1943. Första kammaren. Nr 9

ProtokollRiksdagens protokoll 1943:9

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1943. Första kammaren. Nr 9.

Tisdagen den 9 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 4 e. m.

Herr statsrådet Bergquist avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 84, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 och 3 §§ lagen den
11 juni 1937 (nr 348) örn krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande
personer;

nr 93, angående ändrade bestämmelser rörande fridlysning av björn och lo;
nr 94, med förslag till lag om rätt för Konungen att medgiva undantag
från gällande bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning;

nr 95, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 15 december
1939 (nr 850) angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda
bestämmelser örn bankaktiebolags kassareserv;

nr 96, angående anslag till särskilda minskyddsanordningar inom den s. k.
lejdtrafiken;

nr 97, angående fortsatt disposition av visst äldre reservationsanslag; samt
nr 98, angående upplåtelse till statens centrala frökontrollanstalt och statens
växtskyddsanstalt av vissa områden av kronoegendomen Bergshamra nr 1
i Stockholms län.

Justerades protokollen för den 2, 3 och 6 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 2, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1943/44 under riksstatens
andra huvudtitel, avseende anslagen inom justitiedepartementets verksamhetsområde; nr

3, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1943/44 under riksstatens
tredje huvudtitel, avseende anslagen inom utrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

48, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag angående anslag å tilläggsstat
till riksstaten för budgetåret 1942/43 till nybyggnader för sjökrigsskolan; samt

nr 49, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag å tilläggsstat
till riksstaten för budgetåret 1942/43 till lån till Svenska skifferoljeaktiebolaget
m. m.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 78, angående disponerande av avkastningen av statens hästavelsfond, m. m.

Första kammarens protokoll 19^3. Nr 9.

1

2

Nr 9.

Tisdagen den 9 mars 1943.

Föredrogos och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Majlis propositioner
:

nr 79, med förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den 26 april 1940
(nr 272) med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången
vid krig eller krigsfara m. m.;

nr 80, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 9 januari
1940 (nr 3) örn vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara m. m.; samt
nr 81, med förslag till lag örn ändrad lydelse av 14 kap. 45 § strafflagen.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 82, angående ändring av gällande bestämmelser rörande älgavgifter m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Majda propositioner:
nr 83, angående visst ägoutbyte mellan kronan och Jönköpings stad m. m.;
samt

nr 85, angående bidrag till vårdhem för lättskötta sinnessjuka.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Majda proposition
nr 91, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den
19 juni 1942 (nr 429) örn hyresreglering m. m. samt lag angående fortsatt
giltighet av lagen samma dag (nr 430) örn kontroll av upplåtelse och överlåtelse
av bostadsrätt m. m.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets utlåtanden nr 1—3,
statsutskottets utlåtanden nr 6 och 35—39, bankoutskottets utlåtanden nr 9
och 10 samt memorial nr 11, första lagutskottets utlåtande nr 14, andra lagutskottets
utlåtanden nr 9 och 11 ävensom första kammarens första tillfälliga
utskotts utlåtande nr 2.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 84 och 93—98.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.10 e. m.

In fidem
G. II. Berggren.

Onsdagen den 10 mars 1943.

Nr 9.

3

Onsdagen den 10 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Upplästes en till kammaren inkommen ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Med åberopande av bifogade läkarintyg får jag härmed anhålla örn ledighet
från riksdagsarbetet under tiden den 10—23 mars 1943.

Teg, Umeå den 9 mars 1943.

J. M. Bäckström.

Att byggmästaren J. M. Bäckström, Umeå, på grund av luftrörskatarr med
feber är oförmögen att deltaga i riksdagsarbetet under tiden 10—23 mars 1943
intygas.

Umeå den 9 mars 1943.

S. Ekvall,

lasarettsläkare.

Den begärda ledigheten beviljades.

Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet Pehrsson-Bramstorp, Äng. berähsom
tillkännagivit att han ämnade vid detta sammanträde besvara herr Alfred . av
Anderssons interpellation angående beräkningen av jordbrukarnas fodersäds- ^fodersäds^
leveranser till staten, erhöll ordet och anförde: leveranser lill

Herr talman! Med första kammarens tillstånd har herr Alfred Andersson till staten.
chefen för folkhushållningsdepartementet framställt följande interpellation:

1) Har statsrådet för avsikt att inskrida för att åstadkomma en mera rimlig
och rättvis ordning vid beräkningen av fodersädsleveranserna till staten?

2) Kunna vi vänta att nya och klara direktiv utfärdas snarast möjligt till
ledning för de krisreglerande organen och till gagn för jordbrukarna?

Enligt överenskommelse med chefen för folkhushållningsdepartementet kommer
jag att besvara interpellationen.

I interpellationen erinras, att livsmedelskommissionen bestämt hur mycket
fodersäd varje kristidsdistrikt skall avstå till staten, varefter respektive kristidsstyrelser
räknat ut hur mycket varje kommun skall leverera. Till sist har
den lokala kristidsnämnden haft att räkna ut hur mycket varje brukningsdel
skall prestera.

Interpellanten relaterar ett exempel från sin hemkommun, Bromma socken
i Malmöhus län. Skörden av fodersäd uppgick enligt uppskattning och tröskningsrapporter
till sammanlagt 688,775 kg. Med hänsyn till djurantalet den
1 september 1942 och till behovet av utsäde skulle jordbrukarna i Bromma ha
rätt till 705,745 kg fodersäd. En brist på 16,970 kg skulle alltså förefinnas.

Malmöhus läns södra kristidsstyrclse hade emellertid begärt, att Bromma
■skulle leverera 226,580 kg fodersäd till staten. Då kristidsstyrelsen trots protest
från kristidsnämnden vidhöll sitt krav, skrev nämnden ut nya leverans -

4

Nr 9.

Onsdagen den 10 mars 1943.

Äng. beräkningen av jordbrukarnas fodersädsleveranser till staten. (Forts.)
besked med 25 procents tillägg på varje brukningsdel. Nämnden hade enligt
interpellanten varit med velén örn att det var omöjligt att fullgöra leveransbeskeden
men hade måst göra på detta sätt för att tillfredsställa kristidsstyrelsen.

Interpellanten anser att sockengränserna böra slopas ur beräkningarna av
fodersädsleveranserna till staten. Det riktiga vore att varje brukningsdel finge
svara för sig själv.

Av en inom statens livsmedelskommission med anledning av interpellationen
upprättad promemoria framgår bland annat följande rörande de vid uttagningen
av fodersäd tillämpade grunderna.

Vid uppdelningen på de olika kristidsstyrelseområdena utgick kommissionen
från statistiska centralbyråns skördeuppskattning per den 31 augusti 1942
med de jämkningar, som kommissionen på grund av senare inträdda förhållanden
ansåg lämpliga och riktiga. Kommissionen beräknade vidare utsädesoch
utfodringsbehovet inom de olika kristidsstyrelseområdena med ledning av
för kommissionen tillgängliga uppgifter. Till utsäde antogs åtgå i genomsnitt
225 kilogram per hektar. För beräkningen av utfodringsbehovet hade inom
kommissionen upprättats särskilda utfodringsstater, vilka dock för vissa djur
såsom hästar och nötkreatur måst tillmätas så knappa, att de förutsätta en
viss utfodring av fodercellulosa. Kristidsstyrelserna hade vid sin fördelning
mellan nämnderna uttrycklig fullmakt att förfara så som styrelserna med hänsyn
till de lokala förhållandena funno lämpligast. Vid fördelningen på jordbrukarna
ålåg det vederbörande kristidsnämnd att söka åstadkomma en så rättvis
fördelning av leveranskvantiteterna de olika brukningsdelarna emellan som
möjligt. Bland de riktlinjer, som härvid skulle tillämpas, må nämnas att leveransplikt
i första hand skulle åläggas brukningsdelar med 10 hektar och
därutöver men hinder icke möta att lämna föreskrift örn avstående även för
brukningsdelar med mindre åkerareal, där sådant avstående vore möjligt. I
fråga örn skördeutfallet på de enskilda brukningsdelarna skulle hänsyn tågås
även till andra fodermedel än fodersäd, såsom rotfrukter och hö. Från den beräknade
skörden skulle dragas den kvantitet, som kunde anses åtgå för utsäde
och utfodring.

Vid fördelningen visade det sig att det icke var möjligt att uttaga hela den
kvantitet av omkring 550,000 ton, som ansetts behövlig. Från flera kristidsstyrelser
inkommo klagomål över att leveransplikten tilltagits för hög. Härtill
bidrogo i sin mån de under senhösten försämrade skördeutsikterna. I anledning
av de inkomna klagomålen blev leveransplikten för flertalet klagande
kristidsstyrelser nedsatt. För Malmöhus läns södra kristidsstyrelseområde nedsattes
leveransskyldigheten från 73,500 ton till 67,500 ton. För liela landet utgjorde
nedsättningen c:a 50,000 ton, motsvarande så gott som hela det reservlager,
som avsetts att läggas upp till nästkommande år.

Vad beträffar förhållandena inom Bromma kommun kan en verklig bild av
en kommuns förmåga att avstå fodersäd icke erhållas genom en beräkning av
det slag interpellanten använt, framhålles det i promemorian. På detta sätt erhålles
nämligen endast en nettokvantitet. Det måste beaktas, att då leveransförmågan
uträknas på varje gård för sig, uppkommer på vissa gårdar ett överskott
och på vissa gårdar ett underskott. De jordbruk, som utvisat underskott,
lia härvid varit hänvisade att söka tilldelning av den på leveransbeskeden i
landet uttagna sammanlagda kvantiteten. Det är således summan av överskotten
på de särskilda gårdarna, som skall levereras. Enligt vad kristidsnämnden
i Bromma meddelat kan från överskottsgårdar inom kommunen levereras en
kvantitet av 116,460 kilogram. Då kristidsstyrelsen ålagt kommunen en leveransplikt
av 226,580 kilogram och kristidsnämnden efter åläggande av kristids -

Onsdagen den 10 mars 1943.

Nr 9.

u

Atif/, beräkningen av jordbrukarnas fodersädsleveranser till staten. (Forts.)
styrelsen utställt leveransbesked på denna större kvantitet, hade samtliga jordbrukare
överklagat leveransbeskeden.

Anledningen till att kristidsstyrelsen kommit till den högre leveranssiffran
angives praktiskt taget helt och hållet vara att söka i det förhållandet, att
djurbeståndet i Bromma ökat under hösten, under det att kristidsstyrelsen endast
hade tillgång till siffrorna på kreatursbeståndet per elen 1 juni 1942. Sedan
orsaken till den bristande överensstämmelsen mellan beräkningarna blivit
klarlagd, har kristidsstyrelsen i samförstånd med livsmedelskommissionen funnit
sig kunna godtaga kristidsnämndens beräkningar. Kommunens leveransplikt
har alltså numera fastställts till 116,460 kilogram, vilken kvantitet de
därav berörda jordbrukarna förklarat sig villiga att sammanlagt avstå.

Livsmedelskommissionen förklarar sig i princip dela interpellantens uppfattning,
att fodersädsavståendet icke bör drabba jordbrukarna i den ena kommunen
hårdare än i den andra. Att helt och hållet gå på den linjen, att uttaget
skall ske efter exakt samma grunder i olika kommuner torde emellertid
icke ur alla synpunkter vara fullt tillfredsställande. Hänsyn måste tagas till
de skiftande produktionsförhållandena inom olika kommuner. Sålunda kan
exempelvis i en kommun, där tillgången på hö är dålig, fodersädsuttaget bestämmas
så, att jordbrukarna få behålla något mer fodersäd för egen räkning
än jordbrukarna inom sådana kommuner, där tillgång till en riklig höskörd
finnes. På samma sätt bör hänsyn tågås till odlingen och tillgången på
rotfrukter. Enligt kommissionens uppfattning ha de tillämpade principerna
i stort sett fungerat tillfredsställande även örn vissa ojämnheter icke kunnat
undvikas. Där dylika ojämnheter kommit till kommissionens kännedom, Ilar
kommissionen sökt att i möjlig mån rätta till dessa. Slutligen framhålles i
promemorian, att det av interpellanten förordade systemet med direktberäkning
av den individuella prestationsförmågan prövades vid foaersädesavståendet
1940/41. Systemet visade sig emellertid icke lämpligt och väckte stark irritation
bland därav berörda jordbrukare. Utgångspunkten måste vara, att en
viss bestämd kvantitet nödvändigtvis skall avstås till staten. Skulle man släppa
efter på denna fordran och endast taga ut ett överskott från varje gård, är
det med hänsyn till svårigheterna att åstadkomma en tillförlitlig individuell
uppskattning av skörderesultaten fara värt, att den åsyftade kvantiteten icke
skulle komma att uppnås.

I en senare promemoria har livsmedelskommissionen meddelat att enligt uppgifter
från kristidsstyrelsen i Kristianstads län saint från Malmöhus läns södra
och norra kristidsstyrelser ha, såvitt styrelserna Ira sig bekant, de i livsmedelskommissionens
cirkulär nr 960 avd. A 2 angivna foderstaterna numera
tillämpats av samtliga kristidsnämnder i Skåne vid fastställandet av leveranskvantiteterna
fodersäd avseende 1942 års skörd. I sådana fall, då man eventuellt
vid utställandet av leveransbeskeden ansett sig böra räkna med reducerade
foderstater, hade man likväl vid handläggningen av besvärsärenden, sedan
fullständiga trösliningsrapporter förelegat, icke räknat med lägre foderstater,
än de som nyss angivits.

Av det anförda framgår, att en felberäkning gjorts av vederbörande kristidsstyrelse.
Den huvudsakliga anledningen härtill var. enligt vad livsmedelskommissionen
upplyst, att kristidsstyrelsen icke hade reda på det verkliga djurbeståndet
inom ifrågavarande kommun utan stödde sina beräkningar på uppgifterna
rörande djurbeståndet den 1 juni 1942. Ehuru det förefaller som om
detta misstag borde ha kunnat undvikas genom en bättre kommunikation mellan
kristidsstyrelse och kristidsnämnd, synes dock vad som förekommit •—- då
misstaget blivit rättat — icke giva anledning till siirskilt inskridande från
min sida, såsom ifrågasatts i interpellantens första fråga. Vad beträffar andra

G

Nr !).

Onsdagen den 10 mars 194o.

Äng. beräkningen av jordbrukarnas fodersädslevcransér till staten. (Forts.)
frågan torde det. icke vara. möjligt att genom generella direktiv i förväg reglera
de många olika situationer, som måste uppstå vid fördelningar av här ifrågavarande
slag. Jag förutsätter emellertid att kristidsmyndigheterna i de
olika fallen söka tillämpa gällande regler på ett praktiskt och ändamålsenligt
sätt, så att minsta möjliga friktion uppstår.

o Herr Andersson, Alfred: Herr talman! Jag skall be att få tacka herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet för svaret på interpellationen.
Jag skulle också^ lia varit tillfredsställd med svaret, örn det mera klart oell
bestämt sagts ifrån, att herr statsrådet var angelägen örn att vidta sådana åtgärder,
som skulle kunna åstadkomma full rättvisa kommunerna och jordbrukarna
emellan.. Ett sådant besked har jag emellertid inte kunnat läsa ut av
svaret. Orättvisorna komma alltså att stå kvar, så länge dessa bestämmelser
gälla, vilka vi nu skola rätta oss efter.

Herr statsrådet säger i svaret, att Bromma kommun skulle leverera 116,460
kg. fodersäd. Detta ser bra ut på papperet, men i själva verket finns det en
brist inom kommunen. En del brukningsdelar äro leveranskraftiga och ha fodersäd
i överskott. De måste alltså leverera till staten. Men drar man ifrån
allt vad de små jordbruken behöva köpa, blir det i själva verket en brist.

Herr statsrådet säger, att det begångna misstaget skulle lia kunnat undvikas,
. om kommunikationerna hade varit bättre mellan kristidsstyrelsen och
kristidsnämnden i vederbörande kommun. Det har emellertid inte varit något
fel på kommunikationerna, ty det fördes dagligen telefonsamtal mellan denna
nämnd och kristidsstyrelsen i Malmö. Talet om en felberäkning av djurantalet
håller inte heller streck. Djurantalet den 1 september 1942 är ju utgångspunkten
för bedömningen av fodersädsleveranserna. Detta djurantal hade
kristidsstyrelsen i Malmö på ett tidigt stadium fått vetskap örn, men den
vidhöll ändå kravet på. den högre leveransen så sent som sista veckan i december
månad. När kristidsnämnden i min kommun framhöll det omöjliga i att
leverera den begärda kvantiteten, svarade man per telefon: »Ni ha inte annat
att göra än att minska på fodertilldelningen per djur.» Det är enligt min mening
en orättvisa, och den vill jag ha bort.

Jag. har ytterst svårt att förstå, varför man inte skulle kunna låta varje
brukningsdel svara för sig själv. Herr statsrådet säger, att den principen tilllämpades
1940—1941, men det blev irritation och missnöje. Ja, det är mycket
möjligt, men då kan jag upplysa örn att nu äro missnöjet och irritationen mycket
större.

I min interpellation anförde jag ett par kommuner som exempel, min egen
och två grannkommuner. I den ena av de båda sistnämnda var det ett stort överskott
på fodersäd, och i den andra behövde man inte gå längre ned än till 10
tunnlands areal för uttagning av fodersäd, men i min kommun fick man gå ända
ned till ett tunnland för att få ut vad som begärdes från kristidsstyrelsen i
Malmö. Jag bär senare fått .upplysning örn att i vissa andra kommuner har det
tillämpade ^systemet varit till stor fördel för odlarna. I en kommun, som inte
ligger så långt bort från min egen, har man inte behövt gå längre ned än till
30 tunnland för att få fram den kvantitet kristidsstyrelsen begärde. Jag missunnar
visst inte dessa jordbrukare den förmån de sålunda få. De ha mycket lätta
jordar och voro alltså mycket tacksamma för den väderlek de hade i942, som
gav dem större skörd än någonsin tidigare. Åtskilliga av dem skulle slippa
att leverera någonting alls till det allmänna. Sådant kan inte döljas, det går
från kommun till kommun, från man till man, och det skapar en irritation och
ett missnöje, som jag försäkrar äro väsentligt större än vad som eventuellt förefanns
1940—1941 vid tillämpningen av de principer, som jag här förordar.

Onsdagen den 10 mars 1043.

Nr 9.

7

Äng. beräkningen av jordbrukarnas foder sädslev cransér till staten. (Forts.)

Man kan inte undgå att göra sig den frågan: Varför vill nian inte gå in folden
av mig föreslagna åtgärden? Enligt min mening torde det största hindret
härför ligga hos livsmedelskommissionen. Jag förstår, att man där ytterst ogärna
vill utfärda nya bestämmelser, ty då skulle man ju också medge, alhman
begått ett misstag — och detta har enligt min mening begåtts redan i utgångsläget,
Vi skulle vinna på det system, som jag har förordat i interpellationer
d. v. s. att låta varje brukningsdel svara för sig själv. Missnöjet skulle försvinna,
och förtroendet för det organ, som närmast har att syssla med detta, skulle
i någon mån stärkas. Skola vi fortsätta som nu, är jag rädd för att detta förtroende
rubbas ganska väsentligt. Man skulle också enligt min mening vinna
det, att man får fram en större mängd fodersäd till det allmänna, än man får
fram genom de nu tillämpade bestämmelserna. o

Livsmedelskommissionen har fått som jag skulle tro exakta uppgifter på den
fodersäd som finns i landet. Man kan kalkylera med denna mängd, mandet,
ungefär hur många som äro berättigade att köpa säd,° och man vet, hur många
som äro leveranspliktiga och leveranskraftiga, och da kan man kalkylera och
räkna ut, hur man skall fördela detta sålunda utvunna överskott. Men det skulle
väl ändå vara en fördel, örn man kunde få in ännu mera fodersäd till det allmänna,
ty därigenom skulle ju möjligheterna ökas för tilldelning av fodersäd
till de småbrukare, som ovillkorligen mäste ha sådan, sa langat det är möjligt
att få den. Jag har den bestämda uppfattningen, att vill man åstadkomma full
rättvisa kommunerna och jordbrukarna emellan, kan detta, herr statsråd, icke
ske med de metoder, som nu tillämpas. Detta är min bestämda mening. Det kan
säkerligen aldrig åstadkommas med mindre man går in för att varje brukningsdel
skall svara för sig själv. „

Vad behöver då göras för att vinna en sådan sakernas ordning? Enligt nuna
enkla begrepp behövs det inte så värst mycket. Cirkulär 960 behöver inte ändras,
det duger alltjämt. Man behöver bara göra ett tillägg med några korta räder, att
man stryker sockengränserna vid bestämningen av leveranserna och låter varje
brukningsdel svara för sig själv. Man kan också ge kristidsnämnderna mera
rörelsefrihet, ty där finnas praktiska människor, och jag vågar säga, att de
kunna dessa saker bättre än en hel del av dem, som nu sitta i de större styrelserna
vid skrivborden. Dessa kristidsnämnder ha till sitt förfogande alla de
instrument, som behövas för att åstadkomma en rättelse. De ha arealinventeringens
uppgifter örn vad som såtts på varje brukningsdel av det ena eller andra
sädesslaget. De lia djurräkningen den 1 september, som är utgångspunkten
för bedömningen av frågan örn fodersäden. Därtill kommer skördeuppskattningen
och slutligen tröskrapporterna. Längre kari man knappast komma. Vem
som än skall sköta tillämpningen, måste man följa dessa instrument. Ingen
jordbrukare kan enligt min mening undslippa att leverera vad han skäligen
skall, örn man går in för ett sådant system.

Jag var verkligen i viss mån besviken på interpellationssvaret. Jag hade
väntat, att jordbruksministern skulle vara minst lika angelägen som någon annan
att åstadkomma full rättvisa på detta område. Jag beklagar, att man efter
allt att döma skall tvingas att fortfarande leva under nu gällande bestämmelser.

Herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp: Herr talman! Jag beklagar, att mterpellanten
känner sig så rysligt besviken av svaret. Jag kan inte förstå, att
det är så stor skillnad mellan svaret och den uppfattning, interpellanten själv
har. Jag sade, att vi äro angelägna — och det är livsmedelskommissionen
också — att det sker en så rättvis fördelning som över huvud taget är möjligt.

Nr 9.

Onsdagen elen 10 mars 1043.

Aruj. beräkningen av jordbrukarnas fodersädsleicransér till staten. (Forts.)

Jag skall inte försöka lösa tvisten om det är kristidsstyrelsens eller kristidsnämndens
fel, att djurantalet i Bromma inte blev klarlagt från början,
idet är ju bevislig!, att det inte blev klarlagt, och vems fel det är lämnar
jag därhän. Saken har i varje fall rättats till, sa det blir bara en diskussion
om en fråga, som är uppklarad.

förmenar, att det vore bättre med individuella leveranser,
därför att det finns mångå inom en kommun, som få underskott på fodersäd
vr som S^0^a ^a tilldelning därav, medan andra i kommunen ha överskott.
Men alla de, som inte ha tillräcklig kvantitet, skola få en tilldelning. Och
det är som kommissionen säger, att när kommunen blir ålagd att leverera en
viss kvantitet fodersäd, finns det vissa inom kommunen, som få en större
kvantitet än det skulle bli, örn man tillämpade individuell leveransplikt, för
r?a vitt man inte vill fastställa hela leveransplikten efter tröskningsuppgift.
Men det sistnämndao systemet irriterade folk 1940—1941. Man sade: Det
finns naturligtvis många, som tröska under strängare kontroll, och andra,
lör vilka kontrollen vid tröskningen är slappare. Följaktligen kan resultatet
p..1 ?? leveransPkkten drabbar ojämnt, och så besvärar man sig på grund av
för hårda leveranskrav.

Vidare är det självklart, att anledningen till att det över lag blev ett så
starkt uttag av fodersäd är, att kommissionen ville få ett reservlager, för att
man särskilt vid övergången från det ena skördeåret till det andra skulle
kunna ha tillräckliga kvantiteter att tilldela dem, som inte ha vad de behöva.
Jag tror inte, att man genom att stryka sockengränserna vinner vad interpellanten
avser. Kristidsnämnderna få ju ändå sköta kontrollen inom socknarna,
och det är inte lämpligt, att en kristidsnämnd sköter kontrollen inom
olika socknar.

Herr Andersson, Alfred: Herr talman! Jag är inte tillfredsställd, dag vill,
att man verkligen skall försöka åstadkomma full rättvisa. Ingen kan väi
påstå, att det är rättvist, när man i en kommun behöver gå ned till arealer
örn ett tunnlands storlek för att få fram den begärda mängden fodersäd medan
man i en annan kommun har kunnat stanna vid 10 tunnland, alltså 5
hektar, och i. en tredje kommun vid 15 hektar. I den sistnämnda kommunen
var det nämligen tre egendomar, som kunde leverera staten allt vad kristidsstyrelsen
hade begärt.

Djurantalet behöva vi inte tvista örn, ty djurräkningen var klar och effektiv
i varje fall den 1 september. Hail hade att räkna med det djurantal, som
da fanns, och sedan hade man de andra uppgifterna, skördeuppskattningen
och tröskrapporterna. Det är alldeles riktigt som herr statsrådet säger, att
människor kanske inte äro så nogräknade. Den ene kan få bättre resultat
och den andre sämre, beroende på olika slapp kontroll vid tröskningen. Men
sa långt jag känner till saken, gör man så inom kristidsnämnderna, att där
tröskrapporterna äro lägre än uppskattningen av skörden, går man efter den
senare. Man har misstänkt, att samvetsgrannheten kanske inte varit så stor
eftersom tröskrapporterna visa ett dåligt resultat. Detta har delgivits vederoörande,
som inte brukat klaga, ty de ha nog känt med sig, att det inte varit
sa helt och rent med tröskrapporten. Men det där är egentligen småsaker.

Den stora fragan är, på vad sätt man skall skipa rättvisa här. Jag bär
den bestämda uppfattningen, att detta kan man inte med mindre man släpper
sockengränserna och låter varje brukningsdel svara för sig. Varför skulle man
tveka pa den punkten. Vad riskerar man genom att gå den vägen? Där är
enligt min mening ingenting att riskera, därför att vi lia de givna uppgifterna.
När vederbörande ha fatt sin tilldelning av fodersäd per djur och ha fått

Onsdagen den 10 mars 1943.

Nr 9.

9

Äng. beräkningen av jordbrukarnas foder sädslev cransér till staten. (Forts.)
utsäde, ha de inte rätt att behålla mera. Resten är statens. Men med den
metod som nu tillämpas bli ju jordbrukarna i vissa kommuner gynnade, medan
man i andra kommuner pressar dem ända till det yttersta. Det är detta,
som har väckt irritation och missnöje, och det är detta jag med interpellationen
har avsett att få bort. Man kan plåstra med detta hur mycket man vill
och rätta till det bit för bit, kommun för kommun. Man får ändå, herr statsråd,
under nuvarande förhållanden aldrig bort missnöjet. Folk kommer att
knorra så länge denna metod tillämpas.

Herr statsrådet Möller avlämnade Kungl. Majlis propositioner:
nr 99, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 21 juni 1940
(nr 645) örn skyldighet att bortföra varuförråd, m. m.;

nr 100, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 30 december
1939 (nr 951) angående vissa utfästelser rörande införsel och utförsel av varor
m. m.;

nr 101, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1942
(nr 493) örn awerkningsskyldighet;

nr 102, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 12 december
1941 (nr 925) om regleringen av förbrukningen av elektrisk kraft och gas;
nr 103, angående pension åt vissa i statens tjänst anställda personer; samt
nr 113, angående understödjande av dispensärverksamhet.

Herr statsrådet Pehrsson^Brarnstorp avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 108, angående ersättning från kyrkofonden för övertalig personal vid domänverket; nr

109, angående försäljning av vissa fastigheter, som disponeras av veterinärinrättningen
i Skara; och

nr lil, angående anslag till rikets allmänna kartverk.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 84, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 och 3 §§
lagen den 11 juni 1937 (nr 348) om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande
personer. ____

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 93, angående ändrade bestämmelser rörande fridlysning av björn och lo.

Föredrogos och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 94, med förslag till lag om rätt för Konungen att medgiva undantag från
gällande bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning; och

nr 95, med förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den 15 december
1939 (nr 850) angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda
bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 96, angående anslag till särskilda minskyddsanordningar inom den s. k.
lej dtrafiken; och

nr 97, angående fortsatt disposition av visst äldre reservationsanslag.

10

Nr 9.

Onsdagen den 10 mars 1943.

_ Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Majlis proposition
nr 98. angående upplåtelse till statens centrala frökontrollanstalt och
statens växtskyddsanstalt av vissa områden av kronoegendomen Bergshamra
nr 1 i Stockholms län.

''tanrLbätte Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 1, i anledning av väckt
rörande för- ra°ti°n angående den borgerliga kommunens övertagande av beslutanderätten
samlingarnas rörande församlingarnas ekonomiska angelägenheter.

^smgdögen- . * en ^nom andra kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hänvisad mojner.
tion, nr 10, av herr Lundberg i Uppsala, hade hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Majit måtte hemställa örn utredning och förslag örn den borgerliga
kommunens övertagande av beslutanderätten i vad anginge de kyrkliga
församlingarnas ekonomiska frågor och utgifter.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på åberopade grander hemställt,
att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade anförts av herrar Källman och Karl August Johanson,
fru Sjöström-Bengtsson samt herrar Nilsson i Göteborg och Spångberg, som
ansett, att utskottet i anledning av motionen bort hemställa, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Majit ville anhålla örn utredning, huruvida och i vilken
omfattning ekonomiska angelägenheter jämväl i vad de avsåge kyrkliga ändamål
skulle kunna handläggas av den myndighet, som ägde besluta om elen
borgerliga kommunens ekonomiska angelägenheter.

Herr Källman: Herr talman! Jag vill inte inbjuda till någon vidlyftig debatt
i den föreliggande frågan. Det gäller ju inte kyrkan eller församlingslivet
eller allt annat av större vikt, utan det är här endast en praktisk fråga,
huruvida den borgerliga kommunens beslutande myndighet skall kunna få utöva
beskattningsrätt även beträffande den kyrkliga kommunens ekonomiska
angelägenheter. Emellertid bör denna fråga lösas i sammanhang med en rationell
sammanslagning av kommunerna till lagom stora och bärkraftiga kommunala
enheter för alla kommunens angelägenheter. Jag vill hoppas, att den
frågan inte skall bromsas upp av det irrationella förslaget om s. k. socialvårdskommuner,
som socialvårdskommittén har framlagt.

Jag vill nu bara göra några erinringar örn vad som förekommit i detta ärende
tidigare och därtill lägga ett par reflexioner.

Det yrkande, som framställes av oss reservanter, är precis detsamma, som
framställdes av 1919 års konstitutionsutskott i anledning av då i samma ämne
väckta motioner. Det var nämligen dåvarande fängelsedirektören Leander i
Karlskrona och lantbrukaren, sedermera landshövdingen Jeppsson, som motionerade
1919 på samma sätt som nu herr Lundberg i Uppsala har gjort.

De kritiserade den dualism, som ligger i att det i samma kommun skall finnas
tvenne beslutande myndigheter, vilka oberoende av varandra äga befogenhet
att bestämma örn utgifter och uttaxering.

Genom 1909 års lag angående folkskoleväsendet i vissa städer hade ett steg
tagits i rätt riktning, men därmed vore ej nog. Det måste anses innebära avsevärda
fördelar att fortsätta på den inslagna vägen fram till att prövningen
och beslutanderätten i fråga örn utgifter även för kyrkliga ändamål lades i
de borgerligt kommunala myndigheternas händer.

Många begångna missgrepp, vilka omnämnts av motionärerna, hade säkerligen
kunnat undvikas örn utgiftsförslag för städernas del beträffande kyrkliga
ändamål blivit granskade av drätselkammaren och stadsfullmäktige.

Onsdagen den 10 mars 1943.

Nr 9.

11

Ann. beslutanderätten rörande församlingarnas ekonomiska angelägenheter.

(Forts.)

Sedan kommunalfullmäktigeinstitutionen blivit införd även för landskorna
munerna vore det gagnelig! att också för dessa bereda möjlighet att enhetligt
bestämma om kommunens utgifter. Vad då anfördes har full giltighet även
24 år senare.

1919 års konstitutionsutskott ansåg, att det i motionen framställda önskemålet
vore förtjänt av tillmötesgående. Granskas närmare de utgifter, framhöll
konstitutionsutskottet, vilka äro av kyrklig natur, synes uppenbart, att
grundade skäl knappast kunna göras gällande mot att överföra beslutanderätten
över vissa sådana utgifter till den borgerliga kommunen. Särskilt betonades,
att t. ex. kyrkogården vore avsedd även för dem, vilka tillhörde främmande
trossamfund eller utträtt ur statskyrkan.

Utskottet var icke berett att föreslå vilken gräns som skulle sättas mellan
de kyrkliga utgifter, som böra överföras till den borgerliga kommunen. Detta
borde undersökas genom Kungl. Majit.

I första kammaren avslogs utskottets förslag efter en kort debatt med 48
röster mot 29. I andra kammaren däremot bifölls förslaget med lil röster
mot 48. Därefter förekom frågan ånyo vid 1930 års riksdag genom en motion
av herr Johan Nilsson i Malmö, vilken hade ungefär samma yrkande
som herr Lundberg i Uppsala. Bland de många kompromisser, som förekommo
i utskottet, försvann motionen.

Frågan har ånyo underställts riksdagens prövning genom den föreliggande
motionen i andra kammaren nr 10.

Som nya skäl har åberopats bland annat den utveckling, som ägt rum genom
reformen av 1930, då skolärendena i alla kommuner med fullmäktige lagts
under den borgerliga kommunen, att deltagandet i kyrkofullmäktigeval är
ytterst ringa samt att delad beskattningsrätt på tvenne beslutande organ är
motsatsen till enhetlighet på detta viktiga område.

Men årets konstitutionsutskott avstyrker. Utskottet synes vilja fordra, att
motionären skulle ha angivit huru han önskat den ifrågasätta uppdelningen.
I så fall hade han ej behövt begära utredning utan helt enkelt föreslagit nödiga
lagändringar. Givet är, att frågan icke är lätt löst, men vill man Baken
på grund av de starka skäl, som tala därför, skola uppenbarligen de blivande
utredningsmännen kunna anvisa vägarna.

Utskottet hänvisar till riksdagens tvenne gånger under de senaste åren avlåtna
skrivelser med begäran örn utredning av frågan örn ändring av den kommande
indelningen. Det finns anledning antaga, att en sadan utredning snart
sättes i gång. Lämpligt vore att i sammanhang därmed den nu föreliggande
frågan bleve omprövad. För reservanterna är detta ett tungt vägande skäl.

1919 var spörsmålet partipolitiskt betonat. Endast högern gick emot och
segrade i första kammaren. Nu böra vi betrakta frågan helt ur praktiska kommunala
synpunkter.

Härtill vill jag blott lägga, att utvecklingen gått i riktning mot centralisation
av kommunalförvaltningen. Det är en rimlig begäran, att så också sker
rörande beslutanderättens utövning.

Kammaren torde observera den betydande skillnad, som ligger i reservanternas
förslag jämfört med motionens yrkande. Det gäller nu allenast, liksom
konstitutionsutskottets majoritet föreslog 1919, att begära utredning huruvida
och i vilken omfattning ekonomiska angelägenheter även i vad de avse kyrkliga
ändamål må kunna handläggas av den borgerliga kommunens beslutande
myndighet.

Herr talman, ehuru jag har föga förhoppning örn att vare sig denna kammare
eller medkammaren skall bifalla det begränsade förslag, som reservanter -

12

Nr 9.

Onsdagen den 10 mars 1943.

Äng. beslutanderätten rörande församling eimas ekonomiska angelägenheter.

(Forts.)

na framfört i sitt yrkande, så tillåter jag mig ändå att yrka bifall till reservationen.

Herr Herlitz: Herr talman! Den föreliggande motionen går ut på att kyrkoförsamlingens
ekonomiska angelägenheter i allmänhet skulle flyttas över till
(leii borgerliga kommunen. Skall man då tänka sig en kyrklig församling kvarstående,
^ som överhuvud taget inte har att syssla med ekonomiska angelägenheter,
så får man ju säga, att det vore en mycket besynnerlig anordning. Man
har därför att göra klart för sig, att motionärens yrkande innebär ett faktiskt
förintande av den kommunala kyrkliga självstyrelsen.

Reservanterna i konstitutionsutskottet ha varit rädda för att gå så långt,
och de ha velat göra yrkandet litet mera smakligt för kamrarna genom att
bara begära en utredning om i vilken omfattning ekonomiska angelägenheter
skulle flyttas över. De tänka sig sålunda, att vi skulle taga fram den bekanta
uppräkningen i församlingsstyrelselagen § 2, där det står vilka de kyrkliga
angelägenheterna äro, och så skulle vi plocka undan en del saker. Nu vill jag
för det första säga, att man genom att plocka undan en del saker från kyrkoförsamlingen
inte. ett spår tillgodoser motionens önskemål, ty det går ut på
att man skulle slippa ifrån besväret med särskilda kyrkofullmäktigeval, och
att man skulle undvika splittring i den kommunala förvaltningen. Men det
åstadkommes ju inte genom att man flyttar över en liten del av ärendena. Sedan
frågar jag: vilka ärenden är det man vill skola flyttas över? Herr Källman talade
örn en grupp, nämligen kyrkogårdarna. Ja, det är ju möjligt, att det finnes
något praktiskt behov på denna punkt. Det har jag dock inte hort något örn,
och det har inte blivit upplyst inom utskottet. I varje fall var kyrkogårdarna
det enda, som man kunde hitta på att påpeka, då saken var uppe i919. Det var
det enda man stannade inför, och det är så naturligt. Skola vi gå vidare och
tänka på utgifterna för kyrkans underhåll och för prästerskapet, förvaltningen
av boställena o. s. v., då kan man nog inte göra någon förnuftig uppdelning:
låta somligt stanna kvar och somligt flyttas över. Alltså, herr Källman, det
blir nog inte. så^förfärligt stor skillnad mellan motionens yrkande och reservanternas.
Vi mäste lia klart för oss, att skall det bli något allvar med en utredning,
så kommer den att resultera — lika väl som motionärernas förslag —
i ett sönderslående av församlingarna. Det är sålunda denna fråga, inför vilken
kammaren ställes.

Nu vill jag säga, att det ju för det första vore något ganska uppseendeväckande,
örn kammaren ginge med härpå. Man har under senare år gjort varjehanda
för att konsolidera församlingarnas självstyre. Senast i fjol antog riksdagen,
på förslag av ett enhälligt konstitutionsutskott, en ny lagstiftning, som
utsträcker kyrkofullmäktigesystemet till jag tror cirka 900 kommuner i riket.
Lagen, trädde i kraft för ett par månader sedan. Den har ännu inte tillämpats,
men riksdagen skulle två månader efteråt vara färdig att stryka ett streck
över det hela!

Vilka äro skälen för en sadan åtgärd? Ja, man har ju klagat över den Onslanda
enhetlighet, som uppstår, örn man har beskattning och anslagsfrågor på
tva skilda hall, och naturligtvis kan jag tänka mig, att olägenheter kunna
uppstå. Men från skilda håll, där man har praktisk erfarenhet örn dessa saker,
upplyses det, att det går ganska bra, Man är i kontakt med varandra, så det
hela reder upp sig ganska hyggligt, även om det i teorien kan se litet bekymmersamt
ut.

Sedan anmärker man, att det egentligen inte blir något intresse för kyrkoförsamlingens
angelägenheter. Det visar sig bl. a. i att folk inte kommer upp

Onsdagen den 10 mars 1043.

Nr 9.

13

Äng. beslutanderätten rörande församlingarnas ekonomiska angelägenheter.

(Forts.)

vid kyrkofullmäktigevalen. Ja, jag skulle vilja säga till dem, som möjligen lia
haft tråkiga erfarenheter i avseende å möjligheten att föra fram sina väljare
till de valurnorna: Tag inte det så hårt! Ty för det första äro kyrkofullmäktigevalen
något jämförelsevis nytt i större delen av riket. Så småningom
vänjer sig folk vid att förstå, att även de valen äro av betydelse. Men framförallt
vill jag säga-, att vi inte få glömma bort det utomordentliga intresse
för kyrkoförsamlingens angelägenheter, som finnes inom vida lager av vårt
folk, även örn det inte tar sig uttryck i så vackra röstsiffror.

För dessa oväsentliga olägenheter skulle man då taga detta stora steg,, som
motionärerna föreslå. Det är ett stort steg. Jag vet inte örn man tänkt sig in
i alla de tilltrasslade problem, som man råkar in i, örn man på det här viset
skall göra slut med en hel grupp av kommunala bildningar.

Varje praktisk kommunalman inser ju, hur kinkigt det blir t. ex. i alla de
fall, där borgerligt kommunal och kyrkligt kommunal indelning inte sammanfaller.
Hur skola vi göra med pastoraten? Det är det egendomliga med
motionen, att motionären resonerar örn kyrkliga samfälligheter, men att vi ha
en betydande pastoratsförvaltning, en självstyrelse inom pastoraten riket runi.
det har han tydligen inte tänkt på. Men där ha vi mycket kinkiga problem att
lösa. Det blir ju nödvändigt att skapa nya .organ för pastoratsförvaltningen.
Och hur skola vi göra t. ex. i Stockholm? Är det meningen, att vi skola avskaffa
hela den organisation, som vi ordnade upp i fjol för Stockholms kyrkligt
kommunala självstyrelse?

Naturligtvis äro ju icke de här praktiska skälen avgörande, utan avgörande
äro de principiella. Den svenska folkkyrkan har av ålder haft sin egenart
och sin styrka, jämfört även med förhållandena i främmande länder däri, att
den har vilat på den fasta grundvalen av kyrkofolkets självstyrelse i församlingarna.
I vår tid, då vi ha lärt oss att sätta värde på de folkliga krafterna
inom statslivet, böra vi verkligen tänka efter, huruvida vi vilja uppoffra denna
grund.

Och jag vill här tillägga ett ord till dem, som till äventyrs inte egentligen
lia något varmare intresse för just den kyrkligt kommunala självstyrelsen som
sådan. Den sak, som vi ha uppe i dag, står i ett större sammanhang. Vi veta
alla, att om ett eller annat år kan den stora frågan örn en fullkomlig omorganisation
av vår kommunala självstyrelse komma upp i den riktningen, nämligen,
att våra kommuner över lag slås ihop till större enheter. Frågan i dag
skall ses i sammanhang med det framtidsperspektivet. Till dem, som äro intresserade
av en sådan sammanslagning i stor skala av kommunerna, skulle jag
vilja säga: akta er för att gå med på det här uppslaget, ty örn till den borgerliga
kommunen lagts även de kyrkliga angelägenheterna, vården örn varje
särskild kyrka och vad därtill hörer, då lia vi skapat en extra svårighet när
det gäller att sedan slopa dessa kommuner, vordna även kyrkliga, slopa dem
och slå ihop dem till större enheter.

Jag vill också säga ett ord till dem, som äro rädda för tanken på en sammanslagning,
rädda därför att de inte äro beredda att uppge de stora samhälleliga
värden, som ligga i medborgarnas sedan århundraden rotfasta vana
att samarbeta just i de historiskt framvuxna kretsar, som våra socknar äro.
Jag vill säga till dem: låt oss behålla våra församlingar. Det kan till äventyrs
vara en riktig väg att gå, i fall vi skola genomföra en utvidgning av de
borgerliga kommunerna, att vi då låta den kyrkliga församlingen stå kvar,
så att alltså den medborgerliga samarbetsanda, som av ålder har funnits i
socknarna, i varje fall får leva kvar i den kyrkliga församlingen.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

14

Nr 9.

Onsdagen den 10 mars 1943.

Äng. beslutanderätten rörande församlingarnas ekonomiska angelägenheter

(Forts.)

^ Herr Gustavson: Herr talman! När man kräver ändring- i något förhållande,
så brukar man kunna peka på rådande missförhållanden, att det ej skötes som
önksvärt vore. I detta fall kan jag ej underlåta att peka på den mycket klena
motivering, som motionären i denna fråga rör sig med. Herr Källman talar om
motionärerna.^ Jag talar bara om motionären, ty det är en enda, nämligen herr
Lundberg i Uppsala, som är motionär. Sedan är det några andra, som ha instämt
i motionens syfte. Emellertid: motionären har inte något annat att peka
på än att det i det sista, alltså förra årets, kyrkofullmäktigeval var ett så klent
deltagande. Han pastar i motionen, att »deltagandet i dessa val har varit mycket
dåligt, och det ringa intresse, som kommit till synes, kan lätt inbjuda till
s. k. valkupper, varför valen bli slumpartade i allra högsta grad. I en del församlingar
har antalet i valet deltagande icke ens uppgått till det antal av fullmäktige,
som valen avsago». Ja, örn det pa ett eller annat ställe, som kanske
ligger herr Lundberg nära, förefunnits så ringa intresse för kyrkliga angelägenheter,
att man ej gått och röstat: vem kan hjälpa det? Det säger väl dock
ingenting om att de valda, antingen det nu var 15 eller ett större antal kyrkofullmäktige,
varit, olämpliga för sina uppdrag, därför att de hade så liten valmanskår
bakom sig!

"Vidare säger motionären, att denna överföring till den borgerliga kommunen
skulle vara en förmån, ty vid kommunalfullmäktigevalen är det livligare intresse,
och så heter det: »Vid nominering av kandidater till dessa val nedlägges
stor omsorg på att få fram kunniga och lämpliga kandidater.» Ja, precis "som
örn det inte skulle nedläggas lika stor omsorg på att få fram lämpliga kandidater,
när det gäller val av kyrkofullmäktige! Denna insinuation vill jag lia tillbakavisad
och nedlagd en protest emot. Det är alldeles säkert, att det visas stor
omsorg och nedlägges mycket arbete för att få fram lämpliga kandidater även
vid dessa val. Vi fa väl ända inte bortse fran att frågor, som röra kyrkan och
de kyrkliga angelägenheterna i en församling, böra handhavas av sådana personer,
som äro intresserade just av dessa frågor. Hur skulle det annars te sig?
Det begäres inte någon ändring i organisationerna, varken i den kyrkliga eller
den borgerliga församlingen, utan vi skola alltjämt ha kvar dessa institutioner.
Vi ha ju, för att hålla oss till landsorten, kyrkoråd och kommunalnämnd.
Kyrkorådet skall, innan ett ärende företages till avgörande, lämnas tillfälle att
yttra sig över samtliga förslag, åtminstone örn det är fråga om utgifter. Likaså
skall, när det gäller den borgerliga kommunen, kommunalnämnden lämnas tillfälle
att yttra sig över frågor, som röra denna del av kommunen. Båda dessa
institutioner föreslår man inte någon ändring i. De skulle alltså finnas kvar.
Jag skall ta ett exempel. Det beslutas i en församling att införa värmeledning
i en kyrka. Detta tillstyrkes av kyrokrådet. Men så skall beslut fattas av komnunalfullmäktige.
Enligt det.här förslaget skall kommunalnämnden också yttra
sig över detta. Da kunna vi tänka oss, att kommunalnämnden avstyrker, precis
tvärtemot kyrkorådet, som har tillstyrkt. Ja, vilken vägledning har då den
beslutande myndigheten av dessa förberedande myndigheters yttranden? Det
var ett exempel, som jag., drog fram, på liur det kan komma att ställa sig. Jag
kan inte första, att det pa något sätt har pavisats, att den nuvarande ordningen
medfört några olägenheter, annat än att det är ringa deltagande i valen. Ni
kunna vara alldeles säkra om att om de valda personerna, i detta fall kyrkofullmäktige,
skulle missköta sig och inte fylla sitt uppdrag, då skulle detta
ringa, deltagande inte komma att upprepas fyra år därefter. Vår vakna och pigga
befolkning komme alldeles säkert att reagera och mangrant göra sig gällande
vid valurnorna. Den saken torde vara fullkomligt klar. En annan orsak till

Onsdagen den 10 mars 1943.

Nr 9.

15

Äng. beslutanderätten rörande församlingarnas ekonomiska angelägenheter.

(Forts.)

det ringa valdeltagandet i kyrkofullmäktigevalen är, att det på många ställen
förekommer gemensamma listor. Samtliga partier ena sig örn att sätta upp en
gemensam lista och avskriva de politiska striderna vid detta val. Och örn det
bara finnes en lista, behöva ju inte så förfärligt många gå fram för att rösta.
Även detta gör alltså, att siffrorna på det ringa valdeltagandet i många fall äro
fullkomligt missvisande, och de säga absolut ingenting örn att de kandidater,
som med stor omtanke äro placerade och nominerade, inte äro lämpliga personer.
De bli inte sämre, örn de i stället för att lia bakom sig 80—90 procent av
de röstberättigade skulle bara ha en 10—-15 procent bakom sig.

Jag anser inte, att några som helst bärande skäl ha kunnat förebringas vare
sig av motionären eller av reservanterna för att göra en ändring härvid, och jag
ber, herr talman, att få ansluta mig till det yrkande, som förut blivit framställt
om bifall till utskottets hemställan.

Häri instämde friherre Lagerfelt och herr Andersson, Albert.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Herr talman! Det är riktigt, som herr Källman
anförde, att även jag haft vissa intressen på det område, som här diskuteras.
Jag förde fram saken forsta gången, tror jag, 1918 eller 1919 i andra
kammaren och sedermera i en motion. Och jag föranledes till att yttra mig
här i dag just av det skälet, att man efterlyser motiv för den ändring, som
nu är föreslagen. Jag vill inte gå in på motionärens område i det avseendet,
men jag hade som motiv bl. a., att det fanns två organ, som beskattade en
kommuns medlemmar, och det tyckte jag var någonting olämpligt med hänsyn
till kommunens ekonomiska ställning och förmåga att bära dessa skatter.

Jag kan ju inte förneka, att man sedermera har förändrat det läget ganska
avsevärt. På den tiden, då jag förde fram denna fråga, hade man de allmänna
kyrkostämmorna. Det var församlingar, som bestodo av olika människor,
olika grupper och olika majoriteter, sammanrafsade med hänsyn till ett visst
givet tillfälle. Jag tyckte, att beskattningen då inte vilade på fast grund,
och därför ansåg jag etet vara nödvändigt, att man fick fram organ, som inom
den borgerliga och den kyrkliga kommunen förberedde ärendena, alltså ett förvaltningsråd
och en drätselkammare, som förberedde ärendena och genom ett beredningsutskott
skickade dem fram till stadsfullmäktige. Jag utgick nämligen
från att man inte skulle lia mer än en fullmäktigegrupp i samhället som
en högsta myndighet.

Sedermera har ju en viss ändring till det bättre inträffat. Man har tillska-:
pat kyrkofullmäktige, och jag vill visst inte kritisera och säga, att de ha ett
mindre intresse kring sig än stadsfullmäktige. Men liven om det blivit en förbättring,
så kvarstår i alla fall, att kommunens medlemmar beskattas av två
organ inom samma område. Jag tror, att bara den omständigheten i alla fall
skulle kunna motivera att man försökte pröva och utreda frågan en gång för
att se hur långt man kunde komma i fråga om ytterligare förbättringar, ty
att det är vissa brister även nu, torde vara alldeles uppenbart. Därför tycker
jag, att utskottet inte skulle dragit sig för att tillstyrka en utredning, varigenom
man kanske kunde få fram några uppslag till önskvärda reformer på detta
område.

Då man nu inte har gjort ett sådant yrkande och reservanterna inte lia
utsikt att få majoritet för sitt ställningstagande, så är det väl ingenting annat
att göra än att för tillfället låta det bero, men jag skulle inte anse det vara
olämpligt, örn man en gång gjorde en undersökning om hur man i någon
mån skulle kunna förbättra de förhållanden, som nu råda.

Örn åtgärder
lili valhemlighetens
skyddande.

16 Nr 9. Onsdagen den 10 mars 1943.

Äng. beslutanderätten rörande församlingarnas ekonomiska angelägenheter
(Forts.)

Oäktat utsikterna inte äro stora, ber jag att få instämma i yrkandet örn
bifall till reservationen.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet i det
nu ifrågavarande utlåtandet hemställt samt vidare på godkännande av den
vid utlåtandet avgivna reservationen; och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Herr statsrådet Andersson avlämnade Kungl. Majlis propositioner:
nr 104, angående anslag till om- och tillbyggnad av länsresidenset i Växjö;
nr 105, angående anslag till posthusbyggnad i Växjö;
nr 106, angående anslag till lantmäter [kontorsbyggnad i örebro; samt
nr 107, angående förvärv av vattenrätt i Skärhällsforsen i Indalsälven.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets utlåtande nr 2, i anledning
av väckt motion örn ändring av gällande bestämmelser om rätt till
deltagande i val av kommunala revisorer m. m., bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 3, i anledning av väckta
'' motioner angående vidtagande av åtgärder till skyddande av valhemligheten
vid allmänna val.

I de likalydande, till konstitutionsutskottet hänvisade motionerna nr 98
i första kammaren av herrar Mannerskantz och Heiding och nr 152 i andra
kammaren av herrar Thorell och Birke hade hemställts, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn förslag till sådana bestämmelser beträffande
vid allmänna val brukade valsedlar, att valhemligheten därigenom
bleve fullständigt skyddad.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar Holmström, Bondeson, Thorell och
Nolin, som ansett, att utskottet bort tillstyrka förevarande motioner.

Herr Holmström: Herr talman! Motionärerna framhålla i den föreliggande
motionen, att de politiska partierna vid val kunna tillhandahålla valsedlar,
som äro sa stora, att de mäste vikas flera gånger för att gå in i valkuverten.
Följden blir att man inte bara kan känna, utan rent av tydligt se på valkuverten,
örn de innehålla en sådan valsedel eller icke. Därmed är valhemligheten
inte tryggad. Det. måste emellertid, som motionärerna framhålla, vara
angeläget för demokratien att ha en garanterad valhemlighet. Därför borde
det vara naturligt, att man utreder huruvida man inte skulle kunna få en förbättring
i detta hänseende.

En sådan utredning behöver säkerligen varken bli omfattande eller kostsam.
Jag föreställer mig att saken helt enkelt skulle kunna ordnas på det sättet,
att någon i departementet inbjuder ombudsmännen för de politiska partiernas
riksorganisationer här i Stockholm till en konferens. Dessa personer skulle
utan vidare kunna lösa frågan.

Onsdagen den 10 mars 1943.

Nr 9.

17

Örn åtgärder till valhemlighetens skyddande. (Forts.)

Jag ber med dessa ord, herr talman, att i överensstämmelse med reservanternas
förslag få yrka bifall till motionen.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Utöver vad utskottsreservanten här
nämnt skulle jag något utförligare vilja bemöta vad utskottets majoritet anfört.
Jag skall börja med vad som skrivits i slutet av utskottets utlåtande,
där det heter att »några bärande skäl för ett förändrat ståndpunktstagande
från riksdagens sida icke anförts i motionerna eller i övrigt äro för handen».
Jag har tagit med mig en del bärande skäl, rent bokstavligt taget, eftersom
utskottet tycks tvivla på de uppgifter motionärerna lämnat. Jag har alltså
här i min hand några valsedlar från de senaste valen i höstas i min valkrets.
Det var tre partier som gingo fram med särskilda listor inom Södra Möre
landstingsvalkrets, högern, bondeförbundet och arbetarpartiet. Det visar sig
att man kan få in högersedeln i ett valkuvert genom att vika den endast en
gång. De två andra sedlarna äro större, och det finns ingen möjlighet att
efter endast en vikning få in dem i valkuvertet. Arbetarpartiets valsedlar äro
bara några millimeter för stora, men för att få in dem i kuvertet måste man
i alla fall vika dem två gånger, antingen uppe i ena kanten eller också en
gång till på mitten. Detsamma är förhållandet med bondeförbundets sedel,
som är den största och som väljarna väl antagligen vikt på mitten.

Det är nu ett faktum, mina herrar, att valnämndens ordförande, som tar
emot kuverten i sina händer och lägger ned dem i urnan, med hundraprocentig
säkerhet kan avgöra örn sedeln är vikt två gånger eller örn den bara är vikt
en gång. Han kan alltså i detta speciella fall nied höggradig säkerhet säga,
örn kuvertet innehåller en högersedel eller icke. Innehåller kuvertet icke en
högersedel kunde det däremot vara osäkert örn valsedeln härrörde från bondeförbundet
eller från arbetarpartiet. Men redan det är en otillåtligt stor upplysning
att kunna avgöra, örn ett visst av de deltagande partiernas valsedlar
ligger i valkuverten eller icke. Och när nu envar vet örn detta förhållande,
har det under rätt många val faktiskt förekommit att personer, som haft ett
särskilt intresse av valet, ställt sig i vallokalen under hela den tid valförrättningen
pågått och lärt sig —• jag har kunnat göra det själv — att med ögonen
avgöra vad ett valkuvert innehåller för sedel. Ett kuvert som innehåller en
två gånger vikt sedel är ju betydligt mera kupigt. än ett med en sedel som är
vikt endast en gång.

I en sådan valkrets är sålunda valhemligheten i själva verket ytterst obetydlig.
Det är för resten ganska skojigt —• örn jag får lov att använda ett
sådant uttryck i detta sammanhang — att kunna göra de mest förvånansvärda
upptäckter om de röstandes politiska hemvist, som man ibland inte
alls skulle ha kunnat gissa sig till. Det nöjet kan emellertid inte få vara
tillräcklig anledning för att detta oskick skall få fortfara.

Jag har nu tagit exempel från min egen valkrets, men jag vet att i hela
södra Kalmar län är förhållandet detsamma när det gäller valsedlarna. Vid
kommunalfullmäktigevalen i min egen hemsocken var förhållandet detsamma,
endast med den skillnaden att två av partiernas valsedlar inte voro större än
att de behövde vikas mer än en gång, under det att det tredje partiet, på vars
lista också suppleanterna voro upptagna, hade en valsedel som blev en hel
bunt papper i valkuvertet. Det var i detta fall ändå lättare att se olikheten
mellan valkuverten. Här finnas dessa sedlar lill beskådande. Nära nog så
många val tillbaka som jag minns har det förekommit att valsedlarna varit
olika stora.

När nu detta är ett faktum och det uppenbarligen måste anses vara till
mycket stor nackdel i en valkrets, där det förekommer, tror jag att det är

Första kammarens protokoll 10Jf3. Nr 9. 2

18

Nr 9.

Onsdagen den 10 mars 1943.

Örn åtgärder till valhemlighetens skyddande. (Forts.)
ganska många som tycka att det är ett alltför svagt argument att endast
förklara, att man ingenting kan göra. Att saken varit aktuell länge framgår
av utskottsutlåtandet, som omtalar att motioner i denna fråga varit uppe till
behandling två gånger tidigare, dels 1927 och dels 1934. Utskottet åberopar
i dag inte andra skäl än dem som åberopats av konstitutionsutskottet tidigare.
År 1927 anfördes det skälet, att nya kassationsbestämmelser av ganska ömtålig
natur skulle bli nödvändiga. Jag har funderat på vad det skulle kunna
föreligga för svårigheter i detta avseende. För partierna, som trycka valsedlar
och sprida dem, är det naturligen inte alls någon svårighet att följa
de bestämmelser som utfärdas. Alltså kunna alla partivalsedlar, eller i realiteten
så gott som samtliga sedlar som avges vid våra val, inte bli kasserade
av denna anledning. Den risken skulle då någon enstaka röstberättigad löpa,
som inte vill ha någon alls av dessa sedlar utan som tar en papperslapp och
skriver en egen sedel. Vad är det som hindrar att även denna blir av det påbjudna
formatet? Redan som det nu är finnas ju alltid blanka sedlar framlagda
i vallokalerna, och dessutom kunde där sättas upp anslag örn att alla sedlar
skola ha ett visst format. Jag tror sålunda att det knappast skulle behöva
bli några sedlar alls kasserade av denna orsak. Och mig veterligen har det
åtminstone i mitt valdistrikt aldrig förekommit några andra sedlar än dem
som partierna distribuerat. Det har kunnat finnas strykningar på dem, men
det har inte funnits några handskrivna sedlar. Och även om sådana kunna
förekomma här och var äro de ytterst fåtaliga och kunna mycket lätt skrivas
på papper av det riktiga formatet, örn sådana papper finnas tillgängliga
och det finns anslag örn saken i vallokalerna. Jag kan därför inte förstå
det skäl som utskottet härvidlag anfört.

År 1934 anfördes ett annat skäl. Då hade framlagts ett bestämt förslag örn
ett format på 11 X 18 centimeter, och utskottet uttalade som stöd för sitt avstyrkande,
att det föreslagna formatet var avsevärt för litet för val till kommunalfullmäktigeförsamlingar.
Detta lia motionärerna av i år beaktat, och
vi ha särskilt uttalat i motionen, att vi anse det nödvändigt med ett visst
format för sedlarna vid fullmäktigeval och ett annat för riksdags- och landstingsmannaval.
Detta kan inte heller vara någon svår sak att lösa. Överhuvud
taget, herr talman, finns det ofantligt många saker som äro vida svårare att
lösa än denna, men som ändå blivit lösta, till och med ganska bra.

Jag kan inte förstå annat än att vi här lia ett utslag av den naturlag, kan
man nästan säga, som inom riksdagsutskotten föranleder att alla motioner
skola avslås, hur bra de än äro. Den lagen verkar alldeles för konsekvent.

Vad jag här föreslagit är ju ingenting som jag personligen har vare sig
nytta eller skada av i min verksamhet. Men här föreligger en oriktighet, som
är en fläck på hela vårt demokratiska system, ty valhemligheten är dock
en ytterst viktig och nödvändig sak. Jag kan ju faktiskt stå här och bevisa, att
den inte existerar. Jag anser att det är felaktigt att ett sådant utskott som
konstitutionsutskottet inte har någon känsla för att valhemligheten verkligen
har någon betydelse. De tekniska besvärligheter, som skulle kunna finnas när det
gäller denna sak, äro otvivelaktigt så små att de icke kunna få utgöra anledning
till att icke vidtaga någon ändring.

Emellertid har konstitutionsutskottet år 1934 uttalat, och till detta hänvisar
även årets utskott, att det borde »ligga i partiorganisationernas eget intresse
att tillse, att de valsedlar, som de tillhandahölle de röstande, icke sinsemellan
företedde väsentliga olikheter vid ett och samma valtillfälle». Det
kan ju sägas. Men när det går decennium efter decennium och detta samarbete
inte blir av, så är det knappast verklighetsbetonat att säga, att saken borde
ligga i deras eget intresse. Det kan hända att det gör det ur vissa synpunk -

Onsdagen den 10 mars 1943.

Nr 9.

19

Örn åtgärder till valhemlighetens skyddande. (Forts.)
ter, meri det finns också andra synpunkter som kunna spela in. Det vore
säkerligen bättre om länsstyrelserna i varje län finge utfärda bestämmelser
örn valsedlarnas storlek. För hela riket ginge det ju också an att låta vederbörande
partiorganisationer under länsstyrelsens eller socialdepartementets
överinseende överlägga örn saken och komma till en överenskommelse, vilken
sedan kunde stadfästas av vederbörande myndighet. Det vore sannerligen
ingen svår sak att få detta system att fungera ganska väl. Nu har det till och
med varit så i vår valkrets, Södra Möre, att en del valsedlar varit så hemliga
allt intill sista dagen, att man inte fått reda på vad som stått på dem
och ännu mindre sedlarnas format. En av de sedlar jag här visade upp hade
gemensam kartellbeteckning med kommunisterna. Det kan vara även sådana
saker som göra att det inte är så lätt att utan lagstadgade bestämmelser
komma fram till enhetlighet i fråga om valsedlarnas utseende.

Herr talman! Jag tycker att de skäl vi i motionen framfört och som jag
här i dag ytterligare utvecklat måste anses ha en sådan tyngd, att kammaren
borde kunna våga sig på att gå emot vad konstitutionsutskottet här
hemställt. Vi ha inte begärt något viss format, utan vi begära att Kungl.
Majit skall utfärda bestämmelser, som på lämpligaste sätt lösa denna fråga.
Svårare uppdrag har Kungl. Majit fått av riksdagen.

Jag tycker därför att jag bör fullfölja min motion och här yrka bifall till
densamma, vilket innebär att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit
anhålla örn förslag till sådana bestämmelser beträffande vid allmänna val
brukade valsedlar att hemligheten därigenom blir fullständigt skyddad. Jag
ber, herr talman, att få yrka bifall till denna motion, vilket är detsamma som
bifall till reservationen.

Herr Karlsson, Gottfrid: Herr talman! Vi ha tidigare i vad det gällt de
kommunala valen här i landet haft bestämmelser rörande valsedlarnas storlek
och utseende, nämligen under åren 1913—1918. Det var då motiverat av den
under dessa år gällande graderade röstskalan, då det på valkuverten måste finnas
en öppning, ett s. k. fönster, där valförrättaren antecknade röstvärdet på
den i kuvertet befintliga valsedeln. Då vid 1918 års riksdag den graderade
röstskalan upphävdes, borttogs också bestämmelsen örn röstsedlarnas storlek;
den skulle enligt de då gällande bestämmelserna vara 17X10 centimeter. Medan
bestämmelsen om valsedlarnas utseende fanns kvar måste det ovillkorligen samtidigt
finnas vissa kassationsbestämmelser — örn valsedeln inte höll det format,
som i lagen var föreskrivet, måste den naturligen kasseras. Det förekom under
denna tid åtskilliga fall, då valsedlar voro föremål för kassation. Så snart den
graderade röstskalan borttogs vid 1918 års riksdag och man inte längre hade
detta motiv för bibehållande av bestämmelserna örn sedelns storlek, gjordes bestämmelserna
rörande kommunalvalen likalydande med bestämmelserna för
andrakammarvalen, och man tog alltså bort föreskriften om valsedlarnas storlek
och utseende i övrigt.

Herr Holmström har som talesman för reservanterna nyss framhållit, att det
inte behöver bli någon kostsam utredning vrian att saken kan ordnas mycket
enkelt i departementet. Vi ha i konstitutionsutskottet överhuvud taget inte sysslat
med frågan örn hur utförliga och besvärliga utredningar som skulle behövas
för att ordna denna sak på sätt som motionärerna och reservanterna önska.
Utskottets majoritet har ansett att man överhuvud taget icke behöver vidtaga
någon utredning på förevarande område.

Herr Mannerskantz, motionären, har vänt sig emot att vi hänvisat till vad
utskottet skrev vid 1934 års riksdag örn att det borde »ligga i de olika partiorganisationernas
eget intresse att tillse, att de valsedlar, som de tillhanda -

20

Nr 9.

Onsdagen den 10 mars 1943.

Örn åtgärder till valhemlighetens skyddande. (Forts.)
holle de röstande, icke sinsemellan företedde väsentliga olikheter vid ett och
samma tillfälle». Herr Mannerskantz undrade vad det hjälper att skriva på det
sättet, då det går decennium efter decennium utan att resultatet blir något
annat än de mycket olika storlekarna på valsedlarna, som herr Mannerskantz
här talat örn. Och, tilläde herr Mannerskantz, i Södra Möre var det till och med
så hemligt med valsedlarna, att man inte fick reda på vad de innehölle förrän
samma dag valet skulle äga rum. Jag vill fråga: har herr Mannerskantz själv
tagit initiativ till en överenskommelse med de övriga partierna där nere i hans
valkrets? Örn så inte är fallet borde väl herr Mannerskantz försöka det först
för att undersöka, örn det verkligen inte finns någon möjlighet att åstadkomma
en överenskommelse örn valsedlarnas storlek. Den omständigheten att det i herr
Mannerskantz’ hemort fanns ett parti, som så starkt hemlighöll valsedelns utseende
i fråga örn vad som stod på valsedeln, utesluter ju inte att man i förväg
kunnat komma överens örn hur stor valsedeln skulle vara. Man kan inte gärna
ha valsedeln tryckt och färdig då man träffar en överenskommelse med motsidan
om valsedelns storlek.

Enligt utskottets förmenande har det inte framburits bärande skäl för en
ändring, och det understryker jag, även örn herr Mannerskantz nu har försett
sig med olika valsedelstyper, som han här visat upp, där ett partis sedlar endast
behövde vikas en gång för att få rum i valkuvertet, medan däremot de andra
partiernas valsedlar voro så stora att man inte kunde få in dem i valkuverten
utan att vika dem två gånger. Jag har nog vid något tillfälle, fastän det nu är
rätt många år sedan, i min hemtrakt varit med örn att ett av de i valet deltagande
partierna haft en valsedel, som var så stor att det var ogörligt att få i
den i ett valkuvert utan att det genast kunde konstateras, vilken sedel som
använts vid tillfället i fråga. Men det var som sagt rätt många år sedan någonting
sådant förekom. Sedan dess ha hemma i mitt valdistrikt valsedlarna från
samtliga partier varit sådana, att man kunnat få in dem i valkuverten efter att
ha vikt dem endast en gång.

Olägenheter måste följa av att man till punkt och pricka skall iakttaga de
kassationsbestämmelser, som helt enkelt äro nödvändiga, om man skall införa
ett stadgande örn att valsedlarna skola ha ett visst utseende. Och dessa olägenheter
tror jag, herr talman, komma att bli större än de olägenheter, som till äventyrs
kunna föranledas av att en valnämndsordförande redan då han tar emot
kuvertet tror sig kunna avgöra, att vederbörande har röstat med det ena eller
det andra av de i valet deltagande partierna.

Det nämndes under diskussionen i konstitutionsutskottet örn denna fråga
ifrån något håll, att man när valet var slut redan före sammanräkningen kunde
med rätt stor noggrannhet konstatera, hur många röster det ena eller andra
partiet hade fått. Talesmännen för denna uppfattning hörde emellertid hemma
i icke alltför stora valdistrikt, och den kännedom, som de trodde sig på detta
sätt kunna få örn valresultatet, bottnade utan tvivel i den omständigheten att
de redan i förväg med ganska stor sannolikhet kunde förutsäga, hur den ene
eller andre valmannen hade röstat. Det är nämligen, herr Mannerskantz, på det
sättet, att man i de mindre kommunerna känner varandra rätt väl och i mycket
stor utsträckning vet, hur vederbörande kommer att lägga sin röst vid det pågående
valet. Att man redan på förhand tror sig kunna avgöra, hur en person
röstat, behöver således icke bero på att valkuvertet kanske varit något tyngre,
ty redan den omständigheten att man känner de röstande betyder en hel del, om
man vill sitta och.göra beräkningar över hur valet har utfallit.

Herr talman! Även örn vi i konstitutionsutskottet inte hylla den naturlag,
som herr Mannerskantz här talade örn, nämligen att alla motioner skola avslås,
vilket jag bestrider, ty jag har åtminstone för min del varit med vid åtskilliga

Onsdagen den 10 mars 1943.

Nr 9.

21

Om åtgärder till valhemlighetens skyddande. (Forts.)
tillfällen då vi i konstitutionsutskottet tillstyrkt motioner, tror jag dock, att vi
lia goda skäl för den ståndpunkt, som utskottet har kommit till. Jag hemställer
därför, herr talman, örn bifall till konstitutionsutskottets utlåtande.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Örn den ärade representanten för utskottet
hade inskränkt sig till de rent konstitutionella betänkligheterna, hade
hans ställning enligt mitt förmenande varit starkare. När han emellertid försöker
att bevisa, att det som jag beskrev icke skulle utgöra ett avslöjande av
valhemligheten, är han alldeles säkert på fel väg. Man kan diskutera, huruvida
det är mer eller mindre stora svårigheter att utfärda kassationsbestämmelser,
men det går icke att bestrida det faktum, att ett kuvert, i vilket det ligger en
dubbelvikt valsedel, absolut säkert kan fastställas i förhållande till ett kuvert,
som innehåller en valsedel, som är vikt endast en gång. När utskottets representant
här säger, att detta icke har så stor betydelse, utan att det förhållande,
som jag anförde, snarare beror på att man ute i kommunerna känner dem
som rösta, påpekade jag ju själv, att man faktiskt blir i stånd att göra de
märkligaste upptäckter, som man inte skulle ha kunnat vänta eller gissa sig
till. Detta är absolut ett faktum, och det är fel, vad herr Gottfrid Karlsson
säger på denna punkt.

Sedan frågade utskottets ärade representant, örn jag hade gjort något försök
att få lika format på valsedlarna i min hemort. Nej, det har jag inte
gjort — örn jag påstod det, skulle jag inte tala sanning. Men jag kan inte
förstå ett sådant uttalande från en ledamot, som skall vakta vår konstitution,
ty det är väl inte riktigt, att någonting så viktigt som valhemligheten skall
vara beroende av privata initiativ ute i bygderna. Det bör väl ändå finnas
säkerhet för att valhemligheten skyddas, och denna säkerhet är inte svår att
skapa genom bestämmelser. Inför man blott de nödvändiga bestämmelserna,
blir också valhemligheten tryggad. Jag är inte säker på att det alltid går att
på enskilt initiativ få överenskommelser örn lika format. Det kan tänkas, att
det finns de, som vilja ha olika format just för att kunna utöva kontroll, och
det är den värsta sortens brytande av valhemligheten. Herr Gottfrid Karlsson
skakar på huvudet, men jag kan mycket väl tänka mig att det kan finnas sådana
intressen, och det är i varje fall inte uteslutet teoretiskt sett. När praktiken
visat, att det på så många håll inte gått att få till stånd den nödvändiga
enhetligheten, tycker jag, att man knappast kan stå till svars med att
låta det vara som det är, i ali synnerhet örn man representerar det intresse,
som konstitutionsutskottet brukar vara ytterst angeläget om att vakta och
vårda. Det förefaller mig faktiskt, som örn jag stöde här och talade ^mer för
konstitutionsutskottets intressen än tvärtom, när det gäller denna fråga.

Herr Linderot: Herr talman! Då herr Mannerskantz gör sig till tolk för de
ledamöter av riksdagen, som vid inlämnandet av motioner bli förtryckta av
utskotten, kände jag omedelbart så starka sympatier för hans uttalande, att
jag inte kunde underlåta att begära ordet för en liten kommentar till den fråga,
som här diskuteras.

Till svar på herr Mannerskantz’ anmärkning i fråga örn utskottens sätt att
alltid avstyrka föreliggande motioner framhöll herr Gottfrid Karlsson, att
konstitutionsutskottet ju också ibland tillstyrker motioner. Det kan väl vara
sant, men såvitt jag förstår, sker detta väl i regel endast då det inte är några
bra och riktiga motioner, utan motsatsen.

Jag begärde emellertid ordet inte endast för denna lilla polemik mot utskottet
utan naturligtvis även för att säga ett par ord i själva sakfrågan. Det är ju,
herr talman, dock otvivelaktigt så, att herr Mannerkantz här har förebragt

22

Nr 9.

Onsdagen den 10 mars 1943.

Örn åtgärder till valhemlighetens skyddande. (Forts.)
absolut hållbara skäl för sin uppfattning att valhemligheten under nuvarande
förhållanden icke är tryggad. I likhet med herr Mannerskantz måste jag säga,
att det är underligt, att konstitutionsutskottets talesman vill överlåta till det
enskilda initiativet att sörja för något så viktigt som valhemlighetens skyddande.
Detta kan väl ändå inte vara en hållbar motivering från utskottets sida,
och jag kan inte hjälpa att jag känner mig uppfordrad att säga ett par ord
till förmån för herr Mannerskantz’ mening. Det kan nämligen medföra ytterst
vådliga konsekvenser vid ett valtillfälle, örn en valnämndsordförande faktiskt
endast genom att han tar i valkuverten kan konstatera, med vilket parti en
väljare röstar eller i varje fall icke röstar. Då så uppenbara skäl framförts för
att valhemligheten med nuvarande bestämmelser icke är skyddad, borde konstitutionsutskottet
ha anfört andra motiv för avslag på motionen än vad herr
Gottfrid Karlsson här kom med, ty de äro icke hållbara, vilket däremot motionärens
ståndpunkt är.

Jag ansluter mig, herr talman, till herr Mannerskantz’ yrkande.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen jämlikt de
därunder förekomna yrkandena gjorde propositioner, först på bifall till vad
utskottet i det under behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare
på bifall till de i ämnet väckta motionerna; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering, i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr
3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifallas de i ämnet väckta motionerna.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter
särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpå, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Mannerskantz begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —71;

Nej — 41.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1943/44 under
riksstatens sjätte huvudtitel, avseende anslagen inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner.

Onsdagen den 10 mars 1943.

Punkterna 1—3.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 4.

Lades till handlingarna.

Punkten 5.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 6.

Lades till handlingarna.

Punkterna 7 och 8.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 9.

Lades till handlingarna.

Punkterna 10—12.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 13.

Lades till handlingarna.

Punkterna 14—24.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 25.

Lades till handlingarna.

Punkten 26.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 27.

Lades till handlingarna.

Punkterna 28 och 29.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 30.

Lades till handlingarna.

Punkterna 31—34.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 35.

Kungl. Majit hade föreslagit riksdagen att till Bidrag till
en för trafiksäkerhetens främjande för budgetåret 1943/44
av 50,000 kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen.

Nr 9. 23

nationalföreninganvisa
ett anslag

24

Nr 9.

Onsdagen den 10 mars 1943.

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr R. Helgesson m. fl.
(1:58) och den andra inom andra kammaren av herr O. Nilsson i Göteborg
m. fl. (II: 64), i vilka motioner hemställts, att riksdagen måtte besluta att
hos Kungl. Maj :t föreslå inrättandet från och med den 1 juli 1944 av en
statens trafiksäkerhetsinspektion med uppgift att utöva den centrala ledningen
och kontrollen över trafiksäkerheten på gator och vägar inom riket
i den del, som omfattade upplysning och undervisning.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten anfört:

»Utskottet tillstyrker departementschefens förslag om ett anslag till förevarande
förening med 50,000 kronor eller samma belopp, som anvisats för
innevarande budgetår.

\ad angår de i ämnet väckta motionerna har, såsom av motionärerna framhalles,
nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande i skrivelse den 8
december 1942 hos Kungl. Majit föreslagit inrättande av en statens trafiksäkerhetsinspektion,
som skulle övertaga föreningens personal jämte arbetsuppgifter.
Enligt vad utskottet inhämtat har såväl väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
som statskontoret i utlåtanden över förslaget intagit en avvisande
ståndpunkt till detsamma. Under erinran att fragan således för närvarande
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning, får utskottet avstyrka motionerna.

Utskottet hemställer,

a) att riksdagen må till Bidrag till nationalföreningen för trafiksäkerhetens
främjande för budgetåret 1943/44 anvisa ett anslag av 50,000 kronor,
att avräknas mot automobilskattemedlen;

b) att motionerna 1:58 och 11:64 ej må av riksdagen bifallas.»

På framställning av herr talmannen beslöts att förevarande punkt skulle
företagas till avgörande momentvis.

Mom. a).

Utskottets hemställan bifölls.

Orri inrättande
av en
statens trafiksäkerhetsinspektion.

Morn. b).

Herr Löfgren: Herr talman! Då jag undertecknat en motion, som avser att
inrätta en statens trafiksäkerhetsinspektion, tar jag mig friheten att yttra
några ord.

När° utskottet avstyrkt^ den föreliggande motionen, har detta, såsom också
framgar av utskottets utlåtande, skett på den grund, att frågan om en statens
trafiksäkerhetsinspektion är under prövning av Kungl. Majit. Under sådana
förhållanden och då det icke föreligger någon reservation till förmån för bifall
till de väckta motionerna, är det uppenbarligen icke möjligt att nu här i
kammaren få motionerna bifallna. Jag skall därför icke heller framställa något
yrkande därom, men jag vill i detta sammanhang uttala den förhoppningen
och fasta förvissningen, att prövningen av frågan om inrättande av en statens
trafiksäkerhetsinspektion skall leda till ett snabbt och framför allt positivt
resultat. Denna fråga är nämligen enligt mitt förmenande så betydelsefull och
förtjänt av sadan uppmärksamhet fran statsmakternas sida, att det sannerligen
icke är tillfyllest med att i fortsättningen som hitintills genom ett begränsat
anslag överlata at en förening att utöva ledningen och kontrollen av
trafiksäkerheten på våra gator och vägar.

Av vår motion framgår, hurusom under en tjuguårsperiod cirka 5,500 personer
ha dödats till följd av motortrafiken och hurusom årligen 16,000 ä 17,000

Onsdagen den 10 mars 1943.

Nr 9.

25

Örn inrättande av en statens trafiksälccrhetsinspektion. (Forts.)
skadade personer införas till landets sjukvårdsinrättningar pa grund av trafikolyckor.
Till detta komma ju också de rent materiella skador, som uppstå, och
de minskade inkomster, som tyvärr oftast bli en följd av trafikolyckorna. Trafikolyckorna
fortsätta att öka trots den bedrivna upplysnings- och undervisningsverksamheten
i syfte att minska deras antal. Men denna undervismngsoch°upplysningsverksamhet,
hur berättigad, befogad och gagnelig den än är,
räcker enligt mitt (förmenande icke till för att åstadkomma vad iilian i Jetta
avseende skulle vilja få fram, nämligen en högre trafikkultur och en större
säkerhet för dem, som trafikera våra gator och vägar. Förseelser och oförsiktighet
från trafikanternas sida är väl tvivelsutan den största anledningen till
trafikolyckornas skrämmande antal, men detta utesluter enligt mitt förmenande
icke att man genom mera fulländade tekniska och andra anordningar och
en utvidgad kontroll av de meddelade föreskrifterna i större utsträckning skulle
kunna förebygga att olycksfall inträffa.

Jag vill i det sammanhanget påvisa, hurusom man på arbetarskyddslagstittningelis
område strävar att i samråd mellan arbetsgivare och arbetare genom
förebyggande åtgärder minska risken för olycksfall och ohälsa i arbetet. I
detta avseende förtjänar det också att framhållas, hurusom statsmakternas
medverkan härvid i icke ringa grad sker genom elen av staten inrättade yrkesinspektionen.
Under sådana förhållanden vill det förefalla mig som synnerligen
välbetänkt, att statsmakterna även när det gäller säkerheten till liv och
lem på landets vägar och gator skapa ett organ, som kan följa trafikens utveckling
och vidtaga åtgärder för ökad trafiksäkerhet. Det förslag i berörda
hänseende, som nu föreligger utarbetat och som innebär upprättande av en trafiksäkerhetsbyrå,
sorterande under kommunikationsdepartementet, skulle säkerligen
vara ägnat att fylla en betydelsefull uppgift på motortrafikens område
i syfte att åstadkomma en större och mer effektiv säkerhet Man får i
detta sammanhang komma ihåg, att den dag då restriktionerna i fråga örn
motortrafiken komma att upphöra, blir också risken för olycksfall större och
säkerheten mot olyckor på våra gator och vägar allt mindre.

Jag har, herr talman, intet som helst yrkande, men jag har ansett mig böra
giva uttryck åt den uppfattning, som förefinnes i mycket vida kretsar, att
kravet på åtgärder till trafiksäkerhetens tryggande av statsmakterna på effektivaste
sätt bör tillgodoses, och tillgodoses genom ett statens eget organ.

Herr Forslund: Herr talman! Jag ber att i stort sett få understryka och
stödja de synpunkter, som nyss lia framhållits av den föregående ärade talaren.
Därutöver vill jag emellertid också till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
framföra en önskan örn att han måtte upptaga detta
problem till allvarlig prövning även ur en annan synpunkt..

Det förebyggande arbete, som nu förekommer för att minska riskerna för
olycksfall till följd av trafiken, grundar sig ju på en rent frivillig verksamhet.
Av förhållandenas egen makt har den förening som arbetar, på detta område
kommit att begränsa sig till att bli en propagandaorganisation. Jag tror, att
det i föreningens propaganda kanske har insmugit sig en del, som inte alltid
har varit så lyckligt. När man dessutom med denna propaganda inte kunnat
komma till botten med detta svåra problem, anser jag, att det skulle vara
mycket klokt, om man nu toge upp denna fråga och undersökte, huruvida .man
inte skulle kunna samordna denna verksamhet efter andra grunder, vilket
säkerligen skulle ge möjligheter att djupare tränga in i problemet och genom
praktiska åtgärder förebygga de många trafikolyckorna.

Jag vill därtill framhålla, att vi sedan år 1940 ha ett betänkande liggande
på Kungl. Majda bord, vari en utredningsman har framlagt en del, som jag

26

Nr 9.

Onsdagen den 10 mars 1943.

Örn inrättande av en statens Irafiksäkerhetsinspektion. (Forts.)
tycker, beaktansvärda uppslag för att söka komma till rätta med de svårigheter,
som^finnas på detta område. Det vore på tiden, att man nu kunde få till
stånd en sadan prövning, att man finge klarlagt, huruvida man kunde utnyttja
något av utredningsmannens uppslag, så att man kunde åstadkomma en effektivare
verksamhet för trafiksäkerhetens höjande.

Då nuvarande statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet i
ett tidigare skede själv har ägnat uppmärksamhet åt denna frivilliga verksamhet
och t. o. m. uttalat sin tveksamhet, huruvida den helt ligger på det plan,
som är lämpligt, hoppas jag, att han nu skall upptaga detta problem till allvarlig
prövning. Jag vill påminna om att herr statsrådet själv 1939 — det är
i dagarna snart fyra år sedan —- vid samma ärendes behandling i andra kammaren
papekade, att det fanns sådana företeelser i fråga örn denna propagandaverksamhet,
att det var skäl att närmare undersöka, örn det kunde vara nyttigt
att den fick pågå, och att man således, efter vad jag kan förstå, borde vara
försiktigare vid understödjandet av föreningens verksamhet. Nuvarande
statsrådet har således till riksdagens protokoll uttalat sig positivt i denna
fråga och rekommenderat Kungl. Maj:t att ägna särskild uppmärksamhet åt
detta spörsmål och speciellt då denna frivilliga verksamhet. Utredningsmannen
har ju också framhållit önskvärdheten av att man måste gå in för att
söka samordna hela denna verksamhet på ett sådant sätt, att man förebygger
felaktigheter i fråga om de upplysningar, som lämnas allmänheten. Det har
nämligen —- vilket också påtalades av nuvarande statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet — visat sig, att den handbok, som föreningen
utgivit, icke varit så lämplig såsom undervisningsmateriel i våra skolor. Inte
heller de broschyrer, som utarbetats av föreningen, ha varit så objektivt upplagda,
att de kunna rekommenderas för spridning. Utredningsmannen påtalar
också detta förhållande, vilket tillsammans med de iakttagelser, som herr statsrådet
själv har gjort, borde utgöra särskild anledning för honom att nu upptaga
detta problem till behandling.

_ När det därtill kommer, att föreningen •—• örn jag inte tar fel -— själv har
gjort framställning om att det borde allvarligt undersökas, huruvida man inte
skulle kunna skapa större auktoritet åt verksamheten genom att föreningen
upphörde såsom frivilligt organ och dess verksamhet inordnades under något
statens organ, som hade att handlägga dessa ärenden, synes mig tidpunkten
vara särskilt lämplig för att just nu underkasta hela frågan en grundlig prövning.
Jag vill inte ett ögonblick klandra föreningen och naturligtvis än
mindre herr statsrådet för att han ännu inte hunnit göra något åt saken, utan
jag har endast velat vädja till honom att något nu måtte ske. Jag är av den
bestämda uppfattningen, sedan föreningen nu existerat i åtta, nio år, att man
inte bara kan fortsätta med att ge anslag såsom hittills skett utan att närmare
undersöka, örn man inte kan effektivisera verksamheten på ett sådant sätt,
att nian kommer fram till rent praktiska uppgifter. För närvarande inriktas ju
föreningens hela verksamhet på propaganda, under det att utredningsmannen
bestämt rekommenderar rent praktiska åtgärder för att förebygga trafikolyckorna.
När därtill även kommer, att statsmakterna vid behandlingen av
anslaget för 1941/42 rekommenderade en översyn över hela verksamheten,
anser jag, att summan av det hela blir, att man starkt kan understryka önskvärdheten
av att något blir gjort på detta område.

Jag har, herr talman, emellertid inte heller något yrkande att göra.

Herr Berg, Robert: Herr talman! Den avsevärda stegring av antalet olycksfall,
som skett på grund av biltrafiken på våra vägar, ger ju belägg för att
den nuvarande föreningen för trafiksäkerhetens främjande icke har förmåga

Onsdagen den 10 mars 1943.

Nr 9.

27

Om inrättande av en statens trafiksälcerhetsinspeldion. (Forts.)
att famna om hela detta problem. Nationalföreningen för trafiksäkerhetens
främjande har också själv den uppfattningen, att statsmakterna höra taga hand
örn denna verksamhet. Det är uppenbart, att innan så sker, kan man icke göra
anspråk på att denna ökade säkerhet mot olyckor också blir till finnandes._

Jag förstår mycket väl herr statsrådets och chefens för kommunikationsdepartementet
uppfattning. Han har sett på den ekonomiska sidan av saken.
Men man får väl ändock i någon mån mot denna utgift ställa kostnaderna
framför allt för de trafikolyckor, som äro förenade med dödsfall. Örn man
gör detta, blir man väl på det klara med att man inte får vara så njugg, när
det gäller kostnaderna för denna förebyggande verksamhet.

Till följd av herr statsrådets inställning har inte heller statsutskottet, som
behandlat ärendet, kunnat komma till någon annan ståndpunkt än vad. det
gjort. För min egen del skulle jag emellertid vilja uttala den förhoppningen,
att herr kommunikationsministern till nästkommande riksdag måtte ägna detta
spörsmål större uppmärksamhet och möjligen då framlägga ett förslag i
annan riktning än vad som nu har skett. Jag tror, att hela det svenska folket
är inställt på att man på detta område hör söka få en större säkerhet än vad
som nu är fallet.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Herr statsrådet Andersson: Herr talman! Såsom framgår av utskottets utlåtande
och jämväl av den i ämnet väckta motionen har nationalföreningen
för trafiksäkerhetens främjande inkommit med en framställning örn att föreningens
verksamhet skulle övertagas av en statens trafiksäkerhetsinspektion.
Motivet för denna framställning har emellertid, såvitt jag förstår, . icke varit
någon känsla hos föreningen av sin egen oförmåga att i fortsättningen fullfölja
de åtagna uppgifterna, utan det har väl snarare varit ängslan inför ovissheten
genom beroendet av statsmakternas goda vilja varje gång föreningen begärt
anslag och den osäkerhet, under vilken den hos föreningen anställda personalen
därför måste leva. Jag tror, att det är detta som utgjort grunden för
föreningens framställning. Emellertid är det ju alldeles otänkbart, att. vi i
dessa tider skulle kunna företaga en dylik utvidgning av statens administrativa
verksamhet. Här ha vi ju vid budgetberedningen måst göra de mest
drastiska inskränkningar på områden, där verksamhet redan förut har varit
i gång i statlig regi, och vi ha av statsfinansiella skäl icke kunnat genomföra
några som helst utökningar. Mot bakgrunden av detta läge är det alldeles
självfallet, att vi i varje fall icke nu kunna gå in för inrättande av ett nytt
statligt organ på här ifrågavarande område.

För övrigt är det ju så, att den statliga vägreformen även på detta område
kastar sin skugga framför sig. Inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen finnes
en särskild vägtrafikbyrå, som svarar bl. a. för kontrollen och övervakningen
av gällande författningar, under det att, såsom det förut har framhållits
här, denna förening har svarat för propagandan. I samband med den omorganisation,
som nu förestår inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, skall även
frågan örn vägtrafikbyrån tågås upp, och det skall bestämmas, om den skall
fortleva eller örn dess uppgifter till äventyrs skola spridas ut på andra byråer.

Vad vägtrafikfrågorna i övrigt angår, så är det riktigt som herr Forslund
sagt, att det föreligger ett kommittéutlåtande, som ännu inte lett till annat resultat
än att vissa förberedelser vidtagits för en översyn av vägtrafikstadgan.
Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande har också kommit in med
förslag till en i vissa delar ny vägtrafikstadga, och detta ärende är för närvarande
beroende pa ytterligare handläggning i departementet. Det har varit
nain förhoppning att snarast möjligt kunna ta upp just den saken till behand -

28

Nr 9.

Onsdagen den 10 mars 1943.

Örn inrättande av en statens trafiksäkerhetsinspektion. (Forts.)
ling, eftersom dock vägtrafikstadgans bestämmelser måste vara det grundläggande
för trafiksäkerheten. Jag för min del anser, att den saken för närvarande
är den viktigaste och att det är mera trängande att behandla den än
frågan örn inrättande av ett nytt statligt organ för övervakande av de bestämmelser
som finnas.

o Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Det har inom utskottet inte
rått några delade meningar om angelägenheten av att vad som kan göras också
bör göras för trafiksäkerhetens ökande. Jag delar inte den uppfattning,
som kom till synes i en talares yttrande nyss, att nationalföreningen för trafiksäkerhetens
främjande icke skulle ha, örn jag fattade honom rätt, lyckats
med sin uppgift. Hade så varit fallet, skulle vi givetvis icke ha tillstyrkt anslaget.
Jag tror tvärt om att denna förening har utfört ett mycket gott arbete
i fråga örn upplysning och propaganda, och det är ju också omvittnat i det
förslag, som ligger till grund för utskottets utlåtande.

I detta^ämne har det i båda kamrarna väckts motioner, vari föreslås inrättandet
från och med den 1 juli 1944 av en statens trafiksäkerhetsinspektion
med uppgift att utöva den centrala ledningen och kontrollen över trafiksäkerheten
på gator och vägar inom riket i den del, som omfattar upplysning och
undervisning. Det är ju alldeles tydligt, att statsutskottet inte kan så att
säga på rak arm tillstyrka förslag örn inrättande av en statens trafiksäkerhetsinspektion
utan att någon utredning föreligger om dels vilka uppgifter
denna inspektion skall lia och dels de kostnader, som äro förbundna med
igångsättandet av en sådan verksamhet, således utan att det föreligger en personalstat
och uppgift om övriga kostnader. Någon som helst utredning i detta
avseende föreligger icke, utan vi ha bara inbjudits att fatta ett principbeslut
örn att denna organisation skulle vara färdig den 1 juli 1944 men utan att det
säges något örn vad som bör ligga bakom ett sådant beslut. Det är naturligtvis
oerhört viktigt,_ när det gäller att inrätta ett nytt statsorgan, att man försöker
klara upp, vilka uppgifter detta nya statsorgan skall få. Efter det att
man tilldelat detsamma vissa uppgifter, kommer man till frågan hur man skall
organisera upp detta statsorgan.

o Såsom framgår av utlåtandet i detta ämne, ha redan den 8 december 1942,
således ganska sent på året och vid en tidpunkt, då, som jag förmodar, arbetet
med statsverkspropositionen hade hunnit mycket långt, vissa intresserade föreslagit
inrättandet &v en sådan statens trafiksäkerhetsinspektion, som skulle
överta nationalföreningens för trafiksäkerhetens främjande personal jämte arbetsuppgifter.
Utskottet har varit i tillfälle att få ta del av denna framställning
och de däröver avgivna yttrandena, vilka för icke så länge sedan ha inkommit
till departementet, och utskottet har därvid inhämtat, att de av de
hörda myndigheterna, som ha yttrat sig, lia avstyrkt denna framställning. Såtill
exempel framhåller väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, att den tror att upplysning
och propaganda i dessa frågor utövas bättre av en enskild förening än
av ett statens eget organ på detta område.

.Det är således tydligt, att utskottet har haft fullgoda skäl att inte föreslå
något i positiv riktning i anledning av dessa motioner. Därmed har givetvis
inte alls tagits ställning till fragans utveckling i fortsättningen, men jag upprepar
vad jag sade nyss, att det beror på arbetsuppgifterna, vad en sådan statens
trafiksäkerhetsinspektion skall kosta. Vi ha ju inhämtat en del uppgifter
om förhållandena och önskemålen. Jag skall bara nämna ett av dessa som
exempel, ^nämligen att ingen skall få åka cykel utan att ha skaffat tillstånd
därtill, således ett körkort. Och när man hör, att cirka 3 miljoner av invånarna
här i landet under längre eller kortare tid av året åka cykel och att dessa

Onsdagen den 10 mars 1943.

Nr 9.

29

Örn inrättande av en statens trafiksäkerhetsinspektion. (Forts.)
skola ställas under kontroll, förstår man, att genomförandet av ett sådant önskemål
skulle medföra en mycket stor organisatorisk kontrollapparat. Jag skall
inte gå in på något av de andra önskemålen, men det finns åtskilliga.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Forslund: Herr talman! I mitt anförande far icke inläggas den meningen,
att jag skulle söka sammankoppla frågan örn ett eventuellt förstatligande
av denna verksamhet med att föreningens tjänstemän skulle överflyttas
i statens tjänst. Jag vill inte alls blanda ihop dessa saker. Det gäller ju för
övrigt inte heller någon stor fråga, och jag skulle tro, att föreningen skulle
kunna ordna med en avveckling av sin verksamhet, för den händelse det skulle
bli omöjligt för den att fortsätta densamma på samma sätt som den förut
gjort. .

Jag finner av motiveringen för det äskande, som föreningen gjort, att den
anmält, att vid tid, då dess skrivelse ingavs — det har väl skett senast på
eftersommaren i fjol — och ända sedan februari förra året hela denna verksamhet
uppehållits av verkställande direktören och ett skrivbiträde jämte någon,
som haft hand örn arkivet. I så fall är det en mycket dyr propagandaverksamhet.
Vilken organisation här i landet får så stora statsbidrag som
denna med så små resurser i fråga örn prestationsmöjligheter? När jag dessutom
finnér, att föreningen i sitt äskande också framhåller, _ att den tänker
lägga upp en plan, som, örn den skulle få vederbörandes sanktion, skulle komma
att bli en mycket dyrbar historia och dessutom komina att göra det ännu
svårare för föreningen att finansiera sin verksamhet, så förstår jag, att föreningen
i dylikt fall kommer att, som tidigare, kräva högre anslag, vilket
man också måst bifalla. Jag undrar därför, herr statsråd, örn inte kostnadsfrågan
skulle bli åtskilligt reducerad, örn man toge i övervägande att göra en
jämförelse mellan vad vi nu betala ut för denna verksamhet och de prestationer,
som lämnas, och jag tror att det finns skäl att ompröva den saken.

För övrigt tror jag att herr statsrådet har fullkomligt rätt, då han säger,
att föreningens motiv för sin framställning nog vore, att det vore fråga örn
ett helt uppgående av föreningen i ett statens organ eller att den skulle få bli
ett statens organ. På den punkten har jag iynitt.förra anförande icke givit
någon som helst antydan örn en anslutning från min sida.

Örn jag hörde rätt, säde herr statsrådet,, att förslag till revision av vägtrafikstadgan
kommit från denna förening. Är det verkligen så, undrar jag, örn
man inte får säga, att den är inne på ett område, som den knappast skall
syssla med, utan det får väl överlåtas på något statens organ att komma med
förslag på det området. Vem som helst kan naturligtvis komma in med förslag
örn sådana ändringar, men jag tycker inte att det skall vara någon uppgift
för denna propagandaförening att komma med förslag på ett så ömtåligt
område som detta.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i det nu föredragna
momentet hemställt.

Punkterna 36—fO.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten il.

Indes till handlingarna.

30

Nr 9.

Onsdagen den 10 mars 1943.

Ang. kosina- Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 35, i anledning av Kungl
vtlZJkaH framställning angående ändring av den för budgetåret 1942/43 fast-’

ning % vid. ställda förskottsstaten för försvarsväsendet.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i proposition nr 3 därom framställda
lors lag hade utskottet i förevarande utlåtande hemställt, att riksdagen måtte
medgiva, att å förskottsstaten för försvarsväsendet för budgetåret 1942/43
finge å driftbudgeten under femte huvudtiteln upptagas ett nytt anslag till
Åtgärder för reglering av arbetsmarknaden av 40,000,000 kronor.

Ifrågavarande anslag var till betydande del avsett för bestridande av kostnader
i anledning av uttagning med tjänsteplikt av 1943 års värnpliktsklass.

Vid utlåtandet hade reservation anmälts av herr von Heland, sorn dock ej
antytt sin mening.

Herr von Heland: Herr talman! I utförlig motivering har utskottet klarlagt
sin ståndpunkt till sättet för regeringens handläggning av föreliggande
fråga. Jag instämmer i vad utskottet uttalar, men önskar därutöver få framföra
ett par kritiska anmärkningar.

Av utskottets redogörelse framgår, att regeringen i den militära förskottsstaten
upptagit 40 miljoner kronor för vedanskaffningen. På grund av att denna
utgift icke redovisats i propositionen, måste riksdagens ledamöter ha fått
cien uppfattningen att de summariskt upptagna 40 miljoner kronorna voro
avsedda för utgifter^ som hade något att göra med den militära beredskapen.
Motionermg i sakfragan har salunda ej kunnat ske i samband med propositionen,
vilket också fört med sig, att en bondeförbundsmotion örn avslag på
jörslaget örn riksarbetsbestämmelserna hänvisats till andra kammarens andra
tillfälliga utskott och att denna avslagsmotion ej kommer till behandling1 i samband
med behandlingen av propositionens anslagsäskande.

Statsutskottets första avdelning, som hade utbrutit anslagssumman ur förskottsstaten
för att få redogörelse för vad som avsågs med de 40 miljoner kronorna,
fick dessutom det beskedet, att riksdagen omedelbart måste besluta i
Hagan, enär regeringen annars den 15 mars inte skulle ha möjlighet att lämna
statshjälpen åt^ vedhuggarna. Ärendet var sålunda synnerligen brådskande.

• överlata at andra här i kammaren att granska det grundlagsenliga

i handläggningen, icke på grund av den risk som föreligger, när man vågar
anmärka på regeringen, utan på grund av att det synes mig riktigt att grundlagsexperterna
få debattera frågan och på grund av att man även från andra
partier troligen har anledning att bevaka riksdagens intressen.

Jag skall endast hålla mig till frågan, huruvida dessa statens utgifter kunna
anses rimliga och ändamålsenliga.

Enligt uppgift gälla följande bestämmelser för 1943 års värnpliktsklass
och nksarbetarna.

Till de »frivilliga 43 :orna», om jag får kalla dem så, utgår för ovana skogsarbetare
en dagpenning med 2 kronor per dag under 90 dagar. Rättigheten till
dagpenning prövas i varje särskilt fall.

Av 20,000 frivilliga ha 5,000 icke något bidrag.

De skola hugga ved för 400 kronor, d. v. s. 125 m3, i södra Sverige och
tor 450 kronor, d. v. s. 133 m3, i Dalarna och Norrland.

Till de »tvangsuttagna 43 :orna» utgår för ovana en dagpenning med 2 kronor
per dag under 120 dagar.

Dessa skola hugga för 550 kronor, motsvarande 167 m3, i södra Sverige
och för 600 kronor i Dalarna och Norrland.

Allt som allt räknar bränslekommissionen med att 43 roma skola avverka
3 miljoner m3 ved.

Onsdagen den 10 mars 1943.

Nr 9.

31

Ang. kostnaderna för viss anskaffning av ved. (Forts.)

Riksarbetarna få flyttningsbidrag med 1 krona 50 öre om dagen. Familjebidragen
äro: för hustru 1 krona 50 öre, 1 krona 75 öre och 2 kronor per dag
och för barn 60 öre, 80 öre och 1 krona per dag, allt efter dyrortsgrupp. Dessutom
kunna även andra förmåner erhållas.

Riksarbetarnas ved blir sålunda dyrare än de värnpliktigas. För 1943 års
klass beräknas, enligt en av de uppgifter vi fått i utskottet, de statliga utgifterna
bliva över 27 miljoner kronor, varav enbart för anskaffandet av tvåtusen
kojor med inventarier beräknas cirka 13 miljoner kronor. Man bör antagligen
kunna räkna med att en del av detta anskaffningsvärde återstår
efter det att 1943:orna avslutat sin huggning. Den statliga kostnaden per m3
för denna ved är sålunda svår att beräkna, men man kan tills vidare räkna
med att den utgör cirka 5 kronor per m3. Lägger man härtill det utgående
avtalspriset för huggning, som varierar mellan 3 kronor och 3 kronor 50 öre
per m3, skulle sålunda enbart huggningskostnaden för denna ved bliva cirka
8 kronor pr m3 eller mer än det pris skogsägaren får uttaga för pannved
fritt bilväg. När man nu fått klart för sig — örn man inte haft det redan
innan man satte i gång med dessa arbeten — hur höga dessa kostnader äro
och vad man får för dem, skulle jag vilja fråga regeringen, örn den anser att
detta är rimliga förhållanden och att det är en sund politik i nuvarande finansiella
läge.

Det är vidare att märka att dessa olika statliga bidrag för skogshuggning
utfalla synnerligen orättvist och att de väcka stark irritation bland de ordinarie
skogshuggarna, som givetvis försöka att genom ombyte av arbete så småningom
få komma tillbaka till skogen som riksarbetare. Enligt min uppfattning
skulle lika gott avverkningsresultat ha ernåtts som nu, om man genom
en förhöjning av normalpriset på ved och därigenom av huggarlönen stimulerat
huggningskunnig arbetskraft att söka skaffa sig god arbetsinkomst i
skogen. Man kan icke påstå att en sådan åtgärd skulle vara inflationspåverkande,
men det kan man säga örn de nu på förskottsstaten upptagna 40 miljoner
kronorna, vilka äro betydligt mer inflationspådrivande än en sådan
åtgärd.

Herr talman! Jag hade önskat att riksdagen tagit ställning till frågan om
regeringens åtgärder för vedanskaffningen. Tiden har icke medgivit detta, och
riksdagen har sålunda försatts i ett tvångsläge. Det skall bliva intressant att
så småningom få noggrann uppgift på de exakta kostnaderna för denna vedanskaffning,
på hur dessa kostnader fördela sig och på hur mycket ved man
fått huggen för pengarna.

Slutligen ännu en fråga: anser regeringen att den genom förskottsstatens
beviljande här i dag också fått ett godkännande av åtgärderna för vedanskaffningen,
eller ämnar regeringen vid ett kommande tillfälle låta riksdagen pröva,
huruvida den anser att dessa åtgärder äro de lämpligaste?

Herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag skall för min del inte ingå på
något utförligt svaromål med anledning av den föregående ärade talarens
yttrande. Jag vill bara meddela, att avsikten är, att den större propositionen
örn arbetsmarknadens reglering skall, när den presenteras för riksdagen, innehålla
en mer detaljerad redogörelse för kostnader och åtgärder i samband med
vedanskaffningen. Att lämna en fullständig redovisning för vad denna kostar
är uteslutet, eftersom 1943 års klass, i den mån den icke har frivilligt gått
ut i skogen under vintern, kan väntas komma att arbeta med vedavverkning
ända in i juli månad, och så länge kunna vi inte hålla riksdagen samlad, för
att den skall bli i tillfälle att få så att säga en slutredovisning för dessa
kostnader.

32

Nr 9.

Onadageu den 10 mars 1943.

Äng. kostnaderna för viss anskaffning av ved. (Forts.)

I övrigt vill jag säga att det naturligtvis är tänkbart, att riksdagen skulle
ka kunnat få del av detta ärende, men alla sådana här ting måste ju, när de
slutligen komma fram i det skick att ett avgörande skall träffas, behandlas
med relativ snabbhet och bestämmelserna om riksarbetslag äro ju visserligen
relativt gamla —- de fastställdes redan under förra våren, i varje fall långt
innan sommaren kom — men bestämmelserna örn användandet av 1943 års
klass i skogsarbete tillkommo ju på hösten förra året.

Jag är fullt medveten örn att det är en mycket dyrbar vedanskaffning, som
på detta sätt satts i gång, men det har enligt regeringens bedömande ansetts
vara nödvändigt att anlita denna utväg, därest man ville få fram den vedkvantitet,
som enligt bränslekommissionens uppgifter erfordras för att vår
bränsleförsörjning för nästa vinter skall åtminstone något så när kunna tryggas.
Jag kan inte säga mer örn detta. Men vad lönefrågan angår är det
ju alltid mycket lätt att säga att effekten skulle blivit bättre genom en
förhöjning av lönerna, men jag vill bara påpeka, att de löner, som gälla för
skogsarbetare, äro fastställda genom överenskommelse i vanlig ordning mellan
arbetarnas och arbetsgivarnas organisationer. Jag vet inte, örn den siste
ärade talaren menade, att staten skulle lämna lönesubvention till samtliga
skogsarbetare för att därmed skapa ett högre inkomstläge för dem. Det föreföll,
som örn han med yttrandet örn att vedpriset borde höjas och därmed
högre skogsarbetarlöner _ möjliggöras syftade på att det skulle fastställas
högre löner i de kollektivavtal, som ingås mellan arbetare och arbetsgivare
på detta speciella arbetsområde. Det skulle vara en mycket ovanlig åtgärd
från en regerings sida, örn den så att säga skulle förklara, att de löner, som
utgå, äro för låga och att de böra höjas samt att vidtaga en sådan höjning.

Detta är vad jag för ögonblicket har att svara med anledning av herr von
Helands anförande.

Herr von Heland: Herr talman! Med anledning av vad herr statsrådet sist
yttrade, måste jag säga, att eftersom staten ju har möjlighet att inverka reglerande
på skogsavverkningsområdet liksom på andra områden, är det alldeles
givet, att det inte finns några möjligheter för arbetarparten att driva
fram en högre lönestandard, örn normalpriset på ved inte höjes. Alltså innebär
en höjning av vedpriset en möjlighet för arbetarparten att driva fram en
högre lönestandard, och det förefaller inte vara så egendomligt att tänka sig
att statsmakterna skulle se på detta sätt på denna fråga. Förhållandet är
likadant, då det gäller betfrågan, liksom när det gäller jordbruksfrågorna i
allmänhet, att arbetspriserna ingå i kalkylerna med en viss summa, till vilken
hänsyn tages, när priset på produkterna skall fastställas..

Jag vill ännu en gång understryka, att de nuvarande bestämmelserna beträffande
skogsavverkningen psykologiskt sett ha en betänklig verkan. Det
må ursäktas mig att jag tar ett exempel från min egen erfarenhet. Jag träffade
i söndags, då jag utbetalade slutavlöningen till en skogsavverkare av
1943 års klass, _ sonen till en av mina grannar. När han fick sin slutavlöning,
frågade jag honom, hur mycket han dessutom skulle få av staten.
»Ja», säde han, »jag var ärlig nog att tala örn, att jag hållit i en yxa
förut, men jag har kamrater, som inte sagt det, de få 2 kronor örn dagen,
jag däremot får inget». Det är givet att den pojken lätt hade kunnat få två
kronor mer örn dagen, eftersom han flyttat hemifrån för några år sedan och
stod antecknad som trädgårdselev i mantalslängderna. Han hade därför inte
behövt vara så ärlig emot staten.

Överhuvud taget menar jag, är det otrevligt, när staten fastställer sådana
bestämmelser, som fresta folks hederlighet och sätta de ohederliga, örn jag

Onsdagen den 10 mars 1943.

Nr 9.

33

Ang. kostnaderna för viss anskaffning av ved. (Forts.)
får använda det uttrycket, i en bättre ställning än de hederliga. Det är enligt
min mening också en ganska allvarlig sida av det system, som nu tillämpas.

Herr statsrådet Möller: Jag tror att ingenting i detta land är enklare än att
kritisera de extraordinära åtgärder som ha vidtagits i det ena eller andra fallet.
Jag tror verkligen att vem som helst kan åtaga sig att presentera en kritik,
som både är träffande och i många avseenden riktig. Men det är ju inte så förfärligt
viktigt.

Herr von Heland har som alternativ förordat höjda vedpris och höjda löner.
Är verkligen herr von Heland övertygad örn att höjda vedpris icke skulle komma
att påverka index och därmed praktiskt taget varje utgående avlöning i detta
land, bland annat de avlöningar som staten utbetalar? Jag är i varje fall inte
övertygad örn den saken. Och vore det så, att den höjningen skulle påverka index,
kan man väl inte komma ifrån att den vore en allvarlig inflationspådrivande
faktor.

Herr Mannerskantz: Under nuvarande förhållanden lia vi mer och mer kommit
in i det systemet, att många stora och penningkrävande åtgärder vidtagas
utan att riksdagen får sig dem förelagda på sådant sätt, att vare sig riksdagen
i dess helhet eller de enskilda riksdagsmännen få möjlighet att komma med
förslag till bättre åtgärder eller andra anordningar. Man blir, som herr von Heland
sade, satt i efterhand. Då återstår inte något annat än att antingen tiga
och svälja allting, hur dumt det än är, eller att komma med kritik efteråt. Jag
har många gånger undrat, örn det är nödvändigt, att ärendena framläggas på
detta sätt i den utsträckning som är fallet.

Det diskuterades ju mycket under förra våren, hur man skulle göra för att få
mer arbetskraft till skogen. Jag har ett minne av att det drog ut mycket långt
på tiden, innan man kom fram till anordningen med inkallande av 1943 års
klass. Jag har också det minnet, att man då tyckte att det inte skulle ha varit
nödvändigt att så länge skjuta på avgörandet i den frågan. Det riktigaste hade
naturligtvis varit, att man hade i tillräckligt god tid tänkt igenom detta, ty att
det var svårt att få tillräckligt med ved huggen, visste man ju sedan ganska
länge. Och riktigast hade naturligtvis varit, att förslag lagts fram, även om det
kommit sent under förra riksdagen — ty vi leva ju under undantagsförhållanden
— men på sådant sätt, att man verkligen fått dryfta en hel del av de detaljer
som nu kritiseras.

Av de nuvarande anordningarna anser jag emellertid, att denna anordning
v med 1943 års klass är den, som fungerar bäst, även örn den är dyr. Jag har
själv ett lag sådana i arbete hemma hos mig, och jag har uteslutande goda erfarenheter
av deras arbete. De ligga i och arbeta, och den bestämmelsen, att de
skola hugga för ett visst antal kronor, är säkert lycklig. På den punkten vill
jag alltså inte kritisera, utan säger att det är klokt uttänkt. Men varför skall
man behöva lämna så stora bidrag som man gör? Varför skall det vara 2 kronor
i 90 dagar för de frivilliga och i 120 dagar för de andra? Jag är säker på att
det icke hade uppfattats som något slags oginhet ifrån dessa unga pojkars sida,
örn de hade fått t. ex. en krona under kanske ett färre antal dagar. Detta skulle
ha sparat mycket pengar, utan att dessa unga män skulle ansett sig dåligt behandlade.
Naturligtvis ta do vad de få, hur mycket det än är, men man bör inte
vänja dem vid att fika efter extra bidrag utöver vad deras arbetsprestation ger
dem.

Jag har också erfarenhet på detta område. Jag var hemma för fjorton dagar
sedan just när dessa huggare kommo ut, oell då kom det fram till mig en. som

Förslå kammarens protokoll 1!)Jt:i. Nr !). 3

34

Nr 9.

Onsdagen den 10 mars 1943.

Äng. kostnaderna för viss anskaffning av ved. (Forts.)
var mycket ängslig för bestämmelsernas innebörd. Han frågade mig: »Örn vi
nu hugga riktigt mycket örn dagen, blir det inte då så, att vi gå miste örn dessa
2 kronor?» Det var det första han talade örn i varje fall med mig. Det är ingen
trevlig mentalitet, som nu mer och mer sprider sig bland vårt folk, den där
känslan att man kanske får lov att hålla igen för att inte gå miste om ett statligt
bidrag. Därför tycker jag att det hade varit riktigare, örn man gjort den
anordningen, som man nu har. men bestämt bidraget något lägre och låtit det
utgå under något kortare tid. Hade inte något alternativ örn högre bidrag förelegat,
är jag säker på att ingen av dessa pojkar klagat på det. De äro ju unga
och friska, och många av dem ha visserligen aldrig hållit i en yxa förut, men
jag har följt deras arbete litet grand, även deras, som aldrig varit ute förr, och
de förtjäna ganska bra. Efter en vecka börja de komma upp till omkring 2.5
kubikmeter örn dagen. Dessutom finns det många vana skogshuggare i det lag,
jag har hemma, och de hugga 3 å 3.5 kubikmeter om dagen, men naturligtvis få
de därjämte tvåkronan — det hade de ordnat örn, innan de kommo.

Emellertid tycker jag att detta system utfallit väl i så måtto, att det blir något
hugget. Även beträffande riksarbetarna tror jag att bidraget är för stort. I
en del fall bär det blivit en missräkning, och i somliga närmast en skandal, ty
systemet fungerar faktiskt på det sättet, att många ha så stora bidrag från
staten, att de överhuvud taget inte anse sig behöva göra så mycket arbete. Jag
vet fall, där de först dröjde en hel vecka efter ankomsten till arbetsplatsen, innan
de gingo ut och gjorde någonting, och när de väl kommit i gång, höggo de
bara litet grand, så att det inte skulle kunna sägas att de inte gjorde någonting.
De höggo kanske 1 eller 1.5 kubikmeter eller till och med bara en halv och levde
för resten på sitt bidrag. Sådant fördyrar huggningen våldsamt, och en sådan
anordning är säkerligen inte bra, vare sig man kritiserar den i efterskott
eller man gjort det på förhand. Jag tycker att man med det snaraste skulle göra
en ändring, och den ändringen skulle gå ut på att minska bidragen samt att de
skulle utgå endast under förutsättning av att det gjordes en viss arbetsprestation
per dag. Det nuvarande systemet har givetvis också den effekten, att många
skogshuggare sluta och söka sig in vid en industri, och när de varit där någon
månad, bli de riksarbetare och få de bidrag, som utgå från staten.

Systemet är skadligt på mer än ett sätt. För det första drar det för mycket
pengar för staten och verkar inflationsfrämjande, för det andra blir det för litet
hugget genom att vana skogsarbetare dra sig ifrån skogsarbetet, och för det
tredje fördärvar det folkets moral, och det tycker jag är det värsta.

Eftersom det icke funnits något annat tillfälle att nämna dessa tankar och
eftersom riksdagen är till för att låta olika tankar och stämningar hos folket
komma fram, har jag, herr talman, velat framföra dessa synpunkter.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i det
nu ifrågavarande utlåtandet hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret 1943/44, i
vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde, jämte
i ämnet väckta motioner.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Onsdagen den 10 mars 1943.

Nr 9.

35

Punkten 2.

Lades till handlingarna.

Punkten 3.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 4.

Lades till handlingarna.

Punkterna 5 och 6.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 7.

Lades till handlingarna.

Punkterna 8 och 9.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Anslag till
allmänna
studiMnafonden.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
1:44 och 11:48, till Allmänna studielånefonden för budgetåret 1943/
44 anvisa ett investeringsanslag av 85,000 kronor.

Herr Näsström: Herr talman! I denna punkt innebär Kungl. Maj:ts förslag
en minskning av anslaget till Allmänna studielånefonden med 75,000 kronor.
Vi motionärer ha framfört en önskan om att anslaget skulle utgå med samma
belopp som för innevarande år, alltså med 160,000 kronor. Utskottet anser, att
det nu finns så pass mycket pengar tillgängliga, att man inte skulle behöva gå
på den linjen.

o Vi motionärer vilja då hänvisa till tabellen på sid. 4 i utlåtandet. Det framgår
där, att av 911 sökande är det endast 108, som fått lån beviljade, och detta
är ju en mycket blygsam siffra i förhållande till antalet sökande. Men dessutom
veta vi, att rektorerna vid åtskilliga institutioner ha måst avråda de
studerande från att söka lån, därför att de veta, att möjligheterna att få sådana
äro ytterst begränsade. Man kan alltså antaga, att det skulle vara många flera
sökande till dessa lån, örn beloppet vore något så när hyggligt tilltaget.

En annan anmärkningsvärd sak är, såsom man kan se på samma sida, att av
120 sökande bland elever vid folk- och småskoleseminarier är det 104 som fått
lan, alltså i det närmaste alla, under det av övriga ansökningar, som sagt, endast
omkring 10 procent bifallits. Detta är i och för sig ett egendomligt förhållande.
I de flesta fall är det väl de fattigaste ungdomarna som anlita dessa

Punkten 10.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen att till Allmänna studielånefonden
för budgetåret 1943/44 anvisa ett investeringsanslag av 85,000 kronor.

I. samband härmed hade utskottet till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första kammaren av herrar E. Näsström och
S. Edin (I: 44) och den andra inom andra kammaren av herr F. Sundström i
Vikmanshyttan m. fl. (II: 48), vari hemställts, att riksdagen måtte besluta för
detta ändamål anslå samma belopp som för år 1942 eller alltså 160,000 kronor.

36

Nr 9.

Onsdagen den 10 mars 1943''.

Anslag till allmänna studielånefonden. (Forts.)
lån, och jag anser då inte riktigt att ytterligare beskära deras möjligheter. Visserligen
finns det cirka 430,000 kronor till förfogande för ändamålet, men då
man har kännedom om det stora antalet lånesökande — för 1942 är det sammanlagt
1,096 stycken — förstår man, att det behövs mycket, mycket mer. Det
är väl alldeles riktigt, att departementschefen försöker begränsa utgifterna
för sitt departement, men vad vi inte anse vara riktigt, det är att denna begränsning
skall gå ut över de fattigaste studerande. Vi tro att landet hade kunnat
bära denna utgift, så att man på det sättet hade kunnat hjälpa ett väsentligt
större antal av dessa lånesökande.

1939 var antalet lånesökande ännu större. Det var det sista fredsåret. Just
nu är det ju många som på grund av inkallelser och dylikt äro förhindrade att
söka dessa lån. Vi anse att detta område är mycket viktigt, framför allt därför
att det är i allra högsta grad landsbygdens ungdom, som på detta sätt i någon
mån skulle få en kompensation för skillnaden mellan studiekostnaderna för
dem och för ungdomen i de större städerna.

Vi anse för vår del, att det var en mycket blygsam begäran, att anslaget
skulle lia fått utgå med samma belopp som för 1942, och jag vill därför sluta
med att yrka bifall till motionerna.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Som av statsutskottets utlåtande
framgår, finns det en reservation på 150,000 kronor att lägga till det
för innevarande läsår tillgängliga beloppet, och man har således möjlighet att
tillgodose lånebehovet i vidgad omfattning.

Det finns nu ingen anledning att gå djupare in i ämnet. Utskottet har vid
sin prövning enhälligt kommit till den uppfattningen, att utskottet borde följa
Kungl. Maj:ts anvisning, och jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets hemställan
.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit, propositioner, först på bifall till vad
utskottet i den under behandling varande punkten hemställt samt vidare på
bifall till utskottets hemställan med den ändring, som förordats i de i ämnet
väckta motionerna; och förklarades den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 37, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till posthusbyggnad i Karlskrona;

nr 38, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående disposition av visst
äldre reservationsanslag; samt

nr 39, i anledning av väckt motion örn nya lönebestämmelser för chefsbefattningarna
vid de affärsdrivande verken m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande bankoutskottets utlåtande
nr 9, angående verkställd granskning av riksbankens och riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning.

Punkten 1.

Kades till handlingarna.

Onsdagen den 10 mars 194:5.

Nr 9.

37

Punkten 2.

I sin berättelse om granskning av riksgälclskontorets tillstånd och förvaltning
för tiden 1 juli 1941—30 juni 1942 hade riksdagens år 1942 församlade
revisorer under § 4 gjort vissa uttalanden i fråga örn provisionen till förmedlare
av 1942 års premieobligationslån.

Äng. 1942 års
premieobligationelån.

I anslutning härtill hade utskottet i den nu ifrågavarande punkten uttalat
sig rörande åtskilliga frågor, som ägde samband med nämnda lån. varefter
utskottet förklarat, att utskottet ansett sig böra för riksdagen omförmäla vad
i detta ärende förekommit.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Då jag redan vid årets remissdebatt
hade anledning att uttala några kritiska synpunkter på det problem,
som behandlas i det föreliggande utlåtandet, ber jag att i anledning av detta
utlåtande få yttra några ord.

I förevarande utlåtande har bankoutskottet ingående granskat den uppläggning,
som riksgäldskontoret givit 1942 års premielån. lie anmärkningar, som
riktats mot riksgäldskontorets handhavande av detta ärende, ha till en del framställts
tidigare. Resultatet av den ingående granskning, som nu sker, är ägnat
att inge den största förvåning och ger snarast anledning till att man ställer det
kravet, att riksgäldskontorets ledning erhåller ekonomisk expertis med en realistisk
inställning till dessa problem.

Den första slutsats man kan draga är att riksgäldsfullmäktige icke tillräckligt
studerat andra länders erfarenheter. Hade så skett, skulle man förmodligen
lia kommit underfund med att s. k. skattebefriade obligationer så gott
som undantagslöst med tiden överföras till de större inkomsttagarna, som. därigenom
skaffa sig en skattelättnad, vilken väsentligen.överstiger vadade mindre
inkomsttagarna erhålla av samma obligation. Obligationen har alltså ett olika
stort värde i olika innehavares händer. När man till en början såg riksgäldskontorets
uppläggning med serier och tog hänsyn till den begränsning av skatteinkomsten,
som ägde rum beträffande dessa obligationer, trodde man att riksgäldskontoret
hade velat följa uppmaningen i Grönköpings Veckoblad och giva
fisken luft, d. v. s. förse de större spararna med ett litet hål, genom vilket de
skulle kunna andas ut efter det skattetryck som särskilt blivit pålagt deni. Så
synes emellertid inte ha varit förhållandet, utan man har i stället endast gjort
sig skyldig till ett förbiseende av monumental omfattning.

En lika stor brist på verklighetsbetonade insikter visades vid bestämmandet
av provisionssatserna, vilka fastställdes till högre procenttal^ för försäljning
i parti än i minut. Man behöver inte egentligen spilla många ord på
den saken; förhållandet är helt enkelt löjeväckande. I samband därmed måste
man emellertid taga upp till behandling den mycket märkvärdiga upplysningen,
att inköpen av dessa serier av premieobligationer i stor utsträckning finansierades
med krediter i affärsbankerna och förmodlingen även i andra kreditinrättningar.
Man får onekligen en föreställning örn försvarslånepropagandans
ihålighet, då man finner att dessa inköp av obligationer finansierades medelst
upplåning. Statslånen ha ju icke kommit till för att förse den penningplacerande
allmänheten med möjligheter att omplacera sina förmögenhetstillgångar
från mindre fördelaktiga till mera fördelaktiga pjaceringsformer. Men försvarslånepropagandan
i allmänhet synes ha utgått från den föreställningen, att
det är patriotiskt och i hög grad lovvärt att spara i relativt gynnsamma försvarslåneobligationer
men mindre patriotiskt att t. ex. skaffa sig försäkringar
eller sätta in pengar i postsparbanken eller sparbankerna eller på affärsbankernas
sparkasseräkningar. Detta förefaller mig att vara en ganska skadlig
uppläggning av propagandan. Vad vi vilja lia fram ur inflationshindrande

38

Nr 9.

Onsdagen den 10 mars 1943.

Ane/. 1942 års premieobligationslån. (Forts.)
synpunkt, är en ökning av allmänhetens sparande på bekostnad av en om
möjligt minskad konsumtion. Hur detta sparande sker, är ur samhällets synpunkt
på det hela taget likgiltigt. I den mån sparandet hamnar i andra penningf
örvaltande institutioner än riksgäldskontoret, så strömma medlen efter
en tid vidare till riksgäldskontoret genom de låneformer. som äro speciellt
upplagda för att omhänderta de penningförvaltande institutens tillgångar. Men
vi få inte glömma, att allmänheten här i landet hittills ej vant sig vid att
placera sina sparmedel i obligationer av olika slag, utan framför allt har begagnat
bankernas sparkasseräkningar. Såvida det ej utbryter ren panik på
obligationsmarknaden, äro pengarna lika effektivt steriliserade, om de stå på
en sparkasseräkning, som örn de ligga placerade i en premieobligation.

Det förefaller mig också, som örn det rena spekulationsmotivet här lämnats
alltför stort utrymme. Den hastiga stegring som inträffade i premieobligationernas
värde från det nominella utförsäljningsbeloppet, 50 kronor, till ungefär
52 kronor, medförde icke oväsentliga vinster för de personer, vilka medelst
lanade medel inköpte ett antal obligationer. På några få dagar realiserades
en vinst på 1 ä 2 kronor per obligation, vilket är ett icke föraktligt belopp
för en så säker placering. Under alla förhållanden borde för framtiden
möjligheter skapas att förhindra inköp av obligationer medelst upplånade medel.
En sådan statlig upplåning fyller enligt min mening intet som helst syfte.

Vidare ber jag att fa uttala min tillfredsställelse över att man även anmärkt
på det för allmänheten synnerligen dyrbara försäljningssätt. som avbetalnmgsförsäljningen
av premieobligationer innebär. Jag anmärkte på detta
under remissdebatten, och de av riksgäldskontoret nu framlagda siffrorna visa
till fullo, att allmänheten här har utsatts för en försäljningsmetod, mot vilken
dej med rätta kan resas de allvarligaste invändningar. Utskottet har i viss
mån överslätande uttalat, att avbetalningsförsäljningen medför stora kostnader
och att försäljarna därför kunna göra anspråk på en relativt hög provision.
Jag kan dock icke på något sätt förstå, att denna provision skulle behöva
vara så hög. Den överstiger i det närmaste vad de enskilda firmorna taga
vid försäljningar av rena konsumtionsvaror pä avbetalning, och man får
då inte glömma, att säljarna beträffande premieobligationer ha en fullgod
säkerhet under det att säljarna av t. ex. kläder m. m. icke ha någon som helst
säkerhet för den lämnade krediten. Örn man i all synnerhet betänker, att det
ä.r möjligt för försäljare att i sin tur belåna de på avbetalning försålda obligationerna,
tills dessa helt betalts, så är den summa, försäljaren ligger ute med
under kredittiden, synnerligen låg. Det vore önskvärt, örn en undersökning
skedde även av detta förhållande.

Till slut, herr talman, ber jag att få säga några ord om den sparverksamhet,
som här^bedrives i inflationshindrande syfte. Mig veterligen har det ännu
inte gjorts någon utredning örn vilka personer det är som placera sina överskjutande
inkomster i försvarsobligationer, sparobligationer och premieobligationer.
Vad beträffar de första teckningarna medelst löneavdrag, har man sedermera
hos taxeringsmyndigheterna fått den uppfattningen, att dessa mer eller mindre
tvångstecknade obligationer relativt snart såldes av innehavarna. En genomgang
av vart deklarationsmaterial ur denna synpunkt skulle otvivelaktigt giva
nya synpunkter på hur sparpropagandan skulle läggas upp. Det är minst lika
viktigt, att man får klart för sig, vilka kategorier människor det är, som placera
sina besparingar i försvarslånens olika former. Erfarenheter i utlandet
antyda, att det är relativt begränsade grupper som göra det och att sparverksamheten
icke fått den omfattning, som man ansett önskvärd. Och detta uttalande
har man t, ex. enligt vad jag iakttagit i någon tidning, kunnat fälla
i England, trots att småsparandet där uppgår till ett belopp på omkring 160

Onsdagen den 10 mars 1943.

Nr 9.

39

Äng. 1942 års premieobligationslån. (Forts.)
miljoner kronor per vecka, vilket är mera än vi under några år lia fått in genom
sparobligationer. , , ,

Det intryck, som kvarstår, är alltså, att sparpropagandan icke latt kontakt
mod de grupper, som alltjämt lia en överskjutande inkomst, vilken pa Jämpligt
sätt bör steriliseras. Detta intryck förstärkes, då man här i Stockholm
ser, hur biografer, teatrar, restauranger o. s. v. äro överfyllda av människor.
Det måste finnas en ledig köpkraft, vilken man ännu inte kunnat na vare sig
genom beskattning eller propaganda för sparverksamhet. Att na dessa skikt
med sparpropaganda är enligt min mening en av de allra viktigaste uppgifterna
för en inflationshindrande politik. .

Såsom jag sade i början av mitt anförande, har jag, herr talman, velat gora
ett mera allmänt uttalande. Jag har ingen anledning att annat än j^ed godkännande
ta del av bankoutskottets utåtande. Vi få vara tacksamma för att utskottet
lämnat de uppgifter, som återfinnas i utlåtandet.

Herr Ström, Torsten: Herr talman! Efter den vilda orkan som brusat fram
i herr J. B. Johanssons anförande, ber jag att få vända mig mot de milda
västanfläktarna i bankoutskottets utlåtande.

Bankoutskottet har i sitt utlåtande beträffande riksgäldskontoret upptagit
till ingående granskning en upplåningsdetalj under förra året, nämligen 194_

års premieobligationslån. nrw« -o i a (

Försäljningen av detta lån började den 1 september 1942. Beslut örn länet
och örn dess konstruktion fattades emellertid redan i maj samma ar. Att beslutet
fattades så långt i förväg, berodde därpå, att det tar en tid av tre till
fyra månader för att få premieobligationerna färdigtryckta, ra obligationerna
tryckas som bekant lånevillkoren, således bland annat även vinstplanen. Man
måste alltså långt i förväg binda sig för lånevillkoren.

När riksgäldsfullmäktige på våren förra året övervägde villkoren tor det
nya premielånet, hade man alltså att taga hänsyn till att det helt nyligen
utgivits två nya premieobligationslån. År 1940 emitterades nämligen ett sadant
lån på 150 miljoner kronor, och år 1941 gav man ut, såsom en del av
det andra försvarslånet, ett premieobligationslån med 3 procents ränta och
vinstutlottning, motsvarande 1 procent av lånesumman, som var 100 miljoner
kronor. På två år hade därmed släppts ut 5 miljoner nya premieobligationer
Förut funnos två äldre premieobligationslån utelöpande med sammanlagt
5,200,000 obligationer. Under åren 1941 och 1942 blev alltså den utelöpande
stocken av premieobligationer i det allra närmaste fördubblad.

Försäljningen av 1940 års premielån tog ganska lång tid: först efter nio
månader var lånet placerat. Och vad angår 1941 års premieobligationslan med
ränteutbetalning, så gick detta lån trögt, ända till dess ryktet om en förestående
räntesänkning satte fart i spekulationen och gjorde att länet blev

Man hade alltså förra året, när det nya premieobligationslånet beslöts, skäl
att tro att marknaden för premieobligationer var ganska mättad. Under sådana
förhållanden funno fullmäktige det icke rådligt att göra villkoren för
det nya premieobligationslånet sämre än dem som gällde för 1940 ars Ian.
Emellertid ändrades vinstplanen på så sätt, att utlottningen av venster kom
att för 1942 års lån motsvara en förräntning av 3.3 procent mot 3.7 procent
i 1940 års lån. Det nya länet blev alltså 0.4 procent billigare än 1940 års Ian.

I övrigt voro villkoren för 1940 och .1942 års lån i stort sett lika. Salunda
utlottas i båda lånen å varje serie ett antal vinster, motsvarande minst 2.1
procent av kapitalbeloppet. På grund av den vid 1942 års riksdag bes utade
ändringen i förordningen örn särskild skatt å vissa lotterivinster la emellertid

40

Nr 9.

Onsdagen (leii 10 imus 1943.

Äng. 1942 års premieobligationslån. (Forts.)
vinnarna i 1942 års premieobligationslån, örn vinsten överstiger 25 kronor,
vidkännas ett skatteavdrag av 20 procent mot 10 procent för 1940 års lån’
Detta innebar givetvis en icke obetydlig försämring för 1942 års lån i jämförelse
med tidigare premielån.

Provisionen till laneförmedlarna bestämdes för det nya lånet, örn man bortin1,
f^n. en v?ss jämkning i villkoren för kommissionärerna för avbetalningsförsäljnmg,
till precis samma belopp som i 1940 års lån.

• ^‘^koutskottet framhåller nu i sitt utlåtande att större försiktighet bort
iakttagas vid provisionens utmätande. Det är att antaga att lånet kunnat slutsäljas,
även om något lägre, provisionssatser bade tillämpats. Vid provisionens
bestämmande, vilket måste ske ganska lång tid före emissionens början,
kunde emellertid icke förutses att lånet skulle bli föremål för så stor efterfrågan
som blev fallet. Från försäljarnas sida hade framhållits att deras omkostnader
stigit avsevärt sedan 1940 års lån utbjöds, och med hänsyn därtill
och då man som sagt icke visste, hur lånet skulle utfalla, ansågo sig fullmäktige
icke böra lämna en lägre provision än den som tillämpades år 1940.
Det är visserligen riktigt, såsom bankoutskottet säger, att förhållandena vid
emissionen av premielånet hösten 1942 i väsentlig mån aweko från dem som
förelågo år 1940. Det bör emellertid ihågkommas, att, såsom förut sagts,
obligationsstocken i det närmaste fördubblats sedan år 1940, och ingen kunde
förutse, hur detta förhållande jämte den ökade beskattningen på vinsterna
skulle inverka på allmänhetens villighet att förvärva ytterligare 3 miljoner
premieobligationer. Det syntes vanskligt att under sådana förhållanden minska
ersättningen till försäljarna, särskilt som det var uppenbart, att deras omkostnader
pa grund av kristiden ökat sedan ar 1940. När försäljningen av
lånet sedan började, blev det emellertid tydligt att det förelåg en mycket
stor efterfrågan på obligationer, och provisionen sänktes då högst avsevärt
Någon sänkning kunde dock givetvis icke företas för de poster som återförsäljarna
redan bundit sig för.

Det torde icke vara behövligt att mera ingående bemöta vad bankoutskottet
uttalar i fråga örn den skattebesparing som köparna av serier skulle göra. De
exempel utskottet anför i detta hänseende grunda sig. på förutsättningen, att
varje serie erhåller en avkastning av 3.3 procent. Nu förhåller det sig emellertid
så, att av 1,500 serier få 1,250 icke större avkastning än den garanterade
på 2.1 procent. Av de övriga 250 serierna få endast 42 serier vinster på
hogrebelopp än 1,000 kronor. Det är knappast troligt att någon kapitalist
med sa ovissa utsikter placerar något större kapital i premieobligationer i syfte
att fa lägre skatter. Utskottets antagande att det ur skattesynpunkt skulle
vara särskilt förmånligt för livförsäkringsbolagen att köpa premieobligationer,
bestyrkes icke av det faktum att, enligt en av försäkringsinspektionen lämnad
1’ hvbolagen hittills placerat sammanlagt endast 9 miljoner kronor i
1942 ars premieobligationslan. Det motsvarar 3 procent av lånets belopp.

“ ?? vore> att kapitalplacering i premieobligationer skulle vara särskilt
förmånlig ur skattesynpunkt, borde detta ta sig uttryck i börskurserna. En
sadan tendens har emellertid icke iakttagits. Noteringen å serier sorn, medan
(•missionen pågick i höstas, stod i över 52 kronor, har nu gått ned till mellan
50 och 51 kronor.

Att 1942 års premieobligationslån blev föremål för så stark efterfrågan
berodde nog mest på att det blev ett spekulationsobjekt och icke därpå, att
kapitalplacerarna ville fa lägre skatter. Man räknade med att kurserna å lånet
skulle stiga, sedan det slutsålts. År 1939 stodo premieobligationerna i en
kurs av över 66 kronor, och ännu i somras noterades de i över 60 kronor Spekulanterna
ha väl hoppats att en liknande kursstegring skulle inträffa även

Onsdagen den 10 mars 1943.

Nr 9.

41

Äng. 1942 års premieobligationslån. (Forts.)
nu. Så har emellertid hittills icke blivit fallet. Börskursen å enstaka obligationer
är nu 50 kronor.

Vid uppläggandet av premieobligationslånen lia riksgäldsfullmäktige tilllämpat
den principen, att de årligen utlottade vinsterna sammanlagda skulle
motsvara förräntningen å andra lån med samma löptid. Man motiverade denna
princip därmed, att man ville ge den stora allmänheten, som ju var den
egentliga köparen av premieobligationerna, ungefär samma gottgörelse _ som
köpare av andra statspapper. I regel har avkastningen på premieobligationslånen
dock varit något lägre än den i övrigt tillämpade räntan på statslånen.

Bankoutskottet vänder sig nu mot denna princip och uttalar att villkoren för
premieobligationslånen borde bestämmas i första hand med hänsyn till läget
på den speciella marknaden för premieobligationer. Utskottet pekar därvid på
de höga kurserna å premieobligationer.

Även om man skulle bortse från att även den stora allmänheten, när den
placerar sina besparingar i statspapper, bör få åtnjuta en skälig ränta i form
av vinster, så blir det ett ganska vanskligt företag att giva ut ett premieobligationslån,
örn villkoren skola rätta sig efter börskurserna för tidigare utgivna
premieobligationslån. När riksgäldsfullmäktige i oktober 1939 bestämde
villkoren för 1940 års premieobligationslån, så var börskursen för de då utelöpande
två liknande lånen 60 kronor. För det ena av dessa lån motsvarade
kursen en ränta av 3 procent och för det andra 4.3 procent. Det nya lånet,
1940 års lån, fick en avkastning, som motsvarar 3.7 procent. Det lånet tog
mycket lång tid att placera.

Det är säkerligen bäst att vara försiktig, när det gäller att bedöma ett nytt
premieobligationslåns framgång med ledning av börskurserna för redan utelöpande
lån. Kurserna på börsen avse relativt små försäljningsposter. Det är
den lilla tillgången på material, som bestämmer dessa kurser. Situationen blir
en belt annan, när ett nytt lån med flera miljoner nya obligationer slappes ut.

Man skall för övrigt icke tro, att allmänheten låter locka sig till köp av
vilka slag av premieobligationer som helst. Det är helt säkert nödvändigt att
bjuda allmänheten en vinstplan, som den finner tilltalande. -Riksgäld ^-fullmäktige
kunna inte ta risken att bjuda ut ett premieobligationslån. om man
icke kan räkna med att inom rimlig tiel få det slutsålt. Det kan bli en alltför
dyr och riskabel affär.

När fullmäktige gåvo ut 1940 års premieobligationslån, bjöd man på, den
nyheten, att varje serie var tillförsäkrad en minimiavkastning, motsvarande
2.1 procent. Detta arrangemang, som har tillämpats även för 1942 års lån,
erbjuder den fördelen — vilket varje innehavare av en obligation sätter stort
värde på — att det blir vinster på varje serie. Ingen behöver nu längre vara
bekymrad över att inte hans serie, örn också inte hans nummer, är med i dragningslistan.
Det är för övrigt uppenbart, att det med en sådan anordning, där
varje serie är garanterad visst vinstbelopp, går mycket lättare att sälja lånet.
Både vid 1940 års och än mer vid 1942 års lån. då anordningen var mera känd,
har vinstgarantien per serie stimulerat till köp av serier. Sådana lia, därvid i
mycket stor utsträckning förvärvats av konsortier av anställda på, kontor, i
affärer, i verkstäder och fabriker. Serien har ofta belånats i bank. Genom årliga
amorteringar blir vederbörande så småningom ägare till serien. På så
sätt har man fått till stånd ett sparande, som annars kanske uteblivit. Det är
givet att den garanterade ränteavkastningen av 2.1 procent bär stimulerat till
förvärv av en serie, nili’ det gällt nu nämnda grupper av köpare.

Bankoutskott et ser emellertid icke med blida ögon på serieförsäljningen.
Utskottet uttalar, att man bitr överväga, huruvida icke serieförsäljningen bitr
slopas samt vi list garantien borttagas eller väsentligt reduceras. Samtidigt sä -

42

Nr 9.

Onsdagen den 10 mars 1943.

Ang. 1942 års premieobligationslån. (Forts.)
ger utskottet »att premielånen kunna försvara sin plats i den statliga upplåningen
endast om de verkligen fylla sitt ursprungliga ändamål att huvudsakligen
från vissa kategorier mindre inkomsttagare uppsamla ett tillskott till
budgetens finansiering och därigenom bidraga till en ökning av sparandet».
Genom vinstgarantien per serie och den därigenom uDpkomna serieförsäljningen
har man emellertid fått till stånd ett kontinuerligt sparande hos stora grupper
av mindre inkomsttagare.

Det torde för övrigt förhålla sig så, att vinstgarantien per serie och serieförsäljningen
i hög grad underlättat försäljningen av både 1940 och 1942 års
premielån. Det är mycket tvivelaktigt, huruvida det framdeles går att sälja
ett nytt premielån utan sådan vinstgaranti per serie.

Bankoutskottet ställer sig kritiskt beträffande försäljningen på avbetalning
av premieobligationer. Det kan gärna medges, att denna form av försäljning
av premieobligationer kan förefalla mindre tilltalande. Den har emellertid
funnits, alltsedan premieobligationslånen tillkommo för 25 år sedan. Försäljningen
har haft vissa uppgifter att fylla. Den har möjliggjort för den, som
icke kan komma ut med 50 kronor på en gång, att skaffa sig en premieobligation.
Den har också i mycket stor utsträckning anlitats av personer, som
velat skaffa sig ett större antal obligationer. Kommissionärernas stora reklam
för premielånen har säkerligen också bidragit till att underlätta kontantförsäljningen.
Därigenom att försäljning mot avbetalning pågår under tiden mellan
emissioner av premielån, ha kurserna hållits uppe, vilket varit av mycket
stor betydelse för en senare emission.

Kommissionärerna ha icke ansett sig kunna sänka elen ersättning, de betinga
sig för sitt arbete med avbetalningsförsäljningen. Vid de förhandlingar,
som föregingo uppgörelsen med dem om 1942 års lån, framhöllo de, att deras
omkostnader stigit och att de därför liksom tidigare måste räkna med ett
pris av 57 kronor per obligation vid avbetalningsköp.

_ Möjligt är att man för ett eventuellt nytt lån icke behöver använda avbetalnings
förfarandet. Kanske det går att finna någon annan form för avbetalning
än den hittills tillämpade. Det är givet att fullmäktige skola överväga
denna fråga, då ett nytt lån skall beslutas.

Beträffande bankoutskottets uttalanden örn 1942 års premieobligationslån
kan till sist göras följande allmänna reflexion. Villkoren för 1942 års premielån
äro i stort sett desamma som för 1940 års lån. Den egentliga skillnaden
är att 1942 års lån ställer sig 0.4 procent billigare än 1940 års lån. I övrigt
äro villkoren i huvudsak lika. De nu kritiserade förhållandena beträffande
viss vinstgaranti per serie, serieförsäljningen, provisionen till återförsäljarna
och avbetalningsförfarandet gällde även vid 1940 års lån. Detsamma är fallet
med de påstådda skattebesparingar, som skulle uppkomma för stora kapitalplacerare.
Det är visserligen sant, att skatterna för dem höjts sedan år 1940,
men samtidigt har också lotterivinstskatten fördubblats.

^Det är under sådana förhållanden överraskande, att bankoutskottet denna
gång kommit med en så lång och vidlyftig kritik över anordningar, som utskottet
år 1941 lämnade utan erinran. Anledningen till utskottets kritik nu
torde vara, att utskottet anser att försäljningsläget år 1942 var så mycket
gynnsammare än år 1940. Detta är sant, men man måste komma ihåg att, som
redan förut framhållits, marknadsläget i ett annat avseende var mycket förändrat
sedan 1940. När riksgäldskontoret 1942 utgav premielånet, funnos nära
dubbelt så många premieobligationer ute i rörelsen mot när man gav ut 1940
års lån. Man visste inte, om marknaden var beredd att suga upp ytterligare
3 miljoner obligationer. Lånet fick emellertid stor framgång.

Det kan dock tacksamt noteras, att utskottet icke velat binda fullmäktige

Onsdagen den 10 mars 1943.

i\r 9.

43

Äng. 1942 års premieobligalionslån. (Forts.)
för framtiden. Det är av vikt för riksgäldsfullmäktige att lia fria händer,
när det gäller att gå ut på lånemarknaden, så att fullmäktige kunna vid
varje tillfälle fastställa de lånevillkor, som de finna erforderliga för ett lyckligt
genomförande av lånetransaktionen.

Det bör ihågkommas, att statens lånebehov äro mycket stora. Förra året
upplånade riksgäldskontoret nära 2,000 miljoner kronor i nya lån. Helt säkert
komma vi upp till detta belopp även i år. Det är angeläget att lånetransaktionerna
under sådana förhållanden genomföras på ett sådant sätt, att de
nödiga medlen av långivarna ställas till riksgäldskontoret^ förfogande. En
misslyckad låneoperation kan i dessa tider dra med sig många, icke önskvärda
konsekvenser.

Jag har, herr talman, velat anföra dessa synpunkter, då jag är en av dem,
som sitta på de anklagades bänk. Jag kan emellertid försäkra, att fullmäktige
ha bemödat sig örn att tillvarata statens intressen vid de tillfällen, då ifrågavarande
lånetransaktioner ha företagits.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Herr Ström ställde »den vilda
orkanen» i herr J. B. Johanssons anförande i en viss motsättning till »de milda
västanfläktarna» i bankoutskottets utlåtande. Ja, bankoutskottet har inte haft
anledning att tillgripa någon storslägga och har inte heller velat ge några
direktiv för fullmäktige i riksgäldskontoret, och det vill väl inte riksdagen
heller. Det är klart att när det gäller bestämmandet av villkoren vid sådana
lånetransaktioner som den ifrågavarande bör det vara fullmäktige, som helt
få ta ansvaret och bedöma transaktionerna för varje särskilt fall. Men utskottet
har ändå med hänsyn till omständigheterna inte kunnat undgå att göra
några reflexioner.

Det är givet att det är lätt att vara efterklok. Herr Ström menade, att man
inte kunde förutse den oerhörda succé, som 1942 års premielån i verkligheten
blev. Men fullmäktige borde dock inte ha varit alldeles oförberedda på att
så skulle bli fallet. Nog kan man säga att läget undergått en radikal förändring
från våren 1940 till hösten 1942. Vid förstnämnda tillfälle rådde en
mycket stark politisk kris, som även sträckte sina verkningar till de ekonomiska
förhållandena. På hösten 1942 fanns det en riklig tillgång på placeringsmedel
och stora kassaöverskott i bankerna. Riksgäldsfullmäktige hade också
skapat ytterst förnämliga placeringsvillkor, framför allt genom vinstgarantien
på 2.1 procent och rätten att köpa hela serier och en hel del sådana förmånliga
villkor. Dessa förhållanden borde fullmäktige lia kunnat beakta
vid fixerandet av förräntningen och även vid fastställandet av provisionen.
Att fullmäktige i båda dessa avseenden lia sett alltför pessimistiskt på läget
är ju alldeles uppenbart, och att miljoner kronor därigenom på ett alltför lättförtjänt
sätt gått till kommissionärernas, framför allt till bankernas kassaskåp,
är väl också ganska tydligt. Fullmäktige ha erkänt detta misstag genom
att sänka provisionen, men det gjordes för sent, ty då var större delen
av lånet redan placerat.

Herr J. B. Johansson har av det inträffade dragit den slutsatsen, att riksgäldsfullmäktige
borde förses med en bättre låneexpertis. Jag tror nog inte
att det saknas låneexpertis vid fastställandet av villkoren vid emissionen. Det
sker ju underhandlingar med affärsbankerna, som på det området lia en mycket
stor erfarenhet, men också och kanske framförallt med riksbanken. Skulle det
inom riksgäldsfullmäktige saknas en så högt kvalificerad låneexpertis som ömkligt
vore, kan man i det sammanhanget erinra om att vid behandlingen av det
stora omorganisationsförslaget för åtskilliga år sedan, då det bland annat
gällde att tillföra riksgäldskontoret större expertis på detta område, riks -

44

Nr 9.

Onsdagen den 10 mars 1043.

Äng. 1942 års premieobligationslån. (Forts.)
dagen vägrade att ställa tillräckliga medel till förfogande att användas såsom
avlöningsmcdel på en viss ledande post. Riksdagen kan därför i det avseendet
sägas dela ansvaret.

Mera tveksam kan man kanske vara beträffande förräntningen, men utskottet
Ilar den uppfattningen, att man även bär hade kunnat komma fram till
ytterligare någon reducering, särskilt med tanke på de omständigheter i fråga
örn lånets placering, som jag här har talat om. Fullmäktige ha medvetet inställt
sig på att locka stora kapitalplacerare till detta lån. Man måste verkligen
på allvar ifrågasätta, örn det är i överensstämmelse med idén för dessa premielån.
Såsom utskottet också påpekar, är det enda, som kan motivera, att staten
i denna form vädjar till allmänhetens spellusta — vilket den faktiskt gör,
eftersom ett premielån delvis är ett lotteri — att man på den vägen hoppas
kunna komma åt även småspararnas pengar. Genom de vanliga statslånen är
det mycket svårt att komma i kontakt med sparverksamheten hos de djupa
lagren. Skulle man nu genom ett premielån kunna täcka en väsentlig punkt
på sparfronten, hade man kanske anledning att se genom fingrarna med att
man vädjar till spellustan. Man skulle kunna vara överseende med att medlen
inte äro fullt så korrekta, som man önskar, när staten bedriver en verksamhet.
Riksgäldsfullmäktige ha tydligen i det här fallet alldeles släppt denna huvudsynpunkt.
De ha inriktat sig på ett jättelån och lagt, det hela till rätta för att
locka framförallt de stora penningägarna.

Såsom det även påpekas i utskottets utlåtande, har staten med detta lån
på ett ur ekonomisk synpunkt icke önskligt sätt konkurrerat med sig själv.
Riksgäldsfullmäktige lia i detta fall konkurrerat med både de vanliga statslånen
och det statslotteri, som vi faktiskt bedriva. Det är också anmärkningsvärt
att ett betydande antal livförsäkringsbolag, som äro de vanliga statslånens
kardinalköpare, ha kastat sig på dessa placeringsobjekt. Herr Ström påvisade,
att det inte var mer än 9 miljoner kronor, som tecknats på det sättet,
men tendensen är ändå anmärkningsvärd. När livförsäkringsbolagen uppträda
och köpa premieobligationer, måste det vara något fel i det hela. Även andra
bolag och stora kapitalister ha placerat pengar i dessa premielån.

Herr Ström gjorde gällande, att det, som hade skapat lånets succé, inte valden
omständigheten, att de stora kapitalägarna, bolag och andra, sökt sig till
lånet, utan att obligationerna hade blivit ett spekulationsobjekt. Jag vet inte.
om man kan sätta dessa båda omständigheter i någon motsättning till varandra.
Man får väl snarare säga, att de stå i en viss relation till varandra.

Att dessa bolag av olika slag och andra större kapitalägare ha sökt sig till
dessa placeringsobjekt i det medvetna syftet att komma ifrån en del av skatten
på sina inkomster, är väl tämligen klart. Det har skett i stor utsträckning, och
det gäller för övrigt inte bara kapitalägare. Herr Ström gjorde gällande, att
det inte är troligt, att så har skett. Det är i själva verket inte bara troligt, utan
också mycket lätt att konstatera, att så har skett i ett mycket stort antal fall.

Jag kan inte undgå att säga, att det, såsom utskottet har påpekat, var en
oriktig konstruktion på ett premielån överhuvud taget och framförallt i den
situation, som rådde i fjol, när detta lån sändes ut på marknaden. Fullmäktige
ha bortsett från, att ett premielån i hög grad är ett lotteri. Den lockelse,
som ligger i utsikten för en köpare av dessa obligationer att komma åt en
av de större vinsterna, är någonting väsentligt i det hela och den kanske mäktigaste
anledningen till att folk placerar sina pengar i sådana papper. Fullmäktige
ha, förefaller elef mig, i alltför hög grad bortsett från att den lockelsen
finns och att den bör kunna utnyttjas av den låntagande staten. Trots allt vad
herr Ström har framhållit kan man inte komma ifrån, att det varit en oförmånligare
transaktion för staten, än den kunde ha varit, om det funnits ett

Onsdagen den 10 mars 1943.

Nr 9.

45

Äng. 1942 års premieobligationslån. (Forts.)
verkligt förutseende hos fullmäktige. Dehlia gjort en dålig erfarenhet, som
bör utnyttjas och beaktas, när 1938 års lån i höst skall prolongeras.

Vad avbetalningsköpen beträffar, så får man inte bortse från att de kunna
vara förenade med vissa fördelar. De innebära kanske enda möjligheten för
många personer att komma över en sådan obligation. Att ett sådant köp är
förenat med ett visst sparande, är det lätt att övertyga sig örn. Men man kan
inte undgå att finna avbetalningsvillkoren avskräckande. För närvarande betalas
obligationerna med 59 kronor. Utskottet har konstaterat, att för köparen
innebära avbetalningsvillkoren en kostnad av ungefär 22/3 procent i månaden
under den tid avbetalningen pågår. Det kanske är lättare att uppfatta vad det
rör sig örn, då jag säger, att det motsvarar en ränta av 32 procent för år räknat.
Det är klart att det inte är kommissionärerna, som roffa åt sig så stora vinster.
Deras avans på affären är tvärtom kanske bara rimlig och skälig. Anledningen
till att priset blir så högt är att kostnaderna för avbetalningsverksamheten äro
så stora tack vare alla dessa agenter, som ha sitt levebröd av att gå omkring
och sälja obligationer. Men det kan ändå ifrågasättas, örn det är riktigt värdigt
ur statens synpunkt att lämna sin sanktion åt en sådan verksamhet.^ Det kan
vara en viss nytta förenad med möjligheten att få köpa obligationer på avbetalning,
men såsom utskottet påpekar, torde det inte saknas möjligheter att
ordna den saken t. ex. genom bankerna på ett billigare och för allmänheten
mera tillfredsställande sätt. Bankoutskottet har många gånger uttalat sig rörande
denna avbetalningsverksamhet. Den har i alla fall segt hållits vid liv,
framförallt beroende just på att det är så många människor, som ha sitt levebröd
av försäljningen. Under andra förhållanden får man naturligtvis ta hänsyn
till detta. Man vill inte gärna beröva folk deras inkomster, men i det läge,
som för närvarande råder på arbetsmarknaden, torde det knappast vara skäl
för staten att sanktionera en verksamhet, som man måste finna både oekonomisk
och osympatisk.

Efter härmed slutad överläggning lades den nu föredragna punkten till handlingarna.
.

Punkterna 3 och 4.

Lades till handlingarna.

Punkterna 5 och 6.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtande och memorial:
nr 10, angående verkställd granskning av riksdagsbibliotekets styrelse och
förvaltning; samt

nr 11, angående avskrivning av osäkra fordringar vid riksbankens huvudkontor
samt avdelningskontor i Malmö.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av första lagutskottets utlåtande nr 14, i anledning
av väckt motion angående överförande av trafikförsäkrings- och automobilförsäkringsverksamheten
till riksförsäkringsanstalten, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

46

Nr 9.

Onsdagen den 10 mars 1943.

°Zvl!ögernde föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 9, i anledning av väckta
trafik. motioner om införande av högertrafik.

Andra lagutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft två inom
riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 47 i första
kammaren av herr Nisser m. fl. och nr 7 i andra kammaren av herr Pettersson
i Hällbacken m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande, hade hemställts, att riksdagen måtte i
princip besluta att införa högertrafik i riket samt bemyndiga regeringen att,
sa snart förhållandena det medgåve, genomföra reformen, dock senast 2 år
efter krigets slut.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet anfört bland annat följande:

»Enligt utskottets mening kan det med hänsyn till det statsfinansiella läget
ej ifragasättas att under nuvarande förhållanden genomföra en så omfattande
omläggnmg av trafikväsendet, som skulle bliva följden av införande av högertrafik^
Att fixera den framtida tidpunkt, da en övergång till högertrafik kunde
ur ifrågavarande synpunkt vara lämplig eller möjlig, torde ej heller låta sig
göra. Hur det statsfinansiella läget kan komma att gestalta sig efter ett freds^
nämligen för närvarande ej kunna med någon säkerhet överblickas.

basom skäl för fattande av ett principbeslut har anförts, att omnibusägare
och andra företagare inom det yrkesmässiga trafikväsendet därigenom skulle
lamnas tillfälle att verkställa förberedande åtgärder för övergång till högertrafik,
vilka åtgärder kunde förväntas nedbringa kostnaderna för omläggningen.
Hetta skäl kan dock enligt utskottets mening knappast vara berättigat
under annan förutsättning än att man åtminstone tillnärmelsevis kan fastställa
tidpunkten för övergången.

Med hänsyn till vad sålunda anförts och då ett principbeslut ej synes böra
fattas, förrän det kan förutses, vid vilken tidpunkt en eventuell reform kan
genomföras, finnér utskottet ej skäl att tillstyrka bifall till motionerna. Utskottet
förutsätter emellertid, att Kungl. Majit, då förhållandena det medgiva,
tager fragan under omprövning.

grund härav får utskottet hemställa, att förevarande motioner icke måtte
föranleda till någon riksdagens åtgärd.»

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Linder, Forslund, Löfvander och Hallagård, vilka ansett, att
utskottets utlåtande bort hava följande lydelse:

»Såsom framgår av — ---(lika med utskottet) — ---två år efter kri gets

slut.

• ?„n!igt utskottets mening kan det med hänsyn till det statsfinansiella läget
ej ifragasättas att under nuvarande förhållanden genomföra en så omfattande
omläggning av trafikväsendet, som skulle bliva följden av införande av
högertrafik. Att fixera den framtida tidpunkt, då en övergång till högertrafik
kunde ur ifrågavarande synpunkt vara lämplig eller möjlig, torde ej heller
låta sig göra. Hur det statsfinansiella läget kan komma att gestalta sig efter
ett fredsslut lär nämligen för närvarande ej kunna med någon säkerhet överblickas.
För bekämpande av den med en eventuell fredskris följande arbetslösheten
äro de arbeten, som måste företagas i samband med övergång till
högertrafik, av underordnad betydelse.

Såsom skäl för fattande av ett principbeslut har anförts, att omnibusägare
och andra företagare inom det yrkesmässiga trafikväsendet därigenom skulle
lämnas tillfälle att verkställa förberedande åtgärder för övergång till högertrafik,
vilka åtgärder kunde förväntas nedbringa kostnaderna för omläggningen.
Detta skäl kan dock enligt utskottets mening knappast vara berät -

Onsdagen den 10 mars 1943.

Nr 9.

47

Om införande av högertrafik. (Forts.)
tigat under annan förutsättning än att nian åtminstone tillnärmelsevis kan
fastställa tidpunkten för övergången.

Med hänsyn till vad sålunda anförts och då ett principbeslut ej synes höra
fattas, förrän det kan förutses, vid vilken tidpunkt en eventuell reform kan
genomföras, får utskottet hemställa, att förevarande motioner icke måtte föranleda
till någon riksdagens åtgärd.»:

2) av herr Pettersson i Hällbacken, som av angivna orsaker hemställt,

1) att riksdagen i princip måtte uttala sig för införande av högertrafik;
samt

2) att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte anhålla, att Kungl.
Maj :t ville, så snart förhållandena det medgåve, för riksdagen framlägga förslag
härom.

Herr Linder: Herr talman! Såsom herrarna kanske ha observerat, äro ett
par reservationer fogade vid ifrågavarande utlåtande. Den ena har, bland andra,
jag undertecknat.

När jag nu ser på vad som förevarit vid ärendets behandling i utskottet, förefaller
det mig, som örn reservanterna befunne sig i ungefär samma situation
som den man, som reste till tings för att uppträda såsom kärande i ett mål, men
som slutade med att stå såsom svarande i samma mål. När vi först i utskottet
behandlade den här frågan, befunno sig reservanterna jämte några andra ledamöter
av utskottet i majoritet, och i enlighet med de skäl, som från vårt
håll anfördes under diskussionen, avfattade sekretariatet motiveringen för det
ställningstagande, som utskottet hade beslutat. Vi reservanter tyckte, att sekretariatet
hade skrivit riktigt och bra. Vi ha också i vår reservation så gott som
ordagrant uprepat vad sekretariatet har skrivit. — Men. när vi kommo till
justeringen, blev läget annorlunda. Då stannade vi i minoritet och blevo följaktligen
reservanter.

Frågan örn högertrafikens införande i landet är ju gammal. Riksdagen har
tidigare skrivit till Kungl. Majit och anhållit om en utredning, och Kungl.
Majit villtor riksdagens hemställan och gav en kommitté i uppdrag att utreda
de förhållanden, som sammanhänga med ett införande av högertrafik. Kommittén,
som har avgivit sitt utlåtande i saken, har funnit, att högertrafik bör
införas här i landet, men har i sitt utlåtande inskjutit den kloka reservationen
»därest ej ur statsfinansiella synpunkter eller av andra skäl, som undandraga
sig kommitténs bedömande, hinder möter».

Nu kan man kanske säga, att inte alla riksdagens ledamöter bry sig om att
närmare jämföra utskottets och reservanternas motiveringar, därför,- att man
tycker, att de på det hela taget äro skäligen lika. Men dessa båda yttranden av
utskottet och reservanterna äro icke lika. Vi reservanter ha intagit vår ställning
till ifrågavarande motioner med hänsyn till regeringens ståndpunkt. Vilken
ståndpunkt regeringen intar, vet man. — År 1941 väcktes nämligen motioner
örn införande av högertrafik, och vid deras behandling avstyrkte utskottet motionärernas
hemställan. — När frågan behandlades i andra kammaren, höll
kommunikationsministern ett anförande, där han utvecklade skälen för regeringens
ståndpunkt. Han medgav därvid, att många av de hörda myndigheterna
hade ställt sig positiva till tanken, att högertrafik skulle införas, men framhöll,
att även starka betänkligheter hade rests däremot. Bland annat omnämnde
han de sedermera ofta påtalade stora finansiella svårigheterna, och han hänvisade
även till överbefälhavarens uppfattning i saken. 1 fråga om den betydelse,
som införande av högertrafik skulle ha ur arbctslöshetssynpunkt, förklarade
han gentemot dem, som ville göra gällande att reformen skulle motverka ar -

48 Nr 9. Onsdagen deri 10 mars 194;;.

Om införande av högertrafik. (Forts.)

betslösheten, att så icke var förhållandet, och han angav också anledningen därtill.
När det exempelvis gällde omändringarna av den stora omnibusparken
o. dyl., kunde sådana endast utföras vid verkstäder som specialiserat sig därpå,
förklarade statsrådet, och övriga arbeten skulle på det stora hela taget göra
varken till eller ifrån ur arbetslöshetssynpunkt. Kommunikationsministern "slutade
med att säga: »Regeringen har icke principiellt fattat ståndpunkt i frågan
örn övergång till högertrafik, men regeringen anser det oundgängligen nödvändigt
att vänta med sitt ståndpunktstagande, till dess det framtida läget kan
bättre överblickas».

\i reservanter anse precis detsamma. Vi lia .särskilt understrukit, att man
inte bör göra sig överdrivna förhoppningar örn, att en reform skulle få någon
större betydelse, när det gäller att avhjälpa arbetslösheten, och jag förstår inte,
varför utskottet inte har velat taga upp den synpunkten. Detta är ju ändå en
rätt viktig sida av saken, ty mångå människor kunna tro, att en hel mängd arbetstillfällen
skulle skapas, om vi införde högertrafik, och att en befarad arbetslöshet
då kraftigt skulle kunna minskas, men detta är, som sagt, inte fallet.
Utskottet hade bort omnämna detta förhållande i sitt utlåtande, men i det
avseendet äro reservanterna ensamma örn att ge någon upplysning.

Även när det gäller de ekonomiska betänkligheterna ha reservanterna velat
strängt hålla sig till vad Kungl. Majit genom kommunikationsministern deklarerat.
Alla människor veta ju, att statens finanser äro hårt ansträngda. En sak
är, att man skulle önska genomföra, en reform, en annan är, örn man har råd att
göra det. Har man inte det, anser jag för min del, att man får låta bli. Men så
har inte utskottet sett på saken, utan det har i sitt utlåtande liksom tillfogat en
liten snärt för att driva på regeringen. Utskottet yttrar nämligen till sist i
sm motivering: »Utskottet förutsätter emellertid, att Kungl. Majit, då förhållandena
det medgiva, täger frågan under omprövning». Var det nödvändigt att
säga detta? Jag kan inte inse det. Gillar man regeringens ståndpunkt, som ju är
betingad av de stora ekonomiska svårigheter, som hopat sig. har man ingen anledning
att på detta sätt försöka skynda på Kungl. Majit i nuvarande situation.
Vi reservanter lia den uppfattningen, att det i verkligheten står någonting mer
att läsa i utskottets utlåtande än vad formuleringen direkt ger vid handen, och
det äro vi inte nöjda med. Vi önska inte, att riksdagen skall tumma på regeringens
ståndpunkt i frågan. Vid 1941 års riksdag fastslogs, att frågan ligger hos
Kungl. Maj :t och att Kungl. Maj :t i sinom tid kommer att taga upp den till
behandling. Den är alltså i goda händer. Varför skall man då i år liksom ge
Kungl Majit en pådrivare? Det är enligt min uppfattning alldeles onödigt.

Jag ber att få yrka bifall till den reservation, som undertecknats bl. a. av
mig.

I detta anförande instämde herr Löfvander.

Herr Sundberg: Herr talman! Det enligt min mening avgörande vid bedömandet
av denna fråga bör vara vilken ståndpunkt man har i princip i fråga
örn höger- eller vänstertrafik på våra vägar och gator.

Hävdar man den uppfattningen att Sverige i den nya tid, som kommer efter
kriget,^kan vara »sig selv nok» och att vi i trafikhänseende kunna isolera oss
från vara grannländer i Norden och från världen i övrigt, är det logiskt att
komma till den slutsatsen, att det är för dyrt och att vi med hansjon till det
statsfinansiella läget icke böra gå in för införande av högertrafik. Jag kan
dock icke underlåta att uttala min förvåning över, att det finns personer som
intaga en sadan ståndpunkt i ett land som Sverige, vilket i högre grad än de
flesta andra länder är beroende av kontakt och kommunikation med världens

Onsdagen den 10 mars 1943.

Nr 9.

49

Örn införande av högertrafik. (Forts.)
övriga länder för sitt näringslivs vidmakthållande och förkovran och därmed
för bibehållandet av den levnadsstandard, som vi med fog kunna vara glada
och stolta över. Men jag misstänker att de, som lia en negativ inställning till
denna reform, icke till fullo lia insett betydelsen av att denna fråga bringas
till sin lösning även med hänsyn till den vidare aspekt som jag här tillåtit mig
vidröra.

Jag kan däremot icke förstå dem, som visserligen erkänna, att högertrafik
är fördelaktig och att den bör genomföras i sinom tid, men som säga att vi icke
nu böra fatta principbeslut i frågan. Ett principbeslut kostar ju ändå inga
pengar nu! Det berör icke vårt statsfinansiella läge för närvarande. Men när det
sedan skall förverkligas, säger nian, kastar det pengar, och då berör det vårt
statsfinansiella läge. Ja, det är sant. Men lika sant är att det kommer att kosta
mycket mera pengar att införa högertrafik, örn vi vänta därmed i tre, fem eller
tio år. Ty vi böra göra klart för oss, att det icke endast är ombyggnaden av
omnibusparken och spårvagnarna, varom utskottet talar, som kommer att sluka
mycket pengar, utan kanske ännu mer betydelsefull ur ekonomisk synpunkt
är i detta sammanhang ombyggnaden av våra vägar. Vi befara ju att fredskrisen
kommer att medföra stor arbetslöshet, och vi veta att vårt kanske viktigaste
instrument för att bemästra denna arbetslöshet är byggandet av vägar.
Härför ha planer uppgjorts och uppgöras alltjämt. Men de uppgöras helt naturligt
med utgångspunkt från nuvarande trafikregler, alltså vänstertrafik.
Örn vi i skarven mellan krigs- och den blivande fredsepoken sätta i gång ett
vägbyggande i stort, och riksdagen sedan några år framöver beslutar införa
högertrafik, blir det utan tvivel nödvändigt att i betydande omfattning ändra
sträckningen av dessa nybyggda vägar, där de korsa andra vägar, något som
kan undvikas örn ett principbeslut örn högertrafik nu fattas. Jag är rädd för
att man ute i landet icke kommer att uppskatta en sådan utveckling, utan att
man kanske tvärt om kommer att tolka den som ett bevis på oförmåga från riksdagens
sida att med framsynthet behandla ett så viktigt ärende som detta.

Nu kanske någon tycker att det är egendomligt att jag för detta resonemang,
då jag tillhör utskottsmajoriteten. Detta senare beror emellertid på den omständighet,
som herr Jander här nyss berörde. Den rent negativa ståndpunkt,
som han och herr Infvander m. fl. intogo i frågan, skulle kanske ha blivit utskottets,
om icke jag och flera andra utskottsledamöter, som voro principiella
högertrafiksanhängare hade stött det modifierade förslag, som framkom från
utskottets ordförande och som fick en mera positiv innebörd genom att den sats
tillfogades, som herr lunder här vände sig mot, nämligen att utskottet förutsätter,
»att Kungl. Maj :t, då förhållandena det medgiva, tager frågan under
omprövning».

Sedan jag lämnat denna förklaring, anser jag mig emellertid oförhindrad
att ansluta mig till och rösta för den klart positiva och enligt min mening riktigare
ståndpunkt, som herr Petterssons i Hällbacken reservation företräder.

Jag vill påpeka för de ledamöter, som av hänsyn till det statsfinansiella läget
tveka att rösta för denna reservation, att den i motsats till motionen, icke ifrågasätter
att högertrafiken skall vara genomförd inom en viss tidrymd. Det lägges
enligt reservationen i Kungl. Maj :ts hand att avgöra, när reformen liimpligen
bör genomföras. Det måste då anses såsom alldeles självklart, att örn det statsfinansiella
läget efter kriget är sådant, att det icke är möjligt eller lämpligt
att genomföra högertrafik, så kommer heller icke förslag därom att från ljungh
Maj :ts sida framläggas. Därför anser jag att även de, som äro oroliga för ett
principbeslut nu med hänsyn till reformens framtida ekonomiska konsekvenser,
kunna stödja denna reservation, även om de icke godtaga de andra skäl, jag

Första kammarens protokoll lOJfS. Nr 0. 4

50

Nr 9.

Onsdagen den 10 mars 1943.

Örn införande av högertrafik. (Forts.)

tidigare anfört och som enligt min mening just ur ekonomisk synpunkt tala för
ett principbeslut nu örn införande av högertrafik.

Med denna motivering ber jag, herr talman, att få yrka bifall till den av herr
Pettersson i Hällbacken avgivna reservationen.

Herr Nisser: Herr talman! Hen fråga som nu behandlas är av ganska gammalt
datum. Jag vill icke här söka rekapitulera vad som har blivit sagt för
och emot högertrafikens genomförande under de många år som frågan dryftats
man och man emellan, i sammanslutningar och även i riksdagen. Jag
vill endast konstatera att förståelsen för högertrafikreformens behövlighet
har trängt igenom i allt vidare kretsar.

Ett positivt resultat av arbetet på frågans lösning uppnåddes år 1939,
då regeringen tillsatte en kommitté för att utreda spörsmålet örn lämpligheten
att införa högertrafik. Den uppfattning som de sakkunniga kommo till,
var ju ganska positiv, i det att de förordade högertrafikens införande. Under
kommittébetänkandets vandring på remiss till olika instanser kom ju frågan
under mycket sakkunnig behandling. Jag vill icke här upprepa allt som därvid
yttrades, men för att möjligen övertyga dem, som inte själva tro sig örn
att kunna bedöma frågan, örn en övergång till högertrafik är önskvärd eller
ej, vill jag nämna några av de remissinstanser som ha uttalat sig. De ha
uttalat sig i tre riktningar. En del voro för att reformen borde genomföras
år 1943, en del för att den borde genomföras redan tidigare och andra åter
för att den skulle genomföras senare. Jag skall be att få räkna upp några
av de myndigheter, som yrkade på att högertrafik skulle införas redan år
1943, för att visa, att det inte var vilka som helst som yttrade sig för den
saken. Det var länsstyrelserna i Jönköpings, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus,
Älvsborgs, Värmlands, Örebro, Kopparbergs och Jämtlands län samt
fem vägingenjörer, fem vägstyrelser, fem länsbesiktningsmän, polismästaren
samt ordnings- och trafikpolisintendenterna i Stockholm, poliskamrarna i Göteborg
och Norrköping, vidare väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, generalpoststyrelsen,
järnvägsstyrelsen, arméförvaltningens tygdepartement och statens
arbetsmarknadskommission samt av de av departementet hörda sammanslutningarna
svenska spårvägs-, buss- och förortsbaneföreningen, trafikförsäkringsföreningen,
motormännens riksförbund, automobilbesiktingsmännens förening,
svenska trafikförbundet, svenska teknologföreningen och svenska vägstyrelsernas
förbund. Dessa myndigheter voro eniga i sin uppfattning, och de
representera så mycken sakkunskap, att det förefaller mig som om de enskilda
som ännu stå tveksamma skulle kunna låta sig övertygas av dem örn
att en övergång till högertrafik verkligen är motiverad och bör komma till
stånd.

Den av mig med flera år 1941 väckta motionen om att redan då fatta beslut
örn övergång till högertrafik blev av riksdagen avslagen. Det framställdes
ju den gången inte heller något yrkande örn bifall till motionen, vilket
närmast berodde på att överbefälhavaren hade uttalat sig emot att man genomförde
en trafikreform, när man kunde befara en allmän mobilisering, varvid
en övergång till högertrafik skulle kunna vålla en viss oreda och villervalla.
Det var synpunkter som man måste ta hänsyn till, vilket vi ju också
gjorde.

Nu frågar man sig kanske örn det inträffat någonting sedan dess, eftersom
frågan ånyo framföres motionsvägen. Ja, det har det faktiskt gjort. Det har
inträffat, att alla andra länder på Europas kontinent nu övergått till högertrafik.
Så var inte förhållandet då. Sverige är alltså det enda land på den
europeiska kontinenten som fortfarande har vänstertrafik, och här skulle man

Onsdagen den 10 mars 1943.

Nr 9.

51

Örn införande av högertrafik. (Forts.)
således kunna tillämpa uttrycket att vi äro »den yttersta svanskotan i Europa»
åtminstone i fråga örn enhetliga trafikbestämmelser. Sverige är det
enda land som tillämpar olika bestämmelser i fråga om trafiken på land, på
sjön och i luften. På sjön och i luften ha vi samma trafikreglemente som överallt
i världen, men på land envisas vi med att stå kvar vid vår gamla vänstertrafik.

Under dessa år bär man vidare mer och mer börjat dryfta frågan örn ett
närmare samgående mellan de nordiska staterna. Det är ju en önskan, som
jag tror delas av de flesta, att det skall bli ett mera intimt samarbete mellan
Nordens stater, och då är det väl ganska orimligt att tänka sig, att Sverige
skall stå som en skiljemur mellan de övriga länderna. Kommer man från
Finland och skall över till Norge skall man genast ändra sin inställning till
trafiken, när man passerar genom Sverige, för att i Norge återgå till det man
var van vid i Finland och vice versa. Jag vill särskilt betona, att det här
inte bara är fråga örn biltrafiken, som många tycks tro, utan det gäller alla
trafikanter, vare sig de äro gående eller åkande.

Dessutom bar den ekonomiska sidan av saken mer och mer betonats och
skjutits i förgrunden. Det är givetvis en ganska stor ekonomisk fråga att
göra denna omläggning, men skall man göra den med så små ekonomiska
uppoffringar som möjligt, måste man tänka på att i tid ordna sig för en dylik
övergång. Det är ju också betecknande, att de som närmast torde få känning
av den ekonomiska sidan av denna fråga, d. v. s. de till Svenska spårvägs-,
buss- och förortsbaneföreningen anslutna företagen, ha ingått med en
framställning till Konungen om att principbeslut nu måtte fattas om införande
av högertrafik. Det lär förestå beställning för Stockholms stads del av 500
bussar, som alltså komma att så småningom sättas i drift. Bussparken kommer
givetvis att växa i hela landet, när vi åter få fredliga förhållanden. Då
böra ju de som skaffa sig bussar veta hur det blir, så att de redan nu kunna
vidtaga sådana åtgärder, att en överflyttning av dörrar från den ena sidan
till den andra m. m. låter sig göra utan alltför stora kostnader. Det blir alltså
en betydande besparing örn man redan nu i princip fattar beslut om att införa
högertrafik. Svenska spårvägs-, buss- och förortsbaneföreningen säger, att
betydande besparingar kunna ernås, örn man redan nu får veta vad man har
att inrikta sig på i detta avseende. Likaså säger föreningen, att mycket stora
besparingar kunna göras, örn riksdagen fattar ett beslut örn införande av högertrafik
innan trådbussdriften i landet ytterligare utbyggts.

Jag vill inte trötta vidare med denna sak, ty den är ju så mycket utredd,
och jag tror, att jag inte bedömer stämningen fel örn jag säger, att de allra
flesta numera äro eniga örn att vi förr eller senare böra gå över till högertrafik
och inrangera våra bestämmelser för landtrafiken i överensstämmelse
med dem som gälla i övriga länder i Europa.

Jag finner, att herr Petterssons i Hällbacken reservation väl fyller de anspråk
man för närvarande kan ställa på ett beslut i föreliggande fråga. Jag
ber alltså, herr talman, att få yrka bifall till den av herr Pettersson i Hällbacken
avgivna reservationen.

Herr Norman: Herr talman! Eftersom läget i utskottet vid beslutets fattande
i denna fråga kommit på tal, vill jag meddela, att sju ledamöter förordade
ett principbeslut om införande av högertrafik. När motiveringen skulle
skrivas förelåg det möjligheter att reducera dessa sju till en, och som ledare
av utskottets förhandlingar var jag ganska angelägen om att åstadkomma
detta resultat, vilket också lyckades utan att man alls behövde ge avkall på
några principer.

52

Nr 9.

Onsdagen den 10 mars 1943.

Om införande av högertrafik. (Forts.)

Herr Linder har framhållit skillnaden mellan reservanternas och utskottets
motivering. Det är ju ganska naturligt, att utskottet har avstått från att ta
ståndpunkt till en detalj i föreliggande fråga, nämligen hur det kommer att
ställa sig med kostnadernas förhållande till åtgärder för arbetslöshetens bekämpande.
Det kan vara tids nog att ta detta spörsmål i beaktande när det
föreligger ett förslag om genomförande av högertrafik eller inte.

Vad så beträffar den lilla anmärkning som herr Linder gjorde örn den förutsättning
beträffande frågans fortsatta handläggning, som utskottet anger, har
tydligen herr Linder därur utläst något väsentligt mera än vad utskottet syftat
till. I interpellationsdebatten vid 1941 års riksdag förklarade herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet, att regeringen icke principiellt
fattat ståndpunkt i frågan men ansåge det oundgängligen nödvändigt
att vänta med sitt ståndpunktstagande, till dess det framtida läget kunde
bättre överblickas. Man har alltså icke anledning förutsätta annat än att regeringen
skall göra detta principiella ståndpunktstagande. Någonting annat
har inte heller utskottet förordat, att riksdagen skall uttala sig för, när utskottet
säger: »Utskottet förutsätter emellertid, att Kungl. Majit, då förhållandena
det medgiva, tager frågan under omprövning.»

Det väsentliga tvisteämnet synes emellertid vara örn riksdagen skall fatta
ett principbeslut eller inte. För egen del har jag varit ganska angelägen örn
att inte förorda, att riksdagen nu skall fatta ett principbeslut. Två mycket
starka skäl tala emot att några åtgärder på här föreliggande område under
nuvarande förhållanden böra vidtagas. Det första skälet är det som av överbefälhavaren
framförts i yttranden över de sakkunnigas utredning, vilket ju
också de principiella anhängarna av högertrafik, de som vilja lia denna reform
genomförd så fort som möjligt, böjt sig för. Det lia motionärerna böjt sig för,
när de i sin motion förordat, att reformen skulle genomföras inom en viss tid,
dock med tanke på att den tiden inte kan inträffa förrän efter krigets slut.
Det andra mycket betydelsefulla skälet är de statsfinansiella förhållandena.
Utskottet har understrukit, att dessa synas väga tungt för att inte nu fatta
något principbeslut, då man får anta, att de statsfinansiella svårigheterna komma
att göra sig gällande ganska lång tid efter krigets slut. Enligt min uppfattning
skulle man med ett principbeslut nu kanske uppväcka förhoppningar,
som statsmakterna sedan inte kunna infria på grund av det statsfinansiella
läge, som då troligen kommer att råda. Ett principbeslut i denna fråga bör
inte fattas förrän samtidigt med att man vet, när man skall kunna genomföra
reformen och hur den skall kunna genomföras. Det har för mig varit angeläget,
som jag sade, att från utskottets sida inte skulle förordas något annat
än att man skulle dröja med att fatta ett principbeslut i denna fråga.

Örn jag skulle försöka att deklarera hur åsiktsuppfattningarna inom utskottet
ligga till, tror jag att jag skulle kunna säga, att de fyra reservanter, som
inte varit belåtna med utskottets motivering, äro de principiella nejsägarna
i denna fråga. Bakom majoriteten stå ledamöter, som äro principiella anhängare
för genomförande av högertrafik, men därjämte också ledamöter, som vilja
vänta med att ta ståndpunkt till dess frågan blivit framlagd i ett sådant skick,
att man kan överblicka hela problemet på ett helt annat sätt än vad man nu
kan göra.

Man behöver således inte, och det är inte heller riktigt att göra det, utläsa
någon annan mening i vad utskottet anfört som motivering än vad som står
i utlåtandet. Gör man inte det, finns det ingen anledning för dem som nu inte
vilja förorda ett principbeslut att gå på skilda linjer i fråga om motiveringen.

Jag hemställer örn bifall till utskottets utlåtande.

Onsdagen den 10 mars 1943.

Nr 9.

53

Om införande av högertrafik. (Forts.)

Herr Linder: Herr talman! Jag tyckte, att herr Norman behagade säga, att
det var en liten anmärkning, som jag gjorde mot utskottets utlåtande på den
punkt, där det heter: »Utskottet förutsätter emellertid, att Kungl. Majit, då
förhållandena det medgiva, tager frågan under omprövning.» — Ja, herr talman,
denna anmärkning är väl ändå inte så liten, ty kammaren har ju nyss
hört av herr Sundberg, att denna passus avgjorde herr Sundbergs ställningstagande.
Han tog en positiv inställning till frågan just på grund av det skäl,
som anföres i den sista punkten av utskottets utlåtande. Denna anmärkning
kan väl då inte vara så liten. Den har föranlett ledamöter av utskottet att
rubba sin uppfattning. Herr Sundbergs uppfattning är ju eljest, att ett principiellt
beslut bör fattas i denna fråga, men han har gått över till majoriteten
just på grund av denna, som herr Norman kallade, lilla anmärkning. Jag är
för övrigt glad att höra av herr Sundberg, att just denna punkt har ett positivt
värde i hela denna fråga. Den betyder, som herr Norman formulerade
det, att det bakom den stå vissa ivriga anhängare av, att reformen genomföres,
som alltså nolens volens vilja ha den genomförd.

Det är mycket riktigt, att det fanns ivriga anhängare för denna sak, men
det är alls inte riktigt, när herr Norman, utskottets ordförande, säger att vi,
som reserverade oss, äro principiella nejsägare. Vi ha visst ingen negativ inställning
i denna fråga, långt därifrån. Jag har varit med örn att en gång i
tiden rösta för utredning av denna fråga, och jag har inte någon annan inställning
än att man skall vara klok och eftertänksam, när man. gör en sådan stor
affär. Jag har varit med örn att här i kammaren votera igenom hundratals
miljoner kronor, men det har ju då gällt försvaret, det har. gällt vår frihet,
och då har ingenting ansetts för dyrt. Men jag kan väl aldrig tänka mig,, att
herrarna ämna fortsätta på samma sätt efter kriget. Man kan väl ändå inte
vara med om att votera dessa 25 miljoner kronor, som väl ett genomförande
av denna reform kommer att kosta, därför att man säger sig. att 25 miljoner
mer eller mindre inte spela någon roll i den stora konkursen. Ånej, man måste
väl i alla fall försöka rätta munnen efter matsäcken, i det. längsta. Det kan
väl inte vara något fel att intaga en klok och försiktig hållning i denna fråga,
såsom reservanterna velat göra. Det är mig omöjligt att förstå, att det kan
vara oriktigt från deras sida.

Jag kan inte förstå varför herr Sundberg, liksom herr Nisser, är så. ivrig
för att det skall fattas ett principiellt beslut redan nu. För det första vill jag
fråga, örn det är klokt, att i ett läge av finansiell svårighet, när skulderna,
oupphörligen växa i samhället, fatta beslut örn tillägg på ytterligare flera
miljoner kronor. Herr Sundberg säger, att det kommer att bli dyrare att genomföra
reformen sedan. Ja, veta vi det? Jag hade verkligen trott, att det
inte skulle bli så dyrt en gång i tiden, när freden kommer. Jag vet mycket väl,
att vi ha stora skulder att betala, men det är väl ändå inte meningen, att allting
skall bli lika dyrt, som det är nu. Jag trodde tvärtom, att man skulle
försöka gå tillbaka till gamla tiders förhållanden, om det vore möjligt. Man
skall väl inte inrikta sig på att allt skall bli dyrare, men det kanske finns
de, som vilja tjäna på att det skall bli dyrare.

Sedan förstår jag inte heller, varför man, som även herr Norman säger, är
så ivrig anhängare av detta. Tvivla herrar Sundberg och Nisser på, att det
skall bli ett beslut örn högertrafiken? Jag tror för visso, att det blir högertrafik,
men jag hoppas att det måtte bli i en situation, då vi alla äro ense
om att nu kunna vi taga steget. Tro verkligen herrarna, att ett principiellt beslut
i dag örn att införa högertrafik får lov att bestå, örn landet skulle råka
i ett finansiellt nödläge? Så blir det visst inte, därom är jag övertygad. Hur
mycket principbeslut det än är, kommer riksdagen i alla fall att rucka på det,

54

Nr 9.

Onsdagen den 10 mars 1943.

Om införande av högertrafik. (Forts.)

därest det skulle visa sig att skulderna växt så betydligt, att vi helt enkelt
inte lia råd att genomföra reformen. Då blir det inga pengar, utan vi få vänta
med denna sak.

Jag har ansett mig böra göra detta genmäle till vad som sagts av herrarna
som lia den principiella inställningen, liksom också till vad herr Norman anfört,
och jag ber alltjämt, som jag tycker på goda skäl, att få yrka bifall till
reservanternas yttrande såsom måttfullt,

Herr Nisser: Herr talman! Utskottets ärade ordförande, herr Norman, grundade
sin uppfattning rörande det olämpliga i att nu fatta ett principbeslut
egentligen på tva olika synpunkter. Dels anförde han att överbefälhavaren
uttalat sig mot införande av högertrafik nu. Men överbefälhavaren har mig
veterligt icke yttrat sig mot ett principbeslut, utan har gjort det uttalandet
att han för sin del tillstyrker högertrafiken. För hans del föreligger sålunda
ingen tvekan örn att principen är riktig.

Dessutom anfördes det statsfinansiella skälet. Ja, omläggningen kommer
givetvis att kosta en hel del pengar, men den kommer att kosta mycket mera
pengar örn man uppskjuter beslutet i frågan, så att inte de som lia ansvaret
att skaffa den nya buss- och bilparken kunna ta hänsyn till en kommande
ändring. Det är just Svenska spårvägs-, buss- och förortsbaneföreningen som
bär hemställt att ett principbeslut skulle fattas, för att de skola veta vad de
ha att rätta sig efter. Denna förening representerar ju, kan man säga, den
största sakkunskapen i fråga örn de kostnader som komma att drabba trafikväsendet
vid en omläggning. Jag tror nämligen det är riktigt, att de största
kostnaderna, såsom det har sagts förut, komma att uppstå på grund av ändringar
av de motorfordon som nu trafikera vägarna. Därför anser jag att det
kan vara olämpligt att ga emot denna sakkunskap på det ekonomiska området,
som ju inte strävar till något annat än att minska de kostnader som måste
uppkomma.

Jag kan alitsa inte finna att dessa bada skäl mot att fatta principbeslutet
kunna vara bärkraftiga.

Herr Forslund: Herr talman! När nian tidigare har talat örn denna fråga,
har argumenteringen alltid lagts på den bogen, att reformen skulle vara ett
led i strävandena att åstadkomma större trafiksäkerhet, och då särskilt vara
av värde för dem som resa till och från detta land. I dagens debatt har man
emellertid fört in även andra synpunkter. Herr Sundberg lade till och med
upp Hagan sa stort, att han ansag att det här gällde vårt lands industriella
utveckling och vår levnadsstandrad, samt var förvånad över att det fanns personer
som mtogo en negativ ståndpunkt härvidlag och inte kunde biträda bl. a.
vad herr Pettersson i Hällbacken yrkat i sin reservation. Detta är ju ett alldeles
nytt argument, som har kommit med i diskussionen först i dag. Jag har
inte haft tillfälle att gå in pa någon diskussion örn det vare sig i utskottet
eller tidigare, och därför vidbliver jag fortfarande min gamla uppfattning att
detta är ett trafikproblem i vanlig mening, som särskilt sammanhänger med
frågan örn trafiksäkerheten.

För kort stund sedan diskuterade vi här i kammaren ett litet avsnitt av
trafikproblemet i vad gäller att bekämpa trafikolyckorna. Det rörde sig örn bidrag
till en förening, som för närvarande har anslag med 50,000 kronor per år,
och det var fråga örn att lägga in en utvidgad och kompletterad verksamhet i
något statsorgan, som redan existerar, eller också skapa ett nytt. Genom att
samordna verksamheten på det sättet. ville man skapa större effektivitet och
skänka ökad auktoritet åt vad som gjordes. Men då sades det från statsråds -

Onsdagen den 10 mars 1943.

Nr 9.

Om införande av högertrafik. (Forts.)
bänken: »Nej mina herrar, det kunna vi inte göra, ty det kostar pengar.» I denna
lilla fråga ville man alltså från statsrådsbänken inte ge oss ens det minsta
löfte om att det för närvarande skulle vara möjligt att gå fram på den föreslagna
vägen. Förslaget om högertrafik är av en helt annan storleksordning,
eftersom det beräknas kosta cirka 25 ä 30 miljoner kronor. Under sådana förhållanden
måste det väl vara fullt logiskt örn en och var av oss, som har att
pröva dessa spörsmål mot bakgrunden av läget för närvarande och även med
blicken riktad framåt, säger att det inte finns några möjligheter att under den
närmast liggande tiden satsa så mycket pengar för detta speciella ändamål
på trafikväsendets område. Det rimligaste är väl att man ställer sig avvaktande
och ser vad tiden egentligen kan komma att tvinga oss till på detta område.
Merkostnaderna genom ett dröjsmål — örn man nu skall gå in för denna ändring,
varom kan diskuteras — kunna inte bli av den storleksordning, att hänsyn
därtill nu skulle driva oss till ett förhastat beslut.

Någon talare, jag tror det var herr Nisser, åberopade remissinstansernas yttranden.
Därtill får jag säga att jag gärna skulle vilja se den remissinstans i
ansvarig ställning som i dag, trots de ekonomiska bekymmer vårt land har,
skulle vilja träda fram och här förorda ett principbeslut samt förklara sig beredd
att ta konsekvenserna av att förändringen verkställes inom en mycket nära
framtid. Jag tror så gott örn de olika ämbetemannainstanser, som äro i tillfälle
att yttra sig i hithörande ting, att de i ett prekärt läge sådant som vi för närvarande
befinna oss i varken skulle vilja rekommendera eller påfordra ett ställningstagande
nu.

När man här så starkt åberopar betänkandet av 1939 års högertrafikkommitté,
vill jag säga att man nog pressar det slut, vartill denna kommitté har
kommit, litet väl hårt. Örn man läser slutklämmen i kommitténs betänkande,
finner man nämligen att kommittén har enligt min mening knappast sagt någonting
alls. Utlåtandet slutar som följer: »Kommittén vill därför förorda, att
— därest ej ur statsfinansiella synpunkter eller av andra skäl, som undandraga
sig kommitténs bedömande, hinder möter — beslut fattas örn införande av högertrafik
i vårt land i enlighet med av kommittén förordade riktlinjer.» En
starkare reservation vid ett ståndpunktstagande kan man väl knappast finna
i ett kommittébetänkande, och det är med hänsyn härtill som jag vågar påstå
att man nästan kan tolka det till vad man vill. I varje fall synes det inte ligga
någon hänförelse i betänkandet för att reformen nu skall genomföras eller ens
för ett principbeslut örn densamma.

Jag skall inte ytterligare förlänga debatten, och jag skall inte ens ta upp
vår ärade ordförandes i lagutskottet yttrande, när han försökte sig på att gradera
oss ledamöter som nejsägare, ljumma nejsägare o. s. v. Den saken få vi
kanske talas vid rent privatim och således vid något annat tillfälle, i stället för
att diskutera den här i kammaren.

Herr Sundberg: Herr talman! Jag kan fullt instämma i herr Linders uppfattning,
när han uttalar att örn vi efter kriget komma i en sådan ekonomisk
misär att vi inte ha råd att verkställa denna omändring från vänster- till högertrafik,
så kommer denna omläggning icke att föreslås vare sig från regeringens
eller riksdagens sida. Men kontentan härav blir, att ingen ur den synpunkten
bör vara rädd att ansluta sig till den reservation, som är framförd från herr
Petterssons i Hällbacken sida, ty den lägger ju frågans avgörande i Kungl.
Maj:ts hand.

Herr Forslund anmärkte på att jag framkommit med nya synpunkter på
problemet och ställt in det i ett nytt perspektiv. Han menade att frågan uteslu -

56

Nr 9.

Onsdagen den 10 mars 1943.

Om införande av högertrafik. (Forts.)

tande borde betraktas som ett trafikproblem. Det är givetvis riktigt, det håller
jag med honom om, att den i första rummet är ett sådant spörsmål. Men det
mäste väl vara riktigt att konstatera den betydelse det har för vårt land att
hålla kontakt och kommunikation med våra grannländer och med världens länder
i övrigt, något som kommer att gynnsamt befrämja vårt näringsliv och därmed
vår levnadsstandard. Det är enligt min mening uppenbart att denna reform
har betydelse även i det sammanhanget och att den faktorn inte bör
förbises.

Vad sedan beträffar herr Linders tal örn de ekonomiska problemen i samband
med denna omläggning, så har jag nog blivit missförstådd. Vad jag framhöll
var, att det under alla omständigheter blir förenat med mindre kostnader att
göra denna omläggning från vänster- till högertrafik örn vi i princip besluta
den nu, än örn vi fatta ett sakbeslut i frågan örn tre, fem eller tio år.

Herr Nisser: Herr talman! Den tolkning som herr Forslund gjorde av slututtalandet
i 1939 års kommittés betänkande tog ju, kan man säga, musten ur
kommitténs hela arbetsresultat, och det måste vara ganska nedslående för kommittén
örn dess arbete skall bedömas på det sättet. I den passus herr Forslund
läste upp talas ju örn »andra skäl, som undandraga sig kommitténs bedömande».
Ja, vad kan det vara för skäl man här siktar på? Det måste ju vara synnerligen
tungt vägande sådana, och jag föreställer mig att det närmast kan vara
krig eller någonting sådant som har föresvävat de kommitterade och som
givetvis skulle omöjliggöra reformens genomförande.

Tanken att fatta principbeslutet samtidigt med att man bestämmer, när omläggningen
skall ske, kan ju vara lockande nog, men vi måste betänka att principbeslutet
helst bör komma åtminstone fem eller sex år innan omläggningen
eker, så att man hinner slita ut den bilpark, som är i gång, och göra nödvändiga
anpassningar i fråga örn nytillkommande bilar. Få vi principbeslutet nu,
kan man redan i denna tid tänka på att utrusta och bygga den nya bilparken
på sådant sätt att en omläggning kan ske med minsta möjliga omkostnader. Det
behöver alltså vara ganska mångå år mellan principbeslutet och genomförandet
av omläggningen, örn man verkligen skall kunna vinna de besparingar som äro
avsedda i bussägareföreningens framställning till Konungen.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen yttrade, att
i avseende på det nu ifrågavarande utlåtandet yrkats l:o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o) att den av herr Linder m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen skulle godkännas; samt 3:o) att kammaren skulle godkänna
herr Petterssons i Hällbacken vid utlåtandet anförda reservation.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Löfvander begärde votering, i anledning varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition i den förestående omröstningen
; och förklarade herr talmannen sig anse de härå avgivna svaren hava utfallit
med övervägande ja för deras mening, som ville till kontraproposition
antaga godkännande av herr Linders m. fl. reservation.

Herr Sundberg äskade emellertid votering örn kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Oasdagen den 10 mars 1943.

Nr 9.

57

Örn införande av högertrafik. (Forts.)

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen angående andra lagutskottets
utlåtande nr 9 antager godkännande av den av herr Linder m. fl. vid
utlåtandet avgivna reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition i nämnda votering antagits godkännande
av herr Petterssons i Hällbacken vid utlåtandet anförda reservation.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning pa det sätt, att efter
särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpå, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Sundberg begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 61;

Nej — 31.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit, att de avstode fran att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och godkändes för huvudvoteringen en
omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 9,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr Linder m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning på det sätt, att efter särskilda uppmaningar av herr talmannen
först de ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter,
som ville rösta för nej-propositionen, reste sig från sina platser.

Då herr talmannen fann tvekan kunna råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 56;

Nej — 39.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av andra lagutskottets utlåtande nr 11, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående fortsatt giltighet
av lagen den 14 juni 1940 (nr 484) örn undantag från gällande bestäm Första

kammarens protokoll 19JfS. Nr ,9. 5

Nr 9.

Onsdagen den 10 mars 1943.

*8

melser rörande arbetstidens reglering m. m., bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av första kammarens första tillfälliga utskotts
utlåtande nr 2, i anledning av väckt motion angående skrivelse till Konungen
rörande avfattningen av sådana kungl, propositioner, som avse ändringar i
gällande författningsbestämmelser, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt; och

skulle jämlikt § 63 riksdagsordningen detta beslut genom utdrag av
protokollet delgivas andra kammaren.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj :ts denna dag avlämnade propositioner
nr 99—109, lil och 113.

Herr Persson avlämnade en av honom m. fl. undertecknad motion, nr 206, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående fortsatt giltighet av gällande
skattegruppering m. m.

Motionen bordlädes.

Upplästes och Indes till handlingarna följande från justitiedepartementet
ankomna

Protokoll, hållet inför statsrådet och chefen för justitiedepartementet
den 10 mars 1943.

Till justitiedepartementet hade den 10 mars 1943 från länsstyrelsen i Kristianstads
län inkommit fullmakt för smedmästaren N. Ragnar Rosenberg i
Hässleholm, vilken vid ny röstsammanräkning blivit utsedd såsom ledamot av
riksdagens första kammare i stället för avgången ledamot av samma kammare.

Vid granskning av fullmakten, som företogs, inför chefen för justitiedepartementet
samt vidare av vederbörande fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret,
framställdes mot fullmakten icke någon anmärkning.

Protokoll över vad sålunda förekommit skulle jämte den granskade fullmakten
överlämnas till första kammaren.

I ämbetet:
C. G. Bruno.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 50, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag i fråga örn ersättning till E.
Hedblom i anledning av sjukdom ådragen under militärtjänstgöring; och

nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag i fråga örn bestridande av änkan
Signe Hanna Viktoria Jernbom tillkommande livränta.

Onadagen den 10 mars 1943.

Nr 9.

59

Anmäldes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr 55, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående ändring av den
för budgetåret 1942/43 fastställda förskottsstaten för försvarsväsendet.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att utskottets hemställan
i utlåtande nr 35 bifölles även av andra kammaren.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 3.46 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.