1943. Första kammaren. Nr 22 (Riksdagens protokoll 1943:22)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1943. Första kammaren. Nr 22.

Tredagen den 4 juni.

Kammaren sammanträdde kl. 4 e. m.; och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Herr statsrådet och t. f. chefen för justitiedepartementet Bergquist, som Äng. meddelat
tillkännagivit, att han hade för avsikt att vid detta sammanträde besvara herr tillstånd att
Brandts interpellation angående meddelat tillstånd att utgiva månadsskriften månadsskrif Berlin

— Rom ■— Tokio, erhöll ordet och anförde: Herr talman! Med första ten Berlin_

kammarens tillstånd har herr Brandt till statsrådet och chefen för justitie- Born—Tobo.
departementet framställt fråga, på vilka grunder chefen för justitiedepartementet
—• med hänsyn till bestämmelsen i § 1 mom. 7 första stycket tryckfrihetsförordningen
•— ansett sig böra meddela dr Lage Stael von Holstein tillstånd
att här i landet utgiva den i Berlin på svenska språket tryckta periodiska
skriften »B. R. T. Månadsskriften Berlin—Rom—Tokio».

I § 1 mom. 7 första stycket tryckfrihetsförordningen stadgas, att för periodisk
skrift, som utgives inom riket, skall finnas en utgivare. Denne skall hava
inseendet över skriftens utgivning och äga sådan bestämmanderätt över dess
innehåll, att intet i skriften får införas mot hans vilja. Utgivaren skall vara
i riket bosatt, myndig svensk medborgare. I andra stycket föreskrives, att
ägare av periodisk skrift, som utgives inom riket, skall vara svensk medborgare
eller svensk juridisk person.

Enligt mom. 8 första stycket må periodisk skrift icke utgivas, innan chefen
för justitiedepartementet meddelat bevis för utgivaren att hinder enligt tryckfrihetsförordningen
icke möter för honom att utgiva skriften (utgivningsbevis).
Ansökan om utgivningsbevis skall göras av utgivaren samt innehålla
uppgift örn skriftens titel och tryckningsort. Vid ansökningen skall fogas förklaring
av ägaren, att sökanden utsetts till utgivare och att denne skall intaga
den ställning och har de kvalifikationer, som i mom. 7 första stycket sägs.

Enligt mom. 10 må chefen för justitiedepartementet vägra utfärda utgivningsbevis,
om skriftens titel företer sådan likhet med titeln på skrift, för vilken
utgivningsbevis tidigare utfärdats, att förväxling lätt kan ske. Härjämte
uppräknas vissa särskilda fall, då utgivningsbevis må förklaras ogiltigt.

Dessa bestämmelser avse varje periodisk skrift som utgives här i riket, således
även skrift som tryckts utomlands på svenska språket såvida den ej
huvudsakligen är avsedd för spridning utom riket.

Den nuvarande utformningen av bestämmelserna tillkom år 1941, då tryckfrihetsförordningens
ansvarighetsregler reviderades. Revisionen åsyftade
främst att undanröja möjligheterna till ett sådant bulvansystem, som tidigare
förekommit särskilt i fråga örn periodiska skrifter. En person som stod helt
utanför redaktionen kunde enligt de äldre bestämmelserna uppgivas såsom ansvarig
utgivare och därmed få bära ansvaret för missbruk av tryckfriheten
genom skriftens innehåll. Enligt de nya bestämmelserna skall ansvaret för
periodisk skrift åvila i första hand utgivaren och i andra hand ägaren. Bestämmelserna
avse att skapa viss garanti för att utgivaren är den som har
bestämmanderätten beträffande tidningens innehåll. I detta syfte har bl. a.
den bestämmelse tillkommit som kräver förklaring av ägaren, att sökanden

Första kammarens protokoll 19JfS. Nr 22. 1

Nr 22.

Fredagen den 4 juni 1943.

Äng. meddelat tillstånd att utgiva månadsskriften Berlin—Rom—Tokio.

(Forts.)

utsetts till utgivare och att han skall intaga den ställning och har de kvalifikationer
som förut nämnts. Har vederbörlig förklaring av ägaren lämnats
men är denna oriktig, inträder straffpåföljd för ägaren enligt § 1 mom. 11,
därest uppgiften lämnats mot bättre vetande. Straffet är dagsböter. Örn skriftens
innehåll förklarats brottsligt, må straffet höjas till fängelse.

Är ägare och utgivare en och samma person, har han — enligt vad chefen
för justitiedepartementet uttalade i propositionen nr 270 till 1940 års lagtima
riksdag -—- att vid ansökan örn utgivningsbevis lämna uppgift örn sin ställning
inom redaktionen och sin behörighet att vara utgivare. Ägaren avgiver härigenom
rörande sin person sådan förklaring, som avses i § 1 mom. 8 tryckfrihetsförordningen,
och bör följaktligen för oriktig uppgift i dessa hänseenden
drabbas av ansvar.

I det sakkunnigbetänkande, som låg till grund för 1941 års ändringar i
tryckfrihetsförordningens ansvarighetsregler, uttalades, att registreringen av
periodiska skrifter avsåge — förutom att lämna skydd för tidningens titel —
att giva anvisning på utgivaren. Det framhölls härvid, att justitieministerns
prövning av ansökningar örn utgivningsbevis förutsattes vara av huvudsakligen
formell beskaffenhet. I det fall som interpellanten åsyftar har fil. dr Lage
Stael von Holstein den 12 maj 1943 anhållit örn utgivningsbevis beträffande
den periodiska skriften »B. R. T. Månadsskriften Berlin—Rom—-Tokio» med
tryckningsort Berlin och utgivningsort Stockholm. Skriften uppgavs vara avsedd
att årligen utgivas med 12 nummer. Såsom ägare till skriften uppgavs
sökanden, och vederbörlig förklaring jämlikt § 1 mom. 8 första stycket tryckfrihetsförordningen
var intagen i ansökningen. I egenskap av t. f. chef för
justitiedepartementet meddelade jag samma dag det sökta utgivningsbeviset.

Härav framgår, att de formella krav, som tryckfrihetsförordningen uppställer
för meddelande av utgivningsbevis, voro uppfyllda.

. Interpellanten anser tydligen, att jag bort ingå i prövning, huruvida den avgivna
förklaringen var med sanningen överensstämmande. Ehuru jag icke anser
det uteslutet att departementschefen i undantagsfall skulle kunna göra en
sådan, prövning, vill jag framhålla, att den är synnerligen vansklig. Vid handläggning
av fråga om utfärdande av utgivningsbevis kan icke verkställas sådan
utredning örn verkliga förhållandet som kan äga rum vid domstol. Någon
materiell prövning av sanningshalten i förklaringar som här avses har därför
icke brukat äga rum.

Meddelandet av utgivningsbevis avser icke att innefatta någon garanti för
att uppgifterna i ansökningen överensstämma med verkliga förhållandet. Befinnes
den vid ansökningen fogade förklaringen vara oriktig, kan straffansvar
utkrävas. Att utgivningsbevis meddelats utesluter alltså icke, att ingripande
framdeles kan äga rum genom åtal vid domstol.

Herr Brandt: Herr talman! Jag ber att till statsrådet Bergquist få framföra
mitt vördsamma tack för hans intressanta svar, som jag avvaktat med stor
spänning, det nekar jag inte till. Svaret innebär, som vi hörde, att statsrådet
anser att han icke rätt gärna hade kunnat handlat på ett annat sätt än han
gjort, eftersom de formella villkoren för tillståndsbevis lia förelegat. Den ordinarie
justitieministern, statsrådet Westman, har ju också i ett liknande fall, då
det gällde tidskriften Signal, handlat på samma sätt, vilket kanske i någon
mån har varit prejudicerande. Formellt skulle således allting vara klart.

Jag delar herr statsrådets uppfattning att i ett fall som det nu förevarande,
där utgivaren och ägaren är samma person, prövningen av frågan örn vem som
i verkligheten är rätt ägare måste bli ganska formell. Ty fastän alla människor

Fredagen den 4 juni 1943.

Nr 22.

Äng. meddelat tillstånd att utgiva månadsskriften Berlin—liom—Tokio.

(Forts.)

naturligtvis begripa, att herr Stael von Holstein självfallet inte äger den tyska
propagandatidskriften Berlin—Rom—Tokio, lär lian väl vid behov, förmodar
jag, med nödiga dokument, kunna styrka att eå är fallet.

Men desto viktigare måste det då vara, att uppgiften om att den uppgivne
utgivaren-ägaren har bestämmande över tidningens innehåll prövas sakligt. Ty
eljest finns det ju ingen möjlighet att förebygga bulvanskap, och detta var ju
dock meningen med lagändringen år 1941. Herr statsrådet säger också i sitt
svar, att de nya bestämmelserna avse att skapa en viss garanti för att utgivaren
är den, som har bestämmanderätten beträffande tidningens innehåll. Statsrådet
nämnde därvid att han inte finner det helt uteslutet att i undantagsfall en
materiell prövning av en ingiven ansökan skulle kunna göras, men han menar
att det ställer sig ganska vanskligt. Det må nu så vara i vad det gäller frågan
örn vem som är rätt ägare till tidskriften, det framhöll jag nyss, men knappast
i ett sådant undantagsfall som då prövningen gäller, huruvida en i Stockholm
bosatt svensk man verkligen har möjlighet att bestämma över innehållet i en
tysk propagandaskrift, som är tryckt i Berlin.

De svenska tidningarna av olika färg ha som man lätt förstår varit mycket
intresserade av denna fråga. Jag fick härom dagen i min hand en artikel i tidningen
Arbetet, vars redaktör ju är en bemärkt riksdagsman. Han erinrade
däri örn att statsrådet Bergquist hade mottagit en interpellation i fråga örn
ett utgivnings bevis åt en svensk herre för en tidning, som är tryckt i Berlin,
alltså ett parallellfall till bildtidningen Signal. Den grundlagstolkning som
här göres förefaller i hög grad tvivelaktig, säger herr Vougt, eftersom tryckfrihetsförordningen
uttryckligen stadgar att en ansvarig utgivare skall lia ett
avgörande inflytande på tidningens redigering. Man har svårt att förstå, menar
han, hur en sådan kontroll över en tysk tidning kan utövas från Stockholm.

Det har även jag svårt att förstå. Den bestämmanderätt, som utgivaren kan
ha i ett sådant fall, där han bor i Stockholm och tidningen tryckes i Berlin, är
väl helt enkelt utesluten redan av fysiska skäl. Det bör kunna konstateras, synes
det mig, utan några större vanskligheter, på vilket sätt doktor Lage Stael
von Holstein och den kände ingenjören Carl Ernfrid Carlberg ha bestämmanderätten
över innehållet i tidskriften Berlin—Rom—Tokio och i tidskriften Signal.
Finns det någon svensk som tror annat än att de bägge nämnda herrarna
äro bulvaner och ingenting annat?

Jag är ganska säker på, att statsrådet Bergquist själv ser på saken ungefär
på samma sätt som vi andra. Det måste väl då vara ytterst otillfredsställande
att en justitieminister skall behöva känna sig nödsakad att pröva en sådan fråga
endast formellt, när han ju vet hur saken realiter ligger till. Och kan det
verkligen ha varit lagstiftarens mening att endast en formell prövning skulle
förekomma? Som jag nyss nämnde var avsikten med den nya lagen likväl att
förebygga bulvanskap. Jag frågar mig örn justitieministern verkligen skall vara
skyldig att utan vidare godtaga exempelvis en uppgift, örn en sådan skulle
komma in, låt mig säga från herr Linderot i denna kammare, att han har bestämmanderätten
över innehållet i en rysk propagandatidning, skola vi kalla
den Sanningen i Sverige, som utgives i Moskva eller kanske i Samara, den nya
huvudstaden, som förresten nu kallas Ku.jbysjeff? Herr Linderot skulle förstås
aldrig komma med en sådan propå — därtill har han för gott huvud — men
jag frågar ändå: örn det skulle komma in en dylik ansökan, skulle verkligen en
svensk justitieminister vara skyldig att se bara rent formalistiskt på saken?

Jag har här helt naturligt kommit att nämna tidskriften Signal några gånger,
även därför att herr statsrådet erinrade örn den bestämmelse i tryckfrihetsförordningens
§ 1 mom. 10 första punkten, enligt vilken chefen för justitiede -

Nr 22.

Fredagen den 4 juni 1943.

Äng. meddelat tillstånd att utgiva månadsskriften Berlin—Bom—Tokio.

(Forts.)

partementet må vägra utfärda utgivningsbevis, om skriftens titel företer sådan
likhet med titeln på skrift, för vilken utgivningsbevis tidigare utfärdats, att
förväxling lätt kan ske. Yi veta att de svenska järnvägsmännen sedan gammalt
ha en tidning som heter Signalen. Nu kommer denna tyska propagandaskrift,
som heter Signal. Man kan väl ändå inte säga annat än att grundlagens bestämmelse
ovillkorligen passar in i detta fall. Den nya skriftens titel förter uppenbarligen
sådan likhet med titeln på tidningen Signalen, att förväxling lätt kan
ske. Låt oss antaga, att någon begär utgivningsbevis för en tidning som heter
Svenskt Dagblad, då vi ha en tidning som heter Svenska Dagbladet — hur
skulle det gå då?

Nu står i mom. 10, att departementschefen må vägra utfärda utgivningsbevis.
Jag vet inte örn ordet »må» bör tolkas som »skall» — det får det väl inte göra,
ty då måste ju i det av mig åsyftade fallet ett grundlagsbrott föreligga. Utan
det innebär väl att departementschefen må ha rätt att vägra, örn han vill. Men
örn saken har ansetts så viktig, att i ett särskilt moment i tryckfrihetsförordningen
just upptas frågan örn namnlika tidningar, så måste alldeles särskilda
skäl ha förelegat för att tolerera en sådan namnlikhet, och det vore naturligtvis
intressant att få veta vilka dessa skäl varit. Men det är klart att på denna punkt
saknar statsrådet Bergquist anledning att på något sätt ingå i svaromål eftersom
han icke är rätter svarande. Jag lämnar också saken därhän, men jag har
inte kunnat undgå att vid detta tillfälle erinra örn det mycket anmärkningsvärda
i att en tysk skrift, som heter Signal, får utgivningsbevis när vi förut
ha en tidning som heter Signalen och när till på köpet utgivaren bor i Sverige,
men skriften tryckes i Berlin.

Jag vill till slut göra den reflexionen som en liten sammanfattning av vad
jag önskat säga, att örn det nu verkligen är lagstiftarens mening att prövningen
av förutsättningarna för tillståndsbevis för en tidning, även örn den som i detta
fall tryckes i utlandet, skall vara blott formell, så måste man fråga sig örn inte
en ny lagändring vore på sin plats. Och jag undrar örn inte detta är även statsrådet
Bergquists mening. Själv har jag, såsom framgår av vad jag nu nämnt,
ganska svårt att föreställa mig att inte den lagändring, som genomfördes för
två år sedan och som, enligt vad nu upprepade gånger blivit sagt, kom till just
för att förhindra bulvanskap, i verkligheten innebär att de här berörda frågorna
frågorna skola materiellt prövas, åtminstone örn skriften tryckes i utlandet.

Herr statsrådet Bergquist: Herr talman! Jag skall be att få tillägga ett
par ord utöver vad jag sagt i mitt interpellationssvar.

Herr Brandt framhöll såsom sin mening, att de nya bestämmelserna äro
ganska verkningslösa, om man icke anser sig kunna gå in på en materiell prövning.
För min del vill jag inte säga, att bestämmelserna skulle vara verkningslösa,
även örn man hävdar, att det måste vara en formell prövning, ty en av de
väsentliga sakerna i de nya bestämmelserna är ju, att den som avger en falsk
utsaga drabbas av straff. Det innebär, att ett straffhot svävar över den som
avger en oriktig förklaring. Redan denna omständighet måste i och för sig vara
ägnad att verka så, att vi få riktiga och korrekta förklaringar.

Vad som emellertid för mig har varit avgörande i detta fall är att jag inte
tror, att det hade varit något att vinna på att försöka verkställa någon utredning.
Det hade utan tvivel varit ganska lätt för sökanden att få ett bevis på
att han verkligen är ägare av tidskriften. Sedan han skaffat detta bevis örn
att han är ägare av den, vet jag egentligen inte, hur man skulle kunna pröva
riktigheten av en förklaring som han såsom ägare avger, att det är han som
verkligen har ansvaret för innehållet i tidskriften. Jag tror inte, att man, även

Fredagen den 4 juni 1943.

Nr 22.

Äng. meddelat tillstånd att utgiva månadsskriften Berlin—Rom—Tokio.

(Forts.)

om man sätter i gång- en utredning och försöker få en så noggrann undersökning
som möjligt, har stora utsikter att komma fram till ett annat resultat än
vad vi gjort. Man får helt enkelt lita till straffbestämmelsen.

Sedan vill jag endast tillägga, eftersom herr Brandt nämnde, att det rent
faktiskt är uteslutet för en person i Stockholm att utöva tillsyn över vad som
står i en tidning som trycks på annat håll, att det inte är något ovanligt att vi
ge utgivningsbevis till svenska medborgare för pressalster, som tryckas på annat
håll. Vi ha t. ex. en del vetenskapliga tidskrifter, som tryckas i Helsingfors
och som vi lia svenska utgivare för. Vi ha vidare facktidskrifter som tryckas i
Köpenhamn, för vilka vi ha svenska utgivare, och vi ha åtskilliga modetidskrifter
o. d. som tryckas i Berlin eller Wien, och för vilka vi ha svenska utgivare.
Ur den synpunkten är det således inte något enastående som här har skett. Man
har tolkat de nya bestämmelserna så, att det rent faktiskt icke anses finnas något
hinder för en svensk medborgare att öva tillsyn över vad som står i en periodisk
skrift som tryckes utanför landet.

Herr Brandt: Herr talman! Jag skall be att få tillägga, att jag är mycket
tacksam för herr statsrådets upplysning. Jag kände faktiskt inte till detta örn
modetidskrifterna som tryckas i Wien.

Jag vågar inte alls påstå, att den nya lagändringen skulle vara verkningslös,
men i dessa speciella fall måste man väl ändå säga, att den i realiteten är ganska
verkningslös. Jag nämnde redan förut, att jag var ense med herr statsrådet
örn att man nog inte kan göra annat än en formell prövning rörande äganderätten,
ty såsom jag sade kan vederbörande nog ordna det så att han kan förete
dokument som styrka hans äganderätt. Men frågan örn äganderätten är en sak
och bestämmanderätten över innehållet en annan. Det är ju också en viss skillnad
mellan modetidskrifter och politiska skrifter, framför allt nu när de fått
karaktären av propagandatidskrifter. Att man i Helsingfors, Köpenhamn och
kanske även Oslo tryckt vetenskapliga skrifter, vars utgivare äro svenska medborgare,
kände jag till, men det förefaller mig som om analogien mellan modetidskrifterna
och dessa andra skrifter inte var fullt tillfredsställande. Det är
ju dock möjligt, att man även här av formella skäl får stanna vid det tillvägagångssätt
som tillämpats. Jag själv, och jag vågar säga flertalet svenskar, känner
det emellertid i hög grad otillfredsställande, örn det endast skall, vara en
formell prövning. Örn herr statsrådet ville ha godheten att svara på min fråga,
vore jag därför mycket tacksam. Jag skulle vilja fråga, örn inte även herr statsrådet
anser, att det här finns en lucka i lagen som man helst borde täppa till.
Det kan väl nämligen inte vara i sin ordning att ryska eller tyska propagandaskrifter
utan vidare få komma in i Sverige bara man tillgodoser lagens krav
på så sätt att man som utgivare har ett par herrar som i själva verket icke äro
något annat än bulvaner, när vi i själva verket genom lagen vilja avskaffa
bulvansystemet.

Herr Pauli: Herr talman! Jag kände mig såsom enskild riksdagsman uppkallad
av den fråga, som bär har framförts av herr Brandt, örn vad som kan
ha varit lagstiftarens mening.

För min del kan jag inte tänka mig annat än att lagstiftarens mening med
en sådan lag som denna inte gärna har varit, att den skall kunna kringgås. Lagstiftarens
mening har helt säkert varit, att lagen örn möjligt skulle hindra bulvanskap
i sådana fall. där ett döljande av den verklige utgivaren kan vara
en allvarlig angelägenhet för svenska staten. En sådan allvarlig angelägenhet
kan ju inte anses föreligga i de fall, vilka herr statsrådet Bergquist nyss

Nr 22.

Fredagen den 4 juni 1943.

Äng. meddelat tillstånd att utgiva månadsskriften Berlin—Rom—Tokio.

(Forts.)

anförde som exempel på att publikationer tryckas i utlandet och ha utgivare
här i Sverige, nämligen när det gäller vetenskapliga tidskrifter eller modetidskrifter.
Helt annorlunda ställer det sig naturligtvis med politiska tidskrifter,
som utges med den fullt tydliga avsikten att i viss riktning påverka opinionen
här i Sverige.

Jag tvivlar inte alls på att statsrådet Bergquist har rätt, när han säger,
att det under nuvarande förhållanden är tämligen lönlöst att företaga en sakutredning
för att efterforska den verklige ägaren. Det är högst troligt, att man
har arrangerat det på det sätttet att doktor Lage Stael von Holstein kan uppvisa
något slags äganderättsbevis. Jag förmodar, att det är samma förhållande
beträffande bildtidningen Signal. Jag är inte jurist och kan inte anvisa någon
väg, på vilken man skulle kunna göra lagstiftningen mera effektiv. Men jag
måste instämma i att de förhållanden, som nu råda och som synnerligen tydligt
lia illustrerats genom de upplysningar som statsrådet Bergquist nu har gett,
äro otillfredsställande. De motsvara säkert inte lagstiftarens mening, när denna
antibulvanlag tillkom härom året. Jag vill därför förena mig med dem
som önska, att man från justitiedepartementets sida underkastar denna lagstiftning
en översyn med ändamål att göra den mera effektiv och icke låta den
förbli det rena bländverk, som den tydligen i här ifrågavarande avseenden för
närvarande utgör.

Herr statsrådet Bergquist: Herr talman! För att det inte skall kvarstå
något missförstånd vill jag endast säga, att då jag talar örn dessa modetidningar
och vetenskapliga tidskrifter, vill jag naturligtvis inte på något sätt jämställa
dem med de tidningar som det här är tal örn. Varför jag anförde dem
som exempel var endast därför att herr Brandt påpekade, att det rent faktiskt
skulle vara omöjligt att en person i Stockholm kan utöva inflytande på vad som
står i en tidning som tryckes utom landet.

Sedan vill jag instämma med herr Pauli i att då man genomförde denna lagstiftning,
var meningen självfallet den, att bestämmelserna skulle vara sådana,
att de icke kunde kringgås och att det överhuvud taget icke skulle kunna förekomma
något bulvanskap hädanefter. Men sedan var frågan, på vilket sätt man
skulle skapa garantier för att bestämmelserna inte skulle kunna kringgås. Man
har faktiskt inte skapat andra bestämmelser som utgöra någon garanti i detta
hänseende än just straffbestämmelserna, som väl skola utöva sin avskräckande
verkan. Man kan visst säga, att det här finns en lucka, eftersom det inte finns
någon annan möjlighet att hindra ett bulvansystem än genom straffbestämmelsen.
Detta är emellertid en lucka som är svår att täppa till, ty folk kan alltid
skaffa utredningar, som verka tillfredsställande, örn att de fylla alla lagens
villkor. Det är också oerhört svårt att gå in på en materiell prövning, där man
skall bortse från allt formellt och endast gå på vad man själv tror är riktigt.

Herr statsrådet Bergquist avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 322, med förslag till lag angående auktoriserad mätning av ved och annat
virke, m. m.;

nr 324, med förslag till lag om tillståndstvång för byggnadsarbete;
nr 325, angående försäljning av ett område av kronoegendomen Sveden nr 1
och 2 i Stockholms stad; samt

nr 326, angående viss ombyggnad av tågfärjan Starke.

Fredagen den 4 juni 1943.

Nr 22.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 274, till Konungen i anledning av väckta motioner örn avskaffande av
utskylds-, fattigvårds- och konkursstrecken såsom diskvalifikationsgrunder
för rösträtt vid allmänna val.

Efter föredragning av ett från andra kammaren ankommet protokollsutdrag,
nr 499, med delgivning av nämnda kammares beslut över dess andra tillfälliga
utskotts utlåtanden nr 9, i anledning av motioner angående tillsättande, av speciella
organ för ekonomisk fredsberedskap, örn utredning av de ekonomiska och
sociala efterkrigsproblemen och om tillsättande av ett auktoritativt organ för
ekonomisk och social försvarsberedskap, beslöt första kammaren hänvisa detta
ärende till sitt andra tillfälliga utskott.

Föredrogs ett från andra kammaren ankommet protokollsutdrag, nr 500,
med delgivning av nämnda kammares beslut över dess tredje tillfälliga utskotts
utlåtande nr 13, i anledning av väckt motion angående åstadkommande
av större planmässighet i den svenska hamnbyggnadspolitiken.

Herr Norman; Herr talman! Jag hemställer, att första kammaren, som den
2 innevarande månad bifallit sitt andra tillfälliga utskotts i dess utlåtande ni
12 gjorda hemställan, vilken överensstämmer med andra kammarens enligt det
nyss upplästa protokollsutsdraget fattade beslut, måtte finna delgivningen av
andra kammarens beslut ej föranleda vidare yttrande.

Vad herr Norman'' sålunda hemställt bifölls.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
313, angående anslag till vissa reservtelefonstationer m. m.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Haj:ts proposition
nr 323, med förslag till förordning med särskilda bestämmelser beträffande
taxering för inkomst av under år 1943 stormfälld skog.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet nedannämnda motioner:
nr 311, av herr Löfvander m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående’ anslag till förbättrande av bostadsförhållandena;

nr 312, av herr Sundberg m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående anslag till länsstyrelserna för budgetåret 1943/44; samt

nr 313, av herr Lindström m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag till länsstyrelserna för budgetåret 1943/44.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets utlåtanden nr 141—145, bankoutskottets
utlåtanden nr 57 och 58 samt andra lagutskottets utlåtanden nr
37—40.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 322 och 324—326.

Äng. vissa
missjörhållan
den betrdjjan
de verkslälcar
institutionen.

8 Nr 22. Lördagen den 5 juni 1943.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.33 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Lördagen den 5 juni.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Herr statsrådet ock chefen för socialdepartementet Möller, som tillkänna;
givit, att han hade för avsikt att vid detta sammanträde besvara herr Wiklunds
! interpellation angående vissa missförhållanden beträffande verksläkarinstitutionen,
erhöll ordet och anförde: Herr Wiklund har med kammarens tillstånd
till mig ställt följande fråga :

Har statsrådet för avsikt att söka få de med verksläkarinstitutionen av statsrevisorerna
påtalade missförhållandena borteliminerade eller att få den ersatt
med en annan för saväl de statsanställda som för staten själv bättre anordning?

I bilaga till årets statsverksproposition under rubriken utgifter å driftsbudgeten
anförde chefen för finansdepartementet bland annht. att det allmänna
spörsmålet örn verks- och tjänsteläkarinstitutionen endast blivit provisoriskt
löst genom de bestämmelser, som meddelats år 1939''angående verksläkare vid
den civila statsförvaltningen och år 1940 angående tjänsteläkare vid försvarsväsendet.
Han framhöll vidare, att det icke ansetts lämpligt att upptaga spörsmålet
till slutlig reglering i avvaktan på ytterligare någon tids erfarenhet.

Enligt vad jag erfarit kommer socialvårdskommittén att inom den närmaste
tiden framlägga förslag örn obligatorisk sjukförsäkring, vilket även torde komma
att avse statliga befattningshavare och torde kunna förutsättas innehålla
regler för ersättning av sjukvardsavgifter och dylikt för alla kategorier medborgare.

Sedan socialvårdskommitténs förslag kommit regeringen tillhanda torde chefen
för finansdepartementet komma att upptaga frågan örn verksläkarinstitutmnen
till behandling liksom även frågan, huruvida rätten till fria läkemedel
medfört olägenheter av den art, att en revision av gällande bestämmelser äT
av nöden. De påpekanden, som statsrevisorerna gjort beträffande sjukvårdskostnaderna,
komma säkerligen därvid att beaktas.

Herr Wiklund: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet och chefen
för socialdepartementet fa framföra mitt tack för det svar, han här lämnat på
mm fråga. I svaret säger herr statsrådet bland annat, att finansministern icke
ansett det lämpligt att nu upptaga spörsmålet till slutlig reglering i avvaktan
pa ytterligare någon tids erfarenhet. Jag vill då säga, att mig förefaller
det, som örn denna erfarenhet, som man hittills vunnit, har stått staten ganska
dyrt och att man borde ha anledning att redan nu gå till en annan ordning.

Vidare säger statsrådet: »Enligt vad jag erfarit kommer socialvårdskommitten
att inom den närmaste tiden framlägga förslag örn obligatorisk sjukförsäkring,
vilket även torde komma att avse statliga befattningshavare och torde
kunna förutsättas innehålla regler för ersättning av sjukvårdsavgifter o. dyl.

Lördagen den 5 juni 1943.

Nr 22.

Äng. vissa missförhållanden beträffande verksläkarinstitutionen. (Forts.)
för alla kategorier medborgare.» Nu vill jag, med hänsyn till att jag vid tva,
tre tillfällen har haft möjlighet att åhöra rätt ingående redogörelser för socialvårdskommitténs
hittills utförda arbete, nämna, att såvitt jag kan fatta, har
man inte där tagit upp just den fråga, som jag bär har berört i min interpellation.
Det är ju möjligt, att socialvårdskommittén i sitt slutgiltiga ställningstagande
till spörsmålet kommer att även beröra den frågan, men jag^är av den
uppfattningen, att här ha vi en lönefråga, som måste bedömas som sådan. Rätten
att erhålla läkarvård är ju en löneförmån för statstjänarna, och jag har litet
svårt att tro, att socialvårdskommittén kan lösa ett löneproblem av den art, som
det här är fråga om. Men det gläder mig, att statsrådet är av den uppfattningen,
att, så snart socialvårdskommitténs förslag kommer regeringen till handa,
chefen för finansdepartementet torde komma att upptaga frågan örn verksläkarinstitutionen
till behandling. Det är ett löfte, som jag tar fasta pa, och jag hoppas,
att det skall bli ett resultat snarast möjligt av finansministerns åtgöranden
i frågan. Men jag ber att få säga herr statsrådet, att jag är av den uppfatta
ningen, att det är mera att vinna av det förslag, som statsutskottet framlagt i
utlåtandet om statsrevisorernas berättelse under punkt 13. Där föreslås nämligen,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit
ville låta verkställa en allsidig och förutsättningslös utredning rörande sjukledighet
och sjukvårdskostnader inom civilförvaltningen och försvarsväsendet.
Därest en sådan skrivelse beslutas av kammaren i dag och Kungl. Maj :t sedan
effektuerar detta önskemål, är jag av den uppfattningen, att vi därigenom få
en möjlighet att tränga problemet på helt annat sätt in på livet och få den lösning,
som jag åsyftade.

Jag ber att ännu en gång få tacka statsrådet för det mig lämnade svaret.

Ordet lämnades härefter ånyo till herr statsrådet och chefen för socialde- Äng. lånande

partementet Möller, som meddelat, att han ämnade vid detta sammanträde
besvara även. herr Fredrik Ströms interpellation angående lättande av de gifta
kvinnornas arbetsbörda, och nu yttrade: Med kammarens tillstånd har herr
Ström till mig ställt följande frågor:

1. Kan det förväntas att statsrådet vidtager erforderliga åtgärder för lättandet
av de gifta, i lantbruk eller annat arbete strängt sysselsatta kvinnornas
dagliga arbetsbörda samt för främjandet av en ordnad husmoderssemester?

2. Därest så är fallet kan det förväntas att en utredning i frågan icke hänskjutes
till en mångtalig kommitté, bestående av i andra värv strängt upptagna
personer, utan till cn liten kommitté, som helt ägnar sig åt frågan och med därför
avvägd ersättning?

3. Kan det förväntas att de samhällskategorier, vilka det nu gäller, kvinnorna,
erhålla en sådan representation i kommittén, att den blir allsidigt sammansatt? I

motiveringen till sin interpellation har interpellanten förutom de framförda
frågorna om lättandet av arbetande gifta kvinnors arbetsbörda och om husmoderssemestern
vidrört ett tredje spörsmål, nämligen tillvaratagandet av gifta
kvinnors intressen gentemot familjeförsörjare, som icke äga förmåga av ekonomiskt
förutseende. Innan jag går att besvara de direkt framställda frågorna,
vill jag beträffande nyss omförmälda spörsmål niimna, att detsamma hittills
icke varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet. Jag anser mig icke heller
beredd att upptaga detta spörsmål till mera ingående provning, då enligt
min uppfattning eventuella åtgärder på detta område skulle innebära ett alltför
kraftigt ingripande i de enskilda familjernas frihet att själv gestalta sin
ekonomi.

a v de gijta
kvinnornas
arbetsbörda.

Nr 22.

Lördagen den 5 juni 1943.

Äng. lättande av de gifta kvinnornas arbetsbörda. (Forts.)

De övriga i interpellationer! avhandlade problemen lia redan tagits upp till
behandling. Jag vill sålunda beträffande husmoderssemestern erinra örn att
fritidsutredningen sedan 1938 bedrivit en omfattande försöksverksamhet, genom
vilken 1,000-tals husmödrar genom statens medverkan ha erhållit möjligheter
till en kortare tids semester. Ett förslag till allmän reglering av frågan
om husmödrarnas semester framlades av fritidsutredningen den 26 februari
1942. Jag har emellertid ansett mig icke kunna under nuvarande förhållanden
framlägga något därpå grundat förslag i ämnet. Detta mitt ställningstagande
har icke motiverats uteslutande av statsfinansiella skäl utan även därav, att
semesterfrågan för husmödrarna är beroende av vissa andra problem, som röra
hemmens arbetsförhållanden. Sålunda torde en av förutsättningarna för frågans
lösning, i varje fall för de barnrika mödrarnas räkning, vara att hemhjälp kan
anskaffas.

Hemhjälpsfrågan liksom även vissa andra spörsmål, vilka nära sammanhänga
med de av interpellanten efterlysta åtgärderna för lättandet av de gifta
kvinnornas dagliga arbetsbörda, har upptagits till behandling av 1941 års befolkningsutredning,
närmast dess delegation för hem- och familjefrågor. Hittills
har utredningen framlagt två förslag, vilkas realiserande i hög grad skulle
påverka möjligheten att lätta de gifta kvinnornas arbetsbörda, nämligen förslaget
örn statsbidrag till daghem och lekskolor och statsbidrag till social hemhjälpsverksamhet.
Båda dessa förslag ha blivit föremål för remissbehandling
och så vitt jag kan finna, har under denna intet framkommit, som utesluter,
att förslag i dessa frågor kunna underställas riksdagen under dess höstsession.

Befolkningsutredningen fortsätter för närvarande sina undersökningar rörande
möjligheten att rationalisera det husliga arbetet och på detta sätt underlätta
detsamma. En fråga av stor betydelse i detta sammanhang har underställts den
nu samlade riksdagens prövning, nämligen frågan örn förbättrandet av vattenoch
avloppsförhållandena på landsbygden. Tyvärr lärer bristen på material
och knappheten på arbetskraft omöjliggöra, att denna vitala fråga får en tillfredsställande
lösning så länge de nuvarande krisförhållandena vara.

På interpellantens första fråga kan jag sålunda svara, att förslag är att förvänta
örn åtgärder, som syfta till beredandet av lättnader i hustrurnas arbetsbörda.
Då hithörande spörsmål redan utretts eller äro förmål för ytterligare utredning
inom befolkningsutredningen och dess delegation för hem- och familjefrågor,
kan jag i anledning av interpellantens frågor nr 2 och 3 säga, att icke
någon anledning föreligger att för utredning tillsätta en kommitté av det slag,
som interpellanten föreslår.

Herr Ström, Fredrik: Herr talman! Jag ber att få framföra mitt obligatoriska
tack till herr statsrådet för hans vänlighet att besvara interpellationen,
och jag är så mycket mer tacksam som jag i förväg fått taga del av svaret. I
motsatt fall skulle jag nog inte ha kunnat uppfatta herr statsrådets anförande,
då det hölls med så låg röst, att jag tror det var svårt för kammaren att höra.

Jag tackar herr statsrådet, och det är mycket svårt att kritisera vår socialminister,
när det gäller hans sociala område, ty herr statsrådet har uträttat ett
eå utomordentligt arbete, vilket alla erkänna, och han är besjälad av en så stark
vilja, att när man här kommer med nya förslag, så är det liksom för att hjälpa
honom emot krafter i tiden, som säkerligen även han har att taga en och annan
dust med. Jag tänker på dessa numera så kallade slösarkommittéer från statskontoret,
besparingsheredningen och andra, vilka vanligen gå under benämningen
sparsamhetskommittéer men äro de största slösarkommittéer som existera och
som i framtiden komma att åsamka oss jättelika förluster och utgifter på grund
av sin felaktiga uppfattning örn vad verklig sparsamhet är. Jag tror att herr

Lördagen den 5 juni 1943.

Nr 22.

Äng. lättande av de gifta kvinnornas arbetsbörda. (Forts.)
statsrådet har en annan uppfattning om verklig sparsamhet, och det är därför
jag vågat rikta en interpellation till honom. Man har liksom pa känn. att han
har sitt hjärta med i det sociala reformarbetet, under det dessa besparingskommissioner
ha sitt hjärta fjärran från dessa områden. ^ .

Jag är tacksam för att herr statsrådet även gick in på en sak, som jag icke
hade framfört i mina frågor utan endast i min moti veringe Det gäller de hustrur,
som ha det svårt i sina äktenskap för att kunna försörja sina familjer på de
pengar de få ifrån sina män, därför att männen förstöra sina pengar på sprit,
tobak, spel etc. något som ingalunda är fördelaktigt för barnen och familjen.
Det är ett mycket svårt kapitel. Jag erkänner att jag som gammal individualist
själv är mycket tveksam örn ett ingripande här i de enskilda familjernas
frihet, men å andra sidan har säkerligen herr statsrådet lika väl som många
riksdagsmän haft besök av många av dessa olyckliga hustrur, sein ha skildrat
sin nödställda belägenhet och frågat: Hur länge skall det få gå på detta sätt,
att hustru och barn skola försummas och mannen får förskingra sin förtjänst
hur som helst? Här får ju i alla fall hustrun genom sitt arbete för hemmet och
familjens bestånd utföra ett arbete, som även i penningar betyder ganska
mycket.

Jag erkänner att det är mycket svårt att säga, vad man skulle kunna gora
på detta område. Man kunde tänka sig en obligatorisk livförsäkring. Hustrur
till alkoholister bli ju ofta tidigt änkor, och vid mannens frånfälle skulle de i
alla fall ha livförsäkringen att falla tillbaka på. Möjligen kunde man försöka
finna någon form för obligatoriskt sparande, som icke alltför mycket beskure
den individuella friheten. Jag tror att dessa frågor skulle vara värda en undersökning,
men jag har icke vågat framställa någon fråga på denna punkt.

Vad nu angår möjligheten att kunna bereda de gifta, i lantbruk eller industriarbete
strängt sysselsatta kvinnorna lättnad i den dagliga arbetsbördan och
främjandet av en ordnad husmoderssemester, så svarar statsrådet på den Hagan
genom att hänvisa till fritidsutredningen av 1938, som har bedrivit en
omfattande försöksverksamhet, i det att tusentals husmödrar genom statens
medverkan erhållit möjlighet till en kostnadsfri semester. Men det kan ju ända
inte vara annat än ett experiment, och det är väl inte avsett som något aariatOm
det gäller ett eller annat tusental husmödrar i detta land, så har ju försöket
ingen praktisk betydelse, och då det inte antyddes, örn det har någon betydelse
som experiment, så vet jag inte örn det kan ha stor betydelse rent principiellt.
Men ett förslag till allmän reglering av frågan örn husmödrarnas semester
framlades ju 1942, och jag kan inte förstå, att inte statsrådet har tilltrott riksdagen
den sympatien för hans arbete, att han har lagt fram ett förslag därom.
Jag tror att riksdagen skulle mycket starkt uppskatta ett sådant förslag och
sluta upp omkring det, och jag vill hoppas att statsrådets tveksamhet att här

taga ett initiativ skall vika. _ . .

Statsrådet säger också, att det inte är statsfinansiella skäl, åtminstone inte
enhart. som hindrat honom att framlägga ett sådant förslag, utan att det är
vissa andra, problem, som röra hemmets arbetsförhållanden, framför allt Hagan
örn hemhjälpen. Jag undrar om det inte är möjligt att här pröva^en metod, som
är mycket gammal i svensk socialvård under byalagens tid för några århundraden
sedan. När en husmor på den tiden blev sjuk, så gingo i tur och ordning
husmödrarna i do andra gårdarna in och skötte hennes hem. Jag undrar örn man
inte skulle kunna tänka sig att i en ny och modern form uppliva denna solidariska
hjälp och därigenom få till stånd en semester för husmödrarna. De som
lämnade hjälp skulle ju veta, att det nästa gång vore deras tur att få semester,
och då fingo de motsvarande tjänst tillbaka, dag tycker inte det skulle vara
omöjligt ''att lösa detta problem utan en allt för stor byråkratisk apparat, Vi

Nr 22.

Lördagen den 5 juni 1943.

Äng. lättande av de gifta kvinnornas arbetsbörda. (Forts.)
börja nämligen få för mycket byråkrati här i landet. Ämbetsverken börja översvämma
oss, och vi kunna snart inte stå ut med detta. För övrigt är det mycket
trevligare, örn man gör det frivilligt än med denna oerhörda byråkratisering.

Sedan säger emellertid herr statsrådet en sak, som är mycket glädjande.
Han säger att befolkningsutredningen genom sin hem- och familjedelegation
nu har tagit upp frågan örn lättandet av de gifta kvinnornas dagliga arbetsbörda.
Det har framlagts två förslag. Vi veta ju vad det ena innehåller: det
gäller statsbidrag till daghem och lekskolor. Det andra, vilket jag verkligen
måste erkänna att jag inte kände till, gäller frågan örn statsbidrag till social
hemhjälpsverksamhet, och statsrådet säger, att han hoppas kunna framlägga
förslag till riksdagens höstsession. Detta är synnerligen tacknämligt, och det
gläder mig mycket, om ett förslag kan framläggas så fort.

Sedan kommer statsrådet till frågan örn rationalisering av det husliga arbetet,
och vi ha.ju själva för en vecka sedan varit med örn att bidraga till anslag
at vissa tekniska anordningar och lättnader i fråga örn vatten- och avloppsförhållandena
på landsbygden. Men nu säger statsrådet, att tyvärr lärer bristen
på material och knappheten på arbetskraft omöjliggöra att denna vitala
fråga — och den är verkligen vital, det har statsrådet rätt i — får en tillfredsställande
lösning, så länge krisförhållandena vara. Herr statsråd! Om vi
ha råd att bygga dessa onödiga ämbetsverk på bl. a. Gärdet, som vi ideligen
hålla på att votera miljoner för, då ha vi sannerligen också råd att skaffa
både material och arbetskraft till dessa ofantligt mycket viktigare saker, som
det bär är fråga örn.. Det är något galet, detta att vi skola hålla på att votera
miljoner och åter miljoner för nya ämbetsverk, och vi böra stödja socialministern,
örn han här för en strid med sina kolleger, som vilja bygga detta dyrbara
ämbetsverk. Det kunde mycket väl anstå, tills vi ridit ut både denna och nästa
kris; det är ingen fara på taket.

Jag förstår, att när statsrådet har den känslan, att han skall lägga fram
ett förslag i höst och ett annat inom en icke allt för avlägsen tid, anser han
att det är onödigt med en ny kommitté. Jag vill säga, att jag är ingen vän
av kommittéer. De bli ofta evighetskommittéer; den föregående interpellanten
har sannerligen fran ett annat område erfarenheter av dessa evighetskommittéer.
Jag håller alltså inte alls på kommittéväsendet, utan kan statsrådet utan
en ny kommitté komma fram med detta förslag, skall ingen vara tacksammare
än jag.

°Men det är en sak, som jag skulle vilja fråga, om inte statsrådet har tänkt
på, och som inte skulle behöva kosta så förfärligt mycket, och det är frågan
om en stor upplysningskampanj i radio och genom film om lantlivets företräden
på mångå områden framför hopandet av människor i städerna, så att dessa
bil fullständiga förbränningsugnar för människorna oell staten ser sig nödsakad
att taga den ena parken efter den andra och det ena fria området efter
det andra ^och förvandla dessa storstadens lungor till bebyggda områden, så
att man får en ännu värre anhopning av stenmassor. Skulle man inte kunna
tänka sig en upplysningskampanj, som visade på företrädena för landet och
samtidigt framförde socialministerns egna tankar på att förbättra de sociala
förhållandena på landsbygden, så att vi undginge denna massinvasion till städerna,
särskilt av kvinnlig arbetskraft, som nu pågår och som inte kan vara
annat än till fruktansvärd skada för lantbruket och näringslivet i dess helhet
och i längden olyckligt för städerna också. Vi kunna inte hålla takten vare
sig i fråga örn vara kommunikationer eller våra bostäder eller vår kommunala
förvaltning med^denna fullkomligt överrumplande invandring, som äger rum
i städerna. Vi få hejda den på något sätt; i varje fall kan den inte fortgå i

Lördagen den 5 juni 1943.

Nr 22.

Ang. lättande av de gifta kvinnornas arbetsbörda. (Forts.)
det hastiga tempo som nu sker. Men då gäller det också, _att herr statsrådet
såsom ett led i den strävan, som interpellationen syftar till, får försöka alf
verka för att lönerna förbättras särskilt för den kvinnliga arbetskraften på
landet och överhuvud taget för arbetskraften på landet: för kolonister, lantarbetare,
skogsarbetare, småbönder och dylika. De mäste lia en bättre ekonomi,
och deras döttrar måste få en bättre ekonomi, så att de kunna stanna
på landsbygden.

Man måste också se till att landsbygdsfolket får bättre bostäder, socialministern
bär ju redan före kriget varit inne på denna fråga, och mycket har
ju gjorts, men så kom kriget och bröt denna utomordentligt lovande utveckling.
Men vi få be socialministern, att han inte låter hejda sig av svårigheterna
utan bereder bättre bostäder även åt landsbygdens folk och överhuvud taget
bereder större rättvisa åt landsbygdens folk, åt dess ^arbetare och bönder.
Det tror jag är vägen. Flera folkhögskolor, stipendier at smahantverket. pa
landsbygden m. m. Småhantverket skall inte bara finnas i städerna. Det måste
finnas där men även på landet. Jag tror det har en mycket viktig uppgift
att fylla just på landsbygden. _

Jag återkommer till att vi måste försöka hejda den byråkrati.ska^ ansvällningen
av de statliga och kommunala förvaltningsapparaterna i vart land,
eljest bli vi ju ett land, bestående av idel tjänstemän och anställda. Hur skall
det gå med landet i längden? På vilka skola alla dessa ämbets- och tjänstemän
leva? Ett fåtal arbetare och bönder kan ju inte upprätthålla en byråkratisk
statsapparat, som översvämmar hela landet. Det går inte. Vi få se till
att vi komma ur denna trånga cirkel. Vi måste återvända till naturen och till
landet, för att tala med Rousseau.

Herr talman! Jag har inget annat att tillägga än att tacka statsrådet för
att han har symptiskt tagit upp två av de förslag som jag har berört och
som han har påpekat att han själv sysslat så mycket med genom sina egna
utredningskommittéer.

Jag ber alltså att få framföra mitt tack för detta.

Herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag vill bara lämna en eller annan
upplysning med anledning av herr Ströms anförande. För min del vill jag inte
yttra mig örn de där stora ämbetsverken på Gärdet och örn det inflytande de
kunna ha på tillgången till exempel på vattenledningsrör,. som inte tillverkas i
tillräcklig utsträckning här i landet utan äro beroende av import. Jag.vill bara
förklara, att jag inte tror att det är lämpligt att som konkurrerande ting ställa
upp sådana saker som vatten- och avloppsledningar på landsbygden och eventuella
byggnader för ämbetsverk i Stockholm.

Det finns fortfarande statliga ämbetsverk i Stockholm, som äro av sådan beskaffenhet,
att de. örn dc inte vore statens, med all sannolikhet skulle av yrkesinspektionen
och hälsovårdsmyndigheten ha förklarats icke vara användbara.
Jag tror inte det är lämpligt att bara säga att det här gäller anordningar för
byråkratien —■ det finns inget ämbetsvek, där inte ett 50-tal, ju, kanske ett
100-tal flickor lia att utföra sitt kontorsarbete, och jag tror att det är ett statsintresse
lika viktigt som de flesta andra, att de få utföra sitt arbete i något så
när drägliga lokaler.

Vidare vill jag rätta den missuppfattningen, att arbetet för bostadsförbättringar
på landsbygden skulle ha avbrutits genom kriget. 1941 års riksdag beviljade
20 miljoner kronor enbart till bostadsförbättringsverksamhet; sammanlagt
med lån för samma ändamål och för uppförandet av lantarbetarbostäder
beviljades över 40 miljoner kronor. Vidare har det under hela kriget i lika stor
skala som före krigsutbrottet pågått arbete med uppförande av s. k. barnrike -

Nr 22.

Lördagen den 5 juni 1943.

Äng. lättande av de gifta kvinnornas arbetsbörda. (Forts.)
egnahemsbyggen, vilket väsentligen sker på landsbygden. Under föregående år
beviljades ytterligare 5 miljoner kronor till bostadsförbättringar på landsbygden.
Jag vill därför inte gärna, att det intrycket skall stå kvar, att denna verksamhet
praktiskt taget upphört med krigsutbrottet — det är nämligen att ge
en felaktig bild av de faktiska förhållandena.

I övrigt vill jag för min del endast, med hänsyn till frågan örn invandringen
till städerna från landsbygden, säga, att det föreföll mig som örn herr Ström
ifrågasatte, att statsmakterna skulle ta hand örn ordnandet av lönerna för den
kvinnliga arbetskraften i bondehemmen liksom lönerna för lantarbetarna ävensom
möjligen också för andra kategorier arbetare på landsbygden. Skall man
fullfölja den tanken, är jag övertygad örn att man måste göra ett nytt ämbetsverk
för att kunna lösa de därmed sammanhängande problemen. Det blir då
inte någon avveckling av ämbetsverken utan snarare en tillökning, örn man, som
sagt, skall gå på sådana vägar.

Det är väl inte skäl att här ta upp en stor debatt i frågan örn invandringen
från landsbygden till städerna, men man bör kanske inte helt glömma bort att,
jämfört med de allra flesta länder i världen, möjligen med undantag för Norge
och Finland, industrien i Sverige är förlagd till landsbygden i högre grad än
i vilken annan del av världen som helst, vilket ju gör att på det sättet åtminstone
en del folk — låt vara i litet tätare bebyggda samhällen än på rena landsbygden
— stannar kvar på den svenska landsbygden. Man skall, som sagt,
inte glömma detta, så att man inte målar alltför svart vad som eventuellt pågår
här och som vi kanske inte alla äro särskilt tilltalade av, fastän vi inte
känna metoderna för att kunna förändra rörelseriktningen.

Herr von Heland: Herr talman! Det kommer om någon vecka att bli bättre
tillfälle än nu att debattera frågan örn bostadsförbättringarna på landsbygden
i samband med behandlingen av den kungl, propositionen i byggnadsfrågan.

Jag finner det emellertid angeläget att här be statsutskottets ledamöter att
lyssna till vad herr socialministern anför, ty han deklarerar ju ett varmt intresse
för detta bostadsbyggande och denna bostadsförbättring på landsbygden,
vilket intresse inte i lika hög grad återfinnes i den byggnadsproposition, som
herr socialministern har avgivit. Emellertid finns det motioner, som gå längre
än vad herr socialministern gått i sin proposition, men som kanske mera överensstämma
med vad socialministern i dag anfört.

Jag hoppas därför att, när statsutskottets utlåtande med anledning av denna
byggnadsproposition kommer på kammarens bord, statsutskottet har rättat
till detta mera ljumma intresse, som framkommit i byggnadspropositionen, och
alltså hörsammat socialministerns intresse för frågan vid dagens debatt.

Äng. den s. k. Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet Möller, som förklarat
eäkerhetspoh- sig ämna vid detta sammanträde besvara jämväl herr Wagnssons interpellation
‘lättnineToch angående den s. k. säkerhetspolisens sammansättning och befogenheter m. m..
be/ogenheier erhöll ännu en gång ordet och anförde: Herr talman! Herr Wagnsson har med
m. m. kammarens tillstånd till mig ställt följande frågor:

1) Är statsrådet i tillfälle att lämna kammaren en redogörelse för den s. k.
säkerhetspolisens sammansättning och rekrytering, dess uppgifter och befogenheter? 2)

Har statsrådet för avsikt att med anledning av inträffade fall, senast
fallet Wirtanen, vidtaga åtgärder för att örn möjligt förhindra ett återupprepande
av sådana beklagliga intermezzon?

Enligt den hemliga säkerhetskungörelsen den 10 juni 1938 skall i händelse av

Lördagen den 5 juni 1943.

Nr 22.

Ann. den s. k. säkerhetspolisens sammansättning och befogenheter m. m.

(Forts.)

krig eller krigsfara finnas en allmän säkerhetstjänst. Ändamålet med dess verksamhet
skall enligt kungörelsen vara att förhindra överbringandet till obehöriga
av krigsunderrättelser. Bakgrunden till denna kungörelse var givetvis den
ökade oron i Europa. Då säkerhetstjänsten skulle träda i funktion i händelse
av krig eller krigsfara, var det nödvändigt att redan under fredstid draga upp
den yttre ramen för dess organisation; denna började dock först efter krigsutbrottet
på kontinenten att utbyggas. De svårigheter, som äro förbundna med
uppgiften att övervaka främmande länders underrättelseväsen i vårt land och
att effektivt förhindra spioneri, äro av den art, att det inte kan anses lämpligt
att offentligen diskutera, hur den svenska säkerhetstjänsten är organiserad och
arbetar. Interpellanten kan av dessa skäl icke av mig förvänta något mera ingående
svar på sin första fråga.

Säkerhetstjänstens i säkerhetskungörelsen angivna uppgift att förhindra
krigsunderrättelsers överbringande till obehöriga får en mer konkret innebörd
vid en sammanställning med bestämmelserna i den s. k. tvångsmedelslagen av
den 9 januari 1940. Denna lag kompletterar så till vida säkerhetskungörelsen,
som den innefattar föreskrifter örn de befogenheter, som tillkomma säkerhetstjänstens
befattningshavare vid verksamhetens utövande. Dess betydelse sträcker
sig emellertid längre, ity att de förutsättningar, vartill de i lagen meddelade
befogenheterna anknutits, innebära en saklig utvidgning av säkerhetstjänstens
verksamhetsområde. I anslutning till tvångsmedelslagens bestämmelser
kan därför säkerhetstjänstens uppgift sägas vara dels att förhindra och
uppdaga spioneri- och sabotagebrott jämte vissa därmed jämförliga förbrytelser
och dels att genom övervakning av trafikmedlen förhindra obehörig spridning
av uppgifter örn förhållanden, som kunna skada landets försvar eller folkförsörjning
eller dess vänskapliga förbindelser med främmande makt.

De ingrepp, som tvångsmedelslagen möjliggjort, ha städse betraktats såsom
tilfälliga åtgärder, vilka endast kunna försvaras så länge de av kriget förorsakade
onormala förhållandena äro rådande. Det som kommit i dagen beträffande
spioneri- och sabotageverksamhet innanför våra gränser torde giva vid
handen, att de vidtagna åtgärderna varit påkallade. De avslöjanden, som gjorts,
visa, att främmande makter genom egna agenter eller genom svenska medborgare,
som ha lånat sig härtill, utnyttjat de fredliga och skyddade förhållandena
i vårt land för sin underrättelsetjänst, för sabotageförberedelser och för
konspirationsverksamhet.

I och för sig skulle de med säkerhetstjänsten sammanhängande övervakningsoch
spaningsuppgifterna kunnat ha anförtrotts den förut förefintliga polisorganisationen,
men ur effektivitetssynpunkt har det ansetts lämpligt, att de nya
uppgifterna och befogenheterna överlämnades till en specialorganisation, som
står under ledning av en av Kungl. Majit utsedd säkerhetschef. Säkerhetschefen
är enligt kungörelsen ansvarig direkt inför Kungl. Majit för säkerhetstjänstens
behöriga fullgörande. Han har vid sitt uppdrags fullgörande att beakta
de önskemål, som framföras av överbefälhavaren.

Den säkerhetstjänsten ålagda, synnerligen omfattande verksamheten har nödvändiggjort
skapandet av en stor organisation. Denna har helt och hållet fått
byggas upp från intet och utan att inom landet funnits tillgång på erfarenhet
från liknande verksamhetsområden. Vi lia icke, i motsats till stormakterna, under
normala tider haft för dylik speciell tjänst avsedda organisationer. En av
de största svårigheter som mött bär varit personalanskaffningen. I de tider,
som vi uppleva, stegras behovet av polispersonal för vanliga polisuppgifter i
mycket hög grad, varför möjligheten att till säkerhetstjänsten avstå polispersonal
har varit synnerligen begränsad. Den personal, som av st-a tspol isin tendén -

16 Nr 22. Lördagen den 5 juni 1943.

Äng. den s. k. säkerhetspolisens sammansättning och befogenheter m m
(Forts.)

ten och länsstyrelserna ställts till säkerhetstjänstens förfogande, består säkerligen
av dugliga polismän, men dessas utbildning bär inte tagit sikte på de krav,
som de nya arbetsuppgifterna ställa. Till en del av de uppgifter, som åligga
säkerhetstjänsten, har personal från andra civila förvaltningsområden anlitats
ävensom utanför statsförvaltningen stående enskilda personer, varvid för vissa
uppgifter i stor utsträckning antagits sådana med akademiska examina.

Anställandet av personal, som icke särskilt utbildats för de uppgifter som
här föreligga, medför alltid riskmoment. Man har försökt att i viss omfattning
minska dessa risker genom noggranna instruktioner och genom särskild undervisning
i förekommande fall. Då tvångsmedelslagen ger befogenhet till ingrepp
i den enskilde individens frihet, är det tydligt att handhavandet av vissa av
säkerhetstjänstens uppgifter fordra takt och grannlagenhet.

Vad beträffar det i interpellantens andra fråga berörda fallet Wirtanen, har
den undersökning, som herr Wirtanen effekter underkastats, utgjort ett led
i den säkerhetstjänsten anbefallda samfärdselkontrollen. Den för säkerhetstjänstens
eamfärdselkontroll utarbetade instruktionen är emellertid sådan, att den situation,
som inträffat, hade bort kunna undvikas. Att likväl herr Wirtanen blev
underkastad den noggranna undersökning, som skedde, torde ha föranletts därav,
att hans innehav av i Sverige konfiskerade skrifter hade väckt polismannens
misstankar. Det är emellertid icke förbjudet att privat innehava och även
utföra en konfiskerad skrift varför även dessa skrifter tillsammans med övriga
återställdes till herr Wirtanen genom försändelse, som avgick från Stockholm
fyra dagar efter intermezzot. Det torde vara allmänt bekant att utförselförbud
beträffande kartor stadgats. Med hänsyn härtill återfick herr Wirtanen icke en
Stockholmskarta, utgiven av Stockholms allmänna restaurang A.-B.

Den svårighet som i regel är förknippad med avgörandet av frågan, huruvida
i det särskilda fallet kan föreligga obehörig spridning av uppgifter örn
förhållanden, som kunna skada rikets förbindelser med främmande makter,
samt den synnerligen knappa lid, som i detta fall stått till buds, torde kunna
anföras som ursäktande omständighet. På tjänstevägen har polismannens i fråga
uppmärksamhet fästs på de förhållanden, som i förevarande fall bort avhålla
honom från de vidtagna åtgärderna, varjämte hos samfärdselkontrollpersonalen
inskärpts vikten av att instruktionen noggrant iakttages. Åtgärder ha sålunda
vidtagits för att örn möjligt förhindra ett återupprepande av ett dylikt intermezzo.
I hög grad önskvärt vore, att personal, som har att utöva, denna kontroll,
bibringades en tillfredsställande personkännedom. Därigenom borde sådana
missgrepp, som det här ifrågavarande, bliva uteslutna.

Vad slutligen angår den möjligen av interpellanten åsyftade tilldragelsen i
(löteborg, då fru von Sydow anhölls och förhördes, vill jag erinra örn att ärendet
av henne dragits . inför justitieombudsmannen och för närvarande är föremål
för dennes prövning. Justitieombudsmannen har ju till särskild uppgift att
beivra myndighetens eventuella, angrepp på medborgerliga fri- och rättigheter.
Det kan icke vara riktigt, att jag föregriper den pågående prövningen genom
något uttalande i saken.

^ei1 Surnade redogörelsen torde ha framgått, att kontroll av resandes
tillhöngheter, sålunda även av tryckta skrifter må äga rum vid rikets gränser
s9nl ett led i de åtgärder, vilka vidtagits för att förhindra överbringandet till
obehöriga av krigsunderrättelser och spridning av uppgifter, som kunna skada
rikets förbindelser med främmande makter, att instruktionen för vederbörande
tjänstemän är sadan, att den ingående undersökningen av herr Wirtanens tillhörigheter
hade bort kunna undvikas och att åtgärder vidtagits för att förhindra

Lördagen den 5 juni 1943.

Nr 22.

Ang. den s. k. säkerhetspolisens sammansättning och befogenheter m. m.

(Forts.)

en upprepning av det skedda. I de fall, då det kan konstateras, att övergrepp
verkligen blivit begångna, är regeringen beredd att inskrida.

Herr Wagnsson: Herr talman! Jag ber först att på övligt sätt få framföra
mitt tack till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet för det
svar jag fått på den av mig framställda interpellationen. Min tacksamhet är så
mycket större, som jag till alla delar är tillfredsställd med innehållet i svaret.

Jag förstår nödvändigheten av att söka få en möjligast effektiv specialorganisation
på detta område; då denna organisation till väsentlig del har måst improviseras,
har personalrekryteringen inte alltid kunnat ske på ett fullt tillfredsställande
sätt. Jag delar herr socialministerns uppfattning, att personalen
i det övervägande antalet fall består av dugande och ansvarskännande polismän.
Jag ber att få inskjuta, att jag mycket bestämt ogillar misstänkliggörandet
av polis och militär; alla rykten, som cirkulera om att inom dessa grupper
ytterlighets riktningar skulle utöva något inflytande äro, därom är jag fullt
övertygad, falska. Men därför är jag också mån örn att alla felgrepp, som göras,
rättas till och, där det visar sig behövligt, bli beivrade.

Vad beträffar den grupp av tjänstemän, som denna fråga avser, har, som
socialministern framhöll, deras utbildning inte kunnat ta sikte på de arbetsuppgifter,
som nu trängt sig på dem. Det är desto mera glädjande att höra,
att man genom noggranna instruktioner och genom särskild undervisning i
förekommande fall sökt eliminera de risker, som äro förenade med att icke särskilt
utbildad personal anställts. Som kammaren vet, är det här fråga örn stora
ingrepp i den individuella friheten och dessutom ingripanden i fråga om förhållanden,
som vi tidigare kunnat med stolthet förklara ha varit i vårt land förskonade
från poliskontroll.

Det är för mig särskilt tillfredsställande, jag tar fasta på socialministerns
bestämda förklaring, att dessa ingrepp, som tvångsmedelslagen möjliggjort, äro
att betrakta som tillfälliga åtgärder, endast försvarbara så länge de av kriget
förorsakade onormala förhållandena äro rådande. Något annat besked hade väl
inte heller varit möjligt att få från statsrådsbänken — att jag överhuvud taget
inregistrerar detta uttalande här, beror på ett yttrande från högerhåll i kammaren
vid behandlingen av tvångsmedelslagarna, där vederbörande talare räknade
nied möjligheten att också efter ett fredsslut bibehålla någon form av poliskontroll
på detta område!

Också svaret på min andra fråga är ur mina synpunkter fullt tillfredsställande.
Herr statsrådet meddelade i fråga örn fallet Wirtanen, att vederbörande
polisman förfarit felaktigt. Uttalandet är ju förbehållslöst.

Under hand fick jag strax efter interpellationens framställande erfara, att
man på visst håll sökt bagatellisera det inträffade, och jag tillskrev då Wirtanen
och tillfrågade honom närmare örn vissa detaljer i samband med den affären.
Jag fick också ett svar, och ur det svaret skall jag tillåta mig att göra
ett citat, eftersom det ytterligare belyser vad som har förekommit. Wirtanen
skriver bland annat:

»Det väsentliga beskrev jag redan i tidningen vid hemkomsten. Jag kan inte
finna annat än att polisingripandet var fullstiindigt omotiverat. Det föreföll

också, som örn polismannen haft en förutfattad åsikt ■— --örn min person»,

skriver han, »ty han bara kastade en blick på böckerna och krävde därefter
genast att få kroppsvisitera mig. Jag protesterade under hänvisning till att jag
reste med finskt tjänstepass och var finsk riksdagsman, vilken argumentering
han bryskt avvisade, sägande att det inte spelade någon roll vem jag var. Han

Första hammarens protokoll 19J/S. Nr £2. 2

Nr 22.

Lördagen dea 5 juni 1943.

Ang. den s. k. säkerhetspolisens sammansättning och befogenheter m. m.

(Forts.)

och hans assistent gick igenom mina fickor, läste mina privatbrev och studerade
mina anteckningsböcker, av vilka jag alltid har ett pär tre på mig; de finska
anteckningarna tror jag de inte begrep. Bland böckerna fanns det en del skrifter,
tryckta och hektograferade, som jag fått och genast uppgav mig ha fått av
polska legationen i Stockholm: dessa studerades ytterst noggrant, bl. a. Polens
martyrium, som man uppgav vara underkastad beslag. Jag invände, att det
inte borde intressera Sverige örn en finsk riksdagsman önskade informera sig
örn förhållandena i Polen, då jag ju fått boken på legalt sätt och icke kunde
eller ämnade sprida den i Sverige. Man sade bara, att vi nu befann oss på svensk
mark, varför mina invändningar ingenting betydde. Jag protesterade också mot
att bland de skrifter de önskade behålla (för närmare undersökning) var ett
särtryck ur Svensk Tidskrift samt ett ex. av Nordens Frihet. Nej, det hjälpte
inte, men senare fick jag likväl tillbaka dem. I stället ville man icke ge ifrån
sig utställningskatalogen» — det var en katalog från en utställning av Bengt
Lindholms tavlor, som jag omnämnt i interpellationen — »trots min ironiska
anmärkning, att en år 1913 avliden målare knappast kunde äventyra rikets
säkerhet. Hans intelligenta invändning lydde att landskapsreproduktionerna
kunde vara ■— flygfotografier!

Därmed var intermezzot, som med ungefär en kvart fördröjde båtens avgång,
till ända. Jag fick inget kvitto för de kvarhållna skrifterna men löftet att de
skulle eftersändas efter undersökningen, vilket även skett.»

Wirtanen tillägger, att han inte kan »finna annat än att polismannen saknade
saklig anledning att inskrida mot mig på detta sätt, såvida det icke var
ett rent mekaniskt stickprov jag råkade ut för eller örn man av någon anledning
speciellt misstänkte mig. I varje fall visade han en påtaglig brist på omdöme.
Det som däremot mest irriterade mig var den bryska, direkt ohövliga
tonen. Jag vet mig faktiskt aldrig ha blivit bemött av officierande tjänstemän
i denna tonart. Jag föreställer mig också, att man icke bör ha rätt att skrida
till kroppsvisitation med mindre verkliga skäl till misstankar föreligger och i
varje fall bör det då ske i taktfulla former och icke på ett sätt som erinrar örn
polismetoder i vissa ökända stater.

Jag skulle faktiskt inte säga allt detta om jag icke fått ett så starkt intryck
av vederbörandes olämpliga uppträdande, ty rent formellt sett bör de ju ha
haft rätt att göra en undersökning och kvarhålla skrifterna för närmare
granskning.»

Som framgår av det utdrag av brevet, jag här tillåtit mig föredraga, har
denna undersökning icke företagits med den »takt och grannlagenhet», som
herr statsrådet med skäl angav som mönster för behandlingen av utlänningar i
ett fall sådant som detta. Det faller ju också ett stänk av komik över det
hela.

Bland det, som man behöll och som Wirtanen inte heller senare fick tillbaka,
var en av Saras restaurangkartor —- en karta över Stockholm, där Saras
restauranger äro inprickade; kammarens ledamöter ha säkerligen sett en
sådan.

Jag undrar, om vederbörande polisman trodde, att en eventuell fiende
skulle inrikta sig på att bombardera krogarna här i staden.

Vidare var det en katalog från en tavelutställning av en avliden konstnär,
och denna katalog togs i beslag därför att det bland reproduktionerna där
skulle finnas en landskapsmålning. Vederbörande trodde väl att den också
skulle kunna ge anvisningar vid eventuella angrepp mot vårt land.

I sitt svar har nu herr statsrådet uttalat den förmodan, att jag med uttalandet
om att säkerhetspolisen också vid något tillfälle hade visat en kränkande

Lördagen den 5 juni 1943.

Nr 22.

l''J

Ann. den s. k. säkerhetspolisens sammansättning och befogenheter m. m.

(Forts.)

behandling av svenska medborgare, åsyftade den behandling, som fru von Sydow
varit utsatt för. Det är ett misstag. Jag kände inte till den saken närmare,
då interpellationen framställdes. Jag tänkte i stället på den behandling
som några andra svenska medborgare, ryttmästare Frank Martin, direktör Malcom
Lilliehök och dr Helge Lindberg, blivit utsatta för på grund av ett anonymt
brev, vars innehåll herr Undén i en tidigare debatt karakteriserat som
närmast skrattretande. Nu är den saken utagerad genom att högsta domstolen
ådömt säkerhetspolisens chef straff för hans handläggning av detta ärende.

Jag vill tillägga att jag personligen vid några tillfällen under de senaste
åren besökt Finland och att jag därvid vid passerandet av gränsen blivit korrekt
behandlad. Vid ett tillfälle var man visserligen ytterligt intresserad av
några anteckningar, som jag hade — de gällde ett anförande, som jag skulle
hålla vid ett goodteinplarmöte i Finland — och jag fick lägga ned en viss
energi för att få behålla dessa anteckningar. Det är emellertid en bagatell,
som inte spelar någon roll, liksom icke heller, enligt vad jag inhämtat, vad som
vid ett annat tillfälle skulle ha hänt en ärad ledamot av denna kammare, som
tillhör konstitutionsutskottet. Vid utresan till Finland, var han försedd med
ett kuvert, påtryckt: konstitutionsutskottet, och innehållande bl. a. ett stencilerat
utkast till en grundlagsändring, gjort av kansliet i konstitutionsutskottet,
Vederbörande i Säkerhetspolisen ville behålla kuvertet med innehåll.
Trodde han månne, att det var fråga örn några konspirationer emot rikets
säkerhet eller berodde hans misstänksamhet på att denne ärade kammarledamot
tillhör Göteborgs handelstidnings redaktion?

Sedan herr statsrådet nu förklarat, att instruktionen för vederbörande tjänstemän
är sådan, att den ingående undersökningen av Wirtanen^ tillhörigheter
bort kunna undvikas, och att åtgärder vidtagits för att förhindra en upprepning
av det skedda, får emellertid denna affär anses avvecklad på ett tillfredsställande
sätt.

Det finns emellertid i detta sammanhang en detalj, som kanske skulle behöva
klarläggas.

Wirtanen hade — såsom framgick av hans brev — intryck av att polismannen
haft en förutfattad mening om honom, och han frågar i en parentes
i sitt brev: »Hur hade han fått den?»

I en Stockholmstidning, Arbetaren, har jag sett uppgivet, att säkerhetspolisen
skulle samarbeta med den finska säkerhetspolisen och att Wirtanen
genom sin opposition mot Finlands tyskorientering skulle ha ådragit sig misshag
i vissa finska kretsar och bland tyskar i Finland. Jag har emellertid
svårt att tro, att denna uppgift är riktig, och jag skulle inte alls. ha berört
saken, om inte tidningen lämnat ett par andra uppgifter, som, såvitt jag kunnat
finna, inte blivit dementerade. Det uppgives i nämnda tidning att vid tidigare
tillfällen en finsk riksdagsman, som också tillhörde oppositionen i Finland
mot den tyskorienterade politiken, blivit föremål för kroppsvisitation,
och vidare omnämnes det, att en finsk fackföreningsmän på sin tid blivit
kallad till den dåvarande inrikesministern Horeli i Helsingfors, misstänkt för
att lia förbindelse med kommunisterna i Sverige. Han skulle av inrikesministern
lia fått höra att förklaringen till dessa misstankar låg däri, att han under ett
besök i Sverige skulle lia inköpt ett par kommunistiska tidskrifter, skulle ha
haft ett telefonsamtal med en antagligen kommunistisk järnvägstjänsteman
och slutligen skulle i Haparanda ha skrivit ett brev till en gammal god vän.
Detta brev handlade endast örn allmänt kända saker, men det var hållet, säger
tidningen »i en fri och frisk ton, något som vittnar örn att fackföreningsmannen
trodde att han befann sig i ett fritt land». En fotografisk kopia av

Nr 22.

Lördagen den 5 juni 1943.

Äng. den s. k. säkerhetspolisens sammansättning och befogenheter m. m.

(Forts.)

detta brev skulle även den finske inrikesministern, enligt tidningens meddelande,
vara i besittning av.

Jag förstår, herr talman, att kontakt måste uppehållas mellan säkerhetspolisen
i Sverige och i Finland, men därifrån och till ett direkt samarbete är
steget långt. Det förefaller mig groteskt, att den svenska säkerhetspolisen
skulle åta sig, på anmodan från ett annat land, att övervaka socialdemokratiska
riksdagsmän och fackföreningsledare, som besöka Sverige, och behandla
dem som misstänkta brottslingar. Jag vill därför hoppas, att de utlänningar,
som utsättas för en mera närgående observation, övervakas enbart med hänsyn
till svenska säkerhetssynpunkter och inte på önskan av något främmande lands
polis.

Socialministern slutade sitt svar med den välkomna försäkran, att regeringen
är beredd att ingripa mot övergrepp. Jag vågar därför hoppas, att
den i tidningen Arbetaren lämnade redogörelsen föranleder en undersökning,
och att affären blir klarlagd, så att inte en skugga av misstanke må falla på
säkerhetspolisen i de anförda fallen, örn relationen är oriktig eller i väsentliga
delar ofullständig, men att ett inskridande sker, örn relationen skulle visa sig
vara riktig.

Till sist vill jag bara uttala en förvåning över att i vissa av de här av mig
relaterade fallen säkerhetspolisen varit mäktig så stor aktivitet, medan dess
intresse för värvningsaffären, Waffen SS, inte tycks ha varit lika livaktigt.

Justerades protokollen för den 29 nästlidne maj och den 1 innevarande
månad.

Föredrogs Kungl. Maj:ts proposition nr 322, med förslag till lag angående
auktoriserad mätning av ved och annat virke, m. m.

Propositionen hänvisades, såvitt angick anslag å driftbudgeten under nionde
huvudtiteln, till jordbruksutskottet och i övrigt till behandling av lagutskott.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 324, med förslag till lag örn tillståndstvång för byggnadsarbete.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Majrts proposition
nr 325, angående försäljning av ett område av kronoegendomen Sveden nr 1
och 2 i Stockholms stad.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
326, angående viss ombyggnad av tågfärjan Starke.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 141, i anledning av riksdagens år 1942 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1941—30 juni 1942.

Statsutskottet, till vars förberedande behandling riksdagens år 1942 församlade
revisorers berättelse jämte de i anledning därav från vederbörande

Lördagen den 5 juni 1943.

Nr 22.

ämbetsverk och myndigheter till Kungl. Maj :t avgivna utlåtanden och förklaringar
blivit hänvisad, hade, efter tagen kännedom av dessa handlingar och
inhämtande av för ärendenas utredning i övrigt erforderliga upplysningar, i det
föreliggande utlåtandet underställt riksdagens prövning de av revisorerna gjorda
framställningar, som ansetts från utskottets sida påkalla yttrande.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2.

Lades till handlingarna.

Punkten 3.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 4—7.

Lades till handlingarna.

Punkterna 8 och 9.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 10.

Lades till handlingarna.

Punkten 11.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 12.

Under finansdepartementet, § 20, hade revisorerna berört vissa synpunkter
rörande önskvärdheten av inrättandet av en särskild lönedomstol.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit
ville låta verkställa utredning angående lämpligheten av att inrätta en särskild
lönedomstol.

Herr Herlitz: Herr talman! Det är ju litet ovanligt att se viktiga frågor
rörande rättegångsväsendet resta av statsrevisorerna och sedan framförda av
statsutskottet. Det har nu skett i år på flera punkter, och det gäller särskilt
det mycket viktiga spörsmålet örn skapandet av en helt ny ordning för handläggningen
av frågor rörande tjänstemännens löneförmåner. Emellertid är jag
för min del inte alls i tvekan örn att det här är en viktig fråga, som tarvar
en utredning. Den ordning, som vi i närvarande stund ha i vårt land för behandling
av frågor rörande tjänstemännens avlöningsförmåner, är inte tillfredsställande.
Vad som framför allt är att anmärka mot den, är den bristande
enhetligheten, med andra ord det förhållandet att en och samma fråga eller likartade
frågor kunna komma att handläggas på olika håll. Det ligger något
betänkligt i att, sedan kammarrätten har sagt sitt ord i ett avlöningsmål, det
likväl står parten öppet att vända sig till allmän domstol; han äger där utverka
ett avgörande, som eventuellt går i rakt motsatt riktning. Det är inte
heller riktigt tillfredsställande att i anmärkningsmål, d. v. s. mål örn skyldig -

Ang. inrättande
av en
särskild
lönedomstol.

Nr 22.

Lördagen den 5 juni 1943.

■)>

Äng. inrättande av en särskild lönedomstol. (Forts.)
het för redogörare att ersätta felaktigt utbetalade medel, kammarrätten träffar
avgörande rörande redogörarens ersättningsskyldighet i sista instans, medan
det sedan är allmän domstol som har att upptaga en eventuell regresstalan,
som redogöraren vill föra mot den statstjänsteman, som har fått för mycket
pengar. Inte heller är det riktigt lyckligt att, såsom det påpekas i handlingarna,
vissa frågor rörande avlöningsförmåner gå till regeringsrätten, medan
frågor av precis likartad natur gå till kammarrätten. Jag är som sagt alldeles
på det klara med att dessa förhållanden, som man sedan gammalt har uppmärksammat
och varit bekymrad över, äro värda uppmärksamhet. Man har
gjort många försök att få någon rätsida på problemet; det har man faktiskt
hållit på med i över trettio å|r. Men det har visat sig, att det är ett utomordentligt
svårt och invecklat rättsspörsmål. Jag tror emellertid, att det lönar
sig att ta upp saken igen.

Statsrevisorerna ha nu gripit sig an med denna svåra sak med ett mod, som
man måste skänka en uppriktig beundran, då man känner de utomordentliga
svårigheter, med vilka saken är förenad. De kasta fram en plan örn inrättande
av en lönedomstol och påkalla inte mindre än »omedelbara åtgärder» för
ernående av en reform efter i huvudsak de av dem angivna riktlinjerna.

Statsutskottet har nu på goda grunder sett en liten smula mera betänksamt
på denna sak och understryker — jag är glad åt det — att det av statsrevisorerna
framlagda förslaget innefattar ett flertal spörsmål av delvis mycket
komplicerad art. Statsutskottet vill alltså inte ta någon definitiv ståndpunkt
till planen.

Jag tar fasta på denna utskottets ståndpunkt bl. a. i så måtto, att jag för
min del vill inlägga en mycket bestämd reservation mot det av revisorerna
framkastade hugskottet, att örn vi nu skola ha en särskild lönedomstol, denna
skall förses med representanter för de s. k. parterna i saken, d. v. s. målen
skola inte såsom förut avdömas blott av domare, utan i domstolen skola sitta
dels några som representera kronan och dels några som representera tjänstemännen.
Det är ju för det första ur praktisk synpunkt en mycket vansklig
väg. Vi känna våra bekymmer med avseende på försäkringsrådet och arbetsdomstolen
o. s. v., där vi ställts inför de bekymmersamma spörsmålen örn allehanda
olika tjänstemannakategorier, som slåss örn de platser, som stå till förfogande,
och som gärna vilja ha sina representanter med i mål som angå
speciellt dem. Det är tråkiga konsekvenser, som uppstå, då man tillskapar
dylika domstolar. Men framför allt kan jag inte komma ifrån, att det är principiellt
betänkligt att ordna domstolar efter den grundsatsen, att parterna
skola vara där representerade.

Jag kan inte heller se, att det finns några omständigheter, som verkligen
föranleda till att man skulle vidtaga en sådan åtgärd på detta område. En
anledning skulle kunna vara den, att den nuvarande rättskipningen på området
inte hade tillvunnit sig vederbörandes förtroende, men vi ha ett ganska
gott vittnesbörd örn motsatsen i det förhållandet, att möjligheten att gå till
allmän domstol, sedan kammarrätten prövat saken, på senare år tagits i anspråk
endast i mycket ringa omfattning.

Jag är sålunda glad åt statsutskottets reservation, som innebär att riksdagen
ingalunda binder sig för statsrevisorernas hugskott, som — jag borde
kanske ha sagt det — framkastats utan någon som helst motivering.

På en annan punkt är statsutskottets uttalande inte lika klart. Det ser
nästan .ut som örn statsutskottet ville, att riksdagen med sitt beslut om skrivelse
till Eungl. .Maj :t skulle definitivt uttala sig för att spörsmålet skall
lösas just genom inrättandet av ett nytt ämbetsverk, en lönedomstol, till vilken
mål då skulle överflyttas från regeringsrätten och kammarrätten, som

Lördagen den 5 juni 1943.

Nr 22.

Ang. inrättande av en särskild lönedomstol. (Forts.)
nu ha hand om de flesta målen av detta slag, samt eventuellt även från de
allmänna domstolarna. Jag vill emellertid framhålla, att den frågan val rimligtvis
bör lämnas öppen, huruvida detta är den riktiga vägen. Man fragar
sig, varför inte den ökade enhetlighet, vilken, såsom jag framhöll, utan tvivel
är önskvärd, till äventyrs kunde åstadkommas lika väl inom den nuvarande
ordningens ram, d. v. s. genom frågornas koncentration till kammarrätten.

I ett mycket upplysande utlåtande, som icke i detta sammanhang bär bringats
till kamrarnas kännedom och som man väl far anta endast ett^fåtal av kamrarnas
ledamöter känna till, har kammarrätten berört denna fråga och dessutom
gjort åtskilliga andra erinringar. Jag skall här inte gå in på motiveringen
utan nöja mig med att uttala ett stilla tvivel örn lämpligheten att
för allsköns frågor inrätta särskilda domstolar med begränsade uppgifter.

Det bör även framhållas, att ett bortflyttande av en huvuddel av kammarrättens
göromål till en ny myndighet alldeles påtagligt berör vissa spörsmål,
som inte äro antydda av statsrevisorerna. Det föreligger just nu förslag fran
socialvårdskommittén, att kammarrättens befattning med. fattigvårds- och
barnavårds mål skall upphöra och att de skola överflyttas till socialstyrelsen.
Taxeringssakkunnigas betänkande går ut på en effektivisering av prövningsnämndernas
verksamhet, varigenom man hoppas ernå en väsentlig minskning
av kammarrättens arbetsbörda. Spörsmålet står alltså i ett vidare sammanhang,
och jag kan därför inte se att nian kan undgå att tänka litet närmare
på saken.

För min del vill jag inte ha tagit någon definitiv ståndpunkt till saken.
Jag vill inte ha sagt, att jag är på det klara med att kammarrätten skall ha
hand om dessa mål och att alltså ett nytt organ ej bör tillskapas, utan jag^vill
endast ha sagt, att det väl inte kan vara lämpligt, att riksdagen nu tar standpunkt
i denna fråga. Riksdagen kan väl inte vilja i detta läge — utan att
lia sett skälen för och emot, framlagda bl. a. av kammarrätten och riksräkenskapsverket
— göra ett definitivt principuttalande, att avlönings- .och anmärkningsmål
skola bort flyttas fran kammarrätten. Jag kan därför inte heller
gärna tänka mig, att utskottet har menat, att dess uttalande, fastän det
är litet oklart, skall förstås på det viset. Det skulle vara tacknämligt, om man
från utskottets sida kunde få någon bekräftelse på, att det inte är meningen
att på detta sätt binda riksdagens händer för framtiden.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr förste vice talmannen: Herr talman! Den nuvarande ordningen för
prövning av tvister rörande statstjänstemäns och kommunalt anställdas avlöningsförmåner
är icke val genomtänkt. Det erkändes ju för övrigt även av den
föregående ärade talaren. Det är detta förhållande som revisorerna i sin berättelse
här påtalat. Avsaknaden av ett konsekvent genomfört system är påfallande,
och olägenheterna härav äro betydande, säga revisorerna. Tidsutdräkten
för prövning av förekommande ärenden, säga revisorerna vidare, kan bil
avsevärd, och det tar ofta mycket långt tid, innan ärendena slutligt bli avgjorda
av kammarrätten. Detta försvårar arbetet för de löneutbetalande myndigheterna.
Dessutom medför det olägenheter för de tjänstemän som kunna
bliva skyldiga att återbetala lönebelopp som do icke haft rätt att uppbära.

Med anledning av dessa revisorernas papekanden har statsutskottet nu hemställt
orri en utredning. Utskottet finner för sin del uppenbart att inrättandet
av en särskild lönedomstol skulle medföra snabbare avgörande och enhetligare
rättstillämpning i mål och ärenden angående avlöningsfrågor. Men frågan är
ju av mycket invecklad natur, och utskottet framhåller också att det av revisorerna
framlagda förslaget synes innefatta ett flertal spörsmål av delvis myc -

Nr 22.

Lördagen den 5 juni 1943.

Äng. inrättande av en särskild lönedomstol. (Forts.)
ket komplicerad art och att ett mera definitivt ställningstagande till detsamma
tor den skull icke kan utan vidare komma i fråga.

Man får väl i detta utskottets uttalande icke inlägga någonting annat än
vad där står. Givetvis har statsutskottet icke förutsatt annat än att det skulle
bil en förutsättningslös utredning rörande möjligheterna att genomföra tilllampandet
av mer enhetliga grunder för avgörandet av tvister i lönefrågor,
hiet är vad som avses med utskottets hemställan, och jag kan inte se att utskottets
uttalande på något sätt skulle föregripa utredningen. Denna bör bli
förutsättningslös och objektiv, och skulle utredningen visa att en särskild lönedomstol
vöre den lämpligaste organisationen för prövning av dylika spörsmål
ar riksdagen sedan att taga ställning till den frågan när den efter utredningen
pa nytt kan komma på riksdagens bord. Något annat får man inte
inlägga i vad utskottet här uttalat.

Att förhållanden inte ha varit tillfredsställande hittills, framgår, såsom
jag förut papekat, av revisorernas uttalande. På ett ställe säga de att det kan
dröja flera ar, innan en lönetvist slutligt blir avgjord. Nu har visserligen kammarrätten,
vilken liksom riksräkenskapsverket och allmänna lönenämnden uttalat
sig i Dagan, avstyrkt inrättandet av en särskild lönedomstol, men såväl
nksrakenskapsverket som allmänna lönenämnden har ansett att det skulle vara
lämpligt med en dylik domstol. Här stå alltså uttalanden från olika statliga
myndigheter och institutioner mot varandra. Man får vid en utredning av fråPröva
värdet och halten av de påpekanden som kunna göras från skilda
nall och sedan taga ställning därtill, när frågan föreligger i ett mera grundligt
utrett skick.

Jag kan sålunda inte se, herr talman, att det av statsutskottet här gjorda
uttalandet pa något sätt skulle skada eller binda en utredning, utan jag tror
att utskottets uttalande snarare är ägnat att befrämja frågans lösning på ett
mera andamalsenligt sätt än vad hittills varit fallet.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Äng. statstjänstemannenf
förmåner
-under sjuk- ]arulen

dom.

Punkten 13.

Under finansdepartementet, § 21, hade revisorerna påtalat vissa missförhålbeträffande
statstjänstemännen tillkommande förmåner under sjuk -

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten anfört:

• ^Vid ,d?n av revis.orema verkställda granskningen rörande sjukledighet och
sjukvårdskostnader inom civilförvaltningen hava revisorerna påtalat att tilllampnmgen
av gällande bestämmelser medfört för statsverket alltmer stegrade
kostnader.

Med hänsyn till ärendets allmänna räckvidd och till önskvärdheten av att
statsverkets utgifter på ifrågavarande område såvitt möjligt begränsas, har
utskottet funnit lämpligt, att detta spörsmål göres till föremål för en allsidig
och förutsättningslös utredning. Denna utredning bör givetvis omfatta motsvarande
kostnader för befattningshavare inom försvarsväsendet.

o Utskottet hemställer alitsa, att riksdagen ma i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att Kungl. Maj :t ville lata verkställa en allsidig och förutsättningslös utre“n‘IiS
rörande sjukledighet och sjukvårdskostnader inom civilförvaltningen
och försvarsväsendet.»

Herr Wiklund: Herr talman! Jag har tidigare här i dag haft anledning
att ge uttryck åt min tillfredsställelse över statsutskottets förslag på denna

Lördagen den 5 juni 1943.

Nr 22.

Äng. statstjänstemannens förmåner under sjukdom. (Forts.)
punkt, nämligen att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att
Kungl. Majit ville låta verkställa en allsidig och förutsättningslös utredning
rörande sjukledighet och sjukvårdskostnader inom civilförvaltningen och försvarsväsendet.
Då jag emellertid Ilar några synpunkter p>å dessa frågor, som
statsrevisorerna icke vidrört, ber jag, herr talman, att få ta kammarens uppmärksamhet
i anspråk några minuter.

Revisorernas utredning, som omspänner en ganska lång tidsperiod, redovisar
ett siffermaterial, som är ganska märkligt. Vad jag särskilt fäst mig vid är
revisorernas konstaterande av betydligt högre sjukledighetstal för ordinarie
än för icke ordinarie tjänstemän. Jag kan icke utan vidare godtaga den av revisorerna
lämnade förklaringen härtill, nämligen den högre genomsnittliga levnadsåldern
bland ordinarie tjänstemän. Enligt min mening ligger förklaringen
till en del även däri, att den mera osäkra ställningen för icke ordinarie tjänstemän
är en återhållande faktor, då fråga är örn att ta sjukledigt.

Vid stickprovsundersökning ha revisorerna vidare konstaterat det märkliga
förhållandet, att korttidsledigheter på upp^ till tre dagar dominera bland de
ordinarie tjänstemännen. Detta beror därpå, att inom flertalet förvaltningar
något läkarintyg icke erfordras för sjukledighet understigande fyra dagar,
vilket måste väcka en viss förundran samt stämma till eftertanke. Slutsatsen
från revisorernas sida blir också, att bedömandet av behovet av sjukledighet
överlåtes åt tjänstemannen själv.

Skulle då avlämnandet av ett läkarintyg i detta liksom i andra f afminska
antalet ledighetsdagar för sjukdom överhuvud taget? Min erfarenhet såväl örn
läkarintygens värde som om svårighetsgraden — eller rättare lättheten -— att
erhålla ett läkarintyg gör, att jag ser på detta spörsmål med ganska stor
skepsis. Och härmed är jag inne på en sak, som man icke hittills använt inom
statsförvaltningen, nämligen sjukkontroll i en eller annan form. Jag menar
visst inte, att man härvidlag skulle gå tillväga på samma sätt som inom sjukkassorna.
Men man kunde få en ganska effektiv kontroll, örn man upphörde
med att schablonmässigt kräva läkarintyg såsom bevis örn arbetsoförmåga. I
stället borde man använda lämpligt utformade formulär för självdeklaration
om hälsotillstånd och arbetsoförmåga. Dessa ha i många fall visat sig kunna
göra större nytta än vanliga läkarintyg.

Det är visst inte min mening, att man helt skulle kunna slopa läkarintyg, men
ett sådant skulle icke vara ett kategoriskt omdöme utan innehålla en lämplig
beskrivning av fallet i form av svar på distinkta frågor. Jag är övertygad om
att ett borttagande av de summariska läkarintygen samt införande av självdeklaration
av den sjuke och i särskilda fall läkarintyg i mera fullständig
och beskrivande form i väsentlig grad skulle komma att nedbringa antalet
sjukledighetsdagar ävensom medföra en minskning i kostnaderna för utfärdande
av läkarintyg.

I detta sammanhang skall jag även med några ord beröra verksläkarinstitutionen
vid den civila statsförvaltningen, som tillkom genom kungörelsen den
22 juni 1939. Statsrevisorerna ha ju uppvisat, att denna institution är mycket
dyr för staten, i det att ersättningarna åt verksläkarna för läkarvård uppgingo
till ej mindre än i det närmaste en tredjedel av det för budgetåret 1941/42 till
avlöningar åt samtliga ordinarie provinsialläkare i landet anvisade beloppet.
Jag kan nämna, att hela läkarvårdskostnaden i de erkända sjukkassorna belöpte
sig till i det närmaste 7 miljoner kronor för år 1941. då kassorna hade
1,700,000 medlemmar — således endast sju gånger så mycket som ersättningarna
åt verksläkarna. Jag anser, att jag inte gör mig skyldig till någon större
överdrift, örn jag påstår, att sistnämnda ersättningar måste te sig påfallande
höga.

2(3

Nr 22.

Lördagen den 5 juni 1943.

Äng. statstjänstemannens förmåner under sjukdom. (Forts.)

_ Meri statsrevisorerna ha även haft anledning att syssla med omfattningen av
sjukhusvården till vissa befattningshavare i statens tjänst. I sin år 1941 avgivna
berättelse lämnade revisorerna en redogörelse för sjukhusvårdskostnaderna,
avseende budgetåret 1940/41. Dessa kostnader uppgingo för nämnda tid
till ej mindre än cirka etthundratusen kronor. Vidare konstaterades, att vård i
kalvenskilt eller enskilt ruin, relativt sett, meddelats ojämförligt mycket oftare
åt högre än åt lägre befattningshavare.

Redan detta påpekande ger mig anledning att något beröra den kategoriklyvning,
som bär ägt rum genom riksdagens beslut. Vid bestämmande av
vårdkostnadernas storlek skulle man enligt statsutskottets förslag utgå från
vård å allmän säl beträffande tjänstemän tillhörande lönegraderna A 1—A 8,
i halvenskilt rum eller örn sådant ej finnes tillgängligt i enskilt rum beträffande
tjänstemän tillhörande lönegraderna A 9—A 23, samt i enskilt rum beträffande
tjänstemän tillhörande lönegraderna A 24—A 34, B 1—B 3 och C 1
—C 17.

Det måste ju väcka förvåning, att tjänstemännen även under sjukdom skola
uppdelas på detta sätt i olika lönegrader eller rättare sagt vårdgrader. För
många med mig förefaller det helt säkert som en naturlig sak, att alla medborgare
vid iråkad sjukdom skola ha samma möjlighet till vård. Riksdagen
ansåg dock i likhet med socialministern, att en enhetlighet borde äga rum så
tillvida, att även för lägre tjänstemän ersättningen för egentlig sjukhusvård
i de fall, då den sjukes tillstånd enligt intyg av verksläkaren krävde vård å
halvenskilt rum, måtte beräknas enligt fastställd legosängsavgift för plats å
halvenskilt rum eller, om sådant ej finnes tillgängligt, i enskilt rum.

Redan 1941 kunde dock statsrevisorerna fastslå, att »gällande föreskrifter
i fråga örn ersättning för sjukhusvård åt befattningshavarna icke medfört den
av tjänstemännens lönegradsplacering oberoende enhetlighet, som av riksdagen
vid bestämmelsernas tillkomst åsyftades». Det vore därför, framhölls det.
nödvändigt, att föreskrifter meddelades, enligt vilka kostnaden för sjukhusvård
ersattes efter den beräknade avgiften för vård å allmän sal enligt nu gällande
grunder. För de undersökta ämbetsverken hade statsverkets utgifter för
sjukhusvård ökats med eirka 40 procent, vilket enligt revisorernas mening nödvändiggjorde
en begränsning av dessa utgifter. Statsutskottet fann emellertid,
att revisorernas anmärkning icke påkallade något yttrande från statsutskottets
sida, mot vilket beslut, dock reservation anmäldes av åtta utskottsledamöter.

I detta sammanhang skall jag helt kort lämna en redogörelse för den nya
lagstiftningen på sjukförsäkringens område i fråga om läkar- och sjukhusvård.
I § 22 förordningen örn erkända sjukkassor säges, att sjukvårdsersättning
skall utgivas vid varje sjukdom, som enligt läkares utsago kräver vård
av läkare, vilken föreskrift innebär, att denna prestation är praktiskt taget
obegränsad. Ersättningen härför skall motsvara två tredjedelar av det belopp,
den sjuke utgivit för läkarvården enligt en av Kungl. Majit utfärdad taxa.
I läkarvårdsersättningen ingår även två tredjedelar av kostnaden, i förekommande
fall, för läkarens resa till och från den sjuke. Det må även framhållas,
att det icke är nödvändigt, att sjukdomen medför förlust eller nedsättning av
arbetsförmågan för att medlem skall komma i åtnjutande av denna förmån.

Styrkes åter med läkarintyg, att vård å sjukvårdsanstalt är erforderlig,
skall i stället för läkarvårdsersättning utgivas ersättning för den sjukes intagande
och vård å dylik anstalt, som drives av staten, landsting eller kommun
eller till vars drift statsbidrag utgår, eller å godkänt enskilt sjukhem, så
ock för vård, som herodes den sjuke genom pensionsstyrelsens försorg. Kassans
ersättningsplikt innefattar emellertid högst den ersättning'', som skulle

Lördagen den 5 juni 1943.

Nr 22.

2 i

Äng. statstjänstemannens förmåner linder sjukdom. (Forts.)
lia utgått för elen sjukes intagande och vård å° allmän säl å lasarett, Privet
av det landsting eller den stad, inom vars område den sjuke är bosatt. Med
denna begränsning innefattar sjukhusvårdsersättningen hela kostnaden för intagandet
och vården. Vidare ha flertalet erkända sjukkassor^ från och med
den 1 januari i år ändrat sina stadgar därhän, att kassorna låta de medlemmar,
som intagas å sjukhus, behålla hela sjukpenningen ograverad, men ändock
svara för hela kostnaden för vården å allmän sal å lasarett. Kassorna lia alltså
i detta liksom i andra hänseenden gått utöver förordningens minimiprestationer
— allt för att ytterligare hjälpa sina medlemmar.

Av vad jag här i korthet anfört, framgår, att de erkända sjukkassorna
lämna sina medlemmar förmåner i form av sjukvårdsersättning, som tillfredsställa
långt gående krav på läkar- och sjukhusvård. Det var därför mångå
med mig, som med stor förvåning mottogo riksdagens beslut i detta avseende
år 1938. På sjukkassehåll ha vi alltid haft svårt att förstå, varför staten själv
skall leka sjukkassa, trots att riksdagen några år tidigare beslutat örn en ny
och effektiv sjukförsäkring. Vad som år 1931 ansågs motsvara, den moderna
tidens krav på en god läkar- och sjukhusvård raserades alltså i viss mån genom
att man ställde statens tjänare i en särklass gentemot andra medborgare.
Verksläkarinstitutionens införande omöjliggjorde för de i statens tjänst anställda
att efter fritt val anlita den läkare de helst vilja söka vid sjukdom.
Denna institution har alltid förefallit mig vara ett steg bakåt i utvecklingen
och rimmar illa med den uppfattning, som väl numera omfattas av alla, nämligen
att en sjuk människa skall lia rätt till fritt läkarval, något som av alla
medlemmar i sjukkassorna anses som en omistlig tillgång.

Statsrevisorerna ha även granskat kostnaderna för medicin under budgetåret
1941/42. I anslutning härtill tillåter jag mig, herr talman, beröra fragan,
huruvida kostnaderna för läkemedel skola bestridas av statsmedel. Medicinalstyrelsen
framhöll i sitt yttrande till propositionen till 1938 ars riksdag nr
263 med förslag till civilt avlöningsreglemente, hurusom erfarenheten visat,
att rätten till fria läkemedel lätt leder till ett överdrivet missbruk av vissa
dylika och att därför denna rätt i många fall medför direkt hälsoskadliga verkningar.
Att medicinkostnaderna för staten stiga till avsevärda belopp, ha statsrevisorerna
också påpekat, och detta skulle bland annat bero pa att farmaceutiska
specialiteter på många håll föreskrivits i stället för de^väsentligt billigare
apoteksberedda varorna. Enligt min mening är detta långt ifrån hela
förklaringen. Jag är tämligen förvissad örn att stegringen kommer att fortsätta.
Jag vill även framhålla, att trots de stora förmåner, som staten lämnar
sina anställda i form av läkarvård, sjukhusvård och medicin, klagas det ganska
tappert hos medicinalstyrelsen över att den och den verksläkaren icke velat
utskriva den medicin och de preparat, som enligt den klagandes mening skulle
lia varit bättre och effektivare.

Till vilka belopp ha då sjukvårdskostnaderna uppgått sedan tiden lör ikraftträdandet
av civila avlöningsreglementet och civila icke-ordinariereglementet?
Kevisorerna lia uppvisat att kostnaderna undergått en kontinuerlig stegring.
Summan av sjukvårdskostnaderna under vart och ett av budgetåren 1939/40,
1940/41 samt 1941/42 uppgingo till respektive 2,066,000. 2.288,000 samt
2,557,000 kronor. Enligt revisorernas mening torde ökningen till huvudsaklig
(lid bero därpå att verksläkarna anlitats i ökad omfattning år från år. Det
stämmer ju med den gamla, kända iakttagelsen, att personer, som ha fri läkarvård
och medicin nied vissa tidsmellanrum skola göra ett besök hos läkaren
för att få sig en flaska droppar. Detta är droppkvacksalveri. som det inte är
lätt att komma bort ifrån, och det kommer ali: öka i den män staten anställer
mera kvinnlig arbetskraft.

Nr 22.

Lördagen den 5 juni 1943.

Ant), stat st jäns temännens förmåner linder sjukdom. (Torts.)

Men revisorerna lia även påpekat ett par förhållanden i detta sammanhang,
som äro ganska besvärande för deni som bära ansvaret därför. Vad sägs t. ex.
örn att personal nied halvtidstjänstgöring i många fall erhållit sjukvårdsförmåner
i samma utsträckning som tjänstemän med heltidstjänstgöring? Eller
vad tycks örn den av revisorerna lämnade upplysningen örn att vid tillämpningen
av gällande bestämmelser dessa tolkats på ett för befattningshavarna
alltför förmånligt sätt? Enligt min mening böra dessa konstateranden leda
till rättelse, och av den uppfattningen tyckas även revisorerna ha varit, då
de säga, att möjligheterna till besparing i de hittills för varje år stegrade sjukvårdskostnaderna
synas böra undersökas. Och så drar nian fram ett enligt min
mening både kuriöst och roande förslag.

Man talar nämligen örn, att enligt folkskolans avlöningsreglemente gäller,
att sjukvårdskostnaderna för lärare ersättas av statsmedel endast till den del
de överstiga 100 kronor under ett redovisningsår. Genom en motsvarande anordning
för statstjänstemannen skulle en betydande beskärning av sjukvårdskostnaderna
kunna vinnas, säga revisorerna. Den enda varaktiga »vinsten»
av ett sådant tillvägagångssätt vore emellertid en successiv försämring av
hälsotillståndet hos dem, som skulle erhålla läkarvård och sjukhusvård, med
ty åtföljande medicin av staten.

Jag har här ovan givit anvisning på en helt annan väg, som riksdagen själv
utstakat genom den nya sjukkasselagstiftningen på sjukförsäkringens område
av år 1931, avsedd för alla svenska medborgare. Men det är särskilt en
fråga, som jag inte kan underlåta att beröra i detta sammanhang.

Det förhåller sig nämligen på det sättet, att sjukdagsbidrag (50 öre) icke
utgår för medlem, som på grund av sin anställning i statstjänst äger att under
sjukdom av staten uppbära avlöning eller annat understöd med minst 1 krona.
Det ligger en lång historia bakom denna bestämmelse, som jag inte närmare
här skall gå in på. Så mycket vill jag dock erinra om, nämligen att sjukkassefolket
år 1930 uttalade en önskan att försäkringen måtte på lika villkor stå
öppen för alla samhälls- och yrkesgrupper. 1931 års riksdag beslöt dock den
nyss nämnda inskränkningen i rätten till sjukdagsbidrag för statstjänare.

Denna undantagsbestämmelse har varit ett utomordentligt svårt irritationsmoment
under omorganisationsarbetet i samband med den nya sjukkasselagstiftningens
_ genomförande och har föranlett stora grupper av statsanställda
att ställa sig utanför de erkända sjukkassorna, Man har också från statstjänarhall
med skärpa framhållit, att man måste betala samma avgifter som
övriga medlemmar medan man på grund av sin anställningsform förmenas
rätten att erhålla samma hjälp i form av sjukpenning som dessa. Det finns
ju stora personalgrupper, som sysselsättas i företag, drivna av bolag, vilkas
egentliga ägare staten är, och i dylika fall är naturligtvis denna undantagsbestämmelse
icke tillämplig. Detsamma är förhållandet med folkskollärarkåren,
som numera helt avlönas av staten, kommunalanställda samt tjänstemän
och anställda vid banker, livförsäkringsbolag och liknande företag. De
flesta av dessa grupper ha genom träffade avtal och dylikt erhållit betydande
förmåner vid sjukdom, vilka i många fall äro fullt jämförliga med de för
statsanställda gällande och i en del fall överträffa dessa, Härtill kan ytterligare
framhållas, att det övervägande flertalet statsanställda, som drabbas
av denna undantagsbestämmelse, består av de lägst avlönade, som måste sägas
vara i verkligt behov av att kompensera den inkomstminskning, som vederbörande
få vidkännas vid sjukdom.

Nu tror jag visst inte, herr talman, att det är lätt att få denna undantagsbestämmelse
borttagen ur sjukkasseförordningen; den bygger på en hård men
icke desto mindre löjlig princip. Men jag har icke velat uraktlåta att föra

Lördagen den 5 juni 1943.

Nr 22.

Äng. stat stjärn temännens förmåner under sjukdom. (Forts.)
saken på tal. Och jag vet, att en kommande lagstiftning på, sjukförsäkringens
område icke kan bygga barriärer för dessa medborgare pa detta sätt, vilket
man måste hälsa med tillfredsställelse. „

Med vad jag här anfört, har jag, herr talman, velat klargöra några spörsmål,
för vilka det icke fanns någon resonans år 1931. Nu lia emellertid asikterna
i det av mig här berörda avseendet glädjande nog ändrat sig tall det bättre.
Ett bevis härpå tycker jag mig ha funnit i statsutskottets hemställan under
punkt 13 i dess utlåtande med anledning av statsrevisorernas berättelse tor
år 1942, till vilken hemställan jag ber att få yrka bifall.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i den un
der behandling varande punkten hemställt.

Punkten 14.

Lades till handlingarna.

Punkten 15.

Under finansdepartementet, § 23, hade revisorerna berört^frågan örn beskatt -

Ang. skattskyldighet

för åtnjutna

U IKIci 1 lllcLIlo Ue JJ di tc mea uci, g 11UIVAV . 0 , ... n • 7 « j <-

ning av löntagare för sjukvårdsförmåner, som åtnjutits pa grund av anstalta mkvårdsfor.
ningsförhållandet.

Utskottet hade i den nu förevarande punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj k ville till
prövning upptaga frågan örn skattskyldighet för av löntagare 1 allmänhet pa
grund av anställningsförhållandet åtnjutna sjukvårdsförmåner.

Herr Forslund: Herr talman! Då jag har den uppfattningen att riksdagen
icke borde skriva till Kungl. Majit i denna sak, vill jag anföra några skal
därtill för att få dem antecknade till protokollet. Jag kommer emellertid inte

att framställa något yrkande. ,

Jag förmodar att utskottet låtit förleda sig av statsrevisorerna att tro att
man här skulle ha funnit ett mycket betydande skatteobjekt. Så är emellertid
inte förhållandet. Därtill kommer att det rent praktiskt måste erbjuda stora
svårigheter att förverkliga detta uppslag.

Hur förhåller det sig t. ex. i detta avseende med det verk jag bast kanner
till statens järnvägar? De kostnader, varom här är fråga, beräknades^ för
något år sedan till 30 kronor per anställd. Om kostnaderna nu ha ökat något
litet, överstiga de dock säkert inte 50 kronor. Jag frågar mig då, örn det har
finnes någonting att hämta i fråga örn en ökning av skatteunderlaget. Den
nämnda summan kan ju inte omedelbart läggas till grund för en beskattning.
Marje god arbetsgivare är mån örn att ha en verksläkare som hastigt kan vara
de anställda till hjälp vid sjukdoms- och olycksfall, och kostnaderna härför,
som utslagna på samtliga befattningshavare salunda äro mycket obetydliga,
måste sedan ytterligare reduceras, ty man kan inte begära att de anställda
skola betala skatt för den del av läkar- och sjukvårdskostnaderna som hänför
sig till skada i tjänst, såsom termen lyder, utan det skulle endast gälla den del
som hänför sig till anlitande av personalläkaren för sadan sjukdom sam uppstått
under fritid eller i varje fall utan direkt samband med arbetet. Det bör
ju vara varje arbetsgivares sak att föranstalta örn alla skyddsanordningar
för sin personal, och till dessa kunna också räknas åtgärder för att^skadade
skola få hjälp så fort som möjligt, på samma sätt som man för vården av
ali materiel har anställt tillsyningsman och reparatörer. Kostnaden för läkare
bör i likhet med kostnaden för de senare inräknas i de vanliga driftskostna -

Nr 22.

Lördagen den 5 juni 1943.

Äng. skattskyldighet för åtnjutna sjukvårdsförmåner. (Forts.)
derna och kan således icke gärna slås ut på den enskilde apställde såsom en
beskattningsbar förmån.

Utskottet har uttryckt sig på ett sådant sätt att man får den uppfattningen
att utskottet avser löntagare i allmänhet. Menar utskottet således också löntagare
vid olika industrier och bruk? Kan man tänka sig att beträffande dessa
räkna ut vad läkar- och sjukvårdskostnaderna belöpa sig till för varje arbetare?
Vissa löntagare ha kanske bara besökt brukssjukstugan och blivit behandlade
av bruksläkaren för en mindre skada för att inte behöva uppsöka
lasarett En dylik förmån av läkarvård kan enligt min mening icke hänföras
till en sådan ekonomisk förmån, som bör beskattas.

Hela detta förslag måste vara föga genomtänkt. Jag tror att statsrevisorerna
av några för mig okända anledningar förletts att rekommendera ett
förfarande som inte låter sig realisera i praktiken. I varje fall vill jag giva
uttryck för den meningen att det kommer att bli ett så besvärligt problem att
beräkna värdet av dessa förmåner per anställd, att jag inte tror att kostnaderna
därför vid statens verk skulle komma att täckas av vad man kunde få in på
den vägen i skatt. Jag vill därför redan på detta stadium framhålla att detta
är ett projekt som man inte vid närmare prövning torde ha anledning att gå
in på. Jag är tämligen säker på att när vederbörande verksmyndigheter bli
i tillfälle att pröva förslaget, komma de att säga att det inte är realiserbart
och att man inte har någonting att hämta därav, när det gäller att skaffa
staten skatteinkomster.

Jag har som sagt, herr talman, intet yrkande.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
den nu föredragna punkten hemställt.

Punkterna 16 och 17.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 18 och 19.

Lades till handlingarna.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 142, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning till
barnavårdsnämnderna för bidragsförskott;

nr 143, i anledning av väckta motioner angående åstadkommande av ett
rationaliseringsprogram för sjukhusvård och sjukhusdrift;

nr 144, i anledning av väckt motion örn anställande av socialkuratorer vid
sjukhusen; samt

nr 145, i anledning av väckta motioner örn anslag för budgetåret 1943/44 till
insamlande och bearbetande av uppgifter angående de lungsjukas levnadsförhållanden
i Sverige.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden:

nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn avgifter
för sjöfolks pensionering, m. m.; och

nr 58, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ändrade pensionsbestämmelser
för vissa barnmorskor, m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Lördagen den 5 juni 1943.

Nr 22.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets utlåtanden:

nr 37, i anledning av väckta motioner om åtgärder till förhindrande av oskälig
arrendestegring; .

nr 38, i anledning av väckt motion örn viss komplettering av gällande rekvisitionslag;
_ .

nr 39, i anledning av väckt motion örn viss ändring i lagen örn inskränkning
i rätten att återtaga avbetalningsgods från vissa värnpliktiga m. m.; samt
nr 40, i anledning av väckt motion örn viss ändring i krigsfamiljebidragsförordningen.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 268, till Konungen i anledning av väckt motion angående viss ändring av
stadsplanelagen.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 282, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
förlängd giltighet av gällande indelning i ortsgrupper jämlikt lagen den
28 juni 1935 (nr 434) örn folkpensionering^

nr 283, i anledning av väckt motion angående rätt för fattig, å sanatorium
vårdad lungsjuk att för personligt bruk uppbära del av sjukpension, m. m.;

nr 284, i anledning av väckta motioner om vissa ändringar i förordningen
örn mödrahjälp.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 285, till Konungen i anledning av Kungl. Martts proposition med förslag
till förordning örn rätt att använda sackarin vid tillverkning av maltdrycker
av andra klassen.

Herr Heiding avlämnade en av honom m. fl. undertecknad motion, nr 314,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till åtgärder för arbetsmarknadens
reglering m. m.

Motionen bordlädes.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 12, i anledning av väckt motion angående beredande av representation i
riksdagen åt de stora ekonomiska närings- och fackorganisationema;

nr 13, i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar i riksdagens
arbetsformer* och

nr 14, i anledning av väckt motion angående revision av grundlagarnas bestämmelser
örn beskattning, statsreglering och därmed sammanhängande ämnen
m. m.;

statsutskottets utlåtanden:

nr 146, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av tandläkarinstitutet m. m.;

Nr 22.

Lördagen den 5 juni 1943.

nr 147, i anledning av väckta motioner angående åtgärder för främjande av
medicinsk forskning m. m.;

nr 148, i anledning av väckta motioner angående anslag till inspelning av
en undervisnings- och upplysningsfilm i medborgarkunskap;

nr 149, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående statliga åtgärder
för tryggande av vedproduktionen m. m.;

nr 150, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag till kristidsnämndemas
verksamhet;

nr 151, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1943/44 till riksförsäkringsanstalten;

nr 152, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till bidrag till sjukkassor m. m.;

nr 153, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till det civila luftskyddet;

nr 154, i anledning av väckta motioner angående åtgärder för hemsysterverks
amlie tens främjande;

nr 155, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under sjätte
huvudtiteln gjorda framställningar örn anslag för budgetåret 1943/44 till
fiskehamnsarbeten m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 156, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärv för statens
vattenfallsverks räkning av viss vattenrätt i Skellefte älv; och

nr 157, i anledning av väckta motioner örn nya direktiv för Djurgårdskommissionen
m. m.;

sammansatta stats- och första lagutskottets utlåtanden:
nr 2, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag
till hovrätterna, häradsrätterna och vattendomstolarna, dels ock i ämnet väckta
motioner;

nr 3, i anledning av dels Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning örn anslag till Häradsrätterna: Reseersättningar till nämndemän
m. m., dels ock en väckt motion;

nr 4, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn ändrad
lydelse av 8 kap. 3 § rättegångsbalken i 1734 års lag, m. m.; och

nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förberedande åtgärder
för inrättande av en hovrätt för Nedre Norrland;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 34, i anledning av väckta motioner örn rätt att använda statsobligationer
såsom betalningsmedel vid erläggande av skatt till staten;

nr 35, i anledning av väckta motioner örn rätt i vissa fall för värnpliktiga
till anstånd i avseende å indrivning av dem påförda skatter; och

nr 36, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
örn krigskonjunkturskatt för år 1943 m. m., jämte i ämnet väckta motioner; första

lagutskottets utlåtanden:

nr 40, i anledning av väckta motioner örn revision i visst syfte av stadsplanelagstif
tningen ;

nr 41, i anledning av väckta motioner angående viss ändring av lagen örn
sterilisering; och

nr 42, i anledning av väckt motion örn ändrade bestämmelser angående utlännings
tagande eller kvarhållande i fängslig! förvar;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 41, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn fortsatt
giltighet av allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939 (nr 293);

Lfrrdag«v den $ jun? 194®. Me 82. 3®

nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 24 mars 1942 (nr 128) örn förbud mot
bebyggelse till hinder för försvaret;

nr 43, i anledning av väckta motioner angående förslag till ny vägtrafikstadga;
och

nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändring i vissa delar av lagen den 20 oktober 1939 (nr 732) med särskilda
bestämmelser angående tillfällig vattenreglering; samt

jordbruksutskottets memorial och utlåtanden:

nr 43, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen under nionde
huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till Ersättning till statens
allmänna fastighetsfond: Byggnadsstyrelsens delfönd;

nr, 44, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen under nionde
huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till Veterinärinrättningen i
Skara;

nr 45, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående anslag för undersökningar
rörande förbättrad vattenavrinning från Ringsjön i Malmöhus län;

nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överenskommelse
örn leverans av mul- och klövsjukeväecin från Danmark till Sverige;

nr 47, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning av
vissa lektorsprebendefastigheter;

nr 48, i anledning av Kungl. Marits proposition angående upplåtande av
kronotorp å vissa kronoparker m, m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 49, i anledning av Kungl. Majda proposition angående det statsunderstödda
bekämpandet av smittsam kastning hos nötkreatur;

nr 50, i anledning av Kungl. Majjts proposition angående anslag till särskilda
åtgärder för främjande av skogsbrandskyddet;

nr 51, i anledning av Kungl. Majda proposition angående avtal rörande
gruvskogarna i riket jämte i ämnet väckta motioner;

nr 52, i anledning aV Kungl. Maj ds proposition angående försäljning av
mark från vissa kronoegendomar m. m.; och

nr 53, angående kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga örn anslag till upplysningsverksamhet
rörande forsknings- och försöksarbetet på jordbrukets område.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens samma»''
träde avslutades kl. 1.02 e. m.

In fidem

O. H. Berggren.

Förstå hammarens protoholl 191)3. Nr 22.

Nr 22.

Tisdagen den 8 juni 1943.

Tisdagen den 8 juni.

Kammaren sammanträdde kl. 4 e. m.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 269, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen gjorda
framställningar örn anslag för budgetåret 1943/44 till ersättning till postverket
för befordran av tjänsteförsändelser m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 270, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående elektrifiering av
järnvägslinjen Östersund—Storlien jämte i ämnet väckta motioner;

nr 271, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärv av Karlshamn—Vislanda—Bolmens
järnväg m. m.;

nr 272, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överenskommelse
med Vänersborgs stad örn reglering av vissa brofrågor m. m.;

nr 273, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till telefonstationsbyggnader i Hässelby villastad och i Lännersta
;

nr 275, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad organisation
av det centrala sjukhusarkivet m. m.;

nr 276, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till August Abrahamsons stiftelse för slöjdlärarutbildning;

nr 277, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående statsbidrag till
förlossningsvården samt den förebyggande mödra- och barnavården;

nr 278, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överskridande av
viss anslagspost i envar av de för riksförsäkringsanstalten, för länsstyrelserna,
för landsfiskalerna m. fl., för poliskåren i Boden samt för luftskyddsinspektionen
fastställda avlöningsstaterna;

nr 279, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till statens hyresråd;

nr 280, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till utbyggande av karolinska sjukhuset m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 281, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 286, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående ersättning till
barnavårdsnämnderna för bidragsförskott; samt

nr 287, i anledning av väckta motioner örn anslag för budgetåret 1943/44
till insamlande och bearbetande av uppgifter angående de lungsjukas levnadsförhållanden
i Sverige.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den av herr Heiding m. fl. väckta
motionen, nr 314, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag
till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m.

Tisdagen den 8 juni 1943.

Nr 22.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets utlåtanden nr 12—14,
statsutskottets utlåtanden nr 146—157, sammansatta stats- och första lagutskottets
utlåtanden nr 2—5, bevillningsutskottets betänkanden^nr 34—36, första
lagutskottets utlåtanden nr 40—42, andra lagutskottets utlåtanden nr 41—44
samt jordbruksutskottets memorial och utlåtanden nr 43—53.

Herr förste vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman!
Jag får hemställa, att kammaren måtte besluta, att jordbruksutskottets
memorial och utlåtanden nr 43—53 skola uppföras näst efter konstitutionsutskottets
utlåtande nr 14 på morgondagens föredragningslista.

Yad herr förste vice talmannen sålunda hemställt bifölls.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 315, av herr Berling, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
Skånska pansarregementets förläggning m. m.;

nr 316, av herr Wagnsson m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning örn viss skattefrihet för krigsriskersättning till
sjömän;

nr 317, av herr Linderot, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående begränsning av dyrtidstillägg å lön och pension, m. m.;

nr 318, av herr Wistrand, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om dyrtidstillägg under budgetåret 1943/44 å folkpensioner, invalidunderstöd
och barnbidrag, m. m.;

nr 319, av herr Lersson m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag örn dyrtidstillägg under budgetåret 1943/44 å folkpensioner,
invalidunderstöd och barnbidrag, m. m.; samt

nr 320, av herr Herlits, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag örn viss begränsning av legitimation som tandläkare, m. m.

Ordet lämnades på begäran till herr Anderson, Asel Ivar, som anförde: Herr interpellation
talman! Under årets remissdebatt gav hans excellens statsministern offentlighet
åt en högkvartersorder, vars innebörd var^ att de militära myndigheterna
under alla förhållanden skulle sörja för motstånd till det yttersta vid ett an - vid lerig m.m.
grepp mot vårt land, som beräknades kunna få form av blixtanfall. »Denna
militära order innehåller», yttrade statsministern, »en maning till självständigt
handlande och motstånd till det yttersta i varje läge. Varje militär chef har
genom denna order fått besked örn sina skyldigheter. Varje värnpliktig måste
också veta och förstå, att det i händelse av ett plötsligt anfall mot oss är hans
skyldighet att genast ställa sig till förfogande, även örn någon order icke skulle
nå honom i förutsedd ordning.» Offentliggörandet av denna order väckte ett
ovanligt allmänt bifall både i riksdagen och ute i landet. _

I fortsättningen av sitt anförande yttrade statsministern, »att även civil
myndighet och varje annan svensk medborgare måste,^ örn en situation av här berörd
art skulle uppkomma, vara beredd att av all förmåga stödja försvarsmakten.

Den anda, som talar ur överbefälhavarens order, må besjäla alla och envar.»

Slutligen meddelade statsministern, att i den mån icke genom redan utfärdade
förordningar de civila myndigheternas verksamhet, blivit reglerad, i händelse
av att vårt land indrages i krig, så kommer regeringen att giva anvisningar
motsvarande dem, som givits för det militära området. ... »

I det totala krigets dagar räcker det ingalunda med ett enbart militärt förevar.
Detta måste stödjas av hela folkets samlade vilja till motstånd, och denna

Kr H.

Tisdagen den 9 juni 1943.

Interpellation äng. civila förvaltningens skyldigheter vid krig m. m. (Forts.)
motständsvilj» måste förberedas linder fredens dagar genom åtgärder av olika
slag. Ett krig kan avgöras av civilbefolkningens hållning. Det är därför en
naturlig konsekvens av högkvartérsordern örn motstånd till det yttersta, att
även civilförvaltningen1 meddelas bestämmelser motsvarande dem, som genom
sagda order givits till de militära myndigheterna.

Emellertid har sedan statsministerns anförande ingenting meddelats rörande
instruktioner från regeringens sida i denna riktning. Enligt vad jag försport,
råder bland de civila tjänstemännen ute i landet stor tveksamhet örn huru man
skåll förfara i händelse av ett överraskande anfall. Det synes därför vara
synnerligen angeläget, att denna tveksamhet skingras.

I detta sammanhang finns det anledning att fästa uppmärksamheten på det
anmärkningsvärda förhållandet, att ännu intet beslut har fattats rörande polisens
ställning under ett krig, trots att fullständig utredning i detta ärende sedan
lång tid tillbaka är verkställd genom en kunglig kommitté. Det råder på åtskilliga
punkter oklarhet örn polisens skyldigheter och rättigheter under krig
och ockupation. Klara och bestämda order i detta hänseende utgöra utan tvivel
ett viktigt led i vår försvarsberedskap.

I vida kretsar av vårt folk råder alltjämt en beklaglig okunnighet örn medborgarnas
skyldigheter i händelse av krig. I flera främmande länder, krigförande
såväl som neutrala, har regeringen för att vägleda allmänheten utfärdat
klara instruktioner örn huru civilbefolkningen skall förhålla sig under
krig oeh i händelse av invasion. Den mest fullständiga orienteringen i sådant
syfte torde ha givits i Schweiz. I vårt land saknar man ännu en sådan instruktion
till civilbefolkningen. Detta synes mig vara en svaghet i vår allmänna
beredskap, som bör avhjälpas ju förr dess hellre.

Med anledning av vad jag här anfört får jag anhålla örn första kammarens
tillstånd att till hans excellens statsministern få framställa följande frågor:

1) Har regeringen för avsikt att låta till de civila myndigheterna utfärda
bestämmelser och föreskrifter motsvarande dem, som i nyssnämnda högkvartersorder
meddelats de militära myndigheterna, eller ha måhända, sådana bestämmelser
redan utfärdats men icke bringats till allmän kännedom?

2) Är statsministern i tillfälle att meddela kammaren, örn åtgärder vidtagits
för. att på grundval av verkställd utredning meddela bestämmelser rörande
polisens ställning vid krig?

3) Har regeringen övervägt att till ledning för civilbefolkningen utfärda
en instruktion rörande civila medborgares skyldigheter i händelse av krig
och invasion?

På gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.14 e. m.

In fidem
Gr. II. Berggren.

Stockholm 1943. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

43-2276