1943. Första kammaren. Nr 26 (Riksdagens protokoll 1943:26)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1943. Första kammaren. Nr 26.

Måndagen den 21 juni.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollen för den 15 och den 16 innevarande månad.

Upplästes följande till kammaren ankomna protokoll:

År 1943 den 21 juni sammanträdde kamrarnas valmän för att jämlikt § 71
riksdagsordningen utse ordförande i riksgäldskontoret för valperioden 1943—
1946; och befanns efter valets slut hava blivit därtill utsedd

herr Örne, Anders Emanuel, generaldirektör, med 36 röster.

Axel Löfvander. Oscar Carlström.

Karl Wistrand. Allan Vougt.

På framställning av herr talmannen beslöts att det nu upplästa protokollet
skulle läggas till handlingarna ävensom att riksdagens kanslideputerade skulle
genom utdrag av protokollet underrättas örn detta val samt anmodas låta uppsätta
och till kamrarna ingiva förslag dels till förordnande för den valde, dels
ock till skrivelse till Konungen med anmälan örn det förrättade valet.

Eöredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets memorial nr 1, statsutskottets
utlåtanden nr 211—230, bevillningsutskottets betänkande nr 37 och memorial
nr 53, bankoutskottets utlåtanden nr 68 och 69, första lagutskottets
utlåtande nr 49, andra lagutskottets utlåtanden nr 56, 58 och 62, jordbruksutskottets
memorial nr 63, första särskilda utskottets memorial nr 5 samt andra
särskilda utskottets memorial nr 4.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 55, i anledning av Kungl. Lagförslag om
Maj:ts proposition med förslag till lag örn dyrtidstillägg under budgetåret dyrtidstillägg
1943/44 å folkpensioner, invalidunderstöd och barnbidrag, m. m. jämte i äm- ^nm
net väckta motioner.

Genom en den 21 maj 1943 dagtecknad proposition, nr 291, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Maj :t
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag örn dyrtidstillägg under budgetåret 1943/44 å folkpensioner, invalidunderstöd
och barnbidrag;

2) förordning örn dyrtidstillägg under budgetåret 1943/44 å blindhetsersättningar.

I förslaget till lag örn dyrtidstillägg under budgetåret 1943/44 å folkpensioner,
invalidunderstöd och barnbidrag voro 1 § första stycket och 2 § så lydande: Första

hammarens protokoll 19^3. Nr 26.

Nr 26.

Måndagen den 21 juni 1943.

Lagförslag orri dyrtidstillägg å folkpensioner m. m. (Forts.)

1 §‘

Den som åtnjuter folkpension, vari ingår tilläggspension, eller invalidunderstöd
eller barnbidrag skall erhålla dyrtidstillägg därå för var och en av
perioderna oktober—november 1943, december 1943—januari 1944 och februari—mars
1944 med belopp, motsvarande hälften av folkpensionens, invalidunderstödets
eller barnbidragets belopp för respektive period, samt för vart
och ett av tredje kvartalet 1943 och andra kvartalet 1944 med följande be -

lopp, nämligen

i fråga örn folkpension eller invalidunderstöd............ 35 kronor,

beträffande barnbidrag för ett barn......................... 25 » ,

» » » två > ......................... 44 » ,

> » »tre * ......................... 62 » 50 öre samt

» » > varje barn däröver ytterligare 12 > 50 » .

2 §.

Till kostnaderna för i denna lag avsedda dyrtidstillägg bidraga

kommuner med belopp motsvarande för ort tillhörande ortsgrupp 1 23.8 procent,
för ort tillhörande ortsgrupp 2 21.4 procent och för ort tillhörande ortsgrupp
3 21 procent av deras andelar i kostnaderna för under vartdera av
åren 1943 och 1944 utanordnade tilläggspensioner, invalidunderstöd och barnbidrag
samt

landsting med belopp motsvarande 22.8 procent av deras andelar i kostnaderna
för under vartdera av åren 1943 och 1944 utanordnade tilläggspensioner
och invalidunderstöd.

Återstående kostnad bestrides av staten.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft tre i
anledning av densamma inom riksdagen väckta motioner, nämligen nr 318 i
första kammaren av herr Wistrand, nr 319 i samma kammare av herr Persson
m. fl. samt nr 450 i andra kammaren av herr Pettersson i Dahl m. fl.

I motionen 1:318 hade yrkats, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Majit hemställa,

dels att Kungl. Majit ville efter verkställd utredning till riksdagen inkomma
med förslag örn sådan förändring av till folkpensioneringen inflytande
avgifter, att den i 1935 års lag örn folkpensionering fastställda proportionen
mellan de försäkrades prestationer och dem tillerkända förmåner så långt
möjligt återställdes,

dels ock att Kungl. Maj :t ville utfärda nya föreskrifter örn värdering av naturaförmåner
vid folkpensioneringslagens tillämpning.

Motionerna I: 319 och lii 450, vilka voro likalydande, utmynnade i en hemställan,
att riksdagen vid antagande av lagen om dyrtidstillägg under budgetåret
1943/44 å folkpensioner, invalidunderstöd och barnbidrag för sin del måtte
besluta,

att den, som åtnjöte folkpension, vari inginge tilläggspension eller invalidunderstöd,
skulle erhålla dyrtidstillägg därå för var och en av perioderna juli
-—september 1943, oktober—november 1943, december 1943—januari 1944,
februari—mars 1944 och april—juni 1944 med 35 kronor,

att den, som åtnjöte barnbidrag, skulle för budgetåret 1943/44 erhålla dyrtidstillägg
därå för var och en av de nämnda perioderna med följande belopp:
beträffande barnbidrag för ett barn med 25 kronor, för två barn med
44 kronor, för tre barn med 62 kronor 50 öre samt för varje barn däröver ytterligare
12 kronor 50 öre,

att till kostnaderna för i denna lag avsedda dyrtidstillägg kommuner och

Måndagen den 21 juni 1943.

Nr 26.

Lagförslag orri dyrtidstillägg å folkpensioner m. m. (Forts.)
landsting skulle bidraga nied belopp, motsvarande en femtedel av deras andelar
i kostnaderna för under vartdera av åren 1943 och 1944 utanordnade
tilläggspensioner, invalidunderstöd och barnbidrag samt

att författningen i enlighet härmed skulle erhålla .den lydelse, som i motionerna
angivits.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition;

B. att motionen I: 318 icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd;
samt

C. att motionerna 1:319 och 11:450 icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar Löfvander och Hallagård, vilka inom
utskottet yrkat bifall till motionerna 1:319 och 11:450.

Herr Wistrand: Herr talman! Jag har inte någon erinran att göra mot utskottets
yrkande, men jag vill understryka några rader i utskottets motivering,
som ha tillkommit med anledning av en av mig väckt motion.

Jag anser det vara synnerligen farligt, örn vi allt mer skulle minska försäkringsmomentet
i den sociala verksamheten och, långsamt eller snabbt, glida
över mot en mer eller mindre renodlad understödslinje. Jag har redan tidigare
vid olika tillfällen haft anledning att framhålla detta. Alldeles särskilt tvingar
sig denna synpunkt på mig, när riksdagen nu ytterligare en gång går att
höja de förmåner, som folkpensionärerna åtnjuta, utan att man samtidigt
gjort något för att säkerställa folkpensionsväsendets inkomstsida genom att
höja avgifterna. Den penningvärdesförsämring, som har lett till att pensionstilläggen
för de flesta icke längre äro tillräckliga, bär dock medfört, att den
nuvarande avgiften är betydligt lättare att bära och att man mycket väl kan
komma ut med en högre avgift. Det system, som hittills tillämpats, har inneburit
kompensation på rättigheterna men låtit skyldigheternas inflation fortfara
ohejdad.

Man skulle också kunna få in en ganska betydande summa till finansiering
av de höjda folkpensionerna, om man återförde förhållandet mellan avgifter
och förmåner till vad som från början var avsett. Man skulle nämligen på det
viset öka inkomsterna för folkpensioneringen med omkring 25 miljoner kronor
örn året.

Jag är glad över att finna, att utskottet inte heller har ställt sig främmande
för dessa tankegångar, utan anser att de äro värda beaktande. Då jag inte
nu kan ge mig in på att göra ett klart yrkande örn proportionellt samma höjning
av avgifterna på alla punkter, utan frågan under alla omständigheter
måste göras till föremål för utredning, har jag ingen erinran mot vad utskottet
har föreslagit, eftersom ju bakgrunden till utskottets förslag är att frågan är
under utredning av socialvårdskommittén. Jag hoppas, att utskottets ställningstagande
på denna punkt icke innebär någon bortskrivning av denna mycket
viktiga synpunkt, och vill understryka nödvändigheten av att socialvårdskommittén
mycket allvarligt tar upp denna fråga till prövning. Den är allvarlig
både av ekonomiska oell vad jag skulle vilja kalla socialmoraliska skäl.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets utlåtande.

Herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag har tillåtit mig att begära ordet
för att något belysa den av den föregående ärade talaren berörda frågan.

När på sin tid det dåvarande avgiftssystemet justerades från fasta av -

Nr 26.

Måndagen den 21 juni 1943.

Lagförslag om dyrtidstillägg å folkpensioner m. m. (Forts.)
gifter på vissa inkomster till en procentuell avgift med ett minimum av sex
kronor per år, var ju det förslag, som framlades, avvägt med hänsyn till vad
man ansåg, att vederbörande rimligen kunde betala av sin inkomst. Den dåvarande
kommittén för folkpensioneringen hade räknat med olika alternativ,
dels en 1-procentig och dels en P/2-procentig avgift, båda upp till ett visst
belopp, men stannade för att förorda endast en 1-procentig avgift. Man kan
således icke säga, att den principiella utgångspunkten Ilar varit, att avgifterna
skulle stå i en viss bestämd relation till de förmåner, som pensionsförsäkringen
bjuder, utan i stället i en viss relation till den inkomst som den försäkrade
har. Pensionskommittén hade gått mycket längre än Kungl. Majit
på sin tid. Den hade nämligen förordat avgifter upp till en inkomst av 5,000
kronor, vilket på grund av vissa överväganden av statsmakterna skars ned
till 2,000 kronor.

Med vad jag här säger vill jag visst icke avråda från att man skall överväga,
om man kan öka den procentuella avgiften. Det är självklart ett övervägande
som socialvårdskommittén måste göra. Men jag vill fästa uppmärksamheten
på att när man skall överväga, hur stor del av vederbörandes inkomst
som kan tagas till pensionsförsäkringen, måste det infogas i hela socialförsäkringskomplexet.
Man måste taga hänsyn till hur stora avgifterna skola
bli till sjukförsäkring och arbetslöshetsförsäkring bredvid pensionsförsäkringen
inom ramen för vad man anser att vederbörande inkomsttagare kan bära av
avgifter till sin sociala försäkring.

Jag har, herr talman, endast velat få dessa ord till protokollet, därför att
jag tror att problemet icke är så enkelt, att man bara kan säga, att staten
genom att höja de procentuella avgifterna en smula får större inkomster och
att man därigenom återställer den balans som förut funnits mellan förmåner
och försäkringsavgifter. Så enkelt tror jag icke att det är möjligt att behandla
denna sak, vilket jag i varje fall för min del har velat klargöra, innan kammaren
går till beslut.

Herr Löfvander: Herr talman! Den föreliggande frågan har vid de senaste
riksdagarna återkommit år från år fastän varje gång i en något förändrad
form.

Med hänsyn till den ökning av levnadsomkostnaderna, som skett sedan förra
årets proposition avlämnades, föreslår herr statsrådet för nästa budgetår tre
procentuella tillägg i form av extra månadsibelopp samt två fixa tillägg, de
senare med vardera 35 kronor i likhet med vad som gällt innevarande budgetår.
Visserligen är, säger departementschefen, .den ökning av levnadsomkostnaderna,
som ägt rum sedan våren 1942, tämligen ringa, knappt två procent,
men med hänsyn till de principer, som tillämpats för utbetalningen av
dyrtidstillägg på folkpensionerna under krisen, är det femte tillägget befogat.

Det är väl ingen som har någon anmärkning att rikta mot departementschefens
uttalande på denna punkt. Stegringen av levnadsomkostnaderna har
fortsatt under innevarande år på samma sätt som i fjol, d. v. s. i stort sett
likformigt inom alla s. k. dyrorter. Det har funnits en stark opposition i de
lägre dyrortema mot att dyrtidstilläggen under sådana omständigheter skola
beräknas procentuellt i stället för att vara lika över hela landet. I den motion,
som bondeförbundets representanter lia väckt vid innevarande års riksdag i
anledning av den kungl, propositionen, föreslås likformighet ''beträffande dyrtidstilläggen
för alla dyrortsgrupper. Det föreslås nämligen, att dyrtidstillläggen
skola utgå med fem fasta tillägg i stället för enligt propositionen, två
fasta och tre rörliga. Det rättvisa i motionens förslag lär väl näppeligen
kunna bestridas.

Måndagen den 21 juni 1943. Nr 26. 5

Lagförslag om dyrtidstillägg å folkpensioner m. m. (Forts.)

Jag- skall inte vid detta tillfälle hålla något längre anförande i denna
fråga. De synpunkter, som redan tidigare framförts från vårt håll, äro jn väl
kända och äga fortfarande giltighet. Jag är beredd på att man kommer att
göra den invändningen från utskottsmajoritetens sida, att örn motionärernas
och reservanternas förslag skulle bifallas, skulle det komma att medföra en
utgiftsökning för staten av 9 miljoner kronor. Detta belopp har nämligen
nämnts i utskottet. Jag medger, att det är en stor summa, men för min del
är jag inte skrämd av det stora beloppet. Jag anser för min del, att få utgifter
som vi beslutat av denna storleksordning under dessa tider äro så behjärtansvärda
som denna, som avser att skapa drägliga förhållanden för oftast
gamla och orkeslösa människor som i allra största utsträckning icke genom
eget arbete kunna bidraga till sin försörjning.

Beträffande kommunernas bidrag till dyrtidstilläggen å folkpensioner, invalidunderstöd
och barnbidrag har i år en förändring föreslagits av Kungl.
Maj:t. Enligt det förslag, som pensionsstyrelsen framlagt och departementschefen
accepterat, skall kommunernas bidrag till de fixa tilläggen bestämmas
olika för olika dyrortsgrupper. Detta förslag motiveras därmed att de nämnda
tilläggen i procent av pensions förmånerna variera avsevärt inom de olika
dyrortsgrupperna. På så sätt komma de kommuner, som tillhöra den lägsta
dyrortsgruppen, d. v. s. flertalet landsbygdskommuner, att belastas! med högre
bidrag än kommunerna inom de båda högre dyrortsgrupperna.

Till kostnaderna för samtliga här ifrågakommande dyrtidstillägg skola kommuner
inom ortsgrupp 1 bidraga med belopp motsvarande 23.8 procent av deras
andelar i kostnaderna för under vartdera av åren 1943 och 1944 utanordnade
tilläggspensioner, invalidunderstöd och barnbidrag. För kommunerna inom
ortsgrupp 2 blir motsvarande procentsats 21.4, och för kommunerna i ortsgrupp
3 blir den 21 procent. För landstingens elei fastställes denna procentsats
till 22.8. Något försök till skillnad mellan de olika dyrortsgrupperna har
här inte gjorts.

Då kommunerna inom den lägsta dyrortsgruppen i regel torde äga vida
svagare skatteunderlag än övriga kommuner, förefaller det icke rättvist att
lägga en tyngre börda på de förra än på de senare. Reservanterna anse därför
riktigast att fasthålla vid den under första halvåret 1943 tillämpade regeln,
att kommuner och landsting skola bidraga till ifrågavarande dyrtidstillägg
med belopp motsvarande en femtedel, d. v. s. 20 procent, av deras andelar
av kostnaderna för under året utanordnade tilläggspensioner, invalidunderstöd
och barnbidrag.

I den motion som jag tidigare åberopat, nr 450 i andra kammaren, finnes
infört ett fullständigt förslag till lag örn dyrtidstillägg å folkpensioner o. s. v.
Detta lagförslag återfinnes på sid. 3 och 4 i utskottets utlåtande.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

I herr Löfvanders yttrande instämde herrar von Heland, Ljungdahl, Gustaf
Elofsson, Verner Andersson, Lodenius, Albert Andersson, Persson, Gustavson
och Bror Nilsson.

Herr Norman: Herr talman! Beträffande de av herr Wistrand framförda
synpunkterna har utskottets majoritet nog närmast tänkt på det förändrade
inkomstläge, sorn har inträffat sedan folkpensionsavgifterna bestämdes. Från
den utgångspunkten har utskottsmajoriteten ansett det holt naturligt, att
spörsmålet örn dessa avgifter blir föremål för övervägande vid den reformering
av folkpensioneringen sorn nu är föremål för socialvård skom mitténs arbete.
T fråga örn herr Löfvanders anförande skal! jag för min del inte ta

Nr 26.

Måndagen den 21 juni 1943.

Lagförslag orri dyrtidstillägg å folkpensioner m. m. (Forts.)
upp den invändning- mot ett -bifall till hans yrkande, som han själv väntade
sig, nämligen de ökade kostnaderna. Man kan ju rent principiellt göra invändningar
mot konstruktionen med fasta tillägg, när det är fråga örn ett dyrtidstillägg.
Det blir nämligen ganska orimliga konsekvenser för de pensionärer,
sorn ha mycket låg tilläggspension. De få därigenom en mer än hundraprocentig
kompensation för dyrtiden, jämfört med den tilläggspension som
de lia. Det har ansetts försvarligt med ett visst antal fasta tillägg för att
på det sättet uppnå större likställighet i anslutning till den utjämning, som
har skett beträffande levnadsomkostnadernas stegring, mellan olika dyrortsgrupper
i landet, men jag tror, att det är alla skäl att icke låta denna synpunkt.
leda alltför långt. Regeringen bär i sitt förslag ibibehållit den konstruktion
av dyrtidstilläggen, som riksdagen godkände i fjol, d. v. s. två fasta
tillägg, vilka redan de, när det gäller pensionärer med liten tilläggspension,
äro diskutabla ur den synpunkten att det här är fråga örn ett dyrtidstillägg.
''Ju längre mun går vidare på denna väg, desto tveksammare måste man bli
inför denna ''konstruktion av dyrtidstilläggen.

Jag hemställer, herr talman, örn bifall till utskottets utlåtande.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till utskottets
hemställan med den ändring, som föranleddes av bifall till de i ämnet
väckta motionerna I: 319 och II: 450; och förklarade herr talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Löfvander begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 55,
röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan med den ändring, som föranledes
av bifall till de i ämnet väckta motionerna I: 319 och II: 450.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för
ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpå, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Löfvander begärde rösträkning, verkställes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 96;

Nej — 20.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

°kuddåt Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 57, i anledning av dels
hyrtssökande vickta motioner örn åtgärder i syfte att bereda ökat skydd åt hyressökande
familjer med familjer med barn, dels ock väckt motion örn ändring av 10 § lagen om hybam
m. m. resreglering.

Måndagen den 21 juni 1943.

Nr 26.

Örn ökat skydd åt hyressökande familjer med barn m. m. (Forts.)

Andra lagutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft tre
inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen dels de
likalydande motionerna nr 185 i första kammaren av herr Hage och nr 131
i andra kammaren av herr Edberg m. fl., dels ock motionen nr 106 i andra
kammaren av herr Persson i Stockholm m. fl.

I motionerna I: 185 och II: 131 hade hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om skyndsamma åtgärder i syfte att bereda
ökat skydd åt hyressökande familjer med barn, förslagsvis genom införande
av obligatorisk kommunal bostadsförmedling med anmälningsskyldighet för
hyresvärdar och förtursrätt för barnfamilj till hyresledig. lägenhet.

I motionen II: 106 hade hemställts, att riksdagen för sin del måtte besluta,
att 10 § i lagen örn hyresreglering m. m. skulle erhålla följande ändrade lydel
se i

I kommun, där denna lag äger tillämpning, skall avgiftsfri bostadsförmedling
anordnas på kommunens bekostnad.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A. att motionerna 1:185 och II: 131 icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd; samt ... ,

B. att motionen II: 106 icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anmälts av herrar Hage och Cruse samt hu Västberg,
vilka ansett, att utskottet bort föreslå riksdagen att i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa, att Kungl. Maj :t måtte låta utreda de spörsmål, som innefattades
i de båda likalydande motionerna I: 185 och II: 131, i den mån dessa
spörsmål icke redan vore föremål för utredning.

På framställning av herr talmannen beslöts att utlåtandet skulle företagas
till avgörande punktvis.

Punkten A.

Herr Hage: Herr talman! I det föreliggande utlåtandet behandlas två lika,''
lydande motioner, väckta i båda kamrarna, med begäran örn skyndsamma åtgärder
i syfte att bereda ökat skydd åt hyressökande familjer med barn och
i främsta rummet familjer med många barn. . Detta skulle kunna ske, framhålla
motionärerna, genom införande av obligatorisk kommunal bostadsförmedling
med anmälningsskyldighet för hyresvärdar av lediga bostäder och
förtursrätt för barnfamilj till hyresledig lägenhet.

Motionerna lia avstyrkts av utskottet, men till utskottets utlåtande finnes
fogad en reservation av mig samt två andrakammarledamöter, herr Cruse och
fru Västberg. Vi representera alla tre sådana städer, där bostadsbristen är
särskilt krisbetonad och omfattande. Åtminstone i den stad, som jag mest
känner till, nämligen Luleå, är bostadsbristen så svår, att en del familjefäder,
som ha blivit förflyttade dit, måste låta sina familjer bo kvar i de södra delarna
av landet, då de inte lyckats uppbringa en bostad åt sig och sitt familj.
Vi, som representera orter där bostadsbristen är så svår, se givetvis på denna
fråga från något andra utgångspunkter än utskottsmajoriteten, som mera representerar
orter, där bostadsbristen inte är så krisartad. Jag skall därför be
att få säga några ord till försvar för den reservation, som jag har avgivit.

Reservationen går ut på att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t skall hemställa,
att Kungl. Majit måtte skyndsamt överväga de åtgärder som innefattas
i de båda motionerna, i den mån dessa spörsmål icke redan äro föremål för
utredning. Motionerna och reservationen bygga på den uppfattningen, att barn -

Nr 26.

Måndagen den 21 juni 194.''i.

Örn ökat skydd åt hyressökande familjer med barn m. m. (Forts.)
rika familjer, eller överhuvud taget barnfamiljer, måste anses vara önskvärda
för samhället i en tid som den nuvarande. Tillvaron av dylika familjer innebär
nämligen en möjlighet att få fram ett ökat nativitetsresultat, vilket hela
samhället måste sträva efter på grund av den nativitetsminskning, som konstaterats
under de gångna åren. Från den utgångspunkten anse vi motionärer, att
det är rimligt, att samhället genom lagstiftning eller på annat sätt favoriserar
familjer med barn och främst då familjer med många barn. Vilket slut man
än kommer till med avseende pa ställningstagandet till denna motion, tycker
jag, att alla i nuvarande läge borde kunna vara eniga örn denna uppfattning.
Samhället har ju också pa sätt och vis erkänt riktigheten av denna princip därigenom,
att man på vissa områden åstadkommit en favorisering av familjer
med barn. Detta har bl. a. skett inom skattelagstiftningen, där man infört avdrag
för familjer nied barn. Vidare har nian uppfört s. k. barnrikehus, där de
inflyttande familjerna i viss utsträckning få subvention på hyran, så att denna
icke blir större än vad man anser att de kunna bära. När man har gått in
för dessa åtgärder och därmed erkänt sanningen i det påstående, som jag nyss
gjorde om nödvändigheten att gynna de barnrika familjerna, anser jag, att
det är ganska rimligt, att samhället även på det område som beröres i motionerna
ingriper för att hjälpa de barnrika. Såsom framhålles i motionerna,
är det nämligen ofta svårare för familjer med barn att få en bostad, fastän
de ju tvärtom borde favoriseras. Då en sådan familj kommer och anmäler sig
och vill hyra en bostad, betraktas den helt enkelt icke som en första klassens
hyressökande. De barnrika familjerna bli rent ut sagt i en viss utsträckning
ratade till förman tor familjer, som icke ha barn eller som lia ett mindre antal
barn.

Motionärerna lia åstadkommit en enquéte, där man försöker belysa detta
problem. Från husägarhåll bestrider man motionärernas påstående och förklarar,
att det från hyresvärdarnas sida icke finns någon ovilja mot att
hyra ut bostäder till familjer med barn, men jag tror att man med avseende
på detta kan använda det gamla ordspråket, att känd sak är så god som
vittnad. I en tid som den nuvarande, då ett mycket stort antal hyressökande
konkurrera örn det ringa bostadsbestånd, som finns ledigt, blir det lätt så, att
hyresvärden hellre tar en hyresgäst, som är barnlös, eller en liten familj än en
familj med många barn.

Det har, som sagt, skett en utredning örn detta, och i den av herr Edberg
i andra kammaren väckta motionen finns en del exempel, där man sökt visa,
att det förhåller sig på det sätt, som jag här sagt. Detta bestrides nu från
husägarehåll, där man påpekar att en del av dessa uppgifter äro oriktiga.
Vederbörande hyressökande ha sålunda inte blivit avvisade på den grund att
familjerna varit barnrika, utan det har varit andra omständigheter, som gjort
att dessa hyressökande familjer avvisats. Ja, det är givet att det i ett så
stort material, som anförts i motionärens framställning, naturligtvis alltid insmyger
sig en eller annan oriktighet. Men jag vågar trots detta påstå, att i
stort sett torde de uppgifter, som lämnats av herr Edberg, nog vara riktiga.
Ett faktum är, att en hel del påståenden, som gjorts i motionen, icke ha blivit
bemötta, och. därvidlag tror jag nog att man kan tillämpa den gamla regeln,
att den som tiger, han samtycker. Jag tror man kan tämligen oreserverat påstå,
att där det inte kommit några bemötanden av herr Edbergs påståenden, där
äro också dessa påståenden riktiga.

Och vad beror det nu på, att personer som ha många barn inte bli betraktade
som önskvärda hyresgäster av en husägare? Ja, det framskymtar i ett yttrande
från Göteborg, att det bl. a. kan bero på, att det för en familj med många
barn kan bli större kostnader för husägaren. I Göteborg exempelvis finns

Måndagen den 21 juni 1943. Nr 26. 9

Om ökat skydd åt hyressökande familjer med barn m. m. (Forts.)
det något slags system med vattenavgifter, där dessa anpassas med hänsyn till
familjernas storlek. Det är givet, att under sådana omständigheter ser en husägare
hellre, att han får en liten familj än en familj på sju, åtta eller nio personer,
för vilka han får betala en större vattenavgift. Därtill kommer, att en
familj med många barn sliter lägenheten mer än en barnlös familj. Vidare är
det naturligtvis så, att hur välartade barn än äro, så alltid stoja de och
göra ohägn på något sätt. Så idealiska barn finns det inte någonstans, att
de inte vilja »leva lusen» en smula, och då störa de kanske de kringboende.
Detta gör, att i viss utsträckning äro inte heller hyresgästerna så synnerligen
tilltalade av att det flyttar in en mängd familjer med många barn i huset.

Men sådana synpunkter som dessa måste betraktas som osociala synpunkter.
De måste tillmätas mindre betydelse än den socialt betonade synpunkten, att
barnrika familjer och barnfamiljer överhuvud taget måste finnas och att de
ur samhällets synpunkt äro önskvärda i högre grad än icke barnrika familjer.

Från denna utgångspunkt menar jag, att det vore rimligt, att man försökte
göra någonting effektivt för att tillgodose de krav, som här framförts. Nu har
emellertid utskottet avstyrkt motionerna, och det har skett bl. a. därför att en
del av de frågor, som behandlas i motionerna, redan äro föremål för Kungl.
Maj :ts uppmärksamhet eller övervägande. Detta påstås i utskottsutlåtandet,
och det är riktigt, men inte i alla stycken. Kravet i motionerna på att det skall
åstadkommas en obligatorisk bostadsförmedling är icke för närvarande föremål
för Kungl. Maj:ts uppmärksamhet. Däremot är t. ex. motionens krav på
att hyresvärdarna skola lämna uppgifter örn hyreslediga bostäder samt att man
skall skapa en företrädesrätt till hyreslediga lägenheter för större familjer föremål
för övervägande på sätt, som framgår av utskottets utlåtande. Emellertid
är det otvivelaktigt så, att skall man vinna de mål, som avses i de två sista
punkterna, så måste vi först komma fram till en obligatorisk bostadsförmedling.
Det är den enda möjligheten att komma någon vart på vägen mot de två andra
målen. Fran denna utgångspunkt ha reservanterna i utskottet förfäktat den
uppfattningen, att även denna fråga borde göras till föremål för utredning, om
det överhuvud taget skall vara någon idé med hela det intresse, som utskottet
i viss utsträckning visar för saken.

Jag kommer därför fram till ett yrkande örn bifall till reservationen, men
dessförinnan vill jag passa på att erinra om, att denna fråga — såsom upplyses
av utskottet — varit föremål för behandling vid 1942 års riksdag. Jag satt även
då i utskottet, men reserverade mig vid det tillfället icke. Det berodde därpå,
att utskottet då yttrade något örn, att det skulle åstadkommas en kommunal
bostadsförmedling, och det var rimligt, sade utskottet, att denna ordnades på
det sättet, att det lämnades företräde åt familjer med barn. Emellertid har en
sådan kommunal bostadsförmedling inte inrättats, och alltså förfaller skälet att
vidbliva utskottets utlåtande från 1942. Från denna utgångspunkt har jag för
min del, trots att jag 1942 var enig med utskottet, ansett mig i år kunna framföra
en reservation i frågan.

Det är visserligen sant, att det naturligtvis finns en annan väg, på vilken
man kan lösa dessa spörsmål, och det är ett ökat bostadsbyggande. Komma vi
i en sådan situation runt örn i hela vårt land, att bostadstillgången blir tillfredsställande,
anmäler sig knappast ett sådant spörsmål som detta. Då klarar
sig alltihop ändå, och då behöva vi säkerligen inte någon lagstiftning till skydd
för stora familjer. Men så länge det existerar en bostadsbrist, som dessutom är
mycket stor i en mängd samhällen, är det rimligt, att det åstadkommes ett särskilt
skydd för sådana bostadssökande, som äro mindre välsedda som hyresgäster.

Nu hoppas jag att detta bostadsbyggande skall fortskrida på ett sådant sätt.

Nr 26.

Måndagen den 21 juni 1943.

Örn ökat skydd åt hyressökande familjer med barn m. m. (Forts.)
att bostadstillgången även i de nu mest drabbade samhällena blir tillräcklig.
Men man vet inte hur det går med detta. Det är ju för övrigt en hel del återhållande
element som finnas och komma att finnas i lagstiftningen, då det gäller
strävandena att söka åstadkomma ett tillräckligt bostadsbyggande. I dagarna
kommer det att fattas ett beslut i riksdagen, som går ut på att från ekonomiska
och finansiella utgångspunkter hålla tillbaka byggnadsverksamheten.
[Visserligen har utskottet därvidlag på mitt yrkande skrivit in i motiveringen,
att ett sådant tillbakahållande av bostadsbyggandet icke bör ske när det gäller
sjukhus samt bostäder i samhällen med stor bostadsbrist. Men trots denna motivering
är det mycket antagligt, att denna prohibitiva lagstiftning i viss grad
kommer att hålla tillbaka bostadsbyggandet och förhindra en tillfredsställande
bostadsproduktion i en hel del samhällen. Från dessa utgångspunkter är det
rimligt, efter mitt sätt att se, att man vid sidan av strävandena att bygga bostäder
även har en lagstiftning av supplementär karaktär, som tillgodoser de
synpunkter, jag här varit inne på.

I övrigt vill jag här påpeka, att socialstyrelsen i viss utsträckning tillstyrkt
motionerna och de strävanden som ligga där bakom. Detta tillstyrkande är synnerligen
värdefullt, då socialstyrelsen väl ändå är det statsorgan, som i främsta
hand har ansvaret när det gäller en social lagstiftning av detta slag. Det måste
ge en oerhörd tyngd åt vårt förslag, att socialstyrelsen velat vara med örn åtgärder
i denna riktning. Vidare ha två reservanter i hyresrådet tillstyrkt. Hyresgästernas
riksorganisation, som är särskilt intresserad av denna fråga, har
mycket starkt understrukit, att det är rimligt att åstadkomma en sådan lagstiftning
som denna.

Visserligen vet jag, att man invänder, att när det gäller familjer med många
barn existerar det redan nu i vår hyreslagstiftning en bestämmelse, som för
dessa skyddar innehavet av de bostäder, som de redan bruka. Men i nuvarande
tider med stora omläggningar i produktionen är det nödvändigt att flytta en
massa människor från ett yrke till ett annat och att omskola dem till nya yrken,
och detta leder till, att även barnrika familjer ofta tvingas att flytta till en ny
plats. Och då ha de inte lagens skydd, när det gäller att skaffa en ny bostad.
Svårigheterna för dem kunna bli synnerligen stora, örn det inte finns någon
lagstiftning, som är ägnad att skydda dem.

Jag skall, herr talman, inskränka mig till det sagda och med utgångspunkt
från detta yrka bifall till den reservation, som avgivits av mig, herr Cruse och
fru Västberg om att Kungl. Majit måtte låta utreda de spörsmål, som innefattas
i de båda här nämnda likalydande motionerna, i den mån dessa spörsmål
icke redan äro föremål för utredning.

Häri instämde herr Sten.

Herr Norman: Herr talman! Det föreföll som örn herr Hage ville göra gällande
att utskottsmajoritetens enligt hans åsikt mera negativa inställning än
reservanternas skulle bero därpå, att vi andra inte hade samma sorgliga erfarenheter
som herr Hage och hans medreservanter beträffande behovet av reglerande
åtgärder på detta område. Detta är inte riktigt. Utskottet har icke varit
negativt utan tvärtom positivt inställt när det gäller dessa spörsmål, och det
framgår också av utskottets motivering.

En sak har framför allt varit avgörande då utskottet nu icke ansett sig behöva
förorda en utredning, och det är, utöver vad herr Hage redan refererat
örn de överväganden som pågå rörande exempelvis hyreslicenser, vad 1941 års
befolkningsutredning uttalat i sitt yttrande över de föreliggande motionerna.
Jag tror att jag kan påstå, att andra lagutskottets majoritet mycket nära an -

Måndagen den 21 juni 1943.

Nr 26.

Örn ökat skydd åt hyressökande familjer med barn m. m. (Forts.)
sluter sig till de tankegångar, som framkommit i detta yttrande — det föreligger
som bilaga C till utskottsutlåtande!, och jag vill hänvisa till detta yttrande.
Här ha vi, vid sidan av utredningen rörande det ifrågasatta lagförslaget
örn hyreslicenser, en sakkunnigkommitté som är alldeles särskilt intresserad av
de sociala spörsmål, som beröras i motionerna, och som arbetar på att få fram
lösningar av dessa frågor. Denna kommitté, som således har ett alldeles särskilt
intresse för dessa spörsmål, har i sitt yttrande framhållit många beaktansvärda
synpunkter, men kommittén kommer själv till den slutsatsen, att man
bör avvakta resultatet av de särskilda undersökningar rörande behovsprövning
på bostadsmarknaden, som nu pågår, och detta trots att problemet anses vara
av brådskande natur och anses påkalla en så snar lösning som möjligt. När
denna utredning, som är så positivt intresserad för frågan som någon annan,
anser att man är nödsakad att se vad som framkommer som resultat av den
andra pågående utredningen, har utskottet inte ansett sig ha anledning att
förutsätta, att frågan skulle komma i ett något som helst bättre läge örn utskottet
nu också förordade en skrivelse till Konungen med begäran att Kungl.
Majit skulle upptaga de spörsmål i detta avseende, som eventuellt icke äro
föremål för utredning. Utskottet förutsätter helt enkelt att de problem, som
avhandlas i motionerna, äro föremål för ett allvarligt övervägande från Kungl.
Majits eller av Kungl. Majit tillsatta utredningars sida. Under sådana förhållanden
synes det icke vara anledning att i detta läge förorda en skrivelse
till Konungen.

Jag hemställer därför, herr talman, örn bifall till utskottets förslag.

Herr Lindblom: Herr talman! Det finns knappast någon anledning att just
nu ägna denna fråga någon större uppmärksamhet, eftersom hela ärendet är
föremål för utredning, och jag kan inte tänka mig att kammarens beslut i
dag gärna kan bli något annat än ett bifall till utskottets hemställan.

Jag vill emellertid nämna, att det i de föreliggande motionerna förekommer
åtskilliga uppgifter, som vid en närmare undersökning visat sig vara felaktiga,
och jag måste beklaga att dylika ovederhäftiga uppgifter läggas till grund för
en framställning i en så viktig fråga som den det här gäller.

Man måste inse, att detta är ett mycket allvarligt spörsmål, ty örn man
härvidlag skall gå in på en tvångslagstiftning är det givet att detta kommer
att få mycket vittgående konsekvenser. Det är inte heller riktigt att lägga
skulden för förekommande missförhållanden på hyresvärdarna allena. Det är
nämligen två andra mycket viktiga faktorer som i detta fall spela in. Den
första är det allmänna bostadsläget. Det är alldeles uppenbart, att i den
mån det blir tillräcklig tillgång på lägenheter på bostadsmarknaden bortfalla
dessa missförhållanden rent automatiskt. Och för det andra är det i mångå
fall på det viset, att även där en hyresvärd gärna skulle taga emot en familj
med barn, så lägga övriga hyresgäster hinder i vägen. Det har förekommit
att en hyresvärd, som lovar en familj med barn att flytta in i sitt hus, har fått
meddelande från sina övriga hyresgäster, att under sådana omständigheter
skulle de flytta därifrån. Det är en ganska komplicerad sak att kryssa sig
fram mellan dessa svårigheter. Jag tror inte att det i allmänhet föreligger
någon avoghet, ehuruväl något enstaka undantag kan finnas, hos hyresvärdarna
när det gäller att mottaga familjer med barn.

Emellertid hänger denna fråga intimt samman med frågan örn kommunal
bostadsförmedling. Det finns dock inte någon anledning, synes det mig, att
yrka bifall till motionerna på denna grund, emedan frågan örn kommunal bostadsförmedling
är intagen i hyresregleringslagen. Det möter icke något hinder
för närvarande att införa kommunal bostadsförmedling i de kommuner, som

Nr 26.

Måndagen den 21 juni 1943.

Örn ökat skydd åt hyressökande familjer med barn m. m. (Forts.)
så önska. Det har emellertid visat sig att kommunerna äro mycket ovilliga att
inrätta kommunal bostadsförmedling. Statens hyresråd har utsänt cirkulär i
detta ärende till hyresnämnderna, men det har inte resulterat i att något större
intresse för anordnande av kommunal bostadsförmedling i respektive kommuner
kommit till synes. Jag förmodar att anledningen är att de kommunala myndigheterna
vid en närmare prövning av det föreliggande läget icke lia funnit
anledning att införa en sådan ordning.

Som jag redan sagt är hela detta spörsmål under utredning. Och om det nu
blir så, att den utredning, som pågår rörande frågan om införande av hyreslicens,
finner att åtgärder böra vidtagas, så kommer även denna fråga upp i
sitt sammanhang. Det blir sålunda i så fall tillfälle att återkomma till ärendet.

Jag är övertygad örn att vi för dagen icke ha möjlighet att komma längre
med denna sak. Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Hage: Herr talman! Jag skall inte deltaga i denna debatt mer än vad
som är absolut nödvändigt. Men jag vill säga några ord med anledning av
den siste talarens anförande. Han betonade, att inte endast hyresvärdarna
kunna anses vara de skyldiga, örn en hyressökande stor familj avvisas. Ja,
det snuddade jag också vid i mitt anförande. Jag sade, att givetvis anse en
del hyresgäster också, att stora familjer inte liro önskvärda i ett hus. Men
jag menade, att har man en lagstiftning, som innebär, att en stor familj skall
behandlas på ett visst favoriserat sätt, har husägaren eller hyresvärden i denna
lagstiftning ett vapen mot sådana hyresgäster, som vilja hindra honom
att ta emot stora familjer. Jag menar, att även för den lojale husägaren är
tillvaron av en sådan lagstiftning av betydelse.

Den föregående talaren sade också, att det material, som förebragts i motionen
i andra ''kammaren, var felaktigt. Jag erkänner, att på en eller annan
punkt ha vissa fel kunnat påvisas från husägarsidan, men jag vågar det
påståendet, att i stort sett är det inte bevisat, att detta material är felaktigt.
Jag kan inte gå in på detaljer i det avseendet, ty det skulle ta för lång tid,
men jag har mycket noggrant gått igenom dessa ting tillsammans med motionären
i andra kammaren, och vi ha av inkomna uppgifter fått den uppfattningen,
att även örn en eller annan punkt är felaktig, så äro- -dock i stort
sett motionens och utredningens påståenden grundade.

Både den föregående talaren och utskottets ärade ordförande säga, att vi
skola se tiden an och avvakta utvecklingen hellre än att åstadkomma en alltför
brådskande lagstiftning. Jag vill då säga, att örn man överhuvud taget
-skall ha en lagstiftning på detta område, bör den åstadkommasi så fort som
möjligt. Det är ju tänkbart, att längre fram bostadsförhållandena bli sådana,
att lagstiftningen är mindre motiverad, men just nu behövs en lagstiftning
på detta område. Från den utgångspunkten menar jag, att det vore mycket
rimligt — men nu föreligger naturligtvis inte den möjligheten —, örn riksdagen
gick på reservationens linje. Det skulle på ett starkare sätt understryka
behovet av en sådan lagstiftning sorn den föreslagna.

Därutöver vill jag ytterligare framhålla, att inte alla de frågor, som beröras!
motionen, äro klarade från Kungl. Maj:ts sida. Den första punkten
i motionen, som handlar arn bostadsförmedlingen, har kommit i ett sådant läge,
att det vöre rimligt, att riksdagen även uttalade sig för en utredning örn den
saken. Jag vill säga -—- som jag sade förut — att skall1 det överhuvud taget
åstadkommas någon lagstiftning till förmån för bostadssökande barnfamiljer,
då måste en centraliserad kommunal bostadsförmedling finnas. Detta utesluter
inte, att man för små samhällen, där det inte föreligger något behov där -

Måndagen den 21 juni 1943.

Nr 26.

Orri ökat skydd åt hyressökande familjer med barn m. m. (Forts.)
av, kan medge dispens, men i de stora samhällena måste det finnas en sådan
förmedling, arn man överhuvud taget skall ge sig in på en sådan lagstiftning,
sorn nu är ifrågasatt.

Jag skall inskränka mig till detta och yrkar alltjämt bifall till reservationen.

Herr Olsson, Karl Johan: Herr talman! Jag skall fatta mig mycket kort.
Jag begärde ordet, när herr Lindblom anförde, att det inte var så farligt
med den där avogheten mot barnfamiljerna, som motionärerna och andra lia
påstått. Han sade, att det är andra faktorer, som inverka här, än hyresvärdarnas
och fastighetsägarnas hålliiing. Här inverka det allmänna hyresläget
och ställningstagandet från andra hyresgäster i fastigheterna, sade han. Ja,
jag vet mycket väl, att som hyresläget nu är, kunna fastighetsägarna gallra
sina hyresgäster på ett helt annat sätt än tidigare, men det är ju inte någon
tröst, örn den gallringen går ut över dem, som ha flera barn. Jag vet också
mycket väl, att i vissa fastigheter finns det en -och annan hyresgäst, som
inte kan tåla barn och därför motsätter sig, att hyresvärden tar några hyresgäster
med flera barn, men inte skola väl dessa folkilskna människor lia vetorätt
mot nya hyresgäster! Det vore en inskränkning i hyresvärdarnas handlingsfrihet,
som ligger på samma plan som örn samhället gör ett inskridande.
Örn hyresvärdarna för en eller två tidigare hyresgästers skull inte våga hyra
ut till en barnfamilj, då ha de ju inte fria händer.

Jag har gjort den iakttagelsen, att förhållandena faktiskt gestalta sig så
som motionärerna säga, även örn det naturligtvis är möjligt, att de ha kommit
med ett och annat exempel som vid närmare granskning inte står sig. Jag
har t. ex. rätt ofta observerat, att det i pressens hyresannonser säges, att det
skall vara en barnlös familj eller att det skall vara en liten familj. Detta är
inte alls ovanligt, och redan det är ju ett bevis för att man är rädd för familjer
med barn. Men även när inte några sådana villkor förekomma i hyresannonsen,
siker en gallring, ofta mycket .diskret, men likväl genomskinlig. Det
händer t. ex., att en familjefader ringer upp en person, som annonserat en
lägenhet såsom ledig, och anmäler sig som hyressökande. Efter en stunds
meningsutbyte frågar annonsören, örn den sökande har några barn. Ja, säger
kanske denne, jag har två barn. Jag frågar inte därför att jag har ^någonting
emot barn, yttrar då hyresvärden, men jag tänker på utrymmesfrågan. Han
är så män örn att den hyressökande inte skall få för liten lägenhet, att han
därför vill förvissa sig örn att denne inte har flera barn än som passar i lägenheten!
Det finns så många sätt att verkställa denna gallring, och det är
ett faktum att den försiggår.

Läget på bostadsmarknaden är alltså det, att de barnlösa ha företräde,^därom
råder ingen tvekan. I andra rummet komma de, som lia mycket små familjer,
t. ex. endast ett barn. Först när dessa kategorier av hyressökande ha
tagit etet, som de anse passa dem, få flerbarnsfamiljerna komma i fråga. Med
den ringa tillgång på lägenheter, som nu finns åtminstone på vissa håll, betyder
detta faktiskt ingenting annat än att barnfamiljerna bli ställda i särklass.
Detta kail inte vara ett idealiskt tillstånd. Det kan inte vara rim och
reson att tolerera det, det kan inte få fortgå längre lin som iir absolut nödvändigt
med hänsyn till ide utredningar, som kunna vara erforderliga. Jag anser,
att någonting måste göras.

I motionerna 1:185 och 11:131 föreslås företrädesrätt för familjer med
barn till hyreslediga lägenheter. Det skulle alltså innebära en omkastning av
de faktiska förhållandena på hyresmarknaden: i stället för att de barnlösa

Nr 26.

Måndagen den 21 juni 1943.

Om ökat skydd åt hyressökande familjer med barn m. m. (Forts.)
skola ha företrädesrätt skulle barnfamiljerna få sådan. Ur samhällelig synpunkt
skulle detta väl vara en förändring till det bättre.
o Utskottet säger i sin motivering, att detta skulle betyda ett synnerligen
långt gående ingrepp i fastighetsägarnas befogenheter, och det är alldeles riktigt
konstaterat. Men man har här att väga mot varandra samhällets intresse,
som ju är, att även barnfamiljerna få hyggliga lägenheter, och fastighetsägarnas
intresse. I .det valet har åtminstone jag inte svårt att ta ståndpunkt.

Det är klart, att örn det gällt ett yrkande örn införande utan vidare av bestämmelser
i föreslagen riktning, skulle många av oss ha hesiterat. Reservationen
innebär emellertid ingenting annat än att man skall skriva till Kungl.
Maj :t och begära en utredning i detta syfte. Man kan säga., att utskottet och
reservanterna äro praktiskt taget på samma linje, ty utskottet har gett motionärerna
ganska mycket på hand. Detta är riktigt, men det förefaller åtminstone
mig, som om det skulle väga åtskilligt tyngre, ifall riksdagen gjorde
en opinionsyttring genom att bifalla reservationen. Den bär inte därmed bundit
sig för någon viss lagstiftning eller för några vissa bestämmelser utan
har alltjämt fria händer. Riksdagen har då emellertid sagt ifrån, att den önskar,
att det skall bli en ändring till det bättre på detta område.

Från dessa utgångspunkter anhåller jag, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

I detta anförande instämde herr Nilsson, Bror, och herr Wiklund.

Herr Lindblom: Herr talman! Jag skall ge herr Hage rätt i det avseendet,
att om en lagstiftning enligt hans förslag kommer till stånd, så är det givet,
att den blir — vad skall jag säga? — ett slags moraliskt skydd för hyresvärdar
gentemot pockande hyresgäster, som inte vilja ha barn i fastigheterna.
Men mer blir den väl inte: man står där i alla fall. Antag t. ex. att hyresvärden
hyr ut till en familj med barn och att tre andra familjer i huset säga: »Nu
vilja vi inte bo kvar här, nu flytta vi». Det kan han inte hindra. Om en lagstiftning
skall utformas på det sättet, fordras det, att den skall bli liksidig,
så att då får staten ikläda sig en viss garanti för att de åtgärder, som måste
vidtas enligt lagen, inte leda till orimliga och orättvisa resultat.

Vad sedan de lämnade uppgifterna beträffar, har jag inte sagt, att samtliga
äro felaktiga, men när en, två eller tre äro det, har man föga förtroende för
de andra.

Gentemot herr Olsson vill jag säga, att den gallring, som han har talat örn,
för närvarande är mycket ringa, av det enkla skälet att omflyttningen är
mycket liten. Redan nu ha familjer med barn företrädesrätt. När hyresrådet
eller hyresnämnderna skola ta ståndpunkt i sådana frågor, bli ju alltid de
familjer, som ha barn, i första hand ihågkomna. Vidare är det ju självklart,
att örn en stor familj vill hyra en lägenhet på ett rum och kök, kan det inte
vara önskvärt att ha sådana bestämmelser, att denna familj får företräde till
denna mycket lilla lägenhet. Det är givet, att man får lov att ta någon hänsyn
också till sådana omständigheter.

Herr Hage: Herr talman! Endast en mycket kort replik till herr Lindblom!
Han var rädd för att en husägare, som tog emot en barnrik familj, rent av
skulle riskera, att hyresgäster, som inte ville vara med örn detta, sade upp
sig, och så blevo deras lägenheter tomma. Åtminstone som det är för närvarande
tror jag, att dessa risker äro mycket mycket små. Jag känner till en
familj, som skulle flytta från sin lägenhet mitt i sommaren. Denna familj annonserade
eller vände sig till en hyresbyrå och meddelade, att folk skulle få

Måndagen den 21 juni 1943.

Nr 26.

Örn ökat skydd åt hyressökande familjer med barn m. m. (Forts.)
komma klockan 11 på förmiddagen och anmäla sig. Redan klockan 7 på morgonen
stod en kö utanför bostaden och ville hyra. Den av herr Lindblom påtalade
risken tror jag alltså är ganska ringa.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt de därunder förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till vad
utskottet i den under behandling varande punkten hemställt samt vidare på
godkännande av den vid utlåtandet avgivna reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Hage begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lylelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 57
punkten A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Neji

binner Nej, godkännes den vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit, sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda uppmaningar
av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen, reste
sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkten B.

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogs ånyo första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 13,
i anledning av motioner örn tillsättande av en kommission att utreda och förbereda
lösningen av efterkrigsproblemen, örn tillsättande av ett auktoritativt
organ för ekonomisk och social försvarsberedskap, örn utredning av de ekonomiska
och sociala efterkrigsproblemen och örn tillsättande av speciella organ
för ekonomisk fredsberedskap.

I en inom första kammaren väckt motion, nr 68, hade herr Fredrik Ström
hemställt, att riksdagen måtte besluta hos Kungl. Majit begära tillsättandet
av en kommission att utreda och förbereda lösningen av efterkrigsproblemen
och att senast inom tre år efter fredens återställande framlägga sina förslag.

Härjämte hade i en inom första kammaren väckt motion, nr 145, herr Ohlin
m. fl. hemställt, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit hemställa
örn tillsättande av ett auktoritativt organ för ekonomisk och social förvarsberedskap,
som kunde dels förbereda övergången från krigstidens till fredstidens
ekonomi i Sverige, dels planera för vårt lands deltagande i humanitära hjälpaktioner
för våra nordiska grannländer och i återuppbyggnadsarbetet inom
dessa, dels även hålla kontakten med den i andra länder pågående verksamhet,
som syftade till att uppdraga riktlinjer för en lösning av efterkrigstidens
brännande ekonomiska och sociala problem, och undersöka vilken roll Sverige
därvid kunde och borde spela.

I andra kammaren hade väckts en likalydande motion, nr 222.

Örn utredning
ang. vista
efterkrigsproblem.

Nr 26.

Måndagen den 21 juni 1943.

Örn utredning ang. vissa efterkrigsproblem. (Forts.)

Vidare hade i en likaledes inom första kammaren väckt motion, nr 146, herr
Strand m. fl. hemställt, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
örn skyndsam utredning av de ekonomiska och sociala efterkrigsproblemen
beträffande såväl deras nationella som deras internationella aspekter.

I andra kammaren hade väckts en likalydande motion, nr 221.

Slutligen hade i en inom andra kammaren väckt motion, nr 9, herr Nilsson
i Stockholm m. fl. hemställt, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
begära tillsättande av speciella organ för ekonomisk fredsberedskap, dels ett
sådant med uppgift att rent principiellt ange de allmänna riktlinjerna för de
åtgärder av ekonomisk och näringspolitisk art, som borde tillgripas i samband
med näringslivets omställning för fredsproduktion, och dels ett organ med uppgift
att ange vägarna för hur dessa praktiskt skulle omsättas i verkligheten
och naturligt inlänkas i den redan befintliga produktionsprocessen.

Motionerna I: 68, I: 145 och I: 146 hade av första kammaren hänvisats till
dess andra tillfälliga utskott. Andra kammaren hade hänvisat motionerna II:
9, II: 221 och II: 222 till sitt andra tillfälliga utskott, som i utlåtande nr 9 i
anledning av motionerna hemställt, att andra kammaren för sin del måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om tillsättande vid lämplig tidpunkt
att särskilt organ med uppgift att undersöka, hur näringslivets omställning
till fredsproduktion borde ske och vilka praktiska åtgärder, som för detta
ändamål kunde vidtagas, samt hur de sociala efterkrigsproblemen borde lösas,
varvid hänsyn till internationella förhållanden och humanitära hjälpåtgärder
borde tagas.

Ändra kammaren hade bifallit denna hemställan, varefter ärendet överlämnats
till första kammaren, som hänvisat detsamma till sitt andra tillfälliga utskott,
vilket utskott i det nu ifrågavarande utlåtandet under åberopande av
vad däri anförts hemställt, att första kammaren måtte biträda andra kammarens
beslut.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Ekströmer och Carl Eric Ericsson, vilka ansett, att utskottets
utlåtande bort hava den lydelse, reservationen visade, samt att utskottet bort
hemställa, att första kammaren för sin del måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla örn tillsättande vid lämplig tidpunkt av en kommitté
med uppgift att dels undersöka, vilka praktiska och administrativa åtgärder
som borde av staten vidtagas i samband med avveckling av nuvarande krisåtgärder
ävensom näringslivets och arbetsmarknadens omställning för fredsproduktion,
dels ock planera för vårt lands deltagande i humanitära hjälpaktioner
för våra nordiska grannländer och återuppbyggnadsarbetet inom dessa;

2) av herr Emil Petersson, som ansett, att utskottets utlåtande bort lyda så,
som i denna reservation angivits, och avslutas med en hemställan, att första
kammaren för sin del måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
örn tillsättande vid lämplig tidpunkt av ett särskilt organ, som kunde förbereda
övergången från krigstidens till fredstidens ekonomi i Sverige och planera
för vårt lands deltagande i humanitära hjälpaktioner för våra nordiska grannländer
och i återuppbyggnadsarbetet inom dessa;

8) av herr Ljungdahl, som ansett, att utskottets utlåtande bort erhålla den
avfattning, berörda reservation visade, slutande med en hemställan, att första
kammaren för sin del måtte besluta, att motionerna nr 1:68, 1:145, 1:146 och
II: 9 icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Måndagen den 21 juni 1943.

Nr 26.

Örn utredning ang. vissa efterkrigsproblem. (Forts.)

Herr Ljungdahl: Herr talman! Det Ilar sannerligen icke varit lätt att ta
ståndpunkt till det knippe motioner, som här kommit under kammarens behandling.
Det säges i motionerna så många kloka, förnuftiga och bra saker,
att man skulle önska, att de kunde underkastas en mycket allvarlig och grundlig
behandling, och ser man i de i motionerna framförda synpunkterna diskussionsförslag,
så böra möjligheter föreligga att kring dem få fram en debatt,
som blir både intressant, vittfamnande och djupt pejlande. Men örn man
inriktar sig på att därur få fram aktuella praktiska arbetsuppgifter, blir
fältet genast avsevärt begränsat.

Det är uppenbart, att vid övergången från krigstid till fredstid näringslivet
måste bli utsatt för en hel del påfrestningar, som kunna åstadkomma stagnation
och arbetslöshet. Därvidlag är det både samhällets och de enskildas
plikt att i god tid vidtaga förberedande åtgärder. Hade dessa motioner kommit
under kammarens behandling låt oss säga vid mitten av mars månad,
skulle jag utan tvivel ha varit med på en skrivelse till Kungl. Majit i motionernas
syfte. Men sedan dess har det inträffat mycket. Med berömvärd
raskhet har Kungl. Majit satt i gång en hel rad av specialutredningar, som
röra industrien, handeln, jordbruket och penningpolitiken. Jag menar, att
det därvidlag egentligen redan är åtgjort vad som kan göras, och jag har därför
funnit det vara riktigt att till utskottets utlåtande foga en reservation, vari
jag hemställt, att motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Det är ju så att det i motionerna kommer fram många andra, mera vittutsvävande
problem, t. ex. frågan om att genom ett statligt organ redan nu eller
vid lämplig tidpunkt få till stånd en utredning för att på lång sikt draga upp
riktlinjerna för vår ekonomiska och sociala politik, och där kommer också
frågan örn en lämplig avvägning mellan enskild företagsamhet och statshushållning.
Dessa frågor äro enligt min mening av sådan storleksordning, att
man måste ta mycket allvarligt på dem. Man kommer inte förbi dem; vi måste
en gång stanna inför dem och få dem lösta. Men för närvarande äro vi enligt
min mening i så stor ovisshet örn en hel mängd av de faktorer, som en gång
måste påverka vårt ställningstagande och som måste påverka vår inställning,
att det inte är lämpligt att nu sätta i gång denna utredning.

Jag har i utskottet gjort en personlig bekännelse örn sympati för den ohlinska
motionen, särskilt där motionären begär, att vi skola hålla kontakt med. den
i andra länder pågående verksamhet, som syftar till att uppdraga riktlinjer
för en lösning a.v efterkrigstidens brännande ekonomiska och sociala problem
och att undersöka, vilken roll Sverige därvid kan och bör spela. För närvarande
anser jag det dock vara riktigast, att man besparar Kungl. Maj :t någon framställning
härom. Ty om Kungl. Maj :t skulle tillsätta en utredning efter dessa
linjer, har jag svårt att förstå, att den skulle kunna bli något annat än en
diskussionsklubb. Även om vissa praktiska anvisningar skulle kunna framkomma
därur, måste dessa på grund av sakens natur bli så pass hypotetiska,
innehålla så många »örn» och så mångå »under förutsättning att», att de
huvudsakligen finge teoretiskt värde.

Tillåt mig säga några ord också örn förslaget att planera vårt lands deltagande
i humanitära hjälpaktioner för våra nordiska grannländer. Därvidlag
ha vi förnämliga traditioner, som vi måste följa och som jag tror komma att
fullföljas utan en särskild skrivelse till Kungl. Majit.

Jag vill påpeka, hurusom under och efter förra världskriget Svenska Röda korset
med stöd av svenska folket, dess regering och riksdag skrev några av de ståtligaste
sidonia i mänsklighetens historia, som där förekomma örn uppoffrande
hjälpverksamhet, och under det nu pågående kriget har man, kunna vi väl utan

Farsta kammarens protokoll JOJ/S. Nr 2(‘>. ti

Nr 26.

Måndagen den 21 juni 1943.

Örn utredning ang. vissa efterkrigsproblem. (Forts.)
skryt säga, här gjort vad göras kari. Det är inte småsaker, som här lia uträttats
till förmån för våra nödlidande grannfolk och för Belgien och Grekland,
och de åtgärder, som Kungl. Majit sökt vidtaga för att leda något av lejdbåtstrafikens
välsignelse till det nödlidande Norge, torde också vara bekanta.
Jag tror, att vi ha anledning förvänta att även i framtiden allt vad göras kan
också kommer att göras för att fullfölja våra traditioner i fråga om humanitärt
hjälparbete.

Herr talman! När man sålunda kan konstatera, att Kungl. Majit redan vidtagit
åtgärder i fråga om de närmast framför oss liggande uppgifter, som man
vill lia genomförda, när man vidare har all anledning förvänta, att Kungl.
Maj :ts nit icke kommer att svalna, utan att Kungl. Maj :t i fortsättningen
kommer att ta upp till allvarlig behandling dessa problem, allteftersom de anmäla
sig, och då det dessutom är känt, att såväl kommuner som enskilda företag
äro inriktade på att göra sitt bästa för att hålla hjulen i gång, får jag
vördsamt hemställa örn bifall till min reservation.

I herr Ljungdahls yttrande instämde herrar Friggeråker, Gustaf Elofsson,
Per Andersson och Albert Andersson.

Herr Ekströmer: Herr talman! Egentligen tycker man att det borde ha varit
ganska onödigt att i en fråga som denna, i och för sig ganska naturlig, olika
meningar skola komma fram. Men utskottsmajoriteten har, liksom andra kammaren
gjort, i stort sett följt de linjer, som uppdragits i motionen nr 9 i andra
kammaren och därvid gått vida utöver ramen för vad man skulle vilja kalla
speciella efterkrigsproblem.

Och örn man studerar protokollet från andrakammardebatten, finner man,
att utskottsmajoritetens partivänner begagnat tillfället att signalera helt nya
ekonomiska riktlinjer, som äro oss främmande. Man tycks sikta på ett nytt
ekonomiskt system, där i samhällslivet staten skall förutse allt, tänka på allt
och hjälpa alla. Man tycks vilja skapa nya himlar och en ny jord, där inga
besvärligheter skola finnas utan endast konstant trygghet och välstånd under
statens direkta hägn. Detta låter förvisso bestickande och torde vara i högsta
grad populärt, ty vem längtar icke efter ekonomisk trygghet i tillvaron! Men
jag är säker på att de utredningsmän, som till äventyrs skola arbeta efter
sådana linjer, komma att få ett ganska besvärligt arbete, och förr eller senare
stöta de nog på de ekonomiska lagarnas fasta murar — och längre komma de
ej, åtminstone icke i demokratiens namn.

Yi högerreservanter hålla oss nog mera på jorden, när vi förorda, att utredningen
begränsas till åtgärder av praktiskt värde, vilka kunna tarvas för att
övergången mellan krigs- och fredsförhållandena skall ske så smidigt som
möjligt, så att omställningen av produktionsprocessen verkställes med minsta
möjliga olägenheter av ekonomisk och social natur.

Redan vid utgångspunkten skiljas sålunda våra vägar, ty vi högermän
önska en utveckling på gammal beprövad grund, som hittills visat sig kunna
förkovra landets välstånd i en omfattning, som man tidigare aldrig kunnat
drömma örn, vilket å sin sida medfört en social standard och medborgerlig
trivsel som väl knappast i något annat land. Näringslivet och dess representanter
ha förvisso väl förstått liksom staten att medverka till denna gynnsamma
utveckling, men icke desto mindre har man förebrått oss för ljumt
intresse för en positiv socialpolitik. Och utskottet, som tror sig veta bättre, fullföljer
nu i fråga örn denna politik sitt ekonomiska fantasiprogram. Man menar,
att socialpolitiska åtgärder, som medföra en jämnare fördelning av produktionsresultatet,
skola stegra den allmänna köpkraften och därmed även

Måndagen den 21 juni 1943.

Nr 26.

Om utredning ang. vissa efterkrigsproblem. (Forts.)
efterfrågan, och att därigenom kriserna med deras allvarliga skadeverkningar
förhindras, så att de socialpolitiska kostnaderna åtminstone till ej ringa del,
som det heter, kunna antagas balansera sig själva.

Vi å vår sida förmena, att eftersom det ändå är vårt näringsliv, som skulle
i sista hand få svara för de socialpolitiska kostnaderna, blir det primära icke en
fördelning av befintliga nyttigheter utan fastmera ett verkligt nyskapande.
Näringslivet och den enskilde måste kunna fullgöra sin verksamhet i trygg förvissning
örn att de icke onödigtvis berövas frukterna av sitt arbete. Men ett
fritt näringsliv ger rum för en ökad expansion och en ökad nationalinkomst,
och först detta kan giva ett verkligt säkert underlag för en sund, vidsynt och
positiv socialpolitik.

För övrigt vill jag blott anmärka, att utskottets motivering och resonemang
helt och hållet tyckas förbise, att vi svenskar icke äro ensamma här i världen
utan också idka handel utanför landets gränser. Detta förbiseende synes mig
vara så mycket allvarligare, som vårt näringsliv i mycket hög grad baseras
på export och import. Vi äro därför kanske mer än de flesta andra länder
beroende av världsmarknaden, och på världskonjunkturerna kunna vi ej inverka
— kriser, som svepa över världen, förlöpa minsann som förut, och
några aldrig så sinnrika utredningar lära icke kunna hålla oss utanför
dessa.

Beträffande vår utrikeshandels kommersiella sida är det också skäl att
göra sig beredd på att konkurrensen, som förvisso blir besvärligare än någonsin,
kan komma att skapa problem, vilkas lösning väsentligen skulle försvåras,
om utskottets ekonomiska program skulle bli förverkligade. Men som vi se
saken, är det ett livsbehov för landet att vår utrikeshandel starkt utvecklas.
Vi ha också i vår reservation framhållit vikten av att vår utrikeshandels
problem särskilt uppmärksammas.

Även vårt jordbruk kommer säkerligen att få sina efterkrigsproblem, när
freden kommer och samfärdseln blir fri för import av allehanda konkurrerande
produkter från länder med billigare produktionskostnader än våra. Jag hoppas,
att man då aldrig glömmer, att det är vårt jordbruks relativt höga standard
och våra jordbrukares mödor som åstadkommit att tillgången på livsmedel
nu har varit fullt tillräcklig trots den så gott som fullständiga avspärrning
som rått. Det är därför en gärd icke blott av klokhet — det kan komma
flera avstängningsperioder än den nuvarande -— utan även av rättvisa, att
jordbruket tillerkännes sådana priser och villkor att jordbrukets folk blir
någorlunda jämställt med andra samhällsgrupper.

Från olika håll har man under senare år fått höra, att jordbruket måste
rationaliseras för att en tillfredsställande räntabilitet skall kunna erhållas
även vid jämförelsevis låga priser. Så har industrien gjort och så kan jordbruket
också göra, menar man. Ja, det är lätt att taga ordet rationalisering
i sin mun, men endast beträffande ett relativt fåtal av de större jordbruken på
den bördigare slättbygden torde en rationalisering kunna genomföras; på övriga
gårdar, medelstora eller mindre gårdar t. ex. i skogsbygderna, ligger det
annorlunda till. Väl kan man förbättra sin djurstam, täckdika och kultivera
betesmark o. s. v., men örn någon mera genomgripande rationalisering såsom
i storindustriell verksamhet kan det förvisso ej bli tal. Jag har nyligen läst
i tidningarna, att vissa konsumentintressen ha för avsikt att lägga sig till med
några större gårdar på slättbygden, som det säges, för att där kunna kontrollera
vilka priser som skola vara skäliga inom jordbruket. Detta kan man
kanske förstå, men, örn uppgiften iir riktig, skulle jag verkligen vilja rekommendera
samma intressen att också driva några mindre jordbruk i någon
av landets kargare bygder och att driva dem under samma förutsättningar sorn

Nr 26.

Måndagen den 21 juni 1943.

Örn utredning ang. vissa efierkrigsproblem. (Forts.)
en vanlig ägare eller arrendator gör — jag skulle tro att man då skulle komma
till helt andra siffror!

I andra kammaren debatterades dessa efterkrigsfrågor i många timmar, och
jag vet att även här många talare äro anmälda. Jag skall därför, herr talman,
icke vidare fördjupa mig i spörsmålet, men innan jag slutar, vill jag dock säga
ytterligare några ord.

När man som jag är en lantman, som i många år sysslat med praktiska ting
av olika slag — industri och jordbruk, skogsbruk och allt möjligt annat •— tror
man inte, liksom en del teoretiska världsförbättrare, på några genvägar till ett
inbillat lyckoland. Kanske anses man för gammalmodig, men för mig står det
klart, att arbete och åter arbete, parat med klokhet och eftertanke, är den enda
väg som leder till välstånd och trygghet. Konjunkturerna komma för visso,
vad vi än må taga oss före, såsom hittills att växla; efter goda år komma dåliga,
lika säkert som regn efter solsken. Givetvis kan man genom en klok penningpolitik
och andra åtgärder söka att i någon mån neutralisera kriserna, men
förtänksamheten bjuder ändock att vi under de goda åren försöka spara till
de onda och så med vidsynt förståelse gripa in för att stödja dem som behöva
stöd, hjälpa dem som behöva hjälp.

Sverige är ett rikt land med praktiskt taget outtömliga naturtillgångar; vi
ha vår jord, våra skogar, våra malmer och tusen andra ting, men främst av
allt ha vi vårt folk, begåvat och företagsamt, och jag tror att örn det får frihet
att utveckla sin arbetsamhet och sitt förstånd, komma vi bäst ut ur både den
nu väntade fredskrisen och kommande kriser.

Herr talman! Jag yrkar bifall till den av mig och herr Ericsson avgivna
reservationen.

Herr Heuman: Herr talman! Den fråga, som kammaren nu går att avgöra,
har ju tidigare behandlats i andra kammaren, där den ägnades stort intresse,
vilket bland annat framgår av den omkring sju timmar långa debatt, som utspann
sig i ämnet. Frågan har ju också ägnats stor uppmärksamhet i dagspressen,
och har dessutom diskuterats i annat sammanhang. Man torde således
med skäl kunna säga, att olika intressen redan varit i tillfälle att framlägga
sina synpunkter på frågan, och detta i den utsträckning, att det i den fortsatta
diskussionen knappast kan framkomma några nya sådana. Jag är villig
att för min del göra den deklarationen, att jag icke har något nytt att berika
debatten med, utan nödgas i stort företaga upprepningar.

De problem, som komma att uppstå på det ekonomiska och sociala området,
då ridån äntligen går ned efter det fruktansvärda drama, som nu utspelas i
världen, ha tagits upp till diskussion i ett flertal länder, bland annat i de ledande
och krigförande staterna. Man är allmänt medveten örn, att efterkrigstidens
problem måste ägnas uppmärksamhet redan på ett tidigt stadium, därest
de icke skola infinna sig överrumplande, och därest man, så långt det överhuvud
taget är möjligt, skall vara beredd att bemästra svårigheterna.

Även i vårt land har frågan aktualiserats, närmast som en följd av de
inom riksdagen i ämnet väckta motionerna, som ligga till grund för föreliggande
utskottsutlåtande, och de initiativ till förberedande åtgärder, som från
regeringens sida vidtagits.

Örn man undantager det yrkande, som vid andra kammarens behandling av
frågan framställdes av herr Hansson i Rubbestad, och den reservation, som
herr Ljungdahl fogat till nu föreliggande utlåtande, tycks man inom riksdagen
vara ganska ense örn, att framställning i motionernas syfte i fråga örn utredning
bör komma till stånd. Vad som skiljer utskottsmajoriteten och reservanterna
är frågan örn utredningens omfång och den innebörd, som reservanterna

Måndagen den 21 juni 1943.

Nr 26.

Om utredning ang. vissa ef tering sproblem. (Forts.)
givit vissa uttalanden i utskottets- motivering. Sålunda ha i herrar Ekströmers
och Peterssons reservationer ur yrkandet uteslutits de sociala efterkrigsproblemen,
och yrkandet om det humanitära hjälparbetet har inskränkts att omfatta
endast våra nordiska broderfolk. I fråga örn motiveringen ha reservanterna
närmast reagerat mot vad som där yttras örn full sysselsättning och inkomstfördelningen.
I dessa yttranden ha, enligt vad jag kan finna, reservanterna
spårat en viss tendens till ett oberättigat intrång på det fria näringslivets område.
Jag kan försäkra herrar reservanter, att utskottsmajoriteten aldrig avsett
något sådant. Den är beredd att ge den privata företagsamheten det erkännande
denna är värd för de insatser, som gjorts vid skapandet av den levnadsstandard,
som var rådande i vårt land före krigsutbrottet. Men vi kunna i det
sammanhanget icke uraktlåta framhålla, att denna standard icke nåtts endast
som en följd av näringslivets insatser, utan som en följd av samverkan mellan
detta och statsmakterna.

Örn vi förutsätta, att vid fredsinbrottet omfattande och svårlösta problem
komma att tränga till sin lösning, borde vi kunna vara ense därom, att vi, som
utskottet framhållit, gå till verket utan förutfattade meningar och under intim
samverkan mellan statsmakterna och näringslivet. Alla de vägar, som kunna
tänkas leda fram till en lösning av problemen, böra noggrant undersökas, och
om det visar sig fördelaktigt också beträdas.

Yi lia att räkna med en arbetslöshet, vars omfattning vi för närvarande icke
kunna bedöma, då den blir beroende av omständigheter, som icke i sin helhet
nu kunna överblickas. Vad vi däremot redan nu känna är, att arbetskraft i
stor omfattning kommer att frigöras dels på grund av omläggningen av vår
produktion från krigs- och krisproduktion till fredsproduktion och dels som
en följd av inskränkning i den militära beredskapen. I vad mån denna arbetskraft
kan vinna sysselsättning inom export- och hemmamarknadsindustrien
samt i omställningsarbetena, är svårt att bedöma. Troligt är dock, att en
betydande del icke kan vinna sysselsättning inom dessa områden. Det är denna
del. vilken näringslivet, även med god vilja därtill, icke kan absorbera, som statsmakterna
måste ägna särskild omtanke. En upprepning av förhållandena efter
förra världskriget måste till varje pris förhindras. Vi ha icke råd att låta
kanske hundratusentals arbetare gå sysslolösa. Här måste statsmakterna sätta
in all sin kraft på att bereda sysselsättning. En annan politik från statsmakternas
sida måste anses såväl ekonomiskt som moraliskt oförsvarbar.

Det är i samband härmed som utskottet fört frågan örn den fulla sysselsättningen
på tal. Vi ha, som utskottet utsagt, räknat med, att det även framdeles
kommer att finnas en viss omställnings- och säsongarbetslöshet, men vi hålla
bestämt före, att allt, som kan göras, bör göras för att bereda sysselsättning
åt den lediga arbetskraften. Att det för att lösa detta problem skulle fordras
en diktatur i stället för demokrati lia vi svårt att förstå. De största förutsättningar
att skapa trygghet åt medborgarna måste vara att finna i demokratierna,
där man under likaberättigandets former har att diskutera sig fram
till en lösning av samhällsangelägenheterna.

När utskottet talat örn en jämnare inkomstfördelning, har det haft befolkningsproblemen
närmast i åtanke. En stor befolkningsgrupp mramas i de barnrika
familjerna. Dessas försörjningsproblem kunna icke lösas endast såsom en
löne- och beskattningsfråga. Skall dessas levnadsstandard kunna hållas på en
tillfredsställande nivå, är man säkerligen jämväl i fortsättningen bringad att
gå de sociala reformernas väg. Det finns för övrigt även andra grupper inom
samhället, som befinna sig i en liknande situation och kräva ungefär samma
omvårdnad från samhällets sida.

Utskott*''!; har den uppfattningen, att, då man i detta sammanhang går att

Nr 26.

Måndagen den 21 juni 1943.

Om utredning ang. vissa efterkrigsproblem. (Forts.)
undersöka produktions- och konsumtionsfrågorna, man icke kan skjuta de sociala
frågorna åt sidan. Produktion, köpkraft och konsumtion äro så inbördes
beroende av varandra, att man säkerligen icke utan men kan utesluta någon av
dessa ur den föreslagna utredningen. Ett ytterligare skäl till att de sociala
frågorna inlemmas i utredningen är det, att internationella arbetsorganisationen,
med vilken vårt land sannerligen kommer att söka kontakt i samband med
behandlingen av berörda problem, har de sociala frågorna på sitt efterkrigsprogram,
och det har från dennas sida gjorts en särskild hemställan till den
svenska regeringen örn tillsättandet av ett organ för behandling av, bland annat,
de ekonomiska och sociala efterkrigsproblemen. Man har därvid således
icke uteslutit de sociala frågorna. Det skulle enligt min mening se mycket egendomligt
ut, örn Sverige efter en sådan hemställan skulle utesluta de sociala frågorna
ur diskussionen, då ju Sverige är känt över hela världen för att vara ett
av de länder, som ägnat de sociala frågorna största uppmärksamhet tidigare.
Skapandet av trygghet åt hela folket måste vara ledstjärnan när vi gå att söka
lösa de problem, som komma att uppstå, när en gång den efterlängtade freden
kommer. Hela folket måste känna med sig, att det inneslutes i statsmakternas
omvårdnad, ty endast därigenom alstras förtroende och samverkan.

Herr talman! När man granskar de handlingar, som förekommit i detta ärende:
motioner, utskottsutlåtanden, reservationer och yttranden, så kommer man
underfund med att vi allesamman önska oss fram till precis samma resultat.
Ingen har satt i fråga annat, än att man vill göra sitt bästa för att kunna ordna
försörjningen för människorna här i landet. Men det är i fråga örn vägarna
man skiljer sig åt, och i mitt anförande försökte jag nyss poängtera just detta,
att alla framkomliga^ vägar böra undersökas och att det är därför som vi i
detta utskottsutlåtande begärt en så omfattande utredning. Vi ha icke begärt
här, att riksdagen eller statsmakterna skola fatta något positivt beslut beträffande
de olika vägar, vilka vi skola beträda, när vi skola lösa problemet, utan
vad vi begära är endast att det herodes tillfällen att undersöka, huruvida dessa
vägar äro framkomliga.

Jag hoppas att utredningarna skola komma till stånd, och jag vill för min
personliga del uttala det önskemålet, att, när dessa bli klara och förslagen föreligga,
riksdagen skall få tillfälle till en principdebatt i fråga örn de vägar, som
föreslås av utredningarna för att nå målet. Visserligen kanske det inte gör någon
skada utan snarare mera gagn att princip debatterna komma upp på ett så
tidigt stadium som möjligt, men med huvudpunkterna i dessa principdebatter
bör det kunna få bero till dess utredningarna ligga färdiga och regeringen låter
oss få del av utredningsförslagen.

Herr Ljungdahl säde, att han hade yrkat avslag på utskottets hemställan
med hänsyn till utredningar, som redan äro igångsatta och det intresse för frågan
i fortsättningen, som han hoppades att regeringen hyser. Ja, det finns ju
ett flertal utredningar igångsatta, men alla dessa gälla endast undersökning och
kartläggning av problemen och således icke framläggandet av några direkta
förslag på området. Dessutom komma ju dessa utredningar, efter vad man kan
förstå, att gruppera sig kring så olika intressen att de komma att skilja sig åt
i flera avseenden, och därför kräves ju ett organ, som sedan kan sammanföra
dessa utredningar för att låta dem så att säga centralt behandlas. Inom detta
organ skulle sedan de riktlinjer utarbetas, efter vilka man anser att statsmakterna
böra handla.

Frågan är dock av så oerhört stort omfång, att jag är övertygad örn att regeringen
inte har något emot, att riksdagen vill understryka det berättigade i
vad regeringen hittills har vidtagit och vad den kommer att vidtaga på detta
område i fortsättningen.

Måndagen den 21 juni 1943.

Nr 26.

Örn utredning ang. vissa ef terkrig sproblem. (Forts.)

Herr Ekströmer påstod, att vi hade förbisett exportens stora betydelse. Det
ba vi icke gjort, men vi tycka, att behovet av vår export är så självklart att vi
knappast behöva diskutera den saken, och vi ha ansett det vara tillräckligt sagt
därom i och med vad vi påpekat i fråga örn utrikesförbindelserna på detta
område.

Jag har åtminstone icke för min del, då jag deltagit i utskottets behandling
av frågan, tänkt mig att, som herr Ekströmer sade, man här skulle skapa några
nya himlar eller någon ny jord i en handvändning. Jag vet överhuvud taget
inte, örn man behöver någon ny himmel — den saken vill jag inte yttra mig
örn! — men vad beträffar skapandet av en ny jord, tror jag vi ha både lång tid
och lång väg kvar, innan vi komma fram till att kunna skapa en sådan. Men
det är inte heller avsikten med detta utskottsbetänkande. Vi ha avsett att inskränka
oss till att försöka ordna försörjningen för vårt folk under den närmaste
framtiden.

Med vad jag nu bär anfört ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Det är i själva verket ett
ganska egendomligt förhållande, att en så utomordentligt viktig fråga som
efterkrigsplaneringen kommit att behandlas av tillfälliga utskott i den svenska
riksdagen. Omständigheterna ha blivit ännu egendomligare genom det förhållandet,
att Kungl. Maj :t, med biträde av ett stort antal offentliga och privata
organ, bedriver ett vittomfattande utredningsarbete beträffande samma frågekomplex.
Genom Kungl. Maj:ts initiativ i mars innevarande år„ togs ett steg
mot denna frågas behandling i samarbetets och det goda samförståndets tecken.
Inför det nu föreliggande utskottsutlåtandet frågar man sig, örn enigheten
endast skall begränsas till kanslihusets inre domäner, eller örn det skall bliva
möjligt att koncentrera våra krafter i gemensamma ansträngningar för en god
lösning av de svårigheter vi vänta oss.

I utskottet ha, liksom i andra kammarens debatt, fyra olika linjer utkristalliserats.
Denna splittring har enligt min mening orsakats av att man i själva den
aktuella frågeställningen örn den bästa lösningen av de närmaste efterkrigsårens
svårigheter dragit in spekulationer örn samhällets framtida ekonomiska
organisation och förhållandet mellan stat och näringsliv, samhälle och individ.
.

Enligt mitt förmenande har det icke varit förmånligt utan snarare skadligt
att på detta sätt låta diskussionen sprida sig över områden med många politiska
blindskär. För den närmaste framtiden gives det sannerligen nog med öppet
vatten för navigeringsövningar. Det vore synnerligen lyckligt och önskvärt,
örn denna kammare klart uttalade, att man önskar bästa möjliga lösning av
själva omställningskrisens problem på samma gång som man säde sig vilja
skjuta de vidlyftigare, politiska frågeställningarna på framtiden. Själva efterkrigsplaneringen
skulle otvivelaktigt gagnas därav.

Den s. k. efterkrigsdiskussionen har framförallt föranletts därav, att man
önskar förebygga den massarbetslöshet, som uppstod i alla länder efter, det
förra kriget. Jag vill säga, att jag ansluter mig till denna strävan att så långt
möjligt minska omfattningen av det sociala onda, som en vitt omfattande arbetslöshet
är. Verkningarna äro nedbrytande för individen och skadliga för
samhället, såväl ekonomiskt som socialt. Efter vad jag kunnat finna, skilja
sig icke uppfattningarna i fråga örn detta mål att så långt möjligt förebygga
uppkomsten och fortvaron av en omfattande konjunkturarbetslöshet.

I diskussionen har emellertid från början kommit in en term, som man
kallat »full sysselsättning». Ursprungligen innebar detta i den av herr Torsten

Nr 26.

Måndagen den 21 juni 1943.

Örn utredning ang. vissa ef ter krigs problem. (Forts.)

Nilsson m. fl. väckta motionen, att varje arbetsför skulle beredas »full oell
effektiv sysselsättning». Sedermera har man i denna kammares utskottsmajoritet
funnit det nödvändigt att precisera uttrycket genom att påpeka, att man
icke förbisett, »att man alltid har att räkna med en viss arbetslöshet i samband
med^ omställningar inom produktionen ävensom inom säsongbetonade arbetsområden».
Grenom detta uttalande har man tagit ett steg närmare en verklighetsbetonad
uppläggning av dessa frågor.

Men vad jag da vill framhålla är, att det svenska samhället nu och under de
närmaste åren efter kriget i huvudsak kommer att bibehålla sin ekonomisktsociala
uppbyggnad. Under den korta tiden kan man helt enkelt icke hinna
— om man nu skulle vilja det — att organisera upp ett ekonomiskt system med
betydligt vidsträcktare statskontroll över näringslivet nied dirigerande lippgifter.
Under sådana förhållanden måste den ekonomiska verksamheten i första
hand omhänderhas av enskild företagsamhet, som alltjämt blir den ojämförligt
största faktorn. En aktiv efterkrigspolitik med sysselsättningssynpunkten som
viktigaste krav måste därför helt enkelt bygga på den grund, som den enskilda
företagsamheten utgör.. Produktionsbetingelserna måste av samhället göras
sådana, att denna enskilda företagsamhet kan göra sitt bästa. Detta innebär
bland annat att regleringarna böra avskaffas, i den mån de äro betingade av
kngsförhållandena.

Men trots detta kunna förhållandena bliva sådana, att det enskilda näringslivet
icke förmår att bereda tillräckligt många sysselsättning. Det är inför
denna farhåga som problemet uppkommer: Vad skola vi göra då? Låt mig säga
ifrån, att vi inom högern absolut icke äro inne på den linjen, att nian skall
lämna de arbetslösa vind för våg. Tvärtom anse vi det utomordentligt angeläget,
att samhället i en sådan situation organiserar arbetsuppgifter för att
bereda arbete åt dem, som tillfälligt ställts utanför den normala produktionsprocessen.

. Eftersom^ mycket eftersatts under kriget, finnas många arbetsuppgifter
väntande på kraftiga villiga armar. En av de viktigaste arbetsuppgifterna är
otvivelaktigt åstadkommandet av bättre bostäder i städerna och på landsbygden.
I samhällena — och särskilt i de större städerna — behövas billigare och
rymligare bostäder. På landsbygden behövas kvalitativt bättre bostäder. Inom
det svenska jordbruket behöver man genomföra ett omfattande rationaliserings
arbete, vilket bl. a. innefattar betydande utgifter för grundförbättringar
m. m. Inom skogsbruket behövas nya skogsvägar. Vad vi måste komma ihåg
är, att de arbetsobjekt sorn skola framletas böra vara så produktiva som möjligt.
De statsutgifter som erfordras för att finansiera dessa offentliga arbeten
komma att verka mindre tryckande på penningvärdet, om resultatet av dem
blir en snabbt förbättrad produktivitet eller framställningen av nyttigheter
som verkligen kunna vinna avsättning mot likvid, d. v. s. äro säljbara. Det är
därför husbyggnader eller jordbruksarbeten äro att föredraga framför exempelvis
icke strängt nödvändiga vägbyggnader, skenfria järnvägsövergångar el.
dyl., som endast på mycket lång sikt förmå förränta det nedlagda kapitalet.

I detta sammanhang skulle jag också vilja framhålla ett annat krav på
dessa arbeten. Man bör göra klart för sig angelägenhetsi- och produktivitetsgraden
och sedan så långt möjligt förlägga verksamheten till dem efter denna
gradering. Det bör icke vara sa, att vissa trakter, där behovet av dessa socialt
och ekonomiskt motiverade arbetsobjekt är mycket stort, lämnas åsido, därför
att arbetslösheten där är liten. Arbetskraften är rörlig, men det är icke
angelägenhetsgraden. Prutar man av på kravet örn arbetskraftens rörlighet,
så närmar man sig — långsamt eller fort — det extrema fall som representeras
av Egyptens pyramider, där s y s sel s ättn in gamom e litet helt fick taga

Måndagen den 21 juni 1943.

Nr 26.

Orri utredning äng. vissa efterkrigsproblem. (Forts.)
överhand över det ekonomiskt vettiga. Skola vi alltså föra en politik som
syftar till god sysselsättning, medför detta, att vi måste ha s. k. hänvisning
av arbetskraften till de ställen, där de angelägnaste arbetsuppgifterna finnas.
Det innebär också, att staten måste taga ställning till frågan om den lönenivå
sorn skall tillämpas t. ex. för en f. d. arbetare i krigsindustrien, som för
något år skall sysselsättas inom jordbruket.

I den mån det blir den svenska exportindustrien som blir utsatt för de
största svårigheterna, måste problemet örn sysselsättningspolitiken bliva synnerligen
besvärligt. Exportindustrien är koncentrerad till vissa landsändar,
och en hastig omflyttning av arbetskraften till lämpliga arbetsobjekt blir allt
annat än lättlöst.

Jag bar ansett angeläget att påpeka detta, därför att onan ibland fått det
intrycket, att vissa förespråkare för den fulla sysselsättningen trott, att man
kan åstadkomma denna utan att behöva dirigera den friställda arbetskraften
eller bestämma ''dess lönevillkor, örn -man skall realisera icke endast full, utan
även effektiv sysselsättning. Vårt lands organiserade arbetare och dess ledare
stå onekligen bär inför ett val, där kravet på full och effektiv sysselsättning
delvis kommer i konflikt med deras alltid framförda önskeanål örn arbetskraftens
fria rörlighet efter eget skön.

Örn man inskränker sig till att se frågan örn sysselsättningen på detta
relativt praktiska sätt, tror jag icke, att man eftersätter någons intressen. Örn
man däremot börjar diskutera frågan ur högre nationalekonomisik synpunkt
med utgångspunkt från statens möjligheter att styra ett lands konjunkturutveckling
genom de offentliga utgifterna, är man inne på betydligt mycket
svårare problem.

Eftersom detta har framförts av motionärerna, vill jag säga några ord om
den saken. Jag vill icke förneka, att ett land i viss man kan behärska sin
konjunkturutveckling, om det fullständigt avstänger sig från och gör sig
oberoende av världsmarknaden. Det finns vissa, men mycket små möjligheter
för en världsstat såsom Amerikas förenta stater att i viss män driva en konjunktur
stimulerande politik, men det blir även där utomordentligt svårt, örn
man icke kan hålla utrikeshandeln i gång på grund av de inrikespolitiska
åtgärderna. En sådan statlig politik måste också bli utomordentligt kostsam.
Underbalanseringen av Förenta staternas budget i konjunkturstimulerande
syfte rörde sig årligen med omkring 16—20 miljarder svenska kronor. Detta
experiment lyckades som bekant icke. Man bär nu beräknat, att det årligen
skulle fordrats icke 20 miljarder kronor utan 80—100 miljarder kronor.

Det finnes skäl för att vi böra besinna dessa siffror och den storleksordning
av statsutgifter som det här rör sig örn. Ett hastigt improviserat investeringsprogram
av denna omfattning kan lätt Fliva utsatt för s. k. felinvesteringar,
och missgreppen kunna bliva många. Det är allt skäl att göra klart
för sig, att detta är utomordentligt svåra och invecklade frågor, och att den
ekonomiska teorien på dessa områden ännu icke har hunnit över diskussionsstadiet.
Därför att teorierna diskuteras i den nationalekonomiska facklitteraturen,
är det icke säkert, att man utan allvarliga risker kan taga vilken av
teorierna som helst och experimentera med den i ett samhälle.

Jag har icke ansett det vara nödvändigt att hålla något försvarstal för det
enskilda näringslivet. Dess förmåga att anpassa sig snabbt efter skiftande
omständigheter och dess inneboende vilja till verksamhet och utvidgning stå
utanför varje diskussion. Mångå av dess svårigheter under de senaste årtiondena
bero icke så mycket på dess egna svagheter — vilka givetvis också finnas
— som på den oförnuftiga och mot alla ekonomiska lagar stridande politik som
staterna ha fört. Detta måste särskilt påverka ett litet lands inre ekonomiska

Nr 26.

Måndagen den 21 juni 1943.

Örn utredning ang. vissa ef terkrig sproblem. (Forts.)
förhållanden, i synnerhet när detta, som vårt, är i utomordentligt hög grad
beroende av sin utrikeshandel.

.Det är mot bakgrunden av dessa omständigheter viktigt att plädera för en
fri utrikeshandel med så stort och väl avvägt varuutbyte som möjligt mellan
länderna. Därvid spela våra möjligheter att konkurrera på världsmarknaden en
stor roll. Vår uppgift i efterkrigsplaneringen måste därför också vara att se
till, att industriens konkurrensmöjligheter icke förminskas av statliga åtgärder,
så att skadan av dessa åtgärder blir större än den eventuella nyttan. Här är ett
utomordentligt svårt avvägningsproblem, och det finns risker för att alltför
stor självtillräcklighet i fråga örn den inre ekonomiens dirigering kan leda över
till autarki och nödtvungen självhushållning. I så fall kommer levnadsstandarden
här att gå ned på ett för alla mycket beklagligt sätt.

Det är med andra ord nödvändigt, att man bibehåller en sand och god balans
i var samhällsekonomi. Samhällsekonomien kan icke få uppbyggas så, att den
för sin fullständiga funktion behöver ständiga tillskott från det allmänna. Därav
måste nämligen följa ökat behov av statsingripanden, som administrativt
medför en väldig ansvällning av statsapparaten. Det blir en minskad produktiv
muskelmängd och alltför mycket papper i samhällskroppen, för att den skall
fungera effektivt.

Ett annat område, där vi redan under efterkrigstiden kunna göra viktiga
insatser, är befolkningsfrågan. När man studerar nedgången i födelsetalen, märker
man, att detta berott icke endast på en allmän ovilja mot att skaffa stora
familjer. Örn de stora folkgrupperna känna trygghet för framtiden och befrias
fränden gnagande oro för långa och svåra arbetslöshetsperioder, då vågar man
också sätta sådan tro till framtiden, att man låter familjen växa. Det är därför
som samtliga partiers deklarerade vilja att stöda en god sysselsättningspolitik
efter kriget kan ha en utomordentligt stor betydelse för att ernå den folkökning,
som vi i högsta grad behöva. Att det dessutom behöves en i grunden förändrad
inställning till de etiska problemen är så självfallet, att det icke behöver
sägas.

Vad beträffar socialpolitiken överlägger man nu inom socialvårdskommittén
örn dess framtida konstruktion. Må det tillåtas mig att i anslutning till den av
högern framlagda reservationen säga några ord därom. I den mån socialpolitiken
efter kriget skall byggas ut, bör tyngdpunkten förläggas på annat sätt
än nu. Det finnes för närvarande en uppenbar och enligt mitt sätt att se på
saken olycklig benägenhet att åsidosätta barnens intressen till förmån för de
äldres och de äldstas. Det finns en tendens att lämna de friska men illa ställda
utanför till förmån för de misslyckade eller de odugliga. Det finns en inställning
som ömmar för de mindre intelligenta eller svaga men vårdslösar de
dugliga och livskraftiga, som ur samhällets synpunkt borde omhänderhas med
största omsorg. Detta innebär icke, att jag skulle vilja en mindre human socialpolitik.
Det innebär endast, att man bör se till, att icke det mindre goda blir
föremål för alltför stora omsorger till men för de ur samhällets synpunkt bättre
individerna.

För att slutligen vidröra det svåra problem som heter internationellt återuppbyggnadsarbete
vill jag endast understryka, att vi böra deltaga däri efter vår
förmåga. Det finns mycket att göra, och vi böra sätta in våra resurser därpå.
Men låt det ske i en sant kristlig anda, så att de motsättningar och det hat, som
mångå nu hysa, icke tillåtas avsätta sina spår och gradera det humanitära i
våra hjälpaktioner!

o Det finnes så utomordentligt mycket att uträtta på alla samhällslivets områden.
Vi ha ännu hunnit med så litet, och vi måste spänna våra krafter för
att nå dit vi vilja hinna. Men vi måste också inrikta oss på ett mål i taget. Det

Måndagen den 21 juni 1943.

Nr 26.

Om utredning ang. vissa efterkrigsproblem. (Forts.)
underlättar verket på samma sätt som varje milstolpe tillkännager, att en liten
del av vägen tillryggalagts. Det är därför jag anser, att vi nu böra inrikta oss
på att söka lösa de aktuella, de närmaste efterkrigsproblemen. Från den utgångspunkten
yrkar jag bifall till den av herrar Ekströmer och Ericsson vid
det förevarande utskottsutlåtandet fogade reservationen.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 e. m.

Herr voll Heland: Herr talman! Det synes mig riktigt, att även talesmän
från landsbygdens speciella parti framlägga några mer principiella synpunkter
på de efterkrigsproblem, som motionerna och utskottet behandlat, detta så mycket
mera som man ifrån övriga politiska partier mycket ingående, icke minst
under andrakammardebatten häromdagen, deklarerat sin principiella inställning.
.

Det är självklart, att vi jordbrukare allvarligt fundera över hur det blir, sedan
kriget äntligen är slut, och vi äro på det klara med att vi riskera att drabbas
hårdast av utvecklingen efter kriget. Hur denna utveckling kommer att
gestalta sig, blir självfallet främst beroende av arten av fredsslutet samt av
de internationella förhållanden, som då framkomma. I vissa avseenden kan man
beträffande utvecklingen sålunda endast göra gissningar, i andra däremot bedömanden.

Under det pågående kriget industrialiseras i väldig omfattning nya länder och
världsdelar, vilket måste föra med sig stora förändringar på världsekonomiens
område. Kraftiga förskjutningar i världshandeln måste väl bliva följden av detta
krig, och de gamla industriländerna — dit även Sverige hör — komma att ställas
inför den svåra uppgiften att så snabbt som möjligt anpassa sig efter dessa
omvälvningar och efter de nya produktions- och handelsvillkor, som komma
att råda efter kriget. Den gamla distinktionen mellan industriländer och agrarländer
förlorar sålunda en del av sin betydelse.

Fredsslutet kommer troligen att åtföljas av ett skede, som domineras av den
allmänna varuhungern, då varje land, som har några värdefulla nyttigheter att
erbjuda, får nära nog obegränsade exportmöjligheter, därest kredit kan lämnas
eller varor tagas i utbyte. När de viktigaste behoven tillgodosette:, kommer
emellertid utvecklingen att inträda i en ny fas. Det kommer först då att bli
fullt tydligt, att världens ekonomiska ansikte under de gångna åren radikalt
förändrats. _ _

Allt tyder sålunda på att den framväxande industrialismen i de ekonomiskt
outvecklade länderna kommer att i hög grad sätta spår i utrikeshandelns såväl
inriktning som omfång samt kommer att stoppa gamla importbehov och
alstra nya. o

För vårt land kan man konstatera ett par faktorer, som komma att få särskild
betydelse. Sålunda bör beaktas att Förenta staterna under kriget erövrat vissa
handelspositioner, särskilt i Latinamerika, vilka positioner säkerligen komma
att försvaras. Vidare kommer man efter kriget inom sådana industrier, som
äro tillgängliga för serieproduktion, .säkerligen att få svårare att konkurrera
med de stora länderna, där industrien under kriget genomgått en intensiv rationalisering,
och där produkterna alltmer standardiserats.

De flesta krigförande och krigshärjade länder komma också att för lång tid
framåt behöva läka sina sår och måste nog i stor utsträckning ordna för självförsörjning.
Man kan därjämte räkna med att dominerande länder skaffa sig
utrikesmonopol och laborera med exportfrämjande valutakurser. En våldsam
dumping genom vissa länders utrikesmonopol torde sålunda kunna befaras.

Nr 26.

Månda-gen den 21 juni 1943.

Om utredning ang. vissa efterkrigsproblem. (Forts.)

Vårt lands framtida industriexport skulle således bliva beroende av örn våra
högklassiga kvalitetsprodukter även i framtiden kunna göra sig gällande i
konkurrensen. Med hänsyn till vår högt stående industri borde vårt land, även
sedan varuhungern stillats efter fredsslutet, ha vissa goda exportmöjligheter.
Men mot vilka bytesobjekt skall denna export främjas, och vilka levnadskostnader
för arbetskraften kan en sådan export tåla?

När vi komma så långt i resonemanget, börja tyvär de inrikespolitiska åsiktsmotsättningarna
att göra sig gällande. Andra länders vanligaste kompensationsvaror
äro nämligen bränsle- och livsmedelsprodukter. På grund av den svenska
skogens kraftiga gallring under kriget och den säkerligen starka efterfrågan
på skogsprodukter, icke minst cellulosa, under lång tid framåt torde mycket
kraftig import av bränsleprodukter ej komma att verka störande för de svenska
skogsägarna och skogsarbetarna. Väsentligt sämre är läget på livsmedelsmarknaden
och för jordbrukarna. Mycket snart efter fredsslutet, sedan de härjade
och uthungrade länderna fått sitt livsmedelsbehov tillfredsställt, komma saklig611
livsmedelspriserna att bliva enormt nedpressade på världsmarknaden.
Då återkommer den skarpa inrikespolitiska motsättningen — å ena sidan jordbrukarnas
och jordbruksarbetarnas krav på skäliga priser för den inhemska
jordbruksproduktionen, å andra sidan industriens och livsmedelskonsumenternas,
främst exportindustriens arbetares, krav på lägsta möjliga priser för livsmedlen.

o En av de främsta uppgifterna beträffande efterkrigsproblemen synes mig
sålunda vara att eliminera såväl svårigheterna för Sveriges jordbruksnäring
som nämnda motsättningar. En väg är därvid att kraftigt minska jordbruksproduktionen
och den i jordbruket arbetande befolkningens antal. Kan i så fall
det svenska folket få sysselsättning i andra näringar? Man måste härvid, vilket
också herr Heuman var inne på, även räkna med all den lediga arbetskraft,
som frigöres i samband med beredskapens upphörande. Emellertid möter en
sådan folkförflyttning från jordbruket mycket svåra sociala problem.

Jag vill. alltså fråga — och jag ställer den frågan, eftersom jag vet att
herrar Ohlin och Nordenson komma efter mig i debatten, närmast till dem här
i dag örn industriens och handelns män och deras organisationer i Sverige ha
samma önskemål som i England, där de ledande organisationerna för att hävda
England.som exportland fastställt vissa riktlinjer för Englands framtida jordbrukspolitik.
Enligt dessa riktlinjer skola stödåtgärderna för jordbruket avvecklas,
varvid dock skydd skall lämnas intill skörden år 1945. Man anför, att
örn de grenar av jordbruket, vilkas produkter väga tyngst i levnadskostnaderna,
artificiellt stimuleras i England, kommer landets ställning på exportmarknaden
att menligt paverkas, bortsett från byteshandelns grundvillkor.
Den engelska handelskammaren säger: »Örn England ej köper råvaror i utlandet,
får det ej .heller sälja sina fabriksprodukter.» Man anser sålunda, att
endast framställning av sådana lantbruksprodukter bör äga rum, för vilka
den engelska jorden och klimatet lämpa sig — alltså mjölk, kött, fläsk, höns,
potatis, frukt och grönsaker. Vilja även industriens och handelns män i Sverige
Ira en så snäv jordbrukspolitik för vårt lands jordbrukare?

°En annan väg., den väg som det parti jag tillhör har valt, är att man bibehåller
en stark jordbruksnäring, vars arbetskraft tillerkännes med andra befolkningsgrupper
likvärdiga inkomst- och existensmöjligheter, varvid exportindustrien
stimuleras på annat sätt än genom alltför billiga livsmedel. Enligt
vår uppfattning är denna väg deli riktiga, dels med hänsyn till befolkningsfrågan
och att jordbruksbefolkningen är en arbetsreservoar, dels med
hänsyn till att jordbruksnäringen är en arbetskrävande och krishämmande
näring.

Måndagen den 21 juni 1943.

Nr 26.

Orri utredning ang. vissa efterkrigsproblem. (Forts.)

Ytterst syfta ju framstegen inom näringslivet till förbättrande av liela
befolkningens levnadsstandard, och vi jordbrukare Ira fullt klart för oss, att
rationalisering ger jordbruket större möjlighet att konkurrera örn arbetskraften
och att kvarhålla den befolkning, som verkligen behövs för produktionens uppehållande.

Jordbrukets folk har också presterat enormt goda resultat ur rationaliseringssynpunkt,
och det var mycket intressant att höra det erkännande i vintras,
som bl. a. herr Nordenson gav vid ett föredrag inför jordbrukare. Emellertid
är härvid småbrukarfrågan ett mycket svårlöst problem, som främst har sociala
aspekter. En mängd av de mindre jordbruk, som nu finnas, liksom mångå av
de torpställen, som redan försvunnit, kommo till under en tid, då vårt lands
stigande befolkning hade svårt att få full sysselsättning.

Det finns intet skäl att söka bevara ett tillstånd, som uppkommit på detta
sätt, när goda arbetsmöjligheter föreligga inom andra näringar och när man
tvingas till rationellare brukningsmetoder med mindre arbetsfolk. Denna rationaliseringsprocess
kräver dock ur social synpunkt sett stor försiktighet
och kloka åtgärder från statsmakternas sida, och vad denna anpassning till
brukningslämpliga gårdar betyder framgår av att brukningsdelarna mellan 2
och 10 hektar uppgå till över 210,000 stycken.

Undersökningar för år 1939/40 visa, att arbetskraftsförbrukningen per viss
produktionsenhet vid brukningsdelar under 5 hektar var mer än dubbelt saltor
som motsvarande arbetskraftsförbrukning vid egendomar över 50 hektar. Även
egendomar på 5 till 10 hektar visa ett dåligt resultat, men detta förbättras
avsevärt, när storleken kommer över 10 hektar. En första förutsättning för
att man skall kunna åstadkomma en förbättrad nettoinkomst för svenskt jordbruk
är därför, att underlaget för jordbruksdriften förstoras genom sammanslagning
av mindre brukningsdelar eller tilläggande^ av mera jord.

Vi anse härvid, att man främst måste bevara och vårda goda familjejordbruk,
ty ur alla synpunkter äro dessa jordbruk de för vårt land mest naturliga och
mest önskvärda. Årets bondeförbundsstämma krävde sålunda verksamma åtgärder,
ägnade att effektivt möjliggöra komplettering av ofullständiga jordbruk
genom sammanläggning av brukningsdelar samt genom nyförvärv av
jord och skog från större statliga och ecklesiastika gårdar samt bolagsgårdar
och från andra större gods. Statsmakterna böra därför fastställa en väl avvä,gd
expropriationslagstiftning samt effektivt förhindra styckning av bärkraftiga
bondejordbruk.

Arbetskraftsproblemet är emellertid inte endast en fråga örn anpassning^ av
arbetsbehovet efter den minskade tillgången på arbetskraft, utan även en fråga
örn att vid varje näringsutövning kunna hålla kvar så mycket folk, som^ erfordras
för att hålla den önskvärda produktionen uppe. Detta senare niaste
för varje näringsgren innebära, att näringsgrenen blir i stand att erbjuda i
stort sett samma förmåner i form av löner, goda bostäder m. m., som arbefäre
inom andra arbetsområden erhålla. Inom bondeförbundet kunna vi aldrig
släppa på detta krav för jordbrukets del. 0

Jordbrukets produktionsvolym bör dock ej minskas, men jordbruket mäste
få cn friare ställning och ett effektivare skydd. Vi protestera, örn jordbrukspolitiken
allt mer skall gestaltas såsom en social åtgärd av nödhjälpsarbetskaraktär.
Jordbruks- och livsmedelssubventionerna måste bork Lika val kan man
subventionera bostäder, kläder och skatter. Man behöver ej, såsom i K. F:s yttrande,
välja mellan en liberal och en autarkibetonad handelspolitik, utan
handelspolitiken bör med hänsyn till förhållandena regleras till fördel för det
egna landets närings- och befolkningspolitik.

Även vi inom bondeförbundet önska, att vinstbegäret skall fa ett sturm!e -

Nr 26.

Måndagen den 21 juni 1943.

Örn utredning ang. vissa ef tering sproblem. (Forts.)
rande livsrum. Deli duktige och energiske måste få bättre möjligheter än den
oduglige och late.

Nuvarande hårda grepp örn näringslivet bör därför snarast möjligt hävas.
När freden kommer, böra sålunda produktionsregleringen, tonnagekontroll och
trafikrestriktioner snarast kunna avvecklas. Export- och importhandeln, som
först togs under kontroll vid krisens början, torde sist kunna avvecklas, dock
aldrig helt. En fortsatt reglering av utrikeshandeln genom något organ torde
alltså bliva nödvändig, varvid åtgärderna bli beroende av andra länders handelspolitik.
. Försörjnings- och arbetsmarknadspolitiken mäste vidare alltid
komma att i viss utsträckning regleras av riksdagen och statliga myndigheter.
Arbetslöshetskriser böra bemästras med produktiva arbeten med arbetskrävande
objekt, varvid landsbygdens kommunikationer äro ett rikt arbetsfält. Skapandet
av ett rikt telefon- och vägnät samt tillfredsställande elektrisk distribution
på landsbygden är en klok befolknings- och näringspolitik.

. vad jag här främst önskat framhålla är sålunda, herr talman, att den framtida
handels- och valutapolitiken blir avgörande för det svenska näringslivet,
varför i möjligaste mån fri handelspolitik bör föras med beaktande av att
effektivt skydd bör lämnas åt livsviktiga inhemska näringar samt att fri
företagsamhet bör eftersträvas inom landet.

. En målmedveten jordbrukspolitik måste föras, varvid de, som alltjämt enligt
statsmakterna skola få sin utkomst av jordbruket, måste tillerkännas
samma levnadsstandard som jämförbara befolkningsgrupper.

Inom bondeförbundet kunna vi aldrig släppa på detta krav för jordbrukets
del. De aktuella problemen för jordbruket diskuteras varje år i samband med
den s. k. jordbrukspropositionen, men givetvis är det synnerligen önskvärt,
att jordbrukets framtidsproblem kunde utredas i samband med en fullständig
utredning örn framtida svensk närings-, arbetskrafts- och befolkningspolitik.

Det komplex av utredningar, som regeringen tänkt sig med hänsyn till
fredsproblemen, bör kunna ge en fullödigare bild av hela läget än enbart tjugusjumannakommitténs
resultat. Det är emellertid viktigt, att även jordbrukets
representanter få tillfälle att följa de olika utredningarna, så att ej ensidigt
andra befolkningsgruppers representanter få nagelfara jordbruksproblemen i
tjugusjumannakommittén. Finansminister Wigforss utlovade detta vid konferensen
om dessa problem i kanslihuset.

Jag förväntar alltså, att jordbrukets folk får exempelvis granska industriens
detaljproblem i lika hög grad, som industriens män i flera år haft tillfälle att
granska och kritisera jordbruksproblemen.

Till efterkrigsproblemen hör givetvis frågan hur vårt land på lämpligaste
sätt skall kunna hjälpa de av kriget lidande folken. Sverige har under hela
kriget så långt som det varit möjligt sökt hjälpa de nordiska länderna, och
jord- och skogsbrukets folk har icke minst genom sina organisationer visat sin
stora beredvillighet att skänka hjälp åt de lidande broderfolken, men därutöver
finns också hos mångå -— även hos mig -—- en bestämd vilja att, så snart förhållandena
det medgiva, för gemensam trygghet och för att gemensamt kunna
åstadkomma bättre försörjningsmöjligheter för de nordiska folken åstadkomma
ett samarbetande Norden. Sveriges bönder lia lärt sig att sammanhållning
ger styrka, och böndernas politiska parti torde därför lika enigt som i
neutralitetsfrågan även gilla önskemålet att skapa sammanhållning mellan
de nordiska länderna. Ju intimare ett sådant samarbete blir, desto effektivare
och mer till fördel för de anslutna blir hjälpen till broderfolken. Man gör emellertid
icke den nordiska tanken någon tjänst genom att förlora sig i önskedrömmar,
utan det är nödvändigt, att denna fråga diskuteras med blicken

Måndagen den 21 juni 1943.

Nr 26.

Orri utredning ang. vissa efterkrigsproblem. (Forts.)
öppen för de realpolitiska faktorerna och för det faktum, att ett samarbete
först kan effektueras, när möjligheter härtill föreligga.

Även dessa problem äro enligt gjorda uttalanden föremål för regeringens
stora intresse och komma i den mån så kan ske att utredas. Med hänsyn till
deklarationerna från regeringshåll och till att regeringen förklarat, att den
kommer att låta vidtaga grundliga utredningar om framtidsproblemen, synes
mig frågan örn utredning vara ordnad utan riksdagens ingripande, och borde
den principdebatt, som ägt rum, vara tillfyllest.

Häri instämde herrar Gustavson, Albert Andersson, Lodenius, Holstenson,
Löfvander, Persson, Bror Nilsson, Egnell och Per Andersson.

Herr Strand: Herr talman! Det är med tillfredsställelse jag tagit del av
utskottets utlåtande över berörda motioner och de reservationer, som fogats till
utlåtandet, i det jag konstaterat, att full enighet synes råda i fråga örn önskvärdheten
av en utredning angående de närmast liggande problemen, nämligen
efterkrigsproblemen. Menings skilj aktigheterna ha kommit till uttryck i vad
det gäller den mera långsiktiga politiken, vars riktpunkt enligt motionärerna
borde vara att för framtiden söka eliminera arbetslöshetskriserna och skapa
möjligheter till sysselsättning för alla inom samhället, som vore besjälade av
viljan att genom arbete försörja sig. Jag är medveten örn att ett sådant program
vid skilda tillfällen kan medföra statsingripande av betydande omfattning
av ekonomisk och social natur för att trygga syftemålets förverkligande.
Men jag undrar, om det ändock inte skulle vara värt att satsa en del
på ett sådant program, örn den ifrågasatta utredningen ger någon sannolikhet
för att målet skulle kunna nås. I dag gäller det emellertid endast frågan
örn utredning, och härvidlag tycker jag inte, att de i reservationerna uttalade
betänkligheterna mot en så vid ram för denna, som i motionerna yrkats,
är befogad. Dessa problem ha inte varit föremål för en allsidig utredning, och
jag kan för min del inte finna, att rädslan för ett positivt resultat av den nu
ifrågasatta utredningen kan vara en saklig motivering för att motsätta sig den.

För egen del är jag fullt medveten örn att de erfarenheter, som vunnits under
de gångna krisåren beträffande arbetskraftens sysselsättning, inte kunna
ligga till grund för ett antagande eller ett påstående, att problemet blivit löst
även för framtiden. Alltför många omständigheter ha under dessa år tillkommit,
vilka inte göra sig gällande under normala förhållanden, främst då militärinkallelserna
och den omfattande krigsproduktionen. Men för lekmannen inställer
sig osökt frågan, huruvida det inte skulle vara möjligt att under fredliga
förhållanden med deras bättre förutsättningar ordna produktionen så att
arbetslöshetsrisken inte skulle behöva vara det stora otrygghetsmomentet för
arbetarna i vårt land. För den skolade ekonomen, kanske också för den framgångsrike
industri- eller affärsmannen ter det sig möjligen såsom cn utopi att
kunna genom ingripande från statsmakternas sida dirigera de krafter i samhället,
som närmast lia jämställts med naturkrafter, nämligen konjunkturväxlingarna,
men efter att ha upplevat vad som presterats under de gångna krisåren
i fråga örn möjligheterna att dirigera näringslivet bär auktoritetstron rubbats,
och man vågar därför hoppas på att det skall finnas möjligheter att komma
undan det gissel för samhället, som ligger i de katastrofala arbetslöshetskriserna,
som i varje fall vid två tillfällen gått över världen under tiden sedan
förra världskriget. Det skulle onekligen vara ett svaghets tecken för demokratien,
örn vi efter att ha klarat krisårens svårigheter, med deras oerhörda
kostnader för försvarsändamål, råvarubrist och isolering, på ett någorlunda
till f miss tällan d e sitt 1. sedan skulle kapitulera inför de problem, som iiro för -

Nr 26.

Måndagen den 21 juni 1943.

Örn utredning ang. vissa efterkrigs-problem. (Forts.)
knippade med en, återgång till normala förhållanden. Arbetslösheten får inte
lägga sin förlamande hand över näringslivet och samhället vare sig i samband
med övergången till fredsförhållanden eller sedermera, därest det kan undvikas.
Arbetskraften är en av de realtillgångar landet förfogar över, och det
måste ligga i allas intressen att den också utnyttjas.

Samtidigt som vi diskutera de problem, vilka mera direkt äro förknippade
med krigshändelserna och deras inverkan på vår egen livsföring, politik och
allmänna inställning, ha motionärerna velat aktualisera de frågor, vilka höra
samman med_ ett fredsslut. Visserligen är det inte möjligt att i dag säga någonting
örn tidpunkten för en sådan händelse, men förr eller senare måste den
dag komma, då kanonerna tystna. Omställningen från krigs- till fredshushållning
blir säkerligen ingen lätt uppgift. Det är därför lika nödvändigt att i god
tid förbereda freden, som det varit att rusta för kriget. Den senare uppgiften
har svenska folket löst i enighetens tecken, och det är att hoppas att den förra
inte skall föranleda splittring i den samling, som är erforderlig för att nå ett
gott resultat.

Våra egna efterkrigsproblem kunna helt naturligt inte i sin helhet överblickas,
men i många avseenden kan den sannolika utvecklingen förutsägas och
följaktligen också förebyggande åtgärder planeras eller vidtagas för att förhindra
eller reducera icke önskvärda verkningar. Det gäller i första hand att
bemästra själva omställningsperioden, då rubbningar i större eller mindre grad
kunna befaras uppkomma. Vissa erfarenheter från förra världskrigets slut kunna
säkerligen läggas till grund för planeringen, men å andra sidan vågar man
inte helt utgå från att avvecklingen kan förlöpa exakt efter samma schema.
Mycket har förändrats på 25 år, och sannolikt komma inte vare sig människorna
själva eller näringslivet att reagera på samma sätt som då. Skulle vi
döma efter vad som inträffade sedan förra världskrigets avslutande, föreligger
ingen risk för omedelbar stagnation inom näringslivet. Snarare var det väl
då så, att högkonjunkturen fortsatte ett par år efter vapenstilleståndet. Arbetstillgången
var god, och såväl arbetslöner som priser fortsatte att stiga.
Först i slutet av år 1920 började åtstramningen för att sedan kulminera 1921
och 1922 med massarbetslöshet och driftsinskränkningar i en omfattning, som
närmade sig rena katastrofen. En sådan utveckling måste förhindras, och det
är därför vi från arbetarhåll kräva, att åtgärder i tid planeras för att möta
alla de situationer, förutsedda eller oförutsedda, som vårt land och dess näringsliv
kan ställas inför i samband med ett krigsslut och återgång till normala
förhållanden.

Vårt samarbete under de gångna svåra åren i syfte att medverka till att
lösa krigsårens svårigheter berättigar till kravet på fortsatt samverkan för
att söka komma över de besvärligheter, som befaras inställa sig i samband
med omställningen till fredshushållning. På grund av nu rådande brist på arbetskraft
och material av olika slag är det många nödvändiga arbeten, som tills
vidare få bero. Inom byggnadsindustrien gälla långt gående restriktioner, och
endast absolut nödvändiga och oumbärliga byggnader få utföras. Bostadsbristen
är tryckande, och den nyproduktion, som upprätthålles, täcker inte ens
tillnärmelsevis behovet. På detta område måste finnas en avsevärd reserv av
arbetsmöjligheter, som kan mobiliseras, så snart försörjningsläget i fråga om
byggnadsmaterial blivit bättre. Även i övrigt är det nog så att tillgängliga
resurser utnyttjas så långt det låter sig göra, och förnyelse sker endast då
tvingande skäl därtill föranleda. Detta medför säkert en allmän förslitning av
produktiva nyttigheter, varför ersättningsbehovet kan beräknas vara omfattande,
då goda varor åter finnas i marknaden. Huruvida denna efterfrågan
kommer till synes, blir i stor utsträckning beroende på örn de ekonomiska

Måndagen den 21 juni 1943.

Nr 26.

Om utredning ang. vissa efterkrigsproblem. (Forts.)
problemen kunna bemästras. En ganska betydande prisstegring på vissa varor
har blivit en följd av import- oell transportsvårigheterna. Skulle ett allmänt
prisfall vara att förvänta omedelbart efter ett fredsslut, är det väl sannolikt,
att efterfrågan hålles tillbaka i avvaktan på prissänkning. I en sådan situation
ankommer det på statsmakterna att vidtaga erforderliga åtgärder.

Det kan sålunda bli nödvändigt att genom aktiva ekonomiska stödåtgärder
stimulera näringslivet att hålla produktionen i gång under övergångstiden till
en stabiliserad prisnivå. En återgång helt ned till vad som gällde före krigsutbrottet
är väl knappast att påräkna, men att de nu genom höga transportkostnader,
krigsriskpremier och andra av kriget föranledda omständigheter
abnormt uppdrivna priserna på framför allt importvaror komma att justeras
nedåt är självklart. Statsmakternas kontroll över den ekonomiska utvecklingen,
som verkat under kriget, måste därför fortsätta intill dess omställningen skett.

Hemmamarknaden inrymmer stora arbetsmöjligheter, men ändock måste det
räknas med att icke all den arbetskraft, som skall omplaceras omedelbart efter
fredsslutet, friktionsfritt kan dirigeras till nya arbetsuppgifter. De till militärtjänst
inkallade skola återgå till sina tidigare anställningar och deras ersättare
beredas anpan sysselsättning. Krigsindustrien skäres ned till fredsproduktion
o. s. v. Det måste räknas med att den processen icke kan genomföras utan en
omfattande arbetslöshet. Denna arbetslöshet måste bekämpas, genom igångsättande
av offentliga arbeten. Ett program för dylika arbeten skall vara i
detalj förberett, så att arbeten kunna sättas i gång så snart behov föreligger. _

Motionärerna ha inte förbisett, att Sveriges industri i stor utsträckning varit
baserad på export till främmande länder. Denna exportmarknad har till väsentlig
del gått förlorad under avspärrningen. Det gäller därför att efter krigets
slut söka återvinna denna marknad så snabbt som möjligt. Behov av svenska
exportvaror på världsmarknaden kommer säkerligen att föreligga, då förbindelserna
kunna återupptagas. Emellertid kan man väl befara, att stora delar
av världen komma att vara så söndertrasade av krigets härjningar och så ovissa
i fråga örn geografisk och ekonomisk struktur, att enskild företagsamhet inte
kan beräknas vara tillräcklig för att snabbt återknyta de förlorade förbindelserna.
Statsmakternas medverkan även i detta avseende kan vara erforderlig.
Även dessa problem böra bli föremål för utredning, ty de tillhöra onekligen
efterkrigsproblemen.

Det har tidigare, herr talman, i debatten sagts, att frågan redan har blivit så
ingående diskuterad i andra kammaren, att det är svårt att komma med några
nya synpunkter. Jag har själv inte kunnat tillföra debatten några sådana till
belysande av frågans invecklade karaktär och jag har inte funnit att några
av de föregående anförandena i debatten här i dag innehållit något utöver vad
som återfinnes i andra kammarens protokoll. De rent principiella meningsskiljaktigheterna
i fråga örn reservationerna och utskottsutlåtandet synas mig inte
ha en så stor betydelse, att de skola behöva hindra ett positivt beslut av denna
kammare.

Jag har med det anförda endast velat understryka motionärernas syfte.
Jag är för min del nöjd med resultatet av utskottets arbete och ber därlör, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Nordenson: Herr talman! Diskussionen örn de föreliggande motionerna
har efterhand utvidgats att omfatta hela den framtida sociala och ekonomiska
politiken. Jag skall inte ingå på det berättigade i detta, men då nu så
skett, vill jag göra en del reflexioner till frågan oan vår politik på längre sikt.

Diskussionen arn den framtida utformningen av vårt samhälle har, sorn vi

Första kammarens protokoll 10JtS. Nr Sfi. ■’>

Nr 26.

Måndagen den 21 juni 1943.

Om utredning ang. vissa efterkrigsproblem. (Forts.)
veta, under de senaste årtiondena undergått en väsentlig förskjutning. Vi
kunna sålunda ''konstatera, att iden svenska socialdemokratien Ilar alltmera
övergått från en mera samhällsomvälvande ideologi till en utpräglad socialreformatorisk
samhällssyn. Samtidigt ha andra grupper kommit att likaledes
intaga en mera modifierad ståndpunkt, bland annat i riktning anot ökad förståelse
för sociala krav. Detta har också kommit till uttryck i den av herr
Nilsson m. fl. i andra kammaren avgivna .motionen. Där påpekas just att den
teoretiska grunden för våra politiska huvud åskådningar på ömse håll förskjutits,
och motionärerna fortsätta: Det synes därför »vara skäl att göra en
översyn av det som skiljer och det sorn samlar». Detta närmande i fråga örn
den principiella inställningen ''kommer också till uttryck däri, att många av
de önskemål, som numera framföras i samhällsdebatten, kunna i princip accepteras
av alla partier. Ingen vill bestrida önskvärdheten av, som det heter
i motionen, »att främja en fortsatt utveckling till tryggande av medborgarnas
arbete och försörjning», och ingen vill förneka önskvärdheten av »att full och
effektiv sysselsättning beredes alla arbets förmögna medborgare».

Men även örn vi kunna konstatera enighet örn dessa allmänna riktlinjer, så
kunna vi icke dölja för oss, att då det gäller att arbeta fram emot dem, så
stöta vi mycket snart på väsentliga skiljelinjer i vår politik.

Lika glädjande som det är att ett närmande skett mellan olika åskådningar
i vårt land beträffande målsättningen, lika viktigt är det, att vi göra klart
för oss, att vi i olika läger vilja arbeta för våra inål på olika vägar.

Örn man vill försöka att i korthet karakterisera målet för det ekonomisktsociala
utvecklingsarbetet, sådant det i vida kretsar betraktas, så tror jag att
det bäst sker med ordet trygghet. Det är individens trygghet som blivit ett
dominerande ledmotiv för vår sociala politik. Det gäller trygghet vid sjukdom,
olycksfall, ålderdom och arbetslöshet, eller kort sagt individens trygghet mot
nöd.

Alla torde kunna enas örn en sådan allmän målsättning. Men det är vid det
praktiska realiserandet av detta önskemål, som meningarna gå isär. Det beror
enligt mitt förmenande på olika uppfattningar örn möjligheterna att realisera
önskemålen.

I den av de föreliggande motionerna, som mest ingående behandlar efterkrigsproibleanen
på lång sikt, framhålles såsom ett av målen följande: »Vi
måste sätta som ett första kategoriskt krav, att folkhushållets resurser alltid
utnyttjas till fullo.» Bakom ett sådant yttrande skymtar tydligen en bestämd
tro på att kunna genom ingripanden av ena eller andra slaget skapa en jämn
och höggradig trygghet — man skulle kunna säga maximal trygghet — för
medborgarna i fråga örn sysselsättning. Samma uppfattning kommer också
till uttryck, då det gäller att tillfredsställa de primära behoven hos medborgaren.

Häremot står den uppfattningen, som menar, att vi måste nöja oss med en
mindre grad av trygghet —• vad man skulle kunna kalla en minimitrygghet
-— som det dock, det vill jag understryka, måste vara vår oavlåtliga strävan
att gradvis höja, men som vi endast kunna höja successivt i den mån samhällets
allmänna ekonomiska utveckling ger de nödiga resurserna. Distinktionen
kan i första ögonblicket synas en smula obetydlig, men jag tror att
det är här en av de viktigaste gränslinjerna går mellan olika åskådningar på
det ekonomiskt-sociala området.

När man i det läger, som jag representerar, vill gå en sådan successiv väg
och ställer sig tveksam till tanken att snabbt skapa vad jag kallat den maximala
säkerheten, så beror det på att vi känna oss övertygade, att motionärernas
önskemål förutsätta ständigt större och mera djupgående ingripanden i

Måndagen den 21 juni 1943.

Nr 26.

Om utredning ang. vissa efterkrigsproblem. (Forts.)
vårt ekonomiska liv. Motionärerna framhålla — nied hänvisning till den enorma
krjgsproduktionen — att man på statens initiativ borde kunna uppbåda
motsvarande produktionsförmåga för fredliga behov. Man menar att det bör
kunna ske genom statsingripanden, i främsta rummet inriktade på tillgodoseendet
av konsumtionens behov, bland annat genom direkt överföring av köpkraft
till de breda befolkningslagren.

Sådana åtgärder skulle emellertid enligt vår mening icke kunna genomföras
annat än med en strängt och i detalj statligt ^dirigerad ekonomi. Den
jämna, fulla sysselsättningen kan enligt vår mening endast lösas i den diktaturmässigt
styrda tvångsstaten.

Men därmed uppstår risken, att man skulle beröva vårt samhällsliv den
källa till utveckling och framåtskridande, som det enskilda initiativet och den
enskilda företagsamheten utgöra. Det torde knappast kunna förnekas, och har
icke heller förnekats, att det är dessa faktorer vi ha att tacka för det storartade
ekonomiska uppsving vi bevittnat och den höjning av levnadsstandarden,
som vi uppnått.

Gång på gång ha vi sett hur vårt land, icke minst i början av 30-talet, övervunnit
svåra kriser främst tack vare det fria näringslivets förmåga av anpassning
och utveckling. Och även under detta krig ha vi bevittnat, att näringslivet
visat sig kunna i överraskande grad övervinna verkningarna av avspärningen.

Visserligen erkännes i ifrågavarande motion, att man på socialdemokratiskt
håll numera icke anser det nödvändigt att häva den privatkapitalistiska äganderätten,
och därmed erkänner man även den enskilda företagsamhetens värde.

Men man ger inget besked hur det skall bli möjligt att bibehålla enskilt
initiativ och ekonomisk rörelsefrihet samtidigt som man tänker sig att genom
statliga ingripanden och planläggning av näringslivet åstadkomma den hundraprocentiga
sysselsättningsgraden.

Som företagare vill jag för min del säga ifrån, att jag har ytterst svårt att
tro på möjligheten att realisera de uppställda önskemålen. Jag tror inte på
att vi kunna helt eliminera det ekonomiska livets rytmik. Vi äro beroende,
och komma med våra starka internationella förbindelser att bli beroende av
världskonjunkturerna, och jag tror inte på möjligheterna för ett litet, internationellt
så djupt engagerat land som vårt, att kunna göra sig oberoende av
dessa konjunktursvängningar.

Vi kunna säkerligen och böra förvisso söka dämpa verkningarna av ekonomiska
kriser, men att söka helt utjämna dem är en uppgift, på vilken vi
riskera att förlyfta oss.

Jag vill i detta sammanhang taga upp en fråga, som herr von Heland riktade
till mig. Han frågade hur svensk industri ser på de uttalanden, som nyligen
gjorts från engelskt industrihåll med avseende på den framtida politiken,
och särskilt vilken ståndpunkt man intar till uttalandena beträffande
jordbrukspolitiken. Jag vill svara, att dessa uttalanden väckt en mycket stor
uppmärksamhet både i det ena och det andra avseendet. Jag ifrågasätter,
örn dessa uttalanden verkligen äro så auktoritativa för uppfattningen inom
engelsk industri. I varje fall tror jag, att jag vågar säga, att man på ^svenskt
industrihåll ställer sig ytterst tveksam gentemot dessa uttalanden, både vad
det gäller jordbruket och andra områden. Vad beträffar jordbruket har ^jag
den bestämda uppfattningen, att vi även efter det att kriget upphört måste
driva en stödpolitik gentemot detsamma. Jag har försökt utveckla dessa spörsmål
litet närmare i det föredrag, som herr von Heland omnämnde och som
jag ber att på denna punkt få hänvisa till. Jag vill endast understryka, att jag
anser jordbrukets fortsatta rationalisering vara en förutsättning för en så -

Nr 26.

Måndagen den 21 juni 1943.

Örn utredning ang. vissa efterkrigsproblem. (Forts.)
dan stödpolitik. Jag: fäste mig vid att herr von Heland tog upp en enligt
min mening mycket viktig fråga, nämligen nödvändigheten att försöka skapa
större enheter för vårt jordbruk. Det var med mycket stor tillfredsställelse
jag hörde, att herr von Heland fann det angeläget att man strävade efter
större enheter. Det förefaller mig som det skett en förskjutning i den ståndpunkt,
som herr von Heland och hans parti tidigare intagit, vilket jag endast
kan hälsa med tillfredsställelse.

Enligt min mening är det som jag förut påpekade endast genom att lämna
det enskilda initiativet och den enskilda företagsamheten ett någorlunda fritt
spelrum möjligt att skapa de ekonomiska betingelserna för en successiv och
bestående höjning av den allmänna standarden och av den trygghetsgrad, som
vi eftersträva.

När man sätter som mål en praktiskt fullständig och varaktig trygghet
exempelvis i fråga örn sysselsättning, så har det mycket likhet med att söka
skapa sig ett hundraprocentigt försäkringsskydd. Det är som att söka tillförsäkra
sig oförändrat samma inkomst och levnadsstandard vid arbetsoförmåga
av ena eller andra slaget som vid full produktionskraft. Det är lätt
att inse, att detta innebär en ansträngning som antingen går över förmåga
eller förutsätter en högst väsentlig nedsättning av levnadsstandarden under
den produktiva tiden. Priset för tryggheten kan sålunda bli för högt.

Jag kan i detta sammanhang icke underlåta att påpeka en sida av trygg -hetsproblemet, som enligt min mening har mycket stor betydelse för samhällsutvecklingen.
En strävan till mycket höggradig trygghet skulle, som jag
förut framhållit, förutsätta ständigt djupare ingripanden i näringslivet, men
detta skulle med nödvändighet medföra en stelhet i det ekonomiska livet,
en minskning av individernas rörelsefrihet, men därmed också en beskärning
av individens chanser i livet. Chansen till förbättrad ställning utgör emellertid
i regel den främsta sporren till nya initiativ, nya uppslag och därmed
till utveckling och framåtskridande. Ett samhälle, inställt på den möjligast
riskfria tillvaron för sina medlemmar, skapar en annan risk, nämligen den
att det också blir den mest chansfria tillvaron för individerna. Men vilja vi
verkligen åstadkomma detta, vilja vi betala det priset för tryggheten?

Jag skulle vilja beröra även en psykologisk sida av detta problem. Allt oftare
märker man som arbetsgivare att många av de allra strävsammaste och
plikttrognaste ungdomarna helt ha gripits av trygghetsidén. Det gäller för
dem framför allt att få en säker plats, därvid de eventuellt nöja sig med
en anspråkslös lön. Man vill, för att citera en arbetsgivares uttryck, framför
allt ha en ordinarie plats med fast lön, dyrtidstillägg, sjukhjälp, pension,
för att inte tala om tjänstledighet och semester. Det ligger ofta ett mycket
sympatiskt drag av förnöjsamhet i detta, och det är sannerligen icke de sämsta
elementen, utan tvärtom ofta de skötsammaste, som visa denna inställning.
Men häri ligger enligt min mening en fara. Ambitionen att komma fram, driften
att uträtta något självständigt och göra en skapande insats, får icke
komma bort. Viljan att taga risker får ej plånas ut. Då kan det uppstå en fara
för den fortsatta utvecklingen. Trygghetskravet får ej komma till den grad
i högsätet, att framstegsviljan och skaparviljan plånas ut.

Trygghetskravet är sunt och berättigat, så länge vi tillgodose det genom
att successivt höja trygghetens minimigrad i förhållande till våra resurser,
men det kan bli en fara för vår samhällsutveckling, örn vi låta det gå till en
sådan ytterlighet, att vi för det offra de drivande krafterna i samhällsutvecklingen
eller beskära den individuella framåtandans möjligheter att utveckla
sig. Här kan det bästa bli det godas fiende.

Jag har med dessa ord, herr talman, ingalunda velat förneka nödvändighe -

Måndagen den 21 juni 1943.

Nr 26.

Örn utredning ang. vissa efterkrigsproblem. (Forts.)
ten av åtgärder från det allmännas sida för motverkande av det ekonomiska
livets kastningar och skadeverkningar —■ sådana åtgärder anser jag tvärtom
nödvändiga — men jag har velat varna för tendensen att i individens säkerställande
se den allt överskuggande uppgiften och driva den så, att resultatet
blir en hämsko på vår utveckling och en stagnation i eller försämring av vårt
folks levnadsstandard.

Då dessa mina synpunkter bäst överensstämma med den av herrar Ekströmer
och Ericsson avgivna reservationen ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till denna.

I detta anförande instämde herrar Herlitz, Axel Ivar Anderson och Nisser.

Herr Petersson. Emil: Herr talman! I motsats till flertalet av de föregående
ärade talarna skall jag fatta mig mycket kort. Jag skall endast be att få säga
några ord som kommentar till min reservation.

Ett stort och angeläget efterkrigsproblem är att fortast möjligt söka återknyta
de handelsförbindelser på världsmarknaden, som kriget klippt av.
Detta är en av förutsättningarna för att vi åter skola kunna uppnå vårt tidigare
välstånd. I många länder, där våra exportvaror hade god avsättning före
kriget, har man under avspärrningstiden skaffat sig andra leverantörer eller
med stora kapitalinvesteringar byggt upp inhemska industrier. Det är troligt,
att våra exportvaror efter kriget icke finna köpare i samma utsträckning som
förut, men vår industri arbetar energiskt på att av våra egna råvaror få fram
nya alster, lämpade för export. Lyckas vi föra ut de nya produkterna på marknaderna
och i görligaste mån vinna ökad terräng för våra gamla standardvaror,
är det jämsides därmed viktigt, att vårt näringsliv får god och vederhäftig
kunskap örn de produkter, som komma att lanseras i utlandet, och var de bästa
och billigaste importvarorna stå att få. Vår utrikesrepresentation har därvid
en stor uppgift att fylla, och den behöver kunnigt folk med merkantil och
ekonomisk utbildning för att kunna bevaka och tjäna våra intressen.

Regeringens av riksdagen bifallna proposition örn förstärkning av utrikesrepresentationen
och effektivisering av upplysningsverksamheten i Amerika,
örn anslag till handelskammaren i New York och till tekniska och kommersiella
specialstudier är tacknämlig och hälsas med tillfredsställelse såsom ett
steg i rätt riktning.

Vårt land bör deltaga i det förberedande arbete rörande de ekonomiska och
sociala efterkrigsproblemen, som upptagits av den internationella arbetarorganisationen.
Vår gynnsamma ställning som fri nation i fredens hägn förpliktar
oss till offervilliga insatser i det humanitära hjälp- och återuppbyggnadsarbetet
efter kriget, så långt våra krafter och resurser räcka till, och främst böra
vi hjälpa våra nordiska brödrafolk.

För ett planmässigt och gemensamt uppträdande är det viktigt att vi söka
anknytning till och förbindelse med de internationella organisationer, som äro
i vardande för att neutralisera krigets skadeverkningar, överbygga klyftorna
och jämna vägen för samarbete.

Ett blomstrande näringsliv betyder arbete och försörjning åt många och bildar
underlaget för social utveckling. I pressen och vid behandlingen i andra
kammaren av liknande motioner som de föreliggande ha meningarna korsat
varandra i frågan örn statsdirigerat eller fritt näringsliv. Folkpartiet hävdar
värdet av personligt initiativ och enskild företagaranda. De flesta människor
äro så funtade, att de helst vilja spänna nerver och senor i egen regi. Den,
som icke har något han kan kalla sitt, känner icke så mycket för andra.

Nr 26.

Måndagen den 21 juni 1943.

Örn utredning ang. vissa efterkrigsproblem. (Forts.)

Även under nuvarande förhållanden, nied reglerat näringsliv, Ilar enskilt initiativ
fått en viss rörelsefrihet och gjort sig gällande, vilket varit lyckosamt.
Representanter för skilda näringar ha med råd och dåd tjänat samhället i
en brydsam tid, och många tekniska förbättringar och ersättningsprodukter
ha tillkommit, som säkert skola överleva krisen. Det privata näringslivet har
smidigt anpassat sig efter skiftande förhållanden samt visat solidaritet och
ansvarskänsla. Ett produktionssystem, där det enskilda näringslivet varit dominerande,
och som under de sista 40 åren lyckats fördubbla realinkomsten
per invånare samt med bevarande av individuell frihet åstadkommit allmänt
välstånd, får icke slopas.

Denna vår mening utesluter icke uppskattning av och erkännande åt statens
egna företag eller samhällets hjälpande och stödjande åtgärder i vissa avseenden.
Självfallet böra krisregleringarna avvecklas, så snart förhållandena
det medgiva, och vi önska livligt, att det icke skall dröja alltför länge, innan
skattebördorna lättas och de restriktioner, som hämma näringslivet, bli unnhävda.

För mötande av arbetslöshet är ett samarbete mellan och en samordningav
enskilda och offentliga åtgärder nödvändig. Härvid har jag särskilt nämnt
understöd till bostadsbyggande, emedan byggnadsverksamheten intar en nyckelposition
i konjunkturreglerande politik och ur befolkningssynpunkt är
mycket betydelsefull.

Ett stort komplex av sociala och näringspolitiska spörsmål är under utredning
och väntar på sin lösning. Jag erinrar örn socialvårdskommittén, befolkningsutredningen
och jordbrukskommittén. Det finns icke anledning att
alltför mycket syssla med dessa frågor, innan förslag föreligga. Däremot finnes,
av skäl som jag antytt och närmare utvecklat i min reservation, anledning
att i en nära framtid upptaga de med övergången från krigs- till fredshushållning
förknippade problemen till behandling, sedan de av finansministern
igångsatta förberedande undersökningarna givit resultat. En speciell fråga,
rörande kvinnornas inplacering i arbetslivet, har trängt i förgrunden och kräver
fortast möjligt utredning.

Folkpartiets inställning till sociala förbättringar är positiv. Jag nöjer mig
med att citera, vad som på denna punkt säges i reservationen: »Sociala utgifter
utgöra till stor del en investering i den viktigaste av alla produktionsfaktorer,
folkmaterialet självt.»

Herr talman! Jag yrkar bifall till den av mig avgivna reservationen.

Herr Ohlin: Herr talman! Jag vill först deklarera, att jag för min del ganska
mycket sympatiserar med själva tendensen i majoritetens utlåtande. När man
där framhåller, att det är orimligt att i framtiden räkna med svåra arbetslöshetskriser,
där en stor del av produktionsförmågan i landet går förlorad till
ingen nytta samtidigt som en mångfald behov hos de breda lagren förbli otillfredsställda,
är detta en sak som enligt min mening förtjänar att understrykas
på det sätt som skett. Man måste uppställa kravet på att såvitt möjligt uppnå
»full» sysselsättning —• man må gärna för mig kalla det så — örn man
nämligen gör de reservationer till detta begrepp, som majoriteten i första
kammarens tillfälliga utskott har angivit, men som icke förekomma i motsvarande
utlåtande av andra kammarens tillfälliga utskott. Den fasta vilja, som
kommer till synes i majoritetens utlåtande, att icke denna gång tillåta en sådan
arbetslöshetskris som efter den förra depressionen är enligt min mening
ett hälsotecken och en nödvändig förutsättning för att en målmedveten politik
verkligen skall komma till stånd.

När man inom majoriteten dessutom framhåller, att man icke har någon

Måndagen den 21 juni 1943.

Nr 26.

31»

Om utredning ang. vissa efterkrigsproblem. (Forts.)
förutfattad mening om hur problemen skola angripas, mäste naturligtvis också
denna inställning ur min synpunkt och med mina utgångspunkter hälsas med
tillfredsställelse. Jag kan dock icke underlåta att tillägga, att i majoritetens
motivering finnes en hel råd förutfattade meningar, förutfattade i den bernarkelsen
att de åtminstone till en del knappast torde ha tillkommit efter en verklig
analys av problemen utan äro mer eller mindre baserade pa känsloskäl.
Vad som står i motiveringen spelar dock inte någon stor roll, därest man är
överens örn att instruktionerna för en eventuell utredning skola innehålla, att
den blir förutsättningslös. _ . .

Jag kan emellertid icke utan vidare förbigå denna motivering vid iragansbehandling
bär i kammaren, eftersom risk föreligger att den tillmätes en viss
principiell betydelse och kan komma att påverka utredningens inriktning, oavsett
hur instruktionerna avfattas. Jag vill då för min del, herr talman, använda
några minuter till att klargöra att majoriteten på ett par punkter hyser
en uppfattning om sammanhangen i det ekonomiska livet, som jag ej kail tro

vara riktig. . . , ... , ,

En av de huvudtankar, på vilken majoriteten tydligen bygger sitt stanclpunktstagande,
är att arbetslösheten till stor elei beror på otillräcklig köpkraft.
Naturligtvis kan det ligga något sant i detta, men enligt mili mening innebär
det mycket som är falskt. Manga människor tro att man far tänka sig sammanhanget
på det sättet, att örn man bara höjde lönerna, så att köpkraften
och efterfrågan bleve större, skulle produktionen av varor kunna hållas uppe
eller ökas. — Ja, det var den politiken man försökte i Amerika år 1933, men
resultatet blev att produktionskostnaderna stego lika mycket sorn lönerna. Det
var därför icke lättare än förr att sälja varorna, och man framkallade under
åren 1934 och 1935 i stort sett inte heller någon produktionsökning på denna
väg. Örn man ökar lönesumman med t. ex. en miljard kronog och samtidigt
även ökar omkostnaderna och priserna med sammanlagt en miljard kronor, är
det uppenbart att icke mer varor kunna säljas för det.

Man kan också peka på utvecklingen i Amerika år 1937. Mot slutet av
1936 och i början av 1937 höjdes lönerna ganska starkt, utan att man i det
läget kunde höja priserna i samma grad på de färdiga varorna. Då borde det
väl ändå ha blivit möjlighet, tycker man, att sälja mer konsumtionsvaror, men
det visade sig i stället att räntabiliteten i näringslivet försämrades. Till följd
härav beskuros investeringarna när det gällde 1 ramställningen av realkapital,
och därför blev det en stor arbetslöshet inom kapitalvaruproduktionen. Detta
bidrog till en allmän konjunkturförsämring, som skapade arbetslöshet över

nejet xiiijeu.

Hade problemet varit så enkelt att man bara behövde höja lönerna för att
hota bristen på köpkraft, är det väl ändå ingen som tror att denna fråga icke
skulle ha varit löst för länge sedan. Man kan beklaga att lönehöjningar icke
äro något verkligt botemedel, men vid närmare eftertanke mäste man ändå
böja sig för att detta är det faktiska förhållandet. Detta är icke något argument
för vare sig höga eller låga löner, utan jag menar att de skola, anpassas
efter produktionens effektivitet. Det önskvärda är givetvis att lia sa höga löner
som möjligt med hänsyn tagen till en tillfredsställande räntabilitet.

En variation av den tankegång, jag nu har berört, innebär att man skall
kunna höja allmänhetens köpkraft utan att öka produktionskostnaderna och
fördyra varorna; då måste allmänheten kunna köpa Iler varor, och resultatet
blir ökad sysselsättning. Detta är givetvis en riktig tanke, så långt det går
att tillämpa den. Det är därför som exempelvis arbetslöshetsförsäkring utgör
en konjunkturstabiliserande faktor. Den innebär nämligen att man under goda
tider tar in pengar, som icke leda till efterfrågan på varor, medan man under

Nr 26.

Måndagen den 21 juni 1943.

Om utredning ang. vissa ef tering sproblem. (Forts.)
dåliga tider betalar ut pengar från fonderna, vilket bidrar till att bålla varuefterfrågan
uppe. Men däremot är det orimligt att tänka sig en varaktig politik
på lång sikt, som skulle vara så beskaffad att staten, närhelst tendenser
till arbetslöshet visa sig, skulle träda till och sprida ut köpkraft bland allmänheten,
tydligen genom subventionsåtgärder i en eller annan form.

Det finns praktiska erfarenheter som belysa detta. Den kanadensiska staten
Alberta valde för några år sedan en premiärminister, som representerade
ett nytt parti vars enda programpunkt var att varje medborgare över 50 år för
varje månad utan motprestation skulle få en pension på ett ganska högt belopp
— jag vill minnas att det rörde sig örn några hundra svenska kronor i
månaden. Därigenom, sade han, blir köpkraften tillräckligt stor, så att produktionen
kan blomstra. Jag skulle inte våga påstå, att icke denne folkskollärare
i Alberta representerade vissa tankegångar, som i någon mån äro besläktade
med vad som kommer fram i motionerna av herrar Strand och Torsten
Nilsson m. fl. och även i utskottsmajoritetens utlåtande, ehuru den förstnämnde
gick något längre. Resultatet blev emellertid ganska sorgligt. Av hänsyn
till kammarens tid skall jag icke nu gå närmare in på saken, utan vill i
stället hänvisa de intresserade till att studera vad som skedde i Alberta och
varför detta försök rätt snart måste avvecklas.

Vi ha en annan erfarenhet av ett försök med en liknande metod, nämligen
nu under kriget, när staterna låna upp väldiga penningsummor och sprida
ut dem dels i form av subventioner men framför allt för underhåll av en militär
apparat i form av löner och familjebidrag etc. Det är alldeles klart att
detta bidrar till att uppehålla sysselsättningen och skapa knapphet på både
varor och arbetskraft, men finns det någon som på allvar menar, att vi skulle
kunna ha en permanent brist i budgeten för att staten skall kunna sprida ut
köpkraft bland allmänheten? Jag tror knappast att en sådan tankegång skulle
kunna betecknas som praktisk politik.

. frågor man sig, vad det egentligen är som reglerar köpkraftens förändringar
och varför den ibland är tillräcklig men vid andra tillfällen förefaller
att vara alldeles för liten. På den frågan vill jag, ehuru den är invecklad, ge ett
kort svar, som anger själva tankeriktningen. Vad som reglerar köpkraftsvolymen
under fredstid, när det inte förekommer några lån för försvaret och upprustningen,
är den totala offentliga och enskilda investeringen i kapitalvaror,
det vill säga hus, fabriker, maskiner, vägar etc. Det är denna
totala investering som måste hållas uppe för att sysselsättningen skall
bil tillräckligt stor; örn människorna där ha arbete blir även efterfrågan
pa_ konsumtionsvaror tillfredsställande, varigenom den sekundära sysselsättningen
i konsumtionsvaruindustrien blir tillräckligt stor. Om man däremot
icke investerar tillräckligt mycket pengar i nya kapitalvaror — människorna
vilja spara låt oss säga två tusen miljoner kronor örn året under det att

investeringen i nya kapitalvaror begränsar sig till tusen miljoner kronor_är

det klart att en del potentiell köpkraft icke kommer till användning. Detta skapar
arbetslöshet i kapitalvaruproduktionen, och denna arbetslöshet sprider sig
sedan indirekt i vidare cirklar. Köpkraften kommer alltså från produktionen,
och kan icke i längden vidmakthållas genom att man lånar pengar och sprider
ut dem efter den metod, som tillämpades i Alberta. Den betingas av att man
direkt sörjer för att den del av produktionen, som främst sysslar med kapitalvarorna,
hålles uppe i en tillräcklig volym, vilken ungefär motsvarar den rådande
sparviljan.

Örn man undersöker konjunkturväxlingarna, skall man finna, att det förefaller
som örn variationer i framställningen av realkapital lia varit den kausalt
primära faktorn. Det är inte variationer i konsumenternas inköp av konsum -

Måndagen den 21 juni 1943.

Nr 26.

Örn utredning ang. vissa efterkrigsproblem. (Forts.)
tionsvaror som varit det primära i konjunkturväxlingarna. Jag för min del
har åtminstone ej kunnat finna något statistiskt material, som ger belägg för
teorien att otillräcklig köpkraft hos konsumenterna är en primär orsak till arbetslösheten.
Hela denna teori måste enligt min mening förkastas.

Jag konstaterar med tillfredsställelse, att ledamoten av andra kammaren
herr Severin — som hör till dem som grundligt satt sig in i dessa spörsmål —
vid andra kammarens debatt fann anledning förklara, att han måste taga avstånd
från den nämnda teorien. Man kan också fråga, i likhet med den kommunistiske
ledamoten av andra kammaren herr Senander — jag måste säga att
det är första gången jag funnit mig vara överens med honom örn någonting -—
varför egentligen kriserna plötsligt sätta in när man har högkonjunktur med
växande köpkraft hos konsumenterna. Kriserna komma alltid vid den tidpunkt,
när konsumenternas köpkraft är som allra störst, och anledningen kan därför
inte gärna vara att konsumenterna ha brist på pengar just då.

Orsaken, vilken den nu kan vara, måste tydligen sökas någon annanstans.
Efter vad man kan se sammanhänger den som regel med att näringslivets räntabilitetsförutsättningar
utveckla sig på sådant sätt, att dess män börja bli försiktiga
och ej vilja binda sig för att bygga så mycket eller köpa nya maskiner
etc., varigenom sysselsättningen sjunker. Det förefaller alltså som örn de ränta -bilitetsföreställningar, på vilka den enskilda investeringen i nytt realkapital
beror, hade vida mer av en nyckelställning i detta konjunkturförlopp än konsumenternas
köpkraft. Denna senare blir sekundärt tillräcklig, örn investeringsförutsättningarna
äro goda.

Härav kan den slutsatsen dragas, att örn man önskar en tillräckligt stor enskild
investering och som följd därav lämplig grad av sysselsättning och produktion,
är det nödvändigt att sörja för tillfredsställande räntabilitetsförutsättningar.
Men även den offentliga investeringen spelar en mycket stor roll. Man
bör därför söka samordna den offentliga och den enskilda investeringen för
att på så sätt åstadkomma en lagom stor sammanlagd investeringsvolym.

Jag konstaterar med mycket stor tillfredsställelse, att högerpartiet numera
ansluter sig till tanken att det är en naturlig uppgift för samhället att söka
åstadkomma en tillräckligt stor sammanlagd investeringsvolym. För tio år sedan
rådde i detta land mycket häftiga strider härom. Att alla partier numera
tydligen stå på samma linje härvidlag synes mig vara en betydelsefull faktor,
som skapar gynnsamma förutsättningar för ett gott resultat i framtiden.

Men det finns, herr talman, en annan tankegång i majoritetens utlåtande, som
jag inte kan förbigå. Den innebär i korthet, att när man under kriget har kunnat
skapa full sysselsättning, bör man kunna göra det även efter detsamma. I
andra kammaren uttalade herr Torsten Nilsson bl. a. följande med utgångspunkt
från krigserfarenheterna: »Vi dra slutsatsen: vad hindrar, att man på
statens initiativ uppbådar motsvarande produktionsförmåga för fredliga behov?»
— Ja, han ställde verkligen denna fråga utan att själv göra något försök
att reda ut, vilka faktorer som skulle hindra detta eller ställa problemet i
ett annat läge efter kriget än under detsamma. Ledaren för den socialdemokratiska
andrakammargruppen, herr Vougt, sade i ungefär samma anda, att staten
under kriget har visat sin kompetens att leda näringslivet.

Det förefaller som om dessa båda talare helt och hållet hade förbisett bl. a.
att finansieringen av de statliga utgifterna för närvarande sker genom en våldsam
upplåning. Det kan väl ändå inte vara meningen, att vi efter kriget skola
fortsätta med en brist i statsbudgeten på halvannan miljard kronor år efter år
för att på det sättet sprida ut köpkraft. Skulle man vilja resonera på det sättet,
att beviset för att staten kan dirigera näringslivet ligger i att den genom en
årlig brist i budgeten på halvannan miljard kronor sörjer för att sysselsätt -

Nr 26.

Måndagen den 21 juni 1943.

Om utredning äng. vissa ef terkrig sproblem. (Forts.)
ningen hålles uppe, måste jag säga att bevisföringen synes mig ytterst
svag.

Därtill kommer att arbetsmarknaden under kriget både i Sverige oell annorstädes
varit underkastad en reglering, som parterna nå arbetsmarknaden väl
knappast vilja fortsätta att underkasta sig efter kriget. När man hänvisar
till diktaturstaternas experiment måste jag, liksom också föregående talare
gjort, fråga örn de svenska arbetarna vilja acceptera en sådan reglering av
arbetsmarknaden som förekommer i dessa diktaturstyrda stater.

Enligt min mening kail man alltså knappast dra några långtgående slutsatser
av krigserfarenheterna. Man får nog lov att ställa upp ett mera blygsamt
mål och säga, att det mesta man kan hoppas på är att vi skola kunna
skapa en sådan sysselsättning som vi brukat ha här i landet under de goda
konjunkturlägena och att man skall kunna göra detta utan en fortsatt underskottspolitik
i statsfinansiellt avseende. Låt oss, som majoriteten säger, undersöka
detta problem utan förutfattade meningar. Låt oss se till — vilket ju
även högerreservanterna och överhuvud taget alla tyckas vara ense örn —
huruvida man icke skall kunna stabilisera den totala investeringsvolymen på
en tillräcklig höjd. Låt oss inte heller förbise det samband med utlandets förhållanden,
som både herr Nordenson och herr Emil Petersson ha berört.

Såsom kooperativa förbundet betonat, finns nog en viss konkurrens mellan
önskemålet om framåtskridande i ekonomien å ena sidan och kravet på full
stabilitet å den andra. Jag tror det skulle vara ett misstag, om nian endast
toge hänsyn till önskemålet örn stabilitet. Man får måhända offra något av
densamma och räkna med vissa fluktuationer även på arbetsmarknaden, om
det skall bli möjligt att behålla ett system, som skapar goda förutsättningar
för ekonomisk utveckling.

Jag skall, herr talman, mycket kort vidröra en tredje synpunkt, som majoriteten
tycks vara särskilt förtjust i, eftersom den förekommer på icke mindre än
tre ställen i utlåtandet. Med den allmänna utgångspunkten att konsumenternas
efterfrågan har en nyckelposition — vilket jag alltså tror är oriktigt — menar
man nämligen att ett verkligt bidrag till konjunkturstabiliseringen kan erhållas,
om nian bara sörjer för en jämnare inkomstfördelning. Man har genom
talet om en utjämning av inkomstfördelningen gjort vad kanske många betrakta
som ett lyckokast nämligen funnit en konjunkturpolitisk motivering för ett
önskemål, som man tidigare har motiverat och även fortsätter att motivera på
andra sätt. Jag måste då fråga, örn det förhåller sig så att de breda lagrens
efterfrågan är stabil, under det att de mera välsituerades inköp av konsumtionsvaror
variera starkt och därigenom bidraga till att skapa konjunkturfluktuationer?
Jag erkänner att jag icke sett något material, som direkt visar
detta, men jag tror att det möjligen i någon mån förhåller sig så. Man kan
möjligen hänvisa till att efterfrågan på en del varaktiga konsumtionsvaror
varierar, men detta har i Amerika uppfattats snarare som ett resultat av konjunkturfluktuationerna
än som en orsak.

Nej, man måste nog ställa frågan på ett annat sätt: finns det någonting, som
antyder, att variationer i de välsituerades efterfrågan på konsumtionsvaror
verkligen har varit en primär orsak till konjunkturvariationerna? Eller är det
med andra ord så, att de välsituerade plötsligt börja spara pengar i stor utsträckning
och vägra att köpa, och att det därför blir dåliga tider? Några
sådana fluktuationer i sparandet bland de välsituerade, som skulle åstadkomma
detta, har mig veterligt ingen kunnat statistiskt påvisa.

Kriserna sammanhänga säkerligen med helt andra förhållanden. Man har
nog inte lyckats med detta kast att få någon konjunkturpolitisk motivering
för en utjämning av inkomstfördelningen, en sådan motivering får med ali

Nr 26.

Måndagen den 21 juni 1941!.

Om utredning ang. vissa ef terkrig sproblem. (Forts.)
sannolikhet sökas på andra vägar. Jag kan påpeka, att vi hade svåra kriser
på 50-, 60- och 70-talen, således vid den tidpunkt, då de flesta människor voro
mycket fattigare än de äro nu, vid den tidpunkt, då medelklassen säkert inte
hade högre levnadsstandard än den s. k. arbetarklassen för närvarande har.
Enligt min mening kan man understryka kravet på en viss jämnhet i inkomstfördelningen
genom att i enlighet med den gamla klassiska socialliberala satsen
säga, att man önskar en så jämn inkomstfördelning som möjligt utan att skada
de välståndsbildande krafterna. Man får således beakta hur de inkomstutjämnande
åtgärderna påverka de initiativ o. d., som utgöra dynamiska krafter
vilka leda till framåtskridande.

Man skulle önskat, att utskottsmajoriteten hade sagt någonting örn vilka
åtgärder, som böra vidtagas för att åstadkomma en inkomstutjämning. Det kan
hända, att dessa bli mera till skada än fördel för konjunkturförloppet. Tänker
man sig kanske en direkt beskattning av de välsituerade utöver vad som redan
skett? Man måste för det första fråga, örn denna på frivilliga deklarationer
baserade beskattning tål en ytterligare uppskruvning, och för det andra hur
de enskildas vilja att taga nya. initiativ kommer att påverkas,, örn den beskattade
inte ens får behålla en tredjedel eller en fjärdedel eller en femtedel av
resultatet av sitt arbete, utan måste avstå praktiskt taget alltsammans. På
denna punkt måste jag instämma i det uttalande, som gjorts i högerreservationen,
att det är av vikt att den enskilde har en viss trygghet att få njuta
frukterna av sitt arbete, åtminstone någon del av frukterna. Man kan beklaga
det, men detta sätter en gräns för den direkta beskattningen. Kanske är det
emellertid inte en sådan höjning av den direkta beskattningen som majoriteten
tänker sig, när den talar om en inkomstutjämning. Men då svävar man i okunnighet
örn vilka åtgärder majoriteten åsyftar. Kanske, svaras det, att man inte
med säkerhet kan säga vilka åtgärder som leda till målet, utan att det är detta
som skall undersökas. Men om majoriteten inte alls har någon föreställning
örn vilka konkreta vägar som äro tänkbara, är det väl knappast motiverat att
så kraftigt framhålla denna inkomstutjämning såsom varande ett nytt och
utmärkt medel mot depression.

För min del vill jag understryka, att alldeles särskilt beskattningen av företag
och företagsamheten i landet måste hållas inom trånga gränser, örn man
vill att vårt samhälle och vårt ekonomiska liv skall bibehålla sin dynamiska
karaktär. Detta är ett intresse ingalunda för någon liten grupp av människor
i landet utan för alla medborgare. Med andra ordvår skattepolitik och även
lönepolitik måste ses även ur synpunkten, hur initiativ och räntabilitet och
investeringar påverkas. Så länge vi ha ett väsentligen fritt näringsliv och
inte ett kommunistiskt näringsliv, kunna vi inte underlåta att taga hänsyn
till de räntabilitetsförutsättningar och den möjlighet till en viss vinst, som
utgöra en sporre till initiativ. Denna synpunkt saknar jag för mili del till
stor del i majoritetens uttalande, synpunkten således, att lönepolitiken, som
har att göra bl. a. med köpkraften, och skattepolitiken, som h.ar att göra med
inkomstutjämningen, måste bedömas även ur synpunkten, att dessa bada faktorer
påverka förutsättningarna för ett bibehållande av de dynamiska krafterna
i samhället. Vill man ersätta detta på enskilt initiativ vilande samhälle
med ett kommunistiskt, kommer diskussionen in på ett helt annat plan. Men
vill man inte detta, måste man — såvitt jag förstår — ägna en lie) del uppmärksamhet
åt detta spörsmål, som helt enkelt utelämnats i majoritetens uttalande.

Örn jag. herr talman, får lov att i korthet ange, huvudsakligen genom uppräkning,
några synpunkter på den ekonomiska politiken på längre sikt, såsom
jag ser den, skulle jag flir det första vilja betona, att framåtskridandet här

Nr 26.

Måndagen den 21 juni 1943.

Örn utredning ang. vissa efterkrigsproblem. (Forts.)
i landet varit utomordentligt snabbt under de senaste fyrtio, femtio åren. Kunna
vi behålla detta framåtskridande under ytterligare fyrtio, femtio år, skulle
vi uppleva något som i mänsklighetens historia aldrig tidigare inträffat, nämligen
fattigdomens avskaffande. Då skulle vi få en levnadsstandard, som vore
ungefär dubbelt så hög som den som rådde 1939. Vi skulle få möjlighet till
en socialpolitik, örn vilken vi hittills inte ens kunnat drömma. Ett system, som
möjliggör en sådan utveckling, har man ingen anledning att kasta över bord.
Men detta system lider av vissa allvarliga brister, som jag tidigare nämnde,
arbetslöshetskriser etc. Därvidlag är jag av samma mening som majoriteten,
att man bör försöka att medelst olika slag av konjunktur politik råda bot för
dessa brister.

För det andra vill jag understryka exportens betydelse för Sveriges ekonomi.
En ekonomisk politik, som för det svenska näringslivet försvårar den hela
och fulla kontakten med andra länders ekonomi, kan icke bedömas annat än
med största skepsis.

Socialpolitiken får vidare icke betraktas såsom en börda på näringslivet,
som ofta har skett. Utgifter orsakade av en socialpolitik, som avser att skapa
bättre möjligheter för barnen under uppväxtåren, bättre utbildningsmöjligheter,
bättre hem och bostäder, äro, som herr Petersson i Karlskrona redan
framhållit, investeringar i den viktigaste av alla produktionsfaktorer, folkmaterialet
självt. Det är ett uttryck för en egendomlig kortsynthet, som
ofta förvånat mig, att det finns kloka och erfarna män, som med förtjusning
tala örn att investera i nya fabriker och maskiner, men som när man
börjar tala örn sociala åtgärder, såsom rabatter å mjölk till barn etc., äro
skeptiska mot dylika åtgärder, därför att de skulle draga för stora kostnader.
De vilja inte inse att detta är en investering i den andra produktionsfaktorn,
i människomaterialet, fastän det naturligtvis är vida mer, därför att man inte
betraktar människorna som medel utan som mål. Men även örn man ur produktionens
synpunkt betraktar människorna som ett medel, måste väl socialpolitiken
tillerkännas, en plats såsom en ofta utomordentligt välmotiverad och
räntabel investering. Det är från denna utgångspunkt man enligt min mening
bör bedöma de socialpolitiska frågorna, även örn det tyvärr kanske leder till
att utgifterna för en del av de sociala åtgärder, som beslutats under dessa år
och som icke ha någon produktiv verkan, få lov att hållas tillbaka på grund
av begränsade statsfinansiella resurser. Man tvingas ju att välja mellan olika
användningssätt för dessa.

Jag vill tillägga, att det svenska jordbruket måste spela en Hacket stor roll
i Sveriges ekonomiska politik, även ur de synpunkter som i dag måste anläggas.
Om man inte skapar stabilitet inom det svenska jordbruket med avseende
på priser och sysselsättning inom vissa gränser, komma kriser och
depressionstendenser att skärpas just på det sätt som skett i början av 30-talet. Det är min fulla övertygelse, att vi icke hade fått en så svår depression
1932 och 1933, örn icke jordbruket kommit i ett sådant nödläge. I själva verket
tala starka skäl för att man bör söka göra jordbruket till en stabiliserande
faktor inom det svenska ekonomiska systemet. Detta kommer då samtidigt
att innebära, att jordbruksbefolkningen beredes garanti, visserligen ingalunda
för en viss bestämd realstandard men för att icke råka ut för sådana kalamiteter
som för ett tiotal år sedan. Jag skall icke här gå in på att göra någon
bestämning av relationerna mellan jordbrukarnas och andra gruppers levnadsförhållanden.
Det är ju så tänjbara ord och begrepp, som använts i diskussionen
härom, att jag tror, att man på nuvarande stadium icke vinner mycket
därmed.

Herr von Heland riktade bl. a. till herr Nordenson och mig en direkt fråga.

Måndagen den 21 juni 1943. Nr 26. 45

Örn utredning ang. vissa ef lerling sproblem. (Forts.)
Iian sade: Hur se industriens och handelns män i Sverige på jordbrukets
framtid? Hur se ni som representera industrien och handeln — man skulle
med ett gammalt bondeförbundsuttryck kunna säga statsmannanäringarna —
på frågan om jordbrukets och landsbygdens framtid i Sverige? Detta vill herr
von Heland, tydligen såsom representant för det nya landsbygdspartiet bondepartiet,
gärna veta. Jag måste på detta svara, att frågan är förvånande,
inte på grund av sitt innehåll, utan på grund av idet sätt på vilket den framföres.
Det är alldeles tydligt, att herr von Heland här gör sig till riddare för
det nya landsbygdspartiet bondeförbundet, som uppenbarligen skulle tillerkännas
en position såsom den politiska representanten icke blott för hela den
jordbrukande befolkningen utan för en ännu vidsträcktare grupp. Det som
förvånar mig är denna pretention från bondeförbundets sida, i detta fall genom
herr von Heland, att tala för hela denna stora grupp och att utse herr
Nordenson och mig till representanter för statsmannanäringarna. Jag skall
inte taga upp tiden med att redovisa hur ringa del av rösterna på den svenska
landsbygden som herr von Helands parti har. Det är ju som bekant endast något
mindre än en tredjedel. Jag skall inte heller gå in på den fråga, vi diskuterade
sist, frågan örn småbrukarpolitiken. Herr von Heland bär själv
upplyst, att de mindre jordbrukarna utgöra över hälften av Sveriges! jordbrukande
befolkning. Vi inom folkpartiet äro således ingalunda beredda att tillerkänna
bondeförbundet någon preferensställning, när det gäller att tillvarataga
de svenska jordbruksintressena, tvärtom. Ehuru jag icke har anledning
att tala för högerpartiet, vill jag dock säga, att det förefaller mig som om även
högerpartiet har golda grunder för att hävda, att det under en lång följd av
år gjort mycket för vårt svenska jordbruk och den svenska landsbygdens
intressen.

Även örn jag alltså mäste tillbakavisa detta sätt att ställa frågan, skall jag
gärna stå till tjänst med att besvara den, oberoende av dess form. Det framgår
redan av vad jag har sagt, att jag anser, att det svenska jordbruket icke
får utsättas för det tryck som skulle uppkomma på grund av en kanske tillfällig
prissänkning på världsmarknaden, utan att man måste söka skapa ett
relativt stabilt läge på detta område i den svenska ekonomien. Å andra sidan
får man emellertid inte tro, att det endast gäller att hålla uppe höga priser.
Vi måste beakta konsekvenserna i avseende på levnadskostnaderna. Detta
måste vi av många skäl, bl. a. med tanke på vår exportindustri och med tanke
på hela folkets levnadsförhållanden. Man måste således ställa det kravet på
det svenska jordbruket, att det fortsätter det energiska arbetet på en rationalisering
av driften. Endast ett effektivt jordbruk kan tillerkännas en viss
tryggad ekonomisk standard. Detta rationaliseringsarbete måste bl. a. och
kanske framför allt innebära en förstoring av brukningsdelarna. Jag tror inte
det råder någon väsentlig meningsskiljaktighet på denna punkt.

Vidare skulle jag innan jag slutar, herr talman, som ett allmänt karakteristikum
på den ekonomiska politiken, vilja säga, alf det måste krävas offentliga
initiativ av många slag vid sidan av de enskilda. Jag tror inte staten
skall återvända till samma politik som före kriget. I stället för allmänna talesätt
skall jag taga ett konkret exempel för att endast ange en riktning, i vilken
man kan tänka sig att staten utvidgar sina initiativ. Det är välbekant, att
man genom massfabrikation och standardisering kan förbilliga en del varor.
Låt oss som exempel taga kökseldade värmeledningar för mindre hus. Det är
av många skäl ett önskemål, att dessa bli så billiga som möjligt och att de
komma till omfattande användning i byggnadsverksamheten efter kriget.
Skulle inte staten kunna medverka till att få till stånd en tillverkning i stora
serier av dylika värmeledningar, kanske 20,000 ä 30,000 per år? De skulle se -

Nr 26.

Måndagen den 21 juni 1943.

Om utredning ang. vissa efterkrigsproblem. (Forts.)
dan kunna ställas till förfogande för den delvis statsunderstödda, delvis fullt
fria byggnadsverksamheten utan några höga försäljningsomkostnader. I Tyskland
hade man en liknande idé före kriget. Det gällde den s. k. folkbilen. Det
är inte många idéer från 30-talets Tyskland som jag är tilltalad av, det måste
jag erkänna, men bakom denna tanke på folkbilen låg ändå något riktigt:
att man genom att i stor skala framställa en standardiserad'' sak, kunde göra
den mycket billigare och sälja den utan en mycket dyrbar försäljningsapparat;
den blev joi omedelbart rent automatiskt känd för hela folket. Jag tror
att staten utan att sätta i gång en egen produktion skulle kunna hjälpa till
att få fram inte bara värmeledningar, utan även exempelvis folkradioapparater
och mycket annat, som därigenom skulle kunna bli billigare än för närvarande.
Jag tror att sådana initiativ äro väl förenliga med att samhället i ekonomiskt
avseende bibehåller den decentraliserade karaktär, som jag för min del
anser vara av den allra största betydelse.

Jag vill tillägga, att jag aldrig kunnat sympatisera med dem som varit
rädda för planhushållning. Jag har även fått lida åtskillig smälek för att jag,
som man har sagt, sympatiserat med planhushållningen. Det är alldeles riktigt.
Men ingen vill väl vid närmare eftertanke förorda, att man inte skall
handla så planenligt som möjligt. Det måste väl vara ett önskemål att planera
effektivt. Frågan är endast vem som skall planera. Det gäller att finna
ut, på vilka områden samhället lämpligen skall planera och på vilka områden
näringsorganisationerna skola planera samt på vilka .dfe enskilda företagarna
och de enskilda konsumenterna skola planera. Det är verkligen ett
önskemål att vi få en bättre planhushållning på alla dessa områden. Från
utskottsmajoritetens utgångspunkt, att man inte skall binda sig för någon centraliserad
statssocialistisk lösning, tror jag att det på lång sikt kanske skulle
vara möjligt att reda upp detta problem och slippa den sterila diskussionen
för och emot planhushållningen.

Jag skall till sist, herr talman, be att få framhålla, att allt jag hittills talat
örn egentligen icke berör själva kärnpunkten i den föreliggande frågan. Jag
har framlagt dessa synpunkter endast därför att utskottsmajoriteten tagit upp
dessa långsiktsproblem för att få dem utredda. Enligt min mening vore det
bättre om man för närvarande koncentrerade sig på de närmare liggande problemen
som gälla övergången från krigs- till fredshushållning. Men då utskottsmajoriteten
valt den andra linjen, har jag ansett det motiverat med en kommentar.
Jag tror att det är en mycket stor och svår uppgift att utreda dessa
problem, och jag tror att vi i vårt land icke ha kvalificerade arbetskrafter till
att utreda alla spörsmål på detta svåra ekonomiska och sociala område på en
gång. Jag menar för den skull att man skulle göra klokt i att skjuta på spörsmålen
av mera allmän beskaffenhet, konjunkturväxlingar och annat, och sätta
i gång en utredning därav längre fram med anlitande av vetenskapliga arbetsmetoder.
Örn det gäller bekämpandet av kräftsjukdomar eller lösningen av något
svårt tekniskt problem, skulle man naturligtvis låta experter utreda själva
grundförutsättningarna, innan man läte det praktiska områdets män träda
till. Jag anser det vara av vikt, att de ekonomiska problemen i viss mån behandlas
på samma sätt, så att själva den grundläggande analysen göres av
experter.

Huvudtanken vid lösningen av de aktuella problemen är enligt min mening,
utöver de allmänna synpunkter jag framlagt, att man skall försöka avskaffa
krisregleringarna så snart som det finns förutsättningar därför. Man skall inte
lita på att bara staten kopplas in, så ordnar sig allting av sig självt. Man
skall framför allt stödja näringslivets egen förmåga till anpassning. Man

Mundagen den 21 juni 1943.

Nr 26.

Örn utredning ang. vissa efterkrigsproblem. (Forts.)
skall inte glömma, att den enskilde personens vilja och förmåga till anpassning,
omflyttning, omskolning o. dyl. är av den största betydelse.

Man skall försöka samordna offentlig och enskild investering, man skall beakta
de humanitära hjälpkraven och nödvändigheten av internationellt samarbete.
Jag menar, herr talman, att den närmaste uppgiften är att förbereda en
praktisk politik för själva övergångstiden, med tanke både på Sveriges ekonomiska
politik och på vårt deltagande i humanitära internationella aktioner.
Det är därför som jag sympatiserar med herr Emil Peterssons reservation. Jag
anser, att ett fullföljande av de av finansminister Wigforss igångsatta undersökningarna
på där angivet sätt är vad som nu främst behövs och att man gör
klokt i att uppskjuta de mera långsiktiga problemen om samhällets ekonomiska
organisation.

Jag ber därför att få jaka bifall till herr Peterssons reservation.

I herr Ohlins yttrande instämde herrar Åqvist, Elon Andersson, Sam Larsson
och Björck.

Ordet lämnades för kort gemäle till herr von Heland, som yttrade: Herr
talman! Jag vill först deklarera, att jag i mycket har samma uppfattning som
herr Ohlin. Dessutom vill jag tacka herr Nordenson för det välvilliga svaret
på min fråga. Herr Ohlin blev stött över samma fråga — om det berodde på
att den var ömtålig vet jag inte. För dem i kammaren, som inte hörde på, vill
jag meddela, att jag endast redogjorde för vad handelns och industriens män
anfört örn jordbrukets framtid i England, och jag frågade, vad handelns och
industriens män ansågo örn samma sak här i Sverige. Jag trodde, att då herrar
Ohlin och Nordenson skulle tala efter mig, kunde jag av dem få ett svar
på denna fråga. Herr Nordenson svarade välvilligt. Han ansåg sig vara industriens
talesman här i riksdagen. Herr Ohlin blev tydligen stött. Annars trodde
jag, att herr Ohlin, som ofta brukar tala för handelns intressen, representerade
denna! Jag vill emellertid säga, att jag av de två sista dagarnas debatter
har fått det intrycket, att herr Ohlin mycket hellre vill tala för småbrukarna.
Jag skall givetvis ändra min formulering nästa gång jag talar till herr
Ohlin och fråga, örn småbrukarnas talesman herr Ohlin vill upplysa örn det
och det!

Fru Sjöström-Bengtsson: Herr talman! Egentligen skulle jag önskat att
komma sist på talarelistan, då vad jag har att säga inte berör de stora principerna
i detta problem utan endast snuddar vid en detalj i den. som jag hoppas,
kommande utredningen. Jag skall inte heller, herr talman, fresta kammarens
tålamod med något långt anförande. Jag vill bara fästa uppmärksamheten
på en mening eller kanske rättare sagt bara på en sats i utskottets utlåtande.
Man anför på sidan 3: »Målet bör med andra ord vara, att alla skola
kunna placeras i produktionsprocessen och där beredas möjligast effektiva sysselsättning,
varvid bl. a. hänsyn till kvinnornas speciella förhållanden bör
tagas.» Egentligen borde denna sista sats vara överflödig, då man strax förut
i samma stycke uttryckt ett önskemål örn att alla arbetsförmögna personer
skola kunna beredas sysselsättning, och till arbetsförmögna personer måste
man viii ändå räkna även kvinnorna.

Trots detta vill jag säga, att tillägget är högst välbetänkt.

Erfarenheten har lärt oss, att när läget på arbetsmarknaden blir prekärt,
då är det i birsta hand kvinnorna, som få känna på följderna. Jag vill erinra
om förhållandena under föregående arbetslöshetsperioder. De, som inom industrien
då först blevo entledigade, voro kvinnorna. Man ansåg, att för dessa
industriarbeterskor stod alltid vägen öppen till hembilrädesyrket. Denna och

Nr 26.

Måndagen den 21 juni 1943.

Örn utredning ang. vissa ef terkrig sproblem. (Forts.)

andra liknande omplaceringar utan föregående omskolning voro från början
dömda att misslyckas. Jag vill också erinra om den moraliska eller rättare
sagt omoraliska press, som utom hemmen arbetande kvinnor, i synnerhet de
gifta, då voro utsatta för, såväl offentligt i pressen som av sin omgivning.

Det är för att förhindra ett upprepande av de förhållanden, vilka jag nu antytt,
som jag anser det är välbetänkt att utskottet poängterat, att i en kommande
utredning »hänsyn till kvinnornas speciella förhållanden bör tagas».

Nu kan man säga, att faran för ett upprepande av vad jag nyss antytt icke
är för handen. Men jag är inte så alldeles säker på den saken.

Visserligen ha kanske kvinnornas arbetsinsatser aldrig varit så uppskattade
som just nu, och man har utbildat dem för yrken, som man för ett par tiotal
år sedan skulle ansett dem vara fullständigt oförmögna att utföra, men det
har gått, och man har från alla håll vittnat, att de ha klarat uppgifterna inte
bara nödtorftigt, utan bra.

Och den allra största av landets yrkeskårer, nämligen husmödrarna, har under
dessa tider visat en oanad förmåga att behärska situationer av olika svårighetsgrad.
Att de i stort sett gjort det på ett briljant sätt, det behöver jag
här inte orda örn, då jag förmodar, att herrarna på nära håll haft tillfälle konstatera,
att så har skett.

Alltså vill jag än en gång säga, att uppskattningen av kvinnornas arbetsinsats
är det intet fel på just nu, men jag kan inte värja mig för tanken, att
den är temporär och kanske inte tål de påfrestningar, som en eventuell arbetslöshetsperiod
kan medföra. Att den farhågan inte är ogrundad visar ett uttalande
i Landsorganisationens tidskrift. Efter att ha konstaterat, att kvinnoarbetet
ökat under kriget, så ställes frågan: »Bör kvinnoarbetet avvecklas eller
permanentas?» Örn det senare skulle vara fallet, så ställer man problemen
örn omskolning, lönebildningsproblem, omflyttning av arbetskraft mellan olika
näringsgrenar m. m. Men tidningen aktar sig noga att göra ett positivt uttalande
i frågan. Mot bakgrunden av vad jag har anfört måste jag säga, att det
är önskvärt, att kvinnornas arbetsförhållanden såväl inom som utom hemmet
länkas in som en naturlig länk i den stora utredning, som nu förestår.

Jag skulle därför vilja uttrycka den förhoppningen, att det kvinnliga inslaget
i den kommande utredningen blir starkt, såväl kvantitativt som framför
allt kvalitativt.

Jag anser dessutom, herr talman, att alla de ting, som denna utredning
kommer att syssla med, beröra varje svensk medborgare, enkannerligen kvinnorna,
och även den synpunkten — och den är för mig den betydelsefullaste
— ber jag få anföra som ett skäl för kvinnornas medverkan i den ifrågasatta
utredningen. Jag tror också, att kvinnornas erfarenhet såväl inom arbetslivet
som i egenskap av konsumenter och inte minst när det gäller utformandet av
de uppgifter, som herr Ohlin talat örn, nämligen anskaffandet av bättre bostäder,
bättre hem, bättre levnadsförhållanden för barn och andra sociala åtgärder,
skall kunna bli ett värdefullt tillskott när det gäller att lösa de problem,
det här är fråga om.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Det kan måhända vara på tiden
att börja summera intrycken från denna debatt. Jag kan inte komma ifrån, att
den till stor del varit mer väsen än ull, inte därför att frågorna äro oviktiga,
tvärtom, utan därför att olikheten i uppfattningar inte varit så stor, att den
motiverat de många och långa talen. Vad yrkandena beträffar, kan man inte
finna några stora motsättningar, örn man bortser från att bondeförbundet tydligen
för närvarande ställer sig avvaktande. Det skulle vara i motiveringen.

Måndagen den 21 juni 1943.

Nr 26.

Orri utredning ang. vissa efterkrigsproblem. (Forts.)
Och vilka variationer finnas i motiveringarna? Högern har ju sitt gamla preterea
censeo örn den fria företagsamheten. Herr Ekströmer sade i sitt inledande
anförande, att i uttalandet från andra kammaren och framför allt i motionerna
där finnas för högern främmande principer, som den inte vill vara med på.
Han talade också örn planhushållning. Man kan fråga sig. vad planhushållning
är. Det finns ju en oerhörd marginal där, från sovjetsystemet, som lägger allting
under det allmänna, till de enkla trevande statsingripanden, som väl förekomma
i alla stater. Reservanterna säga, jag tror herr Ekströmer sade det också,
och andra högertalare ha instämt däri, att örn det gäller åtgärder, som innebära
en ökning av statsingripandena, så böra de avvisas. Jag bär svårt att förstå,
varför gränsen skall fastställas just där vi i dag befinna oss. Åtskilligt är
nog ogjort i den vägen. Alla böra väl kunna instämma i att en planhushållning,
som lägger kapson på de produktiva krafternas fulla utveckling, är av ondo,
men det vore lika oriktigt att påstå, att all planhushållning har en sådan verkan.
Från det nuvarande tillståndet fram till den gräns, där en sådan verkan
inträder, är steget ganska långt. Jag bortser då alldeles från de krisregleringar,
som vi för närvarande sucka över och som ju inte böra förväxlas med
en långsiktig, uppbyggande planhushållning. Krisregleringarna böra i allas
intresse så fort som möjligt avskaffas.

På tal örn planhushållningen inkasserar jag med verklig tillfredsställelse det
uttalande, som här har gjorts av herr Ohlin, och jag hoppas, att det är ett uttryck
för en uppfattning, som numera i motsats mot förut hyses av hela folkpartiet.
Vad bondeförbundet beträffar, har detta ju många gånger varit inne
på till och med socialiserande tankegångar. Jag konstaterar därför, att i fråga
örn en principiell, rent negativ uppfattning örn planhushållningen står högern i
denna stund alldeles ensam.

Å andra sidan vill jag bestämt avvisa den tanken, att man på socialdemokratiskt
håll skulle ha den uppfattningen, att det enskilda initiativet, de fria krafternas
spel, som det heter, skulle ha spelat ut sin roll i samhället eller en gång
kommer att förlora sin plats i ett produktivt samhälle.

Herr Ekströmer talade örn den ekonomiska tryggheten. Han menade, att den
var bra, men förr eller senare stöter man på de ekonomiska lagarnas mur, och
han menade, att högerreservanterna stöde på verklighetens fasta mark och därför
avvisade alla ekonomiska fantasiprogram. Jag vill i det sammanhanget
erinra örn Beveridgeplanen i England, som ju har framgått ur en officiell utredning,
föranstaltad av regeringen själv. Jag erinrar också örn de förstående
kommentarer till denna plan, som ha varit synliga i den engelska högertidningen
The Times. Liknande diskussioner och förslag ha även förekommit i
Amerika. Överhuvud taget är detta en sak, som sysselsätter alla länder, även
dem, som för närvarande kämpa för livet för att bevara sin existens och sin
frihet. Skulle då inte vårt land, som dock befinner sig i det lyckliga läget att
inte lia behövt öda sin kraft i kriget, kunna ägna en tanke åt detta, det utan
tvivel största av alla samhällsproblem?

Herr Ekströmer sade vidare, att han inte tror på några genvägar till ett
inbillat lyckelund. Jag vill i det sammanhanget påpeka och understryka, att
de önskemål, som man i dag på socialdemokratiskt håll uppställer örn bedrivandet
av dagens och morgondagens politik, inte ta sikte på något utopiskt samhälle,
på något Schlaraffenland, utan på ett samhälle, som — för att ännu en
gång citera herr Ekströmer — skall byggas upp på arbete och åter arbete. Jag
tror heller inte på några genvägar till ett bättre tillstånd. Men i det samhälle,
som framgår ur detta krig, har alldeles säkert endast den politik utsikt till att
samla folken, som djärvt och framsynt griper sig an med de stora samhälls Första

kammarens protokoll 1948. Nr 20. 4

Nr 26.

Måndagen den 21 juni 1943.

Om utredning ang. vissa efterkrigsproblem. (Forts.)
frågorna. Vissa spörsmål framträda då i första ledet och kunna inte under några
förhållanden avvisas. Det allra första är den medborgerliga friheten .och i
andra rummet kommer den ekonomiska tryggheten, rätten till arbete och allt
som står i sammanhang därmed.

Det förra kriget slutade med revolutioner i åtskilliga länder. Det förekom ett
oorganiserat nedrivande. Jag hoppas och tror, att det denna gång skall bli en
annan politik. Det bör bli ett demokratiskt samhällsarbete, men jag är säker på
att detta demokratiska arbete för att kunna lyckas måste ställa minst lika höga
mål som man uppställde för 25 år sedan.

Vilka vägar man skall gå kunna vi ju inte med någon säkerhet anvisa i dag.
Det är bara högern, som här har gjort affär av den stora motsättningen mellan
staten och det fria initiativet. Dessa behöva inte stå i motsats till varandra,
det behövs i stället ett samspel mellan dem. Jag tror, att högern i dag — som
den ofta gör — ser i syne, ser spöken mitt på ljusa dagen; den är så rädd för
förändringar, att den inte vågar se sig omkring i samhället och i världen. Örn
den det gjorde, skulle den upptäcka, att det samhälle, som spökar i herr
Ekströmers och herr J. B. Johanssons anföranden här i dag såsom det enda
möjliga, för länge sedan har stigit ned i graven. I det nya samhället behövas
både staten och den fria företagsamheten, och de ha ingen anledning att sträva
åt motsatta håll. Det behöver inte vara någon dragkamp mellan dem, de böra
bilda en kraftparallellogram, där komposanternas arbete strävar åt ett visst
bestämt håll. Framför allt bör det ju inte förekomma någon dragkamp, när det
gäller de stora frågorna örn anpassningen omedelbart efter kriget. Där ha vi ju
så många stora uppgifter att samlas örn, att en strid mellan olika krafter inom
vår nation skulle vara meningslös.

Vad som har sagts här i dag strider heller inte emot detta. Man har från
visst håll pekat på några önskemål, som man ansett vara särskilt anmärkningsvärda,
och från andra håll har man pekat på andra önskemål. Men jag tror,
att det är onödigt och onyttigt att förstora motsättningen mellan dessa olika
riktningar.

Herr Ohlin använde ganska försåtliga argument i sin kritik av andrakammarmotionerna
och andra kammarens beslut i frågan. Han slogs mot väderkvarnar,
han inlade i andrakammarbeslutet meningar, som man åtminstone
inte behöver inlägga däri. Han uppställde också vissa teser, bland annat den,
att köpkraften kommer från produktionen och att det inte är variationer i
konsumenternas efterfrågan, som ge anledning till kriser. Detta kan man naturligtvis
säga, men när en kris har uppstått och arbetslöshet har följt i dess
spår, ligger problemet ofta i att återställa köpkraften. Herr Ohlin vänder nu
på förhållandena, men när produktionen stoppas på grund av överproduktion,
lior väl en förskjutning skett i förhållandet mellan produktionen och köpkraften.
Det finns alltså en cirkelgång där. som herr Ohlin i andra sammanhang,
bland annat i dag i sitt exempel örn den där folkbilen, visat sig ha ögat öppet
för men som han tydligen inte vill se i den här diskussionen.

Herr Ohlin slog ned på vissa uttryck i andrakammarmotionerna, som kanske
inte voro så väl formulerade, och sökte därigenom sprida den uppfattningen,
att dessa motioner byggde på sakligt och teoretiskt dåligt underlag. Här
är inte meningen att inleda någon ekonomisk vidskepelse. Å andra sidan är
ju politiken inte bara förverkligad teori. Ibland får man handla i strid med
vad som åtminstone ser ut att vara teoriens resultat. Herr Ohlin frågade:
Yilka medel vill man använda för att åstadkomma en inkomstutjämning? Här
finns utan tvivel i dag inte något klart utstakat och påvisbart program för
detta. I andrakammarmotionerna uttalas önskemål och ges anvisningar, och
örn riksdagen vill samla sig kring dessa önskemål och staten ställa sin kraft

Måndagen den 21 juni 1943.

Nr 26.

Örn utredning ang. vissa ef tering sproblem. (Forts.)
till förfogande för deras förverkligande, tror jag, att det också skall finnas
medel därtill. Nationalekonomerna äro ju själva inte ense örn medlen och inte
heller örn principerna. Vi ha ju nyss läst ett uttalande av en kollega till herr
Ohlin, som utvecklade det programmet, att det enskilda sparandet inte är så
nödvändigt, därför att staten kan överta den funktionen. Jag tror för min del,
att det är för tidigt att proklamera något sådant. Jag tror inte ens, att det
någonsin kan vara lyckligt att övergå till ett sådant program. Men uttalandet
visar ju, att man utifrån samma synpunkter på samhällsproblemen och de
ekonomiska spörsmålen kan komma till alldeles motsatta resultat. Jag tyckte,
att herr Ohlin själv var starkare i det negativa än i det positiva. Han hade,
örn jag kunde förstå honom rätt, inte några verkliga medel att anvisa för att
nå den där inkomstutjämningen, som han tydligen i princip ställde sig sympatisk
till. Kvar stod i hans anförande, om jag fattade det rätt, det liberala
evangeliet om de dynamiska krafterna, som örn man låter dem hållas skola
leda, till fattigdomens avskaffande, till vilket även folkpartiet enligt herr
Ohlin —■ och det säges ju också i reservationen — ger sin anslutning. Men jag
tror inte, att den där principiella anslutningen utan villighet att medverka i
verkliga aktioner räcker till. Fattigdomen avskaffas inte genom att man sätter
sig och väntar på att de dynamiska krafterna i samhället skola ta ut sin rätt.

Herr talman! Jag tror som sagt inte på att vi behöva slåss örn de medel,
som skola tillgripas i dag eller när detta krig är slut. Då måste all kraft inriktas
på ett enda mål: att göra övergångskrisen så kort och så smärtfri som
möjligt. I det avseendet förefaller det mig, som örn förutsättningarna för en
tämligen enhällig uppslutning under de närmaste åren borde vara givna.

Häri instämde herr Sjödahl.

Herr Nordenson erhöll nu ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman!
Den föregående ärade talaren har gjort gällande, att det samhälle och de idéer,
som högern här har gjort sig till tolk för, redan skulle lia klivit i graven och
att vi sålunda skulle vara helt efterblivna på den punkten. Jag skall be att
få erinra honom örn att en av de viktigaste hörnstenarna i den samhällsbyggnad,
som vi arbeta för, är den fria företagsamheten, och det förefaller mig
snarare, som örn den tanken hade vunnit mer och mer erkännande. Det har
ju även i motionerna framhållits, att man inte vill helt inskränka på äganderätten
och den enskilda företagsamheten. Man ger dem tvärtom sitt erkännande.
Det förefaller mig snarare vara ett bevis på att de tankar, som vi alltid
ha kämpat för, numera ha vunnit erkännande även på det håll, som den
föregående talaren företräder.

Vidare framhöll lian, att högern numera var ensam örn att motsätta sig planhushållning.
Då skall jag be att få hänvisa till den distinktion, som herr Ohlin
Ilar gjort. Han påpekar, att han för sin del inte är motståndare till planhushållning,
helt enkelt därför att han i detta begrepp inlägger planmässighet i
den ekonomiska verksamheten. Gör man det, skall jag lie att få deklarera, att
även jag är med om saken. Detta är någonting, som vi alla slräva efter. Jag
vill erinra örn att det arbete, som industrien har utfört här de sista åren i fråga
om rationalisering, är ett klart utslag av en sådan verksamhet. Vad vi äro
rädda för är bara en statlig planhushållning med alltför stark centralisering,
varvid staten tar på sig mer än vad den förmår sköta.

Ordet lämnades härefter för kort genmäle till herr andre vice talmannen,
som yttrade: När jag talade örn att det samhälle, som herrar Ekströmer och
J. 15. Johansson pastodo vara det enda möjliga, redan stigit ned i sin grav,

iNr 26.

Månda-gen den 21 juni 1943.

Örn utredning ang. vissa efterkrigsproblem. (Forts.)
syftade jag, så som väl var och en, som hörde mig, förstod, på att den tiel,
då den fria företagsamheten ensam ansågs böra svara för samhällets bestånd
och utveckling, för länge sedan är förbi. Den har övergått i ett annat tillstånd,
där en samverkan förekommer mellan det allmänna och det enskilda initiativet.
I herr Nordensons korta replik till mig märkte man, att det tydligen
även finns högermän, som ha blicken öppen för detta, medan man i de första,
inledande högeranförandena här inte lade märke till en sådan tendens.

Herr förste vice talmannen: Herr talman! Liksom en föregående ärad talare,
professor Ohlin, vill jag säga, att jag i stor utsträckning ger min anslutning
till det uttalande, som majoriteten i utskottet har gjort. Jag anser, att
förberedelser böra vidtas för att förmedla övergången från krigs- till lredsförhållanden,
så att inte i samband med freden en kris kommer över oss oförberett
såsom vid förra världskrigets slut. Man kan inte bara vänta på att samhället
så småningom skall anpassa sig självt, örn man lämnar det i frihet, och att
svårigheterna nog skola bemästras, blott man ger det tid att tillfriskna under
de fria krafternas spel. Det kan ju också hända, att ett sådant tillfrisknande
kan bli ganska dyrköpt. Därför anser jag att förberedelser icke minst i ekonomiskt
avseende böra vidtagas för att möta de ändrade förhållanden, som inträda
i och med en fredskris. Framför allt gäller det att se till, att inte lågkonjunkturen
får bryta ned näringslivet eller göra en mängd människor arbetslösa nied
allt vad därav följer. Samhället bör i den utsträckning det därtill har möjlighet
skydda sig mot sådana verkningar.

Detta är ju i stort sett vad som innehålles i utskottets utlåtande. Motionerna
sträcka sig något längre. Förstakammarutskottet har emellertid, anslutit sig
till andra kammarens tillfälliga utskott, vars utlåtande godtagits av andra
kammaren.

Såväl i motionerna, som sagt, som även under debatterna i bada kamrarna
har man gått något längre. Jag kan inte för min del inse, att det är nödvändigt,
att man låter principdebatten famna så vitt som här har skett och som även
var fallet i andra kammaren, då frågan där behandlades. Dessa debatter kunna
vara mycket intressanta i och för sig, och de kunna kanske även på visst sått
vara lärorika, men jag kan inte inse, att de äro nödvändiga i.samband med åtgärder
för avhjälpande av en eventuellt uppkommande kris i och med krigets
upphörande. Denna kris blir ju en följd av en omläggning av produktionen och
en omflyttning av arbetskraften från krigsindustrier och rnjlitär beredskap
till det produktiva livet. Det bör dock ga, örn samhället gör ansträngningar
därför. Jag tror inte, att det är möjligt att enbart lita till den enskilda företagsamheten
vid ett sådant tillfälle, ty den enskilde är inte mäktig att behärska
en sådan situation. Erfarenheten från förra världskriget och även från den
ekonomiska krisen på 1930-talet vittnar örn att de enskilda krafterna inte
läcka till vid sådana tillfällen. Det är då nödvändigt, att staten skapar förutsättningar
för de enskilda att kunna arbeta, men dessutom är det, i. den man
och i den utsträckning detta inte är möjligt, nödvändigt, att staten själv bereder
sysselsättning för de arbetslösa. Det är ju en utredning med tanke därpa,
som vi framför allt behöva, och vidare så måste vi skapa de ekonomiska förutsättningarna
därför. Dessa hänga även intimt samman med valuta- och finanspolitiken,
med import- och exportförhållandena, sa att man mäste behandla alla
dessa problem samtidigt. Det hänger även strängt taget samman med de sociala
sidorna av vårt samhällsliv.

I detta sammanhang vill jag säga, att valuta- och finanspolitiken har mycket
stor betydelse för hurudan övergången blir vid inträdande. fredstörhaJlancten.
Det beaktades nog inte tillräckligt vid slutet av förra kriget eller elter det

Måndagen den 21 juni 1943.

Nr 26.

Om utredning äng. vissa efterkrigsproblem. (Forts.)
kriget slutat, då vi på 1920-talet återknöto vår deprecierade valuta till guldmyntfoten.
Man undersökte inte vilken betydelse och vilka verkningar detta
skulle komma att få för de ekonomiska förhållandena och näringslivet. Valutaförhållandena
liksom även finanspolitiken i övrigt böra naturligtvis avpassas
efter det ekonomiska livet i sin helhet.

Man bör särskilt se till, att vårt lands jordbruk får förutsättningar att även
då kunna fylla sin uppgift. Under kriget har man tacksamt erkänt den höga
ståndpunkt, som jordbruket nu intager i vårt land, och att det har utgjort en
god försvarsberedskap för vårt folk i försörjningshänseende. Trots de två svaga
skördeåren, som nästan gränsade till missväxt, klarade sig ju Sverige ganska
bra, och under det senaste året och särskilt nu under sista tiden ha vi ju tack
vare den goda skörden förra året märkt, hur våra försörjningsförhållanden åtskilligt
förbättrats. Hade jordbruket försummats under tiden före kriget, hade
vi säkerligen befunnit oss i mycket sämre läge under dessa år än vad vi lia
gjort och nu göra. Härför få vi inte lämna jordbruket vind för våg under
andra förhållanden. Sannolikt kommer det att bli ekonomiskt svåra tider för
jordbruket efter kriget, örn man lämnar vägen öppen för fri import. Staten har
ju dock genom skyddstullar tidigare och genom andra åtgärder senare reglerat
dessa förhållanden, och det torde bli nödvändigt även i fortsättningen. Jordbruket
är ju för övrigt en reservoar, som vid arbetslöshetskriser kan uppsuga
en stor del av den övertaliga arbetskraften från olika håll.

På jordbrukets område finnes emellertid mycket som behöver uträttas under
andra förhållanden. Byggnadsbehovet är ganska stort, då byggnadsstandarden
inom lantbruket inte har kunnat följa med standarden inom andra områden.
Hen förbättring och de nybyggnader, som vore önskvärda och särskilt nödvändiga,
och en rationalisering och modernisering för att kunna ekonomiskt
bättre bedriva jordbruket, lia inte kunnat ske i den utsträckning, som är önskvärd.
Hetsamma är förhållandet med täckdikning och dränering jämte åtskilliga
andra förbättringsåtgärder, anskaffning av tillräckligt med maskiner och
redskap för bedrivande av jordbruket i en utsträckning och på ett säth som
främjar både jordbruket och landet i dess helhet. Här äro områden, som vid
en utredning om åtgärder för att möta efterkrigstiden inte få förbises eller
försummas.

I striden mellan industri och arbete får jordbruket oftast sitta emellan. Visserligen
lia vi hört betygas vilket stort intresse man från skilda håll visar jordbruket,
och det är endast glädjande att konstatera. På många håll synes man
dock lägga allt för stor vikt vid sammanslagning av mindre brukningsdelar
till större enheter, som örn detta under en kris skulle vara räddningen för
jordbruket. Hessa åtgärder och förslag lia under de senare åren kommit så i
ropet, inte minst inom de kretsar och grupper av vårt folk, som inte själva bedriva
jordbruk, att det nästan har blivit ett axiom, att det skulle vara jordbrukets
räddning, örn man nu kunde ändra dessa brukningsförhållanden. Jag
fruktar för att man i det avseendet går för långt. Saken måste ses från praktiska
synpunkter. Hot är inte lämpligt att göra alla brukningsdelar lika stora,
och det är inte heller säkert, att brukningsdelarna örn 30—40 tunnland just
äro de idealiska. De skola visserligen, som det heter, giva arbete för en familj,
men de äro inte så stora, att man kan utnyttja maskiner för att göra arbetet
lättare och bedriva det rationellt. Oell ofta medför det, att hustrun i en sådan
familj får utföra tungt arbete i ladugården mod mjölkning och skötsel av
kreaturen jämte mycket annat. Man ser ofta bara på den ekonomiska sidan av
saken, och man tänker inte på hur många andra faktorer som här spela in.

Härtill kommer att familjernas storlek ju är så, olika. I en familj, där 2 edler
3 personer liro arbetsföra, är det mycket lämpligt med ett sådant jordbruk.

Nr 26.

Måndagen den 21 juni 1943.

Örn utredning ang. vissa ef tering sproblem. (Forts.)

Men där det exempelvis bara finnes man och hustru eller där mannen blivit
äldre och vill lia en mindre gård, som inte kräver fullt så mycket arbete, då
kan det vara önskvärt, att det finnes brukningsdelar även av mindre storlek,
även örn de inte kunna drivas tillfredsställande i ekonomiskt avseende. Familjen
är kanske nöjd med den inkomst, som då erhålles.

Dessutom är det inte säkert, att det ur t. ex. arronderingssynpunkt är
fullt lämpligt att slå ihop smärre brukningsdelar. Det beror så mycket på åkrarnas
belägenhet, storlek jämte mycket annat, vilket gör att det inte alltid
passar att tillämpa dessa metoder. För övrigt är det i de fall, där det finnes
möjlighet till biinkomster, där gården kanske ligger intill en stad, eller där
ägaren kan bedriva t. ex. svinskötsel eller trädgårdsodling eller få inkomster
vid någon industri, kanske inte så olämpligt, att det finnes brukningsdelar,
som äro åtskilligt mindre än vad som från andra synpunkter synes lämpligt.

Jag tror således, att man inte får stirra sig blind på sådana sammanslagningar
och tro, att där är räddningen för det svenska jordbruket. Jag tror,
att man får gå försiktigt fram. Åtgärder i denna riktning äro ju för övrigt
redan vidtagna, och jag anser att man bör gå vidare på denna väg. Men jag har
ingen övertro på dem, och även örn vi här i riksdagen i detta fall besluta
ganska långt gående åtgärder, så är jag förvissad om, att det kommer att taga
årtionden, innan sådana reformer kunna omsättas ute i det praktiska livet och
innan deras verkningar komma att visa sig. Nej, skall man få jordbruket lönande,
måste man gå andra vägar. Man måste se till, att förutsättningar för en
lönande jordbruksdrift finnas, och det är dessa vi måste skapa. Att jag nu i
mitt yttrande uppehållit mig särskilt vid detta område, beror därpå, att jag
anser, att detta område inte får försummas vid en blivande utredning.

Jag vill sluta med att säga, att även örn jag anser, att man bör vidtaga åtgärder
för att möta en fredskris, så är jag inte övertygad örn att riksdagen
för detta ändamål behöver skriva till Kungl. Maj :t i saken. Kungl. Maj :t har
redan under våren haft frågan under överläggning, tillkallat representanter för
riksdagen, för näringssammanslutningar, för arbetsorganisationer och för den
nationalekonomiska vetenskapen jämte åtskilliga andra samt beslutat att vidtaga
förberedande undersökningar och utredningar för att möta en fredskris.
Jag anser därför, att det inte är nödvändigt att skriva till Kungl. Majit om
hur man vill ha detta utredningsarbete utfört. Jag är säker örn, att den regering,
som nu sitter, som representerar samtliga de stora partierna inom riksdagen,
nog ändå kommer att vidtaga de åtgärder, som behövas. Även under förutsättning,
att något måste åtgöras, såväl ekonomiskt som socialt och även
humanitärt beträffande våra grannländer och i övrigt för avhjälpande av de
skador, som kriget åstadkommit, så anser jag inte, att det är nödigt, att riksdagen
nu fattar beslut örn eller lägger upp direktiv för hur en sådan här utredning
skall verkställas. Ty det är ju strängt taget det man här har diskuterat,
och det är det, varom meningarna ha gått i sär, och hur länge vi än diskutera
den saken, tror jag aldrig, att vi kunna ena oss örn hur en sådan utredning skall
verkställas.

Herr Ericsson, Carl Eric: Herr talman! Jag skulle efter den långa diskussionen
kunna nöja mig med att hänvisa till herr Ekströmers och min reservation
och till de uttalanden, som under debatten äro gjorda av herrar Ekströmer,
J. B. Johansson och Nordenson. Det är emellertid en särskild sak, som
gör, att jag har ansett mig böra säga några få ord, och det är, att man varken
i motioner, i utskottsutlåtanden eller i reservationer har funnit sjöfarten över
huvud taget omnämnd. Nu skulle jag, när det gäller sjöfarten, i princip vilja
instämma i vad som är sagt av övriga representanter för näringslivet. Vad

Måndagen den 21 juni 1943.

Nr 26.

Örn utredning ang. vissa ef tering sproblem. (Forts.)
jag här skulle vilja anföra är endast ett par praktiska påpekanden, som möjligen
kunna ha sitt värde, då freden en gång kommer.

Jag vill då erinra kammaren örn de stora förluster sjöfarten har gjort lindet
det gångna kriget, dels i form av många och dyrbara fartyg, dels i form
av ännu flera och ännu dyrbarare människoliv. Det sista — människoliven -kan ju inte ersättas, däremot kan tonnaget i viss utsträckning och under
vissa förutsättningar ersättas. Örn inte tonnaget ersättes, får man ju räkna
med, att inte endast sjöfarten och därmed landet och dess °näringsliv skadas,
utan även sjöfolket skadas i hög grad därigenom att de gå miste örn möjligheten
till anställning. Det är ju dock på de svenska fartygen överhuvud
taget, som det svenska sjöfolket har sin utkomst. Genom en klok utdelningspolitik
och kanske också genom den skattepolitik, som man har tillämpat, särskilt
vad det gäller krigskonjunkturskatten, ha medel kunnat avsättas till
förnyande av tonnaget. Svårigheten att få detta ersatt ligger alitsa för närvarande
icke på det ekonomiska området, utan fast mera på materialområdet.
Det är nämligen så, att tillgången på järn, såväl plåt som spantjärn och^ annat
tillbehör för fartygen, är mycket knapp. På det järn, sorn finnes, råder
stor efterfrågan såväl från sjöfarten som fran industrien, och da särskilt fran
brobyggnadsväsendet. Därvidlag anser jag, att man bör ta mycket stor hänsyn
till rederinäringens och varvsnäringens behov av järn. Dessa synpunkter
ha också framförts vid den s. k. sjöfartsriksdagen, som avhölls för några
veckor sedan, varvid också handelsministern gjort ett uttalande, där han ställer
sig sympatisk till denna sak, men jag tror ändå, att det skulle vara av ett
visst värde, örn de framföras även i riksdagen..

Man skulle ju kunna säga, att denna fråga inte är ett efterkrigsproblem,
men det är dock så, att en sådan politik — alltså, örn man från statsmakternas
sida söker förhjälpa rederinäringen till att få material för sitt ^fartygsbyggande
-—■ har sin återverkan, när kriget, såsom vi hoppas, en gång är över,
då sjöfarten åter kan komma i normala gängor.

Det är även en annan sak, som jag skulle vilja påpeka i detta sammanhang,
och det är vikten av att lagstiftningen rörande sjöfarten inte får en sådan
omfattning, att den lägger hinder i vägen för den svenska sjöfartens ^konkurrens
med den utländska. Redan under denna riksdag få vi nog örn några dagar
på kammarens bord, från vederbörande utskott, nya lagförslag med.bestämmelser
som måste verka hinderliga för sjöfarten, samtidigt som de inte
äro av större saklig betydelse för dem, de åro avsedda att gagna.

Man har i de uttalanden, som här äro gjorda av utskottet, och som vi nu
behandla, särskilt tryckt på behovet av sysselsättning för alla arbetare. Såvitt
jag förstår, motverkar man genom lagstiftningen i fråga detta syfte.
Det sägs ju, att profylax är bättre än läkemedel, och jag tror också, att det
är riktigt. Därför har jag velat påpeka dessa tva praktiska saker, som bada
utgöra medel att hjälpa sjöfarten elter kriget.

Jag ber, herr talman, att utom detta få yrka bifall till min och herr Ekströmers
reservation.

Herr Forslund: Herr talman! Endast några få ord!

Alla äro väl överens därom, att ordet »efterkrigsproblemen» innesluter en
mängd okända faktorer. De äro inte begränsade till de detaljer, som här ha anförts
av representanter för olika partier utan do komma väl att spänna vida
längre och djupare än vad vi här, när vi diskutera våra inhemska problem, .tänka
oss. Vi lia en liten erfarenhet därav från förra världskrigets slut, och vi veta,
hur då de, som skulle försöka göra upp en kartskiss för återuppbyggandet
med syfte att det skulle byggas starkare för framtiden, fingo räkna med en stor

Nr 26.

Måndagen den 21 juni 1943.

Om utredning ang. vissa efterkrigsproblem. (Forts.)

mängd problem. Man sökte att skissera dessa och sedermera att i viss utsträckning
omsätta dem i praktiken. Därifrån kunna vi också få en viss lärdom, då vi
här skola gå att behandla frågan örn efterkrigsproblemen, och örn vi gå in för
en utredning, blir det ju de, som skola syssla med den, som särskilt få beakta,
hur det sag ut förra gången och hur det möjligen kan komma att se ut denna
gång.

En sak är man väl på det klara med, nämligen att nian inte får räkna med
att det blir lättare att ateruppnå normala förhållanden nu, utan säkert kommer
det att torna upp sig mycket större svårigheter nu än förra gången, eftersom
förstörelsen nu är mera omfattande och eländet troligen kommer att ha varat
mycket längre. Det är inte så lätt att bygga upp, det är lättare att riva ner.
Men vid ett återuppbyggande mäste man väl nu som då också överväga och se
till vad man skall göra inte bara i materiellt hänseende utan även när det gäller
människorna. Det insågs ju också sist, och det föranledde, att man till och
med i själva fredstraktaten inskrev, att man lovade varandra att i fortsättningen
inte betrakta människorna såsom en handelsvara. Därmed kopplade man in
ett vittomspännande problem, som man också under årens lopp har haft att brottas
med. Ett hänsynstagande till den parollen inverkar ju också på planläggningen
av det, som hör samman^med vårt näringsliv. Man menar säkert, att,
hur gärna vi än vilja, att inte någonting skall göras, som kan skada vårt näringsliv,
får det dock räknas med att näringslivet inte är något självändamål,
utan att det är till för människornas skull. Och vi veta ju alla, hur näringslivet
har att kämpa med en mängd svårigheter, och man betraktar nu detta såsom
en internationell angelägenhet och inte bara som en nationell.

„ tror således, att det icke finnes någon anledning att här motsätta sig en
sådan utredning, som här påyrkats, änskönt Kungl. Maj :t nu har vidtagit vissa
förberedelser. Man kan inte bortse fran att även frågan örn människornas
sysselsättning måste vara högaktuell vid krigets slut. Det är inte bara så, att
det gäller att skaffa dem arbete, utan det förhåller sig även så, att arbetet är
själva grundförutsättningen för att människorna skola kunna bära de svårigheter,
som sannolikt inte kunna elimineras utan som komma att hänga med åtskilliga
år framåt i tiden. Örn människorna få sysselsättning, ha de också större
förmåga^ att både bedöma läget och bära de kvarstående, många gånger säkert
stora svårigheterna.

Då kommer man också in på den frågan, som herr Ohlin så mycket har talat
om och som både motionärerna, utskottet och andra här under diskussionen ha
fört på tal, nämligen frågan örn en ekonomisk utjämning. Det är tämligen säkert,
att inte kommer man, när detta världskrig tagit slut, att kunna låta bli
att taga upp även den saken, och jag tycker, att till och med herr Ohlin här anförde
ett exempel, som egentligen borde, bara det, vara skäl för att taga upp
den detaljfrågan. Han sade nämligen, om jag inte fattade honom fel, att man
inte kan få bort kriserna genom utjämning av inkomsterna, och det bevisas bäst
av det förhållandet, att vi på 1850-talet också hade kriser, och då hade, som herr
Ohlin uttryckte sig, medelklassen inte mera betalt än vad arbetarna ha nu. Jag
tänkte strax: kunna vi inte få vända på detta? Kunna vi inte säga: skall det
verkligen behövas hundra år för att arbetarna skola komma upp i en löneställnmg,
som svarar mot medelklassens ställning på 1850-talet? Bara detta skvallrar
örn att vi ha ett djupgående socialt problem här i vårt eget land, beträffande
vilket man väl kan rekommendera att en utredning sker. Av herr Ohlins yttrande
kunde man få den uppfattningen att arbetarna inte förrän nu lyckats komma
upp i samma löneställning som medelklassen hade redan för hundra år sedan,
trots den oerhört starka ekonomiska utveckling som vi ha bevittnat.

Nu tror jag ju möjligen att herr Ohlin tog det där en smula för hastigt oell

Måndagen den 21 juni 1943.

Nr 26.

Örn utredning ang. vissa efterkrigsproblem. (Forts.)
att hans uttalande inte var så noga övervägt, och det må ursäktas honom. Men
örn det bara finns det minsta grand av verklighet i herr Ohlins yttrande, är
redan detta för mig tillräckligt för att anse, att även frågan örn inkomstfördelningen
är ett problem, som bör höra samman med utredningen av efterkrigsproblemen.

Jag ser för min del efterkrigsproblemen ur den synpunkten, som jag här sökt
framhålla, att det inte gäller allenast en nationell sak, utan en internationell.
Och då det är så, måste de, som skola syssla med dessa problem, och vi litet var,
som ha att göra eventuella rekommendationer, försöka göra oss förtrogna med
den tanken, att vi här uppe i Norden inte kunna styra och ställa bara för oss
själva ens när det rör sig örn de ekonomiska ting, som ha sammanhang med
vårt eget näringsliv, utan vi få också lära oss att beakta de frågor, som kunna
komma upp i den stora diskussion, som uppstår då det gäller att för framtiden
bygga upp världen i dess helhet.

Jag vill således inte nu gå in på några detaljer, vare sig då det gäller vårt
jordbruk eller vår sjöfart, som nyss ha berörts av några talare. Min inställning
har rönt starkt inflytande av att jag fullt ut inser det förhållandet, att man
till sist ändock måste återvända till en normal ordning ute i världen. Men detta
är förenat med ofantligt stora svårigheter. Även vi måste allvarligen bemöda
oss att undersöka, vad som från vår sida kan göras, och då måste vi också ha
givit i uppdrag åt några personer att söka draga lärdomar av vad som sker där
ute och observera vad vi med ledning därav kunna ha att överväga här hemma
— utöver våra vanliga nationella bekymmer, som vi dessutom ha att råda
bot för.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Heuman: Herr talman! Jag vill bara göra ett kort inlägg.

Professor Ohlins anförande var mycket intressant och jag lyssnade till det
med mycket stor uppmärksamhet, men jag måste konstatera, att det hela vägen
igenom var negativt. Det fanns ingenting positivt i det. Jag anser för min del,
att örn man på grund av krisen och produktionens omläggning kommer i det
läget, att man råkar in i mycket stor arbetslöshet med, låt mig säga 100,000
eller 200,000 arbetslösa, vilket var den situation som jag förutsatte i mitt
första anförande, måste man söka finna någon utväg att komma ut ur detta
tillstånd. Herr Ohlin gav ingen som helst fingervisning, hur man då skulle gå
till väga, men riktade däremot anmärkning mot utskottsmajoriteten för att den
vågat föra fram i diskussionen frågan örn den fulla sysselsättningen och inkomstfördelningen
såsom ett tänkbart botemedel för att komma ut ur en sådan
kris. Han förklarade, att det icke går att lösa en kris med de medel, som
utskottsmajoriteten rekommenderar. Vi Ira emellertid inte rekommenderat dem
i den fasta övertygelsen, att man kan lösa krisen på dessa vägar, utan vi Ira
framhållit dem såsom vägar, värda att undersökas.

Jag vill även fästa uppmärksamheten på att nationalekonomerna ute i världen
ju dock stå på olika ståndpunkter i denna fråga. Professor Ohlin deklarerar
en uppfattning, men jag vill hänvisa till att t. ex. Londons handelskammare
har en annan, för att inte tala örn att den amerikanska planeringsnämnden
deklarerar ytterligare en uppfattning. En av Amerikas främsta experter,
professor Alvin Hansen, företräder också en annan uppfattning och förklarar,
att om vi överhuvud taget skola komma ut ur krisen, måste vi gå in på köpkraftfördelningens
och den jämna inkomstfördelningens problem.

Det var, som sagt, intressant att höra professor Ohlins anförande, därför
att det belyste problemen ganska utförligt, men det skulle lia varit betydligt mera
intressant, örn han, efter att hela tiden ha angripit utskottets inställning till

Nr 26.

Måndagen den 21 juni 1943.

Örn utredning ang. vissa ef ferling sproblem. (Forts.)
frågan, också hade kommit med ett förslag eller åtminstone en fingervisning
örn, hur man skall komma ur en sådan tänkbar situation efter kriget.

Herr Ohlin: Herr talman! Endast ett kort genmäle med anledning av att
herr Heuman upprepade herr andre vice talmannens påstående, att jag bara
varit negativ etc.

Jag vill endast uppmana dessa båda talare att göra mig den äran att läsa
det stenografiska protokollet, då de där komma att finna, att jag vid flera
tillfällen både uttryckte min sympati för inställningen, att något måste göras,
och underströk vikten av den aktiva konjunkturpolitik, vars förnämsta punkt
väl är att — genom en samordning av den offentliga och enskilda investeringsverksamheten
— den totala investeringsvolymen, den totala framställningen av
realkapital, hålles uppe vid en tillräckligt hög nivå. Detta får nämligen till
konsekvens att produktionen upprätthålles även när det gäller konsumtionsvaror.
Den springande punkten i hela mitt anförande var, att jag menade, att
nyckelpositionen intages av kapitalvaruproduktionen och icke av konsumentvarorna.

Örn herr Hedmans påpekande, att utländska nationalekonomer ha en annan
mening, vill jag säga, att jag många gånger har diskuterat denna fråga med
professor Alvin Hansen, som ju är en mycket framstående amerikansk nationalekonom.
Jag tror att jag vågar påstå, att ehuru jag icke helt delar hans
mening, äro hans och min mening betydligt mera sammanfallande än hans och
utskottsmajoritetens.

Jag skall, herr talman, med hänsyn till tiden icke förlänga debatten.

Herr Heuman: Herr talman! När professor Ohlin nu erkänner, att man för
att komma ut ur ett sådant eventuellt tänkbart läge kan tvingas att ifrån statsmakternas
sida bedriva en viss konjunkturpolitik, kan det väl också vara
tänkbart, att man i denna konjunkturpolitik även får ta i övervägande inkomstfördelnings-
och sysselsättningsproblemet. Professor Alvin Hansens uttalanden
på senare tid tyda på att han har den uppfattningen, att staten för att lösa
dessa problem måste ingripa genom att producera på det kapitalbildande området
för att på så vis skapa fram köpkraft, som i sin tur skall återverka
konjunkturutjämnande.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen yttrade, att
i avseende på det nu förevarande utlåtandet förekommit följande yrkanden:
l:o) att vad utskottet hemställt skulle bifallas; 2:o) att kammaren skulle godkänna
den av herrar Ekströmer och Carl Eric Ericsson vid utlåtandet avgivna
reservationen; 3:o) att kammaren skulle godkänna herr Emil Peterssons
vid utlåtandet fogade reservation; samt 4:o), av herr Ljungdahl, att kammaren
skulle med avslag å utskottets hemställan godkänna den av honom vid utlåtandet
anförda reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Ekströmer begärde votering, i anledning varav herr talmannen upptog
vart och ett av de återstående yrkandena med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen sig anse de härå avgivna svaren hava utfallit
med övervägande ja för deras mening, som ville till kontraproposition antaga
godkännande av den av herrar Ekströmer och Carl Eric Ericsson avgivna reservationen.

Måndagen den 21 juni 1943.

Nr 26.

Örn utredning ang. vissa efterkrigsproblem. (Forts.)

Herr Larsson, Sam, äskade emellertid votering om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav och sedan till kontraproposition därvid antagits godkännande
av herr Emil Peterssons reservation, uppsattes samt efter given varsel
upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen angående första kammarens
andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 13 antager godkännande av den av
herrar Ekströmer och Carl Eric Ericsson vid utlåtandet avgivna reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition i nämnda votering antagits godkännande
av den av herr Emil Petersson vid utlåtandet anförda reservationen.

Då herr talmannen fann tvekan kunna råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst omröstningsapparat; och befunnos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 40;

Nej — 60.

Därjämte hade 15 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och godkändes för huvudvoteringen en
omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som bifaller vad första kammarens andra tillfälliga utskott hemställt i
sitt utlåtande nr 13, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr Emil Petersson vid utlåtandet anförda
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning på det sätt, att efter särskilda uppmaningar av herr talmannen
först de ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter,
som ville rösta för nej-propositionen, reste sig från sina platser. Herr talmannen
förklarade därpå, att enligt hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Veter sson, Emil, begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —-67;

Nej — 30.

Därjämte hade 18 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Nr 26.

Måndagen den 21 juni 1943.

Då alla ärenden på föredragningslistan nu blivit behandlade, medgav kammaren,
på framställning av herr talmannen, att de anslag, som utfärdats till
sammanträdets fortsättande på aftonen, finge nedtagas.

Herr förste vice talmannen erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman!
Jag får hemställa, att kammaren ville besluta, att två gånger bordlagda
ärenden skola å morgondagens föredragningslista uppföras i följande ordning,
nämligen först utrikesutskottets memorial nr 1 samt därefter statsutskottets
utlåtanden nr 211—215, 217, 218, 221—225, 227—230, 216, 219 och 220,
bevillningsutskottets betänkande och memorial nr 37 och 53, jordbruksutskottets
memorial nr 63, första särskilda utskottets memorial nr 5, andra särskilda
utskottets memorial nr 4, bankoutskottets utlåtanden nr 68 och 69, statsutskottets
utlåtande nr 226, andra lagutskottets utlåtanden nr 56, 58 och 62
samt första lagutskottets utlåtande nr 49.

Vad herr förste vice talmannen sålunda hemställt bifölls.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 353, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående förbättring av
vissa äldre tjänstepensioner m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 392, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till kristillägg, såvitt angår tolfte huvudtiteln; samt

nr 393, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående fortsatt befrielse
för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med
guld m. m.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens skrivelse,
nr 375, till Konungen angående större planmässighet i den svenska hamnbyggnadspolitiken.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 377, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplysningsverksamhet
rörande forsknings- och försöksarbetet på jordbrukets område;

nr 378, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 379, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till vägoch
flottledsbyggnader å skogar i enskild ägo jämte i ämnet väckta motioner;

nr 380, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till skogsstyrelsen
m. m.;

nr 381, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen under nionde
huvudtiteln gjorda framställningar örn anslag till dels jordbruksekonomisk undersökning
och dels svenska smörprovningarna;

nr 382, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
inskränkning med hänsyn till försvaret i rätten att avverka skog;

nr 383, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1942/43 m. m., i vad angår jordbruksärende;

nr 384, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till kristillägg samt till avskrivning av nya kapitalinvesteringar
m. m., såvitt angår kristillägg under nionde huvudtiteln; samt

Måndagen den 21 juni 1943.

Nr 26.

nr 385. i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
ett område av kronoegendomen Sveden nr 1 och 2 i Stockholms stad.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 387, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande
att förordna örn uttagande av viss tilläggstull å druv- och stärkelsesocker

nr 388, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ytterligare utsträckning av Kungl. Maj :ts befogenhet att meddela
förordnande jämlikt 1 § förordningen den 7 juni 1935 (nr 259) örn accis
å margarin och vissa andra fettvaror, m. m.;

nr 389, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående tillämpning av vissa särskilda bestämmelser rörande taxeringsförfarandet
år 1942 i fråga örn taxeringsförfarandet år 1944;

nr 390, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ersättning av
statsmedel för taxeringsarbete i Stockholms stad för tiden 1 oktober 1943—30
september 1944; samt

nr 391, i anledning av Kungl. Majlis proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 2 § 1 mom. och 5 § förordningen den 13 december
1940 (nr 1000) örn allmän omsättningsskatt.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtanden:

nr 231, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till skjutfält för Bergslagens artilleriregemente m. m. jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 232, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående förbättring av
Ljungbyheds flygfält;

nr 233, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen under tredje
huvudtiteln gjorda framställningar örn anslag för budgetåret 1943/44 till statens
informationsstyrelse jämte en i ämnet väckt motion;

nr 234, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredskapsstat
för försvarsväsendet för budgetåret 1943/44 jämte i ämnet väckta motioner;
samt

nr 235, i anledning av Kungl. Maj :ts framställning i fråga om vissa byggnadsarbeten
för armén;

bevillningsutskottets betänkande nr 52, angående beräkning av bevillningarna
för budgetåret 1943/44 m. m.;

bankoutskottets utlåtande nr 67, angående regleringen för budgetåret 1943/
44 av utgifterna under huvudtiteln Riksdagen och dess verk m. m.; ävensom

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 59, i anledning av väckta motioner angående bemanningsbestämmelser för
handelsfartyg;

nr 60, i anledning av väckta motioner örn viss ändring i sjöarbetstidslagen;

nr 61, i anledning av väckta motioner örn vissa ändringar i gällande författningar
angående säkerheten å handelsflottans fartyg m. m.;

nr 63, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående begränsning av dyrtidstillägg å lön och pension, m. m., dels ock i
ämnet väckta motioner; samt

Nr 26.

Tisdagen den 22 juni 1943.

nr 64, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning örn förbud mot
nedläggande av industriella företag.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens- sammanträde
avslutades kl. 4.22 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 22 juni.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 323, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetaret
1943/44 till kulspruteskjutbana för Västerbottens regemente m. m.;

nr 324, i anledning av Kungl. Maurts proposition angående vissa krigsfrivilligas
förmåner vid sjukdom m. m.;

nr i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående medgivande att
lara Svenska sällskapet för räddning av skeppsbruten övertaga verksamheten
vid lotsverkets livräddningsstationer på Gotland;

nr 326, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å tillläggsstat
till riksstaten för budgetaret 1942/43 till utförande av vissa gas-,
vatten- och avloppsledningar å Norra Djurgården;

nr 327, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag till uppförande
av byggnad för textilforskning m. m.;

?°r anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för bud getaret

1943/44 till uppförande av byggnader för järn- och metallforskning
m. m.;

nr * anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare anslag
för budgetåret 1943/44 till nybyggnad för svenska träforskningsinstitu TAT.

•

nr 330, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetaret
1943/44 till understöd åt privatflyget;

nr 331, i anledning av Kungl. Maj :ts propositioner dels med förslag till
kungörelser örn ändring i vissa delar av civila avlöningsreglementet den 4
januari 1939 (nr 8) m. m., dels ock angående lönetursregler vid tillsättandet
av vissa befattningar vid statens järnvägar jämte i dessa ämnen väckta motioner; -

334, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar örn anslag å tilläggsstat
till nks staten för budgetåret 1942/43 till utbyggnad av samt anskaffning
av maskiner och utrustning för vissa fabriker och anläggningar;

. n,r13£5A/i,fnL1.®dni.n8'' a7 Kungl. Maj :ts framställningar om anslag för budgetaret
1943/44 till vissa byggnadsföretag för armén och marinen m. m. jämte i
amnet väckta motioner;

■ulr.r33i-’ * anlödning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa sjukvårds°cn
ioriaggningsfragor i Karlskrona;

Tisdagen den 22 juni 1943.

Nr 26.

nr 337, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående örn- och tillbyggnad
av garnisonssjukhuset i Boden;

nr 338, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
för försvarsändamål å tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1942/43;

nr 339, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående gäldande från
anslaget till oförutsedda utgifter av vissa kostnader;

nr 340, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående träffande av
visst avtal med Eksjö stad;

nr 341, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag m. m.;

nr 342, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående iordningställande
av ett för västkusten avsett bärgningsfartyg;

nr 343, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för förvärv
av aktierna i aktiebolaget Ceaverken, svenskt fotografiskt papper och
film m. m.;

nr 344, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till utbyggnad av staten tillhöriga gruvanläggningar i Malå
socken m. m.;

nr 345, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till anordnande av en mät- och avmagnetiseringsstation i Göteborg; nr

346, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående förstärkning
av utrikesrepresentationen och effektivisering av upplysningsverksamheten i
Amerika m. m.;

nr 347, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å tillläggsstat
till riksstaten för budgetåret 1942/43 till inköp av fastigheter för
beskickningen i Washington och konsulatet i Minneapolis; _

nr 354, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag till stat för riksgäldsfonden;
nr 355, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående anslag för
budgetåret 1943/44 till kristillägg;

nr 356, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till vissa reservtelefonstationer m. m.;

nr 357, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående anslag å
tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1942/43 till anordnande av vissa
telefon- och telegrafförbindelser m. m.;

nr 358, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående viss ombyggnad
av tågfärjan Starke;

nr 397, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående utbyggande av
skolhemmet Hammargården i Stockholms län m. m.;

nr 398, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till kostnader för årlig taxering m. m.;

nr 399, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statens bosättningslån; nr

400, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till pensionsstyrelsen;

nr 401, i anledning av väckta motioner om ändrade grunder för bidrag till
anordnande av erkända alkoholistanstalter m. m.; samt

nr 402, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till Medicinalstyrelsen: Beredskapsorganisation.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 348, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
tillsyn över hundar;

Nr 26.

Tisdagen den 22 juni 1943.

Ang. Odla
pansarlivgardes
förläggning

m. m.

nr 394, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till grunder
för dyrtidstillägg åt präster m. m.;

nr 395, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 2, 3, 5 och 6 §§ lagen den 24 mars 1916 (nr 90) angående verkställighet
av straffarbete och fängelsestraff; samt

nr 396, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten.

Anmäldes och godkändes sammansatta konstitutions- och första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr 351, till Konungen i anledning av väckt
motion örn magistrats skiljande från rådstuvurätt.

Upplästes följande till kammaren inkomna ansökning:

Till riksdagens första kammare.

Åberopande tidigare insänt sjukbetyg får jag vördsamt hemställa örn ledighet
från riksdagsgöromålen till riksdagens slut.

Kalmar Centrallasarett den 21 juni 1943.

Karl Magnusson,

ledamot av riksdagens första kammare.

. -På gjord proposition bifölls ansökningen för den tid, det i åberopade läkarintyget
omförmälda hindret varade.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets utlåtanden nr 231_235, be villningsutskottets

betänkande nr 52, bankoutskott^^ utlåtande nr 67 samt
andra lagutskottets utlåtanden nr 59—61, 63 och 64.

Vid förnyad föredragning av utrikesutskottets memorial nr 1, angående ersättning
till dess tjänstemän, bifölls vad utskottet i detta memorial hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 211, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående Göta pansarlivgardes förläggning m. m. jämte en i ämnet
väckt motion.

I detta utlåtande hade utskottet hemställt, att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts i proposition nr 318 framlagda förslag samt med avslag å motionen
I: 324,

a) besluta, att Göta pansarlivgarde skulle förläggas till Enköping,

0 I3) till Ordnande av Göta pansarlivgardes förläggning för budgetåret 1943/44
a kapitalbudgeten under försvarsväsendets fastighetsfond, arméförvaltningens
delfond, anvisa ett inyesteringsanslag av 2,000,000 kronor,

c) till Mark för skjutfält för Göta pansarlivgarde samt Södermanlands och
Skaraborgs pansarregementen för budgetåret 1943/44 å kapital budgeten under
försvarsväsendets fastighetsfond, arméförvaltningens delfond, anvisa ett investeringsanslag
av 1,100,000 kronor,

(t) medgiva, att anordningar för skjutning å Skaraborgs pansarregementes
skjutfält finge, i enlighet med vad av departementschefen i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för den 28 maj 1943 anförts, komma till utförande med
anlitande av det å kapitalbudgeten under försvarsväsendets fastighetsfond, ar -

Tisdagen den 22 juni 1943.

Nr 26.

Ang Göta pansarlivgardes förläggning m. m. (Forts.)
méförvaltningens delfond för budgetåret 1943/44 anvisade investeringsanslaget
å 24,000,000 kronor till Vissa byggnadsarbeten m. m.

I motionen I: 324, av herr N. Holmström, hade hemställts, att riksdagen
måtte, med avslag å Kungl. Maj:ts proposition nr 318, besluta, att Göta pansarlivgarde
skulle förläggas till Gävle.

Herr ''Holmström: Herr talman! Kungl. Maj:ts proposition nr 318 angående
Göta pansarlivgardes förläggning avlämnades till riksdagen den 1 juni. Sista
motionsdagen var den 15 juni, och den 18 juni är statsutskottets utlåtande i
ärendet daterat. Detta är ett av de många exemplen på hur riksdagen tvingas
arbeta. Det är självklart, att utskottet under sådana förhållanden icke kunnat
göra propositionen och ännu mindre motionen till föremål för den utredning
som vore önsklig. Detta är så mycket mer uppseendeväckande, som herr försvarsministern
i propositionen nödgas säga, att en förläggning av regementet
till Enköping i vissa hänseenden icke är helt tillfredsställande. Just i en sådan
situation hade det varit alldeles särskilt av behovet påkallat, att riksdagen
grundligt finge titta på saken.

Försvarsministern har valt Enköping av huvudsakligen ekonomiska skäl.
Jag har i motionen visat, att valet av Enköping icke ens av ekonomiska skäl
är det bästa, medan å andra sidan de icke helt tillfredsställande omständigheterna
framstå såsom rätt allvarliga. De av kammarens ledamöter, som läst
motionen, torde säkerligen erkänna, att. den innehåller mycket beaktansvärda
synpunkter. Hade propositionen kommit till riksdagen i god tid, så hade statsutskottet,
i varje fall dess första avdelning, kunnat resa till Enköping och
Gävle och eventuellt andra platser för att på ort och ställe bilda sig en uppfattning
örn förhållandena. Nu har detta blivit omöjligt.

Riksdagens inflytande beträffande rikets angelägenheter blir illusoriskt genom
att propositioner avlämnas så sent; dagens föredragningslista bär även
i övrigt starkt vittnesbörd därom. Det har mycket talats örn nödvändigheten av
en reform av riksdagens arbetssätt. Jag tror att det är minst lika viktigt att
reformera arbetssättet inom Kungl. Maj :ts kansli.

Liksom häromdagen, då propositionen örn förläggningen av Skånska pansarregementet
behandlades, anser jag att riksdagen bör avslå propositionen och
förvänta att ärendet efter ytterligare utredning förelägges höstriksdagen. De
få månaders uppskov, som detta skulle föranleda, torde vara av mycket liten
betydelse såsom dröjsmål betraktat. Men värdet av att riksdagen — och naturligtvis
även herr försvarsministern — känner sig fullt säker på saken vid beslutets
fattande måste vara mycket stort. Det kan hända att riksdagen i dagfattar
ett beslut, sorn riksdagen senare får bittert ångra.

Som saken nu ligger till, har jag emellertid ingenting annat att göra än att
avstå från ett yrkande.

Herr statsrådet Sivold: Herr talman! Jag kan inte underlåta att ge några
repliker i anledning av herr Holmströms anförande.

Herr Holmström anser, att denna proposition är ett exempel på hur Kungl.
Maj:t förfar för att göra riksdagens inflytande illusoriskt. Det är alldeles riktigt,
att denna proposition har kommit sent, men å andra sidan har den icke
kunnat komma förr. Utredningsarbetet har bedrivits på mycket stor bredd och
varit förenat med mycket stora svårigheter, och det skulle ha varit nödvändigt
att uppskjuta genomförandet av detta förslag, örn det skulle ha förelagts riksdagen
vid en senare tidpunkt. Riksdagen känner väl till, utan att jag behöver
fördjupa mig i det, att redan nu den planenliga uppsättningstiden flir detta

Första kammarens protokoll 19Jf8. Nr 26. 5

Nr 26.

Tisdagen den 22 juni 1943.

Äng. Göta pansarlivgardes förläggning m. m. (Forts.)
regemente har förskjutits. Redan nu har alltså uppsättandet av regementet
blivit försenat, och därför skulle det inte lia varit lämpligt, att frågan skjutits
ytterligare flera månader framåt.

Jag har i denna kammare tidigare fått mycket klart utsagt till mig, att jag
icke skall vara rädd för att komma till riksdagen med förslag, även örn det är
litet sent; att det är bättre att behandlingen i riksdagen blir litet brådskande
än att Kungl. Maj :t handlar på egen hand. Och herr Holmström skall icke
underlåta att observera, att riksdagen i fjol har beslutat att lägga i Kungl.
Maj :ts hand att bestämma förläggningsorten för detta regemente. Kungl.
Majit hade kunnat avgöra denna fråga på egen hand, men jag fann att avgörandet
var så pass viktigt, att det, trots den långt framskridna tiden, borde
underställas riksdagen, och när herr Holmström icke kan komma med något
förslag, som icke i den föregående utredningen varit prövat, är det ju hopplöst
att tänka, att en fortsatt utredning skulle kunna leda till något nytt. Jag
tror att allt vad som överhuvud taget här kan göras i fråga om utredning har
blivit gjort, och Enköping har visat sig vara den bästa förläggningsorten av
deni, som kunna komma i fråga. Jag vill alltså icke taga på mig något klander
för denna proposition.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Motionären tycks vilja
göra gällande, att utskottet möjligen hade tagit-något lättvindigt på detta
ärende, och han angav därvid tiden för motionens avgivande till den 15 juni.
Jag vill säga, att denna uppgift kan icke tagas till belägg för några anmärkningar
mot utskottets sätt att arbeta. Det är tydligt, att så fort propositionen
kom till utskottet, ha, särskilt med hänsyn till de nuvarande förhållandena,
de till ärendet hörande handlingarna omedelbart blivit föremål för granskning
och bearbetning, varefter utskottet preliminärt fattat ståndpunkt.

Det förtjänar erinras örn, vilket också herr statsrådet gjort, att det vid förra
årets riksdag uttalades en viss tveksamhet beträffande regementets förläggning
till Järvafältet och att i den nu föreliggande propositionen förnyade undersökningar
örn regementets förläggning verkställts, därvid Järvafältet, Södertörn,
Södertälje och Enköping varit föremål för undersökning. Man har stannat
för Enköping. Den av motionären föreslagna förläggningsplatsen, Gävle,
har icke någonsin varit under omprövning, och ingen har under behandlingen
ansett, att några andra förläggningsplatser kunde komma i fråga.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Holmström: Herr talman! Jag vill till statsutskottets högt ärade ordförande
säga, att jag visst inte har klandrat statsutskottet för att det tagit
lättvindigt på denna sak. Jag har varit så försiktig, att jag skrivit vad jag
sade, och jag uttryckte mig på följande sätt: »Det är självklart, att utskottet
under sådana förhållanden icke kunnat göra propositionen och ännu mindre
motionen till föremål för den utredning, som vore oneklig.» Då jag sagt, att
det är »självklart», att utskottet icke kunnat göra något annat, så innebär
ju det inget klander emot utskottet för att det tagit lättvindigt på saken.

Då utskottets ärade ordförande säger, att Gävle inte har varit på tal förut,
så skulle just det ha varit anledning för utskottet, örn utskottet haft tid, att
titta litet närmare på saken. Nu har Gävle i vissa hänseenden dock varit på
tal, ty det undersöktes en hel del platser på Norrlandskusten, ehuru det då
huvudsakligen gällde att skaffa skjutfält. En hel del av de synpunkter, jag
framlagt i motionen, ha emellertid under den föregående utredningen icke varit
på tal.

Tisdagen den 22 juni 1943.

Nr 26.

Ang. Göta pansarlivgardes förläggning m. m. (Forts).

Jag vet mycket väl, herr statsråd, att riksdagen givit Kungl. Majit vissa
bemyndiganden. Men när nu ärendet skulle föreläggas riksdagen hade detta
bort ske under sådana former, att riksdagens behandling av ärendet icke hade
behövt bli, som jag sade, »illusorisk». Jag underströk i mitt förra anförande,
att det lilla uppskovet på några månader till i höst icke kunde vara av någon
större betydelse för regementets uppsättande.

Jag bar fortfarande intet yrkande, herr talman.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 212 i anledning av Kungl. Maj:ts framställning örn anslag å tilläggsstat
till riksstaten för budgetåret 1942/43 till utländska pressbesök; och
nr 213, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående anslag å tillläggsstat
till riksstaten för budgetåret 1942/43 till täckning av vissa engångsutgifter
för försvarsstaben, m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 214, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret 1943/44 till kommunala och enskilda
anstalter för yrkesundervisning m. m.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i proposition nr 255 framlagda förslag
hade utskottet i förevarande utlåtande hemställt, att riksdagen måtte fatta beslut
på sätt i utlåtandet närmare angivits.

Herr Franzon: Herr talman! I denna fråga ber jag att få göra följande påpekande.

I anledning av två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
av mig och den andra inom andra kammaren av herr Andersson i Falkenberg,
uttalade riksdagen i skrivelse nr 82 av den 23 mars 1942 följande: »Av motionerna
1:131 och 11:179 framgår, att utbildningen av elektriska installatörer
och särskilt av sådana med lägre kompetens för närvarande vidlådes av
åtskilliga brister. Detta förhållande har också starkt understrukits i av kommerskollegium
och skolöverstyrelsen över motionerna avgivna yttranden. Riksdagen
finner det i hög grad önskvärt, att åtgärder snarast vidtagas i syfte
att åstadkomma mera tillfredsställande utbildningsmöjligheter på detta område,
förslagsvis genom anordnande av systematiska kurser, anknutna till
yrkes- och lärlingsskolor eller de centrala verkstadsskolorna. Det torde böra
ankomma på Kungl. Majit att taga detta spörsmål under närmare övervägande.
»

I kungl, brev den 12 juni 1942 rörande anslag till ecklesiastikdepartementet
anföres under punkten lil å sid. 104 följande: ». . . samt anbefaller skolöverstyrelsen
att, med beaktande av vad riksdagen i sin skrivelse nr 82 i ämnet
anfört, efter samråd med kommerskollegium, till Kungl. Majit inkomma
med förslag till åtgärder för förbättring av nämnda utbildning.» I anledning
härav hade skolöverstyrelsen anmodat förste byråingenjören hos kommerskollegium
J. A. Johansson att i egenskap av sakkunnig hos överstyrelsen beträffande
den elektrotekn i ska yrkesundervisningen verkställa utredning i
ärendet. Johansson utarbetade i anledning härav »Utredning med förslag till
åtgärder för förbättring av den elektriska installatörsutbildningen», dagteck -

Anslag till
anstalter för
yrkesundervisning
m. m.

Nr 26.

Tisdagen den 22 juni 1943.

Anslag till anstalter för yrkesundervisning m. m. (Forts.)
nåd den 19 januari 1943. I skrivelse den 10 februari 1943 till skolöverstyrelsen
överlämnade kommerskollegium nu ifrågavarande utredning, varvid kollegium
anförde: »Kollegium, som delar de i utredningen framförda synpunkterna,
anser för sin del det vara synnerligen angeläget, att åtgärder snarast
möjligt vidtagas för genomförande av de i utredningen föreslagna åtgärderna
för förbättring av installatörsutbildningen.» Skolöverstyrelsen remitterade utredningen
till såväl Svenska elektriska installatörsförbundet som Svenska
elektricitetsverksföreningen, vilka sammanslutningar tillstyrkte bifall till de
i utredningen framställda förslagen.

I underdånig skrivelse till Konungen den 3 mars 1943 överlämnades utredningen,
varvid skolöverstyrelsen, efter att hava återgivit de i utredningen
framställda förslagen, uttalade sig på följande sätt: »Med anledning av det
anförda får överstyrelsen i underdånighet tillstyrka, att förbättrade möjligheter
för tillgodoseende av installatörsutbildningen genomföras i enlighet med
utredningsmannens förslag, och får överstyrelsen i underdånighet hemställa,
att Eders Kungl. Maj :t täcktes föreslå riksdagen, att ett särskilt förslagsanslag
å 20,000 kronor för budgetåret 1943/44 uppföres under åttonde huvudtiteln
under rubriken Kommunala och enskilda anstalter för yrkesundervisning:
Befrämjande av den elektriska installatörsutbildningen.» Detta uttalande
var enhälligt.

I den föreliggande kungl, propositionen nr 255 angående anslag för kommande
budgetår till kommunala och enskilda anstalter för yrkesundervisning
vilken i dag behandlas finnes intet anslag upptaget för det ändamål, jag
här berört. Jag har velat påpeka detta för kammaren med uttalande av en förhoppning,
att frågan måtte komma upp så fort sig göra låter, helst i höst men
under alla förhållanden till kommande lagtima riksdag. Då frågan inte på
minsta sätt berörts i propositionen, har jag, herr talman, icke ansett mig kunna
väcka någon motion i frågan.

Jag nöjer mig nu med detta påpekande och har, herr talman, intet yrkande.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i det nu
ifrågavarande utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 215, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa byggnadsfrågor
m. m. inom ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde;

nr 217, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till försöksodling av gummiförande växter;

nr 218, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag å
tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1942/43 m. m., i vad avser folkhushållningsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 221, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till bidrag till dyrtidstillägg å folkpensioner och invalidunderstöd
m. m.;

nr 222, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till statsverket åliggande, av andra medel ej utgående ersättningar
i anledning av olycksfall i arbete m. m.;

nr 223, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om viss
begränsning av legitimation som tandläkare, m. m., i vad avser anslag till stipendier
för blivande distriktstan dläkare m. fl.;

nr 224, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till medicinalstyrelsen och statens farmacevtiska laboratorium,
m. m.;

Tisdagen den 22 juni 1943.

Nr 26.

nr 225, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående anslag å tillläggsstat
till rikestaten för budgetåret 1942/43 till kostnader för överflyttning
av arbetskraft, m. m.;

nr 227, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag om anslag för budgetåret
1943/44 till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster;

nr 228, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lokaler för vissa
vägförvaltningar m. m.;

nr 229, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag örn anslag för budgetåret
1943/44 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar; samt

nr 230, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å tillläggsstat
till riksstaten för budgetåret 1942/43 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 216, i anledning av Kungl. Anslag till
Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret 1943/44 till prisrabatte- ^''a
ring å vissa livsmedel m. m. jämte i ämnet väckta motioner. livsmedel

I en till riksdagen avlåten proposition, nr 260, hade Kungl. Maj :t, under ”*• m''
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över folkhushållningsärenden
för den 30 april 1943, föreslagit riksdagen att för budgetåret 1943/44 under
elfte huvudtiteln anvisa dels till Prisrabattering å vissa livsmedel ett anslag
av 110,000,000 kronor, dels ock till Förmalningsersättningar ett förslagsanslag
av 34,000,000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft

dels en inom andra kammaren av herr K. E. Hansson i Skediga m. fl. väckt
motion (11:151), vari hemställts, att riksdagen, måtte besluta sådana ändringar
i nu gällande bestämmelser för tilldelning av rabattkort för matfett och
mjölk, att jordbrukare erhölle rabattkort efter samma grunder som andra medborgare; dels

en inom andra kammaren av herr W. Svensson i Ljungskile väckt motion
(11:430), vari hemställts, att riksdagen vid behandling av Kungl. Maj:ts
ifrågavarande proposition måtte uttala sig för en sådan ändring av reglerna
för utlämnande av rabattkort på smör och mjölk till producenter, att de nu gällande
taxeringsvärdesgränserna utbyttes emot förmögenhetsgränser;

dels en inom andra kammaren av herr K. E. Senander m. fl. väckt motion
(II: 41), vari hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t begära
utfärdandet av sådana föreskrifter för tillämpningen av riksdagens beslut
beträffande rabattering å vissa livsmedel, att vissa i motionen påtalade
missförhållanden undanröjdes;

dels en inom första kammaren av herr N. Herlitz väckt motion (1:303),
vari hemställts, att riksdagen vid besvarandet av Kungl. Maj:ts ifrågavarande
proposition ville beakta vad i motionen anförts;

dels ock en inom andra kammaren av herr J. E. ''Andersson i Ovanmyra
m. fl. väckt motion (11:424), vari hemställts, att riksdagen ville besluta, att
för täckande av i motionen begärd höjning av producentbidraget på mjölk erforderliga
medel härför skulle ställas till förfogande genom jämkning av de i
propositionen nr 260 upptagna »Förmalningsersättningar».

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

1) att riksdagen, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionerna 11:151, 11:430, 11:41 och 11:424, måtte

Nr 26.

Tisdagen den 22 juni 1943.

Anslag till prisrabattering å vissa livsmedel m. m. (Forts.)

a) till Prisrabattering å vissa livsmedel för budgetåret 1943/44 å driftbudgeten
under elfte huvudtiteln anvisa ett anslag av 110,000,000 kronor;

b) till Förmalningsersättningar för budgetåret 1943/44 å driftbudgeten, under
elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 34,000,000 kronor;

2) att motionen I: 303 måtte anses besvarad med vad utskottet i utlåtandet
anfört.

Reservationer hade avgivits av, utom annan,,

1) herrar Johan Bernhard Johansson, Gränebo, Bernhard Nilsson, Ekströmer,
Persson i Skabersjö, Skoglund i Doverstorp, Persson i Falla och Andersson
i Södergård, vilka ansett, att utskottets yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet bort hemställa,

1) att riksdagen, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och motionerna II:
151 och II: 430 samt med avslag å motionerna II: 41 och II: 424, måtte

a) till Prisrabattering å vissa livsmedel för budgetåret 1943/44 å driftbudgeten
under elfte huvudtiteln anvisa ett anslag av 105,500,000 kronor;

b) till Förmalningsersättningar för budgetåret 1943/44 å driftbudgeten under
elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 23,000,000 kronor;

2) att motionen---- anfört;

2) herrar Emil Petersson och Danielsson, som — med biträdande i övrigt
av vad utskottet anfört -—- ansett, att utskottet på sätt i reservationen under 1)
föreslagits bort förorda borttagande av taxeringsvärdesgränser för jordbruksarrendatorer
och sänkning av förmalningsersättningen å handels förmälning
samt förty hemställa,

1) att riksdagen, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och motionerna II:
151 och 11: 430 samt med avslag å motionerna 11:41 och 11:424, måtte

a) till Prisrabattering å vissa livsmedel för budgetåret 1943/44 å driftbudgeten
under elfte huvudtiteln anvisa ett anslag av 112,500,000 kronor;

b) till Förmalningsersättningar för budgetåret 1943/44 å driftbudgeten under
elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 23,000,000 kronor;

2) att motionen---- anfört.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Jag har tillika med ett
antal av utskottets ledamöter i detta ärende avgivit en reservation.

Med hänsyn till den uppbrottsstämning, som uppenbarligen råder i kammaren,
ha vi, talesmännen för utskottet och för reservationen, kommit överens
om att inte gå för långt in i det spörsmål, som här avhandlas och varom det
verkligen finns mycket att säga.

Faktum är ju att dessa stödåtgärder, som ursprungligen voro avsedda åt
mindre bemedlade, lia svällt ut långt utöver vad som från början avsågs. Det
föreslås således nu i reservationen vissa reduktioner med avseende å prisrabatteringen
och i fråga örn förmalningsersättningen en viss sänkning, en sänkning
som icke annat än mycket obetydligt inverkar på index. Dessutom blir
ett bifall till reservationen en viss behövlig besparing av utgifterna.

Den ifrågavarande reservationen lämnar en utförlig och klargörande redogörelse
för den ståndpunkt, som reservanterna här ha intagit, och jag föreställer
mig att reservationen är så väl grundad och så utförligt motiverad,
att den talar för sig själv.

Med hänsyn till den korta tid, som nu står mig till buds, ber jag, herr talman,
att med dessa ord få yrka bifall till den av mig m. fl. avgivna reservationen.

Tisdagen den 22 juni 1943.

Nr 26.

Anslag till prisrabattering å vissa livsmedel ni. m. (Forts.)

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Departementschefen anser, i olikhet mot
reservanterna, att denna prisrabattering är lika viktig och väsentlig i år som
under de föregående åren, och i detta har utskottet gett. honom rätt.

Utskottets ärade ordförande antydde, att det i motiveringen till hans reservation
påpekas att det inte kan sagås, att det nu längre är endast de mindre
bemedlade, som få del av dessa prisrabatteringar, och detta har i reservationen
exemplifierats genom att det anförts, hur höga inkomster en familj med fyra
barn eller en familj med sex barn kunde få lia och ändå komma i åtnjutande
av prisrabattering.

Det är väl ändå litet betänkligt att inte hålla det stora sammanhanget
riktigt klart för sig vid sådana exempels anförande, ty det har från samma
håll, därifrån denna reservation kommer, gång på gång påpekats, att befolkningspolitiken
torde vara den viktigaste delen av svensk politik för närvarande
och för den närmaste framtiden. Familjer med fyra och med sex barn
äro väl rent av önskedrömmar tills vidare i befolkningspolitiskt avseende. Det
torde därför vara rätt besynnerligt att angripa sådana familjer för att de erhålla
hjälp just med hänsyn till de för barnen fysiologiskt sett så värdefulla
näringsämnena matfett och mjölk.

Hur stor blir då denna hjälp till en familj med fyra barn eller en nied
sex barn. Jo, 200 kronor ä 300 kronor örn året. Jag tror inte att någon här
i kammaren skulle vara beredd att åtaga sig att dra försorg örn dessa barn
för mindre än 200 kronor per barn och månad. Det är litet egendomligt att
med hänvisande till det höga inkomstbeloppet till och nied försäkra, att det
inte torde föreligga några ekonomiska svårigheter för så pass barnrika familjer
i detta hänseende och att sådana familjer inte äro i behov av denna prisrabattering.

Jag håller alldeles bestämt på att departementschefen och utskottet härvidlag
ha rätt gentemot reservanterna. Det påvisas visserligen av reservanterna,
att den av utskottet föreslagna sänkningen av de nu gällande inkomstgränserna
endast skulle påverka levnadskostnadsindex med 0.3 enheter, men, herr
talman, det är ju inte på det sättet, att vi i dessa dagar försöka tala för några,
låt vara, små höjningar av levnadskostnadsindex, utan vi sträva efter att hålla
den nuvarande prisnivån eller att få den sänkt. Därför synes icke detta förhållande,
att levnadskostnadsindex påverkas så, att index höjes, oaktat det endast
sker i mycket liten grad, vara någon motivering för ett gynnsamt ställningstagande
till reservationen.

Vad sedan förmalningsersättningen beträffar, så jämra sig reservanterna
över att denna ersättning kommer alla svenskar till del utan hänsyn till behov
och förmögenhetsställning. Ja, jag trodde, att vi voro överens på den
punkten att det är av synnerligen stor vikt att brödpriserna under denna
krigs- och kristid inte komma att höjas. Jag förstår inte, hur. den motivering,
som reservanterna framföra, nämligen att vetepriserna under tiden 1913—1941
ha stigit med 59 enheter och de totala levnadskostnaderna med 118 enheter,
kan spela någon roll under nuvarande förhållanden; det finns väl åtskilliga
livsmedel, som ha stigit till och med över de 118 enheterna, eftersom det totala
beloppet blivit 118 enheter.

Vad det här skulle gillia är vill ändå närmast att örn möjligt fa ned levnadsomkostnaderna
och till och med, ifall detta skulle kunna gå för. sig, att
få ned vetepriserna, såvida icke jordbruksnäringen förlorar någonting därigenom,
och den saken är det ju inte fråga örn i detta hänseende.

Herr talman! Jag finner således, att den motivering, som här bär anförts
för reservationen, inte är hållbar, och jag ber därför, att fa yrka bifall till utskottets
hemställan.

Nr 26.

Tisdagen den 22 juni 1943.

Anslag till prisrabattering å vissa livsmedel m. m. (Forts.)

Herr Petersson, Emil: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till ilen av
mig och herr Danielsson avgivna reservationen.

Herr förste vice talmannen: Herr talman! Mitt namn återfinnes här under
en till utlåtandet ^fogad reservation, som även undertecknats av utskottets ärade
ordförande och några andra ledamöter av utskottet. Avsikten med reservationen
är ju, att man vill hålla prisrabatteringen tillbaka och därigenom försöka spara
vad som är möjligt.

Dessa rabatter ha ju under åren utökats till att nu omfatta rätt betydande
belopp, och det kan ifrågasättas, om behovet av sådana rabatter alltid, åtminstone
för alla som komma i åtnjutande därav, är så stort. Vi hava därför i
utskottsutlåtandet söht ge uttryck åt den meningen att man även på detta
område skulle spara i den utsträckning som är möjligt.

Nu har emellertid reservationens motivering fått en avfattning, som jag inte
helt kan gilla. Den. som under åtskilliga år varit med i statsutskottet, vet att
det mycket lätt, med den snabbhet som ärendena skola behandlas och avgöras
särskilt mot slutet av riksdagen, kan hända att i motiveringarna insmyga sig
uttalanden^ som bli godkända men som man kanske inte till alla delar kan gilla.
Så är förhållandet i detta fall. I reservationen förekommer som en föreslagen
motivering för utskottets uttalande — det återfinnes å sid. 13 — bl. a. ett exempel
beträffande lantarbetarna. Det står däri: »Sålunda erhålla till exempel
numera lantarbetare,, vilka i sina löneavtal äro tillförsäkrade sitt tulla behov
av smör och mjölk, likväl rabattkort, vars penningvärde de kunna tillgodogöra
sig vid inköp av andra livsmedel.» Jag har mig verkligen inte bekant, att lantarbetarna
i sin lönestat äro tillförsäkrade smör utan endast mjölk. Visserligen
kan denna mjölk i vissa fall förvandlas till smör, om de själva kunna kärna
smör, men detta torde inte förekomma i någon nämnvärd utsträckning. I avtalen
ingå i allmänhet inte smör såsom avlöningsförmån och jag känner inte till,
örn det kan förekomma på någon ort att så är fallet, men i de allmänna lantarbetaravtalen
finns det, som sagt, ingenting nämnt därom.

„ Detta gör, att jag anser att det i reservationen här anförda exemplet icke är
sa lyckligt valt. Jag anser, att lantarbetarna böra ha lika goda förmåner som
andra grupper av inkomsttagare i motsvarande inkomstläge. Jag skall därför,
herr talman, endast i korthet be att få yrka att dessa rader i reservationen, som
jag tillåtit mig citera, måtte utgå därur, vilket kan ske utan att sammanhanget
rubbas.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende på det under behandling varande utlåtandet yrkats 1 :o) att vad
utskottet hemställt skulle bifallas; 2 :o) att det förslag skulle antagas, som
innefattades i den av herr Johan. Bernhard Johansson m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen; 3:o), av herr förste vice talmannen, att sistnämnda förslag
skulle antagas med den ändring i motiveringen, att den mening, som å sid.
13 i det tryckta utlåtandet började med orden »Salunda erhålla» och slutade
med »andra livsmedel», utelämnades; samt 4:o) att kammaren skulle antaga
det förslag, som innehölles i herrar Emil Peterssons och Danielssons vid utlåtandet
anförda reservation.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Johansson, Johan Bernhard, begärde votering, i anledning varav och
sedan till kontraproposition därvid antagits godkännande av det förslag, som

Tisdagen den 22 juni 5 943.

Nr 26.

Anslag till prisrabattering å vissa livsmedel m. m. (Forts.)
innefattades i den av honom m. fl. avgivna reservationen, uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 216, röstar

Ja ;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herr Johan Bernhard
Johansson m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter
särskilda uppmaningar av herr talmannen, först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpå, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Johansson, Johan Bernhard, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 73;

Nej — 44;

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 219, i anledning av Kungl.
Majrts proposition angående anslag för budgetåret 1943/44 till förbättrande av
bostadsförhållandena jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition, nr 243, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden för den
7 maj 1943, föreslagit riksdagen att

dels godkänna av departementschefen förordade ändrade grunder för bidragsverksamheten
för främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade,
barnrika familjer;

dels godkänna av departementschefen förordade ändrade grunder rörande
bidrag till främjande av bostadsbyggande på landsbygden;

dels medgiva, att, på sätt departementschefen förordat, bidrag till främjande
av bostadsbyggande på landsbygden finge beviljas under budgetåret 1943/
44, intill ett belopp av sammanlagt högst 1,000,000 kronor;

dels godkänna av departementschefen förordade ändrade grunder rörande
tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet och tilläggslån till viss bostadsbyggnads
verksamhet ;

dels medgiva, att räntefoten för bostadsanskaffningslån, nybyggnadslån,
förbättringslån och lantarbetarbostadslån, vilka kunde komma att beviljas under
budgetåret 1943/44, bestämdes till 3.25 procent;

dels ock för budgetåret 1943/44 anvisa

a) under femte huvudtiteln

1) till Statens byggnadslånebyrå: Avlöningar ett förslagsanslag av 638,000
kronor;

2) till Statens byggnadslånebyrå: Omkostnader ett förslagsanslag av 245,000
kronor;

3) till Främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer
ett förslagsanslag av 6,000,000 kronor;

Anslag till
förbättrande
tv bostadsförMllandena.

Nr 26.

Tisdagen den 22 juni 1943.

Anslag till förbättrande av bostadsförhållandena. (Forts.)

4) till Bidrag till inrättande av pensionärshem ett reservationsanslag av
2,000,000 kronor;

b) under kapitalinvestering, statens utlåningsfonder, till Lånefonden för bostadsförsörjning
för mindre bemedlade, barnrika familjer ett investeringsanslag
av 20,000,000 kronor;

c) under kapitalinvestering, fonden för låneunderstöd,

1) till Tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet ett investeringsanslag
av 50,000,000 kronor;

2) till Tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet ett investeringsanslag
av 37,000,000 kronor.

I samband med Kungl. Maj:ts berörda förslag hade utskottet till behandling
förehaft 19 i ämnet väckta motioner.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet avfattat sin hemställan i
särskilda med I A—I F samt II—IV betecknade punkter.

På framställning av herr talmannen beslöts att utlåtandet skulle företagas
till avgörande punktvis.

Punkten I A.

__ I denna punkt hade utskottet hemställt, att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å motionerna I: 41 och II: 50, I: 309
och II: 436, II: 105 samt II: 442 godkänna i statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 7 maj 1943 förordade ändrade grunder för bidragsverksamheten
för främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer.

I de likalydande motionerna I: 309, av herrar H. Ericsson och R. Berg, och
II: 436, av herr O. Andersson i Malmö m. fl., hade hemställts, att riksdagen
matte, med ändring av vad som föreslagits i propositionen, besluta, att familjebidrag
även skulle kunna utgå, med anlitande av det för familjebidrag anvisade
anslaget, åt mindre bemedlade, barnrika familjer, vilka erhölle bostäder
i byggnader, som ägdes av kommuner och därmed i lånehänseende jämställda
företag, allt i enlighet med i motionerna närmare anförda synpunkter.

I motionen II: 442, av herr P. A. Sköldin, hade hemställts, att riksdagen
måtte medgiva, att byggnadslånebyrån Unge, med anlitande av det för familjebidrag
anvisade anslaget, tills vidare bevilja dylikt bidrag jämväl åt sådana
mindre bemedlade, barnrika familjer, vilka erhölle bostäder i byggnader, tillhöriga
kommuner eller därmed i lånehänseende jämställda företag.

I de likalydande motionerna I: 41, av herrar S. Edin och E. Näsström, och
II: 50, av herr K. J. Andersson i Alfredshem m. fl., hade hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte begära skyndsam utredning för att
i görligaste man bereda de barnrika familjerna likartade förmåner i familjebidrag,
oavsett vilken statens bostadslåneform de beviljats.

Slutligen hade i motionen II: 105, av herr S. Persson i Stockholm m. fl.,
hemställts örn sådan ändring av reglerna för familjebidrag, att detsamma helt
knötes till de boende och icke som hittills även till fastigheterna.

Beträffande lane- och bidragsgivningen för bostadsförsörjning åt mindre
bemedlade, barnrika familjer hade reservation avgivits av herrar Johan Nilsson
i Malmö, Bäcklund, Jonsson i Eskilstuna, Isacsson, Andersson i Malmö
och Mårtensson samt fru Alvén, vilka ansett, dels att utskottets yttrande i
denna del bort hava den ändrade lydelse, reservationen visade, dels ock, i anslutning
härtill, att utskottet bort under punkten I A hemställa, att riksdagen

Tisdagen den 22 juni 1943.

Nr 26.

Anslag till förbättrande av bostadsförhållandena. (Forts.)
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag ävensom motionerna I: 309 och
II: 436 samt med avslag å motionerna I: 41 och II: 50, II: 105 och II: 442
godkänna av reservanterna förordade ändrade grunder för bidragsverksamheten
för främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer.

Herr Nilsson, Johan i Malmö: Herr talman! I detta ärende, som avser bland
annat främjandet av bostadsförsörjning åt mindre bemedlade, barnrika familjer,
ha några ledamöter av utskottet anmält en reservation. Hittills har det ju
varit så, att man byggt bostäder i särskilda fastigheter för dessa barnrika familjer.
Samtidigt har det emellertid uttalats önskemål, att man skulle försöka
få in barnrilca familjer även i vanliga hyreshus, alltså privathus, och föreningshus,
genom överenskommelse med fastighetsägarna. Detta sistnämnda önskemål
har egentligen uttalats från borgerligt håll. Att nu inte någon från det
hållet har reserverat sig på denna punkt i utskottets utlåtande, torde bero på
att saken ligger under utredning och att man tänker sig så småningom kunna
komma fram med ett förslag i den ena eller den andra av de riktningar jag nyss
omnämnt. Vi reservanter anse oss emellertid ha goda skäl att framlägga förslag
redan nu. Detta skulle då vara ett förslag på försök, och resultatet av dessa försök
skulle säkerligen bli till stor nytta, när man skall gå in för saken på allvar.
Under sådana omständigheter lia vi ansett oss böra reservera oss. Jag
kanske också får nämna, att Malmö stad har utarbetat ett förslag, avsett att
tillämpas för en sådan försöksverksamhet, vilket åtminstone visar, att man hyser
stort intresse för denna sak i min landsända.

Jag ber därför, herr talman, att på det enträgnaste få rekommendera denna
reservation, som inte alls avser att förbigå de utredningssträvanden, som pågå.
Örn försöken utfalla bra, förefaller det mig, att detta skulle bli till fördel, när
saken definitivt skall avgöras.

På grund av det anförda ber jag, herr talman, att få yrka bifall till den av
mig m. fl. vid utlåtandet fogade reservationen.

Häri instämde herr Bäcklund.

Herr Nilsson, Bernhard: Herr talman! Med åberopande av utskottets motivering
å sid. 30, andra stycket, där det talas om att bostadssociala utredningens
slutbetänkande är att förvänta under loppet av instundande höst, vilket också
berör detta ärende, ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Ericsson, Herman: Herr talman! Alla torde vi vara eniga, örn att de
barnrika familjerna böra hjälpas. Vad vi kanske någon gång tvista örn är, på
vilket sätt man bäst skall kunna hjälpa dem. Full enighet råder emellertid
örn att byggandet av bostadshus för de barnrika familjerna är cn väg, som
bör beträdas.

Nu har det emellertid visat sig — framför allt i de större städerna, där
man har byggt stora fastigheter — att det har varit litet besvärligt att sammanföra
en mängd barnrika familjer i samma fastighet. Det kan där förekomma
fastigheter, i vilka det finns mellan 100 och 200 barn, och detta har gjort,
att en del av de barnrika familjerna inte gärna vilja flytta in i sådana stora
fastigheter. Man har också försökt bygga småhus, men man kan inte bara
bygga enfamiljshus, utan man måste även ibland bygga större hus. I Malmö
ha vi därför försökt plantera ut de barnrika familjerna i redan befintliga hus
och så att säga blanda in dem bland andra hyresgäster. Stadsfullmäktige L
Malmö anslogo 10,000 kronor att användas för att i privathus försöka få in en

Nr 26.

Tisdagen den 22 juni 1943.

Anslag till förbättrande av bostadsförhållandena. (Forts.)
del barnrika familjer med stora barnskaror. Detta förutsatte ju, att man
skulle kunna komma överens med de privata husägarna, att de skulle ta emot
sådana familjer, varvid staden av dessa 40,000 kronor skulle lämna tillskott
till hyran. Det var enligt detta projekt inte meningen att staten skulle behöva
hjälpa till, utan meningen var, att vi skulle göra det mera som ett försök.
Det visade sig emellertid, att det inte fanns några privata hyresvärdar, som
ville hjälpa oss med projektets realiserande; det fanns inte en privat hyresvärd,
sorn, när drätselkammaren hade sin annons ute, förklarade sig vilja
ta emot någon av dessa familjer. Följaktligen strandade det försöket.

Då har man i andra hand utarbetat ett annat förslag, som går ut på att få
in barnrika familjer i bostadsrättsföreningar och hus, som ägas av kommuner,
men det förutsätter ju, att man får statsbidrag till hyran på samma sätt
som i fråga örn vanliga barnrikehus.

Byggnadslånebyrån har sagt, att den givetvis inte med några vittsyftande
förslag vill föregripa vad en utredning i detta ämne kan komma att medföra,
men byrån anser att det kan vara skäl att försöksvis pröva den föreslagna
metoden.

. Departementschefen anser sig inte kunna gå med på ett sådant försök. Han
vill avvakta, vad bostadssociala utredningen kan komma att säga i frågan,
och därför har han ansett sig inte kunna taga upp byggnadslånebyråns förslag
i sin proposition.

Vi anse emellertid att man mycket väl, utan a.tt föregripa något mera
omfattande förslag av byggnadslånebyrån, skulle kunna pröva metoden.

Den innebär ju, att Malmö stad skulle köpa m en, två eller tre lägenheter
i bostadsrättsfastigheter, dels i hus som redan finnas och dels i hus som
komma att byggas med tertiärlån och under kommunal ledning. Man skulle då
pa vanligt sätt kunna fa statsbidrag till hyran. Jag anser att det skulle vara
synnerligen värdefullt, att man, när bostadssociala utredningen en gång kommer
med sitt förslag, hade försökt med en sådan anordning för att se, hur den
slagit ut. Det är klart att man i dessa fastigheter skulle placera de bästa
barnrika familjerna. Örn familjen sköter lägenheten väl under tio år, vore det
meningen, att den skulle få förvärva lägenheten på samma villkor som övriga
lägenhetsinnehavare i fastigheten, varigenom den med tiden skulle bli deras
egen lägenhet.

Jag yrkar på dessa skäl bifall till den av herr Johan Nilsson i Malmö m. fl.
avgivna reservationen.

Herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag hade inte trott, att det skulle behöva
bli någon debatt på denna punkt, trots att det finns åtskilliga reservationer
i ärendet.

Jag vill endast erinra om att det ju inte kan få gå till på det sättet, att vi
skapa en specialregel för Malmö, utan det är väl självfallet, att det beslut, som
vi skulle fatta, här, skulle gälla för hela landet, under förutsättning att
kommunerna vilja övergå till det föreslagna systemet. Det är då svårt att
karakterisera förslaget såsom endast ett försök, ty Kungl. Majit och riksdagen
kunna inte säga: »I Malmö få ni göra så, men inte på andra håll i landet!» Det
ligger väl ändå i sakens natur.

Jag förstår visserligen det uppslag man här kommit med, och det är mycket
möjligt att det kunde ha sina fördelar, men jag måste säga, att i viss mån
är det helt enkelt framkallat därav, att av de stora städerna är Malmö den; som
har skött sin barnrikefamiljspolitik sämst. Det bör sägas ut, eftersom man
pa det hållet nu har alldeles speciella pretentioner. Jämfört med Stockholm

Tisdagen den 22 juni 1943.

Nr 26.

Anslag till förbättrande av bostadsförhållandena. (Forts.)
och Göteborg har Malmö visat ett alldeles förbluffande ringa intresse för att
söka lösa detta problem i enlighet med statsmakternas anvisningar.

Jag bade inte tänkt vara hård i mitt omdöme örn någon här, men jag måste
göra denna reflexion i anledning av anspråken från Malmö. Det är mycket
möjligt att denna sak kommer att lösas, måhända redan vid nästa riksdag.
örn nämligen bostads sociala utredningen kommer med förslag i ämnet som
kunna anses acceptabla. Men jag måste avråda från att man på grund av
ett initiativ från Malmö skall ett, tu tre i viss mån lägga örn hela systemet
för statssubventioner till barnrika familjer.

För min del hoppas jag att kammaren kommer att bifalla utskottets hemställan.

Herr Löfvander: Herr talman! Med anledning av ifrågavarande proposition
skall jag be att få yttra några ord.

Byggnadsfrågan på landsbygden är ett irritationsmoment, som mer och mer
gör sig gällande. Det är av avgörande betydelse, att landsbygdens och jordbrukets
byggnadsfrågor få en acceptabel lösning. Det har upprepade gånger
av statsmakterna fastslagits, att jordbruket icke kan bära de nuvarande byggnadskostnaderna.
Riksdagen har också vid ett tidigare tillfälle i anslutning till
en av socialministern avgiven proposition i frågan örn jordbrukets byggenskap
uttalat sig för bland annat rätt för arbetsgivare att bygga mot timpenning i
de fall, då ackordssystemets tillämpning skulle bereda svårigheter, samt frihet
att mot andra villkor än de i byggnadsavtalet fastställda använda gårdens folk
och i orten bosatt arbetskraft samt upprättande av ackordsprislistor, bättre avpassade
till landsbygdens speciella förhållanden än de listor, vilka gälla för
städer och stadsliknande samhällen. Det avtal, som träffats mellan städernas
byggmästare och byggnadsfackföreningarna, bär inte lett till förverkligande
av berörda, av riksdagen godkända principer och icke heller kunnat godkännas
av jordbrukets organisationer. De rimliga och skäliga krav, vilka tidigare
framställts av jordbruksbyggenskapens representanter, ha inte vunnit beaktande.
Rätten att bygga mot timlön, då ackordssystemet icke lämpligen har
kunnat komma i tillämpning, har inte blivit fastställd. Man har fortfarande
kvar krav från fackföreningshåll, att mätningsförfarande skall tillämpas, oavsett
örn det är rimligt eller inte.

Frågan örn möjlighet att använda gårdens folk i byggnadsarbete har inte
blivit reglerad. Tvärtom ha fackföreningarna i städerna gjort anspråk på
att få bestämma, vilka arbetare en byggmästare skall använda i det fall bygget
ligger inom respektive fackförenings räjong.

Vad jag nu har anfört grundar sig på personlig erfarenhet. Prislistor, lämpade
för jordbrukets byggnadsarbeten, lia inte kommit till stånd. Man har nöjt
sig med en generell och ganska obetydlig sänkning för do tre lägsta lönegrupperna
av de i stadsprislistorna fastställda ackordsbeloppen. Under sådana förhållanden
förvånar man sig inte över att någon byggnadsverksamhet på landsbygden
icke kan pågå i den utsträckning som vore önskvärd. Byggnadsbeståndet
på landsbygden försämras år från år på grund av att nödiga nybyggnader
och reparationer inte kunnat utföras. Det är beklagligt, och det kommer att
leda till cn katastrof, örn man inte kommer till rätta med detta spörsmål. 1
motionen nr 440 i andra kammaren yrkas därför bland annat, »att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Majit måtte påyrka kraftiga och effektiva åtgärder för
nedbringande av landsbygdens och jordbrukets byggnadskostnader i enlighet
med statsmakternas tidigare uttalade intentioner».

Utskottet bär inte velat biträda donna begäran örn en skrivelse till Kungl.
Majit, vilket jag anser vara beklagligt. Frågan är av den vikt, att den borde

Nr 26.

Tisdag-en den 22 juni 1943.

Anslag till förbättrande av bostadsförhållandena. (Forts.)
uppmärksammas av statsmakterna mera än vad som varit fallet. Utskottet har
inskränkt sig till att vid studiet av denna motion yttra följande: »I nuvarande
läge anser sig utskottet icke böra förorda i motionerna 1:311 och 11:440
framlagda förslag om åtgärder för nedbringande av landsbygdens och jordbrukets
byggnadskostnader.»

Vid utlåtandet är fogad en reservation under 4:o), avgiven av herr J. B.
Johansson m. fl. Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till denna reservation.

Herr Persson: Herr talman! Med instämmande i vad herr Löfvander anfört
till stöd för den under 4:o) antecknade reservationen vid detta utlåtande ber
jag att jämväl få yrka bifall till den under l:o) antecknade reservationen av
friherre De Geer m. fl.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Herr talman! Herr statsrådet yttrade någonting
örn att man inte kunde giva Malmö stad rätt till en sådan försöksverksamhet
som den föreslagna, utan att örn en sådan skulle komma till stånd en
gång, den måste gälla hela landet.

Vad reservationen beträffar, avser den inte enbart Malmö stad. Vi ha bara
tagit Malmö såsom ett exempel. Förslaget avser givetvis hela landet. Skulle således
riksdagens beslut gå i den riktning, som reservanterna tänkt sig, kommer
det att omfatta hela landet.

Det skulle kanske inte skada, att man hade erfarenhet av en verksamhet
sådan som den föreslagna, då man en gång definitivt skall ta ställning till
denna fråga.

Det är klart, att jag inte gärna vill med statsrådet diskutera hans påstående,
att Malmö stad skulle sköta bostadsfrågan för barnrika familjer sämre än
andra städer. Jag kan emellertid nämna, att jag under många tidigare år såsom
ordförande i en drätselavdelning haft i uppdrag att sköta denna angelägenhet
i Malmö, och jag kan försäkra, att all kraft på den tiden sattes in på
att realisera frågan om bostadsförsörjningen för barnrika familjer.

Jag kan emellertid inte neka till att redan vid den tiden det kom fram sådana
förslag som det nu förevarande, som kanske i någon mån höllö strävandena
efter barnrikehus tillbaka. Från personer, tillhörande både vårt parti och andra
partier, framfördes förslag, att man skulle försöka få till stånd en sådan uppmjukning
av gällande ordning, varigenom lägenheter i privathus skulle upplåtas
till barnrika familjer. Därom har sålunda förts mycken diskussion i
Malmö stad och det är väl icke utan att detta haft inflytande på och verkat
återhållande på byggandet av särskilda barnrikehus. Jag var då emot dessa
förslag, ty jag ansåg, att man borde förfara på det sätt riksdagen hade beslutat.
Men jag undrar, örn man inte nu för att vinna verklig enighet örn själva
saken skulle kunna uppmjuka bestämmelserna på det sätt som reservanterna ha
föreslagit.

Man har hört både från Göteborg och Stockholm, att de stora barnrikehusen
betraktas som särskilda anstalter, som ibland ha fått en stämpel på sig, som
inte precis är gagnande för det goda syfte, som de skola främja.

Dessa förhållanden ha gjort, att jag har försökt förstå dessa framställningar,
att försöka placera ut barnrikefamiljerna här och där. Jag tror därför att
det vore klokt, om riksdagen gjorde ett sådant försök som reservanterna föreslagit.
Jag är övertygad örn att det skulle vara till gagn den gång socialministern
skall skriva den proposition, som kan bli en följd av den utredning,
som nu pågår.

Jag vidhåller således, herr talman, mitt yrkande örn bifall till reservationen.

Tisdagen den 22 juni 1943.

Nr 26.

Anslag till förbättrande av bostadsförhållandena. (Forts.)

Herr Ericsson, Herman: Herr talman! Herr statsrådet använde mycket
starka ord, när han karakteriserade det sätt, på vilket Malmö stad skött
frågan örn anskaffande av bostäder åt barnrika familjer. Jag tror inte att
man kan använda så starka ord. Jag är säker på att de, som äro satta att
sköta den saken, försökt göra sitt bästa. Men jag vet att statsrådet är missbelåten
med att man inte har byggt fler barnrikehus i Malmö än som skett. Det
är möjligt att statsrådet på grund därav anser att Malmö stad skött frågan
dåligt.

Men vad är det för idé att bygga stora hus, när man inte får barnrika familjer
att flytta in i dem? Vi ha mycket svårt att få de barnrika familjerna att
flytta in i de större hus vi redan ha. Däremot går det något lättare i fråga
örn enfamiljshus och radhus. Anledningen till denna motvilja kan jag inte
uttala mig örn. Det är denna svårighet att få folk att flytta in i barnrikehus,
som har gjort att vi inte kunnat bygga flera än vi hittills gjort.

Herr statsrådet Möller: Det är riktigt, som herr Ericsson säger, att jag
syftade på att Malmö stad byggt ett mycket ringa antal hus för barnrika
familjer.

Jag har tyvärr inte laddat mig med material och har därför inte siffror
tillgängliga, men jag skulle tro, att t. ex. Göteborg har byggt ungefär tio
gånger så mycket barnrikehus som Malmö. Jag kommer själv från den senare
staden och har tillbringat mina barndoms- och ungdomsår där nere, och jag
finner det egendomligt, att det skulle vara en sådan stor skillnad i mentaliteten
mellan malmöbor å ena sidan och stockholmare och göteborgare å den
andra, att det inte även i Malmö skulle kunna ordnas så, att de barnrika
familjerna vilja bo i dessa hus, där de för samma hyra få mycket bättre lägenheter
än nu.

Det är klart, att vi inte skola stå här och diskutera Malmö stads bostadspolitik,
men jag tycker, att det är karakteristiskt, att det är därifrån detta
uppslag kommer. Reservanternas förslag skall givetvis tillämpas för hela landet,
men det är svårt att beteckna det blott som en försöksverksamhet, när helt
plötsligt hela subventionsväsendet skall omformas eller utvidgas.

Nu har jag tyvärr inte heller motionen här -— någon stor debatt väntade
jag mig inte om just denna sak, utan på helt andra punkter av denna omfattande
fråga — men jag kan inte tänka mig annat än att det blir ganska besvärligt
att t. ex. fastställa den standardhyra, som här skall gälla. Jag vill
fästa uppmärksamheten på att vid bestämmandet av standardhyrorna i hyreshus
för barnrika familjer någon utgift för tomt inte får medräknas och
att vidare vissa räntelättnader och andra lättnader lämnas. Jag föreställer
mig därför, att det skall bli ganska besvärligt att ett tu tre skapa en likställighet,
men jag vågar inte yttra mig med bestämdhet därom. I varje fall kan
det inte bli fråga örn att i något hänseende tillämpa andra grunder för statsrabatterna
i dessa hus än de förut antagna grunderna för av kommuner eller
stiftelser byggda fastigheter för barnrika familjer. Örn lägenheterna äro likvärdiga,
kan man möjligen förfara så, att man lägger standardhyrorna i förut
uppförda barnrikehus till grund för beräkningen. Det förefaller mig dock,
som örn det skulle vara ganska svårt för riksdagen att här på rak arm fatta
ett beslut av det slag reservanterna hemställa örn.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den nu förevarande punkten hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av herr Johan Nilsson i Malmö m. fl. vid

Nr 26.

Tisdagen den 22 juni 1943.

Anslag till förbättrande av bostadsförhållandena. (Forts.)
utlåtandet avgivna reservationen; och förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö begärde votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 219 punkten
I A, röstar

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herr Johan Nilsson
i Malmö m. fl. vid utlåtandet avgivna, reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda uppmaningar
av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen, reste
sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkten I B.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten I C.

I denna punkt hade utskottet hemställt, att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. M.aj:ts förslag och med avslag å motionerna II: 431 och II: 441 godkänna
av utskottet förordade ändrade grunder rörande tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet
och tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet.

Beträffande modifikationer i reglerna för tertiär- och tilläggslånen hade reservation
anförts av friherre De Geer samt herrar Ekströmer, Persson i Skabersjö,
Skoglund i Doverstorp, Hansson i Rubbestad, Pettersson i Dahl och
Eriksson i Frägsta, vilka ansett, att utskottets yttrande i denna del bort hava
den lydelse, som i reservationen angivits, Reservanternas förslag innebar, att
ett i utskottets motivering gjort uttalande av innehåll, att såsom departementschefen
framhållit tillräckliga skäl syntes saknas för (bibehållande av gällande
bestämmelser örn maximering av tilläggslånet till 90 respektive 95 procent av
överkostnaden, skulle utbytas mot följande yttrande:

»Då ett upphävande av gällande bestämmelser angående tilläggslånets maximering
skulle innebära en viss, låt vara begränsad utvidgning av subventionssystemet,
anser sig utskottet icke kunna tillstyrka Kungl. Maj :ts förslag i
förevarande hänseende.»

Herr Persson: Herr talman! Jag skall be att få hemställa örn bifall till den
vid denna punkt av friherre De Geer m. fl. avgivna reservationen.

Herr Ström, Torsten: Herr talman! Jag skall be att få yrka bifall till statsutskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gjordes enligt de därunder förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt samt vidare på bifall till utskottets hemställan med den änd -

Den, det ej vill, röstar

Tisdagen den 22 juni 1943.

Nr 26.

Anslag till förbättrande av bostadsförhållandena. (Forts.)
ring i motiveringen, som förordats i den av friherre De Geer m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarades den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkten I D.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten I E.

I förevarande punkt hade utskottet hemställt, att riksdagen måtte för budgetåret
1943/44 å driftbudgeten under femte huvudtiteln anvisa

a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag

1) till Statens byggnadslånebyrå: Avlöningar ett förslagsanslag av 638,000
kronor,

2) till Statens byggnadslånebyrå: Omkostnader ett förslagsanslag av

245,000 kronor,

3) till Främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika
familjer ett förslagsanslag av 6,000,000 kronor,

b) i anledning av motionerna 1:306 och 11:435, 1:307 och 11:432 samt
1:311 och 11:440 till Bidrag till främjande av bostadsbyggande på landsbygden
ett reservationsanslag av 10,000,000 kronor,

c) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och motionen II: 429 samt med bifall
till motionen II: 434 till Bidrag till inrättande av pensionärshem ett reservationsanslag
av 4,000,000 kronor.

Såsom förut anförts innebar Kungl. Maj:ts förslag att till Bidrag till inrättande
av pensionärshem skulle för budgetåret 1943/44 under femte huvudtiteln
anvisas ett reservationsanslag av 2,000,000 ''kronor.

I motionen II: 429, av herr E. Jonsson i Skutskär, hade hemställts, att riksdagen
måtte för budgetåret 1943/44 till Bidrag till inrättande av pensionärshem
anvisa ett reservationsanslag av 3,000,000 kronor.

I motionen 11:434, av herr D. Hall m. fl., hade hemställts örn anvisande
för samma ändamål av ett anslag av 4,000,000 kronor.

Enligt en vid utlåtandet avgiven, med 3 betecknad reservation beträffande
bidrag till inrättande av pensionärshem hade herrar Johan Bernhard Johansson,
Bernhard Nilsson och Bäckström, friherre Be Geer samt herrar Ekströmer,
Persson i Skabersjö, Skoglund i Doverstorp, Danielsson, Hansson i Rubbestad,
Pettersson i Dahl och Eriksson i Frägsta ansett, dels att utskottets
yttrande i denna del bort hava den ändrade lydelse, reservationen visade, dels
ock, i anslutning härtill, att utskottet ‘bort under punkten I E c) hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å
motionerna 11:429 och 11:434 till Bidrag till inrättande av pensionärshem
för budgetåret 1943/44 å driftbudgeten under femte huvudtiteln anvisa ett
reservationsanslag av 2,000,000 kronor.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Under den nu föredragna
punkten har utskottet, med tillstyrkande av en i ämnet väckt motion, hemställt
örn en fördubbling av bidraget till inrättande av pensionärshem. I likhet
med övriga reservanter anser jag, att det med hänsyn till det statsfinansiella
läget och bristen på material och arbetskraft är lämpligare att följa Kungl.
Ma,j:ts förslag.

Herr talman! Jag yrkar bifall till den av mig m. fl. vid denna punkt avgivna
reservationen.

Första kammarens protokoll 19JfS. Nr £6.

Nr 26.

Tisdagen den 22 juni 1943.

Anslag till förbättrande av bostadsförhållandena. (Forts.)

Herr Ström, Torsten: Herr talman! Med hänvisning till den motivering,
som statsutskottet anfört på sid. 30 i utlåtandet, ber jag att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen i enlighet
med .de yrkanden, som därunder framkommit, propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den under behandling varande punkten hemställt samt
vidare på bifall till utskottets hemställan med den ändring, som förordats i
den av herr Johan Bernhard Johansson m. fl. vid utlåtandet anförda, med 3
betecknade reservationen; och förklarade herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Johansson, Johan Bernhard, begärde votering i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 219 punkten
I E, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan med den ändring, som förordats
i den av herr Johan Bernhard Johansson m. fl. vid utlåtandet anförda, med 3
betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs; verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för
ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen
reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpå, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Johans son, Johan Bernhard, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparatj och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 70;

Nej — 51.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.
Punkten I F.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten II.

I de likalydande motionerna I: 311, av herr A. Löfvander m. fl., och II: 440,
av herr H. Hammarlund m. fl., hade hemställts,

_ att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte påyrka kraftiga och effektiva
åtgärder för nedbringande av landsbygdens och jordbrukets byggnadskostnader
i enlighet med statsmakternas tidigare uttalade intentioner,

att när så erfordrades uppskov med verkställande av byggnadsföretag på
landsbygden, vartill bidrag eller lån av statsmedel beviljats, måtte i hittills
sedvanlig utsträckning medgivas,

att bidrags- och lånemedel, disponerade för bostadsförbättrings- eller nybyggnadsföretag
på landsbygden, som av vederbörande icke utnyttjades, i mån
av behov måtte kunna disponeras på nytt för därför avsett ändamål,

Tisdagen den 22 juni 1943.

Nr 26.

Anslag till förbättrande av bostadsförhållandena. (Forts.)

samt att till Bidrag för främjande av bostadsbyggande på landsbygden
anätte beviljas ett förslagsanslag av 15,000,000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten av angivna orsaker hemställt,
att motionerna 1:311 och 11:440, i den mån de ej behandlats under I, måtte
anses besvarade genom vad utskottet i utlåtandet anfört.

I motiveringen hade utskottet yttrat bland annat, att utskottet i nuvarande
läge ansåge sig icke böra förorda i motionerna 1:311 och 11:440 framlagda
förslag om åtgärder för nedbringande av landsbygdens och jordbrukets byggnadskostnader.

Herr Johan Bernhard Johansson, friherre De Geer samt herrar Ekströmer,
Persson i Skabersjö, Skoglund i Doverstorp, Danielsson, Hansson i Rubbestad,
Pettersson i Dahl och Eriksson i Frägsta hade enligt en vid utlåtandet
avgiven, med 4 ''betecknad reservation beträffande bostadsförbättringsverksamheten
på landsbygden ansett, dels att utskottets yttrande i denna del bort
hava den ändrade lydelse, reservationen visade, dels ock, i anslutning härtill,
att utskottet bort under punkten II hemställa, att riksdagen, med bifall till motionerna
I: 311 och II: 440, i vad desamma avsåge landsbygdens byggnadskostnader
måtte ''besluta att hos Kungl. Maj:t hemställa örn åtgärder till nedbringande
av berörda kostnader.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Jag ber att på denna punkt
få yrka bifall till dea vid utskottsutlåtandet fogade av mig m. fl. avgivna
reservationen, betecknad med nummer 4.

Herr Löfvander: Herr talman! Jag instämmer med den föregående talaren.

Herr Elofsson, Gustaf: Herr talman! Vi lia under många år här i riksdagen
resonerat örn att byggnadsfrågan på landsbygden skulle lösas. Socialministern
har vid flera tillfällen i bägge kamrarna antytt, att han skulle göra sitt bästa
för att ordna upp denna sak, men det står fortfarande på samma punkt.

Det säges, att man på landsbygden kan betala efter timlön, till dess man fått
fram en prislista för den dyrortsgrupp kommunen tillhör. Men örn man försöker
sätta i gång med ett bygge, dröjer det inte länge, förrän blockadhotet
hänger över en, såvida man inte vill gå med på att betala ackord eller ersättning
efter den prislista, som fastställts för de högre dyrorterna.

Landsbygdens befolkning fordrar inte att få sina byggnader uppförda till
något underpris, men när man från landsbygdshåll i diskussionen framhåller,
att dyrortsgraderingen är orättvis, får man höra, att det är billigare på landet.
Då måste man väl också utgå ifrån, att när prislistorna för arbete fastställas
för de olika områdena, dyrortsgraderingen också följes. Man kan ju inte sälja
sina produkter efter lägsta dyrortspris men betala det arbete, man vill ha utfört,
efter högsta dyrortspris. Vi på landet vilja därför få fram en prislista, som
är anpassad efter byggnadsförhållandena på landsbygden.

Jag skall inte förlänga debatten med att redogöra för olikheten i byggnadssätt
mellan städerna och landsbygden, men jag kan inte underlåta att framhålla,
att de byggnader, som uppföras på landsbygden, äro av mycket enklare
slag än de, som utföras i städer och stadsliknande samhällen. Trots detta äro
prislistorna desamma.

Jag skall inte heller dra upp frågan, hur mycket ett ackord kan ge på ett
bygge på landsbygden -— den frågan ha vi diskuterat förut — utan jag skall
endast vädja till socialministern, då jag nu ser honom här i kammaren, att han
verkligen måtto laga så, att landsbygdens byggnadsförhållanden kunna ordnas

Nr 26.

Tisdagen den 22 juni 1943.

Anslag till
åtgärder för
arbetsmarknadens
reglering
m. m.

Anslag till förbättrande av bostadsförhållandena. (Forts.)
inom en snar framtid. Byggnadsstandarden på landsbygden har, som sagt, försämrats
oerhört under de sista åren, beroende bl. a. på att knappast någon har
vågat sätta i gång och bygga på grund av risken för blockad.

Herr talman! Jag skall med dessa ord be att få yrka bifall till den under
4:o) avgivna reservationen.

I detta anförande instämde herr Tjällgren.

Herr Ström, Torsten: Herr talman! Denna fråga ha vi ju debatterat i timmar
vid olika tillfällen. Jag anser det därför onödigt att nu draga upp en diskussion
på denna punkt.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjonde herr talmannen
jämlikt föreliggande yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den nu ifrågavarande punkten hemställt samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr Johan Bernhard Johansson m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 4 betecknade reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Elofsson, Gustaf, begärde votering, i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, sorn bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 2,19 punkten
II, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herr Johan Bernhard
Johansson m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 4 betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt vo ter ingspr opositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för
ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpå, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Elofsson, Gustaf, begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat; och befuunos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja -—- 66;

Nej —- 45.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Punkterna III och IV.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 220, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret 1943/44 till åtgärder för
arbetsmarknadens reglering m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition, nr 283, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över socialärepden för den

Tisdagen den 22 juni 1943.

Nr 26.

Anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m. (Forts.)

21 maj 1943, föreslagit riksdagen att för budgetåret 1943/44 under femte huvudtiteln
anvisa till Statens arbetsmarknadskommission m. m.: Avlöningar ett
förslagsanslag av 6,000,000 kronor, till Statens arbetsmarknadskommission
m. m.: Omkostnader ett förslagsanslag av 3,500,000 kronor, och till Åtgärder
för arbetsmarknadens reglering m. m. ett reservationsanslag av 13,000,000
kronor.

I samband med Kungl. Maj:ts förevarande förslag hade utskottet till behandling
förehaft

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr A. Heiding m. fl. (I: 314) och den andra inom andra kammaren, av herr
S. Andersson i Vigelsbo m. fl. (11:445), vari hemställts, att riksdagen måtte
anslå 12 miljoner kronor till åtgärder för arbetsmarknadens reglering — varvid
anslaget till kontantunderstödsverksamhet skulle minskas till 1.5 miljoner
kronor mot av Kungl. Majit föreslagna 2.5 miljoner kronor — och i övrigt
beakta de synpunkter, som i motionen anförts;

dels ock en inom andra kammaren av fru Disa Västberg m. fl. väckt motion,
(11:160).

Utskottet hade i det nu förevarande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

I. att riksdagen måtte för budgetåret 1943/44 å driftbudgeten under femte
huvudtiteln anvisa

a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag

1) till Statens arbetsmarknadskommission m. m.: Avlöningar ett förslagsanslag
av 6,000,000 kronor,

2) till Statens arbetsmarknadskommission m. m.: Omkostnader ett förslagsanslag
av 3,500,000 kronor,

b) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å motionerna I: 314
och II: 445 i vad desamma avsåge anslagsfrågan till Åtgärder för arbetsmarknadens
reglering m. m. ett reservationsanslag av 13,000,000 kronor,

II. att motionerna I: 314 och II: 445, i vad nämnda motioner ej behandlats
under I, samt motionen II: 160 måtte anses besvarade genom vad utskottet
anfört.

I motiveringen hade utskottet — efter att hava erinrat örn att Kungl. Maj :t
den, 20 november 1942 uppdragit åt arbetsmarknadskommissionen och bränslekommissionen
att skyndsamt verkställa undersökning beträffande möjligheten
att intensifiera skogsarbetet genom utsträckning av den vana skogsarbetarkårens
arbetssäsong eller utöknjng annorledes av dess arbetsinsatser — anfört
bland annat följande:

»Utskottet vill icke förneka, att avverkningstvånget utgör en börda för
skogsägaren, som ökar i den mån han nödgas anlita högvärdigt virke för utvinningen
av ved. Emellertid kommer frågan örn högre priser på skogsprodukter
eller däremot svarande statssubvention i detta sammanhang i betraktande
allenast såsom medel för utökning av den vana skogsarbetarkårens arbetsinsatser.
Utskottet anser, att Kungl. Maj:ts ställningstagande till ovanberörda
utredning bör avvaktas innan riksdagen ur denna synpunkt upptager berörda
fråga till prövning.

Vidkommande ovannämnda motionsyrkanden i övrigt vill utskottet framhålla,
att inkallandet av riksarbetslag föranlett irritation och givetvis bör betraktas
såsom en nödfallsutväg. Det bör även uppmärksammas, att den för
närvarande anlitas i en mycket begränsad utsträckning. Utskottet kan emellertid
icke ansluta sig till motionärernas krav på avveckling av denna metod
att i ett påfrestande läge tillgodose skogsbrukets behov av arbetskraft. I dea -

Nr 26.

Tisdagen den 22 juni 1943.

Anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m. (Forts.)
na fråga ävensom beträffande förslaget om nedläggande av vissa industrier
vill utskottet framhålla, att alla möjligheter att undvika mera omfattande
tvångsingripanden för tillgodoseende av ett aktuellt behov av arbetskraft böra
omsorgsfullt prövas och utnyttjas.

I vad mån åtgärder för ökande av den vana skogsarbetarkårens arbetsinsatser
kan få till följd, att hänvisning av ovan arbetskraft till skogarna kan
undvaras, undandrager sig givetvis för närvarande utskottets bedömande.
Skulle emellertid sådana hänvisningar erhålla tillnärmelsevis samma omfattning
som under den nu förflutna awerkningssäsongen, skulle ett bifall till det
i nämnda motioner framlagda förslaget om lika förmåner till alla skogsarbetare
få mycket allvarliga konsekvenser. Utskottet avstyrker nied hänsyn härtill
berörda yrkande.

Såsom ovan framhållits är arbetslösheten för närvarande lägre än den varit
något år efter 1920. Det kan förutsättas, att alla möjligheter undersökas att
inpassa de kvarvarande arbetslösa i arbetsprocessen. Utskottet delar den uppfattning
i denna fråga, som kommit till uttryck i ovan berörda motioner. Enligt
Kungl. Majlis förslag skola 2,500,000 kronor avses för kontantunderstöd
åt arbetslösa. Utskottet har funnit sig icke kunna biträda i motionerna väckt
förslag att nämnda belopp minskas med minst 1,000,000 kronor och vill i detta
sammanhang erinra örn att från det ifrågavarande beloppet utgår understöd
till arbetslösa jämväl under pågående omskolning.»

Reservation hade avgivits av friherre De Geer samt herrar Ekströmer, Tersson
i Skabersjö, Hansson i Rubbestad, Pettersson i Dahl och Eriksson i Frägsta,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa,

I. att riksdagen--- 3,500,000 kronor,

b) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna I:
314 och 11:445 till Åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m. ett reservationsanslag
av 12,000,000 kronor,

II. att motionen II: 160 måtte anses besvarad genom vad utskottet anfört.

I reservanternas motivering hade den nyss återgivna delen av utskottets yttrande
utbytts mot följande uttalande:

»Utan tvivel dragés arbetskraft från jordbruket på den grund att industrien
kan erbjuda högre arbetsförtjänster. Såsom en åtgärd till underlättande av
jordbrukets försörjning med arbetskraft synes vad i motionerna anförts örn
nedläggande eller inskränkande av vissa industrier förtjäna närmare övervägande.

I likhet med motionärerna anser utskottet även, att nu gällande vedpriser
icke kunna anses skäliga. En sådan förbättring av skogsbrukets inkomstförhållanden
bör enligt utskottets mening komma till stånd, att arbetslönerna
kunna höjas och därjämte skogsbruket lämna rimlig avkastning. Utskottet förutsätter,
att Kungl. Maj:t tager denna fråga under övervägande och under
instundande höst förelägger riksdagen erforderliga förslag i ämnet. I detta
sammanhang vill utskottet framhålla, att därest direkta subventioner till skogsarbetare
även i fortsättningen skall komma i fråga, sådana böra utgå lika till
alla dylika arbetare.

Med hänsyn till erfarenheterna från innevarande avverkningsår synes problemet
om tillförande av erforderlig arbetskraft till skogsavverkningen icke
kunna på ett tillfredsställande sätt lösas genom inkallande av riksarbetslag.
Till den grad har anordningen ställt sig kostsam och medfört irritation, att
utskottet i likhet med motionärerna funnit en avveckling av densamma vara
nödvändig.

Tisdagen den 22 juni 1943.

Nr 26.

Anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m. (Forts.)

Det hår ovan framhållits att arbetslösheten för närvarande är lägre än den
varit något år efter 1920. Såsom i motionerna 1:314 och 11:445 framhållits
böra alla möjligheter undersökas att inpassa de kvarvarande arbetslösa i arbetsprocessen.
Sker så synes för kontantunderstödsverksamheten avsett belopp
kunna nedsättas med 1 miljon kronor och det av Kungl. Maj :t till arbetsmarknadens
reglering äskade anslaget i enlighet med motionärernas förslag minskas
till 12,000,000 kronor.»

Herr Heiding: Herr talman! Jag bär varit med örn att avlämna en motion
angående detta ärende, vari yrkas, att anslaget till kontantunderstödsverksamheten
skulle nedskäras från 2.5 till 1.5 miljoner kronor, en minskning således
med en miljon kronor, och att det belopp, som i statsverkspropositionen
upptagits till 13 miljoner kronor, alltså skulle minskas till 12 miljoner kronor.

Utskottet har tillstyrkt Kungl. Maj :ts förslag, men till utskottets utlåtande
finns fogad en reservation, som ansluter sig till vad som hemställts i motionen.

Man kan väl anse, att några stora utdelningar av kontantunderstöd för närvarande
inte borde behöva förekomma. Nu är det ju så ont om arbetskraft,
i ali synnerhet i jordbruket och skogsbruket, att det borde vara möjligt att
bereda sysselsättning åt alla arbetslösa.

Enligt den senaste rapporten från arbetsmarknadskommissionen, som förelåg,
när vi skrevo vår motion, funnos under mars månad 10,817 anmälda lediga
platser inom jordbruket, under det att antalet arbetssökande till dylika platser
inte uppgick till mer än 4,826. Härvid är att märka, att till följd av svårigheterna
att erhålla arbetskraft inte alla arbetsgivare, som ha behov därav, anmäla
detta till arbetsförmedlingen.

Siffrorna för skogsbruket visa ännu ogynnsammare proportioner. Mot 19,387
anmälda lediga platser svarade under mars månad endast 2,847 arbetssökande.
För att tillgodose behovet av arbetskraft inom skogsbruket ha som bekant särskilda,
extraordinära åtgärder vidtagits.

Med hänsyn till bristen på arbetskraft inom jordbruket är det av^ yttersta
vikt att se till, att regleringsåtgärderna på arbetsmarknaden ges en sådan omfattning,
att jordbruket inte berövas utan i stället tillföres ytterligare arbetskraft.
Slycken arbetskraft har tagits från jordbruket till torvindustrien, men
på grund av det införda arbetsförmedlingstvånget för denna industri ha inte
alltför många övergått dit. Motsvarande gäller byggnadsindustrien.

Även andra industrier än de båda nämnda konkurrera med jordbruket örn
arbetskraft. Jag vill som min uppfattning framhålla, att vissa rena lyxindustrier
borde kunna minska sin tillverkning och sålunda lösgöra en del arbetskraft.

När det gäller skogarna har man löst frågan örn arbetskraften på ett föga
tillfredsställande sätt. Riksarbetarna ha blivit alldeles för dyrbar arbetskraft,
men jag förstår mycket val, att det i vissa fall kanske varit nödvändigt, att
man gått in för detta system. Men jag vill ifrågasätta, örn inte tiden nu är
inne att undersöka möjligheten att avveckla riks arbetslagen. Det kan inte vara
lämpligt att betala sådana priser för avverkad ved, som här blivit fallet. Man
har beräknat, att för de ogifta riksarbetarna skulle kostnaden bli 3.08 kronor
och för de gifta 4.65 kronor per kubikmeter utöver den avtalsenliga huggarlönen
på eirka 3 kronor. Man kommer på detta sätt upp i oerhört höga avverkningskostnader
per kubikmeter, och det tillämpade avlöningssystemet kan
väl därför knappast vara riktigt. Härtill kommer, att de ordinarie vana skogsarbetarna
måste bli missnöjda med ett, sådant tillvägagångssätt. Jag finner
därför en omläggning önskvärd. Motionärerna ha framhållit dessa synpunkter

Nr 26.

Tisdagen den 22 juni 1943.

Anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m. (Forts.)
i motiveringen, och i klämmen har hemställts örn, att de berörda synpunkterna
skola beaktas.

Jag förstår nu mycket väl, att kammaren inte önskar, att man skall dra
upp en lång debatt i de frågor, som äro före i dag. Jag skall därför inskränka
mig att med åberopande av vad jag här framhållit yrka bifall till den reservation
till detta utskottsutlåtande, som avgivits av friherre De Geer m. fl.

Herr Ekströmer: Herr talman! Även mitt namn står under den av friherre
De Geer m. fl. avgivna reservationen. I den slutliga utformningen av motiveringen
till denna förekommer emellertid en del uttalanden, som jag ej kan
gilla, och min avsikt hade därför varit att avgiva en blank reservation. Meu
den hektiska brådska, som kännetecknar de sista dagarna av de tyvärr alltför
utdragna riksdagsförhandlingarna, gjorde, att jag kom för sent, och så blev
det som det blev. Någon stor skada är dock ej skedd ty även örn jag ingalunda
är belåten med motiveringen, så gillar jag till fullo reservanternas yrkande.

När man nu läser den kungliga propositionen, kan man icke värja sig för
en undran över de väldiga belopp, som i dessa tider skola behöva åtgå till
arbetsmarknadens reglering. Jag förstår val, att de flesta åtgärderna vidtagits
på grund av nödvändigheten att kraftigt ingripa för att trygga vår folkförsörjning,
och det är ej lätt att direkt yrka på några nedskärningar, ty man
saknar i propositionen säkra hållpunkter, ej minst därför att likartade utgifter
belasta olika anslag. Men nog får man det alldeles bestämda intrycket,
att regeringen varit minst sagt rundhänt med anslagen till de olika ändamålen
och — jag vågar säga det -— låtit känslan löpa i väg med förståndet.

Utan. att fördjupa mig i detaljer vill jag dock beträffande arbetsförtjänsterna
vid beredskapsarbetena peka på uppgiften på sid. 53 i propositionen angående
anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering, att under sista
halvåret 1942 arbetsförtjänsterna uppgått till genomsnittligt mellan 16 och 17
kronor per dagsverke örn åtta timmar. Såvitt jag kan utläsa, gäller detta i
huvudsak vanliga grovarbetare, och jag undrar verkligen, örn det kan kallas
klok hushållning att betala så höga löner, helst om man sammanställer dessa
siffror med uppgifter utifrån bygderna örn icke alltid så hög arbetsintensitet.
I varje fall torde man kunna konstatera, att det icke är lätt för det enskilda
näringslivet, ej minst jordbruk och skogsbruk, att konkurrera örn arbetskraften,
när staten vid dylika rent tillfälliga arbeten betalar så höga löner. Jag
fruktar, att arbetarna vänja sig vid höga löner även vid en relativt blygsam
arbetsprestation, vilket ej är bra.

I går tillät jag mig som min mening framhålla, att vi för ett fortsatt framåtskridande
och ett ökat välstånd måste lära oss att arbeta och åter arbeta,
men det påtalade förhållandet synes mig tendera till precis raka motsatsen:
höga förtjänster för en ringa moda. Ja, i detta avseende kanske de arbeten,
i och för sig nödvändiga, som i år anordnats i våra skogar, slå rekord.

Jag satt i lördags kväll och åhörde den mycket intressanta nykterhetsdebatten
här i kammaren. ^Och jag undrade, örn icke den pågående förberedande utredningen
i dessa frågor skall visa, att herr socialministern med sin arbetsmarknadspolitik
mäste taga på sig ett ej ringa ansvar för det påtalade försämrade
nykterhetstillståndeh Det är nämligen ej lyckligt, när pengar kunna förtjänas
alltför plötsligt och lätt. »Lätt fånget, lätt förgånget» heter det, och
det är nog så sant som det är sagt. Hur nära ligger det ej till hands, att en
massa ungdomar — svenska ungdomar med deras kynne — ute i bygderna,
med förtjänster, som kanske aldrig tillförne kommit dem till del, föröda pengarna
på starkvaror? Jag skulle nästan vilja säga, att detta ligger i sakens
natur, och jag har själv sett bedrövliga exempel härpå.

Tisdagen den 22 juni 1943.

Nr 26.

Anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m. (Forts.)

Jag förstår väl det hopplösa i att nu söka åstadkomma någon ändring i förhållandena,
och som jag förut sagt är det ej lätt att ingripa på någon viss
punkt. Men ett allvarsord bör sägas, och då jag nu yrkar att åtminstone på
någon punkt en nedskärning bör ske, erkänner jag, att jag betraktar detta
mest som en symbolisk handling.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till friherre De Geers reservation,
dock med uteslutande av motiveringen.

Herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag är inte säker på att herr Ekströmers
beskrivning av den förda arbetslöshetspolitiken täcker verkligheten.
De höga arbetsförtjänster, örn vilka han talar, torde i huvudsak ha erhållits
vid befästningsarbetena, som utgjort en mycket väsentlig del av de statliga
beredskapsarbeten, som ha bedrivits under de två sista åren. Jag tror inte, att
man kan avlöna dem, som av arbetsmarknadskommissionen hänvisats till befästningsarbeten,
på annat sätt än dem, som i övrigt sysselsättas med dessa
arbeten.

Ännu en sak vill jag påpeka. Det ungdomsfylleri, som den ärade talaren
åsyftade, kan inte gärna ha förekommit i någon nämnvärd utsträckning här,
då det alldeles övervägande antalet av de arbetslösa äro personer över 50 år
och familjeförsörjare. Jag undrar, örn det för närvarande bland de arbetslösa
finns ens etthundra man, som äro i ungdomsåldern. Det skulle jag knappast
tro — jag har tyvärr inte siffrorna tillgängliga här.

Jag ansåg mig tvungen att begära ordet för att åtminstone något korrigera
den mörka bild, som herr Ekströmer lämnade.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Med åberopande av utskottets
motivering yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

Herr Ekströmer: Herr talman! Jag är fullt medveten örn att de siffror,
som jag anförde beträffande dagslönerna, representera ett genomsnitt. Det
finns naturligtvis olika kategorier av arbetare, dels vanliga grovarbetare och
dels något mera kvalificerade arbetare. Men fastän grovarbetarna inte komma
upp till genomsnittet, ligga deras löner högre än vad jordbruket och skogsbruket
i regel kunna betala.

Beträffande det sista avsnittet av mitt första anförande, rörande fylleriet,
ber jag herr statsrådet lägga märke till att jag talade örn den allmänna arbetsmarknadspolitiken,
alltså i detta fall icke endast örn beredskapsarbetena.
Jag syftar givetvis på alla de personer -—• yngre och äldre, men mest yngre
-—- som nu sysselsättas i tillfälliga arbeten ute i bygderna, det må vara som
beredskapsarbetare eller i torvindustrien eller i skogshuggningarna eller annat,
och vilkas arbete betalas mycket högre än normalt. Jag vidhåller fortfarande,
att jag har sett mycket bedrövliga exempel på onykterhet bland
dessa, och jag tror faktiskt, att utredningen kommer att visa, att de höga
lönerna vid dessa tillfälliga arbeten ute i bygderna äro en av de viktigaste
orsakerna till det försämrade nykterhetstillståndet.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen yttrade, att
i avseende på det nu föredragna utlåtandet yrkats 1 :o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o) att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen; samt 3:o), av herr Ekströmer,
att sistnämnda förslag skulle godkännas med utelämnande av motiveringen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Nr 26.

Tisdagen den 22 juni 1943.

Anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m. (Forts.)

Herr Heiding begärde votering, i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits godkännande av det förslag, som innefattades i den
vid utlåtandet avgivna reservationen, uppsattes samt efter given varsel upplästes
och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 220,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda uppmaningar
av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen reste
sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets betänkande och memorial:

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn ändring i vissa delar av förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående
stämpelavgiften, m. m.; och

nr 53, angående ersättning åt av utskottet vid behandling av vissa ärenden
anlitade biträden.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets memorial nr 63, angående
ersättning åt av utskottet anlitat biträde, bifölls vad utskottet i detta memorial
hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av första särskilda utskottets memorial nr 5,
angående ersättning till sekreteraren hos första särskilda utskottet, bifölls
vad utskottet i detta memorial hemställt.

Vid förnyad föredragning av andra särskilda utskottets memorial nr 4,
angående ersättning åt av andra särskilda utskottet anlitat biträde, bifölls
vad utskottet i detta memorial hemställt.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden:

nr 68, i anledning av framställning från fullmäktige i riksbanken örn medel
för överflyttande av riksbankens mynt- och medaljsamling till förvaring
hos statens myntkabinett; samt

nr 69, i anledning av framställning örn ändrad tjänstebenämnning å befattningen
såsom sekreterare vid justitieombudsmansexpeditionen.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Tisdagen den 22 juni 1943.

Nr 26.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 226, i anledning av väckta Om briskjäp
motioner om beredande av krishjälp åt behövande barn. at e

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av kerr
E. Näsström m. fl. (1:77) och den andra inom andra kammaren av herr G.

Skoglund i Umeå m. fl. (II: 112), hade hemställts, att riksdagen ville dels
ställa ett anslag på 400,000 kronor till Kungl. Maj :ts förfogande att fördelas
och nyttjas efter i motionen angivna och av 1941 ars befolkningsutredning
tidigare utarbetade grunder, dels ock besluta, att ifrågavarande extraordinära
hjälpverksamhet skulle ställas under socialstyrelsens överinseende.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att motionerna 1:77 och 11:112 ej måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr Näsström: Herr talman! För någon timme sedan beviljade kammaren
ett anslag på över en miljard kronor till det militära försvaret och beredskapen,
och detta utan att någon som helst invändning gjordes vare sig från
utskottets eller kammarens sida.

Här ha vi på grundval av 1941 års befolkningsutrednings förslag samt efter
framställningar av landshövdingarna i de fyra nordligaste länen väckt en
motion örn anslag med 400,000 kronor till hjälp och lindring för framför
allt de norrländska barnen. Utskottet har icke velat ga med pa detta yrkande,
men man har skrivit en mycket välvillig motivering. Tyvärr är det pa det sättet
att varken Norrlands barn eller andra barn kunna leva på välvilliga motiveringar.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av andra lagutskottets utlåtande nr 56, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning angående dyrtidstillägg
åt vissa ersättningstagare enligt lagen örn försäkring för olycksfall
i arbete, m. m. jämte i ämnet väckt motion, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 58, i anledning av dels Lagförslag om
Kungl. Maj :ts proposition med förslag till tag örn tillståndstvång för bygg- ^''''Tggnadfnadsarbete,
dels ock en i ämnet väckt motion. arbete.

Genom en den 4 juni 1943 dagtecknad proposition, nr 324, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Maj :t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till lag örn tillståndstvång
för byggnadsarbete.

I berörda lagförslag voro 1—3 §§ så lydande:

1 §•

Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden äger Konungen, i den mån det
finnes erforderligt för att upprätthålla ett fast penningvärde och befrämja en
ändamålsenlig användning av förnödenheter och arbetskraft, förordna, att
2—7 §§ i denna lag skola äga tillämpning.

Nr 26.

Tisdagen den 22 juni 1943.

Lagförslag om tillståndstvång för byggnadsarbete. (Forts.)

2 §.

Byggnadsarbete må icke bedrivas utan särskilt tillstånd (byggnadstillstånd).

Tillstånd meddelas av Konungen eller, i den mån Konungen därom förordnar,
av myndighet, åt vilken Konungen uppdrager att utöva tillsyn över tilllämpningen
av denna lag.

3 §•

Med byggnadsarbete förstås i denna lag

uppförande av hus av alla slag, rivning av hus samt schaktning för husbyggnad,

anläggande av väg, järnväg, spårväg eller annan större fast transportanordning
eller av bro, hamn, farled, flottled, kraft-, vatten- eller avloppsledning,
gata eller park, utförande av vattenbyggnads- eller torrläggningsföretag samt
annat liknande anläggningsarbete,

så ock örn- eller tillbyggnad, reparation och underhållsarbete å byggnad eller
anläggning, som nu sagts.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft en i
anledning av densamma inom första kammaren av herr Anderson, Axel Ivar,
väckt motion, nr 325. Motionären hade hemställt, att riksdagen måtte avslå
propositionen eller att, därest detta yrkande icke kunde bifallas, från tillståndsprövning
enligt den föreslagna lagen måtte undantagas underhålls- och
reparationsarbeten.

Utskottet hade i det^nu föredragna utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A. att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition; samt

B. att motionen 1:325 ej måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

I motiveringen hade utskottet anfört bland annat följande:

»Vad beträffar frågan örn bibehållande av nuvarande arbetsförmedlingstvång
och företrädesbestämmelser vid sidan av den föreslagna tillståndslagstiftningen
torde det med hänsyn till bristen på arbetskraft vara nödvändigt
att bibehålla bestämmelser avsedda att tillgodose angelägna företags behov av
arbetskraft. Sålunda har man även i fortsättningen behov av föreskrifter örn
sammansättningen av arbetsstyrkan vid byggnadsarbetena med hänsyn till arbetarnas
ålder och tidigare sysselsättning. Kontrollen över efterlevnaden av
sådana föreskrifter torde kunna göras mera effektiv, om den insättes, innan
en anställning vid. ett ^företag äger rum, än örn den vidtages under arbetets
gång. Möjlighet till sådan förhandskontroll föreligger genom arbetsförmedlingstvånget.
Bestämmelserna örn arbetsförmedlingstvång och sådana föreskrifter
som ovan nämnts äro därför ägnade att fylla en viktig uppgift vid tilllämpningen
av lagstiftningen örn tillståndstvång. Emellertid hava, såsom
departementschefen anfört, från såväl arbetsgivar- som arbetarhåll framställts
krav på borttagande av arbetsförmedlingstvånget. Det är enligt departementschefen
givet, att de restriktioner i fråga örn arbetskraftens användning i byggnadsarbete,
som man anser erforderliga, lika väl kunna genomföras i samband
med tillståndsgivningen såsom villkor för byggnadstillstånd som genom
arbetsförmedlingstvång och företrädesrätt. Det kan alltså icke anses nödvändigt
att formellt bibehålla vare sig bestämmelserna örn arbetsförmedlingstvång
eller örn företrädesrätt. En förutsättning för deras slopande synes dock vara
att på annan väg skapas möjlighet att effektivt kontrollera efterlevnaden av
villkor, som uppställas i beslut örn byggnadstillstånd. I avvaktan på vidare utredning
härom samt på utgången av inledda underhandlingar med arbetsgivar-
och arbetarorganisationerna inom byggnadsverksamheten beträffande

Tisdagen den 22 juni 1943.

Nr 26.

Lagförslag om tillståndstvång för byggnadsarbete. (Forts.)
möjligheten att genom överenskommelser dem emellan skapa garantier för att
villkor i byggnadstillstånd örn arbetsstyrkans storlek och sammansättning
m. m. efterföljas, har departementschefen ansett sig ej för närvarande böra
taga ståndpunkt till förevarande fråga. Utskottet vill i anledning härav
endast uttala, att det enligt dess mening skulle vara synnerligen eftersträvansvärt,
örn kravet på en effektiv kontroll över efterlevnaden av villkoren i
byggnadstillstånd kunde tillgodoses utan anlitande av arbetsförmedlingstvång.»

Reservation hade anförts av herrar Mannerskantz, Holstenson och Carl Eric
Ericsson, fröken Andersson samt herr Hallagård, vilka ansett, att utskottets
utlåtande bort hava den ändrade lydelse, som i reservationen angivits, och avslutas
med en hemställan,

A. att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition; samt

B. att motionen 1:325 måtte anses besvarad genom vad utskottet i det
av reservanterna föreslagna utlåtandet anfört.

I den av reservanterna förordade motiveringen hade det nyss återgivna stycket
ersatts av följande uttalande:

»Vad beträffar frågan örn bibehållande av nuvarande arbetsförmedlingstvång
och företrädesbestämmelser vid sidan av den föreslagna tillståndslagstiftningen
torde det med hänsyn till bristen på arbetskraft vara nödvändigt
att bibehålla bestämmelser avsedda att tillgodose angelägna företags behov av
arbetskraft. Sålunda har man även i fortsättningen behov av föreskrifter örn
sammansättningen av arbetsstyrkan vid byggnadsarbetena med hänsyn till
arbetarnas ålder och tidigare sysselsättning. Kontrollen över efterlevnaden av
sådana föreskrifter torde kunna göras mera effektiv, örn den insättes, innan
en anställning vid ett företag äger rum, än örn den vidtages under arbetets
gång. Möjlighet till sådan förhandskontroll föreligger genom arbetsförmedlingstvånget.
Bestämmelserna örn arbetsförmedlingstvång och sådana föreskrifter
som ovan nämnts äro därför ägnade att fylla en viktig uppgift vid
tillämpningen av lagstiftningen örn tillståndstvång. En förutsättning för
deras slopande synes vara att på annan väg skapas möjlighet att effektivt
kontrollera efterlevnaden av villkor, som uppställas i beslut örn byggnadstillstånd.
I avvaktan på vidare utredning härom samt på utgången av inledda
underhandlingar med arbetsgivar- och arbetarorganisationerna inom byggnadsverksamheten
beträffande möjligheten att genom överenskommelser dem
emellan skapa garantier för att villkor i byggnadstillstånd örn arbetsstyrkans
storlek och sammansättning m. m. efterföljas, har departementschefen ansett
sig ej för närvarande böra taga ståndpunkt till förevarande fråga. Vid bedömandet
härav måste även hänsyn tagas till arbetsbehovet icke blott inom
byggnadsbranschen utan även inom alla för landet vitala arbetsområden. Enär
man i nuvarandet läge icke kan betrakta byggnadsbranschen såsom isolerad
från annat arbetsliv i landet, och då en mycket stor del av byggnadsverksamheten
kan beräknas icke bliva berörd av pågående förhandlingar, bör man
nu icke avsäga sig olika möjligheter för arbetskraftens inplacering där den
bäst behöves.

Detta gäller såväl för att förhindra att arbetare tagas bort från t. ex. jordeller
skogsbruket till byggnadsarbete som vid behov av att tillföra dessa eller
andra arbetsområden oundgängligen behövlig arbetskraft.»

Herr Mannerskantz: Herr talman! Inom andra lagutskottet lia vi visserligen
inte träffat någon överenskommelse örn att här i kammaren endast yrka
bifall till respektive reservationer och utskottsutlåtanden, såsom fallet är inom
statsutskottet, men jag skall ändå fatta mig så kort som det är möjligt, även

Nr 26.

Tisdagen den 22 juni 1943.

Lagförslag om tillståndstvång för byggnadsarbete. (Forts.)
om det föreliggande ämnets vikt är sådan att man nog skulle kunna ägna det
stort intresse.

Den reservation, som jag och några andra av utskottets ledamöter avgivit,
avser att på ett annat sätt än majoritetens motivering framhålla, att man ej
kan draga den fulla nyttan av den här föreslagna lagen rörande tillståndstvång
för byggnadsarbeten örn man icke håller blicken öppen för de olika sätten
och möjligheterna att verkligen utnyttja den arbetskraft, som inbesparas
genom regleringsåtgärderna, på det sätt som för landet i nuvarande läge är
det absolut nödvändigaste. Detta ha vi framhållit i sista delen av reservationen,
under det att dess första del ordagrant överensstämmer med utskottets
yttrande — det sist nämnda partiet i reservationen togs med endast för
att hela stycket skulle komma i ett sammanhang. Bortser man från denna
synpunkt, är det ganska meningslöst att stifta en sådan lag. Enligt min mening
kunde det då vara tillräckligt med de administrativa anordningar, som
redan finnas.

Ett annat fel i utskottsmajoritetens yttrande är att man har betraktat byggnadsbranschen
såsom en från det övriga arbetslivet i landet isolerad företeelse.
I nuvarande läge förhåller det sig icke så, utan byggnadsverksamheten
är en del av det hela. Då ganska få procent av alla arbetstimmar här i landet
komma på byggenskapen, kan jag icke anse det riktigt att stifta en särskild
lag för detta speciella område utan hänsyn till dess sammanhang. Utskottets
uttalande har tillkommit med anledning av vad i propositionen finnes skrivet
rörande de nuvarande bestämmelserna örn arbetsförmedlingstvång. Jag vill
alltså för min del påyrka, att motiveringen måtte få den avfattning, som vi
i vår reservation föreslagit.

Innan jag slutar, vill jag begagna tillfället att uttrycka förhoppningen, att
dessa bestämmelser örn tillståndstvång måtte få en sådan tillämpning att icke
lika grundade anledningar till anmärkning på bedömningen av angelägenhetsgraden
kunna komma i fråga, som enligt min mening varit motiverade under
den gångna tiden. När man redan på en enda ort kan konstatera, huru tillstånd
beviljats för fullkomligt onödiga arbeten av stor omfattning, medan till och
med för folkhushållningen nödvändiga arbeten av mindre storleksordning blivit
hindrade, undrar man nästan örn det icke kan ligga andra motiv bakom
än blott och bart hänsynen till det allmänna bästa. Vad jag här sagt gäller
min närmaste stad. Jag skall ej precisera vad det gäller, utan vill endast
tillägga att allmänheten rätt mycket uppröres av vissa saker som där ha skett.
Jag hoppas att det icke kommer att behöva bli på samma sätt i framtiden.

I herr Mannerskantz yttrande instämde herr Holstenson.

Herr Anderson, Axel Ivar: Herr talman! Med anledning av vad herr Mannerskantz
sist yttrade vill jag säga, att man icke behöver gå ut i landsorten
för ,att finna sådana exempel, utan det är måhända tillräckligt att bara gå ned
till Kungsträdgården.

Jag begärde emellertid inte ordet för denna anmärkning utan för att få
göra några reflexioner i anslutning till det ärende som här föreligger. Det
nu föreliggande ärendet är obestridligen ett av de viktigare som årets riksdag
har att behandla. Principiellt har det mycket stor betydelse, men också praktiskt
kan beslutet få sådana verkningar, att det väl skulle förtjäna att besinnas
och övervägas noggrannare än som tyvärr nu kan bli fallet, då ärendet
behandlas i riksdagens allra sista timme.

Enighet råder örn målet för denna lagstiftningsåtgärd. I nuvarande krisläge
är det ingen meningsskiljaktighet örn att en begränsning av byggnads -

Tisdagen den 22 juni 1943.

Nr 26.

Lagförslag orri tillståndstvång för byggnadsarbete. (Forts.)
verksamheten måste komma till stånd. Men när det gäller medlen att åstadkomma
denna begränsning, gå meningarna starkt isär. Departementschefen har efter
att ha tagit del av den mycket grundliga utredning, som förekommit, ställt
sig på den ståndpunkten att man icke kan komma ifrån svårigheterna med
mindre än en så radikal åtgärd som att införa en tillståndslagstiftning och
föreskriva licenstvång för byggnadsarbete.

En motsatt uppfattning har kommit till uttryck, jag vågar säga, såsom
huvudresultat av den verkställda utredningen. Det är framför allt direktör
Söderlund som framträtt med den uppfattningen att man icke behöver gå så
långt som statsrådet gjort i sin proposition. Sorn bekant fick han i höstas i
uppdrag att verkställa vissa utredningar i samband med de då aktuella penningpolitiska
frågorna, däribland även örn åtgärder just för att begränsa byggnadsverksamheten
och investeringarna överhuvud taget. Han lät då utarbeta
ett förslag till lagstiftning örn licenstvång, men för egen del förklarade han,
och i den uppfattningen instämde sedan ett flertal ämbetsverk, industrikommissionen
och industriförbundet, att man på grundval av en arbetsmarknadsreglering
och med bibehållande av nuvarande regleringsorgan kunde uppnå
samma resultat som med en tillståndslagstiftning. Han avstyrkte därför en
lagstiftning sådan som den nu föreslagna.

Jag nämnde att industrikommissionen ställde sig på samma ståndpunkt, och
det får anses mycket betydelsefullt med tanke på att just detta organ sitter
inne med den närmaste kännedomen örn dessa förhållanden. Endast örn en
väsentlig skärpning av försörjningsläget skulle inträda, ville industrikommissionen
för sin del tillstyrka införandet av licenstvång.

Även beträffande tillämpningsområdet för den ifrågasatta lagstiftningen örn
byggnadstillstånd ha meningarna gått isär. Direktör Söderlund har i sin
promemoria bl. a. velat undantaga underhålls- och reparationsarbeten, men departementschefen
har ej kunnat ansluta sig till denna uppfattning. Huvudskälet
härför är väl, att det enligt hans mening är svårt att göra en tillfredsställande
gränsdragning mellan reparations- och underhållsarbeten å ena sidan
och en del arbeten av annat slag å den andra. Jag medger att departementschefen
har rätt i att detta är en svår fråga, men jag undrar örn dessa
faktiska svårigheter ändå icke något överdrivas och örn de inte med god vilja
skulle kunna övervinnas. I varje fall torde de icke bli större här än då det
gäller att, som departementschefen har tänkt sig, från tillståndsprövningen
undantaga de allra minsta byggnadsföretagen. Även detta kommer ju att medföra
en gränsdragning av invecklad beskaffenhet.

Jag vill också framhålla att en åtskillnad mellan reparations- och underhållsarbeten
samt andra byggnadsarbeten redan finnes genomförd på andra
lagstiftningsområden. Jag vill särskilt peka på skatterätten. Under de senaste
årens skattelagstiftning har ju denna fråga varit föremål för ingående
behandling, och man har även kommit till praktiska resultat, som prövats och
befunnits hållbara.

Departementschefen har vidare såsom skäl för att inbegripa reparations- och
underhållsarbeten i denna lagstiftning anfört, att dylika arbeten förekomma
i så betydande omfattning att deras undantagande från tillståndsprövningen
skulle innebära en väsentlig inskränkning i regleringsmöjligheterna. Någon
utredning rörande dessa arbetens omfattning finns emellertid icke vare sig i
de föreliggande promemoriorna och utredningarna eller i propositionen. Begränsar
man sig till arbeten av detta slag, som ur det allmännas synpunkt arn
mest angelägna i_ rådande läge, nämligen dem som utföras inom industrier,
torde det emellertid knappast kunna antagas, att arbetena i fråga äro av någon
mera betydande storleksordning.

Nr 26.

Tisdagen den 22 juni 1943.

Lagförslag om till stånd strän g för byggnadsarbete. (Forts.)

Men jag förstår att statsrådet har menat, att, om man gör undantag för reparations-
och underhållsarbeten, skall detta fresta till att sätta i gång en del
onödiga arbeten. Då vill jag fästa uppmärksamheten på att den risken framgångsrikt
skulle kunnat mötas och bekämpas, om riksdagen hade velat gå
med på en ändring i vår skattelagstiftning, som vi diskuterade för några veckor
sedan i samband nied frågan örn krigskonjunkturbeskattningen. Om man
velat ge rörelseidkare rätt att av vinstmedel, fritt från krigskonjunkturbeskattningen,
avsätta reparations- och byggnadsfonder, vilka företagaren sedan
skulle få disponera inom tid som Kungl. Maj :t bestämmer, men naturligtvis
vid äventyr att de avsatta medlen skulle efterbeskattas, örn icke en sådan
disposition skedde, hade en sådan anordning inneburit ett fullt betryggande
hinder mot ett oekonomiskt disponerande av fri rätt till underhålls- och reparationsarbeten.
Detta skulle vara gynnsamt icke bara nu, då det gäller att inskränka
efterfrågan på produktionsmedel, utan också innebära en konjunkturutjämnande
åtgärd och ett verksamt medel att möta en kommande lågkonjunktur,
när investeringsverksamheten bör ges så stor omfattning som möjligt. Jag
vill fästa uppmärksamheten på att riksdagen trots våra påpekanden har förbisett
denna sak, som i belysning av vad som här föreslås måste anses vara
av stor praktisk betydelse.

Jag har med min motion i detta ärende, i vilken yrkats avslag på propositionen
eller, örn detta icke bifalles, att reparations- och underhållsarbeten
måtte undantagas,. velat rikta uppmärksamheten bl. a. på att det här gäller
ett enligt min mening onödigt hårt ingripande i det produktiva livet. Det synes
mig mycket angeläget att örn möjligt undvika en tvångslagstiftning av
denna karaktär — framför allt därför att den skulle komma att avsevärt försvåra
industriernas arbete på att hålla sin produktionsapparat i fullgott skick.
Icke minst med tanke på de svårigheter, som kunna möta i samband med fredskrisen,
. är det betydelsefullt att industrierna ha en sådan möjlighet, och enligt
min mening föreligger ganska stor risk för att det i många fall blir väsentligt
minskade tillfällen för industrierna att nu göra sådana underhållsoch
reparationsarbeten som kunna vara ägnade att hålla produktionsapparaten
i gott stånd.

oMan måste fråga om det ej skulle vara möjligt att utan denna lagstiftning
nå en bättre kontroll över byggnadsverksamheten i syfte att förhindra onödiga
nybyggnader och anläggningar samt en i nuvarande läge icke önskvärd disposition
av arbetskraft, materiel och. kapital. För min del har jag vid studiet
av de föreliggande handlingarna blivit ganska övertygad örn att man hade
kunnat komma till det åsyftade resultatet på en annan väg, utan ett så våldsamt
ingripande som det här föreslagna. Samma uppfattning har också.direktör
Söderlund, som i sin promemoria bl. a. skriver: »Man kan komma mycket
långt med en på arbetsförmedlingstvång vilande byggnadskontroll — örn
man vill.» Där äro vi just framme vid kärnpunkten — frågan örn man vill.
Tillämpas och utnyttjas de medel, som redan nu finnas, tror jag man skulle
kunna nå det åsyftade resultatet utan att behöva tillgripa tvångslagstiftning.

Nu har ju utskottets majoritet, såsom framgår av vad herr Mannerskantz
här yttrade, efter en tydligen summarisk behandling av frågan beslutat tillstyrka
propositionen. Utskottet har dock gjort en modifikation av propositionen,
i det man säger att tillstandstvanget av praktiska skäl ej bör »omfatta
löpande underhållsarbeten och smärre reparationsarbeten, som bedrivas med
inom ett företag fast anställda arbetare». Det är ju alltid en förbättring, som
är värd att ta fasta pa, men a andra sidan har utskottsmajoriteten, som herr
Mannerskantz nyss papekade, i ett avseende gatt ett steg längre än propositionen.
Man ifrågasätter nämligen örn det skall vara nödvändigt »att formellt

Tisdagen den 22 juni 1943.

Nr 26.

Lagförslag om till stånds tvång för byggnadsarbete. (Forts.)
bibehålla vare sig bestämmelserna örn arbetsförmedlingstvång eller om företrädesrätt».
Som herr Mannerskantz påpekade, vill således utskottsmajoriteten
tunna ut denna lagstiftning på en mycket väsentlig punkt, samtidigt som den
är med örn att införa dessa radikala åtgärder, detta tillståndstvång, över hela
linjen.

Man anser det icke nödvändigt att bibehålla bestämmelserna örn arbetsförmedlingstvång
och företrädesrätt, och därmed äro vi kanske framme vid själva
huvudfrågan. Vi veta ju, att detta arbetsförmedlingstvång är en nagel i ögat
på stora delar av vår arbetarkår, framför allt naturligtvis på byggnadsarbetarna,
och oppositionen från deras håll har varit kraftig. När jag studerat
denna kungl, proposition, har jag frågat mig, örn icke ett av huvudskälen för
införande av tillståndstvång för byggnadsarbete varit, att man därigenom
skulle komma ifrån detta för vissa arbetargrupper förhatliga arbetsförmedlingstvång.
För min del kan jag inte inse, att detta är något godtagbart skäl,
och jag har med detta anförande velat ge uttryck åt min uppfattning, att man
här står beredd att vidtaga en åtgärd, som innebär större våld än nöden kräver
och att det här är fråga örn ett ingripande, som både principiellt och praktiskt
är så betänkligt, att riksdagen borde säga nej till densamma.

I nuvarande läge tjänar det ingenting till, herr talman, att framställa något
sådant yrkande. Jag har endast velat framhålla dessa synpunkter.

Häri instämde herr Nordenson.

Herr statsrådet Möller: Herr talman! Det är klart att en lagstiftning av
denna beskaffenhet kan vara ägnad att vålla betänkligheter, eftersom den
onekligen innebär ett eljest hos oss okänt ingripande i den enskilda verksamheten.

Jag behöver icke rekapitulera orsakerna till att man ansett det vara nödvändigt
att reglera byggnadsverksamheten i vårt land. Den reglering som skett
genom införande av bestämmelserna örn arbetsförmedlingstvång har emellertid
visat sig vara i alltför hög grad inkomplett. Två sorters byggnadsarbete har
praktiskt taget icke berörts av arbetsförmedlingstvånget, nämligen dels industriens
investeringar i nybyggnader och dels den kommunala byggnadsverksamhet,
till vilken kommunerna icke behövt få tillstånd att upplåna pengar,
men även vissa andra byggnadsarbeten ha fallit utanför regleringen.

Såvitt jag kan förstå, är det fullkomligt uteslutet, att man utan en licenslagstiftning
skulle kunna inrangera denna, särskilt vad industribyggnader beträffar,
mycket betydande del av hela vår byggnadsindustrimarknad under
regleringen.

Jag vill icke yttra mig örn huruvida företrädesrättsbestämmelserna under
arbetsförmedlingstvånget riktigt tillämpats i varje enskilt fall. Det är icke jag
personligen, som handlägger dessa ärenden i regeringen, men jag skulle bli
mycket förvånad örn verkligen några grövre misstag på allvar kunde påvisas.
Örn de statsråd, som haft att handlägga dessa ärenden, varit i tillfälle att diskutera
dem, förmodar jag, att de i regel skulle ha kunnat ge goda skäl för de beslut
som fattats.

När arbetsförmedlingstvånget infördes, var det aldrig meningen, att då påbörjade
byggnadsföretag skulle stoppas, utan de arbeten, som redan påbörjats,
när arbetsförmedlingstvånget beslutades i fjol sommar, fingo fullbordas.

Det nuvarande tillståndet innebär, att många företagare köpa upp material
för byggnadsföretag, som kanske icke äro så angelägna eller i varje fall ur
samhällets synpunkt icke lika angelägna som vissa andra byggnadsföretag. Till
dessa senare blir det då måhända omöjligt att skaffa material på grund av att

Första hammarens protoholl 19Jf8. Nr Sfi. 7

Nr 26.

Tisdagen dan 22 juni 1943.

Lag förslag örn tillståndstvång för byggnadsarbete. (Forts.)
den redan uppköpts. Detta har inneburit en mycket otillfredsställande ordning.
Även om direktör Söderlund, som icke personligen har någon erfarenhet av arbetsförmedlingstvångets
verkningar, för sin del ansett det vara onödigt med en
licenslagstiftning, ha dock praktiskt taget alla, som haft att göra med regleringen
av byggnadsarbetet i landet, varit fullkomligt övertygade örn att man
icke med den gamla metoden enbart kan reglera dessa ting, utan att det verkligen
krävs en licenslagstiftning.

Anledningen till att jag i propositionen — jag står ju ändå för denna — ansett,
att även reparations- och underhållsarbeten böra vara underkastade licenstvång,
är, att det eljest skulle vara omöjligt att förhindra utförande av s. k.
reparationsarbeten i etapper, vilket skulle innebära, att man, när etapperna
vörö genomgångna, faktiskt uppfört nybyggnader. Jag tror icke det skulle vara
möjligt att förhindra en sådan ordning, örn icke licenstvång tillämpas även
på dylika arbeten, örn man .helt regelmässigt skulle undantaga reparations- och
underhållsarbeten från tillståndsprövning. Nu kan enligt lagen Kungl. Majit
eller den myndighet, åt vilken Kungl. Majit uppdrager att tillämpa lagen,
lämna s. k. generella dispenser för vissa slag av byggnader. Jag tror emellertid,
att det för närvarande är alldeles nödvändigt att man, när brist råder på
material och arbetskraft, behöver en ordning, varigenom garanti skapas för att
i första hand de mest angelägna byggnadsarbetena utföras, under det att mindre
angelägna få anstå.

Herr Ström, Fredrik: Herr talman! Jag har icke begärt ordet för att göra
något yrkande, utan endast för att framföra en principiell betänklighet mot
den allt mera skärpta tvångslagstiftningsväg, som statsmakterna börjat slå
in på. Jag är övertygad örn att denna väg är ganska farlig att gå och att
den så småningom leder till en oerhört riskabel utveckling.

Jag skulle icke kunna vara med örn en lagstiftning som den i föreliggande
proposition föreslagna, örn det icke funnes en förhoppning örn att den snabbast
möjligt skall avvecklas. Jag kommer inte heller att rösta för propositionen,
men jag vill ändå icke framställa något avslagsyrkande. Skulle denna lagstiftning
innebära ett prejudikat, ha vi snart kommit in i den rena tvångsstaten,
och då blir Eugen Kichters satiriska fantasimålning av det socialistiska
samhället rena rama barnleksaken mot de verkligheter vi få uppleva. Det är
nödvändigt att demokratien hejdar sig, innan vi befinna oss vid en avgrund,
där folket så småningom kommer att resa sig till motvärn. Jag kan inte
finna, att det är klokt av demokratien att slå in på sådana hejdlöst byråkratiska
vägar. Jag vill emellertid, som jag sagt, i detta fall icke göra något avslagsyrkande.
Dels har jag en tilltro till socialministern, att han själv inser
på vilka farliga vägar byråkratien hotar att leda in honom och hela landet,
dels antar jag, att riksdagen inser att vi snabbast möjligt skola totalt likvidera
alla dessa kristidsföreteelser och undantagslagar vi dras med. Icke en dag längre
än vad som är absolut nödvändigt skola vi behålla dem, utan hellre en dag
tidigare än en dag senare avveckla dem och återupprätta det fria samhället.

Jag vill i detta sammanhang, herr talman, påpeka ytterligare en sak, nämligen
att dessa tvångslagstiftningar i fråga örn byggnadsverksamheten vålla
en ofantlig skada för kommunerna. Kommunerna få icke möjlighet att skapa
sina institutioner, sina bostäder, sina verk och inrättningar på grund av de
allvarliga hinder som läggas i vägen. Jag antar att kommunerna och landstingen
litet varstans i landet ha erfarenhet av detta.

Jag vill i varje fall utgå från en förhoppning att denna nya tvångslagstiftning
icke skall drabba kommunerna, utan att licenser skola beviljas dem
i praktiskt taget obegränsad utsträckning. Varom icke kunna kommunerna

Tisdagen den 22 juni 1943.

Nr 26.

Lagförslag orri tillståndstvång för byggnadsarbete. (Forts.)
icke fullgöra sin skyldighet och icke heller utnyttja de möjligheter som statsmakterna
på andra områden icke bara beviljat dem utan tillrått dem att utnyttja.
Jag har känt det som en samvetsplikt att säga dessa ord inför en
hotande utveckling, som jag finner djupt beklaglig.

Herr Norman: Herr talman! I anledning av vad herr Fredrik Ström yttrat,
vill jag framhålla, att lagens syfte är att främja upprätthållandet av ett fast
penningvärde och att befrämja en ändamålsenlig användning av förnödenheter
och arbetskraft. För att i ett besvärligt läge kunna göra detta, äskar Kungl.
Maj :t en fullmakt, som är avsedd att användas under ett år. Lagens giltighetstid
är inte längre, och det är tydligt och klart utsagt, att även örn regleringen
är i princip fullständig, är det icke meningen att den i praktiken skall bliva
mera omfattande än som vid varje tidpunkt kan anses oundgängligen nödvändigt.
Jag tror att förhållandena äro sådana, vilket jag tyckte mig finna att även
herr Fredrik Ström erkände, att vilka principiella betänkligheter man än kan
lia gentemot en lagstiftning som denna, kan man ändå under särskilt besvärliga
tider vara nödsakad att lagstifta i denna riktning.

Jag skall icke taga upp någon stor debatt örn detta spörsmål, men jag tror
att det är anledning att fästa uppmärksamheten på en olikhet mellan utskottets
hemställan och reservanternas. Herr Ivar Anderson har framfört en synpunkt,
som han tidigare framlagt i en motion. Utskottet hemställer beträffande
denna motion, att den ej måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd. Reservanterna
däremot yrka, att motionen måtte anses besvarad genom vad utskottet
anfört. Man kan då lätt få den uppfattningen, att reservanterna i sitt förslag
till motivering på ett helt annat sätt än utskottet tillmötesgått motionärens
synpunkter, men det ha de icke gjort.

Motionären refererade nyss vad utskottet yttrat i anledning av motionen.
Utskottet har avstyrkt motionärens huvudyrkande, oell beträffande hans alternativa
yrkande, att reparationsarbeten skulle undantagas från regleringen, säger
utskottet, att tillslåndstvånget av praktiska skäl ej bör omfatta löpande
underhållsarbeten och smärre reparationsarbeten, som bedrivas med inora ett
företag fast anställda arbetare. Detta gäller således den praktiska tillämpningen,
men i princip anser således utskottet, att dessa arbeten böra vara underkastade
reglering. Reservanterna ha i denna del anfört detsamma som utskottet.
Jag har velat påpeka detta, för att icke de ledamöter, som sympatisera
med de synpunkter herr Ivar Anderson framfört, skola tro att de få dessa
bättre tillgodosedda genom att ansluta sig till reservationen.

Reservationens motivering gäller ju frågan örn arbetsförmedlingstvångets
vara eller icke vara. På denna punkt har utskottet uttalat, att bestämmelserna
örn arbetsförmedlingstvång och vissa andra föreskrifter äro ägnade att fylla
en viktig uppgift vid tillämpningen av lagstiftningen örn tillståndstvång.. Därvidlag
råder således ingen meningsskiljaktighet mellan utskottets majoritet
och reservanterna.

Detta arbetsförmedlingstvång har verkat litet oroande för båda de intresserade
parterna. Det är inte endast arbetstagarsidan som är bekymrad utan även
arbetsgivarna. Departementschefen har icke tagit ställning till frågan, huruvida
detta arbetsförmedlingstvång skall bibehållas eller icke med de . ändrade
grunder för övervakningen av detta område inom näringslivet, som möjliggöras
genom denna lag. Statsrådet har framhållit, att det pågår vissa underhandlingar
med arbetsgivar- och arbetarorganisationerna inom byggnadsverksamheten
beträffande möjligheten att genom överenskommelser dem emellan skapa
garantier för att villkor i byggnadstillstånd örn arbetsstyrkans storlek och
sammansättning m. m. efterföljas. I avvaktan på resultatet av dessa förhand -

100

Nr 26.

Tisdagen den 22 juni 1943.

Ang. fortsatt
giltighet av
lagen om avverkningsskyldighet.

Lagförslag orri tillståndstvång för byggnadsarbete. (Forts.)
lingar Ilar således departementschefen icke tagit ståndpunkt till frågan huruvida
arbetsförmedlingstvånget skall bibehållas i fortsättningen eller icke.

Utskottet har på denna punkt endast uttalat, att det skulle vara synnerligen
eftersträvansvärt, örn kravet på en effektiv kontroll över efterlevnaden av villkoren
i byggnadstillstånd kunde tillgodoses utan anlitande av arbetsförmedlingstvång.
Detta är endast en allmänt uttalad önskan, att det är önskvärt att
detta krav kan tillgodoses på annat sätt, men någon mening örn att det mycket
väl låter sig göra, har utskottet icke uttalat. Det är mot denna punkt reservanterna
i första hand vänt sig, men så lia de passat på att häkta på även allmänna
önskemål örn att denna lagstiftning skall användas för att på ett helt
annat sätt än efter vad jag kan förstå är meningen, förmedla arbetskraftens
tillströmning till olika områden. Det väsentliga är dock att främja en ändamålsenlig
användning av arbetskraften inom byggnadsverksamhetens område
och att de här mest nödvändiga uppgifterna i första hand tillgodoses. Frågan
örn hur man skall främja arbetskraftens lämpliga användning överhuvud taget
är en andrahandsfråga och en fråga, som icke direkt ansluter sig till denna
lagstiftning. Jag kan icke se att det finns någon som helst anledning att i
detta sammanhang göra ett sådant uttalande som det reservanterna föreslagit
i sin motivering.

Jag hemställer, herr talman, örn bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet i det under
behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på godkännande av den
vid utlåtandet avgivna reservationen; och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 62, i anledning av dels
Kungl. Majlis proposition med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen
den 30 juni 1942 (nr 493) örn awerkningsskyldighet, dels ock i ämnet väckta
motioner.

Genom en den 5 mars 1943 dagtecknad proposition, nr 101, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Maj :t föreslagit
riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

om fortsatt giltighet av lagen den 30 jnni 1942 (nr 493) om avverk ningsskjldighet.

Härigenom förordnas, att lagen den 30 juni 1942 örn awerkningsskyldighet,
vilken gäller till och med den 30 juni 1943, skall äga fortsatt giltighet
till och med den 30 juni 1944.

I anledning av propositionen hade inom riksdagen väckts två motioner, nämligen
nr 207 i första kammaren av herr von Heland och nr 306 i andra kammaren
av herr Jonsson i Skedsbygd m. fl., vilka motioner hänvisats till lagutskott
och tilldelats andra lagutskottet.

I motionerna, vilka voro likalydande, hade hemställts,

1) att riksdagen måtte uttala sig för en sådan prissättning på ved under
avverkningsåret 1943/44, att skogsägaren erhölle något förbättrat rotnetto för
den enligt avverkningsåläggande under säsongen avverkade veden, än vad
som för närvarande erhölles, och att i prissättningen inräknades sådana arbets -

Tisdagen den 22 juni 1943.

Nr 26.

101

Ang. fortsatt giltighet av lagen om avverkning sskyldighet. (Forts.)
kostnader, att skogsarbetarna kunde erhålla lika goda inkomster vid vedhuggning
som vid annat jämförligt arbete;

2) att riksdagen måtte besluta, att, därest subvention till arbete med vedhuggning
bleve nödvändig under säsongen i fråga, sådan subvention skulle utgå
lika till alla i skogsarbete sysselsatta arbetare; samt

3) att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa,
att Kungl. Maj :t vid avverkningspliktens fastställande måtte taga hänsyn till
vissa andra i motionerna framförda synpunkter.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet på åberopade grunder
hemställt,

A. att riksdagen måtte bifalla propositionen nr 101; samt

B. att motionerna I: 207 och II: 306 ej måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anmälts av herr Mannerskantz, som likväl ej antytt sin
åsikt.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Jag vill endast markera min mening örn
den lag som nu förnyas, att den fortfarande har samma fel som den haft förut.
Erfarenheterna under den, tid lagen varit i kraft lia icke jävat uppfattningen,
att en ändring på de punkter, jag nu helt summariskt skall räkna upp, varit
obehövlig.

Först och främst gäller lagen även annat virke än brännved och massaved.
Vidare skall kristidsstyrelse äga bestämma å vilken del av egendomen avverkningen
skall företagas. Ytterligare skall avverkning kunna åläggas utan hinder
av inskränkning i rätten därtill, som kan finnas stadgad i lag — örn således
skogsvårdsstyrelserna meddelat awerkningsförbud. Örn man för talan
mot ett avverkningsåläggande, skall utan hinder av förd klagan bränslekommissionens
beslut jämlikt 3 § lända till efterrättelse, intill dess annorlunda
förordnas — oavsett således att man inte kan resa upp ett träd, som en gång
är fällt.

I dessa punkter anser jag, att ändring icke bort företagas. Jag har emellertid
inte något yrkande, utan jag har endast velat framhålla, att jag fortfarande
anser detta.

Herr Norman: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad bifölls vad utskottet i
det nu föredragna utlåtandet hemställt.

Herr talmannen hemställde nu, att behandlingen av det återstående ärendet
på föredragningslistan måtte få uppskjutas till ett annat sammanträde.

Denna hemställan bifölls.

På framställning av herr talmannen beslöts att bankoutskottets utlåtande nr
67, angående regleringen för budgetåret 1943/44 av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk m. m., skulle på föredragningslistan för nästa
sammanträde uppföras närmast före bevillningsutskottets betänkande nr 52,
angående beräkning av bevillningarna för budgetåret 1943/44 m. m., samt att
första lagutskottets utlåtande nr 49. i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag örn villkorlig frigivning m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner, skulle sättas sist på nämnda föredragningslista.

102

Nr 26.

Tisdagen den 22 juni 1943.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag
dels till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 361, angående val av fullmäktige i riksbanken och suppleanter för riksdagens
fullmäktige i nämnda bank;

nr 367, angående val av fullmäktige i riksgäldskontoret samt suppleanter
för fullmäktige i samma kontor; samt

nr 373, angående val av ordförande i riksgäldskontoret;
dels och till riksdagens förordnanden:

nr 362, för ledamoten av riksdagens första kammare herr Carl Petrus Valdemar
Gränebo att vara fullmäktig i riksbanken;

nr 363, för ledamoten av riksdagens första kammare herr Axel Ivar Anderson
att vara fullmäktig i riksbanken;

nr 364, för bankrådet herr Harald Teodor Magnusson att vara förste suppleant
för riksdagens fullmäktige i riksbanken;

nr 365, för ledamoten av riksdagens första kammare herr Johan Fritjof Ekman
att vara andre suppleant för riksdagens fullmäktige i riksbanken;

nr 366, för ledamoten av riksdagens andra kammare herr John Helmer
Bergvall att vara tredje suppleant för riksdagens fullmäktige i riksbanken;

nr 368, för ledamoten av riksdagens andra kammare herr Karl Hilding Magnusson
att vara fullmäktig i riksgäldskontoret;

nr 369, för ledamoten av riksdagens andra kammare herr Karl Arthur Ryberg
att vara fullmäktig i riksgäldskontoret;

nr 370, för ledamoten av riksdagens andra kammare herr Gunnar Persson
att vara förste suppleant för fullmäktige i riksgäldskontoret;

nr 371, för ledamoten av riksdagens första kammare herr Axel Wilhelm
Strand att vara andre suppleant för fullmäktige i riksgäldskontoret;

nr 372, för ledamoten av riksdagens andra kammare herr Gustav Hjalmar
Svensson att vara tredje suppleant för fullmäktige i riksgäldskontoret; samt
. nr 374, för generaldirektören Anders Emanuel Örne att vara ordförande i
riksgäldskontoret.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

.nr 421, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
utsträckt tillämpning av lagen den 15 december 1939 (nr 856) örn
utbetalande av krigsriskersättning till sjömän jämte i ämnet väckt motion;

nr 422, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 7 § lagen den 20 mars 1936 (nr 56) örn socialregister;

nr 423, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 2:o), 8:o), 14:o) och 16:o) lagen den 26 maj 1909 (nr
38 s. 3) örn Kungl. Majrts regeringsrätt; samt

nr 424, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
dyrtidstillägg under budgetåret 1943/44 å folkpensioner, invalidunderstöd och
barnbidrag m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till Konungen
:

nr 429, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser angående taxering för inkomst av under år
1943 stormfälld skog;

nr 430, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förord -

Tisdagen den 22 juni 1943.

Nr 26.

103

ning angående ändrad lydelse av 2 § förordningen den 17 juni 1938 (nr 370)
om särskild skatt å förmögenhet, m. m.;

nr 431, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
örn viss skattefrihet för krigsriskersättning till sjömän;

nr 432, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
örn värnskatt för budgetåret 1943/44;

nr 433, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn skatt å vissa pälsvaror, m. m.;

nr 434, i anledning av väckta motioner örn vissa åtgärder för åstadkommande
av kontroll över självdeklarationspliktens riktiga fullgörande; samt

nr 425, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
örn ändring i vissa delar av förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående
stämpelavgiften, m. m.

Skrivelseförslagen godkändes, nr 435 under förutsättning att utskottets
hemställan i betänkande nr 37 bifölles även av andra kammaren.

Anmäldes och bordlädes
bankoutskottets utlåtanden:

nr 70, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner med förslag till vissa ändringar
i lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till pension, allmänna
tjänste- och familjepensionsreglementena samt folkskolans tjänste- och familjepensionsreglementen,
m. m., jämte väckt motion i fråga örn förbättring av vissa
äldre reservstatspensioner;

nr 71, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till tjänste- och
familjepensionsreglementen för de högre kommunala skolorna;

nr 72, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret framställning angående
bemyndigande för fullmäktige att besluta örn pensionering av arbetare i
vissa fall;

nr 73, i anledning av delegerades för riksdagens verk framställning i fråga
örn ändrad lydelse av vissa bestämmelser i tjänste- och familjepensionsreglementena
för riksdagns verk;

nr 74, i anledning av delegerades för riksdagens verk förslag till ändring i
vissa delar av avlöningsreglementet för riksdagens verk; och

nr 75, i anledning av framställning från delegerade för riksdagens verk örn
bemyndigande att meddela föreskrifter angående omreglering av vissa äldre
tjänstepensioner till f. d. befattningshavare vid riksdagens verk;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 53, i anledning av Kungl. Majlis proposition med förslag till lag angående
auktoriserad mätning av ved och annat virke, m. m., såvitt den hänvisats
till lagutskott, jämte i ämnet väckt motion; och

nr 54, i anledning av väckt motion angående utredning av frågan örn opartisk
mätning av allt virke, som ingår i allmän flottning; samt

jordbruksutskottets utlåtande nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående auktoriserad mätning av ved och annat
virke m. m., såvitt angår anslagsfrågor.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 1.46 e. m.

In fidem
G. II. Berngren.