1943. Första kammaren. Nr 34 (Riksdagens protokoll 1943:34)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1943. Första kammaren. Nr 34.

Lördagen den 4 december.

Kammaren sammanträdde kl. 4 e. m.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 507, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
polisens ställning under krig; och

nr 508, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändring i utlänningslagen den 11 juni 1937 (nr 344).

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 510, till Konungen i anledning av Kungl. Majlis proposition angående den
militära väderlekstjänstens organisation m. m.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 511, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utgifter å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad
angår anslag till Befrämjande av landsbygdens elektrifiering jämte i detta
ämne väckta motioner.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets memorial nr 16, med förslag till utredning angående
riksdagens arbetsformer;

statsutskottets utlåtande nr 266, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående allmän beredskapsstat för budgetåret 1943/44 jämte i ämnet väckt
motion ;

bankoutskottets utlåtande nr 76, i anledning av fullmäktiges i riksbanken
förslag till omorganisation av riksbanken; samt

jordbruksutskottets utlåtande nr 72, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utgifter å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1943/44,
i vad angår anslag till statens meteorologisk-hydrografiska anstalt.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.02 e. m.

In fidem
G. II. Berggren.

Första hammarens protokoll 1943. Nr 34.

Nr 34.

Tisdagen den 7 december 1943.

Interpellation
ony. byggnadsfrågor

nuvarande
läge.

Tisdagen den 7 december.

Kammaren sammanträdde kl. 4 e. m.; och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Justerades protokollen för den 30 nästlidne november och den 1 innevarande
månad.

Upplästes följande inkomna läkarintyg:

Redaktör Hemming Sten från Gävle är i dag intagen å härvarande lasarett
för akut blindtarmsinflammation med bukhinneinflammation och kan således
ej fullgöra sin tjänst. Sannolikt blir han arbetsoförmögen i 5 veckor.
Intygas:

Gävle den 3 december 1943.

E. Hasselström,

las. läk.

Vidare upplästes en till kammaren inkommen ansökning, som jämte därvid
fogat läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Åberopande bifogade läkareintyg får jag härmed anhålla örn ledighet från
riksdagsarbetet till innevarande års slut.

Malmö sjukhus den 6 december 1943.

Axel Löfvander,

Södra Sallerup, Kvarnby.

Riksdagsman för Malmöhus län.

Härmed intygas att riksdagsman Axel Löfvander på grund av ledgångsreumatism
är förhindrad att infinna sig vid riksdagen fr. o. m. den 7 december
till riksdagens slut.

Malmö den 6 december 1943.

M. Ljungdahl,

las. läkare.

Den begärda ledigheten beviljades.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets memorial nr 16,
statsutskottets utlåtande nr 266, bankoutskottets utlåtande nr 76 och jordbruksutskottets
utlåtande nr 72.

Herr Holmbäck erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman! Jag anhåller
att få framställa två interpellationer. Den första lyder som följer:

Utbrottet av det andra världskriget medförde i Sverige en minskning på
byggenskapens område, vilken under åren 1940 och 1941 närmast ledde till
stagnation. Sedan år 1942 har byggnadsverksamheten åter blivit livligare, men
bl. a. på grund av den minskade eller nästan helt inställda byggenskapen under
de gångna åren ha de som inflytta till städerna och nygifta familjer stor svå -

Tisdagen den 7 december 1943.

Nr 34.

Interpellation ang. byggnads frågans nuvarande läge. (Forts.)
rikhet att erhålla bostäder. Många offentliga och enskilda byggnader äro beslutade
men ha icke kunnat komma till stånd på grund av att vederbörligt
byggnadstillstånd icke stått att erhålla. Bland dessa byggnader äro även sjukhus.
Det är nu, sedan lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete några månader
varit i tillämpning, ett mycket allmänt önskemål att en klarläggande
redogörelse lämnas för byggnadsfrågans läge. (hiskligt är att erhålla kännedom
både örn tillgången på arbetskraft och byggnadsmaterial samt örn den
omfattning, i vilken byggnadstillstånd under den sista tiden givits eller under
den tid, som man med någon säkerhet kan överblicka, kan komma att givas.
Det vore även värdefullt att erhålla kännedom örn de normer som tillämpas
vid graderingen byggnadsföretagen mellan — i vilken omfattning t. ex. sjukhus
och bostäder ha företräde. Jag utbeder mig därför kammarens tillstånd
att till herr statsrådet Rosander i hans egenskap av särskild föredragande i
hithörande ärenden rikta en fråga, örn han ville giva kammaren en redogörelse
— i den mån så är möjligt — för byggnadsfrågans nuvarande läge.

På gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Ordet lämnades ånyo till her Holmbäck, som nu anförde: Den andra interpellationen
lyder:

Vid ingenjörsklubbens i Falun årsmöte i söndags berördes att svenska gruvor
befinna sig i utländska händer och enligt tidninguppgift angavs att det
tyska gruvinnehavet i mellersta Sverige utgör 9 % av malmarealen därstädes.
Såväl ur allmän synpunkt som med hänsyn till effektiviteten av lagen den 30
maj 1916 örn vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller
gruva eller aktier i vissa bolag — genom denna lag ges principiellt förbud
för utländsk medborgare (utländskt bolag, utländsk förening, samfällighet
eller stiftelse) att här i riket förvärva eller bearbeta inmutad mineralfyndighet
eller att här idka gruvdrift samt ovillkorligt förbud att härstädes inmuta
mineralfyndighet — är det av betydelse att närmare upplysningar givas örn
storleken av de utländska intressena i våra gruvor och örn de former, i vilka
det utländska inflytandet gör sig gällande. Jag utbeder mig därför kammarens
tillstånd att få till herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet rikta
följande frågor: Vilka äro och vilken omfattning ha de utländska intressena
i vår gruvindustri?

Det sålunda begärda tillståndet lämnades av kammaren.

Interpellation
ang. de utländska
intressena
i vår
gruvindustri.

Kammarens sammanträde avslutades kl. 4.07 e. m.

In fidem
G. II. Berggren.

Nr 34.

Onsdagen den 8 december 1943.

Onsdagen den 8 december.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Upplästes följande till kammaren ankomna protokoll:

År 1943 den 8 december sammanträdde kamrarnas valmän för utseende av
dels en fullmäktig i riksgäldskontoret för återstående delen av valperioden 1942
—1945 efter herr T. E. Ström, vilken avlidit, dels ock örn så erfordras en
suppleant för riksgäldsfullmäktige; och befunnos efter valens slut hava blivit
utsedda till

fullmäktig

för återstående delen av valperioden 1942—1945:
herr Strand, Axel W., ledamot av riksdagens första kammare med 44 röster;

suppleant

för tiden från valet, till dess nytt val under år 1944 försiggått:
herr Hall, David E., ledamot av riksdagens andra kammare med 41 röster.

A. J. Bärg. Oscar Carlström.

Gustaf Velander. Gunnar Bodin.

På framställning av herr talmannen beslöts att det nu upplästa protokollet
skulle läggas till handlingarna ävensom att riksdagens kanslideputerade skulle
genom utdrag av protokollet underrättas om dessa val samt anmodas låta uppsätta
och till kamrarna ingiva förslag dels till förordnanden för de valda,
dels ock till skrivelse till Konungen med anmälan örn de förrättade valen.

Örn utredning Eöredrogs ånyo konstitutionsutskottets memorial nr 16, med förslag till utdagelis
Arbets re^n''rlff angående riksdagens arbetsformer.

törmer. I detta memorial hade utskottet, som funnit sig böra till omprövning upptaga
frågan om reformering i vissa viktiga hänseenden av riksdagens arbets>-.former, till en början gjort vissa uttalanden bland annat angående riksdagens
sessionstid, örn budgetbehandlingen i riksdagen, om de ständiga utskottens sammansättning
samt örn bibehållande av de tillfälliga utskotten. I de båda sistnämnda
avseendena hade utskottet anfört, att utskottet ansåge spörsmålet om
en utökning av antalet ordinarie medlemmar i statsutskottet från 24 till 30
böra tagas under omprövning, att utskottet vad övriga ständiga utskott beträffade
ansåge vägande skäl tala för en omprövning av frågan örn utökning av
ledamotsantalet i sextonmannautskotten med undantag av utrikesutskottet, att
för andra kammarens del suppleantantalet i de ständiga utskotten syntes med
fördel kunna något utökas utöver vad som redan skett samt att utskottet icke
ansett sig kunna förorda en undersökning av spörsmålet örn de tillfälliga utskottens
avskaffande.. Utskottet hade därefter yttrat:

»Av det föregående framgår, att konstitutionsutskottet anser sig böra förorda
en allsidig undersökning av vissa betydelsefulla spörsmål berörande
riksdagens arbetsorganisation. Vid en sådan utredning böra även beaktas andra
frågor, som direkt eller indirekt sammanhänga med riksdagens arbetsformer
och som av vederbörande utredningsorgan kunna komma att anses förtjänta
av uppmärksamhet i nu förevarande sammanhang. Utredningen bör

Onsdagen den 8 december 1943.

Nr 34,

Örn utredning äng. riksdagens arbetsformer. (Forts.)
bedrivas med största skyndsamhet och resultatet av densamma såvitt möjligt
föreläggas riksdagen under nu löpande andrakammarperiod. Skulle detta
visa sig icke kunna ske beträffande samtliga av utredningen omfattade spörsmål
är det dock önskvärt, att de av dessa, som äro mest trängande och kräva
grundlagsändring, utbrytas och föreläggas riksdagen våren 1944. Utredningen
bör alltså i övriga delar icke få fördröjas av att t. ex. ett så svårlöst spörsmål
som det ovan berörda örn rationalisering av riksdagens budgetarbete visar sig
icke kunna slutbehandlas tillräckligt snabbt.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet med stöd av § 38 mom. 1
riksdagsordningen hemställa, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit ville,
under åberopande av vad utskottet ovan anfört, hemställa om skyndsam utredning
av frågan örn revision av riksdagens arbetsformer samt örn framläggande
för riksdagen av de förslag, vartill utredningen kan föranleda.»

Vid memorialet funnos fogade särskilda yttranden av, utom andra,

1) herr Holmström, som anfört: »Utskottet hade med sin särskilda sakkunskap
beträffande riksdagens arbetsformer icke bort hemställa om utredning
genom Kungl. Maj:ts försorg av spörsmålet om revision av riksdagens
arbetsformer utan i stället självt bort företaga denna utredning samt härefter,
med begagnande av sin initiativrätt, framlägga de förslag till ändringar i
grundlagar och konstitutionella stadgar, vartill utredningen kunde föranleda.
Då denna mening icke vunnit utskottets bifall, har jag deltagit i utskottets
arbete under de av utskottsmajoriteten givna förutsättningarna.»;

2) herr Sandegård, som ansett, att utskottet förutom ändring av vissa
delar av motiveringen, i samband med spörsmålet örn riksdagens budgetarbete
till ^ingående omprövning bort upptaga frågan örn statsutskottets uppdelning
i två eller flera utskott med hänsyn såväl till nödvändigheten av en jämnare
arbetsfördelning inom riksdagen som till det allmänt vitsordade behovet av
större snabbhet och effektivitet i riksdagsarbetet överhuvud.

Vidare hade reservationer avgivits

1) av herrar Holmström, Herlits, Thorell och Nolin, som ansett, att utskottets
motivering bort hava den ändrade lydelse, reservationen visade;

2) av herr Ström, som ansett, l:o) att utskottet icke bort förorda en omprövning
av frågan örn ökning av de ständiga utskottens ledamotsantal samt
2:o) att utskottet icke bort uttala sig för bibehållande av de tillfälliga utskotten
utan för dessas avskaffande och ersättande med ett nytt ständigt utskott.

Den i herr Holmströms m. fl. reservation förordade motiveringen skilde sig
från utskottets motivering bland annat med avseende på frågan örn riksdagens
sessionstid ävensom derutinnan, att utskottets uttalanden om de ständiga utskottens
sammansättning och örn de tillfälliga utskottens bibehållande utelämnats.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Jag har tillåtit mig att begära
ordet i början av denna debatt för att till utskottets memorial knyta några kritiska
reflexioner, som en smula falla på sidan örn den dispyt mellan majoritet
och minoritet inom utskottet, vilken man får till livs i det föreliggande
trycket.

Det råder ingen tvekan örn att riksdagens arbetsformer äro värda en omprövning.
De representera någonting alldeles särskilt, någonting enastående,
skulle man kunna säga, inom den parlamentariska världen, överhuvud taget

Nr 34.

Onsdagen den 8 december 1943.

Örn utredning ang. riksdagens arbetsformer. (Forts.)
gäller detta orri alla de former, som praktiseras inom det svenska offentliga
livet. Särskilt utmärkande för våra arbetsformer är vårt pappersväsen. Det
skrives och tryckes alldeles för mycket, mer än nian i allmänhet gör i andra
länder. Vårt remissväsen är också någonting säreget. Det växer som en lavin.
I den gamla tiden brukade regeringen remittera ärendena till länsstyrelserna.
Under årens lopp har det blivit allt fler att remittera till, och nu finns det
väl knappast någon styrelse här i landet, som går säker för att få en kungl,
proposition eller ett kommittéförslag sig underställt. Resultatet av detta är
ju också, att när en kungl, proposition av någon betydelse lägges på riksdagens
bord, är den en hel roman, som ingen orkar att läsa igenom utom möjligen den,
som har skrivit propositionen. Sedan kommer utskottsutlåtandet, som också är
en lika utförlig lunta. I de flesta fall orka inte riksdagsmännen läsa igenom utskottsutlåtandet
heller, utan nöja sig med klämmen eller på sin höjd därjämte
med utskottets egna kommentarer.

I riksdagen komma ju också motionerna till. Motionerandet i den svenska
riksdagen är även någonting alldeles särskilt, som saknar motsvarighet i andra
parlament. Det motioneras ofta för motionerandets egen skull, örn allting mellan
himmel och jord.

Därtill kommer, att vi i vårt parlament tydligen inte reformera för evigheten,
utan för stunden eller för dagen. När en fråga har gått igenom hela remisslab5^rinten
och kommit fram till ett beslut i riksdagen ett år, så börjar motionerandet
i riksdagen året därpå, antagligen därför att motionärerna inte ha orkat
läsa igenom allt, som är skrivet förut. Örn de hade gjort det, skulle de ha
funnit, att allting, som de ha plockat med i sin motion, är sagt förut.

Jag menar inte, att man bara skall kopiera utländska förebilder. Det finns
mycket gott i det svenska systemet. De svenska formerna bottna i en gammal
och solid demokrati med fasta rötter i själva folket. Men nog får man säga, att
det finns möjligheter att röja upp i snårskogen.

Det förefaller mig emellertid, som örn konstitutionsutskottet inte inriktat sig
på att röja upp i snårskogen. Utskottet har mera rört vid utanverken än vid
själva sakens kärna. Utskottet skjuter fram frågan örn sessionstidens början
och slut. Det kan naturligtvis vara av mycket stort intresse för oss riksdagsmän
att t. ex. inte behöva sitta här på Helgeandsholmen under heta sommardagar,
framför allt inte under midsommarhelgen, men det är ändå inte det
väsentliga örn riksdagen varar ett par veckor mer eller mindre. Örn man reformerar
bara för att vinna ett par veckor, så skriver man i vattnet. Det blir endast
ett rent tillfälligt försprång, som snart tas igen av utvecklingen. Och utvecklingen
i vårt land liksom i andra länder går — det kan man inte komma
ifrån — mot en allt större hets i det allmänna arbetet och alltså även mot
längre riksdagar.

Man säger, att detta betyder, att yrkespolitiken får allt starkare insteg.

Ja, det är en sanning, som man nog får lov att se i ansiktet utan att darra
på manschetten. Yi äro redan yrkespolitiker, vi svenska riksdagsmän —
åtminstone de flesta av oss — och vi bli det mer och mer. Jag boriser
inte från betydelsen av vad utskottet säger på sidan 3, »att man i största
omfattning tillförsäkrar folkrepresentationen sådana ombud, som vid sidan
av sitt riks dagsarbete genom sina insatser i landets andliga och materiella
odling bevara en personlig kontakt med tidens skiftande problem och
arbetsuppgifter». Detta är naturligtvis riktigt; riksdagen och riksdagsmännen
skola inte arbeta i något lufttomt rum, men jag tror för min del, att den där
kontakten kan bevaras ändå, även inom ett system, som kännetecknas av yrkespolitik.
Yi ha ju många lysande exempel därpå här i riksdagen. Yi kunna peka
på en man som Trygger, vilken under många årtionden satt här i kammaren.

Onsdagen den 8 december 1943.

Nr 34.

Örn utredning äng. riksdagens arbetsformer. (Forts.)

Yi måste säga, att han var yrkespolitiker, men ändå hade han inte förlorat
kontakten med den andliga verkligheten i landet.

Det är naturligtvis också av vikt, att näringslivet får sin representation i
riksdagen, men om denna representation skall bli fulltonig, får det inte gå till
på det sättet, att till riksdagsmän utses sådana, som några veckor eller månader
på året kunna sitta här i kammaren och de andra veckorna eller månaderna
sitta vid lästen, i fabriken, i verkstaden, gå vid plogen eller sitta på
disponentkontoret. Skall önskemålet om en god näringsrepresentation kunna
förverkligas, måste näringslivet släppa till sina bästa män och skicka dem till
riksdagen.

Det är naturligtvis av vikt, att riksdagsarbetet organiseras och ordnas så
praktiskt och så rationellt som möjligt. Av de i utskottets papper föreliggande
förslagen rörande sessionens anordning vill jag för min del ansluta mig till
förslaget örn att riksdagen börjar före jul och sedan fortsätter i januari. Möjligtvis
kan den börja något tidigare än den 1 december. T detta sammanhang
kan man naturligtvis framställa den frågan, örn det är absolut nödvändigt, att
ett förslag till budget skall föreligga vid riksdagens början. Utskottet och även
reservanterna tyckas ju vara på det klara med att så måste vara förhållandet,
men så är det inte i andra parlament. Man kan väl också tänka sig, att budgeten
förelägges riksdagen, när någon tid har förflutit; när detta kan gå i
andra länder, så kan det gå även här. Men vi äro så vana vid våra gamla knalleffekter,
att riksdagsmännen kanske i allmänhet reagera mot en sådan tanke.

I detta sammanhang är det väl inte ur vägen, att riksdagsmännen även tala
om sina personliga förhållanden, örn sina intressefrågor. Vad som har att göra
med riksdagsarvodet brukar betraktas som tabu, men jag kan inte inse, att det
finns någon anledning att vara spökrädd. Varför kan man inte sätta fingret på
en sjuk punkt och tala uppriktigt örn saker, som ändå ha ett väsentligt inflytande
på arbetsformerna? Det är ju populärt i tidningarna och även man och
man emellan att säga, att riksdagsmännen dra ut på förhandlingarna för att
få sitta här i riksdagen och uppbära arvode så länge som möjligt. Enligt min
uppfattning är detta ett orättfärdigt tal. Jag har under min rätt långa riksdagsbana
aldrig kommit i kontakt med någon sådan mentalitet här i riksdagen.
Jag har aldrig hört en enda riksdagsman göra ett uttalande, som skulle kunna
lia den innebörden.

Det svenska riksdagsarvodet, som nära på är det lägsta i hela världen, är
ju inte heller så rundligt tilltaget, att det framkallar några frestelser av det
slaget. Jag tror, att det är flera människor, som blivit fattiga på att sitta i
riksdagen, än som blivit förmögna på det.

Men örn det finns någon sanning i det där talet, så skulle man kunna bryta
udden av det genom en anordning, som praktiseras i ett flertal andra parlament.
Jag syftar på den anordningen, att riksdagsarvodet fastställes för år räknat
och att riksdagen, såsom vi nu lia gjort här i Sverige, på papperet hålles samlad
hela året men inte inkallas till arbete annat än när några arbetsuppgifter
föreligga.

Örn man går över till det systemet, får man ett incitament för riksdagsmännen
att påskynda arbetet i stället för att — som man gör gällande — det nuvarande
systemet framkallar frestelser att dra ut på tiden så mycket som
möjligt.

Konstitutionsutskottet ger en massa anvisningar till Kungl. Maj :t, hur
Kungl. Maj:t skall förhålla sig. Propositions!iden skall strikt iakttas, och
det skall till och med vid riksdagens början finnas en bestämd plan över de
olika regeringsförslagen. Detta är vackra önskemål, men enligt min mening
ta de inte hänsyn till behovet av rörlighet och anpassning i riksdagsarbetet,

Nr 34.

Onsdagen den 8 december 1943.

Om utredning ang. riksdagens arbetsformer. (Forts.)
något som är minst lika viktigt. Det är inte i en sådan där strikt byråkrati,
utan snarare i friare former, som lösningen av dessa spörsmål skall sökas.

Jag förnekar därför inte, att man inte kan lia rätt att även på ett statsråd
liksom på en motionär ställa kravet på en viss disciplin. Både statsråden och
motionärerna räkna, som vi veta, skalper. En departementschef värdesätter sitt
eget arbete efter antalet av de propositioner, som han har lyckats få fram till
riksdagen, och framför allt efter antalet av dem, som han har lyckats få igenom.
Det är kvantiteten, som skjutes i förgrunden på bekostnad av kvaliteten.

Vad utskottsindelningen beträffar, har utskottet bara snuddat vid den saken.
Det ges emellertid vaga anvisningar örn att man skulle kunna möblera örn
i utskotten, så att det blir ett bättre arbetsresultat och inte så stor arbetsbelastning,
och framför allt så, att riksdagsledamöterna mera allmänt komma i
arbete. Utskottet tänker sig bland annat, att statsutskottet skall bli större och
få en avdelning till och att sextonmannautskotten också skola utökas.

Sedan säger utskottet, att »första kammarens ledamotsantal inte torde lägga
hinder i vägen för en sådan anordning». Det är ett påstående, som inte är belagt
med någon bevisning, men som verkligen tarvar en sådan. Var och en här vet,
att med den nuvarande indelningen och det nuvarande antalet ledamöter och
suppleanter i de olika utskotten äro praktiskt taget alla första kammarens ledamöter
sysselsatta, antingen som ordinarie eller som suppleanter i de ordinarie
utskotten, alltså bortsett från de tillfälliga utskotten. Varifrån skulle man då
ta de nya ledamöterna, som skulle sitta i statsutskottets femte avdelning eller
som skulle fylla ut de nuvarande sextonmannautskotten? Jag kan inte tänka
mig någon annan lösning än att man antingen ökar ut första kammaren till
samma medlemsantal, som andra kammaren har, eller också beskär första
kammarens konstitutionella makt, så att den får sätta in ett mindre antal
ledamöter i de gemensamma utskotten än andra kammaren. Ingen av dessa
vägar tror jag första kammaren själv skulle vilja rekommendera. Jag vill i
alla fall inte anbefalla dem.

Den huvudanmärkning, som jag riktar emot konstitutionsutskottet, är att utskottet
alldeles för mycket har sysslat med de yttre formerna. Utskottet har
inte ägnat ett ord åt det inre arbetet. Åskilligt skulle väl kunna sägas om våra
parlamentariska vanor här i riksdagen, örn allt detta, som skapar och grundlägger
kontakten mellan parlamentet och folkopinionen. Örn vi se på riksdagsreferaten
i vår svenska press samt jämföra dem med andra länders, måste vi
säga, att de äro torrare och framför allt kortare. Man kan säga, att detta
beror på referenterna eller tidningarna, som äro så litet intresserade för riksdagens
arbete. Men det beror väl ändå också på arten av våra förhandlingar.
De äro alltför tungrodda och ofta så lagda, att de inte framkalla intresse. En
s. k. stor debatt här i riksdagen är, örn vi vilja vara uppriktiga, en ganska
onjutbar tillställning. Överhuvud taget är det ingen debatt alls. En debatt skall
ju vara ett meningsutbyte, där meningarna brytas mot varandra, men i en stor
svensk riksdagsdebatt, t. ex. en remissdebatt, brytas inte några meningar mot
varandra, örn någon talare t. ex. händelsevis har blivit bemött och begär ordet
i början på debatten för att göra ett genmäle, får han kanske ordet på
kvällen samma dag eller först dagen därefter, när allt intresse för den sak,
som han skulle diskutera, har försvunnit.

Det skulle säkert lätta våra debatter och göra dem mera intressanta, inte
bara för referenterna på läktaren utan också för allmänheten, örn man resolut
— såsom verkligen har skett i många andra parlament — införde förbud för
att hålla skrivna tal. Vi ha någonting, som heter replikrätt här i riksdagen.
Den är mycket starkt beskuren, och den har praktiskt taget inte någon större
betydelse för lättandet av diskussionen. Man skulle kunna utbygga den och

Onsdagen den 8 december 1943.

Nr 34.

Örn utredning ang. riksdagens arbetsformer. (Forts.)
göra den mera omfattande. Ett statsråd har ju rätt att få ordet när han vill.
Man skulle kunna utvidga den rätten att gälla även andra ledamöter av riksdagen,
exempelvis av utskotten utsedda referenter för olika frågor. Detta skulle
ge liv och spänning åt debatterna och föra folkmeningen, framför allt pressen,
i närmare kontakt med riksdagen.

Jag vill för min del beklaga, att detta betydelsefulla område alldeles negligerats
av konstitutionsutskottet. Örn riksdagens arbetsformer, som ju konstitutionsutskottet
självt har satt som rubrik på sitt betänkande, skola reformeras,
bör det väl i främsta rummet gälla andan i dessa arbetsformer. Konstitutionsutskottet
bär stannat vid formerna och därför inte lyckats tränga fram
till problemets kärna.

Även i övrigt bar utskottet stannat vid dellösningar. Jag bar för min del
ingenting emot en utredning, jag önskar tvärtom, att den kommer till stånd,
men jag vill i så fall ha en mera vidhjärtad undersökning av problemet i bela
dess vidd än den, som utskottet och även reservanterna i utskottet ha kommit
fram till.

Jag vill, herr talman, med ogillande av utskottets motivering yrka bifall
till dess kläm.

Herr Herlitz: Herr talman! Vi lia ju allesammans inom konstitutionsutskottet
varit ense örn att det inte är bra som det är med riksdagens arbetsformer.
Därvid ha vi framför allt koncentrerat oss på en svaghet eller svårighet:
vi ha haft i tankarna den välbekanta press, som inställer sig vid slutet
av varje riksdag och som gör, att arbetsresultatet under den tiden långt ifrån
motsvarar de anspråk, som vi vilja ställa på oss själva. Det finns naturligtvis
också en hel del andra problem rörande riksdagens arbetsformer, som herr
andre vice talmannen berörde i sitt anförande. Utskottet bär emellertid lika
väl som reservanterna försökt att i viss man koncentrera sig på sådana frågor,
som ha haft sammanhang med vad jag nu antydde.

Konstitutionsutskottets majoritet har velat råda hot på svårigheterna genom
ett förslag, vars innebörd nog i flera hänseenden är litet dunkelt för mig.
Det är sålunda inte antytt, när den blivande riksdagen skall sammanträda,
och förhållandet mellan de båda sessionerna är inte heller preciserat. Men så
till vida är ju förslaget klart nog, att det går ut på att riksdagen normalt skall
delas upp på samma sätt som vi ha haft det under de sista åren, i en vårsession
och en höstsession. Därmed säger sig konstitutionsutskottet ha velat
åstadkomma, att riksdagsarbetet förlägges till en lämpligare tidpunkt än nu.

Jag har för min del för det första att mot detta förslag invända, att det
enligt min tanke är en utomordentligt opraktisk lösning. Anordningen kommer
att verka på ett mycket egendomligt sätt. Konstitutionsutskottet vill få oss
att uppfatta sammanhanget så, att vår- och höstsession skulle bilda ett slags
enhet, fastän de äro åtskilda av kanske fem månader eller något sådant. Jag
tror, att detta är en ren fiktion. Frågor komma inte att i någon större omfattning
ligga över från den ena riksdagssessionen till den andra. Dessa komma
att framstå som ganska åtskilda sammankomster. Däremot kommer naturligtvis
höstsessionen jämte den därpå följande vårsessionen att framträda som
en enhet, ty ingen kan ju inbilla sig, att inte den blivande höstsessionen kommer
att vara framemot julferierna. Vi komma sålunda att få en sammanhängande
riksdag, som kanske börjar den 15 oktober; jag skall tillsvidare lämna
därhän vid vilken tidpunkt på våren den slutar. En sammanhängande riksdag
—■ ja, men en riksdag, som på ett egendomligt konstlat sätt är styckad
i två delar, som var för sig skola bilda ett avslutat helt. Den 1 januari bör -

Nr 34.

Onsdagen den 8 december 1943.

Om utredning mg. riksdagens arbetsformer. (Forts.)
jar i alla händelser en ny riksdag-. Då kommer det delvis nya ledamöter, då
skola talmän och utskott väljas, då skola nya frågor tas upp. Märk val: varje
riksdag skall ha sitt arbetsmaterial. Det är inte meningen, att man på hösten,
i oktober, skall kunna ta upp en fråga, som man inte tror sig bli färdig med
förrän på vårsidan. Nej, man får akta sig noga; man får bara ta upp sådana
frågor, som kunna bli färdiga under hösten, inga andra. Är det någon, som
tror, att detta kan bli ett praktiskt arbetssätt?

Särskilt underliga bli ju förhållandena efter ett nyval till andra kammaren,
och speciellt egendomliga bli de, ifall dessa nyval ha lett till en väsentlig
omkastning av majoriteten. Kanske äro åtskilliga av kammarens ledamöter
benägna att betrakta detta som en konstruktion: att man skulle behöva räkna
med en rubbning av de nuvarande maktförhållandena, men vi få väl ändå
—■ åtminstone teoretiskt -— räkna därmed som en möjlighet. Hur skola vi då
ha det? Då ha vi först ett riksdagsmannaval, och så blir det väl på vanligt
sätt ett regeringsskifte efter valet. Men den nya regeringen möter på hösten
en riksdag, som fortfarande har den gamla sammansättningen och står i direkt
strid med den folkopinion, som har gjort sig gällande vid det nyss hållna
valet. Det blir ytterst egendomliga konsekvenser, som jag tror mig våga påstå,
att utskottet inte riktigt har tänkt sig in i.

Vad jag för det andra — och framför allt ■—• skulle vilja invända mot utskottets
linje, är, att den leder till en väsentlig förlängning av riksdagstiden.
Utskottet säger självt med många vackra ord, att det inte vill ha någon
sådan förlängning av riksdagstiden, och utskottet vill få oss att tro, att det
inte skall bli någon sådan. Men redan den riksdagstid, som utskottet tänker
sig — två månader, föreställer jag mig, på hösten och fyra på våren — innebär
en^ förlängning i förhållande till den ordning, som nu är det normala. Huvudfrågan
är dock denna: hur tror utskottet, att man skall kunna säkerställa,
att riksdagen verkligen blir avbruten i början av maj, som utskottet säger?
Jag vill särskilt trycka på den punkten, som är av fundamental betydelse.
Jag vet, att mångå ledamöter av riksdagen, särskilt jordbrukare, fästa stort
avseende vid utsikterna till att riksdagen skall kunna sluta i början av maj.
Låt oss då verkligen överväga, huruvida utskottet har givit oss några som
helst utsikter till att detta skall kunna bli fallet!

Jag vet inte hur det skall gå till. Låt mig påpeka några omständigheter,
som tyckas göra det ganska omöjligt. För det första ha vi den underliga,
opraktiska sönderhackning av riksdagen, som konstitutionsutskottet vill vidta
och som bland annat innebär, att statsverkspropositionen liksom nu kommer
den 10 januari. Vi äro ju vana vid att statsregleringsarbetet räcker till fram i
maj och juni. Det skulle vara intressant att veta, varpå utskottet grundar sin
förväntan, att detta arbete nu skall bli färdigt till den 10 maj.

Vi skola också erinra oss, att, så vitt jag har förstått utskottet rätt, är det
meningen, att motioner bara skola få väckas efter den 10 januari liksom nu.
Man får alltså se till, att alla motioner bli slutbehandlade under vårsessionen.

Utskottet knyter kanske vissa förhoppningar vid att riksdagen skall komma
att avvisa kungl, propositioner och uppskjuta dem till hösten. Ja, det är ju
en möjlighet, men jag har mycket svårt att tro, att detta kommer att ske i
praktiken i sådan omfattning, att det väsentligt påverkar arbetet.

Herr andre vice talmannen reste en fråga, som i detta sammanhang har
ett stort ^ intresse, nämligen frågan om riksdagsmannaarvode!. Jag kämpade
här för några år sedan för den principen, att riksdagsarvodet skulle vara fixerat
och icke få överskrida ett visst mått. Det var av utomordentligt intresse för
mig att få höra herr andre vice talmannen, som då var motståndare till den
linjen, nu med sådan iver gå in för den. Jag vill nämna, att jag var nära att i

Onsdagen den 8 december 1943.

Nr 34.

Örn utredning ang. riksdagens arbetsformer. (Forts.)
utskottet ta upp detta spörsmål, men jag hade en känsla av att tanken för
ett par år sedan hade visat sig så omöjlig att genomföra att det hade varit
dumt att nu köra med den. Och jag vet ännu inte örn vi våga räkna med en arvodesbegränsning
som politiskt möjlig.

Örn utskottets förslag är naturligtvis också det att säga, att den verkliga
spärren för riks dags arbetet nu helt enkelt är det faktum, att sommaren kommer.
Det blir varmt och ljuvligt ute på landet, och vi vilja komma ifrån våra
sysslor i staden. Det är denna omständighet, som framdriver riksdagens avslutande,
men sommarens inbrott lär inte infinna sig tidigare än nu, örn man
genomför utskottets förslag.

Jag tror alltså, att vi få slå fast, att den föreställning konstitutionsutskottet
så välvilligt har velat inge oss och särskilt jordbrukarna, att riksdagen
skall ta slut tidigare, är lösa förhoppningar och ingenting annat.

För min del är jag mycket rädd för förlängningen av riksdagen. Skälen
därtill äro ofta upprepade, och jag kan bara hänvisa till vad utskottet har
sagt därom. Jag vill inte instämma i det ofta återkommande gnatet örn s. k.
yrkespolitiker. Jag har sedan årtionden förfäktat den meningen, att yrkespolitikerna
äro ett naturligt moment i vårt politiska liv, och att politiken i
och för sig inte är föraktlig såsom yrke. Men om vi behöva yrkespolitiker i
riksdagen, så behöva vi också lekmän. Vi behöva också levande kontakt med
hela arbetslivet inom vårt folk, och det är angeläget, att vi ordna det så, att
den kontakten kan upprätthållas. Den kontakten har alltid varit den svenska
självstyrelsens alldeles speciella kärna och grundval, och man skall inte tro,
att vår självstyrelse kan bibehålla sin auktoritet på samma sätt som förut,
om den grundvalen går förlorad.

Konstitutionsutskottet är sålunda enligt min tanke inne på fel bog. Huvudsaken
är för mig detta: är det praktiskt ordnat nu? Vad kunna vi vinna genom
rationalisering av riks dagsarbete!? Konstitutionsutskottet är inte heller främmande
för den tanken, men det ställer den inte i förgrunden. Jag tror, att man
kan göra mer på den linjen, och att man kan vinna mer därmed, örn man går
fördomsfritt till verket.

Felet i vårt nuvarande arbete är väl framför allt den ojämna arbetsbelastningen.
Ojämnheten framträder på olika sätt. Det är olika för olika riksdagsmän;
somliga äro hårt arbetstyngda, det vet jag, men många gå här under lång
tid och känna sig sysslolösa och överflödiga. Det är också stor skillnad mellan
olika utskott. Det är alldeles klart, att t. ex. statsutskottet måste vara väsentligt
mera arbetsbelastat än andra utskott. Och det är framför allt olika under
olika tider av året. Ingen kan ju hysa tvekan örn hur en jämförelse mellan t. ex.
förhållandena under februari och dem under maj utfaller. Vi skola se den sanningen
i ögonen, att riksdagen under större delen av sin arbetstid skulle kunna
utföra väsentligt mycket mera arbete. Vi veta ju, att kammarplena under långa
tider inte ta många timmar i anspråk. Vi veta, att utskotten ha lagt sig till
med vanan att arbeta tre dagar i veckan och inte mera. För ett antal år sedan
avskaffades do förut brukliga lördagsplena i kamrarna, i tanke att lördagen
skulle bli ledig för utskottsarbete. Ja, kammarplena ha upphört, men utskottsarbetet
på lördagarna höra vi inte av. Efter de nya reglerna örn reseersättning
var Idre dag lia vi glidit in i don föreställningen, att det år fullkomligt
normalt och riktigt, att riksdagens ledamöter äro borta från fredag
eftermiddag och att man inte annat än i undantagsfall förnuftigtvis kan
tänka sig utskottssammanträden på lördagarna. Det är för resten inte bara
utskotten, som äro inaktiva på lördagarna, utan vi veta alla, ali: det inte finns
någon tanke på att försöka ordna en konferens inom något utskott, någon
kommitté eller någon grupp av riksdagsmän vare sig på lördagar eller mån -

Nr 34.

Onsdagen den 8 december 1943.

Örn utredning ang. riksdagens arbetsformer. (Forts.)
dagar. Vi ha glidit in i det betraktelsesättet, att vi börja arbetet på tisdag
morgon oell sluta det på fredag eftermiddag.

^Konstitutionsutskottet har försökt att få litet närmare grepp om dessa förhållanden
genom att från utskotten införskaffa uppgifter rörande antalet sammanträden
under olika delar av riksdagen och den tid, som dessa sammanträden
ta i anspråk. Konstitutionsutskottet har för sin del inte ansett det
lämpligt att lägga fram dessa i mitt tycke mycket intressanta siffror till
riksdagens begrundande. För min del får jag säga, att jag väl förstår, att
dessa siffror, liksom allt sådant material, äro utsatta för risken att missförstås
och vantolkas. Detta har jag fullt klart för mig, och det är beklagligt,
örn de skulle bli utsätta för dylikt, men å andra sidan äro de av så stort
intresse, att man inte i^en saklig diskussion rörande riksdagens arbetsformer
kan undgå att nämna något om själva huvudresultatet.

Vi ha alltså mer eller mindre precisa uppgifter från utskotten om antalet
sammanträden och örn dessas längd. En del utskott ha protokoll, som utvisa
klockslagen, då sammanträdena börja och sluta. Dessa utskott ha kunnat ge
oss exakta timuppgifter. Andra ha givit oss lösa beräkningar, och därför äro
uppgifterna där litet svävande. Konstitutionsutskottet har heller inte gjort
någon uträkning rörande sin egen arbetstid. Vidare faller statsutskottet utanför
undersökningen, därför att sammanträdena inom dess avdelningar ju inte protokollföras;
man har sålunda inte haft någon möjlighet att få något mått på
längden av dem.

Vad de övriga utskotten beträffar, har jag summerat antalet timmar, som man
kommit till för dem. Jag skall inte nämna något utskott vid namn, men jag skall
omtala, att den högsta siffra, som man kommer till för något av dessa utskott —
jag har då räknat i överkant, där det gällt osäkra fall, i vilka vi inte haft några
exakta siffror — är omkring 160 timmar för en riksdag, medan det minst belastade
av de ständiga utskotten kommer till en sammanlagd arbetstid per riksdag
av 60 timmar. De tillfälliga utskottens sammanträdestid varierar mellan
ungefär 38 och 26 timmar per riksdag.

Jag har försökt göra mig en liten föreställning örn vad detta innebär, örn man
antar, att riksdagen har 15 effektiva arbetsveckor — i själva verket är det väl
litet mer än så — och att det blir tre utskottssammanträden per vecka. Detta betyder
för utskott med toppbelastning -—■ som för övrigt, som sagt, inte är säker
utan beräknad i överkant — att sammanträdena under dessa tre dagar i veckan
i genomsnitt räckte tre timmar och fyrtio minuter. Det minst belastade ständiga
utskottet kommer till tre veckosammanträden på vartdera en timme och
tjugo minuter. Vartdera av de tillfälliga utskotten kommer ännu lägre.

Det är alldeles självklart och behöver inte betonas i denna krets, att sådana
siffror inte få ses isolerade. Vi veta, och var och en, som tänker över saken, bör
begripa, att det är oerhört mycket annat, som sker här i riksdagen, än det som
sker vid utskottsborden. Men jag tycker ändå, att man får det intrycket, att
siffrorna äro sa pass låga, att det skulle finnas tillräcklig tid över för allt det
där andra.

. Vad är då att göra i detta läge? Ja, först och främst kommer då frågan om
riksdagens egna arbetsformer. Konstitutionsutskottet har där kommit med ganska
egendomliga förslag, som jag inte på något vis kan finna motiverade ur utskottets
allmänna utgångspunkter. Utskottet tror sig underlätta arbetet genom
att sätta in ett ökat antal ledamöter i vissa utskott, och det vill också bryta en
lans för de tillfälliga utskotten, som skola få en större betydelse än förut.

. För min del tror jag på möjligheten av ett effektivare och rationellare utnyttjande
av den arbetskraft, som finns inom riksdagen, särskilt genom skapandet
av ett eller annat ytterligare utskott. En särskilt viktig punkt är frågan om

Onsdagen den 8 december 1943.

Nr 34.

Orri utredning äng. riksdagens arbetsformer. (Forts.)
riksdagens budgetbehandling. Den nuvarande ordningen är orimlig; den innebär
att en alldeles överväldigande del av riksdagens arbetsbörda är samlad hos
ett enda utskott. Örn vi inte komma till rätta med de arbetstyngande former vi
sålunda ha för statsregleringsarbetet — det böra vi emellertid kunna göra — så
tror jag inte, att någon verklig rationalisering kan åstadkommas.

Viktigt är emellertid framför allt, att utskotten böra vara beredda att arbeta
mera och arbeta under längre tid. Det vore väl inte orimligt att tänka sig, att
utskotten sammanträdde också på lördagarna — eller låt oss säga varannan lördag,
örn man vill lämna möjligheten öppen för de i och för sig mycket nyttiga
och önskvärda resorna till hemorten.

Det är emellertid självklart, att det inte är tillräckligt med en reformering
av riksdagens egna arbetsformer. Den är till ingen nytta, örn inte riksdagen får
det erforderliga arbetsmaterialet i rätt tid. Här stå vi inför den fråga, där alla
inom konstitutionsutskottet ha varit ense, frågan örn att få fram de kungl, propositionerna
på ett förnuftigt sätt. Det är ju klart, vad som här brister. Det är
angeläget, att regeringen fattar det såsom sin uppgift att leda riksdagens arbete
på ett annat sätt än förut, inte bara leda i den meningen, att regeringen ger oss
besked örn hur vi böra tänka och hur vi böra rösta, utan också i den meningen,
att regeringen — eftersom den är vår störste arbetsgivare — sörjer för att vi få
vårt arbete presenterat i en rationell och praktisk form.

Jag förstår de organisatoriska svårigheter, som möta. Det är svårigheter inom
Kungl. Maj:ts kansli, som helt naturligt vill, örn jag så får säga, arbeta successivt
året runt. Detta ligger naturligt till för en kår av ämbetsmän; så måste deras
arbete helst ordnas. Vi vilja å andra sidan helst ha alla propositionerna på
en gång. Det är klart, att man måste undersöka dessa svårigheter i sammanhang
med frågan örn riksdagens arbetsformer. Kungl. Maj :ts kansli och riksdagen
bilda en enhetlig organism, om man så vill uttrycka det, och det är angeläget
att se dess olika delar i deras naturliga sammanhang och få dem att fungera
friktionsfritt.

Det kan dock, tänker jag mig, inte vara omöjligt att övervinna de svårigheter,
som här föreligga, örn bara viljan finns. Och jag har ett intryck av att viljan nu
finns både hos regeringen och riksdagen. Det är ett viktigt faktum, att en stark
och enhällig riksdagsopinion har gjort sig gällande, som i just detta förhållande
ser roten och upphovet till det onda. Jag tror, att den största vinningen av den
diskussion, som förts under denna riksdag örn våra arbetsformer, är att vi alla
ha samlats på den linjen. Från regeringens sida avgavs ju också under en interpellationsdebatt
för några veckor sedan en försäkran, att det skall bli bättre till
vårriksdagen. Vi ha denna försäkran att hålla oss till, och vi få väl förvänta,
att den är allvarligt menad.

Vid sidan av frågan örn arbetsformerna har konstitutionsutskottet också
vidrört ett annat enligt min tanke mycket fundamentalt spörsmål. Det är frågan
örn själva omfattningen av riksdagens arbete. Det föreligger enighet i
konstitutionsutskottet örn önskvärdheten av att mindre ärenden i viss omfattning
kunde överlåtas åt Kungl. Majit. För min del har jag vid åtskilliga tillfällen
förut varit den, som har kämpat för att riksdagen icke skall uppge sin
grundlagsenliga rätt i viktiga angelägenheter. Men lika mycket som jag håller
på detta, lika mycket håller jag för min del också på att riksdagen förlorar
sin styrka genom att ta hand örn stort och smått, genom att, som det ibland
uttryckes, växla sitt politiska inflytande i småmynt. Jag skulle kunna citera
ordspråket örn att inte se skogen för bara trän och ordspråket örn att den, som
gapar efter mycket, mister hela stycket. Detta är verkligen vad som sker; man
förlorar det väsentliga, man förlorar tiden, möjligheten och kraften att Signa
erforderlig omtanke åt de verkligt stora, frågorna, där folkets vilja borde göra

Nr 34.

Onsdagen den 8 december 1943.

Om utredning ang. riksdagens arbetsformer. (Forts.)
sig gällande — man förlorar detta, därför att man tappar bort sig i mängden
av detaljfrågor.

Jag vågar naturligtvis inte spå örn vad som kan vinnas genom de åtgärder
som jag nu har talat om. Utsikterna förefalla mig emellertid så stora, att man
inte utan att pröva dem under nuvarande förhållanden bör gå till en radikal
omläggning av sessionstiden. Jag tror sålunda för min del inte på behövligheten
av någon ändring härutinnan. Men skulle den visa sig nödvändig, ha reservanterna
i alla fall pekat på en möjlighet, som jag inte här närmare skall kommentera.
då jag förutsätter, att den är bekant ifrån reservationen. Den går ju
ut på att vi i stället för utskottets egendomligt sönderhackade riksdag skulle
lia en enhetlig session, börjande så tidigt, att nian före jul hinner med en del
av det förberedande arbetet, motioners avlämnande o. s. v.

Herr andre vice talmannen framställde i detta sammanhang den frågan,
örn inte konstitutionsutskottet eller reservanterna hade kunnat komma på den
tanken, att statsverkspropositionen inte skulle behöva framläggas vid början
av en sådan riksdag. Jo, för all del, nog har åtminstone jag tänkt på den saken,
och det är inte slentrian och konservatism, som ha gjort, att jag inte har velat
gå in för den, utan det beror på påtagliga praktiska svårigheter. Hur skulle
det bli, örn vi läte riksdagen börja t. ex. den 15 oktober, medan statsverkspropositionen
avlämnades den 10 januari? Vi skulle, så vitt jag förstår, få en
motionstid i början av riksdagen, men sedan finge vi släppa till en ny motionstid
för alla de frågor, som på något vis kunde anknytas till statsverkspropositionen.
Jag skulle vilja spå, att man då skulle kunna lirka det så, att de allra
flesta frågor finge ett sådant sammanhang. I själva verket bleve det då inte
mycket bevänt med den där första motionsfloden, och riksdagen komme på det
viset inte i fullt arbete, förrän statsverkspropositionen kom. Det är dessa skäl
som gjort, att jag inte har velat reflektera på den linjen.

Herr talman! Jag vill konkludera med att betona, att vi stå inför ett dilemma.
Å ena sidan ha vi att räkna med faran för en förlängning av riksdagsarbetet,
som medför, att vi lyftas in, såsom någon har sagt, i ett lufttomt rum,
avskilda från det folk, vars representanter vi skulle vara. Å andra sidan är
det utomordentligt angeläget, att riksdagen verkligen får tillfälle att utföra
sitt arbete med tillbörlig omtanke och tillbörligt övervägande. Det är angeläget,
att riksdagen verkligen själv tänker och vill något, inte bara blir en registreringsapparat
för regeringens vilja. Men jag tror, att problemet kan lösas genom
rationalisering. Det är dagens lösen, och riksdagen har själv intresserat sig
därför på mångahanda områden. Antogo vi inte för en vecka sedan ett stort
program för rationalisering inom statens förvaltning? Det är under sådana
förhållanden ur många synpunkter ganska angeläget, att inte riksdagen med
avseende å sina egna arbetsformer slår sig till ro med det så ofta fällda omdömet,
att ingenting är att göra, att vi måste gå vidare i de gamla hjulspåren.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den av herr Holmström m. fl.
vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr Karlsson, Gottfrid: Herr talman! Som kammaren torde finna av den
utredning, som utskottet har fogat till sitt memorial, har frågan örn reformering
av riksdagens arbetsformer varit uppe vid åtskilliga tillfällen. Redan
1875 var den för första gången uppe till behandling i riksdagen på grund av
en motion, och sedan har den vid olika tillfällen under årens följd diskuterats
i kamrarna. Vid alla dessa tillfällen ha förslagsställarna visserligen skilt sig
på många olika punkter, men de ha dock haft det gemensamt, att de med sina
förslag ha strävat efter att få en sådan ordning till stånd, att det skulle bli
möjligt att avsluta riksdagen något tidigare på våren än som i praktiken varit

Onsdagen den 8 december 1943.

Nr 34.

Örn utredning ang. riksdagens arbetsformer. (Forts.)
möjligt. Det är ju rätt betecknande, att man redan så tidigt som år 1875 diskuterade
möjligheten att ändra riksdagens arbetssätt och sessionstidens placering
för att kunna avsluta riksdagsarbetet tidigare på våren. På den tiden
drogo sessionerna ändå inte på långa vägar ut så på våren, som de gjort under
de senare åren — jag bortser då naturligtvis från krigsåren. Det finns en
tabell fogad som bilaga till utskottets memorial, som visar, vid vilka tidpunkter
riksdagen under olika år har kunnat avsluta sitt arbete.

Reservanternas talesman, herr Herlitz, förklarade, att han inte tror på nödvändigheten
att ändra sessionstiden för att vinna målet, att tidigare kunna
avsluta riksdagen. Herr Herlitz erkände dock, att det är ett mycket berättigat
önskemål att kunna avsluta riksdagsarbetet tidigare på våren. Normalt skall
ju riksdagen enligt de data, som äro fastslagna i riksdagsordningen, sammanträda
den 10 januari—10 maj. I regel har det dock varit omöjligt att avsluta
riksdagen förrän långt in i juni månad. Inte sedan år 1900 har man kunnat
avsluta riksdagsarbetet förrän långt efter den i grundlagen fastställda tidpunkten.
Under de senaste årtiondena har man kommit långt in i juni månad
och ofta ända fram till midsommar.

Inom parentes vill jag i detta sammanhang förklara, att jag instämmer
i vad herr andre vice talmannen sade, då han polemiserade mot den uppfattning,
som framförts från en del håll, att en av orsakerna till att riksdagen drar så
långt ut på tiden skulle vara att söka i den utformning, som bestämmelsen
örn riksdagsmännens arvode för närvarande har. Utöver vad herr Åkerberg
sade på den punkten vill jag endast hänvisa till det viktiga faktum, att på den
tiden då riksdagsmännens arvode slutade att utgå den 10 maj och senare den
1 juni, var det trots detta ofta icke möjligt att avsluta rikdagsarbetet förrän
fram mot midsommar. Det tal, som man gång på gång får höra från visst
håll örn att riksdagsmännens arvode skulle ha någon inverkan på riksdagarnas
längd, har enligt mitt förmenande icke något som helst berättigande. Är det
överhuvud taget någon som tror, att med den ansvällning av riksdagens ingripanden
på en hel mängd förhållanden inom samhällslivet, som vi tidigare inte
ens kände till, det verkligen skulle vara möjligt att avsluta riksdagen till den
tidpunkt som vi önskat, nämligen någon gång i maj månad, örn vi alltjämt
börja riksdagsarbetet den 10 januari?

Den ärade talesmannen för reservanterna förklarade också, att det skulle
vara möjligt att avsluta riksdagsarbetet tidigare på våren genom att rationalisera
arbetet inom utskotten. Frågan örn rationalisering av riksdagens inre arbetsformer
har ju vid olika tillfällen varit föremål för behandling inom riksdagen.
Den har även utretts av olika kommittéer, som tillsatts för att söka finna den
riktiga lösningen på detta problem, men man har inte lyckats komma fram
till något förslag till en sådan rationellare anordning av riksdagsarbetet, som
skulle medföra det resultat, som vi alla önska. Herr Herlitz anförde en del uppgifter,
hämtade från de övriga utskottens arbete under riksdagen, och drog
av dem den slutsatsen, att det skulle vara möjligt att genom ett intensivare
utskottsarbete bli färdig med riksdagsarbetet på väsentligt kortare tid än hittills.
De uppgifter, som herr Herlitz därvid åsyftade, utgöra emellertid enligt
mitt förmenande icke någon lämplig grundval för ett riktigt bedömande av
det arbete, som utföres inom de olika utskotten. Herr Herlitz medgav också
själv, att det inte helt och hållet är möjligt att med dessa uppgifter "som
grund rikigt bedöma arbetsmängden. Enligt mitt förmenande är detta så långt
ifrån fallet, att det helt enkelt är omöjligt att åberopa dessa uppgifter, örn man
på ett riktigt sätt vill bedöma det arbete som utföres.

Herr Herlitz talade vidare örn den metod, som vi tillämoat under de sista
åren, att inte lia några arbetsplena i kamrarna på lördagarna. Det är ju, herr tal -

Nr 34.

Onsdagen den 8 december 1943.

Om utredning ang. riksdagens arbetsformer. (Forts.)
man, en ordning som vi ha kommit fram till under den rådande krigstiden, då
vi på grund av omständigheterna ha väsentligt mindre debatter i kamrarna
än tidigare. Jag vågar för min del tro, att sedan det nuvarande världsläget
en gång upphör att utgöra grundval för en sådan samlingsregering, som vi nu
ha, kommer det inte att bli så litet diskussioner i riksdagens kamrar som det
har varit under den senare tiden. När vi återvänt till normala förhållanden
igen, komma motsättningarna utan tvivel att taga sig betydligt starkare uttryck
vid riksdagens behandling av olika frågor. Därav följer också, så vitt
jag kan förstå, att vi komma att ha behov av längre tid för diskussion i kamrarna
än vad vi haft under nu rådande förhållanden.

Herr Herlitz sade, såsom jag nyss anförde, att han inte tror på nödvändigheten
av en annan anordning av riksdagsessionen än den nuvarande. Men, säga
herr Herlitz och reservanterna, om det skulle visa sig nödvändigt att få
till stånd en annan ordning, kunna de icke vara med på vad som härvidlag föreslagits
från utskottsmajoritetens sida. Jag vill påpeka, att utskottet i sitt memorial
har redogjort för alla de olika förslag, som framkommit, och rekommenderat
att de också böra undersökas, men man har naturligtvis gett bestämt
förord för en viss linje. Reservanterna ha för sin del föreslagit, att riksdagen
skall börja omkring den 1 december, med uppehåll för julferier fortsätta i januari
månad och sedan pågå, till dess att arbetet slutförts. Jag kan omtala,
att både jag själv och utkottsmajoriteten i övrigt, när vi togo upp ämnet till
diskussion i utskottet, från början voro inte bara sympatiskt utan även mycket
positivt inställda till en sådan ordning, att vi skulle börja riksdagen på
hösten och, såsom herr Herlitz sade, ha julferier, för att sedan fortsätta under
januari månad. Om riksdagen skall börja på hösten, är det dock enligt min
bestämda uppfattning alldeles för sent att börja den 1 december, ty därmed
kan man inte vinna någon nämnvärd arbetsbesparing för vårmånaderna. Vi
hinna ju inte mer än samlas, konstituera riksdagen, kamrarna och utskotten,
förrän vi äro framme vid julhelgen. Förutsättningen för att vi från utskottsmajoritetens
sida skulle ha velat vara med örn att börja riksdagen på hösten
är, att man skulle ha kunnat börja riksdagen senast den 1 november. Då hade
man kunnat hinna utföra något praktiskt arbete i riksdagen och utskotten,
innan man måste resa hem till jul igen.

Varför har då utskottsmajoriteten inte kunnat gå på den linje, för vilken vi,
såsom jag nyss sade, från början voro sympatiskt inställda? Med en dylik anordning
av riksdagssessionen skulle man ju, såsom herr Herlitz mycket riktigt
påpekade, vinna en mera sammanhängande sessionstid.

När vi diskuterade denna fråga inom utskottet, ansågo vi det angeläget att
höra åtskilliga sakkunniga, som arbetat eller alltjämt arbeta inom Kungl.
Maj :ts kansli och de verk, som ha att uppgöra stommen till inkomst- och
utgiftsberäkningarna. Alla de uppgifter, som vi fingo från dessa sakkunniga,
visade tydligt, att utvägen att börja riksdagen redan på hösten var förenad
med så stora praktiska olägenheter, att vi inte ansågo oss i fortsättningen
kunna hålla fast vid den linjen. Vi utgingo då hela tiden från den förutsättningen,
att budgetåret skulle löpa på samma sätt som hittills, d. v. s. 1 juli—
30 juni. Örn riksdagen skulle börja så tidigt som den 1 november, kommer det
nämligen att uppstå betydande svårigheter att till riksdagen få fram en, örn
jag får använda uttrycket, något så när färdig statsverksproposition. Redan
nu klagas det ju över att det i statsverkspropositionen i mycket stor utsträckning
finns s. k. utbrutna punkter, där Kungl. Maj :t senare under riksdagen
kommer med sitt förslag. Hur skulle det då komma att se ut, örn statsverkspropositionen
skulle framläggas ett par månader tidigare än nu? Det skulle
dessutom bli alldeles för kort tid mellan den tidpunkt, då utfallet av närmast

Onsdagen den 8 december 1943.

Nr 34.

Örn utredning ang. riksdagens arbetsformer. (Forts.)
föregående års budget är känt, och den tidpunkt, då beräkningarna för den
nya budgeten skola läg’gas upp. Det framhölls mycket bestämt från de sakkunnigas
sida, att man på det sättet inte skulle ha några säkra utgångspunkter
ifrån utfallet av föregående års budget, då man skulle uppgöra beräkningarna
för den nya budgeten. Allting kan ju gå, och då måste det väl även
gå att trots dessa svårigheter uppgöra de nödvändiga budgetberäkningarna,
förklarades det visserligen från några av de sakkunniga. Örn vi med bortseende
från alla dylika olägenheter ändå skulle besluta att börja riksdagen tidigt
på hösten, kan man givetvis också ordna denna sida av saken. Inom utskottsmajoriteten
kunde vi emellertid inte bortse från de praktiska olägenheter,
som på detta sätt voro förknippade med att börja riksdagen tidigare
på hösten. Dessa svårigheter bli givetvis mindre, ju senare riksdagen sammanträder.
Genom att öppna riksdagen vid en så sen tidpunkt, som den reservanterna
föreslagit, den 1 december, skulle svårigheterna på denna punkt naturligtvis
bli mindre, än örn riksdagen börjar ännu tidigare på hösten. Jag anser
dock, såsom jag redan framhållit, att det är i det närmaste bortkastad tid
att sammanträda fjorton dagar före jul, ty mycket mer blir det ju inte, och
på den tiden kan det inte utföras något nämnvärt arbete.

Man har också kritiserat, att utskottsmajoriteten velat föreslå en förändring
av ledamotsantalet i vissa utskott. Under diskussionen i konstitutionsutskottet
var det även uppe ett förslag att uppdela statsutskottet på två olika utskott.
Det är sant, att statsutskottet numera inte är ensamt örn att behandla budgetfrågor,
ty det gör ju även jordbruksutskottet. Utskottsmajoriteten har dock
inte velat vara med om att sönderbryta budgetbehandlingen inom utskotten i
större utsträckning än vad som för närvarande är fallet. Vi ha därför stannat
vid att behålla statsutskottet såsom det väsentligen budgetbehandlande utskottet,
men rekommenderat en utökning av statsutskottet så till vida, att det
skulle få ytterligare en avdelning. Det råder ingen tvekan örn att statsutskottet
är det ojämförligt mest arbetstyngda utskottet i riksdagen. Örn man utökade
statsutskottet med en femte avdelning, borde detta enligt vårt sätt att se
medverka till att lätta den arbetsbörda, som nu åvilar statsutskottet. Man kan
visserligen göra den invändningen, att örn det blir 30 ledamöter i stället för
24, kan behandlingen vid plena i statsutskottet måhända bli mer utdragen än
örn man har ett mindre antal ledamöter. Jag tror dock för min del inte att den
faran är av så stor betydelse, ty trots risken för förlängning av utskottets
plena kommer denna utökning med en femte avdelning otvivelaktigt att medföra
en möjlighet att snabbare avverka de ärenden, som statsutskottet får sig
förelagda.

Vi ha från utskottsmajoritetens sida också framhållit, att man bör undersöka
möjligheten, att utöka de s. k. sextonmannautskotten. Herr andre vice talmannen
gjorde på denna punkt den invändningen, att det inte är möjligt att
med första kammarens nuvarande ledamotsantal gå fram på denna väg, ty
kammarledamöternas antal skulle helt enkelt inte räcka till. Vi ha mycket
noga diskuterat och övervägt detta spörsmål inom konstitutionsutskottet och
kommit till den uppfattningen, att det inte är omöjligt att genomföra en sådan
utökning av antalet ledamöter i utskotten, varför vi anse, att man närmare
bör undersöka, örn man inte skulle kunna vidtaga en sådan åtgärd. Anledningen
till att vi föreslagit denna förändring i fråga om sextonmannautskotten,
har närmast varit, att en stor del av ledamöterna i andra kammaren, som
det nu är, icke lia möjlighet att bli placerade i utskotten. Andra kammarens
ledamöter få helt enkelt i stor utsträckning under sina första riksdagsår gå
omkring utan att kunna deltaga i arbetet i något utskott, i varje fall inte i de
ständiga utskotten.

Förslå kammarens protokoll 1943. Nr 34.

Nr 34

Onsdagen den 8 december 1943.

Om utredning äng. riksdagens arbetsformer. (Forts.)

Detta är, herr talman, en del av de skäl, som ha varit avgörande för utskottsmajoriteten,
då vi kommit fram till vår motivering för den undersökning,
som vi förorda, en undersökning som ju även reservanterna anslutit sig
till. Jag hemställer därför, herr talman, om bifall till konstitutionsutskottets
memorial.

Häri instämde herr Gustavson och herr Andersson, Per.

Herr Sandegård: Herr talman! Jag skall trots herr andre vice talmannens
anförande och frestelsen att i någon mån följa honom på en luftfärd försöka
att med några ord få beröra en enda sak och således hålla mig på marken.

Hedan vid sekelskiftet präglades faktiskt ordet örn riksdagens arbetsbelastning,
och man diskuterade redan då svårigheterna att slutföra riksdagsarbetet
inom rimlig och behörig tid. Därefter har väl en och annan reform tillkommit.
Formerna för utfärdande och granskning av riksdagsmännens fullmakter ha
t. ex. ändrats, riksdagens öppnande har framflyttats från femte till andra dagen
efter riksdagens början, och tiden för utskottsval och utskottssammanträden
med konstituering har likaledes förkortats i syfte att undvika tidsspillan för
kamrarna och deras ledamöter. Kommittéer ha tillsatts, arbetat och vid olika
tidpunkter framlagt olika förslag, bl. a., vill jag minnas, år 1909, 1916 och
1932. Propositions- och motionstiden har debatterats, och ändringar ha beslutats
fram och tillbaka. Tillkomsten av ett jordbruksutskott och delningen av
lagutskottet i två utskott hör också hit. Man kan därför såsom utskottet säga, att
»tid efter annan ha förslag väckts syftande till att få till stånd en bättre ordning
för riksdagsarbetet». Jag skall tillåta mig att peka på en enda punkt, där
enligt mitt förmenande en reform är av nöden.

Det finns, såsom det helt nyss vitsordades av den siste ärade talaren, intet
utskott som är så arbetstyngt som statsutskottet. Det viktigaste arbetet, i varje
fall det som kräver lejonparten av tid och möda, hänför sig till statsbudgeten.
Därför måste arbetet med budgetens framläggande och vad därmed sammanhänger
bli en riktpunkt för ett fortsatt rationaliseringsarbete. Jag anser för min del,
att man i detta fall har anledning att återgå till en omprövning av den s. k.
budgetårskommitténs förslag av år 1919 i vad det angår möjliggörande av en
snabb budgetbehandling. Enligt denna kommittés tanke borde utskottsarbetet
ordnas på så sätt, att statsverkspropositionens olika delar remitteras till flera
olika utskott, varvid samtidigt för åvägabringande av enhetlighet och överskådlighet
i budgetarbetet ett särskilt budgetutskott borde tillsättas. Jag har länge
frågat mig, vilka sakliga skäl som egentligen kunna mobiliseras mot att statsutskottet
uppdelas på flera självständiga utskott med utrymme då också för ett
större antal utskottsledamöter från båda kamrarna. Hur många utskott det
skulle bli, avstår jag från att uttala någon mening örn. Men eftersom det nu
finns fyra avdelningar i statsutskottet och den tanken inte varit främmande för
åtskilliga i ärendet väl insatta ledamöter av riksdagen och även av denna kammare,
att en ny avdelning i statsutskottet vore önskvärd, har man ju däri någon
ledtråd.

Ingen bestrider, att statsutskottet är över hövan arbetsbelastat, för att inte
säga det mest arbetsbelastade av alla utskott. Detta faktum är enligt mitt förmenande
en kärnpunkt i diskussionen örn en rationalisering överhuvud taget av
riksdagsarbetet och en naturlig utgångspunkt, synes det mig, för effektiva åtgärder
till åstadkommande av denna rationalisering. Hörde jag inte fel, höjdes
det en gång i en föregående debatt örn denna sak en röst, som bra mycket påminner
mig örn en av högerreservanternas, varvid vederbörande gav till känna
sin anslutning till tanken på att uppdela statsutskottet inte bara i två, utan t. o.

Onsdagen den 8 december 1943.

Nr 34.

Om utredning ang. riksdagens arbetsformer. (Forts.)
m. i flera utskott. Jag hoppas för min del, att den utredning som kan komma
till stånd inte måtte tappa bort denna enligt min mening förnuftiga och nödvändiga
tanke, som länge nog levat begravd i det samlade utredningsmaterial, som
redan står til] buds.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr Holmström: Herr talman! Såsom framgår av det föreliggande memorialet,
har jag i utskottet haft den meningen, att utskottet självt borde lia
kunnat komma med direkta förslag i denna fråga. Utskottet består ju uteslutande
av riksdagsmän, och vi borde väl själva kunna klargöra, hur vi vilja lia
våra arbetsformer ordnade. Nu har utskottet intet beaktat min ståndpunkt, och
då är det ju ingenting att göra däråt. Jag förmodar emellertid, att när nu en
utredning kommer till stånd, kommer det bara att bli några herrar från konstitutionsutskottet,
som flyttas över till en särskild kungl, kommitté.

Herr andre vice talmannen uppehöll sig — liksom även herr Gottfrid Karlsson
nyss — vid önskvärdheten att få fler utskott och ett ökat antal ledamöter
i de mindre utskotten. Jag ber att få instämma i vad herr andre vice talmannen
sade i detta avseende. Jag anser för min del, att det är omöjligt att få till
stånd en sådan utökning på grund av att första kammaren har ett mindre
antal ledamöter än andra kammaren. Vi veta ju alla, hur svårt det många
gånger kan vara att få tag i en suppleant, som kan sitta för en ordinarie ledamot,
därför att suppleanterna ju i de allra flesta fall samtidigt äro suppleanter
i flera utskott. Herr Gottfrid Karlsson förklarade visserligen, att man hade
utrett denna fråga i utskottet, men jag tror inte att denna utredning kan ha
varit så särskilt grundlig. Örn kammarens ledamöter själva tänka efter, kommer
man nog att finna, att detta icke låter sig göra.

Herr andre vice talmannen yttrade också, att det väsentliga inte är, örn vi
få sitta här ett par veckor mer eller mindre på våren. Jag för min del anser,
att detta är något ganska väsentligt. Vi veta ju alla, att när sommaren kommer,
är det mycket svårt att förmå ledamöterna att stanna kvar i Stockholm. Det är
ju helt naturligt, att jordbrukarna då måste hem för att se örn sina jordbruk.
Riksdagen är därför helt enkelt inte arbetsduglig fram på våren. För att råda
bot på detta faktum måste vi få till stånd en ändring av sessionstiden.

Högerreservanterna lia utgått ifrån att riksdagen skall börja den 1 december
och sedan pågå i form av en fortlöpande riksdag med julferier ungefär så som
vi nu ha påskferier. Utskottsmajoriteten därepiot vill, att det skall vara två
riksdagar, en på våren och en på hösten, med omkring ett halvt års uppehåll
emellan dem. Det är uppenbart att det måste vara mera rationellt att lia en
sammanhängande riksdag. Som herr Karlsson påpekade, kan man emellertid
inte börja riksdagen hur tidigt som helst på hösten, därför att man är beroende
av statsverkspropositionen. Herr andre vice talmannen tycktes visserligen förmena,
att det inte skulle vara så nödvändigt att ha statsverkspropositionen
färdig när riksdagen börjar. Jag kan emellertid inte förstå, hur det hela egentligen
i så fall skulle gå till, ty statsverkspropositionen ligger ju till grund för
i varje fall statsutskottets, men även andra utskotts hela arbete. Nog tror jag
att vi få lov att gå ut ifrån att statsverkspropositionen måste ligga på bordet,
när riksdagen börjar.

Alltså kan man inte börja riksdagen hur tidigt som helst på hösten, och
problemet örn när riksdagen då skall börja har för mig helt enkelt blivit ett
räkneproblem. Vi ha föreslagit den 1 december eller en något tidigare tidpunkt,
och här kommer nu matematiken: vi skola öppna riksdagen och därefter skall
följa 15 dagars motionstid, och allt detta skola vi ha undanstökat, innan jul -

Nr 34.

Onsdagen den 8 december 1943.

Om utredning ung. riksdagens arbetsformer. (Forts.)
ferierna börja. Det kan därför hända att det blir lämpligt att börja omkring
den 25 november; herr Karlsson invände nyss att det var för sent att börja
den 1 december — man hinner då inte med någonting före jul, som han uttryckte
saken.

Låt oss tänka på hurudana förhållandena nu äro. Vi börja den 10 januari,
statsverkspropositionen avlämnas, vi välja utskott och vi ha remissdebatt och
så löper motionstiden. Alla veta att detta är en mycket arbetsam tid, i varje
fall för dem, som äro intresserade av motionsarbetet. Men sedan motionstiden
är tilländalupen, skola motionerna tryckas, det blir ingen fart i utskottsarbetet,
förrän man fått läsa motionerna, och det inträder faktiskt ett slags dödperiod
på ungefär fjorton dagar, då riksdagsmännen i mycket stor utsträckning
resa hem.

Yi börja sålunda den 10 januari och ha en halv månads ganska intensivt
arbete under motionstiden, men sedan bli vi lediga. Vore det då inte lämpligt
att helt enkelt flytta fram det hela till den 1 december eller några dagar dessförinnan
och tillämpa samma arbetsordning: riksdagens öppnande, statsverkspropositionens
avlämnande, remissdebatten och motionsskrivandet? Då blir det
hela färdigt till strax före jul och då inpassar man dödperioden just i julferierna.
Tryckerierna arbeta, remisserna ha gått ut och statliga myndigheter
och andra, som skola yttra sig över motioner, kunna göra detta under jultiden,
medan riksdagsmännen sitta hemma. Jag menar alltså att den dödperiod som
vi nu lia — och nödvändigtvis måste ha -—- kunna vi på detta sätt förlägga just
till julferierna, då vi kunna vara i våra hemorter, medan maskineriet i kanslier
och andra institutioner fungerar.

Så ofantligt enkelt är det hela, och jag skall, herr talman, inte längre uppehålla
mig vid denna sak. Utgångspunkten för oss är att riksdagsarbetet inte
onödigtvis får förlängas. Detta är en mycket viktig sak. Och det blir en rationaliseringsåtgärd
från vår sida att börja riksdagsarbetet en månad tidigare på
hösten, i den alldeles bestämda förvissningen att riksdagen då skall kunna
sluta betydligt tidigare på våren än vad som nu tyvärr varit fallet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den av herr Holmström m. fl.
avgivna reservationen.

Herr Hage: Herr talman! Jag väckte vid vårriksdagen en motion, som har
berörts i det nu föreliggande utskottsutlåtandet, och jag skall med anledning
därav be att få säga några ori^. Innan jag går in på denna sak, skulle jag
emellertid gentemot den föregående talaren i korthet vilja erinra om, att de
statsinstitutioner, som enligt hans förslag under julveckorna skola utreda en
hel del spörsmål, som förelagts riksdagen, säkerligen inte äro (så pigga på att
arbeta särskilt intensivt under denna tid. Man brukar säga, att de svenska
medborgarna i allmänhet, vad de än syssla med, gärna vilja lia en smula julfrid.
Från den utgångspunkten tycker jag, att det arrangemang, som reservanterna
stannat för, inte är så alldeles lämpligt.

Det var emellertid egentligen inte detta, som jag skulle yttra mig örn. Jag
tänker beröra en annan sida av den föreliggande frågan, nämligen utskottets
avståndstagande från den motion, som jag väckte vid vårriksdagen och som
gick ut på att avskaffa de tillfälliga utskotten och ersätta dem med ett ständigt
utskott, sammansatt av ledamöter från bägge kamrarna. Detta avstyrkes
nu av utskottet mot en reservant, herr Ström. Utskottet anser, heter det, »att
de tillfälliga utskotten fylla en väsentlig funktion såsom utredningsinstanser
för frågor, som ej otvetydigt höra till de ständiga utskottens behandling».

Onsdagen den 8 december 1943.

Nr 34.

Om utredning äng. riksdagens arbetsformer. (Forts.)

Ja visst, detta är alldeles riktigt och det vill jag inte förneka. Men jag
förstår inte, varför ett utskott, som skall syssla med utredningar, ovillkorligen
måste arbeta så, som de tillfälliga utskotten arbeta. Det finns situationer,
då dessa utskott i bägge kamrarna arbeta på samma sak. Varför kunna inte
utredningsfrågor lika väl behandlas av ett ständigt utskott? Det finns ingen
anledning, varför man inte skulle kunna arrangera det så. Örn man överhuvud
taget vill, att det skall finnas vissa utskott, som skola syssla med utredningsfrågor,
kan ett sådant utskott — vare sig det kallas för diverseutskottet eller
utredningsutskottet eller något annat — arbeta precis på samma sätt som
andra utskott och vara sammansatt paritetiskt från bägge kamrarna.

Alltså menar jag, att utskottets bestämda avståndstagande från mitt motionsyrkande,
efter mitt sätt att se, inte är väl motiverat. Som det nu är, med
tillfälliga utskott i bägge kamrarna, blir situationen ofta den, att dessa utskott
icke samarbeta. Det finns väl antagligen möjligheter för dem att samarbeta,
men därom står ingenting i grundlagen. De kunna sitta där på vardera
sidan om gången och diskutera en och samma fråga från olika utgångspunkter
och utan att på något sätt komma i kontakt med varandra, under det
att alla andra frågor behandlas i utskott med representation från bägge kamrarna,
varför behandlingen av frågorna blir mer allsidig. Jag vill här särskilt
peka på, att det för några år sedan inträffade att en motion, som jag och
några andra norrlänningar väckt i bägge kamrarna, enhälligt tillstyrktes av
andra kammarens tillfälliga utskott och enhälligt bifölls av andra kammaren,
samtidigt som den enhälligt avstyrktes av första kammarens tillfälliga utskott
och enhälligt avslogs av första kammaren. När sådant kan inträffa,
måste man säga, att arbetet inom de tillfälliga utskotten inte är ordnat på ett
tillfredsställande sätt. Det kan också inträffa, att en motion, som väckes exempelvis
i andra kammaren och behandlas av ett tillfälligt utskott där, föranleder
ett positivt beslut och sålunda skickas över till första kammaren. Så kommer
det tillfälliga utskottet här på en annan idé och går med på en del av vad som
beslutats i andra kammaren, och så skickar man tillbaka ärendet dit igen. Det
kan då inträffa, att andra kammaren inte vill vara med om ändringen, och på
det sättet kan man få bolla ett spörsmål fram och tillbaka mellan kamrarna.

Jag anser att hela detta sätt att behandla frågor, som är karakteristiskt för
de tillfälliga utskotten, är i högsta grad gammalmodigt och opraktiskt. Det
härrör från en tidpunkt, då det var större skillnad i uppfattning mellan
kamrarna och då första kammaren hade en helt annan sammansättning än
andra kammaren. Det är inte motiverat att detta system — som för övrigt
medför ökade riksdagskostnader — bibehålies i en tid som den nuvarande.

Med anledning av vad jag anfört skulle jag helst vilja, att man toge bort
det uttalande mitt på sidan 9 i utskottsutlåtandet, där det heter: »Utskottet
har alltså redan på den grund icke ansett sig kunna förorda en undersökning
av spörsmålet om de tillfälliga utskottens avskaffande.» När det nu skall
komma till en utredning av detta spörsmål tycker jag att denna utredning
bör få vara ganska allomfattande. Man bör inte beträffande någon särskild
punkt förklara, att just den får man inte syssla med. Man bör helt enkelt
säga ifrån, att här är det fråga om en allsidig utredning — vi ha från utskottets
sida lagt fram vissa ting, som vi äro särskilt intresserade av, men
utredningen må gärna få spänna över hela det område, som vi yttrat oss
om. Då jag emellertid bär mycket svårt att tro, att ett yrkande örn borttagande
av dessa räder på sidan 9 i utskottsutlåtandet skall kunna vinna gehör
i kammaren, tänker jag för min del ansluta mig till herr andre vice talmannens
yrkande. Det var visserligen en del saker i hans anförande, som
inte tilltalade mig. men blir detta yrkande bifallet, d. v. s. örn man begär en

Nr 34.

Onsdagen den 8 december 1943.

Örn utredning ang. riksdagens arbetsformer. (Forts.)
allmän utredning- utan några vidare direktiv, tror jag att detta vore bättre
för hela utredningens grundlighet. Denna utredning kan då i alla fall gå tillbaka
både till de anföranden, som ha hållits i kammaren, och till det utskottsutlåtande,
som föreligger. Med ett sådant beslut från riksdagens sida blir
utredningen mera obunden i sitt ställningstagande, och det tycker jag vore
rimligt i detta avseende.

Därutöver skall jag be att få säga några ord örn den del av utskottsutJåtandet,
som talar örn möjligheten att minska riksdagsarbetet genom att överlåta
en del frågor till Kungl. Maj :ts avgörande. På den vägen har riksdagen
ju redan förut slagit in genom att överlåta avgörandet av vissa jordförsäljnings.
frågor och pensionsfrågor till Kungl. Maj :t. J a g har den bestämda uppfattningen
att vi skulle kunna gå vidare på den vägen. I sådana frågor som
de s. k. danaarven — som i stor utsträckning dragas inför riksdagen —
skulle. man kunna överlåta avgörandet till Kungl. Majit, likaså frågor örn
avskrivning av fordringar och andra detaljsaker. Vidare kan man i detta
sammanhang tänka på en sådan fråga som örn lagstiftning örn yrkessjukdomar.
Nu är det så ordnat att för varje ny yrkessjukdom, som skall föras
in under lagen, måste frågan gå till riksdagen för avgörande. Jag har redan
förut i andra kammaren vid något tillfälle yttrat, att sedan man väl godtagit
själva principen för lagstiftningen, vore det rimligt, att Kungl. Majit
skulle få träffa avgörandet, när det blir fråga om att utvidga denna lagstiftning
till nya områden.

Nu är det emellertid riktigt, som det säges på ett ställe i den utredning
som förebragts, att det kan vara svårt att få en bestämd gräns, när det
gäller att fastslå, vilka spörsmål som skola avgöras av Kungl. Maj :t och
vilka som skola gå till riksdagen. Skulle man inte här kunna tänka sig en
anordning med ett förtroenderåd, som tillsattes av bägge kamrarna och valdes
proportionellt? När Kungl. Maj :t då hade till behandling vissa frågor,
som kunde anses vara för små och obetydliga för att gå till riksdagen men
beträffande vilka man i alla fall kunde ha anledning att vara en smula tveksam,
skulle dessa frågor kunna sändas över till förtroenderådet, som hade att
bestämma, örn Kungl. Maj :t själv skulle få avgöra dem. Detta förutsätter
naturligtvis en ändring i grundlagen, men man har ju utgått ifrån att ändrinear
i den måste bli en följd av vissa av de reformer man vill införa.

Det finns även en annan metod, som man kan använda och som kommit till
synes i landstingslagstiftningen. För att undvika att en del mindre frågor bli
föremål för en mera utförlig behandling kunna landstingen enligt nu gällande
bestämmelser utan remiss till utskott avgöra vissa frågor, och detta system
tillämpas i viss utsträckning, åtminstone i mitt landsting. Örn alltså en fråga,
som är alldeles självklar, kommer upp, frågar ordföranden, örn landstinget
vill skicka den till utskott eller icke. Svara då samtliga att frågan inte behöver
skickas till utskott, avgöres den av landstinget utan remiss till utskott,
vilket givetvis åstadkommer en minskning i arbetet. Jag tycker att det inte
vore orimligt att slå in på samma väg även när det gäller riksdagsarbetet.

Nu kan någon invända, att dessa frågor inte äro så stora, att de åstadkomma
så synnerligen mycket arbete i riksdagen. Detta är naturligtvis riktigt, ty
en stor del av dessa frågor äro så självklara, att de avgöras i utskottet med
ett klubbslag och sedermera i kamrarna med ytterligare ett klubbslag, utan
diskussion vare sig i utskott eller kamrar. Det är rena expeditionsfrågor, som
man kallar dem. Men det är dock att märka, att dessa frågor åstadkomma
ökade utgifter. Det skall skrivas utskottsutlåtanden; och det skall dessförinnan
skrivas en mycket utförlig proposition. Det är egendomligt — och därvidlag
vill jag instämma med herr Åkerberg — att även när det gäller ganska

Onsdagen den 8 december 1943.

Nr 34.

Örn utredning äng. riksdagens arbetsformer. (Forts.)
självklara frågor, kommer det inte sällan propositioner, som äro mycket omfångsrika.
Man frågar sig: behövs det verkligen så mycket motivering för
att få igenom en ganska självklar sak?

Det finns efter mitt sätt att se anledning att gå fram på den vägen, att
Kungl. Majit, när det gäller mindre och självklara frågor, d. v. s. expeditionsfrågor,
i största möjliga utsträckning själv skulle få fatta beslut, utan
att riksdagen behöver syssla med dem. Jag tänker i detta sammanhang särskilt
på vissa anställnings- och lönefrågor. Det är ett ganska egendomligt förhållande,
att när det gäller nya befattningar ända upp till 20 :e lönegraden,
exempelvis i kommunikationsverken, behöva dessa frågor aldrig någonsin gå
till riksdagen. Ett kommunikationsverk kan anställa hundra stationskarlar,
utan att riksdagen på något sätt behöver yttra sig. Men örn det skall tillsättas
en enda ordinarie expeditionsvakt i ett centralt verk eller i ett departement,
skall saken gå till riksdagen. Det beror naturligen på vissa historiska
skäl, men det är givetvis orimligt, att det får fortsätta på detta sätt i
längden.

Vidare skulle jag vilja säga ytterligare ett ord örn herr Åkerbergs anförande.
Det innehöll säkerligen en hel del goda synpunkter, som man bör ta
upp, men en sak ber jag att få reagera emot. Det gäller herr Åkerbergs förslag,
att man skulle kunna gå tillbaka till de fasta riksdagsarvodena. Jag var
med på den tiden, då vi hade fasta riks dags arvo den. Vi skulle ha tio kronor örn
dagen, men på grund av att riksdagarna drogo ut så långt på tiden och arvodet
var maximerat, blev det i verkligheten inte mer än mellan sju och åtta
kronor om dagen. På detta skulle man då leva här i Stockholm och betala
uppehälle för sin familj i hemorten. Det var ingen trevlig tid. På den, som
var statstjänare och fick behålla en ganska god del av sin inkomst från statsverket,
gick det väl ingen nöd. Men för arbetare, som förlorade hela sin inkomst,
var det ett rent elände. Örn det blir sådana tider, att riksdagen måste
vara samlad, låt mig säga åtta eller nio månader örn året, och arvodet är fastställt
till 5,000 eller 6,000 kronor — ty man vill nog inte gå för långt när
det gäller att fixera arvodet •—, komma vi helt naturligt tillbaka till den
gamla situationen. Följden av en sådan anordning blir givetvis, att vi måste
övergå till systemet med urtima riksdagar för att riksdagsmännen skola få
ett rimligt arvode. Jag tror inte, att herr Åkerbergs mening är, att vi skola
ta till riksdagsarvodet så högt, att det räcker till även för mycket långt utdragna
riksdagar; å andra sidan bleve ju då följden, att arvodet vid korta
riksdagar bleve orimligt högt.

Jag tror alltså att denna linje inte är någonting att fundera på. Jag hoppas
därför, att en eventuell kommitté eller vad det nu skall bli, som skall
syssla med denna fråga, definitivt kommer att avföra det projektet från dagordningen.

Jag skall, herr talman, inskränka mig till dessa synpunkter, som jag har
velat framföra, emedan jag sysslat något med en del av dessa spörsmål under
årens lopp. Jag tycker det är rimligt, att den kommitté, som skall utreda
frågan, får ta hänsyn till de anföranden, som hållits i kammaren, och
därutöver till den ganska digra utredning, som föreligger.

Jag skall sluta med att yrka bifall till det förslag, som andre vice talmannen
här har framfört.

Herr Holmström erhöll nu ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Den föregående ärade talaren anförde det argumentet gent emot mig,
att man i ämbetsverken inte skulle vara så särdeles pigg på att arbeta under
julveckorna. Jag förstår inte riktigt detta resonemang. De får väl lov

Nr 34.

Onsdagen den 8 december 1943.

Om utredning ang. riksdagens arbetsformer. (Forts.)
att arbeta, vare sig de äro pigga på det eller inte. Däremot finns det en period
under året, då människor av förklarliga skäl inte äro pigga på att arbeta, oell
det är under sommarmånaderna, d. v. g. under semestertiden. Det är just semestrarna
under sommaren, som är ett av skälen till att det är så svårt att få
fram statsverkspropositionen tidigare än omkring den 1 december.

Jag har endast velat erinra örn detta, herr talman.

Herr Heiding: Herr talman! Det förslag till direktiv för en revision av
riksdagens arbetsformer, som konstitutionsutskottet nu framlagt, är märkligt
i mer än ett avseende.

Utskottet konstaterar att de hittills genomförda reformerna med avseende
på riksdagens arbetsorganisation icke kunna anses tillfredsställande. Detta
har visat sig icke blott under nu rådande exceptionella krisläge, utan även
under åren före det pågående krigets utbrott. Det första mera betydelsefulla
spörsmål, som härvid uppställer sig, är frågan örn riksdagens sessionstid.

Sedan år 1900, framhåller utskottet, har ingen enda riksdag varit färdig
med sitt arbete förrän under senare hälften av maj, och alltsedan år 1919 har
riksdagsavslutning ej kunnat äga rum förrän tidigast fram i juni månad.
Under åren 1920 till och med 1938 lia emellertid tio riksdagar kunnat avslutas
före den 15 juni och de övriga nio riksdagarna några dagar efter den 15. Endast
ett pär riksdagar under de nämnda åren ha pågått till i slutet av juni.

Att basera en utredning på krigsåren 1914—1919 och efter 1938 kan icke
vara lämpligt. Utskottets uttalanden örn den avsevärda förlängning av riksdagstiden,
som alltså så småningom kommit att äga rum och som ingalunda
är en kristidsföreteelse, anser jag något överdrivna. Att med utgångspunkt
från en jämförelse mellan krigsåren och andra år få fram en bestående
höstsession kan jag icke vara med örn. Inom utskottet har man även utttalat
sig om det fördelaktiga för bl. a. jordbrukarna, om riksdagarna kunde avslutas
i maj för att därefter fortsätta på hösten. Det är ingen anledning att i detta
sammanhang framhålla fördelen för jordbrukarna för att få en uppdelning
till stånd. Örn utskottet tänkt på vårarbetet och vårsådden, bör ju var och en
förstå, att det i södra och mellersta delarna av landet är alldeles för sent att
utföra detta arbete fram i mitten av maj. För näringslivets män är en enda
riksdagssession för året det bästa, men en riksdagssession som slutar inom
rimlig tid. Ett sönderbrytande av riksdagsarbetet kommer att verka ofördelaktigt
i flera avseenden. Att i huvudsak behandla statsregleringsfrågor på
våren och lagfrågor på hösten skulle leda dithän, att en del av riksdagsledamöterna
skulle få gå lediga på våren och en del på hösten. Man kunde omöjligen
komma ifrån tilläggsstater, och hela budgetarbetet komme att lida av
denna uppdelning. Största faran och olägenheten komme att ligga däri, att
riksdagssessionerna bleve allt längre och längre och att ett flertal ledamöter
måste avstå från riksdagsmannauppdraget.

Riksdagens synes ha svårt att reformera och organisera det egna arbetet,
men det måste gå. Att förlänga riksdagsarbetet utöver det nödvändiga får
ingen vara med örn. Riksdagen måste vara mån om sitt anseende och ej vidtaga
åtgärder, som ute i landet kunna uppfattas som en strävan efter att få
gå här uppe så lång tid som möjligt. Hur skulle det i framtiden se ut, örn vårsessionen
komme att pågå till fram i juni och det därefter ovillkorligen måste
håHas en höstsession örn minst två månader? Så får ej bli fallet. Reformarbetet
måste leda dithän, att endast en riksdagssession får för framtida normala förhållanden
bli bestående och att arbetet organiseras så, att det kan sluta inom
en icke alltför långt utdragen tid.

Om Kungl. Maj :ts propositioner bli förelagda riksdagen inom rätt tid, kan

Onsdagen den 8 december 1943.

Nr 34.

Örn utredning ang. riksdagens arbetsformer. (Forts.)
ju mycket vinnas. Att, som utskottet ifrågasatt, utöka propositionstiden kan
icke leda till åsyftat resultat, i all synnerhet om utskottets förslag med en tilltänkt
kortare vårsession skulle genomföras. En del propositioner måste under
alla förhållanden avlämnas senare än den fastställda tiden. En utökning av
motionstiden till 15 dagar vore ju även ett steg i motsatt riktning till det som
åsyftas. Jag kan icke förstå att en utökad motionstid skulle vara behövlig.
Skulle man genomföra en så lång motionstid, bleve det säkerligen också ett
mycket större antal motioner väckta. Strävandena att komma fram till en förkortning
av arbetstiden måste ju motvägas av det ökade arbete, som ett större
antal motioner skulle medföra. Nu kan det ju sägas, att flera motioner kunna
behandlas på en gång, men det tar väl i alla fall en viss tid att gå igenom
dem och taga ställning till de framkomna förslagen.

Utskottets uppslag örn fem avdelningar i statsutskottet anser jag böra upptagas
till förnyat övervägande och i samband med detta den då behövliga utökningen
av antalet ordinarie ledamöter i utskottet. En utökning av sextonmannautskottens
ledamotsantal är även ett uppslag, som bör övervägas, likaså
huruvida ett större antal suppleanter böra placeras i de ständiga utskotten.

Beträffande de tillfälliga utskotten kan jag icke dela konstitutionsutskottets
uttalade mening örn att de fylla en väsentlig funktion såsom utredningsinstanser
för frågor, som ej otvetydigt höra till de ständiga utskottens behandling.
Örn flera ledamöter beredas tillfälle att deltaga i arbetet i de ständiga
utskotten, vore detta till fördel för deras fortsatta arbete, och de frågor som
nu hänskjutas till de tillfälliga utskotten, kunde sedan fördelas på de ständiga
utskotten. Jag anser således en undersökning av spörsmålet örn de tillfälliga
utskottens avskaffande befogad. Härvidlag är jag således inne på samma
linjer som den siste ärade talaren. Jag tror att det skulle vara till fördel för
riksdagsarbetet, örn de ständiga utskottens ledamotsantal kunde ökas, om statsutskottet
kunde få en femte avdelning eller möjligen uppdelas och om de tillfälliga
utskotten avskaffades. Detta skulle enligt min mening vara ett steg i
rätt riktning och innebära stora fördelar.

Herr talman! Örn en utredning begränsas till att omfatta samtliga av utskottet
berörda frågor, utom en höstsession, kan mycket vinnas för uppnående
av en jämnare fördelning av arbetet, för undvikande av forcering av arbetet
i maj och in i juni och framför allt för att riksdagsarbetet kan förläggas till
en sammanhängande period och avslutas inom en ej alltför utdragen tid.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Dä jag har ett stort antal
riksdagsår och många års utskottsarbete bakom mig, kanske det kan tillåtas mig
att yttra några ord i denna fråga. Jag skall beröra de olika punkterna i samma
ordning sorn konstitutionsutskottet gjort i sitt utlåtande, och jag skall börja
med den första delen, som väl skall vara något slags principuttalande, fast uttalandet
är något svävande.

Utskottet pekar på de nu rådande exceptionella förhållandena och är tydligen
litet tveksamt, örn tidpunkten just nu är lämplig för att skrida till en nyorganisation.
Jag delar den uppfattningen, att när man skall gå att reformera
på detta område, bör man inte lägga erfarenheterna från krisåren till grund för
arbetet, utan man skall försöka bygga på de förhållanden som räknas som normala.
Men detta hindrar inte, att jag i alla fall hyser den uppfattningen, att
riksdagssessionernas förlängning tvingar sig fram som en nödvändighet. Den
statliga verksamheten har gripit och griper allt mera omkring sig, och allt flera
ärenden komma under riksdagens behandling. Detta synes mig motivera ett allvarligt
övervägande för att finna former för en utsträckning av den ordinarie
riksdagstiden.

Nr 34.

Onsdagen den 8 december 1943.

Örn utredning äng. riksdagens arbetsformer. (Forts.)
o Men om man således i princip måste medge, att en sådan reform är nödvändig,
■så blir det en annan fråga, hur denna skall genomföras, och jag kommer då fram
till den första punkten i utlåtandet, som talar örn riksdagens sessionstid. Här
har utskottsmajoriteten gått in för en riksdag, uppdelad på en session under vintern
och våren fram till sommaren och en ordinarie höstsession. Reservanterna
ha däremot gått in för en sammanhängande riksdag, och jag måste för min del
alldeles bestämt förorda det senare alternativet. Vi skola erinra oss, vad det
kommer att betyda för budgetarbetet att ha en uppdelad riksdag. Det har varit
en styrka i den svenska riksdagens budgetbehandling att vi — bortsett från de
tilläggsstater som kristiden framkallat — ha kunnat vid riksdagsarbetets avslutande
ha uppgjord en budget, som vi ha kunnat överblicka. Skulle riksdagarna
uppdelas, så tvingar sig ju en tilläggsstat under höstsessionen nästan fram
som en nödvändighet, och detta innebär en splittring, som i hög grad försvårar
överblickandet av statsfinanserna. Men det är utomordentligt viktigt, att riksdagsarbetet
organiseras så, att man kan överblicka de statsfinansiella frågorna
och så att säga bibehålla ett sammanhållande grepp över det hela. Jag tror att
detta kommer att i så hög grad försvåras, örn man uppdelar riksdagarna, att jag
måste på dessa och andra skäl avråda från den linjen.

Jag gör detta så mjmket hellre som det har anvisats en möjlighet i det förhållandet,
att man tycks kunna börja den ordinarie sessionen omkring den 1 december
eller kanske något tidigare. Den förste ärade talaren för utskottsmajoriteten
anförde arbetet i Kungl. Maj :ts kansli som ett skäl emot denna anordning,
men det framgick även av hans anförande, att även örn riksdagen började omkring
den 1 december, skulle samarbetet mellan Kungl. Maj :ts kansli och riksdagen
kunna uppehållas i normal omfattning, så att de utbrutna punkternas antal
inte behövde bli avskräckande. För övrigt skall ju inte arbetet i Kungl.
Maj :ts kansli med särpropositioner i de utbrutna punkterna avstanna därför att
riksdagen sammanträder, utan det skall ju energiskt fortsättas, och då kan det
ju komma propositioner under december och i början av januari, om detta skulle
erfordras, d. v. s. tidigare än hittills.

Vidare känna vi alla till, att det är oerhört svårt för många av riksdagens ledamöter
att vara här i Stockholm så sent på somrarna som varit fallet senaste
åren och likaså på hösten. Innevarande höstsession bär ju i viss mån vittne
örn detta. Oktober och november äro oerhört krävande månader för dem, som ha
göromål i hemorten. Vintern är den bästa tiden för riksdagsarbetet, och en sammanhängande
riksdag synes mig vara den bästa utvägen. Då skulle, som det har
påpekats, propositionerna, kunna avlämnas, motionerna väckas, utskotten väljas
o. s. v. i december. Hela detta förberedelsearbete, som nu tar större delen av
januari månad i anspråk, skulle kunna undanstökas, och den 10 januari skulle
man på fullt allvar kunna gripa sig an med riksdags- och utskottsarbetet.

Sedan kommer utskottet in på riksdagens viktigaste arbetsmaterial, nämligen
Kungl. Maj:ts propositioner. Jag måste kraftigt understryka, att där ha vi ett
av de allra väsentligaste momenten, när det gäller att organisera riksdagsarbetet.
Regeringen är riksdagens arbetsgivare, och örn icke arbetet bedrives på sådant
sätt, att materialet kommer fram till riksdagen i tid, då är all reformering
av riksdagens arbetsformer hopplös, ty då komma vi ingen vart. Vi kunna ju
inte^ arbeta förr än vi få de propositioner, med vilka vi skola arbeta.

Konstitutionsutskottet har från de olika utskotten infordrat vissa uppgifter
örn arbetstid och dylikt, och en sådan har också lämnats av statsutskottet. Jag
har i statsutskottet under behandlingen av årets statsverksproposition räknat ut
antalet utbrutna punkter till detta utskott och de därav följande särskilda propositionerna,
och det kan ju ha sitt intresse för kammarens ledamöter att höra,
att i andra huvudtiteln var det 12 utbrutna punkter, i tredje huvudtiteln 3, i

Onsdagen den 8 december 1943.

Nr 34.

Orri utredning äng. riksdagens arbetsformer. (Forts.)
fjärde huvudtiteln 25, i femte huvudtiteln*59, i sjätte huvudtiteln 20, i sjunde
huvudtiteln 14, i åttonde huvudtiteln 41, i tionde huvudtiteln 5 och i elfte huvudtiteln
7 eller för berörda del av driftsbudgeten innevarande år sammanlagt
186 utbrutna punkter, som sedermera kommit i form av särpropositioner. En
mängd av dessa propositioner kommo, som vi veta, i slutet av riksdagen, många
i början på juni månad, och det är ju sådant, som i så oerhört hög grad försenar
arbetet.

Man har talat här i debatten och i konstitutionsutskottets utlåtande örn
statsutskottets arbetsbörda. Jag kan då säga, att när vi ha slutbehandlat den
ordinarie budgeten i början av maj, ha vi ganska ledigt. Det är inte så förfärligt
besvärligt i statsutskottet under en del av maj månad. Men så kommer
en hel råd av försenade propositioner, och då måste utskottet sätta till alla
krafter och tillkalla extra kanslipersonal som hjälp.

Man har talat örn att utöka statsutskottet med en femte avdelning. Jag är
tveksam örn den utvägen skulle bidraga till att förkorta behandlingen. Den
måste ju leda till att behandlingen i utskottets plenum måste bli längre^ än
nu, ty då blir det ett större antal ledamöter, som icke deltagit i den ifrågavarande
avdelningens sammanträden och som sålunda kunna vilja yttra sig i
utskottets plenum.

När det talas örn statsutskottets arbete, vill jag, liksom jag tror herr Herlitz
gjorde, erinra örn att det utföres ett mycket betydande arbete på utskottets
avdelningar. Statsutskottet uppdelar sig ju på fyra avdelningar. På avdelningarnas
sammanträden äga både ordinarie ledamöter och suppleanter rätt att
yttra sig, där ske en mängd föredragningar av inkallade ämbetsmän och andra,
och omfattande utredningar verkställas. Vid dessa sammanträden förås inga
protokoll, utan avdelningens sekreterare utarbetar ett utlåtande på basis av
ledamöternas ståndpunkt, och detta utsändes sedan i tryck till utskottets samtliga
ledamöter för att behandlas in pleno. Statsutskottet har två ordinarie
plenidagar i varje vecka: tisdagar och fredagar, och däremellan arbeta avdelningarna.
Det pågår således inom utskottet ett mycket regelbundet och intensivt
arbete men jag understryker, att örn systemet med försenade propositioner fortsätter,
så hjälpa inga reformer. En uppdelning av statsutskottet på två utskott
skulle i betänklig grad splittra budgetarbetet.

Jag ser att konstitutionsutskottet här uttalar sig för vad utskottet kallar
en skyldighet för regeringen att vid riksdagens början förelägga en plan över
de propositioner, som äro att vänta under riksdagen. Det vore mycket önskvärt,
om en dylik plan kunde lämnas — vad statsverkspropositionen angår,
kommer den ju i form av de utbrutna punkterna. Utan tvivel är detta ett mycket
beaktansvärt uppslag. Minst lika viktigt är emellertid, att regeringen själv
inom Kungl. Maj:ts kansli i tid planlägger arbetet på de ärenden, som skola
underställas den nästkommande riksdagen. Jag har själv deltagit i ett sådant
arbete, och på den tiden började man, så snart den ena riksdagen slutat, att
planlägga vilka ärenden som skulle upp vid nästa. Denna planläggning skulle
göras och utredningarna sättas i gång, innan semestrarna började. Jag vet
inte, om det går så till nu, men jag understryker ännu en gång, att förseningen
av propositionerna ovillkorligen måste rättas till och detta bör vara regeringens
bidrag till ordnandet av riksdagens arbete.

Jag ser också att konstitutionsutskottet på sid. 7 diskuterar möjligheten att
överlåta beslutanderätten i vissa grupper av mindre viktiga ärenden till Kungl.
Majit. Vad som är mindre viktiga ärenden, kan ju vara tänjbart, men jag är
tveksam, örn riksdagen bör undan för undan lämna fullmakter åt Kungl.
Majit i allt för stor omfattning. Riksdagen har tidigare varit mycket mån
örn att få behålla beslutanderätten i många frågor, och att ge Kungl. Majit

Nr 34.

Onsdagen den 8 december 1943.

Om utredning ang. riksdagens arbetsformer. (Forts.) _
beslutanderätten betyder i verkligbeten, att riksdagen avsäger sig behandlingen
och avskär möjligheterna för enskilda riksdagsledamöter att väcka motioner
i dessa ämnen. Detta utesluter ju inte, att det kan finnas ärenden, som
äro så obetydliga, att det inte bör anses inkräkta på riksdagens gamla rätt,
om man när det gäller dem. överlåter beslutanderätten, men det bör då vara
i mycket begränsad omfattning.

. Sedan går konstitutionsutskottet in på frågan örn utskottens sammansättning.
Jag har redan sagt, att jag är mycket tveksam örn förslaget att utöka
statsutskottet med en femte avdelning, därför att jag tror att detta skulle förlänga
utskottsarbetet. Jag skall inte gå in på frågan örn ökning av ledamots•antalet
i de övriga utskotten, men när en sådan ökning motiveras med att för
närvarande så mångå av andra kammarens ledamöter icke kunna placeras i utskott,
så vill jag påpeka att detta sammanhänger med det olika antalet ledamöter
i kamrarna, och att ändra på den proportionen torde inte kunna komma
i fråga. Däremot finns det ju möjlighet för andra kammaren att öka antalet
suppleanter i utskotten. Därigenom skulle ju ett ytterligare antal ledamöter
i egenskap av suppleanter i utskotten komma i nära kontakt med de ärenden,
som dessa utskott hade att behandla.

Jag måste understryka vad den föregående talaren har sagt örn riksdagens
arbetsformer i den del som angår dagarna för hållande av plenum. Jag måste
säga, att det icke är en lämplig anordning att hålla arbetsplenum endast på
onsdagar, vare sig för riksdagens eller utskottens arbete. För min del måste
jag förorda, att man nästa riksdag återgår till den gamla ordningen, att hålla
plenum onsdagar och lördagar, ty detta är den enda möjligheten att hålla riksdagens
ledamöter kvar i Stockholm, så att de kunna ägna sig åt utskottsarbetet.
Det kan inte hjälpas, att på grund av de rådande förhållandena plena
bli korta; det blir dock så, att ledamöterna äro här, och då kunna utskotten
hålla sammanträden. Det har inte lämnats någon närmare statistik över antalet
utskottssammanträden, men det har antytts i ett föregående anförande, att
det varit litet si och så med arbetsamheten inom utskotten. I statsutskottet ha
vi, som jag sade, haft regelbundna plena tisdagar och fredagar och dessemellan
ha avdelningarna arbetat, men jag hör nu att det lär vara så, att vissa
andra utskott icke ha bedrivit arbetet lika intensivt.

Herr andre vice talmannen var också inne på frågan örn riksdagsledamöternas
arvoden och förordade ett fast årsarvode, och jag delar herr andre vice
talmannens uppfattning. Jag vill gärna vara med örn att detta årsarvode tilltages
så rundligt, att det väl täcker de kostnader, som äro förbundna med ledamöternas
vistelse här i Stockholm och arbete i riksdagen. Jag tror att det
skulle vara till fördel att införa ett fast arvode, som ledamöterna hade rätt att
lyfta, även örn de bedreve sitt arbete så intensivt, att de kunde sluta det något
tidigare än som skulle bli fallet, örn arvodet beräknades för dag. Jag tror att
detta skulle bidraga till att rationalisera arbetet och öka arbetstakten, och
jag tror att det skulle göra slut på det där otrevliga talet, som vi hört så
mångå gånger av folk i hemorten, örn att det arbetas naturligtvis inte tillräckligt
effektivt, när vi få dagarvode så länge riksdagen varar. När jag stöter
på sådant tal i min hemort, försöker jag att tillbakavisa det och lämna förklaringar,
men faktum är att det resoneras så, och sådana resonemang skulle
bortfalla, örn man följde den väg, som andre vice talmannen anvisade, och införde
ett fast arvode.

Det synes mig, att utskottsmajoriteten har lagt upp sina utredningsdirektiv
väl ensidigt, även örn man icke använt så bestämda uttryckssätt, utan svävar
åtskilligt på flera punkter. Å andra sidan synes det mig, att det från andra
håll än utskottsmajoritetens framkommit så pass vägande synpunkter på detta

Onsdagen den 8 december 1943.

Nr 34.

Örn utredning äng. riksdagens arbetsformer. (Forts.)
spörsmål, att det icke förefaller mig riktigt att åt den blivande utredningen
ge så ensidiga direktiv som utskottsmajoriteten föreslår. Det synes mig lämpligare,
att utredningen får taga hänsyn till såväl majoritetens uttalanden som
reservationerna och vad som sagts här i debatten, och jag finner det därför i
dageps läge, då kammaren val knappast kan vara beredd att taga bestämd
och definitiv ståndpunkt till detaljerna i de föreliggande spörsmålen, mest välbetänkt
att följa andre vice talmannens linje att bifalla utskottets hemställan
med strykande av motiveringen. När jag går på den linjen, gör jag det under
den förutsättningen, att den blivande utredningen då också tar hänsyn till de
båda reservationerna och vad jag och andra i debatten hävdat,

Herr talman! Jag ber att få förena mig i det tidigare framställda yrkandet örn
bifall till utskottets hemställan med uteslutande av dess motivering.

I detta anförande instämde herr Nilsson, Bernhard.

Ordet lämnades härefter för kort genmäle till herr audre vice talmannen,
som yttrade: Då ett par talare, däribland den siste, ha yrkat bifall till mitt
förslag under den förutsättningen, att jag skulle ha hemställt örn strykande
av utskottets motivering, ber jag att få påpeka att jag inte gjorde en sådan
hemställan. Jag sade att jag ogillade utskottets motivering, men yrkade bifall
till utskottets hemställan. I det fallet hänga alltså instämmandena i luften.

Däremot vill jag deklarera, att jag givetvis inte har någonting emot att ansluta
mig till ett sådant yrkande, och enligt vad jag erfarit kommer ett sådant
yrkande att ställas under debatten.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 e. m.

Herr Björck: Herr talman! När man följt denna debatt och de olika meningar,
som här ha kommit fram, förstår man, hur svårt det är att få någon rätsida
på frågan örn riksdagens arbetsformer. Vi torde dock vara eniga om att
förhållandena i riksdagen nu utvecklats på ett sätt som icke kan och bör fortsätta,
örn vi vilja slå vakt örn vår demokratiska ordning här i landet.

Utskottet har under mer än en och en halv månad dryftat denna fråga, och
ett flertal sakkunniga, de bästa som stått till buds, ha hörts. Vi äro eniga,
såväl majoriteten som reservanterna, om att riksdagen bör ha en session på
hösten, men under det att vi som tillhöra majoriteten förmena, att det ur flera
synpunkter vore det bästa, örn riksdagen slutar på hösten, så anse reservanterna
att den bör börja då, d. v. s. den 1 december eller något tidigare. När vi
började diskutera problemet i utskottet, tror jag mig kunna säga, att flertalet
var av den uppfattningen, vilket också herr Karlsson i Vadstena vitsordat, att
riksdagen skulle kunna börja omkring den 1 december. Men ju mer vi trängde
in i problemet och sedan vi hört de sakkunnigas betänkligheter, blev det allt
mera klart för oss, att den vägen icke var framkomlig. Huvudorsaken var att
vi icke kunna räkna med att vid den tidpunkten få statsverkspropositionen i
sådant skick som den bör vara. Det har påpekats här av statsutskottets ärade
ordförande, att det i år var 186 utbrutna punkter i statsverkspropositionen,
vilka föranlett propositioner från regeringen. Örn vi nu skulle börja en och en
halv månad tidigare, finge vi säkerligen räkna med ännu ett hundratal dylika
punkter, som skulle föranleda sena propositioner, och den ordningen anser sig
utskottet icke kunna förorda. Detta är ett av skälen till utskottets ståndpunkt.

I övrigt kan jag i stort sett instämma i vad herr Gottfrid Karlsson yttrat,
varför jag inte skall förlänga denna debatt, som kammaren tycks omfatta med

Nr 34.

Onsdagen den 8 december 1943.

Om utredning ang. riksdagens arbetsformer. (Forts.)
mycket ringa intresse. Men det kanske tillätes mig att göra ett par repliker.

Herr Herlitz höll före, åtminstone efter hans anförande att döma, att en
höstriksdag vore någonting nära nog onaturligt, och han anser, att tanken, att
vi med en sådan höstriksdag skulle kunna sluta den ordinarie riksdagen förr
än eljest, endast är grundad på lösa förhoppningar. Jag måste säga, att man
kan fråga sig, örn inte herr Herlitz’ tro, att det blir bättre, örn vi börja riksdagen
den 1 december, är grundad på lika lösa förhoppningar. Det är väl knappast
någon, som tror, att de 14 dagar, varunder i så fall riksdagen skulle vara
samlad här på hösten, skall medföra, att vi skulle kunna sluta t. ex. i medio
av maj månad påföljande år. Man har talat om den dödperiod, som början av
varje riksdag innebär, att den skulle inträffa under julledigheten, vilket vore
en fördel. Men jag håller med dem, som ha sagt, att vi väl inte kunna vänta,
att det under juldagarna och de cirka 8 arbetsdagar, som sedan äro kvar, innan
riksdagen åter samlas, skall inom utskotten och inom Kungl. Maj :ts kansli
råda en sådan arbetsintensitet, att därigenom så mycket arbete skulle bli undangjort,
som man nu tror. Därför måste jag säga herr Herlitz, att jag anser
dessa hans förhoppningar vara synnerligen lösliga.

Vi sträva ju efter att komma dithän, att riksdagen inte skall behöva sitta här
under senare hälften av maj och början av juni och vid denna tid, såsom skett
under de senare åren, överhopas med ärenden, av vilka en del borde kunna
hänvisas till en höstriksdag, som skulle pågå, låt oss säga, från 15 oktober
till sista november, eller så länge vi behöva för arbetets avslutande. Riksdagen
kanske inte ens behöver vara samlad under två månader, utan arbetet kan måhända
slutföras på kortare tid. Men att den nuvarande ordningen inte gärna
kan få fortfara, det har jag tidigare givit uttryck åt och det är också utskottets
uppfattning.

Emellertid ha vi i utskottets motivering uttalat oss mycket försiktigt och
inte motsatt oss att man prövar olika synpunkter. Jag har för min del inte
heller något emot att herr Herlitz’ synpunkter komma under omprövning vid
den utredning, som vi väl hoppas skall bli en följd av utskottsmajoritetens
förslag.

Jag ber, herr talman, att få sluta med att yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Ulldén: Herr vice talman! Jag skall endast yttra mig om en enda
fråga, som inte har diskuterats i utskottets memorial.

Alla eller åtminstone de flesta synas ha den uppfattningen, att örn riksdagens
arbetsmaterial, d. v. s. i huvudsak de kungl, propositionerna, kunde föreligga
på ett tillräckligt tidigt stadium, skulle riksdagen medhinna sitt arbete
inom skälig tid, och man kanske då inte skulle behöva räkna med någon höstsession
annat än under rent extraordinära förhållanden. Det förefaller då, som
örn man borde överväga, örn inte riksdagen kunde utöva en viss gallring av sitt
arbetsmaterial på det sättet, att, örn frågorna inte kunde medhinnas inom rimlig
tid, sådana som vore mindre brådskande kunde bordläggas till en följande
riksdag.

Utskottet har visserligen i sitt memorial omnämnt den möjligheten, att riksdagen
äger besluta, örn den skall mottaga eller utan utskottsbehandling avvisa
en proposition, som den anser vara för sent väckt, men det är en fråga
alldeles för sig, som inte på något vis sammanfaller med möjligheten att bordlägga
en proposition. Det kan nämligen tänkas, att en proposition, som är
väckt vid ett mycket tidigt stadium av riksdagen, kräver så betydande tid för
behandlingen, att den snarare bör kunna bordläggas, därför att den icke är så
särskilt brådskande, än senare avlämnade propositioner, och att man därigenom

Onsdagen den 8 december 1943. Nr 34. 31

Orri utredning äng. riksdagens arbetsformer. (Forts.)
skulle få tid över till behandlingen av dessa senare inkomna propositioner.
[Vidare skulle med en sådan bordläggningsmöjlighet vara förenad den fördelen,
att bordlagda ärenden kunde upptagas till omedelbar saklig behandling i utskotten
vid följande riksdagssammanträde, varför alltså inte någon tid behövde
förgå, innan arbetet med propositionerna kunde komma i gång; det behövde
inte vara någon motionstid o. s. v., utan dessa bordlagda ärenden borde rimligen
ha förtursrätt framför andra vid den följande riksdagen.

Jag vet visserligen att det kan göras invändningar även emot en sådan metod,
och i somliga främmande länder har det förekommit, att möjligheten att
uppskjuta behandlingen av propositioner har använts i en utsträckning, som
inneburit ett saboterande av förslagen eller att man överhuvud taget inte upptagit
dem till behandling, utan låtit dem så att säga försvinna från dagordningen
utan att parlamentet fattat något uttryckligt beslut. Men detta slag
av missbruk skulle kunna undvikas genom att det exempelvis stadgades, att
bordlagda ärenden ovillkorligen skulle företas till behandling vid den följande
riksdagen.

Örn man i alla fall måste räkna med någon höstsession, skulle jag för min
del vilja förorda, att denna inte borde vara obligatorisk, utan borde vara reserverad
för extraordinära förhållanden, då arbetsbelastningen vore särskilt
stor.

Jag tycker vidare att det är ganska tvivelaktigt, örn en eventuell höstsession
bör organiseras på det sätt som utskottsmajoriteten angivit, nämligen att det
skulle bli en session, där man toge emot nya propositioner, att det alltså skulle
vara liksom en ny självständig session med hänsyn till arbetsmaterialet. Ur
min synpunkt tycker jag att det skulle vara värt att överväga, örn icke en sådan
höstsessions uppgift i stället skulle vara att avverka de ärenden, som inte hade
hunnit slutbehandlas inom rimlig tid under vårsessionen. Och örn man tänker
sig den anordningen, att utskotten hade möjlighet att arbeta mellan riksdagssessionerna,
skulle exempelvis ett vidlyftigt ärende, som icke medhunnes inom
rimlig tid på våren, kunna bli föremål för fortsatt behandling inom ett utskott,
som då kunde arbeta några veckor längre än riksdagen i övrigt, och att man
därefter vid höstsessionen endast hade riksdagsplena för avgörande av de utskottsutlåtanden,
som då förelåge färdiga. Under höstsessionen skulle alltså
icke förekomma någon verklig utskottsbehandling, frånsett justeringar o. dyl.,
utan bara ett avgörande av de ärenden, som utskotten icke hade hunnit fullborda,
innan vårsessionen avslutades.

Jag skulle alltså vilja framkasta dessa frågor för att även de måtte tagas
under övervägande vid en eventuell utredning rörande riksdagens arbetsformer.

Herr Harg, Johan: Herr talman! Jag har inte något värdefullare bidrag
att lämna när det gäller det föreliggande ärendet. Jag vill bara uttala som
min personliga uppfattning, att jag tror, att en förlängning av riksdagstiden
i en eller annan form är ofrånkomlig.

Det har förut påpekats, att det är oriktigt att räkna med de förhållanden,
som råda under krigstid. Man talar örn de korta plena, som förekomma i kamrarna,
och man klandrar att sådana plenisammanträden icke hållas mer än en
gång i veckan. Men man tänker inte på att allt detta ordnar sig automatiskt,
när vi komma i normala förhållanden igen. Vi skola inte glömma bort att, som
en följd av den sammansättning, vår riksledning nu Ivar, arbetet såväl i utskotten
som i kamrarna har väsentligt krympt samman — jag menar inte
det reella arbetet, utan de långa och utdragna anförandena och allt kiv efter
partilinjer, som vi lia genomlevat och som jag antar att vi, att döma av alla
i den riktningen givna löften, också skola få genomleva härefter och som

3l>

Nr 34.

Onsdagen den 8 december 1943.

Örn utredning äng. riksdagens arbetsformer. (Forts.)
komma att ta allt det utrymme i anspråk, som en förlängd riksdagsperiod
kan ge.

Jag vill i detta sammanhang bara säga sorn min personliga tro i denna fråga,
att man inte genom att låta riksdagen begynna någon gång i december
månad eller så kommer att nå det mål man syftar till med den ändringen,
nämligen att slippa härifrån tidigare på våren. Ty örn man inte kommer i
tillfälle att bildligt talat hugga av arbetet vid en viss tidpunkt, kommer arbetsanhopningen
mot riksdagens avslutning, även örn arbetet har börjat i november
eller december året förut, att bli sådan, att vi få sitta kvar här till
fram i slutet av juni och början av juli på grund av den ansvällning av riksdagsarbetet.
som skett

Det var, herr talman, egentligen inte för att säga detta, jag begärde ordet,
utan därför att jag anser mig böra reagera litet grand emot herr Herlitz’
resonemang. Jag fick det intrycket, att man av herr Herlitz’ framställning
av hur riksdagsarbetet bedrives, kunde få den uppfattningen, att denna fråga
lätt och ledigt skulle kunna lösas, örn bara utskottens ledamöter ville
vara flitiga och inte slösa med tiden, som de nu enligt hans mening gjorde.
För det första vill jag då erinra örn, att det är de arbetstyngda utskottens
utdragna arbetstid, som blir normerande för riksdagsarbetets längd. Även
örn det ibland skulle finnas vissa arbetslöshetsperioder för ett eller annat utskott,
skulle vi inte kunna avsluta riksdagen en dag tidigare, örn dessa mindre
arbetstyngda utskott skulle kunna arbeta snabbare, utan det är de arbetstyngda
utskottens arbete, som blir normerande för tiden för avslutningen —
härvid tänker jag då inte på det stora problem som de sent avgivna propositionerna
innebära. Frånsett detta är den bild av utskottens arbete, som herr
Herlitz gav, till den grad missvisande, att jag måste säga någonting därom.

Ett utskott kan ju inte arbeta, som örn det vore en maskin, som man bara
öser in ärenden i, vilka sedan, när man dragit på maskineriet, komma ut i
form av betänkanden, färdiga att presenteras på kamrarnas bord. Utom det
att utskottet måste dryfta föreliggande spörsmål, måste det finnas någon
tid för ledamöterna att läsa in alla dessa propositioner med utredningar och
motioner, och de behöva tid på sig för att studera alla utlåtanden, som äro
avgivna från myndigheter — en hel del sådana utlåtanden infordras ju också
av utskotten — innan de kunna ta ställning till frågorna.

Dessutom arbeta ju många av utskotten på avdelningar, där allt förberedande
arbete utföres, och ett utskottsplenum kan bli ganska kortvarigt, eftersom
det verkliga arbetet gjorts i förväg på avdelningarna. Att därför räkna
med utskottens sammanlagda arbetstid i timmar och slå ut den per dag under
riksdagstiden, är någonting som är så fruktansvärt missvisande, att det
är föga lämpligt att sådant serveras och kommer in i pressen och göres till
föremål för diskussion ute bland medborgarna. Man skulle nämligen då kunna
få den uppfattningen, att den tid, som inte täckes av dessa uppräknade
timmar, användes av utskottsledamöterna till ingen nytta för riksdagsarbetet.

Man får inte heller glömma bort, att en oriktig tendens, som uppkommit
under den brådaste riksdagstiden, nu håller på att breda ut sig mer och mer,
i det att de av ledamöterna, som äro ingående engagerade i utskottsarbete,
endast få mycket liten tid över till att titta på allt annat, som förekommer
under riksdagen. Vi kunna ju inte tänka oss en sådan ordning som lämplig,
att man stoppar in ledamöterna i utskott för att de där endast skola sköta de
angelägenheter, som tillkomma dessa utskott att handlägga, och att de inte
skulle bry sig örn något annat. Skall man något kunna följa med riksdagsarbetet
även utanför det utskott, i vilket man sitter som ledamot, så fordras

Onsdagen den 8 december 1943.

Nr 34.

Örn utredning ang. riksdagens arbetsformer. (Forts.)
det tid därtill. Man bör, synes det mig, också kunna kräva av riksdagsmännen,
att de ägna sig även åt andra riksdagsärenden än sådana som handläggas
i de utskott de sitta.

Jag vill inte med detta ha sagt, att det icke skulle vara möjligt för något
av de mera arbetstyngda utskotten -—• jag vet inte, örn man har rätt att
räkna bevillningsutskottet dit, men under normala förhållanden har det nog
varit ett kanska arbetstyngt utskott —• att arbeta in någon dag, men att tro,
att man genom en sådan tidsbesparing skulle kunna i någon avsevärd grad
förhindra att riksdagstiden blir så långt utdragen, som nu varit fallet, är,
såvitt jag förstår, att bedöma saken alldeles felaktigt.

Jag vet inte, örn man har rättighet att säga något till försvar för vad som
oftast klandras i fråga om riksdagen, nämligen att riksdagsmännen ägna sig
även åt intressen i hemorten eller ute i livet i övrigt. Men gång efter annan
har man varit framme och fingrat på det spörsmålet, om det är lämpligt att
riksdagsarbetet blir ett slags sysselsättning, som inte ger utrymme för ledamöternas
behov att stå i kontakt med livet utanför. Med hänsyn till förhållandena
i detta land tror jag att det är lämpligt att riksdagen är sammansatt
på så sätt, att dess ledamöter även få syssla något med vad vi bruka kalla
det levande livet därute. Örn man avskure dem från så gott som alla möjligheter
att ägna sig något litet åt angelägenheterna hemma i sina respektive
kommuner, skulle man avlägsna dem från den kontakt med människorna och
förhållandena därute, som det är önskvärt att upprätthålla, och jag skulle
vilja påstå, att även om riksdagsarbetet skulle förlängas med någon dag på
grund av att riksdagsmännen hade rätt att upprätthålla denna kontakt, så
är detta dock icke av ondo.

Jag har, herr talman, med vad jag nu sagt velat örn möjligt något trubba
av spetsen på det anförande, som herr Herlitz höll. Het gör mig ont, örn ute
i bygderna en vanföreställning spredes, som kunde vara till skada för riksdagens
anseende och som hade sina rötter antingen i okunnighet om hur
riksdagsarbetet bedrives eller i ett i oförstånd bottnande sätt att tolka arbetsförhållandena
inom utskotten.

I herr Johan Bärgs yttrande instämde herrar Tjällgren, Gustaf Iwar Anderson,
Dahlström, Frans Ericson, Ljungdahl, Eklund, Karl Johan Olsson, Sjödahl
och Friggeråker.

Herr Herlitz erhöll ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman! Jag
var beredd på att de meddelanden jag gjorde skulle missförstås och väcka ogillande.
Det angav jag redan i mitt föregående anförande. Jag känner mig nu
föranlåten att med några ord söka lägga saken till rätta.

Först och främst ber jag att få nämna för herr Bärg, att jag ingalunda förbisåg
avdelningarnas sammanträden; avdelningarnas sammanträden voro nämligen
medräknade i de siffror, som jag anförde. Jag förbisåg ingalunda heller,
att vissa utskott och vissa utskottsledamöter äro mer arbetstyngda än andra,
men jag angav också mina siffror som en bakgrund för bl. a. det yrkandet, att
vi skulle söka åstadkomma en mera rationell fördelning av arbetet mellan utskotten.

Alldeles särskilt angelägen är jag att framhålla, att jag ingalunda har velat
ge någon näring åt den vanförestiillningen, att det arbete, som riksdagsmännen
utföra vid utskottsborden, skulle vara allt de hade att göra. Först och
främst har jag med lika stor styrka som herr Bärg betonat nödvändigheten av
kontakten med hemorten och vad därtill hör, och till yttermera visso har jag
låtit mig angeläget vara att i min reservation sätta in en utförlig erinran örn

Första kammarens protokoll IDAS. Nr Sh. 3

Nr 34.

Onsdagen den 8 december 1943.

Om utredning ang. riksdagens arbetsformer. (Forts.)
att riksdagsmännens arbete består av mångahanda andra ting än deltagande
i utskottsarbetet. Eftersom tiden för min replik väl snart är tilländalupen, skall
jag inte nu citera detta, ulan jag vill nöja mig med att hänvisa den föregående
ärade talaren och dem, som ha instämt med honom, till vad i reservationen har
yttrats överst på sid. 12. Jag antog, att kammaren skulle hålla mig räkning
för att jag inte i mitt anförande upprepade detta, som sålunda redan anförts i
reservationen.

Herr förste vice talmannen: Herr talman! Det är väl närmast kris- och
krigstiden, som nu har gjort denna fråga så aktuell — de långa riksdagarna,
behovet att ha riksdagen samlad under de hårda yttre förhållandena, då läget
för vårt land väl varit mer kritiskt än någon gång förut under det senare århundradet.
Regeringen har väl under sådana omständigheter funnit det vara
nödvändigt att hålla riksdagen samlad. Riksdagen har väl också ansett att det
varit betydelsefulla frågor, som ha stått på dagordningen, och man har måst
räkna med att andra frågor när som helst kunde komma upp. Folket ute i landet
har väl likaledes förutsatt, att riksdagen skulle vara samlad under denna
kritiska tid.

Det är givet att, i och med att statens ingripande påfordrats beträffande allt
fler och fler områden och riksdagens mening därvidlag i de flesta fall skolat
höras, detta gjort det nödvändigt att hålla riksdagen samlad under längre tid
än eljest. Då bör man ju också ordna riksdagsarbetet på ett så förnuftigt sätt,
att riksdagsmännen kunna vistas här och utföra sitt riks dags mannauppdrag
utan att behöva bryta förbindelsen med hemorten. Det är väl detta man önskar
tillgodose med en reform på-detta område, på samma gång som man naturligtvis
vill söka ordna arbetet så, att riksdagen på det ändamålsenligaste sättet
skall kunna fylla sin uppgift.

Jag hade Väntat mig, att konstitutionsutskottet, som ju här närmast är initiativtagare,
skulle ha kunnat framkomma med ett förslag till reformering av
riksdagens arbetsformer. När jag läste utskottets memorial, tänkte jag också,
att utskottet borde ha kunnat säga, att det skulle komma fram med ett förslag
till reformering av riksdagsarbetet. Men sedan jag nu hört dagens debatt här
i kammaren, har jag allt mer kommit till den uppfattningen, att det nog är
nödvändigt att verkställa en utredning.

Det finns också så många synpunkter på denna fråga, och det är så många
intressen, som ha kommit fram, vilka naturligtvis böra så långt det är möjligt
tillgodoses, att det nog är nödvändigt att en utredning företages. Hade man
kunnat gå den väg, som det i dag har påyrkats att man skulle gå, nämligen
att vi skulle kunna ha kvar den gamla arbetsordningen men samtidigt söka
göra riksdagsarbetet mera effektivt, så att vi kunde sluta inom rimlig tid,
skulle jag ha velat förorda en sådan lösning.

Nog tror jag för min del, att riksdagsarbetet skulle kunna effektiviseras —
och med den erfarenhet jag har örn riksdagsarbetet från den långa tidrymd,
varunder jag varit ledamot av kammaren, tror jag mig våga påstå, att jag har
full kännedom därom. Men jag har också vetskap örn hur svårt det är att rationalisera
riksdagens arbetsformer. Just med hänsyn till dessa stora svårigheter,
anser jag att man inte bör motsätta sig, att en utredning företages, varvid man
undersöker möjligheterna att komma fram även på andra vägar än dem utskottet
anvisat. Och örn nu riksdagens arbetsformer skola reformeras, är det
givetvis för oss lantmän bättre, om riksdagens arbete skulle kunna utsträckas
till en session på senhösten, till exempel vid början av november månad, och
därigenom undvika att den fortgår till tiden omkring midsommar. Däremot tror

Onsdagen den 8 december 1943.

Nr 34.

Örn utredning .äng. riksdagens arbetsformer. (Forts.)
jag icke, att man skulle vinna något på att flytta fram tiden för riksdagssessionens
början så som reservanterna med herr Herlitz i spetsen föreslagit. De
fjorton dagar före jul som det här skulle röra sig om, komme egentligen inte att
kunna utnyttjas av landsortsborna på annat sätt än till ett gästbesök i huvudstaden.
Man skulle inte hinna komma in i riksdagsarbetet i någon högre grad.
Ingenting vunnes med en sådan anordning. Man skulle säkerligen därigenom
blott förlänga riksdagsarbetet med de fjorton dagarna eller tre veckorna före
jul, och riksdagsmännen finge nog stanna kvar lika länge som eljest under
den följande sessionen i början av det nya året. Jag tror därför inte att den
lösningen är ändamålsenlig.

Huruvida det däremot är möjligt att komma fram på den andra vägen, den
som utskottets majoritet har anvisat, därom bör väl en utredning kunna ge besked.
Kunde statsverkspropositionen och övriga propositioner, som behöva avgöras
under den session som föreslås äga rum under de fyra första månaderna
av året, framläggas i god tid -— ty det är dock, mina herrar, till stor del därpå
riksdagsarbetet hänger — borde denna session kunna avslutas inom den nämnda
tiden. Örn allt arbete icke hunnit avverkas på denna tid, skulle sessionen
ändå kunna avbrytas vid den tidpunkten och behandlingen av de återstående
frågor, som behövde lösas under året, uppskjutas till höstsessionen. Har man
från början bestämt sig för att förfara på det sättet, borde något kunna vinnas
med införande av en höstsession, men är man böjd för ett låtgåsystem när
det gäller den första sessionens längd, är det fara värt att man får först en
riksdagssession som räcker till fram i juni, kanske till slutet av denna månad,
och därefter ytterligare en session på hösten. Det leder ju endast till en förlängning
av riksdagsarbetet. Det tål nog vid att man skapar garantier för att
en sådan reform inte ger det resultatet.

Men när man skall reformera på detta område, bör man om möjligt ordna det
både så, att riksdagsarbetet blir tillgodosett, och så, att de enskilda ledamöterna
erhålla sysselsättning, och därigenom undvika att missnöje alstras genom
att en del riksdagsmän få gå här mer eller mindre sysslolösa, därför att
de icke få delta i utskottsarbetet. Det måste vara angeläget för en utredning
att finna en lösning i det avseendet.

Jag tror dock icke att man bör utöka statsutskottet till fem avdelningar.
Jag sätter i fråga,, om några nämnvärda fördelar kunna vinnas därmed.
Man skulle i stället t. ex. kunna öka andrakammarsuppleanternas antal i en
del utskott. Till följd av att riksdagen pågår under så stor del av året och då
riksdagsmännen lia mycket att uträtta i hemorten, händer det mången gång
till och med i statsutskottet, där det dock finns ganska många suppleanter, att
det är svårt att få samtliga platser besatta vid vissa sammanträden. Här finns
således en möjlighet att ge flera riksdagsmän i andra kammaren tillfälle att
delta i utskottsarbetet. Man bör vidare taga under övervägande att (ika sextonmannautskottens
ledamotsantal till tjugu och likaså att bibehålla de tillfälliga
utskotten. De svårigheter, det här gäller, röra ju närmast andra kammaren
med dess 2.30 ledamöter mot första kammarens 150. Det är ju inte så lätt att
i utskotten sysselsätta det överskjutande antalet ledamöter i andra kammaren,
när båda kamrarna skola lia lika många representanter vardera i de gemensamma
utskotten. Andra kammaren har dock flera tillfälliga utskott där åtskilliga
ledamöter sysselsättas. Dessa utskott företa en hel del utredningar av
ofta ganska principiell art och komma fram med ganska viktiga utlåtanden.
Jag vill här endast erinra exempelvis om utlåtandet vid första sessionen av
årets riksdag angående problemen i samband med en övergång till fredsförhållanden.
Det var ett ärende som tilldrog sig stor uppmärksamhet och i vilket
andrakammarutskottet gjorde mycket vittgående undersökningar. På den vägen

Nr 34.

Onsdagen den 8 december 1943.

Om utredning ang. riksdagens arbetsformer. (Forts.)
har man ju möjlighet att sysselsätta åtskilliga av andra kammarens ledamöter.

Det har här gjorts gällande, framför allt av herr J. B. Johansson, att anordnandet
av kammarens plena skulle inverka åtskilligt på riksdagsarbetet, och
talaren syftade därvid främst på att vi under de senaste riksdagarna haft
arbetsplena endast på onsdagarna. Nu förhåller det sig så, att det inte har varit
någonting bestämt om att plena skulle hållas endast under onsdagarna,
utan anledningen till att så har skett är att det på grund av ärendenas beskafmenhet
icke har förelegat något behov av ytterligare plena. På den grund har
man icke anordnat mer än ett arbetsplenum i veckan. Efter kriget komma emellertid
sannolikt helt andra politiska förhållanden att uppstå. Då kommer man
väl att mera ingående diskutera även mycket obetydliga frågor, och under
sådana förhållanden torde det säkerligen bli behov av att anordna arbetsplena
oftare än en gång i veckan. Mot slutet av riksdagarna har det ju för övrigt
även under de senaste åren anordnats arbetsplena mer än en dag i veckan.
Men då man hinner slutbehandla alla ärenden, som framlagts av utskotten,
vid ett enda plenum utan att ens hålla kvällsplenum, kan jag inte anse annat
än att det måste innebära enbart en arbetsbesparing att man nöjer sig med endast
ett arbetsplenum i veckan. Att riksdagsmännen få möjlighet att resa hem,
de som inte bo för långt bort från Stockholm över söndagarna, och de längre
bort bosatta ett pär gånger i månaden, är väl nästan nödvändigt. Det är för
övrigt en angelägenhet av betydelse icke blott för dem själva och hemorten,
utan också för hela samhället att riksdagsmännen kunna stå i kontakt med sin
hemort och underhålla en intim kännedom örn dess förhållanden. Från talmännens
sida har avsikten med att arbetsplena icke anordnats även på lördagarna
dock främst varit att bereda utskotten flera arbetsdagar. Ha utskotten nu inte
kunnat utnyttja denna möjlighet, kan man dock knappast anse att förseningen
av riksdagsarbetet beror på att kamrarna icke haft mer än ett arbetsplenum
i veckan. Jag anser därför inte att denna anmärkning är berättigad.

Utskottets utlåtande innebär alltså för mig, herr talman, i åtskilligt en missräkning.
Dels har utskottet inte kunnat föreslå sådana arbetsformer att riksdagsarbetet
under normala tider kan slutföras på ungefär fem månader under
årets första del. Dels innehåller utskottsutlåtandet överhuvud taget intet konkret
förslag till reform. Anledningen därtill har jag emellertid nästan fått klar
för mig i dag under denna debatt. Under sådana förhållanden kan jag för min
del, herr talman, ge min anslutning till att en utredning företas.

Medan jag nu har ordet skall jag upptaga även en annan fråga till behandling.

På kammarens bord ligger i dag ytterligare ett digert utlåtande, bankoutskottets
utlåtande, angående omorganisation av riksbanken. Det har föregåtts
av omfattande utredningar och remisser. Utlåtandet är icke fullt
enhälligt. Riksbanksfullmäktige avläto redan under förra delen av innevarande
års riksdag ett förslag till bankoutskottet avseende en omorganisation
av riksbanken med dess avdelningskontor. Men detta förslag
kom icke på kamrarnas bord och blev icke känt för riksdagsmännen utan
dessa fingo kännedom örn förslaget först när bankoutskottets utlåtande delades
ut i kamrarna. Det är naturligtvis en svaghet att ett så stort förslag som
detta förelägges riksdagen utan att de enskilda riksdagsmännen ägt kännedom
örn vad som försiggått i detta avseende och utan att de således haft möjlighet
att i motioner framlägga förslag rörande en sådan reform.

När man nu går att utreda frågan örn riksdagens arbetsformer, vill jag här
uttala den vädjan att man även måtte undersöka, huruvida man inte skulle
kunna få en sådan ändring till stånd därvidlag att även ett förslag som det

Onsdagen den 8 december 1943.

Nr 34.

Örn utredning äng. riksdagens arbetsformer. (Forts.)
ifrågavarande på ett eller annat sätt kunde komma på riksdagens bord innan
det behandlades av vederbörande utskott. Det enklaste synes mig vara att t. ex.
bankofullmäktige och riksgäldsfullmäktige hade att inlämna sina petita till
kamrarna, varefter kamrarna remitterade dessa till vederbörande utskott. Då
finge ju den enskilde riksdagsmannen kännedom om eventuella förslag och
skulle inte gå miste örn möjligheten att inverka på deras behandling genom att
framlägga förslag motionsvis, Det borde, synes det mig, undersökas, huruvida
den vägen är framkomlig, och en sådan undersökning borde kunna ske i samband
med den utredning, som väl nu kommer att företagas.

Ordet lämnades för kort genmäle till herr andre vice talmannen, som yttrade:
Herr talman! Med anledning av vad herr förste vice talmannen nu yttrat
beträffande det ärende som står senare på dagordningen, nämligen bankoutskottets
utlåtande rörande riksbankens omorganisation, -ber jag att få meddela att
herr förste vice talmannens redogörelse inte är fullt riktig.

Ifrågavarande förslag har ingivits av bankofullmäktige till bankoutskottet,
och redan i våras delades på bankoutskottets initiativ ut en recit, en fullständig
redogörelse för ärendets gång och utveckling, till alla riksdagsmän med meddelande
om att bankoutskottet under hösten skulle avge utlåtande över förslaget.
Den ärade talarens påstående att riksdagsmännen inte i tid fått kännedom
om förslaget är alltså icke riktigt.

Vidare ha riksdagsgrupperna från utskottets sida fått meddelande om att
det funnits möjlighet för riksdagsmännen att, visserligen icke motionsledes men
genom direkta framställningar till bankoutskottet, ge sin mening i frågan till
känna, Detta har också lett till att utskottet fått mottaga en skrivelse, undertecknad
av ledamöter av riksdagen tillhörande olika partier.

Jag vill därmed inte säga att det inte hade varit möjligt att motionera i detta
ärende. Jag har den personliga meningen att så hade kunnat ske med stöd av
bestämmelsen att motioner få väckas med anledning av en under riksdagen
inträffad händelse. Men jag vill också erkänna att det finns delade menjngar
örn den saken.

Vad jag har velat påpeka är att riksdagsmännen i alla fall ha fått del av
saken i mycket god tid, vilket icke utesluter att även den fråga, som den
föregående ärade talaren tog upp, kan bli föremål för prövning, örn det nu
blir en utredning angående riksdagens arbetsformer.

Herr Engberg: Herr talman! I första momentet av § 38 i riksdagsordningen
stadgas att konstitutionsutskottet tillkommer att pröva där uppräknade författningar,
till vilka även de höra som beröras i dagens debatt, och att hos
riksdagen föreslå de ändringar däruti som äro nödiga eller nyttiga och möjliga
att verkställa, såsom orden lyda i detta moment.

Jag vill särskilt stryka under momentets innebörd, eftersom jag till att börja
med är ense med den ärade talare på Gävleborgsbänken som i särskilt yttrande
har utvecklat den meningen att man icke borde hos Kungl. Maj :t begära
en utredning i dessa stycken. Jag håller nämligen i likhet med honom före, att
detta är en riksdagens egen angelägenhet och att när riksdagsordningen i det
här av mig citerade momentet av § 38 föreskriver att det är konstitutionsutskottet
som hos riksdagen skall föreslå dylika ändringar, bör man icke i
onödan springa till Kungl. Maj :t och anhålla om en utredning.

Jag var visserligen en gång med i en av Kungl. Majit tillsatt kommitté vars
arbete omnämnes i inledningen till utskottets utlåtande, 1931 års kommitté. I
denna sutto bl. a. också min ärade vän herr Ivar Anderson och herrar Kvarnzelius,
Anderson i Råstock m. fl. Vi arbetade så gott vi kunde och diskuterade

Nr 34.

Onsdagen den 8 december 1943.

Örn utredning ang. riksdagens arbetsformer. (Forts.)
igenom riksdagens arbetsformer. Nog har jag suttit i åtskilliga kommittéer och
församlingar, men någon mer stockkonservativ församling än elen vår kommitté
den gången, utgjorde har jag svårt att föreställa mig. Litet småkrafs
komrno vi emellertid fram med, och på grundval därav utarbetades också i sinom
tid en proposition vars resultat redovisas här i betänkandet.

Jag vill emellertid erinra därom att redan under de överläggningarna stod
det nog ganska klart, att i samma mån som statsverksamheten överhuvud
taget har vidgats här i landet — och det är ju obestridligt att den har gjort
det årtionde efter årtionde — i samma mån har själva den tidsram som riksdagsordningen
har förutsatt för riksdagsarbetets utförande blivit allt snävare,
och följaktligen har problemet kommit att gälla antingen att inom denna ram
vidtaga sådana åtgärder att man ändå kan hinna med arbetet, eller att skaffa
sig en vidgad ram, och det är helt naturligt att detta senare för ögonblicket är
problemets kärnpunkt.

Konstitutionsutskottet har också i sitt utlåtande gjort frågan örn riksdagens
arbetsformer väsentligen till en fråga örn tidsramen: frågan örn den lämpligaste
tidpunkten för arbetets början, frågan om höstsession eller icke höstsession.
I det stycket vill jag, herr talman, för min del bekänna -— liksom, såvitt
jag uppfattade, även bevillningsutskottets ärade ordförande gjorde •—
att det synes mig vara svårt att undkomma en utvidgning av själva ramen.
Frågan, om denna skall sökas på den sammanhängande linjen eller den delade
linjen, för att taga upp en ominös benämning från åren före 1914, ja, det
är en annan fråga. Jag är för min del inte ännu riktigt på det klara med vad
jag därvidlag innerst skulle föredraga. Jag vill endast säga att det talar skäl
för och skäl emot båda lösningarna.

Har man erfarenheter både såsom riksdagsman och såsom förutvarande
statsråd, finner man att medaljen onekligen har två sidor. Jag vill bl. a. fästa
uppmärksamheten på att örn riksdagen skulle öppnas i början av december,
innebär ju detta att Kungl. Maj :t under sommaren måste ha gjort i ordning
propositionerna. Nu är det ju ändå så, att även statsråden äro människor, människor
som få arbeta hårt, och det lär väl vara uteslutet att man skulle kunna
ändra på de sex veckors semester som de åtnjuta. Men statsrådens semestrar
måste spridas. De börja ju under förra hälften av juni och pågå till in i september.
Att göra någon ändring därutinnan lär väl vara svårt. Men följden
därav skulle nog bli, att örn propositionsmaterialet väsentligen skall vara utarbetat
före början av december, bleve det svårt för Kungl. Maj :t att överhuvud
taget få.någon tid ledig från riksdagen, under vilken man kunde arbeta
med propositionerna. Jag lutar mera, det måste jag erkänna, åt den uppfattningen
att riksdagen bör börja, liksom nu, den 10 januari, men att arbetet
skulle klippas av på vårkanten, dock icke så, att man, såsom här står i slutet
av andra stycket på sid. 5 i konstitutionsutskottets utlåtande, skulle utan något
förbehåll låta Kungl. Maj:t vid en fortsättningsriksdag på hösten framlägga
de propositioner som inte medhunnits under den första sessionen. Herrarna
kunna vara övertygade örn att skola de direktiven gälla för en utredning,
komma nog höstsessionerna att bli mycket, mycket omfattande, och då
kommer nog inte det hopp man har haft om någon arbetslindring att infrias.

Jag har därför i den frågan närmast den uppfattningen att man borde pröva
sig fram medlen höstsession, men jag nödgades säga mig, när jag läst igenom
utskottets utlåtande, att jag på intet sätt var färdig att önska en utredning
efter dessa linjer. Under diskussionen i dag har pekats på saker som borde
kunna praktiskt ordnas ganska raskt. Jag tänker exempelvis på herr Undéns
framhävande av en bordläggningsmöjlighet. Jag tror för min del att där öppnar
sig en mycket praktisk utväg. Jag tänker också på den berörda möjlig -

Onsdagen den 8 december 1943.

Nr 34.

Örn utredning ang. riksdagens arbetsformer. (Forts.)
heten att man under tiden mellan sessionerna skulle kunna låta vissa utskott
arbeta och att resultatet av deras arbete skulle framläggas senare. Allt detta
har utskottet i sina riktlinjer lämnat åsido, och det förefaller mig som örn
det inte vore riktigt.

Här har talats om den svenska riksdagens obenägenhet att ändra sina arbetsformer.
Obenägenheten är påfallande. Man skulle kunna åberopa Skriftens
ord: »Andra haver han hulpit, men sig själv kan han intet hjälpa», och
det är ju icke fråga om annat än att åtskilligt med god vilja skulle kunna
uppnås. Jag tillät mig att i den kommitté, som arbetade år 1931, framställa
exempelvis önskemålet att plena ordnades så, att ledamöterna verkligen kunde
vara samlade, därigenom att varje kammare hade sin lunchtid, varunder
förhandlingarna avbrötos och det vädrades, så att det blev bättre syresättning
i lokalerna, något som troligen också skulle befrämja det andliga arbetet. Jag
pekade också på att det vore riktigare att börja klockan nio på dagen än
klockan elva. Hjärnan arbetar bäst på morgnarna, och det är en gammal poetisk
villfarelse att det är först vid skymningens inbrott som Minervas fågel
börjar sin flykt. Därför tror jag att redan däri läge en tidsvinst inom räckhåll.
Jag kan heller icke inse att det är nödvändigt att vi iakttaga den oerhörda
omständlighet i vårt utskottsarbete som består i att det skall redogöras
för allt som har hänt i frågan ända från Adams tid och till nu, med återgivande
sida upp och sida ned av vad som har stått i propositioner och vad som
har stått i sakkunnigutlåtanden. Allt det där skulle också kunna inskränkas.

Men det är småsaker, herr talman. För mig är den närmaste frågan den, om vi
utan en utvidgning av tidsramen kunde finna någon anordning som medger
en jämnare fördelning under hela riksdagstiden av arbetsuppgifterna. Och
jag måste säga att jag reagerar emot tanken att på detta tidiga stadium springa
till Kungl. Maj :t, innan vi ännu veta, örn riksdagen kan hjälpa sig själv. Konstitutionsutskottet
har ju inte särskilt mycket att göra nu för tiden. Det är ändock
på det sättet att rösträttsfrågornas tid är förbi, och det är inte som i min
gröna ungdom, då vi i utskottet hade en oerhört stor mängd av vidlyftiga
rösträttsfrågor och annat att behandla. Jag tycker att utskottet bör få fundera
ett år till och med ledning av vad som här sagts försöka självt komma
med några praktiska förslag. Springer man till Kungl. Maj :t, är det visserligen
tänkt att Kungl. Maj :t till en blivande utredning skall befordra de
s. k. direktiv som konstitutionsutskottet här har utarbetat. Men det blir Kungl.
Maj :t som sammansätter utredningskommittén, och Kungl. Maj :t har där uppenbarligen
stora intressen att bevaka, beträffande den sida av problemet som
gäller propositionerna. Varför skall riksdagen avhända sig sin rättighet till
den andra parten genom att bara hemställa till Kungl. Majit att låta utreda
saken, när riksdagen har ett utskott som enligt riksdagsordningen självt har
till uppgift att hos riksdagen föreslå på detta område nödiga, nyttiga och genomförbara
åtgärder?

Mitt yrkande är därför, herr talman, i det nuvarande läget kort och gott
avslag. Jag yrkar avslag på såväl utskottets kläm som på dess motivering,
och uttalar förhoppningen att konstitutionsutskottet fortsätter med sitt både
nyttiga och nödiga utredningsarbete i denna fråga och att det kanske också
kommer fram med förslag till åtgärder som, för att än en gång använda grundlagens
ord, äro möjliga att verkställa.

Häri instämde herr Lindström.

Herr Hage: Herr talman! Jag har begärt ordet endast för att göra ett
yrkande. Men innan jag övergår därtill, vill jag med anledning av herr Eng -

Nr 34.

Onsdagen den 8 december 1943.

Örn utredning ang. riksdagens arbetsformer. (Forts.)
bergs anförande säga, att följer man hans linje och röstar för rent avslag,
finns det — föreställer jag mig — ingen möjlighet att fatta ett beslut i denna
fråga vid nästa års riksdag. Förutsättningen för att man inom rimlig tid
skulle kunna genomföra en del av de ändringar, som det här är fråga om,
är ju att vissa beslut i grundlagsfrågor fattas redan vid 1944 års riksdag.
Såvitt jag. förstår, innebär därför herr Engbergs förslag ett uppskjutande
av frågans lösning flera år framåt. Jag tycker inte att det vore lyckligt, örn
en hel del frågor som kanske äro mogna för sin lösning skulle komma att få
vila i flera år.

För övrigt kan herr Engbergs anförande av mig anföras såsom ett ytterligare
motiv för det yrkande, som jag ämnar framställa. Jag har liksom
herr J. B. Johansson — visserligen från en något annan utgångspunkt än
han — anslutit mig till det yrkande, som jag trodde, att herr andre vice talmannen
hade framställt, nämligen om bifall till utskottets förslag nied strykande
av motiveringen. Nu förklarade emellertid herr andre vice talmannen,
att han inte framställt något yrkande om strykande av motiveringen, utan
att han endast sagt, att han ogillade motiveringen. Emellertid har från flera
håll och icke minst av herr Engberg framhållits, att man ogillar motiveringen.
Flera talare ha sagt, att på den och den punkten kunde de inte gilla
den föreliggande motiveringen. Det enda rimliga i en sådan situation vore,
tycker jag, att biträda det yrkande, som jag trodde att herr andre vice talmannen
framställt, nämligen om bifall till det förslag örn utredning som utskottet
framlagt, men med strykande av utskottets motivering. Därigenom
skulle också den utredningskommitté, som antagligen kommer att tillsättas,
få friare händer. Om kommittén ville gå in på något av de projekt som herr
Engberg nu framlagt, så skulle den inte hejdas av en pekpinne och en tillsägelse:
»Nej, låt bli det där, det få ni inte röra vid!» Örn kommittén ville
gå in på frågan örn att eventuellt inrätta ett stort utskott i stället för de
tillfälliga utskotten, funnes det ingen motivering som sade: »Nej, det få ni
inte röra vid!» Jag tror, att örn riksdagen vill lia en verkligt tillfredsställande
utredning av denna fråga, är det bäst att gå den vägen, att man bifaller
utskottets förslag med strykande av motiveringen.

I utskottets kläm heter det emellertid: »att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Majit ville, under åberopande av vad utskottet ovan anfört, hemställa» etc.
Man får väl då utesluta orden »under åberopande av vad utskottet ovan anfört»
ur klämmen.

Herr talman! Jag ber alltså för min del att få yrka bifall till utskottets
hemställan med den nämnda ändringen och med uteslutande av motiveringen.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Det börjar bli mer och mer tydligt, att
utskottsutlåtandet inte egentligen täcker vad som är en allmän mening inom
kammaren. Jag tycker att de flesta talarna funnit, att utlåtandet inte
ger den bästa lösningen av frågan.

Jag begärde närmast ordet för att betyga riktigheten av vad herr Johan Bärg
nämnde, då han talade örn olägenheten av att riksdagsmännen under lång tid
av året hindras att stå i kontakt med hemorten, med näringslivet och överhuvud
taget allt vad som sker i det verkliga livet. Det är inte den enda nackdel,
som är förknippad med långa riksdagssessioner. Lika väsentligt är, att
det kommer att bli allt svårare att få representanter här i riksdagen, som
komma från näringslivet och som alltså under en stor del av sin levnad där
haft sin sysselsättning. Den nackdelen kommer säkerligen att visa sig vara
avsevärd, och det vore inte lyckligt, örn det klientel, ur vilket riksdagsmännen
väljas, blir allt mindre och ensidigare. Därför är det också nödvändigt

Onsdagen den 8 december 1943.

Nr 34.

Örn utredning ang. riksdagens arbetsformer. (Forts.)
att man vidtager åtgärder, som äro ägnade att undanröja dessa risker. Jag
tror därvidlag inte, att det är den omständigheten, att man här behöver arbeta
strängt, som avhåller människor från att komma hit. Tvärtom förhåller
det sig nog så, att särskilt sådana människor, som äro vana att ligga i från
morgon till kväll i sina gärningar, snarare tycka att det många gånger är
en lättnad här, åtminstone tidvis. Jag vill inte med detta ha sagt, att man kan
betrakta det som en sinekur att vara riksdagsman. Nej, vad som mest avhåller,
är att man under en så lång tid av året blir bunden av riksdagsarbetet.

Herr J. B. Johansson nämnde, att lian ansåg, att det vore klokt att återinföra
systemet med arbetsplena även på lördagarna. Jag är inte säker på
att det är så lämpligt, ty med den längd som riksdagarna ha, hur man än
gör, är det nödvändigt, att riksdagsmännen få besöka hemorten. Det har blivit
så, att man har haft lördagar och måndagar lediga, och jag tror att det
vore olyckligt, örn den möjligheten toges bort. Med endast ett arbetsplenum
i veckan böra utskottsordförandena kunna hålla sammanträden även på fredagarna,
även örn de nog ibland bli rätt hårt pressade av utskottsledamöterna
att inte hålla sammanträden på fredagarna; därvidlag böra de vara
hårda, när så behöves.

Jag tror att det bara finns två sätt, på vilka man kan komma till ett effektivt
resultat, när det gäller att få riksdagssessionerna avkortade. Jag vill från
början säga, att jag är absolut emot en höstsession, vilket utskottet förordar.
Om det vore så, att man kunde vara säker på att vårsessionen slutade omkring
den 1 maj och höstsessionen varade endast en månad eller sex veckor, vore det
inte så dumt. Men jag tror inte att man kan räkna med detta, ty det kan bli
en lika lång vårsession som nu och så ytterligare en session på hösten. Jag
hoppas att det inte finns majoritet här i riksdagen för att det skall vara så
långa riksdagar som möjligt. Jag har nog träffat på dem, som velat detta, därför
att de tycka, att det är det bästa sättet att bli försörjda. Men jag tror
inte att man får vara så stygg, att man tror att det av den anledningen finns
majoritet för långa riksdagar.

Av de två vägar, som jag nyss syftade på då det gäller att komma till rätta
med svårigheterna, är den ena att man kan rationalisera arbetet inom riksdagen
en hel del. Här ha i dag nämnts olika uppslag. Jag skulle vilja tillägga
ett, som inte är nämnt, nämligen att de utskott, som äro mest arbetstyngda
— det är riktigt, såsom herr J. B. Johansson sade, att det är på dem det hänger
— kunna hålla på längre vid sammanträdena och inte sluta klockan fyra
eller så. De kunna hålla på till fram emot klockan sex, och till och med litet
oftare än som nu sker lia sammanträden på kvällarna de dagar i veckan, som
man anslår till utskottsarbete.

Det är ju möjligt, att man kan åstadkomma en del genom att förstärka det
mest arbetstyngda utskottet, statsutskottet. Men jag tror inte att det är så
nödvändigt, utan det skulle snarare ske för att tillmötesgå andra kammarens
önskemål örn att flera riksdagsmän skulle få deltaga i utskottsarbetet.

Vad som är viktigast, oell som också berörts av flera talare, kanske mest
av herr J. B. Johansson, är att Kungl. Majlis propositioner inte inkomma för
sent. Kan man inte få den saken ordnad, herr talman, tror jag inte det hjälper,
vad vi själva än sedan hitta pa. Den saken är fullständigt avgörande.
Örn man skulle analysera vad som försenar riksdagarna •— jag har själv försökt
att göra en analys under några år — finns det inte möjlighet att påvisa,
att riksdagsarbetet försenats en enda dag av sådana propositioner, som kommit
fiire propositionstidens utgång, utan det har så gott som alltid berott på
propositoner, som kommit efter denna tid, och av sådana propositioner föranledda
motioner.

Nr 34.

Onsdagen den 8 december 1943.

Örn utredning ang. riksdagens arbetsformer. (Forts.)

Jag tror inte att det är uteslutet, att riksdagen, om den ville erhålla rättelse
i dessa, ting, skulle kunna skicka tillbaka de propositioner, som lämnas efter
propositionstiden, med undantag av sådana, som enligt grundlag må lämnas
senare. Prövas en sådan utväg med allvar och kraft, tror jag att man har löst
problemet till nittio procent.

lin att få Kungl. Majit att låta bli att lämna propositioner för sent bör
riksdagen pa ett fullkomligt auktoritativt sätt uttala sin mening härom, eller, örn
nilo detta hjälper, Irnit enkelt statuera ett exempel genom att lämna tillbaka de
propositioner, som avlämnats efter propositionstidens utgång och som riksdagen
inte trots detta bör mottaga. De medlen ha vi i vår makt, och för att anlita
elem behöva vi inte göra någon utredning. Jag är därför närmast på samma
linje som herr Holmström och landshövdingen i Västernorrlands län. vilka
anse att det är onödigt att springa till regeringen med en sådan här sak.

a^ man vinner sa mycket genom att börja riksdagen den 1
december. Det är inte de ärenden, som ligga på riksdagens bord den 10 januari,
eller de motioner, som väckas i anledning därav, som försena riksdagen.

Hedan före herr Engbergs anförande var jag av den uppfattningen, att ett
avslagsyrkande nog skulle vara naturligast, men jag ville inte framställa det
“artor att jag tyckte att det var.angelägnast, att i varje fall utskottets motivering
kommer bort, och jag ville inte försvåra en votering genom att för många
yrkanden komma att stå mot varandra. Det skulle kunna hända, att det blir
fel yrkande som i slutvoteringen står mot utskottets hemställan. Men eftersom
ett rent avslagsyrkande nu är ställt, är jag närmast böjd för att ansluta mig
till det.

Örn det går på det sättet, vilket kanske är troligt, att riksdagen beslutar en
skrivelse till Kungl. Maj :t med begäran örn utredning, hoppas jag att Kungl.
Maj :t inte tar hänsyn bara till vad utskottsmajoriteten skrivit eller vad som
innefattas i reservationen, utan också till vad som sagts under dagens debatt.

Jag hoppas att regeringen, örn den nu får en skrivelse med begäran om utredning,
inte förordar förslaget örn höstsession, ty det enligt min mening angelägnaste
är att tanken på en höstsession kommer bort från resonemanget. En
sådan session skulle bara leda till en förlängning av riksdagsarbetet, som skulle
få de olyckliga följder, som jag nämnde i början av mitt anförande.

Jag ber, herr talman, att få ansluta mig till herr Engbergs avslagsyrkande.

Herr Karlsson, Gottfrid: Herr talman! Jag skulle vilja säga några ord till
herr J. B. Johansson, som med uppvisande av sin statistik från statsutskottet
ville framhålla, hur många punkter som voro utbrutna i innevarande års statsverksproposition.
Jag antecknade visserligen inte siffrorna från de olika departementen,
men han kom fram till en summa av 187 utbrutna punkter ur
statsverkspropositionen innevarande år. Beträffande dessa punkter kommo sedermera
propositioner, som lämnades till riksdagen mer eller mindre sent, de
flesta kanske mycket sent, och det är detta som, framhöll herr J. B. Johansson,
har försenat arbetet för oss i statsutskottet och i riksdagen. Det var ju
ungefär detsamma, som jag tillät mig framhålla i mitt första anförande. Men
jag vill ställa den frågan till herr J. B. Johansson: tror inte herr J. B. Johansson
att, om riksdagen börjar redan på hösten och Kungl. Majit således skall
lägga fram statsverkspropositionen mer än en månad tidigare än enligt nu
gällande.ordning, det då kommer att visa sig omöjligt för Kungl. Majit att ha
med allting i statsverkspropositionen, och att denna förkastliga anordning med
utbrutna punkter i statsverkspropositionen kommer att tillämpas i ännu högre

Onsdagen den 8 december 1943.

Nr 34.

Örn utredning äng. riksdagens arbetsformer. (Forts.)
grad? Jag är rädd för att så kommer att bli fallet, och därför kan jag inte dela
den ärade talarens uppfattning, då han tror att den bästa lösningen är att gå
på reservanternas linje.

Herr Undén yttrade att man vid utredningen borde ta under övervägande
möjligheten för riksdagen att bordlägga propositioner som framläggas för
riksdagen. Vi ha inte i utskottets utlåtande använt uttrycket bordläggning,
men vi skriva på ett ställe i utlåtandet: »Vid en efterföljande andra session på
hösten kunde sedan till behandling upptagas frågor, som ej medhunnits under
våren.» Det är ju, ehuru uttryckt med andra ord, samma sak som herr Undén
talade örn och vari sedan herr Engberg instämde.

Herr Engberg redogjorde inför kammaren för grundlagens bestämmelser om
konstitutionsutskottets skyldighet att framlägga de förslag till ändringar av
grundlagen som äro nödiga och nyttiga, och utskottet skulle enligt hans mening,
såsom han uttryckte sig, inte springa till Kungl. Majit och begära utredning
örn förslag till ändringar i grundlagen. Herr Engberg talade också örn att han
själv suttit i 1931 års kommitté — vi kalla den visserligen i vårt utskottsutlåtande
1930 års kommitté, men det är ju samma kommitté. Vad var anledningen
till att man tillsatte denna kommitté, som herr Engberg skildrade som
den mest urkonservativa kommitté som han någonsin varit med och arbetet i?
Jo, såsom grund för tillsättandet av kommittén låg ett av konstitutionsutskottet
år 1930 avgivet memorial nr 21, där utskottet hemställde, att riksdagen
ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Maj:t med beaktande av
anförda synpunkter »ville låta verkställa en utredning angående de ändringar
i grundlag och andra författningar, sorn må finnas nödiga för ett mera ändamålsenligt
anordnande av lagtima riksdags arbeten, och före löpande andrakammarvalperiods
utgång för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen
må föranleda». Detta utskottets förslag var enhälligt, och bland dem,
som varit med örn att framlägga memorialet för riksdagen, befann sig herr
Engberg. Vi äro alltså, mina herrar, i gott sällskap, när vi i år framlägga ett
utlåtande för riksdagen, där vi föreslå en skrivelse till Kungl. Majit med begäran
örn utredning av denna sak.

Det är dock en hel del spörsmål, som här måste komma under övervägande
och som det inte är möjligt för konstitutionsutskottet att ta upp till behandling.
Det är spörsmål som röra budgetarbetet och därmed sammanhängande
saker. Vi måste enligt mitt förmenande ovillkorligen söka kontakt med Kungl.
Maj :ts kansli för att få dessa ting på ett fullt vederhäftigt sätt klarlagda, och
det behöver inte alls betyda, att utskottet eller riksdagen springer till Kungl.
Maj :t, såsom herr Engberg uttryckte det, utan det är för att frågan skall bli
så allsidigt och så grundligt utredd som det överhuvud taget är möjligt.

Jag vill också understryka för dem av kammarens ledamöter, som äro intresserade
av att det verkligen blir något resultat av detta arbete, att örn de eventuellt
följa den linje, som herr Engberg här har föreslagit, och yrka avslag på
utskottets hemställan, så betyder det ju. såsom herr Hage mycket riktigt förmodade,
ett skjutande av hela ärendet några år framåt.

Jag har velat göra dessa små randanmärkningar till vad som har blivit sagt
i debatten. Jag hoppas att kammaren måtte biträda det förslag till utredning
som utskottet har framlagt. Vi ha ju för övrigt inte skrivit så förfärligt bestämt,
utan sedan vi redogjort för de båda förslagen örn att riksdagen skulle
börja tidigare än som för närvarande sker, ha vi gjort följande'' uttalande: »Utskottet
har därför — utan att vilja motsätta sig en närmare omprövning av
även de två nyss nämnda förslagen — för egen del stannat vid en lösning»
o. s. v. Ett bifall till utskottets förslag utesluter sålunda inte att man kommer

Nr 34.

Onsdagen den 8 december 1943.

Örn utredning ang. riksdagens arbetsformer. (Forts.)
att taga hänsyn till de olika propåer, som blivit framställda i det här sammanhanget,
och inte minst den debatt, som förts i kammaren. Det utgår jag från
såsom en självklar sak.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande om bifall till utskottets förslag.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Den närmast föregående
ärade talaren, frågade mig, örn inte antalet utbrutna punkter i statsverkspropositionen
blir ännu större, om man börjar riksdagen den 1 december. Jag svarar
nej på den frågan, ty meningen med denna tillbakaflyttning i tiden är ju att
riksdagen skall sluta tidigare på våren, och jag underströk särskilt i mitt anförande,
att propositionsarbetet i Kungl. Maj :ts kansli då också skulle börja tidigare
än vad som nu är fallet. Det blir således en växelverkan, och det visar
också, vad jag så starkt underströk, nämligen att mycket hänger på hur arbetet
med propositionerna organiseras.

När jag hade ordet sist, yrkade jag bifall till herr andre vice talmannens yrkande,
men eftersom han inte riktigt vill stå för det i hela sin utsträckning,
yrkar jag, herr talman, i stället bifall till det yrkande, som framställts av herr
Hage och som innebär ett strykande av utskottets motivering.

Herr Holmbäck: Herr talman! Jag begärde ordet för att säga några ord i
anledning av ett yttrande av herr J. B. Johansson, vilket sedermera blivit
föremål för rätt mycket debatt. Han ansåg att man i riksdagen skulle återinföra
systemet med två arbetsplena i veckan i stället för såsom vi nu ha endast
ett arbetsplenum i veckan.

Jag har sett efter, hur lång tid onsdagsplena för närvarande ta under januari
och februari månader. År 1942 höllö vi i första kammaren, sedan statsverkspropositionen
hade remitterats, första gången ondagsplenum den 21 januari.
Det räckte 34 minuter. Nästa vecka varade det 45 minuter och den därpå följande
veckan 14 minuter, den därefter 11 minuter, och följande vecka—det var
onsdagen den 18 februari, då man för första gången fattade beslut i anledning
av en proposition — räckte plenum 2 timmar 15 minuter. Den, 11 mars fick man
sedermera för första gången ett stort plenum, som varade 71/2 timmar. I år
räckte första plenum efter statsverkspropositionens remiss, den 20 januari, 9
minuter. Den 27 januari varade plenum 39 minuter, den 3 februari 22 minuter,
nästa gång 38 minuter, den 17 februari 1 timme 7 minuter, och den 24
februari slutade plenum efter 3 timmar 20 minuter. Jag tror inte, herr talman,
att det är riktigt att dela vart och ett av dessa plena på två gånger. Det kunde
bli plena på 10 eller 15 minuter varje gång.

Det är en helt annan fråga som i fråga örn arbetet i januari och februari
träder i förgrunden. Jag var för min del mycket betänkt på att vid årets
riksdag i januari lägga fram en motion angående reform av riksdagens arbetsformer,
men av åtskilliga skäl gjorde jag det inte. Då sysslade jag också med
att det i januari och februari faktiskt inte är något större arbete i plena i riksdagen.
Jag var inne på en tanke, som står nära den tankegång, som här gjorts
gällande av herr Undén, att riksdagen, sedan statsverkspropositionen remitterats,
inte skulle sammanträda på en månad eller kanske sex veckor i annan mån
än att utskotten arbetade. Endast utskotten skulle då vara samlade, men inte
riksdagen i dess helhet. Det skulle kanske föranleda ett högre arvode för utskottsledamöter,
men jag undrar örn inte det är en sak, som vi så småningom
komma fram till ändå.

Herr Herlitz yttrade att det bästa vore att få alla kungl, propositioner på en
gång i början av riksdagen. Det tror jag för min del inte, herr talman, ty det
skulle betyda, att riksdagsmännen skulle få en motionstid, som skulle omfatta

Onsdagen den 8 december 1943.

Nr 34.

Örn utredning ang. riksdagens arbetsformer. (Forts.)
endast en 10, 12 dagar för en, utomordentligt stor mängd propositioner samtidigt.
Det har nog sina fördelar, att de komma så småningom, såsom fallet är
för närvarande. Konstitutionsutskottet behandlar inte det sätt på vilket propositionerna
för närvarande komma. Det är inte bara så att många komma sent,
utan det är också så att alltför många komma just sista dagen. Den 12 mars
1939, sista propositions dagen, kom det 76 propositioner med ett sammanlagt
sidoantal av 2,438. Den 12 mars i fjol kom det 64 propositioner på en gång,
och den 13 mars i år 71 propositioner med ett sidoantal av 1,993. Detta eluderar
till stor del riksdagsmännens motionsrätt. Jag tror att det riktiga därvidlag
vore, att det skedde ett verkligt samarbete mellan riksdagen och Kungl. Maj :ts
kansli, så att propositionerna komme jämnt och så småningom och inte för sent,
varigenom riksdagsmännens motionsrätt bleve tillbörligen, iakttagen.

Vad beträffar konstitutionsutskottets memorial, hyser jag mycket stor
sympati för den linje, som angivits av herr Engberg. Jag anser, att det principiellt
vore riktigt, att riksdagen själv skötte utredningar angående riksdagens
egna arbetsformer. Men jag tror å andra sidan, att vi knappast ha lämpliga
organ därför. Det skulle innebära, att vi tillsatte en kommitté, genom
konstitutionsutskottet, genom talmanskonferensen eller på annat sätt, för att
utreda riksdagens arbetsformer, och det kanske vi för närvarande icke kunna
göra. Jag tror därför, att man måste vidbliva den gamla linjen, att dylika utredningar
ske efter anhållan av riksdagen hos Kungl. Majit och genom en av
Kungl. Maj :t tillsatt kommitté.

Jag stannar därför för min del i ett positivt ställningstagande till konstitutionsutskottets
memorial, men då jag gör det, sker det med den reservationen,
att vi endast böra fatta beslut angående klämmen och således utesluta motiveringen.
Det är så många skiftande frågor, som här äro att avgöra, att jag
tror, att det är lämpligt, att den kommitté, som eventuellt kommer att tillsättas,
får fullständigt fria händer. Det råder dels olika uppfattningar i sakfrågorna,
och dels måste man taga hänsyn till att vi nu ha kristid med andra
förhållanden än normalt.

Jag kommer alltså att ge min röst för förslaget om bifall till konstitutionsutskottets
kläm med uteslutande av dess motivering.

Herr Herlitz: Herr talman! Eftersom jag råkar få ordet omedelbart efter
herr Holmbäck, vill jag börja med att ge honom rätt på en punkt. Jag uttalade
mig mera tillspetsat än jag avsåg, då jag sade, att det var önskvärt att
riksdagen fick alla propositioner på en gång. Det var ett litet tillspetsat uttryck
för att vi måste önska att få arbetsmaterialet så fort som möjligt, medan
Kungl. Maj:ts kansli är en institution, som arbetar året runt och som
helst vill släppa propositionerna ifrån sig kontinuerligt.

Jag begärde emellertid, herr talman, ordet för att få göra några reflexioner,
då debatten nu närmar sig sitt slut. Den första frågan är huruvida riksdagen
överhuvud taget skall skriva till Kungl. Maj :t och begära en utredning.
Flera talare ha ansett, att riksdagen själv borde utreda denna fråga.
Jag kan icke dela denna uppfattning. Här är det icke fråga örn att åberopa
grundlagens regler, här gäller det att se saken praktiskt, och se vi den praktiskt,
skola vi hålla fast vid att detta är ett organisationsproblem, som i lika
mån berör Kungl. Majit och Kungl. Majits kansli som det berör riksdagen.
Därtill kommer ytterligare en omständighet, som herr Holmbäck snuddade vid,
nämligen att en utredning genom konstitutionsutskottet skulle komma att
bygga på en alltför ensidig och ofullständig erfarenhet inom riksdagen. Att
skriva till Kungl. Majit är formen för att få fram den erfarenhet, som finns
inom andra riksdagsutskott. Örn jag icke misstar mig var anledningen till att

Nr 34.

Onsdagen den 8 december 1943.

4<j

Örn utredning ang. riksdagens arbetsformer. (Forts.)
man 1930 skrev till Kungl. Maj:t, just den, att man hade känslan, att man
måste bereda plats även för medlemmar från andra utskott i utredningen.

Sedan är det fråga örn vad skrivelsen skall gå ut på. Jag anhåller i detta
sammanhang att få konstatera, att de praktiska invändningar, som riktats mot
utskottets förslag om en sönderstyckad riksdag, icke från något håll gendrivits.
Allra minst har någon med ett enda ord till diskussion upptagit reservanternas
erinran om de fullkomligt oefterrättliga förhållanden, som komma
att inträda, då efter nyval den gamla riksdagen skulle sammanträda sedan
dess mandat kanske helt och hållet underkänts.

Flera talare — jag erinrar mig herr förste vice talmannen och herr Engberg
— ha talat örn att man skulle »klippa av» vårriksdagen. Detta är ju
även ett mycket fundamentalt inslag i utskottets förslag, men jag har ännu
icke hört, hur detta avklippande skall gå till. Man menar väl icke på allvar,
att det i regeringsformen skulle skrivas in något datum, efter vilket riksdagen
skulle vara förhindrad att verka, vad som än händer. Vi kunna icke komma
ifrån att låta detta på ett ^Jler annat sätt bero på deras vilja som sitta i
riksdag och regering, och då äro alla de risker för handen som vi talat örn;
hur det då blir med avklippandet, tycker jag man kan räkna ut.

Jag är beträffande utskottets förslag angelägen att understryka att örn
än utskottet uttalat sig med respekt örn de andra linjer som angivits, detta
icke får skymma undan det förhållandet, att den linje, som utskottet ger sitt
förord, är den som går ut på en sönderstyckad riksdag.

Det har under debatten kommit fram åtskilliga intressanta uppslag. Jag
kan nämna herr andre vice talmannens och herr Engbergs anföranden, vilka
överflödade av uppslag i mångahanda olika hänseenden. Jag erinrar även örn
de tänkvärda saker, sorn sades av herr Undén. Jag tänker särskilt på den där
möjligheten, som sedan betonades av herr Holmbäck, att under vissa tider utskotten
arbetade, men att icke riksdagen i dess helhet behövde arbeta. Jag
stryker också under herr Undéns tanke, att man kunde lia en höstsession vid
behov och icke göra den till en obligatorisk inrättning. Jag vill dock därtill
knyta den reflexionen, att vi ju redan lia denna möjlighet. En urtima riksdag
kan ju när som helst inkallas.

_ Det har, som jag sade, framkommit mångahanda olika uppslag och angivits
många olika linjer under diskussionen av föreliggande spörsmål, och då
jag avlyssnat debatten, bär jag gjort klart för mig, att jag icke kan påräkna,
att det yrkande jag ställt skall vinna någon majoritet. Det är klart, att det
finns invändningar från många håll mot denna linje såväl som mot de andra
linjerna. Det finns kanske för övrigt en övervägande stämning inom kammaren
för att man överhuvud taget icke skall binda sig i en sådan kinkig
kasus som denna. Under sådana förhållanden vill jag icke urgera den linje
jag hävdat eller påkalla något positivt beslut örn densamma. Jag vill därför
avstå från det yrande jag framställt och ansluta mig till det yrkande om
bifall till klämmen med uteslutande av motiveringen, som tidigare under debatten
framställts.

Herr Larsson, Sam: Herr talman! Jag kan i mycket instämma med herr
Engberg, och jag kommer även att sluta med att framställa samma yrkande
som han, nämligen örn avslag på utskottets hemställan. Jag är därvid fullt
medveten om att detta kommer att medföra uppskov någon tid med avgörandet
av de stora ändringar, som kräva grundlagsändring, men detta är enligt min
mening så långt ifrån någon nackdel att det tvärtom är en viss fördel. Jag är
nämligen rädd för att man i nuvarande läge är alltför benägen att taga hänsyn
till de särskilda av krisen och krigstiden framkallade förhållanden, som

Onsdagen den 8 december 1943.

Nr 34.

Örn utredning ung. riksdagens arbetsformer. (Forts.)
åstadkommit de långa riksdagarna. Det har varit dels anhopningen av stora
ärenden, som nödvändigt måst behandlas, dels även önskvärdheten för att icke
säga nödvändigheten att under oroliga tider ha riksdagen samlad, som framkallat
de långa sessionerna under dessa år. Örn man nu tar upp denna fråga
om uppdelning av riksdagen på två sessioner, är jag rädd för att man kommer
att taga alltför stor hänsyn till kristidens förhållanden. Det är icke säkert, att
förhållandena komma att bli desamma, när vi återvända till normala tider.

Jag betraktar det således som en fördel att nian skjuter på denna fråga och
behandlar den, då lugnare och mera normala tider inträda. Det hindrar givetvis
icke, att konstitutionsutskottet, utan att någon skrivelse göres till Konungen,
redan nästa år kommer fram med förslag till mindre ändringar i olika avseenden,
även ändringar som kräva grundlagsändring. Däremot är det enligt
min mening enbart fördelaktigt örn man dröjer med att taga ståndpunkt till
den stora frågan örn uppdelning på olika sessioner och förlängning av riksdagen
till dess tiderna bli annorlunda än de nuvarande.

Jag skall nöja mig med detta, och jag hemställer således örn avslag på utskottets
förslag.

Herr förste vice talmannen: Herr talman! I ett tidigare anförande här i
kammaren yttrade jag, att örn riksbanksfullmäktige eller riksgäldsfullmäktige
Ringö in till bankoutskottet med ett förslag, fingo icke de enskilda riksdagsmännen
i kamrarna tillfälle att genom motioner framföra sina synpunkter och
sina önskningar i anledning av detta förslag. Herr andre vice talmannen invände
häremot, att det förslag, som nu ligger på kamrarnas bord beträffande riksbankens
omorganisation, hade riksdagsmännen fått tillfälle att taga del av.
Men jag vill då säga. att det ändå ligger en viss svaghet eller brist däri, att
riksdagsmännen icke ha möjlighet att påverka detta förslag, ty örn ett yrkande
skulle framställas här i kammaren, som går utöver vad bankoutskottet föreslagit,
kan det icke ställas proposition på detta yrkande enligt de konstitutionella
grunder som äro gällande. Hade vi emellertid haft motioner i frågan, kunde ett
sådant yrkande ha framställts och kommit under kammarens prövning. Detta
är ju en svaghet och en betydande brist, som naturligtvis bör beaktas, då man
kommer att taga ställning till denna fråga.

Herr Herlitz nämnde, att såväl jag som herr Engberg hade talat om att man
för att begränsa riksdagstiden, om riksdagen började den 10 januari, skulle
klippa av riksdagen vid en viss tidpunkt. Detta får ju icke tagas så kategoriskt,
att man säger, att den och den dagen skall arbetet klippas av, hurudana
förhållandena än äro, utan frågan, örn när detta avklippande skall ske, måste
givetvis även bli föremål för prövning. Man får undersöka på vilket sätt det
är möjligt att begränsa arbetet, så att man kan bestämma en viss dag eller en
ungefärlig tidpunkt då riksdagsarbetet skall avklippas. Detta är väl i varje
fall ett uppslag, som bör prövas, samtidigt som man prövar alla andra förslag
som framlagts.

Den synpunkten har även framförts här i kammaren, att man kunde gradera
riksdagsmännens arvoden i förhållande till det utskottsarbete de hade att utföra.
Jag hyser mycket stora betänkligheter mot en sådan tanke, och jag tror
att det aldrig skulle gå att genomföra ett sådant system. Jag kan heller icke
se någon rättvisa i ett sådant tillvägagångssätt. Det kunde vara onödigt att
nämna något om detta förslag, men då det är meningen, att vi skola framföra
våra synpunkter på olika tänkbara möjligheter till lösning, vill jag redan på
detta stadium säga, att jag anser, att denna väg icke är framkomlig eller lycklig
att välja.

Nr 34.

Onsdagen den 8 december 1943.

Om utredning ang. riksdagens arbetsformer. (Forts.)

Herr Undén: Herr talman! Jag vill endast ge en kort replik till herr
Gottfrid Karlsson. Han nämnde, att konstitutionsutskottet i sitt memorial berört
frågan örn bordläggning av propositioner, så att ett uppskjutande skulle
ske av frågor från vårsessionen till den ifrågasatta höstsessionen. Jag vill emellertid
upplysa örn att när jag framförde tanken att införa en bordläggning från
det ena året till det därpå följande årets riksdag, var det såsom ett alternativ
till en höstsession eller i varje fall såsom något alldeles oberoende av en höstsession.

Herr Holmström: Herr talman! Jag anhåller att med anledning av vad som
förekommit under debatten få återtaga mitt yrkande örn bifall till den av herr
Holmström m. fl. vid utskottets memorial fogade reservationen.

Herr Anderson, Axel Ivar: Herr talman! Det är naturligtvis ett mycket
bestickande resonemang vi hört herr Engberg föra, och jag har själv ett ögonblick
känt mig frestad att instämma i hans yrkande. Det sammanfaller rätt
nära med de reflexioner som vi litet var göra i nuvarande situation, men jag
måste ändå säga, att jag skulle beklaga örn utgången i denna kammare bleve
ett avslag på konstitutionsutskottets förslag. Det skulle betyda, att denna
fråga för en kanske avsevärd tid framåt skjutes ut i det ovissa.

Är då detta någon så stor olycka? Herr Sam Larsson anser, och det^gör
han med ett visst fog, att man för närvarande bör undvika att göra några
mera genomgripande förändringar; man bör vänta och se till dess mera normala
förhållanden inträda, då man har lättare att bedöma hur en omorganisation
av riksdagsarbetet skall ske med hänsyn till det då föreliggande arbetsmaterialets
omfattning. Jag betvivlar att någon av oss kommer att få uppleva
en tidpunkt, då vi alla skulle kunna enas om att något så när normala
förhållanden råda. Vi komma alldeles säkert att under långa tider framåt få
arbeta under i hög grad onormala förhållanden, men under dessa tider måste
vi se till att riksdagen är så effektiv som möjligt. Det skulle vara till stor
skada för riksdagens anseende bland folket, om vi nu skulle avslå det föreliggande
förslaget och skjuta frågan ut i det ovissa. Jag tror nämligen, att
konstitutionsutskottet icke efter ett sådant bakslag tar upp frågan på nytt.
Konstitutionsutskottet kan icke, som tidigare påpekats, tjänstgöra såsom en
utredningskommitté. Det finns icke organ och medel till dess förfogande för
detta, och säkerligen kommer även lusten i hög grad att tryta i fortsättningen.

Utan att närmare ingå på frågan, herr talman, skall jag med denna korta
motivering be att få instämma i det av herr Hage framställda yrkandet.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen yttrade, att
i avseende på det under behandling varande memorialet yrkats 1 :o) att vad
utskottet hemställt skulle bifallas; 2:o), av herr Hage, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Majit ville hemställa örn skyndsam utredning av frågan örn
revision av riksdagens arbetsformer samt om framläggande för riksdagen av
de förslag, vartill utredningen kunde föranleda; samt 3:o) att utskottets hemställan
skulle avslås.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Hage begärde votering, i anledning varav herr talmannen upptog vartdera
av de båda återstående yrkandena med hemställan, huruvida kammaren

Onsdagen den 8 december 1943.

Nr 34.

Örn utredning ang. riksdagens arbetsformer. (Forts.)
ville antaga detsamma till kontraproposition i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen sig anse de härå avgivna svaren hava utfallit
med övervägande ja för deras mening, som ville till kontraproposition antaga
bifall till herr Hages yrkande.

Herr Engberg äskade emellertid votering örn kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen angående konstitutionsutskottets
memorial nr 16 antager bifall till herr Hages under överläggningen
gjorda yrkande, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;_

Vinner Nej, har till kontraproposition i nämnda votering antagits avslag.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för japropositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för japropositionen.

I följd därav uppsattes, upplästes och godkändes för huvudvoteringen en
omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet hemställt i sitt memorial nr 16,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Hages under överläggningen gjorda yrkande.

o Sedan denna voteringsproposition ånyo''upplästs, verkställdes omröstningen
på det sätt, att efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter,
som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som
ville rösta för nej-propositionen, reste sig från sina platser; och befanns därvid,
att flertalet röstade för nej-propositionen.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets utlåtande nr 266, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän beredskapsstat för budgetåret
1943/44 jämte i ämnet väckt motion, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

• föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande nr 76, i anledning av fullmäktiges Äng. omorga
i riksbanken förslag till omorganisation av riksbanken. nisation av

I förevarande utlåtande hade utskottet på åberopade grunder hemställt, att
riksdagen, i anledning av vissa av fullmäktige i riksbanken framlagda* förslag,
måtte

1) i princip godkänna den plan för riksbankens omorganisation, som av utskottet
i utlåtandet förordats;

2) med tillämpning från och med den 1 januari 1944

Första kammarens protokoll 1943. Nr 34. 4

Nr 34.

Onsdagen den 8 december 1943.

Äng. omorganisation av riksbanken. (Forts.)

a) godkänna vid utlåtandet såsom Bilaga 1 fogat förslag till ändrad lydelse
i vissa delar av bankoreglementet,

b) godkänna vid utlåtandet såsom Bilaga 2 fogat förslag till ändrad lydelse
i vissa delar av avlöningsreglementet för riksdagens verk,

c) godkänna vid utlåtandet såsom Bilaga 3 fogat förslag till ändrad lydelse
i vissa delar av riksbankens tjänstepensionsreglemente för arbetare samt till
ändrad lydelse i viss del av riksbankens familjepensionsreglemente för arbetare,

d) besluta, att den vid avlöningsreglementet fogade tjänsteförteckningen
skulle, i vad den avsåge riksbanken, erhålla den ändrade lydelse, som framginge
av vid utlåtandet fogad Bilaga 4;

3) godkänna vid utlåtandet såsom Bilaga 5 fogat förslag till ram för tjänstetillsättningar
inom riksbanken (övergångsplan), att tillämpas tillsvidare från
och med den 1 januari 1944 eller den senare dag, fullmäktige bestämde, till
och med den 31 december 1946;

4) bemyndiga fullmäktige att utöver övergångsplanen tillsätta högst sju
tjänster i lönegraden RA 16;

5) bemyndiga fullmäktige att till indragningsstat överföra högst tolv
tjänstemän, därav högst två i lönegraden RA 24 och återstoden i lägre lönegrader,
med rätt för de till indragningsstat överförda att åtnjuta avlöning
enligt ortsgrupp C;

6) bemyndiga fullmäktige att använda ett belopp av högst 20,000 kronor
per år för arvode åt en direktör sassistent; samt

7) bemyndiga fullmäktige att i övrigt vidtaga de åtgärder i samband med
omorganisationens genomförande, som av utskottet i utlåtandet förordats.

Utskottets förslag innebar bland annat, att bankoreglementet skulle i nedan
angivna delar erhålla följande lydelse:

§ 16. morn. 1.

Fullmäktige utse inom sig riksbankschef samt inom eller utom sig en
suppleant för honom att med fullmäktigs rätt och ansvar vid inträffande
förfall träda i hans ställe (vice riksbankschef).

Därjämte utse fullmäktige inom sig en deputerad för tid till dess nästa
fullmäktigeval försiggått. Är deputeraden under längre tid förhindrad att
tjänstgöra, äga fullmäktige utse annan fullmäktig att under tiden vara deputerad.

Instruktion för deputeraden utfärdas av fullmäktige.

§17 mom. 1 styckena 1—3.

Fullmäktige äga uppdraga åt en direktion att enligt fullmäktiges bestämmande
förbereda ärenden, som skola handläggas av fullmäktige, tillse utförandet
av fullmäktiges beslut, utöva tillsyn över göromålen inom banken,
verkställa köp och försäljning av utländska valutor, pröva utlåningsärenden
samt handhava den löpande förvaltningen i övrigt.

Direktionen skall bestå av riksbankschefen, vice riksbankschefen, deputeraden,
en annan av de av riksdagen valda fullmäktige (jourhavande fullmäktig)
samt den sektionschef, till vars verksamhetsområde det ärende hör,
som föreligger till bedömande, fullmäktige obetaget föreskriva, att vid behandlingen.
av visst ärende eller viss grupp av ärenden samtliga sektionschefer
skolå deltaga.

Fullmäktiges andra riksdagsval da ledamöter än riksbankschefen och deputeranden
skola alternera såsom jourhavande fullmäktig enligt turordning,
som bestämmes av fullmäktige.

Enligt § 16 mom. 5 i samma reglemente skulle särskilt arvode till deputeraden,
efter fullmäktiges bestämmande, utgå med högst 8,000 kronor för år.

Onsdagen den 8 december 1943.

Nr 34.

Äng. omorganisation av riksbanken. (Forts.)

I fråga om löneställningen för bankpersonalen vid riksbankens huvudkontor
hade utskottet bland annat föreslagit, att de av avdelningscheferna, åt vilka
uppdroges att tjänstgöra såsom ställföreträdande sektionschefer, skulle utöver
dem eljest tillkommande avlöning erhålla ett årligt tilläggsarvode av högst

2.000 kronor. Fullmäktige hade i detta hänseende ansett, att maximibeloppet
för tilläggsarvodet borde bestämmas till 3,000 kronor.

Vid utskottets utlåtande hade reservationer avgivits

1) av herr Paulsen, som beträffande förslaget i dess helhet på anförda skäl
hemställt, att riksdagen, med godkännande åv i reservationen uppdragna riktlinjer
för ärendets fortsatta beredning, måtte avslå det föreliggande förslaget
till omorganisation av riksbanken;

2) av herrar Nordenson, Schvan och Ericsson i Åtvidaberg, vilka ansett,
att utskottets yttrande beträffande direktionens sammansättning bort lyda så,
som i reservationen angivits, samt att utskottet i enlighet därmed bort förorda,
att § 16 och § 17 mom. 1 i bankoreglementet skulle erhålla viss i reservationen
angiven lydelse;

3) av herrar Berling, Sundvik och Hallberg, vilka inom utskottet yrkat,
att tilläggsarvodet till deputeraden måtte bestämmas till högst 6,000 kronor
för år och att i enlighet härmed detta belopp borde i stället för högst

8.000 kronor införas i § 16 mom. 5 bankoreglementet; samt

4) av herr Nordenson, som inom utskottet yrkat bifall till fullmäktiges
förslag, att tilläggsarvodet till ställföreträdande sektionschef skulle utgå med
högst 3,000 kronor för år.

I herr Nordensons m. fl. reservation hade för § 16 mom. 1 och § 17 mom. 1
styckena 1—3 i bankoreglementet föreslagits följande avfattning:

§ 16 moni. 1.

Fullmäktige utse inom sig riksbankschef samt inom eller utom sig en suppleant
för honom att med fullmäktigs rätt och ansvar vid inträffande förfall
träda i hans ställe (vice riksbankschef).

§17 morn. 1 styckena 1—3.

Direktionen skall bestå av riksbankschefen, vice riksbankschefen, en annan
av de av riksdagen valda fullmäktige (jourhavande fullmäktig) samt
den sektionschef, till vars verksamhetsområde det ärende hör, som föreligger
till bedömande, fullmäktige obetaget föreskriva, att vid behandlingen av
visst ärende eller viss grupp av ärenden samtliga sektionschefer skola deltaga.

Fullmäktiges andra riksdagsval ledamöter än riksbankschefen skola
alternera såsom jourhavande fullmäktig enligt turordning, som bestämmes av
fullmäktige.

Vid utlåtandet hade vidare fogats ett särskilt yttrande av herr Ohlin som
anfört:

»Enligt min mening är den av utskottet föreslagna direktionen — bestående
av fern, i vissa fall fyra ledamöter — så stor, att den medför praktiska
olägenheter för arbetet. Av denna anledning har jag ansett lämpligt, att deputeraden
icke bör vara ständig ledamot av direktionen utan att han i likhet
med övriga fyra inom riksdagen valda fullmäktige bör alternera i direktio -

Nr 34.

Onsdagen den 8 december 1943.

Äng. omorganisation av riksbanken. (Forts.)
nen. Denna skulle alltså bestå av riksbankschefen, vice riksbankschefen, en
jourhavande fullmäktig och en föredragande sektionschef, när denne är en
annan än vice riksbankschefen.»

På framställning av herr talmannen beslöts att utlåtandet skulle företagas
till avgörande punktvis och momentvis med iakttagande att vid behandlingen
av punkten 1 överläggningen finge omfatta utlåtandet i dess helhet.

Punkten 1.

Herr Nordenson: Herr talman! Först ber jag få uttala min tillfredsställelse
över att utskottet för sin del i det stora hela har ansett sig kunna tillstyrka
det av bankofullmäktige framlagda förslaget till omorganisation av riksbanken.
Jag tror det är lyckligt att denna fråga nu efter så lång väntetid, verkligen
får en lösning.

Jag vill också framhålla, att denna omorganisation enligt min mening ej
är så omvälvande som på många håll har gjorts gällande. Tvärtom tror jag
den kan anses såsom en alldeles naturlig parallell till den rationalisering av
organisation och arbetsformer, som ständigt fortgår inom näringslivet och som
varit särskilt intensiv under de senaste årtiondena.

Uppenbart är emellertid, att en sådan omläggning måste medföra ganska betydande
ändringar i personalens förhållanden och därigenom också åstadkomma
en viss oro. Därför vill jag särskilt understryka, att fullmäktige redan
från början ha modifierat rätt många av utredningsmannens yrkanden beträffande
personalförhållandena och vidare i mycket hög grad tillmötesgått de
önskemål, som i detta avseende framställts av bankoutskottet i dess promemoria
och av lönenämnden för riksdagens verk. På grund härav tror jag man
kan säga, att all rimlig hänsyn till personalen Ilar tagits i hela denna omorganisationsplan.

I fråga örn vissa avsnitt av organisationen anser jag att utskottet hade bort
ge fullmäktige något större rörelsefrihet; det gäller särskilt beträffande organisationen
av avdelningskontoren. Jag har dock inte ansett behövligt att göra
något särskilt yrkande därvidlag, eftersom fullmäktige ha möjlighet att återkomma
med de förslag till ytterligare ändringar eller modifikationer, som
kunna befinnas nödvändiga vid det fortsatta genomförandet av omorganisationen.

På ett par punkter har jag emellertid icke kunnat följa utskottet, och den
viktigaste av dessa gäller organisationen av ledningen. De löpande ärendena inom
banken skola enligt fullmäktiges sist framkomna förslag handhavas av en direktion
bestående av fyra ledamöter, riksbankschefen, vice riksbankschefen, en
av de riksdagsvalda fullmäktige i egenskap av jourhavande ledamot samt den
sektionschef, inom vars avdelning det ärende faller, som är föremål för direktionens
prövning. Tjänstgöringen som jourhavande skulle alternera mellan de riksdagsvalda
ledamöterna, bortsett från riksbankschefen, och tjänstgöringstiden
skulle för dem vara förslagsvis en månad. Utskottet har häremot föreslagit, att
direktionen skulle bestå av fem personer: de förut nämnda och dessutom en av
fullmäktige i egenskap av ständig jourhavande och benämnd deputerad. Detta
förslag har utskottet motiverat med önskan att riksdagens inflytande på banken
ej måtte försvagas.

Gentemot detta vill jag framhålla, att man vid behandlingen av detta ärende
allmänt varit ense örn att riksdagens inflytande på banken i detta sammanhang
icke borde upptagas till diskussion utan lämnas orubbat. Frågan är emellertid
hur detta inflytande bäst skall göra sig gällande. Det viktiga är, att fullmäktige
ha inflytande på huvudlinjerna för bankens verksamhet. Alla frågor av princi -

Onsdagen den 8 december 1943.

Nr 34.

Ane/, omorganisation av riksbanken. (Forts.)
pieti betydelse för vår penningpolitik, liksom alla frågor som röra formerna för
bankens arbete och organisation skola avgöras av fullmäktige in pleno. Därmed
tillgodoser man det centrala i riksdagens inflytande, och härvidlag ifrågasattes
icke någon ändring. Däremot kan det mycket starkt ifrågasättas, om riksdagens
inflytande på något vis skulle stärkas genom att en av fullmäktige tjänstgör såsom
permanent medlem av direktionen. De ärenden, som skola behandlas av densamma,
äro av bankteknisk och administrativ art och av löpande natur. Att de
skulle behöva följas av en särskilt utsedd, ständigt tjänstgörande fullmäktig,
har ej av utskottet på något vis klarlagts eller bevisats. Det är däremot angeläget,
att samtliga fullmäktige äro förtrogna med arbetet inom direktionen och
arten av de ärenden, som där behandlas, men detta önskemål tillgodoses just genom
att fullmäktige tjänstgöra alternerande i direktionen. De erhålla på så sätt
all önskvärd insikt i direktionens arbete, och det förslaget måste därför anses
vara mycket starkt sakligt motiverat.

Vidare måste det vara ett önskemål, att direktionen ej göres alltför stor. Enligt
utskottets förslag skulle den i vanliga fall bestå av fem ledamöter och vid
de tillfällen, då samtliga sektionschefer inkallas, skulle antalet stiga till sju. Vi
reservanter ha ansett det angeläget att icke göra direktionen alltför stor och velat
tillgodose detta önskemål genom att icke medtaga någon sådan deputerad.
Därigenom hålles antalet nere vid fyra i vanliga fall och sex vid sektionschefernas
inkallande.

Frågan örn det allmänna verksamhetsområde och de befogenheter, som skola
tilldelas den deputerade, inger också betänkligheter. Direktiven förefalla att ha
fått en ganska svävande utformning. Det säges i utskottets utlåtande helt allmänt,
- att deputeraden i och för sitt uppdrag skall »göra sig förtrogen med arbetet
i riksbanken. Han skall äga erhålla upplysningar och taga del av av de handlingar,
som inkomma till eller upprättas inom banken, samt äga påfordra, att
direktionen ställer biträde till hans förfogande i den utsträckning, som erfordras
för fullgörande av hans uppdrag.» Så allmänt formulerade befogenheter kunna
naturligtvis också givas en ganska vid tolkning, och man frågar sig om inte
detta i själva verket kan innebära vissa risker för arbetet inom banken. Utskottet
synes icke ha varit alldeles främmande för sådana tankar; det framgår av
dess fortsatta yttrande, där det heter: »Man torde för övrigt kunna utgå från
att särskild omsorg kommer att ägnas åt valet av deputerad och att till deputeradeuppdraget
kommer att utses en person, som besitter god förmåga av samarbete
med bankens ledning ävensom sådana kvalifikationer i övrigt, att ett
missbrukande av förtroendeställningen icke behöver befaras.»

Det är inte utan att man känner en viss betänksamhet vid läsningen av dessa
rader. Jag tror visst, att man kommer att göra allt för att få en person med de
bästa avsikter att sköta detta uppdrag på ett taktfull sätt, men hela uppdragets
art är sådan, att det mycket lätt kan skapas friktion även örn avsikt härtill ej
föreligger. Uppdraget är avsett som halvtidstjänst, men förenas med en ur
den synpunkten ganska hög avlöning. För deputeraden har ju föreslagits ett
extra arvode av 8,000 kronor, vartill kommer hans arvode som fullmäktig,

7,000 kronor, och vidare har han sitt arvode även såsom riksdagsman. Det är
sålunda ett jämförelsevis högt belopp han kommer att åtnjuta, och för en samvetsgrann
deputerad måste det bli en hederssak att verkligen ta detta uppdrag
på fullt allvar. Av pur ambition kan han då komma att blanda sig i än det ena
och än det andra ärendet, som tillhör respektive tjänstemäns specifika arbetsområde,
och alldeles ofrivilligt kan han därigenom lätt åstadkomma en viss oro
och störning i arbetet. Granska säkert är, att örn lill deputerad skulle väljas en
person med mindre utpräglad känsla för uppdragets ömtåliga natur, föreligga
allvarliga risker för ogynnsamma arbetsförhållanden inom bankens ledning.

Nr 34.

Onsdagen den 8 december 1943.

Äng. omorganisation av riksbanken. (Forts.)

Vi reservanter ha ansett, att den önskvärda kontakten nied direktionens arbete
nås på fullt tillfredsställande sätt genom det alternerande jourhavandeskäpét
och att det icke har ådagalagts, att en deputerad verkligen är av behovet
påkallad. Vi ha också utgått från att man i detta sammanhang icke borde rubba
riksdagens inflytande, men enligt vår mening bevaras detta fullkomligt orubbat
även utan deputeradebefattningens tillkomst. Därför ha vi ansett, att utskottets
förslag på denna punkt bör avvisas.

- Jag kan icke underlåta att framhålla, att vi reservanter befinna oss i ett mycket
gott sällskap, nämligen majoriteten av bankofullmäktige. Man behöver
knappast misstänka att fullmäktige, som i egenskap av riksdagens speciella förtroendemän
äro satta att bevaka riksdagens inflytande, skulle vilja motsätta sig
en åtgärd, örn de ansåge den ägnad att stärka deras inflytande på banken och
underlätta deras insyn i dess arbete. Fullmäktiges majoritet har emellertid ställt
sig avvisande till en permanent jourhavande och därmed givit ett mycket starkt
stöd åt den av oss reservanter hävdade uppfattningen att deputeradeinstitutionen
icke är erforderlig för att giva fullmäktige, och därmed riksdagen, nödigt
inflytande på riksbanken.

Det är av dessa skäl, herr talman, sorn jag nu ber att få yrka bifall till den
av mig med flera vid denna punkt avgivna reservationen.

I detta anförande instämde herr Sylwan.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Frågan örn riksbankens omorganisation
har ju stått på dagordningen rätt länge. Åtskilliga förberedelser voro vidtagna,
då bankofullmäktige på sin tid gåvo vice riksbankschefen Wallberg i
uppdrag att verkställa en utredning och utarbeta ett förslag för fullmäktiges
prövning. Herr Wallberg lät geddesyxan gå fram ganska hårt. Han rationaliserade
och mekaniserade kanske litet väl starkt. Men om den saken, att en
modernisering är nödvändig, finnas inga delade meningar. Alla äro ense örn
att riksbanken har en föråldrad organisation och i viss mån arbetar med överkvalificerad
personal.

I avvaktan på den omorganisation, som sedan länge varit förutsedd, har ett
tillstånd skapats som icke varit lyckligt vare sig för arbetet eller personalen.
Massor av tjänster ha bland annat blivit vakanssatta. Från personalen Ilar just
med hänsyn härtill framställts krav örn att en definitiv ny ordning skulle utarbetas.
När det nu har skett, tycks man dock just bland personalen åtminstone
på sina håll ha känt sig bönhörd över hövan.

Fullmäktige lia själva mildrat åtskilligt i det wallbergska förslaget. Bankoutskottet
har gått vidare på den vägen och särskilt i fråga örn personalförhållandena
uppmjukat och humanisera!. Överhuvud taget inskärper utskottet, att
man icke kan fastlåsa en absolut strikt ordning, som skall tillämpas efter
bokstaven, utan att man får treva sig fram och med ledning av erfarenheterna
under övergångstiden vidtaga de jämkningar i planen, som kunna vara erforderliga.

Å andra sidan finns inte någon anledning att inom ett statligt verk upprätthålla
en större personal än som är erforderlig för fullgörande av de uppgifter
man har lagt på detta verk. Om man skulle förfara på annat sätt, bleve det ju
komprometterande för statsdriften överhuvud taget; den skulle bli dyrare och
mera tungrodd än den enskilda driften, och det kan jag för min del som
socialdemokrat inte under några förhållanden vara med örn att tillstyrka.

I bankoutskottets utlåtande finns på sidan 138 en jämförande tablå, som visar
dels den nuvarande personalorganisationen, dels övergångsorganisationen
och till slut den definitiva plan man skulle komma fram till efter övergångs -

Onsdagen den 8 december 1943.

Nr 34.

Ang. omorganisation av riksbanken. (Forts.)
tiden. Det framgår av den, att antalet ordinarie tjänster inom banken för närvarande
är 399, därav emellertid liela 46 vakanssatta; det blir alltså inte mer
än 353 ordinarie tjänster för närvarande. I övergångsplanen ingå 351 ordinarie
tjänster. Under övergångstiden blir det således praktiskt taget inte någon inskränkning
i jämförelse med nuvarande förhållanden. I den definitiva personalplanen
upptagas däremot 300 ordinarie tjänster, men inte heller det innebär
någon stor revolution. För de nu tjänstgörande betyder förändringen inte någon
nackdel, bortsett från en viss försämring i befordringsmöjligheterna under
själva övergångstiden; därefter blir emellertid jämvikten återställd även på det
området.

I fråga örn avdelningskontoren ha ju särskilda förhållanden varit rådande.
Utredningsmannen hade där föreslagit en mycket kraftig nedskärning, bland
annat i samband med en centralisering av arbetet. Åtskilliga av de uppgifter,
som lia vilat på avdelningskontoren, skulle överföras till centralkontoret. Sedelräkningen
och en hel del liknande arbetsuppgifter, som jag inte närmare kan
ingå på, skulle centraliseras till vissa kontor, och i samband därmed skulle
personalen vid de övriga skäras ned till en obetydlighet i jämförelse med det
nuvarande antalet. Bankoutskottet Ilar i det avseendet icke kunnat dela fullmäktiges
mening, utan har i stället följt reservanten i fullmäktige, herr Björnsson.
Utskottet har ansett, att centraliseringen redan av sakliga skäl ej erbjuder
några fördelar eller någon besparing, utan snarare tvärtom.

Men det som framför allt bestämt utskottets ståndpunkt har varit farhågan
att nedskärningen av kontorens personal skulle medföra, att kontoren mistade
sin förmåga att betjäna allmänheten och påverka kreditmarknaden. När det
gäller avdelningskontoren är det en sak man får hålla för ögonen i detta sammanhang.
Riksdagen har ju begärt en utredning om åtskilliga spörsmål, som
ha med bankväsendet att göra. Bland andra önskemål har också framställts
det örn upprättandet av en statlig affärsbank. Örn en sådan kommer till stånd,
skall det antagligen visa sig lämpligt eller nödvändigt att överföra riksbankens
avdelningskontor till densamma. Bankoutskottet har ansett, att man inte
genom alltför revolutionära ingripanden i avdelningskontorens nuvarande organisation
bör föregripa en sådan utveckling.

Det största intresset i förslaget samlar sig givetvis omkring utformningen
av den centrala ledningen. Riksbanken styres som bekant av fullmäktige. Antalet
ledamöter är sju; av dessa väljas sex av riksdagen och en, ordföranden,
av Kungl. Majit. Inom fullmäktige väljes förste deputeranden, eller riksbankschefen,
som han mera populärt heter. I verkligheten går det som bekant till på
det sättet när befattningen som riksbankschef är ledig, att riksdagens elektorer
leta rätt på en lämplig person, som man kan anförtro detta uppdrag, och välja
honom till fullmäktig, varefter fullmäktige få ta konsekvenserna och välja
honom till riksbankschef.

På samma sätt går det till i fråga örn två andra tjänster, nämligen de båda
andre deputerade, en för huvudkontoret och en för avdelningskontoren; de utpekas
av riksdagens elektorer och väljas pro forma av fullmäktige. Den ene
av dessa andre deputerade är ren tjänsteman och den andre riksdagsman, men
jag vill påpeka att det inte alltid har varit på det sättet, E. A. Nilson, som
många av de nuvarande riksdagsmännen minnas — han dog i mitten på 1920-talet — var den förste riksdagsman som blev vald till andre deputerad. Jag
tror inte man kan säga att det låg någon politisk mening i det valet eller att
man därigenom ville skapa ökad garanti för riksdagens inflytande; E. A. Nilson
hade varit statsråd, och han fick måhända detta uppdrag som en reträttplats.
Sedan har det i alla fall blivit en tradition att den ene av de andre deputerade,
närmast den för avdelningskontoren, skall vara riksdagsman och

Nr 34.

Onsdagen den 8 december 1943.

Äng. omorganisation av riksbanken. (Forts.)
den andre ren tjänsteman, och man har uppfattat den förre som en borgen för
riksdagsinflytandet över banken. Det intrycket har kanske stärkts på senare
tiel genom att den nuvarande andre deputeraden för avdelningskontoren, herr
Björnsson, har varit särskilt aktiv och framträtt med särmeningar, bland annat
nu i samband med denna omorganisation.

I fullmäktiges förslag avskaffas de andra deputerade. Som ett substitut för
dem skulle enligt detta förslag alla ledamöter av fullmäktige, som ej äro tjänstemän,
alternera i en jourtjänst. De båda andre deputerade föreslås ersatta med
3 s. k. sektionschefer, som skulle stå direkt under direktionen och själva vara
överordnade för 7 avdelningschefer och 17 gruppchefer.

Bankoutskottet har gjort vissa ändringar i det förslaget. Utskottet har ansett
sig böra gå med på avskaffande av befattningarna som andre deputerad, men
har föreslagit en ny deputeradtjänst, som ej skulle förenas med tjänstemannaställning
utan vara en bisyssla. Enligt de anvisningar utskottet givit skulle
emellertid den deputerade, såsom herr Nordenson redan har påpekat, praktiskt
taget vara permanent sysselsatt inom banken. Han skulle vara självskriven i
direktionen och även kunna vara ledamot av industristyrelsen, inspektera avdelningskontoren
örn så är lämpligt o. s. v. Han skulle vidare vara delaktig i alla
förhandlingar och sammanträden, som röra bankens inre liv och framför allt
dess penningvårdande verksamhet. Med hänsyn till dessa vittomfattande uppgifter
har utskottet också föreslagit ett så pass högt arvode åt honom som 8,000
kronor, utöver fullmäktigearvodet av 7,000 kronor.

De socialdemokratiska ledamöterna i utskottet och de från bondeförbundet
ha ju varit ense på denna punkt, medan herr Nordenson och andra högermän
samt herr Ericsson i Åtvidaberg reserverat sig på det sättet, att de inte alls
vilja ha någon deputerad. Herr Ohlin har intagit en mellanställning. Han går
med på införandet av en deputerad, men anser att denne icke skall vara självskriven
ledamot av direktionen utan tillsammans med övriga fullmäktige alternera
i den föreslagna jourtjänsten.

I tidningarna bär utskottsförslaget kritiserats. Man säger att riksdagens inflytande
genom dessa förändringar har blivit beskuret. Jag läste till och med
i en tidning — den som herr Linderot betraktar som sitt andliga språkrör —
att storfinansen genom detta förslag hade fått ett finger med i spelet. Det
ena påståendet är lika felaktigt som det andra; riksdagens inflytande har inte
blivit mindre, utan snarare större. Visserligen avskaffas de andra deputerade,
men av dessa var ju endast en riksdagsman, och i stället för honom har bankoutskottet
föreslagit en ny deputerad. Han blir visserligen inte tjänsteman, som
herr Björnsson har varit., men just därför får han också tid att mera odelat
ägna sig åt det betydelsefulla arbetet inom banken, åt de allmänna uppgifterna,
penningpolitiken o. s. v. Enligt den uppfattning jag har, och som jag tror i
allmänhet delas inom bankoutskottet, kan det knappast vara lämpligt eller lyckligt
att en riksdagsman, som placeras i ett verk för en speciell uppgift, där
skall upptagas med byråkratiskt knåpgöra i större eller mindre utsträckning.

Å andra sidan har bankoutskottets majoritet ej kunnat sträcka sig så långt
som fullmäktige och reservanterna i utskottet, utan har genom att införa denna
deputeradebefattning velat inskärpa betydelsen av att riksbanken alltjämt
bibehålies såsom och uttryckligen förklaras vara ett riksdagens eget verk, över
vilket den vill bibehålla ett starkt och avgörande inflytande. Jag tror för min
del inte att riksdagen, åtminstone inte en stor majoritet inom densamma, vill
vara med om att försvaga det sambandet. För att från riksdagens sida markera
denna vilja är det enligt bankoutskottets mening ej tillräckligt med en
sådan anordning som att de fullmäktige alternerande tjänstgöra en månad i
sänder.

Onsdagen den 8 december 1943.

Nr 34.

Ang. omorganisation av riksbanken. (Forts.)

Herr Nordenson sade i sitt anförande, att huvudsaken är att fullmäktige ha
inflytande över huvudlinjerna i riksbankens verksamhet och politik. Alldeles
riktigt. Men härför är nu enligt min mening anordningen med tjänstgöring alternerande
mellan de fullmäktige icke tillfyllest. Endast en man som kontinuerligt
följer arbetet och utvecklingen inom banken kan bli verkligt förtrogen
med dess inre liv och andan i dess verksamhet.

Herr Nordenson uttryckte vissa farhågor för att den såsom deputerad fungerande
riksdagsmannen skulle missbruka sin ställning. 1 utskottet fälldes till
och med det uttrycket, att han skulle bli en spion å riksdagens vägnar gent
emot tjänstemännen i riksbankens ledning. Örn riksdagen delade den uppfattningen,
skulle det betyda att den hade misstroende till sig själv. Jag erkänner
att det ligger vikt vid att man till denna befattning får den rätte mannen,
överhuvud taget en lämplig och högt kvalificerad kraft. Å andra sidan kan
man peka på att några olägenheter av det slag, som herr Nordenson nämnde,
icke ha uppstått under praktiserandet av det nuvarande systemet, enligt vilket
en representant för riksdagen har varit ren tjänsteman. Han har varken uppträtt
som spion eller i övrigt missbrukat sin ställning. Han har visserligen —
örn vi nu tänka på den nuvarande andre deputeraden — i många stycken varit
oppositionell och särskilt i fråga örn denna nya organisation uppträtt med
styrka för sin speciella ståndpunkt, men det lär näppeligen kunna ge stöd för
några farhågor och misstankar av det slag, som herr Nordenson här har framfört.

Herr Ohlin har gått en mellanväg och tillstyrkt förslaget om en deputerad,
som dock ej skulle vara medlem av direktionen. Den ståndpunkten finner jag
ännu svårare att förklara, ty örn den deputerade skall kunna följa det inre
livet i riksbanken och bilda sig en klar mening samt öva ett starkt inflytande
på arbetet, bör han viii vara ledamot av direktionen, som ju under fullmäktige
skall vara den verkliga styrelsen för banken. Särskilt med de vidgade uppgifter
och den aktivisering av direktionen, som bankoutskottet förordar, betraktar
jag en sådan ställning för den deputerade som absolut nödvändig, örn han skall
kunna öva det inflytande, riksdagen vill och bankoutskottet har tänkt sig. Herr
Ohlins motivering är ju den, att direktionen skulle bli så stor örn man låter
även deputeraden vara ledamot av densamma. Jag tror inte den faran är särskilt
stor. Direktionen består för närvarande av fyra ledamöter, riksbankschefen,
vice riksbankschefen och de båda andre deputerade. Enligt bankoutskottets
förslag skulle den bestå av fem ledamöter: riksbankschefen, vice riksbankschefen,
deputeraden, jourhavande fullmäktigen och den sektionschef, vars ärenden
i varje särskilt fall äro föremål för behandling. I vissa fall skulle den till
och med bli mindre: vice riksbankschefen är ju också sektionschef, så att när
ärenden, som höra under vice riksbankschefens sektion, föredragas, blir det
alltså bara fyra. som ingå i direktionen.

Mellan dessa båda förslag stod ju fullmäktiges förslag, som inskränkte ledamotsantalet
i direktionen till tre: det skulle vara riksbankschefen, den jourhavande
fullmäktigen och en sektionschef. Bankoutskottet har inte bara tillfört
direktionen den här deputeraden, utan har också — och i det avseendet ha vi
varit absolut eniga — ansett, att vice riksbankschefen med don ställning han
har inom banken och med den beredskap lian skall lia — att ständigt rycka in
vid varje tillfälle för riksbankschefen och vara inne i alla hans åligganden —
bör vara ledamot av direktionen.

Jag vill säga, på tal örn denna deputeradetjänst, att det naturligtvis inte alls
är nödvändigt att så där svartsjukt ställa tjänstemän mot riksdagsmän. Även
tjänstemännen få ju lov att bevaka det allmänna intresset. De skola inte vara
några representanter för storfinansen, som den bär tidningen gjort gällande,

Nr 34.

Onsdag-en den 8 december 1943.

Ang. omorganisation av riksbanken. (Forts.)
och det bör man sörja för vid valet av dessa tjänstemän, framför allt vid valet
av riksbankschef. Har man ej gjort det, har man inte fått den rätta riksbankschefen,
som i alla delar representerar allmänhetens intresse och riksdagens
vilja, då hjälper det inte stort med parlamentariska garantier. Å andra sidan
anser jag — och det har också utskottet gjort — att man inte bör försvaga ett
intresse, som redan har funnit uttryck i bestämda institutioner. Man bör ej giva
lastarenom rum. När det nu säges, att riksdagen försvagar sitt inflytande, så
har bankoutskottet för sin del ansett sig behöva även i handling taga ställning,
så att det talet inte ens formellt skall kunna ha något berättigande.

Ja, det finnes ju åtskilliga saker, som man här skulle kunna påpeka, men
för ätt inte förlänga debatten vill jag avstå från det. Vad jag nu har nämnt
är det väsentliga i det förslag, som föreligger.

Herr Paulsen i andra kammaren har yrkat avslag på hela förslaget. Han
anser, att omorganisationen bör ställas på framtiden, och enligt vad jag har
sett i tidningarna har representationen för bankens tjänstemän instämt i herr
Paulsens yrkande. Jag vill bestämt göra gällande, att ingenting skulle kunna
vinnas med ett sådant uppskov. En fortsatt utredning kan inte giva någon
större klarhet än den vi ha i dag, och det övergångsskede, som har varit gällande
så länge, har rått alltför länge. Riksbanken behöver en ny och en modern
rustning. Den kommer med all sannolikhet att ställas på hårda prov. Den behöver
förstärkning, och den behöver förstärkning snart. Kvalitetssynpunkten
är härvidlag den avgörande, och den synpunkten har också konsekvent upprätthållits
av bankoutskottet under dess arbete. Däremot skulle det knappast
vara lyckligt, örn det nuvarande övergångsskedet förlängdes, med alla de slitningar
och all den osäkerhet, som är förenad därmed. Omorganisationen av
riksbanken är ett led i den ekonomiska beredskap, som vår nation behöver under
de hårda påfrestningar, som den kommande tiden helt säkert kommer att
ställa på vårt folk.

Herr talman! Med dessa ord vill jag yrka bifall till utskottets förslag i den
föredragna punkten.

I herr andre vice talmannens yttrande instämde herr Friggeråker.

Herr Björnsson: Herr talman! Jag vill visst inte förneka, att det behöves
omorganisation av olika slag inom riksbanken, givetvis framför allt en modernisering
på de områden, där vi äro efterblivna. Men jag vill i alla fall från början
tala örn, att riksbankens organisation inte har visat sig så svag, som man
skulle kunna tro, att den är, örn man enbart hör och ser i tidningarna vad som
har sagts örn det trängande behovet av att omedelbart gripa in. Jag beklagar,
att sådant ingripande inte har skett. Till den frågan återkommer jag senare,
men jag skall först be att få nämna några siffror. Vid våra avdelningskontor
hade vi 1922 inalles 234 personer anställda. I dag ha vi 232, men den arbetsbörda,
som de ha haft att avverka, har vuxit i en högst betydande grad. Antalet
under året utgivna hypotekslån, avbetalningslån och bosättningslån —
vilka började utges först 1937 — var 1922 tillsammans 8,790, nu äro de 17,303.
Under det att personalen har minskats med 2, har således arbetsbördan på dessa
grenar ökats med sammanlagt någonting sådant som 85 procent. Dessutom
har sedelomloppet, som ju är av mycket stor betydelse för bankens arbete,
vuxit, så att det är ungefär 31/2 gånger så stort som det var då, i kronor räknat.
Kanske är det lämpligare i detta fall att räkna på annat sätt, att räkna
det antal sedlar, som de ha att handskas med, men jag har inte haft några siffror
tillgängliga. I varje fall är det allmänt känt, att sedelomloppet har undergått
en oerhörd ökning, och detta vållar helt naturligt också riksbanken ett
mycket stort merarbete.

Onsdagen den 8 december 1943.

Nr 34.

Ang. omorganisation av riksbanken. (Forts.)

Men därmecl vill jag på intet sätt lia bestritt, att man inte skulle kunna göra
arbetet effektivare, och jag beklagar som sagt, att inte detta har skett successivt.
Det gäller särskilt huvudkontoret. Under de sista åren vill jag bestämt
göra gällande, att hindret har varit den pågående omorganisationen. Jag har
personligen pekat på vissa detaljer och sagt, att det och det borde göras örn
vid huvudkontoret, och man har sagt: nej, vi skola vänta så att vi kunna ordna
allt på en gång. Man har gjort gällande, att det råder ett intimt sammanhang
mellan de olika delarna i den stora planen, som ligger till grund för detta arbete.
Uppenbarligen kan man t. ex. införa maskinbokföring och centralisera
bokföringen utan att man på något sätt behöver ändra bankens ledning. Det
har skett på många håll i vårt land under tiden.

Det är ingen liten tid, som detta utredningsarbete har pågått. Det påbörjades
på sin tid av den nu avlidne förre vice riksbankschefen Wilhelmsson. Efter
honom kom vår nuvarande vice riksbankschef Wallberg och tog itu med arbetet
hösten 1937. Det har sedan pågått i ungefär fem år. Hans betänkande
kom in den 6 juni 1942. Sedan gick det ut på remiss, och när remissvaren
hade kommit in skulle de anmärkningar, som gjorts, bemötas, så att för fullmäktige
var inte det material, som skulle bedömas, färdigt förrän den 3
februari i år.

Med anledning av den kritik, som då kom, gjorde herr Wallberg en komplettering
beträffande en teknisk detalj. Det hade påvisats att förslaget bland annat
innebar, att det här i Stockholm skulle räknas sedlar inte bara från vårt
normala distrikt utan från flera angränsande distrikt. När det påpekades,
att den lokal, som nu användes för sedelräkningen, är fullt upptagen, och att
den, som enligt planen senare skulle komma till användning, var ännu mindre,
var detta en anmärkning, som, jämte andra, föranledde en revision. Jag vill
inte säga, att det reviderade förslaget är bättre, utan i vissa avseenden är det
sämre än det ursprungliga, men även det ursprungliga förslaget är, såvitt jag
förstår, tämligen orimligt att taga. Emellertid kom detta under den tid, då
fullmäktige på några få sammanträden behandlade det material, som förelåg
färdigt för oss den 3 februari 1943, och eftersom man hade förhoppningar örn
att vårriksdagen skulle kunna lösa problemet, så skyndade man på och ville
giva bankoutskottet sysselsättning. Man delade upp fullmäktiges yttranden så
att man lämnade en skrivelse nr 1 den 31 mars i år och en skrivelse nr 2 den
17 maj, alltså rätt nära tidpunkten för riksdagens normala avslutande. Det
visade sig då, att bankoutskottet inte kunde medhinna granskningen av förslaget,
bl. a. därför att lönenämnden skulle yttra sig om det. och det beslöts
inom bankoutskottet, att man skulle skjuta på det till höstriksdagen. Då utverkade
riksbankschefen en promemoria från utskottet eller rättare sagt från
utskottets ordförande, och i anledning därav lia fullmäktige lämnat en skrivelse
nr 3 den 14 sistlidne oktober.

Fullmäktige ha alltså sagt sin mening om detta förslag -i en rad av icke
mindre än tre skrivelser, vilket ju för den, som har velat följa med saken, utomordentligt
har försvårat detta, och jag förmodar, att det också h^r vållat bankoutskottet
vissa bekymmer. Jag vill t. ex. säga, att brådskan har varit så stor,
att det blivit svårt till och med för mig, som haft bättre tillfälle än de övriga.
Jag har begärt, att det skulle för fullmäktige göras en demonstration av hur
de olika lokalerna inom vår byggnad på andra sidan gatan skulle användas,
men det har ännu inte blivit av. Jag har haft speciell anledning att särskilt
studera lokalfrågan för sedelräkningscentralen, i den mån det nu kommer att
bli någon sådan.

Detta är efter min mening ett ur saklig synpunkt sett ytterligt olämpligt
sätt att behandla en ut.redningsfråga. Det visar hur man ej bör göra.

Nr 34.

Onsdagen den 8 december 1943.

Äng. omorganisation av riksbanken. (Forts.)

Resultatet har nu blivit, att fullmäktige på elen ena punkten efter elen andra
ha antingen gått från utredningsmannens förslag, eller sagt att man inte kan
gå med på det förrän man haft tillfälle att närmare pröva det, då det gäller
de tekniska detaljerna. Förslaget kom sålunda från fullmäktige i ett skick,
som riktigt karakteriseras av adjektivet osäkert. Det torde vara rätt enastående
i svensk förvaltningshistoria, att personal av olika grupper — till och
med vaktpersonal — lia kommit till bankoutskottet med en skrivelse, där de
ha karakteriserat förslaget så. Bankpersonalen har — inte mangrant, ty efter
vad jag hört uppgivas är det tre som icke skrivit på, tre bankråd — undertecknat
en skrivelse, däri de i mycket hovsamma ordalag göra gällande, att
förslaget icke är i alla avseenden tillräckligt grundligt genomtänkt. Där uttrycka
de saken så: även herrar fullmäktige själva lia i det nu föreliggande
förslaget visat stor osäkerhet inför denna omorganisation. Jag tror, att omdömet
är berättiga^ och det säger ju en hel del, när dessa i stort sett utomordentligt
lojala tjänstemän, från byråchef till yngste kammarskrivare, ha
enat sig om en sådan skrivelse.

Nu, herr talman, innebär fullmäktiges förslag på utomordentligt många
punkter avvikelser från utredningsmannens förslag, och bankoutskottet har
vid sin granskning kommit nied ett annat förslag, som också i många avseenden
skiljer sig från fullmäktiges. Jag vill säga, att såvitt jag förstår innebära
dessa andringar på alla punkter väsentliga förbättringar. Jag skall inte
taga upp tiden så här långt ut mot eftermiddagen med att tala örn alla de
punkter, som kunde vara av intresse, örn jag hade ämnat lämna en motivering
för ett avslagsyrkande, men jag anser mig i alla fall böra fästa uppmärksamheten
på några.

Som herr Nordenson i det första anförandet i denna debatt påpekade, har
bankoutskottets majoritet föreslagit, att direktionen skall ha den sammansättning
lian angav. Jag kunde dock inte konstatera, att han räknade riktigt rätt

— direktionens medlemsantal kan, om jag läst rätt, vilket jag inte är säker
på, vara 4, 5 eller 6, men såvitt jag kan förstå aldrig 7, som jag tyckte herr
Nordenson sade. Men jag hörde kanske fel. (Herr andre vice talmannen:
Högst 5.)_ Nej, i vissa fall kan det hända, att direktionen skall ha med sig
båda sektionscheferna. Direktionen skall, örn jag har fattat saken rätt, alltid
bestå av_ riksbankschef, vice riksbankschef, en deputerad och en jourhavande
fullmäktig. Det gör 4. Så skall det vara den sektionschef, under vars förvaltningsområde
ärendet hör. Nu är ju vice riksbankschefen sektionschef, och
således kan det ibland bli bara 4 i direktionen. Emellertid hade herr Nordenson
den motiveringen, att det var farligt med så många fullmäktige som
här — det blir en för stor direktion. Jag skall villigt medgiva, att direktionen
blir i största laget, men då hade bankoutskottet kunnat finna på en
annan anordning, nämligen att inte giva sektionscheferna rösträtt — d. v. s.
minska den på samma sätt som utskottet i detta förslag har minskat en annan
styrelse, som jag kommer till sedan.

Nu vill jag göra en invändning gentemot herr Nordensons resonemang, när
han söker klargöra, hurusom fullmäktige skulle ha tillräcklig insyn över bankarbetet
enbart genom de jourhavande ledamöterna. Han säde ungefär som så

— jag kan inte citera ordagrant — att bankofullmäktige skola avgöra frågor
av principiell betydelse. Det är naturligtvis riktigt, men bankarbetet består
efter min uppfattning och erfarenhet till minst femtio procent av praktik och
till endast femtio procent av principer, örn icke mindre. Hur jag sköter t. ex.
kreditregleringen på den svenska penningmarknaden, beror i grund och botten
mycket mera på det sätt, på vilket jag beviljar eller underlåter att bevilja

Onsdagen den 8 december 1943.

Nr 34.

Äng. omorganisation av riksbanken. (Forts.)
krediter, än på de principer, som skola tillämpas. Bankoutskottet Ilar ju vid
olika tillfällen talat örn att riksbanken borde vara mera verksam i detta avseende,
men riksbanken bär just inte lagt an på att öka sin verksamhet.

Just därför att tillämpningen av de principer, som fullmäktige lia beslutat,
är av så utomordentligt, stor praktisk betydelse, finner jag också, att det är
av utomordentligt stor betydelse, att fullmäktige där kunna ha en sådan representation,
att man verkligen kan se till, att praxis står i överensstämmelse
nied avsikten och inte med någonting annat.

Vidare vill jag säga, att jag betraktar det som en väsentlig förbättring, att
bankoutskottet har ställt revisionsavdelningen i alldeles direkt samband med
fullmäktige. Den var från början tänkt som en grupp eller någonting sådant
under en avdelningschef, och denne i sin ordning under en sektionschef och så
en direktion o. s. v. Alltså skulle en anmärkning passera hela denna rad. Nu
har man här givit revisionsavdelningen en så fri ställning, som det överhuvud
taget är möjligt, örn man inte kan flytta den helt och hållet utanför riksbanken.

Örn man nu anser, att industriverken behöva ha en styrelse, något varom
jag är mer än tveksam, så får jag säga, att vad bankoutskottet här gjort med
denna industriverksstyrelse är en förbättring. Man har sagt, att eftersom
styrelsen skulle bli för stor, så har man inte velat taga med de tekniska cheferna
för de båda olika verken i själva styrelsen, och det tycker jag är en
bestämd fördel.

Vad jag betraktar som den allra största förbättringen, är att bankoutskottet
proklamerat den satsen, att ingenting får göras vid avdelningskontoren, som
kan vara ägnat att minska deras möjlighet att betjäna allmänheten, och att
således göra de principer effektiva, som fullmäktige ha beslutat beträffande
regleringen.

Sedan kan jag säga, att det är åtskilliga punkter, där bankoutskottet låtit
en del saker passera, som efter min mening inte bort ha fått passera utan
ändring. Vad jag här tänker på är sådana frågor, som avse personalen. Jag
kan peka på en sådan sak som att vi ännu inte inom fullmäktige lia sett till
något förslag till ny instruktion på någon enda punkt. Något sådant är ännu
inte utarbetat. Det är således inte klart ännu, i form av bestämmelser, vad
de olika tjänstemännen skola ha att göra, vilket ansvar de ha för det ena och
det andra. Vi ha särskilt den sida av kontrollen, som avser s. k. kassavård
och som gäller vården av de stora sedelbehållningar, som finnas inom riksbanken.

Det torde vara en ganska allmän missuppfattning, att det, som är besvärligast
att förvalta eller vårda hos riksbanken, är guldbehållningen. Men det
är i själva verket inte så stort belopp, som en tjuv kan springa i väg med, örn
han börjar taga guldtackor, under det att det blir högst betänkligt, örn han
kan komma åt att taga en motsvarande viktmängd sedlar. Vi ha naturligtvis
en mycket god kontroll i detta avseende, och jag tror, att man kan säga, att
den på vissa punkter tål jämkningar nedåt. Den har utvecklat sig successivt.
Örn det har hänt en olycka — örn en bedräglig tjänsteman har tillägnat sig
sedlar och det visat sig, att det är ett hål i kontrollen, har man stoppat till
det, men man har glömt att se efter, om man behöver allt det gamla. Om
man nu skall pruta på denna kontroll, förmodar jag, att det är hela riksdagens
mening, att man inte bör släppa efter så, att man kan få uppleva sådana
historier, som våra kristidsorgan ha fått uppleva, med kupongstölder i stor
massa. Jag tror, att det är rätt opraktiskt att ordna det så, att man kan råka
ut för sådana malörer som den poststöld, som vi nyligen hade här uppe i

Nr 34.

Onsdagen den 8 december 1943.

Äng. omorganisation av riksbanken. (Forts.)

Stockholm. Det kommer att resas krav på förstärkt kontroll, som gör, att det
blir i längden en dålig sparsamhet att inte inom rimliga, gränser göra vad
göras kan för att förekomma sådant.

Det är ett annat problem, som jag anser vara av synnerligen stor betydelse.
Det är frågan örn personalens rekrytering. Den har varit vanvårdad, i all synnerhet
under den sista tiden. Det är uppenbarligen inte lyckligt om en personal
sådan som riksbankens under vissa tider inte rekryteras alls, och att det därefter,
när behovet blir trängande, skall få tagas in en massa rekryter. Yår personalrulla
blir i de olika årgångarna mycket ojämnt bestockad, och det leder
till mycket stora besvärligheter och friktioner, örn det går in en mycket stor
årsgrupp, som får vänta på befordran oskäligt länge, även när den personliga
duglighet föreligger, som är förutsättningen för sådan befordran.

Örn jag går ut från att vi lia en bankpersonal på ungefär 450 personer och
jag räknar tjänsteåldern för varje tjänsteman till 45 år, så skulle vid rekryteringen,
örn den skett så, som den enligt min mening borde ha skötts, lia tagits
in ungefär tio aspiranter varje år. Men under sista tiden har denna förestående
omorganisation utgjort ett argument mot en sådan nyrekrytering. Det har
alltid sagts: vi skola se till, att vi kunna göra oss av med övertalig personal så
fort som möjligt, och alltså skola vi inte taga in några nya tjänstemän. Det
har efter min mening också varit ytterligt oekonomiskt att på det sättet hålla
emot. Jag har inte kunnat finna några förslag härom i utredningsmannens
utredning, och inte heller har jag funnit det i fullmäktiges, men fullmäktige
äro ursäktade, därför att de hade så mycket att göra på kort tid.

För rekryteringen spelar det uppenbarligen också en viss roll, att man inte
har en alltför smal bas att stå på, när det gäller att rekrytera den högre personalen.
Det är inte bra, om det finnes lika många byråchefer i ett verk
som amanuenser och inga tjänstemän däremellan. Då skall varje amanuens
predestineras till att bli byråchef, och det passar inte alltid. Det måste med
andra ord finnas någonting, som kan liknas vid en pyramid, där basen inte är
alltför smal, alltså en inte alltför spetsig pyramid. Jag tror för min del, herr
talman, att det är felet- i den organisation, som nu är föreslagen. Mycket beror
naturligtvis på huruvida man i stor utsträckning använder den extraordinarie
personalen som rekryteringspersonal i stället för att taga in kvinnlig arbetskraft.
Därom vet man ju ännu ingenting, men genom att så göra kan man naturligtvis
komma till rätta med svårigheterna. Men då har man kommit tillbaka
till »extralärareländet», som det hette förr i världen. Jag har varit med örn
förslag inom riksbanken, att ett antal tjänster skulle flyttas från 16 :e lönegraden
till 18 :e — vill jag minnas — enbart av den anledningen, att befordringsutsikterna
voro för dåliga, och inte alls därför att det arbete befattningshavarna
hade att utföra motiverade en sådan höjning.

Jag skall här be att få erinra om en sak, som naturligtvis är av relativt liten
betydelse i jämförelse med en hel del andra. Det är, att man tar bort felräkningspengarna
för våra kassörer i disktjänst. Jag tror inte, att detta är lyckligt.
När det uppstår felräkningar, och sådana kunna ju förekomma i alla
kassor, betalar vederbörande kassör nu utan vidare bristen, såvida han kan.
Det har hänt, att han inte kunnat. Jag tror, att riksdagen ett par tre gånger
under det sista decenniet fattat beslut i anledning av förslag, att riksbanken
skulle bestrida en del av förlusten vid felräkning, när det gällt större belopp,
ett par tusen kronor — en gång, vill jag minnas, var det fråga örn 10,000 kronor.
Kan kassören inte betala, blir det strax polisundersökning, och det ligger
i sakens natur, att vi måste ha en sådan. Det kan inte hjälpas, att örn en hederlig
människa drabbas av en sådan olycka, är en polisundersökning en mycket
otrevlig sak, som ingalunda är ägnad att uppmuntra honom. Örn man tar bort

Onsdagen den 8 december 1943.

Nr 34.

Ang. omorganisation av riksbanken. (Forts.)
felräkningspengarna, får nian förmodligen välja mellan två alternativ: antingen
betalar kassören av egna medel för att slippa polisundersökning, eller
också får lian underkasta sig en sådan. Jag tror inte, att det med hänsyn till
personalens sinnesfrid och arbetsförmåga är klokt att göra en sådan ändring,
som nu föreslagits härutinnan. Postverket bibehåller felräkningspengarna vid
alla disktjänster. Verket resonerar så, att har inte vederbörande kassör den
känslan, att han kan få en mindre felräkning ersatt utan att uppoffra någonting
av sin grundlön, skulle expeditionen bli mycket långsammare än den nu
är. Affärsbankerna ha emellertid tagit bort felräkningspengarna, och därav
drar man utan vidare den slutsatsen, att då kan också riksbanken reda sig
utan felräkningspengar. Detta är efter min mening ett fullkomligt felaktigt
resonemang. Förhållandena ligga inte till på samma sätt i en statsinstitution
som i en affärsbank. I statsinstitutionen ha vi offentlig insyn och offentlig
kontroll genom t. ex. riksdagens revisorer. Där får man inte resonera så, att
örn bara kassaförlusterna hållas inom en viss ram, lönar det sig bättre för banken
att bekosta dem än att betala felräkningspengar till personalen.

Herr talman! Det återstår så mycket att anmärka mot det förslag, som nu
föreligger, att jag skulle ha mycket stor lust att yrka avslag i hopp om ett
bättre förslag, men inför den irriterade stämning, som nu råder hos vår personal,
vill jag inte vara med örn att åstadkomma ett uppskov, ty följden skulle
då helt säkert bli, att en hel del tjänster hölles vakanta ännu längre och sköttes
på förordnande, med all den osäkerhet och otrevnad som följer därav. Jag
beklagar, att denna utredning inte från början har lagts så, att man skulle kunnat
godta den med större tillförsikt och tilltro än vad jag kan, men jag hoppas
— och det vill jag säga som det sista höga betyget åt bankoutskottet — att,
då bankoutskottet har lämnat fullmäktige stor frihet att vid realiserande av
alla planer på modernisering pröva sig fram, så finns det också möjlighet att
rätta de misstag, som till äventyrs alltjämt kunna finnas kvar.

Här talas på åtskilliga ställen örn »fullmäktige våren 1943» och »fullmäktige
hösten 1943». Naturligtvis är detta till någon del betecknande för den sinnesändring,
som fullmäktige ha undergått tack vare korrespondensen med bankoutskottet.
men jag hoppas, att fullmäktige våren 1944 och hösten 1944 skola
bli i tillfälle att mera grundligt studera de planer, som finnas skisserade här,
än fullmäktige hittills ha haft tillfälle att göra, och jag tror, att det finns
vissa personliga förutsättningar för att där skola kunna bli sådana resultat,
att man i det väsentliga skall kunna häva den anledning till irritation, som
onekligen nu föreligger.

Därför, herr talman, har jag intet annat yrkande än örn bifall till bankoutskottets
förslag.

Herr Anderson, Axel Ivar: Herr talman! Den föregående ärade talaren
slutade sin mycket .skarpa kritik mot det föreliggande reformförslaget utan
något yrkande. Det skulle under sådana förhållanden kanske vara riktigast
att avstå från att här yttra någonting. Jag skall i varje fall avstå från
att ingå i någon polemik mot herr Björnsson. Det skulle väl också vara en
ganska tråkig avslutning på detta långa reformarbete, om riksdagsbeslutet fattades
efter en polemik mellan två av fullmäktige. Herr Björnsson har, som
alla, som hörde hans anförande, nog konstaterade, inte sparat på krutet, när
det gällt kritik mot kamraterna i fullmäktige, och jag tror, att ingen av oss
är mycket värd i hans eigon. Vi ha fått klart underbetyg i nästan alla avseenden.
Men vi ta detta rätt lugnt. Vi lia ju också under diskussionen i fullmäktige
fått höra en del av denna kritik, och herr Björnsson har ingalunda där
saknat möjligheter att. giira sina synpunkter gällande.

Nr 34.

Onsdagen dea 8 december 1943.

Äng. omorganisation av riksbanken. (Forts.)

Jag skulle vilja understryka att fullmäktige inte från början ha låst sig
fast vid någon ensidig, förutfattad mening. Tvärtom lia fullmäktige i allra
högsta grad varit angelägna att ta hänsyn till kritik och önskemål från olika
håll, till all saklig kritik, som har framkomlmit, och alla berättigade önskemål
från tjänstemännens sida. När herr Björnsson nu ironiserar över att vi hade en
annan ståndpunkt hösten 1943 än våren 1943, och menar att detta beror på att
frågan under tiden hade varit föremål för bankoutskottets prövning, så kan
jag därtill bara säga, att det väl närmast bör räknas fullmäktige till förtjänst,
att de — som de naturligtvis också borde göra — lia tagit hänsyn till den
kritik, som har framkommit, och de önskemål, som från skilda håll anförts.
Framför allt ha fullmäktige varit angelägna att ta hänsyn, till de sakliga invändningar,
som ha framkommit under remissbehandlingen. Det wallbergska''
förslaget har utsänts för yttrande till praktiskt taget alla instanser inom
riksbanken. Det är på grundval av det därvid framkomna materialet, som
fullmäktiges eget förslag utarbetades. Sedan har detta förslag i vissa detaljer
ytterligare modifierats med hänsyn till senare framkomna invändningar och
kritik. I det skicket har det framlagts för riksdagen, och jag konstaterar, att
det yttrande från bankoutskottet, som nu föreligger, i allt väsentligt ger vitsord
at bankofullmäktiges ståndpunkt i denna fråga. Herr Björnsson borde kanske
ändå i rättvisans och sanningens intresse ha framhållit, att det föreliggande
utskottsförslaget i allt väsentligt sammanfaller med fullmäktiges huvudsyn
och principiella uppfattning. Det understryker till och med detta på flera
punkter.

Från fullmäktiges sida finns ingen anledning att här ta upp någon polemik
mot det föreliggande utskottsförslaget, tvärtom bör med tillfredsställelse konstateras
. den beredvillighet att tillmötesgå fullmäktiges önskemål i fråga om
denna viktiga reform, som har visats från utskottets sida.

På vissa punkter skilja sig meningarna. Herr Nordenson har redan påpekat
den mycket viktiga frågan örn'' högsta ledningen. Där har jag samma uppfattning
som han. Jag skall inte uppta tiden med att närmare gå in nå detta spörsmål.
Jag hoppas, att den reform, som riksdagen nu antagligen kommer att
besluta, i tillämpningen skall komma att fungera så, att inte farhågorna för
ett obehörigt politiskt inflytande på riksbankens ledning skola visa sig berättigade.
Men jag måste liksom herr Nordenson konstatera, att man har konstruerat
en alltför tung apparat, vilken utan minsta olägenhet skulle ha kunnat göras
mera lätthanterlig.

Väsentligare är kanske ändringen i fråga om avdelningskontoren. Där har
bankoutskottet inte velat genomföra den omläggning av arbetet, som fullmäktige
ansett sig kunna tillstyrka. Men samtidigt har utskottet klart och bestämt
sagt ifrån, att den avvisande hållning, som utskottet har intagit till det föreliggande
förslaget beträffande avdelningskontoren, icke skall hindra fullmäktige
att i fortsättningen vidta sådana omorganisations- eller rationaliseringsåtgärder,
som kunna befinnas av förhållandena påkallade, dock under förutsättning att
därmed icke avdelningskontorens nuvarande ställning försämras. Jag är alldeles
övertygad örn att fullmäktige komma att ta fasta på detta och fullfölja rationaliseringsarbetet.

^Herr Björnssons invändningar rörde ju en massa punkter, och det var inte
någon riktigt genomgående kritik han framförde, utan han satte in stötar på
olika håll och ville därmed kanske bidra till att skapa det intrycket i kammaren,
att det reformförslag, som bär föreligger, är så bristfälligt i olika hänseenden,
att det rätteligen horde avslås. Han yttrade ju också, att det riktigaste
vore att hänskjuta hela frågan till en ny utredning, men han kunde inte draga
den slutsatsen av sitt eget anförande, då därmed den olägenheten skulle följa.

Onsdagen den 8 december 1943.

Nr 34.

Äng. omorganisation av riksbanken. (Forts.)
att den irriterade stämningen bland tjänstemännen skulle komma att ytterligare
skärpas, genom att vakanssättningen av platser skulle fortsätta. Man kan ju
ifrågasätta, örn detta är ett så värst hållbart argument, men en sak måste jag
bestämt hävda, och det är, att det förslag, som här föreligger, icke är otillräckligt
förberett. Det är tvärtom så grundligt genomarbetat, att jag tror, att detsamma
inte ofta är fallet med ett reformförslag. Jag ber kammarens ledamöter
tänka på hur det förhöll sig med ett mycket stort reformförslag, som riksdagen
behandlade i våras. Det gällde den militära förvaltningsorganisationen. Det
gällde en organisation, som både genom sin omfattning och till sin innebörd
var oerhört mycket mera svåröverskådlig och genomgripande än den, som nu
är ifrågasatt. Det utredningsarbete, som där förelåg, var inte på långa vägar så
ingående som det, som föregått riksbankens omorganisation. Vad jag nyss sade
om frågans prövning in i det sista vittnar väl om att fullmäktige lia låtit sig
angeläget vara att ta hänsyn till alla möjliga synpunkter och önskemål, som
kunna anläggas på denna reform.

Det skulle vara beklagligt om den uppfattningen skulle ha något som helst
gehör här i kammaren, att det föreliggande förslaget inte är omsorgsfullt berett
och inte har framlagts efter den mest noggranna prövning. När herr Björnsson
antydde, att fullmäktige skulle vara så tveksamma örn sitt eget verk, måste
jag säga, att han nog får begränsa det omdömet till sin egen medverkan i detta
verk. Däremot gäller det säkerligen icke örn övriga fullmäktige, som här stå
eniga örn förslaget och som önska, att det fortast möjligt måtte förverkligas,
för att den länge efterlängtade och starkt behövliga reformen av riksbanken
skall komma till stånd.

Det är sant, som herr Björnsson säger, att denna reform borde ha vidtagits
för mycket länge sedan, men ansvaret för att så inte har skett skall inte läggas
på fullmäktiges majoritet. Det är en gammal erfarenhet, ofta vitsordad inom
den svenska statsförvaltningen och det svenska offentliga livet, att reformerna
mogna långsamt, men man brukar också ofta konstatera, att när de äro mogna,
äro de väl förberedda och kunna utan tvekan föras ut i livet. Så är fallet med
denna reform. Jag är övertygad om att man inte minst från tjänstemannahåll
och särskilt från bankens mest kvalificerade tjänstemän skall komma att vitsorda,
att reformen även för dem i fortsättningen kommer att visa sig vara till
avgjort gagn. Och den måste framför allt vara till gagn för riksbanken.

Jag vill understryka, vad herr Åkerberg yttrade, att örn man överhuvud taget
skall ha en ^statsdrift här i landet, mäste man se till, att den skötes och tungerar
under sådana förmer, att den blir så billig och så effektiv som möjligt. Det
har varit och måste vara en av huvudsynpunkterna för denna reform. Det
mäste skapas större effektivitet, och onödiga kostnader måste undvikas. Detta
har varit_ huvudlinjerna för reformarbetet, och jag är övertygad örn att dessa
huvudlinjer komma att godkännas av riksdagen. Jag tror, att om riksdagen i
dag ger^sitt bifall till det föreliggande förslaget, som ju inte innebär sista ordet
i fråga om denna reform utan endast öppnar dörren för den, skall därmed
ett, för både riksbanken och hela vårt offentliga liv gagneligt beslut vara fattat.

Herr Lindström: Herr talman! Den föregående ärado talaren, för vilkens
omdöme jag har den allra största respekt, har sagt, att det förslag, som nu
ligger på vårt bord, är mycket omsorgsfullt förberett. Jag ber då att få fästa
uppmärksamheten på den utveckling, som detta förslag har genomgått. En
utredning har företagits av vice riksbankschefen, och den har pågått under
ri*? ^.riS ^enna utredning underkändes på väsentliga punkter av bankofullmäktige,
och sedan har bankoutskottet, när det har prövat bankofullmäk Första

kammarens protokoll 1943. Nr Sh. K

Nr 34.

Onsdagen den 8 december 1943.

Äng. omorganisation av riksbanken. (Forts.)
tiges framställning, ytterligare modifierat, d. v. s. på väsentliga punkter underkänt
denna utredning. När jag Ilar gått igenom detta material, måste jag
säga mig, att trots att min ärade vän på Ostgötabäuken har gjort sådana
starka uttalanden till förmån för detta förslag, är jag mycket osäker, ^ när
jag skall bestämma, hur jag skall rösta i dag. Denna glidning från ståndpunkt
till ståndpunkt inger mig icke den säkerhet, som jag behöver för att
fatta beslut i en fråga, vilken för mig är så mycket viktigare som den gäller
ett privilegium för riksdagen, för den svenska folkrepresentationen, nämligen
privilegiet att ha det dominerande inflytandet på centralbanken här i
landet.

Jag är fullt medveten örn att riksbankens arbetssätt bör kunna reformeras,
ja, att det till och med måste reformeras. I det sammanhanget kan jag inte
undgå att uttala min förvåning över att inte bankens fullmäktige och ledning
ha använt de möjligheter att göra detta, som de otvivelaktigt redan förut ha
haft. Inte behöver man väl vänta på en omorganisation, en omläggning av
bankens sätt att arbeta, för att genomföra moderna kontorsmetoder. I det
stycket måste jag säga, att ledningen av banken har brustit, och den saken
bör inte på något sätt hänga ihop med det förslag till omorganisation, som vi
nu dryfta.

Vidare vill jag säga ■— och herr Björnsson var också inne på den saken —
att bankens ledning på ett betänkligt sätt har brustit i fråga örn behandlingen
av sina tjänstemän. Det har hos denna dugliga och kvalificerade personal
rått ett osäkerhetstillstånd, som år efter år stegrats. I våra tider, då man
ägnar mycken omsorg åt att sköta sin personal, tycker jag att det är mycket
märkligt, att inte ett verk som riksbanken har lyckats klara den saken. Det
är uppenbart, att personalen har rätt i de farhågor, som den har framfört i
samband med omorganisationsförslaget, nämligen att den ytterligare skall
komma att drabbas av åtgärder, som inte gynna den utan tvärtom missgynna
den och det kanske i mycket hög grad.

Dessa betänkligheter, herr talman, som jag har fått, när jag har läst igenom
förslaget, och som ytterligare stegrats, när jag lyssnat till den. i eminent
grad sakkunnige herr Björnssons anförande, göra, att jag för min del icke
är beredd att i dag ta ståndpunkt till denna fråga. Jag tror, att den krävelén
ytterligare undersökning. Jag tror inte att de olika steg, som frågan hittills
har vandrat, ha lett den fram till den mognad, som frågan behöver. Därför,
herr talman, hemställer jag örn avslag på utskottets förslag.

Häri instämde herrar Wagnsson och Svedberg.

Herr Nordenson: Herr talman! Den siste ärade talaren har framhållit, att
denna fråga under utredningens gång har undergått en mängd förändringar
och förskjutningar. Det ursprungliga reformförslaget har modifierats av fullmäktige
själva och sedermera av utskottet. Detta har han betecknat så, att
förslaget i väsentliga punkter har underkänts. Samtidigt understryker han
mycket skarpt, att man från ledningens sida och i detta förslag har brustit
i hänsyn mot tjänstemännen. Jag vill då framhålla för den ärade talaren, att
de kanske viktigaste ändringar, som äro gjorda i det ursprungliga förslaget,
bestå i tillmötesgåenden mot tjänstemännens önskningar. Kvar av utredningsmannens
förslag stå själva huvudlinjerna rörande bankens organisation, den
ökade differentieringen mellan olika tjänstemän, som det har ansetts vara
nödigt att göra, införandet av sektionschefer och avdelningschefer liksom ock
grupperingen av arbetet inom de olika avdelningarna. Han framhåller, att man
skulle ha kunnat genomföra rationalisering tidigare och alldeles oberoende

Onsdagen den 8 december 1943.

Nr 34.

Äng. omorganisation an riksbanken. (Forts.)
av alla omorganisationer. Till en viss grad tror jag, att han har rätt. Ett flertal
rationaliseringsåtgärder hade kunnat vidtagas tidigare, men jag vill understryka,
att många av dessa åtgärder också sammanhänga med själva organisationen,
sammanförandet av olika uppgifter till större enheter med en ökad
centralisering av vissa ärenden o. s. v. Jag tror inte, att man så starkt kan
skilja på mekanisk rationalisering och organisation. De hänga nära tillsammans,
och jag tror att någon effektiv reform knappast kan göras, örn man inte
får röra vid organisationen. Därför tror jag, att det är angeläget, att man
tar detta förslag, som enligt min mening i sin huvudsakliga linje kvarstår
orubbat, trots de modifikationer som lia vidtagits. Det vore olyckligt, om man
nu läte detta förslag falla, så mycket mer som fullmäktige här ha fått besked
om att de ha viss rörelsefrihet och möjlighet till modifikationer.

Herr Björnsson var också inne på att man hade tagit för litet hänsyn till
tjänstemännens önskningar. Det är mitt bestämda intryck från arbetet i utskottet,
att man där från alla håll har varit ense örn att ta hänsyn till dessa,
och särskilt genom lönenämndens yttrande, som i stort sett har följts av utskottet,
ha mycket väsentliga tillmötesgåenden gjorts åt detta håll. Jag kan
inte frigöra mig från en känsla av att herr Björnsson väl mycket skattat åt
önskan att föra tjänstemännens talan. Jag vill säga, att jag högaktar honom
för det. Han har själv varit tjänsteman i banken så länge, att jag kan förstå,
att han känner sig solidarisk med dem. Detta uttalar jag endast min respekt
för. Men det förefaller mig, som om han kommit att se något väl ensidigt
på saken.

När man hörde herr Björnsson, fick man ett starkt intryck av att han inte
tidigare varit med örn något rationaliserings arbete av detta slag. Sådant har
jag för min del varit med om i flera företag, även av mycket vittgående art.
Vid samtliga tillfällen har det kommit fram en mycket stark opposition, ingalunda
från de sämsta elementen inom företaget utan ofta från de allra bästa,
dem som ha känt sig solidariska med sitt företag och kanske just därför känt
sig mera ingrodda i företagets vanor och hela atmosfär. Jag tror att herr
Björnsson här alldeles bortser från det resultat, som man kan vinna med en
rationalisering och som jag sett många exempel på, nämligen att när rationaliseringen
väl är genomförd och vederbörande tjänstemän fått vänja sig vid den
nya ordningen, komma ofta just de starkaste opponenterna och erkänna att arbetet
faktiskt går bättre än förut och att de därför också trivas bättre. Detta
har jag sett flera exempel på, och det är därför som jag är övertygad örn att
med de jämförelsevis måttfulla omläggningar, som det är fråga örn, och med
den hänsyn vi ha anledning tro att fullmäktige i fortsättningen skola ta till
sina tjänstemän, skall resultatet till slut bli gott även här.

Herr Björnsson var därefter inne på frågan örn deputeraden och örn direktionens
sammansättning. I ett avseende hade han alldeles rätt: jag hade verkligen
räknat fel. Jag hade vid additionen tagit med samtliga tre sektionschefer
och glömt bort att en av deni var vice riksbankschef och sålunda självskriven.
Saken ligger sålunda till på det sättet, att enligt min mening bör direktionen
komma att bestå av tre, fyra eller fem medlemmar, medan det enligt utskottets
förslag blir fyra, fem eller sex. Enligt mitt förslag skulle det sålunda i varje
fall alltid bli en mindre, och det är detta jag har velat ge uttryck åt. Skall man
vara strängt matematisk, herr Björnsson, talar ju denna rättelse ytterligare till
förmån för min ståndpunkt, ty procentuellt blir ju reduktionen därigenom ännu
större än vad den blir med de siffror jag förut nämnde.

Herr Björnsson citerade mig så som örn jag skulle mena att det vore farligt
med en deputerad i direktionen. Jag uttryckte visserligen en del farhågor i
fråga örn utvecklingen av hans verksamhet, men mitt främsta skäl var att jag

Nr 34.

Onsdagen den 8 december 1943.

Äng. omorganisation av riksbanken. (Forts.)
inte anser att lian är behövlig för att åstadkomma elen riksdagens övervakning
av arbetet, som alla varit ense örn är önskvärd. Herr Björnsson menade att det
var angeläget att någon kontinuerligt följde kreditgivningarna och att detta i
själva verket var en central uppgift. Jag kan inte riktigt följa honom i detta
stycke. Enligt mili mening måste dessa kreditgivningar ske efter vissa allmänt
angivna riktlinjer och principer, och de måste fastslås av fullmäktige gemensamt.
Själva omsättandet av dessa principer i det löpande arbetet kan enligt
min mening övervakas lika väl av en jourhavande fullmäktig som av flera,
och det behövs enligt mili mening inte någon kontinuerlig övervakning av en
särskilt utsedd fullmäktig.

Beträffande avdelningskontoren underströk herr Björnsson mycket starkt att
det måste anses viktigt att deras möjligheter att betjäna allmänheten icke rubbas.
Ja, men därvidlag står herr Björnsson på precis samma linje som vi i utskottet.
Jag vill erinra örn att utskottet mycket starkt understrukit, att reformerna
böra genomföras på ett sådant sätt, att de icke innebära någon försämring
av kontorens förmåga att betjäna allmänheten. Utskottet har emellertid
ansett, att man inom ramen för detta program kan vidtaga vissa reformer, och
har till och med uppmanat fullmäktige att göra de ändringar, som kunna anses
nödiga.

Jag skall vidare be att få beröra några av de synpunkter, som herr Åkerberg
här anfört. Han talade örn att man hade karakteriserat den tilltänkte deputeraden
med ganska skarpa ordalag och att i utskottet skulle ha fällts sådana
uttryck som att han skulle bli en spion för tjänstemännens räkning. Jag
kan inte minnas att det yttrandet fälldes. I varje fall har jag inte fällt det
själv, ty så ser jag inte saken. Men jag har ansett att det finns en viss fara
för att han överhuvud taget kan blanda sig i arbetet på ett sätt, som kan verka
störande. Herr Åkerberg menade att endast den, som kontinuerligt följer
arbetet, kan få den rätta insynen. Jag undrar örn detta inte är att underskatta
de övriga fullmäktiges möjligheter. Jag tror att man även med en intermittent
tjänstgöring, som dock pågår en månad i sträck, kommer ganska väl in i det
arbete, som direktionen har att utföra, och kan få en ganska klar uppfattning
om huruvida direktionen verkligen följer de linjer och de önskemål som blivit
utstakade av fullmäktige gemensamt.

Herr Åkerberg pekade slutligen på att man nu har en fast tjänsteman, som
samtidigt är fullmäktig, och att hans ställning inte har vållat några svårigheter.
Enligt min mening föreligger dock en viss skillnad så till vida, att nuvarande
deputeraden ju är en tjänsteman, som har ett alldeles bestämt utstakat
arbetsområde med ganska omfattande arbetsuppgifter, vilka ge honom full
sysselsättning. Det är dock en skillnad att taga in en person med så vagt angivna
uppgifter och ett så allmänt uppskisserat arbetsområde som här är fallet.
Det är på denna grund man kan ställa sig tveksam.

Men som jag förut sagt, herr talman, är huvudskälet för mitt vidkommande
att det icke har förebragts tillräckligt starka skäl för att det verkligen finns
ett behov av en sådan särskild deputerad, och det är med hänsyn till detta
som jag ber att få yrka bifall till den av mig avgivna reservationen.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Jag vill bara säga ytterligare ett
pär ord med anledning av herr Lindströms anförande. Herr Lindström yttrade
att han med hänsyn till den behandling av tjänstemännen, som förekommit i
riksbanken, inte var beredd att ta ställning till frågan i dag. Därför har han
yrkat avslag på det föreliggande förslaget.

Jag vill då understryka att ett uppskov med denna reform ad calendas grcecas
ingalunda kan sägas vara ett tjänstemannaintresse. Bland annat vill jag peka

Onsdagen den 8 december 1943.

Nr 34.

Äng. omorganisation av riksbanken. (Forts.)
på den omständigheten att herr Björnsson just med hänsyn till tjänstemännens
intresse har avstått från att yrka. avslag.

Genom ett avslag nu skapas inte någon garanti för att man får ett bättre
förslag en annan gång. Däremot skjutes hela. reformen på långbänk. Och när
den en gång kommer tillbaka har jag svårt att tänka mig att resultatet kan
bli något annat än att det nuvarande förslaget med smärre modifikationer
kommer igen. Därtill kommer att man knappast ur det allmännas och ur riksbankens
intresse skulle kunna önska, att det nuvarande övergångstillståndet med
all dess osäkerhet bibehålies under de verkligt prövande tider, som stå för dörren.
Riksbanken måste under denna tid stå på höjden av effektivitet. Det.
kommer inte att kunna ske örn det nuvarande tillståndet behålles.

Med hänsyn till detta vill jag, herr talman, vädja till kammaren att bifalla
utskottets förslag. Jag vill som en ytterligare motivering till detta anföra, att
ett avslag och ett uppskov med det hela skulle framkalla en hel del rent formella
olägenheter. Just nu är det lämpligt att göra en övergång ifrån ett gammalt
till ett nytt system, därför att båda andre deputerade, som under de senare
åren fungerat, kommit i den ålder då de skola pensioneras. De skola avgå
under loppet av nästa år eller vid nyåret. Örn detta förslag till omorganisation
avslås kommer givetvis den gamla organisationen att gälla och det blir nödvändigt
att återbesätta dessa andre deputeradebefattningar. Gör man detta skjuter
man ytterligare det hela ut i en ganska oviss framtid. Det blir också en ytterst
delikat sak att just nu skaffa de båda lämpliga männen för dessa uppgifter,
örn deras uppdrag kommer att hänga i luften, vilket utan tvivel kommer att bli
fallet örn de skola komma till sina tjänster under så ytterst osäkra förhållanden
som nu råda.

Herr Lindström erhöll nu ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman!
Med anledning av att herr andre vice talmannen åberopade tjänstemännens intresse
såsom ett skäl för bifall till bankoutskottets förslag vill jag påpeka, att
tjänstemännens organisation i ett uttalande har uttryckt sin sympati för herr
Paulsens reservation till utskottets utlåtande. Denna reservation går som bekant
ut på avslag på utskottets förslag.

Herr Björnsson: Herr talman! Jag måtte ha uttryckt mig litet oklart, om
jag nu skall fatta herr Nordensons yttrande såsom en kritik mot mig.

Herr Nordenson menade, att jag inte skulle uppskatta bankoutskottets förslag
att låta avdelningskontoren behålla sådana funktioner, som äro nödvändiga
för allmänhetens betjänande på bästa sätt. Det betraktar jag tvärtom såsom
det bästa i bankoutskottets utlåtande. — Nu ropar herr Nordenson, att vi
voro eniga i denna punkt. Ja, men jag ansåg, att jag ännu en gång kunde konstatera,
att hans uppfattning fullständigt överensstämmer med min.

Sedan vill jag säga, att vilka principer som man än fastställer för långivningen,
är det i alla fall en utomordentligt subjektiv uppgift att, när man har
en konkret låneansökan framför sig, avgöra, örn dessa förutsättningar äro för
handen eller icke. Det är faktiskt ofta så växlande meningar örn den saken, att
det är utomordentligt viktigt, att man tänker på syftet med den långivning,
som det kan vara fråga om. Det har mina erfarenheter under de år, som jag
haft med saken att göra praktiskt taget varje dag, givit kraftigt belägg för.
Denna sida av frågan skall jag emellertid inte upptaga till ytterligare diskussion,
ty i den punkten ha vi olika meningar, och jag vidhåller för min del min
uppfattning.

När herr Nordenson komplimenterade mig för att jag skulle uppträda såsom
förespråkare för tjänstemännen, vill jag säga, att jag inte har förtjänat en så -

Nr 34.

Onsdagen den 8 december 1943.

Äng. omorganisation av riksbanken. (Forts.)
dan komplimang, örn med »förespråkare» skall förstås, att jag skulle plädera
för högre löneställning eller dylikt åt tjänstemännen. Därvidlag Ilar jag tvärtom
ansett, att bankoutskottet har följt fullmäktige ett stycke på en väg, som
står i strid med pris- och lönestoppet. Det iir icke den sidan av saken, som jag
har tänkt på, utan det är den känsla av ansvar för kontrollen, som har kommit
till uttryck i tjänstemännens skrivelse, som jag särskilt har velat understryka
som något synnerligen värdefullt. För mig må tjänstemännen genom sina fackliga
organisationer av olika slag plädera för sina löne- och befordringsintressen
bäst de vilja. Jag ser det hela från bankens synpunkt.

Herr Ivar Anderson höll ett mycket långt anförande och förklarade från början,
att han inte skulle låta det bli någon polemik mot mig. Jag förstod ju på
förhand, att det var ett löfte, som han inte kunde hålla. Hela hans anförande
blev ju, såvitt jag kunde förstå, just inte något annat än en polemik mot mig.
Jag vill här endast förklara, att min kritik icke har gällt fullmäktiges majoritet
utan det skick, i vilket vi fått utredningen, och den brådska, vartill vi blivit
tvungna vid den följande behandlingen. I fråga om vad jag sagt på den
punkten föranleder mig herr Ivar Andersons långa polemik icke till något återtagande
eller någon botgöring.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen, att
därunder yrkats 1 :o) att vad utskottet i den nu ifrågavarande punkten hemställt
skulle bifallas; 2:o) att utskottets hemställan skulle bifallas med den
ändring i motiveringen, som förordats i den av herr Nordenson m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen; samt 3:o) att utskottets hemställan skulle
avslås.

Därefter gjordes propositioner enligt berörda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med övervägande ja
besvarad.

Punkten 2 a).

Herr Berling: Herr talman! Jag har jämte två andra av utskottets ledamöter
anmält avvikande mening i en detaljfråga. Det gäller, såsom kammarens ledamöter
torde ha observerat, tilläggsarvodet för den deputerad, som riksdagen
nu kommer att besluta.

Utskottet föreslår ett tilläggsarvode av högst 8,000 kronor för år, medan
vi reservanter anse, att detta belopp är för högt tilltaget. Jag hänvisar för
övrigt till herr Nordensons uttalande i hans första anförande, där han var inne
på en liknande linje. Om befattningen som deputerad skall lia karaktären av
bisyssla, med tanke på att vederbörande åtminstone i huvudsak skall kunna
ägna sig åt sin borgerliga gärning, måste det anses vara väl högt tilltaget att
först anslå 7,000 kronor i fullmäktigarvode och sedan 8,000 kronor i tilläggsarvode.
Otp man så betänker, att deputeraden därjämte är riksdagsman, skulle
han för dessa bisysslor få ett arvode av sammanlagt 20,000 kronor och dessutom
kunna sköta sin borgerliga näring. Jag anser, att riksdagen har all anledning
att gå försiktigt fram, när det gäller arvoden av denna karaktär. Skulle
erfarenheten ge vid handen, att en ändring bör ske, finns det ju vissa möjligheter
härtill. I all synnerhet som vi ännu inte lia riktigt klart för oss omfattningen
av det arbete, som deputeraden skall utföra, bör en dylik justering
mycket väl kunna göras längre fram. Man kanske rent av nödgas att slå in
på en linje, som även haft förespråkare i utskottet, nämligen att göra tjänsten
till helavlönad.

För närvarande, herr talman, ber jag att få yrka bifall till den av mig m. fl.
avgivna reservationen.

Onsdagen den 8 december 1943.

Nr 34.

Äng. omorganisation av riksbanken. (Forts.)

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Inom utskottet ha vi mycket ingående
diskuterat denna fråga och efter moget övervägande kommit fram till att
föreslå ett arvode av 8,000 kronor. Jag vill påpeka, att det i utskottets förslag
heter »högst 8,000 kronor». Det står således fullmäktige fritt att fastställa
ett lägre belopp, örn detta skulle visa sig erforderligt.

Det är visserligen sant, att utskottet föreslår att befattningen skall vara en
bisyssla, men vi ha också föreslagit så många och maktpåliggande uppgifter
för denne fullmäktigerepresentant, att man, såsom jag också påpekade i mitt
förra anförande, gott kan säga, att det de facto blir en fast tjänst. Deputeraden
skall ha daglig tjänstgöring. Direktionen skall sammanträda varje dag,
och han skall vara nied om alla dessa sammanträden. Han skall vidare vara
närvarande vid alla överläggningar inom riksbanken, som röra dess centrala
uppgifter och inre liv. Han skall ibland inspektera avdelningskontoren och
vara med i industriverksstyrelsen. Det är fullt upp att göra för en man, som
är helt sysselsatt med denna tjänst. Han kan visserligen ha en befattning vid
sidan av denna, men den kommer att bli en formalitet. Dessutom har det ju
här ytterligare understrukits, hur viktigt det är, att vi på denna befattning få
en både i fråga örn kunnighet och omdömesförmåga högt kvalificerad person.
Det blir utan tvivel inte lätt att få tåg i den rätte mannen. I bankoutskottet
lia vi ansett., att när detta arvode fastställdes, skulle det bestämmas till ett belopp,
som ger uttryck för riksdagens uppfattning örn befattningens vikt och
betydelse. Med hänsyn härtill anser jag, herr talman, att det arvode, som
föreslagits av bankoutskottet — jag vill inte kalla det för det enda riktiga —
dock bättre ger uttryck för riksdagens uppfattning rörande tjänstens vikt och
betydelse än den summa, som reservanterna ha föreslagit.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning gjorde herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet i den nu
föredragna punkten hemställt samt vidare därpå att utskottets hemställan
skulle bifallas med den ändring i förslaget till ändrad lydelse av § 16 mom. 5
bankoreglementet, som förordats i den av herr Berling m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Berling begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 76 punkten
2 a, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan med den ändring i förslaget till
ändrad lydelse av § 16 mom. 5 bankoreglementet, som förordats i den av herr
Berling m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda uppmaningar
av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen, reste
sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för nej-propositionen.

Nr 34.

Onsdagen den 8 december 1943.

Äng. omorganisation av riksbanken. (Forts.)
Punkterna 2 b)—2 d) samt 3—7.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning av jordbruksutskottets utlåtande
nr 72, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad angår anslag till statens
meteorologisk-hydrografiska anstalt, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Då alla ärenden på föredragningslistan nu blivit behandlade, medgav kammaren,
på framställning av herr talmannen, att de anslag, som utfärdats till
sammanträdets fortsättande på aftonen, finge nedtagas.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 512, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag till
social hemhjälpsverksamhet jämte i ämnet väckta motioner;

nr 513, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag rörande höjning
av övertidsersättningen för statstjänstemän jämte i ämnet väckta motioner;
samt

nr 514, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående inrättande av en
statens organisationsnämnd, m. m.

Anmäldes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr 515, till Konungen
i anledning av Kungl. Majrts proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1943/44.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att utskottets hemställan
i utlåtande nr 266 bifölles även av andra kammaren.

Justerades protokollsutdrag för denna dag.

Interpellation Ordet lämnades på begäran till herr Mannerskantz, som yttrade: Herr talang.
prinei- man! Den 2 sistlidne mars framförde i andra kammaren herr Henriksson till
åtagande av statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet en interpellation anvissa
bagatell-gående de principer efter vilka åtal anbefalldes för oavsiktliga bagatellförförseelser.
seelser mot de olika kristidsförordningarna.

Interpellationen besvarades den 4 juni och av svaret framgick att statsrådet
ansåg att dylika förseelser i regel icke borde bliva föremål för åtal.

I den debatt som därefter följde framförde ordföranden i statens priskontrollnämnd
ungefär samma principiella uppfattning. Han meddelade, att av
de cirka 500 rapporter per vecka som ingingo angående överträdelser blott 10
ä 20 procent föranledde åtal samt att åtalen alltid skulle beslutas av priskon
trollnämnden.

I vad han i övrigt nämnde om nödvändigheten av att genom åtal se till att
bestämmelserna icke överträdas på grund av ont uppsåt eller vårdslöshet kan
jag instämma.

Onsdagen den 8 december 1943.

Nr 34.

Interpellation ang. principerna för åtalande av vissa bagatellförseelser.

(Forts.)

Emellertid synas alltför mångå fall lia inträffat under sommaren och hösten
där — såsom nämndens ordförande formulerade det — »fel som ligga inom
den felprocent som finnes i allt mänskligt arbete» blivit påtalade inför
domstol.

Domstolarna hava i några av mig kända fall tydligen ansett felet vara både
bagatellartat och ouppsåtligt enär så lågt straff som en dagsbot ä 5 kronor
utdömts. Såsom exempel på vilken typ av åtal jag finner opåkallade må här
anföras ett i höstas avdömt mål mot en firma, där ett års omsättning på c:a
2.8 miljoner kontrollerats och där en felaktighet av kronor 4:50 uppdagats.
Denna firma har en väl kvalificerad person så gott som uteslutande sysselsatt
med kontroll av att bestämmelserna följas. Man måste säga att detta lyckats
synnerligen väl. Ingen bankkassör kan räkna med att komma ifrån så
liten felaktighet och ingen bank skulle falla på idén att åtala sådant.

Vid samma och andra domstolar ha anhängiggjorts åtal för felaktigheter
på cirka 50 kronor på Va å 1 miljons omsättning och som alldeles uppenbart
ligga inom en snävare felmarginal än vad många myndigheter kunna åstadkomma.

Då dylika ting av alla, som därom få kännedom, måste betraktas som inkassering
av medborgare som utan minsta tack eller ersättning påtagit sig
verkligt omfattande arbetsbördor för det allmännas räkning, anser jag det
vara påkallat att rikta statsrådets och chefens för finansdepartementet uppmärksamhet
på denna sak. Det gäller nämligen här medborgarnas säkerhet
och naturliga rättigheter.

I anledning härav får jag anhålla örn kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för finansdepartementet få framställa följande interpellation:

1. Gillar statsrådet principen att oavsiktliga bagatellförséelser mot priskontrollbestämmelserna
icke böra dragas inför domstol?

2. Vill statsrådet medverka till att denna praxis kommer att tillämpas
bättre än som hittills skett?

På gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Kammarens sammanträde avslutades kl. 5.34 e. m.

In fidem
G. II. Berggren.

Första kammarens protokoll 1948.

Nr 84

Nr 34.

Lördagen den 11 december 1943.

Lördalen den 11 december.

Kammaren sammanträdde kl. 4 e. m.; och dess förhandlingar leddes av herr
andre vice talmannen.

Justerades protokollen för den 4 och den 7 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 516, till Konungen i anledning av konstitutionsutskottets memorial
med förslag till utredning angående riksdagens arbetsformer.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 517, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utgifter å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad angår
anslag till Statens meteorologisk-hydrografiska anstalt.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtande nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
till riksdagen med förslag till förordning örn ändring i vissa delar av
taxeringsförordningen den 28 september 1928 (nr 379), m. m., i vad propositionen
hänvisats till konstitutionsutskottet;

statsutskottets utlåtanden och memorial:

nr 267, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående förstärkning
av den inom taxeringsorganisationen sysselsatta personalen hos länsstyrelserna
och Överståthållarämbetet jämte i ämnet väckta motioner;

nr 268, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående finansstatistikens
effekti visering;

nr 269, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning örn anslag å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1943/44 till lokaler för taxeringsavdelningar vid
vissa länsstyrelser;

nr 270, i anledning av Kungl. Maj :ts framställning örn anslag å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1943/44 till ökade lokaler för länsstyrelsen i örebro
län;

nr 271, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad propositionen avser avskrivning
av nya kapitalinvesteringar; och

nr 272, angående tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1943/44;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn ändring i vissa delar av taxeringsförordningen den 28 september 1928 (nr
379), m. m., jämte i ämnet väckta motioner; och

Lördagen den 11 december 1943.

Nr 34.

nr 58, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändring i vissa delar av förordningen den 13 december 1940 (nr 1000)
örn allmän omsättningsskatt, m. m., jämte en i ämnet väckt motion; samt

bankoutskottets utlåtande nr 77, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till vissa ändringar i den till allmänna tjänstepensionsreglementet
hörande pensionsåldersförteckningen m. m. jämte en i ämnet väckt motion.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.05 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.