1943. Första kammaren. Nr II (Riksdagens protokoll 1943:11)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1943. Första kammaren. Nr II.

Lördagen den 20 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 4 e. m.; och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Herr statsrådet Ewerlöf avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 178, angående försäkring för olycksfall i arbete av vissa tjänstepiiktiga
m. m.;

nr 179, angående centralisering av underhållstjänsten i fråga örn intendenturmateriel
m. m.;

nr 180, angående organisationen av försvarsväsendets centrala förvaltning;
samt

nr 181, med förslag till stat för försvarsväsendets fastighetsfond för budgetåret
1943/44.

Justerades protokollet för den 13 innevarande månad.

Upplästes följande till kammaren inkomna ansökning:

Till riksdagens första kammare.

Under åberopande av ett helt nyss för mig utgivet läkarintyg av förste provinsialläkaren
Axel Ekelund ser jag mig nödsakad anhålla om fortsatt ledighet
från riksdagsarbetet till och med den 30 mars 1943.

Malmö den 19 mars 1943.

Vördsamt
William Linder.

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 65, till Konungen i anledning av Kungl. Maj :ts proposition till riksdagen
med förslag till förordning örn erkända skatteförmedlingskassor m. m.,
i vad propositionen hänvisats till konstitutionsutskottet.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 66, till Konungen i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till förordning om erkända skatteförmedlingskassor, m. m., såvitt angår
genom propositionen framlagda förslag till lag örn ändrad lydelse av 17 kap.
12 § handelsbanken, lag angående ändrad lydelse av 14 § lagen den 21 juni
1940 (nr 540) örn krigsskadeersättning och förordning örn skyldighet för arbetsgivare
att anmäla arbetsanställning.

Första kammarens protokoll 191f8. Nr 11.

Nr 11.

Lördagen den 20 mars 1943.

Interpellation
ang. förhållandena
på
ägghandelns
område.

Anmäldes oell godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 68, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 17, i vad densamma avser
förslag till förordning om erkända skatteförmedlingskassor, förslag till
förordning örn utskyldsbetalning genom erkända skatteförmedlingskassor och
förslag till förordning örn preskription av utskylder m. m.:

nr 69, i anledning av väckt motion om viss ändring i stämpelförordningen;

nr 70, i anledning av väckt motion örn höjning av hundskatten:

nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående fortsatt tillämpning av förordningen den 21 juni 1940 (nr 561) örn
tilläggsskatt å bensin, m. m.;

nr 72, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn fortsatt uppskov med ikraftträdandet av föreskriven skatt å motorsprit;

nr 73, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om fortsatt giltighet av förordningen den 18 juni 1937 (nr 481) angående rätt
för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser örn stämpelavgift
vid köp_och byte av fondpapper;

nr 74, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående temporär utsträckning
av rätten för fiskefartyg att intaga gods från provianteringsfrilager i
vissa städer; samt

nr 75, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående utsträckning i
vissa fall av i 8 § 1 mom. tulltaxeförordningen stadgade tidsfrister för åtnjutande
av tullfrihet.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den av herr Näsström m. fl.
väckta motionen, nr 211, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag för budgetåret 1943/44 till avlöningar vid de allmänna läroverken m. m.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet nedannämnda motioner:
nr 212, av herr Hage och herr Hansson, Sven. i anledning av Kungl. Majlis
proposition angående ändrade bestämmelser rörande fridlysning av björn
och lo;

nr 213, av herr Bondeson, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
omorganisation av statens veterinärbakteriologiska anstalt m. m.; samt
nr 214, av herr Holmström, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till rikets allmänna kartverk.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj :ts denna dag avlämnade propositioner
nr 178—181.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 215, av herr Gustavson m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till kungörelse angående förbud mot offentliga nöjestillställningar
m. m. på vissa kyrkliga högtidsdagar; samt

nr 216, av herrar Näslund och Svedberg, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående ändrade bestämmelser rörande fridlysning av björn och lo.

Herr Mannerskantz erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman! De
många krisregleringar, som under de senaste åren efter hand måst tillgripas,
kunna sägas i stort sett ha fungerat tillfredsställande, åtminstone ur ren fördelningssynpunkt.
Emellertid finnas även undantag där regleringen måst sä -

Lördagen den 20 mars 1943.

Nr 11.

Interpellation ang. förhållandena på ägghandelns område. (Forts.)
gas ha kommit att bliva felaktigt utformad. Detta gäller särskilt äggregleringen.

De bestämmelser, som påverka produktionen, och genom vilka enligt mitt
förmenande våra produktionsfaktorer icke blivit utnyttjade i full utsträckning,
-—- något som kanske i ännu högre grad även gäller fläskproduktionen
— skola nu här ej närmare beröras. De anordningar, som avse fördelningen
och saluförandet av äggen, måste emellertid sägas nu vara av den aktualitet
att ett radikalt frångående av de gamla linjerna framstår såsom ur många
synpunkter nödvändigt. Det torde icke vara någon överdrift att säga att allmänheten
fullständigt enhälligt omfattar en dylik mening.

Mycket tyder på att det just är på ägghandelns område som överträdande
av regleringsbestämmelserna är vanligast. Detta torde mindre bero på prisförhållandena
än på de särdeles verklighetsfrämmande ransoneringsbestämmelserna.

Dagens läge kännetecknas nämligen av det förhållandet, att äggproduktionen
är vida större än tilldelningen även med den relativt ringa ökning, vars
tillkomst bebådats de senaste dagarna, under det att förhållandet vid andra
tider av året är det motsatta. Ett smidigare tillvägagångssätt måste tillämpas,
som förhindrar att äggen ruttna samtidigt som människorna icke på legal
väg kunna få ett behov tillgodosett, som tillförseln skulle motivera. I själva
verket är det så, att variationerna i äggproduktionen mellan vår och höst alltid
varit mycket stora. Detta har sedan gammalt neutraliserats genom att
enskilda, restauranger, konditorier och inrättningar under vårarna konserverat
stora mängder ägg att tillgripa vid den tid av året då äggproduktionen
är låg.

Detta system borde även nu icke blott tillåtas utan på allt sätt uppmuntras.
Bäst sker detta säkerligen örn hela äggransoneringen upphävdes. Man
kan invända att fördelningen då kanske skulle bliva ojämn enär produktionen
icke kan beräknas tillfredsställa efterfrågan, men sämre än vad fallet nu är
torde knappast handeln fungera om äggen gåves fria med fortsatt bibehållande
av lämpligt normalpris.

Om detta grepp skulle synas för djärvt för att ens pröva,s, måste det dock
vara praktiskt att möjliggöra ett vidsträckt uppköpande i förskott av ägg
för konservering och förbrukning så att icke varor fördärvas och allmänheten
i onödan blir lidande. ...

De halvmesyrer som hittills tillgripits strida helt mot hönsens biologiska
vanor och gammal praxis samt leda till lagöverträdelser och allmän förargelse.

I anledning av detta förhållande anhåller jag örn kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet få framställa föl -

jande frågor:

1) Anser statsrådet att förhållandena på ägghandelns område nu äro ordnade
på efter omständigheterna lämpligaste sätt?

2) Örn denna fråga besvaras med nej, är statsrådet sinnad att till förnyad
omprövning upptaga frågan örn äggransoneringens upphävande åtminstone pa

försök? ,

3) Örn denna fråga besvaras med nej, kan man räkna med att statsrådet tager
sådan hänsyn till här ovan anförda synpunkter att de nuvarande olägenheterna
mera fullständigt avhjälpas än vad hittills varit fallet?

På gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Nr 11.

Lördagen den 20 mars 1943.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtande nr 5, i anledning av väckt motion örn underlättande
i visst hänseende för svenskfödda personer, som förlorat sitt svenska
medborgarskap, att återvinna detsamma:

statsutskottets utlåtanden:

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1943/44 under riksstatens
elfte huvudtitel, avseende anslagen inom folkhushållningsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 42, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående gäldandet av vissa
haverikostnader;

nr 43, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag å tilläggsstat
till riksstaten för budgetåret 1942/43 till anskaffning av vissa radiostationer; nr

44, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för Å.
B. Jönsson m. fl. från ersättningsskyldighet;

nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till vissa
byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus m. m.;

i- ^Ti * anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående statsbidrag till
f olkköksverksamhet;

nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å tilläggsstat
till riksstaten för budgetåret 1942/43 till uppförande och drift av en fabriksanläggning
för tillverkning av syntetiskt gummi m. m.; samt

nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition -angående lån för ombyggnad
av lastautomobiler för bruk med personbilsringar m. m. jämte en i ämne.t
väckt motion;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 10, i anledning av väckt motion örn lindring i skattskyldigheten för stiftelser
och föreningar, som hava till ändamål att främja litterär verksamhetsamt nr

16, i -anledning av väckt motion örn tull å kalendrar och datumblock med
utländsk text;

bankoutskottets utlåtanden :

nr 23, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående delaktighet i statens
pensionsanstalt för läkare vid fristående centraldispensärer jämte en i
ämnet väckt motion;

nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående delaktighet i statens
pensionsanstalt för vissa icke-ordinarie lärare vid statsunderstödda haudeisgymn-asier; nr

25, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt till tjänstårsberakmng
i pensionshänseende i vissa fall för befattningshavare hos skogsvardsstyrelse; nr

26, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående återbetalning av
vissa pensionsavgifter till f. d. länsjägmästaren C. O. F. Stenborg och länsskogvaktaren
A. Johansson Rova:

nrnrT2r’ 1 anle^nin^1aY Kungl. Maj :ts proposition angående ersättning till G.
W. Johansson i anledning av sjukdom ådragen under militärtjänstgöring:

nr 28, i anledning av väckt motion örn förnyad granskning av gällande pensionsbestämmelser
för statens arbetare;

...nr 29, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till lao- örn rätt
tor Konungen att medgiva undantag från gällande bestämmelser angående
bankaktiebolags inlåning; samt

Lördagen den 20 mars 1943.

Nr 11.

ar 30, i anledning av Kungl. Majlis proposition med förslag till lag om
fortsatt giltighet av lagen den 15 december 1939 (nr 850) angående rätt för
Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser örn bankaktiebolags
kassareserv;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 14, i anledning av väckta motioner örn vissa ändringar i lagen örn arbetarskydd
m. m.; samt

nr 15, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 429) örn hyresreglering
m. m. samt lag angående fortsatt giltighet av lagen samma dag (nr
430) örn kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m., dels ock
i ämnet väckta motioner;

jordbruksutskottets utlåtanden och memorial:

nr 1, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen under nionde huvudtiteln
gjorda framställningar jämte i ämnet väckta motioner;

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen beträffande
jordbruksdepartementet gjorda framställningar örn anslag till kapitalinvesteringar
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 8, med Överlämnande till riksdagen av förteckning över av vattenfallsstyrelsen
under år 1942 försålda och bortbytta tomter och områden;

nr 9, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående dödning av inteckning
i en från fastigheten Hättebo 1* i Nydala socken, Jönköpings län, försåld
lägenhet;

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för dödsboet
efter P. E. Eriksson från By, Rödön, från betalningsskyldighet till kronan
på grund av virkesköp;

nr 11, i anledning av väckt motion angående uppställande av visst villkor
för rätt till skogsavverkning å nyförvärvad fastighet; samt

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag till inköp
av vägbyggnadsmaskiner;

första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden:

nr 3, i anledning av väckt motion örn utredning angående upprättande i Göteborg
eller dess närhet av ett nordiskt universitet; samt

nr 4, i anledning av väckt motion örn anställande av psykiatriskt utbildade
barnläkare till tjänst för landets skoldistrikt och barnavårdssamhällen; ävensom första

kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 2, i anledning av
väckt motion örn rätt för jordbrukare och jordbruksarbetare, som inkallats till
beredskapstjänstgöring, att räkna sig viss tjänstledighet för jordbruksarbete
till godo såsom fullgjord beredskapstjänstgöringstid.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.20 e. m.

In fidem
G. If. Berggren.

Nr 11.

Tisdagen den 23 mars 1943.

Tisdagen den 23 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 4 e. m.

Herr andre vice talmannen erhöll på-begäran ordet och yttrade: Herr talman!
Jag ljemställer, att kammaren för sin del ville besluta, att ett särskilt
utskott, bestående av tjugufyra. ledamöter, tolv från vardera kammaren, måtte
tillsättas för behandling av ej mindre Kungl. Majrts propositioner nr 179,
angående centralisering av underhållstjänsten i fråga örn intendenturmateriel
m.. m., och nr 180, angående organisationen av försvarsväsendets centrala förvaltning,
än även de ytterligare framställningar, som kunna komma att av
Kungl. Maj :t eller i enskilda motioner göras i dessa ämnen eller andra i omedelbart
samband därmed stående frågor; ävensom att andra kammaren inbjudes
att i detta beslut förena sig med första kammaren.

Under förutsättning att denna inbjudan från första kammaren bifalles av
andra kammaren, hemställer jag, att första kammaren för sin del måtte besluta,
att antalet suppleanter i detta särskilda utskott ifrån första kammaren
skall vara tjugu.

Vad herr andre vice talmannen sålunda hemställt bifölls.

Ett protokollsutdrag i ämnet justerades och avsändes till andra kammaren.

Justerades protokollen för den 16 och den 17 innevarande månad.

Upplästes en till kammaren inkommen ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Med stöd av bifogade läkareintyg får jag anhålla örn ledighet från riksdagsarbetet
till och med den 27 dennes.

Stockholm den 21 mars 1943.

Gottfrid Karlsson.

Herr Gottfrid Karlsson är på grund av sjukdom (luftvägsinfektion) oförmögen
till arbete t. o. m. den 27 mars 1943, intygas.

Stockholm den 21 mars 1943.

G. Bellander.

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret 1943/44, i vad
propositionen avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde; och

Tisdagen den 23 mars 1943.

Nr 11.

nr 85, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående dispositionen av
ett för vissa byggnadsarbeten vid erkända alkoholistanstalten Dagöholm anvisat
anslag.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 12, angående regleringen för budgetåret 1943/44 av utgifterna under riksstatens
tolfte huvudtitel, innefattande anslagen till pensionsväsendet, utom i
vad angår anslaget till allmänna indragningsstaten;

nr 77, i anledning av Kungl. Marits proposition angående ersättning i visst
fall i anledning av olycksfall i arbete;

nr 78, i anledning av väckt motion örn ersättning för olycksfall i arbete åt
flottningsarbetaren J. A. Gustavssons änka och minderåriga barn;

nr 79, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående bestridande av änkan
Tora Virginia Bengtsson och Gun-Britt Bengtsson tillkommande livräntor;

nr 80. i anledning av väckt motion örn visst tillägg till övergångsbestämmelserna
till tjänstepensionsreglementet för lärare vid högre kommunala skolor;

nr 81, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående pensionsrätt i statens
pensionsans tält för personal vid de kungl, teatrarna;

nr 82, i anledning av väckt motion örn livränta åt värnpliktige sergeanten
E. S. Östmans änka och minderåriga barn;

nr 83, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn fortsatt
giltighet av lagen den 7 juni 1940 (nr 437) angående utövande under vissa
utomordentliga förhållanden av fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i
riksgäldskontoret tillkommande befogenheter, m. m.; samt

nr 84, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 22 december 1939 (nr 895) angående rätt för
Konungen att meddela särskilda bestämmelser om riksbankens sedelutgivning
och bankrörelse m. m.

Upplästes ett från andra kammaren ankommet protokollsutdrag, nr 228, utvisande
att nämnda kammare förenat sig med första kammaren i dess beslut
örn tillsättande av ett särskilt utskott för behandling av Kungl. Maj:ts propositioner
nr 179 och 180 m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj :ts proposition
nr 178, angående försäkring för olycksfall i arbete av vissa tjänstepliktiga
m. m.

Efter föredragning av Kungl. Maj:ts propositioner

nr 179, angående centralisering av underhållstjänsten i fråga om intendenturmateriel
m. m., och

nr 180, angående organisationen av försvarsväsendets centrala förvaltning,

hänvisades dessa propositioner till det särskilda utskott, som riksdagen besluta
tillsätta för propositionernas behandling.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Majtts proposition nr
181, med förslag till stat för försvarsväsendets fastighetsfond för budgetåret
1943/44.

Nr 11.

Tisdagen den 23 mare 1943.

Interpellation
om rättvisare
fördelning av
beredskapsinkallelserna.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott den av herr Gustavson
m. fl. väckta motionen, nr 215. i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till kungörelse angående förbud mot offentliga nöjestillställningar
m. m. på vissa kyrkliga högtidsdagar.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet den av herrar Näslund och
Snadberg väckta motionen, nr 216, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående ändrade bestämmelser rörande fridlysning av björn och lo.

Föredrogos ^och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 5, statsutskottets
utlåtanden nr 11 och 42 48, bevillningsutskottets betänkanden nr
10 och 16, bankoutskottets utlåtanden nr 23—30, andra lagutskottets utlåtanden
nr 14 och 15, jordbruksutskottets utlåtanden och memorial nr 1 och 7—12,
företa kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden nr 3 och 4 samt kammarens
andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 2.

På framställning av herr talmannen beslöts att jordbruksutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen under nionde
huvudtiteln gjorda framställningar jämte i ämnet väckta motioner, skulle
uppföras främst bland två gånger bordlagda ärenden på föredragningslistan
för morgondagens sammanträde.

Ordet lämnades på begäran till herr Johansson, Johan Bernhard, som anförde:
Herr talman! Med hänsyn till omfattningen av de med Kungl. Majda
propositioner nr 179, angående centralisering av underhållstjänsten i fråga om
intendenturmateriel m. m., och nr 180, angående organisationen av försvarsväsendets
centrala förvaltning, avsedda ärendena tillåter jag mig anhålla, att
kammaren måtte medgiva utsträckning av tiden för avgivande av motioner i
anledning av sagda propositioner till det sammanträde, som infaller näst efter
tjugu dagar från propositionernas avlämnande.

Denna hemställan bifölls.

Herr Karlsson, Gustaf, erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman!
Frågan örn en rättvis fördelning av de bördor, som inkallelserna till militär
beredskapstjänst föra med sig, har åtskilliga gånger varit föremål för behandling.
Försäkringar ha också av vederbörande myndigheter givits därom, att
allt som kan göras, utan eftersättande av beredskapens effektivitet, skall bli
gjort för att inkallelserna skola bli så jämnt fördelade som möjligt.

Ju längre tid denna beredskap måste upprätthållas, ju känsligare blir frågan
örn inkallelsernas inbördes fördelning på de grupper av medborgare, som
i första hand måste påtaga sig vakttjänsten för rikets säkerhet.

Tyvärr måste det konstateras, att inkallelserna ännu drabba mycket olika.
Och detta icke blott vid jämförelse mellan olika vapenslag, utan även vid jämförelse
inom ett och samma regemente.

Som ett exempel härpå skola anföras förhållandena vid en arbetsplats (pappersbruk)
i Bohuslän. Det rör arbetsplatsens samtliga värnpliktiga, 112 st.,
födda åren 1896—1905, alltså de äldre årsklasserna. Från militärtjänst frikallade
äro således icke medräknade. En sammanställning av dessa värnpliktigas
beredskapstjänstgöring ser ut på följande sätt:

Nr 11.

Tisdagen den 23 mars 1943.

Interpellation om rättvisare fördelning av beredskapsinlcallelserna. (Forts.)

Antal	Antal	I procent	Antal	Antal	I procent
tjänstgörings-	värn-	av saint-	tjänstgörings-	värn-	av samt-
dagar	pliktiga	liga	dagar	pliktiga	liga
5 . . .	... 12	10.7	181—210 . . -	. . 8	7.15
6— 42 . . .	... 7	6.25	211—240 . . .	. . 6	5.35
43 60 . . .	... 2	1.71	241—270 . . .	. . 17	15.4
61— 90 . . .	. 29	25.9	271—300 . . .	. . -	—
91—120 . . .	... 19	16.9	301-330 . . .	. . -	—
121—150 . . .	... 7	6.25	331—360 . . .	. . 2	1.71
151—180 . . .	... 3	2.68		112	100.oo

Av denna uppställning framgår tydligt, att en grupp på 29 man Ilar sluppit
med mellan 2 och 3 månaders beredskapstjänstgöring, under det att en annan
grupp på 17 man måst påtaga sig en militär beredskapstjänstgöring på mellan
8 och 9 månader. När så denna sistnämnda grupp, såsom skett i dessa dagar,
erhåller varsel örn inkallelse inom kort under en tid av ytterligare tre månader,
är det icke att förvåna sig över om missnöjet griper örn sig, icke blott inom
den grupp som får så mycket längre tjänstgöring än de övriga samt dess anhöriga,
utan ett allmänt missnöje sprider sig även i varje sådan ort, där påtagbara
bevis komma till synes att beredskapsinkallelserna drabba allt för ojämnt.

Sådana förhållandena äro på ovan angivna arbetsplats har jag erfarit att de
också i stort sett äro på de flesta större arbetsplatser i Bohuslän. Och stämningen
är även i stort sett densamma. Alla ha klart för sig att beredskapsinkallelserna
i dessa tider äro ofrånkomliga, men man begär att vederbörande
myndigheter skola se till att de bördor, som måste bäras, i görligaste mån bliva
lika fördelade. Det torde kunna ifrågasättas örn icke rättelse på väsentliga
punkter skulle kunna ernås. Trots de ersättningar, som utgivas till den inkallade
och hans familj, är i regel en militär beredskapsinkallelse — särskilt örn det blir
längre perioder med endast kortare mellantider — ett svårt ekonomiskt avbräck
för vederbörande.

Det är för övrigt icke blott inom de äldre årsklasserna, som denna ojämnhet
i fråga örn inkallelserna finnes. De omgrupperingar, som i år lära ägt rum, vid
t. ex. I 47 och I 17 synes giva vid lian den, att allt för litet hänsyn tages till
åstadkommande av så stor rättvisa som möjligt vid inkallelserna, även bland
de yngre årsklasserna. Några sådana konkreta exempel som ovan givits i fråga
om de äldre årsklasserna på att inkallelserna vid ett och samma regemente
drabba de värnpliktiga även inom de yngre årsklasserna mycket ojämnt kunna
dock icke åstadkommas.

Ovan gjorda påstående örn de yngre årsklasserna stöder sig dels på egna
iakttagelser och dels på utsagor av värnpliktiga, på vars vederhäftighet jag
litar.

Då det synes mig vara en angelägenhet av betydande vikt att påtalade missförhållanden
i görligaste mån bliva tillrättalagda, hemställer jag om kammarens
tillstånd, att till herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet få
framställa följande spörsmål:

1) Har herr statsrådet observerat huru olika inkallelserna till militär beredskapstjänst
drabba värnpliktiga inom samma vapenslag?

2) Är herr statsrådet villig medverka till att rättelse härutinnan snarast
möjligt kommer till stånd?

På gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Nr 11.

Tisdagen den 23 mars 1943.

Interpellation
ang. familjebidrag
till inkallad
som åtnjuter
semesterlön.

Avgå vos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 217, av herrar Söderkvist och Sandberg, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret 1943/44 till avlöningar vid de allmänna
läroverken m. m.:

nr 218, av herr Olsson, Oscar, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag för budgetåret 1943/44 till avlöningar vid de allmänna läroverken
m. m.;

nr 219, av herr Andersson, Alfred, m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående upplåtande av kronotorp å vissa kronoparker m. m.;

nr 220, av herr Nilsson, Bror, och herr Gustavson, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående omorganisation av statens veterinärbakteriologiska
anstalt m. m.;

nr 221, av herr Nilsson, Bror, och herr Elofsson, Gustaf, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående avtal rörande gruvskogama i riket;

siir 222, av herr Björck m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
upplysningsverksamhet rörande forsknings- och försöksarbetet på jordbrukets
område; samt

nr 223, av herr Johansson, Lennart, och herr Nilsson, Bernhard, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående statsunderstöd till uppförande av
en andelsladugård i Bjärme i Jämtlands län.

Ordet lämnades på begäran till herr Wistrand, som anförde: Herr talman!
I statens arbetsmarknadskommissions cirkulär nr 8 av den 4 februari 1943 med
anvisningar rörande tillämpningen av krigsfamiljebidragsförordningen givas
vissa regler för behovsprövningen i samband med beviljande av sådana bidrag.
Därvid uttalas å sidan 19 bl. a. följande: »Beviljas en inkallad semester av
sin arbetsgivare under tiden för militärtjänstgöringen, skall familjebidrag icke
beviljas, när full civil lön åtnjutes under semestertiden, och behov av familjebidrag
alltså icke kan förefinnas.»

Denna föreskrift förefaller mig mindre väl övertänkt och ur den inkallades
synpunkt knappast rättvis. Enligt semesterlagens bestämmelser utgår semesterersättning
till en anställd på grund av att denne icke kan komma i åtnjutande
av den ledighet han enligt lagen är berättigad erhålla. Semesterersättningen
hänför sig alltså till en i förhållande till utbetalningstillfället. förfluten
tid. Enbart det faktum, att semesterersättningen utfaller under den inkallades
militärtjänstgöring, ger knappast anledning till, att denna ersättning,
vilken utgör _ kompensation för dennes arbete under det gångna året, skall
medföra familjebidragets bortfallande. Örn en inkallad, som arbetat i sin
civila anställning under hela år 1942, skulle fullgöra militärtjänst hela år 1943,
skulle denna regel för behovsprövningen medföra, att han ej kunde erhålla
någon semesterersättning utan att förlora familjebidraget för motsvarande tid.
Detta skulle med andra ord innebära, att han med en under år 1942 intjänad
semesterersättning befriade staten från att utgiva familjebidrag under den tid,
som skulle avsetts för semester under år 1943. Detta exempel synes mig klart
visa det anmärkningsvärda i arbetsmarknadskommissionens anvisningar i detta
hänseende.

Ur arbetsmarknadspolitisk synpunkt skulle det givetvis vara en fördel, örn
semester formellt kunde förläggas till inkallelsetiden. Men det måste råda
stor tveksamhet hos arbetsgivarna örn hur de skola förfara, då konsekvensen
för den inkallade av en semester under militärtjänstgöringen endast skulle
bliva, att han, istället för staten, finge betala sitt eget familjebidrag. Detta
kan enligt min mening ej anses rimligt.

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1943.

11.

Interpellation ang. familjebidrag till inkallad som åtnjuter semesterlön.

(Forts.)

På grund av vad jag sålunda anfört får jag hemställa om kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet rikta följande
fråga:

Avser herr statsrådet att vidtaga sådan ändring i gällande bestämmelser
angående behovsprövning enligt krigsfamiljebidragsförordningen, att semesterersättning,
vilken utgår under militärtjänstgöring, ej räknas såsom inkomst
vid familjebidragets bestämmande?

Det sålunda begärda tillståndet lämnades av kammaren.

Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 4.25 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 24 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Herr talmannen yttrade, att han efter samråd med andra kammarens talman
finge föreslå, det första kammaren ville besluta att vid sammanträde onsdagen
den 31 i denna månad företaga val av ledamöter och suppleanter i särskilda
utskottet.

Detta förslag antogs.__

Upplästes en till kammaren inkommen ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Med stöd av bifogade läkarintyg får jag anhålla örn ledighet från riksdagsarbetet
tills vidare t. o. m. den 3/4 1943.

Stockholm den 23 mars 1943.

Helge Bäcklund.

Att riksdagsman Helge Bäcklund, f. 1880, den 2% 1943 intagits på Karolinska
sjukhusets medicinska klinik på grund av sockersjuka intygas härmed
på begäran.

Stockholm den 22 mars 1943.

C. O. Olåf eli,

med. dr.

Den begärda ledigheten beviljades.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet nedannämnda motioner:

nr 217, av herrar Söderkvist och Sandberg, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret 1943/44 till avlöningar vid de allmänna
läroverken m. m.; och

nr 218, av herr Olsson, Oscar, i samma ämne.

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1043.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet nedannämnda motioner.:
nr 219, av herr Andersson, Alfred, m. fl., i anledning av Kungl. Majlis proposition
angående upplåtande av kronotorp å vissa kronoparken m. m. ;

nr 220, av herr Nilsson, Bror, och herr Gustavson, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående omorganisation av statens veterinärbakteriologiska
anstalt m. m. ;

nr 221, av herr Nilsson, Bror, och herr Elofsson, Gustaf, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående avtal rörande gruvskogarna i riket;

nr 222, av herr Björck m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
upplysningsverksamhet rörande forsknings- och försöksarbetet på jordbrukets
område; samt

nr 223, av herr Johansson, Leunart, och herr Nilsson, Bernhard, i anledning
av Kungl. Majlis proposition angående statsunderstöd till uppförande av en
andelsladugård i Bjärme i Jämtlands län.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande jordbruksutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av Kungl. Maj :t« i statsverkspropositionen under nionde
huvudtiteln gjorda framställningar jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—14.

Vad utskottets hemställt bifölls.

Anslag till Punkten 15.

lantbruks högskolan.

Under punkten 15 av nionde huvudtiteln i innevarande års statsverksproposition
hade Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen att

1) godkänna under punkten införd avlöningsstat för lantbrukshögskolan, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1943/44;

2) till Lantbrukshögskolan: Avlöningar för budgetåret 1943/44 anvisa ett
förslagsanslag av 912,700 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft följande inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade motioner, nämligen

1) 1:50 av herr Nilsson, Bror, m. fl., likalydande med II: 216 av herr Molander
m. fl.,

2) I: 65 av herr Linnér m. fl., likalydande med II: 215 av herr Lundli m. fl.,

3) 1:133 av herr Wahlmark m. fl., likalydande med II: 214 av herr Lundh
m. fl., samt

4) de likalydande motionerna I: 189 av herr Sundberg m. fl. och II: 210 av
herr Håstad m. fl., såvitt dessa motioner angingo lantbrukshögskolan.

I de likalydande motionerna I: 65 av herr Linnér m. fl. och II: 215 av herr
Lundh m. fl. hade hemställts, att riksdagen måtte besluta, att det under nionde
huvudtiteln, punkt 15, äskade förslagsanslaget till Lantbrukshögskolan: Avlöningar
måtte höjas med 1,500 kronor till 914,200 kronor.

Den av motionärerna föreslagna anslagshöjningen avsåg beredande av förbättrade
lönevillkor för specialläraren i fysik och meteorologi vid högskolan.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen matte, med bifall till Kungl. Maj :ts framställning och med avslag
å motionerna 1:50 och 11:216, likalydande, 1:65 och 11:215, likalydande,
I: 133 och 11:214, likalydande, samt — såvitt de här behandlats — 1:189 och
11:210, ävenledes likalydande,

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1943.

Anslag till lantbruksh ags holan. (Forts.)

1) godkänna under punkten införd avlöningsstat för lantbrukshögskolan.
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1943/44;

2) till Lantbrukshögskolan: Avlöningar för budgetåret 1943/44 anvisa ett
förslagsanslag av 912,700 kronor.

Reservation hade anförts av friherre Beck-Friis och herr Janson i Frändesta,
vilka ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall till de likalydande motionerna
1:65 och 11:215.

Herr Linnér: Herr talman! Under denna punkt behandlas förslaget till
avlöningsstat för lantbrukshögskolan. Det är i anledning därav jag skall be
att få yttra några ord.

Riksdagen har med mycket stor offervillighet beviljat miljonanslag till institutioner
vid lantbrukshögskolan och deras utrustning. När riksdagen har
gjort detta, har det uppenbarligen skett i den övertygelsen, att det är i hög
grad viktigt, att det svenska jordbruket får till sitt förfogande erforderlig utrustning
för sådan modern naturvetenskaplig forskning, vars resultat kan användas
för jordbrukets behov och tillämpas inom det praktiska jordbruket.
För att emellertid alla dessa anslag skola kunna komma till full nytta förutsattes
uppenbarligen, att tillräcklig personal också finnes för att använda
denna materiella utrustning och det är detta, som är den ömtåliga frågan. Utskottet
har nu gjort ett uttalande, som jag med stor tacksamhet skall be att få
konstatera, där utskottet betonar, att »Så länge ett flertal befattningshavare
icke fått sina anställnings- och lönevillkor nöjaktigt reglerade, utgör detta
ett otillfredsställande förhållande i och för sig, som med det snaraste bör undanröjas,
oaktat tidsläget eljest icke är lämpligt för vidtagande av löneregleringar.
» Utskottet framhåller detta, trots att tidsläget är sådant, och utskottet
understryker det ytterligare genom att framhålla den synpunkten, att ett
sådant tillstånd som det nuvarande »är ägnat att motverka en önskvärd rekrytering».

Det är på tre punkter man i detta avseende kan ställa speciella önskemål.
Den ena är frågan örn docenterna. Den punkten bär utskottet alldeles särskilt
berört, och den är också mycket viktig.

Det förefaller nämligen vara en alldeles självfallen sak, att docenterna vid
lantbrukshögskolan skulle likställas med docenterna vid universiteten. Detta
innebär, att docenterna på sina docentstipendier skulle komma i åtnjutande av
dyrtidstillägg, men som förhållandet nu är, har det blivit så, att docenterna
vid lantbrukshögskolan i realiteten ha fått mindre docentstipendier än docenterna
vid universiteten, och detta kan naturligtvis icke vara rättvist eller
lyckligt.

Den andra punkten avser assistenterna, och beträffande dem förhåller det
sig på det sättet, att det finns assistenter av olika slag vid lantbrukshögskolan
och vid de under lantbrukshögskolan lydande institutionerna; somliga av
dessa assistenter äro studerande viel lantbrukshögskolan eller sådana unga agronomer,
som gå där under ett eller annat år för att fullfölja sina studier till
agronomie licentiatexamen — det är således fråga örn rena passagetjänster,
och för dem bär arvodet bestämmas med hänsyn till att de uppehålla passagetjänster.
Vidare finns det en grupp, omfattande sådana som tjänstgöra vid försöksanstalterna,
husdjurs- och jordbruksförsöksanstalterna. En del av dessa
tjänster äro så specialiserade att de icke kunna vara passagetjänster. Slutligen
finns det vissa assistenter, som tjänstgöra ute vid försöksgårdarna; somliga av
dessa tjänster kunna vara passagetjänster, andra kunna icke vara passagetjänster.
Arvodena för assistenterna kunna således icke bestämmas enhetligt, utan

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1943.

Anslag till lantbrukshögskolan. (Forts.)
de böra bestämmas efter undersökning av den särskilda befattningens beskaffenhet.
Jag hoppas att även detta kan innefattas i den framställning, som
jordbruksutskottet här har gjort.

Beträffande den tredje punkten, som gäller speciallärarens arvode, föreligger
en motion och i anslutning till denna en reservation av herrar Beck-Friis
och Janson i Frändesta. I fråga om denna speciallärarbefattning förhåller det
sig på följande sätt. Den uppehälles av en filosofie doktor, som för närvarande
är helt och hållet knuten till lantbrukshögskolan, där han bestrider två
olika slags befattningar.

För det första bestrider han befattningen såsom speciallärare i matematik
samt i fysik och meteorologi. Att han är speciallärare i matematik beror på
att man efter några års erfarenhet vid lantbrukshögskolans undervisning fann
det vara alldeles nödvändigt att förbättra de vid lantbrukshögskolan studerandes
kunskaper i matematik. Det visade sig nämligen, att det t. ex. vid undervisningen
i kemi och i marklära m. m. uppstod svårigheter för en hel del av
eleverna att följa med undervisningen, därför att de inte tillräckligt behärskade
matematiken. Man försökte till en början låta dem komplettera sina kunskaper
genom egen försorg, men detta system visade sig bli både dyrt och otillräckligt.
Därför anordnades sedermera genom högskolestyrelsens försorg ert
särskild kurs i specialmatematik, lagd speciellt efter fordringarna vid den därpå
följande undervisningen. Denna kurs har visat sig vara utomordentligt nyttig
för de studerande. Den ombesörjes av den nu ifrågavarande specialläraren.

Denne speciallärare meddelar vidare undervisning i fysik och meteorologi.
Även denna undervisning har utvecklats till vad den nu är, därför att det hade
visat sig vara av mycket stor betydelse för elevernas följande studier i t. ex.
växtodlingslära, växtförädlings- och marklära o. s. v. För denna undervisning
har man inte någon annan kraft att tillgå än denne man. Dessa kurser i matematik,
fysik och meteorologi räcka ungefär fem månader av året.

Dessutom är specialläraren föreståndare för den meteorologiska och fysikaliska
institutionen vid högskolan, vilket har visat sig vara av utomordentligt
värde för forskningen inom vissa ämnen av jordbruksvetenskapen. Sålunda säger
t. ex. föreståndaren för Svalövs filialen, att han har funnit det vara alldeles
oundgängligen nödvändigt för att kunna fullfölja sina sortförsök, sina förädlingsförsök
att kunna konstatera, vilka inflytelser de olika temperaturerna
i jorden och fuktigheten m. m. ha under växtlighetsperioden. I detta avseende
har specialläraren utvecklat institutionen till en hög ståndpunkt med särskilda
av honom uppfunna instrument och sammanställningar av iakttagelser, för
vilka han har fått de högsta vitsord man gärna kan tänka sig av två av vårt
lands Nobelpristagare samt av chefen för statens meteorologisk-hydrografiska
anstalt. Han har dessutom fått enahanda vitsord av den nu avgångne sekreteraren
i vetenskapsakademien. Hans höggradiga kompetens är sålunda fullständigt
styrkt. Det arbete han lägger ned såsom föreståndare upptar enligt en
utredning, som verkställts av lantbrukshögskolan och som jag fått ta del av,
hans tid under 2,400 timmar om året, och för detta arbete har han — det är
verkligen överraskande — 1,500 kronor i arvode, d. y. s. en timpenning, som
ungefär, kanske inte fullt, motsvarar en städerskas timpenning.

Allmänna lönenämnden har nu föreslagit att till detta arvode skulle läggas
1,500 kronor, varigenom han skulle komma upp i ett sammanlagt arvode av
8*700 kronor per år. Som jämförelse med vad andra befattningshavare uppbära
i arvode, kan jag nämna, att en adjunkt i högsta löneklassen på motsvarande
dyrortsgrupp har 11.781 kronor 40 öre, d. v. s. 3,000 kronor mer än denne
i hög grad kvalificerade speciallärare, en lektor i högsta löneklassen på ena -

Onsdagen den 24 mars 1943.

Nr 11.

Anslag till lantbrukshögskolan. (Forts.)
handa dyrort har 13,922 kronor, d. v. s. något mer än 5,000 kronor utöver vad
denne speciallärare har.

Det förefaller mig således icke kunna råda något som helst tvivel örn skäligheten
i den föreslagna arvodesförhöjningen.

Jag ber med åberopande av detta, herr talman, att få yrka bifall till den
under den föredragna punkten avgivna reservationen, vilket innebär bifall till
motionen nr G5 i första kammaren.

Häri instämde herrar Wahlmark, Bror Nilsson och Lennart Johansson.

Herr Tjällgren: Herr talman! Utöver vad utskottet anfört i sin motivering
på denna punkt har jag egentligen icke mycket att tillägga. Jag vill i alla fall
6äga några ord i anledning av vad herr Linnér här har yttrat. Jag vill först
fästa kammarens uppmärksamhet på att i anslutning till denna punkt ha väckts
icke mindre än åtta motioner, örn jag räknat rätt, samtliga avseende ökning av
löner och arvoden till vissa befattningshavare vid lantbrukshögskolan.

Även skolans styrelse har framlagt förslag av samma innebörd. Av olika
skäl har emellertid vederbörande statsråd icke ansett sig kulina tillstyrka dessa
förslag. I det föreliggande utlåtandet har utskottet erinrat om sitt uttalande
rörande dessa lönefrågor vid 1942 års riksdag. Utskottet var då liksom nu av
den bestämda meningen, att anställnings- och löneförhållandena för åtskilliga
befattningshavare vid lantbrukshögskolan m. fl. institutioner inom jordbrukets
område icke vore ordnade på ett tillfredsställande sätt. Emellertid ansåg
sig utskottet då, enär någon närmare utredning i saken icke förelåg, icke kunna
framlägga något förslag till lönereglering för befattningshavarna i fråga. Utskottet
hade då — liksom det har i år — den bestämda uppfattningen att förslag
till dylik lönereglering bör komma från Kungl. Majit. Att på grund av
motioner gå med på partiella löneregleringar för vissa befattningshavare, hade
utskottet med hänsyn till eventuella konsekvenser ansett mindre lämpligt.

Utskottet förutsatte emellertid, att utredning av nämnda lönefrågor skulle
företagas i så god tid att förslag i ärendet skulle kunna föreläggas 1943 års
riksdag. Då något sådant förslag icke har förelegat för utskottet och de i år
föreliggande motionerna endast avse en del av de lönefrågor, varom styrelsen
för lantbrukshögskolan gjort framställning, har utskottet icke heller nu ansett
sig kunna tillstyrka motionerna.

Jag kan försäkra herrar motionärer och andra för saken intresserade, att
inom utskottet råder ganska allmänt den meningen, att en lönereglering för
ifrågavarande befattningshavare bör med det allra snaraste komma till stånd.

Ett fullgott bevis för att denna mening är rådande inom utskottet tror jag
mig kunna påvisa i utskottets motivering på sid. 25. Jag tar mig friheten att
citera några rader där till belysande av att, som sagt, denna uppfattning har
varit rådande inom utskottet på den punkten. Utskottet säger sålunda bl. a.:
»Att likväl dessa spörsmål icke ånyo undanskjutas utan örn möjligt bringas
till lösning vid nästa års riksdag, finner utskottet ur olika synpunkter angeläget
understryka. Så länge ett flertal befattningshavare icke fått sina anställnings-
och lönevillkor nöjaktigt reglerade, utgör detta ett otillfredsställande
förhållande i och för sig, som med det snaraste bör undanröjas, oaktat tidsläget
eljest icke är lämpligt för vidtagande av löneregleringar.»

Vidare säger utskottet, att »utskottet anser sig böra framhålla, att ett dylikt
tillstånd överhuvud taget är ägnat att motverka en önskvärd rekrytering
av dugande befattningshavare inom jordbrukets område. Exempelvis synes det
icke motiverat», —- och det nämnde ju också herr Linnér i sitt nyss hållna anförande
— »att docenterna vid lantbruks- och skogshögskolorna skola i löne -

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1943.

Anslag till
uppförande
av svinhus
vid Alnarps
lantbruksinstitut.

Anslag till lantbrukshögskolan. (Forts.)
hänseende vara sämre ställda än universitetens docenter, särskilt som kompetenskraven
äro desamma.»

Slutligen säger utskottet: »I enlighet med det här anförda förväntar alltså
utskottet, att Kungl. Maj :t till 1044 års riksdag framställer förslag i ovan
berörda spörsmål.»

Utskottet har alltså på de skäl jag nu anfört icke kunnat gå längre.

Med dessa få ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

överläggningen, ansågs härmed slutad, varefter enligt de därunder förekomna
yrkandena gjordes propositioner, först på bifall till vad utskottet i den
nu ifrågavarande punkten hemställt samt vidare på bifall till utskottets hemställan
med den ändring, som föranleddes av bifall till de i ämnet väckta motionerna
I: 65 och II: 215; och förklarades den, förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 16—31.

Yad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 32.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen att till Alnarps lantbruks-, mejeri- och
trädgårdsinstitut: Byggnadsarbeten m. m. för budgetåret 1943/44 anvisa ett
reservationsanslag av 45,000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft en inom första
kammaren väckt, till utskottet hänvisad motion, nr 135, av herr Mannerskantz,
vari hemställts, att riksdagen måtte avslå framställningen om ett anslag av
45,000 kronor till uppförande av svinhus vid Alnarps lantbruksinstitut.

Utskottet hade i den, nu förevarande punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts framställning och avslag å
motionen 1:135, till Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut: Byggnadsarbeten
m. m. för budgetåret 1943/44 anvisa ett reservationsanslag av
45,000 kronor.

Herr Manners kantz: Herr talman! Jag har väckt en motion, som går ut
på att avslå framställningen örn ett anslag av 45,000 kronor till byggande av
ett svinhus vid Alnarpsinstitutet.

När jag läste propositionen med förslaget örn detta anslag och fick se den
skrivelse, som institutsstyrelsen hade avgivit, tyckte jag att den nästan osökt
inbjöd till att motionera om ett avslag i detta ärende. Det var nämligen relativt
— åtminstone i dessa tider relativt — obetydliga skäl, som talade för att
denna nybyggnad borde ske nu. Det är klart att det inte är obehövligt att bygga
detta svinhus, men det är inte nödvändigt, och frågan är, huruvida man inte
numera skall inskränka på sådant som icke är nödvändigt, och detta alldeles
särskilt med tanke på svårigheten att erhålla för sådana nybyggnadsarbeten
erforderlig arbetskraft och behövligt material. Jag bestrider alltså att det är
ofrånkomligt nödvändigt att detta nybyggnadsarbete sker nu. Det är snarare
klokt att vänta med sådana saker, som kunna uppskjutas — och detta är ett
typiskt exempel på sådant — till dess tiderna bli sådana att det kanske är
önskvärt att få användning för såväl arbetskraft som material för sådana företag.
Jag anser det därför vara välbetänkt att låta med detta byggnadsarbete
anstå tills vidare.

Onsdagen den 24 mars 1943.

Nr 11.

Anslag till uppförande av svinhus vid Alnarps lantbruksinstitut. (Forts.)

Av några utav utskottets ledamöter har jag hört anföras ett särskilt motiv
för beviljande av den i statsbudgeten blygsamma summa det här är fråga örn,
nämligen att man, eftersom institutets styrelse har skött sig så väl och levererat
in stora överskott till staten, bör tillmötesgå en begäran att institutet skulle
på detta sätt få använda en del av de intjänade pengarna för institutets räkning.
Jag tror inte att man kan låta ett sådant resonemang vara bestämmande.
Det finns säkerligen många andra styrelser, som sköta sitt värv väl och som
skulle kunna åberopa samma orsak för att få sina önskningar uppfyllda även
under nuvarande tid, och därför tror jag inte att man får göra något undantag
för denna styrelse.

Jag ber med dessa ord att få yrka avslag på utskottets hemställan i förevarande
punkt.

Herr Tjällgren: Herr talman! Jag hade knappast trott att det skulle bli
någon debatt på denna punkt, men eftersom herr Mannerskantz yrkat avslag
på utskottets hemställan, ber jag emellertid att få säga några ord.

Jag vill då först erinra örn hur detta ärende har kommit fram. Det var ju
så att styrelsen för Alnarpsinstitutet i skrivelse den 28 augusti 1942 hade
hemställt att för nästa budgetår måtte anvisas ett anslag av 45,000 kronor för
uppförande .av nya gödsvinstallar vid Alnarps egendom. Nämnda skrivelse
finnes återgiven på sid. 31 i utskottets föreliggande utlåtande.

I anledning av skrivelsen har Kungl. Majit föreslagit riksdagen att för
nästa budgetår för ändamålet i fråga anvisa nyssnämnda belopp, 45,000 kronor.
Lantbruksstyrelsen har, med vitsordande av att behov av de nuvarande
gödsvinstallarnas förflyttning förelåge, tillstyrkt anslaget. Och statskontoret,
som ju oftast är benäget att avstyrka bifall till statsanslag av olika slag, har
i förevarande fall icke haft något att erinra mot anslagets beviljande.

Statskontoret har endast anfört, att därest Kungl. Majit skulle finna skäl
föreligga för ett tillmötesgående av framställningen, riksdagens medgivande
härtill syntes böra inhämtas.

Föredragande statsrådet har i ärendet anfört följande:

»Vad i ärendet anförts synes giva vid handen, att ett bibehållande å nuvarande
plats av gödsvinstallarna vid Alnarps egendom i skilda hänseenden
är förenat med sådana olägenheter, att anvisande av medel för uppförande
av ny stallbyggnad i närheten av egendomens avelssvinstallar måste anses vara
väl motiverat. Mot storleken av de utav institutsstyrelsen för detta ändamål
beräknade kostnaderna, 45,000 kronor, har jag intet att erinra.»

Uti en inom första kammaren väckt motion har herr Mannerskantz yrkat
avslag a Kungl. Maj :ts framställning, och hail har, som vi nyss hörde, här
i kammaren nu fullföljt detta avslagsyrkande.

Då sålunda delade meningar yppats rörande behovet av ifrågavarande anslag,
beslöts att^ vederbörande utskottsavdelning skulle företaga en resa till
Alnarp för att sa att säga på ort och ställe bilda sig en uppfattning örn huruvida
utskottet borde ^tillstyrka det av Kungl. Majit begärda anslaget eller om
utskottet borde ga pa den linje, som föreslagits av motionären.

Vid det besök å Alnarp, som på grund av nyssnämnda beslut sedan gjordes,
lann avdelningen, att flera skäl talade för att nuvarande gödsvinstallar å
Alnarp bora ersättas med nya sådana. Först och främst är den nuvarande
byggnaden behäftad med vissa brister. Inredningen är vad rörer anordningar
tor djurens utfodring^ m. m. synnerligen opraktisk och motsvarar icke alls
nutidens föreningar pa området, dag kail ju nämna, att vid samma resa besöktes
jämnväl herr Bondesons i Svalöv svin st ali ar, och det var därvid mycket

Första kammarens protokoll 191tS. Nr 11. 9

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1943.

Anslag till uppförande av svinhus vid Alnarps lantbruksinstitut. (Forts.)
lätt att konstatera, att dessa senare i fråga om modern och praktisk inredning
voro mycket bättre än de gamla svinstallarna i Alnarp. Då kan man ju ställa
den frågan, herr Mannerskantz: Är det staten värdigt att i dylikt avseende
vara sämre rustad än enskilda? För min del tvekar jag icke ett ögonblick att
besvara frågan med nej.

Nu skall här ingalunda bestridas, att genom en ombyggnad av stallarna
dessa skulle kunna göras mera praktiska och tidsenliga än de för närvarande
äro. Förutom att en sådan ombyggnad givetvis skulle komma att draga betydande
kostnader — jag har ryktesvis hört, att desamma skulle belöpa sig
till omkring 30,000 kronor — kommer därtill en annan omständighet, som har
gjort, att utskottet icke ansett sig kunna förorda en sådan åtgärd. De nuvarande
gödsvinstallarna, som ligga på en plats, vilken är avsedd att disponeras
för annat ändamål, höra förläggas i omedelbar närhet av egendomens
avelssvinstallar enligt anstaltsstyrelsens och utskottets mening. Var och en,
som har någon erfarenhet rörande praktiskt jordbruk — det förutsätter jag
naturligtvis också att herr Mannerskantz har — och vet, vilken oerhörd betydelse
allt det i dessa tider har som kan hänföras till rationalisering av vid
ett jordbruk förekommande arbeten av skilda slag, kan enligt min mening icke
gärna motsätta sig utskottets förslag, vilket är detsamma som Kungl. Maj:ts
förslag.

Förutom av mig nu omnämnda skäl anser jag mig, eftersom herr Mannerskantz
yttrade, att han från enskilda utskottsledamöter hade hört uppgivas ännu ett
skäl för utskottets ståndpunkt, gärna böra meddela, att Alnarps egendom lämnar
ett överskott av sin drift, som icke alls är så obetydligt. Jag hade icke
tänkt omnämna detta, men eftersom det har kommit på tal, anser jag mig,
som sagt, böra göra det. Det kan då kanske förtjäna nämnas, att under femårsperioden
1938—1942 lia av överskott av rörelsen från Alnarps egendom
till statsverket inlevererats inte mindre än 501,770 kronor 89 öre. Detta gör
i medeltal per år 100,354 kronor. Jag skulle ju också kunna meddela siffrorna
för de olika åren. men det anser jag knappast nödigt.

Sedan skulle jag vilja nämna ytterligare ett skäl för utskottets ståndpunkt,
och det är det att Alnarps egendom med hänsyn till dit förlagd utbildningsoeh
demonstrationsverksamhet bör förses med så tidsenliga ekonomi- och uthusbyggnader
som överhuvud taget är möjligt att åstadkomma. Det är enligt
min mening icke staten värdigt, att en anstalt sådan som Alnarp skall vara
försedd med. ekonomibyggnader, vilka icke motsvara tidens krav på området.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Jag förstår att herr Tjällgren i alla fall
inte blev så överraskad över avslagsyrkandet i denna fråga, eftersom han hade
vidtagit vissa förberedelser att bemöta ett eventuellt inlägg från min eida, och
det är ju alldeles i sin ordning, men jag undrar örn han inte lade svaret på fel
bog — kanske just, emedan han förberett sig. Jag har inte påstått, att det inte
var välmotiverat eller behövligt att bygga, men jag säger att det inte räcker
med sådana skäl nu för tiden. Det är inte möjligt att säga, att det är ofrånkomligen
nödvändigt, och det visar sig ju att Alnarps egendom har kunnat gå med
ett högt överskott trots att den haft ett så dåligt gödsvinstall. Och hur än Alnarp
och statens övriga gårdar göra, hur moderna byggnader de än uppföra, så
inte bli de bäst i landet i alla fall. Det kommer alltid att finnas enskilda, som
lia snappat upp nyare och bättre saker. Jag tycker det är staten fullt värdigt
att hålla igen med utgifter för att visa ett gott exempel på att man inte skall
driva för stor investeringsverksamhet i dessa tider.

Jag kan därför inte inse, att utskottsordföranden har bemött de skäl som jag

Onsdagen den 24 mars 1943.

Nr 11.

Anslag till uppförande av svinhus vid Alnarps lantbruksinstitut. (Forts.)
anförde, nämligen att sådana små motiv som statsrådet och utskottet anfört
icke äro tillämpliga i dessa tider. Det är detta, jag velat framhålla, herr talman!

Efter härmed slutad överläggning gjordes i enlighet med de yrkanden, som
därunder framkommit, propositioner, först på bifall till samt vidare på avslag
å vad utskottet i den under behandling varande punkten hemställt; och
förklarades den förra propositionen, vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkterna 33—41.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 42.

Kungl. Majit hade föreslagit riksdagen att till Lägre lantbruksundervisning
m. m.: Understöd åt elever vid lägre lantbruksundervisningsanstalter m. m.
för budgetåret 1943/44 anvisa ett förslagsanslag av 450,000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft följande inom
riksdagen väckta, till utskottet hänvisade motioner, nämligen,

1) I: 91 av friherre Beck-Friis m. fl., likalydande med II: 140 av herr Staxäng
m. fl.,

2) 1:136 av herr Gabrielsson m. fl., likalydande med 11:212 av herrar
Lindmark och Nilsson i Göingegården, samt

3) 11:39 av herr Andersson i Gisselås m. fl.

I de likalydande motionerna 1:136 av herr Gabrielsson m. fl. och 11:212
av herrar Lindmark och Nilsson i Göingegården hade hemställts,

att riksdagen måtte besluta, att från och med läsåret 1943/44 statsstipendier
skulle utgå till elever vid den lägre lantbruksundervisningen enligt av lantbruksstyrelsen
i skrivelse den 31 augusti 1942 angivna grunder, samt

att riksdagen ville till Lägre lantbruksundervisning m. m.: Understöd åt
elever vid lägre lantbruksundervisningsanstalter m. m. för budgetåret 1943/44
anvisa ett förslagsanslag av 580,000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts framställning och med avslag
å motionerna 1:91 och 11:140, likalydande, 1:136 och 11:212, likalydande,
samt 11:39, till Lägre lantbruksundervisning m. m.: Understöd åt
elever vid lägre lantbruksundervisningsanstalter m. m. för budgetåret 1943/44
anvisa ett förslagsanslag av 450,000 kronor.

Enligt en vid punkten avgiven reservation hade herr Gabrielsson och friherre
Beck-Friis ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall till de likalydande motionerna
1:136 och II: 212.

Herr Gabrielsson: Herr talman! Frågan om höjning av stipendierna åt behövande
elever vid lägre lantbruksundervisningsanstalter har länge varit aktuell.
Hedan i det kommittébetänkande, som låg till grund för Kungl. Maj:ts
proposition 1939, framhölls, att de stipendier som hittills utgått till eleverna
varit för små, och föreslogs därför en väsentlig höjning. Likaledes fann departementschefen
stipendierna för små och framhöll att en icke oväsentlig
anledning till att dessa skolor icke vunnit den anslutning från jordbrukarungdomens
sida, som är önskvärd, torde vara den, att denna ungdom icke kunnat
uppbringa de medel som behövas för skolornas genomgående. Enligt kom -

Anslag till
elevstipendier
vid lägre lantbruksundervisningsanstalter
m. m.

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1943.

Anslag till elevstipendier vid lägre lantbruksundervisningsanstalter m. m.

(Forts.)

mitténs utredning uppgå dessa medel till icke obetydliga belopp. Departementschefen
fann därför, i likhet med vad kommittén föreslagit och vad i ett
stort antal yttranden framhållits, en väsentlig höjning vara påkallad och föreslog
sålunda i proposition till 1939 års riksdag, att den av kommittén föreslagna
höjningen skulle tillämpas vid början av läsåret 1940/41. Detta förslag
blev av 1939 års riksdag utan meningsskiljaktighet bifallet.

1940 års riksdag beslöt emellertid på grund av det då inträffade finansiella
läget, att den beslutade reformen skulle tills vidare anstå. Eleverna ha nu,
trots att kosthållet har ökats i pris från 45 kronor i månaden till omkring 65
kronor, icke erhållit något större bidrag.

Vid 1941 års möte med hushållningssällskapens ombud beslöts enhälligt göra
underdånig framställning örn att Kungl. Maj :t måtte hos 1943 års riksdag
äska anslag till ökade stipendier åt ifrågavarande elever, så att 1939 års riksdagsbeslut
måtte snarast förverkligas. Lantbruksstyrelsen har i skrivelse till
Kungl. Majit hemställt örn ett anslag å 580,000 kronor eller samma belopp
som vi hemställt örn i våra motioner. Ehuru jag väl beaktar det svåra statsfinansiella
läget samt att ökade statsutgifter i möjligaste mån böra undvikas,
har jag dock ansett denna fråga vara så angelägen, att den bör lösas. Frågan
gäller ju att bereda möjlighet för den ekonomiskt svagast ställda delen av
jordbrukarungdomen att i större utsträckning än hittills begagna sig av ifrågavarande
fackskolor. Det synes vara synnerligen angeläget — ej minst under
nuvarande förhållanden — att landsbygdens jordbrukarungdom får den
skolning, som för ett rätt utnyttjande av jordbrukets tekniska m. fl. hjälpmedel
är nödvändig. Just nu, när flykten från landsbygden är skrämmande,
är det angeläget att göra allt för att behålla jordbrukarungdomen vid den egna
torvan.

Jag vill erinra örn det föredrag som hölls av professor Wahlund vid lantbruksveckans
öppnande; jag såg att många av riksdagsmännen voro närvarande
där. Han gjorde klart för oss, hur det kommer att gå till sist, örn flykten
från landsbygden skulle fortsätta. Framåt 1950 skulle vi vara nära nog utan
arbetskraft. I Finland, t. ex., har man nästan satt som villkor för att någon
skall få stöd för egnahemsbyggande, att han skall ha genomgått lantmannaeller
lantbruksskola, och när vi i förra veckan hade konferenser med våra egnahemsnämnder
inför egnahemsstyrelsen, diskuterades också frågan, örn man
inte skulle yrka på att den som får det väsentliga stöd, som nu lämnas till
egna hem, skall lia genomgått lantbruks- eller lantmannaskola. Jag menar, att
det för närvarande är absolut nödvändigt, att ungdomen får utbildning för
jordbruket, och örn vi kunna hjälpa dem till en sådan utbildning, kunna vi
också vara säkra på att vi få behålla dem inom jordbruket.

Nu är det ju så, att så snart det gäller en anslagsfråga och framför allt
örn den icke tillstyrkts av Kungl. Maj :t, så åberopar man det statsfinansiella
läget, och här gullerydet ju ett ganska avsevärt belopp, nämligen 130,000 kronor.
Men när vi i går i jordbruksutskottet fingo en proposition från Kungl.
Majit, avlämnad av chefen för jordbruksdepartementet, där det begäres 19.5
miljoner för att svenska folket skall få köpa sockret 7 öre billigare, då är det
fråga örn man kan tala örn statsfinansiella svårigheter, när det gäller att
hjälpa jordbrukarungdom med 20 eller 40 kronor i månaden, när de skola genomgå
sin undervisningsanstalt. I den nyss avlämnade propositionen står det
inte ett ord om de statsfinansiella svårigheterna, och efter att lia tagit del av
den mäste jag säga, att i detta fall behöva vi inte tänka på den saken, utan
jag^ kan med fritt samvete förorda att riksdagen går med på vad vi begärt
i våra motioner, nämligen en höjning av anslaget med 130,000 kronor.

Onsdagen den 24 mars 1943.

Nr 11.

Anslag till elevstipendier vid lägre lantbruksundervisningsanstalter m. m.

(Forts.)

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen, som innebär bifall
till dessa motioner.

I detta anförande instämde herr Bondeson.

Herr statsrådet Pelirsson-Bramstorp: Herr talman! Det är så sant som det
är sagt, att det inte bara är ett intresse för jordbrukarungdomen utan för hela
nationen, att vi få sådana anordningar, att de djupa leden av folket, som skola
ägna sig åt jordbruk eller jordbruksarbete, kunna besöka skolorna i största
möjliga utsträckning. Nu är det fråga örn de ekonomiska omständigheter, som
inträffat på senare tiden, men dessutom skulle jag vilja påpeka, att vi ännu
infe ha hunnit inrätta skolor i tillräckligt antal, och därför kunna vi inte tillgodose
det intresse, vi önska tillgodose, hur många stipendier vi än få möjlighet
att bevilja.

Det är ju klart, att även om detta ekonomiska läge fortsätter, kunna vi inte i
oändlighet vinka bort saken och säga att vi på grund av ekonomiska svårigheter
inte kunna lösa frågan, utan, vi få först försöka arbeta med de relativt
stora anslag som staten ger för åstadkommande av nya skolor och sedan försöka
hjälpa till att fylla de skolorna med det antal ungdomar som kan få plats.
Detta äro vi nog tämligen eniga örn allesammans.

När herr Gabrielsson sedan blandade in en fråga som inte hör hit, vill jag
påpeka, att i den proposition han talade örn står inte, att riksdagen skulle bevilja
19.5 miljoner kronor därför att svenska folket inte har råd att betala
sockret, utan det står att riksdagen skulle bevilja beloppet för att täcka uppkommen
brist samt att beloppet kan återbetalas genom att tillämpa ett högre
pris för sockret, sedan normalare förhållanden inträtt, än erforderligt vore, därest
bristen varit obefintlig. Det är alltså fråga om en avbalansering för att
inte sockerpriset skall driva upp index mer än nödvändigt. Det är klart att beloppet
kunde ha varit mindre än 19.5 miljoner, örn de justeringar uppåt, som
tid efter annan företagits i priset, hade kommit litet tätare, men den saken
har förevarit, och följaktligen gäller det att täcka den brist som föreligger.
Sedan får naturligtvis riksdagen taga ståndpunkt till huruvida, som det står i
propositionen, folket skall betala bristen genom att sockret blir dyrare längre
fram. Jag menar att det inte är riktigt att blanda ihop den saken med frågan
örn de stipendier, som utgå till eleverna vid lägre undervisningsanstalter.

Min innerliga önskan är att vi skola kunna åstadkomma tillräckligt antal
läroanstalter och tillräckligt antal lärarekrafter, som äro vuxna att undervisa
den svenska lantbrukarungdomen i dessa läroanstalter, och de ekonomiska
svårigheterna få givetvis inte hur lång tid som helst stå hindrande i vägen för
möjligheterna att lämna bidrag till stipendier åt denna ungdom i den utsträckning
som kan erfordras.

Herr Gabrielsson: Att jag nämnde propositionen örn kostnader i samband
med sockerregleringen, berodde på att där inte står något nämnt örn dessa
ekonomiska förhållanden, d. v. s. de statsfinansiella svårigheterna, och där gäller
det dock 19.5 miljoner för att vi skola få köpa sockret 7 öre per kilo billigare.
Jag anser att den saken hör hit så tillvida, att när man talar örn de statsfinansiella
svårigheterna i småsaker, skall man också nämna dem när det gäller
stora saker. Herr statsrådet kan väl ändå inte påstå att sockerpriset nu är högt.
Sockret är lika billigt som havregryn och mjöl. På den tiden då vi betalade
75 öre—1 krona för fläsk och 1.60—2 kronor för smör, kostade sockret 70 öre.
Nu måste man betala av skattemedel för att hålla det nere i 45—50 öre. När

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1943.

Anslag till elev stipendier vid lägre lanlbruksundervisningsanstalter m. m.

(Forts.)

vi ha råd att taga så mycket av skattemedel till subventioner i det fallet, tycker
jag inte vi skulle tala om statsfinansiella svårigheter i det fall som nu
föreligger.

Herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp: Herr talman! Det är inte jag som bestämmer
sockerpriset ensam, utan det är ju flera som bestämma det, men jag
upprepar äpnu en gång, att det har aldrig ifrågasatts, att det belopp som vi
talat örn skulle lämnas av statsmedel för att hålla sockerpriset nere, utan det
skulle lämnas för att täcka en brist som uppstått under den tilländalupna regleringstiden.

Sedan skulle jag vilja fråga herr Gabrielsson: finns det plats för flera elever
vid lantmannaskolorna för närvarande än de sökande? Finns det inte i stället
för ögonblicket flera sökande än man har plats för? Jag tror att de nuvarande
förhållandena närmast ge stöd för att det fattas undervisningsanstalter,
trots att vi med statsmedel bygga nya sådana. Det är nog den vägen, vi få
försöka gå, nämligen att öka antalet läroanstalter.

Herr Tjällgren: Herr talman! Det kanske är onödigt att yttra sig nu efter
det anförande, som herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet nyss
har hållit, men eftersom det icke framkommit något yrkande örn bifall till utskottets
hemställan, har jag ansett mig böra begära ordet.

Jag skall då först säga,, att jag är beredd att instämma i herr Gabrielssons
yttrande rörande nödvändigheten av en höjning av de stipendier, varom här är
fråga. Som framgår av utlåtandet, har utskottet vid behandlingen av denna
punkt i propositionen även haft att behandla en del motioner, och beträffande
innehållet i dem tillåter jag mig påpeka, att yrkandet i de likalydande motionerna
nr 136 i första kammaren och 212 i andra kammaren är lika med lantbruksstyrelsens
framställning till Kungl. Majit i ämnet. I denna framställning
har lantbruksstyrelsen föreslagit sådan ändring i gällande bestämmelser,
att till elever vid lantmanna- och lanthushållsskolor, driftsledar- och handelsträdgårdsmästarkurs
vid Alnarp, trädgårdskurs vid folkhögskola samt kurs
för ladugårdsskötare finge utgå månatligt understöd med 20 kronor till mindre
bemedlade, med 40 kronor till obemedlade och med 60 kronor till synnerligen
obemedlade elever ävensom att till elever vid lantbruks- och trädgårdsskolor
finge för varje årskurs utgå understöd med 75, 150 och 250 kronor i respektive
behovsgrader.

I motion nr 39 i andra kammaren föreslås en höjning av stipendierna till elever
vid utbildningskurser för ladugårdsskötare, och i motionerna nr 91 i första
kammaren och nr 140 i andra kammaren yrkas en sådan utvidgning av bestämmelserna
för ifrågavarande stipendier, att elever vid av skogsvårdsstyrelse anordnad
fast skogsvårdskurs skulle jämställas med elever vid fast småbrukskurs.

Jag vill vidare erinra örn att, såsom framgår av utskottets motivering, enligt
beslut av 1939 års lagtima riksdag i samband med omorganisation av den fasta
lägre lantbruksundervisningen stipendierna skulle från och med budgetåret
1940/41 utgå med avsevärt höjda belopp. Av statsfinansiella skäl beslöts emellertid
vid 1940 års lagtima riksdag att med genomförandet av höjningen skulle
anstå tills vidare, och med samma motivering har föredragande statsrådet icke
heller för nästa budgetår kunnat tillstyrka någon förändring beträffande storleken
av här nämnda stipendier.

Inom utskottet har man varit fullt enig örn att beslutet örn uppskov med
den år 1939 beslutade höjningen av stipendierna snarast och så snart förhål -

Onsdagen den 24 mars 1943.

Nr 11.

Anslag till elev stipendier vid lägre lantbruksundervisningsanslalter m. m.

(Forts.)

landena det medge bör hävas. Med hänsyn till den stora betydelsen av ifrågavarande
kursverksamhet och det alltmera framträdande behovet av höjda stipendier
för att underlätta deltagandet i kurserna delar utskottet fullt motionärernas
mening. Vad som emellertid varit avgörande för utskottet vid dess
ställningstagande till motionerna, det har varit det nuvarande finansiella
läget.

För min personliga del kan jag icke underlåta att beklaga, att läget för närvarande
är sådant, att det icke är möjligt att kunna tillstyrka den höjning av
stipendierna, som motionärerna föreslagit. Det skulle enligt min mening ha
varit synnerligen väl använda pengar. Jag vill tillägga, att det inte är den
enda punkten i nionde huvudtiteln, där man med samma känslor av vemod sett
sig nödsakad handla på samma sätt. Det är emellertid min ärliga önskan och
förhoppning •— och jag vet att det är samma förhållande med flera av utskottets
ledamöter —- att så fort förhållandena det medgiva, Kungl. Majit skall
äska högre anslag för det ändamål, det här är fråga örn.

Vad slutligen beträffar det motionsvis framförda förslaget örn en sådan utvidgning
av stipendieverksamheten, att även elever vid av skogsvårdss tyrelse
anordnad fast skogsvårdskurs skulle berättigas att erhålla stipendier på samma
villkor som elever vid fast småbrukarkurs, finner utskottet detta förslag förtjäna
beaktande. Då närmare utredning därom emellertid saknas, såsom rörande
bidragsverksamhetens organisation och anslagsbehovet för densamma, har
utskottet icke kunnat biträda detta yrkande.

Jag ber alltså att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Gabrielsson: På frågan örn det finns tillräckligt med skolor för att
ta emot eleverna kan jag säga, att i Västerbottens län ha vi under de senaste
åren åstadkommit tre nya lanthushålls- och lantmannaskolor, bland annat i
Malgomaj, Vilhelmina socken, för att lappmarksungdomen skall kunna få del
av undervisningen. Det finns vidare en i Vindeln, en i Anderstorp, Skellefteå,
och en i Strömsör. Sedan ha vi en mycket förnämlig och modernt anlagd husmodersskola
i Dalkarså Bygdeå socken och den stora lantbruksskolan i Gubbe,
där vi utbilda lantbrukseleverna i praktiskt jordbruk. För närvarande ha vi
lyckats skaffa elever, men tyvärr är det så, att de mest behövande i de fattigaste
hemmen icke kunna komma dit, då det är för dyrt för dem att gå igenom
skolorna, utan det är bara mera bemedlade ungdomar som kunna komma. Det
är ju bra att även de få gå igenom skolorna, men meningen med dessa stipendier
har ju varit, att man skulle få möjlighet att ge den obemedlade ungdomen sa
pass mycket stipendier, att även den kunde få komma dit. Det är därför, vi
hålla på detta. Hushållningssällskapens ombud beslöto i höstas enhälligt att
göra en framställning till Kungl. Majit i denna fråga, och de representera ju
inte bara Västerbottens län utan hela riket. De ansågo en höjning vara nödvändig,
örn vi skulle kunna få elever i tillräckligt stort antal för att fylla skolorna.
Vi ha dessutom utomordentligt duktiga lärare, och detta är värdefullt
för den ungdom som kommer till .skolorna. Emellertid äro lönerna så stora i
städerna, att ungdomen far dit och får stora löner i stället för att gå igenom
skolorna. Kan man däremot få dit ungdomarna, bli de intresserade, oell då få
vi kanske behålla dem på landet.

Herr Pärlström: Herr talman! Såsom medmotionär i denna fråga ber jag
att få yttra några ord.

Till en början ber jag då att få instämma i vad reservanten här redan anfört.
Det bereder den mindre bemedlade jordbrukarungdomen för närvarande

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1943.

Anslag till
hushållningssällskapen.

Anslag till elev stipendier vid lägre lantbruksundervisningsanstalter m. m.

(Forts.)

mycket stora svårigheter att kunna bevista våra lantmanna- och lanthushållsskolor.
Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet ställde frågan,
örn antalet sökande vid dessa skolor inte nu var så pass stort, att skolorna bleve
fyllda med de stipendier som redan finnas. På den frågan ber jag att få svara,
att beträffande skolorna i Norrbotten förhåller det sig för närvarande faktiskt
så, att skolorna skulle kunna mottaga ett betydligt större antal elever, d. v. s.
att antalet sökande varit mindre än man kunde ha berett plats för, och detta
beror ju på de ekonomiska svårigheterna. Kommunerna ha i en del fall lämnat
bidrag till en och annan elev för att han skulle kunna bevista en sådan kurs,
men även dessa tillskott ha varit otillräckliga. Det måste ju anses synnerligen
angeläget, att ett betydligt större antal av dem som skola bli jordbrukare och
jordbrukarhustrur få en ordentlig fackutbildning, och herr statsrådet har ju
också i sitt anförande antytt, att detta är ett nationellt önskemål. Det bör då,
tycker man, för närvarande vara angeläget, att, så länge vi inte ha råd att
skaffa nya skolor, se till att åtminstone de som finnas bli fyllda med elever,
och den möjligheten tror jag inte vi kunna få med mindre än att bidragen till
eleverna höjas. Jag vågar uttrycka den förhoppningen, att herr statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet till nästa års riksdag kommer med ett förslag
örn att 1939 års beslut i denna fråga blir verkställt.

_ Jag ber att få instämma med reservanten här och yrka bifall till reservationen.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet i den nu förevarande
punkten hemställt samt vidare på bifall till utskottets hemställan med
den ändring, som föranleddes av bifall till motionerna 1:136 och II: 212; och
förklarades den förra propositionen,, som upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Punkterna 43—62.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 63—66.

Kades till handlingarna.

Punkterna 67—71.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 72.

Kades till handlingarna.

Punkterna 73—76.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 77.

Under punkten 77 av nionde huvudtiteln i statsverkspropositionen hade
Kungl. Majit föreslagit riksdagen att till Bidrag till hushållningssällskapen
för budgetåret 1943/44 anvisa ett förslagsanslag av 3,476,000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft följande inom
riksdagen väckta, till utskottet hänvisade motioner, nämligen

Onsdagen den 24 mars 1943.

Nr 11.

Anslag till hushållningssällskapen. (Forts.)

1) I: 30 av herr Bodin m. fl., likalydande med II: 37 av herr Gardell m. fl.,

2) I: 64 av herr Linnér m. fl., likalydande med II: 85 av herr Norup m. fl.,
samt

3) 11:84 av herr Andersson i Södergård m. fl.

I de likalydande motionerna 1:30 av herr Bodin m. fl. och 11:37 av herr
Gardell m. fl. hade hemställts, att riksdagen till Bidrag till hushållningssällskapen
för budgetåret 1943/44 måtte anvisa ett med 3,200 kronor förhöjt anslag
att utgå för det ändamål, som i motionen angivits. Den i motionen påyrkade
anslagsökningen hade beräknats till avlöning åt en hemkonsulent hos
Gotlands läns hushållningssällskap.

I de likalydande motionerna I: 64 av herr Linnér m. fl. och 11:85 av herr
Norup m. fl. hade hemställts, att riksdagen vid behandling av punkt 77 på
nionde huvudtiteln måtte besluta,

att hushållningssällskapens nuvarande fria ställning såsom lokala sammanslutningar
mellan jordbrukare och andra för lanthushållningen intresserade
personer skulle bibehållas,

att hushållningssällskapens arbetsuppgifter i framtiden i princip^ borde
främst omfatta allmän undervisnings- och upplysningsverksamhet på lanthushållningens
område samt i övrigt produktionsfrämjande åtgärder, däri inbegripet
förmedling av statsunderstöd till dylika åtgärder,

att en rationalisering av den nuvarande understödsverksamheten till jordbruksproduktionens
främjande snarast borde åstadkommas, syftande bland
annat till ett nedbringande av nuvarande antal anslagstitlar och statliga lånefonder
för ändamålet,

att inom ramen av den organisation, som riksdagen framdeles kunde fastställa,
de grupper av utgifter, vilka enligt hushållningssällskapsutredningens
förslag skulle bestridas av statsverket skulle bekostas på nämnda sätt samt

att i skrivelse till Kungl. Maj:t_hemställa, att Kungl. Majit så snart ske
kunde, måtte för riksdagens prövning framlägga^ förslag rörande de av hushållningssällskapsutredningen
behandlade spörsmålen.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten hemställt,

A. att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts framställning.och med
avslag å motionerna I: 30 och II: 37, likalydande, samt II: 84, till Bidrag till
hushållningssällskapen för budgetåret 1943/44 anvisa ett förslagsanslag av
3,476,000 kronor;

B. att de likalydande motionerna I: 64 och II: 85 måtte anses besvarade med
vad utskottet förut under punkten anfört.

I motiveringen hade utskottet, efter att hava berört ett av hushållningssällskapsutredningen
den 8 juli 1942 avgivet betänkande med förslag angående
hushållningssällskapens organisation och verksamhet m. m., beträffande motionerna
I: 64 och II: 85 anfört bland annat följande:

»De frågor av principiell natur, som motionärerna här framfört, äro uppenbarligen
av största vikt med avseende på hushållningssällskapens ställning i
framtiden. Emellertid kan förväntas, att dessa frågor skola bliva tillbörligt
beaktade vid den kommande prövningen av utredningsmännens förslag i samband
med övervägande av proposition i ämnet utan att formliga beslut därutinnan
nu fattas på sätt, motionärerna påyrkat. Då utskottet vidare förutsätter,
att propositionen framlägges för riksdagen så snart ske kan, finner utskottet
för närvarande icke tillräckliga skäl föreligga till någon riksdagens
åtgärd i anledning av ifrågavarande motioner, vilka sålunda torde böra få anses
besvarade med vad utskottet här anfört.»

Nr 11.

Onsdagen den 24 mare 1943.

Anslag till hushållning ssällskapen. (Forte.)

Reservation hade avgivits av herrar Tjällgren och Gablielsson, friherre BechFriis
samt herrar Näslund och Janson i Frändesta, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, reservationen visade. I det av reservanterna
föreslagna yttrandet hade den nyss återgivna delen av utskottets motivering
utbytts mot ett uttalande av följande avfattning:

»De frågor av principiell natur, som motionärerna här framfört, äro uppenbarligen
av största vikt med avseende på hushållningssällskapens ställning i
framtiden, och utskottet delar därför motionärernas uppfattning, att beslut
härutinnan redan nu från riksdagens sida skulle vara till gagn såsom vägledande
för hushållningssällskapen i avvaktan på statsmakternas slutgiltiga ställningstagande
till utredningsmännens reformförslag i övrigt. Frågorna synas
dessutom lia den innebörd i huvudsak, att däri angivna principer lämpligen
böra kunna läggas till grund för hushållningssällskapens blivande organisation
och fortsatta verksamhet. Emellertid synes det utskottet, som ifrågavarande
huvudprinciper kunna förväntas bliva tillbörligt beaktade vid den kommande
prövningen av utredningsmännens förslag i samband med övervägande
av proposition i ämnet utan att formliga beslut härutinnan nu fattas på sätt,
motionärerna påyrkat. Då utskottet vidare förutsätter, att propositionen framlägges
för riksdagen så snart ske kan, finner utskottet för närvarande icke tillräckliga
skäl föreligga till någon riksdagens åtgärd i anledning av ifrågavarande
motioner, vilka sålunda torde böra få anses besvarade med vad utskottet
här anfört.»

Herr Bodin: Herr talman! Kungl. Majit har föreslagit riksdagen att av
förslagsanslaget under denna punkt på 3,476,000 kronor ett belopp på 97,000
kronor användes till avlönande av 29 hemkonsulenter. Lantbruksstyrelsen har
i sitt anslagsäskande för budgetåret 1943/44 föreslagit ett belopp av 100,200
kronor för avlönande av 30 hemkonsulenter, varigenom alla län, även Gotlands
län, skulle få hemkonsulent, i samband varmed styrelsen anfört att med hänsyn
till vikten av att i nuvarande läge alla livsmedel väl tillvaratagas och utnyttjas
syntes en hemkonsulents verksamhet mera betydelsefull än under normala
förhållanden. Lantbruksstyrelsen tillstyrkte därför, att medel anvisades
för avlönande av en hemkonsulent även för Gotlands läns hushållningssällskap.

Detta hushållningssällskap är nu det enda i Sverige, som ej har någon hemkonsulent,
sedan Kalmar läns norra hushållningssällskap förra året fick anslag
beviljat till en hemkonsulent. Gotlands läns hushållningssällskap beslöt
vid sitt senaste årsmöte att anställa en hemkonsulent från den 1 juli 1943, men
på grund av svag ekonomi kan detta ej fullföljas, örn statsbidrag ej beviljas.

I nuvarande försörjningsläge, då det gäller att på bästa sätt tillvarataga och
utnyttja alla livsmedel, är det av stor betydelse att ha tillgång till den goda
rådgivnings- och upplysningverksamhet bland husmödrarna, som en hemkonsulent
kan utöva. Departementschefen har också ansett kravet på statsbidrag
till avlönande av en hemkonsulent på Gotland i och för sig berättigat.

Det av hushållningssällskapsutredningen framlagda förslaget angående hushållningssällskapens
omorganisation och verksamhet bör ej utgöra något hinder,
då ifrågavarande utredning i sitt betänkande räknat med en hemkonsulent
för Gotlands läns hushållningssällskap. Utskottet har emellertid avstyrkt
min motion, vari jag hemställt om att Gotlands läns hushållningssällskap skulle
få en hemkonsulent.

o Med åberopande av vad jag nu anfört ber jag emellertid, herr talman, att
få yrka bifall till motionen.

Onsdagen den 24 mars 1943.

Nr 11.

Anslag till hushållningssällskapen. (Forts.)

Herr Tjällgren: Herr talman! I fråga om utskottets hemställan har jag
intet annat yrkande än om bifall till denna. Som kammarens ledamöter torde
ha observerat ha emellertid på denna punkt fem av utskottets ledamöter reserverat
sig beträffande motiveringen. I fråga örn utskottets hemställan föreligger
ingen meningsskiljaktighet mellan utskottsmajoriteten och reservanterna.

Skillnaden mellan utskottets motivering och reservanternas är, som synes,
heller ickp stor. Man kan snarare säga, att den är oväsentlig. Det är väl huvudsakligen
endast en mening i reservanternas motivering, som majoriteten inom
utskottet icke kunnat vara med örn. Det är den mening, som enligt reservationen
lyder: »Frågorna synas dessutom ha den innebörd i huvudsak, att däri
angivna principer lämpligen böra kunna läggas till grund för hushållningssällskapens
blivande organisation och fortsatta verksamhet.» Inom. utskottet
uttalades farhågor för att, därest denna mening inlemmades i motiveringen,
skulle utskottet och riksdagen alltför mycket binda sig för det av hushallningssällskapsutredningen
framlagda förslaget. Man. pekade därvid på vissa
detaljer i detta, varom råda olika meningar, exempelvis bestämmelsen örn jordbruksavgifter,
sättet för val av lantbruksombud o. s. v. För min del kan jag
omöjligen finna, att den motivering, som av reservanterna framförts, skulle
på något som helst sätt binda riksdagen. Märk väl att reservanterna ha försiktigt
nog använt ordet »i huvudsak».

Då jag är av den uppfattningen, att den motivering, som reservationen innehåller,
även i övrigt är bättre än utskottets motivering, ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den av mig m. fl. avgivna, vid utskottets utlåtande
fogade reservationen.

Sedan skall jag, herr talman, be att få säga ett pär ord i anledning av de
motionsvis framförda yrkandena örn höjning av ifrågavarande statsbidrag till
hushållningssällskapen för att möjliggöra anställandet av hemkonsulent i Gotlands
län och vandringsrättare i Jönköpings län.

I utskottet rådde icke någon som helst tvekan örn att en bidragshöjning för
inrättande av båda dessa befattningar varit både önskvärd och berättigad. I
betraktande av det föreliggande förslaget angående omorganisation av hushållningssällskapen
har dock utskottet för närvarande icke kunnat förorda bifall
till nämnda framställningar. Enligt vad som framgår av den kungl, propositionen,
har detta också varit anledningen till att Kungl. Maj :t inte har
ansett sig böra uppta denna sak i årets statsverksproposition.

Med hänsyn härtill ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Linnér: Herr talman! Jag skall endast yttra mig beträffande reservationen
och den innebörd, som denna har i jämförelse med utskottsmajoritetens
motivering.

Det är på det sättet, att för några år sedan rådde nog rätt stor tvekan, huruvida
hushållningssällskapen skulle kunna fortsätta den verksamhet, som de
dittills bedrivit, eller örn det skulle vara principiellt riktigt att söka andra
verksamhetsformer. Jag tror att denna tvekan numera är försvunnen. Framför
allt genom den mycket grundliga utredning, som har kommit till stånd under
ledning av denna kammares ledamot herr Heiding, har det blivit klarlagt, att det
såsom utskottet också säger även för framtiden kommer att vara av synnerligen
stor betydelse för jordbruket och därtill hörande näringsgrenar, att hushållningssällskapens
verksamhet fortsätter. Därom råder således icke någon tvekan.

Vad frågan nu gäller och vad som man försökt att åstadkomma genom motionerna,
det är att hushållningssällskapen skola få ett stöd för sin verksamhet
under den pågående kristiden, sa att dc inte behöva inskränka denna, till dess

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1943.

Anslag till hushållningssällskapen. (Forts.)
att omorganisationsförslaget hiliner bli genomfört. Förhållandet är nämligen
följande: Hushållningssällskapens kostnader ha oundvikligen ökats och anspråken
på hushållningssällskapens verksamhet på många områden ha lika ofrånkomligt
ökats, men statsbidragen däremot ha i jämförelse med låt mig säga vad
som gällde under tiden före kriget på vissa punkter blivit nedsatta. Hushållningssällskapen
stå då inför detta avgörande: skola hushållningssällskapen för
att rädda sin ekonomi skära ped sin praktiska verksamhet, eller skola de skada
sin ekonomi och hålla uppe sin praktiska verksamhet i hela den omfattning,
som det nuvarande läget kräver? Såvitt jag vet, ha alla Sveriges hushållningssällskap
därvid ställt sig på den ståndpunkten, att det är deras skyldighet att
i nuvarande läge göra allt vad de kunna för att hjälpa det svenska jordbruket.
Jag kan själv omvittna,^ att på ett årsmöte i det hushållningssällskap, där jag
är ordförande, denna fråga principiellt avgjordes, sedan innebörden hade klarlagts
för alla ledamöterna, och det höjdes icke någon enda röst emot denna
ståndpunkt. Men följden har blivit, att jag tror åtminstone 22 av Sveriges hushållningssällskap
för närvarande visa underbalans, vilken har ökats år från
år. Då uppstår för hushållningssällskapen den frågan: ha vi rättighet att på
detta sätt leva på. vårt kapital, örn vi inte ha säkerhet för att statsmakterna i
framtiden principiellt komma att behandla hushållningssällskapens verksamhet
på det sätt, som utredningen har föreslagit? Om ett sådant uttalande från riksdagens
sida skulle kunna åstadkommas, skulle hushållningssällskapen tryggt
kunna anse, att de följa en riktig linje. Men om det icke kan åstadkommas, befinna
sig hushållningssällskapen fortfarande i en synnerligen obehaglig ställning.

Örn man jämför uttrycken i utskottsmajoritetens motivering och i reservanternas
motivering, håller åtminstone jag före, att reservationen alldeles bestämt
har ett företräde i klarhet. Med stöd av ett beslut med det innehåll, som reservationen,
har, kunna hushållningssällskapen anse sig trygga därutinnan, att de
i utredningen angivna principerna komma att läggas till grund för hushållningssällskapens
blivande organisation och fortsatta verksamhet, och det är det
som är så betydelsefullt.

o För att hushållningssällskapen skola få detta stöd, ber jag, herr talman, att
få hemställa om bifall till den motivering, som reservationen av herr Tjällgren
m. fl. innehåller.

Herr Heiding: Herr talman! Jag skall först be att få säga några ord beträffande
den motion, som jag varit med om att underskriva och vari det hemställes
örn anslag till en hemkonsulent på Gotland.

Jag är av den uppfattningen, att man inte borde vänta med att bevilja detta
anslag. Gotland är ju såsom här har framhållits det enda län, som inte har
någon hemkonsulent, och jag skall be att. också få framhålla, att Gotlands
län även är det^ enda län, där det inte finns någon lanthushållsskola. Jag
tycker att det går litet för långt, när man inte vill vara med om att bevilja
anslag, så att detta län kan bli jämställt med andra. Jag tror att det endast
finns en folkhögskola på Gotland, där den kvinnliga ungdomen kan gå igenom
kortare sommarkurser, men det kan inte vara tillräckligt för en så stor befolkning^som
Gotland har. Det förvånar mig verkligen, att utskottet har tagit
så lätt.på saken, att det bara skrivit några rader örn denna fråga. Det hänvisar
till att det på grund av den föreliggande utredningen örn hushållningssällskapens
omorganisation inte kan anses lämpligt att nu gå in för att bevilja
detta anslag. Men detta har man ju alltid förut sagt, då det gällt något
anslag till hushållningssällskapen. Nu är utredningen färdig, fastän den inte

Onsdagen den 24 mars 1943.

Nr 11.

Anslag till hushållningssällskapen. (Forts.)
blivit framlagd för riksdagen i år, och det har även inom utredningen föreslagits,
att Gotlands län skulle få en hemkonsulent. Då det är fullt klart, att
det förr eller senare måste bli en hemkonsulent på Gotland, tycker jag att
man inte skall motsätta sig förslaget att bevilja anslag redan nu.

Det är ju så mycket som behöver tillvaratagas i dessa tider, och hemkonsulenternas
arbete kan man säga har varit mycket uppskattat. De ha g,lort
mycket på alla områden för att stå husmödrarna bi med råd och upplysningar.
De ha anordnat kurser på än det ena och än det andra området.

Jag förstår inte varför det inte skulle vara lämpligt, att riksdagen ginge
med på det lilla anslag, som har begärts, och jag ber därför, herr talman, att
få yrka bifall till den motion, som har blivit väckt av herr Bodin m. fl.

När det sedan gäller den motion, vari det hemställts, att den föreliggande
utredningen örn hushållningssällskapen skulle föranleda förslag till riksdagen
så fort som möjligt, får jag för min del säga, att det vore önskvärt, att ett
förslag bleve framlagt för riksdagen. Men jag önskar i så fall, att ett förslag
framlägges, som omfattar utredningen i sin helhet. Det är ju klart att det
kan vara vissa avsnitt, som kunna behöva skäras bort, det vill jag inte förneka.

Frågan örn tjänstemännens löner tycker jag inte bör skjutas åt sidan, ty det
ligger ju så till, att örn man skall tänka sig att få tjänstemän anställda i hushållningssällskapen
och jordbruket i övrigt, kan man inte vänta med denna
lönereglering, som har varit så länge förebådad. Vi se t. ex. hur det är vid
lantbrukshögskolan, där elevantalet nästan årligen sjunker och nu inte är tillräckligt
stort. Vad är orsaken till detta? Jo, det är att vederbörande inte anse
sig kunna få så väl avlönade platser, att det är någon anledning att gå genom
högskolan. Studietiden är ju rätt lång, och därför bli kostnaderna stora för
agronomerna, som skola gå denna bana. De vilja därför bli jämställda med
andra tjänstemän. Om inte denna sak blir ordnad, leder det ju dithän, att
jordbruket tillföres tjänstemän, som man kan säga inte äro de bästa, som skulle
kunna komma i fråga. Lantbruket bör få sådana tjänstemän, som äro likvärdiga
med övriga tjänstemän, men det går inte, om man inte ordnar lönefrågan.
Jag anser att det är en mycket viktig fråga, som snarast möjligt bör
bli ordnad.

Beträffande hushållningssällskapens ekonomi har det förut framhållits här
av herr Linnér, hur illa det ligger till med den saken. De allra flesta hushållningssällskapen
ha det mycket illa ställt, och deras budgeter kunna inte
balanseras. Med tanke på den kris, som väntas komma efter kriget, förberedes
ju en hel del för att man skall kunna så smärtfritt som möjligt gå- genom
den. Jag anser att det vore fördelaktigt, örn det vore så ordnat, att hushållningssällskapen
ännu bättre än hittills kunde hjälpa till på det område, inom
vilket de lia sin verksamhet. Jag tänker då närmast på alla de grundförbättringsåtgärder
o. dyl., som utföras inom jordbruket. Finns det tillräckligt med
anslag och bli planer upprättade i god tid, kan man kanske därigenom komma
lättare fram, när det gäller att bekämpa arbetslösheten, som troligen kommer
att bli kännbar efter kriget. Det är en hel del att göra i det fallet på ett
flertal områden. Jag får därför hoppas, att herr statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet lägger fram ett förslag så fort som möjligt.

Örn nu riksdagen tar utskottets motivering eller örn reservationen bifalles,
spelar kanske inte så stor roll, ty huvudsaken är att ett förslag, i anledning
av utredningen kommer fram. Jag tror att alla inom utskottet varit eniga därom.
Visserligen kan man säga, att reservationen gör ett tydligare uttalande,
eftersom detta stöder sig på de motioner, som väckts, men när utskottet, som
inte har velat tillstyrka ett bifall till motionerna, stannat för ett uttalande örn

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1943.

Anslag till hushållningssällskapen. (Forte.)
att ett förslag om hushållningssällskapen bör läggas fram så fort som möjligt,
skall jag för min del inte för närvarande framställa något yrkande.

Häri instämde herr Nilsson, Bror.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Då jag anser att det är nödvändigt, att
hushållningssällskapen vinna trygghet och klarhet, eftersom man nu inte precis
vet, när det slutliga förslaget örn deras omorganisation och fortsatta verksamhet
kan komma fram, ansluter jag mig till reservanterna.

Jag begärde ordet närmast för att förorda inrättandet av en hemkonsulentsbefattning
på Gotland. Det är det enda område i landet, som saknar hemkonsulent.
Jag tycker att det påminner en smula om det tal, som föres ute i världen
örn att de mätta nationerna inte bry sig örn att tillfredsställa deni som
ingenting ha. Här finns det hushållningssällskap, som ha inte mindre än tre
hemkonsulenter — jag tror t. o. m. att det finns utskottsledamöter, som i sina
hushållningssällskap ha så många hemkonsulenter. Då tycker man, att de
kunde unna dem, som inte ha någon hemkonsulent, att redan nu under kriget
få en sådan. Det är säkert, att man har glädje av en hemkonsulent i minst lika
stor utsträckning som i framtiden just nu under kriget. Därför tycker jag, att
det är ett felaktigt sätt att resonera, då man vill avvakta att ett förslag på
grundval av hela hushållningssällskapsutredningen framlägges.

I fjol var det som första kammaren korrigerade jordbruksutskottets ståndpunkt,
när det gällde en hemkonsulentsbefattning i Kalmar norra hushållningssällskap.
I det fallet hade utskottet skrivit på precis samma sätt som i dag,
att då utredningen pågick, ville utskottet inte ta ställning i saken. Det finns
ingen som^helst tvekan — jag tror att varken herr statsrådet eller någon annan
vill påstå det — att när hushållningssällskapsutredningens förslag framlagts,
i vilken form det än blir, kommer det att innefatta förslag örn inrättande
av en hemkonsulentsbefattning även i Gotlands läns hushållningssällskap.
Man kan väl knappast bestrida det. Då är det att rida litet för mycket på formerna
med tanke på de krav, som tidsläget ställer, när det gäller att ta vara
på allt i födoväg, som verkligen kan tillvaratagas. Där gör nämligen hemkonsulenten
en verklig insats — det visar erfarenheten runt hela vårt land. Därför
undrar jag, örn man inte kan räkna med att första kammaren även i år
har det verklighetssinnet, att den skulle kunna bifalla förslaget. Jag är så optimistisk,
herr talman, att jag kommer att begära votering på den punkten för
att se, örn det inte kan lyckas lika bra som i fjol.

Herr Tjällgren: Jag begärde ordet med anledning av herr Heidings anförande.

Herr Heiding ansåg att utskottet hade tagit alltför lätt på frågan örn anslag
till en hemkonsulent på Gotland. Jag vågar bestrida att utskottet har gjort det.
Utskottet stöder sig på ett uttalande i den kungl, propositionen. På sid. 108
i nionde huvudtiteln står nämligen följande: »Vidkommande de av lantbruksstyrelsen
förordade höjningarna av bidragen till avlönande av hemkonsulenter
och vandringsrättare för att möjliggöra anställandet av en hemkonsulent i Gotlands
län och två vandringsrättare i Jönköpings län finner jag dessa bidragshöjningar
i och för sig önskvärda och berättigade. I betraktande av att förslag
föreligger angående omorganisation av hushållningssällskapen kan jag dock
icke för närvarande förorda bifall till framställningarna i fråga.» Utskottet
stöder sig alltså på vad föredragande statsrådet har anfört.

Herr Mannerskantz talade örn hur det var i fjol då vi behandlade motsvarande
punkt på nionde huvudtiteln. Då hade jordbruksutskottet avstyrkt en

Onsdagen den 24 mars 1943.

Nr 11.

Anslag till hushållningssällskapen. (Forts.)
motion med förslag i just samma riktning som den nu föreliggande, men riksdagens
bägge kamrar biföllo motionen. Skulle det gå på samma sätt i år, anser
inte jag för min del att det vöre någon olycka. Men jag vågar i alla fall
bestrida att utskottet har gått lättvindigt till väga vid behandlingen av frågan.
Utskottets förslag står i full överensstämmelse med dess ställningstagande
förra året.

Herr Ekströmer: Herr talman! Jag ber endast att få instämma i herr Mannerskantz’
anförande.

Herr Granath: Herr talman! Såsom här redan sagts av föregående talare
är skillnaden i motiveringen mellan utskottsmajoritetens förslag och reservationen
mycket hårfin. Utskottsmajoriteten har i alla fall i motsats till reservanterna
icke velat binda Kungl. Maj :t på något sätt, utan har uttalat en förhoppning,
att frågan fortast möjligt genom en kungl, proposition måtte framläggas
för riksdagen. Utskottet har emellertid inte på samma sätt som reservanterna
velat binda Kungl. Maj :t genom något beslut redan nu.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Gabrielsson: Herr talman! Jag är gammal hushållningssällskapsman

— jag har varit med i förvaltningsutskottet under fem landshövdjngars tid —
och har därför en ganska stor erfarenhet på detta område. Nu ha vi kommit
dithän, såsom herr Linnér framhöll, att samtliga rikets hushållningssällskap
ha att dragas med en rätt stor förlustmarginal. De få fundera över hur de
skola kunna klara sin ekonomi, eftersom de ha måst leva över sina tillgångar.

Numera ha vi ett ganska stort antal tjänstemän. Då jag började i förvaltningsutskottet
för trettiofyra år sedan hade vi endast ett fåtal anställda. Det
var en sekreterare med halvtidstjänst, som samtidigt var bankkamrer, en länsagronom.
en jordbrukskonsulent och en länsmejerist. Det var hela uppsättningen.
Nu ha vi utom sekreteraren tre jordbrukskonsulenter,_tre hemkonsulenter,

— men Västerbottens län är ju också mer än tre gånger så, stort som Gotland

— och det kan därför vara berättigat att vi ha så många. Vidare ha vi en hel
stab av andra tjänstemän, IG vandringsrättare, en Överassistent, 3 länsträdgårdsmästare,
1 slöjdlärare och en lärarinna m. fl. Men vi lia inte råd att betala
dem de kristillägg som andra tjänstemän få. De hota nu med att söka sig
bort ifrån länet, och det vöre ju mycket olyckligt för oss att pa det sättet förlora
duktiga och vana tjänstemän. Därför vore det synnerligen värdefullt, örn
riksdagen nu gjorde det uttalande som reservanterna föreslå. Visserligen är
det, såsom herr Granath sade, ej någon stor skillnad mellan utskottsmajoritetens
och reservanternas förslag, men det är just detta uttalande i reservationen som
skulle vara betydelsefullt. När jag för en tid sedan var hemma på ett sammanträde
med förvaltningsutskottet, var den frågan uppe,^ huruvida vi skulle
våga förskottera av tillgängliga medel till kristillägg åt vara tjänstemän. Da
sade jag att vi borde vänta att ta ställning till det förslaget, till dess riksdagen
hade behandlat denna fråga. T landstinget lia vi tidigare och senast i fjol
försökt få hjälp till detta ändamål, men ha fått nej. Våra tjänstemän få salunda
inte den avlöning de äro värda. Om riksdagen nu går med på reservationen
som avviker mycket obetydligt från utskottets förslag man mäste ju
medge att även majoritetens förslag är ganska tillfredsställande kunna vi
med ganska stort lugn redan i år ge våra tjänstemän ett kristillägg som skulle
jämställa dem med andra tjänstemän framför allt statens.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1943.

Anslag till hushållning ssällskapen. (Forte.)

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats propositioner komme att framställas
särskilt angående vartdera av de båda momenten av utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan.

Sedermera gjorde herr talmannen jämlikt de beträffande mom. A förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall till vad utskottet i nämnda moment
hemställt samt vidare på bifall till utskottets hemställan med den ändring,
som föranleddes av bifall till motionerna 1: 30 och II: 37, och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Bodin begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 1
punkten 77 mom. A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan med den ändring, som föranledes
av bifall till motionerna 1: 30 och II: 37.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter
särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpå, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Bodin begärde rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 46;

Nej — 60.

Därjämte hade 6 ledamöter tillgännagivit, att de avstode från att rösta.

I fråga örn mom. B, yttrade nu vidare herr talmannen, hade yrkats dels att
vad utskottet hemställt skulle bifallas, dels ock att utskottets hemställan skulle
bifallas med godkännande av den motivering, som förordats i den vid punkten
anförda reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Tjällgren begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad jordbruksutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 1
punkten 77 mom. B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan med godkännande av den motivering,
som förordats i den vid punkten anförda reservationen.

Onsdagen den 24 mars 1943-

Nr 11.

Anslag till hushållningssällskapen. (Forts.)

Då herr talmannen fann tvekan kunna råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst omröstnings apparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 56;

Nej — 53.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Punkterna 78 och 79.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 80 och 81.

Lades till handlingarna.

Punkterna 82—96.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 97. Anslag till

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen att till Bidrag till svenska vall- och och mosshdmosskulturföreningen
för budgetåret 1943/44 anvisa ett anslag av 205,500 turföreningen.
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade likalydande motioner, nämligen I: 66 av
herr Linnér m. fl. samt II: 60 av herr Paulsen m. fl., såvitt dessa motioner angingo
svenska vall- och mosskulturföreningen. I motionerna hade i denna del
hemställts, att riksdagen måtte för budgetåret 1943/44 för beredande av ökat
dyrtidstillägg åt respektive föreningars ordinarie befattningshavare, utöver
av Kungl. Majit i årets statsverksproposition föreslaget anslag, bevilja Sveriges
utsädesförening ett belopp av 13,500 kronor samt svenska vall- och mosskulturföreningen
ett belopp av 9,700 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts framställning och med
avslag å de likalydande motionerna 1: 66 och II: 60 i förevarande del, till
Bidrag till svenska vall- och mosskulturföreningen för budgetåret 1943/44 anvisa
ett anslag av 205,500 kronor.

Herr Linnér: Herr talman! I punkt 88 har jordbruksutskottet i anledning
av en motion gjort ett mycket betydelsefullt uttalande. Utskottet har där sagt
att befattningshavarnas vid Sveriges utsädesförening »löneförhållanden för
närvarande icke kunna anses vara tillfredsställande ordnade» och att det måste
anses vara för »statsmakterna angeläget att möjliggöra för föreningen att

---förvärva och behålla tillräckligt kompetenta personer i sin tjänst».

Det framhålles slutligen att det »här är fråga om en lönereglering, som sedan
länge ansetts påkallad och sålunda bör kunna genomföras i nödig omfattning,
oaktat tidsläget eljest icke är lämpligt för vidtagande av dylika åtgärder».

Första kammarens protokoll 1913. Nr 11. 3

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1943.

Anslag till svenska vall- och mosskulturföreningen. (Forts.)

Deri motion som där åberopas av utskottet avsåg icke endast Sveriges utsädesförening,
utan även svenska vall- och mosskulturföreningen. När man
då kommer till utskottets förslag beträffande svenska vall- och mosskulturföreningen
under den nu föredragna punkten, blir man synnerligen överraskad,
då man icke finner något som helst uttalande i motiveringen angående behovet
av en lönereglering även för denna förenings tjänstemän. Man är böjd att antaga
att detta beror på ett förbiseende.

Det är nämligen så, att dessa två föreningar hittills alltid ansetts likställda
med avseende på tjänstemännens löner. Sålunda har ännu i de yttersta av dessa
dagar lantbruksstyrelsen i sitt yttrande framhållit att en lönereglering för
svenska vall- och mosskulturföreningens tjänstemän liksom beträffande Sveriges
utsädesförenings tjänstemän nu bör möjliggöras, och så fortsätter lantbruksstyrelsen
med att säga att de i fråga örn lönebelopp likställda befattningshavarna
även nu böra i stort sett jämställas. Lantbruksstyrelsen tillstyrker
i detta sammanhang även en höjning av dyrtidstillägget.

Följden av den ståndpunkt, som utskottet nu har intagit, blir givetvis att
svenska vall- och mosskulturföreningens tjänstemän komma på en utomordentligt
ogynnsam nivå i jämförelse med Sveriges utsädesförenings tjänstemän.
Man frågar sig, örn detta läge verkligen är hållbart. Jag skall blott anföra ett
par exempel för att klargöra, hur löneläget för närvarande ställer sig för dem
i jämförelse med andra tjänstemän inom jordbruksförvaltningen. En konsulent
hos svenska vall- och mosskulturföreningen, vilken alltså arbetar såsom
rikskonsulent, har en slutavlöning av 8,375 kronor. En hushållningssällskapskonsulent,
som ju arbetar endast inom ett hushållningssällskaps område, har
en slutavlöning i F-ort, som det här gäller, på 10,470 kronor. En ämneslärare
— således icke en föreståndare — vid en lägre lantbruksundervisningsanstalt
har 9,745 kronor och dessutom bostadsförmån, vars hyra är lågt beräknad.
Han har således över 1,000 kronor i kontant lön mer än svenska vall- och mosskulturföreningens
konsulenter.

Utskottet har i annat sammanhang med styrka betonat lönesättningens betydelse
för rekryteringen, och det är alldeles självfallet att löneläget måste
inverka på denna. Dessutom måste detta tillbakasättande av svenska vall- och
mosskulturföreningen även verka på det sättet att dess tjänstemän, av vilka
många utföra sitt arbete sedan tiotal år tillbaka, anse sig vara på ett ganska
ovänligt sätt behandlade i jämförelse med systerföreningens. Frågan är därför
endast: anser man att läget för närvarande är sådant att svenska vall- och
mosskulturföreningen överhuvud taget icke har någon betydelse för det svenska
jordbruket? Jag skulle knappast tro, att någon vågar påstå att det förhåller sig
på det sättet. Vallkulturen är väl för närvarande, när vi ha ont örn fodermedel,
av synnerligen stor vikt för den svenska animala produktionen. Mosskulturen
är val för vissa delar av vårt jordbruk också högst viktig. Det gäller bär
i själva verket den enda odlingsmark som i stora delar av landet återstår att
taga i anspråk. På detta område ha denna förenings tjänstemän sedan ett sjuttiotal
år tillbaka utfört ett verkligt föregångsarbete, som nu helt enkelt deklasseras.

Det återstår en omständighet som möjligen kan ha inverkat på utskottets
ståndpunktstagande, nämligen att förslag framlagts av besparingsberedningen
att föreningens arbete skulle gå upp i den statliga försöksverksamheten. Därvidlag
har emellertid såvitt jag förstår såväl departementschefen som utskottet
intagit den ståndpunkten att icke alls för närvarande avgöra den frågan. Detta
är i och för sig fullkomligt naturligt. Läget är nämligen det att det för närvarande
icke går att utan skada förena dessa två verksamheter. Det beror icke
så mycket på svenska vall- och mosskulturföreningen. För dess tjänstemän

Onsdagen den 24 mars 1943.

Nr 11.

Anslag till svenska vall- och mosskulturföreningen. (Forts.)
skulle det givetvis uteslutande vara fördelaktigt, om de finge övergå i statstjänst.
Men det beror på den omständigheten att, såsom också lantbruksstyrelsen
mycket klart har framhållit, den statliga försöksverksamheten för närvarande
icke är slutorganiserad och att såväl jordbruksförsöksanstalten som
lantbrukshögskolan har så fullt av arbetsuppgifter, att det vore ganska olämpligt
att nu fatta beslut örn en sådan omorganisation. För min del kan jag mycket
väl tänka mig att en sådan anordning framdeles kan visa sig vara nyttig
och praktisk. Men den ekonomiska effekten därav blir nog inte den besparingsberedningen
har tänkt sig, utan det blir snarare dyrare än med den nuvarande
organisationen. Det kan emellertid hända att organisationen därigenom
skulle förbättras, och då får man i framtiden besluta någonting sådant. Säkert
är att det icke är lämpligt att göra det i denna stund.

Den omständigheten kan således icke heller utgöra ett hinder för att nu likställa
svenska vall- och mosskulturföreningens avlöningar med Sveriges utsädesförenings,
vilkas reglering utskottet här rekommenderat.

Jag har, herr talman, ansett det vara nödvändigt att vid behandlingen av
ärendet föra fram dessa synpunkter. Då det, såsom jag tror, på grund av ett
missförstånd icke har avgivits någon reservation på denna punkt i utskottets
utlåtande, kan jag icke framställa något yrkande.

I herr Linnérs yttrande instämde herrar Svedberg, Näslund, Sten, Bror
Nilsson, Alfred Andersson, Ljungdahl, Ekströmer och Axel Ivar Anderson.

Herr Bondeson: Herr talman! Jag har inte så mycket att tillägga till vad
herr Linnér här yttrat. Jag vill fastmer på det varmaste instämma i hans anförande.

Jag kan dock inte underlåta att meddela kammaren att när frågan skulle
avgöras på avdelningen, påpekade jag såsom suppleant i utskottet att motion
nr 66 gällde såväl Sveriges utsädesförenings som svenska vall- och mosskulturföreningens
tjänstemän. Jag blev mycket överraskad när jag sedan såg att
utskottet förordat lönereglering endast för den ena gruppen. Jag är naturligtvis
tacksam för att utskottet uttalat sig för att Sveriges utsädesförenings tjänstemän
skola få sina löner reglerade. I likhet med herr Linnér hoppas jag emellertid
att även svenska vall- och mosskulturföreningens tjänstemän ett kommande
år få sig tillerkända samma löneförmåner som utskottet förordat för
dep andra gruppen.

Herr Tjällgren: Herr talman! Herr Linnér uttalade den förmodan att utskottets
ståndpunktstagande i detta ärende berodde på något förbiseende eller
missförstånd. Jag kan upplysa örn att så ingalunda är fallet. Jag fäster också
uppmärksamheten på att utskottets utlåtande är enhälligt på denna punkt, och
det torde väl därför näppeligen kunna antagas att något missförstånd skulle
föreligga.

Utskottets ställningstagande grundar sig huvudsakligen på den promemoria
som avgivits av besparingsberedningen. Det var nämligen så —• vilket också
omtalas i utskottets utlåtande — att besparingsberedningen i november 1941
avgav en promemoria med yttrande och förslag angående svenska vall- och
mosskulturföreningen. Bland annat anfördes i denna promemoria följande:
»Föreningens uppgifter avseende upplysning och konsultation kunna enligt
beredningens uppfattning med fördel fullgöras genom hushållningssällskapen
och deras olika befattningshavare. Då jordbrukarna i skilda yrkesfrågor ha
möjlighet att inhämta råd och upplysning genom hushållningssällskapen, finner
beredningen det ur rationaliseringssynpunkt riktigt att till sällskapen kon -

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1943.

Andag till svenska vall- och mosskulturföreningen. (Forts.)
centrera största möjliga del av sådan statsunderstödd verksamhet. För vissa
specialuppgifter synes det emellertid måhända erforderligt med en eller annan
särskilt utbildad konsulent, som erhåller ett mera vidsträckt verksamhetsområde.
» Med anledning av detta uttalande av besparingsberedningen har vederbörande
statsråd inte ansett sig nu kunna förorda en lönereglering för ifrågavarande
befattningshavare, utan departementschefen vill låta därmed anstå,
tills man utrett frågan, huruvida svenska vall- och mosskulturföreningen även
i framtiden skall komma att utöva sin verksamhet.

För övrigt vill jag framhålla, att därest nu en utredning beträffande löneoch
anställningsförhållandena för andra befattningshavare på jordbrukets område
skall verkställas, kommer den väl att omfatta även dessa tjänstemäns anställningsvillkor,
i den händelse föreningen skall fortbestå.

Dessa skäl ha för utskottet varit avgörande, och utskottets förslag har alltså
ingalunda tillkommit genom något förbiseende eller missförstånd. Jag vill än
en gång betona att såväl utskottets hemställan som dess motivering på denna
punkt äro enhälliga.

Herr Heiding: Herr talman! Utskottets ärade ordförande har läst upp ett
stycke av besparingsberedningens yttrande i frågan. Det är väl emellertid
ganska egendomligt att stödja sig på uttalanden av besparingsberedningen när
det gäller en lönefråga som den föreliggande. Det kan ju dröja både ett, två
och flera år, innan någonting blir åtgjort i saken. Man kan inte vara säker på
att det överhuvud taget blir någon omläggning av verksamheten, utan föreningen
kan mycket väl komma att fortsätta sitt arbete. För min del anser jag
att den verksamhet, som har bedrivits av föreningen, varit mycket värdefull.
Det kan ju tänkas, såsom besparingsberedningen ifrågasatt, att man skulle
kunna överflytta en del av dess arbete på hushållningssällskapen, men innan
den frågan blir klarlagd — och det kan dröja länge till dess — böra ifrågavarande
tjänstemän få sin lönefråga ordnad. De skola väl inte behöva vänta
längre därpå än andra tjänstemän. När utskottet nu har gjort ett uttalande
till förmån för lönereglering för tjänstemännen vid Sveriges utsädesförening,
förstår jag inte, varför utskottet skulle uraktlåta att även uttala sig för en
lönereglering i detta fall. _ .... „

Utskottets ordförande påstår emellertid att det inte föreligger något missförstånd,
utan att utskottet verkligen menar att ingenting behöver göras, eftersom
det skall bli en utredning och man bör vänta och se, örn föreningen skall
fortleva eller ej. Men detta kunna väl som sagt tjänstemännen inte vara nöjda
med. Jag hoppas därför att herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
ville till ett annat år tänka på tjänstemännen hos denna förening.

Jag har, herr talman, intet yrkande. Jag vill endast framhålla, att det enligt
min åsikt är en orättvisa som här blivit begången gentemot ifrågavarande
tjänstemän.

Herr Näslund: Herr talman! Mitt instämmande i herr Linnérs anförande
gav uttryck åt min uppfattning att det är berättigat att svenska vall- och mosskul
turföreningens tjänstemän jämställas med Sveriges utsädesförenings tjänstemän.
När jordbruksutskottets ärade ordförande nu stryker under att besparingsberedningens
promemoria har påverkat utskottets ställningstagande, vill
jag säga att ärendet inte diskuterats i utskottet, utan endast på avdelningen.
Och när man nu ifrågasätter, huruvida svenska vall- och mosskulturföreningen
i framtiden överhuvud taget är behövlig, vill jag däremot inlägga en mycket
allvarlig och bestämd gensaga. Jag kan försäkra, att åtminstone vad Norrland
beträffar har vall- och mosskulturföreningen utfört en utomordentligt

Onsdagen den 24 mars 1943.

Nr 11.

Anslag till svenska vall- och mosskulturföreningen. (Forts.)
gagnande gärning, och detta i det allra intimaste och bästa samarbete med hushållningssällskapen.
Vall- och mosskulturföreningen, har således helt enkelt
åstadkommit en arbetslättnad för hushållningssällskapen. x .. ,

Det har nu, liksom då punkt 77 diskuterades, påpekats, hur överansträngda
hushållningssällskapens tjänstemän äro och hur överansträngd hushållningssällskapens
ekonomi är. Det är klart, att det da oroar norrlänningen i allra
högsta grad, när man nu ifrågasätter, att vall- och mosskul tur t öreningens
verksamhet skall upphöra utan att man ger hushållningssällskapen den ekono
miska ställning och i samband därmed den utökning av personalen, som är
nödvändig för att hushållningssällskapen skola kunna övertaga den verksamhet,
som vall- och mosskulturföreningen bedrivit. ...

Jag har känt behov av att ge uttryck åt denna uppfattning, och jag ser mig
nödsakad erkänna, att jag för ögonblicket är ledsen över att jag inte reserverat
mig mot utskottets beslut.

Herr Linnér: Herr talman! Jordbruksutskottets ordförande ville motivera
utskottets ståndpunktstagande med besparingsberedningens förslag. Jag försökte
i mitt första anförande göra klart, att besparingsberedningens promemoria
icke utgjorde en sådan motivering. Jag skall endast säga ytterligare
några ord örn grunden för denna ståndpunkt. . .

Jag vill först erinra om att, sedan besparingsberedningen avgivit sin promemoria,
yttranden ha inkommit, vilka så gott som enhälligt avstyrkt besparingsberedningens
förslag. I anledning därav har departementschefen, såvitt jag
kan förstå nästan självfallet, uttalat att han finner det i varje fall uteslutet
att i nuvarande läge förorda en omedelbar omorganisation. Det är i^ själva
verket den enda ståndpunkt, som för närvarande kan intagas i förhållande
till besparingsberedningens förslag. Jag tilläde i mitt förra anförande, att
man sedan kan ha delade meningar om vilket som är det riktiga. Den fragan
får lämnas öppen. Men såsom herr Heiding nyss nämnde, kommer avgörandet
därvidlag säkerligen att dröja åtskilliga år och mäste dröja åtskilliga, ar. Da
står man inför den springande punkten, och man frågar sig: Skall da dessa
tjänstemäns verksamhet hos vall- och mosskulturföreningen nedläggas, eller
skall den bedrivas med avlöningar, som väsentligt understiga jämförliga befattningshavares
avlöningar? Jag har ansett det nödvändigt att ställa denna
fråga till jordbruksutskottets majoritet.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt.

Punkterna 98—101.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 102.

Lades till handlingarna.

Punkten 103.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 104 och 105.

Lades till handlingarna.

Punkten 106.

Utskottets hemställan bifölls.

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1943.

Punkterna 107—109.

Lades till handlingarna.

Punkterna 110—126.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 127 och 128.

Lades till handlingarna.

Punkterna 129—148.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Anslag till
förstärkning
av ofullständiga
jordbruk.

Punkten 149.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen att

1) medgiva, att Kungl. Majit finge för år 1944 bevilja statsanslag intill

2,500,000 kronor för utlämnande av statsbidrag till förstärkning av ofullständiga
jordbruk m. m.;

2) till Grundförbättringar: Bidrag till förstärkning av ofullständiga jordbruk
m. m. för budgetåret 1943/44 anvisa ett förslagsanslag av 2,000,000
kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade likalydande motioner, nämligen 1:93
av herr Andersson, Alfred, och herr Hansson, Sven, samt II: 144 av herrar
Sandberg och Svensson i Ljungskile, vari hemställts att riksdagen måtte besluta,

1) att Kungl. Majit skulle äga för år 1944 bevilja statsanslag intill

3.000. 000 kronor för utlämnande av statsbidrag till förstärkning av ofullständiga
jordbruk m. m.;

2) att till Grundförbättringar: Bidrag till förstärkning av ofullständiga
jordbruk m. m. för budgetåret 1943/44 anvisa ett förslagsanslag av kronor

2.500.000.

Utskottet hade i den nu förevarande punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen mätte, med bifall till Kungl. Maj:ts framställning och avslag å
de likalydande motionerna 1:93 och II: 144,

1) medgiva, att Kungl. Majit finge för år 1944 bevilja statsanslag intill

2,500,000 kronor för utlämnande av statsbidrag till förstärkning av ofullständiga
jordbruk m. m.;

2) till Grundförbättringar: Bidrag till förstärkning av ofullständiga jordbruk
m. m. för budgetåret 1943/44 anvisa ett förslagsanslag av 2,000,000
kronor.

Enligt en vid punkten avgiven reservation hade herrar Alfred Andersson och
Svensson i Ljungskile ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall till de likalydande
motionerna 1:93 och 11:144.

Herr Andersson, Alfred: Herr talman! Till den föreliggande punkten har
fogats en reservation, i vilken yrkas bifall till i detta ämne i början av årets
riksdag väckta motioner örn högre anslag till förstärkning av ofullständiga
jordbruk.

Vi motionärer förmena, att ett högre anslag till denna verksamhet är väl
motiverat, för att inte säga väl placerade pengar. Knappast någon stödåtgärd

Onsdagen den 24 mars 1943.

Nr 11.

Anslag till förstärkning av ofullständiga jordbruk. (Jörts.)
har givit bättre resultat än just denna. Särskilt torde ett sådant anslag vara
motiverat i dessa tider, då man är angelägen om att göra allt vad som göras
kan för att åstadkomma det mesta möjliga dels ur det allmänna folkhushallets
synpunkt, dels och kanske i ännu högre grad för att förstärka de ofullständiga

jordbruken. ,,

Denna fråga torde i huvudsak vara ett norrländskt problem, och savin jag
kanner till, har man också i Norrland fullt utnyttjat anslagen. Jag förstår
till fullo, att såväl Kungl. Maj :t som utskottsmajoriteten ser på det hårt ansträngda
budgetära läget och för den skull inte gärna vill bevilja högre bidrag
för detta ändamål, men enligt min mening skulle det vara välbetänkt att
placera pengar i företag som dessa, där de förbädtringar, som vidtaga^, ge
omedelbara resultat. Av denna anledning anse vi reservanter, att utskottet
bort kunna tillstyrka motionerna. Jag är emellertid glad över att utskottet
på slutet av sin motivering säger: »Emellertid utgår utskottet ifrån att det
framdeles skall bliva möjligt att åt förevarande^verksamhet giva stöd i den
större omfattning, förhållandena uppenbarligen påkalla».

Jag förstår mycket väl, att det är lönlöst att tänka sig förmå kammaren
att bifalla reservationen, och av den anledningen kan det även vara meningslöst
att hålla något långt anförande. Jag tillåter mig i alla fall, herr talman,
att med dessa få ord yrka bifall till reservationen.

Häri instämde herr Svedberg.

Herr Tjällgren: Herr talman! För innevarande budgetår är såsom bidrag
till förstärkning av ofullständiga jordbruk i form av förslagsanslag uppfört
ett belopp av 2,000,000 kronor. Härjämte har Kungl. Maj :t medgivits att
för år 1943 bevilja utlämnande av statsbidrag för samma ändamål med

2,500,000 kronor. .

I årets statsverksproposition bär Kungl. Maj :t under nionde huvudtiteln
anhållit, att riksdagen måtte 1) medgiva, att Kungl. Maj :t må för år 1944
bevilja statsanslag intill 2,500,000 kronor för utlämnande av statsbidrag till
förstärkning av ofullständiga jordbruk m. m.; 2) till Grundförbättringar: Bidrag
till förstärkning av ofullständiga jordbruk m. m. för budgetåret 1943/44
anvisa ett förslagsanslag av 2,000,000 kronor. __

Motionsvis har yrkats höjning av dessa belopp med 500,000 kronor. Beträffande
ifrågavarande bidragsverksamhet är det väl endast en mening som allmänt
gör sig gällande, nämligen att de bidrag, som för ändamålet utgått under
en följd av år, varit av den allra största betydelse. Det är tyvärr så, att vi
här i landet ha alltför många s. k. ofullständiga jordbruk. Vad som menas
med ofullständiga jordbruk torde icke vara nödigt att för kammarens ledamöter
närmare utveckla. Man torde emellertid kunna likställa begreppet ofullständiga
jordbruk med benämningen icke bärkraftiga jordbruk. Av den kungl,
propositionen framgår, att efterfrågan på nämnda bidrag varit synnerligen
stor, vilket även framgår av en tabell i den kungl, propositionen. I stort sett
har begärts ungefär dubbla beloppet mot det tillgängliga. En väsentlig utökning
av verksamheten vore därför enligt utskottets mening önskvärd. Emellertid
har här samma skäl däremot förelegat, som jag nämnde vid behandlingen
nyss av punkt 42 i föreliggande utskottsutlåtande, nämligen det statsfinansiella
läget. Med hänsyn till detta har utskottet icke ansett sig kunna tillstyrka
en höjning av anslaget med det belopp, som av motionärerna yrkats.
Emellertid förutsätter utskottet — och jag vågar bestämt säga, att det är en
ganska allmän och enhällig mening inom utskottet — att så snart de ekonomiska
förhållandena det medgiva, anslaget kommer att väsentligt höjas.

Nr 11.

Onsdagen den 24 mare 1943.

Anslag till förstärkning av ofullständiga jordbruk. (Forts.)

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter i enlighet med de därunder
förekomna yrkandena gjordes propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den nu ifrågavarande punkten hemställt samt vidare på bifall till utskottets
hemställan med den ändring, som föranleddes av bifall till motionerna 1:93
och II: 144; och förklarades den förra propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkterna 150—163.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 164 och 165.

Lades till handlingarna.

Punkterna 166—168.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 169.

Lades till handlingarna.

Punkten 170.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 171.

Lades till handlingarna.

Punkten 172.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 173 och 174.

Lades till handlingarna.

Punkterna 175—186.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 187 och 188.

Lades till handlingarna.

Punkterna 189 och 190.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 191.

Lades till handlingarna.

Punkterna 192 och 193.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 24 mars 1943.

Nr 11.

Punkterna 194 och 195.

Lades till handlingarna.

Punkterna 196—214.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 215—218.

Lades till handlingarna.

Punkterna 219—228.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 229.

Lades till handlingarna.

Punkterna 230 och 231.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 232.

Lades till handlingarna.

Punkterna 233—239.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 240.

Lades till handlingarna.

Punkten 241.

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 5, i anledning av väckt
motion om underlättande i visst hänseende för svenskfödda personer, som förlorat
sitt svenska medborgarskap, att återvinna detsamma.

I en inom andra kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hänvisad motion,
nr 40, av fröken Andersson m. fl., hade hemställts, att riksdagen ville för
sin del besluta sådana ändringar i § 5 lagen den 23 maj 1924 örn förvärvande
och förlust av svenskt medborgarskap, att f. d. svenska medborgare efter dispens
av Kungl. Maj:t kunde återförvärva svenskt medborgarskap, även örn de
icke kunde uppfylla däri uppställda villkor angående försörjningsförmåga.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar Karl August Johanson. John Björck,
Mosesson, Nilsson i Göteborg, Hällgren, Nolin och Sefve, vilka ansett, att
utskottets utlåtande bort hava den lydelse, reservationen visade, och avslutas
med en hemställan, att riksdagen i anledning av motionen II: 40 i skrivelse
till Kungl. Majit ville anhålla örn framläggande snarast möjligt och senast
vid 1944 års riksdag av förslag till sådana ändringar i lagen den 23 maj 1924

Örn ändrade
bestämmelser
ang. återvinnande
av
svenskt medborgarskap.

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1943.

Örn ändrade bestämmelser ang. återvinnande av svenskt medborgarskap.

(Forts.)

om förvärvande och förlust av svenskt medborgarskap, att före detta svenska
medborgare kunde återförvärva svenskt medborgarskap, även örn de icke uppfyllde
däri uppställda villkor angående försörjningsförmåga.

Herr Johanson, Karl August: Herr talman! Som framgår av konstitutionsutskottets
utlåtande har den nu föreliggande frågan varit föremål för riksdagens
behandling såväl år 1941 som år 1942. Båda gångerna har konstitutionsutskottet
efter att ha erkänt det beaktansvärda i syftemålet med motionen
avstyrkt densamma. Även i år har utskottsmajoriteten följt det gamla spåret
och hemställt, att motionen icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.
I år är emellertid motiveringen härför litet annorlunda. Utskottet anför: »Enligt
vad utskottet inhämtat har under år 1942 intet fall förekommit, där Kungl.
Majit avslagit en före detta svensk medborgares ansökning om återfående av
svenskt medborgarskap, därför att denne ej fyllt medborgarskapslagens krav
beträffande försörjningsförmågan. Något trängande behov av en omedelbar lagändring
i motionens syfte kan sålunda icke anses föreligga.»

Även örn det under år 1942 inte förekommit något fall, där Kungl. Majit avslagit
en ansökan örn återfående av svenskt medborgarskap, kan det mycket
väl hända, att så blir förhållandet såväl i år som de kommande åren. Förhållandena
ute i världen äro ju sådana, att allt kan befaras, och vi reservanter anse,
att det, som skall göras, bör göras snart. Visserligen uttalar utskottet en
förväntan örn att en proposition i ämnet senast skall föreläggas 1944 års riksdag,
men detta är ju endast en förhoppning. Ungefär samma förväntan uttalades
också förra året, då utskottets ordförande anförde, att man torde kunna förvänta
en proposition möjligen redan under år 1942. Det framlades ingen proposition
vare sig 1942 eller 1943, varför vi reservanter ha ansett, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t skulle anhålla om en proposition i ärendet. Det kan
väl ändå inte vara rätt, att svenskfödda kvinnor inte skola kunna få igen sitt
medborgarskap, örn de inte uppfylla de nu gällande bestämmelserna härför. Utländska
kvinnor ha ganska lätt att genom s. k. skenäktenskap förvärva svenskt
medborgarskap och de därmed förenade förmånerna. Dessa förmåner ha vi angivit
i vår reservation, och de äro av den art, att de motivera att även svenska
kvinnor, som genom giftermål med utländsk medborgare erhållit dennes medborgarskap,
skola kunna återfå det svenska medborgarskapet. Jag skall inte
redogöra för dessa förmåner, då de äro upptagna i vår reservation.

Jag ber med dessa ord, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Källman: Herr talman! Jag kan knappast tänka mig ett ärende, där
så litet behov föreligger för riksdagen att vända sig till Kungl. Majit med en
skrivelse.

Både utskottet och reservanterna ha ungefär samma uppfattning. Skillnaden
består endast däri, att utskottet anser det fullkomligt överflödigt att skriva till
Kungl. Majit i ärendet, då denna fråga ligger så väl till, att man alldeles säkert
har att vänta förslag till nästa års riksdag, och i avvaktan på ett en lagändring
skall komma till stånd har Kungl. Majit vid tillämpningen av den nuvarande
medborgarskapslagen i intet fall under det senaste året avslagit en ansökan
av den art, varom här är fråga.

Utan att närmare ingå på denna fråga, då jag finner det alldeles överflödigt,
hemställer jag örn bifall till utskottets förslag.

Herr Björck: Herr talman! Det är riktigt vad herr Källman säger, att
skillnaden mellan utskottsmajoritetens och reservanternas ståndpunkt är myc -

Onsdagen den 24 mars 1943.

Nr 11.

Örn ändrade bestämmelser ang. återvinnande av svenskt medborgarskap.

(Forts.)

ket liten. Vi reservanter ha ungefär samma yrkande i frågan som utskottet.
Utskottet förväntar, att proposition i ämnet senast skall kunna föreläggas 1944
års lagtima riksdag. Vi hemställa i vår reservation, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t ville anhålla örn framläggande snarast möjligt och senast vid
1944 års riksdag av förslag i ämnet.

Nu veta vi emellertid, att Kungl. Majit väl knappast läser motiveringen till
ett yrkande om avslag på en motion. Därför torde detta önskemål från majoritetens
sida aldrig komma under vederbörande departementschefs ögon. Däremot
torde en skrivelse, i vilken begäres att frågan örn möjligt skall föreläggas
nästa års riksdag, ha en något annan verkan. Vi ha haft detta ärende före i tre
år, och vi vänta alltjämt på att en proposition örn en lagändring på denna punkt
skall komma inför riksdagen.

I nuvarande tidsläge hör staten inte underlåta att göra vad som är möjligt
för att underlätta för före detta svenska medborgare att återfå sitt svenska
medborgarskap. Inte minst förhållandena i våra grannländer göra det nödvändigt
att denna fråga löses.

När det nu är så liten skillnad mellan utskottsmajoritetens och reservanternas
yrkanden, anser jag att vi borde gå en smula mera positivt fram och ena oss
örn en skrivelse till Kungl. Majit i denna fråga. Jag ber därför, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herr Åqvist.

Herr Källman: Herr talman! Jag vill endast för herr Björcks del tillägga,
att denna fråga ju är föremål för den snabbast tänkbara behandling. Vid fjolårets
riksdag hade ännu inte remissyttrandena över socialstyrelsens förslag inkommit.
Nu ha emellertid dessa inkommit, och socialstyrelsens förslag är under
överarbetning i departementet. Varför skall man då skriva till Kungl. Majit?

Sedan överläggnnigen härmed ansetts slutad, gjordes enligt de yrkanden,
som därunder framkommit, propositioner, först på bifall till vad utskottet i
det nu föredragna utlåtandet hemställt samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Herr statsrådet Möller avlämnade Kungl. Majits propositioner:
nr 183, med förslag till lag örn förskottering av underhållsbidrag till barn
(bidragsförskottslag); och

nr 184, angående ersättning till barnavårdsnämnderna för bidragsförskott.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1943/44 under riksstatens
elfte huvudtitel, avseende anslagen inom folkhushållningsdepartementets
verksamhetsområde.

Inledningen.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 1—9.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 11.

Onsdagen den 24 mare 1943.

Punkten 10.

Lades till handlingarna.

Punkterna 11—15.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 16 och 17.

Lades till handlingarna.

Punkterna 18—21.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 22 och 23.

Lades till handlingarna.

Punkterna 24—28.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 29.

Lades till handlingarna.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående gäldandet av vissa
haverikostnader;

nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å tilläggsstat
till riksstaten för budgetåret 1942/43 till anskaffning av vissa radiostationer
;

nr 44, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående befrielse för Å. B.
Jönsson m. fl. från ersättningsskyldighet;

nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till vissa
byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus m. m.;

nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag till
folkköks verksamhet; samt

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Äng. lin för Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts
ombyggnad av proposition angående lån för ombyggnad av lastautomobiler för bruk med perlastautmno-
SOnbilsringar m. m. jämte en i ämnet väckt motion.

I en till riksdagen avlåten proposition, nr 75, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över folkhushållningsärenden
för den 5 februari 1943. föreslagit riksdagen medgiva dels att ur lånefonden
för gasgeneratorer för motordrift finge i enlighet med vad chefen för folkhushållningsdepartementet
anfört utlämnas lån för ombyggnad av lastautomobiler
för bruk med personbilsringar samt för anskaffande av släpvagnar med sådana
ringar, dels ock att efterskänkande av sådana lån finge äga rum i enlighet med
av departementschefen angivna riktlinjer.

Onsdagen den 24 mars 1943.

Nr 11.

Ang. lån för ombyggnad av lastautomobiler m. m. (Forts.)

I anledning av Kungl. Maurts ifrågavarande förslag hade i en inom andra
kammaren av herr K. E. Hansson i Skediga väckt motion (II: 302) hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att bidrag av statsmedel för ombyggnad av lastbiler
till p-boggityp skulle beviljas med 60 % av ombyggnadskostnaderna samt
att sålunda omställd lastbil skulle befrias från bilskatt under den tid, som densamma
i ombyggt skick användes i trafik.

Nämnda motion hade hänvisats till bevillningsutskottet, i vad angick förslaget
örn viss befrielse från automobilskatt, och i övrigt till statsutskottet.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionen II: 302, såvitt nu vore i fråga, medgiva,

a) att ur lånefonden för inköp av gasgeneratorer för motordrift finge i enlighet
med vad departementschefen i statsrådsprotokollet över folkhushållningsärenden
för den 5 februari 1943 anfört utlämnas lån för ombyggnad av lastautomobiler
för bruk med personbilsringar samt för anskaffande av släpvagnar
med sådana ringar;

b) att efterskänkande av sådana lån finge äga rum i enlighet med av utskottet
förut i utlåtandet angivna riktlinjer.

Reservation hade anförts av, utom annan, herrar Gränebo, Åqvist, Hansson
i Rubbestad, Staxäng och Barnekow, vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, som i reservationen angivits, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och motionen
II: 302, såvitt nu vore i fråga, medgiva

a) att ur---sådana ringar;

b) att efterskänkande —--angivna riktlinjer.

I det av reservanterna föreslagna yttrandet hade bland annat anförts, att en
ökning av det av departementschefen angivna högsta beloppet för avskrivning
eller 750 kronor till högst 60 procent av omställningskostnaden syntes befogad.

Herr Ågvist: Herr talman! Lastbilägarna äro en grupp av samhällets medborgare,
som är särskilt utsatt under detta krig. De få vidkännas betydande
inskränkningar i sin näring och ökade kostnader.

Alla få vi ju vara beredda att göra uppoffringar under nuvarande förhållanden,
och vi göra det gärna, örn vi gagna landet, men kostnaderna böra fördelas
så rättvist som möjligt. Detta senare kan man knappast säga är fallet i
fråga örn kostnaderna för ombyggnad av lastbilar till s. k. p-boggi. Sådan ombyggnad
måste som bekant ske till följd av bristen på gummiringar. Det torde
dock inte vara nödvändigt att verkställa ombyggnad, förrän de gamla ringarna
äro utslitna.

Nu har Kungl. Maj:t föreslagit att lån av statsmedel får ske intill 80 procent
av ombyggnadskostnaderna och att fordonsägaren under vissa förutsättningar
kan friskrivas från betalningsskyldighet med högst 750 kronor. För
lånet skulle ställas borgen, men det är väl tämligen säkert att svårigheter att
anskaffa borgen komma att uppstå för många. Kungl. Majit har stannat vid
att förorda efterskänkande, där så prövas skäligt, till viss del av lån, som beviljats
för ombyggnad av lastbil till boggi för ägare av fordon, som utnyttjas
i yrkesmässig trafik, samt för ägare av annan lastbil, därest synnerliga skäl
därtill föreligga. Ytterligare föreskrifter skulle meddelas av Kungl. Majit.

Frågan är inte obetydlig. Trafikkommissionen talar om att 6,000 tvåaxlade
lastbilar skulle kunna byggas om, och kostnaderna beräknades till cirka 3,000
kronor per vagn.

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1943.

Äng. lån för ombyggnad av lastautomobiler m. m. (Forts.)

I den till utskottets utlåtande fogade reservationen, i vilken jag deltagit, uttala
vi att det angivna beloppet för avskrivning å lån, 750 kronor, är väl lågt
samt föreslå att en ökning av detta avskrivningsbelopp till högst 60 procent
av omställningskostnaderna bör kunna få ske. Goda skäl tala härför. Bilägarnas
svårigheter skulle i viss mån minskas; skulder och räntor delvis nedbringas.
_I sin tur skulle detta möjligen inverka även på körtaxorna. Det finnes
enligt min mening också goda skäl för att icke göra någon åtskillnad mellan
ägare till lastbilar och sådana fordonsägare, som bedriva yrkesmässig biltrafik.

_ På grund av vad jag sålunda har anfört ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till den vid statsutskottets utlåtande fogade reservationen.

I herr Åqvists yttrande instämde herr Löfvander och herr Björck.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Skillnaden mellan utskottets och reservanternas
förslag är nog inte så stor, som reservanterna enligt sin talesman
här tyckas tro. Avdelningen har med synnerligen stor omsorg behandlat denna
fråga och inhämtat upplysningar på olika håll, även från folkhushållningsdepartementet.
Enligt upplysningarna därifrån komma kostnaderna för dessa
boggianordningar och vad därmed sammanhänger att ligga betydligt under
3,000 kronor per vagn, vilket också framgår av utskottsutlåtandet. Örn nu
denna kostnad kommer att stanna vid 2,000 kronor eller däromkring, blir det
ju en högst avsevärd skillnad för vederbörande bilägare.

Vidare ansåg man på avdelningen alldeles enhälligt, liksom sedan den stora
majoriteten av statsutskottet, att det knappast kunde vara tillrådligt att gå
utöver Kungl. Majlis förslag, som ju i och för sig inte kan sägas vara snålt
tilltaget. Varje bilägare skulle ju kunna räkna med att få 750 kronor efterskänkta
av den lånesumma, som ställts till hans förfogande, naturligtvis så
vitt ekonomiska skäl att göra denna anordning föreligga. Därtill har utskottet
vidgat Kungl. Maj:ts befogenhet att efterskänka oguldna lån på det sättet
att den efterskänkta summan skall kunna ytterligare ökas även i de fall,
då bilén eller släpvagnen hålles i trafik men sådana ömmande omständigheter
föreligga, att ett efterskänkande ur olika synpunkter kan befinnas skäligt.

Det är i själva verket åtskilliga miljoner kronor som staten på detta sätt
kommer att satsa på den nödvändiga omändringen av de bilfordon, som skola
tagas i användning. Naturligtvis har hela utskottet varit ense med reservanterna,
när det gäller det behjärtansvärda i detta understöd, men just på grund
av att ingen meningsskiljaktighet har förelegat i det fallet, är det ganska säkert
att statsutskottet inte ansett sig åstadkomma någon skadegörelse vid
sitt tillstyrkande av Kungl. Maj:ts förslag.

Som gammal statsutskottsmedlem har jag en stark känsla av att det inte
är tillrådligt, när Kungl. Majit har prövat ett ärende av så stor ekonomisk
bärvidd sorn. detta, att utan synnerligen starka skäl göra ändringar i utskottet.
Jag säger visst inte att skäl saknas för reservanternas yrkande, men jag anser
inte att dessa skäl äro så starka, att riksdagen på grund av denna reservation
bör frångå. Kungl. Maj :ts proposition och utskottets här föreliggande förslag,
till vilket jag ber att få yrka bifall.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr andre vice
talmannen, som för en stund övertagit ledningen av kammarens förhandlingar,
jämlikt föreliggande yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det under behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på godkännande
av den av herr Gränebo m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen; och

Onsdagen den 24 mars 1943.

Nr 11.

Ang. lån för ombyggnad av lastautomobiler m. m. (Forts.)
förklarade kerr andre vice talmannen, sedan kan upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr A Qvist begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 48, röstar

Ja ;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr Gränebo m. fl. vid ulåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr andre vice talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade
för ja-propositionen.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 10, i anledning av väckt Om lindring i
motion örn lindring i skattskyldigheten för stiftelser och föreningar, som hava skattskyldig .

•n .. j o, r .. • t., i i , heten för vissa

till ändamål att trampa litterär verksamliet. stiftelser m.m.

I en inom första kammaren av herr Holmbäck m. fl. väckt, till bevillningsutskottet
hänvisad motion, nr 166, hade hemställts, att stadgandena i 53 §
1 mom. e) kommunalskattelagen samt 7 § f) förordningen örn statlig inkomstoch
förmögenhetsskatt måtte var för sig erhålla följande ändrade lydelse:

kyrkor — — — eller främja vetenskaplig forskning eller litterär verksamhet,
ävensom---rörelse.

Utskottet hade i det nu föredragna betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att motionen I: 166 av herr Holmbäck m. fl. örn lindring i skattskyldigheten
för stiftelser och föreningar, som hade till ändamål att främja litterär
verksamhet, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr Holmbäck: Herr talman! I den motion, som nu är föremål för kammarens
överläggning, har jag tillsammans med ett par andra av kammarens
ledamöter föreslagit viss lindring i skattskyldigheten för föreningar och stiftelser,
som ha till ändamål att främja litterär verksamhet. Tanken har varit,
att en kompensation därigenom skulle inträda för att författaranslaget är så
lågt i Sverige — det uppgår som bekant endast till 25,000 kronor.

Det finns, herr talman, tre stiftelser som ha till ändamål att främja litterär
verksamhet. Den första och äldsta av dessa är Albert Bonniers stipendiefond,
som grundades i början av detta sekel. Den har ett kapital av 225,000 kronor,
och räntan därå användes uteslutande till understöd åt på svenskt språk skrivande
skönlitterära författare av talang. Beloppen utdelas av en nämnd, som
består av sju ledamöter. En av dessa är representant för donatorerna, och de
övriga sex ledamöterna äro Sten Selander, Karl Ragnar Gierow, Vilhelm Moberg,
Sven Barthel, Eyvind Johnson och Olle Holmberg. Fonden har de sista
åren utdelat 9,500 kronor per år, och det är en rad av våra främsta författare,
som fått bidrag ur fonden, bland andra Gustaf Ullman, Pär Lagerkvist, Rudolf
Värnlund, Hjalmar Gullberg och Marika Stiernstedt.

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1943

Örn lindring i skattskyldigheten för vissa stiftelser m. m. (Forte.)

Den andra av dessa tre stiftelser är samfundet De Nio. Kammarens ledamöter
känna till att det grundades genom en donation av Lotten von Kramer och
trädde i verksamhet år 1916. Det är här fråga om en stor fond — donator
hoppades att den med tiden skulle kunna växa till två miljoner kronor, ett
belopp som emellertid ännu inte på långa tag är uppnått. Stiftelsen förvaltas
av nio personer, såsom ju framgår av namnet, och räntorna utdelas framför
allt till understöd åt skönlitterära författare. Det är en rad av våra främsta
författare som ha fått stiftelsens stora pris på 10,000 kronor. Jag uppräknar:
Tor Hedberg, Hjalmar Bergman, Sigfrid Siwertz, Hjalmar Söderberg,
Bertil Malmberg och Gustaf Hellström. Stiftelsen har dessutom haft möjlighet
att utbetala mindre anslag, som också lia kommit framstående författare
till del.

Den tredje och sista av dessa fonder är Albert Bonniers minnesfond, som instiftades
år 1937 med ett kapital av en miljon kronor, vilket belopp sedermera
något har stigit. Denna fond har till uppgift att understödja skönlitterära författare,
men vidare författare till vetenskapliga eller populärvetenskapliga
arbeten inom de humanistiska disciplinerna, reseskildrare och journalister samt
konstnärer, som ägna sig åt bok- eller tidningsillustration. Utdelning av anslag
från fonden sker genom en nämnd, bestående av tio ledamöter. I denna
nämnd sitta, utom representanter för donatorerna. Tor Andras, Anders Österling,
Gustaf Hellström, Anders Yngve Pers, Yngve Berg och Rikard Lindström.
Tidigare har fonden kunnat utdela ungefär 40,000 kronor eller något
mera per år. De sista åren har man emellertid inte kunnat utdela mer ari något
över 30,000 kronor. Det mesta av dessa belopp har gått till skönlitterära
författare, under de sista åren exempelvis Sigfrid Siwertz, Sten Selander, Jarl
Hemmer m. fl.

I fråga örn skattskyldigheten för dessa stiftelser är läget följande. Samfundet
De Nio har prövats skattsks-ldigt av taxeringsnämnden. Sedermera har
det emellertid befriats av prövningsnämnden, och frågan ligger för närvarande
under kammarrättens prövning. De två övriga fonderna ha, som framgår avbevillningsutskottets
betänkande, av vederbörande nämnder ansetts skattskyldiga.
De summor skatten skulle röra sig örn äro, enligt de uppgifter jag har
erhållit, ungefär 3,500 kronor för den första av dessa tre stiftelser, ungefär
10,000 kronor och 11,000 kronor respektive för de två andra, sammanlagt
alltså ungefär 25,000 kronor.

Det bör observeras,_ och jag tillåter mig stryka under detta, att de belopp,
som från fonderna, vilka ju inte driva någon egen verksamhet, utbetalas till
författarna, beskattas även hos dessa och att alltså en form av dubbelbeskattning
föreligger. Staten tar skatt dels av fonderna och dels av dem som få anslag
från fonderna. Särskilt vid dylikt förhållande torde det kunna anses mycket
rimligt att man här tilläte en lindring av beskattningen i fråga örn fonderna.

Vid behandlingen av motionen har bevillningsutskottet också i princip
ställt sig mycket välvilligt, örn kammaren behagar ta del av utskottets yttrande,
finner man där å Md. 4 följande: »Utskottet vill emellertid icke förneka,
att främjande av åtminstone vissa slag av litterär verksamhet skulle
kunna motivera samma skatteförmåner som främjande av vetenskaplig forskning.
» Stiftelser, som befrämja vetenskaplig forskning, fingo som bekant
skattelindring föregående år. Men så fortsätter utskottet: »Att på sätt i motionen
föreslagits främjande av all litterär verksamhet skulle föranleda skattefrihet
torde dock fa anses uteslutet. Litterär verksamhet bedrives ju i många
olika former, från högt kvalificerat författarskap till tämligen mindervärdigt
sådant. Medgivande av skattefrihet för främjande av litterär verksamhet av

Onsdagen den 24 mars 1943.

Nr 11.

Om lindring i skattskyldigheten för vissa stiftelser m. m. (Forts.)
sist angivet slag lärer säkerligen ej heller hava varit motionärernas mening.»
— Nej, det kan jag försäkra att vi inte ha menat. — »Att bestämma i vilka fall
främjande av litterär verksamhet bör föranleda skattefrihet, måste dock anses
synnerligen vanskligt.»

Utskottet resonerar alltså på det sättet, att örn man medger denna skattefrihet,
äro vi ute på farlig mark, och då vet man aldrig var det slutar. Vi ha
ju bevillningsutskottets ordförande närvarande här i kammaren, och då tillåter
jag mig att direkt fråga honom, vad utskottet kan ha menat med detta. För
min del känner jag inte till några andra stiftelser som främja litterär verksamhet
än just dessa tre. Utskottet har tydligen utgått från att det finns en
rad andra, som främja mindervärdig litterär verksamhet. Vilka skulle det
vara, och vad är det för faror man utsätter sig för genom att medge skattefrihet
efter den linje, som jag och mina medmotionärer lia vågat föreslå?

Till en början kanske det kan svaras med en hänvisning till någon fond,
som jag inte känner till, men det skall i så fall bli mycket intressant att höra
vad det rör sig om. Men vidare kan det möjligen invändas att en av Bonnierfonderr.
a också kan understödja personer som syssla med journalistik eller utöva
illustra tionsverksamhet. Ja, låt vara, att så skulle vara händelsen, men
frågan blir då, huruvida den huvudsakliga verksamheten är litterär eller icke
litterär, och den frågan skulle man, vad jag kan finna, med stor trygghet
kunna lägga i handen på de myndigheter som ha att bestämma, örn i det enskilda
fallet skattefrihet skall medges eller inte.

Jag tror med andra ord att utskottet på denna punkt har tornat upp svårigheter
i en sak som är ganska enkel och som inte borde behöva bli föremål
för så mycken rädsla. Örn man inte i lagtexten vågar skriva »litterär verksamhet»,
såsom jag har föreslagit, utan vill göra en inskränkning, kan detta
mycket enkelt ske genom att man i stället skriver »skönlitterär verksamhet».
På det sättet har man ju uteslutit andra former av litterär verksamhet, örn det
nu skulle ligga en fara i att låta lagtexten gälla ali litterär verksamhet.

Vad jag överhuvud taget inte kan förstå av motiveringen i utskottsbetänkandet
är, varför man inte vill vara med örn en utredning av denna fråga,
när man anser syftet behjärtansvärt. Detta är ju inte alls någon svår fråga’,
utan den kan måhända läggas.upp på ett mycket enkelt sätt av Kungl. Maj:t!
iNiär man erkänner det berättigade i själva saken, anser jag för min del att
man bör försöka få till stånd en utredning.

Jag har naturligtvis, herr talman, i sakens nuvarande läge knappast någon
förhoppning örn att kunna vinna kammarens öra för ett positivt förslag,
men jag. tillåter mig ändå föreslå — jag anser saken förtjäna det —• att riksdagen
ville, i anledning av motionen I: 166 av herr Holmbäck m. fl., i skrivelse
till Kungl. Majit anhålla om utredning och förslag om lindring av skattskyldigheten
för stiftelser, och föreningar, som hava till ändamål att främja
litterär verksamhet. När jag föreslår detta, understryker jag särskilt, herr
talman, att det ju här är fråga örn en dubbelbeskattning, då dessa belopp för
närvarande beskattas både hos stiftelserna och hos de belönade författarna,
vilka inte alls äro förmögna personer.

Häri instämde herr Sandegård.

Herr Ström, Fredrik: Herr talman! Jag vill liksom vid tidigare tillfällen
även i dag påpeka, den mycket olyckliga inställning, som sedan många år från
statsmakternas sida ägt rum när det gäller de andliga värdena i vårt land. De
ha satts tillbaka för de materiella värdena på ett sätt, som man icke torde kun Första

kammarens protokoll 19Jf8. Nr 11. *

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1943.

Om lindring i skattskyldigheten för vissa stiftelser m. rn. (Forts.)
na finna en motsvarighet till i något annat land. Jag har vid många tillfällen
kunnat påpeka, huru man från ecklesiastikdepartementets sida, d. v. s. från regeringens
sida, ävensom från riksdagens sida nedskurit forskningsanslag av
olika slag. Jag har också vid flera tillfällen, ehuru förgäves, vädjat örn att
man här till landets fromma skulle gå fram med mindre hårda metoder.

Nu har man åtminstone delvis ifråga örn vetenskapen, funnit, att man varit
inne på felaktiga vägar, och man har vad angår det hänsynslösa beslagtagandet
av fonderade medel skattevägen åtrat sig och vänt tillbaka till mera sunda
principer på detta område. Dock återstår det även här åtskilligt ytterligare att
göra, innan det kan sägas, att de vetenskapliga fonderna ha blivit säkerställda
mot en expropriationslagstiftning i form av skatteskärpningar, som äro synnerligen
olyckliga.

Yad som gäller vetenskapen gäller i ännu högre grad litteraturen. Det finnes
ingen gren av andlig verksamhet, som har varit så försummad av de svenska
statsmakterna. Den har varit ännu mera försummad än vetenskapen. Man har
kunnat lämna mycket generösa och enligt mitt förmenande med all rätt generösa
anslag till försvaret, till jordbruksnäringen, till sociala institutioner och
till en rad av andra olika ändamål, men man har alltid hejdat sig när det har
gällt vetenskapen och framför allt när det gällt litteraturen. De svenska författaranslagen
äro mig veterligt de lägsta, som förekomma i något land. Till
och med Island lär ha större författaranslag än vad Sverige har. Man har till
och med sänkt författaranslaget, som en gång —• under den förre ecklesiastikministerns
tid, vill jag minnas — var uppe i 50,000 kronor örn året, till 25,000
kronor. Det är praktiskt taget allt vad man från statsmaktens sida gör för
litteraturen, men författarna få utan någon ersättning lämna sina böcker till
biblioteken. Varje bok på biblioteken kan utnyttjas i utomordentlig utsträckning
utan vederlag till författaren. Därom har stått strid. Jag vill nu inte upptaga
denna strid på nytt, och jag tror, att det också finnes skäl för att ej införa
något slags biblioteksskatt. Men man kan inte på samma gång beskära
författaranslagen, beröva de litterära fonderna deras innehåll och draga in
dem till statskassan och sedan skänka medlen till jordbruket, handeln, hantverket
och andra, visserligen i och för sig lovvärda ändamål, utan man måste
verkligen göra något för att även författarna må vederfaras rättvisa.

Det, som här sker, genom att man tagit sig för att tillämpa ett slags marxistisk
princip örn expropriationen på författarfonderna, medför en mycket olycklig
utveckling. Författarna berövas de få möjligheter de ha till stöd och hjälp,
och dessutom avskräckas donatorer från att giva pengar till dylika ändamål. Det
är dessutom en dubbelbeskattning, som inaugureras. Aven örn dessa litterära
fonder hade lämnats orubbade av skatteexpropriatörerna, så skulle de ju i alla
fall, när medel lämnas ut i form av pensioner, stipendier, premier o. s. v. bli
beskattade. Nu bli de dubbelbeskattade, i det att man först beskattar stiftelsen,
och sedan beskattar man den lilla rest, som återstår och som utdelas till de
författare, som kunna tänkas ifrågakomma till en sådan belöning.

Jag måste säga mig, att om herrarna kände till hur svårt 70 å 80 % av Sveriges
författare ha det, så skulle ni inte kunna vara med om att gå en så hänsynslös
väg som den, vilken skattemyndigheterna och bevillningsutskottet här
äro inne på. Man gör sig härvidlag ofta skyldig till en felbedömning. Man ser
ibland i pressen att en eller två eller tre författare någon enstaka gång få en
betydande inkomst genom en bok, som gör stor succé, och det skrives därom i
tidningarna. Och så tror man, att alla författare ha ungefär samma inkomst, så
att de skulle ha så där en 50,000 kronor örn året. Det är ett misstag. De allra
flesta författare äro oerhört fattiga, och de ha en oerhörd arbetsbörda. De kunna
alltför ofta inte få ut sina böcker, och de få inte mycket betalt för dessa,

Onsdagen den 24 mars 1943.

Nr 11.

Om lindring i skattskyldigheten för vissa stiftelser m. m. (Forts.)
som i do allra, allra flesta fall endast gå ut i en upplaga. Därför lia författarna
det mycket svårt, både de unga och de äldre.

Jag har suttit så länge i styrelsen för Sveriges författareförening, att jag
känner till hur svår ställningen är. Dit äro anslutna c:a 350 författare. Många
av dessa äro ganska till åren komna. Till deras förfogande stå fattiga 10 pensionsrum,
ett understöd på vartdera 500 kronor, som författareföreningen kan
utbetala. Mer har inte kunnat åstadkommas på grund av författarnas över lag
svåra ekonomiska ställning.

När en donator som Lotten von Kramer hela sitt liv gått upp i den tanken
att lämna efter sig en stiftelse för att befordra litteraturen och hjälpa författarna,
men nu hennes verk hotar bli på detta sätt sönderslaget och man i själva
verket bestjäl stiftelsen på hennes sparade slantar, så att de inte kunna gå till
det ändamål, vartill de varit avsedda, och drar in dem för helt andra ändamål
än dem, som hon med yttersta möda strävat efter att söka tillgodose, då måste
man säga, att det är icke att undra på, örn författarna, vars gärning ger folket
tro och bildning, känna sig mer och mer tillbakasätta och illa behandlade.

Nu har —• som också den föregående talaren, motionären, så utmärkt har belyst
— bevillningsutskottet medgivit, att det finnes betydande likheter mellan
detta slags stiftelser och sådana som avse att främja vetenskaplig forskning.
Riksdagen har varit med om att lätta på beskattningen av de vetenskapliga
fonderna, men trots att man säger, att här föreligger en mycket stor likhet,
så vill man på grund av några mycket omstridda gränsfall, som kunna tänkas
uppkomma, inte vara med om att här skipa rättvisa, utan här vill man, att
orättvisan skall fortleva! Det kan väl ändå inte vara något, som kan tilltala
första kammaren, som ju en gång i tiden hade namn om sig att vara bildningens
målsman inom folkrepresentationen och som väl också vill göra anspråk på att
vara ett organ, som tillgodoser rättvisan.

Det är särskilt en fara med denna skattelikriktning mot de andliga, de ideella
värdena. Jag förstår inte, att vi lia kunnat få in denna olycksaliga skattelikriktningstendens
inom vårt demokratiska samhälle. Det är, som örn vi hörde
hemma i ett sydligare luftstreck och redan hade kommit in i ett livsrum, som
är för oss alldeles främmande. Det är någonting alldeles obegripligt, att en sådan
odemokratisk och kultur fientlig likriktningstendens här kan göra sig gällande.
Jag förstår inte, att man kan slå in på sådana vägar.

Man torde väl vara ense om, att man genom en sådan skattelagstiftning mot
kulturella värden, som man nu allt strängare och hårdare går in för, skrämmer
bort donatorerna allt mer. Man kommer till slut inte att överhuvud taget få några
människor, som vilja spara och lämna någonting till ändamål som dessa,
därför att de veta, att örn ett eller annat år kommer det en finansminister eller
ett bevillningsutskott och hugger det hela, helt enkelt lägger beslag på vad
man hade avsett att lämna för vissa särskilda syften, som man ville gagna.
Denna individuella hjälpverksamhet är av den yttersta betydelse. Den kan
inte kollektiviscras. Vi hålla på att komma in i ett så kollcktiviserat och byråkratiserat
samhälle, att till och med en gammal kollektivist mäste börja resa
borst mot en alltför schematisk tendens, som håller på att sprida sig. Var
skall det till sist sluta med denna fruktansvärda utveckling, där all individuell
självständighet är satt åt sidan, och där staten bara lägger don kalla byråkratiska
handen på allting? Det går inte, folk kommer i längden inte att tolerera
detta! Det är min bestämda uppfattning, att detta är en förvrängning av
den verkliga och riktiga strävan efter solidarisk rättvisa och samförstånd.

Herr talman! Jag vill instämma i herr Holmbäcks yrkande. Jag hoppas, att
alla dc, som förstå betydelsen av att man någon gång stoppar den utveckling
vi nu äro inne på, ändå skulle vilja här göra ett försök att vrida denna olyck -

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1943.

Örn lindring i skattskyldigheten för vissa stiftelser rn. m. (Forts.)
liga utveckling i en bättre riktning. Jag ber, herr talman, att få instämma i
herr Holmbäcks yrkande.

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Jag förstår, att sedan herr Holmbäck fått
hjälp av herr Ström på det kraftiga och sakliga sätt, varpå herr Ström utvecklat
sina synpunkter, så är det inte mycket lönt, att man från bevillningsutskottets
sida söker anföra något till sitt försvar. Men jag kan ju få lov att fästa herr
Ströms uppmärksamhet på, att det icke är någon ny lagstiftning man här kommer
med. Dessa bestämmelser ha gällt i många år, och de förändrades icke genom
fjolårets beslut. Den likriktning, som herr Ström talade örn att vi hålla på
att glida in i, ha vi levat i, i det här avseendet, sedan mycket längre tillbaka än
då uttrycket »likriktning» blev ett slagord.

Jag skall heller inte säga mycket örn herr Ströms omdöme örn att det här
vore fråga örn en form för att bestjäla människor eller .att på marxistiskt sätt
expropriera. Sådan är vår skattelagstiftning, och den tillämpas ju inte enbart
mot fonder utan mot alla. Visserligen har jag under mångå år, när jag sysslat
med skattefrågor, hört det där uttrycket, att då staten pålägger människorna
skatt, så »stjäl» den från dem, men det där stöldförfarandet är en så pass allmän
åtgärd, att det inte heller i detta fall synes mig vara något märkvärdigt.
Inte heller är det fråga örn någon nytillkommen likriktning i vårt skatteväsen,
som hittills varit oss främmande.

Herr Holmbäck riktade en direkt fråga, vad utskottet menade med sitt uttalande
på sid. 4. Jag nödgas fästa herr Holmbäcks uppmärksamhet på att det
resonemang, som där föres, sker i anslutning till herr Holmbäcks eget yrkande.
I motionen yrkas nämligen, att riksdagen må besluta sådan ändring i kommunalskattelagen
och i förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt,
att bland stadgandena örn dem, som fritagas från skatt i den utsträckning, som
det här är fråga örn, inrymmes jämväl bestämmelse, att sådana föreningar eller
sammanslutningar, som främja vetenskaplig forskning eller litterär verksamhet,
medräknas utan skillnad på vilken sorts litterär verksamhet det är fråga örn.
Jag tycker, att herr Holmbäck skulle kunna giva bevillningsutskottet ett erkännande
av vår resonlighet när det gällt att bedöma motionen, då vi säga, att
det säkerligen icke varit meningen, att all litterär verksamhet skulle vara inbegripen
häri, även den, som ligger på det allra lägsta planet. Utskottet har sökt
klara ut, att det näppeligen kan ha varit ens motionärernas mening, men herr
Holmbäck frågar här vad vi hade i åtanke, när vi talat örn de svårigheter, som
skulle finnas att skilja ut den förnämligare litterära verksamheten från sådan
verksamhet, som herr Holmbäck sagt, att motionärerna inte syfta på. De institutioner,
som det här närmast ligger till hands att tänka på, äro ju nämnda av
herr Holmbäck, men örn vi få in en sådan här bestämmelse i vår lagstiftning,
skulle det inte alls förvåna mig, örn flera bokförlag än Bonniers, kanske till
fromma för egen rörelse, avsatte fonder för att stödja den sortens litterära verksamhet,
som skulle kunna anses vara till förmån för dessa nytillkomna rättssubjekt.
Det förefaller mig inte alldeles otroligt, att en sådan tanke snarligen
skulle kunna uppkomma.

Att ha en bestämmelse i vår lagstiftning, som holle vägen öppen för vem
som helst att göra en stiftelse till fromma för litterär verksamhet, oavsett vilka
kvalifikationer som det gällde, kan väl därför näppeligen vara lämpligt, och
jag skulle väl tro, att motionärerna inte heller menat detta.

Då hade man här en av de övriga vägar att gå, som nu äro antydda, och
den ena av dessa tycktes för herr Holmbäck vara en mycket enkel väg. Det var
nämligen att låta, såsom herr Holmbäck uttryckte sig, myndigheterna avgöra,
huruvida ett visst litterärt alster vore av sådan beskaffenhet, att det borde hän -

Onsdagen den 24 mars 1943.

Nr 11.

Om lindring i skattskyldigheten för vissa stiftelser m. m. (Forts.)
föras till den grupp, vars stödjande skulle fritagas från skattskyldighet. Ja,
jag för ulin del har rätt stor tilltro till våra taxerings- och beskattningsmyndigheter,
taxeringsnämnder och prövningsnämnder, kammarrätten och regeringsrätten,
men jag är mer än tveksam örn, huruvida dessa institutioner skulle
vara kapabla att avgöra, om en skrift skall anses vara så kvalificerad, att vederbörande
stiftelse kan befrias från skatt eller icke. Jag håller det för alldeles
otänkbart, att man skulle kunna praktisera ett sådant tillvägagångssätt. Det
måste till en institution med andra kvalifikationer än våra beskattningsmyndigheter
för att sitta och döma i sådana ting. Det är min bestämda uppfattning.

Jag kanske, herr talman, också kan få säga en liten elakhet i detta sammanhang.
Bevillningsutskottet klandras här gång efter annan för sin tafatthet; vi
äro inte rättvisa, vi begripa ingenting och sakerna äro ju dock så enkla! Men
är det då inte äventyrligt, att riksdagen år efter år, när det finnes god tillgång
på insiktsfulla människor, plockar ut och sätter in i bevillningsutskottet
sådana, som platt ingenting begripa? Och i detta fall måtte riksdagen ha kapitalt
misslyckats, ty inte en enda i bevillningsutskottet har haft det enkla förstånd,
som behövts för att klara ut en så enkel sak som föreliggande.

En annan väg återstår givetvis, och den är, så vitt jag kan förstå, den rimligaste.
Det är den, att vi i lagen uppräkna vilka institutioner som man vill ha
fritagna. Men det är en metod, som riksdagen två gånger förut har underkänt,
och jag tror inte, att det är någon lämplig metod. Jag föreställer mig, att det
skulle bli nödvändigt att gång efter annan få göra ändringar. Allteftersom ett
bokförlag eller någon annan dyker upp, som instiftar en fond nied berört syfte,
så finge vi föra in den i lagstiftningen, och det borde ju för all del gå mycket
lätt, även örn det skulle ske varje år — så ofta blir det nog inte för resten.
Men det är ej nog med det, utan örn det skall vara någon mening med lagstiftningen,
skall man tid efter annan se efter, hur ett sådant där rättssubjekt
förfar vid handhavandet av de uppgifter, som det angivit sig ha för avsikt att
fylla. Och i de lagbestämmelser, som antogos förra våren, har tydligt sagts
ifrån, att det inte är nog med att stadgarna för en stiftelse angiva det och det
ändamålet, utan man skall döma efter hur den förfar i sitt handlande, och det
är väl också en ganska naturlig sak. Den väg, man här pekar på, har emellertid,
som jag sade, riksdagen förut underkänt, och det har förefallit oss inom bevillningsutskottet
som örn det inte förelåg tillräckliga skäl att utan vidare beträda
den vägen.

Överhuvud taget vill jag säga — och jag upprepar vad jag sagt mer
än en gång förut -— att den här metoden från statsmakternas sida att medelst
skattebefrielse giva bidrag eller subvention till dylika ändamål är en mycket,
mycket olämplig form. Vad det här gäller är ju inte annat än frågan, huruvida
staten för dessa rättssubjekt skall efterskänka sin rätt till skatt. Det måste
ju betyda detsamma som att giva ett anslag, fastän i annan form. Jag håller
med herr Ström i det avseendet, att Sveriges riksdag är njugg här, men
örn de några tiotusental kronor som det här gäller —- hur mycket det exakt
är, det har jag inte nu i huvudet — anslås av riksdagen eller givas i. form
av efterskänkt skatt, blir ur statskassans synpunkt precis detsamma. Ar det
inte då rejälare, att man för varje speciellt fall, där skälen för oell emot ett
anslag kunna prövas och vägas, ger ett sådant anslag hellre än att efterskänka
skatten? Den sistnämnda metodens bidrag är en statsgåva till vederbörande,
som den får förfoga över på ett okontrollerat sätt. Jag kan inte hjälpa, att jag
tycker att amsiagsmetoden är den enda riktiga, och jag är mycket tveksam, huruvida
fjolårets lagstiftning med de många, skattebefrielserna för stiftelser
m. fl. var klok i dotia avseende. Det verkligt riktiga vore att utan vidare
slopa den sorlens bidragssystem och gå in för ett bidragssystem efter andra

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1943.

Om lindring i skattskyldigheten för vissa stiftelser m. m. (Forts.)
linjer, där nian kan bedöma och handla från fall till fall och väga skälen för
och emot på ett helt annat sätt än man gör, när man generellt beviljar
sådana här förmåner.

I motionen framskymtar, att några motiv för begränsningen av den här förmånen
i nu avhandlade fall ej anfördes, när de nya lagbestämmelserna antogos.
Det är riktigt, att den är inte särskilt tydligt utformad. Men alla, som ha
suttit med i riksdagen under någon följd av år, veta, hur vi ideligen ha mött
spörsmål rörande skattebefrielse för stiftelser. Man har med den ena formen
efter den andra försökt finna uttryck för de meningar man vill ha klargjorda
till ledning för skattemyndigheterna, men man har ännu aldrig lyckats. Vid
den utredning, som föregick fjolårets bestämmelser, ägnades synnerlig uppmärksamhet
åt denna fråga, och de ändringar, som föreslogos i sak, voro mycket
små. I huvudsak gälla ännu samma bestämmelser, som gällde förut, men
särskild möda nedlades på att kunna draga upp rakare linjer för skattemyndigheterna.
I någon mån skulle jag tro, att man har lyckats, men oklarheten
är ännu stor, och så länge den här metoden kommer att tillämpas, så länge
kommer denna oklarhet i större eller mindre utsträckning att bestå, till förargelse
på många håll.

I stället för att fortsätta på skattebefrielsens väg tror jag därför, att riksdagen
gjorde klokt i att avveckla detta subventionssystem och, som jag nyss
sade, gå fram anslagsvägen.

Utskottet har inte funnit skäl att förorda en skrivelse till Kungl. Maj:t,
och det bör ju vara förklarligt. Under fjolårets riksdag dryftade vi detta
spörsmål, på det förberedande stadiet inom kommittén dryftades det, hos
Kungl. Majit dryftades det. Riksdagen antog bestämmelserna i fjol. Skola
vi nu, efter att ha praktiserat dessa mindre än ett år — ja, bara några få månader
— skriva till Konungen och begära ny revision? Jag är tämligen övertygad
örn att oklarheten i fråga örn gränsdragningen ändå komme i väsentlig
grad att bestå.

Det kan förtjäna att nämnas, att det rättsfall, som åberopas och som ligger
under prövning i kammarrätten, är intet rättsfall, som hänför sig till fjolårets
lagstiftning, utan det avser den förut gällande lagen. Det är ingen ny bestämmelse,
som gjort att frågan örn samfundet De Nios beskattning nu ligger under
prövning. Detta beror därpå att taxeringsmyndigheterna nu ha fattat ett annat
beslut än de gjort de föregående åren.

Även örn herr Ström skulle betrakta bevillningsutskott och riksdag såsom
orättvisa och okunniga, så tillåter jag mig dock att framhärda tillsammans
med mina kamrater i ett enigt bevillningsutskott och yrka bifall till dess hemställan.

Herr Pauli: Herr talman! Man känner sig onekligen något avskräckt, när
man hör den ärade utskottsordförandens sätt att tillbakavisa kritiken mot utskottets
resonemang. Örn man instämmer i denna kritik, riskerar man att anklagas
för att beskylla bevillningsutskottet för orättvisa eller okunnighet. Jag
vill därför förutskicka, herr talman, att min avsikt ingalunda är att framställa
sådana beskyllningar mot utskottet, men jag anser, att talan bör vara fri även
mot ett enhälligt bevillningsutskott, och jag tillåter mig också ha den meningen,
att enhällighet hos ett utskott inte alltid är en garanti för att utskottet
har rätt.

Låt mig nu gå in på de olika argumenten. Utskottets ordförande tar upp uttrycket
»bestjäla» — jag minns inte riktigt, vem som först använde det; det
kanske var herr Ström. Utskottsordföranden hänvisar till att vår skattelag -

Onsdagen den 24 mars 1943. Nr 11. 55

Örn lindring i skattskyldigheten för vissa stiftelser m. rn. (Forts.)
stiftning är sådan, att skattemyndigheterna överallt lägga skatt på inkomst av
kapital, och då skulle också det kunna kallas att »stjäla» kapital. Är detta
inte att förenkla saken väl mycket? Kärnpunkten i denna fråga är just, att
man vill framhålla skillnaden mellan att beskatta sådant kapital, som ^är placerat
i affärsrörelser och är avsett att ge avkastning och vinst, och att å andra
sidan beskatta ett kapital, som är donerat uteslutande för att tjäna såsom understöd
åt förtjänstfull litterär verksamhet. Detta sistnämnda önska vi få likställt
med det kapital, som är donerat till främjande av vetenskaplig verksamhet
och som nu är befriat från skatt. Det är dock en betydande skillnad mellan
de fall, då staten beskattar ett affärskapital och då den beskattar ett donationskapital
av den natur, som det här är fråga örn.

Vad som vidare slår mig beträffande bevillningsutskottets hållning och inte
minst dess ordförandes yttrande nyss, är den underliga misstänksamhet, som
utskottet hyser mot just de donationsstiftelser, vilka ha till uppgift att gynna
litterär verksamhet. Man tycks däremot inte anse, att det behöver övas någon
kontroll över de stiftelser, som gynna vetenskaplig verksamhet. Jag vill visst
inte säga, att det finns vetenskaplig verksamhet, som är av så låg beskaffenhet
som den lägsta litterära kan vara, men det finns dock även därvidlag nyanser,
och staten har icke förbehållit sig någon kontroll vad dessa olika slag av vetenskaplig
verksamhet beträffar.

Man kan medge, att det finns dålig litteratur lika väl som god. Men har
man verkligen någon grundad anledning att tro, att. de stiftelser och föreningar,
som det här är fråga örn och vilka klart ha identifierats, vid något tillfälle
skulle kunna förfalla till att premiera mindervärdig litteratur? När man ser
efter, vilka som bestämma örn dessa fonders förvaltning och prisutdelning,
finner man, att det icke finns den allra minsta anledning att befara något
sådant, och detsamma gäller, när man granskar listorna över dem, som fått pris
eller understöd. Man bör väl dock kunna åberopa något precedensfall, när man
säger sig vara rädd för att premier skola utdelas för mindervärdig litteratur.
Man bör kunna peka på att så har skett i det eller det fallet. Detta har man
inte kunnat, och därför kan jag inte finna något berättigat i denna misstänksamhet.

Då säger man kanske från utskottets sida: »Vi mena inte just dessa institutioner,
utan vi tänka på att även andra stiftelser skulle kunna uppstå, om
staten befriade de här från skatt.» Det framskymtade i vad herr Bärg sade,
att han tänkte sig, att det rent av skulle kunna bliva ett slags spekulation av
olika förlag att skapa donationsstiftelser »till egen förmån», såsom han uttryckte
sig, örn jag inte minns fel. Jag vet inte, vad han menade med detta.
Menade han, att dessa stiftelser skulle begränsa sig till att premiera sådana
författare, som skriva för vederbörande förlags egen räkning? Jag har inte
så noga kontrollerat, hur de två bonnierska fonderna därvid gå till väga, men
jag tror, att jag vågar förneka, att deras verksamhet skulle bestå i att låta
det bonnierska kapitalet understöds- och belöningsvägen tillkomma just författare
som utge böcker på Bonniers förlag. I varje fall anser jag, att man
även här bör lia någon påvisbar grund för sådana antydningar, innan man framför
dem.

Örn nya stiftelser skulle uppenbara sig, finns det möjlighet att pröva dem
i varje särskilt fall. Då säger herr Bärg: »Inte kunna vi väl begära, att kammarrätten
och andra juridiska instanser skola kunna vara auktoriteter i fråga
örn sådant.» Men så farligt är det väl ändå inte. Vill man ha ett kontrollorgan,
borde det väl inte vara omöjligt att koppla in t. ex. Svenska, akademien
som hjälp till detta. Jag har, kort sagt, den meningen, att den. misstänksamhet.
som visats, är överdriven och obefogad. Men örn man verkligen hyser

ÖG

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1943.

Örn lindring i skattskyldigheten för vissa stiftelser m. m. (Forte.)
dylika farhågor beträffande framtiden, finns det också möjlighet att åstadkomma
den kontroll man önskar.

Utskottet har pekat på den ena tekniska svårigheten efter den andra. Man
säger bland annat, att utvägen att i lagen uppräkna de stiftelser, som skulle
vara skattebefriade, är någonting, som riksdagen har tagit avstånd från. Jag
vill då erinra örn att utskottet självt har pekat på att så har skett i olika fall,
t. ex. beträffande Aktiebolaget tipstjänst och Svenska penninglotteriet aktiebolag,
vidare Svenska skeppshypotekskassan och Jernkontoret. Utskottet invänder,
att dessa undantag ha skett av »särskilda orsaker». Man kan då fråga:
Skulle inte särskilda orsaker för upptagande i lagtexten av vissa rättssubjekt
även kunna föreligga, när det gäller t. ex. samfundet De Nio, som är en erkänt
högtstående kulturell institution med högeligen lovvärt syfte, då man har
ansett sådana orsaker föreligga beträffande Aktiebolaget tipstjänst, som visserligen
har ett statsfinansiellt värde men som ur kulturssmpunkt inte kan
ställas på samma nivå? Jag tycker inte, att argumentationen mot införande i
lagtexten verkar övertygande, när det gäller ett så begränsat antal rättssubjekt
som här.

I slutet av sitt anförande övergick utskottsordföranden till att överhuvudtaget
opponera sig mot att skattebefria fonder, även sådana, som understödja
vetenskaplig verksamhet. Han uttryckte en viss ånger över vad som beslöts i
fjol beträffande de vetenskapliga fonderna, och han sade: är det inte rejälare
att i stället ge ett direkt anslag? Detta kan ju låta bestickande, men hurudan
är situationen? De svenska statsmakterna ha sedan åtskilliga år gett ett direkt
anslag till uppmuntran av svenska skönlitterära författare, men detta anslag
har under de senare åren skurits ned till hälften, och samtidigt har staten
börjat beskatta donationsfonderna. Nog är det svårt att påstå, att man gör det
ena i stället för det andra, när man på samma gång skär ned det direkta anslaget
och börjar beskatta donationsfonderna. Örn man hade velat, att samma
belopp . skulle tillkomma författarna i den ena eller andra formen, då borda
bevillningsutskottet ha gjort sig besvär att söka räkna ut ungefär hur mycket
skattebefrielsen går till i varje särskilt fall, och sagt: i rättvisans namn bör
staten anslå denna summa direkt till författarna. Jag har naturligtvis ingenting
emot, att man beskattar donationsfonderna, under förutsättning att staten
i form av.direkta anslag återbär skattebeloppen till ifrågavarande ändamål.
Men sker inte detta, då är det vilseledande att säga till riksdagen, att vi »i
stället» skola gå det direkta anslagets väg. Man har ju sett under dessa svåra
år, hur det blivit allt besvärligare att få fram några direkta anslag, och man
vet, att det för den närmaste framtiden inte kommer att bli lättare.

Här gäller det inte att skapa någon sorte privilegium för den litterära verksamheten,
utan endast att åstadkomma en lämplig balans. Det är faktiskt
mycket svårt att dra upp en gräns mellan skönlitterärt författarskap och vetenskapligt.
Det finns ju exempel beträffande både utdelande av Nobelpris i
litteratur och inval i .Svenska akademien på att fackmän inom olika vetenskapliga
områden — historiker, litteraturhistoriker, upptäcktsresande och andra,
som i främsta rummet äro vetenskapsmän — premierats för sina rent skönlitterära
förtjänster. Därför kommer en del av dessa donationsfonders understöd
att bli en uppmuntran till vetenskapen likaväl som till skönlitteraturen.
Det är som sagt svårt att här dra en bestämd gräns.

Utskottet har rätt i att här föreligger en del svårutredda saker, och därför
är det måhända inte att förundra sig över att utskottet inte har velat gå motionens
väg och föreslå en direkt författningsändring. Vad som däremot är
agnat att förvåna är, att utskottet inte har ansett, att en ytterligare undersökning
behövs. Jag tyckte mig uppfatta, att herr Bärg erkände, att frågan om

Onsdag-en den 24 mars 1943.

Nr 11.

Örn lindring i skattskyldigheten för vissa stiftelser m. m. (Forts.)
de litterära donationsfonderna icke har blivit särskilt noggrant prövad. (Herr
Bärg, Johan: Tvärtom!) Ja, om herr Bärg säger »tvärtom», måste jag tyvärr
bestrida hans uppfattning. Den speciella frågan har icke blivit prövad i detalj.
Jag kan ju inte veta, vad som har sagts inom 1936 års skattekommitté, men örn
man försöker döma av det resonemang den för, förefaller behandlingen att
ha varit ganska summarisk. Man resonerar där ungefär så här: »Vi ha att ta
hänsyn till att en del av de litterära understöden samtidigt avse utbildning och
uppfostran. Stiftelser som arbeta för sådana ändamål äro redan skattefria;
därför behöva vi inte bry oss örn dem, som uppmuntra rent litterär verksamhet.»
Ett sådant resonemang förefaller mig väl enkelt. Jag har icke kunnat få
den uppfattningen, att man här har gjort en verkligt ingående undersökning
av de svårigheter, som bevillningsutskottet självt har anfört, och försökt finna
en positiv lösning av dem. Det borde dock inte vara omöjligt.

På grund därav, herr talman, finner jag, att utredningsyrkandet i detta fall
är riktigt och befogat. Denna sak behöver bättre undersökas än vad som
hittills skett, och örn kammaren inte tidigare har haft den uppfattningen, borde
kammaren ha fått den efter att ha åhört vad herr ordföranden i bevillningsutskottet
anfört.

Jag ber alltså, herr talman, att få ansluta mig till det utredningsyrkande,
som framställts av herr Holmbäck.

Herr Ljungdahl: Herr talman! Jag begärde ordet i den blygsamma förhoppningen,
att en redogörelse för mina erfarenheter av detta ärendes utskottsbehandling
kunde vara till någon nytta för de kammarledamöter, som ännu
inte ha tagit slutgiltig ståndpunkt i denna fråga.

Skattefrihet är ju ett utomordentligt privilegium, och alla de parter, som
ha att handlägga dessa frågor, måste ju fara fram synnerligen varsamt. Hiksdagen
och Kungl. Maj :t ha i alla fall beviljat skattefrihet för en hel rad stiftelser,
som ha till ändamål att understödja vetenskaplig forskning, och när här
kom en motion örn att utsträcka detta privilegium även till stiftelser, som ha
att främja litterär verksamhet, var jag för min del inställd på att söka tillmötesgå
denna framställning. Det finns ju lyckligtvis i vårt land en litterär
produktion av synnerligen hög kvalitet, och detta är ett kulturvärde, som vi
böra stödja på allt sätt. Jag är glad att kunna konstatera, att denna mening
fanns hos de flesta av utskottets ledamöter. Det borgar för att man tog allvarligt
på frågan och ingalunda for summariskt fram, som herr Pauli ville
sätta i fråga.

Men när man gick på djupet med denna fråga, fann man ganska snart, att
här inte gavs någon möjlighet att i klara och distinkta lagbestämmelser utsäga,
vilka former av litterär verksamhet man borde stödja. Det är ju mycket
vanskligt redan att dra en gräns mellan vetenskaplig forskning och litterär
verksamhet överhuvud taget, och ännu vanskligare blir det, när man kommer
in på värdet av den litterära verksamheten, även om man som herr Holmbäck
vill begränsa sig till det rent skönlitterära. Ty när man skall bedöma skönlitterära
alster, kommer ju den mänskliga subjektiviteten riktigt till sin rätt,
och då gå meningarna synnerligen ofta och mycket isär.

Det visade sig, att örn man ville gå motionärerna till mötes, skulle det inte
finnas någon annan väg än att i lagtexten skriva in namnen på de stiftelser,
som man ville ge förmånen av skattefrihet. Det blev då fråga örn dessa tre.
som herr Holmbäck redan nämnt.

Vad Samfundet De Nio beträffar, var utskottet nog ganska enigt örn att
dess stödjande av litterär verksamhet var av den stora omfattning, att det verkligen
betyder någonting. Detta samfund delar ut årliga stipendier på cirka

58 Nr 11. Onsdagen den 24 mara 1943.

Om lindring i skattskyldigheten för vissa stiftelser m. m. (Forte.)

10,000 kronor per styck. Den författare, som får ett sådant stipendium, får
alltså ett verkligt stöd; lian befrias från förvärvsbekymmer för en tid, som
han kan ägna helt och odelat åt ny produktion. Men det blev upplyst i utskottet,
att Samfundet De Nio ännu inte fått sin skatterättsliga ställning klar. I
kammarrätten ligger ett besvärsmål, som egentligen gäller, örn Samfundet De
Nio kan bli betraktat och karakteriserat som akademi. I så fall blir det skattefritt
utan vidare. Så länge denna sak inte är klar, får nian nöja sig med förhoppningen,
att stiftelsen skall vinna sitt syfte, och det säges, att det finns
stora möjligheter för att utslaget kommer att gå i den riktningen, att Samfundet
De Nio blir förklarat vara en akademi.

Då återstå de två bonnierska stiftelserna. Där ligger det litet annorlunda
till. De plottra bort — örn jag får använda det uttrycket •— sina stipendier i
mindre belopp, som inte ha samma stora betydelse för författarna som stipendierna
från De Nio. När herr Ström talade örn hur svårt 70—80 procent av
våra författare ha det ekonomiskt och hur mycket det betyder för deni att få
denna hjälp från de stödjande fondema, får jag erinra örn att dessa stiftelser
företa ingen behovsprövning, när de dela ut sina stipendier. Det är därför synnerligen
sällan stipendiet hamnar hos den, som ekonomiskt bäst behöver det,
utan dessa belopp gå ut i form av belöning till dem, som redan ha en större
produktion bakom sig och som äro förtjänta av en utmärkelse. För dem spelar
det ofta mycket liten roll, örn de få ett pär hundra kronor mer eller mindre.
Jag kan ta ett exempel. I fjol fick dåvarande ordföranden i Svenska författarföreningen,
Marika Stiernstedt, ett stipendium på 1,500 kronor. Örn stiftelsen
hade varit skattefri, kunde beloppet måhända lia höjts till 1,800 kronor.
Nog betydde det för henne rätt litet, örn hon fick 1,500 eller 1,800 kronor.
Det synes mig, att i sådana fall ligger stipendiets betydelse inte i penningbeloppet
utan i belöningen, i utmärkelsen. Så länge detta är förhållandet, får
man hoppas, att de båda bonnierska fonderna kunna bära beskattningen och
ändå ge belöningar i samma omfattning som hittills.

Under sådana förhållanden, herr talman, fann jag för min del, att jag måste
gå med på det utlåtande, som utskottet här har utformat, och jag finner det
för närvarande inte ens lämpligt att hemställa örn en utredning. Skulle kammarrätten
icke förklara Samfundet De Nio för akademi, och skulle de bonnierska
fonderna vilja lägga örn sin stipendieutdelning, så att stipendierna få
den storlek, att de verkligen ge författarna hjälp, då kan det hända, att jag
en dag följer med herr Holmbäck i en ny motion av liknande syfte som den
nu föreliggande. Men som det nu ligger till, herr talman, ber jag att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr Velander: Herr talman! Det har förefallit mig något förvånande, att
de spörsmål, som vi här kommit in på, föranlett en så livfull debatt. Denna
borde ju ha förts vid fjolårets riksdag. Då gjordes ett försök att rationalisera
beskattningen av föreningar och stiftelser av olika slag. Dessförinnan voro
reglerna därom mycket ofullständiga och föga vägledande, och detta medförde,
att resultatet i fråga örn beskattning av olika fonder och stiftelser i praxis
kunde bli snart sagt vilket som helst. Den rationalisering, som fjolårets riksdagsbeslut
innebar, har givit beskattningsnämnderna och beskattningsdomstolarna
en mycket god vägledning, när det gäller att bedöma hithörande spörsmål.

Någon har sagt, att det här rör sig örn ett mycket litet antal gränsfall. Ja.
örn den uppfattningen skall tilläggas motionärerna, sammanhänger det med
att motionärerna i sin motion gått ut ifrån att stiftelser och föreningar, som
fullfölja kulturella ändamål, skulle vara skattefria. Så är emellertid inte för -

Onsdagen den 24 mars 1943.

Nr 11.

Örn lindring i skattskyldigheten för vissa stiftelser m. m. (Forts.)
hållandet. Jag skulle f. ö. vilja till motionärerna, i främsta rummet herr Holmbäck,
rikta den frågan, huruvida han anser, att ett stödjande av teaterkonsten,
de bildande konsterna eller musiken skulle vara mindre kvalificerande för
vinnande av skattefrihet än stödjandet av litterär verksamhet. Jag tror inte
att herr Holmbäck avger ett jakande svar på den frågan. Avger han ett nekande
svar, då måste väl konsekvensen bli att ett medgivande av den skattefrihet,
som motionärerna här föreslå, skulle komma att följas av en skattefrihet
på alla möjliga områden. Och det kan näppeligen vara påkallat.

Här sades vidare, att motionärerna hade tagit sikte på en kompensation för
det blygsamma författaranslag, som riksdagen beviljar. Jag tycker dock att
det är riktigt, när utskottet uttalar, att det just är på anslagsvägen man skall
tillgodose de intressen, som motionärerna bär fullfölja. Därigenom blir det
möjligt för riksdagen att avgöra och pröva, vad medlen egentligen skola användas
till. Och i själva verket är det en mycket liten skillnad, man kanske
rent av kan säga ingen skillnad alls, mellan att anvisa direkta anslag över
statsbudgeten och att lämna privilegier i beskattningshänseende — det senare
är realiter inte heller någonting annat än ett anslag av allmänna medel.

Det var här en talare som i utskottets ställningstagande spårade inflytelser
frän »sydligare luftstreck». Ja, förberedelserna tili den skattereform, som
beslutades förra året, ligga kanska långt tillbaka i tiden. Reformen utgör ett
av resultaten av 1936 års skattekommittés arbete. Kungl. Majus regering
intog samma ståndpunkt som skattekommittén, och riksdagen godkände ock
denna ståndpunkt. Jag skulle tänka mig att herrar Holmbäck, Ström och
Pauli voro med i fjol, när vi diskuterade dessa spörsmål, men de föranledde
inte då någon opposition från deras sida på den punkt, som är aktuell här i
dag. Följaktligen skulle man kunna säga, att lia inflytelser framträtt från
»sydligare luftstreck» i dessa sammanhang, så behärskades de nämnda herrarna
av dessa inflytelser redan vid fjolårets riksdag, när de biträdde en i
övrigt enhällig riksdags beslut på denna punkt.

Man får kanske finna det naturligt, att herr Fredrik Ström såsom författarföreningens
nye ordförande debuterar i denna sin egenskap i dag i den föreliggande
frågan, men det förefaller som örn han skjutit åtskilligt över målet.
Dock var det intressant att erfara, att han känner en sund och stark reaktion
inför samhällets fortsatta kollektivisering — man kunde dock hoppas, att han
ville angripa mera centrala spörsmål än det nu föreliggande.

Herr Holmbäck har förklarat, att motionärerna självfallet icke tagit sikte
på att all litterär verksamhet skall främjas. Utskottets ärade ordförande har
förut varit inne på den saken och sökt påvisa att det författningstekniskt
knappast finns någon möjlighet att dra gränsen mellan mer eller mindre kvalificerad
verksamhet i det hänseendet. Jag skulle därtill också vilja påstå, att
om man bifölle den föreliggande motionen, så skulle resultatet bli att även föreningar
och stiftelser, som toge sikte på ett stödjande av exempelvis den färgade
veckopressen, veckotidskrifterna eller kanske t. o. m. våra dagliga tidningar,
bleve fria från skatt. Herr Holmbäck har inte gjort något försök att ange
hur en gränsdragning skall ske. Utskottet ställer sig, såsom antytts, på den
ståndpunkten, att en sådan överhuvud taget inte låter sig göra. Att detta
skulle vara oriktigt har inte kunnat uppvisas här i dag.

Man rör sig ock med sådana begrepp som dubbelbeskattning. Det förhåller
sig emellertid så, att dubbelbeskattning föreligger på många områden — det
är inte endast föreningar och stiftelser av det slag, som här är i fråga, som utsättas
därför. Det blir följden för vilket företag som helst eller vilken enskild
person som helst som inlåter sig på ett stödjande genom gåvor eller understöd
av snart sagt vilken form som helst av kulturellt arbele. Vederbörande får ju

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1943.

Örn lindring i skattskyldigheten för vissa stiftelser m. m. (Forts.)
först skatta för den inkomst, varifrån dessa gåvor och understöd skola bestridas,
och sedan får mottagaren också utgöra gåvoskatt.

Herr Pauli menade, att det väl inte behövde uppkomma några svårigheter
eller föranleda någon betänklighet örn man inläte sig på en sådan linje, som utskottet
har diskuterat och som skulle innebära, att man i själva författningstexten
direkt angåve vissa stiftelser, som skulle vara skattefria. I det sammanhanget
åberopade herr Pauli, såsom han trodde, ett par precedensfall: Aktiebolaget
Tipstjänst och Penninglotteriet Aktiebolag. Javäl. men det är helt
andra skäl som föranlett skattefriheten för dessa företag. De äro ju statliga
företag, vilkas verksamhet regleras genom statliga normer, och intäkten
av deras verksamhet disponeras helt av det allmänna. Det vore då inte någon
mening med att dessa företag beskattades på samma sätt som enskilda företag
och enskilda personer.

Jag skall, herr talman, inte ytterligare förlänga denna debatt. Jag har med
dessa antydningar velat deklarera min anslutning till utskottets ståndpunkt
och instämmer jag sålunda i det yrkande, som framställts av utskottets ärade
ordförande om bifall till utskottets hemställan.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Jag kan helt ansluta mig till de av herr
Pauli framförda synpunkterna, och jag är glad över att de fått en så fullödig
formulering, att jag inte vidare behöver gå in på just de delarna av det föreliggande
spörsmålet.

Vidare skall jag be att till bevillningsutskottet få rikta ett ärligt tack för
att det genom detta betänkande och genom inlägget från bevillningsutskottets
ärade ordförande under debatten har fäst uppmärksamheten på vilken stor
fråga det här gäller och vilka ödesdigra resultat för kulturutvecklingen det
kan innebära att gå de vägar, som här rekommenderas.

Det har från bevillningsutskottets alla talare i själva verket framhävts, att
skattefrihet i dessa kulturella angelägenheter är ett privilegium av sådan art,
att det strängt taget inte bör förekomma. Herr Bärg var inne på att som en
konsekvens av bevillningsutskottets ståndpunkt naturligtvis samma regler
borde gälla för vetenskapliga stiftelser som för skönlitterära. Vad betyder det
i grund, och botten? Jo, det betyder att vi i det allmännas välförstådda intresse
skola hindra enskilda att med sin förmögenhet främja kulturella ändamål av
mycket stor vikt, som inte tillräckligt uppskattas av staten! Det är verkligen
en statsförgudning, som från kulturell synpunkt måste betraktas såsom ganska
vådlig. Jag har nu den uppfattningen, att det är farligt att göra statens vishet
ofelbar och allena avgörande när det gäller främjandet av vetenskap, konst
och litteratur.

För övrigt var det inte utan att herr Velander fäste uppmärksamheten på
en viss inkonsekvens i bevillningsutskottets resonemang i fjol och i år. Här har
frågats med stort patos från olika representanter för bevillningsutskottet,
vilka litterära former man skall stödja genom skattefrihet. I fjol sade bevillningsutskottet:.
den kolorerade veckopressen! Det fanns då en synnerligen stark
stämning i bevillningsutskottet för den ståndpunkten, att eftersom det var så
svårt att inte få med en och annan kolorerad veckotidskrift, som kunde vara
bra, så var det bäst att göra dem fria allesammans. Här är nu resonemanget
beträffande dessa litterära stiftelser det rakt motsatta: eftersom det kan tänkas
i framtiden, att det kan uppstå någon stiftelse som kan främja sämre litteratur
—■ ingen har påstått att sådana finnas, men man kan ju också tänka sig att
månen kan ramla ned — så är det farligt att stifta en lag, som från skattskyldighet
befriar de goda stiftelser, som det här är fråga örn.

Det skulle också bli andra farliga konsekvenser genom att gå fram på denna

Onsdagen den 24 mars 1943. Nr 11. 61

Om lindring i skattskyldigheten för vissa stiftelser m. m. (Forts.)
väg. Det Ilar invänts att det ju är fråga om att efterskänka skatt, och efterskänka
skatt bör staten egentligen inte alls göra. Gent emot detta kan man
ställa frågan: vad är det staten gör när de ideella föreningarna befrias från
skatt? Är inte det ett efterskänkande av statens rättighet till skatt för deras
vidkommande? Vad är det i grund och botten för skillnad mellan att efterskänka
skatt för ideella föreningar och att göra det för fonder med rent ideella
eller kulturfrämjande syften?

Jag är mycket glad över att bevillningsutskottet givit sig in på dessa spekulationer,
därför att resultatet nog blir ett annat än bevillningsutskottet självt
har avsett.

När herr Ljungdahl gjorde en stark skillnad mellan De Nio och de bonnierska
fonderna därför att De Nio kunde dela ut 10,000 kronor, vilket kunde
vara till en verklig hjälp, under det att de bonnierska fonderna splittrades
bort i belopp på endast några hundra kronor •—- när exemplifieringen kom blev
det i alla fall tusental — tror jag att han förbisåg ett par saker. I och för sig
kan det väl inte anses vara farligt örn en rätt välsituerad författare får några
hundra kronor mindre •— även om inte ens de välsituerade författarna bruka
vara några miljonärer, kan det inte vara någon fara för kulturen _ eller det
allmänna örn så skulle inträffa. Men när andra författare än de välsituerade i
mycket stor utsträckning komma i åtnjutande av anslag på 1,000, 1,500, 2,000
eller 3,000 kronor örn året, så skall herr Ljungdahl inte alls tro att detta är
betydelselöst för dessa författares förmåga att göra insatser i den svenska
kulturens tjänst. Därtill kommer att upplysningen beträffande De Nio inte
heller var fullständig. De flesta anslag som De Nio dela ut ha varit sådana
som benämndes såsom bortplottrande av pengarna, ty det har visst inte bara
varit fråga örn tiotusenkronorsanslag.

Nu erkände herr Ljungdahl också beträffande De Nio, att ovedersägligen
åtminstone under nuvarande förhållanden en skattefrihet vore berättigad —
herr Ljungdahl anslöt sig sålunda såvitt jag förstår inte helt till utskottsordförandens
synpunkter rörande lämpligheten av att avskaffa skattefriheten
för alla kulturella institutioner. Men då är det väl också så att den utredning,
som här begäres, knappast kan komma för tidigt. Utredningar bruka inte gå
så särdeles snabbt. Och saken bör utredas, örn herr Ljungdahl under de av
honom förutsatta förhållandena skulle kunna vara med på en liknande motion
som den här föreliggande med vissa begränsningar.

När det gäller den litterära kulturen har jag redan påvisat, att det bär
praktiskt taget inte kan vara fråga örn stiftelser för något annat slags litteratur
än god skönlitteratur. Den litterära kulturen sättes tydligen under nuvarande
förhållanden i en strykklass i jämförelse med exempelvis den vetenskapliga
litteraturen, och det är ju detta som bekymrar bevillningsutskottets
ärade ordförande. Sättet på vilket utskottet vill komma undan den tråkiga
historien har jag redan i någon mån berört.

När det gäller den skönlitterära kulturen är det i alla länder fråga örn en
lolkcls andliga beredskap av allra väsentligaste art. Jag tror egentligen inte
att det finns något kulturfolk, sovä gått den väg bevillningsutskottets ärade
ordförande här är inne på, nämligen att vilja avskaffa skattefrihet för alla
slags stiftelser, som avse att främja den andliga kulturen. Sverige skulle val
i det fallet nästan lili ett föregångsland. Man kan sålunda inte komma ifrån
att den litterära och konstnärliga kulturen är av allra största betydelse för
folkets andliga beredskap, och den har också i dessa tider visat sig vara a,v
oerhört stor betydelse för vår demokratiska beredskap här i landet. När vi i
riksdagen beviljat stora anslag till informationsst.yrelsen har jag inte opponerat
mot detta. Jag sätter värde på vad informationsstyrelsen uträttar. Men

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1943.

Örn lindring i skattskyldigheten för vissa stiftelser m. m. (Forts.)
jag anser att åtskilliga av våra skönlitterära författare lia uträttat oerhört
mycket mer i sina blygsamma ekonomiska omständigheter än någonsin informationsstyrelsen
med alla de summor, som den har fått till förfogande.
Jag är rätt glad över att herr Ljungdahl kom in på frågan om De Nio. Bland
dem som från De Nio ha fått hjälp att hålla sig uppe ekonomiskt i sin litterära
verksamhet — visst inte alla med anslag på 10,000 kronor ■— finna vi sådana
namn som Pär Lagerqvist, Karin Boye och Eyvind Johnson •— det är bara
några namn tagna på måfå •— som varje svensk, som överhuvud taget är intresserad
av svensk litteratur och svensk kultur, måste ge det erkännandet att
deras insatser i vårt folks demokratiska beredskap äro av den arten, att de
stiftelser, som för dem i stor utsträckning ha möjliggjort deras verksamhet,
inte böra behandlas så, som de ha behandlats här i dag.

Följaktligen föreligger med tanke på den litterära kulturens stora betydelse,
även örn man inte enbart tar hänsyn till dess allra främsta representanter,
synnerligen tungt vägande skäl för den motion, som nu behandlas. Då
det har påpekats att motionen rent formellt är behäftad med en hel del svagheter
på det sättet, att om ordalydelsen utdrages så vet man inte precis var
en lagstiftning skulle stanna, så anser jag dock att detta inte kan få utgöra
skäl för att avvisa den tanke, som ligger i motionen. När motionärerna i dag
framlägga ett förslag, som är begränsat till en förutsättningslös utredning i
denna som bevillningsutskottet själv har visat så besvärliga och tilltrasslade
men ändå så viktiga fråga för vår kultur, så förefaller det mig helt naturligt
att kammaren bör bifalla detta förslag, till vilket jag, herr talman, ber att få
yrka bifall.

Herr Holmbäck: Herr talman! En lång rad av talare har under denna debatt
replikerat mig, och det kunde ge mig anledning till att nu säga rätt mycket.
Jag tror dock att kammarens ledamöter äro tacksamma örn jag i mitt anförande
så mycket som möjligt försöker tillämpa begränsandets konst.

Herr Ljungdahl yttrade åtskilligt angående de synpunkter som varit vägledande
för bevillningsutskottet. Jag annoterade med synnerlig tacksamhet att
det tycks råda enighet om att De Nio skulle komma att få åtnjuta skattefrihet,
örn det inte sker genom kammarrättens utslag så genom en lagändring. Motivet
för detta var, enligt herr Ljungdahls framställning, att De Nio
dela ut stora stipendier, medan Bonnierfonderna endast dela ut små stipendier.
Och herr Ljungdahl antydde, att örn Bonnierfonderna komme att
dela ut stora stipendier, kunde måhända han också gå över på den sida, som
påyrkar skattefrihet även för dem. Jag annoterar naturligtvis också detta med
stor tillfredsställelse. Jag måste dock upplysa örn att medan De Nio utdela ett
stipendium på 10,000 kronor, så utdelar den ena av Bonnierfonderna två stipendier
på vardera 5,000 kronor. Man kan ifrågasätta örn detta verkligen i någon
högre grad kan kallas för bortplottring. Samtidigt delar fonden ut en rad
stipendier på 2,000 och 1,500 kronor, och De Nio dela också ut stipendier av
denna storleksordning.

Det finns också, herr talman, ett gammalt ord som säger: »Charity begina
at home.» Hur gör staten? Staten delar också ut författaranslag. Vilja vi se
efter vilka summor som utgå till varje författare, så skola vi finna att det är
små belopp — staten tillämpar alltså just det system, för vilket Bonnierfonderna
här klandras.

Herr Bärg anförde såsom skäl för det farliga i att bevilja skattefrihet, att
de särskilda bokförlagen kunde komma att inrätta stipendiefonder för författare
och därigenom måhända främja egen verksamhet. Det ifrågasattes även
under debatten, huruvida inte stipendier ur Bonnierfonderna tilldelats endast

Onsdagen den 24 mars 1943.

Nr 11.

Örn lindring i skattskyldigheten för vissa stiftelser m. m. (Forts.)
sådana författare, som utgivit sina skrifter på Bonniers förlag. Jag vill för
min del säga, att örn man kan locka fram donatorer med en sådan enkel åtgärd
som att bevilja skattefrihet för donationer med ett utomordentligt gott
ändamål, så må det vara hänt. Det tycker jag är det billigaste sätt som staten
kan tillämpa för att få fram pengar. Vad angår frågan till vilka personer Bonnierfondernas
medel ha utdelats, har jag inte gjort någon undersökning huruvida
den rad framstående män och kvinnor, som fått understöd från dem, allesammans
ha skrivit på Bonniers förlag. Men jag vill påpeka att i de nämnder,
som dela ut stipendierna, har Bonnierförlaget icke majoritet; i en av dem har
förlaget endast en ledamot. Den omständigheten att det är utomordentligt framstående
män, som sitta i dessa nämnder, får kanske anses vara tillräcklig garanti
mot missbruk i något hänseende.

Jag skulle kunna polemisera åtskilligt mer emot vad herr Bärg anförde,
men jag tror, herr talman, att vi inte längre skola använda tiden till detta.

Herr Velander riktade en direkt fråga till mig, som jag måste besvara. Att
stödja litteratur, sade han, är att stödja endast en form av kulturell verksamhet.
Lika gärna som man stödjer litteraturen bör man stödja teaterkonsten, den
bildande konsten och musiken. Men det göra vi inte, och därför skola vi också
vägra att stödja litteraturen på det sätt som här är föreslaget. Jag vill besvara
denna fråga så, att för mig stå givetvis litteraturen, den bildande konsten,
teatern och musiken på samma nivå när det gäller att skänka dem stöd.
Enligt min uppfattning böra vi stödja alla dessa grenar av kulturell verksamhet
i den mån vi kunna göra det. Att vi inte göra detta är dock intet skäl till
att undandraga vårt stöd i det fall, som nu är under debatt och som är aktuellt.
Att jag i min motion har avsett just det litterära området beror, herr talman,
som så mycket annat på känsloskäl. Jag antydde dem redan i remissdebatten.

Vi använda här i landet för närvarande en summa av 220,000 kronor för att
skapa agitation för vad vi kalla kulturell folkberedskap för svenska värden
o. s. v. Jag vet inte, hur denna summa användes — det är mycket möjligt att
det sker på ett mycket bra sätt. Ledamöterna i denna kammare äro ju det
praktiska livets män. Vår tid är upptagen av många bestyr, och vi kanske inte
alla hinna att följa den svenska litteraturen i så hög grad, som vi skulle vilja;
i varje fall är det så med mig. Men litet försöker jag dock att följa med den,
och jag tror mig kunna säga, att det icke finns någon bättre agitation för
svenska värden än åtskilligt av den litteratur, som har kommit till under de
senaste åren. Denna litteratur är helt enkelt ett utomordentligt värdefullt inslag
i den ställning, som vi för närvarande befinna oss i, och detta anser jag
för min del vara ett skäl för att vi nu böra stödja den svenska litteraturen.

Jag tror icke, att de skäl, som anförts mot förslaget, äga något större värde,
utan jag har det intrycket att man bara försöker att torna upp svårigheter.
Därför vidhåller jag, herr talman, mitt yrkande om bifall till min motion.

Herr Sandström: Herr talman! Jag har tillåtit mig att begära ordet för
att något söka belysa själva den sakfråga, som här är på tal, d. v. s. den beska
ttningsf råga, som det här gäller.

Den ärade motionären framförde i sitt första anförande till stöd för sin
uppfattning med mycken styrka det påståendet, att det här föreligger ett
fall av dubbelbeskattning, på så sätt att kapitalet först beskattas hos stiftelserna
och sedan hos de författare, som mottaga stipendierna. Herr Velander
har häremot redan genmält, att dylik dubbelbeskattning är någonting gängse,
och icke heller en enskild person i motsvarande läge undgår ju densamma.
Men, herr Holmbäck, för dessa stiftelsers och författares vidkommande, före -

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1943.

Om lindring i skattskyldigheten för vissa stiftelser m. m. (Forts.)
ligger, såvitt jag kan förstå, icke denna dubbelbeskattning! Beträffande Samfundet
De nio är detta för ögonblicket alldeles klart, ty det är ju icke alls
beskattat. Stockholms stads prövningsnämnd har nämligen befriat Samfundet
De Nio från beskattning. Varför skall man då för dess vidkommande behöva
införa några särskilda bestämmelser örn skattefrihet? Ja, svarar herr Holmbäck
— förmodar jag — det kan hända, att kammarrätten eller regeringsrätten
kommer till en annan uppfattning. Då måste jag med all aktning för herr
Holmbäcks ståndpunkt replikera, att då få vi först vänta och se, hur kammarrätten
eller regeringsrätten gör!

Vacl sedan gäller de bonnierska stipendiefonderna, äro de beskattade. Men
jag vill erinra örn att det föreligger ett regeringsrättsutslag — jag har regeringsrättens
årsbok här -— av den 13 november 1936 angående beskattningen
av en författare, som fatt ett stipendium från Albert Bonniers stipendiefond
för svenska författare. I detta utslag förklarar regeringsrätten, att »med hänsyn
till de omständigheter, under vilka nämnda understöd från Albert Bonniers
stipendiefond utgått», utgjorde understödet icke skattepliktig inkomst
för mottagaren. Beträffande gåvoskatt är ju beloppet icke av den storleksordning,
att någon sådan kan komma i fråga.

Örn detta utslag är väl ingenting annat att säga, än att örn denna uppfattning
fortfarande star sig, blir kapitalet väl beskattat hos stiftelsen, men
icke hos de mottagande författarna. Det blir följaktligen i detta fall endast
en enkel beskattning. Att beträffande statens stipendier läget är ett annat
är givet, men detta har intet samband härmed.

Jag ber. herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Ström, Fredrik: Herr talman! Jag vill säga utskottets ärade ordförande,
min gamle vän herr Bärg, att när han ville göra gällande, att jag
och kanske andra hyste någon misstro mot honom och bevillningsutskottets
högt ärade ledamöter personligen, är detta ett alldeles ovanligt stort felslut.
För ruin del hyser jag för herr Bärg en sedan fyrtio år grundad utomordentlig
högaktning. Jag ser i herr Bärg en av de allra förnämsta prydnader, som
riksdagen äger. Jag känner ju också herr Sandström sedan så lång tid tillbaka
och vet så väl vad han osjälviskt har uträttat för staten och staden, att
det aldrig ett ögonblick skulle falla mig in att tro. att han skulle vara på
något sätt mindre lämplig att sitta i nu berörda eller annat riksdagens utskott
och att man därför borde byta ut honom eller någon av de ärade ledamöterna.
Man kan väl, synes det mig — och detta gäller säkerligen de övriga
opponenterna också — hysa en uppfattning, som i en viss sak går emot ett
utskotts både ordförande och medlemmar, utan att därför anse dem vara mindre
lämpade att sitta i utskottet i fråga.

Sedan vill jag också till herr Bärg säga, att jag, så mycket mer som det ju
tiar gäller en motion, som avser en ändring, mycket väl känner till att vi röra
oss med en genomförd beskattningsform. Men lika fullt anser jag, att denna bestående
beskattningsform är olämplig och att den har drag, som icke
kunna vara annat än till skada för ett demokratiskt samhälle, varför man
lejle bör fortsätta att gå en sådan väg. som man nu är inne pä.

Det. har redan av herr Olsson framhållits, varthän det skulle leda, om man
nu pa detta sätt genom ^beskattning avsevärt reducerar dessa stipendiefonder,
samtidigt som man utgår ifrån att regering och riksdag — vilket jag inte
alls är säker pa — i stället verkligen på allvar skulle öka anslagen till författarna.
Det var ju detta som både herr Bärg och herr Velander ansågo borde
sire. Vi veta ju, att regeringen och riksdagen tvärtom ha nedskurit förlattaransiagen.
De ha reducerats dels genom att anslagssummorna minskats

Onsdagen den 24 mars 1943.

Nr 11.

Om lindring i skattskyldigheten för vissa stiftelser m. m. (Forts.)
till närmare hälften och dels genom att penningvärdet försämrats. Det är således
i själva verket en dubbel nedskärning. Jag skulle vilja fråga herr Bärg.,
om han är säker på att, därest man nu mer eller mindre indrar fondernas
utdelningar genom skatt till staten, riksdagen och regeringen då generöst skulle
öka författaranslagen. Jag ber herr Bärg att tala med sin ärade kollega ordföranden
i statsutskottet för att höra, örn han skulle vilja vara med på en sådan
linje.

Jag har för min del den uppfattningen, att vi äro inne i en period, då det
nästan är omöjligt att i statsutskottet få igenom ens de mest blygsamma utökningar
av utgående anslag. Jag tror därför icke, att det skulle vara möjligt
att få till stånd någon höjning av de svenska författarbidragen, trots att
de, även om man bortser från krigsförhållandena, äro de lägsta som utgått i
något civiliserat och fritt land.

Jag kan inte heller bortse från ett annat faktum, nämligen att författarna
liksom konstnärerna i mycket stor utsträckning anlitas av alla slags samhällsnyttiga
filantropiska organisationer för att till dessa institutioners verksamhet
införskaffa ökade medel. I nittio fall av hundra är jag övertygad örn att
författaren eller konstnären i fråga icke betingar sig någon ersättning, som
motsvarar de utgifter, som äro förenade med en sådan tjänst. Det kan ju icke
vara rimligt, att man dels skär ned författaranslagen, dels utnyttjar de intellektuella
männen och kvinnorna i vårt land till det yttersta för allmännyttiga
ändamål, samtidigt som man kringskär möjligheterna för de fonder och
stiftelser, som finnas till dessa medborgares nytta, att kunna verka i avsedd
riktning och anda.

Gentemot herr Ljungdahl har jag först och främst den invändningen att
göra, att jag icke kan förstå, att det denna gång skulle vara så svårt för
bevillningsutskottet att skriva en lag, när det vid många andra tillfällen, då
det säkerligen gällt mycket svårare förhållanden, har lyckats för utskottet att
göra detta. Denna invändning kan väl dock icke vara annat än ett de obotfärdig^
förhinder? Jag måste också säga till herr Ljungdahl — det har
för övrigt herr Holmbäck redan påpekat —- att när det som argument framföres,
att det utdelas för små belopp i stället för, som det borde vara, stora
belopp till författarna, beror detta på att det är så många författare, som
befinna sig i så _ stora ekonomiska svårigheter, att de för att kunna utöva
sin författargärning verkligen behöva understöd och att även ett mindre understöd
för dem är av betydelse. Detta har ju också lett till ait staten själv
av sina små anslag till författarna utdelar understöd på i regel 1,000 ä 2,000
kronor! Jag medger, att herr Ljungdahl kan ha rätt i att belöningen kanske
borde vara huvudsaken, när det gäller att sporra en författare, i synnerhet en
författare, som anses ha betydande talang, till nya ansträngningar. Örn belöningen
emellertid skulle stiga till ett så stort belopp, att den kanske slukar
vad som återstår av en strängt beskattad stiftelses tillgångar, går ju detta,
ut över andra också förtjänta författare, som även de kunna vara i behov av
ett stöd.

Herr Velander var också nine pa den linjen, att man borde ge ökade anslag
till författarna. Det skulle vara intressant att veta, örn, därest vi några stycken
här i kammaren ett kommande år vände oss till dem som nu gå på bevillningsutskottets
linje och budo dem att vara med örn att underteckna en motion,
åsyftande t. ex. att öka författaranslaget något väsentligt, vi då skulle
kunna få herr Velander och andra medlemmar av bevillningsutskottet med
på cn sådan motion. Jag är inte så alldeles säker på att herr Velander skulle
vilja vara med örn en sådan framställning, utan han skulle kanske säga så,

Första kammarens protokoll 19Jt3. Nr 11. 5

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1943.

Örn lindring i skattskyldigheten för vissa stiftelser m. m. (Forte.)
som man ofta får till svar nu för tiden: »Ni få se an bättre tider — för närvarande
har riksdagen icke råd att lämna ökade anslag åt något håll.»

Slutligen skulle jag vilja vända mig mot ett påstående, scm jag tror, att
herr Velander nog ändå vid närmare eftertanke borde finna vara oriktigt,
nämligen när han vill göra gällande, att ett bifall till motionärens förslag
skulle innebära ett stöd åt veckopressen och de dagliga tidningarna. Jag kan
icke förstå, hur detta skulle vara möjligt med de metoder och riktlinjer, som
användas för utdelningen av litterära stipendier och understöd, såvida icke
herr Velander menar, att en författare, som kanske någon gång skriver en
artikel i en veckotidning eller i en daglig tidning, därigenom har gjort sig
mindre förtjänt att överhuvud taget erhålla någon belöning såsom författare.
Jag kan ändå inte tro, att herr Velander skulle vilja ge stöd åt en sådan uppfattning.

Herr talman! Jag kan inte finna, att det under debatten har framförts
några skäl, som skulle tala för utskottets förslag, mer än vad herr Sandström
nu senast anförde, nämligen att vi skulle »vänta och se» vad kammarrätten
beslutar i fråga örn samfundet De Nio, således Lotten von Krsemers stiftelse,
och i övrigt avvakta vad som kan komma att ske med övriga stiftelser av
samma art. Men månne det inte kommer att bli så, att örn riksdagen nu avvisar
denna motion och utvecklingen sedan genom utslag i högre rätt skulle gå i
enlighet med vad bevillningsutskottet finner vara den riktiga vägen, blir det
därefter icke alls lättare för oss att komma igen med denna framställning. I
det läget kommer man nämligen säkerligen att säga, att nu måste vi först
avvakta några år och se, hur den nya lagen verkar och hur de nya förhållandena
gestalta sig. Man kommer nog att finna nya skäl för ett uppskov även då,
ty för uppskov kan man ju alltid hitta skäl. Jag kan därför icke inse att herr
Sandströms linje, vänta och se, är den riktiga, utan jag anser att det vore
riktigt att bifalla herr Holmbäcks yrkande.

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Jag skall be att få säga några få ord till.

Först vill jag tacka herr Ström för den utomordentligt vackra bukett, som
han överräckte till mig. Jag nödgas dock fästa hans uppmärksamhet på det
tråkiga faktum, att bevillningsutskottet är sammansatt på ett sådant sätt, att
det uteslutande består av enskilda ledamöter. När man talar örn utskottet, lär
det därför icke vara lätt att undgå att tala örn dess ledamöter. Det var detta
som gav mig anledning till min kanske något elaka replik.

Herr Ström riktade också en fråga till mig, nämligen örn jag är säker på
att riksdagen, ifall den nu följer utskottet, komme att visa generositet genom
att öka författaranslagen. Nej, det är jag visst icke, men jag vill, herr talman,
förklara, att örn riksdagen finner det skäligt att eftergiva skatten — det gäller
enligt 1941 års skatt för de bonnierska fondema cirka 14,000 kronor; i fråga
örn samfundet De Nio har jag tyvärr icke siffrorna här —• är det för mig obegripligt,
varför riksdagen då i stället icke skulle kunna ge dessa 14,000 kronor
i form av anslag. För att följa herr Ströms maning skall jag be att omedelbart
få rikta mig till de ärade statsutskottsledamöterna, herr Olsson och
herr Pauli, som lia talat i denna fråga, och uppmana dem att verkligen lägga
sig i selen för att få detta skattebelopp överflyttat i anslag. Jag skulle väl tro,
att de ärade herrarna icke anse, att den formen för bidrag är oriktigare och
sämre för mottagarna än den nu ifrågavarande. Jag var för övrigt nästan
färdig att ge ett löfte, och jag skall åtminstone ge ett halvt sådant, och det är
att överväga, huruvida jag i så fall icke skulle kunna stödja herrarna —- men
mitt stöd betyder ju synnerligen litet.

Onsdagen den 24 mars 1943.

Nr 11.

Örn lindring i skattskyldigheten för vissa stiftelser m. m. (Forts.)

J a g vill även säga ett ord till herr Pauli, som anförde dessa undantag, som
finnas angivna i utskottets betänkande, nämligen skeppshypotekskassan, tipstjänst
och penninglotteriet. Vi ha nämnt dem i betänkandet, därför att vi väntade
att de skulle komma fram i debatten. Tipstjänst är ju en statens institution,
och staten tar vartenda öre som rörelsen ger i vinst. Att då hålla på och
laborera med att denna institution skulle deklarera och sedan ta av statsmedel
för att betala skatt kan ju icke vara en förnuftig ordning. Samma förhållande är
det i fråga örn penninglotteriet. Skeppshypotekskassan i sin tur är ju en statens
institution för att utlämna statens pengar såsom lån till skeppsbyggeriets
främjande. Det kan väl icke heller i detta fall vara någon vettig mening, att
staten skulle ålägga sitt eget organ, som skapats för att ordna lånefrågan,
skattskyldighet.

Jag bär, herr talman, icke behov av att säga mycket mer. När herr Pauli!
känner sig övertygad om att man inom 1936 års kommitté icke brydde sig örn
att ägna uppmärksamhet åt denna fråga, nödgas jag dock konstatera, att herr
Pauli icke hade tillfälle att följa kommitténs arbete. Jag försäkrar, att det
nedlades ett grundligt arbete på att utreda de där förekommande spörsmålen
så gott det i mänsklig förmåga stod, och det ägnades synnerlig uppmärksamhet
åt dessa ting, just därför att det förelädes kommittén som en särskild uppgift
att utreda frågan örn stiftelsers beskattning. Det är möjligt, att andra
människor hade kommit till ett principiellt sett annat resultat, men med ledning
av den inställning, som statsmakterna förut haft i dessa frågor, lär det
icke vara lätt att komma till annat resultat utan att börja med en ny princip
— och det är väl egentligen det som vi kivas örn här, förstår jag.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.

Herr Pauli: Herr talman! Beträffande 1936 års skattekommitté har ju herr
Bärg rätt i att jag icke har haft tillfälle att följa dess verksamhet. Det har
jag själv redan framhållit. Men det finns, som herr Bärg vet, ett gammalt
bibelord som säger, att »av deras frukt skolén I lära känna dem». Och jag
dömer efter den ganska klena frukt, som mognat fram i de offentliga handlingarna
beträffande — observera väl, herr Bärg — skattekommitténs utredning
om litterära stiftelsers beskattning. Jag tvivlar visst icke på att de kommitterade
ägnade ett omfattande arbete åt beskattningen av stiftelser i allmänhet.
Vad jag påpekade, och vad jag tror att man med skäl kan påpeka, är den
alltför ringa möda, som hittills har nedlagts på att utreda de vanskligheter,
som sammanhänga med de litterära stiftelsernas beskattning och som bevillningsutskottet
självt har uppräknat utan att visa någon önskan att finna en
positiv lösning. Det är därför som jag har förenat mig i yrkandet örn utredning
just av denna fråga, nämligen om beskattningen av stiftelser och föreningar
för utövande av litterär verksamhet. Den saken anser jag fortfarande
vara i stort behov av en särskild utredning.

Naturligtvis kan.man göra den självklara invändningen, att tipstjänst o. s. v.
äro statens institutioner, och att det därför är givet att man skall upptaga dem
såsom undantag inskrivna i lagtexten. Men nog förefaller det mig, som örn
vi här i riksdagen skulle ha anledning att gå längre än till dessa rent formella
synpunkter. Vi skola väl inte bara tänka på huruvida en institution tillhör
staten eller ej, utan vi böra också tänka på vilket ändamål den fyller. Tipstjänst
och penninglotteriet ge visserligen staten pengar, men jag undrar ändå alltjämt,
örn de ur allmänna moraliska och kulturella synpunkter kunna anses fylla
något vidare högt ändamål genom att uppmuntra människornas spellust. Däremot
håller jag före, att en institution sådan som samfundet De Nio har ett
alltigenom gott ändamål. Det borde staten också tänka något på, när man nu,

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1943.

Örn lindring i skattskyldigheten för vissa stiftelser m. m. (Forts.)
enligt vad bevillningsutskottet tydligen finner riktigt, helt enkelt är beredd
att lägga beslag på mer än liela den summa, som samfundet De Nio årligen
utdelar i form av sitt stora pris.

Jag hoppas det bästa beträffande den nya prövning av samfundet De Nios
skattskyldighet, som för närvarande pågår i kammarrätten. Jag vill erinra örn
att samfundet De Nio redan en gång, nämligen år 1920, befriats från skattskyldighet.
Det vore högst märkvärdigt, örn de principer, som då följdes,
skulle befinnas mindre hållbara nu. Jag förenar mig emellertid med den talare,
som nyss framhöll, att örn riksdagen endast skulle avvakta kammarrättens
utslag och detta oväntat nog skulle gå i negativ riktning, det säkerligen sedan
skulle bli så mycket svårare att vinna gehör för en rimlig behandling i skattehänseende
av samfundet De Nio.

Det är vänligt av herr Bärg att tillskriva herr Oscar Olsson och mig så stort
inflytande, att vi skulle kunna åstadkomma ett beslut av riksdagen att kompensera
författarna för de uteblivna understöd, som beskattningen komme att
medföra. Men jag skulle ha funnit det riktigare, om herr. Bärg hade riktat
denna sin vädjan — som jag hoppas är allvarligt menad — till det rätta hållet,
nämligen till vederbörande statsråd. Ty örn en sådan här sak inte kommer
fram från vederbörande departementschef, så betvivlar jag, med min långa och
surt förvärvade kännedom örn riksdagens inställning i . dylika ting, att den
skulle ha ringaste möjlighet att gå igenom. Herr Bärg ville själv bara ge »ett
halvt löfte» örn att stödja en sådan framställning. Man får vara tacksam även
för små välsignelser, och jag skall i lämpligt sammanhang komma ihåg denna
femtioprocentiga utfästelse. . . ,

Jag vill också framhålla, att enligt en uppgift i en av dagens kvällstidningar
i en artikel, som jag har skäl tro är skriven av professor Landquist,
som är ledamot av samfundet De Nio, denne anger den sammanlagda summan
av de pengar, som staten skulle lägga beslag på men som voro avsedda till
understöd åt svenska författare, till 34,000 kronor ärligen. Örn alitsa den av
herr Bärg skisserade tanken bleve förverkligad, så .skulle ett anslag, av 34,000
kronor årligen från statens sida läggas till det nu utgående anslaget till svenska
författare, vilket anslag, örn jag minns rätt, för närvarande är 25,000 kronor.
Kanske man alltså får räkna med herr Bärgs stöd åtminstone i fråga örn hälften
av dessa 34,000 kronor — det vore ändock något.

Jag tillät mig för en stund sedan framställa frågan, varför man inom bevillningsutskottet
är så misstänksam mot den svenska litteraturen. Man har
sagt, att den svenska vetenskapen bör uppmuntras utan några inskränkningar;
och sådana stiftelser, som främja den, har man gett skattebefrielse utan begränsning.
Jag är inte den, som vill protestera emot detta, jag anser, det
tvärtom nyttigt att så sker. Men jag vill ånyo upprepa att det även inom
den vetenskapliga verksamheten kan finnas nyanser mellan sådant, som kail
anses vara ägnat att uppmuntras från statens sida, och sådant, som kanske
icke i lika hög grad hör dit. I samma artikel, som jag nyss nämnde, ges ett
litet exempel på sådana vetenskapliga företeelser, som knappast äro till någon
mera påtaglig och uppenbar nytta för det svenska samhället av i dag. Det
framhölls där, att en akademi nyligen utdelat några tusen skattefria kronor
för utgivande av ett verk »Om bruket av prepositionerna ..i den gammalbulgariska
codex zographensis». Jag har tyvärr aldrig utsträckt .mina språkliga
strövtåg till Bulgarien, och jag vet inte vad codex zographensis är för. någonting
men nog förefaller ämnet ligga så pass långt borta, att detta särskilda
fall icke bör räknas till dem, som direkt ropa på uppmuntran från den svenska

statens sida. o

Å andra sidan har jag förgäves från herr Bärgs håll efterlyst någon som

Onsdagen den 24 mars 1943.

Nr 11.

Om lindring i skattskyldigheten för vissa stiftelser m. rn. (Forts.)
helst upplysning örn vad han och utskottet grunda sin misstänksamhet på
i fråga om »mindervärdig litteratur», som skulle löpa risk att uppmuntras.
Jag tror inte att man kan påvisa ett enda fall i de nu ifrågavarande tre institutionernas
verksamhet, där dessa uppmuntrat vad man kan kalla mindervärdig
litteratur, och man har inte skäl att tro att det förhållandet kommer att ändra
sig för framtiden. Därför ber jag att få ytterligare betona, att den parallell,
som i motionen har dragits mellan stöd och uppmuntran till vetenskaplig litteratur
och stöd och uppmuntran till skönlitterär verksamhet, är berättigad.

Jag ber att ånyo få yrka bifall till det utredningsyrkande, som herr Holmbäck
har framställt. Han har ju inte yrkat bifall till sin motion utan endast
begärt en undersökning, och det vore märkvärdigt, om riksdagen inte skulle
finna en sådan vara av behovet påkallad.

Herr Bärg, Johan, erhöll nu ordet för kort genmäle och yttrade: Herr talman!
Det är ju hopplöst att komma till rätta med herr Pauli. Utskottets uttalande,
som jag försökt försvara, ansluter sig till motionen, som icke alls skiljer
på den kvalificerade och den okvalificerade litterära verksamheten. Det
innebär således, att herr Pauli här avser ali litteratur av vad slag den vara
må, ty så är motionen skriven.

Medan jag har ordet vill jag beröra en sak till. Herr Pauli vädjade till mig,
att jag skulle stödja en framställning till finansministern — det var väl närmast
finansministern herr Pauli avsåg. Ja, jag skall säga det, som svar att örn
dessa fonder nu genom lagstiftning mista en skattefrihet, som de nu verkligen
ha, så är jag obetingat med på en sådan vädjan. Herr Pauli förebrådde utskottet
att det icke kommit med ett sådant förslag som att det ifrågavarande främjandet
av litterär verksamhet skulle bekostas genom anslag av statsmedel, ty
i så fall hade herr Pauli varit nöjd. Ja men herr Pauli, när man har statsutskottets
ledamöter som så nära grannar, aktar sig bevillningsutskottet noga
för att ge sig in på ett område, där det någon gång kanske fått fingrarna brända.
Varje gång vi från bevillningsutskottet yttra oss i sådana frågor, blir det
endast i form av en antydan om att örn stöd bör givas bör det lämnas anslag
på annat sätt än genom skattebefrielse, ty sägs det tydligare äro vi inne på
herrar Paulis och Oscar Olssons fridlysta område, d. v. s. statsutskottets.

Herr Holmbäck: Innan vi sluta denna debatt, ber jag få säga, att den anmärkning,
som herr Sandström riktade till mig, var riktig. Jag hade min uppgift
angående författarnas beskattning från en källa, som jag hade skäl att
lita på, men då jag nu läst det rättsfall, som herr Sandström påvisat, finner
jag att min uppgift var oriktig.

Herr Pauli: Det tycks vara mycket svårt att göra klart för herr Bärg
vad jag menar. Han säger, att motionen har åsyftat allt slags litterär verksamhet.
Då vill jag påpeka, att motionen endast har åsyftat den litterära verksamhet,
som uppmuntras av här ifrågavarande stiftelser och föreningar, och
vad jag efterlyste var ett konstaterande av att ifrågavarande stiftelser och
föreningar ha uppmuntrat mindervärdig litterär verksamhet.

Herr Bärg vet likaväl som jag, vilka stiftelser och föreningar det är fråga
örn. Han kan visserligen invända, att det i framtiden kan komma nya stiftelser
och föreningar, som inte sköta sig lika bra, utan kanske uppmuntra mindervärdig
litterär verksamhet. Men den dagen detta händer, få vi ta ställning
till dem. I dag ha vi att ta ställning till dem det nu gäller, nämligen samfundet
De Nio och de två bonnierska fonderna.

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1943.

Örn lindring i skattskyldigheten för vissa stiftelser m. m. (Forts.)

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr talmannen, att i avseende på
det nu ifrågavarande betänkandet yrkats dels att vad utskottet hemställt skulle
bifallas, dels ock, av herr Holmbäck, att riksdagen skulle, i anledning av motionen
I: 166 av herr Holmbäck m. fl., i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning
och förslag örn lindring av skattskyldigheten för stiftelser och föreningar,
som hade till ändamål att främja litterär verksamhet.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

_ Herr Holmbäck begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet hemställt i sitt betänkande nr 10,
röstar

Vinner Nej, bifalles herr Holmbäcks under överläggningen gjorda yrkande.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för japropositionen.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets betänkande nr 16, i anledning
av väckt motion örn tull å kalendrar och datumblock med utländsk
text, bifölls vad utskottet i detta betänkande hemställt.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden:

nr 23, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående delaktighet i statens
pensionsanstalt för läkare vid fristående centraldispensärer jämte en i
ämnet väckt motion;

nr 24, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående delaktighet i statens
pensionsanstalt för vissa icke-ordinarie lärare vid statsunderstödda handelsgymnasier; nr

25, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående rätt till tjänstårsberäkning
i pensionshänseende i vissa fall för befattningshavare hos skogsvårdsstyrelse; nr

26, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående återbetalning av
vissa pensionsavgifter till f. d. läns jägmästaren C. O. F. Stenborg och länsskogvaktaren
A. Johansson Rova;

nr 27, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående ersättning till G.
W. Johansson i anledning av sjukdom ådragen under militärtjänstgöring;

nr 28, i anledning av väckt motion örn förnyad granskning av gällande pensionsbestämmelser
för statens arbetare;

nr 29, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om rätt
för Konungen att medgiva undantag från gällande bestämmelser angående
bankaktiebolags inlåning; samt

Den, det ej vill, röstar

Onsdagen den 24 mars 1943.

Nr 11.

nr 30, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 15 december 1939 (nr 850) angående rätt för Konungen
att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser örn bankaktiebolags
kassareserv.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets utlåtanden:

nr 14, i anledning av väckta motioner örn vissa ändringar i lagen örn arbetarskydd
m. m.; och

nr 15, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. m. samt lag angående fortsatt giltighet av lagen samma dag (nr 430)
örn kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande jordbruksutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen beträffande
jordbruksdepartementet gjorda framställningar örn anslag till kapitalinvesteringar
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—4.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 5—8.

Kades till handlingarna.

Punkten 9. ‘

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 10.

Kades till handlingarna.

Punkterna 11 och 12.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 13 och 14.

Kades till handlingarna.

Punkten 15.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 16—18.

Kades till handlingarna.

Punkten 19.

Utskottets hemställan bifölls.

Nr 11.

Onsdagen den 24 mare 1943.

Punkterna 20—23.

Lades till handlingarna.

Punkten 24.

Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 25.

Lades till handlingarna.
Punkten 26.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 27.

Lades till handlingarna.

Punkterna 28—30.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och lades till handlingarna jordbruksutskottets memorial
nr 8, med överlämnande till riksdagen av förteckning över av vattenfallsstyrelsen
under ar 1942 försalda och bortbytta tomter och områden.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:

_ nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dödning av intecki1
en fran fastigheten Hättebo l4 i Nydala socken, Jönköpings län försald
lägenhet;

, n,r 10. i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för dödsboet
elter Jr. E. Eriksson från By, Rödön, från betalningsskyldighet till kronan
pa grund av virkesköp;

.. nr i afledning av väckt motion angående uppställande av visst villkor för
rätt till skogsavverkning å nyförvärvad fastighet; samt

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag till inköp
av vägbyggnadsmaskiner.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Örn upprättande
av
ett nordiskt
universitet.

. Föredrogs ånyo första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 3,
i anledning av väckt motion om utredning angående upprättande i Göteborg
eller dess närhet av ett nordiskt universitet.

I en inom första kammaren väckt och till dess första tillfälliga utskott för
behandling hänvisad motion, nr 1, hade herr Fredrik Ström hemställt, att riksdagen
matte besluta att hos Kungl. Maj :t hemställa örn en snabb utredning
rörande, fragan örn upprättandet i Göteborg eller dess närhet av ett nordiskt
universitet.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att förevarande motion icke måtte till någon första kammarens åtgärd föranleda.

Herr Ström, Fredrik: Herr talman! Det är i själva verket ganska underligt,
att medan vi sitta här i vart land i, som vi tro, tämligt lugn, försiggår

Onsdagen den 24 mars 1943.

Nr 11.

Om upprättande av ett nordiskt universitet. (Forts.)
runt omkring oss i de nordiska länderna någonting, som vi i det stora liela äro
ganska främmande för: ett nordiskt uppvaknande.

När vi nu hittills ha befunnit oss i denna undantagsställning, att vi kunnat
bevara landets frihet, oberoende och i viss mån självbestämningsrätt, så har
den nordiska frågan trots stormen runt kring oss icke kunnat bringa oss till
en verklig entusiasm eller till någon klarhet över vad som är vår framtid och
hur den skall gestalta sig.

I de ockuperade länderna förstår man denna frågas djupa innebörd på ett
helt annat sätt än hos oss. Här nöja vi oss med att förstrött lyssna till rösterna
från våra broderländer utan att skrida till någon åtgärd, som skulle kunna
innebära att vi åtminstone försökte länka in vår och Nordens framtid tillsammans
med de övriga nordiska länderna på en tryggare stråt. Vi låta detta
tillfälle, som vi nu ha och som Sverige mer än andra länder i Norden har skyldighet
att ta i akt, dag efter dag liksom skjutas bort; det är något för vår
framtid livsviktigt som vi låta gå oss förbi som en skugga.

Det är ju sålunda ganska märkligt, att vi här i riksdagen ännu inte ha diskuterat
den utomordentligt viktiga frågan örn Nordens politiska framtid eller
frågan örn Nordens militära samverkan. Man hade ju väntat att genom initiativ
från regeringshåll möjlighet skulle beredas riksdagen att ta upp dessa utomordentligt
allvarliga frågor till ett ingående övervägande. Den möjligheten
kanske kommer, vad vet jag, men bär i riksdagen veta vi icke ens örn regeringen
själv har tid att närmare övertänka denna för vårt land och för våra broderländer
utomordentligt viktiga sak.

Det finns dock en möjlighet för oss att på ett område göra något och det
är i fråga örn Nordens andliga gemenskap, i fråga örn dess andliga solidaritet,
som sammanhänger med den politiska, den militära och för resten även med den
ekonomiska solidariteten.

Jag har väckt den motion, som nu föreligger till behandling i kammaren,
för att bereda kammaren ett tillfälle att diskutera möjligheten av en närmare
nordisk samverkan på det andliga, det kulturella området. Jag har då inte utgått
från någon liten nätt sak, som bara är en gest, ty en gest har sannerligen
vårt läge och vår tid inte något behov av, utan jag har utgått från allvarligare
ting. Jag har tagit upp Grundtvigs gamla tanke, som han — den störste av
danskar, skulle jag vilja säga — för hundra år sedan väckte och som sedan
har förts fram, framför allt i Danmark men även i Sverige och i Norge samt
i Finland under skilda tidsepoker, nämligen frågan örn ett gemensamt nordiskt
universitet — alltså inte närmast frågan örn ett hus, där man håller konferenser
och där vi och andra herrar komma samman och överlägga örn ditt och
datt, icke heller örn allenast en folkhögskola, utan örn ett verkligt universitet.
Universiteten ha enligt kulturhistoriens vittnesbörd visat sig vara en av de
stora hörnpelarna i utvecklingen och i all andlig verksamhet, och förrän vi få
ett samnordiskt universitet tror jag inte att vi kunna komma de andra spörsmålen
riktigt in på livet.

_ Jag vill hoppas, att vi ganska snart komma till insikt örn att det är nödvändigt
att vi hålla samman i Norden på ett helt annat sätt än hittills, att ett Nordens
Förenta Stater eller ett mycket fast organiserat nordiskt försvarsförbund
är nödvändigt. Men för att kunna åstadkomma detta måste vi framför allt
knyta fast vid den Grundtvigska tanken. Det är sålunda denna tanke, som jag
här har fört fram.

_ Jag tackar utskottet för dess välvilliga behandling av min motion — det har
visserligen kommit till ett avslag på densamma, men det har i alla fall varit
så välvilligt ett tillfälligt utskott kan vara. De tillfälliga utskotten äro ju till
för att slå ihjäl riksdagsmännens motioner; de lia ju inte någon annan uppgift,

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1943.

Om upprättande av ett nordiskt universitet. (Forts.)
åtminstone inte enligt egen mening, och då får man ju vara mycket tacksam
för att detta utskott gör det under så älskvärda former som nu. Skall man
bli ihjälslagen, så föredrar man ju att bli ihjälslagen på ett älskvärt sätt
framför att trampas ner under stövlarna. Men utskottet har inte förstått själva
innebörden i den tanke, som jag skulle vilja kalla Grundtvigs tanke. Det är
mycket möjligt ■— vi Ira ju av remissyttrandena sett att universiteten i Lund
och Uppsala och högskolan i Stockholm ha gått på avslag, medan högskolan i
Göteborg har gått på bifall — att dessa tre avslagsyrkande instanser äro
rädda för att det skall inkräkta på universitetens ekonomi, örn ett sådant samnordiskt
universitet kommer till stånd och örn Sverige väsentligen skulle
bidraga till dess finansiering. För min del anser jag, att det bör bli ett samnordiskt
universitet trots att Sverige får bära huvudbördan därför såsom det
större och rikaste landet.

Jag tror som sagt att denna rädsla örn den egna ekonomien är orsaken till
att man i Uppsala och Lund har gått emot denna tanke, vilken eljest borde i
allra högsta grad ha tilltalat de nordiska universiteten, även de svenska universiteten,
eftersom den tidigare har haft mycket stark anklang hos de svenska
universiteten liksom den för närvarande har mycket stark anklang hos de
danska och jag skulle tro hos de finska universiteten. Jag vet inte hur det i
detta avseende är med norska universitet, eftersom norrmännen för närvarande
inte kunna tala med obunden tunga. Vi få därför säga, att därom veta vi
ingenting, men det skulle förvåna mig mycket örn inte, när den norska
tungan blir fri igen, norrmännen också skulle finna denna tanke vara den
riktiga. Skulle icke de nordiska länderna gemensamt kunna bära en årlig
börda av några få miljoner kronor för ett samnordiskt universitet, när vi under
dessa år ha fått bära så jättelika bördor för att hävda vårt militära försyar?
Detta är ju ändå den andliga grundvalen för det militära och ekonomiska
försvaret!

Jag är sålunda icke alls så pessimistisk som universitetskanslern eller de
ärade konsistorierna vid universiteten i Uppsala och Lund eller som rektorn
vid Stockholms högskola, och jag tror, att vi i riksdagen inte skulle bli
mindre njugga mot våra egna universitet, om vi med vissa kostnader genomförde
och förverkligade en stor och bärande och gammal nordisk tanke, förverkligade
den med hoppfull håg och tro på framtiden.

Nu har regeringen liksom föregripit riksdagen ■— det kanske var därför att
motionen väcktes, som regeringen fick så bråttom — och då får man säga,
att det i alla fall var något resultat motionen medförde, när regeringen omsider
har tillsatt en kommitté för utredande av frågan om ett s. k. svensktnordiskt
institut. Denna beteckning »svenskt-nordiskt institut» är ju litet
konstig — ett sådant institut är varken universitet, folkhögskola eller högskola,
utan det är någonting annat. Vi ha tandläkarinstitut och vi lia andra institut.
Jag vet inte örn man har haft någonting sådant som förebild, men i varje fall
är beteckningen mycket oklar, och även formuleringen i statsrådets motivering
synes mig vara något oklar på den punkten. Vad som emellertid är klart är,
att detta svenskt-nordiska institut icke skulle vara ett universitet. Det skall
vara någonting annat, och detta skall utredas. Det skall vara någonting för
tidningsmän, funktionärer inom folkrörelserna, för studenter i allmänhet, för
kursverksamhet m. m.

Jag har alls ingenting emot att man skapar ett sådant nyttigt institut, örn
man blötte låter den stora tanken på det nordiska universitetet, som är det väsentliga,
leva och förverkligas. Detta svenskt-nordiska institut, bra i och för
sig, förverkligar dock en mycket mindre tanke, en tanke som ägnar och anstår
en liten tid, men icke en stor tid, som vi nu leva i.

Onsdagen den 24 mars 1943.

Nr 11.

Om upprättande av ett nordiskt universitet. (Forts.)

Även den tänkta förläggningen av detta institut är mycket oklart uttryckt i
statsrådets motivering. Det skall vara i Mellansverige, det får inte vara i någon
av de stora städerna, men ändå skall det vara nära Stockholm. Detta är ganska
motsägelsefyllt. Grundtvig syftade till Göteborg, och där finns numera en
högskola, som skulle lämini sig alldeles utmärkt såsom en början till ett nordiskt
universitet, som först finge omfatta de humanistiska och naturvetenskapliga
ämnena för att sedan efterhand kunna växa. Men detta institut skall
ovillkorligen ligga i närheten av Stockholm! Jag måste säga, att jag företräder
visserligen ofta Stockholms intressen, jag har ju kämpat för dem vid
många tillfällen från denna Stockholmsbänk, men jag tror inte att det är lämpligt,
att man centraliserar allting till Stockholm. Det är inte enbart till godo,
inte ens för Stockholm, att allting skall förläggas dit, men det skall jag inte
nu gå in på.

Nu skulle det icke heller vara Stockholm utan någon kulturhärd i närheten
av Stockholm, som skulle bli sätet för detta institut. Låt oss säga, att det
skulle bli Mariefred eller Sigtuna. Eftersom man inte vill att det skall vara
något universitet, kan man väl inte tänka sig Uppsala, ty då kunde ju den
stora faran uppstå, att detta universitet skulle kunna utvecklas till ett samnordiskt
universitet. Då är det väl Sigtuna eller Mariefred, som närmast skulle
kunna tänkas. Nåväl, må vara, men man skall vara så aktsam örn denna lilla
tanke, när den skall förverkligas, att man måste undersöka, om det finns i vårt
land byggnadsmaterial till att kunna bygga institutet med! Så måste man
också vara mycket försiktig, säger statsrådet, så att kostnaderna hållas så
låga som möjligt. Han tänker sig att denna lilla tanke skulle kunna få kura
in under någon vinge, under någon äldre institution. Kanske man tänker på
någon av läroanstalterna i Sigtuna.

Det synes mig att detta är en småsvensk tanke och en smånordisk tanke.
Det är icke någonting som kan tilltala våra prövade brödrafolk. Jag tror inte
de med entusiasm vilja vara med örn detta. Först och främst tror jag att det
är otänkbart att få norrmännen att resa ända hit bort i öster, och danskarna
och islänningarna lia ju också mycket närmare till Göteborg. Det skulle då
vara lättare för svensk-finnarna, men de lika väl som vi stockholmare finge
väl kosta på sig resan något åt väster, där Norden sammanstrålar. För de rent
finska eleverna blir det ju under alla förhållanden åtminstone till en början
mycket svårt att vara med, då det antagligen blir förenat med stora svårigheter
med en gemensam undervisning på finska språket. Därmed vill jag visst
inte ha sagt, att inte även det finska språket måste finna en bostad i ett verkligt
universitet sådant som det av Grundtvig tänkta, av mig här skisserade.

Utskottet har nu helt fastnat för den lilla vägen, som utskottet sannolikt
anser vara lättare framkomlig, och utskottet har därför nöjt sig med den utredning
om ett institut som Kungl. Maj:t har satt i gång. Detta tänkande i
smått motsvarar cle tillfälliga utskottens natur, och jag har ju därför egentligen
ingenting haft att vänta. Jag tror att dessa utskott alltid gå den lättast
framkomliga vägen; minsta motståndets väg är i regel de tillfälliga utskottens,
och eftersom avslag i regel är den lättast framkomliga vägen, gå de
nästan alltid pä avslag.

Herr talman! Jag tror att denna stora fråga örn ett samnordiskt universitet
icke är löst med den linje, som man nu slår in på, och jag tror att den grundtvigska
tanken kommer att återigen väckas till liv och vinna beaktande. Kanske
till och med att de härjade, fattiga, förstörda broderländerna komma att
visa sig vara mera klartänkta och mer se tingen i stort än det skonade och
förhållandevis ännu rika Sverige vill och förmår. Därför litar jag till att när
freden en gång kommer, så skall tanken på ett samnordiskt universitet väckas

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1943.

Om upprättande av ett nordiskt universitet. (Forts.)
ifrån de nu ockuperade och förödda broderländerna, varifrån tanken också
ursprungligen utgått. Jag är därför icke någon pessimist; jag är av naturen
optimist, och jag tror därför att även denna tanke skall leva och kunna bli
verklighet i en mindre håglös tid.

Till slut är det endast, herr talman, ett påpekande, som jag skulle vilja göra
i detta sammanhang i fråga örn sättet för förverkligandet av tanken på detta
samnordiska universitet. Tanken och äran av den är ju ingalunda min. När
nu riksdagen inte vill gå med på att föra den grundtvigska tanken ut i livet
på det sätt som jag föreslagit, så tänker jag mig att man, under tiden medan
tanken på det samnordiska universitet mognar till frukt, kunde pröva en annan
väg vid sidan av denna rätt ofullgångna institutsväg, som man nu, därtill
nödd och tvungen för att på något sätt tillmötesgå opinionen, har slagit in på.
Den vägen tror jag, herr talman, skall tilltala ert sinne. Jag syftar på en
ömsesidig gemensam undervisning vid Nordens universitet genom ett utbyte
av lärare och lärjungar mellan samtliga nordiska universitet. Utskottet har
snuddat vid den tanken. Man skulle kunna tänka sig, att denna tanke foges
upp och bleve förverkligad i större format på det sättet, att Sverige bekostade
ett visst antal akademiska lärostolar vid de danska, norska och finska universiteten
och att våra broderländer bekostade motsvarande lärostolar i Sverige och
i de andra deltagande länderna. En betydande summa borde då anslås för stipendier
till svenska lärjungar, som studerade i Köpenhamn, Oslo, Åbo, Helsingfors
o. s. v. En sådan utväg har i varje fall den fördelen, vilken bör tilltala
dem som företrädesvis se på den ekonomiska möjligheten att förverkliga tanken,
att den kan tagas successivt. Man kan börja mycket smått och låta tanken
växa. Det blir fler och fler lärostolar, och så småningom blir det ganska
många. Antalet stipendier inom de olika fakulteterna växer också, och detta
utbyte blir då ganska omfattande. Det vore i varje fall någonting mer betydelsefullt
än det svensk-nordiska kursinstitutet i skuggan av någon svensk institution.
Jag vill tro att det ärade utskottet inte har någonting emot denna
tanke. Den strider ju i varje fall inte mot institutstanken, som jag i och för sig
önskar all framgång. Det gör ju inte den samnordiska universitetstanken heller;
detta med ett s. k. pendlande universitet, ett rörligt universitet, går mycket
bra att förena även med tanken på ett nordiskt institut. Jag tror visst det kan
vara mycket bra och nyttigt att få även ett sådant institut, men det viktigaste
är att få själva universitetstanken förverkligad såsom ett tecken på att de
nordiska länderna äro ett folk.

Herr talman! Jag yrkar bifall till min motion. Jag har ingen förhoppning
att den skall bli bifallen av kammaren, men man måste så ett senapskorn i
jorden för att det skall kunna växa ett träd, och kanske herr talmannen om
något år kommer att få ett annat utlåtande från något utskott, som är mera
positivt än detta, och då kanske kan klubbfästa ett beslut i positiv riktning.

Herr Ericsson, Herman: Herr talman! Frågan örn det nordiska samarbetet
och hur det skall gestalta sig har ju inte bara varit uppe till behandling
ute i landet bland olika sammanslutningar utan också förut behandlats i riksdagen.
Sålunda behandlade vi denna fråga 1941, och där deltog, örn jag inte
missminner mig, herr Fredrik Ström som en varm anhängare av den tanke som
då framfördes. Vi behandlade då en motion av herr Wagnsson, vari det begärdes
inrättande av ett nordiskt institut, och riksdagen fattade ju också beslut
i enlighet med motionen och hemställde hos regeringen om en utredning
i den frågan. Det är alltså inte riktigt, som herr Fredrik Sikörn säger, att
regeringen föregripit riksdagen, när den nu tillsatte en utredning, utan detta
beslut innebär ju bara ett fullföljande av det beslut, som riksdagen fattade år
1941 och som herr Fredrik Ström den gången mycket varmt understödde.

Onsdagen den 24 mars 1943.

Nr 11.

Örn upprättande av ett nordiskt universitet. (Forts.)

Nu har herr Ström motionerat om ett universitet. I dag är etet enligt herr
Ströms mening inte tillräckligt med ett institut, utan nu skall man taga hoppet
fullt ut och inrätta ett universitet. Men det framgår inte av motionens
motiv, huruvida herr Ström anser att detta universitet skall få examensrätt
eller hur undervisningen och dess slutmål egentligen skola bli. Jag är inte alldeles
övertygad örn att ens Göteborgs högskola hade tillstyrkt motionen, under
förutsättning att man där varit fullt övertygad örn att examensrätt skulle bli
slutmålet.

Av de införskaffade yttrandena framgår ju, att större delen av de hördamyndigheterna
uttala sig mot tanken på att för närvarande införa ett universitet.

Herr Ström säger, att utskotten, i synnerhet de tillfälliga utskotten, äro tillkomna
uteslutande för att avstyrka motioner, men så är ju inte förhållandet.
De tillfälliga utskotten lägga ned mycket arbete på att utreda de frågor, de
få sig förelagda, och i denna fråga ha vi förfarit på det sättet. Yi lia infordrat
yttranden från de myndigheter och institutioner, som vi ansågo hade intresse
av denna sak och som vi ansågo hade något att anföra, vare sig det nu skulle
bli för eller emot inrättande av ett universitet. Av dessa yttranden framgår
det nu, att det i stort sett är bara Göteborgs högskola, som har tillstyrkt, och
som jag sagt förut är jag inte så säker örn att detta tillstyrkande heller kommit,
örn man varit på det klara med vad motionen egentligen avsåg.

Utskottet är inte någon motståndare till ett nordiskt samarbete. Tvärtom tror
jag mig våga påstå, att vi äro fullt lika intresserade av det nordiska samarbetet
som motionären, men vi äro inte fullt eniga med motionären örn de vägar, vi
böra beträda. Yi vilja beträda den för närvarande lättast framkomliga vägen
och en väg som kanske fortare leder till något resultat än örn man skulle i dag
fatta ett beslut örn ett nordiskt universitet. Vi vilja börja från början, som
herr Ström mycket riktigt sade, och försöka få ett institut, genom vilket man
skulle kunna draga till sig intresserade krafter från de nordiska länderna och
där de skulle kunna gemensamt resonera örn sina spörsmål. Genom ett sådant
institut skulle man framför allt kunna försöka bilda en kulturhärd, där man
kunde träffa fler människor än man kan vid ett universitet. Vid ett universitet
träffar man en krets av människor, kanske på 500, 600 stycken, som går där
flera år för att taga examen, men vid en folkhögskola eller framför allt vid
ett nordiskt institut kan man ju träffa många fler människor, och framför
allt kan man träffa människor av alla samhällsklasser. Ett universitet däremot
inrymmer ju, i stort sett åtminstone, huvudsakligen medlemmar av de
bättre situerade klasserna. Vår mening är alltså, att institutet skall venea
opinionsbildande och närmande mellan Nordens folk både i^kulturellt och ekonomiskt
och möjligen i politiskt hänseende, och det är vår uppfattning, att
ett institut i det fallet fyller måttet, i varje fall till en början, betydligt bättre
än ett universitet,

Det är med hänsyn härtill, herr talman, som vi kommit till den uppfattning,
vi ha. Vi anse att ett institut, som eventuellt sa småningom kan byggas
ut till en folkhögskola, för närvarande är mera betydelsefullt, framför allt därför
att det snabbare kan leda till en början av ett samarbete än ett universitet
kan göra. Vår uppfattning beror alltså inte alls på någon motvilja mot nordiskt
samarbete, utan ut skol! et är besjälat av en livlig önskan att detta samarbete
skall komma till stånd.

Jag ber, herr talman, att få hemställa örn bifall till utskottets förslag.

Herr AVagnsson: Herr talman! Jag är lika lidelsefullt intresserad av en
samverkan mellan Nordens länder som min ärade vän herr Fredrik Ström, och
jag uttrycker samma förhoppning som han örn att möjligheter skola öppna sig

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1943.

Örn upprättande av ett nordiskt universitet. (Forts.)
för en ökad kulturell, politisk oell ekonomisk samverkan mellan dem, när kriget
är över. Att jag här inte kan följa herr Ström i hans yrkande örn upprättande
av ett samnordiskt universitet, beror närmast på de skäl som utvecklats
i utskottsutlåtandet, och jag skall be att till vad som där är sagt få foga en
synpunkt.

Innan jag gör det vill jag emellertid reagera mot det uttalande som framkom
ett par tre gånger i herr Ströms anförande nyss. Han talade örn »den lilla obetydliga
tanken på ett nordiskt institut», en tanke som han fann visserligen
välmenande men i och för sig utan någon större praktisk betydelse. Mot detta
vill jag hävda, att därest ett sådant samnordiskt kulturcentrum kan komma till
stånd, som jag tänkt mig under benämningen nordiskt institut, så är det ingalunda
en så liten och obetydlig sak som herr Ström vill göra det till. Tanken
är närmast den att till detta kulturella centrum skulle komma personer från de
nordiska länderna, huvudsakligast ungdom, sådan ungdom som beredde sig för
att i framtiden i sina respektive länder göra insatser på olika områden. När vi
känna till vad den svenska folkhögskolan har betytt för de svenska folkrörelserna
och vi tänka oss möjligheten av en nordisk folkhögskola, där man sökte
hygga något högre än de vanliga folkhögskolorna kunnat göra, tycker jag det
är rätt tydligt att en sådan institution skulle kunna bli av stor betydelse för
de olika folkrörelserna i Nordens länder och för samverkan mellan Nordens
folk.

Att jag inte kan stöda herr Ströms yrkande på ett, såsom han kallar det,
samnordiskt universitet, heror först och främst därpå att jag inte blivit övertygad
av hans argumentering örn att den lösning av frågan, han i sin motion
och i sitt anförande här pläderat för, är den hästa. Jag tror att man når det
syfte, herr Ström siktar på, bättre, örn man söker förvandla samtliga universitet
i Sverige, Norge, Danmark och Finland till samnordiska. Örn man alltså
möjliggör för studerande i dessa länder att bedriva sina studier vid vilket av
dessa universitet som helst och örn man försöker göra de examina som där avläggas
så likvärdiga som möjligt och därmed underlättar för dem, som önska
hedriva akademiska studier, att utvälja den högskola, där det ämne de vilja
studera, enligt deras mening är bäst företrätt, skulle man åstadkomma i huvudsak
det resultat herr Ström tänkt sig, men man skulle göra det på ett väsentligt
effektivare och bättre sätt än enligt hans förslag.

Av dessa skäl, herr talman, anser jag mig icke kunna biträda det yrkande,
som herr Ström har framställt, utan ber att få yrka bifall till utskottets utlåtande.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till den
i ämnet väckta motionen; och förklarades den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av första kammarens första tillfälliga utskotts
utlåtande nr 4, i anledning av väckt motion örn anställande av psykiatriskt utbildade
barnläkare till tjänst för landets skoldistrikt och barnavårdssamhällen,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av första kammarens andra tillfälliga utskotts
utlåtande nr 2, i anledning av väckt motion örn rätt för jordbrukare och jordbruksarbetare,
som inkallats till beredskapstjänstgöring, att räkna sig viss

Oasdagen den 24 mars 1943.

Nr 11.

tjänstledighet för jordbruksarbete till godo såsom fullgjord beredskapstjänstgöringstid,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 183 och 184.

Anmäldes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till Konungen:
nr 86, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag till
f olkköks verksamhet;

nr 87, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag å tilläggsstat
till riksstaten för budgetåret 1942/43 till uppförande och drift av en
fabriksanläggning för tillverkning av syntetiskt gummi m. m.; samt

nr 88, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lån för ombyggnad
av lastautomobiler för bruk med personbilsringar.

Skrivelseförslagen godkändes under förutsättning, beträffande förslaget nr
86, att utskottets hemställan i utlåtande nr 46, vidkommande förslaget nr 87,
att utskottets hemställan i utlåtande nr 47 samt, i fråga örn förslaget nr 88, att
utskottets hemställan i utlåtande nr 48 bifölles även av andra kammaren.

Anmäldes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr 89, till
Konungen i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående bidrag till inköp
av vägbyggnadsmaskiner.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning, att utskottets hemställan
i utlåtande nr 12 bifölles även av andra kammaren.

Anmäldes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser till Konungen
:

nr 90, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 429) örn hyresreglering
m. m. samt lag angående fortsatt giltighet av lagen samma dag (nr 430)
om kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m„ dels ock i ämnet
väckta motioner; samt

nr 91, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn
vapenfria värnpliktiga, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Skrivelseförslagen godkändes under förutsättning, beträffande förslaget nr
90, att utskottets hemställanden i utlåtande nr 15, samt, i fråga om förslaget
nr 91, att utskottets, hemställanden i utlåtande nr 12 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 92, till Konungen i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till
lag örn rätt för Konungen att medgiva undantag från gällande bestämmelser
angående bankaktiebolags inlåning.

Avgåvos och bordlädes nedann/åmnda motioner:

nr 224, av herr Norman m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
krigsmaktens reservpersonal;

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1943.

nr 225, av herr Wagnsson, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående
krigsmaktens reservpersonal;

nr 226, av herr Forslund m. fl., i anledning av Kungl. Majrts proposition
angående anslag till karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet;

nr 227, av herr Källman m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för budgetåret 1943/44 till avlöningar vid de allmänna läroverken
m. m.;

nr 228, av herrar Sten och Holmström, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för budgetåret 1943/44 till avlöningar vid de allmänna
läroverken m. m.;

nr 229, av herr Lindbärg m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående
anslag för budgetåret 1943/44 till avlöningar vid de allmänna läroverken
m. m.;

nr 230, av herr Johanson, Karl August, m. fl., i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående anslag för budgetåret 1943/44 till tekniska läroverk
m. m.; samt

nr 231, av herr Velander m. fl., i anledning av Kungl. Majrts proposition
med förslag till skattestrafflag, m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 5.08 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1943. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

431231