1943. Första kammaren. Nr 27 (Riksdagens protokoll 1943:27)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1943. Första kammaren. Nr 27.

Måndagen den 28 juni f. m.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollen för den 17, 18 ock 19 innevarande månad.

Föredrogos och bordlädes ånyo bankoutskottets utlåtanden nr 70—75.

På framställning av herr talmannen beslöts att andra lagutskottets utlåtanden
nr 53 och 54 samt jordbruksutskottets utlåtande nr 64, vilka ärenden blivit
bordlagda endast en gång, skulle redan vid detta sammanträde företagas
till avgörande. ______

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande nr 53, i anledning av Kungl. Maj :ts Äng. auktoriproposition
med förslag till lag angående auktoriserad mätning av ved och an-serad tätning
nät virke, m. m., såvitt den hänvisats till lagutskott, jämte i ämnet väckt mo- ^nat
tion. m. m.

Genom en den 4 juni 1943 dagtecknad proposition, nr 322, hade Kungl.

Majit, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen att dels antaga ett vid propositionen fogat
förslag till lag angående auktoriserad mätning av ved och annat virke,
dels ock bifalla de förslag i övrigt, örn vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

Propositionen hade såvitt angick berörda lagförslag hänvisats till lagutskott
och behandlats av andra lagutskottet.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft en i
anledning av densamma inom riksdagen väckt motion, nr 322 i första kammaren
av herr Björkman och friherre Beck-Friis.

I motionen hade hemställts, att riksdagen måtte med förklarande, att propositionen
icke kunnat oförändrad bifallas, besluta, att ingressen till samt
§§ 1 och 2 i den enligt samma proposition föreslagna lagen skulle erhålla den
ändrade lydelse, som i motionen angivits. Därjämte hade motionärerna, under
framhållande, att den största försiktighet syntes vara motiverad vid utfärdande
av de tillämpningsföreskrifter, varom förmäldes i 9 § i förslaget, hemställt,
att utskottet i sitt utlåtande måtte uttala, att samarbete därvid syntes böra
åvägabringas med de organisationer, som vore verksamma på området, och deras
gemensamma organ virkesmätningsrådet.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen, med förklarande, att Kungl. Maj:ts genom propositionen
framlagda förslag till lag angående auktoriserad mätning av ved och annat
virke icke kunnat av riksdagen i oförändrat skick antagas, måtte för sin del an Första

kammarens protokoll 1943. Nr 27. 1

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1943 f. in.

Äng. auktoriserad mätning av ved. och annat virke m. m. (Forts.)
taga under punkten infört förslag till lag med vissa bestämmelser om mätning
av ved och annat virke;

B. att motionen I: 322, i den män elen icke kunde anses besvarad genom vad
utskottet under A. anfört, icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Herr Björkman: Herr talman! I anslutning till den kungl, propositionen
med förslag till lag om auktoriserad virkesmätning har jag jämte friherre
Beck-Friis avgivit en motion i syfte att påvisa vissa ur praktisk och ekonomisk
synpunkt mindre välbetänkta åtgärder, som föreslagits i propositionen,
och som säkert vid en tillämpning komma att visa sig ej genomförbara.

Andra lagutskottet, som behandlat propositionen i denna riksdagens sena och
troligen alltför brådskande timma, har i viss mån beaktat de i motionen framförda
synpunkterna, genom den restriktiva skrivning, som utskottet givit sitt
utlåtande. Utskottet har emellertid tagit ett långt steg utöver vad motionärerna
tänkt sig genom slopandet av de föreslagna virkesmätningsnämnderna.
Om denna ågärd är välbetänkt låter jag vara osagt. Det kan väl ifrågasättas
örn det inte varit lyckligare för sakens egen skull, om utskottet helt avslagit
propositionen och begärt ett nytt och ändamålsenligare förslag. Då den stomme,
som de föreslagna virkesmätningsnämnderna skulle utgöra i den tilltänkta
organisationen, nu komma att försvinna, och det auktoriserade mätningsförfarandet
kommer att tillämpas endast i de fall då någon av de parter, vilkas
rätt beröres, det påfordrar, kan man väl utgå ifrån att lagen endast i undantagsfall
kan komma till användning. Jag är synnerligen angelägen örn att
man icke rubbar det förtroendefulla samarbetet mellan köpare och säljare, som
efter mångå års gemensamma strävanden kommit till stånd och tagit sig uttryck
i de gemensamma inmätnings- och tumningsföreningarna. I detta avseende
har utskottet understrukit, att i områden, där dylika sammanslutningar
äro verksamma, auktoriserad mätning endast i undantagsfall bör få ifrågakomma.
För mig star det klart, att inom dylika områden ingen annan än sammanslutningen
bör erhålla auktorisation. Den irritation, som en vid sidan av
sammanslutningens mätare uppträdande annan mätare kan åstadkomma, bör
undvikas.

För att belysa omfattningen av mätningsföreningarnas verksamhet kan jag
i detta sammanhang meddela, att Värmländska inmätningsföreningen under
mätningssäsongen 1941/42 inmätte över 16 miljoner st. timmer och massavedsbitar,
och att inmätningen innevarande säsong säkert kommer att omfatta över
20 miljoner st., vartill komma stora mängder brännved, som inmätts genom
föreningen.

Motionärerna ha framhållit, att auktoriserad mätning endast bör ifrågakomma
i de fall det gäller vederlag för virket. Att, såsom i propositionen och
även ,av utskottet förordats, auktoriserad mätning skall äga rum jämväl då
det gäller andra^ avgifter såsom för transport av virket, huggning m. m. kan
inte vara ändamålsenligt, då det i dylika fall gäller företagarnas egna skogar
och avverkningsrätter, vilket virke nu till stor omfattning mätes i skogen i
samband med apteringen. Att nödgas bekosta ytterligare mätning av detta
virke kommer^ att för landets skogsbruk medföra utgifter på flera miljoner
kronor utan något som helst motsvarande gagn. De tekniska svårigheter, som
uppkomma, torde även bli av ganska allvarlig art. Jag tänker här närmast på
en sadan sak som upplagsplatser. Örn man nödgas särskilja virket för varje
huggarlag eller huggare, kan det endast i undantagsfall förekomma, att upplagsplatser
sta till buds, men även andra olägenheter av mycket svår art kunna
uppkomma.

Utskottet har visserligen sagt, att den myndighet, som har att tillämpa la -

Måndagen den 28 juni 1943 f. m.

Nr 27.

Ang. auktoriserad mätning av ved och annat virke m. m. (Forts.)
gen, vid prövning om behov av auktoriserad mätning föreligger bör beakta de
praktiska olägenheter oell ökade kostnader, som vid ett mätningsförfarande
kunna uppstå. Utan tvivel hade det varit klokast, örn den mätning, som här
avses, helt uteslutits ur lagen.

Lagens omfattning angives i § 1, där det heter, att Konungen äger, där
särskilda skäl därtill äro, förordna, att inom riket eller viss del därav mätning
av ved och annat virke skall utföras enligt föreskrifter, som utfärdas av Konungen
eller myndighet, som Konungen bestämmer. Ordalydelsen av denna
bestämmelse innebär, att lagen även kommer att omfatta mätning av sågade
trävaror. Att så även är meningen framgår av departementschefens yttrande,
som återges på sid. 34 i propositionen, där det heter, att det icke synes ändamålsenligt
att inskränka lagen till att avse allenast brännved och rundvirke.
Utskottet har följt propositionen, men någon motivering för denna åtgärd har
icke anförts vare sig av departementschefen eller av utskottet. Att inordna
mätningen av sågade trävaror under en lag, som är avsedd för mätning av ved
och rundvirke, förefaller mig mycket verklighetsfrämmande, och jag kan inte
förstå, hur man tänkt sig tillämpningen i praktiken. Sågade trävaror äro ju
till volymen bestämda, varför några delade meningar örn kubikinnehållet av
en planka aldrig kunna uppkomma. Däremot förekomma ganska invecklade
kvalitetsbestämningar, som delvis äro internationella och kräva särskilda kunskaper,
som rundvirkesmätarna aldrig i sin praktik få tillfälle att inhämta.
Dessa plankmätare, s. k. klampare, få numera särskild utbildning, och först
efter lång praktik i brädgårds- och sorteringsarbete anses de kunna utföra
dylik mätning. För ett mindre sågverk, som mäter sin produktion successivt i
småposter, skulle det ej bli möjligt att inrätta sig för en dylik mätning, då i
så fall säkert hela inkomsten komme att gå till mätningskostnader. Av remissyttranden
framgår, att såväl Sveriges skogsägareförbund som Virkesmätningsrådet
avstyrkt, att sågade trävaror skulle inordnas under lagen. Utskottet har
anfört, att något behov av auktoriserad mätning av sågade trävaror icke förefinnes,
_ men att det icke synes nödvändigt att i lagen stadga undantag för sådant
virke. Då utskottet intagit den ståndpunkten, att något behov av lagen i
detta fall icke föreligger, borde enligt min mening utskottet ha följt motionärerna
och stadgat undantag för sågade trävaror.

Som jag själv är anhängare av ordnad virkesmätning, är det med beklagande,
för virkesmätningsfrågans egen skull, som jag har känslan av att riksdagen
nu går att antaga en lag, som kanske mera kommer att skada än gagna,
då den, örn den.någon gång kommer till användning, ur praktisk och ekonomisk
synpunkt inte täcker ens mycket små anspråk.

Jag vill inte rikta denna anmärkning emot utskottet, som säkert gjort vad
det kunnat och även lika säkert haft stora bekymmer vid behandlingen av denna
proposition, som avgivits så i riksdagens sista stund, att man kan säga, att
utskottet fått utföra detta granskningsarbete på övertid. Sådant borde inte få
förekomma, och bara ur den synpunkten hade det varit motiverat att avslå
propositionen.

_ Herr talman! De ändringar, som vi föreslagit, äro alltså, att lagen skall äga
tillämpning endast i de fall där det gäller fastställande av vederlag för virket,
att undantag skall ske för sågade trävaror samt att i område, där inmätningsförening
oller liknande sammanslutning är verksam, auktorisation icke må meddelas
annan att verkställa mätning, och hänvisar jag till ilen av mig och friherre
Beck-Friis i ärendet avgivna motionen, till vilken jag yrkar bifall.

Herr Norman: Herr talman! I den föreliggande propositionen begär Kungl.
Maj:t en mycket vidsträckt fullmakt. T det förslag, som föreligger från utskottets
sida, är fullmakten mycket begränsad. Jag tror, att de farhågor, som herr

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1943 f. m.

Äng. auktoriserad mätning av ved och annat virke m. m. (Forts.)
Björkman kär har utvecklat och som blivit framförda i en motion, till vilken
han yrkat bifall, dem behöver man inte längre finna så avskräckande.

Herr Björkman undrade, hur man i praktiken skulle kunna tillämpa bestämmelserna
örn mätningsregler för sågade trävaror. Jag tror, att det blir så i praktiken,
att dessa sågade trävaror inte komma att falla under tillämpningen av lagen,
och därmed är ju det spörsmålet löst. I lagförslaget, sådant som utskottet
förordar det, får Kungl. Maj:t en fullmakt att utfärda generella mätningsregler.
Det har visat sig nödvändigt, att dylika användas, när det gäller prisreglerande
åtgärder på det här området, utfärdande av normalpriser o. dyl. Därutöver
får Kungl. Maj :t en fullmakt att förordna örn auktoriserad mätning, men inte
i den stora omfattning, som begärts i propositionen, utan endast när någondera
parten begär det. Därigenom blir ju den auktoriserade mätningen ssmnerligen
begränsad i praktiken, så att de farhågor, som från olika håll — i yttrandena,
i motionen o. s. v. — ha blivit framförda beträffande dessa åtgärder, tror jag
inte man alls behöver hysa med den begränsning, som här föreligger.

Herr Björkman påpekade en tredje sak, nämligen att det skulle visa sig synnerligen
svårt och medföra stora olägenheter, örn möjligheten till auktoriserad
mätning utsträcktes till att gälla även i fråga örn transport av virke, när vederlaget
skall utgå efter virkets mängd. Vi ha inom utskottet ganska grundligt
diskuterat det spörsmålet, och jag tror, att med den utformning, som lagen har
fått, och med det bestämda uttalande, som göres i motiveringen, skall man i
praktiken kunna undvika alla dessa befarade olägenheter. Utskottet har kommit
till en ganska bestämd uppfattning därom, att det är Kungl. Maj:ts mening
att endast där det befinnes oundgängligen nödvändigt använda sig av den
fullmakt, som här begäres, och med de begränsningar i fullmakten, som utskottet
förordar, tror jag, att i praktiken de olägenheter inte behöva göra sig
gällande, som det varnats för i olika sammanhang och även här i herr Björkmans
anförande.

Jag hemställer örn bifall till utskottets förslag.

Herr Herlitz: Herr talman! Jag var dess värre inte på min plats i kammaren,
då kammaren nyss fattade beslutet att rycka ut detta ärende bland de
en gång bordlagda och företaga det till omedelbar behandling. Och givetvis kan
jag då inte heller riva upp någon diskussion om det beslut kammaren redan fattat,
men jag får väl anses vara oförhindrad att be att få till protokollet antecknat,
att det är utomordentligt vanskligt för mig — och jag förmodar för det
stora flertalet av kammarens ledamöter -— att i detta ärende komma till någon
som helst grundad mening. Det stora flertalet av herrarna ha förmodligen fått
göra bekantskap med ärendet i den formen, att då vi i dag kommo till kammarens
plenum funno vi utskottets utlåtande på våra bord. Vi finna där en utskottsmotivering,
som sträcker sig över ett par sidor, och vi finna en lagtext
med talrika ändringar i Kungl. Majlis förslag. För min del befinner jag mig i
det läget, att det är alldeles omöjligt för mig att bilda mig någon som helst mening
i saken, och eftersom jag förmodar, att åtskilliga andra äro i samma läge,
har jag velat på detta sätt upprepa en sak, som jag haft tillfälle att säga flera
gånger förut, nämligen att det är mycket tråkigt då på detta sätt ärenden tagas
fram bland de en gång bordlagda för att omedelbart göras till föremål för beslut.

Herr Norman: Herr talman! Jag skall inte på något sätt opponera mig mot
den kritik, som herr Herlitz har framfört. Ärendet kom på riksdagens bord
ganska sent. Utskottet har kanske inte direkt snabbehandlat det men, som herr
Björkman sade, i stor utsträckning handlagt det på övertid, och inom utskottet

Måndagen den 28 juni 1943 f. m. Nr 27. 5

Äng. auktoriserad mätning av ved och annat virke m. m. (Forts.)
förelågo nog ganska bestämda meningar örn att i det läge, vari man befann sig,
hade utskottet intet annat att göra än att förorda, att riksdagen måtte avslå
denna proposition. Men då frågan i så fall knappast kunde väntas komma tillbaka
förrän nästa år och det här förelåg ett mycket bestämt önskemal, framför
allt från priskontrollnämndens sida, att få dessa mätningsregler, som kunde läggas
till grund för utfärdande av bestämmelser örn prisregleringar, så valde utskottet
den utvägen till slut att omarbeta lagen och giva den en mera begränsad
omfattning.

Beträffande vad herr Herlitz antog, att detta utlåtande först i dag hade kommit
på riksdagens bord, så är det inte med verkligheten överensstämmande. Utlåtandet
förelåg här vid sista sammanträdet, och de ledamöter, som ha varit intresserade
därav, ha således haft hela midsommarledigheten på sig att studera
detta ämne.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter enligt de därunder förekomna
yrkandena gjordes propositioner, först på bifall till vad utskottet i det nu
föredragna utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till utskottets hemställan
med den ändring, som föranleddes av bifall till den i ämnet väckta motionen;
och förklarades den förra propositionen, som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av andra lagutskottets utlåtande nr 54, i anledning
av väckt motion angående utredning av frågan örn opartisk mätning av
allt virke, som ingår i allmän flottning, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av jordbruksutskottets utlåtande nr 64, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående ^auktoriserad
mätning av ved och annat virke m. m., såvitt angar anslagsfragor, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 231, i anledning av Kungl.

Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret 1943/44 till skjutfält för
Bergslagens artilleriregemente m. m. jämte i ämnet väckta motioner. I

I en till riksdagen avlåten proposition, nr 250, hade Kungl. Majit, under mente m- måberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över försvarsärenden för
den 30 april 1943, föreslagit riksdagen att till Skjutfält för Bergslagens artilleriregemente
m. m. såsom kapitalinvestering i försvarsväsendets fastighetsfond,
arméförvaltningens delfond därav, å riksstaten för budgetåret 1943/44
anvisa ett investeringsanslag av 1,160,000 kronor.

På sätt framgick av berörda statsrådsprotokoll hade departementschefen beräknat
medelsbehovet för genomförande av vissa i den kungl, propositionen
omförtmälda markförvärv till 1,133,000 kronor, varav 900,000 kronor avsetts
till anskaffande av ett skjutfält för Bergslagens artilleriregemente i trakten
av Villingsberg å Kilsbergen, 225,000 kronor till utvidgning av Hallands regementes
kasernområde och 8,000 kronor till förvärv av mark för skjutbana
för Livregementets husarer. För mötande av oförutsedda utgifter hade emellertid
det anslag, stom borde anvisas för ifrågavarande ändamål, ansetts böra
bestämmas till i avrundat tal 1,160,000 kronor.

Anslag till
skjutfält för
Bergslagens
artiHerirege -

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1943 f. m.

Anslag till skjutfält för Bergslagens artilleriregemente m. m. (Forts.)

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr E. Åqvist m. fl. (I: 289) och den andra inom andra kammaren av herr
H. Allard m. fl. (II: 409), i vilka hemställts, att riksdagen måtte besluta lämna
utan bifall förenämnda proposition i vad den avsåge skjutfält åt Bergslagens1
artilleriregemente med begäran örn förnyad förutsättningslös utredning i
frågan;

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
H. Sten m. fl. (I: 290) och den andra inom andra kammaren av herr A. Jansson
i Hällefors m. fl. (11:410);

dels ock en inom andra kammaren av herr W. Sundström i Skövde m. fl.
väckt motion (11:384).

Utskottet hade i det nu förevarande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna 1:289 och 11:409, 1:290 och 11:410 samt 11:384, till
Skjutfält för Bergslagens! artilleriregemente m. m. å kapitalbudgeten under
försvarsväsendets fastighetsfond, arméförvaltningens delfond, å riksstaten för
budgetåret 1943/44 anvisa ett investeringsanslag av 1,160,000 kronor.

Reservationer hade anmälts

1) av herr Pauli, utan angiven mening;

2) av herr Åqvist, som ansett, att utskottet med bifall till motionerna I:
289 och 11:409 bort föreslå riksdagen att avslå Kungl. Maj:ts förslag örn
skjutfält för Bergslagens artilleriregemente och hemställa örn förnyad förutsättningslös
utredning i frågan;

3) av herr Sundberg, som likväl ej antytt sin åsikt.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Jag begärde ordet för att säga
några ord i anledning av den första punkten i detta utlåtande, som handlar örn
skjutfält för Bergslagens artilleriregemente.

Den här frågan har väckt ett stort intresse och har ju varit föremål för omnämnanden
och bedömanden i tidningarna sedan propositionen framlades. Inte
minst har ju intresset varit stort i den bygd, som jag representerar, och dit
detta skjutfält skulle förläggas. Jag tror, att jag gott kan säga, att det inom
örebro län ° finnes en enhällig opinion mot en sådan förläggning. Man brukar
ju alltid slåss örn statsinstitutionerna, man brukar göra stora uppoffringar för
att få Jern, och det leder ju till att staten ofta anordnar auktion mellan kommuner
och landsting, när fråga är örn sådana förläggningar. Det har inte
varit möjligt den här gången. Vi äro i vårt län tämligen ense örn att, i fall ett
sådant erbjudande skulle göras, tacksamt avböja statens gracer i det här avseendet.
Anledningen till denna kanske för mångå överraskande hållning är,
att vi anse, att de skador, som bygden skulle tillfogas genom att detta skjutfält
förlädes till Kilsbergen, äro större än de fördelar av ekonomisk eller annan
natur — i och för sig tvivelaktiga — som man eventuellt skulle kunna
räkna med.

. Det första steget togs ju i fjol, då riksdagen beslöt, att Bergslagens artilleriregemente
skulle uppsättas. Det beslöts då, att det skulle förläggas till
Kristinehamn, men enligt det först föreliggande förslaget var det även från
militärt håll meningen, att regementet skulle förläggas till örebro. Även Karl -

Måndagen den 28 juni 1943 f. m.

Nr 27.

Anslag till skjutfält för Bergslagens artilleriregemente m. m. (Forts.)
skoga uppvaktade med framställningar och motioner örn att Karlskoga skulle
bli stationsort för detta regemente, men regeringen och riksdagen funno, att
det borde förläggas till Kristinehamn. När vi örebroare uppvaktade med framställningar
örn att den första tanken, en förläggning till vår stad, skulle förverkligas,
så fingo vi det svaret, att det var olämpligt, bl. a. därför att staden
Örebro inte har någon lämplig skjutterräng. När nu det andra steget tages
och ett skjutfält för detta regemente skall komma till stånd, sa föreslår regeringen,
att det skall förläggas alldeles inne på knutarna till Karlskoga och
på de marker, som Örebro stad har betraktat som sin, speciella intressesfär.
Detta skjutfält ligger ju delvis inom Karlskoga stad, och hade man i fjol tänkt
på, att skjutfältet skulle ligga här, så hade väl det lämpligaste vant att förlägga
även regementet till Karlskoga, men den tanken avvisades da enhälligt.
Det väcktes en motion av herr Petterson i Degerfors i andra kammaren
örn att frågan örn regementets förläggning skulle uppskjutas till dess Dagan
örn skjutfältet var avgjord, men riksdagen och regeringen ville inte höra pa
det örat, och därför har situationen blivit sådan den är i dag.

Det är klart, att var än ett sådant här skjutfält förläggas, kan man räkna
med svårigheter och konsekvenser av mindre angenäm art, men det förefaller
dock, som örn det vore möjligt att finna en plats, som för andra ändamål inte
vore så värdefull som just den, som militärerna här, ha hittat och som regeringen
har nappat på, nämligen Kilsbergen. Det område, där skjutfältet skulle
ligga, är ju ganska säreget för att ligga i mellersta Sverige, ett, sällsynt
värdefullt område, präglat av en stor naturskönhet, och med en relativt orörd
natur. I denna tid, när strävandena att bereda möjligheter till ett lämpligt utfyllande
av människornas fritid äro så framträdande, ha just dessa områden
kommit att intaga en central position i överväganden av det slaget. Kilsbergen
äro praktiskt taget Örebro stads enda fritidsreservat, men det är inte bara för
invånarna i örebro, som området är så värdefullt, utan även för manga andra
orter, ja, praktiskt taget för hela mellersta Sverige. Fntidsutredningen har tili
detta område knutit ganska högtflygande planer. Strömmen av människor, som
här söka vila och möjlighet till ett stärkande friluftsliv, växer allt starkare
år för år. Det finnes planer utarbetade på stora och betydelsefulla anläggningar
för underlättande av denna trafik, och, de ha statt inför sitt förverkligande.
Dessa planer hotas nu genom detta skjutfält med död och undergång.
Det är sant, att på grund av våra framställningar har en del av det område,
som från början var avsett, och just de områden,,där dessa anläggningar skulle
vara, undantagits, men meningen var från början, att skjutfältet skulle omfatta
även dessa områden. Under alla förhållanden är det ju klart, att närbelägenheten
till ett sådant skjutfält är ägnad att inverka störande. Man är inte sa
angelägen att på sin fritid komma att lägga sig på en mark, dar det flores
kanondunder, och där man riskerar, att kulorna skola vissla örn öronen pa en.

Men det är inte bara detta, som det är fråga örn här. Det heter ju, att örn
man ger en viss potentat ett finger, så tar han snart flera och hela handen och
båda händerna. Det förefaller uppenbart, om man läser skrifterna ock ser
utvecklingen av argumenteringen för detta skjutfält, att detta bara är första
etappen i cn utveckling, vars slut man nu har svårt att förutse. Det föreligger
ju redan en annan proposition örn att förlägga artilleriskjutskolan vid Skillingaryd
till Villingsberg, givetvis under förutsättning att detta skjutfält
kommer till. Det pågår också en utredning örn att dit flytta infanteriskjutskolan.
Fritidsutredningen trycker mycket starkt på den faran, och i en skrift,
som har författats av en ledamot av denna utredning, säges det öppet, att
detta tydligen bara är första etappen i ett fullständigt ödeläggande av Kils
bergen som fritidsområde.

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1943 f. m.

Anslag till skjutfält för Bergslagens artilleriregemente m. m. (Forts )

Vi representanter för Orebro ha i ändlösa uppvaktningar framhållit dessa
synpunkter föi militärerna. Vi ha också gett anvisning på andra områden, som
skulle kunna tas i anspråk för samma ändamål. Det har inte lett till annat resultat
an den lilla jämkning, som jag nyss talade örn. Det har varit som att
sia vatten på gåsen. Vi ha fått ett mycket starkt intryck av att man på militärt
ha 1 bär varit doktrinärt inställd i denna fråga; man bär en gång för alla
jes.utat sig för att här skall skjutfältet ligga, här skola alla de nya institutionerna
sannas, »här är Rhodus, här skola vi hoppa».

På tal örn dessa andra områden, som man alltså skulle kunna tänka sig att ta i
anspråk för detta skjutfält, nämnas i propositionen bara två: Älvdalen i övre
.Dalarna och Hede i Härjedalen. Av dessa båda har tydligen endast Älvdalen på
allvar gjorts till föremål för en undersökning. I propositionen avvisas detta alternativ
medhänvisning till att dess användande som skjutfält skulle draga betydligt
större kostnader. Men i de jämförande kalkylerna ha tydligen vissa
poster inte medtagits. Man räknar i fråga örn skjutfältets förläggande till Älvdalen
med att det skulle kosta en hel del pengar att frakta kanoner och manskap
dit och tillbaka till Kristinehamn, men man räknar inte med den besparing*,
som skulle göras genom att man inte behövde störa det vinstgivande skogsbruket
i Villingsberg vid Kilsbergen. Det område i Älvdalen, som alternativt
föreslagits, bestar ju huvudsakligen av relativt värdelös mark, av impediment,
och där är inte någon befolkning, som behöver evakueras. I Kilsbergen har staten
däremot en av sina mest värdefulla skogsdomäner, där en rätt stor befolkf.
1,1?^ levekr?d. Kostnaderna för anläggningen i Kilsbergen lia beräknats
till yuU,UUU kronor i propositionen, men det är uppenbart, att däri icke har medtagits
någon ränta på det kapital, som staten förlorar, genom att domänstyrelsens
skogsbruk bär till större delen måste upphöra. Man nämner visserligen en
siffra och beräknar denna förlust till tre miljoner, men i den skrivelse från en
ledamot av fritidsutrednmgen, som jag nyss talade örn, kommer författaren
iram tid ett kapitalvärde av åtta miljoner, som skulle spolieras genom denna
anläggning. Det är klart, att även örn man räknar med det mindre beloppet, är
det en bra slant att lägga som motvikt mot de kostnader, som givetvis skulle
vara förenade nied att ha skjutfält förlagt så långt norrut som i övre Dalarna.

För övrigt finns det utan tvivel andra, mindre värdefulla områden även i
mellersta sverige, som man skulle kunna fundera på i detta sammanhang. Örebro
stad har vid sina uppvaktningar gett anvisning på flera sådana, bland annat
ett, som ligger i Värmland, inte långt från Kristinehamn. Men vi ha fått
ett mycket starkt intryck av att de militära auktoriteterna ha ägnat dessa anvisningar
en ganska förströdd uppmärksamhet och att någon allvarlig undersökning
av dessa områdens lämplighet inte har skett.

Men om man bortser från fritidsintresset och örebro stads speciella önskemål,
finns det en annan sak, som man inte får glömma, nämligen konsekvenserna för
den befolkning, som drabbas av att skjutfältet förläggas till Villingsberg. Det
finns ett rätt stort antal arrendatorer, skogsbrukare som äro bosatta på dessa
områden. De skulle få ge sig i väg. För bygden betyder det åtskilligt, att dessa
boställen försvinna. I propositionen påpekas, att de evakuerade arrendatorerna
inte behova bil lottlösa; de kunna vara säkra på att i olika befattningar få arbete
vid skjutfältet. Men ur social och ekonomisk synpunkt innebär i alla fall
denna förändring en förlust. En daglönare vid ett skjutfält är en lägre typ än
en skogsarrendator, både ur ekonomisk och social synpunkt.
p.. uppvaktningar från denna befolknings sida hos statsrådet och chefen

*ör®Yar®^eParj*mentet ka vi fatt ett starkt intryck av försvarsministerns
goda vilja att sörja för dessa människor. Jag tror dock inte man kan säga, att

Måndagen den 28 juni 1943 f. m.

Nr 27.

Anslag till skjutfält för Bergslagens artilleriregemente m. m. (Forts.)
denna fråga bar lösts på ett tillfredsställande sätt, vare sig i propositionen eller
i statsutskottets förslag, där man dock har gjort ett mycket välvilligt uttalande
utan att föreslå några andra åtgärder. Det belopp, som är tänkt såsom ersättning
till arrendatorerna, är säkert inte tillräckligt. Det finns bl. a. många gamla
där, som ha suttit på sina små ställen under praktiskt taget hela sitt liv. De
kunna inte längre ge sig ut på den fria marknaden och söka arbete, och deras
kondition lämpar sig kanske inte heller för daglönarjobb vid skjutbanan. De
kunna heller inte leva på de små ersättningar, som enligt propositionen ha avtalats
mellan dem och domänstyrelsen. Om detta förslag bifalles, blir det säkert
i fortsättningen en uppgift för riksdagen att sörja för dessa människor
på ett bättre sätt än som föreslås i propositionen och statsutskottets utlåtande.
Men en sak är säker: både ur samhällelig och ur denna befolknings synpunkt
hade det varit häst, örn denna kalk hade tagits ifrån oss.

Herr talman! Jag har den uppfattningen, att denna sak inte har behandlats
med tillräcklig objektivitet och omsorg från de militära myndigheternas sida.
Jag anser, att detta motiverar, att riksdagen i dag icke fattar ett positivt beslut
utan avslår den kungl, propositionen i denna del. Man kan ju invända, att
detta regemente snart kommer till, och att det behöver ha ett skjutfält. Men
som det också framhålles i den skrivelse, som jag nyss talade örn, är det ju
här inte fråga örn någon beredskapsåtgärd, som tar sikte på den omedelbart
föreliggande situationen, utan det är en sak, som pekar mot framtiden. Anläggningen
av detta skjutfält beräknas ta en tid av omkring tre år i anspråk. Man
kan alltså inte säga, att det hastar, att det är absolut nödvändigt att riksdagen
fattar ett positivt beslut i dag. Vi kunna vila på hanen och göra denna fråga till
föremål för en grundligare utredning än den, som ligger bakom propositionens
och statsutskottets förslag.

Herr talman! Med hänvisning till vad jag har sagt ber jag att få yrka avslag
på utskottets hemställan och bifall till den av herr Åqvist anförda reservationen.

Häri instämde herr Sandén.

Herr Kruset: Herr talman! Jag ber att få instämma i herr andre vice talmannens
nyss hållna anförande i denna sak, men jag ber också att få tillägga
några egna synpunkter på frågan.

Det är inte bara Örebro stads befolknings intressen, som beröras av den planerade
förläggningen av skjutfältet till Villingsbergsområdet i Kilsbergen.
Nästan alla övriga Närkesbor, i vart fall alla, som bygga och bo på slättbygden
söder om staden — alltså ett betydligt större antal än örebroborna — dela
med stadsbefolkningen dess bekymmer över att bliva berövade ett så värdefullt
fritids- och rekreationsområde som Kilsbergen.

. Landskapet söder örn staden, eller den del, som begränsas av orterna Lännäs,
Vretstorp, Pålsboda, Fjugesta och Kil, är en typisk slättbygd, praktiskt
taget utan sjöar och skog. Dess befolkning är också för det nu så vanliga friluftslivet
hänvisad till Kilsbergen med härinom liggande Villingsberg. Rik
förekomst inom detta område på skog, sjöar och vattendrag samt terräng särskilt
lämpad för exempelvis skidåkning har gjort att Närkes befolkning, alltså
även den på slättbygden bosatta, under söndagar och helgdagar samt fritid
i övrigt sökt sig dit upp. Från Orebro och andra större orter inom nämnda
slättbygd utgå också inte sällan vinter som sommar stora samlingar av folk
nied Kilsbergen som mål för weekendfirandet. Betecknande för denna Bergslags
betydelse för den friluftsälskande delen av människorna i Närke är, att
de ofta återkommande besöken i detta område skänkt åt varje ortsgrupp, för

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1943 f. m.

Anslag till skjutfält för Bergslagens artilleriregemente m. m. (Forts.)
att inte säga varje familj, en viss dispositionsrätt till det område i friluftsreservatet,
om jag får kalla det så, som de upprepade besöken nästan alltid gällt.
Respekt har också under årens lopp vunnits för ett sådant betraktelsesätt.
Den ena gruppen tränger inte in på den andras område eller, låt oss kalla det
så, tomt.

Det är också påtagligt, att denna Bergslag såväl ur nöjes- som ur hälsosynpunkt
är av största betydelse, och det är därför förklarligt, örn den befolkning,
som berörs av förslaget örn förläggning dit av skjutfältet, under sorg tagit
del av meddelandet härom. Den har gjort det så mycket mer som den inte kunnat
tillägna sig den uppfattningen, att Villingsbergsområdet är det enda i
trakten till skjutfält lämpliga. Det hävdas i stället med bestämdhet att andra
för det militära ändamålet lika tjänliga områden stå till förfogande i trakten,
men att dessa områden icke tagits i skärskådande eller ens diskuterats. Hade
så skett men ställningstagandet ändå blivit detsamma, skulle oppositionen icke
vuxit sig så stark som nu är fallet, i längden naturligtvis till ogagn för vår
militär och därmed vårt försvar.

En närmare granskning av befolkningens synpunkt på förläggningsproblemet
har också givit belägg för att därunder döljer sig en verklighet att ta vara
på. Sålunda har jag erfarit, att i närheten av Villingsbergsområdet, mellan
Karlskoga och Nora, hela bruksområdet under Karlsdal, som också äges av
staten, lär kunna ställas till förfogande för ändamålet. Marken där och växtligheten
på denna torde i stort sett likna den å Villingsberg. Avståndet mellan
Kristinehamn och Karlsdal är icke heller avsevärt större än mellan Kristinehamn
och Villingsberg, eller omkring fyra mil. Men härtill kommer, att bebyggelsen
å Karlsdalsområdet är betydligt mindre än å Villingsberg, och detta
alternativ alltså med hänsyn härtill ur ekonomisk och social synpunkt att föredraga.

Vi ha inte heller kunnat bortse från torparnas och arrendatorernas rent personliga
önskningar. Dessa människor ha i många fall växt fast vid den torva
de brukat och vilja inte lämna den, och härtill bör hänsyn tagas.

Ur militär synpunkt däremot vågar jag naturligtvis inte anmäla någon uppfattning
rörande det ena områdets lämplighet i förhållande till det andra. Den
utredning, som föreligger örn Villingsberg, ger heller inte någon handledning
därtill. Sistnämnda områdes förträfflighet i förhållande till de andra, varmed
det har jämförts, har motiverats bl. a. med att det militärt sett är överlägset.
Inför dessa skäl har man böjt sig. För den icke sakkunnige ter sig emellertid
Karlsdalsområdet i det närmaste lika med Villingsbergsområdet. Storleken av
de båda områdena torde också vara i det närmaste lika.

Men även andra områden stå säkerligen att uppbringa för ändamålet. Jag
vill i det sammanhanget peka på ett stort skogsområde mellan Karlskoga och
Loka, som säkert skulle räcka till flera skjutfält, men som mig veterligt inte
tagits i betraktande. Dessutom är ju Bergslagen ett vidsträckt område och
marken på många ställen där är ur produktionssynpunkt inte särdeles värdefull.
Däremot vill jag inte påstå, att de andra alternativ, som omnämnas i propositionen,
böra ägnas ytterligare uppmärksamhet. Avståndet mellan Kristinehamn
och dessa områden är ju så stort, att även en icke militär förstår, att de
måste befinnas för ändamålet obekväma.

Av vad jag sagt framgår alltså att det inte beror på någon principiell ovilja
hos mig eller någon annan i mitt hemlän, att vi funnit förläggningen av
skjutfältet till Villingsberg olämplig. Karlsdal ligger också inom vårt län,
varför vi skulle kunna tyckas ha lika stor anledning att protestera mot det
projektet, men det göra vi inte. Vi tro att alla de tyngande militära bördor,
vi sedan år bära och kanske nödgas se ytterligare utökade, äro nödvändiga

Måndagen den 28 juni 1943 f. m.

Nr 27.

Anslag till slcjutfält för Bergslagens artilleriregemente m. m. (Forts.)
för vår säkerhet, vår trygghet. Men det har synts oss, att om anstalter av det
slag det här gäller kunna utbyggas, åstadkommas utan att de civila intressen,
jag berört, behöva trängas åt sidan, detta är att föredraga. Och vår mening är,
att icke allt gjorts för att övertyga oss på denna punkt.

Försvaret har, får jag kalla det så, högkonjunktur nu, och det är därför
möjligt att lämna civilbefolkningens synpunkter obeaktade. Men är det klokt?
Jag tror det inte. Försvarets män böra icke i sitt handlande begagna sig av
något särläge. Det hämnar sig till ogagn för försvarets egna intressen. Utvecklingen
har kommit militären att bli ett med oss, inte som förr någonting
utanför eller över samhället, och det värdesätta vi civila. Månne det inte också
är därför vi utan knot bära alla de bördor försvaret pålägger oss? Men denna
samhörighet bör finna sitt erkännande hos båda parterna. Militären måste försöka
förstå de civila, även örn de någon gång anmäla avvikande mening. I
varje fall böra den sistnämnda partens synpunkter upptas till prövning. Sker
icke detta, är jag rädd att en onödig spänning mellan de båda elementen åter
kommer till synes, och en sådan utveckling är icke önskvärd.

Själv vill militären kanske inte knyta an till detta mitt resonemang. Dess
sinne för psykologiska effekter brukar inte vara särskilt utpräglat.

Statsrådet Sköld är inte närvarande; jag hade annars tänkt att vädja till
honom att inte påkalla ett beslut i dag i enlighet med utskottets förslag, som
helt ansluter sig till det militära, utan, som herr Åqvist uttrycker det i sin
reservation, medgiva ny, förutsättningslös utredning.

Herr talman! Jag ber alltså att få yrka bifall till herr Åqvists reservation.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! När jag begärde ordet var
det inte för att yttra mig örn den punkt i betänkandet, som de båda sista ärade
talarna berört — i detta avseende fick jag under utskottsbehandlingen den uppfattningen,
att det inte var något annat att göra än att ansluta sig till det slut,
vartill utskottet kommit. Jag begärde aliså ordet för att yttra mig örn en annan
punkt i betänkandet, nämligen den som rör utvidgningen av Hallands regementes
kasernområde och som återfinnes på sidorna 10, 11 och 12.

Jag ber först att få påpeka, att utskottet gör följande uttalande: »Utskottet
förutsätter emellertid, att frågan örn de föreslagna markförvärven göres till föremål
för ytterligare utredning, innan definitivt beslut i ärendet fattas, och att
därvid särskild uppmärksamhet ägnas spörsmålet örn ordnandet av de omstridda
trafikfrågorna.»

Jag vill begagna tillfället att kraftigt understryka det krav, som utskottet sålunda
framställt i sitt utlåtande. Detta uttalande har tillkommit efter ett allvarligt
övervägande att avstyrka den kungl, propositionen i denna del, men man
har stannat för att ge möjligheter till en omprövning, med vitsordande av att
regementets kasernområde behöver utvidgas för de nya uppgifter, som det kommer
att få.

Det föreslås nu förvärv av ett område från Wallbergs fabriks aktiebolag —
det gäller mark som tillhör det av detta bolag ägda — samt ett område från
Halmstads stad, vilka ligga intill varandra. Enligt propositionen ha kostnaderna
härför beräknats till 225,000 kronor. Med staden har överenskommelse träffats,
medan Slottsmöllans fabriks aktiebolag, det största och äldsta industriföretaget
i Halmstad, energiskt protesterar mot detta markförvärv. Marken ligger
alldeles intill fabriksområdet — på ett ställe så nära sorn omkring -10 meter
från området för företagets tegelbruk. Verkställda borrningar ha, efter vad jag
fick höra då jag var hemma i pingst och av rent intresse för saken reste ned och
besåg dessa områden, resulterat i att man påvisat förekomsten av lera, som det
är angeläget för tegelbruket att få tillvarataga, och detta kommer uppenbari i -

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1943 f. m.

Anslag till skjutfält för Bergslagens artilleriregemente m. m. (Forts.)
gen att höja priset högst väsentligt. Som sagt, vederbörande markägare vill inte
till något pris släppa till detta område, som ligger i anslutning till dess egen
fabriksverksamhet. Nu har det begärts att det skall verkställas expropriation
för att på det sättet tvångsvis förvärva marken.

Det är emellertid en annan sak, som är alldeles särskilt värd att uppmärksamma
i detta sammanhang, och det är trafikfrågorna. Enligt de redogörelser
som Ira lämnats — det bär förekommit uppvaktningar från bolaget i ett par
omgångar, varvid man delgivit sina bekymmer och företett kartor och ritningar
och alternativa förslag — skulle det ha framförts ett förslag örn länshuvudvägens
— d. v. s. Göteborgsvägens — sträckning nedanför detta område igenom
själva fabriksområdet på ett sätt, som skulle inverka störande på verksamheten.
Över detta förslag ha, såvitt jag har kunnat finna av de uppgifter jag inhämtat,
vägmyndigheterna. icke blivit hörda. Det är detta som givit utskottet anledning
att här skriva, att särskild uppmärksamhet bör ägnas de omstridda trafikfrågorna.
Även från denna synpunkt bestrider Wallbergs fabriks aktiebolag
energiskt, att den allmänna huvudvägen skulle få dragas igenom å ena sidan
fabriksområdet och å andra sidan området för disponentbostäder samt trädgårdar
och parker inom området.

Det har synts mig som örn det funnes fog för de erinringar, som på detta
sätt gjorts, och att sålunda en ny omprövning av trafikfrågorna måste ske. Denna
omprövning skulle här kunna föranleda, såvitt jag kunnat sluta mig till av
de förfrågningar jag gjort, att huvudvägen skulle kunna dragas just över eller
åtminstone ganska nära intill det område, som Halmstads stad erbjudit sig att
sälja. Ett oreserverat bifall till den kungl, propositionen och en bebyggelse av
området med byggnader av olika slag för detta cykelregementes behov skulle
låsa fast vägfrågornas utveckling på ett sätt, som skulle lända till stor skada.
Det är en angelägen sak att, innan någonting företages med detta område, vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen och övriga vägmyndigheter bli inkopplade på frågan
och bli hörda rörande lösningen av frågan om den allmänna vägens indragande
till Halmstad.

Det är således detta som ligger bakom utskottets uttalande, och jag understryker
ännu en gång angelägenheten av en omprövning i denna del. Men jag
vill gå ännu ett steg längre, då jag nu i alla fall kommit att yttra mig i trafikfrågor.
Det har icke undgått uppmärksamheten att de militära myndigheterna
vid förvärv av markområden icke tillräckligt beaktat, på vad sätt dessa markförvärv
kunna komma i konflikt just med trafikfrågornas lösning. Vi ha ett sådant
fall också beträffande Hallands flygflottilj, vars område nu håller på att
iordningställas vid Halmstad. Vi ha under förra året haft mycket ingående
överläggningar och mött stora besvärligheter med hänsyn till det förhållandet,
att vid planeringen och kostnadsberäkningarna för tillkomsten av detta flygfält
trafikfrågorna uppenbarligen icke tillräckligt beaktats. Man hade helt enkelt
räknat med att kunna nedlägga en allmän väg genom Vapnö kommun, vilket
sedermera visade sig icke vara möjligt — det gällde en allmän väg som går
genom det nu under byggnad varande flygfältets område. Jag har därför, i viss
anslutning till vad jag nu sagt, också velat framhålla och för departementschefen
uttala önskvärdheten av att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och övriga
vägmyndigheter, även de lokala, bli hörda, när markförvärv för militära ändamål
komma till stånd. Erfarenheterna ha nu givit vid handen att detta torde
vara nödvändigt. Sker inte så, torde det komma att resas krav på att statsutskottet
i de fall, där sådant behov föreligger, måste verkställa remiss till vederbörande
vägmyndigheter. Det går inte att lita på de stadskommunala utredningarna
när det gäller de allmänna vägarnas anslutning förbi dessa militära
områden, ty städerna äro som bekant så intresserade av att draga till sig an -

Måndagen den 28 juni 1943 f. m.

Nr 27.

Anslag till skjut fält för Bergslagens artilleriregemente m. m. (Forts.)
läggningar av detta slag, att trafiksynpunkterna, sedda i ett vidare sammanhang,
icke alltid bli tillräckligt beaktade. Därför måste det resas krav på att
vägtrafikmyndigheterna få avgiva sitt yttrande i ärenden av detta slag.

Nu är det väl att hoppas att detta kommer att ske beträffande de markområden,
som avsetts för Hallands regemente. Jag vill också i anslutning därtill
säga, att alla möjligheter icke äro uteslutna att finna ett markområde norr eller
nordväst örn regementet åt Vapnöhållet, som kan vara lämpligt. Det är möjligt
att det beträffande den del, som ligger närmast regementet, kail bli besvärligare
när det gäller kostnadsfrågan, men sedermera därutanför stå stora möjligheter
öppna.

Med detta, herr talman, har jag icke velat annat än i såväl denna som i övriga
punkter yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Pauli: Herr talman! Jag har tillåtit mig att anteckna en blank reservation
till detta utlåtande. Den avser den fråga, som de båda första talarna i
debatten berörde, och alltså inte den fråga som utskottets ordförande mi senast
uppehöll sig vid. När jag har antecknat denna reservation, har det icke skett
på grund av några särskilda lokala intressen. Jag representerar inte, som herr
andre vice talmannen och herr Kriigel, de ifrågavarande trakterna, och jag gör
inte anspråk på någon lokalkännedom. Vad som föranledde mig att yttra mig
i denna sak i utskottet och att genom reservationen skaffa mig en utgångspunkt
för ett anförande i kammaren, var mera vad man skulle kunna kalla de principiella
synpunkterna, vilka även herr Kriigel var inne på i slutet av sitt anförande.

Jag instämmer med honom däri, att det är en i högsta grad glädjande företeelse
att vi under de senare åren i Sverige ha nått fram till nationell enighet
och samling beträffande vår försvarsfråga. Denna solidaritet mellan de militära
och civila intressena omkring det, som rör rikets försvar och värnandet av
våra fria institutioner, bör emellertid medföra ömsesidiga förpliktelser. Det
förefaller som örn man från försvarets sida inte alltid hade denna sak riktigt
klar för sig. Jag hade anledning för kort tid sedan att framställa en interpellation
som rörde en särskild Stockholmsfråga, nämligen rekvisitionen av Liljeval
chs konsthall, och vilken försvarsministern nyligen besvarade. Jag påtalade
där att man tydligen inte hade gjort sig den möda, som man skulle ha
kunnat, för att tillgodose de intressen som representeras av den rekvirerade
konsthallen. Man hade i varje fall inte gjort sig någon brådska med saken.

Nu har det i denna fråga också gjorts gällande, att man inte bär prövat alla
de möjligheter som kunde ha förelegat att skaffa mark för detta artilleriskjutfält
på annan lämplig plats. Det nämndes av herr Kriigel att sådana ställen
skulle man kunna finna inom Bergslagen utan att behöva gå till så avlägset
belägna platser som t. ex. Älvdalen, vilken annars i propositionen utpekas som
en lämplig terräng, men dit avståndet anses vara för stort. Det har för övrigt
också framhållits av den medlem av fritidsutredningen, som herr andre vice
talmannen åberopade, att man kan ifrågasätta huruvida inte även Älvdalen
skulle kunna vara en lämplig plats, eftersom själva färden dit och hem kunde
vara en ganska ändamålsenlig övning för ifrågavarande förband. Det är en sak
som jag inte ur militär synpunkt kan bedöma, men som jag tycker att man
som lekman inte kan alldeles bortse ifrån.

Jag har inte någon möjlighet att avgöra sanningsvärdet av de uppgifter, som
här komma fram från olika håll, då man å ena sidan säger att ett mycket stort
antal plaiser prövats, å andra sidan påstår att man icke gjort denna prövning
så omfattande som borde ha varit möjligt. Jag vill dock nämna att herr Carl
Nordenson för sin del anser, att om fritidsutredningen fått skälig remisstid på

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1943 f. m.

Anslag till skjutfält för Bergslagens artilleriregemente m. m. (Forts.)
sig, hade den med det stora material, som hopbragts om våra kronodomäner.
kunnat lämna anvisning på andra lämpliga områden än det i propositionen
nämnda.

Vad man måste uppmärksamma i denna fråga är påpekandet, att en så pass
intresserad part som länsstyrelsen i Örebro län inte tycks lia fått ärendet remitterat
till sig. Från fritidsutredningens sida har det påmints örn förhållandena
i England, där en delegation från utredningen för några år sedan hade tillfälle
att studera förhållandena. Där kunna de lokala organen inte skjutas åt
sidan av de militära, säges det, utan i det allra första stadiet av frågan måste
respektive county council, d. v. s. landstinget, höras, örn enighet då inte kan
nås, går ärendet enligt gällande författningar till regeringens chief plänning
engineer, den högste planerande ingenjören, som föredrar ärendet i hälovårdsdepartementet.
Detta framhålles såsom en motsats till förhållandena i Sverige,
där i detta fall vederbörande länsstyrelse icke har blivit hörd.

Det är en del sådana omständigheter som föranleda den reflexionen, att man
nog från de militära myndigheternas sida i sådana här fall har en benägenhet
att gå en smula hänsynslöst fram. Det har sagts både av departementschefen
och utskottet, att frågor som denna måste få formen av en avvägning mellan
å ena sidan de skäl som tala för ett markområdes ianspråktagande för militärt
ändamål och å andra sidan de olägenheter som därigenom uppstå. Och så förklarar
utskottet, »att ur angivna synpunkter finner utskottet sig kunna biträda
det av departementschefen framlagda förslaget» att förlägga skjutfältet till
Villingsberg. Jag tycker att utskottets slutsats är något hastig. Den tycks innebära
att de militära synpunkterna i detta fall äro så utomordentligt tungt vägande,
att varken hänsynen till de ekonomiska synpunkterna — kostnaderna
bli tydligen avsevärt större än vad som från början förutsetts — eller till de
sociala synpunkterna, till områdets karaktär av fritidsområde, till den där
boende befolkningen o. s. v., ha kunnat ställas upp emot de militära. Det är
detta som jag för min del haft svårt att bli övertygad örn.

När jag avgav min reservation inom utskottet, skedde det huvudsakligen från
rent principiella utgångspunkter, men jag måste säga att de upplysningar, som
senare ha givits i ärendet, föranlett mig att i den förevarande detaljfrågan
anse, att en ytterligare utredning kan vara motiverad. Det är ju inte så att
detta avgörande i särskild hög grad är brådskande. Det är inte något som kan
kallas en beredskapsåtgärd. Under alla förhållanden skulle det dröja tre år
innan skjutfältet kan tagas i praktiskt bruk. Då bör man väl kunna kosta på
sig att pröva frågan ytterligare en gång.

Det är med hänsyn härtill, herr talman, som jag ber att få instämma i det
yrkande, som här först har gjorts av herr andre vice talmannen.

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! Det som mest förvånar mig i denna
fråga, är att den siste ärade talaren anslöt sig till yrkandet om förnyad utredning.
Ty jag tycker ju att en person, som tillhör statsutskottet, väl ändå
skulle ha kunnat skaffa sig upplysning örn att örn någon markfråga har blivit
utredd till det yttersta, så är det just den som nu föreligger till avgörande.

_ Riksdagen beslöt i fjol att Bergslagens artilleriregemente skulle förläggas
till Kristinehamn. Detta regemente måste ha ett skjutfält. Det har nu under
ett års tid pågått de mest intensiva utredningar för att finna lämpliga platser.
Herr Pauli nämnde, att örn fritidsutredningen hade fått tid på sig skulle
den med utnyttjande av sitt rika material örn våra kronodomäner ha" kunnat
ge anvisning på någon annan plats. Ärade kammarledamöter! Domänstyrelsen
har naturligtvis ingen lust att bli av med Villingsbergs kronopark. Domänstyrelsen
har fått uppdraget från Kungl. Maj :t att ge anvisning på annat

Måndagen den 28 juni 1943 f. m.

Nr 27.

Anslag till skjutfält för Bergslagens artilleriregemente m. m. (Forts.)
kronomarksområde, som skulle kunna vara lämpligt, och domänstyrelsen, som
väl ändå känner dessa ting bra mycket bättre än fritidsutredningen, bar kommit
till det resultatet att det inte finns något annat alternativ till Villingsberg
än Älvdalen och Hede.

Varför välja vi då inte Älvdalen eller Hede? Herr Pauli förmenade, att ur
militär synpunkt skulle det väl gå för sig med transporterna dit och därifrån.
Jag tror emellertid att var och en, som vill tänka sig litet djupare in i saken,
finner att det ur militär synpunkt skulle vara nästan hopplöst att ha ett regemente
i Kristinehamn och ett skjutfält i Älvdalen, som ligger 35 mil därifrån.
Om man skall kunna bedriva en ordentlig skjututbildning måste det ju gå till
på det sättet, att de värnpliktiga hemma på regementets ordinarie övningsfält
genomgå en viss utbildning. När de ha kommit till ett visst stadium av utbildningen
få de gå ut och pröva de vunna färdigheterna i tillämpningsövningar i
form av skarpskjutningar. Så vänder man tillbaka hem igen och fortsätter att
bygga på utbildningen, därefter går man ut till nya prov på skjutfältet, oell så
går det fram och tillbaka. Man låter på det sättet skjututbildningen bli en
kontinuerlig del av hela den allmänna värnpliktsutbildningen. Örn man emellertid
förlägger skjutfältet 35 mil från övningsplatsen, blir resultatet uppenbarligen,
att varje års kontingent av värnpliktiga får ligga på den ordinarie
övningsplatsen hela rekrytutbildningen i sträck utan förbindelse med skjutfältet
och utbildningen i skarpskjutning får å sin sida bedrivas i ett sträck.

Jag behöver väl inte säga mer för att kammarens ledamöter genast skola
inse, att denna form för militär utbildning icke kan tillrådas. Följaktligen ha
vi varit nödsakade att finna ett område för skjutfältet, som ligger något så när
inom räckhåll för Kristinehamn. Och militären har icke vid sitt undersökningsarbete
gått hänsynslöst till väga. Militären har icke från början varit inställd
på Villingsberg. Jag kan för min del utan tvekan förklara att hela den trakt,
som kan komma i fråga, är finkammad — hela Tiveden är genomsökt, hela den
omgivande Bergslagen är genomsökt på det mest noggranna och minutiösa sätt.
När en föregående talare har förklarat, att han vet att det finns andra fält,
och när jag hört från andra håll uppgivas, att vad man brukar kalla omdömesgilla
personer uttalat att det finns andra fält att taga i anspråk, stämplar
jag detta som överdrift. Det måste bero på att vederbörande inte gjort klart
för sig de fordringar, som måste ställas på ett skjutfält å ena sidan, och å
andra sidan pa de olika lokaliteternas beskaffenhet. Efter en mycket noggrann
undersökning kommo de militära myndigheterna fram till sex olika möjligheter,
sommar för sig ytterligare mycket noggrant rekognoscerades: ett område
vid Laxå, ett område sydväst och väster örn sjön Toften, ett område, som vi
kalla. Stadraomradet, inom Hällefors bruk, av vilket domänstyrelsen har en
bit liksom även Stribergs gruvaktiebolag, vidare ett alternativ som vi kalla
Alkvetternområdet, ett femte som vi kalla Kungsskogen norr örn Kristinehamn,
samt slutligen det sjätte. Villingsberg.

Med detta hade vi fått fram allt som fanns tänkbart i fråga örn skjutfältsmöjligheter
för denna trakt. Dessa fält prövades sedan ur olika synpunkter —
naturligtvis liven ur militär synpunkt — och det är ju klart att man haft en
viss förkärlek för de fält, som varit de bästa ur militär synpunkt. Man kom då
till det resultatet, att Villingsbergsområdet är utmärkt som skjutfält. Laxåområdet
är också lämplig! som skjutfält, området väster och sydväst örn sjön
Toften likaså. Följaktligen finns det bland de sex alternativen tre, som skulle
duga som skjutfält, och av dessa är Villingsbergsområdct det bästa.

Därefter prövade vi varje förslag med hänsyn till den befolkning, som bor
inom området. Resultatet blev att befolkningen inom Villingsbergsområdct är
den minsta. På de andra områdena är bebyggelsen avsevärt mycket större,

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1943 f. m.

Anslag till skjutfält för Bergslagens artilleriregemente m. m. (Forts.)
och ett mycket större antal människor skulle där få gå från gård och grund
och försvinna från platsen. Vi prövade frågan också ur industriell synpunkt.
Laxåförslaget kunde vi då inte taga. helt naturligt, även örn det var lämpligt
som skjutfält — jag tror kammaren förstår detta, om jag säger att tusen människor
skulle behöva flyttas- från området, att ett modernt sågverk skulle behöva
läggas ned, att trakten kring Laxsjöarna är ett turistcentrum, där det
ligger ett fyrtiotal sommarvillor, som skulle behöva inlösas o. s. v. Även området
kring sjön Toften, som var lämpligt ur militär synpunkt, var högst
olämpligt ur industriell synpunkt, emedan Hasselfors bruk skulle få ett sågverk
att hänga i luften örn vi toge detta område.

Beträffande Villingsberg beröres ingen annan industri än Valåsens sågverk.
Men jag har efter mina undersökningar kommit till den bestämda uppfattningen,
att detta sågverk kan drivas i full utsträckning även i fortsättningen,
ty domänstyrelsen har möjlighet att förse detta sågverk med timmer. Följaktligen
blev resultatet av dessa undersökningar, att Villingsberg är bäst ur militär
synpunkt, att det är en förhållandevis liten befolkning, som behöver flyttas
från området, och att det inte medför några industriella konsekvenser. Det
är därför fullkomligt naturligt, att detta alternativ valdes, och jag försäkrar,
att en fortsatt utredning icke kommer att leda till ett ur någon synpunkt bättre
resultat. Det betraktar jag som uteslutet. Efter de erfarenheter, som jag har
fått örn möjligheterna att skaffa skjutfält i detta land, är jag övertygad örn
att en fortsatt utredning icke kommer att leda till något nytt resultat.

Ett skjutfält behövs! Det behövs icke endast för Bergslagens artilleriregemente
utan för hela det svenska arméartilleriet. Låt mig säga rent ut, även
om det kanske är en smula oförsiktigt: hittills ha vi icke kunnat skjuta på
något skjutfält med stridsladdning för våra moderna kanoner! Vi lia icke kunnat
göra det, ty vi ha icke sådana skjutfält och ha ytterst svårt att få det. När
vi skola skjuta med högsta stridsladdning, måste vi skjuta mot mål på sjön,
och det kan icke vara samma övning för ett lantmilitärt artilleri. Vår artilleri -skjutskola ligger på Skillingaryd, som ju är det bästa skjutfält som vi ha, ty
det har någon längd att tala örn, men det är för smalt. För de moderna haubitserna
är säkerhetsområdet där alldeles för smalt, och det händer ständiga
olyckstillbud. Förra året var det en övningsprojektil som gick igenom en verkstad
i Vaggeryds samhälle, gudskelov under en måltidsrast, så att ingen olycka
inträffade. Jag anför detta endast för att visa herrarna, hur svårt vi lia att
skaffa ett ordentligt skjutfält. Det är högst nödvändigt, att vi få ett sådant.
Det kunna vi få vid Villingsberg, utan att det medför några sociala eller ekonomiska
nackdelar av en -sådan räckvidd, att vi skulle kunna få ett motsvarande
resultat bättre på annat ställe.

Jag kommer så till en annan sida av saken, nämligen frågan örn Kilsbergen
såsom fritidsområde. Särskilt Örebrorepresentanterna göra ju detta till en
ofantligt stor fråga. För min del måste jag säga, att denna fråga har blåsts
upp till en känslosak och kanske också till en prestigefråga, ty i realiteten är
den icke av den omfattning, som man här gör den till. Skjutfältet på Villingsberg
omfattar 10,000 hektar. Den skogbeväxta delen av Kilsbergen utgör
50,000 hektar. Det gäller således här en femtedel av Kilsbergens skogsområde
och den del som ligger längst bort ifrån Örebro och Kumla. Man kanske invänder,
att vi ju också lia Bofors och Karlskoga att tänka på. Ja, men det
finns ju så rika möjligheter för Bofors invånare till friluftsliv i stadens närmaste
omgivningar att det icke är nödvändigt för dem att ha Kilsbergen. Låt
mig endast peka på hela Karlsdals kronopark och den del av Villingsbergs
kronopark, som ligger söder örn landsvägen Karlskoga—örebro. Dessa områden
röra vi icke, och de ligga ju delvis alldeles inpå knutarna till Bofors. Det finns

Måndagen den 28 juni 1943 £. m.

Nr 27.

Anslag till skjutfält för Bergslagens artilleriregemente rrv. m. (Forts.)
också manga andra områden. Ingen av de fritidsanordningar. som ha vidtagits,
ligger inom området för det planerade skjutfältet. Ånnaboda ligger mer än
en kilometer söder därom, och Tomasboda, eller vad den andra platsen heter,
ligger ett par kilometer nordost örn detta område. Det finns inga fritidsanordningar,
som beröra det föreslagna området, mer än en liten slinga av ett
skidspår, som går in över en spets av säkerhetsområdet. Det är en enkel sak,
ifall man icke vill ge sig in på skjutfältets område, att lägga skidspåret litet
utanför. Här finns så oändligt stora utrymmen för friluftsliv i denna bygd
även örn detta skjutfält tages, att det icke finns någon anledning att göra
denna fråga till den stora sak som den här gjorts till.

Jag vill fästa uppmärksamheten på att när fritidsutredningen avstyrkte det
föreliggande förslaget, skedde detta icke med den motiveringen, att det område,
som det här är fråga om, behövs för friluftsliv. Motiveringen var i stället,
att fritidsutredningen befarade, att detta endast var en början och att de militära
myndigheterna skulle fortsätta att kräva utökade områden, varigenom man
så småningom skulle spoliera Kilsbergens fritidsområde. Men det finns icke
några sådana planer. Det har funnits en tanke på visst militärt håll att begära
den del av Villingsbergs kronopark, som ligger söder örn landsvägen
Karlskoga—örebro, för att göra en infanteriskjutskola i anslutning till artilleri
skjutfältet. Den tanken är emellertid nu uppgiven. Vi komma icke att få loss
några pengar, och det blir icke tal örn någon anläggning för infanteriskjutskolan.
Den får ligga kvar på Rosersberg, och det är ingenting att göra åt
den saken. Det kommer säkerligen icke några anspråk från militärt håll på
att få några utökningar av det nu föreslagna området, så att jag tror nog att
resten, d. v. s. den största delen av Kilsbergen, skall ligga utanför militärväsendets
råmärken och vara tillgängligt för friluftsfolket. Det är så stora
områden att de väl räcka till.

Jag vill sluta med att säga, att det område, som tages för skjutfältet, är en
liten del av Kilsbergen, och det kan icke påverka friluftslivet. Det område,
som här föreslås, är det bästa som efter oerhört noggranna undersökningar har
kunnat uppbringas. Det är det bästa icke endast ur militär synpunkt utan
också bäst med hänsyn till de relativt små sociala och ekonomiska konsekvenser,
som följa av förslagets realiserande. Jag kan försäkra, att regeringen har
prövat denna fråga oerhört ingående. Alla invändningar ha blivit prövade,
och regeringen har kommit till det resultatet, att det här icke är något annat
att göra. utan detta är det bästa förslaget. Statsutskottet har prövat saken
och haft över sig liela denna opinion, och den överväldigande delen av statsutskottet
har kommit till samma uppfattning. Det kan icke vara reson! att kammaren
skulle intaga en annan ståndpunkt, ty utskottets förslag vilar, på en
fast och reell grund som tål att stå på och som det icke finns anledning att
rasera med en ny utredning, som icke kan leda till annat resultat och som väl
till sin yttersta konsekvens skulle få att Bergslagens artilleriregemente icke
får något skjutfält. Det ansvaret kan i varje fall icke jag för min del taga.

Herr Åqvist: Herr talman! Det är säkerligen ingen av kammarens ledamöter
som bestrider riktigheten av herr försvarsministerns uttalande, att Villingsbergsområdet
i Kilsbergen skulle vara det lämpligaste som står att uppleta
för anordnande av skjutfält för Bergslagens artilleriregemente. Jag förstår
mycket viii herr statsrådets synpunkter, men det synes mig ändå icke vara
nödvändigt att ovillkorligen förlägga skjutfältet till ett område, som sedan
mycket länge är taget i anspråk såsom fritidsområde, även örn det för övrigt
är lämpligt. Då jag utgår ifrån att icke alla av kammarens ärade ledamöter
haft tillfälle att läsa den motion, som jag tillsammans med en del andra loda -

Första kammarens protokoll 1948. Nr 37. 2

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1943 i. m.

Anslag till skjutfält för Bergslagens artilleriregemente m. m. (Forts.)
möter har väckt i denna kammare, ber jag, herr talman, att få anföra några
synpunkter ur motionen, som tala för den ståndpunkt som jag har intagit.

Kilsbergen är en skogbevuxen med talrika sjöar försedd vildmark, vartill
maken icke står att uppleta så långt söderut i landet, således ett fritidsområde
av betagande skönhet. Kilsbergen äro kända för sin härliga norrlandsnatur och
uppskattade av befolkningen i tätorterna däromkring: Örebro med sina 56,000
invånare, Kumla med 6,300 och Karlskoga med 29,000 invånare.

Kilsbergen utgöra en mycket anlitad tillflyktsort för rekreation, sport och
friluftsliv överhuvud taget, såväl vinter- som sommartid, främst för befolkningen
i dessa tätorter, i vars omgivningar i övrigt tillgång saknas till annat
lämpligt område inom räckhåll och med nöjaktiga kommunikationer.

Drätselkammarens i Örebro ordförande, direktör P. A. Wiklund, har i en
intervju i Social-Demokraten för en tid sedan uttalat, att Örebro ju i hög
grad är en arbetarstad och att arbetarna icke ha råd att kosta på sig längre och
dyrare resor. De hålla sig därför i närheten av sin hemort, och Kilsbergen är
i egenskap av fritidsreservat än viktigare för dem än för andra.

En stadsbefolkning på omkring 90,000 personer är alltså beroende av detta
fritidsreservat, men det är icke allenast befolkningen i de nämnda Närkesstäderna,
som besöker Kilsbergen, utan det är folk från hela landet, och en ärad
ledamot av statsutskottet uttalade vid utskottets behandling av frågan, att det
är ett fritidsreservat för hela landet.

Herr Wiklund säger också, att det icke är för mycket sagt, att hela Örebro
län med spänning emotser riksdagens beslut. Man har svårt att tänka sig, att
statsmakterna skola kunna ignorera det från så många håll framsprungna
önskemålet, att Kilsbergen måtte få bibehålla sin hittillsvarande fria karaktär
för de närliggande stadsbefolkningarnas fritidsvistelse och rekreation.

Enskilda sammanslutningar ha nedlagt ett uppoffrande och ytterst behjärtansvärt
arbete för att åstadkomma lämpliga replipunkter för friluftsfolket
vid utnyttjande av detta idealiska fritidsområde, och en rad anläggningar,
delvis tillkomna med bidrag från fonder för friluftslivets främjande, lia under
årens lopp kommit till stånd i mer eller mindre omedelbar närhet av det
planerade skjutfältsområdet. Speciellt i terrängen omkring Ånnaboda, sydväst
örn och invid skjutfältsområdet, har en hel fritidsby med olika anläggningar
vuxit upp. Vidare vill jag nämna ett större vandrarhem vid Tomasboda och en
omfattande central anläggning vid nyssnämnda Ånnaboda, ett sporthem med
möjligheter till övernattning och utspisning för ett betydande antal gäster; allt
detta föreligger nu utarbetat och har förts så långt, att anslag ur fonden för
friluftslivets främjande beviljats till markförvärv för vandrarhemmet. Statens
fritidsnämnd och arbetsmarknadskommissionen ha tillstyrkt anslag av allmänna
medel för sporthemmet.

Det är också andra kulturvärden, som bli spolierade, örn skjutfältet skall
förläggas till Kilsbergen. Jag nämner det villebråd, som planterats in med
mycken möda, såsom t. ex. våra bävrar, vilka icke kunna tänkas trivas kvar,
därest kanoner och granater skola spela över dem. Andra kulturella värden
bli också utsatta och kunna inte ersättas. Axel Borg anlade på 1890-talet en
jaktstuga i den del av Kilsbergen, som nu beröres av propositionen. Borg var
en av dem som först upptäckte områdets tjusning, och nu vallfärda sedan
ett halvsekel tillbaka stora skaror av människor till denna del av Kilsbergen
för att se den historiska och märkliga jaktstugan. Hela den dyrbara inredningen
med målningar av Axel Borg och andra konstnärer hotas nu med hela
sin kultur av förgängelsen. Hela det huvudsakliga målområdet uppges bli
just omkring denna plats.

I propositionen omförmäles, att inom det för skjutfältet avsedda området icke

Måndagen elen 28 juni 1943 f. m.

Nr 27.

Anslag till skjutfält för Bergslagens artilleriregemente m. m. (Forts.)
mindre än 35 skogsjordbruk och en kronojägarbostad måste evakueras. Det är 31
familjer, som sålunda måste avflytta. Yad en dylik tvångs förflyttning innebär
för de därav drabbade torde icke vara svårt att föreställa sig. Deras oro
och bekymmer ha tolkats vid uppvaktning hos departementschefen.

Vidare har direktionen för Garphytte sanatorium till chefen för armén påpekat
de störningar, som måste vållas det närbelägna sanatoriets patienter, örn
skjutfältet kommer till stånd.

Det område, som tas i anspråk för skjutfältet, omfattar, såsom redan nämnts,
10,546 hektar. Skulle artilleriskjutskolan i Skillingaryd även flyttas till Kilsbergen,
vilket nu är föreslaget, kommer ytterligare krav på en utvidgning av
skjutfältet att ställas i framtiden. I motionen anföres, att enligt den på militärt
föranstaltande verkställda utredningen rörande förläggande även av ett
infanteriskjutfält till Villingsberg framgår, att ytterligare 7,622 hektar skulle
tas i anspråk med 26 skogsjordbruk, och ytterligare 49 familjer skulle därvid
bli nödsakade att evakuera. Det var därför välkommet att erfara, att departementschefen
icke har för avsikt att flytta infanteriskjutskolan från Rosersberg
till Kilsbergen och att den farhågan således skulle vara eliminerad.

Utskottet säger, att det icke har kunnat undgå att beakta de synpunkter,
som anförts av ortens befolkning örn områdets speciella betydelse för friluftslivet
och erkänner, att förslaget framför allt ur sociala synpunkter är ägnat
att inge allvarliga betänkligheter.

Andra områden för skjutfält ha stått till buds. De ha redan nämnts av
andra talare och även av departementschefen, och jag behöver därför icke upprepa
dem, men det synes mig, som örn man hade kunnat finna ett annat område,
som varken förorsakat så stora ekonomiska förluster eller så stora sociala
svårigheter som blir förhållandet vid Kilsbergen. Det torde emellertid icke
tillkomma motionärerna att göra någon utredning örn vilka andra områden,
som skulle kunna komma i fråga, men det synes mig, som örn det finns all anledning
att göra förnyad undersökning örn annat lämpligt område, innan riksdagen
fattar beslut i frågan.

Det är emellertid icke allenast dessa synpunkter, som äro värda beaktande.
Det är en annan synpunkt, som jag vill framhålla, nämligen att vårt folkförsvar
måste byggas på ett starkt förtroende hos folket, och att även militärerna
böra vara villiga att taga hänsyn till de civila värdena, som skola skyddas
av militärerna. Försvarets uppgift är ju att värna landet, folket och vår
kultur, d. v. s. allt vad vi förknippa med civila värden. Bör man då icke
kunna förutsätta, att detta försvar icke raserar de civila värdena och de synpunkter,
som framföras av så stora delar av befolkningen, som i detta fall
verkligen är förhållandet? Försvaret bör kunna handhas på ett sådant sätt, att
det omfattas med förtroende, kärlek och sympati av befolkningen, och jag vågar
säga, att så har icke skett beträffande denna fråga.

Det har här citerats ett yttrande av en ledamot av fritidsutredningen, Carl
Nordenson, och jag skall tillåta mig att anföra en passus ur ett meddelande,
som jag fått från honom. Han framhåller: »Det sägs i propositionen att ett
stort antal områden, lämpliga som skjutfält, rekognosc.erats. Detta är en sanning
med stor modifikation! Så fick exempelvis fritidsutredningen disponera
handlingarna i ärendet knappt 3 dagar med påföljd att endast utredningens
sekreterare och^ undertecknad hade tillfälle taga del av akten. Ordföranden,
landshövding Kjellman, och utredningens övriga ledamöter fingo nöja sig med
att taga del av sekreterarens promemoria och skrivelseförslag. Med skälig remisstid
hade utredningen med det stora material, som hopbragts över kronans
domäner, kunnat lämna anvisning på andra lämpliga områden än de i
Kungl. Majlis proposition nämnda. Karakteristiskt är även att domänstyrel -

Nr 27.

Måndagen den 23 juni 1943 f. in.

Anslag till skjut fält för Bergslagens artilleriregemente m. m. (Forts.)
seri icke anmodats föreslå lämpliga områden inom en viss av de militära myndigheterna
uppdragen räjong utan har endast anmodats yttra sig över de
militära förslagen. Att domänstyrelsen kraftigt avstyrkt skjutfältets förläggning
till Villingsbergsområdet hade bort framhållas i propositionen. — Då
det här ej är fråga örn någon beredskapsåtgärd — skjutfältets iordningställande
tager även med forcering en tid av minst 3 år i anspråk, vartill kommer
en oviss tid för erforderliga exproprieringar och eventuella rättegångar —• bör
en ny, förutsättningslös utredning icke vara till men för försvaret. Säkert
kommer det att dröja mer än 3 år, innan ett skott kan lossas på det skjutfältet.
Vidare skulle, som i det följande påvisas, många miljoner kronor kunna sparas
genom en sådan utredning.» — Jag skall icke anföra de kostnadssummor,
som Carl Nordenson anger, ty de äro ju omnämnda redan förut.

»Fritidsutredningen hyser», fortsätter han, »farhågor för att ifrågavarande
förslag endast kommer att innebära en etapp i ett fullständigt ödeläggande
av Kilsbergen som fritidsområde. Enligt i fortifikationsstyrelsen under hand
inhämtade upplysningar pågår nämligen för närvarande utredning av frågan
örn förflyttning av infanteriskjutskolan till denna trakt.»

Herr talman! Jag skall icke upptaga tiden längre utan ber endast att få
göra ett yrkande i anslutning till den reservation, som jag har avgivit. Av
formella skäl ber jag dock att få ändra yrkandet så, att det kommer mer i
överensstämmelse med vad kostnadssummorna komma att innebära. Jag ber
att få framställa det ändringsyrkandet, att riksdagen må, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna I: 289 och II: 409 ävensom
med avslag å motionerna I: 290 och 11:410 samt II: 384, till Utvidgning
av Hallands regementes kasernområde m. m. å kapitalbudgeten under försvarsväsendets
fastighetsfond, arméförvaltningens delfond, å riksstaten för budgetåret
1943/44 anvisa ett investeringsanslag av 260,000 kronor. Detta är i sak
detsamma som jag har yrkat i anslutning till motionerna, men det blir formellt
riktigare i denna form.

I detta anförande instämde herr Bjärck.

Herr Lindström: Herr talman! Efter den fullkomligt mördande salva, som
herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet avfyrat mot sina kritiker
i detta ärende, är det för mig inte mycket att tillägga.

Vi ha i statsutskottet och framför allt på dess första avdelning mycket ingående
sysslat med denna fråga. Just på grund av de skäl, som herr försvarsministern
här har framhållit och som verkligen äro oemotståndliga för människor
som vilja taga skäl, kom statsutskottet också fram till en i det närmaste
enhällig uppfattning. Hur sakligt hopplös deras ställning är, som försöka att
driva en annan mening, framgår icke minst av herr Åqvists anförande här i
kammaren, i vilket han nödgades upprepa praktiskt taget alla de argument,
som herr statsrådet redan har slagit ihjäl, för att överhuvud taget kunna yttra
sig i kammaren.

Man har framför allt skjutit fram frågan örn Kilsbergens värde som friluftsområde.
Även kritiken på den punkten har reducerats till rimliga proportioner
av herr statsrådet; för övrigt har ju detta skett redan från början
i den kungl, propositionen. Det råder här i landet uppenbarligen en fullständigt
vidskeplig föreställning örn vad militära anstalter betyda för vår natur
och vår naturvård i olika avseenden. Vi hade här för någon vecka sedan en
fråga, som är ganska typisk för hur det kan ligga till i detta hänseende. Det
var frågan örn att förlägga ett skjutfält för Skånska pansarregementet till
Brösarpstrakten i östra Skåne. Då mobiliserades en rad av naturälskare —

Måndagen den 28 juni 1943 f. m.

Nr 27.

Anslay till skjutfält för Bergslagens artilleriregemente m. m. (Forts.)
mycket aktningsvärt folk för övrigt — för att bevisa, att här var elen största
vandalism å färde. Man nödgades emellertid sätta sig in i problemet och kom
slutligen till det resultatet, som bl. a. framlades i en artikel i Svenska Dagbladet
av en varm naturvän, doktor Beskow, att vad som har skett genom överenskommelsen
mellan kronan och markägarna beträffande Brösarpsområdet i själva
verket var ägnat att konservera området och dess naturvärden. Dessa naturvärden
blevo således skyddade genom att området övergick till vårt försvarsväsen.

Jag har en annan personlig erfarenhet. Herr Åqvist talade örn att inte bara
den växande naturen utan även faunan skulle gå under och drivas bort, örn
det blev ett skjutfält förlagt till Kilsbergen. Det finns, mina herrar, strax
utanför Stockholm ett militärt övningsområde, Järvafältet. På det förekommer
också tidvis skjutning med fältartilleri. Örn de militära myndigheterna icke
hade fått hand om detta fält, skulle det nu med all säkerhet ha varit ett villaområde,
otjänligt för fritidsändamål, men nu är det det närmaste och bästa
fritidsområdet för en stor del av Stockholms befolkning, speciellt i de norra
stadsdelarna. Herrarna kunna själva gå ut på Järvafältet en söndag och se
de stora skaror, som där vandra omkring fullständigt ostörda. Vad beträffar
faunan är det ett känt faktum, att intet område i Stockholms närhet har bevarat
en så rik och skiftande djurvärld som detta militära övningsfält. Två av
de hästa fågelsjöarna i närheten av rikets huvudstad, Säbysjön och sjön Ravalen,
ha kunnat bevaras såsom sådana tack vare att staten har gjort liksom ett
naturreservat av dem genom att lägga beslag på områdena för militära ändamål.
Det är sålunda fullständigt falskt att påstå, att militära övningar, skjutningar
och annat, är fiende till naturen i dess olika skiftningar. Man skulle
kunna säga — jag har redan sagt det förut men jag vill upprepa det -—- att sådana
åtgärder, som vidtas genom att ett område blir militärt övningsområde,
ofta leda till en konservering av naturen inom området, och med undantag för
målområden och barackområden förmodar jag att det inte kommer att ske någon
sådan åverkan på Villingsbergsområdet att de vådor, som särskilt herr
Åqvist här har talat örn, komma att uppstå.

Jag vet inte örn det är samma förhållande nu vid skarpskjutning med artilleri
som det var när jag exercerade beväring. Jag har nämligen fullgjort min
värnplikt vid det dåvarande positionsartilleriregementet, som på den tiden närmast
motsvarade vad som nu blir Bergslagens artilleriregemente. Vi hade
skjutövningar på Marmafältet. Detta var ingen särskilt skön trakt, men vi
kunde i alla fall konstatera, att mellan skjutplatserna och målområdena var
skogen bevarad, och man kunde vid de tider, då skjutningarna inte förekommo,
håde vandra i den skogen och utnyttja den ekonomiskt.

Jag finner sålunda, herr talman, utan att återupprepa de argument, som
herr statsrådet så skickligt här har framfört, att kritiken mot denna förläggningsort
är i utomordentligt hög grad överdriven — den bygger på känsloskäl
och ingenting annat.

Jag skulle till slut också vilja tillägga något annat. År 1942 kommo vi
praktiskt taget enhälligt överens örn att göra en 5-årsplan för vårt försvars utbyggande.
Denna 5-årsplan försöker nu Kungl. Maj:! och riksdagen undan för
undan fylla i genom beslut i praktiska, organisatoriska och andra försvarsfrågor.
Men nu. när vi skola göra kött och blod av denna plan, märka vi, hurusom
vi mycket ofta stöta på lokala känslostämningar och lokalt uppdrivna lidelser.
Vi hade häromdagen ett exempel härpå, när det gällde att bestämma den slutliga
förläggningsorten för Skånska pansarregementet, som ingår i försvarsordningen
enligt 1942 års plan. Då voro de lokala intressena framme. Vi ha också
haft dem framme i andra sammanhang. Herr Holmström försökte häromdagen

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1948 f. m.

Anslag till skjatfält för Bergslagens artilleriregemente m. m. (Forts.)
att få P 1, Göta pansarlivgarde, förlagt till Gävle, uppenbarligen också huvudsakligast
av lokalt intresse, och nu visar det sig — fastän motiveringen
har ett annat utseende — att man i fråga om det planerade skjutfältet vid
Kilsbergen för lokala intressens skull försöker rubba på den regelbundna utbyggnaden
av 1942 års försvarsplan. Jag tror icke att detta är lyckligt och
klokt eller att det gagnar de meningar vi hade, när vi förra året beslöto att utbygga
vårt försvar till ett efter våra mått verkligt effektivt försvar. Man får,
herr talman, örn man har - detta till ögonmärke, framför allt ta hänsyn till
landets intressen. Detta behöver inte betyda att man skjuter undan berättigade
lokala intressen, men att de lokala intressena dock alltid måste komma efter
vad som tydligt och klart kan bevisas vara riksintressen. I detta fall är det
även så att de rent sakliga synpunkterna understryka, att Kungl. Maj :ts förslag
innebär den enda möjliga lösningen av denna fråga, och därför, herr talman,
ber jag att på alla punkter få tillstyrka statsutskottets hemställan i detta
ärende.

Herr Ström, Fredrik: Herr talman! Jag skulle gärna ha velat gå på utskottets
förslag med hänsyn till att det gäller ett viktigt försvarsintresse, men
jag kan tyvärr inte göra det, och jag vill därför klart ge tillkänna, varför jag
icke kan det.

Det är otvivelaktigt att det skulle vara den största olycka som kunde ske,
örn vi, så snart kriget är över, skulle få en ny våg av antimilitarism och nedrustning.
Det finns ingenting, som skulle vara olyckligare än detta. Men den,
som har öron till att höra och ögon till att se, kan inte lia undgått att märka,
att under det senaste året bland vitt skilda delar av svenska folket både bland
bönder och arbetare, både bland industrifolk och universitetsfolk inställningen
blivit skeptisk mot att kunna bibehålla det nuvarande försvaret efter krigets
slut. Denna stämning finner jag vara mycket olycklig.

När man söker analysera orsakerna härtill, kommer man till tre huvudskäl.

Det första skälet därtill är, att folk har fått den uppfattningen att ett oerhört
slöseri med statens medel bedrives på det militära området och att skatterna
för försvaret inte skulle vara så tunga, örn icke ett så stort slöseri och militärt
skrivardöme på detta område förekom. Jag är inte säker på att det är riktigt
att så sker — jag skulle snarare tro, att man gör sitt bästa för att söka
vara sparsam och att icke minst försvarsministern är noga med att tillse att
sparsamhet iakttages. Men det är ofrånkomligt att det börjar växa fram en
känsla hos folket att ett ganska omfattande slöseri bedrives och att den militära
byråkratismen frodas.

Det andra skälet — det har ofta behandlats i riksdagen under de två senaste
åren — är det, att vissa antidemokratiska episoder inom försvaret ägt rum.
Dessa lia sannolikt förstorats i pressen, men de lia utövat ett mycket bestickande
inflytande på stora delar av det svenska folket. Jag syftar på dels de odemokratiska
tendenserna hos en del befäl dels på de s. k. deserteringarna av vissa
militära element och dels vissa värvningshistorier, som, sannolikt felaktigt,
påståtts vara mer eller mindre understödda från militärt håll.

Det tredje skälet varför mången inte finner sig längre kunna vara med örn
att efter krigets slut bära en mera omfattande försvarsbörda angives vara vad
man kallar för militärens brist på hänsyn för de civila. Man måste vara
mycket aktsam, så att den uppfattningen icke uppstår, att försvarets män, som
vi velat på allt sätt hjälpa och stödja, icke besinna sitt ansvar inför folkets
civila element utan uteslutande ta hänsyn till krasst militära synpunkter och
stöta bort de synpunkter av kulturell, social och annan natur, vilka ligga djupt
rotade hos det svenska folket. Det skulle vara oerhört farligt, örn dessa

Måndagen den 28 juni 1943 f. m.

Nr 27.

Anslag till skjutfält för Bergslagens artilleriregemente m. m. (Forts.)
tendenser av misstro mot försvarsbefälet finge växa, så att vi skulle komma
att få uppleva ett nytt 1925 några år efter krigets slut. Det är därför av största
betydelse att allt göres för att möta en sådan växande stämning, som nu visserligen
sakta men dock ofrånkomligt börjar göra sig gällande inom rätt stora
delar av folket.

Jag kan för min del icke finna det vara klokt att, örn det har uppstått en
mycket stark och utbredd folkmening med stark förankring i riksdagen emot
förläggningen av ett regementes övningsfält, med alla krafter driva den saken
till det yttersta med risk att därigenom uppkalla ytterligare mycket starka
stämningar mot försvaret. Det är oklokt av de militära ledarna, om de driva det
så långt, och det är oklokt av herr försvarsministern att till det yttersta hävda
en sådan linje, även om det skulle vara så — örn vi ta det aktuella fallet —
att Villingsbergsområdet är det bästa övningsfältet. Jag tror att det kunde
vara klokt att ta det näst bästa övningsfältet för att på så sätt vinna större
värden för försvaret än deni, som skulle vara att vinna genom att ta det bästa i
stället för det näst bästa övningsfältet.

Av dessa skäl skulle jag vilja ansluta mig till det förslag, som herr andre
vice talmannen och herr Åqvist lia framställt. Jag kan inte påstå att jag gör
det därför att jag skulle känna till denna trakt, ty det gör jag inte, och inte
heller därför att jag skulle sitta inne med några speciella kunskaper om huruvida
en förläggning till denna plats skulle spoliera oersättliga natur- och
friluftsområden, ty därom vet jag inte heller personligen något, utan jag gör
det därför att jag tror, att den tid nu är kommen, då vi måste ge liksom ett
tecken, en tankeställare till militären och försvarsministern, att i försvarets
och i fosterlandets intressen inte driva en så omstridd sak som denna till det yttersta
emot en stor och stark folkmening, som dock är positivt inställd till försvaret.

Yad sedan angår frågan örn naturskyddet och folkhälsan, vis-ä-vis övningsfälten,
vill jag säga, att jag var mycket ängslig då det Skånska pansarregementets
övningar skulle förläggas till Brösarp och Havsnäs, och jag funderade
på att väcka en motion örn avslag på förslaget, eftersom genom en sådan förläggning
ett av vårt lands allra förnämsta naturminnen otvivelaktigt skulle
komma i fara och emedan hembygdsrörelsen enhälligt gick emot förslaget. Emellertid
ansåg jag mig slutligen inte böra väcka någon sådan motion. Det förelåg
mycket starka militära skäl för Kungl. Maj :ts förslag på den punkten och
försvarsministern försäkrade, att han skulle tillse, att någon åverkan på detta
utomordentligt betydelsefulla naturområde inte skulle komma att ske samt att,
därest likväl någon skada skedde, denna skulle genast repareras. Inte heller
när det gällde förläggningen av Göta pansarlivgarde ansåg jag mig böra väcka
någon motion. Herrarna veta, att jag har slagits för Göta livgardes och Göta
pansarlivgardes förläggning till Järvafältet invid Stockholm och att jag varit
mycket tveksam i fråga örn Enköping som förläggningsort med hänsyn till den
långa vägen med transport i pråmar ut till övningsplatsen Utö. Men när jag
hörde mig för på skilda håll i Stockholm bland personer, som tidigare hade
givit sitt starka stöd åt tanken på att försöka få Stockholm till förläggningsort
i detta fall, så fann jag en ganska stor likgiltighet på alla hall för den
planen. Jag kan inte säga varpå detta berodde, men det är möjligt att det
berodde på att man alltmer hade fått det intrycket att allt större faror hota
Stockholms natur och skönhet allteftersom antalet till huvudstaden förlagda
statliga myndigheter och inrättningar ökas.

Jag kan, herr talman, alltså inte beskyllas för att lia gått emot vare sig
försvarministern eller försvaret ens i intressen, som lia stått mig mycket nära
och som ligga mig varmt örn hjärtat, men jag anser, att tiden nu är inne att på

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1943 f. m.

Anslay till skjutfält för Bergslagens artilleriregemente rn. rn. (Forts.)
något sätt ge ett tecken till våra militärer att inte överskrida den psykologiskt
farliga gräns, på vars andra sida man kan riskera att förlora ännu större
värden än dem det nu gäller. Detta är anledningen till att jag nu sluter mig
till reservationen. Jag vill tillägga att jag tror att det skulle vara klokt av
första kammaren, sedan andra kammaren nu har avslagit utskottets hemställan
och gått på reservationen, att följa andra kammaren, så att vi icke komma i en
så olycklig belägenhet att denna ytterst omtvistade och omstridda fråga till
nackdel för försvaret förkastades eller bifölles med splittrade kamrar och med
en utomordentligt ringa röstövervikt. Jag skulle tro att det vore klokare, om
man gjorde ännu ett försök att få fram ett nytt övningsfält. Detta mitt ställningstagande
till frågan skall inte uppfattas som ett misstroendevotum, vilket
det inte är, vare sig emot försvarsministern eller — ännu mindre — mot försvaret,
utan det skall förstås som en åtgärd för att få ärendet ånyo framlagt
för och prövat av riksdagen, men icke i dess elfte eller tolfte timme, då riksdagen
står inför uppbrott, utan under mera lugna förhållanden vid en kommande
riksdag.

Herr talman! Jag ber därför att få suka bifall till den formulering, som herr
Åqvist senast givit sin reservation.

Herr Smidberg: Herr talman! Jag har vid behandlingen inom utskottet av
detta ärende angående anslag till anläggande av ett skjutfält för Bergslagens
artilleriregemente avgivit en blank reservation. Vad jag velat reservera mig för
eller reagera emot är den princip, som kommit till uttryck vid clearingen av
det ekonomiska mellanhavandet mellan de olika statliga myndigheter, som äro
berörda av denna fråga: försvarsväsendet, å ena sidan, och domänstyrelsen och
Aktiebolagets Statens skogsindustrier å den andra sidan.

När det gäller enskilda, vilka drabbas av förlust genom anläggandet av detta
skjutfält, har man ansett det vara en helt naturlig sak att de beredas ersättning
för sina förluster. Men när det gäller domänstyrelsen och Aktiebolaget Statens
skogsindustrier har man tydligen resonerat så, att eftersom båda dessa företag
äro statens, är det inte nödvändigt att de få ersättning för de förluster de lida
eller för det intrång i sin verksamhet, de åsamkas genom denna anläggning.
Detta resonemang anser jag icke vara riktigt. Båda dessa verk äro ju affärsdrivande
och de skola enligt statsmakternas direktiv skötas efter fullt affärsmässiga
linjer. Men hur skall detta kunna ske, örn försvarsväsendet nu utan
vidare »knycker» från dem ett stort område, på vilket de basera sin verksamhet?

För det ena av dessa båda företag, Aktiebolagets Statens skogsindustrier, har
området stor betydelse, eftersom det bolaget tillhöriga sågverket i Valåsen huvudsakligen
bygger på timmerfångsten från Villingsbergs kronopark. Statens
skogsindustrier är ju ett aktiebolag, under vilket samtliga statens sågverk sammanförts,
och meningen därmed Ilar varit att understryka att detta företag
skall skötas efter samma linjer som bolagen i allmänhet här i landet, det vill
säga efter fullt affärsmässiga linjer. Bolaget har alltså fått i vanlig ordning
inlösa sågverket i Valåsen. Sedan har bolaget företagit betydande investeringar
för att rationalisera och effektivisera sågverksdriften. Bolagets svårigheter att
kunna förränta och amortera dessa anläggningar bli givetvis nu mycket stora,
såvida det icke får ersättning för den förlust, som genom skjutfältets anläggning
kommer att åsamkas detsamma och som beräknats till 427,500 kronor. Jag
ger herr försvarsministern rätt i att det kanske är svårt att på förhand exakt
fixera storleken av denna förlust — den kan vara högre och den kan vara lägre
— men detta hade dock icke bort, synes det mig. föranleda honom till det uttalande
han gjort i propositionen, då han säger: »Jag är för närvarande icke beredd
att taga ställning till frågan huruvida ersättning bör beredas bolaget.»

Måndagen den 28 juni 1943 f. in.

Nr 27.

Anslag till skjutfält för Bergslagens artilleriregemente m. m. (Forts.)
Märk uttrycket »huruvida ersättning bör beredas». Mig synes det ha varit riktigare,
om han gjort ett uttalande som gått ungefär ioden riktningen, att örn och
i den man bolaget — Statens skogsindustrier alltså — framdeles komme att
drabbas av förlust genom denna anläggning för försvarets räkning, vore det
naturligt, att bolaget komme att beredas ersättning därför.

I ali synnerhet tycker jag, att ett sådant uttalande varit motiverat mot bakgrunden
av arméförvaltningens fortifikationsstyrelses yttrande, da den anför,
»att vad anginge den för Aktiebolaget Statens skogsindustrier beräknade förlusten
å 427,500 kronor syntes denna vara av art att icke böra ersättas, enär
något kontrakt mellan domänverket och bolaget med förpliktelse för domänverket
att leverera viss minimimängd virke icke förefunnes.

Vad är nu detta för resonemang? Statsmakterna lia endast för ett par år sedan
beslutat uppdraga åt Statens skogsindustrier att ta hand örn detta Valåsens
sågverk för att där bedriva sin rörelse på basis av den timmerfångst, som kan
erhållas från Villingsbergs kronopark. Detta statsmakternas beslut borde väl
vara ett kontrakt, som håller och som borde respekteras även av arméförvaltningens
fortifikationsstyrelse.

Även för försvarsväsendets del vore det enligt min mening lämpligt, att
denna fråga behandlas på annat sätt än som här skett. Alla önska vi ju ett effektivt
försvar och att detta icke skall uppbyggas med högre kostnad än som
är oundgängligen nödvändigt, men att ga till väga så som i detta fall, det vill
säga att låta andra statliga verk påtaga sig den börda, som försvarsväsendet
borde bära, kan icke vara riktigt. Att följa raka riktiga linjer är nog på denna
punkt det för alla parter i längden bästa. _

Jag skall icke, herr talman, framställa något yrkande i den speciella fråga,
som jag här har tillåtit mig beröra — jag har endast velat framhålla dessa synpunkter
för att få in dem i kammarens protokoll, vilket kan vara av betydelse,
eftersom jag såsom ledamot av styrelsen för Aktiebolaget Statens skogsindustrier
sannolikt får tillfälle att i annat sammanhang återkomma till denna
fråga och kanske också i förhoppningen örn att försvarsministern kan komma
på andra och bättre tankar beträffande detta spörsmål.

I övrigt ber jag att helt få instämma i de synpunkter, som han framförde i
sitt utmärkta anförande här i dag, och jag vill därför meddela, att jag kommer
att rösta med utskottet i denna fråga.

Herr Krttgel: Herr talman! Jag ber att få säga några ord med anledning
av herr statsrådets anförande. Herr statsrådet nämnde, att trakten omkring
Villingsberg hade finkammats ordentligt men att man trots denna finkamnmg
inte kunnat komma till något annat förslag än det, som nu förelagts riksdagen.
Herr statsrådet nämnde också, att denna finkamning hade skett i samråd med
domänstyrelsen. _

Vi måste naturligtvis tillmäta dessa upplysningar värde, men icke förty
nödgas jag anmäla, att de områden, som jag pekade pa i mitt första anförande
och som jag märkligt nog blivit uppmärksamgjord på just av tjänstemän inom
domänverket, icke omnämnts av herr statsrådet, således varken Karlsdalsområdet
eller Lokaområdet, om jag får kalla det så, området väster eller nordväst
ut från Karlskoga mot Loka. Själv förstår jag inte den saken — jag är
inte militär och kan inte bedöma den — men jag har försökt att avlyssna inte
bara stämningar utan också sakliga uppgifter från personer, som .jag ansett
mig kunna tro på, och de ha gått i den riktning, sorn jag här har angivit.

K ari s d al som råd et har efter vad det sagts mig från fullt vederhäftigt håll
icke tillnärmelsevis så stor befolkning som den som rymmes inom Vilhngsbergsområdet,
och det skulle också ur dessa synpunkter vara mycket lämpligt

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1943 f. m.

Anslag till slcjutfält för Bergslagens artilleriregemente m. ni. (Forts.)
att vända blickarna mot det området. Som jag- tillåtit mig säga i mitt första
anförande, kunna vi ju inte heller bortse från alla de olägenheter, som den befolkning
som bor på detta, område drabbas av. Jag nödgas därför vidhålla, att
det vöre lämpligt, örn statsmakterna ville förordna örn ny förutsättningslös utredning.

Herr statsrådet nämnde också, att det var en känslosak, en prestigesak för
oss som bygga och bo där borta i Närke. Nej, det är det inte. Kanske vi se
saken också ur känslosynpunkt — det ha människorna inte så lätt att frigöra
sig ifrån — men vi se den också ur andra synpunkter, framför allt ur värdesynpunkt
med hänsyn till det friluftsliv som bedrives på området och de andra
värden vi_ kunna utvinna ur det Herr statsrådet sade, att skjutfältet inte berörde
fritidsområdet. Den uppgiften är inte riktig, ty det ligger ju faktiskt
anläggningar för idrottsfolk och friluftsfolk ganska nära fältet. Herr statsrådet
nämnde 2 ä 3 kilometer; jag tror mig kunna säga, att Tomasboda anläggning
ligger endast en kilometer från fältet, och det kan ju inte hjälpas, att
det måste verka störande och för många farligt att uppehålla sig på en kilometers
avstånd från ett skjutfält. Det kanske inte är farligt, men jag har svårt
att tro, att vi skulle kunna övertyga alla människor, att det inte är det. För
övrigt har det sagts mig, att Tomasbodaanläggningen håller på att uppföras
med delvis av staten förskjutna medel. Även härtill borde tagas hänsyn vid
förläggningen av skjutfältet.

Herr statsrådet talade också om att Villingsberg ligger långt ifrån Örebro.
Men kari man säga det? 3 å i mil är det så särskilt långt? Och därtill är att
märha, att avstandet väsentligt förkortas för Örebroborna genom att järnväg
leder från staden till friluftsplatserna invid och på skjutbaneområdet, medan
mellanliggande område ej har järnvägsförbindelse med staden.

Ur dessa synpunkter måste jag alltså vidhålla mitt ståndspunktstagande.
och jag vill liksom en annan talare här med hänvisning till det beslut som andra
kammaren fattat i denna sak hemställa att denna kammare ville fatta sitt
beslut i samma riktning och alltså bifalla den reservation som är avgiven av
herr Åqvist m. fl.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Jag vill i likhet med herr Kriigel
tillbakavisa de påståenden som här ha fällts, att de synpunkter som anlagts
av representanterna för örebro stad skulle vara betingade av några prestigesynpunkter.
Jag har svårt att förstå, vilka prestigesynpunkter det skulle vara, som
i sa fall skulle ha motiverat vår hållning. För min del har jag icke drivits av
några sådana motiv utan endast av lämplighetsskäl.

Jag tyckte att herr Lindström tog till litet för stora ord i sitt anförande.
Han förklarade, att försvarsministern hade riktat en mördande salva mot den
kritik som rests emot förslaget, och det kan man kanske acceptera, men när
herr Lindström fortsätter med att karakterisera motståndarna till hans ståndpunkt
med uttryck som »de vilja inte ta skäl» och »sakligt hopplösa synpunkter»,
så gick han nog litet för långt. Och den mördande salvan har ju i alla fall
inte varit värre än att andra kammaren fällt förslaget.

Försvarsministern har med den auktoritet, som han besitter, försäkrat att
allting har blivit gjort som kan göras för att tränga på djupet av denna fråga.
Jag vill inte bestrida, att det har nedlagts åtskilligt arbete på de utredningar
som ligga bakom förslaget, men som jag redan påpekat i mitt första anförande,
så har man haft svårt att upptäcka det verkliga intresse, som skulle svara mot
arbetets kvantitet. Man har gång på gång stött på en rent doktrinär inställning
hos de människor som lia haft med denna utredning att göra; man har
fått den uppfattningen, att skjutfältet till varje pris skulle ligga här.

Måndagen den 28 juni 1943 f. m.

Nr 27.

Anslag till skjutfält för Bergslagens artilleriregemente m. m. (Forts.)

Nu har försvarsministern också försäkrat, att det inte skall bli någon vidare
utbyggnad av detta skjutfält — infanteriskjutskolan skall ligga där den ligger
— och att man alltså inte behöver riskera, att staten kommer med ytterligare
krav på utvidgning av fältet, som skulle gå ut över fritidsområdena. Jag
inkasserar denna försäkran med tillfredsställelse, men det förefaller mig som örn
motiveringen dock rörde sig örn den tillfälliga situationen. Den skulle innebära,
att eftersom det inte finns pengar för närvarande för en sådan utvidgning, får
det vara som det är. Detta utesluter ju inte, att sådana anspråk ifrån militärt
håll kunna resas i en framtid.

Men också en annan sak i detta sammanhang vill jag påpeka. Försvarsministern
sade, att vi faktiskt icke på något av våra nuvarande skjutfält kunna
skjuta under krigsmässiga förhållanden, därför att det på dessa inte finns sådana
avstånd, att man kan utveckla en fullt krigsmässig övning. Försvarsministern
menade att det skulle finnas sådana avstånd på Villingsbergsområdet.
Jag vill då påpeka, att även Villingsbergsfältet har rätt begränsade proportioner,
och några verkligt krigsmässiga övningar inom det nu föreslagna områdets
ram torde det knappast finnas möjlighet till. Som det redan har påpekats, har
man också från militärt håll från början just ur denna synpunkt framställt
krav på ett större område. Man gav med sig inför de framställningar som gjordes
särskilt från örebro stad, men detta utesluter inte att man en annan gång
kan komma tillbaka och ta de andra delarna, Försvarsministerns försäkran ger
därför enligt vad jag kan finna icke full trygghet för att inte militärerna komma
tillbaka med nya krav och att vi då få lov att offra delar av de dyrbara
områden, varom striden här står.

Det är klart, att ingen bestrider, att det är mycket viktigt, att ett skjutfält
får så stor utsträckning, att det kan ge möjlighet till fullt fältmässiga övningar,
men jag undrar örn det inte just därför vöre skäl i att. när nu ett nytt skjutfält
skall anläggas, det förlädes till en trakt, där avstånden inte spela någon roll.
Detta är ju fallet med det område uppe i Älvdalen, som är föreslaget sorn ett
alternativ. Det är klart att en förläggning dit är förenad med åtskilligt besvär
och kanske även med större kostnader, men i stället ger ju en sådan förläggning
möjlighet att skaffa vårt försvar ett verkligt tillfredsställande skjutfält. som
ger möjlighet till övningar, vilka i detta avseende fylla sitt ändamål.

Såsom bär redan påpekats, har andra kammaren för sin del fällt förslaget.
Inte minst med hänsyn till anordnandet av riksdagsarbetet under dessa jäktande
slutdagar är det väl lämpligt, att första kamaren fattar samma beslut.

Jag ber, herr talman, att få återtaga mitt förutvarande förslag och ansluta
mig till herr Åqvists yrkande, som i sak innebär detsamma.

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! När herr Kringel bestrider, att den_del
av Kilsbergen, varom här är fråga, ligger längst bort fran Örebro, så hänvisar
jag herr Krygel till en karta. Den talar ett klart och tydligt språk. Men jag
förstår att vad herr Krugel menade var. att man med hänsyn till järnvägsförbindelserna
lättare kunde nå detta område. Då vill jag endast påpeka, att det
mellan detta område och järnvägen finns åtminstone 5,000—10,000 hektar
skog, som gott kan utnyttjas, innan man behöver gå så långt bort som till det
område, det nu är fråga om. Jag hänvisar fortfarande herr Krugel till en karta
för att konstatera riktigheten av mina uppgifter.

Vidare hade herr Krugel den uppfattningen, att det skulle vara störande och
farligt, örn det lage en anläggning en kilometer från skjutfältet. Det kan det
inte vara. Skjutfältet är nämligen så tilltaget, att full säkerhet råder. Man kan
inte ha ett skjutfält så beskaffat, att man inte har full säkerhet. Följaktligen
är det fullkomligt ofarligt att ligga en meter utanför gränsen, och örn man

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1943 f. m.

Anslag till skjutfält för Bergslagens artilleriregemente m. m. (Forts.)
ligger en kilometer från gränsen,, är skjutfältet varken störande eller farligt.
De nuvarande fritidsanläggningarna ligga alltså på fullt betryggande avstånd
från det föreslagna skjutfältet.

Jag har inte för min del sagt, att dessa utredningar lia skett uteslutande i
samråd med domänstyrelsen. Jag bara påpekade, att domänstyrelsen fick till
uppgift att lämna ett förslag till alternativ. Detta var bara en del av utredningen,
och jag nämnde detta endast för att påpeka, att när inte domänstyrelsen,
som känner till sina marker, kunde finna något annat lämpligt område,
så skulle väl inte fritidsutredningen kunna göra det bättre. Själva utredningen
av frågan örn ett skjutfält i denna trakt har gått så till, att man bar tagit
kartmaterialet och bearbetat det i en vid cirkel med Kristinehamn som medelpunkt.
Man har bedömt trafikleder, samhällen och bebyggelse, och genom en
sådan utredning har man kommit till den uppfattningen, att det på vissa
platser skulle kunna finnas så stora glest bebyggda sammanhängande områden.
att de skulle kunna användas som skjutfält. Dessa områden ha sedan
särskilt bearbetats, och på grund av denna minutiösa undersökning är jag
fullständigt övertygad om att de områden som herr Kriigel nämnde ha varit
undersökta och att där icke finns möjlighet att vare sig taga ut tillräckligt stora
avstånd eller eliminera besvärande bebyggelse, trafikleder och dylikt. Det är
nämligen alldeles omöjligt för en utomstående att utan vidare säga: Här
finns en sådan trakt, bär kan ligga ett skjutfält. Jag har själv studerat kartan
och givit anvisningar till de militära rekognoscörerna på de platser, där jag
har tyckt att det skulle vara mycket lätt att göra ett skjutfält. men det bär
visat sig att jag tagit komplett fel. Man kan inte överblicka det så noga, och när
man kommer till verkligheten, visar det sig vara svårare än man tror. Jag är
därför övertygad örn att här har skett den utredning som överhuvud taget
kan ske.

Sedan skulle jag vilja säga gent emot herr Åkerberg, att det här föreslagna
skjutfältet är ur militär synpunkt tillfredsställande och att det icke kommer
att ställas några anspråk på utökning av fältet. Jag vill dessutom tillägga:
Det är väl ändå på det sättet, att det är riksdagen som bestämmer, först i dag
örn detta skjutfält skall komma till och sedan i fortsättningen örn det skall
utökas. Då finns det väl inte någon anledning för riksdagen att för sig själv
måla upp några skräcksyner inför framtiden.

Vad till slut beträffar herr Åkerbergs antydningar örn att denna kammare
borde fatta ett beslut som anpassade sig efter det för riksdagsarbetet lämpliga,
skulle jag endast vilja hemställa till första kammaren att här fatta sitt beslut
på sakliga grunder.

Herr Kriigel: Herr talman! Det gagnar kanske inte så mycket, att herr
statsrådet och jag tala med varandra örn denna sak, ty vi komma aldrig att
tillägna oss varandras uppfattning, såvitt jag förstår. Men det var en punkt,
som jag inte kan låta stå oemotsagd.

Herr statsrådet nämnde, att det inte var förenat med någon fara att uppehålla
sig så nära ett skjutfält som en kilometer därifrån. Det påståendet kanske
är riktigt, det vill jag inte alls betvivla, men vad jag vill betvivla är att
vi kunna övertyga människor, som äro ute för att frisksporta eller på annat
sätt använda sin ledighet, örn detta. Det är omöjligt att övertyga dem örn att
det inte är förenat med risker att ligga på detta avstånd från en, plats, där det
skjutas med skarpladdad artilleriammunition. Själv skulle jag draga mig undan
på betydligt större avstånd, även örn jag kanske inte har anledning att göra
det ur ren farosynpunkt.

Vi ha talat om möjligheterna att spåra upp ett annat område för förlägg -

Måndagen den 28 juni 1943 f. m.

Nr 27.

Anslag till skjutfält för Bergslagens artilleriregemente m. m. (Forts.)
ningen av detta skjutfält, men vi ha i det sammanhanget inte nämnt ett, som
jag tror det hade funnits anledning att tänka på, och det är Boforsbolagets
skjutfält. Jag tror det användes någon dag i veckan, sällan mera; det skulle
väl kunna lämna rum även för de skjutningar som hedrivas av vederbörande
militära förband. Örn jag inte är alldeles fel underrättad, är Boforsbolaget
staten ganska närstående, varför ett sådant samarbete åtminstone borde tagas
i betraktande i sammanhang med den utredning, som jag hoppas kommer att
föranledas av ett beslut här i dag i enlighet med andra kammarens inställning.

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! Man har undersökt, om Bofors’ skjutfält
skulle kunna utnyttjas. För det första skola vi komma ihåg, att detta
skjutfält icke är bredare än mellan två och tre kilometer. Det kan icke användas
för skjutning i förband eller för stridsmässiga skjutningar utan endast
för precisionsskjutning, där både pjäsen och malet äro anbragta pa bestämda
platser. Vidare är det utrönt, att det för närvarande skjutes ungefär 250 skott
örn dagen på detta skjutfält. Jag har låtit göra en beräkning av frekvensen 1938
och kom till att det då lossades i genomsnitt 150 skott örn dagen på fältet. Det
har också från Boforsbolagets sida upplysts, att det inte fanns någon möjlighet
från bolagets sida att bereda utrymme för någon annan skjutning än
bolagets egen.

Till sist skall jag säga beträffande skjutfältets skrämmande inverkan, att
herr Kriigel kanske är rädd för det, men det beror på att han vet var fältet
finns. Allmänheten som strövar i skogen vet inte att den befinner sig i närheten
av ett skjutfält, därför att målområdet ligger åtskilliga kilometer från
de vägar där allmänheten går och allmänheten vet säkert ingenting örn detta
skjutfält förr än i det ögonblick då man kommer fram till plakat, där det
står: Militärt övningsområde; skjutfält.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr talmannen, att i avseende på
det under behandling varande utlåtandet yrkats dels att vad utskottet hemställt
skulle bifallas, dels ock, av herr Åqvist, att riksdagen skulle, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna 1: 289 och 11: 409
ävensom med avslag å motionerna I: 290 och XI: 410 samt II: 384, till Utvidgning
av Hallands regementes kasemområde m. m. å kapitalbudgeten under försvarsväsendets
fastighetsfond, arméförvaltningens delfond, å riksstaten för budgetåret
1943/44 anvisa ett investeringsanslag av 200,000 kronor.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Åqvist begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 231, röstar

Den, det ej vill, röstar
Vinner Nej, bifalles herr Åqvists

Ja;

Nej;

under överläggningen gjorda yrkande.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för
ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositio -

Nr 27.

Måndagen den 2S juni 1943 f. m.

Anslag till
statens införmationsstyrelse.

Anslag till skjutfält för Bergslagens artilleriregemente m. m. (Forts.)
nen, reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpå, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Åqvist hegärde rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 76;

Nej — 40.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 e. m.

\ id förnj-ad föredragning'' av statsutskottets utlåtande nr 232, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående förbättring av Ljungbyheds flygfält, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 233, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen under tredje
huvudtiteln gjorda framställningar örn anslag för budgetåret 1943/44 till statens
informationsstyrelse jämte en i ämnet väckt motion.

Punkten 1.

Kungl. Majit hade föreslagit riksdagen att till Statens informationsstyrelse:
Avlöningar för budgetåret 1943/44 anvisa ett förslagsanslag av 240,000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft en inom andra
kammaren av herrar S. Andersson i Göteborg och T. Nilsson i Stockholm väckt
motion (II: 3), van hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit
föreslå vidtagande av sådana organisatoriska åtgärder till förbättrande av informationsverksamheten,
att konsekvensen och kontinuiteten bättre tillgodosåges
och en snabbare och pålitligare upplysningstjänst utvunnes.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten av angivna orsaker hemställt,

I. att riksdagen måtte till Statens informationsstyrelse: Avlöningar å driftbudgeten
under tredje huvudtiteln för budgetåret 1943/44 anvisa ett förslagsanslag
av 240,000 kronor;

II. att motionen II: 3 icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr Olsson, Karl Johan: Herr talman! Statsutskottet säger i fråga om motionen
rörande omorganisation av informationsstyrelsen, att utskottet inte vill
vara med om ytterligare centralisation av informationsverksamheten. Jag ber
da att ia fasta uppmärksamheten på att vi redan ha ett centralt ämbetsverk
för ändamalet och att det alltså inte är fråga örn någon centralisering i den
meningen. Vad motionärerna här syfta till är att få den verksamhet, som bednves
av detta centrala ämbetsverk, så ordnad, att detta verk kan på ett ändamålsenligt
sätt fylla sin uppgift. Detta är en strävan, som jag tycker att vi
allesammans borde vara villiga att stödja.

Motionärerna ha visat, att informationsväsendet lider av tämligen stora brister.
Jag har för min del haft många tillfällen att konstatera detta och att förarga
mig över den tröghet och ofullständighet som präglar vår informations -

Måndagen den 28 jani 1943 f. m.

Nr 27.

Anslag till statens informations styr else. (Forts.)
verksamhet. Felet är nog främst att informationsstyrelsen inte kan hävda sig
emot andra ämbetsverk. Styrelsen konstaterar i sitt yttrande över motionen, att
den är förhindrad att själv fatta beslut i viktiga publicitetsärenden, och likaledes
att den saknar möjlighet att på avgörande sätt öva inflytande på dessa
beslut. Jag tror inte, herr talman, att detta är någon nyhet. Jag tror att vi
litet var kunnat marka, att styrelsen inte har kunnat utöva sin verksamhet så
att den på bästa sätt kunnat gagna samhället och folket. Vi lia länge vetat
örn, att utrikesdepartementets tunga hand vilar över denna institution, och vi
ha förstått att olika myndigheter, t. ex. flera departement, bestämma över kanske
de allra viktigaste publicitetsfrågorna. Man märker att styrelsen inte har
en så auktoritativ ställning, att den kan övervinna dessa hinder och pressa
fram de nödiga upplysningarna, och att den inte har den erforderliga kontakten
med de institutioner som det här är fråga om.

Var och en kan förvissa sig örn, att dessa brister äro för handen. Senast
under förra årets valrörelse fingo vi mycket talande bevis för hur illa det var
ställt med informationsverksamheten i flera viktiga avseenden. Jag tror, att
örn vi skulle kunna mäta de skador, som orsakats av de förefintliga bristerna
i vår informationsverksamhet, skulle det visa sig, att de hade så stor omfattning,
att till och med statsutskottet hade måst ta sig en funderare över dem.

Motionärerna mena, att örn man t. ex. ställer informationsstyrelsen under
ett av de konsultativa statsråden, skulle man kunna få en ändring i dessa förhållanden,
och jag tror, att det ligger någonting i detta. Utskottet säger emellertid,
att en dylik ändring »kan befaras medföra att informationsstyrelsen
får karaktär av permanent institution».

Herr talman! Jag har svårt att förstå detta. Varför skulle det vara svårare
att avskaffa informationsstyrelsen och dess verksamhet, örn den sorterade under
ett konsultativt statsråd, än örn den bedrevs som ett fristående, centralt
ämbetsverk? Skulle regeringen i en sådan fråga ha en annan uppfattning än
riksdagen? Skulle riksdagen i en fråga som denna inte kunna hävda sig emot
regeringen, ifall en sådan situation tilläventyrs skulle inträffa? För min del
måste jag säga, att det är både en onödig prickning av regeringen och ett onödigt
underkännande av riksdagen. Jag tror inte, att det ur denna synpunkt har
någon betydelse, om motionärernas tanke genomföres eller inte. Skulle det överhuvud
taget kunna tänkas ha någon betydelse, kan jag lika gärna föreställa mig,
att det skulle gå lättare att avveckla verksamheten, örn den leddes av ett
statsråd än örn den leddes av ett centralt och fristående ämbetsverk. Allmän
enighet råder väl därom, att informationsverksamheten har kristid skaraktär och
att den bör avvecklas, så snart förhållandena medge det. Den uppfattningen är
statsutskottet inte ensamt örn, och ett uttalande av denna innebörd skulle mycket
väl ha kunnat förenas med ett tillstyrkande av motionen. Såvitt jag känner
till saken, har det inte varit motionärernas avsikt att hävda någon annan
uppfattning än den som statsutskottet i detta hänseende har framfört i sitt utlåtande.
Det synes på den punkten inte föreligga någon som helst meningsmotsättning
mellan statsutskottet och motionärerna..

Jag tycker också, att statsutskottet lägger i dagen en något för .stor optimism,
då det uttalar att man inom ramen av den nuvarande organisationen
bör så långt möjligt »bereda informationsstyrelsen bättre möjlighet att erhålla
överblick över och tillgång till olika verks och myndigheters informationsmateriel».
I detta uttalande ligger (dt så vagt erkännande av informationsväsendets
brister, att man kan faktiskt misstänka, att utskottet tycker, att
informationsväsendet är bra som det är. Örn detta .skulle vara innebörden i
ifrågavarande passus, kan jag mycket väl förstå, hur utskottet kommit till
detta resultat. Jag har emellertid svårt att tänka mig, att utskottet i verk -

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1943 f. m.

Anslag till statens informationsstyrelse. (Forts.)
ligheten skulle lia menat, att det har varit och fortfarande är bra beställt med
informationsverksamheten, ty jag tycker, att det på denna punkt finns så
överväldigande bevismaterial, att ingen människa kan hysa en sådan uppfattning.

Det är alltså möjligt, att utskottet i detta avseende delar motionärernas
uppfattning, att informationsväsendet är alltför bristfälligt och bör reformeras.
I så fall förefaller det mig, som örn det skulle föreligga en inkonsekvens i utskottsutlåtandet.
Man konstaterar, att en förbättring behövs, men man vill inte
vara med örn att vidta någon åtgärd i detta syfte. Det är visserligen sant, att
utskottet gör ett mycket platoniskt uttalande örn att bättre möjligheter inom
ramen av den nuvarande organisationen böra beredas informationsstyrelsen.
Men detta uttalande anvisar ingen utväg ur svårigheterna. Då utlåtandet i
övrigt enligt min uppfattning är skrämmande negativt, stimulerar det inte
heller regeringen att överväga så genomgripande förändringar i organisationen,
att något väsentligt skulle kunna vinnas inom den nuvarande ramen. Det är
klart, att man endast genom att upphäva informationsväsendets splittring och
genom att förläna en större auktoritet åt den myndighet, som skall handha
informationsväsendet, d. v. s. det centrala organet, kan åstadkomma en verklig
förbättring på detta område. Det är därför som jag för min del inte har kunnat
låta bli att på denna punkt uttala mitt avståndstagande från statsutskottets
yttrande.

Herr Andrén: Herr talman! Der är uppenbart att åtskillig kritik kan insättas
mot informationsstyrelsen och det sätt, varpå den ryktar sitt värv. På
den punkten är jag ganska ense med min ärade granne på Älvsborgsbänken.
Däremot tror jag, att de framkomna förslagen örn en förbättring av informationsstyrelsen
innebära allvarliga faror för det allmänna.

Den fråga, som herr K. J. Olsson främst diskuterade, gällde centralisering
eller inte centralisering. Vi ha för närvarande ett dubbelt system, dels den
centraliserade informationen genom informationsstyrelsen, dels den decentraliserade
informationen genom olika byråer i kommissioner och verk. Jag tror,
att det senare systemet har avgjorda fördelar, dels därför att det medför bättre
kontakt med den verkliga sakkunskapen och det avgörande materialet, dels
därför att man inte behöver befara den tendens till propaganda, som lätt följer
med det centraliserade systemet. En av förmånerna med den decentraliserade
informationstjänsten är just den, att man inte behöver frukta, att den
växer ut till ett propagandadepartement, och härmed kommer jag in på ett
par mera principiella synpunkter, som jag med kammarens tillstånd skall be
att få något närmare utveckla.

Det kanske då tillätes mig att först dröja vid en romersk högkvartersrapport,
som är författad av en man, som säkerligen inte är okänd för oss. I Julius
Caesars stora arbete örn det galliska kriget förekomma några uttalanden,
som inte sakna aktualitet här i dag. Jag antar, att vi alla föredra att jag läser
texten i svensk översättning och inte det latinska originalet. Det heter
hos Caesar: »De stammar, som anses ha en någorlunda välordnad statsförvaltning,
ha genom lag stadgat, att örn någon ryktesvis eller genom hörsägen får
höra något av en granne, skall han inberätta saken för någon ämbetsman och
icke delgiva någon annan denna sak. Ty det är ju välbekant, att omdömeslösa
och okunniga personer låta sig skrämmas av falska rykten och drivas till
oöverlagda handlingar och till att befatta sig med allvarliga politiska frågor.
Ämbetsmännen fördölja för folket det som synes dem lämpligt, och meddela
endast det som synes dem vara gagneligt.» Le vi icke ett igenkännande leende,
när vi läsa dessa sista räder?

Måndagen deli 28 juni 1943 f. m.

Nr 27.

Anslag till statens informationsstyreise. (Forts.)

De tämligen ociviliserade stammar, som Julius Casar Ilar talar om, hade
tydligen något som vi i vår tid kalla för informationstjänst. De voro inte
okunniga örn kunskapens makt oell örn ryktesspridningens betydelse, och de
ansågo det nödigt att ingripa häremot. Namnet informationsstyrelse fanns
självfallet inte på den tiden, och ännu mindre ordet propagandaministerium.
De äro en ny tids uppfinningar, som — gudskelov, höll jag på att säga —
kanske inte bli så långlivade. Men i ett avseende tycks denna gamla propagandatjänst
lia hunnit längre än vår nuvarande informationsstyrelse, ty att döma
av Cmsars skildring är det uppenbart, att folket i alla fall hade reda på vilka
som voro de styrandes ombud och vilka de alltså skulle vända sig till för att
framföra rykten och klagomål. Så är det inte i vårt land. I de flesta landsändar
lever allmänheten i en lycklig okunnighet om vem den skall vända sig
till för att inberätta rykten för vidare befordran till informationsstyrelsen.

Jag vill dock inte utesluta den möjligheten, att man inte skall ta denna
Caesars skildring alltför mycket efter orden. Det kan hända, att han endast
lyfter på förlåten till sina egna planer, att han har mera intresse för detta
än för att tala örn den historiska sanningen i fråga örn de stammar, som han
mötte i sitt erövringståg i Gallien. Man vågar i varje fall inte utesluta denna
möjlighet. Men notisen blir inte mindre intressant för det, ty, mina herrar,
det är framför allt i ett sådant statsskick, som det Julius Caesar ville grundlägga,
som en informationstjänst av detta slag har sin givna plats.

Att dirigera den offentliga opinionen med riktiga eller oriktiga uppgifter,
valda för visst ändamål, är ett av de främsta medlen som en diktatur har till
sitt förfogande för att behålla och befästa sin makt. Konsten att leda opinionen
är en mycket gammal konst. Man kan då förvåna sig över att konstfärdigheten
inte är större; men ännu mera har man anledning att glädja sig däråt, ty
just därför får sanningen sin chans.

En strängt dirigerad opinion är, som jag har framhållit, ett nödvändigt medel
för diktaturen; den är däremot något principvidrigt för folkstyrelsen, den
är ett gift för friheten. Detta ha vi sedan gammalt haft reda på i detta land.
Jag har här i min hand en skrift från 1799 med den fängslade titeln »Några
Tankar örn Sättet att upprätta och befästa den urgamla Franska Monarchien».
Skriften utkom alltså under gustavianska enväldets glanstid och under franska
revolutionens stormtid. Den är inte, som man möjligen av titeln skulle kunna
förledas att misstänka, författad av någon hit vinddriven fransk emigrant;
den är i stället författad av ett svenskt geni, av en vän till Johan Henrik Kellgren,
av konstitutionsutskottets berömde sekreterare från 1809. Den är författad
av Hans Järta. I denna skrift finnes på sidan 6 ett uttalande, som inte
saknar sitt stora intresse och som jag med herr talmannens tillåtelse skall be
att få läsa upp: »För styrelsen af de allmänna tänkesätten borde en särskilld
Conseil inrättas, samt en Stats-Secreterare med en Bureau för Opinionen förordnas.
Ifrån denna Bureau skulle Boktryckerierna efterses och controleras,
ämnen til författare utdelas, planer til de philosophiska begrepens undergräfvande
upgöras, underrättelser örn tänkesätten i Rikets särskillda provincer
månadtligen infordras o. s. v. Korrt sagdt, den skulle vara medelpunkten
för all verksamhet på Opinionen.» Och Hans Järta tillägger straxt efteråt:
»Sysslorna dervid borde vara såsom en belöning förbehållna sådana författare,
som ådagalagt någon särdeles skicklighet at leda tänkesätten, och en god villia
at göra det til fördel för den goda saken.»

Ja, vall Hans Järta med den djupaste ironi här framkastar såsom ett uppslag
för att befästa den urgamla franska monarkien, det föreslå nu de hyggliga
och sympatiska motionärerna i andra kammaren, ehuru de tveka örn man skall
lia en statssekreterare eller eventuellt ett konsultativt statsråd som chef för

Första hammarens protokoll 194.3. Nr 27. 3

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1943 f. m.

Anslag till statens informations styr else. (Forts.)
detta verk. Hade do känt Hans Järtas skrift, hade motionen kanske inte kommit
till stånd; i varje fall torde den inte fått den utformning som den nu har.

Det kunde naturligtvis vara åtskilligt att säga örn motionen. Jag skall
emellertid fatta mig kort. Vad som gör motionen intressant och signifikativ
är uppenbarligen det förhållandet, att den såvitt jag kan se har tillkommit i
gott samförstånd med informationsstyrelsen själv. Informationsstyrelsen vill
svälla ut — vilket verk vill inte göra det? — och till sig samla alf den decentraliserade
information, som i intim kontakt med den verkliga sakkunskapen
enligt min uppfattning fungerat tämligen klanderfritt. Den opposition, som
har kommit till synes, har inte riktats mot den decentraliserade organisationen
utan mot den centraliserade, mot informationsstyrelsen. Kan det då vara rimligt,
frågar jag, att utvidga den centraliserade organisationen på den decentraliserades
bekostnad?

Såsom jag ser det, stå vi här inför en principiellt mycket viktig sak. Informationsstyrelsen
har kommit som en kristidsföreteelse. Den har kommit med
krisen och med kriget, och den bör försvinna med dem, liksom så många andra
kristidsorgan. Motionärerna inbjuda oss här i effektivitetens namn att ta några
steg framåt till befästande av informationsstyrelsen. Men det är så få, så förrädiskt
få steg, som skilja.en informationsstyrelse från ett propagandadepartement.
Motionärerna lia inbjudit oss att taga ett av dessa steg, men statsutskottet
har avböjt denna invit, ty vi vilja inte vara med örn något propagandadepartement.
Vi äro visst medvetna örn att den nuvarande informationsstyrelsen har
kunnat göra någon nytta, och att den dessutom har kunnat väcka mycken förargelse.
Men jag tror att man kan tillägga, att den inte kunnat göra så särskilt
stor skada, och det tycker jag är en betydande fördel. En utvidgad och effektiviserad
informationsstyrelse skulle ha långt större möjligheter att göra skada,
och därför, herr talman, lier jag att få yrka bifall till statsutskottets förslag.

I herr Andréns yttrande instämde herrar Engberg, Pauli, Sundberg och Gunnar
Andersson, friherre Lagerfelt samt herrar Siljeström, Sjödahl och Linderot.

Herr Lindström: Herr talman! Jag har varit med att underteckna detta
statsutskottets utlåtande. Jag delar fullkomligt de principiella synpunkter som
ha framlagts av den föregående ärade talaren, men det hindrar inte, att jag
skulle velat, att man i utskottets uttalanden något mera poängterat just detta,
att när man nu har en informationsstyrelse med ett begränsat verksamhetsområde,
man borde ge den bättre möjligheter att fylla sina uppgifter inom denna
ram. Att jag har godkänt det utlåtande som här föreligger beror i mycket
hög grad därpå, att örn vi inte vunnit enighet i det väsentliga i denna sak, så
skulle vi här ha fatt en formulering av utlåtandet, som ännu mera utpräglat
hade .hävdat, decentralisationsprincipen. Nu ha vi i alla fall från statsutskottets
sida givit informationsstyrelsen ett visst stöd.

Kritiken har riktats mot informationsstyrelsen från två sidor. Några lia anmärkt
på att den har varit en mörkläggningsstyrelse, andra ha sagt,
att den har lämnat alltför få och alltför betydelselösa informationer.
Vad beträffar den mörkläggning, som informationsstyrelsen säges ha bedrivit,
beror den i väsentlig man därpå, att olika departement och olika verk ha framlagt
sina synpunkter på vad som borde få komma till allmänhetens kännedom,
varvid informationsstyrelsen icke haft tillräcklig auktoritet att hävda sin mening.
. Aven när det gäller anmärkningen, att informationerna inte varit tillräckliga
och att de många gånger varit meningslösa, är orsaken till kritiken
den, att informationsstyrelsen icke haft möjlighet att införskaffa de upplysningar
som skulle behövts för en utförligare information. Man kan säga, att

Måndagen den 28 juni 1943 f. in.

Nr 27.

Anslag till statens informationsstyrelse. (Forts.)
vår informationsstyrelse varit så ineffektiv delvis på grund av bristande informationer.

Örn man överhuvud taget skall ha kvar denna institution, bör man enligt
min uppfattning ge den större möjligheter — jag säger fortfarande inom en
begränsad ram ■— att verkligen tjäna som ett informations- och upplysningsverk
för allmänheten. Vad jag nu sagt innebär inte alls, att jag vill gå med
på motionärernas och informationsstyrelsens vittutseende planer att förankra
denna institution fastare inom statsförvaltningen. Jag håller fullkomligt med
herr Andrén och utskottet därom, att man mycket noga skall akta sig för varje
åtgärd, som dels kan skapa embryot till ett propagandaministerium och som
dels möjligen kan konservera denna institution längre än den behövs. Vi äro
inom statsutskottet och — som jag hoppas — även inom riksdagen fullkomligt
ense därom, att informationsstyrelsen är en kristidsföreteelse, som skall försvinna,
när kristiden är över. Men man kan inte bortse fran den synpunkt, som
styrelsen själv i sitt i utskottets utlåtande återgivna yttrande över motionen så
starkt betonar, att styrelsen har saknat den auktoritet, som hade behövts, för att
den skulle kunna bli ett instrument för en effektivare information, en bättre
upplysning. . .

Jag tror emellertid, herr talman, att det handtag, som statsutskottet i sitt
utlåtande har givit åt styrelsen genom uttalandet, att det är »önskvärt, örn
inom ramen av den nuvarande organisationen åtgärder kunde vidtagas i syfte
att så långt möjligt är på denna väg bereda informationsstyrelsen bättre möjlighet
att erhålla överblick över och tillgång till olika verks och myndigheters
informationsmateriel», kan bidra att ge informationsstyrelsen bättre möjligheter
att fylla den uppgift, för vilken den en gång blev tillsatt och för vilken
riksdagen år efter år har beviljat medel. Det vore ju inte någon mening med
riksdagens anslag, örn man med dem skulle bekosta en institution, som betyder
föga eller ingenting alls. _

Med understrykande av dessa synpunkter ber jag, herr talman, att fa yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr Olsson, Karl Johan: Herr talman! I statsutskottets utlåtande hittade
jag ett enda skäl för den ståndpunkt, till vilken utskottet har kommit, nämligen
att det skulle bli svårare att avveckla informationsverksamheten, örn man nu
på något sätt skulle lägga örn den. Jag har tillåtit mig att göra invändningar
mot detta resonemang, och jag tror, att dessa stå oemotsagda,

Nu ha emellertid under debatten andra synpunkter kommit fram. Herr Andrén
har kört i fält med Julius Caesar och Hans Järta. Vad herr Andren anförde
skulle alltså vara de verkliga skälen till att man vägrat att överhuvud
taget resonera örn en omläggning av informationsverksamheten.. Jag ber då att
få fästa uppmärksamheten på alf motionärerna, till vilka jag inte lior, visserligen
ha diskuterat olika utvägar för att. få verksamheten ändamålsenlig,
men att enligt statsutskottets egna ord motionen går ut. på ett yrkande, att
»riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t föreslå vidtagande av sådana
organisatoriska åtgärder till förbättrande av informationsverksamheten, ^ att
konsekvensen och kontinuiteten bättre tillgodoses och en snabbare och pålitligare
upplysningstjänst utvinnes». Detta syfte strider såvitt jag vet inte mot
de synpunkter, som herr Andrén här anfört. Man behöver överhuvud taget inte
ta ståndpunkt till frågan om ett propagandadepartement flir att ta ställning
till dessa synpunkter. Det är, som herr Lindström nyss säde, fråga örn att kunna
på bästa sätt utnyttja de pengar, som man lägger ned på denna informationsverksamhet.
Det är heller inte orimligt att begära att de skola utnyttjas bättre.

Herr Andrén sade i sitt anförande, att kritiken mot informationsverksam -

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1943 f. m.

Anslag till statens informationsstj/relse. (Forts.)
heten — han medgav att kritik förekommit — inte ilar riktats mot den decentraliserade
upplysningsverksamhet, som de olika myndigheterna själva bedriva,
utan mot den centraliserade verksamheten. Jag tillåter mig mot detta
göra en invändning, som bygger på egna erfarenheter. I egenskap av tidningsman
ilar jag haft möjlighet att följa med den verksamhet som bedrives av
både informationsstyrelsen och andra myndigheter, som syssla med informationsväsendet.
Jagnar i motsats till herr Andrén gjort den erfarenheten, att
det är svårt att från dessa senare myndigheter, som enväldigt bestämma över
■vilka upplysningar som skola lämnas, erhålla sådana och att få dem i rätt
tid. I detta missförhållande bottnar faktiskt kritiken mot informationsverksamheten,
en kritik som åtminstone i fjol höst var mycket allmän och på sina
håll våldsam ehuru, efter vad jag tror, inte överdriven.

Motionärerna ha utgått från detta faktum, att det finns ämbetsverk och
myndigheter, som med nuvarande system inte kunna pressas att lämna sådana
upplysningar, som äro absolut nödvändiga, och att lämna dem i rätt tid. Motionärerna
lia önskat få en ändring i detta förhållande genom att ge den
centrala myndigheten en sadan ställning att den skulle kunna pressa fram
dessa nödvändiga upplysningar. Detta önskemål finner jag vara synnerligen
välbetänkt.

Det kan äga^ sin riktighet att, såsom herr Andrén säger, informationsstyrelsen
inte gör så mycket skada, eftersom den med sin nuvarande verksamhet
inte har så stor uppgift att fylla och inte har tillräcklig auktoritet att få fram
de upplysningar som behövas. Örn man ville vara cynisk, skulle man kanske
kunna säga, att det är bra att ha en spottkopp, som de missnöjda kunna få
spotta i. Informationsstyrelsen har i själva verket fått tjänstgöra såsom en sådan.
Det^är en massa människor som spottat på den, då de i stället borde lia
vänt sig at annat hall. För min del kan jag inte finna, att det är anledning att
anslå några statsmedel för att upprätthålla informationsstyrelsen, om den endast
skall ha en sådan uppgift.

Vad upplysningsverksamheten beträffar, delar jag herr Andréns uppfattning.
att man kan tala örn två slag av informationsverksamhet — åtminstone
föreföll det mig, som han gjorde en sadan uppdelning — dels en saklig verksamhet
i syfte att lämna allmänheten upplysningar för att därigenom avliva
rykten och avlägsna missförstånd o. s. v. och dels en ren propagandaverksamhet
för en viss regim eller ett visst system. Jag har. herr talman, alltid föreställt
mig att det är den förstnämnda upplysningsverksamheten, som är huvudsaken
i fråga örn mformationsstyrelsens arbete. Därför har det smärtat mig,
att denna styrelse inte förmått få fram de upplysningar, som varit nödvändiga
för att avliva rykten och avlägsna missförstånd och för att man överhuvud
taget skall kunna fa till stand ett friktionsfriare samarbete inom nationen under
denna för samhället så kritiska tid.

. Örn man skall försöka åstadkomma en organisatorisk ändring i informatl0,
1?sväsenc^et’. föreställer jag mig att det inte nödvändigt behöver ske på det
sätt som motionärerna föreslagit. Det kan tänkas andra anordningar, varigenom
man skulle tillgodose den ur demokratisk synpunkt så behövliga och naturliga
upplysningsverksamheten. För den rena propagandaverksamheten behöver
man enligt min mening inte något särskilt ämbetsverk. Örn vi ha ett
särskilt ämbetsverk för informationer och det så att säga svältes ut, när det
galler verklig upplysningsverksamhet, blir det väl på det sättet, att det tvingas
in pa andra områden och verksamheten därigenom får en felaktig inriktning
Aven ur den synpunkten skulle jag, herr talman, anse att det är all anledning
att ta mer allvarligt på den verksamheten än många vilja göra.

varje fall vill jag betona, att jag inte utgått fran motionärernas motive -

Måndagen den 28 juni 1943 £. m.

Nr 27.

Anslag till statens informationsstyreise. (Forts.)
ring och yrkanden, när jag har tagit till orda*i denna fråga, utan jag har yttrat
mig med utgångspunkt från egna erfarenheter, då jag i egenskap av tidningsman
haft att göra med såväl informationsstyrelsen som andra myndigheter.

Herr Andrén: Herr talman! Herr K. J. Olsson har inte hunnit vänja sig vid
det mycket lakoniska skrivsätt, som utmärker statsutskottet, och. det är därför
mycket rimligt, att han inte i dess utlåtande har kunnat finna alla de
skäl, som han kan lia väntat sig. Emellertid tror jag att det väsentliga är angivet
i utlåtandet, och jag har därför inte funnit det nödvändigt att här dra
fram alla skälen.

De verkliga skälen för mig äro självfallet inte de, som framgingo av det
jag anförde av "Julius Caesar, ty såsom min ärade vän på Älvsborgsbänken
och kammaren i övrigt torde ha observerat, använde jag citatet endast såsom
ett språngbräde till vissa principiella betraktelser.

Örn jag skulle dröja något vid herr Olssons sista anförande, vill jag .framför
allt fästa uppmärksamheten på, att han utgick från ^len uppfattningen,
att det inte förekommer någon propagandaverksamhet från informationsstyrelsens
sida. Till statsutskottets utlåtande är fogat ett uttalande av informationsstyrelsen
själv, där det bland annat heter: »Rörande de informatoriska
uppgifterna gäller vidare, att styrelsen skall med upplysningar, råd och anvisningar
bistå utgivare av tidningar och andra tryckalster samt bild-, och
filmproducenter ävensom planlägga och bedriva annan erforderlig upplysningsoch
propagandaverksamhet inom och utom landet.» Informationsstyrelsen har
tydligen själv klart fattat såsom sin uppgift att även vara ett propagandaorgan.
Men så länge detta propagandaorgan sorterar under utrikesdepartementet,
som ju hittills inte har visat några tendenser att expandera och där de
inrikespolitiska striderna kanske inte äro särdeles häftiga, tror jag denna, propaganda
kommer att hålla sig inom rimliga gränser och lia en mera rimlig
karaktär. Det kommer mera att bli fråga örn en patriotisk propaganda,, säkerligen
med fördöljande av en del ting, som hända på den. utrikespolitiska
fronten, men verksamheten kommer inte att urarta till partipropaganda och
partigräl, och det är i det långa loppet kanske det allra väsentligaste.

Man kan lia olika erfarenheter beträffande möjligheterna att få upplysningar
av informationsstyrelsen liksom av andra organ. Jag vill emellertid
fästa kammarens uppmärksamhet på att inom den offentliga diskussionen har
mycket litet kritik riktats mot propagandadetaljerna inom olika verk. och inrättningar,
medan däremot kritiken varit mycket skarp i fråga om informationsstyrelsen.
Den har varit så livlig, att herr K. J. Olsson själv icke utan
rätt ville göra gällande, att informationsstyrelsen hade blivit vår spottkopp.
Då måste jag fråga herr Olsson: Är det verkligen rimligt att göra spottkoppen
större än den för närvarande är? Och framför allt måste jag med tanke
på de uppslag, som diskuteras i motionen, fråga: Är det rimligt att när vi
lia en nationell samlingsregering, som vi alla enligt allmän uppfattning skola
vara rädda om, flytta spottkoppen in i regeringen eller i så nära grannskap
till densamma, att en och annan obehaglig vätska kommer in även i konseljsalen?
Jag tror inte, herr talman, att det vore det rätta sättet att umgås med en
spottkopp.

Herr Olsson, Karl Julian: Herr talman! Jag vill först konstatera, att herr
Andrén har missförstått vad jag sade i mitt förra anförande på en rätt väsentlig
punkt. Han nämnde, att jag utgått från att det inte bedrives någon

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1943 f. m.

Ang. ber ed -skapsstat för
försvarsväsendet.

Anslag till statens informationsstyrelse. (Forts.)
propagandaverksamhet från informationsst,yreisen. Det Ilar jag aldrig gjort
och överhuvud taget aldrig tänkt göra gällande.

I mitt förra anförande glömde jag bort att gent emot herr Andréns första
anförande framhålla, att det inte minst från de trakter, där herr Andrén och
jag ha vår vistelse, riktats mycket våldsam timmeld mot informationsstyrelsen,
för att den bedriver propaganda.

Jag vill understryka att jag i mitt förra anförande framhöll, att det finns
en anledning till att informationsverksamheten fått en felaktig inriktning,
nämligen att den styrelse, som finns för handhavande av informationsverksamheten,
svältes ut när det gäller upplysningar, vilkas spridande verkligen
skulle vara betydelsefullt. Därigenom kommer den rena propagandaverksamheten
att väga över och få större utrymme. Jag framhöll också, att man
även ur den synpunkten borde överväga en ändring.

Vad sedan talet örn »spottkoppen» beträffar, så är det väl inte behövligt
att anslå statsmedel för att upprätthålla en styrelse, på vilken alla människor
skola skälla, när i verkligheten andra myndigheter äro ansvariga för det,
vilket man kritiserar. Det är ett faktum, som jag flera gånger har kunnat
konstatera, att de verkligt skyldiga till att informationerna utebli inte träffas
av kritiken utan ett mer eller mindre oansvarigt ämbetsverk. Inte minst de
som mena att informationsstyrelsen bedriver regeringspropaganda borde i
varje fall vara med örn att placera denna institution så och ge den en sådan
ställning, att de som dirigera dess verksamhet också få ta ansvaret för densamma.
I så fall skulle kanske meddelsamheten också bli litet större än den
för närvarande är.

Det är som sagt inte fråga örn något konkret förslag. Jag bär begärt ordet
endast för att fästa uppmärksamheten på att missförhållanden föreligga, vilka
utskottet enligt min mening inte har beaktat. Jag har också velat antyda,
att motionärernas yrkanden ingalunda gå ut på att man skulle inrätta något
stadigvarande statsdepartement och allra minst någon institution för bedrivande
av partipropaganda. Någon sådan misstanke hoppas jag överhuvud taget
inte förekommit i statsutskottet vid behandlingen av detta ärende.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
punkt hemställt.

Punkten 2.

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 234, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående beredskapsstat för försvarsväsendet för budgetåret 1943/44
jämte i ämnet väckta motioner.

I detta utlåtande hade utskottet hemställt,

I. att riksdagen måtte

a) med bifall till Kungl. Maj :ts i proposition nr 316 framlagda förslag samt
med avslag å motionerna I: 323 och II: 455 till Kostnader för överflyttning av
arbetskraft å beredskapsstat för försvarsväsendet för budgetåret 1943/44 under
femte huvudtiteln uppföra ett förskottsanslag av 50,000,000 kronor;

b) till Prisclearing för fodermedel m. m. å beredskapsstat för försvarsväsendet
för budgetåret 1943/44 under nionde huvudtiteln uppföra ett förskottsanslag
av 40,000,000 kronor;

c) godkänna vid statsrådsprotokollet för den 21 maj 1943 fogat förslag till
beredskapsstat för försvarsväsendet för budgetåret 1943/44;

Måndagen den 28 juni 1943 f. m.

Nr 27.

Äng. beredskapsstat för försvarsväsendet. (Forts.)

d) bemyndiga. Kungl. Majit att med iakttagande av vad i statsrådsprotokollet
anförts fastställa denna beredskapsstat eller viss del därav att lända till efterrättelse
såsom förskottsstat från och med ingången av budgetåret 1943/44
samt att ställa å förskottsstaten uppförda anslag till vederbörande myndigheters
förfogande;

e) medgiva, att de i beredskapsstaten angivna anslagsbeloppen tunge överskridas,
under förutsättning att Konungen latit riksdagskallelse utgå eller riksdagen
ändock skulle inom tjugo dagar sammanträda:

II. att motionerna 1:321 och II: 454 måtte anses besvarade med vad utskottet
förut i utlåtandet anfört.

I de likalydande motionerna I: 323, av herr B. A. billsson lii. fl., och II: 455,
av herr A. Jonsson i Skedsbygd m. fl., hade hemställts, att riksdagen måtte till
kostnader för överflyttning av arbetskraft å beredskapsstat för försvarsväsendet
för budgetåret 1943/44 uppföra ett förskottsanslag av 35,000.000 kronor.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herrar Heiding, Persson i
Skabersjö, Hansson i Hubbestad och Pettersson i Dahl ansett, att utskottet bort
med tillstyrkande av bifall till motionerna I: 323 och II: 455 föreslå riksdagen
att till Kostnader för överflyttning av arbetskraft å beredskapsstat för försvarsväsendet
för budgetåret 1943/44 under femte huvudtiteln uppföra ett förskottsanslag
av 35,000,000 kronor.

Herr Heiding: Herr talman! I proposition nr 316 har Kungl. Majit hemställt,
att riksdagen å beredskapsstat för försvarsväsendet för budgetåret 1943/
44 måtte uppföra ett förskottsanslag av 50 miljoner kronor till kostnader för
överflyttning av arbetskraft.

Enligt arbetsmarknadskommissionens beräkningar komma motsvarande kostnader
för budgetåret 1942/43 att uppgå till 40 milj. kronor, fördelade på följande
sätt: 10 milj. kronor till uttagning med tjänsteplikt av 1943 års värnpliktsklass,
8.1 milj. kronor till anskaffning av kojor och kojinventarier för
den i skogsarbete sysselsatta ovana arbetskraften, 16 milj. kronor till förflyttningsbidrag,
familjetillägg m. m. till arbetare, som under krisen överflyttas till
skogsarbete, 3.7 milj. kronor till riksarbetslag. 0.8 milj. kronor till arbetsblock
och jordbruksläger, 1.2 milj. kronor till resebidrag till arbetssökande och 0.2
milj. kronor till diverse andra utgifter.

För nästkommande budgetår hade arbetsmarknadskommissionen Deräknat
medelsbehovet till 60 milj. kronor. Till statliga beredskapsarbeten beräknades
ett anslag av 8 milj. kronor, varav 1 milj. kronor till arbeten i andra myndigheters
regi, och till statskommunala beredskapsarbeten 1 milj. kronor. Kostnaderna
för beredskapskurser beräknas höjda med en halv milj. kronor till 2.5
milj. kronor. Till uttagning med tjänsteplikt beräknar kommissionen. kostnaderna
till 20 milj. kronor. Till utgifter för förflyttningsbidrag, familjetillägg
m. m. begär kommissionen 16 milj. kronor, till skogshuggarkurser 6.5 milj.
kronor, till arbetsblock 0.5 milj. kronor, till jordbruksläger 0.7 milj. kronor,
till resebidrag till arbetssökande 1.5 milj. kronor, till nyanskaffning av skogskojor
med inventarier 3 liliij, kronor och till diverse utgifter 0.3 milj. kronor.

Statsrådet och chefen för socialdepartementet har dock som nämnts endast
upptagit ett belopp av 50 milj. kronor till kostnaderna lör överflyttning av
arbetskraft. Däremot bär arbetsmarknadskommissionen beräknat att det skulle
behövas 60 milj. kronor.

Då statsutskottets utlåtande nr 220 om arbetsmarknadens reglering lii. lii.
behandlades i riksdagen den 22 i denna månad var det sadan brådska, att det
var omöjligt att närmare redogöra för de skäl, som föranlett reservanterna att
pruta på det begärda anslaget med 1.5 milj. kronor.

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1943 f. m.

Äng. beredskapsstat för försvarsväsendet. (Forts.)

Den fråga som nu behandlas borde rätteligen ha förelegat samtidigt.

Man ställer sig mycket tveksam, huruvida det kan vara lämpligt att uppfora
anslag för civila ändamål på beredskapsstat för försvarsväsendet. Härvidlag
kan bringas i erinran riksdagens i fjol uttalade mening därom. Riksdagen
förklarade da; »Enligt riksdagens mening bör därför övervägas, luiruvida
icke anslag av samma eller liknande natur som det nu för reglering av
arbetsmarknaden äskade anslaget böra uppföras å allmän beredskapsstat och
således särskiljas från de med försvarsväsendets behov mera direkt sammanhängande
anslagen. Riksdagen förutsätter, att de av riksdagen anförda synpunkterna
av Kungl. Majit beaktas vid uppgörande av förslag till medelsanvisning
i här berörda hänseenden för nästa budgetår.»

Utskottet bär även i år gjort ett uttalande oell förutsätter däri, att Kungl.
Maj .t vid uppgörande av förslag till beredskapsstat för försvarsväsendet för
budgetaret 1944/4o beaktar vad utskottet anfört. När riksdagen förra året
säde sin mening örn detta förfarande, men likväl Kungl. Maj :t i år framlagt
förslag i samma riktning, har utskottet sålunda ansett det befogat att även i
ar göra ett dylikt uttalande.

^1 motionerna nr 44o i andra kammaren och nr 314 i första kammaren har
påpekats, att kostnaderna för den skogsavverkning, som bedrivits av de s. k.
riksarbetslagen och av 1943 års värnpliktsklass, blivit så höga, att den brännved,
° som avverkats av denna arbetskraft, blivit oproportionerligt dyr.

Pu grund av denna fördyring hävdades i den nämnda motionen den uppfattningen,
att riksarbetarsystemet borde avvecklas och att ej heller uttagning
enligt tjänstepliktslagen av värnpliktiga för vedavverkning borde komma i
fråga. I stället pekades på den utvägen att genom högre priser på veden, som
skulle ge skogsägarna ett förbättrat rotnetto, skapa förutsättningar för att
kunna betala den ordinarie skogsarbetarstammen sådana löner, att arbetskraftsbehovet
kunde fyllas på frivillig väg. Örn subvention dock ansågs behöva
utgå även i fortsättningen, ansågo motionärerna att denna borde utgå lika till
alla i skogsarbete sysselsatta personer.

Med hänvisning till de synpunkter på arbetsmarknadsfrågorna, som framtörnes
i de nämnda motionerna, anse vi, att betydande besparingar kunna göras
på det förskottsanslag, som av Kungl. Maj :t äskas på försvarsväsendets beredskapsstat
för civila ändamål. Örn de i motionen skisserade riktlinjerna godkännas
av statsmakterna, böra anslagen till skogshuggarkurser samt till flyttningsbidrag
och familjeändamål örn resp. 6.5 och 16 miljoner kronor kunna
högst väsentligt minskas. Anslaget till nyanskaffning av skogskojor på 3 milj.
kronor torde vara helt obehövligt.. På anslagen till beredskapskurser och reseoidrag
om vartdera 2.5 och 1.5 miljoner kronor böra avsevärda nedprutningar
kunna göras.

I den reservation som avgivits yrkas emellertid en nedsättning av anslaget
med endast 15 milj. kronor. Reservanterna anse att vedavverkningarna borde
kunna verkställas för mindre kostnader än vad som nu sker genom riksarbetslag
och inkallelser av värnpliktiga. På grund av den blida vintern borde vedtillgångarna
vara rätt stora. Jag har inte sett någon uppgift på sista tiden örn
detta, men det torde kunna förutsättas, att vedtillgången i år är betydligt större
an i fjol och året dessförinnan, da vi hade stränga vintrar. Man räknar visserligen
med att inte kunna avverka fullt så mycket som beräknat, men skillnaden
kommer säkerligen inte att bli sa stor. Importen av kol och koks har under
året fortgått, sa att man kan räkna med att det även finnes lager av sådant
bränsle.

Att det är nödvändigt att ha stora lager av ved skall villigt erkännas, ty
man kan inte gå mot ett konsumtionsår utan att ha bränsletillgångar, men det
är nödvändigt att man far fram ved som inte blir för dyrbar.

Måndagen den 28 juni 1943 f. m.

Nr 27.

Äng. beredskapsstat för försvar sväsendet. (Forts.)

Då vi diskuterade frågan om anslag till arbetsmarknadens reglering, framhöll
jag vilka stora kostnader vedavverkningen medför. Kostnaden för upphuggning
av 1 kubikmeter ved Ilar således för riksarbetarna i genomsnitt uppgått
till 4.02 kronor. Lägger man härtill avtalsenlig huggarlön, som torde uppgå
till i genomsnitt 3 kronor, får man en huggningskostnad av icke mindre än
drygt 7 kronor per kubikmeter. Det är alldeles för höga kostnader, och vi
borde se till, att vi kunde få ned dem mera.

Jag ber, herr talman, att med vad jag här yttrat, få yrka bifall till den
reservation, som finnes fogad vid utlåtandet.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Det rådet det egendomliga
förhållandet, att reservanten herr Heiding vid behandlingen i plenum av denna
fråga meddelade, att han ämnade avgiva en kort reservation, utan att han
närmare utvecklade innehållet i densamma. Jag har mig bekant att hans motion
har behandlats på vederbörligt sätt inom den utskottsavdelning, som haft ärendet
till omprövning, och att han vid utskottsbehandlingen inte fann så stora
möjligheter att göra några precisa yrkanden.

Med undantag av reservanterna är utskottet ganska enigt och jag finner inte
någon anledning att fördjupa mig mera i ämnet, utan jag ber, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes i enlighet med de
yrkanden, som därunder framkommit, propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till utskottets
hemställan med den ändring beträffande punkten I a, som förordats i den
vid utlåtandet avgivna reservationen; och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

.Vid ånyo skedd föredragning av statsutskottets utlåtande nr 235, i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning i fråga örn vissa byggnadsarbeten för armén, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande bankoutskottets utlåtande
nr 67, angående regleringen för budgetåret 1943/44’av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk m. m.

Punkterna 1—3.

,Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 4.

Kades till handlingarna.

Punkterna 5 och 6.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 7.

Kades till handlingarna.

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1943 f. m.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets betänkande nr 52, angående
beräkning av bevillningarna för budgetåret 1943/44 m. m., bifölls vad utskottet
i detta betänkande hemställt.

Om beman- Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 59, i anledning av väckta
ningsbe-stäm- motioner angående bemanningsbestämmelser för handelsfartyg.
melser för

handelsfartyg. Andra lagutskottet hade till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 11 i första kammaren av herr
Berg, Robert, m. fl., och nr 26 i andra kammaren av herr Lundgren m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande, hade hemställts, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att det av inom kommerskollegium tillgängligt
material måtte utarbetas förslag till bemanningsbestämmelser för
svenska handelsfartyg samt att Kungl. Maj :t ville till riksdagen inkomma med
förslag till lag rörande fartygs bemanning.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att frågan örn
bemanningsbestämmelser för handelsfartyg måtte upptagas till förnyad prövning
så snart förhållandena det medgåve och att riksdagen måtte beredas tillfälle
att yttra sig över blivande förslag i ämnet; samt

B. att förevarande motioner, i den mån de icke kunde anses besvarade genom
vad utskottet under A. hemställt, ej måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anmälts av herrar Wistrand och Carl Eric Ericsson samt
fröken Andersson, vilka dock ej antytt sin mening.

Herr Ericsson, Carl Eric: Herr talman! Då denna fråga behandlades inom
utskottet, avgåvos reservationer av herr Wistrand, fröken Andersson samt av
mig. Emellertid har även herr Roos, som tyvärr var frånvarande då ärendet
justerades, tillkännagivit, att han delade reservanternas uppfattning, vilket han
dock är förhindrad att själv framföra.

Da man skall fatta ståndpunkt till denna fråga, kan det vara lämpligt att
ta del av hur den tidigare har handlagts. Den behandlades, så vitt jag vet,
första gången år 1910 av sjöfartssäkerhetskommitterade och därefter år 1920
av skeppstjänstkommitterade samt åren 1924, 1926, 1928 och 1930 av riksdagen
utan att det ledde till någon åtgärd. Utskotten ställde sig välvilliga till
frågans lösning genom bemanningsbestämmelser, men frågan föll i riksdagen
1924, 1928 och 1930 genom avslag av första kammaren och 1926 genom avslag
av båda kamrarna.

1933 tillkallade chefen för handelsdepartementet sakkunniga för uppgörande
av förslag till bemanning å svenska handelsfartyg. Sakkunniga uttalade,
att i stort sett bemanningen å svenska fartyg ej kunde anses otillfredsställande,
vare sig i fråga örn storlek eller besättningens sammansättning. Förslag
till bemanningsbestämmelser framlades dock. därför att i vissa fall missförhållanden
hade konstaterats.

På initiativ av internationella arbetsbyrån i Genéve var bemanningsfrågan i
början av 1930-talet föremål för internationell behandling. Denna resulterade
1936 i en konvention angående arbetstid och bemanning å fartyg. Med hänsyn
till ifrågasatt anslutning till denna konvention från Sveriges sida framlade
1936 års sjöarbetstids- och bemanningssakkunniga ett förslag om fartygs
däcks- och maskinbemanning, vilket förslag var baserat på ett av kommerskollegium
och socialstyrelsen år 1935 utarbetat förslag i ärendet. Detta för -

Måndagen den 28 juni 1943 f. m.

Nr 27.

Örn bemanning sbestämmelser för handelsfartyg. (Forts.)
slag- behandlades vid 1938 års riksdag i samband med den nya sjöarbetstidslagen.

Det är av vikt att man ej förbigår departementschefens uttalande vid ärendets
behandling vid 1938 års riksdag. Detta uttalande är ej omnämnt i motionen.
Departementschefen anförde, att han funnit, att den svenska lagstiftningen
borde anpassas efter 1936 års Genévekonvention, men att lian ej då
ville framlägga förslag härutinnan. Han ville emellertid framdeles göra detta
i enlighet med 1936 års sakkunnigas förslag. Detta skulle dock ske först sedan
konventionen trätt i kraft för Sveriges vidkommande. Sverige har visserligen
den 16 december 1938 ratificerat Genévekonventionen, men därvid uppställt
det uttryckliga förbehållet, att konventionen skulle träda i kraft först
när den blivit gällande i konkurrentländerna Danmark, Finland, Holland, Norge,
England och Ryssland. Intet av dessa länder Ilar ännu anslutit sig till
konventionen.

1938 års sjöarbetstidslag medförde vittgående skärpningar för den svenska
sjöfarten och genomfördes av statsmakterna i tron på att övriga länder skulle
genomföra liknande arbetstidslagar. Detta skedde dock ej. I fråga örn bemanriingslagen
voro statsmakterna försiktigare och gjorde det nyssnämnda
förbehållet.

Motionärerna grunda sitt yrkande på i huvudsak tre skäl, nämligen för det
första behovet av en bemanningslag för tryggande av sjöfartssäkerheten, för
det andra på att besättningen löper risk att bliva överansträngd samt för det
tredje på att man äventyrar tillskapandet av en stabil sjömanskår, om bemanningsbestämmelser
ej införas.

Vad beträffar det första skälet, torde behovet av en bemanningslag numera
vara synnerligen litet. Den nya sjöarbetstidslagen har i själva verket medfört
långtgående bemanningsbestämmelser därigenom, att denna lag begränsar
den arbetstid, som får uttagas av en sjöman, vilket medfört, sitt bemanningen
har måst utökas.

Flera författningar tillgodose även kravet på bemanningens tillräcklighet.
Såsom omnämnts i motionen innehåller sjölagens 5 a § bestämmelser därom.
Denna paragraf stadgar nämligen bl. a.., att fartyg skall vara bemannat på
ett betryggande sätt; och må i intet fall för resa, som under vanliga förhållanden
kräver mera än tolv timmars gång eller eljest är sådan, att skeppstjänsten
måste indelas i skift, fartyget hava mindre maskinbesättning än som
jämte maskinbefälet är i vardera av två vakter tillräcklig för skeppstjänsten
i maskin under fartygets gång. 1 Kungl. Maj:ts nådiga förordning av den 23
december 1915 heter det vidare, att maskindrivet fartyg icke må på längre
resa i utomeuropeiska farvatten, Medelhavet och Svarta havet inbegripet, hava
mindre maskinbesättning än som jämte maskinbefälet är i en var av tre
vakter tillräcklig för skeppstjänsten i maskin under fartygets gång.

Även andra stadganden rörande skyldighet för befälhavaren, sjömanshusombudsmannen
och fartygsinspektören tjäna att tillse, att fartygen äro tillräckligt
och behörigen bemannade. Kungl. Maj :t har på kommerskollegii förslag
utfärdat kungörelse om närmare föreskrifter rörande särskilda säkerhetsåtgärder
vid nyttjande av fartyg vid krig eller krigsfara, vars tredje paragraf
stadgar: »Å fartyg, som icke är fiskefartyg, skola, då det är under gång i farvatten
som i denna kungörelse avses, såväl dag som natt finnas på däck en
utkiksman, en rorsman och, örn fartygets bruttodräktighet uppgår lill 200 registerton
eller mera, en man för avlösning och övriga förekommande sysslor.»

Motionärerna lia i motionen anfört följande: »Utgår man sålunda från gällande
bestämmelser, kan man konstatera, att ett fartyg, som understiger 2,000
brottorpgistorton (c:a 3,400 lastton), i fredstid är författningsenligt lieman -

Nr 27.

Måndagen den 2S juni 1943 f. m.

Örn bemanning sbestämmelser för handelsfartyg. (Forts.)
nät, om det förutom behörigt däcksbefäl bär en sammanlagd däcksbemanning
om minst två och högst fyra man.» Jag skulle därtill vilja nämna, att ett fartyg
av denna storlek med en så liten bemanning mig veterligt aldrig gått ut
från någon svensk hamn, och skulle till äventyrs så ha varit fallet, anser jag,
att den befälhavare, sjömanshusombudsman eller fartygsinspektör, som tillåtit
fartyget att gå ut med denna bemanning, icke skött sitt åliggande. Han
borde ha kontrollerat detta, och då hade fartyget säkerligen icke fått gå ut.
Påståendet i motionen är således enligt min uppfattning fullständigt omotiverat.
Det står vidare i motionen, i samband med ett påpekande att bemanningsbestämmelserna
skärptes under förra kriget: »Detta innebar, att med dåvarande
bemanning ombord i fartygen voro rederierna nödsakade att öka besättningsantalet
ombord i fartygen, men så fort kriget var slut, minskades åter
bemanningen. Denna bemanningsminskning tog sig i en del fall sådana former,
att som omnämnts uppenbar fara förelåg.» Under kriget hade man således
haft den större bemanning, som då kunde anses behövlig, men då normala förhållanden
åter inträdde, minskade man bemanningen. Jag skulle vilja påstå,
att örn rederierna icke under fredstid minskat en bemanning, som blivit utökad
i anledning av krigsförhållanden, skulle de icke ha handlat riktigt, ty det är
alldeles klart, att det under krigstid av olika skäl är behövligt att ha en större
bemanning än under fredstid.

Såsom skäl nummer två för en bemanningslag har åberopats risken för överansträngning
av besättningen. Jag vågar bestämt påstå, att det nutida sjömansyrket
i vad det gäller däcksfolket med få undantag är ett föga ansträngande
yrke. Detta har min egen erfarenhet från sjön lärt mig. Eldarnas arbete,
åtminstone i tropikerna, är hårdare, men för dem äro förhållandena av i dag
vida mindre ansträngande än för något årtionde sedan. Den förut nämnda reviderade
sjöarbetstidslagen av år 1938 torde praktiskt taget ha borteliminerat
riskerna för överansträngning. I varje fall torde ett eventuellt enstaka undantag
icke motivera en lagstiftning härutinnan. Det finns, något som även framhölls
vid överläggningen inom utskottet, ett och annat fartyg, som är mycket
s vå replat. där ansträngningen för eldarna kanske blir större än på mera normala
fartyg, men detta förhållande kan i och för sig icke utgöra tillräckligt
skäl för att man stiftar en lag örn bemanning för att undvika överansträngning
på några få speciella fartyg. Jag tror nog, att man kan nå detta mål på
andra vägar än medelst en lagstiftning.

"V ad beträffar det tredje skälet, nämligen faran för att nyrekryteringen av
sjömanskaren^skall upphöra, torde denna ej till någon del stå i samband med
bemanningsfrågorna. Att en sjöman, som bildat hem och fått hustru och barn,
söker anställning i land, torde vara ofrånkomligt, huru än bemanningsförhållandena
ordnas. Särskilt komma nog de sjömän, som trafikera avlägsna farvatten,
alltid att söka sig anställning, som möjliggör vistelse i hemorten, antingen
i land eller å sådana fartyg, som trafikera våra kuster eller närbelägna
länder. Den av svenska sjöfolksförbundet lämnade tablån visar, att bland meniga
sjömän i utländsk fart 58.9 procent äro i åldern 20—35 år, d. v. s. i den
ålder, efter vilken familjebildning i regel äger rum.

Mellan Sveriges redareförening och sjöfolksförbundet har för övrigt träffats
en frivillig överenskommelse angående bemanning. Det torde vara lämpligt, att
denna frihet i fråga örn kollektivavtalens innehåll består även i fortsättningen.
Inom andra yrkesgrupper torde i allmänhet råda den uppfattningen hos båda
parterna, att en dylik frihet beträffande deras inbördes avtalsuppgörelser är
eftersträvansvärd. Denna synpunkt har särskilt framförts av Sveriges fartygsbefälsförening.

Att man från sjöfolkets sida framför krav på bemanningsskala, kan ju vara

Måndagen den 28 juni 1943 f. m.

Xr 27.

Örn bemanning sbestämmelser för handelsfartyg. (Forts.)
förklarligt ur den synpunkten, att en dylik skala i själva verket innebär en
ökad möjlighet att erhålla högre löner. Det förefaller mig, som örn lagstiftningen
härvidlag borde vara opartisk och ej medverkande till ett sådant syfte.

För övrigt är löneläget för sjöfolket på grund av de stora riskerna till sjöss
för närvarande sådant, att det tillför sjöfolket inkomster av sådan storleksordning
i jämförelse med deras inkomster under normala förhållanden, att det
ej är utan våda för dem själva. Då t. ex. en matros, som seglar på Nordamerika
och England, utom kost och logi samt försäkring för krigsrisk, vilken riksdagen
för några veckor sedan höjde, samt lindrigare skattebestämmelser än andra
medborgare, har en kontant lön, som uppgår till 900 ä 1,000 kronor per månad,
kan det bliva fråga örn huruvida en så riklig penningtillgång enbart är av
godo, i all synnerhet för en sjöman utan försörjningsplikt. Sjöfolkets egna
organisationer hava även besvär med att bekämpa följderna av penningöverflödet
hos de delar av sjöfolket, som ha svårt för att på ett förståndigt sätt
tillgodogöra sig detsamma. I pressen ha de senaste dagarna införts artiklar
härom. Jag är övertygad örn att många av kammarens ledamöter ha läst, vad
som omnämnts örn saken i våra tidningar, vilket ger en ganska ledsam bild
av hur vissa svenska sjömän sköta sig i de utländska hamnarna. Sjöfolksorganisationerna
ha lagt ned mycket arbete på att få dessa förhållanden förbättrade,
men resultatet av detta arbete har icke alltid varit så särskilt lyckat.

Av de inkomna yttrandena vill jag varken åberopa Sveriges redareförenings
eller sjöfolksorganisationernas, emedan dessa helt naturligt måste till en viss
grad färgas av subjektiva intresseförhållanden. Däremot torde stort avseende
böra fästas såväl vid kommerskollegii, befälsföreningens som maskinbefälsförbundets
yttranden.

Kommerskollegium har ansett att en lag i frågan ej bör utfärdas, alldenstund
»bemanningsspörsmålen äro av så rörlig och växlande beskaffenhet, att
de knappast äro ägnade att stadfästas i lag». Eventuella bestämmelser böra i
stället ges formen av en förordning. En reglering bör vidare enligt kollega
uppfattning taga sikte på normala tider, då fred råder, och ej på nuvarande av
kriget föranledda exceptionella förhållanden. Kommerskollegium anser därför
icke skäl föreligga för riksdagen att avlåta den anhållan till Kungl. Maj :t
som motionerna avse.

Sveriges fartygsbefälsförening yttrar, att trots att den fortfarande anser
att bemanningsbestämmelser för handelsflottan böra införas, detta ej för närvarande
bör ske. Såsom ett av skälen för denna ståndpunkt framhålles, att det
mellan Sveriges redareförening och svenska sjöfolksförbundet 1937 träffade
kollektivavtalets bestämmelser rörande bemanningen i stor utsträckning undanröjt
tidigare existerande besvärligheter. Föreningen avstyrker motionen.

Svenska maskinbefälsförbundet har tillstyrkt motionen, men ett närmare
studium av förbundets yttrande giver vid handen, att denna tillstyrkan huvudsakligen
är tillkommen med tanke på lättnader för maskinbefälet och icke i
syfte att öka sjöfartssäkerheten eller minska eventuella besvärligheter för eldarepersonalen.

Det är därför enligt min mening varken klokt eller behövligt att lagstifta om
bemanning å fartyg. Man söker nu på olika sätt förbereda vårt näringsliv
på övergången till fredsförhållanden. Under den diskussion, som fiir en vecka
sedan fördes i denna kammare, angående efterkrigsförhållandena, anfördes
särskilt från socialdemokratiskt håll farhågor för att freden skulle vålla stor
arbetslöshet med åtföljande nöd och lidande fiir arbetarnas familjer. Örn man
nu medverkar till en lagstiftning, som den föreliggande, kan det väl ej råda
iner än en mening om att densamma, långt ifrån att minska arbetslösheten,
i stället bidrager till att den (»kas, vilket viii ej kan vara någons avsikt — och

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1943 f. m.

Örn bemanning sbestämmelser för handelsfartyg. (Forts.)
detta utan att man genom lagens genomförande vinner några verkliga fördelar
på något håll.

Att vi efter kriget lia att möta konkurrens inom sjöfarten är säkert. Örn vi
därför nu tynga denna näringsgren med pålagor, som komma att försvaga dess
konkurrensförmåga, skulle detta kunna medföra svåra konsekvenser för densamma.
Sjöfartens betydelse för vårt land bär under kriget framträtt som
kanske aldrig tillförne, och det borde vara riksdagen angeläget att ej genom
icke nödvändig lagstiftning försvåra för sjöfarten att bereda sig för kommande
uppgifter. Det är säkerligen denna synpunkt, som föranlett kommerskollegium
att avstyrka motionen.

Jag ber, herr talman, att få yrka avslag på förevarande motion.

Herr Berg, Kollert: Herr talman! Då den förste ärade talaren i egenskap
av reservant inom utskottet har givit en ganska ingående redogörelse för vissa
spörsmål i samband med detta ärende, synes det mig, som örn även jag i egenskap
av motionär borde lia samma rätt. Jag blev inte förvånad över vad den
förste ärade talaren hade att anföra, ty det var synpunkter som framförts
från den sidan under inte mindre än 33 år. För att emellertid bevisa, att motionen
ej bar framkommit så att säga i okynnessyfte utan verkligen bar skäl
för sig, ber jag att få anföra följande.

Frågan örn svenska handelsflottans bemanning var första gången föremål
för undersökning i samband med 1910 års sjöfartssäkerhetskommitterades
arbete, vilkas betänkande avgavs den 16 december 1910. Deras ståndpunkt
återges i skeppstjänstkommitterades betänkande den 21 maj 1920 å sid. 85
sista stycket, där det beter (kursiveringarna bär): »Som ett allmänt omdöme,
grundat på dessa uppgifter, kan sägas, att däcksbesättningarna å ångfartygen
synas under dåtida förhållanden, då ingen särskild hänsyn till arbetstiden
behövde tagas, i de flesta fall till antalet hava varit tämligen tillfredsställande,
varemot de i kvalitativt hänseende lämna mycket övrigt att önska.
Detta var i synnerhet fallet med de medelstora och mindre ångfartygen, där
antalet av de mindre väl kvalificerade sjömännen ej stod i rimligt förhållande
till de fullbefarna.»

Genom beslut av kommerskollegium den 7 mars 1911 påbörjades genom dess
arbetsstatistiska avdelning en statistisk undersökning angående sjömansyrket.
Arbetet fullföljdes sedermera av socialstyrelsen och slutfördes år 1915. När
det gäller fartygens bemanning konstaterades beträffande 361 lastfartyg örn
över 700 bruttoton i nordsjö- och oceanfart, att ej mindre än 48 helt saknade
matros ombord, medan antalet lättmatroser och jungmän växlade mellan 3
och 6. I 133 fall var 1 matros anställd per fratyg jämte 3 å 5 lättmatroser och
jungmän. A 110 fartyg funnos 2 matroser samt minst 2 och högst 6 lättmatroser
och jungmän. Å övriga fartyg funnos minst 3 och högst 6 matroser anställda.

Dessa siffror torde med all önskvärd tydlighet utvisa, att kvalitativ underbemanning
förekom i mycket stor utsträckning.

Med anledning av en under år 1917 vid Skagens fyrskepp inträffad kollision
mellan två svenska fartyg upptog justitieombudsmannen till behandling
frågan om ytterligare lagstiftning rörande bemanningen å svenska handelsfartyg.
I en till Kungl. Maj :t den 15 januari 1918 avlåten framställning i
ämnet uttalades bland annat, att den av justitieombudsmannen föranstaltade
utredningen icke kunnat undgå att ge honom den alldeles bestämda uppfattningen,
att det förelåge ett oavvisligt behov av närmare föreskrifter rörande
bemanningen ombord å fartyg, utöver de redan befintliga, »skäligen torftiga»
bestämmelserna i ämnet.

Måndagen den 28 juni 1943 f. m.

Nr 27.

Örn bemanning sbestämmelser för handelsfartyg. (Forts.)

För utredning av frågan om behovet av en bemanningslag, innefattande bestämmelser
örn bemanningsskala lämnade justitieombudsmannen direktionerna
för de större sjömanshusen i riket tillfälle att till honom inkomma med yttrande
i ärendet. Åtta av sjömanshusdirektionerna avstyrkte, med förklaring
att det för närvarande icke var behov av en bemanningslag, utan att frågan
borde skjutas på framtiden. Avvikande meningar hade dock uttalats av direktionernas
representanter för befäl och manskap, som ansett att behov av en
bemanningslag förelåg.

Socialstyrelsen, som även haft att inkomma med yttrande, hade som sin
mening uttalat att ett behov av närmare föreskrifter rörande bemanningen av
svenska handelsfartyg otvetydigt fanns.

Efter framställning från sjöfolkets organisationer örn en allmän revision av
sjöfolkets sociallagstiftning tillkallade finansminister Branting, under vars
departement sjöfartsfrågor då sorterade, ett antal sakkunniga, som bland annat
fingo i uppdrag att utarbeta förslag till bemanningsbestämmelser för fartyg.
Dessa skeppstjänstsakkunniga avgåvo den 21 maj 1920 ett i alla avseenden
väl genomtänkt och detaljerat förslag. Kommitterade, som uteslutande bestodo
av fackmän på området, voro enhälliga, bortsett från en reservation av redarnas
representant.

Förslaget anmäldes för Kungl. Majit år 1923, men föranledde ingen annan
åtgärd än att kungörelse örn ändring i vissa delar av befälsförordningen utfärdades.

Vid tillfället hade kommerskollegium avstyrkt förslaget och bl. a. förklarat
sig icke hava av den förebragta utredningen övertygats örn vare sig nödvändigheten
eller lämpligheten av att införa lagstadgade bemanningsskalor. Kollegium
anförde vidare, att vid granskning av rapporter och protokoll angående sjöolyckor
åtminstone under senare tid icke påträffats några fall, där underbemanning
kunnat anses som orsak.

I trots av det öde dessa sakkunnigas förslag sålunda rönt, spelade det dock
länge en betydande roll i diskussionen i ämnet. Redan år 1924 väcktes motioner
i bägge kamrarna med yrkande örn att riksdagen måtte antaga skeppstjänstkommitterades
förslag såsom lag. Första lagutskottet tillstyrkte motionerna i
så måtto, att det föreslog riksdagen att i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,
att Kungl. Maj :t ville taga frågan under förnyat övervägande. Andra kammaren
beslutade i enlighet med utskottets hemställan, medan däremot första kammaren
avslog densamma.

Under krigsåren 1914—1918 gällde en av Kungl. Majit utfärdad provisorisk
förordning rörande vakttjänst ombord å fartyg som trafikerade vissa
riskfyllda farvatten. Detta innebar att antalet besättningsmän ombord i dessa
fartyg måste utökas, men då förordningen vid fredsslutet upphävdes, minskades
åter antalet besättningsmän ombord. Man nöjde sig emellertid icke med
att återställa antalet till vad som gällt före kriget, utan bemanningen försämrades
även i kvalitativt hänseende. De befarna sjömännen blevo efter hand
arbetslösa, då de i stor utsträckning ersattes av nybörjare. Under tiden 3 september
1923—8 januari 1928 inträffade också inte mindre än åtta sjöolyckor,
som av kommerskollegiums sjötekniska beträde Magnus Frankman konstaterades
bero på underbemanning.

Vid 192G och 1928 års riksdagar väcktes återigen motioner örn bemanningslag.
De avslogos år 1920 av båda kamrarna, medan de år 1928 biföllos av
andra kammaren men avslogos av första.

Sista gången riksdagen hade att behandla motioner örn bemanningsbestämmelser
var år 1930. Vid detta tillfälle påyrkade motionärerna icke längre godtagande
av skcpx>stjänstkommittcrades förslag i oförändrat skick, utan hemstäl -

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 194d f. m.

Om bemanning sbestämmelser för handelsfartyg. (Forts.)
de att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte anhålla om förnyat övervägande
av frågan samt örn överarbetning av skeppstjänstkommitterades förslag.
Motionerna ledde emellertid även denna gång till samma negativa resultat.

Frågan örn fartygens bemanning upptogs ånyo i samband med sjöarbetstidslagens
behandling. Den 6 oktober 1933 tillkallade dåvarande statsrådet och
chefen för handelsdepartementet två sakkunniga med uppdrag att verkställa
utredning och avgiva förslag rörande reglering av bemanningsförhållandena å
svenska fartyg. De sakkunniga överlämnade sin utredning jämte förslag den
30 maj 1934. Förslaget innehöll dels bestämmelser örn antalet fullbefarna sjömän,
som ansågos erforderliga ombord i fartyg mindre än 1,400 bruttoregisterton,
och dels även beträffande däcksbesättningens antal ombord i fartyg över
nämnda tonnagegräns. Vad maskinbemanningen beträffar skulle kommerskollegium
fastställa densamma med hänsyn till varje fartygs storlek, bränsleförbrukning,
maskinstyrka o. s. v.

Den verkställda utredningen visade, att av 1,393 sjömän, anställda ombord i
257 fartyg, endast 299 voro anställda såsom båtsmän, timmermän eller matroser,
d. v. s. såsom fullbefarna sjömän, medan 1,094 voro lättmatroser och jungmän.
Genomsnittliga antalet befarna sjömän per fartyg blir alltså något mer än
1.16. Av utredningen framgick vidare, att 277 befarna sjömän varit nödsakade
taga anställning ombord i dessa fartyg såsom lättmatroser eller jungmän, därför
att rederierna icke tilläto befälhavarna att påmönstra befarna sjömän i
fartygen.

Utredningen ger också vid handen, att antalet befarna sjömän per fartyg år
1911 var 1.57 samt att det år 1917 hade stigit till 2.76 för att år 1933 vara
nere i 1.19. Fartygen voro alltså i kvalitativt hänseende sämre bemannade år
1933 än år 1911.

Man hade vidare undersökt, huruvida underbemanning varit orsak till inträffade
sjöolyckor. Under tiden 3 september 1923—22 november 1930 kunde
enligt kommerskollegii sjötekniske konsulents utlåtande inte mindre än 9
sjöolyckor skrivas på underbemanning.

I februari månad år 1933 utbröt en särskilt elakartad strejk inom sjöfarten,
i det sjömännen nedlade arbetet, delvis beroende på att befarna sjömän voro
tvingade att taga anställning för samma lön som obefarna sjömän. Strejken bilades
visserligen, men någon ändring i bemanningsförhållandena kunde icke
ernås.

Sjöfolket avvaktade emellertid ett bättre tillfälle, och vid årsskiftet 1936—
1937 upptogos bestämmelser örn bemanning i kollektivavtalet. Dessa gälla dock
endast däcksbemanningen och äro alltså icke tillfredsställande.

Vid en av sjöfolksförbundet år 1937 företagen undersökning av bemanningen
ombord i fartygen visade det sig, att de i allmänhet voro underbemannade i
såväl kvalitativt som kvantitativt hänseende. På 50 stycken fartyg örn mellan
900 och 7,480 ton dödvikt utgjorde däcksbemanningen tillsamman 311 sjömän,
varav 12 båtsmän, 15 timmermän, 59 matroser, 128 lättmatroser och 97 jungmän.
Sammanställningen utvisade alltså summa 86 befarna och 225 mindre
kvalificerade eller helt obefarna sjömän.

Sedan avtal träffats mellan sjöfolksförbundet och redareföreningen rörande
bemanningen, ökades däcksbesättningen ombord i dessa fartyg med 15 man
till 326. Samtidigt ökades antalet kvalificerade besättningsmän från 86 till
158, medan de okvalificerade minskades från 225 till 168. Av hela antalet voro
11 båtsmän, 18 timmermän, 129 matroser, 82 lättmatroser och 86 jungmän.

_En i år företagen undersökning av bemanningen ombord i 75 segelfartyg med
hjälpmaskin örn mellan 115 och 550 ton dödvikt utvisar en sammanlagd besättning
av 205 man. Av dessa äro 6 matroser, 28 lättmatroser, 122 jungmän

Måndagen den 28 juni 1943 f. m.

Nr 27.

Om bemanning sbestämmelser för handelsfartyg. (Forts.)
och 49 kockspojkar. Är man i detta fall synnerligen välvillig och inräknar även
styrmännen i antalet befarna sjömän, komma till de nämnda 2 examinerade och
73 oexaminerade styrmän. Sammanlagda antalet styrmän och befarna sjömän
på dessa 75 fartyg blir då 81.

Den ärade talaren har i detta sammanhang åberopat internationella förhållanden,
men detta ändrar ingenting i sak, ty före detta krigs början var det
allenast Sverige och Finland som saknade bestämmelser örn antalet befarna
och obefarna sjömän ombord i fartygen.

Jag har tidigare i dag samspråkat med den ärade talaren örn dessa angelägenheter,
och han betonade då att den nuvarande tiden är mycket olämplig
för en lagstiftning som denna. Även jag anser, att så i viss mån är förhållandet.
Men man skall också betänka, att denna angelägenhet har stått på dagordningen
under inte mindre än 33 år och att vi av dessa sjömän kräva att
de skola fullgöra sin tjänst både innanför och utanför spärren. De ha gjort
detta, och de ha även i mycket stor utsträckning offrat sina liv i tjänst för
det svenska folket. Man frågar sig då, om det inte vore på tiden att också
visa förståelse för sjömännens ofrånkomliga krav. Att en bemanningslag är
ett önskemål för sjömännens vidkommande, kunna varken reservanterna eller
någon annan bortförklara. Att frågan har ekonomisk betydelse för redarna,
behöva vi inte tvista örn; alla äro på det klara med att man kommer in på
de ekonomiska spörsmålen, så snart man rör det minsta vid dessa eller liknande
angelägenheter.

Men man frågar sig, örn det inte trots detta skulle kunna anses lämpligt
att få en lagstiftning genomförd just nu. Den gång vi kunna få en utredning
till stånd skall det nämligen bli intressant att se, hur många olyckor som
inträffat på andra sidan spärren och hur stor procent av sjömännen, som
fått offra sina liv under kriget på grund av otillräcklig bemanning ombord
på respektive fartyg. När man under en lång följd av år har kommit i beröring
med livet på fartyg av skilda slag och från världens alla länder, har
man inte kunnat undgå att lägga märke till, hur manskapet ombord har det
i olika avseenden. Man kan inte heller undgå att resonera med vederbörande
besättningar örn både det ena och det andra. Därvid måste man få klart för
sig, att vad vi behöva här i Sverige just är sådana bestämmelser som det
här är fråga örn, nämligen en bemanningslag.

Den ärade reservanten säger, att sjömännen ombord på våra fartyg nu ha
det så bra som överhuvud taget är möjligt. Ja, de förbättringar, som kommit
till stånd, bero på det senaste kollektiva avtalet, som slöts mellan redarna
och sjöfolksorganisationen, men vi sakna lagbestämmelser, och det är sådana
sjömännen vilja ha. Den träffade överenskommelsen avser dessutom allenast
däcksbemanningen och ingalunda maskinbesättningen. I detta avseende föreligger
sålunda en brist, och jag tror även att den redogörelse jag här har
lämnat, vilken väl knappast kan bestridas, utvisar behovet av att någonting
blir gjort.

När nu utskottet, som har behandlat de föreliggande motionerna, föreslår
skrivelse till Kungl. Maj:t örn en utredning i detta ämne, går det väl inte att
komma längre för närvarande, och jag vill för min del, herr talman, sluta
med att yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Norman: Herr talman! Den ärade talesmannen för reservationen lade
stor vikt vid de yttranden, som inkommit från kommerskollegium och Sveriges
fartygsbefälsförening. Vad den sistnämnda organisationen beträffar, förefaller
det, som örn dess numera negativa inställning till föreliggande fråga
närmast skulle bero på en rädsla för att en bemanningslagstiftning skulle

Första kammarens protokoll 1943. Nr 87. 4

Nr 27.

Måndagen den 2S juni 1043 f. m.

Örn bemanning sbestämmelser för handelsfartyg. (Forts.)
medföra mindre tillfredsställande förhållanden än man kunde uppnå förhandlingsvägen.
Man är rädd för att de minimibestämmelser, som författningsvägen
komma att utfärdas, även bli maximibestämmelser. Någon principiell
inställning mot en lagstiftning i förevarande avseende förefinnes icke, efter
vad man kan utläsa av yttrandet, från denna organisations sida.

Detsamma gäller i fråga örn kommerskollegium. Herr Ericsson ansåg, efter
vad jag kan förstå, att varje reglering lagstiftningsvägen på detta område är
alldeles onödig. Detta är i varje fall icke kommerskollegiums uppfattning. I
sitt yttrande uttalar kommerskollegium i anslutning till ett påpekande, att
den konvention, som senast aktualiserade detta ärende här i Sverige, ännu
icke trätt i kraft för Sveriges del, att det bortsett härifrån emellertid kan
synas lämpligt, att frågan örn manskapsbemanningen å svenska handelsfartyg
närmare regleras. Denna myndighet har således en bestämd principiell inställning
för en reglering i detta avseende.

Reservanten åberopade ett uttalande i motionen, som enligt hans mening
också talade för att det var alldeles onödigt att lagstifta på detta område. Han
hänvisade till vad motionärerna sagt örn innebörden av nu gällande bestämmelser,
men framhöll, att dessa bestämmelser icke tillämpas i praktiken. Ett
fartyg med den minimibemanning, som gällande bestämmelser medgiva, får
aldrig lämna svensk hamn. Detta talar, synes det mig, väl närmast för att bestämmelserna
böra revideras.

Herr Ericsson framhöll även vilka svårigheter rederinäringen kan få att
kämpa med efter kriget och att det skulle vara synnerligen olämpligt, örn
denna näringsgren skulle ytterligare betungas genom lagstiftningsåtgärder
inom föreliggande område. Det är, efter vad jag kan förstå, de nuvarande onormala
förhållandena som föranlett kommerskollegium att avstyrka, att några
åtgärder just nu vidtagas.

Utskottet har inte varit främmande för dessa svårigheter. Utskottet begär
icke heller, att Kungl. Maj :t omedelbart skall föranstalta om en lagstiftning,
utan utskottet förordar, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att frågan örn bemanningsbestämmelser för handelsfartyg upptages till
förnyad prövning »så snart förhållandena det medgiva». I detta sista tillägg
ligger en alldeles tydlig reservation, att man bör beakta läget för dagen och
se det i förhållande till hur utvecklingen kan te sig inom den närmaste framtiden.
Utskottet väntar sig således icke något omedelbart resultat av sitt förord,
men utskottet har ansett, att denna fråga är så viktig, att den bör hållas
aktuell för att vid lämpligt tillfälle kunna föranleda en lagstiftning. Yi hörde
av herr Berg, att sjöfolksförbundet är synnerligen angeläget att få en dylik
till stånd på detta område, framför allt med hänsyn till önskvärdheten av att
den kvalitativa arbetskraften regleras. Det kan icke vara lämpligt, att denna
fråga får utgöra ett irritationsmoment och en anledning till konflikter på
arbetsmarknaden på detta område, om den kan lösas lagstiftningsvägen. Framför
allt denna synpunkt tror jag gör det önskvärt, att Kungl. Maj :t vid lämpligt
tillfälle tar upp denna fråga till behandling och vidtager de åtgärder,
som kunna befinnas lämpliga.

Jag hemställer således, herr talman, örn bifall till utskottets hemställan.

Herr Linderot: Herr talman! Utöver vad herr Berg och utskottets talesman
sagt behöver nog ingenting i sak tilläggas, och jag skulle inte ha tagit till orda
i denna fråga, örn icke de båda föregående talarna underlåtit att bemöta en
skeppsredaresynpunkt, som framfördes av herr Ericsson, vilken jag icke vill låta
stå oemotsagd.

Herr Ericsson framhöll, att sjöfolket på svenska fartyg, som gå i Englands -

Måndagen den 28 juni 1943 f. lii.

Nr 27.

:>i

Örn bemanning sbestämmelser för handelsfartyg. (Forts.)
och Amerikafart, under kriget förtjäna för mycket pengar. Herr Ericsson anförde,
att en matros på ett sådant fartyg kan förtjäna 900 å 1,000 kronor i månaden,
förutom kost och logi ombord. Denna inkomst, menade herr Ericsson,
medför mycket stora olägenheter. Av vilken art dessa olägenheter voro, förmenade
talaren, att vi skulle förstå genom att han hänvisade till vissa tidningsartiklar
under senare tid. Jag skall dechiffrera detta dunkla tal och säga vad det
egentligen innehåller. Det innehåller en anklagelse mot sjöfolket, att de, därför
att de förtjäna 900 ä 1,000 kronor i månaden, bära sig mycket illa åt i de utländska
hamnarna. De supa och ställa till uppträden och skada därigenom sig
själva, sjöfolkskårens rykte och hela vårt land.

Jag skall, herr talman, icke ingå på någon detaljgranskning av dessa tidningsartiklars
beskyllningar mot sjöfolket, men jag kan verkligen inte underlåta
att reagera mot att man så generellt vill frånkänna den svenska sjöfolkskåren
den moraliska halt, som kunde berättiga den att förtjäna litet mera än vad som
går åt till det oundgängligen nödvändiga. Det är i hög grad oriktiga beskyllningar
mot den svenska sjöfolkskåren, att den skulle vara av denna låga kvalitet,
som man i debatten velat göra gällande genom hänvisning till tidningsskriverier
i denna sak. Naturligtvis äro icke alla bland sjöfolket guds bästa barn,
men det är ju inte heller alla de människor som äro i land, och jag tror inte, att
sjöfolkskåren i genomsnitt sett är förtjänt av att gång efter annan även i riksdagsdebatterna
bli beskylld för att vara ett särskilt avskuin av det svenska folket.
Jag erinrar härvidlag örn debatten örn innehållande av viss del av krigsriskersättningen.
då samma synpunkter fördes fram. Jag tror icke man kan låta
dylika beskyllningar stå oemotsagda vid något tillfälle. Det är orättfärdigt
mot sjöfolket. Även folk, som arbeta på landbacken, missköta sig ju ibland.
Varför gör man inte en lönepolitisk fråga av det och säger, att man måste sänka
lönerna för arbetarna i gemen, därför att en del slåss vid dansbanorna på lördagskvällarna.
när varje litet intermezzo., som inträffar i en utländsk hamn,
skall tagas till intäkt för generella angrepp mot sjöfolkskåren? Fastän jag inte
haft tillfälle att segla under krigsåren och alltså ej har personliga erfarenheter
av vad som händer och sker i hamnarna för närvarande, har jag ändå så mycket
kännedom örn förhållandena, att jag kan uttala min övertygelse örn att de icke
äro av den art, att de böra användas som argument mot en bemanningslag. För
Sveriges del betyder det en stor efterblivenhet att en sådan lag ännu icke är
genomförd. .Den saken har herr Berg så vältaligt påvisat, att jag inte behöver
yttra mig vidare därom.

Örn nu en sjöman tjänar 900 kronor i månaden vid Englandsfart, måste man
väl ändå, herr Ericsson, erkänna att han för varje sådan resa riskerar livet, och
det är inte för mycket, örn sjömännen under sådana förhållanden komma''upp
till en något högre ersättning än vad man i allmänhet får för ett arbete, som
kanske inte innebär några risker alls. Det är inte heller alla sjömän som kunna
segla i Englands- eller Amerikafart oavbrutet under årets tolv månader herr
Ericsson. En och annan kan måhända göra det, men ibland bli de också torpederade
och komma vinddrivna i land samt få gå månader i hamnarna utan inkomst.
De kunna också bli tvungna alt mönstra av och gå inkomstlösa under
längre eller kortare perioder på grund av den nervpåfrestning det innebär att
segla under kngsförhallandena. Jag tror inte att sjömännens sammanlagda inkomster
per år bli så svindlande, att det är tillbörligt att anföra den saken såsom
ett skal för alf man icke på något sätt skall bidraga till en förbättring av
sjöfolkets läge.

Redarna förtjäna också en slant extra, under kriget, herr Ericsson, fastän de
inte gå genom minfälten eller korsa u-båtarnas vägar på Atlanten. Örn redarna
•skulle ha glomt bort vad de förtjäna, kunna de ju titta (''flor i boksluten och

Nr 27.

Måndagen den 2S juni 1943 f. m.

Om bemanning sbestämmelser för handelsfartyg. (Forts.)
konstatera vilka merinkomster de ha på grund av att sjöfolket riskerar sina liv
ute på haven. Dessa summor äro inte så blygsamma som de, vilka matroserna på
däck få lov att nöja sig med. Se på Transatlantic eller vilket som helst av de rederier,
som äro särskilt gynnade genom krigsförhållandena! De ha under kriget
kunnat inhösta hundratals miljoner kronor i extraprofit, bl. a. tack vare den
omständigheten att det finns svenska fartygsbesättningar, som riskera livet för
att uppehålla sjöfarten. Det, som upprör mig, är just att representanter för redareintressena
här skola framställa sjöfolket såsom en kår, som inte är förtjänt
av att få 900 kronors inkomst i månaden för ett arbete, där varje man får riskera
livet i landets intresse, och framför allt kanske i redarnas intresse, för att de
skola förtjäna pengar.

Det vore kanske lika tillbörligt att se efter, örn alla de personer, som inhösta
vinsterna av denna fraktfart med svenska fartyg, också sköta pengarna så bra,
att ingen moralisk anmärkning är att göra. Det kan ju tänkas att också
en skeppsredare eller en aktieägare i ett sjöfartsbolag någon gång super
upp en del av dessa pengar, men man vill naturligtvis inte anföra det såsom ett
argument gent emot skeppsredarkåren i allmänhet.

Herr talman! Jag har här ganska spontant tagit ordet, därför att jag blir
upprörd, när jag hör sådana beskyllningar mot sjöfolket som här ha förekommit.
I sak har jag ingenting vidare att tillägga, men jag hoppas dock att herr
Ericsson, örn han ännu en gång tar ordet, ville mildra sitt omdöme om sjöfolket
därhän, att det icke får den generella innebörd det hade i den formulering, som
han använde i sitt föregående anförande.

Herr Ericsson, Carl Eric: Herr talman! Vad herr Linderot nu yttrade har
jag ingen större anledning att bemöta, eftersom han tydligen alldeles har missuppfattat
vad jag sagt. Beträffande lönerna har jag inte alls påstått att de
äro för höga, utan jag anser att sjömännen göra sig väl förtjänta av dem.
Jag har endast talat örn att de nuvarande lönerna som äro höga i jämförelse
med de under normala förhållanden utgående i en del fall och på vissa håll
haft en verkan, som till och med sjöfolkets egen ledning ansett olycklig. ■—
Detta örn herr Linderots anförande.

Herr Berg anförde som ett argument för sin ståndpunkt, att man nu sysslat
med frågan örn en bemanningslag under 33 år och att det därför kunde vara
på tiden att äntligen få saken avgjord. Jag anser också att det är en lång tid
frågan har varit under behandling, men jag vill liksom i mitt förra anförande
erinra örn att saken dock har kommit så långt, att år 1938 dåvarande handelsministern
gav på hand, att det skall bli en bemanningslag, och jag anser att
man bör kunna nöja sig med detta löfte och ännu någon tid låta det vara på
samma sätt som hittills. Vad jag finner egendomligt är nämligen att man mitt
under brinnande krig skall genomföra en bemanningslag, fastän man ingenting
vet om sjöfartsnäringens ställning efter kriget, utom att denna näring kommer
att möta en mängd besvärligheter och svåra problem. Man borde saklöst kunna
låta denna fråga anstå till dess kriget, såsom vi hoppas, inom en kort tid
tagit slut. Det är väsentligen på denna synpunkt min reservation grundar sig.

Sedan återgav herr Berg en stor mängd siffror ur bemanningssakkunnigas
betänkande av år 1934. De äro naturligtvis riktiga, men man får då komma
ihåg att dessa uppgifter avsågo en ganska långt tillbaka liggande tid. Vissa
av de siffror, som herr Berg nämnde, avsågo sålunda tiden mellan 1910 och
1920. Man hade då så och så många matroser, lättmatroser etc. på så och så
stora fartyg. Man får emellertid inte glömma — vilket kanske herr Berg inte
känner till — att fartygen sedan dess blivit modernare, varigenom arbetet

Måndagen den 28 juni 1943 f. m.

Nr 27.

Om bemanning sbestämmelser för handelsfartyg. (Forts.)
ombord blivit lättare. Det bemanningsantal, som behövdes på ett fartyg för
20, 30 år sedan, är därför inte alltid erforderligt i dag.

Herr Berg sade, att bemanningsfrågan var löst i alla länder utom Sverige
och Finland. Detta är en sanning med modifikation. I vårt närmaste grannland
Norge t. ex. är den löst på det sättet, att det finns en s. k. bemanningsskala,
som under årens lopp varit underkastad flera modifikationer. Numera har det
lagts i en enda persons hand, nämligen den norske sjöfartsdirektörens, att giva
dispenser från skalan efter behovet i varje särskilt fall. I själva verket innebär
detta, att beinanningsskalan är upphävd. Man har där alltså inte vad som
föreslås här, nämligen en lag, som stelt och obönhörligt fastställer, att ett
visst antal man skall finnas ombord, något som alltid kommer att medföra
stora svårigheter. Bortsett från den ekonomiska sidan av saken kan det bliva
mycket besvärligt att vid varje tidpunkt erhålla det antal man. med de kvalifikationer,
som lagen kan komma att föreskriva.

Vidare säger herr Berg, att fackföreningarna önska få en sådan lagstiftning.
Ja, det är riktigt; det önskemålet har tagit sig uttryck i de motioner, som herr
Berg och jag nu tala örn, men det är ju inte nog med att bara vilja lia. Man
måste också försäkra sig örn att sjöfarten, som dock ytterst är den, som skall
betala vad det kostar, också har möjlighet därtill.

Den ärade ordföranden i andra lagutskottet talade örn de internationella bestämmelserna.
Herr Norman hade den uppfattningen, att man inte borde fästa
alltför stort avseende vid den internationella lagstiftningen och önskemålet att
nå överensstämmelse med denna. Jag tror emellertid, att för en sådan näring
som sjöfarten, som ju är vida mer beroende av de internationella förbindelserna
än någon annan näring i vårt land, är det nödvändigt, att man tar större hänsyn
till dessa internationella bestämmelser än man behöver göra, när det gäller
näringslivets andra områden. Jag har därför svårt att förstå, att man, efter de
uttalanden, som gjorts i denna fråga från auktoritativt håll, vill negligera dessa,
bara därför att en viss grupp arbetstagare väntar att få sina önskningar
uppfyllda. Det är inte riktigt att bortse från de risker för denna stora näringsgren,
ett förverkligande av dessa önskemål kan medföra.

Herr Norman har här försökt ge utskottets hemställan en mildare innebörd.
Han har sagt: här är det ingen brådska; man kan mycket väl även med det
uttalande, som utskottet har gjort, förvänta, att frågan skall bli liggande till
efter kriget. Men då tycker jag, att det är rätt onödigt, att man så att säga
ger Kungl. Maj :t en puff i ryggen för att skynda på, när detta ändå inte är
absolut nödvändigt eller behövligt.

Jag vill framhålla, att jag inte på något sätt riktar mig mot sjöfolket såsom
sådant, men då det gäller problem av så pass stor ekonomisk räckvidd som
detta, tycker jag inte, att man får anlägga alltför sentimentala synpunkter.
Gärna må man försöka komma till överenskommelser om högre hiner och bättre
villkor, när det gäller tryggandet av sjömännens intressen, men denna lagstiftning
är en sak, som jag anser, att man inte nu skall ge sig in på. Den är
inte behövlig, och sjöfolket skulle ej vinna ett dugg örn denna lag skulle träda
i kraft i dag.

Herr Berg, Hobert: Herr talman! Örn kammarens ledamöter ha lyssnat till
den ärade talarens argumentation, måste dc väl ovillkorligen komma till den
slutsatsen, att den är konstig.

Han säger, att då sjöfolket under åren 1910—1920 icke fick någon bemanningslag,
behöver det den inte heller nu, när fartygen ha blivit modernare och
driften rationellare. Det hade varit på sin plats, örn den ärade talaren i det
sammanhanget hade sagt, att de nyare fartygen visserligen äro modernare men

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1943 f. m.

Lagförslag
ang. begränsning
av dyrtidstillägg.

Örn bemanning sbestämmelser för handelsfartyg. (Forts.)
att de äldre — i den mån de leva över — äro likadana i dag som de voro under
åren 1910—1920.

Vidare sade lian, att motionen inte hade något fog för sig nu under kriget.
Men det är just detta, som föranlett motionen. Man vill, i den mån det är möjligt,
genom en bemanningslag förhindra olycksfall ombord på fartyg, som
drabbas av minsprängningar, torpederingar o. s. v. Man kan inte undgå den
känslan, att nu, då fartygen ofta segla med för litet folk, vållas de största
olyckorna kanhända just härav.

Den ärade talaren sade i sitt första anförande, att han inte trodde, att det
funnits några fartyg, som lämnat svensk hamn utan att vara tillräckligt bemannade.
Jag kan tala örn för herr Ericsson, att jag har sett, hur en befälhavare
kommenderat andre styrmannen på bryggan att stå till rörs, när de
lämnade hamn. Vad vittnar det om, örn icke örn underbemanning?

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositoner, först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt samt vidare därpå att kammaren
skulle besluta, att förevarande motioner ej skulle föranleda till någon riksdagens
åtgärd; och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Ericsson, Carl Eric, begärde votering, i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 59,
röstar

. . Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, beslutar kammaren, att förevarande motioner ej skola föranleda
till någon riksdagens åtgärd.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda uppmaningar
av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen, reste sig
från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets utlåtanden:

nr 60, i anledning av väckta motioner örn viss ändring i sjöarbetstidslagen;
och

nr 61, i anledning av väckta motioner örn vissa ändringar i gällande författningar
angående säkerheten å handelsflottans fartyg m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 63, i anledning av dels
Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående begränsning av dyrtidstillägg
å lön och pension, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 28 maj 1943 dagtecknad proposition, nr 320, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Majit föreslagit
riksdagen att

Måndagen den 28 juni 1943 f. m.

Nr 27.

Lagförslag ang. begränsning av dyrtidstillägg. (Forts.)
dels antaga ett vid propositionen fogat förslag till lag angående begränsning
av dyrtidstillägg å lön och pension,

dels ock samtycka till att Kungl. Maj :t efter utfärdande av lag i ämnet meddelade
sådant förordnande, som i lagens 1 § avsåges, att gälla tills vidare.

I berörda lagförslag voro 1 och 2 §§ så lydande:

1 §•

Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden äger Konungen, när riksdagen^ är
samlad, förordna att vad1 i 2—5 §§ stadgas skall äga tillämpning; dock må förordnande,
som nu sagts, ej meddelas med mindre Konungen låtit riksdagskallelse
utgå eller riksdagen ändock skall sammanträda inom trettio dagar. Varder
ej meddelat förordnande av nästföljande riksdag inom trettio dagar från riksdagens
början gillat, skall detsamma efter utgången av nämnda tid upphöra
att lända till efterrättelse.

Prövas under tid, då riksdagen är samlad, förhållanden vara för handen, som
i första stycket sägs, äger Konungen med riksdagens samtycke meddela förordnande,
som där avses.

2 §■

Där för viss grupp av arbetstagare eller pensionstagare dyrtidstillägg å lön
eller pension utgår eller enligt reglemente eller eljest skall utgå efter väsentligt
förmånligare grunder än de, som i allmänhet gälla för arbetstagare inom
riket, må förbud meddelas mot att dyrtidstillägget för nämnda grupp utan tillstånd
höjes utöver det tillägg, som utgick vid tiden för förbudets meddelande.

Förbud, varom i första stycket förmäles, ävensom tillstånd, som i samma
stycke sägs, meddelas av en utav Konungen utsedd nämnd, statens lönehontrollnämnd.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft två i anledning
av densamma inom riksdagen väckta motioner, nämligen nr 317 i första
kammaren av herr Linderot och nr 451 i andra kammaren av herr Persson i
Stockholm m. fl. I motionerna, vilka voro likalydande, hade hemställts, att riksdagen
måtte avslå propositionen.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med avslag å motionerna I: 317 och II: 451,

dels antaga det genom förevarande proposition framlagda lagförslaget,
dels ock samtycka till att Kungl. Maj :t efter utfärdande av lag i ämnet meddelade
sådant förordnande, som i lagens 1 § avsåges att gälla tills vidare.

Reservation hade avgivits av herr Linder, fru Johansson och herr Lundgren,
vilka — den förstnämnde under anförande av särskild motivering — yrkat
avslag å propositionen.

Herr Linder: Herr talman! Jag nödgas begära ordet, därför att jag har anmält
mig som reservant vid detta utskottsutlåtande. Jämte mig ha två andra
av utskottets ledamöter biträtt det avslagsyrkande, som jag har framställt.
Jag har också anfört en särskild motivering för mitt ståndpunkstagande.

Vad jag finner märkligast i denna kungl, proposition är, att den vill, att
den blivande lagen skall få tillbakaverkande kraft beträffande redan bestående
avtal. Det är 3 § i lagförslaget, som innehåller denna bestämmelse: »Har
arbetsgivare träffat överenskommelse med flertalet av en grupp arbetstagare
eller pensionstagare örn nedsättning eller begränsning av eljest Utgående dyr -

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1943 f. m.

Lagförslag ang. begränsning av dyrtidstillägg. (Forts.)
tidstillägg, må lönekontrollnämnden föreskriva, att dyrtidstillägget skall utgå
enligt de i överenskommelsen angivna grunderna jämväl såvitt angår sådan
arbetstagare eller pensionstagare inom gruppen, som icke biträtt överenskommelsen.
» — I förbigående vill jag säga, att, när jag hade läst motiveringen
för denna bestämmelse, kände jag inte någon vidare sympati för förslaget.
I motiveringen står nämligen på följande sätt: »Den sålunda föreslagna befogenheten
torde främst böra utnyttjas i sådana fall, där endast ett fåtal arbetstagare
eller pensionärer vägrat biträda överenskommelsen och deras uppträdande
sålunda för övriga medlemmar av gruppen framstår såsom i viss mån
illojalt.»

Jag mäste för min del säga, att jag har svårt för att riktigt förstå, att
detta är illojalt handlat av fåtalet. Jag har aldrig någonsin haft någon sympati
för en majoritet, som har kastat sig över ett fåtal, och jag tycker för
min del, att de, som här vägra, i verkligheten ha rätten på sin sida. Fåtalets
kamp har, såvitt jag har kunnat se, till största delen alltid kommit flertalet
till godo.

Detta var min personliga uppfattning om denna sak. Vad beträffar huvudsaken
må jag säga, att jag för min del tycker, att sådana, som redan ha ett
avtal örn dyrtidstillägg, vilket är förmånligare än som kan stadgas i överenskommelsen,
skola ha rätt till dyrtidstillägg enligt det förut ingångna avtalet.
Sådant har. såvitt jag vet, alltid varit en självklar regel i svensk rättsuppfattning.
Man vill, att ingångna avtal skola hållas. Det har inte behövt skrivas
någonting om den saken vare sig i grundlag eller i lag, ty det har sedan gammalt
varit en fast rotad uppfattning hos det svenska folket, när det har tänkt
sig in i sina ekonomiska angelägenheter och velat ordna för sig. Inte minst
anser jag, att det i våra dagar är mycket viktigt att hålla på den regeln, därför
att det nu mer än någonsin är nödvändigt att skapa trygghet för människorna.
Stora folk gå ju i kamp mot varandra för trygghetens skull. Och jag skulle tro,
att det i detta land hållits otaliga folkmöten, där talarna uppmanat sina åhörare
att skapa trygghet för sig i sin ekonomiska existens.

En lagstiftning, sorn. bryter ingångna avtal, har alltid ansetts vara högst
betänklig, och jag tror inte alls, att jag är ensam örn den uppfattningen. Jag
tror, att många äro beredda att hålla med mig. Jag kan säga, att så gott som
alla, som yttrat sig över detta lagförslag, lia ansett, att det är betänkligt ur
lagstiftningssynpunkt, och det kan väl anses ha gått bra långt, när man här
likställer dem, som ha tillstyrkt förslaget, med dem, som i allt fall icke velat
motsätta sig en lagstiftning enligt de föreslagna linjerna. Det visar en rätt
stor brist i anslutningen till förslaget. — Sedan skola vi inte tala örn deni,
som ha avstyrkt det eller som velat ha en annan formulering av lagen, t. ex.
Överståthållarämbetet. Ja, till och med själva utskottet, vars mening jag inte
biträder, har ansett, att den föreslagna lagstiftningen väcker allvarliga betänkligheter.
Utskottet talar också om, att lagstiftningen genom att medgiva

»ingrepp i redan bestående rättsförhållanden kommer ----i strid med en

av de viktigaste principerna på vilka vår rättsordning vilar». Det är ganska
mycket sagt.

. För resten är det ju rätt intressant att lyssna till utskottet, när det så småningom
närmar sig det politiska högspänningsfältet. Utskottet tröstar sig då med,
att det naturligtvis förekommer sådant här endast i utomordentliga fall. Endast
då kan någonting sådant rättfärdigas, som denna lagstiftning innebär,
säges det. Utskottet tröstar sig med, att lagen endast behöver användas i trängande
fall, och att de tvångsmedel, den erbjuder, endast sällan behöva tillämpas,
och slutligen har man rullat ned så långt, att man bockar sig och yrkar
bifall till lagstiftningen — naturligtvis.

Måndagen den 28 juni 1943 f. m. Nr 27. .>7

Lagförslag ang. begränsning av dyrtidstillägg. (Forts.)
Något, sorn också har förvånat mig rätt mycket, är lagrådets inställning,
detta därför att lagrådet, som ju består av vårt lands främsta jurister, att
börja med mycket starkt har hävdat de betänkligheter, som följa med en lagstiftning
som denna. Men när detta har sagts i mångå vändningar, börjar lagrådet
att i ännu fler vändningar resonera sig fram till en allt större medgörlighet,
när det gäller förslaget. Men observera, att lagrådets medlemmar i alla
fall äro så kloka och rättrådiga, att de dock aldrig komma längre i sitt resonemang
och sin medgörlighet än till det näst lägsta betyg, som i administrativ
väg kan ges ett lagförslag, det nämligen, att lagrådetHinner sig »icke böra avstyrka
att lagstiftningen genomföres». Hade man gått ett steg längre, hade
det blivit avslag.

Självfallet — hade jag så när sagt — ha de statsrättskunmga män, som
yttrat sig om detta lagförslag, ställt sig avvisande till detsamma.

Nu vet jag mycket väl, liksom många andra jurister och säkert också många
bland menige man — och det framgår även av min reservation - att den
svenske lagstiftaren flera gånger har jämkat och justerat pa regeln, att en civillag
icke får ha tillbakaverkande kraft, men då har lagstiftaren också till sin
ursäkt åberopat antingen ett akut socialt ont eller en nödsituation. Hade något
sådant åberopats också vid detta tillfälle, är det mycket möjligt, att det inte
hade kommit fram så stark kritik. Nu föreligger emellertid enligt min uppfattning
varken ett akut socialt ont eller en nödsituation, som skulle kunna utgöra
ett strängt tvingande skäl -— observera det, ett strängt tvingande skäl!
för tillkomsten av en lag sådan som den, som nu föreslås. — Huvudmassan
av landets löntagare har ingen större kompensation än som kan anses skälig.
Lagen riktar sig ju heller inte mot dem utan mot ett fatal, en obetydlig grupp
löntagare, och den överkompensation, som denna fataliga grupp har fått, ^spelar
— därom äro många ense, och jag tror till och med, att jag bestämt vagar
säga, att herr statsrådet hör till dem — ur allmän ekonomisk synpunkt en
relativt underordnad roll, och den kan icke nämnvärt störande inverka på landets
finansiella läge. . „0 .

Man kan då fråga sig örn behovet av en sadan här lagstiftning. Vi fa ju
komma ihåg, att under årens lopp lia på arbetsmarknaden arbetsgivare, arbetare
och löntagare kommit överens i det fria avtalets tecken, och det har hållits i
helgd av båda parterna. Myndigheterna ha också, så gott sig göra låtit, medverkat
till att denna princip hävdats. I nuvarande läge kan, åtminstone efter
min uppfattning, inte propositionens förslag utgöra något verksamt medel att
förebygga en sänkning av penningvärdet. Jag tror inte. heller, att denna lagstiftning,
såsom man förmenar, kan ha någon effektivitet i egentlig mening.
Effektiviteten blir i varje fall ringa.

För min del skulle jag mycket hellre ha sett, att man verkligen hade betalat
vederbörande arbetstagare de dyrtidstillägg, som de rätteligen ha att fordra,
och därmed också visat respekt för ingangna avtal. Det är nämligen min erfarenhet
och min mening, att vi alla ha bäst av att respektera ingångna avtal
och detta inte minst, när det gäller arbetarna.

I varje fall är läget numera inte sådant, att det motiverar åtgärder, som
kunna möjliggöra rubbningar på arbetsmarknaden beträffande avtalsfriheten,
vilka kanske kunna vara rätt väsentliga och betydelsefulla. Inför man en lag
sådan som den nu föreslagna, är jag rådd för, att nian åt det allmänna inrymmer
en befogenhet att påverka lönesättningen vid avtalsförhandlingar, och det
är, såvitt jag har mig bekant, någonting alldeles främmande för svenska förhållanden.
Jag tror, att på detta ömtåliga område kan det vara ganska svart
och även ganska olycksdigert.

För övrigt får jag säga, att det för ling verkar fullkomligt varldsiramman -

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1943 f. ni.

Lagförslag ang. begränsning av dyr tids tillägg. (Forts.)
de för att inte säga groteskt, då statsrådet talar om, att örn lagstiftaren underlåter
att ingripa mot några arbetstagare, som vägra biträda en av flertalet träffad
överenskommelse, skulle möjligheten — säger herr statsrådet — att få till
stånd ^ frivilliga överenskommelser betydligt reduceras. Å andra sidan, säger
statsrådet, skulle utsikterna att få till stånd sådana överenskommelser ökas,
om det stora flertalet arbetare hade visshet örn att de arbetskamrater, som ej
frivilligt ginge med på en begränsning av dyrtidstillägget, skulle tvingas
därtill.

Jag tillåter mig verkligen en fråga, som jag skulle ha velat rikta till herr
statsrådet —• han aktar inte nödigt att vara här vid behandlingen av en
sådan här bagatellsak, enligt hans mening naturligtvis, ty han förlitar sig
på majoriteten — nämligen: Vad är det för en frivillighet, herr statsrådet
talar om? Såvitt jag kan finna, är detta ingen frivillighet. Det är ju ett tvång,
som det är fråga örn. — Lagen kommer att likna käppen, som skall fram,
örn en löntagare eller annan part inte vill ge med sig. Det är hela saken.

Det lider förresten inte det ringaste tvivel, att lönekontrollnämndens arbete
kommer att bli vidlyftigt. Denna sak kommer att kräva en stor apparat. Man
måste komma jhag, att nämnden har inte bara att ex officin vaka över, att
det inte uppstår några toppar i fråga örn dyrtidstilläggen på arbetsmarknaden,
utan den skall taga emot och bedöma alla anmärkningar, som göras av
kommuner, av föreningar och enskilda. Det kommer att finnas massor av
frågor, som bli svåra att bedöma. Det är jag övertygad om. Och dessa svårigheter
komma inte att bli mindre därigenom — såsom det också har sagts
och som framgår av den mängd klagomål, som finnas här i utredningen -—
att lagförslagets bestämmelser, som det heter, äro skäligen allmänt hållna,
att dessa till sin innebörd delvis äro oklara och att det inte finns några fasta
riktlinjer för att bedöma frågorna. Allt detta, säger man, föranleder en stor
osäkerhet i den praktiska tillämpningen, och det anföres också en hel massa
exempel, som jag emellertid naturligtvis inte skall trötta med.

Det kunde vara intressant att veta vad man svarar på sådana viktiga saker,
men till dessa anmärkningar har statsrådet ingenting annat att svara
än att han säger: »Ja, det är klart, att lagen måste avfattas i relativt allmänna
ordalag, och att det måste finnas utrymme för en skälighetsprövning.
Det är också klart, att man får överlämna åt rättstillämpningen att så småningom
svara riktigt på frågorna.» Jag får säga, att när man läser detta svar
på de klagomål och de exempel, som anförts, så har man svårt att värja sig
för den misstanken, att här kommer rättstillämpningen att bli, örn jag så får
säga, ganska godtycklig.

Vad sedan angår kostnaderna för denna lönekontrollnämnd, så lia de av
statsrådet i ett särskilt protokoll helt och hållet bagatelliserats. Men det finnes
delade meningar örn den saken, och jag vill i det avseendet bara hänvisa
till vad Svenska stadsförbundet säger. Det har något ganska allvarligt att
säga örn dessa kostnader. Det säger, att det för sin del inte kan ens delvis
biträda med att reda upp alla de här sakerna med den omfattning, som förbundets
kansli äger.

Det är självfallet, herr talman, att jag med min uppfattning inte kan finna
det vara nödvändigt, att det skall givas en fullmakt åt Kungl. Majit i det
föreliggande fallet. Nu har ju visserligen lagrådet talat örn. att förhållandena
snabbt kunna utveckla sig i sådan riktning, att statsmakterna böra äga möjlighet
att utan onödig omgång ingripa. Statsrådet har också talat om en sådan
sak. Statsrådet har nämligen talat om, att det kan ske uppsägning av
avtal, och då vore det nödvändigt att genast skynda fram med en kompensationsspärr.
— För min del anser jag det emellertid vara mycket olämpligt

Måndagen den 28 juni 1943 f. m. Nr 27. o9

Lagförslag ang. begränsning av dyrtidstillägg. (Forts.)
att i förevarande fali ingripa i ärendenas gång eller att föregripa lönekontrollnämndens
avgöranden, i all synnerhet som man vet,. att dessa frågor
äro både svåra och ömtåliga. Det behöves helt naturligt tid för att avgöra
dessa frågor. Men skulle det verkligen inträffa, att möjligheten av en ofrånkomlig
prisstegring uppenbarar sig eller att det överhuvud^taget blir en
ogynnsam utveckling på det ekonomiska området och det alltså skulle gälla
att söka tillse, att den uppnådda stabiliseringen vidmakthålles och inte äventyras
t. ex. genom att dyrtidstilläggen höjas på ett inte oväsentligt sätt, ja.
då skall enligt min mening inte Kungl. Maj :t avgöra frågan, om lagen skall
träda i tillämpning, utan då bör riksdagen ha tillfälle att yttra sig.

Av vad jag nu har sagt, framgår nog så tydligt, herr talman, att jag för
min del inte kan vara med örn denna lag, utan jag yrkar avslag på den.

Häri instämde herrar Hage, Sandegård och Herman Ericsson.

Herr Linderot: Herr talman! Då jag är motionär i frågan, tillåter jag mig
säga några ord, ehuruväl de synpunkter, som herr Linder nu har framfört, äro
så vägande, att det från motionärernas sida väl knappast skulle behöva framföras
några ytterligare skäl för att det föreliggande förslaget borde avslås.

Det säges örn människan, att när hon blir gammal, blir hon vemodig. Det är
möjligt, att detta gäller också partier, och då tycker jag, att det socialdemokratiska
partiet, när det betraktar det föreliggande lagförslaget, måste känna sig
synnerligen vemodigt. Det var så, när jag för 35—40 ar sedan anslöt mig till
den socialdemokratiska rörelsen, att arbetare ganska ofta kunde komma i fängelse
för att de hade stridit för att få högre löner. Om de formellt kommo i kollision
med lagarna, så försvarades i regel dessa lagbrott med att det var en
rättfärdig sak, för vilken dessa arbetare hade stridit, och därför ville man inte
betrakta det såsom någon moraliskt förkastlig handling, även örn det råkade att
bli fängelsestraff för att de hade stridit för högre löner på ett sätt, som inte
precis stämde med gällande lagar.

Nu föreligger här ett lagförslag, enligt vilket det skall utdömas fängelsestraff
åt arbetsgivarna, ifall de ge högre lön åt en arbetare än vad en statens
lönekontrollnämnd behagar fastställa. Jag tycker det skulle verka litet vemodigt
just för gamla socialdemokrater att tänka sig, att det är det socialdemokratiska
partiets majoritet i riksdagen, som nu skall sätta arbetsgivarna i
fängelse för att de giva för höga löner åt arbetarna. Utvecklingen är vittspännande,
och man skulle nästan kunna säga, att reformismens cirkel är sluten, när
detta lagförslag vunnit riksdagens bifall.

Det är möjligt att man inte närmare har övertänkt det principiella innehållet
i denna lag. När jag hör med vilka övertygande argument en så representativ
socialdemokrat som herr Linder vänder sig mot lagförslaget, då tolkar
jag det så, att det socialdemokratiska partiets ledamöter i allmänhet inte ha
så allvarligt tittat på det förslag, sorn''föreligger. Annars skulle det inte ha
kunnat gå med på det, ty när lagrådet, som herr Linder redan hänvisat till,
anser, att en sådan här lag strider mot de viktigaste principerna i den rättsordning,
som det svenska samhället vilar på, så är ju därmed egentligen allting
sagt örn den rättsliga sidan av lagen. Och när herr Linder påpekat, att lagrådet
efter att ha givit lagen näst lägsta betyget, ändå förklarar att lagen kanske
kan bifallas, så har han därmed inte givit någon karakteristik åt ett sadan)
handlingssätt från lagrådets sida. Jag förstår, att de vördiga män, som sitta i
lagrådet, böra skonas från alla hårda omdömen, inte minst i riksdagen, meri
det gör väl inte så mycket, örn jag fäller ett något kardare omdöme än herr
Linder genom att säga. att jag tycker, att de) är alldeles obegripligt, att lagrådet
överhuvud taget Ilar kunnat tillstyrka detta lagförslag.

f;0

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1941! f. m.

Lagförslag äng. begränsning av dyrtidstillägg. (Forts.)

Det är emellertid inte så mycket dessa rent rättsprincipiella synpunkter,
som lia gjort, att jag motionerat i fragan, utan det är närmast arbetarnas klassintressen,
som jag har velat gagna, och det är just örn dessa, som jag ville
yttra några ord.

Det skall göras en laglig spärr för utbetalande av t. o. m. överenskommen
lönekompensation för prisstegringar. Kunde man inte ha tänkt på att också
skapa någon laglig garanti för att arbetarna finge ersättning för prisstegringar
i det fall, där arbetsgivarna inte ha velat giva dem sådan ersättning? Det vöre.
tycker jag — i varje fall från det socialdemokratiska partiets ståndpunkt — betydligt
mera motiverat att söka skapa en garanti i lagstiftningen för att, när
en särskild prisstegring sätter in, som gör, att penningvärdet sjunker, arbetarna
garanteras kompensation för denna prisstegring.

Jag är övertygad om, att det finnes en massa skäl att ange varför en sådan
lag borde genomföras. Och i varje fall tycker jag att, när man vill kriminalisera
utbetalningen av rimlig_ ersättning för dyrtid åt en arbetare, så borde det
i ali rimlighets namn ha kriminaliserats eller åtminstone moraliskt fördömts,
att man betalar ut för liten ersättning åt arbetarna, när dyrtiden är svår i
landet. Men det har man inte haft den ringaste tanke på. Det anser man väl
vara alldeles i sin ordning.

Jag^kan inte tänka mig, att landsorganisationen kommer att kunna i längden
stå för att den har yrkat bifall till denna lagstiftning. Om också herr
Strand inte är närvarande, finnes det ju andra representativa funktionärer
inom landsorganisationen här, som kanske vilja vara vänliga att giva en motivering
för landsorganisationens tillstyrkande av föreliggande lagförslag. Landsorganisationen
är ju en arbetarnas fackliga huvudorganisation, och landssekretariatet
såsom dess ledning har inte helt bortsett från arbetarnas intressen i
sitt yttrande över lagförslaget, ty det har ifrågasatt, örn inte straffstadgandet
borde begränsas till att gälla endast den, som utgåve sådant tillägg, alltså
den arbetsgivare, som enligt överenskommelse med en arbetare betalar högre
lönekompensation för dyrtiden än vad lönekontrollnämnden har fastställt. Den
borde straffas, säger landssekretariatet, men icke arbetaren, som tar emot.

Ja, jag vill inte giva mig in på några juridiska spekulationer, men begår
man ett brott härvidlag så är det klart, att de båda i brottet delaktiga måste
straffas. Jag förmodar, att örn jag vore jurist och skulle taga ståndpunkt till
detta ur juridisk synpunkt, då måste jag väl anse. att de äro lika brottsliga,
den ene som den andre, alldenstund brottet ju inte kan fullbordas med mindre
än att arbetaren tar emot den ersättning, arbetsgivaren vill ge. Nu vill landsorganisationen
ifrågasätta, om inte en arbetare, som får litet mera betalt än
lönekontrollnämnden vill, ändå kunde besparas bestraffning, och det är ju
vackert av landsorganisationen att sålunda vilja skydda sina medlemmars
intressen. Jag tror emellertid, att det är skrivet närmast för att det skall se
vackert ut, och jag skulle vilja se den arbetsgivare i allmänhet, som vill riskera
straff genom att betala högre löner åt sina arbetare. Det är klart, att det
i något enstaka undantagsfall kan finnas en privat företagare, som för ett
alldeles speciellt syfte anser sig böra förbigå en sådan här lagstiftning och ge
en arbetare litet högre ersättning, t. ex. för att få ett visst arbete utfört. Ett
sadant enstaka fall kan tänkas, men jag tror, att arbetsgivaren i fråga nog
skulle finna medel och metoder för utbetalande av sådan ersättning, så att han
inte skulle komma i kollision med den lag, som här föreligger. Jag fattar L. 0:s
reservation i detta stycke närmast såsom ett något naivt försök att svära sig
fri från att ha bidragit till att straffbelägga arbetarnas erhållande av en viss
högre lön ^än lönekontrollnämnden fastställt. Jag säger avsiktligt »ett naivt
försök» fran Tj. 0:s sida, ty det kommer inte att lyckas att inför arbetarna för -

Måndagen den 28 juni 1943 f. m.

Nr 27.

Lagförslag ang. begränsning av dyrtidstillägg. (Forts.)
svara tillstyrkandet av denna lag nied hänvisning till denna formulering, att
endast arbetsgivare, som betala ut för mycket pengar till arbetarna, böra
straffas •

Det är alltså några synpunkter från arbetarklassens intresseståndpunkt, som
jag här har velat tillföra diskussionen. I övrigt, herr talman, har jag i den
motion jag väckt framfört mina synpunkter, och jag tror, att herr Linder i
verkligheten har tolkat vad den stora majoriteten av de socialdemokratiska
ledamöterna egentligen tycker. Jag är ganska övertygad om det. Måhända
är jag här litet för optimistisk, när det gäller att bedöma den socialdemokratiska
gruppens ståndpunkt till lagstiftning gentemot arbetarna. Men jag kan
inte komma ifrån, att jag hyser den uppfattningen, att herr Linder är den, som
här företräder det socialdemokratiska partiets verkliga mening, och jag tycker,
att den borde komma till uttryck i en votering. Jag tycker, att man borde
kunna rösta ned den här lagen, ty några som helst^ faror för herr Wigforss i
kampen mot inflationen komma ändå inte att uppstå.

Jag vill inte förlänga debatten med att draga upp inflationsproblemet till
diskussion, ehuruväl det är själva grundvalen för lagförslaget. Inflationen
åstadkommes inte i och för sig av lönerna till löntagarna, och det är alldeles
klart för den, som vill studera abed i ekonomien, att denna lagstiftning för att
hålla nere dyrtidskompensationen i vissa fall på en lägre nivå absolut ingenting
har med den inflatoriska utvecklingen i landet att göra. Jag vet inte, örn
det betraktas såsom smädligt, men örn jag använder samma ord som herr Linder
örn statsrådet Wigforss, så får jag väl i alla fall vara ursäktad. Herr Linder
ansåg nämligen, att statsrådets motivering på en viss punkt var grotesk.
Jag ber att också få säga, att departementschefens åsikt, att bekämpandet av
inflationen kräver en sådan här lagstiftning, är ur ekonomisk och teoretisk synpunkt
grotesk. Ty det stämmer inte med det enklaste abed i den ekonomiska
vetenskapen. Ni kunna ju i varje fall i framtiden undersöka, örn den inflatoriska
utvecklingen i landet överhuvud har ens teoretiskt kunnat paverkas
praktiskt är det absolut omöjligt — av de förhållanden, som komma att inträda,
sedan denna lag blivit gällande.

Men när inte det uppnås, som skulle vara huvudsaken, så måste man fråga
sig: skall man då gå in på en linje, som av lagrådet betraktas såsom stridande
mot de rättsprinciper, på vilka hela rättsordningen vilar? Skall man gå in
på en princip, som för hela den svenska arbetarklassen måste vara ytterligt
motbjudande? Skall man utifrån sådana här förutsättningar slå in på en lagstiftning
av denna karaktär, när den inte kommer att medföra ett skapande
grand av nytta för det syfte, vilket man angivit såsom lagens förutsättning?
Jag måste säga, att jag tycker det är ganska groteskt att anta en sådan lag.
Man vinner ju praktiskt taget ingenting, men man sårar en princip, och man
väcker stor ovilja, det försäkrar jag, bland de svenska arbetarna genom att
man lagstiftar på det här viset. Och jag vill begagna tillfället, herr talman,
att säga ett ord, som visserligen inte kan lia någon betydelse just nu, men som
kanske till kommande riksdag ändå någon vill överväga: är det nödvändigt,
att riksdagen, så fort ett statsråd får i huvudet, att han vill lia en fullmaktslag,
i den nationella samlingens intresse ovillkorligen skall godkänna förslaget?
Här finnes nu en rad fullmaktslagar, som ligga i regeringens kartotek.
En stor del av deni användes inte alls, men de åstadkomma ändå en viss irritation,
och de kunna användas, när så anses behövligt. Det är så även med denna
nya fullmaktslag: (leii kari användas av denna regering eller en kommande regering
på ett sätt, som riksdagen troligen inte alls har tänkt sig, när den har
bifallit denna lag. Är det inte litet lättfärdig! av riksdagen att så diir utan
vidare bifalla alla dessa olika förslag till lagar, som med tämligen jämna mel -

Nr 27.

.Måndagen den 2S juni 194:5 f. m.

Lagförslag ang. begränsning av dyrtidstillägg. (Forts.)
lanrum i form av kung-], propositioner komma på riksdagens bord? Den här lagen
förefaller mig vara så omotiverad och till sina verkningar så ytterligt litet
effektiv, att det visserligen inte är därför att jag tror att den medför några
katastrofala följder för den svenska arbetarklassen, som jag talar emot lagen,
men jag tror att det leder till ett slags katastrof för riksdagens egen lagstiftmngsförmaga,
om den skall halla pa och antaga sådana här lagar »immerbadd,
immerbadd».

Jag ber, med de synpunkter jag har tillagt till vad herr Linder så övertygande
här har framfört, att få förena mig i reservanternas yrkande örn avslag
å det föreliggande förslaget.

Herr Norman: Herr talman! Utskottets majoritet har funnit, att denna fullmaktslag
är ett ganska betydelsefullt komplement till de prisreglerande åtgärder,
som förut äro beslutade. Syftet är ju. att de överenskommelser, som flertalet
av arbetstagarna kunna träffa med sina arbetsgivare i fråga örn dyrtidskompensation,
skola vara normerande för alla. I sig självt förefaller det mig, som
örn man inte behövde ha några stora principiella invändningar mot strävandena
att na detta mal: att det normerande förhållande, som de stora grupperna komma
överens örn, skall gälla även andra, som av olika anledningar eljest skulle
kunna ha möjligheter att skaffa sig en högre kompensation.

Nu bär det inom utskottet gjorts invändningar mot antagandet av denna lag.
Det föreligger reservationer från tre ledamöter. Jag tror, att dessa ledamöter
representera ganska olika ståndpunkter, när det gäller motiveringen för dessa
avslagsyrkanden. Herr Linders ståndpunkt ha vi hört. Han vill slå vakt örn
principen, att avtal skola gälla, och det är ju en synpunkt, som utskottsmajoriteten
också delar, fastän denna majoritet i ett tvångsläge som detta har ansett
sig'' kunna förorda denna lagstiftning.

,..Vad sorn stadgas i § 3 och som herr Linder särskilt vände sig emot, är ju, att
därest flertalet inom ett företag kommer överens örn, på grund av ett tvångsläge
att de skola giva litet avkall på sina förut beviljade rättigheter, så skall
en Lten minoritet också vara tvungen att följa denna flertalets mening.

+ ^''ri1^e1r vande mot detta stadgande, utom av principiella skäl rörande

avtalets helgd, också därför, att han icke var någon vän av ett majoritetsförryck.
Mun kan ju knappast säga, att här föreligger ett majoritetsförtryck, när
majoriteten, i fråga kommer i samma dilemma som minoriteten, som får lov att
löija majoritetens vägar.

Nu anslöt sig, efter vad jag kunde förstå, herr Linderot till just dessa ståndpunkter.
Han ville i likhet med herr Linder slå vakt om denna lilla minoritets
ratt, som inte tar hänsyn till vad det allmännas bästa kräver i ett tvångsläge
utan som sa att säga tjurhåller på sin rätt — det må sedan gå hur det vill med
mycket betydelsefulla samhälleliga värden.

Det andra motivet, sorn bär kan föreligga som skäl för ett avslagsyrkande,
tror jag förefinns hos de bada andra reservanterna. De äro inte så rädda för vad
som stadgas i § 2 och § 3, men däremot frukta de, att bestämmelserna i § 4
skola kunna tågås till intäkt för att genom statliga åtgärder hindra svaga arbetargrupper,
som innan dyrtiden inträdde lågo på en mycket låg lönenivå, att

löne0ställningnSk0mme S<,r ^ arbetsgivarna få en efter förhållandena skäligare

bcDä&r f-Äi■jU heIt en^eJt till att möjliggöra ett kompensationsstopp
a£fnt wlyrtldStluawn-V?et/y^tar sål„unda inte alls tilJ att åstadkomma ett
skottet °Ci1 kej^a^fand.e de.ssa ^gt avlönade arbetargrupper har ut skottet,

efter vad jag kan forsta, skrivit så bestämt, att man inte behöver riskera,

Måndagen den 28 juni 1943 f. lii.

Nr 27.

Lagförslag ang. begränsning av dyrtidstillägg. (Forts.)
att lagens tillämpning blir sådan, att möjligheter beskäras^ dem att få en under
vanliga förhållanden berättigad höjning av sina löneförmåner.

Det är inte med någon entusiasm, som utskottet har förordat detta lagförslag,
men vi ha räknat med att det kan vara ganska betydelsefullt, att lagen finnes
som ett komplement till de prisreglerande åtgärderna, till prisstoppet alltså.
Prisstoppet är det väsentliga, och givetvis böra inte förhållandena på arbetsmarknaden
få utveckla sig så, att de regleringar i sagda avseende, som äro vidtagna,
inte bli hållbara.

Värdet ur samhällsnyttans synpunkt av denna lag är väl närmast, att den
kommer att verka psykologiskt så, att det går lättare att komma till lämpliga
överenskommelser på lönemarknadens område. Här tror jag att lagen har sin
största betydelse. Man kan nog förutsätta, att den i ganska liten utsträckning
kommer att tillämpas i praktiken, men den ligger där som en fullmaktslag,
som vederbörande vet kan komma till användning. Jag skulle tro att detta
kommer att leda till att man lättare får till stånd de överenskommelser, som
måste anses vara så betydelsefulla för att man skall erhålla en lämplig avvägning
mellan prisreglering och löneläge, så att icke det ena förskjuter det andra
i någon riktning, och att man på det sättet kan bibehålla det fasta grepp om
penningmarknaden, som är så viktigt i nuvarande tid.

Jag hemställer, herr talman, om bifall till utskottets förslag.

På framställning av herr talmannen beslöts att den fortsatta överläggningen
i förevarande fråga skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Anmäldes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr 386, till
Konungen i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
auktoriserad mätning av ved och annat virke, såvitt angår anslagsfrågor.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att utskottets hemställan i
utlåtande nr 64 bifölles även av andra kammaren.

Anmäldes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser till Konungen
:

nr 436, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30 december 1939 (nr 934) örn tjänsteplikt,
m. m.;

nr 437, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om tillståndstvång
för byggnadsarbete;

nr 438, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1942 (nr 493) om avverkningsskyldighet;

nr 457, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om anställande av distriktsbarnmorskor m. m.;

nr 458, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn viss
begränsning av legitimation som tandläkare, m. m., såvitt den hänvisats till
lagutskott; samt

nr 461, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående dyrtidstillägg åt vissa ersättningstagare enligt lagen örn försäkring
för olycksfall i arbete, m. m.

Skrivelseförslagen godkändes, nr 437 under förutsättning att utskottets
hemställanden i utlåtande nr 58, nr 438 under förutsättning att utskottets hem -

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1943 f. m.

ställanden i utlåtande nr 62 samt nr 461 under förutsättning att utskottets
hemställanden i utlåtande nr 56 bifölles även av andra kammaren.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till Konungen
:

nr 455, i anledning av väckta motioner örn utredning rörande orsakerna till
det försämrade nykterhetstillståndet i riket m. m.; och

nr 456, angående beräkning av bevillningarna för budgetåret 1943/44 m. m.

Skrivelseförslagen godkändes, nr 456 under förutsättning att utskottets hemställanden
i betänkande nr 52 bifölles även av andra kammaren.

Anmäldes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr 465, till Konungen
angående regleringen för budgetåret 1943/44 av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk m. m.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att andra kammaren beträffande
utskottets utlåtande nr 67 fattade samma beslut som första kammaren.

Anmäldes och bordlädes budgetdeputerades memorial angående arvode åt
deputerades sekreterare.

Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5.04 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Måndagen den 28 juni 1943 e. m.

Nr 27.

Måndagen den 28 juni e. in.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 e. m.

Anmäldes ock bordlädes statsutskottets memorial nr 236, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga örn anslag för budgetåret 1943/44 till skjutfält
för Bergslagens artilleriregemente m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Fortsattes överläggningen angående andra lagutskottets utlåtande nr 63. Lagförslag

äng. begräns Herr

Hage: Herr talman! Jag har i början av denna debatt instämt med herr ni™?dstillägg?
Linder, och jag har därmed deklarerat, att jag, örn det blir votering, kommer (Fort*.)
att rösta mot det föreliggande utskottsutlåtandet. Jag har visserligen i andra
lagutskottet vid flera tillfällen varit med örn att ge Kungl. Maj :t fullmakter,
men jag måste säga, att detta förslag är det mest osympatiska, som någonsin
har förekommit i andra lagutskottet, och det har också inom utskottet funnits
en mycket stor aversion mot förslaget, fastän denna aversion så småningom
har lagt sig och man kommit fram till ett utlåtande, där man tillstyrker
propositionen, ehuru motiveringen i mycket hög grad går i negativ
riktning.

Jag har förut vid två tillfällen mött denna fråga. Först var jag inom
landstingsförbundets styrelse med örn att utforma förbundets yttrande, och
det yttrandet gick på sätt och vis i avstyrkande riktning. Förbundet framhöll
nämligen, att då landstingen vid beviljande av dyrtidskompensation åt
sina befattningshavare icke överskridit de kompensationsgrunder som gälla
för statens befattningshavare, den ifrågasatta lagstiftningen icke vore erforderlig
i vad det anginge landstingens verksamhetsområde. Jag har den känslan,
att detta generella uttalande nästan i lika hög grad gäller på andra områden,
där lönespörsmål varit föremål för behandling.

Sedan har jag varit närvarande i utskottet vid ett tillfälle, då denna fråga
behandlades, fastän jag icke kom att deltaga i det slutliga avgörandet. Jag
hade då redan från frågans behandling i landstingsförbundets styrelse den
allmänna inställningen, att utskottet borde avstyrka propositionen. Jag tror
nämligen, att den tendens inom löneutvecklingen, som detta förslag avser att
råda bot på, förekommer i så ringa utsträckning, att den inte kan ge anledning
att tillskapa en sådan lag som denna. För att använda en bild tycker
jag att Kungl. Majit här begär av riksdagen att få en kanon för att skjuta
ihjäl en mygga, och jag har den uppfattningen, att man, när det gäller sådana
frågor som denna, inte skall använda mera våld än nöden verkligen
kräver.

För övrigt vill jag säga i detta sammanhang, att det kan naturligtvis i
många fall vara nödvändigt att på detta sätt genom fullmaktslagar överlämna
åt Kungl. Majit att besluta på det ena eller andra området. Men jag tycker,
att om man skall gå den vägen, skall det verkligen föreligga bevis för att det
finns skäl till detta. Det fanns en gång en skandinavisk politiker, som beträffande
folkrepresentationen yttrade, att »all makt skall ligga i denna sal».

Första dammar ens protokoll 1948. Nr %7. 5

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1943 e. m.

Lagförslag ang. begränsning av dyrtidstillägg. (Forts.)

Men nied en allt för långt gående fullmaktslagstiftning blir jn makten undan
för undan förskjuten från delina sal till Kungl. Majits kansli, och det
är en odemokratisk utveckling. Jag förstår mycket väl, att förhållandena
kunna vara sådana, att det är nödvändigt att ge ett sådant organ som Kungl.
Maj :t vissa fullmakter. För att ta ett exempel från ett annat område så sammanträda
ju landstingen endast en gång örn året, och då varar sammanträdet
i allmänhet högst sex dagar. Under mellantiden kan det ju inträffa en hel
del förhållanden, som måste regleras av det organ, som där motsvarar regeringen:
landstingets förvaltningsutskott. Men riksdagens sammanträden börja
ju i början av januari och sluta nu för tiden i början av juli, och nu få vi
riksdag åter igen i höst, som kanske börjar i oktober och slutar i november.
Sedan kommer det en ny riksdag igen i januari. Den förutsättning för att ge
Kungl. Majit sådana här fullmakter, som bestod i att riksdagen kanske endast
var samlad fem månader av året eller något sådant, finns ju inte längre
i och med att vi gått in för, att riksdagen sammanträder två gånger örn året
och skall vara samlad så länge som den nu är. Motivet för att ge sådana fullmakter
blir då mindre och mindre.

I detta speciella fall skulle jag tro, att örn en sådan situation skulle inträffa,
att en åtgärd med givande av den ifrågasatta fullmakten skulle behöva vidtagas,
så kan det ske genom ett beslut vid något kommande riksdagssammanträde.
Dessutom föreligger det, såvitt jag kan se, åtminstone icke ännu ett sådant
motivmaterial, att man bör ge Kungl. Majit denna fullmakt. Örn det
däremot skulle visa sig t. ex. i höst, att situationen motiverar en sådan här
lagstiftning, då är ju ingen tid förliden, utan då torde det finnas möjlighet
att taga upp saken vid det tillfället. Jag kan naturligtvis tänka mig, att en
sådan situation kan inträffa, men jag menar, att örn vi skola införa en sådan
lagstiftning, skola vi lia starka skäl för att den behövs, ty lagen har vissa
avigsidor, det är inte tu tal om det.

Jag skall ta ett exempel, som ligger mig nära. Inom en del landsting kan
det konstateras just nu, att en del lägre kvinnliga befattningshavare ha börjat
framföra krav på högre betalning på grund av att de kunna få högre löner
på andra områden. Det gäller en del sjukvårdsbiträden och annan personal i
den ställningen. De säga, att örn de inte få bättre betalt, så sluta de och gå
över till bättre avlönade områden. Om då landstingen — för att undvika nedläggande
av en nödvändig verksamhet — skulle ge dessa befattningshavare
något högre lön än genomsnittet för sådana befattningshavare i hela landet,
d. v. s. betala mer än de landsting, där en sådan situation inte blivit aktuell,
då skulle, såvitt jag förstår, denna lag kunna utnyttjas på det sättet, att man
förbjöde dessa landsting såsom arbetsgivare att ge deri löneförhöjningen. Jag
påstår inte, att lagen ovillkorligen kommer att utnyttjas på det sättet — utskottet
har ju i sin motivering sagt ifrån, att lagstiftningen skall utnyttjas på
ett förnuftigt sätt och att man skall ta skäl. Men om jag kan läsa lagtexten
rätt, kan den i alla fall utnyttjas på det sättet.

Då kanske någon säger: det är ju bara bra, att vi kunna hålla tillbaka sådana
anspråk, som kanske äro ohemula och gå allt för långt. Ja, det kan man
ju säga, men örn landstingen på grund av dessa åtgärder förlora den arbetskraft,
som behövs för en nödvändig sjukvård, bli ju landstingen nödsakade att
lägga ned en sjukvård, som på ett eller annat sätt måste skötas. Utskottet
har visserligen sökt åstadkomma en motivering, som är avsedd att förebygga
en sådan tillämpning. Men denna motivering, herr talman, är icke tillräckligt
skäl för mig att gå med på en sådan lagstiftning som denna. Lagen kan komma
i händerna på funktionärer eller på en regering, som kunna utnyttja den
på ett icke tillfredsställande sätt.

Måndagen den 28 juni 1943 e. m.

Nr 27.

Lagförslag äng. begränsning av dyrtidstillägg. (Forts.)

Med denna utgångspunkt ber jag, kerr talman, att få göra samma yrkande
som herr Linder och hemställa örn avslag på den föreliggande propositionen.

Herr Norman: Herr talman! Herr Hages resonemang förefaller mig närmast
leda till att han skulle kunna gå med på första punkten i Kungl. Maj :ts äskande,
nämligen att denna lag skall antagas nu, men att riksdagen skulle vänta
med att taga ståndpunkt till frågan örn den skall sättas i verkställighet, tills
situationen blir sådan, att man kan närmare överblicka, örn lagen behövs eller
inte. Lagens konstruktion är dock sådan, att jag tror att det blir nödvändigt
att ge Kungl. Maj :t möjlighet att meddela sådant förordnande, varom 1 § talar.

I fråga örn dyrtidskompensationen säges det ju, att förbudet skall gälla höjning
av kompensationen utöver den som utgick vid tiden för förbudets meddelande.
Jag misstänker att man riskerar att vad man vill hindra redan skulle
vara en verklighet, örn man skulle vänta med ett förordnande till längre fram.

Herr Linder har ju i sin reservation varit inne på samma resonemang. Det
framgår av den reservationen, att man skulle kunna uppskjuta detta bemyndigande
för Kungl. Maj :t att förordna örn lagens tillämpning, men av de skäl som
jag här anfört tror jag att det är riktigast att överlämna denna fullmakt åt
Kungl. Majit redan niu. Därmed har ju inte någonting som helst tagits, bort
ifrån de reservationer rörande lagens tillämpning, som utskottet har gjort.

Herr statsrådet Wigforss: Jag har tyvärr inte haft tillfälle att vara innell
kammaren på förmiddagen, och jag vet inte örn det är nödvändigt att säga någonting
till förmån för detta förslag mer än det som redan sagts av utskottets
ordförande. Det är ju alldeles uppenbart, att herr Linder och herr Hage. och den
utskottsmajoritet, som med mycket stor tvekan förordat denna lagstiftning, inte
äro ensamma örn att känna ett visst obehag, när det gäller att acceptera en sådan
lag som denna, men vi få komma ihåg, att de förhållanden som ha framkallat
både utredningen och lagförslaget också äro synnerligen otrevliga. Det
må vara sant som det har sagts, att det här inte har gällt en så omfattande grupp
av anställda, att deras anspråk direkt skulle kunna rubba vår löne- och inkomstutveckling,
men då denna utredning togs upp, hade man en ganska stark känning
av det faktum, att vissa befattningshavare hade vad jag vill kalla för
orimliga kompensationsvillkor och att dessa befattningshavare hotade att framkalla
oro inom stora delar av arbetsmarknaden. Det är väl ändå ganska tydligt,
att en sådan organisation som landsorganisationen inte skulle ha tillstyrkt en
lag, som ur vissa synpunkter måste förefalla alla löntagare så motbjudande
som denna utan att känna, att här faktiskt riskerades någonting, för den stora
massan av lönarbetare genom att vissa grupper försökte skaffa sig en särställning,
som i grund och botten är en självmotsägelse. Ty man må säga hur mycket
som helst, som jag ser att herr Linder skrivit i sin reservation, atthen grundregel
i vårt lands samhällsliv är att avtal skola hållas, så vill jag ändå fråga herr
Linder: är det verkligen herr Linders mening, att avtal skola hållas, även örn
de innebära, att en grupp av medborgare skall bevara sin reella levnadsstandard,
under det hela folket får sin levnadsstandard sänkt — örn nu detta vöre
möjligt att genomföra? Men när det dessutom är så, att själva försöket att på
detta sätt genomföra fullständig kompensation är omöjligt, såvitt det skulle
utsträckas till alla löntagare, förefaller det som örn man får erkänna,, att utgångspunkten
för denna lagstiftning är sådan, att man får finna sig i saker,
som man annars inte gärna skulle gå med på.

Jag får understryka vad herr Norman nämnde nyss: att örn man inte skulle
sätta denna lag i kraft nu utan först sedan det har visat sig, att vissa befatt -

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1943 e. m.

Lagförslag ang. begränsning av dyrtidstilläg g. (Forts.)
ningshavare begagnade sin avtalsenliga rätt att få denna löneförhöjning, då
skulle nian ha kommit till den punkten, att man antingen vid lagens ikraftträdande
måste gå till att sänka en redan utgående lön, vilket vi icke velat göra
i propositionen, eller också vore hela bestämmelsen verkningslös.

Det som i grund och botten gör, att man kanske inte från någondera sidan
behöver taga hela denna lag så allvarligt, är att vi alla hoppas att den icke skall
behöva tillämpas. Jag är ganska övertygad örn, att örn lagen antages, kommer
den icke att behöva tillämpas, men örn däremot kamrarna skulle säga nej till
lagen, kan man säga att det skulle innebära carte blanche för de osolidariska
elementen att utnyttja de möjligheter de ha, oell då först skulle man komma i
det läget, att lagen verkligen skulle behöva tillgripas. Jag tror att det starkaste
argumentet för att nu säga ja till denna lag är att det inte är rimligt att ge ett
sådant erkännande åt sådana avtal som här finnas, att de skola tillämpas, och
jag skulle vilja säga, att det är mera en psykologisk eller moralisk meningsyttring
från riksdagens sida, örn den följer utskottets majoritet.

Herr Linderot: Herr talman! Jag vill först rätta, såvitt jag förstår, ett misstag
av utskottets ordförande angående själva syftemålet med denna lag, då
han säger, att den torde vara till för att stödja prisstoppet. Det är väl ändå
så, att örn prisstoppet verkligen genomföres, så förekommer ju ingen höjning
av kompensationen för prisstegringar, och utskottets ärade ordförande vänder
således upp och ned på saken, förväxlar orsak och verkan. Det är ju inte en
lagstiftning som hindrar löneförhöjningar, som skall stoppa upp priserna, utan
det är priserna, som skola, stoppas för att lönerna inte skola stegras. Detta är
det följdriktiga resonemanget, men det gör att denna lagstiftning blir ännu
mer oförståelig.

Statsrådet Wigforss säger, att landsorganisationen inte skulle gå med på
den här lagstiftningen, örn den verkligen medförde risker för arbetarmassorna
av här befarad karaktär. Ja, det är ju en uppfattning som vi inte här behöva
diskutera, men jag kan inte underlåta att säga, att när förespråkarna i landsorganisationen
motivera att de gå med på exempelvis en sådan här lag, så är
det mycket vanligt att de säga: ni kan väl inte tro, att statsrådet Wigforss
skulle vilja lägga fram en lag, som skulle vara till skada för arbetarna. Det
blir ju en utomordentligt effektiv arbetsfördelning, då statsrådet Wigforss som
bekant har mycket stort förtroende bland arbetarna. Ja, det försäkrar jag;
det är ett rent objektivt bedömande av det faktiska förhållandet. Bland arbetarna
är det mycket effektivt att säga: ni skola inte vara ängsliga, ty det här
har statsrådet Wigforss gjort, så det är inte illa ment, och i riksdagen garanterar
statsrådet, att landsorganisationen inte skulle tillstyrkt örn lagen innebure
någon fara för arbetarna. Därmed skulle då bevisföringen vara klar,
men jag tror inte att man kan antaga så principiellt betydelsefulla lagar på
sådana motiveringar, och det vill jag säga med ali respekt för statsrådet Wigforss
försök att förklara, att det inte är så farligt, att man enligt vad lagrådet
uttalat bryter principer, på vilka rättsordningen vilar. Men örn så är fallet,
och statsrådet förklarar att denna lag väl troligen aldrig behöver tillämpas,
då blir ju det hela bara en sorts moralisk preventivåtgärd, och för denna lilla
moraliska effekt, som tydligen inte har någon som helst betydelse för penningpolitiken,
skall då riksdagen godkänna en lag, som har så oerhört betänkliga
konsekvenser som här ha påtalats. Jag måste säga, att jag vidhåller min uppfattning
från i eftermiddags. Jag tror att åtminstone den socialdemokratiska
gruppen egentligen innerst inne är absolut emot att denna lag antages, och
då den inte kan motiveras med starkare argument, måste väl flera bli ytterligt
betänksamma.

Måndagen den 28 juni 1943 e. m.

Nr 27.

Lagförslag ang. begränsning av dyrtidstillägg. . (Forts.)

Jag skall nu liksom i mitt förra anförande hoppa över den penningpolitiska
synpunkten. Att gå in på den skulle i hög grad fördröja diskussionen och kanske
ändå inte leda till stort resultat. Men jag tror inte att statsrådet Wigforss
själv menar, att denna lag har någon som helst betydelse i kampen mot
inflationen. Ursprunget till framställningen är, såvitt jag förstår, .egentligen
Stockholms kommunala tjänstemäns vägran att gå med på en frivillig överenskommelse
örn sänkning av dyrtidskompensationen. Till en början var det nära
500 tjänstemän, som vägrade gå med på en sänkning av dyrtidskompensationen
med c:a 14 procent, och det blev ju en ganska stor stridsfråga, som resulterade
i att Stockholms kommunala myndigheter först hotade med, repressalier
och sedan vidtogo repressalier för att få dessa tjänstemän till en sa kallad frivillig
överenskommelse om att sänka dyrtidskompensationen med c:a 14 procent.
Resultatet blev, att slutligen allesammans utom 17 eller 18 stycken gingo
med på en sådan överenskommelse. Då började man hota. Stockholms stads
tjänstemän med att örn de inte underkastade sig stadskollegiets förslag, skulle
en lagstiftning i ärendet kanske bli nödvändig, och då vore det så mycket sämre
för tjänstemännen. Från denna kommunala konflikt i Stockholm har man
låtit det hela svälla ut till att bli en riksdagsfråga och framlagt ett lagförslag,
som innehåller så principiellt ytterligt farliga konsekvenser som detta
lagförslag gör.

Jag tycker inte att utskottet här har sett tillräckligt kallt på frågan. Jag
tror inte att statsrådet Wigforss skulle ha beretts några svårigheter, och jag
tror inte heller att han skulle ha betraktat det som någon olycka vare sig för
sin egen prestige eller för finanspolitiken här i landet, örn utskottet hade putsat
bort denna lag ifrån dagordningen. Det hade säkerligen varit bättre. Örn
lagen nu antages och aldrig kommer att användas; varför skall den då egentligen
antagas? Yarför skall man genomföra principvidriga lagar, som man
egentligen inte tänker använda? Alla dessa frågor stå obesvarade, och jag ber,
herr talman, att få vidhålla mitt yrkande om bifall till herr Linders m. fl.
reservation.

Herr Linder: Det är rätt ovanligt att från statsrådet Wigforss få höra de
tonfall som vi ha hört i kväll; han brukar vara en man som på allvar går in
för vad han förelagt riksdagen och håller på det bestämt. I kväll säger han:
ja, den här lagen är inte menad att tagas så allvarligt, den kommer inte i tilllämpning,
men det skulle vara rätt allvarligt, tillägger han, örn den inte antoges,
ty det skulle ha en svår psykologisk verkan. Men då frågar jag: varför har
statsrådet lagt fram detta förslag? Yarför skall riksdagen sättas i en så penibel
ställning? Det kan jag rakt inte förstå.

Nu har statsrådet Wigforss sagt: man får komma ihåg, att de förhållanden,
som ha framkallat denna proposition ha varit rätt otrevliga. Och så ställde han
den frågan till mig: avtal skola hållas; tycker herr Linder verkligen, att man
skall tillgodose en grupp, som kommer och vill ha alldeles orimliga kompensationskrav
genomförda? — Jag vill först och främst svara, att jag visst inte
har påstått, att ett avtal skall hållas under alla förhållanden: Ingalunda! —
Herr Norman passade på att i det sammanhanget säga någonting om, att det
skulle vara min inställning, att rätt skall vara rätt, hur det sedan må gå. Nej!
Visst inte! Det påminner mig örn det gamla juristspråket: Fiat justitia, pereat
mundus, men herr Norman kan vara lugn: världen går säkert under, som
man nu handskas med den, utan att det behöver skyllas på rätten; det är tvärtom
på den, som alla ropa för närvarande.

Jag har icke, som herr finansministern ansåg, påstått att ett avtal skall
hållas under alla omständigheter, utan jag har tvärtom sagt, att örn det är ett

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1943 e. m.

Lagförslag ang. begränsning av dyrticistillägg. (Forts.)
akut socialt ont, att man i ett avtal t. ex. förbehållit sig vissa leveranser, och
en prisstegring på dessa skulle komma att försätta stora lager av befolkningen
i en mycket betungande ställning, så att de skulle komma att tryckas av orimliga
villkor, anser jag, att lagstiftningen kan gripa in för att under sådana förhållanden
utjämna kristidsbördorna och fördela dem lika på alla håll. •— Örn
det vidare är en sådan nödsituation, att man anser, att stora lager av befolkningen
komma i ett kritiskt läge genom att det förfares på ett visst sätt, anser
jag också att lagstiftningen får gripa in. Men vad jag nu påstått, det är,
att det här inte alls föreligger någon sådan situation.

Här är det nämligen ursprungligen fråga örn ett tjugotal tjänstemän — det
är visst närmare bestämt 18 stycken — som ha ett avtal örn en viss kompensation.
Det är möjligt, att det finns ytterligare några stycken på andra håll, som
saken berör, men det är i varje fall fråga örn endast ett fåtal. Emot detta fåtal
tjänstemän, som inte vilja biträda förslaget örn kompensationssänkning, riktar
sig just denna lag. Då det nu gäller ett sådant fåtal, skall man, menar jag,
stryka ett streck över detta och betala de få kronor, det kan bli fråga örn, för
den blunder, man begått. — Men man skall hålla fast vid den stora principen
beträffande avtal, som för stora massor av vårt folk, icke minst bland den arbetande
befolkningen, har medfört så mycket vinster och har varit till så stor
nytta och glädje. Det är min ställning till frågan örn den där bekanta gruppen,
som herr finansministern har frågat örn.

Vad sedan gäller spörsmålet, huruvida sådana mindre grupper, som försöka
få mera kompensation, skola få det, vill jag säga, att det kan ju hända,
att en sådan grupp kommer att begära levnadskostnadstillägg — det är ju
mänskligt, om de så göra i tider, då allting blir dyrare och då levnadskostnaderna
öka. Men det är inte det, det här gäller, utan här är det fråga örn avtal,
som redan äro ingångna, och sådana skall man hålla. Framtiden kommer nog
att visa, när det gäller försök att i nya avtal höja kompensationen, att arbetsgivarna
ögonblickligen komma att säga: »Nej, det våga vi inte gå med på,
det få vi hålla oss ifrån, ty det kan ha sina konsekvenser!» Det är inte framtiden,
som vi här ha att göra med, när det gäller dessa försök att få ökad kompensation,
utan vi lia att göra med vad som redan är avtalat.

Jag skall, herr talman, inskränka mig till vad jag nu har sagt. Vad som
i övrigt invänts emot min argumentering har icke varit av den beskaffenheten,
att det kan öva något inflytande på min uppfattning i det stycket, och jag yrkar
därför avslag på propositionen.

Herr Norman: Herr talman! Herr Linderots invändning mot mitt uttalande
örn denna lagstiftnings nära sammanhang med åtgärderna för åstadkommande
av ett allmänt prisstopp skulle vara riktigt, om det stora flertalet arbetstagare
vid tiden för prisstoppets genomförande hade erhållit full kompensation.
Så är emellertid icke fallet. Eftersom mindre grupper av medborgare på
grund av avtal eller reglementen ha större förmåner än det stora flertalet andra
grupper har möjlighet att förskaffa sig eller förvärva på grund av den
nyckelställning de inta på arbetsmarknaden, så skulle detta givetvis med nödvändighet
stimulera också andra grupper att vara med i kompensationssträvandena,
och följden därav skulle lätt kunna bli den, att en stegring av dyrtidskompensationen
i tider av varubrist också skulle verka så, att prisstoppet
inte skulle kunna upprätthållas, utan att lavinen skulle komma i rörelse. Man
skulle då få försöka motverka detta genom en avvägning, som skulle pendla
upp och ned: löneökning — prisreglering, löneökning igen — prisreglering
igen, och man skulle på så sätt inte veta var detta skulle sluta.

Måndagen den 28 juni 1943 e. m.

Nr 27.

Lagförslag ang. begränsning av dyrtidstillägg. (Forts.)

Herr Linderot: Herr talman! Jag vill bara göra herr Norman uppmärksam
på att löneökningar ju på intet sätt komma att förhindras genom denna lag.
Hela argumentationen rör helt andra ting än dem, herr Norman här fört fram.

Löneökningar kunna genomföras avtalsmässigt. I höst utgå avtalen för en
halv miljon arbetare, men det finnes andra avtal för tjänstemän, som också
utlöpa. Då kommer man överens på vanligt sätt om vilka löner som skola utgå,
och sedan berör denna lagstiftning endast frågan örn överenskommen dyrtidskompensation,
vilket är något annat än vilka löner som skola utgå.

Den där s. k. lavinen, som herr Norman talade örn, kan möjligen komma
igång, men den sättes i så fall igång alldeles oberoende av denna lag, som endast
rör några små grupper, vilka aldrig kunna ha samma verkan som en
lavin i den svenska ekonomien. Sådant är det enkla sakförhållandet. Och för
var gång jag hör en förespråkare för lagen tala här, styrkes jag i den uppfattning,
som jag gav uttryck åt tidigare under debatten, nämligen att man tydligen
inte så noga har tänkt över denna lag och inte brytt sig så värst mycket
örn vad man yrkat bifall till.

Herr Forslund: Herr talman! Då jag tillhör dem bland utskottets ledamöter,
som, örn än med tveksamhet, ha anslutit sig till utskottets hemställan örn bifall
till Kungl. Maj:ts förevarande proposition ber jag att få säga några ord i
denna fråga.

Jag måste först framhålla, att jag i mitt innersta har varit mycket tveksam,
huruvida jag skulle giva min röst för denna proposition. Som alltid då man är
tveksam, får man lov att gå till bottnen med sakerna, och vid prövningen av
alla de omständigheter, som äro förknippade med detta problem, har jag till
slut bestämt mig för att tillhöra majoriteten inom utskottet.

Ända sedan jag började kunna självständigt tänka på frågor, som röra arbetarnas
möjligheter att kunna hävda sin rätt, har jag gått in för att avtalsrätten
skulle vara fri och inte skulle få kränkas på något håll, och att man
genom att ingå och hålla avtal skulle kunna skapa en sådan karaktär hos dem,
vilka såsom parter i ett avtal skola svara för att detta respekteras, att inte
någon tredje person, inte ens staten, skulle behöva inblandas. Jag var som sagt
från början tveksam beträffande mitt ställningstagande till propositionen, men
sedan jag närmare studerat densamma och kommit underfund med dess syfte,
lia mina betänksamheter något mildrats, änskönt de äro tillräckligt stora ändå.

Hela propositionen går ju ut på att man skall försöka komma till rätta med
icke de stora grupperna, icke de normerande löne- och kompensationsbestämmelserna
utan med sådana mindre grupper i samhället, som lia ställt sig alltför
omedgörliga beträffande sina en smula för stora krav på kompensafion under
en tid, då man nödgats gå in för en grundligare sakprövning än eljest och då
man tvingats att ta hänsyn även till de ändrade förhållanden, som kriget

medfört för vårt land. . . .

Det är ju tydligt och klart utskrivet i propositionen, och det har inregistrerats
i utskottets utlåtande, att förslaget syftar till att man skall kunna komma till
rätta med dessa mindre gruppers separatistiska strävanden att inte vilja ta
reson, när nian bör ta reson. Jag skulle vilja fa antecknat till protokollet, att
detta förslag icke från min sida har uppfattats — och att jag har rätt i det
avseendet, har jag fått bekräftat från dem, som svara för propositionen — så
att det här skulle vara fråga örn något ingrepp i de ordinära löneproblemen och
deras avvägning vare sig det gäller fasta löner eller kompensationer på dessa
löner, utan beträffande dessa löneproblem har man fortfarande samma rörelsefrihet
som tidigare och kan således vid lönerörelserna komma fram med
allt som det kan anses vara rimligt att ta hänsyn till. Det är således inte här

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1943 e. m.

Lagförslag ang. begränsning av dyrticLstillägg. (Forts.)
fråga om ett lönestopp i samma mening som då man talar örn prisstoppsbestämmelserna,
så att detta skulle bli ett lönestopp nummer två, utan det finns
full frihet för dem, sorn, kan man säga, representera de stora avtalsslutande
parterna, att med sin motpart träffa sådana överenskommelser, som kunna
anses vara skäliga, utan hinder av den anordning, som blir följden av denna
lagstiftning.

När så är förhållandet, menar jag, och nu kommer jag tillbaka till vad jag
började mitt anförande med, nämligen att när det gäller dessa små grupper, bör
man lia rätt att kräva hänsynstagande även från deras sida, även om denna
avvägning skulle komma att tangera för dem ömtåliga punkter i fråga örn
lönebestämmelserna och eventuella löften om en viss dyrtidskompensation.

Det var någon talare här, som sade att ingen vill väl göra gällande att nuvarande
statsrådet och chefen för finansdepartementet skulle lägga fram en
lagstiftning, som skulle på något sätt stäcka arbetarnas möjligheter att hävda
sig i en hård kamp. Jag skulle bara vilja tillägga, att jag hoppas att ingen
heller misstänker, att jag själv skulle till den grad ha ändrat uppfattning, att
jag nu skulle vara beredd att gå in för en lagstiftning, som skulle på något
sätt försvåra för arbetarna att hävda sin ställning. Det finns bland dem, som
undertecknat detta utskottets utlåtande, en ledamot, som är direkt aktivt verkande
i den stora organisation, som företräder arbetarna. Man får komma ihåg
att denna organisation ändå representerar en miljon arbetstagare i vårt land,
och när dessa få behålla sin handlingsfrihet för att skapa det normalläge, som
skall utgöra jämförelsepunkten, när man skall bedöma de små gruppernas
ställning i kompensationsliänseende, tycker jag att man däri har en garanti,
sa att man inte behöver oroa sig för att icke denna lag skall få en förnuftig
tillämpning.

Jag vill för min del ytterligare bara understryka vad utskottet här har sagt
örn att lagen inte bör träda i tillämpning, annat än då verkligt tvingande skäl
därtill föreligga, och det blir väl i så fall Kungl. Maj :t som mycket noggrant
får pröva, när dess tillämpning är påkallad.

Jag hyser i detta fall förtroende till dem, som skola pröva den saken, och
hur tveksam jag för övrigt än har varit i fråga örn ingripanden på avtalsväsendets
område, måste jag efter denna min deklaration sluta mitt anförande med
att säga, att jag biträder vad utskottet här har yrkat.

Herr statsrådet Wigforss: Jag skall inte mycket förlänga diskussionen,
men jag begärde ordet med anledning av ett yttrande av herr Linderot, vilket
ju innehåller en sanning, men fördöljer en större sanning.

Herr Linderot har rätt i att denna lag inte på något sätt hindrar lönerörelser.
Vad den vill hindra är naturligtvis överenskommelser örn vissa kompensationer,
som följa automatiskt med en prisstegring. Däremot ha överenskommelser
örn vissa löner skett och komma att ske, och de beröras icke därav.
Men den slutsats, som herr Linderot drog av detta, är inte riktig, ty det är
en helt annan sak att komma till rätta med krav på löneökningar, som, örn
de. genomfördes, kunde sätta i gång den där lavinen, som åstadkommer ökad
prisstegring och inflation, det är en helt annan sak att komma till rätta därmed,
säger jag, än att vara bunden av avtal, som säga, att vad som än händer, när
priserna stigit till en viss gräns, skola lönerna stiga. Det är därigenom som
rent automatiskt denna rörelse kommer i gång, och det är det, som genom
detta lagförslag skall förhindras.

Dessutom vill jag bara tillägga att det var ytterligt smickrande att höra,
att herr Linderot trodde, att landsorganisationen hade stött sig på mig, när
den hade tillstyrkt detta förslag. Hur vackert det än låter, tror jag ändå inte

Måndagen den 28 juni 1943 e. m. Nr 27. <3

Lagförslag äng. begränsning av dyrtidstillägg. (Forts.)
att det är riktigt. Däremot tror jag att herr Forslund har alldeles rätt i att
vad som förmått landsorganisationen att acceptera en linje, som från mångå
synpunkter är så frånstötande som denna, är, att landsorganisationen haller i
främsta rummet på den solidaritet inom den stora huvudmassan av löntagare,
som gör, att, när man en gång har valt en linje för sin frammarsch, man inte
vill se den oroad och kanske förstörd genom åtgärder från mindre grupper,
som inte känna samma solidaritet. Det är således ett utslag av arbetarrörelsens
inre solidaritet, som, såvitt jag förstår, har gjort att landsorganisationen
kunnat tillstyrka detta förslag.

Herr Norman: Herr talman! Det var med tillfredsställelse jag.hörde herr
Linderots tolkning av vad denna lag egentligen innebär. Herr Linderöds uttalande
strider dock ganska bestämt emot de synpunkter, som komma fram i
den motion, herr Linderot avlämnat i denna kammare och som jag skall tilllåta
mig att delvis citera.

Det heter där: »De föreslagna bestämmelserna kunna emellertid aven komma
att beröra andra löneförmåner än dyrtidstillägg.» Efter att så ha refererat
vad 4 § i lagen innehåller fortsätter motionären: »Därmed lämnas lönekontrollnämnden
möjlighet att ingripa även mot andra löneförbättringar än dyrtidstillägg»,
och efter att ha citerat departementschefens uttalande, säges det i
motionen: »Förslaget gäller i princip, att man vill lagstifta mot arbetarnas
möjlighet att genom solidarisk sammanhållning kunna tilltvinga sig en högre
levnadsstandard på bekostnad av arbetsgivarnas profit.» Litet längre ned i
motionen säges: »Lagen blir möjlig att använda inte endast för att hindra en
stegring av dyrtid stilläggen, utan även för att pressa dem neråt.»

Jag misstänker, att det i detta sammanhang icke är fråga örn det lilla fåtal,
som i avtal eller reglementen har sig tillförsäkrat högre kompensation, utan
detta uttalande syftar till att påstå att det stora flertalet dyrtidskompensationer
skall också med lagens tillhjälp kunna pressas nedåt.

Det är därför som sagt med särskild tillfredsställelse jag här noterar herr
Linderots uttalande örn lagens verkliga innebörd.

Herr Linderot: Ja, herr talman, jag ber örn ursäkt, men det föreligger fortfarande
ett missförstånd från herr Normans sida då han tror att här skulle
föreligga någon tvetalan i vad jag har sagt i motionen och i mitt anförande.
Yad som sagts i motionen örn att »de föreslagna bestämmelserna kunna emellertid
även komma att beröra andra löneförmåner än dyrtidstillägg», syftar på
att enligt lagförslagets 4 § »med dyrtidstillägg å lön eller pension likställes
i denna lag varje annat tillägg, som måste antagas avse att anpassa lönen» etc.

Alltså kan även annat tillägg än lönehöjningsförmåner i form av dyrtidskompensation
också komma att drabbas av denna lag, och därför skrev jag i
motionen, helt enkelt i konsekvens med den föreslagna lagtexten, att den kan
»komma att beröra andra löneförmåner än dyrtidstillägg».

Min kritik av lagen i övrigt kvarstår sålunda alldeles orubbad^, herr Norman.

Jag måste alltså »tyvärr» vidhålla allt vad jag har sagt både i motionen
och i mina anföranden här.

Vad statsrådet Wigforss här har invänt mot mig, nämligen att jag skulle
ha sagt en sanning, som bakom sig döljer en större sanning, kan jag, örn jag
skulle vilja vara generös, ge statsrådet Wigforss rätt i därför att naturligtvis
en oreglerad fortsättning av stegrad dyrtidskompensation teoretiskt kan dra
med sig en sådan utveckling av penningvärdet att viss inverkan i inflatorisk
riktning därav kan uppkomma — men det är så oerhört betingat detta, och
såsom grund för denna proposition finns det inte något konkret exempel av så -

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1943 e. m.

Om förbud
mot nedläggande
av
industriella
företag.

Lagförslag ang. begränsning av dyrtidstilläg g. (Forts.)
dan storleksgrad att den av statsrådet Wigforss tänkta situationen överhuvud
taget skulle kunna motivera någon lagstiftning av denna art.

Jag har i övrigt intet att tillägga. Jag vidhåller, att lagstiftningen faktiskt
ur iorslagsstallarnas egen synpunkt sålunda skulle kunna anses vara onödig.

Efter härmed slutad överläggning gjorde herr talmannen enligt de därunder
förekomma yrkandena propositioner, först på bifall till samt vidare på avslag
a vad utskottet i det under behandling varande utlåtandet hemställt; och förkiarade
herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Linder begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 63,
röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda uppmaningar
av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen, reste
sig fran sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 64, i anledning av väckta
motioner angående lagstiftning örn förbud mot nedläggande av industriella
företag.

Andra lagutskottet hade till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 88 i första kammaren av herr
Persson m. fl. och nr 80 i andra kammaren av herr Persson i Norrby m. fl.

I motionerna, vilka i huvudsak voro likalydande, hade hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla örn utredning beträffande och
framläggande för riksdagen av förslag till lagstiftning rörande förbud mot
nedläggande av industriella företag, innan frågan örn nedläggning prövats av
offentlig myndighet ur såväl näringspolitisk som social synpunkt.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner ej måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Herr Ramberg: Herr talman! Då jag nu kommer att ta kammarens tid i anspråk
under några minuter, ber jag örn välvilligt överseende därför. Det är
inte på grund av någon önskan att göra mig bemärkt, som jag tar till orda i
denna fråga, utan endast för att få anknyta några fakta till de förhållanden,
som jag har sett gestalta sig i livet.

För några månader sedan höll Sveriges industriförbund här i Stockholm
en stor konferens. Från denna konferens uppmärksammade jag ett par föredrag
och särskilt ett av dessa, som hölls av en direktör och riksdagsman. Från hans
sida fingo de svenska statsmakterna ett mycket förnämligt erkännande för den
välfärdspolitik, som här har genomförts under de senast gångna åren. Det är
åtminstone första gången som jag för min del har haft tillfälle att märka nå -

Måndagen den 28 juni 1943 e. m.

Nr 27.

Örn förbud mot nedläggande av industriella företag. (Forts.)
got sådant erkännande officiellt från industriens sida. Men samme talare berörde
också en annan sak i ett annat avsnitt av sitt anförande, da han hänvisade
till några motioner, som hade väckts vid innevarande års riksdag och som
innehöllo begäran örn skrivelse till Kungl. Maj :t örn viss utredning rörande
förbud för nedläggande av industrier. Dessa försök till lagstiftning pa bet
området betecknade den ärade talaren såsom synnerligen misslyckade, och de

ansågos av honom vara verklighetsfrämmande. . . . .

Ja, mina herrar, vi sakna väl inte erfarenhet av lagstiftning i prohibitiv
anda; såvitt jag kan erinra mig, finns det numera vissa möjligheter att kunna
ingripa med en viss lagstiftning gentemot t. ex. jordbrukare, som underlåta
att sköta sitt jordbruk. Såsom kristidsnämndsordförande har jag också hatt
tillfälle att något närmare titta på dessa förhållanden, och jag vet, att man har
haft en viss myndighet att kunna erinra den eventuellt felande örn att vissa
åtgärder borde vidtagas för att sätta hans brukningsdel i ur produktionssynpunkt
bättre skick. Jag tror inte att någon har reagerat emot att samhället
äger denna möjlighet. Jordbruket bär ju en mycket viktig uppgift att tylla
och den är ännu viktigaTe ur livsmedelsförsörjningssynpunkt under nuvarande

svåra tider. . 0

Jag har emellertid inte kunnat undgå att finna det vara i viss man ologiskt,
att vi ha en lagstiftning på detta område, som kan tillämpas gentemot, en näringsgren,
medan vi däremot helt och hållet sakna en sadan lagstiftning, da
det gäller en annan lika viktig näringsgren. Det kan ju också,^ inträffa att man
tillgriper vissa åtgärder i fråga om en brukningsdel, som på grund av dålig
skötsel inte ger försörjning åt de personer, som därav äro beroende, men i fråga
örn en industri, som skötes på liknande sätt och av vilken hundratals människor
skola ha sitt livsuppehälle, har man däremot inte någon möjlighet att

ingripa, ifall den misskötes. .

Jag hade också tillfälle att för några dagar sedan avlyssna den mycket
intressanta debatten i denna kammare örn de åtgärder, som skulle kunna vidtagas
i samband med en kommande fredskris. Jag lyssnade alldeles särskilt lippmärksamt
på de anföranden, som då höllos framför allt av tvenne industrirepresentanter,
och jag lade särskilt märke till deras humana sociala inställ m

A andra sidan kunde jag inte undgå att fästa avseende vid att genom deras
anföranden gick som en röd tråd detta: »Kör inte vid industrien, dess angelagenheter
böra ligga allt fortfarande utanför samhällets befogenhet, industrien
har gjort vissa utredningar och vidtagit vissa åtgärder så att den är nu
beredd att möta den kris, som eventuellt kan komma, och industrien är villig
att vidtaga alla nödiga åtgärder därför.» i . . ,

Det är naturligtvis mycket tacksamt att höra, allt detta. Diskussionen borde
ju egentligen den gången lia kunnat avslutas i och med att detta hade sagts
från de egentliga näringsidkarnas sida. Men så skedde ingalunda, utan tran
samtliga borgerliga partier deklarerades det hår som en klar inställning till
frågan, att man ansåg att allting var viii beställt oell att någonting utöver vad
som redan fanns icke var av behovet påkallat att vidtagas. ,

Ja, mina herrar, vi kunna kanske försöka gå ut i det praktiska livet och se

förhållandena sådana de egentligen gestalta sig.

Jag råkar vara mantalsskriven i en landsdel, där industridöden har gatt
synnerligen hårt fram under de senaste atta arén. 19.».) nedlades Kohlsäters
bruk, som hade ett arbetarantal av omkring 100 man, 1937 var turén kommen
till Stömne bruk, som sysselsatt 125 arbetare, och 1939 fann man för gott att
lägga ned Glava fönsterglasbruk.

xNr 27.

Måndagen den 28 juni 1943 e. m.

Om förbud mot nedläggande av industriella företag. (Forts.)

Där voro cirka 225 arbetare sysselsatta, och kring bruket hade bildats ett
samhälle med en befolkning av mellan 700 och 800 arbetare.

Jag vill inte med bestämdhet yttra mig om orsakerna till att man lade ned
Kohlsäters bruk. I fråga örn Stömne torde jag däremot kunna erkänna, att
nedläggandet hade sitt naturliga sammanhang med den pågående rationalisering
och koncentration av driften, som detta stora bolag bedrev. Det bör också
kunna tilläggas, att maskinparken i Stömne bruk kanske hade blivit alltför
gammal.

Beträffande Glava, bruk vill jag nämna, att jag varit anställd där över fyrtio
år, varför jag borde i någon mån kunna bedöma detta företags möjligheter att
ha fortsatt driften. Bruket anlades 1857. Det började i mycket liten skala, men
allt eftersom årtiondena gingo, växte det ut och blev större och större. Bruket
utnyttjade alla möjligheter till rationalisering, företagets ledande män besökte
de glasproducerande länderna ute i stora världen och togo vara på de kunskaper
de där kunde inhämta. Bruket hade på den tiden en mycket rörlig arbetarstam,
som arbetade dels inom industri av liknande art inom Sverige och dels
under vissa tider inom olika industrier i utlandet. Jag tror därför, att vi togo
vara på alla tänkbara finesser. Det rådde ett utomordentligt gott samförstånd
mellan det stora företagets ledning och arbetarna. Vi buro varandras bördor,
och företaget kunde leva vidare.

I början av 1920-talet hade maskinindustrien begynt ta ny form. Ingenting
var då naturligare än att också vi i Glava skulle ta del av de industriella erfarenheter
man hade vunnit i de övriga glasproducerande länderna. En överenskommelse
träffades med ett tjeckoslovakiskt konsortium, och företaget
byggdes ut för en fullt modern maskintillverkning. I slutet av 1927 kunde vi
sätta i gang maskindriften, och någon månad därefter skickade vi ut på den
svenska marknaden ett fönsterglas, som tillfredsställde de högst ställda anspråk.
Vi vörö lyckliga nog att under den dåvarande kunniga ledningen fortsätta
driften till 1933. Da ryckte döden bort den ledande mannen, men företaget
anställde en utländsk expert, och vi kunde lyckligt arbeta vidare fram
till 1936. Detta år fann företaget förenligt med sina intressen att träffa en
överenskommelse med en firma i utlandet örn att bygga om gasanordningarna
för vannadriften. Samtidigt avskedades den utländske experten och med honom
mångå, som hade bakom sig ett livs erfarenhet inom detta gamla glasbruk.
De skötos åt sidan, och man anställde en ny verkställande direktör och en
ingenjör för den tekniska ledningen. Så fortsatte man driften. Men det visade
sig, att ju mera man strävade och arbetade, desto sämre blev resultatet. Slutligen
gick det så långt, att det blev omöjligt att försälja det tillverkade
glaset pa marknaden. Vi arbetare fångö dag efter dag och natt efter natt
bära det färdiga glaset tillbaka till krossning och omsmältning. Vi började
tidigt första, att detta skulle sluta olyckligt för oss alla, och vi gjorde upprepade
framställningar till bruksledningen för att få missförhållandena rättade^
men varje gång fmgo vi ett kyligt mottagande.

Då försökte vi att komma till rätta med problemet vid en avtalsförhandling
här i Stockholm. Vår arbetslön var baserad på en viss låg timlön, vartill
koln tillägg, beroende på kvaliteten och kvantiteten av det tillverkade. Följaktligen
måste vi arbetare känna det synnerligen bekymmersamt med ett
sadant avtal, som med den dåvarande ledningens sätt att sköta driften inte
kunde tillfredsställa våra önskemål örn en rimlig lön. Vi tillkallade statens
förlikningsman, och under dennes ledning fördes förhandlingar mellan Svenska
arbetsgivareföreningens direktör och brukets direktör .å ena sidan och våra
ombud å andra sidan för att söka träffa ett löneavtal men framför allt för
att skaffa bruket en erfaren teknisk ledning. Vid dessa förhandlingar dekla -

Måndagen den 28 juni 1943 e. m.

Nr 27.

Om förbud mot nedläggande av industriella företag. (Forts.)
rerade brukets verkställande direktör inför våra ombud, att han oavvisligen
önskade få rättelse till stånd och att han vilken timme som helst väntade
ett svar från en vidtalad yrkesman från utlandet, vilken skulle överta den
tekniska ledningen av bruket. Sedan statens förlikningsman och arbetsgivareföreningens.
direktör med åberopande härav vädjat till oss örn att. gå med på
en uppgörelse, böjde vi oss och ingingo ett nytt avtal. Men ännu i denna dag
vänta vi på den tekniska ledning som skulle komma och som för övrigt inte
längre har någon uppgift att fylla där.

Vid ett tillfälle gjorde ledningen för den industriella verksamheten, således
en representant för företagarintresset, ett besök på arbetsplatsen hemma.
Vi hemställde då hos vår direktör, att jag skulle få uppvakta denne man
och tala med honom örn förhållandena. Detta beviljades, och jag framförde
till honom, vilka ytterst prekära förhållanden som rådde vid bruket. Jag
kunde t. ex. påvisa, att företagsledningen inköpt den och den anordningen, som
vi som arbetade inom facket ansågo fullständigt förkastlig. Ja, mina herrar,
man hade till och med köpt en maskin, som förmodligen hade kostat tusentals
kronor, och beträffande vilken, det vågar jag påstå, varje skolpojke över åtta
års ålder hade varit fullt på det klara med att den inte kunde användas för
tillverkning av fönsterglas. När jag framhöll detta för vederbörande, rusade
han upp och slog händerna i bordet och sade: »Låt bli att tala örn dessa
saker!» Det är fruktansvärt, att något sådant kan inträffa i våra dagar.

Man blir litet häpen och fundersam, när det från många håll förklaras, att
allt är väl beställt här i landet och att vi kunna vara lugna och trygga för
framtiden. Jag är inte riktigt övertygad därom, ty de händelser jag nu beskrivit
ligga för nära inpå mig. Jag tror därför, att det skulle vara lyckligt,
örn vi skaffade oss möjlighet att i någon mån komma till rätta med dessa
för vårt samhälle verkligen allvarliga missgrepp.

Vad fordra vi då? Vi fordra egentligen ingenting annat än att det borde
kunna föreskrivas, att när en företagare kommer i den sorgliga belägenheten
att nödgas lägga ned en industri, det skulle kunna åläggas vederbörande att
anmäla detta till arbetarna, som äro beroende av och intresserade för företaget,
och det vore icke ur vägen, tycker man, örn det skedde en anmälan till de kommunala
myndigheterna.

Så skedde inte i detta fall, då bruket lades. ned i september månad 1939,
varigenom arbetarkåren blev utan sysselsättning. Kommunen hade nedlagt
hundratusentals kronor på skolväsendet, och ett sjuttiotal arbetare hade idogt
och med stor möda byggt egnahem. Nu stodo skolor och hem så gott som värdelösa.
Det är oerhörda värden som på detta sätt måste gå till spillo.

Man frågar sig: men det är ju ändå så att arbetsgivarna i detta land inte
gärna vilja lägga ned några industrier? Det har från det hållet uttryckligen
deklarerats att det är det värsta som kail inträffa, och jag vet att det finns
många arbetsgivare som lia en dylik uppfattning. Men industrier ha lagts ned^,
och det kan komma att ske även i fortsättningen. Det skulle väl inte vara sa
förskräckligt farligt, örn vi togo mod till oss och försökte förebygga detta.

Jag vill i det sammanhanget deklarera att jag inte är motståndare till rationalisering.
Jag kan gå så långt, att jag erkänner att jag inte är motståndare
till att en industri nedlägges, när den inte kan drivas ekonomiskt, ty förr eller
senare förlora även arbetarna på att vara anställda i en industri, som inte har
de nödiga förutsättningarna att kunna uppta en lönande konkurrens och lämna
en tillbörlig avkastning. Vi eftersträva alltså inte ett ovillkorligt förbud mot
nedläggande av industrier, men vi anse att samhället borde ha något inflytande,
när det är fråga om en nedläggelse.

Jag är inte alls anhängare av någon tvångslagstiftnmg, utan jag önskar

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1943 e. m.

Örn förbud mot nedläggande av industriella företag. (Forts.)
tvärtom att samhällssolidariteten skall få vara den reglerande faktorn även på
detta område. Men tyvärr känna vi alla till, att vi inte helt kunna förlita oss
på denna stora och vackra tanke, utan vi måste ha något i vår hand som kan
ge oss kraft att realisera de önskningar, som samhället kan uppställa. Jag
är emellertid övertygad örn att vi inte åtminstone ännu på en tid kunna gå
fram lagstiftningsvägen, men man skulle väl ändå kunna tänka sig, att arbetsmarknadens
parter ville ta upp detta allvarliga problem. Under de senaste åren
ha vi i synnerligen stor utsträckning erfarit, hur arbetsmarknadens parter ha
kunnat ena sig i mycket stora frågor och löst problem till samhällets gagn.
Man vågar väl också tro, att man med förtroende skulle kunna överlämna
denna fråga till arbetsmarknadens organisationer.

Till sist vill jag säga, att enligt min uppfattning synes utskottet inte lia
tagit denna sak så allvarligt, som jag hade önskat. Jag skulle verkligen ha
önskat ett mera positivt hållet utlåtande.

Då jag nu inte kan framställa något yrkande, vill jag emellertid rikta en
vördsam hemställan till Kungl. Maj:t och framför allt till socialministern, att
vid de underhandlingar, som kunna komma att ske i samband med den kris,
som vi måhända gå mot på industriens område, varvid spörsmål i samband
med nedläggande av industrier kunna komma att behandlas, man måtte taga
upp till behandling frågan, huruvida inte arbetarparten och de kommunala
myndigheter, som beröras av en eventuell nedläggelse, kunde få möjlighet att
medverka till att nedläggelsen förebygges.

_ Jag tror att det också skulle vara skäl att i de olika fallen undersöka, huruvida
det kunde vara förenligt med arbetsmarknadens intressen att lägga ned
en industri. Det kan ju mycket väl hända, att arbetsmarknaden redan förut
hade synnerligen stora trångmål. Måhända kunde det vara skäl att undersöka,
huruvida staten genom direkta bidrag under en kortare period kunde medverka
till att uppehålla en industri, som annars skulle nedläggas, därest marknad
funnes för dess produktion och man genom en sådan åtgärd skulle kunna fortsätta
verksamheten, när situationen lättade, och då vidtaga de åtgärder, som
den ekonomiska utvecklingen påkallade.

Jag tror att denna sak är så allvarlig, att det är väl värt att ägna den all
uppmärksamhet. Jag vill hoppas att året 1939 skall bli det sista i vår industris
historia, då ett bruk lagts ned utan att dess arbetare fått tillfälle att säga sin
mening och utan att vederbörande kommuner och staten fått tillfälle att medverka
till en lämplig lösning av problemen.

Herr Norman: Herr talman! Det anförande, som kammarens ledamöter åhört,
synes mig utgöra ett mycket beaktansvärt inlägg i den fråga som det bär rör
sig örn. Att utskottet inte har ansett sig behöva förorda något initiativ från
riksdagens sida, sammanhänger med frågans ringa dagsaktuella betydelse och
med det läge, vari detta spörsmål befinner sig på grund av redan verkställda
utredningar och utredningar, som man med all säkerhet kan vänta i samband
med de efterkrigsproblem, som kunna komma att uppstå. Utskottet är således
inte på något sätt kallsinnigt beträffande de stora sociala spörsmål som här
föreligga. Inom utskottet har det givetvis funnits delade meningar örn på vilka
vägar man skall kunna nå det bästa resultatet, men utskottet har i sakens
nuvarande läge inte velat ingå på någon sakdebatt.

Jag hemställer, herr talman, örn bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i det nu
ifrågavarande utlåtandet hemställt.

Måndagen den 28 juni 1943 e. m.

Nr 27.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 49, i anledning av Kungl.
Majits proposition med förslag till lag örn villkorlig frigivning m. m.

Lagförslag
om villkorlig
frigivning

Genom en den 7 maj 1943 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 252, vilken behandlats av första lagutskottet, hade Kungl. Majit föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag örn villkorlig frigivning;

2) lag örn ändrad lydelse av 4 kap. 3 § strafflagen;

3) lag örn ändrad lydelse av 2 § lagen den 22 april 1927 (nr 107) örn förvaring
av förminskat tillräkneliga förbrytare; och

4) lag örn ändrad lydelse av 4 § lagen den 1 juli 1898 (nr 68 e. 1) innefattande
vissa bestämmelser örn beräkning av strafftid.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft två i
anledning av densamma inom riksdagen väckta motioner, nr 263 i första kammaren
av herr Wagnsson och nr 376 i andra kammaren av herr Hedlund i
Östersund.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen — med förklaring att riksdagen funnit vissa ändringar
böra vidtagas i förslaget till lag örn villkorlig frigivning — måtte för sin del
antaga fyra under punkten införda, med 1—4 betecknade förslag till lagar i nu
ifrågavarande ämnen;

B) att riksdagen i anledning av motionerna I: 263 och II: 376 måtte i skrivelse
till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville för nästa års riksdag
framlägga förslag örn ersättning från och med den 1 januari 1945 åt tillsynsmän
för villkorligt frigivna; samt

C) att nyssnämnda motioner i övrigt måtte anses besvarade genom utskottets
hemställan under A).

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Linnér och Gezelius, vilka ansett, att utskottets utlåtande ''bort
hava den lydelse, reservationen visade, och avslutas med en hemställan,

A) att de genom propositionen nr 252 framlagda förslagen till lag örn villkorlig
frigivning, lag örn ändrad lydelse av 4 kap. 3 § strafflagen samt lag
örn ändrad lydelse av 2 § lagen den 22 april 1927 (nr 107) örn förvaring av
förminskat tillräkneliga förbrytare jämte motionerna måtte av riksdagen avslås;
samt

B) att riksdagen måtte för sin del antaga i reservationen infört förslag till
lag örn ändrad lydelse av 4 § lagen den 1 juli 1898 (nr 68 s. 1) innefattande
vissa bestämmelser örn beräkning av strafftid;

2) av herr Branting, som gjort vissa uttalanden rörande förslaget till lag om
villkorlig frigivning och i övrigt anslutit sig till de anmärkningar mot nämnda
lagförslag, som anförts i den av herrar Linnér och Gezelius avgivna reservationen,
samt instämt i det däri framställda avslagsyrkandet.

Angående sättet för utlåtandets föredragning yttrade

Herr Schlyter: Herr talman! I avseende å föredragningen av första lagutskottets
utlåtande nr 49 får jag hemställa, att detsamma må företagas till avgörande
punktvis och punkten A på det sätt, att de av utskottet framställda
lagförslagen föredragas vart för sig, det första där så erfordras paragrafvis,
med promulgationsstadgande, ingress och rubrik sist, varefter och sedan alla
lagförslagen blivit genomgångna, utskottets hemställan föredrages, att vid be -

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1943 e. m.

Lagförslag om villkorlig frigivning m. m. (Forts.)
handlingen av den paragraf, varom först uppstår överläggning, denna må
omfatta utlåtandet i dess helhet, samt att lagtext ej må behöva uppläsas i vidare
mån, än sådant av någon kammarens ledamot begäres.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Punkten A.

Utskottets under 1 framställda förslag till lag örn villkorlig frigivning.

I förevarande lagförslag hade 1 och 2 §§ följande avfattning:

1 §•

Den som undergår straffarbete på viss tid, ej under sex månader, eller ock
fängelse på minst lika lång tid skall villkorligt frigivas, då fem sjättedelar av
strafftiden förflutit.

2 §•

Den som undergår straffarbete på viss tid eller fängelse och avtjänat två
tredjedelar av strafftiden, dock minst åtta månader, må efter egen ansökan
villkorligt frigivas, därest med fog kan antagas att han efter frigivningen skall
förhålla sig väl.

Vid prövning av fråga örn frigivning varom i första stycket sägs skall beaktas
:

brottets beskaffenhet, dess orsaker och omständigheterna vid detsamma;

den dömdes tidigare vandel;

_ hans uppförande under fängelsetiden och sinnesriktning vid den tid då frigivning
ifrågasättes;

hans beredvillighet att ersätta genom brottet uppkommen skada; samt

de förhållanden i vilka han skulle komma att försättas efter frigivningen.

Nu föredrogs.

1 §■

Herr Linnér: Herr talman! För några veckor sedan debatterades bär i riksdagen
frågan örn en rationalisering av riksdagens arbetsformer. I denna kammare
förbigick man därvid beklagligt nog den fråga, som kanske dock är den
allra viktigaste i detta sammanhang, nämligen örn den inverkan på riksdagens
arbete som tiden för avlämnandet av Kungl. Maj :ts propositioner har. I andra
kammaren däremot framdrogs detta, och bland annat yttrade sig där konstitutionsutskottets
ordförande på följande sätt: »---det strömmar in propo sitioner

vid en orimligt sen tidpunkt. Detta förrycker hela vårt arbete på ett
sätt, som nästan tangerar grundlagens bestämmelse örn ärendenas grundliga
prövning.» Han tilläde: »Den behandling som propositionerna erhålla, när vi
kommit in på sommartiden, är nog minst sagt diskutabel. Dessutom måste vi
erkänna, att vår egen kunskap örn dessa senkomna propositioner är mycket
bristfällig.»

I det ärende som nu ligger på kammarens bord ha vi ett skolexempel på
just det förhållande, som konstitutionsutskottets ordförande där anmärkte på.
Vi ha här en proposition, som är grundad på ett betänkande avgivet i september
1938. Denna proposition kom utskottet till handa den 18 maj 1943, en tid -

Måndagen den 28 juni 1943 e. m.

Nr 27.

Lagförslag om villkorlig frigivning m. m. (Forts.)
punkt då utskottet bland annat till följd av att det måste samarbeta med an*
nät utskott i tre mycket viktiga och omfattande frågor var i hög grad arbetsbelastat.
Resultatet av detta har blivit, att utskottet efter min uppfattning
icke har kunnat ägna detta utomordenligt viktiga lagärende den ingående överläggning
som det hade krävt.

Jag måste säga, att jag bär varit mycket förvånad över att tillförordnade
chefen för justitiedepartementet vid en sådan tidpunkt avlämnade denna proposition.
Efter allt att döma var det då inom regeringen klart, att en höstriksdag
måste komma till stånd, och det hade då varit så mycket mera skäl att
skjuta på avlämnandet av propositionen.

I utskottsutlåtandet säger man på ett ställe, att denna lagstiftningsfråga i
hög grad är mogen för en lösning. Det förefaller mig, som om den som fört
pennan vid det tillfället hade råkat i ett ganska elakt skämtlynne, ty åtminstone
så vitt utskottet angår, måste jag säga, att frågan inte var mogen
för lösning. Därom vittnar också det förhållandet, att utskottet in i det allra
sista diskuterade olika lösningar på viktiga principiella punkter. Utskottet har
också i flera avseenden föreslagit avvikelser från Kungl. Majlis proposition,
och därigenom har förslaget från Kungl. Maj :t undergått vissa sakliga förändringar,
som i hög grad hade varit värda ett ytterligare övervägande.

Om man frågar sig, om det har varit möjligt för de riksdagsmän, som icke
tillhöra första lagutskottet, att verkligen sätta sig in i detta komplicerade
ärende, föreställer jag mig att de flesta av kammarens ärade ledamöter måste
säga sig, att det icke har varit möjligt. Har det varit möjligt, skall jag be att
få uttala min beundran för herrar riksdagsledamöters juridiska receptivitet.

Föreliggande förslag innefattar en mycket viktig ändring i det svenska
straffsystemet. Såsom vi alla veta, är grundvalen för det svenska straffsystemet
liksom för alla moderna straffsystem frihetsstraffet. Sedan 1906 har
man en lagstiftning om villkorlig frigivning. Denna villkorliga frigivning är
beroende på ansökan, och den är omgiven med rätt snäva gränser. Bland annat
skall den verkställda strafftiden uppgå till ett år, och verkställigheten skall ha
omfattat två tredjedelar av det ådömda straffet. Man kan alitsa inte erhålla
villkorlig frigivning förrän efter ett ar och vid ett adömt straff av aderton
månader. De snäva gränserna ha emellertid åstadkommit, att tillämpningen
av denna fakultativa frigivning har medfört goda resultat. Man bär med denna
fakultativa frigivning framför allt avsett att förkorta straffet i sådana fall ^där,
såsom det står i lagen, »omständigheterna göra sannolikt, att den dömde på fri
fot skall förhålla sig väl». Man har således kunnat göra ett urval och endast
frigivit dem, som man väntat skola sköta sig, sedan de kommit på fri fot. Och
det har visat sig lyckligt.

I det föreliggande förslaget kommer man emellertid med en helt annan princip.
Man sträcker ut gränserna så långt som till de fall, där det ådömda straffet
uppgår till minst 6 månader, av vilket straff fem sjättedelar, d. v. s. fem
månader, skall vara verkställt. Medan man förut hade en verkställighetstid pa
minst 12 månader, får man således här en verkställighetstid av minst 5 månader.
Mellan dessa data ligger ett mycket talrikt klientel, som således kommer
att omfattas av den nya lagstiftningen.

Jag skall till en början nämna omfattningen av den hittillsvarande villkorliga
frigivmngen. I medeltal under en 35-arspenod är det arliga antalet frigivna
81, och återfallsfrekvensen för dem har visat sig vara mycket gynnsam,
i det att den inte har uppgått till mera än 2.5 procent, givetvis beroende på
att det varit ett utvalt klientel. Man har lyckats komma fram till en frigivning,
som har, kail man säga, återfört de frigivna till ett hederligt liv.

Första kammarens protokoll 19J+S. Nr 27. 6

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 194.3 e. m.

Lagförslag örn villkorlig frigivning m. m. (Forts.)

Om förslaget antages, betyder det att i stället för i medeltal 81 kommer ett
antal av 1,000 att årligen villkorligt frigivas, enligt en beräkning i propositionen.
Enligt en för utskottet lämnad uppgift kommer antalet sannolikt att bli
större, men jag kan i alla fall utgå från siffran 1,000.

Vi ha någon ledning av erfarenheterna i Norge och Finland för bedömande
av den sannolika återfallsfrekvensen, då man har en obligatorisk frigivning.
I Norge har man en obligatorisk frigivning med något strängare villkor för
frigivningen än de, som här äro föreslagna i propositionen. Det är nämligen
enligt den norska lagen möjligt att mönstra ut vissa kategorier, vilka visserligen
fylla fordringarna på undergången bestraffning men örn vilka prognosen
anses vara ogynnsam. Trots detta har man i Norge erhållit en återfallsfrekvens
av 39 procent för manliga förbrytare och för manliga tjuvar, som representera
en mycket stor grupp, icke mindre än 58 procent.

I Finland har man en lag, som i stor utsträckning liknar den av Kungl.
Majit föreslagna. Där har man en återfallsfrekvens på 17.29 procent. Såvitt
jag har kunnat inhämta, är ingen uppdelning gjord på olika grupper, och ja.g
kan därför endast nämna den siffran. Men redan den siffran visar, att det är
omkring åtta gånger så stor återfallsfrekvens som den nuvarande svenska, och
detta, märk väl, trots att man i Finland, enligt upplysning till utskottet, har
ett system, som utskottet särskilt har avböjt såsom icke önskvärt, nämligen att
man i rätt hög grad hänvisar de frigivna till ett slag av anstalter. Utskottet
har motsatt sig detta, enär frigivningen då endast innebär att man utbyter det
ena slaget av anstalt mot ett annat.

De siffror sorn. jag anfört i fråga örn återfallsfrekvensen torde visa, att den
metod, som man i propositionen har slagit in på, nämligen en obligatorisk frigivning
av mycket stora grupper i stället för ett urval efter den hittills använda
metoden, medför efter ali sannolikhet ogynnsamma verkningar. Anledningen
till detta är givetvis, att man när man accepterar metoden med obligatorisk
frigivning får med ett mycket olikartat klientel.

Man får bland annat ett klientel, för vilket prognosen är god. Man kan
säga, att det är ett klientel, som i många fall inte behöver någon eftervård,
men enligt lagförslaget skola de i alla fall i princip underkastas eftervård. För
detta klientel kan då eftervården komma att framstå såsom en skärpning av
straffet. Om en person, som har blivit dömd till 6 månaders sttaffarbete, frigives
efter att ha avtjänat 5 månader, och sedan skall underkastas ett års
eftervård med en kontroll, som i vissa avseenden är ganska sträng, är det ju
inte omöjligt att frigivningen för honom kan komma att te sig icke såsom en
lättnad utan såsom en skärpning i straffet.

Manbar givetvis också ett klientel, där prognosen är dålig. Utskottet har
självt åberopat en siffra, som framhäver detta. Utskottet har nämligen anmärkt,
att av de straffångar, som 1942 intogos i våra straffanstalter och som
ådömts ett straff ^på mellan 6 månader och ett år, d. v. s. just det nya klientel
varom här är, fråga, var det endast 31.2 procent som förut voro ostraffade.
Alla övriga fångar voro således straffade förut, och, som man vet, äro ju utsikterna
att frigivningen skall leda till ett gott resultat mycket sämre, när det
gäller förut straffade personer än för tidigare ostraffade.

Man måste då principiellt ställa den frågan: Är denna metod, som man i
detta lagförslag har accepterat, att obligatoriskt frigiva en grupp dömda endast
med hänsynstagande till det utmätta straffet och verkställighetstidens
längd Titan att något urval sker med hänsyn till de utsikter, som man efter
ali sannolikhet kam ha angående resultatet av frigivningen, att föredraga
framför en utvidgning av den fakultativa frigivningen, d. v. s. att låta frigiv -

Håndagen den 28 juni 1943 e. m.

Nr 27.

Lagförslag om villkorlig frigivning m. m. (Forts.)
ningen efter den individuella prövningen omfatta ett större klientel än den för
närvarande gör? Jag vågar inte lia någon bestämd uppfattning örn var gränsen
i så fall skall dragas, örn den skall sättas vid 6 månaders strafftid eller
någonstans mellan 6 månader och ett år. Jag vill framhålla, att örn man skall
undersöka en sådan metod, måste man göra det med ledning av mycket detaljerade
uppgifter angående fångklientelet, och dessa detaljupplysningar ha helt
och hållet saknats såväl i propositionen som under utskottets arbete. Vad utskottets
arbete beträffar har det givetvis icke varit möjligt att införskaffa sådana
uppgifter, därför att arbetet har varit ytterligt forcerat.

Jag vill för min del emellertid betyga, att det från utskottsordförandens
sida har lagts ned den största möjliga energi på att lagförslaget skulle kunna
grundligt debatteras och ändå behandlas inom den mycket snävt tillmätta tid,
som utskottet har haft till sitt förfogande. Att resultatet det oaktat har blivit
efter min bestämda uppfattning otillfredsställande, beror således inte på utskottet.

Det är enligt min uppfattning en öppen fråga för närvarande, örn propositionens
metod är den riktiga eller örn inte den motsatta metoden vore bättre. När
man konstaterar det, då är det klart, att man icke kan — jag exempelvis kan
i det läget icke göra det •— förorda en lagstiftning, som bestämt grundar sig
på den ena metoden, utan att den andra metoden, för vilken många skäl tala,
är tillräckligt undersökt. Detta är den grundläggande principfrågan.

Jag skall sedan gå in på ett pär andra mycket viktiga frågor. Den ena av
dessa är frågan örn prövotidens längd. Med prövotiden menas i detta sammanhang
den tid, under vilken den villkorligt frigivne skall vara underkastad tillsyn
eller, som det också kallas, eftervård. Hur man skall utmäta denna tid,
är ett mycket vanskligt problem. Vid de korta strafftiderna — låt mig säga
sex månaders eller fem månaders verkställt straff — är det klart, att det medför
olägenheter att utsträcka prövotiden så långt som till ett år, just därför
att en sådan kontrolltid med alla de inskränkningar som den för med sig i den
frigivnes rörelsefrihet på många områden, för honom framstår såsom en skärpning
av straffet. Vidare är det lika klart, att när jag tar hela detta klientel,
vilket i sig innesluter stora grupper med dålig prognos, är det mycket litet
mening med en kort eftervårdstid, därför att då är utsikten ännu mindre, att
de frigivna skola Vänja sig vid ett hederligt liv. Denna fråga är därför synnerligen
vansklig.

Nu har lagutskottet på grund av den första av mig anförda synpunkten satt
ner prövotiden. Utskottet har minskat den både för de obligatoriskt frigivna
och för de fakultativt frigivna. Hur detta kommer att verka ifråga örn den
senare kategorien är efter min uppfattning ytterst svårt att säga. Man kan
tänka sig, att det kommer att verka på det sättet, t. ex. för de många för
tjuvnadsbrott dömda, vilka alltid förete en hög återfallsfrekvens och om vilkas
fakultativa frigivning det ju är fråga, att man får mindre användning av den
fakultativa frigivningen, därför att man anser, att man med förkortningen av
prövotiden har mindre garanti för deras återförande till ett hederligt liv än
man hade, när prövotiden var längre.

När man använder bägge dessa metoder, den fakultativa och den obligatoriska
frigivningen. (så är det oundvikligt, att det uppstår vissa gränsfall, som ge
mycket egendomliga resultat. Jag skall som exempel blott nämna ett pär fall.
Örn en person, som är dömd lill 15 månaders straffarbete, har avtjänat 12
månader, så kn.n han söka fakultativ frigivning. Örn han då får avslag på
denna ansökan efter prövning av alla föreliggande omständigheter, skall han
enligt lagförslaget frigivas efter 121/2 månader. Det är synnerligen egendom -

Nr 27.

Håndagen den 28 juni 1943 e. m.

Lagförslag om villkorlig frigivning m. m. (Forts.)
ligt. På samma sätt kan en, som är dömd till 18 månaders straff och Ilar avtjänat
från och med 12 till och med 15 månader, göra en hel serie av ansökningar
och få avslag på dem, men när han kommer upp till 15 månader, skall
han frigivas oberoende av det resultat, som den föregående prövningen har
lett till. Det förefaller föga tillfredsställande.

Det finns ytterligare en omständighet, som i propositionen är mycket summariskt
behandlad men som torde ha en synnerligen stor betydelse för det
praktiska resultatet. Det är frågan örn den organisation, som skall ta hand
örn de villkorligt frigivna. Jag nämnde nyss, att antalet sådana beräknas till
omkring 1,000 örn året. För att ta hand örn dessa skall det nu finnas en organisation,
som omfattar tolv konsulenter plus en halvtidskonsulent på Gotland.
Konsulenterna äro uppdelade på vissa distrikt i hela riket, och dessutom finnas
tillsynsman. Denna konsulentorganisation skall, utöver omsorgen örn de villkorligt
frigivna, också sörja för de villkorligt dömda. Enligt justitieministerns
yttrande i andra huvudtiteln är hela konsulentorganisationen behövlig, oavsett
örn någon reform av lagstiftningen örn villkorlig frigivning kommer till stånd
eller icke. Man måste således kunna anta, att organisationen är dimensionerad
efter lagen örn villkorligt dömda. Hur skulle det då vara möjligt, att samma
organ skulle vara beredda att därutöver ta upp ett klientel av ettusen villkorligt
frigivna?

Vad tillsynsmännen beträffar, är den saken så gott som helt och hållet
outredd i propositionen. Hittills har man en viss erfarenhet av tillsynsman
för det ringa antal villkorligt frigivna, som fakultativt ha frigivits — som
jag nyss. nämnde i medeltal 81 per år — och en utredning som de sakkunniga
gjorde visar, att man har fått söka tillsynsmän nästan uteslutande bland funktionärerna.
Örn man ser efter, hur många tillsynsmän som tillhört det fria
näringslivet, finner man, att det är ytterst få lantbrukare, hantverkare, handlande
och kroppsarbetare. Det väsentligt övervägande antalet är funktionärer.
Man frågar sig då: kan det verkligen finnas möjlighet att få funktionärer som
kunna ta upp ett ungefär tolv gånger så stort antal fall som hittills, utan att
man sörjer för något arvode åt dessa? Jag tror för min del icke, att det är
möjligt. Saken är överhuvud taget icke behandlad i propositionen.

Slutligen är det en sak, örn vilken man kan ha mycket delade meningar,
nämligen frågan om s. k. upptagningshem eller anstalter för sådana, vilka efter
den villkorliga frigivningen sköta sig dåligt men för vilka man i alla fall icke
vill återkalla frigivningen. De sakkunniga ha helt och hållet lämnat den saken
åsido. De säga, att detta skall ombesörjas av kommuner eller skyddsföreningar
eller något liknande. I propositionen är frågan överhuvud taget icke berörd.
Jag tror, att på grund av beskaffenheten av det stora klientel, som man här
får räkna med, blir det nödvändigt att man tar upp även denna sak.

Resultatet för mitt vidkommande har blivit, att jag anser, att det kvarstår
tvekan på många mycket avgörande punkter, både beträffande själva lagstiftningen
och den organisation, som är avsedd att föra lagstiftningen ut i
livet.

Nu är att märka, att denna lagstiftning enligt utskottets förslag inte skall
träda i kraft förrän den 1 januari 1945. Föreligga då verkligen tillräckliga
skäl, är det klokt att nu besluta en lagstiftning, örn vilken man vet så litet?
''Är det inte bättre att få en på ytterligare utredningar grundad proposition
till nästa riksdag — när nu inte Kungl. Majt föredrog att avlänma den vid
höstriksdagen — få den i början av nästa riksdag, då grundligt genomdiskutera
den, såväl ifråga om själva lagens innehåll som ifråga om organisationen,
och sedan eventuellt besluta en lagstiftning, som likaväl kan träda i kraft på
den tidpunkt, som utskottet bär föreslagit?

Måndagen den 28 juni 1943 e. m.

Nr 27.

Lagförslag om villkorlig frigivning m. m. (Forts.)
Jag tror, att detta senare skulle vara klokare. Därför, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till den av mig m. fl. avgivna reservationen.

Häri instämde herrar Lindström, Pauli och Albert Andersson.

Herr Branting: Herr talman, mina herrar! Efter herr Linnérs anförande
vill jag försöka att yttra mig med största möjliga koncentration örn denna sak
och så kort som möjligt sammanfatta mina anmärkningar för att motivera min
negativa inställning i denna fråga.

Kanske får jag i alla fall inledningsvis klargöra, att jag som brottmålsadvokat
under cirka 25 år sett alltför många exempel på fängelselivets nedbrytande
verkningar och de svårigheter, som möta en frigiven ute i livet, för att kunna
tveka örn behovet av särskilda stödjande åtgärder från samhällets sida till förmån
för detta klientel. Våra bestraffningsunetoder äro ju tyvärr alltjämt så
omoderna och bristfälliga ur många synpunkter, och de sociala fördomarna ära
vanligen så tungt belastande för den som en gång har undergått ett frihetsstraff,
att jag för min del inte finner det mer än riktigt, att samhället tar på sig
vissa åligganden för att örn möjligt vrida rätt igen, vad som en gång har vridits
snett. Det är väl också ganska uppenbart, att en sådan allmän kriminalpolitisk
linje är i hög grad anbefallningsvärd även ur samhällets synpunkt — om
man alltså inte vill betrakta ifrågavarande åtgärder ur de dömdas synpunkt
allenast — nämligen på det sättet, att det är sparsamhet, både med människomaterialet
och med statsutgifterna för bekämpande av brott i allmänhet, att
bringa de frigivna ett visst stöd och att därigenom minska antalet recidivister.
Jag har således i princip ingenting emot ett system, som innebär, att lämoliga
personer utses med uppgift och hjälpmedel att vara ett stöd för de frigivna
fångar, som ha behov därav, och att denna sociala hjälpverksamhet ordnas av
staten.

Men när man kommer till dessa idéers omsättande i praktiken och när det
gäller att ta ställning till ett lagförslag härom, visar det sig ju, såsom väl redan
torde ha framgått av herr Linnérs anförande, att man står inför en rad mycket
känsliga och mycket svårbemästrade uppgifter och att både huvudlinjerna och
detaljerna i en sådan lagstiftning måste utformas med ytterlig omsorg, för att
inte den goda meningen skall helt förfelas.

Till att börja med är det väl klart, att en verksamhet till stöd och hjälp åt
frigivna fångar kan tänkas utan kombination med villkorlig frigivning av
dem som skola hjälpas. Mellan dessa två institut, eftervård som det kallas
å ena sidan och villkorlig frigivning å den andra, finns det inte i och
för sig något ofrånkomligt sammanhang. Man kan mycket väl tänka sig en sådan
metod, att å ena sidan samhället som reaktion mot vissa brott ålägger de
skyldiga vissa bestämda straff, som anses riktigt svara mot brotten, och utkräver
straffen, men å andra sidan att samhället därefter, i vetskap örn verkningarna
på de bestraffade av samhällsreaktionen, tillförsäkrar dessa ett visst stöd.
sedan de till fullo avtjänat sitt straff. Man skulle kunna säga, att samhället på
så sätt visar, att det vet, vad det vill, när det utmäter straffet, och också tar
konsekvenserna av domen genom att å ena sidan inte ge avkall på den straffrättsliga
reaktionen mot brottet men å andra sidan också söka tillgodose de intressen
av den dömdes återupprättelse och återanpassning, som i de aktuella
fallen kunna vara för handen.

När man i detta fall har valt en annan väg och således alltid kombinerat eftervården
med villkorlig frigivning, beror det på att man därigenom skall få
möjlighet att så att säga hålla tummen på ögat på den person, som skall över -

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1943 e. m.

Lagförslag orri villkorlig frigivning m. m. (Forts.)
vakas. Poängen ligger ju därvidlag i möjligheten, att den villkorliga frigivningen
kan återkallas, örn nämligen den frigivne icke följer de olika ordentlighetsregler,
som uppställts för honom vid frigivningen av fångvårdsanstaltens styresman.
Jag vill visst icke bestrida, att även detta system för vissa fall kan ha
sina fördelar. Utan tvivel kan en och annan från fängelset utsläppt person på
det sättet tvingas eller skrämmas till ett mera ordnat levnadssätt än han kanske
eljest skulle lia presterat. Men riktigt sympatiskt kan jag ändå inte finna en dylik
anordning. Man kan säkerligen undra örn den icke i vissa fall kan bli till direkt
skada. Man kan ju t. ex. — och bör — fråga sig, hur ett sådant eventuellt
återintagande i fängelset, kanske efter ett år eller längre tid i frihet, kommer att
verka på den som råkar ut därför. Märk väl, mina herrar, att det här icke är
fråga örn en villkorligt frigiven fånge, som återigen begått något brott, utan
det är fråga örn någon som icke har följt de särskilda bestämmelser, som meddelats
för honom vid frigivningen, t. ex. angående vistelseort, bostad, arbetsanställning,
^ användande av fritiden eller andra dylika regler, såsom att han skall
avhålla sig från rusdrycker eller underkasta sig den inskränkning i förfoganderätten
över sin arbetsförtjänst eller andra tillgångar, som kan lia ålagts honom
på grund av att han skall ersätta av honom åsamkad skada, eller att han
skall undvika dåligt sällskap, eller att han skall bemöda sig örn sin försörjning
på lovligt sätt o. s. v. Det gäller således i detta fall en person, som åsidosatt någon
dylik föreskrift, allt enligt vederbörande tillsynsmans mening och efter
fångvårdsstyrelsens närmare prövning. Man kan nu kanske säga, att redan nu,
enligt 1906 års lag örn villkorlig frigivning, gäller, att den villkorligt frigivne
kan mista sin frihet, örn han icke ställer sig dylika ordningsföreskrifter till efterrättelse.
Men den avgörande skillnaden råder ändock, att den som enligt nu
gällande bestämmelser blir villkorligt frigiven, har blivit det med sitt: eget begivande.
Det betyder alltså, att han frivilligt accepterat den förtida frigivningen,
och han har då på samma gång godtagit de därmed förbundna villkoren.
Annorlunda blir förhållandet enligt den nya lagen. Med den nu föreslagna obligatoriska
frigivningen följer även en obligatorisk prövotid och som regel även
särskild tillsyn. Ingen frigiven fånge undgår prövotiden, lika litet som han kan
vägra att acceptera den villkorliga frigivningen efter fem sjättedelar av strafftiden.

Som herr Linnér redan framhållit, är det klart, att man med denna nya
ordning kommer att få ett helt nytt och stort klientel av frigivna. Man tar
plötsligen språnget från 84 villkorligt frigivna, som antalet var 1942, och upp
till ungefär 1,000 per år. Vad betyder då detta? Jo, det betyder, att vid sidan
av. dem, som tacksamt tagit emot sin frigivning oell som samtidigt också
godtagit den efterföljande kontrollen, får man en stor mängd personer varje
år, som måhända föredragit att avtjäna sitt straff för att sedan vara fria.
Det behöver ingalunda vara de sämsta elementen, som känna på detta sätt.
Det kan bli och kommer att bli även en stor mängd tillfällighetsförbrytare,
som ångra och förbanna den stund, då de begingo sitt brott, men som i alla
fall betrakta sig själva som hederliga människor, fastän de försyndat sig en
gång. De sätta även ett oerhört pris på sin frihet och sitt oberoende och känna
sig icke vara i behov av någon »prövotid» eller tillsyn efter strafftidens slut.
Hur kan det nu komma att gå för denna kategori av människor? Kan det
inte lätt nog inträffa, att en sådan person efter en tid kommer på kant med
sin tillsynsman? Yern av oss kan garantera, att alla dessa nya tillsynsmän
bli så omdömesgilla och förståndiga och välbalanserade människor, som det
krävs? Och kan det inte då inträffa, att det ur detta konfliktförhållande till
sist uppstår en mycket beklaglig misstänksamhet från den övervakades sida,

Måndagen den 28 juni 1943 e. m.

Nr 27.

Lagförslag om villkorlig frigivning m. m. (Forts.)
som gör att lian känner sig utsatt för ett olidligt förmynderskap? Han bryter
sig kanske en dag loss från denna tillsyn och övervakning genom någon desperat
åtgärd, och slutet kan bli, att han skickas tillbaka till fängelset. Jag ställer
då frågan, herr talman, mina herrar, hur ett sådant återintagande i fängelset,
kanske efter år av frihet, kommer att verka i ett fall som det här åsyftade?
Jag har för min del svårt att tro annat än att det kommer att verka
dubbelt nedbrytande, kanske ohjälpligt fördjupa klyftan mellan samhället och
den människa, som utsättes för en sådan behandling. Örn vi sätta oss in i
saken litet närmare, vad kan en sådan man komma att sysselsätta sina tankar
med under den nya fängelsevistelsen? Han skulle säkert ofta nog intala sig
att han fallit offer för sin tillsynsmans privata godtycke och oberättigade förföljelse.
Eller också kommer han att tycka, att de ordningsföreskrifter, som
uppställts för honom, varit dumma, omänskliga eller oförståndiga på ett eller
annat sätt. Det är ju ändå en helt annan sak att avtjäna fängelse eller straffarbete
på grund av domstols dom efter ett begånget brott än att bringas i
detta läge, därför att man åsidosatt några mer eller mindre ^kloka ordningsregler,
givna av en fängelsedirektör eller en tillsynsman. Så skulle i varje
fall jag föreställa mig att vederbörande själva resonera, och effekten av det
hela blir naturligtvis foga uppbygglig. .

Denna obligatoriska villkorliga frigivning och denna obligatoriska, prövotid
är icke något lyckligt påhitt. Jag har, herr talman, i min resolution framhållit
vissa sidor av detta spörsmål och särskilt betonat, att vid vissa slag
av brott en villkorlig frigivning synes ganska meningslös och att det även
finns vissa kategorier av dömda personer, som icke alls lämpligen böra underkastas
någon s. k. prövotid och ännu mindre någon tillsyn. Det ligger väl
i sakens natur, att detta institut med eftervård, prövotid, tillsyn och diverse
ordningsregler har sin syftning på en viss sorts människor, kanske mer eller
mindre avsigkomna, som kanske kommit att sjunka ned i farlig närhet av
samhällets bottenskikt. Eftervårdens mening är att taga hand örn dessa människor,
som efter fängelsetiden icke kunna reda sig själva. Men lyckligtvis
finns det ju bland alla dessa människor, som avtjänat ett frihetsstraff på
sex månader eller därutöver, många som efteråt kunna reda sig själva. Lyckligtvis
ha icke alla dessa straffade personer blivit något slags sociala invalider.
Det vore verkligen för sorgligt, örn så bleve fallet!

Jag har något berört frågan om hur denna villkorliga frigivning med efterföljande
prövotid i vissa fall kan drabba personer, i fråga örn vilka jlen mäste
sägas vara olämplig och opassande. Jag har nämnt personer, som alagts frihetsstraff
för tryckfrihetsbrott. Det är ju något rätt egendomligt, att en ansvarig
utgivare för en tidning efter det att han avtjänat visst frihetsstraff på
grund av en artikel, som ansetts brottslig, skall bli villkorligt frigiven och
utsatt för något slags prövotid. Nu säger man, att det mycket sällan händer,
att tryckfrihetsbrott ådraga vederbörande så stränga straff som sex månaders
fängelse eller därutöver. Det händer sällan, det är sant, men det har dock
hant, och det har hänt under dessa senare år. Under förra kriget ådömdes en
person sex månaders fängelse såsom ansvarig utgivare för ett flygblad, ^som
innehöll en fredsappell, som ingenting annat var än ett återgivande av några
ord av Tolstoj! Under detta krig har det hänt, att ansvarige utgivaren för Ny
Dag och för Arbetartidningen i Göteborg fått straff, som skulle hänföra dom,
örn jag icke är felaktigt underrättad, under dessa kategorier av villkorligt frigivna
med prövotid. o

Jag anser för min del, att det icke är fair av samhället att påtvinga alla
straffade ett slags eftervård, som de icke alls äro i behov av och som, säga

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1943 e. m.

Lagförslag om villkorlig frigivning m. m. (Forts.)
vad man vill, mångå gånger säkerligen får den karaktären, att vederbörande
själva känna sig stå i en särsklass bland övriga fria medborgare. Vi lia lyckligt
och väl avskaffat straffpåföljden »förlust av medborgerligt förtroende».
Men jag måste säga, att jag har en oroande känsla av att denna nu föreslagna
lag örn obligatorisk prövotid för alla frigivna skulle införa en ordning, som
står detta avskaffade institut ganska nära.

Denna ordning med obligatorisk frigivning och prövotid har även andra
avigsidor. Den villkorligt frigivne skall alltså, som förut nämnts, vara skyldig
att iakttaga vissa ordentlighetsföreskrifter. I vissa fall skall han stå
under tillsyn, i andra icke. Hur skall man nu kunna kontrollera, att den frigivne
följer dessa föreskrifter? Ja, i de fall då tillsynsman förordnats, skall
väl denne handha denna kontroll, men vem skall se efter vederbörande i de
fall, då icke tillsynsman förordnats? Därom finns ingen bestämmelse i lagen.
Det förefaller som om i dylika fall vem som helst kan komma in med anmälningar
mot den frigivne, ställda, antar jag, till fångvårdsstyrelsen eller eljest
någon rätter vederbörande, som därefter må besluta i enlighet med 11 § i
lagförslaget, vilken stadgar hur det skall gå. örn den frigivne åsidosätter vad
som till följd av frigivningen åligger honom. Vilken verkan detta institut
kommer att ha på sträffmätningarna är även en fråga, som är värd att observera.
Nog kan man befara, att domstolarna ibland komma att liksom taga
ut på förhand den tid, som de veta att den dömde kommer att slippa avtjäna,
och på det sättet redan vid frihetsstraffets utmätande beräkna detta något
längre för att vederbörande skall få just så långt frihetsstraff, som domstolen
anser honom förtjänt av.

Verkningarna av det övervaknings- och tillsynssystem, som denna nya lag
avser att införa, bli uppenbarligen en praktisk fråga. Det är naturligtvis
meningslöst att anordna ett vidlyftigt system av tillsynsman och skyddskonsulenter
över hela landet och ställa tusentals människor under deras övervakning
eller tillsyn, örn det icke blir möjligt för dessa tillsynsmän att i
praktiken göra någonting positivt för sina skyddslingar, utan kanske måste
inskränka sig till att periodvis granska deras frigivningsböcker och höra sig
för hur de ha det o. s. v.

Det har då från olika håll framhållits, att den viktigaste uppgiften för
tillsynsmännen blir att skaffa de frigivna lämpligt arbete. Det är naturligtvis
alldeles riktigt. Men. mina herrar, det är en känd sak inom socialvården,
att just denna uppgift hör till de allra svåraste, t. o. m. med det mycket
begränsade antal villkorligt frigivna som nu förekommer. Arbetsänkalfling
för frigivna fångar är verkligen icke någon lätt uppgift. Det torde vara
i ett relativt fåtal fall, som man för närvarande lyckas skaffa sådana personer
anställning. Bäst är det naturligtvis örn vederbörande själva försöka skaffa
sig arbete. Det kommer emellertid säkerligen att visa sig, att denna arbetsanskaffning
till 99 procent blir beroende av det allmänna läget på arbetsmarknaden.
I tider som de nuvarande, när efterfrågan på arbetskraft är oerhörd
och då ingen arbetslöshet existerar, går det ganska bra även för frigivna
fångar att få arbete. Helt annorlunda blir naturligtvis läget under motsatta
konjunkturförhållanden, då det råder brist på arbete eller rent av arbetslöshet.
Då fruktar jag, att tillsynsmännen för dessa tusen årligen frigivna få
sig ålagda uppgifter, som de helt enkelt icke gå i land med. Det är klart
att ju flera klienter tillsynsmännen få, desto svårare blir det för dem att
skaffa vederbörande arbete.

överhuvud taget har jag, herr talman, icke så särdeles stor tro på att samhället
genom särskilda tillsynsmän eller därmed jämställda kan göra någon

Måndagen den 28 juni 1943 e. m.

Nr 27.

Lagförslag om villkorlig frigivning m. m. (Forts.)
så nämnvärt stor insats för att »uppfostra» eiler »tillrättaföra» människor,
som kommit i en för dem olycklig konflikt med rättvisan. Naturligtvis kan i
vissa fall en sådan social verksamhet vara välgörande, och jag har ju icke
heller i princip motsatt mig införandet av detta system. Men jag tror, att
vi icke skola överdriva betydelsen av dylika extra ordinära hjälpanordningar.
För det första låta vuxna människor icke så lätt uppfostra sig, mycket mindre
än man på sina håll tycks tro! För det andra överstiger en dylik uppfostrargärning
vanligen deras krafter, som a ämbetets vägnar ha att handhava den.
Och slutligen visar det sig, som sagt, att den avgörande faktorn i alla
fall blir de allmänna samhällsförhållandena, de levnadsvillkor, inför vilka
vederbörande individer bli ställda, den miljö, i vilken de komma, .deras uppfostran
från barndomen, deras yrkeskunskaper och det allmänna tillståndet i
det samhälle, i vilket de komma ut. Dessa omständigheter bli avgörande för
frågan örn de skola kunna slå sig fram efter sin fängelsevistelse. Under dessa
förhållanden kan nog denna s. Jc. eftervård, sorn. det har talats så mycket
om i detta sammanhang, få ett visst tycke av socialt kvacksalveri. .Det är
som örn samhällets dåliga samvete mot de frigivna fångarna ville på något
sätt taga sig uttryck, men som jag har antytt tidigare, det är icke så lätt
att hjälpa dessa människor utan att hjälpverksamheten i själva .verket blir
sårande och känns som en extra belastning. Det gäller verkligen i detta^fall
som i så många andra, att den som gar obedd till, gar otackad ifrån! Manga
av de frigivna ha aldrig velat ha någon prövotid och någon tillsyn! De kunna
knappast förväntas bli särdeles tacksamma över denna eftervård, som påtrugas
dem mot deras egen vilja. ^ .. .....

Jag nödgas även. herr talman, säga några ord örn prövotidens längd, sa
mycket hellre som jag vill korrigera ett skrivsätt i min reservation, som måhända
vållat missförstånd och som jag därför beklagar. Den prövotid, som
varje villkorligt frigiven skall vara underkastad, har av Kungl. Maj :t föreslagits
till minimum ett år. Utskottet bär för vissa fall föreslagit en prövotid
av sex månader, nämligen när frihetsstraffet icke uppgår till ett år. Jag
har i min reservation skrivit, att någon maximitid icke finnes stadgad. Det
hade kanske varit riktigare att skriva, att någon i år eller månader bestämd
maximitid icke har stadgats, i det att prövotiden, sorn det heter i 4 §,° skall
motsvara den vid frigivningen återstående strafftiden. Det betyder således,
att t. ex. en person, som fått tio års straffarbete, vid obligatorisk .villkorlig
frigivning efter fem sjättedelar av strafftiden, skall fa en prövotid av ett
år och åtta månader. Vid fakultativ frigivning, efter det att två tredjedelar
av strafftiden avtjänats, blir prövotiden för samme man dubbelt så lång,
d. v. s. tre år och fyra månader. Detta kan nu .förefalla en smula egendomligt,
eftersom den fakultativa frigivningen skall tillämpas, då man tror sig veta
att vederbörande efter frigivningen skall »förhålla sig. väl», under det att
man därom ingenting vet vid den obligatoriska frigivningen. Till dessa varierande
prövotider kommer emellertid bestämmelsen i 11 §, där det stadgas
örn prövotidens förlängning. I denna paragraf heter det bland annat, att om
den frigivne åsidosätter något som till följd av frigivningen åligger honom,
må förordnas örn prövotidens förlängning, »dock högst med ett år utöver
den vid frigivningen bestämda tiden». Vad innebär nu detta stadgande? Jag
måste säga, att denna fråga icke blev närmare ventilerad under utskottsbehandlingen,
och i den mån detta möjligen kan bero på mig, beklagar jag det.
Den kungl, propositionens förslag till lagtext i detta fall lärer innebära, att
den en gång bestämda prövotiden kan förlängas med ett år — punkt och
.slut! Men så står det ju icke i lagtexten. Dilr heter det, att prövotiden kan
förlängas högst med ett år utöver den vid frigivningen bestämda tiden. Detta

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1943 e. m.

Lagförslag örn villkorlig frigivning m. m. (Forts.)
kari enligt ordalagen tolkas pa det sättet, att om t. ex. den vid fngivnmgen
bestämda prövotiden varit två år, kan den förlängas med »ett år utöver den
vid frigivningen bestämda tiden», d. v. s. förlängas med ett år utöver två år,
lika med tre år. Det är en tolkning, som man kanske tycker är sakligt orimlig
på grund av den. idraga prövotid, som därmed skulle uppkomma. Men i själva
verket vore^det inte så orimligt med en så lång prövotid, örn vi ta i betraktande
de långa prövotider, som förekomma i Finland och Danmark, och
örn man dessutom principiellt anser, att det är en hjälp och ett stöd för en
frigiven att sta under tillsyn. Emellertid lär icke denna tolkning vara riktig,
utan meningen är att prövotiden icke skall få förlängas med mera än summa
summarum ett år.

Med den läsart, som jag här antytt och som i alla fall är formellt möjlig,
örn man endast följer lagtextens ordalydelse, möter det icke heller något
hinder att en dylik förlängning av prövotiden kan upprepas hur många gånger
som helst. Det lär emellertid icke heller va^a meningen. Örn den ursprungliga
prövotiden endast får förlängas med ett år, är det klart, att den icke sedan får
förlängas ytterligare.

Hela denna fråga, herr talman, om prövotidens förlängning, som visserligen
kanske är relativt underordnad i detta stora lagkomplex, men ändå Ilar sin
betydelse, belyser pa sitt sätt även. ett påstående i herr ^W^erners reservation,
nämligen att en icke önskvärd forcering vid utskottsbehandlingen av detta
ärende blivit ofrånkomlig, pa grund av att detta lagförslag, som är av så djupt
ingripande betydelse för den svenska strafftillämpningen, förelagts utskottet
så^ sent på riksdagen. Även herr Linnér framhöll ju starkt, att propositionen i
mångå punkter skulle lia krävt ett mera ingående övervägande och att det råder
ovisshet örn verkningarna av den föreslagna lagen. Jag är för min del övertygad
örn att t. ex. denna bestämmelse örn prövotidens förlängning skulle ha
fått en klarare utformning i lagtexten, örn man icke i utskottet känt sig ganska
forcerad och jäktad under behandlingen av denna proposition oell ville komma
till ett slut. Ändå kan man ju icke påstå annat än att utskottet ägnat propositionen
en utomordentligt ingående behandling. Jag ber herrarna observera,
att av propositionens tjugutvå paragrafer har utskottet föreslagit ändringar i
2, 4, 6, 8, 10, 11, 12, 16, 17, 18 och 19 paragraferna och dessutom i övergångsbestämmelserna.
Äv dessa ändringsförslag äro en del mycket betydelsefulla,
men icke heller de övriga sakna sin betydelse. Det är för övrigt klart att lagutskottet
icke föreslagit någon ändring i den kungl, propositipnen utan ingående
och tidskrävande överläggning. Jag har för min del under sakbehandlingen
biträtt åtskilliga av dessa ändringsförslag — dock icke alla — och
jag tror, att de på många punkter utgöra reella förbättringar, örn man nu överhuvud
taget skall antaga denna lag. Jag skall emellertid ärligt bekänna, att
jag icke kan känna mig säker på själva utformningen eller på alla konsekvenser
av dessa ändringar. Det skulle vara tryggare för riksdagen, det vill
jag säga som min mening, om justitiedepartementet och lagrådet finge tillfälle
att i lugn. och ro på nytt granska både utskottets nu föreliggande lagprojekt
och de principiella invändningar, som ha rests mot lagen, enkannerligen mot
den obligatoriska villkorliga frigivningen. Jag vågar vara övertygad örn att
man efter en sådan förnyad prövning, utan att förlora tid, kan åstadkomma en
lag örn villkorlig frigivning, som får med det nuvarande förslagets förtjänster,
utan att bekajas av dess fel, en lag som av riksdagen kan antagas i trygg
förvissning omsatt man.därmed skapar helgjutna och väl genomtänkta lagbestämmelser
på det viktiga område som det här är fråga örn.

Det är således, herr talman, med denna positiva inställning till en god

Måndagen den 28 juni 1943 e. m.

Nr 27.

Lagförslag om villkorlig frigivning m. m. (Forts.)
lösning av denna fråga som jag ber att få instämma i det avslagsyrkande, som
framställts av herr Linnér.

I detta anförande instämde herr Ström, Fredrik.

Herr statsrådet Bergquist: Herr talman! Det lagförslag, som nu är föremål
för kammarens behandling, ingår såsom ett led i de kriminalpolitiska reformsträvanden,
som kännetecknat de senaste årtiondena i vårt land. Man torde
utan tvekan kunna beteckna det som ett betydelsefullt led i dessa strävanden.
Innebörden i förslaget står i god överensstämmelse med de ändringar- i var
strafflagstiftning, som genomförts under de sista åren.

All lagstiftning på detta område har i grund och botten ett enda sylte: den
eftersträvar att göra det möjligt för brottslingen att återvända till ett ordnat
socialt liv. Det syftemålet vill man tjäna vare sig man advander stråt i eller
skyddsåtgärder såsom medel. Tidigare kände vår lagstiftning, bortsett tran
dödsstraffet, egentligen endast eit reaktion mot brottsliga handlingar, nämligen
det tidsbestämda frihetsstraffet, antingen det nu kallades långelse elier
straffarbete. Under de sista åren har man gång efter annan frangatt dessa
ursprungliga sträf former och infört en hel mängd nya reaktionsmetoder mot
brottsligheten. Vad som känntecknar det stora flertalet av de moderna atgarderna
på detta område är att reaktionerna icke äro tidsbestämda. Jag vitt
erinra örn exempelvis förvaring och internering av återfallsforbrytare, örn
tvångsuppfostran och ungdomsfängelse. Alla dessa åtgärder bygga pa principen
att den brottslige ådömes en viss skyddsåtgärd, men denna är icke tili
tiden bestämd utan utformas i praktiken så, att brottslingen far avtjana en
del av den för åtgärden fastställda tiden, varefter han utskrida pa prov tor
att successivt vänjas vid en återgång till samhället Örn han under denna prövotid
sköter sig väl, blir den skyddsåtgärd, som vant bestämd for honom, avslutad
utan att han åter behöver intagas i någon inrättning. o

Men även örn man under de senaste arén undan for undan har infort sådana
obestämda straff eller skyddsåtgärder, vad man nu vill kalla dem, kvarsta
dock de tidsbestämda straffen såsom dep normala reaktions formen tor det stora
flertalet av brottslingarna. Av dem, som i vårt land adömas allvarligare
straff, är det ett relativt ringa antal som dömes till förvaring, internering,
tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse, under det att det vida övervägande
flertalet dömes till de tidsbestämda fängelse- och straffarbetsstraffep. Det har
ju länge talats örn att dessa tidsbestämda strafformer, fängelse och stråt t arbete,
icke äro ändamålsenliga utan tvärtom behäftade med mycket stora bristfälligheter.
Det är ju för kammarens ledamöter bekant, att stral ilag beredningen
för närvarande är sysselsatt med en grundlig översyn av hela denina del

aVÄvenStom formerna för verkställighet av de tidsbestämda frihetsstraffen
kunna förbättras, kvarstår dock den allvarliga anmärkning, som nu kan riktas
mot dem, nämligen att den brottslige efter strafftidens slut lamnas vind
för våg. Ingen har anledning eller skyldighet att ta sig an honom, sedan nan
avtjänat sitt straff, och försöka ge honom det stöd och dep hjälp han behover
för att kunna återtaga sin plats i samhället. Det är en allman ^erfarenhet bland
dem, som ha sysslat med denna fråga, att den verkligt svara tiden tor en
brottsling infaller upder perioden närmast efter frigivning^ Det ar da svårigheterna
att återanpassa sig i samhället framträda med särskild styrka, och
frestelserna möta honom då kanske starkare än senare. Betydelsen av att samhället
kan vidtaga åtgärder med syfte att efter strafftidens slut återföra den
brottslige till samhället ligger därför i öppen dag.

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1943 e. m.

Lagförslag om villkorlig frigivning m. m. (Forts.)

I fråga om de tidsbestämda straffen ha vi nu, såsom nämnts av herr Linner,
sedan mer än 35 ar tillbaka haft möjlighet att ordna ett slags eftervård
genom den s. k. fakultativa villkorliga frigivningen. Denna innebär att en
brottsling, örn han förhåller sig val, kan av Kungl. Maj :t på särskild ansökan
villkorligt °bef rias fran straffet, sedan han avtjänat två tredjedelar därav, dock
minst ett år. Som herr Linnér nämnde, har denna fakultativa villkorliga frigivning
visat sig vara av mycket stort värde, och man har fått en god erfarenhet
örn betydelsen, av den eftervård, som följer med denna form av villkorlig
frigivning. Man mäste emellertid komma ihåg att den enligt sin natur har
en mycket begränsad användning. Den är nämligen, konstruerad såsom en belöning
för de brottslingar, vilkas uppförande i fängelset har visat sig gott
och som därför ge förhoppning örn att de skola sköta sig väl ute i samhället.
Bade härigenom och till följd av. de stränga förutsättningar, som gälla för
den fakultativa villkorliga frigivningen, blir dess omfattning mycket begränsad.
Endast ett ringa fatal av dem, som dömas till frihetsstraff, kunna komma
i åtnjutande av denna förmån,; herr Linnér nämnde ju att det var ungefär ett
hundratal örn året.

r.. Att. fakultativa villkorliga frigivningen konstruerats såsom en belöning
för välförhållande medför att en eftervård av den art, som det därvidlag gäller,
endast kommer dem till del, som redan i fängelset visat sig särskilt skötsamma
och^ ingivit förhoppningar örn att de skola förhålla sig väl därest de
forsättas på fri fot. De dömda personer, som kanske allra mest äro i behov
av eftervård för att kunna räddas at samhället, kunna alltså helt enkelt icke
komma i åtnjutande av denna eftervård. Det är detta som det nu föreliggande
lagförslaget vill råda bot på. Innebörden av detsamma är att var och en, som
dömts till minst sex månaders fängelse eller straffarbete, skall villkorligt frigivas
då han avtjänat fem sjättedelar av den ådömda strafftiden. Härefter följer
alltid en prövotid, och örn sa erfordras ställes vederbörande under tillsyn
för viss tid. ^Sköter han sig oklanderligt under denna prövotid, slipper han
avtjäna^ den återstående ^sjättedelen av sitt straff. Skulle han däremot misssköta
sig, komma olika åtgärder mot honom i fråga, av vilka den längst gående
är att han far avtjäna den återstående delen av straffet.

Här har man alltså lämnat de förutsättningar, som hittills gällt för villkorlig
frigivning, och man har gjort det med öppna ögon. Man rör sig mod två
helt olika saker då man å ena sidan talar örn den fakultativa villkorliga frigivningen
och a andra sidan örn den obligatoriska villkorliga frigivningen. Den
förra är en belöning för välförhållande, som skall användas så snart anledning
linnés att räkna med att vederbörande kommer att sköta sig väl, under det att
den senare icke är och ej heller är avsedd att vara någon belöning för ett välförhållande,
utan utgör en del av straffverkställigheten och alltså ingår i
straffet.

Lu har särskilt herr Branting givit en ganska mörk målning av vad denna,
s- k. eftervård kan komma att innebära; den skulle kunna utgöra ett svårt
tvång på den villkorligt frigivne och försätta honom i stora svårigheter, kanske
till och med skada i stället för att hjälpa honom. Jag tror det är felaktigt
att måla i så mörka färger som herr Branting gjorde. Det är klart att
missgrepp kunna förekomma, om denna lagstiftning genomföres. Vid all verksamhet
av denna art mäste man tyvärr räkna nied att olämpliga personer kunna
sättas att handhava eftervården o. s. v. Det är dock ovedersägligt att denna
lagstiftning ger betydligt större möjligheter än den nuvarande att stödja och
hjälpa dem, som släppas ut ur straffanstalterna, och ge dem ett verkligt handtag
sa att de kunna anpassa sig efter de krav samhället ställer på dem. Jag
lör mili del hyser icke den minsta tvekan örn att detta är en betydelsefull reform,
som kan leda till mycket goda resultat.

Måndagen den 28 juni 1943 e. m.

Nr 27.

Lagförslag om villkorlig frigivning m. m. (Forts.)

Herr Linnér ansåg att nian ej kan vänta sig någon särskilt god effekt av
den nya lagen, och han pekade på återfallssiffror från Norge och Finland.
Det är riktigt; man får troligen räkna med ganska stort antal återfall. Jag
har under åtskilliga år suttit ordförande i den s. k. interneringsnämnden, som
har hand örn de kanske svåraste av våra brottslingar, nämligen de förminskat
tillräkneliga förbrytarna och återfallsförbrytarna. Nämndens uppgift är just
att skriva ut dem på prov och sedan vaka över att de sköta sig väl samt att,
örn så icke är fallet, återföra dem till anstalten. Under de år jag tjämstgjorde i
nämnden, utskrevo vi många på prov, och jag måste säga att vi misslyckades
nedslående ofta. Den ene efter den andre måste återföras, än på grund av
begångna brott, än till följd av ett levnadssätt, som icke kunde gillas av
nämnden, eftersom vederbörande allvarligt bröt mot föreskrifterna. Gång efter
annan förekom det dock, att vi lyckades rädda någon av detta svåra brottslingsklientel
åt samhället. Värdet av denna lagstiftning får ej mätas efter
hur många som återfalla, utan efter hur manga som kunna räddas at samhället
genom det stöd och den hjälp, som eftervården är avsedd att skänka och som
den även kommer att skänka, örn den bedrives på ett riktigt sätt.

Man har nu mot denna lagstiftning invänt, att den är inhuman, ineffektiv
och onödig. Då man talar örn att lagstiftningen skulle vara inhuman, inlägger
man däri att reformen skulle medföra en skärpning av de nuvarande straffreglerna;
under det att en person tidigare dömts till sex månaders straffarbete
och saken varit utagerad sedan straffet avtjänats, skulle vederbörande enligt
det nya förslaget först avtjäna fem månader och därefter, enligt utskottets
förslag, ställas under tillsyn sex månader med risk att vid slutet av den tiden
få avtjäna även den återstående månaden av sitt straff. Men det är ju inte så
man skall se denna sak. Ur den brottsliges synpunkt måste detta vara en human
åtgärd, eftersom syftet med densamma är att skapa möjligheter att återföra
honom till samhället. De metoder, som användas för att hjälpa honom i hans
strävan att återvända till samhället, kunna icke betecknas som inhumana.
Jag vill särskilt erinra herr Branting örn att det samfund han tillhör, Sveriges
advokatsamfund, i sitt yttrande över detta lagförslag direkt bär uttryckt sin
glädje över att man med en reform sådan som denna vidtar en åtgärd i humanitetens.
anda, och jag hyser ingen tvekan om att ett sådant uttalande är riktigt.
Det är icke inhumant att ge en brottslig person stöd och hjälp och söka återföra
honom till samhället, och ej heller de metoder, som enligt detta lagförslag
skola komma till användning, kunna betecknas såsom inhumana.

Lagstiftningen har vidare påståtts vara ineffektiv. Herr Linnér har särskilt
hänvisat till de höga återfallssiffrorna. Jag har redan förut nämnt att dessa
siffror icke äro de rätta mätarna på värdet av en lagstiftning sådan som denna.
Vidare har man framhållit att det är så litet den brottslige kommer att riskera,
örn han ej sköter sig, att han hellre än att underkasta sig en övervakning kommer
att avtjäna den lilla del av det ursprungligen bestämda frihetsstraffet, som
återstår. Örn han exempelvis blivit dömd till sex månaders straffarbete och
efter fem månader friges för en prövotid av sex månader under tillsyn, finnér
han kanske tillsynen besvärlig och obehaglig, varför han hellre vill avtjäna
den månad, som är kvar, och slippa tillsynen. Teoretiskt kan man mahanda
resonera så, men all erfarenhet jag har säger mig att den, som en gång varit
på en straffanstalt, sannerligen inte känner någon längtan att komma elit
igen. Han underkastar sig ofta ganska mycket i fråga örn tillsyn och eltervard
hellre än att avtjäna även ett relativt kort fängelsestraff, och detta gäller enligt
min erfarenhet även brottslingar som åtskilliga gånger lia vandia! ut och m

genom fängelsets portar. . . „ . ....

Man har som sagt vidare hävdat, att lagstiftningen i manga lall ar onödig,

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1943 e. in.

Lagförslag om villkorlig frigivning ni. m. (Forts.)
och det är riktigt. Åtskilliga av de personer, som ådömas framför allt korta
frihetsstraff, behöva självfallet icke någon eftervård. De äro typiska engångsförbrytare,
som man aldrig behöver räkna nied skola återvända till fängelset.
Redan den dag domen fälles kan man säga sig, att gällde det endast denne
individ behövdes intet straff, ty han kommer aldrig igen. I sådana fall, säger
man, är hela denna eftervård och allt vad därmed följer fullkomligt onödigt.
Men i sådana fall blir det heller ingen tillsyn över vederbörande, utan eftervården
betyder där en prövotid av låt oss säga sex månader, under vilken han
får sköta sig själv precis som vanligt, och han slipper avtjäna den sista sjättedelen
av sitt straff. För den, som icke behöver eftervård, blir det alltså i realiteten
ingen sådan.

Första lagutskottets majoritet har nu godtagit de allmänna principer, som
kommit till uttryck i Kungl. Maj :ts förslag. Herr Branting pekade visserligen
på att utskottet företagit ändringar i nästan varenda paragraf. Jag får ju
också säga, att det ser ganska tråkigt ut när man av utskottets utlåtande finner
hur många ändringar som vidtagits. Men går man igenom dessa, blir man icke
lika betänksam som örn man endast ser till kvantiteten. Det är egentligen i tre
hänseenden av någon betydelse, som utskottet har avvikit från Kungl. Maj:ts
förslag, och icke heller där är det fråga örn några för denna lagstiftning
grundläggande principer.

Utskottet har gjort en ändring i fråga örn den fakultativa villkorliga frigivningen.
För närvarande gäller, som jag redan nämnt, den regeln att ingen får
frigivas förrän han avtjänat minst ett år. Utskottet har sänkt denna tid till
minst åtta månader. Denna ändring har ingen genomgripande betydelse. Då
propositionen framlades ansåg jag för min del, att det icke fanns anledning
att nu göra någon ändring beträffande den fakultativa villkorliga frigivningen,
utan att man borde se tiden an och avvakta, hur denna obligatoriska villkorliga
frigivning komme att verka samt först därefter upptaga frågan örn en
omgestaltning av den fakultativa villkorliga frigivningen. Jag ansåg det alltså
bäst att gå försiktigt fram. Utskottet har emellertid ansett, att man redan nu
bör göra en justering och minska tiden från ett år till åtta månader. Detta rubbar
enligt min mening icke principerna för vare sig detta förslag eiler den
ursprungliga regeln för den villkorliga frigivningen. Jag kan därför icke hysa
några allvarliga betänkligheter mot ändringen.

Utskottets andra mera betydelsefulla ändring är att prövotiden i vissa fall
blivit nedsatt. I fråga örn de mycket korta frihetsstraff, där Kungl. Maj:t
föreslagit ett års prövotid, har utskottet nämligen förordat en tid av sex månader.
Jag har ställt mig ganska tveksam, huruvida detta är rätta vägen. Man
måste nämligen fråga sig, örn en mycket kort tillsynstid kan ha den effekt,
som avses med eftervården. Jag hade nog helst sett, att man åtminstone till
att börja med stannat vid ett års övervakningstid för att sedan, med stöd av
erfarenheten, upptaga frågan till förnyad prövning. Men enligt all erfarenhet
är svåraste tiden för den, som friges från en straffanstalt, just den som kommer
närmast efter straffets avtjänande, och det är av alldeles särskild betydelse
för honom att han under denna första tid blir omhändertagen på ett någorlunda
tillfredsställande sätt. Jag hoppas därför att även en tid av sex
månader skall visa sig vara av värde.

Slutligen har första lagutskottet genomfört den ändringen, att örn en person
missköter sig allvarligt under övervakningstiden och det därför blir fråga örn
hans återintagande i fångvårds anstalt, skall detta nrövas, icke, såsom Kungl.
Majit föreslagit, av länsstyrelsen utan i stället av fångvårdsstyrelsen. Det är
ju en omdömessak vart man vill förlägga denna prövning. Då jag tog ställning
till denna fråga, hade jag att välja mellan länsstyrelsen, som för närvä -

Måndagen den 28 juni 1943 e. m.

Nr 27.

Lagförslag om villkorlig frigivning m. m. (Forts.)
rande är den beslutande myndigheten i fråga om fakultativt villkorligt frigivna,
och fångvårdsstyrelsen, sådan den för närvarande är sammansatt. Jag ansåg
det då bättre att anlita den myndighet, som redan har en viss erfarenhet
på detta område, än att överlämna uppgiften till fångvårdsstyrelsen, särskilt
som jag befarade att det hos några skulle kunna väcka betänkligheter örn
fångvårdsstyrelsen, som handhar straffverkställigheten, även skulle lia att besluta
örn återhämtande till fängelset. Utskottet har nu föreslagit, att fångvårdsstyrelsen
vid beslut i dylika frågor skall kompletteras med två lekmän,
och därigenom försvinna mina betänkligheter.

Jag kan alltså för min del acceptera de ändringsförslag, som utskottet framlagt,
och ber att få förorda bifall till utskottets utlåtande.

Innan jag slutar vill jag emellertid något närmare beröra, vad som anförts
i reservationerna och här i debatten upptagits av herrar Linnér och Branting.
Dessa reservanter ha ju riktat åtskilliga anmärkningar mot Kungl. Maj :ts förslag
och direkt yrkat avslag på detsamma.

En anmärkning, som gått igen i både herr Linnérs och herr Bräntings yttrande,
är att propositionen framlagts så sent, att utskottet ej hunnit företaga
en verkligt genomgripande granskning. Herr Linnér pekade på att sakkunnigbetänkandet
i detta ärende framlades i september 1938 och att propositionen
kom första lagutskottet till handa den 18 maj 1943. Att det dröjde så
länge med propositionen efter det betänkandet framlagts, är i och för sig ingenting
anmärkningsvärt. Ingen skulle ju vågat hysa en tanke på att genomföra
denna lagstiftning förrän den organisation var klar, som är en nödvändig
förutsättning för att lagen skall kunna träda i funktion, och det är som
bekant i år denna konsulentorganisation blivit beslutad i full utsträckning.
Först sedan det beslutet fattats, var det möjligt att framlägga den här ifrågavarande
lagen.

Men det var icke detta herr Linnér närmast syftade på, utan han fann det
anmärkningsvärt att jag velat medverka till att så sent som i maj månad framlägga
ett reformförslag av denna genomgripande art. Ingen kan mer än jag
beklaga, att denna proposition kommit så sent på riksdagens bord. Som herrarna
kunna finna av densamma, remitterades förslaget till lagrådet redan den
26 februari, men det återkom ej därifrån förrän den ö maj. Om propositionen
skulle framläggas, kunde det alltså inte ske förrän tidigast i mitten av maj.
Vad jag nu nämnt får ej uppfattas som en anmärkning mot lagrådet. Det
förhåller sig icke så att lagrådet fördröjt behandlingen, utan man var där
tvungen att först arbeta igenom hela det stora förslaget till ny väglagstiftning.

När det sedan gällde att avgöra, huruvida propositionen skulle framläggas
trots den sena tidpunkten, vill jag gärna medge att jag kände mig något tveksam.
Jag stannade emellertid för att propositionen borde föreläggas riksdagen
nu. När Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen föreslog den nya konsulentorganisationen,
utgick man nämligen från, även örn det ej direkt sades ut,
att lagförslaget örn obligatorisk villkorlig frigivning skulle underställas riksdagens
prövning, och jag ansåg det för min del av värde att vid uppbyggnaden
av den nya konsulentorganisationen ha klarhet örn huruvida den här ifrågavarande
lagstiftningen skulle genomföras eller ej. I motsats till vad herr
Linnér anförde vill jag också säga, att det vid den tidpunkten ingalunda var
klart huruvida det skulle bli en arbetande höstriksdag i år. Hade så varit
fallet, skulle denna fråga kunnat ytterligare övervägas.

Både herr Linnér och herr Branting ha emellertid som sagt gjort gällande,
att propositionen kommit så sent att man icke hunnit ordentligt tränga igenom
problemet. Jag måste för min del säga, att man får en helt annan uppfattning
vid läsningen av första lagutskottets utlåtande. Mitt intryck är att utskottet

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1943 e. m.

Lagförslag om villkorlig frigivning m. m. (Forts.)
med en sällspord energi Ilar penetrerat lagförslaget. Här Ilar det sannerligen
icke brustit i saklig granskning, utan man tiar tydligen hunnit tänka igenom
nästan varje detalj i förslaget.

Herr Linnér berörde också åtskilliga andra frågor och ville särskilt ha klarhet
om vilket samband som räder, eller bör råda, mellan den fakultativa och
den obligatoriska villkorliga frigivningen. Han ansåg framför allt att man borde
undersöka örn icke tillämpningen av den fakultativa villkorliga frigivningen
kan utvidgas, dag har redan tidigare i huvudsak bemött den tanken. Det är
enligt min mening icke möjligt att genom den fakultativa villkorliga frigivningen
nå vad man eftersträvar med den obligatoriska. Hur man än utvidgar
den förra, kommer man nämligen aldrig åt dem som bäst behöva eftervård, just
på grund av att de ej sköta sig väl under fängelsetiden och emedan man har anledning
befara att så icke heller kommer att bli fallet ute i samhället.

Herr Linnér påpekade vidare, hur underliga konsekvenser som kunna följa
av att man har både en fakultativ och en obligatorisk villkorlig frigivning. Han
nämnde det exemplet att man kanske ena månaden avslår en ansökan örn fakultativ
villkorlig frigivning men att vederbörande nästa månad får rätt till
obligatorisk villkorlig frigivning. Ja, hur dessa bestämmelser än konstrueras
kan man naturligtvis leta upp gränsfall, som se egendomliga ut. Jag är emellertid
övertygad om att dessa säregna gränsfall i praktiken icke komma att spela
någon som helst roll.

Den kanske allvarligaste anmärkningen herr Linnér framställde var emellertid
att det brast åtskilligt i Kungl. Maj :ts beredande av denna fråga. Man hade
icke genomtänkt organisationen, kostnadsfrågan var ej undersökt o. s. v.

Vad organisationen beträffar vill jag erinra örn att den konsulentorganisation,
som riksdagen beslutat, har tillkommit icke endast i syfte att tjäna de villkorligt
dömda utan också med tanke på de villkorligt frigivna samt att man
vid beslutet örn denna organisation hade klart för sig att även de villkorligt frigivna
skulle stå under konsulenternas tillsyn.

Frågan örn tillsynsmän har man ej gått närmare in på i Kungl. Maj:ts förslag.
Man har hyst den förhoppningen, som jag fortfarande har, att en ganska
stor stab av tillsynsmän skulle kunna åstadkommas på frivillighetens väg. Jag
vill erinra örn att det just är en av konsulenternas uppgifter att i de olika orterna
söka skaffa goda och förstående tillsynsmän.

Icke heller frågan örn övergångshemmen har nämnts i propositionen, då man
i dessa tider givetvis ej ansett sig behöva överhuvud taget räkna med sådana
extraordinära åtgärder.

Det har ocksåi någon av reservationerna anmärkts på att Kungl. Maj :ts förslag
icke innehåller några kostnadsberäkningar. Anledningen till att sådana
saknas är, att genomförandet av detta förslag nog icke kan ses så mycket ur
rent ekonomisk synpunkt. Här är det fråga örn sådana värden, som inte gå att
mäta eller räkna i pengar. Men jag vill ändå säga något om vilka summor det
kan komma att röra sig örn här. Jag vill da först erinra örn att hela skyddskonsulentorganisationen
beräknas kosta 274,000 kronor örn året. Men dessa konsulenter
äro ju ingalunda avsedda endast för de villkorligt frigivna utan även för
de villkorligt dömda, och den kostnaden kan alltså ingalunda belasta denna reform.
Örn man sedan, som första lagutskottet har önskat, vill införa någon form
av ersättning till dem, som tjäna såsom tillsynsmän för de villkorligt frigivna,
och man där går efter samma grunder som beträffande de villkorligt dömda’
kan man beräkna de årliga kostnaderna härför till omkring 25,000 kronor. Beträffande
vad man sedan skulle spara, örn man nu räknar krasst ekonomiskt, på
denna obligatoriska villkorliga frigivning, vill jag nämna, att de sakkunniga på
sm tid beräknade, att man skulle slippa ifrån 30,000 underhållsdagar örn året i

Måndagen den 28 juni 1943 e. m.

Nr 27.

Lagförslag örn villkorlig frigivning m. m. (Forts.)
fängelserna. Då nian nu för tiden räknar nied omkring 8 kronor per underhållstag,
skulle det bli ett rätt stort belopp, men det är självfallet, att man inte
omedelbart kan räkna med en besparing av den storleken. _

Detta var alltså de rent ekonomiska synpunkterna, men jag anser inte, att de
böra tillmätas någon avgörande betydelse.

Jag skall till slut bara säga ytterligare något örn den svartmålning, som herr
Branting gjorde, trots att han förklarade sig vara positivt inställd till denna
fråga. Herr Branting frågade bland annat, örn inte den eftervård, som följer
med den obligatoriska villkorliga frigivningen, närmar sig eller kanske till och
med är att jämställa med den gamla straffpåföljden förlust av medborgerligt
förtroende. Jag kan inte tänka mig, att herr Branting på allvar ville göra en sadan
jämförelse, innebärande att den åtgärd, som bär vidtas för att underlätta
för de straffade att återgå till ett ordnat liv, skulle vara att jämställa med en
åtgärd, som betyder, att de brännmärkas såsom icke samhällsvärdiga medborgare,
vilket var innebörden i den gamla straffpåföljden förlust av medborgerligt
förtroende. _ .

Herr Branting sade också, att det inte kunde anses vara fair av samhället att
påtvinga en person, som är straffad, en eftervård som han inte vill ha. Då kan
man med precis samma fog säga, att det inte är fair av samhället att påtvinga
honom frihetsstraffet, men kan man ändå göra det, har man väl större rätt att
påtvinga honom den lindrigare eftervård, som kan följa efter detta. Herr Bräntings
resonemang örn prövotiden, där herr Branting framlade olika förslag till
tolkning av lagtexten, gjorde på mig ett intryck av att herr Branting velat läsa
denna lag på ett egendomligt sätt. Herr Bräntings alternativa tolkningar här voro
ju sådana, att herr Branting själv väl inte ett ögonblick reflekterar på att
tillämpa dem.

Jag vill alltså säga, att det självfallet kan råda delade meningar örn åtskilliga
detaljer i ett lagförslag sådant som detta. Men jag är för min del övertygad
örn att detta är ett steg i rätt riktning och att det innebär ett förbättrande av
vårt nuvarande straffsystem. Syftet är att kunna återföra ett större antal brottsliga
personer till samhället än vad som tidigare har kunnat ske, och det är min
övertygelse, att örn lagstiftningen genomföres, kommer detta syfte att kunna
nås. Jag anser, att ett positivt beslut här skulle vara av verklig betydelse, och
jag ber för min del, herr talman, att få förorda bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att därunder annat yrkande ej förekommit, än att den nu föredragna paragrafen
skulle avslås.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner, först på godkännande av
ifrågavarande paragraf samt vidare på avslag därå; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen på paragrafens godkännande,
sig anse denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Branting begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som godkänner 1 § av första lagutskottets i utlåtande nr 49 framställda
förslag till lag örn villkorlig frigivning, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås nämnda paragraf.

Första kammarens protokoll 19^3. Nr £7.

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1943 e. m.

Lagförslag om villkorlig frigivning m. m. (Forts.)

Då emellertid herr Branting hegärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

J a — 55;

Nej — 37.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit, att han avstode från att rösta.

Återstående delar av ifrågavarande lagförslag.

Godkändes.

De övriga av utskottet framställda lagförslagen.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A.

Förklarades besvarad genom kammarens beslut med avseende å lagförslagen.

Punkterna B och C.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 352, till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag örn villkorlig frigivning m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 359, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag örn anslag för budgetåret 1943/
44 till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster;

nr 360, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående lokaler för vissa
vägförvaltningar m. m.;

nr 403, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till landsfiskalerna m. fl.;

nr 404, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till återbäring av erlagda stämpelmedel i vissa fall;

nr 405, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dispositionen av
visst äldre reservationsanslag;

nr 406, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående Göta pansarlivgardes
förläggning m. m.;

nr 407, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om anslag å tilläggsstat
till riksstaten för budgetåret 1942/43 till utländska pressbesök;

nr 408, i anledning av Kungl. Maj :ts framställningar angående anslag å
tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1942/43 till täckning av vissa engångsutgifter
för försvarsstaben, m. m.;

Måndagen den 28 juni 1943 e. m.

Nr 27.

nr 409, i anledning av Kung. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till länsstyrelserna;

nr 410, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till tullverket jämte i ämnet väckta motioner;

nr 411, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående uppförande av
bostäder för försvarets personal m. m.; o

nr 413, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag örn anslag för budgetaret
1943/44 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar;

nr 414, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande av
en överstyrelse för yrkesutbildning jämte i ämnet väckta motioner;

nr 415, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag
för budgetåret 1943/44 till dövstumskolorna m. m.;

nr 416, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till skolöverstyrelsen jämte en i ämnet väckt motion;

nr 417, i anledning av riksdagens år 1942 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1941—30 juni 1942;

nr 418, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till ersättning till Stockholms stad för underhåll av fångar
i stadens rannsakningsfängelse;

nr 419, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag tor budgetåret
1943/44 till socialstyrelsens ortsombud;

nr 420, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till organisationsundersökningar m. m.;

nr 425, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till bidrag till dyrtidstillägg å folkpensioner och invalidunderstöd
m. m.; . . „ , , ... , .

nr 426, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag tor budgetåret
1943/44 till statsverket åliggande, av andra medel ej utgående ersättningar
i anledning av olycksfall i arbete m. m.;

nr 427, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn
viss begränsning av legitimation som tandläkare, m. m., i vad avser anslag
till stipendier för blivande distriktstandläkare m. fl.;

nr 428, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till medicinalstyrelsen och statens farmacevtiska laboratorium

m. m.; . . 0 . ,

nr 442, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa byggnadsfrågor
m. m. inom ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,

nr 443, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till prisrabattering å vissa livsmedel m. m. jämte en i ämnet

väckt motion; o ,

nr 444, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag tor budgetåret
1943/44 till försöksodling av gummiförande växter;

nr 445, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag a
tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1942/43 m. m., i vad avser folkhushållningsdepartementets
verksamhetsområde; o „

nr 447, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående anslag a
tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1942/43 till kostnader för överflyttning
av arbetskraft m. m.; o

nr 449, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag tor budgetåret
1943/44 till förbättrande av bostadsförhållandena jämte i ämnet väckta

motioner; samt . . „ .

nr 450, i anledning av Kungl. Maj :ts _ proposition angående krigsmaktens
reservpersonal jämte i ämnet väckta motioner.

100

Nr 27.

Måndagen den 28 juni 1943 e. m.

Anmäldes och g-odkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 464, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående begränsning av dyrtidstillägg å lön och pension,
m. m.

Herr Norman erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman! Under
överläggningen i dag på förmiddagen örn andra lagutskottets utlåtande nr 53
framförde herr Herlitz vissa erinringar mot att detta ärende upptogs till behandling
efter endast en bordläggning. Jag ansåg mig då kunna konstatera, att
detta utlåtande blev delat sista sammanträdes dagen före midsommar. Det var
en oriktig uppgift; jag har tydligen missmint mig. Det måste ha varit andra
lagutskottets utlåtande nr 54, som också rör virke smätning, som blev delat på
tisdagen före midsommar. Utlåtande nr 53 anmäldes nog, men tillräckligt antal
exemplar hade inte hunnit tryckas, och det blev därför inte delat, medan ledamöterna
voro samlade på tisdagen.

Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 10.50 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 29 juni 1943.

Nr 27.

101

Tisdagen den 29 juni.

Kammarens sammanträdde kl. 12 på dagen.

Justerades protokollet för den 21 innevarande månad.

Anmäldes oell godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 441, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till kommunala och enskilda anstalter för yrkesundervisning

nr 446, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m.;

nr 451, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredskapsstat
för försvarsväsendet för budgetåret 1943/44 jämte i ämnet väckta motioner;

nr 453, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förbättring av
Ljungbyheds flygfält; samt

nr 454, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen under tredje
huvudtiteln gjorda framställningar örn anslag för budgetåret 1943/44 till statens
informationsstyrelse. _

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 459, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
auktoriserad mätning av ved och annat virke, m. m., såvitt den hänvisats
till lagutskott; samt . o

nr 460, i anledning av väckt motion angående utredning av fragan örn
opartisk mätning av allt virke, som ingår i allmän flottning.

På framställning av herr talmannen beslöts att de pa föredragningslistan
upptagna, endast en gång bordlagda ärendena skulle redan vid detta sammanträde
företagas till avgörande.

Föredrogs statsutskottets memorial nr 236, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret 1943/44 till skjutfält för Bergslagens
artilleriregemente m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Den i detta memorial föreslagna voteringspropositionen godkändes.

Herr talmannen yttrade, att för den händelse den nu godkända voteringspropositionen
bleve godkänd även av andra kammaren, enligt överenskommelse
med nämnda kammares talman gemensam omröstning i ämnet komme att äga
rum vid morgondagens sammanträde, vilket sammanträde skulle taga sin början
kl. lif. m.

102

Nr 27.

Tisdagen den 29 juni 1943.

Vid föredragning av budgetdeputerades memorial angående arvode åt deputerades
sekreterare bifölls vad deputerade i detta memorial bern ställt..

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden:

nr 70, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner med förslag till vissa
ändringar i lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till pension, allmänna
tjänste- och familjepensionsreglementena samt folkskolans tjänste- och familjepensionsreglementen,
m. m., jämte väckt motion i fråga örn förbättring av vissa
äldre reservstatspensioner;

nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till tjänsteoch
familjepensionsreglementen för de högre kommunala skolorna;

nr 72, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret framställning angående
bemyndigande för fullmäktige att besluta örn pensionering av arbetare i
vissa fall;

nr 73, i anledning av delegerades för riksdagens verk framställning i fråga
örn ändrad lydelse av vissa bestämmelser i tjänste- och familjepensionsreglementena
för riksdagens verk;

nr 74, i anledning- av delegerades för riksdagens verk förslag till ändring i
vissa delar av avlöningsreglementet för riksdagens verk; samt

nr 75, i anledning av framställning från delegerade för riksdagens verk örn
bemyndigande att meddela föreskrifter angående omreglering av vissa äldre
tjänstepensioner till f. d. befattningshavare vid riksdagens verk.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Anmäldes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 466, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner med förslag till vissa
ändringar i lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till pension, allmänna
tjänste- och familjepensionsreglementena samt folkskolans tjänste- och familjepensionsreglementen,
m. m., jämte väckt motion i fråga örn förbättring av vissa
äldre reservstatspensioner; och

nr 467, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till tjänsteoch
familjepensionsreglementen för de högre kommunala skolorna.

Skrivelseförslagen godkändes under förutsättning, beträffande förslaget nr
466, att utskottets hemställanden i utlåtande nr 70 samt, i fråga örn förslaget
nr 467, att utskottets hemställanden i utlåtande nr 71 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets memorial:

nr 237, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga örn vissa byggnadsarbeten
för armén;

nr 238, angående tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1942/43; och
nr 239, angående statsregleringen för budgetåret 1943/44.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 12.10 på dagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 30 juni 1943.

Nr 27.

103

Onsdagen den 30 juni.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Företogs jämlikt § 65 riksdagsordningen omröstning över följande av statsutskottet
i dess memorial nr 236 föreslagna samt av båda kamrarna godkända
voteringsproposition:

Den, som i likhet med första kammaren vill, att riksdagen må besluta, att,
med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å motionerna I: 289 och
II: 409, I: 290 och II: 410 samt II: 384, till Skjutfält för Bergslagens artilleriregemente
m. m. å kapitalbudgeten under försvarsväsendets fastighetsfond,
arméförvaltningens delfond, å riksstaten för budgetåret 1943/44 anvisa ett investeringsanslag
av 1,160,000 kronor, röstar

Ja j

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet med andra kammaren beslutat att, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna 1:289 och
11:409 och med avslag å motionerna 1:290 och 11:410 samt 11:384, till
Utvidgning av Hallands regementes kasernområde m. m. å kapitalbudgeten
under försvarsväsendets fastighetsfond, arméförvaltningens delfond, å riksstaten
för budgetåret 1943/44 anvisa ett investeringsanslag av 260,000 kronor.

Sedan efter given varsel kammarens ledamöter intagit sina platser och voteringspropositionen
upplästs, verkställdes omröstningen medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 60;

Nej — 30.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Efter det protokoll över omröstningen blivit uppsatt, justerat och avsänt till
andra kammaren, ankom därifrån ett protokollsutdrag, nr 625, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen därstädes utfallit med 76 ja och 81 nej
samt att båda kamrarnas sammanräknade röster befunnits_ utgöra 136 ja och
lil nej, vadan beslut i frågan blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med ja-propositionen. _

Justerades protokollet för den 22 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens. skrivelse,
nr 471, till Konungen i anledning av framställning från fullmäktige i riksgäldskontoret
angående förlängning av bemyndigande för fullmäktige att till
riksbanken överlämna skattkammarväxlar m. m.

104

Nr 27.

Onsdagen den 30 juni 1943.

På framställning av herr talmannen beslöts att de på föredragningslistan
upptagna ärendena, vilka samtliga blivit bordlagda endast en gång, skulle
redan vid detta sammanträde företagas till avgörande.

Föredrogs och lades till handlingarna statsutskottets memorial nr 237, i anledning
av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga örn vissa byggnadsarbeten för
armén.

Vid föredragning av statsutskottets memorial nr 238, angående tilläggsstat
till riksstaten för budgetåret 1942/43, bifölls vad utskottet i detta memorial
hemställt.

Föredrogs och företogs punktvis till avgörande statsutskottets memorial nr
239, angående statsregleringen för budgetåret 1943/44.

Punkterna 1—13.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 1U.

Lades till handlingarna.

Punkten 15.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 16.

Lades till handlingarna.

Punkten 17.

Utskottets hemställan bifölls.

Anmäldes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr 412, till
Konungen i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående Skånska pansarregementets
förläggning m. m.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att utskottets hemställan i
memorial nr 237 bifölles av andra kammaren.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 448, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag å tillläggsstat
till riksstaten för budgetåret 1942/43 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar;
och

nr 452, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till skjutfält för -Bergslagens artilleriregemente m. m.

Anmäldes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr 468, till Konungen
angående tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1942/43.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att utskottets hemställan
i memorial nr 238 bifölles även av andra kammaren.

Torsdagen den 1 juli 1943.

Nr 27.

105

Anmäldes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 469, angående statsregleringen för budgetåret 1943/44; och
nr 470, med överlämnande av riksstat för budgetåret 1943/44.

Skrivelseförslagen godkändes under förutsättning att andra kammaren beträffande
statsutskottets memorial nr 239 fattade samma beslut som första
kammaren.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 11.13 f. m.

In fidem
G. II. Berggren.

Torsdagen den I juli.

Kammaren sammanträdde kl. 10.30 f. m.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 376, angående vägledning vid den studerande ungdomens val av levnadsbana; nr

439, angående efterkrigsproblemen m. m.; samt
nr 440, angående järnvägs ansvar för skada å gods.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 462, i anledning av väckta motioner angående bemanningsbestämmelser
för handelsfartyg; och

nr 463, i anledning av väckta motioner örn viss ändring i sj''öarbetstidslagen.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 10.32 f. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Första hammarens protokoll 19b3. Nr 27.

106

Nr 27.

Måndagen den 5 juli 1943.

Måndagen den 5 juli.

Kammaren sammanträdde kl. 10.30 f. m.

Justerades protokollen för den 28, 29 oell 30 nästlidne juni samt den 1 innevarande
månad.

Upplästes två till kammaren inkomna skrifter av följande lydelse:

Till riksdagens första kammare.

Då mitt arbete såsom livsmedelskommissionens ombud i Göteborg och andra
göromål numera fatt den omfattning, att de lägga hinder i vägen för riksdagsuppdragets
fullgörande, får jag härmed vördsamt avsäga mig mitt uppdrag
såsom ledamot av riksdagens första kammare och anhåller samtidigt örn kammarens
godkännande härav.

Stockholm den 30 juni 1943.

Frans E. Hansson.

Till riksdagens första kammare.

Då jag numera avflyttat från Norrbottens län och på grund av mina arbetsuppgifter
å den plats, där jag kommer att bliva bosatt, anser mig förhindrad
att deltaga i riksdagsarbetet, får jag härmed vördsamt avsäga mig befattningen
som ledamot av denna kammare.

Stockholm den 5 juli 1943.

Torsten Caap.

Riksdagsman för Västerbottens
och Norrbottens län.

Kammaren godkände de hinder, som herr Frans Hansson och herr Caap
åberopat till stöd för sina avsägelser av riksdagsmannabefattningarna.

På sedermera av herr talmannen gjord framställning beslöt kammaren att
till Konungen avlåta skrivelse med anmälan örn de gjorda avsägelserna samt
de därigenom inom kammaren uppkomna ledigheterna, varefter ett i sådant
avseende uppsatt förslag till underdånig skrivelse upplästes och godkändes.

Justerades protokollet för denna dag.

Kammarens sammanträde avslutades kl. 10.35 f. m.

In fidem
Lode Wistrand.

Stockholm 1943. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

432555