1943. Första kammaren. Nr 18 (Riksdagens protokoll 1943:18)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1943. Första kammaren. Nr 18.

Fredagen den 21 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 4 e. m.

Herr statsrådet Rasander avlämnade Kungl. Maj:ts proposition nr 272, angående
statens bosättningslån.

Justerades protokollen för den 15 och den 18 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 235, till Konungen i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående
förlängning av giltighetstiden för vissa tilläggstullar.

Föredrogs och hänvisades tili jordbruksutskottet Kungl. Maj :ts proposition
nr 265, med förslag till lag örn inskränkning med hänsyn till försvaret i rätten
att avverka skog.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 266, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den
24 mars 1942 (nr 128) örn förbud mot bebyggelse till hinder för försvaret.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj :ts proposition
nr 268, med förslag till förordning örn ändring i vissa delar av förordningen
den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften, m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj :ts proposition nr
269, angående vissa anslag för budgetåret 1943/44 till dövstumskolorna m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den av herr Petersson, Knut
och herr Ericsson, Carl Eric, väckta motionen, nr 268, i anledning av Kungl.
Majlis proposition angående inrättande av en överstyrelse för yrkesutbildning.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet den av herr Näslund m. fl.
väckta motionen, nr 269, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående
prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

Första hammarens protoholl 19^8. Nr 18.

Nr 18.

Fredagen den 21 maj 1943.

Föredrogos och hänvisades till första särskilda utskottet nedannämnda
motioner:

nr 270, av herr Holmström m. fl., i anledning av Kungl. Ma,j:ts proposition
angående vissa avlönings- m. fl. anslag under riksstatens fjärde huvudtitel
för budgetåret 1943/44; och
nr 271, av herr Berg, Robert, i samma ämne.

. Föredrogos och hänvisades till andra särskilda utskottet nedannämnda motioner
: !

nr 272, av herr Stindberg m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag örn allmänna vägar m. m.;

nr 273, av herr Löfvander m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag örn allmänna vägar m. m.;

nr 274, av herr Persson m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag örn allmänna vägar m. m.;

nr 275, av herr Elofsson, Gustaf, m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag örn allmänna vägar m. m.;

nr 276, av herr Lodenius m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag örn allmänna vägar m. m.;

nr 277, av herr Mannerskantz m. fl., i anledning av Kungl. Marits proposition
med förslag till lag örn allmänna vägar m. m.;

nr 278, av herr Mannerskantz m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående den statliga vägorganisationen samt vissa vägväsendet berörande
anslagsfrågor;

nr 279, av friherre De Geer m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående den statliga vägorganisationen samt vissa vägväsendet berörande
anslagsfrågor;

nr 280, av herr Andersson, Karl, m. fl., i anledning av Kungl. Majlis proposition
angående den statliga vägorganisationen samt vissa vägväsendet berörande
anslagsfrågor;

nr 281, av herrar Gustavson och Mattsson, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående den statliga vägorganisationen samt vissa vägväsendet
berörande anslagsfrågor;

nr 282, av herr Ljungdahl m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående den statliga vägorganisationen samt vissa vägväsendet berörande anslagsfrågor; nr

283, av herr Ljungdahl m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående den statliga vägorganisationen samt vissa vägväsendet berörande
anslagsfrågor; samt

nr 284, av herr Ström, Fredrik, m. fl., i anledning av Kungl. Majrts proposition
med förslag till lag örn allmänna vägar m. m.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets utlåtanden nr 116—121.

Föredrogs och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade proposition
nr 272.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 285, av herr Linderot, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående
prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.;

Fredagen den 21 maj 1943.

Nr 18.

nr 286, av herrar Holmström och Holmbäck, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa avlönings- m. fl. anslag under riksstatens fjärde
huvudtitel för budgetåret 1943/44;

nr 287, av herr Holmström, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående
vissa avlönings- m. fl. anslag under riksstatens fjärde huvudtitel för budgetåret
1943/44; samt

nr 288, av herr Albertsson, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag örn allmänna vägar m. m.

—Tobo.

Herr Brandt erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman! I tryck -Interpellation
frihetsförordningen § 1 mom. 7 stadgas bl. a. följande: tufsiåndcdtut

»För periodisk skrift, som utgives inom riket, skall finnas en utgivare. Den-giva månadsne
skall hava inseendet över skriftens utgivning och äga sådan bestämmande- skriften
rätt över dess innehåll, att intet i skriften får införas mot hans vilja.» Berlin—Rom

Jag anhåller nu om kammarens tillstånd att till herr statsrådet och chefen
för kungl, justitiedepartementet få rikta denna fråga:

På vilka grunder har herr statsrådet — med hänsyn till ovannämnda bestämmelse
— ansett sig böra meddela dr Lage Stael von Holstein tillstånd att
här i landet utgiva den i Berlin på svenska språket tryckta periodiska skriften
»B. R. T. Månadsskriften Berlin—Rom—Tokio»?

På gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.08 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 18.

Lördagen den 22 maj 1943.

Lördagen den 22 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

öm brandskyddssynpunktens
beaktande
vid
uppförandet
av lagerhus.

Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet Pelsrsson-Eram,störj),
som meddelat, att han ämnade vid detta sammanträde besvara herr Wistrands
interpellation örn brandskyddssynpunktens beaktande vid uppförandet av lagerhus,
erhöll ordet och anförde: Herr talman! Med första kammarens tillstånd
har dess ledamot herr Wistrand till mig riktat följande frågor.

1) Anser statsrådet det vara tillfredsställande, att statliga lånemedel tillhandahållas
för finansiering av sådana under byggnad varande eller redan uppförda
spannmålslagerhus, vilka ur brandskyddsteknisk synpunkt otvivelaktigt
äro av otillfredsställande beskaffenhet?

2) Örn så icke är fallet, har statsrådet vidtagit åtgärder i syfte att skapa
garantier för att för folkförsörjningen nödvändiga lagerbyggnader uppföras på
ett ur brandskyddssynpunkt betryggande sätt?

3) Örn det sistnämnda icke skulle vara fallet, avser statsrådet att med det
snaraste vidtaga sådana åtgärder?

I motiveringen till interpellationen har bland annat framhållits, att, då förra
året ett större spannmålslagerhus med silos, allt i trä, skulle uppföras i Köping,
uesultatlösa försök gjordes att få nödiga brandskyddsanordningar genomförda.

Såsom svar å den första frågan vill jag meddela, att jag givetvis icke anser
tillfredsställande, att statliga lånemedel tillhandahållas för finansiering
av sådana spannmålslagerhus som avses i frågan. I anledning av det i frågan
berörda särskilda fallet, avseende ett spannmålslagerhus i Köping, må framhållas,
att ansökan örn lån till uppförande av detta lagerhus — sedan yttrande
inhämtats från ett flertal myndigheter och sammanslutningar — av Kungl.
Maj :t genom beslut den 14 maj 1943 förklarats icke föranleda vidare åtgärd. I
yttranden över ansökningen från byggnadsstyrelsen och svenska brandskyddsföreningen
framhölls, bland annat, att lagerhuset ur brandskyddssynpunkt vore
olämpligt. Byggnadsstyrelsen avstyrkte till följd härav bifall till ansökningen.

I anledning av de två övriga frågorna får jag anföra följande.

Kungl. Majit anbefallde den 1 augusti 1941 statens livsmedelskommission
att beträffande förråd, som vore eller kunde bliva kommissionen underställda,
i samråd med luftskyddsinspektionen vidtaga de åtgärder, som kunde vara av
nöden för att åvägabringa ett tillfredsställande brandskydd. Livsmedelskommissionen
och luftskyddsinspektionen ha sedermera i skrivelse den 6 april 1943
anfört bland annat.

Med anledning av Kungl. Maj:ts beslut hade besiktning verkställts av för
livsmedelsförsörjningen viktigare förråd, och hade i samband härmed föreslagits
åtgärder för avhjälpande av förefintliga brister i avseende å brandskyddet.
I stort sett hade även ifrågavarande åtgärder vidtagits av respektive
företag. Spannmål och foderkakor vore emellertid för närvarande i stor utsträckning
lagrade i ur brandskyddssynpunkt mindre lämpliga byggnader, där
möjligheterna att erhålla ett tillfredsställande brandskydd vore begränsade.
Framför allt gällde detta de höga silosbyggnaderna av trä, där eldsvådor vore
synnerligen svårsläckta. Det skulle därför vara ett beredskapsintresse av stor
betydelse, att spannmålen i största möjliga utsträckning upplagrades i bygg -

Lördagen den 22 maj 1943.

Nr 18.

Örn brandskyddssynpunktens beaktande vid uppförandet av lagerhus.

(Forts.)

nätter av mera brandsätter konstruktion. Möjligheterna att i nuvarande läge
anskaffa lämpligare lokaler för den spannmål och de fodermedel, som för närvarande
förvarades i ur brandskyddssynpunkt mindre tillfredsställande lagerutrymmen,
syntes emellertid vara mycket begränsade. Under förhandenvarande
omständigheter måste därför dessa lagerutrymmen utnyttjas. Det skulle
emellertid vara önskvärt, att i fortsättningen lagerbyggnader för spannmål och
foderkakor uppfördes, inrättades eller ombyggdes på ett ur brandskyddssynpunkt
mera tillfredsställande sätt än som hittills varit fallet. Helst borde sålunda
alla större spannmålslagerhus, förslagsvis med lagringsutrymme för mera
än 1,000 ton, hädanefter uppföras i betong eller annan brandsäker konstruktion.
Statens befogenheter att direkt påverka konstruktionssättet av lagerhusbyggnader,
icke tillhöriga staten, syntes emellertid enligt myndigheternas mening
vara begränsade till de fall, då fråga vore örn sådana lagerhusbyggnader, för
vilkas uppförande, inrättande, inköp eller ombyggande lån söktes ur, statens
spannmålslagerhusfond. I detta sammanhang ha myndigheterna framhållit, att
av de spannmålslagerhus, som under de sistförflutna åren uppförts för lånemedel
ur spannmålslagerhusfonden, ha 70—80 procent uppförts i trä. Det
syntes därjämte, som örn i ett flertal av de fall, då sålunda lagerhus uppförts
i trä, de möjligheter att tillgodose brandskyddet, som förelegat, ej i tillbörlig
grad beaktats. Under åberopande av det anförda ha livsmedelskommissionen
och luftskyddsinspektionen hemställt, dels att Kungl. Maj :t måtte föreskriva,
att vid behandling av ärenden rörande lån ur statens spannmålslagerhusfond
yttrande över arbetsbeskrivning, ritningar och byggnadsbeskrivning skulle inhämtas
från svenska brandskyddsföreningen, då fråga vore om uppförande,
inrättande, inköp eller ombyggande av spannmålslagerhus med lagringsutrymme
för mera än 1,000 ton, och dels att Kungl. Majit måtte fästa vederbörande
kommunala myndigheters uppmärksamhet på betydelsen av att vid uppförandet
av spannmålslagerhus brandskyddet vunne mera beaktande än hittills
varit fallet samt erinra myndigheterna om att härutinnan noggrant övervaka
efterlevnaden av gällande byggnadsordning.

Sedan yttrande i ärendet inhämtats från byggnadsstyrelsen och svenska
brandskyddsföreningen, har Kungl. Maj :t den 14 maj 1943 beslutat utfärdande
av kungörelse örn ändrad lydelse av 5 § kungörelsen den 12 september 1930
(nr 342) angående allmänna villkor och bestämmelser för lån från spannmålslagerhusfonden,
varigenom till punkt 7 i denna paragraf lagts en bestämmelse
av innehåll, att över ansökan om lån till uppförande av lagerhus eller magasin
-— då det gäller byggnad med större lagringskapacitet än 1,000 ton — yttrande
angående erforderliga brandskyddsanordningar skall inhämtas från svenska
brandskyddsföreningen. Vidare har samma dag beslutats utfärdande av cirkulär
till Överståthållarämbetet och rikets samtliga länsstyrelser, vari dessa
myndigheter anbefallts att dels fästa vederbörande kommunala myndigheters
uppmärksamhet på föreliggande förhållanden med avseende å spannmålslageihusens
brandskydd, dels meddela dessa myndigheter de direktiv, som kunna
befinnas lämpliga för ett bättre tillgodoseende av brandskyddet i samband
med uppförande av spannmålslagerhus, dels ock erinra samma myndigheter
örn skyldigheten att härutinnan noggrant övervaka efterlevnaden av gällande
byggnadsordning.

Herr Wistrand: Herr talman! .Tåg skall lie att till herr statsrådet få framföra
min tacksamhet för det snabba svaret liksom även för de åtgärder, som
numera vidtagits i syfte att skapa en mera tillfred »ställ ande ordning beträffande
brandskyddet för spannmålslagerhus.

Nr 18.

Lördagen den 22 maj 1943.

Ang. pr i rict;
perna för
flyktingars
behandling
i Sverige.

Om brandskyddssynpunktens beaktande vid uppförandet av lagerhus.

(Forts.)

Det ser ju nästan ut som en ödets ironi, att endast några dagar efter det
jag tillåtit mig interpellera i saken det i min interpellation omnämnda spannmålslagerliuset
i Köping, som utförts av trä, blev utsatt för det allra svåraste
eldsvådetillbud. Lyckligtvis blev det dock denna gång räddat.

Enligt ^ mili mening är det mycket anmärkningsvärt, att ett och ett halvt
år fått gå från det Kungl. Majit första gången hade sin uppmärksamhet riktad
på saken och till dess någon ansats att vidtaga åtgärder i saken kommit
till synes. Under tiden lia ju, som också livsmedelskommissionen anfört, 70—
80 procent av spannmålslagerhusen blivit uppförda av trä, och dessutom lia i
många fall icke ens de möjligheter till ett tillfredsställande brandskydd blivit
beaktade, som även under sådant förhållande skulle lia funnits.

Detta är alldeles uppenbart en mycket allvarlig fråga, då vi med nuvarande
knappa tillgångar på spannmål inte kunna ta risken av att på grund av otillfredsställande
förvaringslokaler dessa förråd i hög grad minskas.

Jag är, som sagt, herr statsrådet tacksam både för svaret och för de åtgärder,
som ha vidtagits, och hoppas, att regeringen allt fortfarande har sin
uppmärksamhet starkt riktad på denna fråga samt även vidtager ytterligare
åtgärder, därest detta skulle anses vara av nöden.

Ordet lämnades härefter till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
Möller, som tillkännagivit, att han hade för avsikt att vid detta sammanträde
besvara herr Holmbäcks interpellation angående principerna för
flyktingars behandling i Sverige, och nu yttrade: Herr talman! Herr Holmbäck
har med kammarens tillstånd frågat, huruvida chefen för socialdepartementet
vill lämna en ingående och sammanfattande framställning av de
grundsatser, som dirigera behandlingen av flyktingarna i landet, och därvid
särskilt av de principer, som tillämpas för de norska flyktingarna i landet.

Då jag nu går att så vitt möjligt tillmötesgå denna hemställan, vill jag
först beröra den tidigare praxis, på vilken de nu tillämpade principerna bygga.

Grunddragen i den aktuella svenska invandringspolitiken datera sig från
det förra världskriget. Den frihet och öppenhet, som tidigare karakteriserat
det mellanfolkliga umgänget bröt då samman. Ännu den svenska lagen den
14 september 1914 angående förbud för vissa utlänningar att här i riket vistas
präglades av denna atmosfär, men genom de under världskriget införda
föreskrifterna örn anmälningsskyldighet för utlänningar och ett allmänt viseringstvång
Indes grunden till ett system av administrativ och polisiär kontroll
av inresande och inresta utlänningar, vilket efter hand blivit allt mera
komplicerat. Efterkrigstiden medförde ingen avveckling av de nya principerna.
Från början tänkta som tillfälliga åtgärder fingo de med tiden i alla
länder karaktären av fasta institutioner. Härtill bidrogo den även efter kriget
bestående politiska oron i Europa, farhågorna för sociala omstörtningar
och efterkrigstidens arbetslöshet. Viseringstvånget upphävdes visserligen under
1920-talet i de flesta länder, men efterträddes av en administrativ och polisiär
kontroll, vid vilken principen örn uppehålls- och arbetstillstånd var
grundläggande.

Under inflytande av denna utveckling tillkom den svenska lagen av 1927
örn utlännings rätt att här i riket vistas. Den innehöll instituten uppehållsoch
arbetstillstånd; den centrala kontrollen lades i händerna på statens polisbyrå
för övervakning av utlänningar i riket, medan socialstyrelsen ägde att
besluta om uppehålls- och arbetstillstånd. Då man likväl icke ville släppa
tanken på en återgång till förkrigstidens friare förhållanden, gjordes lagen

Lördagen den 22 maj 1943.

Nr 18.

Äng. principerna för flyktingars behandling i Sverige. (Forts.)
provisorisk, med en giltighetstid av fem år. Den prolongerades 1932 på ytterligare
fem år.

Redan under förra världskriget visade det sig, att vid tillämpningen av de
nya principerna svårigheter kunde uppstå för de politiska flyktingar,^ som
sökte sig till vårt land. Huvudsakligen bestod flyktingsströmmen då av
finska medborgare, som under inbördeskriget kämpat på den röda sidan,
ävensom av flyktingar från det gamla tsarväldet.

Principiellt upprätthölls asylrättstraditionen. Genom en kungörelse den
26 september 1918 infördes bestämmelser örn uppehållsbok för utlänningar,
som vistades i riket utan att inneha pass. Det framkom i pressen och i riksdagen
dock klagomål över att avvisning i vissa fall skett beträffande politiska
flyktingar och att polismyndighet tagit utlänningar, i långvarigt
fängsligt förvar. Att en bristande förståelse för asylrättstraditionens principer
i enstaka fall ådagalades av underordnade myndigheter, som hade att
handlägga utlänningsärenden, torde icke kunna förnekas liksom att det opinionstryck,
som de därvidlag utsattes för, var ägnat fästa deras uppmärksamhet
på de humanitära krav, som borde ställas.

I viss mån för att skänka garanti mot administrativt godtycke tillsatte
Kungl. Maj :t den 27 november 1918 en kommission, bestående av advokaten
C. L. Hasselgren, sekreteraren i utrikesdepartementet L. M. J. Sager och
mig, med uppgift att med saklig prövning biträda vederbörande departement
vid beredningen av flyktingärenden, som kommit under Kungl. Maj :ts prövning.
Det gällde då endast frågan örn uppehållstillstånd, enär en politisk
flykting, sedan han erhållit dylikt tillstånd, ej hindrades i sin personliga
rörelsefrihet, blott han avhöll sig från politisk verksamhet.

Då en systematisk utlänningslagstiftning infördes genom 1927 års lag,
innehöll denna dock inga andra stadganden örn särbehandling av politiska
flyktingar än sådana, som bringade lagen i överensstämmelse med lagstiftningen
örn utlänning. Det politiska flyktingproblemet spelade vid denna tid
en underordnad roll, till dess det med omvälvningen i Tyskland 1933 ånyo
trädde i förgrunden. Till de politiska flyktingarna ikorn nu en ny kategori,
nämligen de judiska flyktingarna. Starkare känning av utvandringen från
Tyskland fick man dock icke till en början här i landet. Vårt land låg sa att
säga i lä för de stora flyktingsströmmarna.

Anledning att förvägra flyktingar uppehållstillstånd på grund av^ immigrationens
storlek fanns därför icke. I regel beviljades också uppehållstillstånd.
Dock förekom enstaka fall, då underordnade myndigheter icke respekterade
asylrättsprincipen utan avvisade vederbörande till det land, som han
flytt ifrån. Till en början beviljade socialstyrelsen endast uppehållstillstånd,
men däremot ej arbetstillstånd åt flyktingar annat än i undantagsfall. Ännu
i slutet av 1933 var arbetslösheten omfattande. Redan år 1935 ansåg sig emellertid
socialstyrelsen kunna gå på den linjen, att en flykting, som accepterades,
också i regel skulle få arbetstillstånd.

Flyktingfrågan fick större proportioner för vårt land först under 1937
och i938, då ett flertal länder började visa en utpräglad obenägenhet att ta
emot judiska flyktingar och vissa stater försökte minska flyktingklientelet.
Samtidigt började i Tyskland skärpta åtgärder mot judarna att vidtagas.
Trots det ökade flyktingtrycket på vårt land, var dock före kriget antalet
flyktingar från kontinenten relativt ringa. Den 1 oktober .1938 var antalet
politiska flyktingar i vårt land mellan 400 och 500. I början av 1939 hade
det stigit till 800, beroende huvudsakligen på svenskt deltagande i en. internationell
hjälpaktion för politiska flyktingar i Tjeckoslovakien. De judiska
flyktingarna uppgingo den 1 oktober 1938 till 1,500; före krigsutbrottet steg

Nr 18.

Lördagen den 22 maj 1943.

Äng. principerna för flyktingars behandling i Sverige. (Forts.)
siffran i runt tal till 3,000. Därtill kommo flera hundratal flyktingar, vilka
efter att ha erhållit inresetillstånd till Sverige kunde efter kort tid fara vidare
till andra länder.

Då frågan om vår utlänningslagstiftning år 1937 åter blev aktuell, trädde
den politiska flyktingfrågan i förgrunden. I 1937 års lagstiftning infördes
bestämmelser, som avsågo att ge ökad rättssäkerhet för politiska flyktingar.
Det stadgades att polismyndighet, som finner anledning till avvisande av utlänning,
skall göra anmälan därom till socialstyrelsen, när utlänningen, utan
att med skäl kan antagas att påståendet är oriktigt, uppger att han är politisk
flykting. Socialstyrelsen har i sadant fall att besluta örn avvisning skall ske
eller icke. Innan socialstyrelsen meddelar beslut örn avvisning eller förpassning,
skall ärendet underställas den av Kungl. Majit tillsatta utlänningsnämnden.
Yppas härvid skiljaktig uppfattning mellan socialstyrelsen och nämnden
eller någon nämndens ledamot, må utlänningen föra klagan hos Kungl. Majit
över styrelsens beslut. Dock Ilar, vad beträffar avvisningsbeslut, med hänsyn
till de förhållanden, som inträdde vid krigsutbrottet på kontinenten, stadgats
i kungörelse den 1 september 1939, att socialstyrelsen ej har skyldighet underställa
dylikt beslut utlänningsnämnden samt att klagan däröver icke må
förås.

Avsikten med detta, system, som hos en central myndighet lägger bedömandet
av hållfastheten i ett påstått politiskt flyktingskap är bland annat att
skydda flyktingen mot sådana missbruk av avvisningsförfarandet, som polismyndigheter
före denna lagstiftning i enstaka fall gjort sig skyldiga till. I
viss .män är det förhållandet, att genom 1937 års lagstiftning den centrala utlänningskontrollen
överfördes från polisbyrån till en myndighet av socialstyrelsens
karaktär, ett uttryck för var principiella inställning till utlänningsfrågorna.

Lagstiftningen av år 1937 innehöll ej någon definition av begreppet politisk
flykting, men i praxis har räknats som sådan person, som aktivt deltagit i
politisk verksamhet och pa grund därav i hemlandet löper risk att för längre
tid berövas friheten eller ock kan anses vara hotad till liv och lem. Judar och
andra s. k. icke aner, som på grund av rasförföljelserna sökt fly över svenska
gränsen, lia jämställts med. politiska flyktingar och sålunda ej avvisats. Dock
ha judar, sorn ansökt om inresetillstånd, icke erhållit sådant allenast genom
att hänvisa till allmän vantrivsel och ekonomiska svårigheter i hemlandet eller
stadganden i Nurnbergerlagarna. En viss restriktivitet, som skärptes efter
händelserna under ar 1940, har salunda tillämpats i fråga örn beviljande av
inresetillstånd för flyktingar av denna kategori. Härvidlag har anlagts lämplighetssynpunkter,
som i synnerhet Hugo göra sig gällande, sedan andra länder
börjat visa obenägenhet att mottaga judiska emigranter. Då judeförföljelserna
pa kontinenten och i Norge började antaga svårare former, blev från och med
hösten 1941 restriktiviteten beträffande inresetillstånd för judar betydligt lätcad.
Under förutsättning att vederbörande hade anknytning till Sverige genorn
släktskap eller på annat sätt och att garantier lämnats för vederbörandes
försörjning, beviljades i regel inresetillstånd. Under senare tid ha i allmänhet
ansökningar örn inresetillstånd för judar beviljats oberoende av sådan prövning.
Dessa inresetillstånd lia dock — med ett fåtal undantag — icke kunnat
utnyttjas, enär de tyska myndigheterna sedan hösten 1941 som regel vägra
utresetillstånd.

. Under tiden före krigsutbrottet var flyktingarnas personliga rörelsefrihet
i vart land endast begränsad i den mån deras arbetstillstånd anvisade ett visst
yrke eller en viss ort för dettas utövande. Givetvis voro de förbjudna att bedriva
politisk verksamhet, något som icke innebar hinder för dem att studera

Lördagen den 22 maj 1943.

Nr 18.

Ang. principerna för flyktingars behandling i Sverige. (Forts.)
politik, åhöra politiska föredrag, att sinsemellan diskutera politik eller att vid
sammanträden av enskild karaktär skildra förhållandena i sitt hemland. Att
flyktingarna bildade studiecirklar, där även politiska frågor kunde diskuteras,
har icke ansetts oförenligt med det generella förbudet att driva politisk
verksamhet. De lia vidare haft möjlighet att bliva fackligt organiserade, och
ett icke ringa antal flyktingar har blivit medlemmar av fackliga organisationer
inom sitt yrke.

Krigsutbrottet medförde åtskilliga förändringar i flyktingarnas läge. Kontrollen
över utlänningar blev överhuvud taget strängare än förut. Med stöd
av utlänningslagens 54 § utfärdade Kungl. Maj :t i justitiedepartementet i administrativ
ordning föreskrifter, genom vilka man ville anpassa utlänningskontrollen
efter krigslägets krav. Örn det redan förut varit svårt att verkställa
beslut örn förpassning och utvisning ur riket av politiska flyktingar,
emedan andra länder icke ville mottaga deni, blev det efter avspärrningen nästan
helt omöjligt att verkställa sådana beslut.

Den tyska ockupationen av Danmark och Norge, och i synnerhet de politiska
omvälvningarna i Norge, ha medfört ett politiskt flyktingproblem av
helt andra dimensioner än 1930-talets. Både från Danmark och Norge har
Sverige fått övertaga tyska, österrikiska och tjeckoslovakiska flyktingar, som
förut åtnjutit asylrätt i nämnda länder. En annan kategori är de statslösa judiska
flyktingarna från Norge och Danmark. Det sammanlagda antalet statslösa
flyktingar, som på detta sätt kommit till vårt land, uppgår till gott och
väl 1,000 personer, varav cirka 150 kommit från Danmark. Vidare förekomma
bland nya grupper av flyktingar från Norge personer av olika nationalitet,
som rymt från tyska fångläger, desertörer ur tyska armén samt sjömän, som
rymt från fartyg i tysk tjänst.

Det övervägande antalet flyktingar har efter ockupationen varit norrmän.
En del av dessa ha varit politiska flyktingar i egentlig mening, d. v. s. människor
som på grund av sin politiska verksamhet varit utsatta för förföljelse
eller riskerat påföljd av politiskt brott. I viss utsträckning ha de norska
flyktingarna utgjorts av personer, som utan att ha varit politiskt verksamma
varit allmänt missnöjda med förhållandena i sitt hemland och som i Sverige
velat avvakta en förändring i situationen. Andra lia önskat resa till allierade
länder via Sverige; större delen av de yngre ha kommit till Sverige i hopp att
kunna fortsätta till Kanada eller England och där förena sig med den norska
Londonregeringens trupper. En särskild typ av politiska flyktingar bilda anhängare
av Quislingregimen, vilka av en eller annan anledning icke längre velat
stanna i hemlandet. För närvarande finnas i landet bortemot 16,000 norska
emigranter.

Sammanfattningsvis torde beträffande invandringen från Norge kunna sägas,
att asylrättsprincipen upprätthållits. Dock har i ett tidigare skede i enstaka
fall avvisning skett, då polismyndighet ansett sig finna att ett politiskt flyktingskap
i egentlig mening icke förelegat. Numera sker icke avvisning av dylik
anledning vare sig av norska eller judiska flyktingar. I den mån avvisning
skett under senare tid, har det gällt minderåriga, som utan sällskap av föräldrar
eller anhöriga överskridit gränsen och om vilka det framgått, att flyktingskap
i egentlig mening ej förelegat, samt av svenska gränsmyndigheterna kända
asociala element, exempelvis tattare. Flyktingbegreppet har sålunda den vidaste
tolkning, något som redan därav är motiverat, att flyktingen begår ett
politiskt brott genom att lämna Norge. Rymlingar från tyska fångläger lia enligt
internationell praxis icke heller avvisats.

Beträffande desertörer från den tyska krigsmakten i Norge och Finland har
i ett antal fall avvisning av sådana skott. Rymning från krigsmakten har icke

Nr 18.

Lördagen den 22 maj 1943.

Äng. principerna för flyktingars behandling i Sverige. (Forts.)
i och för sig ansetts konstituera politiskt flyktingskap. Där sådant förelegat,
har avvisning ansetts icke höra ske. I några enstaka fall har avvisning ägt
runi av personer, vilka avvikit från de tyska transporttågen genom riket. Under
tiden november 1940 till november 1942 föreligga 15 kända fall, då avvisning
av desertörer skett. Efter denna tid har någon avvisning icke skett.

I detta sammanhang vill jag med några ord beröra det tekniska förfaringssätt,
som tillämpas vid mottagandet av norska flyktingar. Sedan vederbörande
anmält sig hos myndigheterna eller omhändertagits av den svenska gränsbevakningen,
får han genomgå desinficering och därefter undergå förhör hos
närmaste polismyndighet. Det gäller härvid dels att söka fastställa flyktingens
identitet, dels att utröna omständigheterna kring hans flykt. I regel lia flyktingarna
möjlighet att på något sätt legitimera sig. Förhöret örn flyktomständigheterna
har motiverats därmed, att myndigheterna önska förvissa sig örn, huruvida
vederbörande är att betrakta som flykting eller örn han kommer i ärenden
av tvivelaktig natur, t. ex. för att spionera på härvarande norska flyktingar.
Man har därjämte redan vid gränsen velat avskilja asociala element,
som icke böra inkomma i riket. Tidigare ha dessa förhör varit ingående, ibland
onödigt ingående, men äro numera rutinmässiga. Ha flyktingarna icke möjlighet
att legitimera sig, bliva förhören alltjämt något mera ingående. Sedan
vederbörande förhörts, anmäler landsfiskalen per telefon flyktingfallet till
utrikesdepartementet, som i regel omgående lämnar besked örn nödfallsvisering
eller vägrar dylikt i de få fall, då så har ansetts böra ske på grund av de
upplysningar, som landsfiskalen lämnar. Under uppehållet i gränszonen står
flyktingen under bevakning. I ett eller annat fall, då mera ingående utredning
ansetts nödvändig, har flykting införpassats i fängelse i avvaktan på utredningen;
enstaka fall ha härvid inträffat, som framkallat befogade klagomål
från flyktingars sida. Numera torde sådana fall icke kunna förekomma. — Sedan
flyktingen förhörts, erhåller han med första tåglägenhet färdbiljett till
mottagningslägret i Kjesäter. Resan sker utan bevakning.

Detta läger står under norsk regim, ehuru en representant för socialstyrelsen
är stationerad där. Man har i Kjesäter bättre möjligheter att fastställa arten
av hans flyktingskap än som står svenska myndigheter till hands. Skulle de
norska myndigheterna finna, att de icke vilja lia med vederbörande att skaffa,
avlägsnas denne till Hälsingmo utlänningsförläggning, där vidare observation
av fallet sker. I Kjesäterförläggningen undersökes flyktingen vidare av norska
läkare, och det avgöres huruvida han lämpar sig till skogsarbete. Uppehållet
i Kjesäter varar i regel endast 2 å 3 dagar. Manlig ungdom, i regel under 21
år, som icke avser att studera, sändes från Kjesäter till ungdomslägret i Voxna,
vilket likaledes står under norsk ledning; kvinnor sändas i avvaktan på arbete
till Katrineholm, där ett pensionat förhyrts av norska staten; hela familjer,
som kommit flyende, sändas till av norska staten förhyrda pensionat i
Insjön, Rättvik och Mora, likaledes i avvaktan på arbete. Den övervägande
delen av de manliga flyktingarna sändas till förläggningen i Öreryd, som har
en svensk föreståndare med en norsk lagerchef vid sin sida. Där lia de i regel
att stanna en vecka i avvaktan på skogsarbete. De som inte kunna arbeta i
skogen få_göras tili föremål för mera specialiserad arbetsförmedling vid de
särskilda förmedlingskontoren, som finnas anordnade i bl. a. Jönköping och
Pålsboda. På båda ställena finnas av norska staten ordnade hem eller förläggningar.
—■ Utom här nämnda för norrmän avsedda läger, finnes en förläggning
i Vägershult under svensk ledning, dit under samråd mellan svenska och
norska myndigheter disciplinfall och notoriskt arbetsovilliga placeras.

Hur det försörjningsproblem, som skapats av den stora norska flyktingströmmen,
lösts, har jag tidigare redogjort för i ett interpellationssvar i andra kam -

Lördagen den 22 maj 1943.

Nr 18.

Ang. principerna för flyktingars behandling i Sverige. (Forts.)
maren till herr Hallberg, och jag tillåter mig för denna sida av saken hänvisa
till detsamma. Jag vill här endast framhålla, att ett mycket stort antal av de
norska flyktingarna kunnat beredas arbete i Sverige och att norska regeringen
i London står för kostnaderna för underhållet av de norska flyktingarna, i den
mån de icke kunna försörja sig själva.

De ökade säkerhetsåtgärder, som krigssituationen krävt, har i den mån de
särskilt gälla utlänningar även tillämpats beträffande flyktingarna från Norge.
Före det nuvarande världskrigets utbrott beviljades utlänningar uppehållsvisering
utan begränsning till visst område. I fråga örn arbetsvisering företogs
dock understundom begränsningar även i lokalt avseende.

Med de spända förhållanden, som genom kriget inträffat, och icke minst sedan
stora flyktingskaror börjat söka sig till vårt land, har det av olika skäl
ansetts nödvändigt att mera allmänt införa en begränsning av uppehållsviseringen
till vissa områden eller orter. Utlänningarna och icke minst flyktingarna
visa en klar tendens att söka sig till storstäderna. Det har ansetts föreligga anledning
att motverka denna tendens både på grund av säkerhetsskäl och sociala
skäl. Framförallt söka sig flyktingarna till Stockholm och Göteborg med kringliggande
områden. Socialstyrelsen har därför uppställt som en generell regel,
att uppehållsvisering ej skall medgivas för storstäderna, därest ej särskilda
skäl tala för detta. Vid uppehållsvisering för Stockholm omfattar tillståndet
även Stockholms län; visering för Göteborg gäller endast själva staden, enär
länet hör till de s. k. förbjudna områdena. På grund av att flyktingarna visat
stor rörlighet och socialstyrelsen ansett sig böra ha viss kontroll över var de
vistas, ha i regel hittills ej de norska flyktingarna beviljats uppehållstillstånd
över hela landet i övrigt utan för visst område, som tidigare i regel utgjordes av
ett län och som från september 1942 omfattade ett av de fyra viseringsområden,
i vilka landet indelats. Denna begränsning av rörelsefriheten tillämpas
dock icke vid utfärdande av nya uppehållsviseringar från början av innevarande
månad. I enskilda fall, då det anses att säkerhetssynpunkter tala härför, beviljas
uppehållsvisering endast till en bestämd ort eller bestämt landsfiskalsdistrikt.

En ytterligare begränsning utgöra de s. k. förbjudna områdena, där utlänning
icke äger att utan särskilt tillstånd vistas. För norrmännen är det särskilt
aktuellt att gränsområdena mot Norge äro förbjudna områden. Om norska flyktingar
skulle ha tillåtits stanna inom dessa områden, har man ansett att risk
förelegat för att politiska aktioner kunde organiseras på svensk botten, något
som hade kunnat medföra politiska förvecklingar för vårt land. Den avspärrning
av Norrbotten, som skett av militärpolitiska skäl, har tillämpats även för
norrmän. Då den finska arbetskraften av ålder spelat viss roll i Norrbotten, har
det icke ansetts lämpligt att spärra detta område för finska medborgare. Ett
annat dylikt för utländska medborgare spärrat område är Stockholms skärgård
och närmast innanför liggande bygder. Även för detta område har undantag
gjorts för finska och jämväl för estniska medborgare. Härvid har hänsyn
tagits till den gamla kontakten mellan dessa trakter och Åland samt till det
förhållandet att finnar och ester, som vistas här, till allra största delen äro
hembiträden i familjer, tidvis bosatta i skärgården. Härutöver bör ihågkomma,
att viscringsplikt ej gällde för finska medborgare, då bestämmelser örn
förbjudna områden infördes. För övrigt kan i detta sammanhang framhållas
den skillnaden mellan norska och finska medborgare, filt medan vi lia ett ständigt
växande antal norska flyktingar i landet, ytterst få finnar kunna resa till
Sverige utöver de här tidigare boende. Någon diskriminering har naturligtvis ej
varit avsedd vid utformningen av bestämmelserna.

Vad arbetsanställningarna beträffar Ilar likaledes vissa begränsningar skett

Nr 18.

Lördagen den 22 maj 1943.

Äng. principerna för flyktingars behandling i Sverige. (Forts.)
på grund av säkerhetsskäl. De principer, som härvid böra tillämpas, har jag
vidrört i mitt tidigare omnämnda svar till herr Hallberg, till vilket jag ävenledes
i detta fall tillåter mig hänvisa.

De i det föregående nämnda lägren och hemmen Kjesäter, Öreryd. Vägershult,
Insjön, Rättvik, Mora, Katrineholm och Voxna m. fl. tjäna de norska
flyktingarna till hjälp under deras första tid i Sverige, innan deras arbetsförhållanden
äro ordnade, och lia icke alls karaktären av interneringsförläggningar.

Jag övergår nu att lämna en redogörelse för det sjästern av interneringsförläggningar,
som ansetts lämpligt inbygga i flyktingkontrollen. Hela detta
system bör ses mot bakgrunden att utlänningar, som under vanliga förhållanden
av olika anledningar förmodligen skulle ha avlägsnats ur riket genom avvisnings-,
förpassnings- eller utvisningsbeslut, nu måste här kvarbliva. Redan
under normala förhållanden kan Kungl. Maj :t eller vederbörande myndighet
besluta att utlänning, som ansetts böra avlägsnas ur riket, tages i förvar (fängelse)
i avvaktan på att beslutet går i verkställighet. Genom kungörelsen den
1 september 1940 med vissa särskilda föreskrifter örn tillsyn över utlänningar
tillskapades möjligheten att under vissa förutsättningar omhändertaga utlänningar
i särskilda för ändamålet inrättade förläggningar, alltså ett slags civil
internering.

En del av de internerade äro personer, som äro kriminellt belastade och som
på grund härav, örn möjlighet därför förelegat, borde ha avvisats eller utvisats.
Ett ganska stort antal ha dömts för brott, t. ex. stöld, begånget i vårt land
och ha efter avtjänat straff internerats en tid i avvaktan på att lämplig arbetsplacering
skall kunna åstadkommas. Andra ha internerats på grund av att de
överträtt viseringsbestämmelserna, t. ex. lämnat anvisad vistelseort; andra på
grund av att de visat tydlig arbetsovillighet och tendens till vagabondering.
En särskild kategori utgöres av norrmän, med vilka det norska flyktingkontoret
förklarat sig icke vilja ha att skaffa. De omständigheter, som föranlett dem
att lämna Norge och bege sig till Sverige, äro i regel av den art, att det är skäl
att ha dem under någon tids observation, innan de beviljas uppehålls- och arbetsvisering.

Ett antal personer äro internerade antingen på grund av att de uppehållit
sig illegalt i vårt land eller bedrivit politisk verksamhet. Flertalet av dessa
lia enligt Kungl. Maj :ts beslut omhändertagits i avvaktan på verkställigheten
av utvisningsbeslut. Dessutom lia några internerats efter genomgånget straff
för spioneribrott.

Jag finner det lämpligt, att här lämna en översikt över de olika interneringsförläggningarna
och deras klientel. Samtliga dessa- förläggningar stå under
svensk ledning. Uppgifterna hänföra sig till den 17 maj i år.

Antalet i Rengsjö omhändertagna var 31. Av dessa voro 9 intagna på grund av
Kungl. Maj :ts beslut och samtliga dessa voro kriminellt belastade. Av de övriga
voro 15 kriminellt belastade och 7 disciplinfall. Av dessa 7 hade flertalet på
grund av sitt uppförande först hänvisats till Vägershultslägret, men där visat
fortsatt arbetsovillighet och sökt uppvigla de övriga mot det norska befälet.
För de kriminellt betonade fallen är det i allmänhet fråga örn en iångtidsinternering;
för de övriga växlar interneringstiden efter fallens art. Då Rengsjö
icke tillgripes annat än i mycket svårhanterliga fall, måste dock interneringstiden
även i disciplinfallen bliva tämligen lång och sällan understiga 3 eller
4 månader.

Antalet i Hälsingmo omhändertagna var 55, varav 3 på grund av Kungl.
Maj:ts beslut. Som jag redan nämnt, interneras i Hälsingmo de personer, med
vilka de norska myndigheterna ej vilja ha att skaffa, emedan de ansetts vara

Lördagen den 22 maj 1943.

Nr 18.

Ang. principerna för flyktingars behandling i Sverige. (Forts.)
anhängare av Quislingregimen. De sitta i lägret för observation och i avvaktan
på arbete. Observationstiden växlar självfallet efter fallens art, men i allmänhet
sträcker sig omhändertagandet icke utöver ett par månader.

Antalet i Långmora omhändertagna var 76, varav 37 på grund av Kungl.
Marits beslut, därav ett fåtal på grund av politisk verksamhet, 8 i egenskap
av desertörer (tyskar), men flertalet i samband med utvisning efter begånget
brott; det har dock bär icke rört sig örn sådan kriminell belastning, att vederbörande
ansetts böra hänföras till Rengsjö. Av de återstående hade 3 omhändertagits
för politisk verksamhet, 28 av disciplinära skäl och 7 endast för
en kortare tids observation. En vistades på sinnessjukhus, ursprungligen omhändertagen
för observation. Av de 28 disciplinfallen kommo 17 från Vägershultslägret.
De övriga 11 voro disciplinförseelser av skiftande art. .

Antalet i Smedsbo omhändertagna var 19. Av dessa vörö. 15 intagna på
grund av Kungl. Maj:ts beslut, därför att de bedrivit politisk verksamhet,
och 3 omhändertagna av socialstyrelsen av samma orsak. 1, som var förflyttad
till sinnessjukhus, hade från början omhändertagits som tysk desertör.

Hela antalet omhändertagna var 181, varav 64 på grund av Kungl. Majlis
beslut. Av de återstående voro 50 internerade på grund av kriminell belastning
eller förseelse emot gällande föreskrifter örn uppehållsvisering m. m., 6 på
grund av politisk verksamhet och 59 hade intagits för ren observation, 2 voro
på sinnessjukhus.

Utöver de i interneringsläger omhändertagna höllos den 1 maj enligt beslut
av socialstyrelsen eller av länsstyrelse i tillfälligt fängsligt förvar, vilket icke
får sträcka sig utöver en tid av 2 månader, ett 70-tal utlänningar och enligt
Kungl. Maj :ts beslut 26 flyktingar.

I allmänhet har interneringen i läger icke sträckt sig utöver en tid av
2—4 månader. Efter hand som lämplig arbets- och uppehållsvisering kunnat
ordnas, lia de internerade fått lämna lägret. Dock har i ett antal fall -—
cirka 20 — längre internering förekommit, uppgående till 2 år och därutöver.
Det rör sig här örn personer, som utan att ha blivit dömda utvisats på
grund av politisk verksamhet eller som på grund härav skulle ha förpassats
ur riket samt sådana som dömts för spioneri eller annat politiskt brott. I regel
internerades dessa senare i samband med att särskilda åtgärder vidtogos för
att begränsa de politiska ytterlighetspartiernas verksamhet i vårt land.. Under
de omständigheter, som interneringen skedde, har den i allmänhet varit motiverad;
dock föreligga fall, då den enligt mitt förmenande skett på ganska
svaga grunder.

I avseende å dem, som hållits internerade under avsevärd tid, föreligger
skäl till en grundlig omprövning i syfte att utröna, huruvida icke tillräcklig
övervakning kan anordnas utanför interneringsläger. En internering utan tidsbegränsning
är överhuvud taget icke önskvärd. Möjligheter borde föreligga för
en uppehålls- och arbetsvisering, som ger myndigheterna tillfälle att förhindra
vederbörande att återupptaga politisk eller eljest för riket skadlig verksamhet.

Jag vill i detta sammanhang meddela, att jag nyligen besökt utlänningsförläggningarna
i Långmora och Smedsbo och därvid kunnat konstatera att
ur hygienisk och materiell synpunkt allvarligare erinringar icke kunna riktas
mot dem. Däremot har jag funnit vissa säkerhets- och ordningsföreskrifter för
Smedsboförläggningen onödigt rigorösa. Vissa lättnader i dessa avseenden ha
sedermera genomförts.

I allmänhet torde vår flyktingspolitik fylla de anspråk som ur humanitär
synpunkt rimligen kunna ställas. Principiellt sett har asylrätten upprätthållits;
endast beträffande desertörer har avvisning tidigare skett. De inskränkningar
i rörelsefriheten inom landet, som företagits, lia varit förestavade av säkerhets -

Nr 18.

Lördagen, den 22 maj 1943.

Äng. ''principerna för flyktingars behandling i Sverige. (Forts.)
och lämplighets synpunkter, mot vilka i nuvarande politiska läge inga principiella
erinringar kunna riktas. De åtgärder, som vidtagits för utlännings tagande
i förvar eller omhändertagande i förläggning, ha ävenledes varit betingade av
det politiska läget. Flyktingar äro undantagslöst förbjudna att i vårt land utöva
politisk verksamhet, till vilket räknas konspirationer, riktade mot annan
makt. Detta förbud stämplas in i deras pass. De kunna alltså aldrig vara okunniga
örn förbudet. Att särskilda åtgärder böra vidtagas mot utlänningar, som
bryta mot denna princip, finner jag självklart. I den mån en dylik politisk aktivitet
icke blir föremål för sedvandlig behandling vid domstol, synesi det mig
dock böra prövas, huruvida icke utlänningen bör beredas tillfälle att utföra sin
talan inför myndighet, en angelägenhet som det enligt direktiven för nyligen
inom justitiedepartementet tillsatta sakkunniga åligger dessa att uppmärksamma.
Det bör nämligen vara angeläget, att i vårt rättssystem så långt möjligt
jämväl för politiska flyktingar inbyggas garantier mot obefogade eller
osäkert grundade administrativa åtgärder.

Jämför man vår flyktingspolitik med den som tillämpats i ett annat neutralt
land, nämligen Schweiz, behöver jämförelsen icke utfalla till vår nackdel. Invandringsbestämmelserna
ha där varit mera restriktiva än hos oss, i det att
begreppet politisk flykting där givits en strängare tolkning än hos oss om än
i de enskilda fallen dock allmänt humanitära synpunkter fått spela in. Ärenden
rörande flyktingars vistelse i Schweiz handläggas helt av polisavdelningen
inom justitiedepartementet, och de garantier, som utlänningsnämnden hos oss
avser att skänka, finnas icke där. Flyktingarnas rörelsefrihet är avsevärt
mera inskränkt än hos oss. De flyktingar, som inkommit i Schweiz sedan krigsutbrottet,
sammanlagt cirka 10,800, äro enligt en förordning av den 12 mars
1943 så gott som undantagslöst internerade. Förordningen innebar ett officiellt
godkännande av den praxis, som tillämpats sedan krigets början. Penningmedel
och värdesaker, som flyktingarna besitta i Schweiz eller som tillställas dem
från utlandet, överlämnas till förvaltning av ett särskilt kommissariat. Dylika
tillgångar häfta för alla offentligrättsliga krav, för kostnaderna för ägarens
och hans familjs livsuppehälle och skola därutöver spärras med tanke på flyktings
återutvandring. Om så befinnes nödvändigt för täckande av anförda kostnader,
kunna, myndigheterna förfoga om försäljning av eventuella smycken och
andra värdeföremål.

Polisavdelningen fattar beslut örn internering samt förordnar örn bestraffning
av sådana flyktingar, som begått förseelser av disciplinär art. Med hänsyn
till att interneringen innebär en mer eller mindre stark begränsning av den
personliga rörelsefriheten — vissa kategorier av flyktingar kunna få tillstånd
att på egen bekostnad uppehålla sig på hotell eller pensionat under det att
andra förläggas till strängt övervakade arbetsläger — bestå vanligen bestraffningarna
i en skärpning av interneringsformen. Polisavdelningen har emellertid
även rätt att förordna örn flyktings intagande på straffanstalt för längre eller
kortare tid och det har uttryckligen förklarats från schweizisk sida att man
icke lägger fingrarna emellan, när det gäller att få bukt med oroselement.

Endast i två avseenden höra ärenden i flyktingsfrågan under det departement,
som jag förestår, nämligen dels ärenden om arbetstillstånd, där vederbörande
äga rätt att anföra besvär i socialdepartementet, samt dels ärenden,
som angå själva organisationen och utrustningen samt handhavandet av flyktingsförläggningarna,
men däremot icke beslut om internering eller frigivning.

Något besvär i fråga om arbetstillstånd har hittills icke förekommit, måhända
på grund av den ytterligt snäva rätt till sådana besvär, som stadgas i
utlänningslagen.

Ehuru min direkta befattning med flyktingsfrågorna sålunda är mycket be -

Lördagen den 22 maj 1943.

Nr 18.

Ang. principerna för flyktingars behandling i Sverige. (Forts.)
gränsad, har jag ansett det lämpligt att tillmötesgå interpellantens hemställan
genom att lämna en ganska utförlig redogörelse för behandlingen av flyktingar
i vårt land icke minst med hänsyn till att opinionen visat stor vaksamhet på
detta område och ofta blivit missledd örn de faktiska förhållandena, en del i den
riktningen att vi visa alltför stor slapphet, en annan del däremot intalad att
vi äro alltför inhumana.

Det framgår av nu lämnade redogörelse att f. n. i landet finnas omkring
20,800 flyktingar, därav 16,000 norrmän. Utav flyktingarna äro 181 berövade
sin rörelsefrihet genom placering i interneringsläger samt 26 tagna i fängsligt
förvar. De övriga cirka 20,600 befinna sig i frihet, deltaga i olika slags arbeten,
bedriva studier eller underhållas av sitt hemlands regeringar eller av flyktingskommittéer,
som delvis arbeta med ekonomiskt stöd av den svenska staten.
Betecknande är att vid de svenska myndigheternas behandling av frågor rörande
norska flyktingar har gott samarbete ägt rum med de norska flyktingorganen
här i riket. Flyktingarnas rörelsefrihet inom landet är visserligen i
någon mån begränsad, i de fall uppehållstillstånden föreskriva, att flyktingen
skall vistas å viss bestämd ort eller inom något bestämt distrikt. Givetvis
hava befogade anmärkningar rörande detaljer eller behandlingen av enstaka
flyktingar kunnat framställas. Man får dock icke bortse från att den växande
flyktingskaran givit upphov till många ömtåliga och ofta svårlösta problem.
Men det slutomdömet torde vara befogat, att flyktingarna i vårt land kunna
föra ett, så långt detta över huvud är möjligt under ett flyktingskap, i stort sett
normalt liv.

Herr Holmbäck: Herr talman! Jag får framföra min varma tacksamhet
till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet för det utförliga och
mycket intressanta svar han givit å min interpellation. Jag annoterar därvid
särskilt, att socialdepartementet har att handlägga endast en del av flyktingärendena,
men att statsrådet Möller ändock velat här taga upp ärendet i hela
dess vidd.

Anledningen till att jag framställde interpellationen var, att klagomål tid
efter annan — under senaste året och även under senaste månaderna -— framkommit
över hur flyktingarna behandlades här i Sverige. Så småningom fann
jag det då önskligt, att en auktoritativ och korrekt framställning gåves om
hur flyktingarna verkligen behandlas samt att denna framställning komme
från statsrådsbänken. Jag tror att detta mål har nåtts genom den redogörelse,
som statsrådet Möller nyss givit.

Under de senaste månaderna har jag, efter det elen motion i frågan blivit
väckt, som framburits av herr Undén och mig, fått mottaga ett betydande antal
brev från politiska flyktingar. Några av dem lia även besökt mig, och
jag har vidare kommit i förbindelse med personer, som intressera sig för flyktingarna.
Mitt huvudintryck har varit, att åtskilligt brustit och ännu brister
beträffande vår behandling av flyktingarna här i Sverige, men att förhållandena
på senaste tiden blivit bättre. T vissa fall finnes även utsikt att väsentliga
förbättringar skola kunna nås. Jag tror, att samma uppfattning kan utläsas
ur statsrådet Möllers svar på min interpellation.

Det är glädjande att man nu ser sig i tillfälle att kunna taga emot alla
dem, som fly till vårt land. Att alla norrmän, som flytt ur sitt land för att
icke stå, under inkräktarens välde, skola mottagas här som våra gäster, finner
jag och väl alla med mig fullkomligt självklart. Jag har till vad statsrådet
Möller anförde örn den nuvarande utsträckningen av den personkrets, som
får åtnjuta asylrätt, blott en fråga att göra, och elen innebär icke någon anmärkning.
Statsrådet omnämnde, att avvisning under senare tid skett endast

Nr 18.

Lördagen deli 22 maj 1943.

Äng. principerna för flyktingars behandling i Sverige. (Forts.)
i fråga om minderåriga, som utan sällskap av föräldrar eller andra anhöriga
överskridit gränsen och om vilka det framgått att flyktingskap i egentlig mening
ej förelegat. Vilka kategorier rör det sig egentligen här örn? Man har
ju på svenskt håll upprepade gånger velat taga emot norska barn på samma
sätt som skett i fråga örn de finska, i hemmen och utan ersättning, och det
förefaller då egendomligt, när man här får höra, att barn, som faktiskt kommit
över, blivit avvisade. I Sverige skulle de givetvis fått helt andra möjligheter
till god näring och lugn än de under nuvarande förhållanden kunna få
i Norge.

Förfaringssättet vid mottagandet av de norska flyktingarna, som statsrådet
Möller ingående berörde och där ju ett samarbete med de norska myndigheterna
äger rum, föranleder icke något yttrande från min sida, sedan statsrådet
varit i tillfälle att upplysa, att ett införpassande i fängelse icke längre kan
förekomma.

Frågan om var en utlänning får vistas i Sverige avgöres av en nyutkommen
kungörelse av den 30 april i år. En egendomlighet i denna förordning är,
att finnar men icke danskar och norrmän få vistas i Stockholms skärgård. För
att i detta hänseende ställa de tre nordiska ländernas invånare på olika linjer
har statsrådet anfört skäl, men jag måste finna det vara lämpligt att de tre
ländernas invånare behandlas lika. För något år sedan inträffade, att en
framstående norsk kulturrepresentant vägrades uppehållstillstånd för sommaren
i närheten av Norrtälje. Samtidigt kunde vilken finne som helst bo
där. Örn någon quisling skulle falla på den idéen att slå sig ner i skärgården,
har man nog möjlighet att hålla ögonen på honom ändå.

Bredvid dessa bestämmelser örn förbjudna orter, som givits i en allmän kungörelse,
finnas även regler för varje särskild flykting örn var han har rätt att
uppehålla sig. Låt vara att dessa regier äro givna ur kontrollsynpunkt; beträffande
norrmän, danskar och finnar böra de enligt min mening vara så få
som överhuvud taget är möjligt, och det är glädjande att höra, att norrmän
numera få uppehållstillstånd över hela landet, med undantag för de i kungörelsen
nämnda förbjudna orterna och med undantag för Stockholm och Göteborg.
Anledningen till sistnämnda förbud mot vistelse i Stockholm och Göteborg
är att man vill söka motverka att alltför många utlänningar samlas
till dessa stora städer. Kanske kan det emellertid tillåtas att påpeka, att i
varje fall i vissa hänseenden dessa förbud kunde lättas. Åtminstone för mig
förefaller det absurt, att norrmän, som studera i Uppsala, skola behöva tillstånd
av socialstyrelsen för att få resa ner till Stockholm på någon dag eller
några timmar. Jag kan inte heller anse det riktigt t. ex. att mannen skal] behöva
bo i Lund, när hustrun har plats och får bo i Stockholm.

Frågan örn arbetstillfällen har varit ett av de stora problemen för norrmännen
liksom för de andra flyktingarna. Att förhållandena härvidlag blivit bättre
torde stå utom tvivel. Jag skall därför endast tillåta mig att uttrycka önskemålet,
att man söker hjälpa så mycket man kan och att ansökningar örn arbetstillstånd
behandlas så snabbt som överhuvud är möjligt. Jag tror att
särskilt kontoristernas ställning vore i behov att förbättras. Det generella
förbudet att få vistas i Stockholm har även förhindrat möjlighet till anställning,
som i visst fall erbjudits.

Frågan örn de utlänningar, som äro internerade på Långmora eller på
andra interneringsförläggningar eller tagna i förvar, d. v. s. sitta i fängelse,
berör blott ett mindre antal flyktingar —• blott en procent av dem statsrådet
talade örn — men det är givetvis en utomordentligt ömtålig fråga. Det är en
fråga, där den allmänna opinionen reagerar kraftigast. Denna fråga har
emellertid kommit i ett helt annat läge, sedan jag framställde min interpella -

Lördagen den 22 maj 1943.

Nr 18.

Äng. principerna för flyktingars behandling i Sverige. (Forts.)
tion. För behandlingen av problem, som röra de utlänningar, vilka äro berövade
sin frihet utan att rannsakas för eller vara dömda till straff för brott,
har nämligen tillsatts en särskild kommitté. Denna kommitté har redan börjat
sitt arbete. Den har en vidsträckt instruktion, och den kammer att gå in på
behandlingssättet både i interneringsförläggningarna och i fängelserna, på
grunderna för åläggande av disciplinstraff — en fråga som jag anser vara
mycket viktig — på möjligheterna för utlänningar att försvara sig o. s. v.
Jag skall därför inte närmare gå in på dessa frågor, helst som vi ju få en
debatt om dem, när den av herr Undén och mig väckta motionen kommer inför
kammaren. Några synpunkter vill jag dock framhålla.

I sitt anförande sade statsrådet Möller följande: »I avseende å dem, som
hållits internerade under avsevärd tid, föreligger skäl till en grundlig omprövning
i syfte att utröna, huruvida icke tillräcklig övervakning kan anordnas
utanför interneringsläger. En internering utan tidsbegränsning är överhuvudtaget
icke önskvärd. Möjligheter borde föreligga för en uppehålls- och
arbetsvisering, som ger myndigheterna tillfälle att förhindra vederbörande att
återupptaga politisk eller eljest för riket skadlig verksamhet», — alltså en
annan möjlighet än internering.

Dessa statsrådet Möllers ond återge också min uppfattning. Äro verkligen
dessa interneringsläger, i varje fall i sin nuvarande omfattning, nödvändiga?
Under förra världskriget redde vi oss utan dem. Äro nu verkligen de internerade
så mycket farligare än de politiska flyktingar, som funnos då? De betydande
kostnader, som nedläggas på dessa läger, synas i varje fall delvis
kunna användas bättre. Om lägren avskaffades, skulle socialstyrelsen befrias
från en av de svåraste uppgifter, som för närvarande åligga ett svenskt ämbetsverk.
Och jag vill stryka under, att det är otillfredsställande, i hög
grad otillfredsställande, att folk skall vara berövade sin frihet år efter år,
utan att de gjort något, som efter svensk rätt betraktas som brottsligt. Jag
påpekar därvid särskilt, att vår spionerilagstiftning för närvarande är mycket
omfattande och att mycket alltså kommer in under den. Vissa av de internerade
ha som statsrådet Möller anförde, varit berövade sin frihet i ett par
år eller mera utan att ha begått något brott. Jag kan kanske anföra några
siffror. En av dem har varit berövad sin frihet från den 19 oktober 1939, en
annan från den 11 april 1940, en tredje från den 17 juni 1940, en fjärde från
den 29 juni 1940 o. s. v.

I fråga örn de ordnings- och säkerhetsföreskrifter, som tillämpas ! interneringsförläggningarna,
ha, som statsrådet angivit, vissa lättnader införts pa
Smedsbo under allra sista tiden. Man gissar nog icke fel, om man antager, att
statsrådet Möller själv åstadkommit dessa lättnader. Likaså är det en betydande
förbättring, att numera en differentiering av de internerade kan komma
till stånd, så att icke internerade, som tillhöra helt olika politiska läger,
behöva vara samman på en och samma ort.

I vissa hänseenden behövas emellertid ytterligare förbättringar. Jag tänker
därvid bland annat på möjligheterna för en internerad att få träffa sin hustru
eller sin fästmö, med vilken han kanske har ett barn. Det har i varje fall
till helt nyligen icke varit tillåtet för de internerade på Smedsbo att träffa
dem mer än fyra timmar och detta, örn jag inte misstar mig, under bevakning.
Detta är en helt onödig stränghet. Reglerna ha nu något mildrats, men
jag tror, att de skulle kunna mildras ytterligare.

Genom de långa interneringarna drabbas de internerades hustrur och de
kvinnor, som bott tillsammans med dem i en faktiskt äktenskaplig förbindelse,
mycket svårt. Det har givits en skildring härav vid ett opinionsmöte

Första kammarens protokoll 19Jf3. Nr 18. 2

18 Nr 18. Lördagen den 22 maj 1943.

Äng. principerna för flyktingars behandling i Sverige. (Forts.)
laar i Stockholm för någon tid sedan av en socialt intresserad Stockholmsdarti,
och jag tror, att denna skildring är alldeles riktig.

I fråga ani de kvinnor, med vilka de internerade levat i en fast äktenskaplig
förbindelse utan att dock vigsel skett, kan jag kanske som jurist få anlägga
en synpunkt, som inte har varit uppe i debatten.

Anledningen till att äktenskap inte ingåtts kan vara — i varje fall är det
så i ett ‘fall, som jag känner till — att det ibland är svårt för flyktingar
att erhålla vederbörliga handlingar från sina hemländer för att här kunna
ingå äktenskap. Skulle man icke då kunna införa en lagstiftning, som möjliggjorde
ingående av äktenskap, utan att de handlingar förelåge, som man
eljest fordrar för lysning? Förebild för enklare fordringar kan man kanske
hämta ifrån främmande rättssystem.

Jag slutar, herr talman, med att säga, att den allmänna synen på hithörande
förhållanden bör vara, att man i den största möjliga mån bör söka.
vara generös mot och hjälpa de personer, som flytt till vårt land. Vad särskilt
våra nordiska grannländer angår, talas det så mycket om att vi skola
försöka att med den ekonomiska styrka, som vi kunna äga, hjälpa dem genom
de svårigheter, i vilka de befinna sig efter krigets slut. Det bör då
vara en konsekvens, att redan under kriget samma grundsats tillämpas i så
stor omfattning som möjligt mot de flyktingar från dessa länder, som finnas
här. En humanitetens politik i vidaste mån är den enda, som är riktig och
som vi själva också i längden lia största glädje och tillfredsställelse av.

Herr statsrådet Möller: Jag skall bara tillåta mig att svara på den fråga,
som riktats till mig rörande norska minderåriga, som avvisats.

Jag känner ju inte själv alla detaljer i vad som kan förekomma vid den
långa norsk-svenska gränsen, men enligt uppgift har avvisandet gällt pojkar
i 10—15-årsåldern, som uppgivit, att de lämnat Norge utan föräldrarnas
tillstånd. Det är mycket sällsynta fall. Det har också inträffat, att
ungdomar kunnat styrka, att de haft föräldrarnas tillstånd och då ha de
icke avvisats.

Detta är vad jag har att svara på den frågan.

Herr Wagnsson: Herr talman! Jag ber först att få instämma i det tack,
som interpellanten riktat till socialministern för den utförliga redogörelse han
här lämnat för vår flyktingspolitik. Jag delar helt herr Holmbäcks uppfattning,
att vi, som sluppit från att dragas in i kriget, lia en moralisk skyldighet
att föra en generös flyktings politik. Och att vi härvid också måste ta hänsyn
till vårt lands säkerhet och skapa garantier mot att personer under namn
av flyktingar här bedriva spioneri, är ju så naturligt, att det knappast behöver
sägas.

Statsrådet Möller anförde i sitt interpellationssvar, att i enstaka fall hade
den här förda flyktingspolitiken varit onödigt hård. Däri, att från statsrådsbänken
ett sådant uttalande gjorts, ser jag en garanti för att man inom regeringen
— vilket jag förut var övertygad örn — hyser intresse för en utpräglat
humanitär flyktingspolitik, och jag uttalar en förhoppning örn att denna
uppfattning också skall genomsyra de underordnade organen, så att de fåtaliga
undantagen därigenom bli ännu färre.

Jag har närmast begärt ordet för att beröra en detalj i det frågekomplex,
som det här rör sig örn. Såsom framgick av statsrådet Möllers redogörelse här,
finns det ju vissa förbjudna områden, där flyktingar inte få uppehålla sig
utan särskilt tillstånd. Det har med all rätt väckt både förvåning och förstämning,
att man här behandlar norrmän och finnar på olika sätt. Man kan

Lördagen den 22 maj 1943.

Nr 18.

Ang. principerna för flyktingars behandling i Sverige. (Forts.)
ju förstå, att för Norrbottens vidkommande kan det finnas starka skäl för
den behandling-, som det här har talats om, men man måste beklaga, att inte
samma generositet kan visas norrmännen som finnarna.

Det sätt, på vilket detta förbud upprätthålles, vittnar inte heller alltid örn
gott omdöme. Herr Holmbäck anförde ett exempel. En framstående norsk
vetenskapsman hade inte fått tillstånd att uppehålla sig i Norrtälje under
några veckor en sommar. Jag skall be att få anföra ett annat exempel, som
häromdagen delgavs mig och som också synes mig vittna om en viss brist på
omdöme hos den myndighet, som handlagt ärendet.

Förra söndagen helios som bekant i hela vårt land ett stort antal möten,
som syftade till att hylla det fria Norge och propagera för den humanitära
hjälpaktion, som nu pågår. Bland annat hade man också planerat ett sådant
möte i Nynäshamn, och till detta hade man kallat en norsk prästman. Någon
dag innan mötet skulle hållas, fick man emellertid meddelande från socialstyrelsen,
att vederbörande inte erhöll tillstånd att besöka Nynäshamn. Det
hjälpte inte, att man från lokalkommittén för insamlingen i Nynäshamn vände
sig till socialstyrelsen och meddelade, att ifrågavarande prästman redan vid
sin ankomst till järnvägsstationen skulle omhändertagas av en svensk kollega,
att han skulle predika i högmässan och därefter vara gäst i komministergården
i Nynäshamn intill dess Norgemötet hölls. Han skulle inte få tillfälle
att se något annat än själva samhället, där ju inte några direkta militära hemligheter
finnas.

Jag har, då denna fråga berörts i statsrådets svar, velat illustrera riktigheten
av interpellantens påstående örn det olämpliga och omdömeslösa sätt,
på vilket dessa bestämmelser i många fall tillämpas, och jag tillåter mig hemställa
hos socialministern att i socialstyrelsen närmare ta reda på efter vilka
principer man där handlägger frågor av detta slag.

Herr Brandt: Herr talman! Man kail otvivelaktigt lia invändningar och
klagomål mot behandlingen i vissa fall av våra flyktingar, men dessa ha dock
haft den oändligt stora lyckan att komma in här i landet. Herr statsrådet sade
om jag rätt uppfattade honom, att ungefär fram till världskrigets utbrott i
september 1939 skulle asylrätten lia uppehållits här på gammalt sätt. Men jag
har ett bestämt minne av att redan i september 1938 inskränktes avsylrätten
genom en förordning, som innebar, att örn någon kom till våra gränser och
kunde misstänkas för att vilja stanna här i landet, skulle han avvisas. Redan
1938 skulle alltså en dylik drakonisk bestämmelse lia tillkommit, vilken uppenbarligen
var riktad mot judarna.

Statsrådet nämnde, att hösten 1941 lättades villkoren för att flyktingar
skulle få komma hit. Jag vill inte begagna hårda ord, men jag kan inte förneka,
att på mig verkar detta uttalande något cyniskt. Just vid ett tillfälle,
då möjligheterna för en flykting alf, resa från utlandet hit faktiskt voro beskurna,
kanske rentav obefintliga, lättade man på villkoren för tillträde till
Sverige! Flyktingar Hilgo nu inresetillstånd t. o. m. utan prövning.

Jag har personligen en ganska rik erfarenhet av de otroliga svårigheterna
för judiska flyktingar att få komma till Sverige. Jag har nött trapporna i
utlänningsbyrån, men i flertalet fall, då jag försökt utverka tillstånd för personer
att komma hit, har jag fått avslag. Så nog har asylrätten varit snäv. Örn
vi tidigare än hösten 1941 något mera liberalt hade tagit emot judiska flyktingar,
så skulle många ha räddats till livet. Det är högst sannolikt, att.ilo
nu äro döda. Man vet dock, att i vissa fall flyktingar, som ansökt örn att få
komma hit men avvisats, lia förts till Polen, och att de äro avlivade är ganska
säkert.

Nr 18.

Lördagen den 22 maj 1943.

Äng. principerna för flyktingars behandling i Sverige. (Forts.)

Ingen har efter september 1938 — örn jag är rätt underrättad — kunnat
komma in här i Sverige, vilken inte har haft tillstånd, och man har därvid
noga prövat förutsättningarna. Flyktingarna ha i sina pass haft ett J, som
angivit, att de äro judar. Inresetillstånd har lämnats endast i ytterst sällsynta
fall, och man har då som villkor uppställt, att de själva eller någon annan
skulle garantera, att de disponerade 200—250 kronor i månaden under den
tid de vistades i Sverige. Hur många ha kunnat prestera detta? Jag anser mig
oförhindrad att nämna, att jag i några fall har förklarat, att jag vore villig
att garantera en sådan inkomst »för tid och evighet», vilket naturligtvis är
ett överord — jag har ju antagit, att det inte skulle dröja i tid och evighet,
innan förhållandena bleve annorlunda i världen, men icke desto mindre ha ansökningarna
avslagits.

Redan 1939 interpellerade jag här i riksdagen i flyktingsfrågan och påvisade,
att vi i själva verket förde en mycket restriktiv flyktingspolitik. Jag
upprepar, att det sannerligen är föga tilltalande, att man lättade på restriktionerna
först då man visste, att de judar, som man tillät att få komma hit.
i alla fall aldrig skulle få lov att lämna sitt hemland.

Nu gäller det principerna för flyktingarnas behandling. Jag erinrar då om
att det faktiskt har funnits vissa berättigade klagomål, såsom även herr statsrådet
medgav. Han nämnde också, att numera åtskilliga av dessa missnöjesanledningar
äro borttagna. Jag skulle — om herr statsrådet vill inlåta sig
därpå •— önska fråga örn hur det numera är t. ex. med de internerades permission.
Mycket stränga bestämmelser ha gällt för den. Och när herr statsrådet
nämnde något örn att vi i jämförelse med Schweiz väl inte kunna förebrås
för någon strängare flyktingspolitik eller för sämre behandling av flyktingarna,
ber jag att få fråga -—■ ty jag vågar inte själv ha en bestämd uppfattning
— örn den uppgift, som Svenska Dagbladet lämnade den 14 mars
i år, inte är riktig. Där sades, att de i Schweiz internerade flyktingarna fått
rättighet att två gånger i veckan lämna lägret, och därtill lia de var sjätte
vecka tre dagars ledighet med rätt att bege sig vart som helst inom fem mils
räjong kring lägret.

Besöksvillkoren ha också varit mycket hårda; de skärptes för någon månad
sedan men lia efter vad jag hört åter lättats. Detta, att de verkljgefl.
skärpts, är ju rätt anmärkningsvärt och föranledde stark kritik. Förut voro
besök på Långmora, som jag känner rätt väl, tillåtna tre dagar i månaden
och på Smedsbo åtminstone en dag, alltså 12 timmar, utan tredje persons närvaro.
Men därefter kom en bestämmelse, enligt vilken besök voro tillåtna
endast fyra timmar och blott i tredje persons närvaro.

Frågan örn disciplinstraffen kan också förtjäna ett omnämnande. Jag fattade
kanske fel — det är rätt svårt att i varje detalj uppfatta en lång redogörelse
— men är det numera uteslutet, att en person, som begått någon
disciplinär förseelse, för den skull kan tas i förvar, alltså helt enkelt sättas
i fängelse, under ett pär månader? Jag vore mycket tacksam, örn statsrådet
Möller hade möjlighet att än en gång beröra den frågan. Kan numera en
internerad inte tagas i förvar i fängelse för indisciplinärt förfarande? Under
den tid så var fallet, anställde man emellertid inte några förhör. Disciplinförfarandet
var således mycket otillfredsställande, och man utmätte straff
enbart på grund av ensidiga rapporter.

Då man skärpte bestämmelserna, inträffade också, att man utfärdade förbud
för internerna att motta böcker. Förut hade de fått lov att ta emot böcker så
mycket de ville, men nu förbjödos alla bokpaket, som skickades privat. Bonniers,
Natur och kultur, Kooperativa, Tiden m. fl. förlag hade skickat böcker
till internerna, men nu ringö dessa inte ta emot dem. Däremot köpte man in

Lördagen den 22 maj 1943.

Nr 18.

Äng. principerna för flyktingars behandling i Sverige. (Forts.)
böcker till ett gemensamt bibliotek, men man hade inte mycket pengar att
köpa för. Det var en viss procent av flyktingarnas egna medel, som de kunde
spara på tobaksinköp, som gick till det. Jag undrar, om denna bestämmelse
står kvar. Jag hoppas den är bland dem som upphävts.

Likaledes lia ju berättigade klagomål anförts mot brevcensuren och dylikt.

Men jag upprepar, att vi inte få glömma, att det dock är en oerhörd lycka
för alla dessa människor att ha fått komma till vårt fria Sverige, om också
deras frihet är begränsad. Jag menar, att vid detta tillfälle skall man öppet
uttala klander mot svenska regeringens flyktingspolitik, stödd dess värre på
riksdagsmajoriteten, då den under en tid, då det fanns möjlighet att rädda
judarna, inte ingrep. »Din -broders blod ropar till dig från jorden.» Det är
ett faktum, att det nu känns så för många svenskar. De veta, att judarna
hade kunnat räddas, men det skedde inte, därför att regeringen tillät inte det.

Herr Undén: Herr talman! I likhet med interpellanten tror jag det var
mycket värdefullt och mycket nyttigt att få en sammanhängande och utförlig
redogörelse för flyktingspolitiken i Sverige sådan den för närvarande bedrives.
Jag skall be att få säga några ord i ett par särskilda punkter.

Vad först beträffar flyktingarna i allmänhet, är det klart, att man inte
kan här i riksdagen ta upp till diskussion särskilda interneringsfall. Socialministern
nämnde själv i sitt interpellationssvar, att det har förekommit interneringar
på, som han ansåg, ganska svaga grunder. Jag tror, att den uppfattningen
har litet var fått genom spridda underrättelser örn särskilda fall,
där man haft svårt att förstå grunderna för åtgärden.

En del av dessa interneringar bestå som bekant däri, att flyktingen tas
i förvar i fängelse, och de flesta av dessa flyktingar förläggas till -fängelset
i Kalmar. Regeringen har vid innevarande års riksdag begärt anslag till vissa
inredningsarbeten i syfte att göra de lokala förhållandena bättre just för
denna grupp, som sitter i förvar men inte är fängelsefångar i vanlig mening.
Men även utan avbidan på att dessa arbeten bli utförda förefaller det, som
örn det vore en enkel och naturlig sak, att den vanliga regimen för fängelsefångar
lindrades i fråga om denna grupp av internerade. Det har uppgivits
från deras sida, att de behandlas strikt efter lagstiftningen örn fängelsefångar
och att de därför lia en mycket begränsad rörelsefrihet och frihet i
fråga örn det dagliga livets olika förmåner, som kunna komma i fråga under
en fängelsevistelse. Detta skulle alltså, menar jag, på ett mycket enkelt sätt
kunna rättas till från regeringens sida, örn uppgifterna härom äro riktiga.

Jag skulle sedan vilja säga några ord örn de norska flyktingarna i Sverige.
Det är klart, att för det svenska folket, som så starkt lever mod i norrmännens
öden, är det en källa till tillfredsställelse och glädje, att vi kunna
ta emot dem i så stor omfattning och bereda dem tillflyktsort på svenskt
territorium. Vi önska självfallet, att de inte skola känna sig som främlingar
i Sverige, och den svenska allmänheten har ju på de mest olika sätt givit
uttryck för att man hill1 önskar, att våra norska villmer skola känna sig hemmastadda.

Det är givet, att mottagandet av denna flyktingsström har medfört åtskilliga
praktiska svårigheter, såsom socialministern framhöll i sitt svar, och det
kan heller inte undvikas, att det då emellanåt sker missgrepp och staplas hinder
i vägen, som i och flir sig inte äro rimliga. Av allt att dilma ha förhållandena
emellertid successivt förbättrats, allteftersom organisationsapparaten
har förbättrats, och det råder ju ett mycket gynnsamt samarbete mellan den
norska legationens flyktingskontor och de svenska myndigheterna. Jag tror

Nr 18.

Lördagen den 22 maj 1943.

Äng. principerna för flyktingars behandling i Sverige. (Forts.)
mig också veta, att man på norskt håll livligt uppskattar de bemödanden,
som nedlagts på flyktings frågans lösning från svensk sida.

Emellertid framkommer det ju då och då upplysningar, som tyda på att
det emellanåt frodas ett byråkratiskt formväsen vid tillämpningen av de allmänna
regler, sorn man uppställer. Här lia i debatten givits ett par exempel
därpå, Ett par liknande exempel gåvos i interpellationsdebatten i andra kammaren.
Själv har jag under sista tiden hört, att norska kvinnor vägrats arbetstillstånd
som hembiträden i Stockholm. Man uppställer den allmänna regeln,
att man inte bör dra flyktingsklientelet till Stockholm. Detta tillämpar
man så restriktivt och så, jag skulle vilja säga absurt, att man vägrar norska
kvinnor att ta hembiträdesplatser i Stockholm. Det kan ju inte gärna vara
militära säkerhetsskäl, som hindra detta, och det kan knappast heller vara
några sociala skäl, som annars skulle ligga till grund för den allmänna principen
om att inte dra flyktingarna till Stockholm.

Inte heller kan man riktigt förstå, varför — såsom nämndes i andrakammardebatten
— en idrottsledare vägrats anställning. Jag känner ett annat fall.
Det gäller också en norsk idrottsledare, en skidtränare, som vägrades motta
en arbetsanställning, som erbjöds honom. Man har svårt att förstå, att det
skulle vara någon särskild risk att ge dem de sökta befattningarna.

Det framgick också av socialministerns svar på interpellationen i andra
kammaren, att vid utplaceringen inom industrien eller andra yrkesgrenar av
de flyktingar, som ha gått sin tid i skogarna, sker en noggrann undersökning
efter de vanliga flyktingspolitiska linjerna, där man bland annat ser till, att
de inte råka komma i vägen för någon svensk arbetssökande, att inga militära
eller säkerhetsskäl hindra det o. s. v. Det finns naturligtvis vid en sådan
prövning diverse möjligheter för en tillämpning av reglerna, som inte
leder till riktigt tillfredsställande resultat.

Man skulle kunna sätta i fråga, örn man inte beträffande norrmännen borde
bryta ramen för den vanliga, snäva flyktingspolitiken, sådan den har tagit
sig uttryck under den senaste krigstiden. Hur skulle det vara, örn vi, såsom
herr Holmbäck antydde, sökte experimentera med litet nordisk framtidspolitik
redan i dagens läge genom att bevilja de norska flyktingarna i Sverige inte
bara vad man i handelstraktaterna brukar kalla för mest gynnad nations behandling
utan i största möjliga utsträckning nationell behandling? Vi vilja
ju gärna, att vistelsen här i Sverige skall för norrmännen, som ha nödgats
komma hit, bli ett minne, som de i framtiden ha behållning och glädje av
och som hos dem stärker tilltron på en kommande nordisk politik på bredare
grundval. Jag skulle vilja understryka, att här föreligger inte bara en fråga
örn flyktingspolitik utan en betydelsefull utrikespolitisk fråga.

Häri instämde herrar Schlyter. Pauli och Sandler.

Herr statsrådet Möller: Jag skall inte gå in på en diskussion av de i och
för sig mycket viktiga erinringar, som den siste ärade talaren gjort, utan jag
skall bara be att få svara på ett par frågor, som närmast herr Brandt gjorde.

Socialstyrelsens rätt att tillämpa disciplinstraff mot sådana, som göra sig
skyldiga till indisciplinära handlingar under sin vistelse i förläggningarna,
närmast Långmora och Smedsbo, är den oberövad. Den har denna rätt allt
fortfarande, och för min del kan jag inte se, hur man skall kunna, så länge
man har förläggningarna, undgå att giva lägerledningarna -vissa disciplinära
befogenheter. Jag förstår inte, huru man skall kunna underlåta det. En del
av det klientel, som finnes — jag höll på att säga framför allt på Långmora
— är ju inte Guds bästa barn. Även örn de kallas för politiska flyk -

Lördagen deli 22 maj 1943.

Nr 18.

Ang. ''principerna för flyktingars behandling i Sverige. (Forts.)
tingar, så vill jag erinra om att det dock framgick av mitt svar, att de till
ett ganska stort antal äro kriminellt belastade. Man kan sålunda inte ordna
sådana här saker, örn man berövar dem, som skola handhava ledningen, varje
möjlighet att sätta sig i respekt eller sätta de föreskrifter, som finnas, i
respekt.

Den andra frågan, som jag skall svara på,, är frågan örn Schweiz. Jag känner
naturligtvis inte i detalj den schweiziska flyktingspolitiken. Att jag
ansåg mig kunna fälla det omdömet, att en jämförelse inte utfaller till var
nackdel ur vanliga humanitära synpunkter, beror bara på det faktum, att det
antal, som vi ha förlagt i interneringsläger, är en ren bagatell jämfört med det
antal, som enligt de upplysningar, som föreligga, Schweiz placerat i interneringsläger
Även örn dessa, som nu äro internerade i de schweiziska lägren,
möjligen få litet mera permission, vilket jag ej vågar säga, än de som äro
internerade i de svenska lagren, så är det väl ändå en väldig skillnad mellan
att ha 10,000-talet människor internerade och att ha, som framgår av redogörelsen,
icke fullt 200, såsom fallet är här i landet.

Vad beträffar frågan örn förläggningen i Kalmar så hade det varit önskvärt,
att statsrådet Bergquist kunnat svara på den. Jag skall endast säga,
att på måndag öppnas en öppen förläggning i närheten av Kalmar. Fångvårdsstyrelsen
har förskaffat sig en liten gård, där de, som nu äro internerade
i Kalmar, i varje fall komma att få arbeta i det fria, och där hela den vanliga
fängelsekaraktären kommer att i hög grad mjukas upp. Gården kommer
att efter hand beläggas, och som sagt denna beläggning börjar på måndag.

Flem Ström, Fredrik: Herr talman! Jag är tacksam för att statsrådet Möller
på sista tiden har vidtagit en hel del reformer till förmån för flyktingarna,
men jag skulle gärna önska att få beröra några fall, som synas mig tydligt
giva vid handen, att ytterligare reformer äro starkt påkallade.

Först och främst gäller det den sammanblandning av interner, som äger rum
i dessa läger. Statsrådet gav själv en upplysning örn hur många olika slag av
flyktingar, som sitta där. Hail sade, att där sitta desertörer, där sitt spioner, där
sitta asociala element, och där sitta vanliga hederliga flyktingar av olika slag.
Det säger sig självt, att örn man gör en sådan sammanblandning av vitt skilda
element, måste det vara så gott som omöjligt att undvika starka motsättningar
mellan de internerade. Det borde väl vara så, att de kriminella elementen
sattes för sig och att de, som äro rent politiska flyktingar, fingo vara för sig,
så att de senare inte behövde känna trycket av att behöva vara tillsammans
med sådana, som äro kriminella.

I fråga om desertörerna är det ju glädjande, att de numera inie avvisas
vid gränserna. Det var ju någonting oerhört, att de under lång tid avvisades
och skickades tillbaka till död och undergång, men jag vet inte, örn det är
klokt, att de placeras i de läger, som äro anordnade för t. ex. kriminella och
andra asociala element. Jag vill nämna, att på Långmora eller kanske i
Smedsbo — det minnes jag inte riktigt säkert — i varje fall i en av dessa förläggningar,
som nu, enligt den redogörelse vi fingo av socialministern, huvudsakligen
skulle vara befolkad av tämligen tvivelaktiga existenser, sitter t. ex.
en norsk politisk fånge, som både statsrådet och jag personligen mycket väl
känna. Han har visserligen tidigare tillhört det kommunistiska partiet. Jag
vet inte, örn han ännu tillhör det. Men det är en man, örn vilken jag tror, att
man måste säga att han icke kan misstänkas för att i något avseende vara
opålitlig. Han håller på att skriva en bok örn Tegnér, och jag har ett par
gånger vänt mig till justitieministern med begäran att mannen skulle få tillfälle
att i Tegnérarkivet i Lund fullfölja sina forskningar rörande Tegnér.

Nr 18.

Lördagea den 22 maj 1943.

Äng. principerna för flyktingars behandling i Sverige. (Forts.)

Han kunde ju där ställas under övervakning, om man är särskilt rädd för honom.
Men så vitt jag vet, har det hittills inte varit möjligt att få den lindring
i hans internering, som hans vetenskapliga arbete kräver, och det måste
jag finna vara synnerligen anmärkningsvärt.

Det finnes en annan man, en österrikare. Han var med bland dem, som
blevo skickade från Långmora hit till Stockholm och som sutto här i fängelse
och sedan blevo skickade till Kalmar. Det måste vara mycket dåligt ställt
med läkarvården i Långmora. Jag vet inte, om det är någon läkare anställd
i Långmora eller Smedsbo, men där borde ju finnas en läkare. Nå, i varje
fall visade det sig, att när mannen kom till Kalmar, så hade han fullt utbildad
njurtuberkulos. Den skulle givetvis ha upptäckts långt dessförinnan, om det
varit läkarkontroll av de internerade. I Kalmar blev han opererad på lasarettet
— den ena njuren blev borttagen — och man skulle ju då tänka sig,
att vår humanitet hade sträckt sig så långt, att denne man, som hade lidit så
svårt, inte omedelbart blivit skickad tillbaka till fängelset, utan att han hade
skickats till något konvalescentsjukhus, ty han är ju inte dömd för något;
han hotagen i förvar utan att någon dom har fällts över honom. Men omedelbart,
så fort han kunde utskrivas från lasarettet, blev han skickad tillbaka till
fängelset. Jag fick meddelande därifrån om att detta i allra högsta grad hade
ofördelaktigt påverkat hans hälso- och sinnestillstånd, och jag vände mig då
till fångvårdsgeneralen, som visade stor förståelse och säde, att det skulle
vidtagas åtgärder, för att mannen skulle komma på någon annan plats.

Detta fall synes mig visa, att man inom förläggningarna inte har den rätta
uppfattningen örn människorna och deras rättigheter. Även en dömd man, och
denne man var icke dömd, skulle väl ha behandlats annorlunda än som skedde.
Om det varit en svensk, som blivit dömd och satt i fängelse, så tror jag inte,
att han ögonblickligen efter en mycket svår och allvarlig operation blivit flyttad
tillbaka till cellen, utan han skulle säkerligen ha fått en övergångstid,
men denne man, som icke är dömd för något brott, utan endast tagen i förvar,
därför att han är utlänning, skickas genast tillbaka.

Det lovades av justitieminister Westman, när vi i början av denna riksdag
behandlade samma fråga, att dessa, som komma till Kalmar, skulle få en behandling,
som var fullt tillfredsställande, och jag vill för min del säga, att
man får betrakta deras bevakning som ett slags custodia honestis. Ännu har
emellertid så inte skett, tydligen av brist på medel, men Sverige bör väl inte
sakna medel att kunna uppträda mänskligt mot dem, som ha tagits i förvar.

Det är ett annat fall. som har inberättats till mig av ett par skogsarbetare.
Det var en tysk flykting, som varit med på den spanska republikens sida
i kampen i Spanien. Denne man hade sedan flytt hit. Han hade blivit invalid
i kriget i Spanien. Han hade här blivit sänd ut i skogarna, men det var alldeles
omöjligt för honom att, invalid som han var, förtjäna sitt bröd, utan
skogsarbetarna lingö samla ihop pengar åt honom för att skicka honom vidare.
Men när han kom bort; därifrån, så hade han ju inte några pengar, och då
fick han söka arbete på nytt och blev omigen förvisad, vill jag minnas, till
någon skog, och det gick då på samma sätt.

Det kan ju inte vara riktigt, att man förfar på sådant vis. Vår regeringsforms
magna charta, § 16, har ju bestämmelser, som i själva verket garantera
inte bara svenska medborgare utan även utlänningar, som vistas här, rätt till
en lagenlig behandling, och jag tror det är nödvändigt, att vi återgå till ett
sådant uppträdande gent emot flyktingar, som ägde rum i gångna tider.

Jag måste också något beröra vad ett par talare här ha snuddat vid, nämligen
^den omständigheten, att hustrurna, som skola besöka dessa internerade,
äro så fattiga, Deras stöd har tagits ifrån dem, de leva på det minsta fattig -

Lördagen den 22 maj 1943.

Nr 18.

Äng. principerna för flyktingars behandling i Sverige. (Forts.)
vårdsbidrag, som tänkas kan, på det skola de försörja sig och de sina. De
kunna ju inte själva skaffa pengar för att resa och besöka sina män, utan da
får det samlas ihop medel under allehanda svårigheter, och när de då
komma dit, så få de bara under några korta timmar vara tillsammans med
sina fängslade anhöriga. Det kan ju inte vara rimligt och mänskligt att förfara
så.

I Kalmar lia de, som sitta där, en arbetsförtjänst pa 1 eller 2 kronor i veckan,
örn det är riktigt som upplysts mig. Hur skola de kunna för fernia Jietalning
skaffa sig kläder, tidningar och böcker, som de möjligen få tillstånd
att ha, och andra ting? De behöva t. ex. tandborste och tandkräm och dylikt.
Hur skola de kunna göra det för en betalning av en eller två kronor per vecka.
Det synes mig vara orimligt, att man förfar på det sättet. De äro ju inte
dömda, men de behandlas som om de vore straffarbetsfångar. Det synes mig
icke kunna försvaras. Det har också meddelats mig, att de, som vilja vända
sig till en präst för att få tröst, vid mer än ett tillfälle^ förvägrats detta, och
man kan inte förstå, varför en sådan grymhet skall ingå i systemet. De, som
varit i Stockholm och som sedan kommit till Kalmar, hade varit medlemmar
av en kooperativ förening, som fanns i Långmora, där de med egna slantar
hade sparat ihop någon s. k. procent. Det var tobak och karameller, som de
hade köpt. Men de fingo inte taga med sig sin andel därav, när de förflyttades
från Långmora. När jag skrev och frågade socialstyrelsen örn orsaken till
detta — ty det var ju deras egna pengar det gällde — så svarades det, att
det berodde på tobaksmonopolförordningen, som hindrade, att de fingo taga
med sig sin andel av dessa sparade medel. Det är ju ganska egendomligt, att
så skall förfaras. Det är en byråkratisk tendens, som går över vanligt mänskligt
förstånd, eller också är det någonting, som man inte kan finna någon
förklaring till.

Jag skall också anföra ett par andra exempel på hur personer kunna råka
illa ut på detta sätt. Det var en konstnär, som hade träffat någon kommunist,
och han blev oriktigt misstänkt för att själv vara kommunist. Han var förlovad
med en svenska. Han blev skickad bort från Stockholm, och då valde
man den plats, som var den allra mest olämpliga i hela landet att skicka honom
till. Man valde nämligen en plats, som låg närmast det land, varifrån han
hade flytt för sitt liv. Då fick han en chock. Han blev i det närmaste sinnessjuk
och transporterades upp till ett sinnessjukhus i Stockholm, och där återställdes
han, så snart han kommit ifrån denna gränstrakt. Han fick emellertid,
sedan han blivit återställd, inte stanna kvar i Stockholm, där han hade sin
verksamhet, sin förtjänst och sin svenska fästmö, utan då skulle han ned igen
till samma plats med risk att återigen få denna neuros. Det ordnades emellertid
så, att sjukhusmyndigheterna fingo träda emellan, då de ansågo, att
den enda möjligheten var, att han fick stanna där han kunde vara frisk, och
på det sättet räddades det människolivet.

En annan gång gick det inte att rädda ett människoliv. En svenska i Wien,
gymnastikdirektör och mycket berömd på sin tid, var gift med en jude. När
judeförföljelserna började, försökte hon att få tillstånd för sig, sin son och sin
man att komma hit. Det gick för henne och sonen, men det gick inte för mannen.
Denna förtvivlade människa, som kom hit, var hos, jag vet inte hur många
personer för att söka rädda sin make, medan tid var. När hon kom till mig
och jag fann, att de byråkratiska formaliteterna voro omöjliga att övervinna,
skickade jag henne till statsministern, och hon har berättat för mig, att statsministern
på en enda dag löste frågan, i det att han ringde och utverkade tillstånd
för mannen att komma hit. Men då visade det sig, att han två dagar
innan tillståndet hade givits blivit förflyttad från Wien till de judiska kon -

Nr 18.

Lördagen den 22 maj 1943.

Äng. principerna för flyktingars behandling i Sverige. (Forts.)
centrationslägren och arbetslägren i Polen, därifrån man aldrig har hört ett
ord av honom sedan.

_Jag tar dessa exempel bara för att visa, hur fruktansvärt det har varit tidigare,
_ och i andra debatter har jag anfört andra exempel på fall, där jag
med min lilla energi lyckats beveka mäktiga statsråd och generaldirektörer
att rädda en eller annan människa. Men min och andras energi kail ju inte
räcka till för alla fall, och därför är det nödvändigt, att man försöker få en
annan ordning på dessa saker. Det tror jag, framgår också av det anförande,
som socialministern har hållit. Det beklagliga är, att inte redan för tre år sedan
samma vidsyn har fått göra sig gällande, utan att så många olyckliga
människor under tiden ha blivit offer för dessa svåra förhållanden.

Men alltjämt är det ändå vissa reformer, synes det mig, som man skulle
önska. Det gäller t. ex. likställighet mellan norrmän, danskar och finnar. Vi
ha mångfaldiga exempel på, att det har varit till stort men och stor förargelse,
att denna olikhet upprätthålles, och den kommer en gång säkerligen att
allvarligt störa möjligheterna till nordisk enighet, ty detta är icke något, som
är lyckligt.

. Jag skulle också finna det vara utomordentligt lyckligt, örn statsrådet Möller
ville söka åstadkomma ett upphävande av den bestämmelsen, att minderåriga
norrmän inte fa komma hit, utan visas tillbaka, ty det kan ju ofta vara så,
att de äro barn till föräldrar, som redan lia flytt hit och som bli olyckliga, när
barnen inte få komma hit. Det kan också vara så, att det är fråga om familjer,
som skingrats utefter gränsen. När de söka fly, dela de upp sig för att
inte gå, i flock. Så skickas barnen tillbaka. Hur går det då med de barn,
som skickas tillbaka? Jag tror, att de gå mycket hårda öden till mötes. Det
skulle därför vara önskvärt, örn även denna reform kunde genomföras.
o Sedan skulle jag hemställa till den kommitté, som nu till allmän glädje har
fatt Kungl. Maj :ts uppdrag att framlägga förslag till en ny lag rörande dessa
förhållanden, att frågan örn rätt för flyktingar att ställas inför rätta och dömas
enligt svensk lag och att erhålla försvarsadvokat måtte utbrytas och föreläggas
redan innevarande års riksdag i ett särskilt lagförslag, så att det inte
går ännu ett eller två år med dessa laglösa förhållanden, som nu råda, utan
att vi måtte få denna rätt till rättegång fastställd även för flyktingar.

Herr talman, jag har velat påpeka dessa saker. Jag skulle kunna hålla pä
mycket, mycket längre. Jag bar hela dossierer av fall, som gälla sådana här
frågor, men jag tror, att vi nu äro inne på en mänskligare väg och att vi kunna
hoppas det bästa genom det initiativ, som socialministern har tagit, vilket väl
skett i samförstånd med tillförordnade justitieministern, så att detta blir den
sista flyktingsdebatten i svenska riksdagen.

Herr Linnér: Herr talman! Sedan herr statsrådet höll sitt mycket upplysande
anförande lia flera talare åberopat en hel rad av fall, som de anse signer
sonligen mycket nära känna till, och syftet med detta har väl varit att kritisera
den svenska flyktingspolitiken. Det kan väl därför vara av nytta, örn
jag nämner, att jag själv har av en den mest auktoritativa representant för
de norska intressena hört uttalas ett mycket varmt erkännande av det goda
samarbetet mellan det norska flyktingskontoret och de svenska myndigheterna.
Det kan vara skäl att belysa kritiken med detta.

Men jag skulle vilja tillägga också en annan synpunkt. Här har under debatten,
bortsett från statsrådets anförande, uteslutande betonats de humanitära
synpunkterna. Det är alldeles nödvändigt att taga hånsson även till ordnings-
och säkerhetsintresset. Jag kan ju bara nämna ett enda exempel. Viel
ett av flyktingslägren ha verkligen uppstått avsevärda svårigheter på grund av

Lördagen den 22 maj 1943.

Nr 18.

Äng. principerna för flyktingars behandling i Sverige. (Forts.)
brist på tillräckliga disciplinära medel. Jag tror att den bristen numera något
så när bär avhjälpts, men det bär varit svårigheter icke endast för ledningen
utan även för den befolkning, som bor i närheten av flyktingslägren.

Det är vidare så som herr statsrådet nämnde utan att ingå i detaljer att en
del av flyktingarna består av rent kriminella och asociala element. En av deni,
för att nämna ett exempel, hade varit straffad femton gångar i sitt hemland.
En annan hade en synnerligen lång och ur kriminell synpunkt ytterst meriterad
levnadshistoria ifrån en hel råd av Europas länder. Det skulle givetvis vara
önskvärt, örn man gjorde en så grundlig sortering som möjligt, men det är
ytterst svårt att göra detta. Man har visserligen anordnat vad man kail kalla
för upptagningsanstalter eller upptagningsläger, där man försöker att göra
en sortering, men det visar sig ju understundom att denna soitenng icke har
varit tillräcklig utan att det sedan uppstår olägenheter, och då måste ingripande
ske. . , „ .. , ,

Jag har velat uttala detta, därför att sa långt jag har kunnat följa den tlyktingspolitik,
som har förts här, har jag kommit till den uppfattningen att det
råder en god balans, så långt man kan nå en dylik, emellan de humanitära synpunkterna
och det nödvändiga säkerhetsintresset.

Herr Brandt: Herr talman! Jag'' vill endast ge en kort replik till herr socialministern.
_ .

Det är ju givet att även jag mycket väl inser att man icke kan undvara» disciplinstraff
i interneringslägren, och detta gäller framför allt för den publik som
finns på Långmora. Mångå av internerna äro nämligen, precis som orden folio
här, inte Guds bästa barn. Jag tänker emellertid närmast på Smedsbo där
publiken är en annan. Bortsett fran detta mäste man ju dock erinra örn att
disciplinfallen böra behandlas på ett tillfredsställande sätt, och detta sker väl
knappast örn nian inte anställer något förhör. Sa vitt jag vet är ingenting föreskrivet
örn dylika förhör, och det är nog också riktigt, såsom det har sagts,
att disciplinstraffen i allmänhet utmätas på grund av ensidiga rapporter.

Herr statsrådet bemötte inte mina ord örn omsvängningen i den allmänna
flyktingspolitiken. Jag förmodar att det helt enkelt beror pa att han icke kan
göra det. Jag inser mycket väl att det för regeringen kan te sig ganska rimligt
att man på ett tidigare stadium inte släppte in i Sverige alla judar som ville
resa hit bara på grund av, såsom orden folio, vantrivsel eller därför att det i
Tyskland fanns de s. k. Nurnberglagarna. Jag förstår detta, fastän jag samtidigt
tycker att dessa personer bäst själva skulle kunna bedöma varför de
måste fly från sitt land. Men det var likväl en alltför sen tidpunkt att ändra
villkoren först hösten 1941, ty regeringen kunde ju under inga omständigheter
ha varit okunnig örn t. ex. det faktum att man redan ar 1940 fullt systematiskt
började utrotningskriget mot judarna i Warschaus ghetto, som då hade 450,000
invånare -— det lär finnas några tusen kvar, örn det nu i dag överhuvud taget
finns några överlevande efter bombardemanget i gar fran tyska bombplan. Det
är svårt att på denna punkt kunna prestera något försvar för den svenska flyktingspolitiken,
och det må tillåtas att jag som min ärliga mening säger att jag
inte heller tror att socialminister Möller vill försvara detta. Det försvaret lär
han få överlämna till herr utrikesministern.

Herr statsrådet Möller: Herr talman! dag skall bara be att fa lämna en
upplysning med anledning av herr Ströms anförande.

Han talade särskilt örn en person som skulle skriva en bok örn Tegnér och som
satt på Långmora. Det förhåller sig så att denne person är en i Norden känd

Nr 18.

Lördagen den 22 maj 1943.

Äng. principerna för flyktingars behandling i Sverige. (Forts.)
kommunist som dessutom haft på sig utvisningsbeslut från Sverige långt före
kriget. Till denna upplysning vill jag nämna, att denne man sedan åtminstone
några dagar tillbaka är fri och kommer att vistas i Lund för att där kunna
sköta sina studier.

Herr Gärde: Herr talman! Det var med verklig glädje som jag hörde herr
Holmbäck och även herr socialministern framhålla de humanitära synpunkterna
på utlänningarnas behandling. Det är tydligt att en stor förpliktelse påvilar
oss i detta hänseende, och jag behöver inte här närmare utveckla skälen för
denna ståndpunkt. Samtidigt är det emellertid lika självklart — och den sidan
av saken kanske inte har varit lika mycket beaktad i debatten här i dag —
att man även måste se dessa frågor ur statens allmänna säkerhetssynpunkter.
Det gäller icke här en humanitet utan säkerhet, utan en humanitet med säkerhet.
I detta avseende tror jag, låt vara att meningarna givetvis kunna vara
delade beträffande olika fall, att man har sökt att så långt som det har varit
möjligt tillgodose de humanitära synpunkterna och att man endast gjort de
avkall från dessa synpunkter som framstått såsom fullkomligt nödvändiga på
grund av förhållandena.

Ett bevis på riktigheten av detta påstående utgör också det i förhållande
till _ utlänningskretsen i dess helhet mycket ringa antalet fall av s. k. interneringar
eller °förvaring i straffanstalt. Jag vill erinra örn att hela antalet
dylika fall, såsom departementschefen påpekade, är jämförelsevis litet och
att av dessa omhändertagandet på förläggning ofta berott av Kungl. Maj:ts
beslut, vilket i allmänhet meddelats i samband med ett förordnande örn utvisning
av utlänningen i fråga. Då ett sådant utvisningsförordnande under
nuvarande förhållanden icke har ansetts kunna verkställas, har Kungl. Maj:t
samtidigt meddelat förordnande om att vederbörande utlänning i stället skulle
tagas i förvar eller omhändertagas i förläggning.

Av de fall angående omhändertagande, som det lilikommit socialstyrelsen
och utlänningsnämnden att pröva, ha åtta varit kriminella, elva omhändertagna
på grund av politisk verksamhet, tjugo disciplinära fall, vilka utlänningsnämnden
icke haft att taga befattning med, samt sextioen rena observationsfall.
Huvuddelen är således de s. k. observationsfallen, som i allmänhet
avvecklas efter en mycket kort tid, vanligen två, högst tre månader. De verkliga
långtids fallen inskränkte sig vid den tidpunkt, som mina uppgifter avse,
till de åtta kriminella och de elva, som äro omhändertagna på grund av politisk
verksamhet.

Det är klart att det i ett givet fall kan råda olika meningar om huruvida
det föreligger tillräckliga skäl för internering eller ej. Vad som därvid i
allmänhet är bestämmande är den verksamhet som den politiske flyktingen
tidigare har bedrivit i vårt land och huruvida denna verksamhet har fört bott0111
i konflikt med lagarna. _I mångå fall föreligga ju straffdomar, dels i vissa
fall pa grund av att utlänningen i fråga gjort sig skyldig till brott i vanlig
mening, d. v. s. mera allmänna brott, och dels i andra fall på grund av att
han gjort sig skyldig till spioneri- eller underrättelseverksamhet av ett eller
annat slag. De omständigheter, som föranlett interneringen, äro därför i allmänhet
ganska klarlagda, men det är givetvis en omdömesfråga, huruvida ur
säkerhetssynpunkter en internering framstår såsom nödvändig eller ej. På den
punkten kail man givetvis icke åstadkomma någon bevisning i vanlig mening,
utan det måste bli föremål för den beslutande myndighetens omdöme. Jag
kan nämna att utlänningsnämnden flera gånger örn året besöker utlänningsförläggnmgarna
och försöker att skaffa sig en personlig kännedom örn vederbörande
i sa stor utsträckning som det är oss möjligt. Det är på grundval av

Lördagen den 22 maj 1943.

Nr 18.

Ang. ''principerna för flykt ingars behandling i Sverige. (Forts.)
den personliga kännedom om utlänningen, vi på detta sätt vunnit, som vi fatta
våra beslut, således efter ett ganska ingående övervägande.

Herr Holmbäck framkastade i sitt anförande den tanken att dessa förläggningar
skulle kunna helt undvaras. Jag vill inte uttala någon absolut mening
om detta, men det förefaller mig ganska osannolikt, att man helt skulle kunna
ersätta denna form för omhändertagande av utlänningar med. övervakning. I
varje fall skulle en sådan anordning helt säkert ställa sig minst lika dyrbar
och besvärlig som omhändertagande i förläggning.

Det är långt ifrån i alla de fall, där myndigheterna, länsstyrelserna och
polismyndigheterna, påkalla omhändertagande i förläggning, som socialstyrelsen
verkligen går in för ett omhändertagande. I flertalet fall, då internering
ifrågasattes, kommer sådan icke till stånd. Under första kvartalet detta
år hade hos socialstyrelsen av länsstyrelserna och polismyndigheterna i 56
fall gjorts framställning örn omhändertagande i förläggning. Av dessa 56 har
omhändertagande skett endast i 17 fall. Det är således en ganska kraftig
gallring av det totala antal fall, i vilka myndigheterna ifrågasätta omhändertagande
i förläggning.

Jag har, herr talman, velat lämna dessa upplysningar för att i någon man
rättfärdiga den ståndpunkt som socialstyrelsen och utlänningsnämnden . intagit
i de fall då beslut av dem meddelats om omhändertagande i förläggning.
Jag vill för min del framhålla att, så vitt jag har kunnat finna, har därvid
kommit i beaktande såväl de humanitära synpunkterna som de allmänna säkerhetssynpunkterna.
Man har därvid sökt att följa sitt hjärtas maning så
långt det gått, men också den plikt som åligger den svenske ämbetsmannen
att tillvarataga statens säkerhet.

Herr Snigel: Herr talman! Jag har begärt ordet inte för att skynda någon
till undsättning — det behövs säkerligen inte — men inte heller för att
klandra någon i denna sak. Anledningen är en annan. Jag har de sista åren
under mitt sysslande som landsfiskal nästan dagligen kommit i beröring med
utlänningar, mest s. k. flyktingar, i huvudsak norrmän, och jag har därunder
icke kunnat undgå att göra en del erfarenheter, som jag, herr talman, ber att
få lämna kammaren del av. Måhända komma de såsom jag upplevt dem att
ge en annan bild av utlännings- eller flyktingsproblemet än den som kommit
till uttryck i interpellationer och debatter som i anledning därav iförts i denna
kammare. Varför denna skiljaktighet behöver förekomma vet jag inte;
möjligen har den sin orsak däri att jag sett förhållandena på nära håll, inifrån
så att säga, under det att andra som talat i kammaren, exempelvis herrar
Brandt och Ström, gjort sina iakttagelser på avstånd, och avståndet betyder
som bekant mycket, särskilt i en sak som denna. I vart fall vill jag
med bestämdhet påstå, att även om flertalet flyktingar äro goda representanter
för sitt land, och så är utan tvivel fallet, en icke oväsentlig del av dem
långifrån äro Guds bästa barn, såsom herr statsrådet nyss uttryckte det. Deras
uppträdande här röjer någonting annat, och i fall, som kunnat kontrolleras,
har det besannats att de även i sitt hemland — jag menar nu vad norrmännen
angår deras gamla hemland •—- haft svårt att finna sig till rätta i
ordnade förhållanden. Det är dessa svårhanterliga, med alla och allt missnöjda
och i många fall asociala, ja, t. o. m. kriminella typer som äro orsaken
till vårt flyktingsproblem. De sunda, omdömesgilla och ordningssamma flyktingarna
begagna sig också de av vår gästfrihet, men de missbruka den inte,
de uppgå fort utan klagan i våra förhållanden, bli till ett mod oss och utgöra
således intet problem.

Xr 18.

Lördagen den 22 maj 1943.

Äng. principerna för flyktingars behandling i Sverige. (Forts.)

Sedan flyktingen genom våra egna och den norska legationens åtgärder
inlemmats i det svenska samhället, den svenska produktionen, och det därmed
för honom möjliggjorts att genom egen insats, eget arbete, säkra sin, i vissa
fall också de sinas utkomst och försörjning, skulle nian kunna förutsätta att
denna möjlighet tillvaratogs, ja, varför inte, att vederbörande också visade
förståelse och tacksamhet. Men så är ingalunda alltid fallet. Flertalet finna
sig — jag erkänner det gärna — väl till rätta, äro också förstående och
tacksamma, men detta gäller ingalunda alla. Många, även om jag begränsar
mig till det område jag varit i tillfälle att själv överblicka, skapa svårigheter
gång efter annan.

Arbetet —■ det gäller vanligtvis sådant i jordbruk, skog eller mosse, ty endast
undantagsvis står annat till förfogande, åtminstone på landsbygden —
passar dem inte, bostaden är otjänlig, orten tråkig, maten för knapp och för
dålig, betalningen för liten o. s. v. Den invändning som jag i sådana fall endera
själv gjort eller åhört, att våra egna, män som kvinnor, måste finna sig
i samma förhållanden, har inte sällan mötts med svaret: vi äro flyktingar,
vi ha ingen skyldighet att arbeta, ty norska legationen drager försorg örn
oss. De sluta också arbeta och ge sig endera av på strövtåg eller återvända
till lokalkontoren med som resultat vanligtvis anmodan att återgå i arbete
vid risk av varning eller förpassning till interneringsläger. En del låta sig
rätta och återgå till sin syssla, andra däremot lyssna varken till hotet örn
varning eller internering. Via legationens flyktingskomitté blir då följden vanligtvis
en hemställan till socialstyrelsen örn varning och, örn detta icke hjälper,
förordnande örn förpassning till interneringsläger, exempelvis Vägershult.

Efter någon tids vistelse vid Vägershult får flyktingen ofta åter en chans
till frihet och arbete. Misslyckas försöket, vilket inte sällan händer, upprepas
förfarandet med varning, eller flyktingen sändes på nytt till Vägershult.
Men örn flyktingen där också gör sig skyldig till ohörsamhet eller eljest uppträder
olämpligt och visar behov av strängare uppsikt, utverkas, även nu genom
bistånd av legationen, socialstyrelsens medgivande om överföring till
Långmora eller Smedsbo.

Detta är vad vi skulle kunna kalla den norska linjen till interneringslägret,
ty även om beslutet om internering är ett beslut av svensk myndighet,
så har dock initiativet därtill utgått från norrmännen själva och deras eget
ansvariga organ. De ha misslyckats i sina strävanden att bringa ordning i
flyktingens förhållanden här och ha därför måst tillgripa denna åtgärd. Men
ansvaret för misslyckandet faller på flyktingen själv.

Det synes mig på grund härav som örn även mycket känsliga personer här
i landet skulle kunna lugna sig något med hänsyn till denna del av interneringsklientelet.

En annan väg till interneringslägret leder över polisen och länsstyrelsen.
Åtgärden är då föranledd av t. ex. upprepade förseelser mot utlänningslagen,
uraktlåten polisanmälan, ej iakttagna viseringsföreskrifter, oskickligt leverne,
såsom våld, egendomsbrott etc., varvid på framställning av vederbörande polismyndighet
länsstyrelsen i vissa fall förordar internering, dock först sedan
även statspolisen — åtminstone är det så i mitt län — efter anmodan därom
verkställt utredning i saken och resultatet av denna utredning sammanfaller
med vad ortspolisen anfört såsom skäl för sin framställning. Vidare tror jag
mig veta, att länsstyrelsen i tveksamma fall även personligen hör vederbörande
flykting före yttrandet i ärendet.

Beträffande flyktingar, örn vilka kunnat utrönas att de eljest äro samhällsfarliga,
politiskt eller kriminellt, förfares på enahanda sätt, d. v. s. eventuellt

Lördagen den 22 maj 1943.

Nr 18.

Ang. principerna för flyktingars behandling i Sverige. (Forts.)
beslut örn internering- störes på tvåfaldig- polisutredning och länsstyrelses
yttrande i saken.

Även i dessa fall synes mig således knappast föreligga skäl till oro. Under
alla förhållanden har jag svårt att tänka mig en form för utredning som
skulle kunna vara ägnad att lämna större säkerhet mot misstag. Det gäller
ju för övrigt vanligtvis en summering av .fakta, och därtill må val åtminstone
länsstyrelserna få anses skickade. Det har heller icke, så vitt jag- vet, kunnat
påvisas att misstag härutinnan blivit begångna.

Med denna örn också något knapphändiga berättelse har jag-, herr talman,
velat så långt det varit möjligt ge en bild av vår flyktingsfråga sådan jag
såsom polisman sett den på nära håll.

Den har fört stora krav med sig på vårt samhälle, såväl försörjningsmässigt
som eljest, krav som emellertid mötts och fyllts, och den har av de på
området verksamma myndigheterna och organen krävt god vilja och gott handlag
i sysslandet. Synnerligen svår har jag många gånger funnit socialstyrelsens
uppgift vara. Men den har i sina beslut, så långt jag förstått, röjt
både klokhet och humanitet. Må de som lita till brev från interner och personliga
uppvaktningar av deras hustrur, hysa en annan mening.

Flertalet flyktingar ha icke givit anledning till tråkigheter. De ha i stället
ofta låtit undfalla sig uttryck av tacksamhet, och de lia i handling omsatt den
norska representationens principiella inställning till deras läge: bröd genom
arbete.

Men mindretalet — för övrigt inte litet — Ilar visat lynnesdrag. av annan
karaktär. Någon vilja till anpassning, hänsyn eller tacksamhet ha de i varje
fall icke röjt. Elaka tendenser och förseelser av kriminell natur lia kommit till
uttryck inom denna del av flyktingsströmmen. Tidningsnotiserna förmäla för
övrigt rätt ofta härom. En korrekt men fast hållning mot detta mindretal har
därför synts riktig, och jag har under min polistjänst icke förmärkt att myndigheterna
intagit någon annan inställning. De skötsamma norrmännen kräva
heller inte undfallenhet mot sina onorska kamrater. De beklaga att så många
av deni sökt sig över hit.

Att döma av debatten i dag och tidigare i denna kammare anses ju polisen
icke särskilt omdömesgill. Herr Brandt tillät sig ett stilla skämt nied förhörsmetoderna
i ett utrednings fall vid Långmora, och det är möjligt att polisen
där inte visade ett riktigt handlag —• den förstod ju exempelvis inte att respektera
konstvärdet i en av herr Brandt omnämnd tavla — men det mesta i
min framställning är faktiska uppgifter och därvidlag har ju omdömet inget
spelrum. För övrigt vill jag på tal örn polisen tillåta mig ytterligare en
erinran, även den föranledd av ett uttalande i debatten. Herr Linderot utropade
på tal örn internerna patetiskt: »Men ändå tjugo människor!» och lian
ville därmed tydligen säga, att myndigheterna från polisen och uppåt icke
förstått sill uppgift och icke beaktat flyktingars värde som människor. Örn
länsstyrelserna och socialstyrelsen har jag redan tillåtit mig uttala den uppfattningen
att deras ställning till flyktingsproblemet kännetecknats av klokhet
och humanitet. Mera behöver inte sägas. Vad polisen angår påstår jag, ehuru
part i sak, att inte heller den saknar sinne för det mänskliga. Vår uppgift är
visserligen när det gäller förseelser att röja missdådaren, men polisens argument
i umgänget med denne är icke våld, hot eller annan pinsain behandling.
Vi ha lärt oss att även bakom den store syndaren finnes människan, och det
är till henne vi vända oss då vi vilja nå kontakt med en som förgått sig. Polisens
inställning till flyktingen som förgått sig är densamma.

Allt som allt: vi äro ense därom att de stackars vinddrivna flyktingarna, örn
de äro norrmän eller andra, här må finna en fristad och ett hem i avvaktan på

Nr 18.

Lördagen den 22 maj 1943.

Äng. principerna för flyktingars behandling i Sverige. (Forts.)
bättre tider och på fred. Örn vi så möta dem, handla vi blott såsom hedern och
traditionell svensk gästfrihet bjuder oss. Men vi avvika icke därifrån, om vi
kräva av flyktingarna att de icke missbruka denna vår inställning. Göra de
det, kan det ej vara oriktigt att visa dem till rätta, och det är vad som har
skett och skett under övliga former.

Herr talman! Det talas och skrives ofta örn en nordisk tanke, ett nordiskt
universitet, ett nordiskt försvarsförbund etc. Allt vackra framtidsperspektiv
som vi böra omhulda och vårda. Men göra vi det? Inte göra vi det genom att
som skett t. ex. här i kammaren tala örn rättslöshet för främlingarna, inkompetens
hos myndigheterna, brist på omdöme etc. Låt oss på ett annat sätt vårda
den nordiska tanken, och låt oss framför allt handla svenskt — det duger i en
tid som vår.

Herr Holmbäck: Herr talman! Till detaljerna i det sista anförandet torde
vi få återkomma då herr Undéns och min motion kommer upp till debatt. Jag
vill endast konstatera att det är tydligt att herr Kriigel träffat åtskilliga kverulanter
bland flyktingarna. Vi veta ju också alla att det finns många sådana
bland dem. Kan det överhuvud vara på annat sätt, då det gäller dessa människor
som ha ryckts ur sitt vanliga liv, måste lämna sina hem och drivits ut i
ovissa förhållanden?

Herr Linnér talade örn att det måste finnas disciplinära medel vid förläggningarna.
Det är alldeles självklart. Oppositionen har gått ut på huruvida icke
dessa disciplinära medel i vissa fall äro för stränga. Ett pär månaders fängelse
synes faktiskt kunnat bliva följden av rätt obetydliga förseelser. Den frågan
är för närvarande under utredning.

Herr Gärde och herr Linnér anlade båda den synpunkten att man också
måste se till ordningen i samhället. Ja, den saken är också självklar, men den
fråga, som diskuterats, är: är det nödvändigt för att vi skola kalla det ordning
och säkerhet i det moderna samhället, att människor skola vara inspärrade i tre
och ett halvt år utan dom och rannsakning? Det är så problemet måste ställas,
efter vad jag kan finna.

Jag har, herr talman, naturligtvis icke gått in på de olika fall av internering
som förekommit, och detta redan av den anledningen att jag har tagit
kännedom örn dem icke genom originalhandlingar utan genom promemorior.
Jag kanske dock kan få påpeka, att herr statsrådet med sin noggranna kännedom
örn förhållandena ansåg sig bör fälla det uppseendeväckande uttalandet
att enligt hans förmenande vissa interneringar skett på ganska svaga grunder.
Jag vågar för min del säga, herr talman, i fråga örn en grupp av de internerade,
jag vill inte nämna mer, att frigivning borde ske ögonblickligen. Jag tror
att det svenska folket nästan i sin helhet skulle dela den uppfattningen örn det
visste hur det är.

Herr Holmström: Herr talman! Det var mycket välgörande att höra den
näst föregående talarens anförande. Han hade, som han själv anförde, på nära
håll haft tillfälle att se de förhållanden, som här diskuteras. Jag har också på
nära håll haft tillfälle att se dessa förhållanden, och jag har flera gånger här
i kammaren erinrat örn de erfarenheter, som jag därvid haft. Jag är mycket
tacksam för att jag nu inte längre behöver vara ensam i detta avseende.

Jag hade, herr talman, inte tänkt deltaga i denna debatt. Men det var herr
Fredrik Ström som uppkallade mig. Jag måste förklara ett par saker för honom.
Herr Fredrik Ström nämnde att en intern från Långmora hade kommit
till Kalmar. Där visade det sig, att han hade en svår njursjukdom i långt framskridet
stadium. Herr Ström sade: »Det måste vara mycket dåligt ställt med

Lördagen den 22 maj 1943.

Nr 18.

Äng. principerna för flyktingars behandling i Sverige. (Forts.)
läkarvården på Långmora.» Och vidare sade herr Ström: »Det skulle givetvis
ha upptäckte förr, om det varit läkarkontroll på de internerade.»

Jag vill trösta herr Ström med att det finns läkare på Långmora och att det
har funnits sådan alltifrån arbetehemmets tillkomst för sin ordinarie verksamhet.
Läkaren bor i Långslottan fyra kilometer därifrån, där det också finns
en sjukstuga. Alla, som vilja besöka läkaren, få göra det. Sådana besök äro för
övrigt en ganska omtyckt omväxling i tillvaron pa Långmora. Det går mycket
ofta fullas tade bilar till läkaren i Långshy ttan. Men örn en intern inte själv
talar örn för läkaren, att lian är sjuk, kan ju läkaren inte gärna rannsaka hjärtan
och njurar på det sätt som herr Fredrik Ström tydligen menar. Det inträffade
är alltså inte läkarvårdens fel, utan internens eget. Han hade kanske
inte känt någonting av sjukdomen, förrän han kom ned till Kalmar.

Jag har med detta velat säga till herr Fredrik Ström, att han kan vara fullkomligt
lugn beträffande sjukvården när det gäller internerna.

Jag skall säga några ord till, medan jag är uppe, herr talman. Herr Strom
talade örn att internerna hade så litet pengar att röra sig med. Det vöre oförsvarligt,
att de hade så illa ställt att de inte ens, som han säde kunde skaffa
sig tandborste. När jag sist var på Långmora för ett par månader sedan, var
jag inne på kontoret. Intendenten hade just då ett telefonsamtal med Hedemora,
som är närmaste stad, och beställde för 50 kronor choklad och konfekt. Jag
blev en smula förvånad och tänkte: kostar staten verkligen på internerna choklad
och konfekt också? Intendenten förklarade emellertid efteråt att det var
internernas egna pengar det gällde. Det hände da och da att han fick rekvirera
choklad och konfekt från konditoriet i Hedemora. Han talade också örn att det
inte så sällan hände — det hade jag för resten reda på förut — att det från
Långshyttan beställdes tårtor för 30, 40 och 50 kronor.

Detta tyder ju inte på att internerna äro utrustade med alltför litet pengar.
Och först och främst kan man väl därav dra den slutsatsen, att när de kunna
använda egna pengar till godsaker så måste maten vara fullkomligt tillräcklig.
Annars kunde de ju behöva använda pengarna för att köpa något mer matnyt ^Jag

har med detta exempel endast velat visa, att herr Ström icke behöver
vara ängslig för att de internerade ha alltför litet pengar att röra sig med.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 e. m.

Herr Brandt: Herr talman! Jag begärde ordet när herr Krugel gick ned
från talarstolen — jag trodde att han var den siste talaren i debatten, och jag
tänkte, att det får han i alla fall inte bli! Ty långt ifrån att jag delar herr
Holmströms uppfattning att det var välgörande att höra hans anförande,
så tyckte jag, att det var ganska sorgligt att höra det. Herr landsfiskalen
och socialdemokraten Krugel äger uppenbarligen inte den fantasi, som
kräves för att kunna sätta sig in i hur flyktingar känna sig — hade han det,
skulle nog inte det han yttrade ha blivit sagt. Det är klart att mycket, kanske
det mesta, var alldeles riktigt. Det var bara det som var det märkliga, att han
nedlade all kraft på att bevisa, att man egentligen inte på någon enda punkt
förfarit oriktigt mot de internerade. Jag tror att socialminister Möller har anledning
att säga: Glud bevare mig för mina vänner! Man kan vara tacksam och
glad över att vi ha cn man av herr Möllers kynne och läggning på den post, .där
han sitter, och en man av herr Gärdes läggning i utlänningsnämnden, och inte
män med herr Kriigels mentalitet.

Första hammarens protokoll 19Jf3. Nr IS. 3

Nr 18.

Lördagen den 22 maj 1943.

Äng. principerna för flyktingars behandling i Sverige. (Forts.)

Herr Ström, Fredrik: Herr talman! Jag begärde ordet för att göra ett
genmäle till herr Krugel. Det har ju herr Brandt redan gjort; jag skall min
natur likmätigt vara något mildare. Jag skall bara säga herr Krugel, att hans
anförande i vissa delar erinrar örn advocatus diaboli. Det är ingen som vill
förmena honom att försvara sig. men ingen har ju angripit honom. Och jag
kan inte se att han har något skäl att här stiga upp och taga samtliga Sveriges
ämbets- och tjänstemän, som överhuvud ha med dessa ting att skaffa, i försvar.
Han får väl svara för sig själv. Det har han nu gjort, men han slog nog in
öppna dörrar. Ingen har anklagat herr Krugel, mig veterligen, för att ha uppträtt
pa något inhumant sätt, men det föreföll nästan som örn han hade känt
sig själv anklagad — och den som ursäktar sig, han anklagar sig! Har även
herr Krugel visat prov på mera av administrativt tillvägagångssätt än av den
anda, som finnes i § 16 i regeringsformen?

Herr talman! Jag skulle vidare gentemot herr Holmström vilja säga, att
den omständigheten, att det finns en läkare ett stycke ifrån platsen, för mig
icke utgör någon garanti för att de internerade alltid stå under den erforderliga
läkarkontrollen. Det borde finnas en läkare i lägret, som har en permanent
kontroll av hälsotillståndet. Jag tror att flera än den av mig nämnde
då skulle ha kunnat räddas till hälsan.

Verkligt sorgligt var det att höra att min vän herr Holmström, som jag
eljest sätter stort värde pa för hans rättframhet, ville dra fram exemplet örn
att detta läger på 78 internerade personer på samma sätt som de köpa tobak
och andra saker till sina förråd —- de lia ju bildat en liten kooperativ förening
_— också köpt för 50 kronor konfekt och några tårtor. Jag tror inte att
det blir så synnerligen mycket, när det delas på alla under en måhända mycket
lång tid. Det är väl ändå inte meningen att vi skola förmena dem eller se snett
på dem för att de för sina små slantar, som välvilliga människor samla ihop
åt dem, någon gång. köpa även sådana farliga njutningsmedel som konfekt
för att förljuva en tillvaro, som säkerligen inte är alltför angenäm. Örn herr
Holmström vore i deras kläder, örn det under en regim av annan natur skulle
ske något så .olyckligt som att. herr Holmström måste fly till ett främmande
land sa .tror jag inte att han, ifall han jämte över 70-talet andra internerade
bidrog till att köpa konfekt för den nämnda summan, skulle finna detta vara
något så förfärligt märkvärdigt. Lika litet behövde det betyda att man hade
gott örn pengar.

. Vad jag anmärkte på var inte de internerades egna förhållanden. Jag har
inte klandrat maten — tvärtom tror jag att den är ganska bra. Vad jag klandrade
var att deras anhöriga inte hade någon möjlighet att utan de största
bekymmer kunna skaffa sig pengar för att resa och hälsa på dem. Jag har
inte heller hört någon internerad klandra vare sig maten eller bostäderna.
Tvärtom — när jag besökt flyktingar som varit i fängelse eller varit sjuka
har jag av alla, som jag talat med, endast fått höra det största beröm för
fängelsemyndigheterna. Inte heller ha de klagat över bostäderna i annan mån
än att man^i Kalmar ansag att de små cellfönstren där voro hälsovådliga.
Det lia också myndigheterna där funnit, och de lia numera huggit upp större
fönster och förbereda trädgårdsarbete.

o Herr Holmström erhöll nu ordet för kort genmäle och anförde: Jag ber att
få erinra herr Ström örn. anledningen till mitt resonemang. Herr Ström har
visserligen inte hört någon klaga på matförhållandena. Men herr Ström sade
dock i sitt anförande att internerna hade så dåligt med pengar, att de inte ens
kunde köpa sig en tandborste. Det var för att visa, att de inte ha så förfärligt
ont om pengar, som jag drog dessa exempel.

Lördagen den 22 maj 1943.

Nr 18.

Äng. principerna för flyktingars behandling i Sverige. (Forts.)

Vidare vill jag- påpeka att herr Ström och herr Brandt gärna tro vad en
intern skriver till dem eller kommer och talar om för dem. Men när en ledamot
av denna kammare säger sin ärliga mening, som han byggt på erfarenheter
från de verkliga förhållandena, som han sett på nära håll, då reagera
herr Brandt och herr Ström på ett oförsynt sätt. Ha herrarna den allra minsta
anledning att tro, att det inte var herr Krugels ärliga mening, som han här
framförde? Herr Kriigel kommer säkerligen att svara för sig själv. Jag skall
dock såsom utomstående be att få protestera mot att man behandlar en ledamot
av kammaren på detta sätt.

Herr Sandén: Herr talman! Jag uppkallades av herr Brandts anförande.
Jag måste säga att det kan vara lika bra att vara landsfiskal och socialdemokrat
som att vara folkskoleinspektör och socialdemokrat — det behöver inte
särskilt apostroferas i kammarens protokoll, detta märkliga förhållande!

Vidare vill jag tillägga att jag under de år, som flyktingströmmen vällt in
över landet, haft många tillfällen att i min hemprovins stifta bekantskap
med flyktingarna och deras problem, en bekantskap som jag fortsatt
även här i Stockholm i kanske större utsträckning än som varit fallet
med de flesta av kammarens ledamöter. Jag tror inte att det finns någon allmän
opinion bland flyktingarna, som gör gällande att de äro illa behandlade.
Tvärtom har jag från den ene efter den andre av dem, som kommit in över
den värmländska gränsen, mottagit försäkringar örn att de blivit väl mottagna.
Detta var kanske framför allt förhållandet i början, då hundratals och tusentals
norska flyktingar efter krigsutbrottet överraskande strömmade in över
de värmländska gränserna och kommo till platser, där man inte alls var beredd
på en sådan massinvasion. Men överallt gjorde enskilda och myndigheter
allt vad de kunde för att ordna mottagandet så smärtfritt som möjligt. Jag
har också haft glädjen att gång efter annan, då jag varit tillsammans med
flyktingar bär i Stockholm, ha fått mottaga begäran från deni att framföra
hälsningar till landsfiskaler och polismyndigheter i de värmländska gränsbygderna,
som de på grund av omständigheterna måst hänvända sig till. Dessa
flyktingar ha samstämmigt vittnat örn att de, som jag förut sade, blivit väl
mottagna och inte underkastats alltför besvärande förhör. Det inträffade vid
ett tillfälle att en tillförordnad landsfiskal, som blott tjänstgjorde ett par, tre
dagar, uppträdde på olämpligt sätt. Jag vände mig till de myndigheter, som
ha med dessa ting att göra, och det blev omedelbar rättelse. Historien var
otrevlig, men den hörde, tror jag, till de undantag som bekräfta regeln.

Nu vet jag emellertid, att de norska flyktingarna i vissa andra avseenden
icke anse sig ha blivit väl behandlade. Dit hör t. ex. att de inte få vistas inom
vissa för dem avstängda områden. Detta är, enligt vad vi hört av socialministerns
redogörelse, betingat av de säkerhetsföreskrifter, som utfärdats av myndigheterna.
Det finns också de som klaga ganska högljutt över andra ting.
Jag antar att vi få komma tillbaka till den saken, då den motion, som herrar
Undén och Holmbäck väckt i denna kammare, skall behandlas. Men att generellt
stämpla myndigheterna såsom varande inhumana, ogina och otrevliga
mot flyktingar, som kommit hit, det är med förlov sagt inte riktigt. Det torde
för övrigt dessa flyktingar själva kunna omvittna, om det blir av behovet
påkallat.

Jag menar naturligtvis att vi ha all anledning — icke minst, såsom herr
Undén påpekat, med tanke på framtiden — litt söka bereda dem som nödgas
fly över gränserna till vårt land ett vänligt mottagande. Vi skola hjälpa dem
så långt omständigheterna det tillåta, och vi skola visa mänsklig förståelse och
erinra oss det sinnestillstånd, i vilket flyktingar ofta betinna sig. Ett sådant

Nr 18.

Lördagen, den 22 maj 1943.

Äng. principerna för flyktingars behandling i Sverige. (Forts.)
förstående äro de i trängande behov av. Det finns många som äro olyckliga
och upprivna och som naturligtvis inte kunna ha den balans som vi ha, vi, sora
ännu leva under lugna och fredliga förhållanden. Yi skola alltså hjälpa dem
och visa deni till rätta i all den utsträckning som det är möjligt. Men jag
tycker inte att vi i våra offentliga deklarationer behöva driva våra uttalanden
därhän, att det rent av framstår som om vi borde vara svenskar i andra hand,
och något annat i första hand. Yi skola helt enkelt handla så som vårt samvete
kräver och som vårt lands intresse bjuder oss att handla.

Herr Linderot: Herr talman! Jag har inte haft tillfälle att höra hela denna
debatt, och jag skall därför inte heller yttra mig i allmänhet över den. Jag
begärde ordet endast för att redogöra för en sak, som en norsk flykting skrivit
till mig örn i ett brev, som kom mig tillhanda i dag. Jag känner mig skyldig
att i debatten anföra vad där meddelas.

Innan jag gör detta vill jag emellertid göra ett par små repliker med anledning
av vad jag hört av debatten. Till herr Sandén vill jag säga, att någon
allmän opinion bland till Sverige flyktade norrmän, som skulle uttrycka att
de känna sig dåligt behandlade, har inte heller jag hört talas örn. Jag är
övertygad örn att någon sådan allmän opinion icke är till finnandes —■ jag
tror tvärtom att de norska flyktingarna i största allmänhet äro tämligen
tillfredsställda med det sätt, på vilket de ha mottagits.

Men örn vi alltså kunna påstå, att det finns 16,000 norska flyktingar i
Sverige och att 15,900 av dessa bli väl behandlade och äro glada och belåtna
och tycka att Sverige är ett gästfritt broderland, så kan detta dock icke utgöra
något försvar för att vi sedan behandla 100 norska flyktingar på ett
sätt, som icke är tillbörligt eller anständigt. Det finns många exempel på tillfredsställande
behandling av norska flyktingar, men det finns också några
upprörande fall av övergrepp mot sådana flyktingar, och det är sådana fall
man skall försöka undvika för framtiden.

Det fall man bett mig meddela kammaren är följande — jag vill förutskicka
att jag har det från en intern i Långmora, som numera är frigiven
och vars trovärdighet står över allt tvivel. Han meddelar att en norsk pojke
i sitt arbete tog upp och rökte en cigarrett och för detta blev tilltalad av
en tillsyningsman. Han svarade litet uppstudsigt, kanske oförskämt — ordalagen
äro inte återgivna. För förseelsen i fråga, d. v. s. för att han rökt en
cigarrett och varit uppstudsig mot en tillsyningsman, fördes han till fängelset
i Falun och sattes i fängelsecell i två månader. Det är väl ^uppenbart att
straffet här inte står i någon proportion till brottet. Man måste, som herr
Sandén sade, gå ut ifrån att flyktingarna ofta äro själsligt upprivna, nervösa
och obalanserade — även för en norrman är det naturligen inte så angenämt
att vistas som politisk flykting här i landet — själva flyktingsskapet
är givetvis oangenämt, och det är ännu mindre angenämt att bli internerad.
Örn en sådan pojke tillåter sig, för att tala rent ut, att vara uppkäftig mot
någon, så skall man väl ändå inte straffa honom därför med två månaders
fängelse.

Jag begärde ordet, emedan jag ansåg mitt samvete — herr Sandén talade
ju här örn samvetet — bjuda mig att meddela i debatten, att sådana fall som
detta förekomma och inte äro alldeles sällsynta. Och varför skall man då
klandra de herrar ledamöter av kammaren, som i sin tur blivit upprörda vid
tanken på att det icke är den svenska nationen värdigt med ett sådant behandlingssätt
av folk, som egentligen inte lia gjort något annat brott än det
som de begått mot de tyska ockupationsmyndigheterna och Quiding genom
att de lämnade Norge.

Lördagen den 22 maj 1943.

Nr 18.

Ang. principerna för flyktingars behandling i Sverige. (Forts.)

Jag tror inte att man skall slå över vare sig åt det ena eller det andra
hållet. Jag har tidigare i sådana här debatter angivit min mening och behöver
inte upprepa den nu. Jag hoppas att även denna debatt skall, medföra att
man likviderar ännu något mer av de oefterrättligheter, som till dels ännu
existera, och att så småningom debatter av detta slag i riksdagen skola bli
överflödiga. Men jag tror inte att de bli överflödiga genom att man ömsesidigt
anklagar varandra. Om herr Holmström blir upprörd och säger att
man måste kräva av ledamöterna av kammaren, att de respektera andras meningar
och tro dem på deras ord, kan jag endast instämma i herr Holmströms
uppfattning. Och jag vill rent personligen uttrycka den förhoppningen, att
den regeln kommer att gälla för alla ledamöter av kammaren, att de bli
respekterade för sitt ord och för sin mening.

Herr Ström, Fredrik: Herr talman! Det är till herr Holmström, som jag
måste säga ytterligare några ord. Han förklarade att jag okritiskt skulle
sätta tro till alla flyktingar, som uppsöka mig. Jag är medlem av asylrättskommittén
och av Norgekommittén och flera andra organisationer, som verka
för rättvisa och hjälp åt flyktingar. Vi äro visst icke okritiska. Örn herr
Holmström verkligen kände till förhållandena skulle han absolut inte lia.kommit
med ett så fullständigt falskt påstående.. Jag tror visst inte alls på vad
som helst. Det är mångfaldiga gånger, som jag inte ansett mig kunna ta någon
befattning med flyktingar, som kommit och klagat, dels därför att jag
ansett saken alltför bagatellartad, dels därför att jag vid en undersökning
funnit att uppgifterna inte varit i allo verifierade. Det är alltså inte på det
sättet som herr Holmström tror.

Vidare vill jag också för herr Holmström påpeka, att när jag talade om
dem, som inte hade så mycket att de kunde underhålla sina kläder eller
köpa tidningar och böcker eller ens en tandborste, så gäller saken dem som
sitta i fängelset i Kalmar och som ha en avlöning på en. eller två kronor i
veckan. Jag har aldrig talat örn dem som sitta i Långmora i detta avseende, ty
jag vet inte ens vad de ha i avlöning. Men även örn de skulle ha det bättre och
få något bidrag utifrån genom någon hjälpkommitté, så kan man inte förmena
dem att köpa någon bakelse eller litet konfekt.

Slutligen vill jag säga herr Holmström liksom herr Kriigel och ett par
andra ledamöter, att de inte ha tillräckligt satt sig in i hur flyktingar, som
kanske ha förlorat sin familj, sin egendom, sin frihet och. sitt land, känna
det, hur deras nerver måste vara upprivna och hur deras själsliv måste vara
skakat, så att man inte av dem kan begära samma sinnets jämnmod och balans
som av andra, som icke ha varit underkastade dessa oerhörda lidanden. Därför
måste man ta hänsyn till även dessa ting och ha ett visst överseende med
eventuella fel som kunna begås i uppbrusning eller på grund av deras enerverande
sinnestillstånd. Det är det som jag menar att vi också måste tänka
på, när det gäller flyktingarna; framför allt borde polismännen och socialstyrelsens
tjänstemän tänka på det. Gjorde de det, så tror jag att mycket
skulle vara annorlunda.

Jag har aldrig tagit i försvar dem som begå brott eller dem som uppträda
på ett sådant sätt, att de allvarligt skada vårt land. Dem anser jag att man
skall ställa inför domstol. De skola efter rannsakan och dom få sitt. straff,
men man skall icke döma någon människa administrativt, så att de icke ha
tillfälle att försvara sig offentligt eller genom försvarsadvokat. Man skall
behandla dem efter som den svenska grundlagen i § 16 regeringsformen stadgar.

Nr 18.

Lördagen den 22 maj 1943.

Äng. principerna för flyktingars behandling i Sverige. (Forts.)

Herr Krugel: Herr talman! Bara ett par ord. Rörande herr Ströms utfall
mot mig skall jag inte yttra mig alls. Herr Ström är så mångordig, att jaginte
riktigt hinner med att sammanfatta det.

Beträffande den Brandtska explosionen däremot skulle jag vilja säga, att
när han beskyllde mig för att röra mig i fantasiens värld och därför yttra mig
ovederhäftigt, tror jag att jag har anledning att returnera det uttrycket till
honom själv. Det är herr Brandt som är fantasirik, inte jag, i varje fall inte
i detta avseende. Jag har rört mig på verklighetens marker; jag har sagt vad
jag har upplevat på detta område och ingenting annat, och i det stycket
borde jag väl ha vitsord efter så lång tjänstgöringstid.

För övrigt, herr Brandt, tycker jag inte man skall ropa så högt. Man ändrar
inte fakta genom att höja rösten.

Herr Brandt: Jag har verkligen fått svart på vitt på att mitt uttalande
är riktigt. Jag har inte alls beskyllt herr Krugel för att ha livlig fantasi. Jag
förmodar att alla här uppmärksammade, att jag förklarade att han brast i fantasi,
precis som herr Ström sade, att han saknar förmåga att sätta sig in i flyktingarnas
själsliv. Hade herr Krugel ägt den förmågan, hade han säkerligen inte
uttalat sig så generellt som han gjorde.

Jag förklarade i mitt anförande, att jag förmodar det mesta av vad herr
Krugel säde var sant. Det tror jag fortfarande, och jag fann det egendomligt
av en man i hans ställning att tala som han gjorde; inte precis egendomligt att
en landsfiskal, men att en socialdemokrat ehuru landsfiskal så litet behjärtar
flyktingarnas hårda lott, att han kan lägga ned så mycken energi på att egentligen
söka bortförklara allting. Av herr Krugels inlägg måste alla få den uppfattningen,
att han åsyftade att säga att det på det hela taget är bra som det
är, och dock har herr Möller förklarat, att det brustit i många hänseenden.

Jag hoppas att herr Krugel även örn jag sänker stämman skall uppfatta precis
vad jag säger och inte raka motsatsen.

Herr statsrådet Möller avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 243, angående anslag till förbättrande av bostadsförhållandena;
nr 270, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 9 § lagen den 23
oktober 1914 (nr 325) örn krigsdomstolar och rättegången därstädes;

nr 271, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 § 2:o), 8:o), lim)
och 16:o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) örn Kungl. Maj:ts regeringsrätt;

nr 273, angående anslag till medicinalstyrelsen och statens farmacevtiska
laboratorium för budgetåret 1913/41 m. m.;

nr. 271, med förslag till lag angående utsträckt tillämpning av lagen den
15 december 1939 (nr 856) om utbetalande av krigsriskersättning till sjömän;

nr 275, angående vissa byggnadsfrågor m. m. inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 278, angående anslag till skogsstyrelsen m. m.; samt
.nr 279, angående ytterligare anslag till nybyggnad för svenska träforskningsinstitutet.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
272, angående statens bosättningslån.

Lördagen den 22 maj 1943.

Nr 18.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet herr Linderots motion, nr
285, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående prisreglerande åtgärder
på jordbrukets område m. m.

Föredrogos och hänvisades till första särskilda utskottet nedannämnda motioner
:

nr 286, av herrar Holmström och Holmbäck, i anledning a,v Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa avlönings- m. fl. anslag under riksstatens fjärde
huvudtitel för budgetåret 1943/44; och
nr 287, av herr Holmström, i samma ämne.

Föredrogs och hänvisades till andra särskilda utskottet herr Albertsson motion,
nr 288, i anledning av Kungl. Majlis proposition med förslag till lag
örn allmänna vägar m. m.

Föredrogs ånyo sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av dels Kungl. Majlis proposition med förslag till skattestrafflag,
m. m., dels ock en i ämnet väckt motion.

Genom en den 5 mars 1943 dagtecknad proposition, nr 140, hade Kungl.
Majit föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) skattestraftlag;

2) förordning örn ändring i vissa delar av taxerings förordningen den 28

september 1928 (nr 379); .

3) förordning örn ändrad lydelse av 4 § 8 mom. förordningen den 23 oktober
1908 (nr 128) angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner och
rättigheter;

4) förordning örn ändrad lydelse av 11 § 1 mom. och 12 § förordningen den
8 juni 1923 (nr 155) angående omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker; 5)

förordning örn ändrad lydelse av 37 § förordningen den 11 juni 1926
(nr 207) angående tillverkning och beskattning av brännvin;

6) förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 3 maj
1929 (nr 62) örn särskild skatt å bensin och motorsprit;

7) förordning angående ändrad lydelse av 15 och 18 §§ förordningen den
31 januari 1932 (nr 17) örn accis å silke;

8) förordning angående ändrad lydelse av 16 och 19 §§ förordningen den
14 juni 1933 (nr 329) örn skatt å oljekakor och vissa slag av fodermjöl;

9) förordning angående ändrad lydelse av 15 och 17 §§ förordningen den
24 maj 1934 (nr 172) om''skatt å kli;

10) förordning om ändrad lydelse av 12 och 14 §§ förordningen den 3 maj
1935 (nr 142) angående skatt å vissa för drivande av automobil använda
brännoljor;

11) förordning angående ändrad lydelse av 13 och 16 §§ förordningen den
7 juni 1935 (nr 259) örn accis å margarin och vissa andra fettvaror;

12) förordning angående ändrad lydelse av 12 och 14 §§ förordningen den
7 juni 1935 (nr 280) örn veteavgift;

13) förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 15 december
1939 (nr 887) angående tillverkning och beskattning av maltdrycker;

14) förordning angående ändrad lydelse av 13 och 17 §§ förordningen den
22 december 1939 (nr 919) örn skatt å läskedrycker;

Förslag lill
skattestrafflag
m. m.

Nr 18.

Lördagen den 22 maj 1943.

Förslag till skattestrafflag m. m. (Forts.)

15) förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 21 juni 1940
(nr 621) angående avgift för smör, som användes för framställning av grädde;

16) förordning angående ändrad lydelse av 25 § och 26 § 1 mom. förordningen
den 13 december 1940 (nr 1000) örn allmän omsättningsskatt;

17) förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 25 maj
1941 (nr 251) örn varuskatt;

18) förordning angående ändrad lydelse av 65 och 68 §§ förordningen den
6 juni 1941 (nr 416) örn arvsskatt och gåvoskatt; samt

19) förordning angående ändrad lydelse av 11 och 12 §§ förordningen den
19 juni 1942 (nr 375) örn trafikskatt.

I anledning av propositionen hade inom första kammaren av herr Velander
m. fl. väckts en motion, nr 231, vari hemställts,

dels att riksdagen i samband med behandlingen av proposition nr 140 måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla örn skyndsam utredning i syfte att tillgodose
behovet av specialkompetens å beskattningsområdet hos domstolar och
åklagare, som hade att handlägga mål, däri talan fördes örn ansvar jämlikt
skattestrafflagen, samt örn framläggande för riksdagen snarast möjligt av de
förslag, vartill utredningen kunde föranleda,

dels ock att riksdagen vid behandlingen av samma proposition måtte vidtaga
sådana ändringar i och tillägg till de framlagda förslagen, att övriga i motionen
framförda synpunkter vunne beaktande,

samt att vederbörande utskott måtte verkställa härav föranledda ändringar
i förslaget till skattestrafflag och i förslaget till förordning örn ändring i vissa
delar av taxeringsförordningen.

Propositionen hade i vad den avsåg förslag till skattestrafflag. hänvisats till
behandling av lagutskott och tilldelats första lagutskottet, medan propositionen
i övrigt hänvisats till bevillningsutskottet. Motionen hade, såvitt angick
ändring i Kungl. Maj:ts förslag till förordning örn ändring i vissa delar av
taxeringsförordningen, hänvisats till sistnämnda utskott, medan motionen i övrigt
hänvisats till behandling av lagutskott och tilldelats första lagutskottet.

Enligt överenskommelse mellan bevillnings- och första lagutskottet hade
propositionen och motionen hänskjutits till behandling av sammansatt bevillnings-
och första lagutskott, vilket utskott i det nu föreliggande utlåtandet på
anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen — med förklaring att riksdagen funnit viss ändring böra
vidtagas i förslaget till skattestrafflag — måtte för sin del antaga 19 under
punkten införda, med 1—19 betecknade förslag till författningar i nu ifrågavarande
ämnen;

B) att den i ämnet väckta motionen I: 231, i vad den icke blivit besvarad
genom utskottets hemställan under A), icke matte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Herr Velander: Herr talman! I det föreliggande utskottsutlåtandet redovisas
en i denna kammare väckt motion; och skall jag såsom motionär tillåta
mig att i anslutning därtill här säga några ord.

Den utredning, som ligger till grund för den kungl, proposition, som vi nu ha
att taga ställning till, har även den ställts in eller betraktats såsom ett led i de
på senare tid så aktuella strävandena på det penningpolitiska planet. Det gäller
Ph säger man, att begränsa den fria köpkraften, och därvid har såsom särskilt
svåråtkomlig med de vanliga medlen ansetts den köpkraft, som härrör från de
s. k. fria inkomsterna samt från rörelsevinster från vissa kategorier självstän -

Lördagen den 22 maj 1943.

Nr 18.

Förslag till skattestrafflag m. m. (Forts.)
diga företag. Till effektivisering av taxerings- oell uppbördsförfarandet i syfte
att åstadkomma en riktig beskattning av ifrågavarande inkomster och vinster
har man sålunda tagit sikte på en skärpt kriminalisering av falskdeklaration
samt liknande brott och förseelser. Härom vill jag nu icke säga någonting annat
än att jag tror, att man i detta .sammanhang gärna kunnat bortse från den
penningpolitiska synpunkten. Den öppnar mycket ovissa för att icke säga oroande
perspektiv utan att inrymma någon som helst möjlighet att reglera gränserna
för straffbarheten, lika litet som den lämnar minsta ledning vid straffets
bestämmande i de konkreta fallen. Jag skulle också tro, att denna lagstiftning
ingalunda kan ha så omedelbara oell omfattande verkningar i fråga örn statsfinanserna.
att den kan inpassas såsom någon faktor av betydelse i strävandena
att bibehålla valutans ställning. Mera allmänt taget är jag förresten av den
meningen, att man lämpligen kan avstå från att vifta med den penningpolitiska
synpunkten i sådana sammanhang, där dess betydelse icke på något sätt kan
mätas eller vägas. Människorna kunna eljest lätteligen bliva okänsliga för dess
vikt även i sådana sammanhang, då en annan och positiv inställning är påkallad.
_ ...

De kritiska synpunkter av lagteknisk och principiell art, som av lagrådet
framförts och som föranlett en hemställan å dess sida örn uppskov med ärendets
slutliga behandling, skall jag här icke söka närmare kommentera. Den karakteristik
av här ifrågavarande brott, som lämnats av lagrådet, är, såsom man
givetvis kunnat förutsätta, verklighetsbetonad och mycket belysande. Det synes
mig ock sorn örn läget vore sadant, att detta ärende, mahända inom kort tid,
kan komma att i hela dess vidd på nytt underställas riksdagens prövning.

Den i ämnet väckta motionen, som huvudsakligen hänför sig till det allmänna
beskattningsområdet, intar en i förhållande till propositionen positiv ståndpunkt.
Motionärerna dela sålunda uppfattningen, att en effektivisering av hithörande
straffbestämmelser måste anses påkallad, detta icke minst med hänsyn
till den undan för undan i allra högsta grad skärpta beskattningen,_ vilken, huru
tung den än må vara, dock bör drabba alla lika. Såsom fran olika hall anförts,
torde det emellertid vara en öppen fråga, huruvida icke den föreslagna
straffskärpningen ligger i överkant. Det nu för huvudbrottet, om jag så får uttrycka
mig, gällande bötesstraffet skärpes sålunda enligt förslaget till böter
eller fängelse, alltså frihetsstraff intill två år, och vid synnerligen försvårande
omständigheter straffarbete i likaledes högst två år. Därtill kommer, efter omständigheterna,
en särskild straffskatt. Den uppfattning, som uppbär förslaget
i denna del, synes främst gå ut på att de nu gällande bestämmelserna visat sig
ineffektiva och att en uppryckning av skattemoralen är i högsta grad påkallad.
Detta må nu vara i och för sig riktigt. Uppfattningen lämnar dock utrymme
för en viss tvekan. Alla äro vi nog på det klara med att sanningsplikten eftersattes
i överraskande stor utsträckning i samband med avgivande av deklarationer
och andra uppgifter till ledning för taxering. Men detta behöver icke betyda
detsamma som att de nu gällande straffbestämmelserna äro ineffektiva.
Det är i varje fall icke ådagalagt, att så är förhållandet. Dessa bestämmelser tilllämpas
nämligen endast i ringa utsträckning; man kan nästan säga att det sker
endast i undantagsfall. Något allvarligt försök att i förevarande hänseende med
nu till buds stående medel uppfostra det svenska, folket har näppeligen gjorts.
Och detta måste vara att allvarligt beklaga. Därtill kommer att möjligheterna
till en effektiv kontroll i samband med laxöringen av kända skäl hitintills varit
ytterst begränsade. De n.ya. bestämmelserna äro däremot avsedda att tillämpas
i full utsträckning. Taxeringsnämndsordförande, som misstänker att ett
fall av oriktig deklaration föreligger, bär alf göra anmälan därom till veder -

Nr 18.

Lördagen den 22 maj 1943.

Förslåg till skattestrafflag m. m. (Forts.)
börande landskamrerare, och, om landskamreraren finner, att ett brott mot
skaftestraff lagen föreligger, skall lian anmäla det till åtal. Det blir alltså en
tjänsteplikt för honom att förfara på detta sätt.

Jag har undrat något över vilka tankegångar som inför dessa bestämmelser
utlösts exempelvis hos den länsstyrelse, som enligt ett avgivet remissyttrande
under fjolåret vid försök till kontroll av jordbrukarnas i länet deklarationer
konstaterade inte mindre än cirka 3,400 oriktiga sådana och dessutom vid verkställd
bokföringsgranskning i 186 fall kom fram till att 155 deklarationer voro
felaktiga. I sådana fall måste man hädanefter förutsätta, att det skall bli åtal
över hela linjen, således massåtal. Detta är måhända riktigt — alla skola behandlas
lika inför lagen — men är det så alldeles säkert, att ett sådant förfarande
kommer att Ira uteslutande goda verkningar. Försöket att på sådana vägar
åstadkomma en bättre ordning kan kanske komma att få en fullkomligt
motsatt verkan. Inför dylika perspektiv kan man ock fråga sig, örn det svenska
folket blivit rätt behandlat, när intet allvarligt försök eller i varje fall så ytterst
blygsamma försök gjorts att tillrättaföra detsamma, innan man tillgriper
hotet örn en samhällsreaktion av intill straffarbete i två år jämte straffskatt.
För mm del tror jag nämligen icke på att detta straff hot i och för sig skall
åstadkomma några underverk i fråga örn en snabb och högst önskvärd moralbildning''
på detta område. Jag vågar nämligen icke i alltför hög grad tro på
straffhotets betydelse ur avskräckningssynpunkt i förevarande sammanhang,
även örn jag icke är så modern, att jag icke alls litar därtill. Detta skulle väl
vara att förneka verkligheten.

Hed det anförda har jag velat betona, att den nya lagstiftningen för sm riktiga
tillämpning i betydande utsträckning förutsätter omdöme och måttfullhet,
och då jag knappast vågar känna mig övertygad örn att tillräckliga garantier
i sådant hänseende nu föreligga, måste jag utgå från att utvecklingen måste
följas med synnerlig uppmärksamhet. Örn det alltså skulle visa sig att man
här slagit in på felaktiga vägar och råkar in i en återvändsgränd, bör man icke
underlåta att taga konsekvenserna därav.

Här antydda synpunkter vid sidan av principiella sådana hava ock föranlett
huvudyrkandet i motionen, att oaktsamhetsbrotten enligt skattestrafflagens 2
§ skola förskylla allenast böter och icke, såsom enligt propositionen, böter eller

fängelse upp till sex månader. På i motionen närmare anförda skäl_jag skall

icke trötta kammaren med något upprepande därav — ha motionärerna gjort
gällande, att fängelsestraffet icke kan anses betingat ur allmänpreventiv synpunkt,
att brott, som i allmänna strafflagen, ehuru begångna av vårdslöshet,
beläggas med frihetsstraff, icke äro jämförbara med här ifrågavarande oaktsamhetsbrott,
att den brottsart, bedrägeribrotten, som ansetts stå falskdeklaration
nära, icke alls bestraffas såsom oaktsamhetsbrott samt att frihetsstraffet,
ehuru brottsligt uppsåt saknas, kommer att för det allmänna rättsmedvetandet
framstå såsom en alltför sträng påföljd.

Inom utskottet ha också betänkligheter yppats mot att införa frihetsstraff
för icke uppsåtligt deklarationsbrott. Utskottet har därför stannat vid att föreslå,
att fängelsestraff skall kunna ifrågakomma endast i sådana fall, där omständigheterna
äro synnerligen försvårande. Såsom skäl för bibehållandet överhuvud
taget av frihetsstraff för vårdslös deklaration har utskottet anfört, att
gränsen mellan grov vårdslöshet och uppsåt är svävande och att möjligheten att
a/döma frihetsstraff för de grövsta oaktsamhetsbrotten därför bör hållas öppen.
Jag vill icke förneka, att det kan ligga någonting i detta sätt att resonera, och
såsom motionär bör jag väl kanske snarast vara tacksam för att utskottet inlåtit
sig på denna ändring i den kungl, propositionen. Ur vissa andra synpunkter
kan man däremot ha anledning att känna sig en smula betänksam.

Lördagen den 22 maj 1943.

Nr 18.

Förslag till skattestrafflag m. m. (Forts.)
Redan enligt den kungl, propositionen, men i ännu högre grad enligt utskottets
förslag, kommer man att röra sig med ett betänkligt stort antal distinktioner.
Vid oriktig eller falsk deklaration skall enligt utskottets förslag ifrågakomma
i första rummet böter och i andra rummet, örn brottet är något allvarligare eller
svårare, fängelse i högst två är samt, där omständigheterna äro synnerligen
försvårande, upp till två års straffarbete. Föreligger vidare, såvitt i det konkreta
fallet kunnat utredas, icke uppsåt, direkt eller eventuellt, utan i stället
grov oaktsamhet, då skall vederbörande dömas till böter eller, där omständigheterna
i samband med denna grova oaktsamhet äro synnerligen försvårande,
till fängelse i högst sex månader. Därtill må, örn fängelse eller straffarbete
ifrågakommer, efter omständigheterna vederbörande dömas att gälda straffskatt
till högst betydande belopp. Möjligheterna bliva således många, alltför
många vågar man nog säga, och det blir i varje fall ingen lätt uppgift för våra
domstolar att i mål av ifrågavarande art nå fram till domslut, där de kunna
anse sig hava realiserat lagstiftarens mening. Och vad är lagstiftarens mening?
.Var går exempelvis gränsen mellan en gärning begången av grov oaktsamhet
och av grov oaktsamhet under synnerligen försvårande omständigheter, och
var går gränsen mellan en gärning av sistnämnda art och en uppsåtligen oriktig
deklarationsuppgift? Jag beklagar, att utskottet eller annan icke lämnat några
antydningar eller exempel till ledning för ett bedömande härav. Det hela
verkar nästan som örn utskottet ansträngt sig för att motivera eller illustrera
behovet av att domstolarna böra tillföras speciell sakkunskap vid handläggning
och avgörande av mål av hithörande art, ett spörsmål som av motionärerna
diskuterats men som icke föranlett något förslag från utskottets sida.

Till begrundande kan jag ju i detta sammanhang nämna ett pär exempel på
brott som redan nu kunna bli föremål för åtal. Jag känner två fall från senaste
tiden, som ha intresserat mig. Det ena fallet gäller en norrländsk bonde, som på
grund av en ändrad taxering kommit i åtnjutande av skatterestitution till inte
alltför betydande belopp. Det restituerade beloppet hade han varit skyldig att
taga upp i sin deklaration för det beskattningsår, under vilket det influtit. Det
skulle ju då ha blivit föremål för beskattning till kommunal inkomstskatt. Han
säger sig inte ha begripit detta; han hade inte haft kännedom örn bestämmelserna
i detta hänseende, men det hjälpte givetvis inte. Han fälldes av underrätten
till normerade böter för grov vårdslöshet, och straffet har fastställts av hovrätten.
Jag åsyftar självfallet inte någon kritik av domsluten; jag utgår ifrån
att de varit välgrundade. Men jag skulle vara benägen att fästa visst avseende
vid denne mans uppgifter, att han inte vetat örn bestämmelsen i fråga. Okunnigheten
hjälper honom inte i detta sammanhang, men jag är inte beredd att
lasta honom alltför hårt och jag tror uppriktigt inte på att det är dylika fall av
falsk deklaration, som man bör anstränga sig för att klämma efter.

Ett annat fall, som är ännu färskare, ligger så till, att en man, som var inkallad
till beredskapstjänstgöring, skulle avgiva deklaration under sin bortovaro
från hemmet. Han skrev till sin hustru och bad henne räkna ut hur stor kommunalskatt
han erlagt under beskattningsåret. Han fick en uppgift därom, och
den var riktig utom i det hänseendet att hustrun också tagit med, inte hela
kronoskatten, men värnskatten. Uppgiften i deklarationen örn erlagda kommunalskatter
upptogs i enlighet härmed. Vederbörande underrätt fällde honom
till utgivande av normerade böter för grov vårdslöshet. Målet går nu lill hovrätten,
men även örn domslutet är riktigt, tycker jag nog ändå afl man har anledning
att något grubbla över hur det skall lili, när man börjar att röra sig med
frihetsstraff för liknande brott.

Jag var nyss inne på att utskottet icke hade varit intresserat av att tillföra
domstolarna någon speciell sakkunskap i mål angående falskdeklaration ov

Nr 18.

Lördagen, den 22 maj 1943.

Förslag till skattestrafflag m. m. (Forts.)
mera invecklad art. Jag förstår nog utskottets inställning på elen punkten.
Erforderlig sakkunskap kan ju tillföras domstolen på andra vägar. Beträffande
åklagarna Ilar emellertid utskottet starkt understrukit angelägenheten av
att åtgärder vidtagas för att tillföra dessa sakkunnigt biträde vid förberedande
och utförande av talan i beskattningsmål av mera invecklad art; och jag
skall också tillåta mig att understryka angelägenheten av att så sker.

På en punkt har jag emellertid såsom motionär haft en smula svårt att finna
mig till rätta med utskottets utlåtande, Det gäller innehållet i 38 § 3 mom.
taxeringsförordningen. Det är sålunda fråga örn sådana fall, då skattskyldig
anmanas att inkomma med deklaration, att komplettera en avgiven deklaration
eller att inkomma med utredningar och uppgifter i särskilda hänseenden. Det
stadgas nu att den tidsfrist, inom vilken sådana anmaningar skola effektueras,
skall bestämmas med hänsyn till omständigheterna och utgöra minst fem dagar.
I praktiken tillämpas denna föreskrift i stor utsträckning på det sättet,
att man stannar för minimitiden, och detta så pass schablonartat, att taxeringsnämnderna
ofta använda blanketter, där tidsfristen finnes angiven i tryck
till just fem dagar. Jag kan själv vittna örn den saken. Det kan dock vara
ganska svåra eller invecklade förhållanden, som skola utredas, örn det gäller
skattskyldiga som driva rörelse och dylikt. Utredningarna kunna vara nog så
tidsödande. Det kan också vara skattskyldiga, som anlita jurister eller andra
sakkunniga vid uppsättande av sina deklarationer och som alltså behöva rådfråga
dem. Då hinner man inte så långt på de fem dagarna.

Motionärerna ha nu tagit sikte på en ur de skattskyldigas synpunkt bättre
ordning i förevarande hänseende. Utskottet upplyser i anledning härav — närmast
motionärerna, tycks det —- att eftersom de fem dagarna endast utgöra
en minimitid och tidsfristerna skola lämpas efter omständigheterna, är det icke
nödvändigt att göra någonting alls. Jag anser emellertid, att det skulle ha
varit mycket tacknämligt och sannolikt av rätt stor betydelse med hänsyn till
utvecklingen på detta område, örn utskottet med några ord hade understrukit,
att man verkligen bör beakta vad som är meningen med dessa bestämmelser,
alltså understrukit. deras innehåll. Den skattskyldige är alltid utsatt för en
rätt stark press. Är det fråga om avgivande av deklaration, straffas han ju
med dagsböter, om han underlåter att ställa sig anmaningen till efterrättelse, och
därjämte förlorar han rätten att föra talan över taxeringen hos kammarrätt
och regeringsrätt.

Jag har, herr talman, icke avsett att komma fram till något yrkande. Motionärerna
ha, såsom jag redan påpekat, intagit en positiv och välvillig hållning
till propositionen, och de rådande förhållandena äro ju sådana, att en
bättre ordning bör eftersträvas.

Jag har dock velat ge uttryck åt min tveksamhet i vissa avseenden och vill
sluta detta mitt anförande med att uttala den förhoppningen, att den nya lagstiftning,
som vi här säkerligen komma att antaga, måtte erhålla en förnuftig
tillämpning och utan större skadeverkningar effektivt befordra de syften, som
den är avsedd att främja.

I detta anförande instämde herrar Wistrand, Schvan och ‘Björkman.

Herr Gärde: Herr talman! Då den föregående ärade talaren icke framställde
något yrkande, kan jag fatta mig helt kort.

. Jag ber att beträffande vad han uttalat angående sin tvekan, örn man vid
vissa brott av denna karaktär borde gå upp till straffarbete i straffskalan,
få framhålla, att det måhända är riktigt att ur allmänt preventiva synpunkter
ett sådant behov icke föreligger. Å andra sidan vill jag framhålla, att

Lördagen den 22 maj 1943.

Nr 18.

Förslag till skattestrafflag m. m. (Forts.)
denna allmänpreventiva synpunkt icke är den enda, som bör vara vägledande,
då det gäller att inplacera ett brott i straffskalan med hänsyn till dess svårhet.
Givetvis har man därvid också att betrakta brottets allmänfarliga beskaffenhet
i och för sig och det sociala eller ekonomiska värde, mot vilket
brottet riktar sig.

Den föregående ärade talaren framhöll också, att detta brott hade vissa
beröringspunkter, örn jag icke missförstod hans framställning, med brott i
den allmänna strafflagen, och detta är ju alldeles riktigt, låt vara att det
icke låter inordna sig direkt under någon av strafflagens brottstyper. Det är
otvivelaktigt, att det företer starka beröringspunkter med såväl bedrägeribrott
som med brott emot sanningsplikt eller det brott, som i den nuvarande lagen
kallas menedsbrott, och vid dessa brott går ju straffskalan väsentligt högre
än som här är föreslaget.

Ur dessa synpunkter tror jag att det är en ganska riktig avvägning, som i
den kungl, propositionen har gjorts i fråga örn brottets placering i straffskalan.
Men jag vill gärna ge den föregående ärade talaren rätt i att man naturligtvis
får tillämpa dessa straffskalor med en viss försiktighet och att framför
allt därvid bör beaktas, att det drager en viss tid, innan den allmänna uppfattningen
hunnit anpassa sig efter det nya rättsläget.

Att oaktsamhetsbrott — till dessa hänföras endast fall då oaktsamheten
är grov — har belagts med fängelsestraff under synnerligen försvårande
omständigheter, hade, såvitt jag uppfattade herr Velander rätt, talaren icke
något egentligt emot.

Herr Velander anser däremot, att det med de olika graderingar i straffskalan,
som äro uppställda för dels uppsåtligt brott och dels oaktsamhetsbrotten,
skulle bli svårt för domstolarna att finna sig till rätta beträffande straffmätningen.
De svårigheter, som inställa sig särskilt beträffande dessa brott,
torde dock i ingen mån vara större eller mera invecklade än de svårigheter,
som domstolarna i detta avseende ha att lösa vid ett stort antal brott enligt
allmänna strafflagen, där just indelningen i grova brott, medelsvåra brott och
ringa brott enligt de senaste ändringarna av strafflagen är mycket vanlig.
Givetvis bör även i detta fall straffmätningen ske med beaktande av brottets
såväl subjektiva som objektiva sida.

Herr Velander var ledsen över att vi inte tillmötesgått hans i motionen framställda
yrkande örn förlängning av den tid, inom vilken skattskyldig har
att enligt 38 § taxeringsförordningen efterkomma anmaning örn att lämna
upplysningar eller uppgifter till taxeringsmyndigheten. Enligt gällande lag
är denna tid satt till minst fem dagar efter delfåendet av allmäningen. I motionen
hade föreslagits den ändringen, att minimitiden måtte höjas till åtta
dagar och att den, då det icke vore fråga örn enklare uppgifter, borde utsträckas
till 14 dagar efter anmaningens mottagande. Det är möjligt att
minimitiden av fem dagar kommer till användning i alltför stor utsträckning.
Å andra sidan betonas det uttryckligen i lagrummet, att tiden skall anpassas
efter omständigheterna. I uttrycket en »efter omständigheterna lämpad
tid» ligger givetvis, alf den anmanande myndigheten, taxeringsnämnden,
bör beakta förhållandena i varje särskilt fall. Det kan emellertid icke av herr
Velander bestridas, att det finns så enkla uppgifter att de mycket väl kunna
avgivas inom fem dagar efter anmaningen; detta är särskilt förhållandet i
städerna, där man har lätt alf sätta sig i förbindelse med taxeringsmyndigheten.
Att generellt höja den nuvarande minimitiden från fem dagar till åtta
dagar kan därför knappast vara lämpligt oller av behovet påkallat. Däremot
delar jag helt herr Velanders synpunkt att man i detta fall beaktar, huruvida
uppgifterna äro av mera invecklad beskaffenhet, och då lämnar vederböran -

Nr 18.

Lördagen den 22 maj 1943.

Förslag till skattestrafflag m. m. (Forts.)
de tillräcklig tid på sig — så lång tid som med hänsyn till taxeringsarbetets
fortgång skäligen kan fordras.

Herr talman, jag ber att med dessa ord få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden:

nr 52, i anledning av väckt motion örn pension åt förre kontorsskrivaren G. A.
Lindahl; och

nr 53, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret framställning örn årligt
understöd åt förra städerskan vid riksdagshuset Anna Serafia Jonsson,
född Persson.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Om lagstift- Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 34, i anledning av väckta

ning mot den motioner angående lagstiftning mot den antisemitiska propagandan.

antisemitiska

propagandan. Första lagutskottet hade till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 90 i första kammaren av herr Brandt
m. fl. samt nr 137 i andra kammaren av herrar Hedlund i Östersund och Ekdahl.
I motionerna, vilka voro likalydande, hade hemställts, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t begära, att Kungl. Maj :t ville redan till innevarande
riksdag framlägga förslag till lagstiftning emot den antisemistiska. propagandan.
.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motioner, I: 90 och II: 137, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservationer hade avgivits

1) av herr Branting, vilken ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen
i anledning av förevarande motioner måtte i skrivelse till Kungl. Majit
anhålla, att Kungl. Maj :t ville för 1944 års riksdag framlägga förslag till
lagstiftning mot den antisemitiska propagandan;

2) av herrar Siljeström, Gezelius och Lindberg i Stockholm, vilka ansett,
att motiveringen till utskottets hemställan bort hava den ändrade lydelse, reservationen
visade.

Herr Branting: Herr talman, mina herrar! Det är här frågan, huruvida
riksdagen i år skall eller icke skall i skrivelse till Kungl. Majit begära lagstiftning
emot den antisemitiska propagandan. Jag ser mig föranlåten att något
erinra örn den i viss mån tilltrasslade förhistorien.

Det var ju så att det förra året framkom en motion i denna fråga. Riksdagen
var redan då beredd att uttala en principiell förkastelsedom över antisemitismen
eller, som det hette, mot all hets mot andra medborgargTupper på
grund av deras ras eller religion. Första lagutskottet skulle då också, enligt
egen utsago, ^redan förra året ha tillstyrkt en riksdagsskrivelse i ämnet, om
det inte förhållit sig så, att straffrättskommittén just var sysselsatt med de
kapitel i strafflagen, där dessa bestämmelser skola inflyta. Emellertid uttalade
ju utskottet och riksdagen med dessa utgångspunkter en »förväntan», som

Lördagen den 22 maj 1943.

Nr 18.

Orri lagstiftning mot den antisemitiska propagandan. (Forts.)
det hette, att de i motionen upptagna frågorna om åtgärder kontra rashetsen
skulle bli föremål för utredning, alldeles oberoende av, örn det kom någon framställning
från riksdagen eller icke. Det var på basis av denna ståndpunkt i
sakfrågan, som motionen då avslogs.

Jag vill också tillåta mig erinra om den principiella deklaration, som lagutskottet
i det sammanhanget avgav och som ju godkändes av riksdagen. Det
hette då: »Till hat hetsande uttalanden mot andra medborgargrupper med utgångspunkt
i deras ras eller religion kunna icke ursäktas. De såra den allmänna
anständighetskänslan och böra icke tolereras. Genom deras kriminalisering
skulle skydd beredas för ett viktigt samhälleligt ordnings- och anständighetsin
tresse.»

Detta var alltså riksdagens principståndpunkt 1942. Men några positiva åtgärder
blev det ju inte därav! Sedan har saken rört sig vidare, man kan säga
ungefär, lika mycket framåt som bakåt. Vissa av de tidigare motionärerna
kommo i år igen med sina påminnelser och de yrkade, att riksdagen skulle hos
Kungl. Majit begära lagstiftning redan i år mot antisemitismen. Deras skäl
därtill voro ju i huvudsak tvenne; Dels hade det blivit klart, att straffrättskommittén,
av vilken man ju förra året väntat sig så mycket, skyndade mycket
långsamt i denna sak: från straffrättskommitténs sida kunde icke någonting
angående rashetsen förväntas inom överskådlig framtid! Och dels hade ju det
allmänna läget och händelsernas utveckling, både i Sverige och i världen i övrigt,
blivit sådana att en framstöt mot antisemitismen icke borde uppskjutas
längre. Därför ansågo alltså motionärerna, att det var tid att gå över från
ord till handling i denna sak.

Hur har nu lagutskottet reagerat i denna situation? Ja, det har i år liksom
förra året avstyrkt motionen. Det har i år liksom förra året presterat en s. k.
välvillig principmotivering. Men det har också funnit på ett nytt skäl för att
inte behöva komma med ett positivt förslag.

Förra året hette det ju, att riksdagen icke behövde göra någonting mot rashetsen,
enär det nog i alla fall skulle komma förslag därom från Kungl. Maj :ts
sida. I år har lagutskottet blivit varse, att rashetsen här i landet åtminstone
tills vidare huvudsakligen framträder i tryckta skrifter, vilket ju också kan
sägas vara förhållandet. För att en lagstiftning mot antisemitism skall bli fullt
effektiv, ^säger utskottet, kräves en ändring av tryckfrihetsförordningen. Men
därom måste ju två riksdagar besluta, den ena efter nyval, och på så sätt har
lagutskottet alltså räknat ut att något definitivt beslut i denna sak icke kan
komma till stånd förrän tidigast 1945. Alltså, menar utskottet, kunna vi lugnt
vänta i år med en lag emot rashetsen, till nästa år.

Utskottet anser det alltså icke i och för sig vara någon mening i att rashetsen
redan i år. stämplas som brottslig, eller att det sker så snart som möjligt,
genom en av riksdagen antagen lag, eller ens att riksdagen skriver örn saken
därför att en dylik lagstiftning, gällande tryckta skrifter, icke skulle träda i
kraft förrän .1945. Något annat skäl mot att lagstifta i år har utskottet icke;
någon anledning att inte nu företaga de åtgärder, som äro möjliga att företa i
år, anför utskottet inte. Men frågan rör sig ju inte bara örn detta, att kunna
komma åt antisemitismen i tryckta skrifter, ty den företeelsen framträder ju
också på annat sätt! Att företa positiva åtgärder emot en hetspropaganda
och. en organiserad rörelse, vars erkända slutmål är hela den judiska rasens
förintelse, är enligt mitt sätt att se icke bara en tryckfrihetsfråga. Och d(jt är
inte heller enligt min mening alldeles likgiltigt, när denna avskyvärda propaganda
stämplas såsom kriminell av de svenska statsmakterna — om det sker
förr eller örn det sker senare.

Utskottet håller sig emellertid väsentligen till frågan örn ändring i tryck -

Nr 18.

Lördagen den 22 maj 1943.

Örn lagstiftning mot den antisemitiska propagandan. (Forts.)
frihetsförordningen, och utskottet intar visst icke någon avvisande eller negativ
ståndpunkt. I lagutskottets motivering heter det ju: »För att lagändringen
skall komma till stånd utan alltför långt dröjsmål, bär förslag i ämnet
framläggas vid 1944 års riksdag», och vidare heter det i en för övrigt rätt
märklig sats: »Bakom utskottets av 1942 års riksdag godkända utlåtande i
frågan ligger tydligen ett antagande att så kommer att ske», d. v. s. ett antagande
att Kungl. Majit skall framlägga ett förslag till lag mot antisemitismen
till 1944 års riksdag.

Första lagutskottet förordar alltså nu, positivt och otvetydigt, en kriminalisering
av rashetsen, och detta även genom ändring av tryckfrihetsförordningen.
Då finns det ännu ett »men» här, och det är detta, att första lagutskottet som
sådant inte kan konstitutionellt befatta sig med tryckfrihetsfrågorna — de tillhöra
ju konstitutionsutskottet. I detta läge, har det ansetts, kan första lagutskottet
icke annat än i sin motivering beröra sammanhanget mellan å ena sidan
antisemitismens bekämpande och å andra sidan ändringar i tryckfrihetsförordningen.
I själva klämmen kan icke lagutskottet förorda någon förändring i
tryckfrihetsförordningen, och på så sätt har alitsa utskottet sa att säga funnit
vägen till att undvika varje positivt förslag.

Det visar sig alltså, att sammankopplingen av frågan örn åtgärder mot antisemitismen
nied frågan örn ändringar i tryckfrihetsförordningen har i dubbel
mening varit tacknämlig för dem, som icke äro sa intresserade av att någonting
på riksdagens initiativ företages mot antisemitismen: dels kan man på det
sättet säga, att en lagändring i år inte får större effekt än örn den kommer
till stånd nästa år, och dels kan man säga, att lagutskottet som sådant inte
har att befatta sig med tryckfrihets frågor! Alltså kan man i anständighetens
och ordningens namn fördöma rashetsen principiellt — och samtidigt låta den
fritt florera och utveckla sig ytterligare! _ o .

Förra året var lagutskottets utlåtande enhälligt. I år sönderfaller det i tre
delar. De ärade ledamöterna av utskottet ha snarare delat upp sig efter temperament
och känsloinställning än efter partipolitiska linjer. Man skulle kanske
kunna säga att här har skett en uppdelning mellan de kalla, de varma och de
ljumma. De kalla äro de herrar, som nu ha ställt sig avvisande emot varje
riksdagens initiativ mot antisemitismen, de som anföra att till »deras kännedom
ha icke kommit sådana omständigheter, som böra föranleda att denna
fråga utbrytes ur sitt sammanhang med andra straffrättsliga spörsmål» som
det heter i deras reservation. Den varma gruppen är ju den minsta tänkbara,
eftersom där tills vidare endast står en ensam reservant,, för övrigt med ett
mycket moderat yrkande. De ljumma företräda som vanligt majoriteten; °det
är den avdelning, som å ena sidan i motiveringen tar allt tänkbart avstånd
mot antisemitismen men å andra sidan finner allehanda skäl emot att riksdagen
skall göra någonting däremot, annat än avvakta de förslag, som senare
kunna komma från Kungl. Majit. ... ..... .

I sak förklarar man sig ense med motionärerna — antisemitismen, bör kriminaliseras,
säger nian, det är ett viktigt ordnings- och anständighetsintresse att
så sker — men man kan ändå inte ens förorda en riksdagsskrivelse i saken. Utskottsmajoriteten
inskränker sig i stället till att i motiveringen säga sig »förvänta»
en lag. Den skriver, att denna lag »bör» framläggas 1944. Till yttermera
visso uttolkar den förra årets uttalande i denna fråga på det sättet, att
där bakom låg ett »antagande», att ett lagförslag skulle framläggas 1944 Men
ändå vägrar utskottet att förorda den enda åtgärd, som här är normal och. naturlig,
nämligen en skrivelse från riksdagen till Kungl. Majit med begäran
örn ett förslags framläggande. _ 0

Jag kan för min del, herr talman, icke första mig pa alla dessa kringgående

Lördagen den 22 maj 1943.

Nr 18.

Örn lagstiftning mot den antisemitiska propagandan. (Forts.)
rörelser från utskottets sida i fråga om en lagstiftning, som ju inte är svårare
att komma till rätta med än många andra. Jag förstår icke, herr talman, uppriktigt
sagt, vad det är, som hållit utskottet tillbaka i detta.

Man undrar, vilka de verkliga motiven äro till denna n on -poss u m lis -politik
i en fråga, där man i alla fall anser sig vara principiellt fullkomligt på det
klara med sin ståndpunkt. Vi veta ju emellertid alla, att antisemitismen utgör
ett slags hörnpelare i den tyska nationalsocialistiska läran. Man måste kanske
fråga sig, örn det möjligen har varit några slags utrikespolitiska konsiderationer,
som ligga bakom första lagutskottets negativism. Skulle kanske antisemitismens
kriminalisering tolkas som ett avsteg från den enda rätta neutralitetens
väg? Några sådana synpunkter, jag erkänner det, ha icke hörts av under
utskottsbehandlingen. Men det är ju klart att i samma stund som den svenska
riksdagen antar en lag emot antisemitismen, skulle den nazistiska pressen i
vårt land stämpla en sådan åtgärd som ett partitagande för det s. k. judiskbolsjevikiskt-kapitalistiska
gangsterblocket.

Jag vet som sagt inte vad som kan förklara utskottets avvisande hållning,
men det har ju självt framhållit, att man skall se efter vad som ligger »bakom»
detta utlåtande, som på en och samma gång stämplar rashetsen som ett allvarligt
samhällsont och avstyrker varje åtgärd från riksdagens sida.

Med detta vill jag naturligtvis icke, herr talman, vara orättvis mot första lagutskottet
— jag tror mig för resten känna till de meningsbrytningar, som resulterat
i utskottets, örn jag så får säga, ambivalenta ståndpunkt i denna sak.
Det har naturligtvis varit två själar, som ha brottats i utskottsmajoritetens
bröst. Och jag vill gärna ta fasta på de positiva uttalanden emot antisemitismen,
som finnas i lagutskottets utlåtande. Dess klara principiella fördömande
av all rashets är givetvis värdefullt. Likaså är det i och för sig en god sak,
att utskottet framhåller, att den antisemitiska propagandan under vissa omständigheter
redan nu kan och bör beivras såsom förargelseväckande beteende
och att för dessa brott till och med en straffskärpning är påkallad •— givetvis
med hänsyn till brottets karaktär av angrepp på ett viktigt samhälleligt ordnings-
och anständighetsintresse, som utskottet förut uttryckte sig.

Det har ju nyligen i Stockholm inträffat en ganska skandalös episod, som
tycks visa, att åtminstone polisen i Stockholm inte alls har klart för sig,
att en grov antisemitisk propaganda på offentlig plats bör betraktas såsom
i hög grad förargelseväckande, och därför naturligtvis också bör förhindras
av ordningsmakten. Jag har tagit del av professor Griinewalds polisanmälan
med anledning av det uppträde, som ägde rum härom dagen på Stureplan i
Stockholm, när en poliskonstapel på ett ganska uppseendeväckande sätt tog
parti för den antisemitiska propagandisten. Jag måste säga att såsom symptom
betraktat är en sådan händelse inte någon bagatell; den visar tvärtom,
tyckes det mig, vart det så småningom bär hän, örn inte statsmakterna omsider
finna tiden vara inne att ta herrar rashetsare och deras sympatisörer
vid öronen.

Nu skulle jag emellertid för min del vilja anse, att man måste anlägga
något vidare synpunkter på antisemitismen. Det är inte tillfyllest ur kriminaipolitisk
synpunkt att betrakta den bara såsom ett slags »förargelseväckande
beteende». Antisemitismen är ju en mental åkomma, som kan befinna
sig i olika stadier — den kan börja så smått och oskyldigt, men vi
veta ju alla, vad den kan utveckla sig till och vad den kan dra med sig och
hur den kan politiskt utnyttjas. Och vi veta, att det är fråga örn en galenskap,
som kan inympas och som är smittosam. Man har också sett, att denna fixa
idé kan vara nedbrytande för karaktären, mera än mången drog.

Första kammarens protokoll 19JfS. Nr 18.

Nr 18.

Lördagen den 22 maj 1943.

Örn lagstiftning mot den antisemitiska propagandan. (Forts.)

När vi i lagutskottet lia resonerat orri detta ämne, Ilar man fäst uppmärksamheten
vid det ohyggliga utrotningskrig, som den nazistiska regimen bedriver
mot judarna på de områden som behärskas av Tyskland. Häremot lia
då de flesta av utskottets ledamöter invänt, att vad som sker utomlands på
denna front inte angår oss — annat än på samma sätt som naturligtvis allting
annat —- man kan känna medlidande och en viss platonisk solidaritet
med de stackars offren o. s. v. Men ur svensk lag silf tningssynpunkt, säger
man, ha vi inte någon anledning att betrakta antisemitismen annat än såsom
vad den hittills varit hos oss, nämligen en ganska sparsamt förekommande
fix idé hos ett antal kanske mer eller mindre neuropatiska individer, en idé
som visserligen ibland tar sig sårande uttryck och som är förkastlig ur allmän
ordnings- och anständighetssynpunkt, men som i alla fall är relativt
ofarlig.

Jag tror för min del inte, herr talman, att detta bagatelliserande, detta
till hälften toleranta betraktelsesätt på antisemitismen är verklighetsbetonat.
Jag tycker inte heller, att tidpunkten och omständigheterna just nu äro särdeles
lämpade för att vi i Sverige skola visa fortsatt tolerans och långmodighet
mot de fega och lågsinnade hatpropagandister, som det här är fråga örn,
när det inte gäller rent sinnessjuka individer. Man kan kanske säga, att frågan
örn antisemitismen i själva verket utgör en underavdelning av det stora
och verkligt aktuella spörsmålet, hur skilda folk och raser på jorden skola
lära sig att förstå varandra bättre och leva under fred och samarbete. Man
kan till och med säga, att det för närvarande knappast finnes någon större
uppgift än att motarbeta och göra front mot de stupida och olycksbringande
massfördomar, som lite varstans grassera mot hela folk och raser. Det programmet
borde man kunna gå in för här i Sverige med en viss energi, så
mycket lättare, förefaller det mig, som vi nu inte själva ha några allvarligare
rasproblem att brottas med, och så mycket hellre som vi också göra anspråk
på att vara särdeles humanitärt anlagda och upplysta.

I stället ligger saken till så att det torde bli omöjligt att inom den svenska
riksdagen samla någon majoritet ens för en så blygsam åtgärd som en framställning
till Kungl. Majit örn åtgärder nästa år mot den kriminella antisemitiska
hetspropagandan. Det är, måste jag säga, med ytterligt beklagande
som jag gör ett sådant konstaterande. Jag ser saken så, herr talman, att vi
här i landet just i egenskap av ett germanskt folk lia en plikt att i det
nuvarande läget klart och oförtydbart ta avstånd från antisemitismen och
fördöma den såsom den feghet och den kriminella företeelse som den i verkligheten
är.

Ja, herr talman, det faller sig så att i dag, när vi kunna läsa i tidningarna
örn de omänskliga mordbrandsdåd, som nyss ha förövats i Warschaus ghetto
mot sammanpackade judemassor, får jag äran framställa det yrkande örn bifall
till den vid förevarande utskottsutlåtande fogade reservationen, som går
ut på en riksdagsskrivelse med begäran örn lagstiftning mot antisemitismen.

Herr Brandt: Herr talman! Såsom motionär i denna fråga anmälde jag
mig redan i onsdags till ordet, och medan jag lyssnade till den ganska utdragna
debatten örn fridlysning av björn och lo, undrade jag i mitt stilla sinne, örn
vi den dagen skulle hinna fram till frågan örn fridlysning av judarna, deras
heder och ära. Det hunno vi inte, men i dag äro vi där, och redan under det föregående
stora debattämnet, flyktingsfrågan, bär flera gånger även judefrågan
nämnts.

Jag tänker börja mitt anförande där herr Branting slutade. Jag skall tala
något örn den antisemitiska galenskap, som har spritt sig över en stor del av

Lördagen den 22 maj 1943.

Nr 18.

Örn lagstiftning mot den antisemitiska propagandan. (Forts.)
världen. När tidningarna i tisdags bragte den häpnadsväckande nyheten om
sprängningarna av dammarna i Ruhrområdet, väntade vi, och gjorde det inte
förgäves, på att en kort tid därefter få läsa en annan notis, som också kom
redan dagen efter och som innefattade en tysk paroll örn skärpt utrotningskrig
mot judarna, »denna förbannade ras, som är skuld till världskriget och alla
olyckor i världen». Det finns kanske inte så många judar kvar i Tyskland och
de ockuperade länderna, men jude är ett tänjbart begrepp. Redan två gånger i
dag ha händelserna i Warschau omnämnts. Jag är inte säker på att herr Branting
har rätt däri, att det var tätt sammanpackade judefolkmassor i gliettot,
därför att av de 450,000 judar, som funnos där år 1940, äro så gott som allesamman
redan förut avlivade, men det är möjligt, att det ännu i går fanns
några tusen kvar.

I december 1942 överlämnade den polske inrikesministern i London en not
till de allierade regeringarna, vari bland annat förklarades att det varje dag
fördes sjutusen judar till speciella avlivningsläger i Polen. Den brittiske utrikesministern
Eden lämnade kort därefter i det engelska parlamentet en deklaration
i de allierade staternas namn, vilken åtföljdes av en debatt. Underhuset
reste sig och hyllade under en tyst minut de döda judarnas minne. Jag
skulle önska att något dylikt kunde inträffa även i den svenska riksdagen. I
stället lysa kamrarnas ledamöter med sin frånvaro. Den 18 februari 1943 ■—■
det är i år, det — hölls ett nazistmöte i Auditorium i Stockholm, annonserat
bland annat i Aftonbladet och Dagsposten. Jag var närvarande. En entusiastisk
åhörarskara fick lyssna till veterinären Birger Furugård, som på vedertaget
sätt beskyllde judarna för att ha anstiftat världskriget och som talade
örn bolsjevismens förbund med judisk sadism. Hejarklacken skötte sig förträffligt,
men det gick likväl inte lika hett till på Auditorium, som det uppenbarligen
tillgick alldeles samma dag i Sportpalatset i Berlin, där publiken
efter ett hänförande tal av en av nazistregimens främsta män vrålade: »Häng
judarna, slå ihjäl dem!»

Antisemitismen kan utan överdrift betecknas såsom världshistoriens sorgligaste
och till sina konsekvenser ödesdigraste villfarelse. I varje fall torde flertalet
svenskar vilja instämma i statsrådet Bagges ord i riksdagens andra kammare
år 1938 vid ett tillfälle, då konsul Wallén hade det omoraliska modet att
deklarera sin antisemitiska inställning: »Antisemitismen är en olycka och en
pesthärd varhelst den visar sig.» Den är mer än så -—• den utgör en murbräcka
mot demokrati och folkfrihet, och den är ett medel att utrota Kristi milda lära,
som skapat vår humanistiska livsinställning. Enligt nazistiska auktoriteter
och uttolkare är kristendomen ett konglomerat av smutsiga judiska sagor, och
den passar endast för slavar och idioter. Antisemitismen i nazistisk dräkt är
en ny hedendom, vida farligare än det spöke, som man skrämmer med i bolsjevismens
relativt oskyldiga fritänkeri, för att tala med professor Lydia Wahlström
vid protestmötet på Medborgarhuset i Stockholm den 29 november 1942
med anledning av judeförföljelserna i Norge. Ni minns det — »ett skepp lastat
med kval», som avgick från Oslo. Professor Wahlström erinrade vid detta
tillfälle örn den tacksamhetsskuld, vari hela kristenheten står till judendomen
för allt vad den internationellt har givit den mänskliga kulturen, och
hon betonade också i synnerhet de svenska judarnas lojalitet, fosterlandskärlek
och gåvor till Sveriges kultur.

Låt mig i detta sammanhang erinra örn ett par ord av Bengt Lidforss, som
inte alls var någon speciell judevän. Jag vet inte om herrarna hört orden, men
lägg deni på minnet! Hans ord lyda: »Vilket tack äro vi inte skyldiga de judiska
genierna. Judar utefter hela linjen; varannan milstolpe på vår själs utvecklingsväg
ett judiskt geni!» Så talade en »antisemit» av den sällsynta art,

Nr 18.

Lördagen den 22 maj 1943.

Örn lagstiftning mot den antisemitiska propagandan. (Forts.)
som Bengt Lidforss eventuellt tillhörde. Ni förstå, hur litet gemensamt han
har med våra antisemiter, som utnyttja honom.

Detta intellektuellt och moraliskt högtstående folk skall nu utrotas. I Sverige,
där visserligen ingen judeförföljelse förekommer, få likväl judarna såsom
folk och ras i tal och skrift allt hitintills opåtalt kränkas och förolämpas.
Och djärves en judisk man reagera häremot offentligt, riskerar han att bli
visad till ordningen, medan den förolämpande skyddas av polisen. Jag syftar
på samma händelse, som herr Branting har omnämnt, då den där herrn från
Sveriges antijudiska kampförbund med sitt vedervärdiga plakat med hätska
utfall mot judarna fick stå kvar, medan professor Isaac Grunewald motades bort
av polisen, den polis som enligt en ärad talare i ett tidigare behandlat ärende,
landsfiskal Kriigel, socialdemokrat, egentligen aldrig någonsin uppträtt på ett
annat sätt än vad den skäligen bör göra.

Den antisemitiska propagandan i Sverige startade en våroffensiv i samband
med fästningen Europas totalmobilisering. Doktor Gunnar Beskow, som är
väl insatt i förhållandena, har i tidningen Nya Dagligt Allehanda den 18 april
1943 talat örn »en svällande flod av antisemitisk propaganda». Uppgiften för
denna antisemitiska propaganda just nu skulle vara att rättfärdiga den pågående
massutrotningen av judar och därutöver att uppluckra själva grundvalen
för rättskänslan genom att trumma in i det allmänna medvetandet väsensskillnaden
mellan arier och judar. Doktor Beskow, som uppsökt nazistcentralen
Svea Rike, har där fått veta, att en hel mängd antisemitiska broschyrer
har utgivits i nytryck såsom ett led i denna totalmobiliseringens våroffensiv.
Han fick också veta, att det hade planerats stora föredragsturnéer i Sverige,
annonserade i Den Svenske, Dagsposten o. s. v.

Vi veta allesamman eller borde åtminstone göra det, att den äldre skolungdomen
är föremål för en alldeles särskild uppmärksamhet, och Målsmännens
förening har hänvänt sig till skolöverstyrelsen med begäran om åtgärder mot
den antisemitiska giftspridningen. Lektor Montelin — det är ett känt namn —
har på ett möte, där jag var närvarande, berättat örn antisemitiska inskriptioner
— klotter vill jag säga — i judiska skolynglingars skri vböcker.

I vår motion till årets riksdag nämnde vi örn några speciella fall av rashets.
Vi talade bland annat örn en nystartad antisemitisk tidning, som heter Hammaren
och som på en förstasida hade en bild, där en man med hakkorset på
armen och en flicka med Svea krona på huvudet ur gondolen på en ballong,
där den svenska flaggan vajade, kastade en jude överbord ut i tomma rymden.
Under bilden fanns en text: »Endast genom att kasta barlasten överbord kunna
vi höja oss över eländet.» Detta är i själva verket en ganska oförtäckt uppmaning
till pogrom. Kallar man det en vanlig förolämpning, så gärna det. Det är
inte straffbart, och det finns de som tycka, att det inte brådskar att få den
straffbar heller, utan att det kan komma i annat sammanhang. Den Svenske —
det är nazisternas största tidning —- som hälsar kollegan Hammaren välkommen,
slutar den antisemitiska smädeartikeln med orden: »Förrän judarnas välde
är krossat, är Sverige inte svenskarnas land.»

Jag har tillåtit mig att erinra örn den intensifierade antisemitiska propagandan,
fastän jag vet att en och annan tycker, att vi hunnit så långt på dagordningen,
att vi strängt taget enbart skulle tala örn det närmast liggande. Jag
har gjort det därför att några ledamöter av lagutskottet faktiskt i en reservation
ha, mirabile dictu, opponerat sig mot att utskottsmajoriteten begärt proposition
i frågan till 1944 års riksdag. Det är ingen brådska, mena de, och förklara
— herr Branting har redan läst upp det, men herrarna kunna gärna få
höra det en gång till — att »till utskottets kännedom lia icke kommit sådana
omständigheter som böra föranleda att denna fråga utbrytes ur sitt samman -

Lördagen den 22 maj 1943.

Nr 18.

Örn lagstiftning mot den antisemitiska propagandan. (Forts.)
hang med andra straffrättsliga spörsmål och göres till föremål för särskild lagstiftning».
Jag frågar: Yar ha herrarna haft öronen, och var lia ni ögonen, när
ni gå ut på gatorna. För övrigt vill jag erinra örn ett annat ärende, som örn en
liten stund kommer att föredragas här, nämligen det i anledning av Kungl.
Maj:ts propositon örn ändring av 14 kap. 45 § strafflagen. Där har man brutit
ut en fråga ur sitt sammanhang, därför att man anser att det är ganska brådskande
att, i den mån man kan det, råda bot för hustrumisshandel. Men herr
Siljeström och herr Lindberg — socialdemokrat, örn man får tala örn det i denna
kammare, efter vad som hänt — anse uppenbarligen, att man inte bör utbryta
denna fråga. Vad har hänt här i världen?

Det förhåller sig såsom herr Branting säde, att det faktiskt finns hyggligt
och präktigt folk, som äro benägna att bagatellisera den antisemitiska propagandan.
Kanske man likväl vågar tro, att följande ord ur en ledande artikel i
Dagens Nyheter år 1942 skulle ha något att säga oss: »Man har inte rätt att
bagatellisera såsom enskilda vettvillingars sjuklighet den i själva verket mycket
omfattande antisemitiska propagandan, vars smittverkan gör sig gällande även
i Sverige. Folk bearbetas försåtligt till den sinnesförfattning, som råder i
Sveriges Antijudiska Kampförbund, av ständigt upprepade suggestioner och
insinuationer, inte minst på sina håll i huvudstadens dagspress.»

En aktad ledamot av Sveriges riksdag, som sannolikt skulle bli mycket förvånad,
örn man vågade påstå, att den antisemitiska propagandan omedvetet influerat
honom, har på tal örn denna lagstiftning sagt, att örn judarna äro illa
omtyckta, är det deras eget fel. Det är verkligen att se djupt på frågan!

För jämnt ett år sedan inträffade här i Stockholm en händelse, som är symptomatisk
för vissa goda, menlösa svenskars inställning i judefrågan. Svenska
Teaterförbundet lät från ett pastorsämbete i Stockholm anskaffa ett arierintyg
för att skydda en skådespelerskas goda namn och möjligheter att vinna
filmengagemang, och så tillställde man samtliga teatrar i huvudstaden detta
märkliga aktstycke. En enda, säger en enda teater returnerade detsamma till
avsändaren under motivering, att det var förnedrande för teatern att förvara det
bland sina papper. Men Teaterförbundets jurist fann det angeläget att dementera
ryktet att ifrågavarande skådespelerska vore judinna. Har man inte rätt
att säga: Spåren förskräcka?

Nu har lagutskottet, såsom redan är nämnt, i motiveringen till sitt utlåtande
tydligt och klart sagt ifrån, att man vill ha ett lagförslag till nästa års riksdag.
Jag måste ju tycka ungefär såsom herr Branting, att det då hade varit
ganska naturligt, ja, rent av logiskt, örn utskottet i själva klämmen hade sagt
ut det, därför att det kan ju missförstås utåt, när klämmen blir negativ på en
så god, positiv motivering. Men jag förstår ju i någon mån betänkligheterna på
grund av talet örn tryckfriheten. Jag ser inte fullt så pessimistiskt som herr
Branting på utskottets inställning, utan med undantag för den ljumhet, som
även jag vågar insinuera utmärker ett par reservanter, tror jag, att utskottet
i övrigt inte är ljumt utan klart positivt, men alla ledamöter äro, menar jag,
ändå inte så starkt positiva, att de övervunnit denna formella betänklighet och
förordat en starkare kläm.

Hur som helst, örn nu riksdagen örn en Ulen stund bifaller utskottets yrkande,
så få vi ju, örn nämligen Kungl. Maj :t tar hänsyn till riksdagens mening, ändå
ett förslag till nästa år. Det hade ju varit mycket önskvärt att detta förslag
kommit mycket tidigare, och jag tycker, att det varit riktigt, örn Kungl. Majit
av eget initiativ hade framlagt en proposition för flera år sedan. Men när det
nu inte skett, få vi vara tacksamma och glada, att det i alla fall kommer nu.

Efter detta bär det naturligtvis något emot för mig att yrka bifall till vare
sig herr Bräntings reservation eller utskottets yrkande. Vi veta ju ändå, hur

Nr 18.

Lördagen den 22 maj 1943.

Örn lagstiftning mot den antisemitiska propagandan. (Forts.)
det kommer att gå. Därför, kerr talman, bryr jag mig inte örn att framställa
något yrkande.

Herr Wagnsson: Herr talman! Jag bar för min del inte någon som keist
sympati för antisemitismen, men jag har utan någon tvekan kunnat biträda
det föreliggande utskottsutlåtandet, då det ju ger uttryck för en mycket klar
principiell uppfattning i frågan. Jag kan fatta mig mycket kort, då herr
Branting genom att i sitt anförande citera vad utskottet yttrade år 1942, vilket
utskottet i sitt utlåtande i år ytterligare understryker, lagt fram de skäl
som varit för utskottet avgörande.

Det är, såsom utskottet här framhåller och såsom herr Branting förut omnämnde,
på det sättet att frågan örn lagstiftning på detta område är föremål
för utredning och att resultatet av denna utredning i form av ett lagförslag
kan väntas inom en snar framtid. Det förhåller sig otvivelaktigt så — trots
att herr Branting sökte något raljera därmed — att den rashets som är den
allvarligaste är den som förekommer i tryckta skrifter, och en förändring av
tryckfrihetsförordningen kan komma till stånd tidigast vid 1945 års riksdag.
Ett beslut i detta ärende nästa år är således fullt tillräckligt, örn man vill nå
motionärernas syften.

Under sådana förhållanden måste jag reagera mot herr Bräntings uttalande
att utskottsmajoritetens ståndpunkt är ett bevis på ljumhet i denna fråga. Ett
utskott som gör så bestämda uttalanden som dem herr Branting här nyss citerade
— jag upprepar ännu en gång utskottets förklaring att »till hat hetsande
uttalanden mot andra medborgargrupper med utgångspunkt i deras ras
eller religion kunna icke ursäktas. De såra den allmänna anständighetskänslan
och böra icke tolereras. Genom deras kriminalisering skulle skydd beredas
för ett viktigt samhälleligt ordnings- och anständighetsintresse» -— kan inte
med rätta beskyllas för ljumhet. Man kan inte heller säga att utskottet sökt
efter utvägar för att hindra ett positivt beslut, då utskottet bestämt räknar
med att redan vid nästa års riksdag förslag till grundlagsändring skall föreligga,
som skulle möjliggöra ett effektivt bekämpande av en osympatisk antisemitisk
propaganda. Då tillförordnade justitieministern är här närvarande,
passar jag på tillfället att uttala det önskemålet att Kungl. Maj :t måtte beakta
de uttalanden som utskottet här gjort och som jag förmodar örn en stund också
skola vara kammarens.

Jag yrkar alltså, herr talman, bifall till det föreliggande utskottsutlåtandet.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det under behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på
godkännande av den av herr Branting vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Branting begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad första lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 34,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Yinner Nej, godkännes den av herr Branting vid utlåtandet avgivna reservationen.

Lördagen den 22 maj 1943.

Nr 18.

Om lagstiftning mot den antisemitiska propagandan. (Forts.)

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för japropositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för japropositionen.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 35, i anledning av dels
Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående fortsatt giltighet av
lagen den 9 januari 1940 (nr 3) örn vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 5 mars 1943 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 80, vilken behandlats, av första lagutskottet, hade Kungl. Majit föreslagit
riksdagen att antaga ett vid propositionen fogat förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 9 januari 1940 (nr 3) örn vissa tvångsmedel
vid krig eller krigsfara m. m.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft två
i anledning av densamma inom riksdagen väckta motioner, nr 208 i första
kammaren av herr Undén samt nr 308 i andra kammaren av herrar Tersson
i Stockholm och Hagberg i Luleå.

I motionen I: 208 hade hemställts, att riksdagen i samband med förlängning
av lagen örn vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara m. m. måtte för sin
del besluta följande tillägg till 5 § i sagda lag:

»Örn beslut som avser granskning och censurering av postförsändelser eller
ock avlyssnande av telefonsamtal skall anmälan utan dröjsmål göras till riksdagens
justitieombudsman.»

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A) att riksdagen måtte, med förklarande att riksdagen funnit viss ändring
böra vidtagas i det genom förevarande proposition framlagda lagförslaget, för
sin del antaga följande förslag till

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den 9 januari 1940 (nr 3) om vissa
tvångsmedel vid krig eller krigsfara m. m.

Härigenom förordnas, att lagen den
9 januari 1940 örn vissa tvångsmedel
vid krig eller krigsfara m. m.\ vilken
enligt lag den 8 maj 1942 (nr 230)
gäller till och med den 30 juni 1943,
skall äga fortsatt giltighet till och med
den 30 juni 1944.

Härigenom förordnas, att lagen den
9 januari 1940 örn vissa tvångsmedel
vid krig eller krigsfara m. m.1, vilken
enligt lag den 8 maj 1942 (nr 230)
gäller till och med den 30 juni 1943,
skall äga fortsatt giltighet till och med
den 30 juni 1944; dock att från och
med den 1 juli 1943 4 § i lagen skall
hava följande ändrade lydelse.

4 §.

Å tgärd, varom----avsedda än damålet.

Äng. fortsaU
giltighet av
den s. k.
tvångsmedelslagen.

Nr 18.

Lördagen den 22 maj 1943.

Äng. fortsatt giltighet av den s. k. tvångsmedelslagen. (Forts.)

(Kungl. Marits förslag:) (Utskottets förslag:)

Har förordnande om granskning av
postförsändelse eller om avlyssnande
av telefonsamtal meddelats, skall anmälan
därom med angivande av skälen
för förordnandet utan dröjsmål
göras hos justitiekanslern. Finner justitiekanslern,
att förordnandet icke hör
äga bestånd, må han upphäva detsamma.

Har i---sextio dagar.

Vad i 4 § andra stycket stadgas
skall äga tillämpning jämväl å förordnande
som meddelats före den 1
juli 1943 och sagda dag fortfarande
är gällande.

B) att de i ämnet väckta motionerna I: 208 och II: 308, i vad de icke blivit
besvarade genom utskottets hemställan under A), icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservation hade anförts av herrar Karl Emil Johanson, Eskhult, Siljeström,
Hedlund i Östersund, Larsson i Hede och Gustafsson i Lekåsa, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort hava den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa,

A) att det genom förevarande proposition framlagda lagförslaget måtte av
riksdagen antagas; samt

B) att de i ämnet väckta motionerna I: 208 och II: 308, i vad de icke blivit
besvarade genom utskottets hemställan under A), icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Herr Siljeström; Herr talman! Föreliggande ärende avser förlängning under
ytterligare ett år av lagen den 9 januari 1940 örn vissa tvångsmedel vid
krig eller krigsfara m. m.

Ifrågavarande lag är tillkommen för att ge polismyndighet medel att hindra
eller uppdaga spioneri, sabotage eller andra liknande samhällsfarliga brott. T
sadant syfte äger enligt lagen polismyndigheten, varmed avses länsstyrelse,
landsfogde, polismästare samt i Stockholm därjämte förste stadsfiskal och polisintendenten,
rätt att vidtaga åtgärd varigenom expediering av post-, telegraf-,
järnvägs- eller annan försändelse inställes eller fördröjes eller försändelsens
innehåll granskas och censureras samt expediering av telefonsamtal inställes
eller fördröjes eller samtal avlyssnas eller telefonapparat för viss tid
avstänges för samtal.

Det är uppenbart att härigenom viktiga maktmedel ställts till polismyndigheternas
förfogande, maktmedel som innefatta betydande ingrepp i sådana frioch
rättigheter som anses oupplösligt förenade med en kultur- och rättsstat.
Men det förhåller sig ju så, att i den nedisningstid, som vi nu uppleva, nå
snart sagt alla livets områden införts liknande våldsamma ingrepp och inskränkningar
i den enskilda individens livsföring och frihet. Det torde stå
klart för alla och envar att när det gäller så allvarliga brott som spionage och
dylik landsskadlig verksamhet, går det icke att nyttja silkesvantar, utan det
är nödvändigt att ingripa med kraft och utan huttlanda. I den redogörelse för

Lördagen den 22 maj 1943.

Nr 18.

Ang. fortsatt giltighet av den s. k. tvångsmedelslagen. (Forts.)
tillämpningen av förevarande lag som säkerhetschefen, underståthållare Hallgren,
lämnade i utskottet, fick man en skrämmande bild av antalet misstänkla
fall, men samtidigt ett levande intryck av den betydelse lagen har för hindrande
och uppdagande av brott av ifrågavarande slag. Utskottet är också
fullt enigt därom att lagen är av behovet påkallad så länge kriget pågår.

Det har således inom utskottet icke höjts någon enda röst för lagens upphävande
eller för någon inskränkning i de befogenheter som genom densamma
satts i händerna på polismyndigheten. Yad som skiljer utskottets majoritet
och de sex reservanterna åt är frågan, huruvida en särskild kontroll av lagens
tillämpning utöver den, som faktiskt redan sker, är erforderlig. Jag talar avsiktligt
om en kontroll utöver den som redan finns, ty det sker för närvarande
en kontroll som jag för min del anser vara fullt effektiv. Den utövas av säkerhetschefen
Hallgren, vilken granskar varje åtgärd av det slag som nu är
i fråga, nämligen förordnanden örn granskning av postförsändelser eller avlyssnande
av telefonsamtal. Härutöver vill emellertid utskottet i motsats mot vad
som föreslås i den kungl, propositionen införa ytterligare en kontrollinstans:
justitiekanslern. Utskottet föreslår ett stadgande av följande lydelse: »Har
förordnande örn granskning av postförsändelse eller örn avlyssnande av telefonsamtal
meddelats, skall anmälan därom med angivande av skälen för förordnandet
utan dröjsmål göras hos justitiekanslern. Finner justitiekanslern, att
förordnandet icke bör äga bestånd, må han upphäva detsamma.»

Det är detta tillägg till propositionen som reservanterna icke ansett sig
kunna biträda. För denna sin ståndpunkt ha reservanterna anfört två skäl.

Det första skälet är att till utskottets kännedom icke kommit något fall av
missbruk av lagen. Utskottsmajoriteten har icke heller kunnat motivera sitt
ståndpunktstagande med påståendet att erfarenheten skulle lia visat att behov
av ytterligare kontroll föreligger. Utskottet bygger sitt resonemang helt och
hållet på teoretiska grunder och framhåller att »det måste anses stå i mindre
god överensstämmelse med allmänna rättsprinciper att förläna polismyndigheterna
så stora maktbefogenheter som här skett utan att samtidigt skapa nödiga
garantier mot maktmissbruk».

Det förefaller mig som örn detta resonemang borde ha förts redan vid lagens
antagande och icke först nu när lagen varit i tillämpning i tre år utan att, såvitt
det kommit till utskottets kännedom, något maktmissbruk ägt rum. Har
lagen sålunda kunnat vara i kraft under tre år utan att det funnit anledning
till anmärkning mot dess tillämpning, har det synts _ reservanterna egendomligt
att enhart av teoretiska skäl nu föreslå en ytterligare kontroll.

Reservanternas andra skäl för att ej biträda utskottsförslaget är att reservanterna
frukta att denna ytterligare kontroll kommer att medföra risk för
minskning av lagens effektivitet. Utskottet säger visserligen: »Enligt vad utskottet
inhämtat torde den föreslagna kontrollen icke minska ifrågavarande
lagstiftnings effektivitet.» Hur utskottet inhämtat detta, är mer än jag vet.
Men för mig står det alldeles uppenbart oell ligger så att säga i sakens natur
att denna kontroll måste försvaga tillämpningen av lagen. Här är det fråga
om att söka förhindra spionage, sabotage och andra liknande samhällsfarliga
brott. Med hänsyn till de hemliga metoder och dolda tillvägagångssätt som
användas av de agerande i dessa slag av brott, måste man uppenbarligen vid
efterspanandet a.v sådana brottslingar och vid polisundersökningar rörande hithörande
förfaranden komma att röra sig på ytterst osäker mark och med ytterst
vaga misstankar. Man har icke i dessa fall samma realiteter att handskas
med som när det gäller vanliga brott mot person och egendom. Man måste i
dessa fall i slör utsträckning lita till intuition och erfarenhetsmässiga slutsatser,
men i sådana fall är det mången gång icke lätt att vid den anmälan

Nr 18.

Lördagen den 22 maj 1943.

Äng. fortsatt giltighet av den s. k. tvångsmedelslagen. (Forts.)
till kontrollmyndigheten, som enligt utskottsförslaget skall ske, ange de skäl
som förelegat till en vidtagen åtgärd. Följden härav kommer med all sannolikhet
att bil att vederbörande i de säkerligen ganska talrika fall, då myndigheten
skulle ha grundat sin åtgärd på skäl som icke äro lätta att konkretisera, låter
bli att vidtaga åtgärden.

Jag ber att i detta sammanhang få påpeka att det här gäller sådana brott
som särskilt under krigstid äro av speciellt farlig karaktär. Under nu rådande
förhållanden måste utredningar angående dessa brott följaktligen bedrivas med
största^ skyndsamhet och intensitet. Härvid får icke av teoretiska eller känsloskäl
något försummas som kan leda till att brottet förhindras eller till att dess
beivrande underlättas. Under fredsförhållanden kan man möjligen kosta på sig
att av sådana skäl som utskottet åberopar fördröja utredningens gång, men nu
får så icke ske. En lag av förevarande slag kommer nog att behövas även under
fredsförhållanden, och då kan måhända även jag vara med om en längre
gående kontroll. Men nu anser jag riskerna vara för stora.

Jag beklagar att herr statsrådet och tillförordnade chefen för justitiedepartementet
i andra kammaren förklarat sig frånträda den av statsrådet Westman
hävdade uppfattningen i denna sak. Det förefaller mig som örn statsrådet därvid
knappast iakttagit tillbörlig hänsyn och artighet mot reservanterna. En departementschef
kan naturligtvis frånträda sin i en proposition uttalade uppfattning
till förmån för ett enhälligt eller så gott som enhälligt utskott, men
något sådant bör väl näppeligen ske när vid utskottets utlåtande är fogad
en så manstark reservation som den här föreliggande. Man får onekligen det
intrycket att herr statsrådet har funnit att den politiska betydelsen hos reservanterna
— några stackars efterblivna högermän och bondeförbundare och en
vilsebliven socialdemokrat — är alltför ringa för att reservationen skulle förtjäna
något avseende, och att ett samröre med ett sådant misstänkt sällskap
helst bör undvikas. Jag har i varje fall av herr statsrådets tillvägagångssätt
fått klart för mig att ännu gäller den gamla satsen: »Förliten Eder icke på
furstar!» Jag skall för framtiden lia den i erinran.

Herr talman! Under åberopande av vad jag sålunda anfört hemställer jag om
bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen, vilket jämväl innebär bifall
till Kungl. Maj:ts förslag i oförändrat skick.

Herr statsrådet Bergquist: Herr talman! Jag ämnar ingalunda stillatigande
mottaga den reprimand sorn herr Siljeström fann lämpligt att ge mig. Jag
har inte på något sätt uppträtt olämpligt i denna sak, utan jag har handlat
på det sätt som jag funnit vara det riktiga.

På ett tidigt stadium av utskottsbehandlingen, innan jag visste, örn det
fanns någon majoritet i utskottet för ett tillägg till lagen eller ej,
fick jag en förfrågan från första lagutskottets ordförande, om jag hade något
att erinra mot ett tillägg till lagen av ungefärligen det innehåll som nu föreslagits
av första, lagutskottets majoritet. Jag meddelade då första lagutskottets
ordförande att jag icke skulle komma att motsätta mig ett sådant tillägg.
Jag vet inte, örn första lagutskottets ordförande framförde detta besked till
utskottet vid dess sammanträde eller ej. I varje fall fanns det intet som helst
hinder från min sida för att mitt uttalande framfördes till utskottet.

Det kan icke anses som bevis på bristande hövlighet mot reservanterna, att
jag har intagit denna ståndpunkt. Det beror heller icke på någon ringaktning
för de partirepresentanter som stå för reservationen. Eftersom herr Siljeström
kommit, in på frågan, ber jag att även i första kammaren få redogöra för min
inställning till detta spörsmål.

Det finns ingen anledning att nu gå in på frågan örn denna lagstiftnings

Lördagen den 22 maj 1943.

Nr 18.

Äng. fortsatt giltighet av den s. k. tvångsmedelslagen. (Forts.)
materiella innehåll i och för sig eller örn lagstiftningens nödvändighet. I det
hänseendet föreligger ingen som helst skiljaktighet mellan första lagutskottets
eller reservanternas uppfattning och Kungl. Maj:ts uppfattning. Vi tyckas
alla vara fullt ense örn att denna lagstiftning ickekan undvaras i nuvarande
läge, och den uppfattningen delar jag helt och hållet. Det är tyvärr så att
vi, under de förhållanden som nu råda, måste ge myndigheterna mycket långtgående
maktbefogenheter på detta område. __ ...

Jag är fullt ense med herr Siljeström också örn att den lagstiftning som vi
nu ha inte saknar sina garantier och sina trygghetsmoment. Det är inte endast
så, att, såsom herr Siljeström nämnde, säkerhetschefen granskar vad som sker
på detta område, utan det sätt på vilket myndigheterna tillämpa denna lag
är liksom när det gäller alla andra lagar underkastat kontroll och granskning
från justitiekanslerns och justitieombudsmannens sida, och dessa lia ju
rätt och möjligheter att ingripa, örn missbruk förekommer.

Huruvida misstag förekommit vid tillämpningen av ifrågavarande Jag är
svårt att säga. Jag vill här liksom i andra kammaren förklara att så långt
jag har kunnat följa denna verksamhet ha polismyndigheterna i regel nied
gott omdöme och urskillning tillämpat lagen. Men det utesluter givetvis inte
att misstag ha kunnat begås vid dess tillämpande.

Trots att jag alltså icke är övertygad på samma sätt som kanske första
lagutskottets majoritet örn nödvändigheten av ökad kontroll, har jag likväl
icke velat motsätta mig det tillägg som här föreslagits. Jag vill säga att när
jag godtar detta tillägg, anser jag mig icke — jag tror herr Siljeström använde
det uttrycket — springa ifrån Kungl. Maj :ts proposition. Här är inte
fråga örn att gå ifrån det förslag som Kungl. Majit lagt fram. Då propositionen
skulle läggas fram, förekom överhuvud taget ingen diskussion örn huruvida
några ytterligare garantier eller säkerhetsregler skulle införas, utan
diskussionen gällde endast huruvida denna lagstiftning behövde förlängas
eller ej, och därvidlag voro vi givetvis fullt ense örn att detta borde ske..

Jag kan säga att det finns två skäl till att jag ej vill motsätta mig utskottsmajoritetens
tillägg. Det ena skälet kan jag kalla negativt och det
andra positivt.

Det negativa skälet är att enligt min uppfattning effektiviteten av lagstiftningen
icke minskas genom den ytterligare kontrollåtgärd som första
lagutskottets majoritet har föreslagit. Jag vill klart säga ut, att hade jag
haft den uppfattningen eller ens den misstanken att ett tillägg av denna art
skulle leda till minskad effektivitet hos lagen, skulle jag för min del lia motsatt
mig detta förslag. Men jag har ingen anledning att tro att tillägget kommer
att leda till minskad effektivitet. Det förslag som första Jagutskottets
majoritet har lagt fram innebär ju att polismyndigheten precis på samma sätt
som hittills får vidtaga de olika åtgärder, som det här är fråga örn, och efter
det att de ha vidtagits, skall en anmälan inges till justitiekanslern som därefter
får pröva, örn åtgärden skall bestå eller icke. Jag tror inte — och därvidlag
har jag således en helt annan uppfattning än herr Siljeström — att
detta kan leda till minskad effektivitet. Jag vill erinra herr Siljeström om
att för ett eller två år sedan infördes en viss kontroll med avseende på tvångsmedelslagstiftningen
genom bestämmelsen att person icke. finge hållas ^anhållen
med stöd av denna lagstiftning längre än under viss tid; därefter måste
vederbörande polismyndighet hos justitiekanslern begära tillstånd för att få
kvarhålla vederbörande ytterligare någon tid. Enligt vad jag har inhämtat
från polismyndigheterna har denna kontroll icke minskat lagens effektivitet,
och däri har man enligt min uppfattning ett stöd för uppfattningen att inte
heller den nu föreslagna åtgärden behöver leda till en sådan minskning.

Nr 18.

Lördagen den 22 maj 1943.

Äng. fortsatt giltighet av den s. k. tvångsmedelslagen. (Forts.)

Men det är klart att det inte är endast detta negativa skäl som för mig
kar varit avgörande, utan det finns, som jag redan sagt, också ett positivt
skäl. Jag anser nämligen att det är av synnerligen stor vikt att en lagstiftning
av denna natur uppbäres av ett allmänt förtroende. Det är ju så att
denna lagstiftning väl är den i den enskilde medborgarens rättigheter mest
ingripande som vi överhuvud taget ha. När man går så långt som man här
har gjort i fråga örn att ge myndigheterna maktbefogenheter, är det naturligtvis
av alldeles särskilt stor vikt att lagstiftningen uppbäres av ett allmänt
förtroende.. Om den inte gör det, är det enligt min mening ägnat att
minska lagstiftningens effektivitet. Kan man nu genom en så enkel åtgärd
som att införa en ytterligare kontrollmöjlighet undanröja detta misstroende,
har man gjort saken en god tjänst. När jag talar om att det är av vikt att
lagen inte ses med misstro, syftar jag naturligtvis inte på de illojala element
sorn väl alltid komma att se en sådan lagstiftning med misstro, utan jag
syftar på de stora kretsar av lojala medborgare som under hela den tid lagen
varit i kraft ha betraktat den med en viss oro. Det är av det skälet att man
genom en kontrollåtgärd kanske i. någon mån bidrar till att undanröja misstroendet
mot lagstiftningen som jag ansett mig icke ha anledning att motsätta
mig det tillägg som första lagutskottets majoritet har föreslagit.

Jag vill härutöver endast tillägga ett par ord i anledning av vad första
lagutskottets majoritet har uttalat.

Jag är litet rädd för den del av första lagutskottets uttalande, där utskotts -majoriteten säger, att den föreslagna kontrollen inte kommer att medföra så
mycket arbete för justitiekanslern. Enligt min uppfattning måste den ifrågasatta
bestämmelsen leda till en ganska väsentlig ökning av justitiekanslerns
arbetsbörda. Man kan^nämligen hur man än ser på saken, inte komma ifrån
att genom en åtgärd sådan som denna ansvaret för fortbeståndet av post- eller
telefoncensur överflyttas på justitiekanslern, sedan anmälan ingivits till honom
och han hunnit granska åtgärden. Det blir alltså enligt min mening
en ganska väsentlig ökning av arbetsbördan för detta ämbetsverk, och det
vållar mig ett visst bekymmer, då justi tiekanslersämbetet redan nu är mycket
arbetstyngt och har det dåligt ställt med arbetskraft. Det blir därför
säkerligen nödvändigt att förstärka arbetskrafterna hos ämbetet för att justitiekanslern
skall kunna bemästra sina arbetsuppgifter. Jag vill säga det,
att .riksdagen givetvis måste vara beredd på att ställa den arbetskraft till’
justitiekanslerns förfogande som är nödvändig för fullgörande av denna uppgift.
Örn riksdagen är beredd att göra det, har jag som sagt ingen anledning
att motsätta mig vad som här har föreslagits.

Jag vill sluta med att säga att jag bestämt tillbakavisar den beskyllning
för mindre lämpligt uppträdande som herr Siljeström ansåg sig kunna rikta
mot mig och mitt förfarande i denna sak.

Herr Kruset: Herr talman! Jag har inte deltagit i utskottets förhandlingar,
men jag har varit närvarande vid dem och jag har tagit del av det
tryckta material som varit tillgängligt. Vidare har jag gjort en del rön rörande
säkerhetspolis en. och dess arbete under den tid jag såsom polischef haft
kontakt med. den och i vissa fall handlat på dess uppdrag. Beträffande den
uppfattning i.här föreliggande fråga som jag sålunda under utskottsförhandlingarna
och i övrigt tillägnat mig, ber jag, herr talman, att få säga några
ord.

Att min mening i frågan inte sammanfaller med utskottsmajoritetens vill
jag omedelbart anmäla. Såväl vårt lands belägenhet och därav skapade be -

Lördagen den 22 maj 1943.

Nr 18.

Ang. fortsatt giltighet av den s. k. tvångsmedelslagen. (Forts.)
hov som erfarenheterna i övrigt utgöra i stället enligt min mening skäl, och
starka sådana, för anslutning till den avgivna reservationen.

I propositionen har framhållits att lagen visat sig vara av stor betydelse
vid bekämpandet av landsskadlig verksamhet och att den under rådande förhållanden
icke gärna kan undvaras. Lagrådet har också lämnat lagförslaget
utan anmärkning. Emellertid föreligga tvenne motioner i ämnet. Den ena har
väckts av herr Undén, som funnit lagens formulering alltför invecklad och
vag, lämnande polisen, såsom han säger, för stor handlingsfrihet utan effektiv
kontroll. I vilket avseende lagen är för invecklad och vag utsäges icke
av motionären. Anmärkningarna äro hållna i allmänna ordalag, och något belägg
för att texten givit anledning till misstolkning eller felaktigt förfarande
anföres icke.

Anledningen till motionen torde få sökas i säkerhetschefens åtgöranden på
grund av det anonyma brev, varom jag tror att herr Undén talade i årets remissdebatt,
för vilka åtgärder emellertid säkerhetschefen frikänts i kungl,
hovrätten. Den som närmare känner till förhållandena kring det brevet, bl. a.
de direktiv för säkerhetschefen som förelågo, förvånar sig heller icke vare
sig över de åtgärder han vidtog eller över det beslut som domstolen fattade.
Herr Undén finner likväl att kontroll bör anordnas, och han förordar en sådan
genom justitieombudsmannen.

Den andra motionen är av herrar Hagberg i Luleå och Persson i Stockholm.
Utskottet har inte ägnat någon större uppmärksamhet åt denna motion, och jag
har inte heller någon anledning därtill. Herrar Hagberg och Persson ha utnyttjat
den fråga det här gäller som ett politiskt instrument, och något annat var
väl inte heller att vänta. För oss andra gäller det lämpliga åtgärder för att möta
förbrytare.

Utskottet har under sin behandling av ärendet, liksom Kungl. Majit, funnit
att lagen under de år den ägt giltighet »varit av betydelse vid bekämpandet av
spionage och uppdagandet av annan landsskadlig verksamhet». Utskottet finner
det också klart, att lagen icke kan undvaras så länge det nuvarande krigsläget
varar och att den förty bör förlänas förlängd giltighet under ytterligare
ett år. Vidare har utskottet icke kunnat påvisa något fall av missbruk av
lagen.

Men detta till trots och trots att icke heller motionären Undén kunnat anföra
något fall av olägenhet eller missbruk, talande mot lagens förlängning i oförändrat
skick, föreslår nu utskottet ett tillägg i lagen örn kontroll genom justitiekanslern.
»Det måste», säger utskottet, »anses stå i mindre god överensstämmelse
med allmänna rättsprinciper att förläna polismyndigheterna så stora
maktbefogenheter som här skett utan att samtidigt skapa nödiga garantier mot
maktmissbruk.»

Principerna beträffande rättsvården ha alltså för utskottet fått väga tyngre
än de värden av praktisk betydelse, som lagen med sin nuvarande formulering
är ägnad att befordra och tillvarataga.

Säkerligen finns det blott få om ens någon i denna kammare, som icke vill
slå vakt om våra medborgerliga friheter och rättigheter. Vi lia fått dem i arv
av våra fäder oell vi vilja lämna dem i arv till våra barn, men är inte förutsättningen
för friheternas bevarande, deras fortbestånd, att vårt land förblir
okränkt, fritt från inkräktare, det må sedan gälla uniformerade sådana eller
civila. Men fridstörare, som det här är fråga örn, lia inget sinne för rättsvård
eller dess principer. De lyda en annan lag, våldets, och det iir därför vi i denna
flir vårt land och folk så ödesdigra tid måste säkra oss mot dessa element medelst
bestämmelser och åtgärder som vi under fredliga förhållanden äro angelägna
att avvara. Det är också därför behövligt med en viss frihet åt dem till

Nr 18.

Lördagen den 22 maj 1943.

Äng. fortsatt giltighet av den s. k. tvångsmedelslagen. (Forts.)
vilka vi detta fall skola lita, d. v. s. säkerhetstjänsten och dess män. Principerna
måste vika, tillfälligt, för det nödvändiga.

Mot bakgrunden av de förhållanden, jag sålunda vidrört, har denna lag också
tillkommit. Den är en beredskapsåtgärd och ingenting annat, och den är avsedd
att försvinna så snart fred åter inträder. Något hot mot friheten, rättsvården
kan den alltså icke anses vara och i anledning därav icke heller för närvarande
i behov av justering.

En viss osäkerhet synes också förefinnas inom utskottet rörande lämpligheten
av den föreslagna förändringen. Utskottet anser i varje fall behövligt att
stärka eventuellt klentrogna på denna punkt med följande uttalande. Utskottet
skriver: »Enligt vad utskottet inhämtat torde den föreslagna kontrollen icke
minska ifrågavarande lagstiftnings effektivitet.» Hade utskottet känt sig säkert
härutinnan, är jag övertygad örn att det citerade uttalandet icke blivit
nedskrivet.

Enligt lagen tillkommer beslutanderätt i fråga örn brev- och telefonkontrollen
vederbörande K. B., landsfogde, polismästare och i Stockholm vederbörande
stadsfiskal och polisintendent. I vissa fall kunna också andra personer erhålla
liknande befogenhet. Men varje sådant beslut rapporteras redan nu till säkerhetschefen,
underståthållaren, för hans bedömande och registrering. På samma
sätt förfares också i fråga örn på grund av sådant beslut uppnådda resultat och
eventuellt förordnandes upphörande.

Kontroll föreligger sålunda redan utan bestämmelser härom i lagen, och denna
kontroll bär fungerat utan anmärkning. Emellertid finner utskottet, som redan
är sagt, att denna anordning bör utgå och ersättas med en liknande sådan,
men under inseende av justitiekanslern. Varje beslut örn brev- och telefonkontroll
skall rapporteras till honom för hans ställningstagande, säger utskottet.
Men härmed inkopplas justitiekanslern, såsom jag ser saken, i säkerhetstjänsten
— han blir dess chef, inte dess kontrollant. Är det utskottets mening? Bör inte
justitiekanslern hållas ovan stridsvimlet? Bör inte hans sysslande med säkerhetstjänsten
begränsas till den initiativrätt han nu jämte justitieombudsmannen
författningsenligt har? Ligger inte däri den största säkerheten?

Jag har ingen kompetens att göra några jämförelser mellan justitiekanslern
och underståthållaren. Men må det vara tillåtet anse, att den sistnämnde, som
under tre år klanderfritt handhaft sitt uppdrag som säkerhetschef, en befattning
i vilken han av allt att döma äger Kungl. Maj:ts förtroende, borde kunna
anförtros kontrolluppgiften även i fortsättningen. Härigenom vunnes också
sammanhang i arbetet och den effekt av säkerhetstjänsten, vartill vi alla syfta.
Det är nämligen av största betydelse att en uppgift som säkerhetstjänstens inte
bara anordnas utan också att dess handhavare, ej minst chefen själv, omfattas
med och visas förtroende, när som här påtaglig anledning därtill föreligger.
Motsatsen, misstroende, skapar ofrånkomligt olust och håglöshet till ogagn för
arbetet. Att många av säkerhetstjänstens män i den föreslagna förändringen
se ett uttryck av misstroende, det vet jag, och jag förundrar mig inte heller så
mycket däröver. Som ett nytt bevis på misstroende nödgas nog också säkerhetstjänsten
se de interpellationer, som häromdagen framställdes i denna kammare
och medkammaren, rörande dess arbetsmetoder i de i interpellationerna angivna
fallen. Det torde komma att visa sig att dessa interpellationer vila på svag
grund.

Utskottet är ju också av den uppfattningen att säkerhetstjänsten väl förvaltat
sitt pund, även örn formen för utskottets erkännande kunde varit mera aktiv.
Utskottet har icke kunnat påvisa något fall av missbruk av lagen. Att utskottet
sedan för princips skull föreslår åtgärder, som av befattningshavarna ifråga
sannolikt uppfattas som misstroende, det är att beklaga.

Lördagen den 22 maj 1943.

Nr 18.

Ang. fortsatt giltighet av den s. k. tvångsmedelslagen. (Forts.)

Men vad tiar då säkerhetstjänsten uträttat? En del av resultatet av dess arbete
har kommit till allmänhetens kännedom, en annan del icke, därför att det
vanligen politiskt funnits olämpligt med publicitet. Men enbart den del, som
offentliggjorts, är så omfattande och så betydelsefull för vårt land och folk, att
värdet av arbetet som rymmes däri ej kan nog uppskattas.

Jag skall inte här uppräkna de olika fallen av brott, fullbordade eller planerade,
som röjts av säkerhetstjänsten. Jag vill blott erinra örn de nästan
veckoligen förekommande notiserna i tidningarna örn spionage, sabotage, våld
och förräderi etc., som uppdagats eller förhindrats. Och dessa resultat, särskilt
de örn uppdagande av planerade förbrytelser, ha möjliggjorts tack vare
befogenheterna enligt s. k. tvångslagen, men också tack vare en för sitt arbete
intresserad och väl skickad personal. Det bör måhända i detta sammanhang
erinras örn, att säkerhetstjänstens personal, befäl som manskap, i stort sett är
utvald frivillig sådan ur stats- och kommunala polisen, som beredvilligt ställt
sig till förfogande för den svåra och många gånger delikata uppgiften.

Mot bakgrunden av det arbete, som säkerhetstjänsten sålunda ostridigt utfört,
synes mig klart att riksdagen bör fatta sitt beslut. Vi få ej bortse från
de värden, som här stått och alltjämt stå på spel: vårt lands säkerhet, våra
medborgares liv och materiell egendom av oskattbart värde; vi få ej heller
bortse från halten hos de krafter, vi här haft och alltjämt ha att räkna med:
uslingar ur tyvärr vårt eget folk, men också utlänningar, vars mål och medel
vi måste bekämpa. Men härtill krävs både fasthet, intresse för uppgiften och
ospart arbete. Dessa förutsättningar böra vi därför slå vakt örn, och det göra
vi genom att antaga Kungl. Maj:ts förslag, d. v. s. rösta för reservationen.

När det gäller vårt yttre försvar, vår militära beredskap alltså, stå vi i dag
beredda till praktiskt taget vilka medgivanden som helst, vilka offer som helst.
Denna inställning anser nästan hela vårt folk riktig. Vår säkerhet kräver den.
Och ändå äro vi ej i krig. Vi tro — hoppas i varje fall -— att vi skola undgå
det.

Men när det gäller det inre försvaret, där kriget sedan år tillbaka är en
verklighet, då anse vi det mindre noga med rörelsefriheten, beväpningen, förtroendet
alltså, vi anse oss t. o. m. ha tid över till principdebatter örn värden,
som ingen vill varken angripa eller mista, men som på grund av omständigheterna
för dagen måste stå tillbaka för det absolut nödvändiga: beredskapen,
vars intressen ej främjas av utskottets förslag.

Herr talman, jag ber alltså få yrka bifall till reservationen.

Herr Linnér: Herr talman! Jag har delvis deltagit i behandlingen av det
föreliggande ärendet. Genom olyckliga omständigheter kunde jag emellertid
icke närvara vid det tillfälle, då lagutskottets beslut fattades. Jag har därför
funnit det angeläget att klargöra min ståndpunkt.

Jag är med herr Siljeström fullständigt överens örn att den viktigaste synpunkten
i den föreliggande frågan är säkerhetskravet, alltså frågan: är lagstiftningen
effektiv eller icke? Genom den redogörelse, som vi fått i utskottet,
tror jag man kan konstatera, att lagstiftningen har visat sig vara effektiv.
Jag tror också att man kan säga, att vi genom denna redogörelse blevo övertygade
om att det icke, åtminstone icke i lagutskottet, kunde konstateras några
missbruk.

Frågan blir då: kan lagstiftningen ändras genom en kontrollbestämmelse
utan att effektiviteten minskas? Vi hade därvid först att pröva de föreliggande
motionerna. För min del skulle jag bestämt ha röstat emot dessa motioner.
Med den verkan, som alltid ett åtal av J.O. har, vare sig åtalet blir bifallet
eller icke, skulle man nödgats befara, att ett åtal från J.O:s sida skulle ha

Nr 18.

Lördagen den 22 maj 1943.

Äng. fortsatt giltighet av den s. k. tvångsmedelslagen. (Forts.)
varit ägnat att framkalla en hämmande inverkan på säkerhetsorganen. Annorlunda
förhåller det sig emellertid efter min uppfattning med den organisation
och den kontroll, som lagutskottet här föreslagit. Denna kontroll är ingenting
annat än samma kontrollapparat, som var stadgad i 1939 års lagstiftning,
men som sedan av någon anledning, som jag inte känner, i justitiedepartementets
proposition 1940 icke fullföljdes. Under den tid 1939 års lag tillämpades,
visade sig icke några olägenheter av denna kontroll. Såvitt jag kan bedöma,
behöver man inte heller befara att sådan olägenhet kommer att följa av justitiekanslerns
kontroll. Jag har stöd för detta av den uppgift som, enligt vad
jag inhämtat, lämnats till utskottet, att varken ledaren av säkerhetstjänsten
eller justitiekanslern anser, att en sådan verkan behöver befaras.

Det återstod då för mig en annan fråga, som är mycket viktig: Kan det tänkas
att justitiekanslersämbetet kan sköta denna kontrollapparat, som blir mycket
betungande? Jag stod därvid inför precis samma fråga, som tillförordnade
justitieministern här har berört, nämligen att det är ganska klart, att justitiekanslern
icke kan göra det med sina nuvarande arbetskrafter. Således måste
riksdagen, när den tar ståndpunkt till frågan, se den ur synpunkten, att örn
man vill ha kontroll, man måste skaffa justitiekanslersämbetet ökade arbetskrafter,
d. v. s. bevilja anslag för detta ändamål.

När man nu väger emot vartannat å ena sidan detta anslagskrav, som vi ha
att förutse, å andra sidan det önskemål, som tagit sig uttryck i motionerna örn
att en viss tillsyn eller kontroll skall komma till stånd, har jag för min del
ansett, att detta önskemål, som ju får anses vara ett uttryck för en medborgerlig
uppfattning inom vissa kretsar, är viktigare än peuningfrågan. När man
således efter min uppfattning kan hysa förhoppning örn, eller jag skulle vilja
säga, när man på grund av lämnade upplysningar kan vara övertygad om att
effektiviteten icke kommer att minskas, skulle jag, örn jag hade deltagit i utskottets
behandling, ha anslutit mig till majoriteten.

Herr Schlyter: Herr talman! Efter statsrådet Bergquists och herr Linnérs
anföranden kan jag fatta mig kortare än jag eljest skulle gjort.

Det förefaller verkligen förvånande, att det har behövt bli några skiljaktigheter
inom utskottet efter det samarbete, som där ägde rum dels med justitiedepartementet
och dels med säkerhetschefen innan utskottet framlade sitt ändringsförslag.

Jag vitsordar riktigheten av statsrådet Bergquists nyss lämnade uppgift, att
jag på ett tidigt stadium inhämtade hans uppfattning om den föreslagna kontrollen.
Han hade då, såsom han här uppgav, icke någon annan betänklighet
emot den än med hänsyn till justitiekanslerns arbetsbörda. Inom utskottet refererade
härefter sekreteraren det i samråd med lagbyråchefen i justitiedepartementet
utarbetade ändringsförslaget. Jag ansåg mig på det stadiet inte
ha skäl att för utskottet referera mitt samtal med den fungerande departementschefen,
då jag dels fann det självklart, att byråchefen inte medverkade
till en jämkning i departementets förslag utan sin chefs gillande och dels ville
avvakta huruvida någon erinran skulle avhöras från departementschefen emot
det av utskottet slutligen utformade ändringsförslaget, innan jag drog in hans
auktoritet i diskussionen. Vid justeringen av utskottets utlåtande, då herr
Siljeström på grund av sjukdom inte var närvarande, konstaterade jag däremot,
att från justitiedepartementets sida icke gjorts någon erinran mot den föreslagna
ändringen.

Jag nämnde för det andra vårt samarbete med säkerhetschefen. Herr Siljeström
frågade, hur utskottet inhämtat, att lagens effektivitet inte skulle minskas
genom kontrollen. Svaret blir det som herr Linnér nyss avgav: säkerhets -

Lördagen den 22 maj 1943.

Nr 18.

Ang. fortsatt giltighet av den s. k. tvångsmedelslagen. (Forts.)
chefens uttryckliga förklaring, att den föreslagna kontrollen inte kan anses
minska lagens effektivitet. Herr Hallgren ansåg visserligen kontrollen icke
behövlig, då han själv kontrollerade varje beslut på grund av lagen, men hail
ansåg kontroll i och för sig själv nyttig, och han hade icke någon invändning
att göra mot ändringen i lagen. På grund av växlande uppgifter, som in i det
sista lämnats om hans ställning till saken, har jag nyss i telefon förvissat mig
örn att jag riktigt återger herr Hallgrens inställning till denna fråga.

Utskottet har icke uttalat sig om huruvida det funne anledning till någon
anmärkning, utan allenast sagt, att kontroll fordras. Herr Siljeström frågar,
varför kontrollen icke infördes från början utan först på teoretiska skäl efter
flera år? Herr Linnér bär redan svarat, att den nu föreslagna kontrollen införts
i den första lagen år 1939, och på även för mig okända skäl försvann
den i en senare edition av tvångsmedelslagen.

Den kontroll, som vi nu vilja lämna åt justitiekanslern, skall framför allt
avse att 2 § i lagen efterleves. Enligt 2 § få de åtgärder, vi här diskutera, vidtagas
där det finnes erforderligt för att hindra eller uppdaga vissa i lagen
uttryckligen angivna brott, som kunna skada rikets försvar eller folkförsörjning
eller dess vänskapliga förbindelser med främmande makt, eller brott mot
lagen örn straff för sabotage, så ock eljest där det finnes erforderligt för att
hindra, att förhållande, vars meddelande till främmande makt kan föranleda
sådan skada som jag nyss nämnde, kommer till obehörigs kännedom, eller för
att vinna utredning om obehörigt utforskande av sådant förhållande eller om
överbringande till obehörig av meddelande därom.

För att justitiekanslern skall kunna utöva denna kontroll har det i utskottets
ändringsförslag uttryckligen sagts, att anmälan om meddelat förordnande om
granskning av postförsändelser eller örn avlyssnande av telefonsamtal skall
innehålla ett angivande av skälen för förordnandet. Denna bestämmelse örn
angivande av skälen för förordnandet, som är en skärpning i jämförelse med
herr Undéns motion, tillkom på förslag från justitiedepartementet.

Man får det intrycket, att vid trafikmedelsövervakningen, d. v. s. post-, telegraf-
och telefonkontrollen, utom den preventiva uppgiften, som omtalas i
lagen, att förhindra att kommunikationsförbindelserna utnyttjas till skada för
landet i de i lagen angivna hänseendena, jämväl beaktas alla uppgifter eller
meddelanden, som kunna äga informatoriskt värde ur politisk, ekonomisk eller
militär synpunkt. Det lär förhålla sig så att dessa uppgifter i viss utsträckning
sammanställas i särskilda rapporter, som därefter delgivas vederbörande
myndigheter. Det skulle således kunna sägas, att den allmänna säkerhetstjänsten,
sådan den tillämpas, företräder två närbesläktade men principiellt
olikartade verksamhetsuppgifter, i det den fungerar dels såsom en central
kontraspionageorganisation och dels såsom ett faktiskt centralorgan för allmän
censur. Den förra uppgiften är sanktionerad i lagen, den senare uppgiften saknar
rättslig sanktion.

Justitiekanslerns uppgift blir nu att hålla trafikmedelscensuren inom lagens
råmärken. Det bör med styrka understrykas, att justitiekanslern icke
äger såsom något slags sedvanerätt acceptera en tillämpning av trafikmedelscensuren
vid sidan örn lagen, som tilläventyrs må ha insmugit sig.

Örn justitiekanslern genom alla de nya uppgifter, som genom olika straffrättsliga
lagar påläggas honom, får för mycket att göra, bör Kungl. Maj :t
tänka på att uppdela hans syssla. Justitiekanslersämbetet bör renodlas till att
bli en högsta åklagare och övervakare av lagarnas efterlevnad, men justitiekanslern
bör slippa alla möjliga utredningar och utlåtanden till Kungl. Maj:t,
för vilka en regeringsadvokat borde kunna tillsättas. Kostnaden för den tillfälliga
biträdeshjälp åt justitiekanslern, sorn kan föranledas av den nu före Första

kammarens protokoll 1948. Nr IS. 5

Nr 18.

Lördagen den 22 maj 1943.

Äng. fortsatt giltighet av den s. k. tvångsmedelslagen. (Forts.)
slagna nya uppgiften, torde kunna uppvägas av någon reduktion av det mycket
stora antal heltidsanställda post-, telefon- och telegramcensorer, en reduktion
som måhända blir möjlig efter den begränsning av post- och telefoncensuren,
som kan antagas bli en följd av den införda kontrollen.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Larsson, Sam: Herr talman! Jag kan nöja mig med att säga endast
några få ord, eftersom jag i alla delar kan instämma i det anförande, som
hölls av herr Linnér.

Jag vill på det livligaste förorda bifall till utskottets förslag. Det är enligt
mitt förmenande av en utomordentlig vikt, att man på detta ömtåliga område,
där det gäller möjlighet till inskridanden i de medborgerliga fri- och
rättigheterna på ett sätt som vi förut aldrig varit vana vid, sei till att en kontroll
åstadkommes, som i största möjliga grad förhindrar missbruk, samtidigt
givetvis som man, som herr Linnér framhöll, ser till att åtgärderna bli effektiva
gentemot laglösheten.

En föregående ärad talare tycktes anse som ett huvudfel i utskottets förslag,
att det skulle kunna föra med sig möjlighet till att vissa tjänstemän skulle
uppfatta det som ett misstroendevotum, örn riksdagen godkände detta förslag.
En sådan möjlighet kan ju föreligga, men dessa skäl måste ju ändå väga fjäderlätt
gentemot den andra och viktigare synpunkten, nämligen att den stora
massan av laglydiga medborgare få en känsla av att man icke gör ingrepp
på detta område utan att det är nödvändigt och att man ser till att verklig
kontroll utövas över att så inte sker.

Härutöver kan jag emellertid, herr talman, icke underlåta att säga ett ord
till herr Siljeström. Herr Siljeström, som ändå är ganska ny här i kammaren,
tycks ha fattat som sin uppgift att vara någon sorts mentor för kammaren
och även för många andra. För en tid sedan klagade han över den .dåliga
ton, som började insmyga sig i kammarens förhandlingar. I dag har hän tillrättavisat
en medlem av Kungl. Maj:ts regering för ett yttrande, som denne,
fällt i andra kammaren. Jag vill säga herr Siljeström, att det inte finns någon
anledning för honom att anse som sin uppgift att vara en uppfostrare av
denna kammare.

Herr Undén: Herr talman! I egenskap av motionär i denna fråga ber jag
få framföra mitt tack till lagutskottet för den omsorgsfulla behandling det har
ägnat min motion.

Utskottet har överflyttat den här ifrågasatta kontrollen från justitieombudsmannen,
såsom föreslogs i motionen, till justitiekanslern och i det sammanhanget
i annat avseende något skärpt avfattningen av kontrollbestämmelserna.
Jag skall inte göra någon erinran mot denna omläggning. Vissa skäl kunde måhända
anföras till förmån för en anmälan av dessa frågor hos J. O., men jag
skall som sagt inte ta upp tiden med detta spörsmål, utan ber att få helt och fullt
biträda utskottets förslag.

En talare i denna debatt, herr K nigel, har gjort sig mödan att analysera
de skäl, som legat till grund för motionen, och han har därvid framfört
den synpunkten att motionen bland annat skulle vara föranledd av
min uppfattning rörande ett ingripande från säkerhetschefens sida, som emellertid
inte gällde brevhemligheten eller telefonhemligheten utan något helt
annat. Jag vill försäkra den ärade ledamoten av kammaren, att detta förmodade
skäl till motionen helt och hållet är gripet ur luften och utgör en konstruktion
från hans sida. Vad beträffar detta ingripande, som han också gick
närmare in på i det han här utförde ett slags polemik mot min vid ett tidi -

Lördagen den 22 maj 1943.

Nr 18.

Ang. fortsatt giltighet av den s. k. tvångsmedelslagen. (Forts.)
gare tillfälle framförda uppfattning, vill jag bara säga att frågan ligger under
domstolsprövning och att riksdagens justitieombudsman har fullföljt sin
talan hos högsta domstolen.

Den ärade talaren nämnde också, att jag i motionen hade hänvisat till lagtextens
vaga karaktär såsom enda skälet för att införa en viss kontroll av
granskningsverksamheten. Jag skall gärna stå till tjänst med att något närmare
belysa, att detta påstående örn lagtextens natur icke är gripet ur luften.
Herr Schlyter har nyss läst upp den paragraf, som anger förutsättningarna
för ett ingripande i brevhemligheten och telefonhemligheten, och jag skall därför
icke upprepa själva ordalagen. Jag endast påpekar, att denna paragraf i
lagen dels gäller sådana fall där någon misstänkes för ett bestämt brott, men1
att ingripanden i brev- och telefonhemligheten dessutom också medges på den
grund att något förhållande, vars meddelande till främmande makt kan föranleda
skada för försvaret, folkförsörjningen eller våra vänskapliga förbindelser
med främmande makt, befaras komma till obehörigs kännedom, liksom
också för att vinna utredning örn obehörigt utforskande av sådant förhållande
eller örn överbringande till obehörig av meddelande örn dylika saker.

I lagen står inte på något vis definierat, vem som är obehörig och vad som är
obehörigt. Det lägges också i polismyndighetens hand att bedöma, örn till exempel
meddelandet av ett visst förhållande till någon främmande makt kan föranleda
skada för våra förbindelser med den främmande makten och följaktligen
bör förhindras genom att en person sättes under brev- eller telefoncensur.

Det faller av sig självt att en lagtext, som är till den grad vidsträckt, nära
nog inbjuder till missbruk, och jag kan hålla med herr Siljeström örn att det
hade varit naturligt örn en kontroll över denna tillämpning hela tiden hade funnits
i lagstiftningen. Yi ha nyss hört av andra talare att det funnits en sådan
i en tidigare version av lagen, men att denna kontrollbestämmelse sedan på något
för utskottets ledamöter tydligen oförklarligt sätt har fallit i glömska
och inte kommit med i senare upplagor. Det hade som sagt varit på sin plats
med en dylik kontroll. Men örn man konstaterar detta, är det naturligtvis icke
av den anledningen omotiverat att nu föra in en bestämmelse i lagen, som helst
borde ha funnits där hela tiden.

Ett pär talare ha sagt, att inga missbruk av denna lag kommit till utskottets
kännedom. Ja, man kan fråga sig hur missbruk av en lag av denna art
egentligen skola komma till synes och bli kända. De personer, som äro utsatta
för brevcensur eller telefonkontroll, få ju aldrig veta detta och ha aldrig möjlighet
att föra fram sina synpunkter på ett eventuellt övergrepp. Det är ju av
en ren händelse de kunna få kännedom därom eller få anledning misstänka
att de äro föremål för dylik censur. När det alltså säges av reservanterna, att
intet fall av missbruk kommit till utskottets kännedom, är det argumentet så
vitt jag förstår i och för sig alldeles förfelat.

När sedan en talare i debatten, det var herr Kräge!, ytterligare t.illade att
ingenting finnes att anmärka mot den verksamhet, som hittills förekommit på
detta område, tror jag att den ärade talaren utställer ett betyg som han inte
har full kompentens att utställa, eftersom det inte kan antagas att han har varit
i stånd att skaffa sig kännedom örn dessa ytterst hemliga förhållanden och
örn i vilken utsträckning och i vilka fall dylik kontroll utövats från säkerhetstjänstens
sida. Den ärade talaren kan i varje fall icke ha kännedom örn sådana
förhållanden annat än inom ett ytterst obetydligt område, dit hans erfarenhet
till äventyrs sträcker sig. För min del vill jag säga, att jag inte här
kan offentligen meddela de sporadiska fall jag har fått kännedom örn, men
åtminstone ett pär av dem lia före fallit mig vara uppenbara missbruk, för att
använda ett ord rakt på sak.

Nr 18.

Lördagen den 22 maj 1943.

Äng. fortsatt giltighet av den s. k. tvångsmedelslagen. (Forts.)

Hur vidsträckt denna tvångsmedelslag än är, innehåller den dock vissa begränsningar.
Det heter i lagen, att det skall vara faktiska förhållanden av den
art, som angives, som skola vara avsedda med efterforskningen genom breveller
telefoncensur. Det är inte så att personers politiska åsikter eller deras
allmänna neutrala hållning, om man får använda det oegentliga uttrycket, skall
vara föremål för en övervakning på denna väg. Men det finns tyvärr tecken
till, och det bekräftades ju av det anförande som första lagutskottets ordförande
nyss höll, att man vid tillämpningen högst väsentligt tänjt på dessa
bestämmelser, att man med andra ord inte begränsar sig till att efterforska när
sådana bestämda fakta bringas till obehörigs kännedom, utan att tillämpningen
har glidit betydligt utanför lagens råmärken. Det torde alltså vara överord
från reservanternas sida, när de påstå, att utskottet är alldeles utan kännedom
örn missbruk av lagen. Har lagen i praktiken blivit tillämpad på ett sätt som
avsevärt går utöver dess ordalydelse, kan man med fog säga, att missbruk
förekommit i tillämpningen.

Som slutsats skulle jag vilja säga, att det icke kan vara lämpligt att riktlinjerna
för denna censurverksamhet utformas genom en praxis som bildas av
de polistjänstemän, vilka ha med dessa fall att göra, och genom successiva
underhandsdirektiv från tjänstemän i olika ställningar, som tilläventyrs tillfrågas
av polisen när det gäller att bedöma de fall som äro föremål för uppmärksamhet.
På det sättet kan mycket lätt en praxis utbilda sig, som är helt
annorlunda äni vad man har tänkt sig vid lagens avfattning. Vi befinna oss
dock inte i krig, och vi ha väl aldrig tänkt oss att i säkerhetspolisen ha något
slags övervakare av enskilda medborgares politiska åsikter eller allmänna politiska,
även utrikespolitiska, hållning.

I herr Undéns yttrande instämde herr Pauli.

Herr Sandler: Herr talman! Då motsvarande ärende föredrogs vid föregående
års riksdag, gjorde jag en hemställan till lagutskottet att icke behandla
denna sak expeditionellt, utan försöka skaffa sig kännedom örn hur
denna lag tillämpas. Med föranledande av de motioner, som väckts, har
lagutskottet nu gjort en sådan ingående undersökning. Utskottet har i sitt
betänkande meddelat, att det blivit övertygat örn att denna lag alltjämt behövs
för att uppdaga vissa svåra brott -— det talas här hela tiden om spionage
och sabotage. Jag kan också förstå att det är förhållandet, och jag har ingen
erinran att göra till den saken.

Men lagutskottet har sedan inte fortsatt och talat örn vad man i övrigt har
erfarit. En mycket värdefull komplettering till utskottets betänkande ha vi
alldeles nyss fått av första lagutskottets ärade ordförande, som här har meddelat
oss det ganska märkliga förhållandet att han nödgas konstatera en
lagtillämpning utan rättsligt stöd. Denna omständighet kan givetvis icke förbigås
med tystnad. Nu var det särskilt den saken jag tänkte på då jag yttrade
mig i fjol, och det skulle ha varit av intresse att se i utlåtandet, huruvida
utskottet efter sin granskning kan säga, att lagen täcker den tillämpning
som har kommit till stånd.

Jag är för min del mycket tacksam för den ändring lagutskottet här föreslår,
och jag kommer att biträda utskottets förslag. Men jag ville särskilt
yttra mig i frågan örn denna lagstiftnings tillämpningsområde, framför allt
när det gäller brevhemligheten. Därvid nödgas jag nog säga ett ord örn lagens
materiella innehåll, utöver det som redan har sagts från herr Undéns sida
och från utskottets ordförande. Den paragraf, som handlar om förutsättningarna
för att de olika åtgärderna, brevcensur och telefonavlyssning etc., skola
få vidtagas, talar ju icke bara örn brott, örn spionage och sabotage etc., såsom

Lördagen den 22 maj 1943.

Nr 18.

Ang. fortsatt giltighet av den s. k. tvångsmedelslagen. (Forts.)
här har sagts i det föregående. Den har dessutom en tredje del, en svans,
som herr Undén föredrog och som faktiskt icke kan karakteriseras nied enkla,
begripliga ord. Man måste läsa upp hela den långa svansen med alla dess olika
meningar, och det finns ingen möjlighet att konkretisera det hela till någonting
bestämt. Den materia, av vilken denna lagtext är gjord, är sådan att
det skulle vara mycket smickrande att kalla den för kautschuk. För tillämpningen
av lagen är detta naturligtvis en rätt betänklig sak.

Men det står väl alldeles klart, att denna lag icke är avsedd att generellt
bringa hela det svenska folket in under de kontrollåtgärder som sedan beskrivas
i lagen. Den fullt begripliga upprinnelsen till plagen är, att polisen
har anledning misstänka vissa figurer för att bedriva något hyss, som är på
gränsen till spionage, sabotage eller dylikt, och att den behöver ha extra maktmedel
i sin hand för att kunna avslöja vederbörande. Allt detta^begriper man,
och det finns ingenting att invända däremot. Det gäller alltså att begagna
dessa tvångsmedel mot en viss grupp av personer, som man kan peka ut och säga
att det är dem man har anledning misstänka för att ha någonting galet för
sig, som det gäller att komma underfund med. Men, ärade kammarledamöter,
inte får det vara så med denna lagstiftning, att den ger stöd för att generellt
besluta örn sådana åtgärder gent emot hela grupper av svenska medborgare.

Man kanske tycker att vad jag nu kommer att säga är groteskt, men ni
skola förstå det innan jag har slutat. Det kan ju inte godtagas, örn exempelvis
Stockholms polismästare med stöd av denna lag skulle besluta att alla stockholmares
telefonsamtal skola avlyssnas eller om landsfogden i Gävleborgs län
med stöd av denna lag skulle förordna att alla medborgare i Gävleborgs _ län
skola få sina brev granskade på det sätt som här förutsättes. Ingen människa
kan ju tänka sig, att meningen med denna lagstiftning skulle vara att ge
stöd för någonting sådant. Det är självklart att denna lag måste vara begränsad
till sin omfattning, liksom den är begränsad till tiden. I lagen står ju
uttryckligen att åtgärder, varom där förmäles, icke få upprätthållas längre
än som erfordras för att vinna det med lagen avsedda ändamålet. Lagstiftningen
är alltså begränsad till sin omfattning, beträffande personerna som
skola drabbas av åtgärderna, och begränsad till tiden, i fråga örn åtgärdernas
varaktighet.

Och nu skall jag berätta en liten historia för kammaren. Jag tänker inte
yppa vad hemligt är och vad hemligt hållas bör, men var och en har ju rättighet
att göra till offentligt det som rör honom själv. Det är ju ofta så, att
saker och ting framstå mera klart och konkret då man alldeles direkt får en
erfarenhet därav. Så länge det bara gäller vissa anonyma filurer, som man
inte kan veta vad de ha för sig, kan man ju ta saken mera lugnt och obesvärat.
Men nu kommer jag till min historia, och den illustrerar i vilket tillstånd
den korresponderande svenska allmänheten för närvarande befinner sig då det
gäller våra förbindelser med utlandet.

För någon tid sedan erhöll jag ett brev, förmedlat av herr Örnes postverk.
Det kom till Gävle, och på kuvertet stod det maskinskri vet: Herr och fru
Sandler, Slottet, Gävle. Det var avstämplat i Stockholm, men då jag bröt
kuvertet visade det sig innehålla ett brev på engelska från min son, som är
bosatt i Los Angeles i Kalifornien. Det behövdes ju inte något vidare detektivskarpsinnc
för att klara ut sammanhanget med detta brev, avsänt från
Los Angeles, California, men avstämplat i Stockholm: jag hade fått en personlig
kontakt med den fråga, varom vi tala här i kammaren i dag, och den
saken har jag i värjo fall rättighet att omtala för kammarledamöterna.

Jag drog icke ett ögonblick av detta förhållande den slutsatsen, att landshövding
Sandler var föremål för en hemlig brottsutredning av det slag, varom

Nr 18.

Lördagen den 22 maj 1943.

Äng. fortsatt giltighet av dens. k. tvångsmedelslagen. (Forts.)
utskottet talar i sitt betänkande. Jag drog i stället den slutsatsen att jag
råkat vara adressaten N. N. i Sveriges land, mottagare av en från utlandet
inkommande postförsändelse, och att det hade hänt en liten malör med denna
försändelse.^ Den hade behandlats av en klåpare, som inte kunnat tillsluta kuvertet
på sådant sätt att inte mottagaren kunde märka vad som hade skett.
I ett land, där det icke införts laglig brevcensur, är det givetvis olämpligt att
ett av herr örnes postverk befordrat brev på själva utanskriften talar om,
vilken behandling det har undergått.

Ja, vem som helst av kammarens ärade ledamöter kunde vara denna adressat
N. N. Det är det läge vi befinna oss i. Och nu har jag inte tänkt sluta
med något yrkande utan med en fråga. Jag konstaterar för det första, som
jag gjorde i början, att den lag, vars förlängning vi i dag besluta, icke rimligen
kan vara en grund för att utfärda någon generell föreskrift örn kontroll
över liela den svenska korresponderande allmänheten. För det andra konstaterar
jag, att någon allmän censur icke har satts i kraft här i landet. Och
då kommer jag till min fråga: Vilken rättsgrund finnes för det tillstånd,
som för närvarande råder? Är det verkligen så, att vi i detta hänseende befinna
oss i ett laglöst tillstånd?

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen enligt
de därunder förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att hava upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande ja
besvarad.

. Herr Siljeström begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad första lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 35,
röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

_ Vid förnyad föredragning av första lagutskottets utlåtande nr 36, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn ändrad lydelse av
14 kap. 45 § strafflagen, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Äng. helg■_ Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 37, i anledning av dels

vima^fki^a Hun£l. Maj:ts proposition med förslag till kungörelse angående förbud mot
”togtidsdagar! offentliga nöjestillställningar m. m. på vissa kyrklika högtidsdagar, dels ock
i ämnet väckta motioner.

Lördagen den 22 maj 1943.

Nr 18.

Äng. helg fridsskydd för vissa kyrkliga högtidsdagar. (Forts.)

Grenom en den 5 mars 1943 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 141, vilken behandlats av första lagutskottet, hade Kungl. Majit begärt
riksdagens yttrande över ett vid propositionen fogat förslag till kungörelse
angående förbud mot offentliga nöjestillställningar m. m. på vissa kyrkliga
högtidsdagar.

I berörda förslag voro 1 och 2 §§ så lydande:

1 §•

På juldagen, långfredagen och påskdagen må icke anordnas offentliga nöjestillställningar,
ej heller offentliga, tävlingar eller uppvisningar i skjutning,
motorsport, hästsport eller annan sport eller i gymnastik eller idrott.

Med dag avses tiden klockan 6—24.

Med nöjestillställningar förstås i denna kungörelse teater-, biograf-, cirkusoch
revyföreställningar, varieté- och kabarettillställningar, tivolinöjen och dans
samt andra med dem jämförliga tillställningar.

Som offentlig skall anses jämväl tillställning, tävling eller uppvisning,. till
vilken tillträde är beroende av medlemskap i viss förening, eller av inbjudning,
därest densamma uppenbarligen utgör del av en uteslutande eller väsentligen
för anordnande därav driven rörelse eller eljest är att jämställa
med tillställning, tävling eller uppvisning, till vilken allmänheten har tillträde.

2 §.

överträdelse av denna kungörelse straffes med dagsböter.

Fälles någon till straff för förseelse mot kungörelsen, må tillika, efter, ty
skäligt finnes, förklaras förverkat vad som uppburits i avgifter eller, eljest
i ersättning för bevistande av tillställningen, tävlingen eller uppvisningen;
finnes det ej kvar, skall i stället dess värde gäldas.

I samband med propositionen hade utskottet förehaft följande i anledning
av densamma inom riksdagen väckta motioner, nämligen

inom första kammaren:

nr 215, av herr Gustavson m. fl.; samt

inom andra kammaren:

nr 314, av herrar Staxäng och Hansson i Rubbestad;

nr 318, av herr Sundqvist; och

nr 333, av herr Lindmark.

I motionerna I: 215 och II: 314, vilka voro likalydande, hade hemställts, att
riksdagen för sin del måtte besluta, att 1 § första stycket i förslaget till kungörelse
angående förbud mot offentliga nöjestillställningar m. m. på vissa
kyrkliga högtidsdagar skulle få följande lydelse:

På juldagen, första böndagen, långfredagen, påskdagen och pingstdagen må
icke anordnas offentliga nöjestillställningar, ej heller offentliga tävlingar eller
uppvisningar i skjutning, motorsport, hästsport eller annan sport eller i gymnastik
eller idrott.

I motionen 11:318 hade föreslagits, att riksdagen ville besluta sådant tillägg
till förevarande proposition, att förbud mot offentliga nöjestillställningar m. m.
stadgades jämväl för pingstdagen.

I motionen II: 333 hade hemställts, att riksdagen för sin del vid behandling
av propositionen måtte besluta, att helgfridsskydd för de stora helgdagarna
skulle omfatta även pingstdagen och de fyra böndagarna.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit förklara, att riksdagen

Nr 18.

Lördagen den 22 maj 1943.

Äng. hel g frids sky dd får vissa kyrkliga högtidsdagar. (Forts.)
vid sin granskning av det genom förevarande proposition framlagda förslaget
icke funnit anledning till andra erinringar än de i utskottets utlåtande upptagna;
samt

B) att de i ämnet väckta motionerna, I: 215 samt 11:314, 318 och 333, måtte
anses besvarade genom utskottets hemställan under A).

I motiveringen hade utskottet yttrat, bland annat, att enligt utskottets uppfattning
några vägande skäl ej anförts för en rubbning av den ställning, som
pingstdagen enligt en alltjämt levande, uråldrig kyrklig tradition intoge, samt
att det utan tvivel skulle verka stötande för många i vårt land, örn störande
nöjestillställningar finge anordnas på pingstdagen.

Reservationer hade avgivits

l:o) av herr Geselius, som ansett, att å angiven plats i utskottets utlåtande
bort inflyta två stycken av följande lydelse:

»Oni utskottet sålunda, i likhet med motionärerna, anser att pingstdagen i
princip bör likställas med övriga större helgdagar och liksom dessa fredas för
störande tillställningar, är utskottet emellertid av den uppfattningen att tillstånd
till anordnande av gymnastikuppvisningar och därmed jämförliga idrottstillställningar
bör kunna lämnas för denna dag. Gymnastikuppvisningar och
idrottstävlingar höra överhuvud taget icke jämställas med nöjestillställningar
i vanlig mening. De verka som regel fostrande och uppbyggande och ha ofta
en ideell syftning. Utskottet erinrar också örn det samarbete som på senare tid
kommit till stånd mellan kyrkan och idrottsorganisationerna. Kyrkans representanter
ha visat stor förståelse för idrott och friluftsliv. Idrottsorganisationerna
å sin sida ha tillmötesgått från kyrkligt håll framställda önskemål beträffande
tidpunkten för förläggande av tävlingar och dylikt. Man torde vara
berättigad utgå ifrån att tillstånd icke komma att lämnas till idrottsfester av
sadan beskaffenhet att de kunna inverka störande på helgfriden under pingstdagen.

Utskottet finner däremot icke skäl förorda de sakkunnigas förslag att teateroch
biograf föreställningar skulle få anordnas på pingstdagen.»

2:o) av herrar Wagnsson, Branting, Ahlkvist, Berg, Lindberg i Stockholm,
Landgren och Andersson i Mölndal, vilka ansett, att utskottets utlåtande bort
hava den lydelse, reservationen visade, och avslutas med en hemställan,

A) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit förklara, att riksdagen
vid sin granskning av det genom förevarande proposition framlagda förslaget
icke funnit anledning till erinran mot detsamma; samt

B) att de i ämnet väckta motionerna, I: 215 samt II: 314, 318 och 333, måtte
anses besvarade genom utskottets hemställan under A).

I den av reservanterna förordade motiveringen hade bland annat uttalats, att
utskottet i likhet med vad i propositionen anförts funne övervägande skäl tala
för att nöjesförbudet på pingstdagen upphävdes. Sista stycket av reservanternas
motivering hade följande lydelse:

»Det må slutligen framhållas, att de föreslagna förverkandebestämmelserna
böra tillämpas med den största varsamhet. För mångå klubbar och föreningar
är det en ekonomisk nödvändighet att anordna tillställningar, till vilka allmänheten
har tillträde mot erläggande av avgift. Därest en sådan sammanslutning
skulle anordna en offentlig tillställning på någon av de ifrågavarande
helgdagarna skulle ett fällande utslag med förordnande örn förverkande av de
uppburna avgifterna kunna innebära en opåkallad hårdhet.»

Herr Wagnsson: Herr talman! Det föreliggande förslaget till kungörelse
avser en effektivisering av förbudet mot offentliga nöjestillställningar på de

Lördagen den 22 maj 1943.

Nr 18.

Äng. hel g fr hiss k y dd för vissa kyrkliga högtidsdagar. (Forts.)
större helgdagarna. Nu gällande förordning av den 4 oktober 1895 är nämligen
i flera avseenden otillfredsställande och har därför med all rätt ansetts
behöva ersättas. Det är huvudsakligast i två avseenden, som bristerna i kungörelsen
framträtt, nämligen för det första saknaden av påföljd för överträdelse,
och för det andra de i kungörelsen nämnda slagen av tillställningar,
som icke få anordnas under vissa helgdagar.

Att det är orimligt med i förordningen utfärdade förbud, vilkas överträdande
inte är straffbelagt, behöver väl inte framhållas. I detta fall har i
fråga örn vissa tillställningar saknaden av straffbestämmelser varit av mindre
betydelse, enär enligt ordnings stadgan för rikets städer dylika tillställningar
inte må anordnas utan tillstånd av polismyndigheten. År 1932 har sistnämnda
stadgande utsträckts till att gälla också för landsbygden. Men vissa andra
nöjestillställningar, bl. a. förevisande av skådespel, kan vederbörande anordna
utan att avvakta myndighets tillstånd och utan att straff för förbudets överträdande
kan följa.

Åtskilliga nu vanliga offentliga tillställningar förekommo inte alls eller
endast i begränsad omfattning år 1895 och inrymmas därför inte i förbudet.
Dit hör t. ex. biografföreställningar, offentliga idrottstävlingar, motortävlingar,
fotbollsmatcher o. dyl. Örn biograf föreställningarna stadgas i en särskild
förordning, medan idrottstävlingarna icke inbegripas bland de tillställningar,
som äro förbjudna på här ifrågavarande helgdagar. Att idrottstävlingarna
böra inbegripas i de regler, som gälla nöjestillställningar, synes mig
emellertid vara riktigt.

Då Kungl. Maj :t nu föreslagit väsentligt effektivare skydd för vissa helgdagar
än det nu gällande, har helt naturligt frågan örn vilka helgdagar, som
böra skyddas, upptagits till ny prövning. Ecklesiastikministern har därvid
stannat för att förorda skydd för helgfriden på juldagen, långfredagen och
påskdagen. Däremot har han i likhet med flera av de hörda myndigheterna
ansett övervägande skäl tala för att nöjesförbudet på pingstdagen upphäves.
Utskottet har emellertid, med den knappast möjliga majoritet vid omröstningen,
8 röster mot 7, velat gå ett steg längre.

För egen del ansluter jag mig helt till den av ecklesiastikministern intagna
ståndpunkten. Pingstdagen inträffar vid en tidpunkt då på flertalet orter i
vårt land försommaren börjat. Det har blivit allt vanligare att då anordna friluftsfester
av olika slag. De sakkunniga ha också med all rätt konstaterat,
att man på sina håll har ansett, att pingstdagen inte på samma sätt som de
tre andra helgdagarna ingått i folkmedvetandet som en kyrklig högtid. Fastän
de sakkunniga inte ansett sig böra förorda, att pingstdagen helt undantas
från nöjesförbud, lia de dock ansett, att teater- och biografföreställningar
undantagslöst då skulle få förekomma. För idrottstävlingar ifrågasätta de
också tillstånd. Och vidare ha de förordat, att tillstånd till idrottstävlingar
skulle kunna lämnas också under pingstdagen.

Då nu en effektivisering av denna förbudslagstiftning skall ske, synes det
önskvärt, att hänsyn tages till olika intressen. Man har att väga skälen mot
varandra. Det av statsrådet Bagge förordade förslaget synes mig väl avpassat.
Det har ju också i onsdags nied stor majoritet, icke mindre än 116 röster
mot 68, godtagits av andra kammaren.

Jag skall för mili del be att få yrka bifall till den här av mig jämte
ytterligare 6 av utskottets ledamöter framförda reservationen, dock med den
ändring, som företagits i andra kammaren, nämligen att sista stycket som börjar
med orden »Det må slutligen» och slutar »en opåkallad hårdhet» må utgå
ur motiveringen.

Häri instämde herr Schlyter.

Nr 18.

Lördagen den 22 maj 1943.

Äng. helg fridssky dd för vissa kyrkliga högtidsdagar. (Forts.)

Herr Brandt: Herr talman! Då jag kommer att yrka bifall till den första
reservationen, herr Gezelius’ reservation, så ber jag att få med några korta
ord motivera detta.

Det må vara, att ett utskott ibland är mera rojalistiskt än konungen, men
att det skall behöva vara mera ecklesiastiskt än kyrkan tycker jag nästan
kan vara överflödigt. Jag ber att få hänvisa till sid. 9 i betänkandet, varav
framgår, att de särskilt tillkallade sakkunniga, bland vilka vi hade biskop
Cullberg, säga:

»Utan hinder av vad i 1 § sägs må på pingstdagen anordnas teater- och
biograf föreställningar ävensom, där Kungl. Maj:t på grund av särskilda omständigheter
finner skäl därtill meddela tillstånd, tävlingar och uppvisningar.»

Alltså: när en biskop anser sig kunna gå med på att det generella nöjesförbudet
för pingstdagen modifieras därhän, att man under vissa omständigheter
må kunna anordna både teater- och biografföreställningar och inte minst
gymnastiska tävlingar och uppvisningar samt idrottsuppvisningar, så tycker
man ju ändå, att utskottets majoritet skulle ha kunnat acceptera detta. Jag
begår ingen indiskretion, örn jag med hänvisning till s. 22 omtalar, att det
stycke, som den förste reservanten vill ha intaget i utlåtandet, har förelegat
i förslagstryck inom första lagutskottet. Det var väl så, att man i början trodde
att man skulle kunna uppnå enighet örn detta. Det hade varit ganska skäligt.
Det är nämligen den ståndpunkt, som de sakkunniga intaga med biskop
Cullberg i spetsen. Sveriges gymnastik- och idrottsmän ha sedan åtskilliga
år varit vana att avstå från tävlingar och uppvisningar med åskådareavgifter
även på pingstdagen. S. 15 talar om detta, att svenska gymnastik- och idrottsföreningarnas
riksförbund, som för närvarande omfattar 23 specialförbund
och 23 distriktsförbund med sammanlagt 6,705 föreningar och 453,601 medlemmar,
erinrar örn att förbundet sedan den 1 januari 1934 tillämpar den bestämmelsen,
att i de av riksförbundets specialförbund administrerade idrottsgrenarna
på juldagen, långfredagen, påskdagen och pingstdagen icke få hållas
några offentliga tävlingar eller uppvisningar mot åskådaravgift. Jag menar
således, att örn gymnastik- och idrottsorganisationerna verkligen under
ett årtionde och antagligen längre ha tagit hänsyn till den kyrkliga traditionen
och de kyrkliga önskemålen, så borde man även för framtiden kunna
respektera denna tradition. För egen del skulle jag visserligen helst ha sett,
att herr Gezelius’ reservation även hade upptagit den modifikation, som består
däri, att man skulle få anordna teater- och biografföreställningar på
pingstdagen. Det var ju nämligen den tanke, som de sakkunniga hade, men
som det är lönlöst att framställa ett sådant yrkande som en tredje reservation,
då det kanske redan är svårt att få respekt för den första, så vill jag
inte göra något tillägg till den. Jag beklagar bara till slut ännu en gång, att
denna linje tyvärr icke kom att accepteras i lagutskottet såsom en samlande
linje, och att givetvis efter andra kammarens beslut det icke heller finnes
någon förhoppning, att så skulle kunna ske här. Det är emellertid den linje,
som faktiskt utgör den gyllene medelvägen mellan två ytterligheter.

Jag ber därför, herr talman, med stöd av vad jag har sagt, att få yrka
bifall till herr Gezelius’ reservation.

Herr Gärde: Herr talman! Såsom framgår av de föregående yttrandena
gäller skiljaktigheten mellan utskottet och reservanterna pingstdagen. Vad som
i detta avseende har bestämt utskottsmajoritetens ståndpunkt har varit, att
pingstdagen sedan gammalt har varit likställd med de övriga helgdagarna
under jul och påsk. Denna ståndpunkt intar redan 1686 års kyrkolag, och den
återfinnes också i den därefter följande lagstiftningen liksom i nu gällande

Lördagen den 22 maj 1943.

Nr 18.

Ang. helgfridsskydd för vissa kyrkliga högtidsdagar. (Forts.)
1895 års kungörelse. De helgfridsskyddade dagarna äro juldagen, långfredagen,
påskdagen och pingstdagen. Departementschefen har nu ansett, att samtidigt
som helgfridsskyddet för juldagen, långfredagen och påskdagen ytterligare
utbygges, man skulle kunna helt utesluta det i fråga om pingstdagen.
Han yttrar i denna fråga i propositionen: »Såvitt gäller juldagen, långfredagen
och påskdagen råda knappast delade meningar om att dessa dagar alltjämt liksom
hittills i princip böra vara fredade för störande tillställningar.»

»I fråga om pingstdagen» däremot »ha utredningsmännen icke ansett sig
kunna föreslå, att nöjesförbudet upphäves. De ha under framhållande av
pingstens betydelse som konfirmationshelg hävdat, att åtminstone vissa slag
av tillställningar icke böra vara tillåtna på denna dag. Justitiekanslersämbetet
lutar däremot närmast åt den uppfattningen, att pingstdagen helt bör undantagas
från förbudet, och denna åsikt har vunnit anslutning i några av de i
ärendet avgivna remissyttrandena. För egen del finner jag övervägande skäl
tala för att nöjesförbudet på pingstdagen upphäves.»

Därmed förlorar den sitt hittillsvarande helgfridsskydd. Departementschefen
säger, att han finner övervägande skäl tala för att detta upphäves. Om man då
ställer sig frågan vilka dessa skäl äro, som för departementschefen vägt över,
är man hänvisad till sina egna funderingar. Det kan vara skäl av kyrklig art
eller av social beskaffenhet. Det torde emellertid vara uteslutet, att departementchefen
ur kyrkliga synpunkter skulle ha ansett skäl föreligga att upphäva
helgfridsskyddet för pingstdagen.

Otvivelaktigt är det så, att inom stora delar av vårt folk känslan av pingstdagens
betydelse som helgdag fortfarande är levande. Att så är inom de rent
kyrkliga kretsarna torde ju vara otvivelaktigt, men även utom dessa kretsar
finnes det nog en ganska djupgående känsla av pingstdagen såsom jämställd
med de övriga helgdagarna, och man reagerar mot att icke även pingstdagen
hänföres till de stora högtidsdagarna.

Ur social synpunkt kan man inte heller säga, att några vägande skäl kunna
anföras för att upphäva helgfridsskyddet för denna dag. Det kan ju inte vara
något socialt önskemål att utlämna vår ungdom i alltför stor utsträckning till
ett hetsande nöjes- och uteliv. Då det gäller bara fyra av årets många söndagar,
så kan det verkligen inte sägas, att något vägande behov av att nöjeslivet får
taga i anspråk även pingstdagen skulle föreligga. Det har ju från åtskilliga
håll gjorts gällande, att en sanering av vårt nöjesliv vore påkallad ur olika
synpunkter. Och inom såväl riksdagen som kyrkomötet lia dessa krav framkommit.
De stora kyrkliga högtiderna fylla helt visst härvidlag en uppgift
såsom samlingsdagar för hem och familj, såsom stilla dagar, då även den i
nöjesindustrien anställda personalen kan få en viss vila och vederkvickelse.
Härtill kommer ju också hänsynen till vårt kyrkofolk, som otvivelaktigt uppfattar
det som en profanering av pingstdagen, att nöjestillställningar skola
komma till stånd på den dagen, nöjestillställningar, sorn ofta äro av synnerligen
stö rando karaktär. Vi leva alla i ett kristet land, och vi önska fortfarande att
leva i detta kristna land, och då är det inte för mycket begärt, att vi också
taga någon hänsyn till kyrkofolkets synpunkter på denna fråga. Herr Brandt
har särskilt framhållit, att det vöre otillfredsställande, att uppvisningar och
tävlingar i idrott icke äro undantagna från förbudet på pingstdagen. Ett sådant
undantag hade föreslagits av de sakkunniga, och det diskuterades ganska
ingående i utskottet. Jag tror emellertid, att det inte bär alltför stor betydelse,
örn ett sådant undantag sker i lagen elior ej. Det förhåller sig nämligen så,
som också herr Brandt antydde, att flertalet av de idrottsliga organisationerna
sedan mycket lång tid tillbaka icke anordna några tävlingar eller uppvisningar
på dessa kyrkliga högtidsdagar. Så är förhållandet t. ex. med Svenska gymna -

Nr 18.

Lördagen den 22 maj 1943.

Äng. helgfridsskydd för vissa kyrkliga högtidsdagar. (Forts.)
stik- och idrottsföreningarnas riksförbund, som i sitt yttrande på denna punkt
säger: »Riksförbundet har berett samtliga special- och distriktsförbund tillfälle
att taga del av det föreliggande förslaget. De yttranden, som ingått, tyda,
säger riksförbundet, på en sällsynt enig uppfattning inom idrottsvärlden rörande
lämpligheten av de föreslagna åtgärderna. Då idrotten och gymnastiken
sedan lång tid tillbaka frivilligt och i samklang med kyrkans önskningar pålagt
sig nyssnämnda förbud för tävlingar på de stora kyrkliga högtidsdagarna,
ifrågasättes dock huruvida idrotten och gymnastiken överhuvud taget skola
behöva nämnas i den föreslagna kungörelsen.» Från deras synpunkter anses
saken så klar, med hänsyn till den ståndpunkt de intagit till detta spörsmål
tidigare, att de anse bestämmelse i ämnet överflödig.

Ja, ecklesiastikministern har som sagt frånträtt de sakkunniga på denna
punkt, och de skäl han har anfört finner jag knappast övertygande. I detta
avseende förefalla mig utskottets skäl långt hållbarare. Nu är inte ecklesiastikministern
här, och därigenom har han undgått frestelsen att såsom sin
kollega statsrådet Bergquist i ett annat ärende här i dag — vilkens åtgärd i
detta avseende jag till fullo gillar — övergiva sin egen ståndpunkt och i stället,
såsom det varit välbetänkt av honom, ansluta sig till utskottets förslag.
Jag vet inte vilken ståndpunkt han intar på denna punkt, eftersom han ej är
här närvarande, men som sagt: i varje fall anser jag att utskottets skäl äro så
starka, att jag tillåter mig att yrka bifall till dess förslag.

Herr Sten: Herr talman! Nu äro ju alla tre linjerna presenterade, och jag
har givetvis en mycket stark känsla av att kammarens ledamöter tycka, att
det kan räcka. Då jag emellertid inte kan rösta för någon av dessa tre linjer,
utan att få anföra min egen motivering, ber jag mina kammarkamrater att få
utveckla denna. Detta ehuru meningsutbyten i frågor av detta slag äro mig
motbjudande. Dels därför, att jag sedan min tidiga ungdom hyllat Hörups
sats, att man inte skall för någon förråda »sitt väsens hemligheter», och dels
därför att sådana här debatter och den åsiktsbildning, som ligger bakom,
mitt under all nationell samling och mänsklig gemenskap, kvarlämna ett intryck
av att det ändå förhåller sig så, som Karl Hedmanson skrev i en dikt
för ett par tre årtionden sedan:

Hemland, Moder, ditt väsen är delat.

Sönerna tala ej samma språk.

Vad jag haft anledning tro, att vi alla äro ense om på detta område, är
följande:

För det första: Religionen är ett viktigt och oundgängligt livsområde, liksom
och vid sidan av ekonomi, politik och kultur. Den upptar kanske inte precis
25 procent av varje människas tankar eller varje samhälles omsorger. Den
ene lägger huvudvikten vid det ena och den andre vid det andra, men i stort
sett måste denna grundsats örn likställighet råda.

För det andra: Kristendomen är det element, som starkast satt sin prägel
på de värdenormer, som vi förknippa med begreppen människovärde, rättssäkerhet
och humanitet. Detta kan konstateras i den västerländska kulturens
källor, alltså i grekiska och romerska bildningsideal och rättstraditioner, liksom
i germanska och keltiska rättstraditioner och samhällsformer. Och inte minst
i denna tid är det ju detta, som är dyrt och heligt för oss alla.

För det tredje: Vi ha en statskyrka, en statsreligion. Det må råda olika
meningar örn det lämpliga och riktiga häri. Och det må vara ett diskussionsämne
hur starkt den är förankrad hos vårt folk. Vad man kallar för sekulariseringen,
»de tomma kyrkorna», ger en bild. Det faktum, att de flesta svens -

Lördagen den 22 maj 1943.

Nr 18.

Ang. helgfridsskydd för vissa kyrkliga högtidsdagar. (Forts.)
kar döpas, konfirmeras, ingå äktenskap och jordfästas i kyrklig ordning, ger
en annan bild. Riksdagen har i alla fall förpliktelser att tillgodose detta område,
både i lagstiftningsväg och i andra avseenden, på samma sätt som andra
områden. Det är oriktigt att kalla detta för konjunkturbetonade framstötar
från kyrkligt håll.

Bakom det, som skiljer utskottet och reservanterna, stå på visst sätt folkrörelserna
i motsättning till kyrkan. Detta föranleder mig till ett pär reflexioner.
Vid riksdagsbehandlingen av ett annat ärende av denna karaktär minns
jag, att jag för mig själv gjorde en utredning, som utvisade, att kyrkan pch
den religiösa verksamheten i vårt land, alldeles oavsett dess karaktär av statskyrka,
i själva verket är en av våra största folkrörelser, sannolikt den allra
största. Jag räknade då med kyrko- och mötesbesök, offervilja och andra utslag
av aktivitet. Man kan därför inte anlägga den synpunkten, att här står
å ena sidan det levande, nu aktuella folkliga intresset mot någonting dött ur
det förgångna. Det rör sig i bägge fallen om stormakter i vårt folks liv, som
inte stå i var sitt befästa fältläger, utan mellan vilka det finnes många både
ideella och personliga förbindelselinjer.

Å andra sidan är det uppenbart, att det är kyrkans egen skuld, att folkrörelsernas
idéer och program under de senaste generationerna till stor del kommit
att fylla även religiösa eller åtminstone andliga behov. Jag är inte den,
som brukar vara snar att döma över gångna generationer, men nog är det
ganska klart, att man kan tala örn en kyrkans förnedringstid. Vi erinrades
nyss i referatet av ett vetenskapligt verk örn ledande kyrkomäns uttalanden
örn de folkrörelser, som bröto fram, och som innerst strävade att förverkliga
kristendomens eller med denna närbesläktade idéer. De betecknades som motsatsen.
Utan att jag behöver ingå vidare på den saken är det också anmärkningsvärt,
hur blottat på socialt innehåll, som kyrkans och även den fria förkunnelsens
budskap ofta varit. Det är alltså förklarligt, örn det nya. som bröt
sig fram, många gånger måste uppfatta detta budskap som ett ackompanjemang
till det motstånd, som restes mot den politiska demokratien och den sociala
rättfärdigheten. Man kan inte säga örn kyrkans män i detta skede, att
de inte visste bättre. Det är dock hundra år sedan E. G. Geijer höll sina föreläsningar
örn »vår tids inre samhällsförhållanden» — örn huru den ekonomiska
utvecklingen skapat ett tillstånd, som medfört arbetets frihet men arbetarnas
ofrihet, och det är mer än femtio år sedan Louis De Geer skrev sitt gripande
testamente i sina minnen örn förbättrandet av arbetarklassens villkor som den
främsta uppgiften för den svenska statskonsten. Kyrkans män visste alltså
»sin Herres vilja», men de gjorde den icke.

Hur det djupare förhållandet i själva verket är mellan kyrka och folkrörelser
skall jag be att få illustrera med ett uttalande av professor Myrdal, känd för
oss alla, i en redogörelse för det arbete han varit sysselsatt med sedan han lämnade
vår krets. Han skriver: »Kyrkorna kunna visserligen se ut som örn de
dämpade protesten genom att ge religionens tröst åt de fattiga och nedtryckta
och inrikta deras intresse på hinsidan graven. Men kristendomen, och särskilt
den amerikanska kristendomen, är genomträngd av radikalt humanitära ideal.
På ett djupare plan ge kyrkorna därför ett det mäktigaste underlag för ''negerprotesten’.
» Vad han skriver örn kyrkans roll som ideell grund för vad han kallar
»negerprotesten» kan för visso tillämpas på all strävan för social rätt och
humanitet.

De, som — och det är väl de flesta — i det skede, där vi nu befinna oss, sätta
sin tro och lif till de förenade nationernas vapen och krigsmål. ha också anledning
att erinra sig, att särskilt Amerika i stor utsträckning är byggt på kristna
idéer och av kristna män.

Nr 18.

Lördagen den 22 maj 1943.

Äng. helg fridssky dd för vissa kyrkliga högtidsdagar. (Forts.)

Och inför den gigantiska uppgift, som Ellen Key kallade att mänskliggöra
mänskligheten, behövas alla goda krafter. Det gäller att omskapa samhällena,
men även att omskapa individerna. Det är inte någon tid eller någon anledning
att kivas på vägen.

Vad beträffar de stora högtidernas förankring hos vårt folk har jag den bestämda
uppfattningen, att denna blivit åtskilligt fördjupad i senare tid. Jag
syftar då inte så mycket på allvarstidens inverkningar. Jag tänker fastmer på
vad den svenska radion förmedlat under de senaste årtiondena under och omkring
dessa helger. Kanske inte i första hand predikningarna men de skönlitterära
verken, dikten, dramatiken. Finns det någon, som inte längtar efter juldagarna,
nyårsdagarna, påskdagarna, bl. a. därför att man får tillbringa dem
i detta förnämliga sällskap? Vårt bokval inför de stora högtiderna går i samma
riktning, åtminstone till någon del. Jag är säkert inte ensam om att sista julen
ha läst samlingsverken Religion, humanism och morgondagens värld eller
En bok örn människan. På tal örn detta: finns det någon ledamot av riksdagen,
som inte tagit del i tal eller skrift av en aktad ämbetsmans, presidenten Quensel
framställning örn religion och moral?

Jag har velat säga detta, helst en gång för alla, så att vi skola vara på det
klara med varandra.

Följer nu härav, att jag är beredd att gå hur långt som helst i den fråga,
som nu föreligger? Nej, jag har inte den rätta respekten för bokstavsträldomen.
Men på de skäl jag anfört tror jag, att vi, både med hänsyn till våra plikter mot
kyrkan och till folkmeningen, positivt och helhjärtat kimna ansluta oss till
grundtankarna i utredningen och i propositionen. De meningsskiljaktigheter,
som kommit i dagen i utskottet, skall jag inte säga så mycket örn. Men om jag
tror det är klokt att inte gå längre än propositionen, så är det bl. a. därför, att
jag är intresserad av ett gott förhållande mellan kyrkan och folkrörelserna.
Det kan därför vara klokt att inte spänna bågen för högt. Jag förstår både
hänvisningen till kyrkolagens likställighet mellan de stora högtiderna och till
konfirmationen. Jag förstår till och med de yrkanden, som framkommit beträffande
böndagarna. Men då komma vi in på frågor, som röra vad man brukar
kalla den kyrkliga geografien i vårt land. Och det vore nog inte klokt att vara
konungsligare än konungen i dessa stycken.

Det har sagts, att man på kyrkligt håll skulle vara rädd för, att en eftergift
i fråga örn pingstdagen skulle betyda början till slutet på helgdagsfriden i vårt
land. Jag tror, att utvecklingen kommer att gå i rakt motsatt riktning. När vi
för fem år sedan behandlade förstamajlagen här i kammaren och man från
industrihåll kom med uppslag att slopa vissa helgdagar, så deklarerade jag, att
jag fått allt djupare respekt för den kyrkliga kalenderns inre mening. Utvecklingen
sedan dess har bekräftat, att söndagsfirandet blir allt värdigare och förnuftigare,
icke minst ute i naturen. Folkrörelserna ha av ekonomiska skäl och
praktiska hänsyn måst utnyttja söndagarna för sitt arbete, men frilägga nu
dessa allt mer och mer. Vi alla, som i årtionden varit föreningslivets och det
offentliga arbetets trälan, vi veta av egen erfarenhet att man i längden icke
förblir ostraffad varken till kropp eller själ, örn man utplånar skillnaden mellan
vardag och söndag. En skälig del av ökade materiella resurser kommer helt
visst att användas till helgdagsfridens tryggande åt alla, till utrymme för
stillhet och ro, för gudstjänst och meditation omkring livets mål och mening.
Det lönar sig säkert ur alla synpunkter, både för samhället och den enskilde.

Örn jag alltså kommer till samma slut som reservanterna i deras yrkande, så
förstår kanske kammaren bättre, att jag känt behov av att anföra en egen motivering.
Då min ställning som sagt icke påverkats av utskottsbehandlingen, så
påverkas den icke heller av andra kammarens beslut eller därav, att reservan -

Lördagen den 22 maj 1943.

Nr 18.

Ang. helgfridsskydd för vissa kyrkliga högtidsdagar. (Forts.)
terna äro mina politiska meningsfränder. Men bortsett från detta så representera
de en opinion, som kyrkan mycket väl kan förstå och ta hänsyn till. Det
har också bl. a. ett par biskopar gjort i utredningen och i yttranden över denna.

Herr talman! Jag röstar alltså för att propositionen lämnas utan erinran
från riksdagens sida.

Under detta anförande hade herr talmannen uppstått och avlägsnat sig, varefter
ledningen av kammarens förhandlingar övertagits av herr andre vice talmannen.

Herr Lindblom: Herr talman! Jag hade tänkt att i denna fråga framföra
åtskilliga synpunkter från den religiösa världen, men jag är inte sämre karl
än att jag kan bära litet sanning med mig hem också och anser mig nu, eftersom
tiden är så långt framskriden, inte böra gå in på dessa synpunkter. Jag vill
endast kort och gott säga, att jag finner det beklagligt, örn riksdagen nu går
att upphäva nöjesförbudet för pingstdagen. Det är ett steg tillbaka, och jag
kan inte tänka mig, att vi gagna vårt land genom ett sådant steg. Några olägenheter
av den nu rådande ordningen ha icke kunnat påvisas, och med den förståelse,
som nu råder mellan de kyrkliga rörelserna och de olika folkrörelserna,
tror jag, att man på denna punkt mycket väl hade kunnat fortsätta såsom hittills.
Upphävs nu detta förbud, är det uppenbart, att nöjeslivet kommer att florera
på pingstdagen, och det är säkerligen inte till gagn för vårt samhällsliv.
Visserligen har jag full förståelse för ungdomens behov av nöjen, men å andra
sidan måste man också räkna med de andliga värden, som kristendomen ändå
företräder, och jag anser, att den största möjliga hänsyn också bör tas till dessa.

Med dessa få, enkla ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Siljeström: Herr talman! Då jag inte varit i tillfälle att deltaga i
utskottets behandling av detta ärende, har jag velat ge till känna, att jag, örn
jag varit med, skulle ha anslutit mig till den mening, som kommit till uttryck
i den av statsrådet Bagge kontrasignerade propositionen och vilken i huvudsak
överensstämmer med reservationen. I likhet med departementschefen finner jag
alltså övervägande skäl tala för att nöjesförbudet på pingstdagen upphäves. Utskottsma
jonte ten framhåller, att det utan tvivel skulle verka stötande för
många i vårt land, örn störande nöjestillställningar finge anordnas på pingstdagen.
Jag förstår mycket väl. att man inom de delar av vårt land, där man
fostrats i en religiositet, som påverkats av Henrik Schartaus kärva lära, eller
där stora väckelserörelser gått fram, kan ta anstöt av att så skulle ske, men i
övriga delar av landet tror jag inte, att detta är fallet. Snarare skulle man där
särskilt bland ungdomen ställa sig oförstående inför ett sådant förbud. Det är
inte på detta sätt, som den svenska kyrkan skall göra sig gällande. Den svenska
folkkyrkan skall verka genom sin förkunnelse eller genom sin kärleksgärning.
Men den skall icke verka genom tvång och förbud. Det uppväxande släktets
förståelse för den svenska kyrkan och dess betydelsefulla verksamhet vinner
man inte genom att utfärda förbud för idrottstillställningar på pingstdagens
förmiddag eller för biografbesök på kvällen. Kyrkan gör sig själv den största
tjänsten med att icke framtvinga förbud, som ej mötas av allmän förståelse.

Av dessa skäl, herr talman, skulle jag, örn jag deltagit i utskottsarbetet, ha
anslutit mig till reservationen. Emellertid ansluter jag mig nu till det yrkande,
som framställts av herr Wagnsson, nämligen att det sista stycket må utgå ur
reservationen.

Nr 18.

Lördagen den 22 maj 1943.

Äng. hel g fridssky dd för vissa kyrkliga högtidsdagar. (Forts.)

Herr Johanson, Karl Emil: Herr talman! Det är förklarligt, att olika
åsikter göra sig gällande i fråga om hur vårt folk bör fira de stora kyrkliga
högtiderna. Med de olika intressen, som råda, och de olika uppfattningar, som
förefinnas angående kyrkans och kristendomens inflytande på den enskildes
liv och våra förhållanden, kan detta säkerligen inte undgås. Vilka åsikter man
än har härutinnan, kan val dock ingen förbise, att hela vår kultur och vårt
rättssamhälle är uppbyggt och vilar på kristen livsåskådning och att det trots
allt ligger en sanning i slagordet »den svenska linjen den kristna linjen». Vi ha
val alla också iakttagit, att i de länder, där man vill införa s. k. nyordning, blir
det strid med kyrkan och kristendomen, t. ex. i Norge. Detta synes till största
delen bero på att kristendomens syn på människovärdet strider mot diktatorernas
intressen och att dessa ej vilja erkänna någon högre makt än sig själva.
Jag tror därför, att det i dessa allvarstider mer än någonsin är behov av vaksamhet
mot alla upplösande krafter, som kunna yttra sig på olika sätt.

Vad nu saken för dagen angår, så kan jag säga, att det är tillfredsställande,
att det blir mera klarhet i den kungl, kungörelsen än vad det förut varit. Ävenså
är det tillfredsställande, att det dock råder enighet örn sättet för firande av
de stora högtiderna jul och påsk. Skillnaden mellan majoriteten och minoriteten
i utskottet gäller, som vi alla veta, huruvida pingstdagen fortfarande skall
hänföras till de större högtiderna.

Redan det, att pingstdagen åtföljes av en annandag, vittnar örn att man av
ålder ansett denna högtid som en av de större, och så är nog ännu fallet inom
mycket stora befolkningslager i hela landet. Det synes mig, att man inte har
skäl att såra deras känslor. Visserligen kan, såsom föregående talare framhållit,
skyllas på tidsandan och sägas, att man bör anpassa sig efter den. Ja,
går tidsandan i god riktning och man anser, att det är en lycklig utveckling,
då är det alldeles riktigt, men jag anser, att det inte är riksdagens uppgift att
slå vakt örn en mindre god utveckling, utan i stället att försöka leda utvecklingen
in på mera sunda banor.

Här har framhållits och det med rätta, att dessa förbud kanske i viss mån
lägga band på de s. k. sunda folkrörelserna, som i många fall inte ha andra
dagar till förfogande än söndagarna, men fråga är huruvida förbudet skall
gälla tre eller fyra dagar örn året, och då det ändå är över 50 helgdagar kvar,
så förefaller det mig inte, att den synpunkten betyder så mycket.

Herr Brandt erinrade också från början örn att gymnastik- och idrottsföreningarnas
riksförbund, som har nära en halv miljon medlemmar, jämställt juldagen,
långfredagen, påskdagen och pingstdagen samt beslutat, att inga offentliga
tävlingar eller uppvisningar mot åskådaravgifter då skola hållas. Detta har
man praktiserat i över 10 år, och det förefaller mig således, att det från den
synpunkten inte skulle behöva tas någon annan hänsyn än till vad organisationerna
själva begärt. Visserligen har förbundet sedan påpekat, att det bör
vara frihet för tävlingarna i övriga fall, men det är nog svårt att dra en gräns
där, ty det kan anpassas på så olika sätt.

I detta sammanhang är det också en annan fråga, som jag anser värd beaktande,
nämligen nöjeslivets inflytande på hemlivet och familjelivet. Hur
mången far och mor får inte under nuvarande förhållanden sitta hemma på
söndagarna ensam och, då det gäller jordbrukare, arbeta hårt för att sköta de
löpande sysslorna, under det att barnen äro ute på nöjesfältet och tillbringa
sin dag där. Och hur mången maka får kanske inte också sitta hemma med sina
barn, under det att mannen är ute på idrottsplatsen eller nöjesfältet. Det är
många gamla personer i vårt land, som glädja sig åt de stora högtidsdagarna,
emedan dessa av ålder varit hemmets dagar, då familjen varit samlad och man
har kommit i tillfälle till personligt umgänge med sina närmaste. Under jul -

Lördagen den 22 maj 1943.

Nr 18.

Äng. helgfridsskydd för vissa kyrkliga högtidsdagar. (Forts.)
och påskdagarna har detta umgänge mest skett inom hemmets väggar beroende
på väderleken, men pingsthelgen har i många fall varit den dag, då den samlade
familjen gett sig ut i skog och mark och njutit av naturens skönhet och
harmoni samt kommit hem stärkt för sina arbetsuppgifter under de kommande
dagarna.

Örn nu nöjesförbudet, som väl är troligt, upphäves för pingstdagen, så är det
risk för att ungdomen — sådana förhållandena nu äro på landsbygden — tillbringar
nära tre dagar på dansbanan och där förnöter sina krafter, så att den
blir mindre rustad att möta veckans arbete på det sätt, som man skulle önska.

I anledning av de synpunkter jag framfört i föreliggande ärende ber jag att
få yrka bifall till utskottets förslag.

I detta anförande instämde herr Hansson, Frans, och herr Gustavson.

Herr Andrén: Herr talman! Het var inte min mening att yttra mig i denna
debatt. Det förekom emellertid i herr Stens anförande några historiska perspektiv,
som bra mycket liknade ett angrepp, och därför skall jag be att få komma
med några korta kommentarer. Herr Stens huvudanklagelse mot den svenska
statskyrkan och såvitt jag kunde förstå även mot de svenska frikyrkorna var
den, att de hade varit bra ointresserade för vårt lands sociala och politiska utveckling.
Det är väl ändå inte obekant, att den svenska kyrkan har haft en
självständig representation i den svenska riksdagen, och jag tror man får säga,
att det gamla prästeståndet var en av de förnämsta politiska och parlamentariska
församlingar, som vårt land någonsin har haft. Detta prästestånd var
en ärad och aktad del av den svenska riksdagen och har i denna sin egenskap
haft en stor betydelse för hela vårt lands politiska utveckling. Men den framstormande
radikalismen på 1830- och 1840-talen ville inte veta av detta prästestånd,
och gång efter annan fick det höra det gamla bibelordet örn riket, som
icke är av denna världen. Det var med detta motto som prästeståndet till sist
avskaffades. Under hela senare delen av 1800-talet höll den svenska radikalismen
en sträng vakt över att våra präster från predikstolar och andra poster
icke deltogo i det politiska livet eller kommo med politiska uttalanden.

Av hela denna utveckling har det svenska prästerskapet lärt sig, att det har
andra uppgifter än dem, som förut tillkommo det såsom ett politiskt riksdagsstånd.
Ingen skall förneka, att det gamla prästeståndet var ett i politiska frågor
väl förfaret stånd. Dess debatter stodo på en nivå, som man sällan möter i
andra parlamentariska församlingar. Vårt prästerskap har inte kunnat undgå''
att ta starka intryck av det ständiga tal, som hördes under hela senare hälften
av 1800-talet och långt in på 1900-talet, att kyrkan skulle vara politiskt neutral.
Ännu för inte så många månader sedan förfäktade också en av vårt lands
mest bemärkta biskopar med mycken skärpa denna tes i en av våra politiska
tidskrifter. För egen; del tror jag också, att det inte skulle vara till fromma
för kyrkans egentliga uppgift i vårt land, i fall prästerna skulle kasta sig in1
i våra politiska strider. Jag tror därför inte, att den anklagelse, sorn. herr Sten
gjorde mot kyrkan och frikyrkorna, har någon egentlig tyngd. I värjo fall har
den inte något djupare sammanhang med den fråga, som vi nu diskutera.

Det föreligger enligt min mening starka skäl att anta det förslag, som utskottet
framlagt, och jag ber under hänvisning till de argument, som tidigare
framförts, att i all korthet få yrka bifall därtill.

Herr Gärde: Jag skulle vilja säga några ord i anledning av de anföranden,
som här hållits å ena sidan av herr Sten, å andra sidan av herr Siljeström.
Dessa båda anföranden kunna sägas utgöra varandras motpoler. Å ena sidan

Första kammarens protokoll 19J/.8. Nr 18. 6

Nr 18.

Lördagen den 22 maj 1943.

Äng. helgfridsskydd för vissa kyrkliga högtidsdagar. (Forts.)
ådagalägger herr Sten en djup förståelse för de religiösa, etiska och sociala
värden, som finnas inneslutna i sabbaten, och han framhöll också att det folk
kan skatta sig lyckligt, som helgar sin sabbat. Det har också sagts örn det
engelska folket, att dess styrka kanske i hög grad ligger i dess vördnad för
sabbaten. Det förefaller mig dock, som örn de premisser, som herr Sten ställde
upp i sitt anförande, skulle leda till ett helt annat slut än han kom till. Jag
hade t. o. m. väntat, att han från sina utgångspunkter skulle gå längre än utskottets
förslag, och han antydde också, att han gärna skulle ha sett, att även
böndagarna indragits i helgfridsskyddet. Det förvånar mig därför, att han
stannade vid reservanternas förslag. Han avvisade uttryckligen misstanken, att
han därvid påverkats av sina meningsfränder inom partiet. Ett gammalt talesätt
säger dock, att man genom att opåtald fria sig från en anklagelse gör sig
själv misstänkt.

Herr Siljeströms anförande gick i helt annan riktning. Han hade inte någon
som helst känsla av att helgfriden i och för sig var önskvärd. Där en stark
opinion krävde den, ville han tillmötesgå denna och han förstod den uppfattning,
som hystes av befolkningen i västra Sverige. Här i Svealand däremot
hade man en annan uppfattning, och därför ville han inte genom lagbud söka
förmå någon att iakttaga sabbatens helgd. Hans premisser förefalla mig hade
bort leda till ett avslagsyrkande såväl på utskottets förslag som på Kungl.
Maj :ts proposition. Nu gick han det minsta motståndets väg och anslöt sig till
reservationen.

Jag vill med detta ha sagt., herr talman, att man i dessa båda yttranden mera
bör lyssna till skälen än till de slutsatser, vartill talarna kommit, vilka såvitt
jag kan förstå icke stå i god samklang med varandra.

Herr Sten: Med anledning av professor Andréns anförande vill jag säga, att
den »anklagelse», som kunde utläsas ur mitt anförande, var dokumenterad.
Herr Andrén känner säkert till den doktorsavhandling och det referat jag åsyftade,
som behandlar kyrkomän, vilka under senare delen av 1800-talet betecknade
den socialistiska arbetarrörelsen såsom »ondskans andemakter». Orsaken
till att jag nämnde även de fria kyrkliga rörelserna i detta sammanhang,
ehuru jag väl känner de skäl, på vilka man kan ställa dem i samband med
nykterhets- och arbetarrörelserna, var även dokumenterad. Jag har sedan barndomen
intresse för en religiös rörelse, som i fjol vinter firade ett hundraårsminne
här i staden. Detta var knutet till en engelsman, som hette George Scott.
Dennes namn står i samband dels med — vill jag minnas — metodismens införande
i Sverige, dels med den rosenianska folkväckelsen i Norrland. När jag
tog del av de urkunder, som funnos på detta område, slog det mig, hur blottat
på socialt innehåll det evangelium var, som förkunnades från det hållet, trots
att man, som jag säde i mitt anförande, på grund av Geijers föreläsningar och
andra omständigheter mycket väl visste, att det även fanns en social nöd och
ett socialt problem i detta land.

Jag skall givetvis i mitt bristfälliga kunskapsförråd på detta område med
tacksamhet inregistrera de upplysningar, som jag fick av professor Andrén,
men jag tror inte, att jag är ensam vare sig inom kyrkan och de religiösa samfunden
eller utanför desamma örn den uppfattningen, att den kristendom, som
icke tas på fulla allvaret och som icke tar sig själv på allvar, även när det
gäller de sociala problemen, måtte, för att citera Kierkegaard, vara »Satan til
Kristendom».

Herr Andren: Herr talman! Jag tror inte, att man under 1800-talet var
nödsakad att läsa Geijers föreläsningar för att upptäcka, att det fanns en social
nöd, utan den saken kunde man nog finna i alla fall.

Lördagen den 22 maj 1943.

Nr 18.

Äng. hel g frids sky dd för vissa kyrkliga högtidsdagar. (Forts.)

Det förekom i herr Stens sista anförande ett citat från en svensk kyrkomän,
som jag tyckte närmast pekade i den riktningen, att den svenska radikalismen
gjorde en viss nytta genom att hålla efter i varje fall uttalanden av det slaget.
Men vad som var det väsentliga i herr Stens anförande var ju inte den ena
eller andra konkreta anklagelsen, utan det var beklagandet av att kyrkans
män överhuvud taget inte livligare deltogo i samtidens sociala strider. Det är
på den punkten, herr talman, jag tillåter mig ha en annan uppfattning än herr
Sten. Jag tror också, att den uppfattning, som jag där har, delas av mycket
stora kretsar bland den svenska kyrkans män.

Herr Siljeström: Herr talman! Endast några ord med anledning av herr
Gärdes sista uttalande.

Herr Gärde trodde sig av vad jag sagt kunna utläsa något mer än vad
jag verkligen uttalat. Han ville göra gällande, att mina skäl förde till att
jag skulle yrka på att förbudet överhuvud taget skulle tagas bort från våra
kyrkliga helger. Jag har aldrig yttrat mig örn detta, utan jag har endast uttalat
mig örn vad som nu föreligger till avgörande, nämligen frågan om vi
skola ha förbud även på pingstdagen eller icke. I anledning av vad utskottet
säger örn att »det skulle utan tvivel verka stötande för många i vårt land
örn störande nöjestillställningar finge anordnas på pingstdagen» har jag
framhållit, att det gör detta på vissa håll i Sverige och på andra inte. Jag
har inte sagh hur jag skulle komma att ställa mig till förbud på de andra
kyrkliga högtidsdagarna. Örn herr Gärde vill veta min mening kan jag emellertid
förklara, att jag ansluter mig helt till uttalandet örn förbud på övriga
kyrkliga högtidsdagar.

Friheiue Lagerfelt: Herr talman! Endast ett pär ord för att motivera min
anslutning till utskottets hemställan.

För mig står pingstdagen helt i bredd med juldagen och påskdagen. Den
kristna kyrkan räknar den första pingstdagen, då den helige Andes utgjutande
över apostlarna skedde, såsom sin födelsedag. Den för oss varje år
återkommande pingstdagen innebär således en firning av den kristna kyrkans
födelsedag.

Härtill vill jag foga en annan synpunkt. Jag har ofta bland kristet tänkande
människor träffat på olika uppfattningar angående juldagens och påskdagens
firningsämnen, men örn den helige Ande och dess verk i mänskligheten,
helgelsen, stå väl så gott som alla kristna ense.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr andre vice
talmannen, att i avseende på det nu ifrågavarande utlåtandet yrkats 1 :o) att
vad utskottet hemställt skulle bifallas; 2:o), av herr Wagnsson, att kammaren
skulle godkänna den av honom m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen med
uteslutande av sista stycket av motiveringen; samt 3:o), av herr Brandt, att
utskottets hemställan skulle bifallas med den ändring i motiveringen, som
förordats i herr Gezelius vid utlåtandet anförda reservation.

Sedermera gjorde herr andre vice talmannen propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Wagnsson begärde votering, i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till det av honom framställda yrkandet, uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: -

Nr 18.

Lördagen den 22 maj 1943.

Äng. hel g fridssky dd för vissa kyrkliga högtidsdagar. (Forts.)

Den, som bifaller vad första lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 37,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr Wagnsson m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen med uteslutande av sista stycket av motiveringen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter
särskilda uppmaningar av herr andre vice talmannen först de ledamöter, som
ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för
nej-propositionen, reste sig från sina platser. Herr andre vice talmannen förklarade
därpå, att enligt hans uppfattning flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Gärde begärde rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 26;

Nej — 36.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Vid ånyo skedd föredragning av andra lagutskottets utlåtande nr 25, i anledning
av väckt motion örn vidgad möjlighet för arbetsgivare att överflytta
arbetsgivaransvaret till särskild arbetsföreståndare, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Äng. förekomsten
av
alkoholpåverkan
vid
olycksfall i
arbete m. m.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 26, i anledning av väckta
motioner örn utredning rörande förekomsten av alkoholpåverkan vid olycksfall
i arbete m. m.

Andra lagutskottet hade till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 28 i första kammaren av herr
Bondeson och nr 34 i andra kammaren av herr Hagård.

I motionerna, vilka voro likalydande, hade hemställts, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t föreslå, att utredning verkställdes rörande förekomsten
av alkoholpåverkan vid olycksfall i arbete och de åtgärder, som påkallades
för att motverka sådan företeelse.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet anfört:

»Spörsmålet, örn den av motionärerna begärda utredningen bör komma till
stånd, torde i första hand vara beroende av ett ställningstagande till frågan,
huruvida gällande bestämmelser örn nedsättning av ersättning för skada till
följd av olycksfall, föranlett av alkoholpåverkan, böra ändras i skärpande riktning.
Enligt utskottets uppfattning hava ej förebragts skäl, som böra föranleda
till en sådan ändring. I de fall, där en nedsättning av ersättningen kan
anses berättigad, torde de nu gällande bestämmelserna vara tillfyllest.

_ En föreskrift örn skyldighet för olycksfallsskadad arbetare att underkasta
sig blodprovstagning, så snart anledning finnes att antaga, att den skadade
varit påverkad av alkohol vid olycksfallet, synes ej vara lämplig. I fall då
alkoholpåverkan ej varit påtaglig skulle tillämpningen av en sådan föreskrift
kunna framkalla en onödig irritation på arbetsplatsen. För konstaterande av

Lördagen den 22 maj 1943.

Nr 18.

Ang. förekomsten av alkoholpåverkan vid olycksfall i arbete m. m. (Forts.)
elen grad av alkoholpåverkan, som kan medföra nedsättning av olycksfallsersättning,
torde vanligen ej erfordras blodprov.

Eftersom enligt utskottets åsikt tillräckliga skäl ej heller i övrigt förebragts
för den av motionärerna föreslagna utredningen, får utskottet hemställa, att
förevarande motioner icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.»

Herr Mannerskantz: Herr talman! Det är på grund av ett löfte till motionären
i denna fråga som jag har begärt ordet, och jag skall begränsa mig till
några få ord.

Motionären har bett mig att ''framföra den uppfattningen, som jag givetvis
också delar, att antalet olycksfall i arbete är mycket stort. Det finns en
statistik som visar, att det varje dag här i landet inträffar dödsolyckor och
flera hundra olycksfall i arbete. Av statistiken framgår vidare att inom
vissa områden cirka fem procent av samtliga olycksfall i arbete kunna bedömas
vara förorsakade av alkoholpåverkan. Detta måste anses var anledning
nog för att närmare undersöka denna sak. Kungl. Majit har ju nu
igångsatt en utredning rörande rusdrycksanvändningens ökning. Det vore
lämpligt att man i samband med denna utredning även verkställde en undersökning
rörande alkoholens inverkan vid de olycksfall som inträffa i arbete.

Jag har inte för avsikt att besvära herr talmannen med något yrkande
utan har endast velat yttra dessa ord.

Herr Carlsson, Olof: Herr talman! Med hänsyn till den långt framskridna
tiden begränsar jag mig till att yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 27, i anledning av väckta Äng. andr

motioner örn vissa ändringar i lagen örn krigsskadeersättning. ringar »lagen

örn Krbgs Andra

lagutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft två inom skadeersättriksdagen
väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 61 i första ning.
kammaren av herr Lindblom m. fl. samt nr 24 i andra kammaren av herr
Holmgren.

I motionerna, vilka voro i huvudsak likalydande, hade hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Majit måtte göra framställning om att lagen örn
krigsskadeersättning av den 21 juni 1940 måtte kompletteras i så måtto, att
dels moratorium skulle automatiskt inträda för all krigsskadad egendom, åtminstone
i den utsträckningen, att exekutiv åtgärd mot sådan egendom icke
skulle kunna vidtagas förr än krigsskadeersättningen utfallit, dels ränta å ersättningsbelopp
skulle utgå från tiden, då skadan inträffade, till tiden för utbetalningen
av ersättningsbeloppet, i den mån denna tid överstege sex månader.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motioner icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Herr Lindhlom: Herr talman! Endast några få ord.

De föreliggande motionerna ha tillkommit därför att det varit tveksamt,
huruvida moratorielagen skulle ha tillämpning på krigsskadade byggnader,
så att de kunde skyddas vid en eventuell lagsökning. Anledningen till denna
tvekan har varit, att det vid § 2 genom exempel har angivits, hur moratorie -

Nr 18.

Lördagen, den 22 maj 1943.

Äng. ändringar i lagen om krig sskadeersättning. (Forts.)
lagen skulle verka vid krig. Departementschefen nämner i det sammanhanget
värnpliktiga personer, sådana som fått lämna sina hem vid evakuering samt
luftskyddspersonal men icke några andra grupper. Nu har emellertid genom
dessa motioner andra lagutskottet givit lagen den tolkning som vi önskat.
Jag kan därför för min del förklara mig tillfredsställd med det slut, vartill
utskottet har kommit. Det innebär nämligen praktiskt taget ett bifall till
min motion, ty vad vi motionärer åsyftat med vår framställning har varit
att få denna fråga klarlagd. Örn riksdagen, såsom vi hoppas, nu godkänner
utskottets utlåtande i denna del, är därmed klarlagt vad vi önskade, nämligen
att till de övriga objekt som skola skyddas av moratorielagen även skall
läggas krigsskadade byggnader.

Det återstår då ytterligare en sak, nämligen den orättvisa som uppstår med
hänsyn till ränteberäkningen. Räntan skall beräknas från sex månader efter
fredsslutet. Detta innebär, att ägarna av byggnader som t. ex. skadats i början
av ett krig som kanske pågår tre å fyra år komma i ett ogynnsamt läge.
Utskottet uttalar emellertid nu, att det förutsätter att Kungl. Majit skall
ägna detta och andra närliggande spörsmål den uppmärksamhet som dessa
betydelsefulla frågor förtjäna.

Jag vill för övrigt rekommendera envar av kammarens ledamöter, som vill
närmare sätta sig in i detta komplicerade spörsmål, att ta del av de intressanta
yttranden som ha avgivits i anledning av motionerna.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr Norman: Herr talman! Jag hemställer örn bifall till utskottets utlåtande.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i det under
behandling varande utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande
nr 9, i anledning av väckt motion om åstadkommande av ökad möjlighet
för tjänsteman att vinna befordran inom annat verk än det han tillhör,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Äng. en
effektiviserad
yrkesvägledning
får
ungdom.

Herr Näsström: Herr talman! Jag ber endast att få tillkännage min tacksamhet
mot utskottet för att det har bifallit motionen. Jag yrkar bifall till
utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt :

och skulle jämlikt § 63 riksdagsordningen detta beslut genom utdrag av
protokollet delgivas andra kammaren.

Föredrogs ånyo första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 10,
i anledning av väckt motion angående vidtagande av åtgärder för en effektiviserad
yrkesvägledning för ungdom.

I detta utlåtande hade utskottet hemställt, att första kammaren för sin del,
i anledning av en av herrar Näsström och Sten inom kammaren väckt motion,
nr 96, måtte besluta, att riksdagen skulle i skrivelse till Kungl. Majit hemställa
örn utredning rörande åtgärders vidtagande för en effektiviserad yrkesvägledning
för ungdom i enlighet med i motionen framförda synpunkter.

Lördagen den 22 maj 1943.

Nr 18.

Vid förnyad föredragning av första kammarens andra tillfälliga utskotts
utlåtande nr 9, i anledning av väckt motion örn utredning -angående åtgärder
för införande av deltidstjänst, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt; och

skulle jämlikt § 63 riksdagsordningen detta beslut genom utdrag av protokollet
delgivas andra kammaren.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 116, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag; och

nr 117, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till kontrollstyrelsen.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 118, i anledning av väckt motion
örn ersättning åt Lovisa Magnussons dödsbo för viss genom förskingring liden
förlust.

I en inom första kammaren av herr J. Sandén väckt motion (I: 116) hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta, att ersättning skulle beredas LovisaMagnussons
från Stockholm dödsbo med 27,526 kronor 47 öre jämte skälig
ränta med avdrag av 837 kronor 35 öre, som dödsboet lyft å sin bevakning av
nämnda belopp uti C. A. R. Lothigius’ konkurs.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionen I: 116 icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr Sandén: Herr talman! Trots den sena timmen skall jag be att med
några ord få belysa den motion, vars öde nu skall fullbordas. I korthet ligger
saken till på följande sätt:

I oktober 1936 fann advokatfiskalen i Svea hovrätt anledning _ att misstänka,
att stärbhusnotarien vid Stockholms rådhusrätt C. A. R. Lothigius gjort sig
skyldig till vissa manipulationer med av honom handhavda stämpelmedel. I
samarbete med generalpoststyrelsen påbörjade advokatfiskalen den 5 oktober
sin undersökning av Lothigius stämpelredovisningar. Undersökningarna bestyrkte
misstanken att inte allt stod rätt till. Den 13 oktober besökte Lothigius
advokatfiskalskontoret. Advokatfiskalen har uppgivit, att Lothigius vid
detta besök fick klart för sig att han var misstänkt för förskingring. För
Lothigius gällde det således att skaffa pengar för att dölja bristen. Den 15
okober uppdrog änkefru Lovisa Magnusson åt Lothigius, som alltjämt var i
tjänst som stärbhusnotarie, att omhändertaga och förvalta hennes sparbanksböcker
och övriga tillgångar, inalles omkring 57,000 kronor. Fru Magnusson
visste inte, att Lothigius var misstänkt för förskingring, vilket väl heller ingen
kunde göra, då han fortfarande beklädde sin tjänst. Detta var således den 15
oktober. Den 16 oktober kallades Lothigius till advokatfiskalen för att besvara
vissa frågor rörande stämpelredovisningen. Vid detta sammanträffande mellan
advokatfiskalen och Lothigius stärktes advokatfiskal^ misstankar att Lothigius
gjort sig skyldig till förskingring. Man torde också kunna antaga,
Lothigius förstod att han stod inför ett ingripande. Den 23 oktober
uttog han 36,000 kronor å änkefru Magnussons kapitalräkning, och av dessa
pengar placerade han samma dag 11,000 kronor på den checkräkning,
varå han brukade insätta vid rådhusrätten influtna arvsskattemedel. Lothigius
fick därigenom åtminstone ett visst andrum. Den 7 november gjor -

Om viss
ersättning åt
Lovisa
Magnussons
dödsbo.

Nr 18.

Lördagen den 22 maj 1943.

Örn viss ersättning åt Lovisa Magnussons dödsbo. (Forts.)
de lian en ny omplacering. Han uttog ytterligare 20,000 kronor av änkefru
Magnussons pengar och insatte dem samma dag å den förut nämnda checkräkningen.
Båda beloppen inlevererades under november eller december månad
till generalpoststyrelsen. Hade advokatfiskalen omedelbart ingripit och föranstaltat
örn att Lothigius avstängts från sin tjänst, bade Lothigius aldrig
kunnat mottaga uppdraget, inte ens som privatman, att förvalta fru Magnussons
pengar. Det dröjde emellertid inte länge förrän det gick som det brukar
gå: förskingringarna upptäckes, Lothigius åtalades och försattes i konkurs i
början av 1937.

Änkefru Magnussons testamentstagare anhöllo genom utredningsmannen i
boet i december 1937 att det förskingrade beloup, som kommit staten till godo,
skulle återbetalas. Advokatfiskalsämbetet ansåg med hänsyn till omständigheterna
billigheten kräva, att statsverket holle dödsboet skadeslöst. Justitiekanslersämbetet
förklarade, att det skulle vara för rättskänslan tilltalande att
statsverket i ett fall som det förevarande med ett tämligen tydligt samband
mellan tillgreppen och inbetalningen till statsverket avstode från att tillgodogöra
sig det belopp som tillförts statsverket. Statskontoret avstyrkte emellertid,
och Kungl. Majit avslog framställningen. Och nu bär även statsutskottet
avstyrkt. Den motivering, som utskottets majoritet presterat för sitt yrkande,
rekommenderar jag till närmare studium av alla som anse det uteslutet att staten
kan lägga sig till med annans egendom, som den faktiskt bär gjort i detta
fall. Att Lovisa Magnussons dödsbodelägare, som jag icke känner, icke befinna
sig i »ömmande omständigheter» kan väl näppeligen utgöra något hållbart motiv
för staten att tillgodogöra sig för dem förskingrade medel.

Ett annat motiv för utskottets avvisande hållning lär, enligt vad jag hört
uppgivas, vara att utskottet funnit att flera förskingringar av likartad natur
som den av Lothigius utförda skulle ha förekommit och att det sålunda kunde
tänkas att nya anspråk örn ersättning skulle resas, örn riksdagen handlade i
enlighet med vad advokatfiskalen och justitiekanslersämbetet funnit skäligt och
för rättskänslan tilltalande. Jag vet inte, hur det förhåller sig med dessa andra
påstådda förskingringar. Jag vet endast, att jag finner det vara staten ovärdigt
att på sätt som här sker expropriera annans egendom. Jag vill tillägga,
att jag finner det mer än egendomligt, att så många av dem som eljest bruka
bevaka den enskilda äganderättens principer nu anse att riksdagen har rätt att
nagga dessa principer i kanterna. Ett ställningstagande i enlighet med vad
statsutskottet har föreslagit i strid mot vad både advokatfiskalsämbetet och
justitiekanslersämbetet anse skäligt kan förvisso åberopas även i framtiden,
då frågor som gälla staten och den enskilde komma på kammarens bord.

Med hänvisning till vad advokatfiskalsämbetet och justitiekanslersämbetet
anfört samt till det faktum att det inte gärna kan vara för rättskänslan tilltalande
att staten behåller medel, som inlevererats under sådana omständigheter
som de här berörda, tillåter jag mig, herr talman, att yrka bifall till min
motion i så måtto, att jag hemställer, att riksdagen må till ersättning åt dödsboet
efter L. U. Magnusson för viss genom förskingring liden förlust för budgetåret
1943/44 å driftbudgeten under sjunde huvudtiteln anvisa ett anslag av
20,000 kronor.

Herr Åqvist: Herr talman! Då jag deltagit i behandlingen av denna fråga
i statsutskottets tredje avdelning, även örn jag inte var i tillfälle att närvara
vid slutbehandlingen i utshottsplenum, ber jag att få anföra några av
de synpunkter som för mig varit avgörande i denna fråga.

För ett bifall till motionen skulle tala de synpunkter, vilka gå ut på att
det för rättskänslan skulle vara stötande att statsverket tillgodogör sig me -

Lördagen den 22 maj 1943.

Nr 18.

Om viss ersättning åt Lovisa Magnussons dödsbo. (Forts.)
del, vilkas samband med ett förskingringsfall är ganska klart. Emellertid
framgår det av utredningen att det uppdrag, som Lovisa Magnusson lämnat
f. stärbhusnotarien Lothigius, var av rent privat natur, och att sålunda
Lothigius i förhållande till fru Magnusson icke intog någon som helst ställning
av boutredningsman, förmyndare eller annan genom lag och författning
honom tilldelad funktion. Han uppträdde uppenbarligen såsom hennes ombud,
liksom vilken advokat som helst kunde ha gjort. Under sådana förhållanden
finns det ingen anledning att åt Lovisa Magnussons stärbhus tillerkänna
något som helst av den ställning, som tillkommer de personer, för
vilka statstjänstemän förskingrat medel och för vilka ersättning alltså kan
beredas enligt 1899 års lag. Lothigius var nu icke statstjänsteman och hade
icke med utsökningsmål eller sådana mål, som omförmälas i 5 § i 1899 års
lag att göra, utan han var anställd vid Stockholms rådhusrätt, men det var
icke i denna egenskap, som han erhållit fru Magnussons uppdrag, utan detta
uppdrag var helt och hållet av privat natur. Någon som helst anledning att
på grund av Lothigius ställning tillerkänna fru Magnussons stärbhus någon
bättre ställning än andra personer, som råka ut för liknande fall, finnes
sålunda icke.

Återstår den synpunkt, som i motionen framskymtar, att staten ej bör tillgodogöra
sig medel, som förskingrats från enskilda och där sambandet mellan
förskingringen och vederbörandes redovisningsskyldighet till staten är tämligen
klart. Denna synpunkt är givetvis den, som skall ha betydelse i fråga
örn motionen, men det är å andra sidan klart, att man icke kan fa tillmäta
denna synpunkt alltför stort värde. Förskingring på grund av redovisningsskyldighet
äger ju icke rum enbart från sådana personers sida, som äro redovisningsskyldiga
till staten, utan även i hög grad och mycket ofta fran enskilda
personers sida, som ha redovisningsskyldighet till andra enskilda personer.
Det kan icke ifrågasättas och torde väl icke heller ha ifrågasatts, att
sådana personer, som ha att mottaga redovisning från andra,_ skulle återställa
de medel, som redovisats till dem, endast därför att de blivit förskingrade
från någon tredje person. Men örn detta icke ifrågasättes enskilda personer
emellan, så finns det ingen anledning att ifrågasätta det beträffande
en enskild persons redovisningsskyldighet till staten, ty staten bör givetvis
icke ställas i någon vare sig bättre eller sämre ställning än enskilda personer.

Det blir då till slut endast den synpunkten som återstår, att staten skulle
i detta fall återställa de redovisade medlen på grunda av sin bättre ekonomiska
ställning, d. v. s. det blir rena känsloskäl, icke några sakskäl, som längre
bli avgörande. Något sådant skäl har jag emellertid icke ansett att statsutskottet
vid sin behandling av en fråga som den nu förevarande kan fästa
något avseende vid, ty statsutskottet och riksdagen ha att se till att icke
statens rätt och intressen åsidosättas enbart därför, att det hos staten ^finnes
medel att taga i en helt annan utsträckning än hos enskilda. Kravet på sparsamhet
och ändamålsenlighet i statsverksamheten är för närvarande och bör
alltid vara så aktuellt, att icke statens intresse sättes i något som helst sämre
läge än enskildas.

Vi ha i tredje avdelningen i statsutskottet ägnat denna fråga en synnerligen
noggrann behandling och tagit del av alla de skäl, som ha förebragts.
Jag vill också erinra örn att Kungl. Majit har avslagit en liknande framställning,
som gjorts hos Kungl. Majit.

Jag ber, herr talman, att med vad jag anfört få yrka bifall till statsutskottets
hemställan.

Nr 18.

Lördagen den 22 maj 1943.

Örn viss ersättning åt Lovisa Magnussons dödsbo. (Forts.)

Herr Sandén: Herr talman! Jag vill uttrycka mili glädje över att herr
Åqvist här uppträder i rollen av advokat — det hade jag precis inte väntat
från det hållet, men när så skett så må det vara hänt.

Jag vill emellertid till herr Åqvist säga, att man naturligtvis kan driva
meningen att Lothigius var en privatman precis som vem som helst, för vilken
man inte behöver ha någon som helst känsla av ansvar, men jag tror inte att
det i verkligheten är berättigat att göra så. Han var dock stärbhusnotarie vid
Stockholms rådhusrätt, han sorterade under advokatfiskalsämbetet, hans förhållanden
blevo av advokatfiskalen i Svea hovrätt föremål för en närmare
granskning. Och örn advokatfiskalen hade avstängt honom från tjänstgöring,
vilket väl hade legat nära till hands, då man på ett rätt tidigt stadium kom
underfund med att det fanns en del som behövde klaras ut, så hade fru Magnusson
aldrig kunnat överlämna sina pengar till Lothigius och hon hade således
besparats, mänskligt att döma, den förlust som hon och sedermera hennes testamentstagare
fått vidkännas.

Här bör ändå, det kan inte hjälpas att man måste framhålla den saken för
lekmännen i statsutskottet, den omständigheten tillmätas en avgörande betydelse,
_ att såväl advokatfiskal- som justitiekanslersämbetet tillstyrkt att de
förskingrade medlen skola av staten ersättas. Jag är övertygad örn att hade
det suttit jurister i statsutskottet, så hade ärendet fått en annan behandling
än vad det nu fått.

Jag vill till sist säga herr Åqvist, att vi nog förr ha haft sådana här saker
uppe till behandling i riksdagen. Jag kan inte på rak arm lämna någon redogörelse
härför, men var det inte så i exempelvis den mycket omtalade unmanska
historien, att riksdagen beviljade ersättning på grund av förskingring?
Vi saknade sålunda, inte alldeles prejudikat, örn vi skola börja söka efter
vad som tidigare någon gång kan ha förekommit.

Herr talman! Jag vidhåller mitt förut framställda yrkande.

Herr Åqvist: Herr talman! Jag kan inte yttra mig örn huruvida precedensfall
ha förekommit — det är möjligt att så är förhållandet och att herr Sandén
har bättre kännedom örn detta än jag. Men något prejudikat i detta avseende
föreligger icke. Prejudikat skola vara fastställda av högsta domstolen.

I detta fall finns det inte heller några ömmande omständigheter att taga
hänsyn till. Fru Magnusson efterlämnar inga bröstarvingar, och de släktingar
som skola ärva hennes pengar äro förmöget folk.

Då återstår det argumentet, att fallet skulle vara för rättskänslan stötande,
och detta har jag redan sökt tillbakavisa.

Jag ber, herr talman, att få vidhålla mitt yrkande.

Herr Sandén: Bara ett ord till replik, herr talman! Det finns här intet
prejudikat i juridisk mening. Riksdagen underställer inte sina beslut någon
domstols prövning; riksdagen är suverän, då den fattar sina beslut. Det kan
således helt enkelt inte föreligga något prejudikat i den meningen.

Till sist vill jag endast upprepa vad jag sagt förut, att det är en ovidkommande
omständighet om det föreligger eller icke föreligger ömmande skäl, som
tala för ersättning av förskingrade, medel. Har det förskingrats pengar, som
kommit staten tillgodo, tycker jag att det är ovidkommande, om vederbörande
arvtagare har en egen slant eller icke. Vad som förskingrats från dem bör
återbetalas.

Herr Björkman: Herr talman! Jag skulle bara vilja korrigera några av
herr Sandéns uppgifter örn hur Lothigius handskats med Lovisa Magnussons
pengar. Åv domen framgår att Lothigius den 23 oktober 1936 hade uttagit

Lördagen den 22 maj 1943.

Nr 18.

Örn viss ersättning åt Lovisa Magnussons dödsbo. (Forts.)
36,000 kronor, varav han överlämnade 25,000 kronor utan erhållande av säkerhet
till en grosshandlare Algot Johansson. Resten, eller 11,000 kronor, hade
han insatt på sin egen checkräkning i Svenska handelsbanken, och samma var
förhållandet med det belopp på 20,000 kronor, som Lothigius uttagit den 7
november 1936. Sedan hade Lothigius i december månad till statsverket redovisat
55,961 kronor. Direkt sammanhang med redovisningen till statsverket
hade sålunda Lothigius manipulationer icke, men genom insättningen på hans
egen checkräkning kan man ju spåra ett visst sammanhang.

Nu förhåller det sig även så att det inte endast var för fru Lovisa Magnusson,
som Lothigius förskingrat pengar. Han har förskingrat även för sju eller
åtta andra personer ungefär 150,000 kronor sammanlagt. Det säges nu att dessa
medel ha blivit ersatta från annat håll, och det kan man också, förstå, ty eljest
skulle ju även de lia samma rätt att göra anspråk på ersättning från statsverket.
Det har under sådana förhållanden i statsutskottet ansetts, att konsekvenserna
skulle bli alltför vådliga, örn man skulle biträda ett yrkande som
detta till förmån för Lovisa Magnussons arvingar.

Därtill kommer att Kungl. Majit hade till sitt förfogande alla dessa utredningar,
då Kungl. Majit företagit ärendet till avgörande. Resultatet blev att
Kungl. Majit avslog framställningen. Det har då synts statsutskottet klart
att riksdagen inte heller borde bifalla kravet med hänsyn till de konsekvenser
för framtiden, som ett sådant beslut skulle medföra.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till statsutskottets hemställan.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr andre vice talmannen
yttrade, att därunder yrkats dels att vad utskottet i det nu föredragna utlåtandet
hemställt skulle bifallas, dels ock, av herr Sandén, att riksdagen
skulle till ersättning åt dödsboet efter L. U. Magnusson för viss genom förskingring
liden förlust för budgetåret 1943/44 å driftbudgeten under sjunde
huvudtiteln anvisa ett anslag av 20,000 kronor.

Sedermera gjorde herr andre vice talmannen propositioner i enlighet med
dessa båda yrkanden och förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Herr Sandén begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse i

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 118, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Sandéns under överläggningen gjorda yrkande.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr andre vice talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för
ja-propositionen.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden i

nr 119, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning av
statens järnvägar tillhöriga markområden i Södertälje och Luleå;

nr 120, i anledning av Kungl. Majlis i statsverkspropositionen gjorda förslag
örn anslag för budgetåret 1943/44 till oförutsedda utgifter; samt

Nr 18.

Lördagen den 22 maj 1943.

nr 121, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn anslag till ersättningar för skador vid eldsläckning.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Då alla ärenden på föredragningslistan nu blivit behandlade, medgav kammaren,
på framställning av herr andre vice talmannen, att de anslag, som
utfärdats till sammanträdets fortsättande på aftonen, finge nedtagas.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 243, 270, 271, 273—275, 278 och 279.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 289, av herr Åqvist m. fl., i anledning av Kungl. Maurts proposition angående
skjutfält för Bergslagens artilleriregemente m. m.;

nr 290, av herr Sten m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående
skjutfält för Bergslagens artilleriregemente m. m.;

nr 291, av herr Johansson, Johan Bernhard, m. fl., i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 14
juni 1940 (nr 503) angående upplösning av vissa sammanslutningar m. m.;

nr 292, av herr Carlström,, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.;

nr 293, av herrar Anderberg och Ahlkvist, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag örn allmänna vägar m. m.:

nr 294, av herr Eklund m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående
den statliga vägorganisationen samt vissa vägväsendet berörande anslagsfrågor;
och

nr 295, av herr Källman, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående
den statliga vägorganisationen samt vissa vägväsendet berörande anslagsfrågor.

Anmäldes och godkändes sammansatta bevillnings- och första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr 215, till Konungen i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till skattes traf tlag, m. m.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtanden:

nr 122, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till bidrag till anordnande av skolbarnsbespisning jämte en i
ämnet väckt motion;

nr 123, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å tillläggsstat
till riksstaten för budgetåret 1942/43 till ersättning för förfogande
över vissa fartyg;

nr 124, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret 1943/44 till förlagskapital för inköp
av förnödenheter m. m.;

nr 125, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa anslag till
folkskoleväsendet för budgetåret 1943/44;

nr 126, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till Krigsrätterna: Avlöningar m. m.;

Lördagen den 22 maj 1943.

Nr 18.

nr 127, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar .angående anslag för
budgetåret 1943/44 till Yrkesinspektionen m. m.; samt

nr 128, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till Statens sinnessjukhus: Avlöningar m. m.;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 27, i anledning av väckt motion angående lättande av ensamstående mindre
inkomsttagares skattebörda;

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr
370), m. m.;

nr 29, i anledning av Kungl. Majlis proposition med förslag till förordning
örn fortsatt giltighet av förordningen den 8 juni 1923 (nr 155) angående omsättnings-
och utskänkningsskatt å spritdrycker, m. m., jämte i ämnet väckta
motioner; samt

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn särskilt undantag från skyldighet att utgiva lagfartsstämpel och skatt för
gåva efter vissa lantmäteriförrättningar inom Kopparbergs län;

bankoutskottets utlåtande och memorial:

nr 55, i anledning av framställning från fullmäktige i riksbanken rörande
tillämpningen av bankoreglementet; samt

nr 56, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande utskottets
utlåtande nr 48, i anledning av väckt motion angående viss ändring av
sparbankslagen ;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
förskottering av underhållsbidrag till barn (bidragsförskottslag);

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag med
särskilda bestämmelser om äganderättsutredning och sammanläggning av fastigheter
inom vissa byar i Kopparbergs län, m. m.;

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
krigsansvarighet för liv- och invaliditetsförsäkring; samt

nr 31, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn ändring
i vissa delar av stadsplanelagen den 29 maj 1931 (nr 142) m. m.;

jordbruksutskottets utlåtande nr 42, i anledning av väckt motion angående
beredande av möjlighet för jordbruksarbetare att erhålla lån till övertagande
av jordbruk på arrende;

andra särskilda utskottets memorial nr 1, angående ersättning till kanslipersonalen
hos andra särskilda utskottet;

första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 11, i anledning av
väckt motion om viss ändring i kungörelsen angående utlännings vistelse i
vissa delar av riket; ävensom

första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtanden:

nr 10, i anledning av väckt motion angående översyn av gällande regler örn
järnvägs ansvar för skada å gods; samt

nr 11, i anledning av väckt motion angående befrielse från beredskapstjänstgöring
eller uppskov därmed för ordförande i kristidsnämnd.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 6.47 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.