1943. Första kammaren. Nr 2 (Riksdagens protokoll 1943:2)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1943. Första kammaren. Nr 2.

Fredagen den 15 januari.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Herr talmannen yttrade: Innan de nu förestående valen företagas, ber jag
att för kammaren få uppläsa första paragrafen i Kungl. Maj :ts stadga örn val
till riksdagens utskott den 26 maj 1909:

»Val av ledamöter i utskott skall förrättas med valsedlar, å vilka före namnen
utsatts partibeteckning (partinamn eller annan beteckning i ord för viss
grupp av riksdagsmän eller för viss meningsriktning), men vilka i övrigt äro
omärkta.

Namnen skola å valsedeln uppföras i en följd, det ena under det andra.

Valsedlarna skola för att bliva gällande vara enkla, slutna, hoprullade och
fria från överstrykningar. Sedel må ej upptaga flera, men väl färre namn än
det antal personer valet avser. Där något namn å sedeln är tvetydigt, galle den
dock för övriga namn.»

Företogs val av åtta ledamöter i utrikesutskottet. Därvid avlämnades 92
godkända valsedlar, alla med partibeteckning »Den gemensamma listan» och
upptagande namnen på följande personer i denna ordning:

herr Sandler,

» Åkerberg,

» Johansson, Johan Bernhard,

» Undén,

» Gränebo,

» Bärg, Johan,

» Anderson, Axel Ivar,

» Larsson, Sam.

Dessa personer hade alltså utsetts till ledamöter i utskottet.

På framställning av herr talmannen beslöts att riksdagens kanslideputerade
skulle genom utdrag av protokollet underrättas örn kammarens val av ledamöter
och suppleanter i utrikesutskottet samt anmodas låta uppsätta och till
kamrarna ingiva förslag till den skrivelse i ämnet, som borde till Konungen
avlåtas.

Anställdes val av tio ledamöter i konstitutionsutskottet. Därvid avlämnades
83 godkända valsedlar, alla med partibeteckning »Den gemensamma listan»
och upptagande namnen på följande personer i denna ordning:
herr Karlsson, Oscar Gottfrid,

» Sandegård,

» Holmström,

» Källman,

» Andersson, Per,

Första Icammarens protokoll 19^3. Nr 3.

Nr 2.

Fredagen den 15 januari 1943.

herr Ström, Fredrik,

» Johanson, Karl Augnst,

» Herlitz,

» Björck,

» Gustavson.

Dessa personer hade alltså utsetts till ledamöter i utskottet.

Företogs val av tolv ledamöter i statsutskottet. Därvid avlämnades 83 godkända
valsedlar, alla med partibeteckning »Den gemensamma listan» och upptagande
namnen på följande personer i denna ordning:
herr Nilsson, Johan, i Malmö,

» Olsson, Oscar,

» Johansson, Johan Bernhard,

» Pauli,

» Gränebo,

» Ström, Torsten,

» _ Lindström,

» Nilsson, Bernhard,

» Bäckström,

» Larsson, Sven,

» Andrén,

» Heiding.

Dessa personer hade alltså utsetts till ledamöter i utskottet.

Anställdes val av tio ledamöter i bevillningsutskottet. Därvid avlämnades
71 godkända valsedlar, alla med partibeteckning »Den gemensamma listan»
och upptagande namnen på följande personer i denna ordning:
herr Bärg, Johan,

» Wahlmark,

» Anderson, Axel Ivar,

» Sjödahl,

» Egnell,

» Ekman,

» Ericson, Frans,
friherre Lagerfelt,
herr Andersson, Elon,

» Velander.

Dessa personer hade alltså utsetts till ledamöter i utskottet.

Företogs val av åtta ledamöter i bankoutskottet. Därvid avlämnades 61
godkända valsedlar, alla med partibeteckning »Den gemensamma listan» och
upptagande namnen på följande personer i denna ordning:
herr Åkerberg,

» Berling,

» Nordenson,

» Sandén,

» Friggeråker,

» Sundvik,

Fredagen den 15 januari 1943.

Nr 2.

herr Sylwan,

» Ohlin.

Dessa personer hade alltså utsetts till ledamöter i utskottet.

Anställdes val av åtta ledamöter i första lagutskottet. Därvid avlämnades
62 godkända valsedlar, alla med partibeteckning »Den gemensamma listan»
och upptagande namnen på följande personer i denna ordning:
herr Schlyter,

» Wagnsson,

» Johanson, Karl Emil,

» Branting,

» Eskhult,

» Olsson, Karl Johan,

» Linnér,

» Gärde.

Dessa personer hade alltså utsetts till ledamöter i utskottet.

Företogs val av åtta ledamöter i andra lagutskottet. Därvid avlämnades 63
godkända valsedlar, alla med partibeteckning »Den gemensamma listan» och
upptagande namnen på följande personer i denna ordning:
herr Linder,

» Norman,

» Wistrand,

» Forslund,

» Löfvander,

» Carlsson, Olof,

» Mannerskantz,

» Roos.

Dessa personer hade alltså utsetts till ledamöter i utskottet.

Anställdes val av åtta ledamöter i jordbruksutskottet. Därvid avlämnades 59
godkända valsedlar, alla med partibeteckning »Den gemensamma listan» och
upptagande namnen på följande personer i denna ordning:
herr Eriksson, Carl Edmund,

» Granath,

» Gabrielsson,

» Andersson, Alfred,

» Tjällgren,

» Hansson, Jacob,
friherre Beck-Friis,
herr Näslund.

Dessa personer hade alltså utsetts till ledamöter i utskottet.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr 5,
angående ersättning till E. Hedblom i anledning av sjukdom ådragen under militärtjänstgöring.

Nr 2.

Fredagen den 15 januari 1943.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 7, med förslag till lag om ändrad lydelse av 11 § och 27 § 1 mom. D
värnpliktslagen den 30 december 1941 (nr 967).

Föredrogs och hänvisades till ett tillfälligt utskott den av herr Ström, Fredrih,
väckta motionen, nr 1, om utredning angående upprättande i Göteborg eller
dess närhet av ett nordiskt universitet.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj:ts proposition nr 6, med
förslag till lag med särskilda bestämmelser örn begränsning av vinstutdelning
från aktiebolag.

Den kungl, propositionen föredrogs och blev därvid bordlagd.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet riksdagens år 1942 församlade
revisorers berättelse örn verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1941—30 juni
1942.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet riksdagens år 1942 församlade
revisorers berättelse angående riksbanken.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:
nr 2, av herr Linder, örn magistrats skiljande från rådstuvurätt;
nr 3, av friherre De Geer, örn ökat anslag för ordnande av militärförläggningen
å Rinkaby;

nr 4, av friherre De Geer, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag örn anslag
till fartygsbyggnader för flottan;

nr 5, av herr Bondeson, örn vissa åtgärder för åstadkommande av kontroll
över självdeklarationspliktens riktiga fullgörande;

nr 6, av herr Ström, Fredrih, örn utredning och förslag rörande kvinnans fulla
likställighet med mannen på vissa av samhällslivets områden m. m.;

nr 7, av herr Nilsson, Bernhard, m. fl., örn utredning angående åstadkommande
av ett rationaliseringsprogram för sjukhusvård och sjukhusdrift; samt
nr 8, av friherre De Geer, örn åtgärder till förenklande av krisförvaltningens
olika organs verksamhet.

Upplästes och lades till handlingarna följande till kammaren inkomna

Protoholl, hållet vid sammanträde med herr talmannen
i rihsdagens första hammare och de hammarens ledamöter,
som blivit utsedda att jämte herr talmannen
tillsätta hammarens hanslipersonal och vahtbetjäning,
den 13 januari 1943.

Till en början beslöto herrar deputerade beträffande kanslitjänstemännen,
att de skulle utgöras av en notarie, tre förste stenografer, tio stenografer, en
förste kanslist, en kanslist tillika registrator och fyra kanslister.

Herrar deputerade antogo till

notarie (stomnotarie):

Wistrand, L., sekreterare hos arbetsdomstolen;

Fredagen den 15 januari 1943.

Nr 2.

förste stenograf er:

Widegren, P. G., f. d. förste assistent hos generalpoststyrelsen,

Elfner, E., och
Lundman, A.

stenograf er:

Melander, C. G., juris doktor,

Torbiörn, G.,

Hedelius, E., kammarrättsråd,

Stäckig, S., redaktör,

Ekman, E. L., redaktör,

Hähnel, E., redaktör,

Julin, G., redaktör,

Eriksson, A., fil. kand.,

Skarvall, K.-E., e. notarie vid Stockholms rådhusrätt, och
Grass, N., jur. stud.;

förste kanslist:

Carlén, E., kammarskrivare i tullverket;

kanslist tillika registrator:

Myrberg, I., kansliråd; samt

kanslister:

von Krusenstjerna, G., amanuens i ecklesiastikdepartementet,

Vide, T.,

Strömqvist, Anna, fröken, och
Berggren, E., jur. stud.

Det skulle antecknas, att Carlén och Myrberg redan den 8 samt Wistrand,
Widegren, Hedelius, von Krusenstjerna och Strömqvist den 11 innevarande januari
på särskild anmodan inträtt i tjänstgöring hos kammaren.

Herrar deputerade biföllo särskilda av stenografen Skarvall och kanslisten
Berggren gjorda ansökningar örn tjänstledighet tills vidare för fullgörande av
dem åliggande militärtjänstgöring. För stenografen Skarvall skulle tillsättas
särskild vikarie, varmed dock skulle anstå i avbidan på anställande av prov
med anmälda sökande till stenografbefattning hos kammaren. Kanslisten Berggrens
befattning skulle uppehållas på sätt herr talmannen närmare bestämde.

Beträffande därefter vaktbetjäningen beslöto herrar deputerade, att en förste
vaktmästare och nio vaktmästare skulle anställas hos kammaren; och antogos
därefter till förste vaktmästare C. Jensen samt till vaktmästare S. Nilsson, G.
Tillman, H. Eriksson, J. Ericsson, K. Swenson, B. Karlsson, C. G. Kjellberg
och R. Sidén. Den återstående vaktmästarbefattningen skulle tillsättas först
sedan herrar deputerade fått tillfälle att inhämta närmare kännedom örn anmälda
sökande.

Åt Nilsson uppdrogs att ombestyra utdelning av postförsändelser till kammarens
ledamöter m. m.

Här skulle anmärkas, att Jensen, Nilsson och Tillman redan den 7 samt
övriga vaktmästare den 10 denna månad börjat tjänstgöra hos kammaren.

Det skulle åligga den sålunda antagna personalen att vid behov och i den
mån så ske kunde utföra jämväl annan tjänstgöring hos riksdagen
År och dag som ovan.

In fidem
G. 11. Berggren.

Nr 2.

Lördagen den 16 januari 1943.

Ordet lämnades på begäran till herr förste vice talmannen, som anförde:
Herr talman! Jag får hemställa, att kammaren måtte besluta, att Kungl. Maj:ts
propositioner nr 1—3 uppföras sist på föredragningslistan vid kammaren nästa
sammanträde.

Vad herr förste vice talmannen sålunda hemställt bifölls.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 12.05 på dagen.

In fidem
G. II. Berggren.

Lördagen den 16 januari.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollen för den 11, 12 och 13 innevarande månad.

Företogs val av åtta suppleanter i utrikesutskottet. Därvid avlämnades 71
godkända valsedlar, alla nied partibeteckning »Den gemensamma listan» och
upptagande namnen på följande personer i denna ordning:
herr Björnsson,

» Lindström,

» Wistrand,

» Pauli,

» von Heland,

» Ekman,

» Andrén,

» Andersson, Elon.

Dessa personer hade alltså utsetts till suppleanter i utskottet.

Anställdes val av femton suppleanter i konstitutionsutskottet. Därvid avlämnades
67 godkända valsedlar, alla med partibeteckning »Den gemensamma
listan» och upptagande namnen på följande personer i denna ordning:
herr Andersson, Anders,

» Pettersson^ Johannes,

» Siljeström,

» Hansson, Sven,

» Nilsson, Bror,

» Elmgren,

» Mattsson,

» Caap,

» Albertsson,

» Sandberg,
fru Sjöström-Bengtsson,

Lördagen den 16 januari 1943.

Nr 2.

herr Andersson, Albert,

» Bondeson,

» Johansson, Lennart,

» Holmbäck.

Dessa personer hade alltså utsetts till suppleanter i utskottet.

Företogs val av tjugu suppleanter i statsutskottet. Därvid avlämnades 67
godkända valsedlar, alla med partibeteckning »Den gemensamma listan» och
upptagande namnen på följande personer i denna ordning:
herr Magnusson,

» Bäcklund,

» Carlström,

» Andersson, Karl,
friherre De Geer,
herr Karlsson, Gustaf,

» Anderson, Gustaf Iwar,

» Björkman,

» Åqvist,

» Boman,

» Gillström,

» von Heland,

» Wiklund,

» Ekströmer,

» Ericson, Johan Eric,

» Sundberg,

» Nisser,

» Ohlin,

» Petersson, Emil,

» Persson.

Dessa personer hade alltså utsetts till suppleanter i utskottet.

Anställdes val av femton suppleanter i bevillningsutskottet. Därvid avlämnades
54 godkända valsedlar, alla med partibeteckning »Den gemensamma
listan» och upptagande namnen på följande personer i denna ordning:

herr Björnsson,

» Eklund,

» Sandström,

» Berg, Robert,

» Elofsson, Gustaf,

» Heuman,

» Ericsson, Herman,

» Björkman,

» Roos,

» Franzon,

» Wikström,

» Ljungdahl,

» Sylwan,

» Nordenson,

» Lindblom.

Dessa personer hade alltså utsetts till suppleanter i utskottet.

Nr 2.

Lördagen den 16 januari 1943.

Företogs val av tio suppleanter i bankoutskottet. Därvid avlämnades 54
godkända valsedlar, alla med partibeteckning »Den gemensamma listan» och
upptagande namnen på följande personer i denna ordning:
herr Leander,

» Lindbärg,

» Nisser,

» Edin,

» Bodin,

» Löfgren,

» Fahlander,

» Jokansson, Lennart,

» Åqvist,

» Elofsson, Gustaf.

Dessa personer hade alltså utsetts till suppleanter i utskottet.

Anställdes val av tolv suppleanter i första lagutskottet. Därvid avlämnades
y godkända valsedlar, alla med partibeteckning »Den gemensamma listan»
och upptagande namnen på följande personer i denna ordning:
herr Brandt,

» Ahlkvist,

» Siljeström,

» Kringel,

» Andersson, Verner,

» Johansson, Henry,

» Olofssom
» Caap,

» Petersson, Knut,

» Sandström,

» Lodenius,

» Lindblom.

Dessa personer hade alltså utsetts till suppleanter i utskottet.

Företogs val av tretton suppleanter i andra lagutskottet. Därvid avlämnades
51 godkända valsedlar, alla med partibeteckning »Den gemensamma listan»
och upptagande namnen på följande personer i denna ordning:
herr Hage,

» Sten,

» Sundberg,

» Strand,

» Holstenson,

» Elowsson, Nils,

» Söderkvist,

» Ericsson, Carl Eric,

» Holmbäck,

» Näsström,

» Helgesson,

» Andersson, Verner,

» Nilsson, Bernhard.

Dessa personer hade alltså utsetts till suppleanter i utskottet.

Lördagen den 16 januari 1943.

Nr 2.

Anställdes val av nio suppleanter i jordbruksutskottet. Därvid avlämnades
49 godkända valsedlar, alla med partibeteckning »Den gemensamma listan»
och upptagande namnen på följande personer i denna ordning:
herr Anderberg,

» Olsson, Nils,

» Bondeson,

» Dahlström,

» Nilsson, Bror,

» Svedberg,

» Hansson, Frans,

» Albertsson,

» Björck.

Dessa personer hade alltså utsetts till suppleanter i utskottet.

Herr statsrådet Bergquist avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 8, med förslag till förordning örn fortsatt giltighet av förordningen den
6 mars 1942 (nr 63) angående rätt för Konungen att åsätta särskild tullavgift;
och

nr 9, angående upplåtelse av rätt till bearbetande av icke inmutningsbara
mineralfyndigheter å kronojord.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 6, med förslag till lag med särskilda bestämmelser örn begränsning
av vinstutdelning från aktiebolag.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet herr Linders motion,
nr 2, örn magistrats skiljande från rådstuvurätt.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet nedannämnda av friherre De
Geer väckta motioner:

nr 3, örn ökat anslag för ordnande av militärförläggningen å Rinkaby; och
nr 4, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag örn anslag till fartygsbyggnader
för flottan.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet herr Bondesons motion,
nr 5, örn vissa åtgärder för åstadkommande av kontroll över självdeklarationspliktens
riktiga fullgörande.

Föredrogs och hänvisades till ett tillfälligt utskott den av herr Ström, Fredrih,
väckta motionen, nr 6, örn utredning och förslag rörande kvinnans fulla likställighet
med mannen på vissa av samhällslivets områden m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den av herr Nilsson, Bernhard,
m. fl. väckta motionen, nr 7, örn utredning angående åstadkommande av ett
rationaliseringsprogram för sjukhusvård och sjukhusdrift.

Föredrogs och hänvisades till ett tillfälligt utskott friherre De Geers motion,
nr 8, örn åtgärder till förenklande av krisförvaltningens olika organs verksamhet.

Nr 2.

Lördagen den 16 januari 1943.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 8 och 9.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 9, av herr Herlitz, örn införande av föreskrifter angående måltidsraster
under kamrarnas sammanträden;

nr 10, av herr Holmström m. fl., om rätt för tjänstemannaorganisationerna
att i vissa mål representeras i arbetsdomstolen, arbetsrådet och försäkringsrådet; nr

11, av herr Berg, Robert, m. fl., om förslag till nya lagbestämmelser rörande
fartygs bemanning;

nr 12, av herr Bondeson m. fl., örn viss ändring i grunderna för taxering av
inkomst av jordbruksfastighet;

nr 13, av herr Mannerskantz m. fl., angående viss omprövning av frågan om
jordbruksprodukternas prissättning, m. m.;

nr 14, av herr Ström, Fredrik, örn nya instruktioner för Djurgårdskommissionen
;

nr 15, av herr Ström, Fredrik, örn anställande av socialkuratorer vid sjukhusen; nr

16, av herr Brandt m. fl., om utarbetande av förslag till en reformerad
rättstavning; samt

nr 17, av herr Nordenson m. fl., angående en snabb och allsidig utredning
örn rundradiorörelsen, dess framtidslinjer och aktuella behov.

Anmäldes och bordlädes kanslideputerades memorial nr 1, angående antagande
av. tjänstemän i riksdagens kansli.

Upplästes och Indes till handlingarna följande till kammaren inkomna

Protokoll, hållet vid sammanträde med herr talmannen
i riksdagens första kammare och de kammarens ledamöter,
som blivit utsedda att jämte herr talmannen tillsätta
kammarens känslig er sonat och vaktbetjäning, den
15 januari 1953.

Herrar deputerade, som vid tillsättning den 13 innevarande månad av kammarens
vaktbetjäning beslutit, att en ledig vaktmästarbefattning skulle tillsättas
först sedan herrar deputerade fått tillfälle att inhämta närmare kännedom
örn anmälda sökande, antogo nu till innehavare av denna befattning
fr. o. m. den 18 innevarande månad tills vidare extra vaktmästaren hos riksgäldskontoret
Eric Ström, med skyldighet för honom att vid behov och i den
mån så ske kunde utföra jämväl annan tjänstgöring hos riksdagen.

År och dag som ovan.

In fidem
G. H. Berggren.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 12.02 på dagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Måndagen den 18 januari 1943 f. m.

Nr 2.

Måndagen den 18 januari f. in.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Föredrogos ånyo och företogos till behandling i ett sammanhang Kungl. Statsverk»-Maj:ts propositioner nr 1, angående statsverkets tillstånd och behov under bud- Pr0^l,*°nen
getåret 1943/44, nr 2, angående utgifter å tilläggsstat till riksstaten för budgetåret
1942/43, samt nr 3, angående fortsatt giltighet för förskottsstaten för
försvarsväsendet.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! En vår några år tillbaka,
då beredskapen skärpts, såg jag en landstormsman gå ute på sin åker efter
plogen. Hans permission var kort, och varje tillfälle måste utnyttjas till vårbruket.
Vapenrocken hängde i ett träd, och han kunde när som helst återgå
till sitt förband. Vi kanske alla ha sett något liknande. För mig framstod detta
som en symbol för de senaste årens Sverige. En stark och omfattande beredskap
har måst förenas med strävsamt arbete i folkförsörjningens tjänst.

Vi veta intet örn vad den kommande våren skall medföra. Konungens manande
ord i trontalet inskärpte ånyo, att vaksamheten aldrig får slappas och
att det lugn vi hittills åtnjutit lätt kan förbytas i sin motsats. Det har ju varit
så, att varje vår, då livet börjar spira i markerna, har krigsguden höjt sin stämma
med förnyad kraft.

Vår vilja att försvara oss mot varje angrepp eller varje kränkning av det
svenska landet är oförsvagad. Vår förmåga att sätta kraft bakom denna fasta
föresats har ökats genom mer än tre års intensiv upprustning. Enbart materielanskaffningarna
ha under de budgetår som beröras av händelserna ute i världen
uppgått till omkring 5,000 miljoner kronor.

De förslag till riksstat och beredskapsstat som nu offentliggjorts hära tydligt
vittnesbörd örn de statsfinansiella svårigheter, som världskrisen skapat
även för vårt land. Utgifterna äro alltjämt större än inkomsterna, och det samlade
utgiftsbeloppet på drift- och kapialbudgeterna uppgår till nära nog 4,100
miljoner kronor. Därav beräknar man, att omkring en tredjedel skall täckas
genom upplåning. Detta upplåningsbehov hänför sig med 1,100 miljoner kronor
till ett nettounderskott på driftbudgeterna i riksstat och beredskapsstat
samt med 323 miljoner kronor till kapitalbudgetens medelsbehov. Dessa siffror
avse endast budgetåret 1943/44, betraktat såsom avgränsad enhet.

Örn man i stället skulle fästa uppmärksamheten vid den möjliga utvecklingen
av de faktiska in- och utbetalningar som komma att verkställas under det
instundande budgetåret, bleve sannolikt resultatet mera nedstämmande. Från
föregående år kvarstå nämligen mycket betydande reservationer på såväl driftsom
kapitalbudgeten. Dessa reservationer innebära, att regering och riksdag
beslutat att göra vissa utgifter, men att de anvisade anslagen ej hunnit komma
till användning på grund av leveranssvårigheter, brist på arbetskraft eller dylikt.
När man i detta sammanhang talar örn »anslag» kan det vara skäl att påpeka,
att detta ej innebär, att vissa medel influtit och finnas avlagda hos myndigheterna
för att användas, då utgifterna verkställas. Under normala tider
skulle de uppskjutna utgifterna på driftbudgeten betalats med undanlagda

Nr 2.

Måndagen den 18 januari 1943 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
statsinkomster. Men nu, när varje års riksstat visar betydande underskott, innebära
reservationerna i praktiken endast att man beslutat att göra vissa utgifter
och att dessa, när de småningom skola verkställas, måste finansieras medelst
upplåning.

Reservationerna, alltså de beslutade men icke verkställda utgifterna, uppgingo
vid utgången av det förflutna budgetåret till sammanlagt över 2,000
miljoner på drift- och kapitalbudgeterna. Skulle de försenade leveranserna och
byggnadsverksamheten under budgetåret 1943/44 verkligen kunna påskyndas,
kommer detta att medföra en mycket besvärlig press på riksgäldskontoret, som
genom upplåning i marknaden eller riksbanken skall skaffa medel till dessa utgifter.
Men det är ej nog därmed. De stora anslagen för stöd åt bostadsbyggandet
komma —• örn de användas -—■ att betyda en investeringsverksamhet av
mycket större omfattning än vad det statliga anslaget antyder. De omfattande
byggnadsarbetena för försvarets räkning komma dessutom att medföra betydande.
utgifter. Denna ökning av enskild och offentlig investeringsverksamhet
som till stor del koncentreras på byggnadsmarknaden innebär i realiteten en
synnerligen hård påfrestning på arbetsmarknaden och våra tillgångar på råvaror,
på samma gång som den även måste medföra svårigheter för penningoch
lönepolitiken.

Jag anför .detta därför att det finnes alla skäl att taga finansministerns hart
när legendariska optimism med den vanliga nypan salt.

Föregående år beslöt man att uppdraga vissa skiljelinjer mellan ändamålet
med de anslag som uppfördes på riksstat och beredskapsstat. På riksstaten skulle
anslag uppföras för normala ändamål och utgifterna skulle täckas med löpande
inkomster. Å beredskapsstaten skulle däremot uppföras anslag för av
krisen framkallade, .tillfälliga utgifter, och dessa skulle kunna finansieras läsvägen
och alltså ej behöva balanseras med löpande inkomster. Man ansåg detta
beslut.såsom en vinst, och för min egen del uttalade jag en förhoppning om
att man i framtiden skulle söka upprätthålla en sådan gränsdragning. Redan
innevarande år synes man emellertid ha underkastat dessa beslutade principer
en revision — till fördel för finansministerns möjligheter att ernå en bättre balansering
av riksstaten. Finansministern har nämligen till den framlagda riksstaten
överfört ett belopp örn 30 miljoner kronor för förmalningsersättningar,
som under innevarande budgetår belastar den som förskottsstat fastställda beredskapsstaten.
Härigenom har han alltså under nästa budgetår åtagit sig att
balansera 30 miljoner kronor, som han innevarande budgetår kan finansiera
lånevägen. Men å andra sidan har finansministern överfört ett anslag på 50
miljoner kronor för arbetsmarknadens reglering från riksstaten till beredskapsstaten
för nästa budgetår och därigenom befriat sig från skyldigheten att balansera
denna utgift. Dessutom har finansministern i proposition nr 3 — avseende
den som förskottsstat fastställda beredskapsstaten för innevarande budgetår -—-äskat ett nytt anslag för arbetsmarknadens reglering på 40 miljoner kronor, vilket
följaktligen icke heller det skulle behöva finansieras genom löpande inkomster.
Genom dessa eleganta trollerier har alltså finansministern åtagit sig
att balansera 30 miljoner mer än förut å ena, men befriat sig från att balansera
90 miljoner å andra sidan. Jag tvivlar på att riksdagen för sin del menade, att
föregående, års beslut örn gränsdragningen skulle tolkas på ett dylikt sätt.

Finansministern diskuterar även budgetutsikterna några år framåt i tiden
— efter ett fredsslut ute i världen — och finner då, att allt kommer att bliva
ganska gott. Hans lätta sinne gränsar här till ett mycket likalydande begrepp,
och framtiden målas med klatschiga penseldrag.

Finansministern kommer nämligen till den slutsatsen, att vi småningom
kunna hoppas på ett budgetöverskott av ungefär 300 miljoner. Men detta är

Måndagen den 18 januari 1943 f. m.

Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
bland annat under förutsättning av att beskattningen hålles på sin nuvarande
höjd och att statsinkomsterna i övrigt inte heller avsevärt minskas. För min del
ställer jag mig tvivlande till om det skall bliva möjligt att hålla uppe statsinkomsterna
vid nuvarande nivå under åren närmast efter kriget. Jag tvivlar
även på att man skall kunna hålla utgifterna för civila ändamål vid de av
finansministern angivna beloppen. Slutligen är jag rädd för att ett bibehållande
av de nuvarande höga statsinkomsterna eller ens nuvarande skattesatser
kommer att medföra synnerligen besvärliga följder för företagsamheten och
den konjunkturpolitik som kan bliva nödvändig under efterkrigstiden.

Vad beträffar det första skälet för mina tvivel, omöjligheten att bibehålla
statsinkomsten, grundar sig detta på följande förhållanden. Den ökning av beskattningsunderlaget
som skett under de senaste åren beror dels på en höjning
av den allmänna pris- och lönenivån — dels på ökade arbetsinsatser. Detta har
till betydande del orsakats av statens utgiftspolitik för beredskap och materielanskaffning.
Jag erinrade något tidigare örn att enbart materielanslagen
under denna tid uppgått till omkring 5,000 miljoner kronor. Dessa anslag komma
att minskas avsevärt under efterkrigstiden, när den tillfälliga och engångsartade
försvarsförstärkningen är avslutad och de därifrån härflytande inkomsterna
komma att bortfalla från marknaden. Det är tveksamt, örn dessa tillräckligt
snabbt skola kunna ersättas av stigande inkomster från export- och
hemmamarknadsindustri.

Dessutom äro de nuvarande skatteintäkterna delvis beroende av pris- och
lönenivåns höjd. De sjunkande priserna komma t. ex. att medföra en avsevärd
sänkning av inkomsterna från elen allmänna omsättningsskatten.

Intäkten från den allmänna omsättningsskatten var under juli 1942 drygt
11 procent högre än ett år tidigare, och på samma gång hade riksbankens konsumtionsprisindex
stigit med 10 procent. Sammanhanget mellan dessa båda
stegringar torde vara klart, och slutsatsen är, att omsättningsskatten kommer
att visa sjunkande intäkter, örn prisnivån småningom nedbringas.

Det för fysiska personer taxerade belopp, som baserades på 1940 års inkomster,
var omkring 7,000 miljoner och det som framkommer på grund av 1942
års inkomster beräknas till 8,500 miljoner. Det taxerade beloppet för fysiska
personer har alltså stigit med omkring 21 procent. Under samma tid steg riksbankens
levnadskostnadsindex nied omkring 25 procent. Även här kunna vi
spåra ett samband, som ej bådar gott för skatteunderlagets storlek under en
tid, då prisnivån sjunker.

Finansministern utgår nu på sidan 25 i »Inkomsterna» från statens fredliga
utgifter under år 1939/40, då konsumtionsprisindex var omkring 115. Dessa
utgifter jämför han med utgifterna för budgetåret 1941/42, då konsumtionsprisindex
var mycket högre. Vidare jämför han inkomsterna för budgetåret
1941/42, baserade på ett medeltal av priser och löneinkomster under så vitt
skilda tider som kalenderåret 1940 för lönerna och budgetåret 1940/41 för
priserna. Slutligen tar han inkomsterna för år 1941/42 och jämför dem med utgifterna
under något kommande fredsår, varvid han tydligen utgår ifrån en
pris- och lönenivå, som för normala utgifter hänför sig till år 1939/40 och för
onormala utgifter till år 1941/42. Det förefaller mig, som örn profetiorna vore
väl löst grundade för att kunna tillmätas något större värde.

Det torde dessutom bliva svårt för finansministern att hålla de civila utgifterna
nere vid den nivå som rådde före kriget. I den socialdemokratiska pressen
benämnes den nuvarande tiden för reformpaus. Detta uttryck synes innebära,
att det bakom återhållsamhetens dammar samlas många nya anslagskrav, som
komma att bryta sig en väg, så snart det blir fred.

Vad slutligen beträffar tillrådligheten att söka bibehålla de nuvarande skat -

Nr 2.

Måndagen den 18 januari 1943 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.}
teintäkterna, ställer jag mig också synnerligen tvekande. Som bekant betala vi
statsskatter mycket lång tid efter det att de inkomster, på vilka skatten uträknades,
verkligen inflöto. Under nuvarande situation är detta en stor svaghet ur
penningpolitisk synpunkt, eftersom alla försök att via den direkta beskattningen
uppsuga köpkraft endast få sin verkan efter relativt lång tid. Dessutom tillkommer,
att staten får de uppburna skattemedlen i en sämre valuta än den,
på vilken skatten uträknades. Inom parentes är denna eftersläpning av den direkta
beskattningens uppbörd ett avsevärt hinder såväl för en restriktiv som
en expansiv penning- och finanspolitik. Denna eftersläpning av den direkta beskattningen
kommer säkerligen att under efterkrigstiden lägga hinder i vägen
för att bibehålla nuvarande skatteinkomster. Skulle prisnivån sjunka, medför
detta, att staten uppbär skatteintäkterna i en bättre valuta än den, på vilken
intäkterna grundades. Det innebär även, att skattebetalarna av sina sjunkande
totalinkomster — på grund av minskad dyrtidskompensation —■ få avstå en
procentuellt större andel än under krigstiden. Detta kan knappast bliva till
fördel under en tid, då företagsamheten och kanske även köplusten böra stimuleras.
Ett försök att efter kriget bibehålla de skatteintäkter som inflöto
1941 medför av samtliga dessa skäl nödvändigheten att höja skattesatserna på
samma gång som skattebetalarnas verkliga förmåga att av löpande inkomster
betala dessa skatter minskas. Vad en sådan politik skulle innebära behöver jag
knappast beskriva.

Under alla förhållanden måste jag komma till den slutsatsen, att ej endast
finansministern utan även vi andra böra övertänka dessa framtidsproblem betydligt
grundligare än vad som tydligen skett i bilagan »Inkomster till driftbudgeten».

Finansministern har å riksstatsförslaget erhållit ett formellt överskott av
160 miljoner kronor. Det är dock svårt att bedöma, om detta överskott skulle
uppstått, även om han dels underlåtit att överföra anslaget för arbetsmarknadens
reglering till beredskapsstaten, dels upptagit vissa antagliga anslag i
samma omfattning som föregående år. Det anföres nämligen, att beräkningspunkter
för nya ändamål i nu framlagda statförslag upptagits endast i de
fall, då en utredning redan förelegat, som möjliggjort ett ståndpunktstagande
i huvudsak till förslaget. De sista dagarna av december 1942 höjdes mjölkoch
matfettsrabatterna, därför att man ville förebygga en höjning av levnadskostnadsindex.
Nu frågar man sig. örn finansministerns beräknade nedsättning
på 20 miljoner av anslagen till rabatter framräknats före eller efter det dessa
rabatter höjdes.

När finansministern uttalar sig örn orsakerna till det inflationshot, vilket
diskuterades särskilt livligt under informationsriksdagen, synes han tillmäta
endast mindre betydelse åt de statliga budgetunderskotten. Finansministern
påstår sålunda (sid. 27 i »Inkomsterna») att de pengar staten ger ut ej ha
någon annan verkan än de pengar som ges ut av enskilda företag eller sammanslutningar.
Detta påstående är endast halva sanningen. Det är minst lika
viktigt att fråga sig, för vilka ändamål pengarna •— statens eller enskildas —
ges ut. Örn exempelvis enskild företagsamhet ger ut pengar, avser den ofta
därmed att i sista hand framkalla en produktion av varor, som fylla ett behov
och därför kunna säljas på öppna marknaden. Varuförsörjningen ökas, och
därmed uppstår bättre balans mellan penning- och varutillgång. Örn staten ger
ut pengar, är detta — särskilt i nuvarande läge — för att framkalla en produktion,
vars resultat icke är avsett att säljas. Staten ger ut pengar för kanoner,
pansarvärn och övriga försvarsmaterial. Därigenom ökas penningtillgången
på marknaden men ej den mängd varor som saluhållas. Staten ger även ut
pengar för marsch-skor, uniformer och födoämnen. Dessa användas dock i för -

Måndagen den 18 januari 1943 £. m.

Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts..)
svarsberedskapen, där de tillhandahållas de inkallade utan ersättning. -tLj
heller dessa statliga utgifter för konsumtionsvaror lia därför samma verkningar
som de enskilda företagens utgifter för att framkalla produktion av
motsvarande varor. Staten kan alltså motarbeta den inflationsartade utvecklingens
grundorsak, statsutgifternas höjd oell budgetunderskotten, endast genom
köpkraftsuppsugning skattevägen eller genom upplåning av nysparade
medel. Den enskilda företagsamhetens utgifter frammogna inom längre eller
kortare tid i form av ett tillskott till allmänhetens varuförsörjning, och detta
måste anses vara något väsentligen annat.

Finansministern diskuterar även de s. k. överflyttningsanslagen, d. v. s.
anslag för att förse vissa medborgare med ökade inkomster, såsom rabatter,
krigsfamiljebidrag och kristillägg. Han anser att dessa ej innebära ökade statliga
anspråk på folkhushållets materiella resurser eller arbetskraft utan endast
medföra en annan fördelning av inkomster och konsumtion mellan samhällsgrupper
och enskilda. Dessa statsutgifter, fortsätter finansministern, minska
alltså inte de för medborgarna tillgängliga resurserna. Finansministern anser,
att dessa utgifter äro neutrala i penningpolitiskt avseende endast örn de anses
täckta av inkomster som härflyta ur skatter eller lån ur löpande inkomster.

Jag måste verkligen fråga, örn detta kan anses alldeles riktigt. Först och
främst veta vi ej, vad skattebetalarna skulle gjort med de pengar, som de nu
erlägga i skatt, om de i stället fått behålla dem. Det är möjligt, att de skulle
sparat dem och att dessa pengar i deras hand följaktligen ej skulle betyda någon
ökad efterfrågan. Statslån ur löpande inkomster betyda en minskad konsumtionsförmåga
hos långivaren. Men örn dessa lånade medel av staten användas
för konsumtionsstimulerande åtgärder — här uttalar jag mig på intet sätt örn
dessa åtgärders berättigande — måste detta medföra penningpolitiska följder
i expansiv riktning. Ännu mera är detta givetvis fallet, när överflyttningsanslagen
finansieras genom upplåning av medel som framkommit vid lagerrealisationer
e. dyl., och en ej ringa del av försvarslånen torde härflyta från
just sådana intäkter. Jag ber vidare att få understryka vad finansministern
sagt i ett avseende. Det är ytterligt angeläget, att sådan investeringsverksamhet,
statlig, kommunal eller enskild, som i nuvarande läge ej kan anses påkallad
av trängande skäl, begränsas avsevärt för att de mest trängande behoven
inom folkförsörjningen i stället skola kunna tillfredsställas. Jag vill ge
det erkännandet, att kapitalbudgeten minskat i omfattning i jämförelse med
föregående år. De uppkomna reservationerna från föregående år kunna dock
i vissa fall representera utgiftsändamål, vilka i nuvarande läge böra tagas
under omprövning i restriktivt syfte.

Kommunerna synas ej ha uppfattat, att den största sparsamhet måste iakttagas
beträffande anslag till investeringsändamål. De långa önskelistor som
publicerades i den lokala pressen över hela landet i samband med den kommunala
budgetbehandlingen tala här ett annat språk än återhållsamhetens. Det
stegrade skatteunderlaget i kommunerna får av allmänekonomiska skäl nu ej
framkalla en ökad investeringsverksamhet.

Under innevarande år planerar även industrien relativt omfattande investeringar,
vilka dock till stor del kunna hänföras till ändamål som äro nödvändiga
för ersättningsproduktion eller industriens egen fredsberedskap.

Skall man göra ett grovt överslag, kan man nog tänka sig, att offentlig
och enskild investering kommer att sysselsätta mellan 50,000 och 60,000 man
under det kommande året, varvid huvuddelen torde komma att orsakas av den
offentliga investeringen. Detta är en sysselsättning som är mer än dubbelt
så hög som den, vilken orsakades av socialminister Möllers allmänna arbeten
i öppna marknaden under åren 1933—35. Även om vi alltjämt ej tro, att de

Nr 2.

Måndagen den 18 januari 1943 f. m.

Statsverkspropositionen m. re. (Forts.)
då bedrivna arbetena vände krisen till högkonjunktur, så är det självfallet
att en ännu större investeringsverksamhet, under nuvarande förhållanden, måste
medföra stora svårigheter.

Den enskilda sektorn kontrolleras genom arbetsmarknads- och industrikomrnissionerna.
Staten däremot och kanske även kommunerna behandlas mera
gynnsamt. Det är därför allt skäl att kräva, att alla investeringsanslag noggrant
granskas, varvid hänsyn måste tagas till att de industriella investeringarna
i vissa fall åstadkomma för folkförsörjningen mera viktiga resultat.

Propagandan för ökad sparsamhet och för de statliga lånformerna synes
ej ha givit nämnvärt goda resultat. Det nysparande som man önskar framkalla
vill ej låta sig lockas av nuvarande låneformer. Vid en jämförelse med
småspararnas insatser för den statliga upplåningen i England, misstänker
man, att vi här i landet ej funnit den rätta lösningen. Det är möjligt, att en
annan form än sparobligationema skulle kunna införas för småspararna. Vore
det inte även lämpligt att ge ut premieobligationer ’i mindre valörer för att
draga nytta av det svenska folkets spellusta? Därigenom skulle man även
slippa det föga sympatiska och ur köparnas synpunkt mycket dyrbara systemet
med avbetalningsköp av premieobligationer.

En annan sparpropaganda skulle kunna drivas till förmån för betalning
av skulder. Vissa grupper i samhället torde nu ha fått höjda penninginkomster.
De lantbrukare t. ex. som haft tur med sin gröda skulle uppmuntras att
minska sina skulder nu, då detta ur deras synpunkt är fördelaktigt. Ett ändamålssparande,
för eget hem eller bosättning, kanske skulle ge vissa resultat.
Den statliga lånepropagandan och lånepolitiken få icke stelna i vissa''
former utan måste ständigt anpassas efter de erfarenheter som göras.

När jag ändå håller på med mera speciella ekonomiska frågor, vill jag begagna
tillfället att begära en upplysning örn de åtgärder statsrådet Wigforss
ämnar föreslå i fråga örn dyrortsgrupperingen. Denna ytterst invecklade fråga
har varit under behandling lång tid, men några förslag till lösning ha
ej bebådats. Stora grupper i landet betrakta dock detta som en utomordentligt
viktig sak, som ej får glömmas eller skjutas åt sidan. Det vore dock
angeläget, örn den nu föreliggande utredningen kunde kompletteras med undersökningar
av de förändringar som olika förslag skulle åstadkomma, t. ex.
i fråga örn den beskattningsbara inkomstens storlek i olika kommuner samt
de sannolika följderna för näringslivet i en bygd. De totala kostnadsförändringarna
för stat, kommuner och enskilda företag enligt förslagen vöre även
värdefullt att känna. Enligt min uppfattning är det i såväl riksdagens som
regeringens och övriga parters intresse att få en klargörande utredning på
denna punkt. Denna borde kunna utföras så snabbt, att ärendet trots detta
skulle kunna behandlas av årets riksdag.

Vad som anförts under sjätte huvudtiteln angående följderna av föregående
års beslut örn vägväsendets förstatligande är ej någon upplyftande läsning.
Det förefaller som örn beräkningarna av de administrativa kostnaderna
icke voro hållbara och att detta experiment kommer att kosta statskassan
mycket stora belopp. Eftersom de viktigaste propositionerna endast bebådats,
är det här angeläget framhålla, att de böra lämnas i så god tid, att de kunna
behandlas och prövas noggrant, utan att riksdagens avslutning därigenom
fördröjes.

Jag ber härefter att få övergå till några andra områden, där händelserna
torde tarva en kommentar.

Först vill jag då rikta en allvarlig erinran mot det sätt, på vilket jordbrukets
prisfrågor lia behandlats inom regeringen. Det är ej endast olyckligt
utan även synnerligen oklokt att på ett sådant sätt fördröja det slutliga fast -

Måndagen den 18 januari 1943 f. m.

Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
ställandet av jordbrukspriserna. Jag måste uttala mitt stora missnöje med
detta ärendes handläggning i regeringen och förväntar allvarligt, att man ej
i framtiden på ett dylikt oefterrättligt sätt fördröjer fastställandet av produktionsvillkoren
för en av vårt lands allra viktigaste näringsgrenar.

Jag ber vidare regeringens ledamöter betänka, att jordbruksproduktionen
är synnerligen tidskrävande och att de åtgärder som nu vidtagas för att
frammana en ökad produktion knappast kunna giva något resultat av vikt
för folkförsörjningen förrän till hösten. Det ligger alltså en fara i dröjsmål.
Osäkerhet örn de kommande priserna och avsättningsbetingelserna åstadkommer
sannerligen ej den ökning av produktionsviljan som i nuvarande läge
vore så önskvärd. Detta förhållande innebär ej på något sätt, att jordbrukarna
skulle vara illojala eller avsiktligt inskränka sin produktion. Det innebär
endast ett konstaterande av att jordbrukarnas produktion, liksom andra
producenters, delvis är beroende av trivsel och tryggade villkor. Efter vad
jag vet arbeta ej de anställda i avtalsreglerade näringsgrenar mer än sina
givna timmar per dag, såvida de ej erhålla en ökad ersättning för övertidsarbetet.
För att få fram en större jordbruksproduktion än nu — under i övrigt
oförändrade betingelser — behöves det övertidsarbete av jordbruksbefolkningen
själv eller också sådana priser, att de ha möjlighet att anställa
ytterligare, men mindre effektiv, arbetskraft utan att detta minskar driftens
lönsamhet.

För jordbruket är det av vital betydelse att få tillgång till erforderlig arbetskraft
under de bråda tiderna. Dessutom torde det vara nödvändigt, att
det allmänna noggrant iakttager arbetsmarknaden inom de områden, där
staten eller industriföretag igångsätta omfattande anläggningsarbeten. I
Norrland ha försvarsarbeten m. m. orsakat stora svårigheter för jordbrukarna
att behålla arbetskraft annat än till löner som ligga avsevärt över såväl
avtalslönerna som dem driften kan bära. Det är icke lätt för en jordbrukare
att under sommaren plötsligt finna sig berövad sin arbetskraft. De stora
kapitalutlägg som dittills skett för årets produktion kunna endast återvinnas,
om han ånyo kan få folk. Det har hänt att jordbrukare för att ej drabbas
av sådana stora förluster sett sig nödsakade att bjuda över anläggningsarbetenas
löner. Det kan dock ej vara meningen, att de statliga arbetena på
sådant sätt skola få desorganisera lönemarknaden inom vissa områden.

Sist men icke minst viktigt för jordbruket är det, att den för denna näring
ansvariga ledamoten av Kungl. Maj :ts regering verkligen deltager i viktiga
överläggningar och ej vid sådana tillfällen t. ex. befinner sig på annan ort. Om
honom bör det ej tänkas vad som i Runebergs dikt säges, att »fältmarskalken
var som vanligt, re n för fan i våld på resa».

I samlingsregeringens förutsättningar ingick, att man under dess bestånd
skulle skjuta; alla verkligt partiskiljande inrikespolitiska tvistefrågor åt sidan.
Utan överdrift kan man väl påstå, att statens förhållande till den enskilda
äganderätten är en i högsta grad partiskiljande fråga. Under sådana förhållanden
är det anmärkningsvärt, att det under ett år kommer fram två olika offentliga
utredningar i skattefrågor, vilka båda utgå från att staten skall fråntaga
den enskilde en del av hans egendom. Betänkandet örn värdestegringsskatt
å fastighet innebär detta, och det gör även promemorian örn engångsbeskattning
av förmögenhet.

Vad värdestegringsskatten beträffar, har den redan varit utsänd på remiss.
Detta förslag går längre i fråga örn den beskattningsbara egendomens bestämning
än något tidigare förslag. Utformningen gör den alltför omfattande. Dessutom
kommer man att till viss del beskatta den automatiska värdestegring som

Första kammarens protokoll 10J/S. Nr g. 2

Nr 2.

Måndagen den 18 januari 1943 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
måste ske genom penningvärdets försämring. Jag måste för min elei förklara,
att ett sådant förslag icke är antagbart.

Promemorian örn engångsskatten har stärkt tidigare framförda farhågor.
Det måste anses anmärkningsvärt, att man •—• utan någon som helst kommentar
—- i ett betänkande finner utredningsmannen förklara, att en av skattens
fördelar skulle vara, att den kommer att verka förmögenhetsutjämnande. Efter
vad jag kunnat förstå, skulle utredningen vara saklig och icke politisk. Under
sådana förhållanden är ett dylikt uttalande knappast på sin plats i motiveringen.

I detta sammanhang skulle jag också vilja reagera mot den nuvarande finurliga
metoden att vid övervägande av nya skatteformer fastställa gränsen för
skattefrihet till sådana belopp att man får intryck av att den drivande kraften
mera ägnar sig åt valmatematik än skattestatistik.

Bland de frågor som fortfarande kvarstå olösta är den om de statsfientliga
partierna. Denna torde senare komma upp till behandling i riksdagen, åtminstone
med anledning av en proposition örn förlängning av den s. k. upplösningslagen.
Två utredningar, om de stats fientliga rörelsernas medlemmar i försvaret
och inom polisen, kunna eventuellt föranleda riksdagsfrågor. Det är angeläget,
att man här åstadkommer en lösning i syfte att skydda vårt land mot
de skador, som dylika rörelser åstadkomma. Högerns ställning till den är oförändrad
och det är vårt krav, att en lösning sker av samtliga hithörande problem.

Herr talman! Under svåra tider prövas sammanhållning, ansvarskänsla och
karaktärsstyrka hos ett folk och dess ledande män. Påfrestningarna skapa
problem som knappast kunna lösas utan gemensamma ansträngningar och under
gemensamma uppoffringar. Alla äro dock angelägna att bevaka och bevara
sina intressen, och motsättningarna kunna bliva hårda.

Den lojalitet som högern utlovat genom att medverka vid samlingsregeringens
bildande får ej utsättas för sådana påfrestningar att något annat parti,
utan hänsyn till den politiska borgfreden, söker pressa fram sina krav mot de
övriga partiernas vilja. Oberoende av de politiska styrkeförhållandena skall vår
principiella inställning till samhällsfrågorna respekteras. Detta betyder bland
annat att socialiseringssträvandena nu skola upphöra och att den enskilda äganderätten
ej får utsättas för angrepp. Detta är ett krav, som helt överensstämmer
med förutsättningarna för samlingsregeringens bildande.

Regeringens uppgift, och även riksdagens, är att söka föra vårt land oskatt
genom de nuvarande svårigheterna och farorna. Yi må ha olika åsikter örn den
svenska samhällsutvecklingens mål. Men dessa meningsskiljaktigheter måste
nu skjutas åt sidan för att vi helt skola kunna ägna oss åt värvet att lösa de
frågor, som äro av utslagsgivande betydelse för landets och folkets framtid.

Herr talman! Jag yrkar remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 1 till vederbörande
utskott.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Örn jag inte räknat fel, är det
åttonde gången sedan det stora kriget bröt ut som den svenska riksdagen i dag
i en sådan här allmän remissdebatt sammanfattar sina intryck av läget och
sin tro på vårt folks framtid. Stämningarna ha ju skiftat under dessa år, men
vår allmänna linje har varit densamma. Den har präglats av en enveten vilja
att hålla vårt folk utanför kriget. Förutsättningen för att denna politik skall
kunna lyckas har varit och är alltjämt, att nationens stora flertal kan hållas
samlat kring densamma. En betydande grad av disciplin inom nationen är
nödvändig. Om vår nation, som delvis skedde under förra kriget, förvandlas
till ett fältläger, där sympatierna för de olika i kriget deltagande staterna

Måndagen den 18 januari 1943 f. m.

Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
ställas emot varandra, skulle den nationella orienteringen lätt nog kunna förloras.
Det svenska folket anklagas ofta för att sakna utrikespolitisk begåvning
och utrikespolitiskt sinne. Beskyllningen saknar ju inte all grund. Svensken
identifierar sig alltför lätt med främmande folks ideologier. I utrikespolitik
uppträder lian gärna som tysk, som engelsman eller som ryss, men
mera sällan som svensk. Den svenska neutralitetspolitiken under kriget har i
det avseendet verkat uppfostrande, att den just på detta envetna sätt inskärpt
betydelsen av att fasthålla vid det svenska intresset, men den har även
sökt påvisa, att denna svenska linje har en positiv inriktning, att den inte är
en feg fanflykt.

Vår neutralitetspolitik har varit nödvändig, vilket ju också understrykes genom
att alla med läpparna acceptera och ansluta sig till den, vilket ju inte
betyder att denna politik är populär inom alla kretsar i vårt land.
Både tyskar, engelsmän och ryssar, d. v. s. inom nationen, ha sökt misstänkliggöra
den, vilket bottnar i deras egen oförmåga att tänka svenskt.
Denna neutralitetspolitik har varit nödvändig, framför allt därför att
den är förutsättningen för att vårt folk skall kunna fylla sin roll i tidens
stora problemdrama. Vårt folk hade ju kunnat offra sig som kanonmat
på den ena eller den andra sidan, men vi äro väl alla ense örn att vår insats
där hade varit ringa. Däremot bevaka vi inte bara svenska intressen, utan
även allmänmänskliga värden genom att vi lyckats hålla oss utanför. Framför
allt har Sverige gjort och skaffat sig förutsättning att göra sin största
insats för Norden genom att in i det sista upprätthålla sin ställning som icke
stridande.

I trontalet understrykes nödvändigheten av att även i fortsättningen iakttaga
försiktighet i tal och skrift. Det är en maning som är värd att underskrivas.
Det är lika nödvändigt att det klargöres, att denna försiktighet inte
innebär någon demokratisk défaitism eller ideologisk avrustning, ett uttryck
som kom till synes häromdagen. Vi vidhålla vår neutrala inställning, men
vi frångå därför inte vår rätt att hysa egna meningar och att även uttala
dessa meningar.

Vår ställning har blivit ytterst komplicerad genom att Nordens övriga stater
kommit att dragas in i kriget och på olika sidor. Det bör understrykas, att
den svenska politiken efter måttet av sina krafter, både före och under kriget,
varit inställd på att söka hindra en sådan utveckling, och det är en
tragedi för oss att denna strävan har misslyckats. Vi kunna inte komma ifrån
i dag, att utvecklingen innebär stora risker för dessa folks självständighet,
någras eller allas. Vi inse också att det hotet är ett hot även mot vårt folk.
Under alla förhållanden är det en utveckling som vårt folk i sitt eget intresse
måste påtala och bekämpa med de medel vi kunna uppbringa för det ändamålet.
Vi lia sökt lära vårt folk att tänka svenskt under detta krig. Men att
tänka svenskt är också att tänka nordiskt.

Till svensk realpolitik hör också ett vaket iakttagande av krigsutvecklingen.
Det nyss tilländalupna årets händelser lia varit sensationella nog. Många
lia fått den uppfattningen att kriget nu lider mot sitt slut. Det är utan tvivel
alltför optimistiskt. Vi kunna räkna med flera år ännu av krig, och vårt folk
får inte släppa sin vakna beredskap. Det kan bli större risker i framtiden än de
som ha varit hittills. Kriget kan komma att ännu en gång svepa fram över
Norden. Möjligheterna sirö många, och de påkalla inte bara en stark militär,
utan också en diplomatisk och ideell beredskap. Det är min förhoppning att
Kungl. Maj :t skall finpå anledning att med riksdagen och dess förtroendemän
rådgöra mera ingående än förut örn dessa ting.

Även örn krigets slut inte kan överblickas, träda eftcrkrigsproblemen allt

Nr 2.

Måndagen den 18 januari 1943 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
mera i förgrunden. De folk som offra liv och blod i krigets inferno kunna inte
låta sig nöja med att bara slåss. De måste också få veta, om det de slåss för
är värt att dö för. Känslan härav har gjort att inte bara fredsmålen nu börja
deklareras, utan även planer utformas rörande de sociala förhållandena i olika
länder efter kriget. Vi svenskar äro djupt intresserade av båda dessa manifestationer.
Vad fredsmålen beträffar, utformas de ju som bekant inte alltid så att
vi kunna godkänna dem. Utan tvivel finns även denna gång en risk att folkliga
passioner, nationella särintressen och tillfälliga stämningar skola tillåtas
fälla utslaget, så att de som vinna kriget förlora freden. Men vi lia rätt att
hoppas, att det den här gången skall bli mänskligheten som vinner freden. Örn
opinionen i de neutrala länderna kommer att tillmätas någon betydelse, borde
Sverige inte sakna möjlighet att göra en insats på mänsklighetens sida.

Kriget och dess skiften intressera oss ju alltjämt mer än någonting annat.
Av dem beror även vårt folks närmaste framtid. Men det bör inte förleda oss
till den föreställningen att det är likgiltigt hur vi förfara med vårt eget land.
När folk, vilkas hela kraft uppsuges av kriget och kampen för den egna självständigheten,
ändå ha tid att tänka på vad som skall komma efteråt, vore det
en skral prestation, om Sveriges folk skulle försjunka i dådlös förbidan på en
framtid, som vi själva inte anse oss kunna påverka. Vår politik även på det
inrikespolitiska området måste vara framsynt och positiv. Den måste vara ett
led i den nationella självhävdelsen och planerandet för vårt folks framtid. Den
samlingspolitik, som förts under dessa år, har varit ep följd av krigets hårda
nödvändighet. Den kommer väl efter kriget att efterträdas av andra förmer.
Jag tror dock att dessa hårda år ha lärt oss något, ha reviderat vissa inbitna
föreställningar örn parlamentariska formationer. De ha lärt oss att nationell
politik är uppbyggd på lång sikt. Det låter kanske som en paradox, men jag
tvekar inte att uttala den, att de stora nationella avgörandena måste vara uttryck
för hela folkets övertygelse och fria vilja. Den engelska Beveridgeplanen
avspeglar utan tvivel det krigförande engelska folkets enhälliga uppfattning,
att ett folk, som ryckes ifrån undergångens brant genom sina soldaters och
medborgares okuvliga tapperhet, inte kan som förut låta kampen för tillvaron
bli nationens existensform. Detta är givetvis inte en realitet bara för det engelska
folket, det är en realitet, som anmäler sig för alla, även för vårt folk. Det
vore en förnuftig framtidsplanering, örn vi redan under kriget inställde oss
på att vårt Sverige i framtiden skall byggas upp av människor, som äro solidariska
med varandra.

I det sammanhanget skulle jag vilje säga ett par ord örn herr Johanssons
i Fredrikslund yttrande örn skattefrågorna. Det är klart, att även dessa böra
lösas i solidaritetens tecken. När herr Johansson reagerade emot vissa skatteformer,
därför att de skulle beröva människorna deras egendom, har jag svårt
att följa honom. All beskattning är väl i högre eller lägre grad ett fråntagande
av egendom från människorna. När utredaren av en skattefråga som ett av motiven
anfört, att den påtalade skatten skulle verka förmögenhetsutjämnande, så
tilläde herr Johansson, att detta ju var politik och alltså inte borde lia kommit
med i den offentliga utredningen. Jag kan inte underskriva hans uppfattning,
att förmögenhetsutjämning kan betecknas som politik i den mening herr Johasson
gav ordet. Om vi skola vidhålla den åsikten, att allt, som verkar förmögenhetsutjämnancle
inom nationen, inte får vidröras i offentliga sammanhang,
då komma vi inte så långt med det där uppbyggandet, som jag nyss talade
om. Jag tror, att vi få lov att revidera herr Johanssons uppfattning. _

Men jag vill på tal om dessa skatter tillägga, att jag delar de betänkligheter,
som herr Johansson har framfört mot desamma, och vad särskilt
beträffar fastighetsvärdestegringsskatten tror jag, att det tämligen en -

Måndagen den 18 januari 1943 f. m.

Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
hälliga fördömande, som har kommit från kommunerna, i fortsättningen bör
beaktas.

Den budget, som vi i dag remittera, bär vittne om dagens oerhörda svårigheter
men också om tro på vårt folks framtid. Man skulle kunna beklaga, att det
alltjämt finns ett enormt underskott i budgeten, om det vore möjligt att ge
anvisning på sättet för att avskaffa detta underskott. Ja, det finns en möjlighet,
och det är att slopa den militära beredskapen, men örn nödvändigheten
av att vidmakthålla den råder ju inte mer än en mening inom vårt folk.

Herr Johansson har framfört en bister kritik emot budgeten, han målade
svart i svart, men något egentligt alternativ hade han ändå inte att komma
med. Han pekade, liksom det har skett i pressen, på rabatterna och subventionerna.
De, som framföra denna kritik, resonera, som om det vore möjligt
att helt avskaffa dessa förmåner. En mindra nedskärning skulle ju ur penningpolitisk
synpunkt inte ha någon större betydelse. Ett fullständigt avskaffande
är enligt min uppfattning en utopi. Men örn det vore möjligt att avskaffa
dessa förmåner, kan man ändå tveka örn det verkligen skulle få de
välgörande verkningar ur penningpolitisk synpunkt, som man hoppas på. Jag
tror det inte, jag tror tvärtom, att ett sådant avskaffande skulle väsentligt
rubba grundvalarna för det arbete, som redan har utförts för att åstadkomma
en stabilisering. Vi ha ju fått en uppgörelse rörande pris- och lönestopp,
sådan den nu blev. Den baseras på ett vidhållande av dagens löner och priser.
Ett avskaffande av de nämnda rabatterna och subventionerna skulle som
nämnt rubba hela denna uppgörelse, och det är ju stabilisering vi sträva emot
och inte revolutionering.

Vad pris- och lönestoppet beträffar, anser jag mig som ordförande i bankoutskottet
kunna inkassera det som en framgång för utskottets anvisningar i
fjol, vilket inte betyder, att jag är helt nöjd med resultatet. Men uppgörelsen
blev helt visst så bra som man kunde hoppas, och den blev också en betydande
framgång för regeringen, som här haft en av sina allra svåraste
uppgifter, och för statsmaktens auktoritet, som parterna dock till slut böjde
sig för. Vi veta, att detta har skett under en viss kvidan, framför allt ifrån
jordbrukarnas sida. Det skulle kunna tydas som örn jordbrukarna offra mest
vid uppgörelsen. Detta är emellertid inte i överensstämmelse med sanningen.
Arbetare och löntagare ha säkert för dagen offrat mera, men de ha egentligen
utan protest böjt sig med hänsyn till att den inflation, som eljest hade
kunnat befaras, till sina verkningar skulle ha varit förödande för alla parter,
framför allt för löntagargruppen.

Jag vidhåller alltjämt min uppfattning, att det hade funnits skäl för en
sänkning av jordbrukspriserna. Herr Johansson i Fredrikslund har här upptagit
den anmärkning, som har förts fram i pressen, att prissättningen på
jordbrukets produkter kom så sent. Man menar, att den skulle ha skett redan
i augusti, och det skulle ha uppstått skadliga verkningar av att jordbrukarna
inte i tid fingo veta priserna på sina produkter. Det har till och med uttalats,
att jordbrukarna ett helt år i förväg borde få känna de priser, som komma
att betalas för vad deras jord ger. Man menar, att detta skulle ha välgörande
verkningar på hela produktionen. Jag tycker, att detta är ett underligt tal.
Under så kallade normala förhållanden vet jordbrukaren ju inte, när han besår
sin jord, vad den nästa år kommer att ge i avkastning. Han får lov att ta
en risk och att bedöma denna risk, när han går att så. När skörden sedan kommer,
prissättes den ju efter de konjunkturer, som då råda. Man har svårt att
förstå, varför det skulle förfaras på annat sätt nu, niir riskerna ändå i och
för sig äro mycket mindre för jordbrukarna än de äro under normala, av kastningar
fyllda år.

Nr 2.

Måndagen den 18 januari 1943 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Men jag vill tillägga en sak. Om priserna på jordbruksprodukterna verkligen
hade satts i augusti, kan man fråga sig, om det hade blivit så fördelaktigt just
för jordbrukarna. Jag har den uppfattningen, att priserna då hade blivit lägre
än de blevo senare på hösten. I augusti levde vi i föreställningen om en långt
bättre skörd än vi gjorde. i november och december. Vi fingo delvis revidera
vår uppfattning, och därigenom uppstod en basis för en uppgörelse i godo
mellan jordbrukare och löntagare, men den förutsättningen hade med säkerhet
icke funnits i augusti.. Vi kunna vara tacksamma för att denna uppgörelse
har kommit till. Det visar, att det dock på olika sidor finns en god vilja att
göra medgivanden i situationer, där allmänt väl det kräver.

Det finns en anledning att skjuta denna samförståndstanke i förgrunden,
och det vöre dumt och ovist att söka förstora de motsättningar, som verkligen
finnas. A andra sidan bör man inom olika partier känna ansvar att söka hålla
demagogiska och desperata element på mattan. Det måste sägas, att detta
ansvar inte på alla håll har känts så starkt. Det bör vara klart, att de, som
så vind, komma att få skörda storm.

Det är klart, att den träffade uppgörelsen inte är något lycksalighetsmedel.
Faran för inflation är inte undanröjd genom den. Det behövs även på andra
områden all möjlig aktsamhet och återhållsamhet, också på budgeten. Jag vill
inte säga, att i den nu föreliggande riksstaten allt har gjorts för att tillgodose
dessa anspråk. Utan tvivel kan ännu mycket sparas. För överväganden av det
slaget få vi en utgångspunkt i besparingskommitténs betänkande, som enligt
vad jag hört är att vänta i dagarna. Att de allmänna investeringarna böra hållas
inom snäva gränser är en sak, varom jag är ense med herr Johansson i Fredrikslund.
Detsamma gäller, att kommunernas skyldigheter i det avseendet
böra övervakas och inskärpas med större kraft än förut.

Å andra.sidan träffar den kritik, som här har framförts, särskilt av herr
Johansson i .Fredrikslund, knappast några kärnpunkter i det problemet. Jag
måste för min del efterlysa den verkliga meningen med denna kritik. När,
som jag de senaste dagarna har sett, 1930-talets sociala expansion ges skulden
för det ekonomiska läge, som har uppkommit, undrar jag verkligen, vart man
syftar. Man kan ju inte komma ifrån, att denna så kallade sociala expansion
är grunden för hela vårt samhällstillstånd i dag och även för de förmåner, som
vart jordbruk i fortsättningen har att räkna med. Vill man verkligen rycka
undan grunden för detta, vill man i dag rycka undan grunden för hela vårt
nationella kontrakt, för hela den moraliska kraften i vår sammanhållning i
dagens hårda styrkeprov? Det vill man säkert inte. Då bör man inte heller tala,
som örn man hade något sådant i kikaren.

Herr talman! Jag har framfört vissa invändningar emot den senaste ärade
talarens synpunkter. I det avseendet instämmer jag helt med honom, att jag
anhåller, att statsverkspropositionen måtte remitteras till vederbörande utskott.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Som väntat var
har frågan örn prisuppgörelsen för jordbruket kommit på tal här än en gång.
Den är väl en av de frågor, som komma att hållas vid makt så länge någon
anser sig lia intresse därav. Jag tror emellertid, att man alldeles tar miste,
när man hävdar den uppfattningen, att det ur alla synpunkter skulle ha varit
lyckligt, örn jordbrukspriserna hade fastställts i augusti eller september.
Det rådde ju inom regeringen olika meningar i det avseendet, men man bör
inte glömma bort, att vid den tidpunkten stodo vi inför hela frågan örn ett
pris- och lönestopp, och det gällde att undersöka, huruvida olika grupper
kunde visa ett tillräckligt tillmötesgående för att effektiva ingripanden mot
inflationen skulle kunna ske. Vid det tillfället voro beräkningarna beträffande

Måndagen den IS januari 1943 f. m.

Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
jordbrukets inkomster betydligt gynnsammare än senare. Enligt dessa beräkningar
skulle jordbrukarna med de priser, som voro föreslagna, inte blott
bli väl kompenserade utan bli överkompenserade.

Yi hade då att beakta reaktionen från andra grupper. Yi krävde av arbetarna,
att de skulle avstå från ytterligare kompensation, även örn vissa prisstegringar
fortsatte. Det är ganska naturligt, att löntagarsidan sade sig, att
om den skulle göra detta offer, vore det rimligt, att andra grupper visade
samma vilja att bära sin börda.

Om vi i september eller augusti hade fastställt de föreslagna jordbruks priserna,
hade det säkerligen blivit en mycket ogynnsam reaktion inom löntagargrupperna,
och det är möjligt, att denna reaktion hade lett till ett försvårande
av avtalsuppgörelserna på arbetsmarknaden, d. v. s. blivit ett betydande hinder
i arbetet för att åstadkomma pris- och lönestoppet.

Detta var från mina synpunkter ett tillräckligt skäl för att dröja, med fastställandet
av jordbrukspriserna. Ett annat skäl var, att det faktiskt fanns
möjligheter att överväga, örn inte vissa reduktioner kunde göras i de av livsmedelskommissionen
föreslagna priserna. Men det starkaste skälet för mig var,
att man inte kunde starta så opsykologiskt, att man åt en grupp medgav inkomster,
som av en annan grupp vid det tillfället betraktades såsom alldeles
för höga. Läget var när jordbrukspriserna till sist fastställdes i så måtto
gynnsammare, att det under tiden hade visat sig, att de beräkningar beträffande
skördeutfallet, som tidigare hade gjorts av de sakkunniga, till följd av
tillkomna omständigheter icke längre voro giltiga. Det kunde alltså i varje
fall icke med samma rätt som tidigare göras gällande, att priserna skulle ge
en överkompensation. Därigenom skapades ett läge, där man slapp de psykologiska
faror, som tidigare funnos för ett fastställande av priserna.

Jag tror, att vill man inte beakta detta sammanhang, kan man aldrig få
någon rimlig förklaring till vad som i detta fall har förekommit.

Jag ville passa på tillfället att i början av debatten klara upp detta. När
jag ändå har tagit till orda, vill jag här upprepa några uttalanden, som jag
gjort i andra kammaren och som lämpligen också böra göras inför^ första kammaren.
De ha föranletts av vissa frågor i samband med den påbjudna förstärkningen
av neutralitetsvakten och i samband därmed uttalade farhågor
för återverkningarna på arbetsmarknaden. De lia också föranletts av. en i
andra kammaren uttalad önskan, att regeringen skulle närmare yttra sig rörande
anledningen till beslutet örn de ökade inkallelserna.

Det är uppenbart, att förstärkningen av vakthållningen, kommer att i vissa
fall få ogynnsamma återverkningar på det produktiva livet. Det har länge
funnits full sysselsättning för tillgänglig arbetskraft, och som alla veta har
behovet av arbetskraft icke kunnat fyllas tillfredsställande inom vissa områden.
För att råda bot för bristen på, arbetskraft inom skogsbruket ha vi ju
till och med måst använda tjänstepliktslagen.

Att regeringen noga vägt hänsynen till arbetsmarknadens behov, mot det
andra intresse, som här är i fråga, är klart. Den har därvid funnit det senare
intresset för tillfället överväga. Naturligtvis skall det emellertid så långt
det är möjligt tillses, att inkallelsernas återverkan på arbetsmarknaden icke
blir svårare än nödigt är.

Mitt framhävande av hänsynen till den militära beredskapen kan vara. ägnat
att framkalla en undran, örn särskilda skäl föreligga att nu förstärka
vakthållningen. Det finns alltid en benägenhet att söka förklaringen till variationerna
i den aktuella beredskapen i nya omständigheter,, som särskilt beröra
oss. T och för sig är det icke heller något märkvärdigt i att man bakom
en viss åtgärd vill spåra en särskild orsak. Men det förhåller sig dock så,

Nr 2.

Måndagen den 18 januari 1943 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
att våra beredskapsåtgärder alltid vidtagits efter ett bedömande vid olika tidpunkter
av det allmänna läget och icke på grund av något mot oss riktat hot.
Så är fallet även nu.

I ett tal strax före krigsutbrottet yttrade jag: »Vi hoppas, att vår vilja
att leva i fred skall respekteras. Vi känna oss icke hotade. Men det vore osant
att säga, att vi känna oss trygga. Sadan världen nu är kan ingen undgå att
gripas av oro. Om kriget släppes löst, vet ingen, vad som kan hända. Det
är den känslan, som tränger sig på och som kommer även de små fredliga
nationerna att bereda sig för det värsta.» Det har under kriget icke funnits
anledning att ändra denna syn på vart läge, och den har hela tiden varit bestämmande
för vårt bedömande och våra åtgärder. Vi lia icke varit utsatta för
något direkt hot, men den allmänna otryggheten i världen och hela händelseutvecklingen
ha styrkt oss i uppfattningen örn vår förpliktelse att hålla oss
beredda för alla eventualiteter. Denna uppfattning har i första hand kommit
till uttryck i den redan före kriget påbörjade och sedan ständigt fortgående
förstärkningen av våra försvarsmedel.

Av olika skäl är det emellertid icke möjligt att ständigt ha hela försvarskraften
mobiliserad. Vi ha, som jag redan påpekat, haft att vid varje tidpunkt
söka bedöma det allmänna läget och därefter avväga de aktuella beredskapsatgärderna.
Dessa lia vid vissa tillfällen varit mycket omfattande. Vid
andra tillfällen ha de varit, relativt begränsade, såsom t. ex. under de senaste
månaderna. Vårt läge ter sig icke just nu såsom på något särskilt sätt utsatt.
De stora striderna pågå relativt långt borta fran våra gränser, och någon
förändring i vårt eget förhållande utåt har icke ägt rum. Men det är uppenbart,
att ansträngningarna från^ alla de krigförande ökats och att möjligheterna
för hastiga växlingar i fråga örn krigsskådeplatser icke minskats. Därigenom
kunna områden, sorn ligga oss närmare, plötsligt indragas i krigsfältet.
Detta motiverar en ökning av våra omedelbara beredskapsåtgärder under vinterns
och vårens lopp. Det är också därför, som regeringen på förslag av överbefälhavaren
beslutat den förstärkning, som nu skall äga rum, genom att vissa
truppförband efterhand inkallas till relativt korta övningsperioder av repetitionsövnings
karaktär. Därigenom vinnes i första hand en ökad tillgång
på omedelbart användbara, krigsorganiserade trupper. Därigenom kunna dessutom
de högre förbanden samövas under hänsynstagande till de senaste krigserfarenheterna
och sammansvetsas under de chefer och det befäl i övrigt,
som vid behov skola föra dem i fält. Genom detta senare ökas även vår framtida
totala beredskap.

Till vår beredskap hör emellertid icke blott anskaffning av materiel, utbildning
av manskap, trimning av organisationen och vakthållning. Dit hör
bland annat också själva folkets inriktning på de förhållanden, som kunna
uppkomma, om freden brytes. Det är måhända icke opåkallat att i detta sammanhang
beröra detta inslag i vår beredskap, varom tidigare icke mycket
ordats.

Skulle så illa gå, att vårt land bleve utsatt för angrepp, kunna de åtgärder,
som. vidtagas av regeringen och den högsta försvarsledningen, visa sig ensamma
icke vara tillfyllest. Det kan i ett sådant läge i många fall komma att krävas
självständigt.initiativ och självständig handling av såväl de militära cheferna
och all militär personal som av de civila myndigheterna och befolkningen
i dess helhet. Särskilt blir så fallet, örn de lokala myndigheternas förbindelser
med de centrala myndigheterna avbrytas. Härpå måste man vara beredd.

Med regeringens gillande har därför överbefälhavaren till de militära cheferna
utfärdat en order örn vad som i ett sådant läge kräves av dem. Denna
order innebär, att även örn order uppifrån utebliva, samtliga underordnade

Måndagen den 18 januari 1943 f. m.

Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
chefer skola utan tvekan eller dröjsmål handla på eget initiativ för att i ledningens
anda organisera och insätta stridskrafterna på lämpligt sätt. Det skall
icke finnas någon tvekan örn att försvaret skall träda i funktion. I ordern erinras
också om att en angripare eller med honom samverkande element inom
landet kunna komma att utsända falska meddelanden och föregivna order även
per radio. Till förebyggande av förvirring är det utsagt, att varje meddelande
av innebörd att motståndet skall nedläggas är falskt.

Denna militära order innehåller en maning till självständigt handlande och
motstånd till det yttersta i varje läge. Varje militär chef har genom denna order
fått besked örn sina skyldigheter. Varje värnpliktig måste också veta och
förstå, att det i händelse av ett plötsligt anfall mot oss är hans skyldighet att
genast ställa sig till förfogande, även örn någon order icke skulle nå honom
i förutsedd ordning; kan han icke nå sitt truppförband, skall han på annat sätt
söka kontakt med krigsmakten.

Även civil myndighet och varje annan svensk medborgare måste, örn en
situation av här berörd art skulle uppkomma, vara beredd att av all förmåga
stödja försvarsmakten. Den anda, som talar ur överbefälhavarens order, må
besjäla alla och envar. I den mån icke redan genom utfärdade förordningar
de civila myndigheternas verksamhet, i den händelse vårt land indrages i krig,
blivit reglerad, kommer regeringen att giva anvisningar motsvarande dem,
som givits för det militära området.

När jag utförligt berört dessa förhållanden, har det skett under känsla av
att det är viktigt, att alla och envar känna den ledande tanken i vår hållning
och vårt handlande. Men jag understryker, att dessa anordningar icke heller
tillkommit på grund av att någonting för oss särskilt oroande skulle ha inträffat
under den senaste tiden. De äro ingenting annat än ett naturligt led i
vår allmänna beredskap till skydd för vårt oberoende.

Vid mera än ett tillfälle har jag framhållit, att enighet och sammanhållning
inom folket är vår viktigaste styrkekälla. Denna får icke grumlas eller förgiftas.
Det har emellertid icke saknats tecken till, att känslan för sammanhållningens
nödvändighet försvagats. Jag tänker på vissa uttalanden, som
publicerats och i några fall tillställts regeringen. De mest uppmärksammade
ha kommit från producenthåll. Men det har funnits några även från löntagarsidan.
Det gemensamma för dem är framhävandet av gruppintresset. Under
vanliga förhållanden har sådant tagits som naturligt. Det göres så kanske på
många håll även nu. Men jag är icke benägen att se saken på samma sätt. I
denna tid av allmän fara och allehanda svårigheter av inre art har man rätt
att av enskilda och grupper kräva särskild hänsyn till allmänna intressen. I de
åsyftade uttalandena har märkts platt intet av insikt härom. Det borde dock
ligga nära till hands för envar att säga sig, att nu gäller det inte i första hand
att vårda enskilda eller gruppintressen, utan gemensamt väl. Vi njuta alla förmånen
av att leva i fred och frihet, medan de flesta andra folk bära ofredens
tunga. Även om många också hos oss lia det knalt och svårt, så ha vi dock
undgått ett elände, som många andra folk få uthärda. Detta borde stämma
åtminstone till besinning och till villighet att på alla håll göra det bästa för
att icke vår förmän må förspillas. Löntagaren kan utnyttja behovet av arbetskraft
för att få litet mera i pungen, i stället för att ställa sig till förfogande
där han bäst behövs. Jordbrukaren kan hålla tillbaka sina produkter eller odla
vad som för tillfället är mest lönande, i stället för att medverka till att folkhushållet
tillföres vad det bäst behöver. Men ingendera kan samtidigt känna
eller göra gällande, att lian gör sin plikt mot gemenskapen eller rätt tjänar
fosterlandet. Det är icke cn läpparnas bekännelse till solidaritet och offervillighet,
vi behöva, utan en hjärtats och handlingens.

Nr 2.

Måndagen den 18 januari 1943 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

När jag så starkt understryker detta, är jag dock medveten om, att i stort
sett viljan till sammanhållning och uppoffring för gemensamt väl är oanfrätt
hos vårt folk. Men det är därför icke mindre angeläget att i tid uppmärksamma
och mota för enigheten och allas välgång skadliga yttringar. Vår beredskap blir
ett skal utan kärna, örn vi inte bevara obruten den anda, som sätter det helas
intresse framför allt annat. Det är med hänsyn härtill som jag nyligen betecknat
vårdnaden örn den nationella sammanhållningen som en särskilt maktpåliggande
uppgift för denna riksdag.

Herr förste vice talmannen: Herr talman! De frågor, som hans excellens
statsministern här drog upp i början av sitt anförande tänker jag beröra något
senare. Jag vill emellertid redan nu säga något med anledning av att statsministern
gjorde gällande, att den uppgörelse, som träffades rörande jordbrukspriserna,
sannolikt blivit förmånligare för jordbrukarna därför, att det skedde
vid en senare tidpunkt. Han bemötte därmed i viss mån den kritik, som riktats
mot förhalningen av överenskommelsen. Jag skulle för min del vilja säga, att
det var väl närmast en reaktion inom jordbrukarleden, som var anledningen till
att man inte vågade trycka priset längre än som blev fallet. Det berodde nog
även på att man inte helt bedömde eller, vågar jag säga, kunde bedöma jordbrukets
verkliga läge vid den tid, då man upptog dessa avtalsfrågor till handläggning.
Det synes vara många samverkande orsaker, som bidragit till att
frågan kommit dit den kom. Jag skall inte uttala mig om huruvida det blev
förmånligare eller oförmånligare för jordbrukarna i ekonomiskt avseende genom
att prissättningen uppsköts, men så mycket tror jag mig våga säga, att
inte blev det till konsumenternas båtnad, att den här förhalningen kom att ske.
Den medförde irritation i olika avseenden och fick följder som inte vörö lyckliga
för produktionen.

I övrigt vill jag beträffande hans excellens i fortsättningen gjorda yttranden
uttala tillfredsställelse över de åtgärder till skärpt vaksamhet i militärt
avseende, som man vidtagit och som befunnits nödig att vidtaga.

Jag skall emellertid nu först uppehålla mig något vid de frågor, som jag anser
under denna tid vara de viktigaste, och dessa finner jag alltjämt vara desamma
som tidigare. De röra sig örn vårt lands och vårt folks frihet och självständighet.
Vi komma icke förbi dem. De tränga sig fram. Vi vilja slå vakt
om vår frihet, och det har visats stor villighet bland vårt folk att bära de bördor,
som erfordras för att bevara den. Hotet mot densamma kanske icke är lika
överhängande nu som tidigare, men ovissheten örn vad som kan hända från
den ena dagen till den andra eller inom en närmare eller fjärmare framtid är
fortfarande mycket stor. Krigets tyngdpunkt synes visserligen ha flyttats något
längre från våra gränser, och tongångarna i tidingspressen synas ha blivit
något friare, men detta kan icke tagas som en anledning till att minska vår
vaksamhet. Beredskapen får icke nu slappna. Vi måste hålla ut. Säkerhet och
sorglöshet i det avseendet kan få ödesdigra följder. Det ha vi sett bevis på.
Ännu kunna vi icke hissa signalen »faran över». Så länge kriget varar ha vi
att räkna med risker, som kräva en ständig vakthållning. Konungens manande
ord i trontalet erinrar därom likasom örn att vi böra iakttaga försiktighet i vad
som talas och skrives.

Att åtskilligt av vad som förekommer i tidningar och skrifter kan vara ägnat
att försvåra upprätthållandet av neutraliteten äro väl icke heller de, som äro
ansvariga för vad som förekommer i dessa publikationer, ovetande om. Det
ropas ofta från det hållet på frihet, men friheten bör då också vara förenad
med ansvar. Bakom den neutralitetspolitik, som i vårt land föres och som regering
och riksdag vid flera tillfällen uttalat sig för, står så gott som ett enigt

Måndagen den 18 januari 1943 £. m.

Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
folk. Med denna kurs lia vi hittills lyckats komma igenom bränningarna, och
vi böra hålla ut med densamma. Den får icke saboteras eller sättas i fara av
ett litet fatal, som kanske därmed har helt andra avsikter än som motsvaras
hos folkets stora flertal eller av personer, som kanske handla i bästa avsikt
men, så snart de icke känna faran sväva över sina huvuden, icke förmå lägga
band på sina känslor.

Det fordras i denna tid av oss, att vi kunna behålla huvudet kallt. Vi bli
nog ändå mången gång ansedda som kalla och ointresserade, ja kanske oneutrala
utav de i denna världskamp kämpande parterna. De kunna ju icke helt förstå
vår ställning och våra förhållanden, och det är därför i detta skede av kriget
icke mindre angeläget än tidigare, att vår inre sammanhållning icke försvagas.

Statsministern yttrade, enligt referat i pressen, då han vid början av riksdagen
i år hälsade sitt parti, att det mest maktpåliggande vid årets riksdag vore
vårdnaden örn den nationella sammanhållningen. Och det är utan tvivel av mycket
stor vikt för att vi skola kunna bibehålla vår inre och yttre styrka, att samarbetet
och sammanhållningen kan upprätthållas. Men huruvida detta skall lyckas
beror väl, såvitt jag kan se, till mycket stor del på den, som inom regeringen
har det högsta ansvaret för vad som där göres eller underlåtes. Ett gott
nationellt samarbete fordrar medverkan av samtliga partier och grupper. Statens
ingripande i den enskildes förhållanden och på samhällslivets olika områden
är nu så omfattande, att det kräver en mycket noggrann avvägning och
hänsynstagande, örn det skall fungera utan allt för mycket gnissel. Detta är
en förutsättning för att ett gott samarbete skall äga runi. De åtgärder, som
staten har att vidtaga för produktionens uppehållande och tillgodoseende av
befolkningens behov av för dem oundgängliga varor, intar därvid främsta rummet.

I fråga örn de åtgärder, som på detta område vidtagits under senaste tiden,
har det gnisslat åtskilligt, och det kan ifrågasättas, örn allt blivit gjort, som
bort göras för att förse oss nied vårt dagliga bröd.

Underhandlingarna örn prissättningen å jordbrukets produkter förra hösten
blevo åtskilligt förhalade. Därigenom försatts en dyrbar tid, då åtskilligt kunde
ha varit gjort för att stimulera och öka höstsädesodlingen. Nu handlade man
dessa frågor som vanliga underhandlingsfrågor utan tillräckligt beaktande av
de naturens lagar, som jordbruket i så hög grad är beroende av. Följden har nu
blivit, att den med höstsäd besådda arealen är flera 10,000-tal hektar mindre
än under föregående år, och förutsättningarna för att erhålla en god brödsädesskörd
äro mycket ovissa. Härtill torde visserligen flera samverkande orsaker
ha bidragit, men säkert är, att regeringens dröjsmål med att fatta beslut i
prisfrågan och kännedomen örn att man på visst inflytelserikt håll inom regeringen
ytterligare ville trycka ned priserna ha sin dryga andel däri. Man
kan alltså inte komma ifrån, att de som härför haft ansvaret inte behandlat
produktionsproblemen med den framsynthet och det goda psykologiska handlag,
som hade varit önskvärt.

Jordbrukspolitiken hänger intimt samman med hela vår försörjningsfråga
och med landsbygdens, ja hela landets förhållanden i övrigt. Vilja vi ha en
god livsmedelsförsörjning, måste vi också i den mån det låter sig göra, skapa
förutsättningar härför. Jordbruket arbetar nu icke under några särskilt goda
produktions- eller jordbruksekonomiska förhållanden. Årets skörd var visserligen
ganska riklig, men kanske i vissa avseenden icke så riklig som den
blivit uppskattad till, och utbytet utav foderskörden i animaliska produkter
ger ju icke vad som beräknats. Mjölkmängden under höstmånaderna förra året
har ju icke varit större än under motsvarande månader år 1941, vilket år vi

Nr 2.

Måndagen den 18 januari 1943 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
till följd av torkan hade en synnerligen klen skörd. Knappheten på kraftfoder
och konstgödsel, i mångå fall avstående av mera fodersäd, än vad som är förenligt
med produktionens uppehållande, och mångenstädes brist på arbetskraft
göra, att såväl skörderesultatet som jordbrukets ekonomiska avkastning sänkes.

Den prissättning å jordbrukets produkter, som slutligen av regeringen fastställdes
efter att ha godkänts även av jordbruksorganisationernas representanter,
har ej funnit gillande inom stora delar av jordbrukarnas leder. Missnöjet
därmed har ju tagit sig ganska starka uttryck i form av såväl protestmöten som
andra åtgärder. Och även örn man måste taga avstånd från de yttringar, som
dessa protester i vissa fall tagit sig, tror jag att man gör klokt uti att objektivt
söka bedöma de förhållanden, varunder dessa jordbrukare bedriva sin
produktion. Inom de delar av landet, där missnöjet varit starkast framträdande,
är sädesodlingen. ganska begränsad, och inkomsterna från jordbruket bestå
därför huvudsakligen av animaliska produkter, främst mjölk. Det blev därför
stark misstämning, då ryktet spreds, att man inom vissa inflytelserika kretsar
hade för avsikt att sänka mjölkpriset. Och örn detta då hade skett, skulle det
lia ägt rum vid en tidpunkt av året, då produktionen av mjölken blir dyrare,
och då-priset å densamma vanligen brukar stiga. Under nuvarande förhållanden
med knapphet på oljekraftfoder och därigenom minskad mjölkavkastning
hade en ökning av priset varit mera berättigad än tidigare. Mjölkproduktionen
är för närvarande icke någon vinstgivande produktion. Avkastningen kan av
förhållanden, som jag nämnde, icke hållas uppe i normal nivå, men de fasta
kostnaderna kunna icke minskas, och arbetslöner och övriga omkostnader fortsätta
att stiga, ehuru mjölkmängden minskas.

_ Läget för vår livsmedelsförsörjning ter sig sålunda icke allt för ljust, och
vi ha därför all anledning att se till, att icke åtgärder vidtagas, som hos jordbrukets
utövare skapa olust eller onödigt försvåra framställningen av livsmedel.
Produktionens planläggning och slutliga resultat bero icke endast på
de rent materiella produktionsfaktorerna, utan även på de psykologiska faktorerna
hos de människor, som arbeta i produktionens tjänst. Denna synpunkt
har med skärpa framhållits av bland andra professor Eli Heckscher, som ju
icke är känd för att intaga någon direkt förstående ståndpunkt gent emot jordbrukarnas
intressen. Regeringen har bemödat sig att hålla priserna nere, men
den synes ej tillräckligt lia beaktat, huruvida detta i varje särskilt fall kunde
anses försvarligt nied hänsyn till de framtida produktionsresultaten. Äggen ha
försvunnit ur marknaden, fläsket har också minskat på ett mycket betänkligt
sätt, och mindre välvilliga uttydare vilja göra gällande, att det kommer att
gå samma väg som äggen. Det torde emellertid vara nödvändigt, att något
göres för att öka fläskproduktionen. Enda sättet torde vara att höla priset, ty
med nuvarande priser lönar det sig icke att producera fläsk.

Beträffande mjölken Ilar ju regeringen lyckligtvis icke sänkt priset, vilket
i höstas syntes allvarligt ifrågasättas. Hade man gjort något sådant, hade
man med all sannolikhet fått vidkännas en produktionsminskning med ty åtföljande
ransonering även av detta viktiga födoämne.

Det anförda motivet för en sänkning av priset på jordbrukets produkter har
varit, att man ansett, att jordbruket erhållit full kompensation för den prisstegring,
som ägt rum under kriget, medan löntagare och likställda endast
skulle ha erhållit halv kompensation.

Men i det avseendet intar inte jordbruket någon särställning i förhållande till
industri och andra näringar. Även de få sina ökade produktionskostnader täckta.
Men man får inte här förblanda jordbrukets driftskostnader, för vilka full
täckning beräknats, med den inkomst som jordbrukaren, erhåller på grund av
sitt arbete vid jordbruket. Här är endast beräknad kompensation för honom

Måndagen den 18 januari 1943 f. m.

Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
liksom för lantarbetaren med vissa procent av den genom kriget framkallade
prisstegringen, vadan talet örn full kompensation torde vara byggt på felaktiga
grunder.

Jag har därmed berört herr andre vice talmannens yttrande härom. Jag
betonar ännu en gång, att örn vi skola kunna hålla livsmedelsproduktionen
uppe, så få vi inte rasera förutsättningarna härför. Och vi få icke, hur viktigt
det än är med ett prisstopp, låta detta utöva ett hinder för livsmedelsproduktionens
uppehållande. Jag vill här understryka vad hans excellens statsministern
framhöll i sin redogörelse för riktlinjerna för regeringens ekonomiska politik
under informationsriksdagen i höstas, nämligen att en sådan prisstegring, som
följer av en ökad produktion, icke är så farlig för penningvärdets bevarande.
Och i ljuset av den politik, som förts beträffande jordbrukets produkter, kan
man med fog ställa frågan örn regeringen följt den princip statsministern
genom detta uttalande ställde upp. Nu säger ju visserligen finansministern i
årets statsverksproposition rörande budgetläget och penningpolitiken, att i den
fortgående avvägningen mellan skydd tor penningvärdet och stöd åt produktionen
ville han låta den förra linjen träda i förgrunden. Men det är ju skillnad
på produktion, och produktion. Man kan t. ex. beträffande en sådan oundgänglig
vara som kläder vända kostymen för att utnyttja tyget ytterligare. Men
detta låter sig icke göra beträffande livsmedlen, som dagligen måste ersättas
med nya. Livsmedelsfrågorna kunna icke behandlas som en kugge i regeringens
anti-inflationspolitik, åt vilken jag som sådan önskar framgång, utan de
måste avvägas med hänsyn till den ställning, som denna produktion icke minst
i dessa tider påkallar. Finansministerns ansträngningar för att hindra inflation
äro värda allt erkännande. Men han har stora svårigheter att brottas med
icke minst i de 1,000-tals miljoner kronor, som staten sätter i rörelse utan att
ha täckning därför i skattemedel, och uti det utgrenade subventionssystem, som
florerar. Det är svårt att inordna detta i ett sparsamhetsprogram,. vars främsta
syfte skulle vara att hålla inflationen tillbaka. När man i övrigt ser på de
många miljoner, som staten ger ut, och på det sätt på vilket de omsättas i landet
och påverka prisbildningen m. m., så synes det, som örn staten vöre den,
som genom sin verksamhet i särskilt hög grad bidrager till att framkalla inflationen.

Jag skulle kunna framdraga flera exempel på hur staten eller de, som för
dess räkning utföra tjänster eller varuleveranser, se sig i stånd att i den allmänna
konkurrensen för att komma i åtnjutande av viss arbetskraft betala, väsentligt
högre löner än vad som gäller i den allmänna marknaden. Lavinen
har nu kommit i gång och det torde vara svårt att hejda den. Det blir säkerligen
också förenat med svårigheter att då ett fredstillstånd inträder minska
statsutgifterna till en summa, som medborgarna förmå att komma ut med.
Finansministern tar emellertid på detta på det lekande sätt som är honom eget.
Jag hörde honom behandla denna sak i radio, och han förklarade då, att örn vi
behålla skatterna vid den höjd som de nu ha, skall det hela ordna sig. Finansministern
är förvisso en mästare i konsten att lära oss betala skatter, såsom
han för övrigt själv vid ett tillfälle yttrade, eller mera noggrant återgivet:
»Svenska folket måste lära sig betala skatter.» Nog får folket lära sig att
betala skatter alltid, men får det kännedom om att dessa höga skatter skola bli
bestående även efter kriget och betalas kanske under en depressionstid, kommer
det nog att uppstå betänksamhet. Även herr andre vice talmannen uttalade
ju för övrigt vissa betänkligheter mot skattebelastningen och en viss tveksamhet,
när det gällde införandet av nya skatter. Att statsutgifterna under
dessa tider stiga och att vi måste upptaga lån för att bestrida de löpande utgifterna
är ju ofrånkomligt, men med all sannolikhet blir det lika nödvändigt

Nr 2.

Jlåndagen den 18 januari 1943 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
att vi efter kriget måste återgå till andra förhållanden och inrätta våra statsutgifter
därefter.

Att budgeten, sväller som den gör och särskilt att ett så stort belopp som
1,100 miljoner kronor icke får täckning i densamma utan bestrides med lånemedel
och därigenom ytterligare ökar vår redan mycket ansenliga statsskuld
måste givetvis väcka bekymmer. Man har också rätt att ställa frågan: kunde
det icke lia sparats åtskilligt på de stora utgiftsbelopp, som nu äskas? Det är
särskilt inom försvarsväsendets och socialdepartementets områden som miljonernas
mångfald förekommer rikligast. Men även inom dessa områden böra ju
pengarna användas på ett sadant sätt, att vi av dem få den bästa valutan och
att det sparas, där det kan sparas. Försvarets effektivitet kan endast vinna på
örn man söker utnyttja de för dessa ändamål beviljade medlen på bästa sätt
och använder pengarna ekonomiskt. Mången gång gives det ut pengar för
ändamål, vars värde kan ifrågasättas. Bland annat kunde nog vakthållningen
av mången gång mindre värdefull material ordnas på annat sätt än genom postering,
såsom nu i allmänhet sker.

I fråga om det andra området, som kräver många miljoner, gör sig mången
nog frågan örn de beviljade subventionerna verkligen åstadkommit vad därmed
avsetts. Mot detta kanske den skicklige finansministern skulle invända:
Ja, det låter ju vackert att säga att vi skola spara, men visa något ställe där
vi kunna spara ett så stort belopp att det kan få någon betydelse för budgeten.
Han kunde kanske också fråga, varför skola vi just spara på försvarets huvudtitel
som vi väl alla under de föregående åren varit eniga om att vi måste tillgodose
för stärkande av vår försvarsberedskap? Eller också kunde han säga:
eller varför skola vi just spara på femte huvudtiteln och de subventioner och
understöd som ges ut där? Varför skola vi icke lika gärna spara på de subventioner,
som ges ut till jordbrukarna? Jag vill då genast svara, att av subventionerna
till jordbrukarna är det endast mjölktilläggen, som jordbrukarna sätta
något större värde pa, men denna subvention får väl snarast vara att anse som
en subvention till konsumenterna för att icke mjölken skall stiga i pris. De övriga
subventionerna sätta jordbrukarna i allmänhet icke något särskilt värde
på. Förmalningsersättningen t. ex. är väl knappast avsedd såsom ett stöd åt
jordbruket, utan den är väl snarare tillkommen för att den icke brödsädesodlande
delen av befolkningen skall få förmåner, som icke komma jordbruksbefolkningen
till godo. Denna form av subvention har aldrig värdesatts av jordbrukarna.
De veta knappast örn att de få den. Subventionerna för reglerande
av handeln med kraftfoder och cellulosa, som synas taga de högsta beloppen i
anspråk bland denna grupp av subventioner, lia heller aldrig skattats högt.
Det blir nog^för övrigt blott en mindre del av det belopp, som i år äskas för
detta ändamål, som kommer jordbrukarna till godo. De föredraga nämligen att
fodra skaldjur med halm, varpå det i år finnes rik tillgång, framför att köpa
cellulosa till ett pris av 15 ä 16 öre per kilogram. Man skall icke förvåna sig
över om jordbrukaren vid köp av detta foder icke anser sig komma i åtnjutande
av någon subvention, då han betalar det med ett pris av 16 öre, medan han för
den till staten levererade fodersäden endast erhåller 19.5 öre per kilogram. För
oljekraftfodret får jordbrukaren nu betala ett pris av 33 kronor per deciton.
Inköp av fodercellulosa till ett pris av 15 ä 16 öre per kilogram kan icke vara
särskilt lockande för jordbrukaren, och ändå lär framställningen av fodercellulosa
kosta nästan lika mycket till utöver de 15 öre, som jordbrukaren får betala
vilket bestrides av staten. Det blir sålunda industrien, som kommer i åtnjutande
av största delen av denna subvention. Det är med andra ord de höga
produktionskostnaderna, som göra att man måste betala industrien en del av
dessa kostnader i form av subvention. En stor del av denna tillverkning kom -

Måndagen den 18 januari 1943 f. m.

Nr 2.

Statsverkspropositionen m. *n. (Forts.)
mer väl heller icke att kunna försäljas till det ändamål, för vilken den avsetts,
ty det finnes gott om halm i år, varigenom efterfrågan på^cellulosa blir mindre.

I detta sammanhang kan jag icke underlåta att göra några allmänna reflexioner
rörande jordbrukets och landsbygdens förhållanden i allmänhet. Man kan
därvid icke undgå att fästa uppmärksamheten på att landsbygdens avfolkning
alltjämt fortgår, medan inflyttningen till städerna äger mm i samma takt. Under
det senaste året har invånarantalet i städerna, huvudsakligen storstäderna,
ökats med över 56,000 personer, vilka till största delen inflyttat fran landet.
Stockholm har fått sin dryga andel med icke mindre än över 8,000 inflyttade.
Icke ens krisen och svårigheterna att skaffa fram livsmedel till städerna ha
kunnat hejda folkströmmen till dessa. Detta ger om något tydliga bevis för att
städerna föredragas framför landsbygden och att landsbygden i olika avseenden
måste vara försummad eller missgynnad. Försörjningsförhållandena på
landsbygden torde väl eljest icke under denna tid vara sämre än i städerna^.
Det har funnits gott örn arbete i skogarna, och skördens inbärgning har också
tagit extra arbetskraft i anspråk. Mångenstädes har det till och med varit brist
på folk. .

Vad kan då anledningen till landsbygdens avfolkning_ vara? Orsakerna äro
naturligtvis flera, främst kanske att i staden och på fabriken betalas högre arbetslöner.
Men i staden är det också i flera avseenden bekvämare, och där ges
större tillgång till nöjen m. m. Ungdomen dragés därför till städerna, och landsbygden
avfolkas. Det är nu mången gång ganska besvärligt att erhålla arbetskraft
på landsbygden, ty folket vill icke stanna där. Men det kan icke vara
önskvärt, att strömmen från landsbygden fortsätter på detta sätt, ty det betyder,
att landsbygden så småningom kommer att i allt för hög grad avfolkas
med följder, som nu icke låta sig överblickas. Skall denna utveckling hejdas,
måste landsbygden höjas i ekonomiskt och även andra avseenden och dess främsta
näring, jordbruket, givas en ställning, som bereder de där sysselsatta likvärdiga
förmåner som inom andra näringar.

Herr Larsson, Sam: Herr talman! Till det uttalande som hans excellens
herr statsministern nyss gjorde, särskilt örn nödvändigheten av samförstånd
mellan olika intressegrupper, vill jag obetingat ansluta mig. I övrigt kan
jag, herr talman, på samma sätt och med ungefär samma ordalag som under
de föregående krigsåren även detta år betyga, att den meningsriktning jag
företräder är villig att skänka sitt understöd åt samlingsregeringens strävan
att bevara vårt lands frihet och att söka föra vårt folk så oskadat som möjligt
genom dessa ohyggliga års vedermödor. När vi deklarera denna solidaritet
och lojalitet gentemot regeringen, behöver det säkerligen icke framhållas,
att vi därmed givetvis icke avsäga oss vår grundlagsstadgade rätt
och — vill jag tillägga — vår medborgerliga plikt att noggrant granska alla
av regeringen framlagda förslag och att öppet giva till känna på vilka punkter
vi icke kunna följa regeringens linjer. Det är utan minsta tvivel den
demokratiska statens styrka, att den tillåter meningsbrytningar även i mycket
viktiga stycken och att dess ledning tål att höra kritik, också i skarpa
ordalag, utan att sådant äventyrar den sammanhållning i det väsentliga och
livsviktiga, varom alla ansvarsmedvetna medborgare äro ense.

Att vi ända tills nu lyckats hålla oss utanför världsbranden är nog närmast
att betrakta som en nåd, vilken vi tyvärr blott till ringa del våga räkna
vårt folks klokhet och dess lednings skicklighet till förtjiinst. Alltför länge
hade vi dröjt att med framsynt omsorg se örn vårt hus. Ansvaret därför drabbar
med större eller mindre styrka alla politiska meningsriktningar. Till
någon tröst vid självanklagelserna på denna punkt kan det kanske vara att

Nr 2.

Måndagen den 18 januari 1943 f. m.

Statsverkspropositionen ro. ro. (Forts.)
de senaste åren kunnat visa en säkerligen aldrig förr i vår historia dokumenterad
enhällighet i vilja att göra de största offer för en god försvarsberedskap.

Bilden av den neutralitetspolitik, som Sverige förklarat sig föra, är dock
icke utan sina skönhetsfläckar. Vårt land har funnit sig nödsakat att i vissa
avseenden göra sådana eftergifter gentemot främmande krav, att stora delar
av varmt patriotiska svenska medborgargrupper känt sig djupt upprörda.
Till den oro, som pa sådant sätt framkallats, har ytterligare kraftigt bidragit
ato den stora allmänheten haft så svårt att få klara och öppna redogörelser
för vad ^ som skett och för skälen till de vidtagna eller tillåtna åtgärderna.
Jag måste upprepa vad jag flera gånger tidigare framhållit i riksdagen,
nämligen att vårt folk tål att höra sanningen, även om den är obehaglig,
men det vill absolut icke finna sig i att bli vilselett genom ofullständiga
eller otydliga kommunikéer. Understundom har man knappast kunnat
värja sig för intrycket att försiktigheten hos kommunikéförfattarna varit så
stor, att redogörelserna av allmänheten uppfattats såsom ett slags dimbildning
kring det som faktiskt ägt rum.

Att dessa allvarstider kräva aktsamhet och stark ansvarskänsla av medborgarna
och främst av dem som offentligt föra vår talan, erkänna väl alla i
princip. Men det är dock, herr talman, uppenbart att meningarna kunna, ja,
måste, vara delade örn vad aktsamheten och ansvaret i varje särskild situation
kräver av den enskilde medborgaren. I fall då vissa medborgare av sin
ansvarskänsla känna sig tvingade att tiga, kunna andra känna en minst lika
stark plikt att tala.plågen makt, icke ens en samlingsregering, kan i en såsituation
öva tvang på de enskildas samveten. Och staten bör under inga
förhållanden eftersträva en likriktning av medborgarna som måste verka upplösande
på^allt verkligt medborgerligt ansvarsmedvetande.

Att vi långt in på det fjärde krigsåret lyckats bevara vår frihet och vår
fred är, som sagt, en utomordentlig och ganska oförtjänt nåd av milda makter.
Detta förhållande får dock icke bringa oss att tro, att vi nu kommit ut
ur farozonen och att vi med lugn förtröstan kunna se mot framtiden. Ingen
vet vad morgondagen bär i sitt sköte. Även den, som i likhet med mig har
benägenhet att motse den närmaste framtiden med rätt stor optimism, måste
dock vara livligt medveten om ovissheten och osäkerheten i alla föreställningar
^om en kommande utveckling. Vi måste därför vara beredda att alltjämt
hålla vårt krut torrt och att göra stora, tyngande offer för vårt försvar.
I ör sådana offer är det svenska folket redo, men det vill bli övertygat
örn att de pengar som offras och de personliga bördor som påläggas komma
till den bästa användning och att ali nödig sparsamhet iakttages. Tyvärr
mäste nog nu som förr sägas att i detta avseende allt ej står väl till. Alltjämt
är det en utbredd mening, framför allt på svenska landsbygden, där
man ar van att se på styvrarna, att de militära anstalterna långt ifrån alltid
äro ändamålsenliga, planmässiga och sparsamt anordnade. Jag skall icke
söka ge några, exempel på. slöseri, men jag skulle vilja allvarligt vädja till
försvarsministern aTt icke förtröttas i sin strävan att åstadkomma oavlatliga.
förbättringar i detta avseende.

Örn jag i detta sammanhang skulle vaga mig på att göra en erinran i fråga
örn försvarsministerns huvudtitel, skulle detta gälla hans disposition av de
+ i i •ygsbyggena anslagna beloppen. Det synes mig, som örn man kan
starkt ifrågasätta, huruvida de av försvarsministern vidtagna eller ifrågasatta
ändringarna av planerna för fartygsbyggena komma att stärka vår försvarsberedskap
under det pågående, kriget. Och det kan väl knappast förvåna
försvarsministern, örn vi, som i somras önskade framskjuta beslutet örn

Måndagen den 18 januari 1943 f. m.

Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

kryssarbyggena några år, ha fått våra betänkligheter ökade genom de nu
meddelade upplysningarna rörande dessa kryssares nu beräknade kostnader.
Ingen kan väl ännu säga, hur stor den verkliga slutkostnaden blir, när de
örn rätt många år bli färdiga, men alla borde vi kunna vara övertygade örn
att dessa kryssare icke kunna bli oss till gagn under detta krig, men att de
däremot komma att kräva material och varvsutrymmen samt arbetskraft
m. m., vilket allt synnerligen väl skulle behövas för andra och mera aktuella
försvarsändamål. Hur hopplöst det än kan vara att åter framföra dessa,
invändningar mot kryssarbyggena, har jag icke kunnat underlåta att bringa
dem i erinran. Jag är nämligen livligt övertygad örn att man i framtiden
allmänt kommer att erkänna det riktiga och förnuftiga i dessa invändningar.

Bland våra inrikespolitiska problem stå nu de, som röra bevarandet av penningvärdet
och säkrandet av folkförsörjningen, främst. Att alla krafter måste
inriktas på att hindra en ödesdiger inflation är uppenbart. För att detta skall
kunna ske erfordras, som här redan sagts, medverkan av olika intressegrupper,
producenter, företagare av olika slag och löntagare. I verkligheten är det
av utomordentligt intresse för alla grupper att penningvärdet icke försämras.
Vad skulle exempelvis producenterna vinna på prishöjningar på deras försålda
varor, örn därigenom inflationen släpptes lös och allt vad de i sin tur måste
köpa ohejdat stege i pris? Och vilken bleve vinsten för löntagarna, örn de höjda
lönerna medförde en stark stegring av priserna på alla för livets nödtorft erforderliga
konsumtionsvaror? Även vi lekmän, som icke våga fördjupa oss i
teoretiska spekulationer, inse väl att det måste ligga i allas intresse att bevara
penningvärdet. En generation som upplevt det förra världskriget borde knappast
behöva påminnas därom.

Vid informationsdagarna i november förra året fick riksdagen av regeringschefens
uttalanden ett starkt intryck av att regeringen ämnade vidtaga särskilda
besparingsåtgärder för nedbringande av »den betänkliga budgetbrist»,
varom direktör Söderlunds promemoria talar. När nu budgetförslaget ligger
framför oss, nödgas vi konstatera, att regeringens i november deklarerade föresats
icke kunnat förverkligas. Visst är det en budget med utpräglad sparsamhetstendens
som framlagts. Visst har man avvisat så gott som alla nya anslagskrav,
även sådana som varit synnerligen väl motiverade och örn vilka
man t. o. m. ibland torde kunna säga att det kan sättas i fråga, huruvida
det ej ur ren sparsamhetssynpunkt varit riktigare att taga upp ett nytt anslag
än att avvisa det. Men sparsamheten och återhållsamheten synas så uteslutande
Ira inriktat sig på de små posterna, att den icke räckt till för de verkligt
stora beloppen, vilka ha betydelse för budgetens slutsumma. Med detta uttalande
vill jag icke ha sagt, att någon avsevärd sänkning av de största utgiftsposterna
varit möjlig att genomföra, men jag vill icke fördölja att jag av finansministerns
resonemang närmast fått det intrycket, att han icke ens önskat
en reducering av exempelvis subventionerna och rabatterna, vilka för löpande
budgetår tillsammans upptagits till 357 miljoner kronor. Finansministern har
säkerligen rätt i att subventionerna och rabatterna icke kunna borttagas utan
att detta medför en ödesdiger rubbning av förhållandet mellan produktpriser
och löner. Men finansministern har alls ej lyckats bevisa, att subventionerna
och rabatterna nödvändigtvis behöva uppgå till de höga belopp, varmed de nu
utgå. Särskilt i fråga örn rabatterna råder mångenstädes ute i kommunerna ett
utpräglat missnöje med de nuvarande bestämmelserna, som allmänt anses obehörigt
gynna även sådana personer som alls icke äro i behov av livsmedelsrabatter.
Om detta missförhållande, som under förra årets riksdag tydligt vitsordades
i denna kammare, huvudsakligen beror på taxeringsförfarandets mind FÖrsta

kammarens protokoll 19J/.3. Nr S. 3

Nr 2.

Måndagen den 18 januari 1943 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
re tillfredsställande beskaffenhet, borde hänsyn härtill på något sätt tagas vid
rabattbestämmelsernas utformande. Jag vill uttala det önskemålet, att finansministern
ville taga under övervägande vad som kan göras för att bringa ned
både subventioner och rabatter till lägre belopp och att vid en eventuell revision
av bestämmelserna uppmärksamheten särskilt inriktas på att förhindra
medgivande av rabatter i större utsträckning än som kan anses socialt nödvändigt.

Mot finansministerns uttalande att ett avskaffande eller en minskning av subventioner
och rabatter skulle uppfattas som en skattehöjning av de drabbade,
måste jag uttala en bestämd gensaga. Det bär redan i pressen på många håll
betonats, att detta uttalande, örn det bleve godtaget, skulle leda till att en
gång givna särskilda förmåner praktiskt taget aldrig skulle kunna avskaffas.
Man har svårt att på denna punkt dölja för sig att finansminstern måhända
här av sin förkärlek för statsdirigerad ekonomi drivits längre än han
kan påräkna understöd för i alla händelser av de meningsriktningar, som alltjämt
äro livligt övertygade om att endast ett fritt näringsliv under normala
tider är mäktigt att befordra en sund ekonomisk utveckling och därigenom
också bereda möjligheter till en vidsynt socialpolitik, som syftar till största
möjliga trygghet åt samhällets alla medborgare.

Örn budgeten skall jag i övrigt icke närmare uttala mig, eftersom en av
mina meningsfränder senare under debatten med den större sakkunskap han
besitter skall behandla dessa frågor. En enda reflexion ytterligare kan jag
dock icke underlåta att framföra. Finansministern talar på upprepade ställen,
och helt säkert av uppriktigt intresse, örn nödvändigheten av sparsamhet och
örn skyldigheten för institutioner och enskilda att deltaga i sparandet. Mot
dessa maningar kontrasterar emellertid synnerligen påtagligt den optimistiska
ton som genomgående präglar finansministerns uttalanden i finansplanen. När
man läser denna, och kanske ännu mer när man hör finansministern i radio
redogöra för budgeten, får man det intrycket, att vi visst lia det besvärligt, men
att det hela dock inte är så värst farligt och att vi äro på god väg att reda upp
svårigheterna. Budgetens kalla siffror tala dock, herr talman, ett annat och
betydligt mindre optimistiskt språk. Alltjämt föreligger i budgeten en underbalans
på över en miljard kronor. Och statsskulden växer med svindlande hastighet.
Sådant ter sig det verkliga läget, och det måste med allvar ställas klart
för folkets ögon, örn man skall kunna påräkna ett verkligt intresse för sparande
och en vaknande insikt örn nödvändigheten av återhållsamhet vid hushållandet
med allmänna och enskilda medel.

Kristider föra alltid med sig upplösningstendenser i fråga om laglydnad
och personlig livsföring. Därom ha vi en dyrköpt erfarenhet från förra kristiden.
Nu börja också framträda allt tydligare tecken på en uppluckring av
rättsuppfattning och seder, som är ägnad att ingiva de djupaste bekymmer.
De många kristidsförfattningarna uppfattas tyvärr icke allmänt såsom likvärdiga
med övriga lagar. Brott mot dem bedömas av den allmänna opinionen
icke alls på samma sätt som andra lagbrott. Det skall kanske icke bestridas,
att vissa kristidsbestämmelser varit mindre lyckligt avfattade. Det är väl också
sannolikt, att åtskilliga statliga prisbestämningar varit icke fullt lämpligt
avvägda. Att sådana misstag kunnat begås är dock förklarligt och utgör icke
något som helst försvar för lagbrytare och lagtrotsare. Skall vårt rättssamhälle
kunna bestå, måste staten till det yttersta hävda sin auktoritet och obönhörligt
beivra varje utslag av brottslighet. Eftergivenhet i detta avseende kan
draga obotlig skada över vårt folk.

Upplösningstendenserna framträda även i fråga örn brott mot andra lagar
än kristidens. Vi ha till vår sorg fått bevittna en högst oroväckande stegring

Måndagen den 18 januari 1943 f. m.

Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

av den allmänna brottsligheten, särskilt våldsbrott och egendomsbrott, och vi ha
alldeles särskilt oroats av en påfallande ökning av ungdomsbrottsligheten. Till
icke ringa grad sammanhänger säkerligen denna stegring av brottsligheten med
den ytterst beklagliga försämring av nykterhetstillståndet i vårt land som
under de senaste åren ägt rum. Det råder ingen tvekan örn att vi på dessa områden
möta problem som kräva den allvarligaste uppmärksamhet och där riksdagen
skulle svika sin plikt mot land och folk, örn den likgiltigt och kallsinnigt
lämnade dem åt sidan.

Ytterst och framför allt annat beror dock, herr talman, vårt framtida öde
på om vi kunna genomlida kristiden utan att folkmoralen tar allvarlig skada.
Vi kunna bli fattiga, vi kunna bli nödsakade att sänka vår levnadsstandard, vi
kunna tvingas att avstå från aldrig så eftersträvansvärda reformer. Allt detta
kunna vi bära, örn vi blott få behålla vår frihet och örn vår moraliska kraft
är ofördärvad. Då ha vi rätt att hoppas på och arbeta för en ny och bättre
framtid. Men örn folkets moral undergräves, då mörknar det för kommande
dagar. I sådant fall kan det krävas generationers strävan för att åter föra
folket in på sunda banor. Jag vill icke svartmåla det nuvarande läget, men
jag kan å andra sidan icke uraktlåta att öppet uttala, att många tecken tyda
på att vi äro inne på farliga vägar, då en ohejdad nöjes- och njutningslystnad
kan föra oss ut på ett sluttande plan, som leder rakt ned i fördärvet. Även
riksdagen bör, herr talman, ha sin uppmärksamhet riktad på den fara, som
här hotar. Örn faran tillräckligt tidigt och tillräckligt allvarligt uppmärksammas,
skola helt visst nu som förr till slut verksamma åtgärder vidtagas
och folkets i grunden sunda livskraft föra oss oskadda även genom dessa farofyllda
tider.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 e. m.

Herr Ström, Fredrik: Herr talman! Jag vill börja med ett tack till statsministern
för hans klara och efterlängtade deklaration rörande vår under alla
förhållanden ovillkorliga försvarsplikt, även örn vårt land skulle bli överfallet
och komma i mycket svåra och beträngda förhållanden, till och med örn ett
avbrott skulle inträda i förbindelserna mellan styrelsen och folket i övrigt.
Att det så klart och bestämt utsäges att folket skall kämpa till sista man, aldrig
lyda någon order örn reträtt, aldrig någonsin ge upp, aldrig tro på några
deklarationer i motsatt riktning, vilka falskeligen skulle kunna spridas —
det är ett ord som svenska folket med glädje kommer att anamma och som i
allra högsta grad kommer att styrka samlingen omkring regeringen, tilltron
till riksdagen och självtilliten hos folket. Jag tror också att det kommer att
vara nyttigt även för andra öron än svenska. Det är en frihetsparoll, som riksdagen
säkerligen hundraprocentigt underskriver. Även uttalandet från statsministerns
sida om gruppintressena kan säkerligen underskrivas av en och var.

När man hör sådana utmärkta deklarationer —- inte så ofta hörda, det måste
jag tillägga — blir man också benägen att understryka, att den gamla parollen
örn tigandet och tystnaden såsom den enda oss värdiga åtminstone till åtskilliga
delar inte kan vara nyttig och nödvändig. Ty när herr statsministern
talat som han har talat i dag, tror jag att det skulle göra gott, om alla svenska
medborgare kunde upprepa dessa ord, understryka dem oell kommentera dem
i den anda, i vilken de äro avgivna. Det bör sålunda inte gälla såsom en absolut
merit att bara tiga. Det kan vara nyttigt ibland att också tala. Man böt
tala örn det som folket bör veta och örn det som styrker folket — man bör, såsom
den man yttrade som talade från predikstolen i slottet vid riksdagens öpp -

3i;

Nr 2.

Måndagen den 18 januari 1943 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
nando-, »tala om sanningen och rättfärdigheten». Det är mycket mera värt än
paroller örn att tiga. Mörkläggning har aldrig gagnat något folk, det är tvärtom
något av det mest fördärvliga som kan drabba ett folk. Det är till och med
bättre att begå ett fel genom att tala än att lägga ett folk i mörker. Det har
alltid gått illa för sådana folk, som tolererat mörkläggning av sanningen.

Det är så mycket viktigare att understryka detta, som jag för min del måste
bekänna, att jag ingalunda kan se så optimistiskt på vårt yttre läge som mången
nu är villig att göra. Jag tror, att vi befinna oss i en mycket allvarlig period
av det pågående kriget och att vi ännu ha den svåraste passagen kvar. Det gäller
därför för oss att vara väl rustade både andligt, militärt och materiellt.
Vi skola hoppas, när vi nu ha lagt ned så mycket pengar på vårt försvar, och
detta med all rätt, att det kommer att stå sig, örn något skulle hända, och att
även vår andliga beredskap är sådan, att den står rycken.

Och vi äro starka, örn vi ha den oböjliga frihetsviljan. Det är det enda styrkebältet
vi ha. Denna oböjliga frihetsvilja måste vi alltid upprätthålla. Vad vi
behöva för att kunna åstadkomma en oböjlig frihets-, kamp- och försvarsvilja
är framför allt enighet, även inåt, men en naturlig enighet. Det finns här onekligen
vissa dåliga tecken, såsom redan tidigare under debatten understrukits,
och det är oenigheten mellan bönderna å ena sidan och övriga samhällsklasser
å den andra. Vad som härvidlag måste beklagas och brännmärkas är en del av
jordbrukarpressens hets, dess halvnazistiska tongångar, dess hot i en farlig tid
samt vissa bondeledares desperata aktioner. Enigheten mellan bönder och övriga
medborgare måste återställas; det är en av försvarets allra viktigaste uppgifter.
Örn vi fortsätta att låta utvecklingen gå som den har gått det sista året
med en växande strid mellan bönder och övriga medborgare, så bli vi olyckliga.
Enigheten måste återställas. Jag vill fastslå, att det uppenbarligen inte går någon
nöd på våra godsägare och storbönder. Den senaste statistiska undersökningen
har visat, att de stå högst av alla förmögenhetsägare i landet och över
alla" andra kapitalbesittare. Alla veta, att de ha gyllene tider — de ha förmodligen
aldrig haft så goda tider som nu. Men man måste å andra sidan, det vill
jag kraftigt betona, inom vänstern i riksdagen och i landet lära sig förstå skillnaden
mellan den lilla gruppen av godsägare och den väldiga massan
av bönder, framför allt småbönder. Det går inte att behandla stormrika
godsägare och fattiga småbrukare eller småbönder på samma sätt,
då går det liela sönder. Vi måste hjälpa småbönderna och småbrukarna på
allvar. Det är nödvändigt både för sammanhållningens skull i landet i en hård
tid och därför att det är rättfärdigt och rättvist. Arbetarklassen skulle begå ett
katastrofalt misstag, om den läte sig förledas till något slags fiendskap med sina
närmaste stamfränder, den väldiga gruppen av småbönder i landet. Det vore
ett politiskt och psykologiskt misstag av allra svåraste art.

Jag tror inte, att man löser småbondefrågan med allmosor. Sådana metoder
äro främmande för bondens psykologi. De som härstamma från bondeklassen,
och det gör större delen här i riksdagen liksom i hela landet, känna till, att det
inte går an att komma med allmosor när det gäller bönderna. Det går inte med
arbetarna heller — det går överhuvud taget inte med någon, och det är därför
vi bland annat vilja ha bort hela fattigvårdssystemet i dess nuvarande gestalt;
vi vilja inte veta av någon fattigvård, utan den skall bort över hela landet.
Bönderna vilja säkerligen inte heller veta av några allmosor i form av understöd
av olika slag. Man måste därför finna en lösning på detta problem, och
det är väl inte värre att lösa det än många andra problem, som ha fått sin lösning.

Enligt mitt förmenande böra småbönderna ha bättre betalt för mjölk, ägg
och fläsk, det är inte tal örn någonting annat. Det säger också varenda arbe -

Måndagen den 18 januari 1943 f. m.

Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
tare, som jag Ilar talat med, att det inte är mer än rätt och rimligt, och detj
betyder ingenting, örn man får ge ett eller två öre mer. Men det är själv-*
klart att allt detta inte kan få gå ut över arbetarklassen, ty arbetarklassen
är så trängd i denna stund, att man inte på denna klass kan lägga en sådan
börda. Den måste läggas på de rika godsägarna, på storbönderna, på dem
som ha stora förmögenheter och framför allt på dem som lia de största inkomsterna.
Den måste med andra ord läggas på kapitalägarna av olika slag.

dag vill alltså betona att det vore en mycket olycklig utveckling, örn vi
skulle få en splittring och en uppdelning till stånd efter gruppintressen.
Men den allra farligaste av alla utvecklingslinjer vöre, örn arbetarna och
företagarna skulle komma på samma linje emot Sveriges småbönder. Arbetarklassen
måste noga se upp, så att den inte blir lockad in på sådana farliga
vägar.

Vidare måste man handskas med folk som med människor och inte som
örn de vore någonting annat. Vi lia en utomordentlig ämbetsmannaklass i
Sverige; jag tror inte att det finns något.land som har en så fläckfri, kunnig
och lojal ämbetsmannaklass som vårt land. I stort sett äro väl också
kristidsämbetsmännen och kristidstjänstemännen goda och i många fall alldeles
utmärkta krafter — det vet jag. Men de ha inte tillräckligt stark psykologisk
känning med de breda massorna, och därför ge de ut förordningar
och skicka ut formulär och räkna ut saker och ting på ett så ensidigt, okunnigt
och opsykologiskt sätt, att de få massor av bönder, arbetare, hantverkare
och affärsmän emot sig. Vi måste verkligen försöka att uppfostra de
tjänstemän, som ha att göra nied alla dessa mycket svårbedömliga frågor,
som röra kristiden, till bättre psykologer. — Jag skall strax komma tillbaka
till detta mycket viktiga ämne.

Jag återgår nu till frågan örn bondeklassen, som har en sådan enorm vikt,
och betydelse, kanske mycket större än vi ha en aning om. Jag ber er endast
studera utvecklingen i nästan varje land, som råkat in i antingen fascistiska
eller kommunistiska styrelsesätt. Hur har det hela börjat? Jo, det
har börjat med bondeklassens växande missnöje — så var det i Österrike,
så var det i Tyskland, i Italien och på många andra håll. Vi måste väl lära
något av allt vad vi uppleva! När vi varit med örn två världskrig och en
världsrevolution borde vi väl lia lärt någonting och inte vara som spenabarn,
som komma hit alldeles utan varje erfarenhet. Men de som sitta och
styra äro tyvärr oftast unga tjänstemän, som inte varit med örn gamla tider
och som inte kunna ha den erfarenhet som vi ha.

Låt oss se vad som skett med bondeklassen under århundraden, så skola vi
genast få en bättre blick på förhållandena. Tänk på att bondeklassen dock
varit folkets ryggrad i alla länder! En sådan klass kan man inte hastigt
bara fösa åt sidan, så att andra klasser utan vidare tränga fram och ta dess
plats. Det går av psykologiska skäl inte. Det måste här ske ett sammanväxande.
Man måste lära bondeklassen att förstå, att de andra klasserna
äro lika viktiga och nödvändiga som bondeklassen, och sålunda få bondeklassen
att inse sin egen ställning. Men man kan inte kommendera den -—
det vore ett psykologiskt missgrepp, som kommer att hämna sig. När bondeklassen
hotades av industrien uppstodo på sin tid i många länder upprorsrörelser,
som man ännu har känning av. Jag vill i detta fall, förutom
de länder jag nyss nämnde, erinra örn Jugoslavien, Lettland och Litauen. Vi
ha dock i Sverige en mycket sansad, kunnig och rättrådig bondeklass med
djupa rötter i odlingen, vilken handhaft styrelsen i detta gamla rike i århundraden,
som har styrt våra kommuner och som på grund därav har en
stor ansvarskänsla. Därför faller en sådan bondeklass inte för första bästa

38 Ni 2. Måndagen den 18 januari 1943 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
anstorm. Men om de, som äro ute för att splittra, få hålla på och driva sin
hets, och örn förhållanden, som kännas olidliga, få fortsätta att trycka år
efter år, så uppluckras den starka rättskänslan hos denna klass.

Allt detta är något som vi måste lära oss att förstå. Bönderna frukta
att förlora sin ekonomiska grundval och sin frihet. När arbetarklassen inte
ägde något av dessa värden, så gick även arbetarklassen till mycket desperata
åtgärder. Det gör varje klass, som känner sig hotad. Bondeklassen har
förlorat sitt gamla starka, men alltför ensidigt betonade politiska inflytande.
När bönderna nu känna sig politiskt satta åt sidan, ha de sålunda icke heller
riksdagen att falla tillbaka på, utan bli offer för varjehanda halvnazistiska
agitatorer, som resa omkring, och för en tidningspress, örn vilken det
måste sägas att det är bedrövligt att den skall få föra ett sådant språk som
den ofta för.

Vidare hotas bondeklassen med att mista sin arbetskraft, såsom här alldeles
riktigt påtalats av föregående talare. Denna är ju nödvändig, ty visserligen
är jorden själva arbetsmedlet, men man måste ju också ha arbetskraft
för att någonting skall kunna komma fram ur den. Det är därför
delvis fullt förklarligt, att, när jordbrukets arbetskraft kallas in till landets
försvar, till värnplikten eller rustningsindustrien, jordbrukarna känna sig
osäkra och kunna bli missnöjda i synnerhet som det framför allt är ungdomen
som inkallas.

Landsbygdens ungdom flyttar också mer och mer in till städerna, och det
kan inte få fortgå på det sättet, ty örn ungdomen oavlåtligt flyttar in till städerna
och överger modernäringen och de till den knutna hantverken och småindustrierna,
då skapas ett mycket farligt läge i samhället. Men det går inte
att ordna den saken genom att förbjuda folk att flytta till Stockholm och Göteborg
o. s. v.; det går överhuvud taget inte på lagstiftningens väg, utan man
måste göra förhållandena på landsbygden sådana, att folket vill stanna där.
De av oss, som voro med på 1880-talet och som barn upplevde den värsta emigrationstiden,
minnas, hur hela socknar utvandrade till Amerika, därför att
jordbruket inte gav något och man inte hade möjlighet att slå sig fram här i
landet. Fattigdomen var oerhörd, och en stor del av Sveriges bondeklass utvandrade;
det var till och med den bästa delen, därför att det var de mest företagsamma
och mest energiska. Det är samma företeelse som nu äger rum, men
nu kan man ju inte utvandra till Amerika; nu utvandrar man till Stockholm.
Stockholm, Göteborg och de andra städerna ha blivit det nya Amerika. Man
måste pröva denna fråga mycket djupare; man måste komma jordbruks- och
bondespörsmålet ordentligt in på livet, annars komma vi inte någon vart.

Vi måste skapa trygghet. Lika väl som arbetarklassen har rätt till trygghet
och delvis har skaffat sig trygghet, fast den ännu inte har den trygghet som
den bör och måste ha, måste vi återge bondeklassen känslan av lugn och trygghet.
Detta kunna vi inte komma ifrån. Men detta kan ske endast under fred
och i förbund mellan arbetare och bönder; det har jag predikat sedan jag var
tjugu år gammal, det har jag predikat här i riksdagen sedan år 1915, då jag
kom hit, och jag skall aldrig upphöra att predika det: Lösningen för Sveriges
del av de stora sociala problemen och hela vår frihet beror på förbundet mellan
arbetare och bönder, men fiendskap mellan arbetare och bönder i Sverige leder
till landets undergång.

Bonden fruktar både arbetaren och kapitalisten. Han fruktar arbetaren
därför att han tänker: arbetaren lockar vårt folk in till städerna, så att jag
inte får någon arbetskraft. — Så felaktigt fruktar han arbetaren, som i själva
verket har samma intresse som bonden. Han fruktar också kapitalismen, och
man måste se till, att bondeklassen icke råkar in i något beroende av kapita -

Måndagen den 18 januari 1943 f. m.

Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
lismeri. Han fruktar framför allt en koalition av industrikapital, arbetarrörelse
och byråkrati, ty då ser lian sig förlorad. Man får inte ge bondeklassen
känslan av att liksom vara pressad in i ett hörn av ringen och utboxad, utan vi
måste ta död på denna fruktan hos bönderna. Vi måste då även se till, att vad
vi bli nödgade att ge småbönder och småbrukare icke blir en börda på arbetarnas
axlar. Man måste ge bonden möjlighet att producera och att med någon
behållning sälja vad han producerar. Det låter nästan hädiskt i denna tid,
men frihet och enighet äro mer värda än några öres och kronors högre pris på
bondens produkter. Värre än allt annat vore inbördes fiendskap och kaos.

Samtidigt måste man ställa mot väggen dem som ha del i bondeklassens ledning
och som föra ett osvenskt och främmande tal med nazistiska eller halvnazistiska
tankar och tongångar för att hetsa upp stämningen.

Enigheten och trevnaden störes verkligen, sorn jag nämnde, i någon mån
också av byråkratiens växande makt. Kristidsbyråkratien får inte bli folkets
herre, såsom den tenderar att bli, utan den måste alltjämt vara dess. tjänare.
Byråkratien skall inte ha makt över riksdagen; det går inte, utan riksdagen
måste vara på sin vakt och noga pröva allt som kommer från departement och
ämbetsverk.

Man får inte heller låta förleda sig till någon avgudadyrkan av staten, och
det är Hacket viktigt, att man framhåller detta även för arbetarklassen. När
vi socialister ha talat för ökade befogenheter åt staten, har detta icke betytt
en statskapitalism med en allsmäktig byråkrati, delvis hämtad ifrån kretsar
som stå folkets djupa led fjärran, utan någonting helt annat. Vi befinna oss
nu i ett samhällstillstånd, där byråkratien, inte minst kristidsbyråkratien, i
förbund med krafter som vi inte alltid äro ense med, håller på att i hög grad
vidga sitt inflytande. Jag tror för min del, att det ligger i arbetarklassens
intresse ur alla synpunkter att gå emot dessa tendenser till avgudadyrkan av
staten. Den individuella renässansen kommer att bli nödvändig även för arbetarklassen,
ty även arbetarklassen kommer eljest att få känna byråkratiens
tunga hand över sig.

Det är självklart, att vi skola bekämpa inflationens spöke. Den, som har
upplevat inflationen under och efter förra världskriget, vet vad den betyder.
Jag reste vid den tiden omkring i flera länder, där förhållandena voro förskräckliga.
Vi måste be alla goda makter bevara oss för något sådant som en
förhärjande inflation. Men det finns en motsatt politik, som är lika farlig,
och det är den hastiga deflationen. Det var den politiken som Bruning prövade
och som ledde till att makten i Tyskland gick över till dem som nu ha den.
Man måste vara mycket försiktig, så att man inte går över från den ena ytterligheten
till den andra, och när jag hörde min gamle väns från stadskollegiet,
förre borgarrådet och arbetsgivargeneralen Söderlunds stridsrop mot finansministern,
så tänkte jag, att här är nog ändå herr Söderlund inne på fel vägar;
han vill föra oss från en ytterlighet till en annan. Det är lika farligt med
en hastig deflation som med en okontrollerad inflation.

Vi måste se till, att vi skapa möjligheter att spara på annat sätt än på de
vägar, som man nu delvis är inne på. Jag är övertygad, att örn man organiserade
sparandet praktiskt bland barnen i skolorna, på arbetsplatserna, hos
arbetsgivarna, bland tjänstemännen, överallt, så skulle man få mycket större
resultat än på de vägar som man nu vill slå in på. Jag kan inte inse, vad det
skulle vara för oriktigt att utbetala, låt oss säga 5 procent i statsobligationer
av varje löntagares lön, av den summa var person lyfte i utdelning på aktier
och värdepapper, till var företagare, när han deklarerade sina inkomster i
utbyte mot motsvarande summa pengar. A^arför inte pröva den vägen i stället
för de vägar, som man nu vill förorda? Det var någon talare som varnade för

Nr 2.

Måndagen den 18 januari 1943 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
de där gamla slentrianmässiga vägarna, när det gäller sparande. Vad vår tids
människor vilja och behöva, är något nytt. De vilja ha nya initiativ, och då
komma de med, men går man i de gamla slitna hjulspåren, så liksom tappa de
taget. Nej, gå sparandets väg: finn ut goda vägar, praktiska vägar, finurliga
vägar för att få sparandet i gång! Giv en sparbanksbok åt varje nyfödd svensk,
där det sätts in en summa av statens medel — jag kan inte säga vilken summa
— och örn den har fått stå orubbad, när han konfirmeras, giv honom då en
likadan dusör! Står summan kvar och har ökats, när han excercerar, så giv
honom då en premie till! Genom ett sådant premiesystem uppmuntrar man
sparandet.

Det finns många vägar att uppmuntra sparandet, men vi vilja inte ha någon
duell mellan den främste bekämparen av inflationen och finansministern i
samlingsregeringen, ty det åstadkommer sannerligen ingen lust att spara — det
må vara sagt.

Sedan måste jag säga några ord om försvaret. Jag har ju röstat för varje
höjning av anslagen till försvaret nu i många år, liksom jag tidigare tyvärr
röstade för sänkningar i tron på freden. Jag ser att försvarsministern skrattar,
när han nu kommer in — han kanske tycker att jag har varit väl givmild.
Nu lia vi emellertid ett bra försvar, och därför äro vi tacksamma mot försvarsministern
och våra militärer. Det är en storartad sak, och det ger oss trygghet,
men det är en del saker, som jag skulle vilja ha bort inom försvaret.

Om herrarna,_ såsom jag förmodar, ha läst militieombudsmannens ämbetsberättelse,
ha ni där funnit, hurusom en hel massa åtal och ingripanden lia
måst ske. på grund av att officerare och underofficerare ha uppträtt minst sagt
olämpligt. Det är fråga örn misshandel av underlydande, våld mot underlydande,
olovligt utnyttjande, felaktig inkallelse och i ett stort antal fall
missfirmelse mot underlydande. Det är åtal mot fartygschefen och förste
officeren på en hjälpkryssare för spritmissbruk och likaså i en massa fall
mot andra officerare. Man får ju inte generalisera, och vår försvarsmakt är
säkerligen mycket bättre än man skulle tro, när man läser dessa rubriker och
även tidningarnas rubriker. Men det är ett observandum: det går inte an att
ha i vår försvarsmakt en rad personer, som man måste ingripa emot mer eller
mindre hårt — ofta få de för övrigt mycket lindriga straff, örn det blir något
straff alls — ty det verkar uppluckrande på försvarsberedskapen och försvarsviljan.

En sak, som ännu inte hunnit komma in i militieombudsmannens ämbetsberättelse,
beröres i ett urklipp jag fått ur en tidning, där det stod som rubrik:
»Vaktchef gick krogrond med manskapet.» Han blev åtalad vid krigsrätt i
Hälsingborg. Däremot frikändes en sergeant, som begått ett häpnadsväckande
djurplågeri. Han hade satt eld under hästarna med halm för att få dem i
gång.

Det är alldeles säkert nödvändigt, att det blir en upprensning, så att inte
den alldeles överväldigande delen av försvarets befäl och manskap, som är förträfflig,
får någon fläck på sig och framför allt för att inte försvaret självt
skall få det, ty då kommer, om inte förr, så när kriget är över, en ny antimilitaristisk^våg,
och då kommer man att slå upp redogörelserna för alla dessa
fel som begåtts och taga dem som förevändning att åter börja riva ned försvaret
och hålla auktion med försvarsanslagen. Detta är en stor fara, och jag
är glad över att riksdagen har två ombudsmän, som så väl sköta sitt kall
och som ge inte bara riksdagen utan även det svenska folket en stark känsla
av att inte sådant, som verkligen är värt att beivra, får passera opåtalt. Därför
kan en sådan f. ö. rätt osympatisk lunta som denna M. 0:s berättelse ge
oss en känsla av trygghet och sympati, ty därav framgår, att det ändå inte är

Måndagen den 18 januari 1943 f. m.

Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
flera, som uppträda på detta sätt. Alltför många är det i alla händelser, och
de borde bort. överhuvud taget är det tråkigt, att nykterhetstillståndet här
och där börjar uppluckras inom försvarsväsendet. Det har varit så bra under
de första åren, men det är klart att när fylleriet tilltar bland de civila, och
när ungdomen — inte minst därför att den har så mycket pengar att röra sig
med — börjar supa som den gör, smittar detta av sig även inom försvarsväsendet.

dag ber örn ursäkt, herr andre vice talman, för att jag nu talat något örn
militieombudsmannens verksamhet. Egentligen skulle jag ju ha väntat med
det, tills lagutskottet granskat hans ämbetsberättelse, men jag ville skicka
med dessa reflexioner till granskningen i utskottet, och jag måste också säga
ett par ord om justitieombudsmannens verksamhet, som också är mycket trösterik.
Hans berättelse visar, att han ingripit överallt, där i vår dugliga ämbetsmannakår
kan ha kommit in olämpliga element. Bland annat är det mycket
glädjande, att justitieombudsmannen ingripit i ett fall, som ännu inte blivit
utagera! men som tyder på en viss rättsosäkerhet. Det är det bekanta fallet,
då på grund av en anonym angivelse arrestering och husrannsakan ägde rum
hos tre framstående medborgare, som ingen förbrytelse begått. Jag måste
säga, att det börjar bli litet kusligt, om man på högre ort skall börja taga
hänsyn till anonyma brev. Vi, som äro eller varit journalister, veta. att det
kommer till redaktionen ett par tre anonyma brev varje dag av olika slag
från kverulanter, skämtare och provokatörer. _ Skulle vi fästa något avseende
vid anonyma skrivelser av det slaget, skulle tidningarna bli fyllda av de mest
häpnadsväckande ting, och skulle vi lämna dem till polisen, finge den öka
sin personal till det tredubbla. Jag skulle vilja tillråda både ministrarna och
polispersonalen: stoppa de anonyma skrivelserna i papperskorgen! Så göra
journalisterna, och det är bättre än att äventyra rättssäkerheten.

Jag måste också säga, att den bekanta processen mot professor Israel Holmgren
i någon mån erinrar örn förräderiprocessen 1916. Den är icke sympatisk,
och den är ett tecken på rättsosäkerhet. Det kommer att gå som med den bekanta
förräderiprocessen, att historien en gång i framtiden kommer-att fälla en
helt annan dom än den, som tidens upprörda känslor inom vissa styrande kretsar
framkallat. Det är farligt att gå rättssäkerheten för nära, och det är så
mycket farligare, när man gör detta i fråga örn ett försök att stärka den^svenska
andan och den svenska beredskapen. Sådana processer borde inte få förekomma
!

Jag hoppas också att konstitutionsutskottet skall undersöka, hur långt den
pågående telefon- och postcensuren har fortskridit, och örn etet är sant, som
många befara, att den gått mycket långt, Den riktar sig kanske i stor utsträckning
mot ärligt och hederligt folk, även om också en del hovar bli utspionerade.
Efter förra kriget blev det ju bekant, att sedermera statsministern Branting
och sedermera utrikesministern Palmstierna hade blivit underkastade telefonkontroll.
som det hette på den tiden. Vi vilja lia våra gamla fri- och rättigheter
tillbaka! Det står sig svenska folket bäst med, och vi vilja icke ha några sådana
tillställningar här i landet, som erinra örn tillståndet i diktaturstaterna,
där man gör politiska ingrepp mot hedervärda medborgare ungefär hur som
helst.

Jag vill också föra på tal den rättslöshet, som de flyktingar från främmande
länder, som vistas här, liro underkastade. För dem finns i själva verket inte
någon verklig rätt, utan det rader rättslöshet. De kunna när som helst bli inburade;
de få inte veta varför, de få inte alltid lia försvarsadvokater, och när
de få det, få advokaterna inte alltid se på papperen. Det är nästan omöjligt att

42 jNi'' 2. Måndagen den 18 januari 1943 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
få reda på vad det är som har skett. Jag har själv med benäget bistånd, för vilket
jag tackar, av ett par statsråd lyckats rädda mer än en sådan olycklig varelse,
och jag vet att andra riksdagsmän både inom denna kammare och andra
kammaren, lia räddat andra sadan människor, som på grund av misstag av
polis och andra ämbetsmän råkat i olycka.

Jag skall bara ta ett enda exempel för att bevisa, hur galet det kan vara.
Det gäller^ en utländsk flykting — jag skall inte säga från vilket land — som
varit här åtskilliga år. Han har från sin verksamhet de mest utomordentliga
intyg av universitetslektorer, generaldirektörer, telegrafkontrollörer, intendenter
vid statliga verk, från chefer för stora bolag, från landstingsman, riksdagsmän
och en hel del andra. Han är i äktenskap förenad med en svenska, men äktenskapet
har inte kunnat legaliseras, ty hans maka befarade att då skulle även
hon bli utländsk medborgare eller behandlad som sådan.

. Vad händer nu? Jo, en dag får denne man bara order, att han inte får vara
i Stockholm, där han Ilar sin maka, sin verksamhet, där lian kan förtjäna något
lrtet, utan han skall ^förvisas till någon stad i fjärran. Det kan han inte bära.
Han kommer bort från sin familj, och han blir nästan sinnessjuk, så att han får
tågås in på sinnessjukhus, där han är för närvarande. Men blir han bra och
kommer därifrån, sa blir han örn igen förvisad. Han får inte vara här; någon
annanstans får han vara, men inte i Stockholm.

Detta är mycket besynnerligt. Skall det verkligen vara nödvändigt? Ingen
vet vad orsaken är; den får man ingen upplysning örn. Jag vet inte ens, örn
konstitutionsutskottet kan få fram upplysning på den punkten. Det är någon
tjänsteman i polisen eller socialstyrelsen, sorn sitter inne med denna hemlighet,
och nian kan inte skaffa flyktingen rättvisa eller åtminstone få saken bedömd
allsidigt Det borde ju finnas en möjlighet att överklaga sådana beslut, för att
fa till stånd förnyad prövning eller åtminstone möjlighet för försvarsadvokaten
att få fri tillgång till handlingarna i målet. Man får inte förfara på det sättet,
som man gjorde en gång under förra världskriget. Då utvisades nuvarande
ryska ministern i Stockholm fru Kollontay av den Hammarskjöldska regeringen,
därför att hon hade skrivit en artikel i en tidning. Hjalmar Branting blev
mycket förbittra d^över detta och tog upp saken i riksdagen, och hela vänstern
tog ställning mot åtgärden. Sedan dröjde det inte länge, innan den utvisade var
minister i vart stora grannland i öster, och vi måste låta henne passera genom
Sverige och vistas här och hedras under genomresan, och sedan har hon blivit
och är sedan många år sitt lands minister i detta land.

Man måste kräva litet omdöme hos de styrande. Man måste verkligen begära
av dem, som lia hand örn människors väl oell ve, att de ha någon urskillning
och kunna väga saker och ting emot varandra. Det går inte an att en person,
som det nu är. blir rättslös därför att han är utlänning. Ponera att Sverige blev
ockuperat och att en hel del av herrarna flydde för sina liv eller för att kunna
sköta Sveriges angelägenheter i annat land, att de alltså bleve emigranter i andra
länder och där bleve underkastade fullkomlig rättslöshet! Vad skulle de då
säga? Vi måste tänka oss in i dessa frågor.

Jag mäste också säga, att jag har tyckt att förhållandena vid Långmora
och Smedsbo varit bedrövliga, både i det ena och det andra avseendet, när man
anmärkt på saken tidigare, och jag tror inte att de blivit mycket bättre nu. Det
stod nyligen stora sensationsrubriker i tidningarna över artiklar örn några
svåra uppträden, som skulle ha ägt rum på en av de platserna. Sedan visade
det sig, att saken inte alls förhöll sig så, som den skildrats, utan förloppet var
betydligt lindrigare, kanske inget alls. Men man grep till en förevändning för
inskridanden, som på det högsta måste såra utlänningarna.

Jag kan icke heller förstå, varför norrmän och finnar skola behandlas olika.

Måndagen den 18 januari 1943 f. m.

Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Att finnarna få resa omkring här ungefär hur de vilja, har jag i och för sig
ingenting emot. Jag skattar finnarna oerhört högt, och jag har alltid kämpat
för dem, men jag skattar norrmännen lika högt. Varför bli de icke behandlade
på samma sätt som finnarna? De äro vårt broderfolk i minst lika hög grad,
ja, de stå oss till och med närmare med hänsyn till frändskapen.

Det förekommer så många besynnerligheter här i landet, jag vill hoppas^,
att det skall bli möjligt att göra vissa ändringar därvidlag. Det har inte så
liten betydelse, att vi stå väl även med vårt broder folk i väster. Nyligen
läste jag ett tal, som den verkliga norska regeringens statsminister hade hållit
på en sjömanskongress i London, och detta tal innebar ju i varje fall en
mild kritik av Sveriges förhållande till Norge. Vi få inte misshushålla med
vårt tillgodohavande hos våra norska vänner och trander, vilket vi ofta göra
alldeles i onödan. Jag kan för resten inte förstå, varför vi inte ha en minister
hos den norska londonregeringen, när vi ha ministrar hos andra regeringar, som
leva i landsflykt.

Jag vill på tal örn Norge också framställa några, humanitära krav. trontalet
hade en mycket sympatisk sats örn vår skyldighet att hjälpa de nödlidande
folken. Vad Finland beträffar, har svenska staten med ali rätt gjort
storslagna insatser, och jag vill inte pruta ett öre på de mångå tiotal miljoner,
som säkerligen, örn vi räkna värdet av allt, har getts till Finland. Men varför
gör inte svenska staten någonting för Norge?. Hjälpverksamheten för Norge
överlämnas i det närmaste helt och hållet åt frivilliga krafter. Det skulle kunna
göras mycket mer för Norge från svensk sida, och framför .allt skulle väl
staten kunna underlätta möjligheten att till Norge få överföra vissa av de livsmedel,
som sparats på svenska kuponger och ransoneringskort. Hur högt jag
än värderar vår utomordentlige folkhushållningsminister — örn det eventuellt
är någon av de andra statsråden, som har hand örn denna sak jag nu tänker
på, så får denne ta åt sig komplimangen — måste jag säga, att jag aldrig
kunnat förstå den förfärliga snålhet och oginhet, som medför att man inte till
behövande i Norge och i Finland får sända pa sina egna kuponger mbesparade
varor, som icke lia importerats hit eller fraktats hit pa lejdbatar, utan som producerats
eller fabricerats i Sverige. Jag har ett finskt krigsbarn, som jag
sökt hjälpa sedan år 1939, då det vistades här. Men det. har på senare tid mött
stora svårigheter att kunna få sända över någonting till detta barn. Det tog
nu senast ett halvt år, innan jag fick tillstånd att sända så mycket som litet
karameller och litet bakverk, vilket var det enda nian fick sända dit. Till
Norge, där småbarnen behöva skor i högsta grad, får nian inte ens. sända tämligen
begagnade svenska barnskor. Jag tror att våra kristidsdirektörer lia
blivit skrämda av att en del ropat på att vi ge för mycket åt .utlandet — vi
ge i själva verket mycket litet härifrån i jämförelse med vad vi borde^ge. Vi
borde egentligen hjälpa Grekland och Holen, och vi borje hjälpa fangarna
överallt. Jag vet inte, örn vi verkligen gjort någonting för att ge ett orde.ntligt
understöd åt Röda Korset och föreningen Hjälp krigets offer.. Huiuvida
svenska staten gjort någon mera storartad insats därvidlag, vet jag inte -jag känner i varje fall inte till det. I Schweiz har man däremot tagit ett initiativ,
som egentligen borde lia legat närmare till för oss att taga. Det är till
stor del professorer och läkare i Schweiz, som ha satt i gång med en hjälpaktion
från Schweiz till ryska krigsfångar i Finland efter det att Mannerheim bekräftat,
att 15,000 av de 45,000 krigsfångarna omkommit på grund av Finlands
fattigdom oell vissa brister i sanitärt och materiellt hänseende. Nog är det
bra sorgligt ändå, att ett upprop örn hjälp till krigsfångar i Finland, skall behöva
sändas ut från Schweiz’ läkare, medan vi här i Sverige, som bo alldeles
intill Finland, inte göra någonting!

Nr 2.

Måndagen den 18 januari 1943 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Nu kanske mången säger, som så: »De äro ju ryssar!» — »Ja. men de äro
ju människor», säger jag.. Vi ha skyldigheter mot alla, och örn det finns någon
kristendom kvar här i landet, borde vi ju tänka på den saken. Det folkhat,
sorn håller på att sprida sig nu, är någonting förfärligt. Vi kunna inte
stå till svars med att icke motarbeta dess spridande. Jag tycker verkligen, att
det svenska Röda Korset borde med svensk hjälp hörsamma ropen örn hjälp
även åt ryssar, som äro krigsfångar, vilket kanske också skulle visa sig vara
icke. bara barmhärtigt utan även klokt gjort. Det finns så många att hjälpa,
att jag hoppas, att, när detta nu har sagts ut i trontalet, regeringen på allvar
tar upp denna fråga och gör en verkligt stor aktion för att Sverige, eventuellt
i samråd, och samförstånd med Schweiz, söker hjälpa emigranter, fångar och
andra krigets offer.

Ja, jag har nu»inte något mer att tillägga, än att jag vill uttala den förhoppningen,
att vi fortfarande och intill slutet skola kunna behålla freden,
att vår neutralitet skall utvecklas allt mera liksidigt, lika för alla krigförande,
samt att, när freden sedan kommer, Sverige må slå vakt om de små nationernas
rätt och frihet. Ty de små nationerna ha verkligen mycket att frukta
icke bara av kriget utan även av freden. Vi skola inte tro, att de små folken
utan kraftansträngningar komma att kunna bevara sin frihet och sin självbestämningsrätt
under alla förhållanden. I det avseendet måste, synes det mig,
Sverige gå i spetsen för att samla de små nationerna och hjälpa till att kämpa
lör deras rätt och framför allt för de nordiska, oss närmast stående nationerna
och deras rätt. Sverige måste tala, hjälpa och ena, men med svärdet vid sin
sida. Vi veta., nu vad en värnlös nation är värd, och vi skola hoppas, att vi
aldrig skola låta svärdet vika från vår sida, utan att det kommer att ''finnas
där under alla förhållanden. Därför vill jag be dem, som ifrån högerns och
bondeförbundets sida nu tala så mycket örn det läge. som uppstått i finansiellt
avseende, att beakta att det är våra väldiga försvarsbördor, som ha åstadkommit
vår nuvarande finansiellt sett svåra situation, men att vi alla lia varit
med örn att åtaga oss dessa bördor och att vi böra stå för detta åtagande och
inte, när freden kommer, löpa ifrån det.

Herr Brandt: Herr talman! Statsverkspropositionen för nästa budgetår upptar
ett förslagsanslag till understöd åt folkhögskolorna med 2,050,000 kronor
jämte 700,000 kronor till elevstipendier, tillsammans 23/4 miljoner kronor —
ett statligt anslag. Den svenska folkhögskolan, som i år fyller 75 år, har
gjort en storartad insats i vart samhällsliv. Den var från början en bondeskola,
men den har utvecklat sig till att bli en medborgarskola för hela folket. Det
betyder förvisso något, att sextusen unga människor varje år få några månader
på sig att besinna sig på vad svensk demokrati är och innebär. Man skulle
kanske just nu kunna säga, att detta är huvuduppgiften för folkhögskolan.

Folkhögskolans centrala uppgift är således att ge en allmän och medborgerlig
bildning, och det synes ganska angeläget att betona detta, sedan vi fått
speciella s. k. folkrörelseskolor -—■ det Tean nämligen fingås en viss risk att det
ursprungliga bildningsidealet kommer bort inför specialiseringen. Så synes
dess bättre inte lia skett vid t. ex. nationaltemplarordens folkhögskola i Yendelsberg
och baptisternas skola i Sjövik. Men det har som bekant blåst upp en
storm kring. Svenska gymnastikförbundets folkhögskola i Lillsved. Den man,
som tog initiativet till denna skola var den kände gymnasten och folkhögskolemannen
Jan Ottosson, som känt sig nödsakad att avgå från rektorsposten på
Lillsved, därför att han inte kunnat få direktiven från Svenska gymnastikförbundets
ledning att passa ihop med vad han och andra folkhögskolemän betraktat
såsom svensk folkhögskoletradition. Hela den svenska folkhögskolans

Måndagen den 18 januari 1943 f. m.

Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
månghövdade lärarkår har ställt sig bakom Ottosson och i en uppseendeväckande
skrivelse till skolöverstyrelsen hävdat, att en folkhögskolas lärarkår
måste vara så obunden av den organisation, som äger eller stöder skolan, att
den kan i frihet fylla sitt värv att ge »en väckande, till personligt tankeliv
och sedlig styrka fostrande undervisning», som det står i folkhögskolestadgan.
En utanför skolans egna myndigheter stående organisation —- det må vara nationaltemplarorden.
baptistförbundet eller Svenska gymnastikförbundet — får
inte diktatoriskt påtrycka skolans lärare sin mening och vilja eller tränga in i
skolans dagliga liv med sina direktiv. En annan ordning strider mot andam i
den svenska folkhögskolerörelsen, och folkhögskolans representanter kräva
därför, att Lillsved skall stå lika fritt i förhållande till Svenska gymnastikförbundet
som andra folkhögskolor till sina huvudmän.

Striden örn Lillsved har tillspetsats därigenom^ att skolstyrelsen vid rektor
Ottossons framtvungna avgång begärt dispens från de kompetehsvillkor, som
gälla för folkhögskolerektorer. Folkhögskolestadgan har i detta hänseende sannerligen
inga stränga krav: för att bli rektor fordras endast att vederbörande
genom studier vid universitet eller högskola eller på annat sätt förvärvat de_ insikter,
som prövas nödiga för tjänstens rätta skötande samt att han under minst
tre år tjänstgjort som folkhögskollärare. Gymnastikförbundets ledning vill
emellertid lia till rektor en ung löjtnant, som saknar varje som helst utbildning
för folkhögskolläraryrket och varje som helst praktisk erfarenhet från detta arbete.
Detta är ju helt enkelt barockt, och dispensen lär väl inte heller komma
att beviljas. Men vederbörandes inställning är absolut oförenlig med Lillsveds
ställning som folkhögskola, och detta bör sägas högt och tydligt även i Sveriges
riksdag, som ju är den anslagsbeviljande myndigheten.

Jag är själv gymnast och till och med styrelsemedlem i Svenska gymnastikförbundet,
och sällan Ilar jag väl blivit så glad som den gång, då Lillsveds
gymnastikfolkhögskola startade. Min innerligaste önskan är också, att denna
förträffliga skola måtte kunna bibehållas som en folkhögskola, . vilken, med
klart fasthållande av sin allmänna medborgerliga uppgift och fast knuten
vid den nordiska folkhögskolans traditioner, samtidigt utbildar goda ledare åt
den, frivilliga svenska gymnastiken. Men får den nuvarande ledningen i Svenska
gymnastikförbundet sin vilja fram, kommer Lillsved att skifta gestalt och
förändras från folkhögskola till en helt annan skolform, ett gymnastikledarinstitut
eller vad man vill kalla det. Denna utveckling ar icke önskvärd, och
det är därför mycket glädjande, att alla de elever, som hittills besökt Lillsved
och som äro samlade i Lillsveds folkhögskolas elevförbund, samt och synnerligen
oförtydbart givit till känna, att just folkhögskolan är den rätta formen
för utbildande av ledare för den svenska frivilliga gymnastiken.

Man må verkligen önska, att ledningen i Svenska gymnastikförbundet, vilken
nedlagt ett så förtjänstfullt och resultatrikt arbete för kontakten med de
folkliga rörelserna, icke i kortsynt oförstånd skall äventyra sin egen livsgärning,
och hoppas att statsmakterna icke skola bidraga till upplossandet av den
nordiska folkhögskolans ädla traditioner.

Vi ha alla anledning att ta åt oss Konungens ord i trontalet att vara försiktiga
i tal och skrift och undvika sådant, som kan vara agnat att i utlandet
väcka tvivel på svenska folkets fasta beslut att upprätthålla och lika mot alla
försvara vår neutralitet, dag får fasta på Konungens ord och står därför på
fast grund, då jag vågar erinra därom, att medgivandet åt utländsk krigförande
makt att transitera krigsmateriel och »personer tillhörande främmande
krigsmakt» uppenbarligen på sin lid väckte ett visst, örn ock oberättigat, tvivel
på vår vilja och förmåga av en at alla hall lika neutralitet. Jag inser mycket
väl, att detta medgivande på avgörande håll anses vara föranlett av forne

Nr 2.

Måndagen den 18 januari 1943 f. m

Statsverkspropositionen m. m. (Forts, j
majeure och att det torde vara förenligt nied en formell tolkning av folkrätten,
men lika visst är,^ att denna transitering, som alltfort pågår, utgör en mycket
svar belastnfng pa svenska samveten — herr Sam Larsson har redan berört
den saken i dag — och fortfarande framkallar misstämning i Norge.

I den bekanta artikel i en känd västkusttidning, vilken i slutet av förra
året föranledde utrikesministern till en anmälan hos pressnämnden, förekom
en passus, som ovillkorligen ger oss svenskar något att tänka på. Den i artikeln
refererade norrmannen berättade, hur han måst fly undan en patrull,
som var pa väg att tillf angeta honom, och sa heter det: »De där männen, som
kom för att lägga beslag på min person, de hade säkerligen rest genom Sverige.
De gevär, de bure, och de patroner, de hade laddat dem med, hade frakts
genom Sverige.» Det förhåller sig ju verkligen så; detta är inte endast
ett falskt rykte såsom åtskilligt annat var i den artikeln, utan det är riktigt,
och vi måste ständigt tänka härpå.

»Javäl», säger man, »tänka men inte tala!» Det förefaller stundom som
om även en hovsam kritik av en diskutabel handling betraktades som mera
landsskadlig än det besvärande faktum, som kritiken vänder sig emot. En
redaktör i en landsortstidning har ur den engelska Times letat fram ett uttalande
för nittio år sedan, som det i dessa dagar faktiskt känns ganska
gott för en enkel medborgare att få förmedla till riksdagens protokoll: »...
Örn det gäller, örn vi själva träffas av oförrätter och förolämpningar, var
ha då landets styresmän att söka styrka och kraft i sitt värv för landet
annat ani den fasta beslutsamheten hos ett upplyst folk att värna de grundsatser,
på vilka vår egen författning och oavhängighet äro byggda? -— En
regering måste behandla andra regeringar med yttre respekt, hur svart deras
uppkomst, hur låga deras handlingar än månde vara. Men lyckligtvis fjättras
pressen inte av några sådana bojor; medan diplomaterna utbyta artigheter,
kan pressen blotta det nedriga hjärtat, som slår under ett stjärnprytt bröst
eller peka ut blodfläckarna pa den hand, som bär en spira. Tidningsmannen
har samma plikt som historikern: att framför allting annat söka sanningen
och att lägga fram. för sina läsare, inte det som statskonsten eventuellt
skulle önska att de finge veta, utan sanningen så nära han kan komma den.»

Jag vågar än en gång i denna kammare ge uttryck åt den uppfattningen,
att en åt alla håll lika. neutralitet bör föranleda permittentresornas upphörande.
Och jag önskar tillägga, att det också är högt på tiden — av samma
skäl, den strikta neutraliteten — att Sverige får diplomatisk representation
hos kung Haakons norska regering, den riktiga regeringen.

Jag fick på nyårsdagen en nyårshälsning av ganska säreget slag, ett
papper, i vinjetten försett med ett kolsvart skepp i rykande sjö på vreda
denna nyårshälsning fanns en dikt, »Judeskeppet», av advokaten
Walter Klein i Hälsingborg, en son till rabbinen och professorn Gottlieb
Klein, kung Oscar II:s personlige vän:

»Tungt stampar ett skepp i gropig sjö
och decembernatt, medan stormen rasar,
med last av judar, redo att dö.

Vårt hjärta för deras öde fasar.»

Med nästan samma ord började Natanael Beskow sitt anförande vid protestmötet
mot judeförföljelserna i Norge i medborgarhuset i Stockholm den 29
november 1942: »Ett skepp löpte ut från Oslos hamn med en last av kval
ombord.» Kleins dikt fortsätter:

»Men högt över skeppet, som stampar i sjön,
stå eviga stjärnor på natthimlens fäste,

Måndagen den 18 januari 1943 f. m.

Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
med brusande makt stiger mot dem en bön
från jordens förvildade rövarenäste.»

Knappast någon händelse i detta jordens förvildade rövarnäste har så
upprört svenska sinnen som judeförföljelserna i Norge, där man likvisst
säger sig ha gått fram mot judarna med största möjliga humanitet. Vi
svenskar veta nogsamt, hur denna humanitet har tett sig. De arma oskyldiga
judarna gå mot döden eller till slaveriet, och vi kunna ingenting göra. Vad
tjänar det då till att tala? Men Sveriges kyrka — både statskyrkan och frikyrkan
— har talat. Varför skulle icke också Sveriges riksdag tala, och tala
icke endast genom en stämma, utan enstämmigt? Örn vi tiga, skola stenarna
ropa. Vi vilja vara, örn inte annat, en röst åt de oskyldigt dömda, vilkas
röster förstummats. Här är inte längre fråga om politik och neutralitet, utan
örn mänkslighet eller omänsklighet.

I den skrivelse, som den fria norska kyrkoledningen utfärdade med anledning
av judeförföljelserna i Norge, funnos bl. a. även dessa ord: »I kraft
av vårt kall förmana vi den världsliga myndigheten och säga i Kristi namn:
hejda judeförföljelserna och stoppa det rashat som pressen sprider i vårt
land!» Här i Sverige förekommer visserligen ingen judeförföljelse, ty de
som skulle önska sätta den i scen — och sådana finnas — ha inte makt
härtill, och de skola vid Gud heller aldrig få det. Men även här sprides
rashat. I Norge liksom i alla andra ockuperade och förslavade länder heter
det ju att judarna äro skuld till alla olyckor och att »landet inte kan
bli fritt förrän deras förbannade ras utrotats» — det är ett citat från
Norge. Precis likadant låter det också i den antisemitiska pressen i Sverige.
Jag har läst tidningen Den Svenskes nummer för lördagen den 16 januari
1943 — man bör läsa sådana tidningar, det är ett misstag att utan vidare
ignorera dem. Där stod bl. a. som slutord i en lång artikel: »Förrän
judarnas välde är krossat, är Sverige inte svenskarnas land.» För säkerhets
skull var artikeln också illustrerad. På bilden syntes gondolen till
en ballong, ur vilken man kastade ut en jude i den tomma rymden. Är inte
sådant provokation till pogromer? Varför har regeringen inte konfiskerat den
tidningen. Samfundet Manhem, en skapelse av nazisten C.-E. Carlberg, som
en tid haft med Svenska gymnastikförbundet att göra men nu inte längre
har det, har låtit registrera samtliga svenska judar och utan tvivel skickat
uppgifterna vidare till utländsk makt — utan att detta judasdåd kunnat förhindras
eller beivras enligt svensk lag. Och en nystartad antisemitisk smutstidning,
Hammaren, fullföljer Manhems verk och ber läsekretsen hjälpa till
att komplettera detta register. Tidningen Hammaren sprides genom Svenska
pressbyrån! Är detta tillständig!? Kan ingen förhindra det?

Hedan Hammarens första nummer, daterat den 1 januari detta år, manar
i förtäckta ordalag till judepogromer och rasar mot de »judelakejer» som
haft »fräckheten att i Sveriges riksdag framkasta ett förslag om förbud för
svenskar att upplysa svenskar örn svenskarnas fiender»; så kallas förslaget
om förbud mot rashets. Hammaren kunde gärna lia tagit hela svenska riksdagen
med i samma svep, ty 1942 års riksdag ställde sig enhälligt bakom
lagutskottets uttalande att rashets inte får tolereras i Sverige och att genom
dennas »kriminalisering skulle skydd beredas för ett viktigt samhälleligt
ordnings- och anständighetsintresse». Frågan härom är nu föremål för utredning
inom straffrättskommittén — men medan gräset gror, dör kon. Jag
ifrågasätter, örn regeringen inte med hänsyn till händelserna i Norge och den
förpestande antisemitiska propagandan i Sverige har fullgod anledning att
redan inför innevarande års riksdag framlägga proposition med förslag till

48 Nr 2. Måndagen den 18 januari 1943 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
effektiva åtgärder emot denna propaganda. Jag vågar påstå att det finns en
folkopinion härför. En proposition i ämnet efterlyses härmed.

Det kail naturligtvis sägas att det spelar föga roll vad obskyra publikationer
sådana som Den Svenske och Hammaren expektorera, men under intrycket
av »Världshistoriens största judepogrom» — det är de ord som
lektor Hugo^ A alentia använde på ett möte i medborgarhuset i fredags —-känns det pa ett särskilt sätt förödmjukande, att våra judiska medborgare,
som inte kunna undgå att förnimma struptaget, skola få tåla allt detta och
att vi, deras landsmän, kamrater och vänner, skola behöva tolerera ett sådant
valdförande pa tukt och anständighet — vi leva ju dock i ett land, där människovärdet
ännu hålles i helgd. Vi få absolut inte upphöra att reagera mot
det onda, bara därför att det är så ihärdigt. Likgiltighet är ett brott, och
därför har jag velat föra saken på tal.

Samtidigt måste vi försöka bevara våra hjärtan mot hatet som vill infektera
oss. Det berättas örn några norrmän, som dömts till arkebusering, att de
till de sina skickade följande sista hälsning: »Hata icke — bygg Norge i kärlek!»
Det är ofattbart, det är övermänskligt — och dock mänskligt. Det är
kristen norm. Och örn världen inte följer den normen, är allt det lidande, som
nu övergår den, förgäves, ty då kommer allting, som nu har skett, åter att
upprepas. Det var väl det, som predikaren vid riksdagens högtidliga öppnande
Adile säga med de ord, som han hämtade ur den gamla västgötalagen:
»Kristus är först i vår lag», och med de ord, som han själv tilläde, oss
riksdagsmän till_ eftertanke: »Gamla Sverige får icke vika från den rätta
grunden!» Örn Ad inte göra någonting i denna judefråga, örn vi tolerera den
antisemitiska propagandan, vika vi från den rätta vägen och den rätta
grunden.

. Sverige berömmer sig ju av att vara ett rättssamhälle och är det naturligtvis
också. Men i denna stund sitta- tjugu människor i rannsakningsfängelse,
tjugu människor som inte lia kunnat åtalas för något brott och än mindre
överbevisas därom. Herr Ström har redan något litet varit inne på flyktingfrågan.
Jag skyndar mig att säga att de tjugu som sitta, såsom jag ser det,
oskyldigt fängslade, naturligtvis inte äro svenska medborgare. Äfen är det
Änkligen någon ursäkt? Den 13 no\Tember ägde denna storartade razzia i Långmora
rum. dag känner rätt val till den. En stor skara poliser från Stockholm
och Falun hade mobiliserats för att röja upp med en förment sammansvärjning
bland de internerade, och tjugusex av dem transporterades till Stockholm
för att förhöras. Efter fyra veckor hade polisen konstaterat att det inte förekommit
något brottsligt. Men inte desto mindre sitta tjugu flyktingar ännu
i fängelse. Den utrikespolitiska situationen anses nödvändiggöra detta kvarhållande
på obestämd tid framåt utan rannsakan och dom. Jag undrar, örn
det inte i Sverige i detta ögonblick finns hundratals s. k. SArenskar som var
för sig utgöra en mycket större fara än alla de tjugu tillsammans men som
inte desto mindre ha all önskad rörelsefrihet. Vi veta nog allesamman att
flyktingarna äro ett blandat sällskap, men vi få akta oss för att i detta sakförhållande
se en ursäkt för vilka åtgärder som helst emot dem. Vi lia också
den självklara plikten att föra humanitetens talan, vi lia en solklar plikt mot
mänskligheten och mot humanitetens elementära grundsatser, som vi inte få
kränka. Jag anser att vi ha gjort det i detta fall.

Herr Fredrik Ström snuddade också vid en ur rättssäkerhetssynpunkt rätt
märklig omständighet, som kommit i dagen genom hovrättens enhälliga utslag
i det av justitieombudsmannen anbefallda åtalet mot underståthållare Hallgren,
emedan denne år 1941 i egenskap av säkerhetschef låtit anhålla några
goda svenska män och patrioter. Jag skall inte nu gå in på den frågan. Den

Måndagen den 18 januari 1943 f. ra.

Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
är så betydelsefull, att den säkert i annat sammanhang- åter kommer upp i
riksdagen.

Jag kommer så till den sista punkt, den sjätte, som jag bär ville taga upp
till behandling. Den 17 november 1942 höll fru Gun Nihlén ett radioanförande
med titeln »Vardagsbarn». Hon är författarinna och har skrivit en bok
i uppfostringsfrågor. Ett par timmar före föredragets början fick fru Nihlén
tillbaka manuskriptet från Radiotjänst, försett med flera strykningar. Bl. a.
hade följande avsnitt strukits, och det lästes således icke upp i radio: »Den
tid vi lever i har gett oss handgripliga exempel på vilken oerhörd makt ett
uppfostringssystem har, när det gäller att dana människor. Det har diktaturerna
förstått och tagit konsekvenserna av. De har tagit hand om barnen
från deras sjunde år och format dem till en slaviskt lydig skara ungdomar
utan egna tankar och egen vilja, med absolut tro på och underkastelse under
en ledare, och ett lydigt och perfekt redskap i hans hand. Så uppfostrade
människor blir oerhört effektiva, men de saknar vad vi i västerlandet lärt
oss att betrakta som människans adelsmärke: förmågan att tänka fritt och
handla på eget ansvar. Vi, som lever i en demokrati och i den ser den bästa
formen för en stat, måste också fostra våra barn så, att de kan bära upp vår
livsform och bli positiva demokrater.»

Detta ansågs alltså vara på något sätt olämpligt eller oneutralt — vad vet
jag. Ja, vilka galenskaper kunna inte begås i den s. k. neutralitetens namn?
Därför grubblar jag inte mera över vad det kan vara i det upplästa, som
herrarna på Radiotjänst — eller kanske det var i informationsstyrelsen —
funnit neutralitetskränkande. Det allvarliga är själva företeelsen, att försök
gång på gång göras att till den grad urvattna det stora och förträffliga folkuppfostringsinstrument
som radion är eller borde vara, att man där inte ens
antydningsvis — observera att det ju här endast rörde sig örn antydningar —
vågar uppträda till försvar för vad vi alla finna vara svensk livsform. Svensk
Lärartidning har också med rätta blivit upprörd över detta ingrepp och förklarar
att det är »av den allra största vikt att de demokratiska folken få klart
för sig vad uppfostran i diktaturländerna går ut på. En mörkläggning på
denna punkt är inget svenskt intresse. Däremot är det ett svenskt intresse
att sprida kunskap örn hur barnen i diktaturländerna fostras». Ja, det må det
väl vara.

Jag undrar just vem som egentligen kan lia föranlett Radiotjänst att söka
efterlikna utrikes- och justitieministrarna i deras tidigare — nu är det ju slut
på den trafiken konfiskationer av skrifter som kunnat presumeras vålla
missförstånd med främmande makt. Är det informationsstyrelsen? Hur som
helst är det inte ur vägen att sådana företeelser påtalas i Sveriges riksdag.
Jag tror nämligen att flertalet riksdagsmän inte känner till att så oskyldiga
ord, så svenska och för folkuppfostran nödvändiga ord undertryckas och censureras.
Yideant consules!

Herr von Heland: Herr talman! Först tillåter jag mig beröra en av herr
Ströms frågor. Var och en här i riksdagen sympatiserar säkerligen med herr
Ströms humanitära önskemål beträffande gåvor till våra hjälpbehövande grannar.
Samtidigt ha vi dock skyldighet att se till, att vi inte försätta vårt eget
folk i olidliga försörjningssvårigheter. Herr Ströms anmärkning mot licensmyndigheten
är därför obefogad. Man måste nämligen taga hänsyn inte blott
till vår egen produktion utan även till importen, och med utgångspunkt från
dessa tillgångar får man bedöma våra möjligheter att hjälpa andra folk. Före
jul expedierades av handelskommissionen cirka 1,700 gåvoliccnsansökningar

Första kammarens protokoll lOJfi. Nr g. 4

Nr 2.

Måndagen den 18 januari 1943 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
per dag, och släppte man efter på de restriktioner, som kommissionerna fått
fastställda av regeringen, skulle denna gåvoexport självklart taga så stor omfattning
att berättigad anmärkning kunde riktas mot myndigheterna. Tyvärr
måste sålunda de humanitära önskemålen bli tillbakasätta. Våra möjligheter till
gåvoexport äro starkt beskurna.

De för närvarande viktigaste frågorna äro givetvis alltjämt utrikes-, försvars-
och folkförsörjningsfrågorna samt frågan örn landets ekonomi.

När det gäller utrikespolitiken är bondeförbundet alltjämt ett pålitligt stöd
för den förda neutralitetspolitiken, och vi äro i partiet eniga örn att önska
en verklig och obrottslig neutralitet. Hans Majestät Konungen kan fullt lita
på bondeförbundets fasta vilja att medverka till att svenska folket skall »upprätthålla
och lika mot alla försvara Sveriges neutralitet». De militära order
som i dag delgivits oss av hans excellens herr statsministern ha sålunda bondeförbundets
fulla gillande.

Beträffande försvarsfrågan finns anledning till en del reflexioner, särskilt
angående vad försvarsministern anfört på sid. 106 och 107 i fjärde huvudtiteln
rörande fartygsbyggnaderna. Jag nöjer mig emellertid med att instämma
i herr Sam Larssons uttalande i kryssarfrågan.

Jag skulle i övrigt ha kunnat nöja mig med att i denna debatt uttala min
anslutning till den uppfattning som herr förste vice talmannen tidigare i dag
deklarerat, men det är angeläget för oss på bondeförbundshåll att ytterligare
framhålla en del synpunkter beträffande den viktiga fråga som bondeförbundet
särskilt intresserar sig för, nämligen jordbruksfrågan.

Det är tydligt att ju prekärare livsmedelsläget blir, desto mer intresserade
bli livsmedelskonsumenterna av jordbruksfrågan och desto lättare uppkommer
en irriterad stämning i förhållandet mellan konsumenter och producenter.
Inom det parti jag tillhör har man hittills hoppats kunna lösa jordbruksfrågan
i samförstånd med riksdagens majoritet. Jordbrukarna ha också lojalt försökt
reda upp livsmedelssvårigheterna. Om stämningen i jordbrukarleden nu är
dov, är detta förklarligt. Att denna hotande stämning uppstått, är regeringens
fel. Jag kommer vid ett annat tillfälle att i detta hänseende framföra mina
erinringar mot regeringen. Vid detta tillfälle ämnar jag endast påvisa jordbrukarnas
lojalitet och det berättigade i bondeförbundets önskemål i jordbruksfrågan.

Först en mycket kort historik såsom bakgrund.

Vid den för hela landet svåra krisen år 1932 sökte bondeförbundet förgäves
samla den borgerliga majoriteten kring ett positivt handlingsprogram. När
detta inte lyckades, träffades överenskommelsen med socialdemokraterna, varefter
det så småningom lyckades statsmakterna att bemästra krisen. I denna
överenskommelse ingick även att man skulle åstadkomma en förbättrad ställning
för jord- och skogsbruket med dess binäringar, varvid vi inom bondeförbundet
givetvis hade såsom mål att åt dessa näringars utövare och arbetare
skänka arbets- och existensmöjligheter, likvärdiga med dem andra samhällsgrupper
äga. För att vinna förståelse för dessa syften påvisades från vårt håll
ständigt här i riksdagen jordbrukets i många avseenden enormt stora betydelse
för hela svenska folket.

När trots detta full rättvisa och likställighet inte tillerkändes landsbygdens
folk, önskade man inom bondeförbundet bryta samlingsregeringen. Att majoritet
vanns inom partiet för fortsatt samlingsregerande, berodde uteslutande
på den alltmer hotande utrikespolitiska situationen, som man ansåg kräva en
samlingsregering.

Den för landets självförsörjning skadliga flykten från landsbygden fortsatte
emellertid även åren 1936—1939 med en nettoutflyttning av 30,000 män -

Måndagen den IS januari 1943 f. m.

Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
niskor om året eller Lj2 procent av hela jordbruksbefolkningen. Under kriget
har denna arbetskraftsutflyttning från jordbruket oell dess binäringar vållat
bekymmer för vår livsmedels- och bränsleförsörjning, eftersom vi nu mer än
någonsin lida brist på arbetskraft. Jordbrukarna lia dock hoppats att krisens
lärdomar skulle åstadkomma en bestämd ändring i den förda jordbrukspolitiken.
Kravet på högsta möjliga inhemska livsmedels- och bränsleproduktion
skulle, hoppas man, slå ihjäl den s. k. ettöresmentaliteten.

Sådant är läget för dagen. Men när jordbrukarna förfäkta sina synpunkter,
mötas de av föga större förståelse än före kriget. Man t. o. m. beskyller jordbrukarna
för illojalitet mot samhället. Hans excellens herr statsministern fann
i dag till och med lämpligt att ånyo ge jordbrukarna en admonition. Det vore
säkert värdefullare för samarbetet, om statsministern ville låta svenska folket
få veta, vilket storartat lojalt arbete för det svenska folkhushållet som jordbrukarna
presterat och hur tacksam icke minst regeringen bör vara för det
lysande sätt på vilket jordbrukarnas organisationer övervunnit olika försörjningssvårigheter.
Från jordbrukarnas sida är det ej blott en läpparnas bekännelse
till solidaritet, utan vi visa vår lojalitet i handling. Jag instämmer med
statsministern i att man i denna tid av allmän fara har rätt att kräva särskild
hänsyn till allmänna intressen, men detta får ej innebära att statsministern
skall äga att med makt påtvinga jord- och skogsbrukets folk särskilt dåliga
arbetsmöjligheter och låg levnadsstandard. Jag tackar å andra sidan herr
Fredrik Ström för hans här deklarerade djupa förståelse för jordbrukarnas
ställning och känslor.

Det vore av oskattbart värde, örn tidningspressen ville lämna sakliga uppgifter
örn jordbrukarnas storartade lojalitet och om huru det endast tack vare
jordbrukarnas ekonomiska föreningar varit möjligt att undvika kaos på exempelvis
slaktdjurs- och mjölkmarknaderna. Jag finner mig nu föranlåten att
redogöra för blott ett enda exempel som visar att det endast är tack vare
jordbrukarna som försörjningen kan klaras. Jag skall redogöra för hur den
enorma uppgiften att förse Stor-Stockholm med konsumtionsmjölk har lösts.

Ifrågavarande försäljningsområde omfattar huvudstaden och närbelägna
förorter med en befolkning av 725,000 människor. Mjölkbehovet utgjorde normala
veckodagar hösten 1942 550,000 liter, lördagar 750,000 liter och söndagar
40,000 Uter, varav jordbrukarnas egen förening, Mjölkcentralen, försäljer
över 80 procent. Man bör förstå att enbart denna variation i försäljningens
storlek, vilken även växlar med årstiderna, är ett problem som tarvar
omfattande oell dyrbara anordningar. Mjölken levereras till distributionsmejerierna
i Stockholm dels från direktleverantörer och dels från mejerier.
Distributionen sker dels genom Mjölkcentralens huvudmejeri och sex filialer,
dels genom tre fristående företag, som dock delvis få sin mjölk från jordbrukarnas
organisationer. Mjölkcentralen har i dagarna beslutat skapa ett
nytt distributionsföretag i Enskede för 2.8 miljoner kronor. Mjölkbutikernas
antal är cirka 2.300, med näringsställen, bagerier m. m. inräknade uppgår
antalet leveransplatser till omkring 4,000.

Jag redogjorde här i kammaren förra året för vad jordbrukarna ha gjort
och önska göra för att rationalisera organisationen av mellanhänderna, och
jag vill endast passa på att tillägga att regeringens underlåtenhetssynder beträffande
åtgärder för nedbringande av mellanhandskostnaderna alltjämt äro
lika anmärkningsvärda som vid det tidigare debattillfället.

Anskaffningen av den erforderliga mjölkkvantiteten till Stockholm har unde
de två senaste krigsåren undergått en revolution. Orsakerna härtill äro givetvis
dids minskningen av mjölkproduktionen och dels ökningen av konsumtionen.
Före kriget kunde Stockholms mjölkbehov under stora delar av året

Nr 2.

Måndagen den 18 januari 1943 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
täckas inom ett område runt Stockholm som utgör en cirkelsektor med 6 ä 7
mils radie. Vid knappare tillgång, alltså under vinterhalvåret, utsträcktes
denna rayon, särskilt för att tillgodose lördagsbehovet, och radien kunde under
lågproduktionen uppgå till 12 ä 15 mil. för att enstaka veckor nå ända
ned till Östergötland. Många år behövde detta län dock icke lämna någon
mjölk till Stockholm.

Nu är situationen helt förändrad. På grund av produktionsminskningen och
konsumtionsökningen under år 1941 och ännu mer under år 1942 har Stockholms
mjölkbehov måst fyllas från trakter utanför det normala tillförselområdet.
Under år 1942 torde sålunda cirka en tredjedel av Stockholmsbehovet ha fyllts
med supplementärmjölk. Vissa tider under året utgjordes nära två tredjedelar
av behovet av dylik mjölk. Före kriget var totalförsäljningen i Stockholm
350—370 tusen liter. Nu är totalförsäljningen i Stockholm 575—600
tusen liter per dag.

Missväxten i Mälarlänen och den kraftiga konsumtionsökningen av mjölk
ha sålunda medfört att Mjölkcentralen i samarbete med Svenska mejeriernas
riksförening fått göra en storartad prestation för att ordna mjölkanskaffningen
från områden långt utanför de vanliga.

Från dessa trakter har mjölk tidigare icke sålts till konsumtion. Därför
ha mjölksändningarna till huvudstaden allvarligt rubbat förhållandena för
såväl mejerier som jordbrukare inom stora delar av södra och västra Sverige.
För mejerierna har det betytt omläggning helt eller delvis av driften från
smör- och ostproduktion till försäljning av konsumtionsmjölk. Ofta har härvidlag
ny apparatur för mjölkens behandling, kylmaskineri etc. måst anskaffas.
För jordbrukarna åter har dessa mejeriers engagemang i Stockliolmsleveranserna
betytt en minskning av återlämnad skummjölk och följaktligen
minskad fläsk- och köttproduktion. Jordbrukarna fullgöra sålunda dessa
prestationer trots stort avbräck för deni.

Utanför Stockholms normala tillförselområde äro för närvarande över 250
mejerier sysselsatta med dagliga mjölkleveranser till Stockholm. På ett 20-tal platser arbeta större mejerier som uppsamlingscentraler. Från dessa forslas
mjölken sedan vagnslastvis upp till Stockholm.

Beträffande transportproblemet ha de långväga sändningarna organiserats
i samarbete med statens järnvägar. Dessa ha visat stort tillmötesgående, när
det gällt att arrangera transporterna. För transporten av mjölk till nyssnämnda
uppsamlingscentraler arbeta flera hundra lastbilar.

Emballagefrågan har också varit viktig. I vanliga fall räckte det med 50-litersflaskor, och transport per bil i tankar ägde rum endast i mindre omfattning.
För ett år sedan började man använda även järnvägstankvagnar.
och nu rulla ett trettiotal dylika. På grund av att mejerierna blott i enstaka
fall ha direkt spåranslutning ha särskilda anordningar för tankvagnarnas
fyllning måst vidtagas genom dragning av mjölkledningar eller anskaffande
av mindre biltankar, från vilka mjölken föres över i järnvägstankarna.

Kartan på väggen bakom mig ger för övrigt en god bild av tillförseln.
Järnvägsmjölken är betecknad med röd färg, bilmjölken med grön. Söderifrån
tillföres Stockholm 60 procent av sitt mjölkbehov och norrifrån 40 procent.
Norrifrån kommer nära nog all mjölk, eller 91 procent, per bil; söderifrån åter
övervägande per järnväg, helt naturligt på grund av de långa avstånd, som
här komma i fråga.

Tror någon, att man hade kunnat förse Stockholm med konsumtionsmjölk
i tillräcklig utsträckning, örn jordbrukarna på minsta sätt velat vara illojala?
Svårigheterna kunna i framtiden bliva större och alltså förhållandena sämre,
men jag har med detta enda exempel på förekommen anledning velat visa,

Måndagen den 18 januari 1943 f. m.

Nr 2.

Statsverkspropositionen m. rn. (Forts.)
att talet om jordbrukarnas illojalitet är oberättigat och oförsynt. Jordbrukarna
prestera en beundransvärd lojalitet. Jag hyser vidare den förhoppningen,
att genom de sakliga, detaljerade uppgifter, som jag brukar lämna i
riksdagen, mina ärade riksdagskamrater skola alltmer få kännedom om de
invecklade jordbruksproblemen och därmed också mera förståelse för jordbrukarnas
önskemål. Den negativa inställning, som man möter, måste nämligen
oftast bero på okunnighet.

Det är alldeles givet, att det förekommer illojalitet även bland jordbrukarna.
Jag tänker då närmast på dessa svartabörsaffärer, som vi inte alls sympatisera
med inom våra organisationer. Vi lia i stället ideligen framhållit för regeringen,
att vi önska vissa åtgärder för att komma till rätta med svartabörsaffärerna.
Jag hänvisar framför allt till våra önskemål beträffande slaktkoncentrationen.
Regeringen tar således på sig ett stort ansvar, örn den låter
det gå som det går. I sommar kommer kött- och fläsktillgången att bli mindre,
vilket måste medföra ökad stimulation för svartabörsaffärer. Vi önska alltså
lojalt fullfölja våra skyldigheter.

Ett annat oberättigat påstående, även detta gjort här i riksdagen, är att
jordbrukarna erhållit full kompensation under kriget, medan löntagarna fått
endast halv och industrien ej ens så mycket. Detta oriktiga påstående visar,
att när man talar örn kompensation, så blandar man ofta ihop olika
saker.

Vi erkänna, att jordbruket efter krigsutbrottet som helhet erhållit full kompensation
för produktionskostnadsstegringen, och vi gå med på att industrien
endast delvis fått dylik kompensation. Men därmed är frågan ej till fullo utredd.
Vad skulle industriens män säga, örn man använde samma system i fråga
örn industrien som i fråga örn jordbruket, d. v. s. slog ihop hela industriens
kostnadsstegring under kriget och sedan fördelade den lika höga inkomstkompensationen
mellan alla företagare enligt något proratapartesystem utan
hänsyn till varje industriföretags produktionskostnader? Som det ira är inom
jordbruket, ha troligtvis en del jordbrukare fått synnerligen god inkomststegring,
under det att andra ha det mycket dåligt ställt. Jordbrukets utgångsläge
vid krigsutbrottet var dessutom väsentligt sämre än industriens. Jordbruket
hade inte fått del av den allmänna högkonjunkturen under åren före kriget.
Dess priskontroll hade vidare pågått sedan långt före kriget, medan för
industrien priskontrollen började alltför sent, varjämte en stor del industriprodukter
stimulerats med höga priser. Det är alltså fullt befogat och nödvändigt,
att jordbruket erhåller högre kompensation än industrien för kostnadsökningen
under kriget.

Om man på detta sätt kan jämföra industriens och jordbrukets kompensation,
så är därmed icke sagt att man kan jämföra löntagarnas kompensation
för levnadskostnadsstegringen. Kompensationen för denna kan jämföras endast
olika samhällsgrupper emellan. Vid en sådan jämförelse visar det sig,
att örn man tar hänsyn till hela löneökningen under krisen, så har jordbrukets
folk fått mindre kompensation än industriarbetarna.

Enligt ramavtalet skola industriarbetare och anställda i privat tjänst erhålla
halv kompensation för levnadskostnadsstegringen. Levnadskostnaderna lia sedan
krisens början ökat med 43 procent, och dyrtidstillägget utgör ira 20.7
procent. Det är dock fel a.tt påstå, att endast halv kompensation erhålles, ty
dessutom har reglering uppåt av grundlönerna skett vid avtalsuppgörelserna
inom de flesta fack. Medeltalet för grundlönens förbättring lär enligt lönestatistiken
ligga mellan 0 och 7 procent. Detta innebär, att industriarbetarnas inkomster
under krisen i medeltal ökat med cirka 28 procent.

Med hänsyn lill medellönebiget betyder detta en ökning av timlönen med

Nr 2.

Måndagen den 18 januari 1943 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
i genomsnitt 33 öre. Enligt gällande regleringssystem för jordbruket kommer
en ökning av lantarbetarlönen alla inom jordbruket arbetande till godo.
emedan varje löneökning för liela antalet inom jordbruket arbetande personer
medför, att jordbrukets inkomster få räknas upp med samma belopp som
ökningen. Jordbrukarna få således samma kompensation som lantarbetarna
för levnadskostnads stegringen. Lantarbetarnas inkomstökning enligt avtal utöver
indexregleringen beräknas till 10 öre per timme. Jordbrukets folk kommer
alltså inklusive dyrtidstillägget upp till en inkomstökning under krisen
av 31.5 öre per timme mot 33 öre för industriarbetarna.

Även örn detta skenbart ser relativt rättvist ut, finns här en stor orättvisa,
en orättvisa som vi inom bondeförbundet anmärka på och önska få tillrättalagd.
Utgångsläget var nämligen mycket sämre för lantarbetarna och jordbrukarna
än för industriarbetarna. Före kriget låg lantarbetarlönen vid 65 å
68 öre per timme, under det att genomsnittslönen för samtliga industriarbetare
låg minst 50 procent högre. Trots att industriarbetarna alltså före kriget
hade väsentligt högre lön än lantarbetarna, har som redan påvisats timlönen
under kriget inte ökats för jordbrukets arbetskraft ens så mycket som
för industriarbetarna. Talet örn överkompensation åt jordbrukets folk för levnadskostnads
stegringen är således felaktigt.

Jag hoppas att med detta anförande kunna visa tre saker, för det första att
jordbrukets folk genom sitt politiska parti strävat efter att i samförstånd och
samarbete kunna lösa de för Sveriges folk viktigaste frågorna, för det andra
att jordbrukets folk visat stor lojalitet samt att organisationerna inom jordbruket
uträttat storverk för att under krisen klara livsmedelsförsörjningen och
för det tredje att jordbrukets folk ej kompenserats mer än andra utan tvärtom
alltjämt har de sämsta arbetsmöjligheterna i landet.

Jag redogjorde redan under höstriksdagen för hur enligt den inkomst- och
kostnadskalkyl, som tillämpas för det samlade jordbruket, alla inom jordbruket
sysslesatta, vare sig de äro anställda, företagare eller familjemedlemmar till
företagare, få tillgodoräkna sig lön för det utförda arbetet. Självfallet beror
de anställdas lönestandard på företagets ekonomiska möjligheter. Varje ökning
av arbetskostnaderna inom jordbruket innebär också, att inkomstsidan automatiskt
räknas upp med motsvarande belopp. En ökning av timlönen med 1 öre
per timme motsvarar en summa av 6.4 miljoner kronor i jordbrukets ekonomiska
kostnadsram.

Vid informationsriksdagen framställde jag frågan, huruvida socialdemokraterna
Amro beredda att gå med på sådana åtgärder, som skänkte jordbrukets arbetare
inkomstmöjligheter, likvärdiga med andra groAmrbetares. Härpå lämnades
inget bestämt s\mr. Vid fastställande aAr årets inkomstram för jordbruket
beräknades endast 26 miljoner kronor för oförutsedda utgifter, i
även skulle ingå en höjning av arbetsförtjänsten för jordbrukets folk. Därest
en förbättring av 4 öre i timpenning erbjödes, skulle detta innebära, att mer
än de 26 miljoner kronor, som avsatts, åtginge härför. Regeringen eller rättare
socialdemokraterna ha alltså omöjliggjort en skälig förbättring för lantarbetarna,
Aulket givetvis försvårar de pågående avtalsförhandlingarna. Hur
komma socialdemokraterna att ställa sig till denna jordbrukets inkomstfråga
under det kommande året?

Vill man nu, när importmöjligheterna äro begränsade och när livsmedels- och
bränsletillgångarna bliva allt knappare samt följaktligen den inhemska livsmedels-
och bränsleproduktionen allt nödvändigare, äntligen skänka dem som
arbeta i den svenska jorden och skogen arbets- och existensmöjligheter, som äro
likvärdiga med jämförbara samhällsgruppers? Nu förklaras det, att jord- och
skogsbrukets folk genom att alltjämt nöja sig med en lägre levnadsstandard

Måndagen den IS januari 1943 f. m.

Nr 2.

Statsverkspropositionen m. in. (Forts.)
än andra skall skaffa sig good will till efterkrigstiden. Jag är i likhet med 99
procent av landets jordbrukare övertygad, att om inte statsmakterna nu under
kriget låta jordbruket få en god ställning i det svenska folkhushållet, sa åstadkommer
inte någon good will detta, när importen åter kan strömma in i landet.
A adra medborgargrupper må ste förstå, att det nuvarande läget är olidligt, särskilt
för småbrukarna. Vid de mindre jordbruken är det nästan omöjligt att fa
arbetskraft. Dessa jordbrukare känna inte till någon arbetstidsbegränsning,
och deras hustrur slita fullständigt ut sig. Trots detta är denna deras ekonomiska
ställning helt beroende av ett enligt min uppfattning, osunt subventionssystem.
Det är nödvändigt att i den ena eller andra riktningen ordna upp jordbruksfrågan,
så att landsbygdsbefolkningen vet, vad den har att rätta sig efter.
Det tycker jag att man borde kunna åstadkomma. Det är tre frågor, som det är
ytterst angeläget att få svar på: Vilken omfattning bör den svenska jordbruksproduktionen
erhålla? Hur stor välbärgad befolkningsgrupp erfordras för .denna
produktion? Kan det svenska samhället absorbera övertalig arbetskraft inom
annan produktiv verksamhet?

Ingen kan val förutsäga, när den efterlängtade freden äntligen kommer,
eller hur världen ser ut, när den fruktansvärda kampen är slut. A fiken ställning
vårt land då kommer att inta, blir i högsta, grad beroende på krigets utgång
oell fredens utformning. Detta får enligt min uppfattning inte hindra, att vi
redan nu, så långt det överhuvud taget är möjligt, söka tänka oss in i de många
och svåra samhällsekonomiska problem, som kunna väntas uppkomma den dag,
då hela vår nuvarande krigshushållning snabbt måste ställas örn efter fredens
förändrade villkor. Men framför allt är det. viktigt, att vi söka göra klart för
oss, vilka grundbetingelser som erfordras inte bara för att övervinna fredskrisens
svårigheter utan också för att efter kriget möjliggöra ett fortsatt ekonomiskt
framåtskridande. Utvecklingen blir nämligen i detta avseende i mycket
hög grad beroende av vårt eget handlande bade nu och framdeles.

Följderna av ett på undantag satt jordbruk komma under kriget att främst
gå ut över konsumenterna, så länge importmöjligheterna äro. beskurna. Men det
synes oss jordbrukare vara ett viktigt samhällsintresse att jord- och skogsbrukets
folk även under normala tider tillerkännas lika goda villkor som andra
befolkningsgrupper, så att landsbygdens avfolkning stoppas.

Den s. k. 27-mannakommitténs arbete inger inte oss jordbrukare stora förhoppningar.
Denna kommitté synes komma att leda till samma resultat,, som
den en gång i världen avsomnade handels- och traktatkommittén, vilken i sitt
arbete aldrig hann ifatt tiden och dess utveckling.

Vilka följderna än bli efter detta krig. står det klart, att vart folks framtid
i väsentlig grad blir beroende av hur vi sjelva, forma den. Äro vi vuxna att
med vårt demokratiska styrelseskick klokt, förutseende och rättskaffens ordna
nuvarande och kommande problem? Ytterst kommer det an på hur vi enskilda
människor handla. Det torde vara pa sin plats att varna för att.slentrianmässigt
och bundna av partipiskorna låta ledande märi i olika funktioner sitta kvar,
trots flit de anses olämpliga och trots att svenska folket förlorat förtroendet för
dem. Vi behöva i nutidens och framtidens samhälle framför allt karaktärsfasta
och praktiskt kunniga människor med god arbetsförmåga och förmåga att tanka
och handla självständigt. Det är sådana män. som kunna fora den andliga
och den materiella odlingen framåt. Det är sådana mån, som kunna bevara vårt
demokratiska styrelseskick och samförståndet och samarbetet inom folket. En
likriktad tidningspress kan ej i liingdcn trots välgjord propaganda förhindra
befogad spridning av oppositionella åsikter och splittring mellan befolkningsgrupperna,
I vårt land borde därför den tidningspress, sorn vill värna demokratisk
frihet, sakligt redogöra för vad en missnöjd befolkningsgrupp önskar och

56 Nr 2. Måndagen den 18 januari 1943 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
mte genom förvrängningar av yttranden och genom misstänkliggöranden försöka
kväva opposition.

Må vi i ärlig diskussion lära oss att förstå varandra och att ta hänsyn till
varandra, så att vi i samförstånd och samarbete kunna verka för fredens bevarande
och för en rättvis och god framtid åt alla som leva och bo i vårt land.

Herr Lindblom: Herr talman! De föregående talarna i denna debatt lia
ur olika synpunkter behandlat det finansiella läget och jordbrukets förhållanden.
Det är klart, att man ställer sig betänksam inför utvecklingen, då
man år efter år måste röra sig med sådana väldiga underskott i budgeten, som
nu är fallet. Men icke nog med detta. Genom de ingripanden, som göras nu och
då på grund av krisen, komma vissa grupper att ställas i ett oförmånligare
läge än andra, vilket vållar en viss spänning och oro. Prisstoppets verkningar
och förhållandena på jordbrukets område utgöra härvidlag talande exempel.
Man kan ha olika mening örn det berättigade i de klagomål som framföras,
men man bör väl ända vara ense örn, att man skall taga tillbörlig hänsyn
till faktiska kostnadskalkyler och att man bör tillse, att krisens bördor
icke läggas tyngre på den ena samhällsgruppen än på den andra, allt efter förmåga
och bärkraft. Ett motsatt förfarande kommer att i längden hämna sig
och skapa en irritation, som kan bli ödesdiger nog för sammanhållningen inom
landet och sålunda försvaga vår kraft att kämpa oss igenom krisens svårigheter,
något som ju också statsministern berörde i början av denna debatt.

Jag skall emellertid icke gå in på den finansiella situationen i allmänhet,
det bleve bara ett upprepande av vad andra sagt. Ej heller skall jag närmare
beröra jordbrukets svårigheter. Dessa ha redan berörts av några talare och
komma säkerligen att ytterligare behandlas av andra talare, som äro mera
kompetenta härtill än jag. Men, herr talman, jag ville begagna tillfället att
något beröra en annan samhällsgrupps läge i den nuvarande situationen, nämligen
landets fastighetsägares. Det kan ju vara lämpligt med en blandning i
dieten också här i talen denna dag. Det synes mig finnas anledning att här
belysa detta läge, da man nu haft tillfälle att se hur den hyresregleringslag
verkat, varom riksdagen fattade beslut förra året. Det ingripande som då
skedde hade ju också en mycket stor ekonomisk räckvidd. När man betänker,
vad som sedan inträffat, då det gäller prisstopp, kan man nu säga, att regeringen
icke handlat lika mot den grupp det här gäller som mot övriga grupper.
De förhandlingar som förts före och efter prisstoppet med olika organisationer
ha syftat till att få fram den jämkning och justering som är nödvändig,
för att inte avvägningen skulle bli orättvis för någon viss grupp. Örn
man gått underhandlingens väg också den gången, så kanske vi inte behövt
någon hyresregleringslag alls.

. Nu förutsatte emellertid lagen möjligheten av dels viss generell hyreshöjning,
betingad av allmänt ökade förvaltningskostnader, och dels en individuell
höjning för vissa närmare angivna fall. Det torde nog lia varit en ganska
spridd uppfattning både här i riksdagen och bland allmänheten, att en viss
justering av hyrorna skulle komma till stånd. Man var ju på alla håll medveten
örn att kostnaderna stigit sedan krigsutbrottet och att fastighetsägarna
ända sedan dess varit så aterhållsamma, att trots de ökade kostnaderna och
höjningarna på alla andra områden, hyrorna icke hade ökat med mer än i genomsnitt
något över en procent. Detta förhållande bekräftades också genom
socialstyrelsens levnadskostnadsundersökningar. Denna fastighetsägarnas allmänna
återhållsamhet vann som bekant erkännande även här i riksdagen från
regeringshåll. Vad var då naturligare, än att man också på detta område skulle
tillämpa samma principer som varit vägledande för priskontrollen i övrigt?

Måndagen den 18 januari 1943 f. m.

Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Mea Ilin- Klok det? Trots den val vitsordade utredning, som förelädes hyresrådet
av Sveriges fastighetsägareförbund och som klart visade en icke oväsentlig
stegring i förvaltningskostnaderna, och trots att även socialstyrelsens
egen utredning likaledes påvisade stegring i dessa kostnader, dekreterade hyresrådets
majoritet, att ingen generell höjning skulle ske. Det blev ett prisstopp
före alla andra prisstopp. Att detta beslut blev en överraskning både
för hyresgäster och fastighetsägare, har bekräftats från många håll. Även i
pressen kunde man skönja en viss förvåning. Sålunda ansåg Dagens Nyheter
beslutet vara »obilligt mot fastighetsägarna och kalkylmässigt dåligt motiverat»,
och Social-Demokratens maning till hyresgästerna i anslutning till beslutet
att taga vederbörlig hänsyn till fastighetsägarnas svårigheter vittnar örn att
man inte heller på det hållet fann beslutet fullt rättvist. I Dagens Nyheter
förekom ytterligare följande uttalande: »Beslutet torde ha fattats i samförstånd
med regeringen och man kan anta att bakom det ligger förhoppningarna
att få till stånd det allmänna pris- och lönestopp, som nu tycks vara den
närmaste försvarslinjen mot tilltagande och varaktig försämring av penningvärdet.
» Så långt Dagens Nyheter. Men örn detta antagande är riktigt, vilket
förefaller sannolikt, då är man inne på en av prisstoppets största olägenheter,
nämligen att en grupp blir föremål för pristopp, innan någon som helst
kompensation erhållits för ökade kostnader i följd av kristiden. Ingen torde
förvåna sig över att besvikelsen var stor på fastighetsägarehåll, då man betänker
att det ojämförligt övervägande antalet fastighetsägare under hela tiden
1939—1942 icke företagit någon prishöjning, medan inom andra näringslivets
områden väsentliga höjningar skett. Man hade av solidaritet mot samhället
velat i det längsta undvika någon höjning, men sedan det visat sig omöjligt
att i längden fortsätta därmed, då får man i stället för en skälig kompensation
helt enkelt ett prisstopp.

Möjligheter till skälig kompensation finnas visserligen i lagen, men genom
att icke taga hänsyn till det föreliggande utredningsmaterialet har man praktiskt
taget åtminstone för tillfället satt den paragraf i lagen ur funktion,
vilken medgiver viss generell hyreshöjning, ryckt undan grunden för lagens
tillämpning och sålunda i detta avseende förfuskat lagens andemening.

Hur har då hyresrådet motiverat sin uppfattning att ingen som helst hyreshöjning
varit påkallad någonstädes i landet? Svaret är, att rådet utgått
från att underhållsåtgärderna skola ytterligare radikalt minskas. Denna minskning
skall enligt hyresrådets mening kunna göras så kraftig att därmed kostnadsstegringen
— bortsett från den för bränsle — motväges. Det är åtminstone
inte offentligt känt, att denna överraskande uppfattning grundats å någon
utredning örn att sådan minskning i underhållsåtgärderna kan äga rum utan
att fastigheternas goda bestånd äventyras. Och även örn man för tillfället och
för någon tid framåt kan inskränka på vissa slag av underhållsåtgärder, så
mäste de dock en gång vidtagas, och när tiden kommer har behovet ackumulerats
och drabbar då fastighetsekonomien med så mycket större tyngd.

Då man bedömt innebörden av hyresrådets vägran att medgiva en hyreshöjning
till följd av de stegrade förvaltningskostnaderna, har det i allmänhet skett
allenast från ekonomiska utgångspunkter. Frågan örn de närmare rättsliga
konsekvenserna av beslutet synes icke ha kommit upp i den offentliga, diskussionen.
Sålunda har man icke beaktat att hyresregleringslagen icke gör någon
inskränkning i hyresvärdens skyldighet enligt den allmänna hyreslagen^ att
hålla lägenheten fullt brukbar för det med förhyrningen avsedda ändamålet.
Hyresvärdens skyldigheter i sådant hänseende kvarstå sålunda alltjämt.. Konsekvensen
av hyresrådets beslut, som ju icke får antagas innebära en anvisning
om att hyresvärden icke bör fullgöra sina skyldigheter, är att hyresvärden för -

58 Nr 2. Måndagen den 18 januari 1943 f. m.

Statsverks propositicmen in. m. (Forts.)
vägras kompensation just för den del av kosinadsstegringen som är nödvändig
för honom för att kunna fullgöra sina skyldigheter. Detta är uppenbarligen ett
tillstånd, som är ohållbart och som i varje fall utgör ett betänkligt avsteg från
god rättsordning.

Ja, jag skall icke trötta kammarens ledamöter med att gå in i detaljer örn
kostnadskalkyler och procentberäkningar utan vill i fortsättningen beröra ett
pär andra saker, som jag finner anledning att i detta sammanhang påtala. Det
förefaller som örn man har en viss benägenhet att icke räkna med den betydande
grupp i samhället, vars talan jag här för. Och dock är den omfattande ekonomiska
verksamhet, som fastighetsägarna utföra, minst lika oumbärlig för
samhället som andra näringsidkares. Det kanske beror på att denna grupp politiskt
sett icke har den storleksordning, att man anser sig behöva räkna med
den. Jag skall anföra ett par exempel till belysning härav. Till det prisreglerande
arbetet under direktör Söderlunds ledning kallades olika organisationer
att genom delegater deltaga i överläggningarna, men icke fastighetsägarna. En
framställning därom till regeringen har icke lett till något resultat. I statens
byggnadslånebyrå, som ju har ledningen av den statssubventionerade byggnadsproduktionen,
har det icke heller ansetts påkallat att bereda fastighetsägarna
någon representation. Framställning därom har gjorts, men tills vidare utan resultat.
Likaså i statens kommitté för byggnadsforskning bär det ansetts opåkallat
att bereda plats för någon representant från detta håll, ehuru just fastighetsägarnas
erfarenhet och sakkunskap på detta område borde vara till stort
gagn för arbetet ifråga. Den tendens som genom dylika exempel åskådliggörs
synes mig vara ägnad att inge betänkligheter. En ändring till det bättre
påkallas för att ett bättre samarbete måtte komma till stånd mellan vederbörande
myndigheter och landets organ för fastighetsförvaltningen.

Slutligen må det vara på sin plats att erinra örn de olika pålagor som nu
och da. åvälvas denna grupp i samhället, pålagor som icke äga motsvarighet då
det gäller andra medborgare. Jag behöver bara erinra om en sådan sak som pålagan
. att bygga skyddsrum. Då denna fråga var föremål för riksdagens behandling
anfördes i fråga om kostnaderna, att det vöre uteslutet att staten
skulle kunna bidraga till kostnaderna för byggande av enskilda skyddsrum på
grund av det statsfinansiella läget. Men vad staten icke förmådde därför att
bördan var för tung. det ansågs det likväl lämpligt att pålägga en liten del av
medborgarna att utföra. Att det för hela landets vidkommande här rört sig örn
stora belopp kan man inse av det faktum att enbart i Stockholm byggnads- och
inredningskostnaderna för skyddsrum i enskilda hyresfastigheter torde röra
sig omkring 10 miljoner kronor. Någon som helst kompensation för denna till
den allmänna försvarsberedskapen hörande kostnad ha fastighetsägarna icke
åtnjutit, och härtill kommer att vederbörande luftskyddsorgan genom upprepade
krav örn ändringar i redan byggda och godkända skyddsrum åsamkat
fastighetsägarna ytterligare kostnader. Jag kan nämna ett exempel som är belysande.
En bostadsrättsförening hade före kriget reserverat ett kapital på
20,000 kronor, som den avsåg att använda till fastighetens yttre renovering
och åtskilliga andra nödvändiga reparationer. Så kom skyddsrumsbygget och
de ökade förvaltningskostnaderna, och det ena med det andra gjorde att detta
kapital nu redan är förbrukat. Därtill har man nödgats pålägga medlemmarna
extra uttaxering, för att kunna få fastighetsförvaltningen att gå ihop. Detta är
belysande, och jag vill understryka att så är förhållandet i mycket stor utsträckning
runt örn i landet. Ett stort antal fastighetsägare få i denna dag icke
någon ränta på i fastigheten investerat kapital.

Vidare lia vi gaturenkållningen, i de flesta städer ensamt åvilande fastighetsägarna.
Så ha vi garantiskatten, som nu avses skola utbytas mot en fri -

Måndagen den 18 januari 1943 f. m.

Nr 2.

Statsverkspropositionen m. ni. (Forts.)
stående objektskatt ledande till ytterligare skärpt beskattning för städernas
hyresfastigheter.. Man kan med fog, liksom kommunalskatteberedningen gjort,
framställa den frågan, varför fast egendom skall vara underkastad en särbeskattning
i form av en objektskatt, då andra beskattningsföremål gå fria härifrån.

Fastighetsägarna begära visst ingen förmånsställning, men anse att de liksom
andra samhällsgrupper ha berättigade krav på oväld och hänsyn från
statsmakternas sida vid behandlingen av de spörsmål, som angå den näringsgren
de företräda. Jag tror det är nödvändigt att med den politiska maktförskjutning,
som skett i vårt land den senare tiden, ett varningens ord höjes mot
det kringskärande och undergrävande av äganderätten, som kommit till synes
på olika sätt. Man får icke förbise att landets fastighetsförvaltning är intimt
sammanbunden med våra kreditinstitut, och man kan riskera värden i^ miljarder,
därest denna näringsgrens utövare icke kunna göra rätt för sig på grund
av att möjligheterna för en sund fastighetsförvaltning bli eliminerade. Kriser
och svårigheter på fastighetsmarknaden gå till sist ut även över hyresgästerna
och så till hela samhället med dess olika institutioner och organ. Därför är det
ett intresse för hela samhället att en sund fastighetsförvaltning och en god
bostadsvård kan upprätthållas.

Inför tendenser till ett försvagande av rättsskyddet för fastighetsägaren är
det anledning besinna den djupa innebörden av vad 1800-talets ryktbare tyske
rättslärde Rudolph von Ihering yttrade i sin avhandling »Striden för rätten»,
att varje despotism börjat med ingrepp i enskild rätt.

Herr Tjällgren: Herr talman! Under debatten i kamrarna, när riksdagen
var samlad några dagar under november månad förra året, bröte sig meningarna
ganska skarpt i fråga örn de priser, som böra tillämpas på jordbrukets produkter.
Även vid dagens debatt synas ganska stora meningsskiljaktigheter rada
beträffande samma fråga. För min del hade jag egentligen inte tänkt att
blanda mig i debatten här i dag. men av vissn skål har jag icke kunnat underlåta
att göra rict.

Såväl i höstas som ira ha från vässt håll antydningar gjorts örn att priserna
på vissa slag av jordbrukets produkter egentligen snarare borde sänkas än
höjas. Skulle de som stå för denna mening få sin vilja fram, kunde enligt min
mening en olycka knappast undvikas, kanske icke minst ur konsumentsynpunkt.
Jag är tämligen övertygad örn att i sådant fall produktionen skulle komma att
avsevärt minskas. Vi ha ju för övrigt ganska slående bevis härpå i fråga örn
äggen och fläsket. Ännu värre skulle situationen säkerligen bli om mjölkpriset
sänktes. Mjölken är ju ett av våra allra viktigaste^ livsmedel och det är mångå
gånger bevisat, att etet nuvarande priset å mjölk icke ens täcker produktionskostnaderna.
Fn sänkning av priset på denna vara .skulle därför komma att
medföra produktionsminskning med därav föranledd brist på varan. Att detta
ur folkförsörjningssynpunkt skulle vara högst beklagligt år uppenbart.

Såsom norrlänning måste jag förutom av nyssnämnda skäl på det bestämdaste
avråda från, för att icke säga varna för tanken på en sänkning av mjölkpriset.
Det bör icke förbises, att vad beträffar det övervägande antalet jordbrukare
i Norrland är mjölken den enda produkt, som dessa ha att avyttra från
sitt jordbruk. En sänkning av mjölkpriset skulle därför komma att drabba dessa
synnerligen hårt. Vidare fa vi heller icke glömma, att jordbruket i Norllund
icke haft och icke har samma fördel av statens direkta stödåtgärder av
olika slag sorn jordbrukarna i södra delarna av riket. När jag säger detta får
det ingalunda tolkas såsom något bevis för att jag skulle vara besjälad av
någon missunnsamhet mot do sistnämnda, tvärtom. Av vad jag här sagt fram -

Nr 2.

Måndagen deli 18 januari 1943 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
går, att. jag är av den bestämda uppfattningen, att kravet på en höjning av
mjölkpriset — åtminstone vad det gäller de norrländska limén — är fullt berättigat.
Det kan därför icke vara riktigt eller rättvist mot deni. det närmast
gäller, att avfärda detta krav, som man gjort på vissa håll, med en axelryckning,
eller vad värre är stämpla dem, som framföra dessa krav, såsom mer
eller mindre osolidariska mot samhället. Örn den saken vore ju en hel del ytterligare
att säga, men jag skall avstå därifrån för tillfället.

Beträffande frågan örn vår bränsleförsörjning har här i kammaren — och
jag förmodar även i medkammaren — redan sagts en hel del. Jag kan därför
örn denna fatta mig mycket kort. Jag skall endast anmäla, att ett ganska starkt
missnöje är rådande bland jordbrukarna oell de mindre skogsägarna inom mitt
hemian i anledning av den leveransskyldighet de ha att fullgöra i form av ved
och annat virke. Man anser allmänt att priserna äro alltför låga. Särskilt är
detta fallet när avståndet från awerkningsplatsen till leveransstället är jämförelsevis
stort. I sådana fall blir det på grund av de dyra awerkningskostnaderna
ingenting över för skogsägarna. Skogen har på många ställen faktiskt
icke något som helst rotvärde. Skall samma leveransskyldighet fortfara ytterligare
några år är det fara värt att en hel del skogar komma att avverkas på
ett sätt, som icke kan anses stå i överensstämmelse med god skogshushållning.

Jag kan. herr talman, icke underlåta att omnämna ännu en sak, som enligt
min mening är synnerligen allvarlig. Jag har tillåtit mig att här i kammaren
vid något tidigare tillfälle beröra densamma, men då saken, som sagt, enligt
min mening är av mycket allvarlig beskaffenhet känner jag mig pliktig att
ånyo beröra den.

Det talas och skrives så mycket i våra dagar — och detta ingalunda utan
skäl — örn {lyktén från landsbygden. Från olika håll har man försökt att fästa
statsmakternas uppmärksamhet på företeelsen i fråga. Man bär vädjat till regering
och riksdag att vidtaga lämpliga åtgärder för att motverka särskilt
ungdomens flyttning från landsbygden till städer och stadsliknande samhällen
samt till industrien. Men man frestas att säga, att denna vädjan har gjorts för
döva öron. Åtminstone har mig veterligen ingenting verkligt effektivt åtgjorts
för att motverka missförhållandet. Jag nämnde nyss. att saken är mycket allvarlig,
och som stöd härför skulle flera skäl kunna anföras. Jag skall emellertid
endast uppehålla mig vid ett av dessa. För varje år som går blir det allt
svårare och svårare att erhålla arbetskraft till jordbruket. Särskilt är detta
fallet beträffande det medelstora och mindre jordbruket, alltså de vanliga bondejordbruken.
Och särskilt i Norrland, framför allt inom mitt hemlän, nämligen
Västernorrlands hill. .lag överdriver inte, örn jag säger, att det för närvarande
är praktiskt taget omöjligt för en jordbrukare att erhålla en något så
när duglig kvinnlig ladugårdsskötare. Trots att från hushållningssällskapets
och dess förvaltningsutskotts sida vidtagits en hel del åtgärder för att komma
till rätta med problemet har förhållandet icke blivit bättre under de senaste
åren. Snarare tvärtom. Det är icke så få jordbrukare inom mitt hemlän, särskilt
i Ådalen, som på grund av brist på arbetskraft, i synnerhet ladugårdsskötare,
lia blivit nödsakade antingen att sälja sina kreatur och driva kreaturslöst
jordbruk eller också att sälja sina gårdar. Jag vågar påstå att detta icke är
någon överdrift fran min sida. Mina påståenden rörande berörda fråga torde för
övrigt kunna vitsordas av ordföranden i mitt hemläns hushållningssällskap,
vilken jämväl är ledamot av denna kammare.

Nu förstår jag mycket val, att en del av kammarens ledamöter, och särskilt
de som själva icke ha någon erfarenhet av vad det vill säga att ha brist
på arbetskraft vid jordbruket, anse att det icke är nog med att påtala eller
klaga över missförhållandet. Man bör också, anser man, anvisa någon utväg

Måndagen den 18 januari 1943 f. m.

Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

eller lämpliga åtgärder för att råda bot för eller åtminstone i någon man eliminera
detsamma. Jag vill gärna medge det berättigade i en sadan invändning.
För min del skall jag därför försöka att rekommendera åtminstone en
åtgärd, som jag tror skulle i avsevärd mån tillrättalägga saken,, och på den
punkten hoppas jag på instämmande från herr Fredrik Ström, vilken, som vi
nyss hörde, så varmt ömmade för de mindre jordbrukarna och bönderna.

Emellertid anser jag mig, herr talman, först böra deklarera vad som enligt
min mening är närmaste orsaken till lanclsbygdsungdomens flykt till städerna
och andra samhällen. Det är nog inte så, att det är den mångomtalade s. k.
tråkigheten på landsbygden, som är främsta orsaken härtill. Jag vågar snarare
tro, att det övervägande flertalet av ungdomen av flera orsaker, såsom
trivsel med jordbruksarbete framför industriarbete, kärleken till hembygden
o. s. v., i själ och hjärta föredrar landsbygden framför städerna. Vad som emellertid
trots detta lockar till städerna och till industrien är, att på dessa senare
ställen bjudas högre löner och bättre betalning för arbetet än vad som kan
betalas vid jordbruket. Med nu rådande priser på de produkter, jordbruket har
att avyttra, är det faktiskt omöjligt för en jordbrukare att konkurrera med
städerna och industrien örn arbetskraften. Från visst håll hör man ej så sällan
klander uttalas mot ungdomen från landsbygden, därför att den söker sig
till bättre avlönat arbete, d. v. s. till städerna och industrien. För min del
kan jag icke finna något som helst berättigande i detta klander. Man får icke
förundra sig däröver, så länge skillnaden i arbetslöner i stad och på landet är
så väsentlig som den för närvarande är. Alltså är, såvitt jag kan förstå, enda
möjligheten att komma till rätta med det problem, jag här tagit mig friheten
beröra, att vidtaga åtgärder för ökning av jordbrukets inkomster till sådan
nivå, att jordbrukarna kunna erbjuda samma betalning för arbetet som den.
vilken erhålles i städer och inom industrien. Sker så, skall det icke dröja länge
förrän den för såväl jordbruksnäringen som ock för hela landet i högsta grad
allvarliga frågan rörande bristen på arbetskraft vid jordbruket löser sig själv.

Ett annat förhållande, som också i hög grad försvårar anskaffandet av nödig
arbetskraft till jordbruket och dess binäringar, är det förhållandet, att lönerna
vid statens anläggningsarbeten av skilda slag under krisen varit och
äro mycket höga. Särskilt är detta fallet i orter intill eller i närheten av_ militära
förläggningar. Då dessa arbetare, som sagt, i regel betalas synnerligen
högt, hlir staten en svår konkurrent till jordbruket i fråga örn arbetskraft. Att
så verkligen är förhållandet skulle kunna helysas med ett flertal exempel. Men
jag skall för tillfället icke trötta därmed, men jag står gärna till tjänst örn
någon det fordrar. n

Vad nu sagts om jordbruket gäller också i stort sett skogsarbetet. Fran flera
håll ha klagomål framförts rörande svårigheten att erhålla nödigt antal arbetare
för avverkning av den kvantitet virke, ved till bränsle samt massaved,
sorn skogsägarna blivit ålagda att leverera till staten. Det är sannolikt, ali
det för en hel del skogsägare på grund härav, nämligen genom brist på arbetskraft,
icke blir möjligt att fullgöra sin leveransskyldighet. Jag säger detta
trots den tvångsarbetsskyldighet som nu ålagts de s. k. 43 roma. Enligt mili
mening kan det icke vara riktigt, att staten först alägger skogsägarna att mot
ett bestämt pris leverera en viss mängd virke, men samtidigt pa sått som jag
nyss nämnt konkurrerar med dessa örn den arbetskraft, som år erforderlig för
fullgörande av leveransen i fråga. Jag vågar bestämt påstå, alt nämnda förhållande
alstrat ett synnerligen stort missnöje även bland lojala skogsägare.
Det är ur flera synpunkter icke blott önskvärt utan absolut nödvändigt att,
regeringen, och da särskilt den regeringsledamot, som närmast har ansvaret
för tillkomsten av statens bestämmelser rörande vedavverkningarna, med det

Nr 2.

Måndagen den 18 januari 1943 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
snaraste företager en undersökning av här berörda spörsmål och på grundval
av dessa undersökningar verkställer erforderliga justeringar i dessa bestämmelser.

I samband, härmed vill jag beröra även en annan sak, som onekligen åstadkommit
åtskilligt med missnöje bland skogsarbetarna själva. Jag syftar på
vissa givna bestämmelser i fråga örn förmåner till sådana arbetare, som lämna
sin anställning i sågverks-, pappersmasse- och trävaruindustrien samt genom
arbetsförmedlingen antaga skogsarbete och vilka icke under de senaste
åren haft regelbundet återkommande sysselsättning inom skogsbruket. Enligt
dessa bestämmelser kan en arbetare, tillhörande nyssnämnda kategori, av statsmedel
erhålla vissa bidrag, utöver den egentliga arbetslönen, vilka i vissa fall
kunna uppgå till omkring 10 kronor per dag. Att jag vid detta tillfälle ansett
mig böra omnämna denna sak far icke fattas så, som skulle jag missunna dessa
arbetare dessa förmåner. Det är emellertid ett faktum, att många, för att inte
säga de allra flesta av de så att säga ordinarie skogsarbetarna, d. v. s. de som
ha skogsarbetet till sitt egentliga yrke och som kanske i många år sysslat därmed,
anse sig orättvist behandlade och därför äro missnöjda. Det är detta som
gjort att jag icke kunnat underlåta att bringa saken på tal. Jag menar, att
de kompensationer för dessa arbetare, som måhända äro berättigade på grund
a,v flyttningen från industriorterna till skogarna, icke böra vara så rundligt
tilltagna, att de .verka orättvisa gentemot de ordinarie skogsarbetarna. Det är
måhända. anledning sätta i fråga, örn icke en undersökning borde verkställas
rörande tillämpningen av gällande bestämmelser på detta område.

Sedan anhåller jag, herr talman, att få vördsamt framföra en vädjan till
herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet. Jag gör denna
vädjan i anledning av de under de .senare åren talrikt förekommande järnvägsolyckorna
inom vårt land. Visserligen har jag ingen statistik att stödja mig
på, men att döma av det antal, som offentliggöres i tidningarna, får man den
uppfattningen, att antalet järnvägsolyckor ökat i oroväckande grad under den
senaste tiden. Självfallet gör sig då allmänheten den frågan: Vad är anledningen
härtill? Ligger orsaken i den ökade tåghastigheten? Är personalen för
fåtalig i förhållande till trafikintensiteten? Kan det tänkas att i vissa fall
olyckorna förorsakas på grund av försumlighet från personalens sida? O. s. v.
Givetvis har trafiken å våra järnvägar ökats i högsta grad under krisen. Klart
är, att påfrestningarna i fråga örn trafiksäkerheten under sådant förhållande
blir större. Det är lätt att förstå. Men allmänheten hyser nog i alla fall den
åsikten, att antalet järnvägsolyckor ökat i sådan omfattning, att det är anledning
misstänka, att inte allt är bra som det är. Jag är därför fullt övertygad
örn att det skulle hälsas med den största tillfredsställelse om herr statsrådet
ville föranstalta örn en undersökning rörande omnämnda spörsmål. Jag vågar
därför hemställa att så måtte ske.

Herr Ohlin: Herr talman! Det är alldeles klart att budgetpolitiken bör
betraktas som en del av den allmänna ekonomiska politiken. Statsrådet Wigforss
brukar understryka — han har senast gjort det för en stund sedan i andra.
kammaren att budgetpolitiken endast är en del av den allmänna ekonomiska
politiken och att man inte skall tro att det är den avgörande delen.

Jag vill instämma med finansministern så långt, att statsfinanserna naturligtvis
endast utgöra en del av vår allmänna ekonomiska politik. Men jag vill
tillägga att de äro en mycket viktig del. Det torde vara lämpligt att man försöker
bilda sig en, mening örn. vilket samband som råder mellan denna del, nämligen
statsfinanserna a ena sidan och de övriga delarna av den ekonomiska politiken
å andra sidan. Det allmänna syftet med statens strävanden på det eko -

Måndagen den 18 januari 1943 1. m.

Sr 2.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
nomiska området är val för närvarande främst att Mildra inflation utan att de
försörjningspolitiska hänsynen eftersättas. Är den finanspolitik, som föres under
innevarande och kommande budgetår, förenlig med detta syfte?

Läget är som bekant det att lånebehovet under innevarande år uppgår till
ungefär 2,100 miljoner kronor. Den effektiva bristen i driftbudgeten är 1,600
miljoner kronor, och sedan lia vi kapitalbudgeten samt vissa medel som användas
för försvarsändamål men som bokföras på en senare del av femårsperioden,
trots att medlen komma att användas nu. Ingen vet örn det effektiva utgiftsöverskottet
under nästkommande budgetår, 1943/44, kommer att bli
mindre. Visserligen visar finansministern en med 200 miljoner kronor minskad
brist på driftbudgeten, men denna minskning uppkommer till allra största delen
därigenom att finansministern utan någon som helst motivering räknar nied
att utgifterna för den löpande beredskapen skola bli ungefär 165 miljoner kronor
mindre nästa år än i år. Finansministern räknar nämligen med samma siffra
som han gjorde för ett år sedan, trots att kostnaderna för innevarande år nu
antagas bli 165 miljoner kronor större. Det förefaller mig som örn det bade varit
naturligare att räkna med de utgifter för den löpande beredskapen, som äro
de faktiska under innevarande år, såvida man inte bar någon särskild anledning
att förvänta att det utrikespolitiska läget nästa år kommer att vara för Sverige
gynnsammare än det är för närvarande. Jag undrar örn hans excellens herr
utrikesministern, möjligen har gett finansministern någon sådan anvisning, så
att däri skulle få sökas en motivering till att beredskapskostnaderna ha räknats
lägre för nästa år än för det nu löpande.

Man kan emellertid utgå ifrån att det effektiva lånebehovet kommer att
uppgå till i runt tal 2,000 miljoner kronor per år både under innevarande och
under nästa budgetår. Men nu är ju inte staten ensam örn att uppträda på kapitalmarknaden.
Näringslivet måste också investera i byggnader, maskiner och
mycket annat. Finansministern har räknat ut att det enskilda näringslivet behöver
en nästan lika stor summa för sina investeringar. Tillsammans behöva
alltså staten och enskilda bortåt 4,000 miljoner kronor per år.

Vilka medel har nu det svenska folkhushållet för att täcka ett så kolossalt
utgiftsbehov för andra ändamål än konsumtion? Ja, det finns som bekant två
källor. Den ena är det nya sparandet, och den andra är den kapitalfrigörelse
som skei- genom att näringslivet gör avskrivningar på maskiner och byggnader.
Är det sannolikt att det nya sparandet och kapitalfrigörelsen genom avskrivningar
komma att ge tillräckliga summor för att finansiera både statens och
det enskilda näringslivets behov? Detta är verkligen en viktig fråga. Vad sker
nämligen örn dessa resurser inte räcka till, d. v. s. örn det frigjorda kapitalet
har disponerats och det nya sparandet därefter inte förslår att täcka hela det
.statliga lånebehovet, utan staten måste låna upp mer pengar än som framkommer
genom dylikt sparande? Ja. de flesta lia väl svaret på läpparna: i den situationen
blir det prisstegring, köpkraften och efterfrågan bli för stora i förhållande
till varutillgången. Men detta, herr talman, är knappast ett tillräckligt
svar, ty vad staten behöver är ju att disponera verkliga resurser, varor och
tjänster. De måste undandragas annan användning, och saken är inte hjälpt genom
att varorna och tjänsterna bli dyrare.

På vad sätt undandragas varor och tjänster annan användning, så att staten
kan få vad den behöver? Jo, det sker på två sätt. Det ena är att medborgarna
tvingas att inskränka sin konsumtion genom att priserna stiga hastigare än
inkomsterna. Då blir en standardsänkning ofrånkomlig. Man, kan säga att inflationens
samhällsekonomiska funktion, om jag får uttrycka mig så paradoxalt,
ofta har varit att framtvinga en dylik konsumtionsinskränkning. Men
det finns en annan metod som kan utnyttjas till en lid. nämligen alf man för på

Nr 2.

Måndagen den 18 januari 1943 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
landets realkapital framför allt i form av varulager. Staten, oell enskilda kunna
förbruka mer än den verkliga nationalinkomsten, så länge det finns varulager
som man kail leva upp. Det är just vad vi ha gjort här i Sverige under kriget.
Detta har skett i hög grad under de två senaste budgetåren, från sommaren.
1940 till sommaren 1942, trots att det statliga lånebehovet under denna
period har varit väsentligt mindre än det blir under perioden från sommaren
1942 till sommaren 1944. För denna period har man alltså att räkna med mycket
mindre varulager än fond och på samma gång ett större statligt — och
enskilt — lånebehov. Det är inte heller så att man kan förbruka reserverna ända
tills lagret är 0. De samhällsekonomiska svårigheterna uppträda redan när man
börjar kunna se botten av varulagren, och där äro vi i vissa avseenden redan.

Läget är alltså att varulagren ha blivit mindre och att tillförseln från utlandet
av viktiga råvaror och bränsle är osäkrare än någonsin. Det förefaller
då vara ganska riskabelt att fortsätta med en allmän ekonomisk politik som
måste innebära ett fortsatt och ökat krav på att man skall kunna tära på varulagren.
Situationen är enligt min uppfattning den, att för stora statliga utgifter
och investeringsbehov komma att minska varulagren om inte priserna
stiga. De komma, att minska varulagren även örn priserna stiga, såvida icke
prisstegringen blir mycket starkare än inkomsternas stegring. I det senare
fallet får man ju en konsumtionsinskränkning. Särskilt i det förra fallet kommer
priskontrollen att bli i mycket hög grad försvårad, därför att man får
akuta, knapphetsfenomen på många varumarknader. Dessutom uppkommer
en bristsituation på arbetsmarknaden, som gör det mycket svårt att hindra
oreglerade lönestegringar inom de områden, där kollektivavtalen inte äro så
fast bindande eller inte alls förekomma.
o Finansmins tern har nu givit uttryck åt att han i rätt väsentliga avseenden,
såvitt jag förstår, har samma åsikt som den jag här har framställt. Han är
uppenbarligen ganska ängslig för att det statliga lånebehovet och de enskilda
investeringarna tillsammans uppgå till en för stor summa. Därför säger han:
det är. nödvändigt att beskära investeringarna. Han vill kontrollera näringslivets
investeringar och vara återhållsam i fråga örn statens.

Men den andra källan till det statliga lånebehovet, nämligen budgetbristen,
lämnar han orubbad. Och vi veta alla varför han så gör. Det är därför att
åtgärder till reduktion av budgetunderskottet skulle höja levnadskostnaderna
och därmed lönerna och produktionskostnaderna. Prisstoppolitiken skulle
då få uppges och en ny prisskruv, uppåt skulle komma i gång på det sätt vi
känna till. Jag måste ge finansministern rätt på denna punkt. Utanför försvarsutgifterna
är det inte möjligt att göra någon större nedskärning av statsutgifterna,
liksom det ej heller är möjligt att åstadkomma någon större ökning
av statens inkomster utan att man samtidigt höjer levnadskostnadsindex så
att lönerna börja stiga, d. v. s. höjer index över den kritiska punkten under
innevarande år. Den statsfinansiella rörelsefrihet, som regeringen har, är med
andra ord nästan ingen.

Men örn alla äro överens örn att detta är en ytterst farlig och oroväckande
situation, kan man.inte nöja sig med att bara konstatera: ja, vi ha ingen statsfinansiell
rörelsefrihet, och därför kunna vi ingenting göra åt budgetbristen,
utan. den får vara. Man måsto väl ställa frågan -— i varje fall är detta naturligt
i riksdagen — hur vi lia kommit därhän att den statsfinansiella rörelsefriheten
gått förlorad. I vilken mån bär regeringen ansvaret för att vi lia kommit
i en sådan situation att det för närvarande knappast är möjligt att göra
så mycket åt budgetbristen? Enligt min mening ligger huvudorsaken till att
vi här i Sverige ha kommit i detta olyckliga läge i ett felaktigt konstruerat
system för beviljande av kompensationer åt löntagare av alla slag. Vi ge narn -

Måndagen den 18 januari 1943 f. m.

Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
ligen kompensation i form av viss procent på levnadskostnadsstegringen av
vad slag denna vara må. Då är det klart att man inte kan genomföra några
statsfinansiella åtgärder, t. ex. reduktion av subventionerna eller höjning av
vissa skatter, som skulle öka levnadskostnaderna. När det blir en dålig skörd,
som fallet var 1940, tillgripas subventioner för att inte priserna skola stiga
för mycket. Subventionssystemet är alltså inte det primära bland de stadier
som man här kan tala örn, vilket det föreföll mig att finansministern ville göra
gällande i andra kammaren. Subventionssystemet är i stället ett resultat
av att man har haft ett felaktigt konstruerat kompensationssystem ända sedan
år 1939.

Hurudant borde då det system vara, som kunde betecknas såsom rationellt
och som kunde återställa en statsfinansiell rörelsefrihet för statsmakterna?
Ja, herr talman, jag har både i denna kammare och annorstädes vid flera
tillfällen uttryckt min uppfattning örn den saken, och jag gjorde det offentligt
redan på hösten 1939 innan frågan ens var första gången slutbehandlad.
Utgångspunkten, som jag därför kan redogöra för mycket kort, är helt enkelt
att det finns två slag av levnadskostnadsstegring. Den första heror på att
landet har kommit i ett sämre försörjningsläge — fått minskad varutillgång
— till följd av en dålig skörd, fördyrade importvaror, utebliven bränsleimport,
ökad beredskapstjänst, eller dylikt. För den fördyring, som därigenom
framkallas, kan icke folkhushållet ge kompensation, eftersom den beror på
och betyder att vi allesamman ha blivit sämre ställda. Men så finns det en
annan prisstegring, som det är naturligt att ge kompensation för, nämligen en
sådan prisstegring som äger samband icke med varubrist utan med att inkomsterna
stiga i landet i pengar räknat. Örn inkomsterna och därmed varupriserna
stiga med 10 procent i pengar räknat, varför skulle då en viss grupp avstå
från kompensation för denna pris- och inkomststegring? Örn priserna av
dylik anledning stiga med 10 procent och en viss grupp inte får någon kompensation
härför, så betyder det att andra grupper få en bättre ställning än förr.
Dylik prisstegring bör varje grupp lia kompensation för till hundra procent
för att ha garanti för att inte bli sämre behandlad än andra grupper. Men den
levnadskostnadsstegring, som beror på att landet har blivit fattigare, kan
ingen grupp få kompensation för, såvida man inte vill att den skall pressa
andra grupper i ett ännu sämre läge eller såvida man inte vill till en tid leva
på landets realkapital, särskilt dess varulager.

I Schweiz tillämpar man ett dylikt system. Jag är angelägen att erinra örn
att detta sker i inte oväsentlig utsträckning, ty när jag tidigare har framhållit
dessa synpunkter har man sagt — bl. a. finansministern — att detta
är opraktiskt och att man inte kan skilja på den levnadskostnadstegring, som
är uttryck för sämre försörjningsmöjligheter, och den levnadskostnadsstegring,
som mera är uttryck för vad man kan kalla inkomstinflation och som
bör kompenseras. I Schweiz förfar man på följande sätt. Man gör en undersökning
av vad den mängd konsumtionsvaror kostar som faktiskt är disponibel.
Denna varumängd har nedgått, och man erkänner: för varubristen kan inte kompensation
ges. Priserna ha emellertid stigit något mer än varumängden gått
ned, och därför har det totala värdet av den tillgängliga varumängden stigit
med vissa procent. Då är det naturligt, att varje grupp skall få kompensation
med lika många procent, för att få sin andel av nationalinkomsten. Men örn
skatterna skulle stiga eller örn det blir en dålig skörd, ges för den skull ingen
automatiskt ökad kompensation. I detta fall har ju ett sämre försörjningsläge
inträtt och den tillgängliga varumängdens värde har ej stigit.

Jag är angelägen att understryka, att örn man i ett land är tvungen att

Första kammarens protokoll 19JfS Nr 5

Nr 2.

Måndagen den 18 januari 1943 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
skära ned konsumtionen på grund av någon ogynnsam omständighet, så vinner
man ju ingenting på att göra denna nedskärning av konsumtionen på det
sättet, att man höjer inkomsterna kraftigt och samtidigt höjer levnadskostnaderna
ännu iner. __ Antag att man i ett läge behöver reducera standarden
med fem procent. Är det då fördelaktigast att levnadskostnaderna få stiga
med fem procent och inkomsterna förbli oförändrade, eller skall man gå den
andra vägen och höja inkomsterna med femton procent och levnadskostnaderna
med ungefär tjugu procent? I bägge fallen får ju konsumtionen skäras ned.
Vad lia medborgargrupperna för glädje av att de få en högre nominell inkomst,
när i alla fall levnadskostnaderna måste stiga mera?

Örn varutillförseln till Sverige utifrån skulle nedgå antingen genom att
lejdtrafiken måste inskränkas eller genom att bränsleförsörjningen går ned
eller genom att vi skulle få en svagare skörd nästa höst, är det uppenbart
att det blir nödvändigt att inskränka konsumtionen, ty då kunna vi icke
upprätthålla en oförändrad standard. Då få vi emellertid en prisstegring,
som med nuvarande kompensationssystem medför en lönestegring, vilken i
sin tur leder till en ytterligare prisstegring och därmed en betydande förskjutning
av hela prissystemet uppåt. I den nuvarande ekonomiska politiken
finns det nämligen icke något utrymme för det alternativet, att det blir ett
sämre försörjningsläge. Det nuvarande systemet innebär därför, som med
rätta citerats, att vi dansa vid randen av en vulkan, ty ingen vill ju bestrida,
att det kan inträffa att vi få sämre tillförsel utifrån eller att vi kunna få en
svagare skörd. Det nuvarande systemet innebär, kort uttryckt, garanti för
en oförändrad levnadsstandard så länge icke statsmakterna vilja acceptera
inflation. Så länge vi inte vilja acceptera en viss inflation kunna vi inte
göra något väsentligt åt vare sig skatter, subventioner eller dylikt. Är det inte
en smula oförsiktigt att ha en metod som ger en dylik garanti för en oförändrad
levnadsstandard, så länge man inte vill släppa en dosis inflation fri?

Örn jag får göra en parentes, skulle jag vilja säga, att man skulle kunna
uppställa som ett minimikrav — men ett ur mina synpunkter ingalunda
tillräckligt krav — att finansministern, när han har den uppfattningen, att
de direkta skatterna icke böra ingå i index, borde ha kämpat för att denna
uppfattning blivit den härskande. Vid förhandlingar mellan finansministern
och statstjänstemannen mot slutet av år 1941 blev ju denna fråga låst och
knäckt. Intill dess var dock utgången mer eller mindre oviss, och det var
efter dessa förhandlingar som det hela låstes fast. Men det skulle, som jag
sagt, enligt min mening inte ha räckt, även örn man lyckats därmed, utan
min ståndpunkt är att regeringen redan från början borde ha sörjt för ett
sådant kompensationssystem, att man kompenserade för den inflatoriska prisstegringen
men icke för en försämring av landets försörjningsläge, icke för
sådana skattehöjningar som måste göras av hänsyn till försvarsberedskapen
o. dyl., icke för en dålig skörd etc.

Nu invänder någon kanske: Det där är mycket bra, och vi äro överens
om att detta system hade varit rationellt, men det hade varit omöjligt att
få igenom ett sådant system. Härpå vill jag ge följande svar. För det första
kan jag väl få lov att omnämna, att jag, när jag hösten 1939 hade tillfälle
att hålla _ ett anförande för en mycket representativ samling av svenska
fackföreningsförtroendemän, på ett undantag när icke märkte någon egentlig
opposition mot __ dessa tankegångar. Man tycktes ha rätt mycket förståelse
för detta förhållande, att det finns två olika slag av prisstegring och
att i princip endast den ena kan kompenseras. För det andra vill jag peka på
att just arbetarna från de utgångspunkter, som faktiskt förelegat, enligt min
mening visat en mycket stor benägenhet att taga hänsyn till samhällssyn -

Måndagen den 18 januari 1943 f. m.

Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
punkten. Hans excellens herr statsministern har uttryckt saken så —- jag
tror att det var i andra kammaren — att arbetarna inte visat någon mindre
hänsyn än någon annan grupp. Jag vill gå ett steg längre och säga, att
arbetarna visat väl så mycken hänsyn som vissa andra grupper. Nu invänder
man — finansministern har gjort det många gånger och senast i dag i andra
kammaren — att om man hade gjort upp någon annan indexkonstruktion,
hade uppenbarligen avtalen sett ut på annat sätt, så att det inte varit mycket
vunnet med att ha en annan indexkonstruktion. Jag tror inte den ståndpunkten
är riktig. Ty örn man hade haft en annan indexkonstruktion vid
sidan av den vanliga, och ett avtalssystem enligt vilket för den och den prisstegringen,
som är inflatorisk, lämnas hundra procents kompensation, men
för de och de skatterna, som innebära att staten måste lägga bördor på
folket av hänsyn till försvaret, eller för en svag skörd lämnas ingen kompensation,
tror jag att det skulle funnits ganska goda utsikter för att få
det accepterat från början. Jag tillägger inom parentes att detta inte skulle
ha uteslutit särskilda åtgärder, såsom sociala rabatter o. dyl., för de allra fattigaste
folkgrupperna i samhället.

I varje fall kan man inte påstå, att det varit omöjligt att följa den princip
jag har hävdat sedan 1939, eftersom regeringen och särskilt finansministern
icke gjort något allvarligt försök att pröva denna linje. Man kan väl
heller knappast säga, vilket skulle vara den andra försvarslinjen, att lönepolitiken
faller alldeles utanför vad staten och regeringen ha att syssla med. Allt annat
kunna vi reglera, priser, produktion o. dyl., men inte arbetsmarknaden.
Den få vi inte ens snudda vid. Jag tror att ett tillrättaläggande från regeringens
sida rörande själva metoderna för kompensationssystemet skulle ha
varit tillräckligt för att sedan det materiella innehållet med avseende på
procentsatsernas höjd lugnt kunde ha lämnats åt arbetsmarknadspartema såsom
nu skett.

Det är nog så, vare sig det är behagligt eller ej, vare sig det överensstämmer
med liberala eller socialistiska eller några andra grundsatser, att
man inte kan bedriva ekonomisk politik i krigstid, örn man lämnar en så
central sak som arbetsmarknaden alldeles utanför. Man är tvungen att se
till, att lönepolitiken blir tillrättalagd med sådana metoder, som inte låsa
hela den ekonomiska politiken i övrigt, som inte ta ifrån statsmakterna rörelsefriheten
när det gäller budgetpolitiken. Den franske politikern Caillaux
gjorde en gång ett enkelt men viktigt påpekande, som ibland rinner mig i
tankarna, nämligen att en regerings första plikt är att regera. En regering
kan inte visa ifrån sig ansvaret, därför att man kommit i en besvärlig situation,
där all rörelsefrihet statsfinansiellt sett gått förlorad. Särskilt kan den
inte göra det, när den inte gjort något allvarligt försök att få fram ett annat
system! Man kan inte i ledningen för den ekonomiska politiken passivt acceptera
en ordning som binder händerna och som hindrar sådana åtgärder i fråga
örn subventioner och skatter som man i övrigt erkänner äro mer eller mindre
berättigade.

Hade vi haft ett sådant kompensationssystem som jag här omnämner, hade
vi också haft en annan subventionspolitik, och det skulle i varje fall inte lia
mött några speciella svårigheter, även om det naturligtvis inte hade varit särskilt
populärt, att både reducera de allmänna subventionerna och i behövlig
mån använda även skatteinstrumentet för att åstadkomma den konsumtionsinskränkning,
som är erforderlig eller som kan bli erforderlig, örn försörjningsläget
försämras. Det skulle ha varit möjligt att göra detta utan att man
därigenom hade pressat index och löner i höjden på ett sådant sätt att inflationen
fått ett visst spelrum. Redan i nuvarande läge erkännes ju att cn

Nr 2.

Måndagen den 18 januari 1943 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
viss konsumtionsinskränkning är erforderlig. Finansministern och många andra
lia på tal örn sparpropaganda predikat för svenska folket hur oerhört viktig
och behövlig denna är. Man kan alltså inte gärna bestrida riktigheten av den
målning som jag ger i fråga om utgångsläget, oell uppenbart är då, att örn
tillförseln av bränsle och råvaror försämras och skörden blir svagare, så blir
en ytterligare inskränkning ofrånkomlig. Valet står då inte mellan konsumtionsinskränkning
eller icke konsumtionsinskränkning, utan valet kommer att
gälla örn man vill ha konsumtionsinskränkning med inflation eller örn man
vill ha konsumtionsinskränkning utan inflation. Jag tror för min del att det
sista är att föredraga, och jag tror att svenska folket i allmänhet har den uppfattningen.

Örn jag medgiver riktigheten av finansministerns påpekande, att det i det
läge, i vilket vi just nu befinna oss, inte är så förfärligt mycket att göra, så
innebär detta ej att sparsamhet även på mindre poster enligt min mening
skulle var av ringa betydelse. Jag vill vidare påpeka, att det finns ett område,
där kanske större belopp kunna sparas. Det gäller utgifterna för den
löpande försvarsberedskapen. Denna kostar innevarande år 990 miljoner kronor.
Jag har för min del svårt att tro, att det inte skall vara möjligt att där
åstadkomma en viss nedskärning. Jag har hört en hel del konkreta fall, t. ex.
örn hur många man spm användas för att bevaka den ena eller den andra förläggningen,
där det finns en del militära persedlar. Det har berättats för mig,
att man sent omsider på en del punkter har ganska radikalt reducerat bevakningen.
I den mån detta skett först vintern 1942—1943 är det verkligen mycket
sent. Jag tillåter mig uttala den förhoppningen, att riksdagens statsutskott
skall ordentligt i detalj undersöka, i vad mån den militära bevakningen under
de senare åren varit av större omfattning än som varit förenligt med rimliga
säkerhetskrav, detta för att se efter, örn där inte har förekommit ett betydande
slöseri. Jag hoppas, även, att utskottet sedan skall i lämpliga delar lägga
fram detta material för riksdagen, så att denna särskilt av herr statsrådet och
chefen för försvarsdepartementet kan utkräva det ansvar, som jag knappast
tror Iean utebli. Han kan i varje fall inte till sitt försvar anföra, att han inte
har fått många varningar rörande omfattningen av denna bevakning. Tyvärr
kan jag av sekretesskäl inte här framlägga de konkreta exemplen, men det är
ju väl bekant, att det finns sådana.

Herr talman! Det förefaller mig vara en angelägenhet av största vikt, att
den ekonomiska politiken, som nu är låst, lägges örn, så att den statsfinansiella
rörelsefriheten i varje fall för nästkommande år, 1944, återvinnes. Ty det kan
mycket väl hända, att de största påfrestningarna på Sveriges ekonomi komma
nästa år eller året därefter. Därför skall man inte säga: Ja, se nu är det för
sent att göra något åt saken. Skulle •— jag upprepar det — lejdtrafiken mer
eller mindre inskränkas eller inställas, skulle bränsleimporten försämras eller
skörden bli dålig, ja, då komma vi i ett läge, där radikala åtgärder bli nödvändiga.
Jag tillåter mig därför föreslå, att regeringen under höstens lopp
— ty tidigare går det nog inte — sätter in hela sin auktoritet och gärna också
försöker utnyttja riksdagens auktoritet för att åstadkomma en sådan omläggning
av kompensationssystemet, att den statsfinansiella rörelsefriheten därigenom
återvinnes -— detta ehuru jag inte är blind för att det är mycket svårare
att göra detta nu än det hade varit att från början lägga sakerna till
rätta med ett annat system.

Jag inser väl, att sådana åtgärder inte komma att vara populära. Därför
tror jag, att man måste säga, att i sista hand äro de svårigheter, som nu
möta för den ekonomiska politiken, inte statsfinansiella. De svårigheter, som
regeringen har att övervinna, äro närmast av moralisk art. Det är inte forarn -

Måndagen den 18 januari 1943 f. m.

Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
leringskonsten i finanspolitiken, som nu är det avgörande, utan det är modet
att gå ut och säga till Sveriges folk — och säga det inte bara när man bedriver
sparpropaganda, utan även annars — att resurserna nu äro knappa och kanhända
bli ännu knappare. Det finns av de skäl jag har nämnt risk för detta.
Vill svenska folket tvingas till en konsumtionsinskräkning genom en inflationistisk
prisstegring, som rusar före inkomststegringen, eller vill man draga
åt svångremmen utan hjälp av inflation? Jag tror för min del, att svenska
folket, örn saken förklaras och örn regeringen använder sin auktoritet, kommer
att föredraga en metod, som innebär, att man utan hjälp av inflation gör det,
som är nödvändigt. Jag är övertygad örn att svenska folket i varje fall efteråt
kommer att vara tacksamt mot sin ledning, örn den gått denna väg.

På hemställan av herr talmannen beslöt kammaren nu, att den fortsatta överläggningen
angående ifrågavarande kungl, propositioner skulle uppskjutas till
aftonsammanträdet.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 18, av herr Berg, Robert, örn hyresbidrag till försvarets civila tjänstemannaförbunds
avdelning i Karlskrona;

nr 19, av herr Wiklund, örn ökat anslag till bidrag till extra provinsialläkares
avlönande m. m.;

nr 20, av herr Wiklund, angående utredning örn inrättandet av ett centralt,
statligt informationsinstitut i sociala frågor;

nr 21, av herr Elofsson, Gustaf, och herr Persson, örn inrättande av statliga
stipendier för främjande av landsbygdsungdomens möjligheter att besöka läroverk; nr

22, av herr Sundberg m. fl., örn inrättandet av en reallinje å gymnasiet
vid högre allmänna läroverket i Västervik;

nr 23, av herr Holmström m. fl., om fortsatt skattefrihet för gåvor till vissa
försvarsändamål;

nr 24, av herr Holmström m. fl., örn skattefrihet för gåvor till Sveriges landstormsföreningars
centralförbund, frivilliga motorcykelkåren och riksförbundet
Sveriges lottakårer;

nr 25, av herr Berg, Robert, om pension åt f. d. kontorsskrivaren G. A.
Lindahl;

nr 26, av herr Berg, Robert, om förhöjd pension åt förre mästaren vid torped-
och mindepartementet å örlogsvaret i Karlskrona A. M. Ljungberg;

nr 27, av herr Johansson, Lennart, örn fullständigt avskaffande av förfarandet
med kungörelsers uppläsande i kyrka;

nr 28, av herr Bondeson, örn utredning rörande förekomsten av alkoholpåverkan
vid olycksfall i arbete m. m.;

nr 29, av herr Hansson, Frans, m, fl., om höjning av maximigränsen för lån
ur fiskerilånefonden ;

nr 30, av herr Bodin m. fl., örn beredande av medel till avlönande av en hemkonsulent
hos Gotlands läns hushållningssällskap;

nr 31, av herr Wistrand, örn skrivelse till Konungen rörande avfattningen
av sådana kungl, propositioner, som avse ändringar i gällande författningsbestämmelser;
samt

nr 32, av herr Bondeson m. fl., örn utredning rörande åtgärder för att förbättra
förhållandena för de sockersjuka.

Nr 2.

Måndagen den 18 januari 1943 e. m.

Upplästes och lades till handlingarna följande till kammaren inkomna

Protokoll, hållet vid sammanträde med herr talmannen
i riksdagens första kammare och de kammarens ledamöter,
som blivit utsedda att jämte herr talmannen
tillsätta kammarens kanslipersonal och vaktbetjäning
den 18 januari 1943.

Herrar deputerade, som vid tillsättning den 13 innevarande månad av kammarens
kanslipersonal beviljat stenografen hos kammaren K.-E. Skarvall tjänstledighet
tills vidare för fullgörande av militärtjänstgöring, antogo nu till vikarie
för Skarvall under hans ifrågavarande ledighet, räknat från och med denna
dag, tjänstemannen hos Svenska personalpensionskassan L. Lagerström.

År och dag som ovan.

In fidem
G. H. Berggren.

Kammaren åtskildes kl. 5.10 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Måndagen den 18 januari e. m.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 e. m.

Statsverks- Fortsattes överläggningen angående Kungl. Maj:ts propositioner nr 1—3.
propositionen

nf m\ Herr Ågvist: Herr talman! Vid detta tillfälle, då en allmän granskning
(Fofts.) av regeringens politik och dess följder är tillåten, känner jag mig föranlåten
att bringa på tal vissa spörsmål, som förorsaka näringslivet bekymmer. Jag
tänker då mindre på exportindustriens intressen, utan tar mera sikte på framställandet
av varor, som ha ett mera omedelbart intresse för den svenska hemmamarknaden.
Denna är ju också under nuvarande förhållanden den som för
oss har den största betydelsen.

I ett av de avtal, som regeringen på senare tid slutit med en mellaneuropeisk
stat, har utfästelse gjorts örn viss export av varor, som för en svensk näringsgren
äro av mycket stor betydelse, trots att kraftiga protester däremot höjts
från utövare av denna näringsgren. Det kan också ifrågasättas -— ehuru jag
givetvis icke kan med bestämdhet göra något uttalande därom — huruvida medgivandet
i fråga var nödvändigt. I varje fall har den omedelbara följden blivit
att ytterligare import från transatlantiska länder av liknande varor, varav landet
har det allra största behov, blivit omöjliggjord. Detta medför givetvis väsentligt
ökade svårigheter för den industri som har användning för dessa varor,
vilket i sin tur åstadkommer betydligt ökade prisstegringar på de färdiga
fabrikaten.

Jag kan icke underlåta att vid detta tillfälle framhålla betydelsen av att de
regeringsmedlemmar, som handlägga dessa frågor, måtte i större utsträckning

Måndagen den 18 januari 1943 e. m.

Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
än som hittills skett beakta de olika inhemska industriernas önskemål och behov
och icke åsidosätta dem. En del grenar av den svenska industrien, som icke
ha regelbunden export under fredstid, synas vid handelsförhandlingarna bil
illa klämda, emedan dess representanter icke på samma sätt som exportindustriens
företrädare förmå göra sin stämma hörd, eftersom deras företag under fredstid
normalt icke intaga den markerade ställning som exportindustrien gor. Man
måste dock ihågkomma, att för stora delar av vår folkförsörjning ar under nuvarande
förhållanden produktionen för hemmamarknadens ändamål minst lika

viktig som produktionen för export. ...... , .

Även på ett annat område har den nuvarande ordningen skadliga inverkningar
Mångå av de hemmamarknadsindustrier, som arbetat med importerade råvaror,
måste i dessa dagar söka ersättningsvaror inom landet, vilket icke kan ske
annat än till väsentligt stegrade kostnader. Det ar under sådana förhållanden
nödvändigt, att de industrier, som på detta sätt söka anpassa^sig till det i°raadrade
läget, även få ersättning för de högre kostnader, som pa detta satt drabba
dem. Det system med prisstopp och priskontroll, som nu genomforts och tillämpas,
synes emellertid i många fall vara så pass rigoröst och hart, att det icke

inrymmer skälig gottgörelse för sådana ökade kostnader.

Det finns mycket färska exempel på och belägg for att denna politik kommer
att leda till förluster för dessa industrier. Följden kan också givetvis förr
eller senare bli, att företagen i fråga bli nödsakade att upphöra nied sin ti
verkning Valet kommer att stå mellan ett effektivt prisstopp, under vi ke produktionen
av varor avtar, eller t. o. m. upphör på vissa områden, och en utveckling
som tillåter fortsatt produktion till något stigande kostnader men som
dock tillförsäkrar samhället varor, örn icke i full, så dock i viss utsträckning.
Enligt mitt förmenande kan det här icke bil fråga örn annat an att det senare
alternativet är att föredraga. Det är givet att inflationen bör bekämpas me
alla medel, men jag för min del anser icke ett sådant medel, varigenom produ
tionen av varor minskar eller upphör, vara det effektivaste. .

Vad lag här sagt beträffande valet mellan prisstopp och varor ager givetvis
tillämpning även på andra områden än industrien. Jag tänker framfor allt pa
vissa områden inom jordbruksnäringen, i första hand prissättningen pa ägg oc i
fläsk. För prissättningen på dessa varor är ju regeringen direkt ansvarig oell
ej priskontrollnämnden. Många med mig fråga sig säkerligen, huruvida bakgrunden
till prissättningen på framför allt ägg och fläsk ar, att de beslutande
myndigheterna anse det onödigt att dessa varor överhuvud taget produceras 1
så fall vore det lämpligt, örn detta offentligt deklarerades ty da vöre klart besked
lämnat på denna punkt. Man finge da också klart belägg för att den statliga
prissättningens syfte kan vara produktionsstopp och ej endast prisstopp.
En deklaration örn att detta är avsikten innebure också en intellektuell redlighet
hos regeringen, som dessutom gåve klart besked såväl ^gentemot konsumenterna
som producenterna. Är däremot icke avsikten att åstadkomma produktionsstopp
på ägg och fläsk, har man gjort prisstoppet till sjalvandamal och
sätter priser oberoende av huruvida det finns möjligheter att ia. Iram varor
till de fastställda noteringarna. Går man ännu ett steg längre och förutsätter
att regeringen verkligen har en önskan att ägg och fläsk skola produceras, bor
regeringen också ta konsekvenserna härav och sätta sådana priser, att dessa
varor verkligen kunna framställas. På detta område, liksom på det industriella,
gäller givetvis, att producenterna böra ha ersättning för sina kostnader, och
när dessa öka, böra de också ha skälig ersättning för kostnadsökningen.

T fråga örn mjölken har det inom det parti, som jag representerar inom Illebro
län, med skärpa framhållits nödvändigheten av att fa till stand en högre
prissättning. Mjölkstrejk, som lett till minskning av produktionen — en åtgärd,

Nr 2.

Måndagen den 18 januari 1943 e. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
som givetvis är förkastlig och måste fördömas — har visserligen hittills endast
lorekommit inom ett landskap, men även denna prisfråga är så pass ömtålig att
det imns ali anledning för regeringen att med uppmärksamhet följa utvecklingen.
Mjölken representerar dock för närvarande ett av våra viktigaste födoämnen,
och det är av den allra största vikt att produktionen härav uppehälles
oell örn möjligt ytterligare utvidgas. Den inskränkning av ransonerna, som ägt
rum i fråga örn en hel del födoämnen, har gjort att mjölken blivit betydligt viktigare
än tidigare. Särskilt för arbetarna är mjölken för närvarande av mycket
större betydelse än tidigare. Våra mindre jordbrukare ha förlorat möjligheten
att gora sig inkomster på ägg och fläsk, en produktion som tidigare givit dem
en väsentlig del av deras inkomster. Det är även av denria anledning naturligt
att deras mojligheter att skaffa sig inkomster genom mjölken inte få göras alltior
snava.

Medan jag är inne på frågan örn priser, känner jag mig föranlåten att något
beröra det upphandlmgssystem, som arméförvaltningen tillämpar. Det finns
industrigrenar, där arméförvaltningen är en synnerligen stor kund men där
vid leveranser någon överenskommelse om de priser, som skola tillämpas, icke
sker torrår! något ar efter det att varorna färdigställts och levererats. Ett
sadant system förefaller mig vara allt annat än affärsmässigt och synnerligen
olämpligt ur manga synpunkter. Det bör vara arméförvaltningen, eller de upphandlande
myndigheterna, angeläget att snarast träffa överenskommelse örn
priser tor de varor och tjänster, som tagas i anspråk, och icke först åratal efter
det att varorna eller tjänsterna presterats upptaga förhandlingar om betalningen
Armeförvaltningen bör i detta avseende uppträda såsom vilken köpare
som helst vilken gör upp örn priset på varan, innan han skall disponera över
den. Aven örn detta med hänsyn till de stora kvantiteter, som arméförvaltningen
behöver, icke alltid kan ske omedelbart, böra dock prisförhandlingarna
upptagas pa väsentligt tidigare stadium än vad nu är fallet. Såvitt jag kan
torsta, bor ett väsentligt gynnsammare resultat ur statens synpunkt ofta kunna
paräknas genom ett sådant förfarande.

Ett särskilt bekymmer under dessa tider utgör bränslesituationen. Det har
i erel alm mig, som örn härvidlag en viss dimbildning avsiktligt ägt rum speciellt
nar det galler industriens behov av bränsle. Inom det län, där jag är
verksam, finns det för närvarande icke någon ved att erhålla för industrien
och i dagarna har bränslekommissionen låtit ett cirkulär utgå, där man mellan
raderna kan utläsa en mycket stor pessimism beträffande möjligheterna
att ordna bränsle till industrien för nästa bränsleår. Det förefaller mig, och
säkerligen även många andra utomstående, sorn örn regeringen i fråga örn arbetskraften
för vedavverkningen varit mycket senfärdig och i det längsta
dragit sig för att tillämpa _ de möjligheter som regeringen har i sin hand.
Man mäste fråga sig, vad innersta orsaken är till den långsamhet, varmed
Dagan om arbetskraften för vedavverkningen ordnas. Trots att arbetsmarknadskommissionen
redan i augusti framlade sitt förslag beträffande arbetskratten
för skogsbruket, har icke förrän ett par månader senare definitivt
beslut fattats om inkallande av 1943 års klass, och detta dröjsmål kan få
mycket stora verkningar under kommande bränsleår. Denna arbetsstyrka torde
inte heller vara tillräcklig för att i rätt tid få fram den behövliga veden. Enligt
uppgifter, som jag sett. skulle under avverkningsårets första fem månader
endast 25 procent av den beräknade behövliga vedkvantiteten ha avverkats.
Det skulle vara av särskilt intresse, om vederbörande statsråd ville för riksdagen
lämna en utförlig redogörelse över hur han ser på bränslesituationen
just nu och läget härvidlag för det kommande bränsleåret.

Till slut vill jag även, herr talman, ta upp ett försvarsspörsmål, nämligen

Måndagen den 18 januari 1943 e. m.

Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
frågan om det s. k. kryssarbygget. Jag Ilar tidigare varit en varm vän av kryssarna
oell vid olika tillfällen framhållit betydelsen av att de byggdes, ela de
ju äro ersättningsfartyg och ansågos nödvändiga för vakthållningen i Östersjön.
Det synes emellertid komma att gå åratal, innan kryssarna ens bli färdiga
på papperet. Många tecken tyda på att 1943 kommer att bli ett synnerligen
påfrestande år för Sverige och att vår beredskap kommer att sättas på
mycket hårda prov. Det är då givetvis viktigare att alla medel och resurser,
som vi lia, nedläggas på sådana vapen, som vi kunna färdigställa inom den
allra närmaste framtiden. Kryssarna komma att ta fyra ä fem år i byggnad,
och det värde, som de kunna lia för vårt försvar örn fem år, kan icke tillnärmelsevis
uppväga det, som stridsvagnar, flygmaskiner, jagare och motortorpedbåtar
kunna ha redan inom det närmaste året. Kostnaderna för kryssarna
lia också stigit med tillsammans 33 miljoner kronor. Då det dessutom åtgår
mycken arbetskraft och mycket material för framställningen av kryssarna,
vore det lämpligt att man på grund av materialbehovet och den nyssnämnda
kostnadsökningen skjuter på hela kryssarbygget till efter kriget, då det är lättare
att överblicka frågan.

Herr Nordenson: Herr talman! Jag vill till att börja med beröra ett problem
i samband med prispolitiken.

Sedan riksdagen, var samlad i november förra året ha de uppgörelser med
jordbruks- och arbetsmarknadsorganisationerna, som då bebådades, blivit förverkligade.
Jordbrukspriserna lia fixerats, liksom också lönenivån för de avtalsbundna
arbetarna blivit tills vidare fastlåst. Därmed har frågan om prisernas
reglering på övriga områden av näringslivet — såsom handel och industri—•
kommit att träda mera i förgrunden. Det är därvid angeläget att erinra örn att
det prisstopp, som dekreterades i november, allenast hade provisorisk karaktär.
Det får nämligen icke förbises, att det ekonomiska utgångsläget vid prisstoppets
proklamerande var högst varierande för olika näringsgrenar. Ett schablonmässigt
fastlåsande av priserna i det läge, som just då var för handen, måste
verka ytterst ojämnt och därför även mycket orättvist. Detta framhölls från
flera håll redan vid riksdagens överläggningar i höstas, men då prisstoppet nu
tenderar att bli definitivt genomfört, måste detta åter bringas i erinran.

Det område, där verkningarna av ett prisstopp framstå såsom hårdast och
orättvisast, är utan tvivel detaljhandeln och främst livsmedelshandeln. Det
läge, vari denna handel befann sig vid prisstoppets inträdande, var utomordentligt
ogynnsamt. På grund av avsaknaden av statistiskt material och detaljerade
kalkyler till belysande av kostnadsutvecklingen har detaljhandeln vid sina
förhandlingar med priskontrollnämnden icke kunnat uppnå de justeringar, som
eljest kommit näringslivet till del. Priskontrollnämnden har sålunda icke tagit
tillbörlig hänsyn, till handelns efter hand försämrade läge. Numera föreligger
emellertid en på priskontrollnämndens föranstaltande verkställd utredning om
specerihandelns ekonomiska läge år 1941 jämfört med förhållandena år 1938.
Utredningen visar, att nettovinsten för 1938, som för en affär med 100,000
kronors omsättning uppskattas så lågt som till i medeltal 0.2 procent av försäljningssumman,
förbytts i en förlust av i medeltal 1.4 procent för 1941. Under
1942 har läget ytterligare försämrats. Orsakerna härtill äro lätta att inse,
nämligen minskad tillförsel av sådana varor, framför allt importvaror, som givit
goda avanser, stigande löner och övriga omkostnader samt icke minst det
omfattande arbetet med ransoneringen.

Även om man medger, att den verkställda utredningen grundar sig på ett
relativt begränsat material, måste den allmänna tendensen i de framkomna resultaten
anses uppenbar. Redan det förhållandet, att detaljhandeln icke erhål -

Nr 2.

Måndagen den 18 januari 1943 e. ni.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
lit någon ersättning för sitt arbete nied ransoneringen och de därav förorsakade
kostnadsökningarna, måste betraktas som ett allvarligt missgynnande,
men härtill komma de ständigt sjunkande marginalerna.

I början av maj månad begärde livsmedelshandeln vissa marginalförhöjningar,
vilka för en affär av nyssnämnda storleksordning beräknades till 1.6 procent.
Även med denna ökning i bruttot skulle emellertid pettot icke bli högre
än 1938 års blygsamma siffra, 0.2 procent. Dessutom är att märka att detta
avsåg kompensation till 1941 års nivå. Till de därefter inträdda försämringarna
i handelns läge har ingen hänsyn tagits. En, viss hjälp ställdes i utsikt från
statsmakterna, men frågan förhalades genom långvariga remisser ända in på
hösten, och så kom den praktiskt taget bort i den stora prisstoppaktionen. Den
ursprungliga kompensationen prutades av en instans ned till hälften, av nästa
till en fjärdedel, och slutligen har regeringen i den stora uppgörelsen om jordbrukspriserna
åstadkommit en justering på mjölpriset m. m. som endast motsvarar
omkring en tiondel av det begärda. Ökningen i bruttot för en affär av
den nyss angivna storleksordningen blir endast omkring 180 kronor per år.
Det var vad detaljhandeln fick.

Detaljhandeln har sålunda icke tillnärmelsevis kommit i åtnjutande av den
kompensation, som successivt lämnats andra samhällsgrupper antingen innan
prisstoppet proklamerades eller genom de nyligen träffade uppgörelserna. Ett
ovillkorligt fastlåsande av detaljhandeln i nuvarande ogynnsamma läge skulle
därför innebära ett uppenbart missgynnande av denna samhällsgrupp och även
för framtiden äventyra denna näringsgrens förmåga att på tillfredsställande
sätt fylla sin samhällsuppgift. Det skulle icke vara rättvist och förenligt med
principen örn en likformig fördelning av krisens bördor, att den grupp, som
detaljhandeln representerar, genom ett rigoröst prisstopp berövades den kompensation,
som kommit andra till del. Frågan örn ersättning till detaljhandeln
för inträdda kostnadsökningar måste få en skälig lösning, oberoende av det
proklamerade prisstoppet.

Man kommer då till frågan, hur detta skall ske. Mai; har härvid börjat slå
in på den vägen att öka detaljhandelns marginal genom att pressa ned marginalen
för andra led i distributionen eller för produktionen. Denna väg kan
accepteras i sådana fall, då vederbörande själva -— såsom i visst fall skett —
förklara sig beredda att göra en sådan uppoffring. Men att från statsmakterna
framtvinga sådana eftergifter genom att nedpressa priser, som en gång blivit av
priskontrollnämnden prövade och fastställda, innebär ett ingrepp av ytterst allvarlig
art, mot vilket man måste resa de allvarligaste betänkligheter. Vad skall
man egentligen tillmäta ett av priskontrollnämndei; fastställt pris för värde,
örn man ständigt riskerar att nämnden när som helst återkommer med beskedet:
nu måste ni sänka ert pris, ty det är andra som behöva förtjänsten bättre?
Det öppnar dörren för en osäkerhet och ett godtycke, som är av ytterst betänklig
art.

Örn man vill undvika att de marginalhöjningar, som handeln har berättigade
anspråk på att få komma i åtnjutande av, skola komma till uttryck i detaljpriserna,
måste man finna andra utvägar. Närmast till hands ligger då, när
det gäller varor, som äro belagda med statliga avgifter eller för vilka staten
betalar ersättning till producenterna, att vidtaga justeringar i dessa avgifter och
bidrag. Då invänder man, att detta kostar staten pengar. Ja, visserligen, men
det har ju det vida övervägande antalet kompensationer på andra håll också
gjort. Jag vill erinra om att exempelvis mejerierna på grund av gräddhandelns
bortfallande ännu så sent som efter det provisoriska prisstoppets deklarerande.
erhöllo en kompensation på 1.5 miljoner kronor. Nyligen lia ju också bättre
priser beviljats för mjölken i Dalarna. Även detta måste ju ytterst bäras av

Måndagen den 18 januari 1943 e. m. Nr 2. 75

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
staten. I alla dessa fall av kompensation Ilar staten, d. v. s. liela folkhushållet,
påtagit sig vissa bördor för att lindra sådana verkningar av fastställda varupriser
eller andra restriktionsåtgärder, som varit uppenbart orättvisa. Jag
nämner dessa exempel icke för att kritisera dem, utan för att visa, att man,
nödgats gå denna väg för att åstadkomma en skälig och rättvis avvägning av
bördorna. Det är denna princip man önskar få tillämpad även för handeln.
Det är en gärd av rättvisa att statsmakterna påtaga sig en sådan uppoffring
även gentemot denna samhällsgrupp. Jag är, herr talman, fullt på det klara
med att vi ej ständigt kunna fortsätta att lämna, alla grupper fortsatt kompensation,
ty då hamna vi i inflationen. Men jag vill bestämt framhålla, att da
vi nu gå att tillämpa en rigorösare prispolitik, måste vi tillse, att utgångsläget
för alla blir någorlunda rättvist. De svåraste orättvisorna måste utjämnas.

Den mot detaljhandeln förda prispolitiken har hos en stor och lojal medborgargrupp
skapat en härd av berättigat missnöje, som det är värt en uppoffring
från samhällets sida att undanröja.

I detta sammanhang finnes ock anledning att ingå på frågan örn priskontrollens
utformning i fortsättningen. Riksdagen torde ha att emotse förslag örn
ny prisregleringslag. Det gäller då att denna utformas sa, att den tar skälig
hänsyn till näringslivets mycket varierande förhållanden. I den söderlundska
promemorian angavs som grundprincip, att inträdande kostnadsökningar skola
bäras inom förut godkänd vinstmarginal. Ett så ovillkorligt prisstopp torde
icke utan allvarligt men för näringslivet i längden kunna tillämpas. Krav pa
ersättning för uppkommande merkostnader kunna icke helt avvisas utan att det
leder till ohållbara resultat. En viss smidighet i tillämpningen är nödvändig.
Vi få i detta sammanhang icke glömma, att en alltför snäv prispolitik kan
åstadkomma ytterst betänkliga hämningar i produktionen. Jordbruket har givit
oss några mycket slående exempel på detta. I var strävan att halla priserna
nere få vi icke medverka till en minskning av produktionen av livsviktiga varor.
Avvägningen mellan prispolitiska och försörjningspolitiska synpunkter får
icke ske så, att de förra helt dominera avgörandena. Så som prisregleringen för
närvarande tillämpas, synas emellertid alla principer ha^ övergivits.

På ett tidigare stadium funnos dock vissa riktlinjer. Så fanns t. ex. en huvudregel
för marginalökning. På två tredjedelar av förkrigsmarginalen medgavs
20 procents höjning. Den återstående tredjedelen fick stiga med priset. Detta
innebar, att om en vara med försäljningspriset 1 krona kostade 85 öre och sålunda
gav en marginal av 15 öre och den steg till det dubbla, eller 1 krona 70
öre, så höjdes inte marginalen till 30 öre, utan man förfor sålunda: tva tredjedelar
av 15 öre. eller 10 öre, höjdes med 20 procent, varemot den återstående
tredjedelen, 5 öre, höjdes till det dubbla. Marginalen blev alltså lO + 2 +. 5 +
5 = 22 öre. Nu äro denna och alla andra principer slängda. Än åberopas det ena
skälet för prispressning, än det andra. Såsom jag förut framhållit har det inträffat.
att sedan ett visst pris satts, pri skon trollnämnden efter någon tid yrkat
nedsättning av detsamma under motivering att genom ökning av råvarutillgången
produktionen stigit. Örn produktionen sjunker, medgives emellertid
ingen prisförhöjning. Det måste då framstå såsom alldeles oskäligt, att priserna
skola justeras ned, så snart produktionen stiger, men ej justeras upp, då den
sjunker. Den ökade behållningen vid stigande produktionsvolym bör rimligtvis
få behållas för att kompensera underskott vid minskad råvarutillgång. T ramför
allt måste härvidlag bestämt framhållas nödvändigheten av att efter
granskning fastställda priser icke utan mycket tungt vägande skäl fa ändras.
De nuvarande tendenserna öppna vägen för det rena. godtycket. lör närvarande
synes endast finnas en princip, och det är att inga. priser få stiga,
för så vitt de inverka på index. Vi lia för närvarande kommit i den paradoxala

Nr 2.

Måndagen den 18 januari 1943 e. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
situationen, att det icke längre är marknadens priser som bestämma index,
utan index som bestämmer marknadens priser. Man Ilar helt enkelt ställt liela
problemet på huvudet.

Sammanfattningsvis vill jag framhålla, att innan den nya rigorösa prispolitiken
tillämpas över lag, måste detaljhandelns kompensationsfråga få en
rimlig lösning. Den blivande prispolitiken får ej bli så kategorisk, att kostnadsökningar.
som hota att bli prohibitiva, icke få kompenseras. För de nödvändiga
avvikelserna från prisstoppet böra vissa riktlinjer uppdragas. Ingreppen
få ej. ske^så planlöst, att vi hamna i det rena godtycket. Det skulle snart
leda oss in på diktaturmetoder, som äro för oss främmande och motbjudande.

I anslutning härtill vill jag, herr talman, upptaga ytterligare en fråga till
behandling. Det gäller kristidsproblemens, särskilt de rent ekonomiska problemens,
handläggning inom riksdagen. Den stora betydelse, som dessa problem
fatt i hela vårt politiska liv, gör det angeläget för riksdagen att kunna så effektivt
och kontinuerligt som möjligt följa dem. För närvarande råder härvidlag
en stark splittring. De rent penningpolitiska frågorna handläggas av ett
utskott, medan frågor, som exempelvis beröra vår försörjning och arbetskraften,
behandlas av andra utskott. Därtill kommer att frågorna aktualiseras endast
sporadiskt, kanske endast en gång varje riksdag. Det synes emellertid under
nuvarande exceptionella och ständigt skiftande förhållanden vara i hög
grad önskvärt, att riksdagen kunde mera kontinuerligt följa de allmänna ekonomiska
problemen, antingen de avse penningpolitiken eller de frågekomplex
som sammanhänga med folkförsörjningen och arbetskraftens utnyttjande. Det
gäller emellertid att finnande lämpligaste formerna för en systematisk behandling
av hithörande spörsmål fran riksdagen sida. En möjlig väg, som svnes förtjänt
att övervägas, är att enligt riksdagsordningen § 36 tillsätta ett särskilt
utskott för dessa frågors behandling. Den förutsättning, som i § 36 angives för
tillsättande av särskilt utskott för upptagande av frågor, som tillhöra ständigt
utskotts behandling — nämligen att detta »är av nöden» — torde väl under
nuvarande exceptionella förhållanden kunna anses vara för handen. Härigenom
skulle man inom riksdagen få till stånd ett centralt organ, som kunde få den
nödiga överblicken över de ekonomiska problemen av olika slag och som kunde
stå i mera permanent kontakt och överläggning med departement och kommissioner
rörande händelseutvecklingen. Den tendens, som förhållandena framkallat,
att regeringen träffar viktiga och för hela den ekonomiska utvecklingen
bindande avgöranden genom uppgörelser med de stora organisationerna inom
näringslivet och på arbetsmarknaden, gör det särskilt betydelsefullt att riksdagen
hålles fortlöpande informerad om läget och möjligen även får tillfälle
att framföra synpunkter på frågorna. Det kan förtjäna att påpekas, att under
urtima riksdagen 1939 alla de ekonomiska frågorna hänskötos till ett och samma
utskott, och jag tror man kan våga säga, att härigenom vanns en fördelaktig
enhetlighet i ärendenas behandling. xLven örn de förslag, som innevarande
ars riksdag har. att vänta beträffande penningpolitik, försörjning och arbetskraftens
utnyttjande icke torde bli många, bli de sannolikt tillräckligt omfattande
för att motivera ett särskilt utskotts tillsättande. Början kunde exempelvis
göras med det nya förslag till prisregleringslag, som uppges vara
under förberedning.

.När jag framlägger detta förslag, sker det icke blott med tanke på ögonblickets
förhållanden, utan även med tanke på efterkrigsperioden. Efter ett
fredsslut kan det förväntas att de ekonomiska problemen under lång tid komma
att stå i förgrunden. Det torde då vara av värde för riksdagen och dess möjligheter
att göra sitt inflytande gällande att behandla dem enhetligt och följa
dem kontinuerligt.

Måndagen den 18 januari 1943 e. m.

Nr 2.

Statsverkspropositionen m. ira. (Forts.)

Måhända kommer arbetet inom ett sådant utskott att i någon mån få annan
karaktär än inom våra ursprungliga utskott, nämligen så till vida att överläggningar
örn inträdda situationer komma till stånd även då direkta förslag
ej framlagts. Men detta är icke något helt nytt för vår riksdag. Utrikesutskottet
fungerar som bekant i stor omfattning som forum för överläggningar rörande
den aktuella händelseutvecklingen.

Jag har, herr talman, tillåtit mig att framkasta denna tanke till övervägande
såsom ett försök att finna lämpliga former för riksdagen att på ett mera
enhetligt och kontinuerligt sätt följa och handlägga de nu så utomordentligt
viktiga problem, som röra vår allmänna ekonomiska politik i alla dess olika
aspekter.

Jag skall nu, herr talman, tillåta mig att göra ett hopp rätt in på en alldeles
bestämd punkt i statsverkspropositionen. Det gäller frågan om flottans
nybyggnader.

Försvarsministern har beträffande de i våras beslutade kryssarna nödgats
lämna det föga hugnesamma meddelandet, att medan dessa enligt den 1941
verkställda kalkylen beräknades till 57.5 miljoner per styck, blir kostnaden
enligt senaste kalkyl 74 miljoner per styck. Detta innebär att de båda kryssarna
tillsammans kräva en merkostnad av icke mindre än 33 miljoner kronor.
Vidare ha inom ramen av de anslagna medlen 8.2 miljoner disponerats för en
förut icke beräknad minkryssare, som med inberäkning av förut befintlig materiel
till belopp av 1.8 miljoner kostat inalles 10 miljoner.

För att trots dessa merkostnader kunna fullfölja kryssarbygget inom ramen
av de för femårsperioden beräknade medlen, 180 miljoner kronor, har försvarsministern
sett sig nödsakad föreslå att jagarbygget skall begränsas till en
stor jagare och att stora jagare därefter skola byggas, som det heter, endast
»i den takt, som tillgängliga medel inom femårsplanens ram medgiva». Vidare
har försvarsministern föreslagit att »något förskjuta färdigställandet av
de beslutade större motortorpedbåtarna, varigenom hela det till dessa, fartygsbyggen
för femårsperioden avsedda beloppet icke kommer att tagas i anspråk
för detta ändamål». Detta innebär en ytterst djupgående omläggning och avsevärd
fördröjning av anskaffningen av flottans mindre fartyg. Jag vill i det
sammanhanget erinra örn att de betänkligheter, som restes mot kryssarna, i
övervägande grad bottnade i att kryssarna icke kunde beräknas vara insatta
i aktiv tjänst förrän tidigast våren 1947 och sålunda först i en avlägsen framtid
betyda något för vårt försvar, medan däremot ett mera omfattande bygge
av mindre fartyg skulle innebära en snar förstärkning av vår beredskap. Nu
ha vi kommit i det läget, att vi icke blott avstått från den snabbare förstärkning
av flottan, som i våras var inom räckhåll, utan måste ytterligare se våra
resurser väsentligt inskränkta under de närmaste fyra åren. Detta innebär
för de närmaste säkerligen mycket kritiska åren en så väsentlig försämring
i vårt sjömilitära läge, att det måste inge allvarliga betänkligheter.

Emellertid befinner sig frågan örn kryssarbygget just nu i ett avgörande
läge. Försvarsministern har den 4 december 1942 utverkat fullmakt för marinförvaltningen
att teckna kontrakt med svenska varv örn byggandet av de
båda kryssarna. Enligt uppgift har något avtal emellertid ännu ej träffats,
men ett avgörande kan väntas när som helst.

Då frågan örn flottans nybyggnader enligt de här nämnda förhållandena
kommit i väsentligt nytt läge, såväl ur kostnadssynpunkt som i fråga örn tidsplanen,
synes det mig knappast rimligt att statsmakterna genom ett kontrakt
bindas i denna fråga, innan riksdagen fått tillfälle taga frågan under förnyad
prövning. Det synes så mycket mera betänkligt, som försvarsministern
givit företräde åt det mest omstridda objektet inom flottplanen, och jag före -

Nr 2.

Måndagen den 18 januari 1943 e. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
ställer mig att en förnyad omprövning möjligen skulle kunna leda till en omkastning
-av tidsföljden.

Jag tillåter mig därför, herr talman, rikta en allvarlig vädjan till regeringen
och främst till försvarsministern att tillse, att något avgörande genom tecknande
av kontrakt icke måtte träffas, förrän frågan ånyo prövats av riksdagen.
Då saken emellertid måste anses brådskande, borde väl denna punkt under
fjärde huvudtiteln kunna tagas till särskilt snabb behandling av utskottet
och snarast föreläggas kamrarna. Jag tror, herr talman, att ett dylikt förfarande
skulle undanröja mycket av den starka olust, som den nya situationen
obestridligen utlöst i vida kretsar både inom och utom riksdagen.

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! Den siste ärade talarens yttrande föranleder
mig att redan nu ta till orda — jag hade ändå tänkt att förr eller senare
komma med några bemötanden av uttalanden, som gjorts tidigare under
debatten.

Jag vill till att börja med yttra några ord i kryssarfrågan, men jag kommer
därvidicke att taga upp någon diskussion på nytt örn det militärt angelägna
eller ej i dessa, fartygs byggande. Denna fråga har ju i åtskilliga omgångar
diskuterats.i riksdagen, och riksdagen har med mycket stora majoriteter följt
Kungl. Maj :ts mening. Jag har ju hela tiden varit medveten om att det finns
en minoritet i riksdagen, som med uppbjudande av alla krafter försöker förhindra
fullföljandet av detta beslut, men det finns dock ingen anledning, såvitt
jag kan se, att riksdagen i dag på nytt tar upp denna fråga, ty enligt mitt
förmenande har ingenting av sådan uppseendeväckande eller vittomfattande
natur inträffat, som skulle kunna föranleda behovet av en ny omprövning.

Det är visserligen sant att det vid de senaste omprövningarna av priserna
visat sig, att kostnaderna väsentligt överstigit de belopp, som man tidigare
räknat med. Detta är mycket beklagligt, det är inte tal om annat. Men jag
vill samtidigt förklara att sådana fördyringar icke endast drabba kryssarna.
Det har visat sig vid uppgörandet av projekten till nya jagare — som fortfarande
icke äro annat än projekt, under det att kryssarna äro mycket långt förberedda
— att dessa projekt uppvisa en kostnadsökning i jämförelse med de
av försvarsutredningen beräknade, som procentuellt är högre än den kostnadsökning
som kommer på kryssarna. Man kan alltså säga att det ur statsfinansiell
synpunkt i det långa loppet blir samma sak, vilkendera av dessa fartygstyper
man väljer att bygga först.

^Herr Nordenson har nyss sagt att den uppläggning, som fjärde huvudtiteln
på denna punkt har fått, skulle visa att det uppstår en förskjutning i anskaffandet
av de mindre fartygen, någonting som med hänsyn till det nuvarande
läget vore mycket beklagligt. Men detta är icke riktigt, såvida man därmed
menar att vi i det ena fallet skulle få en förstärkning av flottan under de allra
närmaste åren, under det att i andra fallet denna förstärkning skulle inträda
först vid en senare tidpunkt. Som alla känna till, är det i stället på det sättet,
att såväl kryssarna som den nya jagartypen och de nya motortorpedbåtarna
allesammans komma att levereras under femårsperiodens sista år. Yi
komma alltså icke för de närmaste åren att få någon förstärkning av mindre
fartyg, såsom man här påstått, genom att kasta om programmet. Det enda,
som inträffar, är att i stället för att man räknat med att få jagarna örn fem
år, får man kanske med den nya uppläggningen av programmet en jagare om
fem år och återstoden om sex år.

Vad sedan motortorpedbåtarna beträffar — jag vet ju väl att det i denna
kammare finns mycket ivriga anhängare av motortorpedbåten — förhåller det
sig så, att våra hittillsvarande motortorpedbåtar visat sig vara väl veka. De

Måndagen den 18 januari 1943 e. m.

Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

äro icke sjögående i egentlig mening, och vi dela helt naturligt denna svaghet
med praktiskt taget alla andra nationer. Den erfarenheten ha vi i alla fall
gjort, att motortorpedbåtarna av den engelska och italienska typen icke voro
så bra i förhållande till sina kostnader som vi hade hoppats. Därför ansåg
försvarsutredningen att vi skulle skapa en alldeles ny typ av motortorpedbåtar,
iav ett helt annat utförande och efter en helt annan idé. Envar förstår att
genomförandet av en ny, jag skulle vilja säga revolutionerande idé här icke
kan ske i en handvändning. Våra erfarenheter vid försöksarbetet och vid projekterandet
av dessa motortorpedbåtar säger oss också, att vi nog tvingas att
skjuta detta program något mera i bakgrunden än vad som i fjol beräknades.
Vi kunna av tekniska skäl icke hålla programmet.

Jag vill alltså för min del fastslå att ingenting inträffat av sådan natur,
att man kan säga att vi under de närmaste åren försumma att skaffa oss mindre
fartyg genom att bygga kryssarna, under det att vi skulle kunna få dessa
mindre fartyg, örn vi läte bli att bygga kryssarna.

Jag har för min del uteslutande ur den synpunkten, att vi så långt som
möjligt böra försöka hålla kostnadsramen för femårsprogrammet, föreslagit
att vi skulle låta en del av kostnaderna för jagarna och motortorpedbåtarna
falla på andra sidan femårsgränsen. Jag har ansett mig böra göra detta, därför
att vi under de sista åren bedrivit ett sådant byggande av jagare — vilket
vi alltjämt fortsätta med — att vi inom två år ha en jagarstyrka, vars motstycke
vårt land aldrig tillförne har haft, Vi äro alltså så pass starka, när det
gäller mindre fartyg, att det inte finns någon anledning ur sjömilitär synpunkt
att vidtaga särskilda åtgärder för att skapa en ytterligare förstärkning på
denna punkt, under det att envar vet — ty jag konstaterar här bara nakna
fakta — att vår tillgång till bepansrade artillerifartyg är svagare med hänsyn
till att våra fartyg av detta slag numera äro högst föråldrade.

Dessa omständigheter göra, att jag för min del icke finner anledning att
lägga hinder i vägen för fortsättning av kryssarbygget. Vill man att detta
program skall genomföras så, som riksdagen har tänkt sig det, måste man se
till att arbetet enligt de uppgjorda planerna kan fortskrida. Jag vill för
min del dessutom tillägga, att det icke är säkert att vi behöva räkna med hela
den kostnadsökning, som framgått av fjärde huvudtiteln. Jag kan redan nu
säga att vid de slutliga förhandlingar, som ägt rum rörande varvens andel i
dessa kostnader — och detta är bara den mindre delen •— har det visat sig
att man kunnat pressa ned kostnaderna med tre miljoner. Och det finns förhoppningar
om ytterligare besparingar. Detta resonemang gäller naturligtvis
icke den allmänna prisstegring som kan inträda och som man i detta sammanhang
icke kan ta hänsyn till.

Jag finner det sålunda inte vara någon större anledning att man fördjupar
sig i frågan örn kryssarbygget, men jag skall gärna ta upp en diskussion i hela
dess vidd, när statsutskottet kommer med sitt betänkande i frågan. Däremot
finner jag en annan del av ersättningsbyggnadsprogrammet vara mera ägnad
att föranleda förklaringar från min sida. Jag förstår att riksdagens ledamöter
måste ha känt sig konfunderade, när de plötsligt i årets försvarshuvudtitel
upptäcka att regeringen beslutat byggandet av en ny minkryssare, ett fartyg
som icke var omnämnt i försvarsplanen och som alltså riksdagen icke haft
tillfälle att pröva, trots att försvarsfrågan var föremål för behandling så
sent som i juni månad.

Med denna sak förhåller det sig så, att enligt gällande krigsplan skall det
ytterligare behov av minutläggande fartyg, som kan uppstå vid mobilisering
och krig, tillgodoses genom att taga i anspråk lämpliga fartyg från handelsflottan.
När storkriget bröt ut, rekvirerades också civila fartyg, som ändrades

Nr 2.

Måndagen den 18 januari 1943 e. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Förts.)
om för minutläggningsändamål. De kostnader, som detta krävde, togos helt
naturligt från förskottsstaten, eftersom det var en sak som direkt föranleddes
av beredskapsläget.

Det visade sig emellertid att det föranledde mycket stora olägenheter för
transportväsendet, att visst fartyg togs ur den civila trafiken och tillfördes
försvaret. Det kom upprepade framställningar från de myndigheter, som lia
att svara för transportväsendet, med begäran att det måtte komma till stånd
en ny ordning, så att man skulle kunna få tillbaka detta fartyg. Det togs upp
utredningar, _ och helt naturligt var det regeringens mening, då man genom
dessa utredningar ville finna utvägar att temporärt lösa frågan om minutläggningsfartygen,
att det gällde en ren försvarsberedskapsåtgärd, där kostnaderna
skulle täckas via förskottsstaten. I första hand ville man givetvis komma över
något annat civilt fartyg, som kunde ändras örn för detta ändamål. Det
visade sig till slut att det fartyg, som kunde vara lämpligt ■— det fanns sannerligen
inte många att välja på — skulle bli mycket dyrt. Det skulle kosta
betydligt över en miljon kronor att omändra det till ett minfartyg, och man
mäste dessutom räkna med att det skulle kosta en halv miljon kronor för att
sedermera återställa det i sitt civila skick. Dessutom måste staten betala
mycket betydande hyresbelopp under den tid fartyget befann sig i marinens
tjänst.

Vid överläggningar inom regeringen ville regeringen icke acceptera förslaget
örn ett sådant arrangemang, varigenom vi skulle ta i anspråk ett civilt fartyg
och göra örn det till en minkryssare, varvid man av förskottsstaten skulle
kunna taga ett par miljoner kronor, utan regeringen kom till den uppfattningen
att det i längden var billigast och bäst att staten köpte ett fartyg för ändamålet.
Det var bråttom. Vi måste se till, att detta fartyg kunde vara i sjön
och färdigt att användas, när issituationen gör operationer möjliga nästa
.vår. Regeringen stod inför ett tvångsläge. Regeringen kunde, därom voro vi
ense, lia låtit kostnaderna för detta fartyg belasta förskottsstaten — det fanns
ingenting i bestämmelserna som hade hindrat detta. Men vi tyckte självfallet
att det var någonting onaturligt att kostnaderna för ett tillskott till flottan,
vilket skulle komma att äga bestånd under många år, skulle belasta förskottsstaten.
Och vi kommo till den uppfattningen, att det var ärligare och riktigare
att taga pengarna från anslaget till flottans ersättningsbyggnad. Visserligen
ställdes riksdagen därigenom inför ett fullbordat faktum, men regeringen befann
sig själv i ett tvångsläge. Det fanns ingen annan möjlighet att på ett förnuftigt
och ekonomiskt sätt lösa denna fråga, och därför slog regeringen till.
Riksdagen får naturligtvis klandra regeringen för det, men vi funno att det
var det klokaste och ur statens synpunkt bästa, vi kunde göra, som läget var.

Jag skall också tillåta mig att sysselsätta mig med ett par andra saker. Det
har ju här talats åtskilligt örn de missförhållanden, som äro rådande inom försvarsväsendet.
Det har talats om de moraliska skavanker, som militieombudsmannens
berättelse blottar inför det svenska folket, och det har talats örn slöseri
med statens medel. Jag hörde att herr Ohlin hade föreslagit statsutskottet
att göra en undersökning örn vakttjänstens omfattning i försvarsberedskapen
och sedan försöka ställa försvarsministern till ansvar för det slöseri, som där
hade förekommit. Jag är för min del beredd att bära detta ansvar utan att
svikta, och jag har ingenting alls emot att statsutskottet ägnar sig åt denna
mycket stora och vidlyftiga uppgift. Men även örn jag säger, att jag utan att
svikta skall bära detta ansvar, så vill jag dock här inskjuta, att det fanns en
tid — det var under Karl XI :s tid — då konungen ensam rådde med att hålla
efter både sina civila och militära tjänstemän, och efter vad det sägs, gjorde
det nied handgripliga medel. Men jag vill trotsa någon att våga påstå, att

Måndagen den 18 januari 1943 e. m.

Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
vare sig Hans Majit Konungen eller ens hans försvarsminister skulle kunna
rå med att hålla denna uppsikt nu för tiden. För det ändamålet ha vi på den
juridisk-moraliska sidan, om jag så får säga, den högst förträfflige riksdagens
ämbetsman, som kallas militieombudsmannen. Jag för min del anser, att det
är en verkligt god institution; det är bra att vi lia den uppsikten. Jag skulle
dock för min del vilja säga, att man kail inte, som herr Fredrik Ström här
gjorde, ha lov att skapa det intrycket, att militieombudsmannens ämbetsberättelse
visar något dåligt tillstånd inom vår försvarsmakt. Man måste ännu
starkare än herr Ström gjorde understryka, att det som förekommer i militieombudsmannens
ämbetsberättelse är undantag och ett jdterligt litet antal undantag
i förhållande till den stora personal som det är fråga örn. Och jag skulle
dessutom vilja här lämna den uppgiften, att bland alla de personer i officersoch
underofficersställning, som varit åtalade för spritmissbruk, finns det inte
en enda befattningshavare på aktiv stat. Samtliga äro reservbefäl, d. v. s. civila
människor, som ha kommit, in i försvarsväsendets tjänst nu under beredskapstiden
och dit medfört sina civila ovanor.

Jag skall inte här i dag försöka att ytterligare fördjupa, diskussionen rörande
slöseriet med försvarets medel. Det var en talare — jag tror etet var, i
andra kammaren — som förklarade, att det gick trögt med att vinna förståelse
för en rationell hushållning med medlen inom försvarsväsendet. Jag skulle
vilja säga, att det är nog inte riktigt i alla- avseenden. Det är tvärtom så, att
i försvarsväsendets ledning och i alla de instanser, som ha att vaka över en
god hushållning med medlen, finns en djup och allvarlig förståelse för behovet
av en rationell hushållning med dessa medel. Man skall emellertid komma
ihåg, att försvarsväsendet är en ofantligt stor apparat. Det är stort som fredsapparat
men oändligt mycket större under beredskapstider. Det finns stora förband
och institutioner uppsatta, som icke arbeta under fred men som måste
tillkomma och i viss mån improviseras nu under beredskapstiden. Det är ju
alldeles naturligt, att det skall bli svårt att överallt få det rätta handlaget
med hushållningen. Men dessutom skola vi ha en annan sak i sikte, och det är
att det måste finnas regler oell föreskrifter för denna hushållning. Dessa regler
och föreskrifter kunna vara byråkratiska. De kunna behöva ändras, men
det är inte så lätt att ändra dessa vidlyftiga bestämmelser och bringa nya i
tillämpning under en tid, när verksamheten är sa stor. Vi lia t., ex. strävat
efter att få en rationell ordning beträffande utbetalningen av familjebidragen.
Förra riksdagen beslöt en ny ordning, oell vi ha arbetat på allt upptänkligt
sätt för att kunna sätta hela den författningen i kraft. Det har icke varit oss
möjligt. Vi ha måst uppskjuta tidpunkten. Först uppsköts den till den, 1 januari.
Nu lia vi slagit till och bestämt den 1 mars, men i dag kom jag på nytt
underfund nied att det på detta fält fortfarande finns åtminstone ett område,
där vi icke hinna bli färdiga ens till den 1 mars. Detta är bara ett, exempel,
och jag skulle vilja säga att det gäller en mindre gren av det militära förvaltningsväsendet.

Inom försvarsdepartementet arbetar sedan mer än ett år en sakkunnig beredning,
som kallas expeditionstjänstsakkunniga och som har till. uppdrag att
försöka utforma nya regler för förvaltningen och expeditionstjänsterna ute
på truppförbanden. De ha lagt fram ett försöksförslag rörande tillämpning
av nya riktlinjer för ett infanteriregemente. Detta förslag är nu ute på remiss,
och efter vad som framgår av remissvaren ser det knappast ut, som örn vi ens
här hade funnit en ny väg. Det är ett svårt område, och det kommer att taga
lång tid, innan vi nå fram till en ordning, som vi kunna betrakta som rationell.
Men det går val ändå inte för sig, att vi, nu under denna, tid, då det
mäste vara viktigt att ha försvarsväsendet så trimmat och i ordning, att det

Första kammarens protokoll 19J/3- Nr 2. 6

Nr 2.

Måndagen den 18 januari 1943 e. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
när som helst kan träda i funktion, för att spara en miljon eller några miljoner
ställa till med en jättereform och vända upp och ned på allting. Vi kunna
icke göra det nu.

Det har talats här örn anordningarna i vakttjänsten. Jag har redan under
riksdagens sammanträde i november talat om, hurusom man arbetar på alla de
tre områden, där denna fråga har sin aktualitet, för att komma fram till lägre
omkostnader, och jag skulle för min del tro att vi på några månader ha kommit
ganska långt. Jag tror, att örn statsutskottet nu verkligen på herr Ohlins
uppmaning särskilt ger sig in på att granska det fältet, behöver ingen vara
rädd för att avvakta resultatet av den undersökningen.

Jag skall inte fortsätta längre. Jag vill endast sluta nied att ge herr Åqvist
en replik. Herr Åqvist lär lia sagt här, att arméförvaltningen träffar avtal
örn leveranser av varor, och därefter träffas avtal om priset. Jag kan
inte tänka mig, att detta är någonting annat än en reminiscens av ett
förfaringssätt, som tillämpades under 1940 och 1941 på föranstaltande
av industrikommissioiien. Industrikommissionens prisbyrå har nämligen till
uppgift att granska de militära avtalen och se till, att icke onödiga
kostnader uppstå. Under den tiden, när uppköpsverksamheten var så livlig och
de avslutade kontrakten så talrika, gick det inte för prisbyrån att hinna med
detta arbete. Då fick man ofta göra på det sättet, att det träffades avtal örn
leverans, och sedan gick industrikommissionens prisbyrå till granskning av
bokföringen hos vederbörande företag och räknade sig fram till företagets
självkostnader och bestämde på den grunden priset. Men det systemet är, såvitt
jag vet, numera alldeles övergivet, och det har sedan länge varit en medveten
strävan från förvaltningsmyndigheternas sida att återgå till den gamla
anordningen med anbud. Såvitt jag vet har detta också skett i stor utsträckning,
och jag tror därför inte att det kan vara någon allmänt förekommande
företeelse, som herr Åqvist här talade om.

Herr Wistrand: Herr talman! »Det är länge sedan en budget med så få
sensationer presenterades» —• detta är en karakteristik av den nu framlagda
budgeten i en tidning, som redigeras av en mycket framskjuten ledamot av
denna kammare. Jag har tagit upp detta citat, därför att det synes mig så
betecknande för den anda, i vilken man i nuvarande situation på visst håll, som
borde vara ansvarigt, behandlar de sällsjmt viktiga frågor, som sammanhänga
med vårt statsfinansiella läge.

Med en mentalitet, som finner det anmärkningsvärt sensationsfritt, att budgeten
åter ett år visar underbalans med långt över en miljard kronor, lönar
det sig val i själva verket knappast att komma till tals, därför att den saknar
varje allvar i statsangelägenheterna. Men faran ligger i att den utövar ett
så stort inflytande på den allmänna opinionen, som, då den förnimmer den
slags förkunnelse från sina högsta förtroendemän, lätt kan förledas till önskedrömmar
att allt är väl beställt. Den väg, som sluttar nedåt, kan ju beledsagas
av många slags musik, men den farligaste av dem alla är de glada och sövande
trallarna örn att ingenting inträffat.

Här har i själva verket någonting oerhört inträffat. Yi få oss nu förelagd en
budget, som för fjärde året å rad visar ett kolossalt budgetunderskott, och vi
ha förts fram till ett läge, där vi instinktmässigt känna att vi sakna fast mark
under fotterna. Penningvärdet vacklar redan, och av skattebetalarna — åtminstone
av dem, som hittills bestritt en huvudpart av samhällets utgifter
—- kan svårligen mera krävas ut. Kapitalkonsumtionen är flerstädes i full
gång, och samtidigt höras de förvirrade ropen, som ömsom skria på kapitalkonfiskation
och ömsom på åtgärder i syfte att öka den enskildes sparverk -

Måndagen den 18 januari 1943 e. ni.

Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
samhet. Motsägelserna hindra icke att samma personer omväxlande stämma
upp bägge visorna.

Det finns emellertid även en annan visa, som borde kunna sjungas, men
den ackompanjeras vanligen av mera förstämda tubor. Och dock innehåller den
det enda möjliga, det enda vettiga i detta läge, som hotar att bliva allt mera
omöjligt för någon att bemästra. Den talar örn sparsamhet och örn varsamhet
med statens utgifter. Örn försvarsutgifterna står ingen strid, ehuru med stort
skäl mycket olika uppfattningar mången gång råda örn det viktiga handJiavande
av de medel som ställas till försvarets förfogande. Men i övrigt?
Har överhuvud det svenska folket, dess representation och dess
regering -— främst tänker jag då på dem, som äro ansvariga för vårt
finansväsen — en verklig känsla av att här måste indragningar göras, indragningar
som, örn de skola vara effektiva, måste gå ut över även ändamål, som
under andra omständigheter kunde vara angelägna föremål för det allmännas
omvårdnad? Jag vågar säga, att jag bedömer situationen riktigt, då jag
påstår att så icke är fallet. De stora försvarsutgifterna ha hos den allmänna
opinionen snarare givit anledning till ett resonemang av arten »ha vi råd med
det, så ha vi råd med det också» än av en beslutsam sammanbiten vilja att skära
ned andra utgifter till en omfattning, som avsevärt minskar budgetbalansen.
Även detta års budget visar inga djupare spår av en effektiv besparingsvilja
från finansministerns sida.

I över två år har en besparingsberedning arbetat under finansministerns
ordförandeskap; jag har själv haft äran vara medlem av densamma. Med tillfredsställelse
vill jag gärna giva ett erkännande åt de behagliga former, varunder
dess arbete fullföljts under finansministerns ledning, och den personliga
älskvärdhet, varmed vi under arbetet från hans sida blivit bemötta. Men
jag vore oärlig mot mig själv, örn jag icke på denna plats gåve uttryck åt
den uppfattningen, att i vårt arbete ändock saknats något, som är en oundgänglig
förutsättning för en lyckligt fullföljd besparingsaktion. Vi ha hos
vår ledning tyckt oss sakna viljan att göra nedskärningar av budgeten annat
än i mycket begränsat omfång. Vår — jag talar här örn beredningens majoritet
— och finansministerns uppfattningar örn vad läget kräver ha varit för
olika. Vi ha hävdat den uppfattningen, att framtiden är så oviss, att mycket
av vad som eljest kunde anses angeläget nu måste åsidosättas; finansministern
har känt sig ansvarig för de belastningar, som budgeten under gångna år fått
vidkännas, och på grund härav känt sig förhindrad att rensa upp bland dem.
Kanske har också optimistens benägenhet att antaga, att allt till slut skall
ordna sig, förmälts med faderskärlekens obenägenhet att även under de mest
pressande omständigheter skilja sig från vad man en gång varit med örn att
sätta till världen.

Vårt arbete kommer inom närmaste tiden att avslutas, och jag vill icke gå
det utlåtande, som beredningen kommer att avgiva, i förväg. Jag vill emellertid
påminna om att under de gångna två åren en rad promemorior utarbetats av besparingsberedningen
beträffande olika budgetposter. De besparingar, som dessa
tagit sikte på, hava viii i och för sig icke varit av den storleksordning, att de
inneburit en egentlig budgetsanering. Det rör sig dock i dessa fall örn belopp,
som uppgå till sammanlagt många tiotal miljoner. Men vilket öde ha de i allmänhet
gått till mötes? Endast i jämförelvis obetydligt antal fall lia de fått
utgöra utgångspunkt för åtgärder av regering och riksdag. Och dock rör det
sig i dessa fall vanligen örn förslag, varom hela besparingsberedningen ■— vari
alla partier äro representerade — kunnat enas som lämpliga för genomförande.
Man har kunnat enas örn dem, därför att man har velat undvika områden, som
behövde vara kontroversiella, man ville ärligt söka finna medel att minska

Nr 2.

Måndagen den 18 januari 1943 e. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
statsutgifterna utun att stöta politisk dogmbildning eller allt för starka gruppintressen
på något håll för huvudet. Men nej — här gick besparingen ut över
en arbetsmetod, som man vant sig vid, hur tungrodd och oändamålsenlig den än
kunde vara, här över en kår, som skulle få sina befordringsmöjligheter en smula
försämrade, här över arvoden, som vederbörande skulle få avstå; ja, vad tjänar
det till att förlänga exempelsamlingen? För det mesta fanns det hinder och
framför allt: det har saknats mannen, som velat bryta hindren. Finansministern
har icke känt sig ansvarig för att besparingsberedningens förslag — även dem
hail själv biträtt — skulle bliva kött och blod och omsättas i handling. Man har
fått behandla besparingsförslagen som ointressanta aktstycken, och resultatet
har blivit magert.

Jag vill giva ett enda ringa exempel på hur regeringsmedlemmar ansett sig
kunna taga på besparingsförslag.

Besparingsberedningen löreslog, att de bemedlade eleverna vid barnmorskeanstalternas
teoretiska undervisning och vid statens sjuksköterskeskola skulle betala
en avgift för kost och logi av 500 kronor per elev. Mindre bemedlade skulle
få nedsättning och obemedlade fri undervisning. Hittills ha alla haft fri undervisning
vid dessa anstalter, medan vid flertalet av de av staten godkända s.juksköterskeskolorna
utgått avgifter å upp till 600 kronor. När detta förslag kom
ut på remiss, tillstyrktes det av Svenska barnmorskeförbundet och Svenska
sjuksköterske!öreningen; barnmorskeanstalterna och sjuksköterskeskolorna tillstyrkte,
_ medicinalstyrelsen tillstyrkte. Ingen institution yttrade sig i avstyrkande
riktning. Men socialministern har ändock dragit ett brett streck över besparingsberedningens
förslag; i den föreliggande statsverkspropositionen föreslås,
att nuvarande system skall bibehållas. Det är ej fråga örn mycket pengar
i detta sammanhang — 35,000 kronor skulle ha tillförts statsverket — men jag
tager ändock upp denna sak, därför att den är så typisk för den mentalitet, som
besparingsberedningen haft och fortfarande har att möta i sitt arbete.

När de, som ute på arbetsfältet vilja medverka till besparingar, få sådana
kallduschar, är det ganska naturligt, att hågen minskas att lägga ned ett mycket
mödosamt arbete — och det är i sanning ett verkligt arbetskrävande verk, som
besparingsberedningen redan utfört, det tror jag herr finansministern vill vitsorda
— på förslag till besparingar, där man till en början och intill dess nöden
grinat oss närmare in i ansiktet måste möta ett mycket starkt politiskt motstånd
från något håll. Besparingsberedningen måste på dessa områden inskränka sig
till att giva anvisningar på var besparingar kunna göras utan att det väsentliga
i samhällsverksamheten eftersättes; det får bli en framtid — som antagligen
icke blir allt för avlägsen — förbehållet att taga upp dem under för besparingsarbetet
gynnsammare förhållanden än deni, med vilka besparingsberedningen
haft att arbeta.

överhuvud synes nian i allmänhet, när man bedömer ett besparingsarbete, gå
ut ifrån två principer, som äro varandra motstridande men som leda till samma
praktiska resultat och därför med samma glädje användas örn varandra. Antingen
rör det sig om så obetydliga ting, att det ej lönar sig att göra besparingen,
eller också om så stora belopp, att man ryggar för de oundvikliga obehag,
som måste_ inställa sig i samband med operationens företagande. Så paralyseras
besparingsviljan — det finnes ingen punkt, där den får sättas in.

Men ändock — ju förr man slår in på inskränkningarnas smala väg på allvar
och helhjärtat, icke motvilligt och halvt i avsikt att låta den nödvändiga budgetsaneringens
svårigheter framstå i starkaste ljus, ju större tjänst ha de styrande
gjort det land, de tjäna, och det folkvälde, varav de uppbäras. Det finnes
ingen regim, som i längden överlever de årligen återkommande budgetunderskotten,
det fallande penningvärdet och en skattebelastning, för vilkens lättan -

Måndagen den 18 januari 1943 e. m.

Ni- 2.

Statsverkspropositionen nt. m. (Forts.)
de ingeli förhoppning finnes. Det är i länder, i vilkas statsliv dessa symtom
giva sig till känna, som de förtvivlade utvägarna sökas och där makten kan
gripas på torgen, därför att allt det vacklar, varpa samhällen byggas. Staten är
minst av allt fritagen från de omsorger, vilka de medborgare, som skola uppbära
statsekonomien, måste taga på sig. De, som med ansträngning och svårigheter
fylla de oerhört ökade skattekraven,. kunna aldrig övertygas örn att icke
också staten i sin verksamhet måste göra sina inskränkningar. Ett allt för stort
avstånd i proportionerna mellan vad tidsläget kräver av staten och av de enskilda
är i nuvarande svåra tider allt annat än en samhällstillgång, och det är
statsledningens skyldighet att se till, att det avståndet minskas.

Herr statsrådet Möller: Herr talman! I anledning av elen siste ärade talarens
yttrande beträffande barnmorskeanstalterna och sjuksköterskeskolan skall
jag tillåta mig att lämna några upplysningar och tillfoga en eller annan
reflexion.

Det är riktigt, att besparingsberedningen har föreslagit, att man skulle taga
ut av de bemedlade eleverna vid statens sjuksköterskeskola en avgift av 500
kronor för den teoretiska undervisningen. När jag fick kännedom örn detta
förslag, så är det klart, att den första fråga, jag ställde mig var den: fanns
det då intet skäl, när statens sjuksköterskeskola en gång i tiden ordnades och
uppbyggdes, för det faktum, att man bestämde sig för att icke taga ut någon
avgift av dessa elever? Vi måste ju utgå ifrån att det funnits något skäl
för den anordningen, eftersom man ju visste, att åtminstone vissa sjuksköterskeskolor
togo ut relativt höga avgifter av eleverna. Skälet var helt enkelt
av principiell art: man ansåg att eleverna vid skolan skulle vara jämställda.
Man ville inte plocka ut avgifter av somliga^ men icke. av andra. Man
ville helt enkelt inte ha — ordet låter kanske inte sa vackert i dag* någon
klassindelning av eleverna, som deras ekonomiska standard skulle kunna ge
anledning till. ....

Jag skall inte nu gå in på den principiella sidan av saken, eftersom jag
förmodar att vi få återkomma till den, när statsutskottets utlåtande i punkten
föreligger. Jag vill emellertid lämna några upplysningar örn det faktiska
tillståndet i landet beträffande de ganska många sjuksköterskeskolorna. Det
finns fyra, där avgifterna äro 600 kronor. Det är Röda korsets sjuksköterskeskola
i Stockholm, S:t Eriks sjukhus’ i Stockholm, Uppsala sjuksköterskehem
och Södra Sveriges sjuksköterskehem i Lund. Sedan finns det ett par skolor,
där avgiften är 500 kronor; det är Sofiahemmet och Göteborgs sjuksköterskeskola.
Andra skolor ha avgifter, varierande mellan 50 kronor och 400 kronor.
I Västernorrlands sjuksköterskeskola i Sundsvall är avgiften 50 kronor. 1
Umeå och i Västra Sveriges sjuksköterskeskolor 100 kronor, i sjuksköters,.
skolan i Eskilstuna är den 120 kronor, i Birgittas sjuksköterskeskola vid. lasarettet
i Linköping 150 kronor och likaså i skolan vid lasarettet i Jönköping.
Så finns det några skolor, där det enligt de uppgifter vi infordrat icke förekommer
några sjuksköterskeavgifter. Det är diakonissanstalten i Stockholm,
Kristianstads läns sjuksköterskeskola vid lasarettet i Kristianstad, Västmanlands
läns vid lasarettet i Västerås, Kopparbergs läns vid lasarettet i Falun
och Gävleborgs läns vid lasarettet i Gävle. I dessa fem skolor finns det liksom
vid statens sjuksköterskeskola icke några avgifter för eleverna.

Jag har bara velat lämna dessa upplysningar för att man skall Ira klart för
sig, att det ingalunda förhåller sig så, som herr Wistrand tycktes vilja göra
troligt, att avgifterna i allmänhet äro upp till 600 kronor för eleverna. Det finns
sjuksköterskeskolor med mycket små avgifter, och det finns, som sagt, sedana
skolor, som i likhet med statens icke taga ut någon avgift alls.

Nr 2.

Måndagen den 18 januari 1943 e. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Jag kan icke hjälpa, att besparingsberedningen och jag på en sådan punkt
i likhet med vissa myndigheter ha olika meningar om de principer, efter vilka
man skall behandla eleverna vid en sådan skola. Jag kan bara säga, att för
mig v.ar förslaget ytterligt litet tilltalande, och jag hade mycket svårt att
föreställa mig, att jag skulle vilja medverka till införandet av denna nya
princip, när staten på grund av omständigheter, som jag icke skall gå in på,
slutligen beslutat sig för att upprätta sin egen sjuksköterskeskola, den enda
statliga som finns.

Herr Wistrand erhöll nu ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman!
Herr statsrådet framhöll, att orsaken till hans ståndpunktstagande var det
olämpliga med en klassindelning, som medförde att somliga elever betalade
full avgift, andra betalade lägre avgift och ytterligare en del icke betalade
någon avgift alls.

Jag vill. däremot framhålla, att varken vederbörande anstalter eller kårrepresentationer
delade dessa betänkligheter, utan funno det vara fullt i sin
ordning med ett sådant arrangemang. Jag måste vidhålla, att det lätta sätt,
varpå man här vinkar bort en inkomst till statsverket, tillstyrkt av alla intresserade
parter, icke synes mig visa någon vidare stark omtanke örn statens
ekonomi.

Herr statsrådet Wigforss: Det sista replikskiftet ger ju kammaren en föreställning
örn, inom vilka mycket vida marginaler frågan örn den i budgeten
iakttagna större eller mindre graden av sparsamhet kan röra sig. Här har det
gällt några tiotusental kronor, men den allmänna kritik, som har riktats emot
budgeten för bristande sparsamhet, torde lia gällt helt andra belopp, och jag
skall inte underlåta att försöka ge en föreställning örn varför enligt min mening
en budget, framlagd i januari 1943, icke i några väsentliga hänseenden kan ha
fått något annat utseende än den för närvarande har.

Jag skall därvid ta upp två sidor av den kritik, som man kommit med,
nämligen dels frågan örn den uppfattning, som gör sig gällande rörande en
framtid efter kriget, om vilken vi naturligtvis kunna med visshet veta ganska
litet, och dels och framför allt frågan örn budgetens betydelse i det nuvarande
ögonblicket för kampen emot en inflationsartad prisstegring.

Innan jag går in på de allmänna frågorna, skall jag emellertid söka ge en
förklaring på ett par mindre viktiga punkter, som här ha framförts i debatten
rörande själva budgetens konstruktion.

Herr J. B. Johansson började sitt anförande med att erinra örn att den
gränsdragning mellan driftbudgetens bestående utgifter, örn vi våga kalla dem
så, och de större utgifter, sorn man kommer till, när man även skall räkna
med den s. k. förskottsstaten, i den nu framlagda budgeten hade ändrats på
några punkter, så att förslaget framvisade ett bättre läge, d. v. s. ett större
överskott än det herr Johansson ansåg i verkligheten föreligga. Han erinrade
om att 30 miljoner kronor i förmalningsersättningar hade flyttats över från
förskottsstaten till den s. k. ordinarie staten. Förklaringen tili denna överflyttning
är helt enkelt den, att när förutsättningen för förmalningsersättningens
införande, nämligen att den skulle hänga samman med en missväxt och
att den därför rimligtvis borde försvinna i och med att vi finge en någorlunda
normal skörd, inte kunde infrias, utan priserna på spannmål endast sänktes
med relativt mindre belopp, så att förmalningsersättningen skulle sjunka från
något. över 40 miljoner ned till måhända 25 miljoner eller 30 miljoner kronor,
och sålunda fortfarande stå kvar under en mera normal tid, så ansåg jag det
riktigt att tala örn för kammaren, att man nu inte längre kunde kalla den

Måndagen den IS januari 1943 e. m.

Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
för en sådan extraordinär utgift, som utan vidare borde gå på förskottsstaten,
och att den sålunda har förts över till de mera permanenta utgifterna, vilket
dock icke innebär — såsom vi val alla hoppas — att den skall bil en permanent
del av den svenska budgeten i fortsättningen. ,.

Men herr Johansson var mindre intresserad av denna ökning i den ordinarie
budgeten än av den minskning, som hade inträtt, ehuru icke i förhållande till
föregående år, genom att man fört upp en utgift för vad man brukar kalla
arbetslöshetens bekämpande på dea s. k. förskottsstaten, och han tilläde, att
ett anslag på 50 miljoner på den nya budgeten motsvarades av ett extra tiiiläggsanslag
på tilläggsstaten för den löpande budgeten av 40 miljoner, och han
ville till och med räkna ihop dessa 40 miljoner och o0 miljoner till 90 miljoner.
Dessa anslag hänföra sig emellertid till olika budgetår och salunda bestar
den minskning i överskottet, som man kommer till efter herr Johanssons beräkning,
i 50 miljoner minus 30 miljoner, och alltså skulle nian i stallet tor
de 160 miljonerna komma till ett belopp av 140 miljoner.

Motiveringen till att denna utgift föres på förskottsstaten ar, att den utgör
ett led i arbetet att förbättra den. ögonblickliga försörjningen med veck Jj or
att kunna genomföra bränsleförsörjningsprogrammet, som innebär att vi skola
skaffa ved med hjälp av folk som enligt tjänstepliktslagen fores över fran
annan verksamhet ut till arbete i skogarna, satsar som bekant staten mycket
betydande belopp. Bortsett från att det betalas extra ersättning, uppföres det
i stor utsträckning baracker och sådant. Alla dessa därav betingade kostnader
böra rimligtvis räknas såsom något, som skall belasta dessa ar men
ingen tänker sig väl att vi skola behöva räkna därmed i fortsättningen, iy vad
vi än mena örn framtiden, förmodar jag, att vi, när vi räkna med vad vi kalla
tiden efter krisen, icke räkna med en försörjning med brännved! samum omfattning
som för närvarande. Och vi räkna ännu mindre med att vi ela dartor
skola göra sådana extraordinära utgifter som nu tyckas vara pakallade. Det
förefaller mig därför vara fullt befogat, att dessa särskilda utgifter foras
på den krisbudget, som ligger vid sidan av den ordinarie budgeten.

Emellertid kanske man av herr J. B. Johanssons yttrande fick det mtryc e ,
att detta överskott å 160 miljoner, som uppkommit när man i budgeten gor
denna uppdelning mellan de olika staterna, skulle på något satt ha framhavts.
Det har aldrig varit meningen; det har icke pa något sätt understrukits, a a
denna budget är så, låt mig säga, tilltalande, därför att vi lyckats åstadkomma
ett sådant överskott på den ordinarie driftbudgeten. Vad som sagts ar bara
det, att man lyckats följa själva den principen, att vad som kan anses vara
permanenta utgifter, skall täckas med verkliga inkomster, något bättre i ar
än under förra året. Och detta påpekande förefaller dock vara rimligt.

Herr Ohlin har gjort en annan invändning. Han anser det inte vara sa naturligt,
att man, när det gäller de oberäkneliga kostnaderna för den omedelbara
försvarsberedskap^, har fört upp samina siffra för budgeten 1943/44
sorn man fört in i riksstaten för 1942/43. Han anser, att det hade varit n -tigare att för budgetåret 1943/44 nu föra upp elen siffra till vilken man i
december 1942 kunde beräkna att kostnaderna för 1942/4o komme att stiga.
Det förefaller, när man överhuvud taget så litet vet örn utgifterna under budgetåret
1943/44 för den omedelbara försvarsberedskapen och aven, vill jag tillin
gga så litet vet därom trots beräkningar örn dessa utgifter under 1442/4.,.
att man skulle lia mera nytta av att helt enkelt kunna säga: nar vi skola jämföra
budget en för 1942/43 med budgeten för 1943/44. kunna vi bortse fran den
extraordinära, kostnaden för. den omedelbara försvarsberedskapen, eftersom
den är upptagen till samma siffra,

Men det är, som sagt, inte örn dessa saker, som deli allvarliga diskussionen

Nr 2.

Måndagen den 18 januari 1943 e. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
har att förås, utan elen gäller vad nian överhuvud taget kan säga om huruvida
det har lyckats eller icke lyckats att när det gäller budgeten fullfölja den
linje till stabilisering av prisnivån och penningvärdet, som alla olika åtgärder
under den närmaste tiden syfta till att åstadkomma. Den andra sidan av
problemet ar som sagt fragan om framtiden, och jag kanske skall säga några
ord örn framtiden, innan jag kommer till den stora frågan örn ögonblicket.

Man bär sagt, att den framlagda finansplanen vittnar om en oberättigad optimism
i fråga örn framtiden efter kriget, därför att det i denna finansplan
har ports en,_ som jag tycker, upplysande beräkning av hur en budget skulle
se ut efter krigets slup örn vi kunna bibehålla i stort sett kontrollen över penningvärdet
och örn vi vid denna tid kunnat göra oss av med vad som kan kalfås
for extraordinära krisutgifter.

Alla kammarens ledamöter ha måhända icke riktigt känt behovet av att på
aen punkten skapa någon större klarhet än den som hittills förefunnits men
jag får erkänna, att vi i finansdepartementet verkligen känt ett behov därav.
Jag bär kant ett behov därav icke minst därför att — vilket också påpekats
nyfigen bär i denna kammare — det vid upprepade tillfällen under det senaste
året och de senaste månaderna har sagts ungefär så här: »De våldsamt
stigande krisutgifterna, allra mest den våldsamma stegringen av försvarsutgiiterna
lia medfört, att statsmakterna — riksdagen och regeringen — ha förlorat
känslan för pengarnas värde, och denna allmänna miljon- eller miljardrulfmng
nar det galler krisåtgärderna, har lett till att man även på andra områden
inte iakttagit elen nödvändiga sparsamheten.»

•• c?e^a jlaL|e varit riktigt, hade det varit ett ganska graverande och högst
väsentligt papekande. Det är naturligtvis därför av intresse att se efter huruvida
denna uppfattning är riktig, och då har man inte kunnat gå någon annan
väg an att se efter, hur den väldiga ansvällningen av hela budgeten har
uppdelat sig pa olika utgiftsposter under åren efter deli senaste fredsbudgeten.
Det förefaller, som om det skulle vara en mycket upplysande utredning
som darvidlag gjorts och som kommer till det resultatet, att nästan hela denice
aV "lifterna, som för nästa budgetår räknas till icke mindre än

u miljoner naturligtvis då med den förutsättningen att de omedelbara
iorsvarsberedskapsutgifterna icke skola bli större än som antogs i förra årets
riksstat — att denna stegring på 2,300 miljoner kan nästan helt förklaras avrena
krisutgifter, som vi alla antagligen äro överens örn böra kunna försvinna
nar krisen och kriget upphört.

. °™ ^ finns någon i denna kammare, som inte har läst finansplanen, kanske
jag skall erinra örn att den allra största posten uppenbarligen utgöres av ansiaget
till den omedelbara försvarsberedskapen, plus naturligtvis till utöknino--em av den mera permanenta delen av landets försvarsväsen. Med delina väldiga
ökning av försvaret följer, som var och en kan förstå, höjning av en annan
post, nämligen av räntorna på statsskulden. Man kan ju icke det ena året
efter det andra lana upp sådana väldiga belopp, som vi lånat upp för vår försvarsberedskap
och för upprustningen, utan att statsskulden och räntorna stiga.
Det kan beräknas att åtminstone 200 miljoner mer än före kriget komma
att ga at till statsskuldens förräntning, således icke till amortering utan till
förräntning, avenyn vi ganska snart komma fram till ett fredstillstånd. Tillrida
med dessa, såvitt jag förstår, från riksdagens synpunkt ofrånkomliga utgiftsökningar
ha vi en andra grupp, som heter kristillägg, dels kristillägg på
stat stjänarnas löner. och dels kristillägg vid socialförsäkringen, där det väsentligen
är förbättringen av folkpensionerna som medfört ökning. En tredje

P?®; ar11SooXent-\°-ner oc;h rabatter’ som beräknas för det förflutna året lia uppgått
till o80 miljoner kronor. Det räknas med att denna post kanske skall lia

Måndagen den 18 januari 1943 e. m.

Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
gått ned till 320 miljoner under året 1942/43 och skall lia ytterligare sjunkit
under nästa år.

Jag skall inte gå närmare in på de ytterligare tillägg, som komma därav, att
vi i år ha fått en extra ordinär utgift på grund av vägväsendets förstatligande;
tillägget för denna kostnad är icke fullt 30 miljoner. Var och en förstår,
att detta icke är någon ny utgift för hela folkhushållet. Det innebär bara att
staten har övertagit en kostnad, som annars skulle ha åvilat vägdistriktem

Jag skall inte heller gå in på den höjning, som ägt rum på grund av vissa
oberäknade ting i fråga om försvarsväsendet, men vad jag vill komma fram till
är, att örn man vill se, hur en framtid efter kriget kan gestalta sig, finns det
inte någon annan väg att gå än att göra antagandet att dessa extraordinära utgifter
skola försvinna. Och om dessa utgifter skulle försvinna och om man antar,
att man kan behålla nu utgående skatter och nuvarande inkomster,_ kan
man dra den slutsatsen, att man långt ifrån att vara på underbalanseringslinjen
tvärtom skulle komma till ett överskott på åtskilliga hundratals miljoner
kronor.

Jag förstår inte vad det finns för anledning att kalla detta för optimism —
det är helt enkelt ett konstaterande av att så skulle det se ut, och utan någon
känslobetoning har det meddelats riksdagen och svenska folket för att var
och en själv skulle kunna dra sina slutsatser därav.

Då säger emellertid herr J. B. Johansson: »Dessa beräkningar äro säkerligen
icke hållbara. Man kan sätta många frågetecken vid dem, ty vem vet, hur
det kommer att gå med statens inkomster efter ett fredsslut? Är det säkert,_ att
vi då kunna vidmakthålla de enskilda medborgarnas inkomster; är det inte
mycket möjligt att de sjunka? Är det då inte mycket möjligt att också konsumtionen
sjunker och att t. ex. omsättningsskatten och inkomstskatten därför
också gå ned? Överhuvud taget, vem vet, vad som kommer att ske efter ett
fredsslut?» Herr J. B. Johansson framhävde särskilt en punkt. Han säde:
»Hur kommer det att gå med hela vår sysselsättning, när upprustningen inte
pågår med samma fart som hittills, och hur skola vi kunna skaffa arbete
åt folk?» o. s. v.

Ja, det är väl ingen som tror, att man i finansplanen har förbisett alla dessa
faktorer. Det är tvärtom så, att det uttryckligen har sagts, att även ett sådant
överskott på 300 miljoner kronor i fråga örn inkomsterna mycket väl under de
ändrade förhållandena kan helt eller delvis försvinna. Det är alldeles uppenbart
att örn priserna sjunka och örn inkomsterna sjunka för medborgarna, så
sjunka statens skatteinkomster också. Det är helt naturligt, och det har icke
förbisetts i finansplanen, men där har det tillfogats en sak, som herr J. B. Johansson
icke uppmärksammat, och det är, att örn det går på det sättet, att
prisnivån sjunker och därigenom folks inkomster och statens inkomster sjunka,
bör också en hel mängd av statens utgifter sjunka; hela den betydande del av
utgiftsstegringen, som hör samman med att allt, som kallas för omkostnadsanslag,
måste beräknas nu efter de stegrade priserna; det är också klart att den
skulle sjunka, då lönerna till de statsanställda skulle sänkas o. s. v.

Fortfarande kan man sålunda säga, att detta tänkta exempel spelar rollen
av en tankeställare för att ta bort den ogrundade misstanken, att det är fråga
örn sådana utgifter, som vi överhuvud taget inte kunna komma bort ifrån, vilket
skulle föranleda att man även efter kriget skulle ha att räkna med en icke
balanserad budget.

Men då kan man säga: ja, men det, som kanske har föranlett de flesta kommentarerna,
och det, som kanske har stött mången läsare av denna finansplan,
är, att där utan något spår av känslobetoning talas örn att förutsiittningen för
detta överskott är att skattetrycket vidmakthålles •— det är ingenting annat än

Nr 2.

Måndagen den 18 januari 1943 e. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

ett konstaterande av faktum. Det förefaller mig, som örn ingen väl skulle lia
önskat, att man skulle lia uttryckt någon särskild glädje över det höga skattetrycket,
men jag får säga, att det är lika motbjudande att, när man konstaterar
detta faktum, komma med några slags jämmerrop över att vi kommit i detta
fruktansvärda läge. Örn vi vid varje tillfälle, då vi skola vidtaga åtgärder mot
ofrånkomliga svårigheter, skulle ge luft åt våra känslor, skulle vi förslösa en
onödig mängd energi, som skulle kunnat användas på bättre sätt. Och det gäller
här ofrånkomliga utgifter. Vi få komma ihåg, att det är sådana utgifter
som göra, att man inte kan räkna med mer än, låt oss säga 300 miljoner kronors
överskott, örn det tankeexperimentet skulle visa sig vara riktigt. Vad som
gör att man icke kan räkna med större överskott är, att i de för framtiden förutsedda
^ ofrånkomliga utgifterna ingå icke mindre än 450 miljoner kronors
ökning å försvarshuvudtiteln, som skall anses såsom beståndande, och vidare
åtminstone 200 miljoner kronor i ökad förräntning av statsskulden. Det är väl
ingen, som kan tänka sig, att man inte skulle tala örn för svenska folket, om
vi beslutat en försvarsorganisation, som skall kosta 750 miljoner ä 800 miljoner
kronor, och under ett antal år lånat upp pengar, så att vi lia en statsskuld
på 10 miljarder, att detta skall förräntas, även örn vi icke vidtaga åtgärder
för att nedbringa den. Det förefaller mig vara bättre än att använda sådana
talesätt att folk skall få den uppfattningen, att läget är beroende på något
slags bristande förmåga eller bristande sparsamhet hos den svenska riksdagen
eller den svenska regeringen, som har hand om statens finanser.

Sedan jag sagt detta, skall jag bara tillägga, att jag icke har velat och
fortfarande icke vill gå in på någon diskussion örn vad som kommer att hända
efter krigets slut. Herr J. B. Johansson sade: »Det har talats om en reformpaus,
vilket måste betyda, att vi efter kriget återigen skola höja vissa utgifter,
som anses höra till reformutgifterna. Det innebär att vi inte skulle
kunna få någon sänkning av skatterna, utan kanske till och med höjda
skatter.» Men det är väl ändå icke riktigt att i detta ögonblick försöka göra
några utkast till vilka utgifter vi faktiskt komma att anse oss då ha råd till
— örn sådana förhållanden veta vi nu ganska litet, Vi kunna lia våra personliga
meningar, och vi veta, att det i andra länder finns folk, som räknar
med och till och med vill, att statsmakterna skola fatta beslut redan under
denna kristid om att efter krigets slut vidtaga en betydande utjämning av
inkomsterna mellan olika folkklasser för att skapa trygghet för alla människor
på ett sätt som vi här i vårt land ännu icke i alla händelser vågat

tänka oss. Man bygger sålunda på att framtiden skall bli sådan, att dessa

utgifter kunna bäras av folkhushållet, vilket naturligtvis förutsätter, både att
de internationella förhållandena skola kunna klaras upp på sådant sätt, att
välståndet inom länderna, i den mån det är beroende på det internationella
utbytet, skall kunna vidmakthållas och höjas, och att man inom det egna
landet skall kunna ta tillgängliga produktionsmedel i bruk på ett sådant sätt,
att vi. inte behöva räkna med vad jag skulle vilja kalla en fortsatt fattigdom.
Örn vi i detta ögonblick låta bli att framföra sådana planer, hänger det naturligtvis
samman med att det inte är lämpligt att i detta ögonblick, då, såsom

statsministern upprepade gånger har sagt, det nödvändigaste är att hålla samman,
aktualisera frågor som säkerligen skulle visa upp den djupa söndring
inom det svenska samhället som på de punkterna förefinnes.

Vad vi däremot inte kunna lata bil att tala örn är frågan örn det nuvarande
läget och örn vad som kan göras för att skapa den förutsättning för en produktionsfrämjande
och välståndsfrämjande politik efter kriget, som ligger i
att penningvärdet under den återstående delen av krisen såvitt möjligt bevaras.
Det är omkring den punkten som väl större delen av denna diskussion

Måndagen den 18 januari 1943 e. m.

Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
har rört sig, och jag kan inte underlåta att gå in på de olika invändningar,
som härvidlag lia gjorts emot framställningen i finansplanen.

Jag vill då först och främst undanröja vissa missförstånd. Fastän herr
J. B. Johansson uppenbarligen mycket grundligt har studerat denna finansplan
— det framgick av hans yttrande — har han tydligen alldeles försummat
att läsa vissa mycket viktiga rader beträffande frågan örn en jämförelse
mellan statens utgifter och utgifterna inom det enskilda näringslivet. Orsaken
till att i finansplanen tages upp en sådan fråga som de enskilda investeringarnas
betydelse är uppenbarligen den, att när man vill skaffa sig en föreställning
örn vad som kan göras för att förhindra att en köpkraft släppes lös,
som är för stor i förhållande till de tillgängliga, låt mig säga konsumtionsnyttigheterna
vid den nuvarande prisnivån, då kan man inte förbigå det faktum,
att det ju inte är endast statens investeringar som åstadkomma en sådan
ökad köpkraft, utan att även alla enskilda investeringar göra det. Det vöre
.ju ganska meningslöst att säga: »Vi skola skära ned statens investeringar både
när det gäller det civila och det militära området, vi skola vara försiktiga
med att, låt mig säga bygga ämbetsverk och med aila andra statliga utgifter,
varigenom pengar släppas ut bland allmänheten, men vad som göres inom det
enskilda näringslivet, behöva vi inte befatta oss med.» Alldeles uppenbart är
att örn ett visst antal miljoner kronor av enskilda läggas ned i produktiva företag,
åstadkomma de för ögonblicket en lika stor ökning av köpkraften, som
örn det varit staten som gjort investeringen.

Men örn jag endast gjorde detta påpekande, skulle herr Johanssons kritik
ändå förefalla fullt befogad, ty då skulle han naturligtvis, omedelbart genmäla
att det ju är meningen att vad det enskilda näringslivet lägger ned i
produktiva inrättningar skall leda till en ökning av de tillgängliga varorna,
och denna ökning håller ju tillbaka prisstegringen, även örn en ökad mängd
pengar kommer i rörelse. Därför har också mycket omsorgsfullt i finansplanen
sagts ut att i detta sammanhang åsyftas sådana enskilda investeringar,
som inte inom den närmaste tiden kunna ge några konsumtionsfärdiga nyttigheter.
Och sådana investeringar, som visserligen kunna kallas produktiva i
längden, men som inte genast äro mogna att ge några nyttigheter, som
människorna kunna köpa, ha samma köpkraftsökande verkan — genom att
pengar läggas ut för att köpa material, för att sätta arbetskraft i rörelse, för
att ge inkomst åt alla människor som delta i företaget ■— utan att investeringarna
tills vidare skapa någon ökad tillgång på varor, på samma sätt. som
då staten lägger ned pengar på att bygga ämbetsverk, utföra befästningsanläggningar
eller bygga pansarfartyg. Jag har till och med mycket omsorgsfullt
erinrat om att man måste observera, att detta gäller örn investeringar
som äro av sådan natur, att det tar lång tid att därigenom skaffa fram
nyttigheter. Örn det däremot är fråga örn sådana investeringar eller sådana
arbeten som t. ex. att folk får gå ut i jordbruksarbete i stället för att vara
inkallade till beredskap, att folk får ligna sig åt skogsarbete i stället lör att
vara inkallade till beredskap, är det alldeles uppenbart att i denna konkurrens
örn arbetskraften ha de statliga utbetalningarna en annan effekt på priserna
än de enskilda investeringarna.

Om nu detta kan anses vara klart, skulle jag kunna gå över till den fråga
sorn väl egentligen är den väsentliga, nämligen om budgeten fyller do krav
man kan ställa på en budget, framlagd i innevarande ögonblick, när alla
strävanden måst riktas in på att hålla tillbaka prisstegringen.

Det har förefallit, som örn cn del talare och en del skribenter i pressen
skulle mena att de hade varit ganska nöjda, örn man bara kunnat påvisa
att det mål nåtts, som ställdes upp vid budgetarbetets början eller redan i

Nr 2.

Måndagen den 18 januari 1943 e. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
höstas i statsministern tal, där det nämndes att man skulle försöka undvika
en ökning av statsutgifterna genom att de nödvändiga ökningarna skulle
motsvaras av besparingar på andra områden. När man nu finner att regeringen
icke lyckats med detta, så, säger man att det är alldeles tydligt att
i alla händelser finansministern inte har fyllt den uppgift som han har i
hela detta _ arbete på att bekämpa inflationen, nämligen att hålla budgeten
inom de riktiga gränserna. Ja, hur svårt det är att lyckas genomföra ett
program fullt ut, kanske kammarens ledamöter märkte, när herr Nordenson
var uppe och talade. Även han gillade prisstoppet, fastän inte riktigt på de
punkter, där han var intresserad. Man måste visserligen hålla på, ansåg
lian, att industrien bör få bära väsentligt ökade kostnader, men där måste
finnas en ventil, och man kan inte vägra vissa höjningar. Det vill säga: han
ville inte kräva att prisstoppsprogrammet skulle genomföras fullt ut.

Jag vill tillägga att detta är ganska intressant, ty det vittnar örn hur
besvärligt läget är och hur svårt det är att hålla en klar och enkel linje.
Alla de föregående talare, som här kritiserat budgeten, lia krävt ytterligare
beskärningar, och fastän det inte sagts tydligt ut, är den enda punkt, som
man antagligen vill rikta sig mot, de s. k. subventionerna och rabatterna,
framför allt de allmänna subventionerna. Nu har herr Nordenson sett, hur
besvärligt det är för detaljhandeln, och han delar tydligen detaljhandelns
egen uppfattning, som kommit till uttryck upprepade gånger på senaste
tiden, nämligen att det är vanskligt att kräva en höjning av konsumentpriserna,
eftersom man förstår att tanken att i detta läge höja konsumentpriserna
inte går i stil med parollen örn kamp mot inflationen.

Vad finns då att göra? Jo, säger herr Nordenson, vi få ge även detaljhandlarna
subventioner. Ja, det är så: vi befinna oss i ett tvångsläge. Och
jag har anledning att behandla frågan örn tvångsläget inte minst därför
att herr Ohlin så bestämt satte in sina stötar på den punkten.

Men finnan jag går in på frågan örn tvångsläget, är det nödvändigt att
först få ett besked av dem, som äro missnöjda med budgeten, och det beskedet
borde inte vara så svårt att ge. Vad jag vill veta är, på vilka punkter
man anser att de utgifter, som nu föreslagits i budgeten, äro för höga.
Vilka utgiftsposter är det som man menar att regeringen mycket väl skulle
lia kunnat stryka? Först örn man kan peka på sådana utgifter, finns det
ju någon förutsättning för att kunna resonera örn huruvida det är möjligt
att åstadkomma den nödvändiga balansen.

Jag^ bortser här ifrån det slag av besparingar som herr Wistrand talade
orn._ Var och en förstår att när det gäller sådana punkter som frågan om
avgifterna vid sjuksköterskeskolan, kunna argument anföras både för den
ena och för den andra ståndpunkten. Och örn det här gällde utgiftsposter
av sådan storleksordning, att en utgallring ur budgeten av samtliga poster
av detta ^ slag skulle medföra någon sådan ändring i budgetläget, att man
kunde påstå att denna reduktion verkligen minskade risken för inflation,
skulle man naturligtvis tillmäta detta argument en betydande vikt. Men så
länge det rör sig örn dessa mindre utgifter, kan det inte hjälpas att sakskälen
av annan kulör få väga tyngre.

Jag vill vidare säga till herr Wistrand, som riktade sig särskilt emot
finansministern, att jag tror det är en missuppfattning, örn han menar att
finansministern pa egen hand kan bestämma örn alla utgifter i budgeten.
Jag vet inte, örn det är teoretiskt möjligt att finansministern skulle kunna
inlägga sitt veto mot varje enstaka utgift som föreslås av en departementschef.
Men vad jag är säker på är, att örn någon finansminister försökte utöva
en sådan diktatur över departementscheferna på varenda punkt, att han

Måndagen den 18 januari 1943 e. m.

Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
sade: »Detta är mili privata mening och den måste du ge vika för», skulle
en sådan finansminister inte mycket länge kunna behålla sitt ämbete. Jag
vill verkligen fråga herr Wistrand, örn han inte själv har något slags erfarenhet
av hur svårt det är att komma till rätta med, låt mig säga de sakliga
argument som anföras av verkliga experter på ett område. Herr Wistrand
får inte ta illa upp, örn jag här drar fram ett exempel från vår gemensamma
besparingsberedning. Besparingsberedningen framlade som bekant ett förslag
som innebar ganska betydande sänkningar av omkostnadsutgifterna för
karolinska sjukhuset. Det rör sig inte örn endast några tiotusentals kronor.
När herr Wistrand, som är ordförande i karolinska sjukhusets styrelse,
skulle försöka genomföra dessa besparingar gent emot de sakkunniga medicinska
professorerna, fick han lov att erkänna att det var omöjligt att för
ögonblicket göra det, utan man fick vänta och se, örn inte så _ småningom
genom en ständig press och ett ökat inflytande den goda viljan och den
riktiga ståndpunkten skulle kunna segra. Jag tror, att ^ om herr Wistrand
tänker sig att finansministern har samma ställning i förhållande till departementscheferna
som herr Wistrand hade i förhållande till professorerna vid
karolinska sjukhuset, får han en riktig uppfattning om finansministerns
ställning.

Men det är, som sagt, inte dessa mindre utgifter det här kail bli tal örn, utan
här är det fråga örn de stora utgifterna. Jag frågar alltså, örn någon kan stiga
upp och klart säga ifrån, att han för sin del anser att budgeten är oriktig så
till vida som en viss del av de stora utgifterna borde försvinna. Jag kanske
inte behöver ta precis lika stor hänsyn till att besparingsberedningens betänkande
ännu icke framlagts, som herr Wistrand gjorde. Jag tror inte att jag avslöjar
någon hemlighet, örn jag säger att varken besparingsberedningen eller
någon annan beredning, som vill genomföra stora nedskärningar av statsutgifterna,
kan komma någon vart, örn man inte vill rikta sig mot två stora poster.
Den ena är den militära beredskapen — jag förutsätter nämligen att den beslutade
organisationsplanen för försvaret tills vidare får betraktas såsom omöjlig
att rubba, och då återstår, när det gäller försvarsutgifterna, endast kostnaderna
för den omedelbara försvarsberedskapen. Räntorna på statsskulden kunna
icke hastigt nedbringas. Jag tror inte det är rimligt att begära att den kompensation,
som utgår på statstjänarnas löner, i detta ögonblick skulle sänkas
under den, som går ut på den allmänna arbetsmarknaden. Jag tror inte heller
att det är många — i besparingsberedningen har man kanske en annan mening
—• som skulle önska att man toge bort någonting av de s. k. kristilläggen till
folkpensionerna. Om jag nu bortser från den omedelbara militära beredskapen,
som faller utanför besparingsberedningens arbete, återstår i grund och botten
ingenting annat än de stora posterna subventioner och rabatter.

Örn man minns de föregående riksdagarnas diskussioner här i kammaren, vet
man att det är dessa poster som varit utsatta för kritik. Det är alldeles uppenbart
att de enda stora besparingar som äro tänkbara, kunna göras endast på
dessa punkter. Då är frågan blott: vill man göra besparingar där eller vill man
det inte? Det vore önskvärt att ifrån kritikernas sida få ett svar på frågan, örn
man anser det möjligt att göra besparingar där eller ej. Anser man det icke
möjligt, förefaller det mig, som örn man finge acceptera budgeten sådan den
är. Anser man det möjligt att minska dessa utgiftsposter, finns det anledning
att diskutera, vilka följderna därav skulle bli.

Då är man framme vid det som herr Nordenson var inne på, när han förordade
subventioner till detaljhandeln, nämligen att vi på den ena punkten efter den
andra lia gått subventionsvägen för att hindra priserna att stiga. Örn jag bara
håller mig till det nuvarande läget, är det uppenbart alt ifall vi nu skulle för -

Nr 2.

Måndagen den 18 januari 1943 e. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
söka att väsentligt eller radikalt spara in de pengar som gå till subventioner
och vad som går till rabatter, skulle den kritiska punkt snart vara nådd, där
en automatisk lönestegring inträder. När man vet att det dessutom finns andra
faktorer, som verka i samma riktning och som vi icke kunna behärska, förefaller
det, som örn de kritiker vore ganska litet rädda för en inflatorisk utveckling,
som säga att vi trots detta skola minska de ifrågavarande statsutgifterna.
De säga visserligen att dessa utgifters effekt, genom att de skapa ökad köpkraft
hos allmänheten, är så stor, att det är farligare att gå den vägen än att
gå den väg, som leder till att priserna stiga, men det har inte varit möjligt för
regeringen att se saken på det sättet. Jag skulle för min del tro, att även örn
det kommer att höjas enstaka röster för att man skall slopa subventionerna och
rabatterna eller radikalt minska dem, skall man, sedan man noga övervägt
frågan i statsutskottet och i riksdagen, finna att det är en väg som icke främjar
arbetet på att stabilisera prisnivån, utan i stället sätter denna stabilisering
i den allra största fara.

Man kan då säga ■— och jag är därmed framme vid vad herr Ohlin anförde -—-att det är riktigt att vi kommit i ett tvångsläge och att hela felet ligger just
däri. Den politik, som vi hittills fört. har försatt oss i detta tvångsläge, och de,
sorn fört den politiken, skola också bära ansvaret därför. Herr Ohlin har starkt
understrukit att regeringen har ett sådant ansvar, och han har talat örn att regeringen
även har ansvar för vad som sker på arbetsmarknaden o. s. v. Det är
jag visst villig att erkänna. Frågan är bara, örn ansvaret kan räcka längre än
krafterna.

Men för att återgå till spörsmålet örn tvångsläget, så är frågan: hur har
detta tvångsläge uppkommit? Det har uppkommit genom att man, när missväxten
drabbade oss, inte ansåg det vara önskvärt att priserna fingo stiga så
kraftigt, som de skulle ha gjort, örn hela den prisökning, som beviljades jordbrukarna,
hade tagits ut av konsumenterna. Man genomförde därför en ökning
av utjämningsbidraget, införde förmalningsersättningarna och de subventioner,
som ha gått till att skaffa jordbrukarna billigt foder, både cellulosafoder och
oljekakor. Man subventionerade även i någon mån gödselmedlen o. s. v. Åtminstone
en del av dessa subventioner hade varit ofrånkomliga, även örn man bortsett
från alla hänsyn till konsumenterna och från prisstegringens följder, ty
det är väl ganska osannolikt att man skulle ha kunnat förmå jordbrukarna'' att
inköpa så stora mängder av fodercellulosa, som de gjort under det förflutna
året, om man inte hade satt ned priserna till en nivå som jordbrukarna för sin
del ansågo vara rimlig. Dessa subventioner utgöra en väsentlig del av det som
hittills har utgått.

Den som vill söka efter ansvaret i det förflutna, får alltså säga sig att detta
ansvar vilar på dem, som gånge med på att sådana subventioner genomfördes
och, låt mig säga, även att sådana rabatter genomfördes.

. Nu menar jag för min del -— på den punkten kan man möjligen ha delade meningar
— att om man hade undvikit dessa subventioner, därför att man ansåg
det vara bättre att hålla nere statsutgifterna och låta de ökade kostnaderna bäras
av konsumenterna, fastän det här var fråga örn en tillfällig prishöjning på
grund av missväxten, örn man med andra ord hade gått den vägen att låta priserna
stiga i höjden i stället för att bevilja subventioner, skulle vi ha befunnit
oss i ett sämre läge i kampen mot prisstegring och inflation än vi äro i detta
ögonblick.

Herr Ohlin förnekar inte heller riktigt detta, men han säger: vi skulle ha
kunnat undgå detta tvångsläge, örn vi i stället hade gått en helt annan väg.
Vi borde ha gått den väg som han säger att man har gått i ett land som
(Schweiz. Vi borde alltså ha iakttagit den i teorien inte okända skillnaden mel -

Måndagen den 18 januari 1943 e. m. Nr 2. 95

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
lan den del av prisstegringen, som är beroende på att omkostnaderna ha stigit
— låt oss kalla det för ett försämrat försörjningsläge — och den del av prisstegringen,
som är av rent inflationsartad karaktär och beror på att penningvärdet
har sjunkit. Ja, det är riktigt att man i Schweiz inte har skapat indexlöner.
Just den omständigheten, att man i Schweiz inte har indexlöner, men
trots detta har kommit till praktiskt taget samma resultat som i Sverige, nämligen
att man ger löntagare i stort sett 50 procents kompensation för dyrtiden,
tyder väl emellertid på att det inte är indexlönerna, utan mycket djupare liggande
reella, faktorer som ha bestämt utvecklingen. Det är sant att vissa ekonomiska
teoretiker i Schweiz ha fått i uppdrag att försöka räkna ut, hur stor
del av den schweizska prisstegringen som beror på ett försämrat försörjningsläge
och hur stor del som beror på vad man skulle kunna kalla för inflation. För
den del av prisstegringen, som beror på inflationen, skulle man ge full kompensation,
men däremot ingen kompensation för den andra delen. Enligt en
uppgift, som jag har här till hands i en rapport som kom från vår beskickning
i Schweiz för bara ett par dagar sedan, är detta visserligen riktigt, men det
framgår också att denna teoretiska utredning inte har tjänat något annat ändamål
än att vara någonting som man kunnat hänvisa till, när man skulle göra
upp örn den kompensation, som man på grund av andra omständigheter i alla
fall ansåg skälig.

Yi kunna ju ställa frågan på ett sätt som gäller vårt eget land. Jag vet inte,
vilken uppfattning professor Ohlin har örn den prisstegring, som vi hade
här i landet under hösten 1989 och början av år 1940 eller kanske under hela
det året. Den uppfattning jag och många med mig kommit till är i varje fall,
att prisstegringen under hela denna tid varit så väsentligen beroende på ett
försämrat försörjningsläge, d. v. s. på stigande kostnader, att man kan bortse
ifrån vad som skulle kunna kallas för inflationselementet. Men är det någon,
som tror att man hösten 1939, då priserna stego som våldsammast, och sedan
under år 1940 skulle ha kunnat komma till de svenska löntagarna och säga:
»Detta är en prisstegring som ingenting har med inflation att göra, och alltså
skola ni inte få en enda procents kompensation för de stigande levnadskostnaderna?»
Var och en som vet, hurudant läget har varit, förstår att detta hade
varit omöjligt. Vi erinra oss ju att statstjänarna under hösten 1939 på
grund av sitt lönereglemente lingö en kompensation med 75 procent av levnadskostnadsstegringen,
och denna utveckling fortsatte sedan vidare. Detta
exempel följdes, kan jag säga, på den öppna arbetsmarknaden. Hur ingående
herr Ohlin än hade utvecklat frågan för landsorganisationens representanter
och hur stor dessas resonlighet än varit — jag är den förste att erkänna att
de ha visat sig utomordentligt resonliga under hela denna diskussion örn kompensation
för dyrtiden — undrar jag, örn herr Ohlin själv tror på att han skulle
ha kunni! få fackföreningsrepresentanterna att gå med på att avstå från
kompensation, därför att prisstegringen under detta första år berodde på en
försämring av vårt försörjningsläge. Jag är alldeles övertygad örn att
herr Ohlin inte ett ögonblick själv tror på den saken. Och sedan han hade
sagt detta, att man inte skulle medge kompensation för denna del av levnadskostnadsökningen,
fick han tillägga en sak, som i grund och botten slog en
bräsch i hela hans position, nämligen att »man naturligtvis måste ge något
slags kompensation åt de sämst ställda». Detta är i och för sig alldeles riktigt.
Åt folkpensionärerna ha vi i princip gått med på att ge full kompensation.
Är det någon som tror att alla de arbetargrupper, som ansågo sig redan
före kriget ha haft en sådan levnadsstandard och levat på ett sådant existensminimum,
att de överhuvud taget inte kunde bära någon del av prisstegringen,
skulle ha underlåtit att kräva kompensation, även örn man kunnat lag -

Nr 2.

Måndagen den IS januari 1943 e. in.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
ga fram fullständigt klara bevis för att prisstegringen inte bade någonting
med inflation att göra, utan bara var uttryck för den allmänna försämringen
av hela svenska folkets ekonomi? Det svar på den frågan som kan ges nu, är
detsamma som gavs då.— detta resonemang var ju uppe redan på hösten 1939
— nämligen att det finns stora delar av svenska folket som ha en så låg
levnadsstandard, att de inte kunna bära någon prisstegring, utan måste få en
viss kompensation, och denna måste bäras av andra grupper av folket som ha
någonting att avstå.

Vi äro här framme vid en mycket djupare meningsskiljaktighet än någon
vi hittills mött. Jag tror att det är omöjligt att vid en så våldsam förändring
av hela svenska folkets levnadskostnader säga detta folk att vad som skett
är en olycka som drabbat hela folket och att, eftersom hela folket har blivit
fattigare, varje enskild individ^ också måste bli fattigare i lika stor utsträckning.
Det kommer aldrig att gå in i de svenska medborgarnas hjärnor att de,
som ha en måttlig inkomst men som ganska väl klara sig på den, inte böra
få bära en större delgav kristidens bördor än de, som lia de allra lägsta inkomsterna.
Vi hade sålunda inte vare sig med hjälp av rensat index eller med
användande av detta nya sätt att beräkna, hur stor del av prisstegringen som
är beroende på försämrat försörjningsläge och hur stor del som är av inflatorisk
karaktär, kommit ifrån de reala faktorer som faktiskt ha bestämt, hur
stor kompensationen skulle bli. Under sådana förhållanden förefaller det mig,
som om man helt enkelt finge godtaga det läge, i vilket vi kommit.

Den väg herr Ohlin anvisade tror jag för min del icke är framkomlig. När
han säger att man visserligen med större svårighet än tidigare skulle kunna
slå in på den från och med nu, så vill jag fråga, om herr Ohlin har tänkt sig
att man skulle komma till lönearbetarna och säga, att vi visserligen ha gjort
en dumhet i det förflutna och att vi aldrig borde ha gått kompensationsvägen.
men från och med nu skulle vi väl kunna vara så förståndiga att vi bestämde
att de inte skulle ha någon kompensation för den prisstegring som beror på försämringen
av det allmänna försörjningsläget, men full kompensation för den
inflationsartade prisstegringen. Jag förmodar, att det första svar, som vi skulle
få, vore: »Tackar! Det äro vi tacksamma för, ty vi lia månad efter månad hört
upprepas, att den prisstegring, som nu hotar, är inflationsartad, icke beroende
på ett försämrat försörjningsläge, utan på en inflation, för vilken vi skola ha
full kompensation.» Om man då har nöjt sig med att säga, att man tills vidare
godkänner 50 eller — vid ett indextal av 249 — 75 procents kompensation,
är detta i grund och botten ett exempel på den resonlighet, som herr Ohlin
fått så starkt intryck av vid sina samtal med representanter för de fackligt
organiserade arbetarna.

_ Jag tror sålunda — man må nu anse detta vara optimistiskt eller pessimistiskt
— att vi befinna oss i ett sådant läge, att vi helt enkelt lia blott en enda
väg att gå. Det är den väg, som består i att dels försöka genomföra ett prisoch
lönestopp och dels, i den mån det inte är tillräckligt eller, rättare sagt,
detta stopp hotas av den överflödiga köpkraft, som utan tvivel finns i samhället,
försöka suga upp denna köpkraft för att förebygga, att man får skadliga
verkningar. Det är klart, att man kan fråga sig, örn det finns några garantier
för att en sådan politik skall lyckas. Sådana garantier finnas icke. Men
låt mig ställa problemet på sin spets — efter all den offentliga diskussion
som förts och den, såsom det anses, nedgörande kritik, som riktats mot finanspolitiken
under de senaste åren och inte minst de senaste månaderna, är det
kanske inte ur vägen, att jag ställer de båda alternativen klart mot varandra.
Jag är nämligen rädd för att det inte är enbart sakliga argument, som föranlett,
att hela diskussionen tydligt inriktats på budgeten. Det förefaller mig,

Måndagen den 18 januari 1943 e. m.

Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
sorn man skulle vilja lägga bördan av inflationsrisken över på budgeten oell
budgetpolitiken för att därigenom så att säga förminska de krav, som man kan
resa på andra håll. Jag vill därför ställa upp alternativet till deri förda politiken
oell fråga: är det någon som tror, att även med den mest rigorösa budgetpolitik
och den mest radikala nedskärning, som någon av deltagarna i denna
diskussion kan tänka sig, ett genomförande av en sådan budgetpolitik skulle
lia gjort det överflödigt med pris- och lönestopp? Jag tror, att svaret utan vidare
blir nej. Vilken budgetpolitik man än för, kommer man inte undan riskerna
för en inflation från pris- och lönesidan. Låt oss i stället anta, att vi
kunna genomföra ett pris- och lönestopp av det slag, som vi nu kommit överens
örn. Hur kommer det då att gå, örn budgeten fortfarande får ha underskott
av den storleksordning, som vi nu räkna med? Är det då verkligen uteslutet
att kunna behärska prisstegringen? Jag är övertygad örn att inte många vilja
svara, att det är utsiktslöst med ett pris- och lönestopp, örn vi inte dessutom
radikalt kunna skära ned utgifterna i budgeten.

Jag använde ett exempel under höstriksdagen, som jag inte kan låta bli att
upprepa, därför att varje förklaring, att örn inte det och det inträffar, komma
vi att vara obönhörligt hemfallna åt inflation, medför en fara. Örn man sålunda
tillräckligt länge och tillräckligt energiskt intalat svenska folket, att vi
komma att drabbas av inflation, örn man inte kan skära bort subventioner och
rabatter med t. ex. 200 miljoner kronor — vilket ju är det maximum, som man
överhuvud taget kan överväga — och det sedan visar sig, att denna nedskärning
inte kan ske, ela kommer svenska folket att säga: nu finns det alltså inte
någon hållhake, nu äro vi inne i inflationen, nu är det bäst, att vi alla lägga
ner våra pengar i sakvärden o. s. v.

Och örn vi skulle råka i det läget, att vi skulle bli tvungna att öka försvarsberedskapen
inte bara på det sätt, som nu förutses under de närmaste månaderna,
utan på ett sätt, som skapade krav på ökade utgifter, inte på 200 miljoner
kronor utan på 500 miljoner eller en miljard, är det då verkligen rimligt
att på grund av en mycket dunkel teori låsa sig fast vid den uppfattningen,
att det under sådana förhållanden är omöjligt att bemästra inflationen? Är det
verkligen rimligt att göra som herr Ohlin säger? Vi ha ett underskott på 2,350
miljoner kronor under tiden från den 1 juli 1941 till den sista november 1942,
en tidrymd således av närmare ett och ett halvt år. Det säges i finansplanen, att
utgifterna för enskild investering kanske äro nästan lika stora. Är det rimligt
att tänka sig, att dessa stora belopp skulle kunna tas från folks besparingar?
Örn vi reducera dem till en årskvot, blir det tre miljarder kronor. Jag
erkänner som sagt, att det är ganska osannolikt, att svenska folket gör be^
sparingar av denna storleksordning. Men det är skäl att nämna i detta sammanhang,
att stora delar av de investeringar som skett i det enskilda näringslivet,
äro gjorda med besparingar, med företagens egna inkomster, vilka under
dessa år trots allt varit mycket goda.

Jag erkänner sålunda den risk, som föreligger. Det har inte ett ögonblick
fallit mig in att förneka denna risk. Men vad jag vill komma fram till är,
att de vägar, som man anvisar för att möta denna risk, icke äro framkomliga.
Och slutligen om utgifterna skulle vidmakthållas vid denna storleksordning,
så vittnar erfarenheten trots allt örn att pengar, även örn de finnas
i den riklighet, som för närvarande är fallet, eller i ännu större riklighet,
kunna hindras ifrån att komma till användning vid köp av varor. Vi måste
alla förena våra ansträngningar att söka förmå folk att förstå, att de
måste låta bli att använda pengarna, helt enkelt spara, men inte spara för
att investera, utan spara för att sterilisera pengarna. Folk måste bli övertygade
örn att detta är den väg, på vilken de kunna hjälpa till att mot Forsta

kammarens protokoll lOJ^S. Nr 2. 7

Nr 2.

Måndagen den 18 januari 1943 e. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
verka en prisstegring, måste tro på att de pengar, som de nu lägga undan,
komma att lia ett högre värde efter freden, därför att vi kunna behärska
penningvärdet.

Jag tror att det är klokare, om man slår in på den vägen för att förmå
folk till gemensamma ansträngningar i syfte att förebygga en inflationsartad
prisstegring, än örn man använder alla sina krafter för att tala örn
att det nu är hopplöst att göra någonting, därför att regeringen, finansministern
och kanske, när riksdagen är slut, även riksdagen visat sig inte
kunna fylla den uppgift som åligger dem. Jag tror, att den väg som vi
slagit in på är, i valet mellan de besvärliga vägar som över huvud taget finnas
att gå, bättre än de vägar, som man anvisar från andra sidan. Det kan
inte hjälpas, att de subventioner och rabatter, som här huvudsakligen äro
föremål för kritik, äro nödvändiga för att hålla de sämst ställda över vattnet.
Men de fylla därjämte en annan uppgift, nämligen att hålla prisstegringen
inom snävare gränser än fallet skulle vara, örn man, av hänsyn till vad man
menar vara en nödvändig beskärning av budgetutgifterna, i stället skulle
tillåta priserna att stiga. Det skall bli av synnerligen stort intresse att se,
hur riksdagen kommer att ställa sig, när den frågan verkligen avgöres.

Slutligen kommer jag till en sak, som jag från början inte hade tänkt att
beröra men som jag skall säga några ord om, eftersom den togs upp av herr
J. B. Johansson. Den visar vilka svårigheter man möter, när man dels vill
fylla den uppgift, som heter att behärska penningvärdet och bringa ner budgetunderskottet,
och dels har att ta hänsyn till den opinion, som växer fram
på olika håll i landet.

Herr J. B. Johansson använde en del av sitt anförande till att tala örn
vilken oro och vilket missnöje som rådde i landet på grund av den nuvarande
dyrortsgrupperingen. Ja, det är alldeles riktigt. Denna dyrortsgruppering
missgynnar de s. k. billigaste orterna. Utvecklingen har lett därhän, att avståndet
mellan levnadskostnaderna på dyraste och billigaste ort blivit mindre
än tidigare, och följaktligen är skillnaden mellan lönerna på billigaste och
dyraste ort för närvarande för stor. Men hur skall en ändring åstadkommas
här? Herr J. B. Johansson önskade, att man skulle komma fram till ett förslag
redan vid detta års riksdag. Jag för min del är övertygad örn att detta
är omöjligt. Att åstadkomma en dyrortsgruppering, som både är rättvis och
rimligtvis kan godkännas av de anställda, går inte i en handvändning, kanske
inte ens inom den närmaste tiden. Vilka vägar ha vi då att följa? Om man
vill förbättra läget för landsbygdens befolkning, vilket herr J. B. Johansson
närmast åsyftade, så har man inte mycket att vinna genom att sänka lönerna
på de dyraste orterna. Det kan ju tillfredsställa vissa känslor hos folk på de
billigaste orterna, att de som bo på de dyraste få hårdare känna dyrtidens
tryck, men jag föreställer mig, att det inte är många som mena, att det i detta
lä,ge är möjligt att komma till stora grupper av löntagare och säga: »Nu har
ni här först och främst fått lida under dyrtidens tryck, och ni har bara fått
50 procents kompensation för levnadskostnadsstegringen, d. v. s. ni har fått
vidkännas en stark nedskärning av era reallöner. Men därtill skola vi för
dem, som bo i de stora städerna, såsom Stockholm, Göteborg och Malmö,
skära bort en icke obetydlig del av den nu utgående penninglönen.» Det förefaller
mig, att de talare som här och i andra kammaren med sådan styrka
framhävt-, hur omöjligt det har varit att komma till jordbrukarna och begära
en sänkning av ytterligare något öre på mjölkpriset eller överhuvudtaget en
sänkning av deras inkomster, borde ha ganska lätt att förstå, att det inte går
att komma till de andra stora grupperna av medborgare och säga, att de
skola mista en del av den utgående lönen.

Måndagen den 18 januari 1943 e. m.

Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Men vill man inte skapa rättvisa på det sättet, finns bara ett annat sätt,
nämligen att höja lönerna för dem, som bo på de billigaste orterna. Det skulle
vara mycket intressant att höra, vilken av dessa vägar som man ifrån deras
sida, som kräva en ändring i dyrortsförhållandena, tänker slå in på. Att den
senare vägen — att höja lönerna på de billigaste orterna — inte är förenlig
med det program för nedskärning av underskottet i budgeten, som man talat
om, är ju alldeles uppenbart. Men jag har bara använt detta som ett exempel
för att visa, hur besvärligt det är, när man kommer fram till realiteterna, att
försöka följa de strikt uppdragna linjer som man önskar att statsmakterna
skola följa. Vi ha att räkna med att stora folkgrupper ha stridiga intressen
och bestämda föreställningar örn vad de själva kunna begära. Somliga av
oss äro böjda för att se nödvändigheten att foga sig efter önskemålet örn nedskärning,
när det gäller den ena folkgruppen, andra ha bättre förutsättningar
att se nödvändigheten, när det gäller andra folkgrupper. Jag tror, att örn vi
skola kunna nå ett antagbart resultat, måste vi ta hänsyn till dessa olika,
låt mig kalla det samhälleliga fakta, som vi inte kunna bringa ur världen
genom att förklara, att det är orimligt av den ena eller andra gruppen att
begära så och så mycket. Det är naturligt, att löntagarna inte vilja finna
sig i att bli utan kompensation för de stigande levnadskostnaderna, hur mycket
man än må predika för dem, att dessa äro beroende på ett försämrat försörjningsläge.
På samma sätt förhåller det sig med jordbrukarna. I det läget
få statsmakterna söka finna en lösning, som på ett någorlunda uthärdligt
sätt förenar de stridiga intressena. Örn det kommer att leda till att statsutgifterna
få sitta emellan och ökas på ett sätt, som från andra utgångspunkter
icke skulle varit önskvärt, så är det i nuvarande läge ett mindre ont än
det, som skulle inträffa, örn man följde de alternativa vägar, som här blivit
antydda.

Ordet lämnades härefter för kort genmäle till herr Nordenson, som yttrade:
Finansministern framhöll, hur svårt det var för honom att hålla budgetens
slutsumma nere, när det begärdes subventioner åt olika håll, och han
ironiserade över att jag visserligen principiellt var med på prisstopp men ändå
begärde subventioner för detaljhandeln. Saken är kanske inte så alldeles ologisk.
Vad jag velat framhålla är, att man här har lämnat väsentliga subventioner
åt vissa håll men inte åt andra. Det har givits stora subventioner åt skilda
folkgrupper både före och efter prisstoppet. Men under hela kristiden har detaljhandeln
fått spela askungens roll. Jag erinrar örn vad jag förut framhållit,
nämligen att subventioner givits åt jordbruket även efter prisstoppet. Är det
under sådana förhållanden orimligt, att man begär något för detaljhandeln,
som hela tiden har varit klart missgynnad? Jag erkänner, herr talman, att jag
är föga mottaglig för herr Wigforss’ dialektiskt bestickande argumentering,
men ibland tar jag intryck av vad han säger. Denna gång har jag tagit intryck
av vad han vid upprepade tillfällen framhållit, nämligen att krisbördorna
böra fördelas rättvist. Det är för att tillgodose rättvisans krav, som jag
har lagt ett ord för detaljhandeln, som jag för övrigt inte själv har några
som helst personliga intressen i.

Herr Holmbäck: Herr talman! Jag skall inte tillåta mig att göra något
inlägg i frågan, huruvida det är möjligt att sänka statsutgifterna i den nuvarande
budgeten. Jag tror emellertid, att man törs säga, att man för niirvarande
ger ut mera pengar i Sverige än som behövs för att nå de mål, som statsverksamheten
vill nå.

Jag har begärt ordet för att framföra några synpunkter på besparingsarbe -

100

Nr 2.

Måndagen den 18 januari 1943 e. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
tet, några synpunkter, som inte blivit tillräckligt framhållna i debatten. Den
svenska budgetens konstruktion med stora och små anslag bredvid varandra
gör, att besparingsarbetet till oproportionerligt stor del går ut på att spara på
små saker, under det att stora saker inte behandlas. Det kan vara nyttigt att
någon gång sätta ett av de stora anslagen i relation till ett av de mindre stora
för att man därigenom fullt tydligt skall kunna se, hur nödvändigt det är
att budgetverksamheten inriktas på de stora anslagen.

Den fråga beträffande försvarsväsendet, som har varit mest uppe i debatten
och som var föremål för så starka meningsskiljaktigheter i våras, är frågan
örn de båda tunga kryssarna. Det gällde då en utgift på 115 miljoner kronor,
ett belopp som nu stigit till 144 miljoner. Hur mycket det verkligen blir törs
man inte uttala sig örn — för en stund sedan omtalade försvarsministern, att
de 148 miljonerna kanske kunde sänkas till 141. Vad betyder denna siffra i
jämförelse med andra budgetsiffror?

Vårt största undervisningsverk är Uppsala universitet. Det har ett sjuttiotal
professorer, ett än större antal docenter, det har ett flertal institutioner, somliga
med ett utomordentligt renommé, däribland landets största bibliotek med en
mycket stor verksamhet, och det har ett stort sjukhus, vars drift till hälften
bekostas av statsmedel. Denna verksamhet kostar den svenska staten bortåt fyra
miljoner kronor per år. Jämföres nu detta belopp med utgifterna för kryssarna,
visar det sig att man för den summa, som dessa representera, skulle
kunna driva verksamheten vid Uppsala universitet i dess nuvarande omfattning
under en tid, som överstiger ett tredjedels sekel. Man ser därav, hur utomordentligt
viktigt det är, att frågor av den storleksordning i ekonomiskt hänseende,
som kryssarfrågan utgör, verkligen ingående debatteras.

För min del röstade jag i fjol nej vid voteringen örn kryssarbygget. Jag
gjorde det bl. a. efter den upplysningen, att dessa kryssare skulle kunna tillföra
landet någon försvarskraft först år 1947. Nu äro de ju uppe på nytt i
statsverkspropositionen, och de ha här i kammaren behandlats av försvarsministern.
Han har lämnat två uppgifter örn sin ställning. Han har sagt, dels att
han inte vill lägga några hinder i vägen för byggandet av kryssarna och dels
att han är fullt beredd att taga upp en ingående diskussion örn dem, när statsutskottets
memorial ligger på riksdagens bord. Jag tillåter mig uttrycka den
förhoppningen, att hans villighet att diskutera kryssarna måtte innebära, att
han tillmötesgår den uppfattning, åt vilken herr Nordenson gav uttryck, nämlige
att det inte blir något kontrakt beträffande dessa fartyg, förrän riksdadagen
verkligen på nytt har prövat frågan. Det gäller här en sparsamhetsfråga
av utomordentlig vikt.

Vad angår de militära anslagen, är hela landet fyllt av uppgifter örn att
dessa begagnas så, att resultatet inte blir fullt det som man skulle kunna nå
med dessa pengar. Jag skulle för min del kunna stå till tjänst med att lämna
några upplysningar örn hur man behandlat de militära anslagen i en Upplandssocken,
Tierp, och jag tror, att dessa upplysningar skulle visa vikten av att man
verkligen sätter in sparsamhetssträvandena.

I fråga örn de militära anslagen tillåter jag mig att med anledning av vad
herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet nyss yttrade här i kammaren
påpeka ännu ett förhållande. Det gäller frågan om den nya minkryssaren.
Statsverkspropositionen ger vid handen, att förslag örn denna framlades av vederbörande
marina myndighet den 2 juli 1942. Fjorton dagar efter det att den
svenska riksdagen hade behandlat fartygsbyggena, framlade marinförvaltningen
en helt ny syn på vissa mycket viktiga frågor rörande de marina byggena.
Efter den 2 juli dröjde försvarsministern till den 9 oktober med att fatta beslut
rörande minkryssaren. Då beslöt han att bygga den utan att först höra

Måndagen den ib januari 1943 e. m.

Nr 2.

101

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
riksdagen. I årets statsverksproposition motiverar han detta beslut med följande
ord: »Med hänsyn till angelägenheten av att fartyget snarast möjligt färdigställdes
kunde riksdagens beslut icke inväntas. Som vi veta, sammanträdde
sedan riksdagen i början av november. Marinförvaltningen kunde alltså inte
framlägga någonting örn denna kryssare, förrän ett par veckor efter det att
riksdagen fattat sitt beslut om att bygga de båda tunga kryssarna. Och det var
absolut nödvändigt att, sedan man dröjt med beslutet i tre månader, fatta ett
beslut örn byggande av minkryssaren tre veckor innan riksdagen sammanträdde! I

sitt anförande här i dag hänsyftade herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
på förhållandena under Karl XTI:s tid. Jag kunde för min
del inte underlåta att då göra den reflexionen, att denna hänsyftning var alldeles
riktig. Det är ju drag från enväldets tid, som möta i detta, att man fattar
ett beslut, omedelbart innan riksdagen skall sammanträda, då man dessutom
har haft möjlighet att själv bestämma, att riksdagen kunde sammanträda tidigare,
än den faktiskt gjorde. Detta tillvägagångssätt är av samma natur som
när regeringen beslöt prisstoppet i höstas, strax innan riksdagen sammanträdde.

Bland de utgifter inom den civila förvaltningen, som starkast ha kritiserats,
äro anslagen till utredningar. De som äro med i dessa utredningar få inte några
större belopp, men ändå kosta utredningarna stora summor.

Kanske lia vi i fråga örn utredningsarbetet något att lära av England. Den
stora Beveridge-planen är inte utarbetad av en kommitté, utan den är en enda
mans verk. Beveridge fick tillkalla experter och rådgöra med dem han prövade
lämpliga. Men han fick själv besluta i allting. Kostnaderna för Beveridgeplanens
utarbetande, exklusive tryckningskostnaderna •— det gäller här en
plan för den ekonomiska organisationen för en bland världens ledande makter
och ett förslag, som kommer .att med stort intresse diskuteras överallt — utgjorde
enligt vad planen upplyser 1,475 pund sterling, d. v. s. icke fullt 25,000
kronor med nuvarande kurs. Nu har sannolikt dess utarbetare icke beräknat
något arvode åt sig själv, och i hur stor utsträckning han begagnat sig av frivillig
arbetskraft, kan man inte veta här i landet, men vi med vårt sätt att
göra utredningar skulle omöjligt komma ned till en liknande summa ens med
hänsynstagande härtill. Vad den tryckta Beveridge-planens storlek angår —
jag har ett exemplar av boken här i min hand -— behöver man tydligen inte
kosta på sig större omfång i ett av världens stora riken ens när det gäller en
så väldig plan.

Vad jag fäst mig vid i den budget, som förelagts oss, är anslaget till viss
agitation. För några dagar sedan upplyste pressen, att regeringen anslagit
en summa av 150,000 kronor till propaganda för främjande av husbehovsodlingen
av potatis, samtidigt som den anslagit 2,350 kronor för spridande av
ett flygblad örn användande av äggpulver. Lekmannen anser nog, att en propaganda
för dessa ändamål bäst oell billigast sker genom presson. Det anslag,
från vilket dessa medel utanordnats, bör enligt min uppfatning granskas av
statsutskottet. Ett annat anslag, som möter i statsverkspropositionen, är till
agitation för svenska värden i och för den civila folkberedskapen. För detta
ändamål föreslår regeringen en summa av 220,000 kronor. Jag kan icke finna
annat än att den summan är utomordentligt hög för det ändamål, som det är
fråga örn. Jag kan icke underlåta att jämföra nied de anslag som i mångå
fall utgå till dem som skapa dessa verk, till våra författare, som härvidlag
mest medverka vid byggandet av den svenska kulturen. Någon har sagt att för
ett folk i nöd kanske inga betyda mera än dess stora skalder. Den som försöker
följa med den moderna svenska litteraturen måste konstatera, att våra

102

Nr 2.

Måndagen den 18 januari 1943 e. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
författare kunnat skapa verk, som ge det mest fullödiga uttryck för vad som
rör sig inom det nutida Sverige. Där finnas de vackraste uttryck för den frihetskänsla,
som bär upp nationen, som bildar bakgrunden till våra miljardanslag
till försvaret och som vi ytterst ha att lita till, örn det verkligen skulle
gälla. Jag kan knappast tänka mig en bättre propaganda för svenska värden
än vissa sidor av våra skönlitterära författares produktion från senare år, och
för framtiden komma dessa sidor att ge ett uttryck för svensk sinnesriktning
under detta krig. Den svenska budgetens författaranslag är 25,000 kronor,
alltså niondelen av det belopp man i budgeten anslår för den civila folkberedskapen.

Då jag är inne på frågan om anslag till dem som skapa svenska värden,
d. v. s. på kulturanslag, kanske jag kan få nämna några ord örn anslagen till
Uppsala universitet. Må det tillåtas mig att framhålla den välvilja, som på
vissa punkter träder till mötes vid ecklesiastikministerns behandling av universitetets
petita. Han föreslår bland annat fortsatta medel till ett stort bygge för
universitetets behov. När nu dessa medel beviljas, hoppas vi att förhållandena
på arbetsmarknaden också skola medge att detta bygge kommer till stånd, liksom
även det stora bygge för den psykiatriska kliniken, som så många gånger
och så länge varit föremål för riksdagens behandling.

Flera utgifter lastar statsrådet på universitetets reservfond. Jag måste uttala
att denna belastning icke får vara och icke kan vara av annat än tillfällig
art. Det går icke att lägga flera utgifter på fonden. Men naturligtvis
skola vi vid universitetet försöka att trots inskränkningarna göra vårt yttersta
för att forskningsarbetet skall kunna fortgå så ostört som möjligt.

På tre punkter kommer jag emellertid jämte några andra av riksdagens ledamöter
att i motioner föreslå, att riksdagen skall gå ifrån den ståndpunkt
ecklesiastikministern intagit. När jag i det följande tar upp dessa anslagsfrågor.
är det inte direkt för att kritisera ecklesiastikministern. Jag tror att
han här endast framträder såsom företrädare för ett system, vars herre han
icke är. Dessa tre punkter äro emellertid ett uttryck för den sparsamhet utan
sinne för proportioner, om vilken jag nämnde några ord i början av mitt anförande.
Jag tar upp dem till behandling, trots att det rör sig om så små
belopp, därför att de delvis äro så utomordentligt betecknande för det system
som man tillämpar, för de synpunkter man har då det gäller besparingar.

För ett tiotal år sedan inrättades genom enskild donation en forskningsprofessur
i idé- och lärdomshistoria i Uppsala. Dess innehavare har sedermera
varit mycket verksam. Han har grundat ett seminarium som blivit en
härd för forskningar inom det stora område professuren omfattar. Han har
skapat ett lärdomshistoriskt samfund, som torde vara det största i världen på
detta område och vars årsbok sprides i tusentals exemplar. Säkert har den
åtskilliga av riksdagens ledamöter bland sina prenumeranter. Genom penningvärdets
fall och den sjunkande räntenivån har emellertid avkastningen av kapitalet
blivit otillräcklig. Professurens innehavare har för närvarande, efter
tio års tjänstgöring, en lön som med 4,000 kronor understiger den han skulle
haft som professor på stat. Universitetet har begärt att ett belopp skulle
ställas till förfogande för utjämning, men ecklesiastikministern har sagt nej.
Finns det emellertid verkligen någon förnuftig anledning att hålla denna forskare,
med hans stora insatser, nere på den låga nivå ekonomiskt sett, som
hans nuvarande lön innebär?

Vi ha vid Uppsala universitet en lärare, som varit en av pionjärerna för
forskningar i vår musikhistoria och sedan femton år fullgjort undervisning i
detta ämne. Han är landets enda akademiska lärare i sitt fack, och han har
haft många elever. Vi lia sökt en biträdande lärartjänst åt honom, men kans -

Måndagen den 18 januari 1943 e. m.

Nr 2.

103

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
lorns förslag i denna riktning Ilar avvisats av ecklesiastikministern under hänvisning
till att medel skulle kunna erhållas ur universitetets reservfond. Dess
uppgift är emellertid att tillgodose tillfälliga behov, och ett fortsatt avlönande
av honom ur fonden står knappast i överensstämmelse med dess syfte och den
kan heller inte ge större belopp än låt mig säga 4,000 kronor för året. I1 inns
det ett enda ämbetsverk, i vilket en driftig och verksam tjänsteman icke efter
femton års tjänst skulle erhålla de 8,000 kronor om året, som begärts?

Vi lia vid universitetet en forskare, vars ställning redan i fjol var föremal
för en riksdagsmotion. Han är en självlärd man, men har trots detta natt
fram till att universitetet gjort honom till hedersdoktor och han nämnes med
aktning och respekt i fackkretsarna över hela världen. Det väcktes i fjol motioner
till hans förmån, och i år har universitetet begärt en mycket blygsam
befattning åt honom, såsom assistent med en lön som i allt uppgår till inte
fullt 6,000 kronor. Ecklesiastikministern Ilar avstyrkt med samma hänvisning
som jag nyss har behandlat. Inte heller i detta fall har emellertid universitetet
möjlighet att utge ett så stort belopp. Men det är utan vidare klart att
denne forskare, en man på femtio år, i utomordentlig grad. är värd den fasta
ställning, som en befattning med 6,000 kronors lön skulle innebära.

Det gäller här mycket blygsamma anslag at tre personer, sorn .göra sina
insatser i landets andliga utveckling. Det är blott den sparsamhet,, vilken saknar
varje sinne för proportioner, som vägrar dessa anslag. I vår miljardbudget
spela de nämligen icke någon som helst roll.

Herr talman! Jag slutar med att uttrycka den förhoppningen att utskotten
skola gå till sin granskning av statsverkspropositionen dels med ingående och
allvarlig kritik på de punkter, där kritik är berättigad, och dels utan doktrinär
njugghet tillstyrka anslag, där de icke medföra någon nämnvärd belastning
på budgeten men ändå skulle vara till verkligt gagn.

Herr Linderot: Herr talman! Någon allmän deklaration för det kommunistiska
partiets räkning rörande partiets inställning till politikens grundfrågor
för närvarande behöver jag icke göra. De deklarationer till de viktigaste frågorna,
som vi ha avgivit vid de närmast föregående riksdagarna, gälla helt
och fullt ännu, och en sådan förändring av det politiska, läget att man mäste
ta ny ståndpunkt till frågan örn regeringen eller regeringspolitikens väsentliga
delar är icke för handen,. Då jag har tagit ordet i den här remissdebatten,
är det för att ändå, såsom en av de få representanterna i riksdagen som kunna
tala fritt och oavhängigt av samlingsregeringen, framföra vissa aktuella
synpunkter på detaljfrågor, av vilka en del dock äro synnerligen väsentliga.
Jag skall göra detta i form av kommentarer till den diskussion som har förekommit
här tidigare i dag under debatten.

Först vill jag säga ett par ord örn den ekonomiska politiken och beträffande
budgeten. Tidningen Social-Demokraten gav häromdagen det rådet till riksdagens
ledamöter att de inte skulle befatta sig med detaljerna i budgeten, utan
överlåta detta åt regeringen. Riksdagens ledamöter skulle nöja sig med att
ange den huvudlinje för finanspolitiken, som de anse bör följas, och sedan överlåta
budgetens detaljer till finansministern och regeringen i dess helhet. Detta
låter ju kanske säga sig. Men spörsmålet är i vad män, riksdagens ledamöter
bekymra sig om att ge en huvudlinje för regeringspolitiken i de ekonomiska
frågorna. Den, som har hört på debatten hår i dag och som i övrigt känner till
innehållet i riksdagsdebatterna under senare år, torde väl lia klart för sig att
riksdagens ledamöter i ännu mindre grad anse sig kapabla att anvisa huvudlinjerna
för regeringen i den ekonomiska politiken, än vad de anse sig kapabla
att diskutera detaljerna.

104

Nr 2.

Måndagen den 18 januari 1943 e. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Här i dag är det ju egentligen endast professor Ohlin som upptagit frågan
om den ekonomiska politikens huvudlinjer till diskussion. Diskussionen mellan
professor Ohlin och finansministern rörde sig verkligen örn en ekonomisk
grundlinje i politiken. Men det är dock att märka, att när professor Ohlin och
statsrådet Wigforss diskutera ekonomien, göra de det bägge utifrån, den utgångspunkten
atthen ekonomiska struktur, som samhället har, måste av statens
ekonomiska åtgärder lämnas orubbad. Nå, utifrån intresse för ett annat
slags ekonomisk struktur diskuterar man givetvis icke, då det gäller en aktuell
årsbudget. Det är nu emellertid så att ett mycket''stort antal svenska medborgare,
kanske man kan vaga säga majoriteten, ser på de ekonomiska problemen
från en, annan utgångspunkt än professor Ohlin och statsrådet Wigforss.
De äro nämligen icke intresserade av att under alla förhållanden bevara
den ekonomiska struktur, samhället för närvarande har. Arbetarklassen exempelvis
tolererar den nuvarande ekonomiska strukturen och föreställer sig icke
att den nu under krigsåren och kristiden skall förändras. Men å andra sidan
tar arbetarklassen ståndpunkt till de ekonomiska problemen utifrån att det för
arbetarklassen är bättre örn den ekonomiska politiken resulterar i att också
den ekonomiska strukturen förändras i samhället självt.

Nu kunna vi som sagt inte diskutera budgetens detaljer utifrån, denna ståndpunkt.
Jag har bara, velat angiva att denna ståndpunkt finns och måste finnas
och att den också måste vara vägledande i synnerlig grad, då arbetarklassen
tar ställning till de ekonomiska problemen. Jag vill emellertid säga några
ord till den aktuella ekonomiska diskussionen från de utgångspunkter som
statsrådet själv bygger på. Vi lia fått prisstopp och lönestopp. Jag antar att
de som hörde finansministern observerade att han i fråga örn prisstoppet uttalade
sig i den formen, att han hoppades att det skulle kunna gå att genomföra
den plan som inneslutes i programmet för prisstopp och lönestopp. Någon
större optimism kunde man emellertid icke höra i tonfallen därvidlag. Det är
detta program, som populärt kallas Söderlund-programmet, som är det aktuella
i den statliga ekonomiska politiken för närvarande, och Söderlupd-programmets
angivna syftemål skulle vara att hindra inflation.

Vad säga nu olika talare till denna sak? Det är, för att citera herr Ohlin, att
dansa på randen av en vulkan att söka föra den ekonomiska politiken enligt
de linjer som Söderlund-programmet omfattar. I tidningen Social-Demokraten
för i dag gör man en liten betecknande kommentar till ett diskusionsinlägg av
Söderlupd-programmets promotor, herr Söderlund själv, där man karakteriserar
hans diskussionsinlägg såsom reaktionär partipolitik. Örn vi se på dessa
olika yttranden och uppfattningar örn denna aktuella ekonomiska politik, så
torde vi förstå att någon egentlig, hållbar basis för finansministern att genomföra
det program, han påstår sig vilja genomföra, icke har skapats genom
dessa aktuella åtgärder och de åtgärder, man avser att genomföra på Söderlund-progammets
grundval.

Herr Ohlin bär gent emot herr Wigforss sagt, att grundskillnaden mellan
hans uppfattning och finansministerns är att han har velat en konsumtionsmskränkning
utan inflation, medan finansministerns politik medför en konsumtionsinskränkning
med inflation. Jag tror att herr Ohlin gentemot finansministern
har rätt. Han har företrätt en linje i den ekonomiska politiken som
skulle kunna medföra helt andra resultat än dem, som lia följt av den hittills förda
politiken. Men med vilka medel skulle herr Öhlin uppnå dessa resultat? Det
är ju alldeles självklart att han skulle kunna uppnå dessa resultat endast på
bekostnad av en ytterligare utarmning av de fattigare, stora befolkningslagren.
Herr Wigforss har angivit att han inte vill gå med på en linje, som exempelvis
1939/40 skulle ha medfört att man förvägrat löntagare och arbetare kom -

Måndagen den 18 januari 1943 e. m.

Nr 2.

105

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
pensation för prisstegringarna. Herr Wigforss har sålunda medgivit, att han
anser det tillbörligt att i den ekonomiska politiken ta hänsyn till de fattigare
folkklassernas intressen, även örn detta skulle medföra inflation. Det rimmar
ju inte med herr Wigforss’ moderna politik av i dag, där han säger att nu
mäste inflation förhindras. På bekostnad av vilka? På bekostnad av de arbetare,
de fattiga folkklasser, vilkas intressen herr Wigforss ville skydda 1939
och 1940. Det förefaller som örn förutsättningen för ett sådant resonemang
skulle vara att de fattiga folkgrupperna i dag skulle ha större bärkraft, större
motståndskraft, bättre förmåga att bära tyngre ekonomiska bördor än 1939/40.
Var och en vet ju att detta inte är fallet, utan att förmågan att bära ekonomiska
bördor i dag är betydligt mycket svagare hos dessa breda folklager, än
vad den har varit förut. Därigenom framstår ju också herr Wigforss’ aktuella
ekonomiska politik i en ännu mer avskräckande dager än tidigare.

Emellertid har man lyckats — och finansministern bygger säkerligen i mycket
hög grad på det förhållandet — uppamma något slags skräck hos folk i
allmänhet för ett spöke som nian kallar inflation. För att undvika inflation
anser man det nödvändigt att gå med på vilka ekonomiska dispositioner som
helst, som göras av statsmakterna. Vad är nu det där för mystik, vad är det
som ligger i hela detta begrepp örn inflationsfaran? Föreligger här någon inflation?
Vilken fara är det som hotar, och vilka är det som hotas av denna fara?
De frågorna kanske det skulle vara nödvändigt att litet grand belysa. Det är
ju så många föreställningar örn vilka stora faror som inflationen skulle medföra,
att örn man bara kan hålla dessa föreställningar vid liv och lia denna
rädsla för inflationen levande bland de fattiga folkklasserna, så tror man att
man skall kunna få dessa att godkänna nästan vilket slags ekonomisk politik
som helst.

I Svenska Dagbladet för i dag finns det en ganska krass bekräftelse på hur
man laborerar med de ekonomiska begreppen för att vidmakthålla de föreställningar
jag här har talat om. Jag skall bara citera en enda sats ur Svenska
Dagbladets ledare i dag. Man säger att »verklig inflation betyder allmän utarmning».
»Verklig inflation» — vad är det för någonting, och hur medför
den allmän utarmning? Det skulle man vilja fråga Svenska Dagbladets ekonomiska
expert örn. Verklig inflation. Det skall väl betyda att det finns en
hel del olika grader av inflation som så småningom utvecklas fram till någonting
som kallas för verklig inflation. Jag tvivlar på att ekonomerna förmå att
närmare klargöra begreppet verklig inflation. Inflation, det är vad vi för närvarande
ha här i landet. Om den är verklig eller mindre verklig eller overklig,
kunna ju Svenska Dagbladets experter diskutera med dem som lia tid till sådant.
Men för oss är det väl tillräckligt att konstatera att vi lia inflation i
detta land. Betyder nu inflation, som är försämrat penningvärde, ovillkorligen
allmän utarmning? Naturligtvis inte. Det är väl närmast den allmänna utarmningen
i vad det gäller framför allt ökad brist på nödvändighetsvaror, plus statens
stegrade improduktiva utgifter, som skapar den inflatoriska utvecklingen.
Det är alltså att vända upp och ner på begreppen, då man talar om a,tt inflation
skapar utarmning. Inflationen uttrycker ju ett faktiskt ekonomiskt förhållande
och skapar icke i och för sig ett ekonomiskt tillstånd som man kan
kalla för utarmning.

Så säger man att det för arbetarna är ytterst viktigt att se till att bekämpa
denna inflation. Vad är det som för arbetarna är det väsentliga? Örn de få
hundra kronor i veckan i sitt avlöningskuvert är det inte inflation, men örn de
i stället få ett tusen kronor i veckan i avlöningskuvertet ha vi inflation. Men
det är väl alldeles klart att det för arbetarna är likgiltigt örn de lia hundra
kronor i avlöningskuvertet eller tusen kronor, förutsatt att de fa tusenlappen

106

Nr 2.

Måndagen den 18 januari 1943 e. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
för samma arbetsprestation som förut hundralappen och att de för tusenlappen
kunna köpa samma kvantum varor som de förut kunde köpa för en hundralapp.
I så fall är det för arbetaren-löntagaren likgiltigt huruvida det existerar
ett tillstånd i landets ekonomi som kallas inflation eller om det icke existerar
ett sådant tillstånd.

Därmed har jag något kommenterat just vad jag förut sade örn att den ekonomiska
struktur, som härskar i landet och som man anser bör vara rådande,
är arbetarklassen givetvis icke egentligen intresserad av att bibehålla. Den
medvetna delen av arbetarklassen är tvärtom synnerligen intresserad av att
förändra den. En inflation medför ekonomiska förändringar av olika karaktär.
Där kunna åtskilliga småsparare bli ruinerade, under det att skuldsatta människor
kunna bli skuldfria och vara hjärtans glada över att det har kommin
inflation. Åtskilliga bönder, för att nu tala om en grupp som är synnerligen
aktuell i diskussionen, kunna genom en inflation på ett mycket lättvindigt sätt
bli skuldfria på sina gårdar eller avsevärt nedbringa sin skuldsättning. Här
föreligga alltså^ olika intressesynpunkter, och det är helt enkelt oriktigt, då
man försöker påstå, att alla människor i detta land äro intresserade av att sådana
åtgärder vidtagas, att det inte blir någon inflation. I den mån vi lia inflation
för närvarande, har arbetarklassen blivit missgynnad, och arbetarklassen
Ilar ju inget annat att göra än att genom sina organisationer söka att skaffa
sig kompensation för dyrtiden, att skaffa sig den levnadsstandard som det
överhuvud taget ges möjligheter till att genom organisationens kraft skapa.
Därvidlag spelar inflation eller icke inflation för arbetarklassen en alldeles
underordnad för att inte säga betydelselös roll. Under förra världskriget, då
inflationen var betydligt kraftigare än för närvarande, tillkämpade sig arbetarna
genom sina fackföreningar en ökad reallön, observera under de sista krisåren.
Man har därför nu varit tvungen att förfalska de faktiska ekonomiska
förhållandena under förra kriget för att kunna skrämma upp arbetarna för
detta s. k. inflationsspöke.

Jag har med dessa små randanmärkningar till den ekonomiska diskussionen
velat ange vad jag framför allt ville ha framfört, nämligen att det är finansminister
Wigforss’ intresse att sköta landets penningväsen så, att valutan inte
blir fördärvad. Det är åtskilliga andra besuttna grupper här i landet som ha
ett stort intresse av att sköta penningpolitiken och den ekonomiska politiken
så, att icke penningvärdet fördärvas. Arbetarklassen och de arbetande producerande
klasserna på landsbygden, småbönder, småbrukare o. s. v., som egentligen
sakna förmögenhet, som bara leva för dagen, ha ingen anledning att imponeras
av diskussionen mellan professor Ohlin och finansminister Wigforss
om inflationen och hur man skall bekämpa inflationen, utan dessa producerande
folkklasser ha anledning att rikta sitt huvudintresse på hur de skola i
görligaste mån bevara sin levnadsstandard. Jag har här alltså gjort mig till
tolk för de arbetande klassernas intressen, när det gäller statens ekonomiska
politik, och jag bär visat att de arbetande klassernas intressen äro motsatta
såväl finansminister Wigforss’ som professor Ohlins uppfattningar örn huru
den ekonomiska politiken skall drivas.

Jag vill göra en liten kommentar till som rör ekonomien. Herr J. B. Johansson,
som tydligen inte har någonting emot lönestopp, när det gäller arbetare
och löntagare, såvitt jag förstod honom rätt, ville emellertid även ha ett annat
stopp i den ekonomiska politiken, som han ville göra definitivt. Han hissade
verkliga klasskampsignaler i sitt anförande, med vilket debatten i kammaren
öppnades. Han förklarade att när staten börjar att ta den enskilda egendomen
från medborgarna, skulle man säga stopp. Två saker ha framkommit under senare
tid, mot vilka han riktade sig: förslaget örn värdestegringsskatt på fas -

Måndagen den 18 januari 1943 e. m. Nr 2. 107

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
tigheter och förslaget om engångsskatt på förmögenheter. Om regeringen söker
genomföra dessa två ting säger herr J. B. Johansson stopp..Då är det slut med
samförståndet inom samlingsregeringen. Då har man givit sig ut på en så äventyrlig
ekonomisk politik som högerpartiet, här representerat av herr Johansson,
icke kan vara med om. . _

Herr Åkerberg som ledare för den socialdemokratiska gruppen här i kammaren
har ju redan givit ett svar till herr J. B. Johansson, som väl borde
komma honom att fundera ett litet tag på de paroller han uppställde. Herr
Åkerberg frågade örn inte varje beskattning som staten genomför av medborgarna
väl får anses vara ett slags tillägnande av privat egendom fran den
enskilde medborgaren. Det är alldeles självklart att herr Åkerberg därvidlag
har rätt. Det är också klart, att det låg en fingervisning till högerpartiet eller
till de borgerliga partierna i allmänhet i herr Åkerbergs formulering, då han
förklarade att han inte trodde, att de gamla formerna i kampen för tillvaron
skulle återkomma. Herr Åkerberg menade att krigs- och krisårens utveckling
skulle föra oss dithän, att man i ekonomiska ting, i kampen för tillvaron, som
herr Åkerberg uttryckte sig, skulle komma fram till en solidarisk samhällsbyggnad
och icke till de gamla formerna. Från det kommunistiska partiets
sida kunna vi understryka en sådan förhoppning. Jag ber bara att få uttala
en varning till herr Åkerberg och erinra honom örn att herr J. B. Jolansson,
sin plikt likmätigt, talar örn att man måste göra något åt de statsfientliga
partierna. Örn herr Åkerberg framhärdar i den uppfattning, som han gav uttryck
åt i dag, kommer han under samma bann, som tillsvidare jag ensam, här
i kammaren befinner mig under, det nämligen att bli betraktad som statsfientlig
och bli föremål för särskilda omsorger för att hindra vidare framfart. Det
statsfientliga i det kommunistiska partiets verksamhet ligger ju helt enkelt, och
simpelt däri, att det kommunistiska partiet inte bara i den ekonomiska politik,
jag här talat örn, utan överhuvud taget i sin sociala strävan vill att vi skola
få ett samhälle byggt på solidaritet, ett samhälle som går ifrån de gamla formerna
och som bygger på ny grund. De som vilja ha de gamla formerna kvar
och som tycka att det är bra som det är, de som tillhöra de besuttna kalla
detta för statsfientligt. Örn inte herr Åkerberg tar sig till vara, kommer han
snart i mycket komprometterande sällskap! Emellertid skall jag med dessa
kommentarer lämna diskussionen örn budgeten, och övergå till en amram sida
av politiken, som står i förgrunden, nämligen frågan om jordbrukspolitiken.

För korthets skull skall jag inte yttra det som jag ursprungligen, då jag
begärde ordet, hade tänkt framhålla rörande jordbrukspolitiken. Jag delar
den uppfattning som herr von Heland framfört, att det råder en tämligen utbredd
okunnighet rörande de problem som finnas under begreppet jordbrukspolitik.
Jag skulle inte haft någonting emot örn det. hade Jyckats herr von
Heland att lyfta upp diskussionen örn jordbrukspolitiken på ett högre plan.
Han gjorde ett försök, i det han formulerade tre frågor, som jag noterade. Han
ville att man skulle besvara frågorna: Vilken omfattning skall jordbruksproduktionen
lia här i landet enligt statsmakternas mening? Hur stor befolkning
här i landet anser man skall sysselsättas för denna jordbruksproduktion? Kan
det svenska samhället absorbera den arbetskraft som till äventyrs blir överflödig
genom en planmässig samhällelig jordbrukspolitik? Det är verkligen
tre kärnfrågor herr von Heland här ställde, och han ställde dem säkerligen i
avsikt att lyfta upp diskussionen örn jordbruksproblemen på. ett^högre plan än
vad den i allmänhet befinner sig på. Jag hade tänkt att gå in på dessa frågor,
men jag avstår, som jag nyss sagt, från att diskutera dem på grund av den
långt framskridna tiden och emedan det finns andra möjligheter att föra fram
djupare synpunkter på jordbrukspolitikens problem ä,n riksdagsdebatterna,

108 Nr 2. . Måndagen den 18 januari 1943 e. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
ehuruväl det i dag skulle varit lämpligt. Jag skall endast göra några korta
kommentarer till det som är mest aktuellt.

Faktum är ju att under de sista tio, femton åren det svenska jordbruket
genomgått en revolution, en revolution som stadsbefolkningen och industribefolkningen
i allmänhet icke bar observerat och som många jordrukare själva
inte ha fattat innebörden av. Denna revolution på jordbrukets område ger faktiskt
en rad nya utgångspunkter för diskussionen örn jordbrukspolitiken, utgångspunkter
som^bara för några få år sedan icke funnos. Det är faktiskt så, om
jag ända skall tillåta mig ett par allmänna omdömen, att den sega kamp, som
den svenska självständiga bondeklassen har fört emot kapitalismens inträngande
i jordbruket med ty åtföljande söndersplittring av bondeklassen såsom
klass, egentligen under dessa sista tio år definitivt avslutats till kapitalismens
fördel. Det sista motståndet är brutet. Genom den oerhörda omfattning'' som
de ekonomiska organisationerna pa jordbrukets område nu lia — i synnerligen
intressanta och invecklade, och även delvis nya former — har faktiskt kapitalismen
rivit de sista skansarna, med vilka de självständiga jordbrukarna
försökte att halla stand mot nya tiders produktionsordning.

^Man ^skall naturligtvis, då man diskuterar jordbrukspolitik, lia tillfälle att
gå in på detaljer för att belysa sina meningar. Då emellertid jordbruksfrågorna
återkomma under riksdagen till särskilda diskussioner skall jag nöja mig med
att här i^ debatten endast konstatera hur dessa i visst hänseende fullkomligt
nya förhållanden skapa nya utgångspunkter för all diskussion örn jordbrukspolitiken.
Det har skapats en jordbrukarnas landsorganisation, som motsvarar
de fackligt organiserade arbetarnas L. O. Denna jordbrukarnas L. O., Sveriges
lantbruks förbund, är en central organisation för jordbrukarna, som börjar att
ha lika stor betydelse i det svenska ekonomiska samhällslivet och i den svenska
politiken, särskilt nu under krisen, som arbetarnas landsorganisation. De
svenska jordbrukarna lia utan att göra något särskilt buller av sig skapat sig
en organisationsapparat för tillvaratagande av sina intressen som är synnerligen
imponerande och som vi fingo en liten glimt av, när herr von Heland i
dag höll en föreläsning för oss örn huru vi få mjölk till Stockholm.

Med denna utveckling inom jordbruket, som jag här alltså endast vill antyda,
har man egentligen rent ekonomiskt sett kommit så långt som nian kan
komma inom den kapitalistiska produktionsordningens ram. Jag tror inte
att man kommer att uppfinna några nya ekonomiska former och nya ekonomiska
metoder, som skulle kunna åstadkomma någon ytterligare revolution
av förhållandena inom jordbruksnäringen utöver det söm jag här angivit, utan
att i grund förändra, den nuvarande samhällsordningen.

Kampen mellan stordrift och smådrift är någonting avgörande, som måste
observeras, när man skall diskutera jordbrukspolitik. Även den kampen börjar
att vara definitivt avgjord till smabrukarnas nackdel. Örn representanter
för Sveriges småbrukareförbund voro närvarande, skulle jag gärna vilja interpellera
vederbörande hur de tänka sig att kunna stå sig i kampen mot storbruket.
. Det är utan tvivel sa, att hela denna utveckling kommer att inom en
synnerligen kort tid ställa statsmakterna inför en fullkomlig och grundlig
omprövning av hela fragan örn jordbrukspolitiken. Emellertid kunna vi inte
ta ståndpunkt till de aktuella jordbruksproblemen utifrån dessa nya förhållanden
i avsikt att draga alla de samhälleliga konsekvenserna av den utveckling
som skett, utan nu mäste vi taga ståndpunkt till jordbrukspolitikens
problem med utgångspunkt från att vi befinna oss i ett krisläge, att kriget
och avspärrningarna ha medfört att det svenska folket måste se till att få en
maximiproduktion av livsmedel fran det egna landets jordbruk. Statsmakterna
mäste inrikta sig pa att åstadkomma detta maximum av livsmedel från det

Måndagen den 18 januari 1943 e. m.

Nr 2.

109

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
svenska jordbruket oell icke pa vad den ekonomiska utvecklingen inom jordbruket
annars skulle föreskriva dem att göra. Utifrån detta har man att bedöma
problemen om prispolitiken, örn vilka det Ilar från bondeförbundshåll
talats. Prispolitiken borde enligt herr Gränebo söka en medelväg. Man skulle
söka finna någon medelproportional för det svenska jordbrukets^ lönsamhet,
och när man funnit denna medelproportional, skulle man, såvitt jag
förstår herr Gränebo rätt, sedan reglera priserna därefter. Jag tror inte man
skulle kunna lösa prisfrågan på den vägen. Jag tror att man måste ta sikte
på de minst lönsamma jordbruken och fråga sig örn deras produktion under
nuvarande kris är oundgängligen nödvändig för folkförsörjningen. Örn den är
oundgängligen nödvändig för folkförsörjningen, måste man antingen genom
prispolitiken eller genom subventionspolitiken se till att dessa jordbrukare,
som ha de minst lönsamma jordbruken, producera maximum av vad deras jordbruk
kunna producera. Någon annan allmän riktlinje för jordbrukspolitiken
i dag kan nian icke formulera, såvida man inte vill riskera en mindre produktion
av livsmedel för det svenska folkets behov under kommande år, än vad
fallet varit tidigare. Vi ha ju redan sett hurusom det, da statsmakterna i
höstas tovade i några månader med att fastställa priserna, blev en inskränkning
i den besådda arealen i tämligen oroväckande grad. Trots att brödsädespriserna
ju hållits på en sådan nivå, att spannmålsodlarna här i landet egentligen
icke borde haft anledning att känna någon större oro för framtiden, trots
att det rörde gynnade jordbrukargrupper, medförde statsmakternas tövan i
höstas, att det blev en produktionsinskränkning.

Man måste alltså i fråga örn statens jordbrukspolitik taga sikte på vad jag
här uttalat. Från denna utgångspunkt får nian sedan reglera andra förhållanden,
som måste regleras i anslutning till jordbrukspolitiken. Jag tror att de
småbönder, som lia så mycket jord, som de kunna bruka med egen kraft eller
med den arbetskraft som familjen kail ge och som icke ha mindre jord än att
de kunna existera på sitt jordbruk, utgöra den grupp som innefattar _ huvudproblemet
i jordbrukspolitiken. Det är inget tvivel örn att de större jordbrukarna
i vissa landsändar, och alldeles särskilt de som odla sockerbetor, spannmål
o. dyl., tjäna ganska mycket pengar. De behövde säkerligen inte visa en
sådan nervositet som de gjorde i höstas. De utgöra emellertid det mindre antalet
av Sveriges jordbrukare. Den övervägande majoriteten, 50, 60, ja örn man
vill räkna generöst, ända upp till 70 procent arv de svenska jordbrukarna äro
sådana som icke använda främmande arbetskraft och som ha sin huvuduppmärksamhet
inriktad på den animaliska produktionen. Av det skälet är också
fläskprisfrågan en huvudfråga. Den är inte för godsägarna någon huvudfråga
och inte för storbönderna i annan män, än örn de särskilt ägna sig åt svinavej.
För den stora grupp av hundratusentals jordbrukare, som jag här kallar småbönder,
är emellertid frågan om fläskpriserna plus frågan örn mjölkpriserna
en fråga örn huruvida de överhuvud taget skola kunna existera såsom de tidigare
gjort på sitt jordbruk eller örn de måste ge upp på grund av att det
icke längre lönar sig.

Det socialdemokratiska partiet har i detta hänseende som i sa manga andra
icke möjlighet att utforma ett hållbart program. _ Det beror på omständigheter
som viii äro tillräckligt kända flir att jag här inte skall behöva uppta tiden
med att redogöra för dessa. Det socialdemokratiska partiet, som omsluter alla
tänkbara politiska åskådningar, omsluter också, när det rör jordbrukspolitiken,
en sådan provkarta på olika uppfattningar, att det för partiet är omöjligt
att utforma ett acceptabelt och aktuellt huvudprogram. Därför höra vi
också herr Åkerberg i dag uttala sin varning till Sveriges jordbrukare, att de
skola komma ihåg, att den som sår vind får skörda storm. Det var den for -

Ilo

Nr 2.

Måndagen den 18 januari 1943 e. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
mulering med vilken han ville varna de svenska jordbrukarna för att resa
alltför högljudda krav på bättre förhållanden än de nuvarande. Herr Åkerberg
uttryckte därmed just svagheten i det socialdemokratiska partiets ståndpunkt.
_ I avsikt att inte åstadkomma någon misshällighet i förhållande till
industriarbetarna försöker det socialdemokratiska partiet att dämpa böndernas
krav. även när de resas av småbönderna, på bättre ersättning för jordbrukets
produkter. Detta har medfört en motsättning mellan arbetarna och bönderna,
vilken herr Fredrik Ström i dag äntligen upptäckt och blivit synnerligen
förskräckt över. Herr Ström hade ju enligt sin egen deklaration alltid
varit av den meningen, att man måste söka att förena arbetare och bönder i
ett broderligt förbund för att tillvarata de gemensamma intressen som dessa
stora producentklasser lia att tillvarataga. Det är alldeles riktigt. Det kommunistiska
partiet har i sitt senaste officiella uttalande i fråga örn jordbrukspolitiken
angivit såsom en framför allt för de mindre jordbrukarna oundgänglig
nödvändighet att skapa förståelse, samförstånd och samverkan med de stora
fackligt organiserade arbetarmassorna, så att dessa två grupper gemensamt
skola kunna hävda sig emot dem som vilja avvältra krisens bördor på arbetare
och bönder samt att inrikta sig på ett framtida längre siktande program för
samverkan mellan arbetare och bönder för att bli herrar över produktionen.

Jag har här sökt att ange några av de huvudpunkter, som man måste observera,
örn man skall diskutera jordbrukspolitik, och jag har med dessa mina
antydningar väl också angivit den ståndpunkt, vi inta, som vi också klargjort
vid informationsriksdagen, nämligen att man i nuvarande tidsläge ovillkorligen
måste driva en sådan, jordbrukspolitik dels genom prissättning och dels
genom andra statliga ingripanden gentemot jordbrukarna, att jordbrukets lönsamhet
särskilt för de mindre jordbrukarna blir bättre och alltså att maximum
av livsmedel kunna erhållas från det svenska jordbruket. Därmed är också
var allmänna inställning till jordbruksproblemen, sådana de äro aktualiserade
i dag, angiven.

Jag har till sist bara att göra några kommentarer till debatten i övrigt, som
rör också den inre politiken.

Här har talats av herr Ström och herr Brandt bl. a. örn rättssäkerheten icke
endast i vad gäller svenska medborgares rättssäkerhet, utan alldeles särskilt,
när det gäller rättssäkerheten för hit till landet flyktade utländska medborgare,
som av politiska skäl ha tvungits att flykta ifrån sina respektive hemland.
Det är närmast dessa flyktingsfrågor, som jag vill bidraga till att aktualisera.
Det måste verkligen vara så, som jag tror Göteborgs handelstidning
skrev, att det är en nationell förödmjukelse att Sverige skall behandla oförvitliga
politiska flyktingar som örn de vore grova brottslingar. Låt oss betrakta
det senaste aktuella fallet, som här redan är påtalat, nämligen i fråga
örn internerna fran Långmora och Smedsbo. Det är ju någonting ganska oerhört
att man, sedan man haft flertalet av dessa interner instängda i dessa koncentrationsläger
eller förläggningar under snart ett par tre år och sedan man
pressat deras nerver och deras psyke i allmänhet med denna internering, så tar
man helt enkelt och fraktar ned dem till Stockholm och låser in dem i ensamcell,
var och en för sig, för närvarande 20 stycken. Man gjorde stort larm omkring
dessa flyktingar att det skulle hava varit något förfärligt de hade haft
för sig- där uppe i förläggningarna. I verkligheten var detta bara en förevändmng
för att man skulle fa tillfälle att låsa in dem i ensamcell. Här sitter nu,
för att ta ett exempel, en sadan i fängelse på Kungsholmen. Det är en antinazistisk
flykting, som varit här i landet under flera år och som inte har utövat.
någon för ^politiska flyktingar förbjuden verksamhet, som inte har förbrutit
sig pa något sätt emot de bestämmelser, som utfärdats av polismyn -

Måndagen den 18 januari 1943 e. m.

Nr 2.

Ill

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
diglieter och andra myndigheter för sådana som skola få lov att vistas här
i landet såsom emigranter. Denne man fick, när han var på lägret i Långmora,
tillfälle att besöka tandläkare. Han hade fått en tandsjukdom, som tyvärr för
honom medförde, att samtliga hans tänder måste avlägsnas. Han blev alltså
fullkomligt utan tänder. Detta innebär ju numera i och för sig ingen katastrof
för en människa, ty man kan ju få nya artificiella tänder, men, örn man inte
får det, är det ganska tråkigt. Just som denne man kommit till det stadiet i
behandlingen, att han skulle ha fått de nya tänderna och han alltså var utan
sina naturliga tänder, kom polisen och tog honom och satte in honom i fängelset
här nere i Stockholm, och där sitter han ännu och får där försöka att utan
några tänder existera och skaffa sig sin näring på den vanliga fängelsekosten.
Det har inte resulterat i något positivt resultat, när denne man gjort framställningar
om att åtminstone få sin tandvård avslutad. Där sitta även andra
människor, som inte heller ha gjort något annat »brott» än att de räddat sitt
eget liv från dem, som ha förföljt dem ute i främmande land, och därför kommit
hit till Sverige; de sitta nu här i ensamcell. Genom åtskilliga drakoniska
åtgärder ruineras deras nerver notoriskt. De lia icke begått något brott, de
äro hederliga människor, som följt de föreskrifter, som myndigheterna utfärdat,
men »det svenska folkhemmet» i »det demokratiska Sverige»,. där vi stoltsera
över vår frihet, vår humanitet, vår hjälpsamhet, detta Sverige och ^detta
svenska folk spärrar in dessa människor i ensamcell. Jag beklagar, må jag
säga, att inte ni, mina herrar, suttit inlåsta i ensamcell, ty då hade ni inte
suttit så kolugna och bara konstaterat som ett faktum under den behandlade
punkten på dagordningen, att man här i landet spärrar in folk i fängelserna,
och sedan övergått till nästa punkt på dagordningen eller gått ut och spelat
schack! Örn ni suttit i cell någon gång eller haft den känsla för det mänskliga,
som ni ideligen föra på tungan och stoltsera över, då ni skryta över hur
humanitära ni äro i Sverige, skulle ni inte tolererat en sadan behandling av
människor i vårt land! Ni skulle inte då låta en ensam borgerlig tidning som
Göteborgs handels- och sjöfartstidning, plus möjligen någon annan tidning,
föra den svenska nationens värdighetstalan i dessa frågor! —

Jag kan inte hjälpa, herr talman, att jag blir synnerligen upprörd, när jag
tänker på att vi skola gå omkring och låtsas som örn det icke angick oss, att
man utan någon anledning plågar och pinar folk här i landet, att man tar
av dem deras psykiska förmögenheter, så att de kanske inte bli bra under
sitt återstående liv. Vi skola inte stoltsera så mycket gentemot nyordnade
länder, örn vi äro alldeles känslolösa själva inför en sådan nyordning i miniatyr,
som dock moraliskt sett är lika förkastlig som en nyordning av större proportioner.
Principiellt är det inte någon skillnad, mellan den nyordning, vi sålunda
själva tolerera, och den nyordning, som vi alla be vår herre bevara oss
från att komma i kontakt med!

Jag kan inte hjälpa, att jag velat till den kraft och verkan det hava kan vädja
till dem, som här ha makten, att ingripa och skapa en bättre ordning på dessa
områden. Det är något grundfel i hela behandlingen av dessa frågor. Det är
icke omdömeslöshet, som herr Ström trodde, det är ett mycket klart och kallt
omdöme, som tar sig uttryck i denna behandling av dessa politiska flyktingar,
det är en byråkratisk och ytterst frihetsfientlig mentalitet hos myndigheterna,
som tar sig sådana uttryck.

Jag har talat med herr Gärde, som är ledamot av.denna kammare och ordförande
i en nämnd, som heter utlänningsnämnden, vilken har att tillsammans
med socialstyrelsen handlägga sådana angelägenheter som dessa.

Vad gör utlänningsnämnden? Jo, herr Gärde, som själv säkerligen inte vill
vara med örn att göra någon människa olycklig, och utlänningsnämnden ha

112

Nr 2.

Måndagen den 18 januari 1943 e. m.

Statsverkspropositionen m. rrv. (Forts.)
hittills, såvitt jag kunnat förstå — och något annat har jag inte kunnat utröna
vid personliga samtal med herr Gärde —- inte egentligen gjort annat än sanktionerat
de övergrepp, som av polismyndigheten ha inscenerats, när det gäller
politiska flyktingar, och utlänningsnämnden har ännu inte behandlat hela denna
fråga örn dem som nu sitta inspärrade i ensamcell utan att de begått något
brott. Det är som örn det inte vore någon brådska därmed, som örn det inte spelade
någon roll, örn en antinazistisk flykting sutte inspärrad: det gör oss ingenting,
vi äro själva fria och vi behöva inte lida, våra nerver bli inte förstörda
och vår sömn blir aldrig störd!

Ja, jag måste säga att jag inte tycker det är hedrande, när det talas så mycket
örn vår svenska frihet, att man skall behöva inför riksdagen påtala sådana
här förhållanden, men jag hoppas att det skall kunna bli någon bättre ordning
i detta hänseende.

Den lag örn vissa tvångsmedel vid krig och krigsfara, som riksdagen så generöst
har genomfört, har medfört, att vi stå på tröskeln till polisstaten. Det börjar
bli reaktion i andra samhällsgrupper än bland arbetarna, därför att den
svenska polismentaliteten inte har visat precis att den gör halt vid den ena eller
andra samhällsgruppen, utan att den, örn den får utvecklas, kommer att betraktandet
svenska folket enligt det gamla schema, som herrarna nog minnas
från någon anekdot, såsom bestående av två grupper: de häktade och de hittills
ännu icke häktade. Detta är en utveckling, som jag inte tror att riksdagen har
anledning att längre tolerera och medverka till.

En revision av denna lag om vissa tvångsmedel vid krig och krigsfara vore
därför påkallad, och i varje fall borde de myndigheter — ända uppifrån statsrådet
och ned — som ha hand örn dessa saker tillhållas att genomföra en bättre
ordning.

Jag vill vidare yttra några ord rörande försvaret och utrikespolitiken. Då
herr statsministern meddelade örn den order, som givits från överbefälhavaren
till de olika försvarsenheternas befälhavare här i landet åtföljdes ju detta
meddelande av bravorop från kammarens ledamöter. Jag tror att det också
var mycket ärligt menade bravorop.

Det är nämligen, såvida jag rätt fattat regeringens genom statsministern
lämnade meddelande i detta fall, fråga örn att på sitt sätt beskära femte kolonnen
möjligheterna att ingripa störande i fråga örn försvarsanstalternas utnyttjande
vid eventuellt behov. Överbefälhavarens order är en ■— ja, jag vet inte
riktigt vad jag skall kalla den — legalisering av partisankriget, som säkerligen
av det svenska folket kommer att mottagas med odelad tillfredsställelse,
det svenska folk nämligen som vill under alla förhållanden försvara den nationella
oavhängigheten. Och då bör man ju kunna, örn jag rätt har tolkat innebörden
i denna order, också här i riksdagen uttala ett erkännande till regeringen
för denna visade ytterligare omtanke om svenska folkets försvar av sin
oavhängighet.

Jag vill bara tillägga några ord. Vi skola ju fortsätta att föra en neutral
politik, och enligt Konungens formulering av den sats, som handlar därom i
trontalet, skola vi se till, att denna politik blir lika mot alla. Vi ha från våf
sida tidigare här i riksdagen påtalat, att man då man skall föra en neutral
politik, som enligt den nuvarande formuleringen skall vara lika mot alla, i
praktiken faktiskt också måste vidtaga sådana åtgärder att den stämmer med
de officiella regeringsdeklarationerna.

Under valrörelsen anklagade man det kommunistiska partiet, särskilt från
socialdemokratiska tidningars sida, för att vi i vårt parti genom vår propaganda
hade fördärvat lejdbåtstrafiken; genom det kommunistiska partiets propaganda
hade man i utlandet bibringats en så oriktig uppfattning örn hur Sveriges
statsmakter fördelade de med lejdbåtarna inkomna förnödenheterna, att

Måndagen den IS januari 1943 e. m.

Nr 2.

113

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
man antagligen skulle få stora svårigheter att få nya tillstånd till trafik med
s. k. lejdbåtar. Sedan lia ju förhandlingar förts. En av utrikesdepartementets
främsta män har varit i Amerika och kommit tillbaka. Det bär ännu inte utfärdats
någon kommuniké, men allting'' tyder på att stora svårigheter föreligga.

Jag är naturligtvis benägen att acceptera, att det kommunistiska partiets
propaganda under en valrörelse i Sverige följes med synnerligt intresse av statsmakterna,
exempelvis i Förenta staterna. Jag har ingenting emot, att man så
uppskattar vår propaganda, men i verkligheten är det väl ändå klart, att svårigheterna
med lejdbåtstrafiken ligga däri, att den svenska neutraliteten icke
Ilar varit lika mot alla. Tänk bara på den olika behandlingen av norrmän och
finnar, som har påtalats här i dag. dag instämmer i vad herr Ström i detta fall
har anfört. Det är alldeles givet, att denna olika behandling av norrmän och
finnnar mera observeras av statsmakterna i Förenta staterna än de föredrag,
som till äventyrs av kommunister hållas i valrörelsen. Det är alldeles givet,
att den fortsatta trafik för axelmakternas räkning, som bland annat permittenttågen
utgöra, är det, som spelar en huvudroll, då man i utlandet värderar
den svenska neutralitetspolitiken.

Fast jag tidigare har påtalat samma sak, kan jag inte underlåta att säga
några ord örn vår Finlandspolitik. Jag gör det ytterligare.en gång här i riksdagen
av det skälet, att jag tror, att det för närvarande är en av de allra viktigaste
utrikespolitiska frågorna och att under den allra närmaste tiden den
svenska Finlandspolitiken kan komma att bli fullkomligt avgörande för Sveriges
läge och förhållande till främmande makter. Av detta skäl vill jag alltså
även i dag framhålla ett par synpunkter, som jag visserligen också tidigare
här har företrätt.

Den finske utrikesministern Witting yttrade sig härom dagen i en intervju
för tidningen Social-Demokraten örn finska utrikespolitiska problem, bland annat
örn ställningen till de övriga nordiska staterna. Det tillkommer inte mig —
och herr talmannen skulle säkerligen inte känna sig tilltalad, örn jag skulle
göra det — att gå in på kritik av den finske utrikesministern. Det är icke heller
brukligt, att så sker i riksdagen. Men jag måste i alla fall ta upp en sak,
som han yttrade, nämligen att Finland hör till Norden, när det gäller den utrikespolitiska
orienteringen. Det framgår redan örn man tittar på kartan, de rent
geografiska förhållandena fastställa detta, menade lian. Men örn man tittar
på kartan, finner man ju, att geografiskt sett hör Finland betydligt intimare
samman med Ryssland än nied Sverige, då det bär mycket längre landgräns
med Ryssland än med Sverige. Därför kan jag inte riktigt förstå, att geografien
skulle vara det avgörande för den nordiska politiken. _

Men Sveriges statsminister herr Per Albin Hansson är inte främmande för
detta utrikespolitiska betraktelsesätt. Han har tidigare vid ett tillfälle här i
riksdagen sagt., att redan rent geografiskt är det klart, att samhörighet och
samverkan med Finland under alla förhållanden är en oeftergivlig linje i den
svenska politiken. Detta är att ersätta politik med geografi på ett sätt, sorn
inte kan vara bra. Då jag, som jag nyss sade, är övertygad örn att den svenska
Finlandspolitiken kanske snart blir vårt viktigaste utrikespolitiska problem, vill
jag opponera mot detta geografiska betraktelsesätt. Vare sig vi skola föra
neutralitetspolitik eller inte - - det må nu vara statsmakternas, regeringens,
riksdagens och svenska folkets sak att avgöra — måste vi naturligtvis i vårt
förhållande till främmande makter, i detta fall till Finland, se efter vilken
politik vederbörande stat för. Vår ståndpunkt kan icke avgöras av geografiska
skäl, av rasskäl eller av traditionella skäl, vår ståndpunkt kan endast avgöras
utifrån den politik, som vederbörande stat för. Detta måste vara utgångspunkten
för den politik, som Sverige skall föra. Anser man det vara alldeles

Första karmnarens protokoll 10^3. Nr 2. b

114

Nr 2.

Måndagen den 18 januari 1943 e. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
likgiltigt, om de som lia makten i Finland delta i kriget såsom förbundna med
stater, vilkas seger svenska folket icke önskar, anser man verkligen detta likgiltigt
för den svenska politikens inriktning, då måste jag säga, att då begriper
jag ingenting av utrikespolitik och skulle avstå från att yttra mig.
Men jag tror inte, att jag är så alldeles utan begrepp örn utrikespolitik. Därför
vill jag i stället värdera sakförhållandet så, att det är en förvillelse i den
svenska utrikespolitiken vars grunder jag inte här skall gå närmare in på —
en förvillelse, som kan blir vår olycka, örn vi koppla ihop Sveriges utrikespolitik
med ett främmande lands, oberoende av den politik som detta land för.

Detta är tillräckligt tydligt sagt för att var och en skall förstå, vad jag har
för mening i fråga örn den svenska Finlandspolitiken. Det är korf och gott
trontalets ståndpunkt jag tillåter mig att försvara gentemot den svenska utrikesledningen
och regeringen. Jag vill, att trontalets ståndpunkt »lika mot
alla» skall följas i Finlandspolitiken. Annars kan det kanske uppstå större
vådor för svenska folket än vad flertalet i dag äro på det klara med.

Till sist har man också på utrikespolitikens område att notera, att man
fortfarande upprätthåller ett undantagstillstånd för vissa folkgrupper i Sverige.
vilket är motiverat av utrikespolitiska skäl. Jag tänker framför allt på
det undantagstillståndet, att kommunistiska partiets tidningar icke få befordras
med svensk post, med svenska järnvägar och med motorfordon i linjetrafik.
Detta s. k. transportförbud upprätthåller man också utan att ett dugg tänka
på vad det innebär för den svenska demokratien. Ett par hundra tusen svenska
medborgare rösta med det kommunistiska partiet. Det finns åtskilliga, som
visserligen inte helt sympatisera med det kommunistiska partiet, men gärna
vilja läsa dess press. Alla dessa skola inte få abonnera på posten på en kommunistisk
tidning, de skola inte kunna få den genom postverket eller på annat
sätt med offentliga trafikmedel. Samtidigt forslar man fritt och välvilligt
miljoner exemplar av tyska, nazistiska tidningar, tidskrifter och annat propagandamaterial
med den svenska posten, med svenska järnvägar o. s. v.

Jag kan inte begripa, att inte riksdagens ledamöter förstå, att en sådan
politik är oerhört riskabel. Därför att inte riksdagens ledamöter och regeringen
upptäcka omedelbara verkningar av en sådan politik, tro de, att den
inte har några verkningar alls. Men det är en mycket stor illusion, som man
hänger sig åt. Man är orättvis och orättfärdig mot några stycken kommunister,
de ha burit sig illa åt och de lia uppträtt på ett sådant sätt, att dem
skall man inte tycka synd om. Så resonerar man och nian tröstar sig med att
de lia alla möjliga fel, och man tänker, att nian utan vidare skall kunna undergräva
de väsentligaste grunderna för den svenska demokratien, utan att det
i fortsättningen hamnar sig. Det kommunistiska partiet och dess press lida
inte på långt när så mycket under detta transportförbud som den svenska
demokratien lider och kommer att lida därav. Jag undrar, örn det vore för
mycket begärt, att de till ett par hundratusen uppgående svenska medborgare,
sorn rösta med kommunisterna och som ni i alla fall inte vilja frånkänna alla
moraliska rättigheter, finge samma rättigheter av de svenska statsmakterna
som tyskarna ha här i landet. Jag vill inte »göra» i någon tyskhets, överhuvud
taget »gör» jag aldrig i folkhat, även örn jag inte vill underskriva herr Brandt®
mening, att man inte alls skall hata utan bara älska. Kärlekens religion ha
vi i alla fall på olika sätt sökt att befordra i ett par tusen år, och resultatet
ser ju inte så värst hoppingivande ut. Jag tror, att man också måste hata.
Ilata det omänskliga, det barbariska, det fruktansvärda, som människorna nu
gå igenom, för att man skall kunna komma fram till ett tillstånd, där människorna
verkligen kunna leva i kärlek till varandra, herr Brandt. Men jag
»gör» som sagt inte i något tyskhat, visst inte. Det finns naturligtvis olika

Måndagen den 18 januari 1943 e. m.

Nr 2.

115

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
slags människor bland tyskarna också, fastän det vi se inte är sympatiskt.
Men jag måste säga, att nog borde vi svenska medborgare ha samma rättigheter
hemma i Sverige som tyskarna. Hur skall man annars kunna tala örn
något slags demokrati? Jag tycker, att det vore på tiden, att riksdagen korrigerade
det misstag som den begick, när den genomförde transportförbudet. Vi
begära ju inte mer än att ni skola återge det kommunistiska partiet och dess
press samma rättigheter som tyskarna här lia. Det är inte för mycket begärt,
och jag har velat understryka det till sist i mitt tal här under remissdebatten.

Statsministern sade i dag, att regeringen måste kräva en viss lojalitet av
medborgarna. Enigheten inom folket får inte grumlas. Man måste kräva särskild
hänsyn av enskilda och grupper, säger statsministern. Ja, regeringen
kan ju kräva hänsyn, det gör den naturligtvis med mycket stor rätt, men ha
inte medborgarna också litet rätt att kräva någon hänsyn av regeringen? Det
skulle sannerligen vara till nytta, örn regeringen visade oss den lilla hänsyn,
som vi i detta fall kräva. Jag tror inte, att regeringen i längden kommer att
prisa den dag, då den avstod från att ta hänsyn till de stora folkgrupper, vilkas
intressen jag här har sökt förfäkta.

Då tiden nu var långt framskriden och många talare funnos anmälda, beslöt
kammaren, på hemställan av herr talmannen, att den fortsatta överläggningen
angående ifrågavarande kungl, propositioner skulle uppskjutas till morgondagens
sammanträde.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 33, av herr Björnsson m. fl., om utredning angående inrättande av ett
statligt medicinskt forskningsråd;

nr 34, av herr Siljeström, m. fl., örn ersättning åt enskilda personer och företag
för förlust till följd av förbudet mot försäljning av flygfotografier m. m.;
samt

nr 35, av herr Karlsson, Gustaf, m. fl., örn inrättande av en fond för beredande
av hjälp i särskilt ömmande fall åt familjer, som oförvållat råkat i ekonomiska
svårigheter.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens skrivelse.
nr 13, till Konungen angående utseende av ledamöter och suppleanter i utrikesutskottet
och utrikesnämnden.

Justerades ett protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 12.06 på natten.

In fidem
G. TI. Berggren.