1943. Första kammaren. Nr 14 (Riksdagens protokoll 1943:14)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1943. Första kammaren. Nr 14.

Lördagen den 10 april.

Kammaren sammanträdde kl. 4 e. m.

Herr statsrådet Bergquist avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 193, med förslag till förordning örn krigskonjunkturskatt för år 1943
m. m.;

nr 194, angående anslag till Statens sinnessjukhus: Avlöningar för budgetåret
1943/44 m. m.;

nr 195, angående elektrifiering av järnvägslinjen Östersund—Storlien;
nr 196, angående anslag till tullverket för budgetåret 1943/44; samt
nr 197, angående anslag till kontrollstyrelsen.

Justerades protokollet för den 3 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 5, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1943/44 under riksstatens
femte huvudtitel, avseende anslagen inom socialdepartementets verksamhetsområde,
jämte en i ämnet väckt motion;

nr 129, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande av en
försvarets bostadsanskaffningsnämnd;

nr 130, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till uppförande
av vissa byggnader å Ladugårdsgärde i Stockholm;

nr 131, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen å kapitalbudgeten
under statens allmänna fastighetsfond gjorda framställningar angående
anslag för budgetåret 1943/44, i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 132, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående visst ägoutbyte
mellan kronan och Jönköpings stad m. m.;

nr 133, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre reservationsanslag;

nr 137, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen å kapitalbudgeten
under statens allmänna fastighetsfond gjorda framställningar angående
anslag för budgetåret 1943/44 m. m., i vad propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde;

nr 138, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till om- och tillbyggnad av länsresidenset i Växjö;

nr 139, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till posthusbyggnad i Växjö;

nr 140, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till lantmäterikontorsbyggnad i Örebro; samt
Första hammarens protokoll 19^8. Nr ib.

Nr 14.

Lördagen den 10 april 1943.

nr 141, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående förvärv av vattenrätt
i Skärhällsforsen i Indalsälven.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 126, i anledning av väckta motioner örn rätt för tjänstemannaorganisationerna
att i vissa mål representeras i arbetsdomstolen, arbetsrådet och försäkringsrådet; nr

127, i anledning av väckt motion angående rätt att företaga sjösänkning
till förmån för gruva;

nr 128, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag med
särskilda bestämmelser angående gäldande av ersättning enligt allmänna förfogandelagen
m. fl. lagar;

nr 134, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 21 juni 1940 (nr 645) örn skyldighet att bortföra
varuförrråd, m. m.; samt

nr 135, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 och 3 §§ lagen den 11 juni 1937 (nr 348) örn krigsförsäkring
för ombord å fartyg tjänstgörande personer.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 136, till Konungen i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 13 december 1940 (nr 995)
om straff för sabotage.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 142, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse till
statens centrala frökontrollanstalt och statens växtskyddsanstalt av vissa områden
av kronoegendomen Bergshamra nr 1 i Stockholms län;

_ nr 143, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning av
vissa fastigheter, som disponeras av veterinärinrättningen i Skara;

nr 144, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående disponerande av
avkastningen av statens hästavelsfond, m. m.; samt

nr 145, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för forsknings-
och försöksverksamhet rörande lantmannabyggnader.

Föredrogs ett från andra kammaren ankommet protokollsutdrag, nr 296,
med delgivning av nämnda kammares beslut över dess första tillfälliga utskotts
utlåtande nr 3, i anledning av väckt motion angående förbättrad lägre
handelsundervisning m. m.

Herr förste vice talmannen: Herr talman! Jag hemställer, att första kammaren,
som den 7 innevarande april bifallit sitt första tillfälliga utskotts i dess
utlåtande nr 6 gjorda hemställan, vilken överensstämmer med andra kammarens
enligt det nyss upplästa protokollsutdraget fattade beslut, måtte finna
delgivningen av andra kammarens beslut ej föranleda vidare yttrande.

Denna hemställan bifölls.

Lördagen den 10 april 1943.

Nr 14.

Föredrogs ett från andra kammaren ankommet protokollsutdrag, nr 298,
med delgivning av nämnda kammares beslut över dess andra tillfälliga utskotts
utlåtande nr 7, i anledning av motioner angående anordnande av diabetesdispensärer
och inrättande av sommarkolonier för sockersjuka barn samt angående
vidtagande av åtgärder för att förbättra förhållandena för de sockersjuka.

Herr förste vice talmannen: Jag hemställer, att första kammaren, som den
7 innevarande april vid behandling av sitt andra tillfälliga utskotts utlåtande
nr 7 fattat ett beslut av samma innebörd som andra kammarens nu delgivna
beslut, måtte finna delgivningen av andra kammarens beslut ej föranleda vidare
yttrande.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Efter föredragning av ett från andra kammaren ankommet protokollsutdrag,
nr 300, med delgivning av nämnda kammares beslut över dess tredje tillfälliga
utskotts utlåtande nr 9, i anledning av väckt motion angående befrielse från
beredskapstjänstgöring eller uppskov därmed för ordförande i kristidsnämnd,
beslöt första kammaren hänvisa detta ärende till sitt andra tillfälliga utskott.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj :ts proposition
nr 189, angående förlängning av giltighetstiden för vissa tilläggstullar.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 191, med förslag till lag örn tillsyn över hundar.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 192, angående statliga åtgärder för tryggande av vedproduktionen m. m.

Föredrogos och hänvisades till särskilda utskottet nedannämnda motioner:
nr 233, av herr Åqvist, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
centralisering av underhållstjänsten i fråga örn intendenturmateriel m. m.;
och

nr 234, av friherre De Geer m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående organisationen av försvarsväsendets centrala förvaltning.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Majlis denna dag avlämnade propositioner
nr 193—197.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 235, av herr von Heland m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående organisationen av försvarsväsendets centrala förvaltning;

nr 236, av herr Nilsson, Bernhard, m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående organisationen av försvarsväsendets centrala förvaltning;

nr 237, av herr Nilsson, Bernhard, m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående organisationen av försvarsväsendets centrala förvaltning;

Nr 14.

Lördagen den 10 april 1943.

_ nr 238, av herrar Åqvist och Åkerberg, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående organisationen av försvarsväsandets centrala förvaltning,:

nr 239, av herrar Åqvist och Åkerberg, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående organisationen av försvarsväsendets centrala förvaltning;
saint

nr 240, av herr Mannerskantz, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nied förslag till förordning om fortsatt giltighet av förordningen den 8 juni
1923 (nr 155) angående omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker

m. m.

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 6, i anledning av väckt motion angående utredning örn ändrade grunder
för kommunernas befogenhet att anslå medel till bestridande av skolbarns inackorderingskostnader;
samt

nr 7, i anledning av väckt motion örn införande i lagen om församlingsstyrelse
av allmänna regler örn upptagande av kyrkokollekter;

statsutskottets utlåtanden:

nr 60, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1942/43, i vad propositionen
avser utrikesdepartementets verksamhetsområde;

nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1942/43, i vad propositionen
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde;

nr 62, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1942/43, i vad propositionen
avser socialdepartementets verksamhetsområde;

nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1942/43, i vad propositionen
avser handelsdepartementets verksamhetsområde;

nr 72, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående grunder för kristillägg
åt statliga befattningshavare m. fl. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 73, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret 1943/44, i vad
propositionen avser försvarsdepartementets verksamhetsområde;

nr 74, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till fältskjutningsterräng för Livgrenadjärregementet m. m.;

nr 75, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till stat för försvarsväsendets
fastighetsfond för budgetåret 1943/44;

nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för
K. G. T. Johansson m. fl. från ersättningsskyldighet;

nr 77, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disposition av behållningen
å till anläggningar för oljelagring ovan jord anvisade reservationsanslag; nr

78, i anledning av Kungl. Maj ris proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till nybyggnad för ett laboratorium för betongtekniska provningar
vid statens provningsanstalt m. m.;

nr 79, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till granskningsnämnden för vissa patentansökningar m. m.;

nr 80, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till särskilda
minskyddsanordningar inom den s. k. lejdtrafiken;

Lördagen den 10 april 1943.

Nr 14.

nr 81, i anledning av väckt motion örn viss ersättning till förre furiren vid
signalregementet I. E. Uddhagen;

nr 82, i anledning av väckta motioner örn anslag till uppförande av ett
varmbadhus med simhall inom Bodens garnison;

nr 88, i anledning av väckt motion örn höjning av arvodet till vissa förutvarande
befattningshavare vid fästningspoliskåren i Boden; samt

nr 84, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående förvärv av fastighet
för länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 19, i anledning av Kungl. Ma,j:ts proposition rörande godkännande av
ett avtal mellan Sverige och Finland angående handräckning i skatteärenden;

nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt tullfrihet
för viss sjukvårds-, beklädnads- och sjuktransportmateriel;

nr 21, i anledning av väckta motioner om viss ändring i grunderna för
taxering av inkomst av jordbruksfastighet, m. m.;

nr 22, i anledning av väckta motioner örn viss skattefrihet för jordbrukskassor
m. fl.; samt

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 188 angående reglering
av sockernäringen i riket m. m., såvitt propositionen hänvisats till bevillningsutskottet; bankoutskottets

utlåtanden och memorial:

nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn erkända skatteförmedlingskassor, m. m., såvitt angår genom propositionen
framlagda förslag till förordning örn ändrad lydelse av § 2 mom. 1
förordningen den 21 juni 1922 (nr 277) angående postsparbanken, lag angående
ändrad lydelse av 52 § lagen den 22 juni 1911 (nr 74) om bankrörelse
och lag angående ändrad lydelse av 22 och 23 §§ lagen den 29 juni 1923 (nr
286) örn sparbanker, jämte i ämnet väckta motioner;

nr 41, i anledning av riksdagens byggnadskommittés slutliga berättelse angående
riksdagshusets ombyggnad;

nr 43, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående dyrtidshjälp m. m.
åt vissa pensionärer och understödstagare;

nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pensionsrätt för
viss personal, som vid statens övertagande av enskild järnväg övergått i statens
järnvägars tjänst;

nr 45, angående tilläggsarvode åt sekreteraren hos bevillningsutskottet; samt
nr 46, angående ersättning till vaktmästaren hos statsutskottet G. Rickan
vid inkallelse till militärtjänstgöring;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 21, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändring i vissa delar av förordningen den 15 juni 1934
(nr 264) örn erkända arbetslöshetskassor, m. m., dels ock väckta motioner örn
viss ändring av samma förordning: samt

nr 22, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäkring för
olycksfall i arbete av vissa tjänstepliktiga m. m.;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 18, i anledning av väckta motioner örn höjning av maximigränsen för
låneunderstöd ur fiskerilånefonden;

nr 19, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ändring av gällande
bestämmelser rörande älgavgifter m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

Nr 14.

Lördagen den 10 april 1943.

nr 20, i anledning av väckta motioner örn anordnande av statliga försöksgårdar
för utrönande av svenska jordbruksprodukters verkliga produktionskostnader; nr

21, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till bestridande
av vissa kostnader för utredning rörande Horssjöns torrläggningsföretag
av år 1937 i Jönköpings län;

nr 22, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning av
vissa, allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter;

nr 23, i anledning av väckta motioner angående viss ändring i villkoren
för statsbidrag från anslaget till åtgärder för ökad skogsproduktion i Norrland
m. m.;

nr 24, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till rikets
allmänna kartverk jämte i ämnet väckt motion;

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsunderstöd
till uppförande av en andelsladugård i Bjärme i Jämtlands län jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 26, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående åtgärder till stödjande
av odlingen av vissa kulturväxter;

nr 27, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående åtgärder för främjande
av linodlingen m. m.;

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder för stödjande
av odlingen av vissa köksväxter; samt

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering av sockernäringen
i riket m. m., såvitt angår anslag till Bidrag till lastnings- och
lossningsanordningar för sockerbetor;

första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 7, i anledning av
väckt motion angående utredning örn en förstärkning av akademisk forskning
och undervisning rörande samtida svenska samhällsförhållanden; ävensom första

kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 8, i anledning av
väckt motion om åtgärder till förenklande av krisförvaltningens olika organs
verksamhet.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.20 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 13 april 1943.

Nr 14.

Tisdagen den 13 april.

Kammaren sammanträdde kl. 3 e. m.

Justerades protokollen för den 6 oell den 7 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1943/44 under nksstatens
fjärde huvudtitel, avseende anslagen inom försvarsdepartementets verksamhetsområde,
jämte en i ämnet väckt motion; _ .

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1943/44 under nksstatens
sjunde huvudtitel, avseende anslagen inom finansdepartementets verksamhetsområde;
samt .

nr 10, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetaret 1943/44 under riksstatens
tionde huvudtitel, avseende anslagen inom handelsdepartementets verksamhetsområde.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 146, i anledning av framställningar angående pensioner eller understöd
åt vissa i statens tjänst anställda personer m. fl.; ^

nr 147, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ärligt understöd
åt f. d. vicekonsuln i disponibilitet Charles Gustaf Fredholm; ^

nr 148, i anledning av framställningar angående understöd åt efterlevande
till vissa i statens tjänst anställda personer m. fl.; „ „

nr 149, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående livränta at
Knut Olof Åkerlind och understöd åt Elsa Paulina Blomdahl;

nr 150, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående dels förhöjt familjepensionsunderlag
för förre studierektorn C. Eneman, dels ock rätt till
viss tjänstårsberäkning i pensionshänseende för förra distriktsbarnmorskan

Ellen Amalia Maria Lehman; . . _

nr 151, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående delaktighet i
statens pensionsanstalt för sjukgymnaster vid akademiska sjukhuset i Uppsulu
* sumt

nr 152, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag
till lag örn fortsatt giltighet av valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350).

Herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet Sköld, som tillkänna- Äng. W
givit, att han hade för avsikt att vid detta sammanträde besvara herr Gustat
Elofssons interpellation angående hempermittering av vissa värnpliktiga under vuktiga under
vårsådden, erhöll ordet och anförde: I en med första kammarens tillstånd tili vårsådden.
mig framställd interpellation Ilar herr Gustaf Elofsson frågat:

Nr 14.

Tisdagen den 13 april 1943.

Äng. hempermittering^ av vissa värnpliktiga under vårsådden. (Forte.)

_ Arn ^et mecl statsrådets medgivande som uppgiftskortens befriande verkan
åsidosatts?

2. Hade man ej lika lätt kunnat inkalla andra för folkförsörjningen mindre
nödvändiga yrkesmän?

3. Ämnar statsrådet vidtaga åtgärder för att de jordbrukare och jordbruksarbetare,
som oundgängligen behövs bemma för vårsådden, beredas möjlighet
att utföra detta arbete?

I anledning av dessa frågor ber jag att få anföra följande.

Som bekant ha under detta år inom försvarsväsendet bedrivits förbandsövningar
i form ^ av fördelningsövningar. Genom inkallelserna till dessa övningar
stärkes vår beredskap samtidigt som övningarna bidraga till att förbättra
förbandens utbildning och förmåga att uppträda i stridsdugliga enheter.
Övningarna lia alltså ett dubbelt syfte. För att övningarna skola kunna
fylla sitt ändamål är det nödvändigt att den vid förbanden krigsplacerade
personalen i största möjliga utsträckning deltager i övningarna.

Sådana övningar vörö — dock i relativt begränsad omfattning — avsedda
att hallas även i Skane från den 20 april och under omkring en månad. För
ändamålet hade, såsom i interpellationen erinrats, vissa truppförband förvarnats
för inkallelse^ till nämnda tidpunkt. Ungefär hälften av dessa rekryteras
fran de sydskanska slättbygderna och resten i huvudsak från norra och
mellersta. Skåne. Tidpunkten hade efter noggrant övervägande valts med hänsyn
till jordbrukets intressen, varvid hänsyn även tagits till behovet av arbetskraft
för sockerbetsskötseln. Inkallelseperioden avvägdes alltså så, att övningarna
skulle bliva till minsta möjliga olägenhet för jordbruksnäringen i
stort.

Emellertid har vårbruket icke blivit slutfört i den snabba takt, som det vid
beslutet om inkallelserna fanns anledning räkna med. På grund härav ha inkallelserna
i fråga uppskjutits till mitten av maj månad.

. Enligt gällande bestämmelser äro från övningarna befriade den viktigaste
jordbruks-, och trädgårdspersonalen. Av personal vid jordbruket med uppgiftskort
äro sålunda befriade arbetsledare, ensambrukare, traktorskötare, ladugardspersonal
samt åtskillig annan personal som är oundgängligen erforderlig
för jordbruksdriftens och trädgårdsskötselns upprätthållande. Skulle sådan
befrielse .meddelas även beträffande annan jordbruks- och trädgårdspersonal
skulle i ett landskap som Skåne fördelningsövningar överhuvud taget
icke kunna äga rum.

Herr Elofsson, Gustaf: Herr talman! Jag skall be att till herr statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet få framföra mitt tack för det svar han
sa snabbt givit på, min interpellation, och särskilt skall jag be att få tacka
för att svaret delvis går i positiv riktning.

Enligt vad jag bär mig bekant har en order utfärdats, att alla personer
med uppgiftskort gällande jordbruket skulle slippa inkallelse under tiden 1
april—29 september i år. Men i denna order har det gjorts undantag för fördelningsövningarna,
vid vilka dessa uppgiftskorts giltighet skulle sättas ur
funktion för denna kategori. Det är da givet att en sådan fördelningsövning
som den som gjorts just nu i. vårdagarna absolut kommer att medföra ganska
stora, obehagligheter för de jordbrukare, som ha oturen att bli inkallade vid
den tiden.

Vad som föranledde mig att framställa denna interpellation var just det
förhållandet, att jag, när jag senast var hemma, uppvaktades av flera ensambrukare,
som visade mig sina kort, enligt vilka de vore förhandsvarnade för

Tisdagen den 13 april 1943.

Nr 14.

Ang. hempermittering av vissa värnpliktiga wider vårsådden. (Forts.)
utkallelse till den 20 april. Nu får jag säga att jag villigt håller med om
vad herr statsrådet anfört här i sitt svar, att dessa fördelningsövningar kanske
kunna ha en dubbel betydelse för krigsmaktens utveckling. Men man kan
ju i alla fall fråga sig, örn det inte finns möjlighet att förlägga dessa fördelningsövningar,
då det gäller de därav berörda jordbrukarna, till en annan tidpunkt
av året än den nu valda — vi ha ju att välja på månaderna december,
januari och februari, under vilka månader jordbruket, ligger nere. Vid. den
tiden skulle man mycket väl kunna ta ut jordbrukare till sådana fördelningsövningar,
örn de äro nödvändiga.

I sitt svar framhåller herr statsrådet, att »av personal vid jordbruket med
uppgiftskort äro sålunda befriade arbetsledare, ensambrukare, traktorskötare,
ladugårdspersonal samt åtskillig annan personal som är oundgängligen erforderlig
för jordbruksdriftens och trädgårdsskötselns upprätthållande», men den
utkallelseorder, som jag såg, innefattade även sådana som just äro uppräknade
bland undantagen i detta interpellationssvar och som skulle ha varit
befriade.

När man ser sådant, frågar man sig, örn inte den beredskap, som utföres på
jordbruksnäringens område, är ett mycket viktigt led i vårt försvar. Vi veta
alla, att örn tillräckligt med livsmedel inte kan frambringas kanske försvaret
inte kan bli så starkt, ty då åsidosättes ju ett av de krav, som äro nödvändiga
att uppfylla för att folket skall vara i så god kondition att det kan utföra
detta sitt viktiga kall. Även om, som herr statsrådet säger, inkallelser
skulle ske efter den 15 maj, skulle jag därför vilja vädja till herr statsrådet
att ta vederbörlig hänsyn till önskemålet att icke alltför mångå, jordbrukare
eller jordbruksarbetare utkallas. Även vid den tiden är det nämligen mycket
arbete att utföra på jordbrukets område.

Örn det emellertid skulle visa sig, att tiden inte medger att någon särskild
befrielse för jordbrukare och jordbruksarbetare kan ges, förmodar jag, att
herr statsrådet tar under övervägande att eventuellt ännu en gång flytta fram
tidpunkten för inkallelserna, därest så skulle visa sig vara av behovet påkallat.

Herr statsrådet Sköld: Het är inte första gången jag från jordbrukaren
får höra, att man borde kunna ordna det så med inkallelserna, att jordbrukarna
inkallades till beredskapstjänstgöring under de tider på året, när det vore lägligt
ur jordbrukets synpunkt. Men jag har ju redan vid föregående tillfällen
varit nödsakad att påpeka, att det inte finns någon, möjlighet att göra krigsplaceringarna
vid försvarsväsendet sådana, att somliga förband bestå av jordbrukare,
andra förband av snickare och återigen andra av murare — det går
belt enkelt inte för sig. Man måste ju göra krigsplaceringarna vid förbanden
mer eller mindre regionala, så att befolkningen inom ett visst område, tillhör
samma förband. Annars skulle nämligen resorna vid mobiliseringstillfällen
bli så långa och så besvärliga att man inte skulle kunna snabbt mobilisera.
Följaktligen finns det inte någon möjlighet att tillmötesgå ett sådant önskemål
som att man skall kunna utkalla jordbrukare allenast vid den tid a.v året, när
det passar för jordbruket. Het kan väl inte vara tänkbart, att vi till exempel
hålla beredskap under november, december, januari, februari och mars månader
och därefter lägga ned hela vår beredskap under resten av året. Jag tror
icke att vår neutralitet kan garanteras med en beredskap under vissa delar av
året och ingen beredskap under andra delar av året. Vi får väl ändå lov att
fördela beredskapen någorlunda jämnt över årets alla tolv månader.

Trots att det alltså är nödvändigt att ta folk ur olika befolkningskategorier

Nr 14.

Tisdagen den 13 april 1943.

Äng. hem permittering av vissa värnpliktiga under vårsådden. (Forts.)
till samma förband och trots det att det är nödvändigt att upprätthålla beredskapen
under hela året, görs det faktiskt oerhört mycket för att skona jordbrukarna
under den ur jordbrukets synpunkt ömtåliga delen av året. Interpellanten
angav ju själv, hurusom det utfärdats order därom att vissa jordbrukare
nied uppgiftskort icke få kallas in under sommarmånaderna. Men vi kunna
inte upprätthålla bestämmelsen därom, när det gäller dessa fördelningsövningar
om en månads längd. Då måste vi nämligen ha in den personal, som är krigsplacerad
pa förbandet; få vi inte in den så äro övningarna meningslösa, och
därför kan man inte vid dessa övningar frikalla annat än sådana personer, som
absolut måste få vara hemma.

Jag kan därför inte för min del tillmötesgå interpellantens önskan, att den
övning, som det nu° är fråga örn, skulle kunna uppskjutas undan för undan.
Den har inpassats så att den skall kunna genomföras mellan vårsådden och höskörden.
Det är den principiella ståndpunkt, vi ha intagit. Vi hade trott, att
det på grund av den tidiga våren skulle vara möjligt att inpassa denna övning
så, att de, inkallade skulle kunna komma hem till sockerbetsskötseln. Nu har
det dock i vår varit för kallt och vårbruket har gått långsammare än vad vi
räknat med, och därför ha vi kunnat framskjuta inkallelsen nära en månad.
Det har därvidlag skett en avvägning. Vi ha nämligen måst fråga: är det viktigare
att man får så färdigt i de skånska skogsbygderna, eller är det viktigare
att sockerbetsskötseln får komma i åtnjutande av denna arbetskraft? Vi ha kommit
till det resultatet att det viktigaste är att vårsådden går att verkställa.
Sockerbetsskötseln får väl klara sig ändå, så mycket mer som det inte ur sockerbetsskötselns
synpunkt är fråga örn någon stor arbetskontingent. Men det finns
inte någon möjlighet att skjuta på dessa inkallelser in i tiden för höskörden
och ännu mindre att skjuta på dem in i tiden för sädesskörden, och därför tror
jag att den tidpunkt, som nu är fastställd, är den sista som vi kunna använda.

Herr Björck: Vi förstå att dessa saker inte äro så lätta att ordna på ett tillfredsställande
sätt, framför allt icke i Skåne, där så stor procent av befolkningen
utgöres av jordbrukare eller sådana, som äro anställda vid jordbruk,
men man tycker ändå att det med litet god vilja borde gå att ordna så, att ej
alltför stor del av trädgårds- och jordbrukspersonalen toges i anspråk för beredskapstjänst
under april och maj, som äro de för dessa näringsgrenar viktigaste
månaderna. Vad som försummas under den tiden kan inte repareras under hela
året.. Därför är det synnerligen viktigt för vår försörjning, att man så långt
möjligt tillser att dessa näringsgrenar få nödig arbetskraft till sitt förfogande
under dessa månader.

För trädgårdsodlingens del är det nu synnerligen besvärligt att erhålla nödig
arbetskraft, och därför tillåter jag mig att vädja till herr statsrådet — jag
vet att han gör vad han kan, men jag är inte lika övertygad örn att befälhavarna
i olika delar av landet ha samma intressen som han — att tillgodose dessa
önskemål.

Det finns nämligen exempel på att befälhavare i viss utsträckning nonchalerat
gällande bestämmelser och inte gått med på att lösgöra personal som är
oundgängligen erforderlig för jordbruksdriftens och trädgårdsskötselns upprätthållande,
förrän vederbörande tagit itu med dessa befälhavare och undersökt
hur saken legat till. Jag skall emellertid inte ta upp tiden med att dra
fram några exempel härpå, men det finns som sagt flera sådana.

Jag tillåter mig att i likhet med interpellanten, understryka att jag hoppas,
att herr statsrådet gör vad som är möjligt för att tillgodose de önskemål, som
framkommit i interpellationen.

Tisdagen den 13 april 1943.

Nr 14.

Ordet lämnades härefter till herr statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet
G-jöres, som meddelat, att han ämnade vid detta sammanträde
besvara herr Mannerskantz interpellation angående förhållandena på ägghandelns
område, och nu yttrade: Herr talman! Med första kammarens tillstånd
Ilar herr Mannerskantz frågat mig, 1) om jag anser att förhållandena på ägghandelns
område nu äro ordnade på efter omständigheterna lämpligaste sätt, 2)
om jag, därest den första frågan besvaras nekande, är sinnad att till förnyad
prövning upptaga frågan örn äggransoneringens upphävande, åtminstone på
försök, och 3), om även den andra frågan besvaras med nej, örn man kan räkna
med att de nuvarande olägenheterna mera fullständigt avhjälpas än vad hittills
varit fallet.

Med anledning härav får jag anföra följande.

Bakgrunden till de framställda frågorna synas vara interpellantens uppfattning,
att äggregleringen, särskilt ur fördelningssynpunkt, blivit felaktigt
utformad samt att ransoneringen måste på ett smidigare sätt anpassas efter
variationerna i äggproduktionen. För vinnande av rättelse härutinnan anser
interpellanten att man försöksvis bör upphäva äggransoneringen eller åtminstone
tillåta stora förskottsuppköp av ägg för konservering.

Ben genomförda äggransoneringen, vilken liksom övriga ransoneringar har
till syfte att så rättvist som möjligt fördela tillgångarna på konsumenterna,
blev nödvändig inför den stora nedgång i äggproduktionen som kunde väntas
och även blev en följd av hönsstammens reduktion efter 1941 års klena foderskörd
och den därav framtvingade foderregleringen. Då, såvitt man kan bedöma
av tillgängliga uppgifter från husdjursräkningen i juni 1942, hönsstammen
alltjämt torde vara mindre än normalt och dessutom livsmedelstillgången
även i övrigt är knapp, är det givet, att skälen för ransoneringen alltjämt
kvarstå. Ett av de starkaste skälen för ransoneringen var och är alltjämt att
åstadkomma en utjämning mellan de inom landet förekommande överskottsoch
underskottsområdena med avseende å tillgången på ägg. De meddelade
föreskrifterna örn skyldighet för partihandlare inom överskottsområdena att
överföra ägg till underskottsområdena taga också sikte på att uppnå den åsyftade
utjämningen. Under innevarande regleringsår synes denna leveransskyldighet
ha fungerat i stort sett tillfredsställande och möjliggjort för konsumenterna
att taga ut sina ransoner i form av ägg. Att någon! begränsning av äggförbrukningen
för mången inom de egenliga produktionsområdena kan synas
överflödig är förståeligt, men man bör vid diskussionen om nödvändigheten
av äggransoneringen icke bortse från den omständigheten, att det just är överskotten
i de egentliga produktionsområdena som möjliggöra tilldelningen av
ägg till konsumenterna i underskottsområdena. För övrigt torde förtjäna påpekas,
att, därest ransoneringen upphäves, något överskott av ägg, som skulle
kunna överföras till andra områden, knappast skulle uppstå inom ole nuvarande
överskottsområdena, enär konsumtionen av ägg inom dessa områden, med
säkerhet skulle stegras så avsevärt, att hela produktionen komme att gå åt inom
överskottsområdet.

Livsmedelskommissionen söker i möjligaste mån anpassa ransonernas , storlek
efter växlingarna i äggtillgången. När det som här gäller en vara, som icke tål
att lagras under längre tiel, innebär återhållsamhet beträffande tilldelningen
givetvis risker för att på sina håll överskott kan gå till spillo. Därest man icke
har tämligen goda möjligheter att överblicka produktionen inom skilda delar
av landet, mäste ransonen hållas i överkant för att man skall vara säker
på att några varor icke förstöras. Vissa alternativa inköpsmöjligheter måste i
så fall stå konsumenterna till buds. därest ägg icke kunna erhållas på äggkorten.
Med de miijligheter livsmedelskommissionen har att följa äggproduktionen
och att därefter anpassa ransonernas storlek torde man icke ha anledning

Äng. förhållandena
på
ägghandeins
område.

Nr 14.

Tisdagen den 13 april 1943.

Äng. förhållandem på ägghandelns område. (Forts.)
att räkna med att till följd av ransoneringen någon varuförstöring skall uppkomma.
Någon garanti mot att ägg nu som under normala förhållanden förstöras
föreligger givetvis ej. Vissa lokala anhopningar av ägg ha förekommit,
men de torde kunna betraktas som undantagsfall utan större betydelse. I allt
fall har någon varuförstöring beträffande ägg icke anmälts till livsmedelskommissionen
eller eljest kommit till kommissionens kännedom. Skulle vid något
tillfälle risk för förstöring föreligga, har kommissionen möjlighet att vidtaga
åtgärder för mötande av denna, exempelvis genom kylhuslagring eller ökning
av ransonerna.

Såsom interpellanten med säkerhet har sig bekant har under dea senaste tiden
livsmedelskommissionen som en följd av den ökade tillgången på ägg höjt
tilldelningen till enskilda, konsumenter. Kommissionen bär dessutom för avsikt
att, i den mån Jäggtillförseln så medgiver, lämna partihandeln tillstånd
att konservera ägg. Även allmänna inrättningar, särskilt sjukhusen, avses erhålla
förskottstilldelning av ägg för att möjliggöra konservering av ägg för
hösten och vintern. Under högproduktionen ämnar kommissionen därjämte att
lämna en sa stor tilldelning till enskilda hushåll, att konservering i viss utsträckning
kan äga rum för vinterbehovet. Någon konservering av samma omfattning
som under normala förhållanden kan det dock icke bli fråga örn på
grund av den minskade produktionen.

Av det anförda framgår, att de skäl som förestavat ransoneringen alltjämt
i allt väsentligt äga giltighet. Jag är därför icke beredd att nu medverka till
slopande av ransoneringen. Denna har ock enligt min mening i sin nuvarande
utformning, trots de brister, som onekligen vidlåda densamma, kunnat på ett
tillfredsställande sätt fylla sin uppgift att åstadkomma en så rättvis fördelning
av äggtillgångarna som förhållandena medgiva. Med hänsyn härtill anser
jag mig ej böra förorda någon mera genomgripande förändring i systemet.
Givet är dock att vunna erfarenheter böra beaktas, så att systemet icke stelnar
i formerna utan anpassas efter de skilda krav som utvecklingen kan komma
att ställa på detsamma.

Herr Mannerskantz: Jag ber att till herr statsrådet få framföra mitt vördsamma
tack för interpellationssvaret och för att jag blivit i tillfälle att få del
av detsamma på förhand.

När det sedan gäller att tacka i sak för vad herr statsrådet sagt, kan jag
icke, trots god vilja, utveckla samma ordalag. Jag tycker nämligen att i hela
svaret framskymtar en uppfattning att det faktiskt är ganska väl beställt med
denna äggreglering. Det finns emellertid ett mycket avgörande bevis för att
så icke är fallet. Det förhåller sig så att svenska folkets laglydnad visat sig
vara ganska stor under detta krig. I den mån allmänhet och företagare kunnat
riktigt utläsa de många cirkulären, ha de nog försökt följa dem efter bästa förmåga
på de allra flesta områden av ransonering, men här, herr statsråd, är ett avgörande
undantag. Man må tala med vem man vill i detta land, så finner man,
att det faktiskt numera inte anses såsom något oriktigt eller orätt att skaffa
sig ägg eller att sälja ägg fritt. Det kan ju låta underligt att jag offentligt
säger detta, men det tycks vara viktigt att göra det, eftersom det i herr statsrådets
svar säges, att det egentligen inte kommit till kännedom att denna ransonering
icke har fungerat väl. Det måste bero på någonting, att just när det
gäller äggen allmänheten har en annan uppfattning om nödvändigheten att
följa bestämmelserna än i fråga örn alla de andra ransoneringsområdena.

Vad är det som har föranlett detta? Jo, för det första, att man har varit för
rädd att låta äggproduktionen stiga. Man ville förhindra det därför att hönsen
vore så dåliga foderutnyttjare. I det avseendet tror jag dock att man har gått

Tisdagen den 13 april 1943.

Nr 14.

Ang. förhållandena på ägghandelns område. (Forts.)
för långt i sparsamhet med foder; hönsen kunna nämligen uppfödas på en
mängd olika foderslag, och dessa utvägar att skaffa foder åt dem, vilka säkerligen
inte alltid äro kända här uppe i Stockholm så som på landsbygden, hade
säkerligen utnyttjats, örn det hade funnits någon anledning, som stimulerade
därtill. För det andra är anledningen till det iråkade läget på detta ransoneringsområde
att själva följsamheten med äggregleringens anordning inte har
varit tillräcklig. Vid den lid, då jag framställde min interpellation, och det
börjar nu vara ganska länge sedan, förekommo uppenbara missförhållanden
på detta område. Dessa missförhållanden kännetecknades då huvudsakligast
därav att ransonerna inte på långt när voro tillräckligt stora för att kunna ta
emot produktionen av ägg, och det är ett faktum, vare sig livsmedelskommissionen
har fått reda på det eller icke, att människor, både här i Stockholm, i
andra städer och, skulle jag tro, även på rena landsbygden, få köpa ägg, som
legat lagrade så länge att de blivit skämda. Det är mången, som har fått lov
att äta sig nästan förgiftad på ägg, för att kunna göra av med dem han fått,
innan de blivit alltför dåliga, och jag vet ett fall, då man vid en sammankomst
med ett sextiotal personer hade fått 208 ägg, som dessa människor då åto
upp därför att äggen inte kunde säljas och därför att lagringstiden närmade
sig den gräns, då de inte kunde förvaras längre. Det finns många andra sådana
exempel, vilka, enligt vad jag kan förstå, bevisa, att man inte följt med utvecklingen
tillräckligt snabbt. Skall man ha ransonering på en sådan vara
som ägg, måste man verkligen vara kvick i vändningarna, ty i annat fall blir
denna ransonering förenad med så många nackdelar att fråga är örn inte ett
upphävande av densamma vore bättre.

Det är inte direkt något jordbrukar- eller producentintresse, som varit huvudmotivet
för mig när jag tagit upp denna sak, utan jag har huvudsakligast
gjort det därför att jag känt mig i viss mån upprörd över att finna, hurusom,
när det gäller denna äggreglering, människornas rättsbegrepp blivit uppluckrat.
När det har visat sig kunna gå så pass bra som det verkligen gjort med ransoneringarna
beträffande andra saker än ägg, vore det inte omöjligt att rätta
till förhållandena på äggregleringsområdet också, så att svenska folket sluppe
få den ovanan att bryta mot ransoneringsbestämmelserna. Det finns nämligen
också en psykologisk aspekt på denna sak. Jag tror att det bland allmänheten,
såväl producenter som konsumenter, är en allmänt utbredd åsikt att någon
äggransonering nu inte är nödvändig, i varje fall inte under högproduktionstiderna.
Det är möjligt, att de som ha denna åsikt inte ha rätt, men jag skulle
dock tro, att de möjligen lia bedömt situationen lika rätt som herr statsrådet
och livsmedelskommissionen bedömt den. När nu läget blivit sådant, undrar
jag örn det inte vore bättre, att åtminstone försöksvis släppa på denna ransonering.
Då finge människorna som de ville ha det — åtminstone den övervägande
delen av dem. Visade det sig då bli sådana olägenheter därav, vilket
herr statsrådet synes befara, att man sedan nödgas återinföra ransoneringen,
tror jag att den då återinförda äggransoneringen skulle bli populärare än den
nuvarande, ty då hade man ju fått se, att denna ransonering faktiskt visat sig
behövlig. Jag skulle för min del vilja förorda att man vågade sig på detta
grepp just nu under den tid, då hönsen värpa mycket. Alldeles oavsett den nedgång
i hönsstammen, som statistiken utvisar, måste man nog räkna med att
äggproduktionen kommer att vara ganska mycket större än tidigare. Ty fodertillgångarna
äro nu rikare än förut — man kan med utmärkt gott resultat
fodra hönsen med potatis — så sker också i rätt stor utsträckning — och man
kan dessutom utfodra dem med allt möjligt som man kan leta rätt på åt dem,
vilket jag tror att hönsuppfödarna också äro inriktade på att göra.

Jag skulle också vilja nämna något örn äggpriset. Jag vet inte vem som ord -

Nr 14.

Tisdagen den 13 april 1943.

Äng. förhållandena på ägghandelns område. (Forts.)
nät med propaganda för mindre äggkonsumtion, men när det från hälsovårdsinstitutet,
professor Abramson förmodar jag, vid ett tillfälle under fjolåret
bedrevs en fullständig propaganda för att försöka få folk att tro att det var
mycket lätt att undvara ägg i kosten och att ägg nästan var någonting som
inte var njdhigt att äta, så gjorde man säkerligen en tabbe, eftersom folk därigenom
blev ännu mer övertygat örn att ägg var det bästa som fanns på jorden.
Den propagandan förfelade helt och hållet sitt mål, och det hade varit bättre
att den inte kommit till stånd. Jag skulle tro, att örn man ville släppa upp
priset på denna vara liksom på fläsk, skulle det vara med allmänhetens goda
minne. Jag har inte lyckats träffa på någon människa, som inte anser att
det vore klokt, om man därigenom kunde säkra en större tillgång. Detta är inte
direkt något jordbrukarintresse, men hur konsumenterna kunna finna sig i att
ha så litet fläsk och så relativt litet ägg, har jag aldrig lyckats förstå. Det
måste bero på att de tro att det är oundvikligt, men det är det inte alls. Vi lia
fodertillgångar och möjligheter i övrigt att producera ägg och fläsk utan att
andra produktionsområden behöva bli nämnvärt lidande. Detta vill man inte
tro på inom regeringen — kanske det också i viss mån beror på livsmedelskommissionen
— men så är det. Vi, som leva i det praktiska livet, veta att
det finns möjligheter, som icke äro utnyttjade, och att det finns foder som
kunde användas på bättre sätt, örn inte detta vore förlustbringande. Örn konsumenterna
bara finge fullt klart för sig, att det är onödigt att de få så små
ransoner av ägg och fläsk, skulle de nog reagera så starkt, att det skulle bli
en ändring, oavsett de teoretiska resonemangen örn penningvärdet. Jag skulle
verkligen hoppas på en sådan reaktion från konsumenternas sida för deras egen
del mer än för jordbrukarnas; för jordbrukarnas del finns det alltid möjligheten
att använda den producerade spannmålen på annat sätt, och så sker ju också.
Jag har tidigare här i kammaren angivit olika sätt, på vilka man skulle kunna
få foder frigjort för produktion av ägg och fläsk.

Innan jag slutar skulle jag vilja uttala den förmodan, att den tillfredsställelse,
vilken herr statsrådet har gjort sig till tolk för här, nog ändå inte är
så verklig. Jag hoppas, att herr statsrådet för sin del inser, att det inte är
riktigt tillfredsställande på detta område utan att det kanske kan tänkas, att
följsamheten vid dessa regleringar för framtiden blir snabbare och bättre
anpassar sig efter det verkliga läget på produktionsområdet. Som jag tidigare
sagt någon gång har det blivit besvärligt därför att kriget dragit ut så länge,
att de som skola sköta regleringarna under många år i sträck fått leva isolerade
från praktiken och verkligheten. På grund därav ha de inte samma klara
uppfattning örn en hel del saker som de säkerligen haft tidigare, då de sattes
till sina ämbeten, i varje fall de som tidigare levat i det praktiska livet. Därför
gör man nog inte heller någon skada, örn man någon gång kommer med ett
påpekande just från detta håll.

Herr statsrådet Gjöres: Det är naturligtvis ingen hemlighet för mig, att
äggregleringen är behäftad med åtskilliga svagheter och brister, och det är väl
ingen överraskning, om jag säger att ingenting skulle vara mig kärare än om
man kunde avskaffa den.

Äggransoneringen är besvärlig ur många olika synpunkter. Den infördes
emellertid under trycket av de mycket betydande försörjningssvårigheter, som
vi hade hösten 1941. Då hade vi bakom oss en dålig foderskörd 1940 och fingo
en ännu sämre på hösten 1941. Myndigheterna måste då träffa ett val. Man
kunde inte uppehålla hela den animaliska produktion, som vi då hade, utan
det gällde att förfoga över de fodertillgångar, som stocio till buds, på det sätt

Tisdagen den 13 april 1943.

Nr 14.

Ang. förhållandena på ägghandelns område. (Forts.)
som ur försörjningssynpunkt var det mest lämpliga, och det kunde inte hjälpas,
att äggproduktionen därvid kom att bli lidande.

När vi förra året fingo en bättre foderskörd, sökte man omedelbart vidtaga
åtgärder för att ge äggproduktionen ett bättre försörjningsmässigt underlag.
Detta exemplifieras av att tilldelningen av produktionsfoder för hönsen ungefär
fyrdubblades, sedan fodertillgången blivit bättre. Jag kan därför inte
acceptera det omdömet, att man från försörjningsmyndigheternas sida skulle
ha ställt sig kallsinnig inför denna produktionsgren. Man har tvärtom strävat
att göra så gott man kunnat för att på nytt bygga upp äggproduktionen. Men
det är alldeles givet — det måste jag starkt understryka — att vi i nuvarande
försörjningsläge i främsta rummet måste se till, att vegetabilieförsörjningen
och en god produktion av konsumtionsmjölk bibehållas. Detta är det grundläggande
för folkkosten, och den mera foderkrävande animalieproduktionen
skola vi naturligtvis försöka tillgodose i den må vi kunna, men den kan inte
och får inte skjutas fram på bekostnad av det som i vårt nuvarande beträngda
läge är av grundläggande betydelse.

Det är alldeles riktigt, som herr Mannerskantz säger, att denna fråga örn
äggregleringen har en psykologisk aspekt, men den har flera psykologiska
aspekter än den herr Mannerskantz berörde i sitt anförande nyss. Herr Mannerskantz
rekommenderade att vi skulle avskaffa äggregleringen nu under
högproduktionstiden, och det är troligt, att när man en gång skall avveckla
den, bör det helst ske under den period, då man går emot en ökad produktion.
Men tänkom oss, att vi nu avvecklade äggregleringen och lämnade konsumtionen
fri. Vad bleve följden? Jo, följden bleve dels, som jag sökte klargöra i
mitt interpellationssvar, att äggen från överskottsområdena knappast i någon
större omfattning nådde ut till de många underskottsområdena i landet, utan
vi finge väl kanske flera fall av den akuta äggförgiftning, som herr Mannerskantz
tydligen kände till från kretsar, där man kan smörja kråset bättre än
konsumenterna i gemen kunna göra. Dels skulle vi få se, hur den stora köpkraftiga
gruppen av yrkesförbrukare — krögare, konditorer och andra — försäga
sig med ägg för konservering under högproduktionsperioden, under det
vanligt fattigt folk kanske inte bleve i tillfälle att köpa ägg överhuvud taget.
Detta är också en psykologisk aspekt av äggransoneringen, som man inte får
se bort ifrån, och jag är övertygad örn att, hur otrevlig man än i olika kretsar
i landet finner äggransoneringen, skulle man dock finna en sådan utveckling
ännu otrevligare och önska sig tillbaka till ransoneringen. Detta tycktes också
föresväva herr Mannerskantz, då han sade, att örn man gör det experimentet
och avskaffar äggransoneringen, skulle folk, när man sedan återinförde den,
se att den varit motiverad. Ja, det kan man kanske säga, men jag undrar om
de som äro satta att närmast bära ansvaret för detta kunna ge sig in på en så
pass äventyrlig politik.

Jag bör kanske här nämna, att myndigheterna under föregående år höllö en
ganska ingående överläggning med de näringsorganisationer, som lia någon
erfarenhet av ägghandeln här i landet, och att man där dels diskuterade vissa
omläggningar i systemet och dels även den stora frågan, huruvida raan eventuellt
borde avveckla äggransoneringen, men från de olika organisationerna
förklarade alla med en mun, att det icke var tillrådligt att avveckla ransoneringen
under de förhållanden, som då rådde. Jag tror man kan säga att det
svaret har samma giltighet i dag, eftersom förutsättningarna i det hela taget
äro desamma. Något ha de kanske förändrats. Hönsstammen har tillväxt, produktionen
har på grund av den milda vintern varit hög, men man kan inte säga,
att förändringarna varit så stora, att man kan komma till väsentligen annat
svar än den gången.

Nr 14.

Tisdagen den 13 april 1943.

Äng. förhållandena på ägghandelns område. (Forts.)

Jag bör kanske också säga en annan sak, ehuru jag inte är direkt engagerad,
och den gäller det något generösa men mindre exakta bruk man gjort av ett
uttalande från professor Abramson vid statens'' institut för folkhälsan. Jag
följde mycket väl med vad han yttrade vid det tillfället, och det är felaktigt,
då man vill lägga i hans mun, att ägg nästan inte skulle vara nyttiga att äta.
Äggen äro ett s. k. skyddsfödoämne, och därmed menar man ju, att örn kosten
i övrigt kanske är ensidig, kunna äggen tillföra den vissa nödvändiga ting.
Men det är inte bara äggen, som av biologerna och fysiologerna inrangeras i
denna grupp. Dit hör även mjölken. Mjölk är också ett högvärdigt skyddsfödoämne,
och det har varit vår politik under denna kristid att söka tillhandahålla
mjölk, som är ett högklassigt näringsämne och samtidigt ett skyddsfödoämne,
i rikliga mängder åt konsumenterna.

Jag tror, herr talman, att det är en i det hela mycket försvarlig politik, som
vi ha fört i det fallet. Ingen kan önska mera än livsmedelskommissionen och vi,
som ha dessa bekymmer, att vi i år skola få en god skörd, så att vi ännu mera
kunna bygga upp de grenar av animalieproduktionen, som trängts tillbaka under
dessa svåra år, men möjligheterna därtill komma ju att visa sig först sedan
årets skörderesultat föreligger.

Herr Johansson, Henry: Herr talman! Efter herr statsrådets senaste inlägg
har jag inte så mycket att tillägga. Jag begärde emellertid ordet för att säga,
att det stora antalet medborgare i landet ingalunda, som herr Mannerskantz
lät påskina i sitt anförande, önskar att denna ransonering skall upphävas. Jag
är i stället övertygad örn att flertalet eller i varje fall ett mycket stort antal
av vårt lands invånare önskar ha den kvar. Jag vill nämligen poängtera, att
örn icke ransonering tillgripits, hade det förhållandet, att vissa samhällsgrupper
kunnat fritt och ohämmat köpa ägg, utan tvivel medfört, att de ekonomiskt
sämst ställda icke kunnat erhålla några ägg. Nu ha i alla fall mellan
18 och 20 miljoner ägg kommit ut i den legitima handeln, och detta har betytt,
att även folk med begränsade inkomster har kunnat få något med. Och
det inte minst viktiga under denna period har varit, att sjuka och havande
kvinnor ha fått med av äggen. Det är väl inte kammaren obekant, att handeln
har varit skyldig att tillhandahålla ägg åt dietpatienter och sådana som haft
läkareordination. Det hade vidare säkerligen varit absolut omöjligt, örn man
inte hade tillgripit beslutet örn ransonering, att kunna skaffa ägg åt de offentliga
institutionerna, framför allt sjukhusen. Visserligen hade dessa kunnat
uppträda i den fria marknaden, men vad detta skulle ha betytt för kommunernas
och även för statens ekonomi, torde vara uppenbart. Den vidtagna åtgärden
att ransonera äggen var nog således den enda riktiga vid den tidpunkten.
Att detta ingrepp sedan åstadkom förargelse inom vissa kretsar,
kanske främst producentkretsar, det var och är nog ingenting att göra åt.

Producenterna ha såvitt jag förstår ingen som helst anledning att klaga. I
varje fall har knappast något av våra övriga livsmedel stigit i pris så kraftigt
som äggen. Enligt Jordbruksekonomiska uppgifter, som jag bläddrade i nyligen,
har nettopriset till producenter av ägg stigit från 1 krona 38 öre under 1938
till 3 kronor jämnt i januari—februari i år. Det utgör i alla fall en stegring,
herr Mannerskantz, av 117 procent, och då tror jag väl knappast man kan yrka
på att priserna skola animeras att stiga ytterligare.

Så har det gjorts gällande, att äggen på sina håll i landet skulle ha legat
och förfarits. Herr statsrådet har redan talat örn att officiellt vet man ingenting
örn den saken, och vad man fått höra på omvägar, betraktar jag närmast
som bara prat. Naturligtvis kan det inträffa och har inträffat, att man har
träffat på dåliga ägg i marknaden, men det inträffar ju också under vanliga

Tisdagen den 13 april 1943.

Nr 14.

Äng. förhållandena på ägghandelns område. (Forts.)
förhållanden, då handeln är fri. Och jag måste säga, att om någon enskild
köpare har fått dåliga ägg och varit snäll nog att inte begära att få dem utbytta,
så får val han skylla sig själv. Ingen tvingas ju att ta emot en oduglig
vara. I det sammanhanget vill jag erinra örn att detaljhandeln har en så kraftigt
tilltagen svinnprocent i fråga örn ägg, att ingen annan livsmedelsbransch
har en dylik. Man har ju ända upp till 15 procent för svinn inom äggbranschen,
och det måste medge möjligheter att lämna ägg i utbyte mot sådana som kanske
genom för lång lagring blivit odugliga. Förhållandena inom handeln i detta
land äro ju fortfarande sådana, att man får byta ut en vara som blivit oduglig.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Yad jag närmast har anmärkt på är att
man inte kunnat sälja äggen nu i vinter. När statsrådet liksom med citationstecken
talade örn de landsändar, där man smörjer kräset, kan jag nämna, att
det fall som jag talade örn inte inträffade i mitt län. Men vad skola de arma
människorna göra? Kan statsrådet tala örn det för mig? De kunna inte få någon
köpare på grund av att ransonerna höjts för litet och åtminstone en månad
för sent. Det är ju inte bara mot själva ransoneringens existens, som jag
här gjort anmärkning, utan desslikes och alltså alternativt mot den alltför sena
behandlingen av de olika åtgärder som vidtagits.

Jag vill göra herr Henry Johansson uppmärksam på att denna interpellation
har framställts i år och inte vid det tillfälle då äggransoneringen infördes.
Det är därför i viss mån bortkastad tid att göra anmärkningar på interpellationen
och applicera den på den tidpunkt då ransoneringen infördes. Hade
jag då ansett, att den inte borde ha införts, kan det ju hända att jag på den
tiden hade kommit med någon anmärkning, men det har jag inte gjort.

Nu säga både herr Johansson och herr statsrådet, att förändringarna inte
äro så stora. Ja, de äro mycket större än herrarna tro. Det är det som jag
påstår vara ett faktum. Äggproduktionen har stigit mycket mer än som sipprat
fram till regeringens och livsmedelskommissionens öron. Den produktionen
följer lagar, som inte direkt låta sig mätas med siffror på det sätt som jag vet
legat till grund för bedömandena. Man får komplettera dessa teoretiska bedömanden
genom att hålla sig initierad örn vad som verkligen försiggår. Jag är
t. ex. inte alls säker på att statistiken på antalet höns är så värst riktig. Sådana
smådjur sättas in mera i klump på blanketterna. Kor och grisar räknar
man kanske bättre, men när det gäller höns, går det ytterst lättvindigt till.
Man får ju nu tillverka statistik i oändliga massor överallt; ju längre det
fortgår, desto kvickare gör man ifrån sig sådant, och den statistiken får man
nog misstro en smula.

Jag skulle tänka mig att de 18—20 miljoner ägg, som nu tillförts den legitima
handeln, äro ett mycket litet antal i förhållande till det antal som man
skulle ha fått, örn man tidigare avskaffat ransoneringen eller ökat ransonen.
Det sista är i varje fall säkert, ty äggen ha räckt till. Det har producerats
mer än 20 miljoner ägg, och det är en alldeles för stor procent av äggen, som
för närvarande icke kommer den legitima handeln till godo. Jag påstår för det
första, att den procenten skulle bli mindre, om man slopade ransoneringen,
men det kan jag ju förstå, att inte alla tro på. För det andra är det så, att örn
man ökat ransonerna tidigare, hade det säkert blivit bättre tillgång på ägg i
den legitima handeln, och mindre varor hade förstörts.

Jag skulle nog tro att det är riktigt, som herr Johansson säger, att höjningen
av äggprisen har stimulerat produktionen. Det är ju en sak som tidigare
har förnekats av bl. a. finansministern, både när det gäller fläsk och
ägg. Han har sagt att det inte hjälper att höja prisen, om det inte finns fo FÖrsta

kammarens protokoll 19J/.3. Nr 1 2

Nr 14.

Tisdagen den 13 april 1943.

Äng. förhållandem på ägghandelns område. (Forts.)
dermedel, men detta är ett bevis för att en prishöjning faktiskt hjälper. En
höjning av priset hjälper bäst av allt och bättre än fodertilldelning. Jag för
min del anser, att man i det beträngda foderläget knappast hade behövt öka
tilldelningen av foder, ty en prishöjning utan fodertilldelning hade räckt till
på grund av de många möjligheter som det finns att skaffa sådana allätare
som höns någonting att äta.

Då herr Henry Johansson säger, att flertalet konsumenter icke skulle vilja
upphäva ransoneringen, skall jag inte tvista örn den saken, ty den kan väl
ingen av oss direkt bevisa, men vad jag säkert kan bevisa, det är att ingen
av konsumenterna anser att det ligger något förnuft i att ransonerna av en
så pass ohållbar vara som ägg hållas för små i förhållande till tillgången. Örn
de dessutom visste eller trodde, att ett lössläppande av handeln endast skulle
medföra, att den legitima handeln finge mera ägg och att köpandet till överpris
skulle bli en relativt sällsynt sak, om blott tillgången kan hållas tillräckligt
stor, skulle säkerligen inte heller de vilja ha kvar ransoneringen. Nu
tror jag för min del, att äggtillgången kan bli så pass stor, att huvuddelen av
äggen i alla fall skulle säljas till normalpriser, även örn det givetvis skulle
bli något smussel. Ingen kan ju bevisa någonting örn den saken, men det är
min tro, och jag ber att herrarna försöka att inte se allt för teoretiskt på dessa
ting. Jag tror man skulle komma fram till bättre resultat på det sättet.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 193, med förslag till förordning örn krigskonjunkturskatt för år 1943,
m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 194, angående anslag till Statens sinnessjukhus: Avlöningar för budgetåret
1943/44 m. m.;

nr 195, angående elektrifiering av järnvägslinjen Östersund—Storlien;
nr 196, angående anslag till tullverket för budgetåret 1943/44; samt
nr 197, angående anslag till kontrollstyrelsen.

Föredrogos och hänvisades till särskilda utskottet nedannämnda motioner:
nr 235, av herr von Heland m. fl.,
nr 236, av herr Nilsson, Bernhard, m. fl.,
nr 237, av herr Nilsson, Bernhard, m. fl.,
nr 238, av herrar Åqvist och Åkerberg, samt
nr 239, av herrar Åqvist och Åkerberg,
alla i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående organisationen av
försvarsväsendets centrala förvaltning.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet den av herr Mannerskantz
väckta motionen, nr 240, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning örn fortsatt giltighet av förordningen den 8 juni 1923 (nr
155) angående omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker, m. m.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets utlåtanden nr 6 och 7,
statsutskottets utlåtanden nr 60—62, 64 och 72—84, bevillningsutskottets be -

Tisdagen den 13 april 1943.

Nr 14.

tänkanden nr 19—23, bankoutskottets utlåtanden och memorial nr 40, 41 och
43—46, andra lagutskottets utlåtanden nr 21 och 22, jordbruksutskottets utlåtanden
nr 18—29, första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 7
samt kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 8.

Herr förste vice talmannen erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman!
Jag får hemställa, att kammaren måtte besluta att statsutskottets utlåtanden
nr 73—83 skola å morgondagens föredragningslista uppföras näst efter
samma utskotts utlåtande nr 61.

Vad herr förste vice talmannen sålunda hemställt bifölls.

Herr Elofsson, Gustaf, väckte en motion, nr 241, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning örn fortsatt giltighet av förordningen
den 8 juni 1923 (nr 155) angående omsättnings- och utskänkningsskatt
å spritdrycker, m. m.

Motionen bordlädes.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.10 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1943.

Ang. postverkets
utnyttjande
för
spridning av
utländsk propaganda.

Onsdagen den 14 april.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet Andersson,
som tillkännagivit, att han hade för avsikt att vid detta sammanträde besvara
herr Karl Anderssons interpellation angående postverkets utnyttjande för
spridning av utländsk propaganda, erhöll ordet och yttrade: Herr talman^Med
kammarens tillstånd har herr Karl Andersson till mig riktat följande frågor:

1) Har herr statsrådet observerat, att under senaste tiden postverket utnyttjats
för att till Sveriges jordbrukare sprida utländsk propaganda i form av
gruppkorsband med såväl mottagare som avsändare anonyma?

2) Är herr statsrådet i så fall beredd att inskrida mot denna trafik och förhindra
att för legitima behov avsedda bestämmelser icke missbrukas i propagandasyfte? Till

svar på interpellationen ber jag få meddela följande.

Det av interpellanten berörda förhållandet har redan för någon tid sedan
uppmärksammats inom postverket och informationsstyrelsen på grund av tidigare
inträffade fall. De överväganden, vilka ägt rum såväl i anledning av
dessa fall som beträffande distributionen av den propagandaskrift, som omnämnes
i interpellationen, ha lett till att Kungl. Maj :t genom brev den 9 april
1943 meddelat förordnande av innebörd, att tryckt skrift, som till postanstalt
inlämnas för befordran såsom gruppkorsband och som är tryckt i utlandet
eller å vilken tryckort ej angivits, ej må av postverket befordras med mindre
statens informationsstyrelse därtill lämnat medgivande.

Klart är, att man genom detta beslut ej vinner någon garanti för, att utländska
propagandaskrifter av mindre önskvärd art icke på annat sätt spridas
med anlitande av postverket. Det torde icke vara möjligt att genom bestämmelser,
som reglera posttrafiken, förhindra spridning av propagandaalster av
nämnda beskaffenhet. Genom beslutet har emellertid öppnats en möjlighet att
förebygga, att det bekväma och billiga försändelseslag, som gruppkorsbanden
utgöra, begagnas för distribution av utländska propagandaskrifter, som icke
äro önskvärda.

Herr Andersson, Karl: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet få framföra ett tack för svaret och
för det raska ingripande som statsrådet vidtagit. Jag förstår, att det för postverkets
del kan ställa sig svårt att förhindra varje form av befordran av dylik
propaganda, men jag noterar med tillfredsställelse, att den av mig påtalade
befordran i form av gruppkorsband stoppats.

Då jag uppfattat herr statsrådets svar som ett beaktande av min framställda
fråga och den av Kungl. Maj :t vidtagna åtgärden som ett positivt steg
i den riktning jag åsyftat, har jag ingenting att härutöver tillägga, utan ber
att ännu en gång få uttala ett tack för svaret.

Onsdagen den 14 april 1943.

Nr 14.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet den av herr Elofsson,
Gustaf, väckta motionen, nr 241, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning örn fortsatt giltighet av förordningen den 8 juni
1923 (nr 155) angående omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker,
m. m.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 6, i anledning av väckt
motion angående utredning örn ändrade grunder för kommunernas befogenhet
att anslå medel till bestridande av skolbarns inackorderingskostnader.

I en inom andra kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hänvisad motion,
nr 225 hade herr Jacobson hemställt, att riksdagen måtte besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla örn utredning rörande ändrade grunder
för kommuner att anslå medel till bestridande av viss del i inackorderingskostnaderna
för mindre bemedlade och obemedlade elever vid högre folkskola och
kommunal mellanskola.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet omnämnt ett av regeringsrätten
nyligen avkunnat utslag, varigenom regeringsrätten upphävt kommunalfullmäktiges
i Vilhelmina beslut att anslå vissa medel till bestridande av kostnader
för inackordering av obemedlade och mindre bemedlade lärjungar vid
den kommunala mellanskolan därstädes, varefter utskottet anfört:

»I anledning av regeringsrättens nyssnämnda utslag har motionären hemställt
örn utredning av frågan angående beredande av möjlighet för vederbörande
kommunala samfälligheter att bidraga till inackorderingskostnader för
obemedlade och mindre bemedlade elever vid kommunala mellanskolor och
högre folkskolor. Förhållanden liknande dem, som föranlett motionen, kunna
emellertid uppträda även vid andra skolformer. Det finnes därför skäl att vid
en eventuell utredning beakta även dessa. Detta vidare spörsmål faller emellertid
utom ramen för den föreliggande motionen. Utskottet, som saknar initiativrätt
på förevarande område, nödgas alltså avstyrka bifall till den av motionären
föreslagna utredningen med dess mera begränsade syftemål.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa, att förevarande
motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.»

Keservationer hade avgivits

1) av herr Herlitz beträffande motiveringen;

2) av herrar Sandegård, Källman, Karl August Johanson, Sven Hansson
och Spångberg, vilka ansett, att utskottet i anledning av motionen bort föreslå
riksdagen att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa örn utredning och förslag
i ämnet.

Herr Johanson, Karl Åugust: Herr talman! Jämte fyra andra ledamöter av
konstitutionsutskottet har jag avgivit en reservation mot utskottets beslut att
avstyrka den av herr Jacobson i andra kammaren väckta motionen angående
utredning örn ändrade grunder för kommunernas befogenhet att anslå medel
till bestridande av skolbarns inackorderingskostnader.

Motionären har enligt min mening pekat på förhållanden, som äro synnerligen
beaktansvärda, då det gäller att bereda landsbygdens ungdom möjligheter
till fortsatta studier utöver dem som kunna ske i folkskolan. För mindre
bemedlade och obemedlade ungdomar från landsbygden äro utsikterna till fortsatta
studier för närvarande ganska små, då kommunerna inte ha laglig rätt
att anslå medel härtill.

Vilhelmina kommun i Västerbotten beslutade år 1941 att för år 1942 anslå

Örn rätt för
kommun att
bestrida skolbarns
inackorderingskostnader.

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1943.

Örn rätt för kommun att bestrida skolbarns inackordering skostnader. (Forts.)
2,500 kronor som bidrag till mindre bemedlade och obemedlade elever vid den
kommunala mellanskolan. Detta beslut överklagades och upphävdes av regeringsrätten.
Jag kanske i detta sammanhang skall ge en bild av omfattningen
av Vilhelmina kommun. Den har en ytvidd av inte mindre än 812,040
hektar och ett invånarantal av 10,952 personer. Från Vilhelmina och t. ex.
upp till Dikanäs är det tolv mil och från Vilhelmina och upp till Stalon är det
tio mil. Vi lia även andra stora kommuner i Västerbotten. Jag vill dock
poängtera, att jag inte anser denna fråga vara en speciell fråga för Västerbotten,
utan förhållandena äro givetvis liknande på andra platser i vårt land,
men de äro kanske mest markanta i ''Norrland. Åsele kommun har en ytvidd
av 318,575 hektar och något över 6,000 invånare. Stensele har en ytvidd
av 400,970 hektar och ett invånarantal av nära 7,000 personer. Dessa stora
ytvidder göra naturligtvis, att befolkningen har synnerligen svårt att komma
fram till de platser, där skolorna finnas, varjämte det är förenat med rätt stora
kostnader. De uppräknade kommunerna äro dock inte de allra största i Norrland.
Vi lia kommuner som lia en ytvidd av över en miljon hektar.

Flera kommuner än Vilhelmina lia säkerligen lämnat och kanske allt fortfarande
lämna liknande anslag, och jag är övertygad örn att detta är förhållandet
särskilt i fråga örn yrkes- och verkstadsskolor. Dessa kommuner,
som lämna dylika anslag, lia inte rätt därtill, och de överskrida således sin
befogenhet. Såväl motionären som reservanterna lia velat få en ändring och
en rättelse till stånd i detta avseende, men konstitutionsutskottet har inte velat
vara med örn att begära en utredning. Utskottet anser, att en utredning måste
företagas inom en vidare ram, och utskottet anför vidare, att det saknar initiativrätt
på detta område. Jag vill inte bestrida, att så möjligen kan vara
fallet, men jag vill erinra örn att det vid 1942 års riksdag i vardera kammaren
väcktes motioner örn rätt för kommun att anslå medel till hemvärnets
verksamhet. Konstitutionsutskottet anförde i sitt utlåtande nr 9 över dessa
motioner: »De förevarande motionerna åsyfta att. införa rätt för kommun att
anslå medel till hemvärnets verksamhet. Av motiveringen framgår emellertid
att kommunens bidrag skulle avse vissa begränsade ändamål, såsom anskaffande
av uniformspersedlar och annan personlig utrustning för hemvärnspersonal.
» Längre fram i utlåtandet säger utskottet: »Utskottet får därför
förorda att riksdagen hos Kungl. Maj :t hemställer, att det förevarande spörsmålet
göres till föremål för utredning. Härvid förutsätter utskottet, att kommunernas
befogenheter med avseende på andra grenar av hemortsförsvaret
ävenledes komma under omprövning vid denna utredning. Utredningen bör
uppenbarligen bedrivas med största möjliga skyndsamhet.» Det kanske något
inverkade på utskottets ställningstagande, att dessa motioner voro underskrivna
av tretton ledamöter i första kammaren och tjugusju ledamöter i andra kammaren.
Här har emellertid utskottet enligt min mening givit förslaget en vidare
omfattning än motionärerna avsett. Jag anser att ökade studiemöjligheter
för landsbygdens ungdom också kan betraktas som ett gott hemvärn.
Utskottet borde därför även denna gång lia kunnat tillstyrka en utredning,
särskilt som utskottet i sin motivering erkänner att behov föreligger av en
utredning.

Det kommer förmodligen att framhållas, att utskottet varit särskilt välvilligt
i sin motivering, vilket det ju också varit. Motiveringen är så välvilligt
hållen, att man hade väntat, att utskottet skulle lia tillstyrkt motionen, men
så har icke skett. Det kan vara gott och väl, att en motionär får en mycket
välvillig motivering för ett avslagsyrkande, men detta bär han ju ingen nytta
av i annan män än att han kan peka på denna välvilliga motivering, då han
vid ett kommande tillfälle framför en motion av liknande art. Enligt mitt

Onsdagen den 14 april 1943.

Nr 14.

Örn rätt för kommun att bestrida skolbarns inackordering skostnader. (Forts.)
förmenande hade det emellertid varit bättre och riktigare om utskottet efter
denna välvilligt hållna motivering hade tillstyrkt motionen och gjort det med
den vidare ram, som utskottet har pekat på.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till herr Jacobsons motion med den
motivering som konstitutionsutskottet anfört, dock med uteslutande av de två
sista meningarna, som börja med »Detta vidare spörsmål...» och sluta med
».. . dess mera begränsade syftemål».

Herr Herlitz: Herr talman! Det är egentligen en smula egendomligt att
denna fråga kommit att behandlas av konstitutionsutskottet. Som bekant utgöra
kommunallagarna konstitutionsutskottets arbetsområde, och det ligger i
öppen dag, att bestämmelser i det ämne motionären åsyftat skola ges i helt
andra författningar än kommunallagarna. Emellertid har motionen av andra
kammaren remitterats till konstitutionsutskottet och av utskottet mottagits,
varför det inte varit något annat att göra än att taga ståndpunkt till den,
fastän frågan egentligen är en typisk statsutskottsfråga.

När man sålunda haft att taga ståndpunkt till frågan, har det genast framstått
som klart, att den endast utgör en del av den stora frågan om underlättande
för landsbygdens ungdom att begagna sig av varjehanda möjligheter
till skolundervisning. Jag tror, att vi allesamman i denna kammare äro överens
örn att detta är ett verkligt betydelsefullt samhällsproblem, som är förtjänt
av den största uppmärksamhet från statsmakternas sida. Motionären
har emellertid endast tagit upp en liten detaljfråga i detta stora spörsmål. Som
den föregående ärade talaren framhöll, hade kommunalfullmäktige i hans
hemsocken •— det skedde efter stor meningsskiljaktighet, med sjutton röster
mot nio •—- beslutat införa den nya ordningen att betala inackorderingskostnader
för barn vid den kommunala mellanskolan. Så fick man bakslag i regeringsrätten,
varpå, som det ofta plägar göras vid dylika tillfällen, majoriteten
så att säga gick vidare till riksdagen för att i lagstiftningsväg få rättelse.

Nu visar ju erfarenheten, att det i allmänhet inte är någon lycklig lagstiftningsform,
att ett enstaka misslyckande på något område får föranleda en
särlagstiftning. Det är ofta därigenom vår lagstiftning på olika områden blir
litet osammanhängande. Vad föreliggande fråga beträffar, får jag säga, att
det i utskottet ingalunda har kunnat visas, att det på det speciella område
som motionären avser, således inackordering av barn vid kommunala mellanskolor
och högre folkskolor, skulle föreligga ett speciellt behov av den styrka,
att just detta spörsmål skulle förtjäna en särskild utredning. Jag har så mycket
mindre kunnat vara med örn att föreslå en dylik utredning, som man
efter min tanke bör visa den allra största återhållsamhet och försiktighet, då
det gäller att lägga i kommunernas händer möjligheten att utan några regler
i allmänna författningar ge bidrag och understöd åt enskilda personer.

Skall denna fråga komma under övervägande, skall det vara i ett betydligt
vidare sammanhang. Då skall man tänka inte bara på dessa skolor utan,
som konstitutionsutskottet också påpekar, även på varjehanda andra skolformer.
Men ramen vidgas även i andra hänseenden. Skall barns skolgång underlättas,
är det inte sagt, att det nödvändigt skall ske just genom bidrag till
inackorderingskostnader. Det finns ju åtskilliga andra hjälpformer, som kunna
komma under övervägande. Det är inte heller självklart, att om något
skall göras från samhällets sida, det skall göras av kommunerna, utan det
kan ju tänkas varjehanda andra anordningar. Staten kan tänkas träda emellan,
det kan tänkas en samverkan mellan stat och kommun o. s. v. Hamén
vidgas således alldeles oerhört utöver vad som är angivet i motionen, och

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1943.

Om rätt för kommun att bestrida skolbarns inackordering skostnader. (Forts.)
det förefaller mig uppenbart, att — hur benägen man än är att i viss mån
vidga ramen. för riksdagsbeslut utöver vad motionärer hemställt örn — en
så vid utredning i varje fall inte kan ifrågakomma på grundval av motionen.
Detta har inte heller från reservanternas sida påyrkats.

Det är för övrigt — detta vill jag, herr talman, till sist mycket starkt
understryka — alldeles obehövligt att riksdagen tager något initiativ i denna
fråga. Det torde vara för kammarens ledamöter bekant, att den stora skolutredningen
på sitt program har just denna särskilda fråga örn landsbygdens
skolproblem, och örn jag inte är fel underrättad har frågan inte endast blivit
berörd på en framskjuten plats bland direktiven, utan skolutredningen torde
verkligen just vara sysselsatt med den. Därvid kommer naturligtvis också
den speciella fråga, som motionären har avsett, under övervägande.

Under sådana förhållanden bär jag anslutit mig till det slut vartill konstitutionsutskottet
kommit. Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Häri instämde herr Siljeström.

Herr Kallman: Herr talman! Att denna fråga kommit inför riksdagen i
den form den har fått beror på tolkningen i ett aktuellt fall av kommunallagarna.
Tidigare ansågs det på många håll självklart vara en gemensam
hushållsangelägenhet att anslå medel, som Vilhelmina socken i detta fall beslutat,
för att därmed understödja enskilda begåvade ungdomar från socknen,
som besökte mellanskolan i Vilhelmina. Länsstyrelsen var av samma
uppfattning. Däremot delades den inte av regeringsrätten, och vi hade alltså
fått ett klart prejudikat.

Vi reservanter anse att frågan, då den nu ändå föreligger till riksdagsbehandling,
är av den betydelse att man bör kunna skriva till Kungl. Maj :t och
begära den utredning, som här ifrågasättes av motionären och reservanterna.
Hade utskottet haft initiativrätt i en fråga av denna art, är jag övertygad
örn att det hade blivit bifall inom en vidare ram än som begärts i motionen.
Nu fick man. emellertid begränsa sig till det yrkande, som innefattas i motionen.
Och majoriteten ansåg det vara otillräckligt. Här har redan förut sagts,
att utskottets motivering egentligen talar för bifall och icke för avslag. Utskottsma
jonte tens avslagsyrkande har därför förvånat oss, som inom utskottet
ville en positiv åtgärd.

Nu meddelade herr Herlitz, att den stora skolutredningen nog lärer beakta
hela denna, fråga i ett större sammanhang än motionen avser. Man har emellertid
anledning att frukta dessa mammututredningar. Det brukar dröja oerhört
länge, innan de ge några resultat. Under tiden skulle följaktligen begåvade
ungdomar på avlägsna orter — som vi hörde kan det t. ex. vara frågan örn
10 ä 12 mil från Vilhelmina kyrkby •— inte komma i tillfälle att åtnjuta
undervisning, därför att kommunen inte har rättighet att ekonomiskt underlätta
deras skolgång i här berörda avseende.

Herr .Herlitz har ju i konstitutionsutskottet velat göra gällande, att detta
utskott icke. vore rätt forum för motionens behandling. Jag medger att saken
kan vara tvistig, men då motionen remitterats dit och blivit mottagen, är det
uppenbarligen utskottets skyldighet att ge ett svar.

Vad det här. gäller är ett stort och synnerligen viktigt problem, nämligen
att bereda möjlighet för begåvade ungdomar ute i bygderna att besöka de
högre läroanstalterna av olika slag. Man bör skapa rättsregler för att uppnå
detta syfte. Det har stort värde för hela nationen.

Jag ber att med detta tillägg till vad herr Johanson i Vännäs anfört få

Onsdagen den 14 april 1943.

Nr 14.

Örn rätt för kommun att bestrida skolbarns inackordering skostnader. (Forts.)
yrka bifall till reservationen, med den av Honom föreslagna ändringen i motiveringen.

Sedan överläggningen ansetts Härmed slutad, gjorde Herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet Hemställt samt vidare på bifall
till den i ämnet väckta motionen; ocH förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Johanson, Karl August, begärde votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr
6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

binner Nej, bifalles den i ämnet väckta motionen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för
ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser.

Då herr talmannen fann tvekan kunna råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst omröstningsapparat; och befunnos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 50;

Nej — 63.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit, att de avstode fran att rösta.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 200, med förslag till lag angående statsmonopol å tillverkning och import
av tobaksvaror, m. m.; .

nr 201, angående anslag till uppförande av byggnad för textilforskning,

m. m.; _ .

nr 202, med förslag till lag om krigsansvarighet för liv- och mvaliditets försäkring; nr

203, angående anslag till utförande av vissa gas-, vatten- och avloppsledningar
å Norra Djurgården; samt

nr 204, angående förvärv av Karlshamn—Vislanda—Bolmens järnväg m. m.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets utlåtande nr 7, i anledning
av väckt motion örn införande i lagen om församlingsstyrelse av allmänna
regler om upptagande av kyrkokollekter, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av statsutskottets utlåtande nr 60, i anledning
av Kungl. Majlis proposition angående ytterligare utgifter å tilläggs -

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1943.

stat till riksstaten för budgetåret 1942/43, i vad propositionen avser utrikesdepartementets
verksamhetsområde, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statutskottets utlåtande
nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
a tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1942/43, i vad propositionen
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde.

■ .Punkterna 1—3.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 4.

Kades till handlingarna.

Punkterna 5—8.

.Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 9.

Kades till handlingarna.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 73, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret 1943/44,
i vad propositionen avser försvarsdepartementets verksamhetsområde.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 2 och 3.

Kades till handlingarna.

Punkten 4.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 5.

Kades till handlingarna.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 74, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till fältskjutningsterräng för Kivgrenadjärregementet m. m.;

nr 75, i anledning av Kungl. Maj:s proposition med förslag till stat för
försvarsväsendets fastighetsfond för budgetåret 1943/44;

nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för
K. G. T. Johansson m. fl. från ersättningsskyldighet;

onr 77, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disposition av behållningen
å till anläggningar för oljelagring ovan jord anvisade reservationsanslag;
samt

Onsdagen den 14 april 1943.

Nr 14.

nr 78, i anledning av Kungl. Marits proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till nybyggnad för ett laboratorium för betongtekniska provningar
vid statens provningsanstalt m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Herr statsrådet Gjöres avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 199, angående anslag till ersättning för förfogande över vissa fartyg;

nr 205, angående bidrag till kristidsnämndernas verksamhet.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 79, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till granskningsnämnden för vissa patentansökningar m. m.;

nr 80, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition _ angående anslag till särskilda
minskyddsanordningar inom den s. k. lej dtrafiken; .

nr 81, i anledning av väckt motion örn viss ersättning till förre iuriren vid
signalregementet I. E. Uddhagen;

nr 82, i anledning av väckta motioner örn anslag till uppförande av ett varmbadhus
med simhall inom Bodens garnison; . _ . ...

nr 83, i anledning av väckt motion örn höjning av arvodet till vissa förutvarande’befattningshavare
vid fästningspoliskåren i Boden.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning av statsutskottets utlåtande nr 62,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter å tillläggsstat
till riksstaten för budgetåret 1942/43, i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1942/43, i vad propositionen avser
handels dep artementets verks ämbets område.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2.

Kades till handlingarna.

Punkten 3.

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 72, i anledning av Kungl. Äng. krisMaj
:ts proposition angående grunder för kristillägg åt statliga befattningshavare
m. fl. jämte i ämnet väckta motioner. ningshamre

I en till riksdagen avlåten proposition, nr 77, hade Kungl. Maj:t under åbe- m■ fl ropande

av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för den

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1943.

Äng. kristillägg åt statliga befattningshavare m. fl. (Forts.) ''

26 februari 1943, föreslagit riksdagen att dels besluta, att kristillägg skulle
utgå under tiden från och med andra kvartalet 1943 till och med första kvartalet
1944 enligt av departementschefen i nämnda statsrådsprotokoll angivna
grunder, dels ock bemyndiga Kungl. Majit att utfärda erforderliga bestämmelser
i ämnet.

Kungl. Maj :ts förslag innebar, att vid ett indexläge av 160 i den serie, där
1935 års levnadskostnader betecknats med 100, skulle utgå ett ytterligare kristillägg
på 5 procent, vilket dock icke skulle utgå i förhållande till högre lönebelopp
än 500 kronor för månad.

I samband med Kungl. Majlis förevarande proposition hade utskottet till
behandling förehaft följande inom andra kammaren väckta motioner nämligen lii

93 av herr K. E. Hansson i Skediga m. fl., vari hemställts, att riksdagen
matte besluta, att rörligt tillägg och kristillägg icke skulle utgå å högre
belopp på lön än 6,000 kronor per år räknat;

11: 304 av herr G. Fröderberg, vari hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att rörliga tillägg och kristillägg de tre återstående kvartalen 1943 och första
kvartalet 1944 skulle beräknas på grundlönerna för E-ort i alla löneklasser;
samt

På" ,av ^err Håstad m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte

dels besluta, att det ytterligare kristillägg, som skulle utgå till statens befattningshavare
i händelse av fortsatt prisstegring, skulle få utgå vid nyreglerade
verk på lönebelopp ej överstigande 700 kronor i månaden och vid andra
verk på lönebelopp, beräknade i förhållande därtill,

dels uttala, att denna beskärning av kristilläggen blott skulle betraktas som
en av krisen, framtvingad åtgärd utan syfte att åstadkomma någon rubbning
eller nivellering av löneskalorna.

, Motionerna lii 93 och lii 304 hade av utskottet i detta sammanhang benandlats
endast i vad desamma avsågo grunderna för kristillägg.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte

a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å motionerna lii 93
och 304, såvitt nämnda motioner avsåge kristillägg, samt motionen lii 307 besluta,
att kristillägg skulle utgå under tiden från och med andra kvartalet 1943
till och med första kvartalet 1944 enligt i statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 26 februari 1943 angivna grunder;

b) med bifall till Kungl. Majits förslag bemyndiga Kungl. Majit att utlärda
erforderliga bestämmelser i ämnet.

utlåtandet avgiven reservation hade herrar von Heland, Persson
i skabersjö, Svensson i Grönvik och Pettersson i Dahl ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte

„ a.) i anledning av Kungl. Majits förslag och med bifall till motionen lii 93,
såvitt densamma avsåge kristillägg, samt med avslag å motionen II: 304, såvitt
denna motion avsåge kristillägg, och motionen lii 307 besluta, att kristillägg
skulle utgå under tiden från och med andra kvartalet 1943 till och med första
kvartalet 1944 enligt av reservanterna angivna grunder;

b) med bifall---(lika med utskottet) —--i ämnet.

Herr von Heland: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationen.
oom motivering för detta mitt yrkande ber jag få anföra följande.

Onsdagen den 14 april 1943.

Nr 14.

Äng. kristillägg åt statliga befattningshavare m. fl. (Forts.)

Yi bondeförbundare, som representera landsbygden, äro ständiga motståndare
mot dyrortsgrupperingens orättvisor. Ett bifall till utskottets förslag
komme att innebära en ytterligare orättvisa, ty enligt offentliga utredningar
har levnadskostnadsstegringen varit någorlunda jämn i hela landet, varför
enligt min uppfattning kristillägg på dyrortsgrupperade löner enligt utskottets
normer skänka löntagare på s. k. dyrorter ytterligare omotiverade fördelar. _

Uppenbarligen skulle sålunda ett bifall till reservationen innebära en viss
beskärning av de största ojämnheterna i de statliga löneförmånerna.

Från regering och riksdag har vid flerfaldiga tillfällen uttalats, att svenska
folket efter rättvisa grunder bör bära krisens bördor, och 1942 års riksdag
förklarade att man hade anledning taga hänsyn till graden av vederbörandes
förmåga att genom sänkning av levnadsstandarden bära av krisläget föranledd
ökning i levnadskostnaderna. Det är märkligt att statsmakterna så föga
i praktiken följa de vackra fraserna örn rättvisa i folkhemmet.

Vissa grupper i samhället erhålla sålunda utan gensaga bifall till de krav,
som framställas, under det att andra gruppers skäliga önskemål mötas av kraftiga
invändningar. Under kriget är det inflationsspöket som användes som tillhygge,
när man vill neka vissa samhällsgrupper en rättvisare ställning i
samhället. Jag tänker givetvis nu på jord- och skogsbrukets arbetskraft. Vi
ha från vårt håll förgäves krävt att denna arbetskraft åtminstone skulle tillerkännas
samma inkomststandard som andra grovarbetargrupper på landsbygden.
Då har det svarats att tidpunkten ej är den lämpliga och att en sådan
åtgärd skulle skapa inflation.

Men örn man nekar en grupp löneförbättring under hänvisning till inflationsfaran,
så måste man ju ur både logikens och rättvisans krav även se till,
att inte heller andra grupper erhålla löneökningar, som ur valutavårdande
synpunkt äro riskabla. Statsministern yttrade i sitt anförande örn den ekonomiska
politikens riktlinjer vid förra höstens informationsriksdag, att en av
förutsättningarna för att man skulle kunna åstadkomma ett stopp i prisstegringen
är att man undviker sådana förskjutningar i lönerna till arbetare och
anställda, som kunna ge anledning till nya efterfrågeskapande penninginkomster
i konsumenternas händer. Likaså yttrade statsministern vid samma tillfälle,
att inkomststegringar, som följa av ökade produktiva insatser, ej äro inflationsdrivande.

Det är alltså inte endast jag som påstår, att ytterligare löneförbättringar och
köpkraft åt dem, som ha en god ekonomisk ställning, stimulera inflationen,
under det att skäliga existensmöjligheter åt dem som producera livsviktiga
varor omöjligen kunna vara inflationspådrivande. Reservationen är alltså en
uppmaning till att leva som man lär, eller med andra ord att handla som man
deklarerar. Föreliggande fråga är en liten fråga, men den är också ett led i ett
system, som driver Sveriges folk från landsbygden, och detta system kommer,
örn man inte stoppar det i tid, att medföra obotlig skada för hela landet.

Herr Nilsson, Renihard: Herr talman! Det resonemang, som herr von Heland
nyss förde, kan givetvis, med större eller mindre fog, andragas då fråga
är örn lönereglering. Här gäller det dock inte någon lönereglering, utan allenast
frågan örn kristillägg för befattningshavarna.

När riksdagen i fjol fattade ståndpunkt till denna fråga, gjordes det uttalandet
att en sänkning av kristilläggsunderlagets maximibelopp borde övervägas.
En dylik åtgärd finge dock enligt riksdagens mening icke givas den
innebörden, att minskning inträdde i utgående löneförmåner. Kungl. Maj:ts
förslag, som det nu föreligger och sådant det tillstyrkes av statsutskottet, innebär
ett effektuerande av det uttalande som riksdagen gjorde i fjol.

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1943.

Ang. viss
skattefrihet fc
jordbrukskassor
m. fl

Äng. kristillägg åt statliga befattningshavare m. fl. (Forts.)

. Med hänsyn härtill och då det icke är kutym att försämra löntagarnas ställning
annat än i sammanhang med lönereglering ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes i enlighet med
de därunder förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det under behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

r Vid förnyad föredragning av statsutskottets utlåtande nr 84, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående förvärv av fastighet för länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets betänkan den:

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition rörande godkännande av
ett avtal mellan Sverige och Finland angående handräckning i skatteärenden;

nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt tullfrihet
för viss sjukvårds-, beklädnads- och sjuktransportmateriel; samt

nr 21, i anledning av väckta motioner om viss ändring i grunderna för taxering
av inkomst av jordbruksfastighet, m. m.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 22, i anledning av väck''
ta motioner om viss skattefrihet för jordbrukskassor m. fl.

I två likalydande, till bevillningsutskottet hänvisade motioner, nr 83 i första
kammaren av herr Friggeråker m. fl. och nr 120 i andra kammaren av herr
Nilson i Spånstad m. fl., hade hemställts, att riksdagen måtte besluta, att
vid 29 § kommunalskattelagen skulle fogas bestämmelser, som medgåve
rätt till skattefritt avdrag för avsättning till reservfond, intill dess reservfond
uppginge till 20 procent av utlåningen för jordbrukskassa, 10 procent av
utlåningen för centralkassa och utan begränsning för Svenska jordbrukskreditkassan.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande betänkandet på åberopade grunder
hemställt, att riksdagen måtte, i anledning av de likalydande motionerna 1: 83
av herr Friggeråker m. fl. och II: 120 av herr Nilson i Spånstad m. fl., örn
viss skattefrihet för jordbrukskassor m. fl., i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj :t ville låta verkställa utredning av frågan, huruvida
jordbrukets kreditkassor borde medgivas rätt att vid beskattningen erhålla
avdrag för viss avsättning till reservfond, samt därvid beakta vad i betänkandet
anförts ävensom för riksdagen framlägga de förslag, som kunde av
utredningen föranledas.

Herr Velander: Herr talman! Bevillningsutskottets yttrande i det föreliggande
betänkandet präglas av stor tveksamhet. Utskottet kommer dock fram
till den slutsatsen, att en utredning i motionernas syfte bör företagas. Då jag
inte varit i tillfälle att deltaga i utskottsbehandlingen av detta ärende men
hyser en från utskottets ståndpunkt måhända något avvikande mening, skall
jag tillåta mig att här framföra ett par reflexioner.

Onsdagen den 14 april 1943.

Nr 14.

''Äng. viss skattefrihet för jordbrukskassor m. fl. (Forts.)

De skattefria avdrag, sorn. motionärerna ta sikte på, skulle i själva verket
innebära, att jordbrukskassorna av högre och lägre ordning för avsevärd tid
framåt komme att bli helt skattefria. När, såsom här är fallet, försök göres
att tillskapa nya och som man hoppas lämpliga organ för kreditförmedling på
viktiga avsnitt av näringslivet, kan det näppeligen vara riktigt att eftersätta
kraven på affärsmässighet och omtanke vid verksamhetens utövande i en sådan
utsträckning att man fritar dessa organ från de förpliktelser i förhållande
till det allmänna, som regelmässigt åvila andra, såväl juridiska personer
som fysiska sådana.

Man kan möjligen säga, att denna framstöt åsyftar ett stöd för jordbruket.
Jag kan förstå den tankegången. Men även om man i olika°sammanhang har
varit benägen att stödja framställningar, som tagit sikte på att främja vårt
svenska jordbruk, synes det mig dock som örn man därvid, inte bör följa andra
vägar än sådana, där man kan bedöma vem som kommer i åtnjutande av hjälpen,
dennas omfattning samt de konsekvenser därav i skilda hänseenden, som
kunna vara att räkna med.

När det gäller jordbrukskassorna förefaller det dessutom som örn motionärerna
borde kunnat åtnöjas med de insatser från det allmännas sida, som redan
skett eller ske. Staten har ju genom riksgäldskontoret ställt flera tiotal miljoner
kronor till förfogande för att åstadkomma grundfonder för Svenska
jordbrukskreditkassan och centralkassorna. Därjämte satsas betydande bidrag
till förvaltningskostnader, som för löpande. budgetår uppgå till inte mindre
än 215,000 kronor. Statsmakternas stöd för ifrågavarande verksamhet är sålunda
mycket omfattande.

Det är möjligt att man i detta sammanhang såsom en parallell vill åberopa
de skattelättnader, som enligt gällande bestämmelser tillkomma hypoteks- och
bostadskreditinrättningarna samt även sparbankerna. De ha ju.i viss utsträckning
tillförsäkrats skattefri avsättning till vissa fonder. Härtill kan emellertid
erinras att de skatteprivilegier, som tillkomma dessa inrättningar, inte äro
av den omfattning, som åsyftas med de föreliggande motionerna. Det kan
också sägas, att de tankegångar, som lett fram till vissa skatteprivilegier för
hypoteks- och bostadskreditinrättningarna samt sparbankerna, lia byggt på
en sådan uppfattning som att dessa institutioner skulle vara av halvstatlig
karaktär. Jag anser dock att en sådan synpunkt inte längre är bärande. Då
det vid fjolårets riksdag gällde att ta ståndpunkt till beskattningen av hypoteks-
och bostadskreditinrättningarna samt sparbankerna, var jag för mili del
också av den meningen, att det inte förelåg anledning att bevilja dessa institutioner
några lättnader i skattehänseende.

Med dessa mina antydningar, herr talman, har jag ej avsett att komma fram
till ett yrkande om avslag på utskottets hemställan, utan jag förutsätter att
den av utskottet förordade utredningen skall komma till stånd. Jag har emellertid
till kammarens protokoll velat.framföra den uppfattningen, att man vid
denna utredning bör klarlägga huruvida det finns något som helst skäl för den
skattefrihet, som nu i viss utsträckning är tillförsäkrad hypoteks- och bostadskreditinrättningarna
samt sparbankerna. Da jag utgår ifrån att detta klarläggande
skall ge ett sådant resultat, att dessa skatteprivilegier komma att
bortfalla, hoppas jag också, att samma öde skall drabba det uppslag örn skattefrihet,
som motionärerna i förevarande fall lia velat befordra.

Herr Friggeråker: Herr talman! Den föregående ärade talaren gjorde ju intet
yrkande utan tillstyrkte utskottets förslag örn en utredning. Såsom motionär
skulle jag vilja säga, att från vårt håll aldrig avsetts annat med denna

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1943.

Ang. reglering
av sockernäringen
i
riket m. m.

Äng. viss skattefrihet för jordbrukskassor m. fl. (Forts.)
motion än att jordbrukets kreditkassor skulle likställas med hypoteks- och
bostadskreditinrättningarna.

Denna fråga har ju behandlats av 1936 års skattekommitté, som för sin del
ansett att dessa jordbrukskreditkassor äro likställda med hypoteksföreningar
och bostadskreditinrättningar. Jag anser det då ganska naturligt, att denna
fråga upptages till prövning och utredning. När nu utskottet i frågans nuvarande
läge inte har kunnat gå med på motionerna utan begärt en allsidig utredning,
har jag för min del såsom motionär ingenting att invända mot ett
dylikt förslag. Jag vill här mycket eftertryckligt betona, att vi från motionärernas
sida aldrig ha tänkt oss några som helst särskilda förmåner, utan
endast likställighet.

Herr Velander nämnde att hypoteksföreningarna ansetts halvstatliga. Samma
förhållande kan sägas vara för handen i fråga örn våra jordbrukskreditkassor.
I båda fallen har ju staten genom obligationer utanordnat grundfonder,
och det torde väl då vara i statens intresse att se till att fondbildningen
blir så stark som möjligt för dessa kreditinrättningar lika väl som för hypoteksföreningar
och bostadskreditkassor. Genom en starkare fondbildning blir
ju statens garanti i viss mån minskad.

Jag skulle också vilja framhålla en annan synpunkt. Liksom våra hypoteksföreningar
ha att tillgodose jordbrukets primära kreditbehov till fördelaktigaste
ränta, så är uppgiften alldeles densamma för dessa jordbrukskreditkassor.
Skillnaden ligger däri, att jordbrukskassorna lägga tonvikten och huvudvikten
vid driftskrediten. Denna kredit kan alltså i stort sett sägas komma de hårdast
skuldsatta jordbrukarna till godo. Det är ju inte likgiltigt utan får anses
ha en oerhört stor betydelse, att denna driftskredit kan bli så fördelaktig som
möjligt.

Kassorna drivas ju inte heller i vinstsyfte. All vinst fonderas. Det är endast
25 procent av jordbrukskassornas vinst som eventuellt får gå till utdelning.
Vinsten är emellertid ytterst begränsad, och någon utdelning kommer det säkerligen
inte att bli frågan örn under de tider man nu kan överblicka. Här finnes
med ett ord ingen, som på något sätt gör sig förtjänster eller tillskansar
sig förmåner, utan allt går till fonderna.

_ Bevillningsutskottet ifrågasätter ju också att det nu utgående förvaltningsbidraget
på 215,000 kronor, som herr Velander talade örn, skall upphöra att
utgå vid medgivande av denna avdragsrätt. Ur kasserörelsens synpunkt har jag
för min del ingenting att invända mot att även detta spörsmål upptages till undersökning
och prövning. Utredningen bör göras så allsidig och grundlig som
möjligt. Det är ett mycket starkt intresse att jordbrukskassorna erhålla full
likställighet med hypoteks- och bostadskreditinrättningarna.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande betänkande
hemställt.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 23, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 188 angående reglering av sockernäringen i riket m. m.,
såvitt propositionen hänvisats till bevillningsutskottet.

I detta betänkande hade utskottet hemställt, att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts förevarande proposition nr 188, i vad densamma hänvisats
till bevillningsutskottet,

1) besluta, att för tiden från och med den 1 februari 1944 till och med
dag, som Kungl. Majit bestämde, dock senast den 31 januari 1945, rätt att

Onsdagen den 14 april 1943.

Nr 14.

Ang. reglering av sockernär ingen i riket m. m. (Forts.)
till riket införa socker (tulltaxenummer 119 och 120) med av Kungl. Majit
stadgade undantag icke skulle tillkomma annan än staten eller den, åt vilken
Kungl. Majit överläte sådan rätt;

2) bemyndiga Kungl. Majit att utfärda de närmare föreskrifter, som kunde
erfordras för upprätthållande av nu angivna ensamrätt; samt

3) medgiva, att avtal finge träffas mellan staten och svenska sockerfabriksaktiebolaget
rörande sockertillverkningen m. m. i huvudsaklig överensstämmelse
med vad departementschefen vid ärendets föredragning inför Kungl.
Maj :t anfört.

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Utöver vad som i utskottsbetänkandet anföres
ber jag att få framhålla en enda synpunkt.

Såsom framgår av propositionen ingå i kalkylerna för den betodlarna tillerkända
ersättningen bl. a. kostnader för den arbetskraft, som betingas av
skötsel och upptagning av betorna. Dessa arbetskostnader beräknas i allmänhet
(d. v. s. i hela landet utom Öland och Gotland) enligt ett mellan vederbörande
lantarbetsgivareorganisationer och lantarbetareorganisationer slutet kollektivavtal.
För Öland och Gotland har däremot något sådant kollektivavtal inte slutits.
Följden härav är, att arbetskostnaderna på Öland och Gotland äro lägre
än i landet i övrigt.

I fråga örn tillhandahållande av arbetskraft har departementschefen uttalat
bl. a., att skulle svårigheter uppkomma för betodlarna att få arbetare för skötseln
av betodlingarna, böra statsmakterna vidtaga åtgärder för anskaffande
av erforderlig arbetskraft.

Detta uttalande synes innebära, att från myndigheternas sida åtgärder kunna
bliva vidtagna för dirigering av arbetskraft från ett område, där arbetskraft
finnes, till ett annat område, där brist på arbetskraft råder. Inom utskottet
har yppats oro för att sådan dirigering av arbetskraft skulle kunna ske
från orter med kollektivavtalets högre arbetslöner till Öland och Gotland, varigenom
den sålunda dirigerade arbetskraften skulle få utföra arbete mot lägre
ersättning än som gäller i hemorten.

Det är att beklaga, att inte en överenskommelse örn arbetslöner efter likartade
grunder kunnat träffas för alla områden, där betodling sker. Men då
detta inte låtit sig göra, tillåter jag mig — samtidigt som jag meddelar vad
som inom utskottet förevarit —• uttala den förhoppningen, att herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet ville tillse, att ett rättvist och rimligt
förfarande i här berört avseende kommer att äga rum. Jag hemställer örn bifall
till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i det nu
föredragna betänkandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets utlåtande nr 40, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning örn erkända
skatteförmedlingskassor, m. m., såvitt angår genom propositionen framlagda
förslag till förordning örn ändrad lydelse av § 2 mom. 1 förordningen den
21 juni 1922 (nr 277) angående postsparbanken, lag angående ändrad lydelse
av 52 § lagen den 22 juni 1911 (nr 74) örn bankrörelse och lag .angående
ändrad lydelse av 22 och 23 §§ lagen den 29 juni 1923 (nr 286) örn sparbanker,
jämte i ämnet väckta motioner, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Första kammarens protokoll 19JfS. Nr lk

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1943.

Äng. ändringar
i förordningen
cm
erkända arbetslöshetskassor
m. m

Föredrogs ånyo och lädes till handlingarna bankoutskottets memorial nr 41,
i. anledning av riksdagens byggnadskommittés slutliga berättelse angående
riksdagshusets ombyggnad.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden och memorial:
nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dyrtidshjälp m. m.
åt vissa pensionärer och understödstagare;

nr 44, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående pensionsrätt för
viss personal, som vid statens övertagande av enskild järnväg övergått i statens
järnvägars tjänst;

nr 45, angående tilläggsarvode ät sekreteraren hos bevillningsutskottet; samt
nr 46, angående ersättning till vaktmästaren hos statsutskottet G. Rickan
vid inkallelse till militärtjänstgöring.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Herr statsrådet Bergquist avlämnade Kungl. Majrts proposition nr 198, angående
vissa anslag till hovrätterna, häradsrätterna och vattendomstolarna.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 21. i anledning av
dels Kungl. Majrts proposition med förslag till förordning angående ändring
i -vissa delar av förordningen den 15 juni 1934 (nr 264) örn erkända arbetslöshetskassor,
m. m., dels ock väckta motioner örn viss ändring av samma
förordning.

Genom en den 26 februari 1943 dagtecknad proposition, nr 66. vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Majit
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till 1) förordning
angående ändring i vissa delar av förordningen den 15 juni 1934 (nr 264)
örn erkända arbetslöshetskassor; 2) förordning angående ändrad lydelse av 5
och 7 §§ förordningen den 15 juni 1934 (nr 265) örn statsbidrag till erkända
arbetslöshetskassor.

Det förra förordningsförslaget var i nedan angivna delar så ljudande:

21 §.

1 mom. Erkänd arbetslöshetskassa må till medlem utgiva understöd endast
därest han till kassan erlagt minst femtiotvå veckoavgifter eller tolv månadsavgifter
eller ock till kassan erlagt minst tolv veckoavgifter eller tre månadsavgifter
och därefter fullgjort värnpliktstjänstgöring under så lång tid, att
densamma jämte den tid. för vilken avgifter erlagts till kassan, motsvarar
minst femtiotvå veckor eller tolv månader. Såsom ytterligare villkor för utgivande
av understöd skall gälla, att medlemmen för tid under de närmast
före arbetslöshetens inträdande förflutna tolv månaderna erlagt minst tjugu
veckoavgifter eller fem månadsavgifter.

Därest tillsynsmyndigheten med stöd av 22 § sista stycket föreskrivit inskränkning
i understödsrätten, äger tillsynsmyndigheten medgiva, att antalet
avgifter, som skola vara erlagda under de närmast före arbetslöshetens inträdande
förflutna tolv månaderna, må bestämmas till lägre tal än tjugu för
kassa med veckoavgifter eller fem för kassa med månadsavgifter, dock ej lägre
än sexton för kassa med veckoavgifter eller fyra för kassa med månadsavgifter.

Villkoret att — ---örn daghjälp.

Onsdagen den 14 april 1943.

Nr 14.

Äng. ändringar i förordningen om erkända arbetslöshetskassor m. m. (Forts.)

I den---sex månader.

Med a.vseende -----— avstängningstidens slut.

Där medlem övergår från klass med lägre daghjälp till klass med högre
daghjälp eller från klass med begränsade försäkringsförmåner till klass med
större sådana förmåner, må daghjälp enligt bestämmelserna i den klass, till
vilken medlemmen övergår, ej utgivas till honom, förrän han efter övergången
erlagt minst sexton veckoavgifter eller fyra månadsavgifter, övergår medlem
däremot till klass med lägre daghjälp eller mera begränsade försäkringsförmåner,
skola bestämmelserna i denna klass omedelbart tillämpas å honom.

28 §.

Av erkänd ---för honom.

Styrelseledamot, som utsetts av tillsynsmyndigheten, äger för uppdragets
fullgörande uppbära arvode från statsverket med belopp, som bestämmes av
tillsynsmyndigheten.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft de före
propositionens avlämnande inom riksdagen väckta motionerna I: 132 av herr
Velander och II: 205 av herr Hagård. I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte för sin del besluta sådan ändring i 28 §
första stycket förordningen om erkända arbetslöshetskassor, att orden »efter
förslag av kassan» utginge.

Motionärernas förslag innebar, att ifrågavarande stycke skulle erhålla följande
avfattning:

Av erkänd arbetslöshetskassas styrelse skall tillsynsmyndigheten utse en ledamot
jämte suppleant för honom.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A. att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition;

B. att motionerna I: 132 och II: 205 icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.

Beträffande 21 § 1 mom. och 28 § i förslaget till förordning angående ändring
i vissa delar av förordningen örn erkända arbetslöshetskassor hade reservation
avgivits av herrar Wistrand, Löfvander, Mannerskantz, Hallagård och
Hagård, vilka på anförda skäl hemställt, att nämnda delar av förordnings förslaget
måtte erhålla följande lydelse:

21 §.

1 mom. Erkänd arbetslöshetskassa må till medlem utgiva understöd endast
därest han till kassan erlagt minst femtiotvå veckoavgifter eller tolv månadsavgifter
eller ock till kassan erlagt minst tolv veckoavgifter eller tre månadsavgifter
och därefter enligt vad i andra stycket sägs fullgjort värnpliktstjänstgöring
under så lång tid, att densamma jämte den tid, för vilken avgifter erlagts
till kassan, motsvarar minst femtiotvå veckor eller tolv månader. Såsom
ytterligare villkor för utgivande av understöd skall gälla, att medlemmen för
tid under de närmast före arbetslöshetens inträdande förflutna tolv månaderna
erlagt minst tjugu veckoavgifter eller fem månadsavgifter.

Vid tillämpning av det i första stycket första punkten angivna villkoret må
medlem tillgodoräknas värnpliktstjänstgöring endast därest han tidigare fullgjort
värnpliktstjänstgöring under sammanlagt trehundrasextio dagar, örn han
är född 1020 eller senare, samt i annat fall under sammanlagt etthundraåttio
dagar, dock att nämnda tjänstgöringstider skola förlängas med etthundratjugu
dagar för vapenfri värnpliktig. Tjänstgöring som nu sagts anses i förevarande
hänseende såsom helt fullgjord, därest den värnpliktige tidigare blivit i ve -

Nr 14.

Onsdagen deri 14 april 1943.

Äng. ändringar i förordningen örn erkända arbetslöshetskassor m. m. ( Forts.)
derbörlig ordning helt eller delvis befriad från dylik tjänstgöring eller frikallad
från värnpliktens fullgörande eller ock enligt för honom gällande bestämmelser
haft att fullgöra tjänstgöring under kortare tid än i första punkten sägs.

Därest tillsynsmyndigheten —---(lika med det i propositionen framlagda
förslaget)---å honom.

28 §.

Av erkänd arbetslöshetskassas styrelse skall tillsynsmyndigheten utse en
ledamot jämte suppleant för honom.

Styrelseledamot, som---(lika med det i propositionen framlagda förslaget)
---av tillsynsmyndigheten.

Herr Wistrand: Herr talman! Det har ej kunnat undgås att observeras,
att trots att situationen för närvarande här i landet kännetecknas av mycket
svår brist på arbetskraft, har man ändå ansett det nödvändigt att votera mycket
stora belopp för bidrag till arbetslöshetskassorna. Förra årets budget upptog
10 miljoner kronor. I innevarande års budget föreslås det 8 miljoner kronor.
Detta sammanhänger delvis, efter vad departementschefen har meddelat i årets
statsverksproposition. med det korttidsarbete, som förekommer inom vissa industrier.
Men även örn man tar hänsyn härtill, måste det anses anmärkningsvärt,
att man i en sådan situation som den nuvarande skall behöva vidkännas
så stora utgifter för denna form av arbetslöshetshjälp, och det varslar ju örn
att de kunna bli mycket, mycket betydande i en annan situation.

Vid. sådant förhållande förefaller det åtminstone mig och mina medreservanter
opåkallat att vidtaga åtgärder, som kunna anses gå alltför långt från
den ursprungliga meningen med arbetslöshetsförsäkringen, att den skulle vara
en försäkringsform och inte en understödsform. Det går ju dock för närvarande
en rörelse genom världen, skulle jag vilja säga, som syftar till att försöka
få en effektiv socialförsäkring till stånd, en socialförsäkring, som bygger på
de deltagandes effektiva insatser, och som inskränker det allmännas mellankomst
till den nödvändiga suppleringen, där den egna förmågan brister.

Kungl. Maj:ts proposition, i vilken reservanterna endast i två punkter yrka
ändring, har till väsentliga delar kunnat av hela. utskottet godkännas. Beträffande
först frågan örn rätt för medlem av arbetslöshetskassa att räkna sig
värnpliktsvecka till godo som betalad vecka har det uppstått skiljaktigheter.
Det kan icke förnekas, att detta innebär ett frånträdande av den princip, som
har varit grundläggande för arbetslöshetsförsäkringen. Man låter understödsmomentet
vinna på försäkringsmomentets bekostnad. Under sådana förhållanden
skulle det naturligtvis vara riktigast och mest konsekvent, att man icke
läte någon form av militär tjänstgöring räknas som betalad vecka, men det finnes
ju många fall, då det nog skulle vara ganska hårt örn icke detta finge ske.
örn man inte vidtoge en däri betingad uppmjukning av dessa bestämmelser.
Dock förefaller det oss i varje fall opåkallat, att man skall låta detta gälla även
den första värnpliktstjänstgöringen. När man har behov av en uppmjukning,
då är det med hänsyn till de erfarenheter, som beredskapstiden och beredskapsförhållandena
ha lämnat. Men det förefaller inte föreligga några talande skäl
för att sträcka sig längre. Denna reservanternas uppfattning har ju också delats
av bl. a. arbetsmarknadskommissionens ordförande, landshövding Thomson,
som reserverat sig i denna riktning.

Jag får därför, herr talman, yrka bifall till reservationen i denna punkt.

Reservationen omfattar också en annan punkt till vilken jag även ber afl
få yrka bifall. Det är nu så, att uppsiktsmyndigheten, som här är socialstyrelsen,
tillsätter en ledamot i arbetslöshetskassornas styrelser. Från början hade

Onsdagen den 14 april 1943.

Nr 14.

Äng. ändringar i förordningen örn erkända arbetslöshetskassor m. m. (Forts.)
man tänkt sig, att denne styrelseledamot skulle få en mycket betydelsefull
uppgift och även mycket stora befogenheter. Man hade också utrustat honom
med vetorätt gentemot arbetslöshetskassans styrelse i fråga örn förekommande
förslag. Detta för att det skulle bli en stark och effektiv kontroll och för att
det allmännas synpunkter skulle bli tillgodosedda, inte minst vid den synnerligen
betydelsefulla prövningen örn huruvida arbetsvillighet föreligger eller
ej. Då denna anordning icke vunnit beaktande och man gått till att i olika
punkter mjuka upp de stränga reglerna för rätt till understöd av arbetslöshetskassa,
vilar ännu mera på kvalifikationerna hos den av tillsyningsmyndigheten
tillsatta styrelseledamoten och hans personliga förutsättningar att inverka
på uppfattningen inom styrelsen. Det är därför av synnerlig vikt, att
han får en verkligt fristående ställning, varför det motionerats örn, att nuvarande
bestämmelse örn att denne styrelseledamot skall utses »efter förslag av
kassan» må utgå.

Det förefaller också, som örn det vore en mycket befogad reform. Det är ju
ganska naturligt, att den kassa, som skall kontrolleras, huruvida den sköter
sig eller inte, ej gärna bör vara den, som också presenterar kontrollanten inför
statsmyndigheten. Det är en värdefull synpunkt att hålla kontrollen och .de
kontrollerades intressen isär, en synpunkt som jag tror att det är nödvändigt
att alltmer beakta, ju mer socialpolitiken utvecklar sig och griper in över nya
områden. Nu är det visserligen sant, att kassan inte tillsätter kontrollanten och
att socialstyrelsen kan frångå kassans förslag. Men det är ju klart, att det blir
en uppseendeväckande åtgärd på ett helt annat sätt än om det inte hade förelegat
något förslag från kassan. Det kan naturligtvis invändas, att. det kail
utses personer, som äro alldeles främmande för uppgiften, främmande för arbetsmarknaden
och för dess förhållanden. Men den tilltron får man väl ändå
ha till socialstyrelsen, att när den tillsätter personer, som skola bevaka det allmännas
intressen, den också tillsätter personer, som ha förutsättningar för att
kunna utöva den. Jag ber alltså, herr talman, att även i denna punkt få yrka
bifall till den vid utskottsutlåtandet fogade reservationen.

Jag skall bara tillägga en enda sak. Denna fråga är inte helt utan direkt
ekonomisk betydelse, ehuru dess innebörd inte kan direkt påvisas i pengar. Örn
värnpliktsvecka får räknas som betalad vecka är det uppenbart, att statsunderstödet
härigenom omedelbart hö.jes. Det finnes i handlingarna en uppgift
om att detta skulle vara mycket litet. Det skulle kanske hålla sig vid knappt
1 procent av anslaget till arbetslöshetskassorna. Jag vill dock be att få fäste
kammarens uppmärksamhet på. att redan 1 procent utgör en merutgift för
staten på 80,000 kronor. Ändringsförslaget innebär alltså en ökning av statsverkets
belastning, som efter tycke och smak kan nämnas betydlig eller obetydlig.

T detta anförande instämde herr Löfvander.

Herr Norman: Herr talman! Utskottet har funnit övervägande skäl tala för
att tillstyrka Kungl. Maj :ts förslag. Den begränsning, som reservanterna ha
ifrågasatt rörande lättnad för de värnpliktiga i fråga örn det icke tidsbestämda
avgiftsvillkoret, skulle knappast bli någon lättnad alls för dessa människor.
En något äldre medborgare, som är fast knuten till denna försäkringsrörelse,
har väl i de allra flesta fall fullgjort detta avgiftsvillkor, då lian blir inkallad
till beredskapstjänst. För honom skulle det således ej betyda någonting, örn
lättnaden skulle begränsas till denna kategori. Det är framför allt de yngre
värnpliktiga, sorn fullgöra sin första tjänstgöring, som kunna komma i en
ganska tråkig situation, örn de ej få denna lättnad. De få nu fullgöra ett års

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 194;!.

Äng. ändringar i förordningen örn erkända arbetslöshetskassor m. m. ( Forts.)
rekrytutbildning, och för närvarande är det väl i allmänhet så, att de därutöver
få sex månaders beredskapstjänstgöring. De äro således borta från sitt vanliga
arbetsfält i D/2 år, och under tiden betala de inte några avgifter till den arbetslöshetskassa,
som de tillhöra. Det kan ju lätt bli sådana situationer, att de en
tid efter hemkomsten från värnpliktstjänstgöringen få ganska svårt att skaffa
sig arbete. Det är mycket möjligt, att en sådan situation kan föreligga, och
det synes därför vara rättvist, att den samhällstjänst, som de här fullgöra,
inte utestänger dem från de möjligheter de eljest skulle ha att komma i åtnjutande
av hjälp från den försäkringsrörelse, som de tillhöra.

Nu är det ju så, att de i varje fall före värnpliktens inträdande måste ha tillhört
kassan så lång tid, att de betalat 12 veckoavgifter. Örn de äro borta från
kassan under sin värnplikt i D/2 år, så kommer därtill att de måste uppfylla
det tidsbestämda avgiftsvillkoret, innan de kunna få understöd från kassan.
D. v. s. de måste då ytterligare inbetala 20 veckoavgifter, innan de kunna komma
i åtnjutande av understödsrätten. Dessa bestämmelser måste leda till, att
den kategori, som här får en lättnad, i varje fall är fast knuten till försäkringsrörelsen,
oell under sådana förhållanden har utskottet funnit det skäligt att
tillstyrka propositionen.

Herr Wistrand har berört det statsfinansiella spörsmålet i detta sammanhang
och anfört de uppgifter, som föreligga. Det är klart, att den nämnda
summan är en stor summa pengar, även under nuvarande förhållanden, men
nog förefaller det, som örn de medborgares intressen, som det här gäller, väl
motivera, att staten påtar sig denna extra kostnad.

I detta avseende hemställer jag om bifall till utskottets utlåtande.

Beträffande det andra avsnittet i reservationen har socialstyrelsen i sitt yttrande,
som här finns bifogat, mycket bestämt avstyrkt någon ändring rörande
förslagssättet beträffande dessa statens representanter. Socialstyrelsen påpekar,
att den nuvarande ordningen inte har visat sig medföra några som helst
olägenheter. Motionärerna ha inte heller kunnat påpeka något sådant, utan
deras ståndpunktstagande är väl av mera principiell natur. Socialstyrelsen påpekar
vidare, att när den har att utse dessa representanter, så är den på intet
sätt bunden av det förslag, som göres från organisationen i fråga, utan har vid
ett flertal tillfällen förbigått detta förslag för att få den enligt dess mening
mest lämpliga representanten.

Skulle detta spörsmål vara ett nytt spörsmål i samband med en ny organisation,
i samband med att denna rörelse upporganiserades, så skulle det ha funnits,
förefaller det mig, ur principiell synpunkt större anledning till tvekan
i fråga om bibehållande av nuvarande ordning än vad nu kan göras gällande,
när det visat sig under de gångna åren, att den ej medfört några som helst
olägenheter. Å andra sidan kan det nog pekas på, att den har haft sitt särskilda
värde just därför, att organisationen i fråga säkerligen ofta nog kan
giva det bästa uppslaget örn den mest lämplige representanten, på vilken man
måste ställa stora fordringar rörande kunskap och insikt i dessa spörsmål.

Jag hemställer om bifall till utskottets yttrande även i denna del.

Herr statsrådet Möller: Herr talman! Det avgörande skälet för att jag icke
har ansett mig kunna biträda den meningen, att den första värnpliktstjänstgöringen
skulle vara undantagen från den tid, som får räknas som betalad
tid, är i själva verket mycket enkelt och mycket lättfattligt. Den, som blir
uttagen till militärtjänstgöring eller värnplikt, mister ju sin normala arbetsinkomst
under denna tid. Han får göra offer, som för den enskilde kunna vara
ganska stora. De äro visserligen nödvändiga, men de bli i alla fall ganska

Onsdagen den 14 april 1943.

Nr 14.

Äng. ändringar i förordningen om erkända arbetslöshetskassor m. m. (Forts.)
stora. I motsats till honom får den, som frikallas från värnplikten, behålla sin
arbetsinkomst under det år. som den första värnpliktstjänstgöringen varar. Och
vidare har han, eftersom han har kvar sin arbetsinkomst, också möjlighet att
betala sina avgifter till arbetslöshetskassan. Det jag för min del har ansett
vara en oriktig ordning är, att de s. k. kronvraken följaktligen genom lagstiftningen
skulle komma att vinna i förhållande till de värnpliktiga. Den meningen,
att detta vore riktigt, har jag inte ansett mig kunna biträda, och under sådana
omständigheter är det en ganska ringa gärd av uppskattning av dem, som nu
fullgöra sin värnplikt, att de få någon lättnad i möjligheterna att tillhöra arbetslöshetskassan
och där fullgöra de förpliktelser, som i alla fall krävas, innan
de kunna få någon hjälp från kassan.

Herr talman, jag för min del hoppas, att första kammaren kommer att följa
utskottet.

Herr Hage: Herr talman! Jag hade kunnat instämma med herr Norman
i hans anförande, men jag bär begärt ordet för att få framföra ytterligare
några synpunkter på denna sak. Vad jag då först ville föra fram är, att jag
gärna skulle ha sett, örn denna proposition även hade innehållit ett förslag
örn en justering av bestämmelserna rörande det tidsbestämda avgiftsvillkoret.
Jag vill påpeka, att i det avseendet landsorganisationen har framhållit, att det
skulle vara lämpligt, att det skedde en sådan justering. Nu fattar jag emellertid
saken så, att det är en fråga av större omfång och att frågan är föremål
för övervägande, så att denna justering kan komma fram i ett större sammanhang.
Men jag vill säga, att givetvis kommer den omständigheten, att det icke
har genomförts en tillfredsställande justering på den punkten, att alltjämt innebära,
att vissa inkallade, som tillhöra arbetslöshetskassor, komma att få
obehag av detta.

Nu vill jag härtill — särskilt mot herr Wistrand — anföra, att såvitt jag
förstår förhåller det sig så, att när staten efter ett långt förberedelsearbete
har gått in för att åstadkomma en statsunderstödd arbetslöshetsförsäkring,
då ligger det i statens intresse att vinna en så stor anslutning till dessa kassor,
som är möjlig och tänkbar. Men för att nå det målet måste vissa skönhetsfläckar,
som nu finnas i bestämmelserna, bort. Och det, som man nu talar örn,
måste ovillkorligen anses som en skönhetsfläck därför, att den bestämmelse,
som här behandlas, innebär, att en utkallad medlem av en arbetslöshetskassa
genom inkallelsen hindras från att bygga upp den rätt till understöd från kassan,
som han annars skulle få, om han inte blivit inkallad till militärtjänstgöring.
Det är ett intresse för att stimulera anslutningen till kassorna att få
bort den fläcken. Nu ville emellertid herr Wistrand endast få bort halva
fläcken. Vi vilja lia bort hela fläcken, och jag tror, att det finnes skäl för
detta senare.

I det sammanhanget vill jag för övrigt påpeka, att även en stor del av dessa,
som gå ut till sin första militära inkallelse, när det gäller arbetarklassen, äro
gifta och lia bildat familj. Det gör, att för dem föreligger säkerligen lika stor
anledning att få denna bestämmelse justerad. Det iir en synpunkt, som särskilt
vi, som kanske leva litet mera i sådana kretsar, första bättre än herr
Wistrand.

Jag vill sluta med detta och alltså från den utgångspunkten yrka bitall
till utskottets förslag under uttalande av en förhoppning, att det alltjämt må
ske en justering och en förbättring av den arbetslöshetsförsäkring, som vi en
gång 1934 fingo efter oerhört långa strider och efter ett oerhört långt motstånd
från en del håll här i riksdagen och ute i landet.

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1943.

Äng. ändringar i förordningen om erkända arbetslöshetskassor m. m. ( Forts.)

Herr Velander: Herr talman! Jag kail instämma i det anförande, som herr
Wistrand hade för en stund sedan. Därutöver skulle jag såsom motionär vilja
säga några ord.

De väckta motionerna ta ju uteslutande sikte på det spörsmålet, huruvida
deri ledamot av erkänd arbetslöshetskassas styrelse, som har att representera
det allmänna, bör av tillsynsmyndigheten utses efter förslag av kassans styrelse
eller utan sådant förslag. Det spörsmålet är avhängigt av ett annat, nämligen
det, huruvida icke tillsynsmyndigheten, även örn laglig skyldighet icke
föreligger att följa avgivet förslag till styrelseledamot, måste känna sig i viss
mån bunden av detta förslag och sålunda pliktig att åtminstone i viss utsträckning
taga hänsyn därtill. På det spörsmålet ha motionärerna avgivit ett
obetingat jakande svar. Det ligger, med deras sätt att se, redan i sakens natur,
att det måste förhålla sig på det sättet. Från olika verksamhetsområden, så
snart det gäller samverkan eller samarbete mellan likställda eller mellan överordnade
och underordnade, bekräftas väl också erfarenhetsmässigt, att utövandet
av en ostridig rätt eller en plikt att avgiva yttranden och framställa förslag
för den ena parten inte gärna kan mötas av den andra parten på det sätt, att
den lämnar dessa yttranden och förslag helt utan avseende. Härutinnan borde
val förresten enighet kunna råda. Men därav skulle väl då också följa, att den
obundenhet å tillsynsmyndighetens sida vid utseende av det allmännas representant
i eu arbetslöshetskassa, som av motionärerna eftersträvas, nu inte föreligger.

Huruvida detta i sin ordning kan anses medföra någon väsentlig olägenhet
eller ej, beror av vad man har velat vinna, när tillsynsmyndigheten förbehållits
rätt att utse särskild ledamot i arbetslöshetskassas styrelse såsom representant
för det allmänna. För bedömande av den saken ger utskottets utlåtande en god
vägledning. Däri anföres nämligen bl. a., hurusom det under förarbetena till
förordningen i fråga »redan med hänsyn till sättet för beräkning av statsbidraget
till arbetslöshetskassorna torde vara lämpligt, att det allmänna i styrelsen
ägde en representant, som kunde direkt följa utvecklingen av kassornas
verksamhet». Därjämte tillägges: »Alldeles bortsett från det sätt, varpå statsbidraget
beräknades, torde det emellertid med tanke på det betydande allmänna
intresse, som vore förenat med den verksamhet för avhjälpande av arbetslöshetens
följder, varom här vore fråga, vara önskvärt, att varje tillgänglig
möjlighet till effektiv tillsyn tillvaratoges. Beträffande ifrågavarande styrelseledamots
befogenheter borde det vara tillräckligt, örn tillsynsmyndigheten
genom honom kunde få sina synpunkter framförda om hur olika ärenden borde
principiellt behandlas. I särskilt anmärkningsvärda fall kunde tillsynsmyndigheten
också på denna väg erhålla kännedom örn styrelsens beslut, och tillsynsmyndigheten
hade då på grund av sina allmänna befogenheter möjlighet
att inskrida och påfordra rättelse.»

Det nu anförda borde vara tillräckligt för att ådagalägga, att den av kassans
egna medlemmar utsedda styrelsen inte borde lia något inflytande på utseendet
av det allmännas representant i samma styrelse. Socialstyrelsen har
också i tidigare sammanhang uttryckligen betonat angelägenheten av att tillsynsmyndigheten
vid val av styrelse frigöres från varje beroende av något av
kassan uppgjort förslag. Socialstyrelsen av i dag företräder en motsatt uppfattning.
Detta överraskande meddelande kompletteras med den upplysningen,
att socialstyrelsen själv vid tillsättandet av sina representanter i arbetslöshetskassornas
styrelser gått utom kassornas förslag i väsentligt större utsträckning
än vad motionärerna synas förutsätta. Det har nämligen, säger
socialstyrelsen, sedan år 1935 förekommit i ett ganska stort antal fall.

På detta socialstyrelsens uttalande liksom vad socialstyrelsen i övrigt anför
örn motionerna skall jag inte närmare ingå. Jag vill dock inte tillbaka -

Onsdagen den 14 april 1943.

Nr 14.

Äng. ändringar i förordningen om erkända arbetslöshetskassor m. ni. (torts.)
hålla den reflexionen, att socialstyrelsen rent av synes finna det angenämt
och för sig behagligt att kunna ådagalägga eller hävda sin maktställning i
förhållande till de erkända arbetslöshetskassorna genom att i många fall lämna
deras på grund av föreskrift i gällande lagstiftning avgivna förslag till
styrelseledamöter utan varje avseende. Örn inte så vore förhållandet, hade det
väl varit naturligare, att socialstyrelsen, med konstaterande av att förslagen
från arbetslöshetskassornas styrelser mycket ofta vore sådana, att de inte
kunde följas, hade hemställt, att kassornas rätt och .skyldighet härutinnan
måtte borttagas.

Motionärerna känna sig i varje fall inte övertygade örn att tillräckliga skäl
föreligga för att bibehålla kassornas förslagsrätt i förevarande avseende. På
grund härav, och då jag delar den uppfattning, som uppbär, den till utskottets
utlåtande fogade reservationen jämväl i övrigt, ber även jag, herr talman,
att få yrka bifall till denna reservation.

Herr Carlsson, Olof: Jag ber att få säga ett par ord på grund av den ärade
motionärens yttrande i fråga om den sista punkten, 28 § i förordningen. Enligt
denna har tillsynsmyndigheten att på förslag av arbetslöshetskassa utse
styrelseledamot, som skall tillvarata det allmännas intresse. Det är dock tillsynsmyndigheten
obetaget att gå utom förslaget, och detta har också enligt
uppgift förekommit i ett flertal fall. I de föreliggande motionerna har man
sålunda yrkat på ändring härutinnan. Man vill, att orden »efter förslag av
kassan» skola utgå. Emellertid ha motionärerna icke kunnat i sin motion
framföra några som helst skäl för detta sitt yrkande, och socialstyrelsen, som
blivit hörd i saken, har betonat, att den nuvarande ordningen är lämplig, samt
hänvisar till att systemet icke föranlett några sakliga erinringar från tillsynsmyndighetens
sida.

Motionärerna ha också kommit in på en tidigare tanke, nämligen att det allmännas
representanter skulle vara ordförande i styrelsen och lia vetorätt emot
styrelsemajoritetens beslut. Var och en. som har någon praktisk erfarenhet av
hur det går till i en sådan kassa, förstår, att detta är en ren orimlighet. Massor
av ärenden måste där behandlas, framför allt sådana som gälla arbetshänvisning,
och det är kanske det ömtåligaste området. Det måste ibland vara en
daglig handläggning av dessa frågor. Örn det allmännas ledamot skulle delta
i behandlingen av dessa löpande ärenden, måste han ju dagligen följa kassans
arbete. Det är inte möjligt och har väl inte heller varit tänkt.

Den av socialstyrelsen utsedde ledamoten deltar i styrelsesammanträdena och
följer arbetet inom kassan så långt det är möjligt. Protokollen ge ett uttryck för
denne ledamots verksamhet inom kassan. Det är som sagt en fortlöpande samverkan
mellan kassan och tillsynsmyndigheten. I de mindre kassorna få tjänstemännen
—- kassören och ordföranden — och i de större kassorna det verkställande
utskottet åtminstone ett par tre gånger i veckan vara i förbindelse med myndighetens
representant. Våra organ på detta område äro besjälade av en stark
ekonomisk känsla, och denna är parad med ansvarskänsla för de medel, som de
ida att ta hand örn.

Jag ber, herr talman, alf få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Wistrand: Herr talman''. Kravet pa eifektiv kontroll innebär inte att
kasta någon .skugga på arbetslöshetskassorna såsom sådana. Det vöre felaktigt.
Men inte ens den siste ärade talaren kan väl förneka, att det Iean finnas släpphänta
kassor, som väl kunna behöva kontroll. Jag bär så svart att första socialstyrelsens
avståndstagande från detta förslag. Det skulle Viii sta socialstyrelsen
fritt att under hand under alla omständigheter, om den så önskar, stå i

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1943.

Äng. ändringar i fik-ordningen örn erkända arbetslöshetskassor m. m. ( Forts.)
nära kontakt med kassorna och höra sig för om vilka de helst skulle önska
se utsedda. Men det är en helt annan sak att binda den vid att göra det. Jag
är alldeles övertygad örn att förr eller senare komma vi fram till något fall.
då någonting hänt. som man kan peka på, och där man kan säga. att det inträffade
skulle ha undersökts, örn man hade haft andra bestämmelser.

Vad beträffar den första delen av reservationen, framhöll herr statsrådet
särskilt, att den föreslagna bestämmelsen skulle gynna kronvraken. Ja, det
kan ligga någonting i det, men den, som fullgör sin värnplikt, har ju fyllt
villkoren, örn han betalat under 52 veckor. Den föreslagna bestämmelsen kail
då bli en anledning för kassorna att försöka få in sina medlemmar vid så tidiga
år som möjligt, så att de i värnpliktsåldern redan uppfyllt villkoren. Detta
skulle såvitt jag förstår vara en vinning både för det allmänna och för arbetslöshetsförsäkringen.

Vad frågan i dess helhet beträffar, har en invändning från min sida hela
tiden fått stå alldeles obemött, och den framstår dock för mig såsom det väsentligaste:
Här äro vi på glid från försäkring till understödssystem.

Herr Larsson, Sani: Herr talman! Jag hör till dem, som år 1934 medverkade
till genomförande av arbetslöshetsförsäkringen, och jag hade också tagit del
i förarbetena till det förslag, som då förelädes riksdagen. Jag var visst inte
blind för de betänkligheter, som då uttalades i fråga örn huruvida arbetslösheten
överhuvud taget var en försäkringsbar risk, eller för de andra betänkligheter,
som då också framfördes, men jag trodde, att man handlade riktigast,
om man försökte resa ett första hinder mot arbetslöshetens följder genom en
form av försäkring, som dock innebar en hjälp till självhjälp, och örn man
skapade garantier för att denna försäkring bleve så utformad, att den icke
komme att övergå till att bli en understödsverksamhet. Just på denna senare
punkt, som herr Wistrand nu berörde, var det väl som betänkligheterna starkast
yppade sig både år 1933, då förslaget först förelädes riksdagen, och år
1934. Man sade då också, att örn man godtoge detta förslag, hade man vissa
garantier för att försäkringen icke missbrukades, men var den en gång genomförd,
komme det säkerligen inte att dröja länge, förrän den komme att uppmjukas
på den ena punkten efter den andra. Villkoren för erhållande av försäkringsunderstöd
komme att bli allt liberalare och liberalare, och statens
bidrag komme att ökas allt mer och mer. Det har tyvärr visat sig, att de
betänkligheter, som då uttalades, i många avseenden ha slagit in. Jag måste
i likhet med herr Wistrand säga, att det inte kan hjälpas, att den, som nu ser
pa, denna verksamhet, måste få det intrycket, att den är på väg att övergå
från att vara en försäkringsverksamhet till att bli en understödsverksamhet,
och det var ju det man icke ville, att den skulle bil. Det var det man hoppades
kunna undvika genom det förslag, som då förelädes.

o Jag måste därför livligt dela de betänkligheter, som nu ha uttalats, särskilt
på den punkt, som gäller uppluckringen av villkoren för rätt till försäkringsunderstöd.
Och jag kan för min del obetingat instämma med reservanterna i
deras yrkande i fråga om 21 §.

Hery Hage säde för en stund sedan, att när staten infört arbetslöshetsförsäkringen,
måste den ha önskat, att denna skulle få så stor anslutning som
möjligt, och då måste man sträva efter att ta bort skönhetsfläckar, sade herr
Hage. Det vill med andra ord säga — för att använda ett mera realistiskt
uttryck: Man måste ta bort de inskränkande, kontrollerande villkor, som äro
förbundna med försäkringen. Det är klart, att örn man tar bort allt sådant,
kommer försäkringen att få en mycket stor anslutning, men den kommer då

Onsdagen den 14 april 1943.

Nr 14.

Äng. ändringar i förordningen om erkända arbetslöshetskassor m. tn. (iorts.)
inte längre att vara en försäkring, utan den blir en ren understödsverksamhet.

Däremot har jag svårt att förstå, reservanternas betänkligheter emot 28 §.
Jag kan inte se, att det kan ligga någon allvarlig fara i att kassorna få föreslå
en ledamot inför uppsiktsmyndigheten. Denna har rätt att gå utanför förslaget,
och det bör för den närmast vara en fördel att genom kassan få veta.
vilka personer kassan själv anser vara lämpliga för medlemskap i styrelsen.

Jag ber sålunda att få yrka bifall till reservanternas hemställan rörande
21 § men i övrigt bifall till utskottets förslag.

Herr Norman: Herr talman! Herr Velander anförde som skäl för sin uppfattning
rörande sättet för utseende av statens representanter i arbetslöshetskassornas
styrelser vad de sakkunniga under förarbetena till förordningen
yttrat örn dessa representanters uppgifter och betydelse. Jag tror, att jag kan
nöja mig med att fortsätta att citera, där herr Velander slutade. I utskottets
utlåtande heter det i fortsättningen: »De sakkunniga föreslogo, att styrelseledamoten
skulle utses av tillsynsmyndigheten efter förslag av kassan.» Alltså
kommo de sakkunniga efter att ha konstaterat betydelsen av denne representants
uppgifter till den slutsatsen, som sedan blev gällande lag, angående
sättet för hans utseende.

Herrar Wistrand och Sam Larsson anförde betänkligheter mot bestämmelsen
om lättnad för de värnpliktiga. Denna bestämmelse skulle vara så farlig,
därför att den skulle stärka den utveckling, man här tyckt sig spåra, från
försäkring till understödsverksamhet. Men den förevarande ändringen betyder
väl inte mycket i det fallet. Det stora avgörandet här företog riksdagen härom
året, och jag vill närmast tro, att det var med herr Wistrands medverkan man
då genomförde en reform i fråga örn arbetslöshetsförsäkringen, varigenom staten
påtog sig betydligt större utgifter än förut.

Så som jag ser saken, syftar denna verksamhet från statens sida till att vara
en hjälp till självhjälp. Örn statens understöd blir större eller mindre, påverkar
det inte det förhållandet, att försäkringstagarna själva få bära mycket
stora bördor. I nu föreliggande fall få de ju i alla händelser bära den större
bördan för att skaffa sig denna hjälp i en besvärlig situation.

Herr Velander erhöll nu ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman!
När jag relaterade ett visst avsnitt av utskottets utlåtande, skedde det uteslutande
i tanke att därmed påvisa, att de uppgifter, som tillkomma det allmännas
representant i erkänd arbetslöshetskassas styrelse, vore sådana, att
tillsynsmyndigheten vid utseende av denna representant borde vara fullkomligt
obunden. Det bär sålunda från min sida inte varit fråga örn något citat
av vad de sakkunniga lia anfört i ämnet, och jag har alltså inte avsett att
stympa deras uttalande.

Herr Wiklund: Herr talman! 1 viss mån kan jag teoretiskt ge herr Wistrand
rätt i hans argumentation för att det allmännas representant i en arbetslöshetskassas
styrelse skall utses på det sätt motionärerna önska. JVisst kan
man säga, att det bör vara en bättre kontroll, men jag tycker också, att man
i motionerna borde lia bättre motiverat, varför man vill ha en ändring i det sätt.
på vilket denne person utses. Jag hade trott, att motionärerna här skulle ha
relaterat verkliga olägenheter därav, men så har icke skett. Jag kan tala om
för herr Wistrand, att i de erkända sjukkassorna har man i tio år tillämpat
detta sätt att utse det allmännas representanter, och vi ha inte haft någon som
helst olägenhet därav. Tvärtom lia vi haft de bästa erfarenheter. Jag vill också

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1943.

Äng. ändringar i förordningen om erhända arbetslöshet sk assof m. m. ( Forts.)
säga. att tillsynsmyndigheten — tidigare socialstyrelsen, numera pensionsstyrelsen
— även ibland frångått kassornas förslag till representanter.

Herr. Larsson säger, att arbetslöshetsförsäkringen övergått från att vara en
försäkring till att bil en understödsverksamhet. Det är inte så underligt, säger
han, då man gång på gång gör uppluckringar i den nu gällande lagstiftningen.
Jag vill emellertid inte kalla det uppluckring, herr Larsson, när det gäller en
social lagstiftning av denna art, utan för förbättringar i gällande försäkringsform.
Här ha förbättringar genomförts gång på gång. när det gäller arbetslöshetsunderstödens
storlek, sättet, att bedöma dem. att utbetala dem o. s. v.
Detsamma gäller ju andra sociala lagstiftningar. Dessa »uppluckringar» ha
enligt min mening inte varit annat än förbättringar, som ha beaktats av lagstiftarna.

Med dessa ord. herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Hage: Herr talman''. Herr Sam Larsson använde örn mitt anförande
ett uttryck, som jag inte vill låta stå oemotsagt i protokollet. Han tog fasta på
mitt yttrande, att det i denna lagstiftning existerar vissa skönhetsfläckar, som
lämpligen borde tas bort. Detta tolkade han så, att jag till och med skulle lia
syftat att få bort en del kontrollbestämmelser, som äro avsedda att förhindra
en. ^riktig tillämpning av lagen, d. v. s. en tillämpning i annan riktning än lagstiftningen
från början hade syftat till. Jag vill bestämt säga, att i ordet
»skönhetsfläckar» inlägger jag icke en sådan tolkning. Däremot menade jag,
att örn en viss bestämmelse är orimlig, är det önskligt att få bort den. Då är
den en skönhetsfläck. Jag vill alltså säga, att örn av två medlemmar i en arbetslöshetskassa
den ene slipper att gå ut i militärtjänst och på grund därav
fullständigt kan i kassan bygga upp sin rätt till understöd, medan den andre
under flera år. framåt hindras därifrån av militärtjänst i rikets intresse, då är
detta en verklig skönhetsfläck, och den bör bort. Visserligen kan man''naturligtvis
rent tekniskt förklara, varför det skall vara på det och det sättet. Men
jag tror, att menige man ute i landet inte begriper, att den, som skall försvara
landet, skall komma i sämre ställning än den, som slipper värnplikt. Det är
med tanke därpå jag använt ordet »skönhetsfläckar».

Herr Forslund: Herr talman! Jag måste uttala min förvåning över att man
från åtskilliga håll så starkt motsätter sig detta från socialstyrelsen emanerande
och sedermera genom Kungl. Majit framlagda, förslag. Förslaget går ju ut
på att reparera ett förhållande, som uppstått genom de ständigt återkommande
inkallelserna i militärtjänst. De, som tillhöra en arbetslöshetskassa, ha därigenom
icke möjlighet att lika lätt uppnå understödsrätt som tidigare, då de
ostört kunde utföra sitt dagliga arbete, erlägga sina avgifter och så småningom
komma upp i det minimiantal veckor, som erfordrades för att komma i åtnjutande
av de rättigheter som äro stipulerade. Nu har man funnit en väg för
att undanröja detta missförhållande, och utskottets majoritet har givit uttryck
för uppfattningen att detta är en sak som man nu bör ordna upp. En del talare
vill göra gällande, att detta i realiteten skulle innebära en övergång från försäkring
till understöd. Jag förstår inte, varför så skulle bli fallet. Socialstyrelsen
har ju själv sagt att detta icke är en ekonomisk fråga av den storleksordning,
att den rubbar något i fråga örn underlaget för kassorna. Jag vill för
min del starkt understryka att man nu bör antaga det förslag, som framlagts,
och jag ber att få yrka. bifall till utskottets hemställan.

Jag vill därutöver tillägga, att jag också är förvånad över att herrarna så
starkt engagerat sig för att nu få till stånd en annan ordning beträffande ut -

Onsdagen den 14 april 1943.

Nr 14.

Äng. ändringar i förordningen örn erkända arbetslöshetskassor m. m. (Forts.)
väljandet av de personer, som skola representera staten i arbetslöshetskassorna.
Utan att kunna åberopa något bärande skäl för en ändring göres ett yrkande
i sådan riktning. Jag tycker att tillsynsmyndigheten redan är så fri oell obunden,
att man i det stycket fullständigt saknar anledning att göra rubbningar
i det system, som tillämpats hela tiden.

Jag har alltså, herr talman, intet annat yrkande än om bifall till utskottets
förslag.

Herr Mannerskantz: Jag vill i anledning av herr Forslunds yttrande, att
vi skulle vara emot lättnader för dem, som den ena gången efter den andra
kallas in i beredskapstjänst, endast konstatera att vår reservation ingalunda
går ut på att bereda svårigheter för dem. Det är endast den första rekryttjänstgöringen
vi reservanter velat undantaga.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen yttrade, att
i avseende på det under behandling varande utlåtandet yrkats 1 :o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o), av herr Wistrand, att utskottets hemställan
skulle bifallas med den ändring, att 21 § 1 mom. och 28 § i Kungl.
Maj :ts förslag till förordning angående ändring i vissa delar av förordningen
den 15 juni 1934 (nr 264) örn erkända arbetslöshetskassor erhölle den lydelse,
som förordats i den viel utlåtandet avgivna reservationen; samt 3:o), av herr
Larsson, Sam, att kammaren skulle bifalla utskottets hemställan med den
ändring, att 21 § 1 mom. i förordningsförslaget erhölle den avfattning, som
förordats i nämnda reservation.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Wistrand begärde votering, i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till det av honom framställda yrkandet, uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad andra lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 21.
röstar

Ja;

Den, det ej vill. röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan med de ändringar, som förordats
i den vid utlåtandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Wistrand begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 79:

Nej — 47.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1943.

Ang. vissa
tjänsteplik>igas
olycksfallsförsäkring
m. m.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 22, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående försäkring för olycksfall i arbete av vissa tjänstepliktiga
m. m.

Genom en den 19 mars 1943 dagtecknad proposition, nr 178. vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Majit,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll,
föreslagit riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogade förslag till

1. lag med särskilda bestämmelser örn försäkring för olycksfall i arbete av
vissa tjänstepliktiga m. m.,

2. förordning örn ersättning i vissa fall i anledning av kroppsskada, ådragen
under fullgörande av tjänsteplikt, samt

3. förordning angående ändrad lydelse av 31 § förordningen den 26 juni
1931 (nr 280 jorn erkända sjukkassor,

dels ock medgiva Kungl. Majit att bemyndiga statens arbetsmarknadskommission
att till ersättningsberättigad tjänstepliktig, varom nu vore fråga, utbetala
familjetillägg i huvudsaklig överensstämmelse med de grunder, som tilllämpades
beträffande familjetillägg till tjänstepliktig under tiden för tjänstepliktens
fullgörande.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition.

I det av utskottet tillstyrkta förslaget till lag med särskilda bestämmelser
örn försäkring för olycksfall i arbete av vissa tjänstepliktiga m. m. var 1 § så
lydande:

Vid bestämmande av ersättning enligt lagen om försäkring för olycksfall i
arbete eller lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar skall, där olycksfallet
inträffat eller yrkessjukdomen ådragits under fullgörande av tjänsteplikt,
varom förmäles i kungörelsen den 13 november 1942 (nr 878) örn tjänsteplikt
för män, födda år 1923, den försäkrades årliga arbetsförtjänst anses icke understiga
tvåtusentrehundra kronor.

I förslaget till förordning örn ersättning i vissa fall i anledning av kroppsskada,
ådragen under fullgörande av tjänsteplikt, hade 5 § erhållit följande avfattning
:

Den skadades eller sjukes årliga arbetsförtjänst beräknas efter de grunder,
som stadgas i 9 § lagen örn försäkring för olycksfall i arbete; dock skall, där
den årliga arbetsförtjänsten understiger tvåtusentrehundra kronor, densamma
beräknas till detta belopp.

Beträffande nämnda båda paragrafer hade reservation avgivits av herrar
Wistrand och Mannerskantz, vilka ansett, att minimibeloppet vid beräkning av
den årsförtjänst, som skulle ligga till grund för bestämmande av ersättningsbelopp
vid sjukdom och olycksfall, borde vara 2,100 kronor med hänsyn till
vad som kunde beräknas vanligen förekomma i fråga örn icke tjänstepliktiga
skogsarbetare.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Det föreligger en reservation även till
detta utskottsutlåtande. Jag är ledsen över att ha behövt reservera mig, men
jag tycker att man i alla fall något måste hålla på vad man anser ha en viss
betydelse i det praktiska livet.

Reservationen går ut på att underlaget för utbetalande av dagersättning
vid olycksfall och även vid sjukdom skall sättas till 2,100 kronor i stället för
2.300 kronor, såsom propositionen och sedermera utskottet föreslagit. Beträffande
denna fråga har det rått ganska delade meningar under förarbetena,

Onsdagen den 14 april 1943.

Nr 14.

Äng. vissa tjänstepliktigas olycksfallsförsäkring m. m. (Forts.)
icke blott om hur stort ersättningsbeloppet skall vara, utan även om huruvida
det överhuvud taget skulle finnas några undantagsbestämmelser för de
tjänstepliktiga 43 :orna, så att dessa skulle få en bättre ställning beträffande
olycksfalls- och sjukdomsersättning än vanliga skogsarbetare. Det har också
från vissa håll, bland annat från ett par reservanter i arbetsmarknadskommissionen,
framhållits att det icke vore lämpligt att göra några särbestämmelser
för dessa, emedan det skulle bli prejudicerande för andra tjänstepliktiga, som
i framtiden kunna komma att tagas i anspråk. Departementschefen och även
utskottet ha skrivit en relativt platonisk mening örn att man inte anser att
det skulle vara prejudicerande. Man vet emellertid, hur det brukar gå i verkligheten;
det blir synnerligen lätt prejudikat.

Jag och min medreservant ha icke gått på den linjen, att särskilda bestämmelser
icke borde gälla för dessa tjänstepliktiga. Men vad vi ha strävat efter är
något moderatare bestämmelser för ersättningens beräknande. Huvudskälet
är att vi ansett det ligga närmare till hands att jämföra dessa tjänstepliktiga
med de skogsarbetare, som kanske hugga i samma skog, än att jämföra dem
med de värnpliktiga. Utskottet har för sin del ansett det vara lämpligast att
jämföra dem med de värnpliktiga, som råkat ut för olycksfall eller sjukdom i
militärtjänsten, under det att reservanterna göra gällande att det knappast är
med dessa, som jämförelsen skall göras.

Vi ha ett stöd för vår uppfattning hos riksförsäkringsanstalten. som väl är
den myndighet i landet som bäst kan bedöma dylika ting. Den har i sitt utlåtande
örn förslaget sagt, att den anser att det borde räcka med 2,100 kronor
då det gäller olycksfall, men att däremot rätten till ersättning när det gäller
sjukdomsfall skulle regleras som enligt militärersättningsförordningen. I betraktande
av olika omständigheter, förklarar anstalten, äro dessa tjänstepliktiga
icke i samma grad jämförbara med de värnpliktiga som väl med andra
arbetare inom det yrke det gäller. Och resonemanget leder fram till att man
föreslår underlaget till 2,100 kronor.

Denna fråga är ju ingen stor fråga. Men man vet att det redan förut på
många håll, för att inte säga överallt, finns en ganska allmän känsla av
förargelse bland yrkesskogsarbetarna över att andra, som komma ut i skogen
och hugga, exempelvis riksarbetslagen och nu de tjänstepliktiga 43:orna, erhålla
förmåner utöver ackordslönerna, som icke tillkomma yrkesarbetarna. Då
man alltså vet att en sådan förargelse redan finns, har jag för min del ansett
det vara onödigt att införa ytterligare ett moment, som kan öka anledningarna
till misstämning bland skogsarbetarna.

Man har under utskottsbehandlingen antytt, att det hela inte skulle märkas
så särdeles mycket. Ni kunna emellertid vara säkra på, mina herrar, att varje
.sådan sak på ganska kort tid blir bekant för dem det vederbör. Då det är
ganska säkert, att så är fallet, har jag för min del funnit, att det är bättre att
söka förhindra att ytterligare ett irritationsmoment tillkommer. Dessa tjänstepliktiga
fä ju i alla fäll en viss fördel framför skogsarbetarna genom att de
få ersättning för sjukdom, som icke kan antagas ha uppkommit av annan
orsak än arbetet och deras vistelse i förläggningen. Denna förmån ha vi sålunda
icke motsatt oss, herr talman. Det kan nämligen ligga någonting i påståendet
att de andra skogsarbetarna, som bo i sina hem, måhända inte i samma
grad äro utsatta för infektionsrisker och sådant. Vidare äro de mera vana
vid arbetet. Men att öka ersättningsbeloppet utöver vad som är vanligt för
yrkesskogsarbetare tycker jag knappast är skäligt. Även örn vissa av dem
tjäna mer än 2,100 kronor, är det dock ett mycket stort antal skogsarbetare,
som inte komma över denna gräns, dels därför att de inte äro så raska i vändningarna
— ehuruväl säkerligen raskare än 43:orna — och dels därför att de

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1943.

Äng. vissa tjänstepliktigas olycksfallsförsäkring m. m. (Forts.)
inte äro i skogsarbete bela året om — vissa tider på sommaren kunna de exempelvis
gå hemma och hjälpa föräldrarna med jordbruket, och därför komma
de i allmänhet inte upp till högre underlag för ersättningsbeloppet än ungefärligen
2,100 kronor.

Med hänsyn till vad jag anfört, herr talman, ber jag att få yrka bifall till
den vid utskottsutlåtandet fogade reservationen.

Herr Carlsson, Olof: Herr talman! Den fråga, som nu diskuteras, är inte
stor ur ekonomisk synpunkt — det är sant. Beträffande det belopp, som skall
ligga till grund för minimiersättningen, är det uppenbart att man från olika
utgångspunkter kan tvista om huruvida det skall vara 2,100 eller 2,300 kronor.
Utskottet har i likhet med Kungl. Majit ansett att den beräknade arbetsinkomsten,
som skall ligga till grund för ersättningarna, bör vara 2,300 kronor.
Den siffran har ju inte alls kommit till på måfå, utan är det fixa belopp,
som militärersättningsförordningen föreskriver. Detta belopp är nämligen
1,764 kronor, och lägger man därtill de 30 procent i dyrtidstillägg, som
utgå, kommer man upp till ett belopp som närmar sig det föreslagna. Detta
har varit skälet till utskottets ståndpunkt. Utskottet har således jämfört dessa
ynglingar, som nu göra nytta i skogen, med de värnpliktiga, och det är väl
det rimligaste och riktigaste. De äro utkallade och de göra ett nyttigt arbete,
och det bör då fastställas en ersättning som står i rimlig proportion därtill.

Det är klart att många av dessa inkallade äro ovana vid arbetet, såsom den
föregående ärade talaren sade, och att de annars inte skulle komma upp till
en sådan förtjänst. Men det är detta, som avfattningen av lagen avser att råda
bot för.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Hex-r Mannerskantz: Herr talman! Det finns här ytterligare en synpunkt
att taga hänsyn till, nämligen kostnadsfrågan, icke minst för statsverket.

Om man anser att dessa inkallade mindre kunna jämföras med de värnpliktiga
än med deras arbetskamrater i skogen och dessutom den föreslagna
anordningen medför större kostnader för statsverket, så blir argumentet så
mycket starkare. Herr Olof Carlsson kunde inte motivera, varför dessa arbetspliktiga
närmast borde jämföras med de värnpliktiga. Han sade endast att
det borde vara så. När man som skogsägare kommer hem och talar med sina
skogsarbetare, så får man sannerligen en helt annan uppfattning när det gäller
frågan örn med vilka de närmast böra jämföras.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes enligt de yrkanden,
som därunder framkommit, propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu förevarande utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till utskottets
hemställan med den ändring beträffande 1 § i förslaget till lag med särskilda
bestämmelser om försäkring för olycksfall i arbete av vissa tjänstepliktiga
m. m. och 5 § i förslaget till förordning örn ersättning i vissa fall i anledning
av kroppsskada, ådragen under fullgörande av tjänsteplikt, som förordats i den
vid utlåtandet avgivna reservationen; och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 18, i anledning av väckta motioner örn höjning av maximigränsen för låneunderstöd
ur fiskerilånefonden; och

Onsdagen den 14 april 1943.

Nr 14.

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändring av gällande
bestämmelser rörande älgavgifter m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 20, i anledning av väckta Om statliga
motioner örn anordnande av statliga försöksgårdar för utrönande av svenska
jordbruksprodukters verkliga produktionskostnader. jo^bruketa

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet hänvisade likalydande produktionsmotioner,
nämligen I: 38 av herr Nilsson, Bror, m. fl., och II: 81 av herr Carls- os na er''
son i Bakeröd m. fl., hade hemställts, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Konungen anhålla örn utredning och förslag till anordnandet av statliga
försöksgårdar, vid vilkas drift pålitliga uppgifter kunde vinnas örn svenska
jordbruksprodukters verkliga produktionskostnader.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att de likalydande motionerna I: 38 och II: 81 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Herr Nilsson, Bror: Herr talman! I egenskap av motionär skall jag be att
få säga några få ord vid denna frågas behandling.

Jag är tacksam för att utskottet har remitterat motionen till såväl lantbruksstyrelsen
som lantbrukshögskolans styrelse. De erhållna remissvaren
ha varit avstyrkande, och detta har jordbruksutskottet begagnat sig av i sin
motivering för avslag på motionen. Jag har emellertid tidigare iner än en
gång haft motioner inför jordbruksutskottet, då så gott som samtliga. remisssvaren
varit positiva, men utskottet har i de fallen icke åberopat remissvaren
som stöd för sin ståndpunkt.

När utskottet sålunda framhåller professor Nannesons av styrelsen för
lantbrukshögskolan åberopade yttrande, vari uttalas lämpligheten av att den
av lantbruksstyrelsen sedan år 1939 bedrivna jordbruksekonomiska undersökningen
fortsattes och i mån av behov ytterligare utvidgas och utbygges, vill
jag därtill säga, att vi med vår motion ingalunda åsyftat att dessa undersökningar
borde nedläggas. Vi mena att försöksgårdarna skulle komplettera
dessa undersökningar. Och jag har verkligen svårt att förstå, varför man
från alla håll är så emot en sådan enkel begäran från jordbrukets utövare
som att man skulle inrätta några gårdar, varifrån man kunde få så tillförlitliga
uppgifter som möjligt örn produktionskostnaderna för svenska livsmedel.

Nog är allt mänskligt behäftat med ofullkomligheter och svagheter, men att
det skulle vara så omöjligt att få fram något så när exakta produktionskostnadsberäkningar
beträffande livsmedlen, som professor Nanneson tycks tro,
har jag svårt att föreställa mig. Han säger i sitt utlåtande över motionen
några anmärkningsvärda ord, som jag skall be att få föredra. De lyda:

»Någon exakt och invändningsfri metod att bokföringsmässigt fastställa vinsten
resp. förlusten på de skilda driftsgrenarna i lantbruket eller för fastställande
av produktionskostnaderna för olika i jordbruket framställda slutprodukter
har överhuvud taget icke ännu utarbetats. På grund av jordbruksproduktionens
säregna struktur och det intima sambandet mellan de skilda
produktionsgrenarna inom lanthushållningen torde någon dylik metod icke heller
kunna åstadkommas,»

Visserligen får man ofta vid åhörandet av diskussioner i jordbruksekonomiska
och nationalekonomiska spörsmål det intrycket, att dessa vetenskaper ha

Första kammarens protokoll 19JfS Nr 7h. 4

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1943.

Örn statliga försöksgårdar för utrönande av jordbrukets produktionskostnader.
(Forts.)

föga av vetenskaplig ackuratess över sig — meningarna äro så skiftande, prognoser
och inål så växlande. Men hur det är, så verka ändå de ekonomiska
lagarna med en säregen tyngd, som til syvende og sidst varje medborgare får
känning av. Lantmannen har en bok, som i alla fall ger ett säkert utslag när
alla andra böcker — huvudboken inräknad —• svika, och det är plånboken.
Temporärt kan nog också den vara osäker för bedömandet av jordbrukets
räntabilitet, men i det långa loppet står den sig.

Jag menar alltså, att om man skulle taga miste något litet på den rätta
avvägningen mellan priserna på de olika produkterna från ett jordbruk, så
skulle man väl ändå i ali rimlighets namn kunna få ett rejält och entydigt svar
på frågan, huru rörelsen i sin helhet gått och vad man alltså behöver för priser
på produkterna för att det hela skall gå i lås. Detta är ju det viktigaste. Professor
Nanneson menar däremot, att »anordnandet av en eller annan statlig
försöksgård för direkta driftsekonomiska undersökningar vore säkerligen av
stort värde. I stället för den försöksverksamhet av övervägande teknisk art —
utförande av gödslings-, bearbetnings-, avdiknings-, sort-, utfodringsförsök
o. s. v. —•_ som bedrives vid de nuvarande försöksgårdarna, skulle uppgiften
för en dylik försöksgård vara att belysa rent driftsekonomiska problem, såsom
beträffande produktionens lämpligaste inriktning, olika växtföljdsformers
relativa lämplighet, olika grödors förfruktsvärde o. s. v. En utredning angående
lämpligheten av att upprätta särskilda försöksgårdar i detta syfte torde
förtjäna beaktande.»

Vi ha med vår motion avsett, att man även skulle kunna göra dylika undersökningar.
Inför den stora skepticism, som professorn ådagalägger i fråga
örn möjligheterna att få ett svar på frågan örn slutprodukternas pris, måste
varje lantman emellertid fråga sig, om det överhuvud taget har något värde
vare sig med bokföringar eller driftsekonomiska undersökningar. Samma fråga
kunna med skäl också konsumenterna göra sig.

Här stå båda dessa stora grupper i dagens kamp om brödet och fråga sig:
Vilket är ett rimligt och rättvist pris på födan? Frågan är av den allra
största vikt bade för nuet och framtiden. Ja, man skulle kunna våga det
påståendet, att denna fråga i sig inrymmer moment, berörande hela vårt folks
framtid.

I denna motion peka vi på en utväg att få svar på frågan, ett ärligt svar,
som båda parter kunde förlita sig på riktigheten av. Då svarar landets förnämste
jordbruksekonomiske expert: »Frågan kan icke besvaras!»
Jordbruksutskottet instämmer, och naturligtvis följer riksdagen utskottet. Jag
har inte ens fått någon utskottsledamots stöd i form av en blank reservation^
och därför skall jag inte heller, herr talman, framställa något yrkande.

Herr Gabrielsson: Herr talman! Då den siste ärade talaren icke hade något
yrkande^ kunde det ju vara onödigt att bemöta hans anförande. Jag vill emellertid
påpeka att jordbruksutskottet har stött sig på de yttranden, som lämnats
av olika myndigheter, däribland lantbruksstyrelsen, vilka icke ansett sig
kunna tillstyrka motionen och angivit skälen därför.

Styrelsen för lantbrukshögskolan har åberopat ett uttalande av professor
Nanneson, vilket herr Bror Nilsson nyss kritiserade. Detta uttalande kommer
dock från den man, som är den mest sakkunnige vi ha på detta område i landet.
Hans uttalande har också utskottet närmast anfört som stöd för sin ståndpunkt.
Vi ha ansett att man genom anläggandet av försöksgårdar enkom för
att få fram vad det kostar att producera jordbruksprodukter icke kan åstadkomma
ett sådant material, på vilket man skulle kunna bygga några åtgärder

Onsdagen den 14 april 1943.

Nr 14.

Örn statliga försöksgårdar för utrönande av jordbrukets produktionskostnader.
(Forts.)

för framtiden. Vi lia redan försöksgårdar, som äro mycket mångsidiga och vilka
ha till uppgift att göra alla möjliga försök, och vi arbeta just på att genom
mosskulturföreningen anlägga ytterligare försöksgårdar. Man borde, i den mån
det nu är möjligt att utröna produktionskostnaderna, försöka att anlita dessa
gårdar även för detta ändamål.

På dessa grunder har utskottet icke ansett sig kunna bifalla motionen, ehuru
jag gärna medger att det ligger mycket i det krav motionärerna framfört. För
närvarande ha vi emellertid icke anledning att tillstyrka det, och jag yrkar,
herr talman, bifall till utskottets hemställan.

Herr Friggeråker: Herr talman! Den ärade motionären tillät sig inte göra
något yrkande örn bifall till sin motion. Jag skulle dock vilja påstå, att det
vare sig man nu ser på detta spörsmål från producenternas, d. v. s. jordbrukarnas,
eller från konsumenternas sida, är så mycket som har hänt på detta
område under de senaste åren, att det kräver en utredning. Icke minst förra
året gjordes från såväl lantbruksstyrelsen som från lantbruksförbundet starkt
gällande, att de siffermässiga uppgifter, som funnos att tillgå beträffande priserna
på livsmedel, icke voro i tillräcklig grad tillförlitliga utan i många fall
vilade på bedömanden och antaganden. Här är nu ett uppslag, varigenom man
skulle kunna tillgodose ett gammalt önskemål från såväl jordbrukarhåll som
från andra håll och varigenom man skulle kunna komma fram till ett sådant
resultat, att man kunde få faktiska och exakta uppgifter rörande prissättningen,
som skulle vila på en fullt objektiv grund.

Jag skulle vilja framhålla att detta är en ofantligt stor fråga, som inte
kan skjutas åt sidan så lätt som utskottet här gjort. Det är ytterst starka
skäl som motivera att man verkligen går den in på livet, och det är ingen dag
för tidigt att så sker. Jag är fullt förvissad om att en utredning härvidlag
skulle föra producenter och konsumenter närmare varandra. Det är alldeles
nödvändigt, att man här undanröjer en hel del missuppfattningar. Varför kunna
vi då inte träda fram till förhandlingsbordet för att i så nära samarbete
som möjligt vidtaga alla de mått och steg, som äro behövliga för att utreda
jordbrukets prisfrågor på mera tillförlitliga grunder än hittills?

Herr talman! Jag anser att det finns starka skäl att bifalla den föreliggande
motionen, och jag tillåter mig att framställa ett yrkande härom.

Herr Eriksson, Carl Edmund: Herr talman! Den siste ärade talaren ansåg
i likhet med motionären starka skäl föreligga för bifall till motionen. Jag vill
erinra herrarna örn att staten redan nu har anslagit medel för jordbruksekonomiska
undersökningar. Vi ha över hela landet ett helt system av gårdar,
sorn lämna material till den pågående jordbruksekonomiska undersökningen,
där det gäller att få fram den största möjliga bärigheten och avkastningen
från dessa gårdar. Dessutom pågår just nu inom livsmedelskommissionen en
utredning angående de jordbrukets betingelser, på vilka statens åtgöranden baseras,
d. v. s. den prispolitik, som man för dagen anser skall vara vägledande.

Jag skulle också vilja fråga motionären och den sisla ärade talaren, vad de
vilja få fram genom sitt förslag. Om staten anlägger några sådana försöksgårdar,
som de föreslå, är jag nästan övertygad om att dessa skulle lämna det
resultatet, att jordbruk icke under några förhållanden bär sig. Det har nämligen
visat sig, att de försöksgårdar, som staten redan tidigare upprättat på
olika håll i landet, i många fall gett ett avskräckande resultat för alla dem,
som tänka sig att fortsätta med jordbruksnäringen och ta mönster från dessa
försöksgårdar.

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1943.

Örn statliga försöksgårdar för utrönande av jordbrukets produktionskostnader.
(Forts.)

Resultatet av alla de försök, som göras på detta område, måste självfallet
bli helt beroende av den man, som sköter driften. Jag är fullständigt övertygad
örn att örn herr Nilsson och jag skulle få var sin försöksgård, är det
— även om vi båda vore jordbrukare — därmed inte alls säkert, att de resultat,
som vi skulle komma till, skulle bli likvärdiga. Då måste man ju fråga
sig, vilket av resultaten, herr Nilssons eller mitt, som skulle bli utslagsgivande.
I detta fall liksom i fråga örn så mycket annat i livet måste det hela baseras
på den enskildes förmåga att tillvarataga alla möjligheter, som finnas.
Särskilt när det gäller jordbruk, är detta kanske viktigare än inom andra verksamhetsområden.

Jag anser för min del, att jordbruksutskottet har intagit den rätta ståndpunkten,
när det gått på avslag, och jag tror, att utskottet är i gott sällskap,
då ju utlåtandena från alla de myndigheter, som ha yttrat sig över motionen,
gå i samma riktning, nämligen på rent avslag.

Jag ber därför, herr talman, att få instämma i yrkandet örn bifall till jordbruksutskottets
förslag.

Herr Nilsson, Bror: Herr talman! Jag vill säga till den siste ärade talaren,
att de siffror, som man får fram genom de undersökningar, som göras i detta
avseende, ju också användas, och såsom jag redan tidigare nämnt, är det inte
vår mening att onödiggöra de redan nu pågående undersökningarna, men de behöva
kompletteras. Deras tillförlitlighet är omstridd, och man har inte ett
tillräckligt stort material. Därtill kommer att de jordbruk, som äro med i dessa
undersökningar, nog i allmänhet stå på toppen av modernitet.

Jag har mycket svårt att förstå den tankegången, att jordbruket i ekonomiskt
avseende skulle vara så artskilt från andra näringar, att man inte ens skulle
kunna göra en tillförlitlig kalkyl över produktionskostnaderna. Det är visserligen
sant, att resultatet är beroende av den personliga dugligheten, och den
ene jordbrukaren kan ju kanske ha fått större gåvor i detta avseende än den
andre. Men det finns väl bland jordbrukarna som bland alla andra människor
ett slags genomsnitt, som borde vara den grund, som man skulle utgå ifrån.
Man kan inte begära, att det stora flertalet jordbrukare skall få sin inkomst
beräknad efter de prestationer, som den allra förnämsta experten på området
kan åstadkomma, utan det är väl rimligt, att de få betalt efter vad som genomsnittligt
kan presteras av jordbrukarna.

Det behöver ju inte alls bli några extra kostnader för staten med dessa försöksgårdar.
Örn jordbruket, som vi väl alla hoppas och tro, är i någon mån
lönsamt, skulle staten inte behöva vidkännas några förluster på denna verksamhet.
Staten har ju själv redan nu gårdar, och örn det inte skulle finnas
lämpliga gårdar, har staten möjlighet att inköpa en dylik och det skulle väl
inte vara större risk för staten att inköpa en gård än för den enskilde. Det skulle
icke heller vara förenat med större risker för staten än för den enskilde att
driva en gård. Det finns ju ändå så pass mycket anställd personal inom jordbruksnäringen.
Vi ha så många duktiga jordbruksarbetare, statare, djurskötare,
rättare och inspektörer, väl utbildade maskinskötare o. s. v. Jag förstår inte,
om herr Eriksson tänker sig, att det skulle vara omöjligt att få några av dessa
människor att arbeta ordentligt för statens räkning. Örn man satte en duktig
rättare, ett par duktiga statare och en duktig djurskötare, alla med goda betyg,
på en dylik försöksgård, sedan platserna hade utannonserats lediga, såsom
sker i vilket annat företag som helst, skulle man då inte våga tro, att dessa
människor skulle göra det bästa möjliga av situationen? Jag har för min del
verkligen den tilltron till dessa duktiga arbetare, att de skulle göra det. Det

Onsdagen den 14 april 1943.

Nr 14.

Örn statliga försöksgårdar för utrönande av jordbrukets produktionskostnader.
(Forts.)

finns ju för övrigt många enskilda, som lia det ordnat på det sättet, att de
ha en rättare och några statarfamiljer som sköta deras gård. Jag är övertygad
örn att man skulle kunna leta upp många unga människor i vårt land, som
vore villiga, dugliga och kapabla att för det allmännas räkning sköta en gård
på bästa möjliga sätt. Av det resultat, som därvid framkom, skulle man väl
kunna få värdefulla siffror för bedömande av jordbrukets räntabilitet. Jag
kan inte tänka mig annat än att det skulle bli siffror, som såväl för jordbrukets
eget folk som för den stora konsumentgruppen skulle vara värdefulla och i
högsta grad vägledande. Om man använder dessa siffror såsom komplement
till vad man i övrigt kan få fram genom de undersökningar, som vidtagas,
skulle man enligt mitt förmenande få till stånd en säkrare uppfattning örn
dessa så oerhört omstridda spörsmål. Örn de inte vore så omstridda, skulle jag,
mina herrar, inte ligga i så mycket för denna sak, ty då vore den inte så
aktuell. För dagen och, såvitt jag kan se, långt in i framtiden är det emellertid
en synnerligen viktig uppgift att vi försöka få en klar uppfattning örn jordbrukets
verkliga räntabilitet och läge i ekonomiskt avseende i vårt land — en
uppfattning som vi sedan skulle kunna få spridd — och bli eniga om att
vi verkligen böra vidtaga alla de åtgärder, som kunna vara rimliga och som
skäligen kunna tänkas leda till målet.

Jag skall sluta med att säga herr Eriksson, att konsumenterna inte behöva
vara rädda för de undersökningar, som vi här föreslå. Låt oss se sanningen i
ögonen, och låt oss inte tro, att det förhåller sig så, att jordbruket icke på
något sätt är lönsamt! En sådan orimlighet skola vi inte tro kommer att bli
resultatet av dessa undersökningar, utan vi skola väl hoppas, att sanningen
kommer fram. Det är den, som vi sträva efter, var och en på sitt håll. Sanningen
skola vi inte vara rädda för, ty, såsom vår förre gamle ålderspresident säde:
det är sanningen som skall göra oss fria.

Herr Andersson, Alfred: Herr talman! Jag skall visst inte bestrida, att det
kunde ha ett ganska stort värde, örn det verkligen kunde skapas några sådana
här försöksgårdar under statens kontroll. Men när man tar ställning till detta
spörsmål, måste man omedelbart fråga sig, hur många försöksgårdar, som vi
skulle behöva i vårt avlånga land för att få fram en klar och tydlig bild av
jordbrukets lönsamhet. Enligt min mening skulle det krävas ofantligt många
sådana, örn vi skulle få fram ett verkligt värdefullt resultat. Bara i ett endalandskap,
t. ex. Skåne, skulle det behövas många sådana försöksgårdar. Det
skulle på sina håll kanske inte räcka med en i varje kommun, emedan förhållandena
skifta så oerhört t. o. m. inom en liten kommun. När man betänker,
hur olika förhållandena äro inom olika delar av vårt vidsträckta land, förstår
man, att det skulle vara nödvändigt med ett mycket stort antal försöksgårdar.
Av den anledningen har även jag, herr talman, anslutit mig till avslagslinjen.

Herr Bondeson: Jag tillåter mig, herr talman, att på det varmaste instämma
i yrkandet i herr Bror Nilssons motion.

Vi komma om en liten stund att här i kammaren behandla ett ärende, som
gäller anslag till uppförande av en an del sladugård i Jämtland. Niir herr Andersson
i Bussjö efterlyser, var vi skola lägga våra försöksgårdar i detta avlånga
land, vill jag säga: Låt oss inte begå det fel, som vi kanske komma att
göra i fråga örn Bjärme andelsladugård, utan låt oss i stället försöka få till
stånd några sådana försöksgårdar som herr Bror Nilsson åsyftar.

Vid voteringen kommer jag, herr talman, att följa herr Bror Nilsson.

T herr Bondesons yttrande instämde herr Sandegård.

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1943.

Ang. statsunderstöd
till
uppförande
av en andelsladugård.

Om statliga försöksgårdar för utrönande av jordbrukets produktionskostnader.
(Forts.)

Efter härmed slutad överläggning gjordes enligt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet i det nu föredragna utlåtandet
hemställt samt vidare på bifall till de i ämnet väckta motionerna; och
förklarades den förra propositionen, som upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Herr statsrådet Möller avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 209, angående statsbidrag till förlossningsvården samt den förebyggande
mödra- och barnavården; samt

nr 210, med förslag till förordning om anställande av distriktsbarnmorskor
m. m.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till bestridande
av vissa kostnader för utredning rörande Horssjöns torrläggningsföretag
av år 1937 i Jönköpings län;

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
vissa, allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter;

nr 23, i anledning av väckta motioner angående viss ändring i villkoren för
statsbidrag från anslaget till åtgärder för ökad skogsproduktion i Norrland
m. m.; samt

nr 24, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till rikets
allmänna kartverk jämte i ämnet väckt motion.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 25, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående statsunderstöd till uppförande av en andelsladugård
i Bjärme i Jämtlands län jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen den 5 mars 1943 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 116, hade Kungl. Majit, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen medgiva, att ett belopp av högst 45,000 kronor finge enligt de
riktlinjer, som i propositionen angivits, utlämnas såsom statsunderstöd för anordnande
av en gemensam ladugård för vissa fastigheter i Bjärme i Näs socken,
Jämtlands län.

Kungl. Maj:ts förslag innebar, att av angivna belopp 25,000 kronor skulle
utgå såsom lån och 20,000 kronor såsom bidrag.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft följande inom
riksdagen väckta, till utskottet hänvisade motioner, nämligen

1) I: 223 av herr Johansson, Lennart, och herr Nilsson, Bernhard, vari
hemställts, att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts proposition nr 116;

2) 11:334 av herr Hedlund i Östersund, vari föreslagits, att riksdagen
skulle besluta, att hela det såsom lån och bidrag föreslagna beloppet, 45,000
kronor, skulle utgå såsom bidrag.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Maj :ts framställning och med avslag
å motionerna I: 223 och II: 334, medgiva, att ett belopp av högst 45,000 kro -

Onsdagen den 14 april 1943.

Nr 14.

Äng. statsunderstöd till uppförande av en andelsladugård. (Forts.)
nor finge enligt de riktlinjer, sorn i förevarande proposition angivits, utlämnas
såsom statsunderstöd för anordnande av en gemensam ladugärd för vissa fastigheter
i Bjärme i Näs socken, Jämtlands län.

Reservation hade anmälts av, utom andra, herr Bondeson, som dock ej antytt
sin mening.

Herr Johansson, Lennart: Herr talman! Jag har tillsammans med herr Nilsson
i Landeryd väckt en motion i detta ärende, vilken gar ut pa ett yrkande
örn avslag på Kungl. Maj:ts proposition. Yi ha nämligen ansett, att riksdagen
icke bör medverka till förverkligandet av ett projekt, som de flesta jordbrukare
inte tro på.

Motiveringen för detta gemensamma bygge skulle vara, att örn dessa jordbrukare
uppföra en ladugärd tillsammans, skulle byggnadskostnaderna kunna
avsevärt nedbringas. Men örn man tar del av den kostnadsberäkning, som
är angiven i den kungl, propositionen, finner man, att byggnadskostnaderna
belöpa sig till något över 1,200 kronor per hektar åker för de till företaget anslutna
fastigheterna. Jag tror inte, att byggnadskostnaden i vanliga fall är
större, örn det bygges särskilda ladugårdar, som passa för varje brukningsdel.
Dessutom tillkommer enligt vad som omnämnes i förslaget, att det skall byggas
en bostad för föreståndaren. Någon kostnadsberäkning beträffande detta bostadsbygge
finnes emellertid icke angiven.

De myndigheter, som ha yttrat sig i detta ärende, ha uttalat sig avstyrkande
med undantag av majoriteten inom egnahemsstyrelsen samt Jämtlands läns
hushållningssällskap. Två ledamöter av egnahemsstyrelsen ha dock haft en
avvikande mening. De ha nämligen uttalat, »att staten icke borde medverka
till ett experiment, som uppenbarligen ej kunde medföra någon som helst fördel
för den enskilde jordbrukaren och icke kunde tänkas gagna en önskvärd
utveckling av landets jordbruk». Även statskontoret och lantbruksstyrelsen
ha avstyrkt förslaget. Dessa myndigheter ha pekat på många orsaker till att de
ansett, att det icke skulle vara lyckligt att få till stånd dylika föreningar bland
landets småbrukare. Särskilt har man fäst sig vid den omständigheten, att dessa
jordbruk komme att drivas kreaturslösa. Var och en, som har sysslat med
jordbruk, förstår ju, att det stora intresset vid småbruk ändå är kreatursskötseln
och sysslandet därmed. Örn man ginge in för sådana gemensamma ladugårdar,
som här föreslås, skulle jordbrukarungdomarna inte få lära sig att
uppföda kreatur eller sköta dem. Det bleve nog något verklighetsfrämmande
för svenskt småbruk. De besparingar, som skulle uppstå genom den gemensamma
driften, tror jag inte särskilt på. Jag förstår inte heller, hur betesförhållandena
skulle kunna utnyttjas på dessa små fastigheter. Då varje delägare
i andelsföretaget tydligen själv skall bruka sin jord och andelsägarna således
komma att ha olika sorters säd eller grödor på sina skiften, skulle det ju nästan
bli omöjligt att på ett rationellt sätt utnyttja betet för den stora gemensamma
kreatursstammen. _ o

Jag ber, herr talman, att med anledning av vad jag nu anfört få yrka bifall
till den av herr Bernhard Nilsson och mig avgivna motionen, vilket innebär avslag
på utskottets hemställan.

Herr Bondeson: Herr talman! Såsom reservant i den punkt, som gäller statsunderstöd
till uppförande av en andelsladugård i Bjärme, tillåter jag mig att
helt kort anföra, att även örn det hela är ett försök, skulle jag bli glad, om det
lyckades, men det är inte min tro.

Andelsägarnas insatser, framför allt deras moraliska insats, är alldeles tor

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1943.

Äng. statsunderstöd till uppförande av en andelsladugård. (Forts.)
liten. Man borde lia krävt, att värdet av de inköpta djuren skulle lia ingått
i andelsägarnas ansvarsförbindelser. Det statsunderstöd, som bär kommer att
ges i form av lån och bidrag, anser jag vara alldeles för stort. Visserligen säges
det, att lånet skall förräntas och återbetalas, men det utmärkande för sådana
lan som dessa är, att de kunna efterskänkas — och så blir nog fallet även här.
Kammarens ledamöter böra också erinras örn att kooperativa förbundet har
ställt ett belopp av 90,000 kronor utöver de av riksdagen nu begärda 45,000
kronorna till förfogande för sakens realiserande. Huruvida detta belopp är
en gåva eller örn det ställes till förfogande med återbetalningsskyldighet, framgår
inte av de handlingar, som jag haft tillfälle att se. Det bör också, såsom
den föregående ärade talaren framhöll, erinras om att nästan alla de myndigheter,
som hörts i ärendet, ha avstyrkt förslaget eller haft grava anmärkningar
att göra mot företagets förverkligande. Utskottet är självt mycket
tveksamt örn huruvida det hela verkligen kan bli lyckligt för andelsägarna.

Även några ytterligare små anmärkningar äro att anföra. Ladugården skall
rymma samtliga andelsägares kor, men ej annat. Jag utgår dock ifrån att även
en tjur skall finnas — eller skall det nya systemet med konstgjord befruktning
användas? Då blir kostnaden kanske än större för andelsägarna. Jag utgår
även ifrån att korna böra va,ra dräktiga, när de komma till ladugården och
att det födes kalvar. Dessa få ej heller stanna, ty det står att ladugården endast
skall inrymma kor. Så framgår det i varje fall av handlingarna. Örn kalvarna
således skola återföras till ägarens gamla ladugård, varifrån skall mjölk
då erhållas att uppföda dem med? Klokast vore väl — och tanken kanske
också är den — att kalvarna skola få stanna kvar i det nyuppförda stallet.

En betänklig sak är också att prissättningen på de produkter, som andelsägarna
skola leverera till andelsladugården, skall ske efter fodervärdet. Det
är kanske inte i och för sig så mycket att säga örn denna princip, men örn
alla andelsägarna t. ex. ha sitt hö färdigt att köra in på en gång, kan detta
helt enkelt inte ske samtidigt. Någon av andelsägarna, t. ex. Lindblom, får
då leverera sitt hö välbärgat och får högsta pris för det, medan däremot t. ex.
andelsägaren Alm. får vänta. Under de närmaste fjorton dagarna regnar det
kanske. Alms hö blir då försämrat, och han får mindre betalt. Detta gäller inte
enbart för Alm, utan det kan bli likadant för flera av andelsägarna. Ingen blir
därför helt belåten nied detta system. Ehuru det är rättvist att få betalt efter
kvalitet, kan man inte tillämpa detta system så. att alla bli belåtna, om inte
vår Herre låter det vara så vackert väder hela tiden, att alla kunna få sitt hö
bärgat och inkört så att det blir av samma kvalitet.

Flera småanmärkningar vöre ytterligare att anföra. Men dessa ha ej varit
avgörande för min reservation, utan det avgörande har varit den alltför .lösa
grund, som hela experimentet vilar på.

Jag har, _ herr talman, intet yrkande, men örn det blir votering, kommer
jag att stödja den motion, som föreligger om avslag på förslaget.

Herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp: Herr talman! Den siste ärade talaren
tycks ha fått den uppfattningen, att det hela är klart i och med att riksdagen
har beviljat det ifrågasatta anslaget. Så är emellertid ingalunda fallet.

Då vederbörande kommo in till departementet med sin ansökan, företedde
de stadgar, som skulle ligga till grund för andelsföreningens bildande. När
jag läst igenom dessa stadgar, förklarade jag genast, att det aldrig kunde
bli^ något statslån på dem, utan de måste naturligtvis bygga på ansvarighet
ifrån de olika till föreningen anslutna jordbrukarna. Följaktligen få andelsägarna
i första hand pröva, örn de kunna göra upp sådana stadgar, att det
ligger en verklig ansvarighet bakom. Jag kan nämligen inte, även om riks -

Onsdtigen den 14 april 1943.

Nr 14.

Äng. statsunderstöd till uppförande av en a udel slada gård. (Forts.)
dagen nu ställer medel till förfogande, medverka till att låna ut pengar till
en dylik förening på vilka lösa grunder som helst. Andelsägarna mäste naturligtvis
genom sina stadgar binda sig för det ekonomiska ansvar, som de
skola ta, Vilja de inte göra det, kan staten icke heller bevilja de pengar, som
ifrågasatts Därför framhålles det ju också uttryckligen i departementschefens
uttalande, som utskottet refererar i sitt utlåtande, att Kungl. Maji :t bor fa
pröva de förutsättningar, som föreligga för att lån skall kunna beviljas.

När jag tog upp denna fråga, gjorde jag det av den anledningen, att det
ju många gånger i tidningspressen och även i offentliga resonemang talas örn
jordbrukarnas stora arbetsbörda. Man går ibland så långt, att man säger, att
en jordbrukare, som har fem a sex hektar, har sa stor arbetsbelastning, att
han får arbeta mycket mer än åtta timmar om dagen i genomsnitt. Detta ä,r
dock en sanning1 nied mycket stor modifikation. Vem som helst soni dnvit
jordbruk under en följd av år vet, att det ingalunda blir en arbetsbelastning
av denna storleksordning på ett hur litet ställe som helst. Men man har ju
alltid tvånget för vederbörande att vara till hands på gården.^ Ladugardsskötseln
som sådan fordrar, att vederbörande blir bunden och måste vara till
hands bestämda tider på dagen, även örn han icke har något att uträtta under
mellantiden då djurskötsel icke försiggår. Om en jordbrukare med ladugårdsskötsel
tar på sig arbete vid sidan av själva jordbruket och således får skota
örn djuren efter den ordinarie arbetstidens slut, måste detta enligt mitt sätt
att se betraktas såsom ett slags övertidsarbete. Detta merarbete beror ju inte
på att jordbruket som sådant kräver hela dagens arbete, utan på att vederbörande
vill förtjäna pengar vid sidan av vad det egentliga jordbruket kan ge.

Det har därför stått för mig såsom ett önskemål, att man skulle kunna pröva
en sådan form som den här planerade för ladugårdsskötsel. Jag erkänner
emellertid, att den andelsförening, som här är ifrågasatt att bildas, naturligtvis
icke är idealisk i fråga örn jordbrukens storlek. Det är nämligen här fråga
även örn tre eller fyra gårdar, som äro familjejordbruk, där enligt mitt sätt
att se åtminstone en manlig person har tillräckligt att göra med jordbruket.
Men vederbörande ha själva kommit och begärt att få göra detta försök.

Nu säga somliga, att försöket kommer att misslyckas, därför att det kommer
att utfalla på det eller det sättet. Andra säga, att det kommer att lyckas. För
min del vill jag inte spå någonting örn den saken, men det gäller väl här som
vid all annan försöksverksamhet, att örn företaget kommer till stånd, kommer
man med tiden att göra en del erfarenheter som kunna bli till vägledning. Örn
deltagarna i företaget nu t. ex. tro att höet alltid skall betalas med det noterade
marknadspriset, medan varje praktisk jordbrukare vet, att det inte^går
att omsätta lii) i hur stora partier som helst till de angivna priserna, så få de
erfarenhet av det, och även andra, som kanske drömma örn detsamma,^ få den
erfarenheten. Försöksverksamheten kommer alltså att ge ett utslag, så att de
kunna se att de missräknat sig i många fall, under det de kanske räknat rätt

i många fall. .

Herr Bondeson sade, att ladugården blir alldeles för dyr. Jag har skrivit
i propositionen, att statsmakterna få oröva den saken, och vi böra naturligtvis
se. till, att inte ladugården får kosta hur mycket sorn helst, sa att man slänger
ut pengar i onödan för att få till stand denna försöksverksamhet.

Det är, som sagt, vanskligheter i detta, försök att nå det avsedda syftemålet,
men vi veta att vi inte kunna fullständiga alla ofullständiga jordbruk,
och då menar jag, att hiir är eif, sätt att försöka, örn man inte i stället
kan frigöra en dei av den arbetskraft, som nu är bunden på dessa tio eller
elva gårdar, så att ägarna vid sidan a.v jordbruket kunna förtjäna vad de
behöva för en tillräcklig standard för sina familjer. Felet i detta fall är som

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1943.

Äng. statsunderstöd till uppförande av en andelsladugård. (Forts.)
förut sagts, ,att det är tre eller fyra delägare som ha väl stora jordbruk, men
jag har förmenat, att när de själva vilja slå sig ihop, bör man bortse därifrån
och se till, att tanken ändå kan realiseras. De måste emellertid antaga
stadgar, som innebära tillräcklig garanti för att de stå den risk. sorn måste
vara förenad med detta företag, och de måste vara bundna, så att inte hälften
kan springa ifrån, när de efter någon tid fått erfarenhet örn att det inte
blir som de ha beräknat. Statsmakterna kunna ju inte medverka, örn hälften
eller två tredjedelar av ladugårdsföreningens medlemmar skola kunna lämna
föreningen och ladugården sedan stå som ett minne av ett försök, som inte
varit väl genomtänkt. Om försöket skall bli verklighet, sedan riksdagen ställt
pengarna, till förfogande, får saken naturligtvis prövas ingående, så att man
inte förbiser de försiktighetsmått som äro nödvändiga.

Herr Ekströmer: Herr talman! I motsats till de båda första talarna måste
jag säga, att jag med mycket stort intresse tog del av denna proposition. Det
har ju talats och skrivits så mycket örn olika försök att rationalisera det mindre
jordbruket, att jag måste säga, att när det nu från jordbrukarna själva kommit
ett initiativ till ett sådant försök, så bör man verkligen taga vara på det. Det
är visserligen sant att detta, försök kan misslyckas, ja, då är ju skadan inte
sa förfärligt stor. Men det kan också lyckas, och då tror jag, i motsats till herr
Lennart J(jhansson, att det finns många byar här i landet, där man sannolikt
skulle börja tänka på att övergå till en sådan driftsform för sin kreatursskötsel,
antagligen till fördel för ekonomien.

Även jag måste säga, att jag finner en del att anmärka på propositionen,
framför allt de höga byggnadskostnaderna per arealenhet. Det kan inte vara
riktigt sunt med. en så hög byggnadskostnad som här har beräknats, och jag
vill påpeka, att i den beräknade kostnaden ej ens ingår plats för några andra
djur än nötkreatur. För de svin och hästar, som kunna finnas, måste man sålunda
ha särskilda byggnader. Jag kan inte tänka mig annat än att byggnadskostnaderna
skola kunna nedbringas. Även finns det andra anmärkningar
att göra. Särskilt måste fordras, att de till föreningens verksamhet hörande
djuren också bli föreningens egendom.

Ett särskilt påpekande vill jag göra, och det är därför, som jag begärt ordet.
I propositionen skriver departementschefen: »Det synes ock lämpligt, att
ifrågavarande verksamhet, åtminstone för en tid framåt, närmare följes av
en av Kungl. Majit utsedd sakkunnig person, som det bör åligga att avgiva
redogörelse för det ekonomiska resultatet av verksamheten.» Detta är ju gott
och väl, men jag tror ej att det räcker. Jag har arbetat mer än de flesta i jordbrukarnas
föreningsrörelse, och jag vet, hur det kan gå till i sådana här småföreningar:
i lyckligt fall är det en duktig och kraftig styrelse, och då går
allting bra, men det kan också inträffa motsatsen, och då brukar det ganska
snart .trassla till sig. Nu är ju detta en alldeles ny slags förening, och det kan
nog ej undvikas, att det blir ständiga anledningar till irritation och tvistigheter
mellan, medlemmarna. Jag behöver bara påpeka en sådan sak som de grunder,
efter vilka betalningen för fodret skall utgå, och det kan vara fråga örn transportproblem,
om det fortsatta avelsarbetet och örn växtföljden på de olika medlemmarnas
gårdar, betesförhållandena o. s. v. Jag undrar därför örn det inte
vöre klokt,^ att denne person, som herr statsrådet talar om, inte bara på avstånd
följer förhållandena och avger rapporter, utan också blir medlem av styrelsen.
Jag tycker att när det gäller ett nytt experiment som detta, som ej får misslyckas,
så bör man i möjligaste mån gardera sig för att man inom styrelsen
får en person, som kan representera en opartisk sakkunskap och som har auktoritet
nog för att utjämna eventuella tvistigheter, och även för att redan från

Onsdagen den 14 april 1943.

Nr 14.

Äng. statsunderstöd till uppförande av en andelsladugård. (Forts.)
början få verksamheten, lagd efter sunda ekonomiska linjer oell pa allt sätt
främja samverkan medlemmarna emellan.

Jag borde nog ha motionerat i denna fråga, men jag tyckte saken var sa
ringa, att jag cj gjorde det, och nu lär det väl vara för sent att framställa ett
yrkande, men jag vill dock hemställa till herr statsrådet, eftersom herr statsrådet
själv säger, att de grunder, som skola tillämpas vid detta, företag, ännu
ej äro klara, att herr statsrådet måtte tillse, att Kungl. Maj :t förbehåller
sig rätt att, såsom villkor för utbetalning av lån och bidrag, i föreningens styrelse
insätta en sakkunnig och i orten känd person, som också skall avgiva
redogörelse för resultatet av föreningens ekonomiska verksamhet. Jag tror verkligen
med den erfarenhet jag har av föreningsrörelsen ute i bygderna, att detta
skulle vara en någorlunda god garanti för att detta företag icke skall misslyckas.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets hemställan.

Herr Tjällgren: Herr talman! I anledning av vad som här yttrats under
debatten i anledning av det föreliggande utlåtandet skall även jag be att få
säga några ord.

Först skulle jag då vilja hemställa, att kammarens ledamöter inte matte
taga allt för djupt intryck av den svartmålning rörande detta förslag, som
gjordes av en föregående ärad talare. Sedan vill jag säga, att jag blottar inga
hemligheter, örn jag tillåter mig nämna, att vid behandlingen av detta ärende
såväl inom avdelningen som inom utskottet inte bara uttalades delade meningar
örn lämpligheten att uppföra s. k. andelsladugårdar och för det ändamålet
bevilja statsbidrag, utan också gavs uttryck för betänkligheter mot projektet,
och detta är också utsagt i utskottets motivering. Men detta oaktat var det
ingen inom vare sig avdelningen eller utskottet, som yrkade avslag på Kungl.
Maj:ts proposition.

Statskontoret och lantbruksstyrelsen lia visserligen avstyrkt förslaget, men
däremot har förslaget tillstyrkts av egnahemsstyrelsen och av ladugårdsbyggnadssakkunniga.

En av de närmaste orsakerna till att utskottet enhälligt tillstyrkt förslaget
är att utskottet inte velat vara nied om att förhindra ett försök att avhjälpa
de nu särskilt i de norrländska länen rådande svårigheterna att erhålla nödig
arbetskraft för skötseln av ladugårdarna. Jag har ju ^tidigare vid flera tillfällen
tillåtit mig att från denna plats påpeka dessa svårigheter, och man kan
säga, att förhållandena hålla på att bli rent.olidliga^för jordbrukarna i de län
jag nu syftar på. Det måste enligt min mening också vara ett statsintresse att
avhjälpa dessa missförhållanden, och det är ingen överdrift, örn jag säger, att
det inom mitt hemlän, Västernorrlands, är inte så få jordbrukare som blivit
tvingade att antingen sälja sina gårdar eller också sälja sina djur och driva
kreaturslöst jordbruk av den anledningen att de icke kunnat erhålla skötare
för djuren. Och det behöver väl knappast nämnas, att detta förhållande är till
stor skada icke blott för de jordbrukare det närmast gäller utan även för hela
samhället. Nu förhåller det sig ju så, att bristen på ladugårdsskötare gör sig
mest gällande inom det mindre och medelstora jordbruket. Vid de större gårdarna,
där det erfordras en eller flera manliga ladugårdsskötare, visar erfarenheten
att det är lättare att erhålla sådana. Det är detta man vill uppnå Benoni
den föreslagna anordningen att sammanslå flera smärre ladugardsbesätt ningar

till en större. . ...

Föredragande departementschefen synes heller ingalunda vara säker pa att
ett realiserande av förslaget kommer att medföra endast fördelar. Detta har

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1943.

Äng. statsunderstöd till uppf drande av en andelsladugård. (Forts.)
han uttalat i propositionen, såsom vi kunna läsa på sid. 4 i utskottsutlåtandet,
där yttrandet är återgivet.

Såvitt jag förstår, är alltså den föreslagna åtgärden ett försök, och jag vill
säga ett mycket vällovligt försök, att avhjälpa den olägenhet jag nyss tillåtit
(fris påpeka, nämligen svårigheten att erhålla ladugårdsskötare, särskilt, som
jag nämnde, i norra delen av landet. Även örn jag av skäl, som jag inte här
skall närmare utveckla, nog har haft en viss1 betänksamhet, huruvida detta skall
lyckas, har jag i alla fall ansett mig böra gå med på förslaget, och jag vill
uttala den förhoppningen, att denna betänksamhet, som jag möjligen har hyst
mot förslaget, måtte komma att visa sig ogrundad.

Med dessa få ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag -

Ordet lämnades härefter för kort genmäle till herr Bondeson, som yttrade:
Herr talman! Jordbruksutskottets värderade ordförande sade, att såväl
lantbruksstyrelsen som statskontoret och egnahemsstyrelsen tillstyrkt
förslaget. Jag vill då erinra örn att, såsom framgår av utskottsutlåtandet,
lantbruksstyrelsen och statskontoret avstyrkt, under det skiljaktiga meningar
ha framförts inom egnahemsstyrelsen. Byråchefen N. Collin har uttalat,
att staten icke borde medverka till ett experiment, som uppenbarligen ej
kunde medföra någon som helst fördel för den enskilde jordbrukaren och icke
kunde tänkas gagna en önskvärd utveckling av landets jordbruk. Ej heller
ledamoten av egnahemsstyrelsen lantbrukaren E. A. Gustafson, som är medlem
av andra kammaren, har kunnat ansluta sig till det föreliggande förslaget
under anförande bland annat, att det försök till samarbete inom mindre jordbruk,
som ifrågavarande gemensamhetsladugård avsåge, syntes innefatta något
för jordbrukets utövare verklighetsfrämmande, som därför icke kunde påräknas
vinna någon anslutning från jordbrukarnas sida. Herr Gustafson har också
reserverat sig inom jordbruksutskottet.

Till herr statsrådet vill jag säga: utarbeta gärna sådana stadgar, att andelsägarna
backa, innan^byggandet sättes i gång, eller fäst deras uppmärksamhet
på att försöket står eller faller med andelsägarnas egna åtgöranden!

Herr Lodenius: Herr talman! Då jag råkar vara innehavare av en jordbruksfastighet
av den storleksordning, som förekommer inom den förening för
uppförande av gemensamhetsladugård, vartill statsanslag föreslås i föreliggande
kungl, proposition och utskottsutlåtande, samt därjämte även har denna
min fastighet belägen i en by, vars struktur ganska väl synes överensstämma
med förhållandena inom här ifrågavarande förening, ber jag, herr talman, att
få göra några reflexioner i anslutning till det föreliggande ärendet.

Jag vill från början säga, att jag liksom herr Johansson och herr Bondeson
i huvudsak ansluter mig till lantbruksstyrelsens kritiska, i den kungl, propositionen
refererade yttrande. Att jag, trots denna kritiska inställning till företaget,
ändock inte vill motsätta mig statsunderstöd i detta fall, beror därpå,
att jag i likhet med departementschefen anser, att ett försök med en gemensamhetsladugård
kan vara befogat för att därigenom få erfarenhet rörande
verkningarna av en sådan anordning. Jag måste dock bekänna, att jag för min
del inte har någon starkare tro på att ett sådant experiment kommer att utfalla
till belåtenhet, vare sig ur ekonomiska eller andra synpunkter.

Jag ber att särskilt få understryka en passus i lantbruksstyrelsens yttrande,
där det heter: »Det bör heller icke förbises att, särskilt där fråga är örn familjejordbruk,
skötseln av jordbruket måste bliva tämligen innehållslöst, där nöt -

Onsdagen den 14 april 1943.

Nr 14.

Ang. statsunderstöd till uppförande av en andelsladugård. (Forts.)
kreaturen ingå i en gemensamhetsladugård. Det kan därför starkt ifrågasättas,
om en dylik driftsform kan tilltala verkligt intresserade jordbrukare.»

Ja, för min del måste jag säga, att en sådan, jag skulle vilja säga industrialisering
av det mindre jordbruket, kommer att göra jordbruksutövningen, ideologiskt
sett, mycket torftig. I längden kommer det enligt mitt förmenande
att medföra, att jordbrukaren mister det intresse och den hängivenhet för sin
uppgift, som är så viktig för att ett gott resultat skall kunna astadkommas.
Vi få nämligen inte förbise, att det i de flesta fall nog inte är det ekonomiska
utbytet av näringen, som driver folk att bliva jordbrukare, utan det tarvas
nog fastmera verkligt intresse för yrket, örn jordbrukaren, trots många gånger
svåra missräkningar och kullkastade ekonomiska kalkyler, skall kunna fortsätta
med sin landsgagneliga men inte alltid så ekonomiskt lönande gärning.
Det skall å andra sidan inte bestridas, att denna form för kreatursskötsel med
gemensam ladugård för ett antal mindre jordbruk bör medföra vissa fördelar,
särskilt för jordbrukets kvinnor, för vilka arbetet i ladugården skulle bortfalla.
Deras arbetsbörda bör ju därigenom bliva mindre tyngande. Fråga är
emellertid örn fördelarna komma att uppväga nackdelarna.

Men även örn ett sådant företag med centraliserad ladugårdsskötsel i vissa
fall skulle utfalla till belåtenhet, tror jag dock att man bör akta sig för att
generalisera allt för mycket eller att draga allt för långt gående slutledningar
härav. Förhållandena äro nämligen enligt mitt förmenande väsentligt olika
från fall till fall. Jag ber, herr talman, att få göra några jämförelser med min
hemby för att därmed försöka förklara vad jag menar.

Enligt den kungl, propositionen äro brukningsdelarna i den förening, varom
här är fråga, tio till antalet. Den sammanlagda, åkerarealen utgör 90.9 hektar,
fördelad på de skilda brukningsdelarna från lägst 1.4 till högst 19.5 hektar
åkerjord. I åtminstone ett avseende synes utgångsläget för denna förening vara
synnerligen fördelaktigt, nämligen så till vida, att samtliga intressenters ekonomihus
äro i dåligt skick. Enligt den kungl, propositionen behöva .samtliga
ekonomibyggnader nybyggas eller i varje fall undergå betydande, reparationer
inom ungefär tio år. Vid bildandet av en ladugårdsbyggnadsförening måste ett
sådant förhållande underlätta föreningens tillkomst.

Gör jag en jämförelse med förhållandena i den by, där jag är bosatt, äro
förutsättningarna i detta avseende inte lika gynnsamma. Antalet brukningsdelar
är där nio med en åkerareal av sammanlagt ungefär 84 hektar. Ingen
bruksningsdel har under 5 hektar och ingen mera än 14 hektar åker. Antalet
brukningsdelar och deras storleksordning är således ganska, likartat med förhållandena
i här förevarande förening. Beträffande ekonomihusens beskaffenhet
ligger emellertid saken annorlunda till. Tre brukningsdelar hava sina ekonomihus
nybyggda. Två stycken hava, om inte direkt nybyggda, så i varje
fall fullt försvarliga ekonomihus för lång tid framåt. De återstående fyra
gårdarnas ekonomihus äro till stor del i behov av nybyggnad eller __ större reparationer
inom en ganska snar framtid. Av de nio gårdarna hava således fem
stycken vad man kail kalla goda ekonomibyggnader. Örn dessa gårdar nu
skulle ansluta sig till en förening för gemensam ladugårdsskötsel, så skulle
deras egna goda och fullt tillräckliga ekonomibyggnader^ inte blott vara alldeles
för stora flir inrymmande av endast hästar och smådjur, utan därtill i
sitt nuvarande skick även oanvändbara som lokaler flir hästar och smådjur,
åtminstone under den kallare årstiden, på grund av det allt för stora kubikinnehållet
med därav följande kyla och fukt. Jag kanske bör tillägga, att fyra
av de fern nämnda brukningsdelarna hava sina stallar så utförda, att det är
gemensam lokal för såväl nötkreatur som hästar och smådjur, såsom svin och
höns. I detta fall skulle alltså de tämligen nya och präktiga ekonomihusen, för

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1943.

Äng. statsunderstöd till uppförande av en andelsladugård. (Forts.)
vilkas uppförande ägarna gjort stora ekonomiska uppoffringar och i vissa fall
ådragit sig stora skulder, inte blott bliva delvis överflödiga eller allt för stora,
utan därjämte även få göras om för att de skola kunna användas som stallar
för hästar och smådjur, vilka ju under alla förhållanden skola finnas kvar å de
enskilda brukningsdelarna. Att ägarna under sådana förhållanden inte kunna
antagas hava någon större lust att ansluta sig till en förening för gemensam
ladugårdsskötsel, måste man nog befara. Att som i det fall, som i den kungl,
propositionen angives, samtliga tio gårdars ekonomihus äro i det skick, att de
behöva ny- eller ombyggas inom tio år torde, så långt jag känner förhållandena,
vara ganska sällsynt.

En annan fråga, som man måste taga hänsyn till vid en sådan här sammanslagning
av kreatursskötseln, är betesfrågan. Jag tillåter mig åter att göra en
jämförelse med förhållandena i min hemby. Betesmarkerna äro där ganska
begränsade. Tidigare var det ju vanligt att beta skogsmarkerna. Detta sätt
användes numera som bekant inte så allmänt. I stället har man gått in för att
iordningställa viss del av skogsmarken eller andra härför lämpliga markområden
till betesmark. Självfallet har härvid hänsyn tagits endast till den enskilda
brukningsdelens behov av bete, varför dessa betesmarker samtidigt inte
ha plats för något större antal djur. Djuren från en gemensamhetsladugård
skulle således inte kunna sammanföras på någon av de till de enskilda gårdarna
hörande betesmarkerna, och anläggning av särskilda gemensamma betesmarker
skulle säkerligen stöta på stora svårigheter, då samfälld mark saknas,
och under alla förhållanden komme att draga rätt betydande kostnader. Förutsättningarna
för bildande av föreningar för gemensam ladugårdsskötsel torde
därför vara ganska olika, och något radikalmedel att förbättra det mindre
jordbrukets arbetsförhållanden och lönsamhet torde en centraliserad ladugårdsskötsel
enligt mitt förmenande knappast vara.

Jag skall, herr talman, inte försöka gå in på någon närmare detaljgranskning
rörande förutsättningarna för dessa andelsladugårdar, ehuru detta i flera
avseenden nog kunde hava sitt intresse, utan jag nöjer mig med de reflexioner
jag här anfört och skall, som sagt, ansluta mig till jordbruksutskottets förslag,
trots att jag, jag upprepar det, ställer mig mycket tvivlande till fördelarna av
sådana anordningar.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Herr Olsson, Karl Johan: Herr talman! Jag hade inte haft för avsikt att
yttra mig i denna fråga, men när jag hört de betänkligheter som framförts,
egendomligt nog från jordbrukarhåll, har jag inte kunnat avstå från att säga
några ord.

Jag skall därvid inte ingå på frågan örn kalkylernas riktighet, inte heller
på frågan örn anslagsbeloppets skälighet, utan jag skall endast yttra några
ord i största allmänhet örn den sak det här gäller.

Det har under den senaste tiden talats rätt mycket örn jordbrukets svårigheter
att få arbetskraft, örn bondhustrurnas slit o. s. v., och det talet Ilar
förts ganska mycket även här i riksdagen. För min del vet jag, att det finns
sådana svårigheter, att jordbrukarna ur många synpunkter lia det mycket besvärligt,
jämfört med andra yrkesutövare i landet. Jag förutser också att det
framdeles kommer att bli ganska betydande svårigheter. Vi veta inte vilka
förhållanden som komma, att råda och vilka förutsättningar som komma att
existera för det svenska jordbruket efter kriget, men vi lia anledning antaga
att svårigheterna komma att finnas även i fortsättningen, och vi kunna till
och med misstänka att de i vissa avseenden komma att okas. Nyligen påpekades,
att en åtstramning av tillgången på arbetskraft kommer att göra sig

Onsdagen den 14 april 1943.

Nr 14.

Äng. statsunderstöd till uppförande av en andelsladugård. (Forts.)
gällande om tio eller tjugu år eller så, och det har sagts att detta kommer
att gå ut över jordbruket i mycket hög grad. Det synes mig alltså att^vi nu,
när vi behandla sådana frågor, ha en viss anledning att tänka även på jordbrukets
efterkrigsproblem. Vi måste sålunda försöka tänka ut möjligheter att
övervinna de svårigheter, jordbruket har att kämpa med, och lägga en säker
grund för den svenska jordbruksnäringen även för framtiden.

När jag tänker på möjligheterna att göra detta, kan jag inte komma ifrån,
att den första och viktigaste åtgärden måste bli jordbruksdriftens rationalisering.
Det finns ingen möjlighet att komma förbi den frågan, när man vill
lösa jordbrukets framtida problem. Men när det gäller att rationalisera det
mindre jordbruket, är det ju uppenbart, att det är ladugårdsskötsel^ som alldeles
särskilt kommer i fråga. Ladugårdsskötseln lämpar sig bäst för rationalisering,
och detta är tydligen också den uppfattning, till vilken dessa jordbrukare
i Jämtland ha kommit vid närmare studium av sina förhållanden
och möjligheter. Det synes mig alltså, som örn man skulle ha anledning att
vara tacksam mot dessa jordbrukare, som frivilligt tagit ett sadant initiativ.
De ha insett svårigheterna och kommit till den uppfattningen, att det kan göras
något för att övervinna dem. Att de då vänt sig till statsmakterna med
begäran örn ett stöd, tycker jag inte är så särdeles egendomligt- Det är ju
mycket vanligt i dessa tider, att yrkesutövare av olika slag. liksom även andra
medborgargrupper, vända sig till statsmakterna för att få hjälp.

Fördelarna av en rationalisering av ladugårdsskötseln äro uppenbara. Här
talas det örn att den ladugård, som skall uppföras i denna by,. kommer att
ställa sig alldeles för dyr. Jag skall, som jag redan sagt, inte ingå, på
frågan örn kalkylernas riktighet, men det förefaller mig åtminstone tämligen
tydligt, att det måste bli billigare att bygga en ladugård än att bygga elva
stycken sådana. Sunda förnuftet säger ju, att det måste bli på det sättet, även
örn denna ladugård i och för sig skulle vara för dyr. Det torde väl vidare vara
uppenbart, att denna andelsladugård blir en bättre ladugård än de elva ladugårdarna
tillsammantagna; det blir bättre hygieniska förutsättningar för ladugårdsskötsel,
det blir i många fall en bättre skötsel av djuren, överhuvud
taget blir det en förbättring. Men det blir vidare — åtminstone förefaller det
mig så — större möjlighet för andelsägarna att skaffa sig bättre kreatursbesättning
än som för närvarande är fallet vid de enskilda jordbruk, vilkas innehavare
nu begära att få bygga en sådan gemensam ladugård, liksom vid
småbruk överhuvud taget i olika delar av landet; det blir större möjlighet att
anskaffa bättre avelsdjur och på så sätt förbättra kreatursstammen och därigenom
höja jordbrukets avkastning. Även på det sättet verkar sålunda denna
rationalisering fördelaktigt. _ .

örn jag till detta lägger en synpunkt, som jag för min del fäster mycket
stor vikt vid, nämligen att man härigenom kan göra trivseln på landsbygden
större, kan jag åtminstone inte förstå de invändningar, som komma från jordbrukarhåll.
Efter allt tal örn den hårda lott, som särskilt landsbygdens kvinnor
ha, och med vetskap örn att denna harda lott är en realitet, tycker ,]ag att
det skulle vara alldeles i sin ordning, att man skulle göra allt för att underlätta
deras arbete och skapa förutsättningarna för människorna på landsbygden
att trivas. Detta kan åstadkommas bl. a. genom att man skapar sådana
arbetsförhållanden för dem, att de inte behöva vara bundna varje dag eller, som
kanske t. o. m. ofta är fallet, dag och natt vid skötseln av ladugården. .

Ur alla synpunkter förefaller det mig, som örn det skulle vara anledning att
hälsa detta initiativ med tillfredsställelse, och i det fallet instämmer jag alltså
i vad herr Ekströmer här har uttalat.

Det är emellertid uppenbart, att det finns ett mycket starkt motstånd, och

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1943.

Äng. statsunderstöd till uppförande av en andelsladugård. (Forts.)
jag har fått den uppfattningen, att en hel del jordbrukare anse att det är fullständigt
omöjligt att åstadkomma en så långt gående samverkan mellan jordbrukarna,
som det här är fråga örn. Ja, det är samma gamla skäl som alltid
ha anförts emot alla förslag om rationalisering och samverkan. När industriarbetarna
skapade sin konsumentkooperation, fanns det en mängd människor
som sade: »Detta kommer aldrig att gå; man kan aldrig åstadkomma en sådan
samverkan mellan individerna att man kan bygga någonting på denna
grund.» Detsamma sades, när man började med den jordbrukskooperativa rörelse,
som vi nu ha, och med den organisationsverksamhet, som i övrigt förekommer
bland jordbrukarna. Det var en mängd jordbrukare, som då sade, att
detta aldrig kommer att gå, och det var många, som förklarade, att de aldrig
skulle komma att vara med i sådana sammanslutningar. Men det har gått bra
i alla fall; det har gått undan för undan. Jordbrukarnas organisationer äro
i dag mycket starka och ha visat sig mäktiga att upprätthålla en disciplin, som
i många fall vida överträffat den, som industriarbetarna ådagalägga.

När jag ser på denna utveckling, tycker jag att det är alldeles uppenbart,
att man skall kunna komma längre på denna väg. Förutsättningen därför är
dock, att man verkligen ger sig i kast med problemet och försöker övervinna
motståndet. Det svåraste motståndet synes mig härvidlag vara att finna i själva
fördomarna emot en samverkan av detta slag.

Jag anser det emellertid nödvändigt, att staten lämnar sin medverkan till
att övervinna de svårigheter, som finnas för jordbrukets ytterligare rationalisering,
och i denna övertygelse ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Gabrielsson: Jag begärde ordet, när herr Bondeson meddelade, att herr
Gustafson i Vimmerby såsom ledamot av egnahemsstyrelsen hade avstyrkt
förslaget. Jag har också varit med i egnahemsstyrelsen, och jag har där tillstyrkt
detsamma, och jag vill upplysa kammaren örn, att herr Gustafson i
Vimmerby har varit med i jordbruksutskottet och där röstat för bifall till
propositionen och inte reserverat sig. När jag, som sagt, i egnahemsstyrelsen
tillstyrkte detta förslag, gjorde jag det visserligen utan någon större entusiasm,
men jag gjorde det i alla fall, därför att jag ansåg det vara ett försök,
som var värt att fullföljas på något sätt.

Det kan inte förnekas, att det för närvarande är mycket svårt att få folk
för att sköta ladugårdarna, och många jordbrukare få lov att sälja sina kreatur,
därför att de inte kunna få erforderlig personal för deras skötsel. När läget
är sådant, må man väl kunna vara med örn att anslå det nu begärda beloppet
för att få ett sådant här försök utfört.

Herr Ekströmer hemställde till jordbruksministern att tillse, att en särskild
utsedd kontrollant måtte bli ledamot av företagets styrelse, då detta skulle innebära
en garanti för att försöket skulle lyckas. Jag tror inte att det är nödvändigt,
och jag vill meddela, att statens uppoffring i detta fall ingalunda är
så stor som örn det skulle lia gällt egnahemslån åt de olika delägarna. Örn
dessa i stället skulle lia begärt egnahemslån, skulle de kunnat få sådana
allesamman på mellan 8,000 ä 10,000 kronor. Man kan nämligen inte
bygga ladugårdar även på sådana småbruk för lägre kostnad än cirka 10,000
kronor, och alltså torde statens uppoffring lia blivit betydligt större, örn de
hade fått egnahemslån. Nu är meningen att i stället lämna 25,000 kronor som
lån och 20,000 kronor som bidrag i form av sådana premielån, som de skulle
lia kunnat få, örn de byggt var och en för sig. Statens uppoffring hade således
blivit större, örn de skulle ha byggt var för sig, men då hade man inte kunnat
låta en kontrollant se till, hur de skötte jordbruket, utan då hade det fått
gå som Jet kunnat. På grund därav anser jag icke att staten här bör upp -

Onsdagen den 14 april 1943.

Nr 14.

Äng. statsunderstöd till uppförande av en andelsladugård. (Forts.)
ställa något särskilt krav beträffande en dylik kontrollant, som skulle följa
verksamheten.

Jag vill upprepa, att jag inte bär någon särskild entusiasm för detta projekt,
men jag menar, att man under nuvarande förhållanden bör söka bidraga
till att vederbörande få göra detta försök. Skulle det sia väl ut, vore det väl
för dem själva oell väl också för andra, och da finge man sedan söka ordna
med gemensamma ladugårdar för andra små jordbrukare, som kanske ha fyra
fem kor, och måste ha någon, som sköter dessa.

Jag vill erinra örn att det nu invändes ungefär detsamma som då det var
fråga om att införa andelsmejerier: varför skulle man inte kunna förädla
mjölken hemma utan att forsla den till mejerierna? Men denna form av samarbete
har visat sig vara mycket bra, och dessa mejerier ha utvecklat sig alldeles
oerhört. Det är möjligt att detta försök med en andelsladugård också
kommer att slå väl ut och även örn man inte tror att sa skall bli fallet, är det
dock värt att göra försöket.

Jag sade nyss, att herr Gustafson i Vimmerby icke reserverat sig i utskottet.
Jag finner emellertid nu av utlåtandet, att han i likhet med herr Bondeson
till utskottets utlåtande avgivit en blank reservation, beträffande motiveringen
och det var alltså en felsägning av mig.

Även örn jag inte i egnahemsstyrelsen eller i jordbruksutskottet har hört till
deni, som blint trott på att detta försök skall lyckas, anser jag det således
dock vara värt den uppoffring, som staten nu kan komma att göra, och därför
yrkar jag, herr talman, bifall till utskottets hemställan.

Herr Sundberg: Jag hade tänkt att kort och gott instämma i det uttalande,
som jordbruksutskottets ordförande, herr Tjällgren, nyss gjorde, men da jag
inte hade tillfälle därtill, vill jag härmed ge till känna, att jag kommer att
rösta för utskottets förslag, trots det att jag är fullt medveten om att det
försök, varom det här är fråga han komma att misslyckas. Men det är inte
säkert att så sker, det kan också komma att lyckas. Om så sker eller kan man
genom detta försöks igångsättande komma fram till en linje som i huvudsak
bygger på en idé, som ligger till grund för detsamma, har man enligt mitt
förmenande kommit långt på vägen till lösande av det mycket svara problem,
som frågan örn det mindre jordbruket och dettas rationalisering utgör i vårt
land, och detta icke endast vad beträffar Norrland utan i lika hög grad beträffande
mellersta och södra Sverige. . ...

Med hänsyn härtill ber jag, herr talman, att fa yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Tjällgren: Herr talman! Jag har nödgats begära ordet i anledning av
ett yttrande, som herr Bondeson fällde. ...

Det torde vara en missuppfattning från herr Bondesons sida, att jag skulle
lia sagt i mitt föregående anförande, att statskontoret och lantbruksstyrelsen
tillstyrkt förslaget. Jag tror inte att jag yttrade mig så. Jag hade nedskrivet
vad jag sade, och det står i anteckningarna, att »statskontoret och lantbruksstyrelsen
lia avstyrkt förslaget. Däremot har förslaget tillstyrkts av egnahemsstyrelsen
och ladugårdsbyggnadssakkunniga». , . .

Vidare invände herr Bondeson, att egnahemsstyrelsens tillstyrkande icke
varit enhälligt. Men majoriteten där bade i alla fall tillstyrkt förslaget, och
då trodde jag det vara riktigt att säga, att egnahemsstyrelsen som sådan hade

tillstyrkt förslaget. . . . .

Dessutom skulle jag vilja säga något örn en mening pa sid. o i utskottets

Första hammarens protoholl 19Jf3. Nr lb. ®

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1943.

Äng. statsunderstöd till uppförande av en andelsladugård. (Forts.)
utlåtande, som herr Ekströmer ville ha ändrad. Det heter där i ett uttalande
av departementschefen att »det synes ock lämpligt, att ifrågavarande verksamhet,
åtminstone för en tid framåt, närmare följes av en av Kungl. Majit
utsedd sakkunnig person, som det bör åligga att avgiva redogörelse för det
ekonomiska resultatet av verksamheten».

Ja, utskottet har icke haft någon erinran att göra emot detta, ty utskottet
har utgått ifrån att Kungl. Maj :t icke nödvändigt skulle utse en tjänsteman
t. ex. här i Stockholm till sakkunnig, utan att därtill kan utses en med ortens
förhållanden förtrogen person, och alltså torde det inte vara någon risk förenad
med att utskottet gått med på vad Kungl. Maj :t i detta avseende uttalat.

Jag skulle också vilja erinra —- det har herr Gabrielsson också nyss talat
örn — att det här inte gäller ett anslag från statens sida på 45,000 kronor,
utan det har bara begärts, att ett belopp av 45,000 kronor skall ställas till
förfogande för ändamålet, och det är meningen att föreningen skall få 25,000
kronor i lån och 20,000 kronor såsom bidrag. Det tycker jag är en så blygsam
begäran, att kammaren nu bör kunna besluta att gå med på förslaget.

Herr Andersson, Alfred: Herr talman! Trots det att jag icke har någon synnerligen
stark tro på detta projekt, är jag ändå inte beredd att nu fälla en
dödsdom över detsamma. Tvärtom måste jag säga, att jag önskar och hoppas,
att vederbörande skola lyckas i detta företag, och örn de lyckas därmed, är
enligt mitt förmenande mycket vunnet.

Även örn det inte kan bli möjligt att genomföra något sådant överallt i landet,
tror jag att det dock finns många områden, där det skulle kunna genomföras,
örn försöket lyckas. Men skall det lyckas, så beror detta först och sist
på att dessa 11 jordbrukare äro besjälade av en levande tro på och en stark
övertygelse om att försöket skall lyckas.

Drivfjädern här är väl främst den, att man vill på denna väg söka lösgöra
sig i någon mån från den bundenhet vid jordbruket och djurens dagliga skötsel,
som ju, såsom allmänt är känt, småbrukarna i högre grad än andra jordbrukare
hårt lida under. Kunna nu dessa 11 jordbrukare genom att driva
denna ladugård gemensamt åstadkomma att de få litet mera fritid, så kan det
hända att detta blir sporren till ett fortsättande på samma väg på andra håll.

Jag har likväl en del anmärkningar att göra emot förslaget — de kanske
gälla småsaker och anmärkningarna kanske äro obefogade, ty när man ser på
en fråga så här på avstånd, får man inte alltid det rätta greppet örn detsamma.
Jag har emellertid fått den uppfattningen, att som det står här i förslaget,
att 75 % av den foderskörd, som växt på innehavd odlad jord, skall lämnas
till denna gemensamma ladugård, att det betyder, att de återstående 25
procenten skola stanna kvar på småbruket. Är detta meningen, måste jag säga,
att man redan därmed har givit anledning till ett misslyckande, ty då har man
inte lösgjort sig från bundenheten, då det gäller djurens skötsel t. ex. på söndagarna.
Det betyder nämligen, att de hästar, som erfordras för jordbruket på
dessa små egendomar, skola finnas kvar på var och en av dem, och dessa hästar
måste skötas såväl på söndagar som söckendagar. Jag har den uppfattningen,
att man här bör ta steget fullt ut omedelbart och försöka få alla djur
samlade på en plats. I annat fall har man inte nått vad man vill ernå, nämligen
mera frihet- Det spelar nämligen inte så stor roll, om man sköter några
fler djur, när man ändå skall gå där och passa dem i ladugården. Det var
en av de saker, som jag ville anmärka på, men jag vet inte alls vilka möjligheter
jordbruksministern har att kunna påverka vederbörande att redan nu gå
ifrån det system, som man tänkt sig, och i stället slå in på den väg jag här
förordat, vilket enligt min mening innebär en bättre rationalisering.

Onsdagen den 14 april 1943.

Nr 14.

Äng. statsunderstöd till uppförande av en andelsladugård. (Forts.)

Det kan ju hända — och jag vill livligt hoppas att det blir fallet — att
dessa jordbrukare, när de ha fått hålla på med denna centralisering av ladugårdsdriften
under någon tid, skola komma underfund med att det kan vara
mycket att vinna därmed, icke minst på grund av de därmed förenade möjligheterna
att skaffa fram en bättre kvalitet icke endast beträffande nötkreaturen
utan även beträffande smådjur m. m. och det kan tänkas, att de också så
småningom komma underfund med att en rationell svinskötsel kan vara lönande.
Örn så skulle bli fallet, skulle jag vilja rekommendera dem att redan
från början skaffa sig ett gott avelsmaterial, t. ex. från herr Bondesons på
Svalöv världsbekanta svinstammar.

Örn man nu placerade alla djuren på ett ställe, skulle det kunna medföra, att
vederbörande som jag menar väl också riva ned en del av de ekonomibyggnader,
som de då inte längre behövde ha på de olika gårdarna, ty det kostar ju
att underhålla hus, och det får väl anses meningslöst att underhålla hus, som
man inte har någon nytta av. Delägarna böra enligt min mening inte ha andra
djur på gården än möjligen någon hushållsgris och litet fjäderfä; sådana smådjur
böra de dock ha på gårdarna för att där kunna rationellt tillvarata allt
köksavfall, som kanske annars skulle kastas bort.

Så snart tidsläget det medger kommer också en annan fråga i förgrunden,
nämligen frågan örn rationalisering av själva jordbruksdriften. Jag förstår
naturligtvis, att det redan nu är meningen att lägga ledningen av denna förenings
verksamhet i händerna på den delägare, som har de största förutsättningarna
eller möjligheterna att leda ett jordbruk i större skala. Denne person
skall ha kommandorätt, och detta bör framgå av de stadgar, som väl en gång
skola skrivas och göras fulländade, vilket enligt min mening ^ är nödvändigt.
Man måste vidare omedelbart eller så snart tiden det tillåter gå in för gemensam
maskinanvändning för att på så sätt avkoppla så många hästar som möjligt.
Jag föreställer mig nämligen, att delägarna, örn de sköta jordbruket gemensamt,
icke ha användning för så många hästar som de nu ha tillsammans,
och jag tror att de ganska snart skola komma till klarhet vad detta skulle betyda
i ekonomiskt avseende.

Ja, herr talman, det skulle kanske vara en hel del att tillägga men jag avstår
därifrån. Jag vill hoppas att sådana felaktigheter, som möjligen komma
att begås i början, snart nog skola kunna rättas till. Huvudsaken är, att delägarna
ha ett verkligt intresse för företaget, och ha de det, så tror jag också
att de skola lyckas med sitt försök.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

överläggningen blev nu för en stund avbruten för att begärt tillfälle skulle
beredas herr statsrådet Bagge att avlämna en kungl, proposition.

Herr statsrådet Bagge avlämnade Kungl. Maj:ts proposition nr 206, angående
anslag för budgetåret 1943/44 till bidrag till anordnande av skolbarnsbespisning.

Fortsattes överläggningen angående jordbruksutskottets utlåtande nr 25. mderstö^tin

Herr Bondeson: Herr talman! Jag blev ganska överraskad över herr Ga- uppförande
brielssons yttrande, när han sade, att visserligen har herr Gustafson i Vimmer~av^^rd.
by inom egnahemsstyrelsen yrkat avslag på detta projekt, men herr Gustaf- ™ort>
son i Vimmerby har tillika suttit i jordbruksutskottet och där varken yrkat
avslag eller reserverat sig. Jag får då be herr Gabrielsson läsa sid. 7 i be -

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1943.

Äng. statsunderstöd till uppförande av en andelsladugård. (Forts.)
tänkandet, ty där står det, att reservationer ha avgivits av herrar Bondeson,
Liedberg och Gustafson i Vimmerby.

Herr Gustafson hade nog liksom de flesta av utskottets ledamöter gärna velat
direkt yrka avslag, men för sakens skull och för att inte gå emot departementschefen
gjorde han likadant som vi andra, d. v. s. underlät att yrka avslag
i utskottet.

Herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp: Herr talman! Det är många, som lia
uttalat sina betänkligheter emot detta förslag örn anordnandet av denna andelsladugård,
och det är klart att jag inte kan stå här och säga, att vi här
ha ett mönster för hur man skall gå till väga för att bidraga till en rationalisering
av jordbruket. Men å andra sidan kan det inte vara rimligt att underlåta
att hjälpa dessa elva jordbrukare — låt vara att möjligen tre av dem
ha litet för stora jordbruk för att dessa skola kunna anses som typiska småbruk
.— i deras försök att driva en andelsladugård, i synnerhet som vi veta,
att vi måste göra allt vad vi kunna, dels för att lätta arbetsbördan för småbrukarna
och icke minst för deras hustrur i fråga örn den arbetskrävande
kreatursskötseln, dels ock för att i den mån det är möjligt göra jordbruket
räntabelt.

Herr Ekströmer ansåg det önskvärt att den person, som skulle få i uppdrag
att följa detta försök, skulle tillhöra den ifrågavarande föreningens
styrelse. I den mån jag kommer att få med saken att göra skall jag naturligtvis
överväga, vad som här är det lämpligaste. Jag har emellertid närmast
den uppfattningen, att örn en sådan kontrollant sitter med i styrelsen, är
han ensam emot de andra, som då kunna överrösta honom, och att det därför
kan hända att han finge större makt, örn han inte tillhörde styrelsen. Jag
skall dock, som sagt, pröva vilketdera som i det fallet kan vara det bästa,
och när det gäller uppläggningen av det hela, skall det vara mig angeläget
att, i den mån jag kan bedöma frågan riktigt, hjälpa vederbörande att få
det ordnat på bästa möjliga sätt, ty detta försök kan, örn det leder till ett
förnuftigt och gott resultat, bli till fördel inte bara för de jordbrukare, som
det här är fråga örn, utan även för hela det svenska folkhushållet.

Man har här åberopat vad som sagts av dem, som lia avstyrkt förslaget,
nämligen att en del moment av vad som hör samman med jordbruk faller
bort, därest dessa jordbrukare inte skulle ha några djur att sköta på sina
jordbruk. Men jag undrar, örn det inte även bland dessa jordbrukare, som ha
stora jordbruk men som inte själva ha tid att sköta djuren, kan finnas goda
avelsdjursuppfödare ändå. Såväl herr Lennart Bondeson som jag själv höra
till sådana jordbrukare, men inte tror jag att vi försumma våra djurbesättningar,
därför att vi inte själva ha tid att syssla med djuren. Sådana invändningar
duga därför inte enligt mitt sätt att se saken. I detta speciella fall
finns det ju möjlighet för dem bland delägarna, som ha särskilt intresse att
sköta djuren, att mot lön sköta dem under några år eller hur länge som
helst, och det finns också möjlighet för delägarna att omväxlande utföra
detta arbete mot betalning. De skulle också få en vidgad ekonomisk blick,
när de finge se, att de måste betala så och så mycket för att få djurbesättningen
skött, och när de finge se, hur mycket sorn blev över.

Eftersom herrarna för en stund sedan resonerade örn försöksjordbruk, skulle
jag vilja fråga: tro herrarna inte, att också detta skall kunna bli försöksjordbruk?
Herr Bondeson sade tidigare, att den ene delägaren kanske levererade
sitt hö i utomordentligt gott skick, medan den andre kanske hade den
oturen att vår Herre läte det regna på hans hö, så att han inte kunde få
lika mycket betalt för det som den förre fått för sitt, och därför kunde tän -

Onsdagen den 14 april 1943.

Nr 14.

Äng. statsunderstöd till uppförande av en andelsladugård. (Forts.)
kas bli missbelåten. Ja, det kanske är mången jordbrukare som inte bärgar
sitt hö på rätt sätt, därför att han inte lärt sig förstå, vad en riktig höbärgning
innebär. Men dessa elva delägare torde snart lära sig förstå betydelsen
därav, och det skulle sporra dem att göra sitt allra bästa, vilket skulle bli
till gagn för såväl dem som folkförsörjningen i dess helhet.

Herr Nisser: Det är ganska naturligt att ett förslag sådant som det föreliggande
på många håll väcker förvåning och kanske misstro. Emellertid äi
detta inte något alldeles nytt förslag, ty saken har redan för flera år sedan
diskuterats inom Kopparbergs läns hushållningssällskap, där precis samma
problem förelåg. Det gick inte att genomföra tanken där på grund av vissa
lokala förhållanden — alla ekonomihusen voro inte i lika dåligt skick som
de det nu är fråga om, utan det fanns bättre och sämre sådana, vilket ju försvårade
en uppgörelse.

På många håll på landsbygden är det. emellertid svårt att få befolkningen
att stanna kvar; ungdomarna försvinna. Detta förhållande är omvittnat många
gånger, och man har försökt att på olika sätt hejda denna flykt från landsbygden,
bland annat genom att söka få bort »tråkigheten på landsbygden»
för att därigenom kunna få ungdomen att stanna där. Det finns ju gårdar,
där de gamla sitta, så länge de orka, men man måste se fram emot den tid,
då gårdarna komma att läggas öde, därför att ingen vill ta vid, när de
gamla sluta. Det mest rationella vore att slå ihop flera sådana små gårdar
till större och bärkraftigare jordbruk. Denna väg kanske man dock icke kan
gå nu, men den dagen kommer måhända, då man måste göra det.

Nu ha emellertid några jordbrukare bär gått in för att försöka lätta dagens
arbetsbörda genom att slå ihop alla de många småladugårdarna till en
större andelsladugård. Jag anser att detta är ett försök, som under alla förhållanden
bör göras och som man nära nog är skyldig att göra för att åtminstone
söka sig fram på den vägen och se, örn man inte på detta sätt kan
bidraga till att befolkningen stannar kvar på landsbygden.

Jag vill inte gå in på några detaljer här rörande hur detta företag skall
ordnas. Huvudsaken är att man sätter i gång därmed och sedan låter de praktiska
erfarenheterna visa, vilka förändringar och reformer som kunna behöva
vidtagas. Jag tror alltså att man får lita på att erfarenheterna från
detta försök skola visa, örn detta är en riktig och framkomlig väg. Vare därmed
hur som helst, så anser jag icke, att vi ha rätt att avslå detta utskottsförslag
och därigenom hindra ett försök att komma fram på nya vägar till
jordbrukets fromma.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Gabrielsson: Herr talman! Jag skall bara säga herr Bondeson, att den
reservation, som står här i betänkandet, gäller motiveringen. Herr Bondeson
har själv varit med i jordbruksutskottet, då detta enhälligt tillstyrkte den
kungl, propositionens förslag. Men herr Bondeson och herr Gustafson i Vimmerby
ville ha en annan motivering. En del av oss ville ha en motivering,
enligt vilken delägarna i denna förening, som skall bygga andelsladugården,
skulle lämna alla sina djur till denna ladugård, en del ville lia en annan motivering,
men både herr Gustafson i Vimmerby och herr Bondeson ha varit
med örn att utskottet enhälligt skulle tillstyrka förslaget och sålunda även
röstat för bifall till den kungl, propositionen.

Herr Bondeson: Herr talman! Emot herr Gabrielsson vill jag bara säga:
därtill var jag nödd och tvungen!

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1943.

Äng. statsunderstöd till uppförande av en andelsladugård. (Forts.)

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till samt vidare
på avslag å vad utskottet i det under behandling varande utlåtandet hemställt;
och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Johansson, Lennart, hegärde votering, i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 25,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda uppmaningar
av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen, reste
sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Anslag till
stödjande av
odlingen av
vissa kulturväxter.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 26, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående åtgärder till stödjande av odlingen av vissa kulturväxter.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i proposition nr 177 framlagda förslag
hade utskottet i förevarande utlåtande hemställt, att riksdagen måtte

1) medgiva, att stöd för odling av vissa i propositionen omförmälda kulturväxter
finge ordnas i huvudsaklig överensstämmelse med av departementschefen
uppdragna riktlinjer;

2) till Befrämjande av fröodlingen m. m.: Stödjande av odlingen av vissa
kulturväxter för budgetåret 1943/44 å driftbudgeten under nionde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av 65,000 kronor.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Eftersom det föregående ärendet föranlett
en så lång debatt, kan det kanske anses oklokt att nu begära ordet i denna
fråga, men mitt anförande blir icke långt och det är ju ej heller så långt lidet
på dagen.

Jag skall beröra ett uttalande, som dels departementschefen och dels utskottet
gjort angående oljeväxtodlingens omfattning. Utskottet anför: »Med
avseende på nu rådande kristidsförhållanden och i betraktande av svårigheten
att enbart genom prisawägning åstadkomma en lämplig omfattning av olika
slags odling anser sig utskottet liksom departementschefen böra framhålla, att
det givetvis bör ankomma på statsmakterna att genom vederbörande organ tillse,
att odlingen av oljeväxter icke får sådan utbredning — vartill tendens måhända
kan förefinnas — att den alltför mycket inkräktar på odlingen av andra
för landets försörjning betydelsefulla produkter såsom framförallt brödsäd.»
Jag skulle vilja opponera mig litet mot detta uttalande, och det av två skäl.
Det ena är att det antal kalorier, som man vid oljeväxtodling får fram per
ytenhet, icke understiger det antal, som man erhåller vid spannmålsodling.

Onsdagen den 14 april 1943.

Nr 14.

Anslag till stödjande av odlingen av vissa kulturväxter. (Forts.)
Jag skulle till och med våga påstå, att man vid oljeväxtodlingen tillför folkhushållet
ett större antal kalorier per ytenhet. Örn nu denna odling skulle utsträckas,
så att den komme att inkräkta på spannmålsodlingen, finns det ju
möjlighet att i stället minska den animaliska fettproduktionen, eftersom man
vid oljeväxtodling direkt erhåller olja. Därför tror jag att faran för intrång
på spannmålsodlingen inte är så stor.

Det andra skälet är, att jag tror på oljeväxtodlingens framtid här i landet.
Jag tror att denna odling kommer att lösa en del av våra efterkrigsproblem,
vilka en ärad talare på Älvsborgsbänken nyss berörde. Man beräknar, att en
oljeväxtodling, som överstiger den, som jordbrukarna i år tecknat sig för, kommer
att vara önskvärd även under normala tider, och det vore därför synd att
inte pröva denna odling i stor skala en längre tid framåt. Det är nödvändigt
att jordbrukarna utprova den lämpligaste odlingstekniken och att vetenskapsmännen
lägga ned intresse och arbete på förädlingen av de olika oljeväxterna.
Örn man skulle lägga hämsko på denna odling, tror jag att det skulle bli till
nackdel för såväl folkhushållet som jordbrukets framtida utveckling. Jag vill
därför hoppas att man inte kommer att lägga hinder i vägen för jordbrukarna
att teckna sig för oljeväxtodling. Även örn, såsom jag hört sägas, man tecknat
sig för en areal av 25,000—26,000 hektar, anser jag att man inte nått den
gräns, då man har anledning att börja bli tveksam.

Det finns en passus i departementschefens yttrande när det gäller oljelinodlingen,
där det står, att man för att få odla oljelin på kontrakt antingen
skall använda rent oljelin eller, örn man t. ex. odlar concurrentlin, skall ha
träffat avtal med linberedningsanstalt örn att den skall ta hand örn halmen.
Det är alldeles riktigt, och jag förstår den synpunkten. Men det har varit svårt
att i år erhålla rent oljelinfrö. Jag skulle tro att spannmålsbolaget lät blanda
en del rent oljelinfrö av la plata-typ med annat frö, varigenom det icke kunde
användas såsom utsädesvara. Att svårigheterna varit ganska stora, då det
gällt att erhålla rent frö, har jag haft personlig erfarenhet av. Härtill kommer
att det varit nästan omöjligt att få en uppgörelse till stånd med linberedningsanstalt
örn att de skola taga hand om halmen. Jag har själv inemot 60, 70 ton
halm efter concurrentlin liggande kvar, därför att inte någon linberedningsanstalt
velat eller kunnat ta emot halmen. Jag skulle därför vilja hemställa
hos departementschefen, att han sänder ett bud till linberedningsanstalterna,
att de inte få försvåra saken utan genom att ta hand örn halmen möjliggöra
odling av oljelin i sådana trakter, som icke på grund av klimat och jordmån
bättre lämpa sig för ren spånadslinodling.

Herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp: Såsom torde framgå av propositionen
har jag samma uppfattning som herr Mannerskantz beträffande önskvärdheten
av ifrågavarande odling. Jag tror att den har framtiden för sig. Det är därför
jag menar att priserna på oljeväxter, allteftersom jordbrukarna få större teknisk
erfarenhet av odlingen, böra anpassas så nära som möjligt efter de priser
som gälla vid andra odlingar.

Vad angår uttalandet i propositionen örn att odlingen icke bör få en alltför
stor omfattning, har detta naturligtvis gjorts därför att endast ett begränsat
kvantum frö finnes att tillgå. Det kunde tänkas att man i vissa delar av landet
tecknade så stora arealer att utsädet icke räckte till för andra delar. Som bekant
avslutas teckningen i Skåne den 1 april, medan den däremot fortgår i
landets övriga delar till den 15 april. Efter vad jag erinrar mig Ira omkring
21,000 hektar tecknats i Skåne och därtill komma ungefär 4,900 hektar vinterraps,
således i det närmaste 26,000 hektar sammanlagt. Något över 5,000
hektar ha hittills tecknats i övriga delar av landet, där teckningstiden emeller -

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1943.

Anslag till stödjande av odlingen av vissa kulturväxter. (Forts.)
tid icke utgår förrän den 15 april. Syftet med begränsningen är således att odlingen
skall kunna utbredas till flera landsdelar, så att .jordbrukarna där kunna
skaffa sig praktisk erfarenhet därav.

I fråga örn linhalmen vill jag säga att det väl snart blir flera beredningsanstalter
färdiga. Tidigare fanns endast Laholmsanstalten. Nu är även beredningsanstalten
i Växjö i det närmaste klar och vi räkna med att även andra
skola bli i ordning, och då skall det väl bli lättare att få halmen omhändertagen.
Vi kunna naturligtvis icke underlåta att taga vara på de nyttigheter
som kunna utvinnas ur linhalmen och som äro behövliga för vår försörjning i
närvarande stund. Därför få vi väl se till att beredningsanstalterna, i den mån
de färdigställas, kunna taga emot de kvantiteter som odlarna hava att sälja.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Jag ber endast att få omtala att jag
hort mig för just hos Växjöanstalten, men denna tar inte emot halmen med
mindre än att man binder sig för fem år på det sätt som är föreskrivet för dem
som odla spånadslin. Men då trakten inte är lämplig för sådant lin, utan man
hellre vill odla frölin, kan man inte få halmen avsatt. För två år sedan skickades
halmen tvärs över Sverige till Laholm, där den togs emot, men nu har
denna anstalt så mycket att göra att den inte kan åta sig saken längre. Den
halm jag nu har lär därför komma att bli liggande, vad jag än gör.

Till slut undrar jag, örn man inte får uppfatta statsrådets uttalande angående
oljeväxtarealen på det sättet, att örn det blir t. ex. 30,000 hektar tecknade,
så behöver den arealen inte reduceras.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i det
nu ifrågavarande utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder för
främjande av linodlingen m. m.;

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder för
stödjande av odlingen av vissa köksväxter; samt

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering av sockernäringen
i riket lii. m., såvitt angår anslag till Bidrag till lastnings- och
lossningsanordningar för sockerbetor.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 7,
i anledning av väckt motion angående utredning örn en förstärkning av akademisk
forskning och undervisning rörande samtida svenska samhällsförhållanden.

I sammanhang härmed föredrogs ett från andra kammaren ankommet protokollsutdrag,
nr 297, med delgivning av nämnda kammares beslut vid behandling
av dess första tillfälliga utskotts utlåtande nr 4, i anledning av en där
väckt motion i samma ämne.

o Första kammaren biföll vad dess tillfälliga utskott i det föredragna utlåtandet
hemställt och biträdde andra kammarens i ämnet fattade beslut.

Vid förnyad föredragning av första kammarens andra tillfälliga utskotts
utlåtande nr 8, i anledning av väckt motion örn åtgärder till förenklande av

Onsdagen den 14 april 1943.

Nr 14.

kris förvaltningens olika organs verksamhet, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Herr förste vice talmannen erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman!
Med hänsyn till infallande helg får jag anhålla, att kammaren matte
medgiva, att tiden för avgivande av motioner såväl i anledning av Kungl.
Maj :ts sistlidna lördag avlämnade propositioner nr 193—197 som ock i anledning
av samtliga de kungl, propositioner, som avlatits vid dagens sammanträde,
utsträckes till det sammanträde, som infaller näst efter tjugu dagar
från propositionernas avlämnande.

Denna hemställan bifölls.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 198—206, 209 och 210.

Herr Dahlström avlämnade en av herr Boman och honom undertecknad motion,
nr 242, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn fortsatt giltighet av förordningen den 8 juni 1923 (nr 155) angående
omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker, m. m.

Motionen bordlädes.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 153, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1942/43, i vad propositionen
avser utrikesdepartementets verksamhetsområde;

nr 154, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1942/43, i vad propositionen
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde;

nr 155, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1942/43, i vad propositionen
avser handelsdepartementets verksamhetsområde;

nr 156, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret 1943/44, i vad
propositionen avser försvarsdepartementets verksamhetsområde;

nr 157, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till fältskjutningsterräng för livgrenadjärregementet m. m.;

nr 158, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till stat för
försvarsväsendets fastighetsfond för budgetåret 1943/44;

nr 159, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för K.
Ct. T. Johansson m. fl. från ersättningsskyldighet;

nr 160, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disposition av
behållningen å till anläggningar för oljelagring ovan jord anvisade reservationsanslag;
. . „ leil

nr 161. i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag tor budgetåret
1943/44 till nybyggnad för ett laboratorium för betongtekniska provningar
vid statens provningsanstalt m. m.;

nr 162, i anledning av Kungl. Ma,j:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till granskningsnämnden för vissa patentansökningar m. m.;

nr 163, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till särskilda
minskyddsanordningar inom den s. k. lejdtrafiken;

Första hammarens protoholl 191^3. Nr lb. 6

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1943.

nr 164, i anledning av väckt motion om viss ersättning till förre furiren viel
signalregementet I. E. Uddhagen;

nr 165, i anledning av väckt motion örn höjning av arvodet till vissa förutvarande
befattningshavare vid fästningspoliskåren i Boden;

nr 169, i anledning av Kungl. Majis proposition angående ytterligare utgifter
a tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1942/43, i vad propositionen
avser folkhushållningsdepartementets'' verksamhetsområde;

nr 170, i anledning av Kungl. Majis proposition angående förvärv av fastighet
för länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län;

nr 181, i anledning av Kungl. Majis proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1942/43, i vad propositionen
avser socialdepartementets verksamhetsområde; samt

nr 182, i anledning av Kungl. Majis proposition angående grunder för kristillägg
åt statliga befattningshavare m. fl.

Anmäldes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelser till Konungen:
.nr 166, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till förordning
örn erkända skatteförmedlingskassor, m. m., såvitt angår genom propositionen
framlagda förslag till förordning om ändrad lydelse av § 2 morn.
1 förordningen den 21 juni 1922 (nr 277) angående postsparbanken, lag angående
ändrad lydelse av 52 § lagen dea 22 juni 1911 (nr 74) örn bankrörelse
och lag angående ändrad lydelse av 22 och 23 §§ lagen den 29 juni 1923
(nr 286) örn sparbanker, jämte i ämnet väckta motioner;

nr 167, i anledning av Kungl. Maj tis proposition angående dyrtidshjälp
m. m. åt vissa pensionärer och understödstagare; samt
. nr 168, i anledning av Kungl. Maj ;ts proposition angående pensionsrätt för
viss personal, som vid statens övertagande av enskild järnväg övergått i statens
järnvägars tjänst.

Skrivelseförslagen godkändes under förutsättning, beträffande förslaget nr
166, att utskottets hemställanden i utlåtande nr 40, vidkommande förslaget
nr 167, att utskottets hemställanden i utlåtande nr 43 samt, i fråga örn förslaget
nr 168, att utskottets hemställan i utlåtande nr 44 bifolles även av
andra kammaren.

Anmäldes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelser till Konungen
:

nr 171, i anledning av väckta motioner örn höjning av maximigränsen för
låneunderstöd ur fiskerilånefonden;

nr 172, i anledning av Kungl. Maj tis proposition angående ändring av
gällande bestämmelser rörande älgavgifter m. m.;

nr 173, i anledning av Kungl. Maj tis proposition angående anslag till bestridande
av vissa kostnader för utredning rörande Horssjöns torrläggningsföretag
av år 1937 i Jönköpings län;

. nr 174, i anledning av Kungl. Maj tis proposition angående försäljning av
vissa, allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter;

nr 175, i anledning av Kungl. Maj tis proposition angående anslag till rikets
allmänna kartverk;

nr 176, i anledning av Kungl. Maj tis proposition angående statsunderstöd
till uppförande av en andelsladugård i Bjärme i Jämtlands län;

nr 177, i anledning av Kungl. Maj tis proposition angående åtgärder till
stödjande av odlingen av vissa kulturväxter;

Onsdagen den 14 april 1943.

Nr 14.

nr 178, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående åtgärder för
främjande av linodlingen m. m.;

nr 179, i anledning ,av Kungl. Maj :ts proposition angående åtgärder för
stödjande av odlingen av vissa köksväxter; samt

nr 180, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående reglering av
sockernäringen i riket m. m., såvitt angår anslag till Bidrag till lastningsoch
lossningsanordningar för sockerbetor.

Skrivelseförslagen godkändes under förutsättning beträffande vart och ett
av dem, att andra kammaren i avseende å motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen!

nr 183, i. anledning av Kungl. Maj its proposition rörande godkännande av
ett avtal mellan Sverige och Finland angående handräckning i skatteärenden;

nr 184, i .anledning av Kungl. Majlis proposition angående fortsatt tullfrihet
för viss sjukvårds-, beklädnads- och sjuktransportmateriel;

nr 185, i anledning av väckta motioner örn viss ändring i grunderna för
taxering av inkomst av jordbruksfastighet, m. m.;

nr 186, i anledning av väckta motioner örn viss skattefrihet för jordbrukskassor
m. flt; samt

nr 187, i anledning av Kungl. Majlis proposition nr 188 angående reglering
av sockernäringen i riket m. m., såvitt propositionen hänvisats till bevillningsutskottet.

Anmäldes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser till Konungen
:

nr 188, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till förordning
angående ändring i vissa delar av förordningen den 15 juni 1934 (nr
264) om erkända arbetslöshetskassor, m. m.; och

nr 189, i anledning av Kungl. Majits proposition angående försäkring för
olycksfall i arbete av vissa tjänstepliktiga m. m.

Skrivelseförslagen godkändes under förutsättning, beträffande förslaget nr
188, att utskottets hemställanden i utlåtande nr 21 samt, i fråga örn förslaget
nr 189, att utskottets hemställan i utlåtande nr 22 bifölles även av andra
kammaren.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 3.18 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.