1943. Första kammaren. Nr 32 (Riksdagens protokoll 1943:32)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1943. Första kammaren. Nr 32.

Lördagen den 20 november.

Kammaren sammanträdde kl. 4 e. m.; ock dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Justerades protokollen för den 13 och den 16 innevarande månad.

Upplästes och lades till handlingarna följande från justitiedepartementet ankomna Protokoll,

hållet inför statsrådet och chefen för justitiedepartementet
den 18 november 1943.

Till justitiedepartementet hade den 17 november 1943 från länsstyrelsen i
Skaraborgs län inkommit fullmakt för snickaren Bror Birath, Karlsborg, vilken
vid ny röstsammanräkning blivit utsedd såsom ledamot av riksdagens första
kammare i stället för avgången ledamot av samma kammare.

Vid granskning av fullmakten, som företogs inför chefen för justitiedepartementet
samt vidare av vederbörande fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret,
framställdes mot fullmakten icke någon anmärkning.

Protokoll över vad sålunda förekommit skulle jämte den granskade fullmakten
överlämnas till första kammaren.

I ämbetet:

C. G. Bruno.

Herr Birath infann sig härefter och intog sin plats i kammaren.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

hr 488, i ahledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 4 § lagen den 20 juni 1918 (nr 460) angående åtgärder mot
utbredning av könssjukdomar, m. m.; och

nr 489, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäkring av
vissa tjänstepliktiga män, födda år 1924, för olycksfall i arbete m. m.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 494, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tilläggsetat
I till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad angår jordbruksdepartementets
verksamhetsområde;

nr 495, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändring i villkoren
för vissa tomtupplåtelser;

nr 496, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överlåtelse av
visst område till Fredrika kommun i Västerbottens län;

Första kammarens protokoll 1943. Nr SS.

Nr 82.

Lördagen den 20 november 1943.

nr 497, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse från
betalningsskyldighet till kronan på grund av virkesköp; samt

nr 498, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beviljande av bidrag
ur domänfonden till föreningen för växtförädling av skogsträd.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 499, till Konungen i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 14 juni
1940 (nr 478) örn nöjesskatt.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtanden:

nr 242, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 258, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1943/44 till vissa ersättningar åt arbetare
vid Salsåkers sågverk m. fl.;

nr 259, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
utvidgad byggnadsplan för svenska träforskningsinstitutet; och

nr 260, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag till
daghem och lekskolor m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 16 oktober 1914 (nr 349) om tillsyn å
fartyg; och

nr 51, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 4 § lagen den 1 mars 1940 (nr 119) örn skyldighet för
ägare av anläggningar och byggnader att anordna skyddsrum m. m., dels ock
en i ämnet väckt motion;

andra lagutskottets utlåtande nr 67, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 21
juni 1940 (nr 540) om krigsskadeersättning, dels ock i ämnet väckta motioner;
samt

tredje särskilda utskottets memorial, nr 1, angående ersättning till föredragande
hos tredje särskilda utskottet.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.06 e. m.

In fidem
Eric Carlén.

Onsdagen den 24 november 1943.

Nr 32.

Tisdagen den 23 noveni ber.

Kammaren sammanträdde kl. 4 e. m.

Justerades protokollet för den 17 innevarande månad.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets utlåtanden nr 242 och 258—
260, första lagutskottets utlåtanden nr 50 och 51, andra lagutskottets utlåtande
nr 67 samt tredje särskilda utskottets memorial nr 1.

Kammarens sammanräde avslutades kl. 4.03 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 24 november.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Hans excellens herr statsministern Hansson, som tillkännagivit, att han
hade för avsikt att vid detta sammanträde besvara herr Ströms interpellation
angående praxis beträffande hemligstämpling av handlingar ni. m., erhöll
ordet och anförde: Herr. talman! Med kammarens tillstånd har herr Fredrik
Ström till mig riktat följande fyra frågor:

1. Kan man förvänta en ändring i den praxis, som allt mer utbildat sig inom
svensk förvaltning^ och som syftar till ett förhemligande av handlingar, som
enligt tidigare åskådning ansetts vara av offentlig natur?

2. Vilka äro orsakerna till hemligstämplandet av vissa utrednings- och förhörsdetaljer
i fråga om Ulvens undergång och Skarpnäcksorderns tillkomst?

3. Kan man förvänta att alla åtgärder äro vidtagna för att så långt i mänsklig
förmåga står förhindra en upprepning av tillkomsten av en order sådan som
den s. k. Skarpnäcksordern och att fullständig utredning av detta och liknande
fall göres?

Äng. praxis
betra//ande
hemlig hämpling
av handl.
ngar m. m

4. Har straffutmätningen i fallet Skarpnäck föranlett initiativ till en ändring
av hithörande lagstiftning eller kan dylikt initiativ väntas?

Beträffande den s. k. Skarpnäcksordern, vilken beröres i tre av frågorna,
erinrar jag om den utförliga redogörelse, som jag den 20 oktober lämnade denna
kammare. Orsaken till hemligstämplandet av utredningen rörande denna
order är, att i utredningen ingar vissa uppgifter örn de bevakande förbanden och

Nr 32.

Onsdagen den 24 november 1943.

Äng. praxis beträffande hemligstämpling av handlingar m. m. (Forts.)
deras förläggning, vilka icke lämpligen böra bekantgöras. Krigsrättens handläggning
av målet inför stängda dörrar torde hava föranletts av att förhöret
icke kunnat ske utan lämnande av uppgifter av angiven art. Målet är för närvarande
under behandling i krigshovrätten. Något uttalande från min sida
rörande straffmätningen i och för sig har interpell anten tydligen icke avsett.
Det lagrum, som åtalet avser, är 130 § strafflagen för krigsmakten. Däri stadgas
ansvar för krigsman, som visar vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller
oskicklighet i fullgörande av sina tjänsteplikter. Påföljden är för normala fall
disciplinstraff, d. v. s. arrest av olika slag. Örn förbrytelsen finnes vara av
svårare beskaffenhet än att den kan anses försonad med sådant straff, skall
den brottslige dömas till fängelse i högst sex månader eller viss tids suspension,
och vid synnerligen försvårande omständigheter kan officer eller underofficer
dömas till avsättning. De nu återgivna strafflatituderna äro så vidsträckta,
att domstolarna uppenbarligen ha tillräckligt utrymme för sin straffmätning
både uppåt och nedåt. Någon anledning till ändring av lagstiftningen
i denna del anser jag icke förefinnas.

I fråga örn krigsrättsprotokollet rörande Ulvens undergång har jag låtit undersöka
om hemligstämpeln kunde hävas. En sådan åtgärd har emellertid icke
ansetts lämplig med hänsyn till uppgifter örn anordningar å ubåten och om
svensk undervattensbåtstaktik, som ingå i protokollet.

Med anledning av den fråga, som rör riktlinjerna för hemlighållande, av allmänna
handlingar, tillåter jag mig hänvisa till den redogörelse jag i .denna
sak lämnade vid ett interpellationssvar i andra kammaren den 22 maj i år.
Jag uttalade då, att jag betraktar det som en nödvändig förutsättning för vårt
demokratiska styrelsesätt att regeringen och förvaltningen få arbeta i offentlighetens
ljus och under allmänhetens kritik. Onödigt hemlighållande bör icke
få förekomma.

Behovet av offentlig kontroll gäller uppenbarligen även i fråga om utrikespolitiska
och militära förhållanden. Såsom interpellanten själv påpekat är det
emellertid på dessa områden nödvändigt, att åtskilliga förhållanden hållas
hemliga, särskilt under nuvarande farofyllda tider. Avvägningen mellan dessa
motstridiga intressen kan ofta vara svår att göra.

För att i framtiden motverka eventuella tendenser till alltför långt driven
hemligstämpling och säkerställa en enhetlig praxis är det önskvärt att söka
uppdraga närmare riktlinjer för dessa frågors behandling. År 1939 tillkallades
särskilda sakkunniga för att utreda tillämpningen av lagstiftningen rörande
allmänna handlingars offentlighet, men till följd av tidsförhållandena har
utredningen icke fullföljts. Såsom jag framhöll i mitt interpellationssvar i varas,
är det också i vissa hänseenden olägligt att bedriva en sådan utredning,
medan lagstiftningens tillämpning står under trycket av nu rådande utomordentliga
förhållanden. Med hänsyn till sakens stora betydelse torde det dock
vara önskvärt att nu återupptaga utredningen, och jag hoppas det skall bli
möjligt att på den vägen uppnå en tillfredsställande lösning av detta svåra och
betydelsefulla problem.

Herr Ström: Herr talman! Jag ber att till hans excellens herr statsministern
få framföra mitt vördsamma tack för svaret på min interpellation. Jag
skall nu inte gå in på Skarpnäckshistorien, eftersom denna redan varit föremål
för kammarens prövning och debatt. Endast på en punkt vill jag yttra
några ord i anslutning till herr statsministerns anförande.

Jag kan mycket väl förstå, att man i tider av krigsfara icke publicerar verkligt
försvar sviktiga protokoll. Herr statsministern meddelar också, att orsaken
till hemligstämplandet av Skarpnäcksprotokollet var, »att i utredningen

Onsdagen elen 24 november 1943.

Nr 32.

Ang. praxis beträffande henill a stämpling av handlingar m. m. (Forts.)
ingå vissa uppgifter om de ''bevakande förbanden och deras förläggning, vilka
icke lämpligen böra bekantgöras». Detta må vara alldeles i sin ordning, men
var det därför nödvändigt att hemligstämpla hela akten? Skulle icke akten
kunnat med undantag för uppgifterna örn förbanden och deras förläggning
publiceras? Uppgifterna om förbanden och deras förläggning intresserade
icke allmänheten, men väl vad som angick den mystiska ordern och dess tillkomsthistoria.
Genom öppenhet på denna vitala punkt skulle mycken oro och
skada kunnat undgås. Det militära hemlighetsmakeriet får icke bli ett självändamål.
Om så sker, skadas försvaret och dess ställning inom folkopinionen.

Det är överhuvud taget märkligt, hur föga psykologisk och psykologiskhistorisk
blick våra ledande krafter inom försvaret besitta. Även de mest hängivna
anhängare och vänner av vårt försvar studsa mången gång inför hur
litet försvarets män lärt av det förgångna och hur även civila företrädare för
försvarsmakten plötsligt blivit bourboner som ingenting lärt och allting glömt.
Just emedan jag är en varm försvarsvän och icke tror, att de yttre farorna
för vårt land på långa tider ännu komma att minskas, är jag allvarligt bekymrad
över hur tecken till en ny antimilitarism visa sig här och var bland
vårt folk. Grunden till denna nya antimilitarism är icke principiell; den vilar
på en misstro mot vissa delars av officerskåren demokratiska sinnelag, på en
tro att de släppa in nazistiska element på viktiga poster och att sådana ting
tystas ned och hemligstämplas av den byråkratiska apparaten. Själv är jag
övertygad örn att raden av sådana fall — nu senast gäller det en man av
befälet på Gripen och vidare verkstadschefen inom en av försvarsgrenarna —
dock är beklagliga undantagsfall och att vår officerskår är en demokratisk
kår, till vilken svenska folket kan ha fullt förtroende. Så mycket viktigare
är debatt allt onödigt hemlighetsmakeri avskaffas. Vilka är det för övrigt
som äga rätt att hemligstämpla offentliga handlingar inom det militära området?
Här borde väl finnas vissa principiella riktlinjer.

Det svenska folket förvånar sig också ofta över de bagatellartade straff,
som ådömas militärbefäl för ganska grava förseelser, medan de menige ofta
få ganska stränga straff. Sådan olikhet inför lagen väcker ond blod och
skadar försvaret. Ibland äro också straffen så löjligt ringa, att man frågar
sig, örn bakom hemligstämpeln dölja sig upplysningar, som förklara det blott
skenbara straffet. Då åter frågar sig svenska folket, om icke den dömde i
realiteten var alldeles oskyldig. Så synes enligt min mening ha varit fallet
med den som blev dömd i Skarpnackshistorien och den som åtalades i Lekvattnetsaffären
men som ju blev frikänd. Även i detta sista fall voro emellertid
handlingarna hemligstämplade. Svenska folket har här verkligen gjort
sig vissa frågor. Jag måste därför beklaga, att herr statsministern icke har
ansett sig kunna ge ett positivt svar på frågan örn behovet av en modernisering
av lagstiftningen på detta område.

Rörande Ulven anses protokollet av militära skäl icke kunna frigöras från
hemligstämpeln. Detta är djupt att beklaga, ty även härvidlag ligga och gro
hos allmänheten funderingar, som icke äro till nytta för försvaret. Statsministern
har tydligen själv ansett tjänligt att örn möjligt häva hemligstämpeln,
men hans undersökningar härvidlag ha, stött på patrull. Man vill trots
detta hoppas att, när krigsläget så medger, en publicering fortast möjligt
kommer till stånd.

Min interpellation huvudsyfte var emellertid att få hejdad den grundlagsvidriga
utveckling, som i forcerad takt ägt rum under kriget genom den tilltagande
användningen av hemligstämpeln i fråga örn allmänna handlingar
överhuvud. Det är med glädje jag observerar, att herr statsministern, örn än

Nr 32.

Onsdagen den 24 november 1943.

Äng. praxis beträffande hemil g stämpling av handlingar m. m. (Forts.)
i mycket korta ordalag, understryker sitt uttalande i andra kammaren i våras,
att lian betraktar det »som en nödvändig förutsättning för vårt demokratiska
styrelsesätt att regeringen och förvaltningen få arbeta i offentlighetens ljus
och under allmänhetens kritik». Herr statsministern tillägger, att »onödigt
hemlighållande bör icke få förekomma». Jag tar fasta på detta uttalande,
som, örn det blir ledande för förvaltningens chefer och souschefer, skulle undanröja
mångå anledningar till misstro och mycken olust i landet och skänka
både regeringen och ämbetsverken större arbetsro och auktoritet.

Det är särskilt glädjande, att herr statsministern understryker behovet av
offentlig kontroll även när det gäller utrikespolitiska och militära förhållanden.
Herr statsministern tar här också ett positivt steg och förklarar att »för
att i framtiden motverka eventuella tendenser till alltför långt driven hemligstämpling
och säkerställa en enhetlig praxis är det önskvärt att söka uppdraga
närmare riktlinjer för dessa frågors behandling». I detta sammanhang
erinrar herr statsministern örn 1939 års sakkunniga för denna viktiga frågas
utredning, vilkas arbete avbröts genom världskriget. Nu skall, enligt vad herr
statsministern upplyser, denna utredning »med hänsyn till sakens stora betydelse»
återupptagas. Detta är i sanning glädjande. Man vill då uttala den
förhoppningen, att grundlagens ursprungliga innehåll och de lärdomar i avskräckande
riktning i fråga örn hemligstämpeln svenska folket gjort under de
senaste åren må leda tillbaka till den säkra grund och fria praxis, som fordom
reglerades genom vår grundlags fria anda och icke genom byråkratisk
maktfullkomlighet. Medan de sakkunniga arbeta, vill man hoppas, att statsministerns
ord må något imponera på förvaltningen, så att hemligstämplandet
redan nu hejdas och endast användes där så är för rikets säkerhet ofrånkomligen
nödvändigt. Sker icke detta, kommer den förefintliga motsättningen
mellan byråkrati och allmänhet att yttermera skärpas. Man kan nämligen
med någon tillspetsning säga, att antingen segrar hemlighetsmakeriet, och då
dör demokratien, eller också utrotas hemlighetsmakeriet och demokratien får
tillfälle att leva.

Till sist vill jag i anslutning till herr statsministerns löfte om en utredning
uttala den förhoppningen, att de sakkunniga måtte befrias från övriga kommittéuppdrag
och liknande bördor, så att utredningen må kunna ske med all
den skyndsamhet saken förtjänar.

Herr Linderot: Herr talman! Då herr statsministern själv har tillmätt
denna fråga synnerlig betydelse och en utredning i ärendet här har pålysts,
finner jag det angeläget att, begagna tillfället till att framföra ett par synpunkter
på detta problem, som kanske kunna vara till nytta för den utredning
som utlovats. Jag vill då vidga, det hela något utöver vad interpellanten
har berört och säga ett par ord rörande hemligstämpelns användande i brottmål.
Det är nämligen inte bara av administrativa myndigheter handlagda ärenden,
som hemligstämplas, utan detta sker även med av juridiska myndigheter handlagda
ärenden, inte minst vid brottmål som falla under 8 kap. strafflagen. Sedan
riksdagen under krigsåren har tillfört 8 kap. vissa nya bestämmelser, som
Ira ansetts nödvändiga på grund av de utomordentliga förhållandena under
krigstiden, har 8 kap. blivit synnerligen tänjbart och ofta ganska svårbegripligt,
i varje fall för icke juridiskt bildade medborgare. Det föreligger därför
numera en rätt stor risk att medborgare på grund av okunnighet örn lagens bestämmelser
kunna råka i klammeri med rättvisans maskineri. Örn då därtill
i dylika fall hemligstämpeln användes, kan saken ibland bli ganska betänklig.

Man har inom det svenska rättsväsendet numera i praktiken alltmer börja.t
tillämpa regeln örn den s. k. fria bevisprövningen. Enligt lagen måste egent -

Onsdagen den 24 november 1943.

Nr 32.

Äng. praxis beträffande hemligstämpling av handlingar m. m. (Forts.)
ligen två vittnen finnas för att en person mot sitt nekande skall kunna fållås
för brott. Med den fria bevisprövningen, som praktiseras men som egentligen
är olaglig, kan en person dömas mot sitt nekande, om det blott finns ett vittne.
Det har t. o. m. förekommit ett flertal fall, då man har fällt en åtalad utan
vittnen och endast på indicier. Örn rättegången är offentlig, föreligger det
emellertid ganska starka garantier för att den enskilde medborgaren icke blir
föremål för godtycke. Med rättegång i offentlighetens ljus, med tidningsreferenter
i rättssalen och med tillgång till protokollen i målet medför den fria
bevisprövningen kanske inte så stora olägenheter för den enskilde medborgaren.
Men örn den fria bevisprövningen tillämpas och alla handlingar i målet
dessutom hemligstämplas, tror jag, att envar kan vara överens med mig örn
att stora faror uppstå för ett godtyckligt tillämpande av lagen. Om rättegången
föres inför lyckta dörrar och handlingar hemligstämplas, låt mig säga
i tjugofem år, uppstår uppenbarligen en fara, som icke får underskattas, för
att subjektiva rättsföreställningar kunna göra sig gällande och ersätta den
objektiva rättvisan.

När hemligstämpeln användes i sådana mål, som jag här åsyftar, kan man
ju inte återge några detaljer från dem. Jag skall dock, herr talman, tillåta
mig att här relatera två fall, där hemligstämpeln har använts i brottmål och
vilkas framdragande i offentlighetens ljus säkert kan vara till nytta för den
utredning, som herr statsministern i dag har utlovat. Jag kan därvid, som
sagt, icke återge några detaljer, vilket skulle innebära ett försök att göra
hemligstämpeln i målen i fråga illusorisk, utan jag måste nöja mig med att
endast relatera den yttre kända ram, som konstituerar fallen. Jag skall göra
det tämligen kortfattat.

I dag på morgonen hade jag ett samtal med en ung kvinna, en stockholmska,
som berättade för mig följande. För en tid sedan sammanträffade hon med
en norrman, en norsk patriot som
tids vistelse här ville återvända till Norge för att där deltaga i det norska
folkets befrielsekamp. Den norske flyktingen frågade den unga kvinnan, enligt
hennes egen relation, örn hon ville göra honom den tjänsten att resa med
honom till någon svensk järnvägsstation så nära norska gränsen som möjligt,
där hon skulle föreställa honom för en personligen bekant svensk, som skulle
hjälpa honom att komma över gränsen till Norge. Hon åtog sig detta. Enligt
vad hon själv säger kunde hon inte drömma örn att hon därmed kunde göra
sig skyldig till brottslig handling. Hon följde med norrmannen till en av sina
bekanta vid en station i närheten av den norska gränsen, och där hämtades
bagaget från tåget. Innan den norske medborgaren hade hunnit installeras
hos kvinnans svenske bekante, lade sig emellertid av någon anledning polismyndigheterna
i affären, vilket resulterade i att såväl den unga kvinnan som
elen norske patrioten återfördes till Stockholm och åtalades. I det bagage, som
norrmannen hade medfört, fanns nämligen något — jag skall med hänsyn till
hemligstämpeln inte relatera några detaljer — som kunde användas i Norge i
förbindelsearbetet. Kvinnan i fråga uppger sig icke ha haft en aning om vad
norrmannen skulle lia med sig till sitt land. Hon inte bara trodde, att hon
med sitt handlingssätt gjorde honom en tjänst, som hon kunde göra en norsk
patriot, utan hon kände det, som örn lion rent av utförde en plikt, när hon
ville göra denna lilla tjänst åt den norske medborgaren.

Detta är den yttre offentliga ramen kring affären, och även resultatet är ju
offentligt. Det blev nämligen fem månaders fängelse för kvinnan för denna
tjänst åt norrmannen. Jag vill icke insinuera, att domstolen inte skulle lia dömt
efter lagen, men jag vågar, herr talman, förutsätta att vissa möjligheter till
(‘ii annan dom skulle lia varit tänkbara, om rättegången hade varit offentlig.

Nr 32.

Onsdagen den 24 november 1943.

Ane), praxis beträffande hemligstämpling av handlingar m. m. (Forts.)

Jag förstår inte heller, i likhet med vad interpellanten här tidigare har framhållit,
varför man skall hemligstämpla sådana handlingar som omöjligt kunna
vara till skada för landet eller äventyra vårt förhållande till främmande
makt. Själva sakförhållandet att en norrman försökt ta sig över gränsen till
Norge är ju bekant genom rättegången. Vad det sedan skulle kunna ligga för
farligt i att man för en sådan rättegång offentligt, övergår i varje fall mitt
lekmannaförstånd. Här uppstår, enligt mitt förmenande, ovillkorligen en fara
för godtycke i rättsskipningen som de högsta rättsvårdande myndigheterna,
framför allt justitieministern, borde rikta sin uppmärksamhet på. Jag har
med detta konstaterande, som sagt, icke uttalat något värdeomdöme ur juridiska
synpunkter örn denna dom, men jag har velat anknyta till den fråga,
som beröres i interpellationen, nämligen spörsmålet örn hemligstämpeln, då
hemligstämpelns borttagande i sådana fall som detta åtminstone skulle ge allmänheten
större förtroende för att rättvisa skipas oväldigt.

Jag skall sedan anföra ytterligare ett enda fall, örn vilket jag också tror att
det kan vara nyttigt att det blir offentligt belyst. Det rör en yngre akademiker,
en ganska känd politisk publicist, som för en tid sedan, enligt vad tidningspressen
i hela landet meddelat, åtalades för spioneri. Jag har besökt denne unge
akademiker i fängelset och samtalet med honom i närvaro av den kriminaltjänsteman,
som har haft hand örn utredningen i målet. Denne åtalade medborgare
meddelade mig då, att i hans fall hade den fria bevisprövningen tillämpats.
Han omtalade dessutom en hel del fakta, som jag här icke skall relatera,
detta i fullt samförstånd med den kriminaltjänsteman som var närvarande och
som ju hade att svara för att inte något hemligstämplat kommer ut till allmänheten.
Jag skall således inte återge några detaljer, men jag måste tala örn vad
denne unge akademiker, som redan dömts i två instanser till mycket långvarigt
straffarbete, yttrade och som kan offentligen omtalas. Han sade: »Örn
icke den fria bevisprövningen hade tillämpats och örn handlingarna i målet
icke hade varit hemligstämplade, uttalar jag en bergfast övertygelse att jag
skulle lia varit frikänd.»

Det rörde sig i detta fall örn införskaffande av politiska upplysningar från
andra länder. En utrikesredaktör, som skall skriva utrikespolitik i nuvarande
tider, måste ovillkorligen använda alla legala möjligheter att skaffa sig upplysningar
även örn de politiska förhållandena i andra länder. Envar, även den
som inte det minsta sysslat med tidningsarbete, förstår ju, att en utrikesredaktör
i en politisk tidning inte kan nöja sig med vad de officiella telegrambyråerna
meddela, utan han måste, populärt sagt, kunskapa, var han kunskapa kan.
Örn han använder de underrättelser, som han kan få, på ett enligt tryckfrihetsförordningen
oangripligt sätt och i övrigt på ett lojalt sätt arbetar med sina
utrikespolitiska kunskaper, har han ju inte vare sig enligt lagen eller enligt
det allmänna rättsmedvetandet gjort sig skyldig till någon som helst brottslig
handling. Jag föreställer mig — jag uttalar inte heller örn denna dom något
värdeomdöme — att den, som det här gäller, har kunskapa!- i utrikespolitik
på det sätt, som varje ambitiös politisk skribent i dessa tider anser sig kunna
och böra göra. Örn då i ett sådant fall som detta hemligstämpeln föranleder
ett bedömande av det inträffade, som inte motsvaras av det allmänna rättsmedvetandet
och som kanske, när det dessutom här tillämpas fri bevisprövning,
inte ens kan anses stå alldeles i samklang med vad grundlagen menar, tror jag
att detta fall kan tjäna till god vägledning för den statliga utredningen örn hemligstämpelns
funktioner i det svenska samhällslivet, som här har utlovats.

Jag har, herr talman, då tillfälle därtill nu gavs, velat ta kammarens tid i
anspråk för att relatera dessa två fall. Jag skulle från min personliga erfarenhet
kunna anföra tio, tjugo eller ännu fler liknande fall, men jag har endast

Onsdagen den 24 november 1943.

Nr 32.

Äng. praxis beträffande hemil g stämpling av handlingar m. m. (Forts.)
velat redogöra för dessa två mycket typiska exempel på fall, där jag är ganska
övertj^gad om att hemligstämpelns användande äventyrat den objektiva rättvisan
här i landet. Jag bar naturligtvis därmed icke tagit ståndpunkt till den
juridiska korrektheten vid behandlingen av de båda fallen, och jag vågar givetvis
inte heller påtaga mig någon garanti för vad de två inblandade personerna
berättat för mig. Då jag emellertid inte har anledning pitt förutsätta annat än
att de talat sanning, tror jag, att det kan vara berättigat att här i riksdagen
offentligen påtala vad som har förevarit. _

Jag är övertygad örn att hemligstämpeln missbrukas i mångå fall, och jag
tror att herr Ström — ehuru han uttryckte sig mycket exklusivt —■ har rätt
när han säger, att skall demokratien leva, får hemligstämpeln nog lov att dö.
Inom rättsväsendet är det oerhört farligt med hemligstämpeln, i synnerhet när
det kommer politiska sympatier och antipatier in i de mål som handläggas.

Herr Branting: Herr talman! Jag kan från mina utgångspunkter inte annat
än bekräfta och stryka under riktigheten av den synpunkt, som herr Linderot
framfört i fråga örn hemlighetsmakeriet kring vissa rättegångar. Jag har
den bestämda uppfattningen, att örn allmänheten hade kunnat följa rättskipningen
efter ändringarna i 8 kap. strafflagen och därmed sammanhängande
lagar, skulle man ha fått erfara en stark reaktion emot denna nya lagstiftning.
Man hade på det sättet också kunnat, tror jag, aktualisera en revision av denna
lagstiftning.

Nu förhåller det sig ju förvisso så, att hemligstämplandet av rättegångsprotokoll
och hemlighållandet av rättegångar äga rum i följd av en särskild lag,
som inte har någonting att göra med det vanliga hemligstämplandet. Men när
här har meddelats, att en översyn av ifrågavarande bestämmelser skall äga
rum, har jag velat understryka angelägenheten av att även bestämmelserna angående
rättegångars offentlighet må komma under omprövning.

Herr Petersson, Knut: Herr talman! Det är ett hugnesam! meddelande,
som i dag kommit från regeringsbänken. Jag finner det på sin plats, att man
här i kammaren uttalar sin tillfredsställelse med det löfte, som statsministern
givit örn en ny utredning rörande sekretesslagstiftningen. Jag har ingenting
att tillägga, men vill gärna framföra ett önskemål, det nämligen att i den
kommande utredningen måtte bli representerade dels den i egentlig, mening
nyhets förmedlande verksamheten, dels också den sakkunskap, som har ingående
kännedom örn de enligt min mening mycket allvarliga förhållanden, vilka berörts
av de två sista talarna.

Herr Siljeström: Herr talman! Med anledning av att herr Linderot påtalat
att det från domstolarnas sida skulle framträda en tendens att i onödan hemligstämpla
protokoll och handlingar i mål rörande brott mot 8 kap. strafflagen
— en sak, varom jag inte personligen har någon erfarenhet, då jag aldrig
själv handlagt något sådant mål — vill jag säga att det är min .erfarenhet beträffande
våra domstolar, att de ytterst ogärna använda hemligstämpeln på
sina protokoll och överhuvud taget ytterst ogärna gå med på att handlägga
mål inför lyckta dörrar. För de svenska domstolarna har principen örn offentlighet
i rättegången så trängt igenom, att det för en svensk domare bär emot att
överhuvud handlägga ett mål inför lyckta dörrar. Jag vill påpeka för herr
Linderot, att det många gånger är parterna själva, som. enträget begära att få
sina mål handlagda inför lyckta dörrar, därtör att de inte vilja att handläggningen
av deras mer eller mindre tvivelaktiga affärer skall utspelas inför öppna
dörrar.

Nr 32.

Onsdagen den 24 november 1943.

Äng. praxis beträffande hemlig stämpling av handlingar m. m. (Forts.)

Om nu i dessa mål, som herr Linderot särskilt påtalade, hemligstämpeln ofta
kommit till användning, vill jag hävda att det ingalunda berott på att domarna
haft något begär efter att hemligstämpla, utan det har säkerligen berott på beskaffenheten
av dessa mål, där det för var och en framstår som uppenbart att
de innehålla sådana ting, som icke böra komma till offentlig kännedom. Det
händer naturligtvis att i många sådana mål likt blandats med olikt och obetydligt
med saker, av betydelse och att därför hemligstämpeln i ett och annat
fall kanske kommit att användas, även i delar av målet där det inte skulle ha
behövts. Men jag är alldeles övertygad örn att de gånger, då mål ha hemligstämplats
eller handlagts inför lyckta dörrar, har det berott på mycket starka
skäl.

Jag tror nu inte heller att herr Linderot med sitt anförande har velat misstänkliggöra
den svenska domarkåren för några tendenser till hemlighållande,
men jag har ansett det vara på sin plats att här uttala en protest, örn en sådan
uppfattning skulle sprida sig efter herr Linderots anförande.

Herr Linderot: Herr talman! Det sista, som herr Siljeström yttrade, kunde
ju ha befriat mig från att åter ta till orda för att bestrida, att jag här skulle
velat försöka uppväcka någon allmän misstänksamhet mot den svenska domarkåren.
Jag ställer mig inte heller på en sådan oskuldsfull ståndpunkt som att
ingenting skulle få lov att hemligstämplas här i landet. I synnerhet nu under
kriget begriper en och var att det finns åtskilligt som man inte vill publicera
inför alla vindar.

Detta vill jag alltså uttala, så att i det fallet intet missförstånd skall kunna
uppstå. Vad jag velat är endast att rikta vederbörandes, och icke minst justitieministerns,
uppmärksamhet på att det sätt, på vilket hemligstämpeln nu användes,
innebär synnerliga faror, och jag har illustrerat dessa faror för rättssäkerheten
med att relatera två konkreta fall. Jag har inte väntat mig någon
replik från regeringsbänken, ty jag tror personligen att herr statsministern och
herr justitieministern äro ganska ense med de synpunkter, som i denna debatt
lia framförts.

Någon partiskiljande stridsfråga rör det sig alltså inte örn, utan det rör sig
närmast örn ett krav på att man måste ge något större offentlighet åt och göra
något större larm omkring vissa företeelser, som, örn de få utvecklas i tysthet
och i skymundan, kunna utvecklas till mycket stora och vådliga ting.

Det är väl också egentligen vad interpellanten, såvitt jag förstått honom rätt,
har syftat till, och det är vad jag har velat med vad jag i debatten har anfört.
Kunde jag därutöver bidraga till att en annan och enligt min uppfattning riktigare
bedömning av vissa konkreta fall, som jag berört, kunde få komma till
uttryck, så vore jag ytterligare tillfredsställd.

Äng. inhibe- Ordet lämnades därefter till herr statsrådet och chefen för ecklesiastiknobel^isens
departementet Bagge, som meddelat, att han ämnade vid detta sammanträde
n°,läkning besvara herr Brandts interpellation angående inhiberandet av nobelprisens
m. m utdelning m. m., och nu yttrade: Herr talman! I en den 3 november till mig
ställd interpellation har herr Brandt riktat följande frågor:

1 :o .Är statsrådet i tillfälle att något närmare motivera regeringens beslut att
även i år inhibera utdelningen av nobelprisen?

2:o Anser statsrådet att hemligstämplandet av Nobelstiftelsens skrivelse
står i god överensstämmelse med en lojal tillämpning av sekretessbestämmelserna? -

Onsdagen den 24 november 1943.

Nr 32.

Ang. inhiberandet av nobelprisens utdelning m. m. (Forts.)

3:o Anser statsrådet att hemligstämplandet i detta fall varit av omständigheterna
påkallat eller i övrigt ändamålsenligt?

4:o Vem bär i sista hand ansvaret för hemligstämplandet?

Beträffande den första frågan örn motiven för regeringens beslut att inhibera
utdelningen av nobelprisen får jag erinra, att prisutdelningen i enlighet med
Kungl. Maj:ts beslut varit inställd åren 1940—1942 och att det alltså nu är
fjärde året i rad, som denna fråga dragits inför regeringens prövning. Nobelstiftelsens
framställning i ämnet har gjorts av en enhällig styrelse som därvid
uttalat, att styrelsen med hänsyn till det allmänna världsläget och de förhållanden,
under vilka en eventuell prisutdelning skulle kunna äga rum, funnit de
övervägande skälen tala för att någon utdelning icke skedde heller i år. Denna
uppfattning delades också av Vetenskapsakademien, som har att utdela prisen
i fysik och kemi. Svenska akademien har föregående år haft samma ståndpunkt
men i år ändrat mening. Karolinska institutets lärarkollegium har de
två senaste åren intagit en motsatt ståndpunkt. Anledningen till att prisutdelningen
tidigare inställts har varit, att de internationella förutsättningar, som
böra ligga till grund för denna institutions verksamhet, på olika sätt rubbats
genom kriget. Då någon ändring i dessa förhållanden inte inträffat i år, har
regeringen även nu följt en enhällig Nobelstyrelse och ej haft anledning inta
någon annan ställning till denna fråga än tidigare.

Jag övergår därefter till de övriga frågorna.

Den av Nobelstiftelsens styrelse år 1940 gjorda framställningen var uppdelad
på två olika ansökningar; den ena gällde de svenska prisen och den andra
det norska fredspriset. Den förra akten var offentlig, medan den senare hemligstämplades.
För åren 1941 och 1942 behandlades prisfrågan för såväl Sveriges
som Norges vidkommande i gemensamma ansökningar, vilka hemligstämplades.

Vid behandlingen av 1940 års ansökning rörande det norska fredspriset liksom
av 1941 och 1942 års framställningar ansågs ärendet med hänsyn till den
norska Nobelkommittén falla under bestämmelserna i 3 § andra stycket sekretesslagen.
Det var därför, som dessa handlingar hållos hemliga; hemligstämplandet
vidtogs uteslutande av hänsyn till den norska Nobelkommittén.

Innevarande års ansökan inkom till departementet på middagen elen 19 oktober
och behandlades i konseljen den 22 oktober, mod hänsyn till att Karolinska
institutets lärarkollegium skulle sammanträda i början av påföljande
vecka för att eventuellt utse pristagare. Akten hemligstämplades därvid i enlighet
med den inställning, man tidigare intagit till dessa ärenden. Att beslutet
örn hemligstämplandet i första hand måste ankomma på den ämbetsman, som
har att svara för ärendets behöriga behandling, ligger i sakens natur. När expeditionschefen
den 23 oktober underställde denna fråga mitt bedömande, ansåg
jag som i sista hand ansvarig för departementets beslut och åtgärder, att,
med hänsyn till handlingarnas innehåll i år, det tidigare tillämpade förfaringssättet
icke borde följas, och beslöt, att ärendet skulle överföras till det offentliga
diariet. Någon framställning till mig om hävande av hemligstämpeln eller
att få ta del av handlingarna har aldrig gjorts.

Det kan möjligen också vara av intresse, att antalet hemligstämplade akter
inom ecklesiastikdepartementet — örn man bortser från åren 1940 och 1941, då
den allmänna beredskapen föranledde hemligstämplande av ett större antal
ärenden — i allmänhet varit mycket ringa i förhållande till det totala antalet
ärenden, vilket brukar uppgå till omkring 5,000 om året. Under år 1941 förekommo
17, under år 1942 9 och under den gångna delen av innevarande år 4
hemligstämplade ärenden. I sistnämnda siffra ingår även det nu ifrågavarande
nobelärendet, som sedermera överförts till allmänna diariet.

Nr 32.

Onsdagen den 24 november 1943.

Äng. inhiberandet av nobelprisens utdelning m. m. (Forts.)

Herr Brandt: Herr talman! Jag ber att få framföra mitt vördsamma tack
till statsrådet Bagge för hans beredvillighet att besvara min interpellation.
Svaret är, såsom man kanske på förhand kunde förmoda, ganska diplomatiskt
avfattat. Jag skall tillåta mig att göra några randanmärkningar, som kanske
kunna bidraga till att närmare klargöra ärendets verkliga innebörd.

_ Pressen och allmänheten synas ha antagit, att Kungl. Maj :ts beslut att inhibera
utdelningen av nobelprisen även i år berott på utrikespolitiska skäl i
trängre mening: utdelningen skulle kunna vålla missnöje hos viss främmande
makt. Representativt för denna uppfattning är måhända Stockholms-Tidningens
uttalande, som jag förmodar att bra många såväl i kammaren som på läktarna
ha läst, att »även den smula misshag, som kunde tänkas uppstå hos
en regim, som uttryckligen förbjudit sina undersåtar att motta utmärkelsen,
borde numera kunna riskeras inom ramen av den frimodiga politik, som andra
handlingar vittna örn».

Ecklesiastikministern har emellertid som skäl för regeringens beslut anfört,
att de internationella förutsättningar, som böra ligga till grund för Nobelinstitutionens-
verksamhet, icke föreligga. Härvidlag stöder sig regeringen på
Nobelstiftelsens framställning. Nobelstiftelsens styrelse har nämligen som bekant
avstyrkt prisutdelning under hänvisning till det allmänna världsläget.
Man frågar sig — åtminstone har jag gjort mig den frågan — varför Nobelstiftelsens
styrelse inte kunnat nöja sig med att till Kungl. Maj :t överlämna
de prisutdelande institutionernas positiva förslag. Skulle det inte ha räckt
utan något yttrande därutöver? Örn regeringen sedan av utrikespolitiska skäl
anser att det är olämpligt att utdela nobelprisen, är ju detta regeringens sak.
Men varken Nobelstiftelsens styrelse eller regeringen — utan endast de prisutdelande
institutionerna själva — ha erforderlig kompetens att avgöra, om
förutsättningarna i övrigt för utdelning föreligga.

Nu har Nobelstiftelsens styrelse emellertid, och detta i klar strid med bestämmelserna
i § 15 av grundstadgarna för stiftelsen, tillåtit sig att yttra
sig i frågor, som därtill ingen anmodat den att yttra sig örn. I nämnda paragraf,
som säkerligen icke är känd av flertalet i denna sal, säges bl. a. att
styrelsen bör »på anmodan gå dem tillhanda, som äga befattning med stiftelsen,
i stiftelsen rörande angelägenheter, som icke äro av vetenskaplig natur».
Alltså har stiftelsen icke ens då det gäller frågor, som icke äro av vetenskaplig
natur, någon anledning att utan anmodan yttra sig — örn den har rätt därtill,
vill jag ju låta vara osagt. Men redan år 1941 skriver styrelsen till
Kungl. Majit och säger, att nobelprisen icke böra utdelas därför, att den effektiva
vetenskapliga och litterära kommunikation mellan jordens länder, som
den för nobelpris avsedda prisbedömningen förutsätter, icke är för handen.
Jag ber att få läsa upp denna passus ännu en gång, ty det gäller en väsentlig
och avgörande sak. Nobelstiftelsens styrelse uttalade alltså redan 1941 och
har vidblivit denna sin uppfattning både 1942 och 1943, att Nobelprisen icke
böra utdelas därför, att den effektiva vetenskapliga och litterära kommunikation
mellan jordens länder, som den för nobelpris avsedda prisbedömningen
förutsätter, icke är för handen. Och, som sagt, både i fjol och i år framhärdar
styrelsen i denna enligt min mening bevisligen oriktiga ståndpunkt och finner,
att »en prisutdelning under så ogynnsamma omständigheter lätteligen
skulle förfela sitt ändamål».

Men nu äro faktiskt omständigheterna absolut inte ogynnsamma ur de synpunkter,
som Nobelstiftelsen och de prisutdelande institutionerna ha att anlägga
på frågan! Det finns nämligen lämpliga kandidater på lager. Karolinska
institutets lärarkollegium har tre år i sträck förklarat att från de synpunkter,
kollegiet har att som prisutdelare bevaka, ingen särskild anledning förelegat

Onsdagen den 24 november 1943.

Nr 32.

Äng. inhiberandet av nobelprisens utdelning m. m. (Forts.)
eller föreligger att önska prisutdelningen inställd. En annan sak är, som jag
nyss nämnde, örn utdelning är olämplig ur politiska synpunkter, men det är
en sak som det inte tillhör de prisutdelande myndigheterna att avgöra. Nobelstiftelsens
styrelse har sannerligen, tycker jag åtminstone, lika litet som
Kungl. Majit någon befogenhet att mot sakkunskapens vitsord såsom stöd för
inhiberande av prisen åberopa ineffektiva vetenskapliga kommunikationer.
Karolinska institutets Nobelkommitté förklarar, att talrika förslag på pristagare
inkommit från många skilda håll. År 1939, samma år som kriget bröt
ut, föreslogos från 13 olika länder 66 pristagare, av vilka 17 upptogos till
särskild prövning och fyra befunnos värdiga nobelpris; efter krigsutbrottet
har naturligtvis antalet förslag minskats — tyskar få ju icke mottaga pris!
— men fortfarande äro talrika kandidater föreslagna. I ar, anno 1943, ha förslag
inkommit från åtta olika länder på icke mindre än 29 kandidater, och av dessa
ha tre ansetts värda Nobelpris. Jag menar sålunda att de vetenskapliga och
litterära kommunikationerna mellan länderna inte tyckas vara sämre än att
man har tillräckligt med kandidater och även prisvärdiga sådana. Detta
argument är alltså inte hållbart. Karolinska institutets Nobelkommitté säger
sig icke lia haft, och det är ett mycket viktigt faktum, några som helst svårigheter
att erhålla för prisbedömningen erforderlig litteratur från olika länder
och betecknar Nobelstiftelsens styrelses farhåga att en prisutdelning nu
skulle förfela sitt ändamål och reducera nobelprisens anseende såsom, »fullständigt
ogrundad» — i all synnerhet som Nobelstiftelsens styrelse ju inte
äger någon som helst kännedom örn de inkomna förslagen och följaktligen
saknar möjlighet att bedöma det faktiska underlaget för prisutdelning. Det
lider intet som helst tvivel, menar kollegiet, att de till priset föreslagna^ arbetena
befinna sig på den höga nivå, som kollegiet ständigt sökt upprätthålla.

Detta är sannerligen klara verba, och jag tycker att de böra uppmärksammas
av svenska folket, som i dag skickat hit åtskilliga fler representanter
än som är vanligt i vardagslag. Svenska folket har känt sig illa berört av
detta ärendes hela behandling, icke minst av den omotiverade hemligstäm PeKungl.

Majit kan således icke grunda sitt beslut att inhibera nobelprisen
på något som helst annat än politiska skäl. Nobelstiftelsens styrelses påstående,
som Kungl. Majit dess värre accepterat, att de vetenskapliga kommunikationerna
icke äro tillräckligt effektiva, är oriktigt och duger absolut inte
som motiv. Vill Kungl. Majit öppet vidgå, såsom avgörande motiv,, sin .uppfattning
att prisutdelningen på grund av den rådande politiska situationen
är skadlig för riket, så må det vara hänt. Men då har regeringen pressopinionen
och folkopinionen emot sig. Denna folkopinion uttryckes rätt väl av
Svenska akademien, som vill utdela prisen i år. Den framhåller betydelsen av
Nobelverksamhetens återupptagande snarast möjligt som ett naturligt initiativ
i fredens intresse. Och ännu tydligare uttrycker sig en förutvarande ecklesiastikminister,
ty det är utan tvivel professor Claes Lindskog som fört
pennan i Sydsvenska Dagbladet, där han skriver bl. a.: »Under tre långa och
hårda år har Nobels stämma tvungits till tystnad. Mörkret har lagt sig allt
tyngre över jordens länder. De destruktiva krafterna i människosläktet lia fått
fritt spelrum som aldrig tillförne. Först nu på det fjärde krigsåret har den
återuppbyggande viljan åter kommit till tals. Ängesten inför nuet. börjar vika
för hoppet om framtiden. Den hemliga kontakten mellan de härtagna folken
och de fria demokratierna har blivit allt livligare. Skulle icke just i en sådan
stund utdelandet a,v Nobels pris lia kommit sorn en ljusstråle i mörkret,
en hälsning från ett folk, förskonat från krigets gissel, ivrigt arbetande i
fredens och folkförsoningens tjänst?» Jag beklagar att regeringen inte ansett

Nr 32.

Onsdagen den 24 november 1943.

_ Äng. inhiberandet av nobelprisens utdelning m. m. (Forts.)
sig kunna gå med på nobelprisens utdelande i år och att de skäl, som statsrådet
Bagge framlagt, icke synas tillräckligt bärande.

Jag kommer så till frågan örn hemligstämplandet. När jag skrev min interpellation,
visste jag inte, att interpellationssvaret i dag skulle komma samtidigt
med statsministerns svar på herr Ströms interpellation, som också gäller
hemligstämplandet. Jag kan nu fatta mig något kortare än jag från början
tänkt, men skall ändå tillåta mig säga några ord.

Herr statsrådet Bagge lämnade inte något direkt svar på mina tre frågor,
men jag tycker mig nästan — kanske med orätt — kunna läsa mellan raderna,
att statsrådet delar min uppfattning, att hemligstämplandet i år icke stått
i god överensstämmelse med sekretessbestämmelserna och icke varit av omständigheterna
påkallat eller ändamålsenligt.

Statsministern har i dag upprepat sitt uttalande från den 22 maj i år, herr
Fredrik Ström har sedan ånyo anfört det, och jag tror att det inte kan skada,
att jag upprepar orden ännu en gång. »Det är en nödvändig förutsättning för
vårt demokratiska statsskick», säger statsministern, »att regeringen och förvaltningen
arbeta i offentlighetens ljus och under allmänhetens kritik, och onödigt
hemlighållande bör icke få förekomma.»

Det kan väl ändå, herr statsråd, inte vara tal om annat än att hemligstämplandet
av handlingarna i nobelprisfrågan varit onödigt i år — och enligt min
mening inte bara^i ar, utan även i fjol och i förfjol. T år har förfarandet väl
närmast berott på ett visserligen oförlåtligt misstag — ty det är ett oförlåtligt
misstag — men herr statsrådet synes anse att hemligstämplandet 1941
och 1942 var fullt just. Jag delar icke denna uppfattning. Det finns i handlingarna
faktiskt ingenting som rimligen borde ha undanhållits allmänheten
I denna kammare fördes^ vid något tillfälle på tal i fjol, tror jag, hemligstämplandet
av acta i rättegången mot underståthållare Hallgren, och herr Undén
tillät sig därvid ett skämtsamt yttrande, att riksdagsmännen skulle få sig ett
gott skratt, örn de läste de hemliga protokollen. Jag tror att det förhåller sig
likadant nu, fastän skrattet törhända skulle förvandlas till ett besvärat leende
över en omotiverad^ hemligstämpling av komplett oskyldiga handlingar. Månne
icke herr statsrådet skulle vilja medgiva, att det ovillkorligen är förkastligt,
att en underordnad tjänsteman i departementet slentrianmässigt hemligstämplar
inkomna handlingar?^ Det är för visso, såsom pressnämnden uttrycker
det, ett farligt exempel pa bristande förståelse för offentlighetsgrundsatsen
i vår förvaltning och styrelse.. Man frågar sig med oro: finns det då ingen
kontroll från statsrådets eller någon hög ämbetsmans sida inom departementet
över de s. k. hemliga diarierna? Det kan på goda grunder ifrågasättas, om
hemliga diarier överhuvud äro lagliga eller örn det i varje fall är lovligt att i
sådana (haner införa ärenden, som icke hemligstämplats av Kungl. Maj:t.
Det är ju en underordnad, kanske mycket underordnad och kanske föga omdömesgill
tjänsteman, som sitter där och hemligstämplar.

. Statsrådet Bagge har i sitt älskvärda interpellationssvar påpekat, att ingen
gjort framställning hos honom om hävande av hemligstämpeln eller av honom
begärt att få taga del av handlingarna. Detta är utan tvivel riktigt, men det
är också ganska naturligt. När en departementstjänsteman möter en’besökande
med det påståendet: »Jag måste vägra er att taga del av handlingarna, därför
att de äro hemligstämplade», så är den besökande svensken så lojal —'' man
kan kanske säga så undfallande — att han ger sig till tåls. Det var ju också,
som bekant, närmast en ren händelse, att Tidningarnas telegrambyrå kom
hemligstämplingen på spåren. Det råkade stå någonting örn ärendet på konseljlistan,
och om detta icke varit fallet, hade nog saken icke blivit uppmärksammad.
Och först samma dag som konseljen fattat sitt beslut — den 22

Onsdagen den 24 november 1943.

Nr 32.

Äng. inhiberandet av nobelprisens utdelning m. m. (Forts.)
oktober — upptäcker man, att det i själva verket inte funnits någon anledning
att hemligstämpla handlingarna. Detta är dock, herr talman, en mycket
besvärande omständighet. Expeditionschefen i ecklesiastikdepartementet uttrycker
sig i ett uttalande för en huvudstadstidning på följande i mina ögon
ganska uppseendeväckande sätt: »Sedan ärendet hade fått sin slutgiltiga behandling
och man därvid hade funnit, att ingen anledning fanns att vidare
hemligstämpla handlingen, hävdes omedelbart sekretessen.» Tacka för det!
Så dags, kan man väl tillägga. Men sanningen är ju att det inte heller tidigare
funnits någon anledning till mörkläggning. Det är i mitt tycke ett mycket
dåligt försvar för en svag sak — jag syftar nu inte på herr statsrådet, utan
ärligt sagt närmast på expeditionschefen — att man slentrianmässigt och efter
en »praxis, som sålunda utbildat sig», hemligstämplar handlingar, som uppenbarligen
böra vara offentliga. Ty det är väl i alla fall lag och icke praxis,
som bör vara avgörande för frågan, örn handlingar få hållas hemliga eller
icke. Statsministerns vackra ord, att onödigt hemlighållande icke bör få förekomma,
betyder ganska litet, örn vi inte ha effektiv kontroll på den saken.

Nu har detta utlovats, och jag instämmer med dem som framfört ett hjärtligt
tack för det löftet. Men jag beklagar ännu en gång, herr statsråd, att
herr statsrådet icke så klart och tydligt, som önskvärt varit, vidgått att ett
fel blivit begånget, och jag känner mig icke särskilt tröstad av upplysningen,
att under innevarande år endast fyra ärenden hemligstämplats i ecklesiastikdepartementet.
Man har efter vad som hänt ett visst fog för misstanken, att
det kan vara fyra ärenden för mycket.

Herr statsrådet Bagge: Ja, herr talman, det var ju ledsamt, örn den ärade
interpellanten inte var belåten med svaret. Jag förmodar att i hans mun är karakteristiken
»diplomatiskt» närmast ett nedsättande uttryck, som skulle visa,
att jag inte hade försökt att, som det heter, lägga alla papper på bordet. Det
har jag emellertid verkligen gjort, så gott jag har kunnat. Jag har talat örn
precis vad som har förekommit i olika avseenden, och jag har redogjort för min
egen mening, men jag skall mycket gärna tillmötesgå herr Brandis önskan och
yttra ännu litet mera örn dessa saker, örn det kan vara av intresse.

Först skulle jag då vilja taga upp den frågan, som herr Brandt talade örn,
att det skulle vara olämpligt, att Nobelstiftelsens styrelse överhuvud taget agerade
i denna sak. Denna uppfattning har många gånger gjorts gällande av den
som närmast varit primus motor i denna sak inom Karolinska institutets lärarkollegium,
och jag har hört den där argumentationen flera gånger förut. Den
förefaller mig emellertid vara fotad på ett misstag. Jag har ju inte haft någon
anledning att taga reda på om Nobelstiftelsens styrelse har någon juridisk rätt
att komma med denna framställning eller inte. Framställningen är gjord, och
jag har bara haft anledning att se till, vad Kungl. Maj:t har haft för juridiska
rättigheter och skyldigheter i detta fall. Men i själva verket är det ju ganska
naturligt, att det enda gemensamma organ som finnes för de nobelprisutdelande
myndigheterna gör denna framställning till Kungl. Majk. Det kan väl inte
vara något oriktigt eller olämpligt,

Jo, säger då interpellanten och även de som före honom varit särskilt intresserade
av detta argument, det är galet, ty Nobelstiftelsens styrelse kan inte veta
någonting örn de faktiska förhållandena på della område; det är bara de prisutdelande
myndigheterna som känna till dem.

Jo. det kan styrelsen, ty den består av representanter för de prisutdelande
myndigheterna och således vet man precis lika mycket i Nobelstiftelsens styrelse
som man vet inom dessa prisutdelande myndigheter. För min del kan jag inte
heller förstå annat än att det är både naturligt och lämpligt, att styrelsen gjort

Nr 32.

Onsdagen den 24 november 1943.

lii

Äng. inhiberandet av nobelprisens utdelning m. m. (Forts.)
denna framställning. För övrigt har ärendet varit remitterat till justitiekanslern,
som gått igenom saken och klarlagt dess rättsliga sida. Jag tror således
inte att det finns något fel härvidlag.

Vad så beträffar frågan örn anledningen till att prisutdelningen i år inställts,
så är det verkligen på det sätt som jag har sagt, nämligen att hela detta instituts
bakgrund har helt och hållet internationell karaktär, som kriget i många
avseenden har fördärvat, och att detta har varit anledningen till att utdelningen
har inställts. Därvidlag skulle jag kunna hänvisa till professor Henrik Schiicks
alldeles utmärkta reservation i Svenska akademien, där han anger de olika skälen
till att han anser att akademien icke borde ändra mening utan vidhålla sin
ståndpunkt från de föregående åren. Han visar där bl. a., att antalet av de personer,
som komma in med förslag till pristagare, har ständigt nedgått och nu
är ganska litet. Alldeles samma sak har jag kunnat bevittna i Vetenskapsakademien,
där jag varit närvarande vid behandlingen av detta ärende: år från år
är det färre och färre, som svara på framställningen örn att komma in med förslag
till sådana som skulle kunna få pris. Och det är ju mycket naturligt, att
så är fallet, ty krigsförhållandena göra att vederbörande vetenskapsmän och
andra, som lämna sådana förslag, ha varit sysselsatta med andra saker och ting.
Det har visat sig, att de icke kunnat fortsätta med sin forskning på samma sätt
som hittills, och de ha överhuvud taget blivit störda i sin verksamhet så att de
icke velat komma med några förslag i detta avseende.

Jag fäste mig vid de brev, som Vetenskapsakademiens sekreterare läste upp
vid ett tillfälle, särskilt ett pär brev från Amerika och England, där vederbörande
sade, att de ansågo det alldeles naturligt, att man nu icke utdelade
några nobelpris, och att de varit så sysselsatta i olika avseenden med de uppgifter,
som kriget och krigsförhållandena ålade dem, att de icke ville komma
med några förslag. Liknande framställningar ha kommit från vetenskapsmän
inom många olika länder, och det är ju ganska naturligt, att så är fallet. Dessutom
tillkommer det, att vi inte ha tillgång till litteratur på samma sätt som
tidigare och att överhuvud taget hela den internationella vetenskapliga apparaten
är störd så att arbetet icke kan fortgå på samma sätt som under normala
förhållanden.

Slutligen är det ju bekant, att medborgare i Tyskland och förmodligen också
medborgare i av Tyskland ockuperade länder icke kunna mottaga nobelpris,
och skulle ett sådant pris lämnas till dem, misstänker jag att det sannerligen
inte skulle bli till någon glädje för mottagaren att ha fått det.

Nu har det sagts från förespråkarna för interpellantens uppfattning, och interpellanten
upprepar det: Ja men det finns tillräckligt med värdiga mottagare
av nobelprisen i alla fall; det kan konstateras.

Det är sant, men det är ett misstag att se saken på det sättet. Det gäller inte
bara att få tag i värdiga mottagare, utan det gäller att få tag i de värdigaste.
Det är den uppgiften, som Nobels testamente pålägger de prisutdelande myndigheterna,
och det är den som inte kan utföras under nuvarande internationella
förhållanden.

Det förefaller mig således som örn det skulle ha funnits mycket goda skäl för
deras mening, som ha ansett att de internationella förhållandena nu äro sådana,
att det var bättre att uppskjuta utdelandet av nobelprisen i år.

Jag vill visst erkänna, att jag mycket väl förstår, att man från början kan
ha haft olika meningar i denna sak. Det fanns skäl som talade både för och
emot när det gällde frågan om man skulle inställa utdelningen av nobelprisen.
Jag har för min del funnit att de skäl som tala för inställandet ha varit övervägande,
i likhet med Nobelstiftelsens styrelse, som enhälligt har gått på samma
bog. Men vad jag inte riktigt kan förstå, det är att örn Kungl. Maj :t en gång

Onsdagen den 24 november 1943.

Nr 32.

Ang. inhiberandet av nobelprisens utdelning m. m. (Forts.)
funnit att prisutdelningen borde inställas och har beslutat detta under tre på
varandra följande år, man nu plötsligt skulle ändra mening och frångå den
uppfattning, som ligger till grund för besluten under de föregående åren. Om
detta skulle ha skett, då skulle det ju i fråga om de internationella förhållandena
ha ägt rum någonting som tagit bort grunden för Kungl. Maj:ts föregående
beslut; annars är det ju inte riktigt att Kungl. Majit ändrar sin inställning.
Både myndigheterna och allmänheten ha ju rätt att förutsätta, att det finns
någon konsekvens i Kungl. Majda beslut, även om detta kanske inte alltid finns
och i detta fall icke har funnits hos en del andra institutioner. Detta örn
den saken.

Vad så beträffar hemligstämplandet, har jag verkligen inte mycket att tilllägga
till vad jag sagt tidigare. Jag tror att den gång, ärendet haft inom departementet,
har inte bara varit naturlig utan har varit den enda möjliga. Det
är ju klart, att när ett sådant ärende kommer in till ett departement, är det den
tjänsteman, som tar hand örn ärendet, som måste i första hand besluta i saken,
och först sedermera kan det komma under myndighetens, i detta fall under departementschefens
avgörande.

Angående frågan huruvida det skulle ha varit onödigt att hemligstämpla
detta ärende 1941 och 1942 sade den ärade interpellanten, att den som skulle
ha läst; dessa handlingar skulle ha fått ett mycket gott skratt, när han gjorde
det. Ja, det vet jag inte, men jag tror att de människor, som skulle ha kunnat
bli utsatta för följderna av ett offentliggörande, inte skulle ha fått något gott
skratt, örn detta skett. Jag är övertygad om att det var fullständigt befogat att
tidigare stämpla handlingarna som hemliga. I år. har ju däremot saken — som
det framgår av mitt beslut — legat till så, att jag för min del ansett detta
icke vara nödvändigt.

Dessutom säde interpellanten. att det var särskilt besvärande, att ärendet
blivit offentligt efter konseljen, dag vet inte om han i likhet med en del tidningar
har den uppfattningen, alf. jag på något sätt skulle ha velat fördölja
detta ärende till efter konseljen. Jag ser att herr Brandt icke menar det, oell
det gläder mig, ty det vore ju fullkomligt puerilt. För min del vill jag säga,
att jag skulle bara ha haft glädje av att handlingarna blivit offentliga ju förr
dess hellre, ty enligt min mening äro de skäl som anförts för Kungl. Maj:ts
beslut så betydligt överlägsna dem som anförts emot, att jag tror det hade varit
utmärkt bra, örn de offentliggjorts så snart som möjligt.

Jag vill tillägga, att redan på morgonen efter konseljbeslutet, således innan
ärendet hade blivit överfört till det offentliga diariet, återfanns ärendet i
Svenska Dagbladet, där en person, som varit så intresserad av detta, hade sett
till att det kom in. Således var det inte så omöjligt, som interpellanten sade, att
få reda på att dessa papper funnos; man har nog kunnat få tåg i dem på annat
håll än i departementet, misstänker jag.

Slutligen vill ,;ag säga, att jag tror att detta ärende visserligen ur principiell
synpunkt kan lia sitt intresse men att det ur praktisk synpunkt har
mycket liten betydelse. På grund av karolinska institutets lärarkollegiums
beslut att sa snart taga upp trugan örn prisutdelandet och då Nobelstiftelsens
hemställan kom in först i början pa veckan, var det nödvändigt för departementet
att ha dessa papper och arbeta med dem för att ett konseljbeslut skulle
kunna fattas i tid före karolinska institutets kollegiums sammanträde. Tidningsmännen
hade således i alla fall inte kunnat få ut handlingarna från departementet
under de dagar som det iir fråga örn.

Herr Herlitz: Herr talman! I denna interpellationsdebatt har jag särskilt
intresserat mig för de frågor, som angå handlingarnas offéntlighållan F

Örsta kammarens protokoll 1943. Nr 32. o

Nr 32.

Onsdagen den 24 november 1943.

Ang. inhiberandet av nobelprisens utdelning m. m. (Forts.)

(le. Detta intresse gäller inte så mycket den första av herr Brandt framställda
frågan, huruvida hemligstämplandet i detta fall varit riktigt eller
icke —• det förefaller mig tämligen klart, att ett misstag begåtts — utan
mera den andra frågan: Vem bär i sista hand ansvaret för hemligstämplandet,
vederbörande tjänsteman eller herr statsrådet? Herr statsrådet gav på
den frågan ett svar, som på mig gjorde det intrycket, att han tog på sig ett
större ansvar än han enligt tryckfrihetsförordningen är skyldig att bära. Herr
statsrådet sade nämligen någonting örn att det är lian, som är i sista hand
ansvarig för departementets beslut och åtgärder.

I anledning av det uttalandet önskar jag fastslå, att för det misstag som
begicks från början är tjänstemannen och icke statsrådet ansvarig. Tryckfrihetsförordningen
har med stor klarhet uppställt den grundsatsen, att då handlingar
befinna sig i vissa tjänstemäns vård, vilket är regel, då är det de, som
ha att pröva frågan om deras utlämnande. Och vid denna regel — det vill
jag betona för herr Brandt — har man av ålder från presshåll lagt en utomordentlig
vikt. Man har ansett det ytterst angeläget att fastslå, att det är
den tjänsteman som närmast har handlingen i sin hand som skall avgöra, örn
den skall lämnas ut eller icke. Man har hållit på detta, därför att man har
haft klart för sig, att örn man skulle uppställa principen örn att myndigheten
skulle besluta örn sådana här saker, då skulle därav vållas en omgång och
ett dröjsmål, som för offentligheten kunde vara ytterst betänkliga.

Myndigheten — i detta fall statsrådet — har sålunda enligt lagen att gripa
in, att besluta och vidtaga åtgärd endast i tre fall: för det första kan han,
örn anledning därtill är, meddela föreskrifter rörande handlingars hemlighållande,
för det andra skall han träffa ett avgörande, örn vederbörande tjänsteman
det begär, för det tredje skall han träffa ett avgörande, örn sökanden
det begär — alltså en person som icke fått ut en handling hos registratorn
eller vem det kan vara.

Hur förhåller det sig mot denna bakgrund med statsrådets ansvar? Ja,
skulle man gå till främmande länders rätt, så ligger svaret nära till hands,
ty där är man så van att resonera på detta sätt: ett statsråd bär ansvar för
sina underlydandes handlingar överhuvud taget. Men det är inte vårt svenska
betraktelsesätt; det är kanske mera släkt med en vers, som vi äro vana vid
att höra citeras nu för tiden: »att bryter en, all skuld är endast hans».

Med andra ord: ansvaret ligger på den, som verkligen har att handla. Något
allmänt, ansvar för vad som sker i departementen kunna alltså icke våra
statsråd bära, utan departementschefen är ansvarig endast i den mån man kan
påvisa, att det fel som faktiskt begåtts har varit beroende på att han icke
rätt har begagnat de befogenheter han har enligt tryckfrihetsförordningen.

Nu är det, såvitt jag förstår, till en början klart, att vederbörande tjänsteman
icke hänskjuta saken till statsrådet och att inte heller — egendomligt
nog — de som ville se handlingarna i enlighet med tryckfrihetsförordningens
anvisningar ha fört saken vidare till statsrådet. Statsrådets fel skulle då ha
bestått i att han icke på förhand meddelat föreskrifter, genom vilka felet
kunde ha undgåtts. Jag har svårt att inse, hur en sådan föreskrift skulle ha
sett ut. Naturligtvis kan man rent teoretiskt säga, att vartenda fel som begåtts
av en tjänsteman skulle ha kunnat (förebyggas, ifall det hade med tillräckligt
förutseende meddelats förebyggande föreskrifter örn, saken på förhand,
men att begära något sådant är ju att begära ett förutseende, som står
över mänsklig makt, och gör man en myndighet ansvarig för att den inte har
ett sådant där övermänskligt förutseende, då ar man inne på just den tankegång,
som är så kännetecknande för andra länders rätt men som är så främmande
för vår. Man rör sig med andra ord med en tom fiktion; man etablerar

Onsdagen den 24 november 1943.

Nr 32.

Äng. inhiberandet av nobelprisens utdelning m. m. (Forts.)
ett ansvar, om vilket alla människor veta, att det inte kan tagas på allvar,
därför att, som sagt, den som skulle meddela föreskriften, faktiskt inte kan
göra det.

Jag tror, att vi göra bäst i att fasthålla vid den strävan, som alltid varit
kännetecknande för vår syn på statstjänstemannens förhållande, nämligen att
lägga ansvaret på den, som verkligen begår ett fel och som verkligen kan
sägas rå för det, och icke lägga ansvaret uppe i några dimmiga höjder. Det
är på de grundvalarna, som tryckfrihetsförordningen vilar, och jag tror det
är nyttigt att vi också fasthålla dem.

oHerr Brandt: Ja, det var ett interpellationssvar, som hetta duga, som statsrådet
Bagge kom med nu sist! Jag ber att få lyckönska honom och oss till detta
anförande — finge vi sådana anföranden ofta, så vore det högst angenämt
för denna kammare.

Jag erkänner gärna, att ordet »diplomatiskt» har en liten biklang av något,
som inte är fullt uppriktigt och tillförlitligt, men jag menar att det är yrkesdiplomaterna,
som ha förorsakat denna värdesänkning. Herr statsrådet Bagge
har säkerligen inte uttalat sig diplomatiskt i den meningen, utan vad jag åsyftade
var, att han klart och öppet borde lia medgivit att ett fel hade blivit begånget,
och jag tycker också, att han redan i det första interpellationssvaret
skulle lia sagt vad han sade i sitt andra anförande.

Jag är inte alls övertygad örn vad statsrådet Bagge synes vara övertygad
örn, att Nobelstiftelsens styrelse kan bedöma alla förutsättningarna för nobelprisens
utdelande lika väl som de prisutdelande institutionerna. Varje prisutdelande
institution kan på ett särskilt sätt bedöma förutsättningarna för utdelandet,
då det gäller dess egna priser. Och när Svenska akademien har den bestämda.
uppfattningen i år, att det nu finns fullt värdiga kandidater, och karolinska
institutet menar detsamma, så synes det mig, att Nobelstiftelsens styrelse
inte skulle ha haft anledning att tala emot detta.

Det finns olika meningar i denna fråga. Det är uppenbarligen så, att den
synpunkt, som har anförts här och tidigare under åren, har sitt berättigande,
men jag framställde min interpellation närmast därför att pressen och den allmänna
opinionen i övrigt i Sverige synes ha haft den meningen, att det just var
utrikespolitiska motiv i trängre bemärkelse, som varit avgörande. Och jag
skulle gärna, fastän jag knappast vill besvära statsrådet Bagge mera i detta
ärende, vilja fråga rakt på sak: menar herr statsrådet således, att regeringen,
då den fattade sitt beslut, inte låtit sig påverkas av några som helst andra synpunkter
än just dem, som han nu omnämnt, att de internationella kommunikationerna
vörö störda, o. s. v. Har det icke varit så, att det varit de litet snävare
utrikespolitiska synpunkterna, som ha varit avgörande, de synpunkter
som t. ex. anförts i Stockholms-Tidningen, och som jag citerade i början av
mitt förra anförande. Är det verkligen så, att regeringen har fruktat, att inte
den allra värdigaste kandidaten skulle få priset? Skulle det vara den djupaste
anledningen? Svenska, akademien skulle alltså inte ha tillräckligt beaktat den
synpunkten, och karolinska institutet inte heller, men Kungl. Maj :t skulle vara
så rädd för att inte den absolut värdigaste skulle få priset, att man därför inte
ville vara med örn att utdela det i år! Jag kommer sannerligen att tänka på ett
norskt uttryck, som man plägar använda när man är lite tvivlande, men jag
citerar det självfallet inte.

Är det så egendomligt, att det finns institutioner, som önska att man någon
gång skalig frångå den praxis, som man nu tyvärr har måst följa under några
år? Statsrådet Bagge menar: det har inte tillkommit något nytt! Så är det
enligt hans uppfattning, men hade vi haft professor Lindskog såsom ecklesias -

Nr 32.

Onsdagen den 24 november 1943.

Arty. inhiberandet av nobelprisens utdelning m. m. (Forts.)
tikminister, skulle lian uppenbarligen ha varit av annan mening. Han anser
nämligen att det just nu finns särskild anledning att i fredens intresse börja
utdela priser. Någon gång skall man väl i alla fall göra det, och kandidater
finnas som sagt.

Jag sade inte i fråga örn handlingars hemligstämplande att jag trodde, att
den, som hade haft tillfälle att läsa handlingarna i detta ärende 1941 och 1942,
skulle ha fått ett gott skratt, utan jag dämpade ju uttalandet till att det skulle
ha blivit ett mera besvärat leende, därför att man inte kunde finna något, som
rimligtvis borde undanhållas offentligheten. Jag hyser samma uppfattning
fortfarande, trots statsrådet Bagges uttalande.

Det är endast den norska Nobelkommitténs ord, som till äventyrs skulle kunna
vara så ömtåliga att man borde dölja dem, men, som sagt, handlingarna i
övrigt voro det icke, och jag vågar påstå — jag skall inte närmare gå in på
detta —• att även i dessa uttalanden 1941 och 1942 fanns ingenting, som inte
öppet kunde sägas. År 1940 var förhållandet ett annat, men då föredrogs också
det ärendet för sig.

Det är klart att statsrådet Bagge, för att nu ett ögonblick återigen gå in på
hemligstämplandet, ingalunda har haft någon avsikt att dölja handlingarna för
offentligheten. Han är naturligtvis oskyldig, lian har inte känt till saken, och
det är därför rätt egendomligt att han vill klä skott. Det är mycket sympatiskt,
och det är ett förnämligt drag, och visserligen skall någon vara ansvarig,
men i detta fall är knappast statsrådet Bagge det. Det är själva praxis, som
jag här har påtalat -— den är otillfredsställande — och det var på den punkten
''jag ändå gärna skulle ha velat höra statsrådet Bagge uttala sig något mera
bestämt.

Det må väl medgivas, att det är något otillfredsställande, att handlingarna,
liksom av misshugg, skulle bli hemligstämplade och att man inte skulle kunna
klara upp saken, förrän ett avgörande beslut fattats. Så bör det inte vara, och
det kan faktiskt herr Bagge inte mena. Örn statsrådet själv inte är ansvarig,
vem bär då ansvaret och av vem kan ansvaret utkrävas? Är det möjligen så,
att J. O. kunde ha anledning att undersöka den saken? Kontroll måste övas,
och den man, som då är skyldig att utöva denna kontroll men inte gör det, måste
på något sätt kunna nås. Kontentan av det hela tycker jag är, att någon ansvarig
måste finnas.

Hur det sedan skall vara med nobelprisens utdelande, därom må meningarna
gå isär, men säkert är, herr statsråd, att regeringen i denna fråga har haft
en hart när enhällig folkmening emot sig, och denna folkmening är rätt väl
representerad här i kammaren.

Äng. med- Hans excellens ministern för utrikes ärendena herr Gunther, som förklarat
delat förbud gjg ämna vid detta sammanträde besvara herr Brandts interpellation angående
mot uppfö. ,Tie(j(]e]at förbud mot uppförande av visst skådespel, fick nu ordet och anförde:
Herr talman! Med kammarens tillstånd har dess ledamot herr Brandt
till mig riktat en interpellation i anledning av att uppförandet av teaterpjäsen
»Örn ett folk vill leva» förbjudits av polismyndigheterna och därvid framställt
följande frågor:

1 ;o) Har utrikesdepartementet direkt eller indirekt föranlett polisförbudet
mot vidare uppförande av det ifrågavarande skådespelet? och

2 :o) Finner Eders Excellens den av poliskammaren åberopade författningsbestämmelsen
tillämplig i ett fall som det föreliggande?

Efter en rapport av en tjänsteman i utrikesdepartementet, som på mm begäran
sett teaterstycket i fråga, stod det klart för mig, att pjäsen pa grund

Onsdagen den 24 november 1943.

Nr 82.

Ang. meddelat förbud mot uppförande av visst skådespel. (Forte.)
av såväl form som innehåll måste väcka allvarliga betänkligheter ur utrikespolitisk
synpunkt. Sedan ärendet föredragits i allmän statsrådsberedning blev
i anledning härav regissör Bränner ombedd att infinna sig i utrikesdepartementet.
Av det samtal som härvid ägde rum framgick, att någon möjlighet
icke förelåge att genom regiförändringar eller strykningar förtaga styckets ur
utrikespolitisk synpunkt betänkliga karaktär. Herr Bränner uppmanades med
anledning härav att avbryta uppförandet av pjäsen. Han villtor omedelbart
denna begäran men anhöll samtidigt att »få ett papper på saken». Utrikesdepartementet
meddelade då polismyndigheterna att pjäsen ur utrikespolitisk
synpunkt var förargelseväckande och hemställde örn åtgärd. Poliskammaren
utfärdade härpå en resolution vari förklarades, att skådespelet var förargelseväckande
och att poliskammaren förbjudit dess uppförande med stöd av § 13
i ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars 1868. Det förargelseväckande
sammanhängde sålunda med att pjäsens uppförande icke kunde anses stå i
överensstämmelse med den anständighet i det offentliga livet, som påkallas
av hävdvunna mellanfolkliga hänsyn och varöver ordningsmakten har att vaka
med till buds stående medel. Givetvis kräver det nuvarande ömtåliga utrikespolitiska
läget en särskild noggrann sådan övervakning.

o Redan av det nu sagda framgår att jag kan lämna ett jakande svar på de
båda framställda frågorna.

Den ärade interpellanten ger åtskilliga uttryck åt sin häpnad över det enligt
hans utsago otroliga i att utrikesdepartementet kunnat föranleda polisen
att ingripa i detta ärende.

Det bör emellertid, synes det mig, för var och en vara lätt att förstå, att
örn en åtgärd vidtages mot en pjäs av denna karaktär, så är det utrikespolitiska
skäl som varit avgörande och inga andra. Lika lättbegripligt är det
då, att utrikesdepartementet i ett sådant fall är den initiativtagande myndigheten.
Detta är på intet sätt något för vårt land egenartat tillvägagångssätt,
och icke heller är det fråga örn någon under nuvarande kristid utbildad praxis.
Jag erinrar exempelvis om att år 1932 en revysketch ströks från programmet
efter framställning av dåvarande utrikesministern, varvid teaterchefen av Överståthållarämbetet
meddelades förbud mot uppförandet med stöd av samma lagrum
som nu åberopats. Tillvägagångssättet väckte då ingen häpnad och synes
mig lika litet nu ge anledning härtill, varmed jag icke vill ha sagt att innehållet
i de båda teaterstyckena vore jämförbart.

Herr Brandt: Herr talman! Jag frambär mitt vördsamma och uppriktiga
tack till hans. excellens herr ministern för utrikes ärendena för hans älskvärdhet
att ingå i svaromål på mina frågor, och jag skulle med en lätt travestering
av ett känt skaldeord kunna säga: att här jag står och att jag hälsar Er
välkommen bland oss, visar tidens välde. Ty excellensen Gunther är en ganska
sällsynt fågel i den svenska riksförsamlingen, och hans närvaro i dag tyder
på väderleksskifte.^ Då jag nämligen i fjol interpellerade excellensen Gunther
i en fråga, som i någon mån är analog med denna, erhöll jag inte något offentligt
svar. Det år kanske värt att med ett par ord beröra det ärendet —• det
hildar i viss mån bakgrund till det nu behandlade.

Under förstamajdemonstrationen i fjol här i Stockholm medfördes standar
och banderoller mod inskriptioner, som föreföllo polisen misshagliga; i varje
fall ingrep polisen. Det stod visst på ett standar »Mot diktatur och fascism»
och pa ett annat »Kämpa för fred och demokrati», men det var väl av misshugg,
sorn det standaret beslagtogs. Det ryktades vid det tillfället att det
skulle ha varit utrikesdepartementet, sorn skulle lia stått bakom beslagen. Jag
interpellerade emellertid först socialministern, eftersom ,ju polisen lyder under

Nr 32.

Onsdagen den 24 november 1943.

Äng. meddelat förbud mot uppförande av visst skådespel. (Forts.)
socialministern och inte under utrikesministern, vilket till äventyrs såväl utrikesministern
som polisen tycks tro. Jag fick intet svar, och jag tror att
detta helt enkelt berodde på att socialministern ju inte kunde svara någonting.
Varje människa i Sveriges land förstår ju, att socialministern Gustav Möller
inte ville vara med örn några beslag av den arten — det har han tillräckligt
tydligt låtit förstå i andra hänseenden. Jag fick emellertid på vissa vägar klart
för mig, att det var utrikesministern, som borde interpelleras, och därför interpellerade
jag denne under motivering, att jag inte fått svar från socialministern.
Men jag fick inte något svar där heller. Jag förmodar att utrikesdepartementets
motiv i fjol voro desamma som nu, nämligen utrikespolitiska
hänsyn.

Excellensen Giinthers svar i dag är i så måtto ytterst tillfredsställande som
han med sympatisk öppenhet förklarar, att det är han och ingen annan, som
har föranlett förbudet mot vidare uppförande av Axel Kiellands skådespel, och
att det också är excellensen Gunther, som — mirabile dictu — funnit bestämmelserna
i § 13 ordningsstadgan för rikets städer utgöra laglig grund för det
ifrågavarande förbudet. Jag djärves anmäla en absolut avvikande mening och
skall längre fram återkomma härtill.

Men jag frågar, och på den frågan skulle jag bra gärna här vilja få ett klart
svar: vilken rättslig grund har herr utrikesministern för sitt eget ingripande?
Här har jag i min hand corpus delicti, Axel Kiellands bok »Örn ett folk vill
leva», en härlig bok. Enligt banderollen uppfördes skådespelet »på Nya Teatern
i Stockholm men förbjöds av regeringen». Förbjöds av regeringen! Har
regeringen förbjudit det? I så fall bör det finnas något beslut därom, men
det finns inte, såvitt jag vet, något regeringsbeslut örn den saken. Om det
finns något, vöre jag mycket tacksam för upplysning därom.

Jag frågar ännu en gång, ty jag tror att den frågan behöver upprepas: vilken
rättslig grund har utrikesministern för sitt eget ingripande?

Jag förmodar tills vidare, att han inte har någon annan grund än den allmänna
grunden: omsorgen örn rikets säkerhet, sådan han uppfattar den, vilken
omsorg föranlett honom att så många gånger begära konfiskation av skrifter,
vilkas innehåll icke varit brottsligt men kunnat antagas vålla missförstånd
med främmande makt. Men när det gäller konfiskation av tryckt skrift, är
ju alltid att märka, att regeringen i sin, enligt min uppfattning, med rätta och
mycket klandrade tryckfrihetspolitik kunnat hänvisa till en bestämd lagparagraf,
vilken visserligen alla grundlagskommentatorer anse såsom förlegad och
obrukbar men som i alla fall icke är upphävd. Här fanns alltså klar lag, en
lag som visserligen strider emot tryckfrihetsförordningens anda, men som icke
upphävts. Men i det fall, som nu är före, har regeringen uppenbarligen icke
någon motsvarande lagparagraf att falla tillbaka på, när den så att säga konfiskerar
teaterpjäser i ett land, som inte har någon teatercensur.

Regeringen måste därför vända sig till polisen, örn den ville ha sin önskan
effektuerad att stoppa ett skådespel. Jag vill redan här ställa fram en fråga
— jag kanske glömmer den eljest. Det är en liten divergens mellan de upplysningar,
som regissör Bränner lämnar i förordet till boken, och dem, som
excellensen Gunther lämnat i sitt interpellationssvar. Med spärrad stil säger
nämligen regissör Bränner i förordet till »Örn ett folk vill leva»: »Jag erhöll
beskedet, att regeringen beslutat att Nya Teaterns pjäs måste stoppas.»

Är det tänkbart att utrikesministern själv eller någon annan i utrikesdepartementet
har sagt detta till Bränner, att regeringen har beslutat att uppförandet
av denna pjäs måste stoppas? Hur kunde regeringen besluta, att det skulle
stoppas? Regeringen var, som sagt, nödsakad att vända sig till polisen. Men
då frågar jag:, vad skulle herr utrikesministern lia gjort, därest Stockholms

Onsdagen den 24 november 194o.

Nr 32.

Ana, meddelat förbud mot uppförande av visst skådespel. (Forte.)
stads polismästare —- såsom jag- menar att lian skulle ha gjort och såsom jag
förvisso skulle ha gjort, örn jag varit polismästare — hade vägrat efterkomma
excellensens hemställan örn åtgärd? Kunde utrikesministern ha gjort någonting
emot polismästaren — åtalat honom för att han vägrat lyda förmans i
tjänsten givna order?!

I själva verket finns här en konstitutionell nöt att knäcka, och det vore mycket
tacknämligt, örn excellensen ville hjälpa till att knäcka den, så att man
kunde få se vad som finns inuti den —• jag tänker på den norska sagan örn vem
som till slut fanns i nöten.

Det är ju så, att örn polisen villfar framställningen från departementet, så
blir följden en resolution sådan som den, som här förekommit, men denna resolution
örn förbud kan ju överklagas. Var skall denna resolution i så fall överklagas?
Ja, i förordet till »Örn ett folk vill leva» finns ju resolutionen i fråga
återgiven, och däri står, att »den, som icke nöjes med denna resolution, äger
däri söka ändring» nämligen hos »Kungl. Socialdepartementet». Talan skall
alltså ingivas till Kungl. Maj :t i socialdepartementet. Örn man alltså hade överklagat
poliskammarens resolution örn detta förbud, är det åtminstone tänkbart,
att Kungl. Majit i socialdepartementet skulle ha kunnat upphäva förbudet —
och följaktligen handlat stick i stäv emot Kungl. Maj :t i utrikesdepartementet.
Är denna inbördes söndring önskvärd eller konstitutionell överhuvud taget, och
skola icke framställningar till polisen, för att det skall bli någon reda i saken,
under alla omständigheter, örn de skola vara officiella, gå genom socialdepartementet?
Är det så. vilket det förvisso är, som excellensen säger, att utrikesdepartementet
har särskild anledning att vaka över att man inte tar sig före något,
som är farligt för Sveriges säkerhet, och örn man i departementet får för
sig, att det är farligt för Sveriges säkerhet att detta goda skådespel uppföres,
lär väl departementet ha rätt att ringa upp teaterledningen och prata som folk
med vederbörande. Örn vederbörande då inte fogar sig efter departementets önskan,
lär man få vända sig till socialdepartementet och påpeka, hurudan situationen
ter sig enligt utrikesdepartementets uppfattning, samt höra efter örn det
till äventyrs kail finnas något lagrum, som kan tillämpas. Men i övrigt bör naturligtvis
polisen lia fria händer. Jag är oerhört intresserad av att denna fråga
kan bli uppklarad, ty det är en mycket betydelsefull fråga.

Det förefaller mig, som om utrikesdepartementet skulle ha haft en ganska
svag konstitutionell grund för sitt initiativ i detta fall, och jag hoppas, att
konstitutionsutskottet skall finna anledning att granska grundvalens bärighet.
En grundpelare i svensk rättsåskådning, på vilken vår rättssäkerhet vilar, är
nämligen den höga regeln att påstådd brottslig handling skall prövas inför
domstol. Administrativt förfarande i slika fall har betraktats såsom föga konstitutionellt
eller rent av såsom inkonstitutionel!! och därför uteslutet.

Utrikesministern har förvisso rätt däri, att det tillkommer ordningsmakten
att vaka över anständighet i det offentliga livet, men han har icke rätt däri,
att det tillkommer honom att ge polisen direktiv härvidlag. Regeringsdirektiv
äro demoraliserande för polisen och beskära dess fria prövningsrätt — vi vilja
bra gärna ha samvetsmänniskor även på de utsatta posterna. Det är väl ingen,
som i det förevarande fallet vill antaga, att Stockholms stads polismästare skulle
ha utfärdat något förbud mot uppförandet av Kiellands pjäs, örn inte utrikesministern
så att säga nödgat honom därtill. Polismästaren eller poliskammaren
söker också skydda sig emot den allmänna förargelse, kan man gott säga,
som förbudet har väckt, genom att, om nu uttrycket tillåtes, krypa bakom ryggen
på cn anonym auktoritet —■ vilken, namnes ju inte i resolutionen, utan där
står bara, att »till Poliskammarens kännedom har kommit» etc. -— alltså en
anonym auktoritet, som brag! lill poliskammarens kännedom, ali skådespelet

Nr 32.

Onsdagen den 24 november 1943.

Äng. meddelat förbud mot uppförande av visst skådespel. (Forts.)

»Om ett folk vill leva» är »förargelseväckande». Huruvida polismästaren själv
Ilar konstaterat faktum oell efter egen fri prövning — — —

Nu lät herr talmannen klubban falla och yttrade: Jag ber att få erinra den
ärade talaren om innehållet i § 90 regeringsformen, enligt vilken paragraf
frågor örn domaremaktens beslut, resolutioner och utslag icke må komma under
kamrarnas överläggningar och prövning.

Herr Brandt fortsatte: Jag skall iakttaga detta, herr talman, och ämnar
inte med ett ord beröra resolutionen.

Jag frågar mig bara, örn polismästaren har haft tillfälle att se denna pjäs,
om således polismästaren kanske själv genom besök på Nya Teatern har haft
tillfälle att med egna ögon och öron övertyga sig örn vad som förekommit och
örn han således själv funnit, att skådespelet åsyftar eller innebär något som
strider emot sedlighet eller allmän lag — så står det nämligen i § 13> ordningsstadgan
för rikets städer. Ty det, herr talman och eders excellens, är
vad som kräve.s för att en offentlig tillställning i ett fritt land lagligen skall
kunna förbjudas, alltså att den skall strida emot sedlighet eller allmän lag.

Det måste i alla fall te sig ganska egendomligt för oss, som tillhöra det
enkla svenska folket och som väl veta, att det finns en sådan bestämmelse,
enligt vilken ingenting, som strider emot sedlighet eller allmän lag, får framföras
offentligt, det måste te sig mycket egendomligt för oss, säger jag, sedan
vi läst pjäsen, att konstatera, att man kunnat tillämpa en dylik bestämmelse
på den.

Herr talman! Jag har inte med ett ord åsyftat att uttala mig nedsättande
örn polismästarens omdöme; tvärtom är det min uppfattning, att polismästaren
inte skulle ha tagit detta steg, örn inte hemställan därom skett från utrikesdepartementet.

Jag frågar mig också: borde icke utrikesministern i varje fall genom personligt
besök på Nya Teatern ha övertygat sig örn, huruvida skådespelet verkligen
var sedlighetssårande eller lagstridigt, så att han icke i en så viktig
fråga som denna behövt grunda sitt omdöme på en rapport från en underordnad
tjänsteman i U.D. —■ en attaché eller vad det kan ha varit?

I en artikel i Dagens Nyheter den 3 mars i fjol, ''betitlad »Pressen, utrikespolitiken
och rättssäkerheten», berättar författaren, som icke är någon annan
än tidningens chefredaktör, Sten Dehlgren, tillika pressnämndens ordförande,
örn en svensk attaché i främmande land, som lär ha skrivit hem, att »den
svenska pressen bör förbjudas»; till äventyrs är det denne herre, som nu hemkommit
och som å utrikesministerns vägnar besökt Nya Teatern. Ty vilken
vanlig dödlig skulle väl kunna falla på idén att beteckna innehållet i Axel
Kollands pjäs såsom sedlighetssårande eller lagstridigt? Jag vet mycket väl.
att excellensen Gunther inte använder dessa verba formalia, »sedlighetssårande
och lagstridigt», utan omskriver dem på ett intressant sätt — säkerligen är
det en nyhet för kammaren att höra vad en diplomat kan sätta i stället för
dessa klara ord, »sedlighetssårande och lagstridigt». Det säges nämligen i
interpellationssvaret: »Det förargelseväckande sammanhängde sålunda med att
pjäsens uppförande icke kunde anses stå i överensstämmelse med den anständighet
i det offentliga livet, som påkallas av hävdvunna mellanfolkliga
hänsyn och varöver ordningsmakten har att vaka med till buds stående
medel.»

Uppförandet skulle alltså icke stå »i överensstämmelse med den anständighet
i det offentliga livet», som man kan kräva, men oanständighet och osedlighet
äro ju skilda uttryck för ibland samma sak, och jag menar — och det

Onsdagen den 24 november 1943.

Nr 32.

Äng. meddelat förbud mot uppförande av visst skådespel. (Forts.)
djärves jag också säga fullkomligt öppet — att med en sådan uppfattning, en
sådan diplomatisk tänjning av begreppet, kan man självfallet försvara vilket
som helst, ingrepp i tryckfriheten och församlingsfriheten, inklusive rätten att
utan censur uppföra skådespel. Ett naket, objektivt och opartiskt referat av
faktiska händelser i ett ockuperat land kan bli utrikespolitiskt oanständigt
och sedlighetssårande — jag tänker på de 17 tidningar, som blevo konfiskerade
— men här, herr excellens och utrikesminister, reagerar det ofördärvade
rättsmedvetandet mot en diplomatisk uppfattning, som, synes det mig, ställer
fakta på huvudet. Ty det är ju icke skådespelet »Örn ett folk vill leva» —
som herrarna allesammans böra läsa, örn ni inte redan gjort det, och som jag
hoppas att ni en gång få se på teatern — det är inte det, säger jag, som
kränker anständigheten i det offentliga livet, utan det är ockupationsmakten
i ett litet, förorättat och brutaliserat land, vilken utan några som helst mellanfolkliga
hänsyn kränkt anständigheten i det offentliga livet — och det är
väl ett mycket beskedlig omdöme om dess framfart, när jag säger, att den
inte tagit tillräcklig hänsyn till den offentliga anständigheten. Skådespelet
reagerar häremot och stärker därför hos åskådarna och åhörarna, känslan av
lag och rätt. Herr talman, kan detta bestridas? Och, herr excellens, vill excellensen
bestrida, att icke detta skådespel verkligen hos de svenskar, som ha
läst det, stärkt känslan för lag och rätt och viljan att till varje pris förhindra
att vad som skett i Norge också sker i vårt land?

Väl förstår jag, att utrikesministern, med den inställning han nu en gång
har, kan finna, detta skådespel utrikespolitiskt olämpligt, .men jag förstår icke,
att han kan finna § 13 i ordnings stadgan för rikets städer tillämplig i föreliggande
fall. Ty det är väl ändå fullkomligt uteslutet, att lagstiftaren med
orden »något som strider mot sedlighet» kan ha åsyftat den utrikespolitiska
oanständighet, varom excellensen Gunther talat.. Men då något annat lagrum
icke finnes, tillgriper man detta.

I egentlig mening förargelseväckande bär naturligtvis norrmannen Kiellands
skådespel varit endast för den ockupationsmakt, mot vilken dramats
förkunnelse vänder sig. Mot denna ofrånkomliga olägenhet får man väga den
förargelse eller rättare bitterhet, som norrmännen erfara över att pjäsen stoppats
såsom förargelseväckande, sedlighetssårande eller lagstridig. Norrmännens
sympati kunna vi svenskar en gång komma att behöva. Ur svensk utrikespolitisk
synpunkt kan det bli av stor betydelse en gång för Sveriges och
Nordens framtid att vi ha full sympati från Norge. Vi stå nämligen inte riktigt
väl anskrivna i Norge — det lönar sig inte att bestrida detta faktum.
Redaktör Benkt Jerneck, sorn under något mer än ett år varit Tidningarnas
Telegrambyrås korrespondent i Oslo och hemkom på höstsidan, har i sin nyligen
utgivna bok »Folket utan fruktan» givit uttryck åt ganska dystra erfarenheter
i detta hänseende. Han skriver bl. a.: »Norrmännens antipati mot
Sverige tycks mig så djupt rotad att de efter hand hittills avlägsnade irritationsmomenten
i förening med den svenska hjälpverksamheten inte ännu förmått
skapa en direkt omsvängning i stämningen mot Sverige.»

Jag tror att dessa ord äro bokstavligen sanna. Vi synas därför knappast ha
skäl att, menar jag, av hänsyn till viss främmande makt öka norrmännens
antipatier, utan ha fastmer anledning att på allt sätt arbeta för att undanröja
orsaken till deras misstämning. Jag vågar försäkra herr utrikesministern,
att vårt broderfolk med bittra känslor på sin tid erfor, hurusom herr utrikesministern
sökte förhindra några öppenhjärtiga ord, som fälldes i denna kammare
för några år sedan, att komma fram till offentligheten. Jag erinrar örn
det tillfälle, då herr Wagnsson sade några varina ord om att Norges sak är

Nr 32.

Onsdagen den 24 november 1943.

Ang. meddelat förbud mot uppförande av visst skådespel. (Forts.)
vår sak, vilket den ju är, och örn att det kändes beklämmande för oss att
hjälplöst och maktlöst behöva åskåda brutaliseringen av det offentliga livet
i vårt broderland. Utrikesministern försökte förhindra att dessa ord kommo
till offentligheten. Att försöket inte lyckades var inte hans förtjänst. Men
det väckte bitterhet då saken blev känd.

Det är ingen människa som betvivlar att excellensen Gunther i allt sitt
görande besjälas av en önskan att tjäna sitt land. Av samma önskan besjälas
även vi, som inte tänka på samma sätt som han. Men det är just utrikesministerns
uppfattning att han personligen och regeringen bära ansvar för varje
enskild medborgares ord och gärningar, som är främmande för vårt demokatiska
samhällsskick och som vållar konflikten mellan honom och den anda
som uppbär våra grundlagar. Excellensen Gunther har i denna kammare mer
än en gång beklagat sig över den börda på hans axlar som pressen utgör, och
han har en gång här direkt förklarat att han icke anser sig kunna tillbakavisa
klagomål från främmande makt med hänvisning endast till tryckfrihetsförordningen
som ju principiellt icke medgiver att ansvar utkräves av en författare
i annan ordning än inför laga domstol. Detta synes mig vara mycket illa.

Till herr utrikesminisern djärves jag i ali ödmjukhet säga de gamla orden:
I haven en annan anda! En annan anda än den som uppbär våra grundlagar,
en annan anda än den som talar genom militieombudsmannen, då han
härförleden i ett tryckfrihetsmål skrev: »Det synes mig nödvändigt att tryckfriheten
hävdas i hela den omfattning, som den sedan gammalt haft i vårt
land.» Sedan gammalt har man ju i vårt land icke kunnat konfiskera skrifter
endast därför att främmande makt funnit dem misshagliga, och sedan gammalt
lia. skådespel icke kunnat förbjudas av annan anledning än att de varit
i egentlig mening sedlighetssårande eller lagstridiga.

Utrikesministern har erinrat örn ett precedensfall från år 1932, då en revysketch
ströks från teaterprogrammet på dåvarande utrikesministerns initiativ.
Tillvägagångssättet skulle enligt excellensen Giinthers mening icke ha väckt
någon häpnad, och därför borde, menar han, hans initiativ nu icke heller
väcka någon häpnad. Det är i detta ögonblick icke bekant för mig, huruvida
dåvarande utrikesministern verkligen gjort en formlig hemställan hos Överståthållarämbetet
om pjäsens inhiberande, men örn allmänheten icke då häpnade
över polisingripandet, bevisar ju detta att allmänheten den gången fann
polisförbudet ganska naturligt, medan den funnit ingripandet mot Kiellands
pjäs onaturligt och oriktigt. Det är ju också en rätt väsentlig skillnad — och
den medger ju excellensen utan vidare, då han uttryckligen säger att innehållet
inte är detsamma — mellan att, låt vara i det uppsluppna skämtets form,
likna, en främmande stat — vi erinra oss, hur man den gången framställde
»Marianne» — vid en bordellmamma eller något liknande och denna stats ministrar
vid . sutenörer, det är en väsentlig skillnad mellan detta, säger jag,
och att i diktens form angripa en våldsregim som antastat ett fredligt folk.
En. högljudd vissling på gatan bör kanske föranleda polisens ingripande, men
polisen i ett fritt land bör icke inskrida mot en diktare — därtill från ett
överfallet och misshandlat broderland — som förhärligar sitt folks heroiska
kamp mot inkräktare. Svenska folket häpnar inte alls över att en främmande
makts sändebud reagerar mot att dess land och regering smädas och över att
polisen ingriper mot uttalanden, som verkligen med rätta kunna sägas vara
sedlighetssårande, men jag tror att svenska folket kommer att häpna över utrikesministerns
förklaring i dag, att uppförandet av Kiellands drama strider
mot nödig anständighet i det offentliga livet, ty svenska folket menar som jag
att Norges sak är vår sak.

Onsdagen den 24 november 1943.

Nr 32.

Ann. meddelat förbud mot uppförande av visst skådespel. (Forts.)

Herr Ström: Herr talman! Jag kan inte underlåta att göra några frågor
i anledning av excellensen Giinthers anförande som jag finner vara i vissa avseenden
mycket gåtfullt.

Utrikesministern säger att lian har föranlett polisens ingripande, men lian
upplyser samtidigt att han icke har sett pjäsen, utan måst bilda sig ett omdöme
på grundval av annans rapport. Detta synes mig vara ganska märkligt,
i synnerhet när ingripandet i fortsättningen måste sägas vila på mycket svaga
lagliga grunder.

Jag är också mycket förvånad över att excellensen drog in den s. k. statsrådsberedningen
i sitt svar. Statsrådsberedningen är såvitt jag vet icke något
konstitutionellt organ i det svenska statsskicket, utan ett praktiskt arbetsredskap
för regeringen. Hur skall ett ansvar kunna utkrävas av konstitutionsutskottet,
örn man gör statsrådsberedningen ansvarig för ett beslut? Jag kan
icke erinra mig någon paragraf i grundlagen som möjliggör ett ansvarsutkrävande
i ett sådant fall. Jag tror att det skulle vara mycket farligt, örn man
fortsatte att inblanda statsrådsberedningen i konstitutionella ansvarsregler.
Det kan icke gärna någon part vinna på, allra minst regeringen.

Jag finner det också mycket förvånande att polisen kunde ingripa efter en
anmodan av utrikesdepartementet utan att denna hade passerat socialdepartementet,
varunder polisen sorterar. Jag finner ingen hemul i lagen för att utrikesdepartementet
kan ingripa hos polisen, i synnerhet om polisen inte själv av
egen drift och efter att själv ha kritiskt granskat vad det är fråga örn tidigare
kommit till samma uppfattning och t. ex. gjort en förfrågan i utrikesdepartementet
örn dess mening i saken. Att initiativet i en sak som denna, som rör ordningsstadgan
för rikets städer, skall ligga hos utrikesdepartementet, kan jag
inte finna vara riktigt eller rimligt. Jag anser att justitieombudsmannen, örn
han så hade velat, skulle ha kunnat ingripa och åtala den polisman som verkställde
den order som utgick från utrikesdepartementet.

En annan sak som jag också finner vara ganska, äventyrlig är, att hans
excellens inför ett begrepp som icke är känt i författningen, nämligen »utrikespolitisk
allmän förargelse». Det är något som mig veterligen icke är känt. Jag
förstår mycket väl vad excellensen Gunther menar, men i varje fall fick man,
när man inte läst hans anförande i förväg, den uppfattningen att. det här v.ar
meningen att inaugurera en ny tolkning av en gällande författning. Det är,
synes det mig, mycket äventyrligt att ge sig in på sådana vägar. Men. därtill
kommer vad herr Brandt berörde i detta sammanhang och som verkligen är
mycket beaktansvärt. Även örn man medger att utrikesministern givetvis har
handlat fullkomligt i god tro och att han har haft landets bästa för ögonen,
måste man säga att han därvid i alla fall har varit något enögd. Om nu en sådan
förargelse på grund av uppförandet av denna pjäs kunde befaras uppsta
hos den ena parten, den ockuperande makten, medför just ingripandet från
utrikesdepartementets eller regeringens sida givetvis en. lika stor risk för att
utrikespolitisk allmän förargelse kommer att uppstå, nämligen i det frihetskämpande
ockuperade Norge. Då är fragan: vilken tillämpning av denna utrikesministerns
tolkning av författningen är den i längden äventyrligaste ur
principiell och nordisk synpunkt ■— ty vi måste väl utgå ifrån att vi här handla
icke av opportunistiska bevekelsegrunder utan av svenska, principiella skäl?
Jag tror att herr utrikesministern vid närmare eftersinnande skall finna att
hans lagtillämpning är behäftad med lindrigt sagt ganska stora skönhetsfel

Det allra viktigaste synes mig emellertid vara att här skulle kunna tänkas
uppstå ett prejudikat. Därför hälsade jag interpellationen med glädje. Det är
väl inte möjligt att man efter vad som nu har kommit till uttryck i den svenska

Nr 32.

Onsdagen den 24 november 1943.

Äng. meddelat förbud mot uppförande av visst skådespel. (Forts.)
opinionen, i den svenska pressen och i riksdagen, skulle kunna tänkas fortsätta
på den väg som man här slagit in på. Jag uppskattar emellertid ärligheten och
öppenheten i excellensens förklaring. Han har icke försökt att kringgå problemet,
Han har snarare ställt det på sin spets, och det är ju alltid en fördel. Men
då framstår också tillvägagångssättets stora konstitutionella vansklighet så
mycket bjärtare.

Hans excellens ministern för utrikes ärendena herr Gunther: Herr talman!
Den ärade interpellanten gjorde i början av sitt anförande en utläggning angående
regeringens insats i detta ärende som åtminstone för mig var ganska
svår att förstå,

Han började med att säga att här förelåg tydligen ett regeringsbeslut, och
han stödde sig därvid dels på vad jag hade sagt, vilket han tydligen på den
punkten icke hade klart uppfattat, och dels på att det stod så i förordet till
den i bokform utgivna teaterpjäsen där det till och med var framhävt med
kursiverad stil. Och han fragade pa vilken rättslig grund regeringen kunde
stödja ett sådant ingripande. Men därefter övergick han till ett rakt motsatt
resonemang och förklarade, att här kunde tydligen icke föreligga något regeringsingripande
och att vad som var olagligt icke var något sådant, utan det
var att utrikesdepartementet hade tagit sig makt att bestämma över polisen och
att utrikesdepartementet icke, såsom jag här sagt, tagit initiativ i saken och
föranlett polisen att ingripa, utan — så ville han framställa det — närmast
befallt polisen att göra det. Han frågade sedan, hur det skulle ha gått, örn
polismästaren hade varit, herr Brandt och följaktligen vägrat, vari tydligen
Jinger tanken att det i sa fall icke skulle ha blivit något ingripande av.

Detta är ju två alldeles olika versioner och tva olika tolkningar av vad jag
har sagt, som strida mot varandra. Jag vill för klarhetens skull endast bekräfta
att det är den senare tolkningen som är den riktiga, Det föreligger icke
något regeringsbeslut. Det framgick ju ganska klart av mitt svar på interpellationen.
Och hade polismästaren varit herr Brandt, skulle det tydligen icke ha
blivit något av med saken.

Med detta har jag ju också besvarat en av do frågor sorn herr Ström framställde.

Vidare föreföll det mig, även örn jag icke är alldeles säker på det. att herr
Brandt missuppfattat innebörden av mitt svar på hans andra fråga, nämligen
örn jag ansåg den av poliskammaren åberopade författningsbestämmelsen tilllämplig
i ett fall som det föreliggande. Det anser jag, och detta, såsom jag har
försökt att framhålla, icke på den grund att pjäsen skulle ha varit stridande mot
sedlighet, utan på den grund att den var stridande mot allmän lag, nämligen
därför att den var förargelseväckande, vilket ju också är den term som använts
bade från utrikesdepartementets sida och senare i poliskammarens resolution.
Det förargelseväckande är ju i och för sig stridande mot lagen och därmed faller
enligt min mening frågan under 13 § i ordningsstadgan för rikets städer.
Det föreföll mig, som örn interpellanten menade att jag icke skulle ha brytt
mig örn ordnmgsstadgans formulering: »något, som strider mot sedlighet eller
allmän lag», utan infört ett begrepp vid sidan härav — »förargelseväckande»

men så är inte fallet. Det förargelseväckande är som sagt i och för sig
olagligt.

Vad som ligger bakom hela interpellationen — det framgick ju helt tydligt
av fortsättningen av interpellantens anförande — är givetvis den uppfattningen
att det var i sak oriktigt att ingripa mot en teaterpjäs av detta slag, en teaterpjäs
som långt ifrån att böra förbjudas tvärt örn borde ses av alla, Jag förstar
mycket val att man kan ha den uppfattningen. Jag är övertygad örn att

Onsdagen den 24 november 1943.

Nr 32.

Äng. meddelat förbud mot uppförande av visst skådespel. (Fortö.)
interpellantens uppfattning därvidlag är synnerligen ärlig och att han därför
ställer sig oförstående till min ståndpunkt i frågan. Han utvecklade ju denna
sin åsikt mycket kraftigt, och för att understryka den ytterligare drog
han upp ett långt syndaregister på helt andra områden för mitt vidkommande,
något som jag här icke skall gå in på; det skulle föra diskussionen alldeles
för långt och alldeles på avvägar. Vad jag vill säga är endast att det icke kan
undgås att dessa saker för utrikesledningen te sig annorlunda än det är naturligt
att de te sig för herr Brandt. Det finns vissa grundregler i det internationella
umgänget som man kommer i kontakt med på ett helt annat sätt, när
man ständigt sysslar med utrikespolitiska frågor, och som man då finner det
rimligt och naturligt och till och med nödvändigt att taga hänsyn till. Dessa
grundregler komma helt naturligt i skymundan för andra synpunkter när
man icke ständigt har utrikespolitik och förbindelser med främmande makter
för ögonen. För mig står det alldeles klart att detta teaterstycke, med de detaljer
som däri funnos och hela den karaktär det hade, var av den art att
myndigheterna i vilket land som helst .skulle lia försökt se till att dess uppförande
förbjöds.

Det är svårt att finna några fullständiga paralleller till det ifrågavarande
fallet i andra länder, eftersom vår lagstiftning på detta område är rätt egenartad.
Det finns ju inte teatercensur här, vilket det finns i en mängd andra
länder, såsom t. ex. England och Danmark, och tillvägagångssätten för ett ingripande
äro mycket olika. Jag har i anledning av denna interpellation bett
att få en redogörelse för vad som under krigets lopp kan ha förekommit i
Schweiz av liknande fall, och har också erhållit uppgifter på en del fall som
voro ganska likartade. Där ha initiativ tagits än av polismyndigheterna och
än på högre håll för att förhindra uppförande av skådespel som hade ungefär
samma karaktär som det nu ifrågavarande. Jag kan t. ex. nämna att det
amerikanska stycket »Månen har gått ned» av Steinbeck, som givits här, på sin
tid blev förbjudet av polismyndigheten i Schweiz.

Jag ber den ärade interpellanten och andra, vilka såsom jag förstår uppriktigt
förvåna sig över min inställning till denna sak, att försöka något litet sätta
sig in i dessa mellanfolkliga synpunkter, dessa synpunkter på det utrikespolitiska
planet som man såsom utrikesminister icke kan underlåta att taga hänsyn
till. I den pjäs som det här är fråga örn förekommer grovt skymfande
av en annan makt, och det står för mig alldeles klart att sådant i landets intresse
icke bör tillåtas.

Herr Brandt erhöll nu ordet för kort genmäle och anförde: Jag har verkligen
under de fem år jag suttit i riksdagen besinnat de synpunkter som excellensen
Gunther nu anförde.

I mitt anförande har jag visst inte gjort mig skyldig till någon motsägelse.
För egen del har jag klart för mig att etet inte kan föreligga något beslut av
utrikesdepartementet. Men herr Bränner och andra i samma situation måste
vid besök få den uppfattningen att det är utrikesdepartementet som beslutar
och att polisen är fullkomligt osjälvständig, så att säga en dräng åt utrikesdepartementet.
När Bränner kom upp på departementet fick han beskedet att
pjäsen inte vidare finge uppföras. Hans ord äro väl sanna. Excellensen Gunther
vill väl inte bestrida de ord som stå med kursiverad stil i företalet, nämligen att
regeringen beslutat att pjäsen måste stoppas. Jag ber att få fråga: har något
uttalande fällts som kunde tolkas på det sättet att regeringen beslutat att
pjäsen skulle stoppas, innan polisen ännu utfärdat sitt förbud? Det är ju en
viktig fråga. Bränner hade den uppfattningen att departementet inte kunde
säga: »Vi lia beslut a t (lid», och därför ville han lia papper på saken. Han fick

Nr 32.

Onsdagen den 24 november 1943.

Äng. meddelat förbud mot uppförande av visst skådespel. (Forts.)
papperet i form av poliskammarens resolution — från regeringen via poliskammaren,
skriver lian. Det synes mig vara ganska anmärkningsvärt.

Vad slutligen beträffar detta om allmän förargelse så Ilar jag haft klart för
mig att det naturligtvis är uttrycket »som strider mot allmän lag» som utgör
grunden för poliskammarens förbud, en grund på vilken också utrikesministern
står. Det som väcker allmän föragelse är lagstridigt. Men det är ju så att utrikesministern
själv använde även ett annat uttryck då lian talade örn att
Pjäsen stred mot nödig anständighet i det offentliga livet. Ordet »anständighet»
för ju tankarna till något sedlighetssårande. Jag trodde helt enkelt att utrikesministern
menade att pjäsen också var sedlighetssårande, ehuruväl inte i den
gängse individuella meningen utan på ett annat sätt. Jag har alltså innebörden
av denna paragraf klar för mig — även jag är jurist. Men jag skulle vilja påstå
att det vill mycket till för att tolka den så som här har skett.

Herr Undén: Trots att denna fråga nu blivit ganska allsidigt belyst från
olika håll finner jag den för min del vara så viktig att jag inte kan underlåta
att säga några ord örn den.

Det var en ganska ovanlig och uppseendeväckande åtgärd som företogs, när
framförandet av ifrågavarande skådespel stoppades på regeringens föranstaltande.
Det är ju så, som redan sagts, att vi inte ha någon teatercensur här i
landet. Men i mer extrema fall kan man alltså tillgripa ordningsstadgan för
rikets städer av år 1868 för att genom åklagarmyndigheten komma åt vissa
anstötligheter som kunna förekomma bland annat i ett skådespel. Jag kan
inte låta bli att på nytt referera lagtexterna — litet mera noggrant än som
tidigare skett här under debatten.

Ordningsstadgan innehåller i här relevanta delar: »Där sig visar, att tillställning,
som här ovan omförmäles, åsyftar eller innebär något, som strider
mot sedlighet eller allmän lag eller föranleder till svårare oordning, äger polismyndigheten
att dess förnyande förbjuda.» För att få skådespelets uppförande
att utgöra något lagstridigt har man måst konstruera ett brott och resultatet
har blivit att skådespelets uppförande utgjorde förargelseväckande beteende
enligt strafflagens 11 kap. 15 §. Där heter det på följande sätt: »Gör man
oljud eller^ oväsende eller kommer eljest förargelse åstad å väg, gata, torg

eller annan plats, som är upplåten för allmän samfärdsel------eller å rum,

där offentligt föredrag hålles eller offentlig föreställning pågår» etc.

Det är alltså detta delikt som här ansetts föreligga. Jag kan inte komma
ifrån intrycket att man här anlitat ordningstadgan och strafflagens anförda
bestämmelser som ett slags surrogat för en saknad befogenhet för regeringen
att ingripa på samma sätt som regeringen kan göra i fråga örn tryckta skrifter,
skrifter som utan att vara smädliga eller förgripliga dock åstadkomma
missnöje med främmande makt. Ett motsvarande stadgande finns icke i fråga
örn skådespel, och man har därför tillgripit denna ganska vågade konstruktion
örn förargelseväckande beteende.

Att åklagarmakten måste lia hyst en viss tvekan rörande tillämpligheten
av dessa lagbud framgår ju därav, att åklagaren icke väckt åtal för förargelseväckande
beteende mot regissören eller skådespelarna för de två kvällar varunder
detta skådespel uppfördes. Det påstådda förargelseväckande beteendet
har alltså icke föranlett något åtal, fastän det har givit anledning till
ett förbud mot förnyande av skådespelets uppförande. Icke heller har, såsom
här påpekats, den sedermera utgivna skriften blivit vare sig av regeringen
konfiskerad, såsom ägnad att väcka missnöje med främmande makt eller
åtalad.

Onsdagen den 24 november 1943.

Nr 32.

Äng. meddelat förbud mot uppförande av visst skådespel. (Forts.)

Från utrikespolitisk synpunkt förefaller det mig icke vara någon nämnvärd
skillnad mellan det ifrågavarande skådespelet och flera andra som opåtalt
lia fått uppföras här i Sverige under senare år. Jag nämner som exempel »Månen
har gått ned», »Excellensen» och filmen »Det brinner en eld».

Utrikesministern har i sitt interpellationssvar hänvisat till att lian måste
sörja för att den anständighet i det offentliga livet, som påkallas av mellanfolkliga
hänsyn, iakttages här i landet. Nu bör det ju märkas att detta skådespel
har en synnerligen allvarlig syftning, och hur man reagerar mot ett sådant
skådespel beror i mycket hög grad på den subjektiva inställningen. Den
ene reagerar mer konventionellt, kallblodigt, fäster sig mer vid själva skådespelets
uttalanden. Den andre fäster sig också vid de företeelser som skådespelet
behandla och mot vilka det riktar sig. Nu kan ju ingen komma ifrån
att det är företeelser som i mycket hög grad äro stridande mot internationell
anständighet, som i diktens form lia varit föremål för kritik i detta skådespel.

Då man ser på den utrikespolitiska sidan av saken, bör det även beaktas,
att alla mera ovanliga avvikelser från vad som gäller om tryckfriheten i fredstid
och vilka ske för att undvika missnöje åt ena sidan lätt äro ägnade att
medföra en motsatt reaktion på den andra sidan. Det förefaller på den andra
sidan, som örn det vore en eftergivenhet för en särskild känslighet på motsidan.
och det i sin tur ger intryck av att man inte upprätthåller det fria ordet
såsom enligt författningen är tillåtlig! och riktigt.

Jag hörde härom dagen ett föredrag av en yngre svensk vetenskapsman, som
vistats fyra år i Amerika och nyss var hemkommen. Han berättade där i förbigående
örn vilket utomordentlig starkt och för Sverige oförmånligt intryck
det gjorde, när telegrammet örn indragningen av de sjutton tidningarna meddelades
i den amerikanska pressen och slogs upp nied stora rubriker i alla
tidningar. Den amerikanska allmänheten fick en visserligen i och för sig
överdriven uppfattning örn ingreppets omfattning, men den fick en uppfattning
örn det fria ordets ställning i Sverige, som var mycket skadlig för Sveriges
intressen för en lång tid framåt.

Utrikesministern antydde i sitt svar, att ifrågavarande skådespel både till
innehåll och form var stötande mot de internationella anständighetskrav, som
han för sin del uppställer. Jag kan inte finna annat än att det, när det gäller
skådespelets innehåll, endast kan vara fråga om den omständigheten, att i skådespelet
en av de handlande personerna har varit utsatt för tortyr. Han går
med armen i band, därför att handen krossats av polisen under ett pinligt
förhör för att förmå honom att göra angivelser. Men sådan tortyr ingår ju i
det erkända programmet för den nationalsocialistiska rörelsens taktik gentemot
politiska motståndare. Det kan väl knappast ens vara olägligt ur deras
synpunkt, örn kännedomen örn dessa metoder sprides. De äro ju för övrigt så
kända, att det kan varken göra till eller från, örn det i ett skådespel förekommer
en scen, där en person på grund av tortyr uppträder med armen i band.
För övrigt förekommer i ett annat skådespel, som har spelats här i landet,
mycket svårare tortyrscener än vad denna är.

Vad beträffar skådespelets form. kan jag tänka mig — det har också gissats
på det i någon tidning —■ att det särskilt anstötliga skulle vara, att en
sexårig pilt använder ordet »svinpälsar» örn ockupationsmaktens soldater och
genom en provokation från en officer använder samma ord vid flera tillfällen
i samma scen. Nu förefaller detta ord vara ett ganska ålderdomligt svenskt
smädeord, som inte numera har någon vidare frekvens, och det är därför svårt
att ange valören av det ordet i nutida språk. Jag tycker att det inte är någon
vidare bra översättning, måste jag säga. Det är förmodligen mycket mera
frekvent i norska språket än i det svenska, språket nu för tiden. Men man kan

Nr 32.

Onsdagen dea 24 november 1943.

Äng. meddelat förbud mot uppförande av visst skådespel. (Forts.)
fråga sig, om inte utrycket »svin i smoking», som för inte länge sedan förekom
i en rubrik i en stor tysk tidning såsom beteckning för svenskar, var bra
mycket mera smädligt. Det sades i pressen,- att man på en presskonferens i
Berlin hade frågat vederbörande representant för tyska pressministeriet, vad
han ansåg örn detta uttryck »svin i smoking». Då förklarade han, att det valett
burschikos! uttryck. Det kunde kanske också utrikesdepartementets pressavdelning
ha sagt örn pojkens uttryck i Kollands pjäs, ifall det gjorts en
demarche i utrikesdepartementets pressavdelning.

Herr Petersson, Knut: Herr talman! Debatten i dag synes röra sig om
två ting, båda lika anmärkningsvärda. Redan det att man i krigets elfte timme
anser sig böra praktisera en politisk teatercensur här i landet är onekligen
ganska uppseendeväckande. För min del måste jag beklaga, att man inte ansett
sig kunna utsträcka gästvänskapen mot de stridande folken i våra grannländer
därhän, att man kunnat fördraga framförandet av ett skådespel, som ger
ett litterärt uttryck för den rådande stämningen i Norge. Jag måste också beklaga,
att man vid bedömandet av denna fråga ansett sig böra taga större hänsyn
till uppenbarligen endast hypotetiska tyska önskemål än till omtanken örn
vårt förhållande till Norge.

Det är en sak. En annan lika anmärkningsvärd förefaller mig vara det sätt,
på vilket regeringen ingripit. Man har gjort en hänvändelse till polismyndigheten
i Stockholm, och följden har blivit, att det utfärdats ett förbud mot det
fortsatta framförandet av detta skådespel. Nu har jag tidigare vid något tillfälle
tagit mig friheten att här i kammaren påpeka en egendomlig benägenhet
hos utrikesdepartementet att ingripa på andra verksamhetsområden än dem,
som äro departementet lagligen anvisade. Tidigare har departementet i viss
utsträckning sysslat med tidningscensur. Nu har det alltså såsom en ny verksamhetsgren
tagit upp teatercensuren. Det är att gå ett stycke vidare. Jag kan
inte underlåta att i detta sammanhang säga något örn detta system, ty det ser
verkligen ut sorn örn det vore fråga om en ny praxis, som håller på att rota sig
i vårt offentliga liv.

Jag nämnde ett par exempel vid interpellationsdebatten den 20 oktober. Här
ha vi alltså ett nytt exempel på samma praxis. För att ytterligare berika exempelsamlingen
skall jag be att få berätta en smula örn en annan sak, som kommit
till min kännedom och som belyser precis samma tendens hos utrikesdepartementet.
Det gäller de mycket bekanta norska båtarna i Göteborgs hamn. Det
var på den tiden diskussionen gick het örn denna fråga. Överexekutor i Göteborg
hade avslagit en framställning örn fartygens beläggande med kvarstad,
och saken hade ännu icke gått vidare till hovrätten. Vederbörande tullmyndighet
i Göteborg var oviss örn hur den skulle förfara, när det begärdes utklarering.
Man gjorde sig underrättad örn att inga rättsliga hinder förelågo för båtarnas
utklarering, men för att vara riktigt säker på saken satte man sig i förbindelse
med generaltullstyrelsen. Beskedet från styrelsen kom oell hade denna
innebörd: det är utrikesdepartementets önskan, att fartygen icke utklareras.
Detta är ytterligare ett exempel på den egendomliga rådgivningsverksamhet,
som utrikesdepartementet kommit att utöva under kriget.

Jag kan inte finna annat än att denna verksamhet är i hög grad betänklig,
i många fall ytterst olämplig, och att den i sina följdverkningar måste leda till
rent inkonsti tu tionella förhållanden. Örn man tänker på konsekvenserna, är det
naturligtvis en sak, som man främst fäster sig vid, och det är att denna verksamhet
utövas helt och hållet under hand. Det växlas inga skrivelser. Antingen
tar utrikesdepartementet initiativet, såsom skett beträffande det Kiellandska
skådespelet, och sätter sig i förbindelse med en förvaltningsmyndighet eller

Onsdagen den 24 november 1943. Nr 32. 33

Äng. meddelat förbud mot uppförande av visst skådespel. (Forts.)
polismyndighet. Eller också är det vederbörande förvaltnings- eller polismyndighet,
som får initiativet och sätter sig i förbindelse med utrikesdepartementet
— det inträffade i det nyss relaterade fallet från Göteborg. Allt detta sker
telefonledes och under hand. Örn konstitutionsutskottet kommer på den idén
att begära att få in handlingarna i ett sådant ärende, blir svaret naturligtvis,
att det inte finns några handlingar. Innebörden av detta är uppenbarligen, att
hela det konstitutionella ansvaret blir en fiktion. Utrikesministern hävdar tydligen
den meningen, att ansvaret är hans. Det är fråga örn utrikespolitiska avgöranden,
och de böra ankomma på utrikesledningen. Det är alldeles riktigt,
men det är lika riktigt, som det nyss påpekades från Stockholmsbänken, att
det inte är möjligt att utkräva konstitutionellt ansvar, när det inte föreligger
några formliga beslut.

En annan konsekvens, som ger sig till känna i det speciella fall som vi ha
under debatt i dag, är att besvärsrätten kan bli fullkomligt illusorisk. Örn vederbörande
hade velat besvära sig över poliskammarens i Stockholm beslut, att
skådespelet icke vidare fick uppföras, bade han, såsom interpellanten påpekat,
fått vända sig till socialdepartementet. Vi ha i dag fått böra av utrikesministern,
att saken hade avhandlats i statsrådsberedningen och att man där var
överens örn att så och så skulle det gå till. Det är då självfallet, att ett överklagande
hos socialdepartementet inte hade kunnat leda till något som helst resultat.
Det hade inte kunnat bli fråga örn en ny rättslig prövning. Besvärsrätten
hade blivit illusorisk.

Vidare vill jag påpeka, att de underordnade myndigheterna givetvis komma
i en ytterst besvärlig och tråkig ställning. Hur skola de förfara, när de på
detta sätt gjort sig underrättade om att utrikesledningen av utrikespolitiska
skäl anser, att de böra förfara på det eller det sättet? I regel tyckes man ha
rättat sig efter dessa önskemål och handlat i enlighet därmed, men följden kan
uppenbarligen bli ganska allvarlig. Vi veta, att i ett fall chefen för säkerhetstjänsten
vid ett tillfälle fällts till ansvar av högsta domstolen för att han rättat
sig efter utrikesministerns mer eller mindre tydligt uttalade önskningar. Samma
malör kan naturligtvis inträffa för många andra. Nu kan man säga, och
det sade också interpellanten i ett av sina anföranden, att vederbörande myndigheter
böra handla på eget ansvar och på egen hand och utan något hänsynstagande
till utrikesministerns och utrikesledningens önskemål. Det kan jag
instämma i. I de allra flesta fall är det nog rådligast att göra på det sättet.
Men jag skulle vilja tillägga, att det naturligtvis är ännu mera önskvärt, att
utrikesledningen icke påkallar några tjänster i dessa former.

Det förefaller mig självklart, att man icke i förevarande fall bort tillämpa
ordningsstadgan. Den innehåller en mängd befogenheter, som äro lagda i ordningsmaktens
händer, och jag finner det naturligt, att de olika instanserna vid
tillämpningen av denna stadga handla i kraft av sin ämbetsmyndighet och efter
eget bedömande, icke efter önskemål, som uttalats från högre ort.

Örn man skall kalla saker och ting vid deras rätta namn, får man väl säga,
att vi här lia att göra med en ministerstyrelse, som är främmande inte bakför
de svenska grundlagarna utan också för svensk förvaltningspraxis. Jag tillåter
mig uttala förhoppningen, att dessa tendenser med det snaraste måtte avbrytas
och att vi få komma tillbaka till den ordning, som varit vanlig här i landet.

Nu menar utrikesministern, att hans ingripande kan försvaras med, att förhållandena
i vårt land äro så säregna, bl. a. därutinnan att vi inte ha någon lagfäst
teatercensur. Om det är hans förhoppning, att dessa förhållanden skola
ändras, vet jag inte, men det lät som örn så vore fallet. För min del hoppas jag,
att riksdagen och Kungl. Maj:! inte ge sig ut på så äventyrliga vägar. Jag

Första kammarens protokoll 19JfS Nr 82. 3

Nr 32.

Onsdagen den 24 november 1943.

Äng. meddelat förbud mot uppförande av visst skådespel. (Forts.)
tror inte, att det utrikespolitiska läget för närvarande påkallar sådana extraordinära
åtgärder.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Denna debatt
har ju tillåtits sväva ut över ganska vida fält. Det är inte min avsikt att ta
upp någon diskussion örn den pjäs, som det här är fråga om, utan jag föranleddes
att begära ordet av de utläggningar, som den siste ärade talaren gjorde.

Jag konstaterar, att regeringen ofta befinner sig i en egendomlig ställning
här i första kammaren. Jag erinrar mig, att vid den diskussion, som fördes
här den 20 oktober angående Skarpnäcksaffären, regeringen utsattes för rätt
mycket anmärkningar för att den, enligt vad man gjorde gällande, icke tillräckligt
kunde kontrollera de underordnade myndigheterna. I dag äro anmärkningarna
av motsatt slag. Man tycker att regeringen ingriper på ett sätt, som
för de underordnade myndigheterna kan vara obehagligt.

Utgångspunkten för herr Knut Peterssons resonemang var, att man skall
handla såsom man kan och bör göra under normala förhållanden. Han ville,
att det i varje fall skulle föreligga papper, vilka till sist konstitutionsutskottet
kunde taga hand örn, och att det från regeringens sida icke fick förekomma
ingripanden, som inte följde den vanliga tågordningen. Jag måste inför
kammaren förklara, att i de tider, som vi ha genomlevat under de senaste åren,
är det icke möjligt att alltid följa denna tågordning. Fall ha gång efter annan
förekommit, då ett ingripande från regeringens sida, ett råd eller ett besked,
har måst göras omedelbart. Det har t. ex. förekommit en del flyktingsärenden
men även andra slag av ärenden, där detta varit nödvändigt,
Jag förmodar, att sådant även i fortsättningen kommer att ske. Raskheten i
regeringens ingripande måste bestämmas av de särskilda förhållanden, varunder
vi nu leva.

Detta innebär naturligtvis inte, att här utvecklar sig en ministerstyrelse,
som är farlig. Hela problemet örn de enskilda ministrarnas handlingsområde
är ju egentligen mycket större än sådant det här har berörts. Huvudsaken är
väl att den ansvariga regeringen täcker de åtgärder, som enskilda ledamöter av
regeringen vidtaga. I de fall, som här ha berörts, kan naturligtvis anmärkning
riktas mot utrikesministern, därför att han varit den verkställande ledamoten
såväl när det gällt förbjudandet av föreställningen på Nya Teatern som
när det gällt det fall, som herr Knut Petersson särskilt tog upp. 1 båda fallen
ha ingripandena skett efter konferens inom regeringen i statsrådsberedningen,
och man kail alltså lika väl rikta anmärkningarna mot regeringen som
mot den enskilde statsrådsledamoten. Jag tycker, att det är angeläget att understryka
detta, ty det skulle vara en alldeles oriktig föreställning, om man
tror, att regeringen hålles utanför avgöranden av den art, som här diskuteras.
Det vore mycket önskvärt, att man kunde komma tillbaka till den ordning, där
dessa ganska hastiga ingripanden inte bli nödvändiga. Men jag skulle alldeles
missleda kammaren örn min uppfattning örn vad som är möjligt, örn jag
inte reagerade mot den föreställning, som här har kommit till synes i herr
Peterssons anförande, nämligen att vi leva i tider, då man kan gå den vanliga
lunken utan någon risk.

Eftersom jag har ordet, kanske jag skall göra ett påpekande med anledning
av herr Peterssons yttrande örn den praxis, som här håller på att utbildas. Jag
är ense med ett pär föregående talare örn att det är ett mycket ömtåligt område,
där man bör gå fram med all försiktighet. Men det är icke så att med
den här diskuterade åtgärden har skapats ett prejudikat. Såsom det påpekades
i utrikesministerns interpellationssvar, skedde ett liknande ingripande för tio
år sedan, och det är inte det enda av samma art som har förekommit. Riks -

Onsdagen den 24 november 1943.

Nr 32.

Ang. meddelat förbud mot uppförande av visst skådespel. (Forts.)
dagens vaksamhet hade därför haft tillfälle att göra sig gällande mycket
tidigare.

Herr Brandt: Herr talman! Jag ber att få anknyta till vad herr statsministern
sist säde. Att för tio ''år sedan ingen människa i Sverige reagerade,
beror utan tvivel på att man i det fallet utgick ifrån, att § 13 i ordningsstadgan
kunde med rätta tillämpas. Det är den väldiga skillnaden.

Jag vill verkligen följa statsministerns uppmaning att rikta min anmärkning
mot hela regeringen i stället för, såsom jag i viss mån gjort, mot utrikesministern.
Men örn anmärkningen drabbar hela regeringen, blir herr Ejmit
Peterssons invändning endast så mycket mera vägande och allvarlig, ty om
regeringen bundit sig och således anser uppförande av skådespelet olagligt,
blir klagorätten över polismyndighetens beslut fullständigt illusorisk. Det
måste vara inkonstitutionellt.

Jag anhåller vördsamt, innan jag slutar, att få framställa två frågor till
hans excellens herr utrikesministern. Har främmande makt protesterat i utrikesdepartementet
mot uppförande av Eiellands pjäs, eller har eljest klagomål
från främmande makt kommit till utrikesministerns kännedom? Därest
framställning örn regeringens eller departementets ingripande skett, på vad
sätt skedde då denna hemställan?

Det är utan tvivel så, som herr statsministern säger, att man i dessa tider
inte alltid kan gå den långa skriftliga vägen, utan måste anlita telefonen.
Men så var det väl icke fallet i detta speciella ärende. Jag ber att få fråga,
vilken form utrikesministerns initiativ till poliskammaren hade. Finnes det
något papper på det, eller skedde det endast muntligen i telefon?

Herr Linnér: Herr talman! Jag skall inte gå in på själva sakfrågan, ty
jag Ilar alltför litet kännedom örn den. Örn jag därvidlag skulle yttra någon
mening, skulle det endast vara, att jag blev något överraskad över ingripandet
i detta fall i jämförelse med de andra företeelser, som ha passerat utan
ingripande. Jag anser mig emellertid icke kompetent att bedöma detta, eftersom
jag inte känner till de bakomliggande förhållandena tillräckligt.

o -Deremot kan jag för min del inte underlåta att reagera mot den, örn jag
sa får säga, mycket formalistiska uppfattning, som både interpellanten och
herr Petersson givit uttryck åt. Det förefaller mig alldeles bestämt, som örn
nian här för mycket lever i den svenska idyllens värld. För egen del kan
jag såsom gammal ämbetsman utan vidare försäkra, att jag är ytterst angelägen
örn att underordnade myndigheter och tjänstemän skola ha rätt och
plikt att handla ^ på eget ansvar. Jag anser också att det är viktigt, att den
procedur, som var svenska rättsordning tillförsäkrar medborgarna i form av
en besvärsrätt, hålles öppen. Men detta är ett kapitel — ett viktigare kapite!
är dock, att linder de förhallanden som vi nu leva i får icke utrikesledningen,
och bakom denna regeringen, alltför formalistiskt handla efter den
eller den paragrafen. De måste se till att de viktigare intressena, enkannerligen
de ur utrikespolitisk synpunkt viktigaste intressena, bli tillgodosedda.
Om detta, såsom jag fattat det, varit utrikesministerns och regeringens ståndpunkt,
så tror jag att i det läget har det varit riktigt att låta den formalistiska
tolkningen av ordningsstadgan vika.

Häri instämde herr Herlitz.

Hans excellens ministern för utrikesärendena herr Gunther: Herr talman!
Jag skall be att få besvara herr Brandis frågor. Ingen protest hade gjorts
Iran tysk sida, nar ingripandet skedde, men det hade däremot under hand

Nr 32.

Onsdagen den 24 november 1943.

Ang. tryggare
ekonomiska
förhållanden
för yngre intellektuella

m. fl.

Äng. meddelat förbud mot uppförande av visst skådespel. (Forts.)
meddelats från tyska beskickningens sida, att det inte vöre möjligt att vänta
sig annat än att en protest skulle komma att göras. Den hann alltså inte
göras.

Vad beträffar formen för det meddelande från utrikesdepartementet till
polismyndigheten, som jag talade örn i mitt interpellationssvar, var det inte
jag, som personligen lämnade meddelandet, och jag kan inte nu på rak arm
säga, hur det skedde. Men jag utgår från att det skedde muntligen, såsom
det brukar i sådana fall. Har det skett skriftligen, har det varit i form av
ett handbrev. I varje fall var det ett underhandsmeddelande i saken till polismyndigheten.

Herr Branting: Herr talman! Jag tror att alla här i kammaren äro fullt
på det klara med att i nuvarande tider regeringens handlingsfrihet inte får
bindas genom ett alltför strängt iakttagande av vad herr Linnér kallade formalistiska
synpunkter. Det kan givetvis hända, och det har säkerligen många
gånger hänt, att viktiga ärenden måste avgöras på ett hastigt och informellt
sätt, exempelvis genom ett telefonsamtal eller dylikt. Detta kan naturligtvis
resultera i avgöranden beträffande vilka sedermera icke finnes att tillgå några
handlingar, som kunna granskas av konstitutionsutskottet. Men konsekvensen
av detta, mina herrar, är att man också måste eftersöka andra former för
att i alla fall bibehålla den parlamentariska kontrollen. Enligt mitt sätt att
se utvecklar sig resonemanget därhän, att man kommer fram till dagordning
sinstitutet såsom en naturlig slutpunkt. Örn man å ena sidan giver regeringen
så fria händer, som här säges vara nödvändigt, så måste riksdagen å
andra sidan ha lika fria möjligheter att giva uttryck för sin mening örn vad
som förekommit.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Med anledning
av det sista anförandet vill jag säga, att jag ingenting har emot en sådan
anordning som dagordningsinstitutet. Det skulle tvärtom ur regeringens synpunkt
vara tacknämligt, om man kunde finna ett medel, varigenom kammarens
verkliga opinion kom till uttryck och där icke endast enskildas kritik
fick stå såsom uttryck för kammarens mening.

Ordet gavs härefter ånyo till herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
Bagge, som tillkännagivit, att han ämnade vid detta sammanträde
besvara jämväl herr Ströms interpellation angående tryggare ekonomiska
förhållanden för yngre intellektuella m. fl. och nu yttrade: Herr talman!
Kammarens ledamot herr Fredrik Ström har till mig framställt den
frågan, huruvida från regeringens och min sida initiativ vore att förvänta,
till åtgärder ägnade att bereda de yngre intellektuella och med dem likställda
i vårt land tryggare ekonomiska förhållanden.

Den ärade interpellanten har i motiveringen till den framställda frågan till
en början erinrat örn den kraftiga ökningen av antalet studerande och intellektuella
yrkesutövare i vårt land. Även enligt min mening måste förhållandena
på den intellektuella arbetsmarknaden följas med oavlåtlig uppmärksamhet.
De få icke tillåtas att utveckla sig så, att fara uppstår för uppkomsten
av ett intellektuellt proletariat. Örn den risken skulle aktualiseras, skulle
för hela samhällslivet ytterst betänkliga följdverkningar icke utebliva. Det
grundläggande problem som här möter är, hur en lämplig jämvikt skall kunna
åvägabringas mellan å ena sidan tillgången på läkare, lärare, präster, jurister
o. s. v. och å andra sidan samhällets behov av personer, som utbildat
sig för dessa yrken. För egen del har jag i skilda sammanhang fäst uppmärk -

Onsdagen den 24 november 1943.

Nr 32.

Ang. tryggare ekonomiska förhållanden för yngre intellektuella m. fl.

(Forts.)

samheten på de olägenheter, som måste följa med en alltför stor tillströmning
till de lärda banorna, och givit uttryck åt uppfattningen, att samhället icke
kan förbigå dessa frågor. Sålunda bär som en huvudsynpunkt i direktiven
för 1940 års skolutredning framhållits, att de praktiska utbildningslinjerna
fått stå tillbaka i en utsträckning, som knappast varit till nytta vare sig för
svensk ungdom eller för svenskt arbetsliv i dess helhet. Därför har det blivit
en angelägen uppgift för denna utredning att undersöka, hur den praktiska
utbildningen på skilda stadier skall kunna utbyggas och givas nödvändig
konkurrenskraft genom att höjas till full likvärdighet med den teoretiska.
I enlighet härmed har jag icke tvekat att trots det ansträngda stats finansiella
läget under de senaste åren hos Kungl. Majit förorda äskande av avsevärt
ökade anslag till såväl högre som lägre anstalter för praktisk yrkesutbildning,
och riksdagen har beviljat dessa medel. Däremot Ilar jag funnit det
vara riktigt att iakttaga försiktighet i fråga om utvidgningar av de teoretiska
utbildningsvägarna, särskilt av dem som leda till studentexamen. På detta
sätt begynnande från grunden bör man enligt min mening sträva efter en
sådan balans mellan praktisk och teoretisk utbildning, som bäst tillgodoser
samhällets behov.

Jag är dock medveten om att vad sålunda åtgjorts eller påbörjats ingalunda
är tillräckligt för att avhjälpa de av interpellanten berörda olägenheterna.
Åtskilliga förslag ha på sistone framkommit, vilka syfta att underlätta
den studerande ungdomens yrkesval och att förbättra de ekonomiska förhållandena
för de intellektuella yrkenas utövare. I förstnämnda hänseende ha
önskningarna understundom utmynnat i krav på statlig reglering i form av
mekaniskt verkande spärranordningar eller dylikt vid de särskilda utbilda
ningsanstalterna. För egen del hyser jag icke den uppfattningen, att denna
väg är den riktiga och den som i stort sett ur samhällets och individens synpunkt
leder till de lyckligaste resultaten. Jag erinrar även örn att årets studentkonferens
tills vidare tog avstånd från en allmän begränsning av tillträdet
till universitet och högskolor. Å andra sidan synes det mig värt erkännande,
att man på olika håll nu söker åvägabringa en effektiv yrkesrådgivning
till ungdomens tjänst. På detta område bär framför allt statens arbetsmarknadskommission
nedlagt ett betydelsefullt arbete, och kommissionen har för
närvarande under övervägande frågan örn arbetsmarknadsprognoser för de
akademiska yrkena. I de uppgifter, som anförtrotts åt arbetsmarknadskommissionen
i samband med pågående utredningar rörande efterkrigstidens ekonomiska
förhållanden, ingår även att avge förslag till ordnande av arbetsförmedling
för intellektuella. Dessa strävanden synas böra fullföljas, vidgas och
omfattas av såväl myndigheternas som den studerande ungdomens förtroende
och välvilja.

De unga akademiker, som efter fullbordad utbildning vinna anställning i
samhällets tjänst, betungas, såsom interpellanten framhållit, merendels av
stora studieskulder, och de inkomster, som de under många år framåt kunna
påräkna, äro ofta otillräckliga för familjebildning, för skuldernas amortering
och för vidareutbildning. De problem, som här möta, måste bli särskilt brännande
för den generation av studenter och likställda, som nu under kriget
utbildas vid våra universitet, högskolor och andra högre utbildningsanstalter.
De starkt stegrade levnadsomkostnaderna ha fördyrat studierna, och för den
manliga ungdomen lia långa perioder av militärinkallelse medfört, att studietiden
avsevärt utsträckts. Dessa otillfredsställande förhållanden kunna dock
näppeligen avhjälpas enbart genom lönepolitiska åtgärder. Även andra utvägar
måste sökas.

Nr 32.

Onsdagen den 24 november 1943.

Äng. tryggare ekonomiska förhållanden för yngre intellektuella rn. fl.

(Forts.)

En sådan är att genom statliga stipendier förbilliga utbildningskostnaderna.
Ett principiellt betydelsefullt steg i denna riktning har tagits genom införandet
av naturastipendier för studerande vid statsuniversiteten; förslag
föreligger att utsträcka dessa förmåner till elever vid vissa andra högre läroanstalter.
En betydelsefull roll tillkommer även de statliga räntefria studielånen,
för vilket ändamål numera relativt stora belopp årligen stå till förfogande.
Inom skolutredningen äro ytterligare åtgärder i liknande syfte under
övervägande.

Icke mindre viktigt är, att studietidens längd hålles inom rimliga gränser.
Denna synpunkt har beaktats i flera på senare tid avgivna sakkunnigbetänkanden.
Särskilt kunna nämnas läkarutbildningssakkunnigas och sakkunnigas
för den högre tekniska undervisningen betänkanden samt utredningen rörande
prästutbildningen; dessa förslag äro för närvarande antingen föremål för
remissbehandling eller för överväganden av annan art.

Dylika åtgärder kunna dock icke alltid vara tillfyllest; det vore därför
oriktigt, om man icke vid lönesättningen toge tillbörlig hänsyn till utbildningskostnaderna.
Akademiker och andra intellektuella, som ägna sina krafter
åt samhället, få icke deklasseras i förhållande till andra yrkesgrupper,
därigenom att deras arbete betalas oskäligt lågt i förhållande till de uppoffringar,
som studier och annan förberedelse för yrket kräva. I detta hänseende
föreligger otvivelaktigt på mer än ett område en disproportion, som i
längden icke torde kunna upprätthållas. Å andra sidan är det uppenbarligen
icke möjligt att ställa i utsikt omedelbara löneförbättringar, så länge prisstopps-
och lönestoppsprinciperna läggas till grund för den allmänna finanspolitiken.
I särskilda undantagsfall, där löneförhållandena äro uppenbart
ohållbara, lär dock icke ens, i nuvarande läge kunna försvaras att avvisa
varje krav på förbättring av de anställdas villkor.

Interpellanten har även uppmärksammat förhållandena inom de kretsar av
intellektuella, för vilka endast undantagsvis statlig anställning ifrågakommer,
nämligen författare, konstnärer, sceniska artister och musiker. Interpellanten
har härvid bland annat för författarnas vidkommande antytt möjligheten
av ett stöd från det allmännas sida genom bibliotekslånens beläggande
med avgift. Vad denna specialfråga beträffar, får jag erinra örn att den på
sin tid — med anledning av en framställning från Sveriges författarförening
— gjorts till föremål för en ingående utredning, verkställd av tre sakkunniga,
bland vilka befunno sig författarföreningens dåvarande ordförande Marika
Stiernstedt såsom representant för författarna och kassören i arbetarnas
bildningsförbund Mauritz Andersson såsom representant för folkbildningsrörelserna
och folkbiblioteken. De sakkunniga avstyrkte enhälligt införandet
av en licensavgift, och denna ståndpunkt delades av samtliga myndigheter
och sammanslutningar, vilka yttrade sig över betänkandet. Slutligen frånföll
författarföreningen själv sitt ursprungligen framlagda förslag.

Beträffande de utvägar, på vilka staten i övrigt kan medverka till att
främja vitterhet och konst, är det min livliga förhoppning, att nuvarande, av
det statsfinansiella läget betingade besparingsåtgärder, som beröra här åsyftade^
kulturella ändamål, icke alltför länge skola behöva upprätthållas. På ett
område, nämligen när °det gäller anslagen till folkbiblioteken, har för övrigt
redan i huvudsak en återgång skett till de bidragsgrunder, som gällde före
kriget.

Det må till sist i en diskussion örn de intellektuella yrkes utövarnas ställning
i samhället framhallas, att det är på denna kategori av medborgare, som
ansvaret för samhällets framåtskridande på ett särskilt sätt vilar. Vårt eko -

Onsdagen den 24 november 1943.

Nr 32.

Ang. tryggare ekonomiska förhållanden för yngre intellektuella m. fl.

(Forts.)

nomiska och sociala liv bygger ytterst i stor utsträckning på svenska forskares
insatser, och för den kulturella standard, som vårt land uppnått, stå vi i
tacksamhetsskuld till våra utövande konstnärer och författare. Stat och kommun
behöva akademiker för sina förvaltningsuppgifter. Samhället kan alltså
inte undvara de intellektuella, men det kan icke vara lyckligt, örn den uppfattningen
bleve förhärskande, att de en gång utstakade banorna äro de enda
eller de bästa. De största tjänsterna göra de intellektuella samhället genom
att bryta nya vägar, som oftast också betyda nya och bättre levnadsvillkor
för individen. Det är att hoppas, att, när den studerande ungdomen i vårt
land i dessa dagar planerar för sin framtid, den skall skänka denna synpunkt
beaktande. Att stat och kommun i sin ordning så långt det är möjligt böra
medverka till att de intellektuellt arbetande för sina viktiga uppgifter få mot
dessa svarande utkomstmöjligheter förefaller mig uppenbart.

Herr Ström: Herr talman! Jag frambär till herr statsrådet Bagge mitt
varma tack för det utförliga och intressanta svaret på min interpellation.
Herr statsrådet säger sig vara av samma mening som jag, att förhållandena
på den intellektuella arbetsmarknaden måste följas med oavlåtlig uppmärksamhet.
»De få», säger statsrådet, »icke tillåtas att utveckla sig så, att fara
uppstår för uppkomsten av ett intellektuellt proletariat.» Risken härav skulle
få mycket betänkliga följdverkningar. Herr statsrådet pekar på åtgärder som
föreslagits eller genomförts beträffande praktisk yrkesutbildning och dennas
jämställdhet med den teoretiska i konkurrenskraft. Därom är intet annat
än gott att säga. Egentligen borde varje svensk man och kvinna i sin ungdom,
i likhet med aposteln Paulus, lära sig ett kroppsarbete, vilket skulle höja
kroppsarbetets ära. Men åtgärder för den praktiska yrkesutbildningen kunna
icke hindra att den teoretiska och intellektuella, utbildningen tar mycket längre
tid i anspråk — att bli läkare tar åtta år efter studentexamen, kanske nio,
plus underbetald praktik på sjukhusen under flera år, att bli filosofie doktor
tar åtta ä tio år efter studentexamen, att bli professor tar väl i genomsnitt
25 år, och då har vederbörande mycket betungande docentår bakom sig.
Många fler liknande exempel skulle kunna uppräknas. Det är denna utbildning
med stora studieskulder, som vilar över de unga intellektuella, vilkas
arbete länge är underbetalt. Den praktiska utbildningen är i regel rätt väl
avlönad, örn man tänker på t. ex. tekniker, bokhållare, verkmästare, korrespondenter
etc., men däremot sämre avlönad, det erkänner jag, när det gäller
kontorister, butiksbiträden, vissa kvalificerade yrkesarbetare och andra
på det praktiska livets områden, för att icke tala örn en stor del av vår bondeklass.
Ätt minska tillströmningen till den teoretiska och intellektuella linjen
genom att sänka dess utbildnings- och ekonomiska standard vore en mycket
äventyrlig sak. Likaså andra konstgjorda vägar. Då skulle man också få
försvåra tillströmningen till kontorist- och butiksbanan, eftersom denna för
massor av människor trots de låga lönerna är mera. eftersträvad än vissa
andra sämre betalade banor. Här ha vi att göra med psykologiska och traditionella
faktorer, som det är mycket svårt att bedöma. På konstlat sätt
löser man nog icke dessa problem.

Herr statsrådet synes också vara av den meningen, att något måste göras
för att underlätta den teoretiska utbildningen och de utbildades ekonomi.
Statsrådet pekar på studietidens förkortning. Det är möjligt att detta kan
vara lämpligt i vissa fall, men det kan också leda in på olyckliga vägar. En
förkortning av studietiden synes dock vara oförenlig med de med varje år
ökade studieområdena, utvecklingens tendens till nya rön och uppfinningar

Nr 32.

Onsdagen den 24 november 1943.

Äng. tryggare ekonomiska förhållanden för yngre intellektuella m. fl.

(Forts.)

och laboratoriearbetets ständiga utvidgning. En dylik förkortning av studietiden
medför dessutom ett oerhört jäkt, sorni tär allvarligt på de studerandes
krafter, och medför även en fara för en så sträng specialisering att
överblick och allmänbildning försummas. Men vi ha icke behov eller i längden
glädje av människorobotar i form av ensidigt utbildade specialister.

Liksom herr statsrådet är jag av den meningen, att mekaniska spärranordningar
för att reglera tillströmningen till studiebanorna vore olyckliga. En
dylik anordning skulle vålla orättvisor och en våldsam opinion bland föräldrarna.
Nej, fri bana, fri väg för alla att söka nå kunskapens och sanningens
källor, det är vägen! Yrkesrådgivningens väg är god och bör befordras.
Men därtill bör läggas en friare studieväg jämsides med den sedvanliga.
Denna friare studieväg bör bygga på självstudiet, underlättat genom olika
kostnadsfria studiemedel. Underlättas dessa studievägar, kommer en självreglering
av tillströmningen till läroverken att äga ram och de fattiga begåvningarna
att få ett stöd.

Herr statsrådet understryker med all kraft och till min stora glädje interpellantens
kritik av det tillstånd, som drar ner och tynger de studerandes
och de teoretiskt utbildades ekonomi. Så länge staten och vissa kommunala
och enskilda institutioner underbetala underläkare, unga jurister, notarier,
extralärare, vikarierande lärare, unga präster, docenter, unga uppfinnare och
unga forskare inom nästan alla områden, äger en utsugning rum av kvalificerad
mänsklig arbetskraft, som icke kan lämnas opåtalad. Samhället liksom
de enskilda som göra sig skyldiga till dylik exploatering av ungdom och
intelligens komma dyrt att få betala denna misshushållning, ty i längden förbli
icke dessa samhällsgrupper oorganiserade, och väl en gång hundraprocentigt
organiserade komma de med rätta — med hänsyn till den behandling
de rönt — att utnyttja sin styrka till fullo. Dessa grupper av ung intelligens
tillhöra också de mest opinionsbildande kretsarna, och det är icke
klokt av demokratien att tillåta en brandskattning av denna arbetskraft.
Sannolikt sker den svåraste exploateringen av enskilda institutioner. Det vore
oklokt av samhället att följa dessa.

Härmed vill jag icke lia sagt att icke mycket till det bättre gjorts även i
fråga om de intellektuellas ekonomiska förhållanden. Och att så skett är demokratiens
förtjänst. Det var ofantligt mycket sämre för dessa grupper före
demokratiens tid. Detta synes mig icke tillräckligt erkännas av de unga intellektuellas
spirande organisationer. De böra icke gå fram hänsynslöst. De
vinna i det långa loppet mera på en moderat taktik än genom en motsatt.

Med glädje konstateras regeringens intresse för ökade studiestipendier och
statsrådets löfte att akademiker och intellektuella icke få deklasseras, deras
arbete icke betalas oskäligt lågt. Statsrådet hänvisar dock till det rådande
pris- och lönestoppet. Men liksom för de sämst ställda arbetarorganisationerna
—_ lant- och skogsarbetarna — med rätta avsteg gjorts från dessa gällande
principer, synas även de sämst ställda intellektuellas krav böra tillgodoses
omedelbart. Den som i dag läst Dagens Nyheter, för att nu endast taga ett
konkret exempel, har där funnit en redogörelse för hur det i detta avseende
är ställt inom kommerskollegium. Där har man förgäves sökt efter kompetenta
notarier, men inga fått. Lönerna äro häpnadsväckande låga, enligt
vad man ser av Dagens Nyheter. Efter fullbordad juridisk examen och tre
års meriterad tingstjänst får en notarie i kommerskollegium börja med 375
kronor i månaden, kommer sedan upp till 425 kronor och blir slutligen efter
några år extra med 475 kronor i lön. Det är säkerligen herr statsrådet ense
med mig och — som jag tror — herr talmannen örn, att detta är en skandal

Onsdagen den 24 november 1943.

Nr 32.

Äng. tryggare ekonomiska förhållanden för yngre intellektuella m. fl.

(Forts.)

för Sveriges rike, som ögonblickligen bör rättas, och likaså andra liknande
orimliga lönesättningar. Örn sådant skall fortsätta, skapa ni en grundval för
revolution och förvånas i sinom tid över att den kommer.

Vad sedan angår den intellektuella grupp, som heter författare, konstnärer,
sceniska artister, musiker och dylika, lovar herr statsrådet att spärrarna
för dessas rättvisa ekonomi skall hävas, när det statsfinansiella lägets besparingsåtgärder
på kulturens områden icke behöva upprätthållas. Mig veterligt
har det statsfinansiella läget i alla tider åberopats mot kulturanslag.
Jag betvivlar, att det statsfinansiella läget efter detta förfärliga krig inom
två människoåldrar kommer att anses vara förbättrat. Skall under denna
tidrymd konst, litteratur, musik, vetenskap, teater och andra kulturens områden
kvarstå på nuvarande svältkost? Ja, då lära vi örn sextio år icke lia
mycken kultur kvar här i landet! Man måste allvarligt hoppas, att chefen för
kulturdepartementet tar mod och kraft till sig för att söka övertyga sin
kollega chefen för finansdepartementet, att även kulturområdena och deras
arbetare ha ett existensberättigande.

Min förfrågan om en låneavgift för bibliotekslån till förmån för författarna
avvisar herr statsrådet med en hänvisning till en utredning med negativt
resultat, som även godkänts av författarföreningen. Detta gällde einellertid
den s. k. tvåkronorsavgiften. Principiellt bär författarföreningen vidhållit
sin uppfattning och ogillat den styrelse, som frånföll den ursprungliga
tanken. Det måste anses riktigt, att författarna få någon ersättning för
organiserad, av dem icke medgiven utlåning av deras böcker, i all synnerhet
som samhället icke mer än med ett minimum av anslag — jag skall icke
använda hårda ord, eljest skulle jag kunnat använda ett adjektiv framför
minimum, som skulle varit expressivt nog, vilket jag emellertid icke skall
göra — understödjer litteraturens utövare, vilkas fl erin 1 ofta leva vid svältgränsen
och vilkas ålderdom ofta är förtvivlad ur ekonomisk synpunkt.

I fråga örn scenkonstnärerna lär det vara så, vilket nog herr statsrådet
känner bättre till än jag, att staten betalar även ypperliga konstnärer efter
trettio till fyrtio års tjänst vid statens egen dramatiska teater en pension
på 2,400 kronor örn året. Jag vet icke om detta är alldeles riktigt,^ men jag
har fått uppgiften från auktoritativ källa. Jag säger, att det måtte höra
hin onde till att å statens vägnar tjäna konsten och sprida glans över landet
ett helt liv och som tack på sin ålderdom avspisas med 2,400 kronor att leva
på. Jag väckte en gång en motion om en liten livränta åt Albert Ranft, som
dels skött Operan och därvid nedlagt en miljon kronor, deK gjort vårt land
utomordentliga kulturtjänster under fyrtio år och mötte sin ålderdom som en
fattig man. Riksdagen avslog motionen sedan Kungl. Majit ej vågat framlägga
proposition. Detta avslag synes mig vara en symbol för den sämre sidan
av svenska folkets karaktärsegenskaper: en gnidig snålhet mot forskning,
konst och litteratur.

Med så mycket större glädje kan jag instämma i herr statsrådet Bagges
slutord, som jag vill citera,, fast de redan en gång kommit till protokollet
genom herr statsrådets anförande. Jag anser att dessa ord borde offentligen
anslås i alla rikets institutioner, örn vi nämligen hade den franska seden här
i landet. Det är orden: »Det må till sist i en diskussion om ^de intellektuella
yrkesutövarnas ställning i samhället framhållas, att det är pa denna kategori
av medborgare, som ansvaret flir samhällets framåtskridande, på ett särskilt
sätt vilar. Vårt ekonomiska och sociala liv bygger ytterst i stor utsträckning
på svenska forskares insatser, och för den kulturella standard, som
vårt land uppnått, stå vi i tacksamhetsskuld till våra utövande konstnärer

Nr 32.

Onsdagen den 24 november 1943.

Äng. arbetslönerna
vid
bränntorvtillixrkningen

m. m.

Äng. tryggare ekonomiska förhållanden för yngre intellektuella m. fl.

(Forts.)

och författare. Stat och kommun behöva akademiker för sina förvaltningsuppgifter.
Samhället kan alltså inte undvara de intellektuella, men det kan
icke vara lyckligt, örn den uppfattningen bleve förhärskande, att de en gång
utstakade banorna äro de enda eller de bästa. De största tjänsterna göra de
intellektuella samhället genom att bryta nya vägar, som oftast också betyda
nya och bättre levnadsvillkor för individen. Det är att hoppas, att, när
den studerande ungdomen i vårt land i dessa dagar planerar för sin framtid,
den skall skänka denna synpunkt beaktande. Att stat och kommun i sin
ordning så långt det är möjligt böra medverka till att de intellektuellt arbetande
för sina viktiga uppgifter få mot dessa svarande utkomstmöjligheter
förefaller mig uppenbart.»

Dessa ord ber jag herr statsrådet citera i nästa års statsverksproposition
och särskilt anmoda vårt högt ärade statsutskott att genomläsa två gånger.

Jag har blott att önska, att de svenska statsmakterna i handling ville
omsätta dessa herr statsrådets sanna, jag skulle vilja säga dessa stolta och
förpliktande ord.

Herr statsrådet Domö, som meddelat, att han hade för avsikt att vid detta
sammanträde besvara herr Björcks interpellation angående arbetslönerna vid
bränntorvtillverkningen m. m., erhöll nu ordet och anförde: Herr talman! Med
kammarens tillstånd har herr Björck frågat mig dels huruvida jag uppmärksammat
de höga arbetslöner som i år betalats vid bränntorvtillverkningen här
i landet, dels ock huruvida jag vore beredd att medverka till att åtgärder vidtoges,
som vore ägnade att åstadkomma efter det allmänna löneläget mera
anpassade arbetslöner och som möjliggjorde en avsevärd sänkning av nu gällande
priser på torv, så att dessa komine i bättre ■relation till övriga bränslepriser.

I motiveringen för interpellationen har herr Björck berört några av de åtgärder
som bränslekommissionen vidtagit i syfte att vinna avsättning för innevarande
års bränntorvproduktion. Det är kanske därför lämpligt, att jag först
lämnar några uppgifter örn det nuvarande läget på torvmarknaden.

Enligt senast tillgängliga uppgifter över bränntorvtillverkningen hade till
den 1 oktober i år upptagits c:a 840,000 ton maskintorv för avsalu. Härutöver
räknar man med en tillverkning av ytterligare c:a 200,000 ton maskintorv,
avsedd att förbrukas av tillverkarna själva, c:a 100,000 ton frästorv, avsedd
för torvbrikettillverkning eller för vissa tillverkares egna behov, samt c:a
20,000 ton sticktorv, huvudsakligen avsedd för tillverkarnas egen förbrukning.
Av den för avsalu beräknade maskintorven voro den 1 oktober c:a 700,000
ton leveransklara. Härav voro c:a 80 procent levererade den 1 november och
dessutom hade inköpslicenser utfärdats till en kvantitet som täcker återstoden.
Även för den torv som upptagits men som ännu ej hunnit färdigställas har
bränslekommissionen berett plats i försörjningsplanen för innevarade bränsleår.
Man måste dock räkna med att en avsevärd del av denna torv icke kommer
att bliva färdig i höst utan måste ligga över till i vår.

Torvtillverkningen är till övervägande delen förlagd till landets sydligare
delar. Då tillgången på vedskog inom dessa landsändar är förhållandevis liten,
är det helt naturligt att man av bränsleförbrukarna inom dessa områden måste
kräva, att de så långt möjligt använda torv såsom bränsle. De förbrukare det
här är fråga om äro i första hand industrier och liknande företag; vidare kommunikationsföretag,
statliga och kommunala inrättningar samt hushållsförbrukarna
i vissa Skånestäder.

Av vad jag nu sagt framgår, att det finnes grundad anledning att hoppas

Onsdagen den 24 november 1943. Nr 32. 43

Äng. arbetslönerna vid bränntorvtillverkningen m. m. (Forts.)
att årets torvproduktion skall finna avsättning på ett ur bränsleregleringens
synpunkt tillfredsställande sätt. Detta gäller då särskilt torv, som är av god
kvalitet och som kommer från mossar som ligga väl till ur transportsynpunkt.
I övriga fall har man kanske att räkna med en del avsättningssvårigheter.

Herr Björck gör i sin interpellation gällande, att det nuvarande priset på
torv är för högt och att en prissänkning skulle vara det enklaste sättet att
främja avsättningen. Jag vill då erinra om, att de fastställda priserna äro
normalpriser, som ej få överskridas men väl underskridas. Det finns alltså intet
hinder för en torvproducent att sänka priset på sin torv. Denna utväg bör
framför allt övervägas av de torvtillverkare, vilka, enligt vad jag nyss sade,
kunna få särskilda avsättningssvårigheter för sin tory. Däremot torde det icke
vara lämpligt att redan under innevarande bränsleår sänka normalpriserna. Då
dessa priser fastställdes, gällde det att snarast möjligt få till stånd en för landets
bränsleförsörjning nödvändig produktion av bränntorv. Jag kan i detta
sammanhang erinra om, att det från olika håll riktades kritik mot att torvtillverkningen
icke forcerades kraftigare. För att stimulera torvproduktionen
har staten i stor utsträckning lämnat lån till anläggnings- och driftskostnader
samt bidrag till mossarnas iordningställande. Med hänsyn till de osäkra framtidsutsikterna
för torvproduktionen var det emellertid även nödvändigt att
fastställa sådana priser på torven som gjorde det möjligt för nytillkommande
företagare att på kort tid amortera anläggningskostnaderna. De garantipris
som interpellanten hänvisar till och som fastställdes på sommaren 1941 avsågo
närmast att skydda tillverkare av torv å redan i gång varande företag från
direkta förluster. I garantiprisen är alltså icke inräknad någon amortering av
anläggningskostnaderna eller någon vinst. Normalpriserna däremot ansågos
böra sättas så högt att de för rationellt skötta företag medgåve en amortering
av anläggningskostnaderna på i regel tre år.

Då det gäller att bedöma skäligheten av normalpriserna bör ihågkommas,
att det pris som företagaren får för sina produkter beror på torvens kvalitet.
Denna i sin tur är i hög grad beroende av en så osäker faktor som väderleken.
På grund av att 1942 års torvsäsong var ovanligt regnig, blev produktionsresultatet
detta år betydligt sämre än beräknat. Detta har för många företagare
medfört, att det ekonomiska resultatet av torvsäsongen blev sådant att de uppgjorda
amorteringsplanerna icke kunde fullföljas.

Det är icke utan vidare riktigt, att det med nuvarande torvpriser är dyrare att
elda med torv än med ved. Så är visserligen fallet, örn förbrukaren har möjlighet
att köpa veden från någon närbelägen trakt. Som jag förut nämnt, är torven
emellertid huvudsakligen avsedd att förbrukas inom sådana områden där underskott
på ved föreligger. Veden måste alltså fraktas till förbrukarna från relativt
avlägsna trakter. Den blir därför förhållandevis dyr. I Malmö t. ex. kostar
prima barrved, fritt hemkörd, 21 kronor 25 öre per kubikmeter. Priset på prima
torv för hushållsförbrukning, likaledes fritt hemkörd, är där 70 kronor per ton,
vilket pris med hänsyn till torvens bränslevärde ungefär motsvarar priset på
barrved. Vidare är att märka, att örn torven icke funnits att tillgå, hade dessa
områdens bränslebehov måst tillgodoses med ved från ännu avlägsnare håll; örn
detta nu överhuvud taget varit möjligt. Därigenom hade troligen det genomsnittliga
vedpriset på konsumtionsorten blivit ännu högre. Att det hade behövts
avsevärda vedmängder, framgår av ali landets hela torvproduktion i år
beräknas motsvara ungefär 3 V/, milj. kubikmeter ved, löst mått, eller bortåt 10
procent av den under avverkningsåret 1942/43 avverkade brännveden. Att ersätta
torven med kol eller koks hade ej varit möjligt, då det med hänsyn till de
osäkra importmöjligheterna är nödvändigt att vara sparsam med lagren av
dessa bränslen.

Nr 32.

Onsdagen den 24 november 1943.

Äng. arbetslönerna vid bränntorvtillverkningen m. m. (Forts.)

Även om jag alltså icke nu är beredd att medverka till en sänkning av normalpriserna
på torv, är jag medveten örn det önskvärda i att torvpriserna sänkas
så snart detta låter sig göra. Jag hoppas därför att det efter närmare undersökning
av det ekonomiska resultatet av innevarande års torvproduktion
skall visa sig möjligt att sänka normalpriserna från och med nästa bränslesäsong.

Vad arbetslönerna beträffar är det sannolikt att onormalt höga ackordsförtjänstcr
förekommit i en del fall. Lönernas storlek har varit mycket växlande
vid olika företag. Detta torde bland annat bero därpå, att en tillräckligt omfattande
sammanslutning av företagarna icke kunnat åstadkommas. På grund av
den hårda konkurrensen om arbetskraften synes vidare en del mindre erfarna
företagare ha betalt så höga löner, att planerna på en snabb amortering av anläggningskostnaderna
icke kunnat fullföljas. För närvarande lärer dock flertalet
torvproducenter fått tillräcklig erfarenhet för att kunna bedöma, vilka
löner som med nuvarande torvpriser kunna betalas.

Genomsnittsförtjänsten under 1942 års säsong för arbetarna vid företag med
avtalsreglerade löner beräknas ha uppgått till c:a 2 kronor per timme, inklusive
indextillägg. I år kan denna genomsnittsförtjänst antagas hava stigit på grund
av de gynnsamma väderleksförhållandena och arbetarnas ökade vana vid arbetet.
Från grov- och fabriksarbetarförbundet har bränslekommissionen erhållit
uppgifter beträffande den totala genomsnittliga ackordsförtjänsten vid ett
stort antal företag i olika delar av landet. Dessa uppgifter utvisa genomsnittliga
förtjänster för torvupptagningsarbete som växla mellan 1 krona 21 öre och
2 kronor 76 öre. Medeltalet för samtliga dessa företag var c:a 2 kronor 10 öre
per timme. Den minderåriga och den kvinnliga arbetskraften har avtalsenligt
kunnat komma upp till högst 60 procent av de ackordslöner som utgå för upptagningsarbetet.
Andra uppgifter, som erhållits från en grupp av 10 stora mossföretag,
utvisa en genomsnittlig ackordsförtjänst för torvupptagning av 2 kronor
28 öre per timme. Detta innebär för dessa mossar en ökning i förhållande
till föregående år med 23 procent. Samtidigt har emellertid medelproduktionen
per 8-timmars arbetsdag stigit med 30 procent. Från dessa sistnämnda företag
uppgavs även, att medeldagsförtjänsten för samtliga arbetare under årets torvsäsong
utgjort c:a 14 kronor 80 öre. Örn den arbetskraft, som sysselsattes med
vändning och kupning av torven icke medräknades, hade medeldagsförtjänsten
utgjort c:a 16 kronor 50 öre.

Äv dessa uppgifter framgår, att lönerna vid torvföretagen i allmänhet icke
äro så höga som interpellanten angivit.

Det arbetsförmedlingstvång som 1942 infördes för torvindustrien har tilllämpats
även i år och torde ha utgjort ett ganska verksamt hinder för torvindustrien
att draga till sig arbetskraft från håll där denna icke kunnat undvaras,
främst jordbruket.

Av vad jag nu sagt framgår alltså, att någon sänkning av normalpriserna på
torv icke för närvarande är att vänta, men att jag hoppas att det skall bli möjligt
genomföra en sänkning från och med nästa bränslesäsong. Vad lönerna beträffar
torde några särskilda regleringsåtgärder icke böra vidtagas från myndigheternas
sida.

Herr Björck: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet Domö få uttala
mitt tack för svaret å min interpellation och för det tillmötesgående han samtidigt
visat mig.

Jag noterar med tillfredsställelse statsrådets uttalande, »att han är medveten
om det önskvärda i att torvpriserna sänkas så snart detta låter sig göra
och att statsrådet hoppas, att det skall bli möjligt att genomföra en sänkning

Onsdagen den 24 november 1943.

Nr 32.

Ang. arbetslönerna vid bränntorvtillverkningen m. m. (Forts.)
från och med nästa bränslesäsong». Denna förhoppning delas av många, icke
endast av den grupp företagare jag tillhör, utan i lika hög grad av de industrier,
kommunikationsföretag, ekonomiska föreningar och statliga och kommunala
inrättningar, som fått föreläggande att i viss utsträckning använda
torv som bränsle. Så har, för att taga ett exempel, Riksförbundet Landsbygdens
folk i skrivelse till jordbruksministern framhållit, att jordbrukets ekonomiska
föreningar åsamkats betydande merutgifter genom att de av bränslekommissionen
ålagts att använda torv i stället för ved i stor utsträckning. Ett
liknande uttalande har gjorts av kristidsstyrelsen i Kopparbergs län. Statsrådet
erinrar örn att det fastställda priset väl kan underskridas men. ej får
överskridas. Intet hindrar således, påpekar statsrådet, att torven säljes billigare
än normalpriset anger. Detta torde också ha blivit fallet, örn icke bränslekommissionen
utfärdat de av mig påtalade bestämmelserna, som tvingat bränsleförbrukarna
att inköpa ett visst kvantum torv. Hade marknaden varit fri,
hade man säkerligen kunnat räkna med avsevärt lägre priser.

Som skäl för att normalpriset satts så högt anför statsrådet, att man ansett,
att torvtillverkarna borde kunna amortera sina anläggningskostnader, inklusive
statslån, på tre år. En så kort amorteringstid torde vara något enastående
och förutsätter en mycket hög nettovinst årligen. En amorteringstid på fem
år borde ansetts skälig, ty denna, tid torde man kunna räkna med förflyter
innan normala förhållanden på bränslemarknaden åter inträda. Man frestas
lätt att misstänka, att statens organ i detta fall i första hand tänkt på att
skydda staten från förluster på utlämnade lån till torvindustrien. De fastställda
priserna kunna liknas vid en beskattning, som torvköparna få vidkännas för
att skydda statens i torvindustrien investerade kapital.

Herr statsrådet medger, att det ställer sig dyrare att elda med torv än med
ved, om förbrukaren har möjlighet att köpa veden från en närbelägen trakt.
Men det är ju som bekant fallet i .största delen av Mellansverige, även i södra
Småland och norra delen av Skåne. Att förhållandena i t. ex. Malmötrakten
ställa sig annorlunda är riktigt, men det är ju dock endast en mindre del av de
trakter, där bränntorv kommer till användning.

Dm arbetslönerna vid torvindustrien föreligga mycket divergerande uppgifter,
och statsrådet anser det sannolikt, att onormalt höga ackordsförtjänster
förekommit. Jag delar statsrådets uppfattning, att den hårda konkurrensen
örn arbetskraften jämte vissa företagares oerfarenhet haft till följd att lönerna
satts högre än som med hänsyn till arbetets art varit nödvändigt. Arbetsförtjänsten
vid torvmossarna har emellertid under alla förhållanden varit avsevärt
högre än de löner som gälla för lantarbetarna, ofta dubbelt så hög. Lantbrukarna
ha därför på de orter, där torvtillverkning förekommit, haft svårt
att erhålla nödig arbetskraft till jordbruket. Detta påtalades som bekant också
med skärpa i den interpellationsdebatt i denna fråga, som ägde rum i andra
kammaren förlidet år. För att råda bot mot detta finnes såvitt jag kan se
ingen annan möjlighet än att sänka priset på torven. Då skulle helt säkert
de onormalt höga arbetslönerna komma att sänkas i motsvarande mån. Att den
bränslereserv, som vi lia i våra torvmossar, bör utnyttjas på bästa sätt, torde
vi alla vara eniga örn.

De åtgärder, som bränslekommissionen vidtagit, såväl vad gäller prissättningen
på torven sorn de tvångsförcskrifter för bränsleförbrukarna som utfärdats,
torde i det långa loppet ej leda till målet. Tvång skapar alltid olust.
Man har därför anledning antaga, att så snart möjlighet yppar sig för bränsleförbrukarna
att få annat bränsle, komma de att upphöra med att använda torv,
även örn priset blev lägre, så att det kunde jämföras med ]iriset på annat
bränsle. Torven står i fara att bli impopulär, örn detta uttryck tillåtes. Jag

Nr 32.

Onsdagen den 24 november 1943.

Äng. arbetslönerna vid bränntorvtillverkningen m. m. (Forts.)
har under åren och icke minst under förra krisen lärt mig- använda bränntorv
i mycket stor utsträckning, men då stod den i halva det pris, som nu gäller,
under det att priset på ved var avsevärt högre än det för närvarande är. Nu
är torven enligt de beräkningar, som gjorts på olika håll, absolut för dyr. Det
är rätt betecknande, att ett stort mejeriföretag i Blekinge, som gjort mycket
noggranna kalkyler och som haft tillgång till vederhäftigt och kunnigt folk,
påpekar i en skrivelse, som sedan gått till jordbruksministern, att kostnaderna
på grund av torveldning ha varit 84 procent större än örn man skulle eldat med
ved. Det är ju ganska avskräckande siffror.

Jag tillåter mig därför hemställa till herr statsrådet som den praktiska man
han är, att han gör vad som är möjligt för att bränntorv må komma till användning
utan att förbrukarna av bränslet tvingas vare sig överbetala det eller
använda det mot sin vilja, då det icke är alla värmeanläggningar som bränntorven
passar för.

Herr Linder: Herr talman! Åtskilligt i denna sak kan nog både förklaras
och måhända också försvaras. Men efter de uttalanden man hört från skilda
håll, måste jag för min del säga, att herr Björck nog har haft ett visst fog för
sin anmärkning.

Åtminstone i min hemstad, Malmö, äro ganska stora kretsar mycket förvånade,
för att använda ett milt uttryck, över de dryga bränsle- och varmvattenkostnader
som debiterats. Det lämpliga och vanliga för denna utgiftspost
brukar av folk med erfarenhet på området anges till ungefär 10 ä 11 procent
av hyressumman. Jag föreställer mig, att denna siffra kanske återspeglar
vad som gäller för normala tider, men det måste likväl vara någonting på
tok när dessa kostnader i fråga om både stora och små lägenheter uppgå till
50 procent av hyressumman; jag känner för övrigt fall där de till och med
överstigit detta tal. En så hög procentsats kan knappast vara riktig och försvarlig.

Jag har satt mig i förbindelse med åtskilliga hyresvärdar i min hemstad,
även sådana i ledande ställning, och de ha samt och synnerligen lagt skulden
till detta förhållande på de dryga kostnaderna för torven. För att minska kostnaderna
har man undersökt möjligheten att elda med stubbved, men det har
därvid visat sig, att transportförbud beträffande denna ved gäller vid statens
järnvägar — så var fallet åtminstone under augusti och september månader.
Den saken har man ju inte kunnat göra någonting åt, men detta transportförbud
har, enligt vad man i min hemstad allmänt tror sig veta, utfärdats till förmån
för den av staten subventionerade torvtillverkningen.

Nu kan det naturligtvis invändas, att de siffror jag anfört förvisso äro
ganska onormala, men att man bör hålla sig till de tablåer, som upprättas vid
slutet av varje bränslesäsong och som utvisa, hur stora kostnaderna varit. I
allmänhet torde emellertid hyresgästerna dess värre ställa sig ganska tveksamma
till dessa tablåer. Jag för min del betvivlar inte ett ögonblick, att riktiga
uppgifter lämnats i tablåerna, men jag undrar örn husvärdarna i gemen
ha den rätta inställningen till sina hyresgäster med avseende på bränslekostnaderna.
Jag skulle vilja ifrågasätta, örn inte många hyresvärdar resonera på
det viset, att det gör dem detsamma hur stora dessa kostnader bli, ty det är
ytterst hyresgästerna, som få betala dem. När värdarna därtill ha sammanslutit
sig i en förening, blir det inte lätt att komma till rätta med denna sak.

Bortsett härifrån skulle jag vilja säga, att bränslekommissionens ställning
i detta hänseende knappast torde vara alldeles otadlig. I min hemstads tidningar,
såväl det radikala »Arbetet» som det konservativa »Sydsvenska Dagbladet»,
har man kunnat läsa referat av en skrivelse till kommissionen från

Onsdagen den 24 november 1943.

Nr 32.

Äng. arbetslönerna vid bränntorvtillverkningen m. m. (Forts.)
hyresvärdarna och hyresgästerna gemensamt, däri dessa protestera mot den
extra beskattning med avseende på bränslepriserna, som ålagts Malmö.

Det är bara detta jag har velat framföra, herr talman.

Herr statsrådet Domö: Herr talman! Det är obestridligt, att vissa företeelser
på bränsleregleringens område långt ifrån äro sådana som man önskar
att de skulle vara, men man bör ej förbise svårigheterna att ordna bränsleförsörjningen
på sådant sätt, att den dels blivit tillräcklig och dels tillfört de
olika orterna det bränsle, som passar dem bäst.

Vad beträffar torven och den omfattande användningen av detta bränsle i
Skåne, försökte jag ju i mitt interpellationssvar utveckla, att torven i allmänhet
måste avsättas inom den trakt där den produceras, för att inte frakterna
skola bli alltför långa. Därtill kommer svårigheten att förse denna landsända
med ved från annat håll. Ett sådant företag skulle kräva mycket betydande
transportmedel, och det har därför varit nödvändigt att utfärda bestämmelser
örn transporttillstånd och dylikt. Örn man skulle kunna undvika varandra
korsande transporter av bränsle, har det inte gärna varit möjligt att ordna saken
på annat sätt.

De av herr Linder vidrörda förhållandena mellan hyresvärdar och hyresgäster
ha intet direkt samband med de ärenden i fråga örn bränsleförsörjningen,
som falla under min handläggning, och de spörsmålen skall jag därför ej
nu ingå på. Vad beträffar önskemålet från visst håll i sydligaste Sverige att
slippa undan varmvatten, vill jag framhålla att intet som helst tvång från
bränslemyndigheternas sida har förekommit; bränslekommissionen har allenast
meddelat tillstånd att använda varmvatten, och jag tror därför inte man
kan rikta anklagelser mot den i detta avseende.

De för tillfället gällande priserna på torven böra självfallet sänkas så
snart som möjligt. Jag har redan i interpellationssvaret uttalat min avsikt att
söka få dem sänkta nästa bränslesäsong, och jag vill här ännu en gång understryka
detta. Att genomföra en sådan sänkning nu, mitt i ett regleringsår,
låter sig näppeligen göra, med hänsyn till att större delen av föregående års
torvskörd redan är ute i marknaden eller också kontrakterad till leverans.

För min del vill jag inte på något sätt undanhålla offentligheten, att torvproduktionen
är en ytterst vansklig och besvärlig näring, gom det är mycket
stora svårigheter att komma till rätta med. Man får givetvis ta itu med svårigheterna
allteftersom man märker dem, och i den mån som nyanlagda företag
hinna bli amorterade, bör det finnas möjligheter att komma ned till ett lägre
pris. Det är i dag ganska lätt att säga, att man borde ha avstått från en del
av torvproduktionen och att vi hade kunnat reda oss den förutan. Men det lät
inte så för bara ett år sedan; då fick jag uppbära åtskilligt klander inte bara
i pressen utan också här i riksdagen för att icke tillräcklig omsorg nedlagts
på att utöka torvproduktionen. Redan inskränkningen av denna produktion^
jämförelse med vad man hoppats att åstadkomma, visar för övrigt att återhållande
moment ha spelat in då det gällt startandet av nya torvföretag. Jag vill
emellertid ge. uttryck åt den förhoppningen, herr talman, att man skall lyckas
komma till rätta med de förhållanden, som berörts i interpellationen och
mitt svar å densamma.

Vad beträffar arbetslönerna, har det naturligtvis sina svårigheter att ingripa
med reglerande åtgärder på ett särskilt område och att binda något visst
arbetsfält^ genom föreskrifter, under det att frihet skall råda i fråga om de
övriga. Sådant låter sig näppeligen göra, utan det måste bli ett samspel mellan
de skilda krafterna som får bestämma det hela. Sugningen av folk från

Nr 32.

Onsdagen den 24 november 1943.

Äng. arbetslönerna vid bränn torv lill verkningen m. m. (Forts.)
jordbruket har man sökt motverka genom det förbud att använda viss arbetskraft,
som gällt för torvmossarna. Till viss del har det gått, till annan del inte.

Jag skall säga ytterligare några ord örn bränslepriserna. Man fick av herr
Linders anförande lätt det intrycket, att i Skåne skulle det råda högre prisea
än på annat håll. Men Skåne har väl tvärtom — i förhållande till andra landsdelar
— varit gynnat under detta krig i fråga örn bränslepriserna. Av praktiska
skäl har relativt mycket kol och koks använts där -— man har velat
slippa onödiga transporter — och när man sålunda i Skåne fått använda dels
ved, dels kol och koks, ha de sammanlagda bränslekostnaderna där blivit
ganska gynnsamma. Nu har väl läget blivit något sämre, efter det att man
har bestämt, att ungefär hälften av veden skall ersättas av torv, men denna
landsända har fortfarande haft möjlighet att använda mer kol och koks än
man har fått på en del andra håll. Bränslekostnaderna äro nog åtskilligt högre
i exempelvis de stora städerna i Mellansverige, Stockholm m. fl., jämfört med
i Skånestäderna.

Herr Linder: Innan jag går in på herr statsrådets yttrande i övrigt, vill
jag svara på herr statsrådets sista uttalande, att Skåne vore relativt gynnsamt
behandlat i detta avseende. Det ha vi inte just märkt någonting av nere
i Skåne. Människorna där — och det är framför allt min hemstad Malmö jag
tänker på —- få ju dock betala bränslet. De äro kanske inte så hemma i alla
kortkonster, örn jag så får uttrycka mig, att de kunna svänga sig och säga:
»Så måste det vara, ty så har man bedömt saken», utan de bara räkna efter,
hur mycket de få betala, och då tycka de, att det är rätt så dyrt.

När jag började mitt lilla anförande, sade jag, att det finns åtskilligt i denna
sak, som kan både förklaras och kanske också försvaras. Detta har ju herr
statsrådet även gjort med skicklighet. Men när herr statsrådet säger: »Detta
ligger inte under mitt departement, detta har jag inte att syssla med i min
ämbetsutövning», så vill jag säga, att det påpekandet är riktigt, men vart skola
människorna vända sig? Herr statsrådet betraktas dock som målsman för allt
som rör sig inom detta område, och då får herr statsrådet tåligt höra på sådana
klagomål. Sedan må de leda till vad de kunna.

Herr förste vice talmannen: Herr talman! Jag vill inte låta detta tillfälle
gå förbi utan att uttala en vädjan till herr statsrådet Domö i denna fråga.

Herr statsrådet medgav, att priserna på bränntorv voro onödigt höga, men
herr statsrådet yttrade sedan, att för innevarande bränslesäsong kan man inte
vidta några åtgärder i syfte att reglera dessa priser. Likaså sade herr statsrådet,
att man inte kan reglera arbetslönerna endast på ett område såsom
t. ex. torvupptagningen. Häremot torde ej vara något att erinra. Båda dessa
synpunkter äro nog riktiga, men det är då så mycket större anledning att till
en kommande bränslesäsong sänka priset på bränntorv, ty det är tydligen alldeles
för högt för närvarande. Detta såväl i fråga örn bränslevärdet, jämfört
med vedens bränslevärde — vilket framhålles av förbrukare från skilda håll —
och i det avseendet, att det nuvarande priset ger producenterna av torvbränsle
möjlighet att betala väsentligt högre arbetslöner än vedproducenterna kunna
betala. Redan detta visar ju, att produktionen av bränntorv är mera gynnad
än vedproduktionen. Det har kanske tidigare varit nödvändigt att stimulera
framställningen av bränntorv, men det skälet torde inte numera föreligga för
uppehållande av alltför höga priser. För övrigt finns det ju nu så mycket
bränntorv upptaget, att om man inte ålägger industrien och andra förbrukare
att köpa den, torde det bli svårt att bli av med densamma. För att konkurrensen.

Onsdagen den 24 november 1943.

Nr 32.

Ang. arbetslönerna vid bränntor vtillverkning en m. m. (Forts.)
om arbetskraften till jordbruket inte skall bli alltför svår, är det nödvändigt,
att nian ser till, att torvproduktionen inte blir särskilt gynnad i framtiden.

Jag vill begagna tillfället att redan nu rikta denna vädjan till herr statsrådet.

Herr statsrådet Domö: Jag vill bara i all korthet erinra om att örn alla
skulle få köpa den bränslesort, som de helst ville, skulle de flesta köpa kol
och koks, och ingen skulle köpa vare sig ved eller torv. Därför måste man
reglera det så, att de kvantiteter bränsle av olika slag, som stå till förfogande,
vinna avsättning. Annars ginge det säkerligen inte att klara det hela.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 242, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å
tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad propositionen avser
försvars dep arte mentets verksamhetsområde.

Punkterna 1—24.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 25.

Kades till handlingarna.

Punkten 26.

Utskottets hemställan bifölls.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets utlåtande nr 258, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1943/44 till vissa ersättningar åt arbetare vid Salsåkers sågverk
m. fl., bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 259, i anledning av Kungl. Äng. utvidgad
Majlis proposition angående godkännande av utvidgad byggnadsplan för byggnadsplan
svenska träforskningsinstitutet. JäfoZnings -

Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i proposition nr 340 framlagda förslag institutet.
hade utskottet i förevarande utlåtande hemställt, att riksdagen måtte godkänna
en i statsrådsprotokollet över handelsärenden för den 8 oktober 1943 angiven
plan till nybyggnad för svenska träforskningsinstitutet.

Herr Sundberg: Med tillfredsställelse har man konstaterat den beslutsamhet,
varmed regeringen gått till verket för att få till stånd ett svenskt träforskningsinstitut.
Med lika stor tillfredsställelse observerar man den påpasslighet
och snabbhet, varmed nya situationer mötas, för att det tilltänkta träforskningsinstitutet
skall kunna arbeta effektivt och fylla sin viktiga uppgift.
Sålunda se vi av det ärende, som nu ligger på riksdagens bord, att
redan innan den tilltänkta institutionsbyggnaden hunnit påbörjas, är man
färdig med att begära ett tilläggsanslag på icke mindre än 947,000 kronor
utöver förut anslagna 1,918,000. Av dessa 947,000 kronor redovisas 562,000
Första kammarens protokoll 1948. Nr 82. 4

Nr 32.

Onsdagen den 24 november 1943.

Äng. utvidgad byggnadsplan för svenska träforskningsinstitutet. (Forts.)
som merkostnad, huvudsakligen på grund av den inträdda dyrtiden, och återstående
385,000 kronor äro avsedda för anskaffande av ytterligare lokaler
till inrymmandet av maskiner och apparatur, som anses erforderliga. Mot
detta finns ingenting att anföra, och statsutskottet har också för sin del
tillstyrkt bifall till det föreliggande förslaget. Jag hoppas, att riksdagen
fattar beslut i enlighet härmed.

Det är emellertid inte närmast för att framhålla detta, som jag har begärt
ordet, utan det är för att belysa den kontrast, som föreligger i avseende
å behandlingen av denna fråga och den, som rör statens skogsförsöksanstalt
och dess nybyggnad. Redan långt innan man började tala örn eller ens tänka
på ett träforskningsinstitut, hade man konstaterat behovet av en utbyggnad
av statens skogsförsöksanstalt. 1939 års lagtima riksdag beslöt också en genomgripande
omorganisation och en betydande utvidgning av densamma. Därvid
byggde man i allt väsentligt på ett förslag, som framlagts av 1936 års
skogsutredning. På basis av det av riksdagen sålunda fattade beslutet uppgjordes
ritningar till en ny institutionsbyggnad, vars volym uppgick till c:a

20.000 kubikmeter. I den mån som kristiden satte in, gjorde sig emellertid besparingssträvandena
allt mer gällande och det blev klart, att man inte kunde utföra
den ursprungligen planerade byggnaden inom en tänkt kostnadsram på

1.400.000 kronor. I stället för att följa samma väg som man nu gått i fråga
örn träforskningsinstitutet, alltså att begära tilläggsanslag, beträdde man i
fråga örn statens skogsförsöksanstalt den rakt motsatta vägen: man skar ned,
man sparade och knappade in på utrymmena mer och mer, så att i den skepnad,
förslaget nu lär ha, har byggnadsvolymen begränsats till ungefär 10,000
kubikmeter, d. v. s. hälften av den volym, som man från början tänkt sig. Och
det tråkiga med alla dessa omritningar är vidare, att något bygge ännu inte
kunnat sättas i gång.

För att emellertid skogsförsöksanstalten skall kunna fylla de allt större
krav, som nu och i framtiden ställas på den skogliga forskningen, är det alldeles
nödvändigt, att byggnaden kommer till stånd omedelbart, liksom även
att den av riksdagen beslutade omorganisationen sättes i kraft. Örn det är
viktigt, att träforskningsinstitutet kommer till stånd — och det är det — är
det lika viktigt, att skogsförsöksanstalten sättes i tillfälle att fylla de uppgifter,
för vilka denna institution är avsedd. De äro i själva verket grundläggande
för det hela. De avse att genom forskning söka få till stånd en höjning
av den skogliga produktionen såväl kvantitativt som kvalitativt. Ser
man inte till att man löser det problemet, kan träforskningsinstitutet icke få
den betydelse, det eljest skulle få. Det är därför inte logiskt att på sätt, man
här gör, stödja den ena institutionen och nonchalera den andra.

Nu har jag till min glädje hört, att jordbruksministern lär ha för avsikt
att göra slag i saken i år, så att den nya byggnaden skall kunna stå färdig
före nästa års slut. Jag vågar å den svenska skogsnäringens vägnar ge uttryck
åt den förhoppningen, att detta rykte måtte tala sant och att därmed
den tänkta omorganisationen av försöksanstalten också kommer till stånd.

Herr talman! I det ärende, som här föreligger, ber jag att få yrka bifall
till statsutskottets förslag.

I detta anförande instämde herr Sten.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt.

Onsdagen den 24 november 1943.

Nr 32.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 260, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående statsbidrag till daghem och lekskolor m. m. jämte
i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition, nr 339, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden för den
8 oktober 1943, föreslagit riksdagen att medgiva, att under budgetåret 1943/44
finge till ett belopp av högst 100,000 kronor av statsmedel beviljas bidrag till
driften av anstalter för halvöppen barnavård i huvudsaklig överensstämmelse
med av chefen för socialdepartementet förordade grunder.

I samband med Kungl. Maj :ts förevarande förslag hade utskottet till behandling
förehaft

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av fru
Anna Sjöström-Bengtsson och herr B. Bimgren (I: 330) och den andra inom
andra kammaren av fru Disa Västberg m. fl. (II: 465), vari hemställts, att
riksdagen måtte besluta att i enlighet med vad 1941 års befolkningsutredning
föreslagit redan nu fastställa principerna för en framtida bidragsverksamhet
till daghem, barnträdgårdar och eftermiddagshem;

dels ock en inom andra kammaren av herrar P. Svensson i Alingsås och
O. Nilsson i Göteborg väckt motion (II: 484), vari hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av förevarande proposition måtte beakta vissa i motionen anförda
synpunkter.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på anförda skäl hemställt,

a) att riksdagen måtte medgiva, att under budgetåret 1943/44 finge till ett
belopp av högst 100,000 kronor av statsmedel beviljas bidrag till driften av
anstalter för halvöppen barnavård i huvudsaklig överensstämmelse med av utskottet
förordade grunder;

b) att motionerna I: 330 och II: 465 måtte anses besvarade genom vad utskottet
anfört;

c) att motionen II: 484 måtte anses besvarad genom vad utskottet anfört.

Reservation hade avgivits av, utom annan, herr Oscar Olsson, som ansett,
att utskottets yttrande bort hava den lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort hemställa,

a) att riksdagen —--förordade grunder;

b) att riksdagen med bifall till motionerna I: 330 och II: 465 måtte fastställa
principerna för en framtida bidragsverksamhet till daghem, lekskolor
och eftermiddagshem i enlighet med 1941 års befolkningsutrednings''förslag;

c) att motionen II: 484 måtte anses besvarad genom vad utskottet i det av
reservanten förordade yttrandet anfört.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Jag kommer inte alls att gå in på
någon utförligare polemik vare sig . mot departementschefen eller mot statsutskottet,
detta i all synnerhet som jag i grund och botten är mycket tacksam
mot båda för det ^resultat, vartill de dock ha kommit. Jag vill också tro, att
min. reservation gar sa helt i linje med vad departementschefen själv önskar,
att jag kan hoppas, att dess syfte kan bli nått inom en ganska snar framtid!
Jag tror, att departementschefen inte har gått så långt som befolkningsutredningen
har velat. Detta tror jag på grund av vissa egendomliga skäl i motiveringen,
som jag trodde voro alldeles förlegade men som ha kommit fram
under debatten. Och detta har väl också visat, att departementschefen har
haft ganska goda skäl, när han velat vila på hanen.

Då det gäller den halvöppna barnavården, har man åter börjat tala örn att
man skall akta sig litet för att utbilda folk, som kan handha denna vård, ty

Ang. statsbidrag
till
daghem och
lekskolor
m. m.

Nr 32.

Onsdagen den 24 november 1943.

Ang. statsbidrag till daghem och lekskolor m. m. (Forts.)
man menar, att den bästa vård, som barnen i förskoleåldern kunna få, är
vården av modern i hemmet. Man har till och med gått så långt, att man
har varnat för de kretsar, som inte lia den synpunkten. Jag har varit angelägen
att fråga, var dessa kretsar finnas. Jag har sport åtskilliga människor,
som ha kommit med sådana varningar, örn de tro, att departementschefen,
statsutskottet eller jag tillhör dessa kretsar. Detta örn vården i hemmet är ju
en så självklar sanning, att jag trodde, att den inte behövde komma in i detta
sammanhang.

Här föreligger ett behov, som man måst i någon mån tillfredsställa på privat
eller kommunalt initiativ. När samma kretsar, som ha kommit med dessa
skäl, vilka inte längre ha någon aktualitet, tala örn befolkningsfrågan, så stå
ju dessa kretsar åtminstone officiellt på samma ståndpunkt som departementschefen
och statsutskottet här hävda, nämligen att man skall göra allt för att
undanröja hindren för nativiteten. Detta är ju det sociala huvudskälet härvid
sidan örn nödvändigheten att skaffa ordentlig vård åt barnen till de mödrar,
som måste vara ifrån hemmen på grund av sina sysselsättningar.

Jag förstår, att åtskilliga i de kretsar, som här betona vikten av moderns
och hemmets uppfostran, tycka, att även örn modern inte är hemma, utan det
är ett hembiträde eller en tillfällig hjälp, som sköter hemmet, så är det ändå
bättre för barnens uppfostran än den halvöppna barnavården. Men då frågar
man: vad har den saken att göra med majoriteten av yrkesarbetande mödrar,
vilka tillhöra de inkomstklasser, där det inte är möjligt att skaffa hembiträden?
Och var skall man för resten komma åt hembiträden nu? Och i framtiden
blir det ännu svårare, när de gifta kvinnornas antal ökas och de ogiftas
minskas. Den halvöppna barnavården är en så påtaglig nödvändighet, att
man närmast är förvånad över att frågan örn utbildningen till den inte bär
lösts förr. Men vi känna de omständigheter, som ha kommit i vägen, sedan
befolkningsutredningen avgav sitt utlåtande.

Vad bråkar jag då örn i min reservation? Ja, jag bråkar litet grand därför
att departementschefen inte har velat följa befolkningsutredningen fullt ut.
Departementschefen är övertygad örn att denna vård behövs och att det behövs
kvalificerat folk för den. Och departementschefen vet, att sådant folk
inte finns. Man måste sörja för utbildningen. Utskottet vet också detta, liksom
att det tar tid. En seminarieutbildning för detta syfte kan väl knappast
tänkas bli mindre än tvåårig.

Vilka skäl ha då anförts för att dröja med principbeslutet, som i stor utsträckning
skulle göra folk intresserat för att slå in på den banan? Det har
anförts, att det är bäst med en försöksverksamhet, innan man fattar principbeslutet,
ty annars kunde detta behöva ändras. Men när herrarna läst igenom
handlingarna, ha herrarna nog sett, att det inte kan vara tal örn några så
djupgående förändringar av principerna efter en försöksverksamhet, att ett
nu fattat principbeslut skulle lägga några hinder i vägen för sådana, säkerligen
relativt obetydliga ändringar. Man har kanske också ansett detta på
högre ort, men man Ilar mäst'' trösta sig med att bara försöksverksamheten
kommer i gång, skall det animera människor, som äro lämpade för denna
verksamhet, att så fort som möjligt utbilda sig för den, så att man, när den
stora mängden behövs, inte skall vara alldeles blottställd. Jag vill fästa uppmärksamheten
på att på arbetsmarknaden äro förhållandena nu inte sådana,
att människor på lösa boliner besluta sig för att vänta med att ta en sysselsättning,
som de kunna få, bara för att här i framtiden kanske kommer en
annan sak, som_ passar dem bättre. Jag tror, att det just därför är fara i
dröjsmål. Jag vill fästa riksdagens uppmärksamhet på att när det gällde att
tillgodose det framtida behovet av lärare och lärarinnor, så ansåg riksdagen

Onsdagen den 24 november 1943.

Nr 32.

Ang. statsbidrag till daghem och lekskolor m. m. (Forts.)
sig — ehuru vi nu ha stor arbetslöshet — inte kunna stå till svars nied att
inte redan nu vidta åtgärder för att i framtiden tillfredsställa behovet. Jag
försäkrar herrarna, att när det gäller den halvöppna barnavården, kommer
behovet att bli ännu mera trängande och ännu svårare att få fyllt. Det är
därför jag anser, att man inte borde ha väntat med att fatta principbeslutet
i frågan, utan gjort det vid denna riksdag.

Nu ligger saken till som den gör, och andra kammaren har redan beslutat
i överensstämmelse med utskottets förslag. Det kan väl inte bli något annat
resultat av motionerna 1:330 och 11:465, till vilka jag yrkar bifall, än en
uppmuntran till departementschefen fatt fortsätta på de goda vägar, han har
slagit in på, och se till att man fortast möjligt kommer fram på dessa vägar,
så att så liten skada som möjligt uppstår av ett uppskjutande av principbeslutet
till en annan riksdag.

Emellertid ber jag, herr talman, till den lilla kraft och verkan det hava
kan att få yrka bifall till reservationen.

Herr Elmgren: Herr talman! Jag skall villigt erkänna, att det ligger en
hel del i den ståndpunkt, som socialministern och utskottet lia intagit i fråga
om den sak, som herr Oscar Olsson nu senast har diskuterat, och det är alldeles
givet, att herr socialministerns uttalande, att de av befolkningsutredningen
dragna riktlinjerna kunna beaktas av socialstyrelsen, har mycket stort
värde. Jag uttalar också min tillfredsställelse med att statsutskottet har skrivit,
att de, som tänka utbilda sig för den halvöppna barnavården, kunna hämta
ledning och stöd av de beslut, som statsmakterna nu gå att fatta.

Det är i själva verket personalsituationen, som är besvärlig och som till en
del har föranlett mig att vara med örn den i ärendet väckta motionen. Jag
skall bara anföra ett enda litet exempel på hur det ligger till. Exemplet är
hämtat från det seminarium för barnträdgårdsledarinnor, som jag själv har
kontakt med. Där händer det ofta, att det kommer en sökande, som gått som
auskultant i barnträdgårdarna, och säger: »Denna form av barnavård intresserar
mig mest, den skulle jag vilja ägna mig åt.» Men så komma föräldrarna
och säga: »Det är klart, att detta kan du inte få ägna dig åt, därför att det
är så dålig lön, och det är inga pensionsmöjligheter, och man vet inte, hur mycket
statsmakterna intressera sig för detta. Därför bör du inte ägna dig däråt,
utan du bör bli lärarinna.» Vi ha också exempel på att många, som äro utbildade
för yrket, ha lämnat det för att taga andra anställningar, som äro mera
betalda.

Dessa personalsvårigheter måste också ses mot bakgrunden av vad herr Oscar
Olsson antydde, nämligen att en ganska stor utveckling måste ske på detta
område, när statsmakterna draga de fulla konsekvenserna av den medicinska
och psykologiska forskningens resultat i detta avseende. Man har ju på ett
fullt evident sätt visat, att just förskoleåldern är oerhört betydelsefull i uppfostringsavseende.
Utvecklings volymen där är så att säga större än under senare
perioder. En av våra psykologer har formulerat det på det sättet, att
förskoleåldern är människoblivandets och personlighetsbildningens gyllene
tidsålder. Ser man det på det sättet, så förstår man vilken betydelse åtgärder
för barnen i förskoleåldern ha.

Jag vill också påpeka, att riskerna äro mycket stora under den här perioden
för att hela utvecklingen skall vridas på sned. Jag erinrar om en amerikansk
undersökning, som visade, att det fanns inte mindre än 10 miljoner
barn, som ledo av utvecklingshämningar, och den största delen av dessa kunde
föras tillbaka till någonting, som hade inträffat under de fem första levnadsåren.
Det visar vilka risker som finnas och vilka möjligheter det finnes att

Nr 32.

Onsdagen den 24 november 1943.

Äng. statsbidrag till daghem och lekskolor m. m. (Forts.)
förebygga deni; man kan vrida utvecklingen till rätta, man kan stimulera
den och motverka utvecklingshämningar, och man kan anpassa individerna till
samhället. Jag är säker på, att om man vidtager åtgärder i den här stilen,
så skola de utgifter, som gå exempelvis till ungdomsbrottslighetens bekämpande
och annat, till en del kunna reduceras.

Från dessa utgångspunkter, herr talman, måste jag hävda, att då det gäller
förskoleåldern, är hemmiljön naturligtvis det väsentligaste och viktigaste. Men
därnäst komma institutioner för den halvöppna barnavården, och vad hemmiljön
beträffar, så undrar jag, örn det inte skulle vara utomordentligt värdefullt,
örn man kunde inrätta rådgivningsbyråer för uppfostringsfrågor i förskoleåldern.
Jag vill påpeka, att en sådan anordning skulle landsbygden och
städerna ha lika stor nytta av. Jag tror därför, att det är en väg att gå.

Vad sedan institutionerna beträffar, får man väl hoppas, att de uttalanden,
som ha gjorts av socialministern här och av utskottet, komma att leda därhän,
att det i en snar framtid lämnas ett helhjärtat stöd åt hela denna verksamhet,
som ur samhällssynpunkt är så oerhört viktig.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till vår motion.

Herr Björkman: Herr talman! Det råder väl ingen tvekan om, att den
verksamhet, varom det här är fråga, är av vital betydelse såväl ur uppfostringssynpunkt
som ur försörjningssynpunkt, men att redan nu, innan erfarenhet
har vunnits örn denna verksamhets omfattning, uppdraga normer för verksamheten
och även när det gäller avlönings- och anställningsförhållanden, såsom
herr Oscar Olsson har föreslagit, kan väl inte vara riktigt välbetänkt.
Man måste väl vänta och se vad det kan bli av det, innan man går till en
organisation. Man bör först pröva sig fram.

Departementschefen har inte heller funnit det lämpligt att redan från början
av verksamheten gå in för en viss organisation, och utskottet har följt
departementschefen i denna hans uppfattning. Man har genom detta ej velat
binda statsmakterna för framtiden vid någonting, som man kanske längre fram
skulle finna olämpligt.

En annan sak är, att för verksamheten begärts blott 100,000 kronor, och
det kan inte räcka till för någon organisation, utan jag tror, att det är välbetänkt
att vänta och se tiden an.

Herr talman, jag skall be att få yrka bifall till statsutskottets hemställan.

Fru Sjöström-Bengtsson: Herr talman, egentligen skulle jag kunna inskränka
mig till att instämma med herr Elmgren, men det är ett par synpunkter,
som jag skulle vilja framföra.

Behovet för mödrar att under några timmar om dagen bli avkopplad från omsorgen
örn sina barn är, det vill jag påpeka, intet nytt eller s. k. modernt påfund.
Den möjligheten har alltid funnits för de mödrar, som ha råd att anställa
hembiträde eller ha råd att skicka sina barn till privata barnträdgårdar. Men
möjligheten har inte funnits för andra mödrar, åtminstone inte i större utsträckning.
Jag tänker därvid på alla de mödrar, som ha många barn och som inte ha
hjälp i hemmet och som kanske — jag måste säga det — ha mycket liten tid
att ägna åt barnens, örn jag så får säga, andliga vård. Deras tid tages ofta i anspråk
för att hålla barnen hela och rena och att i övrigt sköta hemmet.

Jag skulle också vilja säga, att det i mångå hem finnes så många olika varianter
av barn. Det finnes sådana barn, som äro lätta att handhava, som ej vålla
någon som helst svårighet ur uppfostringssynpunkt. Men det finnes också andra
sorters barn. Det finnes — för att bara ge ett par exempel — viljestarka barn.
Denna viljestyrka är visserligen i och för sig inte något fel, men den kan bli

Onsdagen den 24 november 1943. Nr 32. 55

Äng. statsbidrag till daghem och lekskolor m. m. (Forts.)
ganska påfrestande för familjen. I ett sådant fall kan hemmet få en god hjälp
i sin uppfostrargärning av småbarnsinstitutionerna. Det finnes också sådana
barn, som därigenom, att de ha mera begåvade eller talangfullare syskon, ha
svårt att hävda sig i hemmet, men vilka finna sig väl till rätta i en lekskola
och därmed undgå de miljöskador, som eljest kanske skulle ha blivit ett hinder
för dem i deras framtida liv, vilket herr Elmgren här så tydligt har påvisat.

Det finnes flera sådana speciella fall, där småbarnsinstitutionerna ha en stor
uppgift att fylla, men jag skall nöja mig med de anförda. Men för att dessa institutioner
skola kunna fylla sin uppgift mäste de ha tillräcklig och väl utbildad
personal. Det är huvudsakligen med tanke på detta, som herr Elmgren och jag
ha väckt motion i frågan.

Så måste jag till sist säga, att det verkar inte riktigt rättvist, att man i det
nu föreliggande förslaget har tagit hänsyn endast till de yrkesarbetande mödrarna.
Det är inte riktigt rättvist mot de kvinnor, som ha sitt arbete förlagt till
hemmet. Även de äro, som jag förut har påpekat, i stort behov av att få lättnad
i sitt arbete, den lättnad som några timmars avkoppling från barnen kan ge dem.
Jag måste ännu en gång tillägga, att det kan förefalla dem, som örn förslaget
inte tagit någon vederbörlig hänsyn till deras trångmål. Detta, herr talman, är
för mig ett av skälen — och ett mycket viktigt sådant — som gör, att jag nu
ber att få yrka bifall till föreliggande motion i ärendet.

Herr Anderson, Gustaf Iwar: Herr talman! Det enda, som skiljer utskottet
och reservanten samt motionärerna åt, är frågan örn huruvida man redan nu bör
göra ett principuttalande örn den framtida gestaltningen av denna verksamhet.
Men nu är det enligt min uppfattning så, att denna i och för sig mycket lovvärda
verksamhet väl under alla omständigheter får en mycket ^ kraftig stöt
framåt genom utskottets förslag, varför jag, herr talman, ber att få yrka bifall
till detsamma.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet i det under
behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid utlåtandet avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Vid ånyo skedd föredragning av första lagutskottets utlåtande nr 50, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 1 § lagen den 16 oktober 1914 (nr 349) om tillsyn å fartyg, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 51, i anledning av dels Äng. ändring
Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av
4 § lagen den 1 mars 1940 (nr 119) örn skyldighet för ägare av anläggningar c y lagen
och byggnader att anordna skyddsrum m. m., dels ock en i ämnet väckt motion.

Genom en den 15 oktober 1943 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 348, vilken behandlats av första lagutskottet, hade Kungl. Majit föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till lag angående

Nr 32.

Onsdagen den 24 november 1943.

Äng. ändring i den s. k. skyddsrumslagen. (Forts.)
ändrad lydelse av 4 § lagen den 1 mars 1940 (nr 119) örn skyldighet för ägare
av anläggningar och byggnader att anordna skyddsrum m. m.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft en i
anledning av densamma inom andra kammaren väckt motion, nr 460, av herr
Lundberg i Hälsingborg, däri hemställts, att riksdagen ville vidtaga sådan
ändring i propositionen, att kostnaden för anordnandet av fullträffsäkra
skyddsrum vid krigsviktiga industrianläggningar till viss skälig del skulle bestridas
av statsmedel.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet anfört:

»Enligt 4 § lagen den 1 mars 1940 örn skyldighet för ägare av anläggningar
och byggnader att anordna skyddsrum m. m. skall skyddsrum utföras som
s. k. normalskyddsrum, d. v. s. erbjuda skydd mot splitter, gaser och ras.
Med det genom förevarande proposition framlagda förslaget till lag angående
ändrad lydelse av sagda lagrum avses att skyddsrum vid industriella anläggningar
av krigsviktig natur så långt möjligt skola erbjuda skydd jämväl mot
direkt bombträff. I samband härmed föreslås införande i lagrummet av en
allmän bestämmelse av innebörd att skyddsrum skall utföras på det sätt som
med hänsyn till anläggningens eller byggnadens beskaffenhet och läge är mest
ändamålsenligt. Utskottet anser i likhet nied departementschefen önskvärt
att krigsviktiga industrianläggningar såvitt möjligt förses med fullträffsäkra
skyddsrum och har sålunda intet att erinra mot förslaget härutinnan. Icke
heller i övrigt har förslaget föranlett erinran från utskottets sida.

Beträffande den i motionen väckta frågan örn bidrag av statsmedel till kostnad011
för anordnande av fullträffsäkra skyddsrum anser utskottet någon allmän
rätt till ersättning av statsmedel för dylika kostnader icke böra införas,
något som dock icke utesluter att i särskilda fall sådan ersättning bör kunna
utgå till anläggningens ägare eller innehavare. Särskilt då fråga uppkommer
om föreläggande att anordna fullträffsäkra skyddsrum i befintlig anläggning
annorledes än vid väsentlig ombyggnad, ändring eller utvidning av densamma
synes Kungl. Majit böra taga under övervägande huruvida bidrag eller lån
av statsmedel bör beredas ägaren eller innehavaren.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att förevarande proposition, nr 348, måtte av riksdagen bifallas; samt

B) att den i ärendet väckta motionen, II: 460, måtte anses besvarad genom
utskottets hemställan under A).»

Reservation hade anförts av herr Branting, som av angivna orsaker yrkat,
att riksdagen måtte avslå förevarande proposition.

Herr Branting: Herr talman! Det är verkligen så, att till första lagutskottet
ibland remitteras spörsmål, som ha bra litet med juridik och lagfrågor
att göra, såsom nu t. ex. det här ärendet örn inrättande av s. k. fullträffsäkra
skyddsrum för personalen vid krigsviktiga anläggningar. Det är ju en fråga,
sorn kan och bör betraktas ur skilda aspekter -—• ekonomiska, humanitära och
krigsproduktiva — men som i grund och botten bär ganska litet med juridik
att göra. Jag vill naturligtvis inte förringa auktoriteten hos det ärade utskott,
som jag själv har fatt lov att tillhöra, men jag vågar väl ändå säga, att kammarens
ledamöter inte behöva känna sig alltför tyngda av den sakkunskap,
med vilken lagutskottet i den här frågan har uttalat sig. De utmärkta domare
och nämndemän, landsfiskaler och advokater, som utgöra kärnan i första
lagutskottet, kunna ju inte egentligen anses sakkunniga i den fråga, som det
här rör sig örn.

Onsdagen den 24 november 1943.

Nr 32.

Ang. ändring i den s. k. skyddsrumslagen. (Forts.)

I den nu föreslagna lagen stadgas, att »skyddsrum vid industriell anläggning,
som enligt av Konungen meddelade föreskrifter hänförts till anläggningar
av krigsviktig natur, skall så långt möjligt erbjuda skydd jämväl
mot direkt bombträff». Det är detta, som är nytt i den för övrigt gällande
skyddsrumslagen. Men man bör ju också läsa promulgationsbestämmelserna,
där det heter: »I fråga arn redan befintlig anläggning skall vad i nya lagen
sägs ej äga tillämpning annat än vid väsentlig ombyggnad, ändring eller
utvidgning av anläggningen eller där eljest synnerliga skäl föreligga.»

Jag har nu fäst uppmärksamheten på, att denna föreslagna lag på grund
av den anförda promulgationsbestämmelsen inte torde få någon nämnvärd
betydelse i fråga örn ökningen av skyddsanordningarna under det nu pågående
kriget, men att däremot dessa lagstadganden säkerligen komma att
draga med sig ytterligt dryga utgifter vid alla viktigare industriella nyanläggningar
eller ombyggnader efter kriget, eller under en tid, då i varje fall
kriget i Europa torde vara slut. Det är alltså det egendomliga med den nya
skyddsrumslagen, att den skenbart utgör ett led i övriga beredskapsbestämmelser
med anledning av det pågående kriget, men när man ser närmare efter
finner man, att den på det hela taget inte kommer att betyda något nämnvärt
under de nuvarande förhållandena. Däremot för framtiden, i realiteten
under fred, skall det gälla, att alla, som bygga anläggningar av »krigsviktig»
natur skola nödgas samtidigt inrätta skyddsrum för personalen, vilka
så långt möjligt erbjuda skydd mot direkta bombträffar vid eventuella luftbombardemang.
Det är ju inte en liten börda, som man på detta sätt pålägger
den produktiva apparaten i detta land för framtiden. Som var och en förstår
och vet, blir det inte någon billig sak att konstruera skyddsrum, som så långt
möjligt är garantera säkerhet även vid direkta träffar från framtida fruktansvärda
luftbomber. Där man kan spränga in grottor i bergen går det väl an,
men hur det överhuvud taget skall gå till att bygga sådana stora säkra
skyddsrum på slättlandet, det är åtminstone för mig en öppen fråga. Det
måste i varje fall draga enorma kostnader. Herrarna finna på sina bord i dag
ett häfte, som är betitlat »Örn det gäller oss», av vilket det framgår, att
kostnaderna för de nuvarande skyddsrumsbyggnaderna enbart i Stockholm
lia uppgått till omkring 100 miljoner kronor. Och i propositionen ges det vissa
siffror, som klargöra, att kostnaderna för s. k. fullträffsäkra skyddsrum
springa upp till det två- eller tredubbla och ibland mera. Det är sålunda
ganska lätt att räkna ut, att det härvidlag inte är fråga örn något obetydligt
ärende, utan en ekonomiskt betydelsefull sak.

Jag frågar mig nu och har gjort det i min reservation örn det är rimligt
med dessa lagstadganden? Här är ju inte frågan örn någon speciell krislag.
Lagen skall gälla också i fortsättningen. Och justitieministern har själv framhållit,
att såsom »krigsviktiga» anläggningar skola för framtiden räknas
inte bara anläggningar av omedelbar betydelse för rikets försvar, utan jämväl
företag, som äro av större vikt för folkförsörjningen. Han utvidgar sålunda
kretsen av de anläggningar det här gäller. Några slags kostnadsberäkningar,
omfattande de totalsummor, som bär komma i fråga, lia inte förelagts riksdagen.
Ändå tänker man sig, såsom det synes av handlingarna, att hjälp av
statsmedel åtminstone ibland skall utgå till dessa byggen. Inte heller därvidlag
lia några närmare ekonomiska preciseringar kommit i fråga. Jag har
nu tyckt för min del, att när vi lia låtit så stor del av kriget gå förbi utan
några bestämmelser om fullträffsäkra skyddsrum, och när det tydligen inte
heller är meningen att belasta de nuvarande krigsviktiga anläggningarna med
inrättande av sådana skyddsrum, så kunna vi väl också låta frågan anstå
beträffande framtida industriella byggen. Vi veta ju i nuvarande stund bra

Nr 32.

Äng. ändring i den s. k. skyddsrumslagen. (Forts.)
litet örn hur dessa spörsmål komma att gestalta sig efter kriget, vare sig ur
mera allmänna synpunkter eller i fråga om den tekniska innebörden av begreppet
fullträffsäkra skyddsrum.

Det är kanske somliga, som mena, att när kriget är slut, komma vi att avskaffa
hela denna lag örn skyddsrum. Det kan ju hända. Men då har man i alla
fall redan pålagt vissa företag en ekonomisk börda, som andra befrias från.
Det kan för övrigt kanske inträffa, att förhoppningen, att dessa stadganden
skola ändras, kommer att verka därhän, att vissa företagare uppskjuta uppförandet
av viktiga industrianläggningar för att undgå stora kostnader för fullträffsäkra
skyddsrum.

Jag skulle mycket väl förstå, mina herrar, ifall man nu hade t. ex. från
luftskyddsinspektionen yrkat, att alla krigsviktiga anläggningar skola förses
med bombträffsäkra skyddsrum. Jag skulle till och med förstå, ifall man hade
gått så långt, att man lagstadgat örn att de krigsviktiga anläggningarna själva
skulle förläggas under jorden eller på annat sätt säkras mot bombardemang.
Det vöre ju en konsekvent ståndpunkt ur rustningssynpunkt. Man skulle då inte
räkna med vad det kostade, men gå direkt på vad man ville ha fram ur skyddssynpunkt
för personalen, för industrien och för produktionen. Men jag kan
inte förstå den linjen, att man låter de nuvarande anläggningarna på det hela
taget vara och bara stadgar säkra skyddsrum för fall av framtida ny- eller
ombyggnader. Det är ju varken skydd för nutiden eller god ekonomi för framtiden.

Dessa nya stadganden ha särskilt motiverats med att personalen vid de krigsviktiga
anläggningarna fått en yrkesutbildning, som gör den särskilt värdefull.
Denna personal måste alltså särskilt skyddas. Men nu förhåller det sig
givetvis så, att den ur krigsindustriell synpunkt värdefulla, specialutbildade
personal, som lagen avser att skydda, arbetar just vid de nu befintliga anläggningarna,
på vilka lagen icke, annat än i vissa fall, skall äga tillämpning.
Därför blir ju inte heller denna lag till något skydd för denna arbetarstam.

Herr talman! Också en del andra synpunkter kan man lägga på denna fråga.
Jag hänvisar till den rätt utförliga reservation, som har tillåtit mig anföra,
och ber att få hemställa örn bifall till dess yrkande, d. v. s. avslag å den kungl,
propositionen.

Herr Schlyter: Herr talman! I sitt anförande riktade herr Branting sin
kritik åt två håll. Å ena sidan menade han, att det skulle bli alldeles för dyrt
att genomföra lagen efter dess syfte. Kostnaderna voro inte angivna, och han
ansåg det betänkligt med ett slöseri, vilket, såsom han säger i sin reservation,
skulle i sista hand komma att gå ut inte bara över industrien, utan även över
befolkningen i allmänhet. Å andra sidan gjorde han invändning mot att lagen
inte blir tillräckligt effektiv, därför att de meddelade övergångsbestämmelserna
innebära, att man inte omedelbart kräver ombyggnad av alla redan nu befintliga,
inte fullt tillfredsställande skyddsrum. Herr Branting skulle ha funnit
det förklarligt, ifall man ur skyddsintressets synpunkt hade krävt detta.
Men är det inte, mina herrar, så, att propositionen just försöker gå en medelväg
genom att inte komma med påbud, som skulle bli alldeles för orimligt dyra.
och alltså beaktar de ekonomiska synpunkterna genom att inte kräva ett omedelbart
byggande av fullt säkra skyddsrum, men å andra sidan dock inriktar
sig på att i framtiden så småningom åstadkomma det skydd, som man finner
önskvärt?

Herr Branting gjorde gällande att man överhuvud taget inte kan få några
fullt betryggande skyddsrum. Han ställde sig överhuvud tveksam till ändamålsenligheten
äv en skyddsrumsverksamhet. Jag behöver då bara erinra kam -

Onsdagen den 24 november 1943.

Nr 32.

Äng. ändring i den s. k. skyddsrumslagen. (Forts.)
maren om vad vi läsa i tidningarna för i dag om den utomordentliga nytta,
sorn den svenska legationen i Berlin hade av sitt skyddsrum. Av liela legationskomplexet
återstår inte mer än detta skyddsrum, vilket hade till följd,
att hela vår legationspersonal räddades till liv och lem.

Herr Branting hänvisade till sin reservation, där han, örn jag har förstått
honom rätt, gör gällande, att det inte är fullt rättvist ur mänskliga synpunkter
att välja ut en viss grupp av personal, som särskilt skulle skyddas, nämligen
den som är anställd i den krigsviktiga industrien. Han säger också: vad kan
det vara för mening att söka skydda denna personal genom särskilt omsorgsfulla
skyddsrumsanläggningar? Är det meningen, att den skall grävas ut ur
dessa skyddsrum för att överföras till någon annan plats, där den skulle arbeta
i den viktiga industrien? Jag har inte uppfattat propositionens syfte så, utan
jag har förmodat, att när det stadgas alldeles särskilda skyddsanordningar för
personalen vid den krigsviktiga industrien, så är det därför, att denna industri
kan antagas vara alldeles särskilt utsatt såsom mål för fiendens bombningar.
Det är alltså på grund av personalens i denna industri särskilda behov av
skydd, som man framför allt skulle inrikta sin uppmärksamhet på att skydda
den.

Ja, herr talman, jag måste ju säga, såsom herr Branting urskuldande sade i
början av sitt anförande, att vi i vårt utskott icke varit sakkunniga på detta
område ■—• varken han eller jag är det — och därför är det för oss kanske litet
främmande att diskutera dessa spörsmål, men den utredning från sakkunnigt
håll, som har förebragts i propositionen, har varit övertygande för utskottets
ledamöter, och utanför utskottet har det också förebragts utredning härom. Jag
har här ett urklipp ur Dagens Nyheter för den 14 augusti, där sakkunskapen
har hörts om skyddsrummens betydelse och i mycket positiva ordalag bekräftat
vikten av att man inriktar sig på att tillse, att skyddsrummen bli tillfredsställande.

Herr Branting gjorde en antydan örn att vi nu befinna oss i slutet av kriget,
varför det inte kunde vara så nödvändigt att offra så stora summor som det
här gäller. Jag undrar, hur det skulle ha låtit, ifall utskottet hade sagt, att vi
nu under femte krigsåret inte behöva vidtaga några ytterligare åtgärder för
skjuld i de avseenden som det här är fråga örn, eftersom vi befinna oss i slutfasen
av kriget! Såsom framgår av propositionen, är uppmärksamheten i lika
hög grad riktad på framtiden.

Herr talman! Med dessa lekmannasynpunkter skall jag för min del be afl
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Branting: Det är naturligtvis tacknämligt för herr Schlyter att
kunna hänvisa till de stora bombardemang som just nu lia ägt rum i Berlin
och åstadkommit en fruktanvärd förödelse. Mot bakgrunden av dessa stora
bombardemang framställer herr Schlyter nödvändigheten av att inrätta
skyddsrum, och jämväl fullträffsäkra skyddsrum. Jag fäster då återigen
uppmärksamheten på att det här i själva verket icke är fråga örn att så skall
ske för närvarande, utan det gäller, såsom det heter i övergångsbestämmelserna,
att i fråga örn redan befintliga anläggningar skall vad i den nya lagen
säges ej äga tillämpning annat än i vissa fall.

Herr Schlyter ville också i lagförslaget se ett försök att skydda de arbetare,
som bli särskilt utsatta genom att de tillhöra en krigsviktig industri,
vilken kan förväntas bli bombarderad i .särskilt stor utsträckning. Grunden
för licia lagstiftningen skulle sålunda vara av humanitär art. Örn man närmare
läser motiveringen till denna lag, tror jag emellertid att man skall finna,
att det inte alls är detta som ligger bakom, utan det är vad luftskydds -

Nr 32.

Onsdagen den 24 november 1943.

Äng. ändring i den .s. k. skyddsrumslagen. (Forts.)
inspektionen anfört, då den säger: »För särskilt krigsviktiga industrier i utsatt
läge torde emellertid med fog kunna ifrågasättas örn icke kravet på
skyddsrum bör sättas högre än normalskyddsrum. Den personal som sysselsättas
vid dylika industrier är många gånger ytterligt svårersättlig med hänsyn
till specialutbildning etc. och personalförluster i dylika fall kunna många
gånger medföra större avbräck i produktionen än materiella skador.» Det är
där poängen ligger, och det är fördenskull jag tillåtit mig uttala en viss
skepsis i min reservation beträffande möjligheten att -—• sedan hela industriområden
blivit totalt förstörda genom dessa moderna bombardemang — eller
de kanske ännu mer fruktansvärda, som kunna bli möjliga örn några år —
rädda^ den speciellt värdefulla personalen, för att använda dess yrkeskunskaper
någonstans på en annan ort i en krigsviktig industri, som liksom står oell
väntar på denna personal. Allt detta förefaller mig ganska verklighetsfrämmande,
och med hänsyn till de enorma belopp, som det härvidlag gäller, tycker
jag att man skall betänka sig två gånger, innan man utan vidare, jagvill
nästan_ säga lättvindigt, beslutar sig för en lagbestämmelse av denna
stora räckvidd.

Herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag kan för min del inte erkänna,
att det här är fråga örn ett beslut, grundat på något slags lättvindighet.

Det förhåller sig på det sättet, att det fanns en mycket viktig krigsindustri
på en plats i landet, där också andra viktiga krigsindustrier äro förlagda.
Man ville, att vederbörande industri skulle bygga ett ordentligt, relativt träffsäkert
skyddsrum. Det lyckades men först efter långvariga förhandlingar
och påtryckningar från länsstyrelsen och luftskyddsinspektionen att förmå
företaget, som var mycket ovilligt från begynnelsen, att skapa bättre skyddsrumsförhållanden
än Arnd vederbörande tänkt sig. Jag vågar inte på rak arni
säga, örn det blev ett fullträffsäkert skyddsrum, men i varje fall var det en
mycket besvärlig procedur att överhuvud taget kunna förmå detta företag
att ordna sin skyddsrumsfråga. Eftersom förhandlingarna i alla fall ledde
till ett resultat, som man kunde acceptera, föranledde inte detta fall i och
för sig yrkande örn proposition. Men så byggdes det en mycket viktig krigsindustri
på en plats i Mellansverige, varvid vederbörande absolut vägrade att
göra något utöver vad lagen uttryckligen föreskrev. Vederbörande Adile icke
bygga ett någorlunda fullträffsäkert skyddsrum — absolut fullträffsäkra
finnas ju inte. Då sade man sig, att detta går inte för sig. Myndigheterna
måste ha i sin hand möjligheter att, när det gäller industrier, som kunna väntas
bli särskilt utsatta för bombanfall, tvinga obstinata industriföretagare att
bygga ordentliga skyddsrum för arbetarna. Alldeles oavsett vad luftskyddsinspektionen
framhållit — jag vet faktiskt inte ens, om det är särskilt åberopat
i Kungl. Maj:ts proposition — äro ju arbetarna vid dylika krigsviktiga
industrier normalt sett utsatta för mycket större risk för bombanfall än
arbetarna vid mindre krigsviktiga industrier. Det ligger i själva sakens natur.

Detta är bakgrunden till den proposition, som nu föreligger. Jag för min
del kan inte finna annat än att denna bakgrund är tillräcklig för att riksdagen
bör vara övertygad örn att man gör rätt i att skapa en lagstiftning av
denna art, som lägger tillräckliga maktmedel i händerna på myndigheterna.

Vad sedan frågan örn fullträffsäkerheten beträffar, är det klart, att den
är vansklig att besvara. Jag tillåter mig dock för min del att i likhet med
herr Schlyter åberopa vad som hänt den svenska legationen i Berlin. Jagtycker,
att det skulle ha varit synd örn oss, om det en gång hade ställts ett
yrkande, att vår legation i Berlin skulle få ett, såsom man beräknade, fullträffsäkert
skATddsrum, och regeringen eller riksdagen då hade sagt nej och

Onsdagen den 24 november 1943.

Nr 32.

Äng. ändring i den s. k. skyddsrumslagen. (Forts.)
vår legationspersonal därför i dag hade legat lemlästad eller död under legationsbyggnaden.

Herr Branting: Herr talman! Jag tillåter mig att säga, att statsrådet
Möllers argumentation här i sista omgången inte verkade övertygande på mig,
även örn den kanske var av beskaffenhet att göra sig bra på ett allmänt möte.
Hans resonemang innebar ju ett vädjande till känslorna utan hänsyn till att
man kan låta känslorna åtföljas av en viss eftertanke örn vad saken i realiteten
gäller.

Jag har ju redan förut framhållit, att lagen tydligen icke åsyftar att träda
i kraft beträffande de krigsviktiga anläggningarna annat än i ett eller annat
undantagsfall. Jag vill gärna ge herr statsrådet rätt i själva grundidén, att
det bör finnas lagliga möjligheter att i speciella fall kunna tvinga vederbörande
företag att bygga fullträffsäkra skyddsrum. Men detta är ju något helt
annat än vad som här stadgas. Denna lag är allomfattande och kommer så
småningom — som jag nyss har anfört — att verka på hela den s. k. krigsviktiga
industrien. Det är väl inte alldeles för ro skull som statsrådet Bergquist
särskilt framhållit, att det här gäller inte bara sådana industrier, som
väl statsrådet Möller närmast syftade på, d1. v. s. anläggningar av omedelbar
betydelse för rikets försvar, utan jämväl företag som äro av större vikt för
folkförsörjningen under krig.

Det finns hos mig naturligtvis inte någon som helst benägenhet att vilja
förhindra rimliga åtgärder till personalens skydd på håll, där den är utsatt
för särskild fara. Men jag har den uppfattningen, att denna lag är så konstruerad,
att den sträcker sig vida därutöver beträffande framtiden utan att
den ändå ger säkerhet för skydd i nutiden. Det är därför som jag har ställt
mig avvisande till det föreliggande förslaget.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt de yrkanden, som därunder framkommit, propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det nu föredragna utlåtandet hemställt samt vidare
på bifall till den vid utlåtandet avgivna reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Branting begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad första lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 51,
röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, bifalles den vid utlåtandet

avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för .japropositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för japropositionen.

Vid förnyad föredragning av andra lagutskottets utlåtande nr G7, i anledning
av dels Kungl. Majlis proposition med förslag till lag angående ändring

Nr 32.

Onsdagen den 24 november 1943.

i vissa delar av lagen den 21 juni 1940 (nr 540) om krigsskadeersättning, dels
ock i ämnet väckta motioner, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av tredje särskilda utskottets memorial nr 1,
angående ersättning till föredragande hos tredje särskilda utskottet, bifölls vad
utskottet i detta memorial hemställt.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 481, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad propositionen avser
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde;

nr 482, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärv för statens
järnvägars räkning av aktierna i svenska rederiaktiebolaget Öresund
m. m.;

nr 483, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
avtal i fråga om vissa markbyten mellan statens järnvägar och Borås stad
m. m.;

nr 484, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överlåtelse till
Stockholms stad av visst område å Ladugårdsgärdet;

nr 485, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
en postverket tillhörig fastighet i Stockholm;

nr 486, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning av ett
statens järnvägar tillhörigt markområde i Morastrands köping;

nr 487, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående reglering av räntan
å lån från statens utlåningsfonder;

nr 490, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad propositionen avser folkhushållningsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 491, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1943/44 för befrämjande av frivillig
skyddsympning mot difteri;

nr 492, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående statsverkets övertagande
av staden Strömstads förpliktelser beträffande innehavare av befattningar,
vilka vid upphörande av rådhusrätten i samma stad komma att indragas
;

nr 493, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1943/44 till bidrag till utlandssvenskarnas
förening;

nr 500, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad propositionen avser
försvarsdepartementets verksamhetsområde; samt

nr 501, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående godkännande av
utvidgad byggnadsplan för svenska träforskningsinstitutet.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.16 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Lördagen den 27 november 1943.

Nr 32.

Lördagen den 27 november.

Kammaren sammanträdde kl. 4 e. m.

Justerades protokollen för den 20 och den 23 innevarande månad.

Upplästes en från fullmäktige i riksgäldskontoret inkommen skrivelse av
följande innehåll:

Till riksdagens första kammare.

Med anmälan att ledamoten av riksdagens första kammare Torsten Emanuel
Ström, som den 12 juni 1942 utsetts till fullmäktig i riksgäldskontoret för valperioden
1942—1945, avlidit den 29 nästlidna oktober, få fullmäktige härigenom
hemställa, att val av fullmäktig för återstående delen av sagda valperiod
efter herr Ström måtte jämlikt § 71 riksdagsordningen verkställas.

Stockholm den 25 november 1943.

Å fullmäktiges vägnar:

ANDERS ÖRNE.

iJohn Hägglund.

På gjord proposition beslöt kammaren, att med anledning av berörda dödsfall
val i herr Ströms ställe av en fullmäktig i riksgäldskontoret skulle företagas;
och uppdrog kammaren verkställigheten härav åt de vid detta riksmöte
av kammaren redan tillsatta valmän och suppleanter för utseende av riksdagens
fullmäktige i riksgäldskontoret jämte deras suppleanter.

Åt dessa valmän och suppleanter uppdrogs jämväl att, därest vid det sålunda
bestämda valet skulle till fullmäktig utses någon av de utav riksdagen
valda suppleanterna för fullmäktige, välja ytterligare en suppleant.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 502, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 16 oktober 1914 (nr 349) örn tillsyn å
fartyg; och

nr 503, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till lag angående
ändrad lydelse av 4 § lagen den 1 mars 1940 (nr 119) om skyldighet för
ägare av anläggningar och byggnader att anordna skyddsrum m. m.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 504, till Konungen i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förelag
till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 21 juni 1940 (nr 540) om
krigsskadeersättning.

Nr 32

Lördagen den 27 november 1943.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets utlåtanden:

nr 261, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående den militära
väderlekstjänstens organisation;

nr 262, i anledning av Kungl. Maurts framställning örn anslag å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1943/44 till bestridande av på marinen belöpande
kostnader för inköp av Berga egendom invid Hårsfjärden;

nr 263, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag till
social hemhjälpsverksamhet jämte i ämnet väckta motioner;

nr 264, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag rörande höjning
av övertidsersättningen för statstjänstemän jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 265, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande av en
statens organisationsnämnd, m. m.;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
polisens ställning under krig; och

nr 53, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn
ändring i utlänningslagen den 11 juni 1937 (nr 344), dels ock en i ämnet väckt
motion; samt

jordbruksutskottets utlåtande nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utgifter å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1943/44,
i vad angår anslag till Befrämjande av landsbygdens elektrifiering jämte i
detta ämne väckta motioner.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl 4.05 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1943. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

434501