1943. Första kammaren. Nr 28 (Riksdagens protokoll 1943:28)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1943. Första kammaren. Nr 28.

Måndagen den 18 oktober.

Kammaren sammanträdde kl. 10,45 f. m.

Herr talmannen yttrade: Sedan kammarens sista sammanträde hava tvenne
av dess dåvarande ledamöter avlidit. Den 5 sistlidne juli bortgick representanten
för Kalmar och Gotlands län, f. d. mjölnaren Karl Magnusson. Han
bevistade sin trettiosjunde riksdag och var sålunda en av de till riksdagsåren
äldste inom den nuvarande kammaren. Den långa tid, som han hade förtroendet
att representera sin hembygd i riksdagen jämte en hel del andra betydelsefulla
åligganden, vittnar bäst om hans karaktär och pliktkänsla. Personligen
gav han intryck av en nobel och försynt kamrat, som jag tror, att
vi alla högt värderade.

Den 24 sistlidne augusti slutade representanten för Örebro län direktören
Ernst Åqvist sin verksamma levnad. För honom var det den femtonde riksdagen,
och det var väl allas vår förhoppning, att han skulle haft lång tid
kvar för att med sitt intresse och sin rika erfarenhet på sitt särskilda arbetsområde
bidraga med gagnande insatser i vårt gemensamma arbete. Det var
ju först i år, efter att han hade överflyttat från andra kammaren, som vi
här hade förmånen av hans älskvärda kamratskap.

Vi vilja nu giva uttryck av tacksamhet till de bortgångna kamraterna för
deras medborgerliga insatser och lysa frid över deras minne.

Detta anförande åhördes av kammarens ledamöter stående.

Härefter upplästes följande till kammaren inkomna dödsattest:

Att riksdagsmannen Karl Ernst Magnusson, änkling, född den 27 juli 1873,
avled härstädes den 5 juli år 1943, dödsorsak: Sareorna reticulocellulare, varder
härmed i överensstämmelse med Dödboken intygat.

Kalmar församling i Kalmar län den 30 september 1943.

Carl Bexell,

komminister.

Vidare upplästes ett till kammaren ankommet utdrag av död- och begravningsbok,
så lydande:

Att direktör Ernst Leonard Åqvist från rudbecksgatan 37 i Nikolai församling
i örebro län, född den 16 februari 1875, avled i Stockholm den 24
augusti år 1943, civilstånd gift, efterlevande makes födelseår 1882, dödsorsak:
Cancer coli Bronchopneumonia ac. enligt attest av läkare, blev här begraven den
2 september 1943, betygar Nikolai församling i örebro län den 29 september
år 1943.

Hjalmar Holmberg,
komminister.

Första kammarens protokoll 1948. Nr 28.

Nr 28.

Måndagen den 18 oktober 1943.

Upplästes följande till kammaren inkomna skrivelse:

Vi GUSTAF, med Guds nåde, Sveriges, Götes och
Vendes Konung, tillbjuda Eder, ledamöter av riksdagens första kammare,
Vår ynnest och nådiga benägenhet med Gud Allsmäktig!

Med djup tacksamhet för Försynens nåd meddela Vi Eder härigenom den
glädjande underrättelsen, att Hennes Kungl. Höghet Hertiginnan av Västerbotten
den 3 augusti 1943 klockan 22.05 lyckligen blivit förlöst med en prinsessa,
som kommer att i det heliga dopet erhålla namnen Christina Louise Helena
och kallas Christina.

Förvissade, att I med Oss och Vårt Kungl. Hus delen glädjen över denna
lyckliga tilldragelse, förbliva Vi Eder med all Kungl, nåd och ynnest städse välbevågne.
Solliden den 5 augusti 1943.

GUSTAF.

Edgar Rosander.

Uppläsningen av denna skrivelse åhördes av kammarens ledamöter stående.

Herr förste vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman!
Jag tillåter mig hemställa, att kammaren i anledning av det nådiga
meddelandet behagade uppdraga åt kammarens talman att till Hans Majit
Konungen, Deras Kungliga Högheter Kronprinsen och Kronprinsessan samt
de höga föräldrarna framföra kammarens vördnadsfull lyckönskningar med
anledning av den för konungahuset och fäderneslandet så glädjande tilldragelsen.

Härtill lämnade kammaren sitt enhälliga bifall.

Upplästes och lades till handlingarna följande från justitiedepartementet ankomna Protokoll

hållet inför statsrådet och chefen för justitiedepartementet
den 2 oktober 1943.

Till justitiedepartementet hade dels den 4 augusti 1943 från länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus län, dels den 7 augusti 1943 från länsstyrelsen i Västerbottens
län, dels den 14 augusti 1943 från länsstyrelsen i Kalmar län, dels ock
den 24 september 1943 från länsstyrelsen i Örebro län inkommit fullmakter för
respektive lektorn Erik Arrhén, folkskoleinspektören Ragnar Bergh i Luleå,
snickaren Karl Fredrik Söderdahl i Visby och lantbrukaren Gust. Sundelin i
Känäs, vilka vid nya röstsammanräkningar blivit utsedda såsom ledamöter av
riksdagens första kammare i stället för avgångna ledamöter av samma kammare.

Vid granskning av fullmakterna, som företogs inför chefen för justitiedepartementet
samt vidare av vederbörande fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret,
framställdes mot fullmakterna icke någon anmärkning.

Protokoll över vad sålunda förekommit skulle jämte de granskade fullmakterna
överlämnas till första kammaren.

I ämbetet:

C. G. Bruno.

Herrar Arrhén, Bergh, Söderdahl och Sundelin infunno sig härefter och intogo
sina platser i kammaren.

Måndagen den 18 oktober 1943.

Nr 28.

Upplästes en till kammaren inkommen ansökning av följande lydelse:

Till riksdagens första kammare.

Undertecknad anhåller härmed örn befrielse från uppdraget att vara ledamot
för Östergötlands län med Norrköpings stad av riksdagens första kammare.

Stockholm den 6 oktober 1943.

K. G. Westman.

Denna anhållan bifölls.

På sedermera av herr talmannen gjord framställning beslöt kammaren att
till Konungen avlåta skrivelse med anmälan örn den gjorda avsägelsen och den
därigenom inom kammaren uppkomna ledigheten, varefter ett i sådant avseende
uppsatt förslag till underdånig skrivelse upplästes och godkändes.

Upplästes tre till kammaren inkomna ansökningar, vilka jämte därvid fogade
läkarintyg voro så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Med hänvisning till bifogat läkarintyg får jag vördsammast anhålla örn ledighet
från riksdagsarbetet under tiden 18—31 oktober 1943.

Sparreholm den 14 oktober 1943.

Carl H. Dahlström.

Riksdagsman Carl Herman Dahlström vårdas sedan den 11 oktober 1943 å
Nyköpings lasarett för ledgångsreumatism och är tillsvidare förhindrad att deltaga
i riksdagsarbetet, intygas.

Nyköping den 13 oktober 1943.

Anders Zetterqvist,

lasarettsläkare.

Till riksdagens första kammare.

Åberopande bifogade läkarintyg får undertecknad härmed vördsamt anhålla
örn ledighet från riksdagsarbetet under tiden t. o. m. den 7 november 1943.
Södra Sallerup, Kvarnby den 14 oktober 1943.

Axel Löfvander,

Riksdagsman för Malmöhus län.

Att riksdagsman Axel Löfvander på grund av ledgångsreumatism är oförmögen
att under de närmaste 4 veckorna deltaga i riksdagsarbetet, intygas.
Malmö den 14 oktober 1943.

M. Ljungdahl,

las. läkare.

Till riksdagens första kammare.

Med stöd av bifogade läkarintyg får undertecknad härmed vördsamt anhålla
örn ledighet från riksdagsarbetet under tiden 18—31 oktober 1943.

Borås den 15 oktober 1943.

B. A. Nilsson.

Egnahemsdirektör B. A. Nilsson, Borås, född den 1 maj 1888, är på grund
av magkatarr fr. o. m. den 18 oktober t. o. tm. den 31 oktober 1943 oförmögen
att deltaga i riksdagsarbetet, intygas härmed på heder och samvete.

Borås den 14 oktober 1943.

Å. Nathorst Westfelt,

leg. läk.

De begärda ledighetema beviljades.

Nr 28.

Måndagen den 18 oktober 1943.

Herr statsrådet Bergquist avlämnade
dels Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 328, angående ändring i villkoren för vissa tomtupplåtelser;
nr 329, angående överlåtelse av visst område till Fredrika kommun i Västerbottens
län;

nr 330, angående befrielse från betalningsskyldighet till kronan på grund
av virkesköp;

nr 331, angående beviljande av bidrag ur domänfonden till föreningen för
växtförädling av skogsträd;

nr 332, angående statsbidrag till social hemhjälpsverksamhet;
nr 333, angående inrättande av statens geotekniska institut m. m.;
nr 334, angående förvärv för statens järnvägars räkning av aktierna i svenska
rederiaktiebolaget Öresund m. m.;

nr 335, angående godkännande av avtal i fråga örn vissa markbyten mellan
statens järnvägar och Borås stad m. m.;

nr 336, angående överlåtelse till Stockholms stad av visst område å Ladugårdsgärdet; nr

337, angående försäljning av en postverket tillhörig fastighet i Stockholm
;

nr 338, angående försäljning av ett statens järnvägar tillhörigt markområde
i Morastrands köping;

nr 339, angående statsbidrag till daghem och lekskolor m. m.;

nr 340, angående godkännande av utvidgad byggnadsplan för svenska trä -

forskningsinstitutet;

nr 341, angående statsverkets övertagande av staden Strömstads förpliktelser
beträffande innehavare av befattningar, vilka vid upphörande av rådhusrätten i
samma stad komma att indragas;

nr 342, angående bidrag till utlandssvenskarnas förening;
nr 343, angående reglering av räntan å lån från statens utlåningsf onder; samt
nr 344, angående utgifter å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1943/44;

dels ock Kungl. Maj :ts skrivelse nr 357, angående muntligt meddelande till

riksdagen.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 345, med förslag till förordning örn ändring i vissa delar av taxeringsförordningen
den 28 september 1928 (nr 379), m. m.;

nr 346, med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 14
juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom m. m.;
nr 347, med förslag till lag örn polisens ställning under krig;
nr 348, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 1 mars
1940 (nr 119) örn skyldighet för ägare av anläggningar och byggnader att anordna
skyddsrum m. m.;

nr 349, med förslag till förordning örn tillfällig nedsättning av skatten för
vissa automobiler;

nr 350, med förslag till förordning angående ändring i vissa delar av förordningen
den 14 juni 1940 (nr 478) örn nöjesskatt;

nr 351, med förslag till förordning angående ändring i vissa delar av förordningen
den 13 december 1940 (nr 1 000) örn allmän omsättningsskatt, m. m.:

nr 352, med förslag till lag örn ändring i utlänningslagen den 11 juni 1937
(nr 344);

nr 353, med förslag till vissa ändringar i den till allmänna tjänstepensionsreglementet
hörande pensionsåldersförteckningen, m. m.;

Måndagen den 18 oktober 1943.

Nr 28.

nr 354, angående den militära väderlekstjänstens organisation;
nr 355, angående bemyndigande för Kungl. Majit att i vissa fall medgiva
skattskyldig rätt att vid taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
m. m. åtnjuta avdrag för gåva, avsedd för internationellt hjälparbete;

nr 356, angående anslag för befrämjande av frivillig skyddsympning mot
difteri;

nr 358, angående vissa ersättningar åt arbetare vid Salsåkers sågverk m. fl.;
nr 359, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 16 oktober
1914 (nr 349) örn tillsyn å fartyg;

nr 360, med förslag rörande höjning av övertidsersättningen till statstjänstemän; nr

361, med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 21
juni 1940 (nr 540) örn krigsskadeersättning;

nr 362, med förslag till lag örn ändrad lydelse av 4 § lagen den 20 juni 1918
(nr 460) angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar, m. m.;

nr 363, angående försäkring av vissa tjänstepliktiga män, födda år 1924, för
olycksfall i arbete m. m.;

nr 364, angående finans statistikens effektivisering;

nr 365, angående allmän beredskapsstat för budgetåret 1943/44; samt

nr 366, angående inrättande av en statens organisationsnämnd, m. m.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj :ts nu avlämnade propositioner nr 328
356 och 358—366.

Föredrogs Kungl. Maj :ts skrivelse nr 357, angående muntligt meddelande till
riksdagen.

Äv nämnda kungl, skrivelse inhämtades, alt Kungl. Maj :t prövat lämpligt,
att i den i § 56 riksdagsordningen stadgade ordning till riksdagen muntligen
gjordes meddelande av sådan beskaffenhet, som i sagda paragraf avsåges, att
Kungl. Maj :t förordnat, att meddelandet skulle framföras i första, kammaren
av ministern för utrikes ärendena och i andra kammaren av statsministern, samt
att Kungl. Majit bestämt, att kamrarnas sammanträden i här avsedda fall
skulle hållas inom lyckta dörrar.

Herr talmannen yttrade: I anslutning till den nu föredragna skrivelsen
får jag meddela, att plenum för mottagande av angivna meddelande satts
till i dag kl. 11 f. m.

På sedermera gjord proposition beslöts att ifrågavarande kungl, skrivelse
skulle läggas till handlingarna.

Ordet lämnades på begäran till herr Anderson, Axel Ivar, som anförde: Herr interpellation
talman! Den diskussion, som uppstått i pressen och bland allmänheten tö-äng. utfärdade
rande olika existerande militära order om behandling av främmande flygplan,
har tillförts märkligt material genom försvarsministerns kommuniké av den handlingen av
14 oktober 1943 samt utrikesdepartementets och försvarsdepartementets med- olika landers
delanden av den 16 oktober 1943. Betraktade såväl var för sig som i samband flygplan.
med försvarsministerns interpellationssvar i riksdagens andra kammare angående
den s. k. Lekvattensaffären, mäste dessa olika uttalanden likväl anses
vara i åtskilliga avseenden otillfredsställande.

Det kvarstår alltjämt ett starkt, för att inte säga ett stärkt intryck av att
dessa betydelsefulla frågor icke blivit ordentligt klarlagda. En sammanhang -

Nr 28.

Måndagen den 18 oktober 1943.

Interpellation
ang. praxis
beträffande
hemligstämpling
av handlingar
m. m.

Interpellation äng. utfärdade bestämmelser rörande behandlingen av olika
länders flygplan. (Forts.)

ande och öppen redogörelse för hela saken är oundgänglig, icke minst därför
att försvarsministerns interpellationssvar i Lekvattensaffären grundade sig
på ofullständiga uppgifter från försvarsstaben. Den omständigheten, att utrikesdepartementet
i sin kommuniké endast talar örn de s. k. kurirplanen och
deras behandling, medan försvarsdepartementets meddelande rör de utfärdade
föreskrifterna örn behandling av nödlandade militära flygplan, är ägnad att
öka förvirringen. I den offentliga diskussionen ha också dessa olika slag av
order och föreskrifter sammanblandats, vilket försvårat bedömandet av varje
sak för sig.

Före sagda interpellationssvar, liksom under debatten örn den s. k. Skarpnäcksinstruktionen,
ha underordnade militära befälhavare varit utsatta för
•skarpt offentligt klander. Fastän särskilda militära order utfärdats i juni, juli
och augusti 1941, vilka till vissa delar givit täckning åt de kritiserade åtgärderna,
har det dröjt till den 15 oktober i år, innan offentligheten underrättats
härom. Dessa uppgifter om de verkliga omständigheterna ha dessutom
framtvingats, först sedan den ena uppgiften i pressen efter den andra
gjort ett klarläggande ofrånkomligt. Kravet på militär sekretess synes i dessa
fall icke kunna åberopas som skäl för ett hemlighållande in i det sista av
dessa order, vilket varit ägnat att framkalla misstro till såväl regeringens neutralitetspolitik
som de militära verkställighetsåtgärder, vilka föranletts på
här berört område. Informationsstyrelsen synes här icke ha fyllt sin naturliga
positiva uppgift att för folket klarlägga motiven för och innebörden av regeringens
och myndigheternas åtgärder.

Den misstro, som härigenom alstras, är djupt beklaglig i ett läge, då enig
och samfälld uppslutning fordras kring vårt lands försvar. Intet får underlåtas,
som kan bidraga till att häva denna förtroendekris. Annars kan vad
som här lämnas ouppklarat och ogjort verka som en surdeg till framtida
skada för försvaret samt för den tillit, nationen bör hysa för sin ledning.

Med anledning av vad sålunda anförts hemställer jag örn första kammarens
tillstånd att till hans excellens herr statsministern få framställa följande
fråga:

Är statsministern i tillfälle att lämna kammaren en fullständig redogörelse
för de omständigheter, som äro förknippade med de i samband med Lekvattensoch
Skarpnäcksaffärerna åberopade militära orderna och föreskrifterna, ävensom
för övriga under kriget utfärdade bestämmelser rörande behandlingen av
olika länders flygplan?

På gjord proposition medgav kammaren, att berörda spörsmål finge framställas.

Herr Ström, Fredrik, erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman!
Att en viss sekretess under nu rådande förhållanden måste iakttagas när det
gäller utrikespolitiska och militära angelägenheter är intet att säga om. Men
liksom en hemlig diplomati, som ställer folken inför fullbordade fakta, är förkastlig,
så är även ett hemlighetsmakeri från myndigheternas sida i ärenden,
som livligt intressera allmänheten, av ondo. Allmänheten ser med djup misstro
på hemligstämpeln och anar mörksens gärningar bakom censur och hemlighetsmakeri.
Det är därför allmänheten reagerat __så starkt mot det tilltagande
bruket att hemligstämpla offentliga handlingar. Än starkare blir folkets missnöje,
när den hemliga slöjan lägges över affärer, som i och för sig djupt upprört
den allmänna meningen. Sålunda kan allmänheten icke förstå varför vissa

Måndagen den 18 oktober 1943.

Nr 28.

Interpellation ang. praxis beträffande hemil g stämpling av handlingar m. m.

(Forts.)

undersöknings- och förhörsdetaljer berörande förhållandena kring Ulvens undergång
och utredningen av dessa förhållanden hemligstämplats. Icke heller
kan allmänheten känna sig tillfreds med att de märkliga upplysningar, som
kommit i dagen i den s. k. Skarpnäcksaffären, bli till vissa delar mörklagda
eller svävande i dunkel. Att i denna senare sak fullt ljus kastas över vad som
passerat synes så mycket mera påkallat, som straffutmätningen för vanliga
rättsbegrepp tett sig mycket underlig, vartill kommer, att enligt vad som publicerats
i en västmanländsk tidning en ny med Skarpnäcksaffären analog historia
är under uppsegling, varöver försvarsministern utsänt en uppseendeväckande
kommuniké.

Det är min bestämda uppfattning att vårt försvar lider men av hemlighetsmakeri
som det av mig berörda.

Jag hemställer vördsamt örn kammarens tillstånd att till vederbörande statsråd
få framställa följande interpellation:

1. Kan man förvänta en ändring i den praxis, som allt mer utbildat sig inom
svensk förvaltning och som syftar till ett förhemligande av handlingar, som
enligt tidigare åskådning ansetts vara av offentlig natur?

2. Vilka äro orsakerna till hemligstämplandet av vissa utrednings-, och förhörsdetaljer
i fråga örn Ulvens undergång och Skarpnäcksordems tillkomst?

3. Kan man förvänta att alla åtgärder äro vidtagna för att så långt i mänsklig
förmåga står förhindra en upprepning av tillkomsten av en order sådan som
den s. k. Skarpnäcksordern och att fullständig utredning av detta och liknande
fall göres?

3. Har straffutmätningen i fallet Skarpnäck föranlett initiativ till en ändring
av hithörande lagstiftning eller kan dylikt initiativ väntas?

Det sålunda begärda tillståndet lämnades av kammaren.

Ordet gavs ånyo till herr Ström, Fredrik, som nu anförde: Herr talman\ Interpellation
Genom skolväsendets och folkbildningens utveckling har antalet studerande
ungdom och intellektuella yrkesutövare väsentligen stigit i vårt land. Detta törMUanden
har givetvis medfört en ökad andlig tillgång för vårt folk. En viss — ehuru för yngre
kanske icke ur demokratisk synpunkt ännu tillräckligt markerad stegring av intellektuella
studerande ungdom ur arbetar- och bondeklasserna — har ägt rum. Företrädes- m■
vis rekryteras den studerande ungdomen ur medelklassen, även ur den fattigare
medelklassen. När den studerande ungdomen blivit färdig med sin utbildning
har den i regel betydande studieskulder, men dess inkomster under många
år framåt äro mycket små, ofta alldeles otillräckliga för familjebildning, för
skuldernas amortering och för vidareutbildning. Detta är i stor utsträckning
fallet med de yngre läkarna, ej minst underläkare på allmänna
sjukhus med flera grupper av yngre jurister, med en del yngre präster
och lärare, särskilt extra och vikarierande lärare vid olika offentliga skolor,
icke ordinarie bibliotekstjänstemän, extra tjänstemän vid en del inrättningar,
yngre forskare o. s. v. I vissa fall underbetalas den intellektuella arbetskraften
långt fram i medelåldern. Yrken sådana som författare, konstnärer och dylika
ernå endast undantagsvis en dräglig inkomst, ofta leva de i djupaste armod.

Det synes vara en motsägelse att det allmänna å ena sidan uppmuntrar ungdomen
till studier och till stora kostnader för studier och å andra sidan ekonomiskt
missgynnar dessa ungdomar, då de blivit färdiga med sina studier och
skola träda ut i livet för att nyttiggöra samhället med sina kunskaper. Man
skall erinra sig att samhället ovillkorligen behöver läkare, lärare, forskare, för -

Nr 28.

Måndagen den 18 oktober 1943.

Interpellation ang. praxis beträffande hemlig stämpling ax handlingar m m.

(Forts.)

fattare, konstnärer o. s. v. Därigenom att samhället underbetalar sina intellektuella
krafter lägger samhället hinder i vägen för begåvade men fattiga ungdomar
att studera, ty dessa fattiga ungdomar kunna icke från föräldrar eller
lanevägen erhålla de medel som studierna kosta och detta i all synnerhet icke,
örn lönerna i manga ar efter studiernas fullbordande äro så små att de icke
räcka till skuldernas amortering utan fastmer bidra till att öka skuldbördan.
Familjebildningen framskjutes också på detta sätt, ehuru det allmänna säger
sig vilja medverka till ökad och tidigare äktenskapsbildning. Även denna olämpliga
utveckling drabbar särskilt intellektuella, som utgått ur fattiga hem. Allt
detta kan icke sägas stå i samklang med demokratiska ideal och ett verkligt
folkhem.

Detta missgynnande av de intellektuella, även dem som utgått ur och arbeta
inom folkrörelserna, dem som arbeta hos enskilda företagare, hos kommunerna
och landstingen likaväl som hos staten eller hos statsunderstödda institutioner
ej.minst, kan efter hand skapa ett intellektuellt proletariat med alla de olyckor,
missförhållanden och faror, som ett dylikt medför för samhället. Fortbliver ett
sadan! tillstånd länge, visar historien, att revolutionära tänkesätt bemäktiga sig
ett dylikt proletariat liksom varje annat proletariat.

De intellektuella inom teknikens, handelns och industriens domäner äga åtminstone
för tillfället en gynnsammare ställning än andra intellektuella. Men
ingen vet hur länge denna högkonjunktur varar. Och skulle en lågkonjunktur
komma torde deras ställning icke bli bättre än övriga intellektuellas. Man torde
förstå vilken jäsning härav skulle uppstå.

Det synes vara samhällets plikt att genom särskilda åtgärder motverka uppkomsten
av ett intellektuellt proletariat liksom av en utveckling, där den högsta
bildningen och utbildningen blott blir ett privilegium för de förmögnas söner
och döttrar. Den enklaste utvägen synes vara att samhället självt betalar
rimliga löner åt sina anställda av alla kategorier, även de intellektuella.

I fråga örn författare synas statens bidrag böra höjas och bibliotekslånen beläggas
med någon avgift. I fråga örn konstnärer bör inköp av deras alster kunna
ökas via större bidrag till dessa institutioner. Sceniska artister och musiker böra
erhålla en tryggare ställning.

X anslutning till väd salunda anförts hemställer jag vördsamt örn första kammarens
benägna medgivande att till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
få framställa följande interpellation:

Kan man av herr statsrådet och regeringen förvänta initiativ till åtgärder
ägnade att bereda de yngre intellektuella och med dem likställda i vårt land
tryggare ekonomiska förhållanden?

Även denna hemställan bifölls.

Kummarens sammanträde avslutades kl. 11.15 f. m.

In fidem
G. II. Berggren.

Onsdagen den 20 oktober 1943.

Nr 28.

Onsdagen den 20 oktober.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Herr Ström, Fredrik, erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman!
Jag hemställer, att kammaren för sin del ville besluta, att ett särskilt utskott,
bestående av tjugufyra ledamöter, tolv från vardera kammaren, måtte
tillsättas för behandling av ej mindre Kungl. Maj :ts proposition nr 346, med
förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907
(nr 36 s. 1) örn nyttjanderätt till fast egendom m. m., än även de ytterligare
framställningar, som kunna komma att av Kungl. Maj :t eller i enskilda motioner
göras i detta ämne eller andra i omedelbart samband därmed stående
frågor; ävensom att andra kammaren inb judes att i detta beslut förena sig
med första kammaren.

Under förutsättning att denna inbjudan bifalles av andra kammaren, hemställer
jag, att första kammaren för sin del måtte besluta, att antalet suppleanter
i detta särskilda utskott ifrån första kammaren skall vara tjugu.

Vad herr Fredrik Ström sålunda hemställt bifölls.

Ett protokollsutdrag i ämnet justerades och avsändes till .andra kammaren.

Ordet lämnades till hans excellens herr statsministern Hansson, som till- Äng.
kännagivit, att han hade för avsikt att vid detta sammanträde besvara herr , Vf ämmdser
Axel Ivar Andersons interpellation angående utfärdade bestämmelser rörande b^and^be^
behandlingen av olika länders flygplan, och nu anförde: Herr talman! i en handlingen av
med första kammarens tillstånd framställd interpellation har herr Axel Ivar olikaländers
Anderson till mig riktat följande fråga: flygplan.

»Är statsministern i tillfälle att lämna kammaren en fullständig redogörelse
för de omständigheter, som äro förknippade med de i samband med Lekvattens-
och Skarpnäcksaffärerna åberopade militära orderna och föreskrifterna,
ävensom för övriga under kriget utfärdade bestämmelser rörande behandlingen
av olika länders flygplan?»

Jag fattar denna fråga så, att med densamma avses redogörelse för order
o. dyl. rörande behandlingen av utländska flygplan, som landa på svensk
mark, däremot icke eldöppnande eller verkningseld mot flygplan, som kränka
svenskt luftrum. Med utgångspunkt härifrån lämnar jag först en redogörelse
för de bestämmelser, som härvid böra uppmärksammas.

Kungl. Maj:t utfärdade år 1938 i kommandoväg vissa bestämmelser örn
ål gärder beträffande krigförande makts militära luftfartyg och krigförande
tillhöriga civila luftfartyg under krig mellan främmande makter, varunder
Sverige är neutralt. I bestämmelserna skiljes mellan militära och civila luftfartyg.
Örn krigförande makts militära luftfartyg (utom ambulansluftfartyg)
på grund av haveri eller annan anledning går ned eller kommer in på svenskt
territorium, skall det jämte besättning kvarhållas och avväpnas. Visst undantag
gäller dock beträffande flygplan som medföras ombord på örlogs -

Nr 28.

Onsdagen den 20 oktober 1943.

Äng. utfärdade bestämmelser rörande behandlingen av olika länders flyg plan.

(Forts.)

fartyg. Går civilt luftfartyg utan att vara berättigat därtill ned på svenskt
territorium, skall polis- eller militärmyndighet med erforderliga medel hindra
dess färd, varjämte allmän åklagare skall underrättas. Beträffande civilt
luftfartyg, som på grund av nöd går ned på svenskt territorium, gäller dock
endast, att det skall kvarhållas. Kvarhållet luftfartyg skall bevakas, och
personal, som kvarhållits eller avväpnats, interneras. Slutligen må anmärkas,
att rapport örn kvarhållande, avväpning och internering ofördröjligen skall
avges till försvarsstaben.

Jag fäster uppmärksamheten vid att beträffande civila flygfartyg avse
bestämmelserna sådana som nedgå utan att därtill vara berättigade. En kungörelse
av den 1 september 1939 reglerar förhållandena vid av Kungl. Majit
medgiven regelbunden lufttrafik. Med vederbörligt tillstånd har under kriget
pågått reguljär linjetrafik mellan Sverige och Finland samt mellan Sverige
och Tyskland. Under den första krigstiden pågick också sådan trafik mellan
Sverige samt Danmark, Holland, England och Frankrike, ävensom på linjen
Stockholm—Riga—Moskva. Vintern 1939—1940 gavs vidare tillstånd till
engelsk flygtrafik på linjen England—Stavanger—Stockholm—Helsingfors.
Efter händelserna i april 1940 avbröts flygtrafiken västerut. Under åren 1940
och 1941 förekommo dock enstaka flygningar mellan Sverige och England
med engelska kurirplan. Denna trafik har sedermera efter hand utökats. A.B.
Aerotransport, som tidigare utfört enstaka kurirflygningar till England för
svensk räkning,, har sedan början av år 1942 haft tillstånd att bedriva regelbunden
lufttrafik på England. Denna civilflygning, inklusive den engelska
kurirplanstrafiken, sker under iakttagande av de villkor och bestämmelser,
som luftfartsmyndigheten i samråd med chefen för försvarsstaben har att föreskriva.

I samband med utfärdandet av 1938 års bestämmelser förordnade Kungl.
Majit, att bestämmelser, som därutöver erfordrades för verksamheten vid de
i neutralitetsvakten ingående stridskrafterna, skulle utfärdas av överbefälhavaren.
Efter krigsutbrottet 1939 ha sådana kompletterande bestämmelser
meddelats vid ett flertal tillfällen, i vissa fall av överbefälhavaren men i flertalet
fall av ställföreträdaren för chefen för försvarsstaben på uppdrag av
överbefälhavaren. Jag redogör i det följande endast för de bestämmelser, som
ha betydelse i detta ärende.

Den 4 maj 1940 utfärdade ställföreträdaren för chefen för försvarsstaben
mera ingående anvisningar för militär trupps ingripande vid utländska flygplans
nödlandning inom svenskt territorium. Enligt dessa skulle militär
trupp, som befann sig i närheten av nödlandningsplats, ofördröjligen och utan
att invänta order från högre chef taga det nödlandade planet och dess besättning
i förvar. Flygplanets besättning skulle omedelbart avväpnas, fråntagas
kartor, anteckningsböcker etc., ställas under bevakning och avlägsnas från
planet. Besättningen fick under inga villkor tillåtas återvända till planets
närhet. .Den. främste militäre chefen skulle omedelbart sätta ut bevakning.
Ingen fick tillåtas vidröra den omhändertagna materielen eller komma i dess
omedelbara närhet, förrän polispersonal eller militär personal, som avdelats
för undersökning av materielen, anlänt. Slutligen föreskrevs, att rapport örn
det. inträffade skulle snarast inges till närmast högre chef och till platsens
polismyndighet.

I skrivelse den 28 oktober 1940 hemställde ställföreträdaren för chefen för
försvarsstaben till °Överståthållarämbetet och länsstyrelserna, att vederbörande
polismyndighet, då främmande flygplan nödlandat eller havererat eller av
andra skäl tvingats landa, ofördröjligen per telefon skulle lämna försvars -

Onsdagen den 20 oktober 1943.

Nr 28.

Äng. utfärdade bestämmelser rörande behandlingen av olika lätiders flygplan.
(Forts.)

staben förhands meddelanden rörande flygplanet och dess besättning m. m.
Örn militär befälhavare befann sig på platsen, ålåg dock rapporteringen
denne.

Kort därefter, den 14 november 1940, meddelade ställföreträdaren för chefen
för försvarsstaben ytterligare bestämmelser i ämnet. I dessa erinrades
militärområdesbefälhavare örn sin skyldighet att omedelbart rapportera till
försvarsstaben örn främmande flygplans landning och att, där så var möjligt,
snarast vidtaga åtgärder för att förhindra, att flygplanet obehörigen utnyttjades
eller att effekter eller delar obehörigen avlägsnades från planet. Föreskrifter
lämnades jämväl i fråga örn de flygmilitära myndigheternas uppgifter
beträffande den fortsatta behandlingen av materielen.

De bestämmelser, för vilka jag här redogjort, förblevo oförändrade till tiden
för tysk-ryska krigets utbrott i juni 1941. Sedan svenska regeringen medgivit
rätt för tyska flygplan av icke militär natur, s. k. kurirflygplan, att
i enlighet med vissa grunder tills vidare inflyga över, landa å och avgå från
svenskt territorium, utfärdade ställföreträdaren för cbefen för försvarsstaben
den 29 juni 1941 närmare bestämmelser rörande kurirplanstrafiken. I dessa
föreskrevs, att eventuellt nödlandade tyska kurirplan skulle behandlas såsom
civila plan, vilka erhållit tillstånd att överflyga eller nedgå på svenskt territorium.
Bestämmelserna av den 14 november 1940 skulle icke tillämpas. Flygplanen
fingo icke visiteras och icke hindras att åter starta. Bestämmelser
meddelades vidare rörande flygrouter, mellanlandningspatser m. m.

Sedan efter förhandlingar mellan svenska och tyska myndigheter träffats
närmare överenskommelse rörande kurirplanstrafiken, utfärdade ställföreträdaren
för chefen för försvarsstaben den 9 augusti 1941 ny order härom, vilken
såvitt avser behandlingen av nödlandade kurirplan var likalydande med
bestämmelserna av den 29 juni samma år. Samtidigt upphävdes sistnämnda
bestämmelser.

I en order av den 19 december 1941 förordnade ställföreträdaren för chefen
för försvarsstaben därefter, med ändring av förenämnda den 14 november
1940 utfärdade bestämmelser, att vederbörande militäre chef skulle avvakta
order från försvarsstabens luftförsvarsavdelning angående åtgärder med nödlandat
flygplan, dess besättning och utrustning. Flygplanet skulle tills order
ingått bevakas i orört skick.

Den 10 februari 1942 översände chefen för försvarsstabens luftförsvarsavdelning
för kännedom till militärbefälhavarna m. fl. en förteckning över vissa
inom tyska flygvapnet i samband med flygplans nödlandning använda signaler.
Förteckningen torde sakna betydelse i förevarande avseende och omnämnes
allenast för fullständighetens skull.

Den 10 april 1943 utfärdade överbefälhavaren de nu gällande bestämmelserna
rörande omhändertagande av främmande flygplan. I samband därmed
upphävdes samtliga här nämnda av ställföreträdaren för chefen för försvarsstaben
utfärdade bestämmelser, i den mån de ej tidigare upphört att gälla,
dock ej förteckningen av den 10 februari 1942. De av överbefälhavaren utfärdade
bestämmelserna avse omhändertagande av främmande flygplan ■—
militära, civila och kurirplan — vilka nödlandat eller nedtvingats på svenskt
område, och innebära i huvudsak följande. Militär personal, hemvärns- eller
polispersonal, som befinner sig i närheten, skall ofördröjligen omhänderta det
nödlandade flygplanet, dess besättning och passagerare. Besättning och passagerare
jämte deras bagage skola omedelbart avlägsnas från planet, skällås
under bevakning och visiteras. Därvid skola vapen, kartor, anteckningsböcker,
handlingar och fotografimateriel tagas i förvar. Visitation av person, som

Nr 28.

Onsdagen den 20 oktober 1943.

Äng. utfärdade bestämmelser rörande behandlingen av olika länders flyg plan.

(Forts.)

enligt innehav! pass är kurir, eller av hans i denna egenskap medförda bagage
får dock icke ske, innan order därom meddelats från högkvarteret. Besättning
och passagerare få icke under några förhållanden stanna kvar i
flygplanets närhet eller träda i kontakt med någon utomstående vare sig direkt
eller per telefon. Bevakning av planet skall omedelbart utsättas. Teleionrapport
skaili ofördröjligen ingivas direkt till högkvarteret, varjämte rapport
avgives till närmast högre militäre chef och till polismyndigheten.

Slutligen har överbefälhavaren i en den 12 april 1943 utfärdad order meddelat
vissa bestämmelser rörande den fortsatta behandlingen av främmande
flygplan jämte besättning och passagerare m. m. Enligt dessa bestämmelser
åligger det militärbefälhavare respektive marin distriktschef att till försvarsstaben
insända vissa handlingar, att ansvara för den omhändertagna personalens
inkvartering och bevakning, att på vidare order från högkvarteret vidarebefordra
personalen till interneringsläger och överlämna flygplanet till representant
från flygvapnet samt att ställa handräckning till förfogande för fortsatt
bevakning av flygplanet och för bärgning. Chefen för flygvapnet åligger
att låta överflytta flygplanet till lämplig uppställningsplats m. m.

Det återstår nu endast att redogöra för de två högkvartersorder, som blevo
särskilt aktuella i Skarpnäcksaffären.

I en den 2$ juni 1941 utfärdad order till militärområdesbefälhavaren i östra
militärområdet, militärbefälhavaren på Gotland och vissa luftbevakningscentraler
meddelades, att tyska flygplan, som skadades, hade erhållit tillstånd att
nödlanda på svenskt territorium, i första hand på vissa angivna platser. Denna
order hade närmast karaktär av orientering.

Påföljande dag, den 30 juni 1941, utfärdade överbefälhavaren order till chefen
för fjärde arméfördelningen och militärbefälhavaren på Gotland. I dessa
anfördes, att under det pågående kriget mellan Tyskland och Ryssland nödlandning
av främmande — alltså icke endast tyska — krigsflygplan icke vore
osannolikt längs ostkusten. Bestämmelser meddelades rörande bevakning m. m.,
varjämte erinrades, att de förut nämnda, den 14 november 1940 utfärdade bestämmelserna
skulle lända till efterrättelse med vissa undantag, som salma betydelse
i detta sammanhang. Betydelsen av snabb rapportering beträffande
nödlandade flygplan påpekades.

Av redogörelsen framgår, att 1938 års bestämmelser äro — som sig bör —
mycket restriktiva. De göra skillnad i huvudsak endast mellan militära och
civila flygplan och förutssätta för båda dessa slag av flygplan, att plan, som
gått ned, skall kvarhållas och — vad beträffar militära plan — jämte besättning
avväpnas, Dessa bestämmelser avse, väl att märka, icke civila flygplan,
som med tillstånd flyga över Sverige. Kurirplan omnämnas icke i bestämmelserna.
I och med kurirplansöverenskommelsen sommaren 1941, vilken innebar
rätt för enstaka tyska flygplan av icke militär natur att i enlighet med
vissa grunder tills vidare inflyga över, landa å och avgå från svenskt territorium,
kunde 1938 års bestämmelser icke utan vidare tillämpas å dessa. Därför
tillkommo orderna av den 29 juni och den 9 augusti 1941, enligt vilka dylika
flygplan skulle behandlas som civila plan, vilka erhållit tillstånd att överflyga
eller nedgå på svenskt territorium, och enligt vilka dessa plan icke finge
visiteras eller hindras att åter starta. Dessa order, som alltså innefattade tilllämpningsföreskrifter
till kurirplansöverenskommelsen, utfärdades av ställföreträdande
chefen för försvarsstaben på uppdrag av överbefälhavaren och
efter samråd med utrikesdepartementet.

Vid ordernas utfärdande fanns anledning räkna med en lojal tillämpning från
andra partens sida av kurirplansöverenskommelsen. Visitering eller kontroll i

Onsdagen den 20 oktober 1943.

Nr 28.

Ang. utfärdade bestämmelser rörande behandlingen av olika länders flygplan.
(Forts.)

övrigt av kurirplan, som gått ned, ansågs därför icke behövlig. Senare erfarenheter
— jag tänker närmast på affären med det nödlandade kurirplanet i
Lekvattnet — har bringat saken i ett delvis annat läge och föranlett åtgärder
från svensk sida, bl. ia. utfärdandet av den nu gällande högkvartersordern
av den 10 april 1943. Genom denna order bär i praktiken, såsom av den lämnade
redogörelsen framgått, en återgång skett till de ursprungligen gällande,
restriktiva bestämmelserna med de ändringar, som föranletts av att med bestämmelserna
införlivats begreppet kurirplan. Av vikt är att lägga märke till,
att sistnämnda flygplan lika litet som andra flygplan få starta utan order från
högre myndighet och att visitation skall ske, vad angår kurir dock endast efter
order från högkvarteret.

Jag skall nu mot bakgrunden av den lämnade redogörelsen närmare beröra
affären med det vid Lekvattnet den 24 februari 1943 nödlandade tyska kurirplanet.

Den 24 mars 1943 besvarade försvarsministern i andra kammaren en interpellation
i ämnet och lämnade därvid en redogörelse, som byggde på den då
föreliggande utredningen i denna fråga. Denna utredning hade måst verkställas
samtidigt med att vissa till Värmland förlagda stabstjänstövningar pågingo,
vilket avsevärt försvårade utredningsarbetet. Ett snabbt besvarande av interpellationen
hade med hänsyn till de från dag till dag växande proportioner
frågan fått i den allmänna diskussionen befunnits vara synnerligen angeläget,
även örn därigenom icke alla detaljer kunde bli så uttömmande belysta som
önskvärt varit. I sitt svar framhöll också försvarsministern, att alla omdömen
givetvis voro preliminära i avbidan på frågans utredande vid krigsrätt, men att
det synts vara angeläget att redan då framlägga det material, som fanns att
för ögonblicket tillgå. Krigsrättsförhandlingarna gåvo också vid handen, att
vissa skiljaktigheter förefunnos mellan den tidigare föreliggande utredningen
och det verkliga händelseförloppet, vilka divergenser föranledde försvarsministern
att på grundval av krigsrättens protokoll införskaffa förklaringar
genom försvarsstabens försorg. På dessa frågor, som icke äro av betydelse
för besvarandet av den nu föreliggande interpellationen, skall jag icke ingå.
Jag vill endast framhålla de svårigheter, som kunna föreligga att förena
intresset av ett snabbt besked i en uppmärksammad fråga med önskvärdheten
av att till grund för detsamma lägga en så fullständig utredning som möjligt.
Det väsentliga är, att dessa skiljaktigheter icke kunnat nämnvärt påverka de
slutsatser, i vilka försvarsministerns interpellationssvar utmynnade.

I detta sammanhang är av intresse, i vad mån de ifrågavarande orderna
påverkat händelseförloppet i Lekvattensaffären. Dessa order torde härvidlag
ha saknat betydelse. Den ansvarige kompanichefen hade — något som försvarsministern
i sitt interpellationssvar upplyste örn och som genom krigsrättsförhandlingarna
bekräftats — icke kännedom om vare sig. 1938 eller 1941
års bestämmelser, utan förklarade sig handla i enlighet med vissa anvisningar
av militärbefälhavaren och eget omdöme. Jag kan nu meddela, att dessa anvisningar
utgjorde ett återgivande av de förut nämnda, den 28 oktober 1940
utfärdade bestämmelserna och att anvisningarna i huvudsak endast innehöllo
skyldighet att lämna förhandsmeddelande till försvarsstaben rörande flygplanstyp,
flygplansbeteckning, besättningens antal och namn, flygplanets startplats,
uppdragets art o. dyl. Dessutom föreskrevs emellertid, att böcker och
handlingar skulle tillvaratagas och insändas till militärbefälsstaben och besättningen
hindras förstöra handlingar (dier antända flyplanet. Någon skillnad
mellan kurirplan och annat flygplan gjorde anvisningarna icke..

I sitt interpellationssvar gick försvarsministern icke närmare in på bestäm -

Nr 28.

Onsdagen den 20 oktober 1943.

Äng. utfärdade bestämmelser rörande behandlingen av olika länders flyg plan.

(Forts.)

melserna rörande omhändertagande av nödlandade flygplan. Han riktade emellertid
erinran mot att givna bestämmelser icke utlämnats till vederbörande förband,
vilket, yttrade försvarsministern, »föranlett, att tvekan hos platsbefälet
kommit att föreligga beträffande det rätta förfarandet». Med detta uttalande
åsyftade försvarsministern endast 1938 och 1940 års regler. I samband med
den utredning från V :e militärområdet, som låg till grund för interpellationssvaret,
hade nämligen uppgift från chefen för försvarsstabens luftförsvarsavdelning,
från vilken upplysningar infordrats, icke lämnats örn att sistnämnda
regler genom orderna 29/6 och 9/s 1941 modifierats i vad de avsågo kurirplan.
Anledningen till detta förbiseende var, att avdelningschefen under förut omnämnda
övning icke ägde tillgång till försvarsstabens arkiv. Försvarsministern
har meddelat mig, att han den 3 april 1943 genom försvarsstaben fick anmälan
örn förbiseendet. Vid denna tidpunkt fann han icke anledning föreligga
att bringa förhållandet till offentligheten, med hänsyn dels till att de i interpellationssvaret
lämnade uppgifterna varit prelimära, dels till att han ville
avvakta krigsrättens utredning för att på grundval av denna bedöma behovet
av ett tillrättaläggande. Emellertid fick han ej tillfälle att ta del av krigsrättsprotokollen
före riksdagens åtskiljande i somras, men avsåg att vid höstsessionen
taga upp frågan med interpellanten. Denne har emellertid på annat sätt
aktualiserat frågan, vilket omedelbart föranlett försvarsministern att meddela
rätta förhållandet. Från vissa håll har gjorts gällande, att detta bort, för ett
riktigt bedömande av kompanichefens handlingssätt, ske tidigare. Emellertid
må framhållas, att varken försvarsministern i sitt interpellationssvar eller krigsrätten
i sitt utslag ansett sig kunna lasta kompanichefen för det inträffade.
I detta sammanhang må understrykas, att de regler, som av försvarsministern i
interpellationssvaret avsågos, icke lämna rum för tvekan rörande förfarandet
vid omhändertagande av nödlandade utländska flygplan. Däremot måste jag
framhålla, att de sommaren 1941 utfärdade högkvartersorderna icke voro uttömmande,
vilket framgår därav, att de saknade upplysningar örn i vad mån
tidigare föreskrifter fortfarande skulle gälla. Uppenbart är att 1941 års bestämmelser
icke reglerade behandlingen av beväpnade utländska krigsmän.
Då de numera äro upphävda, skall jag icke närmare ingå på denna fråga.

Jag övergår härefter till frågan örn tillkomsten av den särskilda instruktion
för Skarpnäcks flygfält, som väckt så mycken uppmärksamhet.
Denna instruktion’ avser »behandlingen av på flygfältet eventuellt landande
flygplan och dessas besättning». Instruktionen, som icke är dagtecknad och
som anträffats i ett mindre antal exemplar, innehåller bl. a. följande bestämmelser: »3.

Kurirplan. Utländska kurirplan äro hänvisade till landning å Bromma
flygfält. Skulle kurirplan landa på Skarpnäck skall planet och dess besättning
omhändertagas. Yisitationen av planet eller besättningen får ej ske förrän på
vidare order.---

4. Utländska stridsplan med undantag för tyska skola hindras att åter

starta. Besättning och plan sättas under noggrann bevakning. — ---

5. Tyska stridsplan äga rätt att landa å flygfältet för nödlandning. Örn dylika
plan efter verkställd reparation åter kunna starta medgives detta ----•»

Punkterna 4 och 5 innehålla som synes anmärkningsvärda föreskrifter, som
kunnat medföra bristande likformighet i behandlingen av främmande makters
stridsflygplan. Då instruktionens tillkomst varit oviss, har frågan varit föremål
för omfattande undersökningar genom försvarsstaben. Sedan till stabens
förfogande ställts en av Kungl. Maj :t särskilt förordnad utredningsman, synes
klarhet ha vunnits rörande tillkomsten av denna flygfältsinstruktion — som

Onsdagen den 20 oktober 1943.

Nr 28.

Ang. utfärdade bestämmelser rörande behandlingen av olika länders flygplan.
(Forts.)

jag vill hoppas, ensam i sitt slag. Utredningen Ilar beträffande orderns tillkomst
givit vid handen i stort sett följande.

Från både finskt och tyskt håll framställdes i samband med tysk-ryska krigsutbrottet
i juni 1941 det önskemålet, att man i Sverige icke skulle nedskjuta
finska eller tyska flygplan, som i samband med krigshändelserna i fall av nöd
eller på grund av felorientering konune att inflyga över svenskt område. Under
de förhandlingar, som följde i detta ämne, avgåvost från finsk och tysk
sida uttryckliga försäkringar örn att, såvida det icke gällde nöd eller felorientering,
några överflygningar av svenskt territorium (med undantag för den överenskomna
kurirflygtrafiken) icke skulle förekomma. Med hänsyn härtill utfärdades
till det svenska luftvärnet instruktioner örn att finska och tyska flygplan
icke skulle beskjutas med verkningseld, utan endast avvisas genom avgivande
av skarpa varningsskott. Då man med hänsyn härtill måste räkna med
att skadade stridsflygplan i viss utsträckning skulle inkomma på svenskt territorium
och man ansåg det angeläget, att de icke landade var som helst, hänvisades
planen att i första hand nödlanda på vissa angivna flygplatser. För att
hålla dessa med tillräcklig bemanning, utfärdades förutnämnda order från försvarsstaben
den 29 juni 1941 angående nödlandning av skadade tyska flygplan.
Denna, som var otillfredsställande formulerad, ersattes påföljande dag av en
ny order. I denna angavs icke uttryckligen att den ersatte föregående dags order.
Detta hade till följd att, när ordern skulle delgivas inom östra militärområdet,
vilket skedde genom en militärområdesorder av dea 1 juli 1941, en sammanställning
gjordes av båda orderna från1 försvarsstaben. Denna militärområdesorder
hade i de relevanta delarna följande lydelse:

»1. Nödlandning av främmande krigsflygplan.

Under det nu pågående kriget mellan Tyskland och Sovjetunionen är nödlandning
av främmande krigsflygplan icke osannolik längs ostkusten. Tyska
flygplan, som skadats, hava erhållit tillstånd att nödlanda på svenskt territorium
i första hand på någon av flygplatserna---.»

I ordern angavs vidare, att de delar av förutnämnda order av den 14 november
1940, som rörde omhändertagande av flygplan, fortfarande skulle gälla.

Enligt den av Kungl. Majit tillkallade utredningsmannen får flygfältsinstruktionens
författare antagas ha tolkat militärområdesordern på det sätt,, att
nödlandningsrätten även innefattade rätt att starta och att, eftersom särskilda
bestämmelser givits endast för tyska plan, motsatsen skulle gälla beträffande
andra utländska krigsflygplan. Såsom utredningsmannen framhållit, föreligger
här en grov misstolkning.

Den sålunda givna förklaringen synes trolig. Till ansvar har vederbörande
krigsrätt dömt en landstormskapten. Då emellertid domen ännu icke vunnit laga
kraft och torde komma att överklagas, kan intet sägas rörande ansvarsfrågans
slutliga bedömande.

Denna order får i vad avser punkterna 4 och 5 betraktas som en isolerad
företeelse, som föranletts av ett misstag. Beträffande behandlingen av främmande
stridsflygplan gälla 1938 års av Kungl. Maj :t i kommandoväg meddelade
bestämmelser. ''Ivad avser punkten 3 finnes täckning i givna order, och denna
punkt ger heller icke anledning till erinran.

Förutom Skarpnäcksinstruktionen har helt nyligen i pressen såsom anmärkningsvärd
publicerats en »P. M. över behandling av nödlandande främmande
flygplan», daterad den 4 april 1943, av följande lydelse i relevanta delar:

»A. Tyska kurirflygplan.

2) Flygplanen få icke visiteras eller hindras att ater starta.

Nr 28.

Onsdagen den 20 oktober 1943.

Äng. utfärdade bestämmelser rörande behandlingen av olilia länders flygplan.
(Forts.)

3) Om någon avlägsnar sig från planet skall han omhändertagas.

B. Övriga flygplan.

2) Bevaka flygplanet, så att intet tages därifrån och intet förstöres, varken
av besättningen eller av andra.

3) Omhändertag och visitera besättningen, för den till lämplig plats under
bevakning samt ordna bevakning där.

— — — — — — — —. — — — -— — -— — — — —. — — — — —»

Även har nyligen publicerats en order från chefen för fjärde arméfördelningen,
utfärdad den 11 augusti 1941, enligt vilken eventuellt nödlandade
tyska kurirplan skulle behandlas såsom civila flygplan, vilka erhållit tillstånd
att överflyga eller nedgå på svenskt territorium. Bestämmelserna i förutnämnda
order av den 14 november 1940 skulle icke tillämpas. Flygplanen
finge icke visiteras och icke hindras att åter starta.

Beträffande dessa instruktioner behöver icke sägas annat än att de, såsom
framgår av redogörelsen i det föregående, överensstämma med givna order.
Dock är givetvis rubriken »B. Övriga flygplan» för vid. Med denna kan
icke lia avsetts annat än militära plan. Numera ha instruktionerna ersatts
genom de den 10 april 1943 meddelade nya bestämmelserna i ämnet. Att promemorian
av den 4 april 1943 utfärdades, hade förmodligen sin grund i en
önskan att klargöra de gällande reglerna.

Sammanfattningsvis vill jag erinra, att man vid bedömandet av den föreliggande
frågan får göra bestämd skillnad mellan behandlingen av stridsplan,
kurirplan och civila plan. Beträffande stridsplan ha restriktiva bestämmelser,
som frånsett vissa förut berörda otydligheter icke torde kunna ge rum för erinran,
gällt sedan beredskapens början, lika för alla länder, och dessa bestämmelser
gälla fortfarande. 1941 års1 överenskommelser med Tyskland rörande
kurirflygplan nödvändiggjorde för dessa plan vissa särbestämmelser. Dessa
bestämmelser visade sig icka vara lyckligt utformade och ha därför ersatts
av nya restriktiva föreskrifter. För civila flygplan inklusive de engelska kurirplanen
gälla fortfarande 1938 års regler. Vad som vållat olägenheterna har
varit den tekniskt otillfredsställande avfattningen av de särskilda bestämmelserna
för tyska kurirplan och dessutom ■— såsom försvarsministern påpekat
— vissa brister vid delgivningen av order till underordnade myndigheter.
Vid bedömandet av dessa brister får icke förglömmas, att beredskapslägct
— icke minst år 1941 — ställde så stora krav på myndigheterna, att ett
misstag kan vara förklarligt.

Med det anförda har jag besvarat den framställda frågan så ingående det
varit mig möjligt och vill hoppas, att redogörelsen skall bidraga till att klargöra
vad i denna sak förevarit. Huruvida vad som passerat har kunnat föranleda
vad interpellanten kallar en förtroendekris, få kammarens ärade ledamöter
och den stora allmänheten bedöma. Jag motser domen utan fruktan.

Herr Anderson, Axel Ivar: Herr talman! Enligt en gammal kutym som
har gällt, skulle jag tro. så länge interpellationsinstitutet ägt tillämpning i den
svenska riksdagen, brukar tillfälle beredas en interpellant att taga del av interpellationssvaret
någon tid före dess avlämnande, i vanliga fall dagen före. Jag
har fått mottaga det svar, som statsministern nu_ uppläst, en kvarts timme
före klockan elva i dag. Jag har således icke varit i tillfälle att njuta den förmån
som i regel tillkommer interpellanter. Det har varit särskilda omständigheter
som här ha inverkat, och jag skall inte säga så mycket om saken. Jag

Onsdagen den 20 oktober 1943.

Nr 28.

Äng. utfärdade bestämmelser rörande behandlingen av olika länders flygplan.
(Forts.)

finner det dock anmärkningsvärt att en första version av svaret utsänts genom
Tidningarnas Telegrambyrå till den svenska landsortspressen redan i natt och
senast i dag på morgonen. Det hade således, synes det mig, funnits möjlighet
att låta interpellanten redan i går afton eller i natt få taga del av det svar som
i dag avlämnats.

Nu är naturligtvis orsaken till vad som skett att statsministern ansett det
vara synnerligen angeläget att redan i dag kunna avge svaret i kammaren, och
jag är också tacksam för denna mycket snabba behandling av min interpellation.
Jag vill emellertid ifrågasätta, om icke snabbheten har vunnits på bekostnad
av andra intressen, som kanske borde ha satts i främsta rummet. Jag tror
att det både för regeringen och framför allt för själva saken hade varit gagneligare,
örn man hade unnat sig något mera andrum och exempelvis ägnat en
kommande dag åt behandlingen av denna fråga. Dagens debatt blir väl ändå,
skulle jag tro, ganska omfattande. Den kommer ju att röra sig örn en mångfald
avlämnade propositioner och kanske även örn åtskilliga andra frågor. Nog
hade det funnits material för en politisk debatt även örn interpellationssvaret
icke hade lämnats i dag. Ett sådant tillvägagångssätt hade också kunnat medföra
den fördelen — och detta skulle jag vilja framhålla såsom det väsentliga —
att svaret hade kunnat något mera genomarbetas än vad nu blivit fallet.

Jag tror att flertalet av kammarens ledamöter, som här med uppmärksamhet
åhörde statsministerns svar, gjorde den reflexionen att det är utomordentligt
svårt att av detta virrvarr av order allt ifrån år 1938 och fram till dagens
datum få något verkligt begrepp örn vad som har förevarit. Naturligtvis är det
viktigt — och detta har ju varit ett av ändamålen med min interpellation —
att erhålla en fullständig redogörelse, men det hade även varit önskvärt att
redogörelsen fått en sådan form, att den blivit någorlunda lätt tillgänglig för
riksdagens ledamöter och för den stora allmänheten. Nu har en mycket väsentlig
del av syftet med min interpellation förfelats, och jag tror att regeringen
därmed också har låtit gå sig ur händerna ett tillfälle att en gång för alla klara
ut saken helt och fullständigt. Jag vill särskilt betona, herr talman, att detta
var syftet med min interpellation. Jag har med den velat gagna först och
främst försvaret. Jag har velat göra det möjligt att skingra den anda av misstro,
som nu har lagt sig även över försvarsväsendet och över dess personal, och
att göra slut på det ryktessmideri som ägt rum i vida kretsar allt sedan det
första uppdagandet av dessa olika order gjordes någon gång i våras. Jag vet
inte, örn vad som här har skett och kommer att ske skall vara ägnat att fullständigt
klargöra saken. Jag vill i alla fall försöka att i vad på mig ankommer
bidraga härtill.

Jag beklagar att jag nu, då jag först för en kort stund sedan fått taga del
av svaret, icke kan gå in på något bemötande av vissa punkter i detsamma,
utan måste inskränka mig till en del reflexioner som i huvudsak äro gjorda innan
jag tagit del av svaret: naturligtvis har jag tagit all hänsyn lill de upplysningar
som här lämnats.

Innan jag gör det, skulle jag emellertid vilja betona att jag ser denna sak
på det sättet, att det anmärkningsvärda icke är de principiella beslut som ha
fattats och de regeringens åtgärder, som därpå ha grundats, i avseende på behandlingen
av utländska flygplan. Vad som har skett sedan sommaren 1941
— det är ju egentligen dessa händelser och icke de föregående, av statsministern
utförligt berörda, som här liro relevanta - - står i överensstämmelse nied det politiska
ställningstagande som då ägde rum under trycket av synnerligen pressande
omständigheter. Jag vill klart och bestämt säga ifrån att, såsom jag uppborsta
kammarens protokoll 1943. Nr 28. 2

Nr 28.

Onsdagen den 20 oktober 1943.

Äng. utfärdade bestämmelser rörande behandlingen av olika länders flygplan.
(Forts.)

fattar saken, riksdagen på den punkten är solidarisk med regeringen. Det gäller
således här ingen anmärkning mot den politik som förts eller mot hela den
principiella uppläggningen av detta problems behandling, utan det gäller helt
enkelt tillämpningen. Det gäller frågan, om denna tillämpning har varit sådan,
att den på alla punkter överensstämmer med de intentioner som regeringen
och i första hand utrikesledningen haft och som vid olika tillfällen kungjorts
i riksdagen, och vidare om man verkligen från den högsta ledningens sida har
tillräckligt övervakat frågan, om man har följt den i alla dess olika utvecklingsskeden
och därvid i tid ingripit, då anledning därtill synes ha förelegat.

Redan nu vill jag erinra om att en sådan anledning otvivelaktigt förelåg
i våras och att i samband med de då framställda interpellationerna kraftigare
åtgärder från regeringens sida hade bort vidtagas för att bringa fullständig
klarhet i delina sak.

Statsministern påpekade i slutorden av interpellationssvaret att här är
fråga om olika kategorier av utländska flygplan, vilka också krävt olika
behandling. En av orsakerna till den förvirring, som har uppstått bland allmänheten,
är väl att man i den mångfald kommunikéer, uttalanden och förklaringar
som avgivits från olika instanser, icke ordentligt har skilt mellan
dessa olika saker. Det inträffar sålunda att vi den ena dagen får läsa en
kommuniké från försvarsministern som talar om en sak, följande dag kommer
utrikesdepartementet och talar om en annan sak — örn kurirplanen —
och den tredje dagen kommer försvarsdepartementet och talar örn ännu en
annan sak. Det är klart att sådant måste vara ägnat att skapa förvirring
och framkalla frågor örn vad som egentligen döljer sig bakom det hela.

Det är nödvändigt att skingra, och en gång för alla skingra dessa missuppfattningar
och dessa oroliga frågor. Jag tror, såsom jag redan antytt,
att det hade varit lättare att göra detta, örn statsministern hade ägnat något
mera tid åt utarbetandet av sitt svar och givit detta en mera klar och pedagogisk
form.

Här föreligger, såsom redan framgått av interpellationssvaret, en hel del
anmärkningsvärda förhållanden, vilka också utan vidare erkändes och påpekades
i svaret. Bland annat erkändes på tal örn Skarpnäcksaffären, som ju
är den sista — det finns emellertid även en Skarpnäcksaffär nummer två —
att där hade skett en sammanblandning av olika utfärdade order, vilken
möjligen kan förklara den ytterst egendomlig^ formuleringen, men det erkändes
också att rubriken B. i den från militärområdet utfärdade ordern
var »för vid». Hur mycket man bör inlägga i detta och hur stor vikt man
bör tillmäta en sådan sak, skall jag här inte närmare ingå på. Så mycket
är i varje fall tydligt att genom bristande klarhet i den väsentliga ordergivningen
uppifrån har skapats ett osäkerhetsmoment som gör det ingalunda
oförklarligt att underordnade militära befälhavare vid sin tillämpning av
dessa order göra sig skyldiga till misstag eller fortsatt oklarhet. Jag reagerar
således bestämt mot att man, såsom här skett, sökt skjuta över skulden
på underordnade militära befälhavare. Det är oriktigt och ur alla synpunkter
felaktigt att göra det. Först och främst måste det klaras ut, örn ordergivningen
uppifrån, allt ifrån översta instansen, varit så tydlig och klar att på
denna sedan kunnat grundas tillämpningsföreskrifter av vederbörande befälhavare,
som stå i överensstämmelse med regeringens intentioner. Denna fråga
kvarstår fortfarande obesvarad. Det är denna oklarhet i ordergivningen -—
det användes ett annat uttryck i något uttalande från försvarsministerns sida
och i interpellationssvaret, men jag tillåter mig att använda uttrycket oklarhet
i ordergivningen, och jag syftar då på ordergivningen uppifrån — det

Onsdagen den 20 oktober 1943.

Nr 28.

Ang. utfärdade bestämmelser rörande behandlingen av olika länders flygplan.
(Forts.)

är denna oklarhet och ännu iner den obekantskap med de vid olika tidpunkter
utfärdade bestämmelserna och reglerna för behandlingen av olika slags
främmande flygplan, som in i det sista tycks lia rått även i mycket höga
instanser, som kanske är det mest anmärkningsvärda i denna affär.

Jag betonar ännu en gång att i sak inga berättigade anmärkningar torde
kunna göras mot de medgivanden som lämnades sommaren 194,1. Dessa motsvarade
väl i stort sett den politik som i dåvarande läge ansågs riktig och
som också godkändes av riksdagen. Däremot synes det mig anmärkningsvärt
att ordern av den 1 juli 1941, sorn. ju innebar att verkningseld icke fick öppnas
mot enstaka tyska flygplan, varit gällande betydligt längre än som
först avsetts.

Jag måste bär erinra kammarens ledamöter örn vad som förekom vid ett
hemligt sammanträde i denna kammare strax efter midsommaren 1941. Vad.
jag här kommer att beröra är numera inte några hemligheter, och jag anser
mig därför oförhindrad att åberopa vad som förekom vid detta sammanträde.
Därvid bragtes för första gången till kammarens och jag skulle tro till flertalet
regeringsledamöters kännedom den order, som sedan bar spökat gång på
gång i denna sak och som vi nu återfinna i statsministerns redogörelse, nämligen
den order som gällde under ett, endast ett, dygn, den 22—23 juni 1941.
Jag hade genom en officer fått telefonmeddelande örn denna order. Han var
alldeles förvirrad, och han frågade, hur han skulle tolka den. Han låg vid
gränsen med sitt förband, då han fick ordern, som innebar en utomordentligt
stark inskränkning i hans handlingsfrihet. Jag fick sedermera ordern skriftligen
och meddelade den här i kammaren till försvarsministern. Han erkände
redan då, att ordern, som han då uppfattade som en tillämpningsorder, var
oklart formulerad och olämplig, och förklarade, att den skulle återkallas. Vid
detta tillfälle gjordes också i kammaren uttalanden, som jag tror att kammaren
betraktade som en försäkran, att denna order örn viss undantagsbehandling
av tyska militärplan — det var sådana det gällde — icke skulle komma att
förnyas, att alltså icke blott denna order, som enligt försvarsministerns medgivande
var olämpligt formulerad, skulle ändras, utan överhuvud taget hela
det undantagstillstånd, som skapats genom denna ordergivning, skulle upphöra.
Den sades ha varit helt och hållet betingad av då rådande omständigheter.
Och därmed läto vi oss nöja.

Det är därför med verklig förvåning som vi funnit, att ordern av den 29
juni 1941, som i sak innebär detsamma som nyssnämnda order, varit gällande
i varje fall till ett gott stycke in på år 1942, varigenom det svenska luftvärnet
förhindrats att öppna verkningseld mot enstaka tyska militärplan. Denna
sak är inte tillräckligt klart utredd i statsministerns svar. Dessa förhållanden,
som varit kända för många av riksdagens ledamöter och i vida kretsar utanför
riksdagen — man har ju känt till saker, överallt i militära förläggningar,
och man har ganska mycket diskuterat vad som legat bakom — ha varit ägnade
att framkalla irritation och misstankar, som lia gjort mycken skada.

Ann i arkli in gs vä rt, synes mig vidare vara, att inte i samband meri Lekvatnets-
och_ Skarpnäcksaffärerna klargörande redogörelser för saken lia lämnats,
och slutligen — den saken bär jag redan i korthet berört — måste det ju anses
anmärkningsvärt, att ännu i dessa sista dagar olika och delvis varandra
motsägande kommunikéer, uttalanden och meddelanden ha lämnats av försvarsministern
personligen, av utrikesdepartementet och av försvarsdepartementet.
Endast informationsstyrelsen har tegat, och det är kanske symptomatiskt. Den
förvirring, som härigenom uppstått, har avspeglats i pressdiskussionen och
Ilar framkallat intrycket av att, något Ilar måst döljas.

Nr 28.

Onsdagen den 20 oktober 1943.

Äng. utfärdade bestämmelser rörande behandlingen av olika länders flygplan.
(Forts.)

Nu hoppas jag att den fullständiga redogörelse, som vi äntligen fått höra
men som bort lämnas långt tidigare, skall lia bidragit till att en gång för alla
klara upp denna sak och avlägsna de misstankar och den irritation som framkallats.
Det bör kunna ske med god vilja.

Det är en sak sam jag gått förbi men som jag kanske bör nämna ett par
ord örn. Det talas så mycket i detta aktstycke örn kurirplan. Jag vill framhålla
att kurirplansbegreppet har kommit in i diskussionen så småningom och
har kommit att innefatta en del saker, som egentligen inte ha med kurirplan
i ordets vanliga diplomatiska mening att skaffa, och det har också varit ägnat
att öka förvirringen. Även på den punkten är det nödvändigt, att fullständig
klarhet skapas. Det är överhuvud taget endast på den vägen, som man kan
fullständigt återställa förtroendet, något som varit syftet med denna interpellation.

I sitt svar frågar statsministern till sist, örn det inträffade har kunnat föranleda
vad interpellanten kallat en förtroendekris. Yad jag syftat på med
detta ord är ingalunda, att det i vida kretsar skulle existera ett allmänt och
djupt rotat misstroende mot regeringen överhuvud taget eller någon av dess
medlemmar. Det är inte så. Jag skulle däremot vilja tala örn en partiell förtroendekris,
men även en sådan kan vara allvarlig nog. Jag vill fråga, örn
inte de punkter, som jag här berört — jag måste förbigå åtskilliga andra, eftersom
jag haft så kort tid på mig att läsa svaret — ändå ge ett intryck av
att det är si och så med förtroendet för vissa instanser. Hur det skall kunna
återställas, är det inte min sak att ange. Det tillkommer inte heller mig att
här fälla omdömen om den ena eller andra instansen eller den ena eller andra
militära eller civila befattningshavaren. Det förbjuder mig för övrigt redan
hänsynen till § 90 regeringsformen att göra. Det är motbjudande att här gå
ut och söka efter syndabockar, och jag reagerar mot att man redan nu börjat
utpeka sådana. Jag tror att det är angeläget, att man från regeringens sida
tar upp saken och ser efter, vad som är roten och upphovet till det hela, och
alltså undersöker, hur det är möjligt att dessa ordergivningar från högsta ort
kommit till. Sedan ankommer det på regeringen och närmast på försvarsministern
att se till, att rätta männen sättas på de viktigaste posterna.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Den ärade interpellanten
har förebrått mig dels att denna redogörelse inte lämnats tidigare än
som skett och dels att den kommit alldeles för snabbt. Beträffande den senare
anmärkningen vill jag påpeka, att jag har varit synnerligen angelägen att vid
första tillfälle lämna redogörelsen inför riksdagen på grund av det uppseende,
saken väckt ute i landet, kanske närmast beroende på tidningarnas sätt att behandla
densamma. Då jag valde tidpunkt för mitt svar, hade jag inte endast att
ta hänsyn till interpellanten utan också till kammaren i övrigt och till allmänheten,
’ och jag skulle tro, att det skulle ha varit mera berättigat att klandra
mig, örn jag hade försummat att använda detta tillfälle att framlägga saken.
Det har emellertid medfört, att jag inte har kunnat ■— vilket jag djupt beklagar
—■ i behörig ordning låta interpellanten på förhand få del av interpellationssvaret.
Jag erinrar örn att det inte finns någon skyldighet därvidlag att
stå till tjänst, men det har utbildats en god praxis i detta avseende, och den
bör såvitt möjligt följas. Emellertid lät jag redan i går middag meddela interpellanten,
att på grund av arbetet med svarets utformande han tidigast i dag
klockan tio kunde få ta del av svaret. Att det blev färdigt något senare, beror
på omständigheter, som jag inte behärskat. Interpellanten var alltså på förhand
medveten örn att han inte i vanlig ordning skulle kunna erhålla svaret. Jag

Onsdagen den 20 oktober 1943.

Nr 28.

Äng. utfärdade bestämmelser rörande behandlingen av olika länders flyg plan.

(Forts.)

hade också, trott, att det med det intresse, han visat denna sak, och med den
journalistiska begåvning, han besitter, inte kunde vara svårt för honom att
följa med den redogörelse, jag här har lämnat.

Det är klart att den hade kunnat få en annan form, men jag undrar, örn inte
den form den fått bäst stämmer överens med vad interpellanten har begärt. Örn
jag hade försökt att lägga in de olika orderna i mitt eget resonemang, skulle
jag inte då lia löpt den risken, att man förklarat: »Vi vilja ha fakta, vi vilja
inte ha någonting som kokas ihop för att det skall vara pedagogiskt.»? Därför
har jag ansett det riktigt att ge kammaren fakta med de få kommentarer, som
enligt mitt förmenande varit behövliga.

Interpellanten har nu anlitat den utvägen att taga upp till behandling ett
område, som jag, enligt vad jag uttryckligen angivit, har lämnat åt sidan, därför
att jag trodde att interpellanten ville veta just de saker, som jag har talat
örn. Det, som berördes av interpellanten, är ju ingenting för kammaren okänt.
Det var kanske baja ett sätt bland många andra att nu efteråt komma och riva
i ting, som man borde kunna låta vila åtminstone till dess kriget är över och
till den räfst, som man då eventuellt vill anställa nied dem, som ha burit ansvaret
för ledningen under krigsåren.

Jag kan icke vid detta tillfälle underlåta att dröja något vid den lust, som här
framträder att riva upp sådana strider, som kunna skapa missuppfattningar i
utlandet örn vad som verkligen har förekommit och örn vår ställning. Detta kan
lätt ske när man nu tar upp till diskussion åtgärder, som hänföra sig till en
tidpunkt, som för oss i vårt land var synnerligen påfrestande. Det kan icke vara
någon av kammarens ledamöter som icke erinrar sig, hur det var år 1941.
När jag såg interpellanten i talarstolen, erinrade jag mig ett rörande tillfälle
i denna kammare, då jag hade den stora äran att av honom bli kallad en nationens
man, närmast därför att jag hade avvisat försök från talare från mitt
eget parti att i det läge, vari vi då stodo, försöka vältra ett framtida ansgar
på andra. Är det icke något liknande man nu håller på med? De som 1941 antingen
tego eller med fullaste hjärta voro med örn den politik, som vi ansågo oss
böra föra, ha nu plötsligt två år senare glömt bort det läge, i vilket vi hade att
handla, och anse det mycket lämpligt att nu i ett helt annat läge taga upp
tvister örn vad som då förekom. Att de, som hela tiden ogillat regeringens politik,
att de, som mena, att det till och med är god svenskhet att anvisa utlandet
att använda påtryckningar på svensk regeringsbildning, använda varje tillfälle
att hålla i gång en tvist, som kan skapa missförstånd i utlandet, förstår
jag, ty det är ju helt förenligt med deras syfte, men att de, som verkligen vilja
tjäna svenska intressen och som varit med om att utforma den politik, som
förts, skola falla in i samma trall, har jag mycket svårt att begripa. Yi befinna
oss faktiskt i det egendomliga läget, att medan Sveriges handlingar i utlandet
äro föremål för en uppskattning och erkännanden, som måste värma oss, fortsätter
man här hemma att smågnata och småtvista och göra vad man kan för att
förstöra den goodwill vi lia i utlandet. Vad är det för svenskhet i en sådan
politik?

Det har här även sagts, att man icke skall lägga ansvaret på underordnade
myndigheter. Det vare mig fjärran. Det är emellertid icke möjligt, om man
skall ge en objektiv redogörelse, att inia också sätta in de olika leden i skeendet.
Jag känner intet behov att från mig lyfta något ansvar och bär ingen lust att
lägga det på andra, allra minst på underordnade. Jag har i stället en mycket
stark lust att varna för att man, samtidigt som man säger, att man vill lia klarhet
och skapa förtroende, genom att utpeka den ena eller andra såsom skyldig
faktiskt skapar ökat, misstroende. Jag har det allra största förtroende för vår

Nr 28.

Onsdagen den 20 oktober 1943.

Äng. utfärdade bestämmelser rörande behandlingen av olika lätiders flyg plan.

(Forts.)

militära ledning. Jag tvivlar icke ett ögonblick på att den gör och kommer att
göra sin plikt. Att det kan ske malörer vid ordergivningen rubbar icke mitt
förtroende för denna ledning. Jag skulle vilja fråga, om någon, inom vilket
verksamhetsområde det vara må, kan visa på en ordning, där aldrig misstag
göras och missförstånd förekomma. Särskilt tidningsmännen, som veta vilken
mängd av malörer som hända på en redaktion, borde någon gång kunna fråga
sigtom inte även på andra områden ting, som man inte önskar skola inträffa,
ändå inträffa. Jag har ingenting emot att interpellanten på mig och andra ställer
kravet, att ledningen skall övervaka. Det skall ledningen göra, men herr
Ivar Anderson inbillar sig väl inte, att detta land skulle kunna administreras.
örn jag skulle begära att få se varje order, som utgår på det militära området,
och varje expedition, som utgår från våra kanslier. En sådan övervakning från
ledningens sida är icke möjlig.

Beträffande den allmänna utvecklingen av den politik, som delvis har sitt
märke av år 1941, har jag alltid låtit mig angeläget vara att följa med, men
jag har räknat med att det kunnat uppkomma tillfällen, då varken min lust
eller tid varit tillräckliga för att jag skulle ha kunnat stå bekant med varje detalj.
Det kan här fastslås, att man har gjort stora nummer av relativt ringa
ting. Vad här skett har icke varit ägnat att skada vår ställning, och det har
heller icke skett någonting som har lett till olikartad behandling av andra
länder.

Herr Anderson, Axel Ivar: Herr talman! Jag har begärt ordet endast för att
på en punkt reagera mot ett yttrande, som fälldes av hans excellens herr statsuii
riis torn. Han försökte pa ett sätt, som föreföll mig alldeles oförklarligt, att
på mig övervältra anklagelsen för att här ha dragit upp 1941 års händelser
och givit en framställning, som skulle vara ägnad att skada vårt lands ställning
inför den utländska opinionen. Jag har dock två gånger i mitt anförande
uttryckligen sagt ifrån, att jag icke här framställer eller anser mig kunna
framställa några berättigade anmärkningar mot de medgivanden, som lämnades
sommaren 1941, utan att dessa tvärtom i stort sett motsvara den politik,
som i dåvarande läge ansågs riktig och som även godkändes av riksdagen.
•Det är mig ofattligt, att statsministern efter detta kan komma med ett sådant
påstående. Vill han och anser han sig kunna rikta anklagelsen mot annat håll,
borde det ha klart sagts ifrån, men han skall icke försöka använda den som en
replik i dagens debatt, åtminstone icke på detta stadium. Det kan ju hända,
att han får anledning att göra det senare. ,

Jag tar med glädje fasta på herr statsministerns förtroendeuttalande för deri
militära ledningen, och jag understryker, att hans yttrande örn att man icke
skall göra stora nummer av små ting överensstämmer med vad jag själv anser
och har velat framhålla. Jag tror emellertid, att det rätta sättet att reducera
de i diskussionen uppblåsta tingen till deras rätta proportioner är att taga upp
dessa ting till klargörande behandling på ett så tidigt stadium, att de ännu
icke hunnit bli så stora nummer.

Hans excellens herr ministern flir utrikes ärendena Gunther: Herr talman!

I allt det myckna, som på sista tiden skrivits i pressen angående de tyska
kurirflygplanen, har ett av ledmotiven varit mer eller mindre dunkelt formulerade
anklagelser mot utrikesledningen och utrikesdepartementet. Det skulle
vara svårt att samla ihop alla dessa anklagelser, men i det väsentliga röra de
sig på två områden. Det ena gäller utfärdandet av den militära ordern den 29
juni 1941 angående nödlandade tyska kurirflygplan, vilken order framställts såsom
neutralitetsstridig och tillkommen i hemlighet på utrikesdepartementets in -

Onsdagen den 20 oktober 1943.

Nr 28.

Äng. utfärdade bestämmelser rörande behandlingen av olika länders flyg plan.

(Forts.)

stiftan, det andra gäller ett påstått fortsatt hemlighållande av innehållet i denna
order från utrikesledningens och informationsstyrelsens sida till förfång för
utredningen av Lekvattnetsaffären och frågan örn Skarpnäcksordern.

Med risk att i viss mån upprepa vad som redan sagts i interpellationssvaret
anser jag mig här i riksdagen böra bemöta dessa beskyllningar.

Avtalet med Tyskland örn kurirflygning sommaren 1941 avsåg flygning
med icke militära såsom kurirplan betecknade plan. Denna överenskommelse
föranledde ordern av den 29 juni, som icke får förblandas med ordern samma
dag angående nödlandade stridsflygplan. Ordern örn nödlandade kurirflygplan
fastställde, att planen skulle behandlas som civila och följaktligen få starta
på nytt, samt att de i egenskap av kurirplan icke skulle visiteras. _

Jag kan givetvis icke nu erinra mig, örn jag på sin tid deltog i själva utformningen
av dessa föreskrifter. Men med hänsyn till kutymen inom utrikesdepartementet
är jag övertygad örn att jag sett och godkänt dem, och jag står helt
och hållet för dem. Jag finner dem vara alltigenom sådana de borde vara, en
naturlig följd av det träffade avtalet, vilket inom parentes sagt icke innehåller
några svenska åtaganden av hithörande slag. Ordern säger ingenting, örn
andra plan än tyska kurirplan, och den har varken avsett eller medfört någon
förändring i behandlingen av andra främmande kurirplan, vilka redan förut
behandlades såsom civila plan med tillstånd till överflygning. Den ger uttryck
för den principiellt riktiga tanken, att kurirplan icke skola militärt visiteras
och skola tillåtas flyga vidare vid nödlandning. Endast särskilda omständigheter
böra ge anledning till strängare regler; sådana särskilda omständigheter
lia som bekant senare inträffat och föranlett de nu gällande strängare bestämmelserna.

Den 17 juli 1941 utfärdades en kommuniké, vari följande sades örn de tyska
kurirplanen: »På sista tiden har rätt att flyga över svenskt territorium utmed
ett par av våra vanliga trafiklinjer beviljats tyska kurirflygplan, och i enstaka
fall har tillstånd lämnats för flygning utmed andra strängt angivna linjer.
Dessa kurirflygplan äro vanligen trafikflygplan, men en del av dem äro märkta
på sätt som liknar, men icke är identiskt med det på vilket tyska krigsflygplan
äro märkta. Detta kan möjligen hos allmänheten ha givit anledning till
missuppfatl ningar.

Dylika tillstånd till överflygningar lia även beviljats andra krigförande
stater.»

Därmed var i själva, verket det väsentliga sagt. Det är orimligt att nu efteråt
göra gällande, att det hade varit informationsstyrelsens skyldighet att,ytterligare
utveckla vad denna kurirflygning innebar och vilka regler som tillämpades
på den. Och tror interpellanten på allvar, att en sådan kommentar av informa
ti on s«1 yrel sen skulle på minsta sätt ha inverkat på den nu igångsatta
kampanjen? Säkerligen icke.

Jag utgår från att efter vad jag nu sagt örn själva karaktären av den ifrågavarande
orderns politiska innehåll, mäste var och en första, att allt tal örn att
utrikesdepartementet oller någon tjänsteman i utrikesdepartementet •— eventuellt
tillsammans med försvarsstaben — skulle hava hemlighållit ordern för
regeringen är meningslöst. Ordern var den klara konsekvensen av regeringens
träffade och kort därefter offentligt tillkännagivna beslut.

Vad beträffar den andra huvudanmärkningen, nämligen att utrikesdepartementet
borde ha offentliggjort orderns innehåll i samband med Skarpnåcksoch
Lekvattn ets af fä renia, så befinnes den vid närmare påseende vara lika
ogrundad. Att Skarpnäcksordern icke haft något samband med denna order,
framgår av interpellationssvaret. Händelsen vid Lekvattnet var ett fall för sig,

Nr 28.

Onsdagen den 20 oktober 1943.

Äng. utfärdade bestämmelser rörande behandlingen av olika länders flyg plan.

(Forts.)

där de framställda anmärkningarna gällde dels att ett med vapen försett flygplan
godkänts såsom kurirplan, dels behandlingen av de ombordvarande militärerna,
Föreskrifterna av politisk karaktär angående behandling- av nödlandade
kurirplan voro här av alldeles underordnad betydelse. Ett framhållande
av dessa regler skulle uppenbarligen icke ha inverkat på den kritik, som framfördes
i riksdagen och pressen, oell ännu mindre varit av betydelse för krigsrättens
handläggning av ärendet.

Jag tillbakavisar sålunda de gjorda beskyllningarna mot utrikesdepartementet
och informationsstyrelsen och måste beteckna dem som helt o-befogade.

I den tidning-, för vilken interpellanten är chefredaktör, lia vissa icke namngivna
tjänstemän i utrikesdepartementet särskilt utpekats såsom ansvariga
för allvarliga fel begångna i detta ärende, dag förväntar, att interpellanten,
efter vad som i dag upplysts, uttryckligen återtar dessa anklagelser. Det är
möjligt, att slutorden i interpellantens anförande var att anse som ett återtagande,
men det_ är. icke för mycket begärt, att det sker även i tidningen.

I en annan tidning, vars huvudredaktör är medlem av denna kammare, halen
namngiven tjänsteman i utrikesdepartementet anklagats för att tillsammans
med en likaledes namngiven officer ha utfärdat de här ifrågavarande orderna
bakom ryggen på departementschefen och följaktligen också regeringen. Jag
förväntar ett klart återtagande även av denna allvarliga och falska beskyllning.

Herr Ohlin: Herr talman! Jag har begärt ordet därför att det förefaller
mig, som örn det alltjämt kvarstod en betydande oklarhet på vissa punkter
i denna affär. Det har framgått mycket tydligt av hans excellens herr statsministerns
förklaring, att det ratt en väsentlig oordning i fråga örn alla dessa
order. Jag måste först anmäla en från statsministern avvikande mening beträffande
hans uppläggning av försvaret av de vidtagna åtgärderna. Han
Hagar: Var finns den mänskliga institution, där det aldrig sker misstag? Det
är emellertid inte här fråga örn det förhållandet, att misstag kunna ske, utan
det är fråga örn att under en period av flera år de instruktioner, som man
centralt håll avsett ^att ge, i verkligheten icke blivit inom hela området
effektuerade. Missförstånd och grova misstolkningar ha föreko-mmit, som
statsministern själv nämnde.

Den oklarhet, som kvarstår och som jag därnäst skall be att få något
belysa, är den, som uppkommit med anledning av utrikesdepartementets förklaring,
att givetvis tyska flygplan icke skola behandlas annorlunda än andra
Hyffplan. Denna förklaring har nog — även örn den har en i viss mån inskränkt
formulering — av allmänheten uppfattats så, att utrikesdepartementet
menade, att tyska plan generellt behandlas på samma sätt som andra
plan. Jag ställer emellertid frågan: Om engelska kurirflygplan redan från
början behandlats som civila plan, för vilka ingen särskild order var erfor\r1
varför mäste nian da ge en särskild order för tyska kurirflygplan?
Varför kunde icke de tyska kurirflygplanen liksom de engelska inrangeras
under begreppet civila plan? Förklaringen kan väl inte bara ligga däri, att
dessa tyska kurirflygplan under en period voro så talrika, att, som en ''person
säde till mig häromdagen, så mycket kurirgods, som kunde transporteras
tyska kurirplanen, fanns det inte i hela världen, även om alltsammans
skulle gått över Sverige. Nej, förklaringen måste vara någon annan. Jag
upprepar frågan: Varför skulle de tyska kurirflygplanen nämnas i en särskild
order, nar de engelska planen gingo i tysthet såsom civila plan? Det finns
givetvis ett skäl° för detta, vilket jag är nyfiken att få reda på.

Sa kommer frågan: När man nu skall upplysa de militära myndigheterna

Onsdagen den 20 oktober 1943.

Nr 28.

Ang. utfärdade bestämmelser rörande behandlingen av olika länders flygplan.
(Forts.)

och andra om detta förhållande, hur kan det då komma sig att man får fram
sådana order, som innehålla, att »tyska kurirflygplan» skola behandlas på
ett sätt och »andra plan» på ett annat? Varför inte säga att alla kurirflygplan,
både tyska och engelska, skola behandlas på ett visst sätt? Det tror
jag, att det svenska folket hade kunnat förstå. När hans excellens herr utrikesministern
säger, att den grundläggande ordern var precis sådan som den
borde vara, vill jag understryka, att örn den varit sådan som den borde vara,
skulle den väl ha lett till att tillämpningsorderna blivit sådana, att inte
envar som läser en sådan order måste tro, att det är är en diskrimination till
förmån för de tyska planen.

Jag måste således, herr talman, för det första konstatera, att det fortfarande
råder en oklarhet örn varför det kräves en särskild order för tyska
kurirflygplan, när det inte behövs för engelska, och för det andra, att man
visat en betydande oskicklighet vid utformningen av dessa order, då man
talat örn tyska kurirplan för sig och övriga flygplan för sig.

Den svenska allmänheten fick utan tvivel ett något oriktigt intryck efter
utrikesdepartementets förklaring, att det icke varit fråga örn någon diskrimination
till förmån för tyska plan. Det svenska folket kan ju inte hålla isär
alla dessa order rörande nödlandade kurirflygplan och nödlandade militärflygplan
samt order rörande eventuell verkningseld mot militärplan. Svenska
folket fick därför nog det intrycket av denna förklaring, att det alls icke
förekommit någon diskrimination. Vi veta emellertid, ehuru hans excellens
herr statsministern fann lämpligt att icke närmare ingå därpå i dag, att det
beträffande instruktionen för luftvärnet om avgivande av verkningseld ett
slag fanns en mycket tydlig och klar diskrimination till förmån för tyska
och finska plan. Det är klart, att man icke skall blanda ihop denna sak med
frågan örn kurirflygplans och militärflygplans nödlandning. Men jag måste
konstatera, att med den oreda, som rått i kommunikéerna, är det mycket förståeligt,
örn den svenska allmänheten fått ett oriktigt intryck.

Enär denna order till luftvärnet, som innehöll att verkningseld icke skulle
avgivas mot tyska och finska militärplan, men väl mot andra militärplan,
återkallades, lämnades till offentligheten en kommuniké, som jag haft tillfälle
att tidigare beröra i denna kammare. Den var så formulerad, att det
verkade, som örn allmänheten inom vissa bebyggda samhällen skulle akta sig
för splitter eller något dylikt, medan kommunikéns verkliga bakgrund var, att
regeringen hade ändrat ordern till luftvärnet och borttagit diskriminationen
till förmån för tyska och finska plan. I stället för att tala örn för svenska
folket, att regeringen nu ändrat de instruktioner, mot vilka många människor,
som haft direkt eller indirekt kontakt med luftvärnsmyndigheterna, reagerat
och att en likformig behandling återinförts, skickades sålunda ut en kommuniké,
som jag vågar påstå var formulerad direkt så, att folk icke skulle begripa
vilken ändring som vidtagits. Jag kan icke här i kammaren lägga fram
den kunskap jag har om vilka metamorfoser denna order undergått, innan
den fick sitt besynnerliga skick. Jag vill endast nämna, att en rätt väsentlig
del av denna metamorfos ägde rum i utrikesdepartementet.

Jag övergår så till bestämmelserna den 4 april 1943 inom ett eller ett par
militärområden. Ifrågavarande order innehåller, att »tyska kurirflygplan»
skola behandlas på ett sätt och »övriga flygplan» på ett annat. Denna order
har ju publicerats, och statsministern redogjorde nyss för innehållet, men statsministern
förklarade därvid, att mod delta ord »övriga» givetvis avses militärplan.
Mitt intryck var att hans excellens herr statsministern, om jag icke missförstod
honom, måste skämta, t.y örn det står »tyska kurirflygplan» och »öv -

Nr 28.

Onsdagen den 20 oktober 1943.

Ang. utfärdade bestämmelser rörande behandlingen av olika länders flygplan.
(Forts.)

riga flygplan», torde väl knappast någon kunna förstå att »övriga» syftar på
militärplan. Möjligen skall folk då tolka bestämmelserna så, att det inte finns
några andrå kurirflygplan än tyska för att det hela skall gå ihop. Det är klart,
att saken kan förklaras med hjälp av alla möjliga kommentarer, men det är
just avsaknaden av sådana som framkallat missförstånd.

Hans excellens herr statsministern säger, att ledningen och närmast försvarsministern
icke kan övervaka alla dessa order. Försvarsministern tycks således
icke ha tid att intressera sig för dessa viktiga instruktioner. Jag måste
säga mig, när jag hör detta, att det dock icke är flera order än att statsministern
kunnat redogöra för dem under loppet av en halvtimma, och de omfatta
ändå en period av flera år. Hade det verkligen varit onaturligt om försvarsministern
sagt sig, att dessa order om behandlingen av främmande flygplan,
vilka ha en utrikespolitisk bakgrund, får jag se till, att jag har reda på, då de
röra en mycket känslig sak? Jag talar ju som en lekman, men jag skulle tycka,
att detta borde utgöra en ganska naturlig del av arbetsuppgiften för statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet. Tydligen tycker inte statsministern
det. Han förmenar, att detta är en småsak, som försvarsministern inte haft
tid med.

Jag övergår nu till sakens andra sida, herr talman, nämligen den omständigheten,
att försvarsministern vid interpellationsvaret i våras lämnade vissa
upplysningar, som byggde på en oriktig förutsättning. Försvarsministern hade
ju från försvarsstaben genom ett misstag fått en icke korrekt upplysning. Jag
vill gärna betyga, att jag är övertygad örn att det var ett rent misstag inom
försvarsstaben, som förklaras av de då rådande, speciella omständigheterna,
ehuru det naturligtvis var ett ganska grovt misstag. Även sådana kunna ju ske.
Det anmärkningsvärda är emellertid det som hela svenska pressen med ganska
rörande enighet framhållit, att när svenska riksdagen och svenska folket av
försvarsministern får ett oriktigt besked, detta icke blir rättat förrän några
dagar innan riksdagen skall på nytt sammanträda. Visserligen ha militärerna
i Lekvattnets- och Skarpnäcksaffärerna kanske icke blivit felaktiga dömda,
men de ha inför allmänna opinionen under en lång tid framstått i en annan
dager än som hade varit, såvitt jag förstår, berättigat. Hans excellens herr
statsministern säger nu, att försvarsministern ingenting ville säga, ty han
ville först avvakta krigsrättens utredning. Sedan hann han emellertid icke se
krigsrättens protokoll, förrän riksdagen slutade, och under sommaren, innan
riksdagen ånyo sammanträdde, kunde han naturligtvis ingenting säga. Han
ville vänta, till dess han kunde träffa interpellanten, jag förmodar i riksdagen.
Å riksdagens vägnar måste man ju vara utomordentligt tacksam för en så kolossal
respekt för riksdagen, att en ledamot av regeringen icke skulle kunna
lämna ifrågavarande upplysningar, förrän riksdagen ånyo sammanträdde. Jag
vill tillägga, att det är en relativt hastigt tillkommen respekt, ty det har ju
under krigsåren ganska många gånger inträffat, att regeringsledamöter gått
förbi riksdagen och lämnat viktiga upplysningar direkt till allmänheten, även
vid tillfällen då det kanske hade varit naturligt att välja riksdagen såsom
forum. I nu föreliggande fall gällde det väl inte att upplysa interpellanten
Olovson eller riksdagen speciellt, utan det gällde att upplysa svenska folket.
Jag kan icke inse annat än det hade varit naturligt för försvarsministern att
välja första tillfälle för att tala om hur det förhöll sig. Ett preliminärt meddelande
borde ha givits, så snart försvarsministern fick reda på denna nya
order. Jag kan inte riktigt förstå, varför försvarsministern skulle avvakta
Lekvattnetsutredningen. Det hade väl varit naturligt av försvarsministern att
offentligen meddela, att det fanns en order som han vid interpellationssvarets

Onsdagen den 20 oktober 1943.

Nr 28.

Äng. utfärdade bestämmelser rörande behandlingen av olilia länders flygplan.
(Forts.)

avlämnande icke kände till, och att upplysa om dess innebörd. Även om försvarsministern
hade velat avvakta själva utredningen, fanns det ju tillfälle
på försommaren att meddela svenska folket hur saken låg till. Det är omöjligt,
herr talman, att undgå det intrycket, att när försvarsministern håller
tyst med dessa upplysningar så länge, är det ett vittnesbörd örn bristande intresse
för att svenska folket verkligen skall känna till hur det förhåller sig
med dessa saker.

Nu väljer hans excellens herr statsministern såsom taktisk försvarslinje i
hela denna fråga att gå mycket lätt förbi önskemålet örn korrekta informationer
åt svenska folket och frågar i stället, örn man inte borde låta dessa saker
vila. Han undrar, varför man skall riva upp strider som kunna skapa missförstånd
i utlandet. Därtill vill jag svara, utöver att understryka vad herr
Ivar Anderson nyss har sagt, att missförstånd i utlandet — örn något sådant
har uppkommit — väsentligen torde berott på att det har rått missförstånd
i Sverige. Även svenska medborgare med goda avsikter ha gjort sig skyldiga
till misstag, vilka berott på arten av upplysningar eller, rättare sagt, bristen
på upplysningar från regeringens sida.

Jag tror därför inte det är berättigat, att hans excellens herr statsministern
nu försöker gå till någon motoffensiv. Det spörsmål, som i detta sammanhang
föreligger till behandling, är följande: har icke upplysningsverksamheten i
denna sak varit sådan, att det blivit ofrånkomligt, att en hel rad missförstånd
skulle uppkomma i Sverige rörande vad som faktiskt skett? Tror verkligen hans
excellens herr statsministern att den oro, som funnits i vida kretsar i vårt land,
bara berott på att tidningarna skriva och icke på att allmänheten haft en naturlig
känsla av att åtskilligt i denna angelägenhet verkligen är oklart?

Jag understryker att den kritik jag riktar mot regeringen — i främsta rummet
mot försvarsministern, men i viss mån även mot regeringens övriga närmast
berörda ledamöter — icke gäller den förda utrikespolitiken, utan den
omständigheten, att man i ett demokratiskt land som Sverige har visat så ringa
intresse för att svenska folket icke vilseledes utan får veta, hur det förhåller
sig med dessa saker. Folkets försvarsvilja är i icke ringa mån beroende av
känslan att riktiga upplysningar lämnas i angelägenheter av detta slag. Därför
tror jag det är ytterst tacknämligt att den svenska riksdagen har fått tillfälle
att dryfta frågan på ett sätt som för ut kunskapen till hela svenska folket.
Man måste därför tillbakavisa den kritik som hans excellens herr statsministern
nu, efter vad det föreföll, riktade mot interpellanten. Jag ber tvärtom
få betyga min tacksamhet mot interpellanten för att han har hjälpt till
att föra fram saken på detta sätt.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Jag hade ju trott
att det här gällde att utreda vad som i av interpellanten berörda angelägenheter
förekommit. Talarna visa sig emellertid mycket litet intresserade därav
— värjo talare väljer tydligen deri för honom lämpliga utgångspunkten. Man
talar alltså örn något annat, och sedan säger man att avsikten bara varit att
ge regeringen en erinran örn att den måste vara. mera meddelsam.

Regeringen har, så vitt jag vet, lämnat alla de upplysningar, som kunnat
meddelas och som befunnits önskvärda. Den har därvidlag icke underlåtit någonting.
Men regeringen kari ej alltid utan vidare fundera ut, hur långt nian
måste gå leir att undervisa folket. Ett ganska gott exempel på svår!ghöl erna
lia vi i det senaste anförande!, nämligen när det gällde ordern nied A- och bipunkterna.
Jag har sagt alt nied B-punkten ej kan lia menats någonting annat
än militära plan. men herr Ohlin Ilar en helt annan uppfattning och anser att

Nr 28.

Onsdagen den 20 oktober 1943.

Äng. utfärdade bestämmelser rörande behandlingen av olika länders flyg plan.

(Forts.)

man måste få det intrycket att meningen är en annan. Ena punkten lyder: »A.
Tyska kurirflygplan» och den andra: »B. Övriga flygplan.» Detta måste betyda,
att det är fråga om två likvärdiga avdelningar. De militära myndigheterna
ha med tyska kurirplan och militära plan att skaffa. De engelska kurirplanen
ha däremot behandlats under den civila ordningen. Därför blir det
ganska naturligt för militärerna, även örn man därmed kan råka vilseleda allmänheten,
att tala om de två kategorier man har att göra nied. Och så skriver
man »tyska kurirflygplan» och »övriga flygplan», med vilka senare man
måste mena de främmande militära planen.

När jag i tidningarna läste den s. k. Skarpnäcksordern och det bebådades
att en ny stor affär var under uppsegling, sade jag mig själv att folk i alla
fall måste förstå vad det här är fråga örn och att det inte kan gälla någonting
annat än dessa båda kategorier. Nu hör jag att man inte ens i riksdagskretsar
bär varit intresserad av att så mycket ägna dessa saker studium, att
man kan göra den distinktionen. Då förstår jag ju också, att man behöver
den mera pedagogiska upplysningsverksamhet, som efterlystes.

Det var en annan punkt i herr Ohlins anförande, som också föreföll mig något
egendomlig. Han frågade, varför en särskild behandling av tyska kurirplan
behövdes. Herr Ohlin var med år 1941, när vi behandlade hela det stora
komplex, varav frågan örn kurirplanen endast utgjorde en del, och han har i
riksdagens första kammare fått upplysning arn regeringens beslut i dessa olika
ting. Han vet att man ansåg, att komplexet hade ett sådant sammanhang att
det var naturligt att låta överenskommelsen även beträffande dessa särskilda
kurirplan träffas via försvarsstaben. Detta är i och för sig en tillräcklig anledning
till att det bär blivit särskilda föreskrifter örn dem. En annan är, såsom
ju vem som helst kan observera, att under det de engelska kurirplanen
flugits till en given plats i Sverige, så ha de tyska kurirplanen haft rutter
över Sverige utan att någon svensk flygplats varit utgångspunkt eller landningspunkt.
Den tyska kurirflygtrafiken innebär således en överflygning,
och den bär därmed en något annan karaktär än annan kurirflygning, vilket
kan motivera att man uppställer särskilda bestämmelser. Örn detta även har
inneburit en ökad kontroll av denna flygning, antar jag att varken herr Ohlin
eller någon annan kan ha något att invända däremot.

Skall man fortsätta diskussionen örn den allmänna upplysningen, så vill
jag bara säga att jag anser det lovvärt att man framför anspråk på att få
upplysningar. Men jag finner det icke motiverat att man, var gång man stöter
på en sak som man icke begriper, genast skall tro att det ligger något
fuffens från regeringens eller myndigheternas sida bakom.

Herr Ohlin: Herr talman! Med anledning av statsministerns anförande vill
jag framhålla, att ordern har överskriften »P.M. över behandling av nödlandade
främmande flygplan». Härmed menas tydligen flygplan i allmänhet. Sedan
komma två avdelningar, den ena med överskriften »A. Tyska kurirflygplan»
och den andra med rubriken »B. Övriga flygplan». Örn meningen har
varit att detta skall uppfattas så, att ingen distinktion mellan tyska flygplan
och plan av annan nationalitet skall göras, så har svenska språket här använts
på ett sätt, som absolut icke överensstämmer med kravet på ett klart
och tydligt språkbruk. En sådan order kan icke annat än missförstås.

Sedan säger statsministern att det krävdes en särskild överenskommelse i
fråga örn de tyska kurirplanen. Ja, den saken bär jag aldrig bestritt. Men
vad jag fortfarande har svårt att förstå är, varför man behövt en order, som

Onsdagen den 20 oktober 1943.

Nr 28.

Äng. utfärdade bestämmelser rörande behandlingen av olika länders flygplan.
(Forts.)

skrivits på sådant sätt att det ser ut, som om de tyska kurirflygplanen skulle
behandlas på annat sätt än övriga nationers.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Menar herr Ohlin
att jag eller försvarsministern skulle finnas till hands på militärområdets expedition
för att kontrollera en sådan sak?

Herr Lindström: Herr talman! Jag har under denna krigstid icke hört till
dem, på vilka hans excellens statsministern syftade, när han talade örn personer
och kretsar som ständigt utövat en grinig kritik mot regeringen. Tvärtom
har jag varit övertygad örn att den politik, som regeringen fört, varit
lyckosam för landet, och efter måttet av mina blygsamma krafter har jag också
försvarat densamma. _ .... „

Men, herr talman, trots denna min allmänna inställning måste jag säga, att
jag kände nng mycket illa berörd, för att använda ett lindrigt uttryck, när
jag läste förra veckans kommuniké från försvarsministern rörande alla dessa
order, som det nu talats om. Jag blev illa berörd, därför att jag anser det icke
föreligga en riktig kommunikation mellan olika viktiga myndigheter, som ha
med vårt försvar att göra, och emedan en betydande förvirring tycks vara för
handen i denna ordergivning. Jåg blev ytterligare illa berörd på grund av
att kommunikationen mellan de olika myndigheterna har visat sig sa bristfällig,
att försvarsministern icke i det rätta ögonblicket haft möjligheter att
delge riksdagen, och genom den det svenska folket, det verkliga sammanhanget.
Sådana förhållanden måste väcka uppmärksamhet, ja, till och med oro, och
jag kan ej hålla med hans excellens statsministern, när han säger att detta
är små ting. Jag anser dem för min del ganska betydelsefulla.

Jag beklagar mycket att statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
har kommit att bli inblandad i diskussionen örn denna affär. Uppenbarligen
är han offer för andras göranden och låtanden. Dock borde han i bättre tid
ha kunnat bekantgöra för svenska folket vad han visste, sedan han kommit till
klarhet örn att hans redogörelse med anledning av Lekvattnetsinterpellationen
i medkammaren ej var tillräckligt fyllig. För min del vill jag Passa pa til -fället att säga, att jag har det allra största personliga förtroende tor försvarsministern,
och jag vill tillägga att jag anser honom fullkomligt oumbärlig
inom regeringen, så länge det nuvarande uppbyggnadsarbetet pagar inom
Sveriges försvar. Jag har genom medlemskap i statsutskottet halt tilli a lie att
på ganska nära håll iakttaga vad han uträttar och orkar med, och darior beklagar
jag att han kommit ut i denna storm, som jag livligt hoppas skall bedarra.
så fort alla kort nu lia blivit lagda på bordet.

Jag begärde närmast ordet därför att hans excellens ministern tor utrikes
ärendena gjorde ett angrepp på mig, eller i varje fall gav mig en repriman
för att jag i den tidning, jag redigerar, i dag Ilar utpekat ett pär personer
såsom närmast ansvariga för orderna och oredan på sommaren 1.M1. dag _vil
då först säga, ali jag har fått dessa upplysningar fran hall som alltid visat
sig hundraprocentigt tillförlitliga. Nu fattade jag emellertid uttalandet av hans
excellens ministern för utrikes ärendena, även örn det kanske inte \ar fullkomligt
klart, som örn jag här skulle lia haft daliga informationskällor. Om sa
är fallet, förklarar jag mig naturligtvis beredd att offentligt taga tillbaka vac
jag sålunda har sagt. Men jag måste tillfoga, att det skulle vara intressant tor
riksdagen och även för svenska folket att få del ay en något inora ingående
redogörelse rörande, utrikesdepartementets förhållande till dessa ting Det slog
dock åhöraren lill hans excellens’ annars mycket klara och höstlunda tal, ali

Nr 28.

Onsdagen den 20 oktober 1943.

Äng. utfärdade bestämmelser rörande behandlingen av olika länders flva plan.

(Forts.)

han icke kunde ge rena besked om huruvida han sett dessa order eller ej; på
grund av gällande praxis inom departementet ansåg han det likväl sannolikt
att så varit fallet. Detta är en förklaring, men, herr talman, en ganska vag
sådan, och det skulle därför vara värdefullt att på denna punkt få något närmare
besked än som lämnats genom vad hans excellens ministern för utrikes
ärendena nyss föredrog inför kammaren.

Herr Holmbäck: Herr talman! Det synes mig, som om förhållandena skulle
vara ganska klara beträffande den order, som innebar att tyska kurirflygplan
inte skulle visiteras. Försvarsministern och regeringen lia tydligen till en
underordnad myndighet utlämnat rätten att fatta beslut i hithörande politiskt
synnerligen ömtåliga frågor, och man har gjort detta utan att ens skaffa sig
säkerhet örn att erhålla underrättelser örn vilka beslut som fattades. Man klagar
från regoring.sbänken över att ordern ej kommunicerats de underordnade myndigheterna,
men ingenting sägs örn att den icke kommunicerats regeringen.

Genom hans excellens herr utrikesministerns anförande ha vi fått ytterligare
upplysningar. Av kommunikéerna under de senaste dagarna har man fått intrycket,
är inte heller utrikesministern haft någonting att göra med kontrollen
över de militära orderna. Det Ilar endast sagts att utrikesdepartementet
haft dylik kontroll. När jag läste kommunikén härom, frågade jag mig ögonblickligen:
vem är utrikesdepartementet? Är det utrikesministern eller kabinettssekreteraren,
är det ett utrikesråd, eller vem kan det vara? Nu ha vi fått
höra att utrikesministern, örn jag ej missförstod hans anförande, tror sig
veta att han har sett ordern att kurirflygplan ej skulle få visiteras, och det är
ju en liten förbättring. Men att han blott tror sig minnas att han sett den visar
ändå, att regeringen ej med önskvärd styrka hållit denna affär i sin hand.

Då här talas om och klagas över en förtroendekris. tror jag för min del att
detta ytterst bottnar i att man är rädd för att ömtåliga politiska avgöranden
icke träffas av regeringen, eller i varje fall ej ligga fast i regeringens hand.
Jag tror därför att denna förtroendekris mycket snart kommer att upphöra,
°in vi få klarhet i att det för framtiden är Sveriges regering som bestämmer i
frågor av sådan vikt som vi ha ett exempel på i ordern angående icke visitering
av kurirplan.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Jag kan inte låta
stå oemotsagd en sådan felaktighet som att regeringen skulle ha överlåtit
åt underordnade myndigheter att fatta beslut i dessa ting. Regeringen har i
samtliga frågor givit generella föreskrifter, och åt myndigheterna har överlåtits
att utarbeta tilllämpningföreskrifterna.

Herr Holmbäck erhöll nu ordet för kort genmäle och yttrade: Herr talman!
Här är det tydligen fråga örn en tillämpningsföreskrift av den allra största
politiska vikt.

Herr Sandler: Herr talman! Jag hade ingalunda haft för avsikt att deltaga
i denna debatt. Jag vill emellertid göra en reflexion med anledning av vad
som förekommit.

Det har av herr statsministern med ett visst eftertryck blivit upplyst, att
Lekvattnetsofficeren saknade kännedom örn den order, varom så mycket har
talats här i dag. Vi veta genom försvarsministerns uppriktiga förklaring,
att han å sin sida levde i okunnighet örn densamma. Jag måste säga att det
är obehagligt att veta, att å ena sidan mannen vid gränsen, som skall till -

Onsdagen den 20 oktober 1943.

Nr 28.

Äng. utfärdade bestämmelser rörande behandlingen av olika länders flygplan.
(Forts.)

lämpa föreskrifterna, och å den andra sidan mannen i toppen, som bär ansvaret
för vår försvarsmakt, icke känna ett sådant faktum. Det måste väl
ändå anses vara ett allmänt intresse, att sådant icke förekommer.

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! Jag tillåter mig att först göra några
anmärkningar med hänsyn till den nu berörda frågan, huruvida det kan anses
nödvändigt att jag känner till sådana order som denna. Jag fäster uppmärksamheten
på att tusentals order lia utgått från högkvarteret under dessa
krigsår — det är inte, såsom herr Ohlin tycktes tro, fråga örn ett litet antal
order, som här kunnat uppräknas på en halvtimme — och det stora flertalet
av dessa order är ur militär synpunkt av minst lika stor vikt som den här
föreliggande. Denna order hade en utrikespolitisk betydelse, men för dess korrekta
avfattning i det hänseendet svarade utrikesdepartementet. Man måste
således utan vidare slå fast, att det inte finns någon möjlighet för en försvarsminister
i detta land att lia en överblick över ordergivningen från högkvarteret
i en tid som denna.

Mén jag vill också begagna tillfället säga, att av den omständigheten, att
jag helt naturligt icke känt till denna ordergivning, icke följer att någon med
vett och vilja skulle ha velat föra mig bakom ljuset. När nian. handlat härvidlag,
har det skett i enlighet med den vedertagna och nödvändiga arbetsfördelningen.

Den omständigheten, att mannen vid gränsen icke kände till ordern, är enligt
min mening djupt beklaglig. När jag besvarade interpellationer i andra
kammaren den 24 mars, kunde jag icke ange orsaken. Därefter har jag forskat
och kommit till den uppfattningen, att orsaken är att femte militärbefälsstaben,
som svarade för detta område, uppsattes så sent som den 1 oktober
1942. Den var alldeles ny, men måste genomföra alla sina uppgifter. Det har
nu visat sig, att den i februari månad 1943 icke hade lyckats få sin ordergivning
att fungera oklanderligt. Det är beklagligt, men man måste å andra
sidan säga att det dock är försvarligt. Därav följde, att beredskapsförbandet
i Lekvattnet icke hade fått en fullständig uppsättning av de föreskrifter,
som man borde lia fått.

Men jag kommer nu till frågan, örn det kunnat anses såsom absolut nödvändigt
att jag skulle gå lill offentligheten med denna order, så snart jag
fick vetskap örn den. Fanns det, för det första, någon anledning med hänsyn
till den enskilda människan — jag menar den officer, som var utpekad
i"Lekvattnetsaffären? Nej, ty kännedomen eller den bristande kännedomen
örn denna order var fullständigt oväsentlig för att bedöma hans ställning till
saken. Jag hade redan den 24 mars förklarat, att han icke hade fått del av
gällande föreskrifter. Om den ena eller andra föreskriften gällde, var för bedömande
av hans sak oväsentligt. Han kunde icke lastas för att han icke
fått del av dessa order. Man har på något håll ansett, att jag borde be den
vid tillfället i Lekvattnet tjänstgörande kompanichefen om ursäkt, Jag frågar:
för vad skulle jag be honom örn ursäkt? Jag har icke klandrat honom i
mitt interpellationssvar, och krigsrätten har frikänt honom. Det enda klander,
som riktats mot honom, har förekommit i vissa tidningar, och jag tycker
det går väl långt, örn man begär, att jag skall bc om ursäkt för tidningarnas
förlöpningar.

Jag vill alltså slå fast, att det icke fanns något bärande skäl att påskynda
offentliggörandet av denna order med hänsyn till den person, som det
här var fråga om. Ur saklig synpunkt fanns heller icke något bärande skäl till
skyndsamhet, ty ordern var upphävd. En ny ordergivning hade genomförts,

Nr 28.

Onsdagen den 20 oktober 1943.

Äng. utfärdade bestämmelser rörande behandlingen av olika länders flyg plan.

(Forts.)

och nå oron ytterligare olycka kunde icke hända. Saken representerade ett passerat
och förgånget stadium i vår politik. Såsom hans excellens herr statsministern
sagt i sitt interpellationssvar, hade jag angivit uppgifterna i mitt interpellationssvar
såsom preliminära. På grund av önskan att lämna ett snabbt
svar fick jag bortse från den absoluta exaktheten och ta risken av att felaktigheter
kunde finnas. Jag ville därför granska även de andra uppgifterna
genom att ta del av krigsrättsprotokollet. Jag ansåg för min del att denna
sak icke kunde ha något stort intresse för allmänheten. Det gällde ju ett
förgånget stadium, och det rena kuriositetsintresset har jag icke någon större
veneration för. Den, som kunde känna sig kränkt, var interpellanten, som
jag hade gett icke fullt exakta uppgifter, och det var ganska naturligt, att
jag ville med honom överlägga, om huruvida och på vad sätt en korrigering
skulle ske. Örn detta får man säga vad man vill. Jag finner tillvägagångssättet
naturligt och har inte anledning att i det avseendet göra någon avbön.

Herr Petersson, Knnt: Herr talman! Vi ha i dag fått höra många förklaringar
från regeringsbänken, och de lia alla givit uttryck för en stark känsla
av egen oskuld. Jag vet ej örn vi någonsin haft tillfälle att åskåda en oskyldigare
regeringsbänk här i kammaren än den vi i dag ha för ögonen. Varifrån
denna övertygelse örn den egna förträffligheten kommer skall jag icke
uttala någon mening örn. Det kan ju vara ett fall av rättfärdiggörelse genom
tron, men det kan också vara fråga örn mera världsliga ting.

^ Jag skulle vilja anknyta till vad som nyss yttrades från Värmlandsbänken,
så till vida att även jag finner det vara ett egendomligt förhållande, att vi
här i riksdagen diskutera den militära ordergivningen. Den hör dock till de
ting, som i allmänhet ej bruka falla under vår handläggning. Jag vet inte,
örn man skall kalla detta ett konstitutionellt framsteg. Snarare känner jag
det så, att jag som ledamot av riksdagen har ett behov av att rättfärdiga
mig, när jag ger mig in i en sådan diskussion, eller åtminstone av att finna
någon förklaring till att vi ha hamnat där vi nu äro. Förklaringen kan ju
inte vara någon annan än att det här är fråga örn en politisk ordergivning
— en ordergivning framkallad av politiska avgöranden och med politiska syften.
Detta är ju också förhållandet, såsom vi alla veta. Alla dessa order, som
vi här tala örn, ha mer eller mindre kommit till som följdföreteelser till ett
politiskt^ avgörande, till en överenskommelse, som träffats med främmande
makt. På det sättet ha vi nått därhän, att vårt verksamma utrikesdepartement
även kommit att syssla med militära instruktioner. Vi ha nu vant oss vid
detta system och tycka kanske i allmänhet, att det inte är så märkvärdigt,
men mig förefaller det som örn vi här hade kommit in på en ordning, som
måste. betecknas såsom mycket litet tillfredsställande. Detta omdöme motsäges
inte på något sätt av de förvecklingar av olika slag, som följt i spåren
på utrikesdepartementets ingripanden och som vi här i dag ordat om från
olika utgångspunkter.

Nu skulle jag vilja föra debatten tillbaka till en punkt, där jag tror, att
utrikesministern lämnade den. Han kom inte riktigt ihåg, huruvida han personligen
hade medverkat till utfärdandet av den bekanta ordern av den 29
juni 1941, men han förutsatte, att så hade varit fallet, och han tyckte, att
hans medverkan var alldeles i sin ordning, liksom han tyckte, att ordern i
och för sig var fullkomligt riktig och ändamålsenlig. I det avseendet skulle
jag vilja anföra en rakt motsatt uppfattning. Jag kan icke bli övertygad om
att det var riktigt, att utrikesdepartementet lade sig i denna sak. Såsom vi
hörde av statsministerns redogörelse, hade dylika order tidigare utfärdats i

Onsdagen den 20 oktober 1943.

Nr 28.

Äng. utfärdade bestämmelser rörande behandlingen av olika länders flyg plan.

(Forts.)

kommandoväg. Enligt mm mening fanns icke någon anledning, att denna
gång flytta över ärendets'' handläggning från försvars- till utrikesdepartementet.
Detta senare har ingen anknytning till de militära myndigheterna,
men i försvarsdepartementet finns en inrättning, nämligen kommandoexpeditionen,
som har kommit till just för att tjänstgöra såsom en förbindelse
mellan försvarsdepartementet och försvarsledningen.

Nu vill jag inte säga, att en handläggning i försvarsdepartementet skulle
ha besparat oss alla de egendomliga konsekvenser och förvecklingar, som senare
ha inträtt, men en sådan ordning skulle väl i varje fall ha besparat försvarsministern
den olycka, för vilken han rakade ut i interpellationsdebatten

den 24 mars. o o .

Med tanke på dessa egendomliga förhållanden måste man fråga sig, hur
det egentligen står till med samarbetet inom samlingsregeringen. Man skulle
kanske till och med kunna finna anledning fråga sig, örn herrarna inte alls
umgås. Är det så, att herrarna regera alldeles på egen hand och att departementen
etablerat sig själva som något slags självstyrande republiker inom
svensk statsförvaltning? Det är kanske en närgången fråga, ^men jag tillåter
mig ändå att ställa den, ty det skulle ju kunna hända, att någonting behöver
rättas till. För min del har jag under åren fått en allt starkare övertygelse
örn att så verkligen är förhållandet. Jag har vid olika tillfällen haft anledning
att lägga märke till utrikesdepartementets intresse för förvaltningsarbetet
på olika områden. Jag minns t. ex., att när jag en gång i vintras hade
dragit fram en liten sak här i riksdagen — det gällde tillbakasändandet,
för övrigt under rätt upprörande former, av en desertör över norska gränsen
-— fick jag efteråt besök av en officer från försvarsstaben. Han förebrådde
mig för att jag hade lämnat oriktiga upplysningar här i kammaren, ty, menade
han, det kunde inte komma i fråga, att militären anlitades för sådana
ting. Jag sade honom då, att mina upplysningar hade jag fått genom utrikesdepartementet,
och örn de vore felaktiga, måste jag hänvisa honom dit för
att få saken tillrättalagd. Jag hörde sedan aldrig av honom, och jag svävar
ännu i denna stund i ovetskap örn huruvida jag hade fallit offer för utrikesdepartementets
bekanta expertis på författande av kommunikéer och meddelande
av upplysningar till allmänheten. Allt talar dock för att departementet
verkligen blandat sig i även denna angelägenhet.

Det har hänt många andra dylika små episoder i det offentliga livet, som
ha dragit uppmärksamheten till expansionsbegäret hos utrikesdepartementet.
Jag skulle därför vilja ifrågasätta, örn inte en av de viktigaste lärdomar, som
vi kunna draga av dagens debatt, kan sammanfattas i de kända rader, som
jag tror, att jag en gång läste i Folkskolans läsebok: »När var och en sin
syssla sköter, så går oss väl evad oss möter.» Jag tror, att den administrativa
förfarenhet, över vilken utrikesdepartementet till äventyrs förfogar, kan
finna alldeles tillräckliga arbetsuppgifter inom det område, som lagligen blivit
departementet anvisat. Skulle det sedan bli talanger över, kunna de kanske
användas t. ex. för att berika det diplomatiska umgänget.

Jag förmodar, att ingen av de närvarande försummat — jag kan gott säga
nöjet att åter läsa igenom interpellationsdebatten av den 24 mars i år. Den
lilla vedermödan har i så fall blivit viii belönad. Själv hade jag åtminstone rätt
god behållning av detta studium. Herr försvarsministern yttrade nyss, att han
liksom alla övriga ledamöter av regeringen givetvis kände sig i hög grad oskyldig
till vad som hade förevarit, och fogade därtill en deklamatorisk fråga:
Vad i all världen har jag att be örn ursäkt för? När jag hörde frågan, kom jag

Första kammarens protokoll IDAS. Nr 28. 3

Nr 28.

Onsdagen den 20 oktober 1943.

Äng. utfärdade bestämmelser rörande behandlingen av olika länders Knä plan.

(Forts.)

att undra, örn möjligen försvarsministern själv kunde ha glömt att läsa igenom
marsdebatten. Det verkade nästan så. Men vi skulle kanske gemensamt kunna
friska upp minnet en smula. Försvarsministern har säkerligen i gott minne, att
han där gjorde en lång analys av den s. k. Lekvattensaffären och att han så småningom
kom fram till ganska bestämda slutsatser och även ganska bestämda
omdömen. Han risade den ene och rosade den andre, han delade ut beröm och
klander alldeles som en magister gör, när han betygsätter sin klass. Han fann
det t. ex. anmärkningsvärt, att kompanichefen och hans underordnade saknade
kännedom örn försvarsstabens bestämmelser rörande omhändertagande av utländska
flygplan, och han har här i dag ytterligare erinrat om detta enligt
hans mening mycket anmärkningsvärda förhållande, ilen nog får väl försvarsminislern
ursäkta, örn vi finna det minst lika anmärkningsvärt, att han själv
saknade kännedom om dessa bestämmelser. För min del tycker jag, att det
förhållandet egentligen är mera anmärkningsvärt, ty försvarsministern hade
dock en något närmare väg till upplysningskällan än den klandrade kompanichefen.

Försvarsministern uttalade sig också örn den uteblivna- undersökningen av
flyffplansbesättningens bagage, vilken han tyckte var en iögonenfallande underlåtenhetssynd.
Han tilläde i detta sammanhang bland annat följande: »Överhuvud
taget borde skärpt uppmärksamhet ha, på sätt i dessa (försvarsstabens)
bestämmelser förutsättes, ägnats åt den medhavda utrustningen.»

Herr talman! Vad för slags missförstånd med främmande makt skulle man
egentligen ha haft att motse, örn vederbörande befälhavare hade handlat i enlighet
med denna uppfattning? Vi ha ju nu i dag från åtskilliga håll fått höra,
att dessa plan skulle behandlas som civila plan och att någon visitation överhuvud
taget inte kunde komma i fråga. Jag är rädd för att de åtgärder, som
försvarsministern rekommenderade, kunde ha vållat ett betydligt allvarligare
missförstånd än dem, som man brukar säga, att pressen åstadkommer i förhållandet
till främmande länder.

När vi ha kommit sa långt, är det kanske också anledning att erinra örn slutorden
i försvarsministerns anförande den 24 mars — statsministern har redan
bringat dem i atanke. Statsrådet Sköld betonade där, att det hade förelegat vissa
svårigheter beträffande utredningen och att saken låg under krigsrätt. Det
kunde ju hända, menade han, att det passerade där skulle bli fylligare belyst
än som hade kunnat ske i hans anförande. Han tilläde: »För ögonblicket måste
därför alla . omdömen givetvis vara preliminära.» Såsom vi nu veta, voro de
inte endast i hög grad preliminära, de grundade sig dessutom på oriktiga förutsättningar.
Darom tick försvarsministern besked inte så långt därefter. Två
frågor tränga sig nu fram: vad gjorde försvarsministern och vad hade han bort
gora t bavitt jag vet gjorde han just ingenting — jo, han inhämtade en förklarmg
från försvarsstaben. Därom ha vi i dag blivit upplysta i hans excellens
statsministerns anförande. Men i övrigt vidtog han som sagt inga åtgärder.

Den andra frågan var: Vad hade han bort göra? Först och främst förefaller
r-n SOm 0m han hade bort konferera med statsministern och fråga honom
till rads örn hur han skulle bära sig åt i denna penibla situation. Vidare tycker
jag, att han borde ha gått till interpellanten och sagt: Jag har råkat ut för en
besynnerlig malor, så och så förhåller det sig, och do upplysningar, som jag
häromdagen lamnade, voro inte i allo korrekta. Såvitt jag vet har någon åtgärd
av det slaget inte vidtagits. De skriverier, som senare förekommit i interpellantens
tidning, ge vid handen, att han inte har stått i någon kommunikation
med försvarsministern i denna sak.

Men vidare! Hur kan det egentligen komma sig, att försvarsministern vid

Onsdagen den 20 oktober 1943.

Nr 28.

Äng. utfärdade bestämmelser rörande behandlingen av olilia länders flygplan.
(Forts.)

det tillfället icke kände något som helst behov att komma i kontakt med riksdagen
för att få till stånd det beriktigande, som varje med normalt intellektuellt
samvete utrustad person måste ha känt som ett ofrånkomligt behov att
få ge?

Nu vill jag inte säga, att vad som i den debatten hände försvarsministern
var alldeles oförklarligt. Det är klart, att man kan få oriktiga upplysningar i
ett ämbetsverk — det kan man få till och med i utrikesdepartementet. Men var
det i själva verket en olyckshändelse? Jag skulle vilja säga, att det var raka
motsatsen. Vad som hänt är precis vad som måste inträffa, när de styrande
organen inte begränsa sin verksamhet inom det lagligen angivna arbetsområdet
utan på sätt som under de sista åren skett utsträcka sin rådgivande och instruerande
verksamhet till olika förvaltningsområden med förbigående av den ansvarige
chefen.

Denna krigsårens märkliga praxis förefaller mig ha gått därhän, att det är
absolut nödvändigt, att riksdagen kräver en rättelse. Så länge denna praxis
tillätes fortsätta, lia vi icke någon trygghet för att de nationella angelägenheterna
här i landet handläggas på ett tillfredsställande sätt.

Jag har kanske ännu något att tillägga. Att en Konungens rådgivare i riksdagen
lämnar en förklaring, som trots att den grundar sig på en i saken föranstaltad
utredning icke dess mindre bygger på oriktiga förutsättningar, är
naturligtvis en mycket allvarlig sak. Det tyder på att någonting är på tok med
det utredningsväsende, som anlitats. Men det är mycket allvarligare, att en
Konungens rådgivare, som står i ansvarig ställning gentemot riksdagen, inte,
sedan han kommit underfund med felet, anser sig behöva -vidtaga någon som
helst åtgärd för att bringa rättelse i saken. Det tjänar ingenting till att försöka
karakterisera detta förfarande eller att uttala några hårda omdömen. Det
räcker med att konstatera, att det är oförenligt med parlamentarisk praxis och
med god konstitutionell sedvänja. Så får det icke gå till.

Av riksdagens konstitutionella befogenheter befinna sig många i ett ganska
tynande skick. Riksdagens delaktighet i lagstiftningen har — det får man
nog säga — fått en allt mindre betydelse. Den tar sig ju numera huvudsakligen
uttryck i en visserligen mycket mödosam men inte vidare givande korrekturläsning
i utskotten. Riksdagens beskattningsmakt är inte heller av den betydelse
som den en gång hade. Svenska folkets rätt att sig självt beskatta glider
mer och mer över till finansministern. Men en konstitutionell uppgift, som förefaller
att få en allt väsentligare betydelse för det offentliga livet, är riksdagens
kontrollerande verksamhet. Förhållandet är detsamma i alla andra
parlamentariska länder. Det är denna del av riksdagens uppgift, som blir den
centrala. Regeringen får så mycket att beställa, att riksdagen inte kan på
samma sätt hävda sig på övriga områden. Så mycket angelägnare är det då,
att den samlar sig kring denna ofantligt betydelsefulla uppgift. Men hur
skall riksdagen kunna fylla denna uppgift, örn inte dess rätt att få veta vad
som händer i riket tillgodoses på ett betryggande och fullständigt sätt? Kan
man överhuvud taget tala örn någon viktigare uppgift än att hävda just denna
riksdagens rätt till upplysningar? Parallellt med den går självfallet skyldigheten
för regeringen att gå riksdagen till handa på sätt, som är nödvändigt
för att den skall kunna fylla sin konstitutionella uppgift. Det sker icke om
man går till väga så som försvarsministern i detta fall gjort.

Jag måste för min del djupt beklaga, att han bär invecklat sig i denna —
jag kan inte finna något annat ord — tvetydiga situation. Med hänsyn till den
svenska folkstyrelsens framtid vore det lyckligast, örn han droge de naturliga
konsekvenserna av vad som har förevarit. Det är en angelägenhet av vikt,

Nr 28.

Onsdagen den 20 oktober 1043.

Äng. utfärdade bestämmelser rörande behandlingen av olilia länders flygplan.
(Forts.)

som inte får försummas, att man håller gränsen klar och tydlig mellan vad som
är tillbörligt och vad som icke är tillbörligt för en Konungens rådgivare.

Herr statsrådet Sköld: Herr Peterssons sedelärande kåseri föranleder inte
några anmärkningar från min sida. De sista orden i hans framställning tycker
jag vittna något örn ett sinne för proportioner, som inte är av de blygsammare
måtten.

Det var inte för att säga detta, som jag begärde ordet, utan det var för att
rätta de försök till misstolkning, som herr Petersson gjorde beträffande mitt
anförande den 24 mars. Jag har läst detta örn och om igen. Jag vet, att jag
den gången yttrade, att kompanichefen icke kan klandras. Det citat, som herr
Petersson anförde och som innebar, att jag hade sagt, att det var anmärkningsvärt,
att kompanichefen icke hade fått del av gällande order, kan icke vara
något klander mot kompanichefen. Att hävda det är så orimligt, att ingen
människa kan falla på en sådan idé.

Herr von Heland: Herr talman: Jag har begärt ordet endast för att påpeka
en lärdom, som det synes mig vara lämpligt att draga av vad som har passerat.
Det förefaller mig nämligen vara önskvärt, att vi få ett bättre system överhuvud
taget för ordergivningen och den s. k. pappersexercisen. Jag har för något
år sedan personligen meddelat ett par regeringsledamöter, inte mina partikamrater,
vissa egna erfarenheter i det hänseendet, jag har motionerat i ärendet,
och det har ju tillsatts vad man kan kalla en pappersexercisutredning. Det är
inte fråga örn att kritisera myndigheterna utan själva systemet för den nuvarande
ordergivningen. Felet räcker ända upp i regeringen. Till och med handlingar
från denna kunna innehålla hänvisningar i det oändliga till den och den
författningen, som ändras så och så, till det och det kungliga brevet eller till
den och den instruktionen. Detta gör, att man måste föra med sig en hel bunt
med instruktioner i fält, när man skall överta befälet för ett truppförband och
att man måste spara på alla gamla order, som kunna gälla åtminstone i någon
punkt. Det är nödvändigt för att riktigt kunna ta reda på vad saken gäller.

Det synes mig önskvärt, att man snarast kommer till ett sådant system beträffande
ordergivning, att när en tidigare order skall ändras, skickas det ut
en fullständig order för vad som hädanefter skall gälla. Hade så skett med de
order, som nu ha påtalats här, hade denna ofullständiga ordergivning inte förekommit.

Det skulle ha varit rätt intressant, örn någon av de riksdagsmän, som mest
kritisera felaktigheterna i ordergivningen, hade haft tillfälle att överta exempelvis
ett täcktruppförband vid gränsen och fått studera de order, som föreligga
där. När man kommer till ett sådant förband, får man en stor packe hemliga
order, den ena ordern hänvisande till den andra, som man måste läsa igenom
för att hålla reda på alla sina skyldigheter.

I detta sammanhang vill jag också påpeka, att det vore önskvärt, örn regeringen
såg till, att man gallrade mera bland det, som hemligstämplas i ordergivningen.
Jag är exempelvis inte säker på att en order skall behöva vara hemlig,
som innehåller, att den och den dagen kommer den och den teatertruppen
och spelar upp på den och den platsen. Kunde man få färre hemliga handlingar,
tror jag, att man också därmed skulle vinna en hel del.

Herr talman! Jag har inte kunnat underlåta att påpeka detta under denna
debatt, som ju till stor del har rört sig om systemet för ordergivning i allmänhet.
Det är möjligt, att regeringen avser, att den kommande organisations -

Onsdagen den 20 oktober 1943. Nr 28. 37

Äng. utfärdade bestämmelser rörande behandlingen av olika länders flygplan.
(Forts.)

nämnden även skall sysselsätta sig med dylika frågor. I så fall, herr talman,
är det ju ytterligare ett skäl att rekommendera tillsättandet av denna orgamsationsnämnd.

Herr Brandt: Herr talman! Intresset för debatten har nu kulminerat och regressen
begynt. När jag hörde statsministern säga -— vilket sedan också flera
gånger bär påpekats i debatten — att vederbörande befälhavare i Lekvattnet
inte haft kännedom om den beryktade ordern av den 29 juni 1941, trodde jag
inte mina öron. Här föreligger det kuriösa förhållandet, att befälhavaren, som
loke haft kännedom om ordern, ändå handlat i enlighet med densamma. Man
kommer att tänka på ordet örn hedningarna, som icke hava lagen men dock
av naturen göra vad lagen innehåller.

Vi minnas allesamman, hur en enhällig tidningspress beskyllde befälhavaren
för vad man på dalspråk kallar »fattlighet». Denne kapten hade förfarit pa ett
sätt som en manhaftig, präktig svensk inte gör. Beröm fick däremot den enkle
hemvärnsmannen, Andersson eller vad han hette. Han hade handlat på det
sätt, som man tycker, att man instinktivt borde handla i den situationen.

Det är sant, att försvarsministern inte har någon anledning att be. örn ursäkt
för vad den svenska pressen skriver och för dess eventuella förlöpningar. Nej,
men försvarsministern mäste som varje annan svensk man ha förstått, hur hart
en man som denne kapten måste ha tyngts av uppfattningen hos den stora allmänheten,
som menade att han handlat pa ett helt enkelt osvenskt sätt. Han
hade emellertid handlat i överensstämmelse med en order, som han inte, och
inte heller försvarsministern, kände till. Han hade handlat i överensstämmelse
med de allmänna intentioner, som han väl kände voro regeringens. Örn jag inte
är fel underrättad, nämnde denne kapten vid något tillfälle inför krigsrätten
eller eljest på förfrågan, att han inte alls fann det så egendomligt, att uniformerade
och beväpnade militärer reste med kurirplan, när sådana militärer
fingo åka permittenttåg. Lekvattenskaptenen frikändes helt av krigsrätten
men av den svenska opinionen först nu. Han frikändes av opinionen bland annat
på den grund, att försvarsministern inte hållit sin hand bakom honom,
vilket försvarsministern kanske gjort örn det varit en högre militär.

Den stackars kaptenen i Skarpnäck, som fick fem dagars arrest utan bevakning,
fick, förefaller det mig, ett för lindrigt straff, örn man bedömer ^saken
med försvarsministerns och utrikesministerns måttstock, ty han har begått ett
mycket stort fel när han förväxlat kurirplan med stridsplan. Men jag anser, att
det straff, han fick, var ungefär lagom, eftersom hans förseelse var psykologiskt
ganska ringa. Han menade väl som alla andra: när det gäller tyskarna,
skall man se upp — de skola lia vissa favörer, det är ett obestridligt faktum.
Men jag kan inte undgå att tänka på ett pär stackars värnpliktiga, som fingo
tolv dagars vaktarrest därför att de vågat knysta örn att de fatt strumpor, som
varit så hopfiltade, att man inte kunnat använda dom. Nog är det en viss
olikhet inför lagen.

Jag har tillåtit mig att sent omsider blanda mig i denna sak, ty jag tycker,
att dessa kaptener ändå behöva någon upprättelse. Både försvarsministern och
statsministern säga, att de inte ha sagt något ont örn Lekvattenskaptenen, som
har blivit frikänd. Men faktum är, att försvarsministerns ord i den tidigare interpellationsdebatten
i alla fall folio så, att örn orderna blivit rätt tillämpade,
hade denna beklagliga händelse inte inträffat. I själva verket — jag slutar
nied att upprepa (let — tillämpades de order som vederbörande inte kände till.
Svenska folket ogillade Lekvattenskaptenens handlingssätt, och dess dom föll
hårt över honom och senare även över Skarpaäckskaptenen. Försvarsministern

Nr 28.

Onsdagen den 20 oktober 1943.

Äng. utfärdade bestämmelser rörande behandlingen av olika länders fina idan.

(Forts.)

hade kunnat kia skott för dem lika väl som för dem, som inte förtjäna det skydd,
som de fått.

Kungl, proposition
ang.
tilläggsstat till
riksstaten för
budgetår e
1943/44.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7-30 e. m.

Föredrogs Kungl. Maj:ts proposition nr 344, angående utgifter å tilläggsstaf
4 till riksstaten för budgetåret 1943/44.

Herr Sandler: Herr talman! Vid en debatt i slutet av vårsessionen om en
reformering av taxeringsväsendet tillät jag mig för regeringens övervägande
väcka tanken på en höstsession för detta viktiga ärendes snabba avgörande.
Som en ursäkt för att nu inleda årets andra, höstliga remissdebatt, må det
gälla för vad det kan, men jag är i varje fall berättigad att här uttala min
tillfredsställelse med att regeringens övervägande i den frågan gav ett positivt
resultat, och jag tror att örn man nu betraktar det från regeringens
sida framlagda arbetsprogrammet, ligger däri det bästa vittnesbördet örn att
det fanns goda skäl för att övervägandet ledde till ett positivt resultat.

Det är med en särskild tillfredsställelse jag konstaterar, att regeringen
har inlöst sin utfästelse att framlägga hela programmet från början. Riksdagen
bör besvara denna rationella arbetsmetod från regeringens sida med
att visa en motsvarande effektivitet i sitt arbetssätt med undvikande av
onödiga longörer i utskottsarbetet. Det trettiotal propositioner, som nu ligga
på bordet, äro en lagom stor matsedel för denna höstsession, och den är tillräckligt
omväxlande för att ge sysselsättning för flertalet ordinarie utskott.

Det stora taxeringsärendet, som väl i första hand har föranlett riksdagsarbetets
återupptagande, är verkligen av trängande natur. Det har skett en
kraftig ökning av besvärsmalen, i mitt län cirka 50 procent på tre år. Det
föreligger en alldeles orimlig överbelastning av landskontoren under den sammanträngda
arbetsperiod, som nu står till disposition. Övertidsarbetet hos personalen,
från den högste till den lägste, har tagit en verkligen skrämmande
omfattning. Vi ha fatt en liten proposition oss förelagd från finansministern
örn ökad ersättning åt statstjänstemän för övertidsarbete. Den kommer icke
att medföra någon omedelbar glädje, eftersom det inte finns några pengar
att betala ut dessa övertidsersättningar med. Jag kan meddela kammaren, att
då jag fann, i vilken orimlig utsträckning övertidsarbete förekom i den länsstyrelse,
jag har äran att företräda, så beordrade jag utbetalningar av övertidsersättningar
för halva den inarbetade övertiden. Men det måste jag mycket
snabbt upphöra med, därför att tillgängliga anslagsmedel togo slut. Det
är det faktiska läget, att redan nuvarande övertidsersättning i det väsentliga
är en anordning på papperet, och läget hos länsstyrelserna är numera det,
att med den konkurrens örn arbetskraften, som föreligger från kommissioner
och den^ enskilda arbetsmarknaden, och till trots för allt lönestopp är det
stora svårigheter att behålla den personal som vi ha. Även örn man finge en
effektiv övertidsersättning vore det ju inget rationellt botemedel. Det rätta
mäste ju vara att själva arbetet blir så anordnat och penningmedelsbehovet
sa beräknat, att övertidsarbete kan undvikas. Det är vad som i stor utsträckning
bör kunna uppnås genom den nu föreslagna nyordningen av taxeringsarbetet.
Den innebär inrättandet av ett stort antal nya tjänster, så stort att
rekryteringen kan komma att erbjuda vissa allvarliga svårigheter, örn departementschefen
da ryggar tillbaka för att göra alla dessa tjänster ordinarie, kan
jag finna det väl förståeligt. Men jag tror att det är anledning att i veder -

Onsdagen den 20 oktober 1943.

Nr 28.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1943/44.

(Forts.)

börande utskott pröva om inte ändå ett mindre antal av dessa tjänster från
början borde få en ordinarie karaktär.

Jag vill likaså rikta utskottets uppmärksamhet på avlöningsvillkoren. En
snål start kan här bli en olycklig start, örn till exempel våra högt kvalificerade
taxeringsspecialister komma att försvinna, därest de i den blivande organisationen
erhålla lägre inkomst än de för närvarande ha på förordnande.
Det är av mycket stor vikt att denna fråga nu blir löst inte bara ur statens
fiskaliska intressesynpunkt utan också och lika mycket med hänsyn till medborgarnas
anspråk på en likmässig taxering.

Ett underlag för den nationella självförtröstan, som varje folk behöver, är
att de svenska statsmakterna icke låta det sociala reformarbetet avstanna i
denna bistra tid. Jag hälsar med glädje de av socialministern framlagda förslagen.
Särskilt är därvidlag den sociala hemhjälpen mycket välkommen. Jag
kan från mitt län vitsorda det intresse, som de kommunala instanserna visat
för denna sak genom att hemvårdarinnor redan anställts. Årets landsting har
beviljat anslag för ändamålet och sålunda gjort sig berett att snabbt tillgodogöra
sig det statliga stöd som föreslås. Jag vill med tanke på vederbörande
utskotts handläggning av ärendet uttala den uppfattningen, att praktisk förtrogenhet
med sysslorna i ett lanthem icke bör få sättas efter kunskap, som
inhämtas vid kurser eller i skolor, örn vilka det talas i denna proposition, då
det gäller kompetensens bedömande. Landsbygdens arbetskraftsproblem är
verkligen i det läget, att varje extra belastning genom t. ex. sjukdom eller en
ny telnings ankomst gör belägenheten odrägligt tung för landsbygdshemmen
och till sist jämväl för produktionens behöriga gång.

Vad det är för vargatid, som världen genomgår och som intet folk undgår
att få kännas vid, därom få vi ju en erinran både av stat förslå g, och
andra framlagda propositioner. Nu skall sålunda efter det femte krigsårets
ingång polisens ställning i krig regleras. Man må här kunna säga: Bättre
sent än aldrig, eftersom det till all lycka inte är för sent. Det tages här ett
ytterligare steg i den genomgripande utveckling i uppfattning och anstalter,
som i det totala krigets tidevarv leder oss fram till det civila samhällets
mobilisering i det totala försvarets tjänst. Vi tala i dag om ett civilförsvar
såsom ett väsentligt komplement till det militära. Men låt inte ordets makt
över tanken förleda oss till onödigt skarpa och positivt olämpliga distinktioner.
Vi ha inte två försvar. Vi ha egentligen bara ett försvar, folkförsvaret, i
vars tjänst både militära och civila organ skola tillförbindas att stå i bästa
samarbete och inbördes förtroende.

Vi ingå i krigets slutskede med ökad förtröstan sedan transiteringens börda
avlyfts. Det svenska statsskeppet ådrog sig 1940 en slagsida i sin neutralitet.
Att skeppet nu upprätats, däröver är glädjen inte mindre hos demi i
riksdagen, som stodo det skedda emot, än hos dem, som nu känna sig lättade
från en aktiv eller passiv medverkan. De konsekvenser, som det svenska^ beslutet
redan haft i Norge och i Danmark, vittna tillräckligt örn att trafiken
hade större betydelse än vad det suggererande ordet permittenttrafik lät
förstå. Alla veta, att det svenska folket nu känner sig bättre till mods, och
det har också grund att känna det så.

Även i ett annat hänseende har den upprätade hållningen tagit sig glädjande
uttryck. Jag åsyftar den ställning regeringen intagit till do senaste
händelserna i Danmark. I vårt broderland har ockupationens utveckling fortskridit
med den inre konsekvens, som innebor även i det ondas logik, till läget
av i dag, kulminerande i rå rasförföljelse. Vad man i Tyskland, som
även är ett ockuperat land, får veta om detta, framgår av den tyska radiout -

Nr 28.

Onsdagen den 20 oktober 1943.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1943/44.

(Forts.)

sändningen den 8 oktober, vars svenska version innehåller: »De tyska myndigheterna
i Danmark lia efter tre och ett halvt års noggranna observationer

sett sig föranlåtna att ställa landets judar under strängare uppsikt.---

De åtgärder, som de tyska myndigheterna nu efter långt betänkande vidtagit,
måste betecknas som en rent saklig polisaktion och har ingenting med ideologiska
eller rasmässiga skäl att göra. Beviset för att de tyska åtgärderna varit
riktiga är att de förut nästan dagliga sabotagehandlingarna nästan totalt
upphört i och med att judarnas inflytande eliminerades. De tyska myndigheterna
lia också omedelbart kunnat upphäva undantagstillståndet för hela Danmark.
» Behövs det något bättre bevis? Allt detta, mina herrar, är serverat
under beteckningen »Sanningen».

Det möter osedvanligt gillande, att nu av regeringen offentligen uttryckes
en mening å det svenska folkets vägnar, som för ett år sedan uttrycktes tyst
och diskret och under tidigare år icke alls, nämligen vår uppfattning örn den
planmässiga utrotningen av judendomen och jämväl av stora delar av andra
folk. Jag nämner blott Polens öde. Missgärning mot humanitet blev detta
icke först då det kom oss nära, till Norge och till Danmark, men däri ligger
den skillnaden, att vi nu äro de närmaste att bjuda fristad åt medborgare ur
grannfolk. Sveriges folk har säkerligen känt sig hedrat av vad regeringen å
dess vägnar i denna sak företagit.

Sverige begynner det femte krigsåret med stärkt krigsberedskap och en
begynnande fredsberedskap. Därom vittnar framlagd tilläggsstat och beredskapsstat.

_ Kännes vår militära beredskap tung, så är det en plikt att från riksdagens
sida ständigt hålla vårt folk för ögonen, något som inskärpes dag för dag
med stigande eftertryck, hur mycket mer det kostar både på den enskilde
medborgaren -—• i liv, egendom och rättsfrihet — och för folkhushållet — i
materiella uppoffringar — att vara ett ockuperat land. Här bära vi dock varandras
bördor. De ockuperade bära bördor åt sina förtryckare.

Med det labila läge, som utmärker vårt nära grannskap, och med storkrigets
hela dynamiska karaktär måste en relativt hög beredskap hållas. Regeringen
bör i det stycket åtnjuta riksdagens bestämda stöd.

Det är ett utslag av obruten nationell livskraft att vid sidan av krigsberedskapen
nu beredes ett utrymme — för visso ett framdeles växande utrymme
—■ åt_ vårt lands fredsberedskap. Framläggandet av beredskapsstatens
100-miljonersäskande till internationellt återuppbyggnadsarbete jävar
på ett klargörande sätt talet örn svensk isoleringslusta. Det vittnar
både örn svensk redobogenhet till internationellt samarbete och örn
viljan att däri göra en självständig insats, och icke spela en roll som statist
och än mindre rollen som profitör på kommande leveranser. Jag vill tro, att
riksdagens handläggning av detta ärende icke skall grumla utan understryka,
vad denna proposition har att säga till världen omkring oss och särskilt till
våra nordiska grannar. Vad som sker på detta område kommer att få stor
betydelse för Sveriges framtida ställning i staternas samfund.

Allt klarare avtecknar sig mot framtidens förlåt krigsutgångens allmännaste
konturer. Det värsta av framtidens alternativ — våldsideologiens världsherradöme
— är vordet en chimär. Mer och mer blir då den frågan brännande:
Hur komma de chanser till trygghet för små och stora nationer, som
innebo i nuläget, att bli tillvaratagna? Då den frågan redan bär ett så allmänt
intresse hos dem, som först och främst lia att föra krig, bör den då inte
intressera oss, som i krigets skugga dock alltjämt äro i fred? Det berör våra
vitala intressen, örn den kommande ordningen i världen förtjänar namnet fred.

Onsdagen den 20 oktober 1943.

Nr 28.

Kunni, vrovosition ang. tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1943/44.

(Forts.)

Alldeles särskilt måste vi vara lyhörda för vad konferenser och opinioner
förebåda beträffande de smärre nationernas ställning efter kriget.. För att
nämna det oss mest närliggande exemplet: De betingelser, under vilka Finland
kommer att utträda ur kriget, skola ge ett klarare besked än the Charter
of Atlantic örn de grundsatser, som bli bestämmande för mellan folkliga
relationer. Den djupa orättmätighetens stämpel skulle sätta ett farligt födelsemärke
på den nya ordningen. Tilltron till dess hållfasthet kommer att
blir proportionell mot dess rättvisa. Finland blir en probersten på vad de
små böra tänka om de stora. Och detta kommer framdeles icke att vara någon
likgiltig sak.

Nationell självständighet och internationellt samarbete låta sig väl förena.
Även i en mellanfolklig samarbetsordning av högt utvecklad grad vore
det ett överkorsande av den tillbörliga självständighetens princip, örn smärre
stater skulle bindas i fråga örn sina politiska relationer med sina närmaste
grannar, alltid förutsatt att freden inte störes och det internationella samarbetet
icke saboteras. I det engelska parlamentet har utrikesminister Eden
under kriget avgivit den förklaringen, att brittiska regeringen välkomnar
varje federation av smärre stater, vilken icke är exklusiv. Jag utgår ifrån
att denna deklaration står fast.

Detta leder mig till att något beröra Nordens problem. Jag finner det
utomordentligt viktigt, att intet får inträffa, som förhindrar något nordiskt
land att delta i den politiska nordiska sammanlevnad, som de nordiska folken
ömsesidigt finna vara den för dem önskvärda.

Ett nordiskt block, vilken form det nu än må kunna få, blir till hela sitt
väsen en stabiliserande politisk faktor. Det kan icke stå i motsättning till
andra makter, av ett mycket enkelt skäl. Det skälet är att blocket icke kan
komma till stånd utan de olika folkens fria samtycke, och det kommer icke
till stånd, örn det skulle byggas på ett dylikt motsatsförhållande till någon
annan främmande makt. Det veta vi, och det veta också alla, som äro betrodda
med länders styrelse.

I den svenska regeringskretsen ha divergerande röster låtit höra sig i den
offentliga diskussionen örn Nordens framtid. Jag anmäler mig icke bland
klandrarna av detta förhållande. Jag betraktar det som ett sant uttryck för
det svenska folkets divergerande opinioner i frågan. Men så som utvecklingen
fortskrider mot det ögonblick, då det gäller att ta ståndpunkt, vöre det att
klandra, örn icke samlingsregeringen söker att samla sig själv och samla
det svenska folket kring en mera bestämd uppfattning. Av synnerlig, ja,
oundgänglig vikt är det då att sådana fackmässiga undersökningar av det
nordiska försvarsproblemet ske, som bilda grundläggande element i en ur
svensk synpunkt företagen bedömning. Sådant kan icke av enskilda krafter
åstadkommas. Det är en diskretionär officiell uppgift. Att beredskapen lägger
beslag på kompetenta krafter, får icke utgöra hinder. Ty sett på litet
längre sikt är även detta en beredskapsuppgift, som inte utan allvarlig våda
kan åsidosättas. Det bör icke få heta: För sent påtänkt, då avgörandet klappar
på dörren.

Herr Johansson, Johan bernhard: Herr talman! Sedan riksdagen åtskildes i
slutet av juni ha många händelser inom och utom vårt land inträffat, sorn i
och för sig skulle vara värda kommentarer vid denna tidpunkt, då vi åter
samlas. Den allmänna översikt över den politiska utvecklingen som i och för
sig skulle kunna göras redan nu bör dock få anstå till den ordinarie remissdebatten
i januari nästa år. Vid detta tillfälle skall jag i huvudsak inskränka

Nr 28.

Onsdagen den 20 oktober 1943.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat till riksstalen för budgetåret 1943/U

(Forts.)

mig till att göra några reflexioner med anledning av de propositioner, som
kommit på riksdagens bord.

Först och främst är det synnerligen tacknämligt, att den s. k. permittenttrafiken
nu uppkört, och att detta kunnat ske på ett tillfredsställande sätt
genom förhandlingar mellan de berörda parterna.

Jag vill icke heller underlåta att uttala min tillfredsställelse över den
svenska regeringens erbjudan att mottaga samtliga de olyckliga människor,
som i vårt broderland Danmark utsatts och utsättas för en förföljelse, inför
vilken vi måste uttrycka vårt djupa beklagande. Men enbart ett beklagande
kan vid detta tillfälle icke vara tillfyllest för att ge uttryck åt den utomordentligt
starka och djupgående reaktion som dessa händelser uppväckt här
i landet. De åtgärder, som nu vidtagas i Danmark, ha haft förebilder av
kanske ännu mera fruktansvärd karaktär. Men vår närhet och den kontakt vi
fått med de flyende människospillrorna ha etsat känslorna i våra hjärtan och
sinnen tillbett djup, som tiden svårligen kan utplåna. De handlingar, som begås
hos våra härtagna broderfolk, strida mot vår nordiska rättsuppfattning,
de strida mot vår känsla _av samhörighet inom västerlandets kulturkrets och
de strida mot den humanitet och människokärlek, som vår religion givit oss
som rättesnöre för vårt handlande. Detta är en prövningens tid icke endast
för dessa våra grannländer utan även för oss såsom folk. Vår frihet och vårt
oberoende, våra materiella resurser och icke minst våra ideal föplikta, och
vara föresatsers allvar och uppriktighet komma att prövas i ännu högre grad
under kommande tider. Må vi göra oss beredda att möta den uppgiften; att
göra vår mänskliga plikt.

. Mot bakgrunden härav hälsar jag med tillfredsställelse regeringens initiativ
att a allmän beredskapsstat uppföra ett anslag a 100 miljoner kronor för
bidrag till internationellt återuppbyggnadsarbete. Finansministern har uttalat,
att denna väg att hjälpa i första rummet avser våra nordiska grannländer
Det är ännu för tidigt att utforma de praktiska linjerna för denna hjälpverksamhet,
men det är önskvärt, att arbetet bedrives skyndsamt och effektivt.
Förslaget att inrätta en särskild kommission för denna uppgift är därför
^välbetänkt, särskilt som det internationella planeringsarbetet på detta
område redan synes ha fortskridit ganska långt.

I detta sammanhang har finansministern även begagnat tillfället att äska
ett anslag på tio miljoner kronor för planering av allmänna arbeten. Icke heller
mot detta anslag har jag något att invända utan hälsar det tvärtom med tillfredsställelse.
Det torde nämligen i viss mån kunna spåras tillbaka till en motion,
som år 1938 väcktes i denna kammare av herr Domö med flera, vari man
begärde ett anslag för utarbetandet av arbetsplaner för såväl de arbeten, vilka
skulle utföras i statens utvidgade ordinarie investeringsverksamhet som de arbeten,
vilka skulle utföras under statens arbetslöshetskommission eller det
centralorgan, som riksdagen framdeles kunde besluta införa. Vi ha fått centralorganet
i statens arbetsmarknadskommission och nu kanske vi också kunna
få en förnuftig och planmässig förberedelse för de offentliga arbeten, som eventuellt
kunna bliva behövliga. Under början av 1930-talet saknades som bekant
framför allt planmässigheten på detta område.

Da finansministern i denna proposition även har berört det utredningsarbete,
som bedrives inom olika statliga och enskilda organ, kan jag icke underlåta
att i samband därmed göra en randanmärkning. Det har väckt ett visst
uppseende, att finansministern icke endast varit ordförande vid de sammanträden,
där det statliga förberedelsearbetet utformades, utan även åtagit sig
ordförandeskapet i en kommitté för samma ändamål, vilken har tillsatts av

Onsdagen den 20 oktober 1943.

Nr 28.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1943/44.

(Forts.)

ett parti och av en part på den svenska arbetsmarknaden. Detta förhållande
framhäver ännu mera önskvärdheten av att efterkrigsplaneringen icke från
början gives en sådan inriktning, att näringslivet ställer sig misstänksamt mot
dess allmänna syften och mål.

Denna fråga är av så utomordentlig vikt, att den icke får snedvridas. Allas
gemensamma ansträngningar i fullt samförstånd och full öppenhet komma att
erfordras. Finansministern torde som nationalekonom icke vara främmande
för den allmänt framhållna åsikten, att statens verksamhet aldrig kan bliva så
omfattande, att den kan under överskådlig tid, och ännu mindre under en kris,
helt ersätta den kraft som ett näringsliv med tillförsikt inför framtiden kan
utveckla. Under sådana förhållanden bör icke ett ovist och kortsynt partinit
tillåtas att taga överhanden över de intressen, som äro för hela folket gemensamma.

När man går vidare i den digra samling propositioner som nu förelagts riksdagen,
finner man icke utan en viss glädje äntligen ett lagförslag örn polisens
ställning under krig. Detta likaväl som broschyren »Örn kriget kommer», vilken
utdelades i mitten och slutet av denna sommar, kommo först fram, sedan
riksdagen i mer än ett halvt år haft tillfälle att taga del av olika förslag örn
efterkrigstidens planering. Det förefaller mig, utan överdrift, vara något senkommet.
Kriget började i september 1939, och den nu föreliggande propositionen
är daterad den 15 oktober 1943. Saken bör alltså rimligen föreligga färdig
efter en tidrymd av fyra år.

Dessa förhållanden ha ju omgivits med en relativt djup hemlighetsfullhet
under förarbetena. Tyvärr är det icke det enda område, där hemlighetsmakeriet
fått göra sig gällande i alltför hög grad. Det mest aktuella fallet har redan
blivit föremål för interpellation i denna kammare och det torde därför icke
vara anledning att ytterligare beröra just denna fråga. Jag måste dock i anslutning
till hemligstämpelns begagnande uttrycka en bestämd förhoppning,
att höga vederbörande inom olika departement och militära staber äntligen
lära sig, att man i ett demokratiskt land varken bör eller får använda hemligstämpeln
på ett sådant sätt, att misstanke uppkommer att det är prestigeintresset
i stället för statsnyttan som dikterar dess användande. Likaså är
det av vikt, att man icke släpper ut sanningen i småportioner, särskilt örn man
efter första avbetalningen vid sanningens källa ger sig sken av att ha kommit
med just sanningen, hela sanningen och intet annat än sanningen. Det skadar den
statliga informationsverksamheten och rubbar folkets förtroende till myndigheternas
tillkännagivande på ett sätt, som kan vara utomordentligt skadligt i
sådana situationer, då förtroendet framför allt kan behövas.

Ett annat stort frågekomplex aktualiseras genom den förelagda propositionen
örn ändring i vissa delar av taxeringsförordningen. Med sin digra omfattning
ger detta förslag verkligen intryck av de djupgående förändringar som
föreslås beträffande vårt taxeringsväsen. Jag bestrider icke, att det föreligger
ett behov av reformer på detta område. Reformerna komma förmodligen att
giva en relativt rik avkastning, örn man får döma av erfarenheterna från Stockholms
stad. Å andra sidan hoppas jag, att denna organisation icke kommer att
drivas fram av ett så heligt fiskalt nit, att allmänheten kommer att känna sig
alltför otrygg inför den djungel av paragrafer och särbestämmelser som nu
finnes i skatt (''författningar och prejudikatsamlingar. Det höga pris, som skatteexperter
betinga i den allmänna marknaden, aktualiserar frågan, om skattemyndigheterna
verkligen alltid lia så rätt, då de göra sina anspråk gällande
mot allmänheten. När expertisen finnes representerad på båda sidor, förefaller
det som örn den skattskyldige ofta skulle kunna undgå utskylder, som han

Nr 28.

Onsdagen den 20 oktober 1943.

Kungl, proposition ang. tillag g sstat till riksstat en för budgetåret 1943/44.

(Forts.)

annars tvingats erlägga. I vissa fall behöves det onekligen rättshjälp åt allmänheten
även i skattefrågor. Det visas icke minst av det antal fall som överklagas,
och man måste då betänka, att många därvid fått anlita dyrbar rådgivning
för att undgå skattedebiteringar, som sedermera visat sig vara oberättigade.
Det skulle här behöva införas någon form av tjänstemannaansvar, så
att icke vilka godtyckliga debiteringar som helst få ske. Jag vill uttala en bestämd
förväntan, att nu, när en så stor utökning av tjänstemannastaben skall
ske, man skall förmå ingjuta en sådan anda, att hälsningsordet icke blir detsamma
som vargflockens i Djungelboken: God jakt!

Tyvärr återstår en annan fråga i vårt skatteväsen att lösa på ett effektivare
sätt än som skett vid denna riksdag genom beslutet om skatteförmedlingskassor.
I pressen har i dagarna publicerats meddelanden örn att England
skall införa ett system med skatteuppbörd vid källan under nästa år. Förenta
staterna och Kanada lia genomfört motsvarande reform. Av allt att döma synes
denna fråga endast vara olöslig i vårt land. Slutsatsen förefaller orimlig, och
det är den sannolikt också. Det är intressant att se, att allmänheten tydligen
skulle betrakta en sådan reform med största tillfredsställelse. Det kunde ju
vara en upplevelse för finansministern att lägga fram ett förslag, som den
skattebetalande allmänheten skulle mottaga med en suck av lättnad — i vanliga
fall är det ju snarast motsatsen.

Beträffande den allmänna ekonomiska politiken sakna vi för närvarande
möjligheter att bedöma den mera ingående. Vi ha dock i dagarna kunnat konstatera,
att det omedelbart före sistlidna års höstriksdag kungjorda prisstoppet nu
fungerat ett år. Även örn de olika delindex något varierat, har det dock varit
förvånansvärt stabilt. Särskilt anmärkningsvärd är den sänkning på tolv enheter
under ett år som skett beträffande beklädnadskostnaderna. Detta resultat
har givetvis endast kunnat nås genom ett energiskt arbete från vederbörande
myndigheter och lojal efterrättelse hos vårt lands näringsliv.

Även örn ett lönestopp icke offentligen kungjorts, har ett sådant på det hela
taget existerat genom den samarbetsvilja som visats av arbetsmarknadens parter.
Allt detta är värt vårt uppriktiga erkännande, och jag vill uttrycka min
glädje över den disciplin och allmänanda, som visats under detta år från alla
sidor.

Slutligen föreligger även det stora förslaget örn ny arrendelag. Det är så
omfattande, att det på den korta tid, som stått till buds, icke varit möjligt att
taga del därav i alla dess detaljer. Jag får här inskränka mig till att uttala
den förhoppningen, att man kommer att behandla denna viktiga och ömtåliga
fråga med all omsorg i vederbörande utskott.

Herr talman! Jag yrkar remiss till vederbörande utskott av propositionerna.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! I likhet med föregående talare
vill jag uttrycka min tillfredsställelse över att de ts^ska permittentresoma och
transiteringen upphört.

Såsom statsministern i ett tal tidigare framhållit har detta medgivande varit
en börda för vårt folk. Det har framför allt varit en belastning på vårt
förhållande till Norge. Den kritik, som framförts mot medgivandet i fråga,
har dock i vissa stycken skjutit över målet. Den har bortsett från de stora
synpunkter, som ha varit vägledande för den politik, som har förts. Det är
också oriktigt att, såsom det har skett på sina håll, påstå att kritiken kan
tillskriva sig äran av den förändring som nu har ägt rum och att regeringen
har fallit undan för ett krav ifrån folkdjupet. Förändringen har i själva verket
varit föremål för överläggningar sedan lång tid tillbaka, och jag kan utan

Onsdagen den 20 oktober 1943.

Nr 28.

Kunni, nroposilion ang. tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1943/44.

(Forts.)

att göra något avsteg från min tystnadsplikt omtala, att den har tillstyrkts
av utrikesnämnden långt tidigare. Den har helt enkelt ingått som ett led i
en politik som har betingats av klok planering och en hård nödvändighet. Det
är sant att det har varit en eftergift, men just därför är det naturligt, att eftergiften
återtages, när den icke längre är nödvändig. Det var från början
bestämt, att det skulle vara ett tidsbetonat medgivande. Man kan ju tvista
örn huruvida den nu företagna förändringen har kommit för sent eller en aning
för tidigt. Enligt mitt sätt att se kunde den gärna ha kommit ett halvår tidigare.
Men vad jag vill framhålla är, att det här icke föreligger någon spekulation
från svensk sida i krigslyckan eller någon vrakplundring, för att
använda ett ord som jag också har sett i en tidning. Förändringen är endast
ett uttryck för att svensk politik numera har förvärvat en styrka som gör
att den kan vara en ström som går med egna vågor genom havet. Man kan
vara tillfredsställd med att en uppgörelse i godo har kunnat träffas örn denna
sak, men arn en sådan uppgörelse inte hade kunnat uppnås, ^hade det varit
nödvändigt med en svensk uppsägning av avtalet. Vad som står fast och vad
jag vill komma till är att upphävandet av transiteringen är en logiskt konsekvent
handling, som helt anknyter till den neutralitetspolitik, som har förts
av regeringen och kontrasignerats av riksdagen och alltså inte innebär något
avbrott i den förda politiken.

Händelserna i våra grannländer tilldraga sig alltjämt vårt allra livligaste
intresse. Vad Norge beträffar, vill jag ytterligare påpeka, att när transiteringsmedgivandet
gavs till Tyskland, skedde detta under förutsättning att
krigstillståndet i Norge hade upphört och att ett modus viven di hade kommit
till stånd under medverkan av det norska folket självt. Den förutsättningen
har ju överhuvud taget kanske inte varit för handen någon gång, men så
småningom har ett sorts krigstillstånd utvecklat sig i landet som skärpts för
varje månad som gått. Då finns det än mindre någon anledning att vidhålla
det medgivande, som den svenska regeringen hade gjort.

Även i Danmark ha förhållandena helt förändrats sedan riksdagen sist var
samlad. De händelser, som där lia inträffat, ha djupt upprört den svenska
allmänheten, som är glad och tillfredsställd över den démarche, som den svenska
regeringen har tillåtit sig för att bispringa de lidande och husvilla. ° Det
är också med glädje som vi ha tagit på oss värdskapet gentemot de manga
flyktingar som dess bättre lyckats taga sig över till vårt land. _ Härvidlag
liksom i fråga örn de invalidtransporter, som vi i dagarna få bevittna, borde
det vara en allmän tillfredsställelse över att det finns ett land som ännu är
neutralt, som kan vara en brygga emellan de krigförande folken och som kan
bära upp försoningstanken, på vilken dock världen så småningom åter måste
byggas upp. Denna mission som medlare och utjämnare, som vårt land genom
sin neutralitet har fått, glömmer man så lätt bort även i vårt eget land.
Stridslystnaden har fått makt också (iver oss. Vi identifiera oss så kitt med
någon av de stridande parterna och göra deras paroller till våra. I det avseendet
liro vi ibland t. o. m. mera konungska än Konungen själv. I de kretsar,
där man fyller denna definition, för man, såsom vi alla veta, en istadig kampanj
mot regeringen och dess politik. Regeringens eftergifter föras ständigt
i minnet, och man glömmer bort, eller låtsar sig inte förstå, att det inte endast
är genom sina små eftergifter utan i långt högre grad genom den fasthet
och konsekvens, som har kännetecknat hela den svenska politiken under
kriget, som regeringen så framgångsrikt har kunnat föra de .svenska färgerna
fram genom krigets dimmor. Sverige har faktiskt fått en good-will som blott
i ringa mån har kunnat skymmas bort genom det partigängeri mot det egna

Nr 28.

Onsdagen deri 20 oktober 1943.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1943/44

(Forts.)

landet, som förts från vissa kretsar och som tyvärr fått alltför stark anslutning
inom pressen. Man säger på det hållet, att folkets stora flertal står bakom
den uppfattning, som man i denna kritik gör sig till tolk för. Jag måste
konstatera, att detta är en felaktig uppgift. Det. finns ingen tvekan örn att
den stora, massan av Sveriges folk står bakom regeringens politik.

"Vad Finland beträffar, för det en kamp på sidan örn den stora striden, en
kamp som naturligtvis berör.oss och våra intressen på det allra intimaste. Sverige
kan bär ^tyvärr liksom i fråga örn de andra nordiska länderna icke spela
annat än askadarens roll. Ett inskridande av det ena eller andra slaget skulle
bara missförstas och t. o. m. skada Finlands sak. Men vi få inte släppa ur
sikte, att våra intressen äro med i spelet. Vi ha ju många gånger under dessa
krigets år i handling visat, att vi känna detta intresse och denna förpliktelse.
Jag hoppas för min del också, att den dag skall randas, då det skall vara
möjligt för vårt folk att göra en verklig insats för Finland och därigenom en
insats för oss själva och för Norden.

Såsom det redan har påpekats, ser det ut som örn kriget nu skulle börja glida
in i sitt avslutande skede. Mångå draga därav den slutsatsen, att icke endast
faran utan också bekymren äro över. Den uppfattningen täger sig uttryck i en
viss avslappning i den svenska vakthållningen. Det finns vissa disciplinupplösande
tendenser, som. man inte kan undgå att lägga märke till. De ha bl. a.
kommit till uttryck i den senaste diskussionen. När man ropar på regeringsskifte,
på enskilda statsråds huvuden på ett fat o. s. v., bottnar detta utan tvivel,
i en missuppfattning av vårt lands läge. Faran är icke över! Nu såväl som
tidigare är det nödvändigt att nationens alla krafter samlas kring självbevarelsen.
Det är sant att vi ha stärkt våra militära resurser. Men detta gör det inte
möjligt för oss att vara oss själva nog och släppa efter på vår vakthållning. Jag
syftar då inte i främsta rummet på den militära beredskapen. Jag har tvärtom
den uppfattningen att denna åtminstone tidvis kan eftersättas i någon mån, och
jag vädjar till regeringen att pröva, örn behovet av att en så stor del av den
svenska ungdomen alltjämt hålles på fältfot är så starkt för närvarande. Man
kan inte komma ifrån att den militära beredskapen är en hård press inte bara
ekonomiskt utan också på folkmoralen. Det är tryggt att ha ett starkt värn bakom
folkets krav, men man får väga fördelar mot nackdelar. Det är dock, som
sagt, inte den militära beredskapen, som jag främst syftar på, utan den moraliska,
den mentala. Den good-will som vi ha kan förspillas, örn vi förvandla det
igelkott spännar, som det hänvisades till för ett pär år sedan i ett historiskt
ögonblick, till ett allas krig mot alla, till ett partisankrig mellan olika grupper
inom landet. Det har blivit en sport att förneka den samling, som har varit vårt
värn under de gångna tiderna. Det betraktas nästan som skamligt att tala örn
disciplin och heroiskt att angripa regeringen och riksledningen och beskylla
den för allehanda smussel. Det kan vara en lättsinnig lek med elden. Sammanhållningen
är ett värde som inte utan skada lättsinnigt kan kastas på skräphögen.
Den är grunden för den respekt som man har för oss även i andra länder
och förutsättningen för att vi med kraft skola kunna hävda våra egna intressen
inte bara nu och under krigets fortsättning utan kanske i lika hög grad
under de svåra åren därefter.

Jag har inte deltagit i den diskussion, som har förts här i anslutning till
herr Ivar Andersons interpellation. Jag beklagar, att bristande vakenhet och
framför allt bristande formulerings skicklighet i den saken utan tvivel har givit
lastarenom rum, men samtidigt är det klart, att det är mycken ond vilja, som
kommit fram i denna aktion mot regeringen och i diskussionen. Överhuvud taget
tror jag inte, att den diskussion som har förts här i frågan är av det slag att

Onsdagen den 20 oktober 1943.

Nr 28.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat till rilcsstaten för budgetåret 1943/U.

(Forts.)

vi ha råd att kosta på oss den i en sådan tid som den nuvarande. Under alla förhållanden
skulle jag vilja hävda, att det efter vad som har sagts här i dag är
tid att återgå till ordningen. Det är nog nödvändigt, att vi ålägga oss diverse
band ännu. Jag är glad för min del över att vi lia kunnat upprätthålla en relativt
obegränsad tryckfrihet i vårt land under de gångna krigsåren,- men detta
befriar oss inte från plikten att vid utövandet av tryckfriheten ha det allmänna
hästa för ögonen. Detta gäller inte bara örn pressen och dess förhållanden, örn
yttrandefriheten, utan även på många andra områden. Det kan kännas hårt för
jordbrukarna och affärsmännen att inte få helt utnyttja de gynnsamma priskonjunkturer
som skulle kunna erbjuda sig för dem i dag. Lika hårt kan det
vara för tjänstemännen och lönearbetarna att icke i en öppen kamp få hävda
sina ekonomiska intressen och förbättra sina lönevillkor. Band av det slaget
kunna vara tyngande, men örn de skulle lossas, är det intet tvivel örn att morgondagens
uppgifter skulle bli långt mera komplicerade. De svåra efterkrigsproblem,
som vi nu brottas med i en mängd kommittéer och som redovisas i den
beredskapsstat som ligger på kammarens bord i dag, skulle kanske, örn en sådan
katastrof inträffade, bli olösliga, eller åtminstone svårare att lösa, än de eljest
behövde vara.

Som mål för vår efterkrigspolitik på det ekonomiska området uppställes ju
ett bibehållande av en hundraprocentig sysselsättning och minst ett återställande
av förkrigstidens ekonomiska standard jämte en välbehövlig utjämning
mellan olika grupper och ett höjande av de lägst ställda grupperna. Men just
därför att kraven äro så stora och så många är det så mycket nödvändigare
att inte försvåra och omöjliggöra denna planering genom att redan nu framkalla
anarki i det ekonomiska systemet och släppa efter på den sammanhållning,
i kraft av vilken vi ha kommit fram till det pris- och lönestopp, som
för närvarande dess bättre råder. Denna sammanhållning kan ju ibland för
många särskilt estetiskt betonade människor förefalla att vara en tom läxa.
Och det är.ingen tvekan örn att den understundom missbrukas. Men vi kunna
inte bortse ifrån att den, såsom den har praktiserats under kriget, framsprungit
ur hela folkets sunda självbevarelseinstinkt och att de förutsättningar, ur
vilka den framsprungit, alltjämt äro för handen.

Beredskapsplanen vittnar om vårt folks villighet att deltaga i uppbyggandet
av världen efter detta krig, och regeringen kan säkert räkna med hundraprocentig
anslutning till sina förslag. Vi lia mänskliga plikter, som vi villigt påtaga
oss. Det är ju naturligt, som herrar Sandler och Johansson redan framhållit,
att man räknar med att den hjälp, som vi kunna ge, i främsta rummet
skall komma våra nordiska grannfolk till godo. Jag tror dock i olikhet med
dem, att vi inte kunna stanna vid detta. Saken hör nog ses på längre sikt. Vi
kunna heller inte bortse ifrån, och även i det avseendet skiljer jag mig delvis
från herr Sandler, att dessa våra humanitära plikter på ett oupplösligt sätt
sammanhänga med våra egna intressen, med de stora internationella kredittransaktionerna
efter kriget och med möjligheterna för vårt land att återvinna
sin plats på världsmarknaden. Det gäller inte hara att lindra nöden bland de
krigshärjade länderna och sätta människorna i stånd att hjälpligt släpa sig
fram, det gäller också, och kanske i främsta rummet, att göra dem produktionsoch
betalningskraftiga. Sverige har här mycket vittomfattande intressen att
bevaka.

På grund av detta träder lil. a. vår penningpolitik i förgrunden på ett mera
avgörande sätt än förut, och jag vill lil,tala min glädje över att delta kommer
till uttryck i motiveringen för beredskapsstaten. I de planer för do internationella
penningrörelsernas ordnande efter kriget, som gjorts upp i England

Nr 28.

Onsdagen den 20 oktober 1943.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1943/44.

(Forts.)

och Amerika framför allt, finns det anledning att spåra en tendens till ekonomisk
nepotism. Det blir vänner och vänners vänner, som i främsta rummet
skola vara delaktiga i denna rörelses välsignelser, andra skola få nöja sig
med nådesmulor — d. v. s. koalitionerna från kriget skola bevaras på det ekonomiska
området efter kriget. I vår efterkrigsberedskap gäller det att hålla ögonen
på sådana tendenser, och det gäller också att vara beredd att i samråd med
andra likställda stater möta faran. Det är klart att mycket i detta avseende
beror på slagkraften och effektiviteten hos våra penningvårdande institutioner,
men även på regeringen. Jag är glad över att det finns tecken till att denna
sak är under observation, och det förslag till omorganisation av riksbanken,
som föreligger i bankoutskottet och som kommer att föreläggas riksdagen av
utskottet under denna höstriksdag, får med hänsyn till en sådan beredskap
den allra största betydelse.

Representationen i de stora länderna är också ett intresse som framträder,
framför allt är representationen på det ekonomiska området av den allra största
betydelse. Regeringen har i det avseendet uppmärksammat England och Förenta
staterna. Jag skulle vilja påpeka nödvändigheten av att detta uppmärksammande
utsträckes åt andra håll, icke minst till Sovjetunionen. Dess ekonomiska
betydelse i det internationella livet har förut varit tämligen begränsad på
grund av dess isolering, både politiskt och ekonomiskt. Den politiska isoleringen
har nu brutits genom kriget, och man får väl hålla för sannolikt att
även den ekonomiska isoleringen som en följdföreteelse kommer att upphöra.
Tack vare sina omätliga naturtillgångar har Sovjetunionen utsikt att bli den
ekonomiskt ledande staten i världen, åtminstone en av de få ekonomiskt ledande
staterna. Enskilda svenska affärsmän ha haft en klar blick för detta,
men jag tror det är på tiden att även det svenska folket och den svenska staten
få upp ögonen för samma förhållande.

Vi gå fram emot en fred. Hur den kommer att vara gestaltad kunna vi inte
nu säga. Liksom förra gången, 1918 och 1919, hoppas vi pa en bättre värld,
präglad av fred, försonlighet och demokrati. Men tecken saknas inte på att
söndringen och upplösningen skulle kunna taga vid även denna gång — det
kan liksom då ånyo bli ett allas krig mot alla. Hur det än blir, kommer tillvaron
för små stater som Sverige inte att bli någon sömn på. rosenmoln. V i
lia behov av all den kraft, all den rådklokhet och all den samling, som vi äro
mäktiga nu och i framtiden. Vi vänta av regeringen att den genom en klok och
samlande politik skall förbereda detta vårt . svenska kraftprov. Men det tillkommer
också nationen att villigt lämna sin medverkan till denna strävan.

Herr Branting: Det gick så som man hade anledning att befara, eller att
interpellationsdebatten på morgonen skulle till den grad absorbera kammarens
uppmärksamhet, att det inte blev så mycket över till denna remissdebatt. Detta
bär alltså föranlett, att partiledarnas väl avvägda deklarationer ha fått avges
inför på det hela taget tomma bänkar, vilket är beklagligt.

Jag skulle för min del liksom de föregående talarna, herr Sandler och herr
Åkerberg, särskilt vilja säga några ord örn den svenska utrikespolitiken, men
ur något mer allmänna synpunkter än de som hittills blivit berörda. Det kan
visserligen förhålla sig på det sättet, som herr J. B. .Johansson antydde, att det
ur vanliga riksdagstekniska synpunkter varit lämpligt att taga upp dessa ämnen
på den ordinarie remissdebatten. Men världsutvecklingen väntar inte på
den svenska riksdagens debatt i januari, och man får taga hänsyn till den situation,
vari man lever för ögonblicket.

Jag skulle vilja taga upp några synpunkter på dessa frågor med utgångs -

Onsdagen den 20 oktober 1943.

Nr 28.

Kungl, proposition ang. tillägg sstat till riksstaten för budgetåret 1943/44.

(Forts.)

punkt från den sats, som så ofta tiar proklamerats av vår utrikesledning under
dessa år, nämligen att målet för vår utrikespolitiska strävan är att hålla Sverige
utanför kriget med »bevarad frihet och självständighet». Det kan kanske synas
en smula sent att nu komma med några anmärkningar på denna formulering,
som godkänts så länge av alla. Men jag måste ändå för min del bekänna, att jag
egentligen aldrig tyckt att den varit så synnerligen lyckad. Det är i dylika ting
mycket på nyanserna, som det kommer an, och mig förefaller det, herr talman,
som örn man med dessa ord antytt både en smula för mycket och sagt en smula
för litet. Örn man i en politisk situation som vår skall använda så skönt klingande
ord som frihet och självständighet, i stället för att helt enkelt och frasfritt
beteckna vår politik under dessa år såsom neutral, då förefaller det mig
nästan som örn det funnes ett litet ord, som inte hade fått komma med. Vårt
utrikespolitiska mål har alltså varit, har man sagt, att hålla landet utanför
kriget med bevarad frihet och självständighet. Men skall man, som sagt, använda
stora och vackra ord i detta sammanhang, kan man fråga sig örn vi inte
hade bort formulera satsen så: att hålla landet utanför kriget med bevarad frihet,
självständighet och ära.

Vi ha fått lära oss en del under denna krigsperiod, och bland annat ha vi
också fått lära oss att ett sådant begrepp som nationell ära kan svara mot mycket
tungt vägande realiteter och mycket verklighetsbetonade värderingar. Närman
t. ex. här i landet från mycket uppmärksammat håll betecknat permittenttrafiken
såsom en »nationell förödmjukelse» och en »tung börda», bekräftar
man därmed indirekt, att den nationella äran är en realitet, med vilken man i
längden måste räkna, Och jag tycker nu för min del, att äran borde ha varit
med redan från början!

Men vidare är det naturligtvis på det sättet, att de allra flesta regeringar
helst ha velat hålla sina respektive länder utanför kriget med bevarad frihet
etc. Men detta tillstaddes dem icke! De blevo trots sin försvarsvilja och trots
sin neutralitetsvilja överfallna och våldförda. Det har alltså aldrig varit någonting
som särskilt utmärkt just den svenska utrikespolitiken, att den försökt
hålla landet utanför kriget på bästa möjliga villkor. Man skulle ibland
nästan ändå kunna tro det — understundom har det nästan låtit som om denna
i och för sig självklara önskan varit en speciellt svensk uppfinning!

Det är inte vår fredsvilja, som på något sätt bär skilt oss frän andra stater.
Vad som däremot har ställt oss i en särklass har varit det obestridliga faktum,
att vi inte blivit överfallna — åtminstone inte hittills. Detta har berott på en
mängd omständigheter, som historien i sinom tid närmare kommer att klargöra.
Men utslagsgivande har vår självklara önskan att stå utanför säkerligen
inte varit, utan snarare den omständigheten, att vi inte ha råkat ligga i den store
världserövrarens färdeväg.

För övrigt är denna standardiserade formulering av vår utrikespolitiska
linje så till vida en smula vilseledande, som den ger ett intryck av att Sverige
i själva verket skulle stå utanför eller kunna hållas utanför kriget. Om vi också
göra det militärt, så är det uppenbart att vi inte göra det vare sig politiskt eller
ekonomiskt. Alltifrån krigets början och alldeles särskilt efter den 9 april 1940
har tvärtom Sverige såsom en fri, demokratisk och nordisk stat haft de allra
största och vitalaste intressen förbundna med krigets förlopp och med dess slutliga
utgång. Vad beträffar läget i Norden har utrikesministern också vid olika
tillfällen framhållit, att vi här i Sverige inte kunna tänka oss framtiden utan
ett fritt Norden. Talet, örn att hålla Sverige utanför kriget har alltså enligt mitt
sätt att se inneburit någonting av en halvsanning, helt enkelt därför att ingen

Första kammarens protokoll 1948. Nr H8. 4

Nr 28.

Onsdagen den 20 oktober 1943.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat till riksstatcn för budgetåret 1943/44

(Forts.)

svensk utrikespolitik på jorden kan förhindra det faktum, att vårt öde är ofrånkomligt
förbundet med detta krigs utgång. Jag har för min del bara hört en
svensk politiker i ansvarig ställning, som gjort gällande, att det för svenska
folket skulle vara komplett likgiltigt, vilken part som går segrande ur striden
— det kan ju vara onödigt att nu erinra örn vem det var. Men annars äro vi
nog på det klara med allesamman, att vårt lands väl och ve hänger på denna
fråga. Och det är därför som det svenska folket känner en sådan oerhörd lättnad,
när vågskålen nu börjar väga över till favör för de fria staternas sak.

Om alltså denna begagnade utrikespolitiska grundtes inte har varit alldeles
oanfäktbar under det hittills förgångna krigsskedet, så förefaller den ännu
mer diskutabel allteftersom kriget i Europa börjar närma sig eller kommit in
i sitt slutskede — och allteftersom man nu kail börja skönja konturerna till ett
helt nytt politiskt världsläge. Det är klart att talet örn att hålla Sverige utanför
kriget inte till sist får gå över till att betyda, att Sverige också skall hållas
utanför efterkrigsväridens nya ordning.

Det kan inte vara för tidigt, föreställer jag mig, att vi här i landet redan nu
börja förbereda våra olika vägar in i den som vi hoppas kollektivt säkrade, politiska
ordning, som skall följa efter detta krig. Åtskilliga av regeringens åtgärder
i fråga örn den svenska utrikesrepresentationen. i fråga om hjälp till
krigets offer och förberedelser för bistånd åt våra nordiska grannar efter kriget
o. s. v. tyda också på att man officiellt är av den meningen, att vi skola
försöka vara ute i tid med våra förberedelser. Det är inte för tidigt, alltså,
men däremot är det tydligen mycket lätt för en liten stat att för sent beträda
sina nya vägar ut ur krigsperioden. Därpå ha vi tyvärr ett närliggande exempel.

Regeringen har alltså med tanke på efterkrigspolitiken företagit vissa åtgärder.
bland annat för att närmare knyta an våra förbindelser västerut, med
Amerika. Jag vill, liksom nyss herr Åkerberg, inskränka mig till att därvid
foga en erinran örn att också våra förbindelser österut äro och bli av utomordentlig
betydelse. Jag tror för min del att det är på tiden att Sverige på allvar
börjar taga upp frågan om närmare och bättre och mera omfattande förbindelser
med Sovjetunionen. Den politiska betydelsen därav börjar man nu — kanske
något sent — men bättre sent än aldrig — bli på det klara med i allt vidare
kretsar här i landet. Av största vikt äro naturligtvis också de ekonomiska förbindelserna,
som herr Åkerberg redan understrukit — de äro av betydelse för
industrien, och de bli av betydelse för arbetstillgången efter kriget. Nu har
det för övrigt ytterligare inträffat, att man från fram skjulet fackligt socialdemokratiskt
håll tagit upp detta spörsmål. Jag syftar på en intressant artikel
i Social-Demokraten, där ombudsmannen i landsorganisationen Valter Åman,
som samtidigt är ordförande i Stockholms arbetarkommun, förordat upprättande
av kontakter mellan den svenska och den ryska fackföreningsrörelsen.
Detta intressanta uppslag, som tydligen i sin tur är en frukt av de svenska
arbetarrepresentanternas kontakter med sina engelska kolleger, visar örn något
hur fort tiden har ridit under det sista året. Läget var, som vi minnas,
ganska annorlunda förra hösten!

Jag skall, herr talman, inte gå så mycket mer in på ämnet örn de svenskryska
förbindelserna, som för övrigt säkerligen också på det kulturella området
kunde ha mycket att ge oss. Men jag vågar ändå säga, att enligt min uppfattning
har svenska regeringen i nuvarande läge knappast någon mer maktpåliggande
uppgift än att se till att vårt lands allmänna relationer till Sovjetunionen
komma ur det dödvatten, där de onekligen sedan rätt länge befunnit
sig, så att vi äntligen åt det hållet kunna få till stånd ett uppriktigt, hjärtligt

Onsdagen den 20 oktober 1943.

Nr 28.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1943/44.

(Forts.)

och givande utbyte och ett förhållande, som är präglat av ömsesidig respekt
och tillit.

Det finns enligt mitt sätt att se inte någon verklig anledning till att Sverige
inte skulle kunna ha hyggliga och vänskapliga förbindelser åt detta håll och
att inte förhållandena skulle kunna förbättras när det gäller denna vår största
granne, som ju också har fått en så utomordentligt betydelsefull roll i den
världspolitiska utvecklingen.

Det är klart att många i detta sammanhang tänka på Finland — herr Sandler
har redan berört den frågan och även herr Åkerberg i viss mån. Jag vill
inskränka mig till att säga, att ju bättre relationerna äro mellan Sverige och
Sovjetunionen, desto bättre för Finland!

Jag har tillåtit mig, herr talman, att taga upp ämnet örn de svensk-ryska
relationerna just när de allierade stormakterna för första gången samlas till
en kanske världsavgörande konferens i Moskva. Sveriges givna geografiska
läge mellan den anglösachsiska och den slaviska världen anvisar oss helt naturligt
förmedlande och fredliga uppgifter åt båda sidor. Sverige blir en mellanlandningsplats
mellan Moskva och Amerika. För oss och för hela Norden
är säkerligen ingenting av större betydelse just nu än att ett gott samarbete
efter kriget kommer till stånd mellan dessa olika världar, för fredens tryggande
och för återuppbyggnaden. Det är klart att vi därvidlag inte förmå inverka
på något sätt. Men blir ett sådant stort och konstruktivt samarbete verklighet,
som väl alla nu måste hoppas, då öppna sig säkerligen också för Sverige
mycket vida perspektiv.

Hur än framtiden i stort sett må gestalta sig måste vi i alla fall här i landet
göra klart för oss på vilka fält och i vilken riktning våra fredsuppgifter
bäst kunna utvecklas. Och jag tror för min del, herr talman, att vi därvid
måste försöka betrakta vårt utrikespolitiska läge med samma frihet och med
samma oförvillade blickar, som för hundra år sedan utmärkte den förste Bernadotte
på Sveriges tron, Karl Johan, som med sin kloka vänskapspolitik åt öster
inledde epoken för vår långa fred.

Herr Herlitz: Herr talman! I likhet med flera föregående talare ber jag
att få uttala min glädje över regeringens initiativ till ett svenskt deltagande
i det internationella återuppbj^ggnadsarbetet. Detta initiativ är en välbehövlig
tankställare för de många, som från olika utgångspunkter ha fastnat i
den föreställningen, att vår enda uppgift som folk är att vårda örn vårt eget
hus och sedan så mycket som möjligt blunda för vad som sker ute i världen.
Här fullföljes en annan linje i svenska strävanden under krigsåren: linjen
från vårt deltagande i Finlands vinterkrig och de mångahanda stödaktionerna
för norrmän och danskar. Här göres det klart, att då vi under fyra prövande
år gjort vad vi kunnat för att Sverige må bevaras så starkt som möjligt, så
är det också naturligt, att den kraft, vi ha över, blir använd för att fylla en
uppgift i världen. Det är bra, att regeringen nu funnit tiden mogen att utgiva
denna paroll. Den innebär en vädjan till något av det bästa inom vårt
folk, och man måste hoppas, att den får den stimulerande effekt, som den förtjänar,
och skingrar så mycket som möjligt av den trångsynthet, som på många
håll har blivit den naturliga konsekvensen av en koncentration kring uppgiften
att bevara vår egen frihet och vår fred. Jag önskar sålunda all framgång
åt detta regeringens förslag, men jag har behov att knyta några reflexioner
till det. De skola egentligen inte bli av konstitutionell natur, fastän jag kan
tillåta mig att i förbigående vädja till statsutskottet att överväga, huruvida
det kan vara nödvändigt att lämna regeringen en obegränsad fullmakt i form

Xr 28.

Onsdagen den 20 oktober 1943.

Kungl, ■proposition ang. tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1943/44.

(Forts.)

av ett förslagsanslag att gälla under en tidrymd, då riksdagen liela tiden kommer
att vara samlad. Men det var framför allt andra saker, jag ville få beröra.
Det gäller tre olika punkter.

För det första tror jag det kan vara skäl att understryka de mycket, mycket
knappa och korta ord, som i propositionen yttras örn att vår främsta uppgift
vid återuppbyggnadsarbetet ligger inom Norden. Att Norden blir återuppbyggt,
det är väl vad som i främsta rummet ligger oss örn hjärtat, och jag
ser denna proposition framför allt såsom ett inlägg i den stora frågan örn Norden.
Det är naturligt, att perspektiven på denna punkt vidgas. Visserligen
får man ju akta sig för en vilseledande sammanblandning. Ingenting vore
olyckligare än örn en svensk hjälpverksamhet på något sätt gjordes beroende
av att våra broderländer äro villiga till ett fastare politiskt samarbete, örn
alltså våra insatser enligt denna proposition finge skenet av en sorts köpslagan.
Men sammanhanget mellan detta och det nordiska problemet i allmänhet
är ändå ofrånkomligt. Frågan om en eventuell hjälp till de nordiska länderna
är och måste vara ett led i vår nordiska politik. Det kan icke undvikas, att
hjälpverksamhetens art och inriktning får sin prägel av de allmänna strävanden
vi fullfölja. Den måste därför ges i en konstruktiv anda i medvetande örn
att det är just i det skede, då den skall ges, som grunden lägges för Nordens
framtida gestaltning.

Det känns i detta läge tomt, att man ännu fått veta så ytterst litet om regeringens
syn på denna livsfråga. Att regeringen icke framträtt med offentliga
deklarationer, må ju vara begripligt, men tomt är det, ty här örn någonsin
skulle det svenska folket behöva den ledning, som endast regeringen kan ge.
Man får väl hoppas, att regeringen handlar desto mer; att den undersöker och
studerar problemen, så att vi äro beredda att taga i tu med dem, och att den
också driver en aktiv politik, siktande till ett fritt och av främmande tvång
helt oberoende Norden. Ty det är väl inte så, som man ibland befarat, att regeringen
är passiv, därför att den i själva verket icke är enig i denna fråga?
Det är väl inte så, att man inom regeringen anser en aktiv nordisk politik stå
i strid med strävandet till en internationell fredsorganisation? Det är svårt
att se, hur en sådan motsättning skulle kunna uppkomma. En motsättning kan
det väl endast bli, örn det, som man ger namnet av en sådan fredsorganisation,
i själva verket får fronten riktad åt ett eller annat bestämt håll. En sådan
fredsorganisation, där Norden kanske bleve den yttersta bastionen mot en farlig
främmande maktsfär, måste vi givetvis frukta, men örn fredsorganisationen
verkligen blir universell, lär det väl inte kunna konstrueras fram någon
motsättning mellan den och strävandena till ett närmare samgående mellan
Nordens länder.

Herr talman! Jag har tillåtit mig dessa enkla funderingar, som här aktualiserats
av regeringens återuppbyggnadsprogram med dess syntes mellan internationellt
och nordiskt, i den förhoppningen, att regeringen någon gång skall
finna tiden mogen att i detta hänseende uttala de paroller, som man så länge
längtat efter.

En annan fråga, som jag ville taga fasta på, gäller tidpunkten, då Sveriges
insats i återuppbyggnadsarbetet skall göras. Propositionen uttrycker sig tydligt
nog: det gäller tiden efter vapenstilleståndet. Jag skulle här vilja sätta
ett litet frågetecken i marginalen. Vad propositionen säger, stämmer ju mycket
väl överens med en i allsköns frågor ofta hörd tanke: vi skola handla efter
kriget, men så länge det pågår: inte ett ord, inte en handling som går utöver
värnet örn vår egen självständighet. Jag hoppas att inte regeringen ser saken
så. Innan kriget i sin helhet slutar, kunna många situationer tänkas, där en

Onsdagen den 20 oktober 1943.

Nr 28.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1943/44.

(Forts.)

behjertad handling från vår sida kan bli av avgörande betydelse för vår och
Nordens framtid. Det kan gälla åtgärder av den art, varom är fråga i den
föreliggande propositionen; det kan också gälla ingripanden av annan natur.
Jag vill på den punkten bekänna min anslutning till de tankegångar, som ledamoten
av denna kammare herr Sandler vid olika tillfällen uttalat. Jag begär
inte, att man på förhand skall diskutera dessa eventualiteter; viktigt är bara
att man gör klart för sig och framför allt för det svenska folket, att inaktivitet
kanske när allt kommer omkring icke kan bli den oföränderliga ledstjärnan
för vår politik under hela kriget.

Med det sagda har jag redan framhävt, vilket intimt sammanhang de i
propositionen avsedda aktionerna ha med hela vår utrikespolitik. Jag kunde
annars ytterligare belysa det med att framhålla, att det är uppenbart, att den
koordination av våra anstalter med internationella hjälpaktioner, som propositionen
talar örn, i hög grad sammanhänger med vår inställning till den internationella
organisation, som kan komma att växa fram under krigets slutskede
och efter detta. Under dessa förhållanden är det förvånande, att det
förslag, som vi nu ha framför oss, Ilar kommit såsom ett litet bihang till frågan
örn det interna ekonomiska återuppbyggnadsarbetet, att förslaget icke har
lagts fram av hans excellens herr utrikesministern, att det avser ett anslag
under finansdepartementet och att hela saken skall administreras inom ramen
av den av finansministern ledda utredningen av de ekonomiska efterkrigsproblemen.
Utrikesdepartementet skjutes i propositionen mycket eftertryckligt
i bakgrunden. Det skall få sysselsätta sig med överläggningar med vederbörande
utländska organisationer; det är allt.

Denna uppläggning är enligt min mening olycklig. Jag inser inte vad som
har framtvungit den. Sammanhanget med de ekonomiska efterkrigsproblem,
som i övrigt beröras i propositionen, är ju obestridligt, men vad är det som
inte sammanhänger med dem? Vi få akta oss för en argumentering, vars
konsekvens är att ungefär allting skall fogas in i det stora laboratorium som
finansministern nu dirigerar. Det tycks ju, för att använda det moderna slagordet,
lia full sysselsättning ändå, och det internationella uppbyggnadsarbetet
hör verkligen inte dit. Där bär man tvärtom behov av en utrikesministers ledande
hand och överblick. Särskilt tråkigt vore, örn detta arbete, som borde
stå högt över alla politiska motsättningar, skulle komma att på något sätt
influeras av den strid, som väl kommer att uppstå kring finansministerns linje
för den ekonomiska politiken. Det får inte inträffa, att motsättningen från
den fronten föres över till det utrikespolitiska planet, och det vore också olyckligt,
örn den opposition, som kan komma att föras mot finansministerns i förbindelse
nied landsorganisationen drivna politik, skulle komma att tolkas som
en meningsskiljaktighet beträffande vår insats i det internationella arbetet. På
den fronten lia vi ju tvärtom alla förutsättningar att, örn ledningen blir den
rätta, gå fram i full enighet.

Herr förste vice talmannen: Herr talman! Den här förda debatten har rört
sig över en mängd områden. Den har berört vår utrikespolitik, den har berört
de åtgärder, som från statens sida böra vidtaga^ efter kriget för att förmedla
övergången till fredsförhållanden, och den har berört de propositioner, sorn
äro avlämnade. Jag vill då här vid detta tilli alle, herr talman, uttala en tillfredsställelse
(iver, att vi i fråga örn utrikespolitiken kunnat följa den kurs, som
vi från krigets början intagit. Detta har ju med hänsyn till vårt läge och den
pressning vi varit utsatta för inte alltid varit så lätt, som man vid åhörandet
av debatten i dag kanske .skulle kunna förledas att tro - - jag syftar nu när -

Nr 28.

Onsdagen den 20 oktober 1943.

Kiongl. proposition ang. tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1913/44.

(Forts.)

mast på interpellationsdebatten. Det tiar ju inånga gånger varit förenat med
svårigheter att upprätthålla denna kurs, så att den icke har lett in på avvägar.
När man nu i ett läge, där man anser att faran inte är så stor, ger dessa
frågor en innebörd, som de inte nu borde få, synes det som örn nian trots allt
tar väl lätt på läget. En debatt, som kan ge utlandet intryck av motsättningar,
som icke förefinnas, kail icke vara till gagn. Och jag är förvissad örn
att bakom den utrikespolitik, som förts, står folkets stora flertal.

\ i lia ju även sökt att låta humaniteten vara en ledstjärna för oss, och vi lia
därigenom bidragit till att mildra den brutalitet, som särskilt under detta
krig kommit till uttryck. Nu senast genom att vi öppnat våra gränser för danska
flyktingar oell genom att Sverige trätt in och varit förmedlare av den
utväxling av krigsfångar, som ägt rum inom vårt land så sent som i går.
Hedan härigenom kunna vi bidraga till att lindra de lidanden som kriget
åstadkommer, men som naturligtvis ännu under en lång tid komma att vara
rådande. Detta bör naturligtvis icke hindra, att vi alltfort äro fullt beslutna
att med kraft hävda vår neutralitet, örn den skulle kränkas. Detta bör icke
stå i motsatsförhållande till vad vi kunna göra för att lindra krigets verkningar.
Vår ställning i dessa avseenden är fortfarande oförändrad. Det har
icke inträtt någon förskjutning i uppfattningen att Sverige alltfort bör hävda
sin ställning, och i den mån detta icke är oförenligt med utövande av humanitet
och strävan att utjämna stridigheterna i världen, så böra vi utöva sådana
humanitära hjälpåtgärder, som redan ha tagit sig så glädjande uttryck.

Det är givet, att den hjälp, som på sådant sätt kan åstadkommas, i första hand
måste rikta sig till våra nordiska grannländer. De ha rätt att vänta stöd och
förståelse av oss, och vi böra icke neka dem detta utan låta dem förstå, att
i en tid av svårigheter, då de verkligen behöva hjälp, kunna de påräkna hjälp
av ett förstående broderfolk. Att vår hjälp därutöver sträcker sig även till
andra folk, i den mån vi det förmå, har naturligtvis ingen något latt erinra
mot. Att uppdraga linjerna för hur man skall gestalta förhållandena, sedan
en gång det nuvarande kriget upphört, låter sig väl nu inte göra, ehuru man
inte heller bär får försitta tiden utan vara beredd att när kriget en gång är
slut bidraga till att lindra de lidanden som det åstadkommit.

I den här föreliggande beredskapspropositionen, som framlagts av regeringen,
har man begärt 100 miljoner för att åstadkomma hjälp i dessa avseenden.
Några bestämda linjer ha ju icke uppdragits, och anslaget har fått formen av
förslagsanslag. Det är sålunda icke begränsat till sitt belopp, men syftet är så
behjärtansvärt och avsikterna så väl värda att understödjas, att jag vill uttala
min tillfredsställelse med vad som begärts för dessa ändamål.

Örn jag sedan övergår till övriga propositioner, kan jag inte underlåta att göra
några reflexioner. Det är med en viss betänksamhet man ser, hur statens utgifter
fortfarande växa. I allmänhet trodde man nog redan tidigare, att vi hade
nått kulmen, men här har man icke Dockats åstadkomma prisstopp. Ännu fortsätta
utgifterna att stiga. De av riksdagen i år beviljade anslagen uppgå till betydligt
över 4 miljarder kr., och nu begäras likväl betydande belopp på tilläggsstat.
Det är ju framför allt försvarets huvudtitel, som kräver dessa ytterligare
anslag. Man borde ha kunnat förutsätta, att sådana behov, för vilka här äskas
åtskilliga miljoner, skulle lia varit kända, när planerna för tillgodoseende av de
olika ändamålen och behoven framlades. På detta sätt erhålles icke jämvikt i
budgeten, för att nu icke tala örn en balanserad budget, men en sådan våga vi
väl icke hoppas att ännu på lång tid uppnå. Och då jag ser att finansministern
är närvarande tillåter jag mig att göra en propå — vad har finansministern
för mening örn utsikterna i detta avseende? Statsskulden närmar sig nu de

Onsdagen den 20 oktober 1943.

Nr 28.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1913/44.

(Forts.)

10 miljarderna, och ännu fortsätter den alltjämt att stiga. På detta område synes
man icke ha kunnat hindra en icke önskvärd utveckling.

Naturligtvis kan det invändas att det är försvarsberedskapen, som kräver
pengarna, och att örn vi hållit ut under dessa fyra år, få vi inte nu släppa
taget. Men om det å andra sidan är så, som en föregående talare under dagens
debatt yttrade, att riksdagen inte längre har så stort inflytande i ekonomiska
frågor, utan att det är finansministern som bestämmer, så får ju finansministern
ett mycket stort ansvar för användandet av de mångfaldiga miljoner, som nu
för olika ändamål äskas och tagas i anspråk, och det är så mycket mera skäl att
vid sådana här tillfällen erinra därom. För min del tror jag emellertid, att riksdagen
får dela ansvaret med finansministern. Finansministern är visserligen
en skicklig man icke blott i att motivera sina ståndpunktstaganden beträffande
de föreliggande behoven och de medel, med vilka dessa skola tillgodoses, utan
även i att framtrolla miljonerna, men det kan ju likväl vara anledning att vid
detta tillfälle, då dels en tilläggsstat framlägges och dels en ny statsbudget
förberedes, vända sig till finansministern med en sådan här erinran. Det blir
ju i alla fall de skattedragande, som slutligen måste bära de nya bördorna.

Jag skall inte nu närmare ingå på de olika anslag, som upptagas i denna
proposition. Jag vill endast säga ett par ord om de anslag, som i tilläggsstaten
begäras för jordbruksändamål. Det är endast på några få punkter, som nya anslag
komma i fråga. Anslagen till jordbrukets behov och besluten örn reglering
av priser m. m. på jordbrukets område ske ju eljest i samband med den ordinarie
huvudtiteln. När nu emellertid denna debatt svällt ut kan man ju ha rättighet
och anledning att anknyta några reflexioner även till sådana frågor.

Jag syftar härvid först på de punkter, där man nu begär anslag till elektrifiering
på landsbygden, och vidare på de punkter, där anslag begäres till försöksverksamheten
å jordbrukets område. Det är ju med tillfredsställelse, man
konstaterar, att det redan nu varit möjligt att äska något mera medel till dessa
ändamål, särskilt är detta fallet beträffande elektrifieringen. Anslagen böra i
detta fall, då det för många är svårt att erhållas ljus och elektrisk kraft, så
fort som möjligt komma de behövande till godo. Det föreligger ju eljest en viss
risk för att de. som äro avsedda att komma i åtnjutande av bidrag från detta
anslag, säga sig: »Vi ha nu fått gå i mörkret under dessa många krigsår, och
det hade varit önskvärt örn man något tidigare kunnat få delaktighet av denna
upplysning.»

Ytterligare vill jag beröra en fråga på jordbrukets område som särskilt
intresserar de mindre jordbrukarna. Jag syftar här på tilldelningen av oljekraftfoder.
De grunder, som i år tillämpas, skilja sig avsevärt från de tidigare använda
och de gynna i allt för stor utsträckning de jordbrukare, som haft en
hög avkastning av sina besättningar under föregående år. De mindre jordbrukarna,
särskilt de uti de sämre lottade delarna av landet, bli härigenom lidande,
och det är fråga, om man inte på dem skulle kunna tillämpa skriftens ord.
att den, som litet haver, från honom skall tagas även det lilla han har för att
givas åt den, som mer har. Det har visserligen ställts i utsikt, att man skall
få en extra tilldelning senare, och jag hoppas att man då skall kunna tillgodose
de jordbrukare, som nu blivit missgynnade, ty det har varit ett rätt stort
missnöje med de nya bestämmelserna. Riksdagen utfärdar eller beslutar örn
dessa bestämmelser, men därför kan det vara lämpligt att vid detta tillfälle
giva uttryck åt en uppfattning, som dock i stor utsträckning är rådande. Liksom
att det system, som nu tillämpas, i hög grad gynnar de i jordbrukshänseende
bäst ställda delarna av landet. Jag har därför, herr talman, vid detta
tillfälle velat omnämna denna sak.

Nr 28.

Onsdagen den 20 oktober 1943.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1943/44.

(Forts.)

Sedan är det ytterligare en proposition, som tilldrar sig särskild uppmärksamhet,
och då den innebär en nyhet, har man kanske anledning att fästa en
viss uppmärksamhet vid densamma. Jag syftar på den proposition, som gäller
statsbidrag till social hemhjälpsverksamhet. Om man på detta område kan åstadkomma
hjälp till behövande husmödrar, så är detta värt allt erkännande, och
man bör ju även vara tacksam för att det lyckats jordbrukets representanter
att vinna tillräcklig hänsyn till sina önskemål därigenom att man framför allt
vill tillgodose landsbygden. »Därigenom att staten», säger departementschefen,
»utan dröjsmål ingriper stödjande och reglerande på den sociala hemhjälpens
område kunna garantier erhållas för att hemhjälpsverksamheten i fortsättningen
först utbygges i de delar av landet, där behovet ter sig mest trängande. I konkurrensen
örn den i förhållande till behovet fåtaliga arbetskraften kommer i
annat fall landsbygden att sättas i efterhand. Utbyggnaden skulle nämligen
såsom hittills ske snabbare i städerna och tätorterna än på den egentliga landsbygden.
Bristen på arbetskraft vållar säkerligen större svårigheter för landsbygdens
än för städernas husmödrar. Enligt min mening bör därför statsbidraget
till den sociala hemhjälpen tills vidare i första hand komma landsbygden
till godo. Först sedan efterfrågan där något så när tillfredsställande tillgodosetts,
bör statsbidrag till städerna komma ifråga. Det förslag, som jag i det
följande förordar, omfattar visserligen statsbidrag såväl till landsbygds- som
till stadskommuner, men det torde uttryckligen böra föreskrivas företrädesrätt
för landsbygden vid prövning av ansökningar örn statsbidrag.»

Man vill hoppas, att även det utskott, som kommer att behadla denna proposition,
kommer att behjärta dessa synpunkter.

Det är ju, herr talman, enligt den föreliggande föredragningslistan en mängd
frågor, som ligga på kammarens bord för behandling under denna riksdagsperiod,
men jag skall icke nu ingå på flera av dem utan nöja mig med de
erinringar som jag här framfört.

Herr Brandt: Herr talman! Om jag erkänner inför kammaren, att jag har
svårt att sitta stilla och hålla tyst, när jag hör något här, som klingar oäkta
och falskt i mina öron, så vill jag dock därmed inte säga att jag tror, att den
föregående ärade talaren, herr förste vice talmannen, inte av hjärtat menade
vad han sade, när han nämnde dessa vackra ord örn humaniteten, som borde
vara ledstjärnan för oss envar och även för Sverige som folk. Men jag tänkte
också: tänk, örn man fått höra dylika ord av honom och andra här i kammaren
litet tidigare, vid tillfällen då det sannerligen ännu bättre hade behövts! Ty
det kan inte hjälpas att oförsiktiga ord gå igen. Det heter visserligen att man
inte skall gräva i det gamla, men man kan inte hindra associationerna att
vandra, och när man hör detta ord om humanitet, stiger i ens minne upp ett
ord av Sveriges utrikesminister för ett par år sedan, att ledstjärnan skulle vara
en helt annan: »ledstjärnan för Sveriges utrikespolitik bör vara en kallblodig
egoism». Han säger det inte nu, men han får ursäkta, även örn han inte äi*
inne i kammaren, att han får igen dessa ord tills han har mod att ta tillbaka
dem och erkänna, att så bör inte en svensk utrikesminister tala.

Det är många sådana ord, som gå igen vid tanken på den lycka vi erfara
nu inför möjligheten att detta elände snart skall ta slut, tack vare att det finns
folk, som kämpa även för oss. Yi kanske erinra oss vad den svenske försvarsministern
en gång sade: »Vi ha inget intresse av vem som segrar.» Jo, jag
tackar. Han har mycket stort intresse av det, och vi alla i lika hög grad. Jag
lämnar emellertid detta därhän, men jag har anfört det såsom försvar för mitt

Onsdagen den 20 oktober 1943.

Nr 28.

Kungl, proposition ang. tillägg sstat till riksstaten för budgetåret 1943/44.

(Forts.)

påstående nyss. att det verkligen är svart att tiga oell Ilalia tillbaka^ ironien,
när det sagts så inånga oriktiga, okloka och dåliga ord från högsta håll.

Jag vet, att herr J. B. Johansson, högerns talesman här, är en ärans^man
och när han talar om vår glädje över det initiativ, som regeringen tagit, då den
bjudit hit de danska judarna, är jag den siste som skulle vilja tala emot detta.
Men jag tänkte också, när jag hörde honom: »Han kunde ha klämt ur sig det
för flera år sedan!»

Här har frågan örn judarna varit före tidigare än i dag. Det har t. o. m. en
gång framställts en interpellation till statsministern, då föreningen Manhem
höll på med att göra upp en matrikel eller förteckning över hel-, halv- och
kvartsjudar i Sverige — vad föreningen skulle ha den till, förstå vi lätt, ^när
vi höra, hur man samlat in dylika uppgifter i Danmark och tillhandahållit
polisen vid razziorna där nere. Det var alltså en ganska befogad interpellation,
jag framställde. Men inget svar! Det är möjligt, att man inte kunde ha gjort
så mycket emot Manhems tilltag; jag undrar likväl, örn man inte med god
vilja skulle ha kunnat det, även örn det varit svårt. Det hade dock funnits tillfälle
den gången att säga ett behjärtat ord örn dessa fruktansvärda judeförföljelser,
som pågingo ute i världen. Men da hade de ännu inte kommit sa nära
våra knutar som nu i Danmark.

Den 8 oktober i år höll överrabbinen, professor Marcus Ehrenpreis en predikan
i den judiska synagogan i Stockholm, som var till trängsel fylld. Och när
han framfört sitt tack och sin hyllning till Sverige och den svenska regeringen
för det initiativ den tagit till förmån för de danska judarna, så följde efter
detta ett tillägg, som jag tycker skulle svida i svenska sinnen. Han sade följande:
»Vi ha räddat och vi rädda när faran är som störst, men vi ha icke förmått
förebygga faran som nalkades. Varken kyrkor eller statsmakter eller
världsopinion ha i råttan tid ingripit, da ondskans makt ännu stod att hejda.
Man kan ej nog inskärpa detta ovedersägliga faktum.» Nej, mina herrar, man
kan verkligen inte nog inskärpa detta, och de orden, så hovsamt uttalade och lute
riktade direkt mot Sverige, som han tvärtom hyllade, de orden borde svida
inom oss. Och varför just inom oss svenskar? Jo, därför att vi tillhöra ett av
de få folk, där man ändå hade möjlighet att verkligen tala fritt, men där nian
uppifrån inte använde den möjligheten. Ett befriande ord borde ha hörts i Sveriges
riksdag, den gången, örn vad man kände t. ex. i fråga örn Polen - men
det var så långt ifrån att detta befriande ord kom, att man tvärtom hindrade
det att komma fram från sådant håll, där man ville säga det.

Vad som sker och har skett i Danmark är faktiskt ingenting att tala örn
jag har dock träffat 50 stycken av dem, som kommit därifrån —. i jämförelse
med det helvete, som judeförföljelserna ha skapat ute i världen i övrigt. Det
är väl ändå tänkbart, att man på en tidigare ståndpunkt skulle ha kunnat resa
en neutral opinion, som skulle ha kunnat betyda någonting och som, även örn
den inte skulle lia lyckats hindra vad som sedan följde, dock borde lia rests.
Och det borde lia sagts ett ord, icke bara för att rädda vår egen själ — även
örn det är god anledning — utan därför att det skulle lia kunnat göra gagn
på annat sätt genom att slå rot i människornas samveten. Tänk vad den gärning
betytt för Sverige, som vi gjort för Danmark! Här ha sympatier från
olika håll i världen strömmat emot oss och sympatien är också en stormakt.

Jag antydde nyss, att man har förkvävt det fria ordet — ja, ni känna till
vår tryckfrihetspolitik. Jag skall inte erinra örn mera än att, samtidigt som
vi n,u få läsa, låt oss säga, i »Judisk Krönika», som flertalet av er kanske
inte läser, eller i Fredborgs bok »Bakom stålvallen» autentiska skildringar
örn nazismens framfart, samtidigt som man kan göra det, säger jag, konfiske -

Nr 28.

Onsdagen den 20 oktober 1943.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1943/U

(Forts.)

ras för tredje gången boken »Polens martyrium». Jag har läst bägge böckerna,
och jag vågar säga, att jag är tillräckligt vittnesgill för att kunna bedöma
var de värsta skildringarna förekomma. Enligt min mening står det mycket
värre saker i »Judisk Krönika» och i »Bakom stålvallen» än i den konfiskerade
boken »Polens martyrium». Vad som nu får sägas är inte småsaker.
. Fredborg berättar örn hur han sett SS-soldater skrattande njuta av gamla
judars bortförande och bestyrker, att judarna massmördats, delvis genom gasm0n£>
^ miljoner judar och 1 miljon polacker har nazismen avlivat (det står
pa sid. 340). Heydrich mördades av tyska poliser för utpressning (det återfinnes
å sid. 157).

Jag skall inte läsa upp fortsättningen, fastän det är taget ur en icke konfiskerad
bok. Fredborg var Svenska Dagbladets, en välsinnad tidnings — nåja,
i dag har inte Svenska Dagbladets huvudredaktör varit alltför välsinnad
i regeringens ögon — krigskorrespondent, och han har i sin bok fått omtala
allt detta och har även berättat en hel del örn vad tyskar, som han träffat,
säga örn sin ledare. Men jag vill inte anföra det, då det inte lämpar sig för
törsta kammarens protokoll.

Däremot skall jag återge några ord ur Fredborgs bok t. ex. hur masslakten
av judar har utförts under former, som det Ljuder en emot att beskriva. Ibland
har man samlat män, kvinnor och barn, låtit de olyckliga gräva gravar och
däretter riktat kulsprutorna mot deni. Vid andra tillfällen har man använt
gas i särskilda, kamrar eller i speciella tåg, och ibland åter lia de personer,
som skulle avrättas, fått passera en lucka i väggen i gåsmarsch, varvid en
soldat skjutit ett skott mot varje huvud.

Jag skall inte läsa upp flera stycken, fastän jag samlat en del klipp för att
ha till hands, örn det .skulle behövas. Jag skulle ha haft lust att läsa upp ett
stycke ur en uppsats i »Judisk Krönika», men de närvarande kanske i stället
ville teckna sig till.minnes, att det finns en förträfflig tidskrift med det namnet,
som ni böra stifta bekantskap med i dessa dagar, när vi tala så vackert
örn hur vi reagera emot judeförföljelserna och när vi tillgodogöra oss utlandets
sympatier och erkännanden. Läs häromi! Det är data, som inte hänföra sig
till de sista dagarna utan till händelser åratal tillbaka, vilka vi då faktiskt
mte fmgo tala om.

Jag läste härförleden en tidningsnotis om en sak, som kanske i och för sig
är bagatellartad, men som uppenbarar ting, som icke äro bagatellartade. Jag
syitar pa den bekanta, kanske man vågar säga ökända, smutsförfattare, som
har adömts tio månaders fängelsestraff men som man, inte har lyckats få tåg i.

Claier äro G E. Denne man, som är efterlyst, har veterligen sammantraiiat
med poliser, till och med i befälsställning i Göteborg och i Landskrona
utan att ha blivit fasttagen. Vad säga myndigheterna örn detta? Vad säger
man högt uppe i statsrådet om detta faktum? Denne man bär lyckats ta sig
över till bade Norge och Danmark mer än en gång under den tid han varit
efterlyst, och dock har han umgåtts med poliser — om också inte precis då
de patrullerat på gatan.

. Vad har man gjort åt det? Denne man.har skrutit över att han lyckats klara
sig och inte blivit fast. Han har haft »sin chans, så länge det finns så många
modiga och helhjärtade svenska patrioter i den svenska polisen och officerskaren».
Detta är förstås skryt. Det finns inte så många av den sorten, men
det finns i alla fall några och redan det är för många.

.Nu när det börjar bläsa litet friskare vindar och det ljusnar i världen och
jrimodigheten griper omkring sig, erfar man nied olust — det gäller visserligen
bara en struntsak att höga vederbörande befordrat en gammal känd

Onsdagen den 20 oktober 1943.

Nr 28.

Kunni, vrovosition ann. tillag g sstat till riksstaten för budgetåret 1943/44.

(Forts.)

nazistveteran, kapten Hedengren, till att sköta en uppgift i försvarsinspektionen.
Det känäs också ganska bittert att veta, att under krigstiden sitter i en
arméfördelning en general som medarbeta/t i den nazistiska tidskriften »Antikomintern»
och därvid kritiserat svenska förhållanden. Jag skall inte ta upp
allt sådant, jag skall inte heller ta upp fallet Rosén eller erinra örn unga fänrikar
som opåtalt fått deltaga i nazistmöten i våra parker. Där kunde det ha
varit en, uppgift för försvarsministern att gripa in. Det finns ett visst samband
mellan sådana fakta och Skarpnäcksaffären etc., som jag inte skall återvända
till. Bortsett från denna delikata affär, har man haft ali anledning att
rikta klander emot högsta ort för att man icke sett upp med en, del osvenska
företeelser, som inte bort få förekomma.

Man är tacksam, herr talman, för att man vid en debatt som denna remissdebatt
verkligen får lov att dra fram i ljuset litet av varje. Under debatten
har det också sagts många vackra och erkännsamma ord om regeringen, i vilka
jag kan instämma. Ty jag har sällan under mina fem år i riksdagen blivit
så glad, sorni när jag läste i tidningarna, att den svenska regeringen —
det kom som ett stjärnskott — gjort denna härliga gest emot Danmark. Tänk,
hur det var i fjol, när regeringen endast i hemlighet vågade säga, att vi ha
plats för de norska judarna! Ingen får fel på regeringens goda hjärtelag. Felet
är bara det, att den inte alltid har det sanna modet.

Herr Nordenson: Herr talman! Jag har vid ett par tidigare tillfällen påtalat
det beklagliga fördröjandet av riksdagsarbetet, som blivit en följd av att de
kungl, propositionerna i stor utsträckning avlämnas vid en tidpunkt, då riksdagen
i själva verket borde befinna sig i slutspurten. Det är därför med stor
tillfredsställelse jag konstaterar, att vi vid denna riksdagssejour fått alla Kungl.
Maj :ts propositioner på bordet redan första dagen. Men det innebär också, som
herr Sandler redan har påpekat, en stark förpliktelse för riksdagen att å sin
sida prestera en motsvarande effektivitet i ärendenas handläggning. Detta synes
mig angeläget av mångå skäl, bland annat för att icke i onödan belasta
svenska folket med kostnader, men också för riksdagsmännens egen del. Örn
det skall bli möjligt för riksdagen att i sitt arbete påräkna medverkan från
alla olika grenar av samhällslivet, blir det mer och mer nödvändigt att riksdagsarbetet
inte göres för omfattande och betungande. Ett alltför utdraget
riksdagsarbete måste i längden medföra, att många personer med en krävande
borgerlig gärning helt enkelt icke ha möjlighet att påtaga sig ett riksdagsuppdrag.
Alldeles särskilt starkt gäller detta enligt min mening för den enskilda
företagsamheten; i stor omfattning sakna representanter från dessa
områden möjlighet att som mångå andra samhällsmedlemmar inför en _ politisk
uppgift avlasta sig den ordinarie arbetsbördan, vilket naturligtvis i. hög
grad försvårar deras deltagande i det politiska livet. Frågan om en rationalisering
av riksdagsarbetet är därför av mycket stor betydelse för möjligheten
att göra riksdagen så allsidigt representativ som möjligt för skilda samhällsgrupper.

Jag skall, herr talman, nu närmast beröra de förslag, som framlagts i propositionen
örn beredskapsstaten, nämligen om anslag a 10 miljoner för detaljplanering
av allmänna arbeten och örn anslag å 100 miljoner till det internationella
återuppbyggnadsarbetet.

Vad först beträffar frågan örn planeringen av allmänna arbeten synes det
riktigt, att en sådan detaljplanering nu i god lid göres, men å andra sidan
framhålles det i motiveringen, att anledning till sådan detaljplanering för närvarande
icke föreligger på mer än ett enda område, nämligen beträffande de

Nr 28.

Onsdagen den 20 oktober 1943.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1943/44.

(Forts.)

förslag, som behandlats av 1942 års jordbrukskommitté, oell för detaljplanering
på detta område beräknas ett kostnadsbehov av en miljon kronor. Det kan
då synas väl rundligt att mot bakgrunden av ett konstaterat behov av endast
en miljon kronor göra ett äskande på 10 miljoner kronor. Det synes mig därför
finnas anledning för utskottet att överväga, örn man icke tills vidare kunde
nöja sig med ett något mindre belopp.

Vad hundramiljonersanslaget beträffar, ber jag livligt få instämma i de
uttalanden örn tillfredsställelsen däröver, som ha gjorts från många håll. Jag
tror att det är synnerligen lyckligt att regeringen härmed på ett klart och
tydligt sätt proklamerar vårt lands beredvillighet att deltaga i ett ideellt
återuppbyggnadsarbete, som skall komma till stånd, när fientligheterna tagit
slut; därmed har givits ett positivt uttryck åt en allmänt utbredd önskan och
vilja hos hela svenska folket.

Beträffande arten av vårt bidrag till det internationella återuppbyggnadsarbetet
framhålles det i propositionen, att det icke är möjligt att nu säga i vad
mån hjälpverksamheten bör taga formen av prestationer utan varje vederlag
eller baseras på krediter med eller utan fullt vederlag i vanlig kommersiell
mening.

Då det gäller de första nödhjälpsåtgärderna, är det klart att hälpverksamheten
i mycket stor utsträckning måste bliva av ren gåvonatur. Förhållandena
komma emellertid antagligen att vara så allvarliga runt örn i hela Europa, att
de erforderliga åtgärderna bli ytterst omfattande. Det ligger då nära till hands,
som det här har framhållits, att tänka sig, att våra hjälpaktioner i första rummet
inriktas på att^ hjälpa de nordiska länderna. I den mån hjälpaktionerna
skola gå utöver en sådan ram, måste de planläggas i samarbete med övriga länder.
Vårt deltagande i det fortsatta återuppbyggnadsarbetet sammanhänger
emellertid ganska nära med. hela vår efterkrigsplanering. Om det gäller att
motverka en arbetslöshetskris vid fredsutbrottet, måste det vara vida bättre
att vi bekämpa, denna arbetslöshet genom att stödja och stimulera exportindustrien,
än att vi göra det genom att tillgripa mer eller minder improduktiva
investerings arbeten. Ett planmässigt stöd åt exportindustrien kan sålunda förena
önskemålen att skapa nödiga arbetstillfällen och att göra en insats i återuppbyggnadsarbetet.
Beträffande de varor, vi sålunda exportera eller komma
att exportera, i återuppbyggnadssyfte, har det framhållits under diskussionen,
att de lämpligen borde tillhandahållas mottagarländerna efter samma grunder
som i det engelsk-amerikanska »lend lease»-avta-let. Men därvidlag måste man
göra klart för sig, vad detta avtal i själva verket innebär. Enligt detta avtal
skola de varor, som det ena landet tillhandahåller det andra, återbetalas medelst
exakt samma varor i motsvarande kvantiteter: kanoner skola alltså återbetalas
med kanoner och tanks med tanks. Därmed är det utan vidare klart,
att lend-lease-principen icke kan tillämpas på de fall, som vi komma att stå
inför. Vad det för oss kommer att gälla är att antingen lämna våra varor
— de må sedan bestå av varor av ena eller andra slaget, t. ex. trähus, maskiner,
järn och stål etc. — som direkta gåvor eller att lämna dem mot långa krediter.
Då de enskilda företagen givetvis icke kunna påtaga sig vare sig den
ena eller andra bördan i full omfattning, blir det i båda fallen nödvändigt att
staten träder in — i det senare fallet genom kreditgarantier.

o Vid bedömandet av fragnil i vilken utsträckning vi skola lämna varor såsom
gåva eller pa kredit, är det tva omständigheter, som böra observeras. För de
mottagande länderna är det icke enbart gynnsamt att få varorna utan vederlag.
Lika viktigt som det blir för de av kriget drabbade länderna att få material
för återuppbyggandet, lika viktigt blir det för dem att få i gång sin produk -

Onsdagen den 20 oktober 1943.

Nr 28.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1913/44.

(Forts.)

tion. Men detta fordrar i sin tur, att de få exportera. Skola krigsländerna
verkligen komma till en snabb återhämtning, gäller det för dem inte blott att
ta emot varor, utan det gäller i stor utsträckning också för dem att få sälja
sina produkter. Vi måste därför ställa in oss på att kunna importera och ta
emot varor från dessa länder. Det är ett ömsesidigt intresse, att varuutbytet
icke blir ensidigt, utan att även mottagarländerna få avsätta sina varor hos oss.

En annan viktig omständighet är att en stark uppdrivning av exporten från
vår sida måste komma att medföra en omfattande spridning av köpkraft inom
landet, vilket i sin tur måste medföra stor fara för inflation. Ett viktigt medel
att motverka en dylik tendens ligger just i en ökad import. Kommer en sådan
i gång i tillräcklig omfattning, så medför detta ett uppsugande av köpkraft,
och det verkar som en stark hämsko på inflationen. Det är sålunda ur bägge
parters synpunkt angeläget, att den första tidens hjälpverksamhet av gåvokaraktär
snarast avlöses av ett regelrätt varuutbyte mellan oss och krigsländerna,
låt vara att krediterna måste bli från vår sida relativt långsiktiga.

I fråga örn den praktiska organisationen av vår ekonomiska eiterkrigsplanering
synes en viss oklarhet råda. I den föreliggande propositionen framhåller
statsrådet sålunda, att: »Bedömandet av hjälpverksamhetens omfattning och
lämpliga avvägning torde böra infogas inom ramen av det utredningsarbete
rörande den ekonomiska politiken under efterkrigsperioden, vilket för närvarande
bedrives under finansdepartementets ledning.»

Man tänker sig sålunda att den mycket viktiga frågan om avvägandet av
olika former för hjälpverksamheten skulle helt handläggas inom departementet.
Men i nästa ögonblick säger finansministern i propositionen»Emellertid
synes det mig erforderligt att även upprätta en särskild organisation med uppgift
att planlägga och centralt handhava ärendena rörande den svenska hjälpverksamheten.
» Det förefaller inför detta mycket oklart, vilken linje finansministern
verkligen vill sia m pa. Dessa problem lia emellertid en sadan örn
fattning och sammanhänga så nära nied frågan örn arbetskraftens sysselsättning,
att frågan örn ett sammanhållande organ redan nu måste anses vara aktualiserad.
Även en annan omständighet har skjutit frågan om ett dylikt centralt
planerande organ i förgrunden. Vid de överläggningar, som i varas hollos
inför finansministern angående efterkrigsproblemen med representanter Iran
skilda samhällsgrupper, framhölls från flera håll vikten av att man tillskapade
ett sammanhållande organ för utredningen. Finansministern ansag da, att han
kunde dröja med detta och låta frågorna löpa samman i finansdepartementet.
Då det närmast gällde att avvakta resultaten av de igångsatta utredningarna,
gjordes häremot inga egentliga erinringar, och därmed skrinlädes överläggning
arna tills vidare.

Enligt ett meddelande i pressen 1 somras har emellertid landsorganisationen
tillsatt en särskild kommitté inom sig för utarbetandet av riktlinjer lör etterkrigspolitiken.
och i denna kommitté har finansministern tagit plats som ordförande
Det är viii knappast förvånande, örn denna åtgärd framkallat mycket
blandade känslor hos dem. som deltagit i de tidigare överläggningarna. Meningen
har ju varit, att dessa överläggningar skulle återupptagas, sa snart
utredningsmaterialet förelåge färdigt, men efter vad som nu har inträt tat, ar
det fara värt, att, när så sker, å ena sidan flertalet deltagare möter upp utan
förutfattad inställning, medan finansministern och en mindre Knippsmed stor
sannolikhet kommer ali, lia ett färdigutformat program. Därmed mäste överläggningarnas
hela karaktär av fria och oprejudicierade förhandlingar väsentligt,
förryckas, och de kunna knappast längre lia samma möjlighet, att leda till
eniga resultat. Denna märkliga extra tur, soia finansministern har tillåtit sig

Nr 28.

Onsdagen den 20 oktober 1943.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1943/44.

(Forts.)

vid sidan av den stora francaise, som lian själv åtagit sig att leda, synes mig
lia aktualiserat kravet på att detta1 allsidigt sammansatta, centrala organ, som
skall sammanhålla och planlägga arbetet med efterkrigsåtgärderna, verkligen
kommer till stånd. Det är uppenbart, att man vid kommande överläggningar
kommer att möta många problem av sådan art, att de skapa starka åsiktsmotsättningar.
Men skall det överhuvud taget vara möjligt att samla de skilda
grupperna kring några som helst gemensamma mål, är det angeläget, att parterna
föras samman, innan de hunnit låsa sig i vissa åsiktspositioner.

Det av riksdagen tidigare i våras begärda organet har genom vad som sålunda
timat enligt min mening blivit vida mera påkallat än vad förut varit
fallet. Jag tror, herr talman, att det vore angeläget, att detta centrala organ
verkligen snart komme till stånd. Genom dess tillkomst skulle den uppseendeväckande
dubbelroll, som finansministern tilldelat sig själv, bli på ett lyckligt
sätt avvecklad. Jag tror att det vore väl, örn den snarast reducerades till vad
den bör vara — ett sällsamt mellanspel.

Herr Andersson, Alfred: Herr talman! Jag har begärt ordet i anledning av
den kungl, proposition, som innefattar förslag till ny arrendelag. Jag har
med intresse studerat förslaget så långt jag har hunnit, och jag har med glädje
kunnat konstatera, att departementschefen i stort sett har följt utredningsmännens
förslag. Men jag har förgäves sökt efter en bestämmelse, som skulle
kunna tjäna såsom stöd och skydd åt de arrendatorer, som nu här och var på
vissa gods, kanske främst i Skåne, komma att kastas ut på bär backe. Det
är ett större antal, som kommer att drabbas av detta hårda öde, än vad jag tidigare
trott. Jag förstår kanske i någon mån, att departementschefen inte har
kunnat finna någon möjlighet att införa någon bestämmelse därom i förslaget,
men jag vill understryka, att här föreligger ett verkligt behov av åtgärder till
skydd för dessa arrendatorer.

. Jag^ skall, herr talman, med ett par, tre exempel belysa behovet av speciella
åtgärder i denna riktning. Det är inte alls min avsikt att på något sätt
generalisera, utan jag är tvärtom angelägen att säga, att förhållandet mellan
det stora flertalet större godsägare och deras arrendatorer är sådant, att någon
anledning till anmärkning inte förefinnes. Men tyvärr finns det undantag,
och det är dessa undantag jag har tagit mig friheten att i någon mån brännmärka.

Strax före ordinarie riksdagsperiodens slut i våras fick jag ett brev från
en arrendator i nordvästra Skåne, vilken arrenderar en gård på 68 hektar. I
sammanlagt 72 år har gården arrenderats av hans farfader, fader och honom
själv i^tur och ordning. Men nu har mannen i tredje led uppsagts att avflytta
från gården den 14 mars nästa år utan annan motivering än den, att godsägaren
själv skall bruka jorden. Det är en odlargärnings lön, som kan delas ut
här och var. Dess bättre sker det inte alltför ofta, men det inträffar dock.

Jag vill vidare relatera ett fall från ett gods hemma i mitt omedelbara
grannskap, utan att nämna några namn. Till godset höra ungefär 800 tunnland
öppen åker, prima jord, samt lika mycket skog och betesmark. Till godset
hörde till för några år sedan åtskilliga arrendegårdar. En hel del har sålts,
huvudsakligen till innehavarna och till ganska hyggliga priser, men det återstår
en del, bland dem ett tiotal familjejordbruk, vart och ett om tjugu tunnland.
I avvaktan på en ny arrendelag har dessa arrendatorers ställning sedan
två år varit osäker, genom att de dessa år endast haft ettårskontrakt. Härförleden
fingo de en liten vink om att det vore bäst, örn de försvunne från gårdarna.
Man blev upprörd, då man hörde dessa småbrukare klaga sin nöd. De

Onsdagen den 20 oktober 1943.

Nr 28.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat till riksstaten för hudgetåret 1943/44.

(Forts.)

önskade ingenting hellre än att få sitta kvar på sina små ställen, som äro goda
jordbruk och inte hårt belastade med arrendeavgifter, det får jag lov att säga.
De vilja antingen sitta kvar såsom arrendatorer eller köpa sina små hemman.

När man har diskuterat saken, har det framförts två argument från godsägarens
sida. Han vill inte sälja gårdarna, utan säger: »Om jag säljer dessa
tio småbruk, hur går det då med jakten på detta område?» Gårdarna ligga
nämligen ganska nära skogen. Ja, det är väl ett argument, men enligt min
mening ett synnerligen svagt sådant. Yi ha ju dock en ganska ny och modern
jaktvårdslag, och jag tror att det finns möjligheter att inom ramen för denna
lag komma till rätta även på detta område, örn den goda viljan finns.

När en förnyelse av arrendekontrakten föres på tal, får man till svar: »Jag
vill inte ha dem som arrendatorer, ty det är för dyrt att bygga.» Det är ett
starkt argument, det kan inte förnekas, men det har dock på andra gods gått
att lösa denna fråga långt innan något förslag till ny arrendelag utformats.
Men det beror på att man, såsom i ett fall i min hemtrakt — det gäller, skulle
man kunna säga, ett föregångsjordbruk på detta område — i god tid gjort
upp en tjuguårig byggnadsplan. Nu har greven på godset gjort försök att
slå samman arrendejordbruken tre och tre och är villig att bygga på dessa
större gårdar, medan de övriga skulle försvinna. Arrendatorerna vilja inte ha
mera jord än de för närvarande bruka, och så står saken nu. Enligt uppgifter
jag har fått, ämnar godsägaren själv bruka en del av jorden, medan resten
skulle bli betesmark. Ja, han har naturligtvis sin fulla rätt att göra detta, men
jag frestas bär påpeka, att denne storjordbrukare vid flera tillfällen har haft
ytterst svårt att bärga grödan på den jord han själv odlar. Det måste bli
svårare att bärga skörden, örn arealen utökas, därför att denna jord ligger ett
stycke från huvudgården.

För att belysa, varthän det kan leda, då en enda man slår under sig stora
arealer, skall jag be att få nämna ett exempel, fortfarande utan att angiva
några namn. Det gäller ett gods, som har anmälts för vanhävd, ty dithän kan
det gå, när ägaren har så stora arealer, att han inte behärskar dem. Till för
ett tjugutal år sedan fanns det på godset mer än trettio arrendatorer men nu
är det bara fem. Jordbrukskommissionen har haft i uppdrag att besiktiga
egendomen, oell det har skett åtskilliga gånger. Kommissionen besökte godset
redan i fjol höst och konstaterade, hur förfallna byggnaderna voro. Det såg
så illa ut, att jag knappast någonsin tidigare har sett en sådan syn, då det
gäller ett byggnadsbestånd. Jordbrukskommissionen, av vilken jag är medlem,
besökte denna egendom så sent som förra måndagen. Det är nämligen kommissionens
uppgift att vaka över dem, som äro anmälda för vanhävd. Vi stannade
då bl. a. vid ett skifte, en åker på 95 tunnland som var besådd med senap.
Vi kunde konstatera att det fanns senapsplantor där, men huvudbeståndet.
var ogräs. Vi voro där klockan fyra på eftermiddagen och gingo ut och
talade med folket som arbetade på åkern. En del av fältet var redan hugget
med avläggare, och man skulle nu fortsätta med en skördetröska. Där arbetade
fem kvinnor och en man som skötte tröskan. Vi frågade, örn de hade förtjänat
dagslönen på detta arbete. Ja, de trodde det. De hade då tröskat ungefär 200
kg senap. Vi frågade också, hur mycket de trodde att denna areal på 95 tunnland
skulle ge i avkastning. Det kunde inte bli mycket mer än två säckar per
tunnland, ansågo de, alltså rena missväxten. Det var inte utan att man fick
ett sting i hjärttrakten, när man här såg, hur människor kunna få lov att
misshandla den svenska jorden, samtidigt som man vet. vilken jordhunger som
finns bland landsbygdens småfolk. Jag gjorde den reflexionen, när jag tittade
på detta, att örn dessa 95 tunnland hade legat i familjejordbruk,*skulle de

Nr 28.

Onsdagen, den 20 oktober 1643.

Kungl, proposition ang. tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1943/44.

(Forts.)

ha sett ut på ett helt annat sätt. Jorden skulle utan tvivel ha varit välskött och
skörden bärgad i god tid. och brukarna skulle lia fött sig utmärkt på denna
areal; det var en bit av Skånes bästa jord.

Jag har inte kunnat underlåta, herr talman, att påpeka detta. Jag hade
tänkt sluta mitt anförande med en direkt fråga till jordbruksministern, men
han är inte närvarande nu. Jag framställer i alla fall frågan till regeringsbänken,
och den lyder på följande sätt: har regeringen möjligheter att. vidtaga
åtgärder i syfte att ge stöd och skydd åt de arrendatorer som här och
var i vårt land nu bli uppsagda och måste flytta inom den närmaste framtiden?
De bli husvilla när den tiden kommer. Hur det kan ställa sig med deras
försörjningsmöjligheter, vet jag inte, men det är ett sorgligt perspektiv som
tecknar sig för dem, och jag kan icke tänka mig att statsmakterna skulle
sakna möjligheter att i någon mån stödja dessa hårt drabbade människor.

Herr Ohlin: Herr talman! Inledningsvis ber jag att få instämma med herr
Nordenson i hans understrykande av angelägenheten av att ett centralt planerande
organ för den ekonomiska efterkrigspolitiken tillsättes utan dröjsmål.
Till de skäl, som han anförde, vill jag endast foga ett, nämligen att det förefaller
mig, som arn ledamöterna av en sådan kommission skulle behöva en viss
tid för att sätta sig in i spörsmålen. Det är därför icke nödvändigt att hela
materialet är färdigt, innan kommissionen tillsättes. Det förhåller sig ju för
övrigt så, att det finns vissa luckor i de offentliga utredningar som finansministern
har tillsatt. Jag vill endast peka på en, nämligen att de lönepolitiska
aspekterna av problemet icke äro under behandling, då de ju knappast
kunna höra hemma under en speciell riksbankens valutakommitté. Att dessa
lönepolitiska aspekter utgöra en huvudpunkt i den utredning, som finansministern
leder under landsorganisationens egid, kan ju knappast utgöra något
skäl för att inte även i den offentliga utredningen lönepolitiken tas upp till
behandling.

Under hänvisning till dessa omständigheter och till de av herr Nordenson
anförda, varvid jag kanske mindre fäster mig vid herr Wigforss’ dubbelroll
än denne talare gjorde, vill jag instämma med honom i önskemålet att en sådan
central instans utan tidsutdräkt kommer till stånd.

I likhet med andra talare vill jag framföra ett tack till regeringen för dess
försök att rädda de danska judarna över till Sverige. Det är överflödigt att
här ge utryok åt de känslor, som behärskat det svenska folket vid underrättelserna
om det våldsregemente — stridande mot alla civilisationens grundprinciper
•— som nu tillämpas även i Danmark. Det har varit mitt privilegium
att under fem år vara bosatt i Danmark och verka där. Från dessa år
bibehåller jag ett levande intryck av vad de judiska folkelementen betytt för
den danska odlingen under det senaste århundradet. Vem kan eller vill tänka
sig dansk kultur utan bröderna Brandes, Herman Bang och Ove Rode, många
andra att förtiga? Vad har inte den judiska bourgeoisien betytt för utvecklingen
av Köpenhamn till ett centrum för köpenskap och till en plats med ett
kulturliv av sällsynt rikedom? Angrepp och förföljelser mot dessa danska
medborgare, som förvärvat sin medborgarrätt genom insatser till ovärderligt
gagn för det danska fosterlandet, äro attacker mot det danska samhället som
sådant. Danmarks folk bär reagerat på ett sätt som visar att det känner
saken så. När Sveriges regering inskrider till förmån för dessa förföljda
nordiska medborgare, så är detta icke blott en gärd av humanitet mot de berörda
individerna. Det är också en insats till försvar för mänskliga samlevnadsregleV,
som äro för oss i Norden omistliga, och ett bidrag till grundläg -

Onsdagen den 20 oktober 1943.

Nr 28.

Kungl, proposition äng. tilläggsstat till rilcsstaten för budgetåret 1943144.

(Forts.)

gående t av ett framtida nordiskt enhetsverk. Ty det kan icke nog ofta upprepas:
grunden för nordisk samverkan lägges icke någon gång efter kriget —
den skapas nu, medan svårigheterna hopa sig för folken runt våra gränser.
Jag vill därför, utan närmare konkretisering, vädja till regeringen att överväga,
huruvida den icke kan gå ett steg längre än den redan gjort i sina försök
att rädda de förföljda.

På tal om den nordiska frågan vill jag till det nyssnämnda önskemålet foga
ett annat, nämligen att regeringen snarast under hand låter göra vissa utredningar
som skulle klargöra förutsättningarna för en intimare nordisk samverkan
efter kriget. Tiden flir en offentlig diskussion från ansvarigt håll är
naturligtvis icke inne. Men det är hög tid att igångsätta förberedande, tekniskt
betonade utredningar under hand både rörande de militära aspekterna,
såsom landshövding Sandler redan framhållit, och beträffande de handelspolitiska
spörsmålen och för övrigt även andra sidor av saken.

Jag utgår ifrån att regeringen har låtit finska regeringen förstå att i fall
av Finlands utträde ur kriget betydande livsmedelsleveranser från Sverige
skulle kunna påräknas. Det är ju ett svenskt intresse av första ordningen
att Finland icke i onödan kvarhålles i kriget på grund av sådana farhågor
för sin livsmedelsförsörjning som vårt land är i stånd att skingra.

Jag har en annan hemställan till regeringen på det utrikespolitiska området,
nämligen att regeringen måtte ånyo överväga en förändring av Sveriges inställning
till Nationernas förbund. Enligt excellensen Giinthers förklaring
för ett pär år sedan ansåg regeringen då att förbundet hade upphört att
existera. Sverige har därför icke anmält sitt utträde ur förbundet. Vilket
öde som skulle vederfaras förbundet, var då ovisst.. Det bär emellertid visat
sig att förbundet -— både den internationella arbetsbyrån och de övriga tekniskt
betonade delarna av dess utredningsapparat — fortsätter att fungera.
Under sådana omständigheter synes det mig uppenbart, att Sverige bör tills
vidare fullgöra sina förpliktelser såsom medlem i förburdet, ur vilket vi ju
aldrig utträtt, och att vi böra sända representanter till de konferenser, som
den internationella arbetsbyrån eller andra delar av förbundet kunna komma
att anordna. Det kan icke Vara ett svenskt intresse att ställa oss utanför
det internationella arbete, som utföres under Nationernas förbunds egid och
som mycket väl en dag kan få icke ringa betydelse, när efterkrigstidens förhållanden
skola ordnas. Överhuvud synes det vara angeläget att vårt land
förbereder sig på ett helhjärtat deltagande i det internationella arbetet efter
kriget. Jag välkomnar den antydan om en dylik inställning, som regeringen
Ilar gjort genom propositionen örn hundramil,jonerkronorsanslaget, och uttrycker
endast förhoppningen att regeringen måtte taga konsekvenserna av denna
sin inställning även när det gäller det internationella arbete som är knutet till
arbetsbyrån och övriga delar av Nationernas förbund.

Efter härmed slutad överläggning hänvisades fiireliggande kungl, proposition,
såvitt angick jordbruksärendcn. till jordbruksutskottet samt i övrigt
till statsutskottet.

Till vederbörande utskott skulle jämväl överlämnas dc i anledning av propositionen
inom kammaren nu avgivna yttrandena.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts proposilioner: nr

328, angående ändring i villkoren för vissa tomtupplåtelser;

Första kammarens protokoll 1943. Nr 28. 5

Nr 28.

Onsdagen den 20 oktober 1943.

nr 329, angående överlåtelse av visst område till Fredrika kommun i Västerbottens
län;

nr 330, angående befrielse från betalningsskyldighet till kronan på grund
av virkesköp; samt

nr 331, angående beviljande av bidrag ur domänfonden till föreningen för
växtförädling av skogsträd.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 332, angående statsbidrag til! social hemhjälps verksamhet;
nr 333, angående inrättande av statens geotekniska institut m. m.;
nr 334, angående förvärv för statens järnvägars räkning av aktierna i
svenska rederiaktiebolaget Öresund m. m.;

nr 335, angående godkännande av avtal i fråga örn vissa markbyten mellan
statens järnvägar och Borås stad m. m.;

nr 336, angående överlåtelse till Stockholms stad av visst område å Ladugårdsgärdet; nr

337, angående försäljning av en postverket tillhörig fastighet i Stockholm; o

nr 338, angående försäljning av ett statens järnvägar tillhörigt markområde
i Morastrands köping;

nr 339, angående statsbidrag till daghem och lekskolor m. m.;
nr 340, angående godkännande av utvidgad byggnadsplan för svenska träforskningsinstitutet
;

nr 341, angående statsverkets övertagande av staden Strömstads förpliktelser
beträffande innehavare av befattningar, vilka vid upphörande av rådhusrätten
i samma stad komma att indragas;

nr 342, angående bidrag till utlandssvenskarnas förening; samt

nr 343, angående reglering av räntan å lån från statens utlåningsfonder.

Föredrogs Kungl. Maj:ts proposition nr 345, med förslag till förordning
örn ändring i vissa delar av taxerings förordningen den 28 september 1928
(nr 379), m. m.

Propositionen hänvisades, såvitt angick de med 5—8 betecknade lagförslagen,
till konstitutionsutskottet, beträffande förslaget till förstärkning av
personalen vid länsstyrelserna och Överståthållarämbetet, till statsutskottet
samt i övrigt till bevillningsutskottet.

Föredrogs Kungl. Maj:ts proposition nr 346, med förslag till lag angående
ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) örn nyttjanderätt
till fast egendom m. m.

I sammanhang härmed upplästes ett från andra kammaren ankommet protokollsutdrag,
nr 631, utvisande att nämnda kammare förenat sig med första
kammaren i dess beslut örn tillsättande av ett särskilt utskott för behandling
av Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition nr 346 m. m.

Den kungl, propositionen hänvisades till berörda särskilda utskott.

Herr talmannen yttrade, att han efter samråd med andra kammarens talman
finge föreslå det första kammaren ville besluta att vid sammanträde
lördagen den 23 i denna månad företaga val av ledamöter och suppleanter i
det särskilda utskott, kamrarna nu beslutit tillsätta.

Detta förslag antogs.

Onsdagen den 20 oktober 1943.

Nr 28.

Föredrogos och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts propositioner: nr

347, nied förslag till lag om polisens ställning under krig; och
nr 348, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 1
mars 1940 (nr 119) örn skyldighet för ägare av anläggningar och byggnader
att anordna skyddsrum m. m.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Marits propositioner: nr

349, med förslag till förordning om tillfällig nedsättning av skatten för
vissa automobiler;

nr 350, med förslag till förordning angående ändring i vissa delar av förordningen
den 14 juni 1940 (nr 478) örn nöjesskatt; och

nr 351, med förslag till förordning angående ändring i vissa delar av förordningen
den 13 december 1940 (nr 1000) örn allmän omsättningsskatt, m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj :ts proposition
nr 352, med förslag till lag örn ändring i utlänningslagen den 11 juni
1937 (nr 344).

Föredrogs och hänvisades till bankoutskott Kungl. Majt proposition nr
353, med förslag till vissa ändringar i den till allmänna tjänstepensionsreglementet
hörande pensionsåldersförteckningen, m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Majds proposition nr
354, angående den militära väderlekstjänstens organisation.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj :ts proposition
nr 355, angående bemyndigande för Kungl. Maj:t att i vissa fall medgiva
skattskyldig rätt att vid taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
m. m. åtnjuta avdrag för gåva, avsedd för internationellt hjälparbete.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 356, angående anslag för befrämjande av frivillig skyddsympning mot
difteri; och

nr 358, angående vissa ersättningar åt arbetare vid Salsåkers sågverk m. fl..

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 359, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen
den 16 oktober 1914 (nr 349) örn tillsyn å fartyg.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
360, med förslag rörande höjning av övertidsersättningen till statstjänstemän.

Nr 28.

Otiscte.gen den 20 oktober 1943.

Interpellation
om framläggande
av förslag
till obligatorisk
sjukförsäkring.

Föredrogos och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Majda propositioner: nr

361, med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den
21 juni 1940 (nr 540) om krigsskadeersättning;

nr 362, med förslag till lag örn ändrad lydelse av 4 § lagen den 20 juni
1918 (nr 460) angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar, m. m.;
samt

nr 363, angående försäkring av vissa tjänstepliktiga män, födda år 1924,
för olycksfall i arbete m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 364, angående finansstatistikens effekti visering;
nr 365, angående allmän beredskapsstat för budgetåret 1943/44; samt
nr 366, angående inrättande av en statens organisationsnämnd, m. m.

Herr von Heland väckte en motion, nr 326, i anledning av Kungl. Majlis
proposition med förslag till förordning örn tillfällig nedsättning av skatten
för vissa automobiler.

Motionen bordlädes.

Ordet lämnades på begäran till herr Wiklund, som anförde: Herr talman!
Vid tillsättandet av den niomannakommitté, som skulle verkställa en översyn
av den allmänna socialvården, förklarade socialministern, att han delade riksdagens
uppfattning örn att en allmän sådan översyn, däri inräknad fattigvården,
borde äga rum. I sitt anförande till statsrådsprotokollet erinrade socialministern
om det stora antalet socialvårdande organ, som tillkommit och
som arbeta inom områden, vilka icke äro från varandra klart avgränsade. Detta
mäste ju ge en bild av splittring och till och med desorganisation inom socialvården.
Splittringen bleve emellertid av allvarlig natur, endast i den mån
de olika hjälpformerna grepe in i varandra, så att skilda organ ha att taga befattning
med ett och samma hjälpbehov. Vetskapen om de kommunala organens
svårigheter att överblicka den sociala hjälpverksamheten kunde, framböll
statsrådet, fresta en hjälpsökande att genom utnyttjande av flera källor förskaffa
sig dubbelunderstöd. Förefintligheten av ett flertal olika socialvårdande
organ kunde även ur praktiska synpunkter te sig besvärande för allnfänheten.
Ordning och reda inom socialvården vore därför ett naturligt samhälleligt
önskemål.

Vid den allmänna översyn, som alltså enligt socialministerns mening vöre
påkallad, mötte fyra huvuduppgifter: 1) revision av fattigvårdslagen, vilken i
vissa delar kunde antas komma att beröra även barnavårdslagen; 2) granskning
av lagstiftningen rörande såväl socialförsäkringen som övriga socialpolitiska
stödåtgärder, framför allt ur synpunkten av dess effektivitet och tillräcklighet;
3) samordnande i görlig man av socialvårdens olika grenar samt
4) omprövning av socialvårdsutgifternas fördelning mellan stat och kommun.

Den granskning och översyn av socialförsäkringen, som socialministern avsåg
att ernå genom den tillsatta kommittén, har lian på ett förträffligt sätt
skisserat, och hans intentioner borde enligt min mening ha resulterat i uppgörandet
av en. allmän plan över det svenska socialvårdssystemet. Socialvårdskommittén,
som blev ovannämnda kommittés namn, har enligt mlin mening i

Onsdagen den 20 oktober 1043. Nr 28. 10

Interpellation örn framlöf/gande av förslag till obligatorisk sjukförsäkring.

(Forts.)

detta avseende icke hittills givit oss den översyn av socialvården, som socialministern
hoppades på att erhålla. Man har på något sätt inom kommittén
enligt min mening halkat över just ordet översyn. Först sedan man åstadkommit
en sådan, som väl närmast vore att likna vid ett arbetsschema, borde man
lia gått till utformningen av de olika sociala hjälpåtgärdema.

Vad menas då med en social översyn? Svaret på den frågan har professorn
Sir William Beveridge givit oss i sin strålande plan för en genomgripande omdaning
av den engelska socialvården. Man må lia vilken uppfattning man vill
örn denna trygghetsplan, säkert är, att det är en märklig prestation att på ett
och ett halvt år framlägga en rapport, vars betydelse knappast kan överskattas.
Den har lyftat de sociala frågorna upp på ett plan, som tvingar till ställningstagande
och vars verkningar för det sociala arbetet i världen i framtiden
helt enkelt blir av revolutionerande art. Om man jämför socialvårdskommitténs
sätt att behandla och disponera sitt ämne, framträder skillnaden osökt.
Lägger man härtill, att kommittén arbetar på sjätte året utan att den själv
kan ange den tidpunkt, då den kan redovisa sitt uppdrag, finnes anledning till
en viss undran. Visserligen har kommittén undersökt vissa grenar av socialvården,
men några nämnvärda resultat kunna knappast sägas lia uppnåtts
hittills. Varpå detta kan bero, känner jag icke närmare till. men inan kan
icke undgå att finna detta förhållande en smula egendomligt.

Denna min undran väcktes i särskilt hög grad, när socialvårdskommittén
för en tid sedan genom T. T. meddelade, att framläggandet av ett inom kommittén
utarbetat förslag örn obligatorisk sjukförsäkring komme att anstå till
dess vissa ytterligare utredningar angående sjukförsäkringens samordnande
med andra socialförsäkringsgrenar fullföljts. Detta meddelande åstadkom1 särskilt
inom sjukkassekretsar berättigat uppseende, detta så mycket mer som
uppgifter vid olika tillfällen varit synliga i tidningspressen örn att ett förslag till
ny lagstiftning på sjukförsäkringens område vore att emotse senast under loppet
av september månad i år. Det skulle självfallet vara av intresse att erhålla
närmare upplysning örn orsakerna till att förslaget i fråga icke framlades
vid här nämnd tidpunkt ävensom besked örn när det kan vara att förvänta.
Ett förslag örn samordnande av sjukförsäkringen nied andra socialförsäkringsgrenar
tycker man borde ha varit en ganska självklar sak med hänsyn
icke minst till de av socialministern lämnade direktiven.

Men saken har även en annan sida. som är beklaglig. På grund av den långa
lid. under vilken kommittén varit verksam, lia många väckta förslag på olika
sociala verksamhetsområden icke vunnit något beaktande, enär man alltid krupit
bakom kommittén, som varit synnerligen bekväm att lia till hands för alla.
som varit mer eller mindre motståndare till fiirbättringar och nydaning på olika
sociala områden. Detta sakernas tillstånd är att beklaga, och många med mig
fråga sig, hur länge socialvårdskommittén skall bli en stötesten mot fortsatt utveckling
på det sociala verksamhetsfältet.

Under hänvisning till vad jag här tillåtit mig anföra, hemställer jag örn
kammarens benägna tillstånd att till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
få rikta följande frågor.

1. Skall frågan örn en obligatorisk sjukförsäkring lösas först utan att invänta
kommitténs förslag örn (ivriga socialförsäkringsgrenar?

2. Kan och vill herr statsrådet ange den ungefärliga tid. då förslaget kan
komma att ligga på riksdagens bord?

På gjord proposition medgav kammaren, ali ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Nr 28.

Onsdagen den 20 oktober 1943.

På framställning av herr talmannen medgav kammaren, att de anslag, som
utfärdats till sammanträdets fortsättande på aftonen, finge nedtagas.

Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 4.35 e. m.

In fidem
G. II. Berggren.

Stockholm 1943. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

433901