1943. Första kammaren. Nr 19 (Riksdagens protokoll 1943:19)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1943. Första kammaren. Nr 19.

Tisdagen den 25 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 4 e. m.

Herr statsrådet Bergquist avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 277, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 7 § lagen den 20
mars 1936 (nr 56) om socialregister;

nr 281, angående utbyggande av skolhemmet Hammargården i Stockholms
län m. m.;

nr 282, angående anslag till Medicinalstyrelsen: Beredskapsorganisation för
budgetåret 1943/44; samt

nr 283, angående anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m.

Justerades protokollen för den 19 och den 21 innevarande månad.

Upplästes en till kammaren inkommen ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Åberopande närslutna läkarintyg från dr Wolke får jag vördsamt hemställa
örn ledighet från riksdagsgöromålen under tiden 22 maj—25 juni 1943.

Kalmar, Centrallasarettet den 24 maj 1943.

Karl Magnusson,
ledamot av riksdagens första kammare

Härmed intygas, att ledamoten av riksdagens första kammare K. E. Magnusson
från Kalmar sedan den 22 maj 1943 är intagen på Kalmar lasarett
för röntgenologisk behandling utav en allmän lymfkörtelsjukdom s. k. retikelcellsarkom
och att han på grund av denna sjukdom och dess behandling är
förhindrad deltaga i riksdagsarbetet under minst en månad.

Kalmar den 24 maj 1943.

K. Wolke.

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 222, till Konungen i anledning av väckt motion örn pension åt förre, kontorsskrivaren
G. A. Lindahl.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 224, i anledning av Kungl. Majlis i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret 1943/44 till Socialstyrelsen: Avlöningar
till personal för verksamheten i allmänhet;

Första kammarens protokoll 191/8. Nr 19.

Nr 19.

Tisdagen den 25 maj 1943.

nr 225, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående understödjande
av dispensärverksamhet;

nr 226, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående åtgärder till
främjande av sommarvistelse på landet för barn från städer och andra tättbebyggda
samhällen m. m. jämte en i ämnet väckt motion;

nr 227, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående inrättande av
statens sakrevision;

nr 228, i anledning av Kungl. Majt:s proposition med förslag till avlöningsreglemente
för de högre kommunala skolorna;

nr 229, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till avlöningar vid de allmänna läroverken m. m. jämte vissa
i ämnet väckta motioner;

nr 230, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till tekniska läroverk m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 231, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1943/44 till om- och nybyggnadsarbeten vid
nomadskolorna jämte en i ämnet väckt motion;

nr 232, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till nybyggnad för högre allmänna läroverket i Haparanda
m. m.;

nr 233, i anledning av väckta motioner angående lektorn G. Montelius placering
i löneklass; samt

nr 234, i anledning av väckt motion örn vissa dövstumprästers löneförhållanden.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 236, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till kungörelse
angående förbud mot offentliga nöjestillställningar m. m. på vissa kyrkliga
högtidsdagar;

nr 237, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 9 januari 1940 (nr 3) örn vissa tvångsmedel
vid krig eller krigsfara m. m.; samt

nr 238, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 14 kap. 45 § strafflagen.

Upplästes ett från andra kammaren ankommet protokollsutdrag, nr 428, med
delgivning av nämnda kammares beslut över dess första tillfälliga utskotts
utlåtande nr 6, i anledning av väckt motion angående vidtagande av åtgärder
för en effektiviserad yrkesvägledning för ungdom.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Jag hemställer, att första kammaren,
som den 22 innevarande månad bifallit sitt första tillfälliga utskotts
i dess utlåtande nr 10 gjorda hemställan, vilken överensstämmer med andra
kammarens enligt det nyss upplästa protokollsutdraget fattade beslut, måtte
finna delgivningen av andra kammarens beslut ej föranleda vidare yttrande.

Vad herr andre vice talmannen sålunda hemställt bifölls.

Efter föredragning av ett från andra kammaren ankommet protokollsutdrag,
nr 429, med delgivning av nämnda kammares beslut över dess första tillfälliga
utskotts utlåtande nr 7, i anledning av väckt motion angående åstad -

Tisdagen den 25 maj 1943.

Nr 19.

kommande av bättre vägledning för den studerande ungdomen vid dess val
av levnadsbana, beslöt första kammaren hänvisa detta ärende till sitt första
tillfälliga utskott.

Upplästes ett från andra kammaren ankommet protokollsutdrag, nr 432,
med delgivning av nämnda kammares beslut över dess tredje tillfälliga utskotts
utlåtande nr 12, i anledning av väckt motion örn utredning angående
åtgärder för införande av deltidstjänst.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Även i denna fråga har första
kammaren redan fattat beslut. Vid behandling sistlidna lördag av sitt andra
tillfälliga utskotts utlåtande nr 9 bär nämligen första kammaren bifallit en
hemställan, som överensstämmer med andra kammarens nu delgivna beslut.
Med hänsyn härtill hemställer jag, att kammaren måtte finna delgivningen av
andra kammarens beslut ej föranleda vidare yttrande.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
243, angående anslag till förbättrande av bostadsförhållandena.

Föredrogos och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts propositioner
:

nr 270, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 9 § lagen den 23
oktober 1914 (nr 325) örn krigsdomstolar och rättegången därstädes; samt
nr 271, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 § 2:o), 8:o),
14: o) och 16:o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) örn Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
273, angående anslag till medicinalstyrelsen och statens farmaceutiska laboratorium
för budgetåret 1943/44 m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 274, med förslag till lag angående utsträckt tillämpning av lagen
den 15 december 1939 (nr 856) om utbetalande av krigsriskersättning till
sjömän.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
275, angående vissa byggnadsfrågor m. m. inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 278, angående anslag till skogsstyrelsen m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
279, angående ytterligare anslag till nybyggnad för svenska träforskningsinstitutet.

Nr 19.

Tisdagen den 25 maj 1943.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet nedannämnda motioner:
nr 289, av herr Åqvist m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
skjutfält för Bergslagens artilleriregemente m. m.; och
nr 290, av herr Sten m. fl., i samma ämne.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet den av herr Johansson,
Johan Bernhard, m. fl. väckta motionen, nr 291, i anledning av Kungl. Majlis
proposition med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 14 juni
1940 (nr 503) angående upplösning av vissa sammanslutningar m. m.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet herr Carlströms motion, nr
292, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående prisreglerande åtgärder
på jordbrukets område m. m.

Föredrogos och hänvisades till andra särskilda utskottet nedannämnda motioner
:

nr 293, av herrar Anderberg och Ahlkvist, i anledning av Kungl. Majrts
proposition med förslag till lag örn allmänna vägar m. m.;

nr 294, av herr Eklund m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående den statliga vägorganisationen samt vissa vägväsendet berörande anslagsfrågor;
och

nr 295, av herr Källman, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
den statliga vägorganisationen samt vissa vägväsendet berörande anslagsfrågor.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets utlåtanden nr 122—128, bevillningsutskottets
betänkanden nr 27—30, bankoutskottets utlåtande nr 55 och
memorial nr 56, andra lagutskottets utlåtanden nr 28—31, jordbruksutskottets
utlåtande nr 42, andra särskilda utskottets memorial nr 1, första kammarens
första tillfälliga utskotts utlåtande nr 11 samt kammarens andra tillfälliga
utskotts utlåtanden nr 10 och 11.

På framställning av herr talmannen beslöts att andra lagutskottets utlåtande
nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
med särskilda bestämmelser örn äganderättsutredning och sammanläggning, av
fastigheter inom vissa byar i Kopparbergs län, m. m., skulle på föredragningslistan
för morgondagens sammanträde uppföras närmast före bevillningsutskottets
betänkande nr 30, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till förordning örn särskilt undantag från skyldighet att utgiva lagfartsstämpel
och skatt för gåva efter vissa lantmäteriförrättningar inom Kopparbergs
län.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 277 och 281—283.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 296, av herr Andersson, Alfred, m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.;

Onsdagen den 26 maj 1943.

Nr 19.

nr 297, av herr Löfvander m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.;

nr 298, av herr Nilsson, Bror, m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.;

nr 299, av herr Johanson, Karl August, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag örn allmänna vägar m. m.;

nr 300, av herr Ericsson, Herman, m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om allmänna vägar m. m.;

nr 301, av herr Forslund, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
den statliga vägorganisationen samt vissa vägväsendet berörande anslagsfrågor;
och . „

nr 302, av herr Bäckström, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
den statliga vägorganisationen samt vissa vägväsendet berörande anslagsfrågor.
_

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.17 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 26 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Företogs val av dels sex revisorer för granskning av statsverkets, riksbankens
och riksgäldskontorets tillstånd, styrelse och förvaltning, dels ock sex
suppleanter för dessa revisorer; och befunnos efter valförrättningens slut följande
ledamöter av riksdagens första kammare hava blivit utsedda till

revisorer

herr Eriksson, Carl Edmund,
» Johanson, Karl Emil,

» Löfvander, A.,

» Sandegård, K.,

» Wahlmark, P.,

» Wistrand, K.,

med	91	röster.
»	91	» ,
»	91	»
»	91	»
»	91	»
»	91	»

suppleant för herr Eriksson:

herr Berling, E.,

suppleant för herr Johanson:
herr Mannerskantz, A.,

suppleant för herr Löfvander:
herr von Heland, E.,

suppleant för herr Sandegård:

med 91 röster,

» 91 » ,

herr Ericson, Frans,

Nr 19.

Onsdagen den 26 maj 1943.

suppleant för herr Wahlmark:

herr Sandén, J.,

suppleant för herr Wistrand:

herr Sylwan, E.,

med 91 röster,
» 91 » .

Anställdes val av tjugufyra valmän för anställande av föreskrivna val av
dels fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret, dels ock suppleanter för
riksdagens fullmäktige i nämnda bank och kontor; och befunnos efter valförrättningens
slut hava blivit till valmän utsedda:

herr	Albertsson	med	79	röster,
»	Anderson, Gustaf Iwar,	»	79	» ,
»	Bodin,	»	79	» ,
»	Branting,	»	79	» ,
»	Bärg, Johan,	»	79	» ,
»	Ekman	»	79	» ,
»	Eriksson, Carl Edmund,	»	79	» ,
»	Friggeråker	»	79	» ,
»	Granath	»	79	» ,
»	Gustavson	»	79	» ,
»	Johansson, Johan Bernhard,	»	79	» ,
friherre Lagerfelt	»	79	» ,
herr	Larsson, Sam,	»	79	» ,
»	Lindström	»	79	» ,
»	Löfvander	»	79	» ,
»	Mannerskantz	»	79	» ,
»	Nilsson, Bernhard,	»	79	» ,
»	Olsson, Oscar,	»	79	» ,
»	Sandén	»	79	» ,
»	Sjödahl	»	79	» ,
»	Wahlmark	»	79	» ,
»	Velander	»	79	» ,
»	Wistrand	»	79	» ,
»	Åkerberg	»	79	»

Företogs val av tio suppleanter för kammarens valmän för anställande av
föreskrivna val av dels fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret, dels
ock suppleanter för riksdagens fullmäktige i nämnda bank och kontor; och
befunnos efter valförrättningens slut hava blivit till suppleanter för kammarens
ifrågavarande valmän utsedda:

herr	Johanson, Karl August,	med	60 röster
»	Nordenson	»	60	»
»	Andersson, Per,	»	60	»
»	Sylwan	»	60	»
»	Olsson, Karl Johan,	»	60	»
»	Lindblom	»	60	»
»	Karlsson, Gottfrid,	»	60	»
»	Söderkvist	»	60	»
»	Björkman	»	60	»
»	Ericsson, Herman,	»	60	»
sedan ordningen dem emellan blivit	genom lottning bestämd.

Onsdagen den 26 maj 1943.

Nr 19.

Herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet Sköld, som tillkänna- Om rättvisare
givit, att han hade för avsikt att vid detta sammanträde besvara herr Gustaf ''°^SSps.
Karlssons interpellation örn rättvisare fördelning av beredskapsipkallelserna, inkauei.wna.
erhöll ordet och anförde: Herr Gustaf Karlsson har med första kammarens tillstånd
till mig riktat en förfrågan, om jag observerat, huru olika inkallelserna
till militär beredskap stjänst drabba värnpliktiga inom samma vapenslag, samt
örn jag vöre villig medverka till att rättelse härutinnan, snarast möjligt kommer
till stånd.

Till svar härå får jag anföra följande.

Såsom interpellanten själv erinrat, har frågan örn en rättvis fördelning av de
bördor, som inkallelserna till militär beredskapstjänst innebära, åtskilliga
gånger varit föremål för behandling. Ehuru fragan salunda icke är ny, har
den alltjämt aktuell betydelse. Örn inkallelserna drabba de värnpliktiga ojämnt,
så att den ene får fullgöra lång beredskapstjänst, medan den andre kommer
undan helt eller med kort tids tjänstgöring, alstras förklarligt nog missnöje.

Detta i sin, tur kail undergräva den goda anda, som utgör en viktig förutsättning
för att landets försvarsberedskap skall vara effektiv. Och ju längre beredskapen
varar, desto angelägnare blir det att undanröja alla onödiga anledningar
till beredskapsbördans tyngande. Det är alltså även ur militär synpunkt
av stor betydelse, att beredskapsinkallelserna drabba rättvist.

Då inkallelser skola ske, kunna emellertid de militära myndigheterna icke
endast taga sikte på en rättvis fördelning. Uppenbarligen måste i första hand
de krav tillgodoses, som landets säkerhet i olika situationer ställer pa försvarskrafterna.
För att ernå största möjliga effektivitet i fråga örn beredskapen
fordras hänsynstagande till åtskilliga omständigheter. De värnpliktigas föregående
utbildning och krigsplacering äro exempelvis faktorer,_ som i hög grad
begränsa myndigheternas rörelsefrihet vid skipandet av rättvisa i förevarande
avseende. Behovet av specialutbildat folk samt befäl är sålunda i allmänhet
större än personalbehovet för handräcknings tjänst. Vidare inverkar beredskapsgraden
på de värnpliktigas tjänstgöring. Provmobilisering och reorganisenng
av förband äro andra omständigheter som kunna förrycka en jämn, inkallelsefördelning.
Och slutligen måste uppenbarligen personalens hälsotillstånd och
levnadsålder liksom också beviljade anstånd med inställelser samt uppskov vid
mobilisering beaktas. Ett bedömande av huruvida vid viss tidpunkt inkallelserna
fördelats med största möjliga hänsyn till rättvisesynpunkten kan tydligen
icke ske utan kännedom örn en mängd andra faktorer än de olika värnpliktigas
tjänstgöringstider. Eftersom berörda faktorer icke äro al lin än t kända, saknas
följaktligen i regel möjligheter för allmänheten att verkställa ett dylikt bedömande,
och många fall, där olikheter i beredsapstjänstgörmg ha sin naturliga
förklaring, te sig därför mera omotiverade än de i själva verket äro. Men även
med kännedom örn alla på inkallelsefrågan inverkande omständigheter är det
förenat med svårigheter att avgöra, örn inkallelserna skett på det mest idealiskci
sättet

I juni 1941 hade jag att besvara en till mig i andra kammaren framställd
enkel fråga av ungefär samma innehåll som det i förevarande interpellation
framställda spörsmålet. Mitt svar lämnade jag då väsentligen i form av en
redogörelse för inkallelseläget den 1 april 1941 med angivande tillika av de
åtgärder för åstadkommande av rättvisa som vidtagits eller övervägdes. Det
har synts mig lämpligt att nu giva en liknande redogörelse ^och därvid bland
annat visa i vad mån förändringar inträtt under de senaste åren.

Det bör då först erinras örn att den gamla indelningen i beväring och landstorm
numera helt upphört. Även örn den förutvarande stränga åtskillnaden
mellan de äldre och de yngre åldersklasserna därigenom försvunnit, avser man
fortfarande att huvudsakligen låta de yngre värnpliktiga bilda de operativa

Nr 19.

Onsdagen den 26 maj 1943.

Örn rättvisare fördelning av beredskapsinkallelserna. (Forts.)
förbanden under det att de forna landstormsårsklasserna främst reserveras för
lokalförsvarsförbanden, där tjänstgöringen kan väntas bli mindre krävande i
fysiskt avseende. Det är alltså av militära skäl i allmänhet icke lämpligt att
låta de äldre åldersklasserna ersätta de yngre eller tvärtom.

Jag börjar härefter med att redogöra för hur inkallelserna drabbat de värnpliktiga,
som äro födda 1906 eller senare och som sålunda motsvara den förutvarande
beväringen.

Vid armén hade i april 1941 endast 73 % av dessa värnpliktiga varit inkallade
till någon form av beredskapstjänstgöring. I oktober 1942 hade detta antal
stigit till 85 %, och i april i år Ilar icke mindre än omkring 91 % varit inkallade
till sådan tjänstgöring. Det är sålunda en högst betydande förbättring som
inkallelseläget vid armén undergått beträffande dessa de yngre årsklasserna.
Att de värnpliktiga det.här är fråga örn icke alla varit inkallade lika lång tid,
är helt naturligt. Särskilt hårt ha de värnpliktiga drabbats, som utbildats till
värnpliktigt befäl, samt de som tillhöra förbanden i Övre Norrland och på
Gotland. Utjämning har emellertid ägt rum i betydande utsträckning. Tillkomsten
av de efterbesiktigade värnpliktiga har därvid varit av stor betydelse.
Av de vid 1942 års efterbesiktningar inskrivna 56,000 värnpliktiga ha sålunda
i det närmaste 10,000 tilldelats luftvärnet, vilket kan beräknas efter hand
komma att förbättra avlösnings- och tjänstgöringsförhållandena vid detta
truppslag. Det noggrant reglerade avlösningssystem, som numera allmänt tilllämpas,
bidrager till att utjämna de ojämnheter i fråga örn tjänstgöringstidens
längd, som fortfarande föreligga.

För närvarande är det salunda endast omkring 9 % av arméns yngre värnpliktiga
som ännu icke fullgjort någon beredskapstjänstgöring. Av dessa utgöres
den största gruppen, nämligen 4 %, av sådana som åtnjuta uppskov
enligt uppskovskungörelsen.

I mitt nyss omnämnda uttalande i andra kammaren i juni 1941 angav jag
att det, med hänsyn till såväl krigsindustrien som önskvärdheten att så litet
som möjligt störa det civila samhällslivet överhuvud taget, befunnits nödvändigt
att tills vidare låta mobiliseringsuppskoven gälla även under försvarsberedskapen.
Det har sedermera icke funnits anledning att göra någon ändring
härvidlag. Vissa åtgärder ha emellertid vidtagits för att undanröja de
obestridliga olägenheter ur rättvisesynpunkt, som uppskoven medföra. Sålunda
har införts en ny form av uppskov,_ avsedd att gälla endast i händelse av
mobilisering. De värnpliktiga, som beviljats sådant uppskov, kunna under nuvarande^
beredskapsläge inkallas på samma sätt som alla andra värnpliktiga
och erhålla icke någon som helst undantagsställning.

Fn successiv inkallelse till beredskapstjänst av de uppskovsberättigade värnpliktiga
påbörjades hösten 1941. Inkallelserna planlades att äga rum i sex
omgångar örn 3 månaders längd. Två sådana omgångar ha inkallats. En tredje
omgång^ var planlagd att taga sin början i april 1942 men måste inställas
av brist på utbildningsbefäl och med hänsyn till beredskapsläget. Någon ytterligare
omgång har det sedan dess icke varit möjligt att anordna. Därest
intet oförutsett inträffar, komma emellertid inkallelserna av uppskovsmän att
återupptagas till hösten detta år.

1^ anvisningarna för den nyligen avslutade uppskovsregleringen för innevarande
år har arbetsmarknadskommissionen angivit, att där så vore möjligt företagens
ledning borde undvika att utfärda fortsatt uppskovsbevis för sådana
värnpliktiga, som ännu icke fullgjort någon beredskapstjänstgöring. Resultatet
av denna åtgärd har blivit, att omkring 3.000 f. d. uppskovsmän frigjorts,
vilka efter hand komma att inbeordras till tjänstgöring.

Mobiliseringsuppskoven måste trots de åtgärder som vidtagits eller plan -

Onsdagen den 26 maj 1943.

Nr 19.

Om rättvisare fördelning av beredskapsinkallelserna. (Forts.)
lagts anses såsom den största anledningen till talet om de orättvisa inkallelserna.
Vid bedömandet av detta förhållande måste man emellertid komma ihåg,
att härvidlag samhällets intresse måste gå före den enskilde individens.

Av arméns yngre värnpliktiga utgöres 1 % av sådana, som äro sjuka eller
i övrigt tillfälligt odugliga till krigstjänst. Dessa värnpliktiga inkallas efter
hand som de tillfriskna eller i övrigt bliva disponibla. Frånräknas de båda
hittills angivna grupperna, vilka av olika anledningar icke stått till förfogande
för inkallelse, kan sägas att i realiteten cirka 96 % av de värnpliktiga i
dessa årsklasser varit inkallade.

Av de värnpliktiga, som ännu icke fullgjort någon beredskapstjänstgöring,
utgöres vidare omkring 1 % av sådana värnpliktiga, som befriats eller frikallats
från värnpliktens fullgörande i fredstid. Skälet till befrielsen eller frikallelsen
har i ett stort antal fall varit försörjningsplikt, som numera icke längre
föreligger. Gruppen ifråga utgjorde ursprungligen 7 % av de värnpliktiga.
Våren 1941 hade den nedgått till 3.5 /, och nu har den som angivits minskats
till 1 %. I den mån tillgången på uthildningsbefäl och förläggningsutrymme
det medgiver kommer återstoden av denna grupp, vars samtliga värnpliktig
äro outbildade, att inkallas för utbildning med vapen.

Armén disponerar fortfarande ett antal till besiktningsgrupp 4 — den sämsta
besiktningsgruppen —■ hänförda värnpliktiga, som ännu icke fullgjort någon
beredskapstjänstgöring, d. v. s. värnpliktiga, som i allmänhet endast kunna
användas till handräckningstjänst. En del av dessa komma att inkallas i den
mån behov av dem föreligger, de flesta måste dock beräknas vara fysiskt sett
så svaga, att de icke lämpa sig för militär tjänstgöring.

Återstoden, 2.5 %, utgör arméns outnyttjade personalreserv. Av denna är
emellertid endast en mindre del disponibel för omedelbar inkallelse. Infordrade
uppgifter giva vid handen, att huvuddelen utgöres av värnpliktiga, som
erhållit uppgiftskort av skilda slag, som beviljats anstånd för fullföljande av
studier eller av -andra anledningar, som överförts till bok över obefintliga eller
i övrigt icke kunnat anträffas med order eller som av giltiga andra anledningar
icke kunnat inkallas. Såsom exempel kan jag anföra, att av 215 återstående
värnpliktiga av här ifrågavarande åldersklasser vid I 8 huvuddelen
utgöres av jordbrukare med uppgiftskort.

Av det anförda framgår, att av arméns värnpliktiga av de yngre åldersklasserna
numera endast ett mycket ringa antal sluppit undan beredskapstjänst.
Att läget för närvarande är så gynnsamt, beror bland annat på den
omfattande efterutbildning av tidigare icke utbildade värnpliktiga, som ägt
rum och som sammanlagt omfattat över 200,000 värnpliktiga. De. som nu
återstå och kunna inkallas, äro i allmänhet outbildade. De kunna icke utan
föregående utbildning inkallas till beredskapstjänstgöring. Inkallelsen av
dem blir sålunda ytterst beroende av utbildningsläget.

I marinen ingå ju flottan och kustartilleriet. Vad först flottan beträffar,
kan jag angiva att av dess värnpliktiga i april 1941 endast 58 % varit inkallade.
Sedan dess har antalet oavbrutet stigit, i oktober 1942 utgjorde det
69 %, och för närvarande utgöra de inkallade vid flottan 83 / av totala antalet.
De icke inkallade utgöra numera alltså endast 17 %. I dessa ingå 6 % som
ha mobiliseringsuppskov, 4 % som äro sjuka eller äro befriade eller frikallade i
fredstid. Återstoden utgör 7 %. Därav är emellertid huvuddelen icke disponibel
för tjänstgöring, då den utgöres av sjömanshusinskrivna, som vistas utanför
handels,spärrarna, samt sådana, som icke kunnat anträffas med order.

Sådana flottan tilldelade värnpliktiga, som på grund av ålder bedömas vara
mindre lämpade för sjötjänstgöring, komma att i enlighet med principerna
för år 1942 års försvarsbeslut efter hand överföras till armén för omskol -

Nr 19.

Onsdagen den 20 maj 1943.

Örn rättvisare fördelning av beredskapsinkallelserna. (Forts.)
liing och tjänstgöring vid lokalförsvarsförband. Därigenom kommer ett ändamålsenligt
utnyttjande av samtliga flottan tilldelade värnpliktiga att främjas.

De som drabbats hårdast av inkallelserna vid flottan äro de f. d. fast anställda,
alltså de gamla A-klasserna, samt sjökaptener och styrmän. Orsaken
härtill är bl. a. flottans stora behov av högt utbildad teknisk personal, vilket
behov hittills icke kunnat tillgodoses med värnpliktig personal med den tidigare
gällande korta utbildningstiden, utan endast med fast anställda eller
f. d. fast anställda. Utökningen av fartygsmaterielen har medfört ett alltmer
ökat behov av sådan personal. Efterhand som den nyligen införda längre
utbildningstiden kunnat göra sig gällande, kommer värnpliktig personal att
kunna utnyttjas även i mera krävande befattningar. Det är att märka, att
olägenheterna av de långa beredskapsinkallelserna för vissa värnpliktiga vid
flottan kompenseras genom särskilda åtgärder av ekonomisk natur.

Av kustartilleriet tilldelade värnpliktiga, födda år 1906 eller senare, hade
år 1941 84 % varit inkallade. I oktober 1942 var motsvarande siffra 89 % och
i april i år var siffran 93 %. Endast 7 % ha alltså ännu icke fullgjort någon
beredskapstjänstgöring. Dessa utgöras av 3 % uppskovsmän, 2 % sjuka, befriade
i fredstid och mindre vapenföra samt 2 % övriga. Vid kustartilleriet
ha sålunda praktiskt taget alla disponibla värnpliktiga fullgjort någon tids
beredskapstjänstgöring. Huvuddelen av de värnpliktiga har därvid varit inkallad
under förhållandevis lång tid. I avsikt att förbättra de svåra avlösningsförhållandena
vid kustartilleriet och förkorta tjänstgöringstiderna lia
emellertid ett flertal åtgärder vidtagits ända sedan våren 1940. Förutom de
åtgärder, jag omnämnde i min redogörelse i juni 1941. vill jag bl. a. framhålla
dels en överföring av 3,000 värnpliktiga från armén och 2,500 från
flottan, dels en tilldelning till kustartilleriet av omkring 6,000 efterbesiktigade
värnpliktiga. Avlösningsförhållandena vid kustartilleriet komma till
följd av de vidtagna åtgärderna att inom den närmaste tiden bliva avsevärt
förbättrade.

Av flygvapnets värnpliktiga hade år 1941 endast 46 % fullgjort någon beredskapstjänst.
Motsvarande antal utgjorde i oktober 1942 68 % och i april
innevarande år 78 %. Fortfarande ha sålunda 22 % ännu icke varit inkallade
till beredskapstjänstgöring. Dessa utgöras huvudsakligen av vissa äldre
värnpliktiga, som icke erhållit kvalificerad militär utbildning och icke heller
besitta sådana civila yrkeskunskaper, som kunna utnyttjas för tjänstgöringen
vid de olika flygförbanden. De komma i likhet med vad jag förut angivit
beträffande vissa värnpliktiga vid flottan att efter hand överföras till armén
i enlighet med principerna för föregående års försvarsbeslut. Ett betydande
antal flygvapnet tilldelade värnpliktiga ha redan överförts till armén för
tjänstgöring vid luftvärnet, vid vissa lokalförsvarsförband eller för omskolning
till träng-, tyg- och intendenturtrupperna.

Jag övergår härefter till de värnpliktiga, som äro födda 1905 och tidigare
och alltså tillhöra de gamla landstormsårsklasserna. Av dessa hade i april
1941 endast 48 % fullgjort någon beredskapstjänstgöring. Denna siffra har
sedermera emellertid ökats i väsentlig grad och utgjorde i oktober 1942 73 %.
För närvarande utgöra de inkallade värnpliktiga tillhörande denna åldersgrupp
77 %. Av de icke inkallade är det 10 °/°, som ha mobiliseringsuppskov, omkring
7 % sjuka, befriade i fred och sådana, som tillhöra besiktningsgrupp 4,
alltså den sämsta besiktningsgruppen.

Förhållandena beträffande de äldre årsklasserna kunna rent siffermässigt
förefalla att vara mindre gynnsamma än i fråga örn de yngre årsklasserna.
I själva verket anser jag att läget är mycket gynnsamt. I fråga örn de äldre

Onsdagen den 26 maj 1943.

Nr 19.

Om rättvisare fördelning av beredskapsinkallelserna. (Forts.),
uppskovsberättigade gäller vad jag förut anfört om motsvarande yngre värnpliktiga.
Att inkalla äldre, outbildade värnpliktiga, som tidigare varit befriade
eller frikallade från värnpliktens fullgörande under fredstid, finner
jag vara mindre ändamålsenligt såväl av sociala skäl som med hänsyn till
den ringa militära betydelse, de ifrågavarande värnpliktiga i allmänhet kunna
erhålla. Endast 6 % utgöras av sådana värnpliktiga, som kunna anses ha undgått
beredskapsinkallelse.

I den mån dessa äro militärt användbara, komma de att inom den allra
närmaste tiden bliva ianspråktagna. En 100-procentig inkallelse kan dock
aldrig åstadkommas. Många av de värnpliktiga det här gäller äro antingen
oanträffbara, förda i bok över obefintliga, krigsförlista o. s. v. eller fysiskt
sett mindre väl utrustade. Det kan härvidlag vara av intresse för kammarens
ledamöter att erfara, att vid senaste inkallelserna av värnpliktiga tillhörande
ifrågavarande kategori i allmänhet endast hälften av de inkallade
värnpliktiga befunnits kunna utnyttjas på avsett sätt. Den andra hälften
har antingen icke trots efterspaning kunnat anträffas eller måst hemförlovas
omedelbart efter inställelsen.

Av vad jag hittills anfört framgår, att inkallelseläget måste betraktas såsom
gynnsamt i vad avser förhållandet mellan antalet inkallade och antalet
icke inkallade värnpliktiga. Vid ett pär tillfällen har jag emellertid antytt,
att antalet, av de inkallade värnpliktiga fullgjorda tjänst göring sdagar varierar
ganska avsevärt. Av infordrade uppgifter framgår, att den fullgjorda
tjänstgöringstidens längd i vad avser alla värnpliktiga inom riket fördelar
sig på följande sätt:

1_ 90 dagar
91—180 »

181—360 »

361—450 »

över 450 »

14.4 •/.

28.0 f

43.7 •/.

8-6 % samt
4.9 %.

På de olika försvarsgrenarna och åldersgrupperna fördelar sig den fullgjorda
tjänstgöringen på följande sätt:

Försvarsgren		Ant	al da	gar
1-90	91—180	181—360	361—450	Över 450
		Födda 1906 eller	senare
Armén.........	11.4	25.0	48.5	10.8	4.5
Marinen.........	4.8	11.2	40.3	23.4	20.3
Flygvapnet .......	21.5	27.2	44.3	4.0	3.0
		Födda 1905 eller	tidigare
Armén.........	22.0	36.1	36.7	2.5	2.7
Marinen.........	17.9	26.7	35.5	5.1	14.8
Flygvapnet .......	39.2	42.6	15.4	1.4	1.4

Av siffrorna framgår, att förhållandena äro särskilt gynnsamma vad flygvapnets
värnpliktiga beträffar, under det att de äro sämst vid marinen. Att
märka är dock att de värnpliktiga vid dessa två försvarsgrenar tillsammans
utgöra en förhållandevis ringa del av samtliga värnpliktiga. Som jag redan
framhållit, är det särskilt det värnpliktiga befälet — vid flottan sjökaptener
och styrmän samt de gamla A-klassarna — som måst tagas i anspråk
för sammanhängande beredskapstjänstgöring under längre tid. Efter hand

Nr 19.

Onsdagen den 26 maj 1943.

Om rättvisare fördelning av beredskapsinkallelserna. (Forts.)
som ytterligare värnpliktigt befäl av olika kategorier hinner utbildas kommer
befälsläget att förbättras och ökade möjligheter att erbjudas för avlösning
av de värnpliktiga, som tjänstgöra som underbefäl eller i högre befattningar.

Vad fördelningen av antalet fullgjorda tjänstgöringsdagar i övrigt beträffar,
verkställes så småningom utjämning mellan de olika grupperna i samband
med inkallelserna till nya beredskapsomgångar. Man måste emellertid
komma ihåg att de kortvariga inkallelser som göras för att alla värnpliktiga
om möjligt skola ha fullgjort någon tjänstgöring — jag syftar bl. a. på
tjänstgöringen i omgångar för de uppskovsberättigade — inverka ogynnsamt
då det gäller att rent siffermässigt bedöma den fullgjorda tjänstgöringstidens
längd. Därvid gäller emellertid att det är bättre att en värnpliktig
blir inkallad till tjänstgöring under kort tid än att han icke alls
blir inkallad.

I anslutning till den nu lämnade redogörelsen för våra beredskapsinkallelser
vill jag nämna några ord örn uppskovsväsendet. Såsom av det föregående
framgått, ha nämligen uppskoven en viss inverkan såväl på proportionen
mellan antalet värnpliktiga, som fullgjort beredskapstjänstgöring, och antalet
värnpliktiga, som helt undgått inkallelser, som ock på statistiken över
fullgjord beredskapstjänstgörings längd. Och framför allt torde uppskovsfallen
i allmänhetens ögon te sig som de ur rättvisesynpunkt mest misstänkta
fallen.

Uppskovsväsendets uppgift är att medelst uppskov med inställelse till mobilisering
•— varmed i regel följer uppskov från jämväl beredskapstjänst —■
ställa värnpliktiga till förfogande för civil tjänst i den utsträckning som är
oundgängligen nödvändig för samhälls- och statslivet samt krigsindustrien.
Uppskovsvolymen begränsas av krigsmaktens personalbehov för planenlig mobilisering
jämte dess depåorganisation för ersättning av krigsförluster.

Grundsynen vid prövning av uppskovsbehovet bestämmes alltså av förhållandena
i krig, ej av freds- eller tillfälliga beredskapshänsyn. För sådana
hänsyn finnas andra former — anstånd med eller hempermittering från beredskapstjänst,
uppgiftskort för jordbrukare etc. — vilka former allmänheten
stundom förblandar med uppskov. Anstånd och dylikt kan sökas även av
den enskilde, under det att mobiliseringsuppskov helt naturligt sökes av verket
eller företaget, ej av den enskilde. Det gäller ju att trygga verkets funktion
eller företagets produktion under krig.

De värnpliktiga indelas i uppskovsgrupperna I och II. Till uppskovsgruppen
I räknas vissa statliga och kommunala verk, där verkscheferna själva
bestämma örn uppskov för de befattningshavare, som särskilt angivas i uppskovskungörelsen.
Till uppskovsgruppen II räknas återstoden, alltså näringarna,
däri inbegripen krigsindustrien. För dessa prövar statens arbetsmarknadskommission
vilka företag, som skola uppskovsregleras, och vilka av dessas
värnpliktiga som skola få uppskov.

Uppskovsvolymen i uppskovsgruppen 7 är i det närmaste lika stor som i
uppskovsgruppen II. Härvid må beaktas, att mer än hälften av gruppen I:s
volym belöper på järnvägarna, emedan de äro ett direkt mobiliseringsinstrument
som får sin toppbelastning vid själva mobiliseringstillfället. Av den
återtsående hälften belöper omkring 50 % på de övriga verk som direkt tjäna
krigsmaskineriet, nämligen telegraf, post, väg- och vattenbyggnadsväsendet
samt vattenfallsverken. Av den återstående fjärdedelen av uppskovsgruppen
lis volym kommer en stor del på polisväsendet, fångväsendet och brandväsendet.
Härav framgår att det är en ringa procent av volymen, som belöper
på vad i dagligt tal kallas ämbetsverken, d. v. s. administration, rättsväsen,
undervisning m. m.

Onsdagen den 26 maj 1943.

Nr 19.

Örn rättvisare fördelning av beredshapsinkallelserna. (Forts.)

Inom uppskovs gruppen II sker varje höst omprövning av hela uppskovsvolymen.
Denna åtgärd (höstrevisionen) är en grundläggande kontrollåtgärd.
Varje uppskovsreglerat företag beräknar sitt behov av uppskov — som
endast får gälla kvalificerad personal —• och ingiver till arbetsmarknadskommissionen
ifyllda blanketter till uppskovsansökningar, en för varje individ.
Samtidigt lämnas numerär redogörelse för hur företagets hela personal —
värnpliktiga män, icke värnpliktiga män och kvinnor — gruppera sig i 5
olika industriella kvalitetsgrader. Parallella och mera differentierade uppgifter
lämnas till statens industrikommissions mobiliseringsbyrå, som arbetar
tillsammans med statens arbetsmarknadskommissions uppskovsbyrå. Till industrikommissionens
byrå lämnas jämväl uppgifter på statsbeställningar och
produktionens art i övrigt vid företagen. Med stöd av dessa uppgifter söka
de båda kommissionerna bilda sig en uppfattning om dels de olika företagens
grad av krigsviktighet, dels den procentuella avgången av arbetskraft vid
mobiliseringen och dels de varandra kompletterande behoven av uppskov för
kvalificerad personal och reservarbetskraftstilldelning i övrigt. På senare tid
har även statens krigsmaterielnämnd inkopplats i denna granskning i vad
rör de företag, åt vilka nämnden har att giva produktionsanvisningar.

Inkomna uppskovsansökningar sändas till de militära inskrivningscheferna
för granskning och komplettering av personalia. I övrigt äger ett intimt samarbete
rum med centrala värnplilctsbyrån. I vissa ifall — värnpliktiga med
särskilda militära kvalifikationer — underställas ansökningarna Kungl. Maj :t
eller sker samråd med chefen för försvarsstaben. Sålunda får uppskov icke
ges åt värnpliktiga tillhörande de sex yngsta årsklasserna utan Kungl. Maj :ts
medgivande i varje enskilt fall. Dessutom är det en strävan att koncentrera
uppskovsvolymen ytterligare högre upp i levnadsåldern. Dessa åtgärder _ äro
tydligen betydelsefulla även ur social rättvisesynpunkt. Under prövningstiden
infinna sig många företagsledare eller deras representanter hos arbetsmarknadskommissionen
för muntlig diskussion av uppskovsärendena. På kommissionens
uppmaning ha nämligen företagen i allmänhet utsett en viss tjänsteman
att under företagschefen ansvara för uppskovsärendenas behöriga handläggning.
Efter dessa åtgärder fattar kommissionen beslut örn uppskov, som
tillställas såväl företagen som de militära myndigheterna. Vid beslutets fattande
måste ofta en jämkning vidtagas för att nedpressa uppskovsvolymen
till den militärt sett godtagbara nivån.

Dessa kontrollåtgärder äro mer eller mindre indirekta. Direkt kontroll kan
icke vinnas på annat sätt än genom besök på ort och ställe, varvid arbetarnas
sysselsättning iakttages och jämförelse sker med uppskovssedlarna, samtidigt
som frågor örn driften m. m. diskuteras med företagsledningen. Sådan
direkt kontroll är organiserad av arbetsmarknadskommissionen i samarbete
med industrikommissionen. Då etet här rör sig örn flera tusen företag, måste
kontrollresorna inskränkas lill stickprov. Vanligen besökas företagen av en
officer ur arbetsmarknadskommissionens uppskovsbyrå, åtföljd av en ingenjör
ur industrikommissionens mobiliseringsbyrå; i ett mindre antal fall resa
dessa funktionärer var för sig. På så sätt besökas och kontrolleras ett sjuttiotal
företag per år.

En negativ form av kontroll utgöres av undersökningar med anledning av
inkomna klagomål på ojämnheter i inkallelserna. Dessa gå ofta fackföreningsvägen
till landsorganisationen, som har sina representanter i arbetsmarknadskommissionen.
De anmärkta fallen undersökas av kommissionens uppskovsbyrå.
I de, fall undersökningen ger vid handen att det rör sig om uppskovsangeiägenheter,
sker besök av en officer ur uppskovsbyrån jämte en ingenjör ur
industrikommissionens mobiliseringsbyrå eller endera av dem vid företaget

Nr 19.

Onsdagen den 26 maj 1943.

Om rättvisare fördelninq av beredskupsinkallel serna. (Forts.)
ifråga., varvid företagsledningen bereder tillfälle till sammanträffande jämväl
med arbetarnas förtroendemän.

Av det hittills anförda torde var och en kunna bilda sig en uppfattning i
stort om beredskapsinkallelsernas fördelning och de åtgärder, som vidtagits och
planlagts för åstadkommande av största möjliga rättvisa. Givet är emellertid,
att det resultat man därvid kommer till icke kan vara ett riktigt uttryck för
förhållandena i varje enskilt fall. Det måste därför vara av intresse att mot
bakgrund av det allmänna inkallelseläget närmare granska omständigheterna
i det av int er pell anten anförda fallet från en arbetsplats i Bohuslän. Detta visade
enligt interpellantens mening, hur orättvist inkallelserna drabba värnpliktiga
på samma ort och tillhörande samma regemente. Med ledning av uppgifterna
i interpellationen och vissa uppgifter, som interpellanten under hand
lämnat, har jag låtit göra en närmare undersökning av berörda fall. Undersökningen
visar följande.

Av de 117 man, örn vilka här är fråga, hade 1 avregistrerats på grund av
fyllda 47 år, 8 frikallats såsom odugliga till krigstjänst, 1 (född 1905 eller
tidigare) _ frikallats från värnpliktens fullgörande i fredstid samt 1 erhållit
mobiliseringsuppskov. Detta utgör tillsammans 11 man. 12 man, som tjänstgjort
mer eller mindre, hade under olika tider varit hemförlovade på grund av
tillfällig oduglighet och hade sålunda icke kunnat fullgöra all avsedd tjänstgöring.
Ytterligare 18 man, av vilka 14 icke med ledning av lämnade uppgifter
kunnat återfinnas i vederbörligt lokalregister och 4 på grund av truppregistrering
vid andra regementen icke varit till tjänstgöringsförhållandena
kända för undersökningsmyndigheten, hade lämnats utanför undersökningen.
Av återstående 76 man voro 30 truppregistrerade vid I 17, 35 vid Lv 6 och
11 vid Io 17.

Av de 30 vid I 17 registrerade hade beredskapstjänstgöring fullgjorts 40 dagar
av 1 man, 92 dagar av 1 man, 121—191 dagar av 13 man och 216—277
dagar av 15 man.

De 2 värnpliktiga, som endast fullgjort 46 respektive 92 dagars tjänstgöring,
skulle under innevarande år inkallas till ytterligare 90 dagars tjänstgöring och
komme sålunda att bli jämställda med övriga 2 grupper. Mellan dessa grupper
var skillnaden i tjänstgöring i stort sett 90 dagar. Denna differens berodde på
att tjänstgöringen för närvarande fullgjordes i omgångar örn 90 dagar. De senast
tjänstgörande hade därför alltid fullgjort ungefär 90 dagar mer än de
övriga. Anledningen till att de 2 förstnämnda värnpliktiga icke tjänstgjort lika
länge kunde icke utrönas, enär nuvarande truppregistreringssystem blivit fullt
genomfört först den 1 oktober 1942 och tidigare redovisningssystem icke medgivit
sådan överblick att dylika ojämnheter kunnat undvikas.

Av de 35 vid Lv 6 registrerade värnpliktiga hade 14 man icke fullgjort någon
beredskapstjänstgöring. 17 man hade fullgjort 5—91 dagar och 4 man
206—347 dagar. Denna ojämnhet i inkallelserna berodde emellertid icke av
förbandets egna åtgärder. Vid övergången till det nya registreringssystemet
hade Lv 6 tilldelats erforderligt antal lämpliga värnpliktiga ur Io 17. Dessa
hade uttagits från samtliga truppslag. De hade därefter krigsplacerats vid
vissa förband, som dock ännu icke varit inkallade. Det hade icke ansetts riktigt
att inkalla några av ifrågavarande värnpliktiga till andra förband i befattningar,
för vilka de icke vore avsedda. Chefen för Lv 6 hade emellertid till arméchefen
ingivit framställning att få inkalla dem för närmast sex veckors utbildning.

Av de 11 vid Io 17 truppregistrerade hade 5 man icke fullgjort någon beredskapstjänstgöring
och övriga 6 man 24—187 dagar. Inom Io 17 funnes emellertid
en stor mängd värnpligtiga, som ännu icke fullgjort någon beredskaps -

Onsdagen den 26 maj 1943.

Nr 19.

Örn rättvisare fördelning av beredskapsinkallelserna. (Forts.)
tjänstgöring. Vid övergången till det nya registreringssystemet skulle varje
förband förfoga över dels de krigsplacerade och dels därutöver en viss personalreserv.
Återstoden överfördes till Io såsom en personalreserv till överbefälhavarens
förfogande. Då den mest kvalificerade personalen uttogs till förbanden,
kom nämnda återstod att bli av i allmänhet låg kvalitet. Denna Io-reserv
hade emellertid, i den mån personalen vore användbar, efter hand tagits i anspråk
för tillfällig tjänstgöring på olika håll, så att antalet av de värnpliktiga,
som ej fullgjort tjänstgöring, väsentligt nedgått, redan under hittills förflutna
halvår.

Den verkställda undersökningen visar sålunda, att tjänstgöringsförhållandena
i stort sett varit likartade inom samma förband. Vid jämförelse mellan
de olika förbanden förefinnas emellertid väsentliga skiljaktigheter. Till stor
del torde dessa vara beroende av sådana omständigheter, som jag inledningsvis
berört. Men i vart fall äro de huvudsakligen att hänföra till tiden före nu tilllämpade
redovisningssystem. Det redovisningssystem, som då användes, medgav
icke tillräcklig överblick över de värnpliktiga, och rättvisesynpunkten kunde
därför ej alltid tillgodoses i önskvärd utsträckning. Sedan det nya registreringssystemet
under år 1942 fullt genomförts, har en förbättring kommit till
stånd i detta avseende. Tiden har dock ännu icke medgivit den utjämning i inkallelserna,
som även med beaktande av de militära kraven så småningom bör
kunna vinnas.

På grund av det anförda får jag som svar på det i interpellationen framställda
spörsmålet sammanfattningsvis uttala följande. Beträffande antalet
värnpliktiga, som varit inkallade till beredskapstjänstgöring, i förhållande
till antalet värnpliktiga, som helt undgått dylik tjänstgöring, måste förhållandena
i stort sett anses tillfredsställande. Frånsett enstaka fall återstår numera
icke mycket att göra i detta avseende. Vad åter angår olikheterna i tjänstgöringstider
för dem, som äro eller varit inkallade, är jag väl medveten örn att
väsentliga skiljaktigheter förefinnas. Då dessa merendels äro betingade av särskilda
omständigheter, är en matematisk rättvisa utesluten. I åtskilliga fall
torde emellertid en utjämning kunna åstadkommas utan eftersättande av andra
hänsyn. Med genomförandet av det nya registreringssystemet ha bättre förutsättningar
härför vunnits. Såsom av det föregående framgår, ha åtgärder till
skapande av större rättvisa i inkallelserna vidtagits från tid till tid efter föreliggande
omständigheter. Åtskilliga äro fortfarande under tillämpning, och
ytterligare ingripanden komma förvisso att även i fortsättningen genomföras,
alltefter som möjligheter därtill visa sig föreligga.

Herr Karlsson, Gustaf: Herr talman! Först ber jag att till herr statsrådet
få framföra mitt tack för att svar lämnats å min interpellation, och jag har
så mycket större anledning att tacka som svaret tydligen föregåtts av en
mycket ingående och tidsödande utredning.

Svaret uttolkar jag så, att det i stort sett ger stöd för påståendet, att ojämnheter
i beredskapsinkallelserna förelegat och att sådana ojämnheter allt fortfarande
föreligga. Man kan emellertid även av svaret konstatera, att dessa
ojämnheter bli allt mindre och mindre. Nu kunna ju ojämnheterna, och framför
allt det missnöje som råder med dessa ojämnheter, icke alltid statistiskt
belysas och förklaras, ty det är ju tillräckligt för att det skall bli ett allmänt
missnöje, örn det i en liten kommun, där alla känna varandra, går ett par unga
pojkar, till synes friska och starka, som inte varit inkallade.

På de större arbetsplatserna har även uppskovsförfarandet vållat mycket
stor irritation. Arbetsgivarna lia själva gjort upp förslag på dem sool inom
produktionen ha ansetts vara oundgängligen nödvändiga med hänsyn till yr -

Nr 19.

Onsdagen den 26 maj 1943.

Örn rättvisare fördelning av beredskapsinkallelserna. (Forts.)
kesskicklighet och med hänsyn till utbildning. Det har visat sig, att det inte
alltid varit den anställdes yrkesskicklighet eller utbildning, som föranlett arbetsgivaren
att taga upp den eller den som oundgängligen nödvändig för produktionen.
Sidoinflytelser ha här utan tvivel gjort sig gällande, vilket alldeles
särskilt i arbetarkretsar framkallat oerhört stark irritation. Jag konstaterar
emellertid med stor tillfredsställelse, att när det gällt att komma till rätta
med klagomål över förhållanden på vissa arbetsplatser, arbetarnas representanter
ha beretts tillfälle att få deltaga i de överläggningar som ägt rum, framför
allt med representanter för arbetsmarknadskommissionen och de militära
myndigheterna. Jag vill till herr statsrådet framföra en vädjan att överväga
örn inte, när det gäller att bestämma uppskovsvolymen vid varje särskilt företag,
arbetarnas representanter även skulle kunna beredas möjlighet att tillsammans
med arbetsgivarna deltaga i överläggningarna. Man skulle då kanske
slippa ifrån en hel del klagomål, och säkert är att många irritationsmoment
därigenom skulle elimineras.

Till sist tar jag fasta på statsrådets försäkran att de militära myndigheterna
skola göra allt vad som göras kan för att ytterligare åstadkomma rättvisa
på detta område. Detta är enligt min mening absolut nödvändigt, örn man vill
bevara en god stämning inom de kretsar som nu i första hand drabbas av vår
försvarsberedskap, nämligen de inkallade.

Jag skall nöja mig med dessa reflexioner med hänsyn till den digra föredragningslista,
som i övrigt föreligger.

Herr Elofsson, Gustaf: Herr talman! Jag skulle vilja tillägga ett par ord
i anledning av försvarsministerns anförande.

Försvarsministern framhöll, att genom det nya registreringssystem, som håller
på att utarbetas, bättre förhållanden skola ernås. Jag tror ändå vi kunna
utgå ifrån att en stor del av dem som inte blivit inkallade helt tappats bort.
Jag skall endast ange ett exempel. 1940 inkallades ju en hel del folk till beredskapstjänstgöring.
Däribland voro fyra man, som blevo hemskickade på
grund av att man fått för mycket folk. Sedan dess har inte någon av dessa fått
någon inkallelse till tjänstgöring. Deras kamrater, som äro i samma ålder och
tillsammans med vilka de gjort sin första värnplikt, lia under tiden varit inkallade
tre, fyra, gånger. Man måste då fråga sig;, örn inte dessa personer genom
något förbiseende helt tappats bort och kommit ur rultorna, ty i annat fall
borde de ha blivit inkallade under denna långa tid som gått efter deras första
inkallelse. Jag är säker på att man i varje kommun skulle kunna plocka ut
tjugu ä trettio värnpliktiga i åldern trettio till fyrtio år, som inte varit inkallade.

Det är därför välbetänkt, örn försvarsministern genom ett nytt system kan
lägga grunden för en rättvisare fördelning av inkallelserna i framtiden, örn vi
skola behöva fortsätta med dessa någon längre tid. Eljest kommer det missnöje,
som nu i många kommuner förefinns över det sätt, på vilket inkallelserna
sker, att fortfara.

Häri instämde herr Friggeråker.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Ivungl. Maj:ts proposition
nr 277, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 7 § lagen den
20 mars 1936 (nr 56) om socialregister.

Onsdagen den 26 maj 1943.

Nr 19.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 281, angående utbyggande av skolhemmet Hammargården i Stockholms
län m. m.;

nr 282, angående anslag till Medicinalstyrelsen: Beredskapsorganisation för
budgetåret 1943/44 samt;

nr 283, angående anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet nedannämnda motioner:
nr 296, av herr Andersson, Alfred, m. fl.,
nr 297, av herr Löfnander m. fl., samt
nr 298, av herr Nilsson, Bror, m. fl.,

alla i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående prisreglerande åtgärder
på jordbrukets område m. m.

Föredrogas och hänvisades till andra särskilda utskottet nedannämnda motioner: nr

299, av herr Johanson, Karl August, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag örn allmänna vägar m. m.;

nr 300, av herr Ericsson, Herman, m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag örn allmänna vägar m. m.;

nr 301, av herr Forslund, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
den statliga vägorganisationen samt vissa vägväsendet berörande anslagsfrågor;
samt

nr 302, av herr Bäckström, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
den statliga vägorganisationen samt vissa vägväsendet berörande anslagsfrågor.

Föredrogas ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 122, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till bidrag till anordnande av skolbarnsbespisning jämte en i
ämnet väckt motion;

nr 123, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag å tilläggsstat
till riksstaten för budgetåret 1942/43 till ersättning för förfogande över
vissa fartyg;

nr 124, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret 1943/44 till förlagskapital för inköp
av förnödenheter m. m.;

nr 125, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag
till folkskoleväsendet för budgetåret 1943/44;

nr 126, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till Krigsrätterna: Avlöningar m. m.;

nr 127, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående anslag för
budgetåret 1943/44 till Yrkesinspektionen m. m.; samt

nr 128, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till Statens sinnessjukhus: Avlöningar m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets betänkanden:

nr 27, i anledning av väckt motion angående lättande av ensamstående mindre
inkomsttagares skattebörda; och
Första kammarens protokoll 191fS. Nr 19.

Nr 19.

Onsdagen den 20 maj 1943.

nr 28, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om
ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370),
in. m.

Yad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Äng. skärpt Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 29, i anledning av
beskattning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning om fortsatt giltighet av
^ochlnn* förordningen den 8 juni 1923 (nr 155) angående omsättnings- och utskänkningsskatt
å spritdrycker, m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 19 mars 1943 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 190, hade Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) förordning om fortsatt giltighet av förordningen den 8 juni 1923 (nr
155) angående omsättnings- och utskänkningsslcatt å spritdrycker, m. m.; samt

2) förordning angående omsättnings- och utskänkningsskatt å vin.

De i propositionen framlagda förslagen inneburo i huvudsak, att 1923 års
förordning angående omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker skulle
erhålla ändrad lydelse i så måtto, att omsättningsskattens grundavgift vid
detaljhandelsbolagens inköp av spritdrycker höjdes från 6 till 7 kronor för
liter räknat, att utskänkningsskatt skulle utgå för renat egentligt brännvin
av högst 40 procent alkoholhalt, som enligt nu gällande bestämmelser vore
fritt från utskänkningsskatt, med fyra kronor för liter, att utskänkningsskatten
för annat egentligt brännvin skulle höjas från 2 till 6 kronor för liter och
för andra spritdrycker från 4 till 8 kronor för liter ävensom att förordningen
i sålunda ändrat skick skulle äga fortsatt giltighet intill utgången av juni
månad 1944. Beträffande omsättningsskatt å vin hade föreslagits bestämmelstr
av i huvudsak samma innehåll som i 1935 och 1939 års förordningar. Omsättningsskatten
skulle sålunda enligt förslaget för här i riket tillverkat vin
utgå med dels en grundavgift och dels en procentavgift, varav grundavgiften
motsvarade omsättningsskatten enligt 1935 års förordning och procentavgiften
den särskilda omsättningsskatten enligt 1939 års förordning. För annat än
här i riket tillverkat vin skulle omsättningsskatten utgå med allenast procentavgift.
Slutligen hade föreslagits införande av utskänkningsskatt å vin med
belopp motsvarande berörda procentavgift.

Till utskottets behandling hade överlämnats följande i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen:

1) de likalydande motionerna nr 240 i första kammaren av herr Mannerskantz
och nr 352 i andra kammaren av herr Nolin m. fl., vari hemställts, att
riksdagen vid behandlingen av Kungl. Majits propositon nr 190 måtte besluta
antingen att nuvarande skattesatser å spritdrycker skulle lämnas oförändrade
eller, örn detta ej kunde bifallas, att genomföra en sådan differentiering av
utminuteringspriserna, att den första liter spritdrycker, som utminuterades till
kund under varje försäljningsperiod, tillhandahölles till lägre pris än den
övriga delen av den tillåtna inköp skvantiteten j

2) de likalydande motionerna nr 242 i första kammaren av herrar Boman
och Dahlström samt nr 353 i andra kammaren av herr Sundström i Vikmanshyttan
m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte avslå Kungl. Majits föreliggande
proposition i den del, densamma avsåge höjning av priset på utminuterad
sprit;

3) motionen nr 241 i första kammaren av herr Gustaf Elofsson, vari hemställts,
att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj :ts förevarande proposition, i vad

Onsdagen den 26 maj 1943.

Nr 19.

Äng. skärpt beskattning av spritdrycker och vin. (Forts.)
den avsåge en skärpning av den nu gällande beskattningen av spritdrycker och
vin; samt

4) motionen nr 351 i andra kammaren av herr Carlsson i Bakeröd m. fl.,
vari hemställts, att riksdagen, under förklarande att Kungl. Maj:ts proposition
nr 190 icke kunnat i oförändrat skick bifallas, måtte besluta, att vid försäljning
av spritdrycker från systembolagen priset för renat brännvin med
40 procent alkoholhalt skulle utgöra 5 kronor för den första under varje månad
inköpta litern samt att därefter utöver inköpspriset en accis skulle utgå
för varje försåld liter med 5 kronor för den andra litern och 10 kronor för
den tredje litern å ali slags spirituosa, samt att i övrigt bifalla densamma.

Till behandling i samband med förevarande proposition hade utskottet upptagit
de under motionstiden vid riksdagens början väckta, till utskottet hänvisade
likalydande motionerna nr 170 i första kammaren av herr Biörck m. fl.
och nr 245 i andra kammaren av herr Lindmark m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta kraftig höjning av beskattningen av rusdrycker samt att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville
utfärda bestämmelser örn begränsning av utminutering och utskänkning av
rusdrycker i enlighet med vad i motiveringen anförts.

Utskottet hade i det nu föreliggande betänkandet på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen, måtte, med förklarande att Kungl. Majits förevarande
proposition nr 190 icke kunnat av riksdagen oförändrad bifallas,

1) med bifall till de likalydande motionerna 1:242 och 11:353 ävensom i
anledning av de likalydande motionerna I: 240 och lii 352 samt motionen
1:241, i vad sistnämnda tre motioner avsåge skatt å utminuterad sprit, antaga
i betänkandet infört förslag till förordning om fortsatt giltighet av förordningen
den 8 juni 1923 (nr 155) angående omsättnings- och utskänkningsskatt
å spritdrycker, m. m.;

. 2) antaga i betänkandet infört förslag till förordning angående omsättnings-
och utskänkningsskatt å vin;

B) att följande motioner, nämligen:
väckta inom första kammaren:

nr 170 av herr Björck m. fl.,

nr 240 av herr Mannerskantz,

nr 241 av herr Gustaf Elofsson,

väckta inom andra kammaren:

nr 245 av herr Lindmark m. fl.,

nr 351 av herr Carlsson i Bakeröd m. fl., samt

nr 352 av herr Nolin m. fl.,

måtte, i den mån de icke kunde anses besvarade genom vad utskottet förut
i betänkandet anfört och hemställt, av riksdagen lämnas utan åtgärd.

. Utskottets förslag innebar bland annat avslag dels å den kungl, propositionen,
i vad den angick höjning av omsättningsskatten å spritdrycker, dels
å. motionen II: 351 och de likalydande motionerna I: 240 och II: 352, såvitt
sistnämnda båda motioner avsågo en differentiering av utminuteringspriserna
för spritdrycker, och dels å de likalydande motionerna I: 170 och II: 245.
Däremot hade utskottet tillstyrkt de i propositionen framlagda förslagen om
höjning av utskänkningsskatten å spritdrycker och örn införande av utskänkningsskatt
å vin. . Med hänsyn till att skattestrafflagen vore avsedd att träda
i kraft den 1 juli 1943 och således kunde antagas vinna tillämpning först
efter det den nu föreslagna förordningen angående omsättnings- och utskänkningsskatt
å vin trätt i kraft hade utskottet föreslagit viss ändrad lydelse
av övergångsbestämmelserna till sistnämnda förordning.

Nr 19.

Onsdagen den 26 maj 1943.

Ang. skärpt beskattning av spritdrycker och vin. (Forts.)

Enligt en vid betänkandet avgiven reservation hade herrar Bärg, Elon Andersson,
Frans Ericson, Eklund, Olsson i Gävle, Or gård och B osander ansett,
att utskottets yttrande bort hava den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa,

A) att riksdagen måtte, med förklarande att Kungl. Maj :ts proposition nr
190 såvitt anginge nedan under A) 2) angivna författningsförslag icke kunnat
av riksdagen oförändrad bifallas samt med avslag å följande motioner,
nämligen de likalydande motionerna I: 240 och II: 852, de likalydande
motionerna I: 242 och II: 353, motionen I: 241 samt motionen II: 351,

1) antaga i reservationen infört förslag till förordning örn fortsatt giltighet
av förordningen den 8 juni 1923 (nr 155) angående omsättnings- och
utskänknings skatt å spritdrycker, m. m.;

2) (= utskottet);

B) att de likalydande motionerna 1:170 och II: 245 måtte, i den mån de
icke kunde anses besvarade genom vad reservanterna förut anfört och hemställt,
av riksdagen lämnas utan åtgärd.

Denna reservation innebar bifall till den kungl, propositionen även i vad
den avsåg höjning av omsättningsskatten å spritdrycker.

Enligt en annan reservation hade herrar Sjödahl och Falk ansett, att utskottets
yttrande bort lyda så, som i denna reservation angivits, och avslutas
med en hemställan,

A. att riksdagen mätte, med förklarande att Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 190 icke kunnat av riksdagen oförändrad bifallas,

1) (= utskottet),

2) _(= utskottet),

3) i anledning av de likalydande motionerna I: 240 och II: 352 samt motionen
II: 351 antaga i reservationen infört förslag till förordning örn spritdrycks
accis ;

B. (= utskottet).

Enligt det av sistnämnda reservanter framlagda förslaget till förordning
örn spritdrycksaccis skulle för varje liter spritdrycker utöver den första, som
under en kalendermånad utminuterades till samma köpare, upptagas spritdrycksaccis
med 2 kronor 50 öre.

Reservation hade därjämte avgivits även av herrar Lövgren och Gustaf
Elofsson, vilka på åberopade grunder föreslagit, att riksdagen måtte avslå
Kungl. Maj:.ts proposition nr 190 i dess helhet.

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Jag ber på förhand örn överseende för att
jag mot min vana kanske kommer att syssla en längre stund med det föreliggande
ärendet.

Som kammaren finner av bevillningsutskottets föredragna betänkande, gäller
frågan en höjning av skatten på spritdrycker och vin. I Kungl. Maj :ts proposition
föreslås sålunda, att omsättningsskattens grundbelopp vid systembolagens
inköp från spritcentralen skajli höjas från nu gällande sex kronor per
liter till sju kronor per liter. Utom denna grundavgift ingår ju i omsättningsskatten
ett tillägg av sextio procent på inköpspriset, dock skatten oberäknad.
Därvidlag är ingen höjning föreslagen. Det blir således ingen annan höjning
än den som givetvis följer genom en ökning av priset till följd av en höjning
av grundavgiften. Dessutom föreslås, att utskänkningsskatten, d. v. s. den
skatt som erlägges av restauratörerna vid inköp av spritdrycker från systembolagen,
skall utgå med fyra kronor per liter iför egentligt brännvin, vilken

Onsdagen den 26 maj 1943.

Nr 19.

Äng. skärpt beskattning av spritdrycker och vin. (Forts.)
vara enligt gällande bestämmelser icke är betungad med utskänkningsskatt.
Skatten för annat egentligt brännvin, för vilket skatt nu utgår, skall höjas
från två till sex kronor per liter oell för andra spritdrycker från fyra till åtta
kronor per liter. Det betyder överhuvud taget en höjning av fyra kronor per
liter. Beträffande omsättningsskatt på vin ges inga ändrade bestämmelser, dock
tillkommer en viss utskänkningsskatt, men jag skall inte närmare syssla med
denna sak.

I Kungl. Maj :ts proposition angivas vissa inkomstsummor, som man räknar
med att uppnå genom ett bifall till den kungl, propositionen. Det är ju egentligen
kontrollstyrelsen som gjort dessa kalkyler, och det framgår av propositionen,
att man inte med någon säkerhet, vilket ju är helt naturligt, kan beräkna
de ökade skatteintäkterna. Man räknar med så pass vid marginal som
lägst 13 miljoner kronors ökning, högst 28 miljoner kronors ökning, och sammanfattningsvis
anför kontrollstyrelsen, att man kanske bör kunna räkna med
20 miljoner kronors ökning.

Vid behandlingen av detta ärende i bevillningsutskottet har man påpekat,
att det, såsom propositionen är upplagd, egentligen icke är någon skattefråga
man här har framför sig, utan i stället en nykterhetsfråga. Jag medger, att
det kan vara riktigt såsom kontrollstyrelsen lagt upp detta problem, och det
är nu mycket förklarligt att man ur kontrollstyrelsens synpunkt lägger största
vikten vid verkningarna på detta område. Finansministern har inskränkt sig
till att godtaga kontrollstyrelsens mening, efter vad jag kan förstå, såväl i
fråga örn nykterhetsverkningarna som i fråga örn skatteintäkterna.

I fråga örn nykterhetseffekten av den föreslagna åtgärden vill jag redan från
början ha utsagt, att både reservanter och utskott äro tämligen ense. Båda parter
förklara sig anse, att man inte kan vänta sig någon egentlig nykterhetseffekt
av åtgärden. I den reservation, under vilken jag har mitt namn, anföres
dock, att detta gäller särskilt omsättningsskatten. Beträffande utskänkningsskatten
torde man nog ha skäl att förvänta en ^knäppning av konsumtionen,
som kan ha gynnsamma verkningar i nykterhetsavseende. I fråga örn omsättningsskatten
tror jag icke att man har rätt att ställa några vidare förväntningar
i detta avseende. Med den goda tillgång på pengar, som för närvarande
råder, kommer säkerligen denna ökning av priset med en krona icke att betyda
särdeles mycket. I detta sammanhang kanske jag får lov att inskjuta,
att jag tror att kontrollstyrelsen felbedömt frågan örn de intäkter som skulle
inflyta till statsverket. Jag föreställer mig, att man har räknat med en konsumtionsminskning,
som näppeligen kommer att inträffa. Örn min gissning
är riktig, skulle resultatet bli, att inkomstökningen vid en skattehöjning enligt
propositionen skulle komma att bli betydligt högre än vad man i propositionen
kalkylerar med.

Inom bevillningsutskottet ha meningarna varit lika på ytterligare en punkt,
till vilken jag återkommer längre fram. När det gäller den ekonomiska politiken,
som man här säger, ha meningarna i stort sett gått isär. Vid företagen
votering inom utskottet slogs Kungl. Maj :ts proposition ut med, jag vill minnas,
elva röster mot nio. Men sedan björnen väl var skjuten, blev det inte
fullständig enighet vid uppdelningen av skinnet, utan då skilde man sig åt,
vilket resulterade i att för närvarande egentligen endast åtta av utskottets
ledamöter stå för utskottets betänkande, under det att åtta äro för den reservation,
under vilken mitt namn står först. Två andra ledamöter ha reserverat
sig till förmån för avslag helt och hållet på propositionen, och två gå
en annan väg och föreslå i stället för omsättningsskatt en accis. Utskottsmajoriteten,
sådan den tedde sig i utskottet, gick på linjen att avstyrka
Kungl. Majlis förslag örn en höjning av omsättningsskatten, men godtog pro -

Nr 19.

Onsdagen den 26 maj 1943.

Äng. skärpt beskattning av spritdrycker och vin. (Forts.)
positionen i övrigt i fråga om omsättningsskatt och utskänkningsskatt på
vin samt utskänkningsskatt på spritdrycker.

Jag ber att även få syssla något med de motiv som utskottet anfört för sitt
ställningstagande i frågan. Det främsta skälet anföres på sidorna 6—7 i betänkandet.
Utskottet underkänner nykterhetseffekten i fråga, som man enligt
kontrollstyrelsen skulle förvänta vid ett bifall till den av kontrollstyrelsen
föreslagna linjen. I denna fråga har jag redan yttrat mig. Därefter kommer
utskottet emellertid fram till ett annat skäl och anför, att utskottet vill fästa
uppmärksamheten på den ytterligare utbredning av den illegala spritd ryckstrafiken,
exempelvis i form av motboksöverlåtelser, som kan förväntas bliva
följden av en höjning av utminuteringspriset på spritdrycker. Även detta utgör,
säger utskottet, ett starkt skäl mot den i propositionen föreslagna höjningen
av omsättningsskatten å spritdrycker.

Jag har litet svårt att förstå logiken i det resonemang som här föres. Av
betänkandet finner man att utskottsmajoriteten kommit fram till det resultatet,
att den av kontrollstyrelsen beräknade ökningen av statsinkomsterna endast
skulle minskas med cirka 10 miljoner kronor, därest förslaget örn höjning av
omsättningsskatten slopas. Kontrollstyrelsen har nämligen vid sina beräkningar
antagit att konsumtionsminskningen på grund av prishöjningarna skulle bli
betydande. Jag har förut sagt, att jag tror detta är en felbedömning. Men örn
jag godkänner utskottets tankegång härvidlag och alltså räknar med en så betydande
minskning i konsumtionen, att omsättningsskattens slopande icke skulle
betyda en minskning av statsinkomsterna med mer än 10 miljoner kronor, måste
man ju antaga att ett bifall till Kungl. Maj:ts förslag om höjning även av
omsättningsskatten skulle leda till att en avsevärd del av den nuvarande konsumtionen
komme att inställas. Det skulle inträffa att en hel del av de 30 miljoner
litrar, som annars konsumeras, icke skulle tagas ut.

Nu befarar utskottsmajoriteten att motboksöverlåtelser skulle bli en följd
av omsättningsskattens höjning. Men man har ju räknat med en betydande konsumtionsminskning,
och denna skulle icke ske till följd av att mindre skötsamma
personer avstode från att köpa sprit, utan därigenom att skötsamma
och oförvitliga personer på grund av den ökade skatten komme att avstå från
inköpen. Jag måste för min del erkänna att resonemanget på denna punkt är
riktigt. Men på vad sätt befarar man då motboksöverlåtelser? De litrar, som
den skötsamme avstår från att köpa ut, komme så vitt jag förstår icke att kunna
överlåtas. De skulle aldrig tagas ut. Yad återigen beträffar dem, som sätta
värde på spriten och som man kanske till en viss del kan betrakta såsom mindre
skötsamma och mindre omtänksamma i ekonomiskt avseende, skulle de ju ta
ut hela sin ranson. Följaktligen lär det i allmänhet icke kunna förekomma sådan
motboksöverlåtelse som han här befarar. Jag skulle tro att mitt resonemang
är någorlunda logiskt riktigt. Jag frånser naturligtvis icke här, att enstaka
fall av överlåtelse skulle förekomma. Så har det alltid varit, och så kommer
det väl också att förbli. Men jag tror man har felbedömt saken, örn man
betraktar de genom skattehöjningen orsakade motboksöverlåtelserna som någonting
så betydande, att man för den skull icke vill följa Kungl. Maj:ts förslag.

Ett annat skäl till att utskottet icke velat biträda förslaget örn höjning av
omsättningsskatten är, att man anser det strida mot de riktlinjer för den ekonomiska
politikens utformning, som godkändes av Kungl. Maj:t den 13 november
1942. Jag föreställer mig att detta har varit det avgörande skälet, och
det är ju en mycket viktig sak. Utskottet säger följande örn denna sak: »I
dessa riktlinjer har betonats, att med hänsyn till de stigande riskerna för en
inflationistisk utveckling frågan örn penningvärdets bevarande i nuvarande

Onsdagen den 26 maj 1943.

Nr 19.

Ang. skärpt beskattning av spritdrycker och vin. (Forts.)
situation måste i främsta rummet beaktas. Därvid har även framhållits, att
tyngdpunkten i den ekonomiska politiken under sådana förhållanden måste förläggas
till strävandena att hejda ytterligare prisstegring.» Och så erinrar utskottet
örn att i enlighet härmed ett temporärt prisstopp genomförts från den
1 november 1942 i syfte att förebygga för stabiliseringssträvandena störande
prisrörelser. Längre fram hänvisar utskottet till att en viss stegring av levnadskostnadsindex
skulle komma att inträffa, eftersom kostnaderna för spriten
tagas i betraktande vid indexberäkningen. Socialstyrelsen har upplyst örn att
denna stegring för levnadskostnadsindex enligt 1935 års serie, vilken tillämpas
å nyreglerade löner åt statliga befattningshavare, skulle uppgå till 0.32
enhet. För dem som leva under ramavtalet, där man tillämpar en annan indexberäkning,
skulle skattehöjningen motsvara 0.50 enhet. Dessa omständigheter
strida enligt utskottet mot den allmänna ekonomiska politik, som man från
statsmakternas sida har gått in för att följa.

Jag ber att få hänvisa de ärade kammarledamöterna till vad reservanterna
härvidlag anföra med början på sid. 15 i betänkandet. Dessa reservanter åberopa
också till stöd för sin ståndpunkt de riktlinjer för den ekonomiska politikens
utformning, som godkändes av Kungl. Maj:t den 13 november 1942. Där
framhölls såsom ett led i strävandena att förebygga inflation »bland annat
vikten av att en minskning kunde åvägabringas beträffande det överflöd av
köpkraft, som nu är tillfinnandes. Såsom ett medel att nå den konsumtion, på
vilken den fria köpkraften i främsta rummet inriktar sig, angavs därvid en
ytterligare höjning av beskattningen av tobak och alkoholhaltiga drycker». Det
skulle klätt utskottet, örn det icke hade klippt av sitt resonemang där det gjorde,
utan tagit med denna punkt, vilken ju helt och fullt sammanfaller ined de
åtgärder, som här äro föreslagna från Kungl. Majlis sida. När statsministern
på sin tid avgav deklaration inför riksdagens båda kamrar rörande den ekonomiska
politiken, yttrade han i detta hänseende bland annat följande: »En ytterligare
skärpning av beskattningen skulle minska de statliga utgiftsöverskotten
och den fria köpkraften. Förvisso kan det göras gällande, att beskattningen
redan drivits upp till sådan höjd, att något ytterligare icke är att taga. Det
saknas emellertid ingalunda tecken på att överflödig köpkraft, som icke kan
finna normal användning, är i ganska rikt mått tillgänglig inom olika befolkningsskikt
och i olika avsnitt av marknaden. Från dylikt köpkraftsöverflöd
riktar sig en mer eller mindre intensiv varuefterfrågan mot framför allt vissa
konsumtionsområden av lyx- eller nöjeskaraktär eller i varje fall mot mindre
nyttiga och nödiga varor eller tjänster. Det kan icke göras gällande, att sådana
konsumtionsområden sakna möjlighet att lämna ifrån sig åtskilligt mera
till den gemensamma hushållningen i en svår tid. En stegring kan därför komma
till stånd av beskattningen för vissa konsumtionsområden av övervägande
nöjes- eller njutpingskaraktär.» Detta är den av regering och riksdag godtagna
ekonomiska politiken, och jag har icke kunnat finna annat än att den i
Kungl. Maj :ts proposition föreslagna åtgärden precis linjerakt följer de synpunkter,
som där äro angivna. Att sedan olägenheter i vissa avseenden kunna
följa med tillämpningen av en i stort sett riktig politik, är någonting som man
svårligen lär kunna undgå. Dessa olägenheter lia nog gjort sig märkbara på
andra områden än i fråga örn höjningen av index, men det har ansetts och
anses väl alltjämt såsom riktigt att dessa huvudlinjer följas, därför att deras
totala verkan är till gagn för vårt ekonomiska liv.

Vi som stå för huvudreservationen lia erkänt att det är berättigat när utskottet
betecknar detta sorn en olägenhet. Men den måste anses väga fjäderlätt
mot tyngden i hela den argumentering, sorn ligger till grund för
den ekonomiska politikens utformning. Vi lia kommit fram till det resul -

Nr 19.

Onsdagen den 26 maj 1943.

Äng. skåret beskattning av spritdrycker och vin. (Forts.)
tatet, att man genom den nu föreslagna åtgärden skulle vinna väsentligen två
ting. Dels tillföres statsverket en inkomst genom beskattning av sådana varor,
som ur allmän konsumtionssynpunkt icke äro nödvändighetsvaror utan,
örn de brukas oförståndigt, kunna medföra en viss våda för folkhälsan. Vidare
fullföljes därmed den ekonomiska politik som statsmakterna godkänt
såsom riktig — detta alltså tvärt emot den slutsats utskottet har kommit fram
till. Örn utskottet velat fullfölja sin redogörelse för det ekonomiska programmet,
skulle jag tro att man svårligen kunnat anföra den obetydliga höjningen
av index såsom ett avgörande skäl emot Kungl. Maj :t förslag.

Ku har man inom utskottsmajoriteten inte mycket resonerat om nödvändigheten
av att söka tillföra statsverket inkomster, där så rimligen kunde ske.
Skälet därtill är väl, att finansministern icke lagt tyngdpunkten i argumenteringen
just på den saken. Jag föreställer mig dock att man åtminstone
inom bevillningsutskottet, där vi ideligen måste syssla med spörsmål örn att
förse statsverket med inkomster, skulle vara så pass insatt i förhållandena,
att man icke tror det skulle vara obehövligt att fästa något avseende vid
behovet av statsintäkter, örn icke finansministern lagt tyngdpunkten på den
saken. Delbar Ju mer än en gång förekommit, att man inom utskottet, utan
direktiv från Kungl. Maj:ts sida, själv har fått ta initiativ till anskaffande
av medel åt statskassan. Illa skulle man också känna vår nuvarande finansminister,
om man tror att han är likgiltig för huruvida statskassan kan tillföras
något tiotal eller tjugutal miljoner kronor mer eller mindre. Debatten
i andra kammaren lades härvidlag upp på det sättet, att man anser sig vara
undskylld därigenom att finansministern inte har betonat detta. Örn någon
här i kammaren lever i tveksamhet angående finansministerns uppskattning
av möjligheterna till skatteintäkter, föreställer jag mig att han skall bil
fägen ur denna villfarelse, när finansministern en gång kommer hit och säger
ut sin mening.

I början av mitt anförande sade jag, att jag har svårt att följa logiken
i utskottets resonemang, och jag kan ju, herr talman, få kosta på mig den
elakheten att säga, att man inte får vara särskilt kräsen på motiveringar, örn
man skall godtaga dess resonemang som ett skäl för avslag. Snarare skulle
jag tro att huvudvikten legat vid att passa på detta tillfälle att ge finansministern
— den övriga delen av regeringen har synbarligen enligt utskottet
icke haft med denna sak att skaffa, och den ställer man vid sidan örn — en
varning, så att han i fortsättningen inte återkommer med sådana ting. Jag
har här i min hand ett urklipp ur en stockholmstidning, vars av mig högt
uppskattade redaktör är en synnerligen insiktsfull och vaken ledamot av bevillningsutskottet,
under vilkens ledning jag i åtskilliga år haft nöjet och
förmånen att arbeta i utskottet. Han skriver i sin tidning, att detta är en
stoppsignal, och i slutet av artikeln heter det: »För första gången har herr
Wigforss nu från riksdagshåll fått en varning, att prisstopp bör betyda även
stopp för ytterligare skattehöjningar. Förmodligen kommer han att mobilisera
alla krafter för att i kamrarna få majoritet för regeringsförslaget. Det är
icke alldeles säkert, att det lyckas, ty även inom herr Wigforss’ eget parti
börjar man synbarligen finna, att gränsen för skattehöjningar nu är nådd.
Bevillningsutskottets betänkande i fråga örn spritbeskattningen är en stoppsignal
och en varning.» — Ja, örn det vore så lyckligt i detta land, att man
kunde fastställa ett skattestopp, gärna också för spriten, genom att bevillningsutskottets
majoritet, låt vara på en så fattig motivering, går emot Kungl.
Majlis proposition, skulle det inte vara något bekymmer här. Men det finns
nog, herr talman, starkare krafter än till och med finansministern, som framtvinga
skatter vilka kanske kunna vara mera osympatiska än denna.

Onsdagen den 26 maj 1943.

Nr 19.

Äng. skärpt beskattning av spritdrycker och vin. (Forts.)

Jag vill i detta sammhang erinra om att det inte allenast är i fråga
örn spritvaror vi lia omsättningsskatt, utan också på sådana förnödenheter
som äro oundgängligen nödvändiga för människornas livsuppehälle. Någon
har kanske betecknat mig som nykterhetsfantast, men jag har aldrig haft så
svårt att begripa att det finns många aktningsvärda människor i detta land
som sätta värde på spriten. Jag kan inte dela denna deras smak, men jag har
aldrig haft svårt att förstå den. Jag reagerar däremot, mina herrar, örn man
börjar jämställa spriten med de nödvändiga konsumtionsvarorna, när det gäller
att ta ut skatt.

Jag skall inte för ögonblicket syssla mera med utskottsbetänkandet och den
av mig med flera avgivna reservationen, utan ber, herr talman, att få säga
ett par ord örn de övriga reservationerna. Herr Lövgren bär i en reservation
liksom utskottet yrkat avslag beträffande omsättningsskatten, men dessutom
även avslag i fråga örn utskänkningsskatten samt förslaget örn den höjda beskattningen
av vin. Örn den reservationen har jag inte mycket att säga. Han
betecknar de priser, som uttagas på spriten vid utskänkning, såsom nära nog
ocker. Jag anser naturligtvis att ocker är en ful last, men är offret så pass
frivilligt givet som i detta fall, kan jag fördra ocker.

Herr Sjödahl, som i utskottet var med bland dem som röstade för bifall
till Kungl. Maj :ts förslag, har sedan funnit att han var ute på villovägar
och har avvikit genom att avge en reservation till förmån för införande
av spritaccis i stället för omsättningsskatt. Han föreslår sålunda, att
man skall tillföra statsverket den inkomst, som han beräknar, att. statsverket
skulle kunna mista genom ett avslag på Kungl. Maj :ts proposition rörande
omsättningsskatt genom att förfara så, att man icke höjer skatten på den
första motbokslitern, som tages ut, men däremot lägger en accis på de följande
litrarna, den andra och den tredje litern, en skatt av 2 kronor och 50 öre
per liter. Därigenom skulle man rädda — vad skall jag kalla den — en folkliter,
som ej skulle drabbas av beskattningen, och i stället taga ut skatten av
dem, som icke vore tillfredsställda med en liter i månaden, utan anse sig behöva
mera.

Detta låter ju ganska bra och är kanske en smula bestickande. Men örn det
är så, att Kungl. Maj:ts här föreliggande proposition icke ansetts ha några
fördelaktiga följder i nykterhetsavseende, så bör man val undvika att medvetet
gå in på vägar, som leda till ett sämre nykterhetstillstand än vad man
har. Och det är dåligt nog, därom äro väl de allra flesta ense i våra dagar.

Jag är övertygad om, att den av herr Sjödahl föreslagna linjen skulle bland
andra olägenheter leda därhän. Häruti skola de av de ärande kammarledamöterna,
som varit med och prövat det thorsonska förslaget av 1919, giva
mig rätt. Då infördes också en accisbeskattning. Det var visserligen inte fråga
örn en så måttlig höjning som 2 kronor per liter, utan det föreslogs höjningar
av 10, 15 och 20 kronor på de tre litrarna, som lågo över den första,
och det visade sig att detta resulterade i en motbokshandel, som hotade att
slå sönder hela systemet. Det var visst under 3/4 år, örn jag minnes rätt, som
man ansåg sig kunna praktisera den ordningen. Sedan dess råder tämlig enighet
örn att den ordningen kan man inte lia.

Kungl. Maj :t bjöd riksdagen vid urtiman 1939 ett förslag, som liknade detta,
fastän av mindre dimensioner än vad det thorsonska förslaget hade. Men särskilda
utskottet, som behandlade frågan, fann. att det icke var rådigt att göra örn
experimentet från 1919, utan ändrade propositionen därhän, att man i stället
gick på en höjd omsättningsskatt och avstod från accisen. Samma.skäl anser
jag vara giltiga än i dag som de, vilka anfördes mot Kungl. Majlis förslag
1939. Det har förelegat en motion i den riktningen inom utskottet och man

Nr 19.

Onsdagen den 26 maj 1943.

Äng. skärpt beskattning av spritdrycker och vin. (Forts.)
skulle ju lia kunnat höra sig för hos de myndigheter, som syssla med spritangelägenheter,
om deras syn på accisfrågan. Det har ännu inte blivit gjort,
men jag har här ett utlåtande i frågan av kontrollstyrelsens chef, som jag
tror förtjänar att föredragas. Kontrollstyrelsens chef meddelar här, att örn
det hade varit så, att styrelsen haft tillfälle att yttra sig över förslaget örn
spritaccis, så skulle den ha bestämt avstyrkt. Kontrollstyrelsens chef anför
följande:

»Införandet av en accis på vissa inköp av spritdrycker under en månad
skulle emellertid medföra mycket betydande sociala olägenheter.» Så säger
han vidare — han bär talat om andra ting förut: »— det är sålunda till en
början uppenbart, att den genom accisen skapade prisskillnaden mellan den
första litern och de följande under en tilldelningsperiod skulle medföra en
stark stegring av antalet motboksansökningar. Genom konsumtionens uppdelning
på flera motböcker skulle ju nämligen den första literns prisbillighet
kunna i större omfattning tillgodogöras. En betydande ökning av motboksantalet
i landet får därför anses vara en oundviklig följd av accismetoden, därest
man icke är beredd att tillgripa drastiska åtgärder till förhindrande av en
dylik utveckling, exempelvis förbud emot utlämnande av nya motböcker, så
länge accisen består. Då det icke är möjligt att vid accisens bortfallande utgallra
de motböcker, som tillkommit på grund av densamma, blir örn inga
åtgärder av antytt slag vidtagas, resultatet av den temporära åtgärden en
bestående ökning av motboksantalet.

Än ogynnsammare måste accisens återverkan på frekvensen av motboksöverlåtelser
befaras bliva. Medan för närvarande endast den, som icke innehar
motbok eller som å innehavd motbok utnyttjat hela inköpsrätten, kan antagas
uppträda som köpare av annans motbokssprit, blir det, därest accis införes,
ett ekonomiskt intresse för envar, som inköpt den accisfria litern under tilldelningsperioden,
men önskar göra ytterligare inköp, att av andra motboksinnehavare
förvärva dessas accisfria tilldelning. På motsvarande sätt ökar
vinstmarginalen för den, som är villig överlåta sin sprittilldelning, med en
större eller mindre del av prisskillnaden mellan den första månadslitern och
de därpå följande. Överlåtelseproblemet, som redan nu erbjuder stora svårigheter,
synes under dylika betingelser bliva hart när omöjligt att bemästra.»

_ Ja, det har i detta sammanhang av en kunnig person sagts mig, att priset
vid motboksöverlåtelser nu är omkring 5 kronor per liter, och en höjning av
50 procent, således med 2.50 kronor, är ju inte oväsentligt för den, som har
lust att driva affär. Men så tillägger kontrollstyrelsens chef: »Slutligen torde
böra beaktas de mycket stora vanskligheter, ett införande av accis skulle
medföra i fråga örn den ekonomiska kontrollen över försäljningen. Detta torde
utan vidare inses därav, att det här skulle gälla att sälja exakt samma vara
till olika pris i olika fall. Med hänsyn såväl till statsintresset som till den
med försäljningen sysselsatta personalen måste detta av accisen betingade kontrollproblem
på ena eller andra sättet så långt möjligt lösas. Detta kommer
emellertid icke endast att draga betydande kostnader, utan kommer också att
under nuvarande förhållanden erbjuda stora svårigheter för systembolagen,
när det gäller att anskaffa nödig arbetskraft. Systembolagens nuvarande medverkan
i kontrollen över varuransoneringarna torde i vart fall icke kunna upprätthållas.
Erfarenheterna från tidigare försök med spritdrycksaccis äro i nu
berörda hänseende nedslående såväl beträffande kontrollkostnaderna som beträffande
kontrollens effektivitet.»

I detta sammanhang, herr talman, ber jag att få uttryckligen säga ifrån,
att örn det skulle forma sig så, att jag i voteringarna här skulle stå i valet
mellan att gå på avslag på Kungl. Maj :ts proposition, vilket utskottet förordar,

Onsdagen den 26 maj 1943.

Nr 19.

Ang. skärpt beskattning av spritdrycker och vin. (Forts.)
eller gå på accisvägen, så kommer jag obetingat hellre att ansluta mig till. avslagslinjen
än att ställa till med en affär, som i åtskilligt komme att likna
den, som ägde runi år 1919. Det är ju helt naturligt, att om jag kommer i
den belägenheten och de, som sympatisera med min syn på saken, skulle tvingas
i samma belägenhet, så får det inte betyda, att man godkänner det urbota
— förlåt mig, jag menade: den otillfredsställande motivering, som utskottet
presenterar för sitt avslagsyrkande, utan det är själva, yrkandet örn avslag,
som jag kan biträda. Att jag måste underkänna motiveringen, bör tydligt
framgå av mitt nagelfarande av motiveringens innebörd. . . .

Jag ber, herr talman, att få tacka för tålamodet. Jag hoppas jag slipper
att besvära mera! Jag yrkar bifall till den av mig m. fl. framförda reservationen.

Herr Wahlmark: Herr talman! Jag anser mig i anledning av åtskilligt
av vad den föregående talaren yttrade böra framhålla, att genast som propositionen
framlades i riksdagen, mottogs den i riksdagskretsar med mycket
blandade känslor, på en del håll till och med med olustkänslor. Det var av
skilda anledningar, som dessa framkallades. Man frågade sig, örn verkligen
nykterhetstillståndet i landet kunde förbättras med de föreslagna skattehöjningarna,
efter de erfarenheter man haft av de senast företagna. Och andra
frågade sig örn, ifall det var nödvändigt att söka taga ut ökade skatter, dessa
nödvändigtvis måste tas ut genom en höjning av spritpriset. Reaktionen mot
förslaget har varit så pass kraftig., att jag tror, att därest vi^haft en riksdagens
egen gallupomröstning, där riksdagens ledamöter utan några hämningar
avgivit sitt votum, så hade denna visat en icke obetydlig majoritet mot förslaget.
Örn någon således trott, att antalet motioner eller ''bakom dessa stående
motionärer utgjorde en värdemätare på huru detta förslag mottagits, så
har han misstagit sig. Och den omröstning, som skall ske efter dagens debatter,
kommer också att bli mycket missvisande — alldeles oberoende av
örn utskottets förslag segrar eller förlorar gentemot regeringens. Mångå motståndare
till skattehöjningarna komma troligen att rösta för dem, icke på
grund av de skäl, som framförts i den av herr Bärg m. fl. avgivna reservationen,
utan av andra orsaker, på grund av skäl och synpunkter, som framkommit
efter utskottets ställningstagande i frågan.

Ute i landet råder för visso inte heller någon större sympati för förslaget
-—- snarare tvärtom. Bland de breda lagren av folket, de som skulle drabbas
hårdast av beskattningen, är man synnerligen missnöjd, och detta missnöje
kan också spåras hos dem, som mycket väl kunna bära denna skattehöjning.

Motviljan mot denna höjda skatt har sin grund icke blott i motiveringen
för densamma. Såvitt man kan se av finansministerns uttalande, ansluter han
sig visserligen till kontrollstyrelsens skäl för en skärpt beskattning. Och
detta skäl är, att nykterhetstillståndet under senare tid på oroväckande sätt
försämrats. Såsom en särskild åtgärd för att hindra en ytterligare försämring
av detta bör därför, enligt kontrollstyrelsens mening, en höjd beskattning
av spriten ske. Nu är denna ståndpunkt kanske för finansministern inte det
främsta motivet till förslaget örn skattehöjningen. Han vill ha pengar och
söker därför utnyttja alla tillgängliga skattekällor. Och. detta senare, skäl
medför måhända, att förslaget —• örn också ytterst motvilligt • blir bifallet
av riksdagen. Men motiveringen till förslaget är dock nykterhetssynpunkten.

I detta sammanhang vill jag nämna, att det icke är riktigt, som den föregående
talaren säde, att utskottet skulle ha uttalat sig därhän, att örn man toge
bort omsättningsskatten, detta skulle medföra en minskning av inkomsterna
på 10 miljoner kronor. Utskottet har inte sagt detta, utan utskottet har sagt,

Nr 19.

Onsdagen den 26 maj 1943.

Äng. skärpt beskattning av spritdrycker och vin. (Forts.)
att höjningen av skatteintäkterna för spritdrycker kan antagas komma att
stanna vid omkring 10 miljoner. Själv har jag räknat ut, i överensstämmelse
med kontrollstyrelsens beräkningar, att den minskning av skatteintäkter som
på detta sätt skulle komma att äga rum, skulle utgöra närmare 14 miljoner
kronor, således ett betydligt högre belopp än det, som här omnämndes av
herr Bärg och som även angivits i åtskilliga tidningar.

Mitt ståndpunktstagande till förslaget örn höjd spritskatt anser jag ansluta
sif finansministern, och därför har jag givit min röst i utskottet till förmån
för den av herr Sundström i andra kammaren och herrar Boman och
Dahlström i denna kammare väckta motionen. Jag anser nämligen, att man
inte helt kan bortse från den nykterhetspolitiska synpunkten i förslaget och
inte heller från den statsfinansiella. Otvivelaktigt förhåller idet sig så, att en
betydelsefull orsak till det försämrade nykterhetstillståndet är att söka i den
ökade besöksfrekvensen å restaurangerna, framför allt från ungdomens sida.
Visst fog för en höjd beskattning av utskänkningen anser jag därför finnas.

Örn jag således beträffande utskänkningen, i likhet med kontrollstyrelsen
och finansministern, tror, atthen höjd beskattning kan medföra ett något förbättrat
nykterhetstillstånd, så är jag långt ifrån övertygad örn, att en höjd
beskattning av den utminuterade spriten skall medföra samma effekt.

Efter det anförande,_ som herr Bärg har hållit, och efter vad som yttrats
man och man emellan i kammaren vill jag bekänna, att jag varit och är anhängare
av restriktionssystemet, d. v. s. av motboken, och kommer att vara
det, till dess något annat och bättre kan träda i dess ställe. Det kan ju hända,
att en_ fri försäljning därvid skulle komma i fråga, men dagens läge inbjuder
icke till ett sådant alternativ. Jag anser också, att de tidigare besluten örn
höjd spritskatt, minskning av motboksransonen och borttagandet av efterhandsinköpen
utgöra ett sönderbrytande av systemet och utgöra en annan
betydelsefull orsak till det ökade fylleriet. Men hur därmed än må vara, så
är jag fast övertygad örn, att utan motboken skulle fylleriet nu varit värre
än det är; den individuella tilldelningen har dock, huru ofullkomligt den än
fungerar, hjälpt oss bättre genom de hittills gångna krisåren än vad höga
spritpriser och fri eller begränsad försäljning skulle gjort.

Så vill jag göra ett tillägg. Som anhängare av motbokssystemet betraktar
jag därför också varje inskränkning i antalet systembolag såsom något som är
av ondo, då därigenom möjligheterna till kontroll förminskas. Den senast vidtagna
rationaliseringen anser jag således även lia bidragit till ett försämrat
nykterhetstillstånd. Är nu, som ryktet förmäler, att förvänta förslag örn ett
enda bolag, fördela riket, så följer också därmed enligt mitt sätt att se. att
nykterhetstillståndet blir ytterligare försämrat. Ju mer staten genom ökade
spritskatter och s. k. rationaliseringsåtgärder söker öka sina inkomster, desto
sämre blir det beställt med nykterheten i landet.

Då jag alltså anser det nuvarande höga utminuteringspriset som en av orsakerna
till det ökade fylleriet, så har jag i utskottet röstat mot en ytterligare
höjning av detsamma. Det är inte den ringaste tvekan därom, att de senast vidtagna.
förhöjningarna i hög grad medverkat till att överlåtande av motböcker
sker i den utsträckning, som för närvarande är fallet. En ytterligare höjning
komme därför säkerligen att medföra, att detta överlåtande skulle utsträckas
än vidare. De. som måttligt förtära sprit, komma att inskränka sig än mera
och kunna därefter stå andra till tjänst mot eller utan vederlag. Och dessa andra
äro säkerligen de missbrukare, som icke kunna kommas åt genom en höjd
beskattning — de återfinnas till största delen i fylleristatistiken.

Till detta kommer ännu en synpunkt. Jag har inte sett en fullständigare
statistik, utvisande huru fylleriförseelserna fördela sig mellan städer och lands -

Onsdagen den. 26 maj 1943.

Nr 19.

Ang. skärpt beskattning av spritdrycker och vin. (Forts.)
bygd. Av vad jag sett framgår emellertid, att missbrukarna av sprit till större
delen äro att finna i städerna och de större samhällena och till en mindre del
på landsbygden. Om denna min iakttagelse är riktig, så skulle förslaget rent
av kunna betraktas som en straffskatt. pålagd icke blott spritmissbrukare utan
även personer, mot vilka ingen som helst anmärkning kunnat riktas i fråga
örn skötsamhet och ordentlighet.

Såsom herr Bärg nämnde, står — och jag skall härvid endast hålla mig till
den del av första kammarens ledamöter, som tillhöra bevillningsutskottet —
närmast endast en bakom utskottets kläm, och det är jag. De övriga av utskottmajoriteten
yrkade ursprungligen rent avslag, men anslöto sig sedermera
till ett yrkande, som framfördes örn att det skulle ske en höjd beskattning av
utskänkningen, men däremot icke av utrninuteringen.

Då jag således icke helt företräder majoriteten, har jag inte heller varit den,
som bestämt vad som innehålles i utskottets motivering. Jag har anslutit mig
till huvuddelen av densamma, och jag har ingenting att erinra mot den, framför
allt i vad det gäller ökningens inverkan på levnadskostnadsindex. Indextalet
kommer givetvis, såsom både utskottet och reservanterna ha framhållit,
att stiga. Men då utskottsförslaget innebär en så betydande inkomstminskning,
som här är angiven, är det troligt, att, örn riksdagen bifaller detsamma, finansministern
kommer att framlägga förslag örn ersättning, vilket kommer att medföra
samma verkan. Denna eventuella skattehöjning har jag emellertid mindre
emot än vad jag Ilar mot en höjning av omsättningsskatten. En prisstegring
på vilken annan konsumtionsvara som helst, även en stegring av den direkta
skatten, menar jag kommer att sänkas, när kristiden är över och omständigheterna
i övrigt medge det. Men höjes priset på sprit, så kan man nästan med
säkerhet spå, att det kommer att stå fast även när vi komma in i normala förhållanden
igen.

Jag har redan antytt, att jag icke hyser någon större förhoppning örn att
utskottets förslag skall segra i dagens votering, men jag har velat framföra
vad jag nu sagt som ett försök till framtida spärr mot ytterligare höjningar.
Vinsten skulle bli ännu större, örn riksdagens speciella nykterhetsivrare toge
under omprövning vilken nykterhetspolitik de i framtiden böra föra för att
åstadkomma ett förbättrat nykterhetstillstånd här i landet och icke ett försämrat,
som jag anser det nu föreliggande förslaget medföra. Detta borde kunna
ske alldeles oberoende av vilket beslut riksdagen i dag kommer att fatta.

Jag ber med dessa ord, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herrar Olof Carlsson, Dahlström och Franzon.

Herr Anderson, Axel Ivar: Herr talman! Efter de två anföranden, som här
ha hållits, dels av utskottets ordförande och dels av en annan av utskottets
ledamöter, kan jag fatta mig kort. Jag tror inte heller det finnes någon särskild
anledning för oss att alltför mycket fördjupa oss i detta ämne, då vi
säkerligen ha angelägnare saker att ägna vår tid åt. Det är emellertid ett par
yttranden, som ha förekommit under debatten här i kammaren och även utanför
riksdagen, som göra, att det ändå är skäl att dröja ett ögonblick vid denna
frågas behandling och de olika synpunkter på densamma, som därvidlag
kommit fram.

Jag kan i stort sett utan reservation vitsorda riktigheten av den redogörelse
för frågans behandling i bevillningsutskottet, som har lämnats av utskottets
ärade ordförande. Han har också lagt fram de olika synpunkter,_ som
både majoriteten och minoriteten här anfört, och han har inte underlåtit att
framhålla, att i ett avseende har utskottet vari fullständigt enhälligt. Ut -

Nr 19.

Onsdagen den 26 maj 1943.

Äng. skärpt beskattning av spritdrycker och vin. (Forts.)
skottet har nämligen enhälligt underkänt det huvudmotiv för det framlagda
skatteförslaget, som förebragts först av kontrollstyrelsen och sedan av finansministern,
nämligen att skattehöjningen skulle minska bruket av spritdrycker.
Detta huvudskäl har utskottet funnit icke vara hållbart. Det är anledning
att understryka detta, ty här gäller det en sak av stor, både principiell
och praktisk betydelse. Vi komma inte längre någon vart i nykterhets främjande
syfte genom en skärpt spritbeskattning. Det är möjligt, att det finnes
reservanter, som mena, att felet med den föreslagna förhöjningen är, att den
är för liten. Hade man tagit till den ännu kraftigare, hade man också kunnat
vänta en effekt i nykterhetsfrämjande syfte. Det tror inte utskottets majoritet.
När det gäller utminuteringen, måste man nog anse, att den gräns är
nådd, örn inte redan överskriden, där en ytterligare skattehöjning skulle kunna
lia någon som helst positiv effekt i nykterhetsfrämjande syfte. Däremot
är det en mycket allvarlig fara för att ytterligare skärpningar av spritskatten
skulle fresta till en ökad illegal sprithantering. Det är möjligt, att utskottets
ordförande har rätt i att själva motboksöverlåtelserna inte bli så
många, men det finnes andra former för illegal sprithantering, som uppmuntras
av skattehöjningar. Det är verkligen anledning att se litet allvarligare på
denna fara, än vad man hittills har gjort i vissa nykterhetskretsar. Jag vill
dock framhålla, att i diskussionen har på allra senaste tiden även från förbudsvänligt
och utpräglat nykterhetsvänligt håll erkänts, att man inte kommer
längre i nykterhetsfrämjande syfte genom skatteskärpningar, utan att
man får anse, att gränsen är nådd. Och det har utskottet också velat kraftigt
understryka som sin mening.

Det är emellertid nykterhetsmotiveringen och praktiskt taget ingen annan,
som har förebragts för den föreslagna skattehöjningen. När man nu talar
om, att det inte är nödvändigt, att finansminstern jämt och ständigt upprepar,
att han behöver pengar — det vet väl var och en, att han behöver,
och det är inte nödvändigt att skriva det i propositionen — då frågar jag:
är det riktigt att lägga fram en proposition, som enligt den sista tolkningen
skulle ha ett rent statsfinansiellt syfte, och motivera denna proposition med
att förslaget är avsett att främja nykterheten? Riksdagen är i sin fulla rätt,
örn den säger ifrån, att det måste vara något sammanhang mellan syftet med
ett förslag och den motivering, som anföres för detsamma.

Emellertid har ju utskottet, såsom dess ordförande framhöll, inte helt tillbakavisat
propositionen. På en viktig punkt har man ansett, att de av finansministern
förebragta skälen kunna godtas. Det gäller den föreslagna höjningen
av utskänhningsskatten och den nya vinskatten. Man har ansett, att
här kan man vänta en, visserligen begränsad effekt i nykterhetsfrämjande
syfte av skattehöjningen. Här är ett område, där man kanske ännu inte har
tagit ut möjligheterna helt och fullt, och det är framför allt — det skulle
jag vilja understryka — ett område, där man kan komma åt lyxkonsumtionen.
Denna konsumtion tar sig framför allt uttryck i den alltmera stegrade besöksfrekvensen
på restaurangerna och den allt ymnigare spritförtäring, som
där förekommer. Inom utskottet lia vi varit ense örn att den ökade spritförtäringen
på restaurangerna och tendensen till ökad illegal sprithantering ge
de största anledningarna till bekymmer. Kan man i någon måll genom dessa
höjningar hålla tillbaka tendensen till ökad spritkonsumtion på restaurangerna
ha vi ansett, att man inte bör motsätta sig dem. Annars finnas naturligtvis
också där skäl, som tala för att man bör gå försiktigare fram, och man
kan inte vara alldeles säker på att det inte även här blir ett bakslag.

Jag övergår därefter till den nya motivering för den föreliggande propositionen,
som på senaste tiden, sedan nykterhets skälen underkänts, har blivit

Onsdagen den 26 maj 1943.

Nr 19.

Äng. skärpt beskattning av spritdrycker och vin. (Forts.)
förebragt. Denna motivering hänvisar framför allt till det statsfinansiella
läget. I propositionen har denna sida av saken knappast omnämnts. Endast
med följande ord berör finansministern den föreslagna åtgärdens statsfinansiella
verkningar: »Samtidigt antages att statsverkets inkomster av spritdrycksbeskattningen
komma att öka med ungefär 20 miljoner kronor för år
räknat.» I årets finansplan yttrar finansministern örn sina skatteplaner endast
följande: »Även i övrigt taga skatterna i anspråk en så betydande del av inkomsterna,
att varje ny höjning behöver noggrant övervägas. De utredningar
som i detta hänseende pågå avse icke höjningar av sådan storleksordning, att
deras genomförande skulle betyda en ändring i hela budgetläget.» I hela
statsverkspropositionen finns inte ett ord, som antyder, att finansministern i
sina kalkyler har medräknat en höjd spritskatt. De siffror, som anföras i inkomstberäkningen,
äro grundade på den kalkyl, som i höstas framlades av kontrollstyrelsen
och som bygger på oförändrade spritpriser. Inte heller antyder
finansministern med något ord, att han behöver ökade skatteinkomster för att
balansera den del av budgeten, som skall täckas med verkliga inkomster. Det
finns ingenstans i finansplanen något ord härom. Kammarens ledamöter erinra
sig nog, att när det gäller den s. k. balanserade delen av budgeten, redovisas
i verkligheten ett inkomstöverskott i statsverkspropositionen på mellan 150
och 200 miljoner kronor. Nu har naturligtvis en förskjutning skett. En del inkomster
kunna förmodligen räknas upp till högre belopp, men vi ha också haft
en del nya utgifter, så att vi få väl se örn någon vecka, när den nya inkomstberäkningen
kommer, hur läget är. Men det har säkerligen inte på något sätt
så radikalt förändrats, att de ursprungliga förutsättningarna från januari äro
borta, utan vi ha fortfarande ett betydande, låt vara formellt, överskott i den
del av budgeten, som skall balanseras.

Då säger man: »Det där är naturligtvis riktigt, örn vi hålla oss till det rent
formella, men i realiteten ha vi ju ett miljardunderskott i årets budget. Vi ha
också förskottsstaten, och varje bidrag till statsinkomsterna, som kan nedbringa
det ofantliga underskott, som denna uppvisar, bör väl hälsas med tillfredsställelse.
» Däri ber jag att få helt och fullt instämma. Men man måste,
uppställa den fordran, att skall riksdagen i år vara med örn att bevilja ökade
skatter, bör det vara med klart utsagt syfte att nedbringa budgetunderskottet.
Det skall inte bara gälla att ge finansministern ökade inkomster, som sedan
skola kunna användas för ökade utgifter av det ena eller andra slaget,
utan det skall ske som ett led i en genomtänkt plan, där det klart och tydligt
säges ifrån, att vi med dessa ökade inkomster, som icke voro medräknade i
finansplanen, avse att nedbringa det stora underskott, som finns i den icke balanserade
delen av budgeten. Hade det motivet lagts fram, skulle jag tro, att
bevillningsutskottets majoritet hade sett denna sak på annat sätt och kanske
behandlat den annorlunda än som nu har skett. Men nu ha vi icke haft denna
motivering att hålla oss till, vi lia inte haft denna förutsättning för skattefrågans
behandling, och därför har utskottet icke ansett sig kunna anlägga sådana
synpunkter som nu efterlysas i debatten.

Å andra sidan är det en annan synpunkt, som utskottet bär måst tillmäta betydelse.
Man säger, att utom på grund av rent statsfinansiella krav är denna
skattehöjning önskvärd och nödvändig även för att man skall söka draga in
så mycket som möjligt av den överflödiga köpkraften. Detta är ett viktigt
syfte, som erkändes av riksdagen vid behandlingen av de riktlinjer för den
ekonomiska politiken, vilka framlades i höstas. Flertalet av utskottets ledamöter
äro ense örn att en sådan indragning kan och bör ske, när det gäller utskänkningsspriten.
Där kommer man åt en form av denna överflödiga köpkraft,
som man bör försöka dra in. Annorlunda ställer det sig, när det gäller

Nr 19.

Onsdagen den 26 maj 1943.

Ang. skärpt beskattning av spritdrycker och vin. (Forts.)
motboksspriten. Där har icke åtstramningen några sådana penningpolitiska
verkningar, som man syftar till, när man talar örn önskvärdheten att dra in
den överflödiga köpkraften. Däremot skulle ju en höjning av priset på motboksspriten
medföra en viss, låt vara begränsad verkan i prisuppskruvande
riktning. Vår indexberäkning innesluter ju fortfarande en hel del utgiftsposter
av mycket diskutabel art, däribland också motboksspriten. Priset på denna
inverkar således på indexberäkningen.

Man säger då, att när det bara gäller en halv enhet i den ena indexserien
och en tredjedels i den andra, så kan det icke ha någon större inverkan. Mot
detta måste jag erinra örn att det gång på gång från regeringsledamöters
sida och av andra representanter för de penningvårdande myndigheterna framhållits,
att den marginal, som i det senaste avtalet finns mellan det nu gällande
prisindextalet och det maximital, som inte får överskridas utan att avtalet
rubbas, är så knapp, att man måste se mycket noga upp med alla höjningar,
som kunna påverka den. Detta har också bevillningsutskottet ansett
sig böra göra vid behandlingen av denna fråga. En höjning av utminuteringsskatten
skulle medföra ogynnsamma verkningar även på detta område och
således direkt motverka det syfte, som statsmakterna ha velat tillgodose genom
fjolårets prisstoppsbeslut.

Verkningarna av en skattehöjning skulle således bli reella i det avseendet,
att de komme att direkt påverka indextalet, men de skulle också — och det
är inte det minst viktiga — få en psykologisk effekt. De skulle i ganska vida
kretsar framkalla intrycket, att nu har man brutit igenom den spärr, som man
velat skapa genom prisstoppspolitiken. Den politik, som inaugurerades i höstas,
har haft en förvånansvärd, för många överraskande stor framgång. Den
har medfört en stabilisering i fråga örn priserna, som haft en utomordentligt
gynnsam effekt på vårt ekonomiska liv. Men det är inte värt att vara alltför
säker på att denna stabilisering kommer att bestå, örn man på den ena punkten
efter den andra börjar låta priserna gå i höjden till följd av åtgärder, som
statsmakterna själva vidtagit. I detta fall skulle ju genom statsmakternas beslut
en omedelbar verkan på indextalet inträda, så att detta stege med V2 eller
1/a enhet, beroende på vilken indexserie man räknar med. Det är klart, att sådant
inte kan undgå att få även psykologiska verkningar och skapa ett intryck
av att priserna nu börja på att gå i höjden. Detta har för utskottsmajoriteten
varit ytterligare ett starkt skäl att avvisa Kungl. Maj :ts förslag.

Den föregående ärade talaren, herr Wahlmark, har anmält, att han har en
särskild motivering, som han dock inte har ansett sig böra anföra skriftligen.
Hans namn står under utskottsmajoritetens yrkande, och jag förutsätter, att
han i stort sett är ense med utskottets majoritet beträffande de skäl, som ha
anförts för avslag på den kungl, propositionen i vad gäller höjningen av utminuteringsskatten.
Jag fäster inte så stort avseende vid de särmeningar, som
här ha anförts, och skall inte ingå i någon polemik med honom.

Jag skall inte heller ingå i någon polemik med utskottets ärade ordförande.
Jag tror, att han i mångt och mycket har givit ett fulltonigt uttryck för hela
utskottets uppfattning, och när han helt naturligt slutade med att yrka bifall
till sin reservation, så vet var och en, att det beror på hans personliga åsikt
och inte bara är ett uttryck för hans regeringstrohet.

Det finns således ingen anledning att här i onödan uppta någon polemik,
utan jag skall, herr talman, på detta stadium nöja mig med att yrka bifall
till utskottets hemställan.

^Herr Elofsson, Glustaf: Herr talman! Jag skall inte gå in på smådetaljer
på detta område, vilka ha berörts av bevillningsutskottets ärade ordförande

Onsdagen den 26 maj 1943.

Nr 19.

Äng. skärpt beskattning av spritdrycker och vin. (Forts.)
och senast av den siste ärade talaren. Jag vill bara säga några ord örn hur
man i allmänhet ser på denna skattehöjning.

När spritskatten förra året höjdes, var bevillningsutskottet även den gången
ganska tveksamt om huruvida det kunde lia någon nykterhetsfrämjande verkan,
men den kungl, propositionen var den gången inte avfattad på samma
sätt som nu, utan den tryckte mer på de statsfinansiella synpunkterna. Denna
gång har finansministern följt kontrollstyrelsens förslag. Denna har sagt,
att en höjning av priset på såväl motbokssprit som restaurangsprit skulle kunna
medföra ett bättre nykterhetstillstånd. Jag tror för min del inte, att en
sådan höjning får den nykterhetsfrämjande verkan, som kontrollstyrelsen och
med anslutning till den finansministern anta. Örn vi se på polismyndigheternas
utredning av de fylleriförseelser, som begås här i landet, finna vi, att
vederbörande inte i så stor utsträckning ha skaffat sig spriten på restauranger
utan på illegal väg. De ha kanske fått hembränt och berusat sig därmed
och så råkat ut för klammerier på ett eller annat sätt. Jag tror inte,
att man vinner någon förbättring av nykterhetstillståndet, örn man höjer priset
på motbokssprit aldrig så mycket. Vi ha under de senaste fem åren höjt
spritskatten icke mindre än fyra gånger. Men örn vi följa statistiken, finna
vi, att fylleriförseelserna ökat för varje år. Detta bevisar ju, att det sätt,
som man nu rekommenderar som hjälp, inte har önskad verkan.

Motbokssystemet har nu existerat i landet i 25 år. Den gång det infördes
kunde en liter sprit köpas för 2 ä 2:25 kronor. Man ansåg, att man genom
motbokssystemet skulle kunna begränsa spritbruket för en del individer, som
inte kunde nyttja alkohol med förstånd. Under dessa 25 år har man kommit
upp i ett spritpris av 10 kronor litern för den allra sämsta varan. Då kan
man väl, örn det är av statsfinansiella och inte nykterhets skäl som finansministern
har framlagt denna proposition, uttala en undran, om det inte är
tid för finansministern att tänka på att ta in mer pengar till staten genom
att göra en generell översyn över de olika företag, som handha spritutminuteringen.
Skulle man inte genom att så att säga modernisera ett föråldrat
system kunna tillföra statskassan ganska mycket pengar? Jag anförde redan i
fjol, då denna fråga var uppe i riksdagen, att örn man vill tillföra statskassan
så mycket pengar som möjligt, bör man följa med tidsutvecklingen och inte
behålla ett system, som kanske passade för vårt land för 25 år sedan men
som borde lia varit föremål för en översyn för lång tid sedan. Jag kan inte
underlåta att i denna debatt föra fram den saken ännu en gång, och jag tror,
att många av kammarens ledamöter dela mina synpunkter därvidlag.

Utskottets ärade ordförande sade, att denna höjning skulle ha en så
försvinnande liten inverkan på indextalet; det skulle bara betyda en höjning
med en halv enhet. Men vi komma ihåg, att vi förra onsdagen här i riksdagen
beviljade 19 V2 miljoner kronor i sockersubvention. Man skulle den gången
inte ha behövt höja sockerpriset med mer än 7 öre per kilo för att slippa
denna stora utgiftspost. Då vörö kamrarnas ledamöter eniga om att man inte
kunde vidta en sådan höjning, ty det skulle inverka på indextalet, och man
hade en försvinnande liten marginal, innan man nådde den i ramavtalet kritiska
punkten. Man vågade därför inte röra vid denna lilla marginal, ty då
visste man inte, när man kom över till toppunkten i den överenskommelse, som
träffades i höstas.

Men sedan har man kvickt ändrat ståndpunkt. Då bevillningsutskottets
ärade ordförande i dag säger, att en halv enhets höjning av indextalet hartsa
liten betydelse, att man gott kan utgå från att index kan tåla detta, kan jag
inte underlåta att säga, att läget beträffande detta indextal väl inte bär kun FÖrsta

kammarens protokoll 19Jf3. Nr 19. 3

Nr 19.

Onsdagen -den 26 maj 1943.

''Äng. skärpt beskattning av spritdrycker och vin. (Forts.)
nät ändras så förfärligt mycket på en vecka, att man nu kan säga, att det
inte är någon risk .med att göra en sådan höjning, medan man förra veckan
menade, att index inte tålde någon prishöjning alls.

_ Liksom de andra talarna vill jag än en gång poängtera, att om denna höjning
av skatten går igenom, får det inte den minsta betydelse för nykterheten.
Man har sagt, att man vill komma åt den köpkraft, som är överflödig.
Man vill försöka minska köpförmågan för innehavarna av denna köpkraft
genom att avhända dem en del pengar, örn de gå in på restauranger och dylikt.
Ja, restaurangbesöken ha kanske ökats de senaste åren, men jag tror,
att detta till stor del beror på att folk Ilar ont örn mat i hushållet och därför
söker sig till restauranger, vilket man inte skulle lia gjort, om livsmedlen
hade varit fria och man fått köpa hem vad nian velat.

Jag skulle också vilja lägga en annan synpunkt på denna fråga. När man
nu ömmar så starkt för statskassan, undrar jag, örn man inte även borde tänka
på de läskedrycker, som i så oroväckande grad konsumeras i vårt land.
Tåla inte även de en skattehöjning, örn finansministern har svårt att få debet
och kredit att gå ihop? Skatten på läskedrycker är nu .10 öre per liter. Jag
är säker på att örn man hade en skatt på 10 öre per flaska, skulle läskedrycker
ändå konsumeras i ganska stor utsträckning.

Jag säger detta inte därför att jag missunnar dem, som dricka läskedrycker,
att köpa sådana billigt. Det är kanske många, som säga, att då man dricker
en flaska lemonad, blir man inte tokig i huvudet, vilket man blir, om man tar
en sup för mycket. Detta är ju riktigt, men man blir inte heller tokig i huvudet,
örn man inte tar för många supar. Örn man bara tar, vad man känner att man
tål, blir man inte värre i huvudet av en sup brännvin än av en flaska lemonad.

Det är möjligt, att finansministern kommer att under denna debatt omtala,
att det inte är av nykterhetsskäl utan ur statsfinansiella synpunkter, som han
lagt fram denna proposition. Då kan man invända, att när denna fråga örn spritskatten
kommer upp snart sagt varje år med motiveringen, att nu behöver man
t. ex. 20 miljoner kronor mer och måste höja spritskatten igen, vore det skäl,
att finansministern försökte lösa hela frågan med en gång och lade örn systemet.
Jag tror, att det skulle komma in ganska många miljoner till statskassan,
örn man avsevärt förenklade systemet och t. ex. lade hela handhavandet av
sprithandeln på en enda myndighet. Låt oss säga, att t. ex. vin- och spritcentralen
övertoge det hela, så att inte det behövde vara fråga örn flera företag.
Jag tror, att man på den vägen skulle kunna åstadkomma en ganska stor förbättring.

Till sist skulle jag vilja säga ett par ord om den reservation, som jag tillsammans
med herr Lövgren har avgivit beträffande avslag även på förslaget
om höjning av skatten på restaurangsprit. Vi ha för vår del ansett, och det
poängterade jag i början av mitt anförande, att man inte vinner ökad nykterhet
i vårt land genom att höja spritpriset på restaurangerna. De personer, som
råka i klammeri och hamna hos polisen, äro mestadels sådana, som skaffa sig
sprit på olaga vägar. Det hade därför varit mycket angenämare, örn här hade
förelegat ett förslag, enligt vilket man hade haft möjlighet att stoppa sådan
illegal trafik, som många gånger försiggår i landet. Av den utredning, som
polisen verkställt, finna vi, att åtminstone 70—80 % av de för fylleri fällda
ha skaffat sig spriten på illegal väg.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan i
fråga om förslaget örn höjning av skatten på motbokssprit. Men jag ber att
få yrka bifall till den av herr Lövgren och mig avgivna reservationen, när det
gäller höjandet av skatten på restaurangsprit.

Onsdagen den 26 maj 1943.

Nr 19.

Ang. skärpt beskattning av spritdrycker och vin. (Forts.)

Herr förste vice talmannen, som för en stund övertagit ledningen av kammarens
förhandlingar tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 7.30 e. m.

Herr Sjödahl: Herr talman! Beträffande det föreliggande utskottsbetänkandet
har kammaren säkerligen uppmärksammat, att det i två mycket viktiga
punkter råder fullständig enighet inom utskottet, med undantag för den föregående
talaren och hans medreservant i andra kammaren. Fullständig enighet
råder nämligen därom, att den höjda utskänkningsskatt på spritdrycker och
den nytillskapade utskänkningsskatt på vin, som den kungl, propositionen
föreslår, enligt utskottets mening bör av riksdagen antagas. På denna punkt
har utskottets majoritet inte haft något att andraga. Då ju utskottet å andra
sidan i motiveringen för sitt avslagsyrkande beträffande omsättningsskatten
säger, att denna höjning av omsättningsskatten inte har någon nykterhetseffekt,
får man väl dra den slutsatsen, att även utskottets majoritet anser att den
höjda utskänkningsskatten på spritdrycker och den nytillskapade utskänkningsskatten
på vin kan ha en viss nykterhetseffekt.

Örn detta må därmed vara nog sagt. Men när utskottet pekat på att helt och
hållet avgörande för dess ståndpunkt har varit den uppfattning, som man kan
ha av de olika förslagens verkan i nykterhetsavseende, och när dess främste
talesman alldeles nyss yttrade, att örn finansministern till statsrådsprotokollet
anfört att han även hade vissa statsfinansiella motiv för denna skatteökning,
så skulle utskottet kunnat tänkas ha intagit en annan ställning, så verkar
detta resonemang på mig högst egendomligt. Att man på detta sätt, som utskottets
talesman här anfört, alltså skulle förutsätta, att man inom bevillningsutskottet
alldeles glömt bort hela den finansiella situation, vari vi för närvarande
befinna oss, så att man vid diskussionen örn en ökad spritbeskattning
inte kunde få inom synfältet denna ytterst besvärande finansiella situation
-—- det är en teckning av utskottet och dess ledamöter, som jag tror är mörkare
än vad utskottet och dess ledamöter förtjäna. Visserligen vet jag att ett övermått
i fråga örn användning av spritdrycker förmörkar även det klaraste intellekt,
men att själva debatten örn ökade spritskatter kunde i nästan lika hög
grad förmörka eljest mycket klara intellekt, det var för mig en nyhet. Jag trodde
att utskottet utan alla pekpinnar från finansministerns sida borde ha kunnat
beakta den statsfinansiella situationen och med ledning av den gå till sitt
beslut.

Jag Ilar för min del i min reservation gjort detta, och jag har därvidlag förts
fram till min ståndpunkt inte bara av hänsyn till statsverkets uppenbarligen
mycket stora krav på ökade inkomster, utan också med hänsyn till att den
uppenbarligen mycket stora fria köpkraft, som finns ute i landet, i någon utsträckning
skulle kunna kanaliseras in skattevägen till staten.

Här sades nyss av utskottsmajoritetens talesman, att det inte fanns någon
motivering vare sig i propositionen eller i statsverkspropositionen rörande behov
av ökade skatter. Jag vill erinra örn att i detta sistnämnda avseende, när
det gäller frågan att beskära den fria köpkraften, finnes vidhängd till statsverkspropositionen
en promemoria, som direktör Söderlund har upprättat och
som av regeringen i konselj i huvudsak godkänts. Den innehåller bl. a. ett uttalande
örn att utrymme finnes för en ytterligare höjning av beskattningen av
tobak och alkoholhaltiga drycker. Denna synpunkt möter man alltså vid läsningen
av statsverkspropositionens inkomstdel, örn man inte bara läser början
utan verkligen läser till punkt, ty det är i slutet som den återfinns. Och jag
vill anmärka, att ett uttalande från direktör Söderlunds sida måhända på sina
håll kan väga tyngre än statsministerns anförande här i kammaren i november

Nr 19.

Onsdagen den 26 maj 1943.

Äng. skärpt beskattning av spritdrycker och vin. (Forts.)
förra året, i all synnerhet som jag minns att en synnerligen bemärkt ledamot
av denna kammare ansåg att direktör Söderlunds verksamhet lämpligen borde
lia bedrivits från statsrådsbänken.

Det finns alltså en klar rekommendation för att denna skattefråga tas upp.
Men även om man då beaktar bägge dessa synpunkter — både att statens inkomster
ökas och att överflödig köpkraft begränsas genom en skattehöjning
■— kän man givetvis diskutera vägarna. Utskottet har anslutit sig till finansministern
av i år, under det att jag och min medreservant lia anslutit oss till
finansminstern av år 1939. Man kan naturligtvis tveka örn vilken finansministerns
åtgärd som är den lämpligaste och bästa. Jag har för min del i allt
fall funnit starka skäl tala för att ansluta mig till den uppfattning, som av finansministern
i proposition framlades vid 1939 års riksdag. Jag bar alltså icke
förordat en höjning med samma belopp för all utminutering utan tänkt mig,
att den första motbokslitern icke skulle beskattas utöver den beskattning, som
redan nu finns, medan de övriga skulle beskattas med ytterligare 2 kronor
50 öre per liter. Detta nödvändiggör att man upprättar en särskild författning
om spritdrycksaccis, varvid jag för min del till reservationen fogat det
förslag- örn en sådan, som vid 1939 års urtima riksdag var vidhängd den kungl,
propositionen.

Nu invänder man emot detta system att erfarenheterna från 1919, d. v. s.
för 24 år sedan, voro sådana, att man inte kan rekommendera ett liknande
system. Men kom ihåg, min dam och mina herrar, att vid 1919 års riksdag
antog man ett förslag, där den andra litern fick en accis på fem kronor, den
tredje en accis på tio och den fjärde en accis på tjugu kronor — accisen varierade
sålunda mellan fem och tjugu kronor på olika litrar. Ett sådant system
skapär naturligen en oerhörd spänning i priserna mellan var och en av de
olika motbokslitrarna, ty skillnaden i priset mellan den första och fjärde litern
var ju icke mindre än tjugu kronor. Att ett så starkt differentierat system
med en sådan spänning i priserna kunde leda till de resultat, som fallet blev
1919, kan man nog förstå. Men mot denna anordning bör sättas det nu föreliggande
förslaget, där man bibehåller beskattningen oförändrad för den första
litern och sedan höjer varje liter med endast 2 kronor 50 öre. Vidare bör man
också betänka, att utgångspunkten beträffande priset nu med all sannolikhet
är mycket högre än då. Nu kostar ju en liter renat brännvin 9 kronor 65
öre, och priset på accislitrarna skulle höjas med 2 kronor 50 öre. Det är något
helt annat än systemet från 1919 nied dess våldsamma höjning av priset på
accislitrarna.

Redan detta borde vara anledning till någon betänksamhet, innan nian åberopar
erfarenheterna från 1919 beträffande den nu föreslagna åtgärden. Härtill
kommer, att hela motbokssystemet då ännu var i sin barndom, örn man så
får säga. Nu har det ju utbyggts på ett sådant sätt, att man på ett helt annat
vis kan lita på att det skall kunna möta svårigheterna nied avseende på en
sådan ordning som den av mig föreslagna.

Så invänder man ytterligare, att den av mig anvisade metoden skulle kunna
åstadkomma en mycket stark ökning av motboksöverlatelserna. Det finns
redan nu motboksöverlåtelser i mycket betydande omfattning, det veta vi
alla. Men det kan ju inte vara framkallat av ett förslag om en differentiering
av spritdryckspriserna, utan måste vara framkallat av helt andra skäl. Hur är
det för närvarande med de ransoner, som utmätas at de svenska medborgarna?
Vi ha ungefär 626,000 personer, som lia en tilldelning av mindre än två liter
i månaden och den genomsnittliga tilldelningen för dessa är 0.88 liter alitsa
inte fullt en liter. Man bör uppenbarligen räkna med att dessa i det stora hela
med rätt få undantag komma att taga ut sin enda liter och sålunda inte ha

Onsdagen den 2G maj 1943.

Nr 19.

Ane;, skärpt beskattning av spritdrycker och vin. (Forts.)
någon att överlåta åt andra. Beträffande de 673,000 personer, som lia två
liter, och de 281,000, som ha tre liter i månaden, bör man nog kunna beräkna
att dessa personer praktiskt taget alltid taga ut sin första liter. Det är inte
sannolikt att de överlåta den till andra och själva ta ut den andra och tredje
litern, som bli dyrare. Jag förstår inte att det genom av mig föreslagna systemet,
som kopierar finansministerns förslag från 1939, skall kunna bli någon
ökning av överlåtelsen av motböckerna. Överlåtelse av motböcker för att få
billigare litrar kan jag förstå, men att man skulle skaffa sig andras motböcker
för att få köpa dyrare litrar är väl knappast mycket sannolikt.

Den överlåtelsetrafik, som för närvarande finns, är frampressad av andra
orsaker — främst den minskade motbokstilldelningen och borttagandet av efterhandsköpen.
Vi minnas alla, huru man från olika håll här i kammaren för
några år sedan nästan tävlade om att åt Kungl. Maj :t ge en fullmakt in
blanco; icke minst herr Ivar Anderson var ytterst obenägen att låta några
som helst direktiv åtfölja denna fullmakt. Jag för min del ville verkligen
ha med några sådana i fullmakten in blanco. När den sedan tillämpades administrativt
drog man som bekant in efterhandsköpen och minskade vidare
tilldelningen på motböckerna samt skapade troligen därigenom underlaget för
den ökning i antalet motboksöverlåtelser, som sedermera har skett. Jag tror
att kammaren med alla dessa erfarenheter för ögonen borde försöka att litet
mindre överanstränga sig i sin lojalitet när det gäller att åt Kungl. Maj:t ge
blanka fullmakter.

Beträffande tilldelningen av nya motböcker och de svårigheter, som det tilläventyrs
skulle kunna medföra, är jag även på denna punkt övertygad örn att
erfarenheterna från 1919 icke liro gällande för närvarande.

Det har, herr talman, av utskottets majoritet sagts, att ett av skälen, varför
man borde avslå Kungl. Maj:ts proposition i fråga örn höjningen av omsättningsskatten
på sprit, är att man därigenom kunde befara, att levnadskostnadsindex
pressades upp med en tredjedels eller en halv enhet, beroende
på vilken serie det är fråga örn. Jag tror inte att det av mig och min medreservant
föreslagna systemet för med sig samma risker. De skötsamma familjer,
vilkas hushåll ligga till grund för levnadskostnadsberäkningen, ta sannolikt
inte ut så mycket sprit, att deras ekonomiska ställning skulle ofördelaktigt
påverkas, under förutsättning att den första litern icke ökas i pris.
Jag tror därför, som i reservationen anförts, att ett antagande av en spritdrycksaccis
av denna art icke mer än högst obetydligt, måhända icke alls, skulle
påverka levnadskostnadsindex. Men det förefaller mig, att örn man vill åstadkomma
en minskning av köpkraften genom att beskatta varor av lyx- och nöjeskaraktär,
sådana som spriten, vore det rätt rimligt och skulle av många betraktas
såsom rättvist, örn skatten uttages av personer, som i något större utsträckning
konsumera deri lyxvara, som sprit ändå är. Det hela får eljest alltför
lätt karaktären av en klassbeskattning, som ställer de olika inkomstskikten
inför olika möjligheter att anskaffa denna vara.

Jag tror inte att man helt kan bortse från folkpsykologiska skäl när det gäller
en beskattning. Tvärtom är detta en faktor som man måste taga hänsyn
till vid all beskattning — även vid denna. Också ur denna synpunkt anser
jag sålunda införandet av en spritdrycks accis vara att föredraga framför en
enhetlig höjning.

Jag finner, herr talman, att Kungl. Maj:t bör beredas den ökade inkomst,
som man velat vinna genom den framlagda propositionen, men på ett annat
sätt än vad Kungl. Ma,j:t denna gång föreslagit. Jag yrkar därför, herr talman,
bifall till den av mig och ytterligare en ledamot av riksdagen avgivna
reservationen.

38 Nr 19. Onsdagen den 26 maj 1913.

Äng. skärpt beskattning av spritdrycker och vin. (Forts.)

Herr Wagnsson: Herr talman! Trots det mycket kategoriska uttalande, som
doktor Ivar Anderson gjort örn att någon nykterhetseffekt inte kan nås genom
några ytterligare skattestegringar på sprit, råder det dock otvivelaktigt
ett samband mellan denna skattefråga oell vår nykterlietslagstiftning. Såväl
utskottets majoritet som de olika reservanterna lia diskuterat problemet. Till
vad som redan anförts i denna debatt ber jag att få säga några ord för att
klargöra min egen ståndpunkt.

Jag börjar då med att konstatera, att nykterhetstillståndet i vårt land under
de senaste åren på ett oroväckande sätt försämrats. Drygt 38,500 avdömda
fylleriförseelser inregistrerar kontrollstyrelsen i en preliminärstatistik för fjolåret.
Denna siffra är den högsta, som noterats under de senaste åren. Jämfört
med 1941 har antalet förseelser stigit med, lågt räknat, 4,500 eller med drygt
13 procent. Utsträckes jämförelsen till förkrigsåren 1935—1939, som visar
ett genomsnitt av 30,943 förseelser, föreligger en ökning på över 7,500 eller
inemot 25 procent. Också innevarande år fortsätter ökningen. Under första
kvartalet 1943 uppgick fylleriförseelsernas antal till 9,350 mot 7,350 under
samma tid 1942 och 6,851 i genomsnitt under de fem åren 1935—1939. Siffran
är den högsta för första kvartalet, som registrerats sedan 1920. Mot bakgrunden
av denna statistik kan man våga göra påståendet, att alkohol!arein för
vårt folk antagit en allvarligare karaktär. Statsmakterna ha anledning att observera
detta och att vidtaga erforderliga skyddsåtgärder.

Bland de möjligheter, som härvid erbjuda sig, är otvivelaktigt skattehöjningen
en. Finansministern har fört in detta moment i diskussionen, och han
har i sitt resonemang kunnat stödja sig på kontrollstyrelsen. Ämbetsverket har
erinrat örn att varje mera markant höjning av spritpriset resulterat i en nedgång
av konsumtionen — 1939 var spritkonsumtionen cirka 35 miljoner liter
och 1940, efter höjningen med tre kronor per liter av omsättningsskattens
grundavgift, sjönk den till 28.6 miljoner. Sedan har under 1942 en stegring till
29.9 miljoner liter skett, trots den i mars 1942 genomförda prisstegringen med
en krona på grundavgiften. Denna prisstegring svarade emellertid knappast mot
penningvärdets minskning sedan 1939 och ger därför icke anledning till särskilda
reflexioner.

Herr Ivar Anderson har nyss i debatten framhållit, att vi nått så högt i
fråga örn skattesatser, att någon nykterhetsfrämjande effekt icke kan nås med
en ytterligare skattehöjning. Jag tror att hans påstående är oriktigt — han
har i varje fall inte lyckats anföra några sannolikhetsskäl för sin åsikt. Erfarenheterna
från Danmark och från England, där man tidigare genomfört skattestegringar
av väsentligt mera djupgående art än vad det här varit fråga örn,
vittna åtminstone inte till förmån för doktor Ivar Andersons påstående. Han
fullföljer ju inte heller helt sin synpunkt, då han något längre fram i sitt
anförande själv förklarade att han trodde, att man i någon mån — som han
uttryckte saken örn jag rätt antecknade vad han sade —• kunde hålla tillbaka
den ökade konsumtionen på restaurangerna, örn det nu genomfördes en skattehöjning.
Han har ju av detta skäl också velat vara med örn finansministerns
förslag i denna del.

En detaljgranskning av siffrorna för spritkonsumtionen ger vid handen, att
medan utminuteringen sedan 1940 starkt avtagit, har utskänkningen kraftigt
tilltagit. Önskar man skattevägen åstadkomma en ändring härutinnan, ligger
det närmast till hands att företaga en avsevärd höjning av utskänkningsskattem
Finansministern har ju också tagit ett kraftigt steg i denna riktning, och
bevillningsutskottet har följt honom. Visserligen kunde man kanske ha gått
ännu radikalare fram, men prisstegringen är i alla fall så betydande, att man
nog får räkna med en viss nedgång av kvantiteten utskänkt sprit.

Onsdagen den 26 maj 1943.

Nr 19.

Ang. skärpt beskattning av spritdrycker och vin. (Forts.)

Mera tvivelaktigt är det kanske, om den föreslagna höjningen av omsättningsskatten
på spritdrycker får någon nämnvärd nykterhetseffekt. Skattehöjningen
är så obetydlig, att den endast i ringa grad kommer att verka konsumtionshämmande.
Erfarenheten från 1942 med den då beslutade skattehöjningen
av en krona av grundbeloppet på varje liter sprit ger anledning till detta
förmodande. Prisstegringen då föranledde endast ett mycket kortvarigt avbrott
i konsumtionsstegringen.

Utskottet, som nu konstaterar detta, har härav dragit den slutsatsen, att
någon höjning av omsättningsskatten icke bör förekomma. Det anser nykterhetseffekten
vara tvivelaktig, icke minst därför, att enligt utskottets mening
den illegala rusdryckstrafiken skulle vinna i utbredning. Nog förefaller detta
resonemang med förlov sagt haltande. Då en prisstegring på en krona litern
inte nämnvärt anses pressa ned konsumtionen, är det väl högst osannolikt, som
herr Bärg redan när han öppnade debatten framhöll, att denna prisstegring
skulle i en tid som den nuvarande stimulera den illegala rusdryckstrafiken.
Den enda allvarliga risken, som utskottet anger, skulle vara motboksöverlåtelsernas
stegring. Doktor Ivar Anderson förklarade emellertid att det var möjligt
att motboksöverlåtelserna icke skulle öka, men att andra former av illegal
sprithantering skulle åstadkomma en stegrad konsumtion — han tänkte väl då
på smuggling och hembränning. Att emellertid dessa faror i nuvarande tidsläge
inte äro så stora, därom torde väl kammarens ledamöter kunna vara eniga.
Jag tror också att utskottets uttalande rörande motboksöverlåtelserna är
mycket svagt grundat, trots att dess talesman här uppgav, att detta egentligen
var det enda som stått bakom utskottets utlåtande. Herr Wahlmark ansåg sig
kunna konstatera, att motboksöverlåtelserna otvivelaktigt skulle öka, liksom
han sade att de redan väsentligt hade ökat efter år 1940. Alla sannolikhetsskäl
tala emellertid mot riktigheten av dessa uttalanden.

Att jag här vågar göra ett så kategoriskt påstående beror på vissa statistiska
uppgifter, som jag skall be att få delgiva kammaren. Av naturliga skäl
finns det inte någon statistik på alla illegala motboksöverlåtelser. Men vissa
andra siffror ge oss en god utgångspunkt vid bedömandet av denna trafik.
Kontrollstyrelsen har nämligen uppgifter örn antalet fylleriförseelser samt
vidare uppgifter örn i vilken mån innehavare av motbok dömts för fylleri. En
mera påtaglig förskjutning av relationen mellan antalet fylleriförseelser av
motboksinnehavare och antalet fylleriförseelser av personer, som sakna motbok,
belyser onekligen problemet om motboksöverlåtelserna, ty, som herr Elofsson
nyss framhöll, äro de för fylleriförseelser bestraffade i stor utsträckning
icke motboksägare. Jag har här några siffror, införskaffade från kontrollstyrelsen,
som visa fylleriförseelsernas antal totalt från 1930 till 1941 och jämsides
därmed antalet fylleriförseelser av motboksinnehavare både i totalsiffror
och i procentsiffror. Det framgår av denna statistik, att år 1930 utgjorde antalet
fylleriförseelser i tusental räknat 30.9, varav i tusental räknat 5.7 av motboksinnehavare,
eller 18.4 procent. För 1931 voro samma siffror 29.8 respektive

6.0 och 20.0, för 1932 29.0, respektive 6.0 och 20.3, för 1933 29.5, respektive

6.1 och 20.7, för 1934 31.1, respektive 6.5 och 21.0, för 1935 30.9, respektive

6.7 och 21.7, för 1936 30.1, respektive 6.9 och 23.0, för 1937 29.5, respektive

7.5 och 25.2, för 1938 31.3, respektive 8.3 och 26.4, för 1939 31.7, respektive

9.7 och 30.5, flir 1940 31.9, respektive 9.4 och 29.5, för 1941 slutligen 33.1,
respektive 10.1 och 30.4.

.Tåg skall med några ord belysa, vad denna sifferserie innebär.

Om en skattestegring hade någon mera avsevärd inverkan på motboksöverlåtelsernas
antal, borde fylleriförseelser av icke motboksägare visa tendens
att stegra i samband med höjda spritskatter. Så förhåller det sig emellertid

Nr 19.

Onsdagen den 26 maj 1943.

Ang. skärpt beskattning av spritdrycker och vin. (Forts.)
inte. Under åren 1932 och 1933 företogos vissa skattehöjningar, men fylleriförseelser
av icke motboksägare sjönko något både i absoluta och relativa tal.
I samband med motboksålderns sänkning i oktober 1938 följde, som man
kunnat förutse, en stegring av fylleriförseelser bland motboksinnehavare. Det
var ju^ stora grupper, av vilka åtskilliga tillhörde dem, som dömt» för fylleri,
som då fingo motbok och som förut inte haft det. Procentsiffran, som under
1930-talets första år höll sig vid omkring 20 procent av antalet motboksinnehavare,
ökades 1939, således'' sedan vi fått de unga årsklasserna med, till över
30. Skattehöjningen år 1941 rubbade inte denna siffra nämnvärt.

Jag har uppehållit mig så utförligt vid denna sak, då jag därmed velat
visa, att utskottets argument örn ytterligare utbredning av motboksöverlåtelser
som en följd av ett höjt utminuteringspris inte statistiskt kan styrkas.
Av de anförda siffrorna framgår i stället, att med de prisstegringar, varom
här är tal, någon inverkan på den illegala spritdryckstrafiken i fråga om
motboksöverlåtelser icke kan väntas. Dessa siffror äro faktiska, medan herr
Wahlmarks uttalande grundade sig på subjektiva gissningar. Vad han grundade
dem på kan jag inte närmare utreda, men han kanske själv kan få tillfälle
att återkomma till det. I varje fall finns det inte statistiskt något, som
talar för riktigheten av vad han här så kategoriskt sagt och vad utskottet i
sitt betänkande framhållit.

Däremot tror jag, att örn kammaren skulle följa herr Sjödahl på hans
stråt, bomme man in på en farlig linje. Det är väl dock så, herr Sjödahl,
att örn den första litern är billigare än de andra, ger detta faktiskt ett direkt
kontantvärde åt rätten att inköpa den första litern på en motbok. Detta måste
väl, örn man känner människornas natur, innebära en frestelse för vederbörande
att överlåta den första litern till någon annan, örn man därför får ett
direkt kontant vederlag. Jag delar därför helt och hållet herr Burgs uppfattning
om det riskabla i att följa herr Sjödahl på hans linje.

Det återstår då den övriga argumentering, som utskottet för mot en skattehöjning.
När utskottet i detta sammanhang talar örn strävandena att hejda
ytterligare prisstegring och förklarar, att den ifrågasatta prisökningen direkt
skulle motverka strävandena att erhålla ett stabiliserat penningvärde,
blir man sannerligen något förvånad. Det är onekligen ett ganska långsökt
resonemang som utskottet för, då man talar örn den inverkan som en stegring
av brännvinspriset skulle få på dyrtidskompensationen. I 1935 års serie
hetyder prisstegringen, såsom det förut har sagts här, en höjning med 0.32
enheter. Index utgör för närvarande 153, och först vid en stegring till 160
höjs kristillägget. Man kan anföra relativt sett motsvarande siffror för den
gamla indexserien; de löpa ju som bekant parallellt med varandra. Det skulle
vara högst underligt, örn tillfälligheterna skulle göra, att denna lilla ytterligare
stegring av enhetstalet skulle kunna medverka till att kristillägget komme
att höjas. Man har naturligtvis alltid en möjlighet att ingripa för att förhindra
detta, nämligen att helt enkelt vid beräkningen av prisindex bortse
från den betydelse sorn ett stegrat brännvinspris kan ha, något som jag för
min del inte skulle ha något som helst att invända mot. Det görs ju, såsom
herr Ivar Anderson kanske känner till, mycket större ändringar av socialstyrelsen
nu, då hela indexberäkningen i någon mån befinner sig i flytande
tillstånd, än vad denna lilla korrigering skulle innebära. Dessutom måste jag
fästa uppmärksamheten på att bland dem, som stå bakom utskottets utlåtande,
befinna sig också ledamöter som inte ådagalagt samma månhet att hindra
prisstegringar, då det varit fråga örn nödvändighetsartiklar, vilkas pris på
ett mera påtagligt sätt betytt något för index. Herrarna få verkligen ursäkta,
örn man tar detta argument som ett svepskäl. Ihåligheten i resonemanget

Onsdagen den 26 maj 1943.

Nr 19.

Äng. skärpt beskattning av spritdrycker och vin. (Forts.)
framgår för övrigt bäst genom vad herr Bärg anfört dels här i kammaren oeji
dels i sin reservation. Som ett led i strävandena att förebygga inflationen
framstår betydelsen av att beskära det nuvarande överflödet på köpkraft.
Jag erinrar — såsom en talare redan förut har gjort ■—- örn statsministerns uttalande
i riksdagen den 2 november 1942, som i detta avseende är belysande.
Det återfinnes på sid. 16 i utskottets utlåtande. Så vitt jag minns, reagerade
ingen i kammaren mot uttalandet om en stegring av beskattningen för vissa
konsumtionsområden av övervägande nöjes- eller njutningskaraktär.

Då ingenting av vad utskottet anfört övertygat mig örn det önskvärda i att
avslå herr finansministerns förslag i vad det avser omsättningsskatten, ber jag
att få ansluta mig till propositionen. Vad herr Bärg här nyss anförde örn
nödvändigheten av att skaffa staten skatteintäkter synes mig ofrånkomligt.
Jag delar helt hans uppfattning, att en skärpt beskattning av en lyxkonsumtion
är att föredraga framför nya skatter på nödvändiga konsumtionsartiklar.
Avslår riksdagen finansministerns förslag, är jag för min del beredd att biträda
en proposition örn ytterligare höjning av inkomst- och förmögenhetsskatten.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den av herr Bärg m. fl. avgivna
reservationen.

Herr statsrådet Wigforss: Herr talman! Jag får börja med ett beklagande
av att propositionens motivering på grund av åtskilliga omständigheter har
blivit så knapphändig, att den har gett underlag för utskottets förklaring, att
utskottet inte kan se, örn det är den nykterhetspolitiska eller den finanspolitiska
motiveringen som är den huvudsakliga för finansministern.

Jag hörde, örn jag inte missuppfattat ett referat av herr Ivar Andersons
anförande, att utskottsmajoriteten kanske skulle ha kommit till ett annat resultat,
örn motiveringen i propositionen hade lagts annorlunda. Om detta skulle
vara riktigt, beklagar jag ytterligare ett förbiseende, som emellertid åtminstone
jag själv finner ganska förklarligt. Vi ha ju under den föregående kristiden
fått höja skatten på sprit den ena gången efter den andra. Jag_ tror,
att ingen kan påstå, att vid dessa tidigare tillfällen den nykterhetspolitiska
synpunkten på något sätt har skjutits i förgrunden. Det har tvärtom varit
så, att alla ha uppfattat det som skattehöjningar, framtvingade av behovet
av ökade statsinkomster, och att man dessutom har kunnat säga, att örn höjningarna
av priset hade någon effekt i nykterhetsfrämjande riktning, måste
det anses vara så mycket bättre. Att då tänka sig, att det, när det nu kommer
en kungl, proposition örn en fortsatt höjning av skatten på sprit med en
krona per liter, har skett en fullständig omläggning av motiveringen från
regeringens sida, förefaller mig vara ganska sökt. Men det hindrar inte, att
örn en sådan missuppfattning har framkommit och man således inte har tyckt
sig finna en tillräcklig motivering för skattehöjningen i de kortfattade räder,
med vilka propositionen helt enkelt refererar kontrollstyrelsens yttrande, är
jag den förste att beklaga detta, och jag ber kammaren örn tillstånd att i
stället nu få framföra den utförligare motivering, som tydligen hade bort komma
redan i propositionen.

Att denna mera fullständiga motivering inte lägger huvudvikten vid frågan
örn skattehöjningens inverkan på nykterhetstillståndet är ganska självklart.
När man här förut har fått genomföra skattehöjningar av den omfattning
som skett och som fört med sig praktiskt taget en fördubbling av priset, är
det ganska osannolikt, att någon skulle kunna tänka sig, att ytterligare en
kronas höjning, t. ex. från kronor 9: 65 till 10: 65, skulle lia någon mera påtaglig
effekt på nykterhetstillståndet. Men när man ifrån åtskilliga håll har

Nr 19.

Onsdagen den 26 maj 1943.

Äng. skärpt beskattning av spritdrycker och vin. (Forts.)
framfört den uppfattningen, att denna höjning snarast skulle verka skadligt i
nykterhetshänseende, måste jag anföra en avvikande mening. Jag kan inte
heller se, att de skäl som lia anförts för en sådan uppfattning äro hållbara.
Att en höjning av omsättningsskatten skulle kunna leda till en viss begränsning
av inköpen från motboksägarnas sida är naturligt, och att det således
blir fler outtagna litrar kan också framställas såsom sannolikt. Men att detta
skulle leda till en ökning av överlåtelserna är därmed icke bevisat eller ens
gjort sannolikt. Man får komma ihåg, att det redan förut finns ett mycket stort
antal sådana outtagna litrar. För närvarande tycks uttagningsprocenten hålla
sig under 80, vilket betyder att det kanske finns 7 miljoner liter som kunde
ha tagits ut på motböckerna men som icke uttagits. Skillnaden emellan en
outtagen tillgång pa 7 miljoner liter och en med kanske några hundratusentals
liter ökad kvantitet kan enligt min mening inte vara så stor, att den motiverar
farhågor för en skadlig nykterhetseffekt. Samtidigt är det väl emellertid
ganska självklart, att om en höjning av spritpriserna har någon verkan
på konsumtionen, är det i återhållande riktning. Det är ju ett faktum att
den starka höjning, som gjordes 1939 och de följande åren, bär medfört en
ganska stark nedgång — låt mig säga på omkring 20 procent ■— av konsumtionen^
Jag behöver inte erinra örn att i de länder, som ha gått mycket längre
på spritbeskattningens väg, d. v. s. Danmark och England, har spritkonsumtionen
pressats ned långt under nivån i vårt land. Där finns det inte bara
outtagna litrar över en viss kvantitet på motböcker utan ett obegränsat antal
outtagna litrar, och att de inte uttagits beror helt enkelt på att priset är så
högt, att folk inte anser att varan är värd priset.

Jag menar därför, att vi kunna skjuta åt sidan frågan om nykterhetseffekten.
Om jag skulle våga uttala en personlig mening — alla veta ju att
det på detta område är mycket svårt att lia några starkt grundade meningar —
skulle jag närmast vilja uttala den förmodan, att den föreslagna höjningen
med en krona på omsättningsskatten icke kommer att medföra någon nämnvärd
sänkning av inköpen. Det var egentligen den första starka höjningen av
priset som medförde nedgång. Den sista höjningen med en krona har, såsom
kontrollstyrelsen säger, icke haft någon annan effekt än att en annars tydlig
tendens till ökning av konsumtionen har hållits tillbaka. Jag vågar nästan
räkna med att en ytterligare höjning med en krona kommer att ha samma
effekt, nämligen att hålla tillbaka en ökning av konsumtionen, som annars
på grund av inånga ^omständigheter är sannolik. Dessa omständigheter skall
jag inte här gå in på. Var och en förstår att de sammanhänga med de goda
konjunkturer, om man får kalla det så. som lia uppstått på grund av kriget
och krigsproduktionen. Det finns god tillgång på pengar, och det råder praktiskt
taget full sysselsättning. Det är helt naturligt, att många människor,
som tidigare inte ansett sig ha råd att köpa sprit, kunna göra det för närvarande.

Jag skulle således vilja dra den slutsatsen, att örn den föreslagna höjningen
medför någon effekt på nykterhetstillståndet, kommer denna att gå i den väl
av oss alla önskade riktningen, men att denna effekt antagligen blir så pass
obetydlig, att man kan skjuta undan nykterhetsargumentet. Örn effekten blir
sa obetydlig, skulle det emellertid innebära, att den t. o. m. bleve mer obetydlig
än vad kontrollstyrelsen har förutsatt i sitt ur statsfinansiella synpunkter
bästa alternativ, vilket skulle betyda att man kanske inte hade att räkna med
en förlust av 10 miljoner kronor genom en utebliven skattehöjning, utan en
förlust som skulle uppgå till både 15 och 20 miljoner kronor.

Om jag därför inte skall upptaga tiden med att tala om den nykterhetspolitiska
sidan av saken, skall jag i stället så mycket allvarligare erinra örn

Onsdagen den 26 maj 1943.

Nr 19.

Ang. skärpt beskattning av spritdrycker och vin. (Forts.)
andra synpunkter som kunna läggas på denna fråga. Jag skall sammanfatta
deni under tre olika huvudrubriker. Den första är frågan örn den penningpolitik,
som vi föra, och den effekt, som en skattehöjning kan ha i strävandena
att motverka en inflatorisk prisutveckling. Den andra synpunkten är dien,
som gäller det rimliga skattetrycket överhuvud taget och frågan, huruvida
en sådan höjning av omsättningsskatten som här föreslås kan anses vara förenlig
med en skälig fördelning av skattebördan emellan olika inkomsttagare.
Den tredje synpunkten slutligen är den, som man kan kalla för den rent statsf
inan sielia, där jag skall ta upp frågan, örn det överhuvud taget finns skäl
att i detta läge försöka att taga ut mer i skatt av befolkningen.

Den första frågan, om strävandena att förebygga inflation, har ju utskottet
själv tagit upp, men på ett sätt som jag får bekänna är mycket överraskande.
Vi veta ju alla, att under hela höstens diskussion om prisstopp och lönestopp
har bakgrunden för denna diskussion varit vetskapen örn att en överflödig köpkraft
åstadkommer en spänning i förhållandet till varupriserna som gör att
en prisreglerande verksamhet möter större svårigheter än eljest. Därför har
också vid övervägandet av åtgärder för att suga upp den överflödiga köpkraften
den väg, som heter höjd beskattning, varit alldeles naturlig. Det har varit,
jag höll på att säga, så självklart, att man knappast bär trott sig behöva tala
om det, ty inte bara i vårt eget land utan över allt i världen har man ansett,
att en av de nödvändiga vägarna för att suga upp överflödig köpkraft har varit
just skärpt beskattning. Örn det inte vore nödvändigt att skattevägen söka
suga upp överflödig köpkraft, funnes det ju egentligen inte någon anledning,
varför vi inte skulle täcka alla de ökade statsutgifterna med lån i stället för
med skatter.

Jag behöver inte erinra om — såsom utskottets reservanter redan ha gjort
— att i det uttalande, som gjordes av statsministern vid höstriksdagen 1942
på grundval av det utredningsarbete, som verkställts av direktör Söderlund
och hans medhjälpare, pekades det uttryckligen på en beskattning av överflödig
konsumtion såsom en naturlig väg för att komma till rätta med den överflödiga
köpkraften. Att då plötsligt upptäcka, att ett förslag att följa dessa direktiv
av bevillningsutskottet uppfattas såsom en åtgärd som skulle främja en
inflatorisk utveckling, är överraskande, även örn jag utan vidare erkänner att
med den sammankoppling som vi ha gjort emellan prisstopp, lönestopp och
vissa indextal för levnadskostnaderna, är prishöjningens inverkan på index en
synpunkt, som man inte kan lämna ur räkningen. Men det är val ingen som
tror, att regeringen, som ju, såsom var och en vet, på denna punkt har varit
fullständigt enig, inte haft klart för sig den skadliga verkan som en prisstegring,
som höjer levnadskostnadsindex, under vissa omständigheter kan ha, örn
man nämligen riskerar att komma över det s. k. tak, där lönestoppet upphör
och i stället en lönestegring inträder. Detta har under mängden av diskussioner
rörande både skatter och statsutgifter varit något alldeles självklart. Jag
behöver endast erinra örn att när det har varit tal örn att minska statens utgifter
för rabatterna, har det varnats för att en sänkning av rabatterna skulle
leda till en höjning av levnadskostnadsindex, och detta har varit ett av de argument
som anförts för att hålla rabatterna vid en högre nivå.

Örn det verkligen hade funnits grundad anledning att säga, att vi befinna
oss i ett läge, där en ganska liten höjning av levnadskostnadsindex kan medföra
risker för en löneökning, skulle jag lia varit den förste som hade tvekat inför
ett sådant förslag som det nu föreliggande. Men var och en vet, att även örn
ingen vågar uttala sig med någon större bestämdhet örn framtiden, förefaller
det ju ändå, som örn vi skulle lia goda utsikter att kunna hålla prisnivån och
levnadskostnaderna mera stabila än vi kanske hade vågat hoppas i höstas. Un -

Nr 19.

Onsdagen den 20 maj 1943.

Äng. skärpt beskattning av spritdrycker och vin. (Forts.)
der sådana förhållanden, har jag inte trott, och tror fortfarande inte, att det
finns någon anledning att undvika en skattehöjning, som ur andra synpunkter
är väl motiverad, endast för att den teoretiskt innebär, att man har en större
risk för att komma närmare detta »tak».

Örn utskottets ståndpunkt skulle vara dikterad av en uppfattning, som jag
har hört uttalas i andra kammaren och som även, har framförts i pressen, nämligen
att prisstoppet och lönestoppet ha en nödvändig konsekvens i ett skattestopp,
tror jag, att det är skäl att påpeka, att något sådant sammanhang icke
finnes. Jag behöver bara belysa det omöjliga i denna konstruktion genom att
erinra örn att ifall det, såsom många hade önskat, hade varit möjligt att redan
vid krigets början åstadkomma ett prisstopp, är det väl ingen som tänker
sig att, därför att vi hade åstadkommit ett prisstopp år 1940, vi efter den
tiden inte skulle lia kunnat och inte varit nödgade att höja skatterna. Det är
ju tydligt, att dessa ting icke ha något sådant samband med varandra. Örn utskottet
av sina förutsättningar hade dragit den slutsatsen, att risken för ett
överskridande av den kritiska punkten i fråga örn levnadskostnadsindex är så
pass stor, att man bör uppmärksamma den och att vi visserligen inte skola säga
nej till en skattehöjning, som uppenbarligen verkar i den riktning som vi
önska, nämligen att suga upp överflödig köpkraft, men förbinda ett godkännande
av skattehöjningen med direktiv att försöka komma bort ifrån att ta
med skatteposten i levnadskostnadsindex, hade detta varit en slutsats som hade
legat i sakens natur. Jag anser dock, att denna risk hade varit överdriven
för tillfället, men örn vi någon gång skulle komma i den situationen, att det
bleve en konflikt emellan åtgärderna på skattevägen för att motverka inflationen
och den sekundära effekten på levnadskostnadsindex, som hotade att gå
över den kritiska punkten, skulle jag vara böjd för att dra den slutsatsen, att
i ett sådant läge finge man överväga, örn man inte skulle försöka att övervinna
de invändningar, som från löntagarnas sida ha rests emot att ta bort skatteposten
ur levnadskostnadsindex och försöka komma fram till en index, där
skatterna inte voro med eller där i alla händelser nya skattehöjningar inte skulle
få lov att påverka den levnadskostnadsindex, som sedan blir bestämmande
för löneutvecklingen.

Örn det skulle vara utskottets allvarliga mening, att prisstoppet och lönestoppet
för framtiden förutsätta ett veto emot alla skattehöjningar, och örn
man således anser, att vad vi än kunna bli tvungna att besluta i fråga om
utgifter, skola alla ökade utgifter täckas med lånemedel och att vi icke få överväga
att ta skattemedel i anspråk härför, innebär detta enligt min mening ep
sådan omsvängning i hela den finanspolitik, som hittills har blivit förd, att jag
måste vara skyldig att bekämpa den så länge det står i min förmåga.

Jag erkänner emellertid, att det fipns en motivering — som jag inte är
okänslig för.— för att vara försiktig med en höjning av spritskatten, nämligen
den motivering som ligger däri, att det är en konsumtionsskatt som drabbar
mycket ojämnt och som liksom andra konsumtionsskatter drabbar folk med
små inkomster hårdare än andra. Jag är dock inte blind för den argumentering,
som vi alla här måste föra, att konsumtionsskatter på lyxvaror, överflödsvaror
och skadliga varor såsom sprit och tobak, befinna sig i en särställning,
varför vi kunna anse oss ha rätt att höja dessa skatter, även örn vi erkänna,
att de verka ojämnt och kanske mycket hårt i vissa fall. Jag tror emellertid
inte, att man får driva den synpunkten hur långt som helst. Jag har
nämligen kvar ganska mycket av den gamla inställningen, att konsumtionsskatter
äro konsumtionsskatter. De Ira sin ogynnsamma verkan, och naturligtvis
kan man komma fram till en punkt, där man måste fråga sig, om man inte
har nått den gräns, som man inte gärna bör överskrida. Örn utskottet således

Onsdagen den 2G maj 1943.

Nr 19.

Ang. skärpt beskattning av spritdrycker och vin. (Forts.)
med den. motiveringen hade sagt, att man anser, att skattebördans fördelning
inte blir riktig, om man ytterligare belastar spritkonsumenterna och kanske
just folk med mindre inkomster med en höjd skatt, och att de nödvändiga
medlen i stället böra tas ut på en annan väg, varför i varje fall andra skattehöjningar
böra övervägas, innan man går vidare på den väg som heter höjning
av spritskatten, hade jag inte kunnat göra några allvarliga invändningar.
Jag hade bara kunnat säga, att kanske denna enkrona inte skulle föra oss
över den där gränsen, men det är en psykologisk fråga liksom alla sådana skattefrågor,
och då får man väl lov att göra en översyn över hela skattesystemet
för att se efter, örn man kommer lättare fram på någon annan väg.

Jag vill i detta sammanhang meddela, att vi redan sedan länge inom finansdepartementet
ha övervägt att göra en sådan översyn av hela skattesystemet.
Skattehöjningarna ha kommit till, jag vill inte säga tillfälligtvis, men vid olika
tidpunkter under trycket av omständigheterna: än har den ena posten blivit
höjd och än den andra. Det har inte varit möjligt att från början lägga upp en
genomtänkt plan för alla skattehöjningar under krisen, helt enkelt därför, att
ingen har i förväg kunnat hilda sig någon mening örn hur stora dessa skattehöjningar
till sist skulle bli. Men när den utredning örn skattetrycket på olika
inkomstgrupper blir färdig, som nu pågår, är det min mening att ta upp frågan,
huruvida det är skäl att se efter, örn man skall jämka på fördelningen av
skattebördan.

Jag skulle önska, att icke riksdagens beslut i dag påskyndade ett sådant
ståndpunktstagande i dessa frågor. Jag skulle verkligen vilja vädja till alla,
som inte äro fullständigt övertygade örn att denna skatt redan med en kronas
höjning är för hård för vissa grupper, jag skulle vilja vädja till alla, som på
den punkten inte ha en mycket väl grundad mening, att vara med om att
uppskjuta denna översyn till ett något senare stadium och att inte redan nu
tvinga fram en överläggning örn på vilka andra vägar man skall täcka de
skattebehov, som jag anser verkligen föreligga. Därmed är jag framme vid det
sista, jag skall säga angående denna skattehöjning.

Det är inte roligt att höra, att man på många håll inom riksdagen tycks ha
den uppfattningen, att eftersom en del av budgeten är vad man kallar balanserad
-—- vi ha ju gjort en uppdelning av statens utgifter i, å ena sidan, en del,
som vi kalla för ordinarie eller mera bestående utgifter, sådana som man räknar
med icke skola försvinna vid ett fredsslut, och, å andra sidan, en grupp,
som omfattar mera krisbetonade utgifter — genom att det första steg, som
togs, var att skaffa täckning för denna s. k. ordinarie budget, så är därmed
hela det statsfinansiella problemet för oss löst; så länge vi bara kunna balansera
den ena delen med skatteinkomster, gör det ingenting, hur mycket vi sedan
ge ut och täcka med lånemedel.

Jag hade verkligen inte trott, när jag införde denna uppdelning, att den
skulle utnyttjas på detta sätt. Det var — för att tala uppriktigt — ingenting
annat än eif försök att skapa en första spärr främst för Kungl. Majit, när
man inom regeringen skulle överväga, vilka nya utgifter man ansåg sig ha
råd till, då man skulle säga sig, att åtminstone denna del av utgifterna skall
täckas med verkliga inkomster, med skatter. Men att detta sedan skulle utnyttjas
så, att man säger, att det är tillräckligt därmed, det hade jag inte kunnat
tänka mig. Vi få nämligen komma ihåg, att hela underskottet i verkligheten
har samma verkan; pengarna som gå ut på den s. k. heredskapsstaten och underskottet
ha samma verkningar i fråga örn priser o. s. v. som de, som gå ut på
den ordinarie staten, och därvidlag kanske det inte är riktigt klart för alla
kammarens ledamöter, hur pass, låt mig gärna säga det, allvarligt det statsfinansiella
läget är. Under det sista budgetåret ha vi nu mot riksdagens slut

Nr 19.

Onsdagen den 26 maj 1943.

Äng. skärpt beskattning av spritdrycker och vin. (Forts.)
kunnat räkna upp statsinkomsterna till 400 miljoner mer än för budgetåret
1942/43. De flesta skulle väl ha ansett det ganska naturligt, att hela eller åtminstone
den väsentliga delen av denna ökade inkomst skulle kunna användas
till att minska underskottet. I stället har det blivit så, att mer än 200 miljoner
— 240 eller 220 miljoner — ha gått till ökade utgifter, och den förbättring i
budgetläget, som man kan iaktta på grund av denna inkomstökning på 400
miljoner kronor, går inte upp till 200 miljoner kronor. Dessa ökade statsinkomster
innebära ju inte, som var och en förstår, ett verkligt tecken till en
real ökning av svenska folkets inkomst; de äro bara ett uttryck för att penninginkomsterna
i landet ha stigit. De som ha haft sin glädje av att vid alla
möjliga tillfällen tidigare tala örn att vi äro inne i en inflation, skulle mycket
väl kunna säga: »Här ha vi deli inflationsvinst, som statskassan gör.» Men
det är inte tilltalande att låta denna inflationsvinst gå till nya löpande utgifter,
i alla händelser förefaller det att vara att gå över gränsen för vad som är
godtagbart att tillåta en försämring av balansen från den dag, då statsverkspropositionen
lades fram, och till den dag vid riksdagens slut, då vi skola knyta
samman budgeten, och det är precis vad som nu hotar.

Vi ha -visserligen från januari i år och till nu kunnat räkna upp statens inkomster
med, låt oss säga, något över 100 miljoner, men samtidigt ha de ordinarie
utgifterna på driftsbudgeten stigit med mellan 90 och 100 miljoner kronor.
Där blir alltså inte mer än 10, 15 miljoner kronors förbättring, trots det
att i denna balans ingår den skattehöjning, som vi nu diskutera. Men därtill
kommer, att enligt de uppgifter, som nu kommit in från försvarsdepartementet,
de beräknade utgifterna på beredskapsstaten komma att stiga med kanske,
som det första budet lyder, 115 miljoner kronor mer än vi räknade med i januari
och i alla händelser med en högst betydande siffra, även om den inte
skulle gå upp til] 100 miljoner kronor: man räknar med att enbart familjebidragen
skola räknas upp ifrån 250 miljoner till 300 miljoner kronor. Det är
sålunda alldeles tydligt, att vi få en försämring i balansen. I stället för att
räkna med att ha ett underskott på 1,100 miljoner, som jag räknade med, då
statsverkspropositionen lades fram, få vi räkna med ett underskott på 1,200
miljoner kronor.

Att under sådana förhållanden en riksdag skall säga, att den anser, att det
inte finns något skäl att höja statens inkomster, är i grund och botten detsamma
som att säga, att det inte spelar så stor roll, örn vi ha ett underskott
av den ena eller den andra storleken. Här kan man verkligen tala örn risker;
örn man säger, att det inte spelar så stor roll, ifall vi låna litet mer eller mindre,
finns det fara för att det resonemanget också skall tillämpas, när det gäller
frågan örn utgifterna.

Jag tror sålunda, att det finns mycket starka skäl för att inte på denna punkt
följa bevillningsutskottets majoritet, såvida man icke är beredd att skaffa
pengarna genom en annan skattehöjning.

Jag säger detta -— jag behöver inte dölja det — därför att jag vet, att det
inom den grupp, jag tillhör, har funnits starka röster, som sagt: »Nu ha vi
kommit så långt i fråga örn spritskattehöjningar, att nu tycka vi inte att vi
skola gå längre, det är mycket riktigare att ta ut dessa pengar på den vanliga
inkomstskattevägen, ty då få alla betala, och det blir en jämnare och riktigare
fördelning.»

Jag erkänner, att det är en mycket stark motivering för detta. Jag skulle
bara vilja upprepa, vad jag sade för en stund sedan, att jag skulle önska, att
kammaren ville bidra till att uppskjuta denna översyn över fördelningen av
skattebördan ännu någon liten tid och alltså vara villig att på denna punkt
följa regeringen.

Onsdagen den 26 maj 1943.

Nr 19.

Ang. skarpt beskattning av spritdrycker och vin. (Forts.)

Jag vet, att våra statsutgifter ha stigit på ett sätt, som mången anser onödigt;
vi ha inte bara på ett våldsamt sätt måst höja utgifterna till det militära
försvaret, utan även — därför att vi inte lia velat tillåta en alltför stark
pressning på de svagare ställda samhällsgruppernas levnadsstandard — fått
skaffa hundratals miljoner kronor för att motverka en sådan pressning, vi ha
inte kunnat undgå en utvidgning av förvaltningsapparaten, vi lia inte kunnat
underlåta att åtminstone till en del kompensera de statsanställda för stigande
levnadskostnader, vi ha inte kunnat underlåta att ge ut miljoner för att skapa
nya varor till ersättning för importerade varor, som försvunnit ur marknaden,
vi ha försökt stödja näringarna — både jordbruk och industri -— på olika sätt
och vi ha lagt ned stora belopp på utvecklingen av den tekniska forskningen —
jag behöver inte gå igenom alla de områden, på vilka vi under dessa krisår
lia ansett det vara riktigt att öka statens utgifter.

Man kan ha delade meningar örn, huruvida en så stark utvidgning har varit
nödvändig, men riksdagens övervägande flertal har godkänt den och, som jag
tror, godkänt den med rätta i den övertygelsen, att det i längden har varit
till gagn för vårt land; det har varit till gagn, dels därför att vi verkligen ha
känt oss någon smula tryggare utåt och dels därför att vi ha känt utgifterna
till en del vara uttryck för den solidaritet mellan samhällets medlemmar, som
icke minst är nödvändig under en sådan kristid som den nuvarande.

Då är frågan: är det inte också vår skyldighet att inte väja för att påtaga
oss de bördor, som följa med dessa utgifter? Det är ingen populär uppgift,
det är inte angenämt, att ständigt och jämt behöva vara den, som meddelar
riksdagen och svenska folket att så och så mycket krävs det i nya uppoffringar.
Det är säkert icke heller angenämt för riksdagsmännen såsom folkets
representanter att fatta beslut örn denna ständiga ökning av bördorna. Men
fastän riksdagens ledamöter väl veta, att det inte odelat blir tacksamhet, som
kommer dem till del ute bland väljarna var gång de tala örn för dem att vi
fått höja den ena skatten eller den andra, är jag övertygad om, att folkets
representanter icke komma att vägra att skaffa de nödvändiga medlen. Jag är
också övertygad örn att folket självt till sist kommer att föredra en styrelse,
en regering och en riksdag, som inte döljer nödvändigheten av uppoffringar
och som inte försöker komma ifrån sitt ansvar på denna punkt, utan i stället
gör klart för folket, att ha vi ansett det vara till gagn för landet att göra utgifterna,
så anse vi det också vara nödvändigt att täcka dessa utgifter.

Jag tror att folket kommer att ge sitt stöd åt en sådan politik, som öppet
förklarar, att detta har varit till det allmännas bästa och nu få vi vara med
och försöka bära dessa bördor på bästa sätt, ty de äro till för att skydda både
vår yttre och vår inre frihet.

Överläggningen blev nu för en stund avbruten för att begärt tillfälle skulle
beredas herr statsrådet Wigforss att avlämna kungl, propositioner.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 276, med förslag till förordning angående tillämpning av vissa särskilda
bestämmelser rörande taxeringsförfarandet år 1942 i fråga örn taxeringsförfarandet
år 1944;

nr 287, angående upförande av bostäder för försvarets personal m. m.;
nr 288, med förslag till förordning angående ändrad lydelse av 2 § 1 mom.
och 5 § förordningen den 13 december 1940 (nr 1000) örn allmän omsättningsskatt; -

Nr 19.

Onsdagen den 26 maj 1943.

nr 289, angående ersättning av statsmedel för taxeringsarbete i Stockholms
stad för tiden 1 oktober 1943—30 september 1944; samt

nr 290, angående .anslag till kostnader för årlig taxering, m. m.

Äng. skarpt Fortsattes överläggningen angående bevillningsutskottets betänkande nr 29.

^spritdrycker Herr Björck: Herr talman! Då jag förstår att denna debatt börjar på att

och vin. ebba ut här i kammaren, lovar jag att fatta mig kort. Jag skall bara tillåta

(Forts.) mig vidröra den nykterhetspolitiska sidan av frågan.

Att nykterhetstillståndet här i landet lämnar åtskilligt övrigt att önska, kan
ingen förneka, som något följt med händelseutvecklingen under den senaste
tiden. I den proposition, som vi nu behandla, citeras också ett uttalande av kontrollstyrelsen,
som jag tillåter mig att ytterligare stryka under. Kontrollstyrelsen
säger följande: »ökningen av spritdrycksförsäljningen, som i och för sig
måste betraktas såsom anmärkningsvärd, är så mycket allvarligare som nykterhetstillståndet
de båda senaste åren avsevärt försämrats. Jämfört med förkrigsläget
(åren 1935—1939) föreligger under år 1942 en ökning av antalet vid
domstol avdömda fylleriförseelser å i runt tal 25 %. Jämfört med år 1941 stannar
ökningen visserligen vid ungefär 13 %, men detta förklaras delvis av de
relativt låga siffrorna under januari—april 1942. Sedan maj 1942 har läget avsevärt
försämrats. Fyllerisiffran för september 1942 är den högsta siffra och
augustisiffran 1942 den näst högsta siffra, som för någon månad registrerats
efter månadsstatistikens införande år 1917.» Alltså har den största ökningen
skett på de senaste 25 åren, vilket vi väl ändå måste säga är rätt anmärkningsvärt.
Man måste gå tillbaka, säger kontrollstyrelsen, till år 1913 för att
finna fyllerisiffror av denna storleksordning.

Vidare säger kontrollstyrelsen, att med avseende å den sannolika utvecklingen
i fråga örn spritdryckskonsumtionen torde man kunna säga inte bara att
konjunkturläget försämrats utan även att man måste frukta, att konsumtionen
med all sannolikhet kommer att ytterligare öka.

Under dessa förhållanden frågar man sig vad statsmakterna ämna göra för
att få en bättre tingens ordning till stånd. Riksdagens nykterhetsgrupp har ju
i en vid denna riksdags början väckt motion framhållit i stort sett samma synpunkter,
som kontrollstyrelsen har anfört, och dessutom föreslagit vissa åtgärder.
Det är emellertid inte bara nykterhets folket, som med bekymmer och oro
ser denna utveckling, denna oro delas i dag av stora grupper ansvarskännande
män och kvinnor i vårt land. Det är helt naturligt att man väntar sig något av
statsmakterna under dessa förhållanden, och man frågar sig, varför inte de,
som ha makten att bestämma, och lagstiftarna vidtaga de åtgärder, vilka äro
nödvändiga och möjliga för att stävja det missbruk av spritdrycker, som nu är
så uppenbart för alla. Detta förhållande framstår så mycket betänkligare under
den kristid, som vi nu genomleva.

Vi hälsade därför med tillfredsställelse det förslag, som Kungl. Majit lade
fram i sin proposition nr 190, och man hade ju väntat att utskottet skulle ha
blivit tämligen enigt om att tillstyrka denna proposition. Så har emellertid icke
blivit fallet.

Den skärpta beskattningen synes utskottet vara enigt om, och det hälsa vi
med tillfredsställelse, då det tydligen är utskänkningen, som har den största
skulden till det försämrade nykterhetstillståndet.

Vidare föreslås en kronas högre skatt vid utminutering. Ja, detta innebär visserligen
ett steg i rätt riktning, men för att verka konsumtionshämmande är
det inte synnerligen mycket värt, utan höjningen borde ha varit minst 2 kronor
per liter. Vi komma nog alla ihåg, och det citeras saväl i utskottsutlatandet

Onsdagen den 20 maj 1943.

Nr 19.

Anti. skärpt beskattning av spritdrycker och vin. (Forts.)
som i propositionen, att den år »1939 genomförda höjningen med 3 kronor för
liter av omsättningsskattens grundavgift har medfört en betydande nedgång
av spritdryckskonsumtionen» eller med icke mindre än cirka 6 miljoner liter
1940 mot föregående år. Så småningom synes man emellertid ha vant sig vid
detta högre pris, så att konsumtionen åter visar ökning år efter år. En ytterligare
kraftig höjning måste därför anses väl motiverad, enär detta synes vara
den enda verkningsfulla åtgärden för att minska konsumtionen. Detta erkändes
också av åtskilliga talare här.

Jag fäste mig bland annat vid att herr Wahlmark påtalade den ökade besöksfrekvens
å restaurangerna, som han anser vara en väsentlig orsak till det
ökade fylleriet. Det torde han lia rätt i, och jag delar denna hans uppfattning.
Här kommer ju dea föreslagna ökade beskattningen säkerligen att visa sig
vara välbetänkt, men man frågar sig också, örn icke tiden nu är inne, att införa
någon sorts kontroll på restaurangbesöken och på konsumtionen av rusdrycker
å restauranger. Vi äro icke omedvetna örn att personer, som äro avstängda
från rusdrycksinköp och som alltså icke få ha motbok, genom att gå
på restaurangerna och krogarna och där få sprit bara de rekvirera in den mat,
som måste beställas för att få spritranson, kunna fortsätta från den ena restaurangen
till den andra, tills de blivit berusade. Man borde här kunna åstadkomma
någon sorts kontroll för att minska antalet restaurangbesök och spritkonsumtionen
på restaurangerna.

Vidare tillåter jag mig understryka vad herr Bärg här anförde örn att den
föreslagna beskattningen kommer att påverka prisläget; den frågan var också
finansministern inne på. Men spriten är ju ändå inte någon nödvändighetsvara,
och därför borde man inte dra sig för att beskatta den ordentligt. Den, som inte
vill erlägga denna skatt, behöver ju inte göra det, örn han underlåter att inköpa
rusdrycker, och den, som går på restaurang och anser sig vilja ha en snaps, får
också finna sig i att erlägga denna skatt — låter han snapsen stå, så slipper
han ju skatten. När vi beskatta, som herr Bärg också anförde, vissa nödvändighetsvaror,
gå borde vi ju inte dra oss för att också lägga skatt på denna
vara. som inte är någon nödvändighetsvara.

Herr Elofsson trodde inte att den höga skatten skulle inverka på nykterhetstillståndet.
Men all erfarenhet säger motsatsen, och statistisken visar detta
ganska tydligt.

Vi ha, som jag nämnde, i en motion i första kammaren föreslagit konsulntionsminskning
såväl beträffande motboksspriten som beträffande utskänkningsspriten.
Jag skall i nuvarande läge icke yrka bifall till denna motion.
Jag tillåter mig dock framhålla, att vi inte därför ha ändrat åsikt, men som
frågan nu ligger till borde det inte vara annat för oss att göra än att söka samlas
omkring herr Bärgs m. fl. reservation, som jag anser beteckna ett steg i
rätt riktning. Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till denna reservation.

Herr Hage: Herr talman! Jag skall inskränka mig till att i ett kort anförande
huvudsakligen beröra någonting, som anförts här i debatten av herr
Elofsson. Jag skall be att få ta fasta på det yrkande, som han framförde,
när han vände sig till finansministern och manade honom att lägga mera skatt
på läskedryckerna.

Trots att herr Elofsson och jag ha diametralt motsatta uppfattningar i huvudfrågan,
skulle jag vilja på denna punkt instämma med honom. Ty jag
måste säga, aft det mången gång berört mig ganska obehagligt, när man från
motståndarhåll säger till nykterhetsrörelsens folk: »Ni absolutister äro nästan

Första kammarens protokoll 19^3. Nr 19. 4

Nr 19.

Onsdagen den 26 maj 1943.

Äng. skärpt beskattning av spritdrycker och vin. (Forts.)
som ett slags skatteskolkare. Ni inta en ståndpunkt, som faktiskt innebär,
att ni sno er undan den beskattning, som andra människor få betala.» Jag
försöker alltid att försvara mig emot ett sådant påstående, men jag måste säga,
att det naturligtvis ligger något litet av riktighet i det.

De är ju bekant, och det påpekade också herr Elofsson, att läskedryckerna
ha blivit belagda med en viss skatt. Men den är ju av ganska ringa storlek,
och jag anser för min del, att t. ex. sådana drycker som pommac, loranga, sockerdricka,
vichyvatten, rosenhäger, ramlösa, porla m. fl. också kunna betraktas
som lyxdrycker, ty vi kunna ju dricka vatten eller mjölk i stället. Och då är
motiveringen att lyxvaror skola beläggas med någorlunda hög skatt lika tilllämplig
i detta fall som i andra, då det gäller lyxvaror. Finansministern invänder
måhända, att staten skulle få in så litet pengar på den vägen. Ja, det
är ju möjligt — det beror ju på hur högt skatten sättes. Men även örn den
här skatteinkomsten i detta fall skulle bli låg, är dock en sådan beskattning
av psykologiskt värde, därför att den kanske skulle bryta udden av en hel
del påståenden från nykterhetsrörelsens motståndare, när det gäller vårt ställningstagande
till denna fråga. Ty vi vilja, lika väl som andra medborgare,
vara med örn att ta på oss vår del av den beskattning, som vi måste bära på
grund av de nuvarande statsfinansiella förhållandena.

När det sedan gäller den stora huvudfrågan, skall jag för min del be att
helt kort få deklarera, att jag kommer att rösta för herr Bärgs reservation.
Men jag gör det med den lilla reservationen, att jag tror att det är riktigt, som
det har sagts, att det nog även bland en del nykterhetsfolk finns en viss uppfattning
örn att det icke är så lämpligt att fortsätta hur långt som helst med en
indirekt beskattning på spriten. Nu har emellertid finansministern på denna
punkt utlovat en utredning, och under sådana förhållanden har jag ingen anledning
att vidare spinna på den tråden.

Jag vill för övrigt i detta sammanhang avge en bekännelse, och det är den,
att under alla de år, jag suttit i riksdagen och denna fråga har varit före, har
jag aldrig med någon glädje varit med örn ett högt skattebeläggande av spriten.
Det är klart, att ett sådant skatteläggande kan medföra vissa goda konsekvenser,
i det att det i någon mån kan hålla konsumtionen tillbaka. Men
det finns därvidlag en baksida, nämligen den, att inte blott spritförbrukaren
— som kan vara en slarver, en sämre människa — får betala denna höga konsumtionsskatt,
utan även den omåttlige spritförbrukarens oskyldiga familj
drabbas därav. Ty örn han själv förbrukar mycket och genom beskattning dyr
sprit, medför ju detta en lägre levnadsstandard för oskyldiga människor inom
hans familj, för hustru och barn. Och därför är egentligen från början hela
principen att på denna väg pålägga en indirekt beskattning ganska osmaklig
därför att skatten även träffar personer, som man ej vill träffa. Inom parentes
sagt, har jag aldrig kunnat entusiasmeras för denna skatteväg. Men när
förhållandena nu utvecklat sig på ett sådant sätt, att även vi nykterhetsvänner
från andra utgångspunkter måst gå in för den, är det naturligtvis ingenting
att göra i det avseendet.

_ Härefter skulle jag vilja säga några ord om, hur man egentligen bör ställa
sig; ifall det nu skulle inträffa, att det inte finns möjlighet att rösta för vår
linje i den sista voteringen.

Herr Bärg har sagt, att han i ett sådant läge kommer att rösta för utskottets
förslag. Nu hoppas jag, att den kalken skall gå ifrån oss, så att alltså i
sista voteringen vår linje skall få göra sig gällande, och då rösta vi för den.
Men örn nu denna herr Bärgs linje slås ut, är jag inte alls övertygad örn, att vi
böra gå den väg, som herr Bärg här har föreslagit.

Jag kan alltså fundera på att gå på herr Sjödahls linje, ty den linjen inne -

Onsdagen den 20 maj 1943.

Nr 19.

Äng. skärpt beskattning av spritdrycker och vin. (Forts.)
bär ju principiellt inte något avsteg från elen. som man i allmänhet Ilar följt,
när man förut skattebelagt spriten. Men etet finns en omständighet som gör,
att den linjer! är ganska osmaklig, och det är den omständigheten, att man i
det sammanhanget talar örn den s. k. folklitern. Från vår utgångspunkt sett
är detta begrepp — folklitern — någonting oerhört osmakligt. Men örn man
på den linjen vinner, att finansministern i alla fall får in någon del av de
pengar, som ovillkorligen behövas, så kan det hända, att man i den sista voteringen
tvingas — såsom jag ser saken — att trots allt till slut gå på den
linjen.

Tills vidare, herr talman, skall jag emellertid be att få yrka bifall till herr
Bärgs reservation.

Herr Anderson, Axel Ivar: Herr talman! Debatten har gått hastigare än
man räknat med, och åtskilliga talare ha försvunnit; det kanske bör vara en
maning till oss alla att fortast möjligt försvinna. Repliken skall i varje fall
bli mycket kort.

Jag tyckte herr Sjödahl eldade upp sig litet väl mycket för att ge uttryck
åt de egentligen ganska enkla synpunkter som han bade att framlägga; det
patos han utvecklade hade varit värt en bättre sak. Och hans försvar för
finansministerns underlåtenhet att anföra finanspolitiska och ekonomiska motiv
kan helt och hållet lämnas åsido, sedan nu finansministern själv presterat
en helt ny motivering för sin proposition. Däremot bör det kanske sägas
några ord örn denna motivering.

Dessförinnan vill jag med anledning av herr Wagnssons yttrande framhålla,
att när han gör gällande, att det på nykterhetshåll råder en enhällig
mening om att den föreslagna åtgärden skulle lia en obestridlig nykterhetseffekt,
så kan jag mot detta åberopa ett uttalande av en av de främsta representanterna
för den svenska förbudsriktningen inom nykterhetsrörelsen, doktor
Erik Englund. Han skrev i en tidningsartikel för några månader sedan, närmare
bestämt den 10 april, att spritmissbruket endast i ringa mån torde komma
att hämmas av ytterligare prisstegringar på sprit. Han ansåg att vårt spritpris
redan nu är så högt, att ytterligare höjning icke kan väntas medföra
någon effekt i nykterhetsbänseende, och han framhöll i stället, att det enda
samhällsingrepp, som nu kan väntas få någon påtaglig effekt på dessa element,
vilkas överflödiga köpkraft man nu vill indraga, är ett väl konstruerat
tvångssparande. Den ståndpunkt som denne framstående nykterhetsman företräder
står i bestämd motsättning till den ståndpunkt, som herr Wagnsson
här deklarerade.

Vi ha nu av finansministern fått höra en ny och mycket utförlig motivering
för propositionen. Finansministern beklagade själv att han hade uraktlåtit
att i propositionen lägga fram sina synpunkter, men han menade att utskottet
lätt kunnat underförstå dem. Det vöre ju ganska klart, att när han
lägger fram en proposition örn höjd spritbeskattning, väntade han sig en högre
skatteinkomst. Nåja. det förstod utskottet, men utskottet har icke i propositionens
motivering funnit någon antydan örn varför just denna höjning behövdes
och vad pengarna skulle användas till. Som jag redan påpekat har ju
finansministern även i statsverkspropositionen i sin finansplan uraktlåtit att
göra ett sådant uttalande. Han har tvärtom där sagt ifrån, att någon större
skattehöjning icke nu kunde ifrågasättas, i varje fall icke någon skattehöjning
av sådan storleksordning, att dess genomförande skulle betyda någon ändring
i bela budgetliiget.

Det är just denna uraktlåtenhet från finansministerns sida att ställa jn
denna skattehöjning i det verkliga sammanhanget, som gjort att utskottet an -

Nr 19.

Onsdagen den 20 maj 1943.

Äng. skarpt beskattning ar spritdrycker och vin. (Forts.)
sett sig icke hava någon anledning att underförstå något annat än det som
finansministern utsagt i propositionen. Jag tror att utskottet är fullt försvarat,
om det hållit sig till propositionen och den motivering som där förebragts
och icke försökt gissa sig till den uppfattning som legat bakom som
grundläggande motiv för finansministern.

När sedan finansministern åberopar det penningpolitiska program, som han
har ansett böra strängt tillämpas, vill jag framhålla, att utskottet har också
tagit hänsyn till detta, när utskottet tillstyrkt propositionen i den del som
avser höjning av utskänkningsskatten. Men däremot har utskottet på anförda
skäl ansett, att en höjning av utminuteringsskatten icke vore förenlig med det
penningpolitiska programmet, då denna höjning bomme att påverka indextalet
och därmed skapa en tendens till ökad prisstegring.

Finansministern tar sedan upp den finanspolitiska delen av frågan ur en
vidare synpunkt och erinrar örn det nuvarande statsfinansiella läget och dess
oerhörda allvar. Det vore synnerligen önskvärt, att denna mycket allvarliga
skildring av det statsfinansiella läget, som vi fått höra i dag, upprepades
vid sådana tillfällen, då riksdagen står i begrepp att besluta utgiftsökningar
på många tiotal miljoner, som i hög grad äro ägnade att bidraga till att försämra
det statsfinansiella läget. Nu få vi höra denna svartmålning, då det
gäller en fråga örn att på den indirekta beskattningens väg taga ut 10 miljoner
mer eller mindre, och saken framställes så, att örn inte dessa 10 miljoner
kronor tagas ut, kommer det att medföra en katastrofal försämring avläget,
tvinga fram en omprövning av hela skattesystemet o. s. v. Det förefaller
mig som örn detta tal vittnade örn en ganska stark brist på proportioner,
en alltför stor motsättning mellan mål och medel, och jag tror finansministern
hade kunnat på ett lika övertygande sätt framhålla för oss, hur allvarligt
läget är, utan att göra dessa betydande överdrifter.

Örn riksdagen här fattar beslut i enlighet med utskottets förslag och sålunda
icke ger de 10 ä 13 miljoner kronor mera, som bifall till huvudreservanternas
förslag skulle innebära, är det klart, att detta innebär en ur statsfinansiell
synpunkt allvarlig minskning, dock icke så allvarlig som man skulle
tro, då man hör finansministerns anförande. Örn verkligen detta vore av så
stor betydelse, skulle väl finansministern redan i statsverkspropositionen ha
framhållit nödvändigheten av att även på denna punkt öka statens inkomster,
och han skulle ha ställt denna fråga i samband med bristen i den icke balanserade
delen av budgeten. Så har icke skett, och det finns ingen antydan om
att den skattehöjning, varom här är fråga, är avsedd att minska denna brist.

När vi en gång, kanske örn några veckor, få tillfälle att diskutera det statsfinansiella
läget på grundval av den nya inkomstberäkningen, blir det kanske
anledning att gå närmare in på en del detaljer i detta sammanhang. För dagen
torde det vara tillräckligt att ännu en gång understryka vad jag redan framhållit
i mitt första anförande, att vi sakna från finansministerns sida en sådan
uppläggning av detta skatteproblem, som jag anser vara nödvändig för att
riksdagen skall kunna följa finansministern, dag anser att bevillningsutskottet
har fullgoda skäl för sin ståndpunkt, och jag yrkar fortfarande bifall till utskottets
förslag.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Jag kanske behöver be om ursäkt för att
jag kommer in på saker och ting, som visserligen voro uppe ganska mycket
i början av debatten men som ändå tyckas höra litet mera till periferien i
denna fråga. Jag syftar på vissa nykterhetssynpunkter, som kanske efter
finansministerns anförande fått den belysning, de böra lia. Men det var ett
beskyddande tonfall — för att använda ett milt uttryck —- från vissa av ta -

Onsdagen den 26 maj 1943.

Nr 19.

Äng. skarpt beskattning av spritdrycker och vin. (Forts.)
larna i början gent emot de speciellt nykterhetsintresserade här i kammaren,
som i all synnerhet ger mig anledning att säga några ord.

Då herr Ivar Anderson i sitt första anförande varnade för de farliga psykologiska
verkningar i fråga örn prispolitiken, som denna höjning av spritpriserna
skulle åstadkomma genom en höjning av index med en halv eller en
tredjedels procent, borde han kanske också i det sammanhanget ha tänkt något
litet på de psykologiska verkningarna ute i landet av ett beslut här i kamrarna,
innebärande riksdagens uppfattning- av spriten sena en nödvändighetsvara.
Detta så mycket mer som herr Ivar Anderson, liksom herr Wahlmark,
ändå passade på att påpeka, hur betydelsefullt det är att icke nykterhetstillståndet
undergår någon försämring. Herr Ivar Anderson säde, att vi som
voro speciellt intresserade av nykterhets frågan borde se allvarligare på frågan
örn den illegala sprithanteringen än vi göra. Vad vet herr Ivar Anderson
om allvaret i vår uppfattning örn den illegala sprithanteringen? Jag har
inte vid något tillfälle funnit, att nykterhetsfolket vare sig i denna kammare
eller medkammaren icke sett med tillräckligt allvar på det problemet.

Något i samma väg skulle kunna anmärkas mot herr Wahlmarks uppmaning
till nykterhetsvännema, att vi skulle försöka vidtaga åtgärder, som innebure
åtminstone ett försök att få ett bättre nykterhetsillstånd här i landet.
Skulle inte herr Wahlmark själv eller vilken riksdagsman som helst kunna
vara intresserad av att tänka lite på sådana åtgärder? Jag förstår inte riktigt
denna beskyddande ton gent emot nykterhetsfolket och dess representanter
här i riksdagen, när det gång efter annan hemställes till dem att taga
hänsyn till nykterhetstillståndet och vidtaga åtgärder som kunna vara av
vikt för nykterhetstillståndet här i landet. Det är precis som om nykterhetsfrågan
vore något sådant där som så att säga fint folk inte närmare behövde
befatta sig med utan som kunde överlämnas till en liten grupp, som är speciellt
intresserad av den frågan. Jag tror det är på tiden att nykterhetsfolket
reagerar mot den där synpunkten. Att det är på tiden, att även herrarna i
övrigt ta nykterhets frågan på allvar, det framgår till fullo av ett sådant uttalande
som herr Wahlmark kunde tillåta sig, då han sade att det egentligen
var mindre farligt med prisstegring på vilken annan vara som helst än med
en prisstegring på spriten. Jag tror att detta är en ganska typisk åskådning
för rätt mycket folk här i Sverige, men jag är förvånad över att finna den
bär i riksdagen. Vi ha ju ett annat uttalande också, som visar med vilket
allvar nykterhetsfrågan betraktas speciellt av opponenterna mot Kungl. Maj :ts
förslag, när herr Elofsson förklarade, att en sup och en flaska lemonad kunde
väl smälla ungefär lika högt i fråga örn förvirring av tankekraft och tankearbete.
Det uttalandet är nog också ganska typiskt för en rätt utbredd allmän
opinion här i landet, men jag vill passa på och få understruket det märkliga,
att den opinionen också kan komma till tals i riksdagens första kammare. Örn
herr Elofsson är bilägare och själv för sin bil, undrar jag, örn det är så förfärligt
många, som skulle vara benägna att åka med den bilén, innan de hade fått
reda på örn herr Elofsson hade druckit lemonad eller tagit så pass många
supar som han ansåge sig kunna bära utan svårighet vid förande av bil.
Egentligen är det häpnadsväckande synpunkter, som här i kammaren komma
till synes, när det gäller nykterhets frågan och anmärkningsvärt vad man
kan tillåta sig vid donna frågas behandling.

Örn det inte är så viktigt med nykterhetsfrågan i det föreliggande förslaget,
så är det ändå litet egendomligt, att herr Wahlmark efter den bevisföring
som han hade i början av sitt anförande inte brydde sig örn att höra efter,
om det var några anmärkningar mot hans funderingar rörande statistiken.
När Herr Wagnsson höll sitt anförande neli hade de statistiska siffrorna till

Nr 19.

Onsdagen deli 26 maj 1943.

Äng. skärpt beskattning av spritdrycker och vin. (Forts.)
hands, så visade ju han, att herr Wahlmark^ med pondus framförda synpunkt
vilade på lösa antaganden, som helt och hållet slogos ihjäl av den officiella
statistiken, men jag antar, att örn inte jag hade fäst uppmärksamheten på
detta, så hade man ansett det vara fullkomligt i sin ordning att använda sådana
ohållbara skäl i en debatt sådan som denna.

När herrana äro så angelägna att faststlå, att det här inte gäller någon
nykterhetsfråga, skall jag fästa herrarnas uppmärksamhet på att det dock
finns ett samband mellan nykterhetstillståndet här i landet och denna fråga,
och det sambandet består däri, att riksdagen, ifall riksdagen skulle följa utskottet,
går med på så att säga en äreräddning av spritbruket här i landet.
Är det verkligen av behovet påkallat att vidtaga en sådan åtgärd? Tvärtom
har jag ansett under dessa år, att vad det är fråga örn här i landet, det är en
diskriminering av rusdrycksbruket vid alla möjliga tillfällen, och inte alls
någon äreräddning. I det fallet är jag i ganska gott sällskap, fast det kanske
inte är sådant sällskap som herrarna bakom bevillningsutskottets majoritet
finna vara så gott. Jag är i mycket gott sällskap med alla Sveriges folkliga
ungdomsorganisationer och dessutom med landsorganisationen. Nykterhetsorganisationerna
kanske jag inte skall bry mig om att nämna i detta sammanhang,
men det är möjligt att åtminstone landsorganisationen har ett namn som
betyder någonting här. Har det undgått herrarna här i kammaren, att nykterhetstillståndet
i Sverige är av den ari, att samtliga folkliga ungdomsorganisationer,
detta år tillsammans med landsorganisationen ha haft en kongress,
vid vilken de förklarat, att det är nödvändigt för svenska folket
att diskriminera även det »lojala» rusdrycksbruket här i landet? De gjorde
det genom att fatta ett beslut, som uppmanar alla organisationer, på vilka
de ha något inflytande, att vid sina offentliga tillställningar icke tolerera
något rusdrycksbruk. Det är ett steg i den rätta riktningen av folk
som tydligen begriper, av vilken betydelse nykterhetsfrågan är bär i landet.
Jag skulle bara vilja önska, att denna maning följdes av andra folkliga
organisationer än dem som där voro representerade. Jag hoppas att föreningen
Norden, som nu gör anspråk på och strävar efter att bli en folklig rörelse,
också kommer att följa den principen, och därigenom tror jag att man uträttar
bra mycket på vägar som efterlystes av bland andra herr Wahlmark.

Det har frågats vad nykterhetsfolket gör annat än hjälper till med skattestegringen
för att se till, att inte nykterhetstillståndet försämras här i Sverige?
Nykterhetsfolket gör vad var och en av herrarna i denna kammare borde
göra: de avstå alldeles ifrån rusdrycksbruket. När man talar örn de lojala
rusdrycks förbrukarna, som en stor morgontidning gjorde, eller, som man här
gjort i denna debatt, om de skötsamma förbrukarna av rusdrycker — vad är
det för några? Jo, det är de, av vilka alkoholisterna rekryteras. Att vi ha
en alkoholistarmé här i landet på 60,000 man som en ofrånkomlig följd av
den av de »skötsamma» tolererade och omhuldade folkseden är inte utan betydelse
i fråga örn vår beredskap.

När man nu här i kammaren säger, att denna fråga är en skattefråga och
inte en nykterhetsfråga, har man rätt så vitt det kungl, förslaget beträffar,
men såsom debatten föres är det ju alldeles tydligt, att man i denna fråga
framför allt ser en fråga, där det gäller att bevara rusdrycksbruket här i Sverige
och se till att det inte på något sätt angripes. Det är då rätt egendomligt,
att när det gäller frågan örn skatt på spriten, får man här i riksdagen se godsägare
och arbetare tävla örn att framföra motioner om prisrahatt på brännvin
på samma sätt som då det gäller mjölk och matfett, och dessa synpunkter ha
ju också i stor utsträckning gått igen i resonemanget här i dag: rusdryckerna
äro en nödvändighetsvara lika så väl som mjölk och matfett, och därför kan

Onsdagen den 26 maj 1943.

Nr 19.

Ane/, skärpt beskattning av spritdrycker och vin. (Forts.)
man inte vara nog försiktig, när attacker på något sätt riktas mot rusdryckerna.

Här har påpekats vid åtskilliga tillfällen både av finansministern och av bevillningsutskottets
ordförande, att åtskilligt av vad som är sagt emot höjningen
av spritprisen studsar ganska hårt tillbaka på vad statsministern sade i
december 1942 i anledning av direktör Söderlunds uttalande. Det påpekades
då utan att någon opponerade sig, att just spritdryckerna och tobaken borde
komma i fråga, när staten behövde större inkomster och skatterna måste höjas.
Ingen hade väl då kunnat drömma örn att ett sådant oväsen skulle uppstå
på grund av den kungl, proposition, vi nu lia fått, allra minst med framförande
av sådana motiveringar som vi ha fått i detta sammanhang.

Herr talman! Jag kan inte se annat än att ett bifall till herr Bärgs reservation
och till den kungl, propositionen är den enkla och naturliga åtgärden i
det nuvarande stats finansiella läget, och då jag är alldeles oförmögen .att förstå
alla de framförda farhågorna för nykterhetstillståndets försämring genom
en sådan åtgärd som den ifrågavarande, ber jag att få yrka bifall till denna
reservation.

Herr Ohlin: Herr talman! Jag har inte begärt ordet för att förlänga diskussionen
om de problem som redan förut i dag ha berörts utan för att påpeka, att
resultatet av ett bifall till utskottsmajoritetens förslag icke skulle bli, .att staten
tillfördes ett tiotal miljoner kronor i extra inkomster utan att staten Hnge
en sådan inkomst på endast ungefär 2 miljoner kronor. Utskottsmajoriteten
har, såvitt jag kan se, gjort sig skyldig till en ganska allvarlig felräkning just
örn man, som majoriteten gör, utgår ifrån kontrollstyrelsens siffror. Det är ju
av en viss vikt, herr talman, för ett ställning-stagande till frågan, huruvida
utskottets förslag skulle ge statskassan 10 miljoner kronor eller endast 2 miljoner,
och jag skall därför be att mycket kort få påpeka, varpå det beror, att
i själva verket nettovinsten för statskassan, örn kammaren följer utskottet,
skulle bli endast ett par miljoner kronor i stället för de 20 miljoner, som propositionen
kan väntas medföra.

Utskottet utgår alldeles riktigt från att en höjning av utskänkningsskatten
i och för sig skulle tillföra staten 10.1 miljoner kronor enligt kontrollstyrelsens
siffror. Jag hänvisar därvidlag till de tabeller, som finnas i propositionen
på sid. 12, enligt vilka utskänkningsskatten skulle växa från 7.8 till 17.9
miljoner kronor enligt alternativ B, vilket är det alternativ som man räknar
med. Det ger alltså en bruttovinst för statskassan på 10.1 miljoner kronor.

Hen utskottet förbiser tyvärr, att örn man minskar konsumtionen av spritdrycker
med 0.8 miljoner liter uteslutande genom en höjning av utskänkningsskatten,
så förlorar statskassan den omsättningsskatt, som staten annars skulle
ha fått på den nu uteblivna konsumtionen. Hur stor blir denna förlust? Den
fasta omsättningsskatten är för närvarande 6 kronor och härtill kommer 1
krona 35 öre i procentuell avgift, alltså sammanlagt 7 kronor 35 öre per liter.
Då nu utskottet i likhet med kontrollstyrelsen räknar med en konsumtionsminskning
uteslutande på grund av en höjning av utskänkningsskatten med 0.8
miljoner liter, betyder det att statskassan förlorar 7 kronor 35 öre för envar
av 0.8 miljoner liter, d. v. s. sammanlagt 5.88 miljoner kronor. Men det är inte
nog med detta, utan därtill kommer att den konsumtionsminskning, som framkallats,
kommer, såsom kontrollstyrelsen påpekar, att medföra en inkomstminskning
å övriga rusdrycksmedelstitlar. Denna inkomstminskning redovisar
kontrollstyrelsen endast för den konsumtionsminskning, som skulle uppkomma
enligt propositionen. Då skulle denna minskning bli 4 miljoner kronor.
Men den minskningen är beräknad med hänsyn till att konsumtionen

Nr 19.

Onsdagen den 26 maj 1943.

Äng. skärpt beskattning av spritdrycker och vin. (Forts.)
skulle komma att nedgå på grund av båda skatternas höjning och utgöra 1.6
miljoner liter. Då det nu enligt utskottet är fråga örn ,att konsumtionen minskas
med endast hälften därav eller 0.8 miljoner liter, kan man grovt beräkna,
att minskningen i inkomst skulle bli 2 miljoner kronor å övriga rusdryckstitlar.
Statskassan skulle alltså förlora i bortfallen omsättningsskatt 5.88 miljoner
kronor och i minskad inkomst på andra rusdrycksmedelstitlar 2 miljoner
kronor eller sammanlagt 7.88 miljoner kronor.

Bruttovinsten på höjd. utskänkningsskatt med 10.1 miljoner kronor förvandlas
alltså till en nettovinst för statskassan, som enligt dessa siffror blir endast
2.22 miljoner kronor eller i runt tal 2 miljoner kronor.

Jag skall inte trötta kammaren med att göra dessa beräkningar på andra
sätt, ehuru det annars är lätt att få bekräftat, att beräkningen är rättvisande.
Man skulle t. ex. kunna göra en överslagsberäkning och säga att om värdet av
utskänkta spritdrycker för närvarande uppgår till bortåt 60 miljoner kronor
— frånsett restaurangernas tillägg — och man höjer priset med 30 procent
eller 18 miljoner kronor, d. v. s. till 78 miljoner kronor, örn kvantiteten blir
oförändrad, och sedan kontrollstyrelsen räknar med en konsumtionsminskning
på 20 procent, d. v. s. nära 16 miljoner kronor, kommer man till en totalsiffra
på utskänkt sprit av 62 miljoner kronor i stället för de ursprungliga 60 miljoner
kronorna i runt tal. Det ligger i sakens natur, att man inte genom att
höja värdet av utskänkta spritdrycker från 60 till 62 miljoner kronor kan tillföra
statskassan 10 miljoner kronor i nettovinst.

. Het är naturligtvis möjligt att kontrollstyrelsen överskattar den konsumtionsminskning,
som skulle följa, när den i likhet med finansministern och utskottet
beräknar den till 20 procent enligt alternativ B. Den saken skall jag
inte diskutera, eftersom vi alla utgått från en minskning med 20 procent.

Jag konstaterar därför, herr talman, att den nettoökning, som statskassan
skulle tillföras enligt utskottets förslag, bleve ungefär 2 miljoner kronor, medan
propositionen innefattar en ökad nettoinkomst på ungefär 20 miljoner kronor.
Örn kammaren alltså skulle följa utskottet, förlorar statskassan ungefär
18 miljoner kronor. Denna siffra stämmer mycket bra med en beräkning, som
jag tidigare, gjort — under utvecklande av åtskillig möda kanske jag kan få
säga —- enligt vilken statskassan, örn man höjer omsättningsskatten med 2
kronor, sannolikt tillföres ungefär 35 miljoner kronor — en kronas höjning av
omsättningsskatten skulle alltså ge hälften av 35, d. v. s. 17 å 18 miljoner
kronor. Det stämmer ju väl med de beräkningar jag nu framlagt.

o Det förefaller mig, herr talman, som örn det statsfinansielia läget inte vöre
sådant, att när. regeringen föreslår en höjning av beskattningen med 20 miljoner
kronor, riksdagen då skulle säga, att vi tycka att det räcker med 2
miljoner kronor. Jag.tillåter mig uttala den förhoppningen, att de av kammarens
ledamöter, som inte ha en mycket bestämd åsikt i frågan men låta sig
ledas närmast av hänsyn till de statsfinansielia konsekvenserna, icke skola
vara nöjda med att tillföra statskassan endast ett par miljoner kronor utan
skola stödja herr Bärgs reservation.

Herr Anderson, Axel Ivar, erhöll nu ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! I anledning av herr Ohlins anförande ber jag att få meddela, att
de beräkningar rörande utfallet av den föreslagna skattehöjningen, som föreligga
i utskottets utlåtande, ha underställts kontrollstyrelsen och av denna lämnats
utan anmärkning. Här stå således ämbetsverkets uppgifter mot herr Ohlins,
och jag skall ine tillåta mig att fälla något omdöme om vem som förtjänar
mest tilltro. Herr Ohlin har gjort sina beräkningar från sina utgångspunkter,
kontrollstyrelsen har tydligen gjort dem från sina, och erfarenheten får väl

Onsdagen den 26 maj 1943.

Nr 19.

Äng. skärpt beskattning av spritdrycker och vin. (Forts.)
visa vem som ha rätt. I varje fall vill jag understryka, att utskottet handlat i
samråd med kontrollstyrelsen.

Ordet lämnades härefter för kort genmäle till herr Ohlin, som anförde:
Herr talman! Jag vill endast understryka, att det naturligtvis är en besvärlig
situation, örn ett ämbetsverk så där under hand får en beräkning förevisad.
Man vet inte riktigt i vad mån ämbetsverket känner sig förpliktat att då göra
ett uttalande under samma ansvar som det, med vilket ämbetsverket utför
beräkningar för Kungl. Maj :t.

Jag får säga att efter de informationer, jag förut fått från utskottsledamöter,
har jag inte fått det intrycket, att man har underställt ämbetsverket denna
beräkning på ett sådant sätt, att man kan säga att det föreligger ett formellt
godkännande från ämbetsverkets sida, utan ämbetsverkets chef har snarare endast
tittat på den och kanske inte i hastigheten funnit anledning att göra någon
anmärkning.

Jag vill endast understryka, att min beräkning är gjord enligt exakt samma
metod, som kontrollstyrelsen själv har använt i sitt utlåtande till Kungl. Maj :t.

Herr Anderson, Axel Ivar, erhöll ånyo ordet för kort genmäle och yttrade.
Hen talman! Med anledning av herr Ohlins sista yttrande ber jag att få påpeka,
att kontrollstyrelsen har genom utskottets sekretariat fått del av de beräkningar,
som äro anförda i utskottets yttrande. Kontrollstyrelsen har granskat dem
och lämnat dem utan anmärkning. De upplysningar, som herr Ohlin fått av
ledamöter av utskottet och som gå i annan riktning, vet jag ingenting örn. Om
herr Ohlin vänder sig till utskottets sekretariat, kan han övertyga sig örn att
det verkligen förhåller sig på det sätt som jag har sagt.

Herr Anderberg: Herr talman! Oaktat debatten pågått så länge känner jag
mig oförhindrad att anföra ytterligare några synpunkter på frågan, innan vi gå
till ett avgörande här i kammaren.

Jag kan inte finna att det är riktigt, att spritskatten skall användas till att hålla
inkomstskatten nere till lättnad för dem som lia större inkomster. Man bör inte
höja spritskatten hur mycket som helst. Det är ändå en stor del av det svenska
folket, som räknar med spriten såsom någonting som man har behov av, och
så länge det anses tillåtligt att använda spritdrycker i viss omfattning, bör
man inte bortse från vad de medborgare anse, som belastas med denna höjda
spritskatt. De få bära en oproportionerligt stor del av det allmänna skattetrycket.

Det har tidigare upprepade gånger sagts ifrån, att detta är en extra beskattning
av det folk, som av en eller annan anledning använder sprit. Någon lyxartikel
kan man inte säga att det är fråga örn. Det är i stor utsträckning folk i
små omständigheter, folkpensionärer, för vilka varje krona har ett stort värde -—
skötsamt och duktigt folk, som inte anser sig kunna undvara en eller annan
liter sprit. Att avstänga dem från denna möjlighet, därför att inkomsten inte
räcker till, kan inte vara riktigt.

Detta skattesystem verkar bra litet till gagn för de stora bredare befolkningslagren.
Det har i dag huvudsakligen behandlats ur skattesynpunkt, och jag
får ju medge, att jag inte i detta fall ser frågan såsom en nykterhetsfråga
utan huvudsakligen såsom en skattefråga. Men det finns ju andra vägar att
skaffa pengar på. Varför har inte finansministern tänkt på att exempelvis
införa en särskild skatt på restaurangdansen? Det finns också möjlighet att in -

Nr 19.

Onsdagen den 26 maj 1943.

Ang. skärpt beskattning av spritdrycker och vin. (Forts.)
föra beskattning på en hel del lyxartiklar. Men spriten har varit ett tacksamt
skatteobjekt, och man har resonerat så varje gång höjning skett, att har man
tålt det, så tål man också det. På detta sätt har man gång efter annan byggt
på sprit- och tobaksbeskattningen.

Jag anser att det är en klassbeskattning, som träffar det folk som inte har
råd att betala. Därför får man söka andra utvägar.

Trots min principiella inställning kan jag inte gå med på utskottets motivering.
Av finansministern och utskottets ordförande har med skärpa framhållits
de synpunkter som göra, att man inte kan vara tillfreds med utskottets motivering.
Utskottets ordförande fällde i debattens början ett yttrande, att man
inte skall vara kräsen, örn man skall kunna godtaga en sådan motivering. Redan
när jag första gången läste den, ställde jag mig mycket tvekande bl. a. beträffande
de synpunkter angående penningvärdets bevarande, som där anföras.
Jag tror att jag inte är ensam bland kammarens ledamöter om denna inställning.

Jag yrkar nu, herr talman, att kammaren måtte besluta att godkänna utskottets
hemställan med avslag på dess motivering.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen, att
i avseende på det nu ifrågavarande betänkandet förekommit följande yrkanden
: 1 :o) att vad utskottet hemställt skulle bifallas; 2 :o) att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den av herr Bärg m. fl. vid betänkandet avgivna
reservationen; 3:o) att kammaren skulle godkänna det förslag, som innehölles i
herrar Sjödahls och Falks vid betänkandet anförda reservation; samt 4:o)
att kammaren skulle avslå såväl utskottets hemställan som Kungl. Maj:ts
i ämnet gjorda framställning. Dessutom hade i fråga örn utskottets motivering
framställts ett särskilt yrkande, till vilket herr talmannen ville återkomma
efteråt, örn anledning därtill gåves.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner enligt de under l:o)—4:o)
här ovan upptagna yrkandena och förklarade sig finna propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Herr Bärg, Johan, begärde votering, i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits godkännande av det förslag, som innefattades
i den av honom m. fl. avgivna reservationen, uppsattes samt efter given varsel
upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet hemställt i sitt betänkande nr 29,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herr Bärg m. fl.
vid betänkandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter
särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpå, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat tor nej-propositionen.

Då emellertid herr Elofsson, Gustaf, begärde rösträkning, verkställdes nu

Onsdagen den 26 maj 1943.

Nr 19.

Ang. skärpt beskattning av spritdrycker och vin. (Forts.)
votering medelst omröstningsap parat; och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

» Ja — 52;

Nej — 72.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Herr talmannen anförde, att med hänsyn till utgången av den nu verkställda
omröstningen det särskilda yrkandet beträffande utskottets motivering
finge anses hava förfallit.

Vid förnyad föredragning av andra lagutskottets utlåtande nr 29, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag med särskilda bestämmelser
örn äganderättsutredning och sammanläggning av fastigheter inom vissa byar
i Kopparbergs län, m. m., bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av bevillningsutskottets betänkande nr 30,
i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till förordning örn särskilt
undantag från skyldighet att utgiva lagfartsstämpel och skatt för gåva
efter vissa lantmäteriförrä.ttningar inom Kopparbergs län, bifölls vad utskottet
i detta betänkande hemställt.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets utlåtande nr 55, i anledning
av framställning från fullmäktige i riksbanken rörande tillämpningen
av bankoreglementet, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och lades till handlingarna bankoutskottets memorial, nr
56, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande _ utskottets
utlåtande nr 48 i anledning av väckt motion angående viss ändring av
sparbankslagen.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 28, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag örn förskottering av underhållsbidrag
till barn (bidragsförskottslag).

Genom en den 19 mars 1943 dagtecknad proposition, nr 183, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Majit
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till lag örn
förskottering av underhållsbidrag till barn (bidragsförskottslag).

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft tre
i anledning av densamma väckta motioner, nämligen nr 232 i första kammaren
av fru Sjöström-Bengtsson, nr 338 i andra kammaren av herr Persson
i Stockholm m. fl. och nr 339 i andra kammaren av herr Hoppe m. fl.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A. att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition; samt

B. att motionerna I: 232, II: 338 och II: 339 måtte anses besvarade genom
vad utskottet under A. hemställt.

I det av utskottet tillstyrkta lagförslaget voro 1 § samt 8 § 1 och 2 mom.
så lydande:

Förslag till
bidragsförskottslag.

Nr 19.

Onsdagen den 26 maj 1943.

Förslag till bidragsförskottslag. (Forts.)

Barn, vars fader enligt rättens beslut eller skriftligt, av två personer bevittnat
avtal är pliktig att till fullgörande av lagstadgad underhållsskyldighet
utgiva underhållsbidrag till barnet, äger att, där fadern underlåter att
betala förfallet belopp, i den utsträckning och under de villkor som nedan sägs
av allmänna medel erhålla förskott å underhållsbidraget (bidragsförskott).

Vad sålunda stadgats skall icke äga tillämpning i fråga örn barn, vars moder
sammanbor med bajrnets fader, eller beträffande barn, som bor tillsammans
med sin fader.

8 §''

1 mom. Där ej vad nedan stadgas till annat föranleder, utgår bidragsförskottet
för år räknat med
252 kronor i ortsgruppp 1,

300 » » » 2 och

360 > » » 3

eller, därest modern har vårdnaden örn två eller flera till bidragsförskott berättigade
barn, med belopp enligt följande tabell:

Antalet till bidragsfönkott
berättigade barn
ander moderns vårdnad.

Två..........

Tre..........

Fyra eller flera . . . .

Bidragsförskott (för barn räknat).

Ortsgrnpp 1.

228 kronor
204 »

180 »

Ortsgrnpp 2.

276 kronor
252 »

228

Ortsgrnpp 3.

336 kronor
300 »

276 >

För tiden till och med den månad, under vilken barn fyller två år, ökas bidragsförskottet
med ett årligt belopp av 60 kronor.

2 mom. överstiger moderns årsinkomst
1,000 kronor i ortsgrnpp 1,

1,250 » > »2 och

1,500 > » > 3

eller har modern, därest hon är gift och sammanlever med sin man samt denne
är underhållsskyldig gentemot barnet, tillsammans med mannen en årsinkomst
överstigande

1,400 kronor i ortsgrupp 1,

1,700 » » »2 och

2,000 » » > 3

skall, med undantag för fall som i 9 § 2 mom. sägs, från bidragsförskottet
avdragas sex tiondelar av årsinkomsten, i vad den överstiger sagda belopp.
Har modern flera till bidragsförskott berättigade barn, minskas dock förskottet
blott med så stor del av nämnda avdrag, som enligt fördelning efter huvudtalet
belöper på varje barn. Hava makar som nyss sagts att försörja barn
under sexton år, som icke är berättigat vare sig till barnbidrag enligt lagen
om barnbidrag eller till bidragsförskott, skall det bär ovan för vederbörande
ortsgrupp angivna inkomstbeloppet för makar ökas med 100 kronor för varje
sådant barn.

Har barn inkomst, som ej härrör från dess eget arbete, skall bidragsförskottet
minskas med nämnda inkomst.

Reservationer hade avgivits

1) av herr Wistrand mot viss del av utskottets motivering;

2) av herr Cruse och fru Johansson, vilka ansett, att i fall då moder hade
den rättsliga vårdnaden örn två eller flera barn, som stadigvarande vistades hos

Onsdagen den 26 maj 1943.

Nr 10.

Förslag till bidragsförskottslag. (Forts.)
annan än modern, bidragsförskott till vart och ett av dessa barn borde utgå
efter de för ett barn bestämda beloppen samt att 8 § 1 mom. på grund härav
borde erhålla följande lydelse:

1 mom. Där ej vad nedan stadgas till annat föranleder, utgår bidragsförskottet
för år räknat med
252 kronor i ortsgrupp 1,

300 » » »2 och

360 > > »3

eller, därest modern har vårdnaden örn två eller flera till bidragsförskott berättigade
barn, vilka stadigvarande vistas hos modern, med belopp enligt följande
tabell:

Antalet till bidragsförskott Bidragsförskott (för barn räknat),

berättigade barn

under modems vårdnad. Ortsgrupp 1. Ortsgrupp 2. Ortsgrupp 3.

Två.......... 228 kronor 276 kronor 336 kronor

Tre.......... 204 » 252 > 300 »

Fyra eller flera .... 180 » 228 » 276 »

För tiden till och med den månad, under vilken barn fyller två år, ökas
bidragsförskottet med ett årligt belopp av 60 kronor.

3) av herrar Hermanson och Cruse samt fru Johansson, vilka i anslutning
till motionen II: 339 ansett, att 8 § 2 mom. borde erhålla följande lydelse:

2 mom. överstiger moderns årsinkomst
1,250 kronor i ortsgrupp 1,

1,500 » » »2 och

1,700 > » » 3

eller har modern, därest hon är gift och sammanlever med sin man samt denne
är underhållsskyldig gentemot barnet, tillsammans med mannen en årsinkomst
överstigande

1,650 kronor i ortsgrupp 1,

1,900 » » »2 och

2,100 » » » 3

skall, med undantag för fall som i 9 § 2 mom. sägs, från bidragsförskottet
avdragas sex: tiondelar av årsinkomsten, i vad den överstiger sagda belopp.
Har modem flera till bidragsförskott berättigade barn, minskas dock förskottet
blott med så stor del av nämnda avdrag, som enligt fördelning efter
huvudtalet belöper på varje barn. Hava makar som nyss sagts att försörja
barn under sexton år, som icke är berättigat vare sig till barnbidrag enligt
lagen örn barnbidrag eller till bidragsförskott, skall det här ovan för vederbörande
ortsgrupp angivna inkomstbeloppet för makar ökas med 100 kronor
för värjo sådant barn.

Har barn inkomst, som ej härrör från dess eget arbete, skall bidragsförskottet
minska® med nämnda inkomst.

Herr Näsström: Herr talman! Ifrågavarande förslag till ny lag örn bidragsförskott
innefattar en viss om än liten förbättring av nu gällande lag. Det
statsfinansiella läget har gjort, att departementschefen inte ansett sig loinna
rekommendera högre belopp än som nu är fallet. Man kanske måste böja sig
för detta skäl. .

Emellertid förekomma även i den nya lagen vissa detaljer, som äro tämligen
oformliga, lag vill erinra örn att redan i lagens 1 § heter det, att »barn,

Nr 19.

Onsdagen den 26 maj 1913.

Förslag till bidragsförskottslag. (Forts.)
vars fader enligt rättens beslut eller skriftligt, av två personer bevittnat avtal
är pliktig» o. s. v. Detta innebär att i de fall, där vederbörande myndigheter
inte kunna erhålla dessa avtal eller domstolsbeslut, har kvinnan respektive
barnen ingen som helst möjlighet att få något bidragsförskott.

En annan oformlighet i såväl den gamla som den nya lagen har man i 8 §,
där det heter, att »därest modern har vårdnaden örn två eller flera till bidragsförskott
berättigade barn, med belopp enligt följande tabell». Bestämmelsen
innebär, att örn modern har ett barn, kan hon enligt den nya lagen få 252
kronor, men om hon har flera barn, som äro utackorderade på olika håll, får
hon endast det lägre beloppet, 228 kronor. Det är en oformlighet och oriktighet.
Det har ofta påtalats, att örn två gamla människor bo tillsammans, kunna
de på ett något så när hyggligt sätt dra sig fram på folkpensionerna, men
att det är betydligt svårare för en ensam person att klara sig på pensionen.
Fallet är precis analogt i fråga örn förskottsbidragen. Jag anser att bestämmelsen
borde ha varit sådan, att örn barnen vistas på olika håll, borde hon
få de högre beloppen.

Beträffande 8 § 2 mom. måste jag i likhet med reservanterna påpeka, att
inkomstbeloppen äro för låga. Där har man bestämt beloppen till 1,000 kronor
i ortsgrupp 1, 1,250 i ortsgrupp 2 och 2,000 kronor i ortsgrupp 3, allt
beträffande ensam moder. Örn modern är gift, har man fastställt beloppen till
1,400 respektive 1,700 och 2,000 kronor. Detta innebär att örn modern har
gift sig med en annan man än barnafadern, har hon mycket svårt att få ut
dessa bidrag, och detta har i sin tur förorsakat slitningar i många äktenskap,
enär den gifte mannen inte anser sig vara skyldig att försörja hustruns utomäktenskapliga
barn. På grund därav är det många kommuner, som måste utbetala
bidrag till barn vid sidan örn denna lag.

Jag förstår att departementschefen inte har ansett sig kunna gå med på
högre belopp, men jag tror att den jämkning, som reservanterna föreslå, skulle
vara av sådan nytta och förorsaka en så pass relativt liten utgiftsförhöjning,
att man skulle kunna ha skäl att gå med på detta förslag.

I anledning av det anförda ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan med de ändringar i fråga om 8 § 1 och 2 morn., som innefattas
i de två vid utlåtandet fogade reservationer, av vilka den ena avgivits
av herr Cruse och fru Johansson samt den andra av herrar Hermansson och
Cruse samt fru Johansson, dock att i 1 mom. orden »vilka stadigvarande vistas
hos modern» utbytas mot »vilka icke stadigvarande för sitt uppehälle vistas
i olika hem».

Fru Sjöström-Bengtsson: Herr talman! Syftet med det nu föreliggande lagförslaget
tyckes i första hand vara att göra lagen mer tillgänglig, örn jag så
får säga, för menige man. Detta är i allra högsta grad välbetänkt, då den
nu gällande lagen örn bidragsförskott i många fall torde erbjuda vissa svårigheter
för barnavårdsnämnderna i fråga örn tillämpningen. Detta gäller i synnerhet
i fråga om platser, där barnavårdsnämnden inte har tjänstemän till sitt
förfogande, utan nämndens ordförande eller någon annan av dess ledamöter
har att svara för lagens tillämpning. Detta tyckes alltså vara huvudsyftet,
och det har man också vunnit med den enklare formuleringen av lagen.

Emellertid hade det varit önskvärt, att en något större förändring i lagens
innehåll också hade föreslagits. Jag skulle då i första hand vilja peka på
normalbeloppen, som inte ha undergått någon nämnvärd höjning enligt förslaget.
De ytterst små förhöjningarna tyckas helt och hållet eller åtminstone
i stort sett ha tillkommit i samma syfte, som jag nyss nämnde, nämligen att
göra lagen enklare. Man vill nämligen därigenom åstadkomma en jämnare
skala för nedsättning av förskottsbeloppet allt efter ökat barnantal.

Onsdagen den 26 maj 1943.

Nr 19.

Förslag till bidrags förskottslag. (Forts.)

Svenska stadsförbundet säger också i sitt yttrande över lagförslaget, att
det förefaller »sorn om huvudsakligen tekniska svårigheter fått förhindra en
höjning, vilken kommittén — jag kan tillägga även departementschefen — själv
funnit motiverad och som i och för sig torde vara betydelsefullare än vissa
justeringar i andra delar av lagen».

De föreslagna höjningarna av normalbeloppen äro så små, att de strängt
taget inte nämnvärt inverka på barnens levnadsstandard. Sålunda föreslås
exempelvis ingen höjning för ett barn utom i ortsgrupp 1, där man också av
tekniska skäl föreslår en höjning med 12 kronor per år. Bidragsförskott för
ett barn i ortsgrupp 1 kommer alltså att utgå med 252 kronor, i ortsgrupp 2
liksom hittills med 300 kronor och i ortsgrupp 3 likaledes med samma belopp
som hittills eller 360 kronor per år. För två barn föreslås en höjning
av 18, 13:50 respektive 16 kronor i de olika ortsgrupperna. För tre barn äro
höjningarna av ungefär motsvarande storlek, och för fyra eller flera barn
blir bidragsförskottet per barn 180, 228 och 276 kronor i respektive ortsgrupper.
Det är alltså de höjningar som ha vidtagits.

Mot en höjning utöver vad som av lagtekniska skäl vidtagits anför departementschefen
ett argument som jag anser i viss mån bärande, nämligen att de
sämst ställda, d. v. s. de som ha ett avtal med barnafadern örn underhållsbidrag,
som understiger det i lagen fastställda bidragsförskottet, inte därigenom
skulle få någon förbättring i sina ekonomiska förhållanden. Det är naturligtvis
alldeles riktigt, men så gott som alla dessa barn äro dock illa ställda och i
stort behov av en höjning av bidragsförskotten, därvid som utgångspunkt kunde
ha tagits en höjning av beloppet för ett barn med 60 kronor, vilket jag tillåtit
mig föreslå i min motion. Härtill skulle jag också vilja säga att jag tror att
det blir alltmera sällsynt att underhållsbidraget fastställes till ett belopp som
understiger 25 kronor per månad, vartill bidragsförskottet i ortsgrupp 1 skulle
uppgå, örn man hade följt min motion.

Mot de låga normalbeloppen talar också den omständigheten att i många fall
underhållsbidraget fastställts till högre belopp än utgående bidragsförskott.
Så var förhållandet år 1941 i Stockholm. Av 2,343 barn i ortsgrupp 3, för vilka
ansökningar örn bidragsförskott ingivits, hade i icke mindre än 937 fall
underhållsbidraget fastställts till 35 kronor eller däröver, alltså mer än utgående
bidragsförskott. Det förefaller också onödigt att barnafadern så oerhört
lindrigt skall komma ifrån sin försörjningsplikt bara därför att underhåll uttas
i form av bidragsförskott. Den saken hör kanske, herr talman, inte hit,
men man kan inte låta bli att göra den reflexionen, då man några år har suttit
i en barnavårdsnämnd och iakttagit dessa ting.

Såväl socialvårdskommittén som departementschefen anser att höjda normalbelopp
på grund av dyrtiden i och för sig kunde vara önskvärda, men anför
att lagens struktur omöjliggör s. k. dyrtidstillägg till bidragsförskotten. Till
det skulle jag vilja säga att även vid en återgång till 1937 års prisnivå torde
den av mig föreslagna höjningen endast täcka livets allra yttersta nödtorft för
de barn det här är fråga om.

Det tredje skälet mot en större höjning av normalbeloppet är, såsom departementschefen
anför, av statsfinansiell natur. Jag undrar emellertid, örn inte
alla de pengar som ges ut för att våra barn skola få cn god start i livet äro
väl placerade.

Då den pu gällande lagen om bidragsförskott kom till, var såvitt jag vet avsikten
den att en mor, då faderns underhåll uteblev, skulle få hjälp till sitt
barn utan att behöva anlita fattigvården. Den uppgiften har lagen helt säkert
också i mångå fall fyllt, nion de fall, då fattigvård måst utgå jämte bidragsförskott,
äro inte heller få, och att den nya lagen infe kommer att leda till
någon förändring i det avseendet, är ganska säkert.

Nr 19.

Onsdagen den 26 maj 1943.

Förslag till bidragsförskottslag. (Forts.)

I fråga om elen avdragsfria inkomsten Ilar departementschefen, föreslagit
icke obetydliga höjningar. Men även med dessa höjningar uteslutas alltjämt
stora yrkesgrupper från bidragsförskott, däribland en hel del fabriksarbeterskor
och med dem i lönehänseende jämställda. De äro dock i stort behov av
den hjälp, sorn bidragsförskotten utgöra och utan vilka de ha ytterst svårt att
sörja för sitt barn.

Då det väl inte torde löna sig för mig att mot ett enhälligt utskott yrka bifall
till min i ärendet väckta motion, inskränker jag mig, herr talman, till att
ansluta mig till herr Näsströms yrkande.

Herr Norman: Herr talman! Att bidragsförskottslagen nu föreligger i omarbetat
skick sammanhänger närmast med en hemställan från 1941 års riksdag.
Det var inte de materiella bestämmelserna i lagen som riksdagen närmast
åsyftade att få en ändring i, utan avsikten var att författningen skulle förtydligas
och kompletteras i syfte att åstadkomma en riktig och ändamålsenlig användning
av bidragsförskotten och en reglering av de myndigheters skyldigheter
och befogenheter som ha med denna lag att göra. Under ärendets beredning
ha sedan även diskuterats förutsättningarna för åstadkommande av materiella
förbättringar i lagen. En del sådana ha föreslagits av socialvårdskommittén
och godtagits av departementschefen. De ingå nu i det lagförslag som
här ligger på riksdagens bord. Andra förbättringar, som i och för sig kunna
vara önskvärda, ha föreslagits av motionärer i bägge kamrarna och ha delvis
vunnit anslutning inom utskottet, vilket framgår av de reservationer som äro
fogade till utlåtandet.

Utskottet i sin helhet har ställt sig sympatiskt till tanken på sådana ytterligare
förbättringar. Men i det läge vari frågan nu befinner sig, då det ju endast
gäller att företa vissa partiella reformer på området och då de stora problemen
äro föremål för socialvårdskommitténs fortsatta överväganden, har utskottet
inte ansett sig kunna tillstyrka andra förbättringar än dem, som föreslagits
i propositionen.

När det gäller sociala välfärdsfrågor är det nog ofta så, att ser man en sådan
fråga isolerad, förefalla starka skäl tala för att den ena eller andra förbättringen
bör vidtagas. Men jag tror att det är riktigt att man inte ser en dylik
fråga såsom ett enstaka problem, utan att man sätter in den i ett större
sammanhang. Därvid måste man även göra en avvägning av de kostnader som
det allmänna skall ikläda sig. Innan denna avvägning är gjord i förevarande
fall — i första hand inom socialvårdskommittén och i de förslag som med anledning
av dess arbete kunna komma på riksdagens bord — förefaller det, som
örn det inte skulle vara tillrådligt att här gå längre i fråga örn förbättringar
än i propositionen föreslagits.

Jag hemställer örn bifall till utskottets utlåtande.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att därunder yrkats dels att vad utskottet i det under behandling varande utlåtandet
hemställt skulle bifallas, dels ock, av herr Näsström, att utskottets hemställan
skulle bifallas med de ändringar beträffande 8 § 1 och 2 mom. i det av
utskottet tillstyrkta lagförslaget, som förordats i de av herr Cruse och fru Johansson
samt av herr Hermansson m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationerna,
dock att i det förra momentet orden »vilka stadigvarande vistas hos modern»
skulle utbytas mot »vilka icke stadigvarande för sitt uppehälle vistas i olika
hem».

Onsdagen den 26 maj 1943.

Nr 19.

Förslag till bidragsförskottslag. (Forts.)
Sedermera gjordes propositioner enligt dessa båda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av andra lagutskottets utlåtande nr 30, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om krigs ansvarighet för
liv- och invaliditetsförsäkring, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 31, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag örn ändring i vissa delar av stadsplanelagen
den 29 maj 1931 (nr 142) m. m.

Genom en den 12 mars 1943 dagtecknad proposition, nr 153, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t
dels föreslagit riksdagen att antaga ett vid propositionen fogat förslag till
lag om ändring i vissa delar av stadsplanelagen den 29 maj 1931 (nr 142), dels
ock anhållit örn riksdagens yttrande över ett propositionen likaledes bilagt
förslag till kungörelse om ändring i vissa delar av byggnadsstadgan den 20
november 1931 (nr 364).

Kungl. Maj:ts förslag till lag örn ändring i vissa delar av stadsplanelagen
innehöll i 3 § bestämmelse örn att ändring av stadsplan, som ej avsåge planens
grunddrag och ej heller eljest innefattade väsentlig avvikelse från vad som
förut varit gällande, finge enligt de närmare föreskrifter, som meddelades av
Konungen, antagas av byggnadsnämnden, där ej stadsfullmäktige förbehållit
sig avgörandet, samt fastställas av Konungens befallningshavande.

Utskottet hade i det hu ifrågavarande utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen, med förklarande, att riksdagen funnit vissa ändringar
böra vidtagas i det genom propositionen framlagda förslaget till lag örn ändring
i vissa delar av stadsplanelagen, måtte för sin del antaga under punkten
infört förslag till lag örn ändring i vissa delar av stadsplanelagen den 29 maj
1931 (nr 142);

B. att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anmäla, att riksdagen
ej funnit skäl att i anslutning till det vid ifrågavarande proposition fogade förslaget
till kungörelse örn ändring i vissa delar av byggnadsstadgan den 20
november 1931 (nr 364) göra andra uttalanden än utskottet i förevarande utlåtande
upptagit.

I utskottets förslag till lag om ändring i vissa delar av stadsplanelagen hade
3 § icke upptagits. I anslutning härtill hade utskottet beträffande förslaget
till kungörelse örn ändring i vissa delar av byggnadsstadgan förordat, att
5 a § skulle uteslutas och vissa jämkningar vidtagas i 21 och 123 §§.

Reservation hade anmälts av herrar Sten och Andersson i Eskilstuna, vilka
likväl ej antytt sin åsikt.

Herr Sten: Herr talman! Såsom framgår av andra lagutskottets utlåtande
har utskottet beskurit Kungl. Majlis förslag i ett avseende. Den vid utskottets
utlåtande fogade reservationen är en erinran örn att det inom utskottet icke
saknats talesmän för den uppfattningen att propositionen bort tillstyrkas oförändrad,
och jag ber därför att i all korthet få erinra örn vad saken gäller.

Frågan örn en förenkling av förfarandet vid behandling av stadsplaneärenden
har ursprungligen tagits upp från håll där man sysslar med och är intresserad

Första kammarens protokoll 19Jf3. Nr 19. 5

Äng. vissa
ändringar i
stadsplanelagen
m. m.

Nr 19.

Onsdagen den 26 maj 1943.

Äng. vissa ändringar i stadsplanelagen m. rn. (Forts.)
av bostadsproduktionen. I en av de första framställningar som ingåvos till
Kungl. Ma.jrt i frågan — den var avlåten av Hyresgästernas Sparkasse- och
Byggnadsförening (H. S. B.) — hette det att vissa föreskrifter i lagstiftningen
angående stadsplanering, tomtindelning, tomtmätning m. m. haft ett hämmande,
hindrande, stundom förlamande inflytande på byggnadsindustrien. Och
byggnadsstyrelsen sade i sitt yttrande över framställningen bland annat att
det vore i hög grad otillfredsställande att den omständliga och tidsödande
handläggningen av stadsplaneärenden verkade återhållande på viljan att företaga
lämpliga stadsplaneförbättringar. Lantmäteristyrelsen fäste uppmärksamheten
på att en stadsplan förr var en för viss längre framtid orubblig engångsåtgärd,
men att förhållandet nu vore väsentligt annorlunda. Nu vore en stadsplan
nära nog under ständig revision. Liknande synpunkter anfördes av andra
sakkunniga statliga och kommunala myndigheter.

Sedan stadsplaneutredningen tillsatts, har den bl. a. gjort en utredning om
tidsutdräkten vid behandling av stadsplaneärenden, och man fann då att tiden
mellan byggnadsnämndens beslut och Kungl. Maj:ts beslut i medeltal utgjorde
5 månader och 28 dagar år 1938 och 6 månader år 1941. Tiden för behandling
hos byggnadsnämnden var då icke inräknad. Behovet av ett snabbare och smidigare
förfarande bestyrktes alltså, och läget på bostadsmarknaden underströk
detta ytterligare. Stadsplaneutredningens förslag skulle medföra en betydande
tidsvinst. Bl. a. skulle förslaget att låta byggnadsnämnden i stället
för stadsfullmäktige avgöra vissa ärenden medföra en tidsbesparing av i medeltal
en månad. Denna rätt för byggnadsnämnden skulle, såsom synes av lagtexten
i utskottsutlåtandet, innebära att »ändring som ej avser planens grunddrag
och ej heller eljest innefattar väsentlig avvikelse från vad som förut varit
gällande», skulle kunna avgöras av byggnadsnämnden. Dock skulle stadsfullmäktige
även i sådana ärenden kunna förbehålla sig avgörandet.

Utskottet har nu uteslutit denna bestämmelse ur sitt förslag, och motiveringen
därtill är att den kommunala självstyrelsen genom ett sådant medgivande
skulle trädas för nära.

Propositionen, genomförd i sin helhet, skulle dels fullt tillgodose kravet på
tidsbesparing och dels skapa en följdriktig ordning beträffande de olika organens
beslutanderätt. Enligt förslaget till kungörelse örn vissa ändringar i
byggnadsstadgan skulle stadsarkitekt eller annan tjänsteman som länsstyrelsen
godkänner äga att i nämndens ställe besluta bifall till ansökningar av ringa
vikt eller uteslutande teknisk art. Nästa, instans skulle enligt propositionen
vara byggnadsnämnden, som skulle få den befogenhet beträffande stadsplaneändringar
som jag nyss angav och som framgår av det ur utskottsförslaget
uteslutna stycket i lagtexten. Därefter komma stadsfullmäktige, länsstyrelsen
o. s. v.

Reservanterna kunna inte finna att den kommunala självstyrelsen i detta
sammanhang skulle på något sätt äventyras. Den föreslagna bestämmelsen är
kringgärdad av så starka garantier att dess genomförande icke skulle medföra
några sådana risker. Då stadsfullmäktige dessutom äga att förbehålla
sig avgörandet jämväl av dessa ärenden, synes den av Kungl. Maj:t föreslagna
bestämmelsen hålla sig helt inom den ^kommunala självbestämningsrättens
ram. Att en nämnd eller en styrelse äger några befogenheter när det gäller
dess arbetsuppgifter torde dessutom endast vara ägnat att öka dess intresse för
arbetet. Vi äro säkert alla vana vid en sådan reglering av kompetensförhållandena
mellan olika organ på de arbetsfält där vi äro sysselsatta, att allehanda
små ärenden icke behöva föreläggas en stor representativ församling.
Det är heller icke något den kommunala självstyrelsens intresse att så sker.
Jag har velat fästa kammarens uppmärksamhet på saken, i händelse här skulle

Onsdagen den 26 maj 1943.

Nr 19.

Ang. vissa ändringar i stadsplanelagen m. m. (Forts.)
finnas intresse för att taga utskottets förslag under allvarlig omprövning. Av
vikt härvidlag är naturligtvis också vad departementschefen säger om den av
utskottet föreslagna beskärningen av Kungl. Maurts förslag, vilken avsevärt
Skulle minska dess effekt. Reservanterna ha i varje fall velat skaffa sig alibi
till nästa gång, då man börjar klaga över att behandlingen av stadsplaneärenden
tar alltför lång tid1. Stadsplaneutredningen kail måhända därigenom också
få ett observandum att återkomma till saken i sitt slutliga förslag. Men för att
sätta kammaren i tillfälle att redan nu ansluta sig till de principer som följts
i Kungl. Maj :ts förslag, ber jag att få framställa yrkande örn bifall till den
i ärendet framlagda propositionen.

Eftersom det gäller dels en lag, som är förelagd riksdagen för antagande,
och dels en stadga, som är förelagd riksdagen för yttrande, innebär mitt yrkande,
att .jag under A. hemställer, att riksdagen måtte bifalla det genom propositionen
framlagda förslaget till lag örn ändring i vissa delar av stadsplanelagen,
samt under B. att till utskottets uttalande fogas orden: »dock med uteslutande
av de uttalanden, som gjorts under 5 a, 21 och 123 §§.» d. v. s. de
uttalanden i utskottets förslag, som äro en följd av dess hemställan under A.

I herr Stens yttrande instämde herr Hage.

Herr Forslund: Herr talman! Jag tillåter mig först säga till den ärade reservanten
att hans argumentering verkar något överdriven, när man vet vilken
inställning utskottsmajoriteten har till det föreliggande lagförslaget. Majoriteten
i utskottet är icke motståndare till att medge de lättnader i handläggningen
av stadsplaneärenden som med beaktande av alla på frågan inverkande
omständigheter äro möjliga.

Jag vill från början säga ifrån att jag icke tar så högst allvarligt på, byggnadsföretagens
framställning av vad som brister i gällande lagstiftning när det
gäller att hastigt kunna få tillstånd att uppföra en byggnad, som nu citerades
av den ärade reservanten. Även lagrådet har påpekat, att tiden för handläggningen
av dessa mycket invecklade spörsmål inte är beroende enbart på
lagstiftningen såsom sådan, utan i hög grad sammanhänger med hur en hel del
ting stöta samman i dessa invecklade problem. Vi ha i utskottet mycket starkt
ifrågasatt lämpligheten av en sådan förändring i förfarandet att man skulle
medgiva stadsfullmäktige att delegera sin rätt att fastställa stadsplan i vad
det gäller den kommunala handläggningen därav. Jag har gjort mig besväret
att inom båda kamrarna höra mig för bland kommunalmännen om hur de se
pä, dessa ting. Jag har frågat en hel mängd, och alla ha. när de kommit, underfund
med vad saken gäller, bestämt tagit avstånd från vad både utredningsmännen
och Kungl. Majit i detta fall föreslagit. Med sina erfarenheter såsom
kommunalmän önska de behålla den gamla ordningen, enligt vilken stadsfullmäktige
skola besluta både rörande fastställelse och ändring av stadsplan. I
den utredning, som Kungl. Majit bygger sitt förslag på. har det. såsom klart
och tydligt framgår, icke ingått några kommunalmän som i praktiken handlägga
sådana frågor, utan utredningsmännen tillhöra en helt annan kategori.
De äro mycket kunniga på detta område, det skall inte frånkännas dem, men
jag tror att deras insikter böra kompletteras med det kommunala kunnande
som är så nödvändigt när det gäller att avgöra vad som i praktiken är lämpligt
att genomföra.

Lagrådet har för sin del som sagt varit mycket tveksamt i fråga om förslaget,
och man bör observera att detta inte blott avser frågan örn att flytta
över beslutanderätten i vissa fall från stadsfullmäktige till byggnadsnämnden.
utan även gäller en väsentlig förändring av den tidigare gällande besvärs -

08 Nr 19. Onsdagen den 20 maj 1943.

Ann. vissa Undren (får i stadsplanelai/en m. m. (Foris.)
rätten för saväl sakägare som kommunerna. Lagrådet säger att förslaget radikalt
bryter mot vad som antagits så sent som år 1936. När utskottet motsatt
sig Kungl. Maj :ts förslag i 3 §, har det skett av det skälet att då vi nu gå med
på att mjuka upp bestämmelserna örn besvärsrätten. varemot man eljest kan
hysa mycket starka betänkligheter, är det dock en styrka att det är stadsfullmäktige
som fatta besluten och icke en underordnad nämnd. Därmed vinner
man åtminstone större garanti för en grundligare behandling, och dessutom
blir det en offentlig handläggning inför ett bredare forum. Med utskottets förslag,
som inte innebär någon ändring av propositionen i annat avseende än just
beträffande 3 §. d. v. s. att stadsfullmäktige alltid skola fatta beslut i stadsplaneärenden.
når man ändå det syfte som man haft med lagändringen, nämligen
att befordra en skyndsammare handläggning av dessa ärenden. En sådan
åstadkommes genom att man avskaffar den besvärsrätt som tidigare funnits och
som medfört lång tidsutdräkt efter själva beslutets fattande. De som vilja
klaga skola hädanefter omedelbart då ärendet framlägges framställa de erinringar
de lia däremot.

En annan justering av lagstiftningen, som utskottet tillstyrker och som även
jag tycker är fullt riktig, är att regeringsrätten inte längre skall syssla med
stadsplanebesvär. utan att sådana frågor avgöras av Kungl. Majit i statsrådet.
Jag är i alla fall övertygad örn att Kungl. Maj :t, när det gäller rättstolkningen,
kommer att inhämta regeringsrättens yttrande, innan statsrådet fattar beslut.

Utskottet vill således rekommendera för riksdagen att inte medgiva stadsfullmäktige
att, såsom Kungl. Majit föreslagit, delegera sin beslutanderätt till
byggnadsnämnden. Det finns en sådan variation av konstigheter när det gäller
stadsplanefrågor, att man inte på förhand kan förutse alla svårigheter. Nu säges
det visserligen att de ärenden, som skulle få avgöras av byggnadsnämnden,
äro de mindre ärendena. Men många av de kommunalmän, som jag har talat
med. sade ganska tydligt ifrån att man i städerna, åtminstone en del av dem.
fäster stort avseende även vid de mindre stadsplaneärendena och att man därför
vill förbehålla stadsfullmäktige beslutanderätten även beträffande dem.
Jag undrar för övrigt, hur man skall kunna draga gränsen mellan vad som
kan anses vara ett större ärende och vad som får betraktas såsom ett mindre.

I övrigt har jag intet annat att tillägga än att jag yrkar bifall till utskottets
förslag. Det innehåller vad som under förhandenvarande förhållanden synes
mig vara lämpligt utan att inkräkta alltför mycket på kommunernas självbestämningsrätt.
Det är bättre och tryggare för förvaltningen att stadsplaneärendena
obligatoriskt gå till stadsfullmäktige för avgörande. Stadsplaneändringar
kunna visserligen vara brådskande, och det bör naturligtvis inte läggas
hinder i vägen för att få dem avgjorda så fort som möjligt, men med den förenkling,
som utskottet i alla fall här föreslår, gör man vad som är möjligt att
göra. Behandlingen av stadsplaneärenden får inte bli ett hafsverk. utan man
måste ha litet tid på sig därför. Det är inte heller en tillfredställande ordning
att stadsfullmäktige hela tiden skall behöva hålla ett vaksamt öga på byggnadsnämnden
för att försäkra sig örn att nämnden icke fattar några olämpliga
beslut. Även med hänsyn till den föreslagna ändringen av 75 § rörande besvärsrätten
anser jag det vara tryggast att följa utskottets förslag med avseende
på 3 §.

Jag hemställer således örn bifall till iitskottets utlåtande.

Häri instämde herr Löfvander.

Herr statsrådet Bergquist: Herr talman! Som kammarens ledamöter kunna
finna av handlingarna i detta ärende, pågår för närvarande en omfattande
översyn av hela vår stadsplanelagstiftning. Anledningen härtill är att man

Onsdagen den 26 maj 1943.

Nr 19.

Ang. vissa ändringar i stadsplanelagen m. m. (Forts.)
under de år. som den nuvarande stadsplanelagstiftningen gällt, funnit att det
brister i åtskilliga hänseenden, och man vill nu med ledning av de vunna erfarenheterna
försöka skapa ett bättre sakernas tillstånd.

Den stora utredningen, som pågår angående stadsplanelagstiftningen, är
så omfattande att man icke på åtskillig tid ännu kan räkna med resultat av
densamma. Det kan då synas ganska egendomligt att Kungl. Maj:t, när en
omarbetning av hela stadsplanelagstiftningen pågår, lägger fram ett förslag
angående partiella ändringar däri. För att Kungl. Majit skall vidtaga en sådan
åtgärd, måste självfallet mycket starka skäl föreligga. Det har också
varit starka skäl som gjort, att detta lagförslag nu har framlagts för riksdagen.

Sedan långa tider tillbaka har det ju varit klagomål över hur långsamt det
går med behandlingen av stadsplaneärendena och vilka svårigheter det möter
att få en stadsplan fastställd eller ändrad. Var och en som haft att något
syssla med dessa frågor har nog en livlig erfarenhet av hur många hinder som
resas därvidlag. Olägenheterna av den stora tidsutdräkt, som kännetecknar
den nuvarande lagstiftningen, lia på ett särskilt sätt accentuerats under nu
rådande kristider. Byggnadsverksamheten möter nu mycket stora svårigheter
även på andra områden, genom läget på arbetsmarknaden, med hänsyn till materialtillgången
o. s. v. Under dessa förhållanden har man ansett det angeläget
att åtminstone försöka undanröja de svårigheter, som sammanhänga med
den stora tidsutdräkten vid behandlingen av stadsplaneärendena.

Hela syftet med det lagförslag, som nu ligger på kammarens bord, är att
få till stånd en snabbare behandling av stadsplaneärendena än som för närvarande
kan ske. Det är emellertid inte därför meningen, att tillkomsten eller
ändringen av stadsplaner skulle få bli något slags hastverk,, som herr Forslund
nämnde, utan man har strävat efter att även i fortsättningen säkerställa
en omsorgsfull och ingående granskning av ärendena.

Bland de åtgärder för att minska tidsutdräkten, som föreslagits i propositionen,
ingår också att beslutanderätten i fråga örn ändring av fastställd
stadsplan i vissa fall skall kunna överflyttas från stadsfullmäktige till byggnadsnämnden.
Mot denna bestämmelse har andra lagutskottets majoritet reagerat
och funnit att allvarliga betänkligheter kunna resas. Jag vill då först
nämna, att det under förarbetena till denna lag rått ganska delade meningar
örn hur långt man skulle gå i fråga örn delegationsrätten till byggnadsnämnden.
Erinringar ha också framställts mot tanken att överlåta någon beslutanderätt
till byggnadsnämnden överhuvud taget. Villkoren för att byggnadsnämnden
skall få besluta i ett ärende av denna art ha under förarbetenas gång
skärpts mer och mer. I det nu av Kungl. Majit framlagda förslaget har man
så vitt jag kan se mycket starka garantier för att byggnadsnämnderna icke
skola kunna tillvälla sig någon alltför stor makt.

Enligt Kungl. Maj :ts förslag få slutgiltiga avgöranden träffas av byggnadsnämnden
endast då det gäller ändring i tidigare fastställd stadsplan. Däremot
får den ingen beslutanderätt då det gäller antagande av stadsplan. Dessutom
har man skapat den garantien att byggnadsnämnden endast får besluta
om sådana ändringar, som ej avse planens grundlag och inte heller eljest innefatta
väsentlig avvikelse från vad som förut varit gällande. Det är alltså
smärre justeringar av befintliga stadsplaner som byggnadsnämnden skall få
besluta om. För att emellertid icke på något sätt kränka det vanliga kommunala
beslutande organets makt har man dessutom infört den bestämmelsen,
att stadsfullmäktige skola, kunna besluta undantaga ärende från byggnadsnämndens
beslutanderätt.

Trots dessa enligt min mening ganska betryggande garantier har andra lag -

Nr 19.

Onsdagen den 26 maj 1943.

Äng. vissa ändringar i stads glända g en m. m. (Forts.)
utskottets majoritet ansett, att det dock är vådligt att lämna beslutanderätt
till byggnadsnämnden.^Utskottet bär härvid i sitt utlåtande åberopat två skäl.
Det ena är att även sådana ändringar, som här komma i fråga, kunna vara
av den betydelse för en stads utveckling, att det är nödvändigt eller i varje
fall . önskvärt att stadsfullmäktige få fatta beslut i frågan. Det är alldeles
riktigt att även beslut om ändringar i en stadsplan kunna vara av ganska stor
betydelse. Men enligt lagen kan icke byggnadsnämnden fatta beslut örn sådana
ändringar. Meningen är att ändringsfrågor av större vikt och betydelse
skola avgöras av stadsfullmäktige. Fullmäktige lia dessutom rätt att förbehålla
sig att själva fatta beslut. Det är därför enligt min mening ganska väl
sörjt för att inga frågor av större principiell betydelse undandragas stadsfullmäktiges
prövning.

Andra lagutskottets majoritet Ilar också funnit att detta förslag skulle innebära
en ganska väsentlig rubbning av den kommunala självstyrelsen, så till
vida som beslutanderätten i vissa fall överflyttas från stadsfullmäktige till
byggnadsnämnden. Nu är ju emellertid även byggnadsnämnden ett kommunalt
organ. Majoriteten inom densamma består av kommunalvalda ledamöter.
Dessutom finnes där en representant för magistraten samt vidare stadsarkitekten
eller den som är i hans ställe, ehuru denne senare icke är ledamot av nämnden.
Det tycks vara detta inflytande från magistraten som gör att andra lagutskottet
anser, att byggnadsnämnden icke kan räknas som ett vanligt kommunalt
förtroendeorgan. Man framhåller sålunda i andra lagutskottets utlåtande:
»Det avgörande inflytandet å nämndens beslut torde emellertid vanligen
tillkomma den av magistraten utsedde ledamoten, som oftast själv är ledamot
av magistraten, ävensom stadsarkitekten eller den person, som eljest
är sakkunnigt biträde hos nämnden.» Jag finner att detta är ett ganska beklagligt
underbetj^g åt de kommunalvalda ledamöterna i byggnadsnämnden.
Deras inflytande, har här blivit fullkomligt eliminerat, och i stället låter man
den duktige magistratsrepresentanten och den skicklige stadsarkitekten bli de
som diktera alla beslut i nämnden. Jag har själv under åtskilliga år suttit ordförande
i byggnadsnämnden i en medelstor svensk stad och jag satt där sorn
magistratsrepresentant, men jag kunde aldrig under denna tid finna, att jag
hade någon diktatorisk makt inom nämnden. Tvärtom gjorde de kommunalvalda
ledamöterna sitt inflytande gällande precis som i andra kommunala
nämnder, och det var mycket ofta deras åsikt som dikterade besluten. Jag
vill därför inte på något sätt instämma i att byggnadsnämnden skulle vara en
sämre representant för de kommunala intressena än andra styrelser och
nämnder.

Jag anser alltså att de av utskottet anförda skälen icke äro av den styrka,
att det skulle finnas anledning att frångå Kungl. Maj :ts förslag, i all synnerhet
som motiveringen till detta i övrigt är stark. Som jag nämnde i början är
ju avsikten med denna lagstiftning uteslutande att få till stånd en snabbare
handläggning av ärendena, och varje åtgärd för att minska tidsutdräkten på
de olika punkterna är av betydelse. Det kan icke förnekas, att örn man lägger
beslutanderätten hos stadsfullmäktige, så tar det betj^dligt längre tid att få
ett stadsplaneärende avgjort än örn avgörandet sker i byggnadsnämnden. Man
får alltid räkna med åtminstone en månads förlängning eller möjligen mera.
och dessutom ha ju stadsfullmäktige, i varje fall ute i landet, uppehåll under
sommartiden, varför inga stadsplanefrågor i regel kunna avgöras då. Om man
följer utskottets förslag, blir det alltså en bestämd tidsförskjutning, och den
föreslagna ändringen motverkar således direkt syftet med denna lagstiftning.

Jag kan icke heller finna några faror i att lägga beslutanderätten hos byggnadsnämnden.
Garantier finnas för att den enskildes intressen bli tillgodo -

Onsdagen den 26 maj 1943.

Nr 19.

Ang. vissa ändringar i sladsplanelagen m. m. (Forts.)
sedda på samma sätt som örn stadsfullmäktige fatta beslut. Förslagen skola
undergå den förberedande behandlingen, och de enskilda få tillfälle att framföra
sina synpunkter. Den enskilde fastighetsägaren liksom varje annan för
.stadsplanen intresserad har möjlighet att framföra sina synpunkter och få
dem beaktade innan man kommer fram till fastställelse.

Förslaget innebär alltså icke någon risk, medan däremot väsentliga fördelar
äro förenade med dess genomförande. Jag ber därför, herr talman, att få
förorda bifall till Kungl. Majlis förslag.

Herr Holmbäck: Herr talman! För att vinna den snabbhet i handläggningen
av stadsplaneärenden, som alla önska, har Kungl. Maj :t — utom åtskilliga detaljbestämmelser,
som andra lagutskottet utan vidare tillstyrkt föreslagit tva
nyheter, nämligen dels att vissa stadsplaneärenden skulle överflyttas från stadsfullmäktige
till byggnadsnämnden och dels att möjligheten till besvär skulle

upphävas. o

Enligt min uppfattning är den sista av dessa båda åtgärder viktigast, när
det gäller att vinna snabbhet. Den har avstyrkts av lagrådet, och herr Forslund
har här redan påpekat att åtgärden är ganska tvivelaktig. Men med hänsyn
till det viktiga målet att nå större snabbhet i handläggningen av stadsplaneärendena
har andra lagutskottet enhälligt gått med på Kungl. Maj :ts proposition
i denna del.

Genom förslaget att överflytta beslutanderätten beträffande vissa stadsplanefrågor
från stadsfullmäktige till byggnadsnämnden skulle man upphäva
den nuvarande enhetligheten i fråga örn antagande av stadsplan eller stadsplaneändringar.
Nu är det överallt stadsfullmäktige som fatta beslut, och då
det gäller antagande skulle så bli fallet även i framtiden, men i fråga om ändringar
skulle det kunna bli en annan myndighet.

Vidare skulle man i vissa fall delegera beslutanderätten från det viktigaste
kommunala organet, nämligen stadsfullmäktige. Därmed beskäres onekligen
stadsfullmäktiges beslutanderätt.

Vidare skulle det enligt propositionen bli vida mindre offentlighet beträffande
stadsplaneändringar än som nu är fallet. Med den nuvarande ordningen
följer efter byggnadsnämndens behandling av ärendena en handläggning i
stadsfullmäktige. På det sättet blir det flera personer som få handlägga frågorna,
och det förflyter en viss tid. Genom tidningarna eller på annat sätt blir det
bekant vad som tillstyrkts av byggnadsnämnden. Offentligheten är alltså mycket
stor. Nu skulle den minskas, och det har man betraktat som någonting^icke
fördelaktigt. Vi få ju komma ihåg att stadsplanefrågor äro mycket ömtåliga
och ofta synnerligen svåra att bedöma.

I betraktande av allt detta har andra lagutskottet ansett, att mycket betydande
fördelar borde vara förenade med ett borttagande av stadsfullmäktiges
beslutanderätt i vissa fall, för att man borde gå med pa ett sadant borttagande.
Vi ha emellertid ej kunnat finna, att några väsentligare fördelar skulle ernås.
Tidsvinsten inskränker sig till en månad, låt vara något längre tid under somrarna
när stadsfullmäktige inte bruka sammanträda, men då torde dylika frågor
heller icke ha så stor aktualitet.

Herr statsrådet säger här alldeles riktigt, att. garantierna mot missbruk i
vissa hänseenden äro så starka i de av Kungl. Majit iöreslagna bestämmelserna.
Det är emellertid att märka, att betydelsen av vissa stadsplanefrågors överflyttande
från stadsfullmäktige till byggnadsnämnden därmed i motsvarande mån
minskas.

Jag kanske får påpeka ytterligare en sak. Man avser genom propositionen
icke en lagstiftning gällande för längre tid framåt, utan hela det framlagda

Nr 19.

Onsdagen den 2B maj 1943.

An;), vissa andrin (/ar i stadsplanelagen m. m. (Forts.)
förslaget har i viss mån provisorisk karaktär. Vi ha då frågat oss om det är
lämpligt att i ett sadant fall bryta sönder någonting så grundläggande som att
endast stadsfullmäktige ha att besluta örn antagande av stadsplaner och ändringar
därav.

Allt detta har gjort, herr talman, att vi ansett oss böra avstyrka Kungl.
Maj:ts proposition i denna punkt, under det att vi godtagit allt det övriga. Jag
tillåter mig tillstyrka bifall till utskottets förslag.

I detta anförande instämde herr Källman.

herr Linder: Herr talman! Statsrådet, tillförordnade justitieministern, har
på ett synnerligen utförligt sätt klarlagt hela denna fråga. Kungl. Maj:ts förslag
har sin yttersta grund i önskan att i någon mån försöka råda bot på den
bostadsbrist, som vi ha hängande över oss och som blivit alltmera markant för
varje år. Det är bär naturligtvis icke fråga om de stora åtgärderna, som röra
ekonomien och materialförsörjningen, men man vill åtminstone komma så långt,
att icke^ genom lagen hinder läggas i vägen för att vi så snabbt som möjligt
skola na^ malet. Man vill inte, att stelbenta paragrafer skola stå hindrande i
vägen, så att människorna icke kunna få tak över huvudet.

Herr Holmbäck säger nu, att man icke skall bryta sönder stadsfullmäktiges
makt, eftersom detta bara är ett provisorium. Ja, det är ett vackert provisorium!
Här ha inte människorna tak över huvudet, men de måste till värjo pris
försöka få någonstans att vistas och bo. För varje dag, som går, är det angeläget
att man, örn det är möjligt, verkligen också får uträtta någonting. Den,
som suttit i en byggnadsnämnd vet, huru angelägna byggmästarna äro att få
byggnadslov sa fort som möjligt för att kunna sätta i gång med byggenskapen.
Skall man nu låta det förbli vid att stadsfullmäktiges beslut måste inväntas
vid varje ändring av en stadsplan, kommer givetvis bostadsproduktionen att
fördröjas. Jag vill bara framhålla vad statsrådet påpekade, nämligen fullmäktiges
sommarlov.

Huvudsumman av den kungl, propositionen är att man, när det gäller en
ändring av stadsplanen, skulle kunna låta sig nöja med beslut av byggnadsnämnden.
Som statsrådet Bergquist säger är denna delegation starkt begränsad,
och det är^ därför ingen fara i att överlåta dessa frågor till byggnadsnämnden.
Lagrådet, som ^ egentligen var rätt tveksamt på denna punkt, har
dock godkänt de skäl, på vilka man skall kunna låta byggnadsnämnden få
handlägga dessa ärenden i och med att man skisserat upp frågorna i 5 a §
byggnadsstadgan. Man kan alltså säga, att det är med lagrådets samtycke,
som byggnadsnämnden kail erhålla denna rätt att vidtaga mindre ändringar.

Herr Holmbäck sade också, att det blir mindre offentlighet, om icke dessa
ärenden komma upp i fullmäktige. Men örn herr Holmbäck suttit i fullmäktige,
borde han ha märkt, att ingen människa bryr sig örn dessa stadsplaneändringar.
Har herr Holmbäck åter varit med örn arbetet i en byggnadsnämnd,
vet han, att varje ändringsförslag blir behandlat av nämnden. Stadsarkitekten
eller stadsmgenjören föredrar frågan, och ledamöterna ta del av vad saken
gäller. — Nu har för övrigt Kungl. Majit föreslagit den bestämmelsen, att
man, när ett förslag till stadsplan uppgöres, redan på förhand skall sätta sig
i förbindelse med markägarna och drätselkammaren samt intressera dem för
vad saken gäller. Sedan utställes förslaget till granskning under en tid, som
Kungl. Maj :t har minskat fran en månad till fjorton dagar, och vederbörande
skola då genast vara beredda att göra sina anmärkningar. Denna utställningstid
har utomordentlig betydelse för att de människor, som äro intresserade av
saken, skola få tillfälle att göra sina anmärkningar.

Onsdagen den 26 maj 1943.

Nr 19.

Ang. vissa ändringar i stadsplanelagen m. m. (Forts.)

Till yttermera visso blir det nu intet besvärsförfarande i anledning av byggnadsnämnds
beslut örn stadsplaneändringar, utan i stället skola erinringar
göras hos K. B. Man väntar sig nämligen att de människor, som ha intresse
av saken, infinna sig hos K. B., örn de verkligen vilja lia någonting sagt. På
det sättet sparas också tid. •— Här har sagts att tidsvinsten är en ren obetydlighet,
men så är det visst icke. När man lägger tillhopa det ena med det andra,
blir tidsbesparingen ganska avsevärd. Herr Holmbäck talade särskilt örn, att
den viktigaste ändringen var, att besvärstiderna bade minskats. Men det viktigaste
är dock, att byggnadsnämnden får i sin hand att fatta beslut örn ändringar,
ty byggnadsnämnden skall sammanträda minst en gång i månaden, men
i allmänhet var fjortonde dag eller så ofta, som det behövs och är lämpligt.

Nu säges det av herr Forslund, att nämndernas beslut kunna utöva stort
inflytande på utvecklingen. Men så är det som regel visst inte, herr Forslund.
Låt mig ta några exempel. En väg har kanske genom avstyckning blivit utlagd
till 6 meters bredd. Trafiken går obehindrat, oell människorna, som gå
och köra vägen fram, äro fullt nöjda med denna bredd av 6 meter, som blivit
utlagd avsiktligt. Men så blir det stadsplan, och därvid ökas gatubredden till
8 meter. Människorna ha emellertid alltjämt kvar sina vanor. De köra och gå
på 6-metersvägen och äro fullt nöjda med den. En vacker dag inställa sig sedan
fastighetsägarna vid denna gata hos myndigheterna och begära att få behålla
gatan till 6 i stället för 8 meter bred samt att använda de två meterna som
förgård. — Ja, naturligtvis, svara myndigheterna, ty för trafiken behövs icke
mer än de 6 meterna. — Inte övar detta något inflytande på utvecklingen i en
stad!

Eller också kan ett område i stadsplanen vara utlagt t. ex. för en transformatorstation.
Men efter en tid visar det sig, att man inte vill ha transformatorstationen
där utan flyttar den till en annan plats. Då komma de som bo
i trakten och begära att få anlägga en park, där enligt stadsplanen transformatorstationen
skulle stå. — Jo bevars, säger byggnadsnämnden, det går bra.
—• Skola de i stället behöva gå till stadsfullmäktige med sin begäran? Ökar
det fullmäktiges inflytande på utvecklingen? Det kan jag inte tro.

En annan gång kan det vara fråga örn burspråk, som man vill ha lov att
flytta från västra till östra fasaden för att få utsikt över staden. — Jag kan
väl aldrig tro, att en sådan fråga skall behöva gå till stadsfullmäktige eller
att avgörandet i ett sådant fall ökar fullmäktiges inflytande på utvecklingen.
Här gäller det ju sådana saker, att varje sund oell klok människa utan vidare
kan svara: Jo, det går nog för sig.

Stadsfullmäktige lia naturligtvis som alla andra institutioner större och
mindre ärenden att handlägga, men alla veta, att stadsfullmäktiges arbetsbörda
ökas år från år. Det gäller att handlägga gatufrågor och frågor örn
avloppsledningar samt en mångfald andra frågor av stor ekonomisk räckvidd.
Stadsfullmäktige kunna som andra behöva delegera, avlasta, en del småfrågor
och bagatellärenden. Varför skola de syssla med sådant? Då har Kungl. Majit
mycket förnuftigt föreslagit, att dessa stadsplaneändringar böra kunna överlåtas
till byggnadsnämnderna.

Nu är man inom andra lagutskottet så ängslig för att överföra beslutanderätten
i dessa frågor till en annan myndighet. Men, herr Forslund, det är
ingen annan myndighet vilken som helst., utan det är byggnadsnämnden. Herr
Forslund tycks tro, att bara man är tillräckligt många för att säga ja eller
nej, så är det bra. men det är inte på detta, det beror, irtan det beror på, huruvida
avgörandet är riktigt eller ej. Jag vågar påstå, att min erfarenhet av
byggnadsnämndsledamöter ger vid handen, att de äro minst lika kompetenta
att avgöra dessa småfrågor som någonsin en kommunalinstitution som kom -

Nr 19.

Onsdagen den 2ti maj 1943.

Any. vissa ändrinyar i stadsplanelayen m. m. (Forts.)
munalfullmäktige eller stadsfullmäktige. De lia dessutom vid sin sida en
stadsarkitekt eller en stadsingenjör, som kunna råda dem, som äro vana vid
dylika ärenden och som kunna säga ifrån, örn det är ett oklokt beslut. — Men
skulle det, som statsrådet Bergquist sade, vara någon tveksam fråga, kan
man ju överlåta avgörandet till stadsfullmäktige. — Stadsfullmäktige kunna
även på förhand bestämma, att stadsfullmäktige inte vilja anförtro dessa ärenden
åt byggnadsnämnden utan själva vilja avgöra dem. Jag kan inte finna
annat än att Kungl. Majit har rätt i sin proposition, herr Forslund. Herr
Forslund är bekajad av en rätt stor skuggrädsla i detta fall, och han bör
tänka på, att det finns en utveckling, som människorna böra tillvarataga och
vara ä jour med.

Jag skulle väl kunna ge ytterligare exempel på sådana frågor, som med
fullt förtroende kunna överlämnas åt byggnadsnämnds avgörande, men jag
kan sluta med att yrka bifall till Kungl. Majlis förslag. Herr Sten har
emellertid något detaljerat detta förslag, och för den händelse detta skulle
vara mera i överensstämmelse med kammarpresidiets fordringar, yrkar jag
bifall till detta, men därunder ligger ändå ett bifall till Kungl. Majits förslag,
som efter ett praktiskt omdöme måste anses vara det riktiga.

Herr Lindblom: Herr talman! Jag tror att man överskattar betydelsen av
den tidsuträkt, som skulle uppstå, därest stadsfullmäktige skulle fatta beslut
i här berörda ärenden. Örn i ett visst läge en fråga är brådskande, torde det
inte möta något hinder att få en snabbehandling i fullmäktige till stånd. Byggnadsnämnden
är dock eli instans, som kan behöva en viss granskning av sina
beslut. Det är riktigt, att stadsarkitekten och magistratens representant i
byggnadsnämnden utöva ett mycket stort inflytande. Det är i synnerhet fallet
i mindre städer, där man kanske inte har tillgång till så kvalificerade krafter
i nämnderna. Då blir det ofta stadsarkitekten och magistratens ombud som
diktera besluten. Jag tror i varje fall inte man kan förneka, att inom nämnderna
dessa personer utöva ett starkt inflytande.

Örn, såsom det anförts, det skulle gälla endast mindre ärenden, torde dessa
ärenden mycket sällan komma att ligga hindrande i vägen för ett byggnadsföretag
i vad detta är beroende av en stadsplaneändring. Syftemålet nied en
snabbehandling är ju att snabbare få ett visst byggnadsföretag eller en viss
ändring genomförda. Detta åsyftar man att få tillgodosett genom den nya
bestämmelsen. Det är enligt min mening inte någon anledning att för dessa
små ärenden nu beskära den kommunala självbestämmanderätten.

När nu, såsom statsrådet nyss anförde, en större stadsplaneutredning pågår,
synes det vara lämpligt att pröva den ordning, som av andra lagutskottet
föreslagits. Man får då se örn detta förfaringssätt vållar stora svårigheter,
och i så fall får man taga frågan under förnyat övervägande, när utredningen
är färdig och nytt förslag i följd därav förelägges riksdagen. Jag anser det
för närvarande inte vara så brådskande, att vi äro tvungna att ta detta förslag
i tveksamhetens tecken. Det är säkerligen ingen risk att gå på utskottets
förslag i avbidan på den fullständiga utredning och det njm förslag, som
kan komma att framläggas.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag har tillåtit mig att blanda mig
i diskussionen i detta ärende, då jag, låt mig säga som bostadspolitiker, har en
viss erfarenhet av de svårigheter som den hittillsvarande behandlingen av
stadsplaneärenden medfört. Jag skall emellertid inte gå in på ari särskilt
skildra dessa erfarenheter, då jag förmodar att kommunalmännen, som jag

Onsdagen den 26 maj 1943.

Nr 19.

Ang. vissa ändringar i stadsplanelagen m. m. (Forts.)
förstår här närmast stå emot Kungl. Majit, själva ha erfarenhet av svårigheterna
och olägenheterna på detta område.

Det förvånar mig verkligen, att man kail ta upp en stor strid örn denna
sak. Man påstår att det är ett ingrepp i den kommunala självstyrelsen. Hur
går det ihop med bestämmelsen, att stadsfullmäktige i en stad, om de inte vilja
låta byggnadsnämnden avgöra dessa ärenden, endast ha att fatta beslut örn
att de förbehålla sig rätten att själva bestämma örn dessa ärenden. I själva
verket innebär utskottets förslag, örn jag så får säga — jag tycker inte det
är någon karikatyr — att riksdagen ovillkorligen vill bli förmyndare för alla
städer i detta land och inte vill tillåta dem att eventuellt begagna sig av en
praktisk åtgärd, örn de nu själva anse den vara praktisk. Anse de den inte
vara praktisk, ha de ju enligt den nya paragrafens utformning möjlighet att
själva avgöra ärendena. Det står ju uttryckligen, att byggnadsnämnden skall
avgöra de uppräknade ärendena, där ej stadsfullmäktige förbehållit sig avgörandet.
Jag kan inte förstå annat än att det är en garanti som är fullkomligt
tillräcklig. Örn Stockholms stad, örn Göteborgs stad, om Malmö stad, jag kan
säga örn Falu stad, eller vilken stad som helst, inte vill att byggnadsnämnden
skall fatta beslut i dessa ärenden, utan vill förbehålla sig detta själv,
har man ju rättighet att göra detta förbehåll enligt den nya paragrafen. Örn
det nu finns städer, som tycka att man här anvisat en praktisk utväg till
snabbare behandling, varför skall man då hindra dessa städer från att begagna
sig av denna utväg? —■ ty det är egentligen vad utskottets förslag
betyder till skillnad mot Kungl. Maj:ts förslag. Jag kan inte förstå, att detta
har någonting med en principfråga att göra, utan det är helt och hållet en
fråga örn huru städerna själva vilja att avgörandena skola fattas. Det är
alltså fakultativt. Stadsfullmäktige få visserligen fatta ett positivt beslut
om att man förbehåller sig avgörandet i dessa frågor, men med den vakenhet.
med vilken, såvitt jag förstår, kommunalmännen här vakat över att inte
beslutanderätten skall överlåtas till byggnadsnämnden ens i de fall, då staden
själv är villig därtill, är det ju mycket möjligt att Konungens förslag,
örn det segrar, blir endast en pappersbestämmelse. Men nog tycker jag, att
man skulle kunna gå så långt, att man vågade göra experimentet att se. örn
det blir en pappersbestämmelse eller ej. Påståendet att denna bestämmelse
skulle innebära ett ingrepp i den kommunala självstyrelsen tycker jag är
fullkomligt orimligt.

Herr Berling: Herr talman! Jag begärde ordet närmast med anledning av
ett uttalande av herr Linder, i vilket han försökte göra gällande, att intresset
för stadsplanefrågor inom stadsfullmäktigekorporationerna är ganska minimalt.
Herr Linder är ju gammal byggnadsnämndsordförande i Malmö, och han
har förmodligen sin erfarenhet från denna stad. Jag representerar en annan
stad och har fått en helt annan uppfattning örn stadsfullmäktiges intresse för
stadsplanefrågor och då även sådana av mindre omfattning. Jag är övertygad
örn att man i min hemstad inte gärna skulle vilja se en överflyttning av dessa
frågors avgörande till byggnadsnämnden. Visserligen har socialministern sagt,
att stadsfullmäktige kunna hindra detta genom ett särskilt beslut, men andemeningen
i den kungl, propositionen är viii ändå, att byggnadsnämnden skall
få ett avgörande inflytande.

Stadsplanefrågor äro ju i regel av rätt ömtålig beskaffenhet. Ett samhälles
yttre struktur beror ju i stor utsträckning på hur dessa stadsplanefrågor lösas,
och även en mindre sådan fråga kan i detta avseende vara av en viss betydelse
för ett samhälles utveckling. Ett misstag kan bli svårt att rätta, i varje fall
kan det bli ganska dyrt. Nog synes det mig vara klokt att låta stadsfullmäktige,

Nr 19.

Onsdagen den 26 maj 1943.

itj

Äng. vissa ändringar i stadsplanelagen m. m. (Forts.)
representantskapet inom kommunen, få lov att ta ansvaret för dessa frågor
och inte överlämna det till en särskild nämnd, i detta fall byggnadsnämnden.

Herr Linders resonemang örn att en byggnadsnämnd säkerligen är mera kompetent
än fullmäktige att bedöma dessa frågor kan ju vara riktigt, men är inte
så förhållandet även med de flesta andra kommunala frågor? Om man följer
herr Linders resonemang, skulle följden bli, att en hel del frågor skulle avgöras
av vederbörande styrelse eller nämnd i stället för av stadsfullmäktige. Konsekvensen
leder otvivelaktigt till ett sådant resultat.

Vidare har det talats örn förseningen av dessa frågor. Jag tror inte förseningen
kan bli så stor. Den blir väl i regel en månad, men det kan å andra
sidan vara av betydelse att få dessa frågor grundligt prövade. Jag tror därför
att ett uppskov på en månad kan vara motiverat och kanske välbehövligt.

Jag har, herr talman, inte blivit övertygad örn att den kungl, propositionen
är starkt sakligt motiverad, utan jag vill för min del helt ansluta mig till utskottets
förslag, till vilket jag ber att få yrka bifall.

Herr Holmbäck: Herr talman! Statsrådet Möller har förebrått andra lagutskottet
för att det tagit upp en stor strid på denna punkt. Det enda vi inom
andra lagutskottet gjort är att vi tillåtit oss anse, att en viss detalj i Kungl.
Maj :ts förslag icke är tillräckligt motiverad, varför vi avstyrkt den. Den stora
debatten har icke tagits upp av majoriteten i andra lagutskottet.

I anseende till den sena timmen skall jag inte replikera de talare, som haft
en annan uppfattning, annat än så till vida, att jag, när herr Linder förebrår
mig att jag saknar praktisk erfarenhet av hur stadsplanefrågor behandlas i
stadsfullmäktige, tillåter mig att nämna, att jag varit stadsfullmäktig i sju,
åtta år och mycket väl känner till i varje fall hur Uppsala stadsfullmäktige
behandla stadsplanefrågor.

Herr Anderson, Gustaf Iwar: Herr talman! Då jag som kommunalman har
sysslat rätt mycket med stadsplanefrågor, ber jag att få säga några ord.

Jag är den förste att vitsorda de båda herrar statsrådens utsago, att det
råder ett stort missnöje med den tidsödande procedur, som dylika frågor måste
undergå. Men jag måste å andra sidan säga. att jag undrar om inte kommunalmännen
anse, att den verkligt tidsödande proceduren kommer efter det att stadsplanefrågorna
lämnat stadsfullmäktiges bord. Det är där stöten bör sättas in
för att vinna rättelse. Skulle det så vara, att de kommunala myndigheterna
själva söla med dylika ärenden, är det deras eget fel. Örn ett ärende skulle
vara mycket brådskande, vilket skulle vara fallet, såvitt jag förstod statsrådet
Möller rätt, i händelse det skulle råda bostadsnöd, och man behövde ha en
ändring i stadsplanen till stånd för att fort kunna komma i gång med bostadsbyggandet,
synes det mig, att man inte behöver invänta en ordinarie sarnmanträdesdag
med stadsfullmäktige, utan att man i ett dylikt fall mycket väl kan
anordna ett extra stadsfullmäktigesammanträde.

Jag hade till nöds kunnat gå med på den kungl, propositionen, örn det varit
riktigt klara verba beträffande vilka delar av stadsplaneärendena som skulle
hänskjutas till byggnadsnämnds eget avgörande. Lagrådet säger ju i sitt yttrande,
att det framstår som en svaghet hos förslaget, att mera bestämda gränser
icke kunnat angivas för de fall då prövningen skall ankomma å byggnadsnämnd
och länsstyrelse. Sedan fortsätter lagrådet visserligen och säger, att
denna olägenhet skall undanröjas medelst anvisningar till vederbörande, men
lagrådet tillägger också, att det naturligen hade varit önskvärt, att en fast och
klar avgränsning hade kunnat ske. Jag vill framhålla, att det är av vikt, att
man inte vidtager reformer, som skapa tveksamhet hos de kommunala myndigheterna,
hur det skall förfaras i dylika fall.

Onsdagen den 26 maj 1943.

Nr 19.

Ang. vissa ändringar i stadsplanen en m. m. (Forts.)
Jag kommer för min elei, herr talman, att rösta för utskottets förslag. Jag
anser att det är viktigt, att man bibehåller fullmäktiginstitutionen som avgörande
part i fråga om dessa ärenden.

Herr Linder: Herr talman! Jag fäste mig vid herr Hertings anförande. Yi
veta ju, att Hälsingborg är en rätt så stridig stad, varför jag nog kan tänka
mig, att man där är intresserad av små stadsplaneärenden och vill ha strid
även örn dessa. Detta är emellertid förebyggt i den kungl, propositionen genom
att stadsfullmäktige helt enkelt kunna förbehålla sig att besluta utan avseende
å någon byggnadsnämnd. Jag kan därför inte finna annat än att herr
Berling därvidlag slår in öppna dörrar.

Jag fäste mig även vid herr Iwar Andersons uttalande, att det saknas klara
verba i fråga om vilka ärenden, som skola gå till byggnadsnämnden. Det har
utskottet också sagt. Man kan citera utskottets uttalande på denna punkt.

Utskottet säger: »Det föreslagna stadgandet örn rätt för stadsfullmäktige
att förbehålla sig avgörandet av ärende av ifrågavarande beskaffenhet synes
icke utgöra ett i alla fall verksamt korrektiv mot de olägenheter, som följa
härav.» Nej, tacka för det! Det finns ju ingenting här i världen som är fullkomligt.
Det står till och med i själva domarreglerna, att lagen icke kan räkna
upp alla fall, som böra straffas. — Lagrådet har i detta fall försökt göra en
gränsdragning genom att införa paragrafen 5 a. Örn denna gränsdragning
upprätthålles, är man på den säkra sidan. —- Man har särskilt uppräknat vissa
frågor — det är omkring ett tiotal — som byggnadsnämnden ej bör få avgöra.
— Jag förstår ej, varthän man vill komma. Skall man inte kunna anförtro
byggnadsnämnderna småärenden?

För att tala med herr Forslund örn denna fråga, kan jag anföra ett exempel
från Malmö. Mellan statens järnvägars område och Malmö stads område
vid Slussplan ligger en liten plantering. En vacker dag kom roddklubben och
frågade, om den inte kunde få lia ett litet båthus på detta område. Det var
naturligtvis ingenting, som hindrade, och det byggdes ett båthus och en plantering
utlades av återstoden av området på vanligt sätt. — Kan man här dra
in frågan örn stadens utveckling, eller bör nian förhindra att avgöra en dylik
fråga på den snabbaste vägen?

Jag kan inte finna annat än vad de båda statsråden anfört är fullkomligt
riktigt, och jag säger alltjämt, att Konungen har rätt pa denna punkt.

Herr Forslund: Herr talman! Man har åberopat som ett starkt skäl för överflyttningen
av ärendena till byggnadsnämnden, att det skulle befordra bostadsbyggandet,
men då ber jag herrarna komma ihåg, att de ärenden som delegeras
till byggnadsnämnderna äro av mindre betydelse. De stadsplaneändnngar,
som kunna beröra bostadsbyggandet, äro i regel av den omfattningen, att
de enligt lagens grundtanke ändå komma att avgöras av stadsfullmäktige.
Endast i enstaka fall skulle man kunna tänka sig, att byggnadsnämnden
skulle kunna göra små förändringar i en stadsplan, vilket även herr Lindblom
var inne på. Bostadsbyggandet kan således inte åberopas som ett skäl
för att eliminera det som man nu ansett såsom ett hinder, nämligen <att bren(Jena
skulle uvgörus i en högre instans. "Vi kunna ta som exempel några fall,
sorn av herr Linder åberopats, där vi inte vilja, att det skall vara tveksamt örn
ärendet skall avgöras av stadsfullmäktige eller byggnadsnämnden. Herr Linder
säde. att nog är det väl rimligt att medgiva för en fastighetsägare att tå
anordna förgårdar, och han säde till och med att fa lägga ut till park vissa
områden. — Kail man tänka sig att det är några små ärenden? Jag skulle

Nr 19.

Onsdagen den 26 maj 1913.

Äng. vissa ändringar i s t a <1 s p l anela g c n m. m. (Forts.)
vilja anföra ett aktuellt exempel från Stockholm. Stockholm—Roslagens järnvägar
vilja ha en liten, liten bit av Humlegården upplåten just nu under en
kristid. Är det någon här närvarande som tror, att Stockholms stad skulle vilja
utan vidare säga, att det vore ett ärende som byggnadsnämnden skulle få
lov att avgöra? Nej, knappast, utan jag är säker på att man rör upp nästan
himmel och jord bara för att en sådan fråga förts på tal, och än mindre skulle
man väl låta den avgöras av en byggnadsnämnd. Ja, sådana här ärenden förekomma
ju i nästan alla kommuner, vilket de, som förberett detta ärende, förbisett.
Respektive städer ha sina älsklingsområden, som de inte vilja, att dessa
nämnder skola hålla på och plottra med, men skulle man följa lagens mening,
skulle ju städerna ge nämnderna denna rätt, vilket dock sannolikt icke kommer
att bli fallet.

De allra starkaste skäl föreligga enligt min mening för att man under
detta provisorium gör den justering, som Kungl. Maj :t föreslagit rörande
framför allt 75 §. Härigenom blir man i stånd att forcera fram ärendena till
beslutande instans fortast möjligt, således utan alltför stort dröjsmål på grund
av den lagstadgade tiden för de besvär, som eljest bruka följa. Dessa skulle
nu i stället framföras i form av erinringar. Vidare skall klaganden i högre
instans icke kunna vara annan än sakägare. Detta är ju en starkt motiverad
reform. När emellertid lagrådet är så tveksamt i fråga örn fullföljdsförbudet
synes det mig, att man icke heller bör försvaga grunden för dessa beslut. Skälen
för utskottets ståndpunkt tyckas mig mycket starka, eftersom det faktiskt
skulle bli en försvagning, örn besluten skulle fattas av byggnadsnämnderna
i stället för av stadsfullmäktige.

Jag hemställer alltså fortfarande örn bifall till utskottets förslag.

Herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag vill endast säga ett par ord till
replik. Jag upprepar praktiskt taget vad jag sagt tidigare. Stadsfullmäktige
kunna ju förbehålla sig rätten att avgöra dessa ärenden, som herr Forslund
talar om. Herr Sandler viskade just till mig, att utskottsförslaget i själva verket
endast betyder ett förbud för stadsfullmäkige att överlämna dylika ärenden
till byggnadsnämnderna. Skillnaden mellan utskottsförslaget och Konungens
förslag är att Konungen öppnar en möjlighet för medan utskottet vill förbjuda
stadsfullmäktige att överlämna ärendena till byggnadsnämnden.

Herr Linder: Herr talman! Herr Forslund talade om. att lagrådet var tveksamt,
och när det var tveksamt skulle man på den grund avslå Kungl. Maj:ts
förslag.

Jag tillåter mig endast göra en fråga: Är det viktigare, att lagrådet får rätt
i sin lagtolkning, när det här pressar paragraferna, än att människorna få tak
över huvudet? — Sedan måtte vi inte tala örn samma sak, herr Forslund. Herr
Forslund talade örn, att Stockholm—Roslagens järnvägar komma och vilja betinga
sig en liten bit av Humlegården. Ja, herr Forslund sade verkligen Humlegården.
Jag skulle inte trott det, om jag inte suttit och hört det här i min
bänk, ty i Humlegården kostar ju marken omkring 2,000 kronor kvadratmetern.
— Den lilla biten blir således alltför dyrbar för att byggnadsnämnden
skall få bestämma i denna sak. Det står i den nya paragrafen, att örn ändringen
medför avsevärda kostnader, skall byggnadsnämnden icke få avgöra ärendet.
"‘i É

Herr Forslund: Herr talman! Jag måste upprepa, herr statsråd, vad jag förut
sade. Jag vill inte nian skall göra det till en stridsfråga mellan stadsfullmäktige
och byggnadsnämnden, huruvida ärendena skola avgöras av bygg -

Onsdagen den 26 maj 1943.

Nr 19.

Ang. vissa ändringar i stadsplanelagcn m. m. (Forts.)
nadsnämnden eller stadsfullmäktige. Jag vill att man enligt gammal god sed,
till dess regeringen hinner utreda hela denna fråga, skall låta avgörandet fortfarande
ligga hos stadsfullmäktige.

Enligt mitt sätt att se och enligt de uppgifter jag har fått från kommunalmän
tror jag, att jag står på den sakligt starkaste sidan.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen yttrade, att
i avseende på det nu förevarande utlåtandet yrkats

l:o) att vad utskottet hemställt skulle bifallas; samt

2:o),av herr Sten,

A. att riksdagen skulle antaga det genom propositionen framlagda förslaget
till lag örn ändring i vissa delar av stadsplanelagen den 29 maj 1931 (nr
142),

B. att riksdagen skulle i skrivelse till Kungl. Maj :t anmäla, att riksdagen ej
funnit skäl att i anslutning till det vid ifrågavarande proposition fogade förslaget
till kungörelse örn ändring i vissa delar av byggnadsstadgan den 20
november 1931 (nr 364) göra andra uttalanden än utskottet i förevarande utlåtande
upptagit, dock med uteslutande av de uttalanden, som gjorts under
5 a, 21 och 123 §§.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Sten begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 31,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Stens under överläggningen gjorda yrkande.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för
ja-propoistionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser.

Då herr talmannen fann tvekan kunna råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst omröstningsapparat; och befunnos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 48;

Nej — 42.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets utlåtande nr 42, i anledning
av väckt motion angående beredande av möjlighet för jordbruksarbetare
att erhålla lån till övertagande av jordbruk på arrende, bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt. ____

Vid ånyo skedd föredragning av andra särskilda utskottets memorial nr 1,
angående ersättning till kanslipersonalen hos andra särskilda utskottet, bifölls
vad utskottet i detta memorial hemställt.

Nr 19.

Onsdagen den 26 maj 1943.

Vid förnyad föredragning av första kammarens första tillfälliga utskotts
utlåtande nr 11, i anledning av väckt motion örn viss ändring i kungörelsen
angående utlännings vistelse i vissa delar av riket, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av första kammarens andra tillfälliga utskotts
utlåtande nr 10, i anledning av väckt motion angående översyn av gällande regler
örn järnvägs ansvar för skada å gods, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt;

och skulle jämlikt § 63 riksdagsordningen detta beslut genom utdrag av
protokollet delgivas andra kammaren.

Vid förnyad föredragning av första kammarens andra tillfälliga utskotts
utlåtande nr 11, i anledning av väckt motion angående befrielse från beredskapstjänstgöring
eller uppskov därmed för ordförande i kristidsnämnd, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Då alla ärenden på föredragningslistan nu blivit behandlade, medgav kammaren,
på framställning av herr talmannen, att de anslag, som utfärdats till
sammanträdets fortsättande på aftonen, finge nedtagas.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 276 och 287—290.

Herr Herlitz väckte en motion, nr 303, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag till prisrabbattering å vissa livsmedel m. m.

Motionen bordlädes.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 242, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
örn fortsatt giltighet av förordningen den 8 juni 1923 (nr 155) angående omsättnings-
och utskänkningsskatt å spritdrycker, m. m.; samt

nr 243, i anlednnig av Kungl. Majrts proposition med förslag till lag örn
ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370),
m. m.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 244, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1942/43, såvitt angår jordbruksärenden; nr

245, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av statens veterinärbakteriologiska anstalt m. m.;

nr 246, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade bestämmelser
rörande fridlysning av björn och lo;

Onsdagen den 26 maj 1943.

Nr 19.

nr 247, i anledning av väckt motion angående utredning om de norrländska
ägostyckningsinnehavarnas levnadsförhållanden och försörjningsbetingeleer;

nr 248, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande
att försälja viss kronan tillhörig fast egendom; samt

nr 249, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder till stöd
för de renskötande lapparna m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 6.03 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Första kammarens protokoll 1948.

Nr 19