1944. Andra kammaren. Nr 12 (Riksdagens protokoll 1944:12)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1944. Andra kammaren. Nr 12.

Tisdalen den 28 mars.

Kl. 2 em.

På grund av förfall för sekreteraren tjänstgjorde, jämlikt herr talmannens
förordnande, undertecknad till en början vid protokollet.

§ 1.

Justerades protokollet för den 21 innevarande mars.

§ 2.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till _ Svar på

. „ _ ni interpellation.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Bagge, som aniörde:

Herr talman! Ledamoten av andra kammaren fru Ekendahl har i en med kammarens
tillstånd framställd interpellation fäst uppmärksamheten på att de
kvinnliga medlemmarna av operakören vid kungl, teatern i Stockholm åtnjuta
lägre löneförmåner än kårens manliga medlemmar. Eru Ekendahl gör gällande,
att en framställning från vederbörande fackorganisation örn att lönen för
kvinnorna skulle höjas i nivå med männens avslagits av operaledningen. Med
anledning härav har fru Ekendahl frågat mig:

för det första huvudvida jag anser att dessa löneförmåner för en kår, där
båda parter äro lika oumbärliga vid utövandet av sitt kall, överensstämma
med den allmänna uppfattningen örn lön efter prestation, samt

för det andra huruvida jag, örn jag icke anser så vara fallet, är beredd att
medverka till bättre och rättvisare förhållanden på detta område.

Med anledning av interpellantens första fråga får jag nämna, att operachefen
meddelat mig, att operaledningen icke före interpellationen haft tillfälle
att taga ståndpunkt till de av interpellanten berörda förhållandena. Kungl,
teaterns styrelse hade nämligen icke fått mottaga någon framställning örn likställighet
i lönehänseende mellan de kvinnliga och manliga körmedlemmarna
från vare sig den fackliga organisationen, d. v. s. svenska musikerförbundet,
eller från operakören själv. Först sedan interpellationen väckts, uppsade musikerförbundet
i skrivelse till operastyrelsen det gällande köravtalet, samtidigt
som förbundet begärde förhandlingar, avseende »löneutjämning för den kvinnliga
körpersonalen i förhållande till de manliga medlemmarna». Dessa förhandlingar
skola äga rum i början av april månad.

På interpellantens andra fråga kan jag icke lämna annat svar, än att Kungl,
teatern organiserats såsom ett aktiebolag, d. v. s. i privaträttslig form, bl. a.
just med hänsyn till att det icke ansetts önskvärt att Kungl. Majit eller riksdagen
i detalj reglerar de ekonomiska förhållanden, som sammanhänga med
teaterns rörelse. Varken Kungl. Majit eller vederbörande statsråd har därför
någon befogenhet att ingripa i en lönerörelse vid kungl, teatern, utan de närmast
intresserade parterna få försöka att på förhandlingsvägen nå fram till en
lösning, på samma sätt som i motsvarande fall är förhållandet beträffande andra
aktiebolag, i vilka staten har ett intresse.

Andra kammarens protokoll Nr lii.

Nr 12.

Tisdagen den 28 mars 1944.

Svar på interpellation. (Forts.)

Härefter yttrade

Fru Ekendahl: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet oell cliefen
för ecklesiastikdepartementet få framföra mitt tack för svaret på min interpellation.
Jag kan ju inte säga, att jag är så särskilt tillfredsställd med svaret.
Även örn jag inte hyst så stora förhoppningar på ett uttömmande svar på mina
frågor, så hade jag ändå väntat, att herr statsrådet skulle ge till känna sin
åsikt örn här föreliggande problem.

Herr statsrådet bär skickligt undvikit att svara på min första fråga och
har i stället med anledning av denna fråga meddelat, att operaledningen icke
före interpellationen haft tillfälle att taga ställning till de av mig berörda förhållandena,
nämligen löne- och andra förmåner för de kvinnliga medlemmarna
i operakören. Detta uttalande är riktigt under den förutsättningen, att det begränsas
till att endast avse innevarande år. Vid tidigare avtalsförhandlingar
mellan parterna har lönefrågan för den kvinnliga körpersonalen varit föremål
för överläggningar, och personalförbundets krav på en rättvisare lönesättning
för de kvinnliga körmedlemmarna har operaledningen då tagit ställning till och
avvisat med motivering att medel för detta saknades ävensom med den motivering,
som jag anfört i min interpellation, nämligen att kvinnornas löner alltid
varit lägre än männens. Dessa mina påståenden kan herr statsrådet få verifierade
av den förhandlande personalorganisationen, svenska musikerförbundet.

Jag finner det angeläget påpeka, att på detta område borde väl inte någon
debatt örn lönesättningen vara behövlig, då det ju här inte kan bli tal örn att
männen kunna ersätta kvinnorna, ett argument som eljest flitigt användes. Det
är väl ändå ingen som på allvar vill göra gällande, att männen i operakören,
de må vara aldrig så duktiga sångare, vilja eller kunna åtaga sig att sjunga
sopran eller någon annan kvinnlig stämma. Kan det dessutom vara med allmänna
rättsprinciper överensstämmande, att kvinnorna, som lia mindre ersättning
för sitt arbete, skola av denna mindre ersättning bekosta blommor, smycken,
peruker och dylika attribut, medan operaledningen anser sig ha råd att
ersätta männen för dylika kostnader? Jag vill här understryka, att det inte är
min mening, att männen skulle förvägras sådan ersättning, utan att kvinnorna
också skulle göras delaktiga av dessa förmåner samt erhålla lön efter samma
grunder som männen.

I svaret på min andra fråga har herr statsrådet lämnat den upplysningen,
att kungl, teatern organiserats såsom ett aktiebolag just med hänsyn till att
det icke ansetts önskvärt, att Kungl. Maj :t eller riksdagen i detalj reglerar teaterns
ekonomiska förhållanden. Jag noterar detta, men jag håller ändå före,
att det inte är ovidkommande, hur herr statsrådet ser på själva sakfrågan.
Riksdagen har ju tidigare tagit ställning till likalönsprincipen, då det gällt
t. ex. statens verk och då det gällt lärarlöner. I det företag som vi nu tala om,
alltså kungl, teatern, är ju staten en stor intressent, och det kan därför inte
vara likgiltigt, hur dessa lönefrågor handläggas. Staten kan icke trots aktiebolagsformen
undandraga sig det moraliska ansvaret.

Jag slutar med att uttala den förhoppningen, att interpellationen trots det
negativa svaret måtte leda till en rättvisare lönesättning för den kvinnliga körpersonalen
vid kungl, teatern.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3.

Föredrogs och remitterades till behandling av lagutskott den på kammarens
bord liggande motionen nr 495 av fru Sko gland-Lindblom.

Tisdagen den 28 mars 1944.

Nr 12.

§ 4.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets utlåtanden nr 11—

13, statsutskottets utlåtande nr 7, 8 och 60—71, bevillningsutskottets betänkande
nr 21—26, bankoutskottets utlåtande nr 31 och 32, första lagutskottets
utlåtanden nr 16, 18 och 19, jordbruksutskottets utlåtanden nr 17—26,
andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 5 saint andra kammarens
andra tillfälliga utskotts utlåtanden nr 5—7.

§ 5.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 19, i anledning av väckt Motion angåmotion
örn viss komplettering av gällande bestämmelser örn rätt till avdrag ende
viel taxering av inkomst för fördyrade levnadskostnader vid vistelse utom bidrag vid
hemorten. taxering av

I en inom andra kammaren av herrar Viklund och Åkerström väckt, till jlrdyrade^levbevillningsutskottet
hänvisad motion, nr 149, hade hemställts, »att riksdagen na&ostnadet
i ''skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa örn sådan komplettering av gäl- vid vistelse
lande taxeringsbestämmelser, att ogifta och ensamstående personer, som haft
arbete borta från hemorten, kunna vid taxeringen erhålla skäliga avdrag för
de fördyrade omkostnader, som varit förenade med inkomstens förvärvande».

Utskottet hemställde, att motionen II: 149 av herrar Viklund och Åkerström
örn viss komplettering av gällande bestämmelser örn rätt till avdrag
vid taxering av inkomst för fördyrade levnadskostnader vid vistelse utom
hemorten icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Viklund: Herr talman! I den motion som bevillningsutskottet i detta
betänkande avvisat ha herr Åkerström och jag hemställt, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Majit måtte hemställa örn sådan komplettering av gällande
taxeringsbestämmelser, att ogifta och ensamstående personer, som haft arbete
borta från hemorten, kunna vid taxeringen erhålla skäliga avdrag för de fördyrade
omkostnader, som varit förenade med inkomstens förvärvande».

Enligt 33 § kommunalskattelagen ha taxeringsmyndigheterna rätt att bevilja
gifta personer och andra inkomsttagare med familj skäliga avdrag, då
personerna i fråga vid inkomstens förvärvande varit borta i arbete på annan
ort och därigenom åsamkats särskilda- omkostnader, såsom utgifter för resor
och bostadshyra samt ökade utgifter för mathållning. Intill år 1941 medgåvo
taxeringsmyndigheterna liknande rätt till avdrag även för ogifta och ensamstående
personer, som åsamkats ökade kostnader vid arbete, utfört utanför
hemorten. Inom vissa norrländska taxeringsdistrikt beviljades sålunda såväl
gifta som ogifta bevillningsfria avdrag med mellan 60 och 75 kronor månatligen,
då de haft sin arbetsplats så långt avlägsen från hemorten, att de under
veckans arbetsdagar nödgats bo på annan ort. Vid 1941 års taxering upphörde
emellertid denna avdragsmöjlighet för ogifta och ensamstående. Åtminstone
var så fallet i min hemort. Man förebar, att frågan prövats inför överklagningsinstanser,
och att man vid behandlingen av ärendet i såväl kammarrätten som
regeringsrätten hade erhållit prejudikat på att avdrag av denna art icke voro
lagligen berättigade. Sedan dess lia också taxeringsnämnderna anmodats att
frångå tidigare tillämpade avdragsgrunder.

För den betydande skattedragargrupp det här gäller och, det må tilläggas,
även för taxeringsnämnden och de kommunala myndigheterna ter sig denna
skattemyndigheternas restriktiva inställning synnerligen orättvis, och denna

Nr 12.

Tisdagen den 28 mars 1944.

Motion angående frågan örn rätt till avdrag vid taxering av inkomst för
fördyrade levnadskostnader vid vistelse utom hemorten. (Forts.)
orättvisa har framstått i så. mycket skarpare dager, då man ute i bygderna
gjort jämförelse med hur det ställt sig för personer i statlig och privat tjänst,
som åtnjuta dagtraktamenten. Dessa traktamenten räknas ju som ersättning för
fördyrade levnadskostnader, när arbete utföres utanför hemorten, och äro helt
bevillningsfria för såväl gifta som ogifta inkomsttagare.

Mångenstädes i de norrländska kommunerna hör det till vanligheten, att arbetarna
äro sysselsatta vid säsongarbeten på långa avstånd från hemorten. Det
är då oundvikligt, att dessa arbetare måste vidkännas avsevärt större kostnader
för inkomstens förvärvande än de som ha sitt arbete i hemorten. Likaså
förekommer det i betydande utsträckning, att personer från landskommuner av
lägre dyrortsgrad kunna ha säsongarbeten på orter i högre dyrortsklass. Det
är uppenbart, att dessa arbetare då få vidkännas betydande merkostnader för
resor, bostad och mathållning m. m. När dessa arbetare sedan taxeras i sin
hemkommun, erhålla de ett lägre ortsavdrag. Omkostnaderna kunna ha stått
nära nog i jämnhöjd med dem som gälla på högsta dyrort, men ortsavdragen få
dock tillgodoräknas endast med vad som är gällande i lägsta dyrortsgruppen.
När sedan en ogift eller ensamstående arbetare icke medgives något som helst
avdrag för de merkostnader han obestridligen haft, måste detta för alla te sig
ytterst orättvist.

Jag tillåter mig exemplifiera detta förhållande med att taga ett exempel
från min hemort. Det var en lastbilsägare, som åtagit sig vedtransporter i närheten
av Bodens stad. Han hade anställt två chaufförer, av vilka den ene var
gift och den andre ogift. Det befanns vara synnerligen besvärligt och kostsamt
för dessa chaufförer att uppehålla sig på den nya arbetsplatsen, och för att
kompensera de tvenne chaufförerna därför gav bilägaren dem fem kronor per
dag i särskilt tillägg. Samtidigt arbetade en ogift vedinmätare på samma plats.
Han bodde tillsammans med de två chaufförerna, och kostnaderna för deras
mathållning var exakt densamma. Så skulle inkomsterna för dessa personer
taxeras i hemkommunen. Då fick vedinmätaren, som erhållit ett dagtraktamente
på tio kronor per dag, avdrag för hela tian. Den gifta chauffören fick först
avdrag för den femma han erhållit i kompensation för merkostnaden och dessutom
det vanliga skattefria avdraget för de gifta med kronor 1: 50. Den ogifte
chauffören däremot fick skatta för vartenda öre han hade erhållit av sin arbetsgivare.

Jag skulle vilja se den ledamot av denna kammare i allmänhet och den ledamot
av bevillningsutskottet i synnerhet, som försökte övertyga dessa personer
liksom ledamöterna av taxeringsnämnden och de kommunala myndigheterna örn
rättfärdigheten i ett sådant taxeringsförfarande. Det är tvärtom så, att_ man
ute i bygderna börjar fråga sig, örn det på något sätt ligger något kriminellt
i dea omständigheten, att en person inte lever tillsammans nied ett kvinnfolk,
eftersom han då beskattas på det sätt som skett i detta fall.

Avser man att påföra ogifta personer större pålagor skattevägen, böra väl
andra, mindre godtyckligt och ojämnt verkande åtgärder än de här berörda
vidtagas. Att i första hand söka skattevägen klå ogifta och ensamstående personer,
som underkasta sig de besvärligaste arbetsförhållanden och som också
åsamkas de största kostnaderna för inkomstens förvärvande, det måste väl i ali
rimlighets namn vara motsatsen till vad skattelagstiftarna ursprungligen avsett.

I de norrländska kommunerna är man särskilt känslig på detta område. Där
är industrien i betydande omfattning säsongbetonad. Den undergår inskränkningar,
och den nedlägges. Det är då ett samhällsintresse av första ordningen,
att unga arbetare ge sig ut och skaffa sig sysselsättning på andra håll.

Tisdagen den 28 mars 1944.

Nr 12.

Motion angående frågan om rätt till avdrag vid taxering av inkomst för
fördyrade levnadskostnader vid vistelse utom hemorten. (Forts.)

.Men man måste säga sig, att viljan härtill näppeligen främjas, om de sedan i
taxeringsavseende utsättas för en behandling av bär berörd art. Detta taxeringsfö
rf arande har också, enligt vad som omvittnats av en del kommunala
förtroendemän, på en hel del håll haft den verkan, att de olika arbetarna förlorat
hågen för att taga arbete utanför hemorten, och i de fall, då de fått anställning
och arbetsinkomster på högre dyrorter och i städer, har det medfört
en påtaglig benägenhet hos dem att flytta till dessa dyrorter och dessa städer,
där ett större ortsavdrag erhålles och där dessutom skatterna vanligen
äro lägre. Härigenom förlora landskommunerna en del av sina väl behövliga
skatteobjekt, och tillämpningen av skattelagarna visar sig också på detta sätt
främja flykten från landsbygden. Jag har från en kommunalnämnd i en socken
i Norrbotten inhämtat, att cirka 50 ungdomar på detta sätt ha flyttat ut
från kommunen och bosatt sig i städer, och som främsta anledningen härtill
har man angivit, att de därigenom få ett högre skatteavdrag liksom också
oftast lägre skatter.

Vi motionärer hade trott, att bevillningsutskottet skulle behjärta denna angelägenhet
och bringa rättelse i saken. Åtminstone hade vi hoppats, att utskottet
skulle ge betänkandet en sådan utformning, att lagen finge en i detta
avseende [för landets taxeringsmyndigheter vägledande, likformig tolkning,
men så blev inte fallet. Utskottet refererar gällande bestämmelser, och för
egen del säger utskottet: »Det i motionen berörda spörsmålet är sålunda en ren
tillämpningsfråga.» Och därför bör också motionen avslås. Man får sedan
ute i bygderna försöka tolka och tillämpa lagen sorni man kan finna för gott,
och det gör man också.

Landskommunernas tidskrift, som berör denna fråga i sitt nummer för mars
månad, inlägger den tolkningen i skattelagarna, att ogifta arbetare skola
kunna erhålla avdrag, såsom vi motionärer begärt. Så är tydligen uppfattningen
på Stockholms breddgrad. I Luleå är man däremot av en annan mening.
Jag har här i min hand ett transumt av ett protokoll fört vid sammanträde enligt
75 § taxeringsförordningen inför landskamreraren i Norrbottens län den
14 januari 1943, där direktiv för taxeringsnämnderna äro satta på pränt. I
tillämpningsföreskrifterna rörande taxeringen av inkomst av tjänst räknar
man här upp, vilka arbetarkategorier som kunna erhålla avdrag. Jag rycker
här lös ungefär fyra rader, som lia särskild betydelse för det spörsmål som vi
nu behandla, och citerar: »Örn emellertid en dylik arbetare nödgas övernatta
vid arbetsplatsen (utom hemmet), bör avdrag skäligen medgivas honom, om
han lever på matsäck med 1 krona per dag och örn han äter på utspisningsställe
med 1 krona 50 öre per dag. Kostnaden för nattlogi får även avdragas
med skäligt belopp.» Sedan kommer det med kursiv stil: »Allt detta gäller för
gifta arbetare. De ogifta få intet avdrag.»

Det är tydligen en ren tillämpningsfråga detta, men det förefaller ganska
underligt, att skattelagstiftarna skola stå likgiltiga för frågan, hur man tilllämpar
bestämmelserna. I motionen har begärts regler, som inte växla från
ort till ort och som inte ge rum för en tillämpning, som uppenbarligen strider
mot vad menige man anse vara rätt och riktigt.

Jag ber därför, herr talman, att trots den ringa utsikt till framgång, som
jag i detta fall har, få yrka bifall till motionen.

I detta anförande instämde herrar Åkerström och Jonsson i Alsen.

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! Om förhållandena verkligen voro
sådana som den ärade motionären velat göra gällande, så skulle även jag anse,
att det funnes fog för talet örn orättvisa och mannamån liksom för de rätt mar -

Nr 12.

Tisdagen den 28 mars 1944.

Motion angående frågan om rätt till avdrag vid taxering av inkomst för
fördyrade levnadskostnader vid vistelse utom hemorten. (Forts.)
kerade, om jag så får säga, uttalanden, som motionären Ilar gjort, men saken
ligger nu inte till riktigt på det sättet.

Motionären har här liksom man gjort i motionen anfört, att taxeringsmyndigheterna
— jag fäster uppmärksamheten vid att man använder det generella
uttrycket taxeringsmyndigheterna — intill år 1941 medgivit såväl gifta som
ogifta personer rätt till avdrag för ökade levnadskostnader vid arbete utom
hemorten. Fr. o. m. nämnda års taxering hade emellertid dylikt avdrag förvägrats
ogifta och ensamstående personer.

Det förhåller sig emellertid ingalunda på det sättet, att det här är fråga örn
en praxis, som skulle lia tillämpats av taxeringsmyndigheterna över hela landet,
utan det är endast beskattningsnämnderna inom ett visst område, nämligen
vissa norrländska kommuner, som ha tolkat lagstiftningen på det sättet,
att man medgivit generellt avdrag i detta hänseende för såväl gifta som ogifta
personer, vilka haft arbete på annan ort. En dylik tolkning har, såvitt bekant,
inte förekommit på andra håll i landet. På denna grund och nied hänsyn till de
här ifrågavarande bestämmelsernas avfattning har självfallet såväl kammarrätten
som regeringsrätten — det erinrade ju också motionären örn — måst intaga
den ståndpunkt, som nu är allmänt känd och som har lett till att taxeringsmyndigheterna
i dessa norrländska distrikt lia blivit nödsakade att använda
ett annat tillvägagångssätt än det tidigare tillämpade, som icke stod i
överensstämmelse med författningen.

Jag vill understryka, när det talas örn de ändringar, som skett fr. o. m. år
1941, att några ändringar i gällande bestämmelser angående rätt till avdrag
för ökade levnadskostnader icke ha ägt rum. Dessa bestämmelser äro desamma
i dag som de varit tidigare. Yi ha från bevillningsutskottets sida även gjort
oss mödan att efterhöra, huruvida eventuellt inom skattedomstolarna någon
ändrad praxis i fråga om deras ståndpunktstagande skulle ha kommit till stånd,
men så är inte heller fallet.

Nu göra ju inte gällande bestämmelser om rätt för avdrag för ökade levnadskostnader
någon skillnad mellan gifta och ogifta skattskyldiga. Principiellt
äro dessa båda grupper alldeles likställda — det är en omständighet, som
man måste hålla i minnet, när man söker närmare sätta sig in i denna fråga.
Men en förutsättning för att ett sådant avdrag som det, som vi här tala örn,
skall kunna medges, är dock att en ökning av levnadskostnaderna verkligen
uppstått genom att den skattskyldige tagit arbete på annan ort. Det synes
tvivelaktigt, huruvida beskattningsnämnderna i de norrländska kommunerna
tagit hänsyn till denna omständighet. Att döma av motionen tyckas de inte
ha gjort det. Det anföres nämligen på ett ställe i motionen följande: »Inom
vissa norrländska kommuner exempelvis beviljades sålunda såväl gifta som
ogifta arbetare avdrag med mellan 60—75 kronor per månad, då de haft sin
arbetsplats så långt från hemmet, att de under veckans arbetsdagar nödgats
bo å annan ort.» Det talas alltså icke örn, huruvida detta medfört några ökade
omkostnader för vederbörande eller ej.

Men även örn gifta och ogifta principiellt således äro likställda, finns det
icke desto mindre en viss skillnad mellan skattskyldiga med eget hushåll och
skattskyldiga, som icke ha eget hushåll. Att i praxis avdrag för fördyrade
levnadskostnader i regel icke medgives den sistnämnda kategorien, alltså dem
som icke ha eget hushåll, beror, såsom var och en begriper, därpå att för dessa
skattskyldiga några väsentliga merkostnader inte anses ha uppkommit till
följd _av arbetet utom hemorten. Emellertid ge bestämmelserna — det vill jag
särskilt framhålla gentemot motionärerna —- alldeles ostridigt utrymme åt ett
sådant tillvägagångssätt, att även ogifta kunna få det avdrag, som det här

Tisdagen den 28 mars 1944.

Nr 12.

Motion angående frågan om rätt till avdrag vid taxering av inkomst för
fördyrade levnadskostnader vid vistelse utom hemorten. (Forts.)
gäller, men förutsättningen härför är, att man förebringar en tillfredsställande
utredning beträffande de ökade levnadskostnader, som man haft på grund av
arbete på annan ort. Kan man åstadkomma en sådan utredning, skall hänsyn
tagas till denna, och då beviljas också det önskade avdraget.

Man kan sålunda inte komma ifrån att det är alldeles riktigt vad bevillningsutskottet
här skriver, nämligen att det inte alls är fråga örn några ändrade
bestämmelser — författningen ser ju likadan ut nu som tidigare — utan endast
örn en ren tillämpningssak.

Motionären drog i sitt anförande här en viss parallell mellan de skattskyldiga,
som vi nu tala örn, och dem, som åtnjuta traktamentsersättning, och förmodade,
att man inte kunde göra någon åtskillnad därvidlag. Men nian kan väl
knappast påstå, att dessa två grupper äro jämförbara. När det gäller avdragsgillhet
för traktamentsersättning, är ju det konstituerande begreppet,. att det
skall vara fråga örn arbete utanför verksamhetshemorten, men så är inte förhållandet
i detta fall. Detta synes motionären ha i någon mån förbisett.

Nu fruktar motionären, att på grund av bevillningsutskottets inställning fältet
alltjämt skulle vara fritt för orättvisor. Jag tror, .att hans farhågor härvidlag
äro oberättigade. Hans motion har säkerligen i så måtto varit av godo, att
den har fäst uppmärksamheten på saken, och att med anledning därav skattemyndigheterna
komma att vinnlägga sig örn ett enhetligare tillvägagångssätt.
Jag har så mycket mer anledning att tro detta, som ju ett av de stura syftena
med den nya taxeringsorganisation, som vi fått, just har varit att skapåsen enhetlig
praxis på taxeringsområdet, något som man ofta och inte bara i detta
sammanhang har saknat. Jag är övertygad örn att våra skattemyndigheter
komma att skänka den här föreliggande saken all den uppmärksamhet, varav
den givetvis är förtjänt, och att det således icke torde vara erforderligt att nu
företaga någon komplettering av gällande lagstiftning.

Jag hemställer, herr talman, örn bifall till bevillningsutskottets betänkande.

Herr Viklund: Herr talman! Motionärerna ä sin sida lia aldrig sökt göra
gällande, att det skulle vara ändringar i skattelagarna, som medfört den ändring
av avdragspraxis, som skett fr. o. m. år 1941. Däremot ha vi velat påvisa,
att praxis ute i landet växlar från ort till ort, och vi ha med vår motion
velat få till stånd en sådan sakernas ordning, att dessa olikheter, som
ju kunna ge rum för ett visst godtycke och åstadkomma mycken förtrytelse
på en del håll, skulle kunna undanröjas.

dag står för min del inte främmande för det förhållandet, att traktamentsersättningar
skola utgöra kompensation för särskilda kostnader, som ha^ uppstått
genom arbete utom hemorten. Men det bör inte kunna, utfärdas sådana
direktiv som dem jag här citerat, vilka förhindra att en ogift arbetare, som
kan konstateras ha sådana kostnader, far ett visst skattefritt avdrag.

Skulle vår motionsframstöt kunna leda till att taxeringsnämnderna började
tillämpa bestämmelserna på ett enhetligare och, jag vill. säga. litet generösare
sätt i don anda, som utskottets ärade talesman bär gjort sig till tolk för,
då skulle man ju ha anledning att känna sig belåten.. Jag hyser emellertid
vissa tvivel beträffande den saken, och därför mäste jag, herr talman, vidhålla
mitt yrkande örn bifall till motionen.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock pa avslag dära samt
bifall i stället till den i ämnet väckta motionen; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Nr 12.

Tisdagen den 28 mars 1941.

Fyllnadspension
åt vissa
jörutvarande
bejaltningshavare
vid
f. d. Jönköping—Gripenbergs
järnväg.

§ 6.

Föredrogos vart efter annat:

bevillningsutskottets betänkande, nr 20, i anledning av väckt motion om avdrag
vid lavering av inkomst för flyttningskostnader vid tillträdande av
annan anställning; samt

bankontskottets utlåtanden:

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag i fråga om
pensionsförbättring för viss personal tillhörande arméns och marinens övergångsstater; nr

23, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående livränta åt Irma
Marianne Jansson m. m.;

nr 24, i anledning av väckt motion om tjänstårsberäkning i pensionsavseende
för barnmorskan Anna Märta Bystedt;

nr 25, i anlednig av väckt motion örn rätt till ålders- och familjepension
för extra adjunkter med provår vid de statliga läroverken;

nr 2G, i anledning av väckta motioner örn pension åt två vid polisväsendet
anställda personer; och

nr 27, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition .angående gäldande av vissa
livräntor m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda betänkande och utlåtanden hemställt.

§ 7.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 28, i anledning av väckt motion
örn fyllnadspension åt vissa förutvarande befattningshavare vid f. d. Jönköping-
-Gripenbergs järnväg.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Gustafsson i Bogla: Herr talman! Jag ber att till bankoutskottet få
framföra, motionäronias tack för utskottets välvilliga behandling av deras motion
och för det positiva yrkande, som utskottet gjort i anledning av densamma.
Motionärerna känna sig mycket glada över denna välvilliga och positiva
behandling, och det är självklart att de befattningshavare, som det här
gäller, komma att känna ännu större glädje, örn utskottets förslag, såsom
jag hoppas, vinner kammarens gillande.

Jag har emellertid inte begärt ordet hara för att tacka bankoutskottet,
utan också därför att jag skulle vilja framhålla önskvärdheten av att en
undersökning skedde även beträffande pensionsbestämmelserna för f. d. befattningshavare
vid Jönköping—Gripenbergs järnväg och Bjärred—Fund—-Harlösa järnväg, vilka avgått ur statens järnvägars tjänst tidigare än de befattningshavare,
som omnämnas i vår motion. Det lär vara fråga örn ett mycket
ringa antal, tre eller högst fyra stycken, och de lära ha en mycket låg
pension från Enskilda järnvägarnas pensionskassa och en liten fyllnadspension
fran statens järnvägar. Dessa befattningshavare komma givetvis i mycket
sämre läge än dem, som nu få sin pension förbättrad.

Det ^är klart, att riksdagen skulle kunna taga ställning till denna fråga
nästa år, men med hänsyn till sakens ringa betydelse skulle jag vilja vädja
till regeringen att ge järnvägsstyrelsen i uppdrag att företa en översyn av
dessa pensionsbestämmelser, så att även de befattningshavare, som inte medtagits
i vår motion, kunna få en förbättring av sina pensionsförmåner.

Jag vill uttala den förhoppningen att regeringen ställer sig välvillig till
denna sak och att det företages en sådan justering av pensionsbestämmel -

Tisdagen den 28 mars 1944.

Nr 12.

Fyllnadspension åt vissa förutvarande befattningshavare vid f. d. Jönköping—Gripenbergs
järnväg. (Forts.)

sema för de återstående av dessa f. d. befattningshavare, som ur rättviseoch
billighetssynpunkter kunna vara motiverad.

Herr Stindberg: Herr talman! När bankoutskottet hade att ta ställning
till denna fråga gällde det ju intet annat än vad i motionen påyrkats.. Sedermera
ha emellertid framkommit omständigheter, som tyda på att det vid Jenköping—Gripenbergs
järnväg kan förekomma ytterligare åtminstone ett fall,
som behövde regleras i detta sammanhang. Det finns nämligen en befattningshavare
där, senare övertagen i S. J:s tjänst, som inte har kommit med bland
dessa och som kommer i en synnerligen oförmånlig ställning genom att han
fått ett pensions avdrag, som gör att hans pension har minskats med 468 kr.
per år.

Då emellertid dessa omständigheter kommit till vår kännedom sedan utskottsbehandlingen
förevarit och yrkandena i motionen endast ha gällt de fall
det här är fråga örn, är det ju inte möjligt att nu utvidga dessa yrkanden.

Jag skulle nu endast i enlighet med de synpunkter som motionärerna framfört
vilja uttala den förhoppningen, att när det rör sig örn endast en person,
eventuellt ännu någon vid annan järnväg där nere, frågan skall kunna
ordnas även för deras vidkommande på samma sätt som sker för de här namngivna.
Järnvägsstyrelsen och vederbörande fackorganisation borde i samråd
med kommunikationsdepartementet kunna ordna denna, fråga så att den sorn
nu blivit sämre lottad i fråga örn pensionsregleringen inte skall behöva vänta
kanske ytterligare ett helt år på en ändring. . . o

Jag har bara velat uttala dessa synpunkter, herr talman, för att i någon
mån bringa fortgång i det ärende det rör sig om, och jag har inte något annat
yrkande än örn bifall till utskottets förslag.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 8-

Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 29, i anledning av väckta niotio- aJ^nAt?omner
angående omprövning av frågan örn pensionsåldern för statens befattnings- provning av
havare. frågan om

I två till bankoutskottets förberedande handläggning hänvisade likaly- pdern lör
dande motioner, väckta den ena inom första kammaren under nr 67 av herr statens befattLindblom
jämte tre av kammarens övriga ledamöter samt den andra inom ningshavare.
andra kammaren under nr 116 av fru Lydh Munck af Rosenschöld jämte
tretton av kammarens övriga ledamöter, hade hemställts, »att riksdagen ville
besluta i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla örn skyndsam omprövning av
frågan örn pensionsåldern för statens befattningshavare samt för riksdagen
framlägga förslag, vartill omprövningen må föranleda».

Utskottet hemställde, ätt förevarande motioner I: 67 och II: 116 ej måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Iteservation hade avgivits av herrar Sandelin och Barnekow, vilka ansett,
att utskottet bort tillstyrka det i motionerna väckta utredningsyrkandet.

Utskottets hemställan föredrogs och yttrade därvid:

Fru Rydh Munck af Rosenschöld: Herr talman! Då utskottet försäkrar, att
det inte underskattar betydelsen av de i föreliggande motioner framförda syn -

Nr 12.

Tisdagen den 28 mars 1944.

Motioner angående omprövning av frågan om pensionsåldern för statens
befattningshavare. (Forts.)

punkterna, och även hyser den åsikten, att spörsmålet örn pensionsåldrarnas
avvägning'' påkallar en oavlåtlig uppmärksamhet, både befolkningspolitiskt
och statsfinansiellt, kan jag inte underlåta att uttrycka min förvåning över
att utskottet det oaktat avstyrkt begäran om utredning av hur denna avvägning
lämpligen bör ske; motionärerna lia ju inte bundit sin hemställan vid endast
en väg utan lämnat olika möjligheter öppna. En utredning tar som bekant
alltid sin tid, och det är för sent att sätta den i scen när väl de befolkningspolitiska
orsakerna påkalla en ändring. Jag kan inte heller underlåta
att uttala en viss förvåning över att det endast är folkpartiets representanter
i utskottet, som reserverat sig till motionernas förmån, då det ju tidigare även
ifrån övriga borgerliga partier förelegat motioner i samma riktning.

Utskottet motiverar sitt avslagsyrkande med att hänsyn bör tagas till
»ovissheten rörande utvecklingen på arbetsmarknaden efter krigets slut». Rör
man sig emellertid icke, när man avväger mot varandra arbetslöshet och statspensionen,
på ett mycket ojämnt plan? Den arbetslöshet man iakttager och
talar örn torde i regel förefinnas inom helt andra kategorier medborgare än de
som eventuellt skulle komma att lyfta en statspension, och man torde sällan
ha möjlighet att i någon utsträckning som det lönar sig att räkna med överflytta
dessa arbetslösa till de yrken, där mer arbetskraft skulle kunna engageras
genom de äldre statstjänstemännens pensionering. Dessutom torde många
nationalekonomer förmena, att det bästa sättet att överhuvudtaget hålla arbetslöshet
borta är att på så många områden som möjligt hålla så många medborgare
som möjligd i arbete, varigenom ole genom sin sålunda åvägabragta köpkraft
hjälpa till att hålla andra kategorier i arbete.

Jag vill även lägga en annan sjmpunkt på denna fråga. Jag fick häromdagen
ett brev från en statsanställd i lägre tjänsteställning, vari brevskrivaren
framhåller, att motionen väckt mycket stor glädje hos den personal, som
inte har full tjänstetid, d. v. s. trettio tjänsteår, vid uppnåendet av nu gällande
pensionsålder, och som sålunda inte får full pension. Han framhåller hur det
för dem låter som ett hån, då man talar om att människorna borde ha några
från yrkesslitet fria år, medan de ännu hade någorlunda kropps- och själskrafter
i behåll. Ty för dessa befattningshavare i lägre inkomstgrupper räcker
icke pensionen att leva på, och de måste på allt sätt, sedan de pensionerats från
sitt egentliga yrke, söka annat arbete. Han framhåller dessutom, att det i
många fall händer, att även pensionstagare med full pension, exempelvis från
S. J :s verkstäder, fortfarande äro i S. J :s tjänst, t. ex. som nattvakter, vagnstvättare
etc. Det förefaller ju att vara ett ganska haltande sakernas tillstånd,
såvida icke stark arbetskraftsbrist är rådande.

Den motion vi nu behandla har icke avsett att tvinga dem som icke lia krafter
därtill att kvarstå i tjänst längre än de för närvarande göra. Men med vetskap
örn mångas önskan att kunna arbeta i sitt yrke längre än som nu låter
sig göra — i varje fall icke utan en omständlig procedur — och med förvissning
örn att befolkningsfrågans läge kommer att tvinga oss att tacksamt tillvarataga
all arbetskraft som kan stå till vårt förfogande, kan jag icke annat,
herr talman, än yrka avslag på utskottets hemställan och i likhet med reservanterna
yrka bifall till motionerna I: 67 och II: 116.

Fröken Hesselgren instämde häruti.

Herr Svedman: Herr talman! Frågan örn pensionsåldrarna kräver uppmärksamhet
ur två synpunkter, dels befolkningsutvecklingens och dels statsfinansernas.
Den omständigheten att svenska folkets medellivslängd under de
senaste hundra åren fördubblats och nu ligger inemot 70 år kan inte lämna

Tisdagen den 28 mars 1944.

Nr 12.

Motioner angående omprövning av frågan om pensionsåldern för statens

befattningshavare. (Forts.)

frågan om pensionsåldrarna oberörd. Besparings beredningen framställde i sitt
i fjol framlagda betänkande en önskan örn att pensionsåldrarna måtte höjas
och påvisade, att vid en måttlig förhöjning med två ä tre år skulle en besparing
på omkring 10 miljoner kronor per år kunna göras.

Då för tio år sedan pensionsåldern sänktes skedde det, som den ärade talarinnan
påpekade, på grund av de rådande arbetsförhållandena. Det var stor
arbetslöshet och man ville få dem som väntade på anställning att träda till
tidigare än annars. Förhållandena ha emellertid förändrats sedan dess, och
för övrigt har ju en viss tänjbarhet beretts åt pensionslagstiftningen genom
att en anståndsregel kan tillämpas; de af färsdrivande verken kunna meddela
anstånd med pensionering ett år och Kungl. Majit ytterligare två år, örn skäl
därtill anses föreligga. Så sent som i februari i år har emellertid Kungl. Maj :t
genom hänvändelse till de affärsdrivande verken ålagt dessa att visa återhållsamhet
vid användningen av denna anståndsregel.

Nu förvånar det den ärade talarinnan och motionären, att utskottet inte
kunnat bifalla ett förslag örn utredning. Utskottet hade en likartad motion sig
förelagd i fjol, och några nya omständigheter, som kunnat inverka på utskottet
att inta en annan ståndpunkt, ha icke förelegat. Det är särskilt den ovissa
framtid som vi gå till mötes som gör, att vi inom utskottets majoritet icke ansett
tidpunkten nu vara den lämpliga och riktiga för att sätta i gång en utredning.
Vi önska ett klarare läge på arbetsmarknaden, ett läge som bättre kan
förankra en dylik utredning. Vi hoppas, att Kungl. Majit skall följa befolkningsutvecklingen
och de faktorer, som i övrigt kunna inverka på denna fråga,
och i sinom tid, när frågan kan aktualiseras — detta kan ske rätt snart —
framlägga för riksdagen de förslag till förändringar i pensioneringslagstiftningen,
som Kungl. Maj it anser böra genomföras.

Till dess, herr talman, anser jag att riksdagen kan inta samma ståndpunkt
i denna fråga som den gjorde i fjol, och jag ber därför att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Fru Rydh Munck af Rosenschöld: Herr talman! Jag antecknar med tillfredsställelse
den positiva inställning, som utskottets talesman gjort sig till
tolk för. Även örn utskottets hemställan nu skulle bifallas, hoppas jag, att
vi snart nog ha att förvänta en översyn av pensionsförhållandena och en lösning
i den riktning, som motionärerna här ha pekat på.

överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå samt bifall i
stället till de i ämnet väckta motionerna; och blev utskottets hemställan av
kammaren bifallen.

§ 0.

Föredrogs, punktvis, bankoutskottets utlåtande, nr 30, i anledning av väckta
motioner angående ersättning till vissa personer i anledning av sjukdom, ådragen
under militärtjänstgöring.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Protokollsföringen övertogs nu av kammarens sekreterare.

In fidem
Gunnar Brittdi.

Xr 12.

Tisdagen den 28 mars 1944.

Förslag till
lag örn eftergift
av åtal
mot vissa
underåriga,
m. m.

§ 10.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 11, i anledning av dels Kungl.
Maurts proposition med förslag till lag om eftergift av åtal mot vissa underåriga,
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 17 december 1943 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 8, vilken behandlats av första lagutskottet, hade Kungl. Maj :t under
åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll
föreslagit riksdagen att antaga i utskottets utlåtande intagna vid propositionen
fogade förslag till

1) lag om eftergift av åtal mot vissa underåriga;

2) lag om ändrad lydelse av 2 § 3 mom. bamavårdslagen den 6 juni 1924
(nr 361); samt

3) lag örn ändrad lydelse av 49 a § alkoholistlagen den 12 juni 1931 (nr
233).

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft de i
anledning av densamma inom riksdagen väckta motionerna 1:205 av herrar
Linder och Siljeström, II: 399 av herr Hedlund i Östersund m. fl. samt II: 307
av herrar Lövgren och Mosesson.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen —• med förklarande att riksdagen funnit vissa ändringar
böra vidtagas i det genom förevarande proposition framlagda förslaget till lag
örn eftergift av åtal mot vissa underåriga -—- måtte för sin del antaga av utskottet
framlagda förslag till

1) lag örn eftergift av åtal mot vissa underåriga;

2) - lag örn ändrad lydelse av 2 § 3 mom. barnavårdslagen den 6 juni 1924
(nr 361); och

3) lag örn ändrad lydelse av 49 a § alkoholistlagen den 12 juni 1931 (nr
233);

B) att de i ärendet väckta motionerna, I: 205 och II: 399 samt II: 307, måtte
anses besvarade genom vad utskottet i sin motivering anfört.

Reservation hade avgivits av herrar Linnér, Siljeström och Gezelius, vilka
ansett att utskottet bort hemställa,

A) att riksdagen måtte avslå förevarande proposition;

B) att riksdagen måtte i anledning av motionerna I: 205 och II: 399 hos
Kungl. Maj :t hemställa örn förslag till nästkommande års riksdag dels till lag
om åtalseftergift för ungdomliga lagöverträdare i fråga om brott, varå frihetsstraff
kunde följa, och dels till lag örn eftergift av åtal för bötesbrott i huvudsaklig
överensstämmelse med därom givna bestämmelser i 20 kap. 7 § nya rättegångsbalken;
samt

C) att motionen II: 307 måtte anses besvarad genom vad reservanterna i sin
motivering anfört.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Gezelius: Herr talman! När man tar del av utskottsutlåtandet och
reservationen i detta ärende kan man inte undgå att frapperas av att reservanterna
till stöd för sitt ståndpunktstagande kunna åberopa utskottsmajoritetens
motivering beträffande de principiella frågor, som beröras i reservationen.
Därvid stå utskottsmajoriteten och reservanterna på annan ståndpunkt än den
kungl, propositionen. För att kunna belysa den skiljaktighet i slutsatser, som
utskottsmajoriteten och reservanterna ha kommit till, måste jag i korthet beröra
några grundläggande synpunkter.

Tisdagen dea 28 mars 1941.

Nr 12.

Förslag till lag om eftergift a,v åtal mot vissa underåriga, m. m. (Forts.)

I svensk rätt råder den s. k. legalitetsprincipen, vilken innebär, att en åklagare
är skyldig att åtala ett brott så snart ban funnit, att tillräckliga skäl finnas
för antagande att den för brottet misstänkte bar begått brottet. Åklagaren får
sålunda inte pröva åtalsfrågan efter lämplighets skäl. Det är ingen tvekan om
att denna princip är av största- värde för lagarnas upprätthållande. Det skulle
inte vara möjligt att lämna åt åklagaren att fritt bedöma, örn ett åtal skall anställas
eller ej. Det är också klart att denna princip framstår såsom ett mycket
viktigt uttryck för grundsatsen örn allas likhet inför lagen.

När man nu gör avsteg från denna princip är det såvitt jag kan förstå av den
största vikt, att dessa avsteg begränsas till vad som är oundgängligen nödigt,
och att vid ett avsteg från principen, det skapas största möjliga kontroll för att
motverka en ojämnhet i tillämpningen. Avsteg äro emellertid motiverade. Det
kan vara fråga örn åtal för bagatellförseelser, där åtalet måste framstå såsom
ett ur övervägande processuella synpunkter onödigt åtal; och om då inte åtal
ur allmänna synpunkter påkallas, kan det vara riktigt att åklagaren skall avstå
från att åtala. Det är den ena gruppen. Den andra gruppen omfattar olämpliga
åtal, framför allt då det gäller de ungdomliga förbrytarna. Det kan vara
olämpligt i vissa fall att ställa en ungdom inför rätten och sätta i gång hela
maskineriet. I det fallet träder den kriminalpolitiska eller straffrättsliga synpunkten
i förgrunden, och man kan inte längre tala örn att det är en processuell
fråga. I det sistnämnda fallet, då det alltså gäller ett olämpligt åtal, är
det också uppenbart, att just därför att det är ett straffrättsligt institut, ett
kriminalpolitiskt institut, måste det träda en annan åtgärd, en annan reaktion
från samhällets sida i stället för ett åtal.

Detta är de grundläggande synpunkterna. Vad jag ville stryka under innan
jag går in på utskottsutlåtandet, reservanternas och den kungl, propositionens
ståndpunkt är, att just denna gruppering av åtalen i onödiga åtal och olämpliga
åtal kräver en skiljaktighet i behandlingen, som yttrar sig främst beträffande
förutsättningarna för en eftergift av åtal och i andra hand beträffande
kravet på en starkare eller mindre stark kontroll.

Behovet av institutet åtalseftergift är vitsordat. Nya rättegångsbalkens 20
kap. 7 §, en lag antagen av riksdagen, som skall träda i kraft när Kungl. Maj :t
därom förordnar, innehåller bestämmelser om en allmän åtalseftergift vid brott,
som kan förskylla endast böter. Den avser således att medge åklagaren rätt att
när det gäller såväl vuxna som minderåriga efterge åtalet, örn detta icke ur
allmän synpunkt är påkallat, och vidare gäller den ett specialfall, där lagföring
skulle vara onödig.

Beträffande det olämpliga åtalet, en eftergift av åtal för ungdomliga förbrytare,
förelåg ett förslag av strafflagberedningen till lag örn eftergift av
åtal rörande minderåriga, alltså personer mellan 15 och 18 år. Förslaget innebar,
att man skulle efterge åtal när på brottet kan följa frihetsstraff; i stället skulle
då träda in andra reaktioner från samhällets sida främst i anknytning till
barnavårdslagstiftningen. Justitieministern har i den nu föreliggande propositionen
funnit skäl föreligga att framlägga ett förslag till lag om eftergift av
åtal för minderåriga och har därvid lagt fram strafflagberedningens tanke örn
eftergift beträffande det olämpliga åtalet och i detta förslag inarbetat bestämmelserna
örn eftergift av åtal även i fall, där det gäller böter.

Motiveringen härtill är närmast den, att visserligen — jag förmodar att
justitieministern har den uppfattningen — vore det redigare att ha detta i
skilda lagar, men att lägga fram en lag om eftergift av åtal beträffande frihetsstraff
nu skulle vara stötande, d. v. s. att örn en ungdom begår ett brott
som kail förskylla frihetsstraff skall man kunna efterge åtal, men örn vederbörande
begåt* ett mindro brott, som bara förskyller böter, skall man inte

Nr 12.

Tisdagen den 28 mars 1914.

Förslag till lag om eftergift av åtal mot vissa underåriga, nu m. (Forts.)
kunna tillämpa lagen. Uppenbarligen Ilar justitieministern funnit, att man
inte kunde vänta med att lägga fram både ett förslag om eftergift av åtal när
det gäller böter, avseende både vuxna och minderåriga, och ett särskilt förslag
enligt strafflagberedningen örn eftergift av åtal för brott, som förskyller frihetsstraff.

Såvitt både utskottsmajoriteten och reservanterna kunnat finna, har justitieministern
därvid bortsett från att det här gäller skiljaktiga institut eller i varje
fall frågor som kräva en viss skiljaktighet i behandlingen, såväl beträffande
förutsättningarna för eftergiften som i fråga örn kontrollen. Utskottsmajoriteten
har därför stannat vid att i likhet med reservanterna förklara, att det är
angeläget att få en lag örn eftergift av åtal för minderåriga, när det gäller
brott som kan förskylla frihetsstraff, men att behovet av bestämmelser om
åtalseftergift för bötesbrott är lika framträdande såväl i fråga örn vuxna som
unga lagöverträdare. Örn man ur den kungl, propositionen utmönstrar bötesförseelserna
skulle lagbestämmelserna i 20 kap. 7 § nya rättegångsbalken nu antagas
och träda i kraft genom ett Kungl. Maj :ts beslut samtidigt med denna
särskilda lag örn eftergift av åtal för brott som förskyller frihetsstraff. Enligt
utskottsmajoritetens mening skulle detta ha varit den mest ändamålsenliga
lösningen, genom att man sålunda antog en lag i ungefärlig överensstämmelse
med strafflagberedningens förslag och samtidigt bestämmelserna uti nya rättegångsbalken
20, 7. Så långt äro utskottets majoritet och reservanterna ense.

I utskottet har jag i likhet med de övriga reservanterna försökt att få ett
sådant förslag utarbetat och framlagt, men det har icke gått. Utskottet bär
nöjt sig med att intaga samma ståndpunkt som vi, nämligen att här borde det
vara två skilda lagar, men i motsats mot reservanterna föreslagit, att vi få
taga denna lag nu, och när sedan rättegångsbalken enligt de till utskottet lämnade
uppgifterna träder i kraft den 1 januari 1947 få vi ändra denna lag, som
alltså blir en provisorisk lag. Då först få vi två skilda lagar. För reservanterna
är detta icke en tillfredsställande lösning. Är det riktigt som utskottsmajoriteten
säger, att det är lika trängande med en lag om åtalseftergift för vuxna
— och det är det enligt vår mening både med hänsyn till mångfalden av kristidsförseelser
och det allmänna behovet för övrigt, när det gäller bagatellförseelser
— då borde man icke tveka att taga steget fullt ut i år. Här föreligga
redan färdiga lagar; det är bara frågan om ikraftträdande av en av riksdagen
redan antagen lag, färdig att träda i kraft. Örn detta icke går i år, borde riksdagen
av Kungl. Maj :t begära att få dessa lagar i kraft nästa år.

Olägenheten av den lösning, som utskottsmajoriteten nu har slagit in på, är
den, att majoriteten när det gäller förutsättningarna för åtalseftergift icke
stannat vid den kungl, propositionen utan mjukat upp eller i varje fall ändrat
bestämmelserna i 2 § av lagen, samt att man icke skärpt utan snarare minskat
kontrollen över lagtillämpningen.

Med den ståndpunkt jag intagit i utskottet har jag ej kunnat deltaga och
icke velat deltaga i granskningen av lagförslagets detaljer, därför att det är
oformligt att försöka sammanjämka dessa olika synpunkter. Men jag vill ändock
icke underlåta att i kammaren liksom i utskottet peka på, att jag för
egen del hyser rätt stora bekymmer för den brist i kontrollen, som här uppenbarligen
föreligger. Jag förstår mycket väl, att man inom utskottet tvekat inför
exempelvis förslaget att barnavårdsnämnderna skulle till barnavårdsinspektören
anmäla alla fall av åtalseftergift, ty därmed skulle man skapa ett sorts
straffregister hos inspektören. Men varför tvekade man? Jo, därför att den nu
framlagda lagen även upptager eftergift av åtal för bötesförseelser och att det
måste anses stötande att anordna en sådan kontroll, när det gäller bagatellförseelser
med endast bötesstraff.

Tisdagen den 28 mars 1944.

Nr 12.

Förslag till lag orri eftergift av åtal mot vissa underåriga, m. m. (Forts.)

Olägenheterna av ett uppskov med denna lag till nästa år äro icke stora. Vi
ha dock hittills nödtorftigt lyckats bemästra svårigheterna på detta område.
Vi ha fått nya korrektiv i barnavårdslagarna, den villkorliga domen m. m., så
att så överhängande farligt att vänta ytterligare ett år utöver den långa tid,
som vi väntat, kan det icke anses vara. Ett uppskov hade däremot varit befogat,
därför att man då hade fått en lag örn åtalseftergift för både vuxna och
minderåriga beträffande bötesbrott, som äro att likställa och böra behandlas
lika. Vi hade då vunnit, att vi starkare kunnat bygga upp kontrollen beträffande
åtalseftergift för brott, som medföra frihetsstraff.

Jag skall ej uppehålla kammaren längre. Detta är de skäl, som föranlett, att
jag anslutit mig till reservanterna, och även skälen varför jag nu, herr talman,
yrkar bifall till den av herr Linnér m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr Lindqvist: Herr talman! Herr Grezelius har ju givit en kort överblick
över vad detta lagförslag innebär, varför jag icke alls behöver försöka
mig på något sådant. Men jag vill säga, att örn kammaren skall få full klarhet
i vad denna lag innebär så behöver det ju vara en väsentligt mycket längre
utläggning. Det är ju så, att när det gäller lagfrågor är det mycket svårt att
här i kammaren få tillräckligt intresse: för närvarande är kammaren icke halvbesatt.
Det skulle icke åstadkommit något annat resultat även örn herr Gezelius
gått vidlyftigare in i saken. Han ville icke göra det, då han tyckte, att det
icke tjänade mycket till.

Jag kan för min del dela herr Gezelius’ uppfattning, när han säger, att det
icke skulle vara någon större fara att vänta med denna lagstiftning till nästa
år, men å andra sidan kan jag icke inse, att det kan vara någon fara i att redan
nu antaga det föreliggande lagförslaget. Örn jag skall avgiva en rent personlig
deklaration vill jag säga, att jag har alltid varit mycket tveksam inför en lagstiftning
av föreliggande slag, enär man kan befara, att tillämpningen kommer
att bli mycket ojämn. Det hade icke gått för några tiotal år sedan, eller
kanske bara för något tiotal år sedan, att antaga en sådan lag som denna. Men
nu få vi räkna med att vi fått bättre både underåklagare och överåklagare.
När man ger dem det stora förtroende, som det innebär att få handhava en
sådan lag som denna, så få vi tro, att det skall lyckas bra.

Det finnes naturligtvis — eljest skulle jag icke ha gått med på detta •—
en hel del skäl, som tala för att man får en lagstiftning av detta slag. Men det
är icke utan en viss fara som man kan gå in för den.

När utskottet haft att behandla denna proposition har utskottet tagit sig
mycket lång tid därmed. Utskottet har ju i allt väsentligt anslutit sig till det
kungl, förslaget. De förändringar i lagtext och dylikt, som utskottet gjort,
fattar jag mera som formella än såsom varande av saklig innebörd. För den,
som är lekman och icke jurist, är det mycket svårt att överblicka, örn det kanske
skulle blivit några olikheter i tillämpningen, om man tagit Kungl. Maj :ts
förslag sådant det föreligger, eller om de av utskottet föreslagna ändringarna
äro att anse såsom förbättringar. Jag tror dock för min del, att tillämpningen
blir i allt väsentligt densamma med såväl de ändringar utskottet här föreslagit,
som det förslag Kungl. Maj :t framlagt.

Nu har ju första kammaren redan antagit denna lag, och det finnes väl ali
anledning att tro, att andra kammaren skall göra likaså. Det finnes alltså icke
något behov att hålla långa tal här.

Jag nödgas dock säga några ord om reservationen. Vad jag först lade märke
till, när jag fick se reservationen, var att reservanterna enbart bestode av ut -

Nr 12.

Tisdagen den 28 mars 1944.

Förslag till lag orri eftergift av åtal mot vissa underånga, m. m. (Forts.")
skottskamrater tillhörande högerpartiet. Detta kan naturligtvis icke tydas så,
att högerpartiet i denna fråga följer en viss linje och vi andra en annan linje.
Men etet är nog riktigt, som någon kamrat sade till mig i förra veckan, när
det var tal örn att behandla denna fråga: »Det är en mycket egendomlig reservation,
som avgivits av herr Linnér m. fl.», sade han, »ty jag har läst och sökt
förstå vad de vilja, och till slut får man fram, att det bör bli avslag på hela
lagen; detta avslag vilja de lia därför att de icke få lagen till att omspänna sa
mycket som möjligt.» — »Tidigare», fortsatte han, »var det på det sättet, att
högerpartiet ville vara mycket försiktigt och inte ville gå fram så radikalt, att
man sade: få vi icke allt taga vi ingenting. Men här, när justitieministern framlägger
ett enligt min mening försiktigt lagförslag, då säger man från reservanternas
sida, att det icke är tillräckligt; de vilja, att förslaget skall ha större
räckvidd. Detta är någonting ovanligt från den sidan.»

När nu justitieministern ej har följt strafflagberedningen, tycker jag, att det
är mycket förtjänstfullt gjort av honom, ty det skulle icke ha varit många
i detta land, som skulle ha förstått, att det kunde bli åtalseftergift för ett relativt
grovt brott men icke för en ren botes förseelse. .Tåg tycker, som sagt, att
det är mycket förtjänstfullt, att nian i förslaget fått med både verkliga brott
och bötesbrott.

Sedan är det i detta förslag en annan stor förtjänst, som jag tycker, att herr
Gezelius skulle lia beaktat. Det är den, att här fa vi nu en lag, som omfattar
endast ungdom, dem som äro under 18 år. Då kan man väl såga, att nu fa° vi
pröva oss fram med detta. Nu få våra åklagare, våra underåklagare och våra
överåklagare, vilka sistnämnda väl i regel få mest med detta att göra, pröva
sig fram. Sedan få vi dröja något år. innan vi få i kraft detta kapitel i rättegångsbalken,
som gäller bötesbrotten utan avseende å åldrarna. .Tåg tycker, att
det är en mycket stor förtjänst i detta förslag.

Sedan vet jag icke vad jag mera skall säga örn vad herr Gezelius anförde.
Han talade något örn den bristfälliga kontrollen. Jag medger, att man kan
säga, att det är brister i kontrollen; den kanske icke blir fullt tillfredsställande.
Men det är ju mycket svårt att få en fullt tillfredsställande kontroll. Utskottet
har här på ett ställe i lagtexten gjort en ändring i vad Kungl. Maj :t föreslagit,
nämligen i 6 §, där utskottet har strukit den bestämmelse, som gäller
statens inspektör för fattigvård och barnavård. Kegeringsförslaget avsåg,__ att
det skulle föras ett register hos statens inspektör för fattigvård och barnavård.
Men det är icke riktigt klarlagt, vare sig av strafflagberedningen eller i propositionen,
hur man innerst inne tänkt sig, att detta register skulle föras, vilket
ändamål det skulle lia o. s. v. När vi gjorde ändringen var det därför att vi
icke ville ha ett nytt straffregister. Vi trodde ej heller, att denna kontroll behövdes,
utan ansågo, att man kunde få kontroll på det vis vi ifrågasatte eller
genom barnavårdsmyndigheterna och deras organ.

Vad i övrigt kontrollen beträffar har ju utskottet i sin motivering gjort
vissa uttalanden. Det blir Kungl. Maj :t som skall utfärda tillämpningsbestämmelser.
Jag tror väl, att den vanliga gången är den, att Kungl. Majit noga
beaktar vad ett utskott har sagt och riksdagen sedan godkänt. Men Kungl.
Maj :t är ju icke så bunden av uttalandet här, att örn det skulle anses nödvändigt
att göra vissa avvikelser därifrån Kungl. Majit icke skulle lia rätt att göra
dylika avvikelser. . .

Detta är i huvudsak vad jag har att säga. Jag vill upprepa vad jag förut
sade, nämligen att jag anser, att justitieministern har handlat mycket klokt, när
han icke tagit upp strafflagberedningens förslag utan även tagit med bötesbrotten.
Jag tror, att det är en stor fördel att vi få börja med åtalseftergift,

Tisdagen den 28 mars 1944.

Nr 12.

Förslag till lag om eftergift av åtal mot vissa underåriga, m. m. (Forts.)
när det gäller ungdom. Vi få se hur det går. Sedan få vi utsträcka det till även
andra grupper.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Bergquist: Herr talman!
Tyvärr är det nog så som herr Lindqvist nämnde, att man knappast i kammaren
kan påräkna större intresse för den lagfråga, som nu är föremål för kammarens
behandling. Jag skall också fatta mig mycket kort, då jag med några
ord vill angiva min ståndpunkt till utskottets utlåtande och reservationen.

När jag hade att taga ställning till denna fråga, som enligt min mening är
mycket betydelsefull, hade jag tre utvägar att välja på. Antingen kunde jag
följa strafflagberedningen, vars förslag innebär åtalseftergift för underåriga,
såvitt gäller brott, som kan medföra fängelse eller straffarbete, eller också
kunde jag taga strafflagberedningens förslag i denna del och samtidigt framlägga
ett förslag till lagstiftning, som innebära allmän möjlighet till åtalseftergift
för alla beträffande brott, som är belagt med bötesstraff. Slutligen
kunde jag gå den tredje vägen, nämligen att föreslå åtalseftergift för ungdomliga
brottslingar, vare sig det gäller brott, som medföra straffarbete eller fängelse,
eller brott, som medföra böter. Det är den sista vägen jag gått.

Efter vad herr Lindqvist nämnt behöver jag icke närmare motivera, varför
jag ej ansåg mig kunna följa strafflagberedningen. Som herr Lindqvist sade
skulle det verka mycket egendomligt för envar, som bomme i konflikt med
lagen, örn han funne, att innebörden är, att en ung man eller kvinna kan slippa
åtal och straff i fråga örn ett grovt brott men icke slippa ifrån åtal eller straff
beträffande ett lindrigt brott. En sådan lag skulle vara svår att förklara. Jag
skulle icke vilja åtaga mig att klargöra för gemene man varför man lagstiftar
på det sättet. Då kunde jag möjligen ha gått den andra antydda vägen, nämligen
genomfört åtalseftergift för alla brott, då straffet är böter. Men jag
måste säga, att jag ej kan dela den uppfattning, som herr Gezelius gjorde sig
till tolk för och som också framkommit i majoritetens utlåtande, att det är lika
viktigt att genomföra möjlighet till åtalseftergift för vuxna som för unga
brottslingar. Det är två saker, som jag anser icke kunna mätas med samma
mått. Det är en helt annan sak att söka sörja för att unga personer icke i onödan
ställas inför rätta och bli föremål för all den uppmärksamhet, som rättsproceduren
för med sig, än att tillgodose önskemålet, att en vuxen person skall
slippa böter för en bagatellförseelse. Det är två helt skilda saker. Man kan
icke säga, att det är lika viktigt att skapa en lagstiftning, som möjliggör för
en vuxen att slippa ifrån några kronors böter som det är, då det gäller en lagstiftning,
som vill möjliggöra, att unga personer ej i onödan dragas inför domstol.

Jag ansåg också, att det skulle vara ganska nyttigt, då man införde ett institut
sådant som detta, att pröva sig fram, och att man då först borde taga det
mest angelägna området, som innebär, att de unga brottslingarna under vissa
förutsättningar slippa dragas inför domstol, samt att man sedan med ledning
av hur denna lagstiftning verkat skulle få pröva, vilka anordningar som kunde
behövas för att föra denna lagstiftning vidare. Jag tror, att det är en uppfattning,
som man har allt skäl att taga hänsyn till. Nu har herr Gezelius här
i kammaren gjort gällande, att genom denna sammanblandning, som han säger,
av olika principer, så har det blivit en viss oklarhet i propositionen och därmed
också i utskottets utlåtande. Jag kan icke dela den uppfattningen. Jag delar
först och främst icke den uppfattning, som herr Gezelius har, nämligen att det
är en stor skillnad i fråga örn åtalseftergift, då det gäller brott, som medför

Andra kammarens protokoll t''.)Js}i. Nr /£.

Nr 12.

Tisdagen den 28 mars 1944.

Förslag till lag om eftergift av åtal mot vissa underåriga, m. m. (Forts.)
fängelse eller straffarbete, oell då det gäller brott, som medför böter. Herr Gezelius
säger, att det i det ena fallet rör sig om en rent kriminalpolitisk fråga
och i det andra fallet om en processuell fråga. Gränsdragningen mellan kriminalpolitiska
oell processuella frågor kan man nog icke genomföra med hänsyn
till örn påföljden för ett brott är frihetsstraff eller böter. Gränsdragningen får
nog ske efter andra linjer. Jag kan icke heller finna, att det, som man säger
i reservationen, blivit någon oklarhet på grund av att man har sammanfört alla
brotten. Det är ju klart utsagt i propositionen, att vid bedömandet av frågan,
huruvida åtalseftergift kan komma till stånd eller icke, så har man att taga
hänsyn till alla på frågan inverkande omständigheter, och man måste givetvis
också taga hänsyn till den påföljd, som det är fråga om i det enskilda fallet.

Nu har ju första lagutskottets majoritet föreslagit några ändringar i propositionen.
Det gladde mig höra, att herr Lindqvist har den uppfattningen,
som jag också kommit till, att de ändringar, som föreslagits, icke ha någon
reell innebörd, eller att de i varje fall icke avse att giva ett annat innehåll åt
lagstiftningen, än vad som avses i propositionen. Jag vill säga, att jag icke
tycker, att de ändringar, som utskottet har föreslagit, äro förbättringar. Jag
anser, att en del av det resonemang, utskottet fört, är ganska teoretiskt, men
jag har samma uppfattning som herr Lindqvist, att även med den avfattning,
som lagutskottets förslag erhållit, så kommer lagstiftningen i tillämpningen
att bliva densamma som enligt den kungl, propositionen. Därför har jag icke
några allvarligare betänkligheter emot de ändringar, som äro föreslagna.

Jag vill till slut säga några ord om en fråga, som herr Lindqvist särskilt
berörde och som enligt min mening är av rätt stor vikt, och det är frågan om
kontrollen över denna lagstiftnings tillämpning. Härvidlag har strafflagsberedningen
på sin tid uttalat, att det är av stor vikt, att man går fram med
varsamhet på detta område. Här gäller det att föra in ett helt nytt institut i
vår lagstiftning. Ett uttalande av enahanda innebörd har av mig gjorts i det
statsrådsanförande, som åtföljer propositionen, och första lagutskottet har givit
uttryck åt samma uppfattning, men första lagutskottet har ställt sig kritiskt
till de kontrollföreskrifter, varom antydan lämnats i propositionen. Jag
är icke glad över det uttalande, som första lagutskottet därvid har gjort. Jag
tror, att det är av ganska stor vikt, då man inför ett sådant nytt institut, som
det här är fråga örn, att man från början ser till, att det icke blir för stor
ojämnhet i tillämpningen. Även örn man lägger beslutanderätten i dessa frågor
hos överåklagaren, så kan man icke komma ifrån, att det blir ett ganska
stort antal åklagare, som kommer att pröva dessa ärenden, och det kan heller
icke hjälpas, att åklagarnas personliga uppfattning därvid blir av rätt stor
betydelse. Den ene åklagaren har den läggningen, att han anser, att principiellt
alla brott böra åtalas, om det icke föreligger starka skäl för att man
icke skall tillgripa åtal, medan den andre åklagaren har en helt annan läggning.
Med hänsyn till detta och med hänsyn till intresset av att ifrågavarande
institut icke råkar i misskredit, torde man i varje fall till en början böra försöka
få någon kontroll över hur institutet tillämpas. Nu har första lagutskottet
uttalat sig kritiskt i fråga örn den kontrollmöjlighet, som skulle vinnas genom
att justitiekanslern skulle få rapporter örn överåklagares åtal i dessa fall.
Första lagutskottet har också direkt ställt sig avvisande i fråga örn det förslag,
som innefattas i propositionen, att inspektören för fattigvård och barnavård
också skulle få in vissa rapporter. Den senare frågan skall jag icke vidare
beröra. Jag tror, att man kan få kontroll över barnavårdsnämnderna på
annat sätt. I fråga örn justitiekanslersämbetets inkopplande på detta vill jag
bara säga, att jag måste, som herr Lindqvist förutsatte, förbehålla mig frihet
att pröva, örn man icke, i varje fall till en början, bör ha någon kontroll över

Tisdagen den 28 mars 1944.

Nr 12.

Förslag till lag om eftergift av åtal mot vissa underånga, m. m. (Forts.)
hur överåklagarna komma att utnyttja de nya möjligheter, som denna lagstiftning
ger dem. Vid den ytterligare prövning, som jag kommer att ägna
frågan, skall jag givetvis taga all hänsyn till de synpunkter, som av första
lagutskottet framförts i detta ärende.

Med dessa ord, herr talman, vill jag i det läge frågan nu har för min del
förorda, att kammaren bifaller första lagutskottets förslag.

Herr Gezelius: Herr talman! Jag skall icke trötta kammaren med att i
detalj gå in på någon kritik vare sig av herr Lindqvists eller av statsrådet
Bergquists anförande. Jag skall nöja mig med att beröra två olika synpunkter
på frågan. Vad som skiljer justitieministern och reservanterna åt i uppfattning
är för det första, att justitieministern icke vill tillmäta skillnaden mellan
eftergift av åtal för ett brott, på vilket kan följa frihetsstraff, och eftergift av
åtal för ett bötesbrott den betydelse, som reservanterna tillmäta densamma.
Vi förmena, att eftergiver man åtal för ett brott, på vilket kan följa frihetsstraff,
måste det sättas en annan reaktion i stället. När det gäller bagatellförseelser,
de onödiga, de olämpliga åtalen, kommer icke den synpunkten fram,
utan det blir närmast en processuell fråga: skall man sätta i gång den processuella
apparaten för dessa bagatellförseelser? Nu är gränsen i viss mån flytande,
när det gäller ungdomliga förbrytare. Då en ungdomlig förbrytare gör
sig skyldig till exempelvis fylleri, så kan det vara nödvändigt, att det sker en
reaktion mot brottet, men reservanterna mena, att för den skull behöver man
icke tillgripa en särskild lag örn eftergift av åtal. Åklagaren har att i sådana
fall göra anmälan till vederbörande barnavårdsnämnd. Finns det tecken på
vanart, ingriper barnavårdsnämnden.

När vi ha så skilda uppfattningar på denna principiella punkt, är det icke
så underligt, att justitieministern också har en annan uppfattning beträffande
den praktiska lösningen av denna lagfråga. Vi äro överens örn, att det icke
hade varit lämpligt att nu lägga fram endast strafflagberedningens förslag örn
eftergift av åtal för brott, därå kan följa frihetsstraff, t3^ då hade de konsekvenser
inträtt, som justitieministern här nämnde. Reservanterna hava icke
heller påkallat detta. Reservanterna vilja nästa år få såväl en lag örn eftergift
av åtal för brott, som förskyller frihetsstraff, som en lag örn eftergift av åtal
för brott, som förskyller bötesstraff. Här tycker jag, att vi ha en ganska stark
ståndpunkt gentemot justitieministern och herr Lindqvist, som mena, att det
skulle vara särskilt lämpligt att nu pröva sig fram med eftergift av åtal för
bötesbrott, när det gäller underåriga men icke när det gäller vuxna. Konsekvensen
blir den, att i ett bagatellmål, när det gäller ordningsförseelser begångna
under enahanda förhållanden av en adertonåring och av en tjugoåring, kan åtalseftergift
ifrågakomma beträffande adertonåringen men icke beträffande tjugoåringen.
Då säger man sig: ja, i ett sådant fall blir det naturligtvis icke
någon åtalseftergift, ty det skulle ju vara stötande att exempelvis åtala den
ene av två bröder och icke den andre, örn båda begått samma slags förseelse,
men är man då icke, när det gäller ett sådant ömtåligt institut som detta, inne
på en ganska farlig väg?

Till sist så skulle jag vilja replikera herr Lindqvist med endast ett par ord.
Herr Lindqvist, det är tyvärr så, att jag nog måste beröva herr Lindqvist den
glädje, som han till äventyrs skulle kunna känna över afl tre högermän blivit
radikala. Det är nog snarast så, att tre av utskottets jurister på rent lagstiftningsteknisk
grund lia enats örn en reservation. Reservanternas uppriktiga mening
är, att med den grunduppfattning, som vi och majoriteten i utskottet hade,
det hade varit riktigare, örn dessa två lagförslag framlagts nästa år. Man hade
då, herr Lindqvist, vunnit (Ion stora förmånen, att man både inom departement

Nr 12.

Tisdagen den 28 mars 1944.

Förslag till lag om eftergift av åtal mot vissa underåriga, m. m. (Forts.)
och utskott hade fått tid att närmare överväga, hur förutsättningarna för åtalseftergift
och kontrollen av institutet lämpligen skulle utformas och anordnas.

Både justitieministern och herr Lindqvist voro inne på frågan örn, hur en kontroll
över detta instituts tillämpning lämpligen skulle utformas och anordnas.
Denna fråga är kanske den allra viktigaste, ty det vore beklagligt — jag ansluter
mig härvid helt och hållet till vad justitieministern uttalade — örn detta
institut skulle råka i vanrykte, örn det skulle få någon aldrig så liten knäck,
som institutet örn villkorlig dom tyvärr fick, när det genomfördes, ehuru skadorna
sedermera reparerades. I detta fall tycka vi för den skull, att försiktigheten
borde bjudit, att man tänkt sig närmare för. Jag beklagar, att vi haft
en inställning, som icke harmonierade med den radikala inställning, som herr
Lindqvist apostroferade oss för.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen; och blev utskottets hemställan av kammaren
bifallen.

§ 11.

Föredrogos vart efter annat:

första lagutskottets utlåtanden:

nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 6 § strafflagen för krigsmakten; och

nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 16 februari 1934 (nr 19) örn fullgörande
i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande till utlandet m. m.; samt

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 24 mars 1942 (nr 128) örn förbud mot bebyggelse
till hinder för försvaret; och

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939 (nr 293).

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 12.

Fortsatt gil- Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts
tighet av lagen proposition med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1942
°ningsshjl- (nr 493) örn awerkningsskyldighet.
dighet- Genom en den 25 februari 1944 dagtecknad proposition, nr 115, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll,
föreslagit riksdagen att antaga i utskottets utlåtande intaget, vid propositionen
fogat förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1942
(nr 493) örn awerkningsskyldighet.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition.

Reservation hade avgivits av herr Manner skantz, som inom utskottet yrkat,
att propositionen måtte avslås.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! Endast några ord beträffande det
nu föreliggande utskottsutlåtandet örn förlängning av lagen örn avverknings -

Tisdagen den 28 mars 1944.

Nr 12.

Fortsatt giltighet av lagen om avverlcningsskyldighet. (Forts.)
skyldighet. Skälen för en förlängning äro rätt svaga. Statsrådet själv anför,
att det synes ovisst, om och i vad mån en lagstiftning av förevarande art behöver
tagas i anspråk under nästkommande avverkningssäsong, då avverkningar
i skogarna företagits i fullt betryggande utsträckning. Det har icke
förekommit den ringaste brist på ved. Det enda, som varit besvärligt, bär
varit att skaffa tillräckligt med folk för huggningen. Numera synes emellertid
frågan ha i hög grad förenklats, sedan tillgången på arbetskraft för skogsarbete
betydligt ökats, så att det numera förefaller att vara gott örn folk. Denna
lag är en ovanligt hård lag. Enligt densamma äger en kristidsstyrelse att
bestämma att avverkning skall ske å en viss del av en skogsägares mark oavsett
om skogen där behöver gallras eller icke. Då det i flera år icke varit någon
svårighet att få tillräckligt med ved, och då statsrådet varit tveksam, örn
han borde föreslå, att lagens giltighetstid skall förlängas, tycker jag, att det
är onödigt att låta lagen fortfarande äga gällande kraft. I överensstämmelse
med den mening, som kommit till uttryck i den av herr Mannerskantz avgivna
reservationen, yrkar jag avslag på utskottets förslag.

Herr Pettersson i Hällbacken: Herr talman! Det är nog riktigt, som den
föregående talaren sade, att bränsleläget för närvarande icke är så kritiskt
som det var för något år sedan, men ännu, herr Hansson i Skediga, ha vi icke
genomlidit kriget, och ännu kunna vi icke bedöma, hur det kommer att bliva
med importen av fossilt bränsle. Statsrådet Domö har i propositionen anfört
skäl för att denna lag bör förlängas, då vi ännu icke kunna se, hur det kommer
att bliva med bränsleförsörjningen de närmaste åren. När utskottet hai
behandlat denna proposition, har utskottet funnit, att läget är sådant, att lagen
bör förlängas. Jag skulle i det sammanhanget vilja säga till den föregående
talaren, att även när det var som svårast att anskaffa bränsle, så vidtogos
icke större ingripanden mot skogsägare än som fullt kunde försvaras. 1
sådana fall, då tredskande skogsägare vägra fullgöra den awerkningsskyldighet,
som lojala skogsägare fullgjort, är det helt naturligt att staten icke
får stå handfallen utan måste tillse, att lagen efterleves. Med vad jag nu
yttrat ber jag få yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, gav herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag å såväl
utskottets hemställan som Kungl. Maj:ts förslag i ämnet; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 13.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 24, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag om fortsatt giltighet av prisregleringslagen
den 30 juni 1042 (nr 459).

Utskottets hemställan bifölls.

§ 14.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 25, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 30
juni 1943 (nr 420) angående begränsning av dyrtidstillägg å lön och pension.

Genom en den 25 februari 1944 dagtecknad proposition, nr 134, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga i utskottets utlåtande intaget, vid

Försatt giltighet
av lägen
angående begränsning
av
dyrtidstillägg
å lön och
pension.

Nr 12.

Tisdagen den 2S mars 1944.

Fortsatt giltighet av lagen angående begränsning av dyrtidstillägg å lön
och pension. (Forts.)

propositionen fogat förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den 30 juni
1943 (nr 420) angående begränsning av dyrtidstillägg å lön och pension.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition.

Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid:

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! Det är enligt min mening en ful
och farlig lag, för vilken andra lagutskottet och Kungl. Maj :t ha begärt förlängd
giltighet. Örn man översätter innehållet i denna lag från paragrafsvenska
till vanlig svenska, så blir resultatet ungefär följande: Örn en privat
arbetsgivare, t. ex. ett bolag, utbetalar en högre ersättning än vad som
motsvarar ungefär hälften av den inträffade prisstegringen på livsförnödenheter,
så kan staten förbjuda sådant slöseri med arbetsgivares och aktieägares
medel. Örn arbetsgivaren ger en del av lönen en annan beteckning än
dyrtidstillägg, så skall ändå lönen betraktas som dyrtidstillägg, såvitt
lönekontrollnämnden kan antaga, att arbetsgivaren avsett att anpassa lönens
storlek efter levnadskostnadernas stegring, och örn icke en arbetsgivare
på anmodan av lönekontrollnämnden talar örn för nämnden, vad arbetarna
ha för lön, så kan han straffas med böter. Örn en arbetsgivare utbetalar
högre dyrtidstillägg än vad lönekontrollnämnden bestämmer, kan såväl
arbetsgivaren, som utbetalar lönen, som den arbetare, som mottager densamma,
ådömas ända upp till ett halvt års fängelse. Enligt lagen upphävas
avtal, som tidigare blivit ingångna mellan arbetsgivare och arbetare. Slutligen
är att märka, att lönekontrollnämnden, som Kungl. Maj :t i enlighet med
bestämmelserna i denna lag tillsatt, fått en i betraktande av den maktbefogenhet,
nämnden har, säregen sammansättning. Den består av ett justitieråd,
en förste aktuarie, en professor, en byråchef, en stationskarl, en direktör
från arbetsgivareföreningen samt landsorganisationens ordförande. Denna lag
riktar sig i princip mot arbetarnas rätt att i solidarisk sammanhållning kämpa
för en högre levnadsstandard på arbetsgivarnas bekostnad. Det är det
principiella innehållet i lagen, och förebilderna till densamma äro hämtade
från Tyskland och från Mussolinis Italien. I inga andra länder finns någon
motsvarighet till en sådan lagstiftning som denna. Ifrågavarande lag har redan
tillämpats mot de kommunalanställda i Stockholm, och man har därvid
dekreterat, att omkring 1 000 tjänstemän med grundlöner, som variera mellan
1 800 kronor och 3 600 kronor, icke skola ha laglig rätt att erhålla de
dyrtidstillägg, örn vilka de hade avtalat, då de anställdes hos staden. Sådana
konsekvenser har tillämpningen av denna lag fått. Med stöd av lagen i fråga
har man fastställt, att en tjänsteman, som har 26 796 kronor i grundlön, har
laglig rätt att uppbära ett dyrtidstillägg på 15 809 kronor, under det att
exempelvis en tjänsteman med 2 748 kronor i grundlön icke har laglig rätt
att uppbära mer än 1 621 kronor i dyrtidstillägg, trots att han ursprungligen
avtalat med staden örn att högre dyrtidstillägg skulle utgå. Med stöd
av denna lag har man berövat dem, som ha, låt mig säga 3 000 kronor i
grundlön, lika stor procentuell del av deras dyrtidstillägg som dem, vilka
ha omkring 30 000 kronor i grundlön. Det är innebörden i denna lagstiftning
och jag tycker, att den är en alldeles särdeles lagstiftning med tanke på
att det är arbetarmajonte! i den församling, som antagit en sådan lag. Man
kan fråga, varför man icke lagstiftar mot arbetsgivare, som utbetala för
låga dyrtidstillägg. En sådan lagstiftning finnes icke. Det vore väl ändå
naturligare, örn riksdagen med dess nuvarande sammansättning stiftade en
sådan lag i stället för en lag, som innebär, att man kan bura in såväl ar -

Tisdagen den 28 mars 1944.

Nr 12.

Fortsatt giltighet av lagen angående begränsning av dyrtidstillägg å lön

och pension. (Forts.)

betsgivare sorn arbetare, om arbetaren får för hög lön. Detta är det sakliga
innehållet i denna lag. Lagen örn begränsning av dyrtidstillägg har karaktären
av beredskapslag och är, liksom de flesta andra beredskapslagar, att hänföra
till den svenska lagrötans område.

Vad är det förresten man bereder sig på med hjälp av en dylik lagstiftning?
Det kan väl ej gärna vara en förberedelse till vad landsorganisationens
ordförande deklarerade, nämligen att man först och främst vill söka komma
tillbaka till förkrigstidens normala lönenivå. En sådan här lag kan bli ett
mycket svårt hinder, som arbetsgivarna kunna resa mot arbetarna för att
hindra dem från att nå det målet.

Lagen angående begränsning av dyrtidstillägg är ett led i strävandena att
beröva fackföreningsrörelsen möjlighet att driva en självständig facklig politik,
och därför är det naturligt att de borgerliga rösta för förslaget om förlängning
av giltighetstiden för lagen i fråga, men det är onaturligt att förslaget
kan vinna bifall i ett parlament, där arbetarrepresentanterna äro i
majoritet. Lagen är till sitt principiella innehåll ett monstrum. När ett sådant
missfoster till lag fötts i ett parlament, där ingen lag kan bli antagen
utan att bli godkänd av arbetarrepresentanterna, som äro i majoritet, betraktar
jag detta som en följd av en intim och onaturlig förbindelse mellan
svensk socialdemokrati och svenskt arbetsgivarvälde. Jag kan ej a,nnat. än
uttala den förhoppningen, att riksdagens arbetarmajoritet snarast matte inse
sill förvillelse och vägra sin medverkan till lagar med sadant innehall som
den föreliggande.

Jag ber, herr talman, att få yrka avslag å Kungl. Maj :ts proposition nr lol.

Fröken Hesselgren: Herr talman! Förra året var det en principdebatt^om
denna fråga och efter den principdebatten antogs i alla fall lagen. Nu sta vi
inför frågan, örn vi skola upphäva lagen eller förlänga dess giltighetstid. Inga
motioner ha väckts med begäran om lagens upphävande. Lagrådet har tillstyrkt
att den fortfarande skall bibehållas. Utskottet ansåg sig därför icke ha
annan möjlighet än att för sin del tillstyrka förlängning av dess giltighetstid.
Jag ber, herr talman, att få till utskottets hemställan yrka bifall.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag å såväl utskottets
hemställan som Kungl. Majlis förslag i ämnet: och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 15.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 14. maj 1948
(nr 245) med särskilda bestämmelser angående gäldande av ersättning enligt
allmänna förfogandelagen m. fl. lagar.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 16.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 27, i anledning av dels Kungl, forisatt gillia]
:ts proposition med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen
den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering m. m. samt lag angående fort- gkrin^m, msatt
giltighet av lagen samma dag (nr 430) örn kontroll av upplåtelse och
överlåtelse av bostadsrätt m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Nr 12.

Tisdagen den 28 mars 1944.

Fortsatt giltighet av lagen om hyresreglering m. m. (Forts.)

Genom en den 18 februari 1944 dagtecknad proposition, nr 101, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll,
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 429) örn
hyresreglering m. m.; samt

2) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 430) om
kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft åtskilliga
inom riksdagen väckta motioner.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen, med förklarande, att Kungl. Maj:ts genom propositionen
nr 101 framlagda förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 19
juni 1942 (nr 429) örn hyresreglering m. m. samt lag angående fortsatt giltighet
av lagen samma dag (nr 430) örn kontroll av upplåtelse och överlåtelse
av bostadsrätt m. m. ej kunnat av riksdagen i oförändrat skick antagas, måtte
med bifall till motionerna I: 275 och II: 447 för sin del antaga följande förslag
till

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

1) Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m . m.

Härigenom förordnas, att lagen den Härigenom förordnas, att lagen den
19 juni 1942 örn hyresreglering m. 19 juni 1942 örn hyresreglering m.
m., vilken enligt lag den 26 mars m., vilken enligt lag den 26 mars
1943 (nr 112) gäller till och med den 1943 (nr 112) gäller till och med den
30 september 1944, skall äga fortsatt 30 september 1944, skall äga fortsatt
giltighet till och med den 30 septem- giltighet till och med den 30 september
1946. ber 1945.

Har hyresvärd, utan att hyresrätten är förverkad, före den 1 april 1944
uppsagt hyresavtal till upphörande efter den 30 september 1944, må framställning
som i 7 § sägs göras senast den 14 april 1944 eller, örn hyresvärden
icke före den 1 i sistnämnda månad tydligt meddelat, att han ej önskar låta
hyresgästen kvarbo, inom fjorton dagar efter det hyresvärden lämnat hyresgästen
sådant meddelande.

2) Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 430) om kontroll av
upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m.

Härigenom förordnas, att lagen den Härigenom förordnas, att lagen den
19 juni 1942 örn kontroll av upplåtel- 19 juni 1942 örn kontroll av upplåtelse
och överlåtelse av bostadsrätt m. se och överlåtelse av bostadsrätt m.
m., vilken enligt lag den 26 mars m., vilken enligt lag den 26 mars
1943 (nr 113) gäller till och med den 1943 (nr 113) gäller till och med den
30 september 1944, skall äga fortsatt 30 september 1944, skall äga fortsatt
giltighet till och med den 30 septem- giltighet till och med den 30 september
1946. ber 1945.

B. att motionerna I: 276, I: 277, II: 445, II: 446 och II: 450 icke måtte föranleda
till någon riksdagens åtgärd.

Tisdagen den 28 mars 1944.

Nr 12.

Fortsatt giltighet axi lagen om hyresreglering m. m. (Forts.)

Reservation hade avgivits

av herrar Hage och Cruse, vilka hemställt,

A. att riksdagen, med förklarande, att Kungl. Maj:ts genom propositionen
nr 101 framlagda förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 19
juni 1942 (nr 429) om hyresreglering m. m. samt lag angående fortsatt giltighet
av lagen samma dag (nr 430) örn kontroll av upplåtelse och överlåtelse
av bostadsrätt m. m. ej kunnat av riksdagen i oförändrat skick antagas, måtte
med bifall till motionerna I: 275 och II: 447 samt till motionerna I: 276 och
II: 446 i vissa delar för sin del antaga följande förslag till

1) Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. TO.

Härigenom förordnas dels att lagen den 19 juni 1942 om hyresreglering
m. m., vilken enligt lag den 26 mars 1943 (nr 112) gäller till och med den 30
september 1944, i nedan intagna delar skall erhålla ändrad lydelse på sätt i
det följande angives, dels ock att lagen i sålunda ändrat skick skall äga fortsatt
giltighet till och med den 30 september 1945.

3 §•

Hyresvärden må ----finnes skäligt.

Var hyran ----därav föranledes. Betingade lägenheten den 1 januari

1942 en hyra, som i avsevärd mån översteg hyran för därmed jämförliga lägenheter
eller har lägenhetens värde avsevärt minskats genom ombyggnadseller
ändringsarbete eller på grund av annan omständighet av därmed jämförlig
betydelse, äger nämnden på framställning av hyresgästen eller hyressökande
nedsätta grundhyran till skäligt belopp.

Höjning av -— --parterna avtalat.

20 §.

Part, som---nämndens beslut.

I samband med beslut, varigenom hyresrådet på talan av hyresgäst nedsätter
den av hyresnämnden fastställda grundhyran för lägenhet i hus eller del
av hus, som färdigställts senare än den 1 januari 1942, äger hyresrådet, ändå
att besvär ej anförts, nedsätta grundhyran för annan lägenhet i huset, där så
prövas skäligt för vinnande av likformighet i hyressättningen i detta.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.

2) Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 430) örn kontroll av
upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt to. to.

Härigenom förordnas, att lagen den 19 juni 1942 örn kontroll av upplåtelse
och överlåtelse av bostadsrätt m. m., vilken enligt lag den 26 mars 1943 (nr
113) gäller till och med den 30 september 1944, skall äga fortsatt giltighet till
och med den 30 september 1945.

Nr 12.

Tisdagen den 28 mars 1944.

Fortsatt giltighet av lagen om hyresreglering m. m. (Forts.)

B. att motionerna I: 276 och II: 446, i elen mån de icke blivit besvarade genom
vad utskottet under A. anfört, icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd; samt

C. att motionerna I: 277, II: 445 och II: 450 icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Edberg: Herr talman! I en motion i denna kammare har hemställts
örn ändring i tre punkter i denna lag. Utskottet har med obestridlig formell
skicklighet avstyrkt ändringsförslagen i alla tre punkterna. Den sakliga argumenteringen
är emellertid sådan, att den tarvar en närmare granskning och
jag skall därför tillåta mig att under några minuter gå igenom saken punkt
för punkt.

Först och främst har i motionen hemställts, att det skulle införas en laglig
rätt till nedsättning av grundlära på grund av minskning av lägenhetens värde.
Det har anförts tre skäl mot detta. För det ena svarar departementschefen
ensam, för de två andra svarar utskottet. Departementschefen ansåg bland
annat att fall av denna art torde vara synnerligen ovanliga samt att hyresgästen
kan föra talan vid domstol örn nedsättning av hyran eller skadestånd.
Nu är det sant, att hyresregleringsorganen ej haft så många sådana fall att
handlägga, men det beror helt enkelt på den nuvarande restriktiva lagstiftningen.
Man kan ej få igenom något på detta område. Säkerligen skulle det ställa
sig helt annorlunda örn lagen hade den avfattning, som motionärerna påyrka.
I praktiken förekommer det nämligen mycket ofta att en lägenhets värde i ett
eller annat avseende försämras. För närvarande är det alltså så, att örn en
lägenhet förbättras genom indragandet av sanitära anordningar eller annat,
kunna hyresregleringsorganen höja hyran för lägenheten. Men om lägenheten
försämras och går mot förslumning, äro hyresregleringsorganen fullkomligt
slagna till en slant och kunna ej ingripa.

Utskottet har även anfört ett par andra skäl. Det säges bl. a., att »regler
örn nedsättning av hyra på grund av skada eller brist i lägenheten skulle finnas
både i allmänna hyreslagen och i hyresregleringslagen» och att alltså samma
tvistefråga kunde komma under såväl domstols som hyresnämnds behörighet.
Det skulle med andra ord kunna inträffa konfliktfall därvidlag. Det säges
vidare att »dessa mål med hänsyn till den utredning som ofta behöver förebringas
däri äro sådana, att de lämpligen böra handläggas av domstol». Jag
skall till en början tillåta mig att litet grand skärskåda dessa sistnämnda skäl.
Jag ställer först frågan, varför det skall krävas större kvalifikationer för att
avgöra örn en lägenhet minskar i hyresvärde, än örn den ökar i hyresvärde.
Örn lägenheten minskar i värde, varför skall man då behöva tillgripa den onödigt
långsamma och kostsamma omgången att gå till domstol och till med höra
vittnen på ed för att få klart för sig att lägenheten minskat i värde, medan det
räcker med sunt lekmannaförstånd för att avgöra örn den ökat i värde. Jag
skall tillåta mig välja ett helt teoretiskt exempel.

Örn en person i en lägenhet, som är mörk, låter upptaga ett fönster i ena
väggen med det resultatet, att det blir bättre belysning och kanske också en
vacker utsikt från lägenheten, har denna uppenbarligen ökat i värde. Finnas
även i övrigt förutsättningar härför, är det uppenbart att hyresregleringsorganen
kunna höja hyran för denna lägenhet. Men örn man i stället tillbommar ett
fönster så att en vacker utsikt försvinner och lägenheten blir mörk, talar all
rimlighet för att lägenheten därigenom minskat i värde. Men det kunna icke
lekmännen i hyresnämnden och hyresrådet få avgöra, utan då måste man gå
till domstol för att få den saken avgjord. Mina damer och herrar! Innebär det

Tisdagen den 28 mars 1944.

Nr 12.

Fortsatt giltighet av lagen örn hyresreglering m. m. (Forts.)
ej ett underkännande av hyresregleringsorganens kvalifikationer? Jag vågar
bestämt påstå, att dessa organ ej gjort sig förtjänta av ett sådant betyg. Utskottet
har också förbisett att hyresnämnden redan nu Ilar att avgöra ärenden
av väsentligt känsligare beskaffenhet än de fall det här är fråga om. Jag är
alltså av den bestämda uppfattningen, att domstolsförfarandet är onödigt. Det
blir en onödigt omständlig och för dyrbar procedur. Hos hyresnämnden går det
fortare och då blir det även för alla parter billigare. Den kompetens, som där
finnes, är också större än den, som finnes hos domstolarna. Dessutom har man
som besvärsinstans hyresrådet, som ej bara inrymmer juridisk, ekonomisk och
social sakkunskap utan även besitter praktisk erfarenhet och är förtroget med
hyresfrågor. En motsvarande sakkunskap kunna domstolarna helt enkelt ej besitta,
då de ej så mycket som hyresrådet syssla med dessa frågor.

Den andra invändningen, som man skulle kulma kalla för huvudinvändningen
mot motionärernas förslag, ligger emellertid på det principiella planet och
bygger på de förmodade kollisionsmöjligheterna mellan domstol och hyresnämnd.
Uppenbarligen har utskottet utgått ifrån att det här skulle komma att
införas ett konfliktmoment, som lagstiftarna tidigare på grund av sin skicklighet
och framsynthet kunnat undvika. Nu förhåller det sig emellertid icke
alls så. Redan gällande lag kan giva anledning till sådana konflikter. Jag
skall tillåta mig ta bara ett litet exempel för att peka på, hur det kan gå. Örn
en hyresgäst skulle använda sig av den av utskottet rekommenderade vägen
och på grund av brist i en lägenhet yrka nedsättning av hyran vid en domstol
och denna skulle bifalla framställningen och nedsätta hyran t. ex. från 1 200
kronor till 1 000 kronor per år skulle hyresgästen slippa betala dessa 200 kronor.
Men grundhyran, det vill säga den legala maximihyran, är fortfarande
1 200 kronor. I och med detta är hyresvärden oförhindrad att gå till hyresnämnden
och anhålla örn höjning av grundhyran, örn han skulle anse den vara
alltför låg.

Det inträffar i praktiken säkerligen inga konfliktfall. Det exempel som jag
valt är rent teoretiskt och utskottets betänkligheter äro också av teoretisk art.
I praktiken har man säkerligen icke att räkna med dessa konflikter. Dessutom
bör man betänka att domstolarna avgöra det civilrättsliga förhållandet mellan
tvenne parter, medan hyresnämnden bestämmer lägenheternas värde i förhållande
till den allmänna hyresnivån. Vad som här kräves är endast en anordning
för att slutgiltigt placera lägenheten i den prisklass den rätteligen tillhör.
Det strider mot hyresregleringslagens anda att kapitulera inför sådana jämförelsevis
enkla fall, som det här är fråga örn.

Jag kommer sedan till det andra yrkandet i vår motion. Det avser att i fråga
örn nybyggda fastigheter införa rätt för statens hyresråd att nedsätta de av
hyresnämnden bestämda grundhyrorna jämväl för sådana lägenheter, vilkas
hyresgäster icke anfört besvär hos hyresrådet. Det händer ju ganska ofta, att
hyresrådet får hand om ärenden, där det visar sig att beräkningarna varit felaktiga.
Hyresgästen har fått betala alldeles för mycket. Är det då kanske
bara ett par hyresgäster, som klagat, få endast dessa nedsättning av hyran,
men icke de andra. Som skäl mot motionen åberopar utskottet såväl praktiska
som principiella betänkligheter.

Vilka de praktiska betänkligheterna äro, får man icke veta, ehuru det
hade varit intressant. Men man blir betänksam, när utskottet vill rekommendera
en utväg, som är så opraktisk, som den gärna kan tänkas vara. Enligt utskottet
bör nämligen hyresrådet hålin, fingrarna borta, när det gäller de icke
klagandes hyror men giva hyresnämnden en fingervisning om § 22 i hyresregleringslagen,
enligt vilken hyresnämnden har rätt att pröva och rätta till
ett beslut, som iir påtagligt felaktigt, överdomstolen, det vill säga hyres -

Nr 12.

Tisdagen den 28 mars 1944.

Fortsatt giltighet av lagen om hyresreglering m. m. (Forts.)
domstolen, skall säga till underdomstolen: här ha ni gjort fel, men vi kunna
av praktiska skäl icke rätta till det, trots att alla fakta i målet äro aktuella
och trots att ni säkerligen glömt bort målet, som ni behandlade för ett
halvt år sedan. I stället för att döma, som ni gjort, borde ni ha dömt så och
så. Man tycker att åtminstone de principiella skälen bort avhålla utskottet
från att rekommendera en dylik kommunikation mellan över- och underinstans.

Det principiella skälet för utskottets linje är utskottets betänkligheter mot
att vissa mål i högre instans upptagas utan att en part har klagat. Men då
frågar jag mig: är det ett värre brott mot den juridiska etiketten än vad
som redan är tillåtet, nämligen att underinstansen själv, d. v. s. hyresnämnden,
utan att någon påkallar det, rättar till ett utslag, som vunnit laga
kraft. Vi ha i motionen hänvisat till ett parallellfall, till § 114 i konkurslagen,
där det säges att »örn dom, varigenom anmärkning mot bevakning ogillats,
varder ändrad av högre rätt, så gäller detta även för dem, som icke
sökt ändring av domen». Gent emot detta säger utskottet, att detta stadgande
torde emellertid få anses förestavat ,av ett speciellt praktiskt behov.
Men, mina damer och herrar, vad är det annat än ett speciellt praktiskt behov,
som förestavar det krav, som motionärerna här ha rest?

Vi ha vidare hänvisat till § 60, tredje stycket, i 11 kap. vattenlagen, enligt
vilken domstol i vissa mål äger rätt att, där på yrkande av någon part uppskattningen
av honom tillkommande ersättning finnes böra sättas högre än
sökanden föreslagit, jämväl beträffande andra parter vidtaga sådan jämkning
i ersättningsbelopp, som må erfordras för vinnande av likformighet i uppskattningen.

Gentemot detta har utskottet ett annat skäl att anföra. Man säger nämligen
att det inte kan andragas såsom ett undantag från här ifrågavarande princip,
då stadgandet ger bestämmelser örn förfarandet i lägsta instans. Men
det väsentliga är i båda fallen att en instans kan genomföra en ändring utan
att part därom framställt yrkande. Det är ju det enda som i sammanhanget
är relevant. I vilken instans det sker är ur principiell synpunkt komplett likgiltigt.
I båda fallen är det bara fråga örn en utvidgad officialrätt för en
myndighet.

Herr talman! De skäl som utskottet anfört mot bifall i denna del äro i
själva verket av den art. när man granskar dem närmare, att de tala till förmån
för motionen. I båda de fall som här berörts gäller det helt enkelt bara
att täppa till luckor i den nu gällande lagen, luckor som hyresregleringsorganen
haft känning av och som för dem känts besvärande. Som damerna och
herrarna förstå skall det långa talets korta mening helt enkelt vara den, att
jag hemställer örn bifall till reservationen, som sammanfaller med motionen.

Herr Kilbom: Herr talman! Tillsammans med en fiel kamrater i denna och
första kammaren har jag satt mitt namn under en motion, som syftar till,
trots hyresregleringslagen och trots nyttjanderättslagen, att skapa rimliga
förhållanden för samlingslokalerna i landet. De samlingslokaler det gäller
ägas av nykterhetsorganisationer, av jordbrukarungdomens organisationer —
de s. k. bygdegårdarna — och av folkets hus-föreningarna.

För att nu med talmannens tillåtelse yttra mig örn bägge de punkter, som
här föreligga, nämligen dels den förevarande och dels nästa, vill jag anföra
att det synes oss nödvändigt — jag tror vi lia anfört fullgoda skäl därför; såväl
departementschefen som utskottet medge att det är goda skäl, men ur
juridisk synpunkt äro de tydligen inte fullgoda — att man får en ordning,
som för det första möjliggör, att samlingslokalerna kunna användas för de

Tisdagen den 28 mars 1944.

Nr 12.

Fortsatt giltighet av lagen om hyresreglering m. m. (Forts.)
folkliga organisationernas möten och även för deras nöjesliv, och för det andra
åstadkommer att dessa icke kunna tvingas att betala skadestånd, då de äntligen
få övertaga de lokaler, som de själva ha byggt. Utskottet anför, såvitt
jag kan bedöma, alla sakliga skäl till förmån för motionerna, men det har ett
skäl emot dem. Det sågs, att man kan inte lyfta ut denna speciella grupp ur
lagstiftningen, d. v. s. lyfta ut samlingslokalerna, i vart fall icke i frågans
nuvarande läge.

För att belysa ärendet har utskottet infordrat yttranden dels av hyresrådet,
vars svar synes mig visa att hyresrådet har liten kännedom örn folkrörelsernas
arbete, dels också av socialstyrelsen, vars yttrande är väsentligt mjukare i
tonen och andas mera förståelse, dels slutligen av statens nämnd för samlingslokaler,
som synes mig — jag har inte deltagit i nämndens behandling av
detta ärende — slå huvudet på spiken då nämnden säger, att statsmakterna
genom beslut örn stöd åt samlingslokaler givit uttryck åt den uppfattningen,
att tillhandahållande av samlingslokaler är av stor samhällelig betydelse. Det
synes därför ganska naturligt, tillägger nämnden, att ägarna av samlingslokaler
i lagstiftningen givas allt stöd, så att alla från lokalerna härflytande
inkomster må komma föreningslivet till godo. Härigenom kunna lokalerna för
föreningarnas egen verksamhet ställas till förfogande för lägsta möjliga kostnad.

Nämnden, vilken nu har arbetat åtskilliga månader och därunder trängt in i
hithörande problem, bör tillmätas stort avseende, när den yttrar sig i denna
fråga. Det är väl också, herr talman, meningslöst att staten det ena året anslår
tre miljoner kronor för att hjälpa folkrörelserna att få tak över huvudet
men andra året vägrar att taga konsekvenserna av detta, i det att den godkänner
en lag som möjliggör för privata att utnyttja dessa samlingslokaler.

I slutet av sitt betänkande anför utskottet en del synpunkter, som vi äro
mycket tacksamma för, och vi äro övertygade örn att, därest ärendena komma
att handhavas på sätt som hittills så måste utskottet framdeles, därest nu
hyresregleringslagen överhuvudtaget kommer att prolongeras, yrka bifall till
den linje, som innehålles i våra motioner.

Det formella hinder mot att nu göra detta, som utskottet anför, består i att
man inte kan göra ett undantag för samlingslokalerna. Jag undrar just örn
det är så säkert. Andra samhällsmakter ha ansett, att nian mycket väl både
kan och skall göra undantag. Överbefälhavaren har i en dagorder utskickat
maning till de underlydande militära myndigheterna att de först i sista hand
skola lägga beslag på samlingslokaler och i längsta utsträckning låta föreningslivet
ha dessa till sitt förfogande. När hyresregleringslagen framlades,
omfattade dea inte alls några affärslokaler. Det var först, örn jag inte minns
alldeles fel, på yrkande från hyresgästhåll som man lyfte in affärslokalerna
i lagen. Men jag är tämligen övertygad om, att hade riksdagen den gången
kunnat tänka sig, att lagen skulle utnyttjas också till fördel för starka_. ekonomiska
privata intressen mot svaga allmänna intressen, så hade den i vart
fall skrivit ut att detta inte skulle få ske. För övrigt tror jag att det finns —
och departementschefen vet det bättre än alla vi andra — massor av exempel
i vår lagstiftning, där man gör undantag därför att man anser att bestämmelserna
inte böra gälla i vissa fall. dag är i tillfälle att åberopa arrendelagstiftningen,
lagen om nyttjanderätt till fast egendom. Där står ju klart och tydligt
att man skall göra undantag för vissa grupper, som eljest beröras av lagen.
I § f>3 stadgas exempelvis: Avser jordägaren, att han själv, hans make
eller afkomling eller ock hans adoptivbarn eller dess avkomling skall bruka
fastigheten, eller mäste det på grund av särskilda förhållanden anses för jordägaren
medföra påtagligt men, alt arrendatorn kvarsäter å fastigheten, skall

Nr 12.

Tisdagen den 28 mars 1944.

Fortsatt giltighet av lagen om hyresreglering m. m. (Forts.)
rätten till nytt arrende förfalla, såframt o. s. v. Jag undrar just, om inte tillgången
till samlingslokaler är på sitt sätt ett stort intresse, större under alla
förhållanden än rätten för en privat biografägare, som driver biografer på en
massa platser och måhända är representant för en stor trust i Stockholm, att
få fortsätta sin rörelse, och örn inte vederbörande bygds föreningsliv är vida
viktigare att taga hänsyn till då det gäller utnyttjandet av lokalerna.

För att de närvarande emellertid skola få ett litet mera praktiskt grepp på
vad det här gäller skall jag be att få anföra ett par exempel. Bägge gälla
nyttjanderättslagen. En liten förening söder örn Stockholm i Sköldinge kommun
hade åstadkommit en samlingslokal. Man uthyrde den från början till
en privat biografägare och slutligen till en annan. Samhället har undergått en
viss utveckling på grund av att i närheten därav Ilar satts i gång gruvdrift,
Kantorps gruvor. Biografägaren har icke haft några utgifter för att höja lokalen
i ekonomiskt värde. Då säger föreningen upp honom. Han stämmer
föreningen efter långvariga förhandlingar. Riksorganisationen tillråder emellertid
föreningen att handla efter maximen hellre en mager förlikning än en
fet process. Föreningen drar vårt råd inför årsmötet, och föreningen beslutar,
att biografägarens ståndpunkt är så uppenbart orättvis att den bemyndigar
styrelsen att hellre taga en process. Vi skickade dit en sakkunnig man att
värdera maskiner och övriga inventarier. Biografägaren begärde 8 000 kronor
för det hela. Sakkunskapen kommer till att det på sin höjel är värt 3 500
kronor och säger: giv honom 3 200 och därtill 800 i good will, alltså 4 000 kronor.
Vad sakkunskapen säger bryr biograf ägaren sig inte örn. Han stämmer
som sagt, kräver 8 000 kronor under förmenande att han förlorar så mycket i
inkomster på att mista driften. Motparten undersöker emellertid de papper
den har tillgängliga, varvid det visar sig, att när biografägaren upptaxerat
sina skyldigheter till stat och kommun i form av skatter har det inte varit
några 8 000 kronor i vinst utan — 400 kronor. Ärendet dragés emellertid inför
rätten, och rätten utdömer principiellt good will utan att tillfredsställande
kunna ange. på vad sätt mannen gjort lokalen ekonomiskt mera värdefull.

I morse hann jag inte in på kontoret förrän två man uppvaktade ifrån en
ort norr örn Stockholm. De ha fått ett kravbrev från en privat biografägare,
sorn sades upp för ett år sedan. Nu kräver han 7 000 kronor i skadestånd.
Varför? Har han gjort något åt lokalen, har han satt dit nya stolar, målat
den, eller kostat på den i annat avseende? Nej, ingenting. Föreningen kostade
däremot på, när lian flyttade dit, nya stolar och renovering. Nu kräver den
private biograf ägaren, som sagt, 7 000 kronor genom en advokatbyrå. Föreningen
lär väl inte bli dömd att betala den summan, men vad denna fattiga
förening inte kommer undan med är att den tvingas betala ett rundligt advokatarvode
för att eventuellt få rätt. Jag undrar just om det varit lagstiftarnas
mening att skapa sådana situationer? För mitt vidkommande kan jag inte
erinra mig något yttrande, vare sig föregående gång, då hyresregleringslagen
antogs, eller denna gång, som skulle kunna tolkas i denna riktning.

Nu kan man säga, att dessa föreningar kunde väl dock lia sett upp i tid,
och det är naturligtvis riktigt. Men det är inte så enkelt för fattigt folk ute
i bygderna, som inte är så förfärligt skrivkunnigt, att förutse dylika historier,
och det är inte heller så lätt för dem att skaffa den juridiska hjälp som
behövs.

Eller jag tar ett annat fall, som hänför sig till hyresregleringslagen! Det
hänför sig till en plats i Småland. En ekonomisk förening hade där byggt ett
folkets hus. (I de förut nämnda fallen gäller det ordenslokaler eller bygdegårdar.
) Föreningen kunde inte klara affären. Den kunde inte betala ränta
på ett lån på 25 000 kronor, varför den steg till 11 000 kronor, och är skulden

Tisdagen den 28 mars 1944.

Nr 12.

Fortsatt giltighet av lagen om hyresreglering m. rn. (Forts.)
nu uppe i 36 000 kronor. Fordringsägaren säger då: Jag kan inte nöja mig
med detta längre, jag måste sätta er i konkurs. Föreningen går då till hyresgästen-biografägaren,
som driver biografer på ett 30-tal platser i landet, och
begär något tillägg på hyran. Den får några hundra kronor men alltjämt inte
så mycket, att det kan anses vara skälig hyra, varför hyreskontraktet säges
upp. Hyresnämnden på platsen — ty denna omsluter mer än 2 000 invånare
— bifaller föreningens åtgärd. Biografägaren överklagar till hyresrådet, som
återskickar ärendet till hyresnämnden. Hyresnämnden, som känner förhållandena,
bifaller för andra gången föreningens uppsägning, vilket inte hindrar
att hyresrådet senare underkänner uppsägningen. Hyresrådets beslut, som för
övrigt, såsom anföres i utskottets handlingar, fattades med tre röster mot två,
innebär alltså att biograf ägaren sitter kvar tre år framåt. Under processen
har den andra samlingslokalen i samhället sålts. Det finns nu icke tillräckliga
möjligheter för föreningslivet att ha sina möten, men den private biografägaren
skall sitta kvar i de lokaler arbetarna byggt tack vare hyresrådets
utslag.

Jag förstår väl att utskottet har funnit dessa synpunkter ganska anmärkningsvärda
och sagt, att därest sådan behandling av samlingslokaler upprepas
i fortsättningen, så få vi återkomma. Jag har nu här ingen anledning annat
än att anta, som jag förut har antytt, att utskottets farhågor komma att visa
sig riktiga. Från motionärernas sida vilja vi gärna ge ytterligare ett års
prövotid, men vi äro mycket pessimistiska i fråga örn möjligheterna att ernå
rättvisa under nuvarande förhållanden.

Det har anförts ytterligare en synpunkt slutligen, herr talman, som jag inte
kan underlåta att beröra. Man har sagt, att det är ju dock här fråga örn att
skydda hyresgästerna. Men avsikten har väl varit att skydda de svaga gentemot
en starkare part? Det är väl lagens mening. Då så är fallet tror jag att
man, örn man vill vara konsekvent, måste säga, att i de fall då en fastighetsägare
såsom här är den svagare parten, så skall han skyddas, så mycket mera
som denne fastighetsägare icke har annat än utgifter för sin fastighet, och
ingen har någon personlig inkomst av denna utan utför ett arbete till gagn
för samtliga folkrörelser, d. v. s. det allmänna.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Bergquist: Herr talman!
Andra lagutskottet har för sin del tillstyrkt Kungl. Majlis proposition med
endast den ändringen, att tiden för lagens förlängning inskränkes till ett år i
stället för två år, som föreslagits i propositionen. I detta avseende har jag inte
några allvarliga betänkligheter mot utskottets förslag. Jag har, som jag i annat
sammanhang haft tillfälle att säga, inte någon större kärlek till förlängning
av kristidslagstiftningen mera än som är oundgängligen nödvändigt. Anledningen
till att jag i detta fall ansåg mig böra föreslå en förlängning av två
år var den, att jag genom vad de sakkunniga på området yttrat kommit till den
bestämda uppfattningen, att vi inte under en tid av två år kunna bli av med
denna lagstiftning. Är man övertygad örn detta, syntes det mig vara bättre
att man redan nu tog en så lång förlängning som ansågs oundgängligen nödvändig,
så att man kunde nå en viss stabilitet på området. Jag har av andra
lagutskottets utlåtande fått den uppfattningen, att andra lagutskottet har
samma mening i sak som jag, nämligen att man inte kan komma ifrån en vidare
förlängning av denna lagstiftning, men andra lagutskottet har ansett att
den saken får man pröva nästa år.

Sedan har utskottet i fråga om de väckta motionerna intagit samma ståndpunkt
som Kungl. Majit har gjort beträffande de yrkanden, som framställts,
då frågan om förlängning var uppe. Andra lagutskottet har alltså avvisat de

Nr 12.

Tisdagen den 28 mars 1944.

Fortsatt giltighet av lagen om hyresreglering ra. ra. (Forts.)
olika av motionärerna framställda önskemålen. Herr Edberg har nu här med
stor bravur försvarat ett par av de yrkanden, som framställts av motionärerna.

Vad först gäller rätt för hyresnämnd att nedsätta hyra, så har det åberopats
tre skäl emot detta. I propositionen åberopades först det skälet, att frågan
inte har någon större praktisk betydelse. Vidare åberopades det skälet, att det
finns en möjlighet till prövning hos domstol, och då behöva vi inte gå till
hyresnämnd, och nu har utskottet åberopat ett tredje skäl, nämligen att örn
man här lägger en prövningsrätt hos hyresnämnd, så kan det bli konflikt mellan
nämnd och domstol.

Beträffande det första skälet — att saken icke skulle lia någon större praktisk
betydelse — skall jag icke disputera med herr Edberg så mycket örn detta.
Enligt de uppgifter jag fått, har det icke visat sig, att saken har någon större
betydelse. Men det kan väl tänkas, att den kan få det.

Det andra skälet var, att vi redan ha en möjlighet att pröva frågan örn nedsättning
av hyran, örn en lägenhet försämras. Herr Edberg säger då, att man
väl icke kan påstå, att domstolen skulle vara mera skickad att verkställa en
dylik prövning än en hyresnämnd. I den sistnämnda har man representanter
för både fastighetsägare och hyresgäster. Jag tror nog ingen vill göra gällande,
att hyresnämnden skulle vara sämre skickad att pröva en sådan sak än domstolen.
Men förhållandet är det, att i fråga örn nedsättning av hyra lia vi redan
en möjlighet att få saken prövad enligt den vanliga hyreslagen, nämligen hos
domstol. Då det gäller höjning av en grundhyra ha vi, bortsett från hyresregleringslagen,
ingen möjlighet att få frågan prövad. Det är en sak, som parterna
få komma överens örn, när de göra upp kontrakt. Kunna de i vanliga
tider icke komma överens, blir det icke något kontrakt av. Det var därför nödvändigt
att i denna kristidsbetonade hyresregleringslag skapa ett särskilt organ
för prövning av frågor örn höjning av hyror. Men man ansåg det vara
onödigt att låta en prövning i fråga om sänkning av hyra flyttas över från
det organ man redan har till ett annat organ.

Sedan ville herr Edberg icke på något sätt erkänna, att det kan bli konfliktanledningar,
örn man, såsom motionärerna tänkt sig, låter hyresnämnden pröva
hyresnedsättningen och samtidigt har kvar domstolens prövning av nedsättningsfrågan.
I det fall herr Edberg syftar på — alltså en sänkning av hyran —•
skulle det, örn man genomförde herr Edbergs förslag, kunna bli en egendomlig
situation. En hyresgäst går t. ex. till hyresnämnden och säger, att hans
lägenhet blivit försämrad och att han kräver nedsättning av hyran. Hyresnämnden
kommer till det resultatet, att lägenheten blivit försämrad och bestämmer
en nedsättning av hyran från t. ex. 1 400 till 1 200 kronor och hyresrådet
fastställer detta. Hyresgästen är emellertid ej nöjd med beslutet utan
vill ha ytterligare nedsättning. Han vänder sig då till domstol, som kanske
efter vittnesbevisning finner, att nedsättningen bör vara .större än krismyndigheterna
ansett, och alltså fastställer en lägre hyra. Hyresvärden kan då
icke uttaga det av hyresnämnden godkända beloppet utan endast det lägre
belopp, som domstolen godtagit. Det är en sådan konflikt mellan de olika
myndigheterna, som kan uppstå vid ett genomförande av det förslag herr Edberg
talade för.

Då sade herr Edberg, att det kan bli likadana konflikter i det andra fallet,
när hyresnämnden höjer hyror. Det kan, som herr Edberg nämnde, uppstå det
fallet, att domstolen säger, att hyran skall sättas ned från 1 400 kronor till
1 200 kronor därför att lägenheten är dålig. Detta kan domstolen göra. Då,
menar herr Edberg, kan hyresnämnden, om saken kommer dit, höja lieran och
bestämma, att grundhyran skall stiga från 1 200 kronor till 1 400 kronor eller
kanske mer. Det är riktigt, fastän fallet väl är rent teoretiskt. Men den örn -

Tisdagen den 28 mars 1944.

Nr 12.

Fortsatt giltighet av lagen örn, hyresreglering m. rrv. (Forts.)
ständigheten, att en lagregel möjliggör en konfliktsituation, utgör inget skäl
för att man skulle skapa möjligheter för ytterligare konflikter.

Jag tycker, att de skäl som tala emot att man här skulle skapa nya möjligheter
till en prövning av hyressänkning äro så starka, att man icke bör gå den
väg motionärerna föreslagit. Man bör i stället utnyttja de möjligheter, som
finnas enligt gällande lag, att få en sänkning, där en sådan är motiverad.

Herr Edberg säger, att alla förbise, att går man till domstol, blir det icke
något avgörande i fråga örn en lägenhet för all framtid utan bara i vad det
gäller de tvistande parterna. Detta är riktigt. Det kommer bara att gälla tolkningen
av det kontrakt, som lägges fram för domstolen, och det kan naturligtvis
leda till vissa svårigheter, att man får gå till domstol flera gånger. Men
jag skulle vilja se den hyresvärd, som efter det han en gång fått hyran nedsatt
av domstol icke rättar sig efter detta utan ikläder sig kostnader för process
gång efter annan.

Jag tror alltså, att de nuvarande möjligheterna äro tillräckliga och att de
giva hyresgästen det rättsliga skydd han kan behöva i detta fall.

Sedan var herr Edberg inne på den andra tanken i reservationen, att hyresrådet
skulle ha möjlighet att ändra hyran för andra lägenheter än den klagande
partens. Han ansåg det egendomligt att örn det till hyresrådet kom besvär
från en hyresgäst och hyresrådet fann grundhyran för hög, den oriktiga grundhyran
för de andra hyresgästerna i huset skulle stå kvar. Jag får säga, att det
skulle vara en rätt otrevlig situation, örn man icke hade möjlighet att rätta till
den saken. Men det har man, som herr Edberg antydde. Hyresnämnden har,
sedan hyresrådet givit sitt utlåtande, möjlighet att rätta till även i de fall, då
klagomål icke skett. Och det är icke underligt, örn hyresnämnden ingriper, då
man fått utlåtande från hyresrådet, och bestämmer, att man skall göra en omreglcring
av hyrorna för ifrågavarande lägenheter. Jag antager, att herr Edberg
däremot icke skulle vilja taga den konsekvens av den föreslagna ändringen,
som andra lagutskottet har påpekat, nämligen att hyresrådet skulle få
möjlighet att höja grundhyran för icke klagande hyresgäster. Det vore en
ganska obehaglig sak, örn hyresrådet, sedan en hyresgäst klagat och hyresrådet
sänkt hyran för hans lägenhet, samtidigt, för att det skulle bli rättvisa
inom fastigheten, höjde hyrorna på andra lägenheter i huset. Jag tror,
att den hyresgäst som klagat och fatt bifall skulle bli rätt illa tald av sina
grannar i fastigheten.

Sedan åberopade herr Edberg, att vi hade liknande rättsregler.på andra områden.
Han fann det väl närmast vara ett utslag av otrevligt juristeri, att man
här icke vill godtaga de regler, som tillämpas på andra områden. De fall herr
Edberg åberopade skall jag icke gå in på närmare, men de skilja sig väsentligt
från de fall det nu är tal örn. Det ena gällde förfarandet i. fråga örn anmärkning
mot bevakning i konkurs. Därvidlag har man av praktiska skäl måst
gä in föll- en lösning sådan som den herr Edberg redogjorde för. Där skulle
det vara omöjligt att lösa frågan annars.

Jag kan alltså icke heller finna, att i detta andra fall det föreligger tillräckliga
skäl för att göra en lagändring, då man även här Ilar möjligheter att
komma till rätta med något som annars skulle framträda såsom orimligt.

Till slut ber jag att få säga några ord i anledning av vad herr Kilbom, anförde
beträffande samlingslokalerna och den skada den nuvarande lagstiftningen
kan leda till för de intressen, som äro representerade i organisationer, som
äga samlingslokaler. Såsom jag uttalat i propositionen och såsom andra lagutskottet
understrukit, äro vi alla ense om don stora .betydelse dessa samlingslokaler
ha ute i landet. Det är icke en tom deklaration, utan det är verkligen
min uppfattning, att det är ett intresse, att vi ha samlingslokaler och att dessa

Andra kammarens protokoll Nr 12. 3

Nr 12.

Tisdagen den 28 mars 1944.

Fortsatt giltighet av lagen örn hyresreglering m. m. (Forts.)
kunna användas för sitt ändamål. Då jag trots denna min principiella uppfattning
icke ansett det nödvändigt — och icke ens önskvärt — att för närvarande
göra någon ändring i lagstiftningen, är det icke bara av formellt juridiska
skäl utan även av reella skäl. Hela denna lagstiftning, hyresregleringslagstiftningen,
har ju karaktär av en skyddslagstiftning, som skall skydda den svagare
parten, d. v. s. hyresgästen, gentemot den starkare parten, nämligen hyresvärden.
Nu är det tyvärr så med all skyddslagstiftning, att den måste byggas
upp efter en viss schablon. Man måste utgå ifrån att det är den ena parten
i ett rättsförhållande, som är den svage, och den andra parten, som är den starke.
Hyresregleringslagstiftningen bygger på att hyresgästen är den svage och
hyresvärden den starke. Detta bygger för övrigt icke bara kristidslagstiftningen
på utan även vår vanliga hyreslag. Då kan man ju icke undvika, att det i
många fall blir så, att den som lagen betraktar som den svagare i realiteten är
den starkare och vice versa. Detta gäller icke bara i fråga örn samlingslokalerna.
Vi Ira en mängd privata fastigheter, där man nog utan tvekan kan säga,
att hyresvärden är den fattige och svage och hyresgästen den starke. Man kan
icke fördenskull, för att lagen alltså icke alltid ansluter sig till verkligheten,
ställa upp några alldeles speciella regler och säga, att i vissa fall räknar man
hyresgästen som den starke och i vissa fall räknar man hyresvärden som den
starke, utan man måste lita till en skälighetsbedömning, där man i de olika
fallen väger mot varandra de olika parternas ståndpunkter. Det är detta den
nuvarande lagstiftningen gör, och det är den tanken den bygger på. I varje
särskilt fall får man pröva, örn hyresvärdens intressen äro så starka, att de behöva
skyddas, eller örn hyresgästens intressen äro så övervägande, att de behöva
skyddas.

Nu sade herr Kilbom, att vi i andra fall gjort undantag, och han åberopade
speciellt den nyligen antagna arrendelagen, där man infört regler örn att i vissa
fall jordägaren äger återtaga fastigheten. Det är emellertid en väsentlig skillnad
mellan den lagstiftningen och den vi här tala örn. Arrendelagstiftningen
är en lagstiftning, som är avsedd för långa tider och för normala förhållanden,
och man kan icke tänka sig — i varje fall icke under nuvarande samhällsordning
— att skapa en regel, som säger, att en fastighetsägare, som en gång arrenderat
ut sin fastighet, aldrig under några omständigheter skall kunna taga
den tillbaka i sin besittning. I en sådan lag, som är avsedd för normala tider,
måste man ange vissa förutsättningar, under vilka fastighetsägaren får tillbaka
fastigheten. Här gäller det däremot en tidsbestämd kristidslagstiftning,
som bara reglerar för ett år i sänder, hur förhållandena skola vara. Där ligger
saken alltså helt annorlunda till än i fråga örn den så att säga normala lagstiftningen.

Jag anser sålunda, att i fråga örn samlingslokalerna ha de myndigheter, som
ha att tillämpa hyresregleringslagen, att i varje särskilt fall noga väga mot
varandra de skäl, som åberopas av lokalernas ägare, och de skäl som åberopas
av hyresgästen, och myndigheterna böra därvid taga största möjliga hänsyn till
ortens och bygdens intresse av att fritt få disponera över sin samlingslokal.
Man kan icke komma ifrån, även i fråga örn samlingslokaler, att vi säkerligen
ha fall, då hyresgästen är den svagare parten och behöver skyddas gentemot
den mäktige samlingslokalägaren, och det skulle vara ganska hårt, örn man
gjorde en lagstiftning, som innebar, att under alla omständigheter en hyresgäst
är oskyddad, örn han råkar vara hyresgäst i ett hus som har karaktär av
samlingslokal. Jag tror därför, att man får lita till en förnuftig tillämpning
av denna lagstiftning, vilket enligt min mening innebär ett hänsynstagande
såväl till hyresgästens intresse som till samlingslokalägarens intresse av att
samlingslokalen användes till sitt egentliga ändamål.

Tisdagen den 28 mars 1944.

Nr 12.

Fortsatt giltighet av lagen om hyresreglering m. m. (Forts.)

Jag vill, herr talman, med detta endast förorda bifall till andra lagutskottets
förslag.

Herr Edberg: Herr talman! Jag begärde ordet för att på en punkt instämma
med herr statsrådet och för att på två punkter polemisera mot honom.

Jag vill instämma i de synpunkter statsrådet lade på herr Kilboms motion.
Jag hade det intrycket, när herr Kilbom talade, att han själv förstod att han
kommit ut på hal is. Han talade örn den praxis och de tendenser, som hittills gjort
sig gällande och avsatt ett avskräckande resultat. Jag tillåter mig fråga: vad
är det för praxis och vad är det för tendenser herr Kilbom talar örn? Mig veterligen
har endast ett enda sådant mål behandlats i hyresrådet, det mål han relaterade.
Jag har icke själv haft tillfälle att sitta med vid målets behandling,
men enligt vad som är mig bekant är det knappast av den art, att det kan andragas
såsom bevis för de synpunkter herr Kilbom gjorde sig till talesman
för. Överhuvudtaget kan man icke på detta sätt rubba de grundprinciper, på
vilka hela hyresregleringslagen vilar. Den vilar ju på principen örn skälighetsprövning
i varje särskilt fall. Herr Kilbom vill ha en undantagslagstiftning för
en viss grupp. Men rubbar man på grundprincipen på en viss punkt, får man
kanske rubba den på flera punkter, och då störtar hela byggnaden. Med den
kännedom jag har örn den inställning man har inom hyresrådet vågar jag försäkra,
att i alla de fall, där skäligheten talar för att folkliga organisationer
böra få disponera sina lokaler, behöver man icke tvivla på hyresrådets goda
vilja att tillgodose dessa synpunkter. I det fall herr Kilbom åberopade kunde
med intyg från platsen styrkas, att det fanns andra samlingslokaler som stodo
till förfogande, och det visade sig också vid närmare undersökning, att det icke
var frågan örn att utnyttja lokalen såsom samlingslokal utan för att bereda
folketshusföreningen på platsen möjlighet att själv bedriva filmverksamhet, som
yrkandet hade kommit fram. Detta om den saken.

När det sedan gäller min egen motion, har jag av förklarliga skäl en helt
annan uppfattning än statsrådet. Och jag tycker nog, att det finns mycket
starka skäl, som tala för de synpunkter jag kommit med. Med den praktiska erfarenhet,
som finns samlad inom hyresrådet, som jag naturligtvis i stor^ utsträckning
icke har men som de ordinarie opartiska ledamöterna i hyresrådet
i så mycket högre graci besitta, skulle hyresrådet med ali sannolikhet, om motionen
remitterats dit, ha tillstyrkt densamma.

Statsrådet talade om och syntes påtagligen tillfredsställd över att utskottet
intagit samma ståndpunkt som Kungl. Maj:t på alla punkter med rrndantag
av den örn tiden för lagens förlängning. Nu är ju detta icke så unikt i och för
sig. Ty utskotten se i stor utsträckning såsom sin uppgift att tillstyrka propositioner
och avstyrka motioner. Men skall jag gå in pa de exempel statsrådet
här anförde, kommer jag kanske till en något motsatt uppfattning. Lat oss
tänka oss t. ex., att långtidskontraktet för en affär bestämmer en hyra av låt
oss säga 5 000 kronor. Hyresvärden kan mitt under hyrestiden gå till domstol
och åberopa 43 § i allmänna hyreslagen för att i a hyran höjd. Domstolen kan
höja hyran, örn den finner att det skulle vara otillbörligt att tillämpa den överenskomna
hyran för lång tid framåt. Men under nuvarande förhållanden råder
det. egendomliga förhållandet, att. domstolen ingalunda förb judes att i sådana
fall höja hyran, medan hyresvärden drabbas av straff, örn han tager emot denna
högre hyra. Han måste först ha hyresnämndens tillstånd till en grundhyreshöjning.
Här finns alltså samma konfliktfall, som statsrådet och utskottet målat
ut. Men jag är övertygad örn att saken bara har teoretiskt intresse. I praktiken
kommer det icke att verka pa detta sått.

Här gäller det ju bara att skaffa sig samma möjligheter att sänka hyran

Nr 12.

Tisdagen den 2S mars 1944.

Fortsatt giltighet av lagen om hyresreglering m. to. (Forts.)
på lägenheter, som gå mot förstumning, som redan nu finnas att höja hyran för
lägenheter som förbättrats.

Gentemot herr statsrådet, som ifrågasatte den praktiska betydelse detta
skulle kunna lia med sig, måste det väl ändå sägas, att det ju är allmänt bekant,
att lika val som det finns fastigheter, som rustats upp och moderniserats,
finns det ett betydande antal, som gå mot förstumning i ett eller annat avseende
och därför minska i värde. Men varför komma dessa fall så sällan till
allmänhetens kännedom? Jo, därför att hyresorganen för närvarande icke ha
kompetens att ta upp dem och att folk drar sig för att gå till domstol. Ty
trots allt vad man sagt i den vägen äro svenskarna icke så processlystna. Hyresregleringslagen
främjar redan nu en sänkning för de lägenheter, som den
1 januari 1942 hade en allt för hög hyresnivå. Det är bara i full överensstämmelse
med lagens syfte att man på samma sätt främjar en hyres sänkning i fråga
örn lägenheter, som avsevärt försämrats sedan 1943 års ingång.

Vad den andra frågan beträffar, nämligen möjligheten att generellt sänka
hyran i en fastighet, där man har kunnat konstatera att hyresläget är för högt,
skall jag bara be att få föredra ett par exempel, som icke äro godtyckligt valda,
utan hämtats ur hyresrådets praxis. Hur fastställer då först och främst hyresrådet
en fastighets värde? Jo, man tar reda på anskaffningskostnaderna för
tomten och byggnadskostnaderna, och därefter prövar man räntabilitetsförhållandena
och slutligen driftkostnaderna, d. v. s. skatter och dylikt. Vid en sådan
prövning finner man ofta, att orimligt höga kostnader hållas med avseende å
kapitaliseringen. Det är ju icke meningen, att man skall amortera ett sekundärlån,
som ligger mellan botten och 70 procent, på fem år, utan bortåt 30 år. Det är
en sak, som det underställda organet,hyresnämnden, kanske icke observerat, men
som observerats först i hyresrådet av dess experter. För icke länge sedan — för
att nu ta ett exempel ur högen — behandlade hyresrådet ett fall, som gällde ett
hus med närmare bestämt 46 lägenheter. Man kom därvidlag underfund med, att
hyrorna satts 15 000 kronor för högt. Det var fyra klagande. Man räknade ut
hur mycket det skulle göra på var och en, och det visade sig att varje hyresgäst
skulle ha fått betala ungefär 300 kronor för mycket. De klagande fingo sin
hyra nedsatt med detta belopp, men de återstående 42 skulle fortsätta att betala
den högre hyran. Fastighetsägaren skulle alltså fortfarande haft möjlighet
att ta ut 13 800 kronor mer än han egentligen var berättigad till, därest
icke alla dessa 42 klagade. Detta skulle ju vara en fullkomligt onödig omgång,
och det skulle på grund av det svenska folkets ringa processlystnad komma
att ske därför att icke alla dessa 42 klagade. Erfarenheten från en hel mängd mål
visar detta. Departementschefen säger nu, att hyresrådet ju har möjlighet att
påpeka för hyresnämnden att det hela är felaktigt och att hyresnämnden enligt
22 § hyresregleringslagen kan ta upp frågan. All right, men hyresrådet, som
nyligen behandlat frågan och har allting aktuellt, borde väl ha samma kompetens
att ingripa som hyresnämnden, som behandlat saken för kanske ett halvår
sedan och som alltså nu på nytt skulle få ta upp frågan till omprövning. Det
gäller här bara att den överordnade myndigheten skall få samma officialrätt
som den underordnade redan har. Med hänsyn härtill ber jag, herr talman, att
alltjämt få yrka bifall till reservationen, som täpper till de luckor, som bevisligen
finnas för närvarande i hyresregleringslagen.

Under detta anförande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Debatten rör sig ju om två
ganska artskilda delar av den fråga som är under behandling, nämligen å ena

Tisdagen den 28 mars 1944.

Nr 12.

Fortsatt giltighet av lagen om hyresreglering m. m. (Forts.)
sidan hyresregleringens inverkan beträffande bostadslägenheterna och å andra
sidan samma lagstiftnings inverkan beträffande samlingslokalerna. Jag har
ingenting att tillägga till vad som här sagts beträffande den förra delen av
frågan, men däremot vill jag säga ett pär ord örn denna lagstiftnings inverkan
beträffande samlingslokalerna.

Jag har ju på grund av förhållandenas makt i det avseendet kommit att inta
två olika ställningar, nämligen dels såsom företrädare för de fattiga lokalägande
nykterhetsorganisationerna jämte deras riksförening och dels i egenskap av
utav Kungl. Majit utsedd ledamot i den nämnd, som skall medverka till statligt
stöd åt ägarna av samlingslokalerna. Det är ganska självfallet att jag då
fått min uppmärksamhet riktad på det förhållandet, att en motsättning är för
handen, nämligen mellan å ena sidan statens ståndpunktstagande, då det ger
stöd åt samlingslokaler, och å andra sidan en lagstiftning, som enligt mitt förmenande
icke tillräckligt skyddar de ägare av samlingslokaler, som tillhandahålla
dessa åt föreningslivet. Detta har gjort, att jag tillsammans med andra
ledamöter av riksdagen nu väckt motioner i båda de frågor, som nu varit under
behandling särskilt i herr Kilboms anförande.

Jag har ju i stort sett samma syn på den föreliggande frågan som herr Kilbom
här utvecklat. Emellertid skall jag i sakens nuvarande läge, sedan första
kammaren nu har godtagit det föreliggande utskottsutlåtandet, icke uppehålla
mig alltför länge vid detta ärende. Jag skall låta mig nöja med vad som här
förekommit. Jag är ganska tacksam mot utskottet, trots att utskottet icke ansett
sig nu böra komma med ett positivt förslag till lösning av frågan, för dess
sätt att uttrycka sin inställning, och jag är framför allt tacksam för det intresse,
som herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet i sitt nyss hållna
anförande ådagalagt liksom för att han också tidigare på samma sätt berört
frågan i den kungl, propositionen. Det är därför jag hoppas, att man, därest
lagstiftningen ytterligare skulle behöva förlängas, till förnyad prövning
tar upp denna fråga, som ligger mig så varmt om hjärtat. Jag anser mig emellertid
böra som motivering för att jag i sakens nuvarande läge är relativt nöjd
anföra ett citat ur utskottsutlåtandet. som jag tycker bör föras till kammarens
protokoll. Utskottet säger nämligen i slutet av sitt utlåtande: »Därest det i
fortsättningen skulle visa sig, att praxis komme att betrakta förevarande spörsmål
från annan synvinkel än som utskottet sålunda angivit, kommer tydligen
denna fråga i ett annat läge. Särskilda åtgärder kunna då bliva påkallade. Det
kan då visa sig önskvärt, att omprövning sker av frågan, huruvida ifrågavarande
lokaler ävensom lokaler i övrigt som tjäna ett allmänt ändamål, överhuvudtaget
böra vara underkastade hyresregleringens bestämmelser.» Det är särskilt
detta sista uttalande, som jag vill förklara mig nöjd med, och jag hoppas,
att herr statsrådet skall kunna ägna uppmärksamhet åt frågan, huruvida det
icke skulle vara ett intresse av allmän betydelse att samlingslokalerna i framtiden
icke skola behöva vara underkastade hyresregleringslagens bestämmelser.

I förhoppning örn att denna fråga sålunda kommer att prövas både ur samhälleliga
och formellt juridiska synpunkter avstår jag i nuvarande läge från
att göra något yrkande.

Herr Kilbom: Herr talman! Bara ett par repliker. Jag noterar med tillfredsställelse
statsrådets förståelse för hela det problem, som härvidlag är i
fråga, men jag kan icke underlåta att ställa detta uttalande mot herr Edbergs
anförande. Jag tycker att det talar mot herr Edbergs inställning i frågan —
det är tydligen icke överallt bra att man får ett statligt uppdrag.

Herr statsrådet säger emellertid, att man icke kan åberopa arrendelagstiftningen
och de undantag, som i denna gjorts, som skäl för de av oss framförda

Nr 12.

Tisdagen deli 28 mars 1944.

Fortsatt giltighet av lagen om hyresreglering m. rrv. (Forts.)
yrkandena, ty, säger han, arrendelagstiftningen skall ju gälla långa tider, medan
det här däremot bara är fråga om en tidsbestämd lag. Jag kan icke finna
att detta skulle kunna vara något skäl för att man icke skulle göra ett undantag.
Herr statsrådet slår sig ju för övrigt själv på fingrarna, då han förklarar
sig nöjd med utskottsutlåtandet. I detta ställs ju nämligen i utsikt att man
skall kunna göra ett undantag, örn ingenting annat hjälper.

Herr Edberg framhöll, att det härvidlag var fråga örn bara ett mål och att
det målet icke var av den karaktär att det skulle kunna föranleda något annat
beslut från hyresrådets sida än, det fattade. Men, herr Edberg, hyresnämnden,
som känner förhållandena på platsen, tyckte dock två gånger, att målet i fråga
kunde föranleda ett annat beslut. Herr Edberg säger emellertid att det visat
sig, att det fanns andra lokaler på platsen. Andra gången ärendet kom upp,
fanns det bara en lokal, och det var Folkets hus. Den andra lokalen hade sålts
till en privat företagare, därför att de, som ägde densamma, icke ansågo sig
kunna finansiera den. Men den man, vars papper herr Edberg tydligen åberopade,
ansåg att det fanns andra lokaler, vilket han uppgav i skrivelse till hyresrådet.
Vad var det då för lokal? Jo, en stor dansbana, som icke var vinterbonad.
Det är väl dock icke herr Edbergs mening, att den »lokalen» skulle kunna
vara lämplig för de femton föreningar, som finnas i Älmhult.

Därtill anföres att man kan icke åberopa det anförda fallet, emedan föreningen
ville driva biografen själv. Det ville den. Den hade nämligen, som jag nyss
talade om, en skuld på 25 000 kronor jämte upplupna räntor på 11 000 kronor,
som den icke kunde klara på annat sätt. Fackföreningarna och de organiserade
arbetarna hade där förut haft en uttaxering av 10 öre per kontingentvecka.
Nu sade de: Vi tycka, att det icke är alldeles riktigt, att vi skola fortsätta denna
uttaxering och därigenom hålla lokalen vid liv, så länge en privat biografägare
kör in 20 000 ä 30 000 kronor örn året på densamma. Jag tycker verkligen,
herr Edberg, att de arbetarna hade fullkomligt rätt.

Emellertid är det nu rätt intressant att höra av herr Edberg, att hyresrådet
skall nog i fortsättningen, örn de folkliga intressena så kräva, se till att de få
sin rätt. Jag är mycket glad för det yttrandet, som ju nu kommer in i kammarens
protokoll och har så mycket större betydelse, som det kommer från en
medlem av hyresrådet. Jag kan emellertid icke underlåta att erinra om att man
i hyresrådet har fällt en dom mot hyresnämndens lokalkännedom. Detta är så
mycket mer upprörande som det drabbar en förening, vilken genom sina medlemmars
uppoffringar håller hela bygden med den enda samlingslokal som
finns — jag räknar då, herr talman, icke dansbanan. Jag är emellertid i likhet
med herr Eriksson, sådan situationen nu är, glad åt det yttrande andra lagutskottet
här gjort. Jag vill åtminstone hoppas, att det kommer att fylla sin
uppgift. Örn så icke blir fallet, måste man väl göra som utskottet säger, nämligen
återkomma och ändra lagen. Risken att hela lagen därigenom skulle falla,
borde man kanske ha tänkt på, då man bidrog att skapa en sådan här situation.

Fröken Hesselgren: Herr talman! Efter vad som förevarit här under debatten
anser jag mig icke behöva gå in på de olika frågorna. Då emellertid här
yrkats avslag på utskottets hemställan, vill jag för min del yrka bifall till
densamma. Jag skulle också vilja stryka under vad som framhållits av herr
Eriksson i Stockholm och herr Kilbom, nämligen att utskottet varit särskilt
intresserat av den sak, som det här gäller. Utskottet har varit så intresserat,
att utskottet förra året självmant tog upp saken, fastän det då icke fanns någon
motion i frågan, och gjorde redan då ett ganska kraftigt uttalande till
förmån för att en skälighetsprövning borde taga hänsyn till det allmännyttiga

Tisdagen den 28 mars 1944.

Nr 12.

Fortsatt giltighet av lagen om hyresreglering m. m. (Forts.)
intresse som dessa lokaler ha. Detta har ju nu ytterligare understrukits av
Kungl. Majit och av justitieministern här i dag. Utskottet har vidare även detta
år mycket starkt tryckt på att det anser, att en skälighetsprövning är motiverad
med hänsyn till det verkligt allmännyttiga intresse som dessa lokaler
representera.

Vidare har herr Eriksson i Stockholm citerat ett uttalande, som utskottet,
efter många överläggningar fram och tillbaka örn hur utskottet skulle kunna
gagna saken, kom till, nämligen att örn vi nu förlänga lagens giltighet med
endast ett år liksom man gjort med de övriga krislagarna, så skulle man nästa
år ha osökt möjlighet att taga upp denna fråga ur annan synpunkt, och då
har underförståtts just det som här citerats av herr Eriksson, nämligen att man
eventuellt skulle kunna tänka sig en utbrytning av dessa lokaler ur lagen.
Men det kan man naturligtvis icke utan vidare besluta, utan det måste bli föremål
för övervägande, och framför allt måste man se vad detta år kan ge i prejudikat
för den skälighetsprövning som vi ha anbefallt. Hittills är det ju ganska
få saker som varit under bedömande, och därför har man ju icke fått något
verkligt belägg för den ena eller andra uppfattningen. Jag tror att jag härmed
kan sluta, då herr statsrådet här framlagt skälen mot ett bifall till herr Edbergs
motionsvis framförda yrkanden vilka utskottet ej funnit sig kunna godtaga.

Hot Edberg: Herr talman! dag har begärt ordet bara för en replik till
herr Kilbom. Jag kanske var något oklar i mitt anförande. I varje fall har
herr Kilbom kommit att referera mig något fritt. Han uppger, att jag skulle
sagt, att det av mig angivna fallet icke läte sig åberopas, därför att det vore
av den beskaffenheten, att det icke kunde föranleda annat beslut av hyresrådet.
Det har jag icke sagt. Det kunde mycket väl ha föranlett annat beslut. Jag
har bara sagt, att det icke rätt väl låter sig åberopas som exempel, helt enkelt
därför att, såvitt jag kan begripa, utredningen i målet var utomordentligt
bristfällig. Det är nog ingen tvekan örn det, herr Kilbom. Sålunda kommo upplysningar,
som skulle kunnat inverka på målets utgång, först efter målets avgörande.
Hade verkligen alla papper legat på bordet och alla upplysningar införskaffats
från början är det mycket troligt, att utgången blivit en annan. _

Jag hyser liksom herr Kilbom det allra största intresse för att de folkliga
organisationernas bostadsfråga kan lösas. Jag tycker också, att det är orimligt,
att våra folkets hus ute i bygderna skola vara, örn jag så. får säga, ockuperade
i så stor utsträckning av privata biografägare. Skulle jag vara övertygad
om att det vore absolut omöjligt att åstadkomma någon ändring häri, skulle
jag kanske till och med vara benägen att gå på herr Kilboms linje, hur starka
principiella betänkligheter jag än hyser mot den, men jag vet med bestämdhet,
att det inom hyresrådet finns en mycket stor förståelse för dessa
synpunkter, att man vid skälighetsprövningen bör taga hänsyn till det lokalbehov
som föreligger för de folkliga organisationerna i första hand. Man torde
också komma att gå in på en ekonomisk skälighetsprövning, därest folio:tshusföreningarna
själva vilja övertaga filmförevisningen. Anledningen till att man
går mot herr Kilboms motion är alltså, att man tror, att de intressen, som herr
Kilbom gör sig till talesman för, ändå komma att tillgodoses. Genom att genomföra
cn sådan generell bestämmelse, som herr Kilbom påyrkar, enligt vilken
vissa intressen under alla förhållanden skulle tillgodoses, skulle man ju
uppenbarligen kunna komma fram till vissa fall, som i praktiken kunna te sig
oskäliga. Dessutom skulle man bryta sönder de grunder, på vilka hyresregleringslagen
vilar. Jag tror icke, att det är nödvändigt för att tillgodose de intressen,
som herr Kilbom här med sådan elegans förfäktat.

Nr 12.

Tisdagen den 28 mars 1944.

Motion äng.
tkapande an
vissi skydd
för trajikchaufförer.

Fortsatt giltighet av lagen om hyresreglering m. m. (Forts.)
överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr förste vice talmannen
gav propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall till
den vid utlåtandet fogade reservationen; och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Edberg hegärde
emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller andra lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 27, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan
kammaren bifallit utskottets hemställan.

§ 17.

Föredrogos vart efter annat:

andra lagutskottets utlåtande, nr 28, i anledning av väckta motioner angående
viss ändring i 3 kap. 38 § lagen örn nyttjanderätt till fast egendom; samt

andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden:

nr 3, i anledning av väckt motion angående utredning örn viss ändring av
gällande bestämmelser för studentexamens avläggande under hösttermin; och

nr 4, i anledning av väckt motion angående utredning örn åtgärder för att
bereda den kvinnliga ungdomen ökad utbildning i hemvård m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 18.

Föredrogs andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 2, i anledning
av väckt motion angående skapande av skydd för trafikchaufförer under
deras yrkesutövning mot överfall och våld från passagerares sida.

I en inom riksdagens andra kammare väckt, till dess andra tillfälliga utskott
hänvisad motion, nr 10, hade fru Nordgren hemställt, »att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om skyndsam utredning angående
dels huruvida och på vad sätt skydd kan skapas för trafikchaufförer under
deras yrkesutövning mot överfall och våld från passagerares sida och dels
på vad sätt ekonomisk trygghet kan skapas för efterlevande hustrur och minderåriga
barn till trafikchaufförer, som under sin yrkesutövning fallit offer för
våld med dödlig utgång, samt att för riksdagen snarast möjligt framläggas de
förslag, vartill utredningen kan föranleda».

Utskottet hemställde, att motionen II: 10 ej måtte till någon andra kammarens
åtgärd föranleda.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Fru Nordgren: Herr talman! Det är med en viss besvikelse jag finner, att
utskottet ansett sig höra avstyrka min motion örn utredning örn skydd för trafikchaufförer
under deras yrkesutövning. Jag hade nämligen hoppats, att en

Tisdagen den 28 mars 1944.

Nr 12.

Motion ang. skapande av visst skydd för trafikchaufförer. (Forts.)
utredning skulle kunnat komma till stånd även örn den måhända icke kunnat
leda till några mera positiva resultat. Man hade ju då åtminstone kunnat hävda,
att man från statsmakternas sida sökt komma till rätta med problemet.

Jag kan emellertid förstå utskottets ståndpunkt, då jag läser de yttranden
från olika institutioner, som redovisas i utskottsutlåtandet, vilka yttranden
samtliga tyckas vara ganska negativa. Några förslag till åtgärder —- utöver
dem som förslagsvis nämnts i motionen — tyckas icke ha kommit fram i de avgivna
yttrandena, och samtliga dessa åtgärder ha avvisats såsom olämpliga.

Mot vissa av de i motionen föreslagna åtgärderna ha i de avgivna yttrandena
anförts sådana motiv, att några bärande erinringar icke kunna göras
mot desamma, exempelvis beträffande beväpning och legitimation. Däremot
kan det mycket väl göras invändningar mot vad som i yttrandena sagts beträffande
vissa andra i motionen föreslagna åtgärder t. ex. förslaget örn insättande
av skottsäker glasruta.

Beträffande detta förslag säger man i utskottsutlåtandet — det är citat
ifrån yttrandena — att det kan ifrågasättas, örn trafikbilägarna skäligen
skulle kunna åläggas insätta dylik ruta. Jag frågar: Varför icke? Det är på så
många andra områden ålägganden göras, när det gäller skydd för människoliv,
t. ex. i våra fabriker. Vidare säger man, att en sådan ruta skulle icke
som skydd ha något större värde, eftersom överfall i regel ske medan bilen
står stilla, vid betalning e. d. Det är väl i alla fall så, att man har lättare lör
att skydda sig mot ett överfall framifrån än bakifrån i ryggen. Man kan ju
bättre observera vad vederbörande passagerare har för sig, när han står framför
en än örn han överfaller bakifrån. Ett tredje argument är, att en sådan
ruta svårligen kan inmonteras i de mindre bilar, vilka trafikbilägarna med
hänsyn till gummibristen i allt större utsträckning äro hänvisade att använda.
De mindre bilarna komma väl icke att användas för all framtid, och jag har
ju icke ifrågasatt, att åtgärder ögonblickligen skulle komma att vidtagas. Ett
annat argument är, att sådana skogsåkra glasrutor svårligen kunna anskaffas
i tillräckligt antal under rådande förhållanden. Jag har icke förutsatt, att
man omedelbart och i ett sammanhang skulle insätta skottsäkra rutor i alla
bilar, men det vore i varje fall icke uteslutet, att man, örn icke förr så i normala
tider, skulle kunna vidtaga en sådan åtgärd. Sedan instämmer utskottet
i vad som i yttrandena anförts örn de skottsäkra rutorna och säger, att en sådan
detalj knappast kan motivera en särskild utredning. Jag har icke begärt
utredning örn denna enda detalj, utan utgått ifrån att det ju kunde tänkas, att
under en mera allsidig utredning andra uppslag till skydd för chaufförerna
än de som angivits i motionen kunde komma fram.

Man kan också göra vissa invändningar mot argumenteringen, när det gäller
polismans skydd. Det innebär väl ändå visst skydd, då folk vet, att straffet
blir strängare, när någon förgriper sig på en sådan person. Parkvakterna
i våra folkparker äro tillerkända ett sådant skydd, och jag skulle tro, att en
del av vakterna utanför våra folkrestauranger också äro det. Hur det än är
torde vederbörande draga sig för att förgripa sig mot dem, som ha polismans
skydd, och det kan behövas skydd även mot lindrigare våldshandlingar än
sådana, varav döden följer.

På en mycket viktig punkt har utskottet dock varit positivt, nämligen i
fråga om skapandet av ekonomisk trygghet för de efterlevande, vilket tacksamt
noteras.

Jag anser det, herr talman, icke helt uteslutet, att man vid en utredning om
skydd mot överfall för trafikchaufförerna skulle kunna finna nya framkomliga
utvägar, och därför ber jag att få yrka bifall till motionen.

Nr 12.

Tisdagen den 28 mars 1944.

Motion ang. skapande av visst skydd för trafikchaufförer. (Forts.)

Herr Nilsson i Stockholm: Herr talman! Såsom av utskottets utlåtande
framgår har utskottet gått in på alla de uppslag som framförts av motionären.
Beträffande polismans skydd och i fråga örn legitimation ha alla de myndigheter
som hörts och alla andra intresserade parter varit ganska negativa
och överens örn att något väsentligt skydd för chaufförerna skulle det icke
kunna utgöra. Återstår sålunda frågan örn den skottsäkra glasrutan. Därvidlag
har utskottet icke ansett den vara av den beskaffenhet att särskild utredning
varit påkallad. Vad sedan ekonomisk trygghet för efterlevande beträffar
har emellertid i samtliga yttranden understrukits angelägenheten av att
en sådan trygghet på ett eller annat sätt ordnas. Detta har utskottet för sin
del understrukit. Då denna fråga hänskjuta till socialvårdskommittén, där
den ärade motionären själv är medlem, utgår utskottet ifrån att motionären i
detta avseende skall bevaka samma intressen, som hon här gjort sig till talesman
för.

Med hänsyn till vad jag nu anfört ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr förste vice talmannen
framställde propositioner dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på
avslag därå samt bifall i stället till den i ämnet väckta motionen; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 19.

Föredrogs andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 3, angående
förbilligande av kostnaderna för bakteriologiska undersökningar av
dricksvatten, m. m.

Kammaren biföll utskottets hemställan; och skulle, jämlikt § 63 riksdagsordningen,
detta beslut genom utdrag av protokollet delgivas första kammaren.

§ 20.

Föredrogs andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 4, i anledning
av väckt motion örn viss ändring i gällande bestämmelser rörande ersättning
åt sjöfolk för förlust av effekter vid fartygs förolyckande.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 21.

Herr andre vice talmannen erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman!
Jag tillåter mig hemställa, att kammaren ville besluta, att två gånger
bordlagda ärenden å morgondagens föredragningslista skola uppföras i följande
ordning, nämligen först statsutskottets utlåtande nr 8, därefter jordbruksutskottets
utlåtanden nr 17—26 i nu nämnd ordning och därefter övriga
ärenden i den ordning, i vilken de förekomma å dagens föredragningslista.

Denna hemställan bifölls.

§ 22.

Ordet lämnades på begäran till

Herr andre vice talmannen, som yttrade: Herr talman! Jag tillåter mig
hemställa, att kammaren ville jämlikt § 55 riksdagsordningen med hänsyn till

Tisdagen den 28 mars 1914.

Nr 12.

infallande helg medgiva utsträckning av tiden för väckande av motioner i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr 244 till det sammanträde, som infaller
näst efter tjugu dagar från propositionens avlämnande.

Denna hemställan bifölls.

§ 23.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet:

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1944/45 under fjärde
huvudtiteln, avseende anslagen inom försvarsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 122, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående inlösen av vattenfallsstyrelsen
åvilande skyldighet att leverera andelskraft till Motala ströms
kraftaktiebolag;

nr 123, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående försäljning av ett
statens järnvägar tillhörigt markområde i Örebro;

nr 124, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
vissa telegrafverket tillhöriga fastigheter;

nr 125, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till nybyggnad
för vägförvaltningen m. m. i Värmlands län;

nr 126, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärv av Kristianstad—Hässleholms
och Östra Skånes järnvägar;

nr 127, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärv av Sölvesborg—Olofström—Älmhults
järnväg;

nr 128, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående tillbyggnad av
landsstatshuset i Västerås;

nr 129, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för fortsatt
anläggning av dubbelspår;

nr 130, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till luftskyddsanordningar
i transformatorstationer;

nr 131, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överskridande av
viss anslagspost i avlöningsstaten för statens brandskola;

nr 133, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t gjorda framställningar angående
anslag för budgetåret 1944/45 å kapitalbudgeten, i vad avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 139, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret 1944/45 å kapitalbudgeten under
statens allmänna fastighetsfond, i vad propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde;

nr 140, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående fortsatt disposition av ett till byggnader vid tullstationen i
Svinesund för budgetåret 1940/41 anvisat reservationsanslag;

nr 141, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1944/45 till statens fattigvårds- och barnavårdskonsulenter;

nr 142, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försvarets
fabriksfond; och

nr 143, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning örn anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1943/44 till engångsanskaffning av maskiner
m. m. för byggnads- och reparationsberedskapen;

Nr 12.

Tisdagen den 28 mars 1944.

från bankoutskottet:

nr 134, i anledning av Kungl. Majrts proposition nied förslag i fråga om
pensionsförbättring för viss personal tillhörande arméns och marinens övergångsstater; nr

135, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående livränta åt Irma
Marianne Jansson m. m.;

nr 136, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående gäldande av vissa
livräntor m. m.;

nr 137, i anledning av väckt motion örn fyllnadspension åt vissa förutvarande
befattningshavare vid f. d. Jönköping—Gripenbergs järnväg; och

nr 138, i anledning av väckta, motioner angående ersättning till vissa personer
i anledning av sjukdom, ådragen under militärtjänstgöring; samt

fran andra lagutskottet, nr 121, i anledning av Kungl. Majrts proposition
med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942
(nr 429) örn hyresreglering m. m. samt lag angående fortsatt giltighet av
lagen samma dag (nr 430) örn kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt
m. m.

§ 24.

Justerades protokollsutdrag.

§ 25.

Avlämnades följande motioner, nämligen av:

fru Nordgren m. fl., nr 496, i anledning av Kungl. Majrts proposition, nr

217, med förslag till hembiträdeslag;

fröken Andersson m. fl., nr 497, likaledes i anledning av Kungl. Majrts proposition
nr 217;

herr Senander m. fl., nr 498, i anledning av Kungl. Majrts proposition, nr

218, med förslag till arbetstidslag för hotell, restauranger och kaféer, m. m.;
herr Henriksson m. fl., nr 499, likaledes i anledning av Kungl. Maj rts proposition
nr 218;

herr Gardell m. fl., nr 500, i anledning av Kungl. Majrts proposition, nr
172, med förslag till hushållningssällskapens organisation och verksamhet;

herr Molander m. fl., nr 501 och 502, likaledes i anledning av Kungl. Maj rts
proposition nr 172; samt

. herr Skoglund i^Umeå m. fl., nr 503, i anledning av Kungl. Majrts proposition,
nr 184, angående inrättande av en statens högre skogsskola.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.41 em.

In fidem
Sune Norrman.

Onsdagen den 29 mars 1944 fm.

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars.

Kl. 11 fm.

Förhandlingarna vid detta sammanträde leddes till en början av herr förste
vice talmannen.

§ I Justerades

protokollen för den 22 och den 24 innevarande mars.

§ 2.

Herr förste vice talmannen yttrade: Efter samråd med talmannen i första
kammaren och talmanskonferensen får jag med avseende å riksdagsarbetet den
närmaste tiden efter påsk meddela kammaren, att, såvitt nu kan bedömas, arbetsplenum
kommer att hållas lördagen den 15 april kl. 2 em. med fortsättning,
där så erfordras, kl. 7.30 em.

§ 3.

Föredrogos var efter annan följande på bordet liggande motioner; och remitterades
därvid

till behandling av lagutskott motionerna:
nr 496 av fru Nordgren m. fl.;
nr 497 av fröken Andersson m. fl.;
nr 498 av herr Senander m. fl.; och
nr 499 av herr Henriksson m. fl.; samt

till jordbruksutskottet motionerna:
nr 500 av herr Gardell m. fl.;
nr 501 och 502 av herr Molander m. fl.; och
nr 508 av herr Skoglund i Umeå m. fl.

§ 4.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 8, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1944/45 under åttonde huvudtiteln, avseende anslagen inom
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner.

Efter föredragning av punkten 1 anförde:

Herr Wallentheim: Herr talman! Statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
inleder årets åttonde huvudtitel med några allmänna reflexioner,
som såvitt jag kan förstå verkligen förtjäna en närmare uppmärksamhet, och
med herr talmannens benägna tillstånd skall jag be att få göra några uttalanden
i anslutning till vad ecklesiastikministern anfört. Jag tycker nog. att utskottet
hade bort på denna punkt besvara vad statsrådet yttrat, men då så icke
skett så kan det kanske vara motiverat, att en enskild ledamot får tillfälle att
göra några reflexioner.

Utgifter under
riksstatens
åttonde
huvudtitel.

Avlöningsanslag
till
ecklesiastikdepartementet.

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1944 fm.

Avlöning sanslag till ecklesiastikdepartementet. (Forts.)

Departementschefen understryker inledningsvis mycket kraftigt, att de allmänna
statsutgifterna sedan fyra år tillbaka ha blivit föremål för en kontinuerlig
granskning ur besparingssynpunkt. Han framhåller, att nedskärningen
på många områden har blivit mycket betydande. Så fortsätter statsrådet med
att anmärka, att örn detta får fortsätta, örn man icke går till en uppräkning av
olika anslag, så komma dessa kraftiga beskärningar att i längden verka som
en kapitalförtäring, och därigenom en stadigvarande skada att tillfogas vår
kultur. Det är detta, som jag tror, att det finns anledning att kraftigt stryka
under och att i detta sammanhang rikta en varm vädjan till statsrådet att uppbjuda
sina yttersta krafter för att verkligen här söka komma fram till en större
generositet, när det gäller de kulturella anslagen. Vad jag här yttrar, är
icke att uppfatta som en kritik, riktad emot statsrådet. Jag är övertygad örn
att vem som än varit chef för ecklesiastikdepartementet hade fått finna sig i
det bittra öde, som svårigheterna här ha framskapat, men jag tror, att det ändå
kan vara anledning att stryka under uttalandena i propositionen och på så sätt
framställa en ytterligare vädjan både till Kungl. Majit och till riksdagen att
här verkligen uppmärksamma farorna och att söka rätta till vad som brister,
innan någon stadigvarande skada hunnit uppstå.

Tittar man på de olika huvudpunkterna, så kan man, såvitt jag förstår, icke
gärna komma ifrån, att vi äro inne i ett ödesdigert skede och nära nog nått den
gräns, som icke kan överskridas utan att allvarlig skada uppstår. Jag skall be
att på några punkter få exemplifiera, hur jag från min utgångspunkt ser på
detta. En granskning av de olika huvudavdelningarna i huvudtiteln ger vid
handen, att så genomgående är fallet. Anslagen till arkiv, bibliotek och museer
äro begränsade. Avlöningsanslagen äro begränsade, personalens antal har inskränkts.
Anslagen för omkostnader och för nya inköp ha minskats. I fråga örn
kungl, biblioteket har det skett en förskjutning beträffande utgifternas användning,
så att allt mindre och mindre pengar blir över till exempel för nyinköp, medan
däremot en växande del av de anvisade medlen åtgår för inbindning av
böcker. Under budgetåret 1938/39 gingo 62 % av anslaget till nyinköp av böcker
och 38 % till inbindning. Nu gå 46 % till inköp av böcker och 54 / till inbindning.
Riksbibliotekarien framhåller vilka svårigheter det medfört för honom
att hålla kontakten med främmande länders vetenskapliga och litterära
verksamhet saint betonar att denna kontakt äventyras.

I fråga örn nationalmuseet må nämnas, att till exempel anslaget för underhåll
och utökande av samlingarna, detta anslag som i början av 1930-talet var
uppe i över 100 000 kronor, är nere i i runt tal 30 000 kronor, samt att man
tidigare till ökande av vissa samlingar och inköp av konstföremål hade ett anslag
på 44 000 kronor, medan nu intet anslag upptagits för detta ändamål. Under
den punkt, som avser konserveringsarbeten och inköp av konstföremål för
statens tavelsamlingar m. m., upptogs tidigare ett anslag på 12 000 kronor.
Anslaget har nedprutats till 500 kronor. — Våra museer ha att kämpa mot stora
svårigheter. Det dröjde åtskillig tid, innan statens historiska museum, tack
vare att en enskild person hjälpande trädde emellan, kunde börja sin verksamhet.
Under gångna år har möjlighet icke funnits att uppvärma lokalerna. I
årets statsverksproposition anvisas medel till bestridande av kostnaderna för
en sparsam uppvärmning av museet i dess helhet. —• I fråga örn universiteten
råda liknande förhållanden. Realiserandet av en rad önskemål har ställts på
framtiden. Materielanslagen äro starkt begränsade. Beträffande Uppsala universitet
har det skett en minskning med 100 000 kronor eller 20 %. Härvid bör
beaktas, att kostnaderna samtidigt stegrats med ungefär 40 %. Staten håller upp
realvärdet av detta anslag till ungefär 60 % av realvärdet av det tidigare anslaget.
Det kan ju vara intressant att härvidlag göra en jämförelse med andra

Onsdagen den 29 mars 1944 fm.

Nr 12.

Avlöning sanslag till ecklesiastikdepartementet. (Forts.)
länder. Om de uppgifter äro riktiga, som jag Ilar fått beträffande läget exempelvis
i England oell i Amerika, Ilar det där icke skett några motsvarande beskärningar.
— I fråga örn våra läroverk har likaledes på vissa områden ägt
rum en synnerligen kraftig beskärning, och i fråga om folkundervisningen har
tendensen genomgående varit densamma. Slöjdanslagen äro beskurna. Materielanslagen
äro beskurna. Kraftiga centraliseringsåtgärder lia genomförts i olika
avseenden. Anslagen till fortbildningskurser för lärare äro mycket starkt beskurna.
I fråga örn folkhögskolorna ha svårigheterna självfallet mycket kraftigt
ökats, beroende icke minst därpå, att man icke lyckats ernå en höjning
av stipendieanslagen, och beträffande de frivilliga folkbildningsåtgärderna har
det skett en minskning av föreläsningsanslaget från 252 000 kronor till 190 000
kronor. Det är en jämförelsevis liten del av de utgifter, som de stora frivilliga
folkbildningsorganisationerna lia, som bestrides av statsmedel. Beträffande Arbetarnes
bildningsförbund är det bara 19 % av hela omsättningen, som täckes
av statsmedel. Anslagen till föreläsningskurser äro så starkt beskurna, att det
icke är möjligt att för innevarande år bevilja medel till några föreläsningskurser,
trots att behovet på den punkten är mycket starkt och trots att detta behov
av kurser avser ämnen, som man kan säga vara i hög grad aktuella med
hänsyn till vår allmänna bildningsverksamhet.

Man kan icke blunda för att här är en verklig fara för handen. Vi skola villigt
erkänna de försök, som på olika punkter gjorts att även under kristiden
taga krafttag framåt, både när det gällt yrkesundervisningen, när det gällt
skolhälsovården och när det gällt andra frågor, men man kan å andra sidan
icke komma ifrån, att den utveckling, som vi här äro inne på, är verkligt hotande
och detta icke minst med hänsyn till de problem, som kunna möta oss
efter kriget. Jag tror, att vi här i vårt land på sätt och vis ha stirrat oss blinda
på att vårt undervisningsväsende, vårt kulturarbete varit så förfärligt förnämligt,
och vi ha icke märkt, att vi på många punkter kommit i efterhand.
Statsrådet har, såvitt jag kunnat finna, i åtskilliga av sina anföranden understrukit
vikten av att vi icke bli efter i den internationella konkurrensen, och
jag tror, att det finns all anledning att kraftigt ytterligare understryka detta.
Då vi tala om framtiden, tala vi så mycket om hela den rad av folkrättsliga
problem som möter, och jag tror, att ett av de viktigaste efterkrigsproblemen
är det som gäller den kulturella sidan av vårt arbete. Jag tänker därvid på den
vetenskapliga forskningen, folkundervisningen och det frivilliga bildningsarbetet.

Jag har icke, herr förste vice talman, kunnat underlåta att göra dessa reflexioner
och på detta sätt försöka i all enkelhet stryka under de inledande
ord, med vilka statsrådet inlett vad som skrivits under årets åttonde huvudtitel.
Jag vågar till sist uttala en förhoppning, att det skall vara möjligt för
oss att här med gemensamma ansträngningar taga krafttag, så att obotliga
skador på vår kultur icke behöva uppstå. Vi ha varit i allvarliga ekonomiska
svårigheter tidigare utan att vi svikit på den punkten. Jag hoppas, att vi icke
heller nu skola svikta under trycket av svårigheterna, utan att vi skola kunna
hålla uppe vad vi bruka kalla för etet svenska kulturarbetet och se till, att detta
arbete kan ytterligare formeras och berikas.

I detta anförande instämde herr Ekdahl.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Bagge: Herr talman!
Jag är tacksam för det sista anförandet. Talarens utläggningar ha ju skett
kring mitt uttalande i huvudtiteln som text, och jag har ingenting alls att erinra
i princip mot vad herr Wallentheim sagt. Han kanske målade litet väl svart
i svart, ty det finns också åtskilliga punkter, där man har lyckats klara en lid

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1944 fm.

Avlöning sanslag till ecklesiastikdepartementet. (Forts.)
del viktiga kulturella uppgifter. Jag kan ju icke här på rak arni tala om allt.
Talaren yttrade något om yrkesskolorna och yrkesundervisningen. Även på
andra punkter skulle en del kunna sägas till exempel beträffande statens historiska
museum. Det har varit mycket smärtsamt att nödgas praktiskt taget lägga
ned dess verksamhet. Med utgångspunkt från ett anslag på 10 000 kronor av
extrautgiftsmedel blev det emellertid möjligt för den energiske riksantikvarien
att få ihop enskilda medel och borgen för den utomordentligt roliga och förträffliga
utställningen förra året. Tack vare det lyckade resultatet av denna
utställning och det anslag på 50 000 kronor, som nu äskas och som är precis vad
som behövs, för att museet skall kunna göras i ordning, blir det nu möjligt för
museet att återupptaga sin verksamhet. Aktiebolaget Scientia har lyckats, med
användning av de svårigheter, som uppstått på grund av de handelspolitiska
förhållandena, införa dels böcker, dels vetenskapliga instrument till ett sammanlagt
värde, som örn jag icke missminner mig uppgår till 1 700 000 kronor.
Därmed har man delvis stoppat till en del av de hål, som den föregående ärade
talaren talade örn. Naturligtvis har man icke på långa håll fyllt hålen, men
resultatet får ändå betecknas'' som ganska gott. Dessa enstaka exempel visa
hän på omständigheter som göra att jag icke ser så mörkt på situationen som
den siste ärade talaren gör.

Det måste ju gå till på det sättet i budgetarbetet, att fackministern lägger
fram sina önskemål på grundval av framställningar, som han får från olika
håll, och i enlighet med sina egna planer. Sedan måste det bliva ett samarbete
med finansdepartementet, vilket samarbete i de flesta fall resulterar i en kompromiss,
en alldeles riktig kompromiss, mellan å ena sidan de fackliga och å
andra sidan de allmänna budgetära och finansiella önskemålen, som finansdepartementet
måste företräda icke minst i dessa tider, och därvid får fackministern
givetvis ofta böja sig för de skäl av allmänt finansiell natur, som anföras
från finansdepartementets sida. Det har jag ansett vara min skyldighet
att göra, men jag har också här velat uttala, att man kunde göra detta i betydligt
större utsträckning under de första krigsåren. Ty det är med det andliga
kapitalet som med det materiella, att man kan nöta på^det några år framåt
utan att det kanske medför så stora skador, men det går naturligtvis inte i
längden. Nu får man försöka börja bygga upp igen på de områden där det
är möjligt.

Man får emellertid inte därav dra den slutsatsen, att inte sparsamhet alltjämt
är av nöden. Det är alldeles självklart, att så fortfarande är förhållandet. Jag
är rädd att vi nu kommit in i en viss ny mentalitet. Man synes numera vara
benägen att mena. att sedan statsutgifterna uppgå till så svindlande miljardbelopp,
det inte spelar någon större roll, örn vi kosta på oss de eller de utgifterna,
som ej äro av en så överväldigande storleksordning. Saken ligger
inte till på det sättet, ty man blir alltjämt tvungen att försöka välja mellan
vilka utgifter man kan göra och icke kan göra. Det är då enligt min syn.på
saken av mycket stor vikt — och det är delvis för att framhålla detta som jag
bär tagit till orda här i dag — att kamrarna ha ett visst förtroende för det
arbete som gjorts på ett förberedande stadium inom regeringen, där såväl facksynpunkter
som de allmänna finansiella synpunkterna ha gjort sig gällande
och kunnat komma till sin rätt. Det är klart att en fackminister inte godtar en
argumentation ifrån finansdepartementet, om han inte själv tycker att han skall
göra det och anser det nödvändigt att göra så. Motsvarande förhållande råder
beträffande den finansiella ledningen, och slutligen kommer man så småningom
under ett långt och mycket besvärligt arbete under en god del av hösten
fram till vissa resultat, som nog kanske äro sa pass hallbara, som de egentligen
kunna vara.

Onsdagen den 29 mars 1944 fm.

Nr 12.

Avlöning san siar/ till ecklesiastikdepartementet. (Forts.)

När man förr i världen tittade på statsutskottets utlåtande över någon huvudtitel,
som man var särskild intresserad av, var man mest spänd på att se,
vilka nedprutningar och minskningar överhuvudtaget, som statsutskottet hade
gjort. Nu finner man det mera spännande att se, vilka Höjningar statsutskottet
har företagit i olika avseenden. Denna taktik har sina betänkliga sidor. Bland
annat förhåller det sig på det viset, att inom Kungl. Maj :ts kansli — det vill
jag säga rent ut — har man för närvarande inte samma respekt för statsutskottets
granskning av ett utgiftsärende, som man hade, jag höll på att säga
på min tid, inte därför att jag var där då utan för att jag händelsevis var i
tillfälle att se hur det gick till och därför kan åberopa mitt vittnesbörd därvidlag.

Emellertid äro sådana ärenden ofta rätt besvärliga att bedöma. Finansdepartementet
kommer också med anmärkningar, som man tycker äro av ganska
oväsentlig karaktär, och det framhålles därvid ofta, att örn man vidtar vissa
åtgärder får det konsekvenser i olika avseenden. Det gäller då främst lönefrågor,
personalfrågor och andra dylika ärenden. Finansdepartementet lägger upp
vissa allmänna regler, som det försöker att få fackministrarna att något så
när hålla sig till. Det ligger kanske i sakens natur, att det härvid blir en viss
myggsilning från finansdepartementets sida — örn kamelerna skall jag inte
tala i detta sammanhang.

När ärendet sedan kommer till statsutskottet och resultatet inte blivit som
någon grupp eller något intresse har velat, har det väckts motioner i kamrarna,
och så säger utskottet: nu få vi ta och ändra på saken och ordna det som dessa
människor vilja ha det på de punkter, där det föreligger bättre skäl för detta.
Sedan skall fackministern stå upp och hålla begravningstal över dessa mygglik,
Det är verkligen inte någon tacksam uppgift, och jag har inte tänkt ge mig
in på den saken i de olika fall, där divergenser finnas mellan propositionen och
statsutskottsmajoritetens utlåtande. Jag är emellertid tacksam för att den föregående
ärade talaren genom sitt förträffliga anförande gav mig tillfälle att
få göra dessa små erinringar, i allra största vördnad för höga utskottet och
i all vänlighet.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 2—75.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 76.

Lades till handlingarna.

Punkten 77, angående universitetssjukhus: Karolinska sjukhuset: Avlöningar.

I propositionen nr 1 hade Kungl. Majit under åttonde huvudtiteln, punkten
76, föreslagit riksdagen att dels bemyndiga Kungl. Majit att, med tillämpning
tills vidare från och med budgetåret 1944/45, vidtaga de ändringar i personalförteckningen
för karolinska sjukhuset, som föranledas av vad departementschefen
anfört; dels godkänna av departementschefen^ angiven avlöningsstat
för karolinska sjukhuset, att tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1944/45; dels ock till Universitetssjukhus: Karolinska sjukhuset: Avlöningar
för budgetåret 1944/45 anvisa ett förslagsanslag av 4 196 000 kronor.

T samband därmed hade utskottet till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren av

Andra kammarens protokoll 1944. Nr 12. 4

Avlöningsanslag
till
karolinska
sjukhuset.

\i- 12.

Onsdagen den 29 mars 1944 fm.

Avlöning samlag till karolinska sjukhuset. (Forts.)
lierr E. A. Lindblom m. fl. (I: 187) och den andra inom andra kammaren av
fru Rydh Munck af Rosenschöld m. fl. (II: 290), vari, såvitt nu vore i fråga,
hemställts, att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts förslag om utbyte av 8
ordinarie sjuksköterskébefattningar i 7 lönegraden mot extra ordinarie assistentsköterskebefattningar
i 5 lönegraden samt i samband därmed höja förevarande
anslag med 5 500 kronor;

dels två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren av
herr R. Wagnsson (I: 82) och den andra inom andra kammaren av herrar
Ekdahl och von Friesen (II: 91);

dels en inom andra kammaren av herrar von Friesen och Ryling väckt motion
(II: 374), vari hemställts, att riksdagen måtte besluta att upphäva det
för statens kroppssjukhus sedan budgetåret 1939/40 gällande provisoriet beträffande
ersättningarna för intyg och utlåtanden rörande patienter, å vilka
lagen örn olycksfall i arbete ägde tillämpning, så ock för intyg inom annan
socialförsäkringsgren eller enligt förordningen av den 18 juni 1927 om ersättning
i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, ävensom
att ersättningarna för sagda intyg finge i fortsättningen tills vidare uppbäras
och i sin helhet tillfalla vederbörande läkare;

dels ock en inom andra kammaren av fru Rydh Munck af Rosenschöld m.
fl. väckt motion (II: 362), vari hemställts, att riksdagen måtte, med ogillande
av den lönegrad som i statförslaget givits de kvinnliga portvakterna vid
karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet, uppflytta dem i samma lönegrad
som motsvarande mauliga befattningshavare samt att riksdagen måtte
bevilja därtill erforderligt tilläggsanslag med 5 515 kronor 20 öre.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag och motionerna
I: 187 och II: 290,

a) bemyndiga Kungl. Maji att, med tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1944/45, vidtaga de ändringar i personalförteckningen för karolinska
sjukhuset, som föranleddes av vad utskottet i motiveringen anfört;

b) godkänna i utskottets hemställan intagen avlöningsstat för karolinska
sjukhuset, att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1944/45:

c) till Universitetssjukhus: Karolinska sjukhuset: Avlöningar för budgetåret
1944/45 anvisa ett förslagsanslag av 4 196 000 kronor;

II. att motionerna I: 82 och II: 91 måtte anses besvarade med vad utskottet
i sin motivering anfört;

III. att motionen II: 374, så vitt nu vore i fråga, icke måtte av riksdagen
bifallas;

IV. att motionen II: 362, så vitt nu vore i fråga, icke måtte av riksdagen
bifallas.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Fru Rydh Munck af Rosenschöld: Herr talman! Statsutskottet hemställer
i denna punkt, att de nu lediga assistentsköterskebefattningarna vid karolinska
sjukhuset och serafimerlasarettet i lönegraden A 7 tillsvidare hållas
vakanta i avvaktan på resultatet av en genom Kungl. Maj:ts försorg företagen
utredning, vilken utskottet föreslår. Förhållandena ligga för närvarande
så till, att vid karolinska sjukhuset ett trettiotal assistentsköterskor äro placerade
i lönegrad A 7 och ett hundratal i lönegrad Eo 5. Enligt vad som i statsverkspropositionen
föreslås skulle 8 av dessa 30 assistentsköterskor vid karolinska
sjukhuset placeras ned i lönegrad Eo 5, där alltså redan ett hundratal
assistentsköterskor äro placerade. Detta skulle helt visst komma att få till

Onsdagen den 29 mars 1944 fm. Xr 12. 51

Avidilin (/nansia g till karolinska sjukhuset. (Forts.)
följd, att man så småningom placerade alla assistentsköterskor i Eo 5. Även
utskottet finner att detta vore ett olyckligt sakernas tillstånd, eftersom det på
så sätt inte skulle finnas några befordringsmöjligheter inom assistentsköterskekåren.
Utskottet har också konstaterat, att avdelningssköterska i befälsställning
innehar samma lönegrad, A 7, som dessa 30 assistentsköterskor, det nu
gäller, och utskottet finner att det är en orättfärdighet att denna lönegrad
innehas av båda dessa sköterskegrupper. Utskottet vill dock samtidigt låta
det finnas en viss befordringsmöjlighet för assistentsköterskor och en möjlighet
att erhålla ordinarie tjänst. Utskottet tycks därvid syfta till att placera
de assistentsköterskor, det nu gäller, i en lönegrad mitt emellan Eo 5 och A 7

— det förefaller att vara lönegraden A 6, som utskottet närmast avser. Utskottet
påpekar nämligen i detta sammanhang, att sjuksköterskorna vid dövstumskolorna
äro placerade i lönegrad A 6. Efter vad jag erfarit äro 11 sjuksköterskebefattningar,
frånsett befattningar å sinnessjukhusen, inplacerade i lönegrad
A 6 medan samtliga övriga sjuksköterskor, tjänstgörande i kroppssjukvård
såväl vid försvarsväsendet som vid serafimerlasarettet och karolinska
sjukhuset, äro inplacerade i 7 :e lönegraden. Avdelningssköterska vid statens
skyddshem är inplacerad i lönegrad A 8, medan sjuksköterska vid blindinstitutet
står i lönegrad A 7. Här är tydligen endast fråga örn några mycket få
befattningar i lönegrad A 6, som helt visst blivit felaktigt inplacerade i
1 önereglementet.

Jag vill erinra örn att assistentsköterskorna jämsides med avdelningssköterskorna
sköta det ansvarsfullaste arbetet på en sjukavdelning. Så fort avdelningssköterskan
är borta från avdelningen, är etet assistentsköterskan som helt
bär ansvaret för vad som där förekommer. På vissa sjukhus ute i landet har
man inte nöjt sig med att ha dessa sjuksköterskor placerade lägre än avdelningssköterskor
i lönehänseende utan de lia fullständigt jämställts. Av direktionens
vid karolinska sjukhuset förslag till personalstat 1938 framgick även,
att man var uppmärksamgjord på den ytterst dåliga lönegradsplacering, som
erbjöds denna grupp befattningshavare och som på intet vis stod i proportion
till deras utbildning och ansvarsställning. Helt enkelt på grund av denna lönesättning
insattes ett trettiotal assistentsköterskebefattningar i lönegrad A 7.
Det är åtta av dessa, som nu äro vakanta och som nuvarande direktion anser
sig i besparingssyfte böra ersätta med befattningar i Eo 5. Jag för min del
finner det fullkomligt orimligt, att en befattningshavare, på vilken sättes krav
på drygt treårig yrkesutbildning och som dessutom ålägges ett fullständigt
självständigt ansvarsfyllt arbete beträffande sjuka människors omvårdnad

— detta såväl dag som natt och alldeles speciellt på natten — under åratal
inplaceras i lönegrad Eo 5.

Jag vill fästa kammarens uppmärksamhet på att vi tidigare borttagit de
på natten tjänstgörande nattöversköterskorna i lönegrad A 7 och följaktligen
alltmer bli hänvisade till sjuksköterskor enbart i löneställning Eo 5 som enda
ansvariga under nätterna. Då denna tid på dygnet läkarna endast tjänstgöra
på kallelse, är det av alldeles särskild vikt, att sjuksköterskorna lia den erfarenhet,
som blir nödvändig vid en så självständig uppgift som en sjuksköterska,
tjänstgörande på natten, har att fylla. Detta skulle vi uppnå, om vi behålla
detta fåtal assistentsköterskor i lönegrad A 7. Eftersom det i en annan motion,
som ännu inte kommit under utskottsbehandling, begäres en utredning örn
sjuksköterskornas löneställning överhuvudtaget, kan jag inte annat än finna,
att det vore lämpligt att man avvaktade denna utredning, som syftar till en
höjning av sjuksköterskornas lönevillkor överhuvudtaget.

Jag har under diskussion med olika personer funnit, att så gott som alla
beh järt a sjuksköterskornas utomordentligt ansvarsfulla arbete och finna att

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1944 fm.

Avlöning sanslag till karolinska sjukhuset. (Forts.)
deras löneställning överhuvudtaget- är för dålig. Jag anser då att ingen skada
överhuvudtaget kail vara skedd, om vi ett år behålla dessa åtta befattningshavare
vid karolinska sjukhuset och tre vid serafimerlasarettet i den löneställning
de hittills haft. Om de nu under ytterligare ett år skulle ha samma löneställning
som avdelningssköterska, så kan jag inte föreställa mig att därmed
någon olycka skulle ha inträffat.

Herr talman! Jag hemställer alltså örn bifall till de i kamrarna väckta likalydande
motionerna i detta ärende.

Medan jag har ordet skall jag be att ytterligare få fästa kammarens uppmärksamhet
på en annan lönefråga, som faller under samma punkt. Det gäller
ett par kvinnliga portvaktstjänster vid serafimerlasarettet och karolinska
sjukhuset.

De befattningshavare, som lia skött mottagningen i den stora öppna porthall,
i vilken patienter och besökare först komma in, utgöras nu vid serafimerlasarettet
av manliga vaktmästare i viss lönegrad. Vid karolinska sjukhuset haiman
besatt dessa tjänster med kvinnliga innehavare och samtidigt förändrat
dem till portvaktstjänster. I statsverkspropositionen föreslås, att en av dessa
manliga vaktmästare vid serafimerlasarettet skall utbytas mot en kvinnlig
portvakt, som då skulle avlönas med över 1 000 kronor mindre per år än den
manlige vaktmästaren. Jag vill erinra örn att det är samma arbete, som utföres
vare sig det är en kvinna eller man, som innehar tjänsten. Örn man nu
förändrar dessa, manliga vaktmästartjänster till kvinnliga portvaktstjänster
med lägre lön, så innebär detta enligt min mening ingenting annat än ett kringgående
av behörighetslagen. Jag måste säga, att jag anser det ovärdigt svenska
staten att pa det viset upphäva en lag, som tidigare antagits av riksdagen. Före
1925 hade vi som bekant två olika löneskalor, en för manliga och en för kvinnliga
befattningshavare. Men i samband med behörighetslagens antagande erkändes
ju likalönsprincipen för män och kvinnor i samma tjänst. Man talar
alltså överhuvudtaget inte örn kvinnliga och manliga tjänster, utan endast örn
en tjänst, för vilken samma lön utgår vem som än är placerad på densamma.
När man nu aliså vill anställa kvinnlig personal och ge den mindre lön i besparingssyfte,
kan man icke behålla titeln vaktmästare utan man kallar dem
för portvakter, och jag vädjar till kammaren, örn det är värdigt att gå med på
ett sådant förslag. När skola vi någonsin våga tro på viljan att se rättfärdigt
på dessa, spörsmål, örn vi, som sagt, falla offer för ett kringgående av de lagar
som vi själva stiftat?

Jag ber. herr talman, att med dessa ord få yrka bifall till motionen II: 362.

Herr Paulsen instämde häruti.

Herr Svensso» i Grönvik: Herr talman! Den närmast föregående talarinnan
vände sig — i varje fall i förra delen av sitt anförande — mera mot Kungl.
Maj :ts förslag än mot utskottets. Jag skulle då icke ha anledning att besvara
anförandet, därför att utskottet icke gått på propositionen i de delar som gälla
sjuksköterskorna, men jag har ansett mig böra begära ordet för att säga, att
jag själv i det längsta stod pa Kungl. Maj :ts förslag — icke därför att jag ville
trycka ner lönerna för sjuksköterskorna, utan därför att jag fann det vara en
rimlig princip med olika löner för dem som ha ett högre ansvar och för dem
som ha lägre tjänsteställning. Vi hade på avdelningen uppe en representant för
karolinska sjukhusets direktion, och han utvecklade mycket kraftigt detta skäl
som var, det utslagsgivande för direktionen. När vi emellertid senare efter en
mycket ingående diskussion kommo fram till att i det avseendet icke hemställa
örn bifall till Kungl. Maj:ts förslag, var det därför, att vi tyckte, att lönegra -

Onsdagen den 29 mars 1944 fm.

Xr 12.

Avlöning*anslag till karolinska sjukhuset. (Forts.)
den Eo 5 var en alltför låg löneställning; oell nied hänsyn till svårigheterna
att rekrytera våra sjukvårdsinrättningar med sjuksköterskor har utskottet icke
gått på bifall till Kungl. Majlis förslag i det hänseendet.

Vad sedan gäller de kvinnliga portvakterna yttrade sig också i utskottet en
representant för direktionen om detta, och det meddelande som vi fingo gjorde,
att vi utan tvekan ansågo oss höra tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag. På den
punkten voro vi på det klara med att Kungl. Maj :ts förslag var fullt och tydligt
motiverat.

I detta sammanhang vill jag sedan säga angående utskottets ställningstagande,
när det gäller sjuksköterskorna, att det ursprungliga uppslaget till det
förslag som Kungl. Maj:t kommit med var en framställning från besparingsberedningen.
Nu måste jag i likhet med statsrådet konstatera, att de resultat
som direktionens strävanden hittills visat på detta område icke varit så särskilt
imponerande, men jag hoppas, att vederbörande icke skola få den uppfattningen
av riksdagens beslut, som jag förmodar kommer att bli ett bifall
till utskottets förslag, att de skola bli mindre intresserade av att fortsätta sina
besparingssträvanden.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag
på denna punkt.

Herr Sundqvist: Herr talman! Det har under sista åren av vederbörande
myndigheter vidtagits en del åtgärder beträffande sjuksköterskornas löne-, anställnings-
och arbetsförhållanden som av sjuksköterskorna uppfattats mycket
illa. Det har i flera fall inte varit stora frågor utan små ting som självfallet
av den som de närmast beröra uppfattats såsom ett det allmännas bristande
beaktande av vilken betydelsefull insats som denna kår inom samhället gör.
När frågan i detta sammanhang förts på tal, har jag, herr talman, icke heller
kunnat underlåta att framhålla, att den väsentliga skillnad som föreligger i
lönerna för avdelningssköterskor och assistentsköterskor är av den beskaffenhet,
att det synes angeläget att vidtaga åtgärder för att skipa någon större rättvisa.
Jag erinrar också örn — såsom också utskottet understrukit — att dessa
assistentsköterskor såsom nattsköterskor ha precis samma tjänstgöring som de
ordinarie avdelningssköterskorna. Därtill ha de samma ansvar som avdelningssköterskorna.

På denna grund och ur principiella synpunkter anser jag mig, herr talman,
lia anledning att yrka bifall till motionen 11:290.

Fröken Hesselgren: Herr talman! Jag skall icke gå in på några tekniska
detaljer i frågan. Jag skulle emellertid i detta sammanhang vilja säga, att man
får komma ihåg, att det kan gå med denna kår på samma sätt som det gått med
barnmorskorna. Det visade sig, att när man vid en lönereglering sänkte barnmorskornas
löner blev det mycket stora svårigheter ute i bygderna att få barnmorskor.
Man har när det gällt sjuksköterskorna i allmänhet litat på att de ha
uppfattat sitt arbete såsom ett kall och därför icke hållit så styvt på sina löneanspråk.
Den tiden är emellertid förbi och de börja nu såsom andra kårer att
försöka hålla på sina löneanspråk. Jag tror, att vissa tecken tyda på att även
här börjar det bli svårt att besätta platserna i anledning av att lönerna äro för
låga. Ur den synpunkten anser jag det vara utomordentligt viktigt, att man
bör sätta i gång en utredning om hur man skall kunna förbättra sjuksköterskornas
löneförhållanden. Jag är glad över att utskottet framhållit, att detta ärende
är en fråga som bör utredas, och jag hoppas att den kommer att utredas på
ett sådant sätt att den visar att vad motionärerna här begärt är den riktiga
vägen att gå fram på.

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1944 fm.

Avlöning sanslag lill karolinska sjukhuset. (Forts.)

Frii Rydh Munck af Rosenschöld: Herr talman! I anledning av vad utskottets
talesman nämnde om att direktionen ansett, att man skulle kunna sätta
ned lönerna för dessa assistentsköterskor för att därigenom få en riktigare
proportion mellan dem och avdelningssköterskorna ber jag att få säga, att jag
från läkarhåll, just från karolinska sjukhusets läkare, fått ett flertal påstötningar
om att det icke var läkarna som inom direktionen röstade för en sådan
sänkning. Jag skulle också vilja berätta hur en överläkare ringde till mig här
om dagen och sade: Strid för sjuksköterskorna på denna punkt och laga så, att
alla kammarens medlemmar höra på! Ty vi måste se till att våra sjuksköterskor
få en löneställning som verkligen motsvarar det arbete de utföra.

Vad beträffar portvakterna har jag så svårt att förstå, hur direktionen kan
påyrka en sådan olikhet mellan två befattningshavare som göra samma tjänst.
Örn serafimerlasarettet har en manlig vaktmästare och en kvinnlig portvakt
som alternera i samma arbete — den ena den ena gången och den andra den
andra gången — är det ofattligt, hur man mot bakgrunden av vår behörighetslag
och likalönsprincipen beträffande statstjänstemannen kan föreslå en sådan
anordning. Det behövs ingen annan motivering än den som vi själva lagfäst.

Herr Holmdahl: Herr talman! En av talarna här började sitt anförande
med att säga. att det under de närmast föregående åren företagits vissa åtgärder
som varit ogynnsamma för sjuksköterskorna och väckt beklämning på
detta håll. Jag mäste då säga. att det utlåtande som här föreligger från statsutskottet
måste väl i ali rimlighets namn väcka tillfredsställelse på sjuksköterskehåll.
Detta utskottsutlåtande har positivt gått in för just assistentsköterskornas
ställning. Statsutskottet har enhälligt kommit till denna ståndpunkt
just därför att utskottet beaktat de synpunkter, som fröken Hesselgren för ett
ögonblick sedan framförde. Vi lia beaktat, att man här får verkligen se till
att man icke på något sätt försämrar sjuksköterskornas ställning i en situation,
då det hotar bli en brist på befattningshavare på dessa utomordentligt
viktiga tjänster.

Vad är då själva den positiva innebörden av statsutskottets hållning? Kung!.
Maj:t har här föreslggit att i en grupp tjänster, som voro placerade i lönegraden
A 7 såsom ordinarie tjänst för assistentsköterskor, skulle åtta stycken
indragas och förvandlas till assistentsköterskebefattningar i lönegrad Eo 5.
Vad svarar utskottet på detta? Utskottet säger sig icke vilja vara med örn att
begränsa assistentsköterskornas möjligheter att komma till en ordinarie tjänst,
utan utskottet vill att ett antal ordinarie tjänster fortfarande skola förbehållas
assistentsköterskorna. Det är väl ett mycket positivt svar.

. När det sedan gäller lönegradsplaceringen har verkligen utskottet tagit ett
visst intryck av vad som från direktionens sida framhölls, nämligen, att det
icke kan vara riktigt, att en avdelningssköterska är placerad i lönegrad A 7
och en assistentsköterska som blivit ordinarie placeras i samma lönegrad. Det
kan icke bestridas trots vad fru Rydh Munck af Rosenschöld sade — vilket
också vitsordats från direktionshåll — att avdelningssköterskornas uppgift
är mycket mer ansvarsfylld. Detta har andra avdelningen tagit visst intryck
av, men däremot måste jag för min personliga de! säga, att jag ville helst se
frågan löst så, att avdelningssköterskorna placerades i en högre lönegrad och
assistentsköterskorna i lönegrad A 7. Jag ber emellertid fru Rydh Munck af
Rosenschöld observera, att här står ett enhälligt statsutskott, och är det någon
som icke förstår, att ett sådant enhälligt statsutskotts beslut i själva verket
vilar på en kompromiss mellan olika ståndpunkter? Det har ordföranden
på andra avdelningen omvittnat. Det förvånar mig verkligen, att fru Rydh

Onsdagen den 29 mars 1944 fm.

Nr 12.

L>U

Avlöningsanslag till karolinska sjukhuset. (Forts.)
Munck af Rosenschöld icke med ett ord noterat sin tacksamhet inför detta enhälliga
utlåtande från statsutskottets sida.

Jag har alltså, herr talman, velat peka på att statsutskottet självt verkligen
ställt sig mycket positivt — ja, så positivt som utskottet kunnat .
denna fråga. Jag hoppas, att den utredning som under alla förhallanden skall
komma till stånd skall föreslå ett antal ordinarie tjänster för assistentsköterskoma.
Jag anser det vara oriktigt, att denna grupp av sköterskor skall
förlora de ökade möjligheter som man år 1939 ville ge dem tili att bli ordiHarie
oell komma i något bättre löneställning än lönegraden Eo 5, oell att man
förminskar det redan nu i sig fåtaliga antal ordinarie tjänster, som sta öppna
för dem som icke blivit avdelningssköterskor. . .

Med dessa ord och under påpekande av att statsutskottet i själva verket
haft en positiv inställning till frågan — vilket jag hoppas, att motionären vid
närmare eftersinnande skall komma underfund med ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets föreliggande förslag.

Fru Rydh Munck af Rosenschöld erhöll på begäran ordet för kort genmäle
och yttrade: Herr talman! Redan innan jag fick den lilla reprimanden fran
herr Holmdahl hade jag såsom herr talmannen vet begärt ordet för replik och
tänkte då verkligen säga, att jag är mycket tacksam för att^ utskottet icke
helt enkelt blott avslagit motionen. Men jag är emellertid ända sa pass ivrig
på att man icke genom att tillsätta en utredning som syftar till att de assistentskötersketjänster,
som vi nu tala örn, skola placeras i lönegraden A 6 i
stället för i lönegraden A 7, att jag önskar vidhålla mitt yrkande örn biiall

till motionen. ......

Jag kan i övrigt instämma i vad herr Holmdahl säde, ty jag amnade just
säga själv, att vad j,ag för min del syftar till är icke att sätta ned dessa
assistentskötersketjänster från lönegraden A 7 till lönegraden A 6 utan att i
stället flytta upp i en högre lönegrad än lönegraden A 7 avdelningssköterskorna,
som jag också anser böra vara i en högre löneställning än assistentsköterskorna.
När vi ändå ha, såsom jag tidigare sagt, att vid denna riksdag behandla
en motion som syftar till en utredning av sjuksköterskornas löneställning
överhuvudtaget-, skulle jag livligt hoppas,, att i detta sammanhang finge utredas
frågan örn en bättre avvägd proportion mellan assistentsköterskorna och
avdelningssköterskorna.

Jag ber fortfarande att få yrka bifall till motionen.

Härefter anförde:

Herr voll Friesen: Herr talman! Jag har icke för avsikt att lägga mig i
debatten örn sjuksköterskorna utan skall endast tillåta mig att med ett par ord
beröra ett par andra avsnitt av utskottets utlåtande på punkt 77. De arn refererade
överst på sid. 65. ....

Det är med stor tillfredsställelse jag konstaterar utskottets välvilliga inställning
till den i denna kammare framlagda motionen örn kristidsersättning
även åt de vikarierande underläkarna vid sjukhuset, sa att de skulle komma i
samma ställning som praktiskt taget alla andra befattningshavare vid sjukhuset.
Jag skall därför icke beröra denna fråga i vidare mån än att jag vill instämma
i den av utskottet uttalade förhoppningen, att Kungl. Maj :t ånyo skall
taga upp denna fråga till prövning.

Med icke lika stor tillfredställelse måste jag däremot annotera utskottets inställning
till den motion nr 374, som väckts i denna kammare, rörande, ersättning
för utfärdande av läkarintyg. Vild är det som ligger bakom denna fråga? Jo, år
1939 utfärdade Kungl. Maj:t vissa provisoriska bestämmelser rörande dessa

Xr 12.

Onsdagen den 29 mars 1944 fm.

Avlöning samlag till lea vol in sk a sjukhuset. (Forts.)
ersättningar, som inneburo att ersättning för intyg skulle i sin helhet uppbäras
av sjukhuset och att endast en viss elei därav sedermera skulle tillfalla
lakarna. Som kammarens ledamöter säkerligen erinra sig pågick för några år
sedan, en ganska uppmärksammad konflikt vid serafimerlasarettet, som visserligen.
i huvudsak gällde läkarnas löneersättningar men även avsåg frågan örn
läkarintygen. Då denna konflikt vid krigsutbrottet tillfälligt bilades förutsattes
Iran läkarparten, att en utredning’ skulle äga ruin, som klargjorde dessa
bestämmelser örn in tygsersättningar, vilka för läkarna framför allt lia en principiell
betydelse men kanske också i någon mån en praktisk innebörd. Kungl.
Maj .t villfoi också denna hemställan och tillsatte de s. k. läkarintygssakkunniga,
a ilka icommo till det resultatet att förut gällande bestämmelser borde gälla
ä,ven i fortsättningen. Dessa bestämmelser, som tillämpas vid det övervägande
antalet sjukhus i vårt land, innebära att ersättning för läkarintyg skall
tillfalla läkaren. Till stöd härför kan. man också åberopa flera auktoriteter
klera myndigheter ha sålunda uttalat sig i samma riktning. Jag skall endast,
nämna riksförsäkringsanstalten, pensionsstyrelsen och medicinalstyrelsen.
.. lag nämnde är denna fråga om läkarintygen en fråga av stor principiell
räckvidd för läkarna. Det gäller nämligen här en sak. som ligger helt vid sidan
av den egentliga läkarvården och som måste ligga i läkarnas fria skön att avgöra.
oom följd härav böra intygen också ersättas oberoende av vården i övrigt
och direkt till läkarna. Även praktiska skäl kunna anföras för denna synpunkt.
Det bär påpekats av läkarintygssakkunniga, att det skulle kunna befaras
att läkartmtygens kvalitet skulle kunna försämras — det rör sig ju ofta om
mycket stora och vidlyftiga utlåtanden — om icke detta bleve ett mellanhand6
mellan den, som söker intyget, och läkaren. Även rent praktiska olägenheter
skulle kunna anföras. Det är nämligen en rätt omständlig apparat förbunden
med inkasseringen till sjukhuset, som verkar irriterande på patienterna,
som icke äro vana viel ett sådant arrangemang.

Jag hyser, herr talman, ingen förhoppning om att mot ett enhälligt statsatskott
kunna omvända kammaren till ett beslut i motionens riktning. Jag vill
i främsta hand uttala den förhoppningen, som i någon mån antydes i utskotets
utlåtande, att Kungl. Maj :t matte välvilligt pröva vad läkarintygssakkunniga
lia förordat — riksdagen har aldrig haft tillfälle att ta ställning till detta
sakkunnigbetänkande — och till ett kommande år upphäva det gällande provisoriet,
som framkallat så mycken onödig irritation på läkarhåll.

Jag tillåter mig också, herr talman, att, yrka bifall till motionen II: 371.

Malmborg: Herr talman! Erfarenheten är den häste läromästaren,
säger ett ordspråk, och jag vill tillämpa det i detta fall. För egen del har jag
haft tillfälle att följa sjuksköterskornas arbete på ett av våra större sjukhus
under åtskilliga veckor, och denna erfarenhet har hos mig ingjutit en än större
respekt än jag hade^förut för dessa befattningshavares arbete och det utomordentliga
sätt, varpa de fullgöra sina skyldigheter. För mig står det ganska
kialt, att assistentsköterskorna i stor utsträckning fullgöra samma arbete som
avdelmngssköterskorna. och jag bär med hänsyn därtill svårt att förstå, att
en assistentsköterska skall behöva stanna i en så låg lönegradsplacering sorn
.j? . Jönegraden, såsom här bär föreslagits i Kungl. Majrts proposition. Jag
vill icke bestrida, att en avdelningssköterska kan lia vissa uppgifter att fylla,
s°m kräva större ansvar och kvalifikationer, men detta bör i så fall kompenseras
genom en högre lönegradsplacering för henne. Man Ilar här betonat att man
bör fasthålla vid denna skillnad, men då finns det ju den utvägen, herr talman,
att man höjer avdelningssköterskomas lönegradsplacering och låter as -

Onsdagen ilen 29 mars 1944 fm.

Xr 12.

Avlöninysanslag till karolinska sjukhuset. (Forts.)
sistentsköterskorna stanna kvar i elen lönegrad, sorn rimligen svarar mot deras
ansvarsfyllda och påfrestande arbete.

Jag noterar med tacksamhet, att statsutskottet har gått på en mera. human
linje än Kungl. Majit men det är icke tillfyllest. Jag ber därför, herr talman,
att få yrka bifall till motionen II: 290.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Xu ifrågavarande statsutskottsutlåtande
behandlas ju på en annan avdelning i statsutskottet än den jag tillhör.
Jag har visserligen deltagit i statsutskottets behandling av ärendet men
hade icke haft för avsikt att på något sätt delta i debatten. Det anförande,
som nyss hölls av herr von Friesen, ger mig emellertid anledning att säga
några ord.

Herr von Friesen har i detta sammanhang takt för den motion, som han har
väckt tillsammans med en annan ledamot av denna kammare och som gäller
ersättning till läkarna för de s. k. läkarintygen. Han åberopar härvid den
utredning, som för några år sedan gjordes av de s. k. läkarintygssakkunniga,
och herr von Friesen redogjorde också för det resultat, som dessa sakkunniga
törnmo till. Nu liksom i annat sammanhang förtiges emellertid, att läkarintygssakkunniga
ingalunda voro eniga i sitt utlåtande. Det fanns en ledamot
av dessa sakkunniga, som icke delade den uppfattning, som var de sakkunnigas
majoritets och som herr von Friesen gav uttryck åt. Denna ledamot råkar
vara den, som just nu står i andra kammarens talarstol.

För män del måste jag sålunda anmäla en helt avvikande mening i denna
fråga mot den^ som^herr von Friesen gav uttryck åt, och jag hoppas att när
detta ärende så småningom kommer att tagas under definitivt övervägande
även mina synpunkter komma under omprövning. Jag måste nämligen anse
det vara ganska uppseendeväckande, att befattningshavare i allmän tjänst, när
de fullgöra uppdrag som måste anses höra till tjänsten, för detta skola uppbära
högst avsevärda ersättningar. Det framgick av den utredning, som verkställdes
av de sakkunniga, att på vissa poster i denna allmänna tjänst voro
dessa ersättningar synnerligen höga. Jag förmenar för min del, att på detta
område böra gälla samma regler som gälla i övrigt i allmän tjänst, nämligen
att man för denna tjänst skall åtnjuta en avlöning och därmed ha att utföra
det arbete, som hör till tjänsten. De intäkter, som kunna uppstå av tjänsten,
skola sålunda tillfalla huvudmannen. Detta anser jag vara en rimlig ståndpunkt
i detta avseende.

Jag har givetvis icke någon som helst anledning att nu närmare gå in på
denna sak. Jag har bara genom att anföra detta till kammarens protokoll
velat låta denna min uppfattning stå såsom motvikt till den uppfattning, som herr
von Friesen har deklarerat. Jag säger, som jag sade förut, att jag hoppas att
denna min synpunkt kommer med under omprövning, när det slutliga ståndpunktstagandet
i detta ärende en gång skall träffas.

Jag har, herr talman, ingen anledning att göra annat yrkande på denna
punkt än om bifall till utskottets hemställan.

Herr von Friesen: Iler]'' talman! Jag kan naturligtvis icke invända något
emot att min ärade vän herr Eriksson i Stockholm har en annan principiell
inställning till denna fråga än jag har. och det går naturligtvis icke att övertyga
honom. Jag vill dock göra en liten gensaga, när han nämnde att det
härvidlag rör sig örn högst avsevärda belopp. Jag hänvisar till några uppgifter
i den av mig och herr Hyling framlagda motionen, sorn* visa att det i
själva verket rör sig om ganska små belopp. Ca 40 % av läkarna nå en månadsinkomst
av högst 4 kronor för utfärdande av intyg, ca 20 % högst 8 kronor,

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1944 fm.

Avlöning sanslag till karolinska sjukhuset. (Forts.)
ytterligare 20 % högst 16 kronor, ca 7 % högst 25 kronor och ca 3 % högst
33 kronor, allt alltså räknat per månad. Av återstående 10 % uppnår hälften
en månadsinkomst av ersättning för utfärdade intyg av högst 43 kronor, medan
endast 5 läkare komma upp till högre belopp. Det högsta beloppet har
en röntgenläkare, som kommer upp till 237 kronor i månaden.

För det övervägande antalet läkare rör det sig emellertid sålunda örn mycket
små belopp. Eftersom dessa belopp icke kunna betyda så mycket för sjukhusets
ekonomi men ändå betyda något för dessa icke alltför högt avlönade
befattningshavare, så tycker jag. det kan vara ytterligare ett skäl att tillerkänna
de senare inkomsten i fråga.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Det var åtskilliga år sedan jag
sysslade med detta ärende och jag har därför icke några siffror i minnet. Vöre
emellertid frågan av jämförelsevis blygsam ekonomisk natur som framgår avherr
von Friesens nu senast hållna anförande, så är jag övertygad örn att
läkarna icke skulle fästa det avseende vid denna fråga, som de nu göra. Saken
var emellertid den, att för enstaka läkare uppgick denna intygsersättuing
efter den utredning, sorn gjordes av läkarintygssakkunniga, till synnerligen
höga belopp.

Jag vill i detta sammanhang poängtera, att jag ingalunda på något sätt
har yttrat mig örn avlöningen till läkarna. Det är en sak, som jag anser ligga
utanför. Äro löneinkomsterna av tjänsten för låga för läkarna, skola de höjas,
men det inverkar icke på mitt principiella ställningstagande rörande ersättningen
för läkarintyg. Utfärdandet av sådana intyg anser jag tillhöra tjänsten och
skall sålunda icke för läkarna medföra en särskild inkomst. Detta har för mig
varit det principiellt avgörande. Örn man sedan kanske kan behöva höja avlöningen
är något, som jag icke vill yttra mig örn i detta sammanhang.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr förste vice talmannen
gav först beträffande mom. I. propositioner dels på bifall till utskottets i detta
mom. gjorda hemställan dels ock på bifall till utskottets berörda hemställan
med den ändring däri, att motionerna I: 187 och II: 290, såvitt nu vore i
fråga, bifolles; och fann herr förste vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Fru Rydh Munck af Rosenschöld begärde
emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkt 77
mom. I av utskottets förevarande utlåtande nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, att motionerna I: 187 och II: 290, såvitt nu är i fråga, bifallas.

På av herr förste vice talmannen därå given proposition biföll kammaren
härefter utskottets hemställan i mom. II.

Beträffande mom. III. framställde herr förste vice talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i detta mom. dels ock på avslag därå

Onsdagen den 29 mars 1944 fm.

Nr 12.

5!)

Avlöning sanslag till karolinska sjukhuset. (Forts.)
samt bifall i stället till motionen 11: 374, såvitt nu vore i fråga; och blev
utskottets berörda hemställan av kammaren bifallen.

Slutligen gav herr förste vice talmannen i fråga örn mom. IV. propositioner
dels på bifall till utskottets i detta mom. gjorda hemställan dels ock på avslag
därå samt bifall i stället till motionen 11:362, såvitt nu vore i fråga; och
fann herr förste vice talmannen den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fru Rydh Munck af Rosenschöld begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkt 77
mom. IV av utskottets förevarande utlåtande nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
motionen II: 362, såvitt nu är i fråga.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit utskottets hemställan i mom. IV.

Punkterna 78—89.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 90.

Lades till handlingarna.

Punkterna 91—100.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 101, angående landsmålsarkiven: Avlöningar. Avlönings .

t anslag tm

I propositionen nr 1 hade Kungl. Majit under åttonde huvudtiteln, punkten landsmSU100,
föreslagit riksdagen att dels godkänna av departementschefen angiven arkiven.
personalförteckning och avlöningsstat för landsmålsarkiven, att tillämpas tills
vidare från och nied budgetåret 1944/45, dels ock till Landsmålsarkiven: Avlöningar
för nämnda budgetår anvisa ett förslagsanslag av 114 800 kronor.

Kungl. Maj :ts förslag innebar en anslagshöjning med 8 300 kronor, väsentligen
föranledd av att det förutsatts, att en för närvarande vakanssatt arkivarietjänst
i lönegraden Eo 21 vid Uppsala-arkivet skulle få återbesättas.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag,

a) godkänna i utskottets hemställan intagen personalförteckning för landsmålsarkiven,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1944/45;

b) godkänna av utskottet framlagd avlöningsstat för landsmålsarkiven, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1944/45;

c) till Landsmålsarkiven: Avlöningar för budgetåret 1944/45 anvisa ett
förslagsanslag av 114800 kronor.

Vid denna punkt hade reservation avgivits av herrar Sven Larsson, Heiding,

Gustaf Karlsson, Gustav Emil Andersson, Törnkvist, Svensson i Grönvik,

(50 Nr 12. Onsdagen den 29 mars 1944 fm.

Avlöning sanslag till landsmålsarkiven. (Foris.)

Berg ström, Andersson i Prästbol och Onsjö, vilka ansett, att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning'' av Kungl. Maj :ts förslag'',

a) godkänna följande---- 1944/45;

b) godkänna av reservanterna framlagd avlöningsstat för landsmålsarkiven,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1944/45;

c) till Landsmålsarkiven: Avlöningar för budgetåret 1944/45 anvisa ett förslagsanslag
av 107 800 kronor.

Enligt reservanternas mening borde den vakanssatta arkivarie!)ansten icke
återbesättas.

Efter föredragning av punkten yttrade:

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Bagge: Herr talman!
I statsverkspropositionen föreslog Kungl. Maj :t riksdagen, att en vakant arkivarietjänst
vid landsmålsarkivet i Uppsala skulle få återbesättas. Statsutskottet
har också tillstyrkt detta förslag, men det finns åtskilliga reservanter i
utskottet, som ha motsatt sig att medel skulle tagas i anspråk för detta ändamål.
För min del skulle jag vilja vädja till kammaren att på denna punkt följa
propositionens och utskottsmajoritetens linje. Mycket starka skäl förefalla mig
nämligen ha anförts för att arkivet nu skall få återbesätta denna tjänst.

Landsmålsarkivets uppgift är att teckna upp och bevara ortsmål och folkminnen.
Framför allt håller man för närvarande på med en stor inventering av
de uppländska dialekterna och folktraditionerna. Detta arbete är av sådan
art, att det icke längre kan anstå. Att så icke är fallet ligger i sakens egen
natur, därför att de, som äro bärare av traditionerna på detta område, äro ju
den gamla generationens män och kvinnor ute i bygderna, under det att de
unga släktleden äro alltför starkt påverkade av stadskulturen för att kunna
föra de gamla folkspråken och de gamla minnena vidare. Det gäller därför
att passa på nu, medan traditionens bärare ännu leva. Gör man inte det, uppstår
det en lucka i insamlingsarbetet och därmed också i vår kunskap örn
forna tiders språk, levnadsvanor och föreställningar, som sedan aldrig kan
fyllas. Det är därför en dålig sparsamhet, såvitt jag kan se, att låta detta
tillfälle gå sig ur händerna. Landsarkivet kan icke utföra de nödvändiga fältarbetena
med den fåtaliga personal det för närvarande har. Vidtar man inte
den förstärkning som Kungl. Maj :t har föreslagit, så är detta inte en besparingsåtgärd
som så många andra, som kunna gottgöras längre fram, utan då
har man för alltid avstått från att göra nya rön och vinna betydelsefulla kunskaper
på detta område. Enligt min mening är det inte rätt av den svenska
riksdagen att fara så illa med våra gamla värden och våra gamla traditioner.
Jag skulle för den skull vilja varmt rekommendera, att kammaren följer utskottets
förslag på denna punkt.

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Såsom statsrådet omnämnde finns
det flera som reserverat sig på denna punkt. Det är ju uppenbart, att nian
kan lia olika uppfattning örn huruvida man skall gå på den ena eller andra
linjen. Vi reservanter ha i varje fall i rätt stor utsträckning fäst oss vid att
här har en person, som vi anse ha förutsättningar att kunna bedöma läget
ävensom behovet av detta arbete, nämligen kanslern för rikets universitet, i
likhet med statskontoret icke ansett sig böra tillstyrka någon ändring i fråga
örn den fortsatta vakanssättningen av ifrågavarande arkivarietjänst.

Nu sade statsrådet, och det framgår också av propositionen, att det är fara
i dröjsmål, och att de gamla kännarna av dialekter etc. dö bort, och att man

Onsdagen den 29 mars 1944 fm. Nl- 12. lil

Avlöning sanslag till landsmål s arkiven. (Forts.)
sedan inte har någon möjlighet att kunna uppteckna dylikt. Det är på den
punkten som vi reservanter ha varit tveksamma, om man för fältarbeten skall
behöva använda personer i 26 :e lönegraden. Yi förutsätta, att uppteckningen
av detta material skall kunna utföras av personer i en lägre löneställning. Vi
äro på det klara med att det behövs högt kvalificerade personer som skola
bearbeta materialet, men vi äro inte övertygade örn att man för dessa fältarbeten
behöver ha så kvalificerat folk. När man 1941 befordrade den ifrågavarande
tjänstemannen från den lönegrad han då hade till lönegraden Eo 26,
förelåg det väl särskilda skäl härför. Jag tror, att örn man då lät sig påverkas
av besparingssträvanden, så vore detta inte mindre befogat i dag än det
var då. Och örn det är ett fel begånget, så begicks det 1941. Då kan visserligen
statsrådet svara, att örn man begick ett fel 1941, så är det nu tid att
rätta till det. Jag tycker, att den ställning som man då intog borde vara klar.
Man hade väl klart för sig betydelsen av denna åtgärd den gången, och jag
kan inte se, att man har framlagt så starka skäl för återbesättandet av denna
arkivarietjänst, att man måste gå med därpå. Detta är det huvudsakliga skälet
flir oss reservanter, när vi yrka! avslag på Kungl. Maj :ts framställning på
denna punkt.

Sedan vill man nu göra gällande, att den här ifrågavarande verksamheten
har särskild betydelse, just när det gäller Uppsala län. Ja, det kan ju tänkas,
att man där är mera utsatt för modernisering, örn jag så får uttrycka mig, än
i andra län. Det finns säkerligen överallt anledning att följa utvecklingen på
detta område, och jag tror, att man också gör det, fastän med billigare arbetskrafter.
Jag undrar, örn det inte skulle kunna gå — ja, jag är nästan övertygad
örn att det skulle göra det — att ordna denna sak på ett annat sätt än
på det som nu här förordas.

Detta har varit de skäl som gjort, att vi reservanter inte kunnat gå med på
Kungl. Maj:ts förslag i denna fråga. Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till den vid punkten fogade reservationen.

Herr Holmdahl: Herr talman! På grund av det anförande som hölls här för
en stund sedan av herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet kan
jag fatta mig mycket kort.

Kungl. Maj :ts förslag, som utskottet tillstyrkt, avser att möjliggöra utförandet
av en betydelsefull vetenskaplig uppgift på landsmåls- och folkminnesforskningens
område, en uppgift som är av en sådan art, att ett dröjsmål kan
komma att äventyra möjligheten att lösa den. Nu avböja reservanterna detta
förslag, och det enda skäl som egentligen anföres är det, att universitetskanslern
i sina petita till detta års riksdag inte har framfört något krav på ett sådant
anslag. Jag vill något belysa detta argument, eftersom den föregående ärade
talaren började med att anföra detta som ett skäl till att han icke ville vara
med på ett bifall till Kungl. Maj :ts förslag.

Det är ju ett mycket formellt och ett mycket svagt skäl. Hur ligger det till,
när en överordnad myndighet lägger fram sina petita i fråga örn universitetet?
Det är uppenbart, att efter de besparingsåtgärder som vidtagits under krisåren,
måsto i första hand tillgodoses de ökade krav, som ställas på undervisningen
vid universiteten, och först i andra hand komma anslagen till de rent
vetenskapliga uppgifterna. Man måste alltså tillgodose undervisningens krav
i främsta rummet. Det är därför inte så märkvärdigt, att universitetskanslern,
som gör framstötar i en hel del avseenden, icke har gjort en framstöt också i
detta fall. Men det är lika uppenbart — det vågar jag säga, även örn jag inte
bär talat med universitetskanslern — att han med synnerlig tillfredsställelse
har sett, att ecklesiastikministern har ansett sig kunna komma med ett förslag

Nr 12.

Onsdagen den 29 mara 1944 fm.

Avlönings anslag till landsmålsarkiven. (Forts.)
till lösning av en viktig och brådskande vetenskaplig uppgift. liksom det framhållits
i statsutskottet vill jag även för kammaren framhålla, att detta reservanternas
skäl verkligen inte är något skäl. Det skulle mycket förvåna mig,
om inte universitetskanslern i första kammaren vid denna tidpunkt hade förklarat,
att på honom och hans auktoritet kunna i varje fall reservanterna icke
stödja sig.

Jag skall inte efter herr statsrådets anförande här ingå på betydelsen av
den vetenskapliga uppgift som man avser att få löst genom att man återbesätter
denna arkivarie- och expeditionsföreståndarbefattning. Men jag skall dock
något erinra örn sammanhanget. Är 1941 flyttade man upp den välkvalificerade
vetenskapsman det här är fråga örn från hans ställning som arkivarie i lönegraden
Eo 21 till lönegraden Eo 26, och man gjorde det just därför att han
skulle få ägna sig åt mera vetenskapligt kvalificerade uppgifter och framför
allt åt denna Upplandsundersökning. Men samtidigt vakanssatte man arkivarieoch
expeditionsföreståndarbefattingen. Vad har följden blivit? Jo, följden
har blivit den, att denne man, doktor Manne Eriksson, har fått stanna kvar
på den tjänst som är placerad i lönegraden Eo 21, och hans tid har helt upptagits
av de arkivarie- och expeditionsföreståndaruppgifter, som tillhöra denna
så avsevärt lägre placerade tjänst. Det är väl ändå inte en förnuftig anordning,
utan det är väl därför glädjande, att Kungl. Maj:! har funnit sig nu
äntligen kunna ändra på denna anordning och frigöra doktor Eriksson, som
man redan 1941 ville frigöra just för dessa vetenskapliga uppgifter. Jag tycker,
att det är mycket oekonomiskt att först placera en man i en väsentligt högre
lönegrad och sedan låta honom fullgöra uppgifter, som äro knutna till en tjänst
i en lägre lönegrad. Det är på tiden, att man häver detta förhållande, och det
är från vetenskaplig synpunkt önskvärt, att denne väl kvalificerade man får
slutföra ifrågavarande Upplandsundersökning.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Lundh: Herr talman! Utskottsreservanternas talesman gjorde i sitt anförande
inte något egentligt försök att bemöta de synpunkter som statsrådet
här framfört, utan han stödde sig egentligen på tre olika omständigheter. Dels
var det en hänvisning till univeristetskanslerns ståndpunkt — en sak som den
föregående talaren nyss bemötte — dels talade han också örn de kvalifikationer
som fordrades för att utföra fältarbetet och ställde då den frågan: är det
nödvändigt att ha en så högt kvalificerad person för det arbete det här gäller?
Vidare gjorde han en jämförelse mellan Uppland och övriga landskap oell talade
örn, att man på andra håll hade kunnat använda personer med lägre kompetens
för själva detta arbete. Men det är ingen tvekan örn att det behövs en
utomordentligt kvalificerad person för att planlägga och leda detta arbete. Det
är detta som är det avgörande här. Den person det här gäller, doktor Manne
Eriksson, har den kompetens som är erforderlig, och han är ganska ensam
örn den. Man räknar med att han skall kunna planlägga och leda hela fältarbetet,
givetvis med hjälp av medhjälpare av lägre kompetens. Det är därför
viktigt, att han nu frigöres från det administrativa arbete som lagts på honom,
och får taga itu med den sak det här är fråga örn.

Vad sedan beträffar jämförelsen mellan Uppland och övriga landskap, så
ligger det till så, örn jag icke är fel underrättad, att det sedan många år arbetats
parallellt på olika håll i landet med sådana här dialekt- och folkminnesundersökningar.
I vissa landskap, framför allt de mellansvenska, har man redan
mycket väl bearbetat materialet, medan man i andra fall — det gäller vissa
norrländska landskap — ansett sig kunna dröja något, därför att det där icke
är lika stor risk för den nivellering, som följer med stadskulturens utbredan -

Onsdagen den 29 mars 1944 fm.

Nr 12.

Avlöning sanslag till landsmålsarkiven. (Forts.)
de. Man anser sålunda, att det där icke är någon risk att dröja ett eller två
decennier. Men det är ingen tvekan om att Uppland intar en särställning.

Där började man för ett 40-tal år sedan med en undersökning, som avbröts,
och sedan har praktiskt taget intet gjorts. Provundersökningar ha emellertid
visat, att det där i många bygder inte längre finns kvar några som kunna tala
dialekter någorlunda hyggligt. Så sent som 1942 gjordes en undersökning i
Alunda, och man samlade där en del personer, som voro intresserade för saken
och villiga att hjälpa till. Men de sade rent ut: ingen av oss behärskar dialekten
fullständigt, vi veta bara ungefär vad de gamla sade som nu äro borta.
Bor man närmare Stockholm så förhåller det sig genomgående på samma sätt. I
norra och mellersta Uppland finns det en hel del åldringar kvar, som känna
till gamla uppländska förhållanden, folkmålet och folkkulturen, och det gäller
alltså att snabbt få dessa upptecknade. Det är det som är det avgörande, det
är det som gör, att det brådskar med saken, att det här gäller något som man
kanske senare inte längre har tillgång till. Här finns nu en kraft som just har
den kompetens som fordras för att planlägga och leda detta arbete. Det gäller
nu att frigöra honom från de administrativa uppgifter som lagts på honom
och låta honom ägna sig åt det som ansågs vara så viktigt, när han för två år
sedan fattades upp i den högre lönegraden.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr Håstad.

Herr Bergström: Herr talman! I den allmänna debatt, som föregick denna
huvudtitels detaljbehandling här i dag, fick statsutskottet snubbor av ecklesiastikministern
för utskottets benägenhet att höja olika utgiftsposter. Nu,
när utskottet har gjort sitt första försök att minska på en punkt, få vi förebråelser
även för detta. Jag kan inte finna, att det ena hänger så. väl samman
med det andra. Jag vill emellertid säga, att i varje fall för mig personligen,
och jag skulle tro även för reservanterna i allmänhet, har denna besparingssynpunkt
varit den avgörande. Det är ingen av oss som har något emot
att ifrågavarande arbete fullföljes. Vi inse dess betydelse, men när vi nu under
vårt arbete med huvudtiteln lia nödgats öka ut de rena omkostnadsposterna
inte så oväsentligt, så tyckte vi, att vi skulle kunna kompensera detta med
att göra en och annan besparing. En av dessa besparingar är dessa 7 000 kronor,
som det nu är fråga om, vilket ju inte är någon stor summa i och för sig.

Det är också uppenbart, att det nu inte kan vara någon så överhängande
brådska med denna angelägenhet. Här har man låtit år efter år gå utan att
slå det alarm i frågan, som man låter gå i dag. Då frågar jag mig, varför det
just nu har blivit så trängande nödvändigt att sätta i gång denna verksamhet,
och jag kan inte komma till annat resultat, när jag bedömer de skäl som
åberopas, än att som vanligt intressen som ligga bakom varit i verksamhet och
tagit sig uttryck i såväl en del yttranden här som i statsutskottets majoritets
uttalande. För resten är detta inte något verkligt majoritetsuttalande, eftersom
statsutskottet är delat i två jämnstora hälfter med 12 röster mot 12.

Herr Holmdahl talade örn universitetskanslerns inställning till frågan och
ville göra gällande, att vi reservanter fäst ett mycket stort avseende vid hans
ståndpunkts tagande. Det förhåller sig ju så, att vi tagit en viss hänsyn härtill.
Jag vill påminna herr Holmdahl örn att det icke är fråga örn hara att
kanslern inte har gjort någon framstöt, utan att han har direkt avrått från
att belasta budgeten mod detta anslag innevarande år. Det är en viss skillnad
på det ena och det andra. Vi lia resonerat på det sättet, att kanslern naturligtvis
har bedömt anslagen ur angelägenhetssynpunkt och funnit detta spörs -

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1944 fm.

Avlöning sanslag till landtmät sarkiven. (Forts.)
mål vara av ett mindre angeläget slag och därför ställt etet åt sidan. Det är
ju möjligt, att liasmed stor tacksamhet tar emot detta anslag, örn riksdagen
beviljar det. Det vill jag ingalunda bestrida. Men man kan inte bortresonera
vår uppfattning om att detta anslagskrav har ställts liksom i kö bland många
andra, som tydligen trängt på och måst tillgodoses före detta.

Detta är ingen stor fråga, herr talman, och jag betonar ännu en gång, att
ett av de väsentligaste skälen varit det, att när man utökat andra utgiftsposter
på denna huvudtitel, har man velat göra beskärningar på andra punkter
där det ansetts möjligt. —• Jag ber att få yrka bifall till den vid denna punkt
avgivna reservationen.

Herr Lundh erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Den föregående ärade talaren har ju rätt i att detta inte är någon
stor fråga, men det är faktiskt en fråga som är ganska brådskande. Herr
Bergström sade, att det härvidlag inte förelåg någon överhängande fara. Jag
vill då bara nämna, att 1941 och 1942 gjordes provundersökningar runt örn på
den uppländska landsbygden, och att dessa gåvo vid handen, att många gamla,
som man kunnat bygga på, i stor utsträckning hade dott, och att de sorn
Humös kvar voro i 80-årsåldern. Örn detta är fallet, är det faktiskt en överhängande
fara, och det är det som har gjort, att jag här stött det framlagda
förslaget. Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.

Herr Holmdahl erhöll jämväl på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! När den näst föregående ärade talaren sade, att det är besparingssynpunkten
som varit den avgörande för reservanternas ställningstagande, så
vill jag återigen fråga herr Bergström: är det verkligen ett besparingsintresse,
att man flyttar upp en person från lönegraden Eo 21 till lönegraden Eo 26
och sedan låter honom i alla fall sköta de expeditionsgöromål och andra göromål,
som äro knutna till tjänsten i lönegraden Eo 21? Jag menar, att detta
är ett ganska orimligt och ett ganska egendomligt förhållande, och även denna
omständighet gör, att man bör snarast möjligt rätta till detta förhållande.

Sedan ville herr Bergström göra någon sorts skillnad mellan att kansiern
inte bara icke tillstyrkt detta anslag utan i stället avrått. Detta förstår jag
inte riktigt. Det betyder bara, att kanslern icke ansett sig kunna framföra
detta önskemål från landsarkivet jämte alla andra önskemål. Det betyder
icke alls, att han icke gärna skulle vilja tillstyrka det. Jag tror emellertid, att
det förhåller sig så, som jag sade i mitt första anförande, att han ansett, att
den praktiska undervisningens krav måste gå före de rent vetenskapliga kraven.
Därför kan man inte anföra detta hans ståndpunktstagande som ett skäl
mot ecklesiastikministerns förslag, när han efter sina förhandlingar med finansministern
ansett sig kunna ge en slant åt den vetenskapliga forskningen på
detta område. Detta åberopande av universitetskanslern är och förblir, herr
Bergström, ett mycket svagt argument.

Herr Bergström, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle, anförde:
Herr talman! Jag ber att få uttala min förvåning över att universitetskanslern
varit så kallsinnig i fråga örn detta anslag, om denna verksamhet
verkligen skulle varit så omedelbart överhängande nödvändig, som man här velat
göra gällande. Man har väl ändå rätt att ta en smula hänsyn till kanslerns
ståndpunktstagande i denna fråga. Jag kan inte komma ifrån det, och jag har
en stark känsla av att herrarna överdriva en smula, när ni vilja göra detta till
en så brådskande angelägenhet.

Sedan får jag säga, herr Holmdahl, att den dag kommer naturligtvis, när

Onsdagen den 29 mars 1944 fm.

Nr 12.

Avlöning sanslag till landsmålsarkiven. (Forts.)
man utnyttjar denna tjänst — kanske redan nästa år — och den kan passas
in i ett bättre ekonomiskt sammanhang än som nu varit möjligt.

Härefter yttrade

Herr Persson i Falla: Herr talman! Jag kan hålla mer herr Bergström örn
att detta inte är någon stor fråga, ekonomiskt sett. Själva sakfrågan är emellertid
inte av så liten betydelse. Det gäller här att taga till vara rester av
vår gamla kultur vad angår språk, folktraditioner och mera sådant. Det är
ett arbete, som måste göras nu, om det skall vara någon mening med det, därför
att sedan finns det inte något material att arbeta med. De rester av vår
gamla kultur, som nu finnas, komma att försvinna genom att bärarna av denna
kultur dö bort. Det är det, som gör det så angeläget att få arbetet utfört
just nu.

Nu säges det här, att man kan vänta med denna sak. Ja, örn man menar,
att arbetet överhuvudtaget är överflödigt, då kan man vänta hur länge som
helst och kanske få det alldeles ogjort. Men jag är övertygad örn att ju längre
tiden skrider och ju mer resterna av vår gamla kultur i fråga örn språk och
folkminnen och allt sådant försvinna, ju klarare kommer betydelsen av det
arbete, varom här är fråga, att framstå. Man kommer då att sörja över att
de människor, som levde i en äldre tid, så litet förstodo betydelsen av detta
arbete, att de inte ställde till förfogande de arbetskrafter, som behövdes för
dess utförande. Jag hoppas därför, att riksdagen nu skall inse betydelsen därav
och genom ett bifall till Kungl. Maj :ts och utskottets förslag möjliggöra
att arbetet kan fortgå på planenligt sätt.

Jag ber sålunda att varmt få vädja till kammaren att bifalla utskottets förslag.
Det skulle vara mycket dålig och missriktad sparsamhet att här följa
reservanterna. Sparsamhet i och för sig är en god sak, och den är i hög grad
av nöden just nu, men man skall då spara på de håll, där det kan vara något
förnuft med sparandet. Det skall vara mening med och plan i sparandet, och
man skall icke resonera så, som jag tycker mig förstå att herr Bergström gör.
Han har känt en tagg i själen över att han kanske varit litet för lös på en
del andra punkter, och så skall han försöka göra synden mindre genom att
ta igen en del på denna punkt. Det är inte det rätta sättet att vara sparsam
på, utan rätta sättet är att tänka sig för på alla punkter, där man behöver
spara, och inte spara i ovist nit på en eller ett par punkter.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Bergström erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Såvitt jag känner till, har jag på alla punkter under denna
huvudtitel, där jag varit med örn att tillstyrka utgiftsökningar, sällskap med
herr Persson i Falla, och örn han menar att jag är lösdrivare, så är han alltså
det själv i lika hög grad.

Vidare yttrade:

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Det var överraskande att få en så
livlig debatt på en punkt, där det rör sig om ett anslag på 7 000 kronor. Men
det är ju i regel så, att de stora anslagen ta kamrarna utan diskussion, medan
man kanske alldeles i onödan diskuterar de små anslagen.

I anledning av vad som här yttrats vill jag först säga, att jag instämmer
med herr Bergström! däri, att herr Persson i Falla här inte har någon anledning
att mana till sparsamhet. Jag bär på flera punkter försökt begränsa utgifterna.
men jag har inte mött någon förståelse, inte ens från herr Perssons sida.

Andra kammarens protokoll ln,i''t. Nr 12. 5

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1944 fm.

Avlöning sanslag till landsmål sarkiven. (Forts.)

Jag tycker därför inte att lian skall vinka med att man skall spara på andra
punkter, där det är förnuftigt att spara.

Sedan skulle jag vilja säga till herr Holmdahl, när han så starkt underströk
det oekonomiska i den nuvarande ordningen med den vakansställda arkivarietjänsten,
att det oekonomiska och okloka skedde, då man 1941 fattade beslutet
örn upp flyttning av tjänsten.

Nu vill herr Holmdahl och de som instämma med honom göra gällande, att
här föreligger en situation, som kräver ett omedelbart handlande, och såsom
ett vapen mot oss reservanter använder herr Holmdahl det påståendet, att vi
inte ha några egentliga argument att komma med. Att ställa sig bakom universitetskanslern
är utomordentligt svagt och inte något argument i verklig
mening. Jag vill då säga att jag tycker, att det är litet farligt att såsom
herr Holmdahl gör nonchalera, så att säga, remissinstanserna och deras yttranden,
ty vi få väl utgå ifrån, att när en myndighet får ett ärende på remiss,
överväger man ärendets betydelse, innan man yttrar sig, något som jag är
övertygad örn att universitetskanslern i detta fall också gjort. Det är en principiellt
allvarlig sak att rent av nonchalera ett yttrande av en ämbetsman i
den ställning som kanslern ändå har. Man vill väl ändå inte göra gällande, att
kanslern saknar förmåga att bedöma värdet och betydelsen av den fråga, som
vi här behandla.

Det är också en annan sak, som jag i detta sammanhang skulle vilja understryka.
Man säger nu visserligen att Uppsala län befinner sig i en särställning
härvidlag, men alla äro kanske inte så kvicka att instämma däri. Det kanske
finns människor i alla län, som äro intresserade för denna sak, och örn man
överallt i länen skulle begära att få lika kvalificerad arbetskraft som i Uppsala
län, är det inte svårt att förstå vilka konsekvenser i ekonomiskt avseende,
som det skulle föra med sig. Vi få nog tänka en liten smula på den saken också,
när vi gå att fatta beslut i detta ärende. Den har i värjo fall varit ett
motiv för oss reservanter att ställa oss tveksamma till Kungl. Maj :ts förslag.

Jag bär inte någon anledning, herr talman, att avstå från det yrkande, som
jag tidigare ställt, utan vidhåller detsamma.

Herr Persson i Falla: Herr talman! Det är riktigt, såsom herr Bergström
sade, att jag i lika stor utsträckning som han varit med om att höja anslagen
på olika punkter i detta utlåtande. Men vi veta alla, att besluten i utskotten
vanligen bestå av en serie kompromisser, och så har fallet varit också här.
Jag har i många fall på grund av det tryck, som förekommit, fått sträcka mig
längre än jag ursprungligen velat, och det har då gällt att finna en ståndpunkt,
som varit hållbar gentemot anlopp från olika håll. Även örn jag, som sagt, kommit
att sträcka mig längre än jag egentligen velat, har jag emellertid gjort så
gott jag kunnat, och jag har inte någon syndkänsla. Herr Bergström motiverade
emellertid själv sitt ståndpunktstagande i denna fråga med att då utskottet
höjt anslagen på andra punkter, så måste man spara på någon punkt, och det
var det, som jag ville vända mig emot.

Till herr Svensson i Grönvik vill jag säga, att även örn liknande krav skulle
kunna ställas från andra län, så ändrar detta inte min ståndpunkt. Jag går
obetingat på den linjen, att arbetskraft bör ställas till förfogande var helst
förhållandena motsvara dem i Uppsala län. Jag anser nämligen själva saken
här vara så viktig.

Herr Onsjö: Herr talman! Det är inte någon lätt sak för en lekman att
diskutera denna fråga med lärda män, och jag skall inte yttra mig örn ange -

Onsdagen den 29 mars 1944 tm.

Nr 12.

Avlöning sanslag till landsmål sarkiv en. (Forts.)
lägenheten av dessa undersökningar, ehuru jag har svårt att tro, att så stora
värden stå på spel, som man här vill göra gällande. Jag får säga, att jag har
svårt att förstå, vilket värde saken skulle ha, eller att det överhuvudtaget vore
möjligt att bearbeta det material, som skulle föreligga, örn man för alla orter
i landet och för olika tidsperioder gjorde liknande insamlingar.

Såsom departementschefen framhöll i sitt inledningsanförande, gäller det
ju att väga olika behov mot varandra, och det är det som vi reservanter efter
fattig förmåga gjort. Jag kan för min del inte komma ifrån, att det på åttonde
huvudtiteln, som vi alla anse styvmoderligt behandlad, finns andra punkter,
där det är mer angeläget att tillgodose önskemålen om ytterligare anslag. Det
är väl också ganska självklart, att det är en sådan avvägning, som universitetskanslern
gjort vid sitt första ståndpunktstagande. Örn han nu, såsom har sagts,
ändrat åsikt, tyder det väl på att han också från början lutat åt den sparsamhetsmentalitet,
som ecklesiastikministern talade örn, men att han sedan mer
fallit in i slöserimentaliteten.

Jag är, som sagt, av den uppfattningen, att örn man väger olika motiv mot
varandra, måste man komma till det resultatet, att det finns mer angelägna
saker på åttonde huvudtiteln. Vi kunna ju inte bortse ifrån, att även om det
inte är någon stor ekonomisk fråga, som det här gäller, så är det dock en ekonomisk
fråga.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Wallentheim: Herr förste vice talman! I den debatt, som här förts,
har det från reservanternas sida upprepade gånger sagts, att det inte finns
någon särskild anledning till brådska i detta ärende. Jag vet inte, vilka krav
man överhuvudtaget från reservanternas sida i detta fall ställer, när det gäller
begreppet brådska. Jag måste säga mig, att då man exempelvis hör herr Lundh
framhålla, hurusom provundersökningar vidtagna under de sista åren visat, att
det är verklig fara å förde, kan man inte komma ifrån att det inte gärna går
att dröja längre. Jag skulle möjligen kunna förstå reservanternas resonemang,
örn vi bara behövde räkna med ett uppskov på ett eller annat år, men det ekonomiska
läget kommer sannolikt inte att lätta inom överskådlig tid, och skulle
man skjuta på dessa undersökningar undan för undan i många år, komme man
ju så småningom därhän, att inte bara den väsentliga delen av det, som man
nu kan samla upp, är förött, utan att t. o. m. alltsammans är borta.

Jag tycker också, att det finns alldeles särskild anledning av göra en undersökning
av förhållandena i Uppland på hithörande område, ty Uppland är ju
ändå det centrum, från vilket hela det övriga riket vuxit fram. Detta innebär
ingen undervärdering av andra landsändar, utan bara ett påpekande av faktiska
förhållanden. Och den omständigheten, att man kanske till äventyrs inte
bearbetet materialet lika bra i andra delar av landet, får naturligtvis inte vara
något argument för att man skulle låta bearbetningen av materialet från Uppland
anstå!

Jag ber med detta, herr talman, att i all korthet få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Holmdahl: H( ;rr talman! dag beklagar, att jag återigen måste taga
kammarens uppmärksamhet i anspråk, men jag vill säga några ord i anledning
av herr Svenssons i Grönvik sista yttrande.

Den omständigheten, att jag berörde reservanternas argumentering och deras
åberopande av universitetskanslern, föranledde herr Svensson i Grönvik att
säga, att jag borde vara försiktig, när jag ville så att säga underkänna remissinstansernas
auktoritet och betydelsen av deras omdöme och yttranden. Med

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1944 lin.

Avlöning sanslag till landsmålsark iven. (Forts.)
anledning härav skall jag be att få säga en sak, som är ganska naturlig men
som jag är tacksam för att få påpeka i detta sammanhang.

De myndigheter, som lia att avge petita till Kungl. Maj :t, stå ju därvid, vare
sig det gäller universitetskanslersämbetet eller något centralt ämbetsverk, inför
en rad besparingsåtgärder, som statsmakterna vidtogo i början av nu rådande
krigstid. Men det är inte möjligt för de särskilda ämbetsverken att lia
deri överblick över den finansiella situationen, att man vet, när man kan våga
hävda, att en viss besparingsåtgärd måste hävas. Lika självklart är, att ifall
på en punkt, där ett ämbetsverk inte vågar föreslå hävandet av en besparingsåtgärd,
Kungl. Maj :ts regering gör detta, så är resp. ämbetsverk tacksamt härför.
Om jag går till mitt eget ämbetsverk, skolöverstyrelsen, skulle vi givetvis,
när vi i höstas avgåvo våra petita, på en hel rad punkter ha velat påyrka
hävandet av besparingsåtgärder — det kommer sådana punkter senare på föredragningslistan,
t. ex. frågan örn slöjdanslaget, där det emellertid rör sig örn
en utgift på några hundra tusen kronor. Men då vi inte fått några nya direktiv
från Kungl. Maj :t, är det självklart att ämbetsverket under sådana förhållanden
håller sig retiré, men med stor tacksamhet ser, att Kungl. Maj :t gör en
framställning örn återgång till tidigare status på en eller annan punkt, där
inte ämbetsverket vågat göra det. I lika öppen dag ligger emellertid att den,
som går emot Kungl. Maj :t, när Kungl. Maj :t vill häva en besparingsåtgärd,
inte kan åberopa sig på den myndighet eller det ämbetsverk, som inte ansett
sig kunna lägga fram förslag om hävandet av besparingsåtgärden.

Vidare skulle jag särskilt med anledning av herr Onsjös anförande vilja säga,
att det förvånar mig i hög grad, att så många representanter för ett bondeoch
landsbygdsparti gå emot detta lilla anslag för en vetenskaplig uppgift, som
just avser att rädda rester av vår gamla bonde- och bygdekultur. Här är det
verkligen fråga örn ett vetenskapligt arbete, som väl måste te sig särskilt önskvärt
för dem, som leva ute i landet och som bo och bygga på den grund, som
lagts av vår gamla förnämliga bonde- och bygdekultur.

Jag vidhåller mitt yrkande örn bifall till utskottets hemställan.

Herr Svensson i Grönvik erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Herr Holmdahl underströk starkt, att han förvånade sig
över att så många landsbygdsrepresentanter gingo emot detta anslag, som just
avsåg att tillvarataga landsbygdens gamla bondekultur. Men vi vilja inte lia
bondekulturen bara som ett minne i ett arkiv, utan vi vilja, att den skall kunna
hållas levande även i fortsättningen. Det sätta vi högre värde på än att bara
ha kvar minnet av denna kultur.

Härpå yttrade:

Herr Lundh: Herr talman! I debatten har nu framförts en ny synpunkt
från reservanternas sida, i det att man talar örn konsekvenserna med hänsyn
till andra landskap. Reservanternas talesman sade nämligen, att det kunde
framföras krav på anslag för liknande arbete i andra delar av landet.

Jag har tagit något närmare reda på, hur det förhåller sig därvidlag, och jag
kan försäkra talesmannen för reservanterna, .att det inte finns något svenskt
landskap, som är så illa ställt som Uppland när det gäller utforskandet av folkmål
och folkminne. Av de landskap — det är alla utom de sydsvenska — som
höra under landsmålsarkivet i Uppsala, är det endast i Gästrikland och Uppland,
som inte någon mer omfattande insamling och bearbetning av material
skett, och av dessa två landskap ligger Uppland oerhört mycket sämre till än
Gästrikland.

Man får väl ändå utgå ifrån, att det ämbetsverk, som har hand örn denna

Onsdagen den 29 mars 1944 fm.

Xr 12.

(59

Avlöning sanslag till landsmålscirkiven. (Forts.)
sak, alltså landsmålsarkivet, självt kan bedöma de olika landskapens ställning
i detta avseende, och när landsmålsarkivet gör gällande, att Uppland är
sämst ställt, få vi taga detta såsom ett faktum, mot vilket icke lösa förmodanden
örn motsatsen kunna uppställas.

Till sist ett par ord till herr Svensson i Grönvik med anledning av vad han
här sist sade om att han givetvis ville bevara vår bondekultur. Men, herr Svensson
i Grönvik, den uppländska bondekulturen håller ju på att dö ut. Örn några
få år är den siste representanten för den borta, och det är därför som vi måste
skynda oss, örn vi vilja bevara något av den.

Herr Thorell: Herr talman! Utskottet har i sill motivering uttalat, att det
skulle vara särskilt farligt med dröjsmål när det gäller de sydliga, västliga och
centrala delarna av Uppland, där den språkliga nivelleringen gått fortast.

Det är, herr talman, beklagligtvis likadant i de östra delarna, varifrån jag
kommer. Man har där tidigare haft ett alldeles säreget språk, den s. k. rospiggskan,
vilken som bekant särskilt utmärkes av att den tar bort h, där det
skall finnas, och lägger till det på ställen, där det inte har sin plats. Det har
ända till det yttersta av dessa dagar funnits kvar representanter för de gamla
rospiggarna, men de gå bort den ena efter den andra, och snart är det ingen
kvar.

De, som här säga att det inte brådskar, ha därför alldeles fel. Det brådskar
i hög grad —- det ser jag av förhållandena i mina trakter. Underligt nog har
rospiggskan slagit mycket djup rot hos dem, som tala den, så att de göra det
på samma sätt nu som i sin ungdom, men det är endast i undantagsfall man
kan få tag på sådana personer. När det gäller det yngre släktet, har språknivelleringen
satt in, och rospiggskan är totalt borta.

Jag ber alltså, herr talman, att såsom representant för de östra delarna av
Uppland få säga, att det brådskar med dessa undersökningar, och jag yrkar
därför bifall till utskottets hemställan.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr förste vice talmannen
gav propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt
dels ock på bifall till den vid punkten fogade reservationen; och fann herr
förste vice talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Herr Svensson i Grönvik begärde emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkt 101
av utskottets förevarande utlåtande nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid punkten avgivna reservationen.

Punkterna 102—105.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 106.

Lades till handlingarna.

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1944 fm.

Avlöningsanslag
till
folkskoleseminariema.

Herr talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Punkterna 107—125.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 126.

Lädes till handlingarna.

Punkterna 127—131.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 132.

Lades till handlingarna.

Punkterna 133—138.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 139.

Lades till handlingarna.

Punkterna 140 och 141.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 142.

Lades till handlingarna.

Punkterna 143 och 144.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 145, angående folkskoleseminarierna: Avlöningar.

I propositionen nr 1 hade Kungl. Majit under åttonde huvudtiteln, punkten
153, föreslagit riksdagen att dels besluta, att personalförteckningen för folkskoleseminarierna
tills vidare från och med budgetåret 1944/45 skulle erhålla av
departementschefen angiven ändrad lydelse, dels godkänna av departementschefen
angiven avlöningsstat för folkskoleseminarierna, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1944/45, dels ock till Folkskoleseminarierna: Avlöningar
för budgetåret 1944/45 anvisa ett förslagsanslag av 2 509 000 kronor.

I fråga örn elevintagningen vid folkskoleseminarierna innebar Kungl. Maj :ts
förslag, att 240 elever — 144 manliga och 96 kvinnliga — skulle intagas på
fyraåriga linjer och 192 elever — 120 manliga och 72 kvinnliga — på tvååriga
linjer. Vid seminariet i Göteborg skulle på den fyraåriga linjen intagas 24 manliga
elever och på den tvååriga linjen 12 manliga och 12 kvinnliga elever. Vid
seminariet i Lund skulle både på den fyraåriga och på den tvååriga linjen intagas
24 manliga elever.

Beträffande avlöningsgrupperingen för rektorerna hade departementschefen
ansett övervägande skäl tala för att folkskoleseminariet i Stockholm i egenskap
av provårsanstalt hänfördes till avlöningsgrupp I.

I samband med Kungl. Majlis förslag hade utskottet till behandling förehaft dels

två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren av

Onsdagen den 29 mars 1944 fm.

Nr 12.

Avlöning samina till folkskoleseminarierna. (Forts.)
herr Oscar Olsson och fru Anna Sjöström-Bengtsson (I: 57) och den andra inom
andra kammaren av fru Västberg m. fl. (II: 107), vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta, l:o att vid seminarierna i Göteborg och Lund i år lika
många kvinnliga som manliga elever skulle intagas; 2 :o att hos Kungl. Maj :t
anhålla örn införande av bestämmelse, som innebure skyldighet för skoldistrikten
att ej utannonsera lärarplatserna som manliga eller kvinnliga utan utse lärarna
efter förtjänst utan att låta könet få vara avgörande;

dels ock en inom första kammaren av herrar J. Friggeråker och B. A. Nilsson
väckt motion (I: 56).

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen matte, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag,

a) besluta, att personalförteckningen för folkskoleseminarierna skulle tills
vidare från och med budgetåret 1944/45 i vissa angivna delar erhålla av utskottet
angiven lydelse;

b) godkänna i utskottets hemställan intagen avlöningsstat för folkskoleseminarierna,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1944/45;

c) till Folkskoleseminarierna: Avlöningar för budgetåret 1944/45 anvisa ett
förslagsanslag av 2 509 000 kronor:

II. att motionerna I: 57 och II: 107 icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda:

III. att motionen I: 56 icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Enlig! utskottets förslag skulle folkskoleseminariet i Stockholm bibehållas i
grupp II. Seminariets rektor skulle emellertid tillerkännas ett särskilt arvode
av 500 kronor för sådant läsår, då antalet avdelningar vid seminariet befunnes
mera avsevärt överstiga de enligt normalorganisationen bestämda.

Vid denna punkt hade reservationer avgivits

dels av herr Oscar Olsson, som ansett, att utskottet med biträdande av vad
i motionerna I: 57 och II: 107 hemställts bort dels uttala sig för att vid folkskoleseminarierna
i Göteborg och Lund skola under nästa läsår intagas lika
många kvinnliga som manliga elever, dels ock hos Kungl. Maj :t anhålla om
införande av den i motionerna närmare angivna skyldigheten för skoldistrikten
beträffande utannonsering av tjänster och förty hemställa,

I. att riksdagen--— av 2 509 000 kronor; ^

II. att riksdagen måtte, med bifall till motionerna I: 57 och II: 107, i skrivelse
till Kungl. Majit anhålla örn föreskrifter, innebärande skyldighet för skoldistrikten
att icke utannonsera lärarplatserna som manliga eller kvinnliga utan
utse lärarna efter förtjänst utan att lata könet fa vara avgörande;

III. att motionen---åtgärd föranleda;

dels ock av herrar Johan Bernhard Johansson, Pauli, Lindström, Sven
Larsson. Bernhard Nilsson, Karl Andersson, Carlström, Emil Petersson, Bergström,
Holmdahl och Hoppe, vilka ansett, att utskottet bort hemställa,

I. att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag,

a) besluta, att personalförteckningen för folkskoleseminarierna skulle tills
vidare från och med budgetåret 1944/45 i vissa angivna delar erhålla av reservanterna
angiven lydelse;

b) godkänna i reservanternas hemställan intagen avlöningsstat för folkskoleseminarierna,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1944/45;

II. att motionerna---åtgärd föranleda;

TII. att motionen-----åtgärd föranleda.

Sistnämnda reservanter hade ansett, att utskottet bort biträda Kungl. Maj :ts
förslag, att folkskoleseminariet i Stockholm skulle hänföras till grupp I.

Nr 12,

Onsdagen den 29 mars 1944 fm.

Avlöning sanslag till folkskoleseniinarierna. (Forts.)

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Bagge: Herr talman!
Under, denna punkt har utskottet bl. a. behandlat de likalydande motionerna
nr 57 i första kammaren och 107 i andra kammaren, vari yrkats dels att vissa
åtgärder måtte vidtagas för att öka examinationen av kvinnliga folkskollärare
och dels att riksdagen måtte hos Kungl. Majit anhålla örn införande av bestämmelser,
innebärande skyldighet för skoldistrikten att icke utannonsera lärarplatserna
som manliga eller kvinnliga, utan utse lärarna efter förtjänst utan
att låta vederbörandes kön få vara avgörande. Under hänvisning till att ersättningsbehovet
visat sig större beträffande de manliga än beträffande de kvinnliga
lärarna har utskottet icke ansett sig böra tillstyrka det i motionerna framställda
förslaget i fråga örn elevintagningen utan har i stället godtagit propositionens
ståndpunkt. Utskottet har icke heller biträtt vad i motionerna i övrigt
hemställts och har som motivering härför anfört, att det i vissa fall uppenbarligen
kan ligga i undervisningens och skolans intresse att en lärartjänst förbehalles
manlig och en annan kvinnlig sökande. Därtill kommer, enligt utskottet,
att den i motionerna åsyftade åtgärden skulle komma att på förevarande omlade
väsentligt beskära skoldistriktens handlingsfrihet, varigenom en lämplig
anpassning efter i olika fall föreliggande förhållanden skulle försvåras eller
omöjliggöras. Utskottet har emellertid samtidigt sagt, att det inte har något
att erinra mot, att den faktiska utvecklingen på detta område klargöres genom
en närmare undersökning.

„ förhåller det sig så, att jag har haft anledning att redan nu söka få en
sadan undersökning till stånd och att jag är i tillfälle att i detta sammanhang
framlägga resultatet därav. Med andra kammarens tillstånd har nämligen dess
ledamot fru Rydh Munck af Rosenschöld i en interpellation frågat mig: l:o)
huruvida jag beaktat, att de lokala skolmyndigheterna synas i allt större utsträckning
vilja reservera lediga tjänster inom folkskoleväsendet för manliga
folkskollärare, och örn jagnar villig att taga i övervägande lämpliga åtgärder
för att bota detta missförhållande.: samt 2:o) huruvida jag även är villig taga
i övervägande att låta verkställa utredning angående sättet att fylla behovet
av vikarier i skolor av typ B2 och B3.

Då den ärade interpellantens frågor sålunda nära sammanhänga med de
spörsmål, som beröras i de nyssnämnda motionerna, har jag fått herr talmannens
välvilliga tillåtelse att i detta sammanhang också besvara interpellationen.

. Interpellanten har för den förra av sina frågor lämnat en utförlig motivering,
vari hon pekat på att den fria konkurrensen mellan kvinnor och män,
vilken när det gäller statliga befattningar i stort sett garanteras genom 1923
ars behörighetslag, icke sträcker sig till sådana kommunala befattningar som
bl. a. folkskollärartjänsterna. Interpellanten framhåller, att skolmyndigheterna
på detta område kunna i varje särskilt fall bestämma, huruvida en tjänst skall
förbehållas för endera manlig eller kvinnlig sökande. Hon framhåller, att de
lokala skolmyndigheterna på detta sätt kunna eliminera en befarad mera meriterad
sökande till förmån för en mindre meriterad, som man vill gynna.

För att få närmare belysning av det spörsmål, som interpellanten här upprullat
har jag genom skolöverstyrelsen skaffat ett omfattande siffermaterial
rörande folkskollärartjänsternas fördelning på manliga och kvinnliga innehavare
jämte, vissa därmed sammanhängande frågor. Vid undersökningen har
hänsyn, tagits endast till ordinarie folkskollärare, enär tillsättandet av ickeordinarie
befattning för närvarande på grund av de militära inkallelserna och
andra orsaker icke kan anses motsvara de normala förhållandena och enär nå -

Onsdagen den 29 mars 1944 fm.

Xr 12.

A vinning sein sla g till folkskoleseminarierna. (Forts.)
gon svårighet icke gjort sig gällande för kvinnliga lärare att vinna icke-ordinarie
anställning.

Till en början lia undersökts förändringarna i antalet manliga och kvinnliga
folkskollärare under tiden 1930—1943. Som en sammanfattning av undersökningen
i denna del kan följande nämnas. Antalet manliga ordinarie folkskollärare
i riket ökades från 7 720 år 1930 till 8 220 år 1943. d. v. s. med
exakt 500. Under samma tid minskades antalet kvinnliga ordinarie folkskollärare
från 5 730 till 5 354 eller med 376. I relativa tal räknat innebär detta, att
år 1930 voro omkring 42 % av samtliga ordinarie folkskollärare kvinnor, medan
motsvarande procenttal år 1943 var omkring 39.

Örn man jämför förhållandena i städerna och på landsbygden, finner man,
att de kvinnliga folkskollärarna i städerna under hela perioden utgjort mer än
halva antalet ordinarie folkskollärare, under det att de på landsbygden utgjort
drs^gt tredjedelen. Både i stad och på landsbygden har emellertid det procentuella
antalet kvinnliga folkskollärare sjunkit.

Av särskild betydelse är att undersöka, hur minskningen av de kvinnliga
lärarkrafterna fördelar sig på de olika skolformerna. Denna utveckling har
belysts genom en specialundersökning, omfattande de fem senaste läsåren.
Undersökningen har givit till resultat, att antalet kvinnliga befattningar relativt
sett minskats vid samtliga dessa skolformer med undantag för C-skolorna,
där kvinnornas antal i lärarkåren stigit från 35,8 till 39,5 %. Emellertid
har utvecklingen inom C-skolorna i detta sammanhang lämnats å sido, enär den
procentuella ökningen av de kvinnliga lärarna i dessa skolformer troligen mest
beror på tillfälligheter. Det förhåller sig ju nämligen så, att C-skolorna —
där endast halvtid släs ning förekommer — äro under avveckling, varför också
lärarantalet i dessa skolor högst betydligt reducerats, något som givetvis skett
utan hänsyn till lärarnas kön.

I B3-skolorna dominera alltjämt de kvinnliga lärarna, men denna skolform
är dock den, där deras antal procentuellt sjunkit mest under den senaste femårsperioden,
nämligen från 62,0 % till 54,4 %. Hela antalet B3-skolor har ökats
något, varvid de manliga lärarnas antal stigit med 95, under det att de kvinnligas
sjunkit med 38. Möjligen kan detta i någon mån bero på att vissa skoldistrikt
önskat erhålla manliga lärare i dessa skolor. Ett motiv för en sådan
önskan kan vara att denna skolform endast har en lärare och skolorna ofta ha
ett relativt isolerat läge. De ensamboende lärarinnornas problem är alltför välbekant
för att här behöva närmare utvecklas, och man kan utgå ifrån, att i
icke få fall en manlig lärare tillsatts vid en ödebygdsskola för att skona en
kvinna från de psykiska påfrestningar, som i regel äro förenade med tjänstgöringen
i en dylik skola. I stort sett torde emellertid förskjutningen lia andra
orsaker. Tillväxten av B3-skolornas antal beror nämligen i många fall på att
B2-skolorna på grund av sjunkande barnantal förändrats till B3-skolor. Och
eftersom de manliga lärarna dominera i B2-skolorna, så lia B3-skolorna på detta
sätt tilldelats huvudsakligen manliga lärare.

Genom omvandlingen av B2-skolor till B3-skolor har det förra slaget av läroanstalter
högst betydligt minskats i antal under femårsperioden. Detta har
gått ut över såväl de manliga som de kvinnliga lärarna. Räknat i absoluta tal
är tillbakagången starkast för de manliga lärarna, men procentuellt sett har
antalet kvinnliga befattningshavare sjunkit något mera eller från 22,2 till
20,4 % av det totala antalet lärartjänster. På samma sidi; som fallet var beträffande
C-skolorna gäller örn nedgången i antalet B2-skolor, att denna naturligtvis
skett utan varje hänsyn till lärarens kön. Det ligger därför närmast
till hands att antaga, att fördelningen mellan manliga och kvinnliga lärare ock -

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1944 fm.

Avlöning sanslag till folkskoleseminar terna. (Forts.)
så vid B2-formen mera utgör resultatet av tillfälligheter än av någon tendens
att ersätta kvinnliga lärare med manliga.

Inom Bl-formen har under femårsperioden antalet av såväl manliga som
kvinnliga lärare ökats, och relationen dem emellan har förblivit praktiskt taget
konstant.

Jag kommer så till sist till A-skolorna, som representera den högsta formen
inom det allmänna folkskoleväsendet. Här har relationen mellan manliga
och kvinnliga lärare under femårsperioden förskjutits till de senares nackdel,
men skillnaden kan icke betecknas såsom väsentlig. Vid början av perioden utgjorde
nämligen antalet kvinnliga lärare 48,3 % av samtliga, vid slutet av perioden
däremot 46 % av samtliga. Då sådana speciella förhållanden, som kunnat
åberopas i de föregående fallen, icke här föreligga, framträder dock här
tydligare än vid andra skolformer det förhållande, som interpellanten åsyftar.

Den avgörande frågan, nämligen huruvida den av interpellanten påtalade
utvecklingen återspeglar en avsiktlig strävan från de kommunala skolmyndigheternas
sida att i större utsträckning utestänga de kvinnliga lärarna, låter
sig icke besvara enbart med ledning av det material, för vilket jag nu har
redogjort. Utvecklingen har nämligen påverkats av så många faktorer utanför
skolstyrelsernas rådighet, att man icke på grundval av de återgivna siffrorna
är berättigad att draga några säkra slutsatser rörande de kommunala
organens inställning till problemet.

Möjligen skulle man kunna få en bättre vägledning härutinnan genom att
undersöka örn tjänsterna numera i större utsträckning än förr ledigförklaras
för enbart manliga lärare. I detta syfte ha de i lärartidningarna under de senaste
sex åren intagna uppgifterna över lediga tjänster genomgått^ och bearbetats
ur nu förevarande synpunkt. Därvid har det visat sig, att cirka 45 %
av de lediga tjänsterna under de senaste sex åren utannonserats för enbart
män. Procenten manliga tjänster har emellertid snarare minskats än ökats
under ifrågavarande period. De kvinnliga tjänsterna ha tydligt minskats i
antal under samma tid och ha genomsnittligt utgjort drygt 16 %. Däremot ha
de tjänster, som annonserats till allmän ansökan, synbarligen ökats, vilket
torde medfört någon utjämning till kvinnornas fördel.

Av det ovan anförda framgår, att de kvinnliga lärarnas antal nedgått ej
blott absolut utan även procentuellt och att detta framför allt är fallet i fråga
örn A-skolor och B3-skolor. Orsakerna härtill kunna vara mångå. Det har
ovan antytts, att förändringen ibland varit alldeles automatisk, beroende på
skolformernas förändring. Detta gäller särskilt B3-skoloma.

I vissa fall kan orsaken ligga i en strävan att nå en utjämning melian antalet
manliga och kvinnliga lärare. Detta gäller särskilt vissa städer och
större samhällen, där antalet kvinnliga lärare hittills betydligt övervägt. Några
inspektörer, som tillfrågats vid den nu företagna undersökningen, Ira framhållit
detta. Som exempel på samhällen, där de kvinnliga lärarnas antal är
betydligt större än de manligas, kan anföras Stockholm, där det vårterminen
1943 fanns 520 kvinnliga ordinarie folkskollärare mot 209 manliga.

I vissa städer har det tidigare varit brukligt, att folkskollärarinnor anställts
för undervisning på småskolestadiet. Detta var bland annat fallet med 233 av
de 715 folkskollärarinnor, som vårterminen 1930 voro anställda i Stockholm.
Genom att denna anordning avvecklats, har folkskollärarinnornas antal på
sådana platser kraftigt beskurits.

Det är svårt att avgöra, huruvida det för övrigt förefinnes någon särskild
tendens ute i skoldistrikten att söka ersätta de kvinnliga lärarna med manliga
vid förekommande vakans. Folkskolinspektörerna lia fått meddela sina
erfarenheter härom, och de flesta lia uttalat, att någon tydlig tendens i denna

Onsdagen deli 29 mars 1944 flin

Nr 12.

Avlöning samlag till folkskoleSeminarierna. (Forts.)
riktning ej kan konstateras. Andra åter säga sig lia spårat en svag sådan
tendens, under det att några lia funnit denna ganska tydlig. En folkskolinspektör
säger sig till och nied lia funnit, att vissa skoldistrikt önskat erhålla
enbart manliga lärare i folkskolan. Några inspektörer meddela, att vissa skoldistrikt
hellre välja manliga än kvinnliga lärare, även örn tjänsten utannonserats
för allmän ansökan. Detta kail bl. a. bero på att man vill ha lärare,
som kunna undervisa i manlig slöjd. Så är särskilt fallet i B2-skolor, där
gosslöjden skötes av folkskolläraren och flickslöjden av småskollärarinnan. —
Där man förut av ekonomiska skäl hellre valt kvinnliga lärare, därför att
dessa voro billigare att avlöna, har detta skäl nu, sedan likställighet genomförts
även med avseende å bostadsförmånerna, bortfallit. — I de skolor, där
det endast finns en folkskollärare, alltså i B2- och Bo-skolor, synes man i
större utsträckning än förr vilja välja manliga lärare. I vissa fall tycks man
dock hellre vilja ha kvinnliga lärare i B3-skolorna, på grund av att ruan anser
dem vara lämpligare för undervisningen på småskolestadiet.

Vad interpellanten anför örn elevintagningen vid seminarierna måste betecknas
som missvisande. Hon säger, att den i statsverkspropositionen lämnade
motiveringen för en ökad intagning av manliga elever »allenast utsäger, att
därför att en förskjutning inträtt i fråga örn proportionen mellan manliga och
kvinnliga tjänster till förmån för de förra, skall denna förskjutning fortsätta».
Detta är oriktigt. Genom att föreslå en ökad intagning av manliga elever
har jag givetvis icke velat taga någon ställning till frågan om den framtida
proportionen mellan manliga och kvinnliga tjänster, utan endast givit uttryck
åt en önskan att utexamineringen av lärare skall anpassas till det just
nu förefintliga behovet. Och då det konstaterats dels ett större behov av manliga
än kvinnliga lärare, dels ett större antal för närvarande tillgängliga kvinnliga
än manliga vikarier — varvid tvärtemot vad interpellanten påstår även
dc manliga lärarnas inkallelser beaktats — så fordrar ett förnuftigt tillgodoseende
av det förefintliga behovet, att elevintagningen rättar sig efter dessa
erfarenheter. Men detta innebär ju icke något ställningstagande i fråga örn
den framtida lämpliga proportionen mellan manliga och kvinnliga tjänster i
skoldistrikten. — Det kan för resten knappast ligga i de kvinnliga lärarnas
intresse, att ett större antal kvinnliga lärare utexamineras än vad arbetsmarknaden
kan absorbera. Detta skulle ju medföra en icke önskvärd risk för arbetslöshet
och försenad befordran för dessa lärare.

Interpellanten synes vilja göra gällande, att särskilda åtgärder erfordras
för att åstadkomma en konstant proportion mellan antalet manliga och kvinnliga
lärare. Hon önskar i detta hänseende uppenbarligen, att behörighetslagen
skall tillämpas på folkskolans tjänster, och att alltså samtliga tjänster skola
ledigförklaras för allmän ansökan. Så länge nuvarande förfaringssätt vid tillsättning
av dessa tjänster tillämpas, komma emellertid alltid möjligheter att
förefinnas för skoldistrikten att föredraga lärare av det ena könet, eftersom
skoldistriktet har frihet att välja mellan tre på förslag uppsatta lärare. Den
fria konkurrensen skulle härigenom alltjämt vara ganska osäker.

Örn man vill hindra ett skoldistrikt att fritt välja, huruvida en befattning
skall tillsättas med manlig eller kvinnlig lärare, skulle detta medföra ett intrång
i den kommunala självbestämningsrätten. Jag har svårt att tro, att interpellanten
kan påräkna något gehör för åtgärder i sådan riktning. När det
är fråga örn skolor, där flera folkskollärare undervisa — alltså Bl- och Askolor
— har jag personligen den uppfattningen, att det ligger i skolans och
undervisningens intresse, att såväl manliga som kvinnliga lärare finnas anställda.
Av den förebragta utredningen synes mig knappast framgå, att någon
utpräglad tendens förefinnes i riktning mot en väsentlig minskning av de

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1941 tili.

Avlöning sanslag till folkskoleseminarierna. (Forts.)
kvinnliga lärarnas antal i dessa skolor. Jag Ilar heller ingen anledning antaga.,
att utvecklingen skall gå i en sådan riktning. Genom sin fallenhet för lärarkallet
och sin ambition ha nämligen enligt min mening de kvinnliga lärarna
goda förutsättningar att behålla sin position inom folkskolväsendet.

I sill andra fråga, slutligen, har interpellanten efterlyst en utredning angående
sättet att fylla behovet av vikarier i B2- och B3-skolor. Principiellt
kan naturligtvis göras gällande, att vikariebehovet vid sådana skolor bör
kunna fyllas på samma sätt som vikariebehovet vid övriga skolformer, nämligen
genom utexamination av ett tillräckligt antal lärare. Men jag är medveten
örn att lärarna vid dessa ofta ganska avsides belägna skolor arbeta
under särskilt krävande förhållanden. Det är därför och även av andra orsaker
lättförklarligt, att en tendens till underskott på lärare i första hand
ger sig till känna i svårigheter att besätta lediga tjänster just vid dessa skolor.
Dessa svårigheter avse emellertid icke endast vikariat utan även ordinarie
tjänster. Frågan har alltså större räckvidd än som omedelbart framgår av
interpellationen. För egen del har jag den uppfattningen, att en god rekrytering
av B2- och B3-skolorna är ett angeläget önskemål för landsbygdens
skolväsende. Nuvarande extraordinära förhållanden medföra emellertid, att
man icke har något fast underlag för att bedöma behovet av särskilda åtgärder
i detta hänseende. Härtill kommer att skolöverstyrelsen har i uppdrag
att utreda frågan om värderingen av meriter vid tillsättning av lärartjänster.
Enligt vad jag inhämtat, kan förslag med anledning av detta uppdrag
snart vara att vänta. Det torde vara uppenbart, att den ståndpunkt,
som man kommer att taga till frågan om värderingen av tjänsteår, icke blir
utan betydelse för lösningen av rekryteringsspörsmålet i allmänhet och vid
ifrågavarande skolformer i synnerhet. Med hänsyn till nu nämnda förhållanden
är jag icke beredd att för dagen förorda en särskild utredning angående
tillgodoseende av B2- och B3-skolornas lärarbehov men anser, att den fortsatta
utvecklingen på detta område bör följas med uppmärksamhet.

^ Fru Sydh Munck af Rosenschöld: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet få framföra min tacksamhet för
det givna svaret. Alldeles särskilt är jag tacksam för att herr statsrådet gjort
sig den mödan att låta verkställa en så omfattande utredning, vilken jag finner
vara av ett stort intresse.

Det är ju icke fråga örn att icke de siffror, som genom denna utredning
framkommit, visa, att den i statsverkspropositionen omtalade förskjutningen
mellan kvinnliga och manliga lärare till de senares förmån verkligen äger
rum — ett faktum som jag heller aldrig betvivlat.

^När herr statsrådet säger det vara svårt att avgöra, huruvida detta beror
på en tendens hos skoldistrikten att vid vakans ersätta kvinnliga lärarkrafter
med manliga, så förstår jag även, att det kan vara svårt att med bestämdhet
säga, huruvida orsaken till ifrågavarande förskjutning huvudsakligen är att
hänföra till den påtalade tendensen. Folkskoleinspektörernas yttranden synas
ju dock peka däråt. Herr statsrådet anför visserligen, att de flesta uttalat, att
någon tydlig tendens ej konstaterats — därmed utsäges dock icke, att en tendens
icke kan förefinnas •— men andra spåra en svag tendens, och några ha
funnit denna ganska tydlig. En säger rent ut, att vissa distrikt önskat enbart
manlig lärare i folkskolan. Det säges även uttryckligen, att i de skolor, där
det endast finnes en folkskollärare, alltså i B2- och B3-skolorna, synes man
i_ större utsträckning än förr vilja välja manliga lärare. Skälet angives i en
tidigare mening: det ekonomiska skälet att välja den billigare kvinnliga lära -

Onsdagen den 29 mars 1944 fm.

Xr 12.

Avlöningsanslag till folkskoleseminarierna. (Forts.)
ren har bortfallit. Dock föredragas i vissa fall kvinnliga lärare i A3-skolorna
på grund av deras större lämplighet på småskolestadiet.

Det torde således få anses konstaterat, att en sådan mer eller mindre tydlig
tendens föreligger. Att det överhuvudtaget förefinnes en sådan strävan synos
mig oroande, förvånansvärt och beklagligt. När jag säger detta avser
jag icke i främsta hand, att detta förhållande givetvis måste väcka oro och
förstämning i den kvinnliga kår det här gäller, utan fastmera finner jag det
oroväckande ur samhällets synpunkt, örn man skulle vara på väg att undantränga
kvinnorna från den gärning som ungdomens uppfostrare, där de enligt
samstämmigt vittnesbörd gjort en stor insats. Hade det varit så, att man i
de manliga lärarna fått en för barnens fostran bättre kraft, borde man givetvis
under alla förhållanden föredragit den senare och icke godtagit den
kvinnliga arbetskraften därför att den var billigare. Därom torde blott finnas
en mening. Är man emellertid ense örn att det är en verklig förlust, att kvinnorna
undanträngas — och att så är fallet har med skärpa framhållits även
av manliga sakkunniga — så är det ju mer än egendomligt, örn den inställningen
skall utan påtalan få råda, att även örn en befattning är lika bra eller
till äventyrs bättre besatt nied en kvinnlig än en manlig innehavare så väljer
man den manlige, när man ändå skall betala dem lika mycket. I detta fall bör
man inom parentes sagt icke förgäta, att det är staten och icke kommunerna
som betalar lönen och numera i hög grad även bidrager till skolbyggena. Understundom
hör man framhållas, att kommunerna med en manlig folkskollärare
anse sig få en kommunalarbetare, som på ett annat sätt är bofast i kommunen
än vad en kvinnlig lärare vanligen anses vara, därför att de ogifta
bland de kvinnliga lärarna ofta äro borta från bygden under större delen av
ferierna. Gentemot denna tankegång vill jag framhålla, att det vid tillsättandet
av en lärarbefattning i första hand måste tagas hänsyn just till fostrargärningen.
som kanske ej blir lyckligt tillgodosedd om för mycken tid ägnas
åt annat arbete. Men jag vill ävenledes peka på att man kanske iner
kunde binda även de kvinnliga befattningshavarna vid orten, örn de toges
mer i anspråk för allmänna angelägenheter än som nu sker. Detta frågekomplex
har många aspekter. Kanske bör man ej heller frånse de friska impulser,
som kunna tillföras en bygd genom en lärarkraft, som under ferierna
annorstädes inhämtar nya intryck.

Jag ifrågasätter, örn man icke från myndigheternas sida kan finna vägar
att väcka det allmänna medvetandet till klarsyn på betydelsen av den kvinnliga
fostrargärningen, innan vi kommit för långt ut på vägen mot större omkastningar
i proportionen mellan manliga och kvinnliga befattningshavare
inom folkskollärarkåren. Detta bör vara ett samhällsintresse.

Enligt mitt förmenande slår man just genom den i statsverkspropositionen
föreslagna normen för elevintagning vid seminarierna in på en väg, som kan
leda till de kvinnliga lärarkrafternas starka undanträngande och som icke är
lojal mot kvinnorna, då det för dem gäller att hävda sig i konkurrensen. Jag
kan icke som ett argument godtaga, att kvinnorna böra vara tacksamma, att
ej flera utbildas än — som herr statsrådet säger — arbetsmarknaden kan
absorbera. Örn seminarierna sammanlagt taga in det antal elever, som arbetsmarknaden
anses behöva, torde viii en eventuell övervikt för de kvinnliga
— i så fall beroende på att deras kompetens i konkurrensen vid intagandet
varit större än de manligas — icke komma att betyda, att skoldistrikten
komma att vägra anställa lärare, örn det ej finnes manliga att tillgå, utan
den utbildade kraften kommer att absorberas i den mån den behöves, oavsett
kön. Jag tror gärna, att herr statsrådet genom att nu föreslå en ökad intagning
av manliga elever icke därmed tagit någon ställning lill frågan örn den

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1944 fm.

Avlöning sanslag till folkskol eseminarierna. (Forts.)
framtida proportionen mellan manliga oell kvinnliga tjänster. Det kan dock
icke betvivlas, att proportionen mellan manliga och kvinnliga folkskollärare
påverkas av det antal, som utexamineras av män och kvinnor och som, låt
vara oavsiktligt, genom att ett mindre antal kvinnor utexamineras tillmötesgår
elen tidigare påtalade tendensen att ersätta kvinnor med män.

Att det under nuvarande kristid funnits ett visst överskott av kvinnlig arbetskraft
har ju onekligen ur arbetsmarknadens synpunkt varit en stor vinst.
När jag säger detta är det dock självklart, att jag samtidigt förstår, att det
icke ur arbetskraftens synpunkt är lyckligt, om den riskerar att endast vara
reservarbetskraft.

Jag ger givetvis herr statsrådet rätt dari, att inom ett skoldistrikt behöves
såväl manlig som kvinnlig arbetskraft. Men jag hoppas, att man får förutsätta,
att även i en fri konkurrens de manliga lärarkrafterna ha möjlighet att
hävda sig så att en viss lämplig proportion självmant inträder. Örn detta icke
skulle bli fallet, kunde man kanske tänka sig en utväg att — något i likhet
med vad som sker beträffande de prästerliga tjänsterna — en övermyndighet
hade rätt att tillsätta en viss procent av tjänsterna. Detsamma skulle kunna
tänkas för att motverka en icke önskvärd förskjutning till förmån för den
manliga arbetskraften.

Det har ävenledes av herr statsrådets så tacknämliga utredning framgått,
vilket man ju också dessförinnan haft ett allmänt intryck av, att samtidigt
ett undanskjutande mer och mer försiggår av de kvinnliga lärarna från de
högre skolformerna till de lägre, ävensom att antalet manliga lärare procentuellt
stegrats i B3-skolan, en företeelse som dock herr statsrådet själv betecknar
som ett automatiskt skeende på grund av många skolors förändring från
B2- till B3-skolor. När herr statsrådet nämner, att den manliga övervikten i
B3-skolor kan bero på, att man velat skona de kvinnliga lärarna från att bo i
avlägset liggande skolhus, så är ju det i och för sig en inställning som man
tacksamt noterar. Men man måste å andra sidan hoppas, att den viktiga strävan,
som överhuvudtaget vill förflytta dessa isolerade skolor till ett större grannskap
med bygden, skall kunna krönas med framgång, så att dessa ödebygdsskolor
alltmera försvinna.

Vad slutligen beträffar svårigheten att fylla behovet av lärarkrafter. särskilt
vikarier, vid B2- och B3-skolorna. vågar jag framkasta ett förslag. Kunde
icke den anordningen tänkas, att all lärarkraft för att söka ordinarie tjänst
vid A- och eventuellt Bl-skolor skall ha haft ett till två års tjänst vid B2- eller
B3-skola? Därmed skulle för lärarna över lag vinnas en rikare erfarenhet av
vårt folkskoleväsende och av förhållandena på vår landsbygd. Kanske skulle
ävenledes de avlägsnare bygderna tillföras en arbetskraft, som i viss utsträckning
vid närmare bekantskap med bygden i fråga skulle finna sig väl tillrätta
där och måhända komma att för framtiden stanna. Det torde även böra beaktas,
att resekostnaderna för att tillträda ett vikariat vid en avlägset belägen
skola kunna vara så pass stora, att vikariatet ej blir ekonomiskt lönande. Härvidlag
borde staten kunna inträda och verka utjämnande.

Jag tillåter mig uttrycka den förhoppningen, att den av herr statsrådet
nämnda inom skolöverstyrelsen pågående utredningen angående frågan om värdering
av meriter vid tillsättande av lärartjänster även kunde utsträckas att
omfatta tillgodoseendet av lärarbehovet vid B2- och B3-skolorna och att de
synpunkter jag tillåtit mig framföra därvid måtte vinna beaktande.

Fru Västberg: Herr talman! Jag hyser inga förhoppningar att gentemot
både myndigheterna, regeringen, ett nästan enhälligt statsutskott och en nära
kompakt maskulin opinion vinna beaktande för det rättvisa och rimliga kravet i

Onsdagen deli 29 mars 1944 fin.

Nr 12.

Avlöning sanslag till fo I k s kol es em inar ier na. (Forts.)
vår motion, att kvinnorna på lärarbanan skola bli likställda med männen i konkurrensen.
Men jag är övertygad örn att kvinnorna även på denna punkt, liksom
i så många andra liknande frågor under årens lopp, så småningom skola
vinna gehör för sina demokratiska synpunkter i ett demokratiskt samhälle.
Ty jag kan inte tänka mig, att det i längden skall vara möjligt att uppehålla en
ordning, som innebär, att demokratien slutar precis då man når fram till den
majoritet av väljarkåren, som utgöres av kvinnorna. Här föreliggande ärende
kan ju synas mycket ringa, då man ser på dess begränsade praktiska räckvidd,
men örn man betraktar det ur den principiella synpunkten av likställighet i tävlan
mellan könen får det en helt annan och större betydelse.

Utskottsmajoriteten har ju på, ett mycket skickligt sätt lyckats glida förbi
vad frågan i realiteten innebär. Det låter ju så enkelt och bestickande att erinra
om, att då ersättningsbehovet visat sig större beträffande de manliga än beträffande
de kvinnliga lärarna är det endast logiskt att öka utbildningsmöjligheterna
för de förra på bekostnad av de senare. Det skulle vara bara en oresonlig
feminist som skulle kunna ha någonting att invända mot detta formellt
alldeles riktiga resonemang. Även talet örn att man icke får väsentligt beskära
skoldistriktens handlingsfrihet, när det gäller utannonsering av lärartjänster,
låter ju så förledande i en praktiskt resonerande församling av kommunalmän,
att det måste framstå som ett utslag av ensidig feminism att komma med invändningar.
Kommunerna böra väl ändå ha rätt, att utan statlig pekpinne bestämma
en sådan här saki

Men tåg nu och vänd på fjärdingen och betrakta frågan från den andra sidan,
så som vi motionärer gjort! Vi ha sett denna lilla fråga som en fråga,
där det gäller hävdandet och tillämpningen av en redan erkänd och riktig princip.
Den praktiska frågan örn proportionen mellan könen i fråga om elevintagningen
i samseminarierna i Göteborg och Lund är väsentligen avhängig av
principfrågan örn skoldistriktens rätt att godtyckligt utestänga kvinnorna från
tävlan om lärarplatserna. Jag anser det därför nödvändigt att närmare belysa
hur jag ser på just denna principfråga örn könens formella likställighet i konkurrensen
örn tillgängliga platser. Jag vill göra er uppmärksamma på, att även
statsrådet efter den verkställda undersökningen medgivit en viss tendens i
kommunerna mot anställning av kvinnor på lärarbanan.

Grundlagen talar örn förtjänst och skicklighet när det gäller tillsättning av
tjänster. Statsmakterna lia godkänt en lag. som innebär samma formella rätt
för man som kvinna att söka och erhålla olika statstjänster. Vi ha också genomfört
principen örn lika lön för anställda i såväl statens tjänst som i skolväsendet.
Dessutom lia vi beslutat att lärarlönerna skola betalas av staten.
Jag antar också att vi äro eller böra vara eniga om att skolan inte är till
för lärarna utan för barnens fostran och undervisning och att lärarna inte
skola anställas med hänsyn till ovidkommande kommunala intressen utan för
att fylla sin uppgift i skolan. Men trots allt detta kan en skolstyrelse med
ett enkelt beslut sabotera både statens principer och skolans intressen. Man
annonserar blott att en vakant lärartjänst står öppen endast för manliga sökande,
även örn det skulle finnas bättre kvalificerade av det motsatta könet.
Skall nu detta vara att hävda en av statsmakterna fastställd princip om formell
likställighet i tävlan om platser och tjänster och är detta att tillgodose
skolans intressen av att endast den mest förtjänte skall utses till en lärar1
junst?

Det säges att man endast vill möjliggöra för skoldistrikten alf åstadkomma
on bättre anpassning efter olika fall i kommunen. Och man bär särskilt nämnt
att en lärarplats kan vara förenad med skyldighet att undervisa även i manlig
slöjd. Mern vi motionärer lia ju inte motsatt oss att man skall ta hänsyn

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1944 fm.

Avlöningsanslag till folkskoleseminariernci. (Forts.)
till en så rimlig synpunkt vid platsernas besättande. Vi tycka också att skolstyrelserna,
när de lia tre sökande på förslagsrum att välja emellan, skola
kunna få utrymme för ali lämplig anpassning som kan behövas. Men vi anse
verkligen, att det är en utmaning mot kvinnorna och ett fattigdomsbevis
också för männen, örn de skola behöva ett sådant där extra skydd, som statsmakterna
för tjugo år sedan raserade för olika statstjänster, då man på detta
sätt vill hindra kvinnorna att ställa upp i fri och ädel tävlan om tillgängliga
lärartjänster. Jag anser också att det är ett klart missbruk av den kommunala
självbestämmanderätten, att en skolstyrelse skall få tillämpa en dylik
anställningspolitik. Det är av dessa skäl, herr talman, jag tar mig friheten
att yrka bifall till herr Oscar Olssons reservation på denna punkt.

I detta anförande instämde fröken Öberg, fru Andersson och fru Svedberg.

Herr Holmdahl: Herr talman! Jag har begärt ordet för att svara för en
reservation, som finnes avgiven vid denna punkt, nr 145. Nu har departementschefen
här begagnat tillfället att ge svar på en interpellation, och de
talare som sedan yttrat sig ha berört en annan fråga, örn vilken det inte
rått oenighet i utskottet, nämligen rörande bestämmelserna för tillsättning
av folkskollärartjänster och folkskolestyrelsernas rättighet att utannonsera
dessa för manliga eller kvinnliga sökande. Jag skall därför tillåta mig, herr
talman, att med några ord, innan jag går in på mitt egentliga ämne, beröra
denna mycket stora och intressanta fråga, som genom fru Rydh Munck af
Rosenschölds interpellation verkligen har på ett utmärkt sätt, vågar jag säga.
blivit klarlagd i det svar därpå som ecklesiastikministern avgivit. .Tåg skall
göra detta så mycket hellre som den föregående ärade talarinnan, fru Västberg,
enligt min uppfattning inte riktigt angivit vårt nuvarande läge på denna
punkt.

Fru Västberg framhöll att det för närvarande inte förhåller sig så, att
kvinnorna då det gäller tillsättande av folkskollärartjänster äro formellt likställda
med männen. Det måste jag bestämt bestrida, ty våra bestämmelser
rörande tillsättning av tjänster ge visserligen skolstyrelserna rätt att ledigförklara
dessa, än för männen och än för kvinnorna, men de kunna alltid
utesluta en hel rad tjänster från manliga sökande lika väl som de kunna
utesluta en rad tjänster från kvinnliga sökande. Fru Västberg kanske inte
känner till att man inom vissa delar av detta land under decennier kunnat
iakttaga en tydlig tendens — inte minst på landsbygden men också i vissa
städer — att ledigförklara tjänsterna främst för kvinnor, även inom folkskolan.
Det är alltså inte bara en formell anmärkning jag gör här, utan man
har exempel på att vår nuvarande lagstiftning principiellt likställer man och
kvinna, då det gäller tillsättning av tjänster. Det är alltså inte bara ett principiellt
riktigt påpekande jag här gör, utan också i praktiken har det visat
sig, att man på sina håll föredragit kvinnor — liksom man på sina håll föredragit
män. Detta är emellertid mera en anmärkning en passant.

Jag har i rätt stor utsträckning delat den uppfattning som kommit fram
i den här berörda motionen, nämligen att under de senare åren, efter löneregleringarnas
genomförande, det uppträtt en tendens hos skoldistrikten till
förmån för de manliga sökandena på bekostnad av de kvinnliga. Jag blev
därför verkligen mycket glad när jag fick kännedom örn resultatet av den
undersökning skolöverstyrelsen verkställt. Om nian bedömer detta material
objektivt, måste man säga, att det icke är fråga örn en starkt framträdande
tendens, utan den är ännu så länge svag och obestämd. Detta blir så mycket
uppenbarare, örn man observerar, att det skett en nödvändig minskning av

Onsdagen den 29 mars 1944 fm.

Nr 12.

Avlöninu samlag till folks kolesem ina lier na. (Forts.)
kvinnliga tjänster av rent så att säga neutrala skäl. Jag vill erinra om att Stockholms
stad Ilar måst förändra ett par hundra kvinnliga folkskollärartjänster
till småskollärartjänster. Bara detta betyder mycket, när det gäller siffermaterialet
härvidlag. Den minskning av antalet kvinnliga tjänster, som ägt rum.
beror till mycket stor del på omständigheter, sorni icke ha något som helst
att göra med en lust eller olust att anställa kvinnliga, respektive manliga befattningshavare,
utan den är en följd av statsmakternas beslut, då statsmakterna
satte en spärr för möjligheten att i de stora städerna anställa folkskollärarinnor
på småskolestadiet.

Jag hoppas damerna observerat detta. Det är ett mycket intressant förhållande.
att alltså en stor del av denna minskning av kvinnliga tjänster, som
i denna undersökning konstateras Ira ägt rum, beror på förhållanden, som äro
en direkt följd av statsmakternas beslut. En annan omständighet har också
verkat i samma riktning, utan att man därför kan åberopa detta som stöd
för en bestämd tendens hos skolstyrelserna i fråga örn tillsättandet av lärartjänster.
Under de senare fem åren har det varit en mycket vanlig företeelse
att B 2-skolorna indragits och förvandlats till B 3-skolor. B 2-skolorna ha
på mycket goda, sakliga skäl och i undervisningens intresse i allmänhet haft
manliga lärare. När nu dessa skolor förvandlas till B 3-skolor, vad blir följden?
Jo. att dessa B 3-skolor få manliga lärare.

Jag vill påpeka, att jag således till min glädje oell tillfredsställelse finner,
att denna tendens, som jag också trott vara mer utpräglad än den i verkligheten
är, ännu inte har framträtt så tydligt, som vi förmodat. Skulle den bli
alltför framträdande, är det uppenbart, att. man måste ta upp frågan till förnyat
övervägande. Jag tycker att motionärerna också med tillfredsställelse
skulle kunna notera, att statsutskottet för sin del intet haft att erinra mot att
den faktiska utvecklingen på detta område klargöres och följes med största intresse.
Det är ungefär allt vad man från motionärernas synpunkt för närvarande
kan begära. Ty jag frågar inte här bara efter vad som är politiskt möjligt
eller omöjligt, utan jag menar att man på grundval av det föreliggande materialet
egentligen inte kan komma till någon annan slutsats än att man bör
följa utvecklingen på detta område med uppmärksamhet.

Herr talman! Jag skall inte längre uppehålla, mig vid denna stora och i och
för sig mycket intressanta fråga, utan skall nu med några ord be att få motivera
den reservation, som är fogad till denna punkt, nr 145; som de ärade
kammarledamöterna behagade finna är det den andra av dessa reservationer,
på vilken jag står.

Under denna punkt har utskottet haft att behandla frågan örn folkskoleseminariernas
inordnande, vad rektorstjänsterna beträffar, i de bestämda avlöningsgrupperna,
i vilka rektorstjänster vid statliga anstalter skola införas.
Denna fråga har uppskjutits beträffande folkskoleseminarierna, men i fråga
om läroverken har den redan genomförts. Nu skall den genomföras även för
de förra, sedan man sett. att man behöver använda hela denna organisation
för de närmaste åren — till bristningsgränsen, skulle jag vilja säga.

Endast i fråga om en av dessa rektorstjänster har det uppstått delade meningar,
nämligen rektorstjänsten vid stockhol lass cm i u a r i o i. I statsverkspropositionen
föreslås att rektorerna vid alla dubbelseminarier skola hänföras till
avlöningsgrupp I och rektorerna vid våra enkelseminarier till grupp III, med
undantag just för stockholmsseminariet. beträffande vilket departementschefen
föreslagit att det, eftersom det är en provårsanstalt, också bör hänföras till
lönegrupp I. Det förhåller sig nämligen så att statsmakterna, då det gäller de
.statliga läroverken av provursanstaltstyp. redan lia fastställt, att rektorerna

Andra kammarens protokoll 10k''i. Nr 12. (>

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1944 fm.

Avlöning sanslag till folkskole seminarierna. (Forts.)
där skola hänföras till lönegrupp I, oavsett ifrågavarande läroverks storlek.
Nu ha vi två provårsanstalter vid seminarierna. Det ena är dubbelseminariet i
Göteborg, det andra är enkelseminariet i Stockholm. Departementschefen har
sagt, att principen att hänföra rektorerna vid provårsanstalter till lönegrupp
I också bör gälla stockholmsseminariet, emedan — det ligger ju i öppen dag •—
det är så utomordentligt viktigt, att man inte minst vid dessa så att säga dubbla
lärarutbildningsanstalter får de pedagogiskt mest kvalificerade krafter, som stå
till buds.

Utskottsmajoriteten, som består av en röst mer än hälften av statsutskottet,
har inte velat vara med härpå. Man har föreslagit, att stockholmsseminariet
skall bibehållas i lönegrupp II, men att rektor bör få ett lönetillägg på 500
kronor, inte för att anstalten är provårsanstalt, utan därför att antalet avdelningar
under nuvarande tidsförhållanden överstiger grundorganisationens. Jag
tillåter mig alltså framhålla, herr talman, att håda dessa förslag, utskottets
och reservanternas, d. v. s. Kungl. Maj:ts förslag, ekonomiskt äro likvärdiga.
Det blir ingen ökad kostnad, ifall man går på reservanternas eller Kungl.
Maj:ts förslag i stället för på det förslag, som statsutskottet framlagt. Då jag
för min del förordar reservanternas förslag i denna- del, vill jag dels hänvisa
till vad jag nyss sagt örn vikten av att få de främsta krafterna i vår pedagogiska
värld till ledare för dessa provårsanstalter, dels vill jag peka på att utskottet
här gått en helt annan väg än Kungl. Maj:t. Utskottet vill ge rektorn
en lönefyllnad som gör att han skulle få samma lön i stort sett som örn han
hänförts till avlöningsgrupp I. Men man gör det inte med den motiveringen,
att det är en provårsanstalt, utan med den motiveringen att man måste utvidga
antalet klasser vid detta seminarium och att så länge det förhållandet fortfar,
att seminariet har fler klasser än som ursprungligen avsetts, bör rektorn få ett
sådant extra lönetillägg på 500 kronor.

. Jag vill rörande detta resonemang säga, att följden därav blir att. örn vi.
vilket är. mycket sannolikt, under de närmaste åren måste använda alla våra
enkelseminarier på det sätt, varpå vi nu använda stockholmsseminariet, och
förlägga till dessa studentavdelningar, man i princip gått in för att samtliga
dessa rektorer skola få lönetillägg på 500 kronor. Med andra ord: med hänsyn
till. sina ekonomiska konsekvenser går utskottsförslaget längre än Kungl.
Maj :ts förslag.

Jag ber, herr talman, att på dessa skäl få yrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag,
eller till den reservation som är avgiven av herr Johan Bernhard Johansson
m. fl.

Men, herr talman, jag finner, att jag måste säga några ord örn en punkt, som
fru Västberg berörde och som jag glömde att omnämna i början av mitt anförande
och som gällde förslaget örn intagning vid seminarierna. Därvidlag
beklagade sig. fru Västberg över att inte likställighetsprincipen genomförts,
utan att man intog Iler manliga än kvinnliga kandidater. Jag antecknade, att
fru Västberg beklagade sig över att man anför rent formella skäl och åsidosätter
likställighetsprincipen. Jag måste på det bestämdaste opponera mot detta.
Det är inte formella skäl, utan det är högst, reella skäl, och det är reella skäl
sorn framför allt borde beaktas av den kvinnliga folkskollärarkåren. Det är
enligt min uppfattning en absolut riktig princip, att man, när man år efter år
pa grundval av lärarbehovet bestämmer intagningarna vid våra seminarier,
först konstaterar var det största behovet föreligger, örn det är på den manliga
lärarsidan eller på den kvinnliga.

.Enligt min åsikt kommer detta inte att på något sätt rubba, likställighetsprincipen.
Skulle man gå en annan väg betyder det helt enkelt, att man på
nytt kan mana fram en arbetslöshet bland de kvinnliga lärarna, och detta kom -

Onsdagen den 29 mars 1944 fm.

Nr 12.

Avlöning sanslag till f o l le s Ic o l esem mari erna. (Forts.)
mer att för dem medföra en senare befordran och en sämre ställning överhuvudtaget.

Jag har velat säga detta, ty jag kan inte finna att detta är formella skäl
eller någon sorts undanflykter. Jag anser, att skolöverstyrelsen här står på
fast mark och att man här tar verklig hänsyn också till de kvinnliga folkskollärarnas
berättigade intressen.

Fru Rydh Munck af Rosenschöld erhöll på begäran ordet för kort genmäle
och yttrade: Herr talman! Herr Holmdahl yttrade att det förekom likställighet
mellan manliga och kvinnliga folkskollärare såtillvida att man inte bara förbehöll
vissa tjänster för manliga sökande, utan också förbehöll vissa tjänster för
kvinnliga. Men enligt det svar som herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
gav mig nyss hade under de senaste sex åren i 45 % av fallen
plats utannonserats för män och i 16 % för kvinnor. Vad kvinnorna på den punkten
vilja är att överhuvudtaget inga tjänster skola reserveras för endera parten,
utan att samma rätt att söka skall gälla för alla.

Jag skulle också med några ord vilja vända mig mot vad herr Holmdahl
sade örn risken för arbetslöshet bland de kvinnliga lärarna i händelse för stor
procent utexaminerades. Jag har redan i mitt anförande med anledning av
interpellationssvaret framhållit, att om man intar så stort elevantal vid seminarierna,
som svarar emot behovet, kan det riskeras arbetslöshet för någondera,
parten; man måste ju, när man tillsätter platser, välja bland dem som finnas.
Finns det inte tillräckligt många män -— detta skulle i så fall bero på att
kvinnorna vore mera kompetenta — får man vid tillsättandet välja bland de
kandidater som finnas. Man kan inte låta en plats stå obesatt därför att det
inte finns tillräckligt många män utexaminerade. Jag kan inte finna, att det
är en hållbar ståndpunkt, och det är mig angeläget, herr talman, att i likhet
med fru Västberg yrka bifall till den av herr Oscar Olsson avgivna reservationen.

Herr Holmdahl, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle, anförde:
Herr talman! Fru Rydh Munck af Rosenschöld utgår i sitt senaste resonemang
från förutsättningen att önskemålet rörande behörighetslagprincipens^ tillämpande
också på folkskollärar^''än ster vore fullt genomförbart. Örn så varit,
hade jag kunnat förstå resonemanget, men så är icke förhållandet.

Detta är en mycket invecklad och intrikat fråga, och jag tror att även damerna
få erkänna, att det i t. ex. B 2-skolan är ur undervisningens synpunkt
berättigat att tillsätta lärartjänster med manliga sökande, åtminstone så länge
den kvinnliga utbildningen i manlig slöjd är så bristfällig, att i själva verket
få kvinnliga lärare ha erforderlig utbildning på detta område.. Det är. uppenbart,
att det ligger i den svenska folkskolans och i vår undervisnings intresse
att i vissa fall förbehålla somliga tjänster åt män. För min del uppskattar jag
både beträffande A- och B-skolor den kvinnliga arbetskraften i högsta grad,
och jag anser, att man också där behöver kvinnliga lärarkrafter. Men det finns
faktiskt inom olika skolformer fall, där man i undervisningens intresse mäste
se till att man får en manlig lärare, och därför är det hela en mycket komplicerad
fråga.

Så länge nuvarande tillsättningsförfarande och nuvarande bestämmelser
gälla, gäller också vad jag sagt örn de principer man bör tillämpa i fråga om
intagning vid våra seminarier.

Vidare yttrade:

Fröken Nygren: Herr talman! Jag är mycket tacksam för den klara belysning
i siffror som statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet bär givit

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1944 fm.

Avlöning sanslag till folkskoleseminarierna. (Forts.)
åt den mycket omdiskuterade tendensen att förvandla kvinnliga tjänster till
manliga liksom rörande nedgången av antalet kvinnliga tjänster vid våra
folkskolor.

Att denna tendens har förefunnits under många år lia vi alla varit fullt
medvetna örn. Vi ha också vetat att anledningarna härtill varit många. På
folkskollärarinnehåll ha vi varit fullt medvetna örn att förklaringar finnas,
som utan vidare måste godtagas, t. ex. det av herr Holmdahl här påtalade
förhållandet att man vid Stockholms folkskolor måst dra in en hel rad kvinnliga
folkskollärartjänster, emedan de varit placerade på småskolestadiet; man
får ju inte längre statsbidrag till folkskollärartjänster på detta stadium. Samma
förhållanden ha förekommit på ett par andra ställen, t. ex. i Uppsala och
Borås, och detta har naturligtvis i hög grad bidragit till att antalet kvinnliga
tjänster har sjunkit. Dessutom ha vi tjänsterna i de B2-skolor som förvandlats
till B3-skolor, där det kan synas som örn utan vidare en förskjutning gjorts
till förmån för de manliga eleverna. Detta har dock skett helt automatiskt.

Allt detta veta vi. Men vi veta också, att det på sina håll tydligt iakttagits
en vilja att taga tjänster ifrån kvinnorna för att ge dem till manliga lärare,
utan att man haft några reella skäl därtill, och det är väl på den punkten
som fru Västberg talat örn formella — jag skulle vilja säga ovidkommande
skäl. Det är icke skolöverstyrelsen, som är skyldig härtill, utan skolstyrelserna
ute i landet. Det har varit en del ovidkommande skäl, som påverkat opinionen,
men i likhet med herr Holmdahl veta vi, att nian i åtskilliga skoldistrikt klart
och tydligt deklarerat, att man föredrar kvinnliga lärare framför manliga.
Detta har gjort, att vi, trots att det funnits anledning till mycket bekymmer
för de kvinnliga folkskollärarna under en lång följd av år. kunnat se åtminstone
tämligen optimistiskt på frågan oell hoppats att en utjämning småningom
skulle ske. Men krisårens förhållanden med indragna tjänster, som i mycket
högre grad gått ut över kvinnliga lärare än manliga lärare, ha dock medfört,
att antalet tjänster reducerats så pass starkt, att nian ej kunnat lugnt åse förhållandena
utan att åtminstone påtala deni.

Departementschefen säger i år lika väl som tidigare, att han med sitt förslag
inte velat taga ställning till frågan örn den framtida proportionen mellan
manliga och kvinnliga tjänster. Han säger också i interpellationssvaret, att
han ej har anledning antaga, att utvecklingen kommer att gå i påtalad riktning.
Han giver vidare de kvinnliga lärarna en eloge, när han säger, att genom
sin fallenhet för lärarkallet och sin ambition lia nämligen de kvinnliga lärarna
alla förutsättningar för att bibehålla sin position i folkskoleväsendet. Det
där noterar jag med tacksamhet. Örn det vore mera normala förhållanden i
världen och i vårt land. tror jag också att särskilt dessa förhållanden skulle
göra sig gällande. De felaktigheter, som vi nu anse ha smugit sig in, skulle
.således kunna tänkas rättas till av sig själva. Men när det nu år efter år fas
in vid seminarierna ett så mycket större antal manliga än kvinnliga .elever och
som en följd därav examineras ut en större skara manliga än kvinnliga lärare,
kommer man att stå inför det faktum, att det en dag ej finns några kvinnliga
folkskollärare. Örn man vaknar till medvetande om att man gått för långt och
genom att låta ovidkommande skäl tala, skadar .skolans arbete i stället för
att tjäna det, då kan man icke. åtminstone icke så snart som man skulle önska,
vrida förhållandena tillrätta igen. Hade man däremot ansett det lämpligare
att anställa manliga än kvinnliga lärare som undervisare och fostrare i våra
skolor, ja, då hade det varit fullt konsekvent att låta den mer eller mindre
tydligt visade tendensen vara utslagsgivande, när det gäller att bestämma proportionen
mellan manliga och kvinnliga seminarieeleven

I en motion, som varit föremål för statsutskottets behandling, föreslås också,

Onsdagen den 29 mars 1944 fm.

Nr 12.

Avlöning timslag till folkskole se minar lema. (Forts.)
att seminarierna i Göteborg oell i Lund i fortsättningen, som från början var
bestämt, skola stå öppna både för manliga och kvinnliga elever. Det är icke
endast med tanke på proportionen mellan manliga och kvinnliga lärare jag
vill ta till orda för att försvara den ståndpunkten, utan det är en rent principiell
synpunkt, som jag vill lägga på frågan. Jag anser det nämligen lämpligt
och önskvärt från skolans synpunkter, att manliga och kvinnliga elever samtidigt
utbildas i seminarierna, så att de under den tid de få sin utbildning få
tillfälle att gemensamt dryfta skolproblemen. Jag tror att förhållandet mellan
de olika lärargrupperna redan från början blir bättre, örn seminarieeleverna
redan under utbildningstiden få taga ställning till problemen och lära sig förstå
varandras synpunkter på dem.

Så ha vi en punkt, som berördes såväl i motionen som i interpellationen,
nämligen frågan örn annonsering av lärartjänster. På båda hållen har påtalats,
att dessa tjänster annonseras ibland för manlig sökande enbart och ibland för
kvinnlig sökande enbart. Det är ju ganska intressant att se av den statistik,
som ecklesiastikministern här framlagt, att annonsering för allmän ansökan
ökat under de senaste åren. Detta visar, att man i skoldistrikten slagit in på
den väg, som vi här önska få fastslagen. För min del tror jag icke, att det
betyder något avsevärt i fråga örn tillsättandet av tjänsterna, men — och det
är ett förhållande, som ecklesiastikministern också påtalade — när tjänsten
varit annonserad för allmän ansökan kan ju ett skoldistrikt, då man uppför tre
på förslag, välja en av dessa tre, och därvid kan ju väljas en manlig lärare,
om man så vill. eller en kvinnlig lärare, örn man hellre önskar det. Jag är övertygad
örn att i åtskilliga fall när man skall bedöma ansökningar från såväl
manliga som kvinnliga sökande, finnes det någon kandidat med så pass stora
kvalifikationer, att man utan vidare hellre vill ha denne än någon annan medsökande.
Kanhända tar nian då en man, fastän man hellre velat ha en kvinna,
medan man kanske i ett annat fall hellre får en kvinna, fastän man tänkt sig
en man. Sådant tillvägagångssätt vore nog skolan betjänt av. Rent principiellt
vore det rättast att slå in på den vägen. Även örn man följer den principen,
har man därmed icke fråntagit kommunerna deras självbestämmanderätt.

Det är alldeles riktigt, att många skäl tala för, att man annonserar en plats
för manliga sökande. Man vill t. ex. lia en manlig lärare, som är kompetent
i slöjd. Örn man alltså vill ha en i visst avseende särskilt kvalificerad kraft,
och t. ex. sätter in i annonsen, att den som erhåller tjänsten skall vara skyldig
undervisa i slöjd, då kan ju icke en kvinnlig folkskollärare söka tjänsten, ty
hon är vanligen ej behörig söka i sådant fall. Har hon i övrigt full kompetens
för tjänsten, och är hon dessutom även kompetent att. undervisa i manlig
slöjd, bortfaller emellertid det skäl, som herr Holmdahl talade om.

Jag har med dessa ord velat motivera mitt yrkande örn bifall till herr Oscar
Olssons vid utskottets utlåtande i denna punkt fogade reservation.

Jag vill emellertid i detta sammanhang också ta upp den andra frågan, som
herr Holmdahl var inne på, nämligen frågan örn rektorstjänstcrna vid seminarierna.
Jag har också funnit det anmärkningsvärt, att utskottsmajoriteten
frångått Kungl. Maj:ts förslag, när det gäller stockholmsseminariets hänförande
till grupp T. Man har från utskottsmajoritetens sida sökt göra en utjämning
genom att föreslå en lönekompensation, varigenom utskottets förslag
ekonomiskt ej skulle innebära någon skillnad mot Kungl. Maj :ts förslag. Men
mera anmärkningsvärt är, att utskottsmajoriteten gått ifrån Kungl. Maj:ts
förslag. Dels är ju, som herr Holmdahl talade örn, Stockholms seminarium
också provårsseminarium, vilket borde vara motiv nog för att hänföra det till
grupp I. Ett förhållande som jag tycker ytterligare talar för samma sak är,
att till Stockholms seminarium även är förlagd denna långa hjälpskolekurs.

Nr 12.

0n6dagen den 29 mars 1944 fm.

8(3

Avlöning sanslag till folkskoleseminarierna. (Forts.)

Den som vet vad den innebär i ökat arbete och ansvar för rektor måste finna
det angeläget att genom att i lönehänseende hänföra Stockholms seminarium
till grupp I göra vad man kan för att få den bästa tänkbara kraften på den
tjänsten.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till den av herr Johan Bernhard
Johansson m. fl. vid utskottets utlåtande fogade reservationen.

Herr Holmdahl erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Fröken Nygren uttalade bekymmer för att man, örn man på detta
sätt ändrar proportionen mellan manliga och kvinnliga elever vid intagning
till seminarium, kan komma i den situationen, att man får så få kvinnliga folkskollärare,
att de icke täcka behovet. Jag vill häremot erinra örn, att man ju
genom den undersökning av lärarbehovet, som enligt vad fröken Nygren vet
göres år efter år, följer förhållandena steg för steg och därigenom omedelbart
kan rätta mun efter matsäcken. Jag tror alltså icke, att den risken är så stor.

Sedan kom fröken Nygren in på yrkandet örn att folkskollärartjänsterna
skola utannonseras utan att det angives, örn de avses för manliga eller kvinnliga
sökande. I anledning härav vill jag fästa uppmärksamheten på, att damerna
icke synas ha tänkt på att de på detta sätt i själva verket få mindre
trygghet för att tjänsterna besättas av kvinnliga sökande. Nu är det dock så,
att en grupp av tjänster annonseras för manliga lärare och en annan grupp
för kvinnliga lärare. Sedan ha vi en mellangrupp av tjänster, vilka annonseras
utan angivande av örn de skola besättas med manliga eller kvinnliga sökande.
Tar man bort möjligheten att annonsera särskilt efter kvinnlig respektive
manlig sökande, kan det innebära en större otrygghet för de kvinnliga sökandena
än som nu råder.

Jag har endast velat fästa uppmärksamheten vid detta, då jag tycker, att
man i dessa resonemang på ett egendomligt sätt bortsett från detta uppenbara
förhållande.

Fröken Nygrell erhöll jämväl på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Det säges i propositionen i år ävensom nu i diskussionen,
att man, på grund av den tendens, som under de gångna åren visat sig att
manliga lärare hellre tagas än kvinnliga, fått lov att ta in flera manliga elever
vid seminarierna. Jag tänker mig, att det kan bli en tendens i motsatt riktning,
örn man kommer underfund med, att det icke är till skolans bästa örn
antalet kvinnliga lärare minskas. Men om det ej finnes någon kvinnlig lärarreserv,
kan ej denna tendens komma till uttryck, och så fortsätter proportionen
mellan manliga och kvinnliga elever vid seminarierna att bli den, som under
dessa orosår blivit fastslagen. Det är detta jag blivit bekymrad för.

Herr Holmdahl talade örn, att det skulle innebära ett visst riskmoment för
lärarinnorna, örn alla lärarplatser annonserades till allmän ansökan. Ja, jag
har också varit inne på, att det kan ligga en viss fara däri under dessa år, då
man på grund av ovidkommande skäl hellre tar manliga än kvinnliga lärare.
Jag har dock varit optimistisk nog att tro att skoldistrikten, örn de besluta sig
för att annonsera en tjänst för allmän ansökan, skola se till, att man får den
mest meriterade, att man alltså icke skulle slå ut kvinnorna, när de äro lika
meriterade eller, vilket man nästan skulle kunna tro många gånger, äro mera
meriterade. De ha ju färre tillfällen att söka tjänster, och de ha stått och väntat
länge, varför de vid sådana tillfällen kunna hävda sig i fråga örn meriter
vid ansökningstillfällena. Jag vågar tro, att våra skolstyrelser komma att
vara så lojala, att de tillsätta den bäst meriterade, oavsett örn denne är man
eller kvinna.

Onsdagen den 29 mars 1944 fm.

Nr 12.

Avlöning samlag till folkskoleseminarierna. (Forts.)

Herr Holmdahl, som på begäran ånyo erhöll ordet för kort genmäle, anförde:
Herr talman! Fröken Nygren misstar sig alldeles, örn hon tror att skolöverstyrelsens
förslag i fråga örn proportionen mellan manliga och kvinnliga
elever vid seminarierna bygger på denna eventuella tendens, som påtalas i interpellationen
och som vi nu diskutera. Denna tendens har ej haft med saken
att göra. utan den hänför sig till den faktiska bristen eller det faktiska överflödet
på manlig och kvinnlig lärarkraft, som varje år framgår av folkskoleinspektörernas
rapporter. Det är något helt annat och påtagligare.

Fru Rydh Munck af Rosenschöld, sorn nu på begäran erhöll ordet för kort
genmäle, yttrade: Herr talman! Vad herr Holmdahl nyss sade är just vad vi patalat.
Den förskjutning han åsyftar gör sig gällande på grund av tendensen att
föredraga manliga lärare, och det är därför, som vi vilja motverka utexaminerandet
av ett större antal manliga än kvinnliga seminarister.

Härefter anförde:

Herr Jacobson: Herr talman! Jag gör visserligen icke anspråk på att vara
lika sakkunnig på detta område som interpellanten. Jag kail endast åberopa
ett ordförandeskap i ett av landets skoldistrikt, och det torde icke räcka långt,
när det gäller all den lärdom, som kan mobiliseras på det andra hållet. Men
jag har ändå tagit mig friheten begära ordet för att säga något i frågan.

Det är nog riktigt det påståendet, att man, när man skall välja mellan manliga
och kvinnliga lärare, oftast får manliga lärare, men det är ju inte alltid
säkert att det går så. Det har emellertid åtminstone i de fattiga ödebygdskommunerna
— jag talar ej örn Stockholm, där interpellanten är bosatt — uppstått
en viss tendens till att taga hänsyn till de krav på bostäder som resas av
lärarna. Lagstiftningen har ju visserligen i någon mån uppmjukat de gamla
bestämmelserna, men man kan inte begära, att lärarna skola sitta i ödebygden
utan att ha husrum. Åtminstone i mitt eget skoldistrikt ha vi ofta tagit hänsyn
till bostadens beskaffenhet. Har den varit lämplig för kvinnlig sökande,
ja, då har tjänsten utannonserats för kvinnlig sökande. Så enkelt är det. Man
kan ej absolut påstå, att männen alltid bli favoriserade.

Det är emellertid inte detta som uppkallat mig, utan en annan omständighet.
Jag har funnit interpellationen på något sätt beklämmande. Jag tycker,
att det tyder på en brist på solidaritet från kvinnornas sida, som är sorglig
och beklaglig. Örn t. ex. herr Ryling vore ordförande i Sveriges folkskollärare förbund

_ han är vice ordförande där — eller t. ex. herr Skoglund i Umeå

eller någon annan vore det, då vore det, det försäkrar jag, mina damer och
särskilt interpellanten, fullständigt uteslutet, otänkbart att en manlig kollegaskulle
väcka en interpellation, örn någon påstod att männen komma till korta
inför damerna. Men det hindrar icke, fastän vi i denna kammare lia ordföranden
i Sveriges folkskollärarinneförbund, att ett annat fruntimmer går förbi
henne och interpellerar i denna sak.

Herr talman! Jag har ej något yrkande, men jag tycker det är beklagligt,
att solidariteten är så dålig bland kvinnorna i kammaren.

fiori'' Svensson i Grönvik: Herr talman! Debatten i donna punkt har redan
pågått länge, och det är väl ej mycket mer att vinna med ett ordbyte mellan
de manliga och de kvinnliga intressena här. Även med risk att jag kommer
att anses tillhöra den kompakta markulina opinion, som motsätter sig de åtgärder,
som de kvinnliga ledamöterna av kammaren vilja lia genomförda, skall
jag inte blanda mig in i diskussionen på den punkten.

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1944 fm.

Avlöningsanslag till folkskoleseminarierna. (Forts.)

Jag har begärt ordet i anledning av den reservation, som herr Holmdahl
yrkade bifall till. Den avser den del av utskottsutlåtandet som rör gruppindelningen
av rektors tjäll sterna vid seminarierna. Jag ber att få påpeka,
att utskottet i detta fall följt allmänna lönenämndens linje. Allmänna lönenämnden
har framhållit, att folkskoleseminariet i Stockholm är ett enkelt
seminarium, men att det, på grund av att det är provårsseminarium, redan
tidigare uppflyttats en lönegrupp högre än de andra enkla seminarierna. Alltså,
enkla seminarier tillhöra grupp lil, men på grund av att detta seminarium
är provårsseminarium har det redan tidigare placerats i grupp II. Därmed
har enligt lönenämnden den placering, som tillkommer detta seminarium,
också kommit det till del. Därutöver föreslår lönenämnden ett tilläggsarvode
på 500 kronor att utgå, därest arbetet på grund av klassernas antal skulle
bli väsentligt större än vid andra dylika seminarier. Det är givetvis ingenting
annat än en principfråga, huruvida pengarna skola utgå i form av uppfattning
i lönegrupp eller i form av arvode. Det är riktigt såsom herr Holmdahl
säde, att ekonomiskt inverkar det inte örn beslutet går i utskottets eller
i reservanternas riktning, men jag anser personligen — och jag har antytt
det till dem som tillhöra utskottsmajoritelen — att det är riktigare att följa
lönenämndens linje än Kungl. Maj:ts.

Sedan vill herr Holmdahl varna för de konsekvenser som kunna bli följden
av att följa utskottsmajoritetens förslag, ty örn man blir nödsakad att fortsätta
med utbyggandet av de övriga enkla seminarierna ute i landet i den
utsträckning som man nu gör i Stockholm, skulle detta enligt utskottets förslag
föra med sig, att man finge ge ett arvode på 500 kronor även åt dessa
övriga seminarier. Gentemot detta vill jag säga att det är alldeles uppenbart,
att örn det utökade arbetet för rektorerna vid seminarierna motiverar en dylik
åtgärd och denna tillämpas vid seminariet i Stockholm, bör detsamma ske
i vilken del av landet det än må inträffa. Det lia vi som stå för utskottets
ståndpunkt varit på det klara med, och därför ha vi också anslutit oss till
de synpunkter som lönenämnden anfört och som jag här sökt redogöra för i
största korthet. Med den ställning, som utskottsmajoriteten intagit, sker ingen
orättvisa men rättvisa åt alla håll, men det förändrar inte principerna för
grupperingen. Det är endast rektorerna vid dubbelseminarierna som från början
varit avsedda att komma i lönegrupp I.

Sedan, herr talman, skulle jag bara vilja framföra en reflexion i anledningav
den situation, i vilken vi nu stå, med väsentligt utökade behov av nya
lärarkrafter. Vi hade på andra avdelningen den uppfattningen — och den har
också biträtts av generaldirektör Holmdahl — att man beskurit utbildningsmöjligheterna
vid våra seminarier i alltför stor utsträckning. Det skedde under
den motiveringen att det var onödigt, det var slöseri att på det sättet utbilda
flera lärarkrafter än som egentligen behövdes för dagen. Nu visar det
sig i vilken situation vi kommit på grund av denna missriktade sparsamhet.
Jag tror det varit klokt om begränsningen gjorts mindre, örn vi med andra
ord vid våra seminarier utbildat något flera elever till lärare än vi lia gjort.
Då hade det gått mera normalt. Nu befinna vi oss i en ställning, som det är
rätt svårt att bemästra.

Herr talman! Jag har med detta velat motivera den ståndpunkt, som vi i
huvudsak intagit inom utskottsmajoriteten, och jag ber att med det sagda få
till alla delar yrka bifall till utskottets förslag.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Bagge: Herr talman!
Anledningen till att Kungl. Maj:t intagit den ståndpunkt, som sammanfaller
med vad som råkat bli reservation i statsutskottet, är att både Kungl. Majit

Onsdagen den 29 mars 1944 fm. Nr 12. 89

Avlöning nansia c/ till folkskoleseminarierna. (Forts.)
och riksdagen nied hänsyn till den stora betydelsen av att knyta verkligt framstående
pedagoger som ledare för lärarutbildningen lia velat lägga saken på
detta sätt. Jag har mycket svårt att inse, att utbildningen av lärare vid seminarierna
inte skulle vara lika viktig som utbildningen av läroverkslärare, och
det är anledningen till att jag för min del anser att det här gäller en viktig
princip som man bör hålla på. Därför bör rektorn vid folkskoleseminariet i
Stockholm placeras i första lönegruppen.

Riktigt likgiltigt ur ekonomisk synpunkt är det inte, örn man går den ena
eller andra vägen. Örn man biträder majoritetens ståndpunkt är det, som den
föregående ärade talaren sade, givet, att då blir man tvungen att lämna motsvarande
bidrag vid andra seminarier. Jag är inte så säker på att man är
tvungen i och för sig att göra det, men örn man ger 500 kronor till rektorn
för folkskoleseminariet i Stockholm, som bör lia pengarna på grund av helt
annan anledning, därför att han anses lia så särskilt stora arbetsuppgifter
av tillfälliga orsaker, då vill jag säga att exempelvis vid Karlstads seminarium
är det precis samma historia. Där kommer omedelbart ett krav på en
motsvarande ökning, och så undan för undan. Således, den ståndpunkt som
majoriteten av statsutskottet har intagit, är dyrare än den som Kungl. Majit
och reservanterna anslutit sig till. För mig är emellertid uppriktigt sagt
inte detta det väsentliga, utan för mig är det väsentliga, att jag tycker det
är något motbjudande i att därför att det här gäller ett seminarium, alltså
en utbildningsanstalt för folkskollärare, man skall fästa mindre vikt vid
nödvändigheten att få verkligt framstående pedagoger som ledare än när det
gäller utbildning av läroverkslärare. Jag tycker det är lika viktigt i båda
fallen, och därför anser jag att det är principiellt riktigast att följa reservationen
och alltså gå på Kungl. Majits förslag.

Fru Rydh Munck af Rosenschöld erhöll på begäran ordet för kort genmäle
och yttrade: Herr talman! Jag begärde ordet för replik till herr Jacobson.
Jag tror inte herr Jacobson behöver vara ängslig för frågan om lojaliteten
mellan kvinnorna i riksdagen. Det är väl tvärtom så, att det kan vara kanske
en smula obehagligt för ordföranden i folkskollärarinnornas förening att interpellera
i en fråga som denna, och det var sannerligen inte av bristande lojalitet
som ett annat fruntimmer tog sig för att framställa denna interpellation.
Dessutom har ju fröken Nygren motionerat i samma riktning och alltså inte
varit rädd att klä skott i frågan.

Men, herr talman, jag skall tillåta mig att ställa en allvarlig fråga till herr
Jacobson, örn han anser, att inte vem som helst av kammarens ledamöter
Ilar rätt att interpellera i en fråga. Jag är visserligen ganska ny i kammaren,
men jag har fattat det så att man har interpellationsrätt.

Jag vill också tillägga, att vi veta inte i närvarande stund, hur männen
i samhället skulle ställa sig, örn kvinnorna vore en sådan övermakt att kämpa
emot som männen för närvarande liro för kvinnorna. Det förefaller mig som
örn männen redan nu inte vöre så förfärligt ängsliga för detta resultat. Något
i den riktningen koni fram i herr Jacobsons yttrande, när han talade örn att
om en bostad är liten och dålig, då annonserar man platsen ledig för en kvinna.
Det förefaller inte som örn man då precis lade kompetenssynpunkter på den
lärarkraft man anställde. Är det så, att bostaden är för liten för en man och
man ändå bra gärna vill lia en man, lyckor jag det är rimligt att man utvidgar
bostaden.

Fröken Nygrell erhöll jämväl på begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Jag vill bara fästa uppmärksamheten på att jag väl inte

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1944 fm.

Avlöning sanslag till folkskoleseminarierna. (Forts.)
sitter i riksdagen sorn representant för Sveriges folkskollärarinnors förbund
utan som representant för valmanskåren i Gävleborgs län.

Herr Jacobson, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle, yttrade:
Herr talman! Fru Rydh fann det förståndigare att utvidga lärarbostaden,
örn den var för liten. Det stöter emellertid på ekonomiska svårigheter, men
det är kanske en sak som inte fru Rydh begriper.

Till svar på frågan, huruvida det inte står var och en kammarledamot fritt
att interpellera, vill jag säga: Behövs det något svar på det? Jag hade annars
trott att den som var ledamot av denna kammare åtminstone hade så pass
kännedom örn gällande grundlagar, att vederbörande visste att man har rätt
till detta.

Härpå anförde:

Fru Rönnebäck: Herr talman! Jag har ingen anledning att ur lärarsynpunkt
yttra mig örn det problem, som vi nu debattera. Jag har begärt ordet
därför att jag inte kan låta bli att giva uttryck åt en viss oro, som man hyser
på skilda håll inför de tecken som tyda på en åtminstone begynnande tendens
att utbyta kvinnliga lärare i folkskolan mot manliga. I två avseenden synes
denna oro också vara berättigad. Det ena gäller B3-skolorna, där lärarna skola
undervisa också på småskolestadiet. Det har ju alltid ansetts att kvinnliga
lärare skulle vara mera lämpade att taga hand örn barnen i småskolan, och
den som själv har små barn vet ju, vilket ofantligt tålamod som krävs av
dem som skola ha hand om barnen i småklasserna. Jag för min del är alldeles
övertygad örn att kvinnliga lärare ha mera tålamod och naturlig fallenhet
för att taga hand örn barnen i småskolan. En utveckling som leder till
att de kvinnliga lärarna i denna skolform ersättas av manliga anser jag för
min del vara otillfredsställande.

Det andra avseendet, i vilket man kan hysa oro, gäller sexualundervisningen,
som nu har införts i skolorna. Det är ju ett mycket ömtåligt område, där man
måste ställa mycket stora krav på finkänslighet och takt av dem som skola
leda denna undervisning. Jag kan inte hjälpa att jag tror, att kvinnliga lärare
med sin större intuition och finkänslighet ha större fallenhet att leda den
undervisningen än manliga.

Som tidigare ledamot av skolstyrelse har jag också sett prov på att den
tendens, som vi här tala örn, har tagit sig uttryck i att man utan de sakliga
skäl, som här ha åberopats, beslutar att förvandla kvinnliga lärartjänster till
manliga.

Yad beträffar det yttrande, som fälldes här av herr Jacobson, så kan man
ju förstå, när man hör det, hur en sådan tendens kan uppkomma och göra sig
gällande, och jag kan inte annat än uttrycka mitt beklagande av att ordföranden
i Sveriges största skoldistrikt bedömer den frågan på det sätt som kom
till uttryck i hans yttrande.

Utifrån de synpunkter, som jag här har framfört, kan jag, lier]- talman,
inte komma ifrån en känsla av oro inför den utveckling, som har uppkommit,
och därför ber jag att få yrka bifall till den reservation, som avgivits av herr
Oscar Olsson.

Herr Fröderberg: Herr talman! Då det inte är vanligt att man stiger upp
och instämmer med ett statsråd, skall jag nu be att å mångas vägnar få framföra
ett tack till herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet för
det utomordentligt sakliga och rediga anförande han här höll och som klarlade
många av frågorna som man tvistar om.

Onsdagen den 29 mars 1944 fm. Nr 12. 91

Avlöning sanslag till folkskoleseminarierna. (Forts.)

När jag begärde ordet var det egentligen för att yttra något om en annan
sak än den. som nu debatteras, men jag skall ändå be att få säga några ord också
i denna sak. Jag vill då först bara yttra vad jag sade i fjol i samma fråga, att
här liksom på alla andra områden bör väl lagen om tillgång och efterfrågan
få gälla. Örn det är större efterfrågan på manliga lärare, böra val också seminarierna
ställa så, att denna efterfrågan blir tillgodosedd. Annars uppstår
ju en dag det förhållandet, att det är slut på de manliga lärarna, och när
distrikten till vissa tjänster vilja ha sådana, finns det till slut ingen annan
utväg än att distrikten tvångsmatas med kvinnliga.

Jag kan inte underlåta att påpeka, att den genomgående tråden i interpellantens
anförande var präglad av ett kårintresse. Emot detta vill jag ställa föräldraintresset,
fastän jag inte ser det precis på samma sätt som fru Rönnebäck
gör. Det är ju så, att när skolstyrelserna i socknarna annonsera dessa tjänster,
stå de i mycket livlig kontakt med föräldrarna i den del av socknen, där
skolan ligger, och det är de som på detta demokratiska sätt få fälla utslaget.
Jag tycker att bara detta är ett bevis för att det finns demokrati på området
och inte motsatsen. Jag skall relatera ett visst fall i en grannsocken till min
egen.

Det var för några år sedan, jag tror det då fanns 35 lärartjänster i socknen,
men bara en enda manlig. Det var klockaren. Det sades, att det var omöjligt
att få en manlig lärare dit, så länge prästen var ordförande i skolrådet Det
var på den tid. då prästen var självskriven ordförande. Det berodde också till
stor del på bostäderna. Här blev nyss herr Jacobson missförstådd. Han menade
inte, att det var lägre standard på de bostäder, man bjöd lärarinnorna —
standarden är nog lika hög — men det var två rum och kök, och det räckte för
en lärarinna men inte för en lärare. Tog nian dit en lärare, fick man betala
honom ett extra hyresbidrag, och det drog man sig för. Det var alltså inte på
det sättet, att man ansåg, att kvinnorna kunde ho i sämre bostäder än männen.
Emellertid, i denna socken, en B3-skola, kom lärarinnan att bli pensionerad,
och så kom man till mig från byn, där skolan var belägen, och säde: »Du måste
hjälpa oss att få hit en manlig lärare, vi vilja absolut lia en sådan.» »Är n.i
inte nöjda med lärarinnan ni haft då?» »Jo, men vi vilja lia en som vistas hos
oss och som liksom växer in i bygden.» Jag hjälpte dem skriva, och småningom
fingo de en manlig lärare. Förut hade lärarinnan rest bort efter sista skoldagen
och varit försvunnen hela ferierna och kommit hem kvällen innan skolan skulle
börja. Nu fingo de en manlig lärare. Han bildade familj, han stannade kvar
året runt, hans barn lekte med bygdens barn. han anlade skolträdgård, var
idrotts- och orienteringsledare, undervisade i kurser o. s. v. och växte så fast:
i bygden, att man nu inte kan tänka sig ett utbyte i andra riktningen.

Detta är bara ett exempel på hur det sker på mångå håll ute i bygderna.
,Vi vilja inte påstå, att kvinnorna äro sämre undervisare, tvärtom. Jag tror,
att de många gånger äro mera nitiska än vi. Men det är just dessa andra förhållanden
som göra, att man vill ha en lärare i de skolor, där det bara är en
enda kraft som arbetar. Är det två, blir del ofta en manlig och en kvinnlig.
Det är således inte enbart detta, att man i en lärare ofta får en kommunal
medarbetare, utan det är mycket annat som spelar in, och ,,ag tror, att delkommer
att fortsätta att vara på det sättet.

Jag tror inte vi behöva riskera, att det hastigt slår örn och blir så stor
efterfrågan på lärarinnor, att det inte finns tillgång på dem. För övrigt, de som
äro måna örn att kvinnorna i en framtid inte skola bli arbetslösa, böra väl inte
gå in för en överproduktion av kvinnliga lärare!

Detta var några ord i en sak, som jag inte hade tänkt yttra mig örn. Vad jag
tänkte säga, är något annat. När jag för cirka 30 år sedan gick på seminariet i

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1944 fm.

Avlöningsanslag till folkskoleseminarierna. (Forts.)

Tjppsala, läste jag med .stort intresse artiklar om den s. k. ståndscirkulationen
och blev anhängare av den idén. Så fort det restes några hinder emot den,
då reagerade jag. På den tiden var det ju så, att 80—90 procent av eleverna vid
ett seminarium, både manliga och kvinnliga, kommo från rena landsbygden
utan annan underbyggnad än folkskolan. Ofta voro de gamla. Själv var jag
både gift och hade barn, när jag kom till seminariet, och jag var ingalunda den
äldste. Det var alltså elever från det arbetande folket, som kommo till seminarierna
för att utbilda sig och sedermera därifrån skickades ut i bygderna, och
.jag tror icke, att de voro sämre lärare än andra. Nu är det någonting helt annat.
Efter en del år restes de första skrankorna. Vederbörande skulle ha realskolexamen
eller motsvarande utbildning. Alltså kunde inga andra komma in än
sådana, som voro från hem, där man hade råd att kosta på barnen åtminstone
realskolexamen. De personer, som haft kontakt med arbetet ute i livet, blevo
på det sättet i regel utestängda. Och nu kommer jag fram till vad jag vill
peka på i detta sammanhang, nämligen att undan för undan den tvååriga
seminariekursen alltmera uttränger den fyraåriga. Fortsätter denna tendens
längre, äro vi väl snart framme vid att det blir bara den tvååriga linjen kvar
vid seminarierna. För att komma in på den linjen, fordras det som bekant studentexamen.
Fattiga människor, som icke ha råd att kosta på sig så mycket,
bli mer och mer utestängda. Seminarierna bli en ^bildningsanstalt för privilegierade,
för dem som komma från mera förmögna hem och ha kapital
bakom sig. Det är denna utveckling jag reagerar mot, och därför har jag velat
få dessa mina ord till protokollet.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Herr Ryling: H err talman! dag undrar, örn icke en del av dem som varit
uppe och talat i denna sak och framför allt den som interpellerat givit frågan
större proportioner än den i själva verket har. Jag är också övertygad örn att
när interpellanten och med henne intresserade fingo del av det svar statsrådet
gav och av den utredning skolöverstyrelsen gjort, de blevo ganska besvikna
över att det icke skett en större övergång från kvinnliga till manliga lärarbefattningar.

Själv vill jag deklarera som min uppfattning, att det givetvis är värdefullt
och nödvändigt, att vi här i landet få behålla både manliga och kvinnliga lärare,
och jag vill som talesman för den manliga kåren — örn jag får uppträda
såsom sådan — uttala, att det finns intet som helst önskemål hos de manliga
lärarna att få bort de kvinnliga kollegerna, utan vi tro, att det mycket väl kan
finnas arbetsuppgifter för båda parter. Anledningen till att den berörda tendensen
visat sig — och visat sig stark enligt vad många vilja göra gällande
— kan nog vara att söka i en hel del förhållanden.

Redan 1937, då löneregleringen genomfördes och det var debatt här örn likalönsprincipen,
varnade jag för denna princip och motiverade min varning med
att saken en gang i framtiden skulle bli till skada för den kvinnliga kår, som
det här gäller. Det kanske icke är så underligt, örn de, som sitta i skolstyrelserna
ute i bygderna och skola avgöra just sådana frågor som vi här behandla,
ibland taga sig en funderare. En ny innehavare av en lärarbefattning skall
väljas, och man får reda på att denne nye innehavare måste ha tre rum och
kök, ehuru bostaden bara är byggd nied två rum och kök. Man gör då den
reflexionen: här ha vi infört likalönsprincipen, som stadgar att manliga och kvinnliga
lärare skola ha exakt samma förmåner. Men är det då verkligen rimligt, att
en kvinnlig innehavare av tjänsten får ett extra tillskott i lön därför att bostaden
icke innehåller tre rum och kök? Jag vet massor av lärarinnor ute i bygderna,
som själva reagera mot att ett tredje rum måste inredas och säga, att de vore

Onsdagen den 29 mars 1944 fm.

Xi 12.

Avlöning sanslätt till fo 1 k s kole Seminarierna. (Forts.)
mera betjänta av att få behålla bostaden med två rum och kök, då det är dyrbarare
att möblera en större båstad och besvärligare att sköta den.

Men, herr talman, det finns också en annan synpunkt, som man måste lägga
på problemet, något som jag tror att en del skolstyrelser lia gjort. De militära
inkallelserna lia i mångå fall komplicerat frågan. En ung lärare, som är gift
och har barn, sitter som extra ordinarie i en socken. Så blir han inkallad på
längre eller kortare tid. Det skall väljas ny lärare i socknen, och då säger skolstyrelsens
ledamöter: det är ganska synd örn denne man, som sitter som extra
ordinarie och alltså bär mindre lön och en mindre säker plats; varför skulle
man icke söka finna möjligheter att få en manlig lärare till platsen, så att
denne lärare får en säkrare ställning än han har? Denna situation räknar jag
nu emellertid som en krisföreteelse, något som försvinner så fort kriget är över.
Därför tror jag icke. att man skall överdriva saken och göra den större än den
verkligen är.

Jag skulle sedan till fru Rönnebäck vilja säga, att vad hon i detta sammanhang
påpekar är riktigt, nämligen att det är värdefullt att ha kvinnliga lärare
i B3-skolorna, de skolor alltså, där småbarn undervisas, och det finns intet
större intresse hos de manliga lärarna att konkurrera med folkskollärarinnorna
i avseende å B3-skolorna. Men alla känna vi alltför väl till, att dessa B3-skolor
i allmänhet ligga synnerligen isolerade, många gånger ute i ödebygderna. Då
tager sig skolstyrelsen en funderare på saken och kommer till det resultatet,
att hellre än att sätta en lärarinna till att bo ensam däruppe i en bygd, där
hon kanske icke får någon granne på 1 km avstånd, sätter den dit en manlig
lärare, som har familj och större möjlighet att kunna klara sig där. Det finns
dock en del lärarinnor, som kommit till sådana ensliga platser och tyvärr blivit
fullkomligt psykiskt nedbrutna av att arbeta under dylika förhållanden.

Vidare vill jag påpeka, att anledningen till att det blivit ett större antal
folkskollärare i B3-skolorna sammanhänger med det förhållande, som herr Holmdahl
och även några andra voro inne på, nämligen att många B2-skolor tyvärr
genom den s. k. rationaliseringen förändrats till B3-skolor. Då följer givetvis
den lärare, som varit placerad i en B2-skola, med till B3-skolan. Men är det
så, att damerna vilja att vi skola få kvinnliga lärare i stället i B3-skolorna, möter
det intet som helst motstånd från de manliga lärarnas sida, om lärarna bli
förflyttade till andra platser och lärarinnor rycka in i B3-skolorna. Man kan
ju icke avskeda ordinarie lärarare därför att staten går in för rationalisering.

Jag tror, att det var interpellanten som var inne på förslaget örn att man
skulle få till stånd något som liknade tredjegångstillsättningen av präster. Meli
kunna vi icke vara överens örn åtminstone i denna kammare, att vi skola be
högre makter bevara oss från att få en ny form för irritation. Denna tredjegångstillsättning
av präster har debatterats i det oändliga, och så sent som
i går debatterades den i första kammaren. Jag tror icke, att det skulle bli till
båtnad för de kvinnliga kollegerna, om de skulle påtvingas en kommun genom
en sådan tillsättning. Det är nog nödvändigt, alf Jon som blir vald till
lärare även bär möjlighet att redan från början få en sådan ställning inom kommunen,
att det icke blir onödiga irritationer. Ty det finns kanske större anledning
till irritation mellan målsmän och lärare än mellan församling och präst.

Vidare skulle jag vilja säga, att kommer det något förslag om att kommunerna
fråntagas rätten att själva avgöra dessa frågor, är jag mycket rädd för utvecklingen.
Ty på det ena området efter det andra naggar staten på den kommunala
självbestämmanderätten. Och, herr talman, jag måste för min del hävda,
att den kommunala självbestämmanderätten här i landet är den starkaste
och den bästa grunden för alf- bibehålla en demokratisk ordning i vårt land.
Börja vi göra inskränkningar på det området och taga vi ifrån kommunerna det

Xr 12.

Onsdagen den 29 mars 1944 fm.

Avlöningsanslag till folkslcoleseminarierna. (Forts.)
ena arbetsfältet efter det andra, komma vi kanske också att därmed öppna inkörsporten
för ett system, som dess bättre är fullt främmande för svensk mentalitet.

Till sist skulle jag med anledning av vad interpellanten sade örn möjligheten
att skaffa vikarier till B2-skolor och B3-skolor vilja ge henne fullkomligt rätt
i att det kanske blir nödvändigt att uppmuntra lärarfolket att söka just till sådana
ensliga skolor. Här föreligger nämligen det förhållandet för närvarande,
att en lärare, som blivit placerad i en ödebygdsskola, är så gott som för ali tid
landsförvisad till den platsen, eftersom man i städer och tättbebyggda orter
anser, att en lärare, som tjänstgjort i en ödebygdsskola, icke är kvalificerad att
sköta en tjänst i en A-skola. Jag anser precis motsatsen. Jag skulle önska en
sådan ordning, att samtliga nyexaminerade lärare skulle placeras i en sämre
och lägre skolform, där de lärje sig vad det betyder att sköta en sådan tjänst
med dåligt material och kanske dåliga lokaler. Så småningom kunde de sedan
förflyttas till en bättre skolform och där få känna större trevnad.

Jag sitter med i den s. k. meritvärderingskommittén, som arbetar inom skolöverstyrelsen,
och skolöverstyrelsen kommer snart, efter att ha hört lärarkårens
representanter, att framlägga ett förslag, vilket jag hoppas skall få en sådan
utformning, att tjänsteåren komma att värderas något bättre än nu sker, varigenom
det blir bättre möjligheter till cirkulation. Såsom förhållandet är nu,
är cirkulationen mycket dålig, och det kan hända att landsbygdens lägre skolformer
därigenom kan få sämre lärarmaterial. Skulle däremot de unga lärarna
veta, att örn de förflyttas ut till landsbygdens skolor och tjänstgöra där i något
tiotal år, de därigenom meritera sig så att de kunna konkurrera örn tjänsterna
även i tättbebyggda orter och städer, skulle man vinna två goda saker: 1) den
ökade cirkulationen och 2) bättre möjligheter att ge landsbygdens skolor den
bästa lärarkraft som kan tänkas. Det vore värdefullt, om yngre lärare finge
komma ut och brottas med de problem, som finnas i de lägre skolformerna.

Herr talman! Jag skulle för övrigt endast vilja yrka bifall till det förslag,
som utskottet framlagt i fråga örn elevintagningen vid våra seminarier.

Herr Jansson i Kalix: Herr talman! Efter herr Evlings anförande har jag
icke så mycket att tillägga. Jag vill endast understryka de synpunkter han
framförde, ty de voro riktiga, åtminstone så vitt jag kan bedöma förhållandena
från den observationsplats jag har såsom skolstyrelsens ordförande i mitt
distrikt.

Jag kan också vederlägga påståendena från kvinnohåll örn att det skulle
finnas en tendens bland skolstyrelserna att rata den kvinnliga arbetskraften
till förmån för mindre kvalificerad manlig sådan. Det har väl knappast någon
gång funnits en skarpt markerad tendens att låta könet vara avgörande vid
tillsättningen av lärartjänster. Den fanns visserligen vid den tidpunkt, då den
kvinnliga arbetskraften var billig. Då fanns den hos enstaka ledamöter hos
skolråden. Numera talar icke ett sådant ekonomiskt skäl till förmån för kvinnlig
arbetskraft. Och det har icke heller framkommit några som helst skäl för
att å andra sidan ersätta kvinnlig arbetskraft med manlig.

Vi ha inom det distrikt, där jag tjänstgör, gått strikt efter de gamla linjerna,
så vida icke alldeles särskilda orsaker talat för att man skulle låta en tidigare
manlig tjänst innehas av en kvinnlig befattningshavare på den grund att man
velat lia kvinnlig övervakning av eleverna eller kvinnlig lärarkraft för slöjden
etc. Det har också hänt någon enstaka gång, att vi bytt ut en tidigare kvinnlig
tjänst mot en manlig med hänsyn till att vi icke fått någon lärarinna att
stanna, då disciplinen varit svår att upprätthålla. Vi ha haft ett par sådana
fall inom vårt skoldistrikt, då vi tyvärr ha fått vidtaga den åtgärden. Men

Onsdagen den 29 mars 1944 lin.

Nr 12.

Avlöning sanslag till folksltoleseminarierna. (Forts.)
då lia kvinnorna själva påyrkat en sådan omändring. I övrigt är nog i stället
den tendens märkbar, som påpekats här, att man går in för att annonsera
ut tjänsterna för såväl manlig som kvinnlig arbetskraft. Och man
måste säga, att de ynglingar, som komma ut från seminarierna, numera
blivit plugghästar i högre grad än tidigare och hävda sig i konkurrensen
med de kvinnliga kollegerna. Det har hänt, att vid tillsättandet av tjänster
under de två sista åren vi bland tre sökande icke kunnat finna en enda kvinnlig,
som i meriter mätt sig med de manliga, även när vi önskat att få dit en
kvinna. Vid sådana tillfällen ha vi haft anledning att ångra, att vi icke annonserat
ut tjänsten för enbart kvinnliga sökande. Vi lia då senare fått reparera
skadan. Senast i våras, då vi kungjorde en lärartjänst till våra skolor, fingo
vi göra på det sättet, att en tidigare manlig tjänst förbyttes till en kvinnlig
sådan för att vi skulle kunna få in en kvinnlig arbetskraft.

Jag tror, att man gjorde vårt kommunala självstyre en björntjänst genom
att följa interpellantens förslag örn att låta statsmakterna ålägga skoldistrikten
att anställa viss personal. Och ännu värre vore det, om vi skulle gå dithän, att
de centrala skolmyndigheterna skulle tillsätta dessa kommunala tjänster.
Även örn det är så, att staten bidrager med den större delen till betalning av
dessa tjänster, håller man nog på att lärarna äro kommunala befattningshavare,
och detta är av utomordentligt stort värde för vårt kommunala liv.

Herr Larsson i Östersund: Herr talman! Det försök till värdering av lärares
och lärarinnors förtjänster, som gjorts här i kammaren, har kommit mig att
reagera så starkt, att jag, trots den oro som finns i kammaren över att denna
fråga fått sådana proportioner, måste taga till orda.

Fru Rönnebäck framhöll, att det egentligen var två skäl som gjorde att hon
ansåg, att riksdagen skulle bifalla den reservation som här föreligger. Det ena
var det skälet, att lärarinnorna skulle ha en utomordentlig fallenhet för att i
synnerhet undervisa barnen på småskolestadiet, och detta skulle göra, att föräldrarna
med oro sågo den utveckling som ägt rum. Jag måste säga, att jag
icke begriper det resonemanget. Ty i samtliga A-skolor — jag kan för tillfället
icke erinra mig hur stor del av Sveriges barn det är som undervisas i sådana
skolor •— följer en lärare respektive en lärarinna eleverna från tredje klassen
och upp till sjätte eller sjunde klassen, och i småskolorna undervisas barnen
överallt av kvinnlig arbetskraft. Man kanske då får reducera saken till att det
är beträffande B3-skolorna, som föräldrarna med oro se, att det uteslutande
blir manlig arbetskraft. Jag måste gratulera fru Rönnebäck, som fick Sveriges
folkskollärarförbundsrepresentant, herr Hyling, till att också prisa lärarinnornas
förtjänster för den skolformen. Emellerlid tror jag, att föräldrarna nog
också många gånger ställa sig den frågan, hur det kan gå för den kvinnliga
lärarkraften att upprätthålla disciplin i exempelvis B3-skolornas femte och
sjätte — och så småningom även sjunde — klasser. Det måste för föräldrarna
bli en omdömesfråga, vilket de anse värdefullast: att ha en tålmodig lärarinna
för de första klasserna, som sedan också skall undervisa pojkarna i femte,
sjätte och sjunde klasserna, eller att ha en manlig lärare hela tiden. Jag tror
att man vid en undersökning av föräldrarnas inställning till detta spörsmål
skall finna, att de bedöma detta från fall till fall. Det finns nämligen goda
krafter både bland de kvinnliga och bland de manliga lärarna, och jag tror
icke att man därvidlag kan dra någon generell gräns. Jag har säkerligen minst
lika god kontakt med målsmännen uppe i Jämtland som fru Rönnebäck någonsin
haft, och jag vågar påstå, att åtminstone i den landsdelen förefinns det
ingen oro för utvecklingen på detta område.

Vad sexualundervisningen angår skall jag gärna erkänna, att detta är ett

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1944 fm.

Avlöning sanslag till folkskoleseminarierna. (Forts.)
synnerligen svårundervisbart ämne. Jag vågar också påstå, att mångå både
lärarinnor och lärare äro mycket tvehågsna oell känna sig oroliga inför den
undervisningen. Även därvidlag förhåller det sig nog också så, att lämpliga
undervisare äro att finna till lika stort antal inom båda könen. Jag är icke alls
övertygad örn, att det är lämpligare att en lärarinna undervisar pojkar i 14- ä
15-årsåldern i detta ämne än att en lärare gör det. Den lämpligaste uppdelningen
är nog den, att den kvinnliga ungdomens undervisning handhaves av lärarinnorna
och den manliga ungdomens av lärarna.

Den ,som utan att äga yrkeserfarenhet eller någon större personlig erfarenhet
på detta område drar fram olika skäl för eller emot ett förslag sådant som
det föreliggande, tycker jag icke skall ge sig in på någon värdesättning av en
hel kårs arbete på detta område. Något sådant finner jag fullständigt obefogat.

För övrigt har jag ingenting att invända mot det förslag utskottet här
framlagt.

Fru Rönnebäck: Herr talman! Jag vill bara säga, att det icke varit min
mening att göra någon generell betygssättning av lärare och lärarinnor allmänt
taget. Jag ville bara nämna, att beträffande undervisningen i småskolan
tror jag att det är en ganska utbredd uppfattning, att denna undervisning
lämpligast bör handhavas av lärarinnor. I fråga örn sexualundervisningen tror
jag nog, att just på det området kunna kvinnliga lärare vara mera lämpade.
Sedan är jag mycket väl medveten örn att på andra områden kan det vara
lämpligare att ha manliga lärare. Jag är för min del övertygad örn att det
behövs både manliga och kvinnliga lärare för att undervisningen skall1 bli
den bästa möjliga. Vad vi som velat stödja reservationen just vilja understryka
är vad herr Larsson i Östersund säde här, nämligen att man skall bedöma
från fall till fall och giva tillfälle till fri och öppen tävlan mellan lärare
och lärarinnor och icke på förhand bestämma, att den ena tjänsten skall
vara manlig och den andra kvinnlig.

överläggningen förklarades härmed avslutad.

Herr talmannen gav först beträffande mom. I propositioner dels på bifall
till utskottets i detta mom. gjorda hemställan dels ock på bifall i motsvarande
del till den av herr Johan Bernhard Johansson m. fl. avgivna, vid punkten
fogade reservationen; och fann herr talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Holmdahl begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten
145 mom. I av utskottets förevarande utlåtande nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit morn. I i den av herr Johan Bernhard
Johansson m. fl. avgivna, vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser, och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes.

Onsdagen den 29 mars 1944 fm.

Nr 12.

Avlöning sanslag till folkskoleseminarierna. (Forts.)

Sedan denna omröstning avslutats, utvisade de i plenisalen uppsatta ljustablåerna,
att vid omröstningen avgivits 93 ja-röster och 98 nej-röster, att 7
ledamöter förklarat sig avstå från att rösta samt att 30 ledamöter varit frånvarande.
Då summan av dessa fyra tal utgjorde 228, under det att rätteligen
kammarens samtliga 230 ledamöter med undantag av talmannen bort redovisas,
yttrade kerr talmannen, att ny votering medelst omröstningsapparat komme
att verkställas.

Sedan sistnämnda omröstning avslutats, utvisade ljustablåerna, att vid omröstningen
avgivits 95 ja-röster och 98 nej-röster, att 6 ledamöter förklarat
sig avstå från att rösta samt att 29 ledamöter varit frånvarande. Då alltså
även vid denna omröstning endast 228 ledamöter redovisats, bestämde herr
talmannen, att votering nu komme att anställas medelst namnupprop.

Därvid avgåvos 94 ja och 107 nej, varjämte 5 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta; 23 ledamöter voro nu frånvarande.

Kammaren hade alltså bifallit mom. I i den av herr Johan Bernhard Johansson
m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

_ Härefter framställde herr talmannen i fråga om mom. II propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå samt bifall i stället
till den av herr Oscar Olsson avgivna, vid punkten fogade reservationen; och
blev utskottets berörda hemställan av kammaren bifallen.

På av herr talmannen därå given proposition blev slutligen utskottets hemställan
i mom. III av kammaren bifallen.

Punkterna 146—154.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 155.

Lades till handlingarna.

Punkten 156.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 157, angående folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt lärare vid
folkskolor.

Efter föredragning av punkten yttrade:

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Bagge: Herr talman!
Under denna punkt har utskottet med anledning av vad som anförts i de likalydande
motionerna nr 88 i första kammaren och 137 i andra kammaren gjort
vissa principiella uttalanden angående centraliseringsåtgärderna på folkskoleväsendets
område. Samma spörsmål har emellertid tillika berörts i en interpellation,
som kammarens ledamot, herr von Seth, framställt till mig, och vari
han frågat mig

dels huruvida jag uppmärksammat de olägenheter, som äro förenade med
den pågående centraliseringen av skolväsendet på landsbygden;

dels ock huruvida jag vill medverka till att största möjliga återhållsamhet
iakttages i fråga om nedläggande av skolor på landsbygden och centralisering
av skolväsendet därstädes.

Jag har fått herr talmannens tillåtelse att vid behandlingen av denna
punkt besvara herr von Seths interpellation och övergår nu til] att göra detta.

Andra kammarens protokoll 1944. Nr 1S. 7

Bidrag till
avlöning åt
lärare vid
folkskolor.

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1944 fm.

Bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor. (Forts.)

Jag föreställer mig, att detta kan bli tidsbesparande för kammaren, då mitt
svar motsvarar ungefär det inlägg, som jag annars skulle ha gjort i denna
debatt.

Såsom motivering för interpellationen anföres väsentligen, att en förbättring
av skolväsendet på landet är av allra största betydelse för bevarandet
av ungdomen och den produktiva befolkningen på den svenska landsbygden.
De senare årens utveckling inom skolväsendet har emellertid gått i en rakt
motsatt riktning. Skolorna på den svenska landsbygden nedläggas i betydande
omfattning, och en kraftig centralisering av undervisningen äger rum. Därigenom
påskyndas flykten från landsbygden. Skolvägarna bli långa, och skolskjutsarna
vålla besvärligheter. Större återhållsamhet borde därför iakttagas
med avseende å indragning av skolor på landsbygden.

Innan jag övergår till att besvara de framställda frågorna vill jag understryka,
att de problem, som beröras i interpellationen, höra till de största och
till sin innebörd allvarligaste av dem som möta inom det svenska skolväsendet.
Bakgrunden till de åtgärder, som interpellanten ställt under debatt, är
icke enbart eller i främsta rummet av ekonomisk natur. Skolindragningarna
på landsbygden äro framför allt en följd av den stora nedgång av barnantalet,
som präglade den svenska befolkningsutvecklingen under 1920- och 1930-talen. Denna i sig ytterst beklagliga utveckling, vilken är alltför välbekant
för att jag här skulle behöva uppehålla mig därvid, har inom stora delar av
vårt land förstärkts genom en oavbruten utflyttning från glest befolkade bygder
till städer och andra tätorter. Mot slutet av 1930-talet hade man kommit
fram till ett tillstånd, som kännetecknades därav, att icke mindre än ett par
tusen skolor inom hela landet voro för små icke endast ur ekonomisk synpunkt
utan även med tanke på möjligheterna att där meddela en tillfredsställande
undervisning. Under läsåret 1939/40 funnos sålunda 174 B 3-skolor
med högst 10 lärjungar, 427 småskolor av b-form med högst 6 lärjungar,
1 322 sådana skolor med 7—10 lärjungar, 102 D 1-skolor med högst 6 lärljungar
samt 291 D 1-skolor med 7—10 lärjungar. Långt dessförinnan hade
hehovet av åtgärder för minskning av antalet skolor och skolavdelningar uppmärksammats
av riksdagen. Sålunda anhöll redan 1927 års riksdag örn utredning
och förslag rörande vilka åtgärder, som borde vidtagas för att bereda
större möjlighet för skoldistrikt att vid minskning av barnantalet indraga
skolor och skolavdelningar. Riksdagen framhöll dock nödvändigheten av att,
vilka åtgärder som än kunde ifrågakomma, kommunernas självbestämningsrätt
ej träddes för nära, samt att sådana förändringar av lärarnas anställningsförhållanden
ej vidtoges, att de ordinarie tjänsterna förlorade sin egentliga
karaktär. Under de därpå följande åren verkställdes flera utredningar och
fattades beslut av Kungl. Maj :t och riksdagen i syfte att underlätta möjligheterna
till skolindragningar. Den senaste och mest omfattande utredningen
på detta område tillkom på initiativ av min företrädare i ämbetet, vilken den
10 november 1939 bemyndigades att tillkalla särskilda sakkunniga för utredning
rörande då aktuella besparingsåtgärder inom folkskoleväsendet. Vid 1940
års lagtima riksdag beslöts en rad åtgärder, vartill förslag framlagts av de
sakkunniga. Bland annat genomfördes en reglering av antalet elever i de
större folkskolornas parallellavdelningar, varigenom det blev möjligt att väsentligt
minska lärarbehovet i städernas och de större samhällenas skolor.
De sakkunniga framlade sedermera, den 13 december 1940, ett betänkande,
vari de erinrade om redan vidtagna besparingsåtgärder på folkskoleväsendets
område men också konstaterade, att ett stort behov alltjämt förefanns att genom
indragning av lärartjänster samt genom hänvisning av barn till skola
inom annat skoldistrikt anpassa folkskoleorganisationen efter de växlande för -

Onsdagen den 29 mars 1944 fm.

Nr 12.

Bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor. (Forts.)
hållandena. Samtidigt påvisade de sakkunniga nödvändigheten av större planmässighet
och enhetlighet i denna verksamhet. De föreslogo därför, att en
femårsplan skulle uppgöras för de organisationsändringar, som betingades av
det sjunkande barnantalet och den fortgående utflyttningen från landsbygden.
De angåvo även vissa riktlinjer, som härvid borde följas. Enligt de sakkunnigas
program skulle under femårsperioden 1941/42—1945/46 komma att
indragas icke mindre än 1 177 lärartjänster, varav 438 för lärare med folkskollärarexamen
och 739 för lärare med småskollärarexamen. De planerade
rationaliseringsåtgärderna skulle, sedan de till fullo genomförts, medföra en
årlig nettobesparing av uppskattningsvis 5 miljoner kronor. Denna beräknades
inträda successivt, så att under första läsåret den sammanlagda kostnadsminskningen
skulle uppgå till 1 miljon kronor för att stiga med ytterligare
1 miljon kronor läsåret därpå o. s. v.

När jag i propositionen i ämnet tog ställning till dessa frågor, underströk
jag. att nian vid genomförandet av rationaliseringsåtgärderna borde eftersträva,
att så många barn som möjligt erhölle undervisning i goda skolformer.
Jag betonade, att stor varsamhet vore av nöden vid indragning av skolor, och
framhöll i det sammanhanget särskilt nödvändigheten av försiktighet vid indragning
av småskolor av b-form. Jag tilläde, att det mången gång kunde
vara försvarligt eller önskvärt att bibehålla en dylik skola, även örn lärjungeantalet
skulle något understiga tio. Särskild aktsamhet, syntes mig även tillrådlig,
när det gällde indragning av skolor i mer avlägsna eller isolerade
bygder. Under riksdagsbehandlingen gjorde sig ingen meningsskiljaktighet
gällande i fråga örn organisationsplanen, och i sin skrivelse förklarade sig
riksdagen icke lia funnit anledning till erinran mot de allmänna riktlinjer för
bedömandet av de särskilda fallen av aktuella rationaliseringsåtgärder. som
uppdragits av de sakkunniga och förordats i propositionen. Riksdagen underströk
även de av mig gjorda uttalandena örn vikten av varsamhet vid tillämpningen
av de allmänna riktlinjerna och örn försiktighet vid indragning av
särskilda småskolor och skolor i avlägsna eller isolerade bygder.

När sedermera skolöverstyrelsen erhöll i uppdrag att verkställa riksdagsbeslutet,
anbefalldes överstyrelsen särskilt att beakta de nyss återgivna uttalandena.
Dessa ha också av överstyrelsen bragts till folkskolinspektörernas kännedom.

Av vad jag nu sagt framgår, att Kungl. Maj:ts och riksdagens — utan
meningsskiljaktigheter i huvudfrågan — fattade beslut i stort sett hade karaktär
av _ allmänna direktiv till de lokala skolmyndigheterna. Avsikten var
icke att binda ^dessa genom några mekaniskt verkande föreskrifter — detta
framhölls också uttryckligen i propositionen -— utan tanken var fastmer, att
de uppställda reglerna skulle ha karaktär av anvisningar, som lämnade ett
betydande utrymme åt skolmyndigheternas fria prövningsrätt och skönsmässiga
bedömning. Man har här ett av de icke sällsynta fall av förvaltningsmässiga
regleringar, där lagen betyder — låt oss säga — en tiondel och tilllämpningen
nio tiondelar.

Hur ha då de givna anvisningarna tillämpats? För att få den frågan belyst
har skolöverstyrelsen på min begäran skickat ut en rundfråga till folkskolinspektörerna.
Det synes mig vara av intresse att här lämna en kortfattad
översikt av vad som därvid framkommit.

Sedan läsåret 1941/42 ha 418 folkskolor och småskolor indragits och lärjungarna
hänvisats till annan skola. Under samina tid ha 17 skolor nyinrättats.
Dessutom lia 35 skolor, som nedlagts under läsåren 1939/41, återupprättats,
varjämte ett antal under läsåren 1941/44 nedlagda skolor mer eller mindre
tillfälligt återupptagit verksamheten, i vissa fall till följd av stigande lärjunge -

100

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1944 fm.

Bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor. (Forts.)
antal och i andra fall på grund av svårigheter att anordna skolskjutsar och
inackordering. Av de sedan 1941/42 indragna skolorna lia endast 28 tillhört
högre skolformer, d. v. s. varit antingen B 1- eller B 2-skolor, medan de övriga
tillhört de lägre skolformerna. Lärjungarna i 295 av de 418 nedlagda skolorna
ha kunnat hänvisas till skolor av högre skolform, under det att de i de återstående
123 fallen fått nöja sig med att gå i skolor av samma skolform som den,
vilken den indragna läroanstalten tillhört. Medeltalet lärjungar i de indragna
B 3- och C-skolorna var drygt 11, i D 1-skolorna drygt 6 samt i de särskilda
småskolorna 7.

I 251 fall av samtliga 418 ha i samband med lärjungarnas överflyttning
till annan skola skolskjutsar införts, i 62 fall — dessa särskilt i de nordliga
länen — har inackordering ordnats, och i de återstående 105 fallen har centraliseringen
kunnat genomföras utan någon av de nu nämnda åtgärderna.

En fråga, som ofta ställes, är vilken ståndpunkt vederbörande skoldistrikt
intagit till skolindragningarna. Detta spörsmål får en intressant belysning genom
resultatet av den nu företagna rundfrågan. Det visar sig nämligen, att
centraliseringsåtgärderna endast i 17 fall ha skett mot skoldistriktets bestridande.
I återstående fall ha de vidtagits antingen på distriktets initiativ —
detta gäller 153 fall -— eller efter godkännande av framställt förslag — det
senare gäller 248 fall.

Det gripbara ekonomiska resultatet av de rationaliseringsåtgärder, för vilka
jag nu redogjort, är en direkt besparing i fråga om lärarlöner på lågt räknat
1 500 000 kronor årligen. Därtill komma de icke obetydliga besparingar för
statsverket och kommunerna, som vunnits genom att eljest erforderliga örn- och
nybyggnader av skolhus undvikits. Kommunerna torde slutligen i många fall
ha ansett sig kunna inbespara utgifter för reparationer och underhåll av byggnader
för nedlagda skolor samt för ej längre använda lärarbostäder.

Man frågar sig nu: äro de vunna resultaten sådana, att fördelarna uppväga
de olägenheter, som obestridligen i många fall följa med skolindragningarna?
Det är detta som är kärnpunkten i interpellantens frågeställning, och
det är både ett stort och svårbedömbart spörsmål. Det låter sig inte besvaras
blott med statistiska resonemang eller med ledning enbart av ekonomiska kalkyler,
ty det är alltför många rent mänskliga synpunkter som här också spela
in och kräva beaktande. Jag vill för min del ge dem rätt som hävda, att man
icke utan vidare kan nöja sig med att konstatera, att, när en skola indrages,
är detta en av de i många avseenden beklagliga konsekvenserna av bygdens
avfolkning. Ty det är alldeles uppenbart, att örn till folkminskningen kommer
också en skolindragning, så måste bygden bli mindre lockande till bosättning
och återinflyttning genom den känsla av växande isolering, som förlusten av
den kanske enda kulturinstitutionen måste framkalla. Ofta betyder det, att
föräldrar och barn få mindre möjligheter att träffa varandra. Även om skolproblemet
kan lösas genom att skolskjutsar ordnas, är det stundom oundvikligt
att den dagliga restiden blir så lång, att barnen under större delen av
dygnet måste vara borta från hemmet. Därtill kommer att det på vissa håll
varit svårt att ordna skjutslägenheter på ett i alla avseenden tillfredsställande
sätt. Det har sålunda förekommit, att befogade anmärkningar framställts mot
fordonens beskaffenhet eller mot tidtabellernas uppläggning eller mot anordningen
av uppsamlingsställena för barnen.

Dessa äro de ofta påtalade nackdelarna med systemet, och kanske ytterligare
andra kunna tillfogas. Men å andra sidan är det obestridligt, att centraliseringsåtgärderna
i flertalet fall inneburit förbättringar och ofta påtagliga sådana
av landsbygdens skolförhållanden. De siffror, som jag nyss lämnade,
visa sålunda, att det övervägande antal barn, som berörts av skolindragning -

Onsdagen den 29 mars 1944 fm.

Nr 12.

101

Bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor. (Forts.)
arna, fått möjlighet till undervisning i bättre skolformer. Barnen ha hänvisats
till skolor med större barnantal och fler lärare, där lokalerna och skolmaterielen
i regel äro vida bättre än i den indragna skolan och där undervisningen
på grund av att klassavdelningama ha normal storlek kan bedrivas
på ett vida mera stimulerande sätt än i en skola med kanske bara ett eller ett
par barn i varje klass. Härtill kommer, att det ur ekonomisk synpunkt knappast
kan försvaras att upprätthålla en mängd skolor med endast ett fåtal lärjungar.
Man kan säga, att de ursprungligen till övervägande delen som besparingsåtgärd
avsedda indragningarna av de minsta skolorna alltmer kommit
att utgöra ett led i en strävan att förbättra landsbygdens skolor genom att
sammanföra skolområdena.

Vad skolskjutsarna beträffar torde missnöjesanlcdningarna under årens lopp
ha avsevärt minskats. I allmänhet har det kunnat ordnas så, att barnens gångväg
icke förlängts i samband med skjutsarna. I stor utsträckning har den
rentav kunnat förkortas, därigenom att hämtning skett vid uppsamlingsplatser,
belägna närmare barnens hem än den nedlagda skolan, eller genom att skjutsen
passerat hemmet. I vissa fall har, såsom jag nyss erinrat, skoldagen för
lärjungarna obestridligen blivit förlängd genom skjutstiden eller genom väntan
på andra klasser. Men i andra fall, och detta icke så sällan, har skoldagen
blivit kortare, då transporten kunnat ske snabbare än vid gång. Ibland har
anordningen även utfallit så, att en viss omskiftning av förhållandena skett, så
att barn, som tidigare haft lång gångväg, fått kortare väg och omvänt. Det
är givetvis av vikt, att de lokala skolmyndigheterna vaka över att skjutsanordningarna
fungera så väl, som under nuvarande förhållanden kan begäras.
Myndigheterna sakna icke möjligheter att få sina synpunkter beaktade.
Vid långa färdvägar utgår nämligen statsbidrag till skolskjutsar. Som villkor
för statsbidraget är angivet, att skjutsarna skola ordnas på ett för barnens
hälsa och säkerhet betryggande sätt, och dessa villkor böra givetvis noggrant
uppfyllas.

Av de nyss återgivna siffrorna ur inspektörernas redogörelser framgår vidare,
att skolöverstyrelsen eller domkapitlen endast sällan fastställa indragningar
mot skoldistrikts förslag eller medgivanden. I regel föreslå distrikten
icke nedläggning av en skola annat än då lärjungeantalet är synnerligen ringa.
I åtskilliga fall har skolöverstyrelsen godtagit, att skola upprätthålles med
mindre lärjungeantal än 8 å 10, då de lokala förhållandena synas göra detta
behövligt. Bland annat har särskild hänsyn tagits till skärgårdsområdena.
Om det är troligt, att lärjungeantalets nedgång endast är tillfällig, har detta
icke ansetts utgöra skäl för en varaktig indragning av skolan. I åtskilliga
fall har överstyrelsen vägrat fastställelse av förslag till indragningar. Detta
gäller väsentligen fall, då skoldistrikten ansetts ha gått alltför långt i fråga
örn centralisering med bortseende från föräldraopinionen i skolområdena och
de ekonomiska förhållandena, överhuvudtaget synas de tidigare tendenserna
till kraftigare centralisering under de senaste åren ha betydligt dämpats. Man
kan måhända häri se ett uttryck för att de maningar till varsamhet och försiktighet,
som från såväl riksdagens som min sida i skilda sammanhang gjorts,
också iakttagits av skolmyndigheterna. Men givetvis ha också de förändrade
förutsättningarna i fråga örn tillgången på transportmedel avsevärt försvårat
centraliseringsåtgärderna och hindrat sådana även i fall, då starka pedagogiska
skäl talat för att man skulle gå längre än som skott. Ett siffermässigt
belägg för denna avsiktliga eller framtvungna återhållsamhet vid skolindragningarna
har man i det av mig nämnda beloppet för den hittills vunna besparingen
i lärarlöner, vilken understiger det belopp, varmed man räknade för
tre år sedan.

102

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1944 fm.

Bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor. (Forts.)

Av vad jag nu sagt torde klart framgå å ena sidan att jag i likhet med
interpellanten icke anser, att man alltid nått invändningsfria resultat av skolindragningarna
på landsbygden, och jag har än mindre velat göra gällande,
att denna sida av vårt skolväsende bör vara fredad från kritik. Tvärtom anser
jag det vara både naturligt och nyttigt, att allmänheten med vaksamhet och
intresse följer utvecklingen, när det gäller denna för stora delar av vårt folk
så utomordentligt viktiga fråga. Men å andra sidan synas mig erfarenheterna
av den hittillsvarande utvecklingen icke vara sådana, att man skulle vara
berättigad att draga ett streck över den uppgjorda planen och återgå till de
gamla förhållandena. Det är också betecknande, att målsmännen i flera fall,
då en skola föreslagits till återupprättande, motsatt sig detta med motiveringen,
att de hellre vilja låta sina barn gå i en visserligen avlägsnare men
dock större och bättre skola.

Att sådana fall förekomma visar emellertid även, att folk i den bygd, som
drabbas av en skolindragning, kan utgå från att detta beslut icke är oåterkalleligt
och gällande för ali framtid. Skulle barnantalet åter ökas, bör bygden
kunna få sin skola åter. Understundom bör en ifrågasatt indragning kunna
undvikas, örn distriktet genom att fatta beslut örn införande av ett sjunde
skolår tillför skolan ytterligare lärjungar; det förefaller mig, som örn man
på sina håll förbisett de möjligheter som härutinnan erbjuda sig att rädda en
eljest hotad skola.

Det skulle vidare enligt min uppfattning vara lyckligt, örn indragningen
av en skola icke behövde betyda att bygden — låt vara temporärt — förlorar
en kulturell medelpunkt. Skolhuset finnes ju kvar, och intet bör hindra, att
detta kommer till användning för nya ändamål, som icke äro främmande för
det gamla. Skolbyggnaden bör kunna bli en samlingslokal för föreningar och
för frivillig bildningsverksamhet och en plats, där den vuxna ungdomen samlas
för att på värdefullt sätt nyttja sin fritid. Den uppoffring, som det innebär
för skoldistriktet att avstå från att ekonomiskt utnyttja den nedlagda
skolan och i stället använda den på antytt sätt, torde icke vara större, än att
den bör kunna bäras utan svårighet.

Såsom en avslutning och sammanfattning vill jag här än en gång upprepa
och inskärpa vad vid flera tidigare tillfällen offentligt uttalats, nämligen att
varsamhet och försiktighet bör iakttagas, när det är fråga örn att beröva en
bygd dess skola. Jag hälsar med tillfredsställelse, att även utskottet ånyo
betonat dessa synpunkter i sitt nu föreliggande utlåtande. Utskottet har därtill
fogat uttalandet att man vid centraliseringsåtgärderna bör beakta, att en
skola i en avlägsen bygd icke blott fyller sitt undervisningsän damål utan
även för bygden representerar en betydelsefull kulturell tillgång. Utskottet
fortsätter: »Givetvis kunna å andra sidan i åtskilliga fall genom en centralisering
av skolväsendet bättre skolformer ernås och större sociala och hygieniska
anordningar erhållas. Vid rationaliseringsåtgärdernas bedrivande böra därför
enligt utskottets mening de olika på frågornas avgörande inverkande ståndpunkterna
noggrant vägas mot varandra och all möjlig hänsyn tågås till de
olika orternas särskilda förhållanden.» Till allt detta kan jag för min del livligt
ansluta mig. Det är ju till en rationalisering man syftar, när en centralisering
överväges. I detta begrepp ligger, att man skall handla med omtanke
och förnuft. Vid bedömningen av vad som skall göras eller underlåtas
bör riktmärket alltid främst vara att åt landsbygdens barn bereda en bättre
undervisning och därigenom också bättre startmöjligheter i livet.

Herr von Seth: Herr talman! Jag anhåller att till herr statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet få framföra mitt tack för svaret på min inter -

Onsdagen den 29 mars 1944 fm.

Nr 12.

103

Bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor. (Forts.)
pellaton, och jag ber även att få tacka för den uttömmande och allsidiga redogörelse,
som herr statsrådet lämnade för det mycket svåra problemet att bereda
landsbygdens barn en bättre undervisning.

Detta problem är ju i och för sig mycket svårt att lösa. Under de senaste
årtiondena har det emellertid såsom i svaret påpekades komplicerats genom
den stora nedgången i barnantalet på landsbygden. Våra strävanden måste
ju gå ut på att landsbygdens barn skola kunna jämställas med städernas och
samhällenas barn, när det gäller möjligheten att få en fullgod undervisning.
Örn man i detta syfte försöker åstadkomma bättre -skolformer på landsbygden,
nödvändiggör detta en centralisering, som i sin tur medför nedläggande
av skolor, där barnantalet blir allt för litet. Skolmyndigheterna ställas alltså
när det gäller att lösa landsbygdens skolfrågor inför mycket komplicerade
problem inte bara av teknisk utan även — skulle jag vilja säga — av psykologisk
art.

Det var därför med glädje jag fann att herr statsrådet när det gällde den
fria prövningsrätt, som lagts i skolmyndigheternas händer, betonade, att de
bestämmelser, som i detta avseende finnas, voro, som herr statsrådet uttryckte
sig, »ett av de icke sällsynta fall av förvaltningsmässiga regleringar, där
lagen betyder — låt oss säga — en tiondel och tillämpningen nio tiondelar».
Men hur har tillämpningen då skett ute i bygderna? Har den skett på ett sådant
sätt att det icke uppstått några friktioner? Så är säkerligen icke förhållandet.
Det är ju detta spörsmål, som har varit orsaken till min interpellation,
och det är min övertygelse, att man med god vilja från alla håll måste
komma tillrätta med de missförhållanden, som äro förbundna med denna indragning
av skolorna och som även vidlåda skolskjutssystemet. Uppe i Norrland
praktiseras vidare ett in-ackorderingssystem, som jag inte haft möjlighet
att närmare beröra i min interpellation. Jag förstår att det är nödvändigt,
men det medför även vissa svårigheter genom att barnen få vistas borta från
hemmet under så långa tider.

En sak som jag särskilt vill peka på är att skolskjutsarna inte ha visat
sig vara det allena saliggörande hjälpmedel som man hade väntat sig. Man
har på många håll överskattat skolskjutsarnas betydelse. Det har visat sig,
inte minst under de svåra vintrarna åren 1940, 1941 och 1942, att barnen ha
blivit utsatta för ganska starka fysiska påfrestningar i samband med färderna
i dessa skolskjutsar. Barnen ha först fått gå ganska långa vägar till uppsamlingsställena
och under vägen kanske varit tvungna att bryta sig väg genom
stora snömängder. De ha blivit varma av ansträngningarna, och vid
framkomsten ha de sedan fått taga plats i de kalla bussarna. Man kan i detta
sammanhang inte heller bortse från gengasfaran, då gengasen ingalunda är
lika säker som bensin.

Vad jag emellertid, herr talman, särskilt vill vända mig mot i samband
med olägenheterna av dessa skolskjutsar är att man av ekonomiska skäl
tvingas att skjutsa barnen i småskolan och barnen i folkskolan i samma
skjutsar. När småskolebarnen ha avslutat sin skolgång, ha folkskolebarnen
ännu inte gjort detta, och då tvingas småskolebarnen att stanna kvar vid eller
i närheten av skolan. I mitt eget län gå flera dylika bussar från landsbygden
till större samhällen. Jag tänker särskilt på ett fall, då en skolskjuts gick
till en i en stad belägen skola. Skolan har sedan barnen avslutat sin skolgång
för dagen inte möjlighet att bereda dem sysselsättning, och de tvingas
då att gå omkring i samhället i alltför lång tid i väntan på skolskjutsen.
Detta har medfört en del olägenheter, som väckt uppseende på sina håll, och
man kan endast uttrycka den förhoppningen, att möjligheter beredas att avlägsna
do mycket stora besvärligheter, sorn äro förknippade med att ha dessa

104

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1944 fm.

Bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor. (Forts.)
skolbarn springande omkring i en stad utan att man har möjlighet att kunna
se till dem i den utsträckning man önskar.

Många gånger skyller man skolindragningarna på att vederbörande kommunala
förtroendemän inom kommunen ha drivit på för att få dessa indragningar
till stånd. Det har säkerligen därvid varit så, att dessa personer haft
skolans och undervisningens bästa för ögonen men inte räknat med de nackdelar
och de olägenheter, som följa med skolskjutsarna.

Framför allt vill jag fästa uppmärksamheten på att örn en skola skall nedläggas
bör detta få karaktären av en provisorisk åtgärd. Vi skola ju alla
hoppas, att den flykt från landsbygden, som nu är så stark, en gång skall
upphöra. Vi hoppas ju även, att nativiteten skall öka både i städerna och på
landsbygden, att den avfolkning som pågår skall kunna stoppas och att folket
åter skall kunna bebo den svenska landsbygden. Man skulle för övrigt även
kunna tänka sig det förhållandet, att en gård får en helt ny ägare, som redan
har familj, i vilken så småningom flera barn kunna väntas. Jag skulle även
vilja peka på den omständigheten att i vissa trakter, där skolor dragits in
och där det finns större gårdar, har det visat sig, att det efter skolindragningen
varit förbundet med ytterst stora svårigheter att få anställda till en
gård, emedan de som skulle kunna tänkas söka tjänst där säga, att det blir
för besvärliga förhållanden för deras barn, när dessa skola gå i skolan. Det
är ju svårt nog ändå att få folk som vill stanna på landsbygden, och här
tillkommer ytterligare denna faktor, som gör att man på en del ställen får
ännu svårare att få familjer med barn i skolåldern eller som så småningom
kunna tänkas få detta, att ta anställning på landsbygden. På grund härav
vill jag starkt understryka vad herr statsrådet nu anfört, nämligen att man
skulle iakttaga den största varsamhet när det gäller nedläggning av skolor.
Jag vill härtill foga att man i nuvarande läge, därest en nedläggning av en
skola är nödvändig, huvudsakligen bör inrikta sig på en provisorisk nedläggning.

Till sist vill jag vädja till herr statsrådet samt chefen för skolöverstyrelsen
att, om antalet barn i en skola skulle sjunka, inte omedelbart tillämpa lagen
och sänka skolformen utan låta den skolform som redan finns få bibehållas
så länge som möjligt, så att inte landsbygden kommer att utsättas för ytterligare
svårigheter. Landsbygdens skolproblem äro visserligen icke lätta att
lösa, men med alla goda krafters hjälp hoppas jag att det skall lyckas att förbättra
skolformerna på landsbygden och därvid taga hänsyn till de problem
som jag pekat på i min interpellation och här ytterligare utvecklat.

Herr Staxäng: Herr talman! Jag skulle visserligen kunna inskränka mig
till att endast instämma med den föregående talaren. Men då jag vid flera tillfällen
deltagit i domkapitlets handläggning av dessa frågor inom mitt stift,
kan jag inte underlåta att framföra några synpunkter på förevarande fråga.

Herr statsrådet gav i sitt svar en redogörelse för det antal indragningar av
skolor som ägt rum. Endast i 17 fall hade indragningar skett mot skoldistriktens
bestridande. I 150 fall däremot hade indragningar skett på skoldistriktens
initiativ, under det att indragningar i 248 fall ägt rum efter skoldistriktens
godkännande av i ämnet framlagda förslag. Enligt min mening sammanfalla
dock de två senare talen i hög grad. Såväl när det gäller att en skola nedlagts
på skoldistriktets initiativ som när det gäller att skoldistriktet gått med
på ett förslag härom från folkskoleinspektörens sida, måste man nämligen
säga — vilket även framkommit vid skilda tillfällen — att skoldistrikten i
stor utsträckning måst resignera inför folkskoleinspektörens redan på ett tidigt
stadium uttalade mening i frågan. Jag har fått ett mycket starkt intryck

Onsdagen den 29 mars 1944 fm.

Nr 12.

105

Bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor. (Forts.)
av att det förhåller sig på det sättet. Det blir också i dessa ärenden redan på
ett förberedande stadium en kommunikation mellan skoldistriktet och folkskoleinspektören.
Skoldistrikten lia under sådana förhållanden ofta funnit det vara
lönlöst att motsätta sig en indragning av en skola, även om skoldistriktet skulle
ha haft starka skäl för att vägra gå med på en indragning.

Jag vill nämna ett fall från en ort, som jag här inte har anledning att
namnge. För en kort tid sedan krävde vederbörande folkskoleinspektör indragning
av en skola, beträffande vilken hail så nyligen som för två år sedan hade
fordrat en ombyggnad för att skolan skulle bli i lagenligt skick. Vid detta
tidigare tillfälle hade folkskoleinspektören uttalat, att en indragning av skolan
icke var aktuell. Endast ett par år därefter kräver han emellertid en indragning
av ifrågavarande skola, trots att församlingen således med ekonomiska
uppoffringar vidtagit reparation och tillbyggnad av skolan. För min
del reserverade jag mig mot folkskoleinspektörens förslag, och till min glädje
gick skolöverstyrelsen inte med på inspektörens förslag, utan församlingen fick
ha kvar sin skola. — I en annan församling har indragning samtidigt skett
av två skolor, och detta har lett till en försämring av skolformen från B 2 till
B 3. Jag har nämnt dessa fall för att understryka att skoldistrikten, när de
formellt kanske visat ett visst initiativ i frågan eller gått med på ett förslag
från folkskoleinspektörens sida, ofta gjort detta på grund av att de resignerat
inför en hotande indragning av skolan. Nu menar jag visst inte att man skall
försöka hålla kvar en skola, när det nästan helt saknas barn att besöka densamma.
Då barnantalet gått ned till exempelvis 4—7 barn i en skola, kan man
självfallet inte ha kvar skolan i fråga.

Jag vill på det varmaste understryka vissa formuleringar i herr statsrådets
svar, vilket jag i likhet med interpellanten anser vara mycket tillmötesgående
mot de krav som framförts från landsbygdens sida. Herr statsrådet förklarade
nämligen, att även örn barnantalet i en skola, som var belägen i en avlägsen
bygd, skulle något understiga 10, skulle skolan i ett sådant fall inte indragas,
utan man skulle här gå fram med varsamhet. Föreskrifterna om indragning
av skolor skulle nämligen enligt herr statsrådet inte bli mekaniskt verkande
föreskrifter. Som det nu förfares gör man upp en statistik på sjuårsintervaller
för att få fram det barnantal, som man har att räkna med under en viss tidsperiod.
På grundval av denna statistik fastställer man sedan, om skolan skall
indragas eller icke. Jag vill nämna — vilket även interpellanten berörde — att
en rent mekanisk statistik ofta inte ger en riktig prognos av föreliggande förhållanden.
En sådan statistik kan nämligen vara missvisande. Statistiken avser
ju endast de befintliga barnen, och den redovisar inte antalet gårdar eller
lägenheter inom området i fråga. Jag vet dock att man i flera skoldistrikt samtidigt
med denna statistik beträffande antalet barn över sju år även sökt redovisa
antalet gårdar, lägenheter och familjer inom området. Även örn man således
för tillfället måste räkna med en mekanisk siffra, kan det bli en ganska
snar förändring i fråga om barnantalet. Det kan nämligen bli nya ägare till de
olika gårdarna. Vid de större gårdarna finns det ofta många anställda, och
där förekommer en stor in- och utflyttning av familjer med påföljd att barnantalet
i hög grad växlar från år till år.

Under nuvarande förhållanden är det inte minst ur synpunkten på landsbygdens
avfolkning ytterst behjärtansvärt att man söker hålla kvar skolorna
där så länge som möjligt. Främst gäller detta avlägset belägna bygder. Jag
vill därför särskilt understryka vikten av alt man vid skolindragningar inte
endast räknar med en mekanisk siffra beträffande barnantalet under en period
örn exempelvis sju år utan att man fastställer en tidsintervall om cirka tio år,
pörn skulle förflyta innan en skola blev indragen. Man kunde under sådana

106

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1944 fm.

Bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor. (Forts.)
förhållanden visserligen inte få fram så bestämda siffror beträffande barnantalet,
men man fick då en viss tidrymd att räkna med, innan en skola, som
dock betyder så mycket för bygden, skulle bli indragen.

Herr talman! Jag skall inte ytterligare förlänga denna debatt. Jag vill dock
till sist uttala en önskan örn att detta interpellationssvar i någon form måtte
bliva delgivet folkskoleinspektörer i bygderna, för att tjäna som en förnyad
påtryckning till dem att de i denna fråga skola gå fram med den största varsamhet.
Skolöverstyrelsen har visserligen redan tidigare — kanske icke i direktivform
— låtit till folkskoleinspektörerna uttala, att de på detta område
skola gå varsamt fram. Det skulle emellertid säkerligen inte skada om folkskolinspektörernas
uppmärksamhet ånyo riktades på angelägenheten av varsamhet
i dessa frågor.

Häruti instämde herr Fält.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Bagge: Herr talman!
Jag har mycket litet att tillägga. Jag har alldeles samma uppfattning som de
båda sista ärade talarna. Jag tror emellertid, att folkskoleinspektörerna genom
olika direktiv som de ha fått och genom uttalanden som ha gjorts, ha fått
klart för sig hur det ligger till med denna sak. Behövs det någon ytterligare
uppklarning, så skall jag mycket gärna vara med örn det.

Herr Staxäng sade, att han trodde att skoldistrikten ofta hade blivit tvingade
och att skolindragningarna sålunda icke ha varit fullt frivilliga. Icke blott
skoldistrikten utan även målsmän och föräldrar ha likväl möjlighet att överklaga
dessa beslut. De kunna överklaga icke blott hos skolöverstyrelsen utan
även hos Kungl. Majit. Jag kan emellertid icke erinra mig att jag har haft
något större antal sådana överklaganden. I själva verket har det förekommit
mycket få sådana fall. Örn det likväl skulle ha förekommit några missförhållanden
är det givetvis att beklaga. Föredragande statsrådet kan ju icke få en
föreställning om hur det verkligen går till ute i bygderna annat än genom att
Iråga tjänstemännen eller genom att överklagningar ske hos Kungl. Maj :t. Det
sistnämnda har emellertid som sagt icke förekommit annat än i mycket få
undantagsfall. Detta tyder kanske ändå på att det icke förekommit någon
vidare press eller sådan ovilja mot de skolindragningar, som ha företagits,
utan man har tydligen ansett att de varit nödvändiga. Såsom ett kuriosum kan
jag för övrigt tala örn att det för närvarande har anhängiggjorts ett överklagande
i ett fall, där målsmännen ha opponerat sig mot att en skola icke har
blivit indragen.

Herr Staxäng erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Jag skall icke motsäga herr statsrådet i avseende å att församlingarna
icke genom överklaganden lia tillräckligt bevakat sina intressen. Jag skall
endast tillägga att jag har gjort den iakttagelsen, att just när det gäller att få
behålla en skola ha kommunalfullmäktige ofta stått betydligt friare i sitt
ställningstagande än skolstyrelserna ha gjort gentemot folkskoleinspektörerna.

Härefter yttrade:

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! Det var med verkligt stort intresse
som jag åhörde ecklesiastikministerns svar på den framställda interpellationen.
Det finns ingenting, som är så skrämmande på landsbygden som just skolindragningarna,
och det är med verkligt allvar som man hör föräldrarnas bekymmer

Onsdagen den 29 mars 1944 fm.

Nr 12.

107

Bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor. (Forts.)
häröver. Dessa bekymmer gälla icke blott skolskjutsarna utan även den långa
arbetsdag, som barnen få. Därigenom att barnen ofta ha lång väg till bussen,
när de skola fara till skolan, och så samma väg tillbaka igen bli dagarna
alldeles för långa och tröttsamma för barnen.

Hemma lia vi ett skoldistrikt, där man nu velat gå in för sjuklassig skola.
Det var fråga örn indragning av en del skolor, och man ville ha möjlighet att
behålla skolan. Skolstyrelsen tänkte sig då, att man skulle gå in för en treklassig
småskola och en fyrklassig folkskola. På detta sätt skulle man kunna
behålla skolan och lärarna kvar och slippa skolskjutsar. Vederbörande inspektör
förklarade emellertid, att det icke gick att ordna på detta sätt. En framställning
till Kungl. Majit och skolöverstyrelsen örn att få flytta över en klass till
småskolan blev avslagen. Man skulle i stället ha fem klasser i den ena skolan och
två i den andra, men då blev det för få barn i småskolan, eller också skulle
man anställa ytterligare en lärare. Enligt skolstyrelsens uppfattning skulle det
däremot kunna redas upp på det sättet, att folkskolan fick fyra klasser, medan
småskolan utökades med en klass. För min del skulle jag efter de uttalanden,
som herr statsrådet i dag har gjort, vilja uttala den förhoppningen, att man
skall kunna göra bestämmelserna litet mjukare, i vilket fall säkerligen en hel
del skolindragningar skulle kunna undvikas.

En sak, som också har väckt bekymmer ute på landsbygden, är de långa
skolvägarna och varjedagsläsningen. Det finns barn, som ha 6 å 7 kilometer
och därutöver till skolan, och föräldrarna ha i många fall uttalat det önskemålet
att man skulle ordna med en viss växelläsning, så att barnen skulle få en fridag
mitt i veckan. Läraren skulle icke fördenskull behöva avstå från sina 39 läsveckor.
Vissa klasser skulle lia fritt den ena dagen och andra klasser den
andra. Gällande bestämmelser föreskriva, att de barn som lia över 4 kilometer
till skolan kunna erhålla denna växelläsning, men icke andra. Vad blir då
resultatet av denna skolordning? Jo, vissa barn i en klass få litet längre skoltid
än de som bo längre bort. Det är en sådan bestämmelse som jämte andra bestämmelser
skulle behöva uppmjukas, så att de bättre anpassade sig efter förhållandena
sådana de te sig ute på landsbygden. Skolöverstyrelsen sitter här i
Stockholm och avdömer dessa frågor kallt och efter gällande bestämmelser utan
att taga hänsyn till en skolstyrelses önskningar.

Det är verkligen skrämmande med dessa indragningar av skolor. Jag har
också hört — vilket den föregående talaren också var inne på — att föräldrar
draga sig för att sätta sina barn i en skola, dit barnen få en lång skolväg.
Jag skulle därför vilja vädja till statsrådet att försöka få till stånd en uppmjukning
av hithörande bestämmelser och därvid göra det bästa möjliga. Man
kan gott säga, att skolstyrelserna på landsbygden mycket varmt önska barnens
bästa, men det är mycket viktiga konsekvenser som följa med detta och
som man kanske inte tager hänsyn till när man avslår dessa framställningar
på högre ort.

Herr Norup: Herr talman! Det är med en viss tillfredsställelse som landsbygdens
folk konstaterat, att man vill försöka att bereda även barnen på
landsbygden bästa möjliga skolgång. Man kommer icke från att indragningen
av skolor är en mycket allvarlig fråga, även om man ibland vid ett bibehållande
av en gammal skola kan få ha en något lägre skolform. Skolan är icke
blott en utbildningsanstalt för barn utan även en kulturell fyrbåk ute på den
annars på kulturmöjligheter så fattiga landsbygden. När frågan om att en
skola skall läggas ned kommer upp, inger detta allvarliga bekymmer icke blott
för föräldrarna utan även för den befolkning som bor i en trakt där man icke
har en skola. När det gäller att bereda barnen en hygglig skolgång, har man

108

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1944 fm.

Bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor. (Forts.)
försökt ersätta nedläggandet av en skola med att införa skolskjutsar. Dessa
skolskjutsar äro givetvis något som man i allra sista liand kan taga, men de
äro enligt min mening ett mycket tveeggat svärd. De föra visserligen barnen
till en skola av en högre och bättre skolform, men därmed följer också en massa
olägenheter. Skolskjutsarna gå ofta genom glest bebyggda trakter. Barnen
kunna visserligen hastigt och lätt följa landsvägen och komma fram till skolskjutsen,
men vi veta, hur svårt det är för barn, när de gå hemifrån, att beräkna
tiden. De vilja ofta ge sig i väg kanske för tidigt, så att de sedan få
vänta på skolskjutsen och kanske åsamka sig en förkylning. Det kan också
hända, att många barn under väntetiden företaga sig ett och annat som de
icke skulle ha gjort, örn de varit under uppsikt. När barnen så komma till skolan,
föras de många gånger in i en miljö som de icke äro vana vid, och säkerligen
ha barn som komma från en viss trakt icke alla gånger möjlighet att
kunna tillgodogöra sig alla de förmåner som den bättre skolformen erbjuder.

Jag har ett exempel från min egen socken, där barnantalet i en skola gick
ned, och där vi i skolstyrelsen voro ganska tvehågsna huru vi skulle göra. Folkskoleinspektören
ålade oss emellertid att lägga ned skolan och anordna skolskjutsar.
Såsom väl var, kan man säga, kom. kristiden emellan. Det gick icke
att få någon som till rimligt pris ville åtaga sig dessa skjutsar. Skolan har
därför fått upprätthållas, och glädjande nog skedde en förändring i barnantalet.
Det hade förekommit en del inflyttningar, och denna dag står den skola
som för fem år sidan var dömd att läggas ned nyrenoverad och så gott som
fullsatt med ett trettiotal barn. Jag menar, att här får man skynda med en
viss långsamhet så att man icke avhänder landsbygden de kulturella fyrbåkar
som finnas. Man behöver helt säkert taga till vara alla de kulturella utvecklingsmöjligheter
som finnas på landsbygden. Även örn det skulle kosta samhället
och staten något, anser jag det vara väl använda pengar.

Jag uttalar den förhoppningen, att när dessa ärenden skola handläggas man
icke för snabbt går att lägga ned en skola på landsbygden, samt att herr statsrådet
i sina direktiv till folkskoleinspektörerna manar dessa till försiktighet
på detta område. Jag är övertygad om att det är ett krav som gör sig gällande
på hela landsbygden, och att det är en fråga som man enligt min mening bör
övertänka mycket noga och där man bör tillgodose landsbygdens intressen så
mycket som möjligt.

Vidare anfördes ej. Vad utskottet hemställt bifölls.

Som tiden nu var långt framskriden, beslöt kammaren på förslag av herr
talmannen att uppskjuta den fortsatta handläggningen av förevarande utlåtande
ävensom av övriga på föredragningslistan upptagna ärenden till kl.
7.30 em., då enligt utfärdat anslag detta plenum komme att fortsättas.

§ 5.

Avlämnades följande motioner, nämligen av:

herr Senander, nr 504, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 217,
med förslag till hembiträdeslag;

herr Barnekow m. fl., nr 505, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 172, med förslag till hushållningssällskapens organisation och verksamhet;

herr Svensson i Ljungskile m. fl., nr 506, likaledes i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 172;

herr Gustafsson i Lekåsa m. fl., nr 507, likaledes i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 172; och

Onsdagen den 29 mars 1944 em.

Nr 12.

109

herr Erikkson i Frägsta m. fl., nr 508, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 184,. angående inrättande av en statens högre skogsskola.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.15 em.

In fidem
Sune Norrman.

Onsdagen den 29 mars.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen påbörjade sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr andre vice talmannen.

§ I -

Fortsattes handläggningen av statsutskottets utlåtande, nr 8, i anledning
av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar rörande
egentliga statsutgifter för budgetåret 1944/45 under åttonde huvudtiteln, avseende
anslag inom ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde, jämte i ämnet
väckta motioner.

Utgifter under
riksstatens
åttonde
huvudtitel.
(Forts.)

Punkten 158, angående folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt lärare i slöjd Bidrag till

vid folkskolor, mindre folkskolor eller särskilda slöjdskolor. ,avloni1lg,?''K

’ _ lärare i slöjd

I propositionen nr 1 hade Kungl. Maj :t under åttonde huvudtiteln, punkten vid folkskolor

166, föreslagit riksdagen att till förevarande ändamål för budgetåret 1944/45 m- m anvisa

ett förslagsanslag av 2 800 000 kronor.

I samband därmed hade utskottet till behandling förehaft
dels två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren av
herr L. V. Lindén m. fl. (I: 27) och den andra inom andra kammaren av herr
Hoppe m. fl. (II: 56), vari hemställts, att riksdagen —- i anledning av Kungl.

Maj:ts förslag beträffande bidrag till avlöning åt lärare i slöjd vid folkskolor
m. fl. -—• för sin del måtte besluta sådan ändring av statsbidragsvillkoren för
slöjdundervisningen inom folkskolan att slöjdavdelning skulle omfatta minst
3 (enligt gällande bestämmelser 6) gossar respektive flickor, under förutsättning
att samtliga folkskolestadiet tillhörande gossar respektive flickor, vilka
prövades skäligen kunna deltaga i slöjdundervisningen, tillhörde slöjdavdelningen,
samt att en slöjdavdelning finge uppdelas på två, örn antalet i slöjdundervisningen
deltagande elever vore minst 20 (enligt gällande bestämmelser 25);

dels ock två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren
av herr Ivar Persson m. fl. (I: 190) och den andra inom andra kammaren av
herr Johansson i Mysinge m. fl. (II: 249), vari hemställts, att riksdagen måtte
besluta sådan ändring av statsbidragsvillkoren för slöjdundervisningen i folkskolan,
att slöjdavdelning finge omfatta minst 3 (enligt gällande bestämmelser
6) gossar respektive flickor.

Kartong till Andra kammarens protokoll 1944. Nr 12.

Ilo

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1944 em.

Bidrag till avlöning åt lärare i slöjd vid folkskolor m. m. (Forts.)

Utskottet hemställde,

a) att riksdagen måtte till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt lärare
i slöjd vid folkskolor, mindre folkskolor eller särskilda slöjdskolor för budgetåret
1944/45 anvisa ett förslagsanslag av 2 800 000 kronor;

b) att motionerna I: 27 och II: 56 ävensom I: 190 samt II: 249 måtte anses
besvarade med vad utskottet i sin motivering anfört.

I motiveringen bade utskottet med anledning av vad i motionerna I: 27 och
II: 56, I: 190 samt II: 249 anförts och hemställts framhållit önskvärdheten av
att så snart de statsfinansiella förhållandena sådant medgåve det i statsbidragsförfattningen
föreskrivna minimiantalet av 6 elever sänktes till 3 eller
det antal, som gällde närmast före den 1 juli 1940.

Vidare hade utskottet med hänsyn, bland annat, till att en sänkning till
minst 20 av det minimiantal elever, som fordrades för att statsbidrag skulle
kunna utgå till mer än en slöjdavdelning, skulle medföra en ringa kostnadsökning,
förutsatt, att Kungl. Maj:t ägnade denna fråga fortsatt uppmärksamhet.

Vid denna punkt hade reservation avgivits av herrar Oscar Olsson, Emil Petersson,
Ivar Persson, Danielsson, Viklund, Hoppe och Onsjö, vilka ansett, att
utskottet bort med tillstyrkande av bifall till motionerna I: 27 och II: 56 samt
1:190 och II: 249 föreslå en anslagsökning med 200 000 kronor och förty hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag ävensom med bifall
till motionerna I: 27 och II: 56 samt I: 190 och II: 249, till Folkskolor m. m.:
Bidrag till avlöning åt lärare i slöjd vid folkskolor, mindre folkskolor eller
särskilda slöjdskolor för budgetåret 1944/45 anvisa ett förslagsanslag av

3 000 000 kronor.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

Herr Hoppe: Herr talman! Jag har tillsammans med andra ledamöter av
riksdagens första och andra kammare framburit en motion avseende ändring
av statsbidragsvillkoren för slöjdundervisningen. Vi ha, mina kamrater och
jag, väckt motionen dels på grund av vårt intresse för den avlägsna och folkfattiga
landsbygdens skolväsende och dels på grund av vår höga uppskattning
av slöjdundervisningen. .

Det är, herr talman, på tvenne punkter som vi önska en ändring i gallan de
författning. Vi önska först och främst —- jag kan säga, att detta ligger oss
allra mest örn hjärtat — en återgång till de bestämmelser som gällde före
den 1 juli 1940, i enlighet med vilka statsbidrag skulle utgå till slöjdavdelning
med minst tre elever, gossar eller flickor. Den nu gällande bestämmelsen,
enligt vilken statsbidrag kan utgå till slöjdavdelning endast då den räknar
sex elever, har ju medfört, att slöjdundervisningen upphört i en mängd
avlägset belägna skolor. Det torde nog vara icke mindre än 1 000 slöjdgrupper
som nödgats upphöra, och dessa 1 000 slöjdgrupper kanske omfatta mellan

4 000 och 5 000 barn. .

Det är uppenbarligen så, att de skolor som nu lia förlorat sm slöjdunnervisning
undantagslöst ha en lägre skolform än skolorna i städer och tätorter,
och det måste ju innebära, att dessa skolor ge sina elever betydligt mindre,
än vad t. ex. en A-skola eller en B-skola kan ge; Barn i dessa skolor äro
alltså betydligt sämre ställda än de barn som fa ga i skolor med högre skolformer.
Nu är det kanske ingenting att göra åt den saken, därför att det ringa
barnantalet väl omöjliggör uppehållandet av en högre skolform. Men, herr
talman, vi finna det högeligen egendomligt för att inte säga hart när upp -

Onsdagen den 29 mara 1944 em.

Nr 12.

lil

Bidrag till avlöning åt lärare i slöjd vid folkskolor m. m. (Forts.)
rörande, att det är just dessa barn, som fått ut mindre av sin skolgång, och
de bygder där de bo som berövas slöjdundervisningen. Vi förstå ju, att det
är nödvändigt i dessa tider att spara, men vi kunna knappast anse det riktigt,
att sparsamhetsnitet på detta sätt skall gå ut över de barn och de bygder,
som i fråga om skolform äro allra sämst ställda.

I detta sammanhang vill jag framhålla en annan sak. Från olika håll har
det ju vitsordats, att slöjdundervisningen är synnerligen populär. Man kunde
kanske säga, att slöjden på sätt och vis är att betrakta som skolans mest
uppskattade ämne. Med den kännedom jag har örn folkskolan och dess arbete
skulle jag vilja drista mig att tillägga, att när det blir fråga örn skolans
fostrande gärning, kan det ifrågasättas, örn slöjden överträffas av något annat
ämne på schemat. Det synes mig synnerligen önskvärt, och jag kan gärna
tillägga, herr talman, att jag betraktar det helt enkelt som en gärd av rättvisa
mot landsbygdens folk, att statsbidrag utgår även till de många slöjdavdelningarna
med endast tre elever.

Så var det, herr talman, vårt andra önskemål. Skall slöjdundervisningen
kunna ge det mesta och bästa -— och det avser väl all undervisning att ge —
då få slöjdavdelningarna inte vara för stora. För närvarande måste man ju
räkna med slöjdgrupper på ända upp till 24 barn. Det är icke länge sedan
kungl, skolöverstyrelsen uttalade, att det näppeligen låter sig göra att på ett
tillfredsställande sätt handleda så många barn i en slöjdavdelning.

Jag skulle, herr talman, i detta sammanhang vilja ta mig friheten säga,
att det synes mig, att det överhuvudtaget är ett oting med de stora läraravdelningarna
i skolorna och allra mest i folkskolan. Resultatet av folkskolans
gärning skulle bli mycket bättre, örn läraravdelningarna vore mindre.
Folkskolan skulle i så fall kunna ge mycket större kunskaper och en mycket
bättre fostran. Jag vill också, herr talman, ge uttryck åt den uppfattningen,
att om vi hade undervisningsavdelningar med ett avsevärt mindre elevantal,
skulle vi kanske på den vägen lia utsikter att göra en väsentlig insats, när
det gäller lösandet av det brännande ungdomsproblemet. Vore avdelningarna
små, skulle det ju innebära, att vederbörande lärare på ett annat sätt, än som
i dag är fallet, hade tid och möjligheter att ägna sig åt och vårda sig örn
varje enskilt barn. Att detta betyder mycket, inte bara ur fostrans synpunkt,
torde vara uppenbart för envar.

I fråga örn slöjdundervisningen anse vi, att där är det absolut nödvändigt,
att man får arbeta med små avdelningar. Vi vilja därför varmt rekommendera,
att en sådan ändring göres i gällande författning, att det blir möjligt
att få dela en slöjdavdelning, så snart elevantalet uppgår till 20.

Jag föreställer mig, herr talman, att ett bifall till den motion som vi väckt
i bägge kamrarna skulle i realiteten innebära en verkligt stor gåva till de
avlägset liggande och folkfattiga bygderna i vårt land. Det skulle vara ett
gott handtag åt hela vår folkundervisning och alldeles särskilt åt slöjdundervisningen,
och därför ber jag, herr talman, att få yrka bifall till den av herr
Oscar Olsson m. fl. vid denna punkt avgivna reservationen.

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Det framgår tydligt av utskottets
förslag till motivering, att de synpunkter som den närmast föregående talaren
här har anfört mycket varmt behjärtats av utskottet. Det gäller här dels
ett förslag till ändring av författningen i det avseendet, att det föreskrivna
minimiantalet elever i slöjdavdelning skult'' sänkas från sex till tre. och dels
ett förslag att slöjdavdelningama skulle kunna delas, när antalet elever uppgå
till 20. Jag vill säga, att utskottets sätt att skriva motiveringen i realiteten

lii! -Nr 12. Onedagen den 29 mars 1944 em.

Bidrag till avlöning åt lärare i slöjd vid folkskolor rrv. m. (Forts.)
innebär ett tillstyrkande av motionen. Det är bara den skillnaden, att utskottet
icke föreslår något utökat belopp i detta hänseende.

Jag vill försäkra den närmast föregående ärade talaren därom, att jag känner
lika varmt för dessa avlägset boende som någon annan, och jag uppskattar
slöjdundervisning minst lika mycket som han. Detta har också tagit sig uttryck
i utskottets sätt att skriva. Jag tror i varje fall, att med det förslag till
motivering som utskottet framlagt på dessa båda punkter få vi en omprövning
av denna fråga så snart det är möjligt, och det är med förvissning därom som
jag, herr talman, ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Fröken Olsson: Herr talman! Jag kan inte underlåta att med några ord
understryka vad herr Hoppe här har sagt. Det är beklagligt, att ett ämne som
har så fostrande betydelse som slöjden blir alltmer tillbakasatt. Glädjande är
det ju, att yrkesutbildningen får plats på skolans schema, men man tycks
glömma bort, att för de flesta barn blir den slöjdundervisning som folkskolan
ger den enda utbildning och övning i praktiskt handlag som de få.

Landsbygden saknar ännu de möjligheter som städer och större samhällen
ha, när det gäller att skaffa barnen utbildning. En stor grupp barn blev den
1 juli 1940 helt och hållet avstängd från möjligheten att erhålla undervisning
i slöjd, nämligen de barn som gå i skolor, där antalet flickor inte uppgå till
sex på folkskolestadiet, så att de kunna bilda en slöjdgrupp. Detsamma är förhållandet
i fråga örn antalet gossar. Dessförinnan var villkoret för att erhålla
statsbidrag, att de i slöjdundervisningen deltagande skulle utgöra minst
tre. Givetvis gäller detta de små B 3-skolorna och de mindre folkskolorna i
avlägsna trakter, sådana skolor som även i andra avseenden äro ställda på svältkost.
Många gånger kan det vara ett handikap för barn att endast ha betyg
från en sådan skolform, även örn undervisningen har varit aldrig så god. Orättvisan
mot dessa barn är desto större, då de bli utestängda från undervisning i
goss- och flickslöjd. För många elever är slöjden det bästa och mest uppskattade
ämnet. En svag studiebegåvning kan under slöjdtimmarna få göra sig
gällande och visa, att det praktiska arbetet också kan betyda något i tävlan,
och han kan på så sätt hävda sig gentemot kamraterna och få självförtroende,
som kan bli utslagsgivande för den fortsatta utvecklingen i livet.

Staten bör ha samma ansvar för ett barn i en B 3-skola som för ett barn
som har förmånen att gå i en A-skola i en stad med skolbad, tandvård, gymnastiksalar
o. s. v. Den undervisning i slöjd som är möjlig att erhålla bör även
de i övrigt sämst lottade få. Det talas ju så vackert örn att de små skolorna
ha en uppgift att fylla i den bygd där de finnas. Då bör man inte ta ifrån
dem möjligheten att ge den undervisning som de kunna få på sitt schema.
Nog böra de förunnas slöjdundervisning, även örn antalet i varje grupp blir
endast tre.

Slöjdundervisningen kan givetvis icke bedrivas som klassundervisning i vanlig
mening. Där är undervisningen individuell. En grupp på 24 stycken, som
man i värsta fall kan ha, är det nästan omöjligt att handleda på ett tillfredsställande
sätt. En del måste vänta på hjälp, och detta är självklart till förfång
för undervisningen. En slöjdgrupp består ofta av elever i olika åldrar,
och man kan inte sammanhålla dem i någon slags klassundervisning. Örn vi
tänka oss en grupp på 24 och fördelar en undervisningstimme på dessa, blir
det ungefär l1/2 minut som läraren kan ägna varje barn. Man hinner inte
särdeles mycket på den tiden. En liten tös som skall börja sin första stickstrumpa
eller en grabb som skall ta itu med sitt första stycke trä vid hyvelbänken
hinner inte få mycken hjälp på 1 V2 minut. Det är alltså nödvändigt, att
man får mindre grupper, örn undervisningen skall kunna bedrivas nöjaktigt.

Onsdagen den 29 mars 1944 em.

Nr 12.

113

Bidrag till avlöning ål lärare i slöjd vid folkskolor m. m. (Forts.)

I motionen föreslås delning av grupp, om antalet uppgår till 20. Detta skulle
innebära en stor förbättring av förhållandena. I sämsta fall bleve det då 19
i gruppen, och det är ändå fem mindre än 24.

Jag får med det anförda, herr talman, yrka bifall till den reservation, som
är avgiven av herr Oscar Olsson m. fl.

Herr Hoppe: Herr talman! Jag är naturligtvis tacksam för det välvilliga
sätt varpå utskottet skrivit motiveringen. Men ibland gör man den reflexionen,
att hur tacksam man än kan vara för vänliga och goda ord samt hur uppmuntrande
de än kunna vara, så räcker det inte bara med vänliga och goda ord,
utan man vill ha något mera, nämligen en gärning.

Den värderade ordföranden på statsutskottets andra avdelning nämnde alldeles
nyss, att utskottsutlåtandet i sak innebär ett tillstyrkande av motionen.
Jag finner inte, att detta är alldeles riktigt. Det är en mycket bestämd skillnad
mellan utskottsmajoritetens och reservanternas inställning. Utskottet sympatiserar
visserligen med motionärernas förslag men uppskjuter dess genomförande
till en obestämd framtid, medan däremot reservanterna anse, att det
med tanke på den avlägsna landsbygd det här gäller är angeläget, att vad de
föreslå snarast möjligt genomföres. Vi begära alltså omedelbara åtgärder.

Herr talman! Jag har alldeles nyss uppmärksamgjorts på att vi i den motion
som vi väckt icke ha kommit med något yrkande om ett bestämt anslag, varför
det icke torde vara möjligt att få under omröstning det förslag, som framförts
i en reservation av herr Oscar Olsson m. fl. Jag får därför nöja mig med att
yrka bifall till motionen nr 56 i andra kammaren.

Häruti instämde fröken Olsson.

Herr Holmdahl: Herr talman! Herr Hoppe gör gällande, att han inte kan
vara nöjd med utskottets välvilliga skrivsätt, utan han kräver handling och
gärning. Här ha vi ett typiskt exempel på en besparingsaktion från statens
sida, som satte in vid krigsutbrottet, en besparingsaktion av ingalunda betydelselös
omfattning. Statskontoret har räknat med att ett bifall till motionen
skulle innebära en kostnad av 200 000 kronor. Det bör då icke väcka någon synnerlig
förvåning, att när statsutskottet på åtskilliga punkter gått utöver vad
Klingl. Maj :t föreslagit, utskottet har stått litet tvekande, när det gäller ett
belopp av denna storleksordning.

Jag delar liksom ordföranden på statsutskottets andra avdelning herr Hoppes
synpunkter på detta problem. Från skolöverstyrelsens sida ha vi gång efter
annan framhållit vikten av att nian så fort som möjligt återfår de gynnsamma
bestämmelser för statsanslag till slöjdundervisningen som tidigare gällt.
Men en fråga av denna ekonomiska storleksordning hör just till de frågor,
som jag talade om i förmiddags, där ett enskilt ämbetsverk har svårt att bedöma,
när tidpunkten är inne att återgå till normala förhållanden. Därför har
skolöverstyrelsen, oaktat styrelsens välvilliga inställning till frågan är uppenbar,
icke vågat sig på att i sina pelita till årets riksdag föreslå en återgång
till de tidigare gällande bestämmelserna. När regeringen inte heller har gjort
det, är det inte så märkvärdigt, att statsutskottet har funnit sig böra yttra sig
välvilligt i princip men inte komma med något positivt förslag.

T anledning av vad som här yttrats vill jag också säga, att jag tror, att man
en smula överdriver de nuvarande bestämmelsernas inverkan i de enskilda
Fallen. För närvarande måste det ju vara minst sex pojkar eller^ flickor i en
skola för att slöjdundervisning skall komma till stånd. Örn jag håller mig till

Andra kammarens protokoll 1944. Nr 1&. b

114

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1944 em.

Bidrag till avlöning åt lärare i slöjd vid folkskolor m. m. (Forts.)
folkskolans huvudformer, torde man kunna säga, att det ända ned i B 2-skolorna
är rena undantagsfallen att det inte finns tillräckligt elevantal för slöjdavdelningar.
B 2-skolorna skola ju som minimum ha 20—25 elever; är elevantalet
lägre, förvandlas de till B 3-skolor. Man torde med andra ord kunna säga, att i
regel finns det även med nu gällande bestämmelser tillräckligt barnantal i B

2- skolorna för att få till stånd slöjdundervisning. När det sedan gäller B

3- skoloma, förekommer det otvivelaktigt, att slöjdavdelningar icke kunna komma
till stånd, örn inte minimisiffran sänkes till 3. Men jag vill fästa uppmärksamheten
på att B 3-skolorna alldeles oavsett detta äro ogynnsamt ställda
genom att där endast finnes en lärare, antingen en manlig eller en kvinnlig.
Detta gör, att oavsett barnantalet måste antingen den manliga eller den kvinnliga
slöjden bli åsidosatt.

Jag har velat påpeka dessa faktiska förhållanden för att visa, att den ändring,
som motionärerna påyrka, har begränsad räckvidd. Det innebär dock inte
att jag inte anser, att man snarast möjligt bör återgå till de gamla och gynnsammare
bestämmelserna, ty jag delar de talares uppfattning, som fäst den
allra största vikt vid slöjdundervisningen i folkskolan. Jag har flera gånger
tidigare här i denna kammare sagt, att jag finner det vara en stor brist i den
svenska folkskolans undervisningsprogram, att inte slöjden sedan länge gjorts
till ett obligatoriskt ämne. Hade det skett, hade aldrig slöjdundervisningen
kunnat användas såsom ett besparingsobjekt på det sätt, som man nu kunnat
göra just därför att slöjden inte är ett obligatoriskt ämne.

Jag bar, herr talman, med dessa ord endast velat motivera, att även jag
måste yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr andre vice talmannen
gav propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i denna punkt dels
ock på bifall till utskottets berörda hemställan med den ändring däri, att motionerna
I: 27 och II: 56 bifölles; och biföll kammaren vad utskottet i denna
punkt hemställt.

Punkterna 159—165.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Bidrag till Punkten 166, angående folkskolor m. m.: Bidrag till skolhemsbyggnader och
lytter ochA™ inredning.

deraningred'' Sedan punkten föredragits, yttrade

Herr Viklund: Herr andre vice talman! Jag har inte något annat yrkande
än örn bifall till utskottets hemställan på denna punkt, men när jag ändock
begärt ordet har det närmast skett för att rikta en vädjan till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet. Jag finner nu, att herr statsrådet inte
är här närvarande, och jag får alltså nöja mig med att få min vädjan intagen
i kammarens protokoll.

Vad som närmast uppkallat mig är en passus i skolöverstyrelsens motiveringav
framställningen örn statsbidrag till skolhusbyggnader. Den har följande
lydelse: »Av flera skolstyrelser och folkskolinspektörer har framhållits, att
tillräckligt antal godtagbara inackorderingshem trots energiskt arbete och erbjudande
av rikligen tillmätt ersättning icke kunnat anskaffas. Ett icke ringa
antal barn måste på grund härav hänvisas till hem, vilka betecknas såsom
olämpliga eller rent av hälsovådliga.»

Det är, måste man säga, en beklämmande social bild, som genom dessa korta

Onsdagen den 29 mars 1944 em.

Nr 12.

115

Bidrag till skolhems byggnader och deras inredning. (Forts.)
rader upprullas, oell den är oroande ur flera synpunkter. Den är oroande därför
att tusentals barn måste inackorderas i enskilda hem, men den är framför
allt oroande därför att man måste befara, efter vad folkskoleinspektörerna och
skolstyrelsen framhållit, att i närvarande stund ett icke ringa antal barn äro
inhysta i hem, som icke tillgodose kravet på att främja ungdomens och barnens
hälsa och som i övrigt icke heller äro tillfredsställande. Nu försöker man
väl i de flesta inackorderingshem att ordna det så bra som möjligt för barnen,
men förhållandena kunna dock icke vara tillfredsställande, när ett så pass
häpnadsväckande uttalande som det jag här citerat kan ingå i de officiella
handlingarna.

Det måste sägas, att statsmakterna härvidlag handla inkonsekvent. Å ena
sidan lämnas det rikliga bidrag till sanering av bostadsbeståndet. Stat och
kommun offra stora summor för att åstadkomma hälsobostäder. Man ordnar
med hem för barnrika familjer, och man förbättrar bostäder särskilt med sikte
taget på att barnen skola få ett tillfredsställande hem ur hälsovårdssynpunkt.
Men å andra sidan låter man barn och ungdomar, när vintern kommer, skickas
ut från dessa förstklassigt ordnade hem till inackorderingshem, som inte motsvara
kraven på en tillfredsställande ordning härvidlag.

Vad som från folkskoleinspektörernas sida har anförts är ju inte precis överraskande
för dem, som kommit i närmare kontakt med dessa problem. År
1940, tror jag det var, väckte ett antal ledamöter i denna kammare motion örn
att från statsmakternas sida måtte åstadkommas en sådan kontroll och tillsyn
av de enskilda inackorderingshemmen, att garantier skapades för en tillfredsställande
omvårdnad av de inackorderade barnen. Statsutskottet hade en
positiv och välvillig inställning till denna sak, och det hade också riksdagens
kamrar samt inte minst ecklesiastikministern. Han anbefallde sålunda, att en
utredning snabbt skulle vidtagas, och en sådan skedde också genom skolöverstyrelsens
försorg. Skolöverstyrelsen infordrade uppgifter från folkskoleinspektörerna
på olika håll, vilka därvid emellertid förklarade, att förhållandena
på detta område voro tillfredsställande; allt som behövde göras var gjort. Och
därvid har det fått bero hittills.

Herrar inspektörer lia tydligen kommit till bättre insikt, när de nu emellertid
på det högst officiella sätt. som här skett, konstatera, att allt icke är
bra ställt. Det har konstaterats, att ett icke ringa antal barn få vistas i hälsovådliga
inackorderingshem. Ett sådant förhållande tycker jag för min del, att
statsmakterna och riksdagen icke kunna tolerera. Man får enligt min mening
icke i fortsättningen vedervåga barnens hälsa och utveckling på det sätt, som
nu sker. Statsmakterna måste såsom ett oeftergivligt krav uppställa, att sådana
inackorderingshem anskaffas, som icke kunna inverka menligt på barnens
hälsa och utveckling.

Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet har i olika stycken
visat ett påtagligt och varmt intresse för dessa saker. Jag vill därför genom
protokollet här rikta en enträgen vädjan till honom att skapa betryggande garantier
för att såväl målsmännens som barnenvs berättigade krav i detta avseende
icke eftersättas och för att man icke handlar vårdslöst med det ungdomsmaterial,
som är så betydelsefullt för morgondagens Sverige.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 107—108.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1944 em.

Bidrag till
byggnadsarbeten
för
folkskoleväsende''.

Punkten 169, angående folkskolor m. m.: Bidrag till byggnadsarbeten.

Efter föredragning av punkten yttrade

Herr Jansson i Kalix: Herr talman! Under denna punkt har jag tillsammans
med en del andra ledamöter av kammaren väckt två motioner, nr 106 och
nr 190, för att söka få till stånd ytterligare bestämmelser rörande vissa lokaler
för folkskolan. För närvarande finns det en bestämmelse, som anger vilka lokaler
som kunna inräknas bland dem, till vilka man kan erhålla största möjliga
statsbidrag. Bland dessa lokaler saknar man, framför allt från skolmannens,
men även från skolstyrelsernas sida ute på landsbygden, lokaler för skolbarnsbespisning
—- en fråga som nu blir ordnad genom att Kungl. Maj :t tagit
upp den i propositionen — men därutöver sakna vi lokaler för omklädnad och
torkning av barnens kläder vid våt väderlek.

Den, som åtskilliga år suttit med i en skolstyrelse på landsbygden uppe i
Norrbotten, känner väl till de svårigheter, som äro förknippade med barnens
skolgång. Det hålles under vintrarna gång efter annan föräldramöten, där man
protesterar mot att skolstyrelserna inte kunna vidtaga, sådana anordningar att
inte barnens hälsa vedervågas under den långa vägen till och från skolan. Framför
allt under höst och vår bli barnen våta när de i regn eller snöslask måste
gå till skolan, och när de komma fram till skolan, ha de ingen möjlighet att
byta kläder och skodon, utan de få sitta i sina sura kläder och blöta skodon
hela skoldagen. Vi förstå, att förkylningssjukdomar då ofta hälsa på i skolorna,
och vi kunna också i dessa missförhållanden finna en orsak till att lungtuberkulosen
är så utbredd på den norrbottniska landsbygden.

Jag tror att det vore välbetäkt, örn, såsom utskottet förutskickar, en utredning
kommer till stånd rörande skolbadsanläggningar, att i denna utredning
finge ingå även frågan örn anskaffandet av sådana lokaler, att barnen vid ankomsten
till skolan kunna byta kläder och torka de våta, så att de ha torra
kläder att ta på sig, när de skola gå hem. Det skulle skapa betydande lättnader
i samarbetet mellan skolor och hem, och det skulle göra trivseln i landsbygdens
skolor mycket större.

Men det är inte bara beträffande den direkta skolverksamheten, som det råder
missförhållanden ute på landsbygden. Det talas ju så många och vackra ord
örn att man skall försöka hålla kvar på landsbygden den ungdom, som kommit
ur skolåldern och som börjar vilja pröva sina vingars styrka. Det har också
på olika vägar gjorts försök att inspirera denna ungdom att stanna kvar och
känna trivsel på landsbygden. Men jag har inte funnit någon av de vägar, som
hittills anvisats, vara framkomlig. När jag och flera med mig suttit och spekulerat
över dessa spörsmål, så ha vi, åtminstone de av oss, som varit i kontakt
med den bildningshungriga ungdomen på landsbygden, kommit till det resultatet,
att avsaknaden av lämpliga lokaler, där ungdomen kan komma samman
för att bedriva enskilt eller kollektivt studiearbete, deltaga, i föreläsningsaftnar
o. s. v., är en av de största stötestenarna härvidlag. Även ungdomen på
landsbygden har ju sina små föreningar, men de ha inga lokaler, där de kunna
träffas för att dryfta sina gemensamma spörsmål.

Nu är det visserligen sant, att riksdagen på framställning av Kungl. Maj:t’
har beslutat örn bidrag under vissa former till föreningslokaler, men vi motionärer
äro väl medvetna örn att dessa bidrag i första hand komma att gå till
städer och större samhällen, medan de små samhällena, som vi vilja värna örn
i vår motion, komma att bli utan sådana bidrag och därmed säkerligen för generationer
framåt komma att bli utan samlingslokaler. Vi lia emellertid räknat
med att därest skoldistrikten skulle få inräkna i sina kostnader vid uppförandet
av nya skolhus eller inrymmandet av nya lokaler i gamla skolhus jämväl kostnaden
för en föreläsningssal och ett biblioteksrum, så skulle man därigenom

Onsdagen den 29 mars 1944 em.

Nr 12.

117

Bidrag till byggnadsarbeten för folkskoleväsendet. (Forts.)
med. för statens vidkommande rimliga utgifter kunna ordna denna sak oell ge
ungdomen på landsbygden verkliga samlingsplatser, så att de unga skulle slippa
driva omkring på landsvägarna, när vinterkvällarna komma. Det är tyvärr
så, att ungdomen på landsbygden inte kan samlas i hemmen, och då blir det i
stället att samlas på landsvägen, vilken aldrig varit någon rekommendabel samlingsplats
för de unga.

Utskottet har ju hänvisat till att Kungl. Majit redan nu kan bestämma, att
skoldistrikt, som anhålla örn att få uppföra nya skollokaler, få göra detta under
förutsättning att skolsalarna upplåtas för studiecirkelverksamhet bland ungdomen.
Men den, som i någon mån varit i kontakt med ungdomen, känner väl
till att de unga inte äro roade av att, sedan de lämnat skolan, åter kliva in i
skolbänkarna. Och det är inte bara det förhållandet, att ungdomen själv känner
en naturlig olust för skolsalarna åren närmast efter skolgångens avslutande,
som man här får taga hänsyn till. Skolsalarna äro i regel synnerligen olämpliga
såsom studiecirkelrum och ännu olämpligare såsom föreläsningssalar. Skoldistrikten
äro inte heller tilltalade av diet studiecirkelarbete, som nu hedrives
i vissa skollokaler. Vi praktisera denna metod inom mitt eget skoldistrikt i
synnerligen stor utsträckning, men vi veta, att det knotas, både bland lärarna i
de skolor, där sådan verksamhet förekommer, och bland vaktmästarna, som
skola städa lokalerna. Örn så till på köpet de, som äro hänvisade att bedriva
studiecirkelarbete och föreläsningsverksamhet i dessa lokaler, inte heller äro
nöjda, så förstår man, att skoldistrikten inte äro så angelägna örn att ansöka
örn statsbidrag under dessa förutsättningar.

Vi motionärer hade därför hoppats, att statsutskottet skulle ha ställt sig
välvilligt till våra önskemål. När så emellertid inte skett, har jag, herr andre
vice talman, i dag intet yrkande, utan hoppas endast på bättre lycka nästa
gång, då vi väl få gå på utredningslinjen, när det gäller frågan örn studie- och
föreläsningslokaler på landsbygden, en fråga som vi trots statsutskottets ställning
finna synnerligen angeläget att lösa med tanke på landsbygdens ungdom.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, biföll kammaren vad utskottet
i denna punkt hemställt.

Punkterna 170 och 171.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 172, angående folkskolor m. m.: Underhålls- oell materielbidrag.

I propositionen nr 1 hade Kungl. Majit under åttonde huvudtiteln, punkten
180, föreslagit riksdagen att till förevarande ändamål för budgetåret 1944/45
anvisa ett förslagsanslag av 900 000 kronor.

I samband därmed hade utskottet till behandling förehaft

dels en inom första kammaren av herr Ivar Persson väckt motion (I: 239),
vari hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla örn
åtgärder för att förverkliga i motionen anförda önskemål;

dels ock en inom andra kammaren av herr Eriksson i Sandby m. fl. väckt
motion (11:62), vari hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit
ville anhålla örn en skyndsam utredning rörande möjligheterna att dels genom
statsbidrag stimulera till och medverka vid inköp av dyrbarare undervisningsoch
åskådningsmateriel, dels ock genom beviljandet av bidrag främja anordnandet
av skol- och studieresor för landsbygdens skolbarn, och att Kungl.
Majit snarast för riksdagen ville framlägga de förslag till vilka utredningen
kunde giva anledning.

U nd< rJuillsoch
maferie.lf,
idrog vid
folkskolorna.

118

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1944 em.

Underhålls- och materielbidrag vid folkskolorna. (Forts.)

Utskottet hemställde,

a) att riksdagen måtte till Folkskolor m. m.: Underhålls- och materielbidrag
för budgetåret 1944/45 anvisa ett förslagsanslag av 900 000 kronor;

b) att motionen I: 239 måtte anses besvarad med vad utskottet ovan anfört;

c) att motionen II: 62 icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Vid denna punkt hade reservationer avgivits

dels av herrar Oscar Olsson, Karl Andersson, Emil Petersson, Ivar Persson,
Danielsson, Viklund, Hoppe och Onsjö, vilka ansett, att utskottet bort i anledning
av motionen I: 239 tillstyrka en återgång till tidigare tillämpade
bidragsgrunder för lägre former än A- och Eli folkskolan och till följd
härav — med höjning av förevarande anslag med 100 000 kronor — hemställa,

a) att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Majlis förslag och motionen
I: 239, till Folkskolor m. m.: Underhålls- och materielbidrag för budgetåret
1944/45 anvisa ett förslagsanslag av 1000 000 kronor:

b) att motionen II: 62 icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda;

dels ock av herr Wallentheim, utan angivet yrkande.

Efter föredragning av punkten anförde:

Herr Hoppe: Herr talman! Under en följd av år har till skoldistrikten utbetalats
ett underhålls- och materielbidrag på 50 kronor per undervisningslokal.
Detta bidrag sänktes 1940 till 25 kronor. Det är kanske med tanke på
det statsfinansiella läget icke så mycket att säga örn detta. Vi böra emellertid
göra klart för oss, vilka verkningar denna nedsättning av underhålls- och
materielbidraget haft. Det torde vara så, att det dels medfört en eftersägning
av underhållet av fastigheter o. s. v. och dels åstadkommit att ny materiel
icke har kunnat inköpas i önskvärd omfattning.

Det synes mig emellertid, herr talman, framför allt anmärkningsvärt, att
reglerna för statsbidraget till underhålls- och materielomkostnader blivit utformade
på sådant sätt, att det faktiskt blivit så, att de avlägset belägna
och folkfattiga landsbygdskommunerna med svaga skolformer kommit i sämre
läge än tätorterna och de större samhällena. Det är nämligen, herr talman,
så, att i de lägre skolformerna undervisas i varje undervisningslokal icke en
klass utan flera klasser, ofta ända upp till sex. Det är uppenbart, att dessa
sex klasser, även om de undervisas i en skollokal, behöva väsentligt mera
undervisningsmateriel än varje enskild klass i exempelvis en realskola behöver.
Då emellertid materielbidraget ej utgår per klass utan per skollokal,
måste detta innebära, att dessa sämre skolformer bli missgynnade. Det resulterar
helt säkert då i att somliga sådana skolor ej få den materiel, som de
väl behöva, men också däri, att de folkfattiga och även penningfattiga skoldistriktens
och kommunernas utgifter för materiel och skolväsen överhuvudtaget
bli förhållandevis större än de ekonomiskt bärkraftigare kommunernas.

Det synes mig alltså, herr talman, som örn mycket starka skäl talade för
att de kommuner och de skoldistrikt, som Ira de svagare skolformerna, finge
ett ökat materielbidrag.

Min mening har ju varit att yrka bifall till den reservation, som i denna
punkt har avgivits av herr Oscar Olsson m. fl. Jag har emellertid gjorts uppmärksam
på att i motionerna finnes intet anslagskrav upptaget, varför det
blott återstår att yrka bifall till den motion, nr 239, som har väckts av herr
Ivar Persson i första kammaren. Då det anslag, som statsutskottet föreslår
riksdagen att bevilja, har karaktär av förslagsanslag, torde Kungl. Majit utan

Onsdagen den 29 mars 1944 em.

Nr 12.

119

Underhålls- och materielbidrag vid folkskolorna. (Forts.)
att något särskilt anslag npptages för ändamålet kunna bevilja dessa ökade
bidrag åt de lägre skolformerna.

Då jag håller före, att ett bifall till motionen skulle vara en verkligt värdefull
och väl motiverad hjälp till avlägsna och fattiga skoldistrikt, får jag
mig friheten att yrka bifall till motionen nr I: 239.

Herr Eriksson i Sandby: Herr talman! Jag tror ej, att jag gör mig skyldig
till någon överdrift, örn jag säger, att statsutskottets majoritet varit mycket
negativ i sitt ståndpunktstagande till den av mig och några kamrater väckta
motionen nr 62 i denna kammare. Motionen avser utredning rörande möjligheterna
att genom statsbidrag stimulera till och medverka till inköp av dyrbarare
undervisnings- och åskådningsmateriel i vissa av landsbygdens skolor.
Den avser därjämte en undersökning av möjligheterna att genom statsbidrag
främja anordnandet av skol- och studieresor för landsbygdens ungdom.

Vi ha i motionen påvisat, hurusom landsbygdskommunerna ofta ej kunna
erbjuda barnen samma goda möjligheter och samma goda förmåner som de
mera lyckligt lottade kommunerna, städer och samhällen, kunna göra. Vi ha
också pekat på betydelsen av att man genom anordnande av experiment och
utnyttjande av numera befintlig åskådningsmateriel i olika avseenden kompletterar
undervisningen och därigenom gör densamma mera effektiv och givande.
Det är emellertid så, att inköp av dylik materiel ofta förutsätter mycket
betydande anslag från skoldistriktens sida. När skoldistrikten av olika
skäl, kanske oftast på grund av svag ekonomi, icke kunna giva dessa anslag,
går detta tyvärr just ut över skolbarnen, som därigenom bliva mindre väl
tillgodosedda. Deras undervisning blir bristfällig och deras förutsättningar
att draga sig fram i livet och rättmätigt konkurrera örn arbetstillfällena bli
därmed mindre. Detsamma är också förhållandet, när det gäller skol- och
studieresor. Det torde framför allt för representanterna för landsbygden vara
bekant, hurusom många skolklasser i åratal sökt att genom egna bidrag, genom
anordnande av lotterier och underhållningsaftnar av olika slag småningom
få ihop en fond, som sedan utnyttjats för en skolresa. Det är också känt, att
dessa resor oftast måste avkortas och inskränkas därför att de fonderade
medlen visa sig fullständigt otillräckliga. Det är likaledes bekant, att barn
av fattiga familjer tyvärr ofta fått stanna hemma från skolresan därför att
föräldrarnas ekonomiska ställning varit sådan, att den icke medgivit dem att
lämna de små egna bidrag, som krävts från barnen själva.

Detta har statsutskottets majoritet helt lätt avfärdat genom konstaterandet,
att man under nu rådande förhållanden icke bör biträda motionärernas yrkande.
Jag vet ju icke vad som ligger bakom statsutskottets uttalande, och om
det är avsett att giva en fingervisning åt motionärerna, att ett nytt initiativ
någon gång i framtiden har bättre utsikt att leda fram till ett resultat. Med
den inställning, som statsutskottet denna gång intagit, har jag emellertid
svårt att föreställa mig, att detta skulle vara statsutskottsmajoritetens verkliga
avsikt.

Utskottet erinrar ju i detta sammanhang örn de anslag av radiolicensmedel,
som utgått för inköp av radiomottagningsapparater inom skattetyngda kommuner.
De äro i och för sig mycket tacknämliga och beteckna utan tvekan
ett mycket gott initiativ, som vi ha all anledning att vara tacksamma för.
Men, herr talman, det ena goda bör enligt mitt sätt att se icke utesluta det
andra. Frågeställningen här bör icke vara antingen eller, utan enligt motionärernas
mening finnes det gott utrymme för både och i detta sammanhang.

Herr talman! Jag har endast att beklaga utskottets negativa inställning
till de visserligen i och för sig små och till synes obetydliga problem, som

120

Nr 12.

Onsdagen deli 29 mars 1944 em.

Underhålls- och materielbidray vid folkskolorna. (Forts.)
det här gäller. Jag kan i detta sammanhang icke underlåta att uttala mili
förvåning över att reservanterna till statsutskottets utlåtande nr 69, bland
vilka återfinnes herr Svensson i Grönvik, när det gäller fria sommarresor för
barn i sin reservation uttalat, att landsbygden och de mindre tätorterna i
fråga orri statliga åtgärder för befrämjande av barnens sommarresor böra vara
likställda med större orter.Jag kan icke annat än beklaga, att dessa reservanter,
vilka alltid giva sig sken av att företräda landsbygdens intressen,
icke velat biträda herr Wallentheims positiva ståndpunkt, när det gällt denna
motion, nr 62, vilken, i varje fall delvis, avser omnämnda reservanters syftemål.
Det är, herr talman, beklagligt, att så ej skett. Det ger mig också anledning
att tro, att intresset för landsbygden är grundat på andra spekulationer
och mindre av god vilja att åstadkomma ett verkligt praktiskt värdefullt resultat
till förmån för en utjämning mellan stad och landsbygd.

Jag ber, herr talman, med dessa ord att få yrka bifall till motionen nr 62
i denna kammare.

Herr Bergström: Herr andre vice talman! Herr Hoppe erinrade om att
orsaken till begränsningen av^ det bidrag, som det här är fråga örn, var att
söka i de statsfinansiella förhållandena, när begränsningen genomfördes. Man
har då rätt att fråga sig, örn man kan anse, att de statsfinansiella förhållandena
nu ha förbättrats och att riksdagen nu har en annan och tacksammare
utgångspunkt att operera från, när den går att bedöma en sådan här angelägenhet.
Det är ingalunda fallet. Man kan faktiskt säga, att det statsfinansiella
läget för närvarande är ännu mera pressat än då denna begränsning genomfördes,
och att, örn riksdagen är konsekvent och hyser omsorg örn de statsfinansiella
möjligheterna i detta fall — jag tänker på dem närmast — kunna vi
knappast utan vidare gå att besluta örn en återgång till de gamla bestämmelserna
i detta avseende. Det vore ju att handla inkonsekvent, såvitt jag förstår.

Nu har emellertid utskottets majoritet icke varit blind för att här råda vissa
svårigheter och bristfälligheter, som det gäller att förr eller senare övervinna,.
Det framgår ju av det stycke i utskottets motivering, som behandlar motionen
1:239, där det säges: »Utskottet förutsätter emellertid, att Kungl. Maj:t har
sin uppmärksamhet riktad på denna fråga och därvid särskilt beaktar de svagare
skolformernas behov.» Man kan ju icke gärna i utskottet sitta och yrka
på den ena anslagsökningen av betydande mått efter den andra utan en tanke
på vart det bär hän i statsfinansiellt hänseende. Här har man på bara ett par, tre,
fyra punkter i fråga örn folkskoleväsendet dock äskat anslagsökningar, som
sammanlagt gått upp till omkring 1 300 000 kronor. Det är förståeligt, att utskottet
ryggar tillbaka för att utan vidare belasta en huvudtitel med så betydande
belopp. Det får ändå ankomma på Kungl. Maj:t att taga upp sådana
här saker till förnyad prövning och undersöka, huruvida man utan statsfinansiell
olägenhet kan återgå till de gamla mera gynnsamma förhållandena.
Vi riksdagsmän få nog ändå tänka på den sidan av problemet en smula. Ty
skall den anslagsbeviljande riksdagen sitta och öka på sådana anslagsposter
med ^betydande belopp, riskera vi nog i alla fall att hamna i statsfinansiella
förhållanden, som kunna bli rätt så bekymmersamma.

Nu vill jag till sist, herr talman, fästa uppmärksamheten på en rent formell
sak i detta sammanhang. Det förhåller sig så, att talmannen icke kan framställa
proposition på den vid ifrågavarande punkt avgivna reservationen därför
att reservationen sträcker sig längre än motionen. Motionen angiver intet
belopp. Det får sålunda bli voteringsproposition å ena sidan på utskottets yrkande
och å andra sidan på den föreliggande motionen, som i sin kläm yrkar
— jag ber att få fästa uppmärksamheten på detta •— »att riksdagen måtte

Onsdagen den 29 mars 1944 em.

Nr 12.

121

Underhålls- och materielbidrag vid folkskolorna. (Forts.)
i skrivelse till Kung-1. Majit anhålla orri åtgärder för att förverkliga i motionen
anförda önskemål». Det innebär i sak, att örn kammaren skulle biträda motionen
så går detta önskemål till Kungl. Majit, som sedan nästa år får återkomma
med frågan i form av ett förslag till ändrade bidragsgrunder. I en
annan tågordning går det ju icke för sig att ändra dessa bidragsgrunder. Då
förefaller det mig, att man lika gärna eller mycket hellre kan taga den skrivning,
som statsutskottet här presterat och som är mycket välvillig och åsyftar,
att Kungl. Majit skall beakta detta och, när statsfinansiella möjligheter härtill
föreligga, tillgodose de berättigade önskemål, som här anmäla sig.

Med det anförda ber jag, herr andre vice talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Hoppe: Herr talman! Det är självfallet icke så, herr Bergström, att
motionärer eller reservanter skulle vilja hävda, att det statsfinansiella läget
blivit så förbättrat, att man skulle kunna komma med större krav på statskassan,
men vad vi i all ödmjukhet ha velat säga är detta, att när man tänker
på en och annan av de besparingsåtgärder, som här vidtagits, så ifrågasätter
man, örn det varit riktigt att just där sätta iu med sparsamhetsinitiativ.
Det är bara det, som motionärer och reservanter velat göra vederbörande
uppmärksamma på.

Vad sedan gäller denna motion skall jag gärna vitsorda, att den också är
vagt formulerad. Även örn motionen bifolles skulle kanske Kungl. Majit känna
sig oförhindrad att intaga den ståndpunkten, att motionärernas önskemål
icke kunde tillgodoses, enär nödiga medel icke stöde till förfogande för ändamålet.
Örn kammaren i likhet med första kammaren bifölle motionen, så skulle,
såvitt jag förstår, detta komma att tolkas så, att kammaren velat energiskt
understryka angelägenheten av att de önskemål, som kommit- till uttryck i motionen,
i möjligaste mån t-illgodosåges.

Jag ber alltså att få vidhålla mitt yrkande örn bifall till motionen i första
kammaren nr 239.

Herr Onsjö: Herr talman! Detta är ju som redan sagts ett av de anslag, som
sänktes år 1940, och ett av de anslag, beträffande vilka chefen för skolöverstyrelsen
yttrat, att man finge hoppas, att vi så snart som möjligt skola kunna
komma tillbaka till 1940 års nivå. Sedan är det ju en omdömesfråga, hur man
bör göra i detta speciella fall. I likhet med herr Bergström kan man fråga sig:
är verkligen vårt statsfinansiella läge nu sådant, att vi anse oss kunna vidtaga
en höjning av denna post? Saken gäller emellertid här i första hand de sämsta
skolformerna på landsbygden. Och menar man då verkligen allvar, när man
säger sig hysa stort intresse för landsbygdens befolkning och vilja göra allt
möjligt för att hindra den flykt från landsbygden, som vi alla anse ödesdiger,
då har man enligt min mening här ett utmärkt tillfälle att visa prov på sitt
intresse. Första kammaren bär bifallit motionen. Jag tycker, att andra kammaren
bör på enahanda sätt ådagalägga sitt landsbygdsintresse. Nu säger ju
visserligen herr Bergström, att resultatet kanske blir detsamma, om vi bifalla
utskottets hemställan som örn vi bifölle motionen. Det är väl dock skäl i att
andra kammaren stryker under, att den vill, att frågan kommer tillbaka
nästa år.

Jag ber att i likhet med herr Hoppe få yrka bifall till motionen nr 239 i
första kammaren.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. På av herr andre vice talmannen
därå given proposition biföll kammaren till en början utskottets hemställan
i mom. a).

122

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1944 em.

Härefter framställde herr andre vice talmannen beträffande mom. b) propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå
samt bifall i stället till motionen I: 239; och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Hoppe begärde
emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkt 172
mom. b) av utskottets förevarande utlåtande nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

— Vinner Nej, bär kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
motionen I: 239.

Slutligen gav herr andre vice talmannen beträffande mom. c) propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ook på avslag därå samt bifall
i stället till motionen II: 62; och biföll kammaren utskottets berörda hemställan.

Punkterna 173—178.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 179.

kades till handlingarna.

Bidrag till
centralisering
av fortsättmngsslcolväsendet.

Punkten 180, angående fortsättnings skolor: Bidrag till centralisering av
fortsättningsskolväsendet.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid

Herr Fröderberg: Herr talman! Jag skall icke framställa något yrkande.
dag vill emellertid säga några ord örn en motion, som jag och några kamrater
från samtliga partier här ha framfört. Vi veta ju, att det särskilt på landsbygden
gått mycket långsamt med införandet av det sjunde skolåret. I de flesta fall
går det på landsbygden till så, att barnen få gå kvar ett år till i samma
undervisningsavdelning. Den undervisningskurs, som avsetts för sex år, uttänjes
till sju år. Ingenting nytt kommer till. I stället bortfaller vad man förut
fått i fortsättningsskolan av de särskilda ämnen, som voro anpassade för
densamma. Då är det naturligtvis icke med något större intresse man går in för
denna förändring. Om undervisningen under sjunde läsåret förlagts till särskilda
A-klasser, så skulle det lia lyckats att genomföra en specialisering av undervisningen
med bokföring, linjär ritning, stats- och kommunalkunskap i större
utsträckning m. m., m. m., och då skulle givetvis det sjunde skolåret ha omfattats
med betydligt större intresse. En sådan specialisering skulle som sagt
kunnat genomföras, örn man kunnat sammanföra barn från flera B-skolor till
gemensamma A-klasser för erhållande av undervisning under det sjunde skolåret.
Skolvägarna bleve då givetvis längre, men det är här fråga örn barn,
som äro 13—15 år gamla, och sådana barn tåla ju vid åtskilligt längre resor
än mindre barn. Vid centralisering av fortsättningsskolan kan statsbidrag

Onsdagen den 29 mars 1944 era.

Nr 12.

123

Bidrag till centralisering av fortsättningsskolväsendet. (Forts.)
under vissa omständigheter utgå till skoldistrikt till bestridande av kostnader
för skolskjuts medelst fordon, som framföres av lärjunge själv t. ex.
cykel. Barnen erhålla vad jag kallar »kilometerpengar». Sådant bidrag erhålla
emellertid icke barnen under det sjunde skolåret.

I motionen har föreslagits, att undervisningen under sjunde skolåret skall
centraliseras samt att enahanda bidrag, som nyss nämnts, därvid skall utgå
till barnen. Jag tror, att detta skulle underlätta centraliseringen av undervisningen,
en centralisering, som givetvis skulle bliva mycket värdefull, och man
skulle komma till ett resultat, som även föräldrarna komme att sätta värde
på. Redan nu ha ju många skoldistrikt ordnat undervisningen på detta sätt.
I det skoldistrikt, där jag har min verksamhet, ha vi sex skolor, men vi komma
att förlägga undervisningen under det sjunde skolåret till endast tre av dessa
skolor. En del av barnen komma alltså att få cykla långa vägsträckor. Föräldrarna
skulle givetvis mycket hellre skicka i väg barnen, örn de finge
sådana bidrag, som föreslagits i motionen.

Utskottets skrivsätt är mycket välvilligt, men utskottet har i alla fall slutat
med att avstyrka motionen. Utskottet yttrar bland annat: »Utskottet delar
emellertid motionärernas uppfattning örn värdet av att den sjunde folkskoleklassen
centraliseras.» Man skulle nästan väntat, att utskottet föreslagit en
skrivelse till Kungl. Maj :t i detta ärende. Då utskottet icke gjort detta, är det
ju ingenting att göra åt saken. I motionen föreslås ju heller ingen anslagssumma.

Jag har alltså denna gång intet yrkande utan har endast velat göra dessa
påpekanden.

Vidare anfördes ej. Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 181—191.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 192.

Kades till handlingarna.

Punkterna 193—201.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 202.

Lades till handlingarna.

Punkterna 203—211.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 212.

Lades till handlingarna.

Punkterna 213 och 213.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 215.

Lades till handlingarna.

124

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1944 em.

Åtgärder iör
civil tolkberedskap.

Punkterna 216—224.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 225, angående åtgärder för civil folkberedskap.

I propositionen nr 1 hade Kungl. Maj:t under åttonde huvudtiteln, punkten
234, föreslagit riksdagen att till Åtgärder för civil folkberedskap för budgetåret
1944/45 anvisa ett reservationsanslag av 140 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag, till Åtgärder för civil folkberedskap för budgetåret 1944/45 anvisa
ett reservationsanslag av 90 000 kronor.

Vid denna punkt hade reservation avgivits av herrar Oscar Olsson, Karl
Andersson, Törnkvist, Wallentheim och Viklund, vilka ansett, att utskottet
bort minska det av Kungl. Majit föreslagna anslaget för nästa budgetår med
100 000 kronor och alltså hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag, till Åtgärder för
civil folkberedskap för budgetåret 1944/45 anvisa ett reservationsanslag av
40 000 kronor.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Wallentheim: Herr talman! Jag har anmält reservation vid denna
punkt, och jag skall be att med ett par ord få motivera mitt ståndpunktstägande.

dag är mycket angelägen örn att framhålla, att den avgivna reservationen
icke har någonting att .göra med mitt eventuella ställningstagande till frågan
örn informationsstyrelsens vara eller icke vara. Jag har icke uttalat någon
mening i frågan örn åtgärder för en civil folkberedskap äro behövliga eller
icke. Reservationen grundas helt och hållet på ett budgetärt betraktelsesätt.
Det ligger ju nämligen till på det sättet, att under denna post från föregående
år finnes en betydande reservation, en reservation, som beräknas uppgå
till icke mindre än 160 000 kronor. Kungl. Majit föreslår, att 60 000 kronor
av denna reservation skola användas för nedsättning av det löpande anslaget,
medan återstoden 100 000 kronor skall »ligga i beredskap» för den händelse
särskilda förhållanden skulle påkalla en utvidgning av verksamheten på ifrågavarande
område. Jag tycker, att det föreslagna förfaringssättet är litet egendomligt.
Till en början vill jag därvidlag fästa uppmärksamheten vid det anmärkningsvärda
i att man har en så betydande reservation under denna punkt,
ehuru det icke har varit möjligt eller lämpligt att sätta i gång med en kraftigare
bedriven verksamhet. Jag tror, att det väl hade funnits möjligheter att
göra betydelsefulla insatser på detta område. Men vad jag tycker är ännu
egendomligare det är, att Kungl. Majit på denna punkt, trots den betydande
reservation som finnes tillgänglig, ändå äskat ett så pass högt anslagsbelopp
som 140 000 kronor. Utskottets majoritet har ju beaktat det anmärkningsvärda
i föreliggande förhållanden och prutat 50 000 kronor samt föreslagit,
att endast 90 000 kronor skola beviljas. Reservanterna äro konsekventare på
denna punkt. De säga: låt oss taga i anspråk hela reservationen och såsom
ett nytt anslag endast räkna med det belopp, som behöves, för att informationsstyrelsen
för den civila folkberedskapen skall ha till sitt förfogande samma
belopp som under närmast föregående år. Skulle det behövas ytterligare
medel för bedrivandet av ifrågavarande verksamhet, finns det ju alltid möjlighet
att på tilläggsstat begära vad som kan erfordras i det avseendet. Rent
budgettekniskt är det bättre att gå fram den vägen än att laborera på detta
sätt med reservationen. Häremot kanske man invänder, att det kan inträffa

Onsdagen den 29 mars 1944 em.

Nr 12.

125

Åtgärder för civil folkberedskap. (Forts.)
så betydelsefulla händelser, att det icke räcker med det belopp, som står till
förfogande. Örn det icke blir någon höstriksdag så sammanträder riksdagen
först i januari nästkommande år, och under mellantiden kanske man icke har
tillräckligt med pengar till sitt förfogande. Jag tror nu icke, att en dylik
farhåga behöver hysas, ty till sitt förfogande har man 200 000 kronor, och
så långt jag kan bedöma saken bör, även örn betydelsefulla oförutsedda händelser
skulle inträffa, detta räcka i varje fall under första halvåret.

Det är dessa skäl, herr talman, som gjort, att jag ansett, att anslaget kan
ytterligare nedsättas, och jag ber att få yrka bifall till den av herr Oscar
Olsson med flera under denna punkt avgivna reservationen.

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Som kammaren hört har utskottet
i sitt förslag reducerat det av Kungl. Maj :t äskade beloppet med 50 000 kronor
och begränsat detsamma till 90 000 kronor. Nu säger herr Wallentheim,
att vi icke varit konsekventa. Ur budget-teknisk synpunkt tycker han, att det
är mera konsekvent att gå ännu längre och begränsa anslaget till 40 000 kronor.
Till förfogande skulle därefter stå endast sammanlagt 200 000 kronor.

Herr Wallentheim yttrade i sitt anförande någonting, som jag tycker närmast
var ägnat att motivera en höjning. Han sade nämligen, att det vore
egendomligt, att man icke satt i gång med en intensivare verksamhet, men
skulle man göra det, finge man väl också lia tillräckligt med pengar till sitt
förfogande. Herr Wallentheim ansåg det emellertid tillräckligt med sammanlagt
200 000 kronor. Varken han eller jag vet vad som kommer att behövas
under den kommande tiden. Utskottet har prutat ned det av Kungl. Majit
begärda anslaget med 50 000 kronor. Längre har utskottet icke ansett sig böra
gå. dag vill erinra kammaren örn att utskottet på åttonde huvudtiteln föreslagit
anslagshöjningar örn sammanlagt 68 500 kronor och nedprutningar med
sammanlagt 105 000 kronor. Slutresultatet blir således en nettominskning av
36 500 kronor. Budgettekniskt sett finns icke behov av en ytterligare beskärning
av detta anslag utöver vad utskottet föreslagit. Det är detta som varit
motivet för utskottets ställningstagande.

Jag hemställer, herr talman, örn bifall till utskottets förslag.

Herr talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr Sundqvist: Herr talman! Det är alldeles riktigt som herr Wallentheim
säger, att det väcker en smula undran att så pass stora medel reserveras år
från år. Det förhåller sig dock så, som han själv antydde, att dessa medel
reserveras för oförutsedda händelser. Hela denna institution, folkberedskapen,
är ju en typisk krisorganisation, vars alla anstalter vidtagas med hänsyn
till extraordinära situationer.

Av den anledningen har folkberedskapen varit angelägen örn att, samtidigt
som den varit mycket sparsam med de medel som stått till förfogande, ändå
i sin framställning rörande anslag år från år tillförsäkra sig så pass stora
belopp, att örn oförutsedda och svåra lägen skulle uppkomma, det skall vara
möjligt för den att fullgöra sin beredskapsfunktion.

Jag har med dessa ord bara velat understryka att folkberedskapens nämnd,
av vilken jag är ledamot, allvarligt besinnat sig på nödvändigheten av genomgående
sparsamhet med de medel sorn ställts till dess förfogande men å andra
sidan funnit det angeläget att äga så pass stora resurser att när så skulle behövas
den omedelbart vore i stånd att fullgöra sina uppgifter.

dag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Wallentheim: dag måste säga, herr talman, att jag är förvånad över
detta säll alf resonera. Vart skulle det bära hän om vi beträffande de olika ari -

126

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1944 em.

Bidrag till
undervisnings-
och,
upplysningsverksamhet

rn. m. för
■nykterhetens
främjande.

Åtgärder för civil folkberedskap. (Forts.)
slagsposterna i huvudtiteln skulle säga, att här kan det inträffa oförutsedda
händelser och här skola vi ha pengar liggande, än för det ena ändamålet och
än för det andra? Jag kan inte komma till något annat resultat än att jag
anser det ur alla synpunkter mest korrekt, örn vi bevilja vad vi beräkna skall
gå åt under normal verksamhet. Blir det extra påfrestningar får väl Kungl.
Majit komma tillbaka och begära tilläggsanslag på denna punkt precis som på
andra. Varför skall folkberedskapen i detta avseende behandlas på annat sätt?

Herr Sundqvist: Eftersom tiden är mycket dyrbar ansåg jag det inte nödvändigt
att utförligt uppehålla mig vid motiveringen till detta anslagsyrkande.
Det förhåller sig så — det vet herr Wallentheim lika väl som jag — att folkberedskapen
är en institution med särskild karaktär. Folkberedskapen har
under förhandenvarande situation inte några mer omfattande uppgifter.

Kommer däremot en situation att inträda av för vårt folk andligen påfrestande
beskaffenhet, behöver folkberedskapen för att kunna effektuera de uppgifter
som förberetts tillräckliga medel till förfogande. Jag tyckte också att herr
Wallentheim i sitt första anförande skänkte förståelse för denna synpunkt,
och det var därför som jag begränsade mig till att stryka under densamma.
Detta förhållande har för folkberedskapens nämnd spelat en så pass betydelsefull
roll att den helst ser att det också under det kommande året förfares på
samma sätt sorn; under de närmast föregående åren.

överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda hemställan dels ock på bifall till den
vid punkten avgivna reservationen; och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr Wallentheim begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkt 225
av utskottets förevarande utlåtande nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 77 ja och 78 nej, varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den vid punkten avgivna reservationen.

Punkterna 226—229.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 230, angående bidrag till undervisnings- och upplysningsverksamhet
m. m. för nykterhetens främjande.

Punkten föredrogs; och anförde därvid:

Herr Gustafsson i Bogla: Herr talman! Det är icke min avsikt att hålla
något längre anförande i denna fråga, även örn den enligt min mening borde

Onsdag-en den 29 mars 1944 em.

Nr 12.

127

Bidrag till undervisnings- och upplysningsverksamhet m. m. för nykterhetens
främjande. (Forts.)

lia kunnat påräkna lika stor uppmärksamhet som de spörsmål, som tidigare
i dag tagit så mycket av kammarens tid i anspråk. Jag vill endast i korthet
framhålla, att det är med mycket stort intresse som jag tagit del av statsutsuottets
utlåtande rörande anslagen till upplysnings- och undervisningsverksamhetens
befrämjande.

Det är med tacksamhet jag noterar att statsutskottet förklarar sig ha blivit
övertygat örn riktigheten av vad motionärerna anfört för sitt yrkande örn högre
anslag till dessa ändamål och på grundval av denna övertygelse föreslår en
höjning av nykterhetsanslagen med 20 000 kr. utöver vad Kungl. Maj :t föreslår.
Det är tvenne behjärtansvärda områden som utskottet beaktat, dels åtgärder
som kunna främja trafiksäkerheten och dels det synnerligen viktiga
område av nykterhetsarbetet, som inriktar sig på ungdomen. Självklart är att
motionärerna med tillfredsställelse skulle se att riksdagen bifölle den vid utlåtandet
fogade reservationen av herr Oscar Olsson m. fl. Men då jag finner det
ganska osannolikt att man skulle kunna vinna framgång mot ett på tre
undantag när enhälligt statsutskott, skall jag icke ställa något yrkande härom.
Jag vill emellertid uttrycka den förhoppningen, att regeringen nästa år fortsätter
på de nya linjer som statsutskottet här anvisat med sitt förslag örn
höjda nykterhetsanslag och vidtager höjningar även i de punkter där statsutskottet
i år icke ansett sig böra biträda motionärerna. Jag tänker då i
främsta rummet på deras yrkande om högre anslag till nykterhetsorganisationerna
och vidare på De kristna samfundens önskemål att liksom Godtemplarorden
erhålla anslag till tvenne instruktörer.

Jag vill vidare framhålla att jag anser det i högsta grad önskvärt med en
återgång till 1939 års nivå av nykterhetsanslagen. Det kan enligt min mening
icke i längden vara för vårt lands kulturliv gagnelig!, att sparsamheten med
rikets medel främst går ut över kulturbudgeten. Ett lands styrka kan omöjligen
enbart bero på dess militära beredskap. Det är med all säkerhet lika
betydelsefullt och viktigt, att vad som kan göras för att stärka och befordra
folkets andliga och moraliska kvalitet icke i något avseende åsidosättes. Vi äro
övertygade örn att det i detta avseende icke är likgiltigt, vilket ekonomiskt
stöd nykterhetsarbetet erhåller från statens sida.

Jag har med dessa ord, herr talman, velat understryka, att det enligt min
mening icke är välbetänkt att låta kravet på sparsamhet ensidigt gå ut över
kulturbudgeten och därmed också över det nyttiga och uppbyggande arbete,
som utföres av Sveriges nykterhets folk på olika områden av svenskt samhällsliv.

I detta anförande instämde herrar Nilson i Eskilstuna, Lindberg, Hansson
i Skediga och Gavelin, fru Ronneback samt herrar Nilsson i Varuträsk, Björling,
Stjärne, Johansson i Kalmar, Ekdahl och Bohman.

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Det är med mycken uppskattning
och förståelse för dessa strävanden och deras betydelse som utskottet föreslagit
att detta anslag höjes med 20 000 kr. Det råder ingen tvekan örn att på detta
område ett verkligt behov föreligger av att någonting göres. Jag har från mina
utgångspunkter heller ingenting emot. örn vi åter kunna komma fram till de
belopp, som ursprungligen utgingo till detta ändamål. Nu ha vi tagit ett steg
på vägen och jag hoppas vi skola kunna fortsätta på den.

Med dessa ord, herr talman, ber jag få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning blev utskottets hemställan av kammaren
bifallen.

128

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1944 em.

Anslag till
statens biografbyrå.

Punkterna 231 och 232.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 233, angående statens biografbyrå: Avlöningar. Statens biografbyrå:
Omkostnader.

Sedan punkten föredragits, anförde

Herr Sundqvist: Herr talman! Jag har tillsamman med en annan ledamot
av denna kammare väckt en motion rörande utredning av bestämmelserna för
statens biografbyrå. Vi ha gjort detta därför att vi uppmärksammat den diskussion
som under de senaste åren förts angående granskningsförfarandet genom
statens biografbyrå.

Det är uppenbart att det på ganska många håll råder starka betänkligheter
beträffande effektiviseringen av nu gällande förordning. Detta har visat
sig alldeles särskilt när det gäller möjligheten att urskilja bamförbjuden
film från barntillåten. Jag tror att jag kan enklast uttrycka den situation,
som många av oss tycka är för handen, örn jag säger att vi mången gång
förvånat oss mycket över att barnförbjudna filmer varit barnförbjudna och
att barntillåtna filmer varit barntillåtna. Detta betyder således att vi, i all
synnerhet vi som ha barn, mer än en gång stått i den situationen, att vi funnit
en film som varit bamförbjuden ganska lämplig för barn. Ett enda exempel
kan vara tillräckligt för att belysa vad jag här åsyftar. Många utav oss
mena att en hel råd av de s. k. pilsnerfilmerna långt ifrån äro några
lämpliga filmer för våra barn, medan en sådan film som Kiplings »Djungelboken»
blivit bamförbjuden. Bakom dessa förhållanden ligga svårigheter, som
vi mena att en utredning måste på något sätt komma till rätta med. Jag tycker
också att motiveringen till det yrkande som är framställt i motionen,
nämligen örn utredning rörande hela granskningsförfarandet, framstår såsom
välgrundad; bl. a. erinras det örn att nu gällande förordning är så gammal
som från år 1911. Sedan dess ha ju inte barnfilmernas antal ökats, men det
har uppgivits att det antal filmer som nu granskas av statens biografbyrå
är mer än fyrdubbelt jämfört med antalet filmer som granskades 1911. Härtill
kommer att den väldiga mängd filmer som statens biografbyrå har att
granska nu inte kan granskas av den personal som finns tillgänglig, framför
allt inte av de nu fungerande granskningsmännen. 1911 tillsattes tvenne
granskningsmän. Under åren efter 1911 har granskningsmännens antal ökats
med allenast en. Detta betyder således att mot en fyrdubbling av filmernas
antal svarar ett tillskott av endast en granskningsman.

Jag har efter statsutskottets örn jag så får säga ganska snäva behandlingav
denna motion ingen anledning att ställa något yrkande. Jag misstänker
att denna fråga får lov att komma upp igen här i riksdagen för att leda till
något resultat. Med detta, herr talman, bar jag bara velat fästa uppmärksamheten
på en angelägenhet i vårt kultur- och folkliv av första ordningen,
och jag skulle med glädje se att riksdagen ett annat år hade möjlighet att
ägna större intresse åt saken än fallet varit i år.

Vidare yttrades ej. Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 234—238.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 29 mars 1944 em.

Nr 12.

129

Punkten 239, angående understöd åt inhemska skönlitterära författare av
utmärkt förtjänst.

I propositionen nr 1 hade Kungl. Majit under åttonde huvudtiteln, punkten
248, föreslagit riksdagen att till Understöd åt inhemska skönlitterära författare
av utmärkt förtjänst för budgetåret 1944/45 anvisa ett anslag av 25 000
kronor.

I samband därmed hade utskottet till behandling förehaft en inom första
kammaren av herr F. Ström väckt motion (I: 128), vari hemställts, att riksdagen
måtte för budgetåret 1944/45 höja ifrågavarande anslag med 10 000
kronor eller från 25 000 kronor till 35 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och med avslag å motionen I: 128, till Understöd åt inhemska skönlitterära
författare av utmärkt förtjänst för budgetåret 1944/45 anvisa ett anslag av
25 000 kronor.

Reservation hade vid denna punkt avgivits av herrar Oscar Olsson, Pauli,
Lindström och Hoppe, vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag och motionen I: 128, till Understöd
åt inhemska skönlitterära författare av utmärkt förtjänst för budgetåret
1944/45 anvisa ett anslag av 30 000 kronor.

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Herr Hoppe: Herr talman! Vid förra årets riksdag debatterades mycket
livligt i riksdagens båda kamrar ett förslag örn lindring av skattskyldigheten
för Anssa stiftelser. Vid detta tillfälle var det, såvitt jag minns rätt, icke
någon talare som bestred önskvärdheten av att ge ett stöd åt skönlitterära
författare, som det närmast var frågan örn. Man hävdade däremot mycket
energiskt, bl. a. ifrån bevillningsutskottets sida, att om man ville stödja de
skönlitterära författarna borde det ske inte genom någon skattelindring i
fråga örn Anssa stiftelser och donationer utan genom direkt understöd.

Orden fälldes delvis så att de fömummos som en bestämd utfästelse. Vid
debatten i dag i första kammaren om understöd åt de skönlitterära författarna
bär bevillningsutskottets ordförande infriat denna utfästelse och alltså
talat och röstat för motionen. Första kammaren har också ställt sig på motionärernas
sida, och jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den av herr
Oscar Olsson m. fl. avgwna reservationen på denna punkt.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Då jag tar till orda i föreliggande ämne
och yrkar bifall till den reservation, som här är avgiven av herr Oscar Olsson
m. fl., är det icke på grund av den allmänna motivering, som motionären
anför utan just med hänsyn till de synpunkter, som den förste talaren snuddade
Aud.

Vi ha under flera år gång på gång diskuterat frågan om skattebefrielse för
fonder och donationer, vars avkastning skulle användas för de ändamål, som
beröras just av detta anslag. Från bevillningsutskottets sida har hävdats den
meningen, som också delats av riksdagens majoritet, att man icke skulle beträda
denna väg. när det gäller att stödja den skönlitterära verksamheten
och annan liknande verksamhet. Skola statsmakterna lämna stöd i detta avseende
för den verksamhet, som dessa donationer och fonder äro avsedda att
främja, bör så ske genom direkta anslag och icke genom att i vår skattelagstiftning
införa ett element av denna karaktär. Senast i fjol, när riksdagen
avvisade eli förslag örn skattebefrielse, rekommenderades den förut omtalade

Andra kammarens protokoll Nr 12. 9

Understöd åt
inhemska
skönlitterära
författare av
utmärkt
förtjänst.

130

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1944 em.

Understöd åt inhemska skönlitterära författare av utmärkt förtjänst. (Forts.)
vägen mycket starkt från bevillningsutskottets sida, och detta skrevs också in
i betänkandet. Nu har motionären tagit upp denna tanke, och därmed har
lian, enligt deras mening, som tillhör bevillningsutskottet, fört in frågan på
den riktiga vägen.

Då jag yrkar bifall till reservationen, så sker det med ett starkt understrykande
av att om riksdagen går med på dessa synpunkter, måste det innebära,
att man också godtagit och slagit fast bevillningsutskottets principer,
när det gäller beskattning av sådana här medel, och att man således för framtiden
bör vara befriad från framstötar i detta avseende. Dessa synpunkter ha
också genom bifall till reservationen godkänts av .första kammaren vid dess
behandling av ärendet i dag.

Jag tror, herr talman, att kammaren nu gör klokt, örn kammaren för denna
billiga penning, som en ökning av anslaget med 5 000 kronor innebär, stänger
en väg, som icke är en riktig väg, när det gäller att stödja en verksamhet av
vare sig det ena eller andra slaget.

Jag hemställer, herr talman, örn bifall till den vid utskottets utlåtande fogade
reservationen.

I detta anförande instämde herrar Håstad, Janson i Frändesta, Lundli,
Björklund, Wiberg, Lundberg i Hälsingborg, Nilsson i Kristinehamn, Mäler
och Lindholm.

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Det är ju inte här fråga örn något
stort belopp. Den siste ärade talaren yttrade något örn att vissa principer skulle
ligga till grund för ett beslut av andra kammaren i överensstämmelse med
reservationen.

Det är ett anslagsbelopp på 5 000 kronor, som utgör skillnaden mellan utskottets
och reservationens förslag. Örn man beslutar i enlighet med reservationen,
kan jag icke se, att det trots de yttranden, som fällts senast av herr
Olsson i Gävle, kan föreligga något bindande i nämnda principiella hänseende.
Det finnes inget skriftligt, vare sig i ena eller andra fallet, som i så fall
binder riksdagen vid ett sådant beslut.

Det förefaller mig, som örn denna fråga örn 5 000 kronor till skönlitterära
författare av utmärkt förtjänst blåsts upp till betydligt större proportioner
än den i verkligheten har. Jag undrar, örn man inte kan vara överens om att
böcker komma att köpas och läsas ändå i mycket stor utsträckning. Det förefaller
icke vara något större behov av att statsmakterna, i detta fall riksdagen,
öka anslaget under nuvarande förhållanden. Förslaget har ej heller tillstyrkts
av utskottet, som ju föreslagit ett anslag på 25 000 kronor. Utskottet har ej
i det sammanhanget diskuterat den motivering, som här närmast anförts av
herr Olsson i Gävle. Utskottsmajoritelen har alltså ej godkänt det förslaget.

Herr talman! Med dessa ord ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Olsson i Gävle erhöll på begäran ordet för kort genmäle oell anförde:
Herr talman! Det är naturligtvis riktigt som herr Svensson i Grönvik säger,
att det icke föreligger något bindande skriftligt från dem det gäller, att de
skola åtnöja sig med detta. Men det är ej det, som är avgörande, utan avgörande
är — örn nu reservationen bifalles — att riksdagens båda kamrar i så
fall godkänt principen örn att hjälp i detta avseende ej skall lämnas skattevägen
utan anslagsvägen. Det är det betydelsefulla vid ett bifall till reservationen.

Onsdagen den 29 mars 1944 eili.

Nr 12.

131

Understöd åt inhemska skönlitterära författare av utmärkt förtjänst. (Forts.)

Vidare yttrade:

Herr Vongt: Herr talman! De flesta av oss skulle säkerligen vilja giva
ett betydligt större anslag för att understödja vitterheten, men vi hållas ju
tillbaka av statsfinansiella skäl, som naturligtvis alltid kunna åberopas. För
min del måste jag säga, att kammaren ej bör förhärda sitt hjärta utan gå med
på det högre anslaget. Jag har styrkts i denna min uppfattning av vad som
anförts av herr Olsson i Gävle, men skulle därtill vilja lägga ytterligare en
synpunkt, som kanske kan synas vara väl opportunistisk, men jag tror i alla
fall, att jag skall framföra den.

Jag är icke någon vän av att andra kammaren skall låta första kammaren
visa vägen, men jag tycker ändå, att det skulle se på något sätt egendomligt
ut, örn en gemensam votering skulle behöva ske örn dessa 5 000 kronor till de
skönlitterära författarna. När nu reservanterna varit så blygsamma, att de
halverat det belopp, varmed motionären velat höja Kung-1. Maj:ts anslag, tycker
jag att andra kammaren bör kunna gå med på de 30'' 000 kronorna.

Det yttrades av herr Svensson i Grönvik, att det icke synes förefinnas något
större behov av detta understöd. Jag tror, att det är ett misstag''. Säkerligen
finnes det Hacket stor användning för den ringa summa, som det här är fråga
om, och det är med hänsyn härtill, sorn jag, herr talman, ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr Wiberg: Herr talman! Jag har tillåtit mig begära ordet med anledning
av herr Svenssons i Grönvik anförande. Jag har gjort detta för att understryka
och instämma i herr Hoppes och herr Olssons i Gävle yrkande .

I dessa tider råder ju nästan överallt i världen kulturskymning. Under sådana
förhållanden lia vi här i landet så mycket större anledning att visa omtanke
örn den andliga odlingen. Vår regering har på grund av den hårda
verkligheten sett sig nödsakad visa en långtgående återhållsamhet i fråga örn
åtskilliga anslagsyrkanden. Denna inställning är naturligtvis värd all uppskattning,
men örn kammaren biträder reservationen, när det gäller detta anslag,
tror jag, att ett sådant beslut skulle mötas med förståelse av regeringen,
och icke minst av departementschefen.

Herr Svensson i Grönvik har naturligtvis rätt i att det här endast gäller
ett obetydligt belopp, nämligen 5 000 kronor. Ja, det beloppet utgör en temporär
och siffermässigt mj-cket ringa kompensation för det avbräck statsmakterna
gjort genom den beskattning av donationer för dessa ändamål, som sedan
några år är tillämplig. Om beloppet i och för sig också är ringa, skulle ett bifall
till reservationen dock betyda mer än själva anslaget. Det skulle framstå
såsom ett uttryck för riksdagens förståelse för de värden, det här gäller.

Jag ber, herr talman, att få ansluta mig till yrkandet örn bifall till reservationen.

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Jag bär fortfarande litet svårt
att förstå, att det kan innebära en rent principiellt skiljaktig uppfattning i
den här frågan, örn vi bevilja 25 000 kronor eller 30 000 kronor. Jag skulle
förstått saken bättre, örn här hade funnits en reservation just i den riktningen,
och med en sådan skriftlig motivering, nion en sådan föreligger ju ej. Under
sådana förhållanden kan jag ej se, att man kan få fram den princip, man
här talar örn. Vad herrarna här anfört kan ju i och för sig ej binda kammaren
för en viss princip.

132

Nr 32.

Onsdagen den 29 mars 1944 em.

Understöd åt inhemska skönlitterära författare av utmärkt förtjänst. (Forts.)

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Jag vill hänvisa till att motionärerna
som motiv anfört de uttalanden, som bevillningsutskottet gjorde i fjol i fråga
örn skattespörsmålet. Örn vi gå med på en höjning av anslaget måste det betyda,
att riksdagen velat infria bevillningsutskottets uttalande, och därmed kail
jag icke finna annat än att motionärer för framtiden lia att välja den linjen
och ej skatte linjen.

överläggningen förklarades härmed avslutad.

Herr talmannen framställde propositioner dels på bifall till utskottets hemställan
i förevarande punkt dels ock på bifall till den vid punkten avgivna
reservationen; och fann herr talmannen den senare propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Svensson i Grönvik begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller den vid punkt 239 av statsutskottets
förevarande utlåtande nr 8 avgivna reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bär kammaren bifallit utskottets i punkten gjorda hemställan.

Punkterna 240—258.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 259.

Lades till handlingarna.

Punkten 260.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 2.

Föredrogos vart efter annat jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
stadsägan nr 728 i Hälsingborg;

nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
vissa, allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter;

nr 19, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående överlåtelse till
stiftelsen Kungl, gyttjebad- och ''brunnsanstalten Loka av äganderätten till
kronolägenheten Loka nr l1 i Grythytte socken; och

nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disponerande av
avkastningen av statens hästavelsfond.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

Onsdagen (leii 29 mars 1944 em.

Nr 12.

133

§ 3.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 21. i anledning av Kungl. Anslag till

Maj :ts proposition angående anslag till jordbrukets yrkesskolor. jordbrukets

yrkesskolor.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr andre vice talmannen Carlström: Herr talman! Jag bär till detta utskottsutlåtande
fogat en blank reservation och ber med anledning därav få
säga några ord.

Det gäller här en i viss nian ny skolform för jordbrukarnas räkning, som bär
namnet jordbrukets yrkesskolor. Det finns ju här i landet några sådana skolor
anordnade, som förut lia haft anslag under femte huvudtiteln. Det har väl
mest berott därpå, att man ur arbetsmarknadssynpunkt ansett det vara lämpligt
att ta hand om från städer och samhällen kommande unga pojkar, som
kanhända icke lia möjlighet att komma ut i förvärvsarbete och som äro intresserade
av att ägna sig åt jordbruksarbete. Jag har naturligtvis ingenting emot
att dessa yrkesskolor stå öppna för denna kategori av pojkar. Dessa skolor
skola ta liand örn ynglingarna efter slutad folkskola, d. v. s. då de äro mellan
14 oell 17 år, och skall då giva (lein en smula teoretisk undervisning och bibringa
deni praktiska färdigheter i de ting, som en jordbruksarbetare behöver
kunna.

Emellertid, då jag nu Ilar reserverat mig blankt så är det av den anledningen,
att det synes vara på det sättet, att statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
anser att denna skolform skall bredas ut vidare över landet och att
densamma också skall avse jordbrukarnas och småbrukarnas egna pojkar. Jag
måste säga att jag tycker att det är något över behovet, därför att en pojke,
som är uppfödd i ett småbrukarhem, måste väl, örn överhuvudtaget det hemmet
kan kallas för jordbrukarhem, lia kunnat lära sig att hålla i en yxa och
en såg och att utföra de praktiska vid ett jordbruk förekommande sysslorna
utan att behöva gå i skola i två år för att lära sig det. Jag skulle, örn jag
nu fortfarande vore aktiv jordbrukare och det vore fråga örn att skaffa en
pojke i 16-årsåldern till hjälp, nog lika gärna be att få en pojke från ett jordbrukarhem,
som varit med i arbetet av födsel och vana, än att få en pojke, som
kommer från ett hem i staden och som i två år bär gått i en sådan här yrkesskola.
Men det må vara hänt. Är det- så, att de här ungdomarna från städerna
ha fallenhet för jordbruksarbete, bör man ge dem tillfälle att besöka skolor
av detta slag, men jag tycker att det är egentligen ingen anledning att tala
örn nyttan av att jordbrukarnas egna söner, som äro uppväxta i jordbrukarhem,
skulle gå igenom en tvåårig skola, där de skulle lära sig att sköta yxa
och såg, sela en häst, mjölka en ko o. s. v., ty är det, såsom jag sade, ett
jordbrukarhem de komma ifrån, kunna de det förut och behöva inte denna
utbildning.

Varför jag begärt ordet är att jag vill starkare än vad utskottet gjort understryka
detta. Utskottet säger visserligen, att beträffande frågan örn att ytterligare
utbygga denna skolform nied flera skolor i andra delar av landet vill
utskottet ifrågasätta, örn icke en mera omfattande erfarenhet bör avvaktas för
ett säkrare bedömande av förevarande yrkesskoleverksamhet. Men departementschefen
säger på s. 12 i utskottsutlåtandet: »Enligt min mening torde
denna skolform under kommande år ytterligare böra utbyggas med flera skolor
i andra delar av landet. Det torde vara ett ofrånkomligt krav att även
för jordbruket skapa lika goda förutsättningar till yrkesutbildning som för
andra yrken.» Alltså skulle det även för jordbrukarungdomen vara nödvändigt
att gå igenom en sådan här 2-årig skola.

Utskottet har varit i tillfälle att besöka en av dessa skolor, nämligen den på

134

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1944 eiri.

Anslay till jordbrukets yrkesskolor. (Forts.)

Galon, och det är uppenbart att ela det gäller pojkar, som icke komma från
jordbrukarhem, så äro dessa skolor bra och nyttiga. Det går jag gärna med
på. Men å andra sidan är det, så länge som vi inte lia möjlighet att i större
utsträckning skicka våra pojkar och flickor till lantmanna- och lanthushållsskolor,
mycket begärt att man här skall inrätta en »2-årig yrkesskola» för
denna ungdom. Vad vår landsbygdsungdom, både pojkar och flickor, behöver
är att få en smula teoretisk utbildning ovanpå den praktiska kunskap som
de lia. Det skulle vara synnerligen tacknämligt örn vi kunde få åtminstone
50 % av landsbygdens ungdom till lantmanna- och lanthushållsskolor och på
det sättet ge dem en stöt framåt, så att de kanske kunde få mera lust att bli
kvar i sin näring. Jag tror det är skäl i att observera, att man här är inne
på en väg som egentligen inte är nödvändig alls för jordbrukets elei, nämligen
att dessa skolor skola utbyggas och taga hand örn jordbrukarnas egna
pojkar, vilka efter vad jag förstår kunna tillägna sig de praktiska färdigheter,
som det här är fråga örn, utan att kaserneras i en skola i två år.

En annan sak är givetvis —- det vill jag gärna vara med på — örn vi kunde
få till stånd några jordbrukets yrkesskolor, som i så måtto kunde stå jordbrukarnas
pojkar till tjänst att de finge lära sig att slöjda, att sköta en
motor, att slå fast en sko på en häst m. m., saker som de kanske inte lia tillfälle
att lära sig i hemmen under nuvarande förhållanden, men det skulle ju
då behövas skolor av betydligt kortare längd och för en helt annan kostnad.

Jag har, herr talman, utan att jag har något yrkande velat peka på denna
sak. Det är nog så, att man kan fastna för vissa idéer. Vi ha yrkesskolor
för industrien, ja, varför skola vi då inte lia yrkesskolor även för jordbrukarnas
söner, där de kunna lära sig dessa praktiska sysslor, som var och en
enligt min mening lika bra och kanske bättre kan lära sig i fars regi i jordbruket.

Jag har, herr talman, alltså inget yrkande.

Herr Gustafson i Dädesjö: Herr talman! Det är riktigt som herr Carlström
säger, att det belopp, som här äskas, avser statsunderstöd åt en ny skolform.
De skolor, vilka det här är fråga om, Galon i Stockholms län, Vittjärvsgården
och Pålkem i Norrbotten och Sorsele i Västerbotten, ha arbetat på enskilt initiativ
under längre eller kortare tid. Man har i vissa fall, t. ex. beträffande
Vittjärvsgården, avsett att skapa en utbildningsform för sådan ungdom i
Malmberget, som inte hade utsikt att vinna sin utkomst inom gruvindustrien,
då Luossavaara-Kiirunavaara AB har ansett att det var utomordentligt viktigt
att den korinne över till andra näringsgrenar. I detta syfte har Vittjärvsgården
startat och arbetat under ett längre antal år med mycket gott resultat.

Ungefär enahanda har motivet varit för anläggande av skolan på Gålön,
där Stockholms läns landsting närmast avsett att skapa en utbildningsform för
ungdomar, som komma direkt från folkskolan i Stockholm eller i tätorterna
däromkring. Det gäller ungdomar med håg och fallenhet för jordbruksarbete
och lantliv överhuvudtaget, och i denna skola vill man ge dem en både praktisk
och teoretisk utbildning i allt som rör ett lantbruk.

När jordbruksutskottet har tagit ställning till denna fråga, har det inom
utskottet inte varit någon tvekan örn att lämna stöd för här berörda ändamål. Jordbruksutskottet
har stött sig på lantbruksstyrelsen yttrande, som är synnerligen
positivt för att inte säga entusiastiskt. Lantbruksstyrelsen har funnit
det i hög grad önskvärt med statsanslag till denna skolform, De erfarenheter
man har äro enligt styrelsens mening enbart goda, och skolan — det gäller
Gålö — synes st yreisen komma att fullt motsvara de krav, som rimligen kun -

Onsdagen den 29 mars 1944 em.

Nr 12.

135

Ansiag till jordbrukets yrkesskolor. (Forts.)
na ställas på en yrkesskola av förevarande släp. Med samma motivering tillstyrker
också lantbruksstyrelsen ett anslag till de tre andra ifrågavarande
skolorna, och dessa synpunkter har departementschefen anslutit sig till.

Utskottet delar också dessa meningar, men utskottet har i sin motivering
velat en smula så att säga dämpa entusiasmen för inrättandet av nya skolor
genom att föreslå att det får gå någon tid och att man skall avvakta erfarenheterna
av utvecklingen av dessa skolor och se. i vilken omfattning de kunna
stå sig t. ex. i ett efterkrigsläge, innan, man går in för att stimulera fram uppkomsten
av nya. Det är alldeles upnenbart att denna utbildningsform icke är
någon konkurrent, herr Carlström, till lantmannaskolorna. Den är snarare en
komplettering av dem. Herr Carlström säger att det må vara hänt, örn det
avser ungdomar från städer och samhällen, ungdom från industrien, som vill
söka sig över till jordbruket och som inom dessa skolor vill få en utbildning
i arbetsrutin och allt det som rör jordbruket såsom yrke, men när det gäller
jordbrukarnas egna ungdomar, då är det ingenting att förorda. Herr Carlström
sade också i utskottet, att i detta avseende äro dessa pengar fullständigt bortkastade.
Nu har jag ju förklarat, att dessa skolor äro i första hand avsedda
för industriarbetarungdom och ungdom från städerna, men man måste ändå
säga, att det finns ganska stora kategorier jordbrukarungdom, som kan lia
mycket god nytta och behov av att deltaga i undervisningen i en sådan här
skola. Det är inte under alla förhållanden givet, att jordbrukarungdomen kail
få den allsidiga utbildning, som den behöver för att kunna starta egna. jordbruk.
Den kan inte alltid få dea arbetsrutin och framför allt inte den insikt
i planläggning av arbeten som den kan få under sakkunnig ledning i dessa
skolor. Här få de lära sig att sköta maskiner, de få deltaga i arbetet både på
fälten och i ladugården, de få slöjda och överhuvudtaget syssla med allt som
hör till ett rationellt drivet jordbruk.

När herr Carlström anmäler missnöje med att dessa skolor även äro avsedda
för jordbrukarungdom, så är det ju egentligen, den gamla vanliga visan han
sjunger. För några år sedan diskuterade herr Carlström och jag denna sak
mera ingående än vad det finns tillfälle till nu. Jag tror det ingenting tjänar
till att polemisera mot herr Carlström — han låter sig inte övertygas — men
jag är å min sida övertygad om att denna skolform är ett utomordentligt komplement
till den lantbruksundervisning vi i övrigt lia.

Herr andre vice talmannen Carlström: Herr talman! Jag är överens med
herr Gustafson, att då det gäller pojkar från städer och samhällen är det bra
att taga hand örn dem i dessa skolor, även om det beträffande Vittjärvsgården
var så att av 20 pojkar, som gått på denna 2-årskurs, var det 19 som gingo
tillbaka till industrien. Måhända var det en arbetslöshetshistoria det då gällde.
Men vad som skiljer oss åt är att man skall behöva kosta på en pojke från
ett jordbrukarhem 2,000 kronor för att lära honom hugga ved, köra gödsel och
sådana saker som förekomma i ett jordbrukarhem. Det tycker jag är att gå för
långt, när man inte har råd att’ skapa lantmanna- och lanthushållsskolor i större
utsträckning än, vi nu lia.

Det är alltså inte fråga örn att jag vill motverka skolformen, när det gäller
städernas och samhällenas ungdom, men när departementschefen säger, att
det torde vara ett ofrånkomligt krav att även för jordbruket skapa lika goda
förutsättningar till yrkesutbildning som för andra yrken, då tycker jag att
lian går betydligt över behovet. Det är alltså inte fråga örn att jag motarbetar
skolorna, då det gäller att utbilda pojkar från städer och samhällen, men jag
tycker det är onödigt med denna form för jordbrukarungdom, som är uppfödd
vid jordbruk och van alf lmntera grep oell spade.

136

Nr 12.

Onsdagen deli 29 mais 1944 em.

Ansia() till jordbrukets yrkesskolor. (Forts.)

Herr Gustafson i Dädesjö: Herr talman! Det behov av löneanställd arbetskraft,
som finns inom det svenska jordbruket för närvarande, torde inte kunna
fyllas enbart från jordbrukarhemmen. Jordbrukarna få i mycket stor utsträckning
taga arbetskraft från andra håll, inte bara från industrien oell samhällena
utan framför allt från lantarbetarhemmen. Det är inte minst med hänsyn till
utbildningen av denna arbetskraft som dessa skolor äro av behovet påkallade.

_ Herr Hansson i Skediga: Herr talman! dag satt och lyssnade till herr andre
vice talmannens anförande, och jag fäste mig särskilt vid att han ansåg att
ungdomen kunde få tillräcklig kunskap i jordbrukarhemmen och att man för
jordbrukarungdomens del inte behövde dessa skolor. Jag tror att vi jordbrukare
aldrig kunna lära nog. Den lärdom en ung gosse kan få, när han kommer till en
sådan skola — jag har själv gått i lantmannaskola i två år —- Ilar han stor
nytta av. Han får del av den kunskap, som läraren har, och han får en helt annan
blick för jordbrukets behov, dess ledning och rationella skötsel och det arbete,
som följer med jordbruket, såsom gödsellära, utsädessorter och sådant.
När jag hörde herr Carlström säga, att detta inte skulle behövas, tyckte jag att
det var en missriktad sparsamhet som här kom fram.

Å andra sidan vore det att beklaga, om det inte på jordbrukets område blir
yrkesskolor i den omfattning som detta förslag innebär, när det är yrkesskolor
inom alla andra områden. Herr Carlström säger, att våra lantmanna- och lanthushållsskolor
kunna täcka även detta behov, men det göra de inte i verkligheten.
Jag har en granne som hos sig har en professorspojke, som är mycket
intresserad av jordbruk och varit där i snart två år. Jag är säker på att det är
många av städernas pojkar, som inte trivas med det arbete, som städerna erbjuda,
utan önska gå över till jordbruksnäringen. För dem är det ett behov, som
gör sig gällande, och det är avsett att fyllas genom det förslag, som utskottet
här förordat.

Jag ber för min del. herr talman, att med glädje få tillstyrka utskottets förslag.

Herr andre vice talmannen Carlström: Herr talman! Det är tydligen lönlöst
att diskutera denna sak, när man sammanblandar de två sakerna på detta sätt:
utbildningen av städernas pojkar och jordbrukets pojkar.

Jag beklagar verkligen, örn herr Hansson i Skediga kommit från ett jordbrukarhem,
där han inte kunnat lära sig de praktiska sysslorna vid ett jordbruk.
Jag tror han hade en mycket stor nytta av den teoretiska utbildning han
fick i lantbruksskolan, men det är inte fråga om här just något större mått av
teoretisk undervisning, utan det gäller yrkesskolor, där nian skall lära sig att
göra de handgrepp av skilda, slag, som behövas vid ett jordbruk.

Jag har alltså fastslagit att jag gärna går med på att vi skola utbilda pojkar
från städer och samhällen, men låt oss slippa att taga hand örn alla jordbrukarungdomar
på det sättet, ty det skulle vara ett verkligt fattigdomsbevis för
Sveriges jordbrukare.

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! Jag trodde icke, att jag skulle behöva
gå upp mera i denna fråga. Men jag skulle vilja säga till herr Carlström,
att han såsom bonde vet lika bra som jag, att det ständigt göres nya- rön inom
jordbruket, och dessa rön kanske jordbrukarna ha svårt att få del av på annat
sätt än genom lärarna, som följa med den vetenskapliga forskningen. Det är
ju heller icke något tvång för lantbrukarungdomen att gå i dessa skolor. Vederbörande
få ju avgöra själva, örn de vilja ha utbildningen i fråga eller ej. Men jag
är säker på att det är många både på landsbygden och i städerna, som söka sig

Onsdagen den 29 mars 1944 em.

Xr 12.

137

Anslag till jordbrukets yrkesskolor. (Forts.)
till skolorna. Jag kan icke fatta, varför man skall sätta sig emot undervisningen
i den form det nu är fråga örn.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 4.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 22, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag till inredning och utrustning vid veterinärhögskolan.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 5.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 23, i anledning av Kungl.
Majrts proposition angående reglering av sockernäringen i riket m. m., såvitt
angår anslagsanvisning.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

Herr andre vice talmannen Carlström: Herr talman! dag skall i detta
ärende yttra mig ganska kort.

Jag vill bara påminna örn att då denna fråga var före i kammaren i fjol,
hade jag reserverat mig och ansett, att utskottet skulle uttala sig för att man
örn möjligt för kommande år skulle försöka minska dessa utgifter genom att i
någon mån höja priset på socker. Det anslag, som då blev nödvändigt och som
l>eviljades, var 19,5 miljoner kronor. I år ha vi en summa på 25 miljoner, som
det gäller att betala för att täcka den förlust verksamheten medfört eller rättare
sagt tillhandahålla sockerbolaget för de ökade omkostnaderna för driften.
Åren 1916-—1920 hade vi ett sockerpris av 1 krona 6 öre per kg. Under den följande
fyraårsperioden var priset 1 krona 21 öre per kg. I dag är minutpriset i
Stockholm 66 öre per kg för bitsocker och 59 öre per kg för strösocker. Nu är
det ju så, att vi ha något som kallas löne- och prisstopp, och det var av den anledningen
man i fjol icke ville gå in för att höja sockerpriset. Man fruktade för
att komma för nära den gräns, över vilken man icke ville gå. Emellertid har jag
gjort mig underrättad örn att sedan i fjol har index icke stigit så mycket, att
det hade varit någon risk för att gå in för en höjning, örn icke i en sådan grad
att man därmed fyllt ut alla dessa 25 miljoner kronor, så åtminstone en del. Nu
har man att vänta att ett kommande år återigen få en liknande summa att erlägga
till sockerbolaget om ingen prishöjning sker. Jag tror också, att man från
priskontrollnämndens sida icke skulle ha något att erinra emot en måttlig höjning.

Nu säger man i utskottsbetänkandet på samma sätt i år som man gjorde i
fjol, att storleken av den slutliga förlusten på sockerregleringen under krigsåren
givetvis blir beroende av örn man framdeles vid nedgång i betpriset och
andra tillverkningskostnader låter sockerpriset sjunka i samma takt eller långsammare
än som skulle motiveras av kostnadsminskningen. När vi alltså komma
till normala förhållanden igen skola vi hålla uppe sockerpriset för att betala
igen de 19,5 miljonerna från i fjol och de 25 miljonerna i år och de 25 miljoner,
som eventuellt behövas nästa år. Det skall vilja till stor tro för att vara övertygad
örn att detta blir förhållandet. Jag tycker, att det ändå är en smula lättsinnigt
att subventionera konsumenterna med 25 miljoner kronor per år, då det
gäller en vara, som är så relativt billig som man ändå måste säga att sockret
nu är.

Anslag till
reglering av
•ockernuringen
i riket.

138

Xr 12.

Onsdagen den 29 mars 1944 em.

Anslag till reglering av sockernäringen i riket. (Forts.)

Det är i tanke att möjligen regeringen skall vilja taga sitt förnuft till fånga
— om jag så får säga —• och genomföra åtminstone någon höjning av sockerpriset
för att vi skola slippa draga över oss nya utgifter av detta slag, som jag,
herr talman, har velat säga detta utan att härvid ha något yrkande.

Herr Hammarlund: Herr talman! Herr Carlström resonerar så, att man
möjligen skulle kunna höja sockerpriset och därmed kanske spara in de 25
miljonerna. Det är tydligt, att man kan göra detta. Men vi veta'' att när vi
här i kammaren diskutera en höjning av priset på livsförnödenheter, är det
alltid en del av kammarens ledamöter, som ha motsatta åsikter, och jag är
därför rädd för att göra det. Men det är en sak, som jag har tänkt att man
möjligen skulle kunna få fram en del pengar på.

När vi resonerade örn denna sak i bevillningsutskottet nämnde jag någonting
örn att det är en del spillvatten, som uppstår vid försäljningen av socker
och att man kanske skulle kunna draga nytta av detta. Jag tänker på de stora
mängder socker, som lämnas ut till marmeladfabrikerna i landet. Det är många
husmödrar, som sagt till mig, att man i riksdagen borde göra något emot den
saken, så att husmödrarna finge litet mera syltsocker, i stället för att man nu
delar ut socker till alla dessa fabriker, som nere i Skåne växa upp som svampar
ur marken. Det måste vara en mycket lukrativ verksamhet att driva dessa
marmeladfabriker. Går man in på en biograf, så nog får man i förspelet veta,
att man skall köpa den dyra marmeladen, och tittar man i en större tidningsdrake,
kan man se hela sidor örn att man bör köpa denna dyra sylt och marmelad.

Nu är det ju vissa personer, som anse att marmeladfabrikationen är nyttig, då
därigenom tages till vara en del frukt o. s. v. Men det finns väl ingen, som
kan göra detta så billigt som våra husmödrar. Örn de finge litet större tilldelning
av syltsocker, kunde de helt säkert tillvarataga bär och frukter, som
de ofta ha i sina egna trädgårdar eller till rimligt pris kunna köpa på
torget. Det är säkert den billigaste produktion vi ha, när husmödrarna göra inläggningarna
själva i stället för att bli tvingade att köpa de dyra varor, som
säljas i butikerna. Jag menar, att de som makten hava böra titta litet närmare
på dessa saker. Skall man fortsätta och lämna ut sådana stora mängder socker
till de nämnda industrierna, bör man nog taga ett högre pris och på det sättet
kanske reducera de 25 miljonerna, som vi nu stå i begrepp att bevilja. Det kan
heller icke vara riktigt, att man faller undan för vissa högljudda klickar, som
vilja lia fördelar på det allmännas bekostnad. Jag anser, att saken borde ordnas
upp så fort som möjligt till båtnad för våra husmödrar.

Herr Andersson i Tungelsta: Herr talman! Med anledning av herr andre
vice talmannens anförande ber jag att få erinra örn att enligt det avtal, som
gäller mellan staten, å ena sidan, och Svenska sockerfabriksaktiebolaget, å
andra sidan, staten är skyldig att täcka den förlust, som uppstår därigenom
att sockerpriset hålles lägre än som betingas av rådande produktionskostnader.
Det beräknas, att förlusten under löpande budgetår kommer att uppgå till
omkring 25 miljoner kronor, vilket belopp är äskat i Kungl. Maj:ts proposition.

Nu anser herr andre vice talmannen, att detta är en onödig utgift, då sockret
är så billigt, att man utan olägenhet skulle kunna höja priset så mycket,
att utgiften kunde undvikas. Det bör väl då uppmärksammas, att förlusten
uppstår genom att man i den överenskommelse som träffats mellan å ena sidan
statsmakterna och å andra sidan arbetare och löntagare angående pris och lönestopp,
utgått ifrån att detta viktiga näringsmedel, skulle betinga det pris vi nu
ha. Med hänsyn därtill torde det icke vara möjligt att nu göra någon ändring,

Onsdagen den 29 mars 1944 em.

Nr 12.

139

Anslag lill reglering av sockernäringen i riket. (Forts.)
utan statsmakterna få väl infria sin skyldighet att täcka den förlust sorn
uppstår.

I propositionen framhålles det — och utskottet har för sin del understrukit
detta — att statens slutliga förlust blir beroende av huruvida man senare, när
produktionskostnaderna komma att sjunka, låter sockerpriset sjunka i samma
takt som produktionskostnaderna. Örn man efterhand som produktionskostnaderna
sjunka låter sockerpriset stå kvar vid det högre priset, komma de utgifter
statsmakterna lia för denna näring under krisåren att så småningom
täckas. Det Ilar pekats såväl i propositionen som i utlåtandet på denna möjlighet,
och den föreligger uppenbarligen.

Då andre vice talmannen hänvisar till att priset på socker under förra kriget
var mycket högt, bör det väl sägas ifrån, att detta ju icke kan vara något argument
för att man under nuvarande kris skulle låta sockerpriset höjas. Under
denna kris har man gått in för en helt annan politik än den man förde
åren 1918 och 1919. Man har ju genomfört en löne- och prispolitik, som innebär
en stabilisering av priserna och penningvärdet. Med hänsyn därtill torde
det vara nödvändigt att man följer den överenskommelse som träffats.

Jag hemställer, herr talman, örn bifall till utskottets hemställan.

Herr andre vice talmannen Carlström: Herr talman! Jag pekade på att det
var prisstoppet, som var orsaken till att man i fjol icke vågade rekommendera
ett högre pris i år. Men jag sade också, att det ur indexsynpunkt icke varit någon
risk att höja sockerpriset med t. ex. 7 öre eller något mindre — i varje fall
med så mycket att förlusten icke hade blivit så stor. Nu skulle jag vilja fråga
herr Andersson i Tungelsta, örn han tror, att man kan föra en prisstopp- och
lönepolitik, varigenom man samlar miljon på miljon att klara av under kommande
tider. Kan det vara en politik, som håller i det långa loppet?

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 6.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 24, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående åtgärder till stödjande av odlingen av vissa kulturväxter.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 7.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 25. i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående byte av viss mark mellan kronan, å ena, samt
Wikers aktiebolag och Stribergs grufveaktiebolag, å andra sidan, jämte i ämnet
väckt motion.

I en till riksdagen den 11 februari 1944 avlåten, till jordbruksutskottet
hänvisad proposition, nr 124, hade Kungl. Majit, under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen medgiva, att ett utbyte av mark mellan kronan, å eira, samt
Wikers aktiebolag och Stribergs grufveaktiebolag, å andra sidan, finge äga
rum på de villkor, som funnes angivna i ett vid statsrådsprotokollet fogat, mellan
kronan, Wikers aktiebolag och Stribergs grufveaktiebolag upprättat, den
26 och 29 januari 1944 dagtecknat bytesavtal.

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft en inom andra
kammaren av herr Ericsson i Sörsjön m. fl. väckt motion, nr 460, däri henr -

Byle av visa
mark mellan
kronan, å ena,
samt Wikers
aktiebolag och
Stribergs
grufveaktiebolag,
å andra
sidan.

140

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1944 em.

Byte av viss mark mellan kronan, å ena, samt Wikers aktiebolag och Stribergs
grufveaktiebolag, å andra sidan. (Forts.)
ställts, »att riksdagen måtte besluta avslå Kungl. Maj :ts förevarande proposition».

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte bifalla Kungl. Majlis förevarande proposition;

B. att motionen II: 460 icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Ericsson i Sörsjön: Herr talman! Jag ber örn överseende för att jag
tager till orda vid denna kanske olämpliga tidpunkt.

Emellertid vill jag erinra örn att Kungl. Maj :t till fjolårets riksdag framlade
en proposition, vari föreslogs, att äganderätten till nära nog samtliga
gruvskogar i riket skulle mot utgivande av viss ersättning övergå till de nuvarande
nyttjanderättsinnehavarna. Dessa bestå av ett antal bolag, vilka enligt
under äldre tider tillkomna bestämmelser medgivas rätt att å ifrågavarande
skogar taga virke för upprätthållande av gruvdrift. Efter långvariga
föredragningar och överläggningar inom jordbruksutskottet förliden riksdagkom
utskottet till den slutsatsen, att det var synnerligen olämpligt för staten
att helt och hållet avhända sig äganderätten till dessa gruvskogar. Riksdagen
gillade den av jordbruksutskottet intagna ståndpunkten och beslöt med stor
majoritet hemställa örn fortsatt utredning, avseende återförande av äganderätten
till gruvskogama till kronan. Det är av denna anledning som motion
väckts med yrkande örn avslag på den till årets riksdag framlagda propositionen.
Vi motionärer ha ifrågasatt, örn det kan vara så synnerligen lämpligt
att under den tid utredningen pågår gå i författning örn att bortbyta
något av dessa skogar. Man kan åtminstone teoretiskt tänka sig den möjligheten
att vid den tidpunkt, då utredningen blir färdig, inga av de ursprungliga
gruvskogarna finnas kvar. Det är ju icke sagt, att det behöver gå på
det sättet, men vi lia i alla fall ansett att det med hänsyn till riksdagens beslut
i fjol vore synnerligen olämpligt att förfara på det sätt som nu föreslagits.

Motionen har emellertid avstyrkts av utskottet. Ett visst resultat har dock
vunnits därigenom att utskottet på s. 4 i utlåtandet gör det uttalandet, att
stor försiktighet måste iakttagas »i avseende å framkomna förslag att i en
eller annan form avhända kronan någon eller några av omförmälda skogar
eller delar därav». Jag får för min del nöja mig med detta utskottets påpekande
och uttala den förhoppningen, att Kungl. Maj:t måtte iakttaga den av
utskottet anbefallda varsamheten. Jag har, herr talman, intet yrkande att
framställa.

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! Det är ju egentligen galet att begära
ordet så här sent. Men när nu riksdagen förra året, såsom herr Ericsson i
Sörsjön framhöll, beslöt att det skulle göras en utredning örn äganderätten
till dessa skogar, är det litet underligt, att bolagen, då saken rönte motstånd
förra året, huggit ut skogen, så att den skog som skall tillbytas staten enligt
vad synemännen uppgiva är i ett sämre växtbestånd än kronans skogar.
Virkesförrådet utgör där 109 kubikmeter per hektar, medan det i vederlagsskogen,
som är hårt avverkad, utgör endast 83 kubikmeter per hektar. Trädens
växtform är också mindre god. Det är ett ganska bekvämt sätt att komma
åt andras skogar. Men jag tycker, att det icke är värdigt riksdagen att
byta bort kronans tillgångar på detta sätt. Aktiebolaget Bofors kan ju för
sitt skjutfält arrendera ett stycke jord av kronan. Man vet sedan gammalt,

Onsdagen den 20 mars 1944 em.

Nr 12.

141

Byte av viss mark mellan kronan, å eira, samt Wikers aktiebolag och Stribergs
grufveaktiebolag, å andra sidan. (Forts.)
att börjar man byta bort vad nian bär, går det till sist så, att man blir utan
något.

Jag skall icke upptaga tiden längre, men jag vill för min del yrka avslag
på utskottets hemställan. Det går litet för långt, tycker jag, att när riksdagen
det ena året begär en utredning, bolagen det andra året med den ena eller
andra motiveringen kommer och vill byta bort sämre skogsskiften mot kronans
väl skötta skogar. Därför ber jag, herr talman, att få yrka avslag på
utskottets hemställan.

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Vid det förhållandet att huvudmotionären
icke ställde något yrkande, utan föreföll vara tämligen belåten
nied det utlåtande utskottet avgivit, gick min förväntan ut på att jag icke
skulle behöva uppträda i det nu föredragna ärendet. Efteråt har emellertid
en av medmotionärerna, herr Hansson i Skediga, yrkat bifall till motionen,
d. v. s. avslag på den kungl, propositionen, och detta ger mig anledning att
yttra några ord.

Det här omdiskuterade markbytet avser å ena sidan ett område, som tillhör
de gruvskogsområden, vilka voro föremål för behandling vid föregående
års riksdag, och å andra sidan skogsegendomar tillhörande Wikers aktiebolag
i Örebro län. Wikers aktiebolag är ett dotterbolag till Aktiebolaget Bofors.
Den mark, som kronan skall byta bort, utgöres av ett flertal mindre
skogslotter belägna inom Bofors skjutfält. Ur militär och nationell synpunkt
måste det vara i högsta grad önskvärt att detta skjutfält, som användes för
provskjutning av våra långskjutande artilleripjäser, blir till fonn och arrondering
av sådan beskaffenhet att det kan till fullo utnyttjas. Så kan icke ske
under nu rådande förhållanden, då ju inom detta skjutfälts område ligga ett
antal markplättar tillhörande kronan. Herr Hansson i Skediga gjorde gällande,
att kronan skulle förlora på det ifrågavarande markbytet. Jag tror för
min del icke att så kommer att bli fallet. Enligt det värderingsinstrument som
här föreligger förefaller det åtminstone mig som örn bytesobjekten skulle vara
något så när likvärdiga. Farhågan för att bytet skulle få någon prejudicerande
inverkan med avseende på riksdagens beslut föregående år eller ställningstagande
till gruvskogarna i princip föreligger icke. De fyra områden,
beträffande vilka byte här ifrågasattes, äro noterade för sig, och för varje
område erhålles i gengäld ett annat område av ungefär liknande storlek och
värde. Undersökningarna och förarbetet beträffande detta markbyte ha skett
på ett sådant sätt, att utskottet icke bär funnit någon som helst anledning att
rikta någon anmärkning däremot.

Herr talman! Med det anförda ber jag att få hemställa om bifall till utskottets
förslag.

Överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels och på avslag å såväl utskottets hemställan
som Kungl. Maj:ts förslag i ämnet; och blev utskottets hemställan av
kammaren bifallen.

§ 8.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 26, i anledning av Kungl.
Majlis proposition med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den
JO juni 1943 (nr 458) örn inskränkning med hänsyn till försvaret i rätten att
avverka skog.

Utskottets hemställan bifölls.

142

Nr 12.

Onsdagen deli 29 mars 1944 eill.

Motion om
ändrade grunder
för allmänna
kyrkomötets
sammansättning.

§ 9.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 11, i anledning av väckt motion
om ändrade grunder för allmänna kyrkomötets sammansättning.

Uti en inom första kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hänvisad motion,
nr 230, av herrar Sandegård och Lindström hade hemställts »att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn utredning och förslag angående
ändrade grunder för kyrkomötets sammansättning i syfte att tillförsäkra
lekmännen behörigt vidgat deltagande i dess arbete».

Utskottet hemställde, att riksdagen i anledning av förevarande motion i
skrivelse till Kungl. Maj :t ville anhålla om utredning och förslag till ändrade
grunder för kyrkomötets sammansättning i huvudsaklig anslutning till vad
utskottet i sin motivering anfört.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Källman, Söderdahl, Nilsson i Göteborg och Spångberg, som
under framhållande av att den större frågan örn kyrkomötets existensberättigande
överhuvudtaget först borde utredas yrkat avslag såväl på den mindre
i förevarande motion väckta frågan som på utskottets hemställan,

2) av herr Nolin, utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid:

Herr Nilsson i Göteborg: Herr talman! Vid detta utskottsutlåtande är fogad
en reservation med yrkande örn avslag på såväl motionen som utskottets hemställan,
och jag ber att redan nu få yrka bifall till denna reservation.

Genom sitt ställningstagande vilja reservanterna icke underkänna det berättigade
i att lekmännen få ett större inflytande i kyrkomötet, men vi ifrågasätta,
huruvida de linjer som utskottet här rekommenderar komma att medföra
den radikala omändring av representationen till kyrkomötet, som vi anse vara
behövlig. Det nuvarande representationssystemet är orimligt, om nämligen
svenska kyrkan vill vara en verklig folkkyrka och icke den prästkyrka, som
man kan säga att den för närvarande är. Denna representation har fjärmat sig
från de folkgrupper, som skulle utgöra grundvalen för dess verksamhet. Man
skulle örn det nuvarande kyrkomötets sammansättning med en lätt travestering
av ett bibeluttryck kunna säga, att det är lättare för en kamel att gå genom
ett nålsöga än det är för en representant för småfolket eller arbetarklassen
att kunna bli ledamot av kyrkomötet. Kyrkomötet rekryteras uteslutande
från topparna i samhället, och i fråga örn prästerna är att märka, att endast de
befordrade kunna komma i fråga, vilket allt ger det hela intryck av att vara
en klar överklassrepresentation. Jag kan som exempel på riktigheten av detta
påstående, att kyrkomötets lekmannahälft är föga representativ ens för Sveriges
kyrkfolk nämna, att beträffande de 30 lekmän, som voro närvarande vid
sista kyrkomötet 1941, fördelningen i fråga örn samhällsställningen var följande:
en häradshövding, ett f. d. justitieråd, fyra rektorer, två godsägare, tre
friherrar, en generaldirektör, två folkskoleinspektörer, en Överlärare, en agronom,
en ''boktryckare, en rådman, en läkare, två köpmän, två kyrkvärdar utan
angivet yrke, fern. riksdagsmän eller f. d. riksdagsmän och två kvinnor, av vilka
en friherrinna. Vilka, kan man fråga sig, av dessa representera de breda massorna
av det svenska folket? Jag vill påstå, att kyrkomötet står ganska främmande
för vad som rör sig bland folket i dess andliga och religiösa intressen
och behov. Det har åtskilliga gånger förut gjorts lovvärda försök att få fram
en ändrad representation med avseende å kyrkomötets sammansättning, men
det hela har förblivit vid vad det varit. Reservanterna förmena också, att ett

Onsdagen den 29 mars 1944 em.

Nr 12.

143

Motion om ändrade grunder för allmänna kyrkomötets sammansättning.

(Forts.)

bifall till utskottets förslag icke kommer att ändra på de missförhållanden,
som nu äro rådande på detta område. Hur och på vilket sätt kyrkan och dess
angelägenheter skola kunna handläggas i framtiden kan jag icke lämna någon
anvisning på. Vad jag med denna reservation velat ha fastslaget är, att den
nuvarande ordningen är otillfredsställande. Jag anser också, att motionärernas
förslag icke botar bristerna i kyrkomötets sammansättning.

Herr Nolin: Herr talman! Jag har vid detta utskottsutlåtande fogat en
blank reservation. Jag är icke beredd att uttala samma hårda dom över kyrkomötet
som den föregående ärade talaren gjorde, ty jag har nog den uppfattningen,
att kyrkomötet hittills ganska väl fyllt sin uppgift, och jag har därför
inom utskottet yrkat avslag på den föreliggande motionen. Jag är väl medveten
örn att under hela den tid kyrkomötet verkat gång efter annan framkommit
önskemål örn en annan sammansättning av detsamma. Det har emellertid
visat sig, att det icke har gått att komma fram till någon bättre organisation
än den nuvarande. Som jag nyss nämnde har ju dock kyrkomötet med
den sammansättning det har fyllt sin uppgift under årens lopp. Kyrkomötets
uppgifter äro ju ganska begränsade, då kyrkomötet som bekant icke har några
andra uppgifter än att det skall göra framställningar till Kungl. Haj :t samt
även godkänna ändringar i kyrkolagen och dylikt, som beslutats av riksdagen.
I sådana frågor som angå kyrkolag och dylikt kan ju kyrkomötet icke självt
fatta beslut, utan besluten fattas av riksdagen och godkännas sedan av kyrkomötet.
Beträffande behandlingen av frågor, som skola handläggas av riksdagen,
måste man väl säga, att därvidlag väl ändå finns tillräcklig garanti både
för den ena medborgargruppen och den andra att den blir tillfredsställande
representerad.

Jag skall icke vid denna sena timme ingå på någon närmare detaljgranskning
av vare sig utskottets utlåtande eller motionen, utan jag vill bara med
dessa få ord förklara varför jag icke här har kunnat följa utskottet och begära
den utredning, som utskottet föreslagit. Jag har nämligen ansett en sådan
utredning just nu icke nödvändig, men jag kan heller icke instämma med
den föregående talaren eller yrka bifall till den reservation, som är fogad vid
utskottets utlåtande. Jag har alltså, herr talman, intet yrkande.

Häruti instämde herr Staxäng.

Herr Hallén: Herr talman! Jag förmodar att kammaren är mig tacksam för
att jag vid denna sena timme icke alltför ingående ger mig in på det föreliggande
spörsmålet, detta framför allt nied tanke på ett ärende, som kommer efter
detta och som jag fruktar kommer att framkalla en ganska lång debatt.

Jag vill med anledning av herr Nilssons i Göteborg anförande säga, att det
nog på sätt och vis var mycket klokt av honom att börja detta anförande med
att ställa det yrkande han gjorde, ty hade han icke gjort det, hade han, tror
jag, med den motivering han anförde, örn han velat vara konsekvent, nödgats
yrka bifall till utskottets förslag. Herr Nilsson i Göteborg påpekade nämligen
själv en hel del av de allvarliga brister, som vidlåda kyrkomötet, men så
gjorde han en tvärvändning och slutade sitt anförande med att framhålla, att
ett bifall till utskottets förslag nog icke skulle komma att avhjälpa de missförhållanden,
som han själv påtalat. Jag vill här bara nämna, att utskottets
huvudsakliga motivering ju varit den att den utredning, som riksdagen själv
begärde 1921 och som avbröts 1923 vid den s. k. kommittéslakten, nu bör
fullföljas, då det ju för närvarande faktiskt finns svåra missförhållanden i

Kartong till Andra kammarens protokoll 1944. Nr 12.

144

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1944 em.

Motion om ändrade grunder för allmänna kyrkomötets sammansättning.

(Forts.)

hela denna representationsform. Utskottet har också påtalat en del av dessa
missförhållanden i sin motivering. Jag nämner i det sammanhanget bara en
sak, nämligen lmngörelseförfarandet i fråga örn elektorsvalen. Det finns ingen
bestämmelse örn annonsering i tidningarna av dylika val, utan prästerna kunna
lysa på val direkt från predikstolen efter gudstjänstens slut. Yi veta ju
också, hur fåtaligt frekventerade dessa varit. Vidare känna vi till, att med
den låga representation rent kvantitativt sett, som lekmännen ha och som reservanten
mycket riktigt påtalade, nämligen att det bara finns 30 lekmän i
kyrkomötet, kan kyrkomötet icke bli någon som helst representativ samling
för det svenska folket och framför allt då icke för de småfolksgrupper, som
ju äro fullständigt utestängda från kyrkomötet. Jag tror också att den ärade
reservanten nämnde något örn det obefordrade lägre prästerskapet, som icke är
valbart. Utskottet har också uttalat sig för ett större utrymme åt lekmannaelementet,
så att prästerna icke skulle vara i majoritet, utan lekmännen, och
att man bör få tidsenligare och modernare valformer än de nuvarande och en
bättre representationsform.

Ett konstitutionsutskott, som blir varse de missförhållanden och de valanordningar,
som finnas med avseende å sådan representation som kyrkomötet,
har helt enkelt skyldighet att vädja till riksdagen att utrusta kyrkomötet med
tidsenligare former för dess rekrytering. Med vad jag här sagt vill jag, herr
talman, yrka bifall till utskottets hemställan, som ju för resten efter endast
en mycket kort debatt bifallits av första kammaren.

Herr Fält instämde häruti.

Herr Sundqvist: Herr talman! Även jag kail fatta mig ganska kort i det
föreliggande ärendet, detta så mycket mera som jag icke har annat yrkande än
bifall till utskottets förslag.

Den ärade reservanten, herr Nilsson i Göteborg, har här refererat den ganska
mörka bild som tecknats i motionen av det nuvarande kyrkomötet. Jag vill
understryka, att när konstitutionsutskottet gör gällande önskvärdheten av en
kyrkomötets djupare förankring i kyrkolivet är detta en motivering, som jag
finner övertygande. Men förhållandet är ändå inte av den beskaffenhet, som
i motionen beskrives. Jag har gjort mig mödan att litet närmare granska statistiken
över de yrken, som voro representerade vid sista kyrkomötet, och jag
kan nämna, att de uppgifter, herr Nilsson i Göteborg lämnade, nog äro riktiga
— de äro för resten tagna ur motionen — men att bakom raden av t. ex.
riksdagsmännen i kyrkomötet fanns ett ganska stort antal lantbrukare. Och
fogar man till dem de två kyrkvärdarna, kommer man till ett antal av åtta
lantbrukare i kyrkomötet.

Vidare har av motionärerna — i en ganska spetsig formulering — riktats
kritik mot kyrkomötet för bristande initiativkraft. Men enligt utskottets egen
redovisning har i icke mindre än tio kyrkomöten payrkats en förändring i
mötets sammansättning. Går man vidare, lat mig säga till det sista kyrkomötets
framställningar till Kungl. Maj :t, skall man finna en ganska lang rad
av enligt min mening värdefulla initiativ. o

Jag har närmast i rättvisans namn velat framhålla dessa sakförhållanden.
Som jag nyss framhöll kvarstår dock alltjämt som ett önskemål vad konstitutionsutskottet
här uttalat, att kyrkomötet än bättre bör kunna representera
det faktiska kyrkolivet. På den punkten äro vi således överens, och jag ber,
herr talman, att med dessa ord få yrka bifall till konstitutionsutskottets i orsing.

Onsdagen den 29 mars 1944 em.

Nr 12.

145

Motion om ändrade grunder för allmänna kyrkomötets sammansättning.

(Forts.)

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag å såväl utskottets
hemställan sam den i ämnet väckta motionen; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 10.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 12, i anledning av väckta
motioner angående utökning av den i vissa kommunallagar föreskrivna tid,
inom vilken revision skall vara verkställd.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 11.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 13, i anledning av väckta,
motioner om utredning angående ändring av kommunallagarnas bestämmelser
örn kvalificerad majoritet m. m.

Uti de likalydande, till konstitutionsutskottet hänvisade motionerna nr 23 i
första kammaren av herr Sjödahl och nr 65 i andra kammaren av herrar Lundberg
i Uppsala och Wallentheim
att i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om en skyndsam utredning, huruvida
och i vad mån nu gällande bestämmelser i kommunallagarna örn kvalificerad
majoritet för vissa beslut böra så ändras, att den kommunala förvaltningen erhåller
större rörelsefrihet, samt att Kungl. Majit ville förelägga riksdagen de
förslag, utredningen kan giva anledning till».

Utskottet hemställde, att riksdagen med bifall till motionerna I: 23 och
II: 65 i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om en skyndsam utredning,
huruvida och i vad mån nu gällande bestämmelser i kommunallagarna om kvalificerad
majoritet för vissa beslut borde så ändras, att den kommunala förvaltningen
erhölle större rörelsefrihet, samt att Kungl. Majit ville förelägga
riksdagen de förslag, utredningen kunde giva anledning till.

Reservation hade avgivits av herrar Herlitz, Sandström, Björck, John Gustavson,
Albert Andersson, Thorell, Gardell, Mosesson och Nolin, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa, att förevarande motioner icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Nolin: Herr talman: Vid detta utskottsutlåtande har fogats en reservation
av nio stycken av utskottets ledamöter, som icke kunnat biträda utskottsmajoritetens
uppfattning i frågan.

Under några decennier ha i våra kommunallagar funnits bestämmelser, som
inneburit vissa gränser för kommunernas möjlighet att fatta beslut i vissa
större ärenden med vanlig enkel majoritet. Jag syftar då på bestämmelserna
örn den så kallade kvalificerade majoriteten, bestämmelser som varit till för
att i någon mån hindra att kommunerna fatta stora och genomgripande beslut
i finansiella frågor, utan att dessa äro både absolut nödvändiga och väl
genomtänkta. Det är ju klart, att då det gäller stora och genomgripande beslut,
som kräva avsevärt höjd utdebitering eller upptagande av lån på längre
tids återbetalning, så bör det finnas möjlighet att kunna försäkra sig örn, att
beslutet i ett sådant ärende är på vederbörligt sätt förankrat i det allmänna

Andra kammarens protokoll 1944. Nr 12. 10

Motioner om
utredning
angående
ändring av
kommunallagarnas
bestämmelser

om kvalificerad
majoritet
m. m.

146

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1944 em.

Motioner om utredning angående ändring av kommunallagarnas bestämmelser
örn kvalificerad majoritet m. m. (Forts.)
medvetandet i kommunen och att frågan som sådan är verkligt väl genomtänkt,
innan beslut fattas.

Nu har här framförts önskemål om en utredning med syfte att eventuellt
kunna få bort dessa spärrar eller dessa garantier och att man skulle kunna
bereda kommunerna möjlighet att utan några hinder med vanlig enkel majoritet
genomföra kanske vilka beslut som helst. Jag tror för min del att dessa
säkerhetsbestämmelser ha varit till synnerligen stor nytta i kommunerna och
där varit en garanti för att sådana ärenden verkligen blivit väl förberedda
och väl genomtänkta. Det påpekas visserligen i utskottets utlåtande, att dessa
bestämmelser skulle varit till hinder i vissa fall, exempelvis då det gällt att
förvärva jord för lösande av bostadsfrågor eller att kunna genom upplåning
anskaffa medel för att finansiera framdragande av vatten- och avloppsledningar.
Jag tror icke, att de fallen äro många, där dessa bestämmelser ha
hindrat genomförandet av här nämnda åtgärder, försåvitt dessa ha varit ordentligt
planlagda och väl genomtänkta. Men det är ju klart, att det icke kan
vara lyckligt att genomföra sådana större projekt mot en större _ minoritet,
utan det kommer under alla förhållanden att vålla stark och svår kritik ibland
befolkningen, och det är ju tydligt, att man bör se till, att man vinner förståelse
bland allmänheten inom kommunerna för sådana större beslut.

Nu söker visserligen utskottet att hänvisa till vissa faktorer, som i viss
mån skulle kunna hindra att tillfälligt uppagiterade stämningar i kommunerna
göra sig gällande, exempelvis i småkommunerna, där det ännu finns
kommunalstämmor, som ha att besluta i kommunens angelägenheter. Utskottet
hänvisar speciellt till att sammanslagning av de minsta kommunerna
till större kommunala enheter snart torde komma till stånd och åberopar
den pågående utredningen av detta ärende. Med anledning härav vill
jag framhålla, att denna fråga ju för närvarande är under utredning, och
ingen vet vilket resultat denna utredning kommer fram till och vilka beslut
som komma till stånd med anledning därav. Emellertid tror jag icke, att det
är i de minsta kommunerna, som den största faran för missbruk, örn jag så
får uttrycka mig, då det gäller beslutanderätten, förelegat, utan jag tror fastmera,
att det är i de större kommunerna, där det har varit till största gagn
och nytta, att denna bestämmelse örn kvalificerad majoritet har funnits. Jag
har den uppfattningen, att det nog är lyckligt för den kommunala_ förvaltningen
överhuvudtaget, att några bestämmelser finnas, som verkligen garantera,
att beslut av mera ingripande betydelse för de kommunala finanserna
icke komma till stånd förrän de verkligen äro väl genomtänkta och väl förberedda
och att de verkligen ha en förankring hos den större delen av befolkningen
i kommunen. Om så är förhållandet, komma säkerligen icke
dessa bestämmelser att stå hindrande i vägen för nödvändiga och nyttiga
åtgärder inom kommunerna.

Jag skall med anledning av vad jag nu har sagt bara be att få yrka bifall
till den reservation, som har fogats till utskottets utlåtande av herr
Herlitz m. fl.

Herr förste vice talmannen hade under detta anförande övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Hallén: Herr talman! Jag skall även i denna fråga fatta mig relativt
kort.

Jag vill påpeka, att fastän det populärt säges; att här är det fråga örn avskaffande
av den kvalificerade majoriteten, detta ingalunda är fallet. Ordet före -

Onsdagen den 29 mars 1944 em.

Nr 12.

147

Motioner orri utredning angående ändring av kommunallagarnas bestämmelser
örn kvalificerad majoritet m. m. (Forts.)
kommer icke ens i utskottets kläm, utan där talas det bara om större rörelsefrihet
i den kommunala förvaltningen. Meningen är, att man skall pröva och
utreda såväl frågan örn den kvalificerade majoriteten som andra inskränkningar
i den kommunala självbestämningsrätten. Utskottet har som exempel på
olägenheter med framför allt den kvalificerade majoriteten talat örn svårigheter
för de kommuner, som vilja bedriva en framsynt tomtpolitik med tanke på
sitt bostadsbestånd. Det är just därvidlag, framför allt i städerna, olägenheter
uppstå. Reservanterna anse, att örn man mjukar upp dessa bestämmelser skulle
man skapa lättsinne och äventyrligheter i kommunerna. Vi, som ha våra
kommunala förtroendeuppdrag sedan årtionden tillbaka, lia väl sett, hur under
de senaste åren snart sagt alla partier tävla i sparsamhet och försiktighet,
så att man till och med nästan velat skylla ifrån sig, örn man på något
sätt medverkat till några öres höjning av utdebiteringen. Denna allmänna sparsamhet
och försiktighet är för närvarande utmärkande för alla kommunala
styrelser, och därför tror jag, att farhågorna för att uppmjukade bestämmelser
beträffande behandlingen av vissa speciella frågor skulle inaugurera en period
av ekonomiskt lättsinne i kommunerna äro obefogade. Vi tänka alldeles speciellt
på bostadsfrågan. Vi veta, att efter kriget denna blir vår kanske största
och mest aktuella sociala fråga, och därvidlag är det nödvändigt icke bara att
bygga, utan även att driva en framsynt politik i fråga örn tomt- och jordförvärv.
Därför måste det beredas större möjligheter för kommunerna i detta
hänseende än som nu finnas.

Jag vill säga, innan jag slutar, att så kantskuren som den kommunala självbestämningsrätten
är, är det icke för mycket begärt, att man på någon punkt i
stället kan utöka densamma. Häromdagen hölls här i Stockholm ett stort möte
av skolmän från större kommuner, där man enhälligt klagade över de svårigheter
i fråga örn rörelsefriheten som kommunerna lida av. I förevarande ärende
är det ,]u icke fråga örn rörelsefriheten mot utomstående, t. ex. myndigheter,
utan mot minoriteterna. Vi mena icke alls, att varje bestämmelse om kvalificerad
majoritet skall _ försvinna, men att nuvarande bestämmelse därom skall
uppmjukas i åtskilliga fall, och att man samtidigt skall pröva även andra nu
gällande restriktioner beträffande den kommunala självbestämmanderätten och
undersöka i vad mån man utan risk överhuvudtaget skulle kunna utöka rörelsefriheten
för kommunerna. Det är alltså den försiktiga och moderata men
också framsynt aktuella linjen i vår kommunalpolitik, som inrymmes i utskottets
kläm. Jag ber att med vad jag nu anfört få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Gardell: Herr talman! Bestämmelsen örn kvalificerad majoritet är en
spärr mot att genom överrumpling beslut tvingas fram i största hast. Därför
bör denna bestämmelse bibehållas. Särskilt för de små kommunerna, där det
ej finns kommunalfullmäktige, är det nödvändigt att det finns bestämmelse örn
kvalificerad majoritet. Erfarenheten visar, att det i sådana kommuner ibland
kan förekomma överrumplingar. Motionärerna ha icke heller framdragit några
bärande skäl för att det nu borde bli ändring i kommunallagarna. En utredning
är igångsatt örn att sammanslå mindre och medelstora kommuner till
större enheter. Därför är det skäl att vänta med ett bifall till kravet i denna
motion tills denna utredning blivit slutförd. Till stöd för bestämmelsen om
kvalificerad majoritet beträffande beslut i större anslagsfrågor kan anföras,
att den garanterar större medhåll bland allmänheten i fråga örn sådana viktiga
beslut. Påtvingas ett sådant beslut med enkel majoritet, blir det alltid mer
eller mindre avoghet mot beslutet i kommunen. Det kunde vara mycket att till -

148

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1944 em.

Motioner orri utredning angående ändring av kommunallagarnas bestämmelser
örn kvalificerad majoritet m. m. (Forts.)
lägga om erfarenheterna på detta område, men på grund av den sena timmen
skall jag inskränka mig till att yrka bifall till reservationen.

Herr Lundberg i Uppsala: Herr talman! Som motionär i denna fråga ber
jag att helt kort få anföra några kommentarer. Jag vill först uttala min tillfredsställelse
över att konstitutionsutskottet äntligen fått en sådan sammansättning
att dess majoritet givit sin anslutning till de synpunkter vi anfört i
vår motion. Vid olika tillfällen har den kommunala självstyrelsen diskuterats,
och mycket stark kritik har riktats mot att den allt mer och mer blir kringskuren.
Vid eli konferens den 27 mars uttalades frågan: »Kan staten icke lita
på våra kommunalmän?» Man sade även bland dessa kommunalmän högt och
tydligt: »Låt oss nu börja tänka själva!» Jag har även den uppfattningen
att det vore till gagn för land och folk och för vår demokrati örn riksdagen
litet mera kunde lyssna till detta krav på hänsyn till den kommunala självstyrelsen,
ty ingen kan bestrida, att dess uppgift för vårt folk är mycket stor.
Den skolar icke endast våra kommunalmän; den kommunala självstyrelsen har
även förmåga att knyta folket till samhället, och den sunda och naturliga livssyn
som ofta präglar allmogen har den allra största betydelse i en demokratisk
stat. Det måste därför hälsas med tillfredsställelse att den nackstyva konservatism
och det misstroende, som genom bestämmelsen örn kvalificerad majoritet
visats våra kommunalmän, nu kan ruckas och om möjligt borttagas, ty det
måste i längden bli ohållbart med detta system, att majoritetens styrka förvandlats
till en hälftenrätt och minoriteten förvandlats till dubbelrätt.

Principen att majoriteten skall besluta och taga ansvar för sina beslut är
urgammal, men den knäsattes den gång penningmakten fick vika för folkstyret.
Bestämmelsen örn kvalificerad majoritet var ett offer för en kompromiss,
och man finnér det ganska anmärkningsvärt, att våra kommunalmän funnit
sig i att en minoritet faktiskt skulle vara förmyndare över majoriteten i alla
viktigare kommunala beslut. Att detta förhållande verkat mycket hämmande
på vår kommunala självstyrelse är naturligt, ty om ett fåtal människor, som
ha saknat intresse och vilja i det kommunala livet, så velat, ha de kunnat
hindra en majoritet från att handla och skapa både för puet och på längre
sikt. De ha kunnat dirigera en majoritet, som har velat göra något, till ett på
stället marsch, och detta måste småningom döda både intresse och vilja till
arbete inom vårt kommunala liv. Ansvar för beslut och handlingar skolar och
fördjupar, och det skapar även det intresse som behövs för att icke det kommunala
arbetet skall uppfattas som ett maktlöst men nödvändigt tvångsarbete.
Mära kommuner borde kunna få ökat inflytande, och våra kommunalmän skulle
också må bra av att känna, att de liksom riksdagen själv med vanlig majoritet
skulle kunna besluta i en sak. Jag tror också, att man utan risk kan
säga, att missbruk icke behöver befaras. Örn man kunde ordna denna sak på
ett förnuftigt sätt, skulle det även enligt min mening leda till att våra kommunalmän
kunde, kanske mer än nu, få litet intresse och initiativkraft i olika
frågor.

Jag kan nämna, hur det kan vara med denna kvalificerade majoritet. Jag
vet, att i en del samhällen bedrivits en sådan tomtpolitik, att när exempelvis en
stad skulle köpa ett större tomtområde, förhindrade en minoritet detta köp,
men det hindrade icke medlemmar av denna minoritet att sedan siälva förvärva
ett större tomtområde, och sedan visade det sig, att kommunen för tomtmark,
som den måste köpa ifrån detta område, fick betala mer än det ursprungliga
priset för hela markområdet. Oerhört stora summor ha på detta sätt gått
förlorade för kommunerna.

Onsdagen den 29 mars 1944 em.

Nr 12.

149

Motioner om utredning angående ändring av kommunallagarnas bestämmelser
om kvalificerad majoritet m. m. (Forts.)

Jag tror även, att det kan vara anledning att tänka på en annan sak. Yi ha
talat så mycket om att vi skulle ordna det så att folk skulle kunna få ordentliga
bostäder. Om vi kunde skapa möjlighet för våra kommuner att i större
utsträckning än nu lämna kommunal borgen för låt oss säga byggnadskreditiv
och lån, som ligga mellan 50 och 90 %, skulle man där kunna åstadkomma en
verklig hjälp åt de människor, som behöva bygga exempelvis s. k. föreningsrättslägenheter
eller egna hem m. m. Det skulle icke innebära, att kommunerna
skulle behöva lida några ekonomiska förluster. Det är nämligen i fråga örn
vår räntepolitik så, att det är en förtroendefråga, örn man skall få betala 5 ä
6 % eller endast 3 % för byggnadskreditiv och de högre lånen. Här är ett område,
där vi i framtiden kunna göra en hel del.

Det finns även en hel del andra frågor, som i detta sammanhang kanske
skulle kunna beröras, men jag vill endast uttala en förvåning över att samtliga
borgerliga partier ha kunnat samlas i en gemensam reservation för avslag på
den här motionen. Att högern reserverat sig, är väl naturligt, och den fullföljer
väl en gammal konservativ linje, som kom till uttryck i ett uttalande 1902,
vilket gick ut på att den som icke hör till de ekonomiskt besuttna klasserna
skulle sakna nitälskan för samhällets välgång eller förmåga att med någon
grad av intresse, insikt och självständighet utöva valrätt och taga ansvar för
sina beslut inom de kommunala organen. Det är något av samma tongångar
som nu går igen i diskussionen. Erfarenheten från den kommunala självstyrelsen
borde ändock ha lärt en del människor, att våra kommunalmän inte äro
sådana, som sakna nitälskan eller sinne för sina kommuners välgång. Det förvånar
mig även, att högern nu i vissa fall är så nitälskande, ty det var Ami
ändå så, att när denna lag en gång diskuterades, gällde enmansrätten i våra
kommuner. Jag vill sätta i fråga, om högerns enmansrättkandidat hade sådant
sinne och sådan känsla för bygdens Ami, att någon kritik skulle vara utesluten.

Det är även värt att nied särskilt eftertryck framhålla, att folkpartiets representanter,
som åtminstone vid högtidliga tillfällen tala örn att de äro arvtagare
till den gamla liberalismens traditioner, kunnat sätta sina namn under
reservationen. Jag har ett intryck av att folkpartiet går kräftgång i fråga arn
det folkliga i sin politik. Visserligen ha de huvudet åt det folkliga hållet,
men gången är sådan, att de synas medvetet lia lagt in backen för att komma
bort från de folkliga principer, som kommo till synes i de gamla liberala tongångarna.
Karl Staaff uttalade 1902 i riksdagen följande: »Den kvalificerade
rösträtten är naturligtvis i det avseendet i yttersta måtto motbjudande, att,, det
må huru mycket som helst heta, att man upphöjer vissa valmän till att äga 2
röster, detta dock ej är annat än ett sifferuttryck, som lika Ami kan uttryckas
på det sättet, att man berövar en stor mängd av de \mlmän, som nu finnas,
halva rösträtten.»

Även bondeförbundets representanter ha stött reservationen. Bondeförbundet
är ju alltid benäget att kalla sig för landsbygdspartiet. Bondeförbundet
synes nu ha accepterat den gamla borgerliga uppfattningen, att landsbygdens
folk skulle sakna den mognad och det ansvar, som kunde behövas för kommunal
självstyrelse utan minoritetsförmynderskap. Jag får beklaga att bondeförbundet
har sådan erfarenhet från sin kommunala representation, och det bör
vara en allvarlig tankeställare för bondeförbundet att ägna sig åt en verklig,
folklig och objektiv upplysningsverksamhet inom sina egna led. Men även om
nu bondeförbundet — som man måste förstå — har personliga erfarenheter
av mindra uppmuntrande art, har jag dock en stark känsla
av att landsbygdens folk i allmänhet inte saknar det kloka och ansvarsfulla

150

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1944 em.

Motioner om utredning angående ändring av kommunallagarnas bestämmelser
om kvalificerad majoritet m. m. (Forts.)
omdöme, som behövs för ett bedömande av en fråga och att förmynderskap således
icke erfordras. Det skulle säkerligen vara till fördel för hela vår kommunala
självstyrelse överhuvud, örn åt våra kommunalmän gåves denna ökade
möjlighet till att verkligen låta en majoritet själv taga konsekvenserna av sina
beslut och verkligen genomföra dem. De olika farhågor, som från en del håll
uttalats, synas mig helt obefogade.

Herr Nolin framhöll, att då det gäller en större fråga beslutet bör lia förankring
i bygdens befolkning. Man har även talat örn säkerhetsventiler för
demokratien m. m. De som läst riksdagens protokoll samt diskussionerna i
övrigt i fråga örn rösträttfrågan, måste säga, att dessa förespråkare för demokratien,
till vilka herr Nolin säkert vill räknas, även borde ha tänkt på vad
demokrati verkligen innebär. Herr Nolin förklarade även, att faran inte är
störst för de minsta kommunerna, därest man skulle taga bort bestämmelsen
örn kvalificerad majoritet. Faran skulle vara störst i de större kommunerna,
där man skulle vara mera känslig för majoritetens utnyttjande för missbruk.
Herr Gardell hade en motsatt uppfattning. Han menade att det i stället Arar
de små kommunerna, vilka ännu icke fått fullmäktigeinstitution, som skulle
utsättas för många olika faror i detta avseende.

Jag anser att vi inte behöva taga hänsyn till dessa mer eller mindre konstruerade
exempel. Jag vill här kraftigt understryka, att vår kommunala
självstyrelse är en folklig tradition och en folklig rätt. Lika väl som riksdagens
ledamöter här anse att majoritetens beslut skall gälla, bör detta gälla
även för våra kommunalmän. Det är nämligen inte på det sättet, att vår kommunala
representation utgöres av några ansvarslösa sällar och att det är vem
som helst som sitter i de kommunala institutionerna. Jag anser att riksdagen,
som själv vill ha rätten till majoritetsbeslut, bör tillerkänna våra kommuner
samma rätt.

Nu föreligger visserligen endast ett förslag till utredning i denna fråga,
men jag vill livligt uttala den förhoppningen, att denna utredning skall leda
till ett praktiskt resultat, som kan vara till gagn både för vår kommunala
självstyrelse och den politik, som våra kommuner böra inrikta sig på, örn det
verkligen skall kunna bli vad vi önska av den kommunala verksamheten.

Jag har med detta, herr talman, velat framföra några synpunkter på denna
fråga. Jag ber att få yrka bifall till konstitutionsutskottets förevarande
förslag.

Herr Gardell erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Att det kan vara farligt med en enkel majoritet kan jag belysa med
ett exempel. När det på sin tid fattades beslut i min kommun om att kommunen
skulle teckna aktier i ett järnvägsföretag, skedde detta med knapp majoritet.
Minoriteten lyckades emellertid sedan att i förening med vissa andra
som voro missnöjda med detta beslut genomdriva, att beslut skulle fattas om
att järnvägsaktierna skulle betalas kontant. Beslutet härom fattades i maj och
aktierna skulle betalas i oktober. Enskilda fingo då satsa pengar i den utsträckning
de kunde, varvid de fastställda fyrktalen voro bestämmande. Jag
har med detta exempel velat belysa att till följd av en dylik enkel majoritet
nästan vilka situationer som helst kunna uppkomma. Det är på grund härav
som jag reserverat mig.

Härefter anförde

Herr Håstad: Herr talman! Jag skall försöka fatta mig så kort som det är
möjligt efter det förra anförandet. Jag skall dock i varje fall söka att bli
mera kortfattad än herr Lundberg.

Onsdagen den 29 mars 1944 em.

Nr 12.

151

Motioner om utredning angående ändring av kommunallagarnas bestämmelser
örn kvalificerad majoritet m. m. (Forts.)

Jag vill först taga fasta på ett uttalande av konstitutionsutskottets ordförande,
då han var angelägen att här hävda, att utskottet inte alls uttalat
sig för''något absolut borttagande av bestämmelserna örn kvalificerad majoritet.
Jag måste emellertid konstatera, att det anförande, som herr Lundberg
nyss hållit — även örn detta utmynnar i samma yrkande, som utskottsmajoriteten
stannat inför — i sak innebar ett hävdande av att alla dessa kommunala
restriktioner skulle bort. Jag- vill här inte på något sätt ga in pa den
politiska diskussion, som herr Lundberg försökte inleda. Jag tycker dock
att det är ganska ofruktbart att i en politisk diskussion under det andra
världskrigets slutskede taga upp ett yttrande, som fällts för 42 år sedan. Vad
vinner man med sådant? Örn denna metod vunne tillä,mpning, skulle det givetvis
även vara oss högermän obetaget att taga fram yttranden av socialdemokratiska
pionjärer på 1870-, 80- och 90-talen och utnyttja dessa såsom något
slags varning mot socialdemokratien. Detta skulle leda in absurdum. Det
är väl värdefullare att slå fast, att samtliga fyra stora partier här i landet
efter förra världskriget försökt tillämpa och i praktiskt arbete visa ett demokratiskt
sinnelag»

Jag skall i mitt anförande i övrigt icke gå in på annat än rent principiella
synpunkter på denna fråga, d. v. s. att alldeles bortse från de partiförhållanden,
som för närvarande råda. Det första skälet för att vara försiktig på
detta rättsområde måste vara det finansiella läge, som inom ^ den närmaste
framtiden kommer att råda. Vi veta redan, att vi komma att fa mycket stora
allmänna utgifter. Vi veta också, att dessa kommunala utgifter av allt att
döma även enligt det föreliggande nya kommunalskatteförslaget komma att
drabba praktiskt taget alla medborgare. Under sådana förhållanden synes det
mig, att detta borde vara en varning för att gå alltför optimistiskt fram och
lätta på gällande bestämmelser. _ _ _

Den andra synpunkten, som jag här vill framföra, har avseende pa i vad
mån man — enligt vad exempelvis gjorts gällande av herr Lundberg —- i reglerna
örn den kvalificerade majoriteten kan se ett hinder för den kommunala
rörelsefriheten, som han sade. Därifrån går emellertid herr Lundberg genom
en glidning i tankegången över till den kommunala självstyrelsen. Det är
visserligen ganska självklart, att man genom ett bifall till utskottsförslaget
skall skapa en större frihet för en majoritet. Detta kan emellertid leda till
olägenheter för självstyrelsen. Till herr Lundberg vill jag i detta sammanhang
även säga, att det visst inte alltid behöver vara en socialdemokratisk
majoritet. I framtiden komma säkerligen andra majoriteter att uppstå — inom
vissa kommuner ha vi förresten även nu sådana. Och majoriteterna kunna genom
bristen på restriktiva bestämmelser gå fram på ett sådant sätt, att staten
lätt kan tvingas att uppställa särskilda villkor för statsbidrags utbetalande,
varigenom kommunernas frihet således skulle ytterligare kringskäras. Utskottsförslaget
kan ur den kommunala självstyrelsens synpunkt därför vara en tveeggad
åtgärd. .... i-i

Mili tredje synpunkt på denna fråga, som är av rent principiell art och vid
vilken jag mest vill dröja, är att hela vår kommunala förvaltning är uppbyggd
på samarbetsprincipen. Om vi slå upp läroböcker, som bruka begagnas för
medborgarundervisning, framgår därav, att författarna äro angelägna framhålla,
att man genom ett nät av olika regler på det kommunala området försökt
skapa en jämvikt mellan samhällsklasserna. Vi ha exempelvis de proportionella
kommunala valen. Vi ha således icke någon parlamentarism genomförd
i kommunalstyrelsen. Vi ha vidare föreskrifter om underställning
av beslut i vissa frågor, om kvalificerad majoritet, örn besvärsrätt osv. Hela

152

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1944 em.

Motioner om utredning angående ändring av kommunallag arnos bestämmelser
örn kvalificerad majoritet m. m. (Forts.)
andan i vår kommunalförvaltning går alltså ut på ett samarbete, en kompromiss
mellan eller ett hänsynstagande till olika intressen. Vad är överhuvudtaget
all demokrati örn inte just hänsynstagande, d. v. s. ett försök att medla
mellan olika meningsriktningar?

Man Ilar nu från olika håll — liksom under tidigare diskussioner i denna
sak — frågat, varför icke majoritetsprincipen skall gälla i det kommunala
livet, när dea gäller i exempelvis riksdagen. Jag vill inte gå in på någon historik,
men jag måste ändå säga, att majoritetsprincipen icke är något från
ovan givet. Man har i stället arbetat sig fram till denna princip. Denna princip
har uppställts blott som ett slags norm att arbeta efter. Detta innebär
dock icke, att man under alla förhållanden skall tillämpa denna princip på
samtliga områden. Jag vill endast erinra örn att vi i vårt eget författningsliv
inte förrän under frihetstiden fingo klara bestämmelser örn att majoritetsbeslut
skulle gälla inom de olika stånden. Då infördes nämligen principen
örn »major pars, melior pärs» — den större delen av ståndsmedlemmarna
skulle anses som den bättre och därför vara bestämmande. Örn vi gå till
kommunalförvaltningen, skola vi finna, att åtminstone i städerna liberum veto
gällde till 1862. Var och en hade således rätt att motsätta sig ett åtagande.
Majoritetsprincipen är med andra ord någonting ganska nytt i vår långa
historiska utveckling. Denna princip frångås även i dag på vissa håll i exempelvis
föreningslivet. Jag är övertygad örn att bland de demokratiska föreningar,
som herr Lundberg i Uppsala tillhör, finns det säkert flera, som
icke helt ha genomfört majoritetsprincipen utan att man därför skulle vilja
säga, att en sådan förening gjort avsteg från en av demokratiens grundsatser.
Jag vill även i detta sammanhang erinra örn att riksdagen så nyligen som
1941 — visserligen i fråga örn ett så impopulärt författningsrum som 6 § i
tryckfrihetsförordningen — fattade beslut örn kvalificerade regler beträffande
censurparagrafen. Ingen ansåg då, att därigenom skulle skapas något privilegium
för en minoritet, tvärtom ansågs det, att lagen var ett uttryck för ett
demokratiskt styrelseskick, ehuru lagen på grund av omständigheterna måst
anordnas på ett visst sätt. Ser man på hela vår författningshistoria för övrigt
måste man säga, att den inneburit ett försök att skapa jämvikt mellan olika
intressen. Vi kunna nu anakronistiskt se tillbaka på vår ståndshistoria som
någonting besynnerligt, men det var dock ett försök att ge de fyra stånden
ett berättigat inflytande, en möjlighet att hävda sina intressen. I privilegiefrågor
till exempel hade varje stånd veto och detsamma var förhållandet beträffande
grundlagsfrågor. Genom tvåkammarsystemet ha vi vad det gäller
folkrepresentationen fortsatt att bygga upp ett garantisystem. Att det nu
för tillfället finnes och kanske i åratal framåt kommer att finnas en gemensam
majoritet i kamrarna är en sak för sig, men själva principen med en
dubbel behandling, alltså ett garantisystem, finns ändock kvar.

Jag har inte hunnit göra några utförliga studier i främmande länder på
det rent kommunala området. Örn jag emellertid endast skulle dröja vid ett
pär av de länder, där vi anse att demokratien är som starkast förankrad, vill
jag här bara peka på, att i Schweiz har man gentemot den kommunala representationen
det garantisystemet att en folkomröstning kan anordnas i varje
kommunal fråga. I vissa amerikanska delstater är förhållandet detsamma. I
andra länder har man kringgärdat den kommunala självstyrelsen med en
massa stränga statliga restriktioner, strängare än de som förekomma i vårt
land. Jag har endast med detta velat ytterligare understryka, att jag i den
kvalificerade majoriteten ser ett uttryck för en önskan om bredast möjliga
samarbete och hänsynstagande på det kommunala området.

Onsdagen den ‘29 mars 1944 em.

Nr 12.

153

Motioner om utredning angående ändring av kommunallagarnas bestämmelser
örn kvalificerad majoritet m. m. (Forts.)

Jag vill fästa uppmärksamheten på ytterligare en omständighet. Man har
många gånger sagt örn 1918 års författningsuppgörelse, att den var skapad av
stunden, att den inte var sakrosankt och att den med tiden skulle kunna ändras.
Det är klart att man har rätt att underkasta densamma granskning och förändringar
såsom allting annat. Men i grund och botten var dock 1918 år författningsuppgörelse
— och däri ingingo även bestämmelserna örn kvalificerad majoritet
liksom till exempel skattestrecket på det kommunala området — ett försök
att ena samtliga partier om en form för den svenska demokratien. Man
ville på så sätt få hort författningsstriderna i det dagliga livet och få alla
människor att koncentrera sig på de praktiska, sociala, ekonomiska och kulturella
frågorna o. s. v. Även örn det på en eller annan punkt kunde råda divergerande
meningar, varvid högern kunde ha vissa önskemål och socialdemokraterna
andra, ansåg man emellertid att överenskommelsen var så värdefull -—
och därom voro alla i stort sett ense — att man inte skulle onödigtvis företaga
rubbningar i densamma.

När man nu ser på den utveckling, som skett under de sista åren i riksdagen
— och här kommer jag verkligen in på partierna för en enda gångs skull —
och finner, att man från socialdemokratiens sida vill avlägsna en och annan av
de bestämmelser, som finnas implicerade i denna kompromiss, tycker jag att
detta ändå innebär en onödig brist på hänsynstagande, liksom ett underskattande
av de stora värden, som ligga däri, att alla de stora partierna, praktiskt
taget 96 till 98 procent av det svenska folket, äro tämligen eniga örn grundvalarna
för vår författning. Jag tror att denna enighet i stort är viktigare och
värdefullare än att en eller annan finputsning göres.

Det har här anförts, att intresset för det kommunala och överhuvudtaget
för det politiska arbetet skulle bli lidande på det nuvarande systemet. Jag
måste säga, att jag har verkligt svårt för att kunna följa exempelvis herr Lundberg-
i hans uppfattning om att det politiska intresset i kommunerna skulle
gagnas genom att bestämmelserna örn kvalificerad majoritet antingen ändrades
eller foges bort. Vi få inte glömma att vi genom att ha infört fullmäktigeinstitutionen
och ha tagit bort kommunalstämmorna utplånat en stor del av det
breda kommunala intresse, som förut fanns ute i bygderna. Jag har -jälv uppfostrats
på landsbygden och levt där i många år och jag vet med vilket intresse
folket i denna min födelsesocken deltog i stämmorna. Nu sitta i stället 15 kommunalfullmäktige
och fatta beslut ensamma, och intresset för övrigt är ganska
absorberat. Skulle nu en minoritet inte heller lia någon som helst möjlighet
att göra sig gällande, då talar väl all sannolikhet för att intresset ytterligare
skulle sjunka bland allmänheten. Man kanske inte heller skulle kunna få med
de kvalificerade krafter i det kommunala arbetet, som man måste önska detta.
Jag kan alltså inte se annat än att det skulle vara en fara just för det levande
kommunala medborgerliga intresset i bygderna, örn man bär toge bort en av
de bestämmelser, som verkligen är ägnad att vidmakthålla detta intresse ibland
alla medborgargrupper. Ytterst är det val ändå så, att bestämmelserna om
kvalificerad majoritet verka disciplinerande på minoriteten. Det tvingar denna
att föra en mycket mera ansvarskännande politik än den kanske annars
skulle föra. Minoriteten kan inte driva en lösaktig och kanske gentemot valen
syftande demonstrationspolitik. Så vitt jag kan förstå är vill detta en verklig
fördel med det gällande systemet. I bestämmelserna om kvalificerad majoritet i
vår författning ser jag ett uttryck för att minoriteten ålägges största möjliga
medansvar i de samhälleliga besluten i kommunerna. Även örn man i detaljer
eller rent formellt skulle kunna ha divergerande meningar i detta spörsmål
eller skulle önska underkasta dessa bestämmelser en revision, måste man för

154

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1944 em.

Motioner om utredning angående ändring av kommunallagarnas bestämmelser
om kvalificerad majoritet m. m. (Forts.)
dagen, under detta krig, lia annat och viktigare att syssla med än dessa problem.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Lundberg i Uppsala, som nu på begäran erhöll ordet för kort genmäle,
yttrade: Herr talman! Jag vill gentemot herr Håstad säga, att anledningen till
att jag åberopade det gamla citatet från 1902 var, att tongångarna från de
borgerliga partierna i dag inte ändrats i denna fråga. Herr Håstad nämnde
så vackert örn att det finansiella läget krävde försiktighet o. d. Ett ^sådant
skäl har emellertid högern alltid åberopat. Försiktigheten kan likväl åsamka
ett samhälle oerhörda skador. Under sådana förhållanden är det skäl att man
är försiktig även i den motsatta riktningen. Herr Håstad nämnde vidare någonting
örn att de olika majoriteterna kunde skifta. Jag vill i anledning härav
förklara, att jag är beredd att taga konsekvenserna fullt ut i denna fråga. Herr
Håstad förklarade även, att kommunalförvaltningen principiellt är upplagd
efter en samarbetsprincip och hänsynstagande till alla grupper inom samhället.
Men herr Håstad, är detta något motiv för att en minoritet i alla viktiga frågor
skall utgöra den grupp, som majoriteten måste taga hänsyn till? Herr Håstad
nämnde dessutom, att majoritetsprincipen var en arbetsmetod och att den var
en ny sådan. I anledning härav vill jag fråga, varför det förhåller sig på det
sättet. Jo, detta heror helt enkelt på att tidigare den som ägde en viss egendom
hade möjlighet att bestämma och styra som han ville inom kommunen. Vad
herr Håstad anförde örn Schweiz visar ändock, att folkets referendum och
initiativ utgör ett bevis för att folkstyret kan sovra och skilja det som är av
vikt från det som är av mindre vikt.

Härpå anförde:

Herr Dickson: Herr talman! Jag har i huvudsak blivit förekommen genom
herr Håstads anförande. Jag vill emellertid därutöver erinra örn, att den ärade
ordföranden i konstitutionsutskottet ansåg sig kunna konstatera, att numera
sådan sparsamhet i de kommunala förvaltningarna ådagalades på alla händer,
att tiden kunde vara inne att utan risk taga bort dessa inskränkande bestämmelser.
Av ordvalet i hans yttrande tyckte jag mig kunna utläsa, att han inte
uteslöt tanken, att det åtminstone tidigare hade varit berättigat att ha den inskränkning,
som man nu önskar taga bort. Jag vill särskilt understryka, att vi
nu leva i en osäker tid. Det kan komma andra tider efter dessa. Det kan till och
med komma sådana tider, att herr Hallén och många med honom med vemod
skulle tänka tillbaka på den tid, då kravet på kvalificerad majoritet kunde
bromsa upp beslut, som en entusiastisk och nymorgnad opinion ville genomföra.
Jag anser inte att tidsläget är sådant, att det är berättigat att taga bort den
broms, som vi nu ha på detta område.

Herr talman! Under hänvisning till vad jag nu anfört ber jag att få ansluta
mig till dem, som yrkat bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herr Staxäng.

Herr Fast: Herr talman! Det är väl skäl att vi här diskutera vad som faktiskt
föreligger till behandling och inte något annat: det föreliggande utskottsutlatandet
samt den motivering och kläm, som finnas däri intagna. Vi måste då genast
konstatera, att detta utlåtande är utomordentligt försiktigt hållet. Utskottet
skriver inte endast att det bör ske en utredning, utan utskottet säger att denna
utredning skall omfatta huruvida och i vad mån den kvalificerade majoriteten
skall kunna upphävas.

Onsdagen den 29 mars 1944 em.

Nr 12.

155

Motioner om utredning angående ändring av kommunallagarnas bestämmelser
örn kvalificerad majoritet m. m. (Forts.)

Tiden rinner ju i väg ganska fort. Vad som var ändamålsenligt för en del år
sedan är i dag inte lämpligt som arbetsinstrument. Redan 1930 uttalades från
kommunalhåll beträffande dessa bestämmelser, att man ansåg att de voro utomordentligt
oändamålsenliga och till skada för hela det kommunala livet. Jag skall
inte här uttala något omdöme, huruvida dessa påståenden blivit besannade. Men
nog skulle det kunna dragas fram exempel på att den kvalificerade majoriteten
gjort ohägn samt också kostat kommunerna en del pengar. Under denna debatt
har det resonerats som örn frågan örn kvalificerad majoritet endast skulle
uppkomma till följd av partiförhållandena. Från min egen tid som kommunalman
har jag emellertid det starkaste minne av hur man förhindrade ett jordinköp
genom denna bestämmelse örn kvalificerad majoritet. Då bröt denna fråga
genom alla partier, och det var sannerligen ingen partiparoll som då uppställdes
i frågan, utan det var helt andra förhållanden som föranledde meningsskiljaktigheten.
Jag anser således att man icke får betrakta denna fråga som en
partipolitisk angelägenhet, där man i kommunerna således skulle spjälka upp
besluten i å ena sidan socialdemokratiska samt å andra sidan borgerliga. Det
kommunala livet drives nämligen inte på det sättet. Kammarledamöterna känna
säkert mycket väl till, att de kommunala frågorna många gånger bryta igenom
alla partilinjer. Jag har själv ett mycket starkt minne av att jag i en fråga en
gång var ensam reservant i stadsfullmäktige i min hemstad. Jag anser icke att
vi skola göra denna fråga till någonting annat än vad den är. Örn jag granskar
de punkter — det är icke mindre än 8 stycken — där det enligt gällande bestämmelser
kräves kvalificerad majoritet för besluts fattande, måste jag ju säga,
att en del av dessa bestämmelser numera äro tämligen oändamålsenliga att
använda som arbetsinstrument. Om tiden medgåve det skulle jag gå igenom
dem och närmare visa upp detta.

Jag kan dock inte underlåta att säga, att när det gäller kommuns rätt till
upplåning, ha vi korrektiv, som enligt min mening äro starkare än vad en fordran
på två tredjedels majoritet för besluts fattande innebär. Det föreligger nämligen
sedan januari månad i fjol ett betänkande — jag har själv varit med örn
att lägga det på Kungl. Maj:ts bord — i vilket regler upplagts för Kungl.
Majt:s granskning av den kommunala upplåningen i de delar, där underställelse
av densamma skall ske. Det är ju inte meningen, att man skall ta bort all
kontroll, öppna alla dammluckor och låta det hela gå vind för våg. Jag skulle
emellertid vilja ställa den frågan: när man går till en nyordning — örn jag får
använda det uttrycket — av bestämmelserna angående den kommunala upplåningen,
är det då inte lämpligt att i det sammanhanget även ta upp frågan, huruvida
det längre är ändamålsenligt med bestämmelserna om den kvalificerade
majoriteten.

Jag skulle vilja fästa uppmärksamheten vid ett uttryck, som förekommer i
ett av dessa åtta moment, nämligen »nytt ändamål». Är det någon av damerna
och herrarna, som skulle vilja stiga upp och ge en beskrivning på vad som i dag
menas med nytt ändamål? Därom råder förvisso den allra största osäkerhet. Vi
veta ju, att anledningen till att man formulerat lagen på detta sätt är, att man
inte vill räkna upp alla de ändamål, som skulle anses såsom nya. Jag vill i detta
sammanhang peka på att det finns anslag, som icke äro att betrakta som nya,
eftersom endast en viss höjning av desamma vidtagits. De kunna dessutom vara
av den beskaffenheten, att tungan och besvärligheten endast drabba kommuner
med högre uttaxering, varför staten får bidraga med utjämningsmedel.

Örn kammarledamöterna sålunda vilja vara vänliga att gå igenom dessa åtta
punkter, tror jag att ni måste säga er, att tiden är inne för en revision av dessa
bestämmelser. Då det ifrån riksdagens sida begäres att denna revision skall

153

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1944 em.

Motioner om utredning angående ändring av kommunallagarnas bestämmelser
om kvalificerad majoritet m. m. (Forts.)
ske på ett verkligt förutsättningslöst sätt, tycker jag att man inte skulle (jehova
känna (ten oro, som man nu på vissa håll tycks hysa.

Med anledning av att här fällts ett par yttranden om att tiden nu inte är
lämplig för en dylik revision på grund av att det pågår en utredning angående
sammanslagning av de små kommunerna, vill jag säga, att detta arbete
torde ha kommit så långt, att man är på det klara med att om det skulle bli
möjligt — och därom bär ju riksdagen uttalat önskemål — att förhindra uppkomsten
av en råd nya municipalsamhällen, så att inte dessa i fortsättningen
slå sönder kommunerna, måste man i kommunallagarna införa bestämmelser
av tvingande natur för kommunerna att sörja för vissa hälsovårdsåtgärder och
dylikt även i de delar av en kommun, där inte hela kommunen har gagn av
det, men där man har en sammanträngd befolkning. Vidare måste man komma
fram till vidgade bestämmelser, som ge kommun rätt att underlåta att vidtaga
dylika åtgärder, när saken inte är av tvingande beskaffenhet. Jag tror
sålunda att de åtgärder utskottet föreslår stå i god samklang med det resultat,
som utredningen kan väntas komma fram till, och att det vore till stor fördel
om vi på detta område kunde komma fram till ett resultat jämsides med den
utredning, som i nyssnämnda avseende pågår. Ty den del av problemet, som
vi här behandla, bär denna kommitté inte fått sig anförtrodd.

Sedan vill jag till sist med anledning av herr Håstads yttrande, att vi gå
emot svårare tider, säga, att jag tyvärr befarar, att han kommer att få rätt på
den punkten. Men vad betyda då dessa svårare tider? Såsom vår sociallagstiftning
nu är utformad, använder ju staten i de allra flesta fall kommunerna
såsom instrument för fullföljande av den beslutade socialpolitiken. Vad är
det då som kommer att ske, om vi få en betydande arbetslöshet, när fredskrisen
bryter in? Ja, då blir det kommunerna som bli verkställaglietsorgan, som
skola leta upp arbetsobjekt och besluta om igångsättande av arbeten o. s. v.
i överensstämmelse med de av statsmakterna uppdragna riktlinjerna. När det
blir fråga örn sådana viktiga angelägenheter, i vilka stat och kommun måste
vara jämspelta. och där det fordras att kommunen är initiativkraftig och verkligt
beslutmässig, måste man se till, att man inte lägger hinder i vägen för
drivandet av en politik, som står i överensstämmelse med vad riksdagen i det
avseendet har beslutat.

Jag tror att man tyvärr kan säga, att hur klok, försiktig och bra vår kommunalpolitik
än har varit, är den i många avseenden ännu ganska långt på
efterkälken, när det gäller verkställigheten av de beslut, som riksdagen fattat
på det socialpolitiska fältet. Det råder ingen tvekan örn den saken — jag vågar
stå för det ordet. Detta är ju ett beklagligt förhållande, och det tjänar
inte mycket till om vi besluta om statsbidrag till uppförande av barnrikehus
och pensionärshem och en rad andra ting, men detta sedermera ute i bygderna
inte kommer att leda till några resultat. Jag är fullt medveten örn att därvidlag
kunna inte alla kommuner handla på samma sätt: en kommun kan vara
handikappad till exempel på grund av högre skatter o. s. v. Men även i de
fall, där kommunerna haft möjlighet att verkställa de beslut sorn fattats, har
man nog tyvärr ändock kunnat konstatera, att kommunerna icke ha kunnat
följa med i den takt, i vilken riksdagen fattat beslut och vilken riksdagen
även förväntat att kommunerna skulle följa. Jag erinrar om den debatt, som i
detta avseende förekom för några dagar sedan angående vår bostadsbebyggelse
och skapande av bostäder för barnrika familjer o. s. v.

Herr talman! Om man sålunda vill låta detta vara detta och håller sig till
vad utskottet har skrivit, måste jag säga, att jag anser de anmärkningar, som
riktas emot detta utskottsutlåtande, och de farhågor som man här känner,

Onsdagen den 29 mars 1944 em.

Nr 12.

157

Motioner om utredning angående ändring av kommunallagarnas bestämmelser
örn kvalificerad majoritet m. m. (Forts.)
vara oberättigade. Vi kunna med fullkomligt lugnt samvete överlämna denna
fråga till den utredning, vilken såsom jag hoppas kommer att bli tillsatt av
Kungl. Majit.

Herr talman! Jag ber att till alla delar få yrka bifall till vad utskottet har
hemställt.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr andre vice talmannen Carlström: Herr talman! Då jag satt och
lyssnade till herr Hallens anförande tyckte jag, att han talade rätt sympatiskt
för utskottets förslag. Han menade, att det endast var fråga örn att
i hithörande bestämmelser göra de praktiska ändringar, som kunde vara
verkligt befogade. Man skulle inte rasera det hela, förklarade han, och herr
Fast var i sitt anförande nyss inne på samma linje. Men sedan jag hört herr
Lundbergs yttrande blev jag nog en smula betänksam, ty det vilade en helt
annan anda över detta anförande. Han gjorde utan vidare partipolitik av
saken och drog fram folkpartiets och de andra partiernas föregående och
menade, att folkpartiet sackat efter alldeles förfärligt och kommit ifrån sina
en gång intagna ståndpunkter i hithörande ting. Jag skall, herr Lundberg,
inte här i kväll gå in på i vad avseende det parti herr Lundberg tillhör har
syndat när det gäller avvikelser från sina idéer. Men när herr Lundberg
vidare talar örn den politiska mognad, som kommunernas förtroendemän
nu kommit fram tilli och som borde ge dem rätt att handla utan några som
helst hämningar, vill jag gentemot detta säga, att denna mognad på vissa
håll kan ha gått över till en »övermognad». Jag gör denna reflexion med
anledning av tonen i herr Lundbergs anförande.

Men jag skall be att få återkomma till själva sakfrågan. Herr Hallén sade
i sitt anförande, att den kommunala självbestämningsrätten nu är så kringskuren,
att vi .allesamman längta efter litet mera frihet. Jag skulle för min
del tro, att det inte är på det område det här gäller som denna längtan kraftigast
givit sig tillkänna. Jag tror att det snarare är på det sättet, att genom
att staten lämnar bidrag till det ena eller andra ändamådet under förutsättning
att kommunerna företaga vissa åtgärder, har den kommunala självstyrelsen
steg för steg underminerats. Herr Fast berörde även samma spörsmål,
då han sade, att så småningom kommer staten att använda kommunerna
som instrument för de åtgärder, som staten anser böra vidtagas. Den
kommunala självstyrelsen ha vi nog så att säga sålt på det sättet, att vi,
därigenom att vi måste ha bidrag ifrån staten i skilda avseenden och på
skilda områden, också ha måst underordna oss vissa bestämmelser som staten
knutit till dessa bidrag.

Herr Hallén framhöll även, att den stora sparsamhet som kommunerna nu
visat, borgar för att de gå ganska försiktigt fram. För min del tycker jag
nog, att kommunernas budget har ändrat karaktär på ett fruktansvärt sätt
under de senare åren. Det kan ju vara möjligt att detta utskottets betänkande
inte rör landstingskommunerna, men i vad det gäller dessa har utvecklingen
gått i den riktningen, att budgeten blivit fem- och sexdubblad och mera, jämförd
med dess storlek för tio till femton år sedan, och även primärkommunernas
resurser hota här och var att bli ganska ansträngda,. Det kan därför
vara möjligt att det kan behövas vissa korrektiv för att inte kommunerna
skola handla så, att utgiftsbördan blir dem övermäktig.

Jag tror att det är alldeles felaktigt att, som herr Lundberg gjorde, jämföra
den gamla kommunala rösträtts skalan och vad den innebär med de res -

158

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1944 em.

Motioner om utredning angående ändring av kommunallagarnas bestämmelser
örn kvalificerad majoritet m. m. (Forts.)
triktioner, som man nu vill försöka lossa på. Det är två alldeles skilda saker
det här gäller.

Herr talman! Jag skall inte uppehålla mig längre vid detta utlåtande. Jag
blev som sagt en smula fundersam, när jag åhörde herr Halléns anförande och
undrade, örn det inte låg åtskilligt i det förslag, vartill utskottet hade kommit,
även om jag tycker att det inte är så förfärligt bråttom att på alla punkter
genomföra den »nyordning», varom herr Fast talade.

Efter herr Lundbergs anförande blev jag litet orolig, trots att herr Fast
säger, att saken inte ligger till på det sätt som herr Lundberg framställde
den. Från herr Lundbergs sida var deklarationen tämligen klar: låt oss slippa
ifrån alla dessa bestämmelser, ty vi äro tillräckligt mogna i kommunerna
för att fatta beslut med enkel majoritet och därmed basta.

Herr talman! Med dessa ord ber jag att få yrka bifall till reservationen.

Herr Thorell: Herr talman! Herr Håstad och flera talare påpekade den
dissonans som råder mellan utskottets ärade ordförandes anförande och herr
Lundbergs i Uppsala anförande. Jag förstår, att det var ordförandens försiktiga
hållning som där kom fram. Örn jag emellertid erinrar mig, huru det gick
till i debatten i utskottet, hade den nog en bra mycket större likhet med herr
Lundbergs i Uppsala anförande än herr ordförandens för en stund sedan. Jag
tycker mig finna, att det uppstått en spricka även inom det socialdemokratiska
partiet. Det är de yngre som livligare och något oförsiktigare blotta
egentligen sikta till, och då äro ni, herrar Fast oell Hallén m. fl. försiktiga
generaler som hålla tillbaka en liten smula och säga, att det för all del icke
är fullt så farligt som det låter. Herr ordföranden sade visserligen, att det icke
direkt var fråga örn den kvalificerade majoritetens borttagande, men den som
hörde herr Lundberg i Uppsala kan väl icke få någon som helst annan uppfattning
än att det är just den saken det är fråga om.

Herr Lundberg började med att tala örn att det skulle innebära risk för det
kommunala självstyret, örn den nuvarande ordningen skulle få fortsätta. Jag
kan icke hjälpa, att jag tror, att det är större risk för den kommunala självstyrelsen,
örn den kvalificerade majoriteten tages bort. Ty det kan resultera
i — vilket vi frukta — att vid vissa tillfällen och i vissa kommuner komma
att fattas i ekonomiskt hänseende okloka beslut^ så att en kommun kommer
i svårigheter, och då först kanhända det blir fråga örn att det måste bli en
inskränkning i den kommunala självbestämmanderätten, särskilt örn det gäller
sådana frågor som det utgår statsanslag till. Vidare ansåg han det vara en
felaktig princip att icke majoriteten alltid skall bestämma. Han tog ett exempel
från Uppsala — antar jag det var — där en förbenad minoritet hindrade
ett förståndigt markköp, och där denna minoritet sedan köpte marken själv.
Vad det sistnämnda angår, vill jag blott säga, att jag instämmer med honom
i att det var synnerligen olämpligt, ifall det nu verkligen förhöll sig så.

Herr Lundberg och övriga som hylla utskottsmajoritetens idé! Jag skall be
att få tala om ett motsatt fall, som jag^ varit med. om. Omedelbart efter förra
världskrigets slut, innan dyrtiden pa något sätt v i k 11, försökte en oförståndig
fattigvårdskonsulent driva vår lilla kommun på 650 medlemmar till att bygga
ett nytt stort ålderdomshem för 16 vårdtagare, vilket då beräknades kosta ungefär
100 000 kronor. Det skulle byggas ensamt för vår kommuns räkning. Den
nye fattigvårdsstyrelseordföranden, som just då efterträdde mig, var nervös och
rädd. Fattigvårdskonsulenten fick alla fattigvårdsstyrelsens medlemmar med
sig och det blev en stormig stämma, där man ovillkorligen skulle driva igenom
att detta ålderdomshem omedelbart skulle byggas. Jag kämpade i början nära

Onsdagen den 29 mars 1944 em.

Nr 12.

15:)

Motioner om utredning angående ändring av kommunallagarnas bestämmelser
om kvalificerad majoritet m. m. (Forts.)
nog ensam, men så småningom blev man litet betänksam och ville stoppa upp
företaget. Vad resulterade detta i? Vi höllö upp under tio år och i början på
1930-talet, när prisen starkt fallit, kom samma fattigvårdskonsulent underfund
med att det icke behövde byggas en så stor anstalt för endast vår kommun,
utan att man borde slå ihop tre lika stora kommuner och bygga tillsammans,
vilket vi också gjorde. Vi byggde för en kostnad av mellan 50 000 och 60 000
kronor. Detta belopp delades sedan upp mellan de tre nästan jämnstora kommunerna.
Eljest hade vi själva fått kosta på omkring 100 000 kronor, och så
hade vi suttit där i synnerligen dålig ställning med det lilla skatteunderlag
vi ha. Herr Lundberg, det är således icke blott fel åt ena hållet så till vida,
att den kvalificerade majoriteten kan förhindra förståndiga inköp, utan den
kan också hindra oförståndiga beslut som, örn de genomfördes, skulle kunna
förstöra en kommuns ekonomi för långa tider framåt.

Herrar motionärer — jag kan inte hjälpa, herr Fast, att jag måste syssla
med dem och icke blott med utskottet, ty det är väl dessa som lagt grunden till
detta utskottsförslag — säga i sin motion: »Ehuru det kan diskuteras, huruvida
överhuvudtaget några skäl kunna anses ha förelegat för vidtagandet av
sådana åtgärder» — d. v. s. de åtgärder som vidtogos 1918 — »ha mer än två
årtionden av folklig självstyrelse på den allmänna rösträttens grundval visat,
att farhågorna i den mån de funnits varit oberättigade.» Hur kunna herr Lundberg
och hans medmotionärer säga det? Kan herr Lundberg lämna bevis för att
det icke inträffat flera fall än det jag talat örn, nämligen då just tillvaron av
den kvalificerade majoriteten gjort, att oförståndiga beslut icke kunnat genomföras,
så att en hel del av våra kommuner räddats från genomförande av för
deras ekonomi vådliga beslut. Den saken kan herr Lundberg säkerligen inte
leda i bevis.

Sedan föra motionärerna ett mycket bestämt språk hela vägen igenom. De
tyckas vara fullt övertygade om att det är på det sättet, och herr Lundbergs
anförande underströk samma sak. Det fanns ingen som helst tvekan därom och
icke heller i debatten förelåg någon tveksamhet från herr Lundbergs sida. Men
i slutet på motionen har eftertankens kränka blekhet kommit till, och det skymtade
även i utskottsordförandens anförande fram, att det kanske ändå får lov
att vara något annat i stället. Motionärerna säga nämligen följande: »Detta
resonemang utesluter icke, att det i vissa fall kan vara befogat att ha bestämmelser,
som kunna sätta en spärr mot eventuella försök att genom överrumpling
eller utan tillräckligt grundliga utredningar och omprövningar tvinga fram
beslut i största hast. Huru dessa garantier lämpligen böra utbyggas, torde en
närmare utredning av hithörande frågor kunna giva svar på.» Ja, herr Lundberg,
det är just denna sak som vi också vilja ha svar på och vi anse oss icke
ha fått svar på den punkten. Det skulle vara mycket roligt, om herr Lundberg
i sitt nästa anförande kunde peka på något annat som skulle kunna ersätta
deli kvalificerade majoriteten oell lämna de garantier som herr Lundberg
själv icke heller tror helt kunna undvikas. Jag skulle vara mycket tacksam
och antagligen också mina medtänkande i denna församling för att få någon
som helst hänvisning huru de garantier skulle se ut, som skulle komma i
stället för den kvalificerade majoriteten.

Herr Hallén sade, att vi nu i våra kommuner kämpade för att föra en försiktig
politik. Det är nog alldeles riktigt, att vi göra etet i mycket stor utsträckning
och i så stor utsträckning att politiken i många kommuner är som
bortblåst dagen efter kommunalfullmäktigvalen.

Jag håller med örn en sak som yttrades från herr Fast, nämligen att det kan
göras blockbildningar som skära igenom alla partier, men dessa anser jag vara

1G0

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1944 em.

Motioner orri utredning angående ändring av kommunallagarnas bestämmelser
örn kvalificerad majoritet rn. m. (Forts.) ^ ..

precis lika farliga. Det förbättrar icke saken pa något sätt. Det möjliggör i
stället för oförståndiga högermän. oförståndiga bondeförbund.are oell folkpartister,
oförståndiga socialdemokrater och dito kommunister, vilka sia sig im*P
i en kommun och besluta örn att vidtaga ekonomiskt farliga saker. Det förbättrar
icke saken ett dugg. Det bär förekommit och kommer att göra det i iortsättningen,
men skyddet beliövs lika väl nu som någonsin förut. Man har här
takt om åtgärder — det talade herr Lundberg om — varigenom nian exempelvis
icke får anskaffa mark. Utskottets ordförande och herr Lundberg vörö
inne på att man icke skulle få bygga. Herrarna lia emellertid icke tänkt pa en
annan sak, nämligen att i och med det att vi ha kvalificerad majoritet ha vi
möjlikhet att förhindra ett oförståndigt förslösande av tillgångar som kommunerna
redan lia. Vi förhindras att göra oss av med fast egendom, och vi förhindras
att göra oss av med andra värden.

Örn riksdagen bifaller konstitutionsutskottets hemställan och den kommunde
utredningen föreslår, att den kvalificerade majoriteten skall tagas bort,
och örn detta sedermera blir riksdagens beslut,^ så kommer detta att inverka
också på en annan sak, som vi just nu hålla på med i konstitutionsutskottet,
nämligen frågan örn den kommunala fondbildningen. När man som tallet ar
i vår kommun har vissa fonder hopskrapade, är det för närvarande mke sa latt
att göra sig av med dem. Örn det däremot räcker med enkel majoritet, kan
det lätt hända att en tillfällig sådan majoritet tar dessa fonder till nya ändamål
och så förslösas dessa fonder, som för vår kommun till^enyel aro aldre
än de böcker som finnas kvar visa och till en del äro 40 ä 50 ar gamla.

Jag tror knappast, att det skulle glädja oss, som ha fört en försiktig politik
ute i kommunerna, att se den kvalificerade majoriteten i fråga örn de beslut,
som det här gäller, borttagen med de risker som skulle följa darmed.
Tvärtom måste vi finna det vara synnerligen ledsamt, vilket särskilt gäller de
gamla, som med försiktighet, nit. och omtanke lia skapat en god ekonomisk
grundval för våra kommuner och icke minst för de små landskommunerna.

Med det sagda, herr talman, ber jag att få biträda yrkandet örn bifall till
reservationen.

Herr Hallén erhöll ordet för kort genmäle och yttrade: Herr talman. Endast
en kort replik! Jag vill fästa kammarens uppmärksamhet pa att saväl
herr andre vice talmannan som herr Thorell med^ speciell förkärlek ha kastat
sig över herr Lundberg i Uppsala. Var och en får ju svara för sig, men det
är dock så att kammaren skall icke örn en stund votera örn herr Lundbergs
anförande och den motivering, som han förebragte, utan kammaren skall votera
örn konstitutionsutskottets utlåtande. För vår del frita vi oss fran beskyllningen
att icke klart ha sagt ifrån vad vi vilja. Vi säga icke, att den
kvalificerade majoriteten skall avskaffas, utan vi säga, att frågan bör bu
föremål för en omprövning, så att man kan se örn man kan komma fram till
större rörelsefrihet för kommunerna. Det är ett moderat och realistiskt .förslag,
och det är örn detta och motiveringen härför, som vi skola rösta och icke
örn något annat. Att herr andre vice talmannen och herr Thorell ha funnit
en speciell förnöjelse i att ge sig på herr Lundberg i Uppsala är en sak mellan
dem, som icke bär något med utskottets förslag och dess motivering att
skaffa.

Vidare anförde

Herr Lundberg i Uppsala: Herr talman! Herr Carlström framhöll, att om
man skulle ta bort den kvalificerade majoriteten, så skulle man få erfara

Onsdagen den 29 mars 1944 em.

Nr 12.

161

Motioner om utredning angående ändring av kommunallagarnas bestämmelser
örn kvalificerad majoritet m. m. (Forts.)
hur den kommunala självstyrelsen skulle arbeta utan hämning-ar o. s. v. Jagskulle
då vilja ställa den frågan till herr Carlström: Det finns ju redan nu
socialdemokratisk majoritet i en hel del kommuner, exempelvis 26 av 30 ledamöter,
men har detta lett till att man i dessa kommuner har givit sig in på en
ohämmad och oansvarig skovling av värden, som man bör värna örn?

Jag- tror det var herr Dickson, som talade örn att den omständigheten ali
det kan bli hårda tider skulle vara ett speciellt skäl för reservanternas ståndpunkt.
För min del menar jag, att just därför att vi kunna vänta hårda tider
behöver man ge våra kommunala representationer större möjlighet att vidtaga
lämpliga åtgärder.

Herr Thorell talade örn att en majoritet kan fatta oförståndiga beslut, och
han anförde som exempel på detta, att man i hans kommun tack vare nuvarande
bestämmelser kunnat uppskjuta att bygga ett ålderdomshem i tio år.
Jag kan ju för min del icke yttra mig örn hur pass stort behovet av detta
ålderdomshem var i hans kommun, men jag får ju beklaga, att man härvidlag
endast tog hänsyn till den ena sidan av saken. Det kan ju hända, att det
i den kommun, i vilken herr Thorell hör hemma, även kunde finnas andra
motiv, sociala och rent mänskliga motiv för den föreslagna åtgärden.

Herr Thorell talade örn att majoriteten i en kommun kan vara oförståndig,
men det kan väl även tänkas, att en minoritet icke alltid kan ha monopol på
att ha de förnuftigaste och riktigaste tankegångarna. Jag förstår att herr
Thorell givetvis icke vill erkänna detta, eftersom han i denna .fråga bär en
speciell uppfattning.

Man talar ju så mycket örn flykten från landsbygden, men hur söker man
i verkligheten motverka den? Jag kom häromdagen på ett mycket intressant
exempel. I en landsbygdskommun, där man Ilar många jordbrukare och där
dessa nästan helt styra kommunen, fanns det en lantarbetarfamilj med 7 barn.
Familjen hade försökt få hjälp av kommunen i sin bostadsfråga men kommunen
sade nej. De som väl främst skulle söka hindra, att folk flyttar från
landsbygden, förfara i sitt kommunala värv ofta så, att de med alla medel
tvinga folk bort från landsbygden.

Det är nog lämpligt, herr Thorell, att icke bara tro, att en minoritet alltid
bär rätt och är förståndig. Man kail lia olika uppfattningar örn den eller den
saken — det är klart — men jag tror icke, att man kan fälla sådana generella
omdömen.

För min del har jag den uppfattningen, att orsaken till denna diskussion
främst ligger däri, att utskottet föreslagit att den kvalificerade majoriteten
skall tagas under omprövning. Jag vill även med alla de reservationer, som
här ha uttalats, säga att jag förväntar, att utredningen även skall föra till
att den kvalificerade majoriteten kommer bort. Även örn det nu kan talas
olika språk, så tycker jag att med kamrarnas nuvarande sammansättning rudet
lika så gott att man säger rent ut vad vi tänka.

Herr Thorell erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! För att det icke skall bli något missförstånd hos herr Lundberg i Uppsala,
att vi skulle lia haft det så dåligt ställt i vår kommun, att det var absolut
av behovet påkallat att bygga ett nytt ålderdomshem, vill jag endast få
antecknat till protokollet:, att vi då nyligen hade gjort en genomgripande reparation
och utbyggnad av vårt gamla ålderdomshem. Det var också detta
förhållande, som gjorde att man mot vår bestämda invändning att det då var
olämpligt att bygga icke kunde driva igenom ett nybygge.

Andra kammarens protokoll 19Ji4. Nr 1

162

Nr 12.

Onsdagen den 29 mars 1944 em.

Motioner om utredning angående ändring av kommunallagarnas bestämmelser
örn kvalificerad majoritet m. m. (Forts.)

Härefter anförde:

Herr Hällgren: Herr talman! En lång erfarenhet av kommunal verksamhet
har lärt mig, att när det gäller utgifter, som skola betalas med kommunalskatter,
äro alla partier i kommunerna lika försiktiga, det ina sedan vara
höger, bondeförbundare, folkfrisinnade eller socialdemokrater. Det är ett faktum,
som det icke går att jäva.

Ett nära nioårigt kommunalt fullmäktigskap har också lärt mig, att alla
de bestämmelser, som infördes år 1909 och senare, äro ganska svårtolkade.
Det är icke så lätt att avgöra i vilka fall man skall tillämpa bestämmelsen
örn två tredjedelars majoritet eller enkel majoritet, så att enbart ur den synpunkten
borde alla partier kunna vara med örn en utredning beträffande frågan
huruvida dessa bestämmelser skola gälla i fortsättningen eller ej. Jag pekar
exempelvis endast på beviljandet av anslag till nya ändamål eller behov.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Wallen thelm: Herr talman! Det var herr Thorells anförande, som
tvingade mig att begära ordet för att säga ett par ord. Det gäller närmast den
del av hans anförande, där han ville göra gällande, att man här mötte en motsättning
mellan de yngre socialdemokraterna, som voro ivriga och något heta
av sig, och de äldre socialdemokraterna, som försökte se litet lugnare på saken.
Det ligger icke till på det sättet. De handlingar, som vi i detta fall ha att stödja
oss på för att bilda oss ett omdöme i frågan, äro dels motionen, dels utskottets
utlåtande. Jag ber att få påpeka, att det råder överensstämmelse mellan
motionen och utskottsutlåtandet i det avseendet, att man klart och tydligt
säger ifrån, att man icke vill något upprivande av gränserna och att man
är fullt på det klara med att det behövs en omprövning örn vissa garantier.
dag vill dessutom tillägga, att den kläm, i vilken utskottets utlåtande utmynnar,
är i allt väsentligt samma kläm som motionärerna ha kommit med. Följaktligen,
menar jag, föreligger det i detta fall icke någon som helst motsättning.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå samt bifall
i stället till den vid utlåtandet fogade reservationen; oell fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Nolin
begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller konstitutionsutskottets hemställan i
utskottets förevarande utlåtande nr 13, röstar u

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, Ilar kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funné flertalet liava röstat för japropositionen.
Herr Nolin begärde emellertid rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 90 ja oell 48 nej, varjämte
12 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

Onsdagen den 29 mars 1941 em.

Nr 12.

163

§ 12.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 7, i anledning av Kungl. Ma,j:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1944/45 under sjunde huvudtiteln, avseende anslagen inom finansdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 19, 22, 30 och 43.

Lädes till handlingarna.

Övriga punkter.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 13.

Ordet lämnades på begäran till

Herr Skoglund i Doverstorp, som anförde: Herr talman! Jag vill endast,
meddela, att jag vid röstningen örn den kvalificerade majoriteten av misstag
kom att trycka på fel knapp.

§ 14.

Föredrogs ett från första kammaren ankommet protokollsutdrag, nr 317,
med delgivning av nämnda kammares beslut över dess andra tillfälliga utskotts
utlåtande nr 2, i anledning av väckt motion örn förbilligande av kostnaderna
för bakteriologiska undersökningar av dricksvatten m. m.

Andra kammaren, som den 28 innevarande mars vid behandlingen av sitt
andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 3, i samma ämne fattat beslut av enahanda
innehåll som första kammarens nu omförmälda beslut, fann delgivningen
icke föranleda någon andra kammarens åtgärd.

§ 15.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från bevillningsutskottet:

nr 144, i anledning av väckt motion angående vidgad rätt till restitution av
tull och skatu å bensin, som användes för segelflygändamål; och

nr 145, i anledning jäv väckt motion örn avdrag vid taxering av inkomst för
flyttningskostnader vid tillträdande av annan anställning; samt

från första lagutskottet:

nr 157, i anledning av Kungl. Majlis proposition med förslag til! lag örn
eftergift av atal mot vissa underåriga, m. m.;

nr 158, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 6 § strafflagen för krigsmakten; och

nr 159, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 1(1 februari 1934 (nr 19) örn fullgörande
i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande till utlandet m. m.

Vidare anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen

1C4 Nr 12. Onsdagen deri 29 mars 1944 em.

från andra lagutskottet:

nr 160, i anledning av Kungl. Marits proposition nied förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 24 mars 1942 (nr 128) om förbud mot
bebyggelse till hinder för försvaret;

nr 161, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939 (nr 293);

nr 162, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1942 (nr 493) örn avverkningskyldighet; nr

163, i anledning av Kungl. Majds proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av prisregleringslagen den 30 juni 1942 (nr 4t>9);

nr 164, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943 (nr 420) angående begränsning
av dyrtidstillägg å lön och pension:

nr 165. i anledning av Kungl. Majlis proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 14 maj 1943 (nr 245) med särskilda bestämmelser
angående gäldande av ersättning enligt allmänna förfogandelagen m. fl.
lagar; och

nr 178, i anledning av väckta motioner om vissa ändringar i lagen örn folkpensionering,
m. un.; samt

från sammansatta stats- och andra lagutskottet:

nr 176, i anledning av dels Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning örn anslag till mödrahjälp, dels och Kungl. Maj :ts proposition
med förslag "till förordning örn ändrad lydelse av 1. 2 och 4 §§ förordningen
den 11 juni 1937 (nr 339) om mödrahjälp, m. m.; och

nr 177, i anledning av dels Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar örn anslag till bidrag till dyrtidstillägg å folkpensioner
och invalidunderstöd samt anslag till dyrtidstillägg å barnbidrag och å ersättning
åt blinda, dels och Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn
dyrtidstillägg under budgetåret 1944/45 å folkpensioner, invalidunderstöd och
barnbidrag, m. m.

Slutligen anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 166, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
stadsägan nr 728 i Hälsingborg;

nr 167, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
vissa, allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter;

nr 168, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överlåtelse till
stiftelsen Kungl, gyttjebad- och brunnsanstalten Loka av äganderätten till
kronolägenheten Loka nr l1 i Grythytte socken;

nr 169, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disponerande av
avkastningen av statens hästavelsfond;

nr 170, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till jordbrukets
yrkesskolor;

nr 171, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till inredning
och utrustning vid veterinärhögskolan;

nr 172, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering av sockernäringen
i riket m. m., såvitt angår anslagsanvisning;

nr 173, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående åtgärder till stödjande
av odlingen av vissa kulturväxter:

nr 174, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående byte av viss mark
mellan kronan, å ena, samt Wikers aktiebolag och Stribergs grufveaktiebolag,
å andra sidan; och

Onsdagen den 29 mars 1944 em.

Nr 12.

105

nr 175, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943 (nr 458) om inskränkning
med hänsyn till försvaret i rätten att avverka skog.

§ 16.

Justerades protokollsutdrag.

§ 17.

Herr Olsson i Kullenbergstorp avlämnade två av honom undertecknade motioner,
nr 509 och 510, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 172, med
förslag till hushållningssällskapens organisation och verksamhet.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 12.35 på natten.

In fidem
Sune Norrman.