1944. Andra kammaren. Nr 10 (Riksdagens protokoll 1944:10)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1944. Andra kammaren. Nr 10.

Tisdagen den 14 mars.

Kl. 3.30 em.

§ 1.

Justerades protokollen för den 7, den 8 oell den 11 innevarande mars.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna läkarintyg:

Att riksdagsmannen Ola Isacsson på grund av mag-tarmkatarr (enterocolitis
chron, exaeut.) under tiden den 15—30 mars 1944 är oförmögen att deltaga i
riksdagsarbetet, intygas.

Stockholm den 13 mars 1944.

Otto Lundquist,
leg. läk.

Att riksdagsman K. J. Andersson i Alfredshem på grund av sjukdom är
förhindrad att deltaga i riksdagsarbetet fr. o. m. den 14 t. o. m. den 20 mars
1944, intygas härmed.

Örnsköldsvik den 10 mars 1944.

Alf Lundgren.
lasarettsläkare.

Kammaren beviljade herr Isacsson ledighet från riksdagsgöromålen under
tiden 15—30 innevarande mars och herr Andersson i Alfredshem fortsatt ledighet
under tiden 14—20 mars.

§ 3.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till Svar ^

Chefen för folkhushållningsdepartementet, herr statsrådet Gjöres, som an-1 mery dl atton.
förde: Herr talman! Med andra kammarens tillstånd har herr Wiberg till mig
framställt följande frågor:

1. Vad är anledningen till att nödvändiga humanitära hjälpaktioner till de
nordiska grannländerna icke kunnat komma till stånd, ehuru från vårt lands
sida villighet att medverka därtill genom bidrag av livsmedel och på annat sätt
uppenbarligen föreligger?

2. Efter vilka principer är det som svenska myndigheter bevilja eller avslå
ansökan om licens för utförsel till Norge och Finland av livsförnödenheter?

3. Är herr statsrådet beredd att medverka till sådana lättnader beträffande
möjligheterna att bistå de nordiska grannländerna med mat och kläder, att
hjälp snarast kan lämnas dem efter måttet av det svenska folkets förmåga och
villighet att lämna sådan hjälp?

I fråga örn gåvoförsändelser av livsmedel och andra varor till utlandet torde
kunna särskiljas tre olika typer av dylika, nämligen dels enskilda gåvosändningar,
dels s. k. kollektivsändningar, d. v. s. sändningar av större kvantiteter,
avsedda för flera mottagare, dels ock särskilda hjälpaktioner av större omfattning.

Andra kammarens protokoll 19JtJt. Nr 10.

Xr 10.

Tisdagen deli 14 mars 1944.

Svar på interpellation. (Forts.)

Som bekant sker en förhållandevis omfattande utförsel i form av enskilda
gåvopaket, medan kollektivsändningar endast förekomma till vissa svenska utlandskolonier
samt till någon enstaka, annan kategori. Hjälpaktioner av större
omfattning ha under de senaste åren varit möjliga endast i ett mindre antal fall.

Det är huvudsakligen två omständigheter, man haft att taga hänsyn till vid
gåvosändningar. Den ena har givetvis varit vårt lands försörjningsläge. Under
de första krigsåren, då varutillgången var förhållandevis riklig, kunde licenserna
tillmätas relativt frikostigt. Efter hand som försörjningsläget skärptes, måste
emellertid en reduktion vidtagas av de kvantiteter av olika varor, för vilka utförseltillstånd
lämnades, både i vad avser enskilda gåvosändningar och i fråga
örn kollektivsändningar. Sedan slutet av år 1942 äro kvantiteterna för de enskilda
gåvosändningarna oförändrade. I dagens läge förhåller det sig emellertid
så, att varuförsörjningen, ehuru den fortfarande på åtskilliga områden är
förhållandevis knapp, dock i och för sig skulle möjliggöra en liberalare licensgivning,
såväl i fråga örn enskilda gåvosändningar som kollektivsändningar.
Vad åter angår större hjälpaktioner, måste dessa givetvis — då fråga är örn
utförsel av svenska varor — bedömas från fall till fall ur försörjningssynpunkt.

Den andra och för gåvolicensgivningen i nuvarande läge avgörande omständigheten
är av handelspolitisk natur. För den s. k. lejdtrafiken ha de krigförande
parterna som bekant uppställt vissa villkor, som bl. a. innebära, att
den import och export, som med respektive krigförande parts medgivande sker
genom spärren till eller från Sverige, icke får komma motparten till godo.
I samband med de överläggningar, som förts med brittiska och amerikanska
vederbörande örn importen västerifrån, har man från svensk sida avgivit vissa
förklaringar om återhållsamhet beträffande export från vårt land av livsmedel,
kläder och skor m. fl. förnödenheter, oavsett huruvida dessa varor äro
importerade eller producerade inom landet. Genomförandet av dessa förklaringar
gäller såsom förutsättning för lejdtrafiken.

Bland de varor, vilkas export vi på grund härav äro förhindrade att tillåta,
befinna sig just sådana som äro särskilt efterfrågade för gåvopaketen, såsom
smör, margarin, kött, fläsk, mjöl, socker, kaffe, te, textilvaror och skodon.
Beträffande de flesta av dessa varor gäller att vi för vår försörjning äro eller
under vissa perioder av kriget varit beroende av tillförseln genom lejdtrafiken.

Det bör vidare framhållas att uppgörelsen om lejdtrafiken, som utom vissa
livsmedel och för jordbruksproduktionen viktiga varor tillförsäkrar oss material
och förnödenheter, som äro av utomordentlig vikt för vår industriella
verksamhet och för vårt försvar, måste i så måtto betraktas som ett sammanhängande
helt att man icke kan alltefter förskjutningar i det inhemska försörjningsläget
på vissa punkter frigöra sig från åtagna inskränkningar.

Under nu angivna förhållanden har det gällt att söka finna en anordning,
varigenom berättigade anspråk på humanitär hjälp i begränsad omfattning
kunde förenas med de handelspolitiska förutsättningar som sålunda gälla. Den
anordning man kommit fram till är ett system med individuella gåvopaket med
visst begränsat innehåll, varvid det dessutom i princip skall föreligga ett
släktskapsförhållande mellan avsändaren och mottagaren. Däremot rymmas
icke inom denna ram s. k. kollektivsändningar, exempelvis av någon större
kvantitet livsmedel eller kläder för särskilda ändamål, och ej heller insamlingar
av kuponger för möjliggörande av export av mjöl, smör etc. Då tidigare
i enstaka fall dylik utförsel medgivits av de svenska, myndigheterna utan att
överenskommelse därom träffats med västmakterna, visar erfarenheten att detta
haft återverkningar på vår import västerifrån. Ett undantag .härifrån utgöra
kollektivsändningarna till svenska kolonier i utlandet, vartill jag strax
återkommer.

Tisdagen deli 14 mars 1944.

Nr 10.

Svar på interpellation. (Forts.)

Det är mot bakgrunden av nu nämnda handelspolitiska förhållanden, som
de svenska myndigheterna utformat nu gällande regler för gåvolicensgivningen.

_ Vad till en början gäller i utlandet bosatta svenskar ha vi funnit oss oförhindrade
att tillämpa en förhållandevis liberal licensgivning. Sålunda erhåller
ett antal svenska utlandskolonier kollektivsändningar av livsmedel, vilka
pläga sändas en gång varannan månad, och innehållet i dessa sändningar fastställes
olika för olika länder och tidpunkter med beaktande närmast av försörjningsläget
i det land, där mottagaren är bosatt. Samma regler gälla också
för de utomlands bosatta svenskar, som icke få del av någon kollektivsändning
utan äro hänvisade att erhålla livsmedel i enskilda gåvopaket. En sådan svensk
kan erhålla per månad omkring 12 kg livsmedel, 5 kg färsk frukt, 4 ä 5 kg
kläder och skodon samt någon mindre kvantitet tvål och tobak. Bland livsmedel
må nämnas 0,5 kg matfett, 0,5 kg kött, 2 kg slaktad fågel, 3 kg mjöl,
bröd och gryn, 1,5 kg socker, 1 kg fiskkonserver och 1 kg sötsaker.

För kollektivsändningar till svenska kolonier står såsom avsändare någon
svensk organisation, såsom Svenska röda korset, Utlandssvenskarnas förening
eller Svenska Norgehjälpen, och distributionen i det främmande landet
sker i regel genom ifrågavarande svenska församling eller på annat betryggande
sätt. Dylika sändningar ske för närvarande till svenskar i Belgien (340
personer), Finland (2 400), Frankrike (1 245), Nederländerna (190), Norge
(15 000) och Tyskland (2 550). I allt få sålunda omkring 22 000 personer
regelbundna sändningar på nu beskrivet sätt.

För fullständighetens skull kan även nämnas, att, genom särskilda arrangemang
med de krigförande, kollektivsändningar — förutom till svenska kolonier
utomlands — varje månad kunna expedieras till omkring 3 500 norrmän,
som befinna sig i Tyskland.

Vad åter gäller andra utomlands bosatta personer än svenskar har man mot
nyss relaterade handelspolitiska bakgrund ansett sig kunna medgiva gåvosändningar
endast i mindre utsträckning. Det skall således föreligga närmare släktskap
mellan avsändaren och mottagaren. Den kvantitet som får sändas till en
mottagare per månad är närmare fixerad, varvid mottagare i Norge och Finland
äro gynnsammare ställda än sådana i andra länder. I regel får varje
avsändare endast skicka ett månadspaket med denna kvantitet.

En norsk eller finsk mottagare, som iir närmare släkt med en svensk avsändare,
kan per månad erhålla omkring 8 kg livsmedel (bl. a. 0,5 kg matfett,
2 kg slaktad fågel, 2 kg mjöl, bröd och gryn, 1,5 kg socker, 0,5 kg fiskkonserver
och 0,5 kg sötsaker), 3 kg färsk frukt samt 2 ä 3 kg begagnade kläder
och ett par begagnade barnskor. Äro anförvanterna, till svensk avsändare bosatta
i annat land än Norge eller Finland, omfattar licensen en mindre kvantitet,
nämligen något över 2 kg livsmedel och 2 kg färsk frukt.

En här bosatt norsk eller finsk avsändare kan till närmare anförvanter i
sitt hemland månatligen sända omkring 5,5 kg livsmedel (bl. a. 0,25 kg matfett,
1 kg slaktad ''fågel, 1,5 kg mjöl, bröd och gryn, 1,5 kg socker och sötsaker
samt 0,5 kg fiskkonserver), 2 kg färsk frukt samt 2 ä 3 kg begagnade
kläder jämte ett par begagnade bamskor.

I andra länder än Norge och Finland bosatta nära anförvanter till härstädes
vistande utländska medborgare erhålla endast 1,5 kg sötsaker samt 0,5 kg
oransonerat bakverk.

Vidare medgivas finnar och norrmän ävensom personer i offentligt uppdrag
på tillfälligt besök vissa smärre kvantiteter livsmedel vid utresan. Slut:
ligen har i samband med julen vissa lättnader brukat göras i de tillämpade
reglerna för gåvolicensgivningen.

Såsom framgår av denna redogörelse givos, förutom till svenskar, förhål -

Nr 10.

Tisdagen den 14 mars 1944.

Svar pä interpellation. (Forts.)

land evis rikliga sändningar till i Norge oell Finland bosatta släktingar, median
sådana i övriga länder endast erhålla mycket begränsade kvantiteter. Begränsningen
av innehållet i gåvopaket till Danmark sammanhänger givetvis
med att försörjningsläget där ställer sig annorlunda än i Norge och Finland.

Trots nu tillämpade begränsningar har gåvolicensgivningar en ganska betydande
omfattning. Beträffande de kollektiva sändningarna har förut nämnts,
att 22 000 svenskar samt 3 500 norrmän, som befinna sig i Tyskland, därigenom
erhålla regelbundna sändningar. Den största omfattningen lia emellertid
de individuella gåvopaketen. Dessa lia på senare tid kraftigt ökats. Medan
antalet dylika gåvolicenser år 1942 uppgick till 119 500, ökades de år 1943
till 217 000. Den tendens till stegring, som gjort sig gällande, beror i främste
rummet på att antalet norrmän bär i landet, som kunna sända paket till hemmavarande
anförvanter, undan för undan ökats.

En analys av gåvolicensernas fördelning på olika avsändar- och mottagarkategorier
bär verkställts på grundval av licensgivningen för oktober 1943.
Undersökningen torde vara representativ jämväl för förhållandet i dag, ehuru
licensantalet per månad räknat sedan dess ytterligare ökat. Det totala antalet
beviljade licenser för enskilda gåvopaket under oktober månad uppgick
till omkring 20 000. Avsändarna voro till 54 procent svenskar, medan 46 procent
voro härstädes bosatta utlänningar. Den procentuella fördelningen på
olika mottagarkategorier var följande:

svenskar .......................... 29 procent

norrmän .......................... 54 »

finnar ...... 9 »

övriga ............................ 8 »

Den procentuella fördelningen bland avsändare, som icke voro svenska medborgare,
var under samma månad följande:

norrmän

finnar

polacker

övriga

88 procent

6 »

1 »

5 »

Kvantitetsmässigt sett utfördes under oktober månad omkring 210 ten livsmedel
och kläder, varav 80 procent gick till de nordiska länderna och ensamt
till Norge 70 procent.

Under januari och februari månader 1944 uppgick antalet beviljade licenser
till omkring 25 000: respektive 26 000 mot, som sagt, 20 000 under oktober.

I fråga örn de utförda kvantiteterna kan nämnas, att utförseln under år 1943
av livsmedel och beklädnadsartiklar med enskilda gåvopaket och kollektivsändningar
uppgick till 1 817 ton.

Även om antalet gåvolicenser således är förhållandevis stort, så är det dock
endast en mycket begränsad hjälp, som på detta sätt kunnat lämnas våra betryckta
grannländer. En effektiv sådan kan knappast ske annat än i form av
särskilda hjälpaktioner.

Sådana hjälpaktioner från svensk sida lia under de senaste åren varit möjliga
endast i.ett mindre antal fall. Dock har Norge på detta sätt under svensk
medverkan från tredje land eller direkt från Sverige kunnat tillföras icke obetydliga
kvantiteter viktiga livsförnödenheter, för vilka kostnaderna bestritts
från Sverige. Under fjolåret och hittills förlupen del av innevarande år lia sålunda
till Norge -utförts dels genom svensk förmedling 1 250 ton danskt smör,
9 400 ton danskt socker, 250 ton ungerska kött- och fläskkonserver samt omkring
100 ton färsk ungersk lök, dels ock från Sverige 6 000 ton potatis, örn -

Tisdagen den 14 mars 1944

Nr 1(1.

Svar på interpellation. (Forts.)

kring 3 000 ton vitkål, 2 100 ton morötter, 2 000 ton kålrötter, 1 000 ton rödbetor,
700 ton potatismjöl, 300 ton torrmjölk samt 400 ton mesost. I detta sammanhang
kan även erinras örn att en kvantitet om 840 ton norsk havre som — på
grund av tidigare anförda handelspolitiska skäl ■— från Norge skulle lia levererats
till Sverige såsom kompensation för en svensk leverans till Norge av 840
ton utsädesspannmål, efter förhandlingar på vederbörligt håll från svensk sida
kunnat efterskänkas och ställts till Svenska Norgehjälpens förfogande för att i
form av havregryn utnyttjas vid dess barnbespisningar i Norge.

I regel har här berörda hjälpverksamhet omhänderhafts av Svenska Norgehjälpen
i samarbete med vederbörande svenska myndigheter. I detta sammanhang
må erinras örn att Norgehjälpens verksamhet huvudsakligen är inriktad
på barnbespisningar. Sålunda erhålla för närvarande omkring 108 000 barn
daglig bespisning. Norgehjälpens verksamhet bedrives jämväl i åtskilliga andra
former såsom direkt ekonomiskt understöd, bespisning åt gamla m. m. Bland
övriga organisationer som deltaga i hjälparbetet på Norge må även nämnas
Svenska röda korset samt föreningen Rädda barnen.

I syfte att skapa förutsättningar för en vidgad svensk hjälpverksamhet i
Norden ha de svenska myndigheterna i olika sammanhang haft överläggningar
med västmakterna. I vad beträffar hjälp till Norge har därvid nära samarbete
etablerats med norska regeringen. Vid dessa förhandlingar, som alltjämt
pågå, har den svenska ståndpunkten till dylik hjälpverksamhet ingående framlagts
och motiverats. Den svenska inställningen till dessa frågor kan sammanfattas
sålunda, att den rationella lösningen av våra grannländers försörjningsproblem
torde vara att söka i direkt tillförsel västerifrån. Det är känt, att denna
fråga dryftats mellan norska regeringen och de allierade, utan att dessa
överläggningar hittills lett till positivt resultat. Sverige har förklarat sig berett
att göra vad på vårt land ankommer för att underlätta en lösning efter nu
angivna linjer liksom att bistå våra grannländer ur egna förråd i all den utsträckning
vårt försörjningsläge — som dock i olika avseenden är beroende
av import västerifrån — medger. Dessa förhandlingar lia hittills resulterat i
att vi kunnat sända mindre kvantiteter svenska livsmedel till Norge. Svenska,
regeringen liksom hela vårt folk skulle med tillfredsställelse se örn dessa
överläggningar kunde medföra nya lättnader.

Härefter yttrade:

Herr Wiberg: Herr talman! Till herr statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet
ber jag att få framföra mitt tack för det synnerligen uttömmande
svaret på min interpellation. Jag är fullt förvissad om att genom
detsamma icke endast inom vårt land utan även utanför våra gränser en mängd
oklarhet oell missförstånd rörande omfattningen av hjälpen till våra nordiska
brödrafolk och örn orsakerna till den begränsning, som vi från svensk sida
måst iakttaga, nu kan bliva undanröjd.

Svaret visar också att, ehuru den hjälp vi hittills kunnat lämna i och för
sig varit ganska betydande, densamma dock icke överensstämmer med det
oundgängliga behovet i dessa länder och med vår vilja att hjälpa. För den
enskilde svensken har det också många gånger synts oförklarligt hårt att icke
få tillstånd att till våra behövande nordiska grannfolk sända eils vad vederbörande
själv med mången gång stora uppoffringar varit beredd att avstå ifrån.
Man kan nu konstatera, att de svenska myndigheterna gjort allt vad som med
hänsyn till omständigheterna varit möjligt.

Genom do klara uttalanden statsrådet gjort finner man, att svenska regeringen
både varit och är beredd att lämna sin medverkan till utökad hjälp -

Nr 10.

Tisdagen den 14 mars 1944.

Svar på interpellation. (Forts.)

verksamhet i alla de former och på varje sätt som kan vara möjligt. Med särskild
tillfredsställelse mottager man meddelandet att den svenska regeringen i
nära samarbete med den norska regeringen i London bedriver förhandlingar
med västmakterna, vilka förhandlingar hittills, åtminstone i viss omfattning,
medfört positiva resultat. Det står uppenbarligen i överensstämmelse med vårt
folks starkt kända önskan när vår regering under överläggningarna förklarat
sig beredd att bistå våra nordiska grannländer ur våra egna förråd i all den
utsträckning vart försörjningsläge medger samt att medverka till den verkligt
rationella lösningen av våra grannländers försörjningsproblem, som en tillförsel
västerifrån skulle utgöra. Man kan också fastslå, att Sverige, för den
händelse en tillförsel i enlighet med den s. k. Greklandshjälpen kunde medgivas
till våra nordiska grannfolk, skulle lia möjlighet tillse, att dessa livsförnödenheter
bomme till användning i enlighet med hjälpaktionens syfte. Och
att redan nu ett-starkt behov av ganska omfattande hjälp förefinnes till förekommande
av hälsovåda för barnen och det uppväxande släktet, därom kan
icke råda något tvivel. Säkert är också, att all sannolikhet talar för att situationen
kominer att förvärras, örn icke sådan hjälp kommer till stånd.

När statsrådet framhåller, att den svenska regeringen med tillfredsställelse
skulle so att nu pågående överläggningar kunde medföra nya lättnader, har regeringen
hela vårt folk med sig. En vägran från västmakternas sida att tillmötesgå
ira ifrågavarande svenska synpunkter skulle illa överensstämma med de
humanitära ideal, som ligga till grund för den västerländska kulturen, och
med de humanitära traditioner, som icke minst i Amerikas förenta staters
historia så ofta spelat en framträdande roll.

Herr Kilbom: Herr talman! Jag tror icke, att det är bara det svenska folket,
som är tillfredsställt med den uttömmande förklaring, som här har lämnats,
utan så är också fallet med åtminstone i landet vistande flyktingar från nordiska
länder. Jag tror mig veta, att man i dessa kretsar visserligen i stor utsträckning
är tacksam över den hjälp som lämnas, men att man där också har
vissa önskemål, som det — i varje fall så långt en utomstående kan bedöma —
bord© finnas möjligheter att tillmötesgå. Huruvida dessa önskemål framförts
direkt till handelsministern vet jag ej.

I interpellationssvaret har meddelats, att de norska flyktingarna få sända
ett paket livsmedel per månad, bestående av l1/, kg mjöl, bröd eller gryn, l1/).
kg socker, J/4 kg smör, 1/4 kg kaffesurrogat, ]/2 kg fiskkonserver, 2 kg frukt, 1
kg fågel eller kanin, 1 liter saft och */? kg bakverk, varjämte de kunna få sända
3 kg gamla kläder. Svenska medborgare få sända det dubbla på sina licenser,
för den händelse de sända till svenskar bosatta i Norge, örn det kan påvisas,
att de äro släktingar. Vidare få svenskar större licenser än norrmän, örn varorna
gå till norska medborgare, som de std i släktskapsförhållande till. Däremot
få svenskar icke sända varor till norska medborgare, örn de bara stå i bekantskapsförhållande
till dem.

Vad man bland flyktingarna alldeles särskilt önskar är, att man skulle få
lov att sända samma kvantum livsmedel som svenska medborgare, då det ju
faktiskt såväl för flyktingarna som för svenskarna är fråga örn att avstå från
sina fastställda ransoner. Man framhåller som önskvärt, att handelskommissionen
kunde medgiva exempelvis en sådan lättnad som att en tredjedel av de
ransonerade varor, för vilka licens beviljas, kunde få köpas och avsändas utan
att man behövde leverera kuponger av sina egna ransoneringskort. Detta skulle,
framhåller man alldeles särskilt, betyda väsentligt större möjligheter att
hjälpa anhöriga i Norge. Därjämte önskar man, att licenserna, örn någon möjlighet
därtill finnes, må kunna utsträckas till att gälla kött, fläsk eller torr -

Tisdagen den 14 mars 1944.

Nr 10.

Svar på interpellation. (Foris.)

mjölk. Det sista är av särskilt stor betydelse för barn. Samtidigt som man uttrycker
sin stora tacksamhet över den storslagna hjälp, som Norgehjälpen
lämnar, vill man understryka, att det trots allt tyvärr icke räcker så förfärligt
långt i förhållande till det hjälpbehov som är för handen. Alldeles särskilt vill
man framhålla, att det finns en rad industristäder, som ingenting få av den
hjälp som går till Norge. Kunde den svenska staten på något sätt hjälpa härvidlag,
skulle det ha den största betydelse för i första hand barnen i Norge.

Jag kan inte avgöra, huruvida ett tillmötesgående av här anförda önskemål
stöter på handelspolitiska hinder. I varje fall tror jag, att det skulle spela en
stor psykologisk och politisk roll, örn myndigheterna, och då i första hand handelsministern,
kunde taga dessa önskemål under välvillig omprövning och så
vitt möjligt snarast tillmötesgå dem.

Herr Holmdahl: Herr talman! Jag ber att få ge uttryck åt den tillfredsställelse,
som jag tror att många med mig känna över att denna interpellation
blivit framställd och över det mycket klargörande och upplysande svar, som
statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet lämnat på densamma.

Det förhåller sig otvivelaktigt på det sättet, att allmänheten stått mycket
frågande inför de principer, som varit bestämmande för beviljandet eller nedskärandet
eller avslåendet av licensansökningar. Man har icke kunnat förstå,
vilka sakliga, grunder, som legat bakom ett avslag på eller en kraftig nedskärning
av ansökningar örn licens för utförsel av livsmedel till Norge eller Finland,
något som skett ganska ofta och väl alltjämt regelbundet sker. Naturligtvis
lia många anat, att huvudskälet härtill har varit det handelspolitiska
läget, men när man nu vet, att de enskilda gåvosändningar, som här naturligtvis
närmast intresserat allmänheten, i stort sett betyda en mycket begränsad
hjälp i förhållande till vad andra hjälpformer kunna ge, förstår man ännu
mindre, att denna hjälpform skall behöva ytterligare begränsas. Framför
allt är det härvidlag tvenne begränsningar, som väckt missnöje och inför vilka
man stått frågande. Den ena begränsningen är den, att vi svenskar icke få
skicka livsmedel till andra personer bland våra västra och östra broderfolk
än sådana som vi äro befryndade med. Även om vederbörande står i aldrig
så nära bekantskaps- eller vänskapsförhållande till en familj i Norge har han
endast i rena undantagsfall fått rätt att sända livsmedel till sådana personer
på andra sidan gränsen och då i en i förhållande till medgivet maximum —
som det kan förefalla — godtyckligt beskuren kvantitet. Detta är den ena
grunden för missnöjet. Den andra grunden för allmänhetens missnöje med
de till synes ganska oförklarliga bestämmelserna på detta område — ett missnöje
som jag väl förstår — är den omständigheten, att en familj här i Sverige
icke får sända sina egna sparade ransoner av livsmedel och andra varor till
familjer i Norge eller Finland, som kanhända ha små barn oell under alla förhållanden
mycket väl behöva denna hjälp.

Av folkhu.shållningsministerns klarläggande framställning framgick, såsom
jag också nyss nämnde, att dessa enskilda gåvosändningar ha en relativt liten
betydelse som hjälp betraktat, och därför menar jag, att det borde kunna
göras klart för de parter, sorn liro intresserade av hela denna trafik, att dessa
sändningar därmed också ha en mycket, mycket begränsad handelspolitisk betydelse.
Jag vill därför uttala den förhoppningen, att man på båda dessa
punkter skall kunna komma fram till vidgade möjligheter nied avseende å de
enskilda gåvosändningarna. till Norge och Finland. Det är med stor tillfredsställelse
vi hört — vilket vi ju också kunnat vara förvissade örn — att man
även på regeringshåll önskar, att man skall kunna på allt sätt vidga hjälpen
åt våra broderfolk. Jag föreställer mig, att det icke bör stöta, på några all -

Nr 10.

Tisdagen den 14 mars 1944.

Svar på interpellation. (Forts.)

varligare svårigheter att i fråga om de punkter jag här berört, vilka handelspolitiskt
sett otvivelaktigt äro av utomordentligt ringa betydelse, kunna nå
gynnsammare villkor för beviljande av utförsellicenser.

överläggningen var härmed slutad.

§ 4.

Föredrogos var efter annan och remitterades till behandling av lagutskott
Kungl, Maj:ts å kammarens bord vilande propositioner:

nr 147, med förslag till kungörelse örn ändrad lydelse av 59 § byggnadsstadgan
den 20 november 1931 (nr 364); och

nr 151, angående nya moratoriebestämmelser för värnpliktiga m. fl.

Vid härpå skedd föredragning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 163, angående
ytterligare utgifter åtilläggsstat II til] riksstaten för budgetåret 194344
hänvisades propositionen, i vad angick jordbruksärenden, till jordbruksutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

Härefter föredrogos var för sig följande på bordet liggande propositioner;
och remitterades därvid

till statsutskottet propositionerna:

nr 165, angående anslag till Krigsrätterna: Avlöningar m. m.; och

nr 166, angående omorganisation av örlogsvarven;

till behandling av lagutskott propositionerna:

ur 168, med förslag till lag örn ändring i 9, 11 och 15 kap. giftermålsbalken,
m. m.; och

nr 169, med förslag till lag örn ändrad lydelse av 4 kap. 14, 15 och 16 §§
vattenlagen, m. m.;

till statsutskottet propositionen, nr 171, angående bidrag för budgetåret
1944/45 till instituten för socialpolitisk och kommunal utbildning och forskning; till

jordbruksutskottet propositionen, nr 172, med förslag till hushållningssällskapens
organisation och verksamhet;

till behandling av lagutskott propositionen, nr 173, med förslag till lag
angående förlängd giltighet av gällande indelning i ortsgrupper jämlikt lagen
den 28 juni 1935 (nr 434) om folkpensionering;

till statsutskottet propositionerna: '' :

nr 174, angående iståndsättande av vissa kasernetablissement i Stockholm
m. m.; och

nr 175, angående vissa byggnadsarbeten m. m. för försvaret;

till behandling av lagutskott propositionerna:

nr 176, med förslag till lag örn ändring i förordningen den 16 maj 1884 (nr
25) angående patent;

nr 177, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 1 november
1940 (nr 924) med särskilda bestämmelser angående patent vid krig eller
krigsfara m. m.; och

nr 178, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30
juni 1942 (nr 550) med särskilda bestämmelser örn uppfinningar av betydelse
för rikets försvar eller folkförsörjning m. m.; samt

Tisdagen den 14 mars 1944.

Nr 10.

till statsutskottet propositionerna:

nr 179, angående bidrag för budgetåret 1944/45 till undervisning i meteorologi
vid Stockholms högskola; och

nr 180, angående grunder för kristillägg åt statliga befattningshavare
m. fl.

Vid nu skedd föredragning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 181, angående
anslag till kristillägg för budgetåret 1944/45 hänvisades propositionen, i vad
angick anslagen å tolfte huvudtiteln,, till bankoutskottet, i vad angick anslagen
å nionde huvudtiteln, till jordbruksutskottet och i övrigt till statsutskottet.

Härpå föredrogos var efter annan följande å bordet vilande propositioner;
och remitterades därvid

till statsutskottet propositionerna:

nr 182, angående anslag för budgetåret 1944/45 till särskild ersättning för
debitering av värnskatt; och

nr 183, angående ersättning för vissa genom krigsförhållandena uppkommande
förluster för statstjänstemän m. fl.;

till jordbruksutskottet propositionen, nr 184, angående inrättande av en statens
högre skogsskola;

till statsutskottet propositionerna:

nr 185, angående vissa avlönings- m. fl. anslag under riksstatens fjärde
huvudtitel för budgetåret 1944/45;

nr 186, angående förvärv av aktier i Stockholm—Västerås—Bergslagens
nya jämyägsaktiebolag; och

nr 187, angående förlag för väg- och vattenbyggnadsväsendets förrådsfond
m. m.;

till jordbruksutskottet propositionerna:

nr 188, angående omorganisation av veterinärinrättningen i Skara m. m.;
och

nr 189, angående anslag till statens meteorologisk-hydrografiska anstalt
m. m.;

till bankoutskottet propositionerna:

nr 190, angående dyrtidshjälp m. m. åt vissa pensionärer och understödstagare;
och

nr 191, angående förhöjd familjepension åt t. f. föredraganden i regeringsrätten,
förste amanuensen i kammarkollegiet C. G. Dahls efterlevande; samt

till statsutskottet propositionerna:

nr 192, angående anslag till tullverket för budgetåret 1944/45;

nr 193, angående rationalisering och utbyggnad av skolhälsovården m. m.;
och

nr 194, angående omorganisation av tandläkarinstitutet m. m.

^Vid härefter skedd föredragning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 195, angående
reglering av sockernäringen i riket m. m. hänvisades propositionen, i
vad angick anslagsfrågan, till jordbruksutskottet och i övrigt till bevillningsutskottet.

Härpå föredrogos var för sig följande på bordet liggande propositioner; och
remitterades därvid

till bankoutskottet propositionerna:

nr 196, angående pension eller understöd åt vissa i statens tjänst anställda
personer m. fl.; och

Nr 10.

Tisdagen den 14 mars 1944.

nr 197, angående understöd åt efterlevande till vissa i statens tjänst anställda
personer m. fl.;

till statsutskottet propositionen, nr 198, angående dels särskilda förmåner
för värnpliktiga vid tjänstgöring å ubåt, dels ock särskild gottgörelse till
vissa värnpliktiga för deltagande i minsvepningsarbete;

till jordbruksutskottet propositionen, nr 199, angående åtgärder till stödjande
av odlingen av vissa kulturväxter;

till behandling av lagutskott propositionerna :

nr 200, angående rätt att i mål och ärenden som tillhöra domstols handläggning
insända handlingar med posten m. m.; och

nr 201, med förslag till lag örn köpares rätt till märkt virke;

till statsutskottet propositionen, nr 202, angående anslag till granskningsnämnden
för vissa patentan,sökningar m. m.;

till bankoutskottet propositionen, nr 203, med vissa ändringar i allmänna
tjänste- och familjepensionsreglementena, m. m.;

till behandling av lagutskott propositionerna:

nr 204, med förslag till lag angående behörighet för militär befälhavare att
ålägga ersättningsskyldighet, m. m.; och

nr 205, med förslag till lag örn undervisning och vård av bildbara sinnesslöa,
m. m.;

till statsutskottet propositionerna:

nr 206, angående statsbidrag till uppförande m. m. av anstalter för bildbara
sinnesslöa; och

nr 207, angående anslag för budgetåret 1944/45 till avlöningar vid de allmänna
läroverken m. m.;

till jordbruksutskottet propositionen, nr 208, angående anordnande under år
1944 av en allmän jordbruksräkning;

till bevillningsutskottet propositionen, nr 209, med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 30 april 1943 (nr 206) örn utskyldsbetalning
genom erkända skatteförmedlingskassor;

till behandling av lagutskott propositionerna:

nr 210, med förslag till lag angående ändring i lagen den 14 juni 1917 (nr
380) om införsel i avlöning, pension eller livränta; och

nr 211, nied förslag till förordning angående ändring i vissa delar av krigsfamiljebidragsförordningen
den 30 juni 1942 (nr 521);

till statsutskottet propositionerna:

nr 212, angående disposition av vissa äldre reservationsanslag; och
nr 213, angående ökade medel för budgetåret 1943/44 till barmarksunderhåilet
på landet;

till jordbruksutskottet propositionen, nr 214, angående försäljning av mark
från vissa kronoegendomar m. m.;

till statsutskottet propositionerna:

nr 215, angående vissa anslag för budgetåret 1944/45 till yrkesundervisningen;
och

nr 216, med förslag till vissa ändringar i civila avlöningsreglementet, militära
avlöningsreglementet och manskapsavlöningsreglementet, m. m.;

till behandling av lagutskott propositionerna:

■ nr 217, med förslag till hembiträdeslag; och

Tisdagen den 14 mars 1944.

Nr 10.

nr 218, med förslag till arbetstidslag för hotell, restauranger och kaféer,
m. m.;

till bevillningsutskottet propositionen, nr 219, angående tillämpningen av
dubbelbeskattningsavtalet av den G maj 1932 mellan Sverige och Danmark;

till statsutskottet propositionen, nr 220, angående vissa byggnads frågor berörande
staden mellan broarna samt Riddarholmen i Stockholm m. m.;

: till bankoutskottet propositionerna:

nr 221, med förslag till förordning örn ändrad lydelse av § 16 förordningen
den 6 juni 1929 (nr 129) angående Svenska skeppshypotekskassan; och
nr 222, angående årligt understöd åt vissa arbetare vid Salsåkers sågverk
m. fl.; samt

till statsutskottet propositionen, nr 223, angående omorganisation av rättsmedicinalväsendet.

Vid nu skedd föredragning av Kungl. Maj :ts proposition, nr 224, angående
ersättning i vissa fall i anledning av yrkessjukdom m. m. hänvisades propositionen,
i vad angick punkt 6, till bankoutskottet oell i övrigt till statsutskottet.

Slutligen föredrogos var efter annan övriga på bordet liggande propositioner;
och remitterades därvid

till statsutskottet propositionerna:

nr 225, angående vissa anslag till riksförsäkringsanstalten; och
nr 226, angående anslag till statens organisationsnämnd;

till bevillningsutskottet propositionen, nr 227, angående ändrade grunder
för ersättning av statsmedel för taxeringsarbete i Stockholms stad m. m.:

till statsutskottet propositionerna :

nr 228, angående redovisning av statens utgifter för de kungl, slotten m. m.;
och

nr 229, angående anslag till inventering av typskogar m. m.;

till bevillningsutskottet propositionen, nr 230, angående fortsatt tullfrihet
för vuss sjukvårds-, beklädnads- och sjuktransportmateriel;

till statsutskottet propositionerna:

nr 231, angående anslag till kostnader för allmänna fastighetstaxeringen
år 1945; och

nr 232, med förslag till kungörelse örn ändring i vissa delar av krigsavlöningsreglementet
den 15 juni 1939 (nr 278) m. m.;

till jordbruksutskottet propositionen, nr 233, angående överlåtelse av vissa
områden av kronoparken Kloten i Kopparbergs län;

till behandling av lagutskott propositionen, nr 234, med förslag till lag
angående ändring i lagen den 17 oktober 1900 (nr 82 s. 1) örn straffregister;

till statsutskottet propositionerna:

nr 235, angående anslag till utbyggande av karolinska sjukhuset; och
nr 236, angående anslag till nybyggnad för karolinska mediko-kirurgiska
institutet;

till behandling av lagutskott propositionerna:

nr 237, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 14
juni 1940 (nr 484) örn undantag från gällande bestämmelser rörande arbetstidens
reglering m. m.; och

Nr 10.

Tisdagen den 14 mars 1944.

nr 238, angående bidrag ur kyrkofonden till avlöning av pastorer vid svenska
församlingar i utlandet; samt

till statsutskottet propositionen, nr 239, angående anslag för budgetåret
1944/45 till tekniska skolan i Stockholm.

§ 5.

Föredrogos var för sig följande på bordet liggande, motioner; och hänvisades
därvid

till statsutskottet motionerna:

nr 461 av herr Hagberg i Luleå;

nr 462 av herr Hedlund i Rådom;

nr 463 av herr Andersson i Mölndal m. fl.; och

nr 464 av herrar Nilsson i Göteborg och Hagberg i Malmö; samt

till jordbruksutskottet motionen nr 465 av herrar Hagberg i Luleå och
Senander.

§ 6.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets utlåtanden nr 6—8,
_ statsutskottets utlåtanden och memorial nr 5 och 39—43, bevillningsutskottets
betänkanden nr 14—16, bankoutskottets utlåtanden nr 16—21, första lagutskottets
utlåtanden nr 12 och 13, andra lagutskottets utlåtanden nr 19 och 20, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 13—16, andra kammarens första tillfälliga utskotts
utlåtanden nr 1 och 2, andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande
nr 1 samt andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtanden nr 4
och 5.

§ 7.

Herr andre vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman!
Jag hemställer, att kammaren ville besluta, att bland två gånger bordlagda
ärenden å morgondagens föredragningslista konstitutionsutskottets utlåtande
nr 7 skall uppföras omedelbart efter första lagutskottets utlåtande
nr 13, under det att övriga ärenden uppföras i den ordning, i vilken de förekomma
på dagens föredragningslista.

Denna hemställan bifölls.

§ 8.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 86, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde; och

nr 87, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till vissa
vägbyggnadsarbeten.

Vidare anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelser
:

dels nr 82, till fullmäktige i riksbanken angående verkställd granskning av
riksbankens styrelse och förvaltning;

dels nr 83, till fullmäktige i riksgäldskontoret angående verkställd granskning
av riksgäldskontorets styrelse och förvaltning;

''dels ock nr 84, till styrelsen för riksdagsbiblioteket angående verkstäUd
granskning av riksdagsbibliotekets styrelse och förvaltning.

Onsdagen den 15 mars 1944 fm.

Nr 10.

§ 9.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.16 em.

In fidem
Sune Norrman.

Onsdagen den 15 mars.

Kl. 11 fm.

§ I Herr

talmanneu yttrade: Efter samråd med talmannen i första kammaren
och talmanskonferensen får jag med avseende å riksdagsarbetet vid påsktiden
meddela kammaren, att, såvitt nu kan bedömas, sista arbetsplenum före påsk
blir onsdagen den 29 mars eller, om så erfordras, torsdagen den 30 mars. Torsdagen
den 13 april sammanträder riksdagen åter kl. 2 e. m., därvid gemensamma
voteringar komma att företagas. Allt detta under förutsättning att
intet oförutsett inträffar, som påkallar annan anordning.

§2.

Herr statsrådet Rubbestad erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman! Svar P\
Med andra kammarens tillstånd har herr Hagberg i Malmö till statsrådet och
chefen för socialdepartementet framställt följande frågor:

1) Är det herr statsrådets mening, att sådana åtgärder med avseende å
skyddsrum, vilka finnas påkallade utöver de åtgärder som vidtagits och godkänts
med stöd av luftskyddslagen den 1 mars 1940, skola bekostas av fastighetsägarna
ensamma?

s 2) Ämnar herr statsrådet, därest så icke är förhållandet, snarast vidtaga
sådana åtgärder som påfordras för åstadkommande av rättelse i berörda avseende? _Då

det civila luftskyddet tillhör mitt ämbetsområde, torde det ankomma på
mig att besvara interpellantens frågor.

Jag anhåller att inledningsvis få lämna en redogörelse för de förhållanden,
som närmast föranlett interpellationen. Därvid komma spörsmålen örn skyddsrummens
kapacitet och örn inventarier och annan utrustning för skyddsrummen
att behandlas vart för sig.

Enligt skyddsrumslagen den 1 mars 1940 skall inom luftskyddsort belägen
byggnad med mer än två våningar, som till väsentlig del är avsedd till bostad
eller lill kontors- eller affärslokal, förses med skyddsrum. Skyldigheten att
anordna skyddsrum åvilar byggnadens ägare. Länsstyrelsen äger helt eller
delvis medgiva befrielse från skyddsrumsskyldigheten, om inrättandet av
skyddsrum prövas medföra oskälig kostnad eller sådan befrielse kan medgivas
utan eftergivande av skäliga anspråk på luftskydd. I lagen meddelade bestämmelser
om skyddsrums beskaffenhet kompletteras av föreskriften i den samma
dag utfärdade skyddsrumskungörelsen, att luftskyddsinspektionen skall
utfärda närmare anvisningar om sättet för inrättandet av skyddsrum.

Nr 10.

Onsdagen den 15 mars 1944 fm.

Svar på interpellation. (Forts.)

I luftskyddsinspektionens tidigare anvisningar i ämnet angavs ingen bestämd
relation mellan storleken av en byggnads skyddsrum oell antalet personer,
som bodde eller eljest vistades i byggnaden. Med ledning av erfarenheterna
från de krigförande länderna fann emellertid inspektionen efter någon tid,
att skyddsrum för bostadshus borde beräknas för minst % av det antal personer,
som under fredstid vistades i byggnaden. Detta relationstal angavs
i de anvisningar, som inspektionen utfärdade i januari 1941.

Vid en sommaren 1942 verkställd undersökning beträffande skyddsrumsbeståndet
i bostadsfastigheter i Malmö visade det sig att av befintliga 3 000
fastigheter 1 600 voro försedda med skyddsrum, vari plats kunde beredas
för endast cirka 40 % av de i fastigheten boende. Vid den tid, då dessa skyddsrum
anordnats — före hösten 1940 — hade luftskyddschefen i staden ansett
nämnda kapacitet hos skyddsrummen tillfredsställande. Luftskyddschefen hade
avsynat och godkänt skyddsrummen.

Den 7 september 1942 föreskrev länsstyrelsen i Malmöhus län, att ifrågavarande
skyddsrum skulle utvidgas i enlighet med luftskyddsinspektionens i
januari 1941 utfärdade anvisningar. Malmö fastighetsägareförening och Malmö
bostadsföreningars centralorganisation gjorde därefter hemställan örn befrielse
för sina medlemmar från sålunda föreskriven skyldighet att utvidga skyddsrummen.
Sedan luftskyddschefen inkommit med utredning och luftskyddsinspektionen
yttrat sig i ärendet, lämnade länsstyrelsen genom beslut den 18
december 1943 framställningarna utan bifall. Vidare förklarade länsstyrelsen,
att lämpliga åtgärder för beredande av ökat utrymme i skyddsrummen skulle
vara av fastighetsägarna vidtagna före den 1 april 1944. Tillika meddelades
emellertid, att ansökan om befrielse från skyldighet att utvidga skyddsrum på
den grund att åtgärden ansågs medföra oskälig kostnad borde senast den 1
februari 1944 insändas till luftskyddschefen och att sådan ansökan borde åtföljas
av fullständig utredning angående de omständigheter sökanden ville åbe^-ropa. Intill den 12 februari hade dylika dispensansökningar inkommit till länsstyrelsen
från cirka 1 000 fastighetsägare, vilka gjort gällande, att skyddsrummens
utökning för dem skulle medföra oskälig kostnad. Någon utredning
angående hittillsvarande eller blivande skyddsrumskostnader har emellertid
icke förebringats i annat än några enstaka fall. Länsstyrelsen har därför
anmodat fastighetsägarna att inkomma med ny ansökan, däri dylik utredning
skall förebringas. Ännu har icke länsstyrelsen tagit definitiv ställning till alla
dessa dispensansökningar, men luftskyddschefen har preliminärt anmodats att
avskilja de ansökningar som avse sådana fastigheter, varest platsbristen i
skyddsrummet icke uppgår till mer än omkring 10 %. För dylika fall överväger
länsstyrelsen att bifalla dispensansökningarna utan vidare utredning. För övriga
ansökningar som äro åtföljda av föreskrivna utredningar angående kostnaderna
har länsstyrelsen förklarat sig villig att med hänsyn till omständigheterna i
det särskilda fallet avgöra, huruvida hittillsvarande kostnader för fastighetens
skyddsrum äro så höga, att erforderliga ytterligare utgifter för skyddsrummets
utökning böra begränsas.

Även örn det kan förefalla hårt för den skyddsrumspliktige att nödgas nedlägga
ytterligare kostnader för utökning av ett skyddsrum, vilket en gång
blivit av luftskyddschefen godkänt, finner jag likväl länsstyrelsens åtgärd
välbetänkt. Godkännandet kan icke innebära annat än ett konstaterande, att
skyddsrummet vid avsyningstillfället befann sig i det skick, som då var föreskrivet.
Ändrade förhållanden kunna emellertid föranleda nya instruktioner
från luftskyddsinspektionen. Skärpta bestämmelser i fråga om skyddsrummens
beskaffenhet måste äga tillämpning även å tidigare avsynade och godkända
skyddsrum. De fastighetsägare som berörts av de kompletterade föreskrifterna

Onsdagen lien 15 mars 1944 fm.

Nr 10.

Svar på interpellation. (Forts.)

ha också i stort sett ställt sig föreskrifterna till efterrättelse. I några fall lia
fastighetsägare dock hos Kungl. Maj :t överklagat länsstyrelsens föreläggande
att utöka skyddsrummens kapacitet, Regeringsrätten har emellertid i intet fall
gjort ändring i länsstyrelsens resolution. Ifrågasatt utbyggnad av skyddsrummen
i Malmö torde med hänsyn till stadens utsatta läge få anses ofrånkomlig,
örn icke skäliga anspråk på luftskydd skola eftergivas. Något särskilt betungande
torde, detta åläggande knappast bliva för fastighetsägarna, om länsstyrelsen
vid sitt slutliga avgörande följer de synpunkter, som den här ovan
förklarat sig vilja tillämpa. Den möjlighet till befrielse från vidtagande av
föreskriven åtgärd som ligger däri, att åtgärden medför oskälig kostnad, får
prövas från fall till fall.

I motiveringen till interpellationen upplyses även, att länsstyrelsen den

4 januari 1944 föreskrivit, att viss utrustning skall finnas i enskilda skyddsrum.
Dessa föreskrifter hava meddelats med stöd av 4 § 1 inom. luftskyddsförfogandelagen.

Den 2 februari 1944 har länsstyrelsen beslutat modifiera föreskrifterna, i vad
de avse uppvärmningsanordningar. Av sistnämnda beslut framgår tydligt, att
det icke är länsstyrelsens mening, att uppvärmningsanordning i varje fall nödvändigt
skall anskaffas. Dylik behöves ej i skyddsrum, där luften ändock är
någorlunda torr. Beträffande skyddsrum, som icke uppfyller detta krav, är
det tillräckligt, att elektriskt uppvärmningsaggregat finnes att tillgå för
skyddsrummet och att åtgärder vidtagits för aggregatets anslutning till i fastigheten
befintlig distributionsledning. I de flesta större fastigheter torde någon
av hyresgästerna ha ett dylikt aggregat. Fastighetsägaren har då endast att
träffa avtal med ägaren till aggregatet, att detta vid behov ställes till skyddsrummets
förfogande. Skulle avtal ej kunna träffas, finnas aggregat att tillgå
i allmänna handeln. Där hinder för användandet av elektrisk uppvärmningsanordning
föreligger, bör installation av värmeledning ej på fordras med mindre
ägaren förfogar över lämpligt element. Gemensamt för alla slags uppvärmningsanordningar
för skyddsrum gäller, att kravet på särskild uppvärmningsanordning
må helt eftergivas, därest anslutningen respektive installationen
skulle medföra mera avsevärd kostnad.

^ Inte rpellan ten ^påstår, att av länsstyrelsen föreskriven materiel såsom filtar,
bårgalgar och bårkärror tillhör kategorien ransonerade varor eller är omöjlig
att uppdriva i handeln. Med anledning härav må framhållas, att anskaffning
av filtar icke torde vara nödvändig, örn fastighetsägaren eller någon hyresgäst
förklarar sig beredd att vid behov ställa sådana till skyddsrummets förfogande.
Bårar och bårgalgar torde finnas att tillgå i marknaden.

Givet är, att ett skyddsrum för att vara användbart för sitt ändamål måste
vara försett med viss utrustning, såsom bänkar, torrklosetter och belysning.
Jag har inhämtat, att Överståthållarämbetet såsom förutsättning för godkännande
av enskilt skyddsrum uppställt krav på sådan utrustning. Den kostnad
som denna anskaffning medför torde få anses vara jämförselvis ringa, då den
med hänsyn till skyddsrummens storlek växlar mellan 150—300 kronor.

Jag övergår härefter till besvarande av de framställda frågorna.

Beträffande den första frågan, om de avsedda åtgärderna skola bekostas av
fastighetsägarna ensamma, må framhållas följande angående möjligheterna
för en fastighetsägare att med nuvarande bestämmelser erhålla bidrag härtill.

För åtgärd, som åvägabringas jämlikt luftskyddsförfogandelagen, utgår i
princip ersättning av statsmedel. Emellertid torde beaktas bestämmelserna i

5 § 3 morn. sagda lag. Detta lagrum har följande lydelse. Avser åtgärden huvudsakligen
beredande av skydd för viss egendom eller dess iigare eller innehavare
eller för personer, som vid den tid, då luftskyddstillstånd inträdde,

IS Nl'' 10. Onsdagen den 15 mars 1944 fm.

Svar på interpellation. (Forts.)

bodde eller vistades inom egendomen eller eljest nyttjade denna, utgår ersättning
allenast, om och i den mån det med avseende å storleken av kostnad eller
skada som föranledes av åtgärden samt omständigheterna i övrigt prövas
skäligt.

Enligt skyddsrumslagen kan nyttjanderättshavare (hyresgäst) under vissa
omständigheter åläggas att utge skäligt bidrag till ränta och amortering av
en skyddsrumsanläggning. Villkor härför är, att minst ett år återstår av nyttjanderättstiden
och att det — som det heter i lagen — finnes uppenbart obilligt,
att ägaren skall vidkännas hela kostnaden. Bidrag kan naturligtvis endast
krävas för vad av ränta och amortering anses belöpa på den återstående nyttjanderättstiden.
Med det ifrågavarande stadgandet lia framförallt åsyftats s. k.
långtidskontrakt och icke de vanliga hyreskontrakt, som gälla ett år i sänder.
Såvitt känt är, har stadgandet icke blivit tillämpat i någon större utsträckning.
Bidrag av detta slag torde icke vara att anse såsom hyra och faller sålunda
ej under hyresregleringslagens förbud mot hyreshöjning.

Enligt hyresregleringslagen finnas två möjligheter att tillåta hyreshöjning,
dels den s. k. generella hyreshöjningen enligt 5 §, avseende alla fastigheter
inom en ort, och dels höjning för en viss fastighet eller lägenhet på grund av
omständigheter som gälla endast denna. Sådan individuell hyreshöjning kan
enligt lagen endast medgivas, örn hyran föret är onormalt låg, örn icke alltför
obetydliga ändrings- eller ombyggnadsarbeten företagits eller a.v annan dylik
anledning. En av krisförhållandena föranledd ökning av fastighetsomkostnaderna
är däremot icke lagligt skäl för individuell hyreshöjning. En sådan kostnadsökning
kan kompenseras endast genom generell hyreshöjning.

Vad nu särskilt angår utgifter för anläggning, utvidgning eller utrustning
av skyddsrum, torde kostnaden härför i princip få anses vara en utgift av det
senare slaget, som alltså bör tagas i betraktande vid prövning av frågan örn generell
hyreshöjning. Endast i undantagsfall skulle det kunna tänkas en individuell
höjning för sådant ändamål, exempelvis örn särskilda omständigheter
i en viss fastighet föranleda, att där måste inrättas ett särskilt stort skyddsrum
eller andra särskilt dyrbara anordningar för luftskyddsändamål. Sålunda
har i hyresrådets praxis förekommit, att en del av ett hus omändrats, till lärosalar
för en skola och, då i samband därmed krävts betydande utvidgningar
av fastighetens skyddsrum, inräknades kostnaderna härför i de ändringsarbeten,
som i detta fall föranledde hyreshöjning.

I båda fallen — antingen utgifterna för skyddsrum endast medräknas, bland
övriga av krisen föranledda kostnadsökningar eller frågan prövas individuellt
för en viss fastighet — bör uppmärksammas, att enligt hyresregleringens
konstruktion endast mera betydande förändringar böra resultera i hyreshöjningar.
I fråga örn skyddsrummen är då att märka, att kostnaden härför bör
amorteras på tämligen lång tid, exempelvis tio år, och den årskostnad, som
eventuellt skulle föranleda hyreshöjning, blir då i de allra flesta fall. för liten
att utgöra skälig anledning till höjning. En individuell hyreshöjning torde
därför icke som regel kunna grundas på detta skäl, och vad angår den generella
hyreshöjningen kan den ifrågavarande kostnaden bli av betydelse endast i förening
med andra kostnadsökningar.

Andra regler beträffande kostnaderna för enskilda skyddsrum än de nu
gällande finner jag för närvarande icke skäl förorda.

Vid sådant förhållande besvaras interpellantens andra fråga nekande.

Vidare yttrade

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! Jag ber att få tacka herr statsrådet
Rubbestad för svaret på min interpellation ävensom för det jag i mycket god

Onsdagen den 15 mars 1044 fm.

Nr 10.

Svar på interpellation. (Forts.)

tid erhållit tillfälle att taga del av detsamma. Svaret är ju, som kammarens
ledamöter varit i tillfälle att konstatera, utförligt och detaljerat. Tyvärr måste
jag karakterisera det som långt och negativt. Det må vara begripligt, örn jag,
såsom jag ser på dessa ting, hellre velat ha det en smula kortare och mera
positivt. Med hänsyn till svarets längd måste jag tyvärr besvära kammaren
med ett ganska utförligt bemötande.

Vad nu till en början förhållandena speciellt i Malmö beträffar har jag
knappast anledning att närmare gå in på denna del av statsrådets utförliga
redogörelse. Det framgår av den att — vilket ju för övrigt tidigare var bekant
— länsstyrelsen väsentligen modifierat sin tidigare intagna ståndpunkt
i fråga örn skyddsrummens utrustning och nu synes beredd till ganska långt
gående medgivanden. Denna förändrade inställning noteras självfallet med
tillfredsställelse av de enskilda fastighetsägarna, stadens bostadsrättsföreningar,
H. S. B., kommunens fastighetsförvaltning m. fl.

Även örn jag sålunda kommer att gå förbi denna del av svaret, kan jag dock
icke underlåta att i en detalj framföra en erinran. Det gäller skyddsrummens
uppvärmningsanordningar. Statsrådet uppehöll sig ganska ingående vid denna
angelägenhet. I slutet av denna del av svaret framhåller statsrådet, att gemensamt
för alla slags uppvärmningsanordningar för skyddsrum gäller, att
kravet på särskild uppvärmningsanordning må helt eftergivas, därest anslutningen,
respektive installationen skulle medföra mera avsevärd kostnad. Jag
vill gentemot denna framställning endast anmärka, att uppvärmningsanordningar
i skyddsrummen icke voro ifrågasatta att ingå i den obligatoriska utrustningen,
när lagstiftningen på området tillkom. Det gällde endast att
skaffa medborgarna skydd mot faran från luften. Intet utsädes örn att dessa
skyddsrum skulle medelst mer eller mindre dyrbara anordningar på visst sätt
uppvärmas. Vad så beträffar inventarierna i skyddsrummen måste man skilja
på sådana som direkt äga samband med skyddsrummets funktion, såsom yxa
och liknande utbrytningsverktyg, vattencisterner, torrklosetter m. m., samt utrustning
för de i skyddsrummen varande personernas direkta bekvämlighet,
såsom filtar m. m. Det är som sagt tillfredsställande, att länsstyrelsen i
Malmöhus län nu avsevärt modifierat sina tidigare krav på skyddsrummens
utrustning. Men vem garanterar, att när frågan eventuellt blir aktuell i andra
län myndigheterna där se på frågan på samma sätt som nu blivit fallet i
Malmöhus län? Riskerna för en olikformig behandling av landets fastighetsägare
synas mig i detta hänseende icke vara obetydliga.

Jag övergår så, herr talman, till problemets kärnpunkt, frågan örn vem som
skall betala de med skyddsrummens inrättande förbundna kostnaderna. I detta
hänseende är det av vikt att erinra sig, att då den nuvarande lagstiftningen
på området — alltså luftskyddsförfogandelagen samt skyddsrumslagen — kom
till, var man i princip ense därom, att utgifterna för skyddsrummens anordnande
m. m. skulle av fastighetsägarna kunna uttagas genom en hyreshöjning.
Att så var förhållandet framgår med tydlighet av skyddsrumslagen, i vilken
bl. a. införts en bestämmelse av innehåll, att även innehavarna av s. k. långtidskontrakt
i vissa fall äro skyldiga att deltaga i kostnaderna för skyddsrummens
anläggning. Man har sålunda räknat med att fastighetsägarna genom
en mindre hyreshöjning skulle kunna uttaga dessa kostnader vid årskontrakt.
Att så är förhållandet kan även, såsom kammarens ledamöter nog
observerat, utläsas av statsrådets här lämnade redogörelse. Emellertid kommo
dylika hyreshöjningar praktiskt taget aldrig till stånd. Anledningen härtill
är följande. Oavsett skyddsrumslagen av den 1 mars 1940 och de låt vara
begrilnsade möjligheter den gav fastighetsägarna att söka bidrag till sina
kostnader för skyddsrummen, framhöll Sveriges fastighetsägareförbund uppvädra
kammarens protokoll J''.),iji. Nr 10. 2

Nr 10.

Onsdagen den 15 mars 1944 fm.

Svar på interpellation. (Forts.)

repade gånger under åren 1940—1941 för sina omkring 20 000 medlemmar
önskvärdheten ,av att hyreshöjningar måtte undvikas. Orsaken härtill var
i sin tur den, att fastighetsägarna genom denna sin lojalitet hoppades kunna
visa onödigheten av en hyresregleringslag av ungefär samma beskaffenhet som
den vilken var för handen under förra världskriget.

Denna fastighetsägarnas inställning vann dock ingen uppskattning. Hyresregleringslagen
av den 19 juni 1942 kom till. Att den av mig omnämnda lojaliteten
från fastighetsägarnas sida var för handen omvittnas emellertid i skilda
sammanhang i den till grund för lagen liggande kungl, propositionen nr 301/
1942. Ifrågavarande proposition var byggd på en inom justitiedepartementet
utarbetad, den 12 mars 1942 dagtecknad promemoria. I denna meddelas, att
hyrespriserna vid ifrågavarande tidpunkt »i stort sett icke undergått någon
mer avsevärd stegring, örn man bortser från ersättningen för värme och varmvatten.
Den betydande prisökning», heter det vidare, »som bränslekostnaderna
undergått har i mångå fall föranlett särskilda rörliga tillägg till hyrespriserna.
Enligt en statistisk undersökning, som verkställts efter oktoberflyttningarna
1941, har grundhyran för lägenheter med sådana bränsletillägg i genomsnitt
endast stigit något mer än 1 procent sedan krigsutbrottet. Ungefär
samma hyreshöjning har i stort sett ägt rum för lägenheter utan centralvärme.
» Så långt promemorian inom justitiedepartementet. Departementschefen
bestyrkte å sin sida, att fastighetsägarnas organisationer sökt motverka
en sådan utveckling på hyresmarknaden, att knappheten på lägenheter skulle
medföra avsevärda hyreshöjningar, och han medgav även vid ifrågavarande
tidpunkt, att »hyresnivån i stort sett ännu icke undergått någon mera avsevärd
höjning». Icke desto mindre erhöllo vi hyresregleringslagen. När den genomfördes,
utgick man ifrån att ersättning för skyddsrumskostnader skulle kunna
vinnas genom hyreshöjning. Någon sådan har dock icke kommit till stånd
dels på grund av hyresregleringslagens avfattning, dels och framför allt på
grund av inom hyresrådet tillämpad praxis. Något generellt medgivande till
hyreshöjning har ju såsom bekant icke heller lämnats. Följden bär sålunda
blivit, att alla skyddsrumskostnader ha måst ersättas av fastighetsägarna
trots det att gång efter annan i princip fastslagits, att kostnaderna icke skulle
drabba dem.

Det gäller här kostnader av en ansenlig storleksordning. De uppskattas för
landet i dess helhet till omkring 60 miljoner kronor. Man kan nämligen beräkna
antalet skyddsrum i hyreshus i Sverige till cirka 30 000 med en genomsnittlig
anskaffningskostnad av 2 000 kr. per styck. Denna siffra kan
vid ett första påseende synas jämförelsevis hög, men samma belopp erhålles,
om man utgår ifrån att skyddsrummen äro obligatoriska för cirka 1 V2 miljon
människor, bosatta i städer och andra tättbebyggda samhällen, samt att
kostnaden i medeltal uppgått till cirka 40 kronor per person. Fastighetsägarna
i Stockholm torde i skyddsrumskostnader ha måst nedlägga mellan
12 och 15 miljoner kronor. För Malmös vidkommande har kostnaden anslagits
till ett belopp icke understigande 4 V2 miljoner kronor.

Jag vågar påstå, herr talman, att dessa 60 miljoner kronor i skyddsrumskostnader
mäste betraktas såsom en extra beskattning av en viss grupp medborgare
endast därför att dessa medborgare förvalta ett visst slag av egendom.
En dylik särbeskattning av en enskild medborgargrupp torde stå i bestämd
strid gentemot den likställighet medborgarna emellan, som bör utmärka
vårt samhällsskick, och gentemot de principer som sedan gammalt uppbära
vår skattelagstiftning.

Enligt min mening borde från första stund denna angelägenhet ha betraktats
såsom en försvarsfråga, Riktigheten av denna uppfattning synes lia

Onsdagen den 15 mars 1944 fm. Nr 10. 19

Svar på interpellation. (Forts.)

vunnit ansenligt i styrka med hänsyn till den utveckling som bombkriget
tagit under de senaste åren. Att det här ytterst är fråga om ett försvarsspörsmål,
synes också —• örn blott indirekt — framgå av ett avsnitt av statsrådets
framställning. Statsrådet säger här: »Ifrågasatt utbyggnad av skyddsrummen
i Malmö torde med hänsyn till stadens utsatta läge få anses ofrånkomlig,
örn icke skäliga anspråk på luftskydd skola eftergivas.» Men är det så,
att en viss ort ur riksförsvarets synpunkt måste anses äga ett särskilt utsatt
läge och alldeles särskilda anordningar därav betingas, så kan det väl näppeligen
vara rimligt, att invånarna just på den orten ensamma skola bära dessa
bördor. De böra väl rättvisligen fördelas på medborgarna i gemen och liksom
andra försvarsbördor bäras av oss alla, var och en efter sin förmåga. Det
kan ej vara riktigt, att en viss grupp medborgare betungas med omfattande
ekonomiska åligganden för att skydda allmänmedborgerliga intressen.

Av vad jag här anfört kan det enligt min uppfattning icke anses rättvist
och billigt, att skyddsrumskostnaderna ■—- såsom herr statsrådet i sitt svar
gör gällande — helt skola bäras av landets fastighetsägare, vilka på grund
av hyresregleringslagen i praktiken äro urståndsätta att erhålla kompensation
helt eller delvis för dessa oberäknade utgifter. Då skyddsrummen, oavsett
om de äro s. k. enskilda sådana eller offentliga, numera måste anses utgöra
en försvarsanordning av betydelse, böra utgifterna härför i likhet med andra
försvarskostnader bestridas av allmänna medel.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 6, i anledning av väckta Ändrad lymotioner
med förslag till ändrad lydelse av § 16 riksdagsordningen. delse av § 16

Uti de likalydande, till konstitutionsutskottet hänvisade motionerna nr 35
i första kammaren av herr Elmgren m. fl. och nr 83 i andra kammaren av ordmv9enherr
Hall m. fl. hade hemställts, att riksdagen såsom vilande för vidare
grundlagsenlig behandling måtte antaga av motionärerna framlagt förslag
till ändrad lydelse av § 16 riksdagsordningen.

Utskottet hemställde, att riksdagen i anledning av förevarande motioner såsom
vilande för vidare grundlagsenlig behandling ville antaga följande

Förslag

till

ändrad lydelse av § 16 riksdagsordningen.

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

§ 16.

Valrätt tillkommer---års ålder.

Valrätt må dock ej utövas av: Valrätt må dock ej utövas av den

a) den som står under förmynder- som står under förmynderskap,
skap eller

som är i konkurstillstånd;

b) den som är av allmänna fattigvården
omhändertagen för varaktig
försörjning.

Till efterrättelse---valet inträffar.

Reservation hade avgivits av herrar Jones Erik Andersson, Herlitz, Sandström,
Björck, John Gustavson, Thorell, Mosesson, Pettersson i Norregård och

Nr 10.

Onsdagen elen 15 mars 1944 fm.

Ändrad lydelse av § 16 riksdagsordningen. (Forts.)

Sefve, som ansett, att utskottet bort hemställa, att förevarande motioner icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Thorell: Herr talman! Den fråga som vi här lia att behandla har, som
vi alla veta, vid olika tillfällen varit uppe till behandling i riksdagen. Åren
1921, 1933 och 1939 väcktes det motioner om upphävande av fattigvårdsoch
konkursstrecken, men samtliga gånger avslogos motionerna av riksdagen.
På grund av den överenskommelse, som träffades vid samlingsregeringens
bildande om att inre politiska meningsskiljaktigheter skulle undanskjutas så
länge samlingsregeringen varade, hade vi på borgerligt håll anledning tro,
att denna fråga liksom andra klart partiskiljande frågor icke skulle komma
upp till riksdagsbehandling. Vår förhoppning i detta avseende gäckades emellertid.
Trots den ifrågavarande överenskommelsen väcktes från socialdemokratiskt
håll under förra året en motion i ämnet, vilken motion som bekant
bifölls av riksdagen. Vid kammaröverläggningarna förklarade emellertid
statsministern, att regeringen icke skulle framlägga något lörslag i frågan,
örn enighet inom regeringen därom icke kunde uppnås. Statsministern underströk
också, att när det vid samlingsregeringens tillträde hette att inrikespolitiska
tvistefrågor skulle undanskjutas, så hade detta i första hand avseende
på regeringens; arbete, men att man naturligtvis också hade utgått
ifrån att partierna i riksdagen skulle vara beredda att bära upp den grundval,
som regeringen hade angivit för sitt arbete. Reservanterna i konstitutionsutskottet
lia samma uppfattning, som hans excellens statsministern därvidlag
framförde. Vi ha därför i vår reservation endast anfört denna överenskommelse
såsom det principiella skälet för vårt avståndstagande från motionerna.

Jag har emellertid fått reda på att det i dag är meningen att taga upp
även en sakdebatt, och jag skall fördenskull redan från början gå in något
även på en sådan. Jag får kanske anledning att senare återkomma. Innan
jag det gör skall jag dock be att få imderstryka ytterligare en sak. Att sådana
framstötar som denna och andra ha förekommit i riksdagen — det kanske
kommer än flera —- måste väl ofelbart leda till ett försvårande av samarbetet
i regeringen. Vi förstå att detta samarbete redan nu är utsatt för
vissa påfrestningar, vilket i och för sig är helt naturligt, när det för personer
med så olika grundåskådningar gäller samarbete och samarbete i så stora
och viktiga ting som regeringen har för händer. Vi tycka då för vår del,
att det är ganska onödigt att på detta sätt nu öka dessa påfrestningar, vilka
naturligtvis icke enbart gälla regeringen utan komma att irritera stämningen
även i riksdagen och kanske även ute i landet. Att så har skett har man redan
kunnat märka. Tidsläget är väl ändå icke sådant, att det är lämpligt att
nu börja visa utåt, att vi mest sysselsätta oss med tvister om småfrågor och
icke ha uppmärksamheten riktad på de stora faror, som helt naturligt komma att
uppstå för vårt land under den hektiska tid, som nu stundar vid slutuppgörelsen
i det blodiga skådespelet världen runt. Jag tror att det vore mera befogat
att här i riksdagen visa en liten smula av den sammanhållning, som regeringen
så många gånger och för övrigt också vi riksdagsmän vid våra föredrag
lia rekommenderat vårt folk. Vi skola hålla samman, därför att det är
absolut nödvändigt, dag tror det är nödvändigt att i detta sammanhang understryka
denna sak.

För att sedan en liten smula gå in på detaljerna av denna fråga vill jag
först nämna, att de som falla för konkursstrecket — däri ligga även de omyndiga,
vilka det icke är fråga örn att ge rösträtt — uppgå till 18 000 personer
och de, som falla för fattigvårdsstrecket, till 35 000 personer. Mot dessa siff -

Onsdagen den 15 mars 1944 fm.

Nr 10.

Ändrad lydelse av § 16 riksdagsordningen. (Forts.) ^
ror kan man lämpligen sätta liela antalet rösträttsberättigade, som uppgår
till 4 110 000 personer.

Utskottsmajoriteten föreslår nu i sitt lagförslag, att valrätt ej må utövas
av den, som står under förmynderskap, men att den skall tillkomma den, som
är i konkurstillstånd eller som av allmänna fattigvården är omhändertagen
för varaktig försörjning. Vi reservanter tycka för vår del, att personer tillhörande
de två sista grupperna i fråga örn sitt tillstånd, om jag nu får använda
det uttrycket, stå ganska nära dem, som verkligen stå under förmynderskap
och vilka senare utskottsmajoriteten helt naturligt icke vill ge rösträtt.

Den som har överlämnat sina tillgångar till en konkursförvaltning, har
icke längre så värst mycket att säga till örn. Vederbörande har säkerligen
också så stora bekymmer och så pass mycket att tänka på, att jag icke tror
att han eller hon är så förfärligt angelägen örn att även lägga sig i det allmännas
göranden och låtanden. De ha nog av sina egna bekymmer.

I än högre grad gäller denna vår invändning örn den, som är omhändertagen
för varaktig försörjning, som det heter, vilket ju för närvarande är förutsättningen
för att vederbörande icke skall ha rösträtt. Tack vare folkpensionerna
och andra sociala åtgärder inträffar det som bekant numera, att människor
betydligt senare behöva omhändertagas på detta sätt. I sina stugor
eller i sina gamla bostäder bor ett mycket stort antal personer kvar,^ som förut
icke skulle ha kunnat reda sig, därför att de icke hade några tillgångar utan
måste omhändertagas av fattigvården. De som nu komma in på ålderdomshemmen
och andra anstalter äro vanligtvis alldeles oförmögna att taga hand
örn sig själva. Många gånger äro de kroppsligt oförmögna därtill, och deras
själsförmögenheter äro starkt nedsatta. De ha i vanliga fall icke någon annan
önskan än att få leva sina återstående dagar i lugn och ro och utan bekymmer,
och sitt timliga väl ha de helt och hållet överlämnat åt andra. Man måste ju
då finna det ganska underligt, att de då ovillkorligen skola få en rätt, som
de icke ha bett örn, annat än möjligen i något undantagsfall, och som jag är
säker på att en mycket stor del av detta klientel icke alls önskar sig.

Genom den föreslagna åtgärden skulle vi på våra fattigvårdsanstalter föra
in en agitation, som är ganska osympatisk i de fall den redan nu förekommer
bland sådana, som befinna sig i samma själstillstånd eller, i varje fall i samma
kroppsliga tillstånd, även om de icke ha fattigvård. Man får ju vid valtillfällena
se, hur man släpar fram den ene mera lytt än den andre, och det
gör ett ganska beklämmande intryck. Nu skall den politiska agitationen släppas
lös även på våra ålderdomshem. Det sades i utskottet, att man skulle komma
överens örn att icke agitera i ålderdomshemmen, men det är väl ingen som
tror, att man skulle kunna få till stånd en sådan överenskommelse eller att,
om detta lyckas, den också skulle komma att hållas.

Om nu förslaget genomföres, som jag antar kommer att ske på grund av
majoritetsställningen här i riksdagen, så föra vi därmed in ett irritationsmoment
i våra ålderdomshem i stället för att ordna det så, att våra gamla få
leva i lugn och ro. Man kan ju tänka sig, att ålderdomshemmets föreståndare
eller föreståndarinna har en viss politisk åsikt, och är vederbörandes politiska
intresse mycket starkt är det möjligt, att han eller hon försöker trycka sin
stämpel på vårdtagarna och försöker få dem att rösta med den valsedel, som
vederbörande själv anser vara lämplig. En sådan inställning är givetvis icke
okänd för de andra partiernas representanter i kommunen, och de komma
säkerligen att göra sitt bästa eller sitt sämsta för att motarbeta att understödstagarna
skola rösta på samma sätt som föreståndaren eller föreståndarinnan,
och därmed är agitationen i full gång.

Nr 10.

Onsdagen den 15 mars 1944 fm.

''Ändrad lydelse av § 16 riksdap Bördning en. (Forts.)

På valresultatet kan den nu föreslagna utvidgningen av rösträtten aldrig
få någon stor inverkan. Jag har ju redan nämnt hur få personer det gäller,
vartill kommer, att en stor del av dem äro sängliggande och i sådant tillstånd,
att icke ens den mest företagsamme gärna kan tänka sig, att de skulle kunna
föras till en vallokal. Det blir därför en mycket stor procent av de 35 000,
som icke kommer att kunna bege sig till valurnorna.

Innan jag slutar, vill jag återge ett yttrande av en socialdemokratisk ledamot
av konstitutionsutskottet, som sade att det redan nu finns alltför mångå
människor i vårt land med rösträtt, vilka inte befinna sig i det själstillståndet
eller ha de själsliga gåvor, som fordras för att med klarhet örn vikten och betydelsen
av ett val gå fram till valurnorna och utöva sin rösträtt. Och hela
hans inlägg i övrigt gick i den riktningen, att jag absolut trodde att han
skulle yrka avslag på majoritetens förslag, men till min förvåning kom han
till slut till det resultatet, att han yrkade bifall till detta förslag.

Med detta har jag, herr talman, försökt att något litet framhålla, hur vi
från reservanternas sida se på denna sak, och jag ber härmed att få yrka
bifall till reservationen.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Jag skall i år
liksom i fjol avstå från att deltaga i sakdebatten — min inställning i sak är
ju förresten sedan många år känd. Men då reservanterna inom konstitutionsutskottet
såsom huvudsaklig motivering för sin ståndpunkt ha åberopat ett
yttrande av mig vid fjolårets riksdagsdebatt, har jag anledning att säga några
ord.

Jag måste då konstatera, att reservanterna inom konstitutionsutskottet icke
korrekt återgivit vad jag i fjol yttrade. Dels bär man icke tagit med vissa
väsentliga delar av mitt yttrande, dels har man använt formuleringar, som
icke äro mina. Jag anser därför angeläget att fastslå vad som verkligen blev
sagt. Jag yttrade i fjol: »När samlingsregeringen bildades, var det klart, att
man inom regeringen icke skulle upptaga några sådana förslag, som väckte
till liv gamla inrikespolitiska tvistefrågor. Det var lika klart, att man också
förväntade av partierna inom riksdagen, att de skulle stödja regeringen i dess
arbete att hålla samman vårt folk i en svår tid. Men det var också lika klart,
att man därmed icke åsyftade att förhindra varje självverksamhet från riksdagens
sida. En sådan uttolkning, som man här gör av regeringsförklaringen,
måste ju, därest riksdagen accepterar den, innebära, att riksdagen praktiskt
taget avsäger sig varje rätt att taga initiativ.» Detta var alltså rent principiellt.

I fjol gällde det ett beslut örn skrivelse till regeringen med begäran, att
regeringen skulle förelägga årets riksdag förslag örn ifrågavarande strecks avskaffande.
Jag ansåg mig då höra förklara, att något sådant initiativ från regeringens
sida icke vöre att vänta, då det förutsatte att man skulle kunna
skapa enighet inom regeringen, något som jag betvivlade vara möjligt i en fråga
som denna. Denna gång gäller det ett positivt ställningstagande från riksdagens
sida. Jag fäster uppmärksamheten på denna skillnad, som ju mäste påverka
den prövning, som en gång måste ske från regeringens sida i denna sak.
Jag har ingen anledning att i dag ange, hur den prövningen kan komma att
utfalla. Det är tids nog att taga ställning till saken, när riksdagen eventuellt
nästa år har konfirmerat det positiva beslut som i dag kan komma att fattas.

Men jag betonar ännu en gång: det är skillnad mellan att regeringen avvisar
att taga ett initiativ och att regeringen tar ställning till ett positivt beslut av
riksdagen.

Onsdagen den 15 mars 1944 fm.

Nr 10.

Ändrad lydelse av § 16 riksdag sordning en. (Forts.)

Herr Hallén: Herr talman! Såsom framgick av vad representanten för reservanterna
här sagt, ha vi inom utskottet fått uppbära åtskilliga förebråelser
för att vi inte skulle ha beaktat statsministerns och statsrådet Bagges gemensamma
förklaring av den 13 december 1939 om vikten av att undanskjuta politiska
meningsskiljaktigheter så länge samlingsregeringen sitter. Jag behöver
knappast efter den deklaration, som vi nu fått av statsministern, taga upp detta
ytterligare till bemötande. Jag kan bara stryka under vad statsministern
här sagt och kanske skärpa det därhän, att man bör nog inte, då man citerar
uttalanden, hemfalla till gamla tiders s. k. citatblandares sätt att återge saker
och ting. Den, som läser det med kursiv stil återgivna uttalandet i slutet av reservationen,
får ju den föreställningen, att det är statsministerns ord, som där
återfinnas, men när det nu genom vad statsministern läst upp visar sig vad han
i verkligheten sagt, måste man säga, att reservanterna på ett ganska fördomsfritt
sätt återgivit vad som från regeringshåll har yttrats i denna fråga.

Jag vill, herr talman, då jag ändå har ordet, säga, att man ju frågar sig,
hur de borgerliga partierna själva söka fylla förpliktelsen att inte röra vid
politiska stridsfrågor. Det frisinnade partiet har, såsom vi veta, ingalunda
varit okunnigt om den bristande enigheten inom regeringen, när det gäller t. ex.
tryckfrihetsfrågorna, men det kommer ändå inte, såsom känt är, de frisinnade
att tappa målföret härvidlag. Och hur är det med högern själv? Har inte högern
under de år, som gått sedan 1939, gång efter annan framfört förslag örn
åtgärder av det ena eller andra slaget mot s. k. statsfientliga organisationer, ett
förslag av alldeles klar politisk innebörd? Men aldrig har det väl hänt, att det
socialdemokratiska partiet jämrat sig i högan sky och under hänvisning till
regeringsdeklarationen velat förhindra, att sådana frågor kommit under riksdagens
prövning.

När det ligger till på det sättet, tycker jag att man borde påminna sig det
gamla ordspråket, att man inte skall kasta sten, när man sitter i glashus. Vi
få väl också förmoda, att hädanefter komma åtminstone den artens klagovisor
att tystna bär i kammaren.

Jag vill förresten erinra örn att en ledande huvudstadstidning, Dagens Nyheter,
häromdagen gav den borgerliga, enkannerligen de frisinnade, en diskret
vink om att, med hänsyn till de borgerligas egna engagemang i politiska
stridsfrågor under dessa år, fara litet varsamt fram och stoppa det något
rostiga svärdet i dess skida igen.

Men då nu reservanten herr Thorell tagit upp även sakfrågan, kan jag inte
neka mig nöjet att säga, att jag tror att hela det socialdemokratiska partiet här
i kammaren i dag brinner av formlig stridslust, när det gäller att gå i sakdiskussion
just om dessa ting. Det är ganska märkligt, att redan nu ha flera
borgerliga tidningar liksom velat hyssja ned debatten. Man säger, att det kan
ju diskuteras, huruvida dock inte de i konkurs satta och även de för varaktig
vård omhändertagna böra ha rösträtt, och man är således redan på glid, när
det gäller uppfattningen i denna fråga. Att då se en borgerlig representant träda
fram så pass frankt och käckt och ännu i detta år bryta en lans för dessa
gamla bestämmelser, är ganska egendomligt.

Innan jag går in på sakskälen, vill jag emellertid säga, att örn man menar att
det i alla fall är en stor politisk fråga det här gäller, så måste jag, herr talman,
tillåta mig att erinra örn det gamla uttrycket örn språkets makt över tanken.
Jag har varit med örn röstrilttsstrider här i riksdagen i snart 35 år, och jag
kommer mycket väl ihåg de stora striderna från åren 1916, 1917, 1918 och
1919. Men hur låg det då till? Jo, då var det stora medborgarskaror på bortåt
en halv miljon, som bildligt talat stodo utanför portarna till samhället och
baltade på dess dörrar. Och där innanför satt det besuttna fåtalet och ängslades

Nr 10.

Onsdagen den 15 mars 1944 fm.

Ändrad lydelse av § 16 riksdagsordningen. (Forts.)
för att man skulle äventyra alla sina privilegier genom att släppa in de utanförstående.
Då var frågan örn rösträtten en stor politisk fråga, och så fort man
sedermera hör ordet rösträttsstreck, antar man att det gäller något som kan
åstadkomma förskjutningar i politiskt avseende. Ack, det är inte på det sättet.
Vad är det egentligen för människor det här gäller? Jag skulle vilja säga, att
det är nästan genant att tala örn, hur fåtaliga de äro. Herr Thorell sade något
örn att 18 000 fallit för konkurs- och omyndighetsstrecket. Jag vill erinra
örn att för konkursstrecket ensamt falla endast cirka 1 000, och att det är inte
mer än cirka 37—38 tusen som blivit omhändertagna för varaktig försörjning.

Då säger herr Thorell och andra nied honom: ja, men det är inte fråga örn
att det är många, utan det är fråga örn principen. —- Nåja, det låter höra sig.
Om vi då skulle ta och titta på principen, så måste jag fråga mig: kan man
verkligen med bruk av sitt sunda förnuft på fullt allvar driva den satsen, att
de stackars människor, som råkat i konkurs, skola utestängas från, rösträtt?
Alla veta, hur godtycklig denna bestämmelse är. Den, som den 1 augusti råkar
i konkurs och står på bär backe, får behålla sin rösträtt vid valen i september
—- det vet herr Thorell. Och det beror bara på att röstlängden redan är fastställd
den 25 juli. Men hur går det med en krake, som råkar ut för samma sak
den 1 april? Jo, för honom går det illa, ty han befinns, såsom vi veta, fullkomligt
ovärdig att utöva sina medborgerliga rättigheter. Varför gör han det?
Har hans politiska omdöme plötsligt blivit fördunklat? Nej, det vill man inte
påstå,_ men, säger herr Thorell, han är inte fri, utan befinner sig i en beroendeställning.
Jag antecknade också ett annat ord av herr Thorell. Herr Thorell
säger, att den, som överlämnar sina tillgångar till konkursförvaltning, har så
mycket annat att tänka på. Ja, men det är väl hans ensak; han får väl tänka
på vad han vill. Han har väl inte blivit, oförmögen att bedöma, hur hans allmänna^
sociala och politiska önskemål skola tillfredsställas, bara därför att
han gått i konkurs. Det var det orimligaste jag hört.

Jag vill i stället fråga: på vad sätt skulle den, som försatts i konkurs, inte
vara fri? Vilka är det, som vilja utöva tryck i fråga om hans handlingsfrihet?
Vi ha inte fått klarhet på den punkten. Är det månne hans fordringsägare,
som av grämelse över sina förlorade pengar antingen skulle hindra honom att
rösta eller som skulle — örn nu en sådan heterogen samling björnar överhuvud
taget kunde enas — tvinga honom att rösta på ett särskilt sätt? Eller på vilket
annat sätt har hans personliga handlingsfrihet blivit äventyrad, därför att
den stackars kraken kommit i konkurs? Allt tal härom är idel ohållbara
konstruktioner. Jag tror inte att fordringsägarna ha andra intressen än att få
största möjliga utdelning i konkursboet, och hur deras gäldenär använder sina
medborgerliga rättigheter intresserar dem antagligen ganska litet.

Därmed tror jag att det inte är mycket mer att säga örn alla dem, som gått
i konkurs, ifall inte herr Thorell hittar på nya argument.

Sedan skulle jag, herr talman, vilja säga några ord örn de 37—38 tusen
som blivit omhändertagna för varaktig försörjning. Var finnas de? Jo, sade
herr Thorell, och däri har han nog rätt: till allra största delen befinna sig
dessa människor på ålderdomshemmen, en del kanske vistas på landstingens
hein för kroniskt sjuka, och några finnas ännu, som äro helt utackorderade av
fattigvården. Men därför att en person hamnar på ett ålderdomshem, är det
inte säkert, att vederbörande alltid förlorar rösträtten. Vi veta, att i den ena
kommunen räddar innehavet av det kommunala pensionstillskottet rösträtten
åt en sådan människa, medan i en annan kommun så icke är fallet. Vi behöva
bara tänka på vilken motsatt praxis som råder t. ex. i Stockholm och Göteborg,
för att finna att det här är fråga om ett godtyckligt system, som inte
bör tolereras i fortsättningen.

Onsdagen den 15 mars 1944 fm.

Nr 10.

Ändrad lydelse av § 16 riksdagsordningen. (Forts.)

Men det finns, oell det vill jag sluta med, herr talman, ett annat, oändligt
mycket större skäl för att inte beröva dessa varaktigt omhändertagna deras
medborgarrätt, i den mån de vilja utöva den, och för att illustrera det skulle
jag, om kammaren tillåter, vilja berätta en liten episod ur min egen erfarenhet.
Hemma i min församling ha vi varje år en utfärd för de gamla, och jag
minns från dessa utfärder en gammal gubbe, som varit, såsom man säger, på
tobaken, d. v. s. på tobaksmonopolet. Han var bortåt 80 år, gubben Vester,
och skulle alltid bjuda mig litet av sin tobak på våra utfärder. Han hade ett
speciellt minne för politiska ting, och att han på en järnvägsresa varit tillsammans
med Hjalmar Branting, var en av hans livs största upplevelser. Han
hade under alla år vaket följt nied allt politiskt, och det förvånade mig att en
80-års man var så redig och kunde hålla i minnet det huvudsakliga, som hände
under riksdagarna. Första gången jag träffade honom, visste jag inte att han
var intagen på ålderdomshemmet, och jag frågade honom så där i största allmänhet,
örn han skulle rösta till hösten. Då blev han så tyst och generad, och
så sade han några ord örn att han inte fick rösta. Denne gamle man, utsliten
av livet men klok och pigg och vaken skulle alltså känna det. som örn det s. k.
kristna samhället hade deklasserat honom genom att ställa honom utanför de
myndiga kvinnornas och männens led. Jag frågar: skola vi i vårt land verkligen
behandla människor på det sättet?

Vid ett val veta vi, att även örn valdeltagandet är utmärkt, är det hundratusentals
människor som inte rösta. Vad är det för folk? Jo, säger någon,
det är soffliggarna, de som äro indifferenta i fråga örn politiska och kommunala
angelägenheter. Men det är säkerligen inte bara dessa, som man inte får
fram till valurnorna. Det finns väldiga skaror -— de gå upp till långt över
hundratusen — av åldrade människor som allesammans äro på väg ut ur livet.
Vi veta, hur det går för dessa gamla; själskrafterna börja förminskas och minnet
och omdömesförmågan avtar, och den värld, i vilken de leva, blir allt
mindre -— den blir kanske därför inte mindre värdefull. Men hur gör samhället
och hur göra vi s. k. politiker med dessa människor, när det gäller deras
medborgarrätt? Samhället sätter, såsom vi veta, ingen åldersgräns för rösträtten.
Man säger inte, att när en människa blir 70 eller 75 år, så skall hon föras
undan, därför att då har hon inte samma klara omdöme. Att göra så, skulle
vara oriktigt, ty livet far ju skonsamt fram med många människor, och de
kunna bibehålla sin vitalitet vid sällsynt hög ålder. Andra människor åter äro
brutna långt i förväg. Det vore orättvist att sätta en åldersgräns för rösträtten,
och det är heller ingen som ifrågasätter det. Samhället resonerar som så,
att i vad mån dessa åldrande, bortdöende medborgare utöva sin rösträtt eller
inte, kommer oss inte vid.

Men på en punkt äro vi på det klara med, att vi måste hindra dessa åldrande
att utöva sin rösträtt, och det är när det gäller de fattiga, dem som inte
kunna taga hand om sig själva, såsom herr Thorell sade. Det finns, herr talman,
ett annat, mer demokratiskt sätt att resonera i denna fråga: låt de gamla,
bortdöende människorna vara i fred, må alla partiers ombudsmän och valmakare
och husagitatorer låta gamlingarna vara, må det gå dithän att det uppfattas
såsom icke värdigt demokratien att man leder till valurnorna folk, som
inte längre orka och förmå att fatta innebörden av vad som sker omkring dem.
Låt dem vara i fred, men låt på samma gång alla dem, som trots de höga
åren ännu äro andligt vakna och som lia en levande medborgaranda, få utöva
sin medborgarrätt, vare sig de bo i lyxvillor på Saltsjöbaden och Djursholm
eller bo på ett svenskt ålderdomshem. De senare äro sannerligen inte mer beroende
av sin omgivning och sina hjälpare än de förra. På det sättet, herr tal -

Nr 10.

Onsdagen den 15 mars 1944 fin.

Ändrad lydelse av § 16 riksdagsordningen. (Forts.)
man, visar demokratien sin aktning för människovärdet och sin vilja att göra
dem rättvisa, vilkas dagsverke är till ända.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Thorell erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Både hans excellens statsministern och utskottets ärade ordförande ha
kommit med vissa förebråelser mot oss för att vi icke skulle lia riktigt citerat
statsministerns; anförande i fjol. Jag är ganska förvånad däröver, ty vårt citat
är direkt taget ur första kammarens protokoll. Då nu statsministern läst in
sitt anförande till protokollet, skall jag be att få ordagrant citera, vad statsministern
enligt protokollet sade.

Man har särskilt anmärkt på två stycken som vi spärrat i vår reservation.
I det ena står det: »En förutsättning för samlingsregeringens arbete är att
inre politiska meningsskiljaktigheter undanskjutas.» I det andra stycket i slutet
av reservationen sägs det, att man har också »utgått ifrån att partierna i
riksdagen skulle vara beredda att bära upp den grundval som regeringen hade
angivit för sitt arbete». Nu står det i första kammarens protokoll nr 21: »När
det vid samlingsregeringens tillträde hette, att inrepolitiska tvistefrågor skulle
undanskjutas, hade detta givetvis i första hand avseende på regeringens arbete,
men man utgick naturligtvis också ifrån att partierna i riksdagen skulle
vara beredda att bära upp den grundval som regeringen hade angivit för sitt
arbete.» Detta är de särskilt spärrade stycken som vi lia i vår reservation. Det
kunde väl ändå inte vara någon anledning för oss att anföra de citat av statsministerns
yttrande som majoriteten inom utskottet gjort. Det skulle ju blivit
kaka på kaka, och det var icke nödvändigt. Några falska citat ha vi icke använt,
utan vi ha tagit deon direkt ur protokollet.

Vidare anförde:

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman: Såsom statsministern själv erinrat
om i dag var denna fråga uppe vid förra årets riksdag, och statsministern uttalade
då, att detta var en sådan fråga där det rådde tydligt markerade motsatser,
varför han ansåg, att om riksdagen den gången fattade ett positivt beslut,
regeringen i alla händelser vore förhindrad att framlägga ett förslag. I
år har han i viss mån ändrat på denna deklaration. Han anser, att om det nu
blir ett beslut från riksdagens sida, äro andra förhållanden rådande.

Jag tillåter mig säga, att vi nog på många håll tyckte, att det var rätt underligt,
att när sådana uttalanden gjordes förra året och man så tydligt kunde
märka, att det i denna fråga rådde rätt väsentliga skiljaktigheter, man nu
åter kommit med denna fråga.

Utskottet tillstyrker i sitt utlåtande, att som vilande för vidare grundlagsenligt
behandling skall antagas motionärernas förslag till ändrad lydelse av
§16 riksdagsordningen. Här har förut sagts, att det är mycket liten mening i
att fördjupa sig i en sakdebatt, därför att denna fråga- tidigare ventilerats så
grundligt. Jag kan instämma i ett sådant uttalande. Nu har senast konstitutionsutskottets
ärade ordförande, herr kyrkoherden Hallén, i ett rätt långt anförande
delgivit oss sin syn på frågan. Jag skulle ju kunna säga, att i detta
fall har herr Hallén visat en anmärkningsvärd anpassningsförmåga allt efter
det han trott att stämningen i riksdagen ändrat sig. Jag har här framför mig
hans anförande i denna fråga år 1939. Det anförandet tycker jag är mycket
bra, och jag kan i väsentliga delar instämma i detsamma.

Där säger han: »Det kan verkligen inte vara något intresse för demokratien,
att man i en tid som denna, då den attackeras från alla håll, ivrar för

Onsdagen den 15 mars 1944 fm.

Nr 10.

Ändrad lydelse av § 16 riksdagsordningen. (Forts.)
rösträtt åt människor som kunna befaras stå i sådan osjälvständig ställning.
Man kan för övrigt i detta sammanhang ägna en tanke även åt de sysslomän
och. föreståndare på ålderdomshem, som lätt kunna utsättas för den mänskliga
frestelsen att söka öva inflytande på det klientel de ha under sig.» Beträffande
dessa människors möjlighet att själva bedöma sina gärningar säger
herr Hallén: »Naturligtvis kan det inträffa sådana fall, där dessa människor,
trots att de äro både 70 eller kanske uppåt 80 år gamla, alltjämt kunna vara
vitala i det avseendet, att de ha ett starkt politiskt intresse. Men alla kammarledamöter,
som själva ha någon förtrogenhet med klientelet på vårt lands
ålderdomshem, äro nog villiga att understryka, att det i allmänhet inte förhåller
sig på det sättet.»

Sedan talade herr Hallén örn, hurusom de som glidit på sidan av livet ha
svårare att kunna göra sådana politiska bedömanden, och så yttrade han vidare:
»Jag skulle även vid detta tillfälle vilja passa på att uttala, att det
vore högst angeläget, örn de politiska ivrarna inom alla skilda läger ville visa
en ökad hänsyn till dessa gamla, som befinna sig långt in i livets afton, och
inte söka att stimulera fram ett politiskt intresse eller driva fram dem till
en politisk aktivitet, där de inte själva spontant och frivilligt lägga något sådant
i dagen.» Herr Hallén slutar med att säga: »Örn man visar förståelse,
herr talman, för sådana synpunkter som jag här sökt göra mig till tolk för,
blir man heller inte så angelägen örn att restlöst förse ålderdomshemmens pensionärer
med rösträtt.» I detta fall har nog herr Ballén skildrat, vad som
många gånger är den rena verkligheten.

Jag upprepar, vad jag tidigare sagt i mitt anförande, att då frågan förut
behandlats såsom skeft, tycker jag, att det är ganska anmärkningsvärt, att
socialdemokraterna i år kommit tillbaka med sin motion och att de driva sin
mening så hårt som de nu göra utan att taga hänsyn till andra. Det går icke
att med fog tala örn att slopandet av fattigvårdsstrecket och konkursstrecket
är en åtgärd för att värna demokratien. Har icke demokratien säkrare skyddsåtgärder
att tillgripa än att man skall koppla in en grupp människor som
onekligen i många fall ha sin omdömesförmåga nedsatt, då måste jag uttala
mitt beklagande.

Statsministern säger emellertid, att det aldrig kan ha ifrågasatts, när samlingsregeringens
deklaration en gång i tiden avgavs, att denna på något sätt
skulle hindra riksdagens självverksamhet. Detta är naturligtvis något som
man kan förstå, och det är icke heller någon anledning att polemisera på denna
punkt. Det kan icke på något håll anses önskvärt, att riksdagen skulle bli så
bunden av regeringen, att den inte skulle kunna tillkännagiva en egen mening.
Men jag måste dock i detta fall uttryckligen säga, att ett beslut i enlighet med
motionärernas förslag måste betraktas som ett tydligt bevis för att man på
socialdemokratiskt håll numera icke värdesätter sammanhållningen och samarbetet
mellan de politiska partierna på samma sätt som man gjort tidigare
under de svåra år som vi genomlevat. Denna sammanhållning är dock en av de
väsentligaste grundvalarna för den nuvarande samlingsregeringen. Jag tycker,
att tidsläget är sådant, att vi borde ägna oss åt betydligt större frågor
och att åtgärder av denna art kunde få ligga till sig och behandlas under andra
förhållanden än de nuvarande.

I detta anförande instämde herrar Holmdahl, Lundberg i Hälsingborg,
Nolin, Persson i Falla, Blombäck, Sefve och Olson i Göteborg.

Herr Hallén erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
laiman! Jag vill bara säga ett pär ord till herr Skoglund. Då han förevitat

Nr 10.

Onsdagen den 15 mars 1944 fm.

''Ändrad lydelse av § 16 riksdagsordninqen. (Forts.)
mig, att jag anpassat mig, på grund av att jag för fem år sedan intagit en
annan ståndpunkt, vill jag påpeka, att vad vi då voro rädda för var, att de
gamla skulle bli utsatta för en otillbörlig agitation. Han citerade också mycket
riktigt mina ord örn att föreståndare och föreståndarinnor för ålderdomshem
kanske skulle vilja utnyttja dem. Därför har jag både i fjol och i år sökt
upprepa det stående argumentet, att vi skola låta de gamla vara i fred. Å
andra sidan kan man icke komma ifrån att när uppmärksamheten riktats på
framför allt den grupp — låt vara ett fåtal av de 30 ä 40 000 det här är fråga
örn — som har sin goda omdömesförmåga i behåll, då skall man icke i onödan
kränka deras medborgarkänsla utan låta rättfärdighetsskälen tala och giva
dem rösträtt. Det hindrar icke, att man behåller sin åsikt örn vikten av att låta
den stora hop av dem, som kanske inte fattar innebörden av de politiska frågorna,
få vara i fred för otillbörlig agitation.

Härefter anförde:

Herr andre vice talmannen Carlström: Herr talman! Efter vad jag kan
erinra mig har jag aldrig uppträtt här i kammaren i dessa frågor tidigare, och
jag kan därför icke gärna råka ut för samma olycka som herr Hallén att bli
påmind örn att min inställning till frågan tidigare gått i en annan riktning. Jag
kan förstå reservanternas inställning här, då de anse, att den vanliga »självverksamhet»
som nu från socialdemokratisk sida Ilar tagit sig uttryck i dessa
motioner vid årets riksdag är en smula opåkallad med hänsyn till frågans
politiska karaktär. Jag måste emellertid säga, att jag i likhet med herr Hallén
har den uppfattningen, att detta icke kan vara någon stor fråga.

Då vi i fjol behandlade den i kammaren, gällde det inte bara fattigvårdsstrecket
och konkursstrecket, utan då gällde det också skattestrecket, och efter
vad jag kan förstå av protokollet från i fjol, rörde sig den sakliga diskussion,
som då överhuvud taget förekom, särskilt om skattestrecket. Den saken är nu
avkopplad i år eftersom det strecket rör de kommunala valen, och nu är det
endast fråga örn fattigvårdsstrecket och konkursstrecket. Då det gäller skattestrecket,
måste jag säga, att jag är betydligt känsligare, ty jag håller alltjämt
fast vid att människor som kunna betala sina utskylder böra göra det, om de
vilja deltaga i kommunala angelägenheter. Det kravet tror jag man kan vidhålla
ganska länge. När det däremot gäller fattigvårdsstrecket och konkursstrecket,
har jag den uppfattningen, att därvidlag egentligen inte föreligga
samma skäl. Det är här endast fråga örn sammanlagt bortåt 40 000 människor
som äro berörda av dessa streck. Herr Hallén sade i fjol, att det rörde sig om
2 000 personer som folio för konkursstrecket, men i år bär han gått ned till
1 000. Det beror väl på de bättre konjunkturerna. I varje fall är det ett ganska
obetydligt antal som det rör sig örn och vars valdeltagande på intet sätt kan
sägas inverka på valutgången. Det måste vi lia klart för oss. Jag har under
de senaste dagarna tagit mig litet tid att något närmare studera dessa frågor,
och jag måste säga, att fattigvårdsstrecket har en viss smak av politiskt skattestreck
kvar. Vi lia från vårt partis sida i varje fall aldrig velat utestänga
människor från rösträtt på grund av att de varit fattiga. Så länge skattestrecket
fanns kvar i fråga örn politisk rösträtt, så gällde detta ju alla. Men sedan
skattestrecket avskaffats på det politiska området, kan man säga, att det andra
strecket icke väger lika tungt. Det finns ju en del människor som icke kunna
taga hand om sig själva bättre än att de få låna pengar och leva på andras
hjälp, men i alla fall lia rätt att rösta. De äro visserligen icke omhändertagna
av det allmänna, men de kunna faktiskt icke klara sig själva.

Emellertid är det väl så, att vår inställning till detta problem har varit just
den, såsom från skilda håll framhållits i dag, att det icke är trevligt att ställa

Onsdagen den 15 mars 1944 fm.

Nr 10.

Ändrad lydelse av § 16 riksdagsordningen. (Forts.)
till med en agitation i ålderdomshemmen och i övriga anstalter där dessa fattiga
människor äro intagna. På den punkten äro vi ju alla överens, även herr
Hallén, och jag tar fasta på vad han sade i fjol, nämligen »att vi böra alla
sätta en heder i att låta dessa fattiga vara i fred». I dag har man sagt: låt de
gamla, de bortdöende åldringarna vara i fred. Ja, kunna vi vara överens örn
den saken, då är jag inte rädd för fattigvårdsstreckets avskaffande. Då jag
nu här kommer fram till att jag kan gå med på utskottets hemställan, så är
det dock under den förhoppningen, att vi som vilja värna örn demokratien
också på den punkten söka handla så, att vi icke draga löje över densamma
genom att släpa fram till valurnorna människor som själsligt sett äro så beskaffade,
att de icke kunna bilda sig en mening om politiska ting, hur mycket
undervisning de än få. Kunna vi komma överens om här att låta dessa människor
vara i fred för agitation, då tycker jag, att fattigvårds strecket är en
alldeles för liten fråga att göra stort nummer av.

Vad sedan gäller konkursstrecket har jag aldrig kunnat ha den uppfattningen,
att detta streck i och för sig har haft någon reell innebörd principiellt
sett. Herr Hallén har för övrigt redan här i dag pekat på den saken, och jag
skall icke gå närmare in på den.

Nu sade herr Thorell i sitt anförande, att det är av nöden, att vi hålla samman
och att vi inte från de särskilda partiernas sida vidtaga något som leder
till att det skulle gå illa med samlingsregerandet, och på den punkten är jag
alldeles överens med herr Thorell. Ty, örn avskaffandet av dessa streck kan
leda dithän, att vi icke kunde hålla samman längre, då skulle jag sannerligen
icke våga rösta på utskottets förslag, men jag kan ingalunda tro, att detta
skall bli förhållandet. Denna fråga är, synes det mig, alldeles för liten för att
man skall behöva betrakta den ur dessa aspekter.

Nu vill jag till slut säga, att då herr Hallén var inne på kapitlet om denna
frågas jämförbarhet med en annan fråga, som har förts fram från folkpartiets
sida, då tycker jag nog, att dessa frågor icke äro precis jämförbara. Det är
dock en väsentlig skillnad dem emellan, ty den fråga som herr Hallén syftade
på avser något som kommit till under kristiden och som man nu vill ha möjlighet
att få bort, medan den här föreliggande frågan däremot är en gammal
tvistefråga.

Nu sades det llän nyss av någon talare, att en viss tidning givit en invit åt
folkpartiet, att det skulle kunna gå på en annan linje än reservanternas. Det
kan då möjligen misstänkas, att det är på grund av denna invit som jag nu
vågat uppträda och tala för utskottets linje. Jag vill då säga, att örn jag skulle
ta inviter från den där tidningen, så stöde jag icke här i dag. Jag är emellertid
inte så våldsamt känslig för vad tidningarna säga här i landet. Jag tycker,
att de gärna kunna få skriva och gruffa på oss ibland. Det kanske bara gör
gott. Men i fråga örn inställningen till denna fråga har jag för min del sökt
att komma fram till en saklig .ståndpunkt utan några som helst inviter, och
då har jag funnit, att denna sak är alldeles för obetydlig för att vi i fortsättningen
skola hålla på och gräla örn den. Örn socialdemokraterna nu anse, att
denna sak är så viktig, att den bör genomföras redan i år, så har jag icke mod
att säga, att den är så pass viktig ur andra synpunkter, att vi därför skola
säga nej.

Med anledning av vad jag här anfört, ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr Fast: Herr talman! Efter vad som förekommit i denna debatt kunna
vi nog i fortsättningen fatta oss ganska kort. Andre vice talmannens sympatiska
framträdande i denna fråga innebar kanske för vissa av kammarens le -

Nr 10.

Onsdagen den 13 mars 1944 fm.

Ändrad lydelse av § 16 riksdagsordningen. (Forts.)
damöter en överraskning, och jag har givetvis ingen anledning att taga upp
någon polemik i fråga om hans anförande. Möjligen vill jag på en enda punkt
redan nu anmäla en avvikande mening, och det är, när han redan nu liksom
ville skaffa sig garantier för att man icke i ett annat sammanhang skulle röra
vid skattestrecket. Jag tror, att de humanitära och sociala skäl som påverkat
andre vice talmannen i den nu föreliggande frågan äro oerhört mycket starkare,
när vi komma till denna andra fråga, icke minst i dessa konjunktur fluktuerande
tider, då man ju inte vid en tidpunkt vet, hur det för stora grupper av
medborgare kommer att ställa sig under den efterföljande tiden. Men den dagen
den sorgen; det bekymret få vi ta vid det tillfället. Jag har emellertid
redan nu velat säga, att jag har en annan uppfattning än herr andre vice talmannen
på denna punkt.

I övrigt kan man säga, att denna diskussion i ett avseende är litet förvirrande.
Jag har sökt att mycket noggrant följa med min vän herr Thorells anförande
här, när han uppträdde som talesman för reservanterna. Örn jag inte
hörde fel, hade han vid icke mindre än två tillfällen uttalanden örn att detta
var en mycket liten fråga. Herr andre vice talmannnen har sedan utan vidare
sagt, att det var en alltför liten fråga för att man skulle låta den få den stora
politiska betydelse, som man här varit inne på. Jag lyssnade mycket noggrant
till högerpartiets ledares deklaration i denna fråga, och åtminstone vid ett
tillfälle framhöll han ganska starkt, att detta var en mycket liten fråga. Men
om det sålunda hittills råder en enhällig uppfattning i denna kammare örn att
denna fråga är en liten, hur kan den då få de stora politiska konsekvenser, som
man liksom varit framme och snuddat vid? Då är det väl ändå ganska klart,
att den måste anses tillhöra de frågor, där man tycker att det är ganska naturligt,
att riksdagen har rörelsefrihet. Jag vill i detta fall säga, att jag kanske
i någon mån är av litet annan mening än den, som herr andre vice talmannen
gjorde sig till talesman för. Vid en jämförelse mellan denna fråga och den
fråga, som har bragts på tal genom folkpartiets motion, måste jag säga, att
den politiska innebörden ju är en helt annan men detta till förmån för den
fråga, som vi behandla i dag. Ty i folkpartiets motion beröres regeringens politik
under de gångna tre—fyra åren. Detta måste ju givetvis på visst sätt innebära
en klandertalan över den politik som förts, i varje fall så till vida, att
man kräver en snabb ändring av den förda politiken. Om man sålunda vill
säga, att vi måste hålla ihop både i regering och riksdag, borde man i detta
sammanhang säga, att den berörda frågan ligger närmare till att giva en
sådan aspekt än den som nu behandlas.

Men, herr talman, jag hyser den bestämda uppfattningen, att denna, motion
icke alls har eller bör ha något att göra med sammanhållningen i regering och
riksdag. Ty vart skall det taga vägen, om riksdagens rörelsefrihet skulle till
den grad kringskäras, att man ej skulle kunna få fram frågor, som ha betecknats
som synnerligen små? Man har många gånger förmenat, att under samlingsregeringens
tid har riksdagen icke kunnat hävda sig; detta har framförts
icke minst från den borgerliga sidan. Man kan dock å ena sidan icke kräva,
att riksdagen skall hävda sig och taga initiativ, men å andra sidan varje gång,
som initiativ tages, säga: nu är ni ute på oriktiga vägar och obehöriga områden;
detta kränker den överenskommelse, som träffades, när samlingsregeringen
kom till. Jag vill säga, att ingenting är farligare för sammanhållningen inom
både regeringen, samlingspartierna och riksdagen än att vi ständigt och
jämt tala örn detta samarbete. Jag tror alls icke, att det är^hotat av vare sig
denna motion eller folkpartiets motion. Det beror helt och hållet på annat och
icke minst på trivseln mellan partierna och medborgarna. Det behöver icke få
något som helst samband med den fråga, som nu föreligger.

On&dagen den 15 mars 1944 fm.

Nr 10.

Ändrad lydelse av § 16 riksdagsordningen. (Forts.)

Vad sedan i övrigt gäller vad som kan behöva sägas i sakfrågan vill jag
framhålla en sak. Det är nämligen det, att fattigvårdsstrecket måste ses mot
bakgrunden av utvecklingen av de sociala hjälpformerna. Tidigare var det ju
så, att det var fattigvården som var den enda egentliga hjälpformen för människor,
som voro fattiga eller behövde omhändertagas. Men undan för undan
som vår sociallagstiftning byggts ut och icke minst efter de skisser, som föreligga
i socialvårdskommitténs betänkande, har det varit samhällets strävan
att hjälpa människorna under ålderdomens dagar, då de icke kunna taga hand
örn sig själva eller råkat ut för sociala olyckor, på annat sätt än genom fattigvård.
Fattigvården har blivit den sista hjälpformen, då andra ej kunna tilllämpas.
Men, mina damer och herrar, då måste vi väl ändå se fattigstrecket ur
en annan synvinkel än tidigare. Det blir frågan örn hur man handlar i olika
kommuner. I många kommuner tages en låg avgift av inackorderingarna i ålderdomshemmen,
så att folkpensionen räcker till att betala den. I andra kommuner
har man kommunala pensionstillskott, och det räcker fullt ut att betala
detta. Där få de fattiga rösträtt. I sådana kommuner åter, där man driver en
hårdare socialpolitik, få de icke rösträtt. Men i alla fall, där det gäller omhändertagande
av personer i andra former än enligt fattigvårdslagen, är det icke
fråga örn att låta fattigvårdsstrecket omfatta även dem. Då förhållandena
äro sådana böra vi hålla oss till verkligheten och vara tacksamma för den utveckling,
som ägt rum. Yi få icke låta fattigvården spela samma roll som tidigare
i det svenska folkets liv. Jag tycker, att man borde beakta detta, nålman
talar örn fattigvårdsstrecket. :

Vad beträffar agitationen bland de gamla, spelar den ju samma roll, örn
den föres i ett pensionärshem eller i ett ålderdomshem eller någon annan social
inrättning, där man tagit hand örn de gamla, eller hos gamla, som omhändertagits
av barn eller anhöriga. Det blir lika osympatiskt i alla fall. Jag
hyser den kanske något sangviniska uppfattningen, att här kunna vi visserligen
icke skapa hundraprocentiga garantier för att icke något ofog skall bedrivas
— ty det är omöjligt — men man kan komma mycket långt genom överenskommelser
mellan partierna att icke bedriva en obehörig och otrevlig propaganda
vare sig på ålderdomshemmen eller andra hem, som hysa gamla, vilka
ej kunna taga vara på sig själva.

Utöver vad som sagts i fråga om konkursstrecket -—- alla synas ju vara
överens om, att det är en omodern tillställning — vill jag i anslutning till vad
herr Hallén nyss anförde säga, att det är icke bara de, som träda i konkurs efter
det röstlängden justerats, som ha rösträtt, utan det är alla de, som råkat
i konkurs under valperioden men fått konkursen avskriven vid första rättegångstillfället.
Det är icke flera som drabbas av detta streck än de, vilkas
konkurs är ouppgjord då röstlängden uppgöres. Det gör, att antalet minskas
till en bråkdel. Strecket fyller ingen funktion i fråga om vare sig bestraffning
eller uppfostran, eftersom man ej bryr sig örn dem, som varit i konkurs under
valperioden. När de båda ifrågavarande strecken verka på detta orimliga
sätt, vittnar det om, att de icke fylla ens den funktion, som man från reservanternas
sida avsett, att dessa streck skola fylla. Låt oss vara överens örn att
rensa ut på den politiska sidan de återstående strecken och få klara och rediga
linjer, så att medborgarna kunna säga, att de ha hel och full rösträtt! Därmed
slipper man även det besvär, som är förenat med uppehållandet av dessa streck.
Det var en annan sak då man hade ett litet antal röstande. Då måste ett tiotusental
nya väljare ha en viss politisk betydelse. Med den stora väljarkår,
som vi för närvarande ha, försvinna dessa nytillträdande medborgare, som fått
rösträtt, och spela ingen som helst politisk roll.

Det finnes icke den ringaste politiska spekulation från socialdemokraternas

Nr 10.

Onsdagen den 13 mars 1944 fm.

''Ändrad lydelse av § 16 riksdagsordningen. (Forts.)
sida, då vi intaga vår ståndpunkt. Vi äro tämligen övertygade, att i det avseendet
det kanske är andra partier, som få större fördelar än vi, men det är
ingenting av intresse för oss.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Thorell erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Herr Fast sade, att jag vid två olika tillfällen och även andra från
vårt håll framhållit, att detta är en liten fråga. Det är alldeles riktigt. Han
ville därmed göra gällande, att den icke skulle få inverkan på samlingsregeringens
samarbete. Jag säde icke bara detta, herr Fast, utan jag säde, att
denna fråga tillsammans med andra frågor, som kommit från socialdemokratiskt
håll, kan giva en sådan påfrestning.

Sedan ha utskottets ordförande, herr andre vice talmannen, herr Fast och
andra önskat, att det icke skulle förekomma agitation bland de gamla. Det
har talats väldigt vackert örn detta. Jag är fullt överens med de ärade talarna
örn detta önskemål. Man har talat örn att träffa en överenskommelse.
Vi kunna träffa en överenskommelse oss emellan och hålla den — även ombudsmännen,
bär någon sagt, kunde tagas med. Men vad har det för betydelse
ute i kommunerna landet runt? Icke ett dugg! Folket från de olika partierna
kommer där att handla precis som det gjort tidigare.

Det säkraste sättet att åt de gamla bevara det lugn, som det tycks vara
fullständig enighet örn i denna kammare, är, herr talman, att följa reservanterna
och avslå utskottets hemställan.

Härefter anförde:

Herr Mosesson: Herr talman! Varje gång jag i konstitutionsutskottet deltagit
i behandlingen av den fråga, som nu är före, bär jag sagt, att jag vill
biträda varje förslag, som är möjligt att realisera och som leder till att vi
kunna få bort den skönhetsfläck på vårt valarbete, som ligger däri, att man
kommer släpande med gamla, orkeslösa och omdömeslösa människor till valurnorna
och pekar för dem, hur de skola förfara. Nu är det ju tyvärr icke
möjligt för oss att förhindra, att enskilda personer komma med sina släktingar
eller dem, som de ha i sin vård, ehuru dessa borde vara borta från sådant.
De leva ju i minnen, dessa människor, och valet avser ju icke vad som varit
utan framtiden.

Det ligger emellertid till på det sättet i denna lilla fråga —• och det är
skälet till att jag önskar yttra mig — att här skall man på sätt och vis föra
fram under det allmännasi hägn sådant, som jag och, jag förmodar, vi alla
reagera mot och som sker i det enskilda, där man kommer med sina skröpliga
och orkeslösa gamla. Eftersom vi här ha någonting, som jag vill ha bort, vill
jag icke vara med örn ett plus till sådant, som jag önskar avlägsnat från vårt
offentliga liv.

Därtill kommer det andra, som herrar Hallén och Fast och jag varit med
örn att säga tidigare: Jag menar, att vi kunna vänta med detta tills socialvårdskommittén
kommit med sitt förslag. Denna fråga är icke alls stor, och
vi äro väl på det klara med, att dessa människor icke på något sätt förändra
den politiska aspekten i vårt land. Vi reservanter äro också väl medvetna
därom, att det är möjligt för dem, som ha annan uppfattning än vi, att föra
denna fråga igenom. Men det har i varje fall icke synts oss rätt att gå ifrån
vad vi härvidlag anse vara det principiellt riktiga, i all synnerhet som ju en
överenskommelse har träffats att skjuta på dessa frågor.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Onsdagen den 15 mars 1944 fm.

Nr 10.

Ändrad lydelse av § 16 riksdag sordningen. (Forts.)

Herr Vougt: Herr talman! Jag föranleddes att begära ordet när herr Skoglund
i Doverstorp riktade anmärkningsvärt skarpa förebråelser gentemot den
grupp jag här representerar. Han ställde en direkt fråga, som bör ha ett svar.

Jag vill först och främst, eftersom statsministern icke haft tillfälle att
bemöta herr Skoglunds kritik, som för hans del gällde vissa motsättningar
mellan vad han sade i fjol och vad han sade i år, säga, att jag omöjligen
kunde uppfatta statsministerns yttrande på detta sätt. Jag tycker icke, att
det är någon som helst motsättning mellan vad statsministern för regeringens
del framhöll i fjol, nämligen att någon proposition icke var att räkna med,
och hans påpekande, att örn riksdagen nu fattar ett positivt beslut är det
någonting, som regeringen i sin tur måste taga hänsyn till. Det är klart, att
det är en öppen fråga, i vad mån motståndarna i regeringen taga hänsyn till
detta. Så fattade jag hans uttalande, och jag tycker, att det är helt rimligt.

Herr Skoglund riktade emellertid till oss frågan, huruvida vi icke värdesätta
sammanhållningen mera än att vi vilja driva fram en sådan här fråga
till sin spets. Jag skall till det svara: Jo, vi äro fullt beredda att fortsätta
sammanhållningen. Vi äro beredda att göra de nödvändiga jämkningar som
krävas för sammanhållningen. Men vi ha å andra sidan icke något som helst
skäl — framför allt med tanke på den benägenhet andra partier ofta ha att
gå sina egna vägar och för övrigt också alldeles oavsett detta — att skjuta
undan en saklig ståndpunkt, vars genomförande såvitt vi kunna förstå ej kan
vara till förfång för någon annan. Det förefaller som örn herr Skoglund hade
en något mekanisk uppfattning av sammanhållningens innebörd och som örn
han skulle fatta den som örn den vore ett slags utbyte av eftergifter för att
hålla ihop en samlingsregering. Jag har aldrig sett saken på det sättet, utan
jag har sett det så, att partierna inom den svenska demokratien äro ense om
vissa väsentliga ting, som vi arbeta för under de svåra krigsåren i landets intresse,
och att partierna i den mån som enigheten kräver det följaktligen underordna
sina egna önskemål under det allmännas bästa. Men jag kan omöjligen
se, att detta är en fråga som vi från vår utgångspunkt icke ha- rätt att
aktualisera.

Socialdemokratien har här en gammal ståndpunkt, som sakligt väl låter sig
motivera. Det har redan i debatten syftats på den diskussion i pressen, som
förts kring detta spörsmål. Jag erinrar mig, att det var en tidning i Norrland,
som, när den tog del av folkpartiets anslutning till reservationen, yttrade,
att här hade bestämt reservanterna hoppat i galen tunna, och som därvid
utgick från en parallellitet med folkpartiets initiativ i tryckfrihetsfrågan.
Såvitt jag kan förstå är denna likhet så fullständig, att jag mycket väl inser,
att man från frisinnat håll är mycket betänksam inför reservanternas ståndpunkt.

Jag fäste mig också vid, att herr Mosesson, när han motiverade sin ståndpunkt
nyss, icke återgav den tankegång, som finnes utskriven i reservationen,
utan uttalade sina betänkligheter mot borttagande av fattigvårdsstrecket,
enär han befarade att man skulle påverka de gamla i ålderdomshemmen vid
valen. Jag kan för min del omöjligt se annat än att när folkpartiet aktualiserat
tryckfrihetsfrågan och folkpartiet är berett, som jag förmodar, att i
fortsättningen tillsammans med oss genomföra förberedande grundlagsändringar
i tryckfrihetsfrågan, har partiet tagit en ståndpunkt, som icke överensstämmer
med den som folkpartiets reservanter anmält i samband med detta
ärende.

Därutöver vill jag endast säga herr Skoglund, att jag tror, att det skulle
vara mest betänkligt för högern själv, om han i dag övertygade oss om att

Andra kammarens protokoll 194Jr Nr JO. 3

Nr 10.

Onsdagen den 15 mars 1944 fin.

Ändrad lydelse av § 16 riksdagsordningen. (Forts.)
vi i sammanhållningens intresse borde avstå från att hävda vår sakliga ståndpunkt
i detta fall. Det är säkerligen ett vitalt intresse för samtliga partier,
kanske också ett intresse, som berör riksdagens ställning gentemot regeringen,
att den socialdemokratiska ståndpunkten icke prutas av genom de förebråelser
man riktat till oss och de vädjanden man också gjort.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Hall: Herr talman! Jag skall icke syssla med frågans politiska sida.
Den får väl anses uppklarad efter statsministerns deklaration och de repliker,
som växlats. Jag nöjer mig med att konstatera, att vi, som väckt motionen,
läst rätt i den statsministerns deklaration, som avgavs i fjol, medan reservanterna
läst fullständigt fel. Det kan räcka med dessa konstateranden.

Det är en del andra synpunkter, som emellertid spelat en viss roll i debatten
och som jag skulle vilja beröra. Herr andre vice talmannen var inne på
frågan örn skattestrecket, vilken i fjol prövats av riksdagen så till vida att
riksdagen begärt förslag örn att även skattestrecket skulle avskaffas. Anledningen
till att vi ej ha tagit upp denna sak i år är ju att skattestrecket icke
finnes inskrivet i grundlagen. Det berör alltså icke riksdagsvallagen utan det
har avseende uteslutande på de kommunala vallagarna. Yi ha resonerat på
det sättet, att dem hinna vi alltid med att reformera ändå före nästkommande
kommunala val. Men örn man skall kunna fatta ett beslut beträffande riksdagsvallagen,
som kan komma i tillämpning tidigare än vid 1952 års andrakammarval,
så är det nödvändigt att denna riksdag flyttar ut dessa bestämmelser
ur grundlagen. Det är därför det är angeläget att få saken till behandling
i år. Jag är tacksam för att utskottet hållit stilen från i fjol och
tillstyrkt våra motioner.

En annan sak, som också på något oförklarligt sätt kommit att spöka i många
av de anföranden, som hållits, är den frid man skulle ha på ålderdomshemmen
under nuvarande förhållanden och den oro, som skulle uppkomma, sedan
man reformerat vallagen. Jag beklagar, örn ärendet skulle avgöras under så
fullkomligt osakkunniga antaganden. Veta icke de, som uttala sig på det sättet,
att ett betydande antal av dem, som vistas på ålderdomshemmen, redan nu har
rösträtt, och att det alltså finnes förutsättningar för en valagitation på ålderdomshemmen,
örn någon vill syssla med sådan agitation. Gång efter annan
har jag fått höra rykten örn att det på det eller det ålderdomshemmet skulle
bedrivas propaganda under osmakliga former. Varje gång har jag samvetsgrant
satt i gång en vidlyftig undersökning, men det har städse visat sig, att
ryktet ljugit. Så förhåller det sig med detta prat. Det finns intet anständigt
politiskt parti i detta land, som icke låter människorna på ålderdomshemmen
vara i fred. Jag är angelägen att säga ifrån, att dessa indirekta beskyllningar
mot partiernas ombudsmän äro ovederhäftiga. Örn det är något, som man
från de politiska ledarnas sida varit angelägen örn, så har det varit att inskärpa
hos dem, som skola medverka vid valen, att de böra gå försiktigt fram,
sköta sig ordentligt och icke oroa människor, som vilja vara i fred. Det är
sannerligen icke de politiska partiernas ombudsmän, som gjort denna fråga
till en fråga örn lugn och ro på ålderdomshemmen. För oss ha pensionärerna
alltid fått vara i fred. De, som nu yttrat sig på denna punkt, skulle utan
tvivel ha nytta av att få i praktiken något närmare syssla med dessa ting.
Örn de finge tillfälle därtill, så skulle de icke bliva fullt så tvärsäkra i sina
uttalanden. Antag, att det kommer ett par gubbar ifrån ålderdomshemmet i
Västerås ned till arbetarpartiets valbyrå och be att få var sin valsedel, därför
att de skola gå och rösta. Menar man verkligen, att jag borde neka dem detta?
Det händer regelmässigt någon gång vid varje val, och ofta säga gubbarna:

Onsdagen den 15 mars 1944 fm.

Nr 10.

Ändrad lydelse av § 16 riksdagsordningen. (Forts.)
det är några fler där uppe på hemmet, som ha rösträtt, kunna vi icke få hämta
valsedlar åt dem också? Bör man neka dem det? Jag skulle tro, att man icke
bör neka dem att taga med sig valsedlar. Örn människor av ekonomiska orsaker
hamnat på ålderdomshem men ändå lia kvar ett politiskt intresse, böra de väl
få begagna sin rösträtt. Det finns, såvitt jag vet, icke något hållbart socialt
eller politiskt skäl, som skulle kunna tala för att nian borde förhindra dem
att utöva en medborgarrätt, som de alltid förut utövat. De ha gjort sitt dagsverke

i livet. Att de nu åtnjuta pension under andra former än de, som varit anställda i

allmän tjänst, bör ju rimligen icke beröva dem rätten att utöva sin medborgarrätt
under samma förutsättningar som andra medborgare. I praktiken är det, örn
man så vill, en känslosak. Man skall icke lägga sig i, hur gamlingarna göra.
Man skall överhuvudtaget icke försöka att påverka dem eller utnyttja dem,
det är jag mycket angelägen örn att inskärpa. Det skulle aldrig falla mig in
att skicka vallitteratur eller dylikt till ett ålderdomshem. Men man skall heller
icke försöka att förhindra åldringarnas politiska intresse att taga sig uttryck.
Därmed tror jag nog, att det viktigaste i den här saken är sagt. De politiska
partierna ha givetvis inga utsikter att skörda någon vinst, och de ha heller
icke att befara jågon förlust genom att den föreslagna reformen genomföres.
Det gäller bortåt 40 000 personer. Antagligen kommer högst 1/10 av dem att
rösta, och de röstande komma att dela upp sig på partierna. Deras valdeltagande
kommer naturligtvis icke att ha någon inverkan på valets utgång, men
det är utan tvivel rättvist, att man icke förhindrar dem, som så önska, att
rösta. Herr Mosesson har varit inne på tanken att skicka hela detta ärende till
socialvardskommittén. Jag måste ju beteckna den meningen som lika verklighetsfrämmande
som allt talet om propaganda på åldersdomshemmen. Örn socialvårdens
folk överhuvudtaget har någon önskan i denna fråga, så är det att
icke behöva taga befattning^ med en lagstiftning, som diskrediterar fattigvardén.
. En av de stora svårigheterna pa soeiallagstiftningens område är,
att fattigvården betraktas som en mindervärdig hjälpform. Man vill icke ha
fattigvård, sa länge man har någon möjlighet att få annan socialhjälp. Här
1 riksdagen haji varit så föga omdömesgilla, att vi alltjämt bibehållit en lagstiftning
av sådan beskaffenhet, att på den, som åtnjutit fattigvård, sättes
en fitä^pel av ovärdighet. Hur kan man begära, att fattigvården någonsin
skall fa något anseende, om man berövar de människor, som ha tagit emot
fattigvård, vanlig enkel medborgarrätt? När vi för någon vecka sedan hade
\allagarna
Vi tillåta straffångar, som ha gjort sig skyldiga till grova brott, att rösta,
men de, som ha gjort sig skyldiga till »brottet» att hamna på ålderdomshem,
la icke rösta. Det finns på detta område också åtskilliga praktiska skäl, som
tala lör att man bör skrida till en storstädning beträffande vallagarnas rösträttsbestämmelser.
Jag skall återkomma till den saken, sedan denna grundlagsändring
väl blivit slutgiltigt genomförd. Hur går det till, när man skall upprätta
en röstlängd? Jo, först skall namnlängden göras i ordning och skickas
till häradssknvaren, men det räcker icke med det, utan sedan skall domliavanden
i orten höras. Han skall tala örn, vilka som befinna sig i omyndighets- eller
konkurstillstånd. Sedan skall man till varenda fattigvårdsstyrelse skicka ut
en begäran örn uppgift på deni, som äro intagna pa, ålderdomshemmet eller
eljest åtnjuta varaktig försörjning. Hundratals blanketter skola singla mellan
olika myndigheter för att möjliggöra en så enkel operation som upprättandet
av en röstlängd. Man täger ingen hänsyn till, hur mycket det kostar i tid,
arbete och blanketter, bara man får tillfredsställa sin nyckfulla önskan att ha
tillräckligt krångliga rösträttsbestämmelser. Ha vi icke annat att göra än att
plottra mod sådant, som förstör tid och pengar och som ändå icke åstad -

Nr 10.

Onsdagen den 15 mars 1944 fm.

Ändrad lydelse av § 16 riksdagsordningen. (Forts.)
kommer elen ordning, lagen åsyftar? Hur går det till, när fattigvårdsstyrelserna
årligen lämna svar till häradsskrivarna? Ja, det beror alldeles på respektive
fattigvårdstyrelseordförandes omdöme. År 1939, när jag väckte en motion
i detta ärende, så anförde jag ett exempel från en västmanlandssocken. Där
hade fattigvårdstyrelsens ordförande utan vidare meddelat, att det icke funnes
någon, som vöre omhändertagen för varaktig försörjning. Alla, som bodde på
ålderdomshemmet, hade folkpension eller andra egna inkomster och betalade
alltså för sig. Fattigvårdsstyrelsens ordförande betraktade dem därför såsom
icke försörjda av kommunen. Häradsskrivaren var emellertid icke nöjd med
det lämnade beskedet, utan han begärde alf få veta, vilka som voro intagna
på ålderdomshemmet. Han fick också en lista på dessa och antecknade därefter
för dem alla i röstlängden »icke röstberättigad». Det var naturligtvis
fel. Häradsskrivarens beslut överklagades i samtliga fäll hos valnämnden, och
allesammans fingo som sig borde rösträtt. Det var ju gott och väl, men vi hade
fått lov att avlåta cirka hundra skrivelser för att de trettio personer, som det
rörde sig om, skulle få en rösträtt, som de varit berättigade att få utan vidare.
Örn herrarna önska bilda sig en föreställning örn, hur förvirrade förhållanden,
som nu råda på detta område, kunna herrarna gå ut i riksdagsbiblioteket och
slå upp en handbok i kommunalkunskap, som bekostats av Stockholms stad.
Där har en herre, som tituleras professor, givit, uttryck åt den häpnadsväckande
meningen, att kommunalt pensionstillskott är att betrakta som fattigvård,
och det fastän riksdagen uttryckligen beslutat, att kommunalt pensionstillskott
icke skall betraktas örn fattigvård. Denna handbok åberopas nu som
auktoritativ. Skriv för nöjes skull till landskommunernas förbund eller till
svenska stadsförbundet och begär ett besked örn, hur bestämmelserna örn fattigvårdsstreck
skola tolkas, så få ni ett referat av vad herr professorn skrivit.
Hans statsrättsliga idiotism serveras alltså som en auktoriserad uttolkning
av vad riksdagen beslutat. Örn man får fortsätta, på det sättet, så komma
hithörande bestämmelser att bliva föremål för de mest orimliga tolkningar.
De komma att tolkas på olika sätt inom olika län och inom olika kommuner
av samma län. Respektive uttolkare komma att kunna åberopa sig på en skara
s. k. auktoriteter, som dessvärre tack vare sina titlar ha utsikter att bliva
trodda i vicia kretsar. De, som icke förstå, att under sådana förhållanden en
verklig städning är nödvändig beträffande våra vallagar, ha icke förstått
någonting av det, som i detta sammanhang är det väsentliga. Det bör ju ändå
vara på det sättet, att valnämndsordförandena ute i landet, fattigvårdsstyrelseordförandena
med flera myndigheter böra kunna lämna ett klart besked. För
närvarande kunna de icke göra detta därför att tolkningen av våra rösträttsbestämmelser
blivit så förvirrad, att det icke finnes någon ute i landet, som
längre hittar i vallagarna. Jag tror, herr talman, att det sagda kan räcka
som skäl för att riksdagen nu skrider till det betydelsefulla beslutet att utplåna
den skamfläck på vår lagstiftning, som kallas fattigvårdstrecket.

Herr Skoglund i Doverstorp, som nu på begäran erhöll ordet för kort genmäle,
yttrade: Herr talman! Herr Vougt ansåg, att jag hade en något mekanisk
uppfattning örn vad sammanhållningen innebure. Jag tror, att herr Vougt
under de år, som samlingsregeringen suttit vid makten, haft en betydligt riktigare
uppfattning örn vad sammanhållningen inneburit, än den, herr Vougt
nyss givit uttryck för. Han talade örn sakliga uppfattningar, som icke finge
undertryckas. Det är väl många gånger en bedömningsfråga, det gäller. Herr
Vougt, förmodar jag, anser, att exempelvis vad som står i det socialdemokratiska
partiets program är sakligt riktigt, men ändå vilja vi bestämt undanbe
oss att detta program förverkligas under den tid, samlingsregeringen sitter.

Onsdagen den 15 mars 1944 fm.

Nr 10.

Ändrad lydelse av § 16 riksdagsordningen. (Forts.)
Det laar, såvitt jag vet, herr Vougt hittills funnit sig i. Om vi skola kunna
hålla samman, oell örn regeringen skall kunna sitta kvar, är det helt enkelt
nödvändigt, att vi för att under en särdeles påfrestande tid kunna lösa stora
och för landet viktiga uppgifter avstå från att förfäkta personliga intressen
eller gruppintressen. Vi få uppskjuta sådana frågor till en senare tidpunkt.

Herr andre vice talmannen Carlström erhöll jämväl på begäran ordet för
kort genmäle och anförde: Herr talman! Herr Hall sökte »bortjustera» riskerna
för att agitationen på ålderdomshemmen kunde få en osympatisk karaktär,
Jag framhöll, att en av de anledningar, som gjort mig en smula tveksam, var
just fruktan för sådan agitation. Jag tror icke, att de socialdemokratiska
ombudsmännen springa omkring på anstalterna och agitera, men, herr Hall,
i valtider finns det flera arbetare i vingården. Vid 1936 års val var en sådan
i min hemort ute och intalade en åldring, som hade rösträtt, att örn han icke
röstade med ett visst parti, så riskerade han att icke få någon folkpension.
Det var en agitation av enklaste slag, men sådan agitation biter ibland. Jag
är rädd för att det finns flera, som använda sådana metoder, när det gäller
de gamla. Därför borde herr Hall kunna instämma med oss däri, att man bör
göra allt vad man kan för att avhålla våra valmakare och andra underhuggare
från att inrikta sig på agitation bland dessa gamlingar.

Herr Vougt, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle, yttrade:
Herr talman! Jag uttryckte mig nog inte så enkelt, att detta är en sakligt riktig
ståndpunkt, utan jag sade, att det är vår gamla ståndpunkt, som vi sakligt
kunna försvara. Det är ingen politisk fråga, såvida man inte vill göra gällande,
att alla frågor, som gälla reformer inom demokratiens ram, äro politiska
frågor. Jag tycker icke, att herr Skoglund borde ha så förfärligt svårt
att förstå, vad jag menade. Vidare sade herr Skoglund, att han med hänsyn
till det samarbete, som bedrivits under de gångna åren, känt sig något förvånad
över den ståndpunkt, jag intagit i dag. Jag upprepar, att jag tror, att
vi göra högern en tjänst genom att icke taga hänsyn till högerns vädjan i detta
sammanhang.

Härefter anförde:

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Herr Vougt sade, att det förelåge
en fullständig parallellitet mellan denna fråga och den, som beröres i folkpartiets
motion angående tryckfriheten. Det är möjligt, att man kan ha olika
uppfattningar örn, huruvida det finns någon parallellitet alls emellan dessa
frågor. Det låter jag vara osagt, men någon fullständig parallellitet mellan
en gammal tvistefråga, som har funnits långt före denna regerings tillkomst,
och en fråga, som uppkommit under regeringens tillvaro, kan väl icke gärna
föreligga. Det tycker jag man skulle kunna vara överens om, oavsett vilken
uppfattning man i övrigt har i själva sakfrågan. Det har sagts, att det är en
liten fråga, som nu diskuteras, och det tycker jag också, att det är. I fall
man ser saken ifrån samhällskonstruktiv synpunkt, så är det en liten fråga,
men det är ju dock en fråga örn medborgarrätt, och i en sådan fråga ingå
enligt min mening även moment, som man icke kan bedöma enbart kvantitativt.
Det är litet mera känsligt än så, och jag tycker det är så mycket
värre som det här icke är fråga örn att giva människor rösträtt, utan i själva
verket är fråga om att i vissa fall beröva människor den rösträtt, som de förut
under ett helt liv ha haft, och som de naturligtvis förvaltat, den ene väl, den
andre illa. Det gäller, om man i två speciella fall skall taga ifrån medborgarna
deras rösträtt. Man bär väl menat, att dessa streck skulle vara ett slags
ordentlighetsstreck. Man har ansett, att den. som icke kunde taga vara på sig

Nr 10.

Onsdagen den 15 mars 1944 fm.

Ändrad lydelse av § 16 riksdagsordningen. (Forts.)
själv och sitt borde förlora sin rösträtt. Varje människa vet emellertid, att
dessa bestämmelser fungera ytterst ojämnt såsom ordentlighetsstreck. Det
finns skötsamma, ordentliga människor, som kunna råka ut för att göra konkurs
eller för att nödgas anlita fattigvården, men det finns många andra, som
Skött sig tämligen illa, men som aldrig måst göra konkurs eller falla det allmänna
till last. Ja, det finns t. o. m. människor, som lyckats undvika att
göra konkurs eller att begära fattigvård just genom att sköta sig illa. Under
sådana förhållanden tycker jag icke, det finns någon anledning att hålla på
dessa s. k. ordentlighetsstreck. Det verkar helt enkelt orättvist. Det har, bland
annat under den här förda debatten omvittnats, att socialvårdens differentiering
och en otillfredsställande författningspolitik gjort det svårt att få någon
rätsida på det hela. Demokratiens framtid blir beroende av upplysning
och uppfostran av medborgarna, och för demokratiens framtida bestånd lär
tillvaron av dessa streck sakna betydelse.

Konstitutionsutskottets ordförande förklarade, att man från socialdemokratiskt
håll brinner av stridslust, när det gäller denna fråga. Det kan jag
icke påstå att jag för min del gör, och jag undrar nog, om man icke i det
fallet skurit till beredskapen litet större än nöden kräver. För att storma denna
murkna skans behöver man väl knappast mobilisera någon så brinnande
stridslust. Det kan ju kvitta i vilket sinnelag man röstar, men för min del
anser jag mig böra biträda utskottets förslag.

Herr Spångberg: Herr talman! Det har fällts ett uttryck här, som jag tagit
fasta på, nämligen att tiderna nu skulle vara sådana, att man icke borde syssla
med frågor som den föreliggande utan att man skall hålla samman. Bakom det
talet söker man hindra en liten reform som nu är fallet, då man även hänvisat
tili den deklaration, vilken regeringen som bekant avgivit. Man tycks emellertid
icke vara alldeles enig på den borgerliga sidan i sak, och då man icke är det
kan ju denna skyddsvall icke utgöra något större hinder i denna fråga än då
det gäller andra frågor, där det råder delade uppfattningar i riksdagen. Statsministern
har ju också visat att den tolkning, som reservanterna givit, är oriktig.
Emellertid tänkte jag närmast på hur man skall tolka detta uttrsmk att
tiderna äro sådana att man skall hålla samman. Ty under dessa svåra krigsår
har man väl ändå hållit samman rätt bra. Detta Ilar emellertid skett icke bara
här i riksdagen och inom regeringen utan hela vårt folk har hållit samman
under denna tid på sådant sätt att det med rätta kan sägas, att detta möjliggjort
den kraft, som i främsta rummet bidragit till att bevara vår fred, vår neutralitet
och vår frihet.

Örn man utgår från denna sammanhållning under de senaste åren, så är det
underligt att man vill belöna dem, som ha varit med örn denna tid, men som råkat
i konkurs eller måst anlita ålderdomshem med att beröva dem deras rösträtt.
Mina herrar, den som under beredskapstiden bott inom ett stort förlä-ggningsområde
och där träffat folk från olika samhällslager, arbetare, företagare,
hantverkare och andra, har iner än en gång hört en inkallad — åtminstone har
det varit fallet med mig — som sagt, att han haft det eller det företaget, en
rakstuga eller en bilverkstad eller något annat, men att han legat i beredskapstjänst
ett år eller så, under vilken tid han måst anlita ersättare eller måst slå
igen och nu icke vet hur framtiden kommer att gestalta sig, då den hjälp han
får av det allmänna icke är tillräckligt stor för att han skall kunna klara sig
undan konkurs i framtiden. Det är med andra ord möjligt att han på grund av
den insats han gjort under beredskapstiden dessa svåra år kommer att råka
i konkurs. Är det då rimligt, frågar jag, att man av den anledningen skall
beröva honom hans rösträtt? Det vore en belöning, som dåligt motsvarade den

Onsdagen den 15 mars 1944 fm.

Nr 10.

Ändrad lydelse av § 10 riksdagsordningen. (Forts.)
uppoffring lian gjort. Det är ju ett straff i stället för en belöning. Detsamma
är förhållandet med dem, som råkat hamna på ett ålderdomshem. Nu frågar
exempelvis herr Thorell: varför skall man ge dessa människor en rätt, som
de icke bett örn? Jag vill svara: man får icke se saken på det sättet. Man fråntar
ju i stället dessa människor en rätt, som de ägt. En person som på grund av
vidriga omständigheter råkat i konkurs eller hamnat på ett ålderdomshem,
berövar man den rätt hon dittilldags ägt. Därför är hela denna problemställning
att man skulle ge dessa människor en ny rättighet alldeles felaktig. Man
får gå ganska långt tillbaka i tiden för att finna en förklaring till hur rösträttsstrecket,
fattigvårdsstrecket etc. egentligen kommit till. Det hela är ingenting
annat än en kvarleva från den tid, då förmögenhetsförhållandena ensamt
bestämde vem som skulle lia rösträtt eller icke här i landet. Sedan ha en hel del
reformer kommit till undan för undan. Rösträtten har utvidgats genom att förmögenhetsförhållandena
blivit mindre och mindre bestämmande i detta hänseende,
men vi ha dock ett par kvarlevor från den tid, då förmögenheten ensamt
bestämde örn och i vilken utsträckning en människa skulle ha rösträtt.
Numera försöka vi i stället lägga upp en rösträtt efter människovärdet och
där penningen icke är bestämmande. Skall man nu ta ifrån gamla deras rösträtt
därför att de kommit in på ett ålderdomshem? Ty det är ju det som det är
fråga örn och icke om ett rösträttsstreck för de gamla. De finnas ju som varit
inne även på det resonemanget. Men det finns ingen möjlighet att tänka sig
ett ålderdomsstreck, ty åldern som sådan inträffar ju nu en gång så olika för olika
människor. Ibland kan en människa vara gammal vid 65 år och ibland relativt
ung även vid 80 år. Genom att beröva människor, som kommit upp i åldersskalan,
deras rösträtt skulle även högt uppsatta personer komma att drabbas, ja,
man skulle i det sammanhanget rent av kunna tala om majestätsbrott. Under sådana
förhållanden återstår såsom skäl endast den omständigheten att hon måste
anlita ett ålderdomshem. Men detta senare är väl i och för sig icke något
förnedrande. Det har väl aldrig varit meningen — i vart fall icke under de senaste
åren — att man skall betrakta ett ålderdomshem som en förnedringsinrättning.
Tvärtom ingå ju ålderdomshemmen som ett led i vår socialvård. Det
är ju fråga örn hem för dem, som icke kunna klara sig själva utan behöva
hjälp. Ålderdomshemmen borde därför betraktas såsom pensionärshem, där
människorna bo som pensionärer, sedan de blivit gamla och behöva stöd och
hjälp, när de stå ensamma. Så måste man val ändå betrakta dessa hem, detta i
synnerhet som där numera också bo pensionärer. Att vara pensionär är väl
ändå ingenting förnedrande. Många av oss få pension på ålderdomen. Vi ha en
sådan ställning, befattning eller tjänst i samhället, som är förenad med rätt till
pension, och vi anses icke vara mindervärdiga därför att vi motta pensionen.
På samma sätt är det ju med avseende på dem som ha ett arbete, som icke gör
vederbörande berättigad till pension utan bara till folkpension. Men därför har
väl vederbörande samma människovärde som en annan pensionär. Örn nu folkpensionen
är så liten att vederbörande icke kan försörja sig på den, bör han
väl därför icke berövas sin rösträtt. Det allmänna får väl i stället höja folkpensionen,
så att vederbörande beredes en människovärdig tillvaro. Ålderdomshemmet
som sådant ger icke heller åt vederbörande något mindervärdighetsbetyg
ty där intagas ju älven personer, sorn kunna betala för sig. Dessa pensionärer
behålla sin rösträtt. Men är det nu någon mening med ett system, som
innebär den klasskillnaden att medan den ene är intagen på ett ålderdomshem
för vård på egen bekostnad, har han rösträtt, medan den andre berövas
sin. Ett. sådant tillstånd kan bara vara till skada, och ju fortare det kommer
bort, dess bättre iir det. Vi fä därför hoppas att riksdagen kommer att anta det
förslag, som här föreligger, och upprepar detta beslut efter nästkommande val

Nr 10.

Onsdagen den 15 mars 1944 fm.

''Ändrad lydelse av § 16 riksdan sordningen. (Forts.)
samt att regeringen tar den konsekvens, som följer med riksdagens beslut, så
att detta, streck stryks ur våra rösträttsbestämmelser.

Herr Sefve: Herr talman! Man har här på flera håll funnit det besynnerligt,
att vissa talare i början av sitt anförande ansett, att detta var en ganska liten
fråga men sedan efter en stund tvärtom funnit, att det var en mycket stor
fråga. Jag tycker för min del icke, att denna skenbara motsägelse är så besynnerlig.
Det förhåller sig säkerligen på det sättet att denna fråga av principiella
skäl har varit stor och alltjämt är det för många. Emellertid är den
ganska liten, örn man bara tar hänsyn till antalet röster som det är fråga örn.
Man kan väl också anta, att den blir allt mindre ju längre de sociala reformerna
få verka.

Vad man på borgerligt håll under sådana förhållanden funnit ganska besynnerligt
har varit den omständigheten, att man från socialdemokratiskt håll
velat ta upp en fråga, som sedan gammalt varit principskiljande men numera
icke har så stor praktisk betydelse. Reservanterna i utskottet ha funnit ett
visst stöd för sin uppfattning i statsministerns anförande förra året i båda
kamrarna, men den tolkning av statsministerns anförande, som reservanterna
givit, har ju icke i dag riktigt godkänts av statsministern. Man får ju naturligtvis
säga, att en talare själv bäst bör veta vad han menat med vad han
sagt. Emellertid får man väl medge, att hans uttryck varit ganska otydliga,
eftersom de kunnat ge upphov till sådana missförstånd av reservanterna, som
ju ord för ord upprepat vad han sagt i frågan. Men förklaringen till detta
förhållande är kanske den, att han i sitt uttalande försökte tillfredsställa
tvenne olika uppfattningar.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå samt
bifall i stället till den vid utlåtandet fogade reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Thorell
begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller konstitutionsutskottets hemställan i
utskottets förevarande utlåtande nr 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för
ja-propositionen. Herr Hallén begärde emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.

Därvid avgåvos 128 ja och 61 nej, varjämte 4 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Onsdagen den 15 mars 1944 fm.

Nr 10.

§ 4.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 8, i anledning av väckt Motion angåmotion
angående utseende av suppleanter för stads-, kommunal-, municipal-ende utsfend*
oell kyrkofullmäktige. urfTstlT,

kommunal-,

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade: municipal och

kyrkofull Herr

Fast: Herr talman! Jag skall icke ta upp någon diskussion med ut- mäktige.
skottet i denna fråga. Jag vill endast tillkännage, att jag ingalunda ändrat
uppfattning örn vad jag i flera tidigare sammanhang anfört i frågan, nämligen
att jag icke anser de föreslagna åtgärderna vara vare sig särskilt nödvändiga
eller nyttiga. Men det torde kanske bli tillfälle för mig att i annat sammanhang
ytterligare utveckla den saken, och jag avstår från att nu ställa något
yrkande.

Herr Mosesson: Herr talman! Jag skall be att kort och gott få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 5.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts i Utgifter
statsverkspropositionen gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1944/45 under femte huvudtiteln, avseende anslagen inom 8 frirrTj?rf/,^ie
socialdepartementets verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1 och 2.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3.

Kades till handlingarna.

Punkterna 4—7.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 8.

Kades till handlingarna.

Punkterna 9 och 10.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 11.

Kades till handlingarna.

Punkterna 12—44.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 15.

Kades till handlingarna.

Punkterna 16—21.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 10.

Onsdagen den 15 mars 1944 frii.

Bidrag till
driften av
anstalter för
halvöppen
barnavård.

Punkten 22.

Lades till handlingarna.

Punkterna 23—26.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 27.

Lades till handlingarna.

Punkten 28.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 29.

Lades till handlingarna.

Punkterna 30—35.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 36.

Lades till handlingarna.

Punkterna 37—40.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 41.

Lades till handlingarna.

Punkterna 42—48.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 49.

Lades till handlingarna.

Punkterna 50—52.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 53.

Lades till handlingarna.

Punkterna 54—65.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 66.

Lades till handlingarna.

Punkten 67, angående bidrag till driften av anstalter för halvöppen barnavård.

I propositionen nr 1 hade Kungl. Maj :t under femte huvudtiteln, punkten 90,
föreslagit riksdagen att dels medgiva, att under budgetåret 1944/45 finge till

Onsdagen den 15 mars 1944 fm.

Nr 10.

Bidrag till driften av anstalter för halvöppen barnavård. (Forts.)
ett belopp av högst 200 000 kronor av statsmedel beviljas bidrag till driften
av anstalter för halvöppen barnavård, dels ock till Bidrag till driften av anstalter
för halvöppen barnavård för budgetåret 1944/45 anvisa ett reservationsanslag
av 200 000 kronor.

I samband med Kungl. Majlis förslag bade utskottet till behandling förehaft
en inom andra kammaren av herr Hoppe m. fl. väckt motion (II: 274),
vari hemställts, att riksdagen måtte höja anslaget till 400 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionen II: 274

a) medgiva, att under budgetåret 1944/45 finge till ett belopp av högst
200 000 kronor av statsmedel beviljas bidrag till driften av anstalter för halvöppen
barnavård,

b) till Bidrag till driften av anstalter för halvöppen barnavård för budgetåret
1944/45 anvisa ett reservationsanslag av 200 000 kronor.

Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid:

Herr Hoppe: Herr talman! Kungl. Maj:ts förslag till 1943 års höstriksdag
örn statsbidrag till driften av anstalter för halvöppen barnavård och statsutskottets
utlåtande över nämnda kungl, proposition utlöste som bekant i
denna kammare en mycket livlig debatt. Av denna debatt framgick bl. a. att
intresset för den halvöppna barnavården vid barnkrubbor, daghem och lekstugor
var utomordentligt stort. Man sade bestämt ifrån att de föreslagna
statsbidragen voro väl motiverade inte bara av arbetsmarknadspolitiska hänsyn,
utan att också starka sociala och pedagogiska skäl talade för ett effektivt
samhälleligt stöd åt barnkrubbor och lekskolor.

Så förklarade debattens mest uppmärksammade talare, statssekreterare Erlander,
att det var önskvärt att alla barn i förskolåldern få del av den fostran,
som lekskolorna och daghemmen kunde bibringa. Man var här i riksdagen
tacksam för att Kungl. Maj:t hade framlagt sin proposition och därmed gått
in för principen att samhället bör ekonomiskt stödja den halvöppna barnavården.
Man beklagade emellertid att Kungl. Maj:ts förslag inte fått större
räckvidd. Åtminstone fick jag av kammar de hatten det intrycket, att man hade
väntat att Kungl. Maj :t skulle ha tagit ett kraftigare tag för att ge denna
verksamhet ett välbehövligt och efterlängtat stöd. Under sådana förhållanden,
herr talman, hade man nog både inom och utom riksdagen hoppats och väntat
att det skulle lia blivit möjligt för Kungl. Maj :t att till årets riksdag framlägga
ett förslag, som gav väsentligt mera än beslutet vid 1943 års höstriksdag.
Jag dristar mig här ge uttryck åt den uppfattningen, att det enda som
avhållit socialministern från att föreslå ett långt kraftigare stöd åt denna
verksamhet var hänsynen till det statsfinansiella läget.

Nu är det, herr talman, åtskilliga här i kammaren som anse att den halvöppna
barnavården, inte minst i våra lekskolor, är så utomordentligt betydelsefull,
att en hel del utöver vad Kungl. Maj:t föreslagit omgående borde
göras. Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle endast de nystartade anstalter,
som voro särskilt motiverade av arbetsmarknadshänsyn, och dessutom illa
ställda anstalter i skattetyngda kommuner, få del av statsbidraget. Det finns
emellertid åtskilliga anstalter för lekskolor och daghem, otc., som under cn
lång följd av år fått kämpa med mycket svag ekonomi och som kanske inte
erhållit något eller också mycket litet understöd från den kommun, i vilken
de verkat — kanske framför allt beroende därpå att man inte på alla håll
fått upp ögonen för betydelsen av lekskolorna och daghemmen. Flera av des -

Nr 10.

Onsdagen den 15 mars 1944 fm.

Bidrag till driften av anstalter för halvöppen barnavård. (Forts.)
sa kommuner som inte ha beviljat något bidrag eller mycket litet sådant kunna
knappast karakteriseras som skattetyngda och anstalterna kunna därför
inte få del av detta statsbidrag.

Vissa av dessa anstalter, som jag syftar på, behövde belt säkert få ett
kraftigt handtag ifrån statsmakternas sida för att de skulle kunna på bästa
sätt gå i land med sin mycket stora uppgift. På grund av sin svaga ekonomi
ha flera och kanske rätt mångå av dessa anstalter även nödgats underbetala
de anställda, och det har i många fall visat sig att de fullständigt sakna möjlighet
att sörja för deras pensionering. En av deltagarna i debatten vid fjolårets
böstriksdag påpekade också, att de anstalter, som jag nu åsyftar, komma
att löpa risken att förlora sina lärarinnor. Flera av dessa lärarinnor, som
haft svältlön eller i varje fall varit utomordentligt klent betalade, komma
nog i ett eller annat fall att dragas till de nystartade anstalterna, som på
grund av att de fått statsbidrag ju kunna bereda bättre anställningsvillkor.

Vad som, herr talman, enligt min uppfattning gör denna sak så allvarlig,
är att vi numera genom den moderna psykologien fått klargjort för oss att när
det gäller människans fostran och vad det till sist skall bli av en människa,
vad hon skall duga till i livet, betyder användandet av de sju första levnadsåren
allra mest. Barnpsykologer förklara sålunda för oss att ingenting när
det gäller fostran, ingenting när det gäller danandet av människomaterialet är
viktigare än att förskolålderns barn få en god, ja, den bästa fostran. Nu är
som bekant denna fostran i stort sett helt överlämnad åt hemmen. Hemmens
kompetens kan i vissa fall ifrågasättas, och hemmens fostrande gärning behöver
i många fall, kanske i de flesta,-kompletteras med några timmars vistelse
dagligen i barnträdgård eller daghem. För närvarande gör samhället
ingenting eller praktiskt taget ingenting för denna fostran. Jag tar mig friheten,
herr talman, att i detta sammanhang nämna, att i.andra kulturländer
har man handlat på helt annat sätt än vi gjort här i Sverige; det ser ut som
om vi på denna punkt vore långt efter. I vår motion ha vi tagit oss friheten
nämna att Englands parlament just nu under brinnande krig gått in för
mycket djupgående och radikala åtgärder när det gäller att skapa anstalter
för den halvöppna barnavården.

För min personliga del anser jag alltså att frågan om fostran av förskolålderns
barn helt enkelt kan karakteriseras såsom en av vårt folks utan tvekan
verkligt stora frågor. Det är ju under de sju första levnadsåren grunden
lägges till den samarbetsmänniska, den människa som blir redo att känna ansvar
för andra och ta hänsyn till ändra, som vår demokrati behöver, och vad
som då försummas kan, menar jag, i de flesta fall aldrig tagas igen. Jag anser
för övrigt att vi aldrig skola komma till rätta med det brännande ungdomsproblemet
med mindre vi göra det bästa av barnen i förskolåldern. Jag dristar
mig också i detta sammanhang säga, att det är min övertygelse att de pengar,
som kunna komma att betalas ut för lekskolor, daghem, o. s. v., skall man få
igen genom besparingar i fråga örn åtgärder för bekämpandet av ungdomsbrottsligheten.

Herr talman! Under hänvisning till vad jag här anfört ber jag få yrka bifall
till den av mig och andra kammarledamöter väckta motionen.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Då statsutskottet har avstyrkt
den av herr Hoppe m. fl. väckta motionen, till vilken denne nyss yrkade bifall,
har det inte varit därför att inte utskottet förstår de synpunkter, som motionärerna
ha utvecklat i sin motion, och de synpunkter som nu så vältaligt ha
understrukits av huvudmotionären. Utskottet har helt enkelt resonerat så, att
vi ju hade denna fråga örn statsbidrag till den halvöppna barnavården, före för

Onsdagen den 15 mars 1944 em.

Nr 10.

Bidrag till driften av anstalter för halvöppen barnavård. (Forts.)
allenast några månader sedan, då vi enades örn en lösning på grundval av
Kungl. Maj:ts förslag, som innebar ett stöd åt de nyinrättade anstalterna på
området. Då är det knappast att förutsätta att riksdagen skulle vara beredd
att endast två, tre månader senare så väsentligt utvidga denna verksamhet,
som i motionen påyrkas.

Det är, som motionären också förutsatte, huvudsakligen av statsfinansiella
skäl som utskottet intagit denna ståndpunkt. Man bör inte heller förbise, att
den fråga som behandlas i denna punkt står i ett visst samband med den som
återkommer några punkter längre fram i statsutskottets utlåtande, nämligen
frågan örn statsbidrag till hemhjälpsverksamheten, som också beslöts vid fjolårets
höstriksdag. Då utskottet även i det avseendet intar samma ståndpunkt
som i höstas, är det ganska självklart att man också gör det i den punkt, som
nu föredragits. Utskottet har således inte någon som helst anledning att polemisera
mot motionärernas synpunkter utan anser allenast av statsfinansiella
skäl och möjligen, kan man säga, av traditionshänsyn, att man härvidlag bör
stanna för den ståndpunkt man intog i höstas, och det är med hänvisning till
detta, herr talman, som jag ber att få yrka bifall till statsutskottets hemställan
på den föredragna punkten.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr förste vice talmannen
framställde propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande
punkt dels ock på bifall till den i ämnet väckta motionen; och blev utskottets
berörda hemställan av kammaren bifallen.

Punkten 68.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 69, angående prov- och kompletteringskurser för hem vårdarinnor. Prov- och

I propositionen nr 1 hade Kungl. Maj :t under femte huvudtiteln, punkten 92, ringskurser
föreslagit riksdagen att till Prov- och kompletteringskurser för hemvårdarin- jör hemvårdanor
för budgetåret 1944/45 anvisa ett reservationsanslag av 72 500 kronor. rinnor.

I samband med Kungl. Majlis förslag hade utskottet till behandling förehaft
två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren av herr
J. Gustavson m. fl. (I: 176) och den andra inom andra kammaren av herr
Johansson i Mysinge m. fl. (II: 250), vari hemställts, att riksdagen till provoch
kompletteringskurser för hemvårdarinnor under budgetåret 1944/45 måtte
anvisa ett reservationsanslag av 145 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Maj :ts
förslag och med avslag å motionerna I: 176 och II: 250 till Prov- och kompletteringskurser
för hemvårdarinnor för budgetåret 1944/45 anvisa ett reservationsanslag
av 72 500 kronor.

Vid denna punkt hade reservation avgivits av herrar von Heland, Ivar Persson,
Pettersson i Dahl och Olsson i Kullenbergstorp, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte i anledning av Kungl. Maj :ts förslag och
med bifall till motionerna I: 176 och II: 250 till Prov- och kompletteringskurspr
för hemvårdarinnor för budgetåret 1944/45 anvisa ett reservationsanslag
av 145 000 kronor.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! När vi under höstriksdagen behandlade
denna fråga tillät jag mig här i kammaren uttala min tillfredsställelse

Nr 10.

Onsdagen den 15 mars 1944 em.

Prov- och komplettering skurser för hemvårdarinnor. (Forts.)
över elen föreslagna organisationen, som jag ansåg skulle komma att fylla ett
mycket stort behov. Enligt det förslag som riksdagen då antog skulle under,
år 1944 utbildas och anställas 250 st. hemvårdarinnor. Det är emellertid att
antaga, såsom motionärerna här anfort, att behovet av hemvårdarinnor kommer
att bli större än som går att fylla i enlighet med förslaget örn utbildning
av dessa 250 hemvårdarinnor. Motionärerna anse, att antalet behöver fördubblas
och att det alitsa skall utbildas 500 i stället för 250. Det är således på
den punkten reservanternas förslag skiljer sig från utskottsmajoritetens.

Jag tror mig kunna säga, att utskottsledamöterna äro fullständigt eniga örn
att denna organisationsform bör utbyggas så fort ske kan och att den kommer
att fylla ett mycket stort behov. Men enligt vad jag tror mig veta komma
kommunerna att begära att få anställa ett större antal hemvårdarinnor än som
avsetts. Som exempel vill jag här endast nämna en grannkommun till min
hemkommun med i runt tal 1000 invånare, som enligt organisationsplanen
icke skulle ha rättighet att anställa ens en hemvårdarinna, då det skall
beräknas en på 2 000 invånare. Men man anser där, att örn behovet skall tillgodoses^
bör det där anställas tre st. hemvardarmnor. Detta är naturligtvis
icke möjligt, men säkert är, att i allmänhet det finns ett mycket stort behov.

Denna hemhjälpsverksamhet är, som vi alla veta, huvudsakligen avsedd för
landsbygdens behov. Kungl. Majit uttalade i sin proposition föregående höst,
att det var i första hand landsbygdens behov, som skulle tillgodoses, och att
nar detta behov fyllts, städer och stadsliknande samhällen skulle få komma
i fråga. Nu har förordningarna kommit ut. I Svensk författningssamling nr
947 för 1943 talas det örn hur denna organisation skall genomföras. Det är
landstingen, som skola lägga upp planen. Socialstyrelsen skall vara högsta
instans, och sedan skall det finnas en, rådgivande nämnd, som skall biträda
socialstyrelsen i denna verksamhet. Enligt ovan nämnda kungörelse heter det
* o »att såsom biträde at socialstyrelsen vid utövandet av dess åligganden
som tillsynsmyndighet enligt kungörelsen skall finnas en av Kungl. Maj :t utsedd
nämnd». Denna skall alltså tillsammans med socialstyrelsen vara tillsynsmyndighet
i fråga om denna organisation, som till huvudsyfte har att
tillgodose behovet på landsbygden. Nu har ifrågavarande nämnd blivit utsedd.

Jag passar^pa att anföra ett par synpunkter pa utseendet av nämnden.
Den oestar av åtta personer. De äro framstående kvinnliga representanter för
olika områden, men av dem ha tre sin bostadsort i Stockholm, tre i Uppsala,
en i omedelbar närhet av Uppsala och en i Österhaninge. Jag vill icke, herr
talmam, framföra någon kritik^mot dessa personer. De äro säkerligen utomordentligt
duktiga var och en på sitt område, men man har måhända rättighet
att hysa en viss undran över att nämnden med säte häruppe i Stockholm och
Uppsala skall kunna känna till förhållandena i landet i övrigt. Jag tror. att
det hade varit anledning för Kungl. Majit att vid utseende av nämnden litet
mera tillgodose landsbygdens behov. Jag understryker ännu en gång, att jag
pa intet sätt vill komma med någon kritik mot dessa personer, men nog hade
det varit lämpligt, örn till ledamöter i nämnden utsetts personer, bosatta på
andsbygden. En av dessa är från landsbygden, den person som är hemma i
Österhaninge men alla de andra äro bosatta i städer. Jag har inte kunnat underlata
att vid detta tillfälle framföra dessa kritiska synpunkter.

Reservanterna ha alltså på denna punkt ansett, att ett större behov förelig ?rr-TV0mi°

att ?ylla £enom ifrågavarande utbildning, som Kungl.

Main föreslår Därför ha vi önskat utvidga utbildningen för hemvårdarinnor.

J ag ber med detta, herr talman, att få yrka bifall till den vid denna punkt
fogade reservationen.

Onsdagen den 15 mars 1944 fm.

Nr 10.

Prov- och komplettering skurser för hemvårdarinnor. (Forts.)

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Då vi tor några månader sedan
diskuterade denna fråga i kammaren, tvistade vi inbördes rörande den utbildning,
som de personer böra ha, vilka skola utföra tjänst såsom hemvårdarinnor.
Från visst håll ansågs det, att det genomgående borde vara den korta kurs,
varom vi nu närmast tala, medan man på annat håll framhöll, att kursen var
alltför kort och obetydlig för att kunna skänka den erforderliga kompetens
åt hemvårdarinnorna, som är erforderlig. Jag tillät mig emellertid vid det
tillfället anföra, att jag ansåg den korta kursen nödvändig därför att det
var enda förutsättningen för att så snart som möjligt få hela denna samhäilsviktiga
verksamhet ut i levande livet. Detta blev ju också riksdagens beslut.

När jag nu hänvisar härtill, förstå kammarens ledamöter rätt väl, att det
är ganska litet, som skiljer min ståndpunkt — och jag tror även ståndpunkten
hos övriga ledamöter tillhörande utskottsmajoriteten — från reservanternas.
Vi ha sålunda samtliga den uppfattningen, att man bör bedriva utbildningen
av denna arbetskraft med all den hastighet, som är möjlig.

Nu ligger emellertid frågan så till, såsom också anfördes av reservanternas
talesman nyss, att författningarna i ärendet ganska nyligen utkommit. Riksdagen
har på tilläggsstat för innevarande budgetår till prov- och kompletteringskurser
för hemvårdarinnor anslagit ett reservationsanslag av 72 500 kronor,
och det föreslås här -—- vilket också statsutskottet tillstyrkt — att samma
belopp skall uppföras på riksstaten för budgetåret 1944/45. Nu resonera vi
som tillhöra utskottsmajoriteten så, att det belopp, som sålunda står till förfogande
på tilläggsstaten för innevarande budgetår, knappast kan hinna tagas
fullt i anspråk för sitt ändamål under detta budgetår. Det är ett
reservationsanslag, vars besparade överskott kan för samma ändmål tagas
. i anspråk under nästa budgetår. Vi ha sålunda den uppfattningen,
att de medel, som stå till förfogande, skola räcka för utbildning av ali den
arbetskraft, som vi kunna utbilda under det budgetår, vars stat vi nu behandla.
Skulle det emellertid visa sig, att det är möjligt att utbilda ett större antal
hemvårdarinnor, finns det ju möjlighet för Kungl. Maj :t att på tilläggsstat
vid nästa års riksdag för budgetåret 1944/45 äska ytterligare anslag, och då
förmodar jag, att riksdagen icke på något sätt kommer att ställa sig avvisande.

Vi ha alltså, som jag antytt, den uppfattningen, att de medel, varom nu
är fråga, skola fullt ut räcka till för att bekosta utbildningen av den arbetskraft,
som finns att utbilda. Med hänsyn härtill ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets förslag. Jag vill tillägga, att detta icke alls
innebär någon skiljaktighet från reservanternas ståndpunkt.

Vad sedan beträffar det den ärade reservanten anförde örn sammansättningen
av den nämnd, som kontrollerar verksamheten, torde det från utskottets sida
icke vara anledning att ingå i svaromål.

Herr Johansson i Mysinge: Herr talman! Den hemhjälpsverksamhet, som
med statens och landstingens stöd i år trätt i verksamhet är av mycket stor
betydelse framför allt för landsbygden. Det är ju från alla håll omvittnat.
Det är därför naturligt, att en stor efterfrågan på hemvårdarinnor gjort sig
gällande. Dessutom kan man inom landstingsområdena spåra ett livligt planläggande
arbete från kommunernas sida för genomförande, av denna sak. Det
är därför nödvändigt, att från statsmakternas sida allt göres för att tillhandahålla
tillräckligt antal hemvårdarinnor.

Kungl. Maj:t har i år föreslagit, att förutom den föreskrivna utbildningen

Nr 10.

Onsdagen den 15 mars 1944 fm.

Prov- och komplettering skurser för hemvårdarinnor. (Forts.)
skall anordnas utbildning genom prov- och kompletteringskurser för ytterligare
250, vilka önska förvärva hemvårdarinnekompetens. Man kan på goda
grunder antaga, att antalet sålunda utbildade blir för litet i förhållande till
behovet. Jag och en del andra ledamöter av denna kammare ha därför väckt
en motion örn fördubbling av antalet kurser, något som vi finna försvarbart
och nödvändigt. Utskottet har dock icke funnit anledning att frångå Kungl.
Maj:ts förslag. Nu har ju utskottets ärade talesman, herr Eriksson i Stockholm,
poängterat, att allt kommer att göras för att så många som möjligt
skola bli utbildade, och detta få vi givetvis vara tacksamma för. Men man
kan icke få fullt klart för sig, vilken grund utskottet vid sitt ståndpunktstagande
bygger på, örn det är de ekonomiska konsekvenserna för statsmakterna
eller bristande tekniska möjligheter i fråga örn utbildning av tillräckligt antal
hemvårdarinnor. Erkännas måste i varje fall, att det icke är lätt för oss
enskilda riksdagsmän att bedöma saken. Men örn svårigheterna i fråga örn
de tekniska möjligheternas bemästrande äro stora, hoppas jag, att socialministern
i så fall skall för att verksamheten ej skall bromsas upp i sin snabba
utveckling bevilja dispens i den utsträckning, som kan vara av behovet påkallat.
Det finns på landsbygden personer, hemmadöttrar, f. d. hembiträden
m. fl., som besitta stor duglighet, arbetsamhet och erfarenhet på hithörande
område, och dessa böra icke på grund av bristande formell kompetens förbises.
På intet område är examensraseri mindre på sin plats än detta. Jag skulle
därför vilja vädja till socialministern, att han vid behandlingen av dessa
frågor noga beaktar den synpunkten. Behandlingen och uppläggningen av
ifrågavarande hemhjälpsverksamhet har, så vitt jag förstår, från början varit
välgörande fri från all byråkrati. Jag syftar främst på landsbygdens förtursrätt,
den vida ramen för kommunal organisation av verksamheten, möjligheterna
att överlåta denna på enskilda organisationer o. s. v. Jag hoppas
därför, att i den mån människor med formell kompetens ej stå till förfogande
socialministern dock vill låta kommunerna så mycket som möjligt dispensvägen
erhålla av dem önskade hemvårdarinnor.

Både landsting och kommuner vänta nu på råd och anvisningar från socialstyrelsen
för uppläggningen av verksamheten. Det är endast en månad kvar
tills ansökningarna örn statsbidrag från kommunerna via landstingen skola
vara socialstyrelsen tillhanda, men såvitt jag vet, finnas ännu icke några ansökningsformulär
att tillgå. Landstingen ha säkerligen icke lätt att på en så
kort tid organisera verksamheten. Man får dock hoppas, att så mycket som
möjligt göres för att under förhan dervarande förutsättningar utveckla denna
synnerligen samhällsnyttiga verksamhet.

Herr talman! Med hänvisning till vad jag framhållit ber jag att få yrka
bifall till den av herr von Heland m. fl. vid denna punkt fogade reservationen.

Härmed var överläggningen slutad. Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt dels
ock på bifall till den vid punkten fogade reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkterna 70 och 71.

Viad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 72.

Lades till handlingarna.

Onsdagen den 15 mars 1944 fm.

Nr 10.

Punk terna 73—85.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 86.

Lades till handlingarna.

Punkterna 87—112.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 113, angående bidrag till driften av centralanstalter för radioterapi. Bidrag till

I propositionen nr 1 hade Kungl. Maj :t under femte huvudtiteln, punkten centralanstal137,
föreslagit riksdagen att dels godkänna av departementschefen förordade (er för radioändrade
grunder för bidrag till driften av centralanstalten för radioterapi i terapi.
Lund, att tillämpas från och med den 1 januari 1943, dels ock till Bidrag till
driften av centralanstalter för radioterapi för budgetåret 1944/45'' anvisa ett
förslagsanslag av 350 000 kronor.

I samband med Kungl. Maj :ts ifrågavarande förslag hade utskottet till behandling
förehaft två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
av herr R. Anderberg m. fl. (I: 26) och den andra inom andra kammaren
av herr Nilsson i Steneberg m. fl. (11:57), vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att föreslagna statsbidrag till driften av anstalten för
radioterapi i Lund måtte få utgå retroaktivt från och med den 1 juli 1941.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte

a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å motionerna I: 26
och II: 57 godkänna i statsrådsprotokollet över socialärenden för den 4 januari
1944 angivna ändrade grunder för bidrag till driften av centralanstalten
för radioterapi i Lund, att tillämpas från och med den 1 januari 1943;

b) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag till Bidrag till driften av centralanstalter
för radioterapi för budgetåret 1944/45 anvisa ett förslagsanslag av
350 000 kronor.

Reservation hade vid denna punkt avgivits av herrar Joh. Nilsson i Malmö,

Berling, Ivar Persson, Bergström, Andersson i Malmö och Olsson i Kullenbergstorp,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte

a) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och med bifall till motionerna I: 26
och II: 57 godkänna i statsrådsprotokollet över socialärenden för den 4 januari
1944 angivna ändrade grunder för bidrag till driften av centralanstalten
för radioterapi i Lund, att tillämpas från och med den 1 juli 1941;

b) med----350 000 kronor.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Utskottets förslag på förevarande
punkt innebär en förnyad reglering av statsbidraget till driften av
centralanstalten för radioterapi i Lund. Av dylika anstalter finns det tre: en
i Stockholm, som drives av staten såsom huvudman, en i Göteborg, som har
Göteborgs stad som huvudman, och en i Lund, för vilken Malmöhus läns landsting
står som huvudman. Redan då denna anstalt planerades, träffades överenskommelse
mellan staten och Malmöhus läns landsting örn fördelningen av
kostnaderna för anstalten. 1931 års riksdag fastställde fördelningsgrunden.

Så fortsatte planeringen, men redan den 12 december 1940, alltså innan anstal Andra

kammarens protokoll 1944. Nr 10. 4

Nr 10.

Onsdagen den 15 mars 1944 fm.

Bidrag till driften av centralanstalter för radioterapi. (Forts.)
tea togs i bruk, ansåg sig Malmöhus läns landsting föranlåtet att göra en
framställning till staten om att få en omreglering av fördelningen av vårdkostnaderna.
Man grundade sig på att fördyringar inträtt på alla områden,
vilka inverkade på anstaltsvården vid våra, sjukhus och alltså även på här
ifrågavarande vård.

Emellertid kom genom vissa omständigheter inte någon uppgörelse omedelbart
till stånd, utan det dröjde, och den punkt i femte huvudtiteln, som vi här
behandla, är egentligen endast en stadfästelse av den överenskommelse, som
sedan har nåtts. Den innebär ju, att Malmöhus läns landstings anstalt i Lund
skall tillerkännas samma statsbidrag som göteborgsanstalten. Men utskottets
utlåtande innebär även en annan sak, och det är att denna kostnadsfördelning
skall retroaktivt gå tillbaka till den 1 januari 1943. Anstalten startade sin
verksamhet redan den 1 juli 1941. Följaktligen blir det en viss mellantid, som
så att säga inte blir reglerad, och det är på grund härav som vid denna punkt
äro väckta två motioner, en i första kammaren och en i andra, som just taga
sikte på detta förhållande. Visserligen gå statsmakterna in för en reglering,
som måste anses tillfredsställande, men retroaktivt sett innebär ju inte denna
statens medverkan att Malmöhus läns landsting får den kompensation, som
motiveras av de höjda kostnaderna. De förelågo nämligen redan vid verksamhetens
början, d. v. s. den 1 juli 1941. Redan vid denna tidpunkt hade säkerligen
vårdkostnaderna stigit till den nivå som vi för närvarande ha. Man
kan ju, om man ser saken ur rent ekonomisk synpunkt ■— och det bör man
göra, när det gäller sådana här angelägenheter — säga, att lika väl som staten
erkänner sin retroaktiva andel från den 1 januari 1943, borde den kunna göra
det från den tid, då anstalten började sin verksamhet, d. v. s. 11/2 år tidigare.

Det sägs visserligen i utskottets utlåtande att det förekommit vissa formella
blunder, så att säga, att ärendet skulle från huvudmännens sida inte ha formellt
riktigt behandlats, och att detta skulle vara en bidragande orsak till att
staten nu vid slutregleringen drar sig för den fulla kostnaden, men nog tycker
man att i ett fall som detta borde sådant inte få inverka. Det är nämligen så,
att denna anstalt tjänar ju inte bara det område, som Malmöhus läns landsting
omfattar, d. v. s. Malmöhus län, utan verksamheten sträcker sig över rätt
stora områden i södra Sverige. Det är Malmöhus län med städerna Malmö och
Hälsingborg m. fl., Kristianstads län, Blekinge län, Kronobergs län, Kalmar
läns båda landstingsområden och södra delen av Hallands län. Inte minst ur
den synvinkeln att anstalten skall tjäna ett så stort område skulle man kunna
tycka att det vore rimligt att statsmakterna tillerkände full kompensation ända
från anstaltens början. Motionärerna ha tagit sig friheten att i sin motion uttrycka
sin ståndpunkt på det sättet, att de anse rättvisa och billighet borde mana
statsmakterna att lämna fullt bidrag, oell jag vill gärna göra mig medansvarig
i detta motionärernas uttryck. Jag tycker det är ett riktigt uttryck för saken.
Jag tycker man bör kunna se bort ifrån, örn det finns några formella felaktigheter,
och bara se det rent ekonomiskt.

Vad gäller den reservation, som är bifogad denna punkt i utskottsutlåtandet,
så innebär den samma yrkande som motionärerna ha framställt, nämligen
att retroaktivt statsbidrag skall utgå ända från den 1 juli 1941., och med dessa
ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till den reservation vid punkten,
som är avgiven av herr Joh. Nilsson m. fl.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Den ärade reservanten har givit
en återblick på denna frågas utveckling och även omnämnt antalet anstalter
av detta slag, som finnas i vårt land, och jag har icke någon anledning

Onsdagen den 15 mars 1944 fm.

Nr 10.

Bidrag till driften av centralanstalter för radioterapi. (Forts.)
att särskilt korrigera cle synpunkter, sorn han i detta avseende anfört. Jag
vill emellertid komplettera hans framställning något.

Det är ju på det sättet, att götehorgsanstalten, varom reservanten talade,
trädde i verksamhet under år 1943. Tidigare hade det fattats beslut örn statsbidrag
till denna anstalt som var förmånligare än det bidrag, som förut hade
bestämts att utgå till lundaanstalten. När således statsbidraget till göteborgsanstalten
blev förmånligare, uppkom givetvis frågan örn en förbättring av
statsbidraget för lundaanstalten, och den frågan har varit uppe i olika etapper,
för övrigt redan under år 1940, innan ännu lundaanstalten tagits i bruk.
Den 10 januari 1941 bemyndigade Kungl. Maj:t medicinalstyrelsen att utse
delegerade att med Malmöhus läns landstings förvaltningsutskott förhandla
rörande ifrågasatt ändring av statsbidragsgrunderna. Dylika förhandlingar
ägde rum först under april månad 1942, och då enades man örn att förvaltningsutskottet
skulle inkomma med en skriftlig framställning i detta ärende.
Denna skriftliga framställning inlämnades emellertid icke förrän den 12 januari
1943. När sålunda Kungl. Majit- framlade statsverkspropositionen till
1943 års riksdag, hade inte någon dylik framställning inkommit, och man
hade sålunda icke kunnat taga hänsyn härtill. Då väcktes det en motion i detta
ärende till 1943 års riksdag av en del representanter för den landsända, som
denna anstalt skall tjäna, och i denna motion yrkades det att de av Kungl.
Majit föreslagna ändrade grunderna för statsbidrag till driften vid centralanstalten
för radioterapi i Göteborg skulle från och med den 1 januari 1943
tillämpas jämväl beträffande anstalten för radioterapi i Lund.

Den framställning, som Malmöhus läns landstings förvaltningsutskott hade
inlämnat och som jag nyss omnämnde, innehöll emellertid en framställning
om att dessa ändrade grunder skulle tillämpas från och med den 1 juli 1941.
Motionen vid 1943 års riksdag avsåg emellertid att man borde begränsa detta
yrkande, så att lundaanstalten skulle få samma bidrag som göteborgsanstalten
från och med den tidpunkt, då götehorgsanstalten hade trätt i verksamhet,
alltså från början av år 1943. Statsutskottet, som då behandlade denna
fråga, ansåg sig inte böra vid det dåvarande tillstyrka bifall till den
väckta motionen, utan ansåg att detta ärende borde tagas under omprövning
i samband med budgetarbetet till 1944 års riksdag, och utskottet
uttalade följande: »Vad sakfrågan angår tala enligt utskottets mening
starka skäl för att en förbättring i statsbidragsgrunderna genomföres
för lundaanstalten efter i huvudsak samma riktlinjer som nu föreslås för göteborgsanstalten.
Emellertid lärer denna fråga bland annat med hänsyn till
dess tidigare handläggning icke vara av mera brådskande natur än att förslag
i ämnet från Kungl. Maj :ts sida vid nästa års riksdag kan avvaktas. Med
hänsyn härtill är utskottet icke berett att tillstyrka bifall till motionen, men
utskottet förutsätter att de nya grunder, som må komma att gälla för lundaanstalten,
få retroaktiv tillämpning från den 1 januari 1943, varigenom uppskov
med frågans avgörande icke kommer att medföra förlust för landstinget.
»

På grundval av detta ståndpunktstagande, som riksdagen då gjorde i anslutning
till statsutskottets uttalande, har nu Kungl. Majit framlagt förslag
örn att dessa förbättrade grunder, som alltså gälla för götehorgsanstalten,
också skola tillämpas för lundaanstalten från och med den 1 januari 1943,
alltså på det sätt som yrkats i motion vid fjolårets riksdag. Men nu har det
hänt, såsom ofta händer, att medan man äter växer aptiten, och det har gjort
att det kommit en rad motionärer från samma landsända som nu yrka, att man
skall i strid mot det yrkande som gjordes 1943 och även emot det uttalande,
som riksdagen då gjorde och som Kungl. Majit följt, låta retroaktiviteten gälla

Nr 10.

Onsdagen den 15 mars 1944 fm.

Bidrag till driften av centralanstalter för radioterapi. (Forts.)
ända från den 1 juli 1941. Då tycker statsutskottet, vars talan jag här nu
har att föra, att det skall ju vara någon konsekvens i framträdandet. Man
skall inte yrka ett till riksdagen det ena året och ett annat året därpå, utan
har man gjort ett yrkande och fått statsutskotet med på den linjen det ena
året, bör man vidbliva detta också när man kommer till det andra året. Alldeles
bortsett alltså ifrån den ståndpunkt, som riksdagen ju alltid brukar
intaga, att man inte skall låta ändrade grunder få retroaktiv tillämpning alltför
långt bakåt, så tycker jag att statsutskottets ståndpunkt i den nu föreliggande
tvistefrågan är väl grundad. Nu är det ju på det sättet, att statsbidrag
utgår i efterskott, och således blir det inte någon efterreglering av förhållandena,
när man nu bifaller Kungl. Maj:ts förslag, eftersom statsbidraget
skall regleras under 1944 för år 1943. Men skall man gå tillbaka ända till
1941 är det självklart att det uppstår en del administrativa komplikationer,
som jag inte för närvarande kan överblicka. Med hänsyn till den ståndpunkt
som riksdagen i detta avseende intog i fjol, tycker jag det är rimligt och
rättvist, för att nu använda den ärade reservantens uttryck, att man bifaller
Kungl. Maj:ts förslag, som också är statutskottets.

Jag ber med vad jag anfört att få yrka bifall till statsutskottets hemställan.

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Jag vill inte gärna polemisera
mot utskottets ärade talesman. Han använde emellertid uttrycket att aptiten
växer medan man äter, och han tyckte att det borde vara konsekvens i motionärernas
framträdande.

Det kan han bevarsväl ha rätt i, men å andra sidan äro väl alla på det
klara med att Malmöhus läns landsting i egenskap av huvudman för denna
inrättning har gjort en viss förlust under de 1 Va år, för vilka enligt motionärernas
mening kompensation bör utgå. Motionärernas framstöt avser ingenting
annat än att örn möjligt riksdagen skulle vilja vara så välvillig att ge
kompensation även för förlusten under dessa IV2 år. Det är detta som motionärerna
mena, och det är även reservationens innebörd. Sedan kan det kanske
anses att det är inte riktigt konsekvent av motionärerna, men det är väl en
sak vid sidan örn det hela.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, framställde herr förste
vice talmannen propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande
punkt dels ock på bifall till den vid punkten fogade reservationen; och
fann herr förste vice talmannen den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Olsson i Kullenbergstorp begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes
:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkt
113 :o) av utskottets förevarande utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan
kammaren bifallit utskottets i punkten gjorda hemställan.

Onsdagen den 15 mars 1944 fm. Nr 10. 53

Punkterna lii—119.

Viad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 120, angående bidrag till uppförande eller inrättande av förlossningsanstalter
samt angående bidrag till driften av förlossningsanstalter och
väntehem m. m.

Sedan punkten föredragits, anförde

Fröken Hesselgren: Herr talman! Statsutskottet har här enhälligt avstyrkt
en motion med hemställan örn större bidrag till uppförande och drift av förlossningshem.
Nu förstår jag, att när utskottet är enhälligt, är det ingenting
att göra åt saken, men det är ett ord i utskottets utlåtande, som jag skulle
vilja uttyda såsom välvilligt, nämligen när det står »icke berett att tillstyrka».
Jag hoppas det innebär, att när man vinner litet mera erfarenhet på
detta område, man då skall finna det möjligt att understödja denna verksamhet.
Jag vill tacksamt erkänna att Kungl. Majit redan gör det. Kungl.
Majit ger statsbidrag till drift och uppförande av små förlossningshem, men
det hade varit tacknämligt örn det skett i större skala. Dessa små hem torde
vara en mycket viktig förutsättning för förlossningsvården.

Det är nog så, att de stora förlossningsavdelningarna på sjukhusen äro utomordentligt
bra för de svårare fallen, för förstföderskor o. s. v., men man kan
för de normala fallen mycket väl och med stor fördel använda sig av den
billigare formen, de små förlossningshemmen. Det blir nämligen stundom en
förfärlig trängsel på de stora barnbördsavdelningarna, så stor trängsel att barnaföderskorna
fara mindre väl av det. Det är långa vägar att fara, många
gånger upp till fem mil, och även detta är en synnerligen stor svårighet. Det
kanske ingen annan kan förstå än den som varit ute för en sådan sak.

Man talar också örn att smittorisken är större på de större anstalterna än på
de små.

Alltnog, man har således här en form av förlossningsvård, som är billigare
i drift och som mera tillfredsställer barnaföderskorna och kvinnorna i allmänhet
än att enbart ha stora anstalter.

Sedan jag inlämnade min motion har denna fråga emellertid i viss män
kommit i ett annat läge, i det att befolkningsutredningens kommission för
hemfrågor har tagit upp denna sak och gör en utredning, och jag är övertygad örn
att den därvidlag skall lyssna till kvinnornas krav att få fram denna form
av vård. Under sådana förhållanden och då jag har anledning att antaga, att
frågan längre fram kommer i ett lyckligt läge, skall jag icke framställa något
yrkande, herr talman.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 121.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 122, angående statens institut för folkhälsan: Avlöningar.

I propositionen nr 1 hade Kungl. Majit under femte huvudtiteln, punkten
148, föreslagit riksdagen att dels godkänna av departementschefen förordad
avlöningsstat för statens institut för folkhälsan, att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1944/45, dels ock till Statens institut för folkhälsan: Avlöningar
för nämnda budgetår anvisa ett förslagsanslag av 290 000 kronor.

I samband med Kungl. Majits förslag hade riksdagen till behandling förehaft
en inom andra kammaren av fru Rydh Munck af Rosenschöld m. fl.

Bidrag till
uppförande
eller inrättande
av förlossningsanstalter
m. m.

Avlöningsanslag
till
statens institut
för folkhälsan.

Nr 10.

Onsdagen den 15 mars 1944 fm.

Avlöning sanslag till statens institut för folkhälsan. (Forts.)
väckt motion (II: 364), vari hemställts, att riksdagen — med indragande av en
arvodesbefattning för en assistent å födoämneshygieniska avdelningen vid statens
institut för folkhälsan — måtte besluta inrättandet av en byråassistentbefattning
i lönegraden Eo 21 inom samma avdelning samt i anledning härav
höja ifrågavarande anslag med 1 542 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionen II: 364.

a) godkänna i utskottets hemställan intagen avlöningsstat för statens institut
för folkhälsan, att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1944/45;

b) till Statens institut för folkhälsan: Avlöningar för budgetåret 1944/45
anvisa ett förslagsanslag av 290 000 kronor.

Efter föredragning av punkten anförde:

Fru Rydh Munck af Rosenschöld: Herr talman! I framställning om anvisande
av medel till statens institut för folkhälsan hade institutets styrelse
för budgetåret 1943/44 föreslagit, att en assistenttjänst med en arvodeslön
av 5 900 kronor skulle utbytas mot en e. o. byråassistenttjänst i 21 lönegraden.
Framställningen blev inte av departementschefen tillstyrkt trots hans i sak
välvilliga inställning. Samma öde fick styrelsens förnyade framställning i nu
föreliggande lönestat.

Styrelsen framhåller att befattningshavaren är så gott som uteslutande sysselsatt
med beräkningar av koststater, hushållsundersökningar samt upplysningsverksamhet
i näringshygieniska frågor och utför ett rent vetenskapligt
arbete. Det säger sig självt på grund av undersökningarnas art, att det här
är fråga örn ett vetenskapligt arbete som alldeles särskilt intresserar allmänheten,
då just denna befattningshavare varit en förbindelselänk mellan den
näringshygieniska forskningen och allmänheten.

Departementschefens avstyrkande förra året motiverades med att man borde
vinna ytterligare erfarenhet örn behovet och omfattningen av denna tjänst.

Alla intresserade torde kunna omvittna i vilken hög grad resultatet av de
forskningar denna befattningshavare gjort och den upplysningsverksamhet som
varit en följd därav också spelat en stor roll inte minst i nuvarande kristid. Stora
befolkningsgrupper — och de mest initierade — ha vittnat därom. Så har vid
olika tillfällen ett flertal kvinnoorganisationer, nämligen Sveriges husmodersföreningars
riksförbund, Fredrika Bremerförbundet, Kooperativa kvinnogillesförbundet,
Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund och Svenska landsbygdens
kvinnoförbund, i skrivelse anhållit att den begärda byråassistentbefattningen
måtte inrättas.

Min erfarenhet har också visat en annan sak, nämligen att det inte längre
går att få en vetenskaplig kapacitet att arbeta under nuvarande avlöningsförmåner.
Ingen som vet vad det gäller kan säga att 5 900 kronor, på vilka inga
tillägg utgå, är en godtagbar ersättning för ifrågavarande arbete. Institutet
står nu i den situationen, att den nuvarande befattningsinnehavaren söker sig
därifrån, och det torde vara högst tvivelaktigt, örn man kan få någon annan
som fyller de vetenskapliga krav man måste ställa på denna tjänsts innehavare,
örn avsedd verkan skall ernås. Jag vill betona, att vi överhuvud taget i vårt
land ha ytterst liten reserv att lita till, då vi ju i egentlig mening ännu så länge
sakna vetenskapliga utbildningsmöjligheter på detta område.

Jag har jämte andra motionärer i en motion yrkat på, att riksdagen måtte
gå in för att inrätta den av styrelsen begärda byråassistentbefattningen med
indragande av arvodestjänsten, och att riksdagen måtte anslå de resterande

Onsdagen den 15 mars 1944 fm.

Nr 10.

Avlöning samlag till statens institut för folkhälsan. (Forts.)

1 542 kronor det här gäller. Under betonande av det för landets hem betydelsefulla
i att ifrågavarande anslagsfråga löses på ett sätt som i fortsättningen
tillförsäkrar dem en lika god insats som institutet för folkhälsan i detta avseende
hittills gjort, ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan
med det tillägg som motion nr B64 avser.

Häruti instämde fröken Hesselgren och fru Västberg.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Som den ärade motionären nyss
utvecklade ha ju en rad organisationer ställt sig bakom de krav som ^ ha
framställts från institutets styrelse och upptagits i motionen. Utskottet har
också låtit sig angeläget vara att undersöka detta ärende särskilt grundligt,
såsom man för övrigt gör med varje ärende som underställes. utskottet. Utom
att utskottet beaktat de skriftliga framställningar som här finnas i motionen
och eljest, ha vi haft institutets chef uppe på utskottsavdelningen för att få
del av hans synpunkter på ärendet, och jag kan försäkra att de argument, som
då framfördes, överensstämde med dem, som nyss utvecklats av motionären,
och därvid fingo vi också klart för oss, att ur institutets synpunkt var detta
yrkande örn att uppföra den e. o. assistenten i 21 lönegraden ett intresse av
första rang.

När emellertid utskottsavdelningen och med den sedermera statsutskottet i
alla fall har stannat för Kungl. Maj :ts förslag, så är det närmast de synpunkter
i lönefrågan som ha framförts ifrån de instanser, som pläga tillmätas
betydelse när det gäller lönefrågor, som varit avgörande. Jag ber att i det
avseendet få hänvisa till vad allmänna lönenämnden och statskontoret lia sagt,
vilket finnes återgivet i statsverkspropositionen. Allmänna lönenämnden bär
beträffande förslaget örn utbyte av assistenttjänsten å födoämneshygieniska
avdelningen mot en extra ordinarie byråassistenttjänst vidhållit sin i utlåtande
den 21 oktober 1942 uttalade ståndpunkt, att placering i högre lönegrad än
Eo 18 för närvarande icke syntes böra ifrågakomma. Statskontoret förklarar
först, att man i princip icke har någonting emot att utbyta en arvodesbefattning
mot en mera fast anställning för att därmed också lösa pensionsfrågan.
Man anser emellertid, att denna fråga bör prövas i ett större sammanhang, så
att man icke plockar fram enstaka arvodestjänster och löser anställningsfrägorna
för dem. Till slut yttrar statskontoret: »Med denna principiella inställning
finner sig ämbetsverket icke kunna tillstyrka, att frågan örn lönegradsplacering
av nu ifrågavarande befattningshavare upptages till fristående
prövning, helst som ett bifall till framställningen skulle innebära ett avsteg
från den av statsmakterna godkända lönestoppspolitiken.» Departementschefen
har sedan som svar på institutets framställning i statsverkspropositionen sagt:
»Styrelsens förslag om förändring av en arvodesavlönad assistentefattning å
födoämneshygieniska avdelningen till en extra ordinarie befattning som byråassistent
anser jag mig i nuvarande läge icke kunna biträda.»

Det är dessa yttranden, som ha gjort att vi inom statsutskottet lia ansett oss
böra biträda Kungl. Maj:ts förslag. Vi lia gjort klart för oss, att det är stor
risk förenad med ett bifall till Kungl. Maj :ts förslag ur den synpunkten, att
det icke alls är säkert att den befattningshavare, som det här närmast gäller,
stannar kvar i statstjänsten utan kanske övergår till annan tjänst. I så fall
uppstår utom de olägenheter som alltid följa ett utbyte i och för sig också
den att man kanske icke har tillgång till lika väl kvalificerad arbetskraft att
fylla denna plats med. Allt detta har vi fått klart för oss, men statsutskottet
har ansett, att den frågan har prövats av Kungl. Maj:t, och när Kungl. Maj:t
ansett sig på de skäl, som de underordnade myndigheterna framhållit, icke

Nr 10.

Onsdagen den 15 mars 1944 fm.

Bidrag till
avlöningar
m. m. inom
förebyggande
mådra- och
barnavård.

Avlöning samlag till statens institut för folkhälsan. (Forts.)
böra göra någonting åt denna sak, så bär utskottet ansett sig vara i gott sällskap,
när det tillstyrkt Kungl. Majits förslag. Jag vill sålunda icke alls på
något sätt bestrida denna befattnings vikt och betydelse och icke heller bestrida
riktigheten av att styrelsens och motionens yrkande beträffande lönesättningen
kan var riktig, utan jag menar bara, att den frågan har prövats av
myndigheter, som ha haft bättre tillfälle än statsutskottet att pröva saken,
och har slutligen också prövats av Kungl. Majit. Ur dessa synpunkter anser
jag mig böra yrka bifall till statsutskottets förslag på den föredragna punkten.

. Överläggningen var härmed slutad. Herr förste vice talmannen gav propositioner.
dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt dels ock
pa bifall till utskottets berörda hemställan med den ändring däri, att den i
ämnet väckta motionen bifölles; och blev utskottets i punkten gjorda hemställan
av kammaren bifallen.

Punkterna 123—133.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 134, angående bidrag till avlöningar m. m. inom förebyggande mödra-
och barnavård.

Sedan punkten föredragits, yttrade

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Jag ämnar icke framställa annat
yrkande än om bifall till utskottets hemställan, men jag* vill ändå med
några ord understryka det som utskottet har anfört. Utskottet har för sin del
sagt, att de ändrade grunder för bidragsgivningen, som Kungl. Majit har
föreslagit, tillstyrkas av utskottet, men utskottet framhåller därjämte, att denna
utbyggnad av den förebyggande barnavården på vissa håll icke kan genomföras
på grund av bristen på tjänsteläkare. Vidare understryker utskottet angelägenheten
av att mottagningar ordnas å dessa mådra- och barnavårdscentraler
i tillräcklig utsträckning. Anledningen härtill är, att, såsom Kungl. Maj :t
i propositionen framhållit, man enligt svenska provinsialläkarföreningens uppfattning
för landsbygdens vidkommande får nöja sig med ett något mindre
antal kontrollbesök för spädbarn än medicinalstyrelsen tänkt sig och begränsa
dessa till i medeltal fyra per år, såvida icke särskilda skäl nödvändiggöra
tätare besök hos läkaren. Enligt utskottets och min uppfattning är detta antal
kontrollbesök för litet, och organisationen bör så fort som möjligt utbyggas, så
att antalet besök kan ökas, vilket blir möjligt, när antalet tjänsteläkare blir
tillräckligt.

Med vad jag nu anfört har jag icke avsett annat än att ge litet mera kraft
åt utskottets påpekande här, så att dessa barnavårdscentralers ordnande på
landsbygden må kunna ske så fort som möjligt.

Härmed var överläggningen slutad. Kammaren biföll utskottets i punkten
gjorda hemställan.

Punkterna 135—139.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 140.

Kades till handlingarna.

Onsdagen den 15 mars 1944 fm.

Punkterna 141—154.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 10.

Punkten 155.

Lades till handlingarna.

Punkterna 156—172.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 173.

Lades till handlingarna.

Punkterna 174—187.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 188.

Lades till handlingarna.

§ 6.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 39, i anledning av Kungl. Maj :t proposition angående visst markbyte
mellan kronan och Uppsala stad; och

nr 40, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående gäldande av viss
haverikostnad m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 7.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1, angående vissa byggnadsarbeten m. m. inom försvarsväsendet.

I propositionen nr 1 hade Kungl. Maj:t under kapitalbudgeten (bilaga 2,
punkt 1, av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över försvarsärenden för
den 4 januari 1944) föreslagit riksdagen att

dels till Vissa byggnadsarbeten m. m. för budgetåret 1944/45 anvisa ett
investeringsanslag av 24 000 000 kronor;

dels ock medgiva, att i nämnda statsrådsprotokoll angivna byggnadsföretag
finge komma till utförande med anlitande av berörda anslag, i den mån
kostnaderna icke kunde bestridas från av riksdagen tidigare anvisade anslag
till inom försvarsbeslutets kostnadsram ingående byggnadsarbeten m. m.

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft följande motioner,
nämligen

dels två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren av
herr A. Mannerskantz m. fl. (1:81) och den andra inom andra kammaren av
herr Dickson m. fl. (11:145), vari hemställts, att riksdagen ville, i enlighet

Anslag till
vissa byggnadsarbeten

m. m. inom
försvaraväsendet.

Nr 10.

Onsdagen den 15 mars 1944 fm.

Anslag till vissa byggnadsarbeten m. m. inom f örsvar sväsendet. (Forts.)
med arméförvaltningens förslag av den 22 april 1943 och enligt de kostnadsberäkningar,
som däri gjorts för varje särskilt truppförband, för budgetåret
1944/45 bevilja ett anslag örn 148 000 kronor till uppförande av truppförbandshundgårdar
vid Värmlands regemente, Livregementets grenadjärer, Livgrenadjärregementet,
Norra skånska infanteriregementet, Upplands regemente,
Kronobergs regemente, Jönköpings-Kalmar regemente, Älvsborgs_ regemente,
Hallands regemente, Gotlands infanteriregemente, Livregementet till häst och
Livregementets husarer;

dels två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren av
herr I. Ekströmer (1:169) och den andra inom andra kammaren av herr
Håstad (11:268), vari hemställts, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utredning och förslag i syfte att bland
de beredskapsarbeten, som för försvarsväsendets del i första hand måtte beaktas,
upptaga utförandet av gymnastikbyggnader, bastuanläggningar och
idrottsplatser för de flygflottiljer, som i motionerna angivits;

dels ock en inom andra kammaren av herrar Skagerlund och Pettersson i
Rosta väckt motion (II: 286), vari hemställts, att riksdagen måtte hos Kungl.
Maj:t hemställa, att verkställandet av tidigare beslut örn anordnande av
skjutfält i Kilsbergen måtte avbrytas och förnyad utredning med beaktande
av i motionen anförda synpunkter anbefallas.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte

a) till Vissa byggnadsarbeten m. m. för budgetåret 1944/45 anvisa ett
investeringsanslag av 24 000 000 kronor;

b) med bifall till Kungl. Haj:ts förslag samt med avslag å motionerna
1:81 och 11:145 medgiva, att i statsrådsprotokollet över försvarsärenden för
den 4 januari 1944 angivna byggnadsföretag finge komma till utförande med
anlitande av berörda anslag, i den mån kostnaderna icke kunde bestridas från
av riksdagen tidigare anvisade anslag till inom försvarsbeslutets kostnadsram
ingående byggnadsarbeten m. m.;

II. att motionerna 1:169 och 11:268 samt 11:286 icke måtte till någon
rikdagens åtgärd föranleda.

Vid denna punkt hade reservation avgivits av herr Holmström, som ansett,
att utskottet bort med tillstyrkande av bifall till motionerna I: 81 och II: 145
hemställa,

I. att riksdagen måtte

a) till Vissa —--- 24 000 000 kronor;

b) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna I:
81 och II: 145 medgiva, att i statsrådsprotokollet över försvarsärenden för den
4 januari 1944 samt i nämnda båda motioner angivna byggnadsföretag finge
komma till utförande med anlitande av berörda anslag, i den mån kostnaderna
icke kunde bestridas från av riksdagen tidigare anvisade anslag till inom försvarsbeslutets
kostnadsram ingående byggnadsarbeten m. m.;

II. att motionerna —• --- åtgärd föranleda;

Efter föredragning av punkten yttrade:

Herr Dickson: Herr talman! Jag beklagar, att ordningsreglerna icke medgiva,
att jag håller mitt anförande i de lokaler där kammarmajoriteten för
närvarande torde befinna sig. Såsom läget just nu är, finns det väl icke stora
möjligheter för att en sådan omkastning skall kunna ske, som att den ståndpunkt
som i utskottet endast förfäktats av en reservant, skall kunna vinna

Onsdagen den 15 mars 1944 fm.

Nr 10.

Anslag till vissa byggnadsarbeten m. m. inom försvarsväsendet. (Forts.)
majoritet i kammaren. Det rör sig, som jag inledningsvis vill meddela, örn
vad som står på s. 18 i utlåtandet och som börjar med ordet »Arméförvaltningen».

Jag skulle kanske knappast lia tagit upp denna fråga, örn jag icke i dag
från militärt håll hade mottagit upplysningar som knappast torde ha varit
statsutskottets ledamöter bekanta, när ärendet behandlades i detta utskott.
Det framgår av dessa upplysningar, som erhållits från en påbjuden militär
utredning, som fortfarande pågår men från vilken en del förhandsuppgifter
lia kommit, att stora summor kunna inbesparas, örn den motion, som har avgivits
i frågan och som har avstyrkts av statsutskottet, skulle bifallas. Enligt
dessa upplysningar skulle, exempelvis vid ett linjeförband vid armén med
nu föreslagen utökad hundbevakning, kunna inbesparas över 400 000 kronor
per år, och vid ett förband vid kustförsvaret beräknar man genom en liknande
anordning kunna inbespara över 200 000 kronor. Hur dessa besparingar skola
kunna genomföras framgår icke tydligt, men jag förstår, att man genom inskränkningar
av personal och ersättande av denna personal med hundar skulle
kunna uppnå dessa billigare omkostnader.

Genom ett ökat användande av hundar kan man också effektivisera bevakningstjänsten.
Jag tror att var och en som själv har stått på post en mörk
natt med fienden ganska nära inpå sig skall kunna intyga, hur litet han vet
örn vad som sker runt omkring honom och vilken hjälp det skulle vara för
honom att ha ett organ som kunde tidigare än människans bristfälliga sinnen
inregistrera vad som sker i omgivningen. Ett sådant organ är hunden.

Nu rör det sig ju icke, kan någon säga, om ett vara eller icke vara för
hundars användande inom armén, utan det gäller inrättandet av ändamålsenliga
byggnader för dessa hundar. Det har emellertid just från militärt håll
med skärpa framhållits att lämpliga stallar för hundarna äro nödvändiga för
att få in det hundmaterial som erfordras. I mycket stor utsträckning inmobiliseras
nämligen privathundar för tjänstgöring inom krigsmakten, och det är
uppenbart, att många av dessa privathundar icke äro så uppfostrade, att de
tåla vid ett vistande ute i det fria eller i mindre ändamålsenliga lokaler. Det
är därför det anses så nödvändigt, att ändamålsenliga lokaler verkligen komma
till stånd, och det är också därför motionen på sin tid kom upp här i
riksdagen. Skulle nu bara hälften av vad de militära myndigheterna utlova i
fråga örn ekonomien hålla streck, vore det ju faktiskt en mycket glänsande
affär för statsverket att investera de begärda 148 000 kronorna för att sedan
förvänta besparingar på det flerdubbla beloppet, en i dessa tider mycket
ovanlig utdelning på insatt kapital, en utdelning, som kanske skulle stöta på
svårigheter, örn aktiebolagslag och sådant vore tillämpliga, men som i detta fall
väl bara är tacknämlig. Jag betonar, att dessa underrättelser lia kommit nu
i efterhand. Såvitt jag är riktigt underrättad har ingen föredragning i detta
ärende ägt rum inom statsutskottet och statsutskottets medlemmar äga sålunda
icke kännedom örn den sak jag här har gjort en antydan om.

Jag skall icke förlänga mitt anförande utan jag ber att få på grund av
vad jag nu har sagt och i avsikt att för staten möjliggöra en god affär yrka
avslag på utskottets hemställan och bifall till den vid utskottets utlåtande
vid punkten 1 :o) av herr Holmström avgivna reservationen.

Herr Pettersson i Rosta: Herr talman! Jag har i förevarande punkt väckt
en motion, dock icke alls av samma innehåll som den föregående ärade talarens
utan en motion, som rör förläggningen av ett skjutfält lill Kilsbergen.
I ett avseende tyckas emellertid de båda motionerna lia samma karaktär, nämligen
härutinnan att ett bifall till dem skulle spara åt staten betydande summor.

Nr 10.

Onsdagen den 15 mars 1944 fm.

Anslag till vissa byggnadsarbeten m. m. inom försyarsväsendet. (Forts.)

Detta skjutfälts förläggning beslöts av förra årets riksdag med synnerligt
knapp majoritet. Andra kammaren gick mot Kungl. Maj :ts förslag i voteringen
såväl i denna kammare som i den gemensamma voteringen. Detta är delvis
orsaken till motionen, men huvudorsaken är att den plats, som förra året
beslöts, är absolut felaktig. Att så är fallet bestyrkes av försvarsminister
Skölds eget uttalande i debatten förra året, då han yttrade: »När man skall
lia ett sammanhängande område, som tillåter uttagande av de skottvidder ett
modernt artilleri kräver måste man upp i fjällen för att finna sådana områden,
inom vilka det icke finnes en rätt talrik befolkning.» Han har i och
med detta tydligt och klart sagt ifrån, att trots att han föreslår denna plats
är det icke den rätta utan att fjällen äro rätt förläggningsplats. Därför ha
vi, ett par representanter för länet, motionerat örn uppskov och förnyad utredning
i frågan. Redan under förra årets debatt framhölls, att platsen icke
var den bästa, och efter herr statsrådets uttalande i den debatten har det också
visat sig, att påståendet är både rätt och riktigt. Den materiella skadan
blir naturligtvis betydligt större när ett skjutfält förlägges till en skogrik
bygd som å Kilsbergen än örn det förlägges till fjällen, där det finns ingen
eller dålig skog. Förlusten av de skogbärande arealerna vid en förläggning’
till Kilsbergen kan beräknas medföra en engångskostnad av cirka 3,5 miljoner
kronor. Denna beräkning har dock utgått från värdet av skogen på rot,
då samma skog i förädlat skick årligen skulle ge ett betydligt högre belopp. Enligt
en approximativ uppskattning skulle landet göra en årlig förlust av minst
350 000 kronor genom projektets förverkligande. Kapitaliserat efter 4 % skulle
det hela betyda en kapitalförlust för landet på omkring 8 miljoner kronor. En
forcering av skjutfältets färdigställande tager minst tre år i anspråk. Och
då kan man icke kalla detta företag för en fråga av vikt för landets militära
beredskap. Mänskligt att döma är det väl troligt, att kriget är slut inom
3 år; och då skulle vi icke haft någon nytta av detta företag. Det måste väl
ändå stå klart för var och en, att när den tiden är inne kunna vi icke upprätthålla
den dyrbara försvarsberedskap, som vi nu ha och måste ha, utan
det måste bli indragningar. De indragningar som komma att ske måste helt
naturligt i första hand gå ut över de regementen, som då ännu icke äro uppsatta
utan endast halvfärdiga. Under tiden ha emellertid 20 000 tunnland
skogsmark blivit avhuggen, och en hel massa gårdar och torp nedrivna. Då
får man på nytt plantera skog och bygga upp gårdar och torp. Vilket naturligtvis
kommer att dra mycket stora kostnader. Vid förra årets riksdag framhöll
jag vidare, att genom ett gott samarbete skulle Bofors skjutfält kunna
användas även av Bergslagens artilleriregemente. Kilsbergen, som komma att
raseras genom detta företag, är det enda friluftsområde, som Örebro stad och
dess omnejd har till sitt förfogande. När man ser de stora skaror av cyklande
ungdom, som på lördagsaftnarna färdas ditut för att njuta av en härlig sommardag
och för att i bergssjöarna ta sig ett bad och hämta krafter för kommande
arbetsvecka, förstår man, att det icke är underligt att länets befolkning
reagerar mot anordnandet av ett skjutfält i Kilsbergen. När man som jag
haft förmånen av att i 40 års tid få njuta av utsikten över slätten hän mot
Kilsbergen och där sett årstidernas olika skiftningar, är det icke underligt att
även jag reagerar däremot. Det allra värsta med hela historien är emellertid,
att det hela skapar bland länets befolkning en försvarsolust, som just i tider
som dessa borde motarbetas.

Med hänsyn till de omständigheter jag här anfört och då i främsta rummet
försvarsministerns uttalande om att platsen icke är lämplig för ett artilleriskjutfält,
ber jag att få yrka bifall till den motion, som väckts av herr Skagerlund
och mig.

Onsdagen den 15 mars 1944 fm.

Nr 10.

Anslag till vissa byggnadsarbeten m. m. inom försvarsväsendet. (Forts.)

Under detta anförande hade herr talmannen återtagit ledningen av förhandlingarna.

Herr Törnkvist: Herr talman! De synpunkter, som herr Dickson här presenterat
i fråga om de besparingar, som skulle kunna göras genom ett fortsatt
utbyggande även i år av hundgårdarna, äro verkligen nya och lia varit
okända för utskottet och, jag skulle väl tro, även för de flesta utanför herr
Dicksons egen krets. Det är icke alls med de siffrorna departementschefen
rört sig i sin framställning. Jag tror emellertid att departementschefen å sin
sida varit okänslig för det slags argumentering som herr Dickson här försökt
sig på. Hade det gjorts sannolikt för departementschefen, att man skulle kunna
tjäna, om jag icke hörde fel, upp till 400 000 kronor på ett enda förband
och 200 000 kronor på ett annat, skulle naturligtvis en summa som 140 000
kronor ha betytt ringa i hans ställningstagande till detta anslag. Jag föreställer
mig emellertid att departementschefen icke fått frågan framlagd för
sig på det sättet, utan att det är helt andra faktorer, som han haft att ta
ståndpunkt till vid sitt bedömande av detta spörsmål.

Fjolårets riksdag anvisade, om jag nu icke minns fel, medel till uppförande
av hundgårdar vid 9 eller 10 förband. I dag återstår inom armén ungefär
lika många förband, som behöva hundar, varom också framställning gjorts
till departementschefen från arméförvaltningen. Departementschefen framhåller
nu det önskvärda i att man nu omedelbart fullföljer fjolårets riksdagsbeslut
i frågan, men han har icke ansett, att Kungl. Majit i år borde äska
ytterligare medel för ändamålet, då nämligen enligt hans betraktelsesätt
pengarna kunna få bättre användning på andra områden. Vi ha ju själva
genom 1942 års beslut givit departementschefen en kostnadsram att hålla sig
inom, och inom den har han givetvis riksdagens fulla stöd och vill därför
icke gärna överskrida den. Utskottet har givetvis icke kunnat döma på annat
material än det som förelegat, och några anspråk på föredragning av nya
siffror har icke framställts. De siffror herr Dickson presenterade måste vara
ytterst färska och kunna givetvis icke användas såsom någon bakgrund för
ett annat beslut än det utskottet föreslagit.

Frågan örn förläggningen av Bergslagens artilleriregementes skjutfält till
Kilsbergen tänker jag mig genom fjolårets riksdagsbeslut ha avfört från
dagordningen. Det är ganska ändamålslöst att nu ånyo upprepa raden av de
argument, som förra året framfördes här i kammaren mot denna förläggning.
Jag skulle tro att riksdagen nu icke är beredd att rubba planerna för detta,
skjutfälts utbyggnad genom att nu rucka på sitt så sent som förra året fattade
beslut i frågan.

Herr talman! Jag hemställer örn bifall till utskottets förslag under denna
punkt.

Herr Dickson erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Statsutskottets förespråkare medger, att han icke hört de siffror, som
jag här nyss angav i den förevarande frågan. Han kom emellertid till den
slutsatsen, att siffrorna voro så pass färska och, örn jag förstod honom rätt,
måhända också så pass dubl osa eller i vart fall icke så genomdiskuterade, att
de kunde medföra ett annat kammarens beslut än ett bifall till utskottets förslag.
Jag är icke sakkunnig på detta område. Jag har endast upprepat
de uppgifter, som jag erhållit från, efter vad jag förutsätter, sakkunnigt
håll, och min uppfattning är den att de siffror, som innefattas i denna
utredning, äro av den storleksordningen att man knappast helt bör nonchalera
dem utan åtminstone bör ta dem under övervägande.

Nr 10.

Onsdagen den 15 mars 1944 fm.

Anslag till vissa byggnadsarbeten m. rn. inom försvarsväsendet. (Forts.)

Det är möjligt att det riktigaste yrkandet från min sida hade varit örn
återremiss till statsutskottet med hänvisning till att nya moment inkommit
i bilden, men ett resonemang med erfarna och aktade ledamöter av detta utskott
har varnat mig för ett sådant steg. Det var kanske därför måhända
mot bättre vetande som jag framställde det yrkande jag här valt.

Vidare yttrade:

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman!
Eftersom herr Dickson i diskussionen framkastat någonting som icke varit
känt för statsutskottet, vill jag bara begagna tillfället påpeka, att vad herr
Dickson här anfört har icke med förevarande frana att skaffa. Det finns intet
samband emellan dessa olika frågor. Saken ligger nämligen till så att enligt
gällande krigsorganisation är det beräknat ett visst antal hundar för
krigsbruk, nämligen vissa för sjukvårdstjänst, andra för spaningstjänst och
andra ändamål, samt åter andra för vakttjänst, och i denna grupp för vakttjänst
finns det upptaget hundar just för sådan bevakning av byggnadsföremål
som sker under nuvarande försvarsberedskap. De strävanden som nu pågå
att med tillhjälp av hundar minska antalet man vid varje bevakningsföremål
kunna tillgodoses inom ramen för det antal vakthundar som finns upptaget
i vår krigsorganisation. Hundar till det antal, varav behov föreligger,
anskaffas och utbildas kontinuerligt. Det har icke att göra med den fråga
som här föreligger. Här är det i stället fråga örn huruvida hundarna vid
truppförbanden i södra delarna av landet några år i fortsättningen liksom
några år i det förgångna fortfarande skola använda sina provisoriska förläggningar
eller örn vi nu skola bygga nytt åt dem. Detta är den enda fråga,
som här föreligger till behandling.

Beträffande de norra delarna av landet har jag tidigare föreslagit, att det
med hänsyn till klimatförhållandena där borde byggas moderna och hygieniska
förläggningslokaler för hundarna. Beträffande de södra delarna av landet
däremot anser jag, att tillfredsställandet av behovet där av hundgårdar kan
anstå till en senare tidpunkt. Yi ha nämligen här i landet så mångå byggnadsföretag,
som äro mera angelägna att genomföra än de nu ifrågavarande
men som måste anstå tills vidare på grund av att andra ännu viktigare byggnadsföretag
måste igångsättas. Jag kan i detta sammanhang endast hänvisa
till att det anförts anmärkningar mot brister hos _ många manskapsförläggningar,
kök och sjukhus, som vi ännu icke haft tid eller råd att avhjälpa.
Ingen torde våga påstå, att förläggningar för hundar skola gå före förläggningar
för människor. Enligt min mening har man därför givit denna fråga
alldeles för stora proportioner i jämförelse med vad den i verkligheten har.
Jag kan inte förstå, att herr Dickson kan bry sig om att draga upp sådana
perspektiv i denna fråga, som han här gjort och vilka icke ha med denna
sak att skaffa.

Herr Olson i Göteborg: Herr talman! Jag vill ägna ytterligare några ord
åt frågan örn det uteblivna anslaget till truppförbandshundgårdarna.

Herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet anförde, att det inte
fanns något samband mellan de vakthundar, som av motionärerna åberopats
som det stora besparingsobjektet-, och hundväsendet i övrigt. Men örn jag inte
alldeles missuppfattat de uppgifter, som lämnats, finns det verkligen ett sådant
samband. Dessa hundgårdar måste finnas bl. a. som replipunkter för utbildande
av privata hundar, som skola inkallas till tjänstgöring. Hundgårdarna
äro således nödvändiga för nyrekryteringen även av vakthundar. Under -

Onsdagen den 15 mars 1944 fm.

Nr 10.

Anslag till vissa byggnadsarbeten ra. ra. inom försvarsväsendet. (Forts.)
låtenheten att bevilja det begärda anslaget till hundgårdar utgör enligt min
mening en anmärkningsvärd avvikelse från den allmänna försvarsplanen, där
just de av motionärerna framförda synpunkterna på frågan kommit till uttryck.
I 1942 års försvarsbeslut beräknades kostnaderna för byggnadsarbeten
vid armén under den kommande femårsperioden till sammanlagt 140 miljoner
kronor. I årets statsverksproposition begärde Kungl. Maj :t ett investeringsanslag
å kapitalbudgeten örn 24 miljoner kronor till »Vissa byggnadsarbeten
m. m.» för armén. Detta belopp har framkommit efter en kvotberäkningsmetod,
varigenom dessa 140 miljoner fördelats på de olika i femårsperioden ingående
åren. Mot det sålunda begärda anslaget örn 24 miljoner kronor svarade
ett redovisat medelsbehov av cirka 11 miljoner kronor, under det att resten
skulle komma att begäras för åtskilliga andra byggnadsändamål, som vid tiden
för avlämnandet av statsverkspropositionen ännu icke voro utredda. Dessa anslagsäskanden
skulle framföras i en senare proposition till årets riksdag. I
denna proposition skulle ■— enligt departementschefens uttalande och i överensstämmelse
med av riksdagen tidigare uttryckta önskemål — framläggas en
detaljerad redogörelse rörande byggnadsbehovet, så att riksdagen vid bedömandet
av denna fråga skulle erhålla säkrare hållpunkter än hittills beträffande
såväl byggnadsföretagens omfattning som kostnadsberäkningen. Departementschefen
förklarade även, att han hade för avsikt att till denna proposition
foga en särskild tablå utvisande förutom av arméförvaltningen äskade
och av honom tillstyrkta medelsanvisningar för budgetåret 1944/1945 jämväl
uppkomna besparingar.

Den sålunda i statsverkspropositionen förebådade propositionen har nyligen
avlämnats till riksdagen under nr 175. Denna proposition innehåller en sammanställning
av byggnadsprogrammet för armén, som omsluter förut angivna cirka
140 miljoner kronor. Denna sammanställning upptager hundgårdar vid arméns
truppförband till ett sammanlagt belopp av 355 000 kronor. Av denna summa
har redan under föregående år beviljats och i år förbrukats 174 000 kronor för
anläggandet av de 9 truppförbandshundgårdar, som herr Törnkvist omnämnde
i sitt anförande. Genom uppförandet av dessa hundgårdar fylldes de mest oundgängliga
behoven på sådana ställen, där det bland annat ur djurskyddssynpunkt
ansågs vara alldeles nödvändigt att skydda hundarna genom bättre förläggningar.
Återstoden av det sålunda upptagna beloppet, 181 000 kronor,
skulle erfordras för uppförandet av övriga truppförbandshundgårdar. Arméförvaltningen
hade i sitt förslag utgått ifrån, att detta belopp skulle beviljas
av årets riksdag.

Jag har fått det intrycket, att departementschefen bjudit ett plötsligt och
överraskande halt i arméhundväsendets utveckling enligt plan. Departementschefen
förklarar, att han, ehuru vissa skäl kunde anföras för ett bifall till det
nu framlagda förslaget om uppförande av ytterligare hundgårdar vid arméns
truppförband, icke kunde tillstyrka, att medel för närvarande anvisades för
detta ändamål. Statsutskottet har nu följt propositionen härvidlag. Utskottet
har inte heller tagit hänsyn till den begränsning av arméförvaltningens krav,
som kommit till uttryck i den i ämnet väckta motionen. I motionen har nämligen
antalet förband, som skulle erhålla hundgårdar, nedbringats från ursprungligen
upptagna 10 till endast 12 därigenom att man uteslutit de fyra
trängkårerna, vilka ansågos kunna lösa sina ifrågavarande problem på annat
sätt. Statsutskottet motiverar sin avvisande hållning till motionen med att hänvisa
till att »ett ställningstagande i frågan bör ske under jämförelse med andra
ifrågasatta byggnadsföretag, som skola tillgodoses inom ramen för 1942 års
försvarsbeslut». Denna synpunkt underströk också statsutskottets ärade ordförande
i det anförande han nyss höll. Mot bakgrunden av vad jag här anfört

Nr 10.

Onsdagen den 15 mars 1944 fm.

Anslag till vissa byggnadsarbeten m. m. inom försvarsväsendet. (Forts.)
måste jag gentemot detta resonemang framhålla, att det nu finns en sammanställning
av byggnadsprogrammet för armén, vilken omfattar dessa 140 miljoner
kronor, som i sig upptaga det av arméförvaltningen begärda beloppet för
uppförande av hundgårdar.

Statsutskottet har i förevarande utlåtande uttryckligen förklarat, att utskottet
icke velat förneka behovet i och för sig av uppförandet av dessa hundgårdar.
Jag har därför ingen anledning att här närmare utveckla den stora betydelse,
som hundväsendet har för vårt försvar. Det tycks också råda enighet
härom. Jag kan dock icke underlåta att påpeka en viss inkonsekvens i denna
fråga, som kommit till uttryck därigenom att i årets statsverksproposition äskats
anslag till hundgårdar vid samtliga flygflottiljer. Anslag har begärts till
ett sammanlagt belopp av 284 000 kronor för 19—20 hundgårdar, som skola
uppföras. Därigenom har hundväsendet fått sitt rätta stöd vid flygvapnet, men
konsekvensen hade krävt, att statsmakterna samtidigt tillgodosett behovet av
hundgårdar även vid armén.

Den springande punkten i denna fråga är, att där det behövs och enligt organisationsplanen
skall finnas tjänstehundar skall det också finnas en ändamålsenlig
förläggning för dessa hundar, detta sett såväl ur djurskydds- som
allmän utbildningssynpunkt. I denna fråga ha även anförts vissa ekonomiska
synpunkter, från vilka man givetvis icke alldeles kan bortse. Det är självklart,
att det kan sparas åtskilligt med folk för vakthållning, om hundar användas.
Det uppges, att vid det linjeförband, som motionären här åberopat,
skulle i samband med utökad hundbevakning kunna sparas in cirka 85 man.
Varje posteringsbevakning om 11 man kunde nämligen ersättas med 6 man
jämte en eller två hundar. Detta är ett sakförhållande, som man i denna fråga
måste taga hänsyn till. Uppförandet av särskilda hundgårdar utgör en nödvändig
förutsättning för en utvidgning av hundbevakningsväsendet. Därför
skulle således en verklig besparing kunna uppnås på denna punkt genom beviljande
av anslag till sådana hundgårdar. Det måste anses vara god ekonomi
att inte hejda hundväsendets utveckling. Ett dylikt hejdande av utvecklingen
skulle riksdagen göra sig skyldig till, örn icke de medel, som äro erforderliga
för hundväsendets rätta handhavande, ställas till förfogande.

Herr talman! Under hänvisning till vad jag nu anfört, hemställer jag örn
bifall till den under denna punkt avgivna reservationen.

Herr Törnkvist: Herr talman! Herr statsrådet har såvitt jag förstår ställt
de för mig tidigare okända siffrorna i deras riktiga ekonomiska sammanhang.
Jag skulle därför tro, att vad som här anförts rörande ifrågavarande_ siffror
av talesmännen för reservationen närmast liknar en utsvävning i den fria rymden.
Jag har därav dragit den slutsatsen, att de rådgivare till herr Dickson,
som avrådde honom från att yrka återremiss i denna punkt, varit kloka personer.
Det är inte endast statsutskottets majoritet, som inte känt till de siffror,
vilka här framlagts, utan även reservanterna ha av allt att döma svävat i
fullständig okunnighet örn dem. Det sätt varpå dessa siffror presenterats här i
kammaren bör därför inte få tjäna något ändamål i debatten i dess nuvarande
läge. Det förefaller, som örn den nu framlagda argumenteringen skulle ganska
radikalt avvika från de krav i fråga örn verkligt underlag för intagande av
olika ståndpunkter samt framläggande av yrkanden, som vi i allmänhet kräva
här i riksdagen.

Den särskilda proposition i ämnet, som avgivits här i riksdagen sistlidna
lördag och för vilken herr Olson i Göteborg nyss lämnade en redogörelse, kommer
att sinom tid redovisas inför kammaren. Dessförinnan är det icke möjligt
att upptaga någonting i propositionen vare sig till granskning eller jämförelse

Onsdagen den 15 mars 1944 fm.

Nr 10.

Anslag till vissa byggnadsarbeten m. m. inom försvarsväsendet. (Forts.)
i samband med beviljande av byggnadsanslag av förevarande beskaffenhet.
Jag har ännu icke tagit närmare del av denna propositions innehåll, men
därest i propositionen i yrkandeform skulle finnas upptaget någonting örn
hundgårdar, är det självfallet, att utskottet kommer att taga ställning därtill,
när propositionen redovisas.

Jag vet inte örn den av herr Olson i Göteborg gjorda jämförelsen med flygets
hundbevakning kan åberopas i detta sammanhang. Vi ha inom utskottet
fått den uppfattningen, att hundbevakning vid våra flygflottiljer är särskilt
angelägen, beroende främst på den värdefulla och känsliga materiel, som omhänderhas
av flyget. På flottiljplatserna kunna, örn övervakningen inte är
tillräckligt noggrann, åstadkommas helt andra och mera omfattande skador
än vad som är möjligt vid skadegörelse på förbandsplatser inom armén och
flottan. Det förefaller således inte mer än naturligt, att försvarsministern och
utskottet, så snart dessa säregna förhållanden vid flygvapnet uppmärksammats,
beslutat stödja hundbevakningsväsendet vid våra flygflottiljer.

Mot bakgrunden av vad departementschefen anfört om behovet av hundgårdar
för armén inom de södra delarna av landet förefaller det vara ganska litet
fog för att avvika från den föreslagna metoden att vänta något med anslagsbeviljandet
för nu ifrågavarande ändamål. Även dessa förband i de södra delarna
av landet få ju uppenbarligen så småningom sina hundgårdar. Riksdagen
torde därför lugnt kunna avvakta den tidpunkt, då departementschefen
finner lämpligt att anvisa de återstående medlen till dessa hundgårdar.

Herr talman! Jag vidhåller mitt tidigare yrkande örn bifall till utskottets
hemställan.

överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen gav först beträffande
morn. I propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i nämnda moment
dels ock på bifall till den av herr Holmström avgivna, vid punkten fogade reservationen
i motsvarande del; och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr Dickson begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkt l:o)
morn. I av utskottets förevarande utlåtande nr 4-1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den av herr Holmström avgivna, vid
punkten fogade reservationen i motsvarande del.

Härefter framställde herr talmannan beträffande mom. II propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i detta moment dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring däri, att motionen 11:286 bifölles; och
blev utskottets berörda hemställan av kammaren bifallen.

Punkterna 2—G.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Andra kammarens protokoll Nr 10. 5

Nr 10.

Onsdagen den 15 mars 1944 fm.

Motioner om
avskaffande
av dyrorlsgruppsringen

av ortsavdragen
vid
beskattningen.

Punkten 7.

Lades lill handlingarna.

§ 8.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition av två äldre reservationsanslag.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 9.

Föredrogs statsutskottets memorial, nr 43, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret 1944/45 till bidrag till underhåll
av enskilda vägar m. m.

Den i detta memorial föreslagna voteringspropositionen godkändes.

§ 10.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 14, i anledning av väckta
motioner angående avskaffande av dyrortsgrupperingen av ortsavdragen vid
beskattningen.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats följande, av utskottet till behandling
i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen:

1) de likalydande motionerna nr 65 i första kammaren av herr Gustavson
samt nr 114 i andra kammaren av herrar Hammarlund och Pettersson i Dahl,
vari hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit ville göra framställning,
avseende — förutom annat varom nu icke vore fråga — att »dyrortsgraderingen
av de bevillningsfria skatteavdragen avskaffas och skatteavdragen
lika för alla utgå med för ortsgrupp I nu gällande belopp»; samt

2) de likalydande motionerna nr 129 i första kammaren av herr Ivar Persson
m. fl. och nr 203 i andra kammaren av herr Pettersson i Norregård m. fl.,
vari hemställts, »att riksdagen hos Kungl. Maj :t måtte anhålla örn framläggande
av förslag för riksdagen, innebärande att ortsavdragen vid beskattningen
fastställas efter enhetliga och för hela riket gemensamma grunder».

Utskottet hemställde,

1) att de likalydande motionerna I: 65 av herr Gustavson och II: 114 av
herrar Hammarlund och Pettersson i Dahl. i vad desamma avse avskaffande
av dyrortsgraderingen av skatteavdragen,, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; samt

2) att de likalydande motionerna I: 129 av herr Ivar Persson m. fl. och
II: 203 av herr Pettersson i Norregård m. fl. örn avskaffande av dyrortsgrupperingen
av ortsavdragen vid beskattningen icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar friherre Be Geer och Hammarlund..
vilka ansett att utskottet bort hemställa,

1) att de likalydande motionerna I: 65 av herr Gustavson och II: 114 av
herrar Hammarlund och Pettersson i Dahl, i vad desamma avse avskaffande
av dyrortsgraderingen av skatteavdragen, måtte anses besvarade genom vad
reservanterna i sin motivering anfört; samt

2) att riksdagen matte, med bifall till de likalydande motionerna I: 129
av herr Ivar Persson m. fl. och II: 203 av herr Pettersson i Norregård m. fl.
örn avskaffande av dyrortsgrupperingen av ortsavdragen vid beskattningen, i

Onsdagen den 15 mars 1944 fm.

Nr 10.

Motioner om avskaffande av dyrortsgrupperingen av ortsavdragen vid beskattningen.
(Forts.)

skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om framläggande av förslag för riksdagen,
innebärande att ortsavdragen vid beskattningen fastställas efter enhetliga och
för hela riket gemensamma grunder.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Pettersson i Norregård: Herr talman! Frågan örn skattegrupperingen
har varit uppe så många gånger här i riksdagen, att jag infe behöver beröra
själva sakfrågan. Alla känna väl väl till, att frågan nu har blivit mera aktuell
än tidigare på grund av den prisutjämning beträffande levnadskostnaderna,
som skett mellan de olika orteria. Då jag tillsammans med 15 andra kammarledamöter
motionerat i frågan, kanske det tillätes mig att säga några ord med
anledning av motionen.

En landsomfattande opinion har länge utdömt den nuvarande dyrortsgrupperingen
och den därmed sammanhängande skattegrupperingen såsom ett
instrument, som saknar förmåga att skapa rättvisa i skattehänseende. Sedan
kriget utbröt och skattetrycket blev allt högre lia dessa orättvisor blivit ännu
mera iögonenfallande än förut. Även i riksdagen ha under de tre senaste åren
en åsiktsförskjutning ägt rum, i det att man har medgivit, att framställningar
örn ändringar i dyrortsgrupperingen varit berättigade. Vid fjolårets riksdag underströk
sammansatta stats- och bevillningsutskottet, som då behandlade ärendet,
såsom det heter i bevillningsutskottets utlåtande i år, »vikten av att utredningen
snarast igångsattes och bedreves med sådan skyndsamhet, att förslag
till ny dyrortsgruppering kunde framläggas vid 1945 års riksdag. Utskottet
tilläde emellertid, att örn oöverstigliga hinder skulle möta för framläggandet
av ett slutligt förslag i dyrorsgrupperingsfrågan vid 1945 års riksdag, borde
enligt^ utskottets mening tagas under övervägande, huruvida icke redan till
1944 års„ riksdag förslag borde framläggas rörande skattegrupperingen, även
örn ett sådant förslag finge anses innebära allenast ett provisorium.»

_ Det är ett, sådant provisorium som vi i vår motion ha yrkat skulle komma
till stånd, då den kommitté, som fick i uppdrag att handlägga dessa frågor,
redan tillkännagivit, att den inte kan lägga fram den utredning angående dyrortsgrupperingen,
som den, tillsatts för att verkställa. Det är inte ägnat att
förvåna, att något sådant provisoriskt förslag inte kommit fram till årets riksdag
med den motvilja till ändring som tidigare visats. Finansministern har
nämligen i värnskattepropositionen tagit upp resonemanget om skattegrupperingen,
och han säger där ifrån, att han inte ämnar lägga fram någon proposition
i detta ärende vid årets riksdag. Det är rätt betecknande, att han tagit
upp detta resonemang i propositionen angående värnskatten, ty just värnskatten
är en bidragande orsak till att orättvisorna blivit ännu mera påfallande än
de förut voro. I och med att denna skatt kom till ha nämligen orättvisorna i
skattegrupperingen i alldeles särskild grad förstorats.

Utskottet medgiver nu, att frågan ej kan lösas i enlighet med de uttalanden,
som sammansätta stats- och bevillningsutskottet gjorde vid fjolårets riksdag.
Då emellertid kommitterade inte velat förorda ett provisoriskt förslag, har som
sagt ej heller finansministern ansett sig kunna framlägga ett sådant.

. Det kan inte hjälpas, att man redan i fjol, då riksdagen antog det då föreliggande
förslaget, var betänksam och hellre gav sin anslutning till en reservation,
som gick ut på att vi redan vid innevarande riksdag skulle fått ett förslag
till ändring av dyrortsgrupperingen. Utskottsmajoritoten gick emellertid
m för förslaget om att utredningen skulle vara färdig lill 1945 års riksdag.
Man fattade redan i fjol misstankar, att frågan för en tid skulle begravas i en

Nr 10.

Onsdagen den 15 mars 1944 fm.

Motioner om avskaffande av dyrortsgrupperingen av ortsavdragen vid beskattningen.
(Forts.)

stor utredningskommitté oell alltså skulle förhalas över innevarande år. Afl
frågan förts fram i år hade kanske haft ännu större betydelse än ett löfte om
att vi längre fram skulle få en, ändring i dessa förhållanden. Den förväntan,
som vi då hyste örn att ett förslag skulle framläggas till 1945 års riksdag, har
ju gått i graven, och nu kan man inte alls säga, när ett nytt förslag kommer
fram, som kan stilla de känslor ute i landet, som göra sig gällande omkring
dessa frågor. Man blir även misstänksam mot kommittéväsendet, när det visar
sig, att kommitterade, trots att riksdagen uttryckligen sagt ifrån att frågan
skall vara färdig att behandlas vid den och den riksdagen, redan vid utredningsarbetets
början resa invändningar mot att frågan skall komma upp till
behandling så snart och försöka förhala densamma undan för undan. Det är
inte bra för förtroendet för statsmakterna ute i bygderna, att detta blir förhållandet
med frågor, som så länge lia debatterats i riksdagen — jag tror, att
det är på sjunde eller åttonde året som vi nu behandla denna fråga — och i
vilka opinionen allt mer och mer svängt över till en verklig oro. Jag tror, att
ingenting så kan förarga folk som orättvisor i fråga örn skatterna. I detta avseende
fordrar man, att en rättvis avvägning åstadkommes mellan de olika
medborgargrupperna i landet. Jag tror att det hade varit klokt, att denna fråga
tagits mera på allvar och bragts till sin lösning så fort som möjligt. Trots
att endast en provisorisk lösning hade kunnat uppnås, skulle ett beslut i rätt
riktning dock i viss mån åstadkommit en avväpning av den opinion, som nu
gör sig gällande på detta område ute i landet.

Det har talats oerhört mycket örn landsbygdens avfolkning, och det har motionerats
i väldig omfattning vid denna riksdag just i denna fråga. Men när det
gäller att motverka denna utveckling, då det fordras ett ordentligt handtag
för att rätta till de felaktigheter, som vidlåda vårt samhällssystem, då visar
det sig, att riksdagen inte är så värst snabb att gå till handling och verkligen
vidtaga sådana åtgärder, som skulle i någon mån kunna råda hot på den avfolkning,
för vilken vi äro så rädda. Det enda som hittills synts till i detta
avseende har varit en del motioner, där en massa svävande uttryck användas.
Det blir alltför litet av handling och alltför mycket av löftespolitik, vilket
icke kail väcka någon tillfredsställelse, örn man inte märker, att riksdagen
verkligen på allvar vill söka rätta till dessa missförhållanden.

Det är inte bara på rena landsbygden, som denna fråga är aktuell, utan
även i mindre städer och samhällen Ilar den tilldragit sig stor uppmärksamhet.
Jag fick häromdagen mottaga en avskrift av en skrivelse, som insänts till
Kungl. Majit från en av smålandsstäderna, det var Värnamo, och i vilken
uppmärksamheten fästes på hithörande frågor. Jag vill bara läsa upp ett brottstycke
ur denna skrivelse. Det heter där bl. a.: »Än mer förstärkes intrycket
av uppenbar orättvisa därav, att det på dyrortsgrupperingen grundade
lönesystemet i förening'' med skattesystemet kommer att verka så, att
en del av rikets befolkning, och genomgående den mindre välställda i
landsorten, kommer att indirekt få gälda värnskatten för en mycket
stor del av inkomsttagarna på vissa högre dyrorter. En sådan ordning måste
särskilt under nuvarande prövande förhållanden anses olämplig och står på
intet sätt i överenstämmelse med grundsatsen, att bördor böra bäras lika. De
sociala följdverkningarna av en dylik löne. och skattepolitik torde komma att
te sig katastrofala icke minst ur befolkningspolitisk synpunkt, helst som den
nu föreslagna^ provisoriska dyrortsgrupperingen måste antagas bli gällande
under många år.»

Denna skrivelse är inte, som herrarna kanske tro, undertecknad av endast
bönder ute på landsbygden utan även av representanter för andra samhälls -

Onsdagen elen 15 mars 1944 fm.

Nr 10.

Motioner om avskaffande av dyrortsgrupperingen av orlsavdragen vid beskattningen.
(Forts.)

grupper. Jag skall be att få räkna upp de organisationer, som varit samlade
till det opinionsmöte, där denna resolution antogs. Skrivelsen är undertecknad
av representanter för Värnamo socialdemokratiska arbetarkommun, Riksförbundet
rättvisa åt landsorten, Läroverkslärarnas riksförbund, lokalavdelningen
i Värnamo, för telegraf- och telefontjänstemännen i Värnamo, för Östbokretsen
av Sveriges allmänna folkskollärareförening, Värnamo fackliga centralorganisation,
medlemmar i Värnamo av Svenska postmannaförbundet, posttjänstemännens
förenings medlemmar i Värnamo, järnvägsmännen i Värnamo oell
lärarkåren i Värnamo skoldistrikt. Det är alltså många skilda medborgarkategorier,
som ha ögonen riktade på denna dyrortsgruppering.

När enligt viad statistiken visar en utjämning har skett i dyrortshänseende
mellan de lägre och de högre dyrorterna och det är fullkomligt påtagligt, att
på detta område en skriande orättvisa föreligger, förvånar det mig, att riksdagen
ändå inte kan visa sin makt -— såsom den gjort i dag vid ett tidigare
tillfälle — och ta initiativ till en provisorisk lösning av frågan, när nu inte
utredningen kunnat bli färdig i tid, så att ett slutgiltigt förslag kunnat framläggas.

Som jag sade i början av mitt anförande skall jag inte uppehålla tiden länge
med denna fråga. Alla känna ju till dess läge, och jag tror därför, att det är
onödigt att nu draga upp någon längre debatt. Jag beklagar emellertid, att
riksdagen står så handfallen inför en så viktig samhällsfråga som denna.

Herr talman! På grund av vad jag nu anfört ber jag att få yrka bifall till
den reservation, som är fogad till detta utskottsutlåtande av herrar De Geer
och Hammarlund och som står i överenstämmelse med den motion, som jag
jämte femton övriga kammarledamöter har avlämnat i ärendet.

Herr Fröderberg: Herr talman! Vi behöva inte nu tvista örn huruvida en
utjämning i skattehänseende är nödvändig eller icke. Frågan genomdiskuterades
i fjol, och riksdagen fattade ju redan då ståndpunkt till saken.

Jag vill nu endast ge uttryck åt ett beklagande av att den kommitté, som
bär frågan under utredning, inte kunnat komma fram med sitt förslag till
nästa års riksdag utan att frågan skall skjutas ännu längre på framtiden.
Jag förstår mycket väl, att det missnöje, som finnes på landsbygden, kommit
till synes även här i motionen. Men jag måste säga, att de framstötar, som
både i fjol och i år gjorts från bondeförbundet, äro alltför ensidiga.

Frågan om en utjämning av förhållandena mellan land och stad är inte
bara en skattefråga utan också en lönefråga. Skulle man sätta dessa båda frågor
i relation till varandra, är jag fullständigt övertygad om att jag tar till i
underkant, när jag säger, att lönefrågan och skattefrågan förhålla sig till
varandra som 5 till 1. Om vi gå 20 år tillbaka i tiden för att utröna, hur
såväl skattefrågan som lönefrågan har utvecklats, skola vi finna, att dessa
båda frågor gått skilda vägar. För 20 år sedan var sålunda det skattefria
ortsavdraget i lägsta dyrortsgruppen 700 kronor och i den högsta 1 200 kronor,
vilket gör en skillnad på 500 kronor. Detta blir med bankning 750 kronor. År
1928 sjönk denna skillnad till 320 kronor, vilket med bankning blir 480 kronor.
1939 utgjorde skatteavdraget i lägsta dyrortsgruppen 600 kronor och i den
högsta 7G0 kronor — alltså en skillnad på endast 160 kronor — med bankning
240'' kronor. Skillnaden mellan lägsta och högsta ortsavdraget har alltså sjunkit
— bankningen inberäknad — från 750 till 240 kronor. Utvecklingen har alltså
gått i rätt riktning, och den lilla skillnad, som återstår, tycker jag inte är
så mycket att bråka örn, allra helst sorn löneutvecklingen går i den motsatta
riktningen. Jag vet, att herr Hammarlund kommer att invända, att dessa

Nr 10.

Onsdagen elen 15 mars 1944 fm.

Motioner om avskaffande av dyrortsgrupperingen av orisavdragen vid beskattningen.
(Forts.)

siffror bara gälla ensam person. Räkna vi emellertid med man, hustru och två
barn, blir den sammanlagda skillnaden mellan första och femte ortsgruppen
600 kronor, med bankning 900 kronor. Det är uppenbart, att det i alla fall även
där skett en avsevärd sammanträngning av spännvidden mellan högsta och
lägsta skattegruppen under de sista 20 åren.

Jag tror för övrigt, att det inte skulle ge så ofantligt stora vinster i skatteunderlagshänseende,
örn alla avdrag rättade sig efter det lägsta ortsavdraget.
Det skulle inte alls bli så stora summor, att det på något sätt skulle kunna
kompensera omsättningsskatten. I Norrland skulle förändringen icke väcka
någon glädje på landsbj^gden, då elef t. ex. i Norrland endast är ett fåtal
landskommuner, som tillhöra första skattegruppen. Dit höra endast 32 landskommuner
i hela Norrland. Av de övriga tillhöra omkring 154 -andra gruppen,
36 den tredje och 6 den fjärde skattegruppen.

Vi skola nu ta en liten titt på lönefrågorna under dessa 20 år. För 20 år
sedan funnos 7 lönegrupper, A—G, och senare ökades antalet till 9. Utvecklingen
på detta område går alltså åt det rakt motsatta hållet. Örn vi göra en
jämförelse mellan åren 1935 och 1942, skola vi finna, att spännvidden i fråga
örn levnadskostnaderna sjunkit från 48 till 27 procent av indextalet för den
dyraste orten, under det att till exempel spännvidden i fråga om lön plus kristillägg
för en statstjänare i 15 :e lönegraden ökat från 1 294 till 1 698 kronor,
alltså med 404 kronor. Då lönerna spela mycket större roll när det gäller flykten
från landsbygden än skatterna, tycker jag att frågan örn lönerna är väl så
viktig som skattegrupperingsfrågan och bör lösas före denna eller åtminstone
i sammanhang därmed. Örn det nu bleve en utjämning beträffande skatterna,
kunde det ju tänkas, att de som nu äro mycket intresserade av denna sak, förlora
intresset, när det blir fråga örn lönerna.

Den skillnad jag påvisat i fråga örn statstjänarnas löner mellan de båda
nämnda åren gäller i hög grad även i fråga örn anställda i enskilda näringar.

Jag väckte i fjol en motion, som endast innebar ett litet steg mot en utjämning
av lönerna. Jag föreslog då, att kristilläggen till alla statstjänare
skulle räknas efter E-ort. Det skulle alltså bli en sänkning i de högre och
en höjning i de lägre dyrortsgrupperna, som åtminstone skulle kunna påbörja
en viss utjämning i lönegradshänseende. Detta förslag fick emellertid då mig
veterligt intet stöd från bondeförbundshåll.

Örn icke tidigare påtalad viss motivering funnes i bondeförbundets yrkande,
skulle jag kunna rösta för detta, ty vi dra i alla fall ofta åt samma håll.
fastän vi denna gång betona litet olika vägar. Nu kan jag emellertid icke göra
det. Jag kan icke heller rösta med utskottet, som jag tycker lagt alldeles för
stor vikt vid skattegrupperingen och alldeles bortser från den betydelse, som
lönegrupperingen Ilar. Jag kommer därför icke att rösta med någondera parten
utan har med det nu anförda endast velat rädda min själ.

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! Den nu debatterade frågan brukar
ju återkomma med monoton regelbundenhet. De skäl, som ventileras från den
ena sidan eller den andra, känna vi alla ganska väl till, och jag tror därför
icke det finns någon anledning att ytterligare taga upp dem till granskning.
Allesammans äro vi ju eniga örn att det icke är bra som det är på detta område.
Ett uttryck för denna enstämmiga uppfattning i riksdagen var det
beslut, som fattades förra året och sorn ledde till tillsättandet av den bekanta
Linnerska kommittén. Nu har denna kommitté meddelat, att den icke kan
slutföra sin utredning och leverera något betänkande i så god tid, att beslut
i frågan kan fattas vid 1945 års riksdag, vilket vi ju hade hoppats, då vi

Onsdagen den 15 mars 1944 fm.

Nr 10.

Motioner örn avskaffande av dyrortsgrupperingen av orlsavdragen vid beskattningen.
(Forts.)

förra året fattade vårt beslut. Anledningen till att kommittén nödgats jämna
detta meddelande är naturligtvis helt enkelt den, att spörsmålet är så oerhört
omfattande, så svåröverskådligt och så komplicerat,^ att de sakkunniga
icke kunna ta på sitt ansvar att komma med ett något så när hyggligt förslag
inom den tid, som nian förut hade hoppats på. Saken är, tror jag man
kan våga säga, ingalunda så enkel, som motionärerna här lia velat göra gällande.

Den motionär, som redan haft ordet, herr Pettersson i Norregård, har riktat
ett ganska bestämt anfall mot kommittén för dess senfärdighet och för dess
handfallenhet inför uppgiften, och han utsträckte denna sin kritik till att gälla
det svenska kommittéväsendet överhuvud taget. Jag vet icke, huruvida denna
hans kritik är alldeles berättigad, men jag kan icke underlåta att påpeka, att
den ärade motionärens egen meningsriktning har en representant i den avhonom
så hårt klandrade kommittén, vilken representant såvitt framgår avhandlingarna
icke har anmält någon från kommittén avvikande uppfattning.
Jag kan tillägga, att finansministern i första kammaren för en stund sedan
meddelade, att den av herr Pettersson i Norregård så hårt klandrade kommittén
var enhällig, då den tillkännagav att den icke var i stånd att komma fram
med det äskade förslaget till 1945. Jag vet icke, huruvida bondeförbundets
representant i kommittén är närvarande här i kammaren. Örn så är fallet kan
han måhända bestyrka vad jag här har meddelat. Det är alltså rimligt, att
motionären låter dessa sina hårda ord gå vidare till honom.

Motionären lämnade vissa upplysningar rörande vad som förevarit vid ett
möte i dyrortsfrågan i Värnamo. Ja, ingalunda är Värnamo den minsta bland
Juda städer, och det är klart, att man bör tillmäta den opinionen viss^ betydelse,
men å andra sidan får man väl också tillmäta någon betydelse åt den
opinion, som tar sig uttryck i bevillningsutskottet och riksdagen. Den får
väl icke anses vara alldeles i avsaknad av möjlighet att bedöma detta spörsmål.

Det är ganska intressant att se, hur den till utskottsutlåtandet fogade reservationen
är upplagd. Jag vill fästa uppmärksamheten vid att reservanterna
icke anse sig kunna yrka bifall till vad vi i utskottet ha kallat den första
gruppen av bondeförbundsmotionerna. De lia i stället måst inskränka sig till
att yrka bifall till den senare gruppen av motioner, som representeras av
herr Ivar Persson i första kammaren och herr Pettersson i Norregård i andra
kammaren. Deras motioner gå ju ut på hemställan örn skrivelse till Kungl.
Majit med begäran »örn framläggande av förslag för riksdagen, innebärande
att ortsavdragen vid beskattningen fastställas efter enhetliga och för hela riket
gemensamma grunder». Jag finner det vara ganska klokt, att man har
begränsat sig på detta sätt. Jag skulle dock lia funnit det vara än klokare
— för sakens skull — örn bondeförbundets tvenne representanter i bevillningsutskottet
hade kunnat förena sig med bevillningsutskottet i övrigt.

Nu vill jag säga, att det finns ytterligare en omständighet, som jag tycker
.skulle ha föranlett reservanterna att ansluta sig till majoriteten. Det förhåller
sig nämligen så, att utskottet verkligen har skrivit så positivt i detta
hänseende sorn överhuvud taget ett riksdagsutskott kan skriva. Man erinrar
örn sitt tidigare ståndpunktstagande. Man understryker vad det sammansatta
stats- och bevillningsutskottet sade förra året och erinrar örn att det är »av
synnerlig vikt, att frågan om dyrortsgrupperingens framtida bestånd och utformning
bringas till lösning». Utskottet framhåller också, att det hade varit
önskvärt att man hade kunnat komma fram till ett sådant resultat inom kommittén.
att förslag hade kunnat framläggas för 1945 års riksdag. Utskottet

Nr 10.

Onsdagen den 15 mars 1944 fm.

Motioner örn avskaffande av dyrorts gruppering en av ortsavdragen vid beskattningen.
(Forts.)

erinrar vadare om sin tidigare ståndpunkt till förmån för en provisorisk lagstiftning,
men då finansministern icke har vågat ta på sitt ansvar att presentera
riksdagen ett sådant förslag, har icke heller bevillningsutskottet vågat
ta detta på sitt ansvar. Det är synbarligen herr Pettersson i Norregård förbehållet
att vara beredd att på sina axlar ta detta ansvar.

Utskottet har i slutet av sitt uttalande använt en ganska anmärkningsvärd
formulering. Utskottet säger sig vilja »starkt understryka vikten av att den
nu pågående utredningen bedrives med största möjliga skyndsamhet, så afl
ett slutligt förslag angående förevarande spörsmål i dess helhet snarast kan
föreläggas riksdagen». Jag tycker verkligen, att man på bondeförbundshåll
skulle ha. kunnat vara tillfredsställd med denna kategoriska formulering, örn
man nu icke har haft några speciella syften med aktionen i denna angelägenhet.

dag tillåter mig, herr talman, att hemställa örn bifall till utskottets förslag.

Herr andre vice talmannen Carlström: Herr talman! Från vårt håll framfördes
i fjol motionsledes den begäran, att Kungl. Majit skulle söka komma
fram med ett provisoriskt förslag till innevarande års riksdag i denna fråga.
Man hade nämligen på känn, att örn en utredning skulle behandla problemet
i. hela dess vidd sa komme det att dröja så länge, att denna krigs- och kristid
med därav föranledda förändringar i fråga örn prisläget å skilda orter
kanske i viss mån hade ebbat ut. Det är nog icke så stor tröst för vederbörande
befattningshavare och folket ute i bygderna att få veta, att när krisen är
över så skall det blixen lösning, som skipar rättvisa mellan de skilda orterna
här i landet. Jag mäste alltså beklaga, att ett sådant förslag1 till provisorium
icke har förelagts- detta års riksdag. Jag tror, att man ute i bygderna hade
hoppats och väntat, att så skulle bli fallet.

Nu är det. tydligen emellertid på det sättet att ingenting är att göra åt den
saken. . Såsom den närmast föregående talaren har omvittnat har man även i
bevillningsutskottet beklagat, att ett sådant provisorium icke har kunnat ordnas,
och man hoppas nu, som han också underströk, att utredningen skall bedrivas
med största möjliga skyndsamhet. När man kan komma fram till något
resultat vet man emellertid, icke. Man får väl hoppas, att det kan ske så
snart, att .1946 eller 1947 års riksdag kan ta ställning till frågan. Men då är
det, som jag sacie, uppenbart att de av krisläget föranledda faktorerna måhända
ha eliminerats i sådan grad, att det blir helt andra beräkningar än vad
man nu skulle ha kunnat vänta.

Då man nu från motionärernas sida har framfört sitt beklagande av att
ingenting kunnat åtgöras i denna fråga, så är det uppenbart att man kunde lia
väntat sig, att man i reservationen hade kommit fram till några förslag, som
hade gått mera direkt på frågans lösande än vad utskottet har gjort, förslag
sorn alltså inneburit, att frågan skulle kunnat genomföras tidigare än vad utskottets
utlåtande synes vittna om. Jag kan emellertid icke uppfatta reservationen
och dess yrkande på annat sätt än att man liksom utskottet vill, att
frågan skall underställas riksdagens prövning så fort som möjligt. Vid vilken
riksdag det skall ske har man dock icke sökt ange.

Med hänsyn till vad motionärerna lia yrkat skulle man ju lia tänkt sig. att
sedan en representant från bondeförbundet, som tidigare och särskilt i fjol
livligt kämpade ^för en förändring på detta område, numera har inträtt i regeringen,
skulle på grund därav ett förslag lia kunnat framläggas tidigare än
som nu synes bli fallet, men man förstår ju, att när man kommer problemen

Onsdagen den 15 mars 1944 fm.

Nr 10.

Motioner om avskaffande av dy ro risa ruppe r i ng e n av or Isavdragen vid beskattningen.
(Forts.)

en smula närmare in pa livet blir man kanske icke längre så övertygad om att
det kan ske en förändring nu och i ett sammanhang.

För min del har jag velat föra fram den känsla av besvikelse, som man nu
ute i bygderna med säkerhet känner.

I fråga om den kläm, som reservanterna lia kommit fram till, vill jag säga,
att medan man i själva reservationen talar örn att frågan örn dyrortsgrupperingen
och ortsavdragen vid beskattning skall angripas, så utmynnar klämmen
i en begäran örn skrivelse till Kungl. Majit med anhållan »örn framläggande
av förslag för riksdagen, innebärande att ortsavdragen vid beskattningen fastställas
efter enhetliga och för hela riket gemensamma grunder». Man har sålunda,
såsom också den föregående talaren påpekade, frånfallit yrkandet örn
att hela frågan skulle tagas upp nu. Jag undrar verkligen, örn den opposition,
som herr Pettersson i Norregård talade örn, från de småländska bygderna, närmare
bestämt Värnamo, känner sig så särskilt tilltalad av den kläm, som man
till slut kommit fram till i reservationen. Jag misstänker, att man på det hållet
kanske varit mera inriktad på att få en förändring vad gäller dyrortsgrupperingen.
Jag förstår emellertid, att man från skilda håll kan känna sigen
smula betänksam, då det gäller dyrortsgrupperingen. Såsom en talare tidigare
bär anfört Ilar, när man varit inne på tanken att utgå från en viss ortsgrupp
i mitten på skalan, detta icke visat sig väcka någon genklang hos dem,
som ligga högre upp, och skulle man gå till en dyrortsgruppering, som toge
sig uttryck i att samtliga lägre dyrorter flyttades upp, tycker jag nästan synd
örn finansministern. Det bleve då en omgruppering, som komme att kosta
statsverket åtskilliga slantar och som vi ute i bygderna kanske icke heller
skulle bli så synnerligen glada åt, därför att kraven på ersättning från dem.
som vi på landsbygden behöva anställa vid jordbruket, då skulle komma att
skärpas.

Jag kan för min del icke finna, att reservationen ger något utöver vad utskottet
i sitt förslag har kommit till, nämligen att man önskar att frågan
skall bringas till sin lösning så fort som möjligt, och jag har därför icke något
annat yrkande, herr talman, än örn bifall till utskottets förslag.

Herr hyling: Herr talman! Den fråga som vi diskutera i dag är ganska
underlig så till vida, att intresset för frågan tycks stiga ju närmare man kan
skönja en lösning. När denna fråga första gången togs upp i riksdagen, skedde^
detta med anledning av en motion, som väckts av herr von Seth och mig.
Då var intresset för frågan icke så stort, men glädjande nog har år efter år
intresset, för denna frågas lösning blivit allt större och är numera så stort,
att jag icke trodde, att frågan skulle behöva komma upp till diskussion vid
detta års riksdag. Den som något tittat på det utlåtande som förelåg vid föregående
års riksdag måste säga sig, att större intresse för en frågas positiva
lösning än vad utskottet förra året kunde framvisa torde knappast ha kommit
någon fråga till del. Jag skall icke på något sätt trötta kammaren med
att upprepa vad utskottet sade förra året, men det kan vara intressant att veta
och ytterligare en gång slå fast, att det utlåtande som jag syftar på var så positivt,
.att vi som bo på landsbygden måste säga oss: Kunna vi få denna fråga
objektivt utredd i enlighet med de direktiv som utskottet givit torde det vara
självklart att statsmakterna sedan måste taga konsekvenserna av utredningen.

Jag berörde något litet denna fråga i remissdebatten, men ansåg mig icke
kunna säga mer än att. landsorten förväntade, att frågan snarast skulle få en
positiv lösning. Hade .jag den gången vetat, att den utredningskommitté som

Nr 10.

Onsdagen den ln mars 1944 fm.

Motioner om avskaffande av dyrortsgrupperingen av ortsavdragen vid beskattningen.
(Forts.)

arbetar med frågan några dagar efter remissdebatten skulle hos Kungl. Maj:!
begära förlängd tid för fullgörande av sitt uppdrag, hade jag tagit upp frågan
på ett annat sätt i remissdebatten. Jag kan också säga. herr talman, att
då jag fick vetskap om att utredningskommittén begärt längre tid för att
framlägga resultatet av sin utredning var jag beredd att genom en interpellation
i kammaren få klarlagd anledningen till att denna fråga blivit förhalad.
Stämningen ute på landsbygden är icke sådan, att man längre kan
nonchalera denna frågas lösning, och sådan är också stämningen i riksdagen.
Det finns ingen skillnad mellan landsbygdens krav i detta hänseende och riksdagens
inställning till frågans lösning. Därför att utredningskommittén drog
på ärendet började stämningen emellertid på nytt röras upp. Det var två orsaker
varför jag icke interpellerade i frågan. Den första orsaken var den, att
det i denna kommitté visserligen enligt min uppfattning icke finns tillräckligt
många representanter från de lägre dyrorterna men att kommittén dock har
en medlem, som representerar den lägsta dyrorten och samtidigt är representant
för bondeförbundet i riksdagen. När jag fick klart för mig, att denna representant
kunnat gå med på vad de övriga i kommittén begärt utan någon reservation,
enligt vad det sagts mig, ansåg jag detta vara tillräcklig borgen
för att det fanns fullt bärande skäl för att frågan icke skulle väckas genom
den interpellation som jag tänkt mig framställa.

När utlåtandet i år varit lika positivt som förra året och faktiskt på ett
par punkter påvisat, att frågan måste lösas fortast möjligt, skola vi också påminna
oss, att 1943 års riksdag i sitt beslut den gången sade sig vänta, att
1944 års riksdag skulle fatta det slutgiltiga beslutet rörande den detalj som
det i dag är fråga örn. Nu säger emellertid utskottet i sitt förevarande utlåtande
bland annat: »Då Kungl. Majit icke ansett sig böra till innevarande
års riksdag avlåta förslag angående provisorisk skattegruppering, vill utskottet
starkt understryka vikten av att den nu pågående utredningen bedrives
med största möjliga skyndsamhet, så att ett slutligt förslag angående förevarande
spörsmål i dess helhet snarast kan föreläggas riksdagen.»

Den andra orsaken varför jag inte interpellerade i frågan var den, att jag
var övertygad örn att ärendet skulle komma upp till denna riksdag genom
regeringsinitiativ. Jag stärktes i denna min uppfattning ännu mera därav, att
vi inom regeringen numera ha statsrådet Rubbestad, vilken på de senare
åren förfäktat denna fråga i riksdagen med kraft och skärpa. När regeringen
emellertid icke ansåg, att det fanns möjlighet att redan nu få fram ett förslag
till provisorisk skattegruppering, så förmenade jag, att allting talar för
att det måtte finnas någonting, som frågan hakar upp sig på både i utredningskommittén
och inom regeringen, varför vi för närvarande få försöka
bida tiden.

Innan jag slutar vill jag ännu en gång säga, att det är nödvändigt, att frågan
fortast möjligt kommer fram till en positiv lösning. Jag vill också vädja
till de kamrater här i kammaren, som sitta med i denna dyrortsgrupperingskommitté,
att bevaka våra intressen och driva fram denna fråga så skyndsamt som
möjligt. Det är väl också anledning förmoda, att det inom kommittén finns
tillräckligt många som ha intresse av att bringa frågan till en slutgiltig lösning.
Jag har i detta sammanhang, herr talman, än en gång velat påpeka nödvändigheten
av frågans snara lösning, och jag måste också framföra mitt tack
till utskottet för att det ännu en gång kommit med positiva riktlinjer. Nu
förväntar landsorten, att en lösning snarast möjligt skall komma till stånd.

I sakens nuvarande läge, då kommittén såväl som regeringen icke anser, att
det föreligger någon möjlighet att vid denna riksdag få en positiv lösning

Onsdagen den 15 mars 1944 fm.

Nr 10.

Motioner om avskaffande av dg ro ris (ira p peri n g en av ortsavdragen vid beskattningen.
(Forts.)

av frågan, kan jag, herr talman, icke annat än yrka bifall till utskottets
förslag.

I detta anförande instämde herrar von Seth, Liedberg, Landell och Andersson
i Gisselås.

Herr Hammarlund: Herr talman'' Även jag kan fatta mig mycket kort,
därför att jag i remissdebatten sagt ungefär allt vad jag tänkt säga i denna
fråga. Jag vill endast tillägga, att jag liksom de övriga talarna hoppas, att
denna fråga blir ordnad så fort som möjligt. Man kan säga, att det är en
ganska egenartad fråga, och det är väl endast här i Sverige som vi ha ett
sådant problem att brottas med som just detta. Jag vill emellertid tillägga
ett par saker.

Herr Fröderberg, menade, att vi från bondeförbundet denna gång varit så
ensidiga, emedan vi endast tagit upp frågan örn de skattefria avdragen och
icke nämnt något örn lönerna. Det är emellertid så, herr Fröderberg, att vi flera
gånger gjort framstötar i dessa frågor, och därför ville vi denna gång blott
taga en liten kugge i hela det stora problemet i förhoppning örn att vi därigenom
skulle vinna mera framgång än vi tidigare haft vid behandlingen av dessa
frågor. Då herr Fröderberg sade, att han med sitt anförande ville rädda sin
själ, ^så tänkte jag just, att det blev en dålig salighet för honom.

^Då herr andre vice talmannen höll före, att vi icke skrivit tydligt nog i
vår reservation, kan detta kanske vara riktigt, men tidpunkten för detta förslags
framläggande, nämligen till innevarande års riksdag, framgick tydligt
av motionen, örn man läst den.

Herr Hagberg i Malmö säde, att ämnet var så komplicerat. Jag är villig
att erkänna, att det förhåller sig så, men därför ha vi också tänkt oss, att man
skulle komma med ett provisoriskt förslag, till dess man hunnit utreda denna
fråga. Sedan menade herr Hagberg i Malmö, att vi yrkat bifall endast till den
sista punkten i vår reservation. Det lia vi gjort av den anledningen, herr
Hagberg i Malmö, att den första punkten i reservationen berör en fråga som
varit kombinerad med en annan fråga, som vi diskuterade häromdagen.
Därför ha vi intagit den ståndpunkt som vi nu ha. Slutligen ansåg herr Hagberg
i Malmö, att det varit klokare, om vi kunnat förena oss med bevillningsutskottets
majoritet. Ja, det är visserligen mycket riktigt, men jag anser, att
man icke skall sälja sin övertygelse för en grynvälling.

När herr Hyling menade, att intresset för denna fråga blev större och
större ju närmare man kom den tidpunkt, då man skulle kunna lösa den, så var
det från alla synpunkter blott tacknämligt, att det verkligen till sist visats
litet grand intresse för denna sak. Yi lia väntat på denna frågas lösning i
många år, och yi ha många gånger tyckt, att det icke visats något vidare intresse
för den från vissa av kammarens ledamöter. Nu vet jag orsaken till att man
numera fått ett större intresse för denna fråga. Man kan kanske misstänka,
att den skrift som herr Petterson i Norregård läste upp inför kammaren kan
lia haft litet grand att betyda också för det intresse som man fått här i
kammaren för denna fråga.

Med dessa ord vill jag, herr talman, yrka bifall till den vid detta utlåtande
fogade reservationen.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! När man åhör denna debatt, blir man en
smula förvånad. Herr Fröderberg kunde icke biträda bevillningsutskottets
hemställan, därför att det icke sysslade med lönegrupperingen utan med skatte -

Nr 10.

Onsdagen den 15 mars 1944 fm.

Motioner om avskaffande av dyrortsgrupperingen av ortsavdragen vid beskattningen.
(Forts.)

grupperingen. Ja, men det utlåtande som här föreligger avser icke lönegrupperingen
utan skattegrupperingen. Beträffande frågan om dyrortsgrupperingen
i vad det gäller lönerna har i fjol fattats ett klart och tydligt beslut
under sådana förutsättningar, att ingen väntat ett provisorium i år på den
punkten. I den frågan har således under inga förhållanden, icke ens enligt
riksdagens önskan, kunnat föreligga ett förslag.

Vad däremot gäller skattegrupperingen vill jag påpeka, att jag knappast
någon gång under de 24 riksdagar som jag suttit i bevillningsutskottet varit
med örn att skriva så klart och bestämt, att vi önska ett resultat av denna
utredning så snabbt som möjligt, som vi gjort i detta utlåtande. Vi säga klart
och tydligt ifrån, att enligt riksdagens mening i fjol hade vi önskat, att
förslag till ett provisorium skulle föreligga i år. När vi nu icke fått detta, så
understryka vi mycket starkt vikten av att utredningen bedrives med största,
möjliga skyndsamhet, så att ett slutligt förslag snarast skall kunna föreläggas
riksdagen. Det finns således ingenting som hindrar — därest utredningen icke
skulle hunnit så långt — att Kungl. Majit kan förelägga nästkommande års
riksdag ett förslag till provisorium i vad det gäller skattegrupperingen. Men
ifrån att önska att få denna fråga under riksdagens omprövning och till att
skriva på det sätt som de båda reservanterna här gjort är ett mycket långt
steg. Ett bifall till reservanternas önskan betyder, att riksdagen på detta stadium
säger sig vilja ha en enda grupp, när det gäller skattegrupperingen. Vi
ha diskuterat denna fråga i många år, och vi ha tydligen varit överens så långt
som att de nuvarande fem skattegrupperna. äro för många. Jag erinrade vid ett
tillfälle för icke så länge sedan örn att 1936 års skattekommitté var inne på
den linjen att man skulle skriva ned skattegruppernas antal till tre. Jag är
övertygad örn att det finns en möjlighet därtill. Men jag antar, att riksdagen
vill lia en undersökning rörande denna sak, innan riksdagen stannar för örn
det skall vara en, två, tre, fyra eller fem skattegrupper. Jag tror icke, att det
finns så förfärligt många i denna kammare som äro beredda att utan någon som
helst undersökning i dag säga, att det räcker med en enda skattegrupp. Det är
möjligt att vi stanna inför det, när ett förslag en gång kommer fram, men örn
vi göra det är det därför att undersökningen ådagalagt, att det är möjligt, och
det veta vi ingenting om i dag.

Jag tycker, såsom herr Hagberg i Malmö sade, att de bondeförbundsrepresentanter
som reserverat sig nog hade gjort den sak som de vilja främja
större gagn, örn de hade varit eniga med utskottet i dess bestämda uttalande,
att utredningen skall bedrivas på ett sådant sätt, att förslag snarast möjligt
kan framläggas.

Med anförande av dessa synpunkter, herr talman, hemställer jag örn bifall
till utskottets förslag.

Herr Nilson i Spånstad: Herr talman! I anledning av att man här sagt, att
den kommitté, som arbetar med denna fråga, varit enig örn att intet förslag till
skattegruppering kan framläggas till nästa års riksdag, är jag angelägen om
att meddela vad kommittén verkligen har sagt i denna fråga. Efter det att
kommittén lämnat en översikt över de uppgifter, som kommittén har att arbeta
med, slutar kommittén sin anmälan i detta avseende med följande meddelande
till statsrådet och chefen för finansdepartementet:

»Av ovanstående översikt framgår, att kommittén icke torde vara i stånd
att avgiva betänkande å sådan tid, att på grund därav och efter erforderliga
remisser m. m. beslut kan fattas vid 1945 års riksdag. I ett sådant läge har
herr statsrådet enligt uttalande till statsrådsprotokollet ansett fråga kunna

Onsdagen den 15 mars 1944 fm.

Nr 10.

Motioner örn avskaffande av dyrortsgrupperingen av ortsavdragen vid beskattningen.
(Forts.)

uppkomma, huruvida förslag till provisorisk skattegruppering bör föreläggas
1944 års riksdag. Kommittén Ilar icke hittills kunnat anordna någon närmare
undersökning angående skattegrupperingen. Att allenast på grundval av socialstyrelsens
utredning införa ett skatteprovisorium anser sig kommittén ej
kunna förorda.»

Det är denna sista sats, varom kommittén varit enig. Man har ansett, att
socialstyrelsens utredning icke varit tillräcklig. I och med att man överlämnat
detta yttrande Ilar man lämnat åt finansministern själv att besluta, huruvida
kommittén skall arbeta med skattegrupperingen så att frågan örn möjligt kan
läggas fram till detta års riksdag eller örn man skall fortsätta arbetet utan
tidsbegränsning.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå samt
bifall i stället till den vid betänkandet fogade reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Pettersson
i Norregård begärde emellertid votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller bevillningsutskottets hemställan i utskottets
förevarande betänkande nr 14, röstar

Ja;

Den. det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan,
bifallit den vid betänkandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, veikställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för
ja-propositionen. Herr Pettersson i Norregård begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 136
ja och 26 nej, varjämte 8 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

§ 11.

Föredrogos vart efter annat bevillningsutskottets betänkanden:
nr 15, i anledning av Kungl. Mai:ts proposition med förslag till förordning
örn fortsatt giltighet av förordningen den 8 juni 1923 (nr 155) angående omsättnings-.
och utskänkningsskatt å spritdrycker; och

nr 16, i anledning av Kungl. Maj :ts. proposition angående befrielse i vissa
lall från skyldighet att ånyo erlägga till kommissionär i domsaga inbetalade,
av kommissionären förskingrade stämpelavgifter.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa betänkanden hemställt.

Som tiden nu var långt framskriden, beslöt kammaren på förslag av herr
talmannen att uppskjuta behandlingen av återstående ärenden på föredragningslistan
till kl. 7.30 em., då enligt utfärdat anslag detta plenum komme
att fortsättas.

Nr 10.

Onsdagen den 15 mars 1944 fm.

Interpellation.

§ 12.

Herr förste vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman!
Jag hemställer, att kammaren ville besluta, att med hänsyn till ärendenas
synnerliga omfattning tiden för avgivande av motion i anledning av Kungl.
Maj :ts propositioner nr 172, 184, 217 och 218 må utsträckas till det plenum,
som infaller näst efter 17 dagar från propositionernas avlämnande.

Denna hemställan bifölls.

§ 13.

Ordet lämnades på begäran till

Herr Lindahl, som anförde: Herr talman! Hedan när Svenska skifferoljeaktiebolagets
verksamhet vid Kvarntorp påbörjades, stod det tydligt, att företaget
måste få en järnvägsförbindelse för att säkerställa bolagets behov av transporter.
Men inte mindre brännande var frågan att erhålla arbetskraft till driften
och den omfattande byggnadsverksamheten. Bostäder för dessa tusentals
arbetare saknades vid själva Kvarntorp, och förbindelse för arbetarnas dagliga
resor till bostadsorten måste skapas. Bostadsorten var och är i mycket stor
utsträckning Kumla eller örebro.

överenskommelse träffades också med Kumla-—''Yxhult järnväg, en normalspårig
fabriksbana, som har en längd av cirka 6 km. Genom att denna bana
förlängdes med cirka 3 km var järnvägen framme vid skifferoljeverket eller
Närkes-Kvarntorp, som ändstationen heter. Byggandet av den nya delen bekostades
helt av skifferoljebolaget. Banan är öppen för allmän trafik och återfinnes
under tabell 107 a i Sveriges kommunikationer. Banan äges av Yxhultbolaget,
som trafikerar densamma med från statens järnvägar lånad rullande
materiel.

Av givna skäl är banan livligt frekventerad tack vare den stora arbetarstab
som har sysselsättning vid de statliga anläggningarna i Kvarntorp. Resandeantalet
är över tusentalet per dag. Örn persontrafikens överväldigande del går
till Närkes-Kvarntorp, emedan den utgöres av arbetare och anställda vid
Svenska skifferoljebolaget, torde samtidigt godstrafikens. största del å banan
sammanhänga med statens skifferindustri. Enligt uppgift torde vagnslaster
och styckegods till minst 70 % gå från och till Närkes-Kvarntorp.

Allt sedan banan öppnades för allmän trafik råder ett starkt missnöje bland
banans trafikanter rörande järnvägsbolagets skötsel av persontrafiken. I vissa
tåg är trängseln olidlig, och det klagas över dåligt upplysta och dåligt rengjorda
resandevagnar. Ögonvittnen berätta, nur resande för att fa plats måste
ta vagnarnas toaletter till reskupé. Som exempel har omtalats, hur vid en morgonfärd
Kumla—Kvarntorp tvenne manliga arbetare och en kvinna måste för
att komma till sitt arbete ta plats i en av vagnarnas toaletter. Förmodligen är
det också ett utslag av järnvägsbolagets sparsamhetsnit, när resande Kvarntorp—Kumla
icke få stiga av tåget vid Kumla station utan vid bangårdens
södra del, där plattform byggts upp. På eftermiddagen varje dag upprepas
samma stora riskmoment, i det att resandena från Kvarntorptaget strömma
ut över bangårdens spår ungefär samtidigt som ett tåg från Hallsberg susar
in mot stationen. Att ingen olycka har inträffat, betraktas allmänt som rena
undret. Det är förklarligt, att kumlaborna fråga sig, varför i all rimlighets
namn inte tågen från Kvarntorp kunna få gå fram, så att avstigandet kan ske
på stationen. Det finns anledning misstänka, att även detta sammanhänger med
järnvägsbolagets sparsamma men föga hänsynsfulla behandling av järnvägens
resande, då en avstigning vid Kumla station droge med sig viss delaktighet i
Kumla stations tjänsteutgifter.

Onsdagen den 15 mars 1944 fm.

Nr 10.

Interpellation. (Forts.)

Nå, vi tro att trafikanternas missnöje med trängsel och mindre lyckade anordningar
i övrigt skulle ha små proportioner, om inte järnvägsbolagets biljettpriser
vore så onormalt höga i jämförelse med statens järnvägars.

Priserna ligga helt enkelt 100 % över de biljettpriser, som statens järnvägar
tillämpa. För att få fram ett åskådningsmaterial må nämnas, att en månadsbiljett
på S. J :s linje Hallsberg—Kumla, som har en längd av 7 km, kostar
7 kr. En månadsbiljett å S. J :s linje Kumla—örebro, en sträcka på 18 km,
kostar 16:50, men månadsbiljett på den 9 km långa sträckan Kumla—Närkes-Kvarntorp
kostar inte mindre än 18 kr. Till en början var priset 20 kr.
för månadsbiljett, men efter en stark kritik från allmänhetens sida nedsattes
priset till 18 kr.

Förmodligen har väl järnvägsbolaget sin förklaring till de höga biljettpriserna,
men här måste man förstå trafikanternas missnöje med en så skärpt beskattning,
därför att deras arbetsplats är i Kvarntorp och att järnvägen äges
av ett privat bolag. Onekligen inställer sig frågan, varför en banstump som
till så övervägande del trafikeras för statens räkning inte är statens egendom.
Ingen har väl längre den uppfattningen, att kvarntorpindustrierna endast utgöra
en krisföreteelse, som skall slå igen, när freden och förbindelserna med
världen i övrigt åter komma i gång. Med de väldiga kapital som här äro nedlagda
och med tanke på vad kvarntorpindustrien i olika avseenden kan betyda
torde ett upphörande av driften vara uteslutet. Till detta må tilläggas, att
arbetare och anställda vid Kvarntorp kan ha anledning att anse, att de i egenskap
av befattningshavare i ett statligt bolags tjänst böra kunna påräkna skydd
mot uppenbar uppskörtning, alldenstund det här rör sig örn ett område där staten
står som storföretagare.

Med stöd av vad jag sålunda anfört får jag härmed anhålla örn kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
rikta följande hemställan:

Kan herr statsrådet efter en undersökning av ovan anförda fråga vara beredd
att föreslå åtgärder för upphävande av de missförhållanden, som enligt
min mening föreligga vid den i huvudsak av statens anställda och statens gods
trafikerade banan Kumla—Närkes-Kvarntorp?

Denna anhållan bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.08 em.

In fidem
Sune Norrman.

Nr 10.

Onsdagen den 15 mars 1944 em.

Förslag till
lag om ändring
i 18 och
25 kap. strafflagen,
m. m.

Onsdagen den 15 mars.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen påbörjade sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr andre vice talmannen, varjämte
undertecknad på grund av förfall för sekreteraren, jämlikt herr andre vice
talmannens förordnande, tjänstgjorde vid protokollet.

§ 1.

Föredrogos vart efter annat bankoutskottets utlåtanden:

nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
fortsatt giltighet av lagen den 22 december 1939 (nr 895) angående rätt för
Konungen att meddela särskilda bestämmelser örn riksbankens sedelutgivning
och bankrörelse m. m.;

nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn fortsatt
giltighet av lagen den 7 juni 1940 (nr 437) angående utövande under
vissa utomordentliga förhållanden av fullmäktige i riksbanken och fullmäktige
i riksgäldskontoret tillkommande befogenheter, m. m.;

nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350);

nr 19, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn fortsatt
giltighet av lagen den 15 december 1939 (nr 850) angående rätt för Konungen
att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv;

nr 20, i anledning av framställning från fullmäktige i riksgäldskontoret
angående förlängning av bemyndigande för fullmäktige att till riksbanken
överlämna skattkammarväxlar m. m.; och

nr 21, i anledning av framställning från fullmäktige i riksbanken rörande
tillämpningen av bankoreglementet.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 2.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 12, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag örn ändring i 18 och 25 kap. strafflagen,
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 8 januari 1944 dagtecknaa, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 13, vilken behandlats av första lagutskottet, hade Kungl. Maj :t under
åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag örn ändring i 18 och 25 kap. strafflagen;

2) lag örn ändrad lydelse av 2 § 1 mom. och 22 § barnavårdslagen den 6
juni 1924 (nr 361); samt

3) lag angående ändrad lydelse av 3 och 5 §§ lagen den 21 september 1915
(nr 362) örn behörighet att utöva läkarkonsten.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft två i
anledning av densamma inom riksdagen väckta motioner, nr 204 i första

Onsdagen den 15 mars 1944 em.

Nr 10.

Förslag till lag om ändring i 18 och 25 kaj), strafflagen, m. m. (Forts.)
kammaren av herr Sandén och fru Sjöström-Beng Isson och nr 312 i andra
kammaren av herr Hedlund i Östersund m. fl.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen ■— med förklaring att riksdagen funnit vissa ändringar
böra vidtagas i förslagen till lag om ändring i 18 och 25 kap. strafflagen och
lag örn ändrad lydelse av 2 § 1 mom. och 22 § barnavårdslagen den 6 juni
1924 (nr 361) ■—■ måtte för sin del antaga av utskottet framlagda förslag till

1) lag om ändring i 18 och 25 §§ strafflagen;

2) lag örn ändrad lydelse av 2 § 1 mom. och 22 § barnavårdslagen den 6
juni 1924 (nr 361); och

3) lag angående ändrad lydelse av 3 och 5 §§ lagen den 21 september 1915
(nr 362) örn behörighet att utöva läkarkonsten;

B) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla att Kungl.
Majit ville till förnyad omedelbar prövning upptaga frågorna örn sådan ändring
av lösdrivarlagen, att möjligheterna till ingripande enligt denna lag mot
homosexuell prostitution ökades, och örn omarbetning i skärpande riktning av
18 kap. 13 § strafflagen ävensom för riksdagen framlägga de förslag, som
härav kunde föranledas; samt

C) att de i ämnet väckta motionerna I: 204 och lii 312 måtte anses besvarade
genom utskottets hemställan under A).

Reservation utan angivet yrkande hade avgivits av herr Sundqvist.

Sedan utskottets hemställan i punkten A) föredragits, anförde:

Herr Sundqvist: Herr talman! Jag har till förevarande utskottsutlåtande
fogat en blank reservation. Den gäller icke den detaljutformning lagförslaget
fått utifrån den i motiveringen angivna grundprincipen. Tvärtom måste jag
med tillfredsställelse hälsa den strävan att i görligaste mån bereda skydd
åt barn och ungdom mot inflytelser av homosexuell art, som kännetecknar
det föreliggande lagförslaget. Mina betänkligheter gälla själva grundprincipen,
att homosexuella handlingar i princip göras straffria. »Homosexuella
handlingar», heter det, »skola vara kriminaliserade endast när särskilda omständigheter
därtill föranleda.» Sådana särskilda omständigheter skola anses
föreligga, när den, som är föremål för angrepp, är under 18 år eller när utnyttjande
sker av annans oerfarenhet eller beroende ställning. I föreslagen
ändrad bestämmelse i barnavårdslagen stadgas dessutom, att person i åldern
mellan 18 och 21 år, som befinnes »föra ett oordentligt, lättjefullt eller sedeslöst
liv eller eljest visa svår oart», skall bli föremål för åtgärder från barnavårdsnämnds
sida. Med undantag av vissa andra fall, i huvudsak avseende
allmän ordning, lämnas för övrigt de homosexuella gärningarna icke endast
straffria utan i princip utan varje lagstadgad samhällsreaktion.

Motiveringen för denna i sanning anmärkningsvärda förändring av gällande
lag är huvudsakligen av medicinsk innebörd. Det framhålles, att det numera
får anses klarlagt, att homosexuella handlingar ofta äro betingade av
en konstitutionell särart, en psykofysisk abnormitet, som utesluter ett bedömande
av en sådan persons handlingar utan vidare efter de normer, som
gälla för andra människor. Då ett straffhot uppenbarligen icke kan ändra
vederbörandes fysiska och psykiska skapnad, måste ett sådant te sig både
meningslöst och obarmhärtigt. Det är icke fångvård, som här påfordras, har
det sagts, utan sjukvård.

Motiveringen är övertygande — så långt det är fråga örn de konstitutionellt
homosexuella. Också jag menar således, att desssa — i mer än ett av Andra

kammarens protokoll 19hJt. Nr 10. (J

Nr 10.

Onsdagen den 15 mars 1944 em.

Förslag till lag om ändring i 18 och 25 kap. strafflagen, m. m. (Forts.)
seende ytterst beklagansvärda människor — icke skola bli föremål för straff,
utan för omvårdnad oell hjälp. Det torde emellertid icke heller från medicinskt
håll kunna bestridas, att homosexualiteten i många fall har sin grund
icke i biologiska förhållanden utan i faktorer av social art. Det faktum att
homosexualiteten ofta uppträder epidemiskt och att hela folk under vissa tider
så att säga infekterats av sexuell perversitet av denna art synes ju giva
vid handen, att företeelsen i stor utsträckning är en följd av yttre inflytelser,
påverkan, förförelse eller hur man vill uttrycka det. Örn så är förhållandet
— och det torde som sagt icke kunna bestridas — måste det självfallet för
samhället vara ett intresse av första ordningen att freda sig mot risken av de
homosexuella vanornas utbredning. Det gäller här människor, som måste anses
normala och därmed ansvariga för sina handlingar.

Denna synpunkt röner givetvis också i lagförslaget beaktande. De åtgärder
som föreslås kunna emellertid enligt min mening icke anses betryggande.
I åtskilliga av de yttranden, som avgivits över strafflagberedningens förslag,
vilket som bekant ligger till grund för det förevarande lagförslaget, har
framhållits, att den sexuella inriktningen ingalunda alltid kan anses fixerad
i och nied adertonårsåldern, ja icke ens med tjuguettårsåldern. Inflytelser av
homosexuell art t. ex. under värnpliktstiden kunna således i många fall vara
av ytterst ödesdiger innebörd. Under alla förhållanden måste allvarligt hävdas,
att den åldersgräns, som lagförslaget anger, är alltför låg.

Utöver dessa erinringar måste emellertid en annan fråga ställas: är verkligen
den s. k. homosexuella otukten, låt vara att den äger rum mellan vuxna,
ansvariga människor, något samhället alldeles ovidkommande? Måste icke
medvetandet örn att dessa handlingar äro »lagliga», för så vitt de icke innebära
ett förgripande på minderåriga, avtrubba den allmänna reaktionen gentemot
dem? Svea hovrätt har i ett beaktansvärt yttrande påpekat denna risk.
Hovrätten anför: »Även örn för närvarande allenast en ringa bråkdel av alla
homosexuella handlingar leda till åtal och fällande dom, får betydelsen därav
att sådana handlingar äro belagda med straff ej underskattas. Vetskapen örn
dessa handlingars straffbarhet bidrager utan tvivel till att vidmakthålla den
allmänt härskande motviljan mot homosexualitetens yttringar och därigenom
att motverka dessas spridning utanför de konstitutionellt homosexuellas krets..
Örn, såsom förslaget innebär, de homosexuella handlingarna såsom sådana fritagas
från straff, kan detta medverka till att en förändrad inställning till
denna form av perversitet efter hand gör sig gällande, och har detta en gång
skett, torde föga eller intet stå att vinna genom straffhotets återupplivande.
Straffrihet bör därför ej medgivas i större utsträckning än detta är av verkligt
vägande skäl betingat. Av dem som begå homosexuella handlingar torde
jämförelsevis få vara konstitutionellt homosexuella; långt flera äro bisexuella,
och dylika handlingar begås även i stor utsträckning av personer, som äro
fullt normala i sexuellt hänseende. Visserligen torde man ej behöva frukta,
att det skulle verka förslappande på den allmänna moralen, örn personer, behäftade
med utpräglade abnorma böjelser, fritagas från straff för homosexuella
handlingar, som ej äro på ett eller annat sätt kvalificerade; för den allmänna
uppfattningen torde en så begränsad straffrihet framstå såsom ett
ganska naturligt utslag av regeln att psykiska defekter överhuvud kunna
medföra straffrihet eller strafflindring. Men örn samma regler erhålla allmän
giltighet, kan den meningen vinna insteg, att de homosexuella handlingarna
i och för sig ej längre äro att räkna såsom något ur samhällets synpunkt förkastligt.
»

Så långt Svea hovrätt. I samma riktning uttala sig justitiekanslersämbetet,
hovrätten för övre Norrland, förste stadsfiskalen i Stockholm m. fl. Jag ber

Onsdagen den 15 mars 1944 em.

Nr 10.

Förslag till lag örn ändring i 18 och 25 hap. strafflagen, m. ni. (Forts.)
ock att i detta sammanhang få erinra om vad dåvarande chefen för justitiedepartementet
anförde i propositionen till 1937 års riksdag med förslag örn
ändring i vissa delar av strafflagen, till motivering av att lagförslaget icke
innehöll något förslag till ändrad lydelse av straffbudet för »otukt mot naturen».
Där anför dåvarande justitieministern: »De sakkunniga lia till stöd
för den av dem föreslagna principiella straffriheten främst åberopat att homosexuella
handlingar företagna mellan vuxna och ansvariga personer i regel
vore socialt oskadliga. Erfarenheten synes emellertid giva vid handen att denna
form av otukt i olika avseenden kan medföra allvarliga sociala vådor. Sålunda
kan dylik otukt, även örn den äger rum mellan vuxna och ansvariga
personer, medföra skadliga psykologiska verkningar för båda parterna eller
endera av dem, liksom den även kan innebära en fara för psykisk smitta. Det
förhållandet att de homosexuella ofta för att tillfredsställa sin drift förmå
heterosexuella personer att, mot vederlag i en eller annan form, stå dem till
tjänst kan icke heller ur samhällelig synpunkt vara likgiltigt. Av det nu sagda
framgår att jag icke kan förorda att en inskränkning av tillämpningsområdet
för ifrågavarande lagrum företages utan att man samtidigt tillser, att
samhället erhåller möjlighet att bekämpa sådana yttringar av homosexualiteten,
vilka ur olika synpunkter framstå såsom samhällsfarliga. De sakkunnigas
förslag torde emellertid icke tillgodose detta krav. I ett flertal yttranden
framhålles sålunda, att borttagandet av straffet dels kan befaras medföra
ett mera ohöljt ådagaläggande av homosexuella böjelser och ett mera öppet
inledande av homosexuella förbindelser, dels ock kan försvåra kampen mot
den manliga prostitutionen.» Så långt justitieministern 1937.

Mot bibehållandet av det principiella straffbudet för homosexuella handlingar
ha framförts väsentligen tvenne argument. Det har dels gjorts gällande,
att straffbudet icke kunnat upprätthållas. En lag rörande så intima
förhållanden som de ifrågavarande måste nödvändigt bli ineffektiv, har det
sagts. Åtalen komma att drabba så att säga. slumpvis. Det ojämförligt största
antalet av dem, som göra sig skyldiga till dessa handlingar, gå fria. Det andra
argumentet innebär en erinran om den omständigheten, att de homosexuella ofta
bli föremål för utpressning. Deras redan förut i många avseenden beklagansvärda
lott blir genom dessa förhållanden ofta olidligt tung.

Vad det första argumentet beträffar måste helt allmänt invändas, att den
omständigheten, att en lag icke till fullo kan upprätthållas, icke utan vidare
och under alla omständigheter gör den menings- och verkningslös. Det erbjuder
ju inga svårigheter att från gällande svensk lag giva exempel på lagar,
beträffande vilka förhållandet är detsamma, men vilkas avskaffande otvivelaktigt
skulle medföra samhälleliga vådor. En sådan lag är av allt att
döma lagen örn fosterfördrivning. Från auktoritativt håll har meddelats, att
antalet kriminella aborter årligen torde uppgå till åtminstone 20 000.’ Av
dessa kommer endast en bråkdel till åklagarmyndighetens kännedom. Att
På denna grund yrka på lagens avskaffande kan icke anses befogat. Den förefintliga
risken för straff, alltså straffhotet, måste ju givetvis alltid anses
verka hämmande på icke önskvärda tendenser inom folklivet.

Större beaktande förtjänar, såvitt jag kan finna, erinran örn det, faktum,
att de homosexuella ofta bli föremål för utpressning och personliga trakasserier.
Särskilt beträffande de konstitutionellt homosexuella måste detta förhållande
anses ytterst ömmande och beklagligt. Det är ock angeläget att samhället
även i detta avseende kommer dem till hjälp. Men sker detta på ett
betryggande och verkligt effektivt sätt därigenom, att straffhotet avlägsnas?
Det finns välgrundad anledning att hysa allvarliga tvivel härom. Strafflagberedningen
har beträffande denna fråga följande uttalande: »Att utpressa

Nr 10.

Onsdagen den 15 mars 1944 em.

Förslag till lag orri ändring i 18 och 25 kap. strafflagen, m. rn. (Forts.)
ning mot homosexuella skulle helt upphöra genom att straffbarheten för homosexuella
handlingar upphävdes eller inskränktes är visserligen föga troligt.
Hot örn trakasserier av annan art än angivelse till åtal, såsom yppande av
vederhörandes homosexuella läggning för överordnade eller andra, kan utpressaren
alltjämt begagna sig av.» Med allt beaktande av den roll ett förefintligt
straffhot naturligtvis måste anses spela i ifrågavarande hänseende
— det skall icke förnekas att här föreligga allvarliga risker — måste man
ändå komma till det resultatet, att förevarande argument icke kan tillerkännas
den stora betydelse som på vissa håll sker.

Till denna erinran vill jag dessutom foga en reflexion av mera principiell
innebörd. Den, som jag redan framhållit, väl motiverade och erkännansvärda
hänsyn, som i det nyss refererade argumentet ägnas de konstitutionellt homosexuella,
framgår givetvis ur ett humanitetens sinnelag, som vi säkert alla önska
måtte prägla svensk lagstiftning. Finnes det emellertid icke anledning att
åtminstone ett ögonblick besinna sig på det betydelsefulla förhållandet, att det
otvivelaktigt finnes en humanitet, en barmhärtighet så att säga på kort sikt,
en barmhärtighet, som i det långa loppet kan avslöja sig som den största obarmhärtighet?
Förste stadsf iska len i Stockholm är tydligen inne på denna tankegång,
då han i sitt i propositionen redovisade yttrande bland annat anför: »Det
synes kunna ifrågasättas, huruvida icke hänsynen till det fåtal individer, vilkas
sexuella driftsliv av biologiska orsaker vore uteslutande inriktat mot det
egna könet, borde väga fjäderlätt mot samhällets berättigade krav på ett absolut
fördömande av dylika handlingar.»

Herr talman! Av vad jag här anfört torde tydligt ha framgått, att jag
måste påyrka bibehållande av åtminstone någon form av generell samhällsreaktion
mot homosexualiteten. Örn denna samhällsreaktion för att verka effektivt
hämmande väsentligen måste lia straffbudets form, vilket jag håller för
troligt, finner jag det dock nödvändigt, att det kompletteras och i vissa fall
lindras genom andra samhällsåtgärder. För utrönande av homosexualitetens, art
synes obligatorisk läkarundersökning av personer, anmälda för dylika handlingar,
vara nödvändig. I fall av konstitutionellt betingad homosexualitet, liksom
när andra omständigheter motivera det, bör åtalseftergift tillämpas. Omhändertagande
för viss tid, vård å anstalt o. s. v. äro andra former av samhällsingripanden,
som i yttranden från flera håll föreslagits. Med hänsyn till dessa
möjligheter torde, synes det mig, det icke med fog kunna göras gällande, att
icke rimliga krav på humanitet och rättvisa bliva tillgodosedda.

Sist måste jag ock göra en reflexion rörande tidpunkten för en lagändring
av här föreslagen art. Det är ju känt, att krigs- och kristider i allmänhet erbjuda
gynnsam jordmån för skilda former av sexuell perversitet. Förhållandena
i vissa länder efter förra världskriget framstå som skrämmande exempel.
Är det under sådana förhållanden välbetänkt att försvaga skyddet för ett
folk under en tid sådan som den innevarande? Mig, synes att ingen tid. kan
vara mindre lämplig för en lagändring av här ifrågasatt art än den innevarande Herr

talman! Då förevarande lagförslag, enligt vad jag här sökt påvisa,
tyvärr icke på ett tillfredsställande sätt ger uttryck åt^samhällets nödvändiga
reaktion mot homosexualiteten, nödgas jag yrka avslag a utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herrar von Seth, Janson i Frändesta, Håstad,
Nolin, Karlsson i Granebo, Tersson i Falla, Sveningsson och Andersson i
Gisselås.

Herr Lundstedt: Herr talman! Undertecknad har särskild anledning att
taga till orda i detta ärende. Såsom motionär både förra året och 10 år dess -

Onsdagen den 15 mars 1944 em.

Nr 10.

Förslag till lag om ändring i 18 och 25 kap. strafflagen, m. m. (Forts.)
förinnan kan jag ju sägas vara en indirekt orsak till det utskottsbetänkande,
som här föreligger. Detta betänkande är ganska utförligt. Där framträda, kan
man väl säga, alla väsentliga pros och kontras i huvudfrågan. Ärendet har en
mer än tioårig riksdagshistoria. Saken har prövats och bedömts av experter inom
de medicinska och juridiska vetenskaperna. Dessa lia alla gått in för behovet
av en reformering. Så t. ex. den s. k. 1935 års promemoria. Strafflagberedningens
auktoritet ligger vidare bakom detta förslag. Lagrådet har i
princip tillstyrkt propositionen. Första lagutskottet har behandlat frågan tre
för att icke säga fyra gånger. Förra året gick lagutskottet enhälligt in för
dessa handlingars sträf frihet såsom huvudregel; straffbarhet skulle förutsätta
särskilda skäl och omständigheter. I år är lagutskottet nästan enhälligt i frågan,
i det att endast den föregående ärade talaren har reserverat sig — in
blanco.

Sina skäl har herr Sundqvist nu anfört inför kammaren. Jag vill säga rent
parentetiskt, att det icke var så lätt att höra allt vad herr Sundqvist sade;
herr Sundqvist talar vid andra tillfällen på annat sätt, tycker jag, än denna
gång: det rann för fort och tyst. Men man kan i varje fall inte betvivla, att
det är en fullkomligt ärlig ståndpunkt, som herr Sundqvist låtit komma till
uttryck. Såsom sådan skall den självfallet också till fullo respekteras. Men
det förefaller mig likväl — och herr Sundqvist måste av det sagda förstå, att
detta icke innefattar något klander — som om herr Sundqvists ståndpunkt
mindre grundade sig på rent sakliga skäl än just sammanhängde med själva
åsiktens ärlighet och intensitet, d. v. s. delvis berodde på vad man brukar kalla
för önsketänkande. Det förefaller mig som örn herr Sundqvist hade arrangerat
sina synpunkter under trycket av sina önskningar och det på sådant
sätt. att själva huvudfrågan uppoffrats.

Nu tror jag inte, att jag skall behöva gå in på direkta uttalanden av herr
Sundnvist i någon större utsträckning. Jag vill dock beröra ett pär saker, som
föreföllo mig alltför lättvindiga. Herr Sundqvist talade om en smitta på detta
område av epidemisk art, därvid erinrande örn att stundom hela folk varit på
något vis gripna av sexuell perversitet. Herr Sundqvist menade väl, att den
varit mera allmänt utbredd inom ett folk. Dylikt har man hört talas örn från
antiken, men icke, såvitt jag vet, från senare tider. Uttalandet är värdelöst, därest
man icke gjort ingående undersökningar örn bakgrunden för de antydda
förhållandena i antiken. Man kan icke utan vidare likställa de gamla romarna
och grekerna med vår tids människor: de hade överhuvud taget en helt annan
syn på livet.

Vidare säger herr Sundqvist — kanske citerade han därvid någon av sina
auktoriteter — att det vore mycket viktigt, att denna uppfattning, att homosexualiteten
vore något förkastligt, uppehölles i den allmänna åskådningen.
Detta vore dock, vill jag säga, att direkt uppehålla en lögn. Fula eller egenartade
formationer i naturen äro lika naturliga som vackra eller mera vanliga
formationer. Man kan. icke förnuftigtvis säga, att de förra formationerna vöre
förkastliga. Det som är, det är. Däråt kan man intet göra. Hur skulle man då
kunna säga, att homosexualiteten vore förkastlig? Vår Herre har skapat homosexualiteten
likaväl som heterosexualiteten. Det ha vi endast att betrakta som
ett faktum att rätta oss efter.

Nåväl, herr Sundqvist tycks emellertid liksom herr Anderson, chefredaktören
för Svenska Dagbladet, som jag hörde under debatten, i första kammaren,
mena, att de konstitutionellt homosexuella elementen egentligen borde lämnas
straffria. Icke desto mindre kom han till det resultatet, att förslaget borde avslås!
De konstitutionellt homosexuella skulle således fortfarande kunna straffas.
Detta förefaller litet misstänkt — naturligtvis icke själva ståndpunktens

Nr 10.

Onsdagen den 15 mars 1944 em.

Förslag till lag om ändring i 18 och 25 kap. strafflagen, m. m. (Forts.)
ärlighet, men val dess hållbarhet ur saklig synpunkt. Jag kan icke finna det
sakligt att argumentera på den linjen, att det icke vore den konstitutionella
läggningen, som här måste bilda en centralpunkt för bedömandet. Naturligtvis
beror den s. k. bisexualiteten lika väl som homosexualiteten på säregen
konstitutionell läggning. Emellertid är det nu en ganska vanlig invändning,
att homosexualiteten icke alltid vore medfödd, utan kunde förvärvas genom
andras exempel eller genom lastbart leverne. Denna åsikt är, som sagt, rätt
vanlig, men den förefaller dock ganska otrolig, i all synnerhet för dem som
diskuterat saken med läkare, insatta i hormonläran. I allt fall måste man ju
säga, att meningarna inom medicinen äro delade. Men viktigt är framför allt,
att någon bindande utredning till stöd för den i och för sig föga troliga ståndpunkten,
såvitt jag vet, aldrig har levererats. Hur som helst saknar emellertid
invändningen praktisk betydelse gentemot det föreliggande förslaget. Vad
som i ett eller annat enstaka fall av denna art kan tänkas inträffa, har lagstiftaren
intet intresse för. Att någon social fara — och därom rör det sig —
för homosexuell smitta skulle föreligga för nersoner, som äro fyllda 21 år och
sålunda fullvuxna, torde icke på allvar kunna göras gällande av någon läkare,
som vetenskapligt satt sig in i denna fråga. Det blir därför nödvändigt att här
i främsta rummet beakta den konstitutionella sexualiteten, vari bisexualiteten
måste inbegripas. Icke heller har man, sakligt sett, rätt att göra något större
nummer därav, att det finns klart heterosexuella, d. v. s. sexuellt helt vanliga
människor, som begå homosexuella handlingar. Örn sådana personer icke rent
av äro sinnessjuka, lia de sannerligen ingen lust lill dessa gärningar, utan att
de få kontant vederlag. Därmed är man inne på frågan om den manliga prostitutionen.
Att den nuvarande strafflagen icke fått bukt med denna, visar erfarenheten.
Utskottet har emellertid synnerligen energiskt gått in för åtgärder
till motverkande av denna prostitution. Det är icke mindre än tre utvägar, som
anlitas: ändring i barnavårdslagen, likaså i lösdrivarlagen samt skärpt formulering
av 18 kap. 13 § strafflagen. Otvivelaktigt ligger saken så till, att
man icke lättare får bukt med denna prostitution, örn homosexuella handlingar
i princip äro straffbara, än om de äro straffria.

Lämnar man därför dessa i förhållande till huvudfrågan, såvitt jag förstår,
rent periferiska ting åt sidan, står man direkt inför bedömandet av den konstitutionella
homosexualiteten — jag menar naturligtvis den konstitutionella homosexualitetens
yttringar, de homosexuella handlingarna — vars principiella
straffrihet alla tyckas vara med örn. Det betygade ju nyss den föregående ärade
talaren. Det betygade också chefredaktör Anderson i första kammaren.
Men man synes icke vilja taga konsekvenserna av vad man säger vara sin mening.
Man säger att en reform i detta avseende är önskvärd, men man vill icke
vara med om att genomföra den. Såväl herr Sundqvist som herr Anderson i
första kammaren, synas därvid fästa stor vikt vid ett uttalande av Svea hovrätt
av den innebörd, att örn dessa handlingar i princip lämnades straffria, så
skulle den allmänna motviljan mot dem minskas, d. v. s. det moraliska fördömandet
av handlingarna skulle genom straffbudets upphävande icke bliva så
starkt, som det för närvarande är.

Jag tror alltså, att jag, när vi nu lämna de periferiska tingen och gå in på
själva sakfrågan, korrekt sammanfattar herr Sundqvist^ egentliga argumentering,
örn jag säger, att den går ut på — är det inte riktigt herr Sundqvist?
-— att moralen på detta område skulle kunna uppluckras genom stiftandet av
den föreslagna lagen. Men denna fråga har man ju i de långa och ingående förberedelserna
till förslaget städse haft för ögonen. Man tycks bland dem, som äro
motståndare till detta förslag, icke fästa någon större vikt vid betydelsen för
denna fråga därav, att den åsikten numera är vetenskapligt stadgad, att ho -

Onsdagen den 15 mars 1944 em.

Nr 10.

Förslag till lag om ändring i 18 och 25 kap. strafflagen, m. m. (Forts.)
mosexualiteten är en biologiskt betingad företeelse. Den föreslagna lagändringen
är egentligen icke någonting annat än en helt naturlig konsekvens av
detta sakförhållande. Detta är själva utgångspunkten för hela lagförslaget.
Sent fackmannamässigt kan det nog diskuteras, huruvida icke straffbarheten
hade bort begränsas till sådana fall, då det ungdomliga offret icke fyllt 18 år.
Nu har man emellertid varit så försiktig, att man föreslagit ett särskilt brottsrekvisit,
när offret varit mellan 18 och 21 år. Det finns säkerligen icke någon
anledning att annat än under särskilt graverande omständigheter på detta
område lämna straffskydd åt personer, som lia fyllt 21 år. Då människor uppnått
denna ålder, få de sannerligen taga hand örn sig själva. Strafflagen kan
icke längre anlitas för att hjälpa dem. Det må så vara, att det finnes fullvuxna
oduglingar, som icke kunna lämnas åt sig själva. Men för den skull får
man icke använda straffbud, som huvudsakligen skulle vara fullkomligt förfelade
och komma att drabba personer, som enligt vad man även på motståndarhåll
uttryckligen medgivit måste anses vara helt oskyldiga.

Det är tråkigt att i kammaren upprepa, vad man har sagt förut, men jag
nödgas, icke blott av herr Sundqvists anförande utan även av den egendomliga
agitation — örn nu det ordet är lämpligt att här använda — som igångsatts
emot förslaget, än en gång varna mot föreställningen, att strafflagen med
framgång skulle kunna brukas till motverkande av alla slags osmakliga och
osympatiska företeelser i samhället. Vore strafflagen verkligen så användbar,
då vore det en lätt sak att inrätta samhällen, som tillfredsställde majoritetens
ideal. Jag skall ordagrant läsa upp några satser ur justitieministerns uttalande
vid remissen till lagrådet: »Det är tydligt att ett straffhot icke kan
ändra den biologiskt betingade anomali som den konstitutionellt homosexuelles
böjelse för sexuella förbindelser med personer av samma kön utgör. Erfarenheten
har också visat att straffbudet icke kunnat upprätthållas. Såsom under
utredningen framhållits, sker åtal endast i ett fåtal, tämligen godtyckligt utvalda
fall. Att ett straffbud sålunda icke efterleves och icke heller kan upprätthållas
är givetvis synnerligen betänkligt.»

Herr Sundqvist hade en passus om att den omständigheten att ett straffbud
icke kunde upprätthållas, icke alltid behövde grunda en anmärkning mot
straffbudets bibehållande. Härtill måste dock genmälas, att en sådan anmärkning
blir avgörande gentemot strafflagar, som sakna förmåga att tillnärmelsevis
förverkliga det syfte, för vilket de tillkommit. På sätt framgick av herr
Sundqvists anförande ville han och hans meningsfränder naturligtvis icke bestrida
riktigheten av det justitieministerns uttalande, som jag nyss läst upp.
Men de synas tro, att strafflagen likväl skulle kunna lia betydelse för upprätthållandet
av en moralisk reaktion gentemot homosexuella handlingar. Jag
vill mot detta säga, att det helt enkelt är logiskt uteslutet, alltså omöjligt, att
genom införande av straffbestämmelser påverka en upplyst allmänhet till ett
moraliskt fördömande av homosexuella handlingar. För att nå en sådan effekt,
måste man lita till de okunniga och oreflelcterande skikten i samhället. Sätter
man i lagstiftningen sin lif till dylika element, fordrar emellertid konsekvensen,
att lagstiftaren också går in för slopande av sådana upplysningsanstalter,
som lia till syfte att bibringa kunskap åt den stora allmänheten, åt folket. Det
säger sig självt, att lagstiftaren icke får ockra på ignorans och obildning. Förfore
lagstiftaren så, skulle han själv förlora sin moraliska auktoritet. Det är
visserligen sant, och det är kanske det man har i sikte, att moralen bygger på
känslor, vilka genom propaganda kunna påverkas. Må så vara, att moralen
är en känslosak. Men detta betyder icke, att känslorna låta kommendera sig
hur som helst av lagstiftaren. Man får icke förbise, att de känslor, som kunna
föranleda våra moraliska omdömen, i sin tur äro framkallade av våra föreställ -

Nr 10.

Onsdagen den 15 mars 1944 em.

Förslag till lag örn ändring i 18 och 25 kap. strafflagen, m. m. (Forts.)
ningar om verkligheten. De äro alltså beroende av vårt kunskapsläge. Äro våra
kunskaper i detta ämne så bristfälliga — som de i allmänhet voro för icke
länge sedan — att man tror, att hithörande handlingar bero på lastbart och liderligt
levnadssätt, då gå också våra känslor i fråga örn dessa handlingar i
moraliskt fördömande riktning. Men när vi få veta, att handlingarna i fråga
bero på medfödda drifter, för dessa människor alldeles lika naturliga som den
heterosexuella driften är för oss själva, då gå känslorna i en annan riktning.
Då sluta vi upp med våra moraliska förkastelsedomar. Uttrycka vi nu våra
känslor, så sker det genom medlidande med dessa människor, som både genom
sin säregna natur och genom strafflagens hotfulla inställning emot dem fått
en så hård lott att bära genom livet.

Är nu detta riktigt, då är det osakligt att angripa lagförslaget med talet
örn att dess genomförande skulle medföra en uppluckring av för samhället
betydelsefulla moralbegrepp. Men — skulle kanske den föregående ärade talaren
vilja invända — man skall väl åtminstone mot de heterosexuellas homosexuella
handlingar kunna få upp en stark moralisk reaktion i samhället? Nej,
icke med ett straffbud, som framför allt drabbar den konstitutionella homosexualiteten!
Man finge då tillgripa ett straffbud, som endast avsåge de heterosexuellas
handlingar. Men ett sådant straffbud skulle genom sina konsekvenser
helt enkelt bli monstruöst.

På tal örn känslorna såsom underlag för moralen, finns det en känsla, som
med överväldigande styrka behärskar alla ansvarskännande, för straffrättens
utveckling intresserade människor: känslan att ingen bör straffas för sådant,
som endast och allenast är en konsekvens av ett medfött lyte. Att homosexualitet
är en biologiskt betingad företeelse betyder just, att den är medfödd. Följaktligen
måste vår känsla tala emot gällande straffprincip och till förmån för
en så försiktig reform, som förslaget innebär. Jag är övertygad örn att såväl
herr Sundqvist som de hans meningsfränder, vilka stå på samma upplysta nivå
som han själv, måste gå med på detta resonemang. Har jag förstått dem rätt,
är emellertid deras mening den, att själva saken är så avskyvärd — jag kan
mycket väl förstå den inställningen, som val de flesta vanliga människor måste
ha på instinkt — att det är för samhället angeläget att genom strafflagen uppehålla
en moralisk reaktion däremot. Det var därför, som jag med mina påpekanden
ville visa, att varken strafflagen eller andra medel i sådant hänseende
kunna lia någon effekt under annan förutsättning, än att folket hålles i
okunnighet örn hur saken i verkligheten ligger till, d. v. s. därom att delinkventerna
inte kunna, som man säger, »rå för», att de äro sådana som de äro.

Emellertid har det inte alls varit min mening att söka argumentera genom att
slå på känslosträngarna. Gent emot det önsketänkande, som går emot förslaget,
har jag endast velat visa, att örn man verkligen renodlar sina känslor och
inte lägger någon politik i saken — som jag ingalunda vill påstå, att herr
Sundqvist har gjort — så tala dessa känslor i rättvisans och billighetens namn
överväldigande för den föreslagna reformen. Men naturligtvis duger det inte
att bygga strafflagen på känslor och stämningar, vare sig åt ena eller andra
hållet. ^Det är strafflagens lämplighet med hänsyn till samhälleliga intressen
som måste vara bestämmande. Den gamla lagen har visat sig göra större social
skada än gagn. Därför bör den upphävas och ersättas med en lag, som bättre
tillgodoser sociala intressen. Hur saken i detta avseende ligger till, framgår av
den koncentrerade framställningen på sidorna 10 och 11 i utlåtandet, som återger
justitieministerns yttrande vid remissen till lagrådet. Yar och en av kammarens
ledamöter har haft tillfälle att ta del därutav, och jag anser mig därför
inte behöva referera synpunkterna. Härtill bör då ytterligare läggas, vad som
inte står på dessa sidor men som justitieministern annorstädes mycket starkt

Onsdagen den 15 mars 1944 em.

Nr 10.

Förslag till lag örn ändring i 18 och 25 kap. strafflagen, m. m. (Forts.)
har understrukit, nämligen den torterande utpressning som här städse går i
straffbudets spår.

Justitieministern gav för övrigt i första kammaren en utmärkt framställning
av den nuvarande lagens oduglighet. Den gör, sade han uttryckligen —
jag anför hans egna ord — mera skada än gagn. Möjligheten att motverka,
sade han vidare, vad som på detta område verkligen kan motverkas, skulle utökas
genom denna lagreform. Han gav till slut en skakande skildring av deras
lidanden, som på grund av denna strafflag gjordes till offer för det vederstyggliga
brott som heter utpressning.

_ Emellertid har utskottet i en viktig punkt frångått propositionen och ställt
sig på strafflagberedningens ståndpunkt. Under det att propositionen har en
gemensam straffbestämmelse för alla fall. i vilka offret är över 18 år, föreslår
utskottet särskilda brottsrekvisit för åldern 18—21 år och för åldern över
21 år. — Jag har talat mycket längre, än jag hade beräknat, och skall därför
inte gå in på denna distinktion mellan propositionen och utskottets förslag.
Jag endast säger, att utskottet har på sidan 30 i utlåtandet mycket klart och
övertygande motiverat sin avvikande ståndpunkt. Kanske hinner jag likväl
läsa upp bara ett par ord där, som jag tycker ha särskild betydelse. Utskottet
säger: »Ett utsträckande av denna regel till att gälla äldre skulle praktiskt
taget innebära, att homosexuell otukt med äldre vore straffbelagd även i andra
fall än då särskilda omständigheter därtill föranledde och skulle alltså strida
mot förutsättningarna för hela reformförslaget.» — Såvitt jag förstår, måste
det förhålla sig så. Jag känner mig övertygad om riktigheten i utskottets ståndpunkt.
Med all respekt för justitieministerns kapacitet måste jag alltså ta avstånd
från honom i nu berörda punkt.

Också i övrigt, beträffande samtliga lagförslag hänvisande till utskottets
utlåtande, får jag, herr talman, yrka, att kammaren ville bifalla utskottets
hemställan.

Herr Mosesson: Det är ju vår förmån, herr talman, att få hysa en obetingad
respekt för oliktänkande, och jag gör detta nu utan någon som helst inskränkning.
Jag inser fuller väl att de som ha arbetat med detta lagförslag, innan det
kom på utskottets och nu på riksdagens bord, äro sedliga personer. Jag är på
det klara med att de äro måna örn vår lag och icke vilja att vi skola ha lagruiner
utan ha lagar som kunna tillämpas. Jag håller dem givetvis också
räkning därför att de tänka på de abnorma personer som finnas i samhället
och ! fråga örn vilka det är lagstiftarens och lagtillämparens plikt att se till
att ingen orätt sker.

När jag har sagt detta, herr talman, vill jag tillåta mig nämna att jag var
en ung man, nybliven rektor för den skola som jag har förestått i över trettio
år. då vi där hade besök av en man, som allt Sveriges folk räknat såsom en
av våra främsta medicinska auktoriteter. Det var, jag ville säga den store
professor Henschen som på skolan höll en föreläsning. Efter denna hade vi
ett enskilt samtal, och av vissa skäl kom jag att tala med honom om de abnormiteter
på själslivets och sexuallivets område, som vi här ha att göra med.
Då sade han mig att jag hade fel i den uppfattning som jag dittills hyst, att
det här utan vidare var fråga om en moralisk perversitet. Det var hans uppfattning,
att de personer som gjorde sig skyldiga till sådana gärningar vore
att betrakta såsom sjuka och icke såsom omoraliska.

Jag hyser än i dag den uppfattningen, som denne lärde hade, att det givetvis
finns en hel del människor som det är på det sättet ställt med, men livet har
ock sedan det samtalet lärt mig ganska mycket annat. Örn, mina damer och
herrar, man har varit lärare i pastoralvård för flera hundra elever och har

Nr 10.

Onsdagen den 15 mars 1944 em.

Förslag till lag om ändring i 18 och 25 kap. strafflagen, m. m. (Forts.)
dessas förtroende, och om sådana män som i själavård och socialvård ha med
olyckliga människor att göra och vilka äro fundersamma hur de skola bedöma
svåra sexualfall skriva till en gammal lärare för att få råd, så får man ett
ganska stort material att syssla med. I själavården har jag också själv haft
en hel del sådana människor att råda och hjälpa. Yad har jag därvid funnit?

Såsom jag redan har sagt finns det en hel del — hur många, etet blir aldrig
klart — homosexuella som helt enkelt böra betraktas såsom olyckliga människor.
Men det skulle vara orätt örn vi, därför att det är på det sättet, gjorde såsom
man lätteligen gör, nämligen menar att sådana äro alla som vi här tala örn.
Efter min uppfattning är det endast en liten del av dem som vi här tala örn.
Men även örn det vore så att vi här hade att göra med människor, som vöre
predestinerade, d. v. s. som hade en sådan böjelse ifrån begynnelsen, så äro
icke heller dessa människor fördenskull utan en marginal, där samvete och
hänsyn till andra göra sig gällande.

Örn jag säger, att jag helt nyligen konfronterats med ett livsöde som en man
har burit, en man som är lyckligt gift och som aldrig, trots att han ifrån tidigaste
ungdomsår känt en sådan här benägenhet för bisexualitet, med en min
eller ett ord gjort sig skyldig till något som för honom stod såsom avskyvärt
och klandervärt, utan ständigt har iakttagit vad han ansåge vara rätt — trots
att han känt denna böjelse så starkt, att den under de senaste åren yttrat sig
jämväl inför hans egna söner — så är detta ett exempel pa att en människa
icke är slagen till slant därför att hon är född med dessa begär. Det är, professor
Lundstedt, enligt min bestämda mening härvidlag icke så som örn jag
eller professor Lundstedt vore född färgblind eller något sådant, utan vi äro
här inne på ett område, där jämväl det moraliska och viljan till motståndskraft
är en faktor att räkna med.

Detta bevisas ju också därav att det finns sådana personer som lia ett normalt
könsumgänge i äktenskapet men samtidigt lia en abnorm förbindelse
vid sidan, och det visas ännu tydligare, när det blir frågan örn denna stora kategori
av homosexuella, som vi framför allt känna ifrån våra storstäder och vilka
de, som haft något att göra med straffverkställighet, möta inom korrektionsanstalter,
eller som man observerat inom förläggningar, etc. Det är i dag fråga
örn en mycket stor och en mycket olikartad grupp av människor.

Det är denna omständighet sorn gör att jag, som — låt mig säga det — både i
nätter och dagar i utskottet grubblat över lagförslaget fastän jag inte haft att
göra med frågan, har kommit därhän att jag inte kan ge min röst åt vare sig
propositionen eller utskottsförslaget i den form, vari de här föreligga. Hade jag
varit utskottsledamot skulle jag ha hemställt örn att minimiåldern till skydd
för ungdom hade satts vid åtminstone 23 år. Jag tänker då på den stora skara
av ungdom som är över 21 år men som ändå på olika sätt är i beroendeställning.

Jag har som ledamot i interneringsnämnden läst örn dessa vidriga former
av utpressning, och vem av oss vore inte redo att gripa in med vilka åtgärder
som vore möjliga emot sådana individer, som utnyttja den ställning de ha
genom att såsom medbrottslingar — jag använder det uttrycket med avsikt —
under hot kräva och kräva pengar av medskyldiga? Men, mina damer och
herrar, komma vi ifrån dessa vidriga företeelser, örn vi rasera de bestämmelser
vi nu ha? Det har — jag vill säga dess bättre — ingått i det allmänna medvetandet
att homosexuell otukt inte är något som är moraliskt indifferent utan
något som är moraliskt förkastligt. Just fördenskull menar jag att även örn
straffhotet borttages, komma förvisso former av utpressning att existera jämväl
i framtiden. Vi veta för övrigt att sådana personer som försöka pressa till
sig pengar av andra människor kunna göra det av alla möjliga olika skäl.

Onsdagen den 15 mars 1944 em.

Nr 10.

Förslag till lag orri ändring i 18 och 25 kap. strafflagen, m. m. (Forts.)

Jag förmodar att vi alla ha den uppfattningen, att all strafflag även har
ett avskräckande moment, och det är min allvarliga oro — örn den vore ogrundad
skulle jag vara glad — att örn vuxna människor på detta sätt i otuktigt
syfte ostraffat söka sig till varandra, detta kommer att leda till en uppluckring
av det allmänna moralbegreppet. Eftersom jag har den meningen måste
jag ge uttryck åt den.

Jag har sökt tänka efter, huruvida under den tid jag kan överblicka något
liknande någonsin har skett -—• att gärningar, som i svensk straffrätt hittintills
varit belagda med upp till två års straffarbete, på en gång genom ett riksdagsbeslut
förklarades icke alls vara straffbara. Jag förmodar att inte minst
de som syssla med lagstiftning måste fråga sig, örn inte det steg som här tages
är alltför stort.

Jag vill säga innan jag slutar, herr talman, att det kan ssnias egendomligt
att jag, som i likhet med andra är angelägen örn att upprätthålla respekten
för lag, måste yrka avslag. Jag önskar att Kungl. Majit måtte ta denna stora
och svåra fråga under förnyat övervägande i samband med en prövning av den
ändring utskottet nu begär beträffande 18 kap. 13 § strafflagen, så att vi
kunna få frågan igen på riksdagens bord. Såsom saken ligger till här i dag,
måste jag tillkännagiva att jag inte kan rösta för utskottet.

Herr Norup instämde häruti.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Bergquist: Herr talman!
På många håll har man kunnat märka en mycket stark olust inför det lagförslag
som nu är föremål för riksdagens behandling, och jag har både under
debatten här och tidigare i första kammaren funnit uttryck för den oro, som
man inom vissa kretsar känner för följderna av en lagstiftning sådan som
denna. Man befarar att denna lagstiftning, örn den nu genomföres, kommer
att leda till en uppluckring av den allmänna moralen och därigenom medföra
skadeverkningar av mycket allvarlig art för hela vårt land.

Jag vill gärna säga, att jag mycket väl förstår den oro och den olust som
många känna och många lia givit uttryck åt. Jag har själv tidigare hört till
dem som varit tveksamma om lämpligheten av att ingripa på detta område
och genomföra en lagändring, som innebär en uppmjukning av de nuvarande
bestämmelserna. Men sedan jag allvarligt strävat efter att sätta mig in i
denna fråga och väga de skäl som finnas för och emot, har jag blivit bestämt
övertygad örn att det riktiga är att nu genomföra en reform, som innebär
en ganska väsentlig ändring av de nuvarande straffbestämmelserna.

De skäl, som för mig varit avgörande, sammanfalla inte helt med dem som
professor Lundstedt anfört, och jag vill gärna här i kammaren ge en redovisning
för de synpunkter som enligt min mening äro de avgörande vid ställningstagandet
till denna fråga. De skäl som jag anser vara av betydelse äro
dels av medicinsk, dels av social och dels av rättslig art.

De medicinska skälen ha ju länge framhållits från sakkunnigt håll, och man
får väl säga att läkarvetenskapen nu är klar på den ståndpunkten att den
homosexuella läggningen ofta nog är ett direkt uttryck för en abnormitet hos
en människa, en medfödd abnormitet, en felaktig inriktning av könslivet. Om
man är klar på detta att en stor grupp av dem som hemfalla åt homosexuell
otukt verkligen har dessa anlag nedlagda hos sig ifrån födelsen, måste man
ju säga sig att det är en grymhet att tillgripa straffåtgärder mot en människa
därför att hon följer sin natur. Det måste vara något hårt och grymt (iver
detta, och det är inte bara hårt och grymt, utan det är också meningslöst.
Vi kunna inte tänka oss att bättra en konstitutionellt felaktigt inriktad människa
genom att sätta henne i fängelse eller döma henne till straffarbete.

Nr 10.

Onsdagen den 15 mars 1944 em.

Förslag till lag om ändring i 18 och 25 kap. strafflagen, m. m. (Forts.)

Nu anmärker man mot detta resonemang, att det visst inte är så att alla,
som hemfalla åt den homosexuella otukten, äro konstitutionellt abnorma. Professor
Lundstedt har framhållit att enligt hans mening äro de det. Jag har
talat med läkare om denna sak och fått den uppfattningen, att man i varje
fall på många håll anser att visst inte alla homosexuella från begynnelsen
äro felaktigt inriktade i fråga om sitt könsliv, utan att människor genom ett
ohämmat sexualliv eller av andra anledningar kunna övergå till homosexualitet.
Och vi ha ju en stor grupp s. k. bisexuella, som utgör ett mellanting
mellan de heterosexuella och de homosexuella.

Om det är så, vilket jag tror och fått bestyrkt av läkarvetenskapen, att
det finnes en grupp, som har en klart konstitutionellt felaktig inriktning, och
en grupp, som icke är så beskaffad men fått felaktig inriktning av andra
orsaker, borde man kunna dra en gräns där och säga, att de som äro konstitutionellt
abnorma, dem skola vi icke straffa, mot dem skola vi icke vidtaga
några åtgärder, men de, som tillhöra den andra gruppen, dem kunna vi gott
straffa. Detta låter säga sig, och yrkanden härom ha framkommit. Men enligt
min mening är det omöjligt att dra en sådan gräns. Det går ej att i det enskilda
fallet säkert fastställa, huruvida en person är konstitutionellt abnorm
eller om abnormiteten är något som uppkommit senare. Det finnes ej någon
klar och fixerad gräns mellan dessa grupper, utan de flyta över i varandra.
Man skulle icke beträffande den enskilda individen kunna med bestämdhetsäga,
örn det förhåller sig på det ena eller andra sättet. Det skulle dessutom
göra ett mycket egendomligt intryck, örn man icke straffade en stor grupp
av homosexuella, men straffade några få sådana. Alltså, jag tror icke att
man kan göra den gränsdragningen, att hela den stora grupp homosexuella,
som man kan misstänka är konstitutionellt felaktigt inriktad, icke skulle bli
föremål för åtgärder, under det att andra grupper av homosexuella skulle
straffas. Man måste behandla alla lika.

Utom dessa medicinska skäl, som i och för sig äro avgörande, ha vi de
sociala skälen, som också tala mycket starkt för en uppmjukning av den nuvarande
lagstiftningen. Vi lia nog alla hört talas örn eller ha i vår bekantskapskrets
sådana, som äro hemfallna åt denna felaktiga inriktning. Man vet
vilka lidanden dessa människor på grund av sitt abnorma driftliv äro underkastade.
Det är icke ovanligt, att dessa äro både intellektuellt och moraliskt
högtstående individer som gjort betydelsefulla insatser i samhället. De
känna denna sin felaktiga inriktning som en oerhört tyngande börda, och
örn de falla för sin abnorma eller ur deras synpunkt normala inriktning,
kunna de drabbas av allvarliga påföljder. Om de icke drabbas av straff, kunna
de utsättas för utpressning. Man har ofta talat örn utpressning _ i detta sammanhang,
och just utpressning har en oerhört stor utbredning just på detta
område. Det är säkerligen icke hos många andra grupper av människor, som
utpressning förekommer så ofta som just inom detta område, och sådant leder
till ett oerhört lidande för dessa människor. Varje år förekommer det,
att människor, enbart på grund av sin homosexuella läggning, icke längre
anse sig kunna bära denna börda utan beröva sig livet. När man hört några
skildringar örn sådana livsöden, eller själv haft tillfälle bevittna dem, måste
man ställa sig frågande: är det den rätta vägen vi gå, när vi straffbelägga
dessa gärningar?

När man talar örn utpressning här, säger man, att det är icke mycket glädje
med att taga bort straffbestämmelserna för homosexualitet, ty utpressning
skulle säkerligen förekomma i alla fall. Det finnes alltid individer, som komma
att utnyttja dessa fall för att skandalisera dem, som äro hemfallna åt
homosexuella böjelser och av vilka de vilja söka pressa ut pengar. Detta är

Onsdagen den 15 mars 1944 em. Nr 10. 93

Förslag till lag orri ändring i 18 och 25 hap. strafflagen, rn. m. (Forts.)
riktigt, och jag tror icke, att man får bort utpressningsmomentet genom att
taga bort straffbarbeten. Men jag tror att effekten av utpressningshotet i mycket
hög grad skulle kunna minskas, örn vederbörande visste, att han icke kan
draga motparten inför domstol för homosexualitet. Örn man också ej tar bort
utpressningshotet med den föreslagna lagändringen, tror jag dock att man gör
en mycket god gärning genom att minska möjligheten till utpressning.

Det tredje och det rättsliga skälet är, att det är ett mycket ringa antal av
homosexuella brott som bli föremål för domstols prövning. Här försiggår säkerligen
i ganska stor omfattning homosexuella handlingar, men de fall, som
bli dragna inför domstol, äro så försvinnande få, att man måste säga, att det är
rena slumpen, örn vederbörande blir dragen inför domstol eller ej. Då säger
man — det underströk herr Sundqvist — att den omständigheten, att ett
straffbud blir använt i ringa utsträckning i och för sig icke är skäl nog för
att upphäva det. Även örn det tillämpas i mycket ringa utsträckning, har det
dock en viss betydelse som en återhållande faktor. Jag tror, att det ligger något
i vad herr Sundqvist säger, att blotta existensen av ett straffbud har sin
betydelse, för att undandraga dessa handlingar offentlighet och för att göra
vederbörande mera försiktig och mera vaksam. Men det är självfallet, att ett
lagbud, som icke kan upprätthållas, icke bör leva kvar, örn det ej finns starka
skäl för att man det oaktat skall söka hålla det vid liv. Då det enligt min
mening tvärt örn är så, att vid sidan av andra skäl starka rättsliga skäl tala
för ett upphävande av straffbestämmelserna i fråga, anser jag, att även de
rättsliga skälen måste tillmätas stor betydelse.

Nu säger man: låt oss erkänna alla dessa synpunkter, det är gott och väl,
men då ser man det hela endast ur den enskilde individens synpunkt. Man
finner då, att det är synd örn honom, och därför vill man ej tillgripa åtal. Men
så pekar man på, att det ligger en oerhörd fara ur samhällets synpunkt däri,
att, som man säger, sedeslösheten skulle släppas lös på detta område genom
att straffen i de normala fallen borttagas. Det kan ligga fara i detta. Jag har
icke där den uppfattningen som herr Lundstedt, att det skulle vara betydelselöst.
Jag är medveten därom, att örn lagstiftningen tar bort straffbestämmelserna
för de vanliga fallen risk förefinnes för att den meningen breder ut sig, att
homosexualitetet är något normalt, något som mari inte bör söka hålla tillbaka.
Hade jag varit övertygad örn att den risken varit stor, skulle jag nog ännu mer
än jag gjort tvekat att lägga fram detta lagförslag. Jag tror emellertid icke
att risken för en sådan utveckling är så stor. Genom den nu föreslagna lagstiftningen
inriktar man sig på att först och främst skydda ungdomen mot
homosexuella närmanden från andra personer. Genom att man begränsar lagstiftningen
på detta vis, har man all anledning tro att lagstiftningen till sina
verkningar blir betydligt mer effektiv än en mera omfattande lagstiftning,
som icke tillämpas. Örn lagstiftningen blir mera effektiv genom detta, innebär
det, att de unga komma att skyddas mot homosexuella närmanden och frestelser
i detta hänseende. En sådan lagstiftning skulle alltså — jag tror, att den
kai; och kommer att leda därtill — komma att medföra att ungdomen blir
bättre skyddad än för närvarande och att därmed förförelsemomentet kommer
att försvagas väsentligt mera än nu är förhållandet. Om de unga skyddas mot
homosexuella^ inflytelser, har man all anledning antaga, att de ej komma att
hemfalla däråt vid mognare ålder.

Det är dessa omständigheter som gjort, att jag ansett, att man nu bör genomföra
en, lagstiftning, vilken, som herr Mosesson nämnde, får anses vara
ganska genomgripande. Men det är givet, att den oro, som jag vet finnes på
många håll inom ansvarskännande kretsar, inverkat, när det gällt att närmare
utforma den nya lagstiftningen. Jag har för min del ansett önskvärt att

Nr 10.

Onsdagen den 15 mars 1944 em.

Förslag till lag om ändring i 18 och 25 leag. strafflagen, m. m. (Forts.)
på detta ömtåliga och diskutabla område gå fram med försiktighet. Den kungl,
propositionen innebär också enligt min mening ett försiktigt förslag till förbättring
av lagstiftningen på detta område. Dess syfte är ju, som redan framhållits,
att straff för s. k. homosexuell otukt endast skall inträda, då det kan
åberopas särskilda skäl för detta, och det särskilda skäl sorn framför allt träder
fram är, att det gäller att skydda ungdomen.

Lagstiftningen är enligt propositionen konstruerad så, att det alltid inträder
straff, om någon gör sig skyldig till homosexuell otukt med barn under 15 år,
och det inträder strängt straff, ty där straffet tidigare var två års straffarbete,
är nu straffmaximum i förslaget höjt till fyra år. Vidare inträder straff,
då man förgår sig på detta sätt mot ungdom mellan 15 och 18 år. Då är straftet
något lägre än då det rör barn under 15 år. Där skyddar man alltså ungdom
under 18 år. Så har i propositionen föreslagits, att man icke skall stanna
därvid, utan att man skall giva skydd mot homosexuella närmanden även då
det gäller personer över 18 års ålder under förutsättning, att det homosexuella
närmandet innebär ett utnyttjande av vederbörandes oerfarenhet eller ett grovt
missbruk av hans beroende ställning. I den delen innebär propositionen ett avsteg
från strafflagberedningens förslag, som föreslagit att skyddet skulle
sluta vid 21 års ålder. Därefter skulle alltså ej straff inträda under några förutsättningar.

Jag ställde mig något tveksam till att sätta maximigränsen för straffbarhetens
inträde till 21 år. Härtill hade jag olika skäl. Först och främst är
det, som vi alla veta av erfarenhet så, att en gräns knuten till en viss ålder
icke är riktig. En sådan gräns motsvarar icke förhållandena i levande livet.
Det finnes t. ex. 21-, 22- och 23-åringar, som äro betydligt mindre utvecklade
än 18—20-åringar. Individuellt sett är ju människornas utveckling så
olika. Ur den synpunkten är det därför alltid felaktigt med en fixerad åldersgräns.
Vidare har jag ansett, att det finnes anledning att även skydda personer,
som kommit till något högre ålder. I propositionen har föreslagits införande
av straffbestämmelser, när någon förgriper sig mot den, som är sinnessjuk
eller sinnesslö. Sådana förgripelse! föreslås alltid vara straffbara.
Men det finns en hel del individer, som icke kunna betecknas som sådana
men som äro vad man brukar säga »veliga», alltså outvecklade individer. De
kunna enligt min mening behöva ett skydd. Därför tog jag bort 21-årsgränsen
och satte in en bestämmelse, som innebar att homosexuell otukt alltid
(skulle straffas, örn den innebär utnyttjande av vederbörandes oerfarenhet eller
örn den innebär ett grovt missbruk av annans beroende ställning.

Första lagutskottet har nu gjort ett par ändringar i det hänseendet och i
sitt förslag satt dit 21-årsgränsen igen, och stadgat som förutsättning för
straff för homosexuell otukt med någon mellan 18 och 21 år, att den skett under
utnyttjande av vederbörandes oerfarenhet eller beroende ställning. Första
lagutskottet har i sitt betänkande givit uttryck åt den uppfattningen, att detta
skulle innebära en skärpning av den lagstiftning, som Kungl. Majit framlagt
i propositionen. Jag tror inte att första lagutskottet självt så mycket
vill trycka på den ståndpunkten. Skärpningen skulle ligga däri, att man för
åldrarna 18—-21 år sagt, att det icke skulle krävas grovt missbruk av någons
beroende ställning, utan endast utnyttjande av någons beroende ställning.
Men var och en förstår, att det, då det gäller dessa ungdomar, icke så mycket
är fråga örn missbruk av beroende ställning som örn utnyttjande av deras
oerfarenhet. I 99 fall av 100 är det oerfarenheten det blir fråga örn; den skärpningen
bör man således ej tala så mycket örn.

Sedan'' har första lagutskottet tagit bort möjligheten att straffa den som
förgår sig mot person över 21 år. Endast i det fall det innebär grovt miss -

Onsdagen den 15 mars 1944 em.

Nr 10.

Förslag till lag om ändring i 18 och 25 kap. strafflagen, m. m. (Forts.)
bruk av annans beroende ställning kan straff inträda. Enligt Kungl. Marits
förslag kan straff inträda härvidlag även vid utnyttjande av vederbörandes
oerfarenhet. Man har från utskottets sida gjort gällande, att det förslag, som
innefattas i kungl, propositionen, i och för sig strider mot hela den tanke, sorn
ligger bakom denna lagstiftning, nämligen att man skall straffa endast i särskilda
fall, och man har gjort gällande, att propositionens förslag i denna del
skulle vara ytterligt olämpligt. Jag kan för min del icke gilla första lagutskottets
uppfattning i den delen. Förslaget strider ej mot den anda, som innefattas
i propositionen, utan är ett uttryck för samma anda, fast jag gått något
längre i fråga örn straffbarheten än strafflagberedningen gjort. Skillnaden är
endast den, att Kungl. Maj:ts förslag innebär en något större försiktighet
vid behandlingen av dessa problem än som kommer till synes i utskottets förslag.
Det har funnits ytterligare ett skäl till försiktighet från min sida, och
det är att strafflagskommittén, som ganska snart kommer att taga upp hela
J8 kapitlet strafflagen till behandling, då får närmare överväga dessa saker.
Jag hade därför naturligtvis helst sett, att man hade stannat för den kungl,
propositionens förslag, att man alltså tagit det mera försiktiga steg, som där
föreslagits, och icke det av utskottet rekommenderade. Men jag kan ej finna,
att utskottets förslag innebär några allvarligare vådor i förhållande till vad
som framlagts i propositionen, och jag kan därför icke göra några allvarligare
erinringar däremot.

Till slut vill jag endast beröra ett par andra frågor, som varit uppe här
och som också berörts i utskottets utlåtande. Första lagutskottet har ju föreslagit
skrivelse om ändring av lösdrivarlagen och av 18 kap. 13 § strafflagen.
I fråga örn ändringen av lösdrivarlagen syftar utskottet till skapande
av bättre möjligheter än som för närvarande finnas att komma åt den homosexuella
prostitutionen, och det är ju ett behjärtansvärt syfte. Den är bland
de ruskigaste företeelser vi ha i de undre kretsarna i storstäderna, och det
finnes all anledning att ingripa däremot. Anledningen till att jag inte tagit
upp det förslaget är, att vår nuvarande lagstiftning giver oss stora möjligheter
att komma åt den och att lösdrivarlagstiftningen för närvarande är föremål
för översyn.

Vidare har utskottet ansett, att man snarast bör lägga fram förslag till
ändring i 18 kap. 13 § strafflagen, vilket skulle syfta till att komma åt homosexuella
handlingar och homosexuella inviter, när de företagas på allmän
plats. Detta har jag inte ansett vara nödvändigt att göra, ty med den tolkning
detta lagrum fått genom högsta domstolens utslag från den senaste
tiden har man redan nu ett mycket gott medel att komma åt alla, som förgå
sig på detta sätt på allmän plats. Jag har därför ej ansett det nödvändigt att
lägga fram lagförslag i det hänseendet.

Jag skulle alltså, herr talman, vilja sammanfatta min ståndpunkt så, att
jag funnit de skäl, som tala för att icke straffa den homosexuellt inriktade
individen, så stora, att de väga upp den tvekan och den oro, som man kan
känna inför denna lagstiftning. Jag tror och hoppas, att örn denna lagstiftning
kommer att genomföras, kommer den icke att leda till ett sämre sakernas
tillstånd på detta område, utan till bättre förhållanden än vi för närvarande lia.

Herr talmannen övertog under detta anförande ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr Hedlund i Östersund: Herr talman! Jag kan icke dela vare sig herr
Mosessons eller herr Sundqvists eller justitieministerns uppfattning därutinnan,
att vi här stå inför en uppmjukning av lagstiftningen mot de homosexuella va -

Nr 10.

Onsdagen den 15 mars 1944 em.

Förslåg till lag om ändring i 18 och 25 kap. strafflagen, m. m. (Forts.)
norna. Lagförslaget sådant etet utformats av första lagutskottet riktar sig på
ett mycket strängt sätt mot homosexualiteten, när den visar påtagliga sociala
skadeverkningar, och det skapar ett skydd för ungdomen på ett kraftigare sätt
än som finns möjlighet till i nuvarande lagstiftning och den kungl, propositionens
lagförslag.

Jag tvivlar inte ett ögonblick därpå att herr Mosesson och herr Sundqvist
tala ur hjärtat, men jag är litet överraskad av att de båda vidsynta, socialt betonade
männen inte vilja räkna som en tillgång i den här lagstiftningen den påtagliga
förbättring lagen innebär, i det att den ställer i samhällets tjänst ett
vapen, som blir så kraftigt i kampen mot homosexualiteten i det fall den får
sig uttryck i förförelse mot ungdom. Örn herrarna ville beakta de synpunkterna
liksom också taga hänsyn till vad första lagutskottet i övrigt i samband
med behandlingen av denna fråga föreslagit, så tror jag att betänkligheterna
för att rösta för lagförslaget inte skulle vara så stora. Vi ha i första lagutskottet,
i samband med behandling av denna lagstiftning, bland annat i skrivelse
hemställt att 18:13 strafflagen måtte skärpas och i skrivelse hemställt
att lösdrivarlagen måtte revideras så att den manliga prostitutionen kraftigare
kan bekämpas. Även en annan viktig åtgärd har första lagutskottet vidtagit.
Det är skärpningen av barnavårdslagens 22 § mom. D).

Då lösdrivarlagstiftningen för några år sedan diskuterades, fann riksdagen
det vara oändamålsenligt att taga hand örn ungdom mellan 18 och 21 år enligt
lösdrivarlagen. I stället skrev man in i barnavårdslagen att barnavårdsnämnd
skall vidtaga åtgärder för att tillrättaföra ungdom, som är »hemf allen» åt ett
lättjefullt levnadssätt. Propositionen beträffande ändring i barnavårdslagen
upptar ingen ändring i det förhållandet, men den öppnar möjlighet att även
rädda ungdom mellan 18 och 21 år, som för ett homosexuellt levnadssätt, men
första lagutskottet har inte funnit det vara tillräckligt. Första lagutskottet har
nämligen ansett, att den ungdom man i detta fall vill taga vård örn får inte ha
gått så långt i förfall att den är hemfallen åt ett lättjefullt levnadssätt och
lia visat sådana oarter, utan redan på ett tidigare stadium skall man kunna
ingripa. Utskottet har därför skärpt propositionen i fråga om barnavårdslagens
bestämmelser, så att barnavårdsnämnderna kunna i fråga örn denna
ungdom inskrida då vederbörande »förer» ett levnadssätt som påkallar stödåtgärder.

Herr justitieministern säger, att första lagutskottet har vidtagit sådana ändringar
i propositionen, att man på ett betänkligt sätt mildrat kampen mot homosexualiteten
i de högre åldrarna, och den skärpning av skyddet mot ungdom,
som utskottet vidtagit, vill statsrådet ej tillmäta nämnvärt värde. Jag säger,
att efter vår uppfattning har första lagutskottet förbättrat propositionen. Yi
lia, herr justitieminister, den uppfattningen i första lagutskottet, att den förändring
vi ha vidtagit beträffande skydd mot ungdom är effektivare än det
statsrådet i propositionen föreslår. Vi ha inte ansett, att man först skall ingripa
mot förföraren, när han grovt missbrukat sin ställning gentemot offret. Vi ha
tagit bort grovt missbruk där, och varje försök ifrån den homosexuelle att förföra
ungdom vilja vi skall bestraffas. Detta är en skärpning av skyddet emot
ungdomen, som Ilar så stort värde att det borde dämpa bekymren för den straffmildring
som lämnats de äldre.

Justitieministerns tal örn att utskottet uppluckrat lagen i fråga örn homosexualitet
hos vuxna är riktigt, och utskottet har skäl för sin åtgärd. Vi ha
i den lag, som riksdagen är färdig att nu antaga, skapat ett starkt skydd emot
ungdomen. Vi bestraffa hårt förförarna. Vi skydda ungdomen intill 21 års
ålder. Efter 21-årsåldern bekämpa vi homosexualiteten där den tar sig uttryck
i att den homosexuelle grovt missbrukar den andres beroende ställning till ho -

Onsdagen den 15 mars 1944 em.

Nr 10.

Förslag till lag om ändring i 18 och 25 kap. strafflagen, m. m. (Forts.)
noin. Vi komma således åt homosexuella förförare som rikta sig emot dem som
fyllt 21 år under förutsättning att det sker under grovt missbruk av deras beroende
ställning.

Jag medger således, att i fråga örn de äldre homosexuella har första lagutskottet
gått längre än justitieministern i sin proposition har gjort, och skälet
för detta är att vi inte kunna dela den uppfattningen, att sträfflagsparagrafer
avhålla vuxna människor från homosexualitet. Vad två sexuellt snedvridna
människor taga sig för i enrum, när det inte medför sociala skadeverkningar,
angår icke samhället. Men för dem som ha kommit på avvägar ökar man deras
lidande, örn man genom strafflagsparagrafer ger möjlighet för den ene av de
sexuellt onormala att genom utpressning trakassera den andre. Jag har mycket
svårt att förstå, att detta kan komma att medföra några moraliska vådor. Örn
vi beröva utpressarna vapnen att öva utpressning, då måste det ju vara av
högt moraliskt värde. Och vad har samhället att vinna på att bestraffa homosexualiteten,
där den utövas av två äldre jämbördiga? Jag förstår inte herr
Mosesson och herr Sundqvists tal örn, att man därigenom legaliserar homosexualiteten.
Legalisera vi allt omoraliskt och anstötligt genom att inte straffbelägga
handlingarna? Örn samhället, som bestraffar vissa förseelser av enskilda,
finner att straffet inte är lämpligt längre och upphäver dessa lagar, inte legaliseras
därmed oarterna. För några år sedan justerade vi strafflagen. Vi togo
bort bland annat straffbestämmelserna örn hor. Inte vill väl ändå någon säga, att
därför att vi togo bort straffbestämmelserna för horsbrott, vi därmed legaliserat
horet och gjort det till något både prisvärt och tillåtet i samhället? Lika
litet som vi menade det med den lagändringen, lika litet mena vi naturligtvis
ira, att därför att vi inte straffa äldre människor, som ha för sig homosexuella
handlingar, vi därmed uttalat: vi tycka örn det där, det är fullt lagligt, ni ha
vår välsignelse! Ingen människa i världen kan väl tolka ett beslut i den riktningen
på detta sätt. Ar det ändå inte så, att den allmänna opinionen i detta fall
är starkare än lagparagrafer? Man behöver inte alls agitera upp en opinion
emot den homosexuelle. Varje naturligt utrustad man eller kvinna reagerar ju
så starkt emot all sexuell onatur. Detta är tillräckligt för att avhålla människorna
från lasten. Den starkaste garantien för att inte denna lagstiftning kommer
att verka moralupplösande är ju den hos varje sunt utrustad människa inneboende
oviljan, avskyn emot allt sexuellt onaturligt.

Jag är glad på lagutskottets vägnar åt att herr justitieministern, som visserligen
ägnat lagutskottets förslag skarp kritik, inte motsätter sig att detsamma
antages till lag, och därför, herr talman, ber jag att få yrka bifall till lagutskottets
hemställan.

Herr Sundqvist: Herr talman! Jag vill allra först säga, att jag med stor
tillfredsställelse skulle hälsa ett tillfälle att med professor Lundstedt få diskutera
själva grundprinciperna för de här föreliggande lagförslagen. Jag
misströstar emellertid om att det skulle leda till något resultat på så kort tid
som står till buds under en riksdagsdebatt. Mellan professor Lundstedt och
mig är nämligen ett stort svalg befäst. Dock när jag ändå den förhoppningen,
att på en väsentlig punkt vi ha något gemensamt, respekten för fakta. Jag
kan ur yttrandena icke läsa ut något annat än, att homosexualiteten är att
betrakta såsom två skilda företeelser. Det finns — det har ifrån alla håll
betygats — en konstitutionellt betingad homosexualitet, som således är att
betrakta såsom en sjukdom och skall behandlas därefter. Men det finns dock
människor som begå homosexuella handlingar ehuru de icke kunna anses vara
ärftligt eller konstitutionellt belastade. Problemet ligger i, hur samhället skall
förhålla sig till dessa.

Andra kammarens protokoll 1944. Nr 10.

Nr 10.

Onsdagen den 15 mars 1944 em.

Förslag till lag om ändring i 18 och 25 kap. strafflagen, m. m. (Forts.)

Det var med stor uppmärksamhet och stort intresse jag lyssnade till justieministerns
anförande. Jag är glad att kunna konstatera, att hans utgångspunkt
är densamma som min. Justitieministern framhöll, att också han från
början haft stora betänkligheter inför en lagändring i denna fråga. När jagföljer
justitieministerns resonemang kan jag inte finna annat än att våra
vägar gått åtskilda, beroende på att jag tvingats lägga stark tyngd på vissa
förhållanden, vissa synpunkter, vilka däremot justitieministern har funnit
icke vara värda samma beaktande. Det ena är det förhållandet, att en lag,
som icke effektivt kan upprätthållas, skulle vara meningslös eller verkningslös.
Jag menar, att vissa lagar äro av den beskaffenheten att de icke kunna
i den meningen anses vara effektiva, att de drabba eller komma att få sin
tillämpning ens på huvudparten av dem som begå de brottsliga handlingarna.
Jag tillät mig här i mitt föregående anförande erinra örn lagen rörande fosterfördrivning.
Det är veterligt få, som äro beredda att göra gällande, att därför
att denna lag icke effektivt kan upprätthållas den bör avskaffas.

Den andra skiljepunkten mellan herr statsrådet och mig är bedömningen
av risken för utpressning. Jag försökte i mitt föregående anförande understryka,
hur pass svår denna situation måste anses vara och hur angeläget det
är att samhället bringar dessa beklagansvärda människor all tänkbar hjälp.
Jag har dock alltjämt den uppfattningen, att eftersom utpressningsrisken
alltjämt föreligger även örn straffhotet upphäves, detta argument icke kan tillmätas
avgörande betydelse.

Beträffande vad utskottets talesman herr Hedlund i Östersund här anförde
ber jag att få säga ett par ord. Herr Hedlund anmärkte gentemot herr Mosesson
och mig, att vi icke beaktat den effekt, som den föreslagna lagen verkligen
kommer att lia. Jag erinrar dock om vad jag sade i mitt förra anförande.
Jag beklagade, att jag icke varit i stånd att tillstyrka det föreliggande lagförslaget.
Jag menar att lagen, så långt som tillämpningsområdet sträcker sig,
är en utomordentlig lag. Det är bara det att jag nödvändigt måste taga hänsyn
till den förefintliga bristen i lagen i så måtto att denna lag icke innebär
någon avvärjande eller hämmande effekt beträffande de homosexuella handlingarna
bland vuxna.

Nu säger herr Hedlund: ja, men homosexuella handlingar mellan vuxna
ansvariga människor äro i alla fall dessas ensak. De angå icke samhället.
Jag måste säga att jag icke kan dela den meningen. Jag kan icke anse, att
det är vederbörandes ensak och en samhället ovidkommande angelägenhet, att
människor ägna sig åt perversiteter. Då det bevisligen är på det sättet — och
här måste jag polemisera mot herr Lundstedt — att utövandet av de sexuella
vanorna har inflytande på andra människor, vilka till äventyrs äro normalt
beskaffade men genom dessa inflytelser kunna föras in på abnormitetens
vägar, finner jag saken ur social synpunkt mycket allvarlig.

Sedan måste övervägas vad det i själva verket måste betyda i folkmedvetandet,
att det generella straffhotet upphör. Herr Hedlund hänvisar till ett
uttryck, som jag, så vitt jag minns rätt, fällde vid utskottsbehandlingen av
denna fråga. Jag sade, att till sist komme väl en förändring i lagstiftningen
av detta slag att i folkmedvetandet skapa föreställningen örn att homosexualiteten
är laglig. Jag menar icke, att avskaffande av sträffhotet skulle innebära
en legalisering av homosexualiteten, men jag fruktar, att genom avskaffande
av straffhotet kan i folkmedvetandet lätt den föreställningen
grundläggas, att dessa handlingar och dessa vanor äro »lagliga» — och däri
ser jag den stora vådan. Herr Hedlund säger med ali rätt, att det starkaste
skyddet gentemot de homosexuella tendenserna är den ursprungliga, sunda

Onsdagen den 15 mars 1944 em.

Nr 10.

. Förslag till lag om ändring i 18 och 25 kap. strafflagen, m. m. (Forts.)
reaktionen. Jag är fullt överens med herr Hedlund om den saken. Men jag
måste fråga: hur går det med denna sunda, spontana reaktion, örn människors
tänkande ledes in i den föreställningen, att homosexualiteten, såsom
herr Lundstedt uttryckte saken, är en lika naturlig företeelse som heterosexualiteten? Såsom

jag sökt göra klart ser jag denna sak ytterst allvarligt. Jag har
med mina båda anföranden velat ange, av vilken anledning jag känt mig
förhindrad att trots det föreliggande lagförslagets förtjänster tillstyrka det.
Jag menar, att lagförslaget icke erbjuder de starka hämmande faktorer, som
äro nödvändiga gentemot företeelser och tendenser av här behandlad art.

Häruti instämde herr förste vice talmannen Magnusson.

Herr Werner: Herr talman! Het är med en viss motvilja jag täger till orda
i denna fråga, som berör dessa onaturliga, obegripliga och smutsiga förhållanden
i människolivet. Då jag emellertid deltagit i utskottsbehandlingen och delar
ansvaret för utskottets förslag, kan jag icke underlåta att säga ett par ord.
Det måste anses obestridligt, att den nuvarande lagstiftningen på området är
föråldrad, att den icke fyller sin uppgift och att den i sina verkningar skapar
onödigt hårda tragedier för dessa stackars olyckliga människor, som väl måste
betraktas som fysiskt och psykiskt sjuka och som måste behandlas därefter.
Jag tror icke, att man med strafflagsparagrafer kan bota sjukdomar hos människorna,
utan här krävas andra hjälpmedel.

När man alltså konstaterar, att den nuvarande lagstiftningen brister i väsentliga
stycken, att den icke förhindrat yttringarna, att den framkallat utpressningar
av skilda slag och att i övrigt en modernisering av lagen visat sig påkallad,
bör det samtidigt framhållas, att riksdagen under fjolåret enhälligt hemställde
örn den proposition, som nu ligger på riksdagens bord. Det kanske hade
varit riktigare, örn vid det tillfället hade framförts de betänkligheter, som nu
kommit i dagen.

Jag måste bestämt vända mig mot påståendet, att det nu föreliggande lagförslaget
skulle innebära någon som helst legalisering av homosexualiteten. Tvärtom
har lagförslaget skärpt lagen i de väsentliga delarna, nämligen då det gällt
att skapa ett skydd för ungdomen och de underåriga och de i beroendeställning.
Jag kan icke förstå herr Mosesson, örn jag hörde honom rätt, då han talar örn
att ungdomsvården och lärarnas fostrargärning skulle försvåras genom denna
lag, som enligt hans uppfattning skulle innebära en legalisering av yttringarna
av homosexualiteten. Det är ju tvärtom så, att lagtextens utformning skärpts i
betydande grad just när det gäller ungdomen för att därigenom skapa ett effektivt
skydd så långt det kan ske genom en lagstiftning.

Utskottet har även begärt utredning i vissa hänseenden, och enligt justitieministerns
anförande här har man anledning förmoda, att förslag skall komma
till nästkommande års riksdag i den mån behov föreligger.

När det från reservantens och från andra kammarledamöters sida göres gällande,
att genom den modernisering av den nuvarande lagen, som propositionen
och utskottets förslag innebära, skulle släppas lös en våg av denna form
av brottslighet, kan jag’för min del icke förstå döraps resonemang. Jag tror,
att reservanten av sitt ideella patos låtit sig ledas alltför långt och kommit
vid sidan av verkligheten. r

Jag känner mig övertygad örn att ett bifall till utskottets förslag icke kan
leda till någon av de vådor, som reservanten utmålat. Då ju utskottet också
ägnat propositionen en långvarig och grundlig behandling — en behandling
som icke är ny, då frågan varit uppe i lagutskottet flera gånger tidigare lik -

100

Nr 10.

Onsdagen den 15 mars 1944 em.

Förslag till lag om ändring i 18 och 25 kap. strafflagen, m. m. (Forts.)
som den också varit föremål för riksdagens prövning -— anser jag att det icke
är någon som helst fara i att andra kammaren för sin del bifaller utskottets
förslag i det skick det föreligger. Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr Lindberg: Herr talman! Endast ett par ord närmast med anledning
av de två anföranden, som herr Sundqvist hade här i kväll.

För det första vill jag säga, att riksdagen redan förra året hade tillfälle att
taga ställning till frågan. Den gången var det tal örn en framställning till
Kungl. Maj :t örn att vi skulle få ett lagförslag i ämnet, och man hegärde ett
lagförslag av ungefär samma innebörd som det som föreligger till behandling
i dag.

Detta visste nu herr Sundqvist lika väl som vi andra. Han ha,de dessutom
tillfälle att taga del av propositionen, innan den gick till behandling i utskottet
och under de tio dagar motionstiden varade, men han ansåg icke nödvändigt
att väcka någon motion i ämnet med begäran örn skärpning av Kungl.
Maj:ts förslag. I utskottet reserverade sig herr Sundqvist blankt mot utskottets
utlåtande. Men detta hindrar honom icke att här i kammaren i dag yrka
avslag på utskottets förslag och begära väsentliga skärpningar av själva lagförslaget.

Jag har ingen rättighet att söka upphöja mig själv till läromästare för mina
kolleger i riksdagen, men jag tycker ändå, att de krav man ställer, när frågan
skall slutbehandlas, skola stå i en något rimligare proportion till den ställning
man intagit under den förutvarande behandlingen av frågan.

Jag skulle också vilja säga ett enda ord till herr Mosesson. Herr Mosesson
tror väl icke, att man botar vare sig färgblindhet eller homosexualitet med ricinolja
från den s. k. strafflagen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt dels
ock på avslag å såväl utskottets berörda hemställan som Kungl. Maj:ts förslag
i ämnet; och fann herr talmannen den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Sundqvist begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes
:

Den, som vill, att kammaren bifaller första lagutskottets hemställan i
punkten A) av utskottet förevarande utlåtande nr 12, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit såväl utskottets berörda hemställan som
Kungl. Maj :ts förslag i ämnet.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu cn gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan
kammaren bifallit utskottets hemställan i punkten A).

Punkterna B) och C).

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 15 mars 1944 em.

Nr 10.

101

§ 3.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 13, i anledning av Kungl.
Majits proposition med förslag till lag om kastrering, m. m., såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! Redan när förslaget till lag örn
sterilisering behandlades av 1941 års riksdag uttalade jag för min del vissa
farhågor för att en lagstiftning av dylikt slag skulle kunna komma att missbrukas.
Nu föreligger som ett komplement till nämnda lagstiftning ett förslag
till lag örn kastrering. Jag hyser samma farhågor beträffande denna lag, och
jag anser, att erfarenheterna i fråga om lagen örn sterilisering i viss mån
styrka dessa farhågor. Vi skola nämligen komma ihåg, att lagstiftningens
hela innebörd icke framgår av lagtexten i det förslag, som föreligger. Det
är ju så, att det tillkommer något som heter tillämpningsbestämmelser, och
dessa skola också i detta fall utfärdas av Kungl. Majit. Vi visste exempelvis
icke 1941, när det gällde lagen örn sterilisering, att fattigvårdsstyrelsen skulle
få rätt att ansöka örn sterilisering för den som åtnjuter fattigvård eller den
vars make eller minderåriga barn åtnjuter sådan vård. Och vi voro nog icke
i allmänhet på det klara med att barnavårdsnämnd skulle få rätt att ansöka
om sterilisering för den, som är föremål för åtgärd enligt barnavårdslagen
eller den vars barn är föremål för sådan åtgärd. Detta har tillkommit sedermera
i tillämpningsbestämmelserna, och jag anser, att dessa myndigheter icke
ha de nödvändiga kvalifikationerna för att ansöka örn en sådan sak. Med dylika
tillämpningsbestämmelser löper man faktiskt risken, att de egentliga motiven
för en lagstiftning av denna art icke komma att bilda grundvalen för
alla ansökningar utan att andra motiv än de lagstiftarna avsett göra sig gällande.
Sådana lagar kunna med andra ord bli farliga i händerna på myndigheter
och institutioner av reaktionär sammansättning. Men, vill man väl säga, det
erfordras ju vederbörandes samtycke till såväl sterilisering som kastrering?
Ja, men för dem som äro intagna å fångvårdsanstalt eller annan anstalt utnyttjas
ju steriliseringslagen, och lagen om kastrering är avsedd att utnyttjas
på samma sätt. Det sker på det grymma sättet, att vederbörande har att välja
mellan att antingen tillåta de operativa ingreppen eller att fortfarande hållas
inspärrad. Under sådana förhållanden kan man icke bara konstatera att det
dock erfordras vederbörandes eget samtycke. Och jag anser, att denna lagstiftnings
tillämpningsbestämmelser äro särskilt grymma mot delinkventernas
anhöriga. Betänk bara vad det kan innebära för en far, en mor eller en maka,
som anmodas yttra sig över en ansökan örn sterilisering! Den anhörige är inspärrad,
och de alternativ man ställes inför äro att tillstyrka ansökan eller
att avstyrka densamma, i vilket senare fall den anhörige fortfarande får sitta
inspärrad. Jag hyser betänkligheter mot föreliggande förslag, därför att jag
vid flera tillfällen blivit uppsökt av förtvivlade mödrar, som velat lia upplysning
örn innebörden av steriliseringslagen, sedan de av myndigheterna blivit
ställda inför alternativen: tillstyrk ansökan, och er minderårige son kanske
blir fri från anstalten; avstyrk ansökan, och er son får vara kvar på anstalten.

Jag yrkar icke avslag på förslaget, då jag vet, att det finns fall, när i förslaget
behandlade åtgärder kunna vara nödvändiga. Men jag har velat uttala
mina betänkligheter i den förhoppningen att Kungl. Majit vid utfärdande av
tillämpningsbestämmelserna till denna lag måtte taga all möjlig hänsyn till
nödvändigheten av att förebygga missbruk av en lagstiftning av så ömtåligt
slag och även om möjligt undvika sådana bestämmelser, som innebära så svåra
alternativ som dem jag nämnde exempel på flir människor, som icke direkt

Förslag till
lag om kastrering,
m. m.

102

Nr 10.

Onsdagen den 15 mars 1944 em.

Utsträckt tilllämpning
av
lagen om utbetalande
av
krigsriskersättning
till
sjömän.

Förslag till lag om kastrering m. m. (Forts.)
drabbas av lagstiftningen. Jag tror, att man måste komma ihåg, att läkare
äro bara människor med vanliga människors alla svagheter och brister, och att
det fordras en ständig övervakning över den verksamhet, som kan bedrivas i
kraft av en dylik lagstiftning. Sålunda får det framför allt icke bli så, att
institutioner eller enskilda, örn vilka det kan finnas den ringaste misstanke,
att de möjligen skulle låta sig ledas av andra motiv än den lagstiftningen förutsett,
få något som helst inflytande på avgörandet av hithörande frågor.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 4.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 7, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag örn kastrering m. m., i vad propositionen
hänvisats till konstitutionsutskottet.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 5.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 19, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag angående utsträckt tillämpning _av
lagen den 15 december 1939 (nr 856) om utbetalande av krigsriskersättning
till sjömän.

Genom en den 11 februari 1944 dagtecknad proposition, nr 74, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll,
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till lag
angående utsträckt tillämpning av lagen den 15 december 1939 (nr 856) örn
utbetalande av krigsriskersättning till sjömän.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Sellander: Herr talman! Lagen örn utbetalning av krigsriskersättning
till sjömän tillhör de lagar som vi bekämpat alltsedan deras tillkomst.
Även i år intaga vi samma ståndpunkt till den lag som nu föreligger till behandling.
Det har nämligen inte, som man söker göra gällande från olika håll,
inträffat någonting som förändrat sjömännens inställning till lagen. De betrakta
den alltjämt som en utmaning mot sin rätt att fritt förfoga över sin arbetsförtjänst.

Lagen, är en kvarleva från en tid som kan betraktas som en förnedringens
period i den svenska lagstiftningens historia. Enligt min mening är den ett
typiskt uttryck för den psykos och förvirring som grepo statsmakterna i och
med krigsutbrottet. Jag har nämligen svårt att föreställa mig att eljest förnuftiga
människor skulle kunna, utan att vara offer för en psykos, falla på
den befängda idén att ställa en viss arbetargrupp i undantagsställning gentemot
andra medborgargrupper och lägga beslag på dess arbetsförtjänst.

Att man alltjämt envisas med att upprätthålla denna lag finner jag märkligt,
så mycket mer som en viss tillnyktring från krigspsykosen kunnat märkas
i andra avseenden. De värsta utslagen av den antidemokratiska lagstiftning,
som vi fått dragas med under de senare åren, tyckas stå på avskrivning.
Man hade kunnat vänta att även denna lag, som faktiskt är en förmyndarlag
över vuxna män, hade rönt samma öde. Ur demokratisk synpunkt är den lika

Onsdagen den 15 mars 1944 em.

Nr 10.

103

Utsträckt tillämpning av lagen om utbetalande av krigsriskersättning till

sjömän. (Forts.)

förkastlig- som många andra av de antidemokratiska lagar som sett dagens ljus
under det tillstånd av psykos som rått under kriget.

Ännu mera kan denna lag klandras ur synpunkten av att det Ilar gäller en
arbetargrupp som arbetar med ständig risk för livet. De hänförda lovsånger
man tid efter annan består våra sjömän för deras riskfyllda arbete i folkförsörjningens
tjänst skorra falskt i betraktande av att man i handling visar sig så
dåligt uppskatta sjömännens insatser. Motiveringen för lagen vid dess tillkomst
var också enligt min, mening en förolämpning mot sjömännen. Den dåvarande
justitieministern motiverade lagen med att »sjömännens glada liv i
främmande hamnar måste begränsas». När man i dag läser denna motivering,
så skulle man kunna tro att dess egentliga upphovsmän bestodo av hycklande
präster, sedlighetsnuckor och andra skrymtare, och inte av lagstiftare med sunt
omdöme.

Sjömännens »glada liv» existerar nämligen till stor del endast i vissa människors
mer eller mindre snedvridna fantasi. Dessa människor ha frossat i
skildringar av sjömännens »slösaktiga och syndiga leverne i utländska hamnar».
Fantasien har ytterligare uppjagats genom revyfabrikanters och kuplettförfattares
skildringar av sjömännens »härjartåg» i utländska hamnar. Det må
ju nu vara deras ensak att njuta av dessa skildringar. Men man tycker att förnuftigt
folk inte borde falla för dylika förvrängda och överdrivna utgjutelser
örn sjömännens moral.

Man fick ett intryck av hur djupt sedlighetsapostlarnas aktion mot sjömännen
tagit, då man läste en ledande artikel i en socialdemokratisk tidning härom
dagen. Artikeln utgjorde ett enda lovprisande av lagens välsignelser både
ur sedliga och ekonomiska synpunkter. Så här skrev man bl. a. »Det skulle
inte heller vara till nytta för sjömännen själva att dansa en natt i Singapore
eller Buenos Aires med den krigsriskersättning på fickan, som han skulle lia till
hjälp, örn han råkade bli invalid under hemresan.»

Det är rena sjömansromantiken som talar ur dessa rader. Jag vill se den
svenska sjöman som är i stånd att dansa exempelvis i Singapore under nuvarande
förhållanden. Man vet inte örn man här skall tala örn ett utslag av enfald
eller skrymteri. I varje fall förefaller det osmakligt, att vissa herrar, som
sitta i säkerhet i sina redaktionsstolar eller bekväma fåtöljer medan sjömännen
riskera livet bland minor och torpeder, skola uppträda som förmyndare för
sjöfolket och jubla över att man, vägrar dem att fritt förfoga över sin arbetsförtjänst.

Det vore tacknämligt om de sedlighe.tsivrande damerna och herrarna ville
uppträda lika myndigt mot samhällsgrupper, där det finns betydligt större
anledning att begränsa »det glada livet», exempelvis mot sjöfolkets arbetsgivare,
redarna. Dessa tjäna som bekant jätteprofiter icke bara på frakterna
utan också på krigsförlisningar. För varje fartyg som går under göra de stora
krigsvinster. De kunna göra sig glada dagar på pengar, som intjänats på en
»näring», som betytt många sjömäns undergång. Men deras konton har man,
aldrig ifrågasatt att spärra.

Det bör i det hör sammanhanget erinras örn, att det är skralt med det »glada
livet» för sjömännen i utländska hamnar. För sjömän, som exempelvis segla
inom spärren, består »det glada livet» mest i att de en stor del av både arbetstid
och fritid få vistas i smutsiga, hälsovådliga och primitiva skyddsrum —
örn det nu ens finns några sådana — i tyska eller tyskockuperade hamnar.
Icke heller utanför spärren blir det tillfälle till något gladare liv. Där härskar
som alla veta många restriktioner fullt tillräckliga för att »begränsa det
glada livet» utan att svensk statsmakt behöver pålägga extra sådana.

104

Nr 10.

Onsdagen den 15 mars 1944 em.

Utsträckt tillämpning av lagen om utbetalande av krigsriskersät tving till
sjömän. (Forts.)

Svenska sjömän, som gå i lan,d för rekreation eller som avmönstra i amerikanska
hamnar, få ofta gå som tiggare trots att de ha penningmedel hemma i
Sverige, som spärrats i enlighet med denna lag. Enligt vad som uppgivits för
mig av flera sjömän äro de svenska konsulaten icke alltid så tjänstvilliga, när
det gäller att rekvirera för sjömän spärrade medel. De handla av allt att döma
i lagens anda, nämligen som förmyndare, då de söka att i sin mån »begränsa
det glada livet» för sjömännen.

Skattemyndigheterna ha också genom denna lag fått ett vapen i sin hand,
som de i många fall utnyttja ganska hänsynslöst. Det är ju ganska bekvämt att
ta ut skatten, när en del av arbetsförtjänsten är spärrad. Skattemyndigheterna
lia också tagit sig före att spärra till och med tomma konton för att så snart
det kommer in pengar lägga beslag på dem för betalning av skatter. De göra
sig inget besvär med att undersöka, huruvida en skattskyldig sjöman med
hänsyn till sin familjs uppehälle har förutsättning att under första inkomstmånaden
efter arbetslöshet, sjukdom eller beredskapstjänstgöring kunna betala
resterande skatter. Lat mig ta ett konkret exempel! På grund av sjukdom och
beredskapstjänstgöring var inkomsten för en sjöman, som seglar innanför spärren,
endast 3 000 kronor under år 1943. Hans skatterestantier utgjorde 522
kronor. Efter beredskapstjänstgöring under november och december förra året
mönstrade han den 12 januari i år. Redan den 10 februari betalade han själv
utan anmaning 119 kronor i skatt. Den 16 februari spärrades hans krigsriskkonto
av skattemyndigheterna, och de togo allt som fanns på kontot, vilket
utgjorde 240 kronor. Han gjorde två hänvändelser till vederbörande myndighet,
men de ledde icke till något resultat. Det kan nämnas, att denne sjöman därefter
i slutet av februari månad måste avmönstra på grund av kallelse från
T.B.C.-byrån att inställa sig för kontrollundersökning.

Ja, till sådana konsekvenser leder den lag, som sjöfolket självt döpt till
förmyndarlagen. Jag frågar nu: bör en sådan lag verkligen bestå? Jag tror
att sjöfolket i stor utsträckning väntat sig, att, sedan vi fått en ny justitieminister
med det goda naum den nuvarande justitieministern har, denna lag
skulle få göra sällskap med andra misshagliga lagar, som man nu planerar
skola försvinna. Denna lag icke bara betungar sjöfolket ekonomiskt utan utgör
faktiskt en utmaning mot dess rätt att fritt förfoga över en under ett
synnerligen riskfyllt arbete och under hårda förhållanden intjänt avlöning.
Den behandlar vuxna människor som barnungar, som icke kunna ta vara på sig
själva.. Vi hävda, att sjöfolket är kapabelt att ta hand örn sig självt utan inblandning
av folk, som icke behöver ta några risker.

Med hänvisning till vad jag här anfört ber jag, herr talman, att få yrka
avslag på utskottets förslag.

Fröken Hesselgren: Herr talman! Jag hade hoppats, att någon sjöman
skulle svara på den föregående talarens anförande, då det ju ligger närmare
till hands för en sådan än för mig att yttra sig i frågan. Jag har emellertid
intet annat att säga, än att utskottet vid behandlingen av denna fråga hade
den känslan, att det icke förelåg några krav från sjömanshåll att upphäva
lagen. Vi ha också i utskottsutlåtandet just citerat ett uttalande i denna riktning
av departementschefen. Han säger, att de skäl som föranlett tillkomsten
av ifrågavarande lagstiftning alltjämt torde vara för handen, och att några
aktuella önskemål från sjöfolkets sida om ändring av lagen icke ha givit sig
till känna. Icke heller har det, sedan propositionen avlämnats, motionerats
från något håll om någon ändring av lagen. Det låg därför nära till hands

Ons-dagcn den 15 mars 1944 em.

Nr 10.

105

Utsträckt tillämpning av lagen om utbetala,nde av krigsriskersättning till

sjömän. (Forts.)

för utskottet att godtaga Kungl. Maj:ts förslag att under ytterligare ett år
förlänga lagen, då ju förhållandena alltjämt äro desamma.

Jag vill emellertid också säga, att det är ganska stora summor som sjöfolket
genom denna anordning har blivit i tillfälle att samla. Det är icke mindre än
19 200 000 kronor som samlats under de senaste åren, och det har varit en
ständig stegring. 1940 var det 8 miljoner, 1941 10 miljoner, 1942 15 miljoner
och slutligen nu 19 miljoner kronor. Det förefaller som örn sjömännen uppskattat
denna lag, ty de ha ju haft möjlighet att taga ut det de satt in, och
örn de varit missnöjda med lagen, skulle de väl ha gjort det i större utsträckning
än vad dessa siffror visa. Jag har den känslan att man här med lugn
kan följa utskottets förslag, d. v. s. att lagen skall förlängas till 1945, och
jag ber, herr talman, att få yrka på det.

Herr Lundgren: Herr talman! Det skall villigt erkännas, att under första
året och kanske in på andra året var det många sjömän som opponerade sig
mot lagen. Under den tiden fanns det s. k. kristidsseglare, vilka givetvis voro
synnerligen förgrymmade över att de icke fingo sin förtjänst omedelbart.
Men när de ordinarie sjömännen började komma tillbaka ombord på båtarna,
hörde man icke klagomål annat än från de kristidsseglare, som fortfarande
vörö kvar. Jag kan meddela herr Senander, örn han är intresserad, att jag var
i England 1942 och då hade tillfälle att hålla ett möte i Liverpool, där ungefär
sextio sjömän voro samlade. Inga av dessa sjömän klagade över ifrågavarande
anordning, utan det fanns till och med de som berömde den. Jag
hade sällskap med tre sjömän under hemresan från England. De voro särdeles
belåtna över att de alla tre hade en ganska stor sparad slant i Sverige.

Lagen har ju mjukats upp på så sätt, att de sjömän i hemlandet eller i
utlandet, som behöva pengar, kunna få ut sina pengar och göra de uppköp
som de behöva. Emellertid är det synnerligen bra, att en sjöman som avmönstrar
icke har fickorna fulla med pengar. Det är nämligen icke endast i utlandet,
som sjöfolk kunna bli av med pengar, utan det kan ske här i gamla sta’n i
Stockholm och överallt, till och med i Skövde, så att det är enbart bra, att
denna lag gäller, så länge kriget varar. När kriget är slut och sjömännen åter
gå till de ordinarie hyrorna, behöves lagen icke längre.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Lindberg: Herr talman! Jag har vid något tillfälle tidigare haft anledning
att försvara den lag det här är fråga örn att förlänga. Jag kanske i
detta sammanhang bör erinra om den egentliga orsaken till att jag själv
närmast varit tillskyndare till lagens tillkomst.

Under förra världskriget var det en stor del av sjöfolket som även då tjänade
rätt stora belopp. De besättningar som voro anställda på fartyg som gingo
med krigskontraband mellan Sverige och England eller mellan England, Frankrike
och Ryssland hade rätt goda inkomster, och dessa inkomster försvunno
lika fort som de kommo. Det var ingen av dem som hade någon verklig glädje
av dem, trots att man den tiden också fick roa sig i de utländska hamnarna,
speciellt i de franska. I England och Skottland var det däremot klent beställt
med nöjestillfällena, därför att det i regel var förbjudet för svenska besättningar
att gå i land under uppehållet i engelska och speciellt skotska hamnar.

När förra världskriget slutade, var det ju en kort tid därefter en ganska
stor sjöfart med gott örn anställningstillfällen för det svenska sjöfolket. Det
varade emellertid bara en mycket kort tid. Sedan började massuppläggningarna
av fartyg och därmed massavskedandena av sjömän bland annat från Anie -

106

Nr 10.

Onsdagen den 15 mars 1044 em.

Utsträckt tillämpning av lagen om utbetalande av krigsriskersättning till
sjömän. (Forts.)

rikas Förenta stater, Australien, Norge, Italien, England och Frankrike. Då
kommo rätt stora kontingenter sjömän hem, vilka voro rätt och slätt utvisade,
kanske icke på samma sätt som vi nu mena med utvisning, men de hade i alla
fall icke möjligheter att få någon anställning eller något arbete i dessa främmande
länder.

Sjöfolket fick gå här hemma i månader och till och med år i väntan på anställning,
och det fanns praktiskt taget inga av dem, som hade medel att försörja
sig med. Här i Stockholm exempelvis blev det nödvändigt att sätta i gång
en mycket stor och omfattande hjälpverksamhet för att hålla den allra värsta
nöden borta bland dem som gingo här och sökte hyra. När man visste, vilka
inkomster de haft, och att det funnits möjligheter för dem att taga vara på sina
ägodelar en liten smula, tyckte man, att det var tråkigast för dem själva. Jag
kan nämna, att en matros kunde gå i elva månader, innan han fick anställning.

Det var med hänsyn till ovan relaterade förhållanden efter förra världskriget,
som jag var angelägen örn att man skulle få till stånd en annan sakernas
ordning denna gång. Därför kom ju också denna lag till.

dag vet, att det var mycket klander mot lagen i början. Det var många
sjömän som reagerade mot densamma, både skötsamma och mindre skötsamma.
De skötsamma kunde med all rätt säga, att de hade möjligheter att själva taga
vara på sig och sina pengar. De mindre skötsamma förde ju samma språk,
fastän man visste, att de icke kunde taga hand örn sina pengar. För resten visar
det sig ju än i dag tyvärr ganska ofta, att detta påstående från min sida är
fullt riktigt. Det kan ju nämligen icke vara rimligt, att man, såsom skett i
något fall, förbrukar 2 120 kronor på kortare tid än tio dagar. Man skall ha
väldiga anspråk på nöjen, om man skall anse det vara riktigt att så stora
belopp skola offras icke bara på Badd altare utan också på det övriga nöjeslivets
altare. Det finns ännu folk, som efter tre månaders tjänstgöring på ett
fartyg och trots mycket goda avmönstringsersättningar och rätt bra insättning
på postsparbanken av krigsriskersättning och utan att skattemyndigheterna
ha tagit ett enda öre av sistnämnda, ersättning icke ha pengar tillräckligt
för att betala sin fackföreningsavgift med 1 krona 25 öre per vecka.

När man vet, att det för en stor del av sjöfolket — majoriteten bär sig ju icke
åt så — är på det sätt jag här har relaterat, måste man nog säga, att det finns
anledning att försöka hjälpa sjömännen att behålla sina pengar till tider, när
de bättre behöva dem. Det är ingen som har förmenat dem att bekosta sig ett
och annat nöje eller att Ira pengar att röra sig med, men nian tycker, att det
är litet för mycket begärt, att allt vad de kunna förtjäna under dessa farofyllda
tider och under det hårda arbetet skall slängas utan vidare till den värsta
kapitalisten i hela samhället, nämligen krögaren. Jag tycker icke heller, att
det finns någon anledning för medlemmar av det kommunistiska partiet att
slå vakt örn någonting sådant, och jag tror ju icke heller, att man syftar till
det, utan man bara reagerar mot att deras pengar tagas till vara, och det må
ju vara lovligt.

Det talas här örn skattemyndigheterna och deras sätt aftvaga pengar från
krigsriskkontot i postsparbanken. Det är sant, att det många gånger sker
och är väl hårt. Det fall, som herr Senander relaterade, harjag också hört talas
örn, men jag har hört berättas örn ett annat som var ändå värre och som jag
tyckte helt enkelt var upprörande. Där hade man tagit vartenda öre av vad
som stod inne på krigsriskkontot, trots att man måste lia vetat, att vederbörande
icke hade haft arbete längre tid än sex veckor under, jag tror, ett års tid.
Man tar sålunda ingen hänsyn utan bara plockar till sig vad som ka n^ finnas
och låter sedan vederbörande gå ut. Ofta föreligger här ett slarv från sjö -

Onsdagen den 15 mars 1944 em.

Nr 10.

107

Utsträckt tillämpning av lagen om utbetalande av krigsriskersättning till

sjömän. (Forts.)

folkets sida, då man icke ansträngt sig att betala sina skatter till stat och
kommun utan dessa fått samlas så att säga på hög men som vederbörande i
görligaste mån måste söka driva in. Det indrivningsförfarande, som det nu är
fråga om, är emellertid icke värre än det, som funnits redan under normala
tider. Jag har haft anledning att här i kammaren tidigare motionera örn ett
rättvisare skattesystem för sjöfolket, men det har icke lett till något resultat.
Jag har därvid försökt påvisa, hurusom en sjöman, som icke haft tillfälle
att deklarera sina inkomster, blivit onormalt högt beskattad. Det har funnits
fall. då en sjöman haft sex månaders arbete men fått betala skatt ungefär som
örn han haft 12 månaders arbete, allstå strängt taget dubbelt så mycket som han
skulle ha betalat. Själva indrivningsförfarandet har man icke heller varit
så noga med. Ett rederi, som har fått exempelvis tre införselbeslut på en sjöman,
har bara skickat samtliga dessa till befälhavaren på sjömannens fartyg,
och så har denne i ovist nit dragit så mycket han kunnat på samtliga tre på
en gång, medan skattemyndigheternas avsikt varit att de skulle tagas efter
varandra. Detta har resulterat i att exempelvis en matros med 185 kronor i
månadshyra sedan han betalat dessa tre införslar icke haft mer än 20 kronor
kvar att klara sina övriga utgifter med. Det är förklarligt örn i sådana fall
uppstått en massa gnissel från sjöfolkets sida.

Jag hörde icke hela herr Senanders anförande, men jag hörde att han talade
örn nöjena i de utländska hamnarna och därvid menade, att nöjet mången gång
bestod endast i att sjömannen fick gå ner i ett skyddsrum. Ja, det är ju sant
att det i vissa av de utländska hamnarna förhåller sig på det sättet, och att
nöjeslivet är ganska hämmat, men så är fallet endast i ett litet fåtal hamnar.
Vi veta ju att sjömännen många gånger utan någon påtryckning från annat
håll förklarat sig icke vilja ha något umgänge med vare sig nöjesliv eller annat
i tyska hamnar men ändå haft goda möjligheter att festa örn ganska
grundligt där, en sak som förresten sorgligt nog också har kommit till synes
i en del domstolsutslag avkunnade i tyska hamnar. Här i Sverige ha dock de
sjömän, som sköta sig och ta vara på sitt, tillfälle att få en ordentlig semester
efter strapatsfyllda resor, vilket ju också var avsikten med denna lag. Lagen
har emellertid blivit uppmjukad i ett par repriser, något som jag förra året,
örn jag minns rätt, förklarade att jag ångrade att jag varit med örn, vilket jag
kan upprepa i dag. För många sjömän var det icke bra att denna lag uppmjukades,
medan det för många givetvis var till mycket stor fördel. Jag tror
icke att det finns någon anledning att så länge kriget varar ta bort det stöd,
som en hel del sjömän ha i denna lagstiftning, även örn det för en del kan förefalla
besvärligt att den finns.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Senander: Herr talman! De invändningar, som gjorts mot mitt anförande,
styrka mig i min uppfattning, att denna lag- icke har något som helst
existensberättigande. Fröken Hesselgren exempelvis framhöll, att stora summor
inbetalats från sjömännens sida i enlighet med denna lag trots att de haft
rättighet att utfå en del av sina pengar. Detta förhållande tycks mig tyda på.
att lagen är absolut överflödig och att sjömännen mycket väl kunna ta hand
om sig själva utan denna förmyndarlag och utan hjälp av människor, som lia
ganska liten vilja att förstå sjöfolkets liv.

Vidare säger herr Lundgren, att, när kriget tar slut måste lagen bort. Varför
måste den det? Örn den uppfattningen är riktig, att sjömännen äro en särskild
kategori människor, som leva särskilt syndigt och slösa med sina pengar,

108

Nr 10.

Onsdagen den 15 mars 1944 em.

Utsträckt tillämpning av lagen örn utbetalande av krigsriskersättning till
sjömän. (Forts.)

bör väl konsekvensen bjuda att man bibehåller denna lag även efter kriget, då
ju sjömännen få ännu mindre pengar att röra sig med än för närvarande.

Herr Lindberg menade, att den stora majoriteten av sjöfolket är skötsam
och att lagen egentligen endast har effekt för en mindre del av sjöfolket. Jag
kan icke för min del förstå, att man kan stifta en lag bara därför att det finns
vissa undantag bland sjöfolket. Skall man lagstifta mot den stora skötsamma
majoritetens uppfattning och intresse, denna majoritet, som kan ta vara på sig
själv? Om herr Lindbergs mening skulle vara den normgivande för lagstiftningen,
varför stiftar man då icke lagar även för andra medborgargrupper i
samhället av samma karaktär som denna, för medborgargrupper, där det också
finns undantag, som icke kunna ta vara på sig själva eller sina pengar, exempelvis
riksdagsmännen, och begränsa deras dispositionsrätt över sina arvoden.
Ty nog finns det en del riksdagsmän, som fara ganska vårdslöst fram med
sina arvoden örn icke i utländska hamnar så här i Stockholm.

Jag kan icke finna att de invändningar, som gjorts mot vår uppfattning, lia
något som helst värde, om man ser dem ur synpunkten av att här stiftats en
lag för en särskild kategori samhällsmedlemmar som utpekats som osedvanligt
misskötsamma personer, vilka icke kunna ta hand om sig eller sina pengar.
Denna lag är en undantagslag och därför bör den falla.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Lindberg: Herr talman! Jag vill bara säga kort och gott till herr
Senander, att när kriget är slut och krigsriskersättning icke längre utgår,
kommer självfallet denna lag att upphöra av sig själv. Vidare vill jag framhålla,
att samhället stiftar lagar även för att skydda sig mot vissa minoriteter
inom samhället. Sjöfolket är skötsamt men behöver denna lag som ett
skydd mot vissa minoriteter inom sjömanskåren.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag å
såväl utskottets hemställan som Kungl. Maj:ts förslag i ämnet; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 6.

Fördag till Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 20, i anledning av dels Kungl.
lag om änd- Maj :ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 och
r''f och 4 §§ lagen den 14 juni 1929 (nr 131) om försäkring för vissa yrkessjuk lagen

om för- domar, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

säkring för Genom en den 28 januari 1944 dagtecknad proposition, nr 50, vilken hänVs)ukdomar~
bisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Majit,
ro. m. ’ under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 1 och 4 §§ lagen den 14 juni 1929
(nr 131) örn försäkring för vissa yrkessjukdomar; och

2) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 17 juni 1916 (nr 235)
örn försäkring för olycksfall i arbete.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft tre
inom riksdagen väckta motioner. I en i anledning av propositionen inom andra
kammaren väckt motion, nr 436, av herrar Persson i Stockholm och Hagberg
i Luleå, hade yrkats vissa i motionen närmare angivna ändringar av den
föreslagna 1 § i lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar.

Onsdagen den 15 mars 1944 em.

Nr 10.

109

Förslag till lag om ändrad lydelse av 1 och 4 §§ lagen om försäkring för

vissa slag av yrkessjukdomar. (Forts.)

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition; samt

B. att den i anledning av propositionen väckta motionen 11:436 samt motionerna
I: 1 och II: 377 måtte anses besvarade genom vad utskottet i sin
motivering anfört och hemställt.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! Beträffande sjukpenning åt gengasförgiftade
bilförare lia vi i motionen nr 376 anfört, att »för närvarande
är praxis, att den gengasförgiftade erhåller sjukpenning från försäkringsanstalten
under den tid han är helt arbetsoförmögen, men så snart han anses kunna
taga annat arbete än sitt ordinarie upphör utbetalandet av sjukpenningen».

Med hänvisning till denna motivering ha vi föreslagit i motionen nr 377
ett sådant tillägg till 4 § lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar, att
»arbetare, som på grund av gengasförgiftning av försäkringsföretag eller
läkare är anmodad att avhålla sig från arbete som kan föra honom inom
gengasförgiftningens riskzon, äger uppbära hel sjukpenning intill dess han av
nämnda skada är oförhindrad återupptaga arbetet i sitt dittillsvarande yrke
eller erhållit annat lämpligt arbete».

Efter det nämnda motioner väcktes har Kungl. Maj :t i proposition nr 50
föreslagit sådan ändring i nämnda paragraf i lagen örn försäkring för vissa
yrkessjukdomar, att arbetare skall kunna erhålla högst hel sjukpenning under
den tid han avhåller sig från arbete i det yrke, som åsamkat honom yrkessjukdom.
Förslaget innebär en förbättring, vilket med tacksamhet erkännes.
Men kvar står ändå frågan: täcker 4 § lagen örn försäkringar för vissa
yrkessjukdomar det särskilda behov, som uppstått i och med utbredningen
av yrkessjukdomen gengasförgiftning? Jag vidhåller påståendet, att det hittills
i de allra flesta fallen varit så, att, så snart en gengasförgiftad blivit
partiellt friskskriven, med frihet att därefter arbeta i annat julie än sitt
eget, har han blivit avstängd från den halva sjukpenning han enligt 4 §
haft rätt till och detta även i de fall han icke kunnat skaffa sig annat arbete.
Jag talar på grundval av erfarenheter från många konkreta fall, när
jag påstår detta, och jag åberopar här ett uttalande från särskilt sakkunnigt
håll, från håll. där man dagligdags praktiskt sysslar med dessa frågor, de
gengasförgiftade och deras spörsmål, nämligen Stockholms transportarbetarefackförening.
Jag citerar då ett uttalande, som denna fackförening just i dagarna
tillställt samtliga ^riksdagsgrupper, och där det bland annat heter:
»År _ 1942 genomdrevs på initiativ av ''fackförbundens gengaskommitté’ en
ändring av lagen,. därvid kronisk gengasförgiftning blev inrymd under beteckningen
''yrkessjukdom''. Därmed hade man ju räknat med, att ersättningsfrågan
skulle vara åtminstone någorlunda löst, men det visade sig snart, att
så ej var fallet.

_ Ett belysande exempel därpå är följande: en gengasförgiftad, som blivit
sjukskriven och i anslutning därtill erhållit ersättning från riksförsäkringsanstalten,
blev efter 14 dagar friskskriven såtillvida, att han fick börja arbeta.
Han blev emellertid förbjuden att vistas i gengasmättad miljö, varför
han sålunda inte kunde återgå till sitt yrke igen. Följden därav blev att han
kastades ut i arbetslöshet, samtidigt som ersättningen från riksförsäkringen
blev indragen.»

Gengasförgiftad har hittills faktiskt i ytterst ringa utsträckning — enligt
uppgift utgöra undantagen 10 a 15 fall -— fått del av de förmåner,
s°m tillförsäkras arbetarna i 4 § lagen örn försäkring för vissa yrkessjuk -

Ilo

Nr 10.

Onsdagen den 15 mars 1944 em.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 1 och 4 §§ lagen om försäkring för
vissa yrkessjukdomar, m. m. (Forts.)

domar. Varpå beror nu detta? Så vitt jag förstår beror det på att läkarna
ännu icke den dag som i dag är erhållit några som helst föreskrifter örn att
de skola underrätta försäkringsanstalt om de fall, där de finna det nödvändigt
att föreskriva i gengasförgiftning insjuknad att avhålla sig från arbete
i sitt yrke. Detta måste bero på förbiseende.

I fråga örn yrkessjukdomarna blyförgiftning och stendammslunga, för vilka
4 § lagen örn försäkring mot yrkessjukdomar är tillämplig på samma sätt
som i fråga örn gengasförgiftning, är sådan uppgiftsskyldighet för läkare
föreskriven i kungl, kungörelsen den 2 december 1938, men motsvarande skyldighet
är icke föreskriven vid fall av gengasförgiftning. Följaktligen lämnas
en gengasförgiftad, som avstängts från sitt arbete, utan sjukpenning
även i de fall, där försäkringsanstalten vid prövning av fallet eljest skulle
ha tillerkänt honom sådan ersättning, detta dock såvida inte den försäkrade
på eget initiativ förskaffar sig intyg eller läkare — utan att ha ålagts sådan
skyldighet •—• lämnar dylikt intyg till försäkringsanstalten.

De uppfattningar, som jag här uttalat, stödjas också av i saken insatta
läkare, med vilka jag haft tillfälle att samtala. Jag anser att det är ett oförlåtligt
förbiseende av dem, som ha ansvaret för dessa frågor, att månad efter
månad underlåta att vidtaga åtgärder på området. Det var ju för ett par år
sedan, som gengasförgiftningen blev införd som yrkessjukdom. Att låta det
gå så långt som till dags dato, utan att denna fråga ordnas på ett riktigt
sätt, anser jag vara fullkomligt orimligt. Utskottet tycks emellertid vilja
göra gällande, att denna fråga skulle vara ordnad på ett tillfredsställande
sätt. Jag anser att utskottet icke så lättvindigt borde lia avvisat vårt förslag
örn införande av specialföreskrifter vid gengasförgiftning. Jag anser att utskottet
denna gång lika väl som mångå gånger tidigare tagit ställning till
denna fråga endast efter en blick i de papper, som föreläggas utskottet. Utskottet
tager inte ställning till frågan efter ha studerat de praktiska verkningarna
av utav utskottet godkända lagparagrafer.

Jag uttalar emellertid den förhoppningen, att man i socialdepartementet
skall uppmärksamma denna fråga och tillser att 4 § i lagen om försäkring
för vissa yrkessjukdomar blir något annat än en tom föreskrift utan praktiska
verkningar. Antalet gengasförgiftade personer ökar dag för dag bland
de 250 000 människor i detta land, som arbeta inom denna yrkessjukdoms
riskzon. När det gäller arbetsplatser, där risk föreligger för yrkessjukdomarna
stendammslunga och blyförgiftning, äro periodiska läkarundersökningar
föreskrivna. Så är emellertid icke fallet beträffande gengasförgiftning, trots
att, eller kanske just på grund av att i detta fall sjukdomen kan drabba flera
hundra tusen arbetare i landet. Inte ens för bussförare ha de för saken
intresserade lyckats få genomfört periodiska läkarundersökningar, trots att
särskilt bussförare riskera trafikanternas liv och lein genom att inte stå under
en fortlöpande läkarkontroll. Kampen mot gengasfaran återkommer dock
senare under denna riksdag i ett större sammanhang. Jag skall därför inte nu
mera orda i denna fråga utan i stället övergå till att beröra yrkandena i den av
mig och herr Hagberg i Luleå avgivna motionen nr 436.

Den princip, på vilken lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar bygger,
definieras i Kungl. Maj.ds proposition nr 50 till innevarande riksdag på
följande sätt: »Lagen bör avse endast sådana sjukdomar, vilka utan större
svårighet kunna ledas tillbaka till arbetet eller därmed sammanhängande förhållanden.
På grund härav måste uteslutas dels sådana yrkessjukdomar, som
icke i regel kunna tillräckligt tydligt skiljas från andra åkommor, och dels
sådana sjukdomar, vilka kunna uppkomma både till följd av inverkan av ar -

Onsdagen den 15 mars 1944; em.

Nr 10.

lil

Förslag till lag om ändrad lydelse av 1 och 1 §§ lagen om försäkring för

vissa slag av yrkessjukdomar. (Forts.)

betsförhållandena och av andra orsaker utan att uppkomstsättet i det speciella
fallet med tillräcklig grad av säkerhet låter sig fastställa.» På grundval av
dessa principer har man uppgjort en förteckning över de sjukdomar, som berättiga
till ersättning, samt över de olika slag av verksamheter, i vilka sjukdomarna
måste vara ådragna för att ersättningsrätt skall uppkomma. Andra
lagutskottet har uttryckt dessa förhållanden med följande ord: »En sjukdom,
sorn ej är upptagen i denna förteckning, medför icke rätt till ersättning, även
örn i det särskilda fallet kan ledas i bevis, att sjukdomen uppkommit på grund
av arbetet.» En hårdare dom över en lag kan inte gärna bli uttalad än den
som är det faktiska innehållet i detta lagutskottets eget uttalande. Det hjälper
alltså inte att bevisa att arbetet orsakat sjukdomen. Man måste därtill ha
ådragit sig densamma under alldeles särskilda former, och sjukdomens namn
skall ovillkorligen finnas upptaget i de stela paragraferna i lagen. Eljest föreligger
ingen ersättningsrätt.

_ Det ges ingen plats för förnuft eller humanitet i dylik svensk sociallagstiftning.
Endast för att en sjuk människa inte i undantagsfall skall kunna av
misstag erhålla sjukpenning, förvägrar man tusen och åter tusen arbetare rätten
att erhålla ersättning, sedan deras arbete stulit deras hälsa. Det är en
själlös och grym byråkrati, som har greppet över dylik sociallagstiftning.
Varje ^riksdagsledamot, som intresserar sig för sina medmänniskors lidanden
och svårigheter, måste med lätthet kunna konstatera, att den svenska sociallagstiftningen
beträffande försäkring för olycksfall i arbete samt yrkessjukdomar
är en skandal. Denna lagstiftning borde omedelbart byggas örn från grunden.
Hur skall det dock vara möjligt att uppnå ett dylikt önskvärt resultat,
när det är så svårt att få rättelse ens i detaljer, där orimligheterna i det nuvarande
tillståndet ligga i alldeles särskilt öppen dager?

Jag kan här endast nämna som exempel vårt förslag i motionen örn att
slakteriarbetare, lantarbetare, kreatursskötare och fiskare skola upptagas som
ersättningsberättigade, när de till följd av sitt arbete drabbas av Weds sjukdom.
Veterinärer, personal vid laboratorier, stjärnsystrar och kontrollassistenter,
sysselsatta med husdjursskötsel, ha redan denna rätt till ersättning. Beträffande
slakteriarbetare, lantarbetare, kreatursskötare och fiskare anför utskottet
emellertid, att det skulle möta alltför stora, svårigheter att tillfredsställande
härleda sjukdomen från ett visst arbete. Örn en stjärnsyster råkar
ut för denna sjukdom, kan man konstatera, om den härrör sig från hennes arbete
eller inte. Om ^däremot en djurskötare råkar ut för samma sjukdom, skulle
det vara alltför svårt att kunna konstatera detta. Jag kan omöjligen förstå,
varför denna skillnad skall föreligga. Vidare örn en veterinär råkar ut för
denna sjukdom, °kan man också konstatera, om denna härrör sig från hans arbete
eller ej. Sa skulle däremot ej vara fallet, örn en slakteriarbetare råkade
ut för denna sjukdom, trots att slakteriarbetarna äro utsatta för de största
riskerna att bli lidande av denna sjukdom. För att belysa orimligheten av de gällande
bestämmelserna skall jag här återge utdrag ur ett läkarintyg, som stadsläkaren
Ivar Lundin i Kristianstad avgivit. Detta intyg lämnar en typisk
skildring av orimligheterna i den nuvarande lagstiftningen. Intyget är utfärdat
beträffande slakteriarbetaren Seve Albert Carlsson, anställd å Erisi ianstad-Blekinge
slakteriförening i Långebro. Intyget berör därjämte två andra
fall, nämligen charkuteristerna Sven Johansson och Ragnar Glad. Ett av
dessa fall hade dödlig utgång. Läkaren skriver i sitt utlåtande, som är daterat
den 3(1 december 1943, bland annat följande: »Den 30 oktober inlades
Carlsson pa lasarettet i Kristianstad och vårdades där under diagnos Weds
sjukdom till och med den 17 november. Carlsson är fortfarande sjukskriven.

112

Nr 10.

Onsdagen den 15 mars 1944 em.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 1 och A ''§§ lagen örn försäkring för
vissa yrkessjukdomar, m. m. (Forts.)

Den 2 oktober 1942 avled charkuterist Sven Johansson av Welis sjukdom efter
att lia blivit biten av en råtta inom samma slakteri, där Johansson också var
anställd. På grund av det som inträffat, företog jag en ingående inspektion
av slakteriets lokaler den 2 november 1943. Härvid framkom, att Glad och
Carlsson haft samma arbete. Deras arbete bestod i att klyva oxhuvuden för
att uttaga hjärnan. Härvid revo de sig ofta på händerna. Carlsson hade vid
mitt första besök ett skärsår vid vänstra pekfingrets bas. som han uppgav a,tt
han fått under arbetet. Ovannämnda oxhuvuden förvarades i ett rum, till vilket
råttorna bade fritt tillträde. Tillfälle fanns således för oxhuvudena att
bli infekterade. Vid mitt besök hade huvudena flyttats till annan plats på
arbetarnas eget initiativ, då de voro rädda för att bli sjuka och då det är
praktiskt taget omöjligt att utföra ovannämnda arbete utan att skada händerna.
Å flera platser inom slakteriet iakttogs spillning efter råttor, varför
jag fick den bestämda uppfattningen, att råttor i talrik mängd förekommo
inom slakteriet. Åtgärder mot dessa ha nu vidtagits. Min personliga och bestämda
uppfattning är, att Carlsson ådragit sig Weils sjukdom, i sitt arbete
som slaktare inom KB:s slakterilokaler, och vid en undersökning, som jagföretagit,
har intet framkommit, som talar emot ett sådant antagande.»

Är nu detta en yrkessjukdom eller icke för dessa personer? Nej, enligt lagen
är det icke någon yrkessjukdom för dessa slakteriarbetare, allenast därför att
de bära titeln slakteriarbetare. Hade de titulerats veterinärer, hade den sjukdom,
som de drabbats av, benämnts yrkessjukdom. Är det någon rim och reson i en
dylik lagstiftning? Trots dylika uppenbara fall av orimlighet säger emellertid
utskottet, att det icke vill ha någon ändring. Slakteriarbetaren Carlsson och
hans olycksbroder äro således icke berättigade att få någon ersättning för
denna sjukdom. Det faktum, att de ådragit sig sjukdomen genom att plocka ur
oxhuvuden, medför icke, att de få rätt till ersättning. Däremot skulle en veterinär,
som ju alls icke har dylik för ifrågavarande smitta utsatt sysselsättning,
äga rätt till ersättning. Om dylika saker bekymrar sig icke ett riksdagens
utskott. Jag kan inte lämna någon annan rimlig förklaring till utskottets förevarande
ståndpunkt, än att det i utskottsreglementet icke fanns någon föreskrift
örn att utskottet skall begagna sunt förnuft.

Vi lia vidare i vår motion hemställt om att vanadin, terpentin, kalk och cement
skola upptagas i förteckningen över de ämnen, som skola anses åstadkomma
yrkessjukdomar. Landsorganisationen, som representerar över en miljon
svenska arbetare, har uppställt samma krav, men utskottet säger nej. Utskottet
har motiverat sin avvisande hållning under hänvisning till att dessa frågor
för närvarande utredas och undersökas. Det bolag, som producerar den sjuk^
domsalstrande vätskan terpentin, håller just på med försök att få fram en terpentinsort,
som icke skall bli sjukdomsalstrande. Detta har varit ett av de
främsta skälen till att utskottet förklarat sig för närvarande icke böra tillstyrka,
att de av oss i motionen föreslagna ämnena skola upptagas i förteckningen.
Det förvånar mig, att utskottet icke tagit initiativ till en utredning örn
hur råttor skola utfodras för att inte bli spridare av smitta till Weils sjukdom.
Utskottet skulle nämligen då ha kunnat åberopa denna utredning som
skäl mot de i motionen framförda synpunkterna. Det måste anses vara lika vettigt
att åberopa ett sådant skäl som att nu hänvisa till att det bolag, som tillverkar
terpentin, har igångsatt en utredning örn en terpentinsort, som skall
vara ofarlig.

Herr talman! Under hänvisning till vad jag nu anfört ber jag att få yrka
bifall till den av mig och herr Hagberg i Luleå väckta motionen nr 436, som
just berör de av mig nu påtalade olika frågorna angående Weils sjukdom och

Onsdagen den 15 mars 1944 em.

Nr 10.

113

Förslag till lag orri ändrad lydelse av 1 och 4 §§ lagen om försäkring för

vissa yrkessjukdomar, m. m. (Forts.)

de särskilda sjukdomsalstrande ämnena vanadin, terpentin, kalk och
cement.

Fröken Hesselgren: Herr talman! Jag vill först och främst uttala min
glädje över att förevarande kungliga proposition nu upptagit en väsentlig utvidgning
av lagen om försäkring för yrkessjukdomar. 1940 begärde riksdagen
en utredning angående skrivkramp och därtill hörande sjukdomar. Det verkställdes
en mycket vederhäftig utredning, vilken, resulterade i att man nu fått
med hela raden av sjukdomar, som lia med muskelsjukdomar att skaffa. Jag
anser att detta innebär ett stort steg framåt. Vi måste emellertid komma ihåg,
att yrkessjukdomsförsäkringen har många svårigheter att kämpa mot. Det klinte
endast Sverige, som enligt vad här anförts av herr Persson i Stockholm
skulle vara så efter sin tid, utan, samma är förhållandet i så fall även i övriga
delar av världen. Sverige har säkerligen för närvarande en av de längst gående
lagstiftningarna på detta område. Den svenska lagstiftningen är åtminstone
fullt jämställd med den schweiziska och ett par andra länders lagstiftning, som
så småningom fått en allt större omfattning.

Herr Persson i Stockholm fällde många bittra ord örn denna lagstiftning,
och jag mäste erkänna, att det i och för sig kan vara berättigat att göra så.
Man kan nämligen säga att vi långt ifrån äro framme vid målet. Vi ha emellertid
försökt att undan för undan efter grundliga utredningar bygga ut denna
lagstiftning. Jag kan nämna ett exempel på hur myndigheterna därvidlag lia
förfarit. När lagen framlades, ansågs sjukdomen silikos eller stendammsjukan
inte böra hänföras till kategorien yrkessjukdomar, då det inte fanns tillräckliga
bevis för att klarlägga, örn sjukdomen uppstått av arbetet eller ej.
Medicinalstyrelsen förklarade därför, att man på läkarvetenskapens dåvarande
ståndpunkt inte^ kunde hänföra denna sjukdom under gruppen yrkessjukdomar.
Endast ett ar därefter hade man emellertid kommit fram till en undersökningsmetod,
som gjorde det möjligt att konstatera, örn det verkligen valarbetet,
som åstadkom den tuberkulosliknande sjukdomen eller ej. Man kunde
nämligen konstatera detta med användande av röntgen. På liknande sätt har
man undan för undan försökt komma fram till fullständiga bevis för att en
sjukdom är förorsakad av arbetet.

Herr Persson i Stockholm ifrågasatte — liksom åtskilliga för dessa frågor
intresserade personer tidigare ha gjort — att man skall gå en annan väg
än den vår lagstiftning nu slagit in på, nämligen att helt enkelt säga, att alla
sjukdomar, som förorsakas av arbete, skola hänföras under denna försäkringsform.
Denna princip har emellertid intet land helt och hållet vågat
sig på. Det blir nämligen så stora svårigheter att bevisa, att en sjukdom
verkligen härleder sig fran arbetet i de fall, dår man inte har några möjligheter
att faktiskt fastställa detta. Utskottet har emellertid varit så intresserat
av att försöka gå fram denna väg, att vi haft mycket ingående diskussioner
med experter på området för att försöka bygga vidare på deras erfarenheter.
Vi lia således i utskottet alls icke, som herr Persson i Stockholm velat göra
gällande, endast suttit i utskottet och tittat i papper, utan vi ha haft kontakt
med den praktiska sakkunskapen. Dessa överläggningar med sakkunskapen
ha resulterat i att utskottet i sitt utlåtande pekar på att den föreslagna metoden
skulle vara utomordentligt lämplig, när det gäller ett särskilt område av
sjukdomar, nämligen hudsjukdomar, där man har ett begränsat område att
hålla sig till. I dessa fall skulle man således gå ut ifrån själva sjukdomen och
sedan bevisa, att den åstadkommits på grund av arbetet.

Jag är något förvånad över den bitterhet, varmed herr Persson i Stockholm

Andra kammarens protokoll 1944. Nr 10. 8

114

Nr 10.

Onsdagen deli 15 mars 1944 em.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 1 och 4 §§ lagen örn försäkring för
vissa yrkessjukdomar, m. m. (Forts.)

utmålade utskottets arbete på detta område. Såvitt jag förstår, har utskottet
i väsentliga avseenden tillmötesgått vad som i motionen begärts. Vi ha inte
kunnat göra detta på det sättet att vi tagit in de i motionen föreslagna särskilda
ämnena i förteckningen i lagens första paragraf, men vi ha framhållit, att
man måste gå vidare på den föreslagna vägen, och vi lia pekat på att det
framför allt är två ting, som komma att ganska mycket påverka frågan örn
yrkessjukdomarna. Sålunda har utskottet hänvisat till den obligatoriska sjukförsäkringen,
genom vilken man kan erhålla ett ekonomiskt stöd för den
sjuke, även innan man hinner fastställa, att sjukdomen härleder sig från arbete.
Utskottet har även pekat på att den kommitté, som nu arbetar på arbetarskyddets
omläggning, troligen kommer att begära en mycket omfattande
läkarexpertis, när det gäller arbetslivet. På det sättet får man större möjligheter
att lära sig förstå yrkessjukdomarna och bekämpa dem. Kampen mot
yrkessjukdomarna måste bedrivas på två vägar. Den ena är att försöka vidtaga
sådana anordningar på arbetsplatsen, att ingen blir angripen av sjukdomen.
Men om man inte har lyckats förhindra detta, får man gå den andra
vägen och ge det behövliga ekonomiska stödet.

Jag måste emellertid säga att vi — icke annat än jag kan förstå, och jag
har varit i tillfälle att under många år följa denna fråga — i alla fall kommit
ett stycke på väg mot lösningen av uppgiften. För dem som syssla med
dessa undersökningar står det emellertid alldeles klart, att vi ännu icke
mena oss vara framme vid något slutresultat. Detta framgår bland annat av
att vi gång på gång utöka lagen, d. v. s. bygga vidare på den lag som finnes.
När det gäller t. ex. den omtalade Weds sjukdom säga medicinalstyrelsen,
riksförsäkringsanstalten och statens institut för folkhälsan, som sysslat med
undersökningar av denna sjukdom, att den i vårt land icke är vanlig, ehuru
den likväl förekommer då och då, och att det är mycket svårt att fastställa,
örn det är yrkesarbetet eller andra inflytanden, som förorsaka sjukdomen. Detta
skall emellertid bli föremål för vidare undersökningar, förklaras det. Med
tanke på den utvidgning av lagens verkningsområde som nyligen skett, hyser
jag för min del stora förhoppningar om att man på olika områden verkligen
skall kunna ytterligare utvidga denna lag. Jag tror att den gjort nytta på
de områden, för vilka den hittills varit gällande, inte minst på grund av att
läkarna på ett helt annat sätt ha blivit uppmärksamgjorda på sjukdomar, som
ha sammanhang med yrkesarbete, med anledning av att understöd skall utgå
vid vissa av dessa sjukdomar.

Jag kanske också får säga några ord om gengasen, som den föregående
talaren berörde. Det gäller här ett område, där det intensivt arbetas på att
försöka finna medel som dels kunna förhindra att sjukdomen uppstår och
dels kunna bota densamma. Så vitt jag förstår måste man i detta sammanhang
kunna använda sig av § 4 i lagen i ganska stor utsträckning, och sedan
man fått den hjälp som här är föreslagen höjd från halv sjukpenning till
hel sådan, medför detta naturligtvis att resaltatet blir bättre.

Jag vill sålunda understryka, herr talman, att vi här ha att göra med ett
område, med vilket vi visst inte äro på något sätt färdiga och där man alltjämt
måste gå vidare för att förbättra och utvidga. Men just på grund av den
vilja att gå vidare, som förefinnes på detta område, anser jag mig, herr talman,
med fullt lugn kunna yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! Fröken Hesselgren betygade, att
det arbetas intensivt när det gäller gengassjukdomar. Ja, det tror jag också.
Men det arbetas mest intensivt och av de starkaste krafterna på att förhindra

Onsdagen dea 15 mars 1941 em.

Nr 10.

115

Förslag till lag örn undrad lydelse av 1 och -i §§ lagen örn försäkring för

vissa yrkessjukdomar, m. m. (Forts.)

en lösning av frågan, och tar man inte i med hårdare medel, inte minst från
riksdagens sida, i fortsättningen än vad man gjort hittills, lär det väl bli så,
att man lyckas förhindra en lösning av frågan, tills gengasen kan avlösas av
bensindrift. Det är väl antagligen dit man syftar.

^Fröken Hesselgren säger vidare, att vi ännu inte hunnit dit vi vilja komma
på detta område. Jag vill bara ställa frågan: när skall man nå det mål man
har uppställt med den takt man använder och som kommit till synes i utskottsutlåtandet
och när man inte är beredd att ta ställning till fullständigt självklara
frågor?

. Och så till sist: fröken Hesselgren kan inte förstå bitterheten hos mig. Jag
vill bara säga, att när man som jag gör lever sitt liv i intim kontakt med sin
egen klass och märker de svårigheter arbetarna möta på områden som exempelvis
detta, blir man bitter, när inan finner, hur de som ha hand örn arbetarnas
ekonomiska och sociala intressefrågor göra allt vad de kunna för att resonera
sig bort ifrån ett positivt ställningstagande till dessa frågor. Det är nämligen
vad jag anser att man gör med utskottsutlåtanden av det slag, som så ofta
komma ifrån lagutskotten och där man inte bryr sig örn huruvida man skriver
konsekvent eller inte — det gäller bara att resonera sig fri från ögonblicket.
Det är den taktiken som jag tycker att man kunde sluta med från riksdagsutskotten
överhuvud taget.

överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri, att motionen 11:436 bifölles; och blev utskottets
hemställan av kammaren bifallen.

§ 7.

Föredrogos vart efter annat jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare statsunderstöd
till ett företag, avseende reglering av vattenståndet i sjön Lången
för torrläggning av vattenskadade marker inom Skee, Näsinge och Lommelands
socknar av Göteborgs och Bohus län;

nr 14, i anledning av väckt motion angående utredning örn åtgärder till
främjande av täckdikningen i Norrland;

nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande
att försälja viss kronan tillhörig fast egendom; och
_nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1—3 §§ lagen den 26 maj 1933 (nr 231) om utrotande
av berberis å viss mark.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 8.

Föredrogos vart efter annat andra kammarens första tillfälliga utskotts
utlåtanden:

nr 1, i anledning av väckta motioner angående utredning örn möjligheterna
att förbättra det svenska folkets simkunnighet och att införa bestämmelser
örn obligatorisk simundervisning för landets skolungdom; och

nr 2, i anledning av väckt motion angående möjliggörande för elev, som
lämnat folkskolan utan att hava erhållit avgångsbetyg, att senare erhålla
sådant betyg.

116

Nr 10.

Onsdag-en den 15 mars 1044 em.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt; och skulle
jämlikt § 63 riksdagsordningen dessa beslut genom utdrag av protokollet
delgivas första kammaren.

§ 9.

Föredrogs andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 1, i anledning
av motion angående utredning örn det erforderliga antalet läkare
vid av landsting eller kommun drivna sjukhus.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 10.

otton angående
vissa
taxefrågor
inom telefonväsendet.

Föredrogs andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 4, i
anledning av väckt motion angående vissa taxefrågor inom telefonväsendet.

I en inom riksdagens andra kammare väckt, till dess tredje tillfälliga utskott
hänvisad motion, nr 423, hade herr Janson i Frändesta m. fl. föreslagit, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Majit hemställa dels örn åtgärder
för utvidgning av frikretsarna runt varje telefonstation till ett område
med fyra kilometers radie och dels örn en utvidgning av taxeområdena för
fria samtal till att omfatta områden av ungefär länens storlek.

Utskottet hemställde, att motionen 11:423 icke måtte föranleda någon andra
kammarens åtgärd.

Reservation utan angivet yrkande hade avgivits av herr Hansson i Skediga.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Hallsson i Skediga: Herr talman! Det har flera gånger motionerats
örn förbättringar i telefonförhållandena ute på landsbygden. Vid 1941 års
riksdag väckte jag tillsammans med herr Carlsson i Bakeröd en motion i frågan,
och vid 1942 års riksdag framlade herr Carlsson i Bakeröd m. fl. en motion
i samma ärende. De välvilliga uttalanden, som ständigt ifrån utskottens
sida göras i dessa frågor, bli emellertid aldrig mera än välvilliga uttalanden
och leda inte till något resultat. Vid 1935 års riksdag var ärendet också uppe
till behandling, och ett beslut fattades då att utvidga frikretszonerna på landsbygden.

Trots att nio år förflutit sedan dess har telegrafstyrelsen ännu inte kunnat
förverkliga det riksdagsbeslut, som ela fattades. De kostnader, som bli en
följd av de små frikretsarna, medverka till att landsbygden även när det gäller
telefonväsendet blir mycket illa ställd i jämförelse med städerna. Som exempel
kan anföras, att landsbygden per 1 000 invånare har 96 telefoner, medan man
i Stockholm har 445 telefoner på tusentalet invånare. Medeltalet för hela landet
utgör 160 och för landets städer utom Stockholm 209.

I detta sammanhang äro vi åter inne på ojämnheterna i bekvämlighetsavseende
mellan stad och landsbygd. Telefonen har ju till uppgift att på ett.snabbt
sätt överbringa meddelanden örn uppkomna behov. Jag skall med ett litet exempel
illustrera vilka olägenheter telefonbristen ute på landsbygden kan innebära.
Då jag vid ett tillfälle efter ett föredrag åkte hem sent på kvällen, kom
en person springande ifrån en gård vid vägen. Han såg på håll att någon kom
med bilskjuts och viftade som tecken på att vi skulle stanna. Ett sjukdomsfall
hade inträffat i ladugården, vilket krävde omedelbar veterinärhjälp, men telefon
fanns inte på mindre avstånd än en halv mil från gården. Som tur var
passerade vi förbi, och han kunde därför be oss åka till en veterinär och skaffa

Onsdagen den 15 mars 1944 em.

Nr 1(1.

117

Motion angående vissa taxefrågor inom telefonväsendet. (Forts.)
honom hjälp, vilket vi också gjorde. Jag talade vid mannen senare, oell han
omtalade då att tack vare att veterinären kom ut till honom kunde han rädda
sig från den förlust, av vilken han annars skulle lia drabbats.

Då telefonerna i städerna, där behovet inte ens tillnärmelsevis kan jämföras
med det som råder på landsbygden, äro så lättåtkomliga och billiga, tycker jag
man skulle kunna åstadkomma en jämnare fördelning av kostnaderna mellan
stad och land på detta område. Men detta ställer man sig ovillig till. Telegrafverket
uttalar sig så välvilligt i denna fråga, att nian skulle tro, att det verkligen
ligger en ärlig vilja bakom dess yttrande. Men enligt den uppfattning jag
har fått är det inte på det sättet, ty handlingarna visa åtminstone inte detta.
Örn det skulle komma därhän, att städerna och landsbygden skulle dela kostnaderna
lika för telefonväsendet, tror jag inte, att det skulle bli så ofantligt
stor skillnad i utgifter.

Telegrafstyrelsen räknar med att för förbättring av telefonväsendet ute på
landsbygden skulle krävas 10—15 miljoner kronor, vartill skulle komma ökade
driftkostnader och minskade inkomster. Kontentan av det hela är, att det är
kostnaderna som bli avgörande för ställningstagandet. Det finns annars goda
skäl för en fördelning mellan stad och land av den gemensamma bördan för
telefonväsendet. Ty var och en som talar i telefon talar väl inte för sig själv —
han måste väl lia någon motpart i andra ändan på tråden, och det kan lika
väl vara någon ute på landsbygden.

I föreliggande motion liksom även i tidigare motioner från vår sida lia förslag
framförts örn att utvidga frikretsarna på landsbygden. När som jag nyss
sade telegrafverket inte mäktat att på nio år genomföra 1935 års riksdagsbeslut
i frågan, finns det ju skäl att antaga, att om riksdagen skulle besluta frikretsar
på 5 kilometer i stället för nuvarande 2 kilometer, det säkerligen med
den nu rådande takten inom telegrafstyrelsen skulle gå åt en hel mansålder att
verkställa någonting sådant. Nu skyller man på bristen på arbetskraft, och
man skyller på bristen på materiel. Beträffande arbetskraften vill jag säga,
att det ju råder brist på arbete på många håll, och vad materielen beträffar
vill jag verkligen ställa frågan: går det åt mera materiel om jag har ett frikretsområde
på 5 kilometer än om jag har ett på 2 kilometer? Jag kan inte
finna detta, ty telefonapparater och ledningar finnas ju i alla fall. Det är en
svag ursäkt, som här kommer till uttryck.

Herr talman! Jag skall inte uppta tiden längre vid denna sena timme. Det
är emellertid beklagligt att do utskott som behandlat denna fråga, trott på
telegrafstyrelsens uttalande och skrivit, att man inte kan gå till någon positiv
handling. Heder åt 1935 års riksdag, som gjorde ett uttalande och fattade ett
beslut örn utvidgning av frikretsarna! Att sedan inte telegrafstyrelsen fullföljt
detta beslut är åtminstone inte den riksdagens fel. Man skulle väl åtminstone
nu kunna vänta, att det skulle bli något bättre förhållanden för landsbygdens
vidkommande, sedan behovet av åtgärder mot landsbygdens avfolkning
blivit uppenbart. Trots att fördelningen är sådan, att 96 personer på
1 000 inneha telefon på landsbygden mot 445 på samma antal i Stockholm,
skola vi i alla fall lia klart för oss, att behovet av telefon på landsbygden är
större än i städerna. Men det är just kostnaderna som lägga hinder i vägen för
att åstadkomma en förbättring i förhållandena. Det blir viii till sist så, att
landsbygdens invånare komma till staden allihop, och då kanske det är bra,
att vi har det billigt där och dyrt på landsbygden, där det inte blir något folk.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den i ärendet väckta motionen.

Herr Janson i Frändesta: Herr talman! Det förhåller sig ju på det sättet,
att kundavgift eller abonnentavgift för telefon utgår efter samma grunder

118

Xr 10.

Onsdagc-n (leii 15 mars 1944 em.

Motion angående vissa taxefrågor inom telefonväsendet. (Forts.)
såväl i staden som på landet. Mot denna avgift kunna således ur landsbygdens
synpunkt inga invändningar riktas.

Telefonförhållandena på landsbygden äro emellertid betungande i ett par
andra avseenden. Dels måste en abonnent, som bor iner än två kilometer från
telefonstation, själv hålla ledning från denna 2-kilometersgräns, och dels tvingas
han att använda sig av interurbana samtal i mycket större utsträckning än vad
som är nödvändigt i städerna. Dessa två faktorer tillsammantagna betyda, att
telefonkostnaderna för landsbygdsabonnenterna bli avsevärt mycket större
än motsvarande kostnader för abonnenterna i städerna. Man behöver bara tänka
på att i en stad som Stockholm — det gäller väl också för andra större städer
•— bo måhända större delen av abonnenterna på ett avstånd av mer än 2 kilometer
från varandra och kunna telefonera sinsemellan utan att behöva erlägga
några extra avgifter.

Härtill kommer ytterligare den olägenheten att det på landsbygden •—■ till
och med i ett så centralt beläget och till bebyggelsen så koncentrerat landskap
som Södermanland -—■ finnes områden, som inom sin krets inte ha någon stad.
Detta innebär, att varje samtal, som personer som bo inom vissa områden i
Södermanland ringa till en stad, belägges nied mterurbanavgift.

Nu bär ju utskottet i stor utsträckning baserat sitt utlåtande på telegrafstyrelsens
yttrande, och jag vill gärna konstatera, att såväl utskottet som telegrafstyrelsen
har redovisat en välvillig inställning till frågan, vilket också
herr Hansson i Skediga medgav. Jag kan emellertid inte riktigt dela hans
uppfattning rörande resultatet av telegrafverkets inställning när det gäller
dessa frågor. Skall man vara rättvis får man nog säga, att mycket har blivit
gjort på detta område. När det gäller så dyrbara anstalter som utbyggande
av frikretsarna o. s. v. måste det faktiskt vara rimligt att en viss tid förflyter
innan det hela blir färdigt. Detta hindrar mig emellertid inte från att komma
fram till den slutsatsen, att takten när det gäller landsbygdens förseende med
telefoner och nedbringandet av kostnaderna där för desamma är för långsam.

Beträffande det fortsatta utbyggandet av frikretsarna hänvisar telegrafstyrelsen
till niaterielsvårigheterna och säger att frågan ligger under utredning
i telegrafstyrelsen. Av denna anledning avstyrker man nu ett positivt
beslut ifrån utskottets sida. Beträffande niaterielsvårigheterna lia vi naturligtvis
nu en besvärlig situation, och där får man böja sig för de argument, som
framföras. Men å andra sidan skulle ju ett positivt beslut örn utvidgande av
frikretsarna till 4 kilometer, som i motionen begärts, inte behöva effektueras
i raskare takt än materieltillgången tilläte. Det vore i alla fall för landsbygden
uppmuntrande, örn ett sådant beslut kunde tillkomma så snart som möjligt.

Beträffande taxeområdena för fria samtal bär man i motionen tänkt sig,
att dessa skulle kunna utvidgas till att omfatta ett län eller någonting i den
stilen. Detta motsätter sig telegrafstyrelsen direkt och anser att kostnaderna
för en sådan åtgärd skulle bli så pass höga, att det skulle inverka menligt
på telegrafverkets finanser, eller också att man skulle få kompensera en sådan
utvidgning genom att höja telefonavgifterna. Detta anser man lätt skulle
kunna minska antalet abonnenter. På den punkten har jag samma uppfattning
som herr Hansson i Skediga, att man får nog inte riktigt föra resonemanget
på det sättet. Skall den inställning som vi nu lia — ganska allmänt förefaller
det —- att landsbygden på olika vägar och i olika hänseenden skall tillgodoses,
så att vi få folket att bo kvar ute på landet, medföra något resultat,
måste man även dra konsekvenserna av densamma. Dessa konsekvenser äro,
att även örn det skulle belasta tättbebyggda orter kail det inte hjälpas att man
mäste göra vissa uppoffringar för att föra ut de bekvämligheter, som städerna
bjuda, på landsbygden i tillräckligt stor omfattning.

Onsdagen den 15 mars 1944 em.

Nr 10.

119

Motion angående vissa taxefrågor inom telefonväsendet. (Forts.)

Trots att jag, herr talman, erkänner såväl utskottets som telegrafstyrelsens
välvilliga inställning till frågan, tror jag dock att det för dess snabba lösning
är ganska nödvändigt, att riksdagen nu gör ett positivt uttalande i saken. Jag
ber därför, herr talman, att få yrka bifall till den i detta ämne väckta motionen.

Herr Carlsson i Bakeröd: Herr talman! Då jag tidigare varit motionär i
denna fråga ber jag trots den'' sena timmen att få besvära med ett par ord.

Det finns säkerligen ingen, som förnekar att telefonväsendet på landsbygden
har förbättrats under de senare decennierna, men detta är ju en ganska
naturlig följd av utvecklingen på alla andra områden. Man får också komma
ihåg, att telefonen blivit en nödvändighetsvara också på landsbygden av helt
annan och större betydelse än vad tidigare var fallet. Det är kanske också den
omständigheten, att telefonen på landsbygden är så oumbärlig, som gjort att
bristerna framträda tydligare än vad som möjligen annars skulle ha varit fallet.

När man själv bor i en bygd, där det visserligen finns telefon på de allra
flesta gårdarna men där man i vissa fall icke kan ringa till närmaste granne
utan att behöva betala periodavgift, då har man nog en smula svårt att anse
detta system vara tillfredsställande.

Vad som här år efter år påtalas är ju den skillnad i fråga örn kostnaderna
för telefon, som råder mellan den egentliga landsbygden och de mera tätbebyggda
samhällena och städerna. Denna kostnadsskillnad gäller såväl anskaffningskostnaden
som den årliga avgiften. Av telegraf st yreisens eget utlåtande
framgår ju, att det ännu finns 26 stycken växelstationer, som helt och hållet
sakna frikrets, oell att landsbygdens telefonabonnenter ännu få betala ledningshyra
för 111000 km ledning. När man ser detta har man svårt att tro,
att telegrafverket verkligen gjort allt vad som under nuvarande förhållanden
kan göras för att skapa likställighet på detta område.

Om man studerar Stockholmsdelen av rikstelefonkatalogen finner man, att
över 180 växel stationer tillhöra Stockholms fritrafiksområde. I min hembygd
finns det många abonnenter, som icke kunna ringa vare sig till provinsialläkare
eller distriktsveterinär utan att betala särskild periodavgift. Samma sak gäller,
örn man vill ringa till slakteriet eller mejeriet eller centralföreningen, ja,
det finns faktiskt abonnenter, som icke kunna ringa till pastoratets kyrkoherde,
exempelvis i ett expeditionsärende, utan att få betala sådan avgift.

Det är under sådana förhållanden icke så underligt, om man från landsbygdshåll
frågar sig, om telegrafstyrelsen verkligen har gjort vad som kan
göras för att övervinna de svårigheter, som styrelsen anför när det gäller förbättring
av landsbygdens telefonförhållanden. Man tycker nog, att någon förbättring
i fråga örn områdena för avgiftsfria samtal skulle kunna åstadkommas.
Även om man icke vill helt tillmötesgå motionärernas önskan, som ju närmast
går ut på att dessa områden skulle få ungefär länens storlek, skulle man
kunna tänka sig en räjong omkring varje växelstation, som omfattar några
växelstationer åt alla håll. Därmed skulle åtminstone de allra värsta olägenheterna
falla bort.

Nu kan man givetvis säga, att detta är frågor, som kunna lösas genom framställning
till telegrafstyrelsen i varje särskilt fall, men man löser icke landsbygdens
telefonfråga genom att eventuellt få rättelse i något enstaka fall. För
övrigt är det ganska tvivelaktigt, om en sådan framställning leder till resultat.
Hur även verkliga småsaker därvidlag kunna stöta på svårigheter skall jag be
att få belysa med ett exempel.

Vid en hållplats på Bohusbanan 7 km från en militärförläggning finns det

ISO

Nr 10.

Onsdagen den 15 mars 1944 em.

Motion angående vissa taxefrågor inom telefonväsendet. (Forts.)
icke någon telefon. Man kan således icke från denna järnvägsstation per telefon
komma i förbindelse med yttervärlden. Vid denna station förekommer en ganska
stor trafik. Det är intet ovanligt alls, att man där vissa dagar säljer biljetter
för mellan 2 000 och 3 000 kronor. En resande, som kommer till denna
plats, exempelvis på kvällen för att därifrån fortsätta sin färd landsvägen,
har ingen möjlighet att få tag i en bil, trots att närmaste bilstation icke ligger
mer än 3 km därifrån, därför att det icke finns telefon på järnvägsstationen.
Framställningar lia gjorts både till telegrafstyrelsen och till järnvägsinyndigheterna
men hittills titan resultat. När man hos telegrafverket begär
att åtminstone få en telefonautomat, varmed följer betalning för varje samtal,
fordrar man från det hållet att det skall ställas säkerhet för att apparaten
kommer att ge en viss minimiinkomst.

Det är exempel av detta slag som gör, att man ställer sig tveksam beträffande
telegrafverkets goda vilja, när det gäller att förbättra landsbygdens
telefonväsende. Åtgärder från riksdagens sida äro därför i hög grad befogade.
Telefonen är, som jag nämnde, icke minst för landsbygden av den allra största
betydelse, men de nuvarande förhållandena kunna på intet sätt sägas vara tillfredsställande.
Det är med verklig tacksamhet som jag tar fasta på utskottets
yttrande, när det framhåller önskvärdheten av att indelningen i taxeområden
underkastas en fortlöpande granskning och justering i syfte att uppnå smidigare
anknytning till de olika orternas och områdenas ekonomiska och sociala
liv. Jag tror emellertid knappast, att denna önskan kommer att förverkligas
inom rimlig tid, om icke åtgärder från Kungl. Maj :ts sida vidtagas för att påskynda
erforderliga reformer. Jag anser följaktligen, att en skrivelse till
Kungl. Maj :t i detta ärende hade varit på sin plats.

Jag ber därför, herr talman, att få instämma i det yrkande, som här har
gjorts av reservanten.

I detta anförande instämde herr Johansson i Torp.

Herr Ljungberg: Herr talman! Först och främst måste jag uttrycka min
förvåning över de överdrifter, till vilka herr Hansson i Skediga enligt min
uppfattning gjorde sig skyldig till, när han talade om hur telegrafstyrelsen
hade effektuerat 1935 års beslut, som ju innebar att frikretsar med minst
2 km radie skulle anordnas vid alla telefonstationer oavsett abonnentantalet.
Det finns i föreliggande handlingar redovisat huru härmed förhåller sig. Det
framgår sålunda av tabellen på s. 6 i utskottets utlåtande, att vid ingången
av år 1936, då det fanns sammanlagt 4 880 central- och växelstationer, voro
därav 1 233 stycken utrustade med frikrets örn minst 2 km. Däremot voro
2 485 helt utan frikrets. Vid ingången av innevarande år utgjorde summan av
central- och växelstationer 6 671, och allesammans med undantag av 39 stycken
hade frikrets örn minst 2 km. Man måste sålunda konstatera, att telegrafstyrelsen
har genomfört detta 1935 års beslut så nära som rimligtvis kan begäras,
när det således är mindre än 1 % kvar av de stationer, som avsågos få
ökad frikrets. Det är således icke med sanningen överensstämmande, när herr
Hansson i Skediga gör gällande, att ingenting har skett i detta avseende. Det
har tvärtom skett åtskilligt, och huvudmotionären herr Janson i Frändesta har
också erkänt, att utvecklingen i detta avseende har gått mycket snabbt.

Det måste ju erkännas, att för dem, som bo utanför frikretsen, blir hållandet
eller förhyrandet av ledning en belastning. Tabellen på s. 7 i utlåtandet visar
emellertid, att den ledningssträcka, som ligger utanför frikrets, vid 1943 års
utgång utgjorde lil 000 km, motsvarande 9 % av den totala längden av abonnentledningar.
Eelativtalet har sedan år 1934, alltså på tio år, sjunkit från

Onsdagen elen 15 mars 1044 em.

Nr 10.

121

Motion angående vissa taxefrågor inom telefonväsendet. (Forts.)

26 till 9 %. Även i det avseendet Ilar således en högst avsevärd förbättring inträtt.

Nu föreslå motionärerna, att man skall besluta örn en utvidgning av frikretsen
till ett område med fyra kilometers radie. Det är helt naturligt, att
det skulle ha en viss effekt på dessa nio procent så att man skulle kunna
minska det relativtalet ytterligare något. Emellertid har telegrafstyrelsen såsom
sitt program uttalat, att den önskar, att, när materialbristen blivit hävd,
alla abonnenter skola bli likställda med varandra alldeles oavsett avståndet
mellan deras boningsorter och telefonstationen. Alltså skulle frikretsförmånen
komma att tillfalla alla. Man kan då undra, örn det finns anledning att nu
taga ett steg som ju i alla fall icke kan beröra mer än en mycket liten del
av dessa nio procent, som jag nyss talade örn, när man vet att telegrafstyrelsens
program avser att man skall komma upp till en hundraprocentig frikrets. Utskottet
har i varje fall sett saken på det sättet och således icke velat förorda,
att man skulle göra någon riksdagsskrivelse beträffande frågan om frikretsar.

Vad sedan beträffar frågan örn taxeområdena föreslå motionärerna, att man
skulle ''begära en utvidgning av taxeområdena för fria samtal så att dessa
komme att omfatta områden av ungefär länens storlek. Telegrafstyrelsen har i
det avseendet uttalat, att dylik utvidgning av taxeområdena skulle medföra en
sådan rubbning i telegrafverkets nuvarande ekonomiska grundval, att telegrafstyrelsen
bleve nödsakad att såsom kompensation för den inkomstminskning,
den på det sättet skulle tillskyndas, höja abonnentavgiften, alltså den avgift
som drabbar abonnenten, även. örn denne icke har några interurbana samtal.
Telegrafstyrelsen befarar, att denna avgiftsökning skulle medföra, att användningen
av telefonen skulle hämmas, alltså att det vore ett steg bakåt i utvecklingen.
Det är naturligtvis mycket svårt att bilda sig ett personligt,
objektivt omdöme i den saken, men när den sakkunniga myndigheten telegrafstyrelsen
har denna uppfattning, får man ju lita därpå och således taga med
stor försiktighet på denna fråga. Utskottet har fördenskull icke velat vara med
om att bifalla motionärernas yrkande i det här avseendet.

Däremot har utskottet i sitt utlåtande uttalat, att det vore väl medvetet örn
att i gränstrakterna mellan taxeområdena — de må hava vilken storlek som
helst — alltid uppstå svårigheter och ömtåliga awägningsproblem, som ofta
leda till att åtminstone en del av befolkningen känner sig orättvist behandlad i
jämförelse med befolkningen på närliggande orter. Det är självfallet icke bra.
Utskottet understryker också särskilt vikten av att befolkningen på varje ort
får tillgång till fria samtal med ortens läkare, apotek och myndigheter samt
att samtalen mellan mejerier, butiker och dylikt och dessas normala kundkrets
icke mer än nödigt belastas med samtalsavgifter. Utskottet hoppas, att
telegrafstyrelsen skall taga denna av utskottet uttalade önskan ad notam och
försöka ordna upp de vanskliga förhållandena, så att de brister, som nu otvivelaktigt
på sina håll föreligga, bli hävda.

Jag skulle slutligen vilja säga med anledning av ett yttrande som herr
Hansson i Skediga hade, vari han gjorde en jämförelse mellan antalet apparater
per tusen invånare på landsbygden och motsvarande antal invånare i städerna,
att jag för min del icke tror, att även om och när man kommer därhän att det
blir fullt samma ekonomiska villkor för landsbygdens abonnenter som för stadsabormenter
man kommer att få se, att antalet apparater per tusen invånare
på landsbygden blir lika stort som antalet apparater per tusen invånare i
städerna — av den anledningen, att kontorsarbete, butiker, handlande och
industrier nu en gång äro koncentrerade till städerna, och det är de som i allra
högsta grad utnyttja telefonen. Jag menar således, att, man får icke betrakta

122

Nr 10.

Onsdagen den 15 mars 1944 em.

Motion angående vissa taxefrågor inom telefonväsendet. (Forts.)
dessa två jämförelsetal och påstå, att olikheten dem emellan beror enbart på
olikheten i de villkor som erbjudas abonnenterna i städer och på landsbygden.

Herr talman! Innan jag slutar, skulle jag vilja framhålla, att en likalydande
motion har väckts i första kammaren och där behandlats av kammarens första
tillfälliga utskott. Detta utskott har enhälligt avstyrkt bifall till motionen
trots att bland utskottets ledamöter sitter en av motionärerna i den kammaren.
Det är för övrigt utskottets ordförande, och han har således vid behandlingen
av detta ärende i utskottet kommit till insikt örn att motionen sådan den föreligger
icke bör leda till någon riksdagsskrivelse.

Under hänvisning till vad jag sålunda framhållit ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Hansson i Skediga erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Herr Ljungberg säger, att jag varit litet för skarp vad gäller anmärkningen
på den takt, med vilken 1935 års riksdagsbeslut har effektuerats.
Örn herr ordföranden i utskottet vill läsa på s. 6 så står där: »Telegrafstyrelsen
hade ursprungligen beräknat, att arbetet med inrättande av 2 kilometers frikrets
skulle vara helt genomfört redan år 1941». När vi nu ha kommit till 1944 och
arbetet ännu icke är färdigt, så anser jag mig kunna kalla det för att ha gått
litet för sakta, och det tycker jag icke kan räknas till någon skarp anmärkning.

Även herr Janson i Frändesta tyckte, att jag hade varit litet för skarp på
den punkten. Själv kom han emellertid i sitt anförande in på att takten hade
varit för långsam.

Herr Ljungbergs anmärkning att jag skulle ha kommit med osanna ord
måste jag helt och hållet bestrida. Det har jag icke gjort, utan det uttalande
jag gjorde är helt överensstämmande med verkligheten.

Herr Ljungberg försökte mjuka upp kritiken genom att framhålla, att första
kammarens utskott gått emot motionen trots att en av motionärerna satt i utskottet.
Ja, men det kan ju hända, att det beror på att han bor i en trakt,
där man icke lider så mycket av detta. Det ställer sig nog annorlunda, när
man måste betala för alla samtal, som man har med veterinären, o. s. v., och
när alla samtalen räknas, så att man kommer upp i högre taxa, och när man
dessutom måste betala hyra för ledningen. Det måste väl finnas en gräns för
dyrheten också, och vi tycka därför att de, som ha det billigare, skulle kunna
hjälpa oss en smula. Vi vilja ha litet rättvisa också på landsbygden, och det är
det, som vi här lia försökt få.

Härefter anförde

Herr Olovson i Västerås: Herr talman! Det önskemål som kommit fram i
den motion som vi här behandla är enligt min mening synnerligen behjärtansvärt.
Jag tror mig känna landsbygden och dess förhållanden, fastän jag råkat
ut för olyckan att bli bosatt i en stad. Jag känner icke blott landsbygden utan
känner för den. Gång på gång komma under kammarens prövning sådana här
ärenden som betraktas som små -—- kanske till och med betydelselösa — och
ägnas ringa eller ingen uppmärksamhet. Jag tror emellertid, att förhållandet
ligger till på det sättet, att det är de små saker som framför allt röra landsbygden
som vi få ägna en smula större uppmärksamhet än hittills varit fallet.
Ty lägg ihop allt detta som var för sig är litet, och det blir det stora som
skapar tristess och besvärligheter på landsbygden. Hur behövligt för att icke
säga nödvändigt det är att underlätta hållande av telefon på landsbygden och
uppmuntra därtill, borde man icke behöva närmare poängtera. Ty envar som

Onsdagen den 15 mars 1944 em.

Nr 10.

123

Motion angående vissa taxefrågen- inom telefonväsendet. (Forts.)
vet vilka besvärligheter det kan innebära för folk i obygderna att kornmal
kontakt med vad man med full rätt kallar yttervärlden, vet också, att telefon
på rimligt håll kan vara en räddning i nödens stund. Örn man ser på, vad som
göres för att hastigt kunna sätta såväl militär som civil beredskap i funktion,
och örn vi se hur vi ha vårt skogsbrandväsende ordnat samt förutsättningarna
för ett hastigt ingripande, får man en mycket stark känsla av att frågan örn
utökning av telefonen på landsbygden är icke en av de små utan en av de
stora frågorna.

Det förslag eller rättare sagt de tankar »sorn kommit till uttryck i motionen,
realiserade åtminstone i stort sett, skulle betyda, att telefonen blir mera värd på
landsbygden och skulle uppmuntra personer eller familjer som lia något så när
råd att skaffa sig en telefon att också göra det.

Nu är jag fullt medveten örn att kammarens ledamöter fäst sig vid det bestämda
yrkande som motionärerna framfört, men jag förmodar, att motionärerna
icke mena detta så precis bokstavligen- Det framgår också därav att de
anse, att taxeområdena för fria samtal böra omfatta områden av ungefär
länens storlek. Man har sålunda en utomordentligt vid marginal att röra sig omkring,
då det såsom vi alla veta är en betydande skillnad även på länens storlek.
Jag bär den uppfattningen, att motionärerna med sitt sekande velat ange
de riktlinjer som sedan skulle kunna följas i den mån det är möjligt.

Jag vill här påminna om att för några år sedan framfördes ett förslag örn
att man skulle antingen bekosta telefonen eller underlätta anskaffandet av
sådan för ensamboende lärarinnor — ett förslag som jag för min del ansåg
mycket rimligt. Detta förslag avslogs emellertid under den motiveringen — örn
jag icke minns fel -— att man icke gärna kunde visa ett sådant tillmötesgående
mot en grupp, alltså ensamboende lärarinnor, när det fanns så många andra
ensamboende som också skulle behöva Ira del av samma förmån. Jag har sedan
icke sport något örn huruvida några kommit i åtnjutande av denna förmån,
vare sig ensamboende lärarinnor eller andra ensamboende.

Här finns emellertid ett uppslag som man skulle kunna utvinna något av,
om man vill saken i den riktning motionärerna tänkt sig. Det är därför jag
känner mig firllt övertygad örn att det finns skäl för att ayge sin röst för motionen.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå
samt bifall i stället till den i ämnet väckta motionen; och förklarade herr
talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den förra
propositionen. Herr Hansson i Skediga begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller tredje tillfälliga utskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande nr 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan,
för sin del bifallit den i ämnet väckta motionen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning; och befanns därvid flertalet hava röstat för nej-propositionen,

124

Nr 10.

Onsdagen den 15 mars 1944 em.

Motion angående vissa faxe frågor inom telefonväsendet. (Forts.)
vadan kammaren, med avslag å utskottets hemställan, för sin del bifallit den
i ämnet väckta motionen.

Jämlikt § 63 riksdagsordningen skulle detta beslut genom utdrag av protokollet
delgivas första kammaren.

§ 11.

Föredrogs andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 5, i anledning
av väckt motion angående utredning om inrättande av arbetskuratorsbefattningar.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 12.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 11,50 e. m.

In fidem
Gunnar Britth.

Lördagen den 18 mars 1944.

Nr 10.

125

Lördagen den 18 mars.

Kl. 4 em.

Förhandlingarna vid detta sammanträde leddes av herr andre vice talmannen.

§ 1.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Marits propositioner:

nr 240, med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.;

nr 241, med förslag till förordning örn ändring i förordningen den 18 juni
1937 (nr 436) angående försäljning av rusdrycker, m. m.;

nr 242, med förslag till förordning örn krigskonjunkturskatt för år 1944,
m. m.; och

nr 243, angående anslag till kontrollstyrelsen för budgetåret 1944/45.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna protokoll:

År 1944 den 17 mars sammanträdde kamrarnas valmän för att jämlikt §§
71 och 73 riksdagsordningen utse dels riksdagens fullmäktige i riksbanken
för valperioden 1944-—1947 efter herrar A. Amnér och J. E. Björnsson, vilka
voro i tur att avgå, dels en fullmäktig i riksbanken för återstående delen av
valperioden 1944—1945 efter herr P. C. Jonsson, vilken avsagt sig, dels ock
suppleanter för riksdagens fullmäktige i nämnda bank; och befunnos efter
valens slut hava blivit utsedda till

fullmäktige

för valperioden 1944—1947:

herr Björnsson, Johan Edvard, ledamot av riksdagens

första kammare ..........................med 39 röster,

» Vougt, Allan Georg Fredrik, ledamot av riksdagens
andra kammare........................ » 39 » ,

för återstående delen av valperioden 1944—1945:

herr Myrdal, Karl Gunnar, ledamot av riksdagens

första kammare .......................... » 39 » ;

suppleanter

för tiden från valet till dess nytt val under år 1945 försiggått:
herr Bergvall, John Helmer, ledamot av riksdagens

andra kammare .......................... med 35 röster,

» Hall, David Emanuel, ledamot av riksdagens

andra kammare ............................ » 34 » ,

» Janson, Stig, i Frändesta, ledamot av riksdagens
andra kammare ...................... » 33 » .

A. J. Bärg. Oscar Carlström.

Hjalmar Svensson. Gust. Björkman.

126

Nr 10.

Lördagen den 18 mars 1944.

År 1944 den 17 mars sammanträdde kamrarnas valmän för att jämlikt §§
71 och 73 riksdagsordningen utse dels riksdagens fullmäktige i riksgäldskontoret
för valperioden 1944—1947 efter herr A. A. Lindqvist, som var i tur att
avgå, och herr A, I. E. Österström, som avlidit, dels ock suppleanter för riksdagens
fullmäktige i nämnda kontor; och befunnos efter valens slut hava blivit
utsedda till

fullmäktige

för valperioden 1944—1947:

herr Lindqvist, Axel Albert, ledamot av riksdagens

andra kammare .......................... med 35 röster,

» Larsson, Axel Samuel Emanuel, ledamot av

riksdagens första kammare................... » 35 » ;

suppleanter

för tiden från valet, till dess nytt val under år 1945 försiggått:

herr Persson, Gunnar, i Falla, ledamot av riksdagens

andra kammare .......................... med 35 röster,

» Svensson, Gustav Hjalmar, i Grönvik, ledamot

av riksdagens andra kammare................ » 34 » ,

» Nilsson, Gustaf Valdemar, i Kristinehamn, ledamot
av riksdagens andra kammare.......... » 33 » .

A. J. Bärg. Oscar Carlström.

Hjalmar Svensson. Gust. Björkman.

Protokollen lades till handlingarna. Därjämte beslöt kammaren, att riksdagens
kanslideputerade skulle genom utdrag av kammarens protokoll underrättas
örn dessa val samt anmodas låta uppsätta och till kamrarna ingiva förslag
till dels förordnanden för de valda dels ock skrivelse till Konungén med
anmälan örn de försiggångna valen.

§ 3.

Föredrogs den av herr Lindahl vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet, i anledning av vissa
påstådda missförhållanden vid järnvägen Kumla—Närkes Kvarntorp.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 5 § lagen den 23 maj 1924 (nr 130) om förvärvande
och förlust av svenskt medborgarskap; och

nr 10, i anledning av väckt motion angående utredning om ändring i gällande
lagstiftning i vad angår kvinnas förvärvande och förlust av svenskt
medborgarskap;

statsutskottets utlåtanden:

nr 4, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1944/45 under
fjärde huvudtiteln,. avseende anslagen inom försvarsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

Lördagen deli 18 mars 1944.

Nr 10.

127

nr 44, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försvarets fabriksfond; nr

45, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1943/44 till engångsanskaffning av maskiner
m. m. för byggnads- oell reparationsberedskapen ;

nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inlösen av vattenfallsstyrelsen
åvilande skyldighet att leverera andelskraft till Motala
ströms kraftaktiebolag;

nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
ett statens järnvägar tillhörigt markområde i Örebro;

_ nr 48, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning av
vissa telegrafverket tillhöriga fastigheter;

nr 49, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till nybyggnad
för vägförvaltningen m. m. i Värmlands län;

nr 50, i anledning av Kungl. Ma.j;ts proposition angående förvärv av Kristianstad—Hässleholms
och östra Skånes järnvägar;

nr 51, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående förvärv av Sölvesborg—Olofström—Älmhults
järnväg;

nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillbyggnad till
landsstatshuset i Västerås;

nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till fortsatt
anläggning av dubbelspår;

nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till luftskyddsanordningar
i transformatorstationer;

nr. 55, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överskridande
av viss anslagspost i avlöningsstaten för statens brandskola;

nr 56, i anledning av vissa av Kungl. Majit gjorda framställningar angående
anslag för budgetåret 1944/45 å kapitalbudgeten, i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde;

nr 57, i anledning av Kungl. Majlis i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret 1944/45 å kapitalbudgeten under
statens allmänna fastighetsfond, i vad propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde;

nr 58, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående fortsatt disposition av ett till byggnader vid tullstationen
i Svinesund för budgetåret 1940/41 .anvisat reservationsanslag; och

nr 59, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1944/45 till statens fattigvårds- och barnavårdskonsulenter;

sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av dels Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om anslag till mödrahjälp, dels Kungl. Majlis proposition med
förslag till förordning örn ändrad lydelse av 1, 2 och 4 §§ förordningen den
11 juni 1937 (nr 339) örn mödrahjälp m. m., dels ock motioner, väckta i
anledning av sistnämnda proposition; och

nr 2, i anledning av dels Kungl. Majrts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar örn anslag till bidrag till dyrtidstillägg å folkpensioner och
invalidunderstöd samt anslag till dyrtidstillägg å barnbidrag och å ersättning
till blinda, dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn dyrtidstillägg
under budgetåret 1944/45 å folkpensioner, invalidunderstöd och
barnbidrag, m. m., dels ock motioner, väckta i anledning av sistnämnda proposition; bevillningsutskottets

betänkanden:

nr 17, i anledning av väckt motion angående vidgad rätt till restitution av
tull och skatt å bensin, som användes för segelflygändamål;

128

Nr 10.

Lördagen den 18 mars 1944.

nr 18, i anledning av väckta motioner örn revision av familjebeskattningen,
m. m.;

nr 19, i anledning av väckt motion örn viss komplettering av gällande bestämmelser
om rätt till avdrag vid taxering av inkomst för fördyrade levnadskostnader
vid vistelse utom hemorten; och

nr 20, i anledning av väckt motion om avdrag vid taxering av inkomst för
flyttningskostnader vid tillträdande av annan anställning;

bankoutskottets utlåtanden:

_ nr 22, i anledning av Kungl. Majlis proposition med förslag i fråga om pensionsförbättring
för viss personal tillhörande arméns och marinens övergångsstater; nr

23, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående livränta åt Irma
Marianne Jansson m. m.;

nr 24, i anledning av väckt motion örn tjänstårsberäkning i pensionsavseende
för barnmorskan Anna Märta Bystedt;

nr 25, i anledning av väckt motion om rätt till ålders- och familjepension
för extra adjunkter med provår vid de statliga läroverken;

nr 26, i anledning av väckta motioner om pension åt två vid polisväsendet
anställda personer;

nr 27, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående gäldande av vissa
livräntor m. m;

nr 28, i anledning av väckt motion örn fyllnadspension åt vissa förutvarande
befattningshavare vid f. d. Jönköping—Gripenbergs järnväg;

nr 29, i anledning av väckta motioner angående omprövning av frågan örn
pensionsåldern för statens befattningshavare; och

nr 30, i anledning av väckta motioner angående ersättning till vissa personer
i anledning av sjukdom, ådragen under militärtjänstgöring;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 11, i anledning av dels Kungl. Majlis proposition med förslag till lag
örn eftergift av atal mot vissa underåriga, m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner;

_nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 6 § strafflagen för krigsmakten; och

nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 16 februari 1934 (nr 19) om fullgörande
i vissa fall av betalningssskyldighet i förhållande till utlandet m. m.;

andra lagutskottets utlåtanden:

_nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 24 mars 1942 (nr 128) om förbud mot
bebyggelse till hinder för försvaret;

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
fortsatt giltighet av allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939 (nr 293);

nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1942 (nr 493) örn avverkningsskyldighet; nr

24, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av prisregleringslagen den 30 juni 1942 (nr 459);

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943 (nr 420) angående begränsning
av dyrtidstillägg å lön och pension;

nr 26, j anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 14 maj 1943 (nr 245) med särskilda bestäm -

Lördagen dea IS mars 1944.

Nr 10.

129

melser angående gäldande av ersättning enligt allmänna förfogandelagen m.
fl. lagar;

nr 27, i anledning av dels Kungl. Maurts proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. m. samt lag angående fortsatt giltighet av lagen samma dagkar
430) om kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m., dels
ock i ämnet väckta motioner;

nr 28, i anledning av väckta motioner angående viss ändring i 3 kap. 38 §
lagen örn nyttjanderätt till fast egendom; och

nr 29, i anledning av väckta motioner örn vissa ändringar i lagen örn folkpensionering,
m. m.;

jordbruksutskottets utlåtande, nr ,1, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln gjorda framställningar jämte i
ämnet väckta motioner;

andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden:

nr 3, i anledning av väckt motion angående utredning örn viss ändring av
gällande bestämmelser för studentexamens avläggande under hösttermin; och

nr 4, i anledning av väckt motion angående utredning om åtgärder för
att bereda den kvinnliga ungdomen ökad utbildning i hemvård m. m.; samt

andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtanden:

nr 2, i anledning av väckt motion angående skapande av skydd för trafikchaufförer
under deras yrkesutövning mot överfall och våld från passagerares
sida;

nr 3, angående förbilligande av kostnaderna för bakteriologiska undersökningar
av dricksvatten, m. m.; och

nr 4, i anledning av väckt motion om viss ändring i gällande bestämmelser
rörande ersättning åt sjöfolk för förlust av effekter vid fartygs förolyckande.

§ 5.

Upplästes och lades till handlingarna följande till kammaren inkomna protokoll
:

Protokoll, hållet vid sammanträde med herr talmannen
i riksdagens andra kammare och de kammarens
ledamöter, som blivit utsedda att jämte herr talmannen
tillsätta kammarens kanslipersonal och vaktbetjäning,
den 15 mars 1944.

Beviljades kanslisten fru Ebba Ihrman på egen begäran ledighet på grund
av sjukdom under tiden från och med den 16 i denna månad till och med
den 1 nästkommande april, dock med rätt för henne att före utgången av
nämnda tid återinträda i tjänsteutövning, därest omständigheterna skulle därtill
föranleda.

Till vikarie för fru Ihrman under nyss angivna tid förordnades förste
amanuensen, jur. kand. Knut Allan Julius Löfgren.

In fidem
Sune Norrman.

§ 6.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

Andra kammarens protokoll 1944. Nr 10. 9

130

Nr 10.

Lördagen den 18 mars 1944.

från konstitutionsutskottet:

nr 95, i anledning av Kungl. Majlis proposition med förslag till lag om
kastrering, m. m., i vad propositionen hänvisats till konstitutionsutskottet; och
nr 96, i anledning av väckt motion angående utseende av suppleanter för
stads-, kommunal-, municipal- och kyrkofullmäktige;

från statsutskottet:

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1944/45 under sjätte
huvudtiteln, avseende anslagen inom kommunikationsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner; och

nr 85, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen å kapitalbudgeten
under statens affärsverksfonder gjorda framställningar örn anslag
för budgetåret 1944/45 i avseende å postverket, telegrafverket, statens järnvägar
och statens vattenfallsverk; samt

från första lagutskottet:

nr 102, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn ändring i 18 och 25 kap. strafflagen, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner;
och

nr 103, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
kastrering, m. m., såvitt angår genom propositionen framlagt förslag till lag
örn kastrering.

Vidare anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen

från bevillningsutskottet:

nr 100, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om fortsatt giltighet av förordningen den 8 juni 1923 (nr 155) angående
omsättnings- och utshänkningsskatt å spritdrycker; och

nr 101, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse i vissa
fall från skyldighet att ånyo erlägga till kommissionär i domsaga inbetalade,
av kommissionären förskingrade stämpelavgifter;

från bankoutskottet:

nr 90, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
fortsatt giltighet av lagen den 22 december 1939 (nr 895) angående rätt för
Konungen att meddela särskilda bestämmelser om riksbankens sedelutgivning
och bankrörelse m. m.;

nr 91, i anledning av Kungl. Majlis proposition med förslag till lag om
fortsatt giltighet av lagen den 7 juni 1940 (nr 437) angående utövande under
vissa utomordentliga förhållanden av fullmäktige i riksbanken och fullmäktige
i riksgäldskontoret tillkommande befogenheter m. m.;

nr 92, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag
till lag örn fortsatt giltighet av valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350);

nr 93, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 15 december 1939 (nr 850) angående rätt för
Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser örn bankaktiebolags
kassareserv; och

nr 94, i anledning av framställning från fullmäktige i riksgäldskontoret
angående förlängning av bemyndigande för fullmäktige att till riksbanken
överlämna skattkammarväxlar m. m.;

Lördagen den 18 mars 1944.

Nr 10.

131

från andra lagutskottet:

nr 88, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
utsträckt tillämpning av lagen den 15 december 1939 (nr 856) örn utbetalande
av krigsriskersättning till sjömän; och

nr 89, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 och 4 §§ lagen den 14 juni 1929 (nr 131) örn försäkring
för vissa yrkessjukdomar, m. m.; samt

från jordbruksutskottet:

nr 97, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare statsunderstöd
till ett företag, avseende reglering av vattenståndet i sjön Lången för
torrläggning av vattenskadade marker inom Skee, Näsinge och Lommelands
socknar av Göteborgs och Bohus län;

nr 98, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående bemyndigande
att försälja viss kronan tillhörig fast egendom; och

nr 99, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1—3 §§ lagen den 26 maj 1933 (nr 231) örn utrotande
av berberis å viss mark.

§ 7.

Justerades protokollsutdrag.

§ 8.

Herr Karlsson i Grängesberg avlämnade en av honom m. fl. undertecknad
motion, nr 466, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 225. angående
vissa anslag till riksförsäkringsanstalten.

Denna motion bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.15 em.

In fidem
Sune Norrman.