1944. Andra kammaren. Nr 13 (Riksdagens protokoll 1944:13)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1944. Andra kammaren. Nr 13.

Torsdagen den 13 april.

Kl. 2 em.

§ I Herr

talmannen meddelade, att herr Anderson i Mejstad, som vid kammarens
sammanträde den 10 januari 1944 med läkarintyg styrkt sig från och
med samma dag tills vidare vara hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen,
denna dag intagit sin plats i kammaren.

Upplästes följande till kammaren inkomna läkarintyg:

Att ledamoten av riksdagens andra kammare, fru Sigrid Ekendahl, på
grund av sjukdom (Appendicit ac.) är oförmögen att deltaga i riksdagsarbetet
tiden 13—23 april 1944 intygas.

S:t Eriks sjukhus den 6 april 1944.

Sigurd Elvin,

läkare vid sjukhuset.

Härmed intygas, att konsul Otto Wallén på grund av blodkärlssjukdom
fortfarande är oförmögen deltaga i riksdagens arbete fr. o. m. 13 april till
månadens slut.

Saltsjöbaden den 6 april 1944.

C. G. Danielson,

leg. läkare.

Härmed intygas, att riksdagsman Ola Isaksson till följd av Pharyngobronchitis
samt Myocarditis är oförmögen att deltaga i riks dagsarbete it t. o. m.
den 30 april 1944.

Kristianstad den 12 april 1944.

Hans Silwer,

med. dr. lasarettsläkare.

Härmed intygas att riksdagsman Ewald Lindmark, Drängsmarksby, på
grund av sjukdom — seq. p. rammol. cerebri -— är oförmögen att deltaga i
riksdagsarbetet fr. o. m. 13 april t. o. m. 15 maj.

Skellefteå den 6 april 1944.

L. Abramson.

Vidare upplästes följande till kammaren inkomna skrivelse:

Till riksdagens andra kammare.

Med hänvisning till bifogade läkarutlåtande får undertecknad vördsamt
hemställa örn ledighet från riksdagsarbetet t. o. m. den 10 maj 1944.

Karlstads lasarett den 11 april 1944.

Åke Wiberg.

Andra kammarens protokoll 19Jih. Nr 13.

Nr 18.

Torsdagen den 13 april 1944.

Det vid skrivelse fogade läkarintyget var av följande lydelse:

Härmed intygas, att direktör Åke Wiberg, Apertin, Kil, sedan den 5 april
vårdas å Karlstads lasarett för lunginflammation och att dir. Wiberg ej kan
beräknas bliva i tillfälle deltaga i riksdagsarbetet förrän om ca 1 månad.
Centrallasarettet, Karlstad den 10 april 1944.

S. Carlborg,
leg. läk.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
fru Ekendahl under tiden 13 — 23 april,

herr Wallén » » 13—30 »

» Isaksson » » 13—30 »

» Wiberg » » 13 april—10 maj och

> Lindmark » » 13 * —15».

§ 2.

Sedan riksdagens båda kamrar förehaft och godkänt nedan omförmälda, uti
statsutskottets memorial nr 34 och 43 framlagda voteringspropositioner rörande
frågor, i vilka kamrarna fattat stridiga beslut, samt bestämt blivit, att vederbörliga
omröstningar över de olika besluten skulle denna dag äga rum, så
anställdes nu omröstningar enligt nedan intagna voteringspropositioner i följande
ordning, nämligen

lia omröstningen

(enligt statsutskottets memorial nr 34):

Den, som i likhet med första kammaren vill, att riksdagen må, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och med bifall till motionerna I: 114, 11:188
ävensom 1:163 och II: 367, till Upplysningsarbete rörande mellanfolkligt samarbete
och utrikespolitiska frågor för budgetåret 1944/45 anvisa ett reservationsanslag
av 30 000 kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej.

Vinner Nej, har riksdagen i likhet med andra kammaren beslutat att, med
bifall till Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å motionerna 1:114, II: 188
ävensom 1:163 och II: 367, till Upplysningsarbete rörande mellanfolkligt samarbete
och utrikespolitiska frågor för budgetåret 1944/45 anvisa ett anslag av
12 000 kronor.

Sedan efter given varsel kammarens ledamöter intagit sina platser samt
voteringspropositionen blivit uppläst verkställdes omröstningen medelst omröstningsapparat,
och utföll densamma med ............ 109 Ja och 98 Nej.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition, sorn, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av första kammaren samtidigt anställd, hade

utfallit med ...................................... 77 Ja och 64 Nej,

vadan, då därtill lädes andra kammarens röster eller . . 109 Ja och 98 Nej,

sammanräkningen visade.......................... 186 Ja och 162 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga blivit av riksdagen fattat i överens stämmelse

med ja-propositionens innehåll.

Torsdagen den 13 april 1944.

Nr 13.

2:a omröstningen

(enligt statsutskottets memorial nr 43):

Den, som i likhet med första kammaren vill, att riksdagen må

a) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å motionerna 1: 85
och II: 103 i vad de avse anslagsberäkningen till Bidrag till underhåll av
enskilda vägar m. m. för budgetåret 1944/45 anvisa ett reservationsanslag av
1 900 000 kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen;

b) i anledning av motionerna I: 85 och II: 103 i skrivelse till Kungl. Majit
giva till känna vad utskottet anfört beträffande bidragsprocenten; röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej.

Vinner Nej, har riksdagen i likhet med andra kammaren beslutat att

a) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna I: 85 och II: 103 i
vad de avse anslagsberäkningen till Bidrag till underhåll av enskilda vägar
m. m. för budgetåret 1944/45 anvisa ett reservationsanslag av 2 180 000 kronor,
att avräknas mot automobilskattemedlen;

b) i anledning av motionerna 1:85 och 11:103 höja allmänna bidragsprocenten
för underhåll av enskilda vägar till 60 % och särskilda bidragsprocenten
vid betungande väghållning till 70 %.

Sedan efter given varsel kammarens ledamöter intagit sina platser samt
voteringspropositionen blivit uppläst, verkställdes omröstningen medelst omröstningsapparat,
och utföll densamma med.......... 67 Ja och 140 Nej.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition, som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av första kammaren samtidigt anställd, hade

utfallit med .................................... 71 Ja och 70 Nej,

vadan, då därtill lädes andra kammarens röster eller . . 67 Ja och 140 Nej,

sammanräkningen visade.......................... 138 Ja och 210 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med nej-propositionens innehåll.

§ 3.

Justerades protokollen för den 28 och den 29 nästlidna mars.

§ 4.

Föredrogos var efter annan följande å kammarens bord vilande motioner;
och remitterades därvid

till behandling av lagutskott motionen nr 504 av herr Senander; och

till jordbruksutskottet motionerna:

nr 505 av herr Barnekow m. fl.;

nr 506 av herr Svensson i Ljungskile m. fl.;

nr 507 av herr Gustafsson i Lekåsa m. fl.;

nr 508 av herr Eriksson i Frägsta m. fl.; samt

nr 509 och 510 av herr Olsson i Kullenbergstorp.

Nr 13.

Torsdagen den 13 april 1944.

Interpellation.

§ 5.

Upplästes följande till kammaren inkomna skrivelse:

Till riksdagen.

Sedan jag utnämnts att från och med den 20 april 1944 vara justitieråd får
jag vördsamt från och med nämnda dag avsäga mig förtroendet att vara ställföreträdare
för riksdagens milititeombudsman.

Stockholm den 11 april 1944.

Halvar Lech.

Den föredragna skrivelsen Indes till handlingarna.

Därefter yttrade herr talmannen: På grund av denna avsägelse skall jämlikt
§ 98 regeringsformen och § 68 riksdagsordningen riksdagen förrätta nytt val
av ställföreträdare för riksdagens militieombudsman. Efter samråd med första
kammarens talman får jag föreslå, att andra kammaren ville besluta att vid
sammanträde onsdagen den 19 innevarande månad företaga val av 24 valmän
jämte 6 suppleanter för utseende av ställföreträdare för riksdagens militieombudsman.

Detta förslag bifölls.

§ 6.

Herr förste vice talmannen erhöll på begäran ordet och anförde: Herr
talman! Jag hemställer, att kammaren ville besluta, att bevillningsutskottets
betänkande nr 21 skall uppföras först bland två gånger bordlagda ärenden å
föredragningslistan för nästa sammanträde.

Denna hemställan bifölls.

§ 7-

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Herr Ericsson i Sörsjön, som yttrade: Herr talman! Vid återkomsten till
hemorten efter riksdagens sista sammanträde den 29 mars mottog jag en skrivelse
från kungl, egnahemsstyrelsen, vars innehåll var av mindre angenäm
beskaffenhet. I skrivelsen, som jämväl tillställts de flesta kommunalfullmäktige-
eller kommunalstämmoordförande samt egnahemskommittéer i de kommuner
där statsunderstödd arbetarsmåbruksverksamhet bedrives, underrättades
örn, att egnahemsstyrelsen beslutat föreskriva, att främst alla de under åren
1935, 1936 och 1937 men även under år 1938 tillkomna arbetarsmåbruken, som
ännu icke äro av vederbörande egnahemsnämnd avsynade och godkända eller
eljest icke äro på sätt som kräves till fullo färdigställda, måste beträffande
såväl föreskrivna odlings- som eventuellt andra arbeten vara — även i fråga
örn detaljer — fullständigt färdiga senast den 1 november innevarande år.
Sker icke detta, så kommer egnahemsstyrelsen, att i förekommande fall påkalla
beviljade arbetarsmåbrukslåns omedelbara återbetalning till styrelsen.

Med förvåning ha många kommuner, vilka åtagit sig statsunderstödd arbetarsmåbrukslåneverksamhet,
mottagit detta lindrigast sagt oväntade budskap
från egnahemsstyrelsens sida. Man har också grundad anledning härtill, eftersom
det utan vidare är uppenbart att ett betydande antal arbetarsmåbrukslåntagare
icke äger förutsättningar att kunna färdigställa sina småbruk till
den tidpunkt, varom bär är fråga. Det finns nämligen en del av dessa låntagare,
vilka under tiden sedan lån beviljades icke medhunnit någon nämnvärd
odling. Andra återigen ha lyckats uppodla åtminstone viss del av arealen. I

Torsdagen den Id april 1944.

Nr 13.

Interpellation. (Forts.)

fråga om byggnaderna kvarstå i regel arbeten i större eller mindre omfattning
att utföra. Varken den åtagna byggnads- eller odlingsskyldigheten Ilar
sålunda kunnat fullföljas, men detta är i regel icke beroende av bristande vilja
från vederbörande låntagares sida, utan fastmera på grund av bristande ekonomiska
förutsättningar. I likhet med andra medborgare lia också arbetarsmåbrukarna
blivit inkallade till fullgörande av beredskapstjänst under längre eller
kortare tid, och att detta på sitt sätt verkat hindrande i fråga örn möjligheten
att kunna utföra odlings- och byggnadsskyldigheten, torde vara förklarligt.
De lia i allmänhet stretat och arbetat så gott de förmått och så långt deras
ekonomiska förhållanden medgivit.

Tiden synes nu också vara synnerligen otjänlig för genomförande av de av
egnahemsstyrelsen beslutade drastiska åtgärderna. Materialier och arbetskraft
äro ju betydligt dyrare att anskaffa nu än under normala förhållanden. Skall
iordningställandet av ifrågavarande arbetarsmåbruk forceras på sätt egnahemsstyrelsen
avser, så måste ju detta medföra i många fall en avsevärd fördyring
av kostnaderna för samma, varigenom förutsättningarna att ernå den
för vederbörande tillämnade fastare grundvalen för en bättre försörjning minskas.
Då emellertid, såsom förut framhållits, åtskilliga av ifrågavarande låntagare
inom den av styrelsen fastställda tiden icke kunna fullgöra sina åligganden,
så måste helt naturligt den följande händelseutvecklingen bli den, att
kommunerna vid uppsägningen rent automatiskt inkopplas såsom övertagare
av ansvaret för de småbruk, där innehavaren väsentligen på grund av ekonomiska
skäl icke kunnat fullgöra arbetet på bestämd tid. Då man torde kunna
förutsätta att medel icke finnas tillgängliga, så måste väl beträffande åtskilliga
kommuner, som drabbas av åtgärderna upplåning ske hos bankinrättning
för lånesummans återbetalande. Några åtgärder från vederbörande kommuns
sida mot innehavarna av de småbruk, vilka blivit föremål för ingripande
av det slag varom här är fråga, torde knappast få anses vare sig möjliga
eller lämpliga att vidtaga. Försäljning av lägenheterna å exekutiv auktion
skulle knappast för en kommun erbjuda någon framkomlig väg till lösning
av den i dylika fall uppkomna situationen. Emellertid torde det vara tämligen
klart att en kommun, som gjort denna erfarenhet, därefter knappast kan vara
hågad att bedriva statsunderstödd arbetarsmåbrukslåneverksamhet.

Jag har tidigare vid upprepade tillfällen här i riksdagen framhållit nödvändigheten
av att hjälpa ifrågavarande låntagare ytterligare något. Tillsammans
med andra ledamöter har jag påyrkat, att arbetarsmåbrukslåntagarna
borde erhålla rätt till odlingsbidrag utan återbetalningsskyldighet, i överensstämmelse
med vad som nu gäller för innehavare av ofullständiga jordbruk.
Grenom en^dylik hjälp skulle det nödvändiga odlingsarbetet kunna åstadkommas
och sålunda det största hindret för småbrukens iordningställande undanröjas.
På grund av dc gjorda ihärdiga framställningarna har riksdagen också
anbefallt utredning av här omförmälda angelägenhet och likaledes uttalat,
att egnahemsstyrelsen, åt vilken anförtrotts uppdraget att företaga utredning
och översyn av samtliga med egnahemsverksamheten sammanhängande spörsmål,
skall oberoende härav kunna utbryta frågan rörande odlingsbidrag åt
arbetarsmåbrukare ur det stora komplexsammanhanget och alltså kunna helt
fristående framlägga förslag. Enligt av mig tidigare uttalad mening, vilken
jag fortfarande bibehåller, är någon egentlig utredning rörande denna sak
icke nödvändig, alldenstund lösningen, kan åstadkommas på det av mig i det
föregående antydda enkla sättet. Med tanke på innehållet i egnahemsstyrelsens
skrivelse föreligger det anledning antaga, att styrelsen, icke har för avsikt
att framlägga något förslag om odlingsbidrag till dessa låntagare, utan föredrager
att åstadkomma lösning på så sätt. att antingen måste odlings- och

Nr 13.

Torsdagen den 13 april 1944.

/ nterpaUation.

Interpellation. (Forts.)

byggnadsskyldigheten fullgöras innan den 1 nov. i år eller också skola i förekommande
fall lånen återbetalas. För undvikande av de orimliga konsekvenser,
som genom ett realiserande av styrelsens beslut skulle uppstå, har jag
för min del ansett nödvändigt fästa Kungl. Maj:ts uppmärksamhet härpå och
vill i olikhet med egnahemsstyrelsen förorda, dels att ifrågavarande låntagare
måtte i mån av behov beviljas ytterligare uppskov med byggnads- och odlingsskyldighetens
fullgörande samt dels att förslag om odlingsbidrag skyndsammast
måtte framläggas.

Under hänvisning till det anförda anhåller jag örn andra kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet få framställa
följande frågor:

1) Ar herr statsrådet villig att vidtaga åtgärder, varigenom arbetarsmåbrukslåntagare,
när behov därav föreligger, kan erhålla ytterligare anstånd
vad det gäller fullgörande av byggnads- och odlingsskyldighet?

2) Är herr statsrådet villig att skyndsamt framlägga förslag till riksdagen
angående odlingsbidrag till arbetarsmåbrukslåntagare utan återbetalningsskyldighet? Denna

anhållan bordlädes.

§ 8.

Herr Sefve erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman! Den akademiska
ungdom, som utbildar sig för lärarbanan, måste dels bedriva teoretiska
studier vid universitet, dels genomgå ett s. k. provår. Detta följer i regel ej
omedelbart på avslutandet av de akademiska studierna. Dels är det ur flera
synpunkter fördelaktigt, örn lärarkandidaterna vid provårets början ha någon
erfarenhet av praktisk undervisning, dels finnas i regel färre platser vid våra
provårsanstalter än sökande till dem.

Utbildningsgången för dessa lärare är således i regel först akademiska studier,
därefter skoltjänstgöring under några år och till slut provåret.

Efter de teoretiska studiernas avslutande ha lärarkandidaterna i regel avsevärda
studieskulder, som ej i någon nämnvärd utsträckning kunna amorteras
under den första skoltjänstgöringen, då lärarnas avlöning ännu är mycket låg.
De unga männen, som vid denna tidpunkt kunna beräknas ha en ålder av 25—
30 år, ha självfallet en viss benägenhet att bilda familj, och flera av dem falla
för denna frestelse trots studieskulderna. Så länge de unga och ännu ej fullt
kompetenta lärarna lia skoltjänstgöring, kan dock deras ekonomi gå nödtorftigt
ihop.

Värre blir det för dem, när de skola gå provår. Under detta, d. v. s. under
en tid av 12—15 månader, ha de nämligen ej någon inkomst annat än av rent
tillfällig art, utan måste låna pengar till såväl uppehälle som skatter på föregående
års inkomster och räntor på studieskulder. För lärarkandidaterna utgör
därför provåret en synnerligen påfrestande tid — särskilt för familjefäderna,
som ofta måste betala uppehälle på två håll: för sig själva i den stad, där
provårsanstalten är belägen, och för familjerna på annan ort. I dessa tider
av svår bostadsbrist kan nian nämligen ej räkna med att kunna få hyra lämplig
bostad.

Dessa lärarkandidaternas svårigheter lia även tidigare uppmärksammats, och
förslag ha framkommit örn att i viss mån avhjälpa dem. 1927 års skolsakkunniga
ansågo, att lärarkandidaterna i likhet med aspiranter vid post-, telegrafoch
tullverken skulle under sin praktiska utbildning tilldelas bidrag av statsmedel.
Kungl, skolöverstyrelsen föreslog år 1935 bl. a., att lärarkandidaterna
skulle under provåret förordnas till timlärare för ett visst antal veckotimmar.

Torsdagen den 13 april 1944.

Nr 13.

Interpellation. (Forts.)

Härigenom skulle de utan kostnad för statsverket få en viss inkomst och kunna
beredas åtminstone någon lättnad i sina ekonomiska bekymmer.

Skolöverstyrelsens förslag överlämnades av dåvarande ecklesiastikministern
till i början av år 1936 utsedda lärarutbildningssakkunniga, vilka i november
1938 avlämnade sitt betänkande. Även dessa sakkunniga föreslogo, att lärarkandidaterna
skulle under provåret anställas som timlärare och erhålla arvode
för denna sin tjänstgöring.

Intet av de här nämnda förslagen har dock lett till resultat. Av allt att
döma har frågan örn lärarnas utbildning och således även örn ekonomisk hjälp
till lärarkandidaterna förts till det komplex av problem, som för närvarande
sysselsätter 1940 års skolutredning. Örn så är fallet, synas lärarkandidaterna,
örn ej deras ekonomiska problem bryter ut ur sitt pedagogiska sammanhang, ej
kunna i nu överskådlig framtid få den hjälp, av vilken de äro i trängande
behov.

Med anledning av vad sålunda anförts får undertecknad anhålla örn andra
kammarens tillstånd att till statsrådet och chefen för kungl, ecklesiastikdepartementet
få framställa följande frågor:

1) Har herr statsrådet observerat de svåra ekonomiska förhållanden, under
vilka de blivande lärarna vid våra högre skolor få genomgå sin praktiska utbildning-? och

i så fall:

2) Har herr statsrådet för avsikt att under den närmaste framtiden för riksdagen
framlägga något förslag eller på annat sätt vidtaga några åtgärder för
att hjälpa lärarkandidaterna i ekonomiskt avseende?

Denna anhållan bordlädes.

§ 9.

Ordet lämnades på begäran till Interpella

Herr Senander, som yttrade: Herr talman! Vid behandlingen under årets
riksdag av andra lagutskottets utlåtande över motioner örn förbättring av tillläggspensioner
på folkpensionerna beslutade de båda kamrarna att hos Kungl.

Majit begära proposition snarast möjligt till förbättring av folkpensionerna
och invalidunderstödet. Beslutet innebar ett underkännande av andra lagutskottets
utlåtande, vari, under hänvisning till den utredning i frågan, som sedan
länge pågått inom socialvårdskommittén, hemställdes, att samtliga motioner
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. Samtidigt utgjorde beslutet
en opinionsyttring till Kungl. Maj :t av innebörd, att förslag skulle, framläggas
för riksdagen utan att avvakta socialvårdskommitténs utredningsresultat.

Hos folkpensionärerna väckte denna utgång av frågans behandling blandade
känslor. Det stora flertalet av dem hade väntat sig ett mera positivt ställningstagande
till motionerna om förbättring av folkpensionerna. Utan tvivel har
emellertid beslutet samtidigt tolkats såsom ett bestämt utalande från riksdagens
sida i syfte att nå ett slut på förhalningspolitiken, och att sålunda, en förbättring
skall genomföras vid innevarande års riksdag. I varje fall förväntar
folkpensionärerna att åtminstone en provisorisk förbättring genomföres redan
i år.

Med hänvisning till vad jag ovan anfört, hemställer jag örn andra kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen för socialdepartementet få rikta
följande inerpellation:

Ämnar statsrådet, i anledning av riksdagens nyligen gjorda uttalande be -

Nr 13.

Torsdagen den 13 april 1944.

Interpellation. (Forts.)

träffande folkpensionerna, taga initiativ till framläggande inför den nu samlade
riksdagen av förslag till förbättrade folkpensioner och invaliditetsunderstöd? Denna

anhållan bordlädes.

§ 10.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 179, i anledning av väckt motion örn ändrade grunder för allmänna kyrkomötets
sammansättning;

nr 180, i anledning av väckta motioner angående utökning av den i vissa
kommunallagar föreskrivna tid, inom vilken revision skall vara verkställd;
samt

nr 181, i anledning av väckta motioner örn utredning angående ändring av
kommunallagarnas bestämmelser örn kvalificerad majoritet m m.

§ 11.

Justerades protokollsutdrag.

§ 12.

Avlämnades följande motioner, nämligen av:

herr Andersson i Falkenberg m. fl., nr 511, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 241, med förslag till förordning örn ändring i förordningen
den 18 juni 1937 (nr 436) angående försäljning av rusdrycker, m. m.;

herr Hagberg i Malmö m. fl., nr 512, likaledes i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 241;

herr Sundström i Skövde m. fl., nr 513, likaledes i anledning av Kungl. Ma,j:ts
proposition nr 241;

herrar Henriksson och limdberg i Hälsingborg, nr 514, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition, nr 242, med förslag till förordning örn krigskonjunkturskatt
för år 1944, m. m.;

herr Johansson i Öckerö m. fl., nr 515, likaledes i anledning av Kungl.
Majrts proposition nr 242; och

herr Jonsson i Skedsbygd m. fl., nr 516, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 240, med förslag till lag örn ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), m. m.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 2.35 em.

In fidem
Sune Norrman.

Lördagen den 15 april 1944.

Nr 13.

Lördagen den 15 april.

Kl. 2 em.

§ 1.

Herr statsrådet Andersson avlämnade Kungl Majlis skrivelse, nr 245, angående
muntligt meddelande till riksdagen.

Av nämnda skrivelse, som nu föredrogs och lädes till handlingarna, inhämtades,
att Kungl. Majit prövat lämpligt, att i den i § 56 riksdagsordningen
stadgade ordning till riksdagen muntligen gjordes meddelande av sådan beskaffenhet,
som i sagda paragraf avses, ävensom förordnat, att meddelandet
skulle framföras i första kammaren av ministern för utrikesärendena och i
andra kammaren av statsministern. Tillika hade Kungl. Majit bestämt, att
kamrarnas sammanträden i här avsedda fall skulle hållas inom lyckta dörrar.

Härefter yttrade herr talmannen: I anslutning till den nu föredragna skrivelsen
får jag meddela, att det plenum, som skall hållas för mottagande av angivna
meddelande, kommer att utsättas till onsdagen den 19 innevarande april kl.
11 fm.

§ 2.

Föredrogos var efter annan följande på kammarens bord liggande, i anledning
av Kungl. Majits proposition, nr 241, med förslag till förordning örn
ändring i förordningen den 18 juni 1937 (nr 436) angående försäljning av
rusdrycker, m. m. avgivna motioner, nämligen:
nr 511 av herr Andersson i Falkenberg m. fl.;
nr 512 av herr Hagberg i Malmö m. fl.; samt
nr 513 av herr Sundström i Skövde m. fl.;

och hänvisades dessa motioner, i vad angick genom propositionen framlagd
anslagsfråga, till statsutskottet och i övrigt till bevillningsutskottet.

Vidare föredrogos var för sig och remitterades till bevillningsutskottet följande
å bordet vilande motioner, nämligen:

nr 514 av herrar Henriksson och Lundberg i Hälsingborg;
nr 515 av herr Johansson i Öckerö m. fl.; och
nr 516 av herr Jonsson i Skedsbygd m. fl.

§ 3.

Föredrogs den av herr Ericsson i Sörsjön vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet, i anledning av
vissa av egnahemsstyrelsen meddelade föreskrifter rörande den statsunderstödda
arbetarsmåbruksverksamheten.

Kammaren biföll denna anhållan.

Nr 13.

Lördagen den 15 april 1944.

Anslag til i
reparation ar.
bron över
Svinesund.

§ 4.

Föredrogs den av herr S ef ite vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet, angående ekonomiskt stöd
åt blivande lärare vid våra högre skolor under deras provårstjänstgöring.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5.

Föredrogs den av herr Senander vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet, angående framläggande till innevarande
års riksdag av förslag om förbättrade folkpensioner och invaliditetsunderstöd.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6.

Föredrogos vart efter annat:

bevillningsutskottets betänkande, nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 195, angående reglering av sockernäringen i riket m. m., såvitt propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet; samt

statsutskottets utlåtanden:

nr 60, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående statsbidrag till avlöning
åt lärare vid fortsättningsskolor m. m.;

nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående i vissa
fall av allmänna arvsfondens rätt till arv;

nr 62, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag; och

nr 63, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1944/45 till försvarsberedskap vid statens järnvägar m. m. jämte i ämnet
väckt motion.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda betänkande och utlåtanden hemställt.

§ 7.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag till reparation av bron över Svinesund jämte i ämnet
väckta motioner.

I propositionen nr 120 hade Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för den 25 februari
1944, föreslagit riksdagen att till Reparation av bron över Svinesund å riksstaten
under sjätte huvudtiteln för budgetåret 1944/45 anvisa ett reservationsanslag
av 390 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
Karl Andersson rrv. fl. (I: 279) och den andra inom andra kammaren av herr
Mårtensson rrv. fl. (II: 451) hade hemställts, att riksdagen till reparation av
bron över Svinesund å riksstaten under sjätte huvudtiteln för budgetåret 1944/
45 måtte anvisa ett reservationsanslag av 480 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och med bifall till motionerna I: 279 och II: 451 måtte till Reparation av bron

Lördagen den 15 april 1944.

Nr 13.

Anslag till reparation av bron över Svinesund. (Forts.)
över Svinesund för budgetåret 1944/45 under sjätte huvudtitc-ln anvisa ett reservationsanslag
av 480 000 kronor.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Törnkvist och Tersson i Falla, vilka ansett, att utskottet bort
tillstyrka Kungl. Maj :ts förslag och alltså hemställa, att riksdagen med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å motionerna I: 279 och II: 451
måtte till Reparation av bron över Svinesund för budgetåret 1944/45 under
sjätte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 390 000 kronor;

2) av herr Albertsson, utan angivet yrkande.

Efter (föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Persson i Falla: Herr talman! Detta ärende har en något egendomlig
förhistoria, och då det ju är av den invecklade tekniska natur; att det är svårt
att utan vidare orientera sig i detsamma, skall jag be att få något närmare belysa
det från reservanternas synpunkt.

Under sommaren 1942 exploderade till följd av ett blixtnedslag en sprängsats
å den icke fullt färdiga Svinesundsbron och sprängde bort en del av en bropelare
och en del av vägbanan. I sinom tid framlade väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
förslag till reparation av bron. Denna reparation skulle enligt förslaget
kosta 680 000 kronor i runt tal. Vid den tidpunkten befunno sig några av
krisrevisionens sakkunniga där nere för att inspektera vissa befästningsanläggningar.
De ansågo sig ha anledning att intressera sig för den ifrågasatta reparationen
och funno vid en besiktning, att den angivna kostnadssumman måste
vara orimligt hög. De hemställde till krisrevisionen, att kris revisionen måtte
taga del av handlingarna och undersöka saken. Detta skedde också. Från kommunikationsdepartementet
överlämnades befintliga handlingar i ärendet till
krisrevisionen, som företog en undersökning med anlitande av sakkunniga, bland
vilka befann sig professor Granholm vid Chalmers tekniska högskola, vilken
är speciellt sakkunnig på betongarbeten. Till förstärkning av den tekniska
sakkunskapen adjungerade utredningsmännen på uppdrag av krisrevisionen
med sig professor Hultin vid Chalmers tekniska högskola, chefen för hamnbyggnadsavdelningen
i Stockholms hamnstyrelse major Herman Jansson och
byråingenjören Kasarmowsky i Stockholms hamnstyrelse, och denna salunda
förstärkta sakkunnigedelegation besiktigade bron. På grundval av vad som
framkommit vid deras undersökning upprättade de sedermera ett förslag till
reparation av bron i betydligt mindre omfattning än som tidigare föreslagits.

I förbigående kanske jag får nämna, att det första förslaget, som väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen gick in för, uppgjorts utan att styrelsen själv företagit
någon som helst undersökning av brons skador till utrönande av vad som
kunde erfordras för att avhjälpa dessa. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen infordrade
endast en uppgift ifrån entreprenören för bron om vad en reparation
av skadorna skulle komma afl belöpa sig till. Entreprenören upprättade ett förslag,
och det förslaget godtog väg- och vattenbyggnadsstyrelsen utan vidare utredning.
Det slutade som sagt på 680 000 kronor.

Krisrevisionens delegation av sakkunniga ansåg emellertid detta belopp
vara orimligt högt och uppgjorde ett förslag till reparation av bron i en omfattning,
som de sakkunniga ansågo vara fullt tillräcklig. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
godtog dock icke de sakkunnigas förslag utan utarbetade
ett nytt förslag, som innebar en kompromiss mellan det ursprungliga förslaget
och krisrevisionens förslag. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag kostnadsberäknades
till 480 000 kronor. Det av de sakkunniga utarbetade förslå -

Nr 13.

Lördagen den 15 april 1944.

Anslag till reparation av bron över Svinesund. (Forts.)
get kostnadsberäknades av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen till 390 000
kronor, alltså 90 000 kronor billigare. De sakkunniga ansågo emellertid, att vägoch
vattenbyggnadsstyrelsens nedprutning icke vore tillfyllest, oell att det nya
förslaget bleve onödigt dyrt oell omfattande. För att man skulle erhålla full
visshet anmodade man Chalmers provningsanstalt i Göteborg att undersöka den
skadade bron. Sedan en undersökning ägt rum, avgav provningsanstalten utlåtande.
Av utlåtandet framgår att brons skador icke vore sådana, att man behövde
företaga så stora och omfattande reparationer, som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
föreslagit i sitt kompromissförslag. Jag skall tills vidare icke
ingå i detalj på provningsanstaltens utlåtande. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
vidhöll sitt ursprungliga förslag, men Kungl. Maj :t ansåg, att de reparationsarbeten,
som förordats i det av krisrevisionens sakkunniga utarbetade förslaget,
vore fullt tillräckliga, och att förslaget såväl ur teknisk som ekonomisk
synpunkt vore godtagbart, varför förslaget gjordes till föremål för en
proposition. Emellertid framförde enskilda motionärer i kammaren det av vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen utarbetade dyrare förslaget, som tillstyrktes av
vederbörande utskottsavdelning och av statsutskottet i dess helhet. Mot utskottets
utlåtande ha tre ledamöter reserverat sig.

Vad som förefallit mig särskilt egendomligt i denna affär det är den nonchalans,
med vilken väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ifrån början behandlat
ärendet. Styrelsen ansåg icke nödvändigt att kosta på sig en ordentlig undersökning
av bron och att uppgöra ett på en sådan undersökning grundat förslag
utan frågade bara entreprenören, vilka arbeten som kunde erfordras och vad det
skulle kosta att utföra dessa arbeten. Vidare anser jag det vara ganska anmärkningsvärt,
att man i fjärde avdelningen i statsutskottet hört en representant för
väg- och vattenbyggnadsstyrelteen men icke någon av de många sakkunniga,
som lia undersökt bron och varit med örn att utarbeta det mindre förslaget.
Man borde ju rimligtvis ha orienterat sig något bättre.

Örn vi nu se på statsutskottets utlåtande nr 64, så finna vi, att utskottet använt
mycket kraftiga uttryck, som emellertid, örn man undersöker saken närmare,
visa sig icke vara befogade. Man säger, att enligt det av de sakkunniga
utarbetade förslaget skulle valvets inre partier så gott som helt få ligga orörda
trots där synliga sprickor i »ett rätt stort antal» stenar. Det rätt stora antalet
lär begränsa sig till två ä tre eller i varje fall högst fem stenar. Efter vanligt
språkbruk är det oegentligt att därvidlag tala örn ett rätt stort antal stenar.
Längre fram säger man, att enligt krisrevisionens förslag skulle de vid olyckan
spruckna granitblocken »i betydande utsträckning» kvarligga. Det rör sig
därvid, som jag sade, örn att pär tre stenar, och i ytomfång lär det inskränka
sig till sammanlagt ungefär en kvadratmeter. De kan ju knappast sägas
vara skador av betydande omfattning på en bro av denna storleksordning. Jag
är övertygad örn att örn avdelningen velat informera sig bättre genom några av
de sakkunniga, som arbetat med detta, så skulle man icke kunnat skriva på
detta sätt. Man skulle då överhuvud taget, det är jag övertygad om, icke ha
kommit fram med ett sådant utlåtande som det nu förevarande.

Slutligen har det anförts vissa estetiska motiv för det dyrare förslaget. Man
säger, att de visserligen icke äro av avgörande betydelse, men man menar i alla
fall, att det skulle bli en skönhetsfläck, örn man skulle laga själva valvet med
något betong. Så har man ju gjort på monumentala byggnader här i Stockholm,
i Sveriges huvudstad, utan att någon tagit anstöt därav. Örn det blir en
liten skönhetsfläck av ungefär någon kvadratmeters yta i valvet på Svinesundsbron,
så förefaller det mig, att man skulle kunna uthärda detta utan att ens
skönhetssinne skulle behöva alltför svårt chockeras.

Nu kan man säga, att 90 000 kronor, som skillnaden blir enligt väg- och vat -

Lördagen den 15 april 1944.

Nr 13.

Anslag till reparation av bron över Svinesund. (Forts.)
tenbyggnadsstyrelsens beräkningar — det kanhända blir mer — inte spelar någon
större roll. Utskottet säger, att »i betraktande av storleksordningen av det
byggnadsföretag, varom här är fråga, synes kostnadsskillnaden mellan motionernas
och propositionens förslag, 90 000 kronor, ej böra tillmätas avgörande betydelse»,
men det förefaller dock för vanligt enkelt förstånd, att omkring
100 000 kronor icke är ett så obetydligt belopp, även örn vi numera blivit vana
vid att ofta nog röra oss med större summor, så skall man icke i onödan kasta
bort en summa av denna storleksordning.

Det är mycket ovisst, om och i vad mån väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
»större» förslag ur säkerhetssynpunkt är överlägset det andra förslaget. Säkerligen
kan ingen i denna kammare i denna stund säga, vilket av de båda förslagen,
som är bäst ur säkerhetssynpunkt. Faktum är, att örn man skall göra som
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen föreslår — utbyta ett par av de valvstenar,
som ha fått sprickor — så måste man först bryta sig väg genom ett betongvalv
av fyra meters djup och därunder frilägga granitstenarna i valvet och plocka
upp dem, vilket icke är någon enkel sak att göra. när det gäller ett valv, som ligger
fast, samt hugga nya stenar och sätta in dem ovanifrån på de gamla stenarnas
plats. Den som har sysslat något med praktiska ting förstår utan vidare,
att detta är ett ganska kinkigt och besvärligt arbete, och att det är mycket
ovisst, örn det myckna arbetet verkligen ger ett säkrare valv än en enklare reparation
kan göra. Jag skulle snarast tro, att det »större» förslaget ur säkerhetssynpunkt
är sämre än det »mindre», men det kommer att kosta mer pengar, och
man slipper se de där betongfläckarna i valvet. Nu tycker jag icke, att det sista
kan vara så förfärligt chockerande, därför att Svinesundsbron ligger, som vi veta,
i en sådan trakt, att man icke behöver befara, att någon större publik kommer
att betrakta bron underifrån. Resenärerna komma att färdas fram på bron,
och därifrån kail man ingenting se av hur bron blivit lagad. De som äro verkligt
intresserade av att se huru denna lagning tar sig ut, få gå ned vid sidan av
bron eller under bron. Om de göra det kunna de möjligen upptäcka dessa små
fläckar, men är deras skönhetssinne så ömtåligt, så böra de liksom de flesta
andra hålla sig på bron. Därifrån se de ingenting av dessa små betongfläckar.
Jag kan icke tänka mig, att det kan vara riktigt, att anlägga dylika estetiska
synpunkter på en sådan sak som denna. Det är väl säkerhetssynpunkter, som
böra vara avgörande. Härvidlag har man att taga hänsyn till experternas utlåtande.
För min del vågar jag icke bestämt säga, vilketdera, förslaget, som är
bäst ur säkerhetssynpunkt, men vi ha ju en hel rad av experter, som försäkra,
att etet billigare förslaget är fullt tillräckligt. Vi ha professor Granholm, vi ha
byggmästare Olle Engkvist här i Stockholm, som också förstår någonting av
detta, vi ha de båda sakkunniga från Stockholms hamnbyggnadsavdelning, och
vi ha professor Hultin ifrån Chalmers tekniska högskola, alltså en hel rad av
experter, som bestämt försäkrat, att det enklare förslaget är fullt betryggande
ur alla synpunkter. A. andra sidan ha till förmån för väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
förslag uttalat sig två professorer, Ljungholm och Kreuger, som säga,
att det förslaget är det bästa. Mindre omfattande än vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
föreslagit bör, enligt dessa experter, reparationen icke göras.
Det är dock att märka, att under det att krisrevisionens sakkunniga samtliga
besiktigat och undersökt bron, så lia professorerna Ljungholm och Kreuger
icke sett bron i dess trasiga skick utan de lia endast sett papperen och fotografier.
Det är klart, att ett utlåtande avgivet på sådana grunder måste vara avsevärt
mycket svagare än ett utlåtande, som baserar sig på en undersökning på
platsen. _ ,

Som frågan nu ligger till är det ingen tvekan om att icke det av Kungl. Maja
framlagda förslaget bär en överväldigande sakkunskap att stödja sig pa. Det är

Nr 13.

Lördagen den 15 april 1944.

Anslag till reparation av bron över Svinesund. (Forts.)
såvitt en lekman kail bedöma, fullkomligt betryggande ur säkerhetssynpunkt,
och det är omkring 100 000 kronor billigare. Det förefaller således, att när kammaren
nu skall taga ståndpunkt i detta ärende, så är det allt skäl att följa den
sakkunskap, som står bakom propositionen. De ekonomiska synpunkterna böra
icke åsidosättas i ett sådant fall som detta.

Jag ber alltså att få yrka bifall till den av herr Törnkvist och mig avgivna
reservationen, vilket innebär bifall till Kungl. Majlis förslag.

Herr Andersson i Prästbol: Herr talman! Vi äro aila överens örn att brobyggnadsföretaget
vid Svinesund är ett företag, som är avsett att bestå i långliga.
tider framåt, och ett ganska monumentalt arbete. Då det nu gäller att
efter den olycka, som skett, reparera denna bro, måste det vara av intresse
att få detta utfört så, att bron kan bestå framigenom utan att det behöver bli
nya reparationskostnader undan för undan, som det i regel brukar bli, då man
skall reparera byggnader av vad slag det vara må på ett billigt sätt. Det är
detta som gjort, att statsutskottets fjärde avdelning föreslagit, att man skulle
följa väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i dess förslag.

Nu påstås det ju, att denna styrelse hade kommit med sitt förslag utan att
ha gjort en verklig undersökning, men det torde väl knappast kunna förhålla
sig på detta sätt. Det är alldeles missvisande, såsom det har skrivits i vissa
tidningar här i huvudstaden, att arbetet skulle bestå bara i att borttaga några
lossnade stenbitar och ersätta dessa med betongfyllning. I själva verket medför
ett bifall till propositionens förslag — och detta är huvudsaken ■—• att
en mängd spruckna stenar få sitta skadade kvar i bron med de stora faror
för söndervittring detta medför. Med blotta ögat kan man underifrån iakttaga
10—15 spruckna stenar. Huruvida bland den mångfald övriga stenar, som
ingå i den söndersprängda broddén, även några av dessa äro skadade vet man
ej. De nedborrningar uppifrån genom dervarande betongtäeklager, som av
krisrevisionen gjorts, äro alldeles otillräckliga för att skapa en betryggande
kunskap i detta avseende. Det är mycket svårt att upptäcka, om väta trängt
igenom ett skyddande ovanlager av betong. En sådan upptäckt göres vanligen
först sedan fukten trängt helt igenom stenvalvet, då den framträder på undersidan.

En annan uppgift, nämligen att väg- och vattenbyggnadsstyrelsens experter
ej undersökt bron på ort och ställe, är alldeles felaktig. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
ingenjör Osterman vistades vid bron fyra dagar för undersökning
av skadorna och var också där samtidigt med krisrevisionens experter.
Chefen för väg- och vattenbyggnadsstyrelsens brobyrå har också vid tre tillfällen
besökt bron, därav en gång tillsammans med annan expert från styrelsens
brobyrå och en gång i sällskap med professor Ljungberg.

Av krisrevisionens tre sakkunniga är endast professor Granholm i verkligheten
sakkunnig, Friis är general och Engkvist byggmästare. Revisionens
övriga experter ha gjort vissa teoretiska kalkyler, mot vilka må ställas vägoch
vattenbyggnadsstyrelsens stora praktiska sakkunskap från handhavandet
av ett mångtal liknande stenbroar över hela landet. Ingen torde ha så rik
erfarenhet örn stenbroars underhåll som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har också anlitat experter, nämligen professorerna
Ljungberg och Kreuger, vilka båda stött styrelsens ståndpunkt.
Det må vara ursäktligt om ej statsutskottet alltför mycket fördjupat sig i
och kanske förirrat sig bland all denna expertis. Statsutskottet är ej någon
teknisk skiljedomstol för byggnadsfrågor utan måste bland annat av arbetstekniska
skäl pröva frågorna, och i synnerhet en detaljfråga som denna, rent
praktiskt. Sakrevisionens synpunkter blevo för övrigt mycket utförligt fram -

Lördagen den 15 april 1944.

Nr 13.

Anslay till reparation av bron över Svinesund. (Forts.)
lagda i utskottsplenum av sakrevisionens ledamöter Törnkvist oell Persson i
Falla. Utskottet Ilar ansett det klokast att följa väg- oell vattenbyggnadsstyrelsen,
som ju är den myndighet, som skall lia ansvaret för det framtida
underhållet. Merkostnaden, 90 000 kronor, är en billig engångspremie för den
ökade tryggheten.

Det är helt naturligt, att det under reparationen kan upptäckas förhållanden,
som göra att man måste vidtaga vidlyftigare oell kostsammare arbeten
än dem, som de av den föregående talaren åberopade experterna ha föreslagit.
Det förefaller dock, som örn det vore klokare att, då nu denna reparation skall
företagas, göra den så grundlig, att detta broföretag, såsom meningen varit,
skall kunna bestå i långliga tider framåt. Det har förefallit åtminstone mig
och oss på avdelningen, att det blir det billigaste, örn man gör den reparation,
som skall verkställas, ordentligt och icke gör den så enkel, att man kanske
senare får börja örn igen och får fördubblade kostnader.

Jag kan ej finna annat än att statsutskottets majoritet varit på rätt linje,
när den velat giva anslag så, att det skall vara möjligt att fullgöra reparationen
ordentligt. Jag vill hänvisa till att enligt båda förslagen skola dessa
reparationsarbeten utföras genom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Jag tar
för givet, att den icke kommer att nedlägga större kostnader i företagets utförande
än vad den anser oundgängligen nödvändigt och behövligt för att
trygga brons framtida bestånd. Då man nu lagt ned så mycket pengar på detta
broföretag, har det förefallit majoriteten inom statsutskottet, att det vore
lämpligt att ställa ett så pass stort belopp till förfogande för reparationen,
att det blir möjligt att fullfölja brobygget så att detta företag kan bli färdigt
med en gång.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till statsutskottets förslag.

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Andersson: Herr
talman! Den föregående talaren förklarade, att statsutskottet ansett sig böra
följa väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag, därför att förslaget representerade
den förnämsta sakkunskap på brobyggnadsområdet som stöde att
få. Det kan då kanske synas något egendomligt, att jag vid avlämnandet
av propositionen gått en annan väg och följt krisrevisionens förslag. Jag
vill säga några ord till förklaring varför jag ansett detta möjligt, och alltså
varför jag ansett det möjligt att här spara åtminstone 90 000 kronor.

För det första förhåller det sig så, som herr Persson i Falla redan här meddelat,
att det ursprungliga förslaget från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
kostade 680 000 kronor, och att detta förslag var uppgjort utan att någon
av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens egen personal hade varit på ort och
ställe. Det var helt enkelt beställt från entreprenören. Redan vid den första konfrontationen
med krisrevisionens förslag befanns det, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
var i stånd att pruta 200 000 kronor. Då måste jag säga
mig, att man kunde icke så där alldeles obetingat lita på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Man hade också all anledning att taga närmare kännedom
om vad slags sakkunskap krisrevisionen stött sig på. Det befanns, att krisTevisionen
mobiliserat all den expertis, som stod att få i brons närmare grannskap,
nämligen två professorer i Göteborg. Dessa hade på ort och ställe företagit
mycket grundliga undersökningar och på basis av dessa kommit med
sitt förslag.

Enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens ursprungliga förslag skulle de
båda valv, som sluta till den skadade pelaren, rivas och nya valv byggas i
stället. Enligt det förslag, som krisrevisionen gjort upp och som väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen sedan i princip accepterat, skulle icke själva sten -

16 Nr 13. Lördagen den 15 april 1944.

Anslag till reparation av bron över Svinesund. (Forts.)
valven rivas utan endast lagas. För att en sådan lagning skulle kunna ske
skulle större eller mindre delar av valven blottläggas. Det är om den saken
tvisten nu står. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anser, att hela valven i
närheten av den skadade pelaren skola blottläggas, så att man får se, vilka
stenar som äro spruckna, och får tillfälle att byta ut dessa. Krisrevisionens
experter anse, att detta icke är nödvändigt, utan att det räcker nied att blottlägga
endast de delar, som äro åtkomliga utifrån och som äro mest skadade
så att stenar behöva bytas ut. Enligt krisrevisionens uppfattning, som har
fullt stöd av dess expertis, skulle bron på detta sätt kunna återställas så,
att den bleve ur brukssynpunkt lika god, stark och varaktig som förut. Däremot
bleve det icke precis samma bro som förut. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har principiellt utgått ifrån att bron skall återställas i det skick den
hade före olyckan. Det är mellan dessa två principståndpunkter som striden
sedermera kommit att stå.

För min del måste jag säga, att det kail ej lia så utomordentligt stor betydelse,
att bron återställes i precis det skick den hade förut. Man får taga
hänsyn till vad ett sådant återställande skulle kosta och jämföra det med
vad det kostar att eljest sätta bron i ett fullgott skick. Vid en undersökning,
som jag gjorde och som — det kan jag försäkra herr Andersson i Prästbol —
var minst lika grundlig och kanske grundligare än den som skedde i fjärde
avdelningen, kom jag till den slutsatsen, att det kunde väl gå att följa det
billigare alternativet och alltså spara in de 90 000—100 000 kronor, som det
var fråga örn.

I detta ståndpunktstagande ligger icke något underkännande av väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens sakkunskap. Men jag kan ej förbise det faktum, att
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ansett sig böra anlita utanförstående sakkunskap,
nämligen två professorer här i Stockholm, och att dessa professorer
avgivit sina utlåtanden, den ene utan undersökning på ort och ställe på basis
av de i ärendet föreliggande handlingarna. Alltså är det icke fråga örn att
väga väg- och vattenbyggnadsstyrelsens sakkunskap mot de av krisrevisionen
anlitade experternas, utan här är det fråga örn att ställa de olika experternas
sakkunskap mot varandra. Jag måste säga, att jag har anledning att
hysa större förtroende till de herrar, som gjort undersökning på ort och
ställe^ än till dem, som gjort den vid skrivbordet i Stockholm. För övrigt vill
jag påpeka, att den undersökning som gjordes av krisrevisionens experter inte
var utförd då professor Kreuger avgav sitt utlåtande. Han har fått kännedom
om den först efteråt, och jag är inte säker örn vilken ståndpunkt han skulle
inta i dag, om hail hade att avge ett utlåtande sedan han fått ta del av besiktningsprotokollet.

Herr Andersson i Prästbol säger att detta är ett monumentalt byggnadsverk,
som skall bestå. Javisst, det har jag också utgått ifrån, men varken
brons utseende eller livslängd är på något sätt beroende av örn man härvidlag
går den ena eller andra vägen; jag är övertygad örn att den i båda fallen
blir lika hållbar som den varit förut. Vidare säger man, att då bron kostat
så mycket är det väl ingenting att fästa sig vid, örn man sparar 90 000 eiler
100 000 kronor. Det är en synpunkt som inte jag kan tillägna mig och som
jag inte tror att statsutskottet brukar anlägga vid behandling av frågor av
annat slag. Hur noga pröva vi inte skillingarna här i riksdagen och i statsutskottet,
när det ibland gäller anslag på tusen kronor — här gäller det
dock ett hundratusental.

Herr Andersson i Prästbol trodde också, att det skulle vara så riskabelt
att låta spruckna stenar sitta kvar i valven. Örn detta ha krisrevisionens sakkunniga
anfört, att när valven höllö för den våldsamma skakning som in -

Lördagen den 15 april 1944.

Nr 13.

Anslag till reparation av bron över Svinesund. (Forts.)
träffade vid själva detonationen, finns det ingen som helst anledning anta,
att de skulle brista på grund av påkänningar av annat och mindre slag. För
övrigt är att märka, att de valv det här gäller äro två korta valv, vilka
naturligt nog — det förstår var och en, även örn han inte är tekniker — ha.
mycket större bärkraft än det långa valvet, som spänner över segelleden.
Även örn dessa valv inte skulle återställas till den hållfasthet de hade förut,
kommer brons bärighet inte att vara beroende av dessa eventuella svagheter,
utan den är beroende av bärigheten i det långa valvet, som redan från början
varit väsentligt mindre än i de korta.

Det förefaller också av utskottsutlåtandet att döma som örn man anser,
att det inte skulle vara så att säga värdigt att kosta på bron den billigare
reparationen, därför att användningen av cement skulle medföra skönhetsfläckar.
Herr Persson i Falla har beskrivit, hur otänkbart det är att någon
skulle få insyn på bron på så nära håll att det kunde avgöras, örn bron här
eller där var lagad med sten eller cement. Som exempel kan jag nämna, att
åtskilliga skador bär på riksdagshusets fasader äro lagade med cement utan
att någon behövt känna sig illamående för det när han gått förbi huset.
Skall man få insyn på Svinesundsbron måste man vara utrustad med en ganska
stark kikare och dessutom stå på land. De som färdas på bron lia ingen möjlighet
att avgöra, hur den ser ut under eller på sidorna, där skadorna äro
till finnandes.

dag vågar alltså i detta fall ha den uppfattningen, att man skulle kunna
spara dessa 90 000 kronor och använda dem på något bättre sätt. Yi ha inte
obegränsat med pengar, även örn det kan se så ut ibland, och jag har med
gott samvete gått med på denna billigare linje i säkert förlitande på att
bron i alla fall kommer att bli fullgod och till alla delar kunna tjäna sitt
ändamål.

Herr Åndersson i Malmö: Herr talman! Då jag varit med vid behandlingen
av denna fråga inom statsutskottets fjärde avdelning skall jag be att få framhålla
några synpunkter, som ha varit bestämmande, kan jag säga, för avdelningens
inställning till frågan. Det är klart att örn en avdelning eller ett utskott
i anslagshänseende går längre än departementschefen föreslagit, måste det
föreligga mycket starka skäl härför. Jag tror mig kunna säga, att statsutskottets
fjärde avdelning mycket grundligt och vid olika sammanträden behandlat
denna fråga, och tagit del av alla de föreliggande handlingar, som här
kunna lia någon inverkan.

Såsom har framgått både av utskottets utlåtande, reservationen och en del
anföranden som här hållits, kan nian karakterisera reservationen, som är detsamma
som krisrevisionens förslag, såsom ett förslag vilket går ut på, låt
mig säga en mindre reparation av den skada som uppstått. Efter dennas utförande
skulle det bli kvar en mängd stenar som äro spruckna — med blotta
Ögat skulle man kunna upptäcka ett femtontal, inte endast fem, som herr Persson
i Falla säger. Den gamla, söndersprängda gjutningen bakom valven skulle
även ligga kvar, och man skulle i stället, enligt detta reparations förslag, ingjuta
cement i valvstenarnas sprickor och bakom valven i den söndersprängda
gjutningen. Jag har för min del, när jag varit med om behandlingen av detta
ärende, frågat mig: Hur blir det med den framtida hållbarheten och hållfastheten?
Och hur blir det med de framtida omkostnaderna, den eventuella ökningen
av underhållet av en bro som är reparerad på detta sätt?

Trots de undersökningar som faktiskt äro gjorda tror jag inte någon kan
konstatera, hur stora dessa sprängskador äro. Detta kan knappast konstateras

Andra hammarens protokoll 1944. Nr 18. 2

Nr 13.

Lördagen den 15 april 1944.

Anslag till reparation av bron över Svinesund. (Forts.)
på annat sätt än att valvytorna genom borttagande av betongen blottläggas,
varigenom man kan göra den mycket noggranna undersökning som är nödvändig,
örn man skall komma fram till ett bestämt konstaterande av bur omfattande
skadorna äro. Detta bar man också pekat på i utskottets utlåtande.
Skola spruckna stenar vara kvar, låt vara med ing,lutning av cement i sprickorna,
finnas ändå starka farhågor för en söndervittring av dessa stenar. För
min del känner jag mig i varje fall övertygad örn att bärkraften och fördelningen
av tyngden på pelarna är mycket beroende av om betongg.jutningen
bakom valven är hel eller skall bestå av de söndersprängda delarna, som krisrevisionen
föreslagit.

Utskottet har föreslagit, att man skall ta bort denna betonggjutning bakom
valven och göra en avtäckning av de skadade valvens överytor för att därigenom
få möjlighet till en grundlig undersökning av skadornas omfattning. Man vill
enligt detta förslag, att det skall insättas nya stenar i stället för de spruckna,
och att man gör ny betongfyllning bakom, valven i stället för den söndersprängda,
som skulle borttagas. På det sättet skulle man, som det också sagts i
utskottsutlåtandet, nå ett återställande av bron i dess ursprungliga skick.

Det är, herr talman, dtessa skäl som för mig varit utslagsgivande, då jag
tagit ställning till frågan. Detta är inte vilken bro som helst, det är en monumental
och viktig bro, som knyter an till ett annat land och som vårt land har
fått förtroendet att bygga. Vid bedömande av skadornas inverkan på bärigheten
står faktiskt sakkunskap mot sakkunskap. Härvidlag kan statsutskottets
majoritet åberopa sin sakkunskap och reservanterna sin, och längre kommer
man inte. Jag tror emellertid, att det nu billigaste förslaget i längden kan
komma att bli det dyraste, och det är också en synpunkt som vi böra ta hänsyn
till vid prövandet av detta ärende. Vi ha inom statsutskottets fjärde avdelning
och sedermera vid plenum i utskottet velat ta det säkra framför det
osäkra, och därför har utskottet gått på det förslag, som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
slutligen framlagt.

Herr talman! Jag ber med detta få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Törnkvist: Herr talman! Det är ju här inte frågan örn att försämra
bärigheten hos en bro, en mellanriksbro över Idefjorden, utan det är frågan örn
att söka sig fram till den billigast möjliga metoden att göra bron lika bärig
som det var avsett att den skulle bli från början. Det är centraltanken för både
utskott och reservanter.

Nu vill utskottet med nödvändighet att allt reparat.ionsmaterial skall vara
av granit. På det sättet komma vi emellertid förbi själva kärnpunkten, nämligen
att göra en bärig bro, och bygga upp tyngdpunkten kring frågan: Vad
slags material skola vi använda? Det är självklart, att örn Kungl. Maj:ts förslag
blir godkänt, blir brons huvudmassa ändå av granit. Graniten blir bärighetsmaterialet
i bron ifrån både utseendesynpunkt och ifrån andra synpunkter,
även örn man för reparationen delvis skulle använda ett annat material, cementbetong
eller cement.

För mig, herr talmän, har det här varit fråga örn att ta ståndpunkt till ett
ekonomiskt awägningsspörsmål. Jag betraktar hela talet örn att man inte skulle
kunna reparera upp, låt oss säga en skärvslagen granitbit med betong, som
verklighetsfrämmande. Detta säger jag i egenskap av gammal granitman och
stenhuggare. Sprickor skall man i detta sammanhang inte tala om, men en
skärvslagen granitbit kan mycket väl repareras med cementbetong. Det är inte
fråga örn stora ting i detta avseende. Jag kan inte tillägna mig den uppfattningen,
att man blott bör röra sig med granit för detta ändamål, hur mycket
det än kostar i pengar.

Lördagen den 15 april 1944.

Nr 13.

Anslag till reparation av bron över Svinesund. (Forts.)

Statsrådet tiar varit inne på riktiga vägar, då lian främst försökt avväga
kostnaden för att åstadkomma att göra bron bärig. Under dessa förhållanden
förefaller det mig, att ett upprivande av Kungl. Maj:ts ståndpunktstagande
inte står i god överensstämmelse med riksdagens allmänna synpunkter på hur
pengar skola användas. Med kännedom om väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
förmåga att förbruka pengar tror jag inte att någon kan på allvar räkna med
att den senaste beräkningen skall stå sig, därest inte Kungl. Maj :t får tillfälle
att hålla sin hand över arbetets utförande. Det är nämligen det som departementschefen
har begärt, då han stannat vid den lägre siffran. Och det är väl
ingen av oss här som ett ögonblick tror att, örn Kungl. Majit håller handen
över arbetets utförande och därest kostnaden skulle gå till 10 000—20 000 kr.
mera än Kungl. Majit föreslagit, inte regeringen och riksdagen måste bevilja
de medlen.

Kärnfrågan är således örn vi skola välja den metod, som ger oss största säkerhet
rörande kontrollen över medlens användning. Jag brukar inte i onödan reservera
mig i utskottet, men detta föreföll mig vara ett så anmärkningsvärt
fall, där man frångått sunda budgeteringsprinciper, att jag inte kunde underlåta
att reservera mig till förmån för Kungl. Maj :ts förslag. Ingen av oss kan
ge oss in på detaljer här med krav på att i varje del få åsikten betraktad som
vederhäftig, såsom min ärade vän på malmöbänken försökte göra nyss. Det går
helt enkelt inte. Så mycken tid har inte fjärde avdelningen haft till sitt förfogande,
att man fått möjlighet att så tränga in i de olika spörsmålen, att varje
detalj är uppenbar; resonemangsvis kan man naturligtvis ge sig på sådant i
ett debattinlägg.

En sak som vidare bör ihågkommas är den, att det dock är statens granskningsinstitut,
krisrevisionen, som jag själv aldrig tillhört — jag har således
ingen personlig förbindelse — som riksdagen fäst stora förhoppningar vid då
det gällt kontrollen av användningen av de betydande extra medel, som vi anvisa.
Kevisionen har, som statsrådet redan erinrat, om, haft expertis på platsen,
en expertis som inte kan jävas. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har inte
haft någon expertis där nere. När då Kungl. Majit anser sig böra följa revisionsorganets
råd, ligger däri, såvitt jag kan förstå, ytterligare en anledning
att följa Kungl. Majlis väg och anvisa den mindre summan, 390 000 kr., och
se, örn man inte kan slippa ifrån hela denna reparationshistoria med detta belopp
eller något litet därutöver, vilket departementschefen eventuellt senare
får taga ståndpunkt till.

Herr talman! Det hela är, som sagt, en principfråga för mig. Det är därför
jag hemställer örn bifall till min och herr Perssons i Falla reservation.

Herr Mårtensson: Herr talman! Herr Persson i Falla gjorde bl. a. gällande,
att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen uppträtt på ett nonchalant sätt när det
gällt att ta ställning till denna fråga, då den inte sänt några representanter att
på ort och ställe undersöka den skadade bron. Nu förhåller det sig emellertid
på det sättet, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsens experter på ort och ställe
undersökt bron. En av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens ingenjörer har
vistats vid bron inte mindre än fyra dagar för att undersöka skadorna. Denna
undersökning gjordes samtidigt som krisrevisionen hade expertis på platsen.
Chefen för väg- och vattenbyggnadsstyrelsens brobyggnadsbyrå har vid
tro olika tillfällen besökt bron, därav en gång tillsammans med en annan
expert från brobyggnadsbyrån och en gång tillsammans med professor Ljungberg.
Med hänsyn härtill är det obefogat att påstå, att väg- och vattenbyggnads,
styrelsen uppträtt på ett nonchalant sätt när det gällt undersökningen av
skadorna å Svinesundsbron.

Nr 13.

Lördagen den 15 april 1944.

Anslag till reparation av bron över Svinesund. (Forts.)

I övrigt vill jag tillägga, att brobyggnaden över Svinesund beslöts av riksdagen
år 1938, enligt en mellan Sverige och Norge träffad överenskommelse.
Bron har en längd av 4''20 meter, en bredd av 9% meter och en segelfri höjd
på 60 meter. Största spännvidd är 155 meter. Bron är byggd av betong och
huggen granit. Byggnadskostnaderna för denna bro belöpa sig till 2 758 734
kr. Av detta belopp har Norge bidragit med 193 334 kr. Med hänsyn till dessa
kostnader är det förvånande att meningarna kunna vara så delade, huruvida
bron skall repareras enligt det dyrare alternativet — enligt min uppfattning
det bästa — eller enligt det billigare då skillnaden dem emellan
uppgår till endast 90 000 kronor eller 2.7 % av kostnaden för brons byggande.

Men det finns även en annan synpunkt, som man kanske icke bör helt bortse
ifrån, när det gäller att taga ställning till denna fråga. Svinesundsbron är,
som jag förut sagt, byggd efter överenskommelse mellan Norge och Sverige.
Ett återställande av bron i dess ursprungliga skick är således icke enbart ett
svenskt intresse utan detta kan även vara ett norskt intresse. Det kan även
tänkas, att det skulle uppfattas som en småaktighet, örn vårt land, som hittills
varit så gott som helt förskonat från detta krigs olyckor, icke skulle anse
sig lia råd att på ett fullt tillfredsställande sätt reparera denna bro, vars
skador, kan man säga, indirekt orsakats av kriget. Det bör enligt min mening
vara en hederssak för Sverige att denna bro, som utgör en förbindelse mellan
två länder, återställes på ett sådant sätt, att den för framtiden icke kommer
att stå såsom ett monument över missriktad svensk sparsamhet år 1944.

Det är icke minst ur dessa synpunkter, herr talman, som jag ber att få
ansluta mig till utskottets förslag.

Herr Persson i Falla: Herr talman! Herr Andersson i Malmö framhöll, att
när en utskottsavdelning går emot en kungl, proposition måste det finnas mycket
starka skäl därför. Ja, det tycker jag också, men jag måste säga, att sådana
starka skäl finnas icke i detta fall, och därför är jag rätt förvånad över att
utskottsavdelningen gått emot den kungl, propositionen.

Herr Andersson i Malmö talade örn mycket stora framtida kostnader, som
man skulle lia att vänta, örn man tager det mindre anslaget. Ja, det där är ju
endast lösa spekulationer, ty han vet inte, örn bron i framtiden kommer att i
underhåll kosta en enda krona mera, örn vi här bifalla propositionens förslag.
Man kan spekulera ut vad som helst därvidlag, men herr Andersson i Malmö
har ingenting bestämt att hålla sig till, utan allt det där talet är, som sagt,
lösa spekulationer.

Herr Törnkvist har redan förut talat något örn hur mycket det ligger i talet
örn faran för sönder vittring. Faran därför är ju synnerligen liten. Yi skola också
komma ihåg, att det är ej så, som man tydligen förmenar från utskottsmajoritetens
sida, att vattnet skulle rinna rätt igenom brobanan och under köldens
medverkan skada valvet. Förut har brovalvet varit skyddat från väta genom
vissa isoleringsanordningar och sådana förutsätter jag också skola komma till
stånd vid den kommande reparationen av bron.

Herr Andersson i Malmö var också mycket rädd för att valvet och de pelare,
som det vilar på, skulle bli så försvagade att däri skulle ligga en viss risk. Jag
ber då att få meddela, att enligt vad som framgår av ett utlåtande från Chalmerska
provningsanstalten uppgår tryckhållfastheten av de uppmurade valvstenarna
till 1 250 kg per kvadratcentimeter, medan den enligt konstruktionen utnyttjade
påkänningen uppgår till högst cirka 25 kg. Säkerhetsmarginalen är sålunda
så enorm, att det ej kan bli tal örn, att det skulle förefinnas något svaghetsmoment
i fråga- örn bärkraften.

Herr Mårtensson gick med stort patos in för utskottets utlåtande. Han var

Lördagen den 15 april 1044.

Nr 13.

Anslag till reparation av bron över Svinesund. (Forts.)
mycket indignerad över påståendet att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skulle
varit nonchalant vid denna frågas tidigare behandling. Herr Mårtensson relaterade
hur dess experter vid flera olika tillfällen besökt bron. Detta har ej
bestritts. Men vad som sagts här är, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen från
början icke gjorde någon undersökning av bron utan frågade entreprenören hur
bron skulle repareras och vad kostnaderna skulle uppgå till, och så tog vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen utan vidare för gott de uppgifter entreprenören
gav. Det tycker jag var något nonchalant. Att väg-och vattenbyggnadsstyrelsen
sedan under ärendets gång och sedan krisrevisionen tagit det under behandling
gjort vissa undersökningar har ingen bestritt. Vad som däremot bestritts är,
att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen undersökt bron på det noggranna sätt,
som krisrevisionens experter gjort.

Herr Mårtensson utbredde sig mycket över brons historiska tillkomst och talade
med stor utförlighet örn brons längd, bredd och segelfria höjd och örn
spännvidden av 155 meter. Jag undrar vad dessa saker ha med detta att göra.
Därmed kan icke bevisas någonting i den här saken. Vidare sade herr Mårtensson,
att det icke är enbart en svensk fråga utan även en norsk fråga, om man reparerar
bron i enlighet med Kungl. Majrts förslag för 390 000 kronor. Ja, herr
Mårtensson, 390 000 kronor äro väl dock icke bara småpengar, utan man bör väl
kunna få någonting därför. Men örn man nu tar det förslaget, sade herr Mårtensson,
kunde det i Norge uppfattas som småaktighet, och det skulle vara obehagligt
för oss. Örn man i Norge skulle uppfatta en sådan här reparation som
småaktighet så må de där ha den uppfattningen. Jag är ej så förfärligt känslig
därför, men det är skäl att erinra örn hur stort intresse Norge ansåg sig ha beträffande
Svinesundsbron, när förhandlingarna pågingo örn att bygga den
gemensamt. Bron kostade, som herr Mårtensson själv medgav, 2,758,734 kronor.
Härtill bidrog Norge inte med mera än cirka 193 000 kronor, d. v. s. endast en
liten bråkdel av brons kostnad. Menar herr Mårtensson, att detta skulle ge Norge
rätt att påfordra hur stora kostnader som helst från svensk sida för framtida
underhåll av bron. Örn man skulle komma med sådana anspråk kunna vi från
vår sida bestämt tillbakavisa dem. Det är väl icke bara de, som givit några fattiga
kronor i bidrag, som här ha rätt att vara påstridiga, utan det har väl fastmer
vi, som givit ut så stora kostnader för brons bygge och som få dragas med
alla reparationskostnader. Det är väl vårt omdöme i saken, som skall gälla.

Herr Staxäng: Herr talman! Det var med en viss tvekan, som jag begärde
ordet, därför att det är kanske ej så lämpligt, att alltför många bohuslänningar
komma upp och tala för bifall till utskottets förslag, ty då skulle man
kanske få den uppfattningen, att denna fråga är en lokal fråga, och den inställningen
vore kanske ej så lämplig. Då jag emellertid deltagit i statsutskottets
fjärde avdelnings arbete i denna fråga liksom i den slutliga utskottsbehandlingen,
vill jag här anföra några synpunkter.

Det har i viss mån slagit mig, att man i denna debatt sammanblandat tvenne
förslag. Denna anmärkning gäller också i viss mån statsrådet, ty han använde
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens första förslag, alltså det dyraste förslaget,
som bevis för den misshushållning, som här kunde vara tillfinnandes.
Man borde alltså enligt hans uppfattning ställa sig skeptisk mot väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
beräkningar. När man sedan på det hållet sänkte sina
anspråk och en annan part framfört andra synpunkter på frågan, ansåg han
det vara skäl nog för att gå ytterligare ett steg nedåt beträffande kostnaderna.

Man måste emellertid här göra klart för sig väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
ståndpunkt i denna fråga. Den första ståndpunkt som väg- och vatten -

22 Nr 13. Lördagen den 15 april 1944.

Anslag till reparation av bron över Svinesund. (Forts.)
byggnadsstyrelsen intog var, att man skulle bygga om båda de brovalv, som
det är fråga om, med hjälp av ställning-ar, Dels skulle det alltså förekomma
ett ställningsbyggande, dels'' också ett bortförande av alla de skadade stenar,
som finnas i bron. Vad innebar nu väg- och vattenbyggnadsstyrelsens andra
förslag? Jo, det gick ut på att man skulle söka gå fram efter en billigare arbetsmetod
och söka undvika ett dylikt ställningsbyggande. Samtidigt stod
emellertid väg- och vattenbyggnadsstyrelsen kvar vid sin första ståndpunkt,
att alla skadade stenar i bron måste borttagas. Detta är skillnaden mellan
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens första och andra förslag.

Vad är då skillnaden mellan väg- och vattenbyggnadsstyrelsens andra förslag
och krisrevisionens förslag? Krisrevisionen anser, att man ej behöver taga
bort de skadade stenarna på undersidan av valvet, varigenom man alltså
skulle slippa avtäcka den stora betonggjutning som gjorts och nå en kostnadsbesparing
på cirka 90 000 kronor. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ansåg
sig icke kunna gå med därpå, då därigenom dessa skadade stenar skulle bliva
kvar och man ej har fullgod säkerhet för att det icke även innanför dessa kan
finnas skador. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anser därför, att betonggjutningen
bör tagas bort för att man skall få full säkerhet örn skadans hela räckvidd.
Detta är skillnaden mellan väg- och vattenbyggnadsstyrelsens andra förslag
och krisrevisionens förslag.

Jag skulle här vilja återgiva vad professor Kreuger sagt. Han ställer upp
två frågor, som krisrevisionen mycket noga tagit ställning till. Första frågan
lyder: »Skola de explosionsskadade valvdelarna blottas, på det att man skall
med säkerhet veta, i vilken utsträckning valven äro skadade och på det att ett
enklare och säkrare arbetsförfarande må kunna tillämpas?» Det var fråga
nummer 1. I fråga nummer 2, där man kommer fram till krisrevisionens tankegång,
heter det: »Skola nuvarande pågjutningar på nämnda valv kvarlämnas
orubbade i konstruktionen utan blottande av valvens översidor, i förhoppning
att säkerheten skall vara tillräcklig?» Professor Kreuger svarar ett bestämt
ja på första frågan. Han anser nödvändigt att taga bort denna betonggjutning
för att få full klarhet örn skadans räckvidd, och det är alldeles riktigt.
Efter detta yttrande gjorde också krisrevisionen den vidare undersökning,
som herr statsrådet här nämnde om, men det gick till så, att man verkställde
ett bilningsarbete på ett par tre punkter på denna bro för att undersöka
skadan på valvet. Den undersökningen ledde till det resultatet, att någon
större skada icke kunde upptäckas på stenarna på dessa punkter. Av undersökningen
framgick dock ännu en annan viktig sak, något som krisrevisionens
sakkunniga måste erkänna. De säga nämligen, att »under bilningsarbetets
slutskede observerades, att bakgjutningsbetongen ej häftade vid valvstenarna».
Jag skulle vilja fråga dem, som känna till betongarbeten, örn icke för det fall
att en betonggjutning på vissa ställen faktiskt lossnat från ett valv det förhållandet
innebär ett stort riskmoment, när vatten kommer emellan, och det kan
ju i detta fall icke undvikas. Jag har personligen förfrågat mig hos experter
örn denna sak och erhöll då det svaret, att den risken får man ej bortse från
i dylika fall.

Vidare har här talats något örn att de experter som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
anlitat icke varit på platsen. Denna felaktiga uppgift har dock
i senare yttrande här rättats. Det visar sig nämligen, att även professor Ljungberg
verkligen varit på platsen och gjort en undersökning. Professor Ljungberg
yttrar sig i sitt utlåtande även örn det dräneringssystem, som är anordnat
över valven, och uttalar sig på följande sätt: »Ovanpå stenvalven fanns en
fullständig dränering, avsedd att bortföra vatten med åtföljande cementutfällning
på stenvalven och stenpelarna. Denna dränering blev på vardera halvan

Lördagen den 15 april 1944.

.Nr 13.

Anslag till reparation av bron över Svinesund. (Forts.)
av valven 3 och 4 så skadad att den ej kan tjänstgöra.» Det visade sig också
vid den undersökning, som krisrevisionens sakkunniga föranstaltade om, att
dräneringssystemet var skadat. Vad krisrevisionen säger därom är dock ägnat
att förvåna. Den utlåter sig. på följande sätt: »Dessutom^ må här påpekas,
att detta dräneringssystem icke tjänar eller kan tjäna något som helst
ändamål.» Det har alltså ej någon betydelse. Vidare säger man: »Tegelrören
äro nämligen helt kringgjutna med betong, som visat sig vara tät nog, av
god beskaffenhet, varför tillopp till rören saknas.» De bortförklara alitsa ali
verkan av detta dräneringssystem, men då vill jag anföra vad professor Ljungberg
säger örn denna sak och det är något, som jag tycker är ganska betydelsefullt.
Han säger: »Man har redan nu kunnat iakttaga ,att den utförda dräneringen
gör nytta. På det valv, som icke skadats av explosionen, synes ingen
ny utfällning, sedan valven efter arbetets färdigställande rentvättats, men på
de delar, som skadats av explosionen, synas mycket starka cementutfällningar
såväl på valven 3 och 4 som på pelaren 3.» dag tycker, att det är ett ganska
anmärkningsvärt yttrande av krisrevisionens sakkunniga att helt bortförklara
verkan och nyttan av denna dränering, sedan de fått klart bevis för att dräneringssystemet
redan haft stor och betydande effekt.

Jag beklagar, att denna fråga gjorts till en större statsfinansiell fråga. De
som här tvista böra icke, synes det mig, tvista örn sakens ekonomiska sida.
Här gäller det ju ernående av en större eller mindre säkerhet för varaktigheten
av det utförda arbetet. Man kan väl ej säga, att det är ett bevis för att
staten slösar med pengar, örn staten för att vinna större säkerhet för. denna
bros framtida underhåll gör reparationen litet mera omfattande och därigenom
kanske också något dyrare.

Det är på grund av de synpunkter, sam jag här relaterat, och efter ett studium
av såväl väg- och vattenbyggnadsstyrelsens argumentering som även av
krisrevisionens sakargument som jag kommit till att utskottets förslag, att
reparationen bör göras så effektiv som möjligt, är det mest betryggande. Jag
tror icke, att man äventyrar den erforderliga kontrollen från Kungl, Maj:ts
sida, om man tar det billigare förslaget. Även om man tar det dyrare förslaget
kommer Kungl. Maj :t givetvis att lia samma kontroll över arbetet som vid
ett bifall till det billigare förslaget.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Persson i Falla: Herr talman! Herr Staxängs försök att tekniskt klara
ut skillnaden mellan de olika förslagen blev icke riktigt lyckat. Han sade, att
skillnaden mellan väg- och vattenbyggnadsstyrelsens första och andra förslag
var, att man enligt det första förslaget skulle bygga upp ett vidlyftigt system
av ställningar, varifrån arbetet skulle bedrivas, medan så ej skulle ske enligt
det andra förslaget, där arbetet skulle ordnas på annat sätt. Detta skulle då,
enligt herr Staxäng, vara skillnaden mellan väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
första och andra förslag. Den avgörande skillnaden är emellertid, att enligt
det ''första förslaget skulle brospannen på båda sidor örn de skadade pelarna
rivas ned och nya spann byggas upp, men så skulle man ej göra enligt det
senare förslaget. Detta är den avgörande skillnaden.

Herr Staxäng läste upp några frågor av professor Kreuger, som han fann
anmärkningsvärda och ganska avgörande. Jag skall be att få läsa upp de
svar på dessa frågor, som experterna givit. Jag behöver ej relatera de frågor,
som professor Kreuger kommit med och som herr Staxäng redogjorde för.
Experterna skriva: »En sådan inställning finna också vi rimlig, men med den
kännedom vi äga örn förhållandena på platsen anse vi det onödigt att blotta

Nr 13.

Lördagen den 15 april 1944.

Anslag till reparation av bron över Svinesund. (Forts.)
hela översidan. Undersökningen bör i .första hand koncentreras till de partier
av valvet, som legat i närmaste kontakt med sprängladdningarna och där följaktligen
skadorna äro störst. Att riva bort. hela bakgjutningen, som där är som
tjockast och har en mäktighet av mer än fyra meter, är en åtgärd, som icke kan
motiveras. Det förhåller sig nämligen så, att skadorna till och med omedelbart
under sprängladdningarna äro så överraskande obetydliga, att man härav kan
sluta sig till att själva stenvalven måste vara oskadda eller åtminstone helt
obetydligt påverkade.» Sprängladdningen har nämligen varit anordnad så att
enligt sprängämnesinspektionens uppfattning »de ringa sprängskadorna på
bron ävensom de obetydliga krosskadorna på sprängkammarens mot anslutande
valv vettande betongväggar ge anledning till misstanken, att detonationsförloppet
möjligen ej varit fullständigt». Senare utförda försök tala i samma riktning.
Denna omständighet, att skadorna voro så föga framträdande till och
med på de betongytor, som hade varit i direkt kontakt nied sprängladdningarna,
framhölls också muntligen av de sakkunniga vid deras besök på platsen den
12 april 1943, och de uppmanade representanten för väg- och vatten byggnadsstyrelsen
att låta hugga upp betongen i bakgjutningen och sålunda övertyga
sig örn skadornas verkliga omfattning. Någon dylik, av de sakkunniga rekommenderad
noggrannare inspektion utfördes emellertid icke av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
men då den var så lätt att göra och då den dessutom skulle
ge klart besked bl. a. beträffande de spörsmål, som professor Kreuger åsyftar i
sina frågor, ville de sakkunniga icke underlåta att själva gå i författning örn
en dylik inspektion. Denna läto de göra genom Chalmers provningsanstalt i Göteborg.
Jag har här instrumentet över undersökningen, vilket jag naturligtvis
idre kan läsa upp nu. Jag skall dock be att få läsa upp de delar, som motsvara
vad herr Staxäng talade örn. Herr Staxäng nämnde, att stenar hade släppt från
betonggjutningen och ansåg detta vara en synnerligen graverande sak. Provningsanstalten
yttrar härom: »Huruvida detta kan lia orsakats av att dålig
vidhäftning redan från början varit för handen, t. ex. på grund av dålig förvattning
av stenarna, och att betongen genom krympning sedermera lättat från
valvstenen, eller har samband med sprängningsolyckan undandrager sig bedömande.
» Det är alltså icke alls säkert, att detta har åstadkommits genom
sprängverkan. Beträffande dräneringssystemet säger provningsanstalten: »Aide
iakttagelser, som kunde göras å observationsställena nr i och 3 kan man
draga den slutsatsen, att dräneringssträngarna visserligen kunna vara partiellt
skadade mitt för platsen för sprängladdningen, men dock äro fullt funktionsdugliga
i den män mynningarna, som överallt äro igenstoppade av jord och
betonggrus, upprensas. Å de partier i provhål nr 1, där tegelrören tycktes vara
värst skadade, var dock ingenstans röret söndersplittrat eller kanalen på något
sätt igenfylld.» Det var alltså icke så farligt med skadorna i dräneringssystemet
som herr Staxäng lät påskina.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till den avherrar
Törnkvist och Persson i Falla avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Persson i Falla begärde emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i utskottets

förevarande utlåtande nr 64, röstar
Den, det ej vill, röstar

Lördagen den 15 april 1944.

Nr 13.

Anslag till reparation av bron över Svinesund. (Forts.)

Vinner Nej, har kammaren bifallit den av herrar Törnkvist och Persson i
Falla avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan
kammaren bifallit utskottets hemställan.

§ 8.

Föredrogos vartefter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 65, i anledning av Kungl. Majlis i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn anslag för budgetåret 1944/45 till säkerhetsanstalter för sjöfarten; nr

66, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret 1944/45 å kapitalbudgeten, i vad
propositionen avser handelsdepartementets verksamhetsområde; och

nr 67, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa byggnadsarbeten
m. m. för försvaret, i vad propositionen avser uppförande av expeditionsbyggnad
för militära staber i Karlstad.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 9.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 68, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående ytterligare utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1943/44, i vad propositionen avser försvarsdepartementets verksamhetsområde.

Punkterna 2 och 10.

Kades till handlingarna.

Övriga punkter.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 10.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 69, i anledning av Kungl. Maj :ts i Anslag till
statsverkspropositionen gjorda framställningar angående anslag för budgetåret/™» sommar1944/45
till fria sommarresor för barn m. m. jämte i ämnet väckta motioner. resor iÖT arn

I propositionen nr 1 hade Kungl. Maj :t under femte huvudtiteln, punkterna
88 och 89, föreslagit riksdagen att för budgetåret 1944/45 anvisa dels till
Fria sommarresor för barn ett förslagsanslacr av 1 000 000 kronor, dels ock till
Bidrag till sommarkolonier ett reservationsanslag av 200 000 kronor.

I samband med Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag hade utskottet till behandling
förehaft

dels två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren av herr
Ragnar Bergh (I: 117) och den andra inom andra kammaren av herr Hagård
m. fl. (II: 193), vari hemställts örn sådana föreskrifter, att betryggande kontroll
kunde av myndigheterna utövas däröver att förmånen av fria sommarresor
icke obehörigen utnyttjades, samt att vid utfärdandet av sådana föreskrifter
i motionerna angivna synpunkter måtte vinna beaktande,

26 Nr 13. Lördagen den 15 april 1944.

Anslag till fria sommarresor för barn m. m. (Forts.)

dels en inom andra kammaren av herr Hansson i Skediga m. fl. väckt motion
(II: 39) vari hemställts, att riksdagen måtte besluta att från anslaget till fria
sommarresor bidrag skulle kunna utgå till resor, även skolresor, för landsbygdens
barn efter i huvudsak samma grunder, som gällde för städernas barn,

dels ock en inom andra kammaren av herrar S. Persson i Stockholm och
Hagberg i Luleå väckt motion (11:366), vari hemställts, att riksdagen måtte
besluta, att de fria sommarresorna för barn skulle få företagas utan hänsyn till
resans längd och oavsett från vilken ort i landet resan anträddes.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag för budgetåret
1944/45 under femte huvudtiteln anvisa

a) till Fria sommarresor för barn ett förslagsanslag av 1 000 000 kronor,

b) till Bidrag till sommarkolonier ett reservationsanslag av 200 000 kronor,

II. att de likalydande motionerna 1:117 och II: 193 samt motionerna II: 39
och II: 366 måtte anses besvarade genom vad utskottet i sin motivering anfört.

I motiveringen hade utskottet i de två på varandra följande styckena i utskottets
yttrande å s. 4 i det tryckta utlåtandet, vilka börja med orden »Ehuru
de» och sluta med orden »helt uteslutet», uttalat, bland annat, att utskottet
funne det i motionen II: 39 framställda förslaget behjärtansvärt till den del det
avsåge att bereda landsbygdens barn samma förmån av fria resor till självordnad
sommarvistelse som städernas barn. Emellertid kunde utskottet icke tillstyrka,
att sådan ändring av bestämmelserna genomfördes under nuvarande förhållanden.

I det stycke av utskottets yttrande å s. 4 och 5 i det tryckta utlåtandet,
som börjar med orden »Rätten till» och slutar med orden »under övervägande»
hade utskottet i fråga örn rätten till fria resor — som enligt Kungl. Maj :ts förslag
begränsats till barn, vilka tilldelats rabattkort för inköp av livsmedel —
framhållit, bland annat, att antalet utdelade rabattkort på grund av det under
1942 höjda inkomstläget sjunkit sedan i fjol. Utskottet fann det emellertid önskvärt,
att de, som haft rätt till fria resor 1943, skulle behålla denna rätt jämväl
1944.

Vidare hade utskottet i det stycke i utskottets yttrande å s. 5 i det tryckta
utlåtandet, som börjar med orden »Utskottet vill» och slutar med orden »är
yngre», beträffande rätten till fria resor för vårdare av mindre barn, bland
annat, förklarat sig anse, att åldersgränsen för barn, vilka under resa ansåges
vara i behov av vårdare, borde kunna sänkas från 10 till 8 år.

Reservationer hade avgivits:

1) aV herr Eriksson i Frägsta;

2) av herrar Andersson i Prästbol, Persson i Tidaholm, Andersson i Malmö,
Mårtensson och Malmborg;

3) av herrar von Heland, Gustav Emil Andersson, Svensson i Grönvik och
Pettersson i Dahl, vilka ansett, att de två på varandra följande styckena i utskottets
yttrande å s. 4 i det tryckta utlåtandet, vilka börja med orden »Ehuru
de» och sluta med orden »helt uteslutet», bort hava annan, i reservationen angiven
lydelse.

Enligt dessa reservanter borde frågan örn koloniverksamhetens utbyggande
upptagas till omprövning så snart förhållandena det medgåve. Vidare borde
landsbygden och de mindre tätorterna i fråga örn statliga åtgärder för främjande
av barnens självordnade sommarvistelse vara likställda med de större
orterna. Reservanterna tillstyrkte alltså det i motionen II: 39 i detta hänseende
framställda förslaget;

Lördagen, den 15 april 1944.

Nr 13.

Anslag till fria sommarresor för barn m. m. (Forts.)

4) av herr Carlström, von Heland, Gustav Emil Andersson, Svensson i
Grönvik, Tersson i Falla, Pettersson i Dahl och Eriksson i Frägsta, vilka
ansett, att det stycke i utskottets yttrande å s. 4 och 5 i det tryckta utlåtandet,
som börjar med orden »Rätten till» och slutar med orden »under övervägande»,
bort hava annan, i denna reservation angiven lydelse.

De under 4) antecknade reservanterna hade i likhet med Kungl. Maj :t förutsatt,
att rätten till fria resor borde även under sommaren 1944 vara begränsad
till barn, vilka tilldelats rabattkort för inköp av livsmedel;

5) av herrar Joli. Nilsson i Malmö, Oscar Olsson, Bäcklund, Wiklund,
Tersson i Tidaholm, Andersson i Malmö och Mårtensson, vilka ansett, att det
stycke i utskottets yttrande å s. 5 i det tryckta utlåtandet, som börjar med orden
»Utskottet vill» och slutar med orden »är yngre», bort hava annan, i
reservationen angiven lydelse.

Dessa reservanter hade anslutit sig till Kungl. Maj :ts förslag örn oförändrade
bidragsgrunder i fråga örn rätt till fria resor för vårdare av mindre barn.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! Denna fråga är nu för tredje gången
uppe i riksdagen. Det har ju på sätt och vis enligt utskottets yttrande blivit
en liten förbättring för landsbygden, men kvar står alltjämt det orättvisa i
att medan man hjälper städernas och tätorternas fattiga man icke ger landsbygdens
fattiga samma förmåner. Det måste finnas någon särskild grund till
att statsrådet lägger fram en proposition i denna anda.

Det säges, att i den mån barnen äro klena och svaga och örn deras förhållanden
ha blivit försämrade, skola de kunna beredas kolonivistelse på landet.
Men den verksamhet, som nu avses, är dock en förebyggande verksamhet. Man
vill ju genom att låta barnen få denna sommanvistelse ge dem livskraft och
hälsa och låta dem få njuta av sommar och sol på landet. Det står emellertid
klart — det visar också statistiken — att landsbygdens barn äro lika sjukliga
och ha samma behov av rekreation som städernas och tätorternas barn.

I statsverkspropositionen år 1943 anförde statsrådet på tal örn maximigränsen
för resornas längd följande, som icke bör förbigås: »Med den starka och
vidsträckta omflyttning, som ägt rum i vårt land, anser jag icke en snävare
begränsning tillrådlig, örn syftet med resorna skall nås, nämligen att barnen
skola erhålla möjlighet av fri resa till familjens anhöriga och bekanta. För
barn från Norrbotten bör dock centralmjmdigheten kunna medgiva dispens
för fria resor utöver den angivna maximigränsen.» Man kan ställa sig den
frågan, örn vederbörande verkligen ha den uppfattningen, att de fattiga
familjerna icke ha några släktingar. Det är ju möjligt, att de icke ha det kvar
på landet, ty dessa ha väl snart flyttat till städerna allihop. Men å andra sidan
är det ju i det fallet samma förhållande för de fattiga i städerna och dc
fattiga på landsbygden.

En annan sak, som jag också fäst mig vid, är bestämmelsen örn fyraveckorsvistelsen.
Det torde icke vara obekant för kammarens ledamöter, att det
kan vara svårt för en skogsarbetarfamilj, en lantarbetarfamilj eller en småbrukarfamilj,
örn vederbörande vårdare skall behöva vara borta från hemmet
för länge. Därför tycker jag, att man skulle kunna förkorta denna tid något
men samtidigt ge möjlighet till en sådan liten rekreationsresa. Dessa kostnader
kunna synas stora, men det rör sig egentligen bara örn en bokföringsfråga. Det
är en sak mellan socialdepartementet och kommunikationsdepartementet. De
personer, som det här är fråga örn, bruka ju i vanliga fall icke besvära järnvägen
med några resor. Örn nu tågen icke äro fullsatta, betyder det säkerligen

Nr 13.

Lördagen den 15 april 1944.

Anslag till fria sommarresor för barn m. m. (Forts.)
icke så mycket med dessa gratisresor. Detta har varit orsaken till att jag varje
år denna fråga varit uppe väckt en motion i ärendet. Jag kan inte fatta varför
man söker draga denna gräns mellan stad och landsbygd.

En annan sak, då det gäller rätten till fria resor, är att underlaget för rabattkort
för inköp av livsmedel numera ändrats, så att en stor del av de
personer, som förra året innehade rabattkort, inte längre få sådana. Man har
då ansett, att de som förra året åtnjöto rabattkort och således även fria resor
fortfarande skola ha rätt till fria resor, ehuru de inte längre innehava rabattkort.
Härvid framträder emellertid ånyo en skillnad mellan landsbygd och stad.
Vi tänka oss ett samhälle, där barn ha rätt till dylika fria resor. Intill detta
samhälle ligger en större gård med många lantarbetare och torpare, men deras
barn ha icke denna rätt. Då måste man verkligen fråga, huruvida riksdagen
handlar riktigt genom att företaga en sådan gränsdragning. Skall samhället
hjälpa fattiga, vilket jag anser är riktigt, skall det inte skilja på städernas
och landsbygdens fattiga och ställa de senare utan hjälp. Det är orättfärdigt
av riksdagen att handla på det sättet allra helst som en utsträckning
av rätten till fria resor till att även omfatta landsbygdens barn inte skulle
medföra några nämnvärt ökade utgifter. De flesta av oss minnas säkert, huru
vi som barn gladde oss, då vi fingo göra en resa. Jag har i detta sammanhang
dristat mig att beröra skolresorna, men utskottet säger, att det går rakt inte
an att draga in dem. Var och en vet emellertid, hur det förhåller sig‘ med
semestermöjligheterna på landsbygden. En lantarbetare har 12 semesterdagar,
varav sex skola vara sammanhängande, och det är säkert inte möjligt för vare
sig far eller mor att medfölja barnen på en längre resa. Det har kanske varit
orsaken till att man uteslutit dessa barn. Likadant är det för en torpare och
en skogsarbetare. De ha ofta kreatur att sköta och lia därför inte så lätt att
vara hemifrån. Det förefaller då rimligt att dessa fattiga genom att tillerkännas
rätt till fria resor av kortare varaktighet kunde få ut något av de
sociala förmåner av ifrågavarande slag som samhället ger.

Jag vill ännu en gång betona, att jag inte missunnar städernas barn att
komma ut på landet, men å andra sidan kan jag inte förlika mig med att
landsbygden skall behöva intaga en sämre ställning, särskilt som landsbygdens
kommuner i jämförelse med städerna ha betydligt sämre underlag för
att kunna vidtaga några sociala förbättringar.

Med åberopande av det anförda ber jag, herr talman, att få yrka bifall till
reservationerna nr 3 och nr 4 av herr von Heland m. fl.

Herr Mårtensson: Herr talman! Jag har ingenting att invända emot att
denna verksamhet under innevarande sommar bedrives efter samma grunder
som tidigare, alltså i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag. Men jag anser, att
örn verksamheten skall fortsättas för framtiden, detta bör ske efter något
andra linjer.

När första gången anslag beviljades till fria sommarresor för barn, var
syftemålet med anslaget bl. a. att möjliggöra en evakuering av barn från
större orter till landsbygden. Det var under dessa förutsättningar helt naturligt,
att anslaget begränsades till barn från samhällen med minst 8 000 invånare
eller rättare sagt från de större samhällena. När det nu ser ut som
örn verksamheten skulle få fastare former och inriktas på att barnen skola
få en välbehövlig sommarvistelse på landet även under normala förhållanden,
bör enligt min mening en gränsdragning mellan de större och de mindre kommunerna
icke förekomma. Fattigdomen är med all säkerhet lika stor i de
mindre samhällena och på landsbygden som i de större och de medelstora

Lördagen den 15 april 1944.

Nr 13.

Anslag till fria sommarresor för barn m. m. (Forts.)
städerna. Under sådana förhållanden är det ingenting som talar för att mindre
bemedlade familjer i samhällen med ett invånarantal av minst 8 OOO skola ha
fria resor för barnen, då dessa sändas till bättre situerade familjer, medan
mindre bemedlade familjer i samhällen med mindre än 8 000 invånare icke
skola få denna förmån. Denna hjälpverksamhet bör enligt min mening utgå
icke efter invånarantal utan efter behov.

Det kan gentemot detta resonemang göras gällande, att de barn, som växa
upp på mindre orter, icke ha samma behov av luftombyte som storstädernas
barn. Denna invändning är till viss del riktig, men å andra sidan är ett barn
från ett fattigt hem på landsbygden eller i ett mindre samhälle i lika stort
behov av att erhålla riklig och närande föda och att få vistas i en annan
miljö under några veckor örn året som barn från de större samhällena. Detta
är enligt mitt sätt att se motivering nog för en likartad behandling i dessa
avseenden.

Det kan i övrigt råda delade meningar örn efter vilka grunder denna betydelsefulla
sociala verksamhet bör bedrivas för framtiden. Örn vi se på de
siffror, som förekomma i den kungl, propositionen, finna vi, att under år
1943 nära 36 000 barn kommo i åtnjutande av fria resor för sommarvistelse
i enskilda hem. Reseersättningar för resor till sommarkolonier utgingo till
något mer än 29 000 barn, och driftbidrag till kolonier utgjorde 81 431 kronor,
avseende tillhopa 1 674 barn. Det driftbidrag, som staten lämnade till koloniverksamheten
under år 1943, omfattade alltså endast 1 674 barn. Av dessa
siffror framgår med all tydlighet, att det endast är en mycket begränsad
del av de barn som äro i behov av några veckors stärkande sommarvistelse
på landsbygden, som komma i åtnjutande av denna förmån. Vad som enligt
min mening i första hand bör eftersträvas är en utbyggnad av verksamheten,
så att alla barn, som i första hand av hälsoskäl äro i behov av några veckors
sommarvistelse på landsbygden, verkligen kunna komma i åtnjutande härav.
Men örn detta behov skall tillgodoses, kommer det att innebära en betydande
utvidgning av hela verksamheten. Denna utvidgning bör i första hand ske
genom ett omfattande stöd från statens sida till koloniverksamhetens utbyggnad
och drift. Koloniverksamheten bör sålunda vara det främsta, och de fria
sommarresorna till enskilda hem böra komma i andra hand. Jag är övertygad
om att örn verksamheten utbygges på detta sätt skulle det bästa resultat
nås för framtiden. Jag skall på denna punkt icke göra något yrkande, men
jag vill hemställa till statsrådet och chefen för socialdepartementet, att lian
tager dessa synpunkter under omprövning vid den fortsatta handläggningen
av dessa ärenden.

Utskottet har på en annan punkt föreslagit en viss ändring av Kungl. Maj:ts
förslag. Det gäller de fria resorna för vårdarna. Förra sommaren erhöll vårdare
fri resa, om barnet under året fyllde tio år eller var yngre. Ku föreslår
utskottet, att rätten till fria resor för vårdare skall begränsas till de
fall, då barnet under året fyller åtta år eller är yngre. Jag är rädd för att
en sådan sänkning av åldern skall verka hämmande på verksamheten. Många
av barnen i åtta- eller tioårsåldern komma helt enkelt icke i tillfälle att resa
ut till landet under den kommande sommaren just därför att föräldrarna
icke våga låta dem resa på egen hand och själva icke lia råd att resa med
barnen till dessas sommarhem. Den enda möjligheten skulle väl kanske vara,
att föräldrarna eller målsmännen fii ste en adresslapp på barnen och sedan
överlämnade dem till personalen på tågen eller bussarna. Jag tror emellertid,
att ett dylikt förfarande varken skulle vara tillfredsställande eller att
rekommendera. Jag vill gärna understryka vad utskottet framhållit på denna
punkt, att gruppresor böra ordnas i största möjliga utsträckning. Men i de

Nr 13.

Lördagen den 15 april 1944.

Anslag till fria sommarresor för barn m. m. (Forts.)
fall, då det icke går att ordna gruppresor, böra vårdarna ha fria resor efter
samma grunder under innevarande år som under fjolåret.

.lag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan men med
den ändring av motiveringen, som föreslås i den av herr Johan Nilsson i
Malmö m. fl. avgivna reservationen, vilken ansluter sig till Kungl. Maj:ts förslag.

I detta anförande instämde fru Skoglund-Lindblom och fru Nordgren.

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Det är fullkomligt riktigt vad herr
Mårtensson här sade, att anslaget första gången tillkom för att möjliggöra en
evakuering av barn från städerna och de större samhällena till landsbygden.
Vi komma kanske ihåg här i riksdagen, att propositionen kom ganska hastigt
och också blev föremål för en viss snabbehandling. Det var ingenting att säga
örn den saken. Det var den gången nog alldeles riktigt. Anslaget tycks nu
emellertid, såsom herr Mårtensson påpekade, bli permanent, en för varje år
återkommande fråga. Det har vid beviljandet av detta anslag skett en viss
kategoriklyvning mellan landsbygdens barn och barnen från städerna och samhällena
med över 8 000 invånare. Vad herrar Mårtensson och Hansson i Skediga
anfört i fråga örn det beklagliga i denna kategoriklyvning vill jag till alla delar
instämma i. Jag beklagar endast, att herr Mårtensson med sina starka argument
till förmån för landsbygdens barn icke kunde gå med på att bestämmelserna
i detta fall skulle kunna ändras redan innevarande år. Utskottet,
som också finner det behjärtansvärt att bereda landsbygdens barn samma förmån
som städernas barn, säger emellertid, att det icke under nuvarande förhållanden
kan gå med på en ändring av bestämmelserna. Det är alltså ungefär
samma uppfattning som den herr Mårtensson har. Då återstår att fråga:
är det under nuvarande förhållanden bättre för landsbygdens barn än för städernas?
Man kan ju erkänna, att tidigare har det varit besvärligt för städernas
befolkning, när det gällt att erhålla vissa livsmedel, men med den rikliga
tillgång på livsmedel, som finns nu, har ju denna olägenhet bortfallit.

En synpunkt dessutom, som här må anföras, är att städerna, exempelvis
Stockholm, lia oerhört större skattekraft än de mindre samhällena och därför
ha mycket lättare än dessa att kunna lämna bidrag till vissa barns sommarvistelse.
Herr Mårtensson anförde vissa siffror och nämnde, att föregående år
i runt tal 36 000 barn kommit i åtnjutande av fria resor för sommarvistelse i
enskilda hem. Här ha vi detta underliga förhållande, att samhället medverkar
till att sända ut 36 000 barn på landsbygden i privata hem. Alltså, dessa privata
hem lia frivilligt åtagit sig att försörja dessa barn under en sommarvistelse
av minst fyra veckor. Jag behöver inte framhålla för riksdagen vad som
så mångå gånger tidigare anförts från olika orter i vårt land, att ute på landsbygden
äro husmödrarna särskilt hårt arbetstyngda. Föregående höst anvisade
riksdagen medel till en hemvårdarinneorganisation, som i första hand skulle
medverka till att underlätta arbetet för landsbygdens husmödrar. Alltså, bär
ger samhället med den ena handen och tar med den andra. Att lämna 36 000
barn gratis uppehälle under minst fyra veckors sommarvistelse måste ovillkorligen
bli en ganska stor arbetsbelastning för landsbygdens husmödrar. Då tycker
man ju, att barn från landsbygden också borde ha möjlighet att erhålla
samma förmån, nämligen ombyte av vistelseort.

Nu sägs det i utskottets utlåtande och i propositionen, att denna verksamhet
bör omfatta sådana barn, som bäst behöva den. Man frågar sig då som nämnts,
örn inte landsbygdens barn behöva denna förmån lika väl som städernas barn.
Jag skall tillåta mig att omtala en händelse från föregående sommar, som belyser
detta förhållande. Genom omständigheternas makt var en familj i min

Lördagen den 15 april 1944.

Nr 13.

Anslag lill fria sommarresor för barn m. m. (Forts.)
hemort bekant med barn från nordligaste Norrland, från Anundsjö församling
i Västernorrlands län. Fadern var skogstorpare. Familjen var mycket fattig
— det säger ju själva namnet skogstorpare. Den fick en inbjudan att låta barnen
resa till Halland, och samtidigt medsändes riksdagsbeslut och övriga handlingar
från förra riksdagsbehandlingen för att man skulle undersöka, örn det
var möjligt för dem att få fri resa. De undersökte detta, men enligt de bestämmelser
som gällde fanns ingen sådan möjlighet. Grenom en frivillig insamling
bland järnvägstjänstemän möjliggjordes emellertid resan, och en vacker
dag kom ni n barnen till Västkusten för vistelse där under hela sommaren.

Den som känner till förhållandena i Norrland måste nog erkänna, att för
dessa barn var denna sommarvistelse mycket behövlig. Föräldrarna till barnen
hade meddelat, att de själva och barnen voro friska, men att det var ganska
sjukt i trakten intill och att det därför vore ofantligt värdefullt, örn barnen
kunde få en annan vistelseort någon tid på sommaren. Enligt gällande bestämmelser
finns det sålunda ingen möjlighet för en dylik familj att få hjälp från
samhällets sida till en dylik sommarvistelse, och det kan i rimlighetens namn
inte anses annat än som mycket orättvist.

Det är också anmärkningsvärt att, som jag tillåter mig framhålla, enligt
nuvarande bestämmelser har barnets moder eller annan vårdarinna rätt att
medfölja. Alltså, under föregående sommar ha 36 000 barn kommit i åtnjutande
av fria resor för sommarvistelse i enskilda hem, och samtidigt ha i runt tal
20 000 vårdarinnor medföljt, således ett eller två. barn på varje vårdarinna. Av
dessa vårdarinnor ha 13 600 kunnat stanna hos barnen under hela sommarvistelsen,
under det att 6 415 ha begagnat sig av möjligheten att resa med
barnen, stanna hos dem några dagar, resa tillbaka igen och sedan hämta barnen
efter vistelsens slut. Det är klart att för dessa vårdarinnor är denna sommarvistelse
mycket värdefull —• det är ingen som vill förneka detta — men å
andra sidan kan det också tänkas, att det offras en del av samhället som inte
är av behovet påkallat. Jag tillåter mig framhålla, att i Falkenberg, den ort
där jag hör hemma, har det väckt ganska stort uppseende, att det kommer en
hel massa mycket fina damer, som åtfölja dessa barn, stanna med barnen, bada
och må bra, och sedan resa de tillbaka med barnen igen. Av deras utstyrsel
att döma skulle man knappast tro, att de äro i den ekonomiska ställning att
de skulle vara berättigade till dessa fria resor. Detta ger anledning misstänka,
att denna möjlighet till fria resor för vårdarinnor missbrukas.

Nu underströk utskottet föregående år, och utskottet upprepar i år denna
sak, att örn det är möjligt gruppresor böra anlitas. Vi se emellertid i propositionen,
att det endast kunnat anordnas 24 gruppresor för sammanlagt 456
barn. Det är ju uppseendeväckande litet, och man tycker att det med litet
god vilja bör kunna anordnas ett betydligt större antal gruppresor, så att inte
så många vårdarinnor behöva resa med.

Herr Mårtensson var rädd för att örn man, såsom utskottet föreslagit, sänkte
åldersgränsen från 10 till 8 år, detta skulle medföra att en del föräldrar inte
skulle våga skicka sina barn på sommarvistelse. Det ligger nog så till,
att det finns mödrar, som inte våga skicka sina barn, även örn de äro över
10 år, kanske 1 2—13 år, likaväl som det finns mödrar som våga skicka sina
barn, även om de äro under 8 år. De barn, som jag förut talade örn och som
reste från nordligaste Norrland till Halland föregående sommar, hade dessförinnan
aldrig sett än mindre åkt på ett järnvägståg, och dock kunde de
ensamma resa den långa vägen, byta tåg i Stockholm, Göteborg och Falkenberg
utan att något missöde inträffade. Vidare veta vi, att här under senare
år rest tusentals barn från Finland och andra länder utan att vårdarinnor
medföljt och utan att barnen ens kunnat vårt språk, och jag har aldrig hört

Nr 13.

Lördagen den 15 april 1944.

Anslag till fria sommarresor för barn m. m. (Forts.)
att det förekommit några missöden, av denna anledning. Järnvägstjänstemännen
äro så pass tillmötesgående oell så angelägna att se till, att passagerarna
komma fram. att det säkerligen inte är någon risk att skicka dessa barn ensamma.
Vad beträffar att det inte skulle vara så trevligt för barnen att ha
en adresslapp hängande örn halsen, så tycker jag att det är inte något att
fästa sig vid. Mot utskottets förslag att sänka åldersgränsen från 10 till 8 år
bör således enligt min mening icke kunna resas någon invändning.

Utskottet har emellertid föreslagit ändring av Kungl. Maj :ts förslag på en
annan punkt, som herr Hansson i Skediga redan berört, nämligen att de som
hade rabattkort på livsmedel föregående år och alltså då voro berättigade till
fria resor, skulle komma i åtnjutande av fria resor även i år. Det ligger i korthet
så till, att genom den inkomstförskjutning uppåt, som ägt rum, en hel del
familjer i Stockholm och andra städer — jag tror det rör sig örn ett par hundratusental
— i år icke längre tilldelats rabattkort, men det anmärkningsvärda är,
att för landsbygdens vidkommande är det ingen ändring i möjligheten att få
rabattkort. På landsbygden är det således lika många som ha rätt till rabattkort
under innevarande år som föregående år. Nu menar man här, att denna
inkomstförskjutning till viss del är beroende på levnadskostnadsstegringen.
Den skulle alltså icke innebära någon ökning av den reella lönen, varför
vederbörande borde vara berättigad till ifrågavarande förmån med hänsyn
till sina inkomstförhållanden. Jag vill här icke bestrida, att så kan vara förhållandet
i vissa fall, men i andra fall kan det naturligtvis också föreligga
sådana omständigheter, att vederbörande av andra orsaker erhållit högre inkomst.
Vederbörande kan ju ha ärvt pengar eller vunnit på lotteri. Det är
mycket som kan ha föranlett, att inkomsterna så ändrats att det vid saklig
prövning skulle visat sig, att de icke hade rätt till dessa rabattkort. Det synes
mig vara en ganska lös bestämmelse, som statsutskottet här gått in för, och
jag tror, att den kan leda till konsekvenser, som i framtiden icke äro så behagliga.
Här ha några landsbygdsrepresentanter ansett, att i detta fall är det
bättre att stanna för det förslag Kungl. Majit framlagt, att rätten till fria
sommarresor sålunda bör prövas efter de grunder, som gälla för erhållande
av rabattkort-, alltså enligt de grunder som hittills gällt.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till vad utskottet föreslagit
med den ändring av motiveringen, som innefattas i reservationerna nr 3
och nr 4.

Herr Persson i Falla: Herr talman! I förbigående vill jag erinra om att
den första reservationen här, den av herr Eriksson i Frägsta — han är ej närvarande
här i dag--där han riktar sig mot en del av utskottets motivering, in nebär,

att han icke vill vara med örn utskottets yttrande i den del utskottet ansluter
sig till departementschefens yttrande om att denna verksamhet bör bibehållas
i fortsättningen. Han menar där, att den i varje fall icke bör fortsätta på
det sätt som den nu är ordnad och inrättad.

Som åtskilliga talare här erinrat örn, kom denna verksamhet till vid en viss
omflyttning — evakuering — av barn från våra sydligaste städer under sommaren
1940 i anledning av då, som man antog, föreliggande krigsrisker söderut.
Sedan har denna verksamhet fortfarit, och den har byggts upp på denna improviserade
omflyttning 1940. Hela verksamheten bär också improvisationens prägel.
Man har icke ifrån början gjort en verklig utredning av frågan och lagt upp
en grundlig plan för det hela, utan man bär improviserat. Man lade exempelvis
inkomstnormerna för rätt till rabattkort till grund för denna rätt till fria sommarresor.
Redan som grund för rabattkorten äro dessa normer — det har erkänts
från olika håll — icke rationella. De äro icke lämpade härför, de ha vä -

Lördagen den 15 april 1944.

Nr 13.

Allsina till fria sommarresor för barn m. m. (Forts.)
sentliga svagheter redan därvidlag. Då de överflyttas på nu ifrågavarande område
kvarstå naturligtvis dessa svagheter och äro här ytterligare förstärkta. Anordningen
är sålunda icke rationell. Därtill kommer att på detta område förekommit
missbruk i ganska stor omfattning. Nu föreslår visserligen utskottet
vissa anordningar för att förebygga sådana missbruk, och i vad mån dessa anordningar
bli effektiva får man ju se. I varje fall äro grunderna för dessa fria
resor föga lyckligt tillkomna. Där behövde man få en verklig omprövning, på
ett helt annat sätt än nu förekommer.

För närvarande ligger under riksdagens prövning en proposition örn utvidgande
av skolhälsovården med obligatorisk och fortlöpande läkarundersökning
av skolbarnen, och såvitt man kan se skulle det vara en mycket lämplig utväg
att låta dessa undersökningar och läkarnas därpå grundade utlåtanden vara avgörande
för urvalet av dem som skola komma i fråga till dessa fria resor. Det
skulle vara en helt annan och rationellare metod än den som för närvarande gäller.
Det är tanken på denna rationellare metod som ligger bakom den fjärde reservationen
av herr Carlström m. fl. Utskottet säger visserligen pa sidan 5: »X
detta sammanhang vill utskottet framhålla vikten av att frågan hur den ekonomisk
behovsprövningen framdeles bör ordnas redan nu tagea under övervägande.
» Det är gott och väl, att man får den saken övervägd, men vi reservanter
under den fjärde reservationen mena, att här bör man göra denna omprövning
ifrån andra och vidare grunder och på ett långt rationellare sätt. Vi anse
sålunda att skolläkarna, provinsialläkarna, som komma att få skolhälsovårdslagen
örn hand, böra kopplas in på detta, och att deras yttranden böra vara avgörande
för urvalet av barn för de fria resorna. Jag ber här alltså att få yrka
bifall till den fjärde reservationen, den av herr Carlström m. fl. avgivna. Den
innebär ju bifall till utskottets förslag med viss ändring i motiveringen.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Kammarens ledamöter ha säkert
observerat, att statsutskottet är enigt i fråga om utskottets hemställan men icke
beträffande motiveringen, om vilken man tvistar ganska livligt. Hur motiveringen
utformas, kan ju vara viktigt nog, eftersom de punkter i motiveringen,
örn vilka oenighet råder, ju innehålla direktiv för verksamheten. Det är sålunda
ganska naturligt, att därest man vill ge direktiv i den ena eller andra riktningen,
man också framför detta som direkta yrkanden. Här är det ju huvudsakligen
fråga om huruvida den verksamhet att med bidrag av statsmedel möjliggöra
sommarvistelse för barn, som bedrivits under ett par ar, skall fortsätta efter
i huvudsak samma grunder som tidigare ha varit gällande. Statsutskottet
har ju i det avseendet tillstyrkt Kungl. Maj :ts förslag. När det emellertid gäller
sommarresor för barn till enskilda hem har statsutskottets majoritet föreslagit
en ändring, nämligen en sänkning av maximiåldern för barn, för vilka rätt
att på statens bekostnad medföra vårdare är tillåten.

Jag skall taga upp denna fråga först. Det gäller sålunda det yrkande, som är
framställt i reservationen nr 5, och som avser frågan örn den levnadsålder för
barnen, som skulle vara avgörande för rätten att få statsbidrag för vårdareresor.
Det diskuterades ju ganska livligt i samband med framläggandet av denna
fråga vid fjolårets riksdag. Ifrån ett av de centrala ämbetsverken framställdes
yrkande örn att gränsen, som då föreslogs till 10 år. skulle sänkas med ett
eller två år. Ett annat av de centrala verken föreslog, att rätten till vårdareresor
skulle begränsas allenast till barn, som under det år vallinder resan skedde
uppnådde sju års ålder. Departementschefen ansåg emellertid, att det icke var
skäl att sänka denna levnadsålder, och föreslog, att deri skulle sättas till tio år.
och statsutskottet biträdde Kungl. Maj:ts förslag i det avseendet. Emellertid

Andra hammarens protokoll 191b. Nr IS. 3

Nr 13.

Lördagen den 15 april 1944.

Anslay till fria sommarresor för barn m. m. (Forts.)
observerade statsutskottet redan då, att vårdareresorna togo en oproportionerligt
stor del av statsbidraget för sommarvistelse för barnen i anspråk. Herr Pettersson
i Dahl har redan fäst uppmärksamheten på detta. Jag måste, för att
förklara varför jag för min del har ansett mig böra biträda statsutskottsmajoritetens
uppfattning, i detta avseende komplettera hans uppgifter.

Under år 1942 hade till sommarresor till enskilda hem statsbidrag förekommit
beträffande 29 225 barn, och dessa barn hade åtföljts av 16 845 vårdare.
Det var sålunda 57 % vårdareresor i förhållande till antalet barn. Det
var mot bakgrunden av dessa siffror vi hade att bedöma denna fråga vid
fjolårets riksdag. Vi ansågo då i statsutskottet — och i det avseendet var
statsutskottet enigt — att det var en oproportionerligt stor del av kostnaden
som gick till vårdare, sålunda icke till de verkligt behövande, nämligen barnen.
Vi uttalade oss för att man, när det gällde de större orterna, i större utsträckning
än vad tidigare ägt rum borde anordna gruppresor. Därest man anordnade
gruppresor vid utplanterande av dessa barn till enskilda hem, på
samma sätt som man gör beträffande sommarvistelse på kolonier, är det självfallet,
att antalet vårdareresor och därmed kostnaderna för dessa skulle avsevärt
nedbringas. Det har också 1943 gjorts vissa ansträngningar i detta avseende.
Det redovisas i statsverkspropositionen, att det har anordnats gruppresor
till enskilda hem för 456 barn i 24 grupper. Sålunda har en något gynnsammare
relation uppstått på grund av detta statsutskottsuttalande, men förskjutningen
är dock icke så stor, att statsutskottet har ansett, att den motsvarar
de förhoppningar som utskottet hade fäst vid det uttalande som gjordes
under fjolåret. Det visar sig nämligen, att antalet barn, som haft statsbidrag
till sommarvistelse i enskilda hem, 1943 var 35 865 och antalet vårdare
20 015. Antalet vårdare är sålunda 55 % av antalet barn. Hela förskjutningen
i detta avseende uppgår sålunda endast till omkring två procent.
Statsutskottet ansåg därför även i år, att vårdareresorna voro proportionsvis
för dyra, och det var därför utskottsmajoriteten beslutade föreslå en sänkning
till åtta år. Nu resonerar man, när man talar om detta, på det sättet, att
denna sänkning från tio till åtta år skulle omöjliggöra statsbidrag för resor
vid sommarvistelse för barnen. Det är emellertid att observera, att denna
fråga givetvis icke rör andra än barn, som äro mellan åtta och tio år, och
det rör sig inte ens örn alla dessa barn. Örn det nämligen i en familj finns
barn under åtta år, är det klart, att vårdareresa medgives i samma omfattning
som hittills. Utskottet har emellertid ansett, att påståendet, att en sänkning
av maximiåldern för barnen skulle förhindra möjligheterna till sommarvistelse,
icke kan anses vara riktigt, ty i de allra flesta fall få ju barnen
i dessa åldrar redan nu på egen hand företaga resor. Det är ju ganska vanligt
i närheten av samhällen exempelvis, att barnen i skolåldern själva få
resa, visserligen icke så långa sträckor, men dock resa med fordon, med tåg
eller buss, utan att det medför några olägenheter. Det är detta, som har
gjort, att utskottet stannat för den lösning, som jag nu här omnämnt.

Nu har emellertid första kammaren i detta avseende bifallit Kungl. Maj:ts
förslag, alltså bifallit reservationen nr 5. Jag för min del förutsätter, att
andra kammaren är villig att fatta samma beslut som första kammaren. Ett
annat beslut i andra kammaren skulle ju medföra vissa svårigheter i sammanjämkningsväg
för utskottet, och jag förmodar, att andra kammaren för
att undslippa detta i likhet med första kammaren bifaller Kungl. Maj :ts förslag.
Jag har emellertid med vad jag nu anfört velat angiva de motiv, som
föranlett statsutskottets majoritet att i detta avseende avvika från Kungl.
Maj :ts förslag.

Beträffande de övriga reservationerna skall jag icke yttra mig alltför

Lördagen den 15 april 1944.

Nr 13.

Anslag till fria sommarresor för barn m. m. (Forts.)
länge. Det är ju på det sättet, att man i denna fråga tidigare Ilar haft mycket
långa debatter, i vilka man från visst håll uttalat sig för behovet av en
verksamhet sådan som denna och behovet av statsbidrag till densamma, medan
man på andra håll haft en motsatt uppfattning, eller, om man godtagit uppfattningen
som sådan, ansett, att man icke borde göra den åtskillnad i fråga
örn rätten till statsbidrag som ligger i att bidraget är begränsat till orter
med visst antal invånare. Man förmenar med andra ord, att örn det med statsmedel
beredes lättnader för resor från tätort till omkringliggande landsbygd,
bör det med samma rätt kunna medges omplacering av barnen inom denna
omkringliggande landsbygd, så att landsbygdens barn, som nian uttryckt
det, skulle ha samma rätt som tätorternas barn. Det har talats så ofantligt
mycket örn detta, och jag tror icke man kan avvinna debatten nya synpunkter,
örn man tager upp denna fråga till behandling. Jag kan för min del hänvisa
till vad jag sagt vid såväl 1942 som 1943 års riksdagar.

_ Vid behandlingen av förevarande fråga har man i år ansett, att man skulle
bibehålla verksamheten enligt i stort sett samma grunder som tidigare. Emellertid
gör Kungl. Maj:t beträffande resornas längd en förändring gentemot
fjolårets bestämmelser som statsutskottet också har tillstyrkt. Jag skall säga
ett par ord om det. Nuvarande bestämmelser innehålla ju den föreskriften, att
barn boende inom Norrbottens och Västerbottens län ha rätt att resa högst
100 mil, barn inom Jämtlands och Västernorrlands län högst 80 mil och
i övrigt högst 50 mil. Sedan innefattar beslutet vid fjolårets riksdag
därutöver en dispensrätt för vederbörande myndigheter inom de båda
nordligaste länen att utsträcka maximilängden utöver vad som angives i de
regelrätta bestämmelserna som jag nyss nämnde. Nu föreslår Kungl. Majit
allenast den ändringen i dessa avseenden, att maximigränsen 50 mil för övriga
orter än de fyra nordligaste norrländska länen skulle höjas till 60 mil, och i
detta avseende har utskottet tillstyrkt Kungl. Majits förslag. Utskottet Ilar
därjämte varit angeläget att i sitt utlåtande poängtera, att de undantagsbestämmelser
ifrån detta, som lia gällt för de fyra nordligaste länen, allt
fortfarande äga giltighet. Jag förmodar, att vederbörande, som äro bosatta i
dessa nordliga län, just uppmärksammat detta viktiga tillägg, nämligen att
det göres icke någon ändring i de norrländska förhållandena på grund av
att den normala reslängden ökas från 50 till 60 mil.

Den fråga som senast berördes av den föregående ärade talaren och som
behandlas i reservationen nr 4 är av synnerligen viktig beskaffenhet. Här gäller
det nämligen huruvida statsmakterna vilja uttala sig för att förbehålla rätten
till bidrag för sommarresorna för samma befolkningsklientel som 1943
var berättigat att erhålla dessa bidrag till resor. Förhållandet är ju nämligen
det, som också framhållits i utskottets utlåtande, att på grund av inkomstförskjutningar,
icke från 1943 till 1944 utan från 1941 till 1942, beskattningsförhållandena
blivit sådana, att rätten till rabattkort har förskjutits-
För att man då skulle kunna bevara åt de barnfamiljer., som hade rätt
till bidrag för sommarresor under fjolåret, att även få denna förmån innevarande
år, har statsutskottet gjort ett uttalande, som innefattas i dess motivering,
av den innebörden, att åt Kungl. Majit uppdrages att söka utfinna
någon väg som icke försämrar förhållandena för barnfamiljerna i detta avseende.
Jag betraktar det som synnerligen viktigt, att andra kammaren i likhet
med första kammaren följer utskottet i denna del, så alf man icke uppnår
de ojämnheter med därav följande irritation som skulle bli fallet, örn
barnfamiljer med faktiskt samma inkomstförhållanden på grund av gällande
lönestopp och dylikt 1944 som 1943 nu plötsligt på grund av andra förhållanden,
som egentligen icke bereda deras inkomster och levnadsstandard, skulle

Nr 13.

Lördagen den 15 april 1944.

Anslag till fria sommarresor för barn rrv. m. (Forts.)
se sig fråntagna en rätt som ole hade under fjolåret. Därför hemställer ,jag
livligt till kammaren att i det avseendet följa statsutskottets förslag och sålunda
avslå reservationen nr 4.

Jag vill, herr talman, med åberopande av vad jag nu anfört sluta med att
jag för min del yrkar bifall till statsutskottets förslag i alla dess delar.

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! Statsutskottet har hemställt, att
motionen II: 366, i vilken bland annat föreslås, att riksdagen måtte besluta,
att de fria sommarresorna för barn få företagas utan hänsyn till resans längd
och oavsett från vilken ort i landet resan anträdes, måtte få anses besvarad
genom vad utskottet anfört.

Detta förslag skulle man kanske kunna gå med på, örn utskottet verkligen
försökt ge svar på de frågor som uppställts i motionen. Men detta har utskottet
icke gjort. Exempelvis följande frågor äro icke besvarade. Departementschefen
föreslår, att maximigränsen för de fria resorna skall dragas vid
60 mil, varigenom exempelvis barn från större städer på västkusten skulle kunna
placeras i städer på ostkusten utan att de därför skulle själva behöva betala
överskjutande biljettkostnader, Vi ha då frågat, varför icke barn exempelvis
från Stockholm skulle kunna få placeras i hem, låt mig säga i närheten
av Luleå utan att föräldrarna skulle behöva betala de överskjutande biljettkostnaderna.

Vi ha vidare frågat, varför statens järnvägar för en mors och ett barns resa
från Stockholm till någon station i närheten av Luleå skall betinga sig ett
pris av 265 kronor för direkta resor, när staten betalar en del av kostnaderna
från anslaget till fria sommarresor mot endast 200 kronor, örn vederbörande
icke utnyttjar denna förmån. Jag väntar med spänning på det svar statsutskottets
talesman, som själv är järnvägstjänsteman kommer att ge på dessa
frågor, när han eventuellt tar till orda på nytt. För min del kan jag icke, så
före detta järnvägstjänsteman jag är, förstå finessen i det hela.

Vi ha därtill frågat, örn riksdagen finner det lämpligt att fatta ett beslut,
som beträffande möjligheten att låta vederbörande få betala prisskillnad i stället
för att få lösa s. k. anslutningsbiljett innefattas i följande vaga formulering
i utskottsutlåtandet: »Det har visat sig vara förenat med vissa tekniska
svårigheter att bestämma priset för sistnämnda del av färden till skillnaden
mellan biljettkostnaden för hela sträckan och för maximisträckan. För den
händelse fortsatta överväganden av frågans tekniska sida skulle giva vid handen,
att en tillfredsställande lösning kan nås, föreslås att anslaget till fria
sommarresor för barn må belastas med de av en sådan anordning betingade
kostnaderna under sommaren 1944.»

Örn riksdagen skulle fatta ett beslut i enlighet med ett dylikt uttalande, vad
bär då riksdagen beslutat? Därom veta vi egentligen ingenting. Skall det
verkligen behövas en så utomordentlig utredning för att man skall få klarhet
i att statens järnvägar och övriga järnvägar kunna ordna de tekniska frågor,
som ha samband med den förändring, som vi i vår motion påyrkat?

Maximigränsen för skolbarnens fria resor bör upphävas, enär ett bibehållande
av dessa bestämmelser motverkar syftet med anordningen, vilket ju angivits
vara att »för mindre bemedlade barn från de större städerna undanröja
de ekonomiska hinder, som resekostnaderna utgöra för deras möjligheter att
erhålla en icke allt för kort vistelse på landet under sommaren». Vi veta nämligen
alla, att förutom ekonomiserandet av resorna krävs ytterligare en förutsättning
för stadsbarnens vistelse på landet, nämligen att det finns enskilda
hem, som äro villiga att för ingen eller ringa ersättning mottaga barnen. I de
flesta fallen är det på landet bosatta släktingar som upplåta sina hem för stads -

Lördagen den 15 april 1944.

Nr 13.

Anslag till fria sommarresor för barn m. m. (Forts.)
barnen. Därav följer att barnens föräldrar icke valfritt kunna bestämma uppehållsorten
för barnen. I själva anordningen med fria sommarresor ligger
alltså en förväntan, att skattebetalarna på landsbygden skola vara beredda, att
mottaga barn från storstäderna; detta är en förutsättning för att denna sociala
välfärdsåtgärd skall kunna få någon praktisk betydelse. Men som tack för
detta, att hem på landet vilja ta emot storstädernas barn, vill man utestänga
landsbygdens folk från förmånen av fria sommarresor för landsbygdens barn.
Varför skola barnen på landsbygden, i arbetslöshetsområdena i Ångermanland,
Medelpad och Hälsingland, ställas utanför denna förmån, barn som kanske
mer än många andra behöva en dylik förmån? dag representerar valmän
i storstaden Stockholm, men jag tvekar ändå icke att säga, att herr Hansson
i Skediga har rätt då han säger, att detta förhållande innebär en orättvisa mot
landsbygdens folk.

dag tror nog, att riksdagen skall kunna nå rättvisa i det avseendet utan att
behöva påverkas av herr Petterssons i Dahl funderingar örn de fina damerna
från Norrland, som uppträda på västkustens badorter. Örn det är så att herr
Pettersson i Dahl beundrar dessa damer, så bör han göra det ur den synpunkten
att dessa husmödrar komma från hem, som ha en beskattningsbar inkomst
av 1 000 kronor och därunder, men ändå kunna vara så fina när de resa till
västkusten.

Då jag, herr talman, på grund av formella skäl icke ser mig i stånd att yrka
bifall till motionen nr 366, ber jag att få yrka bifall till reservationerna under
punkterna 3 och 5, beträffande vilka yrkanden örn bifall redan gjorts.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Herr talman! Det
är kanske icke så nödvändigt, att jag yttrar mig i detta ärende, då jag ju förmodar,
att det ligger ganska klart till, hur kammarens beslut kommer att utfalla.

Jag har emellertid icke ansett mig kunna i tystnad låta en del av vad som
här anförts passera. För herr Persson i Stockholm vill jag sålunda förklara,
att de tekniska svårigheterna med avseende å biljettköpen för färder längre än
gratisresorna redan äro lösta; här föreligger sålunda icke längre något problem.
Den saken är ordnad. Jag tror icke heller, att det finns något skäl för kammaren
att bifalla reservationerna nr 2, 3 och 4, då det ju med hänsyn till det
krångel, som under innevarande år yppats beträffande rabattkorten, kan vara
önskvärt, att en undersökning verkställes rörande möjligheten för en annan utgångspunkt
för framtiden för behovsprövningen. En sådan kommer givetvis inte
att ske beträffande årets anslag, men för den händelse en bättre väg kan utfinnas
för att anvisas i förslag till nästa riksdag, komma vi i socialdepartementet
att taga upp saken till undersökning. Jag hoppas det skall gå. Det har varit
en mycket enkel regel, men årets erfarenheter visa ju, att anknytningen till
rabattkorten blivit mer och mer komplicerad.

Min uppfattning beträffande reservationen nr 2 är liksom beträffande reservationen
nr 3 den, att man icke i längden kan upprätthålla någon begränsning
de olika ortsgrupperna emellan. De gällande begränsningarna ha ju egentlingen
ingen annan motivering än kostnadshänsynen. Den omständigheten att
man härvidlag satt en gräns vid orter nied 8 000 invånare är ju uppenbarligen beroende
därpå, att vi i vårt land ha ett ganska stort antal mindre städer, som
ha ren landsbygdskaraktär. Atar och en som känner de svenska småstäderna
måste ju erkänna, att de i fråga örn sin struktur icke skilja sig nämnvärt från
den rena landsbygden, att följaktligen åtskilliga mindre stikler ha ren landsbygdskaraktär
oell att deras invånare följaktligen icke äro i behov av samma
stärkande sommarvistelse som de större städernas. För mig står det ganska

Nr 13.

Lördagen den 15 april 1944.

Anslag till fria sommar res or för barn rn. m. (Forts.)
klart, att barnen i de större städerna måste omplanteras och att det hela måste
bli en permanent institution, låt vara att man från början tänkte sig, att det
härvidlag endast var fråga örn en tillfällig åtgärd, beroende på rådande förhållanden.
En omprövning måste enligt min mening ske även örn riksdagen icke
skriver därom. Jag måste sålunda dela herr Erikssons i Stockholm uppfattning
att det icke är lyckligt i och för sig, örn kamrarna härvidlag skulle komma att
stanna i olika beslut med de olägenheter, som följa med en tämligen meningslös
sammanjämkning av kamrarnas beslut i denna fråga.

^ I fråga örn reservationen nr 5 föreligger emellertid en reell skillnad mellan
Kungl. Maj :ts förslag och utskottets ståndpunkt, och den gäller frågan örn de
fria resorna för vårdarinnor av barn mellan 8 och 10 år. Jag har för min del
icke kunnat komma till annan uppfattning än att statsutskottets förslag i denna
del kan vara besvärligt. Det är klart, att varje sådan gräns som här föreslås
är godtycklig, vilken gräns som helst kan diskuteras, men statsutskottets
argumentation är enligt mitt förmenande icke riktig.

Beträffande jämförelsen med de finska barnen får man icke glömma det sakförhållandet,
att de finska barnen alla komma till samma ort. Där vistas de
viss tid, och så sker utspridningen. Men eftersom här tonvikten ligger på, att
barnen skola komma till enskilda hem, skola ju barnen faktiskt redan från
utgångspunkten få alldeles olika adresser. Man tar icke barnen från Norrbotten
och för dem till Gävle eller någon annanstans för att sedan sprida ut dem,
utan dessa barn skola fara direkt till de hem, som skola ta hand örn dem. Detta
gör att de svenska barnens vårdnadsproblem får en helt annan karaktär än de
finska barnens. Jag vill också framhålla, att medicinalstyrelsen för sin del anser,
att den nuvarande anordningen med de finska barnen är alldeles ohållbar,
och jag är ganska rädd för att medicinalstyrelsen har ganska rätt på den
punkten. Medicinalstyrelsen hävdar, att det bör vara åtminstone en vårdarinna
på fem barn, även örn barnen komma i så stora grupper som de finska barnen
i regel göra. Det som gjort mig mest betänksam är följande resonemang —•
jag vet icke örn det erkännes som riktigt, men jag anser att man har rätt att
resonera på det sättet: många mödrar äro rädda för att släppa ut sina barn
på egen hand, särskilt då barn i åldern 8—10 år, på långa resor. I åtskilliga
tusen fall måste man ju nästan räkna med långa resor. Vare sig mödrarnas oro
i det avseendet är berättigad eller icke måste jag utgå från faktum, och faktum
är, att mödrarna äro rädda för att släppa ut sina barn på egen hand. Hur dålig
motiveringen än må vara för att barn i 8—9-årsåldern icke kunna resa på egen
hand, medan barn i 10-årsåldern kunna göra det, måste jag säga mig, att det
är en lucka i statsutskottets resonemang i det avseendet. Jag vill för min del
icke säga, att det icke skulle lia gått bra redan från början, örn man då hade haft
den regel, som statsutskottet nu föreslår, men jag anser det farligt att rucka
på nu gällande bestämmelser.

Som kammaren väl vet, har första kammaren med betydande majoritet redan
bifallit reservationen nr 5, och jag vågar för min del hemställa till andra kammaren
att i förevarande liksom i andra avseenden följa första kammarens beslut.
Jag vill tillägga, att den avvikelse i fråga örn rabattkorten, som utskottet
tillåtit sig göra från Kungl. Maj:ts förslag, har åtminstone mitt fullständiga
gillande.

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Jag vill först uttala min tillfredsställelse
över att herr statsrådet erkänt, att det i förevarande avseende i längden
icke går att upprätthålla någon skillnad mellan landsbygdens och städernas
barn. Herr statsrådet framhöll, att den skillnad, sorn dock upprätthålles, kommit
till stånd på grund av statsfinansiella skäl. Av statsverkspropositionen

Lördagen den 15 april 1944.

Nr 13.

Anslag till fria sommarresor för barn m. m. (Forts.)
finna vi, att kostnaderna för denna verksamhet beräknas till 650 000 kronor.
Kungl. Maj :t bär nu begärt en miljon kronor. Anslaget måste sålunda mycket
val räcka till, detta så mycket mer som, efter vad vi veta, rabattkortberättigade
på landsbygden äro ganska få och icke alla barnen på landsbygden med rabattkort
kunna komma i fråga till dessa sommarresor.

Vad sedan angår invändningen att en jämförelse mellan de finska barnen
och de svenska icke skulle vara möjlig därför att man icke kan ordna gruppresorna
på samma sätt för båda parterna vill jag framhålla, att lika väl som det
går att samla de finska barnen i grupper borde man väl kunna bestämma, att
de svenska järnvägsmyndighetema bekantgjorde resan och samlade barnen
exempelvis från Stockholm på centralstationen här i Stockholm i grupper på
10, 15 eller 20 stycken eller mer med åtföljande vårdarinna och där gav tillkänna,
att vederbörande barn skulle följa med det eller det tåget till den eller
den stationen på västkusten, eller annanstans där vederbörande hade att hämta
sitt barn. På det sättet, menar jag, skulle de svenska barnens resor kunna ordnas
lika väl som de finskas.

Vad sedan beträffar herr statsrådets påstående att mångå svenska mödrar
icke skulle våga skicka ut sina barn på egen hand vågar jag säga, att det
är lite onödigt med allt detta dagande, ty jag tror nog att de svenska barnen
icke äro mera Hemiga än att de kunna resa på egen hand.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. På av herr talmannen därå
framställd proposition blev till en början utskottets hemställan av kammaren
bifallen.

Herr talmannen gav härefter propositioner beträffande den del av utskottets
yttrande, som innefattas i de två på varandra följande styckena å sid. 4
i det tryckta utlåtandet, vilka börja med orden »Ehuru de» och sluta med orden
»helt uteslutet», nämligen dels på godkännande av utskottets yttrande i
denna del dels ock på godkännande av det yttrande, som i motsvarande del
föreslagits i den av herr von Heland m. fl. avgivna, med 3) betecknade reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Pettersson i Dahl begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner den del av statsutskottets yttrande
i utskottets förevarande utlåtande nr 69, som innefattas i de två på varandra
följande styckena å sid. 4, vilka börja med orden »Ehuru de» och sluta med
orden »helt uteslutet», röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt det yttrande, som i motsvarande del
föreslagits i den av herr von Heland m. fl. avgivna, med 3) betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för
ja-propositionen. Herr Pettersson i Dahl begärde emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 116
ja och 27 nej, varjämte 11 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets yttrande i förevarande del.

Nr 18.

Lördagen den 15 april 1944.

Anslag till fria sommarresor för barn m. m. (Forts.)

Vidare gav herr talmannen beträffande den del av utskottets yttrande, som
innefattas i det stycke å sid. 4 och 5 i det tryckta utlåtandet, som börjar med
orden »Rätten till» och slutar med orden »under övervägande», propositioner
dels på godkännande av utskottets yttrande i berörda del dels ock på godkännande
av det yttrande, som i motsvarande del föreslagits i den av herr Carlström
m. fl. avgivna, med 4) betecknade reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Votering begärdes
emellertid av herr Persson i Falla, i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner den del av statsutskottets yttrande
i utskottets förevarande utlåtande nr 69, som innefattas i det stycke å sid. 4
och 5, som börjar med orden »Rätten till» och slutar med orden »under övervägande»,
röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt det yttrande, som i motsvarande del
föreslagits i den av herr Carlström m. fl. avgivna, med 4) betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-proposiiionen, vadan
kammaren godkänt utskottets yttrande i förevarande del.

Härpå framställde herr talmannen propositioner beträffande den del av utskottets
yttrande, som innefattas i det stycke å s. 5 i det tryckta utlåtandet,
som börjar med orden »Utskottet vill» och slutar med orden »är yngre»,
nämligen dels på godkännande av utskottets yttrande i berörda del dels ock på
godkännande av det yttrande, som i motsvarande del föreslagits i den av herr
Joh. Nilsson i Malmö m. fl. avgivna, med 5) betecknade reservationen; och
förklarade herr talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande ija
för den förra propositionen. Herr Mårtensson begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner den del av statsutskottets yttrande
i utskottets förevarande utlåtande nr 69, som innefattas i det stycke å sid 5,
som börjar med orden »Utskottet vill» och slutar med orden »är yngre», röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt det yttrande, som i motsvarande del
föreslagits i den av herr Joh. Nilsson i Malmö m. fl. avgivna, med 5) betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för nej-propositionen. Kammaren
hade alltså godkänt det yttrande, som i förevarande del föreslagits i
den av herr Joh. Nilsson m. fl. avgivna, med 5) betecknade reservationen.

Slutligen blev på av herr talmannen därå given proposition utskottets yttrande
i övrigt av kammaren godkänt.

Lördagen den 15 april 1944.

Nr 13.

§ 11.

Herr talmannen yttrade: Tiden är nu långt framskriden, men jag vill fråga
kammaren, om den vill fortsätta behandlingen av återstående ärenden i syfte att
undvika kvällsplenum.

Denna fråga blev av kammaren med ja besvarad.

§ 12.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 70, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar angående anslag för budgetåret ^ten, i vad
1944/45 å kapitalbudgeten, i vad propositionen avser socialdepartementets verk- avser ^faJ.
samhetsområde. departemen tets

verksam Herr

förste vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhand- hetsområde.
lingar.

Punkten 1.

Kades till handlingarna.

Punkten 2.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 3.

Lades till handlingarna.

Punkten 4, angående statens bosättningslånefond. Investerings I

propositionen nr 1 hade Kungl. Majit under kapitalbudgeten, bilaga % statens bosättpunkten
5, föreslagit riksdagen att till Statens bosättningslånefond för bud- ningslånegetåret
1944/45 anvisa ett investeringsanslag av 5 500 000 kronor. lonä I

samband med Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag hade utskottet till behandling
förehaft

dels en inom andra kammaren av herr Gavelin m. fl. väckt motion (II: 255);

dels ock en inom samma kammare av herrar Persson i Stockholm och Hagberg
i Luleå väckt motion (11:365), vari hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Majit må begära sådana ändringar i gällande bestämmelser för
den statliga bosättningslåneverksamheten, att a) ansökningarna som regel beviljas
med det ansökta beloppet, b) de första tolv månaderna efter utanordnandet
av lån göras amorteringsfria samt c) lånen göras räntefria.»

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag till Statens

bosättningslånefond för budgetåret 1944/45 anvisa ett investeringsanslag av
5 500 000 kronor,

II. att motionen II: 255 ej måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda,

III. att motionen II: 365 ej måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Gavelin: Herr talman! Tillsammans med några andra ledamöter av
denina kammare har jag väckt en motion om vissa ändringar av bestämmelserna
för bosättningslån. Utskottet har inte funnit anledning tillstyrka vår framställning,
under förmenande att våra önskemål redan äro tillgodosedda genom

Nr 13.

Lördagen den 15 april 1944.

Investering sanslag till statens bosättning slånefond. (Forts.)
själva länebestärnmelserna eller genom särbestämmelser och praxis. Vad beträffar
vårt första önskemål, som rör åldersgränsen 21 år, kan jag också medge,
att det inte finns någonting i bestämmelserna, som direkt pekar på att
omyndiga inte lia rätt att få dessa- lån. Men att de ha denna rätt, är dock inte
utsagt på sådant sätt, att de kunna taga det ad notam.

Vad vidare gäller frågan örn borgensförbindelse, finns det inte heller i det
fallet någonting i bestämmelserna, som man kan rätta sig efter, och utskottet
säger ju också bara, att det här har utbildats den praxis, att man efter hemställan
från lånekontrahenterna kan få anlita borgen. Detta anser jag borde
vara klart, angivet i lånebestämmelserna eller på annat sätt anfört, ty det är
alldeles tydligt att många förbise denna möjlighet; t. o. m. ortsombuden ha
i vissa fall inte riktigt klart för sig, hur det ligger till härvidlag. Jag är
alldeles övertygad örn att i många fall, där ortsombuden tillstyrkt lån men
lånemsmdighetema avslagit ansökan, så skulle saken, ifall man haft reda på
denna möjlighet med borgensförbindelse, kunnat ordnas genom en hemställan
därom från lånekontrahenternas sida.

Jag skall emellertid inte vidare orda örn dessa saker. När utskottet här enhälligt
gått emot vår framställning, är det heller ingen utsikt att få den igenom.
Jag skulle endast, herr talman, vilja framföra en vädjan till lånemyndigheterna
att i större utsträckning än vad som skett söka beakta just den synpunkt,
som åtminstone jag för min del funnit vara vägledande vid tillkomsten
av denna låneverksamhet, nämligen att man skall söka hjälpa dem som befinna
sig i en svår belägenhet. Som det nu ligger till. är det faktiskt de, som
ha det bättre ställt, som kunna få lån. Man lägger från lånemyndigheternas
sida större vikt på att säkerställa möjligheterna till återbetalning av lånen och
tar inte så mycken hänsyn till de svårigheter, som den kan ha, som vill låna till
bosättning. Ofta lia ju inte de personer, som söka dessa lån, sådant fast arbete,
som är en förutsättning, utan de äro i regel hänvisade till att dra sig fram på tillfälliga
arbeten, och på det sättet komma de att vara utestängda från möjligheten
att erhålla bosätfningslån.

Jag har gjort en liten undersökning i min hemkommun, och det är ganska
beklämmande siffror, som därvid kommit fram. Under åren 1938—1943 ha
av 260 låneansökningar inte mindre än 70 blivit avslagna, fastän en stor del
av dessa dock tillstyrkts av ortsombudet, som i detta fall, liksom jag förmodar
att ortsombuden i allmänhet göra, i samråd med andra kommunala myndigheter
sökt få klarlagt, i vilken mån de sökande äro i behov av och kunna återbetala
dessa lån.

Jag har, herr talman, inte något yrkande, utan har, som sagt, endast här
velat rikta en vädjan till lånemyndigheterna att i fortsättningen mer se på
behovet av lån än på möjligheterna till återbetalning. Det har ju dock, när
denna verksamhet påbörjades, klart sagts ifrån, att det här framför allt gäller
att söka hjälpa dem, som behöva hjälp.

På grund av förfall för undertecknad övertogs nu, jämlikt herr förste vice
talmannens bestämmande, protokollsföringen av tjänstemannen hos kammaren
Gunnar Brittin

In fidem
Sune Norrman.

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! Avsikten med bosättningslåneverksamheten
har ju angivits vara att man skulle bereda de unga, som önska
sätta bo, tillfälle att göra detta utan betungande och onödigt oförmånliga av -

Lördagen den 15 april 1944.

Nr 13.

Investering sanslag till statens bo sättning slånefond. (Forts.)
betalning-s köp. Lånebeloppen äro ju numera maximerade till 1 250 kronor, vilket
dock inte betyder att de lånesökande i allmänhet erhålla detta belopp, då
det är riksbanken, som har att avväga, till vilka belopp lån skola beviljas. Under
februari månad i år utgjorde de beviljade lånebeloppen i medeltal 1 001
kronor. Tidigare ha de varit ännu lägre. Vad gäller Stockholm var medelbeloppet
så sent som under mars månad nere ända vid 820 kronor. Och redan
år 1941 påvisade besparingsberedningen, att 68,8 procent av låntagarna hade
ansökt örn högsta- möjliga belopp, men att detta beviljats endast i 32,5 procent
av fallen.

Jag vill ställa frågan: hur skall man under sådana förhållanden kunna förvänta,
att det angivna syftet med denna statliga låneverksamhet skall kunna
nås? Den innebär ju egentligen endast, att låntagarna samtidigt få att klara
avbetalningar och räntor dels hos avbetalningsfirmor och dels hos staten. Att
så är fallet bär också upptäckts av ortsombuden. Jag vill citera vad ortsombudet
i Malmö för kort tid sedan sagt i ett intervjuuttalande i en tidning: »Det
bär visat sig, att ett flertal, som erhållit statligt bosättningslån, inte kunnat fullgöra
räntebetalningar och amorteringar i föreskriven tid på grund av skuldsättning
genast vid giftermålet. I något fall bär man måst lämna från sig
möblerna igen, då betalningarna ej kunna fullgöras, och sedan har man stått
där med sitt bosättningslån, som ej kan trollas bort.» Så går det med reformer,
när men syftar till något i och för sig önskvärt men samtidigt bedriver verksamheten
efter sådana linjer att syftet inte kan uppnås.

Hur 1941 års befolkningsutredning, som utskottet nu åberopar, under sådana
förhållanden kan påstå, att kontrahenterna i allmänhet ha de bästa ekonomiska
förutsättningarna under de första åren av äktenskapet, är ett mysterium. Det
påståendet strider mot all erfarenhet från deras sida, som haft att börja sin
äktenskapliga tillvaro med två tomma händer. Grunderna för lånens beviljande
äro mer utformade så, som örn det gällde en vanlig banks affärer med
sina kunder och inte en social åtgärd från statens sida till förmån för de unga.
Som en följd härav bli också de ekonomiskt sämst ställda avstängda från lånemöjligheten,
fastän det angivna syftet med verksamheten borde ha medfört,
att motsatsen blivit fallet.

Till vad den föregående talaren anfört, vill jag säga, att det är typiskt att
man numera har företagit sådana författningsändringar, att ortsombuden ha
rätt att taga del av socialregistret, när det gäller personer, som ansöka om
bosättningslån. Meningen är väl att man skall se efter om social hjälp i någon
form har beviljats en sökande och att detta i så fall skall anses såsom diskvalificerande,
ty varför skulle man eljest ge ortsombuden denna rätt?

Det vore utan tvivel befogat att riksdagen bifölle de yrkanden, som vi göra
i vår motion, örn att lånen i regel böra beviljas till de ansökta beloppen och
att de första tolv månaderna göras amorteringsfria samt att lånen bli räntefria.
Först då kunde man börja nå det syfte, som man har angivit att man
har med denna verksamhet.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till motionen nr 365 i andra
kammaren, som innebär beslut om skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om
sådana ändringar i kungörelsen örn statliga bosättningslån som jag här anfört.

Herr Vougt: Herr talman! Då jag sedan en tid tillbaka haft anledning att
i riksbanken syssla med handläggningen av de bosättningslån, som här kommit
under diskussion, vill jag försäkra herr Persson i Stockholm, att det i
regel inte finns några andra motiv för att de ansökta beloppen inte beviljas än
att vederbörande ha så pass svag ekonomisk ställning, att man icke anser det
lyckligt att belasta dem med en sådan skuldbörda, som dessa lån dock utgöra,

Nr 13.

Lördagen den 15 april 1944.

Investering sanslag till stålens bosättningslånefond. (Forts.)
låt vara att amorteringarna ju äro ganska små. Och jag tror att jag vågar
säga, att behandlingen sker helt och hållet från den utgångspunkten, att bosättningslånen
verkligen skola fylla det syfte, som uppställts. Det är, föreställer
jag mig, inte möjligt att skriva en författning på det viset, att lånen i
regel skola beviljas till de belopp, som ansökan gäller, och jag är övertygad
om, att när man finner skäl föreligga att sätta ned beloppen en smula, t. ex.
till 1 000 kronor från begärda 1 200, så gör inan därmed i många fall — det
har åtminstone varit våra bevekelsegrunder -— vederbörande låntagare själva
en tjänst.

Jag har sålunda bara velat anföra, att jag tror inte att man skulle komma
till bättre resultat, örn man skrove om författningen i enlighet med de yrkanden,
som här framställts.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. På av herr förste vice talmannen
därå given proposition biföll kammaren vad utskottet i mom. I. och IT.
hemställt.

Härefter framställde herr förste vice talmannen beträffande morn. III, propositioner
dels på bifall till utskottets i detta mom. gjorda hemställan dels ock
på avslag därå samt bifall i stället till motionen II: 365; och blev utskottets berörda
hemställan av kammaren bifallen.

Punkten 5.

Lades till handlingarna.

§ 13.

Föredrogos vart efter annat:

statsutskottets utlåtande, nr 71, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående
ytterligare utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1943/
44, i vad propositionen avser finansdepartementets verksamhetsområde; samt

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillämpningen av
dubbelbeskattningsavtalet av den 6 maj 1932 mellan Sverige och Danmark;
och

nr 23, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående fortsatt tullfrihet
för viss sjukvårds-, beklädnads- och sjuktransportmateriel.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda utlåtande och betänkanden hemställt.

Motioner om
avskaffande
av allmän
omsättningsskatt
för vissa
animaliska
födoämnen.

§ 14.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 24, i anledning av väckta motioner
om avskaffande av allmän omsättningsskatt för vissa animaliska födoämnen.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats följande motioner, avseende avskaffande
av allmän omsättningsskatt för vissa animaliska födoämnen, nämligen:

1) de likalydande motionerna nr 133 i första kammaren av herr Arrhén och
nr 206 i andra kammaren av herr Staxäng m. fl., vari hemställts, »att riksdagen
måtte besluta slopa omsättningsskatten på sill och fisk, som i färskt, fruset eller
saltat tillstånd saluföres»; samt

2) de likalydande motionerna nr 201 i första kammaren av herr Näslund m. fl.
samt nr 296 i andra kammaren av herrar Svensson i Ljungskile och Nilsson i

Lördagen den 15 april 1944.

Nr IB.

Motioner om avskaffande av allmän omsättningsskatt för vissa animaliska

födoämnen. (Forts.)

Sandviken, vari hemställts, »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit
hemställa, att kött, fläsk och fisk samt salt sill och strömming överflyttas till
de varugrupper, som äro befriade från allmän omsättningsskatt».

Utskottet hemställde,

1) att de likalydande motionerna I: 133 av herr Arrhén och II: 206 av herr
Staxäng m. fl. örn avskaffande av allmänna omsättningsskatten för fisk icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; samt

2) att de likalydande motionerna I: 201 av herr Näslund m. fl. samt II: 296
av herrar Svensson i Ljungskile och Nilsson i Sandviken om frihet från allmän
omsättningsskatt för kött, fläsk och fisk samt salt sill och strömming icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation utan angivet yrkande hade avgivits av herrar friherre De Geer
och Hammarlund.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Staxäng: Herr talman! Såsom framgår av bevillningsutskottets betänkande
har den framställning, som jag jämte några av ledamöterna på bohusbänken
gjort om slopande av omsättningsskatten på fisk, ej blivit tillstyrkt
av utskottet. Som väntat har också utskottet som motiv för sitt avstyrkande
anfört statsfinansiella skäl.

När omsättningsskatten infördes, var det en allmän mening, att. den utgjorde
en ganska otillfredsställande skatteform. Jag anser även för min del, att en
skatteform som denna, där man så öppet frångår den grund, som förut har
burit upp vårt skattesystem, nämligen skatt efter förmåga och bärkraft, bör
försvinna så snart tvingande omständigheter inte längre lägga hinder i vägen
härför. Denna skatt är också med tanke på vår socialpolitik i hög grad irrationell,
ty den verkar så, att samhället tar med den ena handen vad det givit
med den andra. När jag avger denna deklaration i princip, så innebär detta
inte någon kritik mot utskottet. Jag är övertygad örn att denna uppfattning
också i stort sett delas av utskottet.

Jag och mina kamrater ha emellertid motionerat i denna sak, emedan vi ansett
det nödvändigt att redan på ett så tidigt stadium som möjligt söka avveckla
omsättningsskatten på sådana varor, för vilka den är mest oläglig.
Vissa av de viktigaste livsmedlen bör man alltså enligt vår mening successivt
överflytta till sådana varugrupper, som nu icke drabbas av allmän omsättningsskatt.
Detta strider ju inte heller mot den tankegång, som både förefanns
vid skattens införande och sedan legat till grund för de åtgärder, som därefter
ha vidtagits. Ty som vi väl känna till, har man undan för undan flyttat över
vissa av våra livsmedel till de varugrupper, som inte beskattas på detta sätt.

I detta sammanhang har ytterligare en motion väckts, i vilken man begär,
att även kött och fläsk skola befrias från omsättningsskatt. Jag vill nämna,
att även jag i princip intager denna ståndpunkt. När vi emellertid i vår motion
ha stannat vid att endast begära befrielse från nämnda skatt för sill och
fisk, som i färskt, fruset eller saltat tillstånd saluföres, har det varit av följande
skäl. Om vi hade tagit med flera varugrupper, skulle detta inneburit
en så avsevärd minskning i statens inkomster, att ett bifall till vår motion ur
statsfinansiella synpunkter för närvarande inte hade varit möjligt. Ett ytterligare
skäl till denna begränsning av vårt krav har varit, att en stor del av
våra jordbruksprodukter redan vid skattens införande voro och jämväl även
senare blivit befriade från denna skatt. Vi ha funnit, att det inte är rätt att be -

. Nr 13.

Lördagen den 15 april 1944.

Motioner om avskaffande av allmän omsättningsskatt för vissa animaliska
födoämnen. (Forts.)

handla två livsmedelsproducerande näringar så olika som man faktiskt i detta
avseende gör.

Jag vill också påpeka, att fiskerinäringen utöver denna skattebelastning betungas
med ytterligare en avgift på sina produkter, nämligen den s. k. LKavgiften,
som tillika belastar varupriset.

Slutligen vill jag även för de ärade kammarledamöterna nämna, att fiskerinäringen
efter de förhandlingar, som nyligen förts mellan fiskets organisationer
och livsmedelskommissionen örn kommande säsongs fiskepriser, har att
motse en mycket stor sänkning av priset på dessa produkter. Enligt vad som
upplysts mig kommer denna prissänkning att i vissa fall uppgå, till omkring
65 till 70 procent. Det svenska folket har tyvärr alltför mycket under senare
år sterilt stirrat på de tillfälligt höga inkomster, som vissa fiskare gjort, men
man har inte varit fullt medveten om att de båtlag, som kommit upp till de
bästa inkomsterna, ha tagit sina fångster på platser, där de löpt uppenbar
livsfara. Med de kommande priserna på fisk bli sannolikt de höga inkomsterna
ett minne blott, men arbetets livsfarliga karaktär kvarstår. Jag vill vidare
påpeka, att fiskerinäringens utgångsläge, när kriget en gång tager slut, är
allt annat än ljust -— detta har också varit ett huvudargument i vår motion
— och det skulle bli betydligt sämre, örn omsättningsskatten på dessa produkter
alltjämt skulle stå kvar.

Jag vill i detta sammanhang även fästa uppmärksamheten på att Svenska
fiskhandelsförbundet enligt uppgift i dagens tidningar gjort en hemställan till
finansministern att föranstalta örn en skyndsam utredning av lämpligheten
och möjligheten att helt och hållet undantaga fiskförsäljningen från omsättningsskatt.
I denna hemställan framhålles även, att fiskerinäringen har kommit
i ett avsevärt förändrat och försämrat läge efter tillkomsten av livsmedelskommissionens
bestämmelser örn upphävandet av normalpriserna på fisk.

Jag vet mycket väl, herr talman, att det är lönlöst att här ta upp någon
längre debatt i denna fråga, när utskottet är enigt i sitt ställningstagande. Jag
har emellertid inte kunnat underlåta att framföra dessa synpunkter, ty jag
finner, att starka skäl tala för att denna näringsgrens produkter redan nu så
fort som möjligt befrias från denna skatt, som såväl ur fiskenäringens synpunkt
som även ur konsumentsynpunkt är en orättvis belastning. Jag vill med
dessa ord, herr talman, yrka bifall till den i denna kammare väckta motionen
nr 206.

Häruti instämde herrar Hällgren och Levin samt fru Nordgren.

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Denna skatteform är som den
föregående talaren erinrade om ur social synpunkt från början mycket otillfredsställande.
Därom ha knappast rått delade meningar vare sig inom riksdagen
eller bevillningsutskottet eller hos allmänheten i stort sett.

När man ändå tillgrep denna skatt skedde det av tvenne motiv. Det ena var
att man ville hålla tillbaka konsumtionen av en hel del varor. Det dåvarande
läget nödvändiggjorde ju en sådan åtgärd. Det andra motivet — och det var
väl det huvudsakligaste föreställer jag mig — var att skaffa staten pengar.
Redan från början undantog man emellertid från denna skatt en del av de mest
elementära livsförnödenheterna. Sålunda lia alla slag av mejeriprodukter befriats
från skatt. Detsamma är förhållandet med alla sädesprodukter, såsom
bröd, mjöl och gryn i olika former. Vidare har man även undantagit äggen ifrån
denna beskattning, och likaså är bränsle skattefritt.

Örn man ser på de mest elementära varorna, om vilka finansministern på ett

Lördagen den 15 april 1944.

Nr 13.

Motioner örn avskaffande av allmän omsättningsskatt för vissa animalislca

födoämnen. (Forts.)

tidig! stadium av denna frågas behandling yttrade, att de lia stor betydelse
för de breda lagrens ekonomi, är det nu huvudsakligen de animaliska produkterna,
fisk och kött i olika former, som äro belagda med omsättningsskatt. Detta
är från social och näringsfysiologisk synpunkt mycket otillfredsställande.
Nu föreligga ju inte längre några motiv att hålla konsumtionen tillbaka. Läget
på livsmedelsmarknaden är inte sådant. Men det förhåller sig utan tvivel på
det sättet, att det nu finnes många stora familjer, som inte ha råd att köpa ut
sina ransoner av animaliska produkter. Under 1930-talet bedrevs här i landet
en omfattande propaganda för ökad konsumtion av animaliska födoämnen. Man
försökte att inpränta i allmänheten, att den underkonsumtion av dessa produkter,
som förekom särskilt i större familjer, från näringsfysiologisk synpunkt
var en fara, särskilt för barnen och det uppväxande släktet. Nu ha vi genom
händelseutvecklingen kommit därhän, att vi beskatta de produkter, vilkas konsumtion
vi en gång försökte att öka på grundval av näringsfysiologiska och
sociala synpunkter, på ett sådant sätt, att en del av de i ekonomiskt avseende
svagast ställda folkgrupperna i landet inte kunna utnyttja de möjligheter, som
eljest skulle stå dem till buds att skaffa sig dessa livsmedel.

Man kan för övrigt ha anledning att fundera litet över de näringsfysiologiska
mysterier, som ibland lysa fram i den offentliga propagandan. Vi ha ju
under detta krig till och med kommit därhän, att framstående experter försökt
undervisa allmänheten örn att ägg inte vore någon särskilt värdefull vara
ur näringsfysiologisk synpunkt. Jag hoppas emellertid, att dylikt tillhör ett
övervunnet stadium på den något krokiga väg vi vandrat i detta avseende,
och att vi nu kunna anknyta till vad vi en gång trott vara riktigt och som
säkerligen också är riktigt, nämligen att en ensidig bröd-, mjöl- och grynkost är
otillfredsställande och att det alltså behövs en rimlig balans i kosthållet. Ur
social och näringfysiologisk synpunkt föreligger det därför, såvitt jag kan
förstå, mycket starka skäl att ta bort omsättningsskatten på dessa varor.

Jag tror även att det i detta sammanhang finnes anledning att erinra om
att trots prisstoppet och allt vad som gjorts för att motverka en höjning av
levnadskostnaderna, så skärpas de ekonomiska svårigheterna i många fall för
de fattiga.re befolkningslagren, särskilt för de större familjerna. Detta beror
framför allt på att de mera varaktiga konsumtionsvarorna börja på att bli utslitna
och måste förnyas. Ett gott stycke in på en kris kan man slita på skor,
kläder, sänginredningar och allt sådant, som hör till ett hem, och leva på det
man hade när krisen började. Men ju längre kristillståndet drar ut på tiden,
desto mera tvingad blir man att ersätta det ena efter det andra även av de mera
varaktiga konsumtionsföremålen, och därvid får man betala de höga priser,
som nu gälla. Sett från den enskilda familjens synpunkt är det nog sålunda en
allmän erfarenhet, att levnadskostnadernas fördyring fortsätter trots prisreglerande
åtgärder, detta därför att man tvingas förnya allt mera av familjens utrustning
till nu gällande högre priser. Men örn därtill i krisens bakvatten en
situation inträder, där den ena gruppen efter den andra drabbas av arbetslöshet,
så kan jag inte förstå annat lin att vi komma i en fullständig ohållbar situation,
örn vi fortfarande beskatta dessa livsförnödenheter.

Nu bar bevillningsutskottet baft två invändningar att framföra mot en motion,
som jag jämte en kamrat i denna kammare bär väckt.. Denna motion går
ut på att kött, fläsk och fisk samt salt sill och strömming skola befrias från
omsättningsskatt. Den ena. invändningen är, att rent skattetekniska skäl lägga
hinder i vägen för en sådan åtgärd. Man säger, att ju flera varor som undantagas
från beskattning desto svårare blir det att överhuvud taget handskas med
denna skatt. Jag vill naturligtvis icke frånkänna det argumentet en viss bär -

Nr 13.

Lördagen den 15 april 1944.

Motioner om avskaffande av allmän omsättningsskatt för vissa animaliska
födoämnen. (Forts.)

kraft, men å andra sidan tror jag, att man skall akta sig för att övervärdera
det. Överhuvud taget åberopas så ofta tekniska skäl, och man säger, att det går
icke, eller att det blir mycket svårt, och sedan rätt vad det är äro dessa skäl
borta. Vi hade ett exempel därpå från en debatt i eftermiddag, då herr Persson
i Stockholm pekade på vissa tekniska skäl i en fråga rörande biljettpriserna
och socialministern strax efteråt förklarade, att den saken redan är klar. Jag
tror, att man skall akta sig för att alltför mycket trycka på de teckniska skälen.
I varje fall tror jag icke, att de lia samma tyngd som skälen för skattens
borttagande.

Då det gäller den tekniska frågan, kan man också spörja, huruvida vi överhuvud
taget skola kunna bli fria från denna skatt. Den ger staten över 300
miljoner kronor, och jag föreställer mig, att det blir mycket svart att i ett tag
slopa den. Skall den slopas etappvis, finns det, såvitt jag kan se, blott två vägar
att gå: antingen att plocka bort vissa varugrupper — vilket skulle vara
den naturligaste vägen, men då måste vi övervinna de tekniska svårigheterna
—- eller också att sänka procentsatsen, men den vägen blir det nog ganska
svårt att gå. Jag tror därför, att man icke bör hänga upp sig alltför mycket
på de tekniska skälen. .

Den andra frågan är den statsfinansiella, och den kan man naturligtvis icke
ta lättvindigt på, men trots vad som i detta fallet kan sägas, lära vi icke komma
ifrån denna sak. Det torde icke vara möjligt att i fortsättningen beskatta. de
mest nödvändiga livsmedlen, och det lär heller icke vara möjligt att behålla
denna skatt överhuvud taget i den omfattning den nu har, utan det blir ändå
förr eller senare nödvändigt att ge sig i kast med denna fråga och lösa de finansiella
problem som höra samman därmed. Man kan därför, såvitt jag förstår,
icke komma ifrån att gå in för detta och då tror jag, att det är riktigt
att försöka i första hand från beskattning plocka bort de nödvändiga livsmedel,
varom det nu är fråga, och tiden torde vara inne för att beträda en sådan väg.
Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till motionen nr 296 i andra
kammaren.

Herr Björklund: Herr talman! Det är ju mycket tråkigt att tillhöra ett
utskott, där man alltid skall komma att betraktas som en hårdhjärtad varelse,
som icke vill vara med örn att söka åstadkomma lindring för människorna
i detta land och i denna eländiga värld.

Nu är det icke så stor konst att skriva en motion. Konsten är betydligt
större den gången, när det gäller att söka peka på vägar för täckning av de
medel som gå förlorade, därigenom att riksdagen eventuellt bifaller den motion
som man skrivit. Jag kan försäkra de ärade motionärerna, att varenda
en i bevillningsutskottet och — jag skall gå ännu längre — varenda en i
denna kammare skulle med allra största glädje se den dag, då. helst hela omsättningsskatten
kunde försvinna, Naturligtvis äro vi också villiga att i den
mån som det finns möjlighet därtill vara med örn att successivt taga bort
omsättningsskatten. Denna omsättningsskatt är, såsom bevillningsutskottet
i olika sammanhang många gånger sagt, den av våra skatter, som först bör
bortopereras ur vårt skattesystem, men vi måste invänta den tid, då det överhuvud
taget är möjligt att taga bort denna i många avseenden otrevliga skatteform.
Rätt få ledamöter i denna kammare ha, uppträtt så ivrigt mot de indirekta
skatterna som jag gjort. Nu har man i varje fall kommit i den situationen,
att man är nödsakad att ha denna beskattning. Varför? Jo, därför att örn
riksdagen överhuvud taget kopplar bort 10 miljoner kronor här och 20 miljoner
kronor där o. s. v. från den beräknade inkomsten och icke anger, hur man

Lördagen den 15 april 1944.

Nr 13.

4!)

Motioner om avskaffande av allmän omsättningsskatt för vissa animaliska

, n i ,, , , . . födoämnen. (Forts.)

sira!] skatta medel tor täckning, samt finansministern för sin del säger att
jag har inga uppslag hur man skall skaffa dessa medel — jag tror nu’visserligen
icke, att finansministern skulle säga det, men han kan göra det —
da återstår för bevillningsutskottet dess grundlagsenliga skyldighet att ange
vagar och medel varigenom inkomstminskningen skall täckas och balanseras
Vi kunna icke, huru gärna vi än vilja vara med örn att avskaffa omsättningsskatten,
i det nuvarande ekonomiska läget säga, att man kan göra det.
Jåg kari försäkra de ärade motionärerna, att sa fort som det överhuvud taget
finns möjlighet att avskaffa omsättningsskatten på både fisk och kött och
fläsk och åtskilliga andra varor så skola vi göra det.

Det finns emellertid andra varor, där det vore ännu mera behjärtansvärt
att slopa denna skatt. Vi ha föret behandlat motioner med yrkande örn omsättningsskattens
borttagande på åtskilliga andra varor än dem som föreslås
i dag. Fru Nordgren m. fl. hade väckt en motion av likartat innehåll som
def. "l1., “dåvarande, men vi lia nödgats avslå den motionen. Vi lia också
latt till behandling en motion, avlämnad — om jag minns rätt — av fru
Nordgren och undertecknad dessutom av flera kvinnliga ledamöter i denna
kammare, där man yrkade avskaffande av omsättningsskatten på barnskor
och barnkläder. Vill man försöka tänka sig in i detta problem, herr talman,
lorhaller det sig pa det sättet, att skatten på dessa varor trycker till och
med härdare än omsättningsskatten på kött och fläsk, därför att när det är
truga örn att köpa barnskor eller barnkläder rör det sig i allmänhet om så
stora belopp Det vore därför enligt mitt förmenande mycket mera berättigat
att, örn det finns någon möjlighet därtill, taga bort skatten på dessa varor än
att nu taga bort skatten på kött och fläsk och fisk.

n gAngeii vi inf°rde omsättningsskatten voro vi eniga örn att det var en
nodlalisatgard som riksdagen då vidtog. Det skedde under ett så starkt ekonomiskt
tryck, att vi ansågo oss nödsakade att skaffa pengar, mycket pengar,
oerhort mycket pengar, vilka utvägar vi än skulle behöva tillgripa. Bland de
utvagar som då tillgrepps var omsättningsskatten. Den ger mycket pengar.
Det ar riktigt. Den gerp runt tal 300 miljoner kronor örn året. Örn vi nu ta
bort den iilla del, som de ärade motionärerna föreslagit, där skatten begränsar
sig till 30 miljoner kronor, då äro vi inne på den riktiga vägen för att avskaiia,
omsättningsskatten. Ja, visst äro vi det, men jag vet icke var man skall
taga dessa medel för att fylla ut budgeten, och motionärerna ha icke heller
ansett det nödigt att på något sätt visa var man skall taga dessa medel.
Under Radana iorhallanden och när bevillningsutskottet icke heller kunnat anvisa
någon väg, anser jag situationen icke vara sådan, att man med någon
större behållning’ kan hålla på att längre diskutera detta ämne.

Då jag tror, att jag gör kammarens ledamöter en tjänst med att vara så
kort som möjligt, ber jag, herr talman, att med dessa ord få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr Staxäng: Herr talman! dag bestrider icke alls den ärade talarens påstående,
patt man i bevillningsutskottet önskat avskaffa denna skatteform. Jag
ar också rellt medveten örn att man skulle komma att säga, att vi borde ha
a?Vn®.a^ nagcd annat sätt på vilket man skulle kunna skaffa de medel som skulle
ga förlorade för staten, örn vi avskaffade omsättningsskatten på t. ex. fisk.
där skatten skulle uppgå tid 10 miljoner kronor. Hade utskottet varit så positivt
inställt i själva sakfrågan såsom det här framhållits, kunde man ha
ioijt deli väg som angivits i den ena av de avgivna motionerna, nämligen att
skriva, lill Kungl. Majit örn utredning i saken. Då hade man åtminstone icke

Andra hammarens protokoll Nr IS. i

Nr 13.

Lördagen den 15 april 1944.

Motioner om avska[fande av allmän omsättningsskatt för vissa animaliska

födoämnen. (Forts.) . . , , . ,

beliövt bekymra sig om någon täckning nu tor den uppkomna lnkomstminsk 111

afaT vill också framhålla, att det här i riksdagen diskuterats införande av
skatt på t. ex. tidskrifter. Även om en sådan skatt skulle vara tekniskt svar
att genomföra, vore det i alla fall betydligt bättre att erhålla en sadan skatt
än att beskatta ett så viktigt födoämne som t. ex. fisk. Det bär även nämnts,
att det finns andra varor som beskattats och där skatten vant mera betungande
för särskilt bamrika familjer än skatten på t. ex. kött och fläsk. Jag vill
i detta sammanhang nämna, att det ofta är den fattigaste befolkningen — de
som ha sin lilla pension eller sina små räntor att leva på soln mäste köpa
fisk, därför att de icke kunna köpa det mycket dyrare köttet. Man tar otta
se i salustånden i våra städer, hur dessa människor ensidigt fa halla sig tili
detta födoämne. Jag anser, herr talman, även detta vara ett skäl för att avskaffa
omsättningsskatten på denna vara.

Herr Björklund: Herr talman! Herr Staxäng talade örn att man kan skriva
till Kungl. Majit, och visst kan man göra det. Man kan skriva till Kungl.
Majit om allt möjligt, men jag ber att få säga herr Staxäng och andra som
vilja lyssna på mig, att i så fall skall man också veta, att man därigenom kan
vinna något. Att blott skriva till Kungl. Majit, därför att man skall skriva,
det bär jag ingen större förhoppning örn att riksdagen har någon vidare förståelse
för. Det gäller här så pass långt gående motioner, att örn de bil ollos
statsinkomsterna skulle minskas med 30 miljoner kronor. Enligt herr Staxängs
m. fl. motion skulle denna minskning blott uppgå till ett tiotal miljoner
kronor. Men varför skall nian blott skriva om kött och fläsk? Varför ic e
skriva även örn barnkläder och barnskor och andra varor? Varför icke skriva
örn hela omsättningsskattens avskaffande i Ty det är ända det man i sista
hand vill Man har anledning att i denna debatt tänka på det gamla ordspråket:
Det ena du vill och det andra du skall etc. Det är egentligen det som vi
ha att rätta oss efter. Man kan visst deklamera vackra ord så mycket som
man finner det roligt, men vi måste hålla oss till att försöka .skaffa medel till
att balansera budgeten. Detta har bevillningsutskottet skyldighet, att bidraga
till i den mån som det är möjligt, och denna skyldighet bär också var och en
av kammarens ledamöter. Visserligen är det skönt och bra .att kunna sänka
skatterna. Ingen skulle vara gladare än jag, örn man kunde sänka både direkta
och indirekta skatter över hela vägen, ty otvivelaktigt äro de av den beskaffenhet,
att de i närvarande stund synnerligen hårt trycka den svenska
befolkningen. Jag betonar emellertid ännu en gang, att vi vant eniga örn
att införa dessa skatter för att därigenom stärka vart försvar, och den oroliga
tid som nu råder ute i världen förpliktar oss alla,, som sitta i denna kammare
och överhuvud taget i riksdagen, att alltjämt se till att det hela hålles pa en
sådan nivå, att vi, örn det skulle smälla, också äro beredda. Utan. att ingå pa
någon längre debatt vill jag för min del ännu en gång betona, att ingen, skulle
vara gladare än jag och ingen skulle hellre — under förutsättning att jag vid
det tillfället sitter i riksdagen —- se, örn bevillningsutskottet kom fram med
förslag örn att taga bort omsättningsskatten icke blott på de varor som nu äro
under diskussion utan även på åtskilliga andra varor. Den. dag som i dag är
anser jag emellertid, herr talman, det icke vara någon, möjlighet att göra det,
och därför måste jag vidhålla mitt yrkande om bifall till utskottets hemställan.

Fru Nordgren: Herr talman! Som bevillningsutskottets ärade ordförande
framhöll, har jag vid två olika tillfällen motionerat om borttagande av omsätt -

Lördagen den 15 april 1944.

Nr 13.

Motioner om avskaffande av allmän omsättningsskatt för vissa animaliska

födoämnen. (Forts.)

ningsskatten på de varor det här rör sig om, och den ena gången så sent som
—• vill jag minnas —- under innevarande riksdagsperiod. Jag kan dock icke erinra
mig, att jag vid det tillfället fick något som helst stöd från vare sig herr
Staxäng eller herr Svensson, i Ljungskile. Att jag instämde med herr Staxäng,
när det gällde borttagande av omsättningsskatten på fisk och sill beror på att
jag anser omsättningsskatten på dessa varor inkonsekvent, enär den inte uttages
vid all försäljning. Den uttages när fisken köpes i fiskaffären, men icke
när fisken köpes vid fångstställena. Så länge som vi ha en fiskreglering, förekommer
ju försäljning direkt från fiskebåtarna inte i någon nämnvärd utsträckning,
men det kan ändå inte vara riktigt att de som ha förmånen att bo
vid kusten kunna slippa från, omsättningsskatten på dessa livsmedel, medan
de som bo inåt landet måste erlägga denna skatt. Med detta har jag velat förklara,
varför jag instämde med herr Staxäng på denna punkt utan att därför
ha instämt i allt vad han anförde i sin motivering.

Herr Svensson i Ljungskile talade om detta spörsmål, som örn det vore i
främsta rummet en fråga av näringsfysiologisk natur och i andra hand en
fråga örn tyngande av de barnrika familjerna. Han har emellertid fullkomligt
rätt i att denna skatt är särskilt tyngande, när det gäller kött och fläsk. Det
har nämligen visat sig, att när ransonerna beträffande dessa varor ökats ha
många mindre bemedlade icke kunnat köpa ut sina ransoner därför att det
ställt sig för dyrt.

Jag vill tillägga, att den gången min motion avstyrktes av bevillningsutskottet
sades det — såvitt jag kan erinra mig — i utskottets betänkande icke
något örn vad ett bifall till motionen skulle innebära i fråga örn minskning i
inkomsterna av omsättningsskatten. Det framhålles nu, att denna minskning
skulle uppgå till ett så stort belopp som hela 30 miljoner kronor.

Jag har inte ändrat min uppfattning örn att skatten på här ifrågavarande
livsmedel bör tagas bort, enär dessa tillhöra de för kosthållet mera betydande.
Men, när ingen ändring i denna kammares sammansättning ägt rum, sedan
min motion senast var föremål för behandling, och inga ändrade förhållanden
kommit till i så måtto, att vi kunnat minska våra statsutgifter, fann jag för
min del det icke angeläget att vid årets riksdag taga upp motioner härom på
nytt.

Jag vill erinra örn att jag, jämte några av mina kvinnliga kamrater i kammaren,
tänkte oss även ett annat sätt att åstadkomma lättnader för de mindre
bemedlade konsumenterna på dessa varor, när vi i samband med rabatteringsfrågan
vid 1942 års riksdag i en motion föreslogo. att man i stället för att
höja rabatterna på mjölk och smör skulle utsträcka rabatterna till att gälla
även kött och fläsk, en åtgärd som ju även livsmedelskommissionen hade föreslagit,
Jag kan icke heller minnas att herr Svensson i Ljungskile den gången
understödde oss, när motionen, som avslogs, behandlades i kammaren.
Den utväg, sorn'' vi föreslogo, vore måhända bättre än att slopa omsättningsskatten.

Jag har velat påpeka dessa förhållanden, därför att jag anser att de äro
värda beaktande. Det hade ju varit möjligt för motionärerna —■ och det gäller
särskilt herr Svensson i Ljungskile — att då stödja den meningsriktning, som
ville åstadkomma ett förbilligande av dessa varor för de mindre bemedlade.
När man, som han gjorde, lägger näringsfysiologiska synpunkter på frågan
bör man emellertid inte glömma, att riksdagen dock av omsättningsskatten på
300 miljoner kronor anslår en tredjedel till att sätta ned priserna på livsviktiga
förnödenheter för de mindre bemedlade.

Jag har, herr talman, icke något yrkande.

52 Nr 13. Lördagen den 15 april 1944.

Motioner om avskaffande av allmän omsättningsskatt för vissa animaliska
födoämnen. (Forts.)

Herr Hammarlund: Herr förste vice talman! Herr Björklund nämnde, att
vi alla voro eniga om att införa omsättningsskatten, och det är ju alldeles riktigt,
men den gången rörde det sig endast om att skaffa 200 miljoner kronor.
Sedermera ha skatteintäkterna svällt ut så mycket, att vi i närvarande stund
beräkna att skatten ger 300 miljoner kronor. Under sådana förhållanden kan
man ju icke undgå att tycka, att det dock borde kunna finnas möjlighet att
från skatten undanta vissa livsmedel, som vi i dag resonera örn, nämligen
fisk. fläsk och kött och dylika saker. Finansministern har ju aldrig räknat
med att få dessa 300 miljoner kronor utan räknade den gången endast med
200 miljoner kronor.

Herr Staxäng drog ju fram så många skäl varför man skall taga bort omsättningsskatten,
och alla dessa skäl äro ju fullt riktiga. Själv drog jag fram
en hel del av dem, när vi sist diskuterade denna fråga, men jag visste icke
den gången var jag hade herr Staxäng och hans partikamrater. Däremot bär
jag sedermera i den svenska högerpressen kunnat läsa var jag har dem, ty de
lia såväl där som vid möten ute i landet talat om hur vi här i riksdagen slösa
med skattemedel och hur man i riksdagen kommer med motioner, i vilka man
begär att omsättningsskatten skall tagas bort. Det är ju mycket intressant att
nu få höra, att herr Staxäng och hans partikamrater ha ändrat uppfattning på
den punkten. Det är alldeles riktigt, som fru Nordgren nyss påpekade, att när
hon på sin tid kom med sin motion, fick hon icke någon hjälp, och icke heller
fick jag någon hjälp, när jag för någon tid sedan kom med min motion och
just yrkade på den skrivelse till Kungl. Maj :t, som herr Staxäng nu pläderade
för. Det var nämligen just i samband med det betänkande från bevillningsutskottet,
som rörde min motion, som förslag örn en sådan skrivelse lades fram.

Jag har, herr förste vice talman, icke något yrkande på denna punkt.

Herr Björklund: Herr talman! Det må ju vara riktigt, som herr Hammarlund
sade, att omsättningsskatten från början beräknades ge 200 miljoner kronor
och nu ger 300 miljoner kronor, men talarinnan närmast före herr Hammarlund
talade ju just örn vartill dessa överskjutande 100 miljoner kronor användas,
nämligen till förbilligande av livsmedel o. s. v.

Fru Nordgren gav mig en liten vink örn att hon ämnade komma tillbaka
med sin motion, och det förstår jag, ty i ett av centrala omsättningskattenämnden
avgivet yttrande, som återfinnes på s. 3 i utskottets betänkande
och som utan reservation anammats av utskottet, står bland annat följande:
»Därest fiskerinäringen skulle anses vara i särskilt behov av stödjande åtgärder
torde därför redan av principiella skäl kunna ifrågasättas, huruvida
den lämpligaste formen därför vore att finna i skattefrihet för denna närings
produkter», och så fortsätter man att utveckla detta. Omsättningsskattenämnden
syftar här givetvis icke på något annat än just våra vanliga subventioner av
andra livsmedel, och man tänker sig väl i detta sammanhang, att det skall vara
möjligt att komma fram på den vägen beträffande både fisk och kött och
fläsk. Men den tiden den sorgen. Det är icke därom vi tala i dag. Vad vi tala
°m är omöjligheten att skaffa 30 miljoner kronor på annat håll, och därför tilllåter
jag mig allt fortfarande vidhålla mitt yrkande.

Herr Staxäng: Herr talman! Bara några korta repliker till fru Nordgren
och herr Hammarlund.

Jag är för min del givetvis ytterst tacksam för det instämmande, även örn
det gjordes med vissa reservationer, som fru Nordgren gjorde i mitt yrkande.
Jag vill emellertid nämna, att redan när omsättningsskatten infördes diskute -

Lördagen den 15 april 1944.

Nr 13.

Motioner om avskaffande av allmän omsättningsskatt för vissa animaliska

födoämnen. (Forts.)

rade vi att motionera om befrielse för vissa varugrupper från skatt, och det
har även skett sedermera, men varje gång har det upplysts, att det icke tjänar
något till. Nu har emellertid läget i så måtto förändrats, att den tidigare mycket
goda avsättningen på fisk helt och hållet har försvunnit, så att det faktiskt
för närvarande råder avsättningssvårigheter. När fiskhandlarförbundet i sin
framställning till finansministern har begärt en utredning i denna sak, så
ha även de pekat på det förändrade läge som fiskerinäringen nu befinner sig
uti.

Jag vill även nämna i detta sammanhang en annan skattefråga att när vi
icke förrän i år från denna bänk lia motionerat om borttagande av krigskonjunkturskatten
på fisk så har skälet varit, att vi tidigare gång efter gång gjort
framställningar genom deputationer hos finansministern. Det är därför icke
alltid säkert, att det syns i riksdagens protokoll, om man är välvillig till en
sak eller icke.

Herr vice ordföranden i bevillningsutskottet eller rättare sagt talesmannen
för utskottet gjorde gällande, att det skulle vara omöjligt att rubba på nuvarande
bestämmelser för omsättningsskatten, örn man icke kunde ange en
bestämd väg för att skaffa medel för täckande av den inkomstminskning för
statsverket, som härigenom kunde uppstå. Gentemot detta vill jag framhålla,
att det ju trots detta likväl varit möjligt att vidtaga vissa justeringar. Vid
olika tillfällen ha ju redan vissa varugrupper befriats från skatt, och det borde
ju i så fall ha varit omöjligt redan då. Varför skall det då vara omöjligt att
göra på samma sätt nu?

Till herr Hammarlund vill jag säga, att örn jag icke röstade för motionen örn
helt slopande av omsättningsskatten — jag var för övrigt icke närvarande då
— så motiverade jag det i mitt första anförande, då jag framhöll att något
sådant för närvarande är omöjligt, men däremot bör man enligt min uppfattning
så att säga successivt söka avveckla skatten genom att taga bort den för
sådana produkter, beträffande vilka skatten medför mest olägenhet, och det
gäller just de varor, som jag och även herr Svensson i Ljungskile här talat örn.
Jag har alltså redan i mitt första anförande klart motiverat vårt ställningstagande.

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Jag tror icke det tjänar mycket
till att här nu taga upp en debatt örn omsättningsskatten i dess helhet. När
herr Björklund talar om för oss att denna skatt icke nu kan avskaffas i sin
helhet är det en tämligen överflödig upplysning. Det veta vi ju ändå allesammans.
Att däremot påstå, att man icke skulle kunna ändra gränsdragningen allt
eftersom förhållandena ändra sig och att sådana förändringar icke skulle kunna
motiveras, det tror jag är en ståndpunkt, som icke kommer att hålla sig så värst
länge. J ag tror nog, att den ståndpunkten kan hållas i dag, men jag tror icke,
att det kommer att dröja så värst länge förrän vid ändå bli tvungna att ändra
gränsdragningen.

Som jag nämnde i mitt första anförande tror jag icke att vi någonsin kunna
komma i den situationen, att vi på en gång kunna slopa skatten och dc 300 miljoner
kronor, som den ger utan vi komma under alla förhållanden att tvingas
till att gå fram etappvis. Men då är det väl också den naturligaste vägen att gå,
att man synar de varugrupper, som äro beskattade, för att se efter vad som
lämpligast först bör tagas undan. Naturligtvis kan man ha olika uppfattningar
både örn var man bör börja och hur långt man bör gå, men jag är tämligen
övertygad örn att vi måste vandra den vägen.

För min del har jag viden del tillfällen ställt yrkande örn minskade statsutgif -

Nr 13.

Lördagen den 15 april 1944.

Motioner om avskaffande av allmän omsättningsskatt för vissa animaliska
födoämnen. (Forts.)

ter, och jag Ilar gjort det i sådan omfattning, att ifall man skulle ställa plus och
minus mot varandra, så skulle det bli full täckning för den inkomstminskning,
som genom ett bifall till mitt yrkande skulle uppkomma för statsverket. Budgeten
skulle alltså icke alls ha behövt belastas. Jag kan till exempel erinra örn
att jag opponerade mig, då man uppenbart onödigtvis sista gången slängde bort
en massa pengar på att lagra cellulosa, som man sedan dess enbart baft besvär
med, åtskilligt annat att förtiga.

Yrkandet i min motion har nu den formen, att riksdagen i skrivelse till
(Kungl. Maj :t skulle hemställa, att kött, fläsk och fisk samt salt sill och strömming
överflyttas till de varugrupper, som äro befriade från allmän omsättningsskatt.
Det gäller alltså enbart en hemställan till Kungl. Majit att taga saken
under omprövning. Det bör icke möta något hinder att framställa ett sådant
yrkande. Det är ju icke heller säkert, att en sådan omläggning kommer att ske
vid gränsen för ett budgetår, utan det kan mycket väl ske under årets lopp och
i samband med vissa andra dispositioner i fråga örn statsfinanserna.

Herr Hammarlund erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr förste vice talman! Jag vill endast meddela herr Staxäng, att vårt yrkande,
när vi sista gången diskuterade denna fråga, var icke att helt och hållet ta
bort omsättningsskatten utan det var just en skrivelse till Kungl. Majit och
alltså det, som herr Staxäng i dag efterlyser. Han säger, att han själv icke var
närvarande vid det tillfället, men det var i varje fall ingen från hans håll, som
den gången var intresserad av den saken.

Härefter anförde

Herr Björklund: Herr talman! Jag tror för min del liksom herr Svensson
i Ljungskile, att man måste gå fram etappvis, när man skall klara denna sak,
men jag anser, att dessa etapper böra läggas upp av Kungl. Maj :t och icke av
bevillningsutskottet. Därför tror jag också, att man — under trycket från näringsorgani
sationernas sida på Kungl. Majit — gör klokt i att avvakta den tidpunkt,
då Kungl. Maj :t, som säkerligen icke heller är så särskilt förtjust i denna
skatt, finner tillfället vara inne och möjligheter överhuvud taget föreligga
för att så småningom avveckla det hela.

Vidare vill jag säga, att mitt hjärta mildras icke i någon mån av den vackra
titulatur, som man här har gett mig genom att kalla mig ordförande eller vice
ordförande i riksdagens bevillningsutskott. Jag ber att få tillkännage, att jag
är en vanlig enkel ledamot av utskottet, och det anhåller jag att tills vidare
få vara.

_ När man här trycker så hårt på att tidpunkten just nu skulle vara inne för att
vidtaga en ändring, så skulle jag vilja fråga, varför tidpunkten för en ändring
just skulle vara inne i dag. Hur kan det komma sig, att denna tidpunkt för de
olika partierna har blivit så sammanfallande? Ja, jag skall icke uttala mig örn
det, men örn man går fram etappvis och i första hand begränsar sig till valfisket
och gör det skattefritt, så kanske man har kommit ett stycke på väg för
att förklara varför man så demonstrativt kommit in på dessa linjer i dag.

Herr Staxäng, som nu erhöll ordet för kort genmäle, yttrade: Herr talman!
Jag vill bara säga till herr Hammarlund, att örn våra linjer i dag ligga så
nära varandra, bör han ju mycket väl kunna rösta med mig i dag.

Till herr Björklund vill jag helt enkelt säga, att när han i en överläggning
som denna måste sysselsätta sig med en felsägning då måtte man verkligen
sakna sakliga argument.

Lördagen den 15 april 1944.

Nr 13.

Motioner om avskaffande av allmän omsättningsskatt för vissa animaliska

födoämnen. (Forts.)

Vidare anförde:

Herr Hällgren: Herr talman! När jag instämde med herr Staxäng var det
därför att jag i allt gillade vad han sade i sitt första anförande och icke för
att bedriva valfiske. För min del skall jag icke neka. till att fiskarena ha
haft goda inkomster, men de hade det också mycket dåligt ställt förut. Under
kriget ha de förslitit sina redskap, de ha haft stora driftkostnader och de
ha fått betala höga skatter. Före påsk var jag på ett sammanträde med representanter
för statens livsmedelskommission för förhandlingar örn fiskpriserna
för Skåne och Blekinge. Det pris, som för ett år sedan garanterades per kilogram
fisk, var 1 krona 13 öre. Nu lyckades vi efter sex timmars förhandlingar
få igenom ett garantipris av 45 öre. Fiskarenas utgifter för driften har stigit
med cirka 400 %, medan priserna för närvarande äro garanterade ungefär vid
förkrigsnivån, och detta blott under förutsättning att vi med hänsyn till den
dåliga avsättningen kunna begränsa tillförseln till visst antal kilogram per
fiskare och vecka. Med denna utveckling måste det bli katastrof för fiskarbefolkningen.
Ett slopande av omsättningsskatten pa fisk spelar därför ur
statsfinansiell synpunkt icke längre någon roll, ty örn staten får in 10 miljoner
kronor på denna skatt men sedan måste hjälpa fiskerinäringen pa annat
sätt med 10 miljoner kronor har skatten icke längre någon betydelse för statsfinanserna.
Däremot spelar ett slopande av skatten en roll ur den synpunkten,
att man, i stället för att livsmedelskommissionen nu mäste hopa stora lager
och fiskarena icke kunna bedriva sm näring, skulle kunna förbilliga fisken, sa
att det blev större omsättning hos den stora och mindre köpkraftiga delen av

den svenska allmänheten. . . „

Det är ur denna synpunkt, som jag för mm del har instämt med herr staxäng.
Jag skulle som sagt vilja betona, att det första man bör göra är att slopa
omsättningsskatten på fisk för att på det sättet möjliggöra, att fisken i större
utsträckning än hittills blir konsumerad av den svenska allmänheten.

Fru Nordgren: Herr talman! Jag begärde ordet för en kort replik.

Först vill jag be bevillningsutskottets talesman örn ursäkt^ för afl jag rakade
felsäga mig. Jag tror inte, att han behöver ta detta så allvarligt.

Därefter vill jag säga till herr Svensson i Ljungskile, när han påstod sig ha
anvisat medel att ersätta de, genom borttagandet av omsättningsskatten på
kött och fläsk, minskade inkomsterna genom att påtala den dyrbara lagringen
av fodercellulosa, att det är mycket lätt att vara efterklok. Det var dock
knappast möjligt ens för herr Svensson att kunna på förhand säga, hur 1942
års skörd skulle komma att utfalla, och jag tror, att svenska folket bär ali
anledning att vara tacksamt för att det under de båda missväxtåren fanns
foderccllulosa att tillgå, varigenom tusentals Uter mjölk räddats åt landet.

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Jag skall bara be att i anledning
av fru Nordgrens sista replik få meddela, att det icke alls var fråga örn någon
efterklokhet från min sida, ty jag motionerade i förväg i frågan. När saken
avgjordes i riksdagen skulle man vara blind pa båda ögonen ifall man icke
såg. hur skörden beträffande stråfoder skulle utfalla det året.

överläggningen var härmed slutad. Herr förste vice talmannan gav först
beträffande mom. 1) propositioner dels på bifall till utskottets i detta mom.
gjorda hemställan dels ock på avslag därå samt bifall i stället till motionerna T:
133 och IT: 206; och blev utskottets berörda hemställan av kammaren bifallen.

Nr 13.

Lördagen den 15 april 1944.

Motioner orri avskaffande av allmän omsättningsskatt för vissa animaliska

födoämnen. (Forts.)

Härefter framställde herr förste vice talmannen beträffande mom. 2) propositioner
dels pa bifall till utskottets däri gjorda hemställan dels ock på avslag
därå samt bifall i stället till motionerna I: 201 och II: 296; och biföll kammaren
utskottets berörda hemställan.

§ 15.

Föredrogos vart efter annat bevillningsutskottets betänkanden:
nr 25, i anledning av Kungl. Majlis proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 30 april 1943 (nr 206) örn utskyldsbetalning
genom erkända skatteförmedlingskassor; och
nr i anledning av Kungl. Majliss proposition angående ändrade grunder
för ersättning av statsmedel för taxeringsarbete i Stockholms stad m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa betänkanden hemställt.

§ 16.

Interpellation. jjerr förste vice talmannen lämnade på begäran ordet till

Herr Hallsson i Skediga, som anförde: Herr talman! Enligt 1937 års jordbruksräkning
brukades omkring 80 procent av det totala antalet brukningsdelar
med mer än 2 hektar åker av ägarna själva. Utarrenderade voro således
20 procent av brukningsdelarna, motsvarande 27 procent av åkerjorden. Arrendesystemets
utbredning varierar emellertid starkt i olika delar av landet.
I Uppsala län voro sålunda 35 procent av brukningsdelarna och 39 procent
av åkerarealen utarrenderade. I jämförelse med vad förhållandet var enligt
jordbruksräkningen 1932 har antalet arrendatorer något minskats, en utveckling.
som måste väcka allmän tillfredsställelse. Överhuvud är det angeläget,
att jorden verkligen äges av och stannar hos den jordbrukande befolkningen.
Fördelarna härav äro uppenbara både ur social och ekonomisk synpunkt.

Till skydd för jordbruksbefolkningens intressen ha inskränkningar i rätten
att förvärva fast egendom företagits. Sålunda stadgas förbud för bolag, ekonomiska
föreningar och stiftelser att utan Konungens tillstånd förvärva fast
egendom utom stads planlagda område. Undantagna från dessa bestämmelser
äro kommuner, högskolor och universitet. Likaså kunna enskilda personer utan
vidare köpa jordegendomar. Detta har särskilt under tider med stark penningvärdesförsämring
vållat olägenheter och avbräck för jordbruksbefolkningen.
Under våldsamma inflationsperioder söker sig kapitalet till fasta sakvärden.
och jordegendomar ha då varit placeringsobjekt. En dylik utveckling gjorde
sig gällande under det förra världskriget, och liknande tendenser ha kunnat
förmärkas också under den nuvarande kristiden, om än i blygsammare skala.

Spekulation i jord och skog brukar i allmänhet bedrivas av förmögna stadsbor,
av enskilda personer således. Det är därför med viss förvåning man tager
del av att Uppsala akademi funnit det förmånligt att placera penningöverskott
i jordegendomar. Uppsala akademi är en sammanfattande benämning på de
gårdar, som Gustav'' II Adolf donerade till universitetet för att ge det en säker
och nödvändig inkomst. Akademigårdarna ha för länge sedan upphört att
vara av någon större betydelse för universitetets ekonomi, vilken numera grundas
pa de statliga anslagen. Emellertid synes det förhålla sig så, att det penningsöverskott,
som uppstår av akademigårdarna, begagnas till inköp av jordegendomar.
Framför allt ha de likvida medlen placerats i skogsegendomar.

Detta tillvägagångssätt ger anledning till åtskilliga reflexioner. Örn driften
av akademigardarna lämnar ett överskott, bör detta i första hand användas

Lördagen den 15 april 1944.

Nr 13.

. Interpellation. (Forts.''»

till universitetets verksamhet. Kail detta på grund av vissa omständigheter
icke ske, torde pengarna böra placeras t. ex. i statsobligationer. Universitetet
är ju ej.att betrakta som ett affärsföretag, som ständigt bär behov av att utvidga
sina domäner. Tvärtom borde det förbjudas att förvärva ytterligare
egendomar, vilket enligt nuvarande lagstiftning dock ej låter sig göra. Det
förefaller rimligt, att den lag av 1925, som stadgar fönbud för bolag att förvärva
fast egendom, utvidgas att omfatta också universitet och högskolor.
Härigenom skulle det bli möjligt att effektivt hindra, att jordegendomar inköpas
och .avhändas jordbruksbefolkningen. Skäl tala för att akademigårdar -nas antal i stället minskas genom att arrendatorerna beredas möjligheter till
friköp.

I det nuvarande läget orsaka fastighetsköp av det slag som nämnts här ovan
framför allt högre priser på jordegendomar med därav följande olägenheter.
Samtidigt ökas svårigheterna för ungdomar, som vilja bli sina egna jordbrukare,
att få tag i lämpliga jordbruk.

Med anledning av vadman anförts hemställer jag örn andra kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet få ställa
följande frågor:

Har herr statsrådet sin uppmärksamhet riktad på de inköp av jord- och
skogsegendomar, som Uppsala akademi företagit?

Anser herr statsrådet, att sådana åtgärder böra vidtagas, att dylika jordförvärv
i framtiden förhindras?

Denna anhållan bordlädes.

§ 17.

Herr Mäler erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman! Vid inbrottetInierpelht
av den allvarliga^ arbetslöshetskrisen i Västernorrlands län i början på detta
år efterlystes från olika håll en lagstadgad varselskyldighet för industriföretagen
vid förestående avbrott eller inskränkningar i driften. Även här i
riksdagen fördes denna tanke fram i årets remissdebatt, och vid överläggningar
inför länsstyrelsen i Härnösand bär den varit på tal. Vid dessa överläggningar
ha närvarande företrädare för industrien gjort uttalanden, som tolkats^
sa att industriföretagen inom det av den nämnda krisen närmast berörda
området vöre beredda att utan särskilda ålägganden från det allmänna söka
tillmötesgå kravet på ett varsel i något så när god tid, när en större begränsning
eller ett avbrott i driften planerades.

Erfarenheten har emellertid visat, att denna tolkning varit förhastad. På
sistlidna skärtorsdag fingo arbetarna vid Väja pappersmassefabrik i Ytterlännäs
genom anslag i arbetslokalerna underrättelse om att driften skulle avbrytas
från och med nästföljande dag. Underrättelsen kom ungefär en timma
innan arbetet för dagen skulle avslutas, varför den av företaget tillämpade
varseltiden i själva verket inskränkte sig till en timma. Meddelandet örn
driftsavbrottet vallade givetvis oro och bitterhet bland fabrikens arbetare,
vilka redan förut pa grund av ojämnheten i driften och tidigare avsevärd
arbetslöshet vörö ekonomiskt utpumpade på ett sätt, som gjorde även den
närmaste framtiden mycket dyster för dem.

Att industriföretagen inom detta område alltjämt bruka dylik metod för
att underrätta de anställda örn att de för längre eller kortare tid skiljas från
arbetet, talar för att statsmakterna måste ta upp till övervägande och avgörande.
den ovan antydda lagstadgade skyldigheten för industriföretag att i
god tid varsla om längre eller kortare arbetsnedläggelse. Det är givet att enbart
varselplikten icke löser några försörjningsproblem, men den skulle i

Nr 13.

Lördagen den 15 april 1944.

Interpellation. (Forts.)

varje fall ge de anställda ett visst rådrum för att ordna sina ekonomiska angelägenheter
på ett eller annat sätt, och den skulle ge samhällets, organ vissa
möjligheter att på ett tidigare stadium gripa in med lämpliga hjälpåtgärder.

överhuvud taget synes det erforderligt, att statsmakterna på ett mera direkt
sätt intresserade sig för industriens anställningsförhållanden. Det för
kommande kriser uppställda önskemålet örn full sysselsättning åt alla kan
överhuvud taget icke effektueras därest de enskilda företagen äga fritt anställa
ett stort antal arbetare under en kortare tid av året för att sedan lämna
alla eller större delen av dem utan sysselsättning under en annan tid av
året. Mot driftsvariationer, som uppkomma på grund av konjunktursvängningar,
är kanske inte så mycket att göra, men sådana variationer, som
uppkomma genom att företagen besluta sig för att utföra sin samlade årsproduktion
under en kortare tid av året, för att lata de anställda vara utan
sysselsättning under återstoden av året, borde med god vilja kunna elimineras.
Då företagen själva icke synas besjälade av en dylik vilja, torde statsmakterna
få i en eller annan form sörja för att företagens drift i möjligaste mån
göres kontinuerlig.

Detta senare och större problem torde emellertid tarva åtskillig undersökning
innan praktiska förslag kunna framläggas. Ganska snabbt borde däremot
kunna åstadkommas en lagstiftning, som reglerade företagens plikt att varsla
om förestående förändringar i driftens omfattning. Den ökade trygghet, som
därmed skulle beredas de anställda, vore ingalunda tillfyllestgörande men dock
av sådan betydelse, att den inför de växlingar på arbetsmarknaden, som vi ha
att motse under de närmaste åren, skulle bli både den enskilde och kommunerna
till avsevärd hjälp.

Med hänvisning till det anförda får jag anhålla om andra kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för socialdepartementet framställa följande
frågor:

1) Har statsrådet övervägt att med hänsyn till inom Västernorrlands län
inträffade händelser förbereda en lagstiftning avseende att ålägga industriföretagare
plikt att i god tid varsla örn förestående avbrott eller begränsningar
i driften?

2) Är statsrådet i så fall beredd att till nästa års riksdag framlägga förslag
i ärendet?

Denna anhållan bordlädes.

§ 18.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets memorial och utlåtanden:

nr 14, angående överlämnande till bevillningsutskottet av motionen nr 66 i
andra kammaren av herr Thäpper örn viss ändring i lagen angående undantag
i vissa fall från stadganden örn uttagande av avgift vid indrivning av kommunalutskylder; nr

15, i anledning av väckt motion örn ändrad lydelse av § 90 regeringsformen; nr

16, i anledning av väckta motioner örn beredande av möjlighet för kommuner
att anslå medel till hjälp och stöd åt nödlidande människor ävensom till
stipendier m. m.; och

nr 17, i anledning av väckt motion om införande i kommunallagarna av interpellationsrätt; -

Lördagen den 15 april 1944.

Nr 13.

statsutskottets utlåtanden:

nr 72, i anledning av riksdagens år 1943 församlade revisorers berättelse angående
verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd,
styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1942—30 juni 1943;

nr 73, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret 1944/45 till förlagskapital för inköp
av förnödenheter m. m.;

nr 74, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag till avlönande
av lärare vid frälsningsarméns skolhem i Sandsgården i Hilleshögs
socken;

nr 75, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag till restaurering
av Skara domkyrka;

nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ökade medel för
budgetåret 1943/44 till barmarksunderhållet på landet;

nr 77, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad propositionen avser
utrikesdepartementets verksamhetsområde ;

nr 78, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för S. A.
S. Sörensson m. fl. från ersättningsskyldighet;

nr 79, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för E. V.
flingsäter m. fl. från ersättningsskyldighet;

nr 80, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående gäldande av vissa
skador på grund av ombordläggning;

nr 81, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående gäldande av kostnad
för ersättande av skadad sjökabel;

nr 82, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre reservationsanslag;

nr 83, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1944/45 till Medicinalstyrelsen: Beredskapsorganisation;

nr 84, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående grunder för kristillägg
åt statliga befattningshavare m. fl. jämte i ämnet väckt motion;

nr 85, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad propositionen avser
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde; och

nr 86, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förlag för väg- och
vattenbyggnadsväsendets förrådsfond m. m.;

första lagutskottets utlåtande, nr 17, i anledning av väckta motioner om införande
av lagstadgad rätt för barn inom äktenskap att i vissa fall erhålla
styvfaders släktnamn;

andra lagutskottets utlåtande, nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående förlängd giltighet av gällande indelning i
ortsgrupper jämlikt lagen den 28 juni 1935 (nr 434) örn folkpensionering;

andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden:

nr 6, i anledning av väckt motion angående utredning om rätt för kommun
att bevilja stipendier eller andra bidrag till studieändamål;

nr 7, i anledning av väckt motion om viss ändring i ordningsstadgan för rikets
städer i syfte att för idrottsklubbar underlätta förläggandet av idrottsarrangemang
till för dem lämplig tidpunkt; och

nr 8, i anledning av väckt motion angående skapande av en gemensam nordisk
arbetsmarknad; samt

andra kammarens tredje tillfälliga utskottets utlåtande, nr 6, angående utredning
örn inrättande av ett för allmänt och enskilt företagsliv gemensamt rationaliseringsorgan.

Nr 13.

Lördagen den 15 april 1944.

§ 19.

Upplästes och lachs till handlingarna följande till kammaren inkomna protokoll
:

Protokoll, hållet vid sammanträde med herr talmannen
i riksdagens andra kammare och de kammarens ledamöter,
som hlivit utsedda att jämte herr talmannen tillsätta
kammarens kanslipersonal och vaktbetjänt g, den
13 april 1944.

Beviljades kanslisten frn Ebba Ihrman tjänstledighet på grund av sjukdom
tills vidare under tiden från och med den 11 i denna månad, och förordnades
till vikarie för henne jur. kand. K. Allan J. Löfgren.

lii fidem
Sune Norrman.

§ 20.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet:

nr 151, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn anslag för budgetåret 1944/45 till säkerhetsanstalter för sjöfarten;

nr 152, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret 1944/45 å kapitalbudgeten, i vad
propositionen avser handelsdepartementets verksamhetsområde;

nr 153, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa byggnadsarbeten
m. m. för försvaret, i vad propositionen avser uppförande av expediti
ombyggnad för militära staber i Karlstad;

nr 154, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad propositionen
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde ;

nr 155, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret 1944/45 till fria sommarresor för
barn m. m. jämte i ämnet väckta motioner; och

nr 156, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad propositionen
avser finansdepartementets verksamhetsområde; samt

från bevillningsutskottet:

nr 146, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition, nr 195, angående reglering
av sockernäringen i riket m. m., såvitt propositionen hänvisats till bevillningsutskottet; nr

147, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående tillämpningen av
dubbelbeskattningsavtalet av den 6 maj 1932 mellan Sverige och Danmark;

nr 148, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt tullfrihet
för viss sjukvårds-, beklädnads- och sjuktransportmateriel;

nr 149, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 30 april 1943 (nr 206) om utskyldsbetalning
genom erkända skatteförmedlingskassor; och

nr 150, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade grunder
för ersättning av statsmedel för taxeringsarbete i Stockholms stad m. m.

Vidare anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

Lördagen den 15 april 1944.

Nr 13.

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1944/45 under sjunde huvudtiteln,
avseende anslagen inom finansdepartementets verksamhetsområde; och
nr 8, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1944/45 under åttonde huvudtiteln,
avseende anslagen inom ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

§ 21.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 6.35 em.

In fidem
Gunnar Britth.