1943. Första kammaren. Nr 10 (Riksdagens protokoll 1943:10)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1943. Första kammaren. Nr 10.

Lördagen den 13 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 5 e. m.

Herr statsrådet Bergquist avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 86, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 1 november
1940 (nr 924) med särskilda bestämmelser angående patent vid krig eller
krigsfara m. m.;

nr 87, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 1 november
1940 (nr 925) med särskilda bestämmelser angående förmynderskap, godmanskap
och boutredning vid krig eller krigsfara m. m.;

nr 88, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 8 november
1940 (nr 926) med särskilda bestämmelser angående bolag, föreningar, sparbanker,
vissa andra inrättningar och samfälligheter samt stiftelser vid krig eller
krigsfara m. m.;

nr 89, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 31 maj
1940 (nr 473) örn förbud i vissa fall mot beviljande av kvarstad eller skingringsförbud; nr

90, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni
1942 (nr 550) med särskilda bestämmelser örn uppfinningar av betydelse för
rikets försvar eller folkförsörjningen m. m.;

nr 92, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 13 december
1940 (nr 995) örn straff för sabotage;

nr 110, angående åtgärder till stöd för de renskötande lapparna m. m.;
nr 112, angående anslag till granskningsnämnden för vissa patentansökningar
m. m.;

nr 114, angående befrielse för K. G. T. Johansson m. fl. från ersättningsskyldighet; nr

115, angående livränta åt Knut Olof Åkerlind och understöd åt Elsa
Paulina Blomdahl;

nr 116, angående statsunderstöd till uppförande av en andelsladugård i Bjärme
i Jämtlands län;

nr 117, angående anslag till bestridande av vissa kostnader för utredning rörande
Horssjöns torrläggningsföretag av år 1937 i Jönköpings län;

nr 118, med förslag till lag om ändrad lydelse av 8 kap. 3 § rättegångsbalken
i 1734 års lag, m. m.;

nr 119, angående förberedande åtgärder för inrättande av en hovrätt för
Nedre Norrland;

nr 120, angående upplysningsverksamhet rörande forsknings- och försöksarbetet
på jordbrukets område;

nr 121, angående förvärv av fastighet för länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län;

nr 122, angående anslag till nybyggnad för ett laboratorium för betongtekniska
provningar vid statens provningsanstalt m. m.;

nr 123, angående åtgärder till främjande av sommarvistelse på landet för
barn från städer och andra tättbebyggda samhällen m. m.;

Första hammarens protokoll 19^8. Nr 10.

Nr 10.

Lördagen den 13 mars 1943.

nr 124, angående dels förhöjt familjepensionsunderlag för förre studierektorn
C. Eneman, dels ock rätt till viss tjänstårsberäkning i pensionshänseende för
förra distriktsbarnmorskan Ellen Amalia Maria Lehman;

nr 125, angående delaktighet i statens pensionsanstalt för sjukgymnaster vid
akademiska sjukhuset i Uppsala;

nr 126, angående understöd åt efterlevande till vissa i statens tjänst anställda
personer m. fl.;

nr 127, angående anslag till polisradioväsendet;

nr 128, angående anslag till vissa byggnadsarbeten vid statens yrkeshem
samt skol- och yrkeshem m. fl.;

nr 129, angående omorganisation av statens veterinärbakteriologiska anstalt
m. m.;

nr 130, angående garnisonspastorns i Boden avlöningsförmåner m. m.;
nr 131, angående vissa anslag till museala ändamål;

nr 132, angående anslag till inredning och utrustning av gymnastiska centralinstitutets
nybyggnad;

nr 133, angående anslag ur kyrkofonden för budgetåret 1943/44 för biträde
vid handläggning av boställsärenden och vad därmed äger samband;

nr 134, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 20 juni
1924 (nr 225) med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med
spritdrycker och vin, m. m.;

nr 135, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av valutalagen den 22
juni 1939 (nr 350);

nr 136, angående anslag till posthusbyggnad i Östersund;
nr 137, angående årligt understöd åt f. d. vicekonsuln i disponibilitet Charles
Gustaf Fredholm;

nr 138, angående upplåtande av kronotorp å vissa kronoparker m. m.;
nr 139, angående avtal rörande gruvskogarna i riket;
nr 140, med förslag till skattestrafflag, m. m.;

nr 141, med förslag till kungörelse angående förbud mot offentliga nöjestillställningar
m. m. på vissa kyrkliga högtidsdagar;

nr 142, angående anslag till nybyggnad för högre allmänna läroverket i
Haparanda m. m.;

nr 143, angående krigsmaktens reservpersonal;

nr 144, angående avstående i vissa fall av allmänna arvsfondens rätt till
arv;

nr 145, angående efterskänkande i vissa fall av kronans rätt till danaarv;
nr 146, angående försäljning av vissa, allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter; nr

147, angående dyrtidshjälp m. m. åt vissa pensionärer och understödstagare; nr

148, angående viss förhöjning av understöd åt f. d. specialtobakshandlare; nr

149, angående anslag för budgetåret 1943/44 till tekniska läroverk
m. m.;

nr 150, angående anslag för budgetåret 1943/44 till avlöningar vid de allmänna
läroverken m. m.;

nr 151, angående anslag till utbyggande av karolinska sjukhuset m. m.;
nr 152, med förslag till lag med särskilda bestämmelser om äganderättsutredning
och sammanläggning av fastigheter inom vissa byar i Kopparbergs
län, m. m.;

nr 153, med förslag till lag örn ändring i vissa delar av stadsplanelagen
den 29 maj 1931 (nr 142) m. m.;

nr 154, angående anslag till radiopejlingsapparatur för luftfarten;

Lördagen den 13 mars 1943.

Nr 10.

nr 155, angående försäljning'' av mark från vissa kronoegendomar in. m.;
nr 156, med förslag till lag med särskilda bestämmelser angående gäldande
av ersättning enligt allmänna förfogandelagen m. fl. lagar;

nr 157, angående disposition av behållningen å till anläggningar för oljelagring
ovan jord anvisade reservationsanslag;
nr 158, angående fältskjutningsterräng för Livgrenadjärregementet m. m.;
nr 159, angående statsverkets övertagande av vissa städers förpliktelser
beträffande befattningshavare, vilka vid upphörande av rådhusrätterna i samma
städer komma att indragas m. m.;
nr 160, angående pension åt vissa i statens tjänst anställda personer;
nr 161, angående anslag till återbäring av erlagda stämpelmedel i vissa
fall;

nr 162, angående minskning av den för riksdagen avsedda upplagan av
kommitté- och sakkunnigbetänkanden ;

nr 163, angående ytterligare utgifter å tilläggsstat till riksstaten för budgetåret
1942/43;

nr 164, angående inrättande av statens sakrevision;

nr 165, angående bemyndigande att försälja viss kronan tillhörig fast egendom; nr

166, med förslag till avlöningsreglemente för de högre kommunala skolorna
;

nr 167, med förslag till tjänste- och familjepensionsreglementen för de högre
kommunala skolorna;

nr 168, med förslag till kungörelse örn ändring i vissa delar av civila avlöningsreglementet
den 4 januari 1939 (nr 8) m. m.;

nr 169, med förslag till vissa ändringar i allmänna tjänste- och familjepensionsreglementena; nr

170, angående förbättring av vissa äldre tjänstepensioner m. m.;

^nr 171, rörande godkännande av ett avtal mellan Sverige och Finland angående
handräckning i skatteärenden;

nr ,172, med förslag till lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370), m. m.;

nr 173, angående pensionsrätt för viss personal som vid statens övertagande
av enskild järnväg övergått i statens järnvägars tjänst;

nr 174, angående försäljning av vissa lektorsprebendefastigheter;
nr 175, angående anslag till karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet;
samt

nr 176, angående åtgärder för främjande av linodlingen m. m.

Dessa propositioner föredrogos var för sig och blevo därvid bordlagda.

Upplästes och lades till handlingarna följande från justitiedepartementet ankomna Protokoll,

hållet inför statsrådet och chefen för justitiedepartementet
den 12 mars 1933.

Till justitiedepartementet hade den 12 mars 1943 från länsstyrelsen i Värmlands
län inkommit fullmakt för kommunalfullmäktigordföranden Albert Ramberg,
Glava Glasbruk, vilken vid ny röstsammanräkning blivit utsedd såsom
ledamot av riksdagens första kammare i stället för avgången ledamot av samma
kammare.

Vid granskning av fullmakten, som företogs inför chefen för justitiedepartementet
samt vidare av vederbörande fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret,
framställdes mot fullmakten icke någon anmärkning.

Nr 10.

Lördagen den 13 mars 1943.

Protokoll över vad sålunda förekommit
makten överlämnas till första kammaren.

skulle jämte den granskade fullI
ämbetet:

C. G. Bruno.

Vidare upplästes en till kammaren inkommen ansökning, som jämte därvid
fogat läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Med stöd av bilagda intyg får jag härmed vördsamt anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet under tiden 8—13 mars 1943.

Stockholm den 11 mars 1943.

Sven V. Hansson.

Att riksdagsman Sven V. Hansson på grund av influensa är oförmögen till
att inställa sig i riksdagen under tiden 8—13 mars intygas.

Ludvig Reuter,

leg. läk.

Den begärda ledigheten beviljades.

Upplästes och lades till handlingarna följande till kammaren inkomna protokoll
:

År 1943 den 11 mars sammanträdde de av riksdagens kamrar utsedda valmän
för att — sedan revisionssekreteraren J. A. E. Nordenfalk, som den 7
november 1941 utsetts till ställföreträdare för riksdagens militieombudsman,
erhållit begärt entledigande från detta förtroendeuppdrag — utse ställföreträdare
för militieombudsmannen; och befunnos, efter valförrättningens slut,
rösterna hava utfallit sålunda:

herr rådmannen Joel Christer Halvar lech 37 röster,

i följd varav herr rådmannen Joel Christer Halvar Lech blivit utsedd till
militieombudsmannens ställföreträdare.

Gösta Siljeström. Axel Lindqvist.

Ernst Eskhult. Gust. Mosesson.

På framställning av herr talmannen beslöts att riksdagens kanslideputerade
skulle genom utdrag av protokollet underrättas örn detta val samt anmodas
låta uppsätta och till kamrarna ingiva förslag dels till förordnande för den
valde, dels ock till skrivelse till Konungen med anmälan om det verkställda
valet.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 56, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 14 juni 1940 (nr 484)
örn undantag från gällande bestämmelser rörande arbetstidens reglering m. m.

Eöredrogos och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts propositioner: nr

99, med förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den 21 juni 1940
(nr 645) örn skyldighet att bortföra varuförråd, m. m.;

Lördagen den 13 mars 1943.

Nr 10.

nr 100, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 30 december

1939 (nr 951) angående vissa utfästelser rörande införsel och utförsel av

varor m. m.;

nr 101, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1942
(nr 493) örn avverkningsskyldighet; samt
nr 102, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 12 december

1941 (nr 925) örn regleringen av förbrukningen av elektrisk kraft och gas.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj :ts proposition nr
103, angående pension åt vissa i statens tjänst anställda personer.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj :ts propositioner:
nr 104, angående anslag till örn- och tillbyggnad av länsresidenset i Växjö;
nr 105, angående anslag till posthusbyggnad i Växjö;
nr 106, angående anslag till lantmäterikontorsbyggnad i Orebro; samt
nr 107, angående förvärv av vattenrätt i Skärhällsforsen i Indalsälven.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj :ts proposition
nr 108, angående ersättning från kyrkofonden för övertalig personal
vid domänverket. __

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts propositioner: nr

109, angående försäljning av vissa fastigheter, som disponeras av veterinärinrättningen
i Skara; och

nr lil, angående anslag till rikets allmänna kartverk.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
113, angående understödjande av dispensärverksamhet.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet den av herr Persson m. fl.
väckta motionen, nr 206, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
fortsatt giltighet av gällande skattegruppering m. m.

Herr von Heland väckte en motion, nr 207, i anledning ,av Kungl. Majlis
proposition med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen dan 30 juni 1942
(nr 493) om avverkningsskyldighet.

Motionen bordlädes.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtande nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
till riksdagen med förslag till förordning om erkända skatteförmedlingskassor
m. m. i vad propositionen hänvisats till konstitutionsutskottet;

statsutskottets utlåtanden:

nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1943/44 under riksstatens
femte huvudtitel, avseende anslagen inom socialdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1943/44 under riks -

b Nr 10. Lördagen den 13 mars 1943.

statens åttonde huvudtitel, avseende anslagen inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner;

nr 40, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående dispositionen av
ett för vissa byggnadsarbeten vid erkända alkoholistanstalten Dagöholm anvisat
anslag; samt

nr 41, i anledning av väckt motion om ändring i civila avlöningsreglementets
bestämmelser örn ersättning för flyttningskostnad;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 5, i anledning av Kungl. Majrts proposition nr 17, i vad densamma avser
förslag till förordning örn erkända skatteförmedlingskassor, förslag till förordning
örn utskyldsbetalning genom erkända skatteförmedlingskassor och förslag
till förordning örn preskription av utskylder m. m., jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 6, i anledning av väckt motion örn viss ändring i stämpelförordningen:
nr 7, i anledning av väckta motioner örn höjning av hundskatten, m. m.;
nr 8, i anledning av väckta motioner örn fortsatt skattefrihet för gåvor till
vissa försvarsändamål, m. m.;

nr 9, i anledning av väckta motioner örn skattelättnad för organisationer,
tillhörande det statsunderstödda frivilliga skytte väsende t;

nr 11, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till förordning
angående fortsatt tillämpning av förordningen den 21 juni 1940 (nr 561) örn
tilläggsskatt å bensin, lii. m.;

nr 12, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till förordning
örn fortsatt uppskov med ikraftträdandet av föreskriven skatt å motorsprit;

nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn fortsatt giltighet av förordningen den 18 juni 1937 (nr 481) angående räti
för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser örn stämpelavgift
vid köp och byte av fondpapper;

nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående temporär utsträckning
av rätten för fiskefartyg att intaga gods från provianteringsfrilager
i -vissa städer; samt f

nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utsträckning i
vissa fall av i 8 § 1 mom. tulltaxeförordningen stadgade tidsfrister för åtnjutande
av tullfrihet;

bankoutskottets utlåtanden:

_ nr 12, angående regleringen för budgetåret 1943/44 av utgifterna under
riksstatens tolfte huvudtitel, innefattande anslagen till pensionsväsendet, utom
i vad angår anslaget till allmänna indragningsstaten;

nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning i visst
fall i anledning av olycksfall i arbete;

nr 14, i anledning av väckt motion örn ersättning för olycksfall i arbete åt.
flottningsarbetaren J\ A. Gustavssons änka och minderåriga barn;

nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bestridande av
änkan Tora Virginia Bengtsson och Gun-Britt Bengtsson tillkommande livräntor
;

nr 16, i anledning av väckt motion om visst tillägg till övergångsbestämmelserna
till tjänstepensionsreglementet för lärare vid högre kommunala skolor;
samt

_ nr 17, i anledning av styrelsens för riksdagsbiblioteket förslag om vissa ändringar
i stadgarna för biblioteket;

nr 18, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående pensionsrätt i
statens pensionsanstalt för personal vid de kungl, teatrarna;

Lördagen den 13 mars 1943.

Nr 10.

nr 19, i anledning av väckt motion örn livränta åt värnpliktige sergeanten
E. S. Östmans änka och minderåriga barn;

nr 20, i anledning av väckt motion angående pensionsrätt i statens pensionsanstalt
för tjänstemännen vid Sveriges fjäderfäavelsförening;

nr 21, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn fortsatt
giltighet av lagen den 7 juni 1940 (nr 437) angående utövande under
vissa utomordentliga förhållanden av fullmäktige i riksbanken och fullmäktige
i riksgäldskontoret tillkommande befogenheter, m. m.; samt

nr 22, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 22 december 1939 (nr 895) angående rätt för
Konungen att meddela särskilda bestämmelser örn riksbankens sedelutgivning
och bankrörelse m. m.;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 15, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om fortsatt giltighet av förordningen den 1 mars 1940 (nr 117) rörande
förbud mot befordran av vissa periodiska skrifter med statliga trafikmedel
m. m. dels ock en i ämnet väckt motion; samt

nr 16, i anledning av väckt motion angående fastställande av existensminimum
enligt lagen örn införsel i avlöning, pension eller livränta;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn erkända skatteförmedlingskassor, m. m., såvitt angår genom propositionen
framlagda förslag till lag örn ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbaden,
lag angående ändrad lydelse av 14 § lagen den 21 juni 1940 (nr 540) örn
krigsskadeersättning och förordning om skyldighet för arbetsgivare att anmäla
arbetsanställning;

nr 12, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
vapenfria värnpliktiga, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner;, samt

nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning
i stad;

jordbruksutskottets utlåtande nr 6, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 10 juni
1932 (nr 180) örn vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens
läns lappmarker med flera områden, dels ock i ämnet väckt motion; ävensom

första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 1, i anledning av
väckt motion angående tjänstebrevsrätt för lantbruksmöten och de för dessas
organisation utsedda fullmäktige.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 5.26 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 10.

Tisdagen den 16 mars 1943.

Tisdagen den 16 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 4 e. m.

Herrar Rosenberg ock Ramberg anmälde, att de infunnit sig vid riksdagen,
den förre den 14 innevarande månad och den senare denna dag.

Herr statsrådet Domö avlämnade Kungl. Maj:ts proposition nr 177, angående
åtgärder till stödjande av odlingen av vissa kulturväxter.

Justerades protokollen för den 9 och den 10 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 6, i anledning av Kungl. Haj:ts i statsverkspropositionen gjorda fram*
ställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1943/44 under riksstatens
sjätte huvudtitel, avseende anslagen inom kommunikationsdepartement
tets verksamhetsområde;

nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till posthusbyggnad i Karlskrona; samt
nr 58, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disposition av viset
äldre reservationsanslag.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelser:
dels nr 59, till fullmäktige i riksbanken angående verkställd granskning av
riksbankens styrelse och förvaltning;

dels nr 60, till fullmäktige i riksgäldskontoret angående verkställd granskning
av riksgäldskon terets styrelse och förvaltning;

dels och nr 61, till styrelsen för riksdagsbiblioteket angående verkställd
granskning av riksdagsbibliotekets styrelse och förvaltning.

Föredrogos och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Majrts propositioner: nr

86, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 1 november
1940 (nr 924) med särskilda bestämmelser angående patent vid krig eller krigsfara
m. m.;

nr 87, med förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den 1 november
1940 (nr 925) med särskilda bestämmelser angående förmynderskap, godmanskap
och boutredning vid krig eller krigsfara m. m.;

Tisdagen den 16 mars 1943.

Nr 10.

nr 89, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 31 maj
1940 (nr 473) örn förbud i vissa fall mot beviljande av kvarstad eller skmgrmgs 90,

med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni
1942 (nr 550) med särskilda bestämmelser örn uppfinningar av betydelse för
rikets försvar eller folkförsörjningen m. m.; samt

nr 92, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 13 december
1940 (nr 995) örn straff för sabotage.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 110, angående åtgärder till stöd för de renskötande lapparna m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner :
nr 112, angående anslag till granskningsnämnden för vissa patentansöknmg ar

m. m.; och .

nr 114, angående befrielse för K. G. T. Johansson m. fl. fran ersättningsskyldighet.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj :ts proposition nr
115, angående livränta åt Knut Olof Åkerlind och understöd at Elsa Paulina
Blomdahl.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj :ts propositioner
:

nr 116, angående statsunderstöd till uppförande av en andelsladugård i Bjärme
i Jämtlands län; och , .

nr 117, angående anslag till bestridande av vissa kostnader för utredning
rörande Horssjöns torrläggningsföretag av år 1937 i Jönköpings län.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 118, med förslag till lag om ändrad lydelse av 8 kap. 3 § rättegångsbalken
i 1734 års lag, m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
119, angående förberedande åtgärder för inrättande av en hovrätt för Nedre
Norrland.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 120, angående upplysningsverksamhet rörande forsknings- och försöksarbetet
på jordbrukets område.

Föredrogos oell hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 121, angående förvärv av fastighet för länsstyrelsen i Göteborgs och Bo hUnr

T22, angående anslag till nybyggnad för ett laboratorium för betongtekniska
provningar vid statens provningsanstalt m. m.; samt

nr 123, angående åtgärder till främjande av sommarvistelse på landet för
barn från städer och andra tättbebyggda samhällen m. m.

Nr 10.

Tisdagen den 16 mars 1943.

Föredrogos och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 124. angående dels förhöjt familjepensionsunderlag för förre studierektorn
C. Eneman, dels ock rätt till viss tjänstårsberäkning i pensionshänseende för
förra distriktsbarnmorskan Ellen Amalia Maria Lehman;

nr 125, angående delaktighet i statens pensionsanstalt för sjukgymnaster vid
akademiska sjukhuset i Uppsala; samt
nr 126, angående understöd åt efterlevande till vissa i statens tjänst anställda
personer m. fl.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 127, angående anslag till polisradioväsendet; och

nr 128, angående anslag till vissa byggnadsarbeten vid statens yrkeshem samt
skol- och yrkeshem m. fl.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 129, angående omorganisation av statens veterinärbakteriologiska anstalt
m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj :ts proposition
nr 130, angående garnisonspastorns i Boden avlöningsförmåner m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 131, angående vissa anslag till museala ändamål; samt
nr 132, angående anslag till inredning och utrustning av gymnastiska centralinstitutets
nybyggnad.

Föredrogos och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts propositioner: nr

133, angående anslag ur kyrkofonden för budgetåret 1943/44 för biträde
vid handläggning av boställsärenden och vad därmed äger samband; samt
nr 134, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 20 juni 1924
(nr 225) med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker
och vin, m. m.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
135, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av valutalagen den 22 juni 1939
(nr 350).

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj.-t proposition nr 136,
angående anslag till posthusbyggnad i Östersund.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
137, angående ärligt understöd åt f. d. vicekonsuln i disponibilitet Charles
Gustaf Fredholm.

Tisdagen den 16 mars 1943.

Nr 10.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts propositioner
:

nr 138, angående upplåtande av kronotorp å vissa kronoparker m. m.; och
nr 139, angående avtal rörande gruvskogama i riket.

Föredrogs Kungl. Maj:ts proposition nr 140, med förslag till skattestrafflag,
m. m.

Propositionen hänvisades, i vad den avsåg förslag till skattestrafflag, till
behandling av lagutskott och i övrigt till bevillningsutskottet.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Majlis proposition
nr 141, med förslag till kungörelse angående förbud mot offentliga
nöjestillställningar m. m. på vissa kyrkliga högtidsdagar.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj :ts propositioner:
nr 142, angående anslag till nybyggnad för högre allmänna läroverket i
Haparanda m. m.;

nr 143, angående krigsmaktens reservpersonal;

nr 144, angående avstående i vissa fall av allmänna arvsfondens rätt till arv;
samt

nr 145, angående efterskänkande i vissa fall av kronans rätt till danaarf.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 146, angående försäljning av vissa, allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
147, angående dyrtidshjälp m. m. åt vissa pensionärer och understödstagare.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 148, angående viss förhöjning av understöd åt f. d. specialtobakshandlare.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 149, angående anslag för budgetåret 1943/44 till tekniska läroverk m. m.;
nr 150, angående anslag för budgetåret 1943/44 till avlöningar vid de allmänna
läroverken m. m.; och

nr 151, angående anslag till utbyggande av karolinska sjukhuset m. m.

Föredrogos och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts propositioner: nr

152, med förslag till lag med särskilda bestämmelser om äganderättsutredning
och sammanläggning av fastigheter inom vissa byar i Kopparbergs
län, m. m.; och

nr 153, med förslag till lag örn ändring i vissa delar av stadsplanelagen den
29 maj 1931 (nr 142) m. m.

Nr 10,

Tisdagen den 16 mars 1943.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
154, angående anslag till radiopejlingsapparatur för luftfarten.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 155, angående försäljning av mark från vissa kronoegendomar m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj :ts proposition
nr 156, med förslag till lag med särskilda bestämmelser angående gäldande
av ersättning enligt allmänna förfogandelagen m. fl. lagar.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 157, angående disposition av behållningen å till anläggningar för oljelagring
ovan jord anvisade reservationsanslag;

nr 158, angående fältskjutningsterräng för Livgrenadjärregementet m. m.;
samt

nr 159, angående statsverkets övertagande av vissa städers förpliktelser beträffande
befattningshavare, vilka vid upphörande av rådhusrätterna i samma
städer komma att indragas m. m.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
160, angående pension åt vissa i statens tjänst anställda personer.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
161, angående anslag till återbäring av erlagda stämpelmedel i vissa fall.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
162, angående minskning av den för riksdagen avsedda upplagan av kommitté-
och sakk'' migbetänkanden.

Föredrogs Kungl. Maj:ts proposition nr 163, angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1942/43.

Propositionen hänvisades, såvitt angick nionde huvudtiteln, till jordbruksutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj :ts proposition nr
164, angående inrättande av statens sakrevision.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Majrts proposition
nr 165, angående bemyndigande att försälja viss kronan tillhörig fast egendom.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj :ts proposition nr
166, med förslag till avlöningsreglemente för de högre kommunala skolorna.

Tisdagen den 16 mars 1943.

Nr 10.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
167, med förslag till tjänste- och familjepensionsreglementen för de högre kommunala
skolorna.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj :ts proposition, nr
168, med förslag till kungörelse örn ändring i vissa delar av civila avlöningsreglementet
den 4 januari 1939 (nr 8) m. m.

Föredrogos och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj :ts propositioner:
nr 169, med förslag till vissa ändringar i allmänna tjänste- och familjepensionsreglementena;
samt

nr 170, angående förbättring av vissa äldre tjänstepensioner m. m.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner
:

nr 171, rörande godkännade av ett avtal mellan Sverige och Finland angående
handräckning i skatteärenden; samt

nr 172, med förslag till lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370), m. m.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj :ts proposition nr
173, angående pensionsrätt för viss personal, som vid statens övertagande av
enskild järnväg övergått i statens järnvägars tjänst.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 174, angående försäljning av vissa lektorsprebendefastigheter.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
175, angående anslag till karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj :ts proposition
nr 176, angående åtgärder för främjande av linodlingen m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott herr von Helands
motion, nr 207, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag
örn fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1942 (nr 493) om awerkningsskyldighet.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 4, statsutskottets
utlåtanden nr 5, 8, 40 och 41, bevillningsutskottets betänkanden
nr 5_g och ll—15; bankoutskottets utlåtanden nr 12—22, första lagutskottets
utlåtanden nr 15 och 16, andra lagutskottets utlåtanden nr 10, 12 och 13, jordbruksutskottets
utlåtande nr 6 samt första kammarens andra tillfälliga utskotts
utlåtande nr 1.

Föredrogs och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade proposition
nr 177.

Nr 10.

Tisdagen den 16 mars 1943.

Herr förste vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman!
Jag får hemställa, att kammaren måtte besluta, att konstitutionsutskottets
utlåtande nr 4 och andra lagutskottets utlåtande nr 10 skola i nu nämnd
ordning på morgondagens föredragningslista uppföras närmast efter bevillningsutskottets
betänkande nr 5.

Vad herr förste vice talmannen sålunda hemställt bifölls.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 208, av herr Undén, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 9 januari 1940 (nr 3)
örn vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara m. m.; och

nr 209, av herr Ekman, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. m. samt lag angående fortsatt giltighet av lagen samma dag
(nr 430) örn kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m.

lruerpMatio.i Ordet lämnades på begäran till herr Holmbäck, som anförde: Herr talman''.
eteria''för ,För nå?ra dagar sedan fattade studentföreningen Verdandi i Uppsala en resofh/ktingars
lution, i vilken föreningen — under framhållande av att den genom kontakt med
behandling norska studenter hade kännedom örn norrmäns behandling i Sverige — vttrade
. Sverige, följande:

»Allt tal örn framtida nordiskt samarbete vilar på lös grund så länge medborgare
från de skilda nordiska länderna behandlas olika i vårt land. Vi anse
att norrmän i Sverige böra tillförsäkras samma rättigheter som finnar, att norrmän
endast höra dömas liksom svenska medborgare efter svensk lag samt att
de ej godtyckligt eller på uppenbart orimliga grunder införpassas i interneringsläger.
Respekten för vårt samhälles grundprinciper liksom angelägenheten
att minska bitterheten mellan folken bör mana våra myndigheter att i full utsträckning
låta de flyktingar, som vistas i landet, åtnjuta svensk rättssäkerhet.»

Denna resolution, som offentliggjorts genom pressen, är endast det sista ledet
i en lång'' serie klagomål mot myndigheterna för det sätt, på vilket flyktingar behandlas
i Sverige. Någon redogörelse torde icke vara nödvändig för den förflutna
diskussionen, i vilken uppmärksammade inlägg gjordes genom anföranden i
denna kammare i årets remissdebatt. På grund av den karaktär debatten haft
bär jag fått den övertygelsen, att det för opinionsbildningen i riksdagen och
bland allmänheten skulle vara av stort värde, örn från regeringshåll gåves en
ingående och sammanfattande framställning för de grundsatser, som dirigera
behandlingen av flyktingarna i landet, och därvid, bl. a. på grund av Verdandi
resolution, särskilt för de principer, som tillämpas i fråga om de norska
flyktingarna. Jag tillåter mig därför att interpellera herr statsrådet och chefen
för socialdepartementet, huruvida han vill i kammaren giva en sådan framställning.

På gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.24 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars f. m.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Upplästes en till kammaren inkommen ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Under åberopande av närslutna läkarintyg får jag härmed anhålla örn ledighet
från riksdagsarbetet till och med den 21 mars 1943.

Malmö den 16 mars 1943.

Vördsamt
William Linder.

Att f. d. borgmästaren William Linder på grund av akut strupkatarr (laryngit.
ac.) tills vidare är oförmögen deltaga i riksdagsarbetet, intygar

Malmö 15 mars 1943.

Axel Ekelund.

förste provinsialläkare.

Den begärda ledigheten beviljades.

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet Westman, som meddelat,
att han ämnade vid detta sammanträde besvara herr Brandts interpellation
angående vissa utlänningars kvarhållande i fängsligt förvar m. m., erhöll
ordet och yttrade: Herr talman! Med kammarens tillstånd har herr Brandt
till mig framställt dessa frågor: »När kunna de tjugu utlänningar, vilka efter
polisrazziorna den 13 november 1942 i Smedsbo och Långmora interneringsläger
överförts till Kungsholmens rannsakningsfängelse, väntas bli befriade ur
fängelset?» och »Vill statsrådet medverka till en snabb ändring av bestämmelserna
örn utlännings kvarhållande?»

Till svar på den första frågan vill jag anföra följande.

Den 13 och den 14 november 1942 anhöll landsfogden i Kopparbergs län
med stöd av 1940 års tvångsmedelslag tjugusex utlänningar å Långmora och
Smedsbo utlänningsförläggningar såsom misstänkta för brott mot lagen om
straff för sabotage. Justitiekanslern medgav den 28 november 1942 förlängning
av kvarhållningstiden till och med den 12 december 1942. Sistnämnda
dag förklarade landsfogden, att han ansåge bindande bevis icke hava framkommit
för att den verksamhet, för vilken utlänningarna misstänkts, varit
riktad mot Sverige eller eljest straffbar, och att han därför icke komme att
ställa dem under åtal. I samband därmed förklarade han, att de anhållna icke
vidare skulle betraktas såsom kvarhållna som misstänkta för brott.

Den mycket omfattande polisutredningen gav emellertid vid handen, att en
noggrannare övervakning av flertalet av de anhållna kunde vara påkallad. På
grund därav beslöt socialstyrelsen, att tretton av de anhållna utlänningarna
skulle kvarhållas i förvar jämlikt utlänningsförfattningarna. Beträffande sju
av de övriga hade Kungl. Maj:t tidigare meddelat beslut om utvisning eller

Äng. vissa
utlänningars
kvarhållande i
fängsligt förvar
m. m.

lii Nr 10. Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

Äng. vissa utlänningars kvar hall ande i fängsligt förvar m. m. (Forts.)
förpassning, varvid även liade föreskrivits att de icke finge mot sin vilja föras
till sina hemland eller till land, varest de kunde antagas icke åtnjuta trygghet
mot att bliva återsända till hemlandet (s. k. hemlandsklausul) samt vidare att
de i avbidan på verkställighet av utvisnings- eller förpassningsbeslutet skulle
hållas i förvar med rätt likväl för socialstyrelsen att förordna örn deras omhändertagande
för vistelse i förläggning. Beträffande dessa sju utlänningar
upphävde socialstyrelsen sina tidigare meddelade beslut örn deras omhändertagande
i förläggning, varigenom Kungl. Maj :ts beslut att de alternativt skulle
hållas i förvar trädde i tillämpning. Sammanlagt skulle således tjugu utlänningar
hållas i förvar. De återstående sex anhållna återfördes till förläggning.

Enligt utlänningsförfattningarna gäller som bekant, att utlänning icke får
hållas i förvar utöver två månader utan att ärendet underställts Kungl. Maj :t.
Till åtlydnad av denna föreskrift anmälde socialstyrelsen den 10 februari 1943
hos Kungl. Majit frågan örn det vidare förfarandet med de tjugu kvarhållna
utlänningarna, Sedan Kungl. Majit inhämtat utlåtande från fångvårdsstyrelsen
angående möjligheten att genom styrelsens försorg anordna en ur olika
synpunkter lämplig förvarslokal, meddelades beslut i ärendet den 19 februari
1943. Socialstyrelsen och utlänningsnämnden, frånsett en reservant, hade varit
eniga om att åtta av utlänningarna borde kvarhållas i förvar tills vidare.
Kungl. Majlis beslut fattades i överensstämmelse härmed. De övriga tolv utlänningarna
skulle återföras till förläggning. I samband härmed meddelade
Kungl. Maj :t utvisningsbeslut med hemlandsklausul beträffande dem av de
tjugu utlänningarna, för vilka sådant beslut icke tidigare fattats.

För att ge en föreställning örn de skäl som varit bestämmande för de vidtagna
åtgärderna kan jag hänvisa till utlänningsnämndens yttrande i ärendet.
Nämnden uttalar bl. a„ att nämnden av polisutredningen funnit framgå, att
vid förläggningen å Långmora sedan längre tid varit organiserad instruktionsverksamhet
bland en viss grupp av internerna med kommunistisk åskådning
samt att denna verksamhet haft till syfte att utbilda deltagarna i bruket av
vapen och användning av sprängämnen för sabotage eller annat liknande ändamål.
Sannolika skäl föreligga, att sådan instruktionsverksamhet, örn ock i
mindre omfattning, förekommit även vid förläggningen i Smedsbo. Utredningen
ådagalägger icke att denna verksamhet, innefattat förberedelse eller försök
till bestämt brott, ej heller kan utredningen anses innefatta bindande bevis
örn att verksamheten åsyftat att förbereda handlingar, som skulle rikta sig
mot Sverige eller svenska intressen. Vad som förekommit får dock anses innebära
stark sannolikhet för att, under förutsättning av ett visst utrikespolitiskt
läge, i deltagarnas planläggning ingått även handlingar av sistnämnda slag.
Med hänsyn härtill anser nämnden att till förebyggande av fara för Sverige
och svenska intressen särskilda säkerhetsåtgärder erfordras mot de för ifrågavarande
verksamhet närmast ansvariga, Behovet av sådana åtgärder torde enligt
nämndens mening föreligga under hela den tid kriget varar eller till dess
de nuvarande förhållandena eljest väsentligt förändrats.

Vid besvarande av den andra av herr Brandt framställda frågan vill jag
först i korthet redogöra för gällande bestämmelser örn kvarhållande av utlänning.

Enligt särskilda bestämmelser i utlänningslagen äger länsstyrelse eller polismyndighet,
i avvaktan på beslut om utvisning, förpassning eller avvisning
av utlänning, taga honom i förvar. Kan beslut om utvisning, förpassning eller
avvisning ej genast verkställas, får länsstyrelse eller polismyndighet taga utlänningen
i förvar i avvaktan på verkställigheten. I båda dessa fall gäller,
att utlänningen icke får hållas i förvar utöver två månader utan att ärendet

Onsdagen den 17 mars 1943 £. m.

Nr 10.

Ang. vissa utlänningars kvarhållande i fängsligt förvar m. m. (Forts.)
underställts Kungl. Majit. Enligt en särskild av Kungl. Majit med stöd av
utlänningslagen utfärdad författning äger vidare socialstyrelsen, när beslut
om utvisning, förpasssning eller avvisning ej kan verkställas, eller eljest särskild
anledning föreligger, förordna örn utlännings omhändertagande för vistelse
i förläggning. Det har för att möjliggöra att disciplin upprätthålles i
förläggningarna ansetts erforderligt att ge socialstyrelsen befogenhet att förordna,
att utlänning, som omhändertagits i förläggning, skall tagas i förvar.
Även i detta fallet gäller, att utlänningen icke må hållas i förvar utöver två
månader utan att ärendet underställts Kungl. Maj :t. Innan socialstyrelsen
meddelar förordnande örn utlännings omhändertagande i förläggning, skall
yttrande i ärendet inhämtas från utlänningsnämnden. Har nämnden eller någon
dess ledamot avvikande mening mot socialstyrelsen, äger utlänningen genom
besvär bringa frågan örn hans internering under Kungl. Majits prövning.
Fråga örn kvarhållande av utlännmg i förläggning skall minst en gång örn
året omprövas av socialstyrelsen. Även vid sådan prövning skall utlänningsnämnden
höras, och ärendet kan under samma förutsättningar som vid det
första kvarhållandet bringas under Kungl. Majits prövning.

Ansvaret för utlännings kvarhållande i förvar eller förläggning utöver en
tid -av högst två månader åvilar således Kungl. Maj :t eller i vissa fall utlänningsnämnden
jämte den beslutande myndigheten.

Utlänningsnämnden är ett gentemot administrationen fristående centralt organ,
vars medlemmar ge uttryck åt den allmänna medborgerliga uppfattningen
och som handla under samma ansvar som örn de tjänstgjorde i en domstol.
Nämnden skall bestå av tre ledamöter, varav en skall vara eller hava varit
innehavare av domarämbete och en äga erfarenhet rörande internationella
rättsfrågor.

För att belysa den omfattning i vilken utlänningar tagas i förvar eller förläggning
vill jag nämna, att av de inemot 30,000 utlänningar som nu uppehålla
sig i Sverige, den 1 mars i år endast 20 höllos i förvar för längre tid
än två månader efter Kungl. Majits prövning. Enligt beslut av socialstyrelsen
eller av länsstyrelse höllos vid samma tid 66 utlänningar i tillfälligt förvar
i fångvårdsanstalten 126 voro omhändertagna i förläggningar anordnade
av socialstyrelsen.

I detta sammanhang vill jag vidare erinra örn att utlänningsärenden, som
äro föremål för Kungl. Maj :ts prövning, handläggas inom olika departement.
Sålunda beredas i utrikesdepartementet ärenden rörande utlännings inresa i
riket. Inom socialdepartementet handläggas ärenden örn anordnande av utlänningsförläggningar
och örn de internerades behandling i förläggningarna. Till
socialdepartementets verksamhetsområde höra även ärenden rörande utlännings
rätt att antaga arbetsanställning.

På justitiedepartementet ankommer att bereda lagstiftningsfrågor samt
ärenden örn intagning i förläggning, örn tagande i förvar samt örn utvisning
och förpassning, vilka efter besvär eller underställning skola avgöras av
Kungl. Maj :t. Dessa ärenden äro alltså i stort sett sådana som röra inskränkning
i utlänningars rörelsefrihet inom riket — frånsett dock nyssnämnda på
socialdepartementet ankommnade ärenden. Besvär över socialstyrelsens beslut
om förpassning, omhändertagande i förläggning eller annan begränsing i utlännings
rörelsefrihet kunna anföras hos Kungl. Maj :t i sådana fall då utlänningsnämnden
eller någon dess ledamot haft en från socialstyrelsens beslut
avvikande mening. Underställning skall som jag förut nämnt ske, om socialstyrelsen
eller länsstyrelse finner anledning föreligga att hålla en utlänning
i förvar mer än två månader. Dessutom äger myndighet rätt att i tvivelak Första

kammarens protokoll 10J/S. Nr 10. 2

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

Äng. vissa utlänningars kvarliållande i fängsligt förvar to. to. (Forts.)
tiga fall underställa ett ärende Kungl Maj:ts prövning. Sådan underställning
förekommer i ej obetydlig omfattning.

Av det sagda torde framgå, att i justitiedepartementet i regel icke handläggas
ärenden, som icke förut prövats av underordnad myndighet. Det förut
berörda ärendet rörande kvarhållande i förvar av interner från Långmora
och Smedsbo hade således prövats såväl av polismyndighet som av socialstyrelsen,
innan det överlämnades till departementet i enlighet med förut
omtalade regler.

Vid fråga om utlännings hållande i förvar eller förläggning bör märkas,
att frihetsberövandet icke är ovillkorligt. Utlänningen äger alltid rätt att,
när han så önskar, lämna riket. Emellertid förekommer ofta att utlänning
icke kan lämna riket, därför att det icke finnes något annat land dit han
kan resa. Detta är numera det vanliga fallet i fråga örn de politiska flyktingarna.

Beträffande de politiska flyktingarna yttrade andra lagutskottet vid 1936
års riksdag i sitt utlåtande (nr 53) i anledning av motioner rörande utlänningskontrollen,
att utskottet för sin del ansåge, att, med tillämpning av de
för utlänningarnas vistelse härstädes i allmänhet gällande bestämmelserna,
politiska flyktingar borde erhålla ett sådant bemötande, att under iakttagande
av vårt eget lands intressen berättigade humanitära hänsyn bliva tillgodosedda.
En oeftergivlig förutsättning härför måste emellertid vara den, att
utlänningen under sitt uppehåll här förhåller sig fullt neutral. Politisk agitation
bör icke förekomma. Ej heller böra stämplingar av något slag få bedrivas
vare sig mot vårt eget eller annat land. Utlänning, som ej ställer sig till
efterrättelse denna regel, som allmänt tillämpas, bör anses hava förverkat sin
asylrätt.

Under den tid som förflutit sedan detta uttalande gjordes har Kungl. Maj:t
icke i något fall fråntagit en politisk flykting hans asylrätt. Sådana förändringar
ha inträffat i världen, att det av humanitära hänsyn ansetts icke böra
ifrågakomma att sända en utlänning, vilken icke uppfyllt de krav som äro
förutsättning för asylrätt, tillbaka till ett land, från vilket han tidigare flytt
av politiska orsaker. Då en sådan utlänning därför fått tvärstanna här i riket,
trots att han i princip förverkat sin asylrätt, har det befunnits nödvändigt
att vidtaga sådana åtgärder beträffande honom, att han förhindrats att
i fortsättningen skada Sverige eller svenska intressen. Behandlingen av utlänningen
har varit beroende av den fara, som ansetts föreligga av att han
tillätes fritt röra sig här i riket. I de flesta fall har det varit tillräckligt att
anvisa honom särskild uppehållsort. I andra fall har han omhändertagits i
förläggning. Slutligen har det i enstaka undantagsfall visat sig, att icke ens
vistelse i förläggning inneburit tillräcklig säkerhet. Den enda utvägen har
då varit att taga utlänningen i förvar. Så var fallet med åtta av de tjugu
utlänningarna från Långmora och Smedsbo förläggningar. I samtliga fall,
då Kungl. Majit fattat beslut örn utlännings hållande i förvar, har utlänningen
varit i förhör inför administrativ myndighet eller blivit fälld till
straff av domstol.

Jag vill nämna, att liknande åtgärder vidtagits i ett land med förhållanden
likartade våra, nämligen Schweiz, där antalet utlänningar för närvarande
torde utgöra mellan 16,000 och 17,000 eller ungefär hälften så många
utlänningar som vi ha. En jämförelse ur humanitära synpunkter mellan sådana
åtgärder i Schweiz och i vårt land utfaller helt visst icke till vår nackdel.

önskan att skydda svenska intressen genom att på ett eller annat sätt omhändertaga
farliga utlänningar innebär icke att dessa utlänningar därför

Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

Nr 10.

Ang. vissa utlänningars kvarhållande i fängsligt förvar m. m. (Forts.)
skola behandlas som brottslingar. Utlänningen bör erhålla de förmåner under
frihetsberövandet, som säkerhetskravet tillåter. De utlänningar som skola
hållas i förvar under längre tid ha sammanförts i särskilt iordningställda
lokaler inom rannsakningshäktet i Kalmar. En proposition om anvisande av
medel för förbättrande av dessa lokaler i olika avseenden är föremål för behandling
i riksdagen. Åtgärder ha även vidtagits för att i anslutning till
Kalmarförläggningen anordna en trädgårdskoloni, där utlänningarna under
fångvårdsmyndighetens uppsikt skulle kunna få ägna sig åt arbete i det fria,
särskilt trädgårdsarbete. Frågan örn behandlingen av de utlänningar, som
omhändertagits i de av socialstyrelsen anordnade förläggningarna var under
förra året föremål för utredning av särskilda inom socialdepartementet tillkallade
sakunniga och deras förslag ha numera i stort sett genomförts.

Den nuvarande utlänningslagen av år 1937, vars giltighetstid ursprungligen
bestämdes till fem år, har genom lag förra året erhållit förlängd giltighet
under ytterligare tre år eller således t. o. m. 1945 års utgång. De omvälvningar
på det utrikespolitiska området, som inträffat efter lagens tillkomst,
ha nödvändiggjort betydande skärpningar i utlänningskontrollen och
medfört att åtgärder av skilda slag måst vidtagas för att möta de krav som
nya och ofta skiftande förhållanden ställt. De erforderliga föreskrifterna ha
meddelats med stöd av utlänningslagen i form av administrativa författningar.
En översyn av dessa författningar med hänsyn till vissa praktiska
krav gjordes under senare hälften av förra året. Därvid övervägdes även
den av första lagutskottet vid 1942 års riksdag väckta frågan örn en revision
jämväl av de lagbestämmelser som angiva grunderna för behandlingen
av sådana utlänningar, vilkas rörelsefrihet anses böra mera avsevärt inskränkas.
Det syntes emellertid erforderligt att i fråga örn de lagändringar, som
kunna befinnas påkallade, verkställdes en mera ingående utredning, då härvid
borde prövas åtskilliga spörsmål av såväl rättslig som organisatorisk art
på ifrågavarande område. För en sådan mera omfattande utredning torde
särskilda sakkunniga böra tillkallas. Med hänsyn till att utlänningslagens
giltighetstid utgår med år 1945, skulle det under alla förhållanden vara erforderligt
att under nästa år tillkalla sakkunniga för att förbereda dess revision.
Utan tvivel skulle det vara av vikt att sakkunniga tillkallades redan
under innevarande år för att vid sidan av detta arbete fylla uppgiften att
vara ett utredningsorgan, åt vilket bl. a. kan lämnas i uppdrag att planlägga
åtgärder som kunna bliva erforderliga för att bemästra sådana problem som
uppstå i händelse av nya växlingar i det utrikespolitiska läget och därav
eventuellt följande befolkningsrörelser och verkningar på vår utlänningspolitik.
I den mån dylika händelser eller omständigheterna i övrigt skulle göra
det erforderligt eller önskvärt, bör givetvis utredningen framlägga förslag
till lagändringar utan avvaktan på att giltighetstiden för den nuvarande utlänningslagen
utgår.

Herr Brandt: Herr talman, herr statsråd! Jag tackar för det utförliga
svaret, som ju redan på grund av sin längd berha tröttat vid uppläsningen. Dessvärre
fick jag icke tillfälle att ta närmare del av herr statsrådets svar, förrän
då jag kom hit strax före plenums början, men jag har likväl hunnit skaffa mig
första lagutskottets utlåtande nr 60 för i fjol och har hunnit ha ett kort samtal
med rektor Gillis Hammar från Birkagården, en man som torde lia inlagt större
förtjänster örn våra flyktingar än flertalet andra svenskar.

1937 års utlänningslag förnyades i fjol på fem år, och första lagutskottet
yttrade därvid i sitt utlåtande bl. a.: »Då nu utlänningslagen avses skola förlänas
förlängd giltighet vill utskottet fästa uppmärksamheten vid att bestäm -

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

Äng. vissa utlänningars kvarhållande i fångsligt förvar m. m. (Forts.)
melserna i densamma i stor utsträckning ersatts eller fullständigats genom bestämmelser
som Kungl. Maj :t utfärdat med stöd av 54 § i lagen» — det är den
grundläggande lagbestämmelsen. »Enligt denna paragraf må Konungen, i händelse
av krig eller fara för krig» o. s. v. »med avseende å utlännings rätt att
inkomma eller uppehålla sig i riket eller att vistas å viss ort inom riket meddela
de särskilda bestämmelser som må finnas nödiga».

Det är en mängd administrativa förordningar, som grunda sig på denna
bestämmelse i 54 § och det är kanske inte ens känt av alla i riksdagen, att vi
till och med ha hemliga kungörelser, som grunda sig på denna lagbestämmelse.

Utskottet sade vidare strax före klämmen, att utskottet, som vitsordar behovet
av särskilda åtgärder på förevarande område, har funnit starka skäl
tala för att vissa av dessa åtgärder till sina huvudgrunder regleras i lag. —
Det är just detta, som man önskar och som man behöver!

Då man vänder sig emot det sätt, på vilket åtskilliga flyktingar behandlats,
gör man det icke därför att de måhända skulle ha misshandlats eller överhuvud
taget blivit illa behandlade utan därför att behandlingssättet inte är
tillräckligt tryggat genom bestämmelser i författningar, som ha lags karaktär.

Då utskottet redan i fjol har uttalat sin förväntan att denna fråga skulle
tagas under övervägande, må man därför nu spörja: »Vad har då gjorts?»

Det framgick ju av vad herr statsrådet mot slutet av sitt anförande nämnde,
att man har uppmärksamheten fästad vid dessa frågor, men faktum står ju
ändå kvar, att ingenting åtgjorts, utan att flyktingar i viss mån äro rättslösa,
beroende av administrativa bestämmelser — stundom kanske av administrativt
godtycke. Socialstyrelsen kan sålunda utan vidare — utan att ens höra utlänningsnämnden
— ta i förvar, d. v. s. sätta i fängelse, personer, som befinna sig
på förläggning. Jag fick nyss den upplysningen, att i januari i år sju internerade
togos från Långmora och sattes i fängelse i Falun, och detta på grund av rena
bagateller. Anledningen därtill kunna vi naturligtvis inte styrka. Jag förmodar,
att socialstyrelsen har den uppfattningen, att det finns tillräcklig anledning
därtill, men därom få vi intet veta; därom vet inte heller Kungl. Maj:t
något och torde inte få veta något, annat än i vissa speciella fall. Jag har
fått en upplysning, som naturligtvis kan vara oriktig, att anledningen till
att åtminstone ett par av dessa interner i januari fördes från Långmora till
Falun, där de sattes i fängelse, var rena struntsaker: man hade kommit i diskussion
örn sockerbitarna — sockertilldelningen kanske var något otillräcklig
— och tillåtit sig att borsta tänderna på natten, vilket icke ansågs lämpligt.
Det är på grund av dylika för oss okontrollerbara struntsaker som det skulle
ha hänt att personer helt enkelt satts i fängelse och suttit inspärrade under
lång tid! Förhållandena på Långmora äro mycket besvärliga, och det tillämpas
ibland mycket egendomliga bestämmelser där: sålunda få vakterna icke
ens tala med internerna. Det är inte riktigt mänskliga förhållanden, och somliga
säga, att det är värre där än på Långholmen.

Det finns ju en utlänningsnämnd, och herr statsrådet har erinrat örn dess
sammansättning, att den består av aktade män i framskjuten ställning med
långvarig erfarenhet som domare eller eljest med erfarenhet rörande internationella
rättsfrågor. Ingen betvivlar, att dessa män äro redbara och präktiga
män, som göra vad på dem ankommer för att flyktingarna icke skola bli orättvist
behandlade. Men det är först och främst att märka, att socialstyrelsen inte
alltid är lagligen skyldig att höra utlänningsnämnden i dylika frågor och därmed
lämnas en inblancofullmakt, som faktiskt upphäver lag. Vidare: utlänningsnämnden
anställer ju inte själv förhör med flyktingarna utan är för sitt
omdöme beroende av polisens omdöme och av socialstyrelsens omdöme, och jag
djärves ifrågasätta, örn vi alltid kunna räkna på det bästa omdöme från poli -

Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

Nr 10.

Ang. vissa utlänningars liv arinda ande i fängsligt förvar m. m. (Forts.)
sen eller ens från socialstyrelsens chef, som ju faktiskt i ett uppmärksammat
fall visat mycket stor omdömeslöshet. En och annan förvånar sig till och med
över att denne man ännu tillätes förvalta sitt höga ämbete. Vilken omdömeslöshet
polisen och även de högsta polischefer kunna göra sig skyldiga till framgår
av åtskilliga erfarenheter. Här i denna kammare erinrade för inte eå länge
sedan universitetskansler Undén örn den, som han sade, häpnadsväckande omdömeslöshet,
som en hög polischef hade lagt i dagen. I herr statsrådets^ framställning
finnes ett citat, som jag skall be, då det är mycket kort, att få återge.
Det var där fråga örn de skäl, som varit bestämmande för de vidtagna åtgärderna
gentemot internerna i Långmora, och herr statsrådet hänvisar då till
utlänningsnämndens yttrande i ärendet, när denna nämnd bl. a. uttalar »att
nämnden av polisutredningen funnit framgå, att vid förläggningen å Långmora
sedan längre tid varit organiserad instruktionsverksamhet bland en viss
grupp av internerna med kommunistisk åskådning samt att denna verksamhet
haft till syfte att utbilda deltagarna i bruket av vapen och användning av
sprängämnen för sabotage eller annat liknande ändamål».

Detta låter ju alldeles fruktansvärt, och dock säger jag, skäligen respektlöst:
jag fruktar att det är en veritabel rövarhistoria. Jag vet naturligtvis intet
med visshet, men sannerligen om polisen eller utlänningsnämnden vet bättre
besked. Vad som i alla fall är säkert är, att man på Långmora liksom på
Smedsbo har studiecirklar bland internerna. Och det hände sig en gång, när
man skulle välja ämnen för en studiecirkel, att det var någon, som föreslog
en nyutkommen bok av en svensk officer örn rätta sättet att handhava vapen.

Det är ju alldeles barockt att bara komma på den tanken, då det inte behövs
mera för att man skall misstänkas för de allra hemskaste planer! Men
kanske det hela var mycket oskyldigt. Genom domstolsförhandlingar kan sådant
otvetydigt fastslås, men så skedde inte här. Slutet på det hela blev dock
att man inte ansåg, att det förelegat något brott. Men å andra sidan tyckte
nämnden ändå att det var allvarligt, och den ansåg med hänsyn härtill att
»till förebyggande av fara för Sverige och svenska intressen särskilda säkerhetsåtgärder»
erfordrades.

Ja, det är klart, att Sveriges trygghet och säkerhet måste gå före allting annat,
men man får ta litet resonligt på den saken också. Jag kan inte låta bli att
ännu en gång erinra örn den fråga, som vidrördes av herr Undén, när justitieombudsmannens
berättelse var före här i kammaren. Det var en högt uppsatt
polisman, som — utan tvivel i allvarlig nitälskan om Sveriges säkerhet —
på grund av ett anonymt brev av sådant innehåll, att örn det hade, upplästs
för kammaren, kammarens ledamöter skulle ha brustit i skratt däråt, vidtog
allvarliga åtgärder mot oförvitliga och pålitliga svenska patrioter. När något
sådant kan ske på det friska trädet, örn man skall kalla säkerhets- eller osäkerhetschefen
för ett friskt träd, kan man förstå vad som kan ske på det
torra — med poliser i lägre ställning.

Rektor Hammar har talat med några av de interner, som .skulle ha varit
inblandade i »förberedelser» för sabotage. Någon visste förmäla, att det hade
pratats något örn den situation, som kunde tänkas uppstå, örn Sverige, bleve
ockuperat. Vad skulle då dessa stackars rättslösa interner ta sig till? Är det
märkvärdigt, om de diskutera detta sins emellan? Härvidlag vet man, som sagt
inte annat besked än polisrapportens, men man kan kanske inte absolut lita
på den, och herrarna skulle utan tvivel brista ut i ett gott skratt, om jag kunde
berätta något ur polisrapporten. Inte för att jag vet vad som står där, ty rapporten
är förstås hemligstämplad, men lito kan man ju ana när man hör följande
historia, sorn jag har ur annan källa. En av internerna hade på sin vägg
en tavla av en holländsk målare, van Gogh. Tavlan föreställde ett landskap

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

Äng. vissa utlänningars kvarhållande i fängsligt förvar m. m. (Forts.)
ined en bro. Polismännen, som förhörde honom, frågade örn han ämnade demonstrera
denna tavla i de studiecirklar, där man planerade sabotagedåd för
att spränga broar -— ja, herrarna kunna själva tänka sig! Rättssäkerheten i
Sverige är faktiskt om icke upphävd — det är ett överord — så dock naggad
i kanten, då det gäller behandlingen av utlänningar.

lin anonym anmälan kan ibland vara tillräcklig för att rättssäkerheten skall
åsidosättas, det veta vi av ett speciellt uppmärksammat fall. Vi veta också, att
det har förekommit sådana anmälningar emot andra personer, som sedan tagits
i förvar eller insatts i interneringsläger. Men även om anmälan icke är anonym,
kan rättssäkerheten sättas i fara på grund av en fullständigt ogrundad
anmälan för spioneri. Rektor Hammar, som väl tillåter att jag nämner hans
namn här -— och det är ett namn, som kan nämnas med ära och heder -—• berättade
nyss i telefon en historia om en tysk och en norrman, som bott på ett
pensionat här i Stockholm. På något sätt blevo de brouillerade med värdinnan,
som sade: »Akta er så att jag inte anmäler er för spioneri!» Ingen av dem
hade ont samvete utan skrattade åt saken, men sannerligen anmälde inte gumman
dem för spioneri och de blevo hämtade av polisen! Rektor Hammar talade
med. tysken på Kungsholmsfängelset och frågade: »Vad har ni hittat på?
Varför sitter ni här?» — »Det har ingen upplyst oss örn», svarade tysken
och drog historien om vad pensionatsvärdinnan sagt. Åtta månader hade han
då suttit inne, men vem känner detta fall och vem talar örn det? Ingen! Det
är ganska upprörande att en människa på detta sätt kastas i fängelse utan dom.
Bland dessa interner eller i förvar tagna utlänningar finns det personer, som
utan rättslig undersökning de facto suttit fängslade under tre och ett halvt år.
Är det icke tillräckligt allvarligt detta? Spionerilagen är mycket tänjbar och
det skall inte så värst mycket till för att man skall bli fast enligt den —-tänk bara på de tre herrar, som den där säkerhetschefen tog hand örn såsom
misstänkta för spioneri! — men ändå behöver man ytterligare förordningar.
När man inte tilltror sig att kunna komma fram på »spionerivägen», försöker
man med den andra vägen: man får hand örn vederbörande för internering.

Jag tror inte, att vi svenskar, då det gäller vårt förhållande till flyktingarna
ha skött oss riktigt bra och hedrande. Det råder obestridligen i viss utsträckning
ett administrativt godtycke. Varför inte skicka hem till Norge norska
quislingar, och varför inte behandla norska patrioter i Sverige precis som
svenska, så att de få åtnjuta svensk medborgares rättssäkerhet? Jag fick just
då jag gick in här i kammaren stucket i min hand en kopia av ett brev till
socialstyrelsen och författat av en norrman vid Långmoraförläggningen. Han
tillhör de intellektuella och synes vara författare. Han anhåller vördsamt att
bli frigiven från förläggning respektive förvaring, »så att jag kommer i tillfälle
att återförenas med min hustru, som är bosatt i Stockholm och anställd vid
norska kungl, legationens flyktingsbyrå därstädes». Han fortsätter: »Som socialstyrelsen
säkerligen är underrättad örn, kom jag, tillsammans med min hustru,
över gränsen den 14/„ 1942 som politisk flykting, och har sedan dess. i ena
eller andra formen, varit i förvar. Ställd inför rätten den 4 januari 1943 för
^olagligt återvändande till riket’ blev jag av rätten frikänd, och detta utslag
har av allmänna åklagaren icke överklagats.» Han ifrågasätter, örn han inte
utan^risk för Sveriges säkerhet skulle kunna få använda sin tid bättre än med
att såga ved på Långmora »genom att få tillåtelse till att popularisera Esasias
Tegnér och andra svenska vitterhetens stormän inför en norsk, och kanske
nordisk, publik». Han hänvisar till flera kända norska och svenska män, lektor
Sven Lönborg, författaren Gunnar Reiss Andersen och redaktör Torsten Tegnér
m. fl. Det är ju onekligen ett ganska konstigt fall. Det kan ju hända, att

Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

Nr 10.

Äng vissa utlänningars liv arhållande i fängsligt förvar m. m. (Forts.)
nian måste hålla denne norrman i förvar, men nog vore det gott, örn den saken
undersöktes på något mera tillförlitligt sätt än som faktiskt sker. h ramior
allt måste vi vända oss mot det förhållandet, att socialstyrelsen faktiskt enligt
bestämmelse i författningen kan utan vidare, när helst den tycker och pa
de mest ogrundade skäl — prat av vakter och dylikt — sälta internerade i
fängsligt förvar. Det finns säkert i Sverige åtskilliga svenskan, som var for
sig äro mycket farligare, i ett visst utrikespolitiskt läge, än alla de dar tjugu
internerna tillsammans. De äro visserligen svenskar och de andra utlänningar,
men det är svårt för enkla människor att inse, att det skall vara nödvändigt
att det är en så väldig skillnad. Vi svenskar åtnjuta rättssäkerhet, men dessa

utlänningar ha det icke. tt

Det föreligger en motion vid denna riksdag av professorerna Unden och Holmbäck
örn ändrade bestämmelser angående utlännings tagande eller kvarhaJ lande
i fängsligt förvar, och riksdagen kommer således längre fram att ia tillfälle
att diskutera denna fråga ännu en gång. I denna motion säges bland annat:
»Enligt gällande utlänningslag kan en utlänning genom beslut av administrativ
myndighet hållas i fängsligt förvar för obegränsad tid, när ett utvisnings-,
förpassnings- eller avvisningsbeslut på grund av rådande förhållanden ej kan

verkställas.___Utlänningen kan sålunda berövas sm frihet för kortare eller

längre tid utan att ha tillfälle att föra sin talan på det sätt som tillförsäkras varje
för brott åtalad person. Interneringen i fängelse sker dock utan att något brottsligt
förfarande, som är åtalbart i Sverige, lägges honom till last Rättssäkerheten
kräver att ökade garantier för en allsidig och rättvis provning av dessa

intemeringsfrågor skapas». „ „ c.. • „

Jag förmodar att uttrycket intemeringsfrågor syftar aven pa förvaring, som
iu är en något allvarligare art än internering i läger. — »En utväg synes vara»,
heter det vidare, »att införa ett domstolsförfarande, i analogi med vad som galler
vid utlämning av för brott anklagade, såsom betingelse för ett beslut örn
fäno-sligt förvar utöver viss kortare tid. Utlänningen skulle därigenom la tillfälle
att framföra sina synpunkter och bevaka sina intressen i samma lonner
som för brott åtalade personer. Domstolen borde lämpligen efter slutad handläggning
avgiva yttrande angående det av administrativ myndighet vickta
spörsmålet örn fängsligt förvar ay utlänningen Under abeiröpnnde av vad har
anförts hemställes, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit anhaller. örn förslag
till innevarande års riksdag om sådana ändringar och kompletteringar a
utlänningslagen att beslut örn utlännings tagande eller kvarhallande i långsint
förvar icke må meddelas av administrativ myndighet annat an såsom provisorisk
åtgärd utan att ett domstolsförfarande föregått beslutet.» — Det synes
mig, att man i avvaktan härpå borde förfara med mycket stor varsamhet och

Jag upprepar ännu en gång min tacksägelse till herr statsrådet. Jag är mycket
glad över att denna fråga kommit fram, inte endast darfor att vi i riksdagen
gärna vilja höra svaret, utan därför att detta langa svar utan tvivel
blir offentliggjort i pressen. Frågan om flyktingarnas behandling fördes pa ta
redan i remissdebatten, och jag hade hoppats på ett svar redan da, men bättre

^ Ja^hoiS? att riksdagen skall bifalla herrar lidéns och Holmbäck* motion
och att följaktligen en välbehövlig ändring skall komma till stand. Det skulle
ha glatt mig, örn herr statsrådet hade funnit tillfälle att i sitt atif oi ande aven
för sin del poängtera behovet och önskvärdheten av en rättslig grundval for
dessa administrativa åtgärder. Det bör väl vara en förnämlig uppgift för en
svensk justitieminister att se till att lag och icke administrativt godtycke reg
lerar flyktingsfrågan.

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

Äng. vissa utlänningars kvarhållande i fängsligt förvar m. rn. (Forts.)

Herr Holmström: Herr talman! Jag har, som kammaren torde veta, haft
tillfälle att titta litet närmare pa de förhallanden, örn vilka herr Frändt nu
talat, ehuru jag inte har något ansvar för dem. Jag skulle vilja tacka herr
Brandt, inte för det anförande han hållit här, långt därifrån! men för att herr
Brandt har interpellerat örn saken, så att herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
fått tillfälle att något klargöra dessa förhållanden.

Jag skall inte närmare sysselsätta mig med herr Brandis anförande. Jag
nödgas bara säga, att herr Brandt är märkvärdigt verklighetsfrämmande. Herr
Brandt tror på allt vad internerna säga. En intern talar med herr Brandt, och
en annan skriver, och herr Brandt tror genast vad de säga. Herr Brandt nämnde
att rektor Hammar talat med vissa interner, och vad de uppgivit för honom
tar herr Brandt, för .gott. Men vad myndigheterna ha sagt, tycks herr Brandt
inte .alls fästa sig vid. Jag finner det häpnadsväckande, att herr Brandt kunde
tillåta sig^ att här gent emot myndigheterna, särskilt mot polismyndigheterna,
lalla sådana yttranden, som han gjorde, t. ex. att det var rena »rövarhistorier»,
som de hade kommit med.

Jag skall bara påpeka ett par saker för att belysa vad jag säger. Herr
Brandt reagerar mot att internerna på Långmora kunna sändas till Falu fängelse.
När så sker, är det emellertid i rent disciplinerande syfte. Det är t. ex.
när det varit något uppträde vid anstalten, som kan urarta till slagsmål, ett
rymmngsförsök o. dyl., som man måste utan, vidare utredningar kunna isolera
deni pa Falu fängelse. Och det är, såvitt jag vet, inte någon längre tid, som
de la sitta där, utan endast en eller annan månad — möjligen kan det vara
något undantag.

Herr Brandts godtrogenhet kom starkt till uttryck, då herr Brandt talade
örn vilka smasaker det var, som föranledde att internerna sändes till Falun.
-Herr .Brandt talade om, att det var en som blev skickad till Falun för att lian
vant uppe pa natten för att borsta sina tänder. Inte tror väl någon, att en
intern sa, där mitt i natten far den idén, att han skall bege sig till toalettrummet
för att borsta tänderna! Han var naturligtvis ute i något annat ärende.
Men det talade han inte örn, utan skyllde på att han skulle borsta tänder■la’
ii4nisa .n ar JU Aldeles klar. Och beträffande polisutredningarna är det
ju alldeles givet,^ att om polisen frågar en intern om han gjort det och det,
sa nekar han. Frågar polisen om han deltagit i vissa sammankomster, så nekar
han. Det är ganska naturligt. Och frågar polisen en medintern t. ex.: Vad vet
nr örn honom? Har han deltagit, i några s. k. studiecirklar, där man undervisat
i spränglära och en del militära saker? Nej, absolut inte, svarar den tilliragade.
De arbeta i hemlighet och förråda inte varandra. De arbeta också
med stor försiktighet i dessa. s. k. studiecirklar. Jag vet att de vid sådana
sammankomster, när de gå in i rummet, flytta in nyckeln på insidan och regla
dörren, sa att ingen skall kunna överraska dem. Det är så det går till i verkligheten.

Jag har bara velat reagera mot att herr Brandt på detta sätt uppträder —
naturligtvis .1 god tro, men det är tråkigt att herr Brandt har en sådan god tro
— och tillvitar myndigheterna sådant som herr Brandt i sitt anförande nyss
gjorde.

Jag skall, herr talman, icke vidare uppehålla mig vid detta.

Herr Linderot: Herr talman! Det är ju klart, att det såväl för regeringen
som för de myndigheter, som ha att utöva den dagliga tillsynen över utlänningar
här i landet under kristiden, föreligger mycket stora svårigheter och
manga vanskligheter, och det har ju vid flerfaldiga tillfällen, då dessa frågor
behandlats här i riksdagen, såvitt jag förstår av alla erkänts, att dessa vansk -

Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

Nr 10.

Ang. vissa utlänningars kvarhållande i fängsligt förvar m. m. (Forts.)
ligheter nästan naturnödvändigt för utländska flyktingar måste medföra åtskilligt
obehag, som man under normala förhållanden inte gärna skulle vilja
föreställa sig kunde förekomma i en demokratisk stat. Men även om man erkänner
detta och beaktar myndigheternas svårigheter, så återstår det väl ändå
att också beakta, att åtskilliga utlänningar, vilka kommit hit till Sverige som
politiska flyktingar, röna en behandling, som är absolut obegriplig för våra
vanliga betraktelsesätt, och en behandling som myndigheterna, inklusive herr
justitieministern, icke tillfredsställande kunna förklara orsaken till. Jag kan
inte hjälpa, att jag vid avlyssnandet av herr justitieministerns utförliga redogörelse
för de nu påtalade fallen rörande Långmorainternerna icke fick
klart för mig, varför de äro utsatta för den behandling som de röna. Det vore
väl ändå det minsta man kunde begära, att det gåves en klar redogörelse för
varför flyktingarna behandlas på detta sätt. Sedan återstår ju frågan, om
man anser sig kunna godkänna myndigheternas skäl — den kunde man ju diskutera
sedan — men här finns faktiskt ingenting att ta i. Man kan inte ens
diskutera, huruvida de skäl som föreligga kunna vara överhuvud taget godtagbara.

Herr justitieministerns förklaring, att det är bara tjugu personer av så och
så många tusen flyktingar, som nu hållas i förvar, låter ju rätt sympatisk,
men om vi ta och översätta det i och för sig inte så värst stötande uttrycket
att hållas i förvar till vanlig svenska från juristsvenskan, så betyder det: man
tar en människa, och på obestämd tid, utan angivande av anledning, låser man
in denna människa i en cementerad kammare, som är tre meter lång och två
meter bred, med galler för fönstren, och låter denna människa sitta i den cementkammaren,
inlåst under dubbla riglar, för obestämd tid och utan angivande
av skäl. Det är innebörden i herr justitieministerns annars så sympatiska
förklaring, att man bara har tjugu stycken, som hållas i förvar. Ja, det
är bara tjugu stycken, och det är ju ingenting, statistiskt sett, men det är
tjugu människor. Det är människor liksom jag och herr justitieministern och
herr Gärde, som är ordförande i utlänningsnämnden. Det är tjugu människor,
som inte veta varför de skola sitta inlåsta i en cementkammare.

Herr Holmström var uppe och försökte förklara saken- De hade låst dörren
inifrån, och sedan hade de talat om sprängämnen — tror herr Holmström, ty
nian skall tro myndigheterna, och man skall inte tro internerna. Jag har annars
ett brev liggande här, men jag skall inte föredra det, ty man skall inte
tro dem. Nå, örn vi nu hålla oss till myndigheterna, herr Holmström, vad säga
myndigheterna? De säga enligt utlänningsnämnden, att sannolikhet föreligger,
att dessa personer kunde ha planerat någonting — vad vet inte utlänningsnämnden,
men det finns sannolikhet att de kunde lia planerat någonting. Detta
någonting är icke riktat mot Sverige. Det kan icke anses vara ens sannolikt,
att det skulle utgöra någon brottslig handling, riktad mot Sverige, och det är
inte ens förutsatt av utlänningsnämnden, som stöder sitt utlåtande på polisutredningen,
att de lia planerat någonting brottsligt alls. Men man kan tänka
sig, att dessa utländska flyktingar, som •—- för att använda juristspråk —
nied sannolikhet skulle riskera sina liv, örn dc fidio i en eventuell ockupationsmakts
händer, inför faran för att också Sverige kunde dragas in i dessa förfärliga
förhållanden kanske ha resonerat om hur do skulle bära sig åt vid
en ockupation. Det är, herr Holmström, vad myndigheterna lia kunnat tala
örn för oss. Alltså: vi tro myndigheterna, herr Holmström, vi tro inte internerna.
Vill herr Holmström då taga ordet en gång till och tala örn, varför man
på dessa myndigheters utsago skall låsa in, människor på obestämd tid i cementkammare
nied dubbla riglar. Då skulle jag bli herr Holmström lika tacksam
som herr Holmström var gent emot herr Brandt.

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

Äng. vissa utlänningars kvarhållande i fängsligt förvar m. m. (Forts.)

Men det återstår att tala om varför, herr Holmström! Jag skall be att få
tala om varför.

När kriget hade börjat, så förelåg det ifrån kriminalpolisintendenten i
Stockholm herr Martin Lundqvist en begäran till Stockholms stadsfullmäktige
att få flera kriminalkonstaplar. Han motiverade detta med att övervakningen
av utlänningar krävde en utökning av kriminalpolisens arbetskrafter,
och han anförde att arbetet växte undan för undan bland annat därför att
kriminalpolisen måste undersöka, huruvida politiska flyktingars åsikter voro
av den art, att de kunde komma i åtnjutande av asylrätt här.

Där lia vi en kärnpunkt, som vi skola titta på för att det annars mycket
dunkla behandlingssättet av flyktingar skall bli klart. Jag tillät mig att vid
det tillfälle, då kriminalpolisintendentens framställning behandlades, fråga:
Hur skall kriminalpolisen kunna undersöka flyktingarnas åsikter och därefter
konstatera, örn åsikterna äro sådana, att utlänningen kan beredas asylrätt
här i Sverige? En sådan utgångspunkt för kriminalpolisens arbete i flyktingsfrågor
är givetvis fullkomligt omöjlig. Det borde väl vara klart för alla, och
jag behöver inte taga upp tiden med att ge skäl för ett sådant påstående, att
utgångspunkten är omöjlig, ty det är klart att man inte kan undersöka en
människas åsikter, i synnerhet örn vi skola godkänna herr Holmströms karakteristik
av till Sverige flyktade utlänningar, nämligen att de samt och synnerligen
äro lögnaktiga. Då är det ju ganska hopplöst att få reda på deras
åsikter, i varje fall om man forskar efter de verkliga åsikterna.

Emellertid är det ju klart, att här ligger förklaringen till att vissa utländska
fHktingar få den behandling här, som med rätta upprör många människor.
Och vi som blivit upprörda över behandlingen ifråga ha icke blivit det av
politiska grunder. Det är kulturellt och humanistiskt verksamma personer,
som inte ha någon utpräglad politisk åskådning, som lia fört kampanjen för
en bättre behandling. Örn denna kampanj hade förts exempelvis av mig eller
av det kommunistiska partiet, så skulle detta förmodligen icke ha medfört
bättre behandling av politiska flyktingar utan möjligen sämre behandling, då
man nämligen gått ut ifrån att hysandet av en kommunistisk åsikt — och,
märk väl, det räcker här att man förmodar att vederbörande hyser en kommunistisk
åsikt — anses vara tillräcklig för att de skola hållas bakom lås och
galler. Det är inte bara den uppfattning, som förre kriminalpolistintendenten
i Stockholm hade, utan det är också utlänningsnämndens uppfattning, herr
Gärde. Örn herr Gärde skulle vilja se litet mindre juridiskt och litet mindre
fanatiskt på sådana här saker, skulle herr Gärde i utlänningsnämnden kunna
göra några goda gärningar för hit vinddrivna människor, som äro offer för
samtidens upprörda politiska tilldragelser, och dessa gärningar skulle icke
medföra den ringaste fara för det svenska rättssamhället eller för någonting
annat som är för svenska medborgare av intresse.

Jag försäkrar att åtskilliga av dessa flyktingar mycket noggrant följt polismyndigheternas
alla anvisningar om hur de skola förhålla sig för att kunna
rädda livhanken genom att få stanna kvar här i Sverige undan farorna i sina
respektive hemländer. Då är det ju underligt att man kan anföra sådana skäl,
som bl. a. herr justitieministern i dag har anfört för den behandling, för vilken
de äro utsatta. Herr justitieministern sade i sitt svar till herr Brandt, att man
söker att tillgodose berättigade humanitära intressen vid behandlingen av flyktingarna.
Jag måste fråga, vad herr justitieministern menar med berättigade
humanitära intressen, ty jag kan inte finna, alldeles bortsett från politiska
åsikter och uppfattningar, att något berättigat humanitärt intresse har blivit
tillgodosett vid behandlingen av flertalet av dessa flyktingar.

Jag tror visst inte att det är Guds bästa barn, som komma hit såsom flyk -

Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

Nr 10.

Ang. vissa utlänningars kvarhållande i fängsligt förvar m. m. (Forts.)
tingar. Det kan vara kriminella element, och det kan vara politiskt så fanatiska
element, att de trots alla föreskrifter från polismyndigheternas sida icke
avhålla sig från brottslig verksamhet. Allt detta är klart, och därom behöver
man inte diskutera. Men att det bland alla dessa flyktingar, som lia åtnjutit
en inhumanitär behandling, finns folk, i fråga örn vilka man icke kan anföra
något godtagbart sakligt skäl för en dylik behandling, det vet jag.

Det är inte för att jag skulle vilja draga en lans för några kommunistiska
flyktingar, som jag har tagit till orda. Denna sak är inte av så stort intresse,
att jag därför anser mig behöva ingripa i denna interpellationsdebatt. Men
det är faktiskt så, att det upprör varje människa, att man till den grad bortser
från berättigade humanitära synpunkter, som man gör^i det här fallet.

Jag skulle vilja sluta mina anmärkningar i den här frågan med en efterlysning.
Det är klart att då man, såsom herr Brandt gjorde, betygar sin respekt
för herr Gärde, är det alldeles riktigt att framhålla, att herr Gärde är en
verkligt allmänt aktad människa och jurist. Men örn vi skola säga precis samma
sak örn herr justitieministern och till och med örn socialstyrelsens chef,
herr Brandt, måste jag fråga: Ha dessa allmänt aktade män, som handlägga
dessa ärenden, tänkt mänskligt på denna sak? Det kanske låter illa att tala
så i en sådan församling som riksdagen i en fråga, som man tyckes betrakta
så ytterligt juridiskt, men icke förty är det det enda möjliga sättet att få
någon rättelse och kunna avtvå de chikaner gentemot det svenska folket, som
faktiskt myndigheterna här ha åstadkommit. Den enda möjligheten är att se
litet mänskligt också på dessa ting. Därför skulle jag vilja be att få efterlysa
människan i alla institutioner, som handlägga dessa ärenden. _

Jag vill inte att herr Gärde eller justitieministern eller socialministern eller
någon annan, som till äventyrs har med dessa saker att göra, skola betrakta
detta såsom en personlig förolämpning utan endast såsom ett konstaterande
av faktum, att hittills har man vid handläggningen av dessa ärenden saknat
människan, och då saknas också den humanitära syn på tingen, som herr justitieministern
tycktes tro vara förekommande vid behandlingen av utlänningar
i Sverige för närvarande.

Herr talman! Det kanske inte är vanligt att man i en interpellationsdebatt,
där man inte själv agerar huvudperson, upptar tiden så länge, som jag har
gjort, men det gäller i alla fall en hel del människor, som sitta inlasta utan
dom och rannsakning och utan angivande av något för svenska demokratiskt
sinnade medborgare godtagbart skäl. Jag vill inte använda några starka ord
och jag brukar inte excellera i sådana ord, men det är faktiskt en skamfläck
för det demokratiska Sverige, att man behandlar dessa utlänningar på sätt
som sker.

Herr Brandt: Herr talman! Jag tror inte att man vinner något på en
utsträckt diskussion, framför allt inte örn man avsiktligt ställer sig på den
nivå, som herr Holmström gjorde, då han mot mig riktar en ohemul beskyllning
att jag uppenbarligen skulle tro vartenda ord, som internerna säga, men misstro
vartenda ord, som säges från myndigheternas sida. .Tåg nämnde tvärtom, då
jag berättade bistorien örn studiecirkeln, att man inte riktigt vet vad den
går för och att man inte kan bilda sig något egentligt omdöme örn den, eftersom
handlingarna äro hemligstämplade. Då må man väl också ha rätt att lyssna
till internerna, liksom man lyssnar till polisens framställningar, i ali synnerhet
som, herr Holmström, polisen vid åtskilliga tillfällen faktiskt visat en häpnadsväckande
brist på omdöme. Man må kalla det en rövarhistoria eller ej,
men vad vill då herr Holmström sätta för namn på denna löjlighet? Det är dock
ett faktum, att en polis, en man, som har någon grad av bildning inför en repro -

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

Äng. vissa utlänningars kvarhållande i fängsligt förvar m. m. (Forts.)
(Fiktion av en tavla av van Gogh, på vilken fanns en bro, frågat, om internerna
demonstrerat den för att visa, hur man begår sabotagehandlingar. Jag protesterar
hövligt emot att herr Holmström, som jag eljest värdesätter högt, vill
komma med dylika argument. Jag vet att flertalet polismän, liksom t. ex.
officerare, är pålitliga, men vi lia sorn sagt tillräckligt många bevis för att
veta, att inte alla äro det. Jag finner det besynnerligt, att en så hederlig och
politiskt omdömesgill person som herr Holmström inte reagerar mot att personer
placeras i fängelse såsom fångar bara därför att väktaren eller polisen
säger, att de äro indisciplinära.

Jag vet inte vad historien örn tandborsten går för, men det är en löjlighet.
Bryr sig med förlov sagt herr Holmström örn att ta reda på de verkliga
skälen för vederbörandes införpassande i fängelse? Yad är det för skäl, som
lia gjort, att man tillgriper så kraftiga åtgärder som att inbura folk i fängelse,
när de tidigare fått vistas i en förläggning? Det är någonting högst allvarligt,
och jag tycker, att herr Holmström liksom var och en annan må väl vara medveten
därom. Det är väl inte i otid, som herrar Undén och Holmbäck väckt
en motion, i vilken man, liksom jag begärde det i remissdebatten, yrkar på att
man i större utsträckning skall få till stånd en rättslig prövning, så att vi i
varje fall känna, att godtycket blir så litet som möjligt.

Frågan örn flyktingarnas varaktiga internering är en allvarlig fråga också
ur den synpunkten, att många av dem ha familj. Här kommer en stackars
kvinna med barn och omtalar, att hon har 150 kronor i månaden, och hon frågar:
»Hur skall jag klara mig?» Flera av dessa interner ha varit i Sverige
flera år. Så tager man mannen från hans arbete, och hustrun och barnen få
endast en liten slant. Hur ha de det? Jag vill inte påstå, att det är den avgörande
frågan, men det är, såsom den föregående talaren påpekade, en väsentlig
fråga.

Detta såsom replik till herr Holmström. Det vore bra, om han för sig själv
och även för mig ville medgiva, att jag inte gjort något uttalande, som kan
tolkas så, att jag misstror varje ord från myndigheterna men godtar varje ord
av internerna. Jag vill ha domstolsprövning, så att man har ''något att gå
efter.

Herr Ström, Fredrik: Herr talman! Det var ett yttrande av herr Holmström,
som uppkallade mig. Jag fann hans anförande så betänkligt ur rättssynpunkt,
att jag inte kan låta det stå oemotsagt. Herr Holmström synes vilja
helt godta myndighetens, åklagarpartens utlåtande. Örn den principen skulle
få vara gällande, skulle vi ju överhuvud taget icke behöva något domstolsväsende
i riket, ty då skulle det vara tillräckligt med att åklagaren fällde
dom. Så är det ungefär, när det gäller utlänningarna. Det olyckliga är att
det inte är möjligt att få någon domstolsförhandling, där man får pröva vem
som har rätt, den anklagade eller åklagaren. Det är det som jag anser vara
det mest betänkliga i hela denna sak. Vi kunna aldrig komma till något tillfredsställande
resultat, om vi inte gå över till rättens principer och till att
tillämpa dem även på de utlänningar, som gästa oss såsom flyktingar.

Jag vill också här betona vikten av att de anklagade, de som interneras,
ögonblickligen få rätt att få försvarsadvokater, så att de ha någon möjlighet
att försvara sig åtminstone inför undersökaren — ofta känna de inte svenska
lagar. Det är inte alltid de få försvarsadvokater, och det är icke alltid som
ens de svenska försvarsadvokaterna få kännedom om hela anklagelsematerialet.
Det är klart att örn så är fallet, så leva vi icke i ett rättstillstånd.

Vad sedan angår familjerna, vill jag betona en sak. Det har sagts här tidigare,
och det är riktigt, att de få ett fattigvårdsunderstöd, som är mycket

Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

Nr 10.

Ang. vissa utlänningars kvarhållande i fängslig förvar m. m. (Forts.)
knappt. Men så äga hustrurna rätt att en gång i månaden besöka sina internerade
makar, men dessa besök, ofta till platser långtifrån hemorten, få de
bekosta själva. Hur skall det vara möjligt för dem att med ett ringa fattigvårdsbidrag
för sig och sin familj kunna företa denna resa på egen bekostnad?
Dessa kostnader borde bestridas av staten, som icke har hand om några dömda
utan endast i förvar tagna människor.

Jag skulle vilja till herr statsrådet ställa en fråga: Vore det möjligt att få
en lag snabbare än vad herr statsrådet ställt i utsikt? Jag tror att det skulle
vara synnerligen fördelaktigt, då man väl såvitt jag förstår kommer att däri
fastslå principen med förhandlingar inför domstol och med vanlig rät.tsprocedur.
Herr statsrådet antydde, att andra utrikespolitiska konstellationer än
de nuvarande kunde tänkas uppstå, som aktualisera denna fråga i ännu högre
grad än vad för närvarande är fallet. Jag skulle tro att det vore synnerligen
viktigt, att denna fråga vore löst, innan en sådan utrikespolitisk konstellation
inträdde, ty eljest skulle kanske svenska folket få den vanföreställningen, att
det inte intresserade Sveriges myndigheter att införa rättstillstånd, så länge det
gällde flyktingar undan de diktatoriska staterna, men angelägna att, sedan
kanske medlemmar av dessa stater ha flytt över hit, få till stånd ett rättstillstånd.
Jag tror att det vore synnerligen olyckligt, örn man skulle. få en
sådan vanföreställning örn svensk rättsuppfattning. Därför hemställer jag örn
att herr statsrådet ville påskynda den av lagutskottet i fjol begärda utredningen,
så att vi kunde få ett lagförslag framlagt för prövning redan vid årets
riksdag. Jag anser det vara så mycket viktigare, som vi ha vissa erfarenheter
från förra kriget. Då inträffade nämligen flera ytterst obehagliga ting,
som säkerligen de flesta här ha i erinran. Bland annat inträffade det att en
av dem, som var med i mordet på två ledande tyska arbetarrepresentanter,
Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht, kom till Sverige. Han bodde länge i
en villa på Lidingö, och det blev mycket svåra demonstrationer, ty den svenska
allmänheten upprördes på det allra starkaste mot, att denne man skulle leva
i skydd i Sverige och undgå efterräkningar. Opinionen blev slutligen så stark,
att den svenska regeringen tvangs att utvisa denne man ur landet. Han levde
sedan, vill jag minnas, i Danmark under en längre tid. Jag tror att det skulle
vara mycket olyckligt, örn vi skulle uppleva liknande ting i framtiden. Därför
vore det en stor trygghet att ha en lag och icke godtycke, och därför är det
av vikt att vi få en lag fortast möjligt. Jag hemställer på grund härav vördsamt
till herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet, att han försöker
få ett verkligt lagtillstånd gällande på detta område.

Herr Holmström: Herr talman! Jag skall inte ingå i något vidlyftigt svaromål
med anledning av herrar Brandts och Linderots anföranden. Jag skall
endast be att få försöka klargöra en sak. Det är inte riktigt att kalla de utlänningar,
varom här är fråga, för »politiska flyktingar». Det stora antalet
av flyktingar, som vi nu ha fått pnder det pågående kriget och som vi måst
internera, kunna betecknas såsom politiska. De interner, varom diskussionen
här rör sig och om vilka herrar Brandt och Fredrik Ström ha talat, kunna
inte kallas flyktingar. De, som först internerades på Långmora, äro nämligen
inga »vinddrivna stackars varelser», utan huvudsakligen personer, som före
kriget under ganska lång tid hade vistats här i Sverige och bedrivit spionageoch
förberedande sabotageverksamhet och stått under polisuppsikt. Många av
dem behärska svenska språket. Sådana personer är det som det här gäller.
De söka fortsätta sin verksamhet sedan de blivit internerade. Dessa äro ett
mindretal av alla utlänningar, som vi nu ha internerade. Det är dessa, som

Xr 10.

Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

Äng. vissa utlänningars kvarhållande i fängsligt förvar m. m. (Forts.)
finnas på Långmora och Smedsbo. Och det är om dessa jag har sagt, att man
inte oreserverat skall tro vad de säga för att klara sig i olika situationer.

Jag vill säga, att jag tror på våra myndigheter, utlänningsnämnden, socialstyrelsen
och polisen, i detta fall. Dessa myndigheter ha ingen anledning att
riva i dessa saker mer än vad som är nödvändigt, i all synnerhet som de äro
så infamt påpassade av en viss opposition.

Jag kan i förbigående säga till herr Linderot, hur det är med den politiska
hemortsrätten. Jag kan anförtro honom, att i den kommunistiska gruppen på
Långmora var en av ledarna, en mycket intensiv ledare, inte kommunist i själ
och hjärta, utan han tillhörde den rakt motsatta åsiktsriktningen. Men genom
att han föregav sig att vara kommunist, hade han möjlighet att umgås med
herr Linderots meningsfränder på Långmora, höra hur de resonerade och
vilka planer de hade, vilket allt han kunde rapportera till sina vederbörande.

Till slut kan jag säga kammaren, att jag vet, vad jag talar örn, men jag
kan inte tala örn allt, vad jag vet.

Herr Siljeström: Herr talman! Jag beklagar den ton, som delvis har utmärkt
debatten i denna ytterst viktiga fråga, och jag förstår den suck, som, jag
tror det var för en vecka sedan, steg upp ur herr Fredrik Ströms bröst, då han
sade sig längta tillbaka till den gamla första kammaren. Jag tror knappast,
att sådana uttalanden, som man från vissa håll fått höra i dag, skulle ha varit
tänkbara i den gamla kammaren.

När herr Brandt säger, att det endast är ovederhäftiga polisomdömen, som
ligga till grund för interneringarna, riktar han denna beskyllning mot utlänningsnämnden
och framför allt mot dess högt aktade ordförande, herr Gärde,
vilken han således tillvitar att utan vidare godta polisrapporterna utan den
prövning, som herr Gärde såsom mångårig ledamot av högsta domstolen vant
sig vid att underkasta polisrapporter och domstolsprotokoll. Och herr Linderot
tillät sig liknande utfall mot herr Gärde.

Herr Linderot efterlyste människan. Jag tror att var och en, som känner
herr Gärde, vet, att i hans bröst klappar ett varmt hjärta just för människan.
Det är hänsynslöst att mot denne aktade ledamot av kammaren framkasta sådana
beskyllningar, som herr Linderot gjorde.

Herr Linderot talar örn människan. Men, herr Linderot, vi skola inte glömma
vårt fosterland. Vi skola inte glömma, att många av dessa människor äro
sådana, att de i viss män förverkat den hänsyn, man eljest skolat visa dem.
över människan står dock detta gamla rike, och till dess sannskyldiga nytta
måste vi taga särskild hänsyn. Herr Linderot talade vidare örn, att dessa
människor icke konspirerat mot vårt land. Det är möjligt, men det veta vi icke
med säkerhet. Emellertid kunde man av herr Linderots uttalande förstå, att
de konspirerade mot andra länder. Även det kan vara en ganska allvarlig sak
för vårt land. Kammaren erinrar sig nog, att för åtskilliga år sedan, innan
världskriget bröt ut, blevo konungen av Jugoslavien och franske utrikesministern
skjutna i Marseille. Upphovet till detta terrordåd härledde sig från konspirationer,
som jugoslaviska flyktingar bedrivit på ungerskt område. Jag
tror att man i Ungern fick ganska mycket obehag av att dessa flyktingar där
opåtalt fått bedriva sin konspirationsverksamhet mot ett grannland. Det är ett
intresse för vårt land att se till att det inte blir en central för konspirationer
mot främmande länder och deras statsöverhuvuden.

När herr Fredrik Ström, och jag tror även herr Brandt, här talat örn att
man borde införa ett domstolsförfarande och att vi icke skola, såsom herrarna
säga, lita till det administrativa godtycket, vill jag såsom domare förklara,
att de ärenden det här är fråga om mycket litet lämpa sig för domstolsbe -

Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

Nr 10.

Ang. vissa utlänningars liv arhåll ande i fängsligt förvar m. m. (Forts.)
handling. Här är i regel icke fråga om brott, som äro beskrivna i svensk lag
och som en domare kan subsumera under en viss lagparagraf, utan det är fråga
örn helt andra saker, nämligen vederbörandes allmänna samhälls farlighet.
Därför tror jag, att den utväg, den nuvarande utlänningslagen anvisar, är
bättre, nämligen att man överlämnar åt en nämnd bestående av aktade lekmän,
att bedöma, huruvida vederbörande utlännings handlingar äro av den beskaffenhet,
att han icke bör få behålla sin frihet. Här är just ett verksamhetsområde,
skulle jag vilja säga, för en jury mycket hellre än för en domstol. Domarerfarenheten
finnes ju, såsom nämnt, representerad genom herr Gärde.

Jag tror inte heller, herr Ström, att det vore lyckligt att nu, mitt under
brinnande krig, sätta i gång med en lagstiftning på detta område. Jag tror det
är bättre, att man får lagstifta — örn det nu behöver lagstiftas ytterligare här
.—- under normala och fredliga förhållanden. Tills vidare få vi försöka taga
oss fram med hjälp av de förfaranden, som hittills använts. Jag tror, att herrarna
i sin ömsinthet örn flyktingarna — ni skola inte tro att jag betraktar
alla dessa flyktingar och utlänningar såsom sådana som man bör fa.ra hårt
fram emot; jag har nog ett lika varmt hjärta som herr Ströna— gjort sig skyldiga
till en våldsam överdrift, då ni beskrivit dem alla såsom stackars förföljda
oskulder.

Jag vill påstå, att vårt land med heder kan stå till svars för den flyktingspolitik,
som här har förts. Jag vill sluta med att till justitieministern rikta
en vädjan att icke förhasta sig med att lagstifta i denna fråga.

Herr Linderot: Herr talman! Jag måste uttrycka min förvåning över att
herr Siljeströms upprördhet förorsakas av att man påtalar en hård och enligt
min mening orättfärdig behandling av vissa människor. Mot att man
påtalar detta riktar sig herr Siljeström, och han förklarar att han fullkomligt
saknar varje känsla för dessa människor som det verkligen gäller och
för deras lidanden.

Herr Siljeström har något subjektivt värderat mitt anförande, då han förklarade
att det var orätt av mig att göra ett utfall, mot herr Gärde. Jag har
nämnt herr Gärde, herr justitieministern, herr socialministern och dessutom
kollektivt de myndigheter som ha med dessa saker att göra, men jag har inte
gjort något utfall mot någon av dessa. Såvida herr Siljeström har samma
uppfattning om innebörden av det svenska ordet »utfall» som jag, har jag
absolut inte gjort något utfall. Men jag vill därmed inte säga annat än att
det kunde vara berättigat att göra det.

Däremot har jag efterlyst människan hos dem som lia med dessa, frågor
att göra, myndigheter och andra, och jag har sagt att herr Gärde, herr justitieministern
och andra se alltför juridiskt och formellt på dessa saker. Jag har
sagt att man icke kan låta bli att betrakta flyktingsfrågorna också ur rent
mänsklig synpunkt. Örn herr Siljeström själv är en så benhård jurist att han
anser det vara ett utfall mot vederbörande att man överhuvud taget använder
ordet »människa» i samband med juridik, kan jag inte hjälpa det, men det
är inte objektivt rättfärdigt att herr Siljeström försöker förta verkan av våra
ord med en sådan känslobetonad framställning av hela denna sak som han här
har givit.

Till herr Holmström ber jag bara att få säga ett par ord. Det är på det
sättet, förklarar herr Holmström, att en person på Långmora har uppträtt
såsom kommunist och därmed vunnit förtroende hos dem som hade kommunistiska
åsikter, och så har denna människa gått och talat örn för polisen vad
han har hört att vederbörande ha sagt, eller kanske det var för herr Holmström.
Därför menar herr Holmström att det finns fog för de åtgärder som

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

Äng. vissa utlänningars kvarhållande i fängsligt förvar m. m. (Forts.)
ha vidtagits. Nu har polisen t. ex. enligt ett brev som jag har här, förhört
en flykting i trettio dagar och en annan i fyrtio dagar — dagligdags i cellförhör,
märk val! — och icke funnit någonting brottsligt som de kunde anklagas
för. Men så finns det en, som har gått på Långmora och hört internerna
säga någonting, som herr Holmström känner till, och därför anser han
att man inte bör tro vad internerna säga. I vanligt politiskt språkbruk kallar
man en sådan människa, som herr Holmström här tydligen ville idealisera,
för en provokatör. Det är en mycket föraktlig människa, en simpel och omoralisk
figur. Alldeles oavsett örn det är en provokatör för nazister, kommunister,
högermän eller socialdemokrater, betraktas han allmänt såsom en mycket
simpel människa. Och en sådan är det enda sanningsvittne som herr
Holmström åberopat, sedan han generellt förklarat att man icke bör tro internerna
!

Jag tror inte att herr Holmström i sitt handlande i samband med Långmoraaffären
bär letts av någon fientlig inställning till internerna. Jag tror
att herr Holmström har uppträtt som vanligt, rejält och rekorderligt, i dessa
angelägenheter, men herr Holmström är på ett eller annat sett missledd, annars
kunde herr Holmström inte företräda sådana synpunkter på denna fråga
som herr Holmström har företrätt i debatten här i dag. Det är för mig alldeles
oförklarligt att herr Holmström har kunnat göra det.

Detta är faktiskt icke någon partipolitisk stridsfråga. Jag skulle kunna
anföra hur socialdemokratiska flyktingar ha blivit gruvligt orättfärdigt behandlade
här i landet, där det socialdemokratiska partiet är majoritetsparti.
Men jag anklagar inte socialdemokratiska partiet, jag anklagar ingen enskild
i regeringen. Detta är egentligen ingen partifråga. I det kommunistiska partiet
ha vi inte något speciellt intresse av örn dessa tio eller tjugu människor
äro internerade på Långmora eller sitta i fängelse på Kungsholmen eller i
Kalmar. Det är naturligtvis i och för sig inte något partiintresse för oss.
Men vi vilja väl ändå vara med och försvara människor som behandlas orättfärdigt,
därför att de äro antifascister! Det är ju detta det gäller. Det är
inte något enskilt parti i riksdagen som är skuld till detta, och jag har inte
ens anklagat regeringen såsom sådan för saken, utan jag har bara velat med
mina yttranden här rikta vederbörandes uppmärksamhet på att det existerar
ett ohållbart förhållande, när det gäller den praxis som utbildat sig för behandlingen
av flyktingar, och att denna ordning icke kan förenas med svenskt
rättsväsen. Det är alltihop. Kan man vinna gehör för dessa synpunkter och
få en rättelse till stånd, har debatten varit till nytta. Att såsom herr Siljeström
gjort, försöka skymma bort den goda meningen i våra yttranden genom
att göra detta till en personlig fråga mellan oss och exempelvis herr
Gärde, innebär ju en ren karikatyr av vad som i verkligheten har förekommit
i denna debatt.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Det är fara för att själva kärnan i herr
Brandts interpellation skall komma bort i debatten efter vissa av de inlägg
som gjorts här. Det är så mycket större fara som herr Siljeström fann sig
föranlåten att uppmana justitieministern att inte bry sig örn denna kärna i
herr Brandts interpellation.

Det som är faktum här är att man på administrativ väg straffar människor,
om vilka man inte vet, örn de äro skyldiga eller oskyldiga, och som
själva inte veta vad de straffas för, med fängelse i upp till åtta månader,
ja, efter vad det sagts här, upp till 3 1U år. Jag vet inte, om dessa siffror
äro riktiga, men jag tror inte att någon tvivlar på att faktum är att folk på
administrativ väg här i landet straffas på det sättet. För mig har detta varrt

Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

Nr 10.

Äng. vissa utlänningars kvarhållande i fängsligt förvar m. m. (Forts.)
kärnan i herr Brandts interpellation, och den får inte komma bort i diskussionen.
Jag skulle beklaga synnerligen mycket, örn justitieministern inte
brydde sig om just denna kärna.

Vad beträffar herr Siljeströms uttalande örn vilket intresse vårt land bar
av att förfara på det ena eller andra sättet, vill jag säga, att det viktigaste
intresset för vårt demokratiska land i detta fall är att inspärrandet av personer
av ifrågavarande kategori på rent administrativ väg utan rättslig undersökning
upphör så fort som möjligt. För mig framstår detta såsom ett
viktigare intresse för vårt land än något annat.

Herr Undén: Herr talman! Jag fäste mig vid att justitieministern i sitt
svar ställde i utsikt en revision av utlänningslagen och att han hade tänkt sig
att denna revision, som eljest skulle ha satts i gång nästa år, kunde begynna
redan innevarande år. Jag vill i det sammanhanget i all vördsamhet hemställa
att herr statsrådet då också ville taga under omprövning det lilla förslag som
jag har tillåtit mig motionera örn och som går ut på en obligatorisk domstolsbehandling
i samtliga sådana fall som det här gäller, när det icke är fråga örn
en rent tillfällig inspärrning i fängelse. Denna motion ligger ju under lagutskottets
prövning, och jag vet inte ännu, när den kommer på kammarens bord.
Men jag vill säga att rent lagtekniskt vore det en synnerligen enkel sak att
införa en sådan rättelse, och jag är säker på att justitieministern med de utmärkta
krafter han har till sitt förfogande, på en eftermiddag skulle kunna
komplettera utlänningslagen med ett stadgande i den riktningen.

Vi fingo bär höra av herr Siljeström att det nuvarande förfarandet skulle
vara utomordentligt lämpligt och att en domstolsprövning av dessa fall icke
vore på sin plats. Han ansåg alltså att ingenting funnes att invända mot ett
rent administrativt förfarande. Jag har naturligtvis på den punkten en alldeles
motsatt mening. Det skulle ju inte falla någon in ■—- allra minst herr
Siljeström såsom domare —• att vilja förorda att svenska medborgare spärrades
in till årslångt fängelsestraff utan att de hade tillfälle att i kontradiktoriskt
förfarande inför domstol göra sina synpunkter på anklagelsematerialet gällande
och utan att de hade fått den rättegångshjälp som alltid brukar stå
åtalade till buds. Om man nu inte vill ifrågasätta ett sådant förfarande när
det gäller svenska medborgare, tycker jag att det är ganska naturligt att
taga steget fullt ut och säga att vi anse att utländska medborgare skola åtnjuta
precis samma rättssäkerhet som svenska medborgare. Jag känner exempelvis
till ett fall, där en norsk flykting har varit insatt i fängelse i över 1 */2
år på grund av ett administrativt beslut, alltså utan att han har varit vare sig
åtalad eller dömd för något brott.

Herr Siljeström anförde i sitt uttalande ett storpolitiskt exempel på faran
av att hysa flyktingar som konspirera. Han talade örn mordet på den jugoslaviske
kungen, vilket vi alla komma ihåg. Men hans framställning var mycket
ofullständig. Huvudkonspiratören i det mordet befann sig icke i Ungern, utan
i Italien, och han var där en mycket välsedd flykting. Han var så välsedd att
han efter det nuvarande krigets utbrott avancerade till statschef i en del av
det land, mot vars kung han hade konspirerat.

Jag menar alltså, herr talman, att det icke är blott ett flyktingsintresse utan
även ett intresse för vårt land att utländska medborgare ha samma rättssäkerhet
som svenska medborgare. Därför är ett kontradiktoriskt förfarande på sin
plats, innan det fattas beslut örn förvaring i fängelse annat än helt kortvarigt.

I herr lindeus yttrande instämde herrar Wagnsson, Pauli, Ohlin, Sam Larsson,
Sandén, Sandegård och Sjödahl.

Första hammarens protokoll 191^8. Nr 10.

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

Äng. vissa utlänningars kvarhållande i fängsligt förvar m. m. (Forts.)

Herr Branting: Herr talman! När herr Siljeström har talat örn utlänningsnämnden
såsom en särdeles värdefull garanti för att dessa frågor bli väl behandlade,
får jag kanske tillåta mig att helt torrt påpeka det faktiska förhållandet
att utlänningsnämnden icke höres, när socialstyrelsen beslutar om utlännings
tagande i förvar på grund av något påstått indisciplinärt uppträdande.

Jag vill för övrigt endast begagna tillfället att livligt understödja de krav
som här lia rests på en rättslig behandling av frågan örn utlännings frihetsberövande,
och jag är liksom andra ganska förvånad över att en svensk domare
finner det fullt i sin ordning att frågor av denna art avgöras på administrativ
väg. Eftersom här har talats örn Sveriges intressen, vill jag endast ge
uttryck åt den meningen att det är i Sveriges intresse att även på detta område
bevara sitt goda namn såsom en rättsstat.

Äng. snabbare Ordet lämnades härefter till herr statsrådet och chefen för socialdepartebehandling
av mentet Möller sorn tillkännagivit, att han hade för avsikt att vid detta samom^folkpen
manträde besvara herr Åqvists interpellation angående snabbare behandling av
sion m. m. ansökningar örn folkpension m. m., och nu anförde:

Herr Åqvist har med kammarens bifall till mig ställt följande spörsmål:

Finnes möjlighet att vidtaga några åtgärder för att handläggningen av ansökningarna
om folkpension och barnbidrag i kungl, pensionsstyrelsen och
pensionsnämnderna måtte ske på ett snabbare sätt?

Självfallet är det önskvärt, att den tid, som förflyter från en pensionsansökans
ingivande hos pensionsnämndens ordförande och till den första utbetalningen
av pensionen, kan göras så kort som möjligt. Väntetiden medför ofta
ekonomiska svårigheter för pensionstagarna. Frågan örn möjligheten att förkorta
denna har också vid upprepade tillfällen varit föremål för utredningar,
och åtgärder ha vidtagits. Senast vidtogos efter skrivelse från pensionsstyrelsen
år 1940 ändringar i lagen örn folkpensioneringen och i instruktionen för pensionsnämnderna
med syfte att möjliggöra en förkortning av väntetiden. Besvärstiden
nedbringades sålunda från 30 till 14 dagar, och det förordnades, att
ärende, som inkommit för prövning eller yttrande av pensionsnämnd, av nämnden
skulle handläggas snarast möjligt och senast inom två månader. Dessutom
har pensionsstyrelsen inom ramen av gällande lagstiftning vidtagit åtgärder,
som befordrat ett snabbare avgörande av pensionsärendena. Bland annat har
i cirkulär till samtliga pensionsnämnder år 1939 framhållits, att det på grund
av tidsläget är av vikt, att ansökningar om folkpension, barnbidrag och blindhetsersättning
inkomma till pensionsstyrelsen så snart det lagligen är möjligt.
Pensionsstyrelsen utövar en fortlöpande kontroll över att ärendena inkomma
till styrelsen inom skälig tid efter hållet nämndsammanträde. Vidare ha inom
pensionsstyrelsen vidtagits inre organisatoriska åtgärder i syfte att nedbringa
väntetiden.

För att erhålla en ungefärlig uppfattning om vilken väntetid man för närvarande
mäste räkna med, har gjorts en stickprovsundersökning inom pensionsstyrelsen
beträffande väntetiden för pensionsbrev, som expedierats i januari
1943. Resultatet av denna undersökning utvisar följande.

I medeltal förflyter från ansökningshandlingarnas ingivande till pensionsnämndsordföranden
till dess nämnden fattar beslut i ärendet en tid av 26 dagar
och från nämndens sammanträde till dess ansökningen inkommer till pensionsstyrelsen
22 dagar. För ärendets handläggning inom pensionsstyrelsen åtgå i
genomsnitt 54 dagar. Från expedieringen av pensionsbrevet till dess detsamma
genom pensionsnämndsordföranden tillställts den sökande och den första utbe -

Onsdagen den 17 mars 1943 f. • m.

Nr 10.

Ang. snabbare behandling av ansökningar om folkpension m. m. (Forts.)
talningen alltså kan äga rum, åtgår en tid, som ungefärligen kan skattas till
3 ä 4 dagar. Väntetiden för en pensionssökande skulle alltså för närvarande
kunna beräknas till i genomsnitt cirka 105 dagar eller omkring 3^2 månader.
I det fall då en ansökning återförvisas till pensionsnämnden för förnyad behandling,
blir givetvis väntetiden åtskilligt längre än den genomsnittliga. Emellertid
är antalet återförvisningar ringa och utgjorda år 1942 endast 1,758 eller,
då antalet under året slutligt avgjorda ärenden uppgick till 64,584, 2.7 procent.

Den första delen av väntetiden, d. v. s. tiden före ärendets behandling av
pensionsnämnden, är ytterst beroende av hur ofta nämnden sammanträder. Man
skulle givetvis kunna få fram tätare sammanträden genom att ytterligare förkorta
— t. ex. till 1 månad — den tid, som högst får förflyta mellan ärendets
ingivande och dess behandling av nämnden. För ombuden skulle emellertid
uppstå svårigheter att närvara vid det ökade antal sammanträden, som härigenom
bleve följden. Vidare skulle uppdraget som ordförande och ledamot av
pensionsnämnd bliva avsevärt mera betungande än för närvarande och kostnaderna
per ärende, särskilt i de små kommunerna, stora.

Tiden mellan nämndsammanträdet och ärendets ankomst till pensionsstyrelsen,
i genomsnitt 22 dagar, är till väsentlig del beroende av besvärstidens längd,
numera 14 dagar. Om ett besvärsförfarande över huvud taget skall finnas,
torde det icke vara tillrådligt att ytterligare minska själva besvärstiden. Ett
sedan lång tid omdebatterat spörsmål har varit, huruvida icke handlingarna
i pensionsärendet skulle kunna insändas till pensionsstyrelsen före besvärstidens
utgång. Detta spörsmål torde dock numera, sedan besvärstiden år 1940
förkortats till 14 dagar, ha mindre betydelse. En stor del av besvärstiden torde
nämligen åtgå för nödvändig genomgång och komplettering av ärendet m.
m. Det synes därför tvivelaktigt, örn ärendena skulle kunna insändas till pensionsstyrelsen
någon längre tid före besvärstidens utgång.

Vad till sist angår tiden mellan ärendets ankomst till pensionsstyrelsen och
första utbetalningen, torde möjligheter föreligga att genom en ökad effektivisering
av arbetet nedbringa denna tid. Pensionsstyrelsen har sin uppmärksamhet
riktad härpå, men det är möjligt, att en mera avsevärd förkortning av
denna tid förutsätter personalökning och därmed ökade kostnader.

En förkortning av väntetiden har kunnat ske under de senaste åren, delvis
tack vare de omnämnda åtgärderna från år 1940. Interpellanten anför själv, att
väntetiden år 1937 uppskattats till genomsnittligt cirka 5 månader och att den
år 1928 beräknats till cirka 6 månader. Det kan dock icke förnekas, att även
den väntetid, som man numera måste räkna med, nämligen genomsnittligt 31/2
månader, är i det längsta laget och att den kan medföra ekonomiska svårigheter
för ett stort antal pensionstagare. Dessa ha visserligen rätt att vända sig
till kommunen med begäran örn förskott på folkpensionen, men det faktiska
förhållandet är nog det, att varken kommunerna eller de pensionssökande i allmänhet
äro särdeles böjda för detta förfaringssätt.

Vad beträffar dem, som bliva pensionsberättigade på grund av uppnådd 67 års
ålder, gives möjlighet för dem, att få sin väntetid förkortad därigenom, att de
kunna ingiva sin pensionsansökan, innan de fyllt 67 år. Pensionsstyrelsen har i
meddelanden till pensionsnämnder och ombud anvisat denna utväg. Beslut i
ärendet bör nämnden i regel dock ej fatta tidigare iin 3 månader före 67-årsdagen.
Använder man sig av denna utväg, bör den sökande kunna få sin pension
ganska snart efter fyllda 67 år. Vid pension på grund av förtidsinvaliditet
föreligger dock icke denna möjlighet.

Även om en ytterligare, begränsad sänkning av väntetiden bör kunna ske
inom ramen för den organisation av pensionsväsendet, som författningarna uppdraga,
genom en effektivisering av arbetet på olika punkter, torde dock en

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

Äng. snabbare behandling av ansökningar om folkpension m. m. (Forts.)
mera avsevärd förkortning förutsätta en genomgripande förändring av själva
pensionsväsendets organisation. Att man härvid skulle kunna, såsom interpellanten
ifrågasätter, följa de principer, som ligga till grund för utformandet
av krigsfamiljebidragsförfattningarna och den organisation, som skapats för
hithörande ärendens behandling, är icke utan vidare avgjort. Reglerna för familjebidragen
ha kunnat utformas ganska schematiskt, därför att det i detta
fall gäller åtaganden av mera tillfällig natur. Pensionerna förutsättas vara förmåner
av mera varaktig beskaffenhet och kräva därför större omsorg vid prövningen
av ansökningarna.

Mera^ avsevärda resultat i fråga örn förkortning av väntetiden torde icke
kunna åstadkommas med mindre man skrider till en decentralisation av beslutanderätten
i pensionsärenden. Den konstruktion, som folkpensioneringen i vårt
land erhållit, torde emellertid utesluta en sådan decentralisation, bl. a. emedan
risken för olikformighet i bedömningen av de belopp, till vilka en pensionssökande
skall anses berättigad, torde bli för stor.

Enligt sina direktiv skall socialvårdskommittén företaga granskning av de
socialpolitiska stödåtgärderna ur synpunkten av deras effektivitet. Jag finner
det då naturligt, att kommittén i överensstämmelse härmed tager upp frågan
örn pensionsväsendets lämpliga organisation, därvid spörsmålet örn väntetiden
självklart också kommer under omprövning. Att pensionsstyrelsen och övriga
myndigheter inom pensionsväsendet göra vad på dem ankommer för att inom
ramen av nuvarande författningar och organisation åvägabringa en ytterligare
förkortning av väntetiden anser jag självfallet synnerligen önskvärt.

Herr Ågvist: Herr^ talman! Jag ber att till herr statsrådet och chefen för
socialdepartementet fa uttala mitt tack för det klara och sakliga svaret på min
interpellation.

Jag vill också gärna uttala mitt erkännande av vad som har gjorts för att
förkorta väntetiden för pensionärerna, bl. a. genom att pensionsstyrelsen vidtagit
inre organisatoriska åtgärder i syfte att nedbringa väntetiden. Denna var
ju år 1937 genomsnittligt fem månader mot tidigare — år 1928 — åtta månader.
Enligt statsrådets uppgift är den nu i genomsnitt 3 ''f, månader. Det innebär
ju en betydlig förbättring, önskvärt vore emellertid att behandlingen av
pensionsansökningarna kunde ske ännu snabbare.

Såsom statsrådet nämnde, kan den första delen av väntetiden, nämligen då
ärendet ligger hos pensionsnämnden, förkortas genom att nämnden håller sammanträden
oftare än som nu vanligen är fallet. Detta har också sagts mig av
andra på området erfarna personer. För ärendets behandling inom pensionsstyrelsen
åtgår genomsnittligt 54 dagar. Även den tiden synes mig kunna förkortas
avsevärt. Det är svårt för de människor, som skola erhålla folkpensioner
och äro beroende av dem, att förstå att det skall behövas så lång tid att behandla
ett enkelt ärende. Det erkännes att det kan finnas mera komplicerade
fall, som måste taga något längre tid att behandla.

Till slut vill jag uttala min tillfredsställelse över att pensionsstyrelsen har sin
uppmärksamhet riktad på frågan att genom en ökad effektivisering av arbetet
söka nedbringa tiden för behandlingen inom pensionsstyrelsen.

Jag är tacksam, ^om statsrådet även framdeles ville ha sin uppmärksamhet
riktad på denna fråga.

Herr Kållman: Herr talman! Då jag varit verksam såsom pensionsstyrelsens
ombud i närmare trettio år och fortfarande sysslar med dessa ting, ber
jag att få säga ett pär ord.

Det är riktigt, såsom statsrådet uppgav, att väntetiden undan för undan in -

Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

Nr 10.

Ang. snabbare behandling av ansökningar om folkpension m. m. (Forts.)
skränkts. Jag kan nämna att vi i går kväll hade sammanträde i mitt största
pensionsdistrikt, där det finns 30,000 invånare. Här har väntetiden i vissa fall
förkortats till blott två månader. Jag har fått uppgifter av samma innebörd
från andra håll inom Stockholms län.

Jag vill bestämt varna interpellanten för att påyrka en jämförelse med
familjebidragsnämnden. Statsrådet har ju redan berört den frågan. Det är ju
rent tillfälliga understöd som denna nämnd har att taga ställning till, under det
att ett bifall till en enda pensionsansökan kan föranleda en utgift för statsverket
på omkring 10,000 kronor. Örn ett trettiotal ärenden föreligga vid ett pensionsnämndssammanträde
— varvid naturligtvis inte alla avse man och hustru,
utan en del gälla ensamstående personer — bli de ekonomiska konsekvenserna
av bifall till ansökningarna vid ett enda tillfälle således mycket betydande.
Familjebidragsnämnden däremot handlägger endast ärenden, som gälla en tidrymd
av kanske blott tre månader.

Vad beträffar frågan örn att bålla sammanträden oftare, är detta inte tänkbart
inom våra många små pensionsdistrikt. Det skulle föranleda större omkostnader
både för statsverket genom ombudens ökade resekostnader och för
nämnderna, i den mån ledamöterna ha lång väg att fara och skola ha dagtraktamente.
Man skulle kanske också då nödgas hålla sammanträden, vid vilka
endast ett enda ärende förelåg till behandling.

Jag tror att den utveckling, som redan ägt rum utan omorganisation av
pensionsstyrelsen, är den bästa tänkbara, åtminstone har jag gjort den praktiska
erfarenheten under alla år.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 177, angående åtgärder till stödjande av odlingen av vissa kulturväxter.

Föredrogos och hänvisades till behandling av lagutskott nedannämnda motioner
:

nr 208, av herr Undén, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 9 januari 1940 (nr 3)
örn vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara m. m.; och

nr 209, av herr Ekman, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 429)
örn hyresreglering m. m. samt lag angående fortsatt giltighet av lagen samma
dag (nr 430) örn kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1943/44 under
riksstatens femte huvudtitel, avseende anslagen inom socialdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1 och 2.

Mad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3.

Kades till handlingarna.

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

Anslag till
mödrahjälp
i jorm ’av
understöd.

Punkterna 4 och 5.

iVad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 6.

Lades till handlingarna.

Punkterna 7—10.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 11.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj :ts i ämnet framlagda förslag hade utskottet
i förevarande punkt hemställt, att riksdagen måtte till Mödrahjälp i form
av understöd utan återbetalningsskyldighet m. m. för budgetåret 1943/44 anvisa
ett förslagsanslag av 9,500,000 kronor.

Herr Linnér: Herr talman! Under denna punkt gör utskottet ett mycket
betydelsefullt uttalande, när utskottet understryker vikten av att mödrahjälpsnämnderna
underkasta föreliggande ansökningar en noggrann behovsprövning.
Jag skulle be att i någon mån få komplettera och kommentera detta uttalande.

Anledningen till de stegrade kostnaderna för mödrahjälpen är nog inte endast
att söka i de två fakta som utskottet här har pekat på, nämligen den stegrade
nativiteten och det förhållandet, att en del av barnafäderna äro utkallade, utan
också i ett par andra omständigheter. Jag skulle be att speciellt få rikta herr
socialministerns uppmärksamhet på dessa frågor. Tandvården är en bland de
stora utgiftsposter, som mödrahjälpen representerar, som har visat tendens till
en oroväckande stegring. Från början följde mödrahjälpsnämnderna i riket beträffande
tandvården pensionsstyrelsens taxa. Sedan har denna taxa blivit satt
ur kraft, och mödrahjälpsnämnderna ha i stället följt den s. k. folktandvårdstaxan,
i vissa fall med en höjning av 33 procent. Redan detta innebar en mycket
väsentlig stegring. I slutet av förra året har emellertid utfärdats en ny författning,
varigenom taxan ytterligare har stegrats. Kostnaderna för tandvården,
i den man de belasta mödrahjälpsärendena, ha som följd härav kommit att
springa upp till en höjd, som från början icke har varit förutsedd. Jag gjorde
en liten överslagsberäkning för den mödrahjälpsnämnd, i vilken jag själv är
ordförande, och därvid visade det sig att dessa kostnader för den senaste perioden
uppgå till i det närmaste 30 procent. Detta innebär, att örn man inte på
något sätt kan nedbringa tandvårdskostnaderna, spränga de i själva verket
mödrahjälpens nuvarande ram. Örn det finnes ett tandvårdsbehov, som man anser
vara berättigat och som man vill tillgodose, kommer det att gång på gång
uppstå mycket stora svårigheter att tillgodose andra behov.

En annan post, som har visat en mycket avsevärd stegring, är den, som brukar
kallas »utrustning till modern». Där ha barnavårdsnämnderna på senare år,
och kanske allra mest under sista året, haft en tendens att framställa förslag
örn personlig utrustning med kläder åt modern. Även dessa kostnader ha stigit
i hög grad, och för den senaste perioden uppgå de, enligt den beräkning jag har
gjort, till mellan 25 och 30 procent av hela det utanordnade beloppet.

Dessa fakta torde vara så betydelsefulla för själva mödrahjälpens funktionerande
på det sätt, som man från början har avsett, att det vore önskvärt, örn
herr statsrådet ville genom tillsynsmyndigheten låta verkställa en undersökning
av kostnadernas uppdelning för mödrahjälpsnämnderna i hela riket samt
meddela de direktiv, som kunna föranledas av denna undersökning. Jag tror
inte att tendensen, sådan som den nu utvecklas, är fullt lycklig.

Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

Nr 10.

Anslag till mödrahjälp i form av understöd,. (Forts.)

Herr Näsström: Herr talman! I anledning av vad den förre ärade talaren här
nämnde ber jag få säga några ord, eftersom jag ganska mycket har sysslat med
dessa spörsmål.

Vad tandvården beträffar, äro ju de gällande bestämmelserna sa restriktiva,
att det är ett ytterst litet fåtal som kan komma i åtnjutande av denna tandvård.
Det måste nämligen bevisas, att behovet av tandvård^ har framkommit
på grund av grossess. Örn vi kunna få ordning och reda pa folktandvården,
skulle jag tro att det bleve möjligt att avsevärt ^nedbringa kostnaderna för
denna mödrahjälp. Men så länge förhållandena pa detta område äro sådana
som de äro för närvarande, tror jag nog att kostnaderna för mödrarnas tandvård
komma att hålla sig vid minst det nuvarande beloppet.^ Jag vet att mödrahjälpsnämndema
och barnavårdsnämnderna pa alla sätt mäste försöka avrada
mödrarna från att gå på denna linje, enär de veta att det inte finns tillräckligt
med pengar samt att bestämmelserna äro så restriktiva som fallet är. Denna
mödrahjälp i vad det gäller tandvården har onekligen ett mycket nära sammanhang
just med folktandvården, och jag skulle vilja vädja till socialministern
att örn möjligt göra någonting på denna punkt. Varje åtgärd skulle vara
av oskattbart värde, framför allt för landsbygdens befolkning.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i den nu
ifrågavarande punkten hemställt.

Punkterna 12 och 13.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 14.

Lades till handlingarna.

Punkterna 15—17.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 18.

Lades till handlingarna.

Punkterna 19 och 20.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 21.

Lades till handlingarna.

Punkten 22.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 23.

Lades till handlingarna.

Punkterna 24 och 25.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 26.

Lades till handlingarna.

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

Punkten 27.

Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 28.

Lades till handlingarna.
Punkten 29.

Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 30.

Lades till handlingarna.
Punkten 31.

Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 32.

Lades till handlingarna.
Punkten 33.

Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 34.

Lades till handlingarna.

Punkten 35.

Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 36.

Lades till handlingarna.
Punktenm 37—52.

Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 53.

Lades till handlingarna.
Punkterna 54—58.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Pwnkierna 59 och 60.

Lades till handlingarna.

Punkterna 61—66.

Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 67.

Lades till handlingarna.

Punkterna 68 och 69.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

Nr 10.

Punkten 70. Anslag till

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen att till Bidrag till extra provinsial - eX‘JiaUälcåres
läkares avlönande m. m. för budgetåret 1943/44 anvisa ett förslagsanslag av avlönande,
29,000 kronor. m• m I

samband med Kungl. Majda förevarande förslag hade utskottet till behandling
upptagit en inom första kammaren av herr E. O. Wiklund väckt
motion (1:19), vari hemställts, att riksdagen, med godkännande >av i motionen
angivna grunder för bidrag till extra provinsialläkares avlönande, måtte höja
det i Kungl. Maj:ts förslag upptagna anslagsbeloppet å 29,000 kronor med
ytterligare 8,750 kronor till 37,750 kronor.

Utskottet bade i den nu föredragna punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å motionen
I: 19, till Bidrag till extra provinsialläkares avlönande m. m. för budgetåret
1943/44 anvisa ett förslagsanslag av 29,000 kronor.

Herr Wiklund: Herr talman! Det är med en viss tillfredsställelse som jag
ser, att statsutskottet på denna punkt delar min uppfattning örn nödvändigheten
av bidrag till avlönande av ytterligare fem extra provinsialläkare. Då utskottet
trots detta icke är berett att tillstyrka en utvidgning utöver ramen för Kungl.

Maj :ts förslag, anhåller jag, herr talman, att få ta kammarens uppmärksamhet
i anspråk för ännu ett pär påpekanden.

I anslutning till medicinalstyrelsens utredning örn ett större antal tjänsteläkare
på landsbygden konstaterade en enig opinion från landsbygdens folk,
att det redan nu var ett stort behov i alla landskap att erhålla ett ökat antal
tjänsteläkare. Genom en detaljerad planläggning kom man fram till en omfördelning
av provinsialläkardistrikten, innebärande en ökning med ungefär 200
distrikt. Behovet gör sig gällande särskilt i fråga örn sjukvården.

I och med att den förebyggande hälsovården för mödrar och barn tagit fart
och för närvarande omfattar något mer än 1/3 av alla spädbarn, har det visat
sig förenat med svårigheter för läkarna att medhinna alla mottagningar. När
den förebyggande vården under de närmaste åren kommer att utbyggas dels
till att omfatta de övriga två tredjedelarna av spädbarnen och dels övriga småbarn
samt alla skolbarn ■—• ett önskemål, som särskilt accentuerats av krisen —■
kräver detta ett väsentligt ökat antal läkare. På många håll har utbyggnaden
av den förebyggande vården hindrats just av att läkarna icke haft möjlighet
att ställa sig till förfogande för ytterligare mottagningar. Liknande gäller
även för lokaldispensärernas antituberkulösa arbete. Det anses allmänt vara
av huvudsaklig vikt, att en sjuk söker läkare i så tidigt stadium som möjligt.

En utsträckt sjukförsäkring kommer att bereda svenska folket möjlighet härtill.
Det är då nödvändigt, att antalet läkare på landsbygden ökas, örn det
skall vara någon mening med en sjukkassereform.

Samtidigt måste man säga, att det är ett allmänt intresse, att viss ordning
råder på landsbygden både i fråga om sjukvård och förebyggande hälsovård.
Otvivelaktigt är det bäst, örn en läkare icke har större distrikt än att han kan
utöva båda dessa funktioner.

Det är därför av största vikt att snarast vidtaga sådana anstalter, att ett
större antal läkare slå sig ned på landsbygden och göra detta under former,
som betyda största möjliga säkerhet för allmänheten. Detta kunde, synes det
mig, ha skett genom bifall till mitt förslag rörande utökning av antalet extra
provinsialläkare. Väl är denna fonn ur läkarnas synpunkt icke förmånlig, och
vid krisens utbrott var riksdagen just i färd med att utbyta de extra distrikten
mot ordinarie, men inrättande av ett extra distrikt är dock att föredraga framför
en hell oordnad bosättning av praktiserande utan tjänsteläkares ställning.

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

Anslag till extra provinsialläkares avlönande m. m. (Forts.)

En sådan medför ofta mindre önskvärda förhållanden för allmänheten lika väl
som för läkarna. Genom föreslagna reform skulle läkarnas bosättning företas
enligt uppgjorda planer, som sträcka sig till distrikt med ungefär 8,000 invånare.
Även örn det mest önskvärda är läkardistrikt på landsbygden med väsentligt
mindre än 8,000 invånare, skulle det vara en stor fördel, örn man inom
närmaste tiden kunde komma fram åtminstone till en sådan standard. Utan
ingripande från statsmakternas sida och utan samhällets stöd torde utvecklingen
komma att gå mycket långsamt, till skada både för hälso- och sjukvård.

Herr talman! Med vad jag här anfört, har jag icke avsett att ställa något
yrkande, men med hänsyn till frågans stora betydelse har jag ytterligare velat
belysa spörsmålet och uttrycker samtidigt den förhoppningen, att statsrådet
nästkommande år ville beakta de av mig såväl i motionen som här framförda
synpunkterna. Frågan har dock, herr talman, enligt min mening genom motionen
kommit i ett gynnsammare läge.

Herr Hage: Herr talman! Jag tillhör en landsända, där frågan örn att
åstadkomma ett ökat antal provinsialläkardistrikt är synnerligen brännande
och diskuterad. Provinsialläkardistrikten i övre Norrland äro nämligen oerhört
vidsträckta, och detta nödvändiggör att en mycket stor del av tjänsteläkarnas
tid användes på resor. Följden blir att de arbetskrafter, som nu äro
tillgängliga där uppe, inte räcka till för att sköta sjukvården på ett fullt
tillfredsställande sätt. Med hänsyn härtill ha vi från vårt landsting flera
gånger gjort framställning dels till kungl, medicinalstyrelsen och dels till
Kungl. Maj :t örn ett utökat antal provinsialläkardistrikt, antingen detta lämpligen
bör tillgodoses genom inrättande av ordinarie eller extra provinsialläkardistrikt.

Kungl. Maj :t har nu — det måste man tacksamt erkänna — i år varit med
örn att öka antalet provinsialläkardistrikt med fem. Men detta är givetvis
»en droppe i havet». Om man räknar med en lika stor utökning per år under
de närmaste åren, och kanske inte ens denna är fullt säkerställd, kommer
det dock att dröja oerhört mångå år, innan vi lia nått upp till det antal provinsialläkare,
som man före krisen tänkte sig skulle åstadkommas inom den
närmaste tiden. Från den utgångspunkten hyser jag stora sympatier för den
motion, som här har åstadkommits, men då motionären inte har tillåtit sig
att yrka bifall till den, skall inte heller jag göra det.

I detta sammanhang vill jag bara påpeka ytterligare en sak. Uppe i mina
bygder har man nu gått in för att vid sidan av provinsialläkaren åstadkomma
en s. k. sjukstugeläkare. Hittills har det ju varit så och är alltjämt i stor
utsträckning på det sättet, att provinsialläkaren handhaft även sjukstugevården
inom sitt stora distrikt; jag kan som exempel nämna Jokkmokk, vilket
distrikt är mycket större än ett helt län här nere. Det är naturligtvis
oerhört svårt att förena dessa olika uppgifter. De fattiga och skattetyngda
landsting, som existera där uppe, ha nu likväl gått med på den anordningen
att vid sidan av provinsialläkaren skall ställas en sjukstugeläkare, som
ansvarar för vården vid sjukstugorna. Detta innebär, att landstingen påtaga
sig kostnader, som de inte äro skyldiga att bära, eftersom man har utgått
ifrån att provinsialläkaren, som avlönas av staten, samtidigt skall vara sjukstugeläkare
— visserligen med något mindre lönetillskott från resp. landsting.
Men just den omständigheten, att ett sådant landsting som Norrbottens
läns, med den uttaxering som man har där uppe, påtar sig de ökade bördor,
som följa av att anställa särskilda sjukstugeläkare, är ett bevis för med vilket
intresse och med vilken åstundan man i övre Norrland avvaktar utökandet
av läkarkrafterna.

Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

Nr 10.

Anslag till extra provinsialläkares avlönande m. m. (Forts.)

Jag har velat passa på tillfället att framhålla detta, men liksom den föregående
talaren skall jag avstå från att framställa något yrkande i frågan.

Herr Nilsson, Bernhard: Herr talman! Jag vill erinra örn att, såsom framgår
av utskottets yttrande på denna punkt, beslut redan fattats om inrättande av
fem ordinarie provinsialläkardistrikt under nästa år, och det nu föreliggande
förslaget avser tre nya extra provinsialläkardistrikt. De, som ha varit med i
riksdagen några år, veta ju att Kungl. Majit med vissa mellanrum framlägger
förslag, i den mån behov härav framträder, om inrättande av ytterligare
ordinarie eller extra provinsialläkardistrikt. Det är uppenbart, att Kungl.
Majit även framdeles kommer att förelägga riksdagen förslag i den riktningen,
i den mån sådant behov föreligger och det anses nödvändigt och
lämpligt att inrätta nya distrikt.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Sundberg: Herr talman! Med anledning av herr Hages yttrande att
provinsialläkardistrikten i Norrland äro alldeles för stora och att behov av
deras uppdelning föreligger -—- något som otvivelaktigt är alldeles riktigt —•
vill jag framhålla att läget är enahanda på många ställen även i södra Sverige.
I den bygd jag representerar har sålunda denna fråga om provinsialläkardistriktens
delning varit aktuell under flera årtionden, och myndigheterna
ha erkänt behovet av en uppdelning. Frågan har emellertid måst skjutas
på framtiden på grund av att tillräckligt antal provinsialläkare icke kunnat
anställas.

Jag tror därför man kan fastslå att det är ett önskemål, inte bara för
Norrlands, utan för hela landets vidkommande, att denna fråga ägnas större
uppmärksamhet och att örn möjligt förslag till kommande riksdag framlägges
om inrättande av nya provinsialläkardistrikt i större utsträckning.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
den under behandling varande punkten hemställt.

Punkten 71.

Lädes till handlingarna.

Punkterna 72—74.

Yad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 75.

Kades till handlingarna.

Punkterna 76—81.

Yad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 82.

Kades till handlingarna.

Punkterna 83—100.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1943 f. ni.

Artslag till
centralanstalter
för radioterapi.

Punkten 101.

kungl. Majit hade föreslagit riksdagen att dels godkänna av departementschefen
förordade ändrade grunder för bidrag till driften av centralanstalten
för radioterapi i Göteborg, att tillämpas från och med den 1 januari 1943,
dels ock till Bidrag till driften av centralanstalter för radioterapi för budgetåret
1943/44 anvisa ett förslagsanslag av 300,000 kronor.

I samband med Kungl. Maj :ts ifrågavarande förslag hade utskottet till behandling
förehaft tva likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
av herr E. Ahlkvist m. fl. (I: 107) och den andra inom andra kammaren
av herrar II. Levin och T. Ekdahl (II: 108), vari hemställts, att riksdagen
måtte

dels besluta, att de av Kungl. Majit föreslagna ändrade grunderna för
statens bidrag till driften av centralanstalten för radioterapi i Göteborg skulle
från och med den 1 januari 1943 tillämpas jämväl beträffande anstalten för
radioterapi i Lund,

dels ock som följd härav till Bidrag till driften av centralanstalter för radioterapi
för budgetåret 1943/44 anvisa ett till 345,000 kronor förhöjt förslagsanslag.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte

a) med bifall till Kungl. Majits förslag godkänna i statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 4 januari 1943 förordade ändrade grunder för bidrag
till driften av centralanstalten för radioterapi i Göteborg, att tillämpas
från och med den 1 januari 1943;

b) med bifall till Kungl. Majits förslag och nied avslag å motionerna I:
107 och 11:168 till Bidrag till driften av centralanstalter för radioterapi för
budgetåret 1943/44 anvisa ett förslagsanslag av 300,000 kronor.

Herr Anderberg: Herr talman! I denna punkt är det några ledamöter av
denna kammare som ha väckt en motion, däri vi hemställa, att samma grunder
måtte gälla beträffande statens bidrag till driften av centralanstalten för radioterapi
i Lund som beträffande anstalten i Göteborg.

Som framgår av statsverkspropositionen finnas i vårt land tre centralanstalter
för radioterapi vid kräfta, förlagda till Stockholm, Göteborg och Lund.
Anstalten i Stockholm har ju varit i gång sedan några år tillbaka, och den omfattar
100 allmänna vårdplatser och drives helt som statlig anstalt. Intressenterna
äro således befriade från att erlägga några avgifter. Annorlunda är förhållandet
beträffande Lunda anstalten, som har varit i gång sedan den 1 juli
1941. Det statsbidrag, som beslöts vid 1931 års riksdag på grundval av den
ursprungliga uppgörelsen, har inte räckt till att täcka omkostnaderna på sätt
som man hade tänkt sig, detta på grund av den dyrtid som sedermera inträffat.
Därför ha också intressenterna ingått till Kungl. Majit med begäran örn en
förbättring.

Beträffande driften av anstalten i Göteborg föreligger nu förslag från
Kungl. Maj it,^ vilket har tillstyrkts av utskottet. I stort sett kan jag kanske
säga att också vår motion vunnit statsutskottets gillande, eftersom motiveringen
är skriven på ett så välvilligt sätt. Man har ju inte bifallit motionen,
men utskottet förväntar att statsbidrag efter samma grunder, som gälla för
Göteborgsanstalten, med retroaktiv tillämpning må komma att genomföras även
beträffande Lundaanstalten från och med den 1 januari 1943.

Utskottet trycker i. sin motivering på att huvudmannen för Lundaanstalten
har försummat att i tid begära anslaget. Lag skall då be att få lämna en helt
kort resumé av vad som har förekommit. Den 12 december 1940 avgavs första

Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

Nr 10.

Anslag till centralanstalter för radioterapi. (Forts.)
framställningen till socialdepartementet med begäran örn ändring av de vid
1931 års riksdag godkända grunderna för driftkostnadernas fördelning i vad
dessa beröra statens bidrag. Detta föranledde att Konungen den 10 januari
1941 bemyndigade medicinalstyrelsen att utse en delegerad för underhandlingar
med Malmöhus läns landstings förvaltningsutskott. Vi förutsatte att
kallelse till förhandlingarna skulle komma från medicinalstyrelsen, men avhörde
inte något besked från den delegerade. I december månad gjordes då
från vår sida förfrågan, när förhandlingarna skulle kunna upptagas, och därvid
blev det beslutat att förhandlingarna skulle äga rum under april 1942. Förhandlingarna
bestodo huvudsakligen däri att vi fingo besked örn att en framställning
örn förhöjt statsbidrag borde avfattas på samma sätt som Göteborgsframställningen.
En sådan framställning kunde ju inte de utsedda förhandlingsmännen
våga sig på, då den inneburit nya bestämmelser i gällande överenskommelse,
utan den måste beslutas av landstinget. Därför gick ytterligare
någon tid, och vid en ny uppvaktning hösten 1942 beslöts att landstinget skulle
inkomma med en framställning. Denna har ju också avlåtits till Kungl. Majit
samt varit på remiss i medicinalstyrelsen, som ansett det skäligt, att en ökning
av statsbidraget bör ske. Därigenom skulle Lundaanstalten bli likställd med
Göteborgsanstalten. Statskontoret har i sitt yttrande till statsverkspropositionen
förklarat att en omprövning av statsbidraget bör äga rum. Därför har man
all anledning att förutsätta, att Kungl. Majit skall avlåta proposition därom
till nästkommande års riksdag — någon tilläggsproposition i år lär väl knappast
vara att räkna med.

Här har alltså i viss mån förekommit ett missförstånd mellan landstingets
och medicinalstyrelsens representanter, men dröjsmålet har också varit beroende
på att man velat ha nya bestämmelser. Man har inte varit till freds med den
överenskommelse, som är träffad mellan parterna. Denna har inte kunnat ändras
utan nya förhandlingar, och sådana ha ju inte varit ifrågasatta. Vi få
emellertid hoppas att det missförstånd, som varit orsaken till att inte Lundaanstalten
kommit med i år, nu skall kunna uppredas av Kungl. Majit, så att
förhöjt statsbidrag må komma att utgå jämväl för denna anstalt.

Det är emellertid inte enbart detta, utan vi finna det också ganska underligt
att man skall ha olika bestämmelser beträffande dessa anstalter och att Stockholmsanstalten
skall vara mera gynnsamt ställd än de anstalter vi ha ute i
landet, i västra och södra Sverige. Det är betydligt större kostnader som intressenterna
här få vidkännas, och jag skulle vilja hemställa, örn det inte vöre
möjligt att ett kommande år till förnyad prövning uppta spörsmålet örn möjligheterna
för likartade statsbidrag beträffande samtliga dessa anstalter.

Herr talman, jag har intet yrkande, utan har med detta endast velat framhålla
de synpunkter, som vi från Lundaanstaltens sida ha på denna sak.

Herr Ström, Torsten: Herr talman! Herr Anderberg har inte ställt något
yrkande, och det vore därför kanske onödigt att yttra något. Jag skall emellertid
med några ord be att få tillrättalägga en sak som berördes av herr Anderberg.

Han redogjorde för gången av detta ärende. Det var dock så, att Malmöhus
läns landstings förvaltningsutskott utlovade i april månad 1942 att inom en
månad ingiva sina påminnelser till departementet, Dessa uteblevo emellertid
under den följande tiden, och först med den skrivelse, som inkom i januari
månad i år, fördes frågan ånyo på tal.

Under sådana förhållanden fanns det inte möjlighet för utskottet att tillstyrka
motionerna. Men som herr Anderberg säger är ju utskottets yttrande
välvilligt skrivet, och vi äro fullt på det klara med att åtgärder behöva vid -

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

Ang. inläran
de av elevavgifter
vid
barnmorskeläroanstallerna.

Anslag till centralanstalter för radioterapi. (Forts.)
tagas, så att Lundaanstalten kommer i åtnjutande av samma förmån som
anstalten i Göteborg. Man kan alltså hoppas att denna fråga kommer att tillrättaläggas
under innevarande år och att proposition kan väntas till nästa års
riksdag.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkterna 102—107.

,Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 108.

Lades till handlingarna.

Punkterna 109—112.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 113.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen att till Barnmorskeläroanstaltema:
Omkostnader för budgetåret 1943/44 anvisa ett förslagsanslag av 56,000
kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten erinrat örn att ifrågavarande
anslag vöre avsett bland annat för bestridande av utgifterna för kost och logi
åt samtliga elever vid de två barnmorskeläroanstaltema i Stockholm och i Göteborg
under tiden för den teoretiska undervisningens meddelande samt att
i en av sakkunniga inom besparingsberedningen utarbetad promemoria föreslagits
en elevavgift vid nämnda anstalter av 500 kronor för elev för de naturaförmåner
i form av fri bostad och kost, som komme eleverna till del under
den tid den teoretiska undervisningen påginge. Utskottet hade därefter anfört:

»Vid omläggningen 1938 av barnmorskeutbildningen skildes den teoretiska
och praktiska utbildningen åt och förlädes till olika perioder av utbildningstiden.
Därvid tillkom den nuvarande förmånen av fri bostad och kost under
den teoretiska utbildningen för att eleverna, vilka praktiskt taget alla rekryterades
från obemedlade eller mindre bemedlade hem, icke genom omläggningen
skulle försättas i sämre ekonomiskt läge än tidigare.

Det stora flertalet barnmorskeelever torde alltjämt tillhöra de obemedlades
och mindre bemedlades krets. På grund härav och med hänsyn till de
blygsamma löneförmåner, som eleverna efter fullbordad utbildning kunna påräkna,
anser utskottet i likhet med departementschefen, att besparingsberedmngens
förslag örn införande av särskilda elevavgifter icke nu bör genomföras.
Besparingsåtgärderna böra i stället begränsas till införande av en
strängare behovsprövning vid tilldelande av kontanta understöd för bidrag
till kläder, böcker och instrument.

Mot Kungl. Maj :ts förslag har utskottet icke funnit anledning till erinran.
Utskottet hemställer alitsa, att riksdagen må till Barnmorskeläroansalterna:
Omkostnader för budgetåret 1943/44 anvisa ett förslagsanslag av 56,000
kronor.»

Enligt en vid punkten avgiven reservation hade herrar Johan Bernhard Johansson,
Bernhard Nilsson, Andrén, Persson i Falla, Hansson i Rubbestad och
Eriksson i Frägsta ansett, att utskottets yttrande och hemställan bort hava
följande lydelse:

Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

Nr 10.

Äng. införande av elevavgifter vid barnmorsheläroanstalterna. (Forts.)

»I fråga om elevavgifter vid barnmorskeläroanstalterna Ilar besparingsberedningen
föreslagit, att eleverna för en, tid av sex månader, under vilken
den teoretiska undervisningen vid skolorna pågår, skulle erlägga 500 kronor
med hansjon till att de under nämnda tid åtnjuta fri kost och fri bostad.
Mindre bemedlade och medellösa elever skulle erhålla nedsättning i eller
befrielse från detta belopp. Utskottet kan för sin del icke finna annat än rimligt,
att barnmorskeelever, som äro bemedlade, på detta sätt få bidraga till
kostnaderna för sin utbildning. Utskottet tillstyrker alltså beredningens förslag
om införande av elevavgifter vid läroanstalterna, men förutsätter därvid,
att elev, som genomgått statens sjuksköterskeskola och därvid erlagt elevavgift
vid denna skola, icke skall vara avgiftspliktig jämväl vid barnmorskeläroanstalt.

Med denna utgångspunkt torde vid anslagsberäkningen för nästa budgetår
böra beräknas en uppbörd under förevarande anslag å det av besparingsberedningen
angivna beloppet av elevavgifterna eller 15,000 kronor.

Utskottet, som i övrigt icke funnit anledning till erinran mot Kungl. Maj:ts
förslag, beräknar i enlighet härmed medelsbehovet under anslaget till (56,000
—15,000) 41,000 kronor och hemställer, att riksdagen må till Barnmorskeläroanstalterna:
Omkostnader för budgetåret 1943/44 anvisa ett förslagsanslag
av 41,000 kronor.»

Herr Björkmau: Herr talman! Då jag vid behandlingen av denna fråga
i statsutskottets tredje avdelning anmält en från majoritetens avvikande mening,
vill jag här söka redogöra för anledningen härtill.

Det gäller här elevavgifterna vid barnmorskeanstalternas teoretiska undervisning,
liksom samma avgifter vid statens sjuksköterskeskola, vilka sistnämnda
avhandlas under punkt 116 i detta betänkande.

Den kungl, propositionen, som biträtts av statsutskottets majoritet, föreslår
att alla elever skola vara befriade från avgifter till skolorna även under den
tid den teoretiska undervisningen fortgår och under denna tid åtnjuta fri kost
och logi vid skolorna.

Besparingsberedningen som granskat detta ärende har ansett, att man här
liksom i många andra fall borde gått in för en behovsprövning, vilken då
skulle innebära att obemedlade elever skulle befrias från all avgift, mindre
bemedlade erhålla nedsatta avgifter, varemot bemedlade elever skulle betala
500 kronor i avgift, motsvarande värdet av kost och logi under den tid den
teoretiska undervisningen pågår.

Detta besparingsberedningens förslag, som varit remitterat, har tillstyrkts
av Svenska barnmorskeförbundet, Svenska sjuksköterskeföreningen, barnmorskeanstalterna,
sjuksköterskeskolan, liksom även av medicinalstyrelsen.
Ingen institution har avstyrkt detta besparingsberedningens förslag.

Jag har anslutit mig till besparingsberedningens förslag, därför att jag anser,
att möjligheterna till besparingar, även om de liro små — det gäller här
endast 20,000 kronor ■— böra tillvaratagas, då saken inte kan bli lidande
därpå, ej heller dem det här gäller. För övrigt anser jag att besparingsberedningens
förslag röner allt för litet beaktande i allmänhet.

Utskottsmajoriteten motiverar sitt ställningstagande med bristen på sjuksköterskor
och i detta sammanhang rekryteringen till anstalterna. Min uppfattning,
som jag bygger på erfarenheter från landstingens sjukvårdsanstalter
och distriktsvården, är att bristen på sjuksköterskor snart är övervunnen
och att tillgången på sökande till skolorna är mycket god.

En hel befrielse från elevavgifterna innebär även konsekvenser för de
landsting, som på grund av stora utgifter för sina skolor anse sig nödsakade
uttaga avgifterna av eleverna.

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

Äng. införande av elevavgifter vid tjärnmor skeläroans tal terna. (Forts.)
Det hade varit önskvärt att hela denna fråga kunnat ordnas i samförstånd
med landstingen för att få likartade förhållanden över hela denna undervisning.

Herr talman! Jag ber få yrka bifall till den av herr J. B. Johansson m. fl.
avgivna reservationen.

Herr Ström, Torsten: Herr talman! Besparingsberedningen anser, att det
vore möjligt att göra en besparing på cirka 15,000 kronor genom att införa
avgifter för eleverna vid barnmorskeanstalterna. Jag ber, herr talman, att få
referera vad departementschefen säger i denna fråga: »Från och med år 1938
genomfördes en omläggning av barnmorskeutbildningen, som innebär, att den
teoretiska och praktiska utbildningen, som tidigare skett samtidigt, skildes
åt och förlädes till olika perioder av utbildningstiden. Nuvarande förmån av
fri bostad och kost tillkom för att eleverna icke skulle genom omläggningen
försättas i sämre ekonomiskt läge än tidigare. Eleverna voro nämligen före omläggningen
tillförsäkrade fri bostad och, enär eleverna praktiskt taget alla
rekryterades från obemedlade eller mindre bemedlade hem, jämväl fri kost
under hela utbildningstiden. Det torde alltjämt förhålla sig så, att det stora
flertalet barnmorskeelever tillhöra de obemedlades eller mindre bemedlades
krets. Med hänsyn härtill och i betraktande av de blygsamma löneförmåner,
som eleverna efter fullbordad utbildning kunna påräkna, är jag för min del
icke benägen att förorda införande av en elevavgift på sätt besparingsberedningens
sakkunniga ifrågasatt.» ^

Statsutskottets tredje avdelning har ansett, att de argument, som av departementschefen
anförts, äro så starka, att några förändringar på denna punkt
icke nu borde vidtagas. Det rådde inte heller inom tredje avdelningen några
delade meningar om denna sak, utan avdelningen tillstyrkte det föreliggande
förslaget. Det var först efteråt som reservanter uppträdde på denna punkt.

Det är huvudsakligast flickor från mindre bemedlade och fattiga hem som
söka sig till dessa anstalter för att där erhålla utbildning. Jag anser för den
skull, att de bestämmelser, som varit rådande hitintills, även i fortsättningen
böra bibehållas. Man måste även ta i beaktande, att dessa flickor, samtidigt
som de gå igenom denna utbildningskurs, äro tvungna att kosta på sig en
ganska dyr ekipering i form av tjänstedräkter, arbetskläder o. dyl. De ha således
jämförelsevis stora utgifter för sin utbildning. Dessutom ha de, som
här redan påpekats, inte heller så stora inkomstmöjligheter första tiden efter
avslutad utbildning. Följaktligen böra dessa elever, enligt min mening även i
fortsättningen få den uppmuntran, som hittills åtnjutits.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Nilsson, Bernhard: Herr talman! Herr Ström underströk i sitt anförande
starkt den omständigheten, att barnmorskeeleverna till mycket stor
del komma från obemedlade eller mindre bemedlade hem.

Jag vill med anledning av detta påpeka, att även enligt reservanternas förslag
elever, som komma från obemedlade och mindre bemedlade hem, skola
erhålla lättnad i den avgift på 500 kronor, som bättre bemedlade få erlägga
för den förberedande kursen på sex månader. Reservationen innehåller ju förslag
om att en prövning skall äga rum. Om det anses behövligt, skola eleverna
helt eller delvis befrias från avgift.

I tider, när man måste söka med ljus och lykta efter möjligheter till be^
sparingar och när en särskild kommitté arbetar för detta ändamål, vilken i
detta fall framlagt ett förslag, enligt vilket man beräknar göra en besparing

Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

Nr 10.

Äng. införande av elevavgifter vid barnmorskeläroanstaltema. (Forts.)
på cirka 15,000 kronor, tycker jag, att ett dylikt förslag borde understödjas,
så mycket mer som alla hörda myndigheter ha tillstyrkt detsamma.

Det har här även talats örn de stora utgifter de blivande barnmorskorna få
vidkännas. Jag vill då påpeka, att barnmorskornas inkomster i tjänsten numera
äro rätt höga. Anstaltsbarnmorskornas inkomster äro numera i allmänhet
lika stora som sjuksköterskornas. Förr i tiden voro ju barnmorskorna i bygden
dåligt avlönade, men genom de organisationsförändringar, som skett på
senare tid, och genom förbättrade tjänstgöringsförhållanden är deras ställning
i ekonomiskt och även i andra avseenden mycket förbättrad. Jag kan därför
inte finna något skäl, varför även de mera bemedlade eleverna skulle erhålla
denna utbildning gratis.

Jag ber, herr talman, att få instämma i yrkandet örn bifall till reservationen.

Herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag förmodar att striden egentligen
kommer att stå på den punkt, som rör statens sjuksköterskeskola.

Beträffande föreliggande punkt har jag ansett, att man inte skall frånträda
de principer, som på sin tid fastställdes, när den stora barnmorskereformen
genomfördes. Jag kan i allra största korthet säga, att det, besparingssträvandena
i alla ära, kan finnas principiella skäl som göra, att man inte
gärna, då det nu ändå rör sig örn relativt små belopp, vill se dessa strävanden
förverkligade.

När jag tagit ståndpunkt till detta ärende, har en för mig ganska avgörande
synpunkt varit, att jag inte är tillfredsställd med ett förfarande, varigenom
eleverna vid samma skola bli uppdelade i olika kategorier, något som
understrykes därigenom att man har olika elevavgifter. Maximum skall visserligen
vara 500 kronor, men när det gäller lägre avgift ned till noll kronor
skall det ske en behovsprövning av elevernas möjligheter att själva till denna
del bekosta sin utbildning, en prövning som jag för min del tycker är onödig
och som i många fall kan vara stötande.

Vi veta inte heller, hur många elever som skulle få lov att betala avgift
enligt detta förslag. Det kan väl knappast någon på förhand räkna ut. Det
är inte alls säkert, att besparingen blir 15,000 kronor. Den kan stanna vid ett
mycket mindre belopp, vilket väl är rätt sannolikt, bland annat på grund av
att det är ett relativt ringa antal av bättre bemedlade familjers döttrar, som
söka sig till barnmorskekallet.

Jag har för min del inte ansett att tillräckligt starka skäl finnas för att
ändra de principer, på vilka en gång, det var år 1958, denna barnmorskeutbildning
grundats. Jag uttalar därför den förhoppningen, att kammaren ville
följa Kungl. Maj :t och statsutskottet i denna fråga.

Herr Pauli: Herr talman! Jag skall be att få säga ett par ord i denna
fråga för att understryka vad statsrådet just anfört angående den beräknade
besparingen.

Reservanternas talesman sade, att man kunde spara 15,000 kronor, men han
medgav i samma anförande det riktiga i vad utskottets representant, herr
Ström, strax förut hade påpekat, nämligen att det är bekant, att det stora
flertalet av aspiranterna till denna barnmorskeutbildning tillhör de obemedladc
eller mindre bemedlade. Under sådana förhållanden är det givet, att man
inte kan beräkna hela denna besparing. Men i samma mån som den beräknade
besparingssumman sjunker, i samma mån minskas ju också anledningarna för
riksdagen att så få år efter reformens genomförande göra denna ganska förhatliga
anordning.

Första kammarens protokoll 19b3. Nr 10. 4

;iO

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

Äng. införande av elevavgifter vid barnmornheläroanstalterna. (Forts.)

Vi möta allt som oftast Ilar i riksdagen, önskemål från landsbygdsbefolkningens
sida om att landsbygdens ungdom skall beredas större möjligheter
till studier i städerna. Även vid denna riksdag föreligger en motion av herr
Norup och herr Nilson i Spånstad angående inrättande av statliga läroverksstipendier
för ungdom från orter, där läroverk ej finnes. Det säges i motionen,
att det speciellt är av betydelse för lantbrukets ungdom, att man i någon utsträckning
söker minska det handikap, som deras föräldrars yrke innebär.
Det förefaller mig rätt egendomligt att man, samtidigt som man gör sådana
framställningar, gör en framstöt av det slag som nu skett. Man vill ge en hel
del unga flickor, som till stor del komma just från landsbygden, denna utbildning,
som ju måste sägas vara i hög grad samhällsnyttig, men man vill ta ifrån
dem den obetydliga förmån, som de hitintills under några år åtnjutit.

Jag kan inte finna att det är någon konsekvens i detta. Jag kan inte heller
finna att det är den sortens sparsamhet som bör rekommenderas, en sparsamhet
som alldeles tydligt räknar med en överdriven kalkyl och som dessutom,
som herr statsrådet framhöll, vid själva anstalten inför en klassdifferentiering
som inte funnits tidigare.

Jag anser att det finns mycket talande och starka skäl för den ståndpunkt
som Kungl. Majit och statsutskottet intagit, och jag ber att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr Wistrand: Herr talman! Herr statsrådet framhöll som skäl för sitt
etåndpunktstagande i den kungl, propositionen, vilket ju synes ha godkänts
även av statsutskottets majoritet, att ett införande av avgifter för dem, som
äro bemedlade och ha råd att betala dessa avgifter, skulle innebära ett stötande
moment.

Gentemot detta vill jag erinra örn att man vid de allmänna läroverken tilllämpar
just denna stötande metod med olika avgifter, något som väl alla i
denna kammare, vilka gått i allmänt läroverk, känna till. Där har man både nedsatta
avgifter och hel befrielse från avgift, och jag har aldrig hört talas örn
att någon elev har behövt anse sig vara försatt i ett sämre socialt läge gentemot
kamraterna, därför att han åtnjutit en nedsättning i avgiften eller varit
helt befriad från avgift.

Jag anser därför detta skäl vara konstruerat, och anmärkningsvärt är ju att
denna uppfattning, att det skulle ligga något stötande i detta förhållande, inte
delas av vederbörandes egna organisationer. Både barnmorskornas och sjuksköterskornas
organisationer ha förklarat sig ej hava något att erinra mot besparingsberedningens
förslag. Även anstalternas styrelser, vilka väl ligga rätt
nära till att kunna bedöma, örn det skulle vara något stötande i detta förfaringssätt
och örn det skulle försämra andan på anstalterna, har tillstyrkt förelaget.
Den tredje institutionen, den, i vilkens offentliga uppgift det ingår att
bevaka denna personals intressen, nämligen medicinalstyrelsen, har också tillstyrkt
förslaget. Men ändå sätter Kungl. Majit och statsutskottet en rigel för
denna besparing.

Jag måste säga, att det inte är roligt att vara med om att föreslå besparingar,
när de, även då de för en gångs skull verkligen lia mottagits med förståelse
av dem, som saken närmast gäller, ändå avvisas.

Herr Pauli sade, att han inte ville vara med om den sortens sparsamhet. Ja,
wilken sorts sparsamhet vill herr Pauli egentligen då vara med örn? Det förefaller
mig, som örn det just här vore ett fall, då det borde vara lätt att spara.
Här ha inte mot statsekonomien mobiliserats dessa många kårsynpunkter och
intressen av liknande art, vilka så ofta göra det omöjligt att genomdriva bespa -

Onsdagen den 17 mars 1943 f. lii. Nr 10. 51

Ang. införande av elevavgifter vid barnmorskeläroanstalterna. (Forts.)
ringar. Här har man i stället jämnat vägen för en besparing, men Kungl. Maj :ts
regering och utskottet vilja stänga den.

Det har sagts, att man inte vet, örn besparingen blir så stor som man beräknat.
Det är alldeles riktigt; ingen människa kan veta på förhand, hur mycket
man får in på denna väg, men det förefaller mig, som örn reservanterna, som
följt besparingsberedningens kalkyler, räknat ganska försiktigt, då de räknat
med att ungefär hälften av eleverna skulle kunna betala den föreslagna avgiften,
att en fjärdedel skulle få nedsatt avgift och en fjärdedel helt befrias.
Det är möjligt att denna beräkning inte håller, det vet jag inte, men det är
också oväsentligt ty här gäller det en princip. Kunna vi avvisa besparingsförslag
i ett sådant fall som detta, då frågar jag: när skola vi då kunna acceptera
dem?

Jag yrkar, herr talman, bifall till reservationen.

Herr Nilsson, Bernhard: Herr talman! Jag har begärt ordet i anledning
av statsrådets och herr Paulis yttranden örn att en behovsprövning skulle vara
anstötlig. Herr Pauli tillspetsade till och med sitt yttrande därhän, att han
sade, att denna behovsprövning var en förhatlig anordning.

En behovsprövning äger ju också rum, såsom herr Wistrand nyss nämnde,
i fråga örn stipendier vid de allmänna läroverken, och samma är förhållandet
vid lantmanna- och lanthushållsskolor samt vid folkhögskolor. Jag har själv
i många år varit med vid prövningen av framställningar angående stipendier
till elever vid dylika skolor, men aldrig har jag hört, att någon elev har ansett
denna behovsprövning på något sätt anstötlig.

När herr Pauli säger, att det inte är någon konsekvens i besparingsberedningens
och reservanternas förslag, vill jag säga, att det absolut inte är någon
konsekvens i att man frångår detta förslag. Örn man vill införa den grunden,
att det skall vara konsekvens på detta område, blir följden av att riksdagen
fattar beslut i enlighet med Kungl. Maj:ts och utskottsmajoritetens förslag,
att man även bör slopa behovsprövningen i fråga örn stipendier vid alla skolor
och läroverk, där behovsprövning förekommer. Det kan ju inte vara möjligt
annat än att det i dessa skolor finns elever från föga bemedlade hem, som böra
lia sina stipendier, men varför skola inte även de andra kunna få stipendier?

Jag vidhåller mitt yrkande, herr talman.

Herr andre vice talmannen, som för en stund övertagit ledningen av kammarens
förhandlingar, tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 e. m.

Herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag kan endast konstatera, att det
naturligtvis föreligger en faktisk olikhet i fråga om den grundsyn, som jag
för min del har på angelägenheter av denna art, och den grundsyn, som herr
Wistrand och många med honom representera. Jag kan inte ansluta mig till
den uppfattningen, att det i ett sådant fall som detta kan vara påkallat att
göra en mycket noggrann undersökning om värjo elevs personliga ekonomiska
förhållanden och om elevernas föräldrars personliga ekonomiska förhållanden.
Jag kan för min del inte ansluta mig till den uppfattningen att detta
förfaringssätt tillräckligt starkt motiveras av det bcsparingsförslag som här
föreligger. Det är den förklaring jag har att lämna, och det är klart att herr
Wistrand inte kan vara nöjd med den, kanske inte heller en del av de institutioner
som ha yttrat sig i ärendet. Jag är nu inte så säker på att de varit
så särskilt entusiastiska för detta besparingsförslag, men de ha väl under
trycket av den allmänna propaganda, som har pågått under senare år, ansett

Ni 10.

Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

Äng. införande av elevavgifter vid bar amor skeläroanstaltema. (Forts.)
att de inte kunnat motsätta sig ett förslag av denna art. För min del har
jag inte fallit offer •— åtminstone inte ännu -—• för denna propaganda, som
jag tycker är motiverad av tillfälliga omständigheter, under det att de beslut,
som vi fattat under normala, fredliga tider äro fattade med tanke på
normala och fredliga förhållanden. Vi ha ingen anledning att endast på
grund av tillfälliga omständigheter, vilka nu kunna råda, ändra själva den
principiella grunden för vårt omdöme i denna fråga.

Jag måste säga, att jag i detta sammanhang lämnar läroverken helt åsido.
Jag har kanske en annan mening än herr Wistrand även då det gäller läroverken,
men vi behandla ju inte det ärendet nu i dag. Jag vill emellertid säga
att en jämförelse mellan stipendieväsendet och avgiftsväsendet väl knappast
ändå är riktig. I det ena fallet är det ju fråga om att direkt ge kontanta
medel åt elever, i det andra fallet är det endast fråga om huruvida de skola
betala för sig eller inte under vistelsen vid en viss utbildningsanstalt.

Detta är vad jag har att svara på de erinringar som gjorts mot vad jag
tidigare anfört.

Herr Ström, Torsten: Herr talman! Herr Wistrand säger, att de organisationer,
som blivit hörda i denna fråga, lia tillstyrkt, att det i fortsättningen
bör utgå en avgift vid barnmorskeanstalterna. Hur skulle det ha ställt sig,
herr Wistrand, om eleverna haft en organisation, som man skulle kunnat
tillfråga? Den hade säkert haft en annan uppfattning. Dessa medlemmar av
barnmorskeförbundet lia tidigare haft förmånen att åtnjuta fri undervisning
på statens bekostnad, men nu äro de beredda att förorda, att de elever, som
i fortsättningen komma till barnmorskeanstalterna, skola betala avgifter.

Reservanterna anse, att det är möjligt att göra en besparing på 15,000
kronor, men då det är bevisat, att flertalet av dem, som söka sin lifhildning
vid barnmorskeanstalterna, komma från obemedlade eller mindre bemedlade
hem, kan man även i fortsättningen räkna med en stark tillströmning från
sådana hem, och det blir då säkert ingen besparing på 15,000 kronor.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande örn bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr andre vice talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden gjorde propositioner, först på bifall till
vad utskottet i den nu föredragna punkten hemställt samt vidare på bifall till
den hemställan, som innefattades i den av herr Johan Bernhard Johansson
m. fl. vid punkten avgivna reservationen; och förklarade herr andre vice talmannen,
sedan lian upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Björkman begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
113, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles den hemställan, som innefattas i den av herr Johan
Bernhard Johansson m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Onsdagen den 17 mars 1943 f. lii.

Nr 10.

Ang. införande av elevavgifter vid Lammö »sicela rönns tält erna. (Forts.)
ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för
nej-propositionen, reste sig från sina platser. Herr andre vice talmannen förklarade
därpå, att enligt hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Wistrand begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 93;

Nej — 27.

Därjämte hade G ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Punkterna 114 och 115.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 116. Ay- in>°ran Kungl.

Majit har föreslagit riksdagen att till Statens sjuksköterskeskola: avgifter vid

Omkostnader för budgetåret 1943/44 anvisa ett förslagsanslag av 73,900 kronor, statens sjuk i

s/cotersice I

en av sakkunniga inom besparingsberedningen utarbetad promemoria hade skola.
föreslagits införande vid nämnda skola av en elevavgift av minst 500 kronor
per antagen elev för de naturaförmåner i form av fri bostad och kost, som
bomme eleverna till del under den tid de bodde på skolan, d. v. s. under den
tid den teoretiska undervisningen påginge. Beträffande de mindre^ bemedlade
och medellösa eleverna borde viss nedsättning i eller hel befrielse från avgiften
kunna medgivas.

Kungl. Maj :ts förslag i berörda hänseende innebar, att undervisningen även
i fortsättningen skulle vara avgiftsfri.

Utskottet hade i den nu förevarande punkten anfört:

»Vad först angår besparingsberedningens förslag örn en elevavgift av 500
kronor såsom ersättning för naturaförmåner under tiden för den teoretiska
utbildningen vid statens sjuksköterskeskola delar utskottet departementschefens
uppfattning, att det med hånsson till bristen pa distriktssköterskor alltjämt
måste betraktas såsom en angelägenhet av vikt, att för sjuksköterskebanan
lämpade personer icke avhållas från att söka inträde i skolan pa grund av
risken att få erlägga den föreslagna relativt betungande avgiften. Utskottet vill
därjämte framhålla, att den teoretiska utbildningen.pågår under endast fem månader
och att eleverna under återstoden av den till tre ar uppgående utbildningstiden
utföra ett för dem mycket betungande och påfrestande praktiskt arbete
å sjukvårdsinrättningar, för vilket eljest särskild sjukvårdspersonal behövt
anställas. Härför uppbära de icke annan ersättning än^ fritt uppehälle och, under
sista utbildningsåret, ett arvode av 50 kronor i månaden. Med hänsyn till
det värdefulla och lågt ersatta arbete, de under större delen av sin utbildningstid
utföra, synes det utskottet icke påkallat att uttaga särskild avgift för naturaförmåner,
som åtnjutas under dep teoretiska 5-månaderskursen.

Utskottet, som alltså biträder den av departementschefen i denna fråga intagna
ståndpunkten, har icke heller i övrigt funnit anledning till erinran mot
Kungl. Maj:ts förslag. o

Under åberopande härav hemställer utskottet, att riksdagen må till Statens
sjuksköterskeskola: Omkostnader för budgetåret 1943/44 anvisa ett förslagsanslag
av 73,900 kronor.»

Reservation hade avgivits av herrar Johan Bernhard Johansson. Bernhard
Nilsson. Andrén, Jonsson i Eskilstuna, Persson i Falla, Hansson i Rubbestad

Nr 1».

Onsdagen dan 17 mars 194O f. m.

Äng. införande av elevavgifter vid statens sjuksköterskeskola. (Forts.)
och Eriksson i Frägsta, vilka ansett, att utskottets yttrande och hemställan
bort hava följande lydelse:

»I fråga om elevavgifter vid statens sjuksköterskeskola har besparingsberedningen
föreslagit, att eleverna för den tid av fem månader, under vilken
den teoretiska undervisningen vid skolan pågår, få erlägga 500 kronor med
hänsyn till att do under nämnda tid åtnjuta fri kost och fri bostad. Mindre
bemedlade och medellösa elever skulle erhålla nedsättning i eller befrielse
från detta belopp. Utskottet kan för sin del icke finna annat än rimligt, att de
blivande sjuksköterskor, som äro bemedlade, på detta sätt få bidraga till kostnaderna
för sm utbildning. Utskottet tillstyrker alltså beredningens förslag
om införande av elevavgifter vid skolan, men förutsätter därvid, att elev, som
genomgått barnmorskeläroanstalt och därvid erlagt elevavgift till anstalten,
icke skall vara pliktig erlägga avgift jämväl vid sjuksköterskeskolan.

Utskottet, som i övrigt icke funnit anledning till erinran mot Kungl. Maj:ts
förslag, beräknar i enlighet härmed medelsbehovet under anslaget till (73,900
— 20 000) 53,900 kronor och hemställer, att riksdagen må i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag till Statens sjuksköterskeskola: Omkostnader för budgetåret
1943/44 anvisa ett förslagsanslag av 53,900 kronor.»

Herr Nilsson, Bernhard: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationen.
Här gälla i fråga örn utbildningen samma skäl som beträffande
barnmorskorna. Enligt besparingsberedningens beräkning skulle här kunna
ske en besparing på 20,000 kronor, ifall reservationen vinner bifall.

Herr Wiklund: Herr talman! De synpunkter som besparingsberedningens
ärade ordförande utvecklat rörande införandet av avgifter för undervisningen
eller för de naturaförmåner, som nu avgiftsfritt tillkomma eleverna vid statens
sjuksköterskeskola, äro i huvudsak desamma, som beredningen utvecklat
i sm skrivelse den 15 januari 1942 och i en därtill fogad promemoria, som utarbetats
av särskilda sakkunniga.

. I anledning härav vill jag anföra några synpunkter, som besparingsberedningen
synbarligen varit främmande för. Att eleverna vid de av staten godkända
sjuksköterskeskolorna erlägga avgifter, varierande mellan 100 och 600
kronor, vartill kommer för kosten under provkursen på två månader viss avgift
med 40 å 50 kronor per månad, kan väl knappast sägas vara något skäl för att
ta ut avgifter av eleverna vid statens sjuksköterskeskola, där dessa hittills icke
erlagt några avgifter.

Besparingsberedningens uppfattning, att man genom att pålägga eleverna
avgifter under den s. k. provtiden skulle vinna vissa besparingar, d. v. s. att
statens sjuksköterskeskola skulle tillföras en inkomst av cirka 20,000 kronor,
mäste man enligt min mening se från en annan sida än den rent ekonomiska.

■,.. . s!er^gcn skulle, säger man, nedsättning av avgifter, ja även befrielse
därifrån kunna lämnas, men just införandet av en klassificering av eleverna
i fråga örn möjligheterna att kunna eller icke kunna erlägga avgifter synes mig
överhuvud taget antikverad. Vid statens läroanstalter böra överhuvud taget alla.
ha samma fördelar och icke vissa, på grund av att de äga en bättre ekonomi,
inta. en särställning. Denna vill gärna ge de bemedlade ett särskilt mervärde
bade i egna och andras ögon. Och beträffande den skola, det här är fråga
örn, kan man tänka sig möjligheten av att antalet bemedlade elever bleve

Onsdagen deli 17 mars 1943 f. m. Nr 10. ;>5

Äng. införande av elevavgifter vid statens s juk s k ö ter ske s k ol a. (Forts.)
så stort, att de mindre bemedlade eller de medellösa hade små eller inga utsikter
att bli antagna som elever. Visserligen bör man söka spara, och jag har
själv en gång i tiden, varit med i en besparingskommitté i huvudstaden, men
när lusten att spåra besparingsobjekt, som här, kan komma att gå ut över fattiga,
men i många fall säkerligen för sjuksköterskans höga kall lämpliga
flickor, känner jag mig uppmanad att inlägga en protest häremot.

Visserligen kan man tycka, såsom även sagts, att örn en, person kati erlägga
en avgift, så bör han göra det. Det kan ju, säger man, icke vara något orätt i
ett sådant resonemang. Men det kan sa lätt bli ett undanskjutande av den
medellöse. Nu är det på många levnadsbanor så, att innehavarna av de bättre
platserna ha kunnat hålla ut ekonomiskt under längsta tiden, och därför sitta
de ofta där de sitta. I många, många fall lia dessa personer haft de större
möjligheterna i den ekonomiska uthållighetskampen. Då det därför, herr talman,
här finnes en möjlighet att få alla i samma startgrop, som önska utbilda
sig till sjuksköterskor vid statens undervisningsanstalt, kan jag ej förena
mig med dem, som förorda besparingsberedningens linje i här nämnt avseende.
... .

Jag kan i detta sammanhang inte underlåta att uttrycka min stora förvåning
över Svensk sjuksköterskeförenings centralstyrelses inställning till detta
spörsmål, som förklarat sig intet ha att erinra mot besparingsberedningens
förslag. Likställighetsprincipen i ekonomiskt hänseende trodde jag vara en
naturlig sak för en förening, som väl även måste ha till uppgift att, oberoende
av allt annat, söka få den lämpligaste till sjuksköterska. ^ Jag har svårt att
förstå, att Svensk sjuksköterskeförening bedömt denna fråga enbart ur ekonomiska
synpunkter. Kan man inte tänka sig, att ställningstagandet berott
på en strävan att på detta sätt söka behålla en viss social standard hos dem,
sorn skola söka in vid denna skola, även örn detta skulle innebära en orättvisa
mot andra och kanske för sjuksköterskeyrket lämpligare personer? Frågan är
berättigad på grund av sagda föreningsstyrelses inställning till denna fråga.

Även styrelsen för statens sjuksköterskeskola ställer sig på samma ståndpunkt,
oaktat den måste erkänna och uppskatta de fördelar, som äro förenade
med en avgiftsfri undervisning. För mig står det som en självklar sak, att en
avgiftsfri undervisning överallt skulle möjliggöra ett bättre urval av elevmaterialet.
n , „ ,, . ,

Med hänsyn härtill, herr talman, kan. jag inte dek den uppfattning, som besparingsberedningens
ordförande här givit uttryck åt.

Sedan ett par ord särskilt till honom i anledning av några yttranden, som
han fällde. Han berörde frågan örn nedsättning av avgifter vid de allmänna
läroverken, och han förklarade, att han inte trodde, att det fauns någon elev
vid våra läroverk, sorn kände sig mindervärdig på något sätt just därför, att
han hade fått nedsatta avgifter. Ja, herr talman, jag vill inte, såsom herr Wistrand,
svara för alla andra, utan jag vill bara svara för mig själv, men jag
kan försäkra, utan att på något sätt göra någon vacker omskrivning, att
jag själv har erfarenhet av hur det känns att i ett läroverk lia haft nedsatta
terminsavgifter. . .

Vidare sade herr Wistrand, att det inte är roligt att föreslå besparingar, örn
man blir så bemött och så behandlad, som här är fallet. Ja, i det avseendet
ber jag att helt och fullt få instämma med herr Wistrand, men det hindrar
ju inte, att man också kap tycka, att besparingssträvandena skola sättas in
på de punkter, där de ej såsom här — åtminstone enligt min mening — åstadkommer
en social orättvisa.

Jag ber att få yrka bifall till statsutskottets hemställan.

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

Äng. införande av elevavgifter vid statens sjuksköterskeskola. (Forts.)

Herr statsrådet Möller: Eftersom detta ärende var lippe redan i remissdebatten,
vill jag åtminstone till kammarprotokollet lia knutit några anteckmngar
örn bur det förhåller sig vid olika sjuksköterskeskolor i landet Man
skulle nämligen kunna tro, att det vore allmänt, att det vid sjuksköterskeskolorna
uttoges elevavgifter av ungefär den storlek, som reservanterna här
stödda på bespanngsberedningen, påyrka. Jag skall då be att få meddela
följande.

Det finns fyra sjuksköterskeskolor, vid vilka elevavgifterna äro 600 kronor.
Det finnes två sjuksköterskeskolor — jag franser statens, som nu inte har
någon avgift alls — som ha 500 kronors avgift. Det finnes två, som ha 400
™l0r i avgift. Det finnes en, som har 300 i avgift. Det finnes en, som har
200 i avgift. Det finnes tre, som ha 150 i avgift. Det finnes en, som har 120
i avgift. Det finnes tva, som ha 100 i avgift, och det finnes en med 50 kronor
i avgift Därjämte finnes det tre sjuksköterskeskolor, där det inte upptages
någon avgift av eleverna.

Nu ha eleverna, då de fullgöra sin praktiska utbildning, i regel arvode. Det
kan vara av ett visst intresse att konstatera, att vid statens sjuksköterskeskola
är arvodet 50 kronor i månaden, d. v. s. det är beräknat till 600 kronor
om året under den tid, de tjänstgöra på sjukhus det ingår i deras praktiska
utbildning. I ett län, där man inte uttar någon avgift, ha sjuksköterskeeleverna
ett arvode pa 1,080 kronor under sin praktiska utbildning.

Sedan är det varierande siffror beträffande de arvoden, som de åtnjuta. Statens
sjuksköterskeskola har bland de lägsta arvodena. I regel ha eleverna högre
arvoden än dem, som betalas till^ eleverna vid statens sjuksköterskeskola. Jag
vill endast ha klart antecknat på denna punkt —- barnmorskeanstalterna äro
bara statens; det finnes inga enskilda eller kommunala eller landstingsanstalter
av denna art - att det ingalunda är statens sjuksköterskeskola ensam, som inte
tar ut några avgifter av eleverna.

,..^övr!gt åberopar jag till förmån för statsutskottets och Kungl. Maj:ts hemställan
i princip samma argumentation, som jag tillät mig anföra vid punkten
örn barnmorskeutbildningen.

Herr Wistrand: Herr talman! Jag skall fatta mig mycket kort, då väl den
votering, som ägde rum vid punkt 113 i utskottsutlåtandet. blir vägledande
aven för denna frågas avgörande. Men jag måste gentemot herr Wiklund än
en gang påpeka, att. det förslag, som gjorts av besparingsberedningen och som
återfinnes i. reservationen, inte hindrar någon obemedlad att fritt få den utbildning,
hon vill begagna sig av, vid denna anstalt.

Herr Wiklund gav mig f. ö. en oväntad upphöjelse, då han kallade inig
bespanngsberedmngens ordförande. Det är jag visst inte. Jag har intagit en
mycket, mycket mera .anspråkslös ställning inom besparingsberedningen. Men
eftersom denna berednings ordförande kommit på tal, vill jag meddela, att han
biträdde avlåt.andet av den promemoria, som upprättats angående införande
av terminsavgifter vid dessa anstalter. Denne man, som herr Wiklund sålunda
förebrår brist pa sociala synpunkter, är — vår finansminister.

. ®-®rr Björkman: Herr talman! dag begärde ordet endast för att yrka bifall
till den vid utskottets utlåtande fogade reservationen av herr J. B. Johansson
m. fl.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall till vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt samt vidare pa bifall till den hemställan, som in -

Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

Nr 10.

Ang. införande av elevavgifter vid statens sjuksköterskeskola. (Forts.)
nefattades i den av herr Johan Bernhard Johansson m. fl. vid punkten avgivna
reservationen; och förklarades den förra propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkten 117.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 118.

Lades till handlingarna.

Punkten 119. ,

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 120.

Lades till handlingarna.

Punkten 121.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 122.

Under punkten 158 av femte huvudtiteln i statsverkspropositionen hade departementschefen
förklarat, att han ansåge sig tills vidare icke böra påkalla
något anslag för utrustning av folktandvårdspolikliniker under nästa budgetår.

Under punkten 159 av samma huvudtitel hade Kungl. Majit föreslagit riksdagen
att till Bidrag till avlöningar åt distriktstandläkare och distriktstandsköterskor
m. m. för budgetåret 1943/44 anvisa ett förslagsanslag av 800,000
kronor.

I samband med Kungl. Maj :ts förevarande förslag hade utskottet till behandling
förehaft en inom andra kammaren av herr K. G. Viklund m. fl. väckt
motion (II: 108), vari hemställts, att riksdagen vid behandlingen av nu ifrågavarande
punkter i statsverkspropositionen måtte besluta hemställa hos Kungl.
Majit, att landsting, som på grund av svårighet att erhålla tandläkare ej
kunde åstadkomma folktandvårdens planenliga ordnande och som därför måste
i vissa områden begränsa verksamheten till enbart barntandvård enligt av
myndigheter utfärdade bestämmelser, måtte erhålla statsbidrag till utrustning
av polikliniker ävensom till avlöningar åt distriktstandläkare och distriktstandsköterskor
efter samma grunder, som gällde för folktandvården.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten av angivna orsaker hemställt,

a) att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Majits förslag till Bidrag till
avlöningar åt distriktstandläkare och distriktstandsköterskor m. m. för budgetåret
1943/44 anvisa ett förslagsanslag av 800,000 kronor;

b) att motionen II: 108 ej måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr Hage: Under denna punkt finnes en reservation, avgiven av tre medlemmar
av andra kammaren. Denna reservation återigen är grundad på en
motion, som i nämnda kammare har väckts av herr Wiklund från Norrbotten,
vilken begär, att om man anordnar folktandvården endast i den formen, att
man förvandlar den till en barntandvård, så skall det även i så fall utgå statsbidrag,
som gälla för folktandvård i allmänhet.

Om statsbidrag
till utrustning
av
polikliniker
för bärnlund
vård.

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1943 f, m.

Om statsbidrag till utrustning av polikliniker för barntandvård. (Forts.)

Vad som är grundläggande och som är orsaken till denna motion är det förhållandet,
att vi ha en mycket stor brist på tandläkare, såsom alla veta. I det
län, som jag representerar, har det till och med gått så långt, att vi under en
tid inte hade någon av våra folktandvårdsläkareplatser besatt. Nu äro i alla
fall två besatta. Inför detta förhållande — att det är så svårt att besätta dessa
platser — har man emellertid börjat gå in för den åtgärden, att man inskränker
folktandvården, så att det blir blott en barntandvård. Man har resonerat på det
sättet, att barntandvården dock är det grundläggande. Örn barnens tänder behandlas
under barnaåren, så grundlägges för mannaåldern ett gott tandbestånd.

Nu har också utskottet, trots att det har avstyrkt motionen, uttalat sig om
den på ett mycket sympatiskt sätt. Man säger i utskottsutlåtandet: »Vidkommande
det motionsvis gjorda yrkandet vill utskottet jämväl för sin del understryka
betydelsen av, att barntandvård snarast möjligt kan anordnas i rikets
olika delar. Emellertid utesluta icke nu gällande bestämmelser örn bidrag till
folktandvård, att landsting övergångsvis driva kliniker för enbart barntandvård,
där tandvård jämväl för vuxna visar sig omöjlig att åstadkomma i anledning
av bristen på tandläkare.» Efter detta mycket sympatiska uttalande — som
jag för min del skulle vilja tolka på det sättet, att utskottet säger, att det är
meningen att det skall utgå statsbidrag till sådan barntandvård — tillägger utskottet
på slutet: »Med hänsyn härtill och då utskottet icke är berett att förorda
bidrag till tandvård, som anordnas utanför folktandvårdens ram, kan utskottet
icke tillstyrka bifall till motionen.» När man läser detta sista och ställer det mot
utskottets mycket sympatiska uttalande i början av sin motivering, då blir
man mycket tvehågsen, hur man skall tolka detta — om det verkligen är så,
som det har påståtts, att det inom utskottet råder den uppfattningen, att statsbidrag
skall utgå även när man endast anordnar bamtandvård, eller örn det
i så fall icke skall utgå.

Jag hade annars tänkt yrka bifall till den reservation, som är avgiven vid
utlåtandet på denna punkt. Men utsikterna till att vinna någonting på den
vägen äro nog mycket små. Och därför tänkte jag för min del försöka att
komma fram till det, som är motionens syfte, genom att höra av någon representant
för utskottet, vad som ligger bakom utskottets uttalande på denna
punkt och örn det är så, att man menar, att det skall utgå statsbidrag, även när
det gäller anordnande av en sådan tandvård, som är inskränkt till barntandvård.

Herr Nilsson, Bernhard: Herr talman! Med anledning av herr Hages fråga
om vad utskottet menat med den passus, som han nu citerade, vill jag nämna, att
tredje avdelningen i utskottet varit i förbindelse med byrådirektör Maunsbach
i medicinalstyrelsen, som ju har folktandvårdsärendena örn hand och som meddelat
detta till utskottet och framhållit, att i Linköping och Västerås äro inrättade
tre polikliniker av den beskaffenhet som utskottet nu här talar örn. Detta
gör, att enligt avdelningens uppfattning och utskottets uppfattning kan man
komma fram på den vägen utan att man behöver bifalla motionen eller skriva
till Kungl. Maj :t i ärendet. Det är vad som ligger bakom denna formulering, som
utskottets majoritet har anfört.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet
i förevarande punkt hemställt.

Vwnkterna 123—126.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

Nr 10.

Punkten 127. Äng. stats Kungl.

Majit hade föreslagit riksdagen att till Lindring i mindre berned- mind^belade
patienters å landsbygden sjukvårdskostnader för budgetåret 1943/44 an- medlade påvisa
ett förslagsanslag av 250,000 kronor. tentera sjuk vdrdakost I

detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft en inom andra nader.
kammaren av herr G. Hedlund i Rådom m. fl. väckt motion (II: 102), vari
hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte anhålla örn utredning
angående huruvida och under vilka förutsättningar statsbidrag borde
utgå till kostnaderna för sjuktransporter av patienter på landsbygden och för
resor, som dessa företoge till läkare eller sjukvårdsinrättning.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten anfört:

»Besparingsberedningen har föreslagit en bestämmelse av innebörd, att här
ifrågavarande statsbidrag ej må utgå med högre belopp än att patientens
nettokostnader för besök av läkare överstiga vad patienten skulle ha behövt
vidkännas, därest han själv besökt läkaren å dennes mottagning. Med hänsyn
till de olägenheter, som äro förenade med detta förslag, har departementschefen
funnit sig icke kunna biträda detsamma. Därest missbruk skulle konstateras
föreligga, förutsattes medicinalstyrelsen skola framlägga frågan för
förnyad prövning.

Såväl denna fråga som det i motionen lii 102 behandlade spörsmålet örn
bidrag till resor av patienter på landsbygden till läkare eller sjukvårdsinrättning
tillhöra de områden av den sociala verksamheten, vilka socialvårdskommittén
har att utreda. Då det kan förutsättas, att denna kommitté även utan
särskild framställning från riksdagens sida på vederbörligt sätt beaktar de
synpunkter, som i motionen anförts, torde motionen icke böra bifallas.

Då Kungl. Majits förslag icke givit utskottet anledning till erinran, får
utskottet alltså hemställa,

a) att riksdagen må till Lindring i mindre bemedlade patienters å landsbygden
sjukvårdskostnader för budgetåret 1943/44 anvisa ett förslagsanslag
av 250,000 kronor;

b) att motionen lii 102 icke må till någon riksdagens åtgärd föranleda.»

Reservation hade anförts av herrar Heiding, Persson i Skabersjö, Hansson
i Rubbestad och Pettersson i Dahl, vilka ansett, att utskottets yttrande och
hemställan bort hava följande lydelse:

»Besparingsberedningen har---— biträda detsamma.

I motionen II: 102 har framförts förslag örn sådan lindring i mindre bemedlade
patienters å landsbygden sjukvårdskostnader, att bidrag skall utgå
till kostnader för sjuktransporter av patienter på landsbygden och för resor,
som dessa företaga till läkare eller sjukvårdsinrättning, varigenom den av besparingsberedningen
anmärkta olägenheten skulle kunna undgås.

Utskottet, som i likhet med besparingsberedningen anser de nuvarande bestämmelserna
på detta område mindre tillfredsställande, finner de i motionen
framförda synpunkterna behjärtansvärda, varför utskottet tillstyrker en skyndsam
utredning i motionens syfte.

Då Kungl. Maj :ts ---— alltså hemställa,

a) att riksdagen-----— av 250,000 kronor;

b) att riksdagen må med bifall till motionen II: 102 i skrivelse till Kungl.

Maj :t anhålla om skyndsam utredning angående de förutsättningar, under vilka
statsbidrag bör utgå till kostnaderna för sjuktransporter av mindre bemedlade
patienter på landsbygden och för resor, som dessa företaga till läkare eller
sjukvårdsinrättning.»

Nr 10.

Onsdagen deri 17 mars 1943 f. m.

Äng. statsbidrag till mindre bemedlade patienters sjukvårdskostnader.

(Forts.)

Herr Persson: Herr talman! Den motion, som är väckt vid denna punkt,
går ut från det faktum, att därest de sjuka inte äro sämre än att de kunna
transporteras till läkare, så är det billigare att föra patienterna till läkaren
eller sjukvårdsinrättningen än att låta läkaren komma ut till den sjuke. Besparingsberedningen
tiar ju också varit inne på denna sak oell gjort vissa förslag,
som emellertid inte ha blivit upptagna här.

Nu säger man från utskottets eida, att denna sak kan ordnas genom sjukkassorna,
och i många fall går det naturligtvis. Men jag vill i alla fall påpeka,
att särskilt bland de mindre bemedlade på landsbygden torde det inte vara så
mångå, som äro med i sjukkassa, och även om sjukkassesystemet kan byggas utså
är det ju, såsom var och en vet. inte på långt när alla — framför allt inte i
de äldre åldersgrupperna ■— som kunna komma med och på detta sätt få ett
behövligt bidrag för dessa sjukresor.

Den formella anledningen till att utskottet här har avstyrkt motionen är ju.
att den torde ligga inom socialvårdskommitténs verksamhetsområde. När man
nu emellertid vet, att denna kommitté har så oerhört mycket annat att syssla
med, så frågar jag, örn det inte finnes skäl för den tanken, att det kan dröja,
länge, innan vi kunna vänta något positivt förslag och framförallt innan vi kunna
vänta genomförandet av ett eventuellt positivt förslag här från socialvårdskommittén.
Därför ha vi reservanter i enlighet med motionen ansett, att denna
sak mycket väl kan utbrytas, och detta så mycket hellre som den ju går fullt i
linje med besparingsberedningens antydningar.

Då denna sak enligt vårt förmenande har mycket stor betydelse för de mindre
bemedlade på landsbygden, vågar jag, herr talman, hemställa örn bifall till den
vid denna punkt avgivna reservationen.

Herr Wiklund: Herr talman! Det är verkligen glädjande att se, att man
från det håll, som motionärerna representera, börjat visa ett visst intresse för
sjukförsäkringen överhuvud taget, men enligt min mening är det ganska sent,
som denna uppskattning visar sig, ity att den nya lagstiftningen på sjukförsäkringens
område varit i kraft i tio år utan att man från detta håll gjort några
egentliga ansträngningar för att få lantbefolkningen med i större grad än fallet
är. Jag vill dock säga, att för närvarande torde den procentuella delen av lantbefolkningen
i sjukkassorna uppgå till cirka 35 %. Vad mena då motionärerna
med sin motion? De mena tydligen, att här skall det bli en särlagstiftning för
den grupp, som motionärerna företräda. Förmånerna inom sjukkassorna äro
nämligen i fråga örn läkarevården sådana, att man skall betala det mesta av
avgifterna själv, och sedan kommer statsbidraget till, och det innebär, att örn
jag. besöker läkare, har han rätt att taga betalt enligt en särskild av Kungl.
Majit fastställd taxa, och är han specialist, tar han givetvis litet mer. Men jag
skall själv betala endast 1/3, då däremot staten och kassan betala var sin tredjedel.
Motionärernas syfte är således här tydligen, att en person ute på landet,
som känner sig sjuk, skall kunna taga buss eller tåg eller annat fortskaffningsmedel
och resa in till läkare och sedan utan vidare få ersättning för sin resa
och sin konsultation hos läkaren. Man förstår, att detta givetvis inte låter sig
göra, och det skulle också leda till rent befängda konsekvenser, örn motionens
syfte kunde genomföras.

Men det finnes en mycket stor grupp av lantbefolkningen, som redan har
ordnat denna sak genom inträde i sjukkassorna på kollektiv väg, nämligen lantarbetarna.
De ordnade det genom sitt avtal i fjol, och sjukkassorna fingo på
den vägen inte mindre än cirka 50,000 nya medlemmar. Men det var på de
vanliga i förordningen stipulerade villkoren, d. v. s. att dessa lantarbetare lik -

Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

Nr 10.

Ann. statsbidrag till mindre bemedlade patienters sjukvårdskostnader.

(Forts.)

som övriga medlemmar i sjukkassorna skulle betala de för kassorna gällande
avgifter. Men för att underlätta för dessa lantarbetare, som ju inte äga någon
vidare god ekonomi, och på grund också av att de i det gamla avtalet bade en
föreskrift örn att lantarbetsgivarna skulle vid sjukdom för sina arbetare inte
bara tillhandahålla läkare utan även medicin och fria resor till läkaren, så förbundo
sig lantarbetsgivarna att för varje sin arbetare, som var fackligt organiserad,
betala 2 kronor i månaden i hjälpavgift, d. v. s. 24 kronor örn året.

Jag tror mig känna lantarbetsgivarna så pass, att jag vågar göra det påståendet,
att skulle inte denna förmån ha varit utomordentligt värdefull, skulle
lantarbetsgivarna givetvis ej ha gått med på en sådan stipulation i det då slutna
avtalet, utan bestämmelsen i det gamla avtalet var en sådan börda för dem,
att de föredrogo att i stället betala 24 kronor örn året för att bli fria från denna
börda.

Herr talman! Jag skall inte bli långrandig, men jag skulle vilja ge de ärade
motionärerna ett gott råd, eftersom motionen ändå, som jag tolkar den, utgör
ett bevis på intresse för hälsovårdsfrågor överhuvud taget, när det gäller landsbygdens
folk. Jag skulle vilja råda dem att arbeta för att alla de grupper, som
beröras i motionen — jag förstår mycket väl, att det inte kan gälla hela lantbefolkningen
— skola gå in i de erkända sjukkassorna. I så fall arbetar man
socialt, och jag tror, att motionens syfte delvis tillgodoses på den vägen. Vi
äro givetvis alla besjälade av önskan att folkhälsan höjes och att sjuka människor
få god läkarvård, så fort sig göra låter. Därigenom vinner man ju den
utomordentliga fördelen, att den sjuke på ett tidigt stadium befrias från sitt
lidande. Han återvinner hälsa och krafter, hans arbetsförmåga återbördas till
samhället. Detta, herr talman, tycker jag borde även för motionärerna vara av
synnerligen stort intresse. Det kan enligt min bestämda mening endast nås på
den väg jag här anvisat, nämligen genom anslutning till nu gällande lagstiftning
på sjukförsäkringens område.

Herr Nilsson, Bernhard: Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gjordes i enlighet med de yrkanden, som
därunder framkommit, propositioner, först på bifall till vad utskottet i den
under behandling varande punkten hemställt samt vidare på bifall till den
hemställan, som innefattades i den vid punkten avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades, vara med övervägande ja
besvarad.

Punkterna 12S och 129.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 130.

Lades till handlingarna.

Punkterna 131—135.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 136.

Lades till handlingarna.

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

• Punkterna 137—140.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 141.

Lades till handlingarna.

Punkterna 142—157.

Yad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 158 och 159.

Lades till handlingarna.

Punkten 160.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 161.

Lades till handlingarna.

Punkterna 162—171.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 172.

Lades till handlingarna.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1943/44 under riksstatens
åttonde huvudtitel, avseende anslagen inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—46.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 47.

Lades till handlingarna.

Punkterna 48—57.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Anslag till
Uppsala
universitet.

Punkten 58.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen att dels besluta, att avlöningsstaten
för Uppsala universitet skulle, med tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1943/44, erhålla av departementschefen angiven lydelse, dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att vidtaga de ändringar i den till avdelning I av
nämnda avlöningsstat hörande särskilda avlöningsstaten för professorer m. fl.,
som föranleddes av vad departementschefen anfört, dels ock till Uppsala universitet:
Avlöningar för budgetåret 1943/44 anvisa ett förslagsanslag av

2,011,000 kronor.

Onsdagen den 17 mars- 1943 f. m. Nr 10. 63

Anslag till Uppsala universitet. (Forts.)

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herrar Ä. Holmbäck och Fl. Nordenson (I: 157) och den andra inom andra
kammaren av herrar E. Håstad och H. Lundh (II: 239), vari hemställts, att
riksdagen ville bifalla universitetsmyndigheternas äskande och höja den nu
med 1,200 kronor utgående lönefyllnaden till professorn N. <7. Nordström till
ett så stort belopp, att Nordström erhölle lika stor effektiv avlöning som andra
professorer med ålderstillägg vid Uppsala universitet;

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herrar Å. Holmbäck och N. Holmström (I: 158) och den andra inom andra
kammaren av herrar E. Håstad och H. Lundh (II: 240), vari hemställts, att
riksdagen ville med bifall till universitetskanslerns förslag inrätta en biträdande
lärarbefattning i musikhistoria med musikteori vid Uppsala universitet
med ett arvode av 8,000 kronor;

dels ock två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
av herr C. P. Wahlmark m. fl. (I: 109) och den andra inom andra kammaren
av herrar Fl. Lundh och A. Larsson (II: 164), vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta inrättandet för fil. hedersdoktorn Seth Lundell av en personlig
assistentbefattning i mykologi vid Uppsala universitets botaniska museum i
lönegraden A 17.

Utskottet hade i den nu förevarande punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen med bifall till Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å motionerna
1:157 och II: 239, I: 109 och II: 164 samt I: 158 och II: 240 måtte

a) besluta, att avlöningsstaten för Uppsala universitet skulle, med tillämpning
tills vidare från och med budgetåret 1943/44, i vissa närmare angivna
delar erhålla den lydelse, som under punkten angivits;

b) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga de ändringar i den till avdelning I.
av nämnda avlöningsstat hörande särskilda avlöningsstaten för professorer
m. fl., som föranleddes av vad departementschefen förordat;

c) till Uppsala universitet: Avlöningar för budgetåret 1943/44 anvisa ett
förslagsanslag av 2,011,000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar Oscar Olsson, Pauli, Bernhard Nilsson,
Andrén, Emil Petersson, FFolmdahl och Wallentheim, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till dels motionerna 1:109 och 11:164, dels ock motionerna
1:157 och II: 239 ävensom med avslag å motionerna 1:158 och II: 240 måtte

a) besluta att i personalförteckningen för vissa tjänstemän vid Uppsala
universitets samlingar och inrättningar m. m. under rubriken Tjänstemän å
övergångsstat, Vetenskapliga institutioner och inrättningar, tillhörande medicinska
och filosofiska fakulteterna, uppföra en befattning såsom assistent i
lönegraden A 17;

b) besluta, att avlöningsstaten för Uppsala universitet skulle, med tillämpning
tills vidare från och nied budgetåret 1943/44, i vissa närmare angivna
delar erhålla den lydelse, som under punkten angivits;

c) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga de ändringar i den till avdelning

l. av nämnda avlöningsstat hörande särskilda avlöningsstaten för professorer

m. fl., som föranleddes av vad departementschefen förordat;

d) till Uppsala universitetet: Avlöningar för budgetåret 1943/41 anvisa ett
förslagsanslag av 2,021,000 kronor.

Herr Pauli: Herr talman! Kammaren brukar ju årligen göra den erfarenheten,
att den åttonde huvudtiteln, som vi nu behandla, tar ganska stor del av

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

Anslay till Uppsala universitet. (Forts.)
kammarens tid i anspråk, eftersom där plägat förekomma rätt mycket skiljaktiga
meningar och många reservationer. Kammaren har säkert med välbehag
konstaterat, att det i år har gjorts ett påfallande undantag från denna regel.
Det finns endast en reservation, som har samlat ett större antal reservanter, och
även i övrigt framträder utskottet ovanligt enigt. Detta är givevis som så mycket
annat en kristidsföreteelse. Liksom departementschefen har sett sig nödsakad
att inskränka sina äskanden till det minsta möjliga och avstå från att
tillgodose mångå önskemål, som det i normala tider skulle ha varit naturligt
att tillmötesgå, har också utskottet låtit leda sig av tidens hårda nödvändighet.

Men det finns på denna punkt ett par frågor, där vi reservanter ha ansett,
att man bör göra eli undantag. Jag ber redan nu att få uttala den mycket bestämda
förmodan, att örn inte tidsläget varit sådant som det är, skulle motioner
inte lia behövt väckas på dessa punkter, ty då skulle departementschefen helt
säkert ha ansett det naturligt att tillmötesgå de ifrågavarande önskemålen.

Det ena rör, som vi se, en professur i Uppsala, som inrättades 1932 på grund
av en donation. Det är en professur i idé- och lärdomshistoria, och nu efter tio
år är innehavaren densamme som från början, professor Johan Nordström, en
man av allmänt erkänd vetenskaplig kapacitet, som i detta vid våra universitet
hittills ensamstående ämne visat sig synnerligen väl och på ett berömvärt sätt
fylla sin uppgift.

Nu har emellertid den kalamiteten inträffat, att donationsmedlen inte räcka
till. De voro visserligen från början fullt tillräckliga för att garantera professorn
samma lön och samma dyrtidstillägg som andra professorer åtnjuta. Men
för några år sedan konverterades det obligationslån, i vilket donationen hade
överlämnats till staten, med den påföljd, att ränteavkastningen sjönk, och numera
räcka inte räntorna till för att ge professor Nordström samma löneförmåner
som övriga professorer. Jag vill framhålla, att han i alla andra avseenden
är jämställd med dessa. Han har samma skyldigheter och samma rättigheter,
det är endast i lönehänseende han skiljer sig från dem.

För några år sedan gjordes det av dessa skäl en framställning örn lönefyllnad
åt honom och i princip förklarade både regeringen och riksdagen, att det
var riktigt att tillmötesgå detta önskemål. Men redan då förelåg ett sparsamhetstvång,
och man ville inte gå längre än till en ganska ringa summa, 1,200
kronor, som inte på långt när räckte till. För närvarande erfordras 4,000 kronors
tillägg till denna lönefyllnad, för att professor Nordström skall komma
upp i jämnhöjd med sina kolleger. Han har nu en löneställning, som är något
bättre än en läroverkslektors i lägsta lönegraden men sämre än en lektors i de
följande lönegraderna, och som ligger högst betydligt under en lektors i högsta
lönegraden. Man kan ju inte anse, att det är riktigt, att en man, som dock av
svenska staten accepterats som akademisk lärare och som fyller alla krav man
i detta avseende ställer på honom, skall nödgas ha dessa ekonomiska svårigheter
och bli så tillbakasatt i förhållande till övriga professorer, även örn hans
professur donerats. Det förefaller helt enkelt vara det enda korrekta — jag
skulle nästan vilja använda det starka ordet det enda anständiga — att svenska
staten här tillsköte det felande beloppet. Jag har mig bekant, att så har tidigare
skett vid åtskilliga tillfällen, när liknande fall ha inträffat. När man
inte nu har gjort likadant, är det givetvis på grund av de ofta framhållna statsfinansiella
skälen. Då vill jag verkligen fråga, örn dessa 4,000 kronor statsfinansiellt
spela en sådan roll, att den svenska staten skall behöva försätta sig i
en sådan situation, som den för närvarande står i här. Jag tycker, att det är en
hederssak — och det är ett omdöme, som det finns skäl att uttala även på följande
punkt — för svenska staten att här träda emellan, och jag kan inte finna,
att de statsfinansiella skälen böra hindra det. Reservanterna ha förklarat, att

Onsdagen den 17 mars 1943 f. lii. Nr 10. 65

Anslag till Uppsala universitet. (Forts.)
de anse det obilligt, att det rådande förhållandet fortsätter, och detta ber jag
få understryka.

Den andra punkt, som reservationen berör, har också med Uppsala universitet
att göra, men den är av en helt annan natur. Här rör det sig inte örn en professor;
det gäller en forskare, som man kan säga intar en fullkomligt enastående
ställning. Det är en man utan varje högre skolunderbyggnad, som på grund av
en sällsynt vetenskaplig begåvning och en utomordentlig flit och självuppoffring
inom sin vetenskap har nått en rangställning, som har gjort honom
världsberömd. Han har av Uppsala universitet kreerats till filosofie hedersdoktor.
Det är i och för sig ett vältaligt bevis om vad man i vetenskapliga kretsar
tänker örn Seth Lundells förtjänster som botaniker och som mykolog, d. v. s.
svampforskare.

Jag skall inte närmare gå in på den mera utilistiska sidan av saken, men
jag har blivit försäkrad av personer, som lia sakförstånd i frågan, att de forskningar
beträffande den svenska svampfloran, som Seth Lundell har bedrivit
och bedriver, äga värde inte bara rent vetenskapligt utan också praktiskt för
vår skogshushållning, och i den mån man tillerkänner de ätliga svamparna
någon betydelse för folkförsörjningen, spelar givetvis hans forskning även där
en icke oviktig roll i nuvarande försörjningsläge.

För denne man har det nu sedan flera år begärts en anspråkslös assistentbefattning
vid Uppsala universitet. Det har upprepade gånger gjorts sådana
framställningar av konsistoriet och universitetskanslern. I fjol väcktes det en
motion örn samma sak. Då sökte statsutskottet efter någon anledning att avstyrka
den och hängde upp sig på att konsistoriet och kanslern den gången
inte hade tillstyrkt framställningen. I år kan man inte åberopa detta skäl.
Här föreligger en förnyad framställning från både konsistoriet och universitetskanslern.
Jag vill erinra örn vad statsutskottet i fjol självt skrev örn Lundell.
Utskottet förklarade, och detta blev också riksdagens uttalande, att
»skäl .... otvivelaktigt föreligga för att Lundells kapacitet tillvaratages folden
vetenskapliga forskningen på det speciella område, där han förvärvat en
extraordinär sakkunskap». I princip har riksdagen alltså förklarat sig enig
med den ståndpunkt reservanterna här inta.

Emellertid sades det i fjol, och det säges i år på nytt av departementschefen,
att man gärna vill, att något skall göras, men man hoppas, att Uppsala universitets
reservfond skall kunna lämna det nödiga tillskottet. Under det förflutna
året har Lundell ur reservfonden fått ett litet arvode på 4,000 kr. En
man med hans vetenskapliga förtjänst och arbete måste dock anses alldeles för
knappt avlönad med den summan. Det belopp, som nu föreslås, är omkring

6,000 kr. — 5,200 kr. plus dyrtidstillägg. Det är ungefär lika mycket som
kontantersättningen för en löjtnantsbeställning. Jag undrar, örn svenska staten
inte kan anse sig ha råd att även i tider som dessa kosta på den summan i ett
sådant fall som det föreliggande. Vi ha en rik flora av svampar och träd i detta
land, men vi lia liksom andra länder en ganska gles flora av verkliga vetenskapliga
begåvningar. Vi lia visserligen många vetenskapliga fackmän, men det är
nog inte många av dem, som kunna tävla med Lundell i fråga örn tydligt framträdande
vetenskaplig begåvning. En fackkollega till honom har sagt, att en
botanisk begåvning sådan som hans födes inte en gång inom varje generation.
Här finnas, anser jag därför i likhet med mina medreservanter, verkligt talande
skäl för att riksdagen ger denna rätt obetydliga slant för att bereda honom en
något så när tryggad anställnng vid Uppsala universitet, så att han kan få
fortsätta sitt förtjänstfulla arbete.

Jag tror, att en följande talare kommer att närmare utveckla skälen till att

Första kammarens protokoll lOJ/o- AV 10. 5

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

Anslag till Uppsala universitet. (Forts.)
man inte för detta ändamål bör belasta reservfonden vid Uppsala universitet.
Men jag vill nämna, att denna fond visserligen genom skogsinkomsterna ökats,
men att dessa extra inkomster enligt en redan framlagd proposition till större delen
komma att föras till en särskild fond, som icke kan användas av universitetet
för sådana här ändamål. Och om nu riksdagen beviljar detta anslag, bli ju

4,000 kr. frigjorda i reservfonden för andra syften. Jag vill i detta sammanhang
erinra om ännu en förtjänt forskare i Uppsala, nämligen förutvarande
docenten i musikhistoria, som nu för ett ytterst ringa arvode fortsätter en verksamhet,
som är ensam i sitt slag i riket. Han har en oerhört stor lärjungeskara.
Han utför praktiskt taget professors gärning, och han får liksom Lundell en
fullkomligt otillfredsställande lön för detta. Vi ha inte vågat oss på att i
reservationen ta med även hans fall, men jag vill dock beröra det för att tillkännage,
att vi ingalunda lia saknat förståelse för detsamma.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till reservationen, som
rör dessa två fall, professor Nordström och mykologen Lundell, och jag vill
vädja till kammaren att följa reservanterna. Vi ha här ett tillfälle att visa,
att vi i Sverige fortfarande förstå att uppskatta och omhulda den fria vetenskapliga
forskning, som i vårt land har en av de få kvarstående fristäderna
i det nuvarande världsläget.

Häri instämde herrar Sundberg, Wagnsson, Nils Elowsson och Knut Petersson.

Herr Wahlmark: Herr talman! I statsutskottets utlåtande sammanföras
motionsvis framförda yrkanden i tre avseenden, nämligen dels örn ökad lönefyllnad
åt professor Nordström, dels örn anvisande av medel för inrättande
av en assistentbefattning åt mykologen doktor Seth Lundell, samt dels om
anvisande av ett belopp av 8,000 kr. för inrättande av en biträdande lärarbefattning
i musikliistoria och musikteori vid Uppsala universitet. Statsutskottet
har inte ansett sig kunna biträda något av de framställda yrkandena
utan har hemställt örn avslag på desamma, och jag får väl anta, att det närmast
är statsfinansiella skäl, som motiverat denna statsutskottets hållning.

Jag är inte heller främmande för att riksdagen i nuvarande statsfinansiella
läge bör iaktta den allra största återhållsamhet, när det gäller beviljandet av
anslag till åtskilliga ändamål. Jag har därför inte heller ställt mig som motionär
bakom två av de tre nu nämnda motionsvis framförda framställningarna.
Men i fråga om den tredje, d. v. s. inrättande av en assistentbefattning åt mykologen
Lundell, har jag i år liksom föregående år ömmat alldeles särskilt,
och därför har jag där också framträtt som motionär. Framställningen rörande
herr Lundell intar nämligen, anser jag, en särställning i förhållande till de
två övriga. Herr Lundell har tagit upp en tillbakasatt och försummad forskningsgren,
vilken i icke ringa grad tack vare hans sällsporda intresse och
energi samt vunna resultat nu tycks stå synnerligen högt i kurs. Herr Lundell
är en självlärd man. Han har inga som helst lärdomsmeriter bakom sig, inga
examina eller dylikt. Han kom att intressera sig för sin nuvarande verksamhet
genom att han i unga år drabbades av ohälsa, som tvingade honom ut i
skogstrakter för att där söka bli frisk. Där lärde han känna de olika svampsorterna,
och då han visade sig äga en enastående skarp blick för svamparnas
karaktärer och livsbetingelser, förvärvade han på relativt kort tid en sällsport
ingående kännedom örn vårt lands hattsvampflora. Genom fortsatta naturstudier,
intensivt mikroskoperingsarbete samt genom omfattande korrespondens
och livliga bytesförbindelser med utlandets ledande mykologer har han ytterligare
vidgat sina kunskaper och sin erfarenhet och er kännes i nuvarande stund

Onsdagen den 17 mars 194.‘i f. m. Nr 10. G7

Anslag till Uppsala universitet. (Forts.)
som en internationell auktoritet på de svampgrupper lian ägnat sin uppmärksamhet.
Han namnes t. o. m. som en av världens allra främsta hattsvampkännare.
Den vetenskapliga världens uppskattning av herr Lundell och hans forskargärning
fick också föregående år sitt uttryck i att han av Uppsala universitet
utnämndes till filosofie hedersdoktor — en som alla torde veta i vårt land mycket
sällsynt utmärkelse, framför allt då det gäller en icke akademiskt bildad
person.

Jag har nämnt, att den forskning herr Lundell ägnat sig åt tidigare inom
den vetenskapliga världen var tillbakasatt och försummad. När den nu uppmärksammats
och forskaren vunnit erkännanden såväl inom som utom vårt
land, tycks det mig, som örn tiden vore inne för även statsmakterna att ge sitt
erkännande åt honom, vilket skulle följa med ett bifall till motionen.

Den föregående talaren har framhållit, vad Lundells forskningsverksamhet
betytt inte bara rent vetenskapligt utan även ur praktisk synpunkt. Det finansiella
läget måste väl nu och alldeles särskilt för framtiden vara förbundet med
det nationalekonomiska. Örn så är, anser jag i motsats till statsutskottet, att
det är en statsfinansiellt riktig åtgärd att bifalla motionen. Herr Lundells forskningar
äro nämligen för skogsindustrien av särskilt stor betydelse, och vad
det innebär för ett skogrikt land som vårt inses ju av var och en. Den föreslagna
tjänsten är visserligen kanske i främsta rummet avsedd för vetenskaplig
svamp forskning överhuvud taget men framför allt sådan forskning, som
kan komma skogsindustrien till godo genom undersökningar av rotsvamparnas
orsaker och verkningar, vilken grupp av svampar Lundell ägnat alldeles
särskilt stort intresse.

Herr Lundell har alltid haft att kämpa med stora ekonomiska bekymmer,
beroende såväl av hans sjuklighet i unga år som av att han ständigt haft små
inkomster. Såsom framgår av handlingarna, föreslås nu, att riksdagen skulle
inrätta en befattning åt honom i lönegraden A 17, en mycket blygsam begäran,
som — örn den bleve bifallen — skulle ge Lundell en lön av omkring 6,000 kr„
inklusive dyrtidstillägg.

Jag hoppas, att kammaren här visar förståelse för motionen och således
bifaller den reservation, som i detta syfte är avgiven av ett antal av även denna
kammares ledamöter och till vilken jag ber att få yrka bifall.

Herr Larsson, Sven: Herr talman! Vid behandlingen av denna fråga har
åtminstone inom statsutskottets andra avdelning den uppfattningen gjort sig
gällande, att man vid avvägningen av sina förslag skulle se till att huvudtitelns
slutsumma icke komme att överskridas. Med bifall till vad reservanterna
här föreslagit skulle denna komma att förryckas. Jag erkänner, att detta naturligtvis
icke har varit något huvudskäl för att gå emot reservanternas förslag,
men det är dock en ganska viktig synpunkt.

Utskottets majoritet är i likhet nied reservanterna fullt på det klara med
professor Nordströms och doktor Lundells stora vetenskapliga förtjänster. Utskottet
förutsätter också, att deras gärning skall uppskattas icke allenast genom
vackra ord utan också kunna lönas på annat sätt.

Dessa båda ärenden ha varit föremål för behandling även vid 1942 års riksdag,
och jag tror, att det ilr skäl att erinra örn vad riksdagen då framhöll.
Statsutskottet skrev i fjol i fråga örn professor Nordström bl. a.: »Varken
det större akademiska konsistoriet i Uppsala eller kanslern för rikets universitet
hava i sina anslagsäskanden för nästa budgetår gjort framställning örn
lönefyllnad åt professor Nordström. Vid sådant förhållande och då denna
fråga synes utskottet vara av natur att i första hand böra prövas av Kungl.
Majit har utskottet icke ansett sig kunna tillstyrka bifall till ifrågavarande

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1943 £. m.

Anslag till Uppsala universitet. (Forts.)
motioner.» Riksdagen godkände utskottets yrkande. Jag erkänner, att frågan
i år ligger något annorlunda till, då nämligen större akademiska konsistoriet
denna gång Ilar tagit upp detta äskande, som också tillstyrkts av universitetskanslern.
Departementschefen har emellertid trots detta förklarat, att han
icke heller i år ansett sig kunna tillstyrka den föreslagna lönefyllnaden. Då
riksdagen så sent som i fjol framhöll, att det borde ankomma på Kungl. Maj :t
att framlägga förslag i denna fråga och då så icke har skett och då förhållandena
i år i övrigt äro likartade med i fjol, saknar utskottet — och jag
hoppas även riksdagen — anledning att frångå sin i fjol intagna ståndpunkt.

Jag vill i detta sammanhang nämna, att det åtminstone inom avdelningen
har yppats vissa betänkligheter mot att överhuvud emottaga donationer av
den beskaffenhet som grosshandlare Carlbergs utan att man först kunde få
en viss säkerhet för att alla med donationerna förenade utgifter verkligen skulle
komma att täckas. Jag kan inte yttra mig örn huruvida denna professur i lärdomshistoria
skulle ha kommit till utan grosshandlare Carlbergs donation,
men man kan val i alla fall säga så mycket, att de, som sattes till att avgöra
denna sak, icke hade sin fria prövningsrätt. När sådana donationer som grosshandlare
Carlbergs mottagas, borde man se till att det finns pengar tillräckligt
för att täcka alla med donationen förenade kostnader. Vid behandlingen
av punkt 101 i samma huvudtitel beträffande anslag till tekniska högskolan
i Stockholm och där medel ställas till förfogande för inrättande av en professur
i cement- och betongkemi, har utskottet föreslagit, att donationen skall
mottagas under förutsättning att donator bestrider alla kostnader för avlöningsförmåner
och övriga med professuren förenade utgifter. I fråga om denna
nya professur har således riksdagen, örn utskottets förslag bifalles, så
långt som möjligt sökt gardera sig mot överraskningar av det slag, som inträffat
i fråga örn den carlbergska donationen.

Beträffande den andra frågan i detta sammanhang, nämligen förslaget om
inrättande av en personlig assistentbefattning åt doktor Seth Lundell, vill jag
instämma med den föregående ärade talaren i hans många och vackra ord
om doktor Lundells förtjänster. Jag är också övertygad om att doktor Lundell
förtjänar alla de blommor, som nu bäras fram från olika håll. Även här
måste jag dock be att få erinra om vad riksdagen framhöll i fjol. Herr Pauli
har redan påmint därom, och jag skall be att få fortsätta med att anföra
vad riksdagen då skrev. Det framgår av utskottets utlåtande i fjol, att det var
de statsfinansiella skälen, som voro orsaken till att departementschefen då
liksom i år icke kunde föreslå inrättande av en personlig assistentbefattning
åt doktor Lundell. 1942 års riksdag förklarade — såsom herr Pauli mycket
riktigt citerat — att »skäl synas otvivelaktigt föreligga för att Lundells kapacitet
tillvaratages för den vetenskapliga forskningen på det speciella område,
där hail förvärvat en extraordinär sakkunskap». Men riksdagen fortsatte:
»Riksdagen har dock i nuvarande statsfinansiella läge icke ansett sig
böra anvisa särskilda medel för detta ändamål. Riksdagen vill emellertid
ifrågasätta huruvida icke Uppsala universitet i avvaktan på ändrade statsfinansiella
förhållanden kan av till universitetets förfogande stående medel
draga försorg örn att Lundell beredes skälig ersättning för etet av honom vid
universitetet bedrivna arbetet». Med anledning av riksdagens beslut medgav
universitetskanslern, att 4,000 kronor skulle få utgå från universitetets reservfond
till doktor Lundell.

I riksdagens beslut i fjol nämndes det således, att doktor Lundell borde
beredas »skälig ersättning». Man kan emellertid, vilket jag tror att också utskottsmajoriteten
gör, ifrågasätta, örn de 4,000 kronor, som nu utgått åt dok -

Onsdagen deli 17 mars 1943 f. ni.

Xr 10.

Anslag till Uppsala universitet. (Forts.)
tor Lundell, kunna göra skäl för benämningen »skälig ersättning». Man kan i
varje fall diskutera, huruvida så är fallet. Jag hoppas, att universitetsmyndigheterna
skola få anledning att upptaga denna sak till förnyad prövning,
och jag skulle tro, att det finns möjligheter, att doktor Lundell kan få den
ersättning, som reservanterna nu föreslå, nämligen 6,000 kronor, på samma
sätt som lian nu erhållit sina 4,000 kronor.

Riksdagen var, som sagt, även i fjol medveten om doktor Lundells förtjänster,
men man ansåg sig ändå i avvaktan på ändrade statsfinansiella. förhållanden
icke kunna bereda honom en fastare anställning än vad han nu har. Man
kan ju icke gärna påstå, att de statsfinansiella förhållandena lia undergått
någon förändring sedan 1942. Då saknas det också enligt utskottsmajoritetens
mening anledning för utskottet, och som jag hoppas även för riksdagen, att
nu frångå sin 1942 intagna ståndpunkt. Ja, det finns egentligen mindre anledning
än i fjol att vidtaga någon ändring. I fjol hade doktor Lundell ingen
ersättning alls, men i år har han ju ändå 4,000 kronor, och då tycker jag
verkligen, att det finns ännu mindre anledning för riksdagen att nu ändra
sin ståndpunkt från i fjol.

På tal örn reservfonden Ilar man här framhållit, att den är hårt ansträngd,
vilket även jag i viss mån kan erkänna. Av den redogörelse för reservfondens
ställning, som statsutskottet har fått, framgår det dock, att fondens tillgångar
medgiva, att såväl professor Nordström som doktor Lundell beredas
skälig ersättning från densamma. Reservfonden hade 1989/40 verkliga inkomster
på något över 85,000 kronor och utgifter på något mer än 71,000
kronor. 1941/42 hade inkomsterna stigit till 259,279 kronor och utgifterna till
160,369 kronor. Reservfondens behållning den 1 juli 1942 utgjorde 296,596
kronor. Av dessa 296,000 kronor är en hel del anslag beslutade, men det finns
dock, såvitt jag kan se, 86,000 kronor, som ännu inte äro fullt disponerade,
även örn man har beräknat, att de skola utgå. Det finns t. ex. en post för
begärda men ej beslutade anslag på 24,000 kronor och beräknade brister på
ett pär ställen, men om dem vet man egentligen ingenting. Jag tror därför,
att reservfondens ställning är sådan, att den mycket väl tål vid att doktor
Lundell beredes vad riksdagen menade med en »skälig ersättning». Jag är
också övertygad örn att professor Nordström kan få den lönefyllnad, som vi
väl alla äro överens örn att han borde ha. Det är endast fråga örn varifrån
pengarna skola tagas. Utskottsmajoriteten menar, att dessa utgifter skola bestridas
från reservfonden, medan reservanterna vilja överföra dem på statskassan.

Med vad jag nu anfört, ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan, vilket är detsamma som Kungl. Maj :ts.

Herr Holmbäck: Herr talman! Jag hade redan vid remissdebatten tillfälle
att yttra några ord örn de personer, vilka reservationen gäller, och det har
ytterligare talats om deras förtjänster av två av de ledamöter, som tidigare
uppträtt i debatten, dag skall därför icke inlåta mig på att åter gå in på detta
ämne utan begränsa mig till att bemöta vad herr Sven Larsson sade.

Han framhöll bl. a., att man inom utskottet bade varit i tveksamhet, huruvida
det vore riktigt att taga emot en sådan donation som den carlbergska,
när det visat sig, att den i framtiden icke räckte till för det avsedda ändamålet.
Den carlbergska donationen tillkom år 1932. Den utgjorde 350,000
kronor, som donerades av grosshandlare Carlberg för upprättande av en professur
i lärdomshistoria. Donator kände icke Nordström, i varje fall icke närmare,
och var ännu mindre släkting eller på annat sätt närstående till honom,
utan donationen tillkom uteslutande för att skaffa en mycket framstående

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 194." f. m.

Anslag till Uppsala universitet. (Forts.)
vetenskapsman en ställning vid universitetet. Man ansåg, att 350,000 kronor
var tillräckligt för ändamålet. Räntan var 4.5 procent oell därmed kommo vi
upp till ett belopp av ,15,750 kronor, vilket då iner än väl täckte en professorska.
Sedan dess lia emellertid två saker inträffat. Först och främst har
räntan fallit. Det obligationslån, i vilket donationsbeloppet överlämnades, har
måst konverteras från 4.5- till oV-i-procentigt lån, vilket betyder en mycket
stor minskning av ränteinkomsterna. Sedan har dyrtiden satt in såsom en
följd av kriget, och dyrtiden gör ju att var och en behöver iner pengar för
att kunna leva. Till statstjänstemannens löner ha kommit högre dyrtidstilllägg.
Jag tror, att man överhuvud taget icke på förhand kan gardera sig mot
sådana omständigheter som att räntan sjunker så exceptionellt och att dyrtiden
blir sa svår som skett. Skall man icke mottaga donationer under andra
villkor än att de för ali framtid skola räcka för ändamålet, får man överhuvud
taget icke mottaga några donationer alls.

Både i fråga örn lönetillägget till professor Nordström och inrättandet av
en assistentbefattning för doktor Lundell ställer sig herr Sven Larsson i sak
mycket välvillig. Han sade, att universitetets reservfond är i tillfälle att kunna
bereda professor Nordström — för att börja med honom — ett belopp av

4,000 kronor örn året. Nej, det vågar jag bestrida, att reservfonden kan. Vi ha
icke rätt att av universitetets reservfond ge några lönetillägg till ordinarie
lärare vid universitetet. Det går helt enkelt icke för sig. Skulle man gå in
för den principen, vore nian enligt min uppfattning inne på vägar, som skulle''
föra alldeles orätt. Vi kunna således helt stryka bort denna möjlighet, och vi
ha därför ingen möjlighet att bereda professor Nordström den lönefyllnad,
varom det här är fråga.

Vad beträffar assistentbefattningen åt doktor Lundell är att märka att reservfonden
haft goda inkomster under de senaste åren, men den har långtifrån
någon lysande ställning. Vad är egentligen reservfonden? Den är icke på något
vh någon miljonfond, utan utgöres av överskott på vissa inkomsttitlar,
som stå till universitetets förfogande år efter år för forskningsändamål, för
att man icke skall behöva gå till riksdagen för varje särskild gång då, låt
mig säga, en kemiprofessor behöver en apparat eller det behövs några nya
böcker för ett bibliotek o. s. v. Ett universitet med sina institutioner kostar
ju i sin drift mycket pengar, och det kostar mera pengar ju dyrare tiden är.
En kemisk institution t. ex. kan man icke driva utan att ha medel till kemiska
artiklar, apparater, böcker o. s. v. Kostnaderna härför öka, när dyrtiden stiger,
samtidigt som det s. k. materielanslaget, som riksdagen beviljar, kanske
sjunker. Mellanskillnaden mäste reservfonden täcka. Fonden är således till för
att bestrida utgifter för nödvändiga ändamål, som gå till betydande belopp
år från år. Det har varit en god ställning i år, men för närvarande disponera
vi icke 86,000 kronor utan 77,000 kronor, och de skola räcka till budgetårets
slut. Vad nästa ar beträffar, kommer det bl. a. att av de medel, som eljest
skulle gått till reservfonden, ingå till statsverket en summa av 30,000 kronor,
örn en proposition bifalles, som ligger på riksdagens bord. Man måste
därför vara^ försiktig i fråga om anspråken på reservfondens medel.

Vad angar doktor Lundell, har han ju ett anslag från reservfonden, och
detta anslag kan tänkas utgå även i framtiden. Men vi kunna omöjligen med
hjälp av reservfonden bereda honom den tryggare ställning, som jag tror, att
en person, som är över 50 år, behöver och har en viss rätt att få, då det är
en sa skicklig man som det här är fråga örn. Jag anser, att denna tryggare
ställning också är en mycket viktig sak i detta sammanhang. Vad som begäres
för doktor Lundell, är ju en tryggare ställning med en lön, som motsvarar
ungefär en löjtnants — det var bestämt herr Pauli som gjorde den jämförel -

Onsdagen den 17 mars 1943 f. ra.

Nr 10.

Anslag till Uppsala universitet. (Forts.

6en — och detta ela vederbörande, som sagt, uppnått en ålder av över 50 år.

Jag tillåter mig, herr talman, att med dessa ord yrka bifall till reservationen.
Jag tror, att om man röstar för den, kommer man att rösta för en
utgift, som innebär utomordentligt val använda pengar. Jag har redan vid
remissdebatten vågat säga, att ett nej här är sparsamhet utan sinne för proportioner,
och det står jag för fortfarande.

Herr Olsson, Osear: Herr talman! När jag hörde herr Sven Larssons yttrande,
stannade jag för ett par synpunkter, som jag skulle vilja ytterligare understryka.
Jag hade ett ögonblick hoppats, att han genom sin hänvisning till reservfonden
skulle ha kunnat anvisa en framkomlig väg för att lösa denna fråga,
så att vederbörande, som herr Sven Larsson själv uttryckte det, inte bara skulle
få vackra ord utan också något mera reellt som erkänsla för sitt arbete. Hen
siste ärade talarens påpekande rörande omöjligheten att taga medel fran reservfonden
till lönetillägg åt en ordinarie professor gör ju emellertid, att denna väg

är stängd. , ..

Till min stora glädje är ju herr Sven Larsson enligt hans eget uttalande övertygad
om att vi alla, således även utskottsmajoriteten, gärna skulle se, att bade
professor Nordström och doktor Lundell finge de belopp, som^det här är fråga
örn och som man anser dem fullt berättigade till. Vi skulle således, såvitt jag
förstod honom rätt, alla vara mycket angelägna att göra dessa båda forskare
rättvisa på det sätt som motionärerna ha gjort framställning om i överensstämmelse
med större akademiska konsistoriets och universitetskanslerns förslag.

Jag står nog också i det hänseendet på herr Sven Larssons ståndpunkt, att
jag anser det ännu mer behjärtansvärt, att doktor Lundell får vad alla, enligt
herr Sven Larssons uttalande, önska att han skall få. Denna ståndpunkt starkes
ytterligare genom statsutskottets och riksdagens uttalanden i fjol, att doktor
Lundell borde få skälig ersättning av till universitetets förfogande stående
medel. Utskottets representant var själv på det klara med att man mycket väl
kan diskutera, örn 4,000 kronor kan anses som en sadan »skälig ersättning».
Det var inte svårt att förstå, att han nog i grund och botten kände sig innerligt
övertygad örn att detta belopp inte kan anses vara en skålig ersättning a t en
forskare av doktor Lundells kapacitet.

Riksdagen har således på den väg som anvisades i fjol inte kunnat komma
fram till det önskade resultatet beträffande doktor Lundell. Efter herr Holmbäcks
yttrande skulle man ju kunna tänka sig en medlingsväg på det sättet,
att riksdagen beträffande anslaget till professor Nordström skulle följa reservanterna
och i övrigt följa utskottet med understrykande av att riksdagens mening
inte är, att 4,000 kronor kan anses vara en skälig ersättning. Men jag ser
ingen möjlighet att snickra ihop ett förslag av den arten, och detta är således
enligt min mening ingen framkomlig väg. .

Vad sedan professor Nordströms ställning beträffar, kail det visserligen sagås,
att även en lysande professor, som har en lektors inkomst, ju inte precis
sitter i sjön ekonomiskt sett, varför det inte skulle vara av samina betydelse att
tillgodose det krav, som ställts beträffande honom, som i iråga örn doktor
Lundell. Detta må nu på sitt sätt kanske vara riktigt, men som både herr Pauli
och motionärerna lia visat, är det dock bär fråga örn en synnerligen lysande
forskare, som genom omständigheternas makt satts i en särklass och som inte
på något sätt själv har förskyllt denna olikhet i sin ekonomiska ställning jämförd
med de övriga professorernas. Man hänvisar till de ekonomiska svårigheterna,
det statsfinansiella läget o. s. v. Jag vill fästa riksdagens uppmärksamhet
på att riksdagen i ett liknande fall har handlat på samma sått som reservanterna
begära, att riksdagen nu skall handla. Riksdagen har nämligen utan

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

Anslag till Uppsala universitet. (Forts.)
förslag fran Kungl. Maj:t beslutat att upprätta en personlig professur för
en förtjänt forskare vid Lunds universitet, emedan riksdagen ansåg, att det
inte var riktigt passande ur svenska statens synpunkt att förfara på annat sätt.
Jag tycker, att känslan för värdigheten bör vara lika stor i detta fall.

Idn Ja4?> heir talman, således inte kan se någon utväg att na det önskade resultatet
med de medel, som utskottsmajoritetens representant gärna skulle
vilja komma fram med, vill jag hemställa, att kammaren måtte besluta i överensstämmelse
med den föreliggande reservationen.

Heir Undén: Herr talman! Jag skall endast yttra några få ord, eftersom
jag i^ stort sett kan instämma med de talare, som förut ha uppträtt här till
lörman för reservationen.

Jag vill emellertid i anledning av ett yttrande av representanten för utskotts
majoritet först och främst säga, att denna professur omfattar ett utornordentligt
viktigt ämne. Det torde nog också vara så, att när donationen kom
till, skedde detta icke utan medverkan från universitetets sida i fråga örn beav
ändamålet för donationen. Den gjordes i samband med Gustav
Adolf strandet 1932 och universitetet hade tillfälle att vara i kontakt med donator.
Professuren i lärdomshistoria är också av den arten, att det har varit ett
mycket starkt önskemål från universitetets sida att få till stånd en professur
just i detta ämne.

Jag förstår ju den synpunkt, som kommit fram bär och som tidigare gjorts
gällande, att en donation bör tagas till så, att den räcker för det avsedda ändamålet.
Det har dock förekommit gång på gång i förfluten tid, att donationer
till professurer med årens lopp icke ha blivit tillräckliga, och då har staten icke
tvekat att fylla ut beloppen. Jag kan nämna ett par exempel. I Uppsala finns
det en professur i växtbiologi, den kempeska donationen, som kom till år 1897.
Där var beloppet från början 150,000 kronor, och staten har sedan fått fylla
i en högst betydande summa för att professorn skulle komma i samma lönesfällning
som andra professorer. Vid karolinska institutet förekom 1912 en
donation till en professur i ortopedi. Beloppet räckte för den tiden väl till. Det
var 200,000 kronor. Sedermera har det visat sig, att det icke förslog, och då
har staten trätt emellan och anslagit erforderligt fyllnadsbelopp. På samma
sätt är det med den carlbergska donationen. Den var, såsom herr Holmbäck
nämnde, på 350,000 kronor. Det är visserligen så kort tid som elva år sedan
donationen gavs, men å andra sidan Ilar det inträffat extraordinära händelser,
nämligen först den ekonomiska krisen, som medfört en alldeles oväntad sänkning
av räntan, och sedan den av kriget föranledda dyrtiden, som lett till afl
andra professorer fatt lönetillägg betydligt över vad som tidigare kunnat förutses.

För att tillgodose detta behjärtansvärda ändamål — som även utskottsmajonteten
anser vara behjärtansvärt — har herr Sven Larsson nu utställt växlar
pa universitetets reservfond. Det har gått i tidigare fall för doktor Lundell och
docent Moberg i musikhistoria, men då har det varit under uttryckligt betonande
av att det var rent tillfälliga åtgärder. I fråga om professor Nordström
nog saken helt annorlunda till. Ännu Ilar det i varje fall icke förekommit,
att - det från reservfonden utgått löneförbättringar till en universitetslärare.
Man skall komma ihåg, att ur universitetets synpunkt fullgör professor
Nordström sitt arbete, även örn han icke har samma lön som andra professorer.
Således är det icke ur krass universitetssynpunkt oundgängligt att fylla ut
hans lön nied medel från reservfonden. Men det är för att göra rättvisa åt honom,
som universitetet nu bär framställt detta petitum.

Reglerna för reservfonden innebära, att den skall användas för tillfälliga be -

Onsdagen den 17 mais 1943 f. m.

Nr 10.

Anslag till Uppsala universitet. (Forts.)
hov och sådana på förhand ej bestämda ändamål, som avse undervisningens,
studiernas och universitetets allmänna förkovran. Jag måste uttala mycket
starka betänkligheter mot den tanken, att man skulle i tillämpningen vidga
dessa regler på det sättet, att man utan motprestation skulle av reservfonden
ge löneförbätring åt en lärare vid universitetet. Detta har heller aldrig ifrågasatts
beträffande professor Nordström.

Jag skulle för min del vilja vädja till kammaren att på denna punkt godtaga
reservationen.

Herr Pauli: Herr talman! Endast ett par korta ord innan debatten tar
slut. De argument som på utskottsmajoritetens vägnar framförts av herr Sven
Larsson ha av de föregående talarna på de flesta punkter så effektivt bemötts,
att jag inte behöver lägga någonting därtill. Det är endast en sak, som herr
Sven Larsson nämnde, beträffande vilken jag anser att kammaren bör få en
upplysning örn det rätta förhållandet. Han talade örn att vi på avdelningen
inom utskottet ha bemödat oss örn att vid de jämkningar, som företagits i huvudtiteln,
inte komma över den ursprungligen av Kungl. Maj :t framlagda slutsumman
för huvudtiteln. Detta är riktigt nog. Nu förhåller det sig emellertid
så, att frånsett yrkandena i denna reservation finns det på huvudtitelns ursprungliga
slutsumma omkring 12,000 kronor sparade genom utskottets förslag.
Örn vi alltså bifalla denna reservation, komma vi i alla fall att stanna under den
ursprungliga slutsumman för huvudtiteln, varför kammarens ledamöter icke
på något sätt behöva känna sig hindrade av hänsynen till detta förhållande
från att bifalla reservationen. Även om de ungefär 10,000 kronor, som reservationens
yrkande innebär, skulle bifallas av kammaren — och som jag hoppas
av riksdagen i sin helhet vid en eventuell gemensam omröstning — lia vi i alla
fall stannat under den linje, som ursprungligen avsågs.

Jag ber att med detta tillägg, herr talman, få upprepa min hemställan örn
bifall till reservationen.

Herr Nilsson, Bernhard: Herr talman! Jag begärde ordet endast för att
tillkännagiva anledningen till att jag anslutit mig till reservationen. Jag anser
inte att det kan vara lämpligt att professor Nordström skall i fråga örn sina
löneinkomster lida för att staten genom en billigare ränta, som aldrig kunnat
påräknas vid den tid då donationen skedde, kunnat draga nytta av sin konverteringsrätt
och därigenom minskat inkomsterna för fonden. Jag tycker inte
att det kan vara annat än rimligt att en vetenskapsman, som är utomordentligt
värdefull för universitetet, skall ha den lön som verkligen kan anses skälig och
jämförbar med deras förmåner, som äro likställda med honom vid läroanstalten.
Vad vidare doktor Lundell angår är det uppenbart, att en lön under nuvarande
förhållanden på 4,000 kronor för den gärning, som han utövar, måste
anses vara för låg och att därför de 6,000 kronor, som reservanterna föreslå,
måste vara mera skälig.

Vad sedan beträffar frågan om andra medel, reservfonden eller vad
det nu kan vara, som skulle kunna användas för att fylla ut lönerna för
dessa två personer, så kunna givetvis medel som besparas komma till nyttig
användning för universitetet för andra ändamål. Jag anser sålunda, att rena
rättvisesynpunkterna göra att man bör bifalla reservationen i detta fall. Jag
ber också, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden gjorde propositioner, först på bifall till vad
utskottet i den nu ifrågavarande punkten hemställt samt vidare på bifall till

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

A nslay till
Malmöhus
läns sjukvårdsinräUrrinyar.

Anslag till Uppsala universitet. (Forts.)
den hemställan, som innefattades i den av herr Oscar Olsson m. fl. vid punkten
avgivna reservationen; och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Pauli begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
58, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles den hemställan, som innefattas i den av herr Oscar
Olsson m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda uppmaningar
av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen, reste
sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för nej-propositionen.

Punkterna 59—70.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 71.

Lades till handlingarna.

Punkterna 72 och 73.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 74.

I denna punkt hade utskottet, i enlighet med Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda
framställning, hemställt, att riksdagen måtte

a) besluta, att statsbidrag skulle från och med den 1 juli 1943, på sätt
närmare bestämdes i avtal mellan Kungl. Maj:t och kronan och Malmöhus
läns landsting, utgå till Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar i Lund i huvudsaklig
överensstämmelse med de av departementschefen i sådant hänseende
förordade grunderna;

b) till Universitetssjukhus: Bidrag till Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar
i Lund för budgetåret 1943/44 anvisa ett anslag av 190,000 kronor.

Herr Anderberg: Herr talman! Innan kammaren går att fatta beslut i denna
fråga är det några synpunkter som jag skulle vilja lägga på detta ärendes behandling.

När förhandlingsmännen avlämnade sitt förslag den 17 april 1942 innebar
detta vissa ändringar i jämförelse med 1937 års avtal. Malmöhus läns landsting,
som i september tog ställning till detta förslag och godtog vad förhandlingsmännen
föreslagit, uttalade i rätt kraftiga ordalag att det genom detta
förslag, som ju var följden av en kompromiss, hade gått till den yttersta gränsen
för vad landstinget ansåg vara rimligt att gå med på. I Kungl. Maj :ts pro -

Ousdagen den 17 mara 1913 f. m.

Nr 10.

Anslay till Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar. (Forts.)
position har man emellertid tagit bort det engångsbelopp, som skulle kompensera
förluster genom den maximering av anslagen, som man infört i 1937 års
avtal och vilken medfört att landstinget fått vidkännas cirka 300,000 kronor
i utgifter utöver vad man vid det tidigare avtalets antagande hade tänkt sig.
Under de sista åren har strängt taget inte mer än 7 procent utgått till landstinget
mot beslutade 10 procent.

Det är ju omständigheter, på vilka landstinget och i viss mån icke heller
Kungl. Maj :t kunnat utöva inflytande, som föranlett att kostnaderna ha stigit.
I vissa avseenden kan man väl dock göra gällande, att staten medverkat härtill,
såsom genom omsättningsskatt och dylikt, vilket stegrat kostnaderna. Man
kan åtminstone räkna med att staten fått en viss del av den kostnadsökning,
som uppstått. Fall ha tidigare förekommit, varigenom på grund av statsmakternas
åtgöranden en byggmästare eller en vägentreprenör, som träffat ett avtal,
fått en viss kompensation på grund av att ändrade förhållanden inträtt,
vilka han själv inte kunnat påverka. Med samma rätt anser landstinget att de
förhållanden, som sålunda inträtt, göra att det kan anses vara riktigt att ett
engångsbelopp på 120,000 kronor utgår till landstinget.

Detta belopp har emellertid Kungl. Majit icke tagit upp i sin proposition,
och statsutskottet har nu anslutit sig till Kungl. Maj:ts förslag. Vi komma da
i den situationen att landstinget godtagit förhandlingsmännens _ förslag, medan
riksdagen sedan för sin del antar ett försämrat förslag. Då vi inte ha något
landstingssammanträde förrän efter det avtalet skall träda i kraft, vilket
skulle ske den 1 juli innevarande år, komma vi att ställas inför svårigheter,
som jag inte förstår hur man skall kunna bemästra. Jag skulle gärna ha sett
att herr statsrådet, även örn det naturligtvis måste bli svårt för honom, kunde
ge ett besked örn hur man tänker sig att saken skall kunna lösas. Det är ju alltid
två parter som förhandla. I detta fall har den ena parten tagit det förslag,
som förelåg, medan den andra parten nu säger nej. Under sådana omständigheter
borde, såsom vid andra tillfällen, förnyade förhandlingar komma till
stånd.

Det är klart att i det läge, vari frågan nu befinner sig, är den synnerligen
tilltrasslad, och det är också klart att det är svårt att finna någon lösning på
problemet. Men jag skulle vilja hemställa till herr statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet att genom förhandlingsmännen elier på annat sätt
försöka få frågan löst. Ty som det nu ligger till stå vi den 1 juli utan någon
överenskommelse med staten beträffande detta undcrvisningssjukhus.

Det kunde här ha varit flera andra saker att taga upp, men detta är den enda
punkt som jag för ögonblicket anser mig böra stanna vid. De andra ha, som jag
nyss nämnde, varit föremål för en kompromiss, men på denna punkt ha vi inte
kommit till någon lösning. Jag vill sålunda hemställa till herr statsrådet att i
fortsättningen följa denna fråga med all uppmärksamhet.

Herr statsrådet Bagge: Herr talman! dag tror att herr Anderberg misstagit
sig i detta fall. Det är nämligen ingalunda på det: viset att vi skulle stå
utan avtal den 1 juli, om riksdagen nu godkänner Kungl. Majlis förslag i
denna punkt. Det visar sig nämligen när man läser protokollet om landstingets
beslut, att dessa i själva verket avsett två mycket olika saker. Å ena sidan
har det gällt ett avtal, som innebar slopandet av maximibegränsningen till

190,000 kronor, vidare att statsbidrag skall utgå även flir barnbördsavdelningen,
pediatriska kliniken och venerologiska avdelningen, vilka för närvarande
äro uteslutna från statsbidrag i förevarande ordning, samt slutligen att dagskostnaden
må överstiga medeldagskostnaden vid rikets .samtliga lasarett med
allenast 10 procent mot för närvarande 20 procent.

7(i

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

Anslag till Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar. (Forts.)

Detta är själva avtalet, och detta avtal har landstinget godkänt. Sedan föreligger
det från förhandlingsdelegerades sida en rekommendation, som har tillkommit
därutöver, innehållande dels att staten skulle inrätta tre befattningar som
laboratorer, tillika överläkare, på universitetets stat, dels att staten skulle
bevilja ett engångsbidrag till landstinget av 120,000 kronor, motsvarande ett
extra tillskott av 30,000 kronor örn året för vart och ett av de fyra sista åren
av det nuvarande avtalets giltighetstid.

Det är denna sista punkt, som sålunda gäller de 120,000 kronorna, som jag
för min. del icke kunnat föreslå Kungl. Maj :t att godtaga, då det gällt en
retroaktiv betalning, avseende förhållanden, som redan en gång äro avslutade.

Vad landstinget beträffar har landstingets beslut följande avfattning: »Vid
prövningen av delegerades förslag till nytt avtal har landstinget, ehuru viss
tvekan gjort sig gällande beträffande den föreslagna nedsättningen av den i
§ 4 i 1937 års avtal omnämnda dagskostnadsförhöjningen från 20 till 10 procent,
likväl ansett sig böra för sin del godkänna förslaget.» Landstinget har
alltså godkänt avtalet. Därefter tillägger landstinget, att det i samband därmed
dock vill framhålla, att förslaget »betecknar den jättersta gränsen för vad
landstinget anser sig rimligen kunna gå med på». Så övergår landstinget till
rekommendationerna och uttalar, att det för sin del anser att det skulle vara
rättvist och billigt om landstinget finge de 120,000 kronorna. Detta är alltså
inte på något sätt uppställt som något villkor för avtalets ingående. Och till
slut förklarar landstinget, att vad angår övriga av delegerade framlagda förslag
har landstinget icke funnit någonting vara att erinra mot dem.

Det förhåller sig alltså icke på det sättet, att vi den 1 juli skulle befinna
oss i ett avtalslöst tillstånd, örn riksdagen nu godkänner Kungl. Maj :ts och
statsutskottets förslag. Ty avtal har då träffats med landstinget i fråga om
de punkter, som landstinget för sin del godkänt utan några villkor.

Herr Linnér: Herr talman! Jag har varit en av de delegerade, som fört
förhandlingarna mellan staten och landstinget i detta avseende. Förhandlingarna
resulterade i en överenskommelse, som ingalunda var lätt att åstadkomma.
Saken ligger nu så till, att landstinget redan fattat sitt beslut, och nu
står riksdagen i begrepp att fatta sitt beslut.

^Jag föreställer mig att det meddelande, som herr statsrådet här lämnat angående
landstingets beslut, är fullkomligt riktigt — jag har inte sett detta
beslut och kan därför inte ha någon möjlighet att själv tolka det. Jag tar alltså
för givet att den tolkning, som herr statsrådet här givit, är riktig, och det
är då endast en omständighet som jag såsom delegerad skulle vilja betona.
Det är det ytterst angelägna i att det för framtiden från bägge hållen, såväl
från statens som från landstingets sida, anses vara en skälig uppgörelse som
träffats. Dessa bägge parter äro på ett mycket intimt, ja, i själva verket på
ett oupplösligt sätt beroende av varandra. Landstinget är för sin sjukvård
beroende av statens högt kvalificerade professorer, och staten är för sin undervisning
av de blivande läkarna beroende av landstingets sjukhus. Det är likaledes
utomordentligt viktigt för framtiden att det inte uppstår slitningar vart
femte eller vart tionde år mellan dessa bägge parter. Uppgörelserna måste
baseras på ett samförstånd, där bägge partenia finna att de lia en verklig
fördel av samgåendet.

Från den utgångspunkten hade förhandlingsdelegerade kommit fram till
det resultat, som vi föreläde Kungl. Majit. För min personliga del hade jag
önskat att detta resultat accepterats av Kungl. Majit och riksdagen. När så
inte har skett, hoppas jag att avtalet sådant det föreligger i och för sig kommer
att gälla. Jag vill endast uttala den förhoppningen, att statsmakterna å

Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

Nr 10.

Anslay till Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar. (Forts.)
sin sida måtte lia möjlighet att för framtiden ställa det så, att samarbetet
mellan universitetet och landstinget fortgår utan några friktioner. Därav har
även staten den största fördelen.

Herr Pauli: Herr talman! Jag kan mycket väl föreställa mig hur man i
Malmöhus läns landsting ser på denna sak. Här har träffats ett preliminärt
avtal mellan landstingets förhandlingsmän och statens förhandlingsmän, och
i detta avtal har även ingått en ersättning för de merkostnader, som lia förorsakats
landstinget på grund av den i det förra avtalet uppdragna maximigränsen.
Dessa merkostnader ha kommit till under krisförhållanden, som man pa den
tiden omöjligen kunde förutse. För min del kan jag fullt sentera att man fran
landstingets sida talar örn rättvisans och billighetens krav härvidlag. Emellertid
har man från departementets sida av rent principiella skäl inte ansett
sig kunna godtaga en sådan retroaktiv ersättning, även örn jag är säker pa
att man också där förstått att landstinget kommit i en klämma, som statsmakterna
ingalunda, då det förra avtalet träffades, ville försätta det i.

Vad skulle vi emellertid göra i statsutskottet? Där hade vi att taga ställning
till Kungl. Maj :ts förslag, och vi lade märke till att departementschefen
med mycken styrka betonade, att när ett bifall till förslaget örn den retroaktiva
ersättningen på 120,000 kronor av principiella skäl icke kunde ifrågasättas,
så borde i stället så mycket större hänsyn tas till landstingets intressen
när det gällde de förslag, som i övrigt förelågo. Detta ha vi beaktat. Utskottet
har inte på någon punkt riktat några invändningar mot propositionen. Alla
de nya befattningarna ha utan någon kritik tillstyrkts. Vi ha dessutom lagt
märke till den omständigheten att från det hall. varifran landstingets, synpunkter
nu tolkats, någon motion icke inlämnats i anledning av propositionen.
Vi ha alltså, försåvitt vi inte ville begagna utskottets egen motionsrätt, inte
haft någon annan möjlighet än att bifalla Kungl. Maj:ts förslag.

Jag har velat avge denna allmänna deklaration örn vart sätt att se pa saken
i utskottet. Och jag vill till slut på det varmaste instämma i den .förhoppning,
som herr Linnér såsom en av förhandlingsmännen fran statens sida här uttalat,
att trots att överenskommelsen icke kunnat uppfyllas i detta särskilda
fall, som dock endast gällt en engångskostnad, har den dock uppfyllts när det
gällt de mycket viktigare frågor, som komma att ligga till grund för det framtida
arbetet. I dessa punkter ha alla önskemål blivit uppfyllda. Jag vill därför,
som sagt, instämma i den förhoppningen att man fran landstingets sida
skall förstå den ståndpunkt, som statsmakterna här intagit, och att det goda
samarbete mellan landstinget och staten, som har funnits vid lasarettet i Lund
till nytta för alla parter och inte minst för de sjuka, allt fortfarande skall
kunna upprätthållas.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr statsrådet Hagge: Herr talman! Jag vill i ali korthet med anledning
av vad som här yttrats också tillägga, att jag kan försäkra att även jag anser
det vara för Lunds universitet och för staten av den allra största betydelse,
att vi som hittills skola kunna upprätthålla ett gott förhållande till landstinget
beträffande dessa ting. Det är givetvis endast genom ett gott samarbete,
som vi kunna nå fram till våra gemensamma syften och gemensamma mål.
Det har sannerligen inte varit någon som helst avsikt att vara kitslig, eller
att fördraga, eller att begagna sin ställning eller någonting sådant, som gjort
att Kungl. Majit icke ansett sig kunna gå med på engångsersättningen på

120,000 kronor! Vi skulle mycket gärna ha gjort det annars, men vi ha an -

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

Anslag till Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar. (Forts.)
sett att det icke varit möjligt av rent principiella skäl. Det skulle innebära ett
prejudikat, som vore ytterst otrevligt. Detta har således varit den enda anledningen
till Kungl. Maj:ts ståndpunkt i detta fall. Och det har glatt mig att vi
på alla andra punkter kunnat gå landstinget till mötes i så stor utsträckning
som här faktiskt skett.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
punkt hemställt.

Punkterna 75—89.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Anslag ml Punkten 90.
farmaeevtiska

institutet. Kungl. Majit hade föreslagit riksdagen att för budgetåret 1943/44 anvisa
dels till Farmaeevtiska institutet: Omkostnader ett förslagsanslag av 18,500
kronor, dels ock till Farmaeevtiska institutet: Materiel m. m. ett reservationsanslag
av 3,500 kronor.

Kungl. Maj:ts förslag innebar i fråga örn omkostnadsanslaget anvisande
av samma anslagsbelopp som för innevarande budgetår och i fråga om materielanslaget
en höjning med 1,000 kronor i syfte att möjliggöra anordnande av
en kurs i ekonomi med bokföringsteknik.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten anfört;

»Emot omkostnadsanslagets uppförande med av Kungl. Maj :t föreslaget belopp,
18,500 kronor, har utskottet icke något att erinra.

Utskottet kan däremot icke tillstyrka den föreslagna höjningen av materielanslaget
med 1,000 kronor för anordnande av en kurs i ekonomilära med bokföringsteknik.
I anslutning till den ståndpunkt 1941 års riksdag intog till
motsvarande spörsmål, anser utskottet det nämligen vara ett icke oväsentligt
intresse för apoteksinnehavarna, att farmacevterna besitta kunskaper i omförmälda
ämnen, varför bidrag till den ifrågasatta kursen skäligen bör kunna
påräknas från vederbörande sammanslutningar av apoteksinnehavare. Materielanslaget
torde därför för nästa budgetår böra uppföras med oförändrat
belopp, 2,500 kronor.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer utskottet, att riksdagen
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag må för budgetåret 1943/44 anvisa

a) till Farmaeevtiska institutet: Omkostnader ett förslagsanslag av 18,500
kronor;

b) till Farmaeevtiska institutet: Materiel m. m. ett reservationsanslag av
2,500 kronor.»

Herr Undén: Herr talman! Statsutskottet har på denna punkt prutat ned
det av Kungl. Majit begärda anslaget med 1,000 kronor. I min egenskap av
ordförande i styrelsen för farmaeevtiska institutet skall jag be att få säga
några ord i anledning av statsutskottets motivering för denna nedprutning.

_ Det gäller bär en kurs i ekonomilära med bokföringsteknik. Denna kurs har
tidigare hållits i åtskilliga ar med anslag från kurs- och terminsavgifter vid
institutet, men som en följd av en besparingsaktion för några år sedan måste
kursen dras in. När det sedan begärdes ett anslag från statens sida, svarade
statsutskottet vid sin behandling av ärendet, att denna kurs kunde betalas aV
apotekarnas organisation, och det är detta argument, som återkommer i årets
utlåtande. Jag tycker nu för min del att detta är en hastigt hopkommen och
mycket ohållbar grund för statsutskottets ställningstagande. Det är uppenbart
att det är ett intresse för apoteksinnehavarna att farmacevterna kunna bok -

Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

Nr 10

Anslag till farmacevtiska institutet. (Forts.)
toring, men det är ju också ett intresse för apoteksinneliavarna att de kunna
alla andra ämnen, vari undervisning meddelas vid institutet. Att just plocka ut
bokföringen såsom ett speciellt område och förklara, att undervisningen i detta
ämne gärna kan bekostas av apotekarna själva, därför att det skulle vara ett
så stort intresse för dem att farmacevterna förstå sig på bokföring, det tycker
jag inte är något särdeles gott argument. Det kom för ett par år sedan en skrivelse
från Sveriges advokatsamfund med anhållan, att juristerna måtte utbildas
i bokföring, eftersom det är mycket betydelsefullt för advokaterna att
ha sådan utbildning, och detta har också skett. Det erforderliga anslaget har
kunnat tas från universitetens reservfondsmedel, och utskottet har förklarat
sig gilla detta. Men inte har det fallit statsutskottet in att säga, att advokatsamfundet
kunde betala detta, därför att det är så viktigt att de unga advokaterna,
då de komma till advokatkontoren, kunna litet bokföring. Nu har
apotekarsocieteten, med den generositet som ofta visas från det hållet, då det
gäller institutet, ingripit tillfälligtvis och beviljat ett anslag, men jag tycker
inte att det kan vara riktigt lämpligt, att statsutskottet gör det till en plikt
för apoteksinnehavarna att bekosta denna lilla gren av institutets undervisning.

Jag skall därför tillåta mig hemställa, att statsutskottet måtte ett annat år
revidera sin ståndpunkt i denna fråga. Jag har inget yrkande.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Universitetskanslern har alldeles rätt
i att det inte är någon idealisk lösning, som statsutskottet här har kommit
med, men då universitetskanslern också anförde, att det inte kan vara lämpligt
att för framtiden ålägga vederbörande sammanslutning av apoteksinnehavare
en sådan skyldighet, vill jag fästa uppmärksamheten på att statsutskottet
inte har uttalat sig för att detta skulle bli det vanliga för framtiden. Vad''
statsutskottet är tvunget att göra i dessa tider, är att söka begränsa utgifterna
överallt där så ske kan, och jag tror, att kammaren vid mer än ett tillfälle
i dag har funnit, att statsutskottet har gått ganska långt i detta hänseende.

Vad som föranlett att utskottet har anvisat denna väg i detta fall är helt
enkelt det, att tiderna nu äro svåra och att i nödtider alla få hjälpa till. Vi
ha sett, hurusom på det vetenskapliga området näringslivet trätt emellan med
stora anslag för inrättandet av forskningsinstitut och för forskning överhuvud
taget, och statsutskottet har inte generat sig att liksom trycka på att det under
tider som dessa kunde vara en skyldighet för vederbörande företag att
göra så, och en skyldighet vars resultat också kunde lända dem till nytta.
Vi ha den uppfattningen, att apoteksinnehavarna lia så pass stor nytta och
glädje av att hjälpa till härvidlag, att vi inte trott att det skulle väcka någon
opposition från deras håll, när vi antytt denna utväg.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
den under behandling varande punkten hemställt.

Punkterna 91—96.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 97.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen att till Landsmålsarkiven: Insamling
och bearbetning av vetenskapligt material för budgetåret 194344 anvisa ett
reservationsanslag av 30,000 kronor.

Anslag till
landsmålsarkiven.

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

Anslag till landsmålsarkiven. (Forts.)

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft

dels en inom första kammaren av herr Fredrik Ström väckt motion, 1:160,
varl, såvitt nu var i fråga, hemställts, att riksdagen måtte höja förevarande
anslag med 5,000 kronor, avsedda för insamlingsarbete vid landsmåls- och
iolkmmnesarkivet i Uppsala;

dels ock två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
av herr S. Linner m. fl. (I: 56) och den andra inom andra kammaren av herr
ti. Lundh m. il. (11: 163), van hemställts, att under åttonde huvudtiteln måtte
upptagas ett reservationsanslag av 4,000 kronor till undersökande av lapska
språket och lapsk kultur, att ställas till Uppsala landsmåls- och folkminnesarkivs
lörlogande.

^nsk^tet-1haide i deil nu ifrågavarande punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen matte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag ävensom motionerna
1: 56 och II: 163 samt med avslag å motionen I: 160, så vitt nu vore i
fråga till Landsmalsarkiven: Insamling och bearbetning av vetenskapligt material
lör budgetaret 1943/44 anvisa ett reservationsanslag av 32,000 kronor.

Ström, I redrik: Herr talman! Vi lia i allmänhet varit mycket njugga,
när det har gällt att bevilja anslag till forskningsändamål, och vi ha inte visat
någon särskilt vänlig inställning mot vår vetenskap, utan den vetenskapliga
verksamheten torde vara den minst uppskattade. Krisen har nu också drabbat
denna, oerhört starkt, och en mängd anslagsnedskärningar ha ägt rum, vilket
säkerligen icke har varit till fromma vare sig för vår ekonomi eller för vår
kulturella utveckling. Samtidigt haji mycket hårt beskattat de fonder, ur
vilka vetenskapen och forskningen hittills fått några sparsamma anslag, varför
man torde kunna säga, att staten i själva verket i dubbel måtto tagit ifrån
forskningen vad som var förutsättningen för dess tillfredsställande verksamhet.

Vad nu särskilt angår den humanistiska forskningen, torde den ha kommit
alldeles särskilt i skymundan. Jag erinrar mig också, att på ett sammanträde
för några manader sedan med tekniker och industrimän höll en framstående
man ett föredrag, vari han sade, att humanisterna få maka på sig, ty nu
mäste tekniken fram. Jag tror att tekniken måste få sitt, men att vi inte
kunna skära ned den humanistiska forskningens anslag eller vår humanistiska
standard.

För dagen föreligger här frågan örn anslag för folkminnesforskningen. Jag
yttrade mig ganska utförligt föregående år, då jag begärde ett avsevärt
högre anslag än nu för denna forskning. Det gäller ju en forskning örn vår
egen folkkultur och vårt folkliv; det är sålunda vår egen kulturhistoria och i
allra högsta grad just folkets kulturhistoria det gäller. Lika fullt ha här i
råga om dessa anslag oavlatlig*a nedskrivningar ägt rum. Jag vill bara erinra
örn att institutet för folkminnesforskning i Göteborg har fått sitt anslag för
nnn/ii?mllngen nedsatt från 3,550 kronor för verksamhetsåret 1939/40
till 1,600 kronor för året 1942/43, alltså med mer än hälften. För landsmåls-och
folkminnesarkivet i Uppsala utgöra motsvarande siffror 12,000 kronor för året
1939/40 och 7,800 kronor för året 1942/43, för Hyltén-Cavalliusstiftelsen i
Lund 6,800 kronor för året 1939/40 och 4,000 kronor för året 1942/43. För
nordiska museet sta överhuvud taget numera icke några medel från det statliga
anslaget till buds för detta ändamål. Där bär man gjort tabula rasa.

Jag tycker inte att detta är något, som kan vara särskilt upplyftande eller
hedrande för svensk kultur, utan vi mäste känna oss mycket deprimerade och
skamsna över att någonting sådant får ske. Det är just detta som statsututskottet
i verkligheten har givit till känna, då utskottet redan i sitt yttrande

Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

Nr 10.

Anslag till landsmålsarkiven. (Forts.)
under punkten 28, som här är behandlad å sid. 12 i utskottets utlåtande, verkligen
ger motionen ett erkännande för nordiska museets del, som det då närmast
var fråga om. Utskottet, som avstyrkt motionen och tillstyrkt Kungl.
Maj:ts förslag, skriver dock i en särskild, märklig passus, som bifogas avslagsyrkandet:
»Vad det i förevarande sammanhang motionsvis gjorda yrkandet
angår vill utskottet framhålla, att utskottet är medvetet örn vådan för
folkminnesforskningen av att insamlingsarbetet ställes på framtiden, då härigenom
förutsättningarna undan för undan bliva mindre för folkminnenas uppsamlande
och bevarande för kommande släkten.» Under nu rådande förhållanden
kan utskottet likväl icke biträda motionen.

Utskottet inser alltså fullständigt vådan av att beträda den väg, som Kungl.
Maj :t år efter år har anvisat och som vi nu återigen skola fortsätta på.

Jag begärde emellertid icke ordet vid behandlingen av den nyssanförda
punkten, därför att jag var tacksam över utskottets uttalande och fattade det
så, att man i varje fall för nordiska museets del avsåg att under ett kommande
år tillstyrka ett förhöjt anslag. Jag anser nämligen, att örn man nu har fått
detta löfte av statsutskottet, och jag antar att statsutskottet kommer att stå
för detta sitt uttalande, får man för denna gång låta sig nöja därmed, ehuru
med djupt beklagande av att man inte kunnat komma fram till mer än ett
löfte. Jag har som sagt därför icke tagit till orda vid behandlingen av punkten
28 och sålunda icke heller gjort något yrkande på den punkten. Men ifråga
örn den del av motionen, som berör Uppsala, Lund och Göteborg, har utskottet
icke upprepat detta sitt uttalande utan endast hänvisat till avslaget i den
föregående punkten. Detta kan ju vara beroende på ett förbiseende vid utlåtandets
utredigering eller på att man avser att i det anslag, som man har
hemställt örn, skall vara innesluten samma passus som i fråga örn nordiska
museet. Då jag inte vet, vilken ståndpunkt utskottet intar i detta avseende,
har jag begärt ordet för att här framställa en fråga till utskottet, örn utskottet
avser, att även i fråga örn punkterna 97 och 99, där min motion också
förekommer, dess uttalande är gällande. Skulle så vara förhållandet, får jag
denna gång låta mig nöja och vara tacksam för den lilla seger, som min framställning
har vunnit. Skulle utskottet återigen avse, att man icke längre har
intresse för denna forskning eller dess återställande i tidigare skick, måste
jag, herr talman, be att få återkomma för att göra det yrkandet, att utskottets
uttalande å sid. 12 även måtte få avse den nu närmast behandlade punkten 97.

Herr Olsson, Oscar: Herr Ström behöver inte återkomma för att göra det
yrkande han nu antydde, ty jag ber här att uppriktigt få försäkra herr Ström,
att utskottet menar alldeles detsamma med vad utskottet i detta avseende säger
på sid. 51 som på sid. 12 i sitt utlåtande. Det är inte så att utskottet i
samma sak menar ett på den ena av dessa sidor och någonting annat på den
andra.

Jag ber vidare få säga herr Ström, att i utskottets andra avdelning, som
närmast står för denna formulering, äro vi allesamman ett hjärta och en själ
med herr Ström beträffande betydelsen av dessa saker, och det gläder oss att
vi i år ha funnit en formulering för denna stämning, som tillfredsställer herr
Ström.

När herr Ström emellertid går så långt att han i detta uttalande vill inlägga
ett löfte av statsutskottet eller av riksdagen att till nästa år tillmötesgå
de höjda anslagskraven, ber jag att få fästa uppmärksamheten på att statsutskottet
och riksdagen inte bruka ge några löften i det hänseendet. Den goda
vilja, som herr Ström här har utläst, den finnes, och han kan vara förvissad om
att don kommer att finnas för framtiden också.

Första hammarens protokoll lOlfS. Nr 10

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

Anslag till landsmålsarkiven. (Forts.)

Vad särskilt den nu föredragna punkten beträffar, har herr Ström också den
tillfredsställelsen att kunna konstatera, att statsutskottet, hur oböjligt statsutskottet
än anser sig nödgas vara i fråga om att höja anslag, icke kunnat
undgå att just på de skäl, som äro gemensamma för herr Ström och
statsutskottet, i alla fall ge 2,000 kronor extra. Det är visserligen bara
hälften av det direkta anslag, som begärts till undersökande av lapska
språket och lapsk kultur, men anslaget under denna punkt har ändå höjts,
och det har höjts därför att man ansett en alldeles särskild fara ligga i ett
dröjsmål, när det gäller dessa forskningsuppgifters fullföljande, större än när
det gäller de övriga folkminnes- och dialektforskningarna. Lapparnas tvångsförflyttning
och dylikt kommer nämligen mycket snabbt att föranleda en
blandning av de lapska dialekterna, som gör dem odugliga som material för
historiskt inriktad forskning.

Det är således inte bara vackra ord som statsutskottet här har kommit med,
utan på en punkt ha vi övergått till handling, nämligen just på denna punkt,
där det ansetts vara allra farligast att inte göra någonting. Jag är också övertygad
om att statsutskottet så snart som möjligt vid kommande riksdagar och
kanske redan vid nästa riksdag kommer att visa sin välvillighet vid denna frågas
handläggning, nota bene under förutsättning att de statsfinansiella förhållandena
då inte bli precis likadana som i år.

Herr Ström, Fredrik: Efter herr Oscar Olssons anförande kan jag fatta
mig mycket kort.

Av detta anförande framgår, att statsutskottet har avsett, att yttrandet under
punkten 28 också avser punkterna 97 och 99, och under sådana förhållanden
måste jag med hänsyn därtill och till vad herr Olsson senast har anfört,
finna att jag inte kan uppnå något mera denna gång. Men jag ber då att få
återkomma ett annat år.

Herr talman! Jag har alltså intet yrkande att framställa.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt.

Punkterna 98—115.

Vad utskottet hemställt hifölls.

Punkterna 116 och 117.

Lades till handlingarna.

Punkten 118.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 119.

Lades till handlingarna.

Punkterna 120—122.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 123.

Lades till handlingarna.

Punkterna 124—133.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

Nr 10.

Punkten 13A.

Kungl. Majit hade föreslagit riksdagen att till Kurser för lärare vid de
allmänna läroverken m. fl. läroanstalter för budgetåret 194344 anvisa ett
reservationsanslag av 26,500 kronor.

Det av Kungl. Majit äskade anslaget var avsett att disponeras med 6,500
kronor till en kurs i sexualundervisning och sexualhygien samt med 20,000
kronor till en kurs för lärare i värntjänstutbildning.

Däremot hade departementschefen förklarat sig icke kunna biträda ett av
skolöverstyrelsen framlagt förslag örn anvisande av 6,500 kronor till en kurs i
ekonomilära för flickskolelärarinnor.

Utskottet hade i den nu förevarande punkten anfört:

»Utskottet tillstyrker i enlighet med Kungl. Majits förslag, att sammanlagt
26,500 kronor anvisas för ifrågavarande kurser i sexualundervisning och
sexualhygien samt i värntjänstutbildning.

Vad beträffar den av skolöverstyrelsen förordade kursen i ekonomilära
— för vilken departementschefen icke beräknat medel för nästa budgetår —
har utskottet icke kunnat undgå att finna densamma väl motiverad, särskilt
med hänsyn till nu rådande krisförhållanden. Kostnaderna för en dylik kurs ha
av skolöverstyrelsen beräknats till 6,500 kronor. Utskottet förordar, att ett
belopp av denna storleksordning anvisas för ifrågavarande ändamål. Vid
kursens anordnande bör enligt utskottets mening iakttagas, att huvudsakligen
endast sådana ämnen medtagas, som i egentlig mening kunna bliva till gagn
vid den föreskrivna undervisningen i ekonomilära.

Förevarande anslag torde alltså böra uppföras med (26,500 + 6,500 —)

33,000 kronor.

Utskottet hemställer förty, att riksdagen må, i anledning av Kungl. Maj :ts
förslag, till Kurser för lärare vid de allmänna läroverken m. fl. läroanstalter
för budgetåret 1943/44 anvisa ett reservationsanslag av 33,000 kronor.»

Herr Mannerskantz: Herr talman! När man skall ta del av sådana stora
huvudtitlar som denna, får man vara ganska uppmärksam, om man skall finna
allt som där kan vara värt; att intressera sig för. Här har utskottet under
denna punkt föreslagit en höjning av det anslagsbelopp, som Kungl. Majit
har äskat. Den föreslagna förhöjningen gäller visserligen inte något stort belopp;
det rör sig örn 6,500 kronor.

Det förhåller sig därmed på följande sätt. Skolöverstyrelsen har i sina pelita
begärt detta anslag å 6,500 kronor för att anordna kurser för lärarinnor,
i första hand lärarinnor vid flickläroverken, för att sätta dem in i ekonomilära,
som ämnet kallas. Efter vad jag kan förstå, avses med denna anslagshöjning
anordnande av en kurs, som icke är nödvändig, då informationer i ämnet kunna
bibringas på, billigare sätt. Jag tycker att Kungl. Majit här har bedömt
saken alldeles riktigt, och att statsutskottet har tagit för lätt på saken.

Jag har studerat vad utskottet skrivit i sitt yttrande på denna punkt, och
jag börjar misstänka, att utskottet, som man mycket ofta gör nu för tiden, har
lagt folkförsörjningssynpunlcter på denna sak. Utskottet har nämligen skrivit,
att det anser denna kurs »väl motiverad, särskilt med hänsyn till nu rådande,
krisförhållanden». Därmed syftar väl utskottet på att det är viktigt för lärarinnorna
att kunna undervisa eleverna örn hemmets ekonomi, som står uppräknat
såsom ett av de ämnen, som skulle studeras. Emellertid undrar jag,
örn detta varit huvudsyftet med dessa kurser. I överstyrelsens skrivelse säges,
att »till de ämnen, som lämpligen skulle ifrågakomma, höra de väsentligaste
grenarna ur vårt lands näringsliv, såsom skogshushållningen, jordbruket, bergshanteringen,
Sveriges handel och världsmarknaden ur ekonomisk synpunkt, vi -

Anslag till
kurser får
läroverkslärare
m. fl.

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

Anslag till kurser för läroverkslärare m. fl. (Forts.)
clare vårt bank- och försäkringsväsende, arbetskraften, skatteväsendet, kooperationen,
befolkningsfrågan och» — på allra sista slutet — »hemmets ekonomi».

Emellertid finns det verkligen — trots att skolöverstyrelsen tycks underskatta
detta förhållande — en hel del lämplig litteratur, som dessa lärarinnor
skulle kunna studera, och det finns en sådan litteratur i broschyrform, mycket
koncentrerad och billig. Överstyrelsen säger visserligen, att läroböckerna
måste anses vara ganska torra, men jag tror att en lärarinna får lov att ibland
även syssla med sådana ting, som äro en smula torra, och det måste, herr talman,
vara billigare att ge lärarinnorna några broschyrer att studera än att
kosta på dem en Stockholmsresa. Även örn det givetvis kan vara behagligt och
trevligt för dem, som inte så ofta komma till Stockholm, att få företaga en
sådan resa, måste man säga, att det är skäl att ordna detta på ett händigare
och billigare sätt, örn det kan ordnas så. När dessutom herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet har visat en sådan sparsamhet på en
mängd andra områden, som vi finna av denna huvudtitel, där han kanske inte
hade velat vara så sparsam som han nu varit tvungen att vara, tycker jag att
det vore riktigare, om några ökningar i anslagen skola vidtagas, att han finge
göra dem beträffande andra saker, där han med sin större överblick över det
hela kan finna en sådan ökning vara nödvändigare än i detta fall. Det förefaller
därför knappast vara riktigt att gå ifrån regeringens förslag på denna
punkt.

Jag behöver nog inte motivera detta ytterligare. Vi ha ju möjlighet att få
denna motivering bestyrkt här, eftersom herr statsrådet finns här i kammaren,
men jag har inte ansett det lämpligt att denna sak förbigås och har därför
velat påtala den.

Jag ber med dessa ord att få yrka bifall till Kungl. Majlis förslag på denna
punkt, vilket innebär, att riksdagen måtte anvisa ett reservationsanslag av
26,500 kronor i stället för 33,000 kronor, som utskottet har föreslagit.

Herr Pauli: Herr talman! Det är som herr Mannerskantz framhöll ett
ganska ovanligt förhållande, som här föreligger, att statsutskottet har begagnat
sin motionsrätt. Statsutskottet har varit enhälligt; det finns inte någon reservation
vid denna punkt. Medlemmarna inom utskottet av det parti, som herr
Mannerskantz företräder, ha icke funnit någonting att invända.

Jag kan av herr Mannerskantz’ anförande konstatera, att han delvis har råkat
ut för ett missförstånd, som vi i början av ärendets behandling på avdelningen
själva råkade ut för. Vi studerade nämligen liksom han det program
för kurserna, som finnes intaget i propositionen, och även vi tyckte att
det verkade litet vittsvävande och att den plats, som själva huvudsaken, nämligen
ämnet hemmets ekonomi, där hade beretts, var relativt blygsam. När vi
närmare undersökte saken, funno vi emellertid, att den undervisning, som
var avsedd att ges i skolorna, skulle läggas på ett helt annat sätt än som kunde
framgå av detta program. Den skulle vara koncentrerad på hemmets ekonomi,
och vi ha verkligen funnit mycket starka skäl föreligga för en god lärarutbildning
i det syftet, vilket jag förvånar mig över att herr Mannerskantz
icke kan sentera. Målet är att under nu rådande kristid ge de blivande husmödrarna
hjälp att sköta hemmets ekonomi, varje hushålls lilla budget, på
ett mera effektivt och tillfredsställande sätt än som kanske mången gång i
verkligheten är förhållandet. Vi ha däremot icke kunnat finna, att hänvisningarna
till lärarinnorna att studera »lättillgängliga, populärt hållna framställningar»
skulle kunna ersätta en verklig lärarutbildning för denna viktiga sak.

Jag vill inte rikta någon kritik emot departementschefen för att han icke

Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

Nr 10.

Anslag till kurser för läroverkslärare m. fl. (Forts.)
vågat sig på detta anslag — det finner jag tämligen förklarligt med hänsyn
till det allmänna finansiella läget. Men detsamma kan jag inte anse örn det
resonemang, som herr Mannerskantz för, att »det är billigare att ge lärarinnorna
några broschyrer än att kosta på dem en stockholmsresa». Det tycker
jag är ett synnerligen förenklat resonemang, och det smakar inte så litet av
demagogiens gamla klassiska konst.

Jag vill också framhålla en sak, som påpekats i propositionens recit, nämligen
att skolorna sakna i detta avseende särskilt avpassade läroböcker. Vid
den undervisning i detta ämne, som lärarinnorna ha att bedriva i skolorna,
måste de alltså själva så att säga improvisera läroböckerna, de måste låta barnen
göra nödiga anteckningar för inlärandet. När man har det ordnat på det
sättet, att det inte förekommer någon föregående utbildning för lärarinnorna
och att man inte har lämpligt avpassade läroböcker för skolorna, tycker jag
att det finns starkt grundade skäl för att anordna en sådan kursutbildning.
Det är en utbildning, som jag anser att en person med herr Mannerskantz’
anknytning till vårt svenska lanthushåll skulle ha mera förståelse för än han
tycks ha. Den förståelsen har som sagt funnits på alla håll inom utskottet,
och jag kan försäkra kammaren, att det är efter ett mycket grundligt övervägande
som man inom avdelningen och utskottet har tagit det ovanliga steget
att höja anslaget utan att motion därom förelegat.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr statsrådet Bagge: Eftersom saken kommit på tal och jag kanske är
en smula på min mammas gata, då jag undervisat i detta ämne i många ar,
och jag dessutom blivit apostroferad, ursäktar kammaren kanske mig, örn jag
säger ett par ord.

Det har sagts här, att statsutskottet har varit enhälligt och därför kunnat
begagna sin motionsrätt, och man menar att detta borde vara motiv nog för
kammaren att bifalla utskottets förslag. Men man kan ju möjligen säga: interdum
dormitat ipse Homeros — ibland kan till och med själva statsutskottet
slumra in under sina mödor, och jag undrar, örn det inte gjort det i detta fall.
Örn man närmare studerar handlingarna, vilket jag av naturliga skäl varit
tvungen att göra, ser man, att, som herr Mannerkantz framhållit, frågan örn
hemekonomien spelar en mycket liten roll i framställningen och även i fråga
örn planen för kurserna. Ursprunget till det hela är ju en skrivelse från lärarinnorna,
där det uttryckligen sägs, att det är en undervisning i nationalekonomi,
som man vill ha, och på det sättet är det hela lagt med hemekonomien
mera på sladden. Då jag alltså går ut ifrån att det är fråga örn en undervisning
i nationalekonomi, särskilt beskrivande nationalekonomi: hur vårt näringsliv
ter sig i olika avseenden, som äro uppräknade, hur skogsbruk, banker,
industri, jordbruk o. s. v. fungera, vågar jag som sagt påstå med den erfarenhet
jag har, att det inte alls behövs några kurser för lärarinnorna för
att reda upp den saken. Det finns en hel del populärvetenskaplig litteratur,
som vem som helst mycket lätt kan tillägna sig. Jag har många gånger sett
att studenter klara upp det utan vidare, och jag tar för givet, att lärarinnor
skola lia ännu lättare att göra det.

Jag har den uppfattningen, att detta kursväsende kan överdrivas. Man
skall inte ha kurser på sådana områden, där vederbörande kunna klara sig
själva. Man skall inte tugga allting åt dem, utan de skola kunna tugga en
liten smula av den andliga maten själva. Och en vanlig lärarinna kan alldeles
säkert klara upp detta utan någon kurs; det har varit min uppfattning,
och den tror jag att jag kan stå för.

Dessutom kommer det till, att vid 1940 års budgetbehandling — den första

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

Anslag till kurser för läroverkslärare m. fl. (Forts.)
där man gick in på de stränga sparsamhetslinjerna — bestämde vi oss för att
överhuvudtaget söka få ned anslagen till olika kurser i alla departement.
Man gick mycket strängt till väga och skar ned överallt. Under årens lopp
har man sedan inte kunnat komma ifrån att släppa efter litet här och där
och att ge ett och annat sådant här anslag till kurser, men man har gjort
det endast då det varit absolut nödvändigt. Skulle jag jämföra detta anslag
med andra, som vi sagt nej till, måste jag säga mig, att det inte är något system
i _ att lämna anslag till denna kurs, då man vägrat många andra, som
såvitt jag förstår äro mycket viktigare och mera behövliga. Jag skulle kunna
tillägga, att så besvärligt som jag har det med åttonde huvudtiteln, så kunde
herrarna ställa till mitt förfogande bara dessa 6,500 kronor, som jag finge
handskas med utan att taga vanliga hänsyn till de finansiella svårigheterna,
så skulle jag kunna göra ofantligt mycket större nytta med dessa 6,500 kronor
än att lägga ned dem här.

Jag har därför samma uppfattning som herr Mannerskantz — vilket ju är
ganska naturligt, eftersom herr Mannerskantz talar för det förslag som jag
framställt till Kungl. Majit — och jag skulle sålunda vara mycket belåten,
örn det skulle bli kammarens mening.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Herr statsrådet framställde den uppfattningen,
att han skulle förstå sig på att använda dessa 6,500 kronor, som
skulle bli över, mycket bättre än statsutskottet kunde göra i fråga örn utgifterna
på denna huvudtitel. Det är möjligt; den saken skall jag inte taga upp
till någon mera ingående diskussion med herr statsrådet. Men jag skall be
att få säga, att statsutskottet har gjort så gott det har kunnat, och det har
inte suttit och sovit, när de gällt den här punkten, som herr statsrådet älskvärt
nog antydde. På utskottets andra avdelning, som förberedde ärendet, hade
vi uppe till debatt det som herr Pauli här talat örn, och jag vill fästa uppmärksamheten
på att resultatet av den debatten står i sista meningen av utskottsutlåtandets
motivering, där det heter: »Vid kursens anordnande bör enligt
utskottets mening iakttagas, att huvudsakligen endast sådana ämnen medtagas,
som i egentlig mening kunna bliva till gagn vid den föreskrivna undervisningen
i ekonomilära.» Vi voro angelägna att understryka detta, därför
att vi kanske äro lika angelägna som statsrådet att icke ställa till några
överflödiga kurser, som enligt utskottets förmenande inte fylla sin uppgift.

Vidare är det en annan synpunkt, som jag alltid finner vara mycket viktig,
som gjort att jag inte varit så förfärligt sträng på denna punkt, en synpunkt
som kanske herr Mannerskantz och herr statsrådet i någon mån förbise, nämligen
att våra skolor skola vara medborgarskolor och att lärarna böra få den
bästa möjliga utbildning i fråga örn att uppfostra lärjungarna till goda medborgare
och att göra sina skolor till verkliga medborgarskolor. Statsrådet är
ju en bättre auktoritet än jag, när det gäller att bedöma, örn ekonomiläran har
någon betydelse att tala örn i det fallet, men tills vidare håller jag på att
ekonomiläran är av synnerligen stor betydelse, när det gäller de kommunala
flickskolornas uppgift som medborgarskolor.

Det torde också vara av behovet påkallat att något beröra de rätt överlägsna
uttalanden örn dessa flickskolors lärarinnor, som fallit i denna debatt. Vid
allmänna flickskolemötet i Jönköping i juni 1942 framhölls med skärpa åter
önskemålet, att utbildningskurser anordnades för de lärarinnor, som undervisa
i ekonomilära. Till överstyrelsen har nu från centralstyrelsen för flick- och
samskoleföreningen inkommit en skrivelse i liknande syfte. Jag får säga, att
trots de synpunkter som framlagts här av herr Mannerskantz och statsrådet,
håller jag mycket styvt på att lärarinnorna äro kompetenta att uttala sig i

Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

Nr 10.

Anslag till kurser för läroverkslärare m. fl. (Forts.)
denna sak och antagligen veta vad de säga, när de anse att en sådan kurs
skulle var av stor betydelse. De kommunala flickskolorna ha från början av
mig betraktats med mycket stort misstroende, därför att jag inte trodde så
mycket på deras praktiska inställning. I den mån de utvecklat sig till att få
en allt starkare praktisk inställning och till att bli vad jag anser vara målet
för våra skolor, nämligen verkliga medborgarskolor med praktisk inriktning,
har jag glatt mig åt den utvecklingen. Jag hade aldrig kunnat tänka mig, att
ett livligt intresse hos lärarinnorna för att bli mogna till sin uppfostrargärning
i detta hänseende skulle här i första kammaren bemötas med ett överlägset
och ironiskt uttalande örn att det kan ju visserligen vara trevligt och
behagligt för lärarinnorna att komma till Stockholm i stället för att sitta och
läsa sina böcker hemma. Man kanske ända borde taga något i betraktande värdet
av praktiska utbildningskurser, förnyelsekurser för lärarinnorna, vid vilka
de komma i beröring med goda föreläsare, goda vetenskapsmän som kunna
ge levande översikter i ämnena för vidare självstudium. För övrigt ber jag
att få fästa uppmärksamheten på att såvitt jag vet har skolöverstyrelsen lämnat
ut litteraturanvisningar före sådana kurser.

Jag skulle tro att under sådana förhållanden är statsutskottet mer än väl
försvarat, när statsutskottet gör anspråk på att verkligen med vaket intresse
ha tagit del av denna sak. Departementschefen borde väl ha kunnat misstänka
detta på grund av den ytterligare sparsamhet, som statsutskottet har iakttagit
vid alla tillfällen och som har resulterat i att det dock är åtskilliga tusen kronor
mindre i statsutskottets förslag än i den kungl, propositionen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till statsutskottets hemställan.

Herr Mannerskantz: Jag skulle vilja säga till min ärade vän på Jönköpingsbänken,
att det kanske kan vara onödigt att sätta kammarens ledamöter
i valet att avgöra, vem av oss som är värst i demagogi. Då han säger att det
är demagogiskt av mig att jämföra broschyrer med resor, borde han själv inte
ha gjort sig skyldig till en uppenbar demagogi, som dessutom är felaktig,
och det är ändå värre. Han säger att det under nuvarande förhållanden har så
stor betydelse, att dessa blivande husmödrar få lära sig lanthushållning, och
ekonomilära. Tror verkligen herr Pauli, att dessa flickor i flickskolorna hinna
att bli husmödrar medan det här kriget varar? Det tror faktiskt inte. jag. De
äro i regel i den åldern, att de inte utan dispens av Kungl. Maj :t få inga äktenskap,
och vidare är det inte alla som bli lyckligen gifta sa snart. Jag tror
med andra ord att det är demagogi att göra gällande, att detta anslag har
någon betydelse för hemmens skötsel.

Då herr Oscar Olsson säger, att jag talat överlägset och haniullt^om dessa
lärarinnor, så är det missuppfattning. Jag säger bara, att när det pagar krig
i världen — det verkar ibland som om herr Olsson inte hade läst i tidningarna,
att det förhåller sig på det sättet — måste man ta hänsyn till det. Örn
man då kan hjälpligt klara sig över ett behov på ett^mycket billigare och
händigare sätt, är det väl allt skäl att göra det i en sadan tid som nu, när,
som herr statsrådet säger, dessa pengar, örn de kunna anslås, lämpligen böra
användas till andra och viktigare ändamål. Så måste mitt anförande uppfattas.

Jag tror knappast vi behöva diskutera så värst mycket längre, ty saken är
väl ändå i så måtto klarlagd, att man knappast kan saga, att detta anslag
har något med krisförsörjningen att göra.

Herr Panli: Herr Mannerskantz riktade en fråga till mig, som viii inte var
så allvarligt menad. Han frågade, örn jag verkligen trodde, att dessa flickor,

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

Anslag till kurser för läroverkslärare m. fl. (Forts.)
som skulle få denna undervisning i de kommunala flickskolorna, hinna ingå
äktenskap före krigets slut. Eftersom jag inte vet, hur länge kriget kommer
att vara, är det inte lätt att svara på den frågan, men, att det förefaller dock
finnas rätt stor sannolikhet för att en hel del av dem kunna hinna med den
saken. Det gäller nämligen den högsta klassen i de kommunala flickskolorna,
och flickorna där kunna nog ofta vara i åldern 17 och 18, till och med 19 år.
Jag undrar om inte herr Mannerskantz medger, att risken för att de skola
ingå äktenskap kan anses vara ganska nära föreliggande.

För övrigt måste jag säga, att vi i utskottet inte fattat saken som herr
statsrådet tycks göra eller så, att det väsentliga skulle vara frågan örn en
undervisning i nationalekonomi. Vi ha genom det tillägg till vårt uttalande,
som citerades av herr Oscar Olsson, just velat ta avstånd från en del något
vittsvävande programanvisningar, som finnas i reciten till propositionen, och
velat begränsa kursernas omfattning till de för de kommunala flickskolornas
räkning verkligen behövliga momenten i ekonomilära. Det torde vara tämligen
självklart, att hemmets ekonomi där intar en central plats.

Jag tycker det är litet orättvist av statsrådet att på oss tillämpa det gamla
ordet, att Homeros blundar ibland. Örn det är någonting, som detta steg från
statsutskottets sida visar, är det väl att vi varit vakna, till och med litet mera
vakna än vad herr statsrådet gillar. Vi ha tagit ett litet initiativ, och ett initiativ
är i vårt nuvarande parlamentariska liv en så pass sällsynt blomma, att
jag tycker det borde uppskattas även i och för sig. När det därjämte är ett
initiativ, som gäller en viktig sak i våra flickors uppfostran, har jag mycket
svårt att tro, att kammaren skulle vilja motsätta sig statsutskottets hemställan.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen enligt de
därunder förekomna yrkandena gjorde propositioner, först på bifall till vad
utskottet i den nu ifrågavarande punkten hemställt samt vidare därpå att
kammaren skulle med avslag å utskottets hemställan, såvitt den skilde sig
från Kungl. Majrts i ämnet gjorda framställning, bifalla denna framställning
oförändrad;. och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Pauli begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
134, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan, såvitt den skiljer sig från Kungl.
Maj :ts i ämnet gjorda framställning, och bifalles denna framställning oförändrad.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för
ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser.

Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

Nr 1(1.

Anslag till kurser för läroverkslärare m. fl. (Forts.)

Då herr talmannen fann tvekan kunna råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst omröstningsapparat; och befunnos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 67;

Nej — 47.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Punkterna 135 och 136.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 137.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj :ts i ämnet framlagda förslag hade utskottet
i förevarande punkt hemställt, att riksdagen måtte

a) godkänna under punkten införd avlöningsstat för folkskoleseminarierna,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1943/44;

b) till Folkskoleseminarierna: Avlöningar för budgetåret 1943/44 anvisa ett
förslagsanslag av 2,114,000 kronor.

I motiveringen hade utskottet, efter att hava lämnat en redogörelse för framkomna
förslag rörande elevintagningen vid folkskoleseminarierna, anfört:

»Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, innebär skolöverstyrelsens
förslag att under läsåret 1943/44 skulle intagas 4 avdelningar på den tvååriga
linjen och 6 avdelningar på den fyraåriga linjen. Från lärarhåll har påyrkats
en större försiktighet vid nyintagningen, medan statskontoret föreslagit att 5
avdelningar örn 25 elever skulle intagas på den tvååriga linjen. I likhet med
departementschefen har utskottet kommit till den uppfattningen, att skolöverstyrelsens
förslag med hänsyn till de gjorda prognoserna i fråga om lärarbehovet
utgör en godtagbar medelväg. Då ersättningsbehovet visat sig vara större
beträffande de manliga lärarna än beträffande de kvinnliga, anser utskottet
liksom departementschefen den av överstyrelsen föreslagna proportionen mellan
manliga och kvinnliga elever — 6:4 — vara väl avvägd. Utskottet har icke
heller funnit något att erinra mot att en klassavdelning intages vid vart och
ett av de tio folkskoleseminarierna. I detta sammanhang vill utskottet framhålla,
att, därest examinationskapaciteten vid seminarierna inom en nära
framtid skulle behöva utökas, enligt utskottets mening i stället för en utvidgning
av organisationen den vägen torde böra beträdas, att elevantalet i klasserna
något ökas.

De av departementschefen verkställda anslagsberäkningarna för nästa budgetår
föranleda icke någon invändning från utskottets sida.»

Enligt en vid punkten avgiven reservation hade herr Oscar Olsson ansett,
att utskottets yttrande bort hava följande lydelse:

»Såsom av — -—- •— godtagbar medelväg.

Utskottet finner det emellertid betänkligt att fortgå på den genom 1940 års
riksdags beslut inslagna vägen att vid Göteborgs samseminarium intaga endast
manliga elever. Anordningen betraktades då såsom endast tillfällig. Vid
följande års riksdag beslöts dock att fortfarande endast manliga elever skulle
intagas vid seminariet i Göteborg och att samma anordning skulle tillämpas
även vid samseminariet i Lund. I årets statsverksproposition bibehålies anordningen
vid båda dessa samseminaricr, vilka således äro på god väg att övergå
till enbart manliga seminarier. En sådan förändring av seminarieorganisationen
måste betraktas som högst anmärkningsvärd, icke minst genom det kring -

el nslag till
folkskole
leminariema.

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

Anslag till folkslcoleseminarierna. (Forts.)
gående av behörighetslagens bestämmelser rörande kvinnas likvärdighet med
man vid besättande av lärarbefattningar, som därigenom äger rum. I 1942
års statsverksproposition meddelades, att endast en tredjedel av de ledigförklarade
folkskollärarbefattningarna efter år 1938 kunnat sökas av kvinnliga
lärare. Ett sådant förhållande innebär i själva verket ett upphävande av
riksdagens beslut örn lika behörighet för manlig och kvinnlig lärare. Enligt
utskottets mening böra alla ledigförklarade platser stå öppna för ansökning
av varje kompetent lärare, oavsett kön. Fördenskull bör Kungl. Majit förordna,
att ledigförklarande av folkskollärartjänster skall ske utan särskilt krav
på manlig eller kvinnlig lärare, skoldistrikt självfallet obetaget att förena
sådan tjänst med undervisningsskyldighet i manlig eller kvinnlig slöjd.

Utskottet har icke funnit något---något ökas.

De av —---utskottets sida.»

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Den fråga som beröres i reservationen
gäller ju inte någon anslagssumma, men den rör en sak, som är ganska betydelsefull
i alla fall. Redan vid förra riksdagen fäste jag uppmärksamheten på
att man på den väg, man här slagit in på, har börjat kringgå behörighetslagens
bestämmelser rörande kvinnans likställighet med mannen vid besättande av
lärarebefattningar. Från början har det skett på ett mycket försiktigt sätt,
då man från vederbörande statsråds sida påpekade, att det bara var fråga
örn en rent provisorisk åtgärd. Denna provisoriska åtgärd har nu lett till rätt
så oroväckande resultat. Det är på det sättet, att två av landets samseminarier
—• till namnet — ha övergått till att bli praktiskt taget manliga seminarier.
På västkusten, där vi hade två samseminarier, nämligen i Göteborg och Lund,
ha vi nu praktiskt taget från nästa år inte något samseminarium. Vid en föregående
riksdag har det talats ganska mycket örn betydelsen av t. ex. Kalmar
seminarium för de flickor där borta på östkusten, som ville bli lärarinnor,
och att det därför måste räddas, men när nu båda seminarierna på västkusten
komma att befrias från flickor, så tycks detta vara fullkomligt i sin ordning
för Kungl. Maj :t.

Det var 1940, som det helt försiktigt beslöts, att man i Göteborg skulle
intaga en klass av 24 manliga elever i stället för 12 manliga och 12 kvinnliga
enligt seminariernas organisation. Året därpå gick man ett steg vidare och
beslöt att fortfarande i Göteborg endast intaga manliga elever och samtidigt
göra samma anordning vid Lunds seminarium. Nu i år fortsätter man att för
tredje året i följd i Göteborg intaga endast manliga seminarister, och i Lund
gör man det för andra året.

Hur se då dessa samseminarier ut för närvarande i fråga om elevantalet?
I Göteborgsseminariet skulle nästa år finnas 97 elever, varav 12 flickor i högsta
klassen. Örn man fortsätter på detta sätt, finns det inte några flickor kvar,
när dessa flickor ha gått ut högsta klassen. I Lund har man nästa år ingen
tredje klass. Man har där 73 elever, av vilka 13 äro flickor i högsta klassen.
Den utvecklingen var nog ganska svår att förutse, när behörighetslagen genomfördes
här i riksdagen, allra helst som man vid den tiden inte hade den
uppfattningen, att lärarinnor voro särskilt inkompetenta, jämförda med män,
när det gällde att uppfostra barn i folkskoleåldern.

Vad anföres från skolöverstyrelsen och från departementschefen som skäl
för en sådan anordning? Det sades ifrån i 1942 års statsverksproposition, att
endast en tredjedel av de ledigförklarade folkskollärarebefattningarna efter
1938 hade kunnat sökas av kvinnliga lärare. Man har här i landet i många
skoldistrikt tydligen den uppfattningen, att när man kan få en karl och en
kvinna för samma betalning, väljer man naturligtvis karlen. Det är en syn -

Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

Nr 10.

Anslag till folkskoleseminarierna. (Forts.)
punkt, men det är inte den synpunkten som bör vara bärande eller giltig i
Sveriges riksdag. Det finns ju den bestämmelsen, att folkskolestyrelserna kunna
förklara en lärarplats ledig för manliga sökande eller för kvinnliga sökande.
I och med att denna bestämmelse brukas eller missbrukas på detta sätt,
borde den naturligtvis ha ändrats. Motiveringen för ledigförklarandet av manliga
tjänster anses ju vara skolans behov av slöjdlärare, men då borde förordningen
vara så avfattad, att tjänsten förklarades ledig men med den utannonserade
bestämmelsen, att tjänsten omfattade även undervisning i manlig
slöjd. Med en sådan formulering hade saken varit klar. Det är ju tydligt,
att om en sådan folkskollärarbefattning behöves, skola de sökande också kunna
fylla kompetenskraven. Det finns emellertid numera också åtskilliga lärarinnor,
som fylla det kompetenskravet. Vad som för mig nu är viktigt ar,
att det blir lika behörighet för manliga och kvinnliga lärare och att alla ledigförklarade
platser skola stå öppna för varje kompetent lärare, oavsett kön.
Det där könsstrecket har riksdagen en gång för alla avskaffat, och meningen
är väl, att lagen skall följas.

Om det nu hade varit en rent provisorisk åtgärd, som det förespeglades
riksdagen från början, hade inte mycket varit att säga örn saken. Men nu anser
jag, att det är mycket att säga om saken. Jag har därför i min reservation
velat ha bort den punkt i utskottets utlåtande, som ger Kungl. Maj:t rätt
att i samseminarierna intaga endast manliga elever, varigenom slutresultatet
skulle bli, att lika många manliga och kvinnliga elever skulle intagas i folkskoleseminarierna
nästa år.

Det är emellertid en sak till, som jag skall be att få anföra och som är lika
betänklig som kringgåendet .av behörighetslagen. Det är att med dessa bestämmelser
få vi mindre kvalificerade elever i våra seminarier. Det är faktiskt på
det sättet, att denna åtgärd från Kungl. Majlis sida har medfört, att urvalet
blir sämre i seminarier, som förut varit samseminarier och nu skola bli enbart
manliga seminarier. Det bevisas av antalet inträdessökande i de olika seminarierna.
Av de seminarier, som i fjol hade 24 endast manliga platser, komma
Göteborg och Lund upp till 41 sökande. Linköping till 38 och Uppsala till 36.
Det är inte ett stort urval, som var och en förstår som har någon aning om
hur stort antalet sökande brukar vara till seminarierna.

Hur var det vid de kvinnliga seminarierna? I Stockholm var det 63 sökande.
I Umeå, det enda seminarium, som praktiskt taget blev samseminarium i fjol,
var det 86 sökande till de 24 platserna, och rektor meddelar, att ursprungligen
var det 110, som anmälde sig, dubbelt så många sökande eller, örn man
tar hänsyn till begynnelseantalet, tre gånger så många sökande till samseminarierna
som till de manliga seminarierna. Det är väl. ändå ingen som tror,
att urvalet av dem, som komma in i seminarierna blir lika bra, örn det är 41,
som när det är 86 sökande. Inte heller är det väl någon som! ganser, att de.
manliga seminaristerna äro tungviktare på det sättet, att en sådan andligen
taget gott och väl går upp mot två kvinnliga seminarister.

Denna tillställning, som riksdagen har lockats in på så småningom, är således
betänklig ur olika synpunkter, både ur lagstiftningens genom behörighetslagens
kringgående och från synpunkten av att till seminarierna få bästa
möjliga urvalet lärjungar.

Jag vet, herr talman, att det inte är så stor idé att vidare gå in på detta
spörsmål, därför att det intresserar ett alldeles för litet antal av kammarens
ledamöter. Men jag kan icke underlåta att anse saken så betänklig, att jag
ber att få yrka bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herr Brandt, herr Ström, Fredrik, och fru Sjös
trÖm-B engi sson.

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

Anslag till folkskoleseminarierna. (Forts.)

Herr Pauli: Herr talman! Jag kan på sätt oell vis sälla mig till de kammarledamöter,
som nyss ha instämt med herr Oscar Olsson. Jag finner nämligen
att tanken, att samseminarierna permanent skulle förvandlas till enbart
manliga seminarier, är långtifrån tilltalande eller samhällsgagnelig. Jag
vill därför understryka, att den anordning, som nu sedan några år har ägt rum
och som utskottet även denna gång ger sitt förord, är och bör förbli ett provisorium.
Det är en tillfällig åtgärd, som jag för min del hoppas, och som jag
är säker på att många med mig hoppas, skall upphöra, när de nuvarande
något onormala förhållandena Ira upphört.

_ Att utskottet har tillstyrkt Kungl. Maj :ts förslag om endast manlig intagning
vid de ifrågavarande seminarierna, beror ju på att man inte kan komma
ifrån att rent statistiskt sett ersättningsbehovet för närvarande är större beträffande
manliga än beträffande kvinnliga lärare. Det finns betydligt större
tillgång på kvinnliga lärare än på manliga för vikariatstjänstgöring. Detta
sammanhänger naturligtvis i viss mån med inkallelserna, och åtminstone i det
fallet kommer det att bli en ändring i framtiden. I vad mån det kan bli en
ändring beträffande de förhållanden, som herr Oscar Olsson berörde, att vissa
skoldistrikt hellre vilja ha manliga lärare än kvinnliga, vågar jag inte sättra
mig örn. Principiellt tycker jag, att det är riktigt, när han säger, att alla ledigförklarade
platser böra stå öppna för varje kompetent lärare oavsett kön.
Men all denna diskussion örn förordningens avfattning o. s. v. är ju någonting
som strängt taget inte hör till den fråga vi nu diskutera.

På grundval av de just nu rådande förhållanden, som anförts, och med upprepande
av förhoppningen, att det endast skall röra sig örn en tillfällig nödf
alls anordning, ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Bara en anmärkning med anledning av
herr Paulis försäkran, att mitt resonemang inte hörde till denna fråga. Jag
har fortfarande den uppfattningen, att Kungl. Majit tar hänsyn till riksdagens
beslut. Därför tror jag, att örn riksdagen följde min reservation, skulle
Kungl. Majit ta hänsyn till riksdagens ställning, när Kungl. Majit gick att
bestämma författningens ordalydelse.

Herr Wagnsson: Herr talman! Med nuvarande regler för tillsättning av
lärare äger ju varje skoldistrikt självt avgöra, örn det önskar en manlig eller
kvinnlig befattningshavare på en folkskollärartjänst. Det har då visat sig,
vilket man kunde förutse på grund av beslutet örn införandet av likalönsprincipen,
att skoldistrikten i allt större utsträckning föredraga manliga sökande
framför kvinnliga. Så länge de förhållandena existera, är det väl rimligt, att
man också då det gäller utbildning av lärare låter sig influera av de uppfattningar,
som finnas inom skoldistrikten. Skulle man följa herr Oscar Olsson,
och jag vill inte neka till att det kan finnas vissa skäl för det, borde man börja
med en motion örn en bestämmelse, som innebar skyldighet för skoldistrikten
att utse lärare, manliga eller kvinnliga, efter förtjänst och inte som nu med
möjlighet att låta könet vara avgörande.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Jag är mycket glad över att herr Wagnsson
nu har kommit till denna insikt. Jag har undrat över att skolöverstyrelsen
inte förr kommit till den insikten och vidtagit de mått och steg som kunde
föranledas av den ståndpunkt herr Wagnsson nu anser vara den riktiga. Se -

Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

Nr 10.

Anslag till folkskoleseminarierna. (Forts.)
clan upplysningen gått så långt inom överstyrelsen, hoppas jag emellertid att
vi inte skola behöva vänta alltför länge på mått och steg från skolöverstyrelsens
sida för att komma till rätta med detta förhållande.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen, att i
avseende på den under behandling varande punkten yrkats dels att vad utskottet
hemställt skulle bifallas med godkännande av utskottets motivering,
dels ock att utskottets hemställan skulle bifallas med godkännande av den motivering,
som förordats i den vid punkten avgivna reservationen.

Därefter gjordes propositioner enligt berörda yrkanden; och förklarades propositionen
på bifall till utskottets hemställan med godkännande av utskottets
motivering vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 138 och 139.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 140.

Kungl. Majit hade föreslagit riksdagen att dels besluta, att småskoleseminarierna
i Lycksele, Härnösand och Växjö skulle tills vidare från och med
budgetåret 1943/44 vara anordnade såsom dubbelseminarier, vart och ett omfattande
två tvååriga linjer, dels godkänna av departementschefen angiven
avlöningsstat för småskoleseminarierna, att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1943/44, dels ock till Småskoleseminarierna: Avlöningar för
budgetåret 1943/44 anvisa ett förslagsanslag av 609,000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft en inom första
kammaren av herr R. Wagnsson väckt motion (I: 81), vari hemställts, att nuvarande
extra vaktmästarbefattningar vid småskoleseminarierna i Härnösand,
Landskrona, Lycksele, Skara, Strängnäs och Växjö måtte förändras till extra
ordinarie vaktmästarbefattningar.

Anslag
småskole
seminarier.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten av angivna orsaker hemställt,

I. att riksdagen måtte

a) besluta, att småskoleseminarierna i Lycksele, Härnösand och Växjö skulle
tills vidare från och med budgetåret 1943/44 vara anordnade såsom dubbelseminarier,
vart och ett omfattande två tvååriga linjer;

b) godkänna under punkten införd avlöningsstat för småskoleseminarierna,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1943/44;

c) till Småskoleseminarierna: Avlöningar för budgetåret 1943/44 anvisa
ett förslagsanslag av 609,000 kronor;

II. att motionen 1:81 icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

I motiveringen hade utskottet anfört bland annat följande:

»Den av departementschefen angivna elevintagningen vid seminarierna under
nästa läsår kan emellertid icke förväntas komma att fullt täcka det beräknade
behovet av småskollärare. Enligt utskottets mening torde man icke böra tillmäta
den förefintliga reservtillgången på lärarinnor någon avgörande betydelse,
varför utskottet funnit departementschefens nu ifrågavarande förslag
präglat av en måhända alltför stor försiktighet. Utskottet anser därför för sin
del, att en ökning av examinationsmöjligheterna under föreliggande omständigheter
bör eftersträvas. I nuvarande statsfinansiella läge ligger det närmast

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

Anslag till småskoleseminarierna. (Forts.)
till _ hands att nå detta mål genom att intaga ett något ökat antal elever i
varje avdelning. Ehuru en dylik åtgärd ur pedagogiska synpunkter kan förefalla
mindre önskvärd,. finner utskottet sig likväl böra — med vissa nedan
angivna undantag tillstyrka, att såsom ett av förhållandena betingat provisorium
elevantalet höjes till 26. Så snart omständigheterna sådant medgiva,
torde en återgång till det normala antalet 24 likväl böra ske. Vid Lyckseleseminariet
torde emellertid elevantalet nästa läsår böra begränsas till sistnämnda
antal, emedan lokalförhållandena vid detta seminarium icke utan
olägenheter medgiva en utökning av elevantalet därstädes.
inT^ blf/ai1I wiJaf* utskottet sålunda föreslagit innehar en utexamination år
1945 av (10 X 26 H l X 24=) 284 elever eller alltså en ökning i förhållande
tili departementschefens förslag av 20 elever.

Vad beträffar Haparandaseminariet fyller detta den dubbla uppgiften av
ut bildningsanstalt for småskollärarinnor, skickade att omhändertaga undervisningen
i de finsktalande delarna ay Norrbotten, och en läroanstalt, där dessa
landsdelars kvinnliga ungdom får tillfälle att förvärva sig ett icke oväsentligt
matt av allmänbildning. Något behov att här utöka examinationskapaciteten

or erhållande av dessa specialutbildade småskollärarinnor synes icke för närvarande
löreligga, varför en höjning av elevantalet icke nu synes påkallad.»

Reservation hade anmälts av herrar Oscar Olsson, Magnusson och Holmdahl.
vilka ansett, att utskottets yttrande bort hava den ändrade lydelse som i reservationen
angivits. I det av reservanterna förordade yttrandet hade den nyss
återgivna delen av utskottets motivering ersatts med följande uttalande:

»Liksom departementschefen anser utskottet att en viss försiktighet bör iakttagas
da det galler^ Dagan örn elevintagningen år 1943. Vid denna frågas beSrS,
5°/ 77 fs.as°“ departementschefen framhållit - givetvis hänsyn
A f°refintbga reservtillgangen på lärarinnor. En höjning av elevantalet
l^ klasserna utöver det nu normala antalet 24 bör enligt utskottets
mening sa vitt mojhgt undvikas på grund av de framför allt pedagogiska, men

lTk«n^ S^niSat+°nski °1k?enheter’ som äro förknippade med en dylik åtgärd.

lksom departementschefen anser därför utskottet, att elevantalet i klassavdelnmgarna
bör bibehållas vid 24.» 1 KlassaA

Herr Olsson, Oscar: När det gäller denna punkt befinner jag mig i o-0tt
sällskap nämligen med skolöverstyrelsen och departementschefen. Det är en
ilten råd reservanter pa denna punkt som ansett att det inte är rådligt att avvika
fran skolöverstyrelsens och departementschefens ståndpunkt.

u™ statsutskottet påstår sig göra, att en viss försiktighet bör
iakttagit 71p? refS—r1?Ila att skolöverstyrelsen i sitt förslag just har
det Äl lp • f°rS1Wat’ liksom också Kungl. Majli. Man har påstått att
„1 g tugen ar ganska lättsinnigt att här inte gå utöver Kungl. Maj :ts för ru

''l(''fterSOm dein ^atl,st,lk’ pa Vllken Kungl. Maj :ts förslag bygger, visar att
St r /.n7r S7lle behövas utöver det antal som kan erhållas. Utskottet
t ores! ar derför att man i stallet för att gå med på vad Kungl. Majit begär.

atafmbfenfl° 7lnd^e-,an 7 ,3,34’ ;:kalt Öka intagningarna vid seminarierna så

r Tm11-i5°fmi?dre 7 7 334‘1 Det är således en skillnad på 20 mellan
Hung!. Maj :ts förslag och statsutskottets.

Man bär sagt att när skolöverstyrelsen har lagt fram en statistik som visar

a7Ialan-rlStiP7334 ]a7T7r år 1945> är det Kongl. Maj:ts och riksdagens
skyldighet att se till att denna brist icke föreligger 1945. Däri ligger

emellertid en övertro på skolöverstyrelsestatistikens tillförlitlighet. Det ingår
nämligen sa manga osäkra moment i denna statistik att det är skäl att inte

Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

Nr 10.

Anslay till småslcoleseminarierna. (Forts.)
ta deri alltför mycket för god. Det är det skolöverstyrelsen och departementschefen
lia begripit.

Beträffande de osäkra faktorerna i statistiken vill jag fästa uppmärksamheten
på att det är en rad B 2-skolor som nu förvandlas till B 3-skolor, varigenom
en del småskollärarinnor bli överflödiga. Denna omständighet har inte
tagits med i beräkningen, när statistiken uppgjordes. Den betyder säkert mycket
mer än de 20 elever som det här tvistas örn. Vidare bör man ta hänsyn till
de rationaliseringsåtgärder som departementschefen har talat om. De torde
också betyda väsentligt mer än den ökning med 20 elever som utskottet har
ansett vara så viktig.

Äro då, undrar kanske en och annan, dessa 20 egentligen någonting att bråka
om? Ja, det är på det sättet att den praktiska undervisningen i småskoleseminarierna
avsevärt försämras genom intagandet av ytterligare 20 elever.
Departementschefen vill ha 24 elever i var klass, statsutskottet 26. Vad betyder
det i fråga örn undervisningen? Det betyder att eleverna,^ som för den
praktiska utbildningen skola uppdelas i grupper, inte kunna ^ få tillfälle till
praktik i seminarierna i alla sina ämnen. Det betraktades såsom den stora
vinsten vid seminarieorganisationens genomförande att man kom ned till siffran
24, just därför att det skulle finnas någon möjlighet för alla eleverna i
småskoleseminarierna att få praktisk handledning i alla ämnena. Den saken
förstöres, örn förhållandena ordnas på det sätt som statsutskottet, föreslår. Jag
frågar,, örn det är någon idé att förstöra undervisningsresultatet i alla svenska
småskoleseminarier för att statsutskottet skall få öka antalet seminarister under
nästa år med 20 utöver vad Kungl. Maj :t och skolöverstyrelsen föreslagit.
Jag anser, herr talman, att det är tydligt och klart, hur den frågan bör besvaras,
och därför vågar jag yrka bifall även till denna reservation.

Herr Pauli: Herr talman! Såvitt jag kunde uppfatta, underlät herr Oscar
Olsson att i sitt annars rätt utförliga anförande beröra en ganska väsentlig
sak, när det gäller utskottsbehandlingen av denna fråga.

Jag anser att kammaren bör ha klart för sig att det förslag som utskottet
här har framlagt, är resultatet av en kompromiss som träffades redan inom
avdelningen. Det förelåg nämligen där två alternativa förslag när det gällde
frågan örn antalet elever per klassavdelning. Det ena förslaget stannade liksom
propositionen vid det nuvarande normala antalet av 24 per klass. Det andra
gick däremot ända upp till 28 elever per klassavdelning. Da det för mig
och flera andra inom utskottet föreföll önskvärt att inför sådana alternativ
få utökningen per klassavdelning så liten som möjligt, anslöto vi oss till denna
kompromiss på 26, varigenom vi lyckades undvika att utskottsmajoriteten, såsom
annars säkert hade blivit fallet, föreslog 28.

Jag medger mycket gärna att den totala ökning med 20 elever, som därigenom
åstadkommes, är ytterst obetydlig i förhållande till det stora antalet
lärarinnor, och för min del skulle jag inte ha haft någonting emot att Kungl.
Maj :ts förslag hade gått igenom. Å andra sidan kan man inte annat än medge,
att när den nuvarande seminarieorganisationen skapades, angavs det både av
de sakkunniga och under frågans senare behandling att en av de möjligheter
till elasticitet, till snabb utvidgning av examinationen,^ som systemet avsågs
att besitta, skulle bestå just i att man vid behov kunde något öka antalet elever
per klassavdelning. ,

Det är i alla fall med synbar motvilja som utskottet har anslutit sig till denna
tanke. Utskottet säger att »en dylik åtgärd ur pedagogiska synpunkter kan
förefalla mindre önskvärd» och att så snart »omstilndighetcrna sådant medgiva,
torde en återgång till det normala antalet 24 —• ■— böra ske». Saken är

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1943 f. m.

Anslag till småskoleseminarierna. (Forts.)
ju dea att även denna mindre utökning med endast 2 elever per avdelning i
viss mån kommer att försvåra den praktiska utbildning som brukar ske i elevgrupper
om 4 i varje. Men saken kan dock ordnas. Under alla förhållanden bli
olägenheterna mindre än örn förslaget örn 28 per avdelning hade gått igenom.

Jag tycker det är onödigt att ingå i någon längre debatt örn frågan. Med
tanke på de reservationer som utskottet självt har gjort i saken och dess framhållande
av att anordningen är ett provisorium, anser jag mig kunna förorda
denna utväg såsom en kompromiss och ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr Olsson, Oscar: Jag vill endast göra en sammanfattning av herr Paulis
anförande. Han ansåg att det var bra med 24 elever per klass, illa med 26
och ännu sämre med 28, och så röstar han för utskottets förslag. Jag tycker
inte att det är någon rationell slutsats!

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit, propositioner, först på bifall till vad
utskottet i den nu förevarande punkten hemställt med godkännande av utskottets
motivering samt vidare på bifall till utskottets hemställan med godkännande
av den motivering, som förordats i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen, som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Då tiden nu var långt framskriden, beslöts på framställning av herr talmannen,
att den fortsatta handläggningen av föreliggande utlåtande skulle uppskjutas
till aftonsammanträdet.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till
dels riksdagens skrivelse, nr 63, till Konungen angående val av ställföreträdare
för riksdagens militieombudsman;

dels och riksdagens förordnande, nr 64, för rådmannen Joel Christer Halvar
Lech att vara riksdagens militieombudsmans ställföreträdare.

Herr Lindblom avlämnade en av honom m. fl. undertecknad motion, nr
210, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 429) örn hyresreglering m. m.
samt lag angående fortsatt giltighet av lagen samma dag (nr 430) örn kontroll
av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m.

Motionen hänvisades till behandling av lagutskott.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 211, av herr Näsström m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående anslag för budgetåret 1943/44 till avlöningar vid de allmänna läroverken
m. m.;

nr 212, av herr Hage och herr Hansson, Sven, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ändrade bestämmelser rörande fridlysning av björn
och lo;

nr 213, av herr Bondeson, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
omorganisation av statens veterinärbakteriologiska anstalt m. m.; samt

Onsdagen den 17 mars 1943 e. m.

Nr 10.

nr 214, av herr Holmström, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till rikets allmänna kartverk.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Petersson, Emil, för tiden
den 18—den 29 i denna månad.

Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5.25 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 17 mars e. m.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 e. m.

Fortsattes föredragningen av statsutskottets utlåtande nr 8, i anledning av
Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar rörande egentliga
statsutgifter för hudgetåret 1943/44 under riksstatens åttonde huvudtitel,
avseende anslagen inom ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 141—143.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 144.

Lades till handlingarna.

Punkterna 145—150.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 151.

Lades till handlingarna.

Punkterna''152—155.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 156.

Lades till handlingarna.

Punkterna 157 och 158.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Första kammarens protokoll 1948. Nr 10.

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1943 e. m.

Punkten 159.

Lades till handlingarna.

Punkterna 160—169.

Yad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 170.

Lades till handlingarna.

Punkterna 171 och 172.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 173.

Lades till handlingarna.

Punkterna 17 i—182.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 183. •

Lades till handlingarna.

Punkterna 184—191.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 192.

Lades till handlingarna.

Punkten 193.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 194.

Lades till handlingarna.

Punkten 195.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 196.

Lades till handlingarna.

Punkterna 197—200.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 201.

Lades till handlingarna.

Punkterna 202—213.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 17 mars 1943 e. m.

Nr 10. 90

Punkten 214.

Lades till handlingarna.

Punkterna 215—221.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 222.

Lades till handlingarna.

Punkterna 223—235.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 236.

La''des till handlingarna.
Punkten 237.

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dispositionen av
ett för vissa byggnadsarbeten vid erkända alkoholistanstalten Dagöholm anvisat
anslag; och

nr 41, i anledning av väckt motion örn ändring i civila avlöningsreglementets
bestämmelser örn ersättning för flyttningskostnad.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 5, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 17, i vad densamma avser förslag till förordning om erkända
skatteförmedlingskassor, förslag till förordning örn utskyldsbetalning
genom erkända skatteförmedlingskassor och förslag till förordning örn preskription
av utskylder m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

Vad utskottet i detta betänkande hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 4, i anledning av Kungl.
Maj:s proposition till riksdagen med förslag till förordning om erkända skatteförmedlingskassor
m. m. i vad propositionen hänvisats till konstitutionsutskottet.

Till konstitutionsutskottets handläggning hade båda kamrarna den 2 februari
1943 hänvisat en av Kungl. Majit till riksdagen avlåten proposition, nr 17,
med förslag till förordning om erkända skatteförmedlingskassor m. m. i vad
propositionen innebar framläggande för riksdagen av förslag till 1) lag angående
ändrad lydelse av 76 § lagen den 6 juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse
på landet, 2) lag angående ändrad lydelse av 71 § lagen den 6 juni 1930
(nr 252) örn kommunalstyrelse i stad, 3) lag angående ändrad lydelse av 58 §
lagen den 15 juni 1935 (nr 337) örn kommunalstyrelse i Stockholm.

Det i den förevarande propositionen framlagda förslaget till ändring i kommunallagarna
åsyftade en höjning av avgiften för indrivning av kommunalutskylder
till fem öre för varje full krona av det oguldna utskyldsbeloppet.

Äng. avgiften
för indrivning
ao hommunalutskylder.

100

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1943 e. m.

Äng. avgiften för indrivning av korumunalutskylder. (Forts.)

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj:ts proposition nr 17 i nu föreliggande
delar icke kunnat i oförändrat skick antagas, för sin del ville antaga tre
i utlåtandet införda, med 1—3 betecknade förslag till lagar i nu ifrågavarande
ämnen.

Utskottets förslag skilde sig från det av Kungl. Maj :t framlagda förslaget
endast därutinnan, att avgiften för indrivning av kommunalutskylder upptagits
till fyra öre för varje full krona av det oguldna utskyldsbeloppet.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herrar Holmström, Herlitz,
Thorell och Fält yrkat, att utskottet måtte tillstyrka Kungl. Maj:ts proposition
i nu förevarande delar i oförändrat skick.

Herr Holmström: Herr talman! Meningarna inom utskottet ha gått isär
i fråga örn storleken av indrivningsavgiften. Jag skall fatta mig mycket kort
därom.

De sakkunniga lia i sitt förslag till erkända skatteförmedlingskassor enhälligt
varit av den meningen, att indrivningsavgiften borde utgå med sex
procent av det indrivna beloppet. Kungl. Majit har emellertid i sin proposition
sänkt procentsatsen till fem. och utskottet har gått ännu ett steg nedåt
och föreslagit fyra procent.

Vi reservanter anse, att detta är att gå för långt. Och vi anse, att utskottet
inte har kunnat prestera bärande skäl för denna sänkning. Den av Kungl.
Majit föreslagna procentsatsen måste anses vara väl avvägd med hänsyn till
dess syfte. Jag vill i detta sammanhang endast framhålla vad som står i den
kungl, propositionen, nämligen att anslutningen till dessa skatteförmedlingskassor
måste vinna på att indrivningsavgiften -— alltså den straffavgift som
man genom anslutningen undgår —• hålles något så när hög.

Jag ber, herr talman, att i överensstämmelse med reservanternas mening få
yrka bifall till den kungl, propositionen i oförändrat skick.

Herr Björck: Herr talman! De indrivningsavgifter, som för närvarande
utgå, äro som bekant, när det gäller kronoutskylder, tre öre för varje full
krona av de resterande utskyldernas slutsumma, då denna summa ej överstiger
tjugufem kronor, och sex öre, då den överstiger detta belopp. För kommunalutskylder
utgå tre öre per krona, oavsett beloppets storlek.

När utskottet nu föreslår fyra öre för kommunalutskylder, innebär detta en
höjning av avgiften med tjugufem procent. Beträffande kronoutskylder blir
det en utjämning -—- när det gäller lägre belopp blir det någon höjning, och
när det gäller högre belopp en sänkning.

En anledning till att jag anslutit mig till det lägre beloppet är att, som vi
veta, det är stora summor av resterande kommunal- och kronoutskylder som
indrivas genom införsel i lön hos arbetsgivarna. För det arbete dessa ha med
denna indrivning utgår ingen som helst ersättning. Nu räknar man med att
dessa skatteförmedlingskassor skola komma att något avlasta arbetsgivarnas
arbete med indrivningen, men detta vet man ännu ingenting örn. Det framgår
av lagförslaget, att arbetsgivarna alltfort äro skyldiga att på anmodan av
kassa indriva utskylder för arbetarna och att överlämna dem till kassan utan
någon som helst ersättning. Jag har själv åtskilliga anställda, för vilka jag
får indriva och bokföra skatterestantier utan någon ersättning. Men indrivningsavgiften
utgår i alla fall, och den tillfaller vederbörande kommun i
de fall, då kommunen tar avgifterna, vilken den ju har rätt till en -

Onsdagen den 17 mars 19-13 e. m. Nr 10. _0!

Äng. avgiften för indrivning av lionimunalut sky Ider. (Forts.)
ligt lag, när exekutionsbiträdena för sitt arbete ha en viss lön, men
i manga fall erhålla biträdena denna ersättning. Vi fingo i utskottet ett exempel
på vilka inkomster dessa biträden kunna komma upp till. En sakkunnig
från ett av departementen höll ett kort föredrag örn propositionen, och han
framhöll som exempel på till vilka belopp dessa indrivningsavgifter kunna
springa upp, att magistraten i Malmö anmält, att exekutionsbiträdena ° däi
komma upp till en årsinkomst av mellan 25,000 och 30,000 kronor, alltså en
inkomst som överstiger en statsrådslön. Att de komma upp till sa pass höga
inkomster, torde i många fall bero på att vederbörande arbetsgivare indriva
dessa pengar åt dem. De ha bara att en gång varannan månad hämta beloppen
hos arbetsgivarna.

Utskottet anser därför att goda skäl tala för en begränsning av mdnvnmgsavgiften,
när det gäller kommunalutskylderna, till fyra procent, och en utjämning,
när det gäller kronoutskylderna, till samma procentsats.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Sandström: Herr talman! Jag ber att få bringa i kammarens erinran,
att den fråga, som här föreligger, inte är ett isolerat spörsmål om till
vilket belopp indrivningsavgiften bör bestämmas — och allra minst ett spörsmål
som rör frågan om indrivningsförrättarnas ersättning. Jag vill endast i
förbigående säga, att örn det förhåller sig så, som den siste ärade talaren
säger — vilket det måste göra, eftersom han säger det — att indrivningsmännen
i Malmö lia 25,000 ä 30,000 kronor vardera örn året, är detta för mig fullkomligt
obegripligt. Varför drar man då inte in dessa belopp till staden och
i stället, som i Stockholm, fastställer en rimlig lön för dessa förrättningsmän?
Skall man klandra detta förhållande, måste man närmast fråga sig, varför
inte Malmö liksom alla andra städer, eller flertalet städer, för länge sedan
reglerat denna fråga. Anmärkningen drabbar naturligtvis icke systemet som
sådant, utan den drabbar den enligt mitt förmenande mycket egendomliga
formen för dess tillämpning.

Jag vill således, herr talman, erinra örn att den fråga vi nu behandla, utgör
en detalj, låt vara en mycket viktig detalj, i det stora spörsmålet om
skatteförmedlingskassomas verksamhet. Dessa kassor, örn vilkas inrättande
kammaren nyss för sin del fattat beslut, skola ha till uppgift att underlätta
den enskildes skattebetalning och därmed också överhuvud taget att förbättra
uppbörden i landet. I det syftet har, som bekant, kassan utrustats med, jag
vågar säga, mycket vittgående befogenheter, befogenheter som gå ut på att
dessa kassor så att säga få gripa indrivningsförrättarna i ämbetet genom att
de få bevilja anstånd för skattskyldig med utskyldsbetalning. Därmed är förknippat,
att för person, som gått in i en skatteförmedlingskassa och fått anstånd
med betalningen, ingen indrivningsavgift utgår under anståndstiden.
Förslaget i dess helhet går alltså ut på att minska de nuvarande hårda följderna
av indrivningsavgifternas utgående, att minska antalet indrivningsavgifter
och att överhuvud taget hjälpa var och en, som vill undgå att komma
på restlängd. En förutsättning för detta, herr talman, är då givetvis, att den
skattskyldige går in i en skatteförmedlingskassa, ty gör han inte det, kommer
ju vid försummad skattebetalning den vanliga indrivningsavgiften att gälla.

När man nu bär tagit detta, jag vågar påstå mycket vittgående steg för
att hjälpa de skattskyldiga, som lia svårt att betala sin skatt, har man därmed
velat förknippa en möjlighet att verkligen få, folk att inse nödvändigheten
av att gå in i skatteförmedlingskassor. Eljest blir resultatet, att de
ordentliga skattebetalarna, de som ändå skulle betala, gå in i kassorna, medan

102

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1943 e. m.

Äng. avgiften för indrivning av kom m unn lii t s 1: yld e r. (Forts.)
de —-. med rätt eller orätt — s. k. skatteskolkarna eller skatteslarvarna inte
bry sig om att göra det. Den påföljd, som man beköver för att verkligen få
de daliga skattebetalarna att gå in i kassorna, är just indrivningsavgiften.
Jag skulle för övrigt hellre vilja kalla den för en straffskatt, ty det är inte
så mycket en indrivningsavgift som en straffavgift, vilken man får erlägga
om man inte under uppbördsterminen betalar sin skatt. Jag upprepar, att
tanken nied liela förslaget är, att indrivningsavgiften skall finnas kvar som
en press på deobotfärdiga för att få dem att gå in i kassorna, men den skall
icke drabba någon, som vill utnyttja förslaget och gå in som medlem i en
kassa.

Den nuvarande indrivningsavgiftens storlek har redan berörts. Låt mig
säga, att den i huvudsak är sex procent för kronoutskylder och tre procent
för kommunalutskylder. Sakkunnigkommittén har föreslagit, att avgiften
skall sättas till sex procent tor båda slagen av utskylder. Kungl. Majit har
gått ned till fem procent, vilket redan det synes mig väcka vissa betänkligheter
av de skäl, jag.. nyss anfört. Utskottsmajoritetens förslag, att avgiften
skall bestämmas sa lågt som till fyra procent, kan jag för min del omöjligligt
följa, Jag kan inte heller — förlåt mig det, herr Björck! — rätt förstå
detta förslag. Jag förmenar, att örn man stadgar en så ringa påföljd för underlåtenhet
att betala skatt — man minskar ju avgiften i fråga örn kronoutskylder
med en tredjedel av vad som nu gäller — äventyrar man hela tanken
med skatteförmedlingskassor. Påföljden blir då så ringa, när man försummar
•skattebetalning:, att ganska fa därigenom tvingas till den självrannsakan i
ekonomiskt hänseende, som man åsyftar, och till att söka skatteförmedlingskassans
hjälp ty fyra procent är ju inte mer än, kan man säga, normal
låneränta i våra dar.

säger i detta sammanhang, utöver vad herr Björck nyss anförde:
»I fråga örn sådana skattskyldiga, som överhuvud taget reagera för den extra
tunga, som indrivningsavgiften utgör, lärer redan den lägre avgift på tre
p.rocent, sc?m närvarande gäller beträffande kommunalskatten, vara tillräckligt
hög för att ha avsedd verkan.» Jag vet inte varpå den ärade utskottsmajoriteten
bj^gger detta uttalande. Jag kan endast säga, att min personliga
erfarenhet, till det värde den kan ha, säger mig precis motsatsen! I
varje rall är det för Stockholms stads del genomgående, att antalet inbetalda
poster —— jag talar här alitsa inte nu örn belopp, utan örn poster — på kronouppbördsstämmorna
är mycket, högre än på kommunaluppbördsstämmorna.
k ör oss näi i Stockholm rader inte minsta tvivel örn att en anledning härtill
7~ finns ^mariga förklaringar — är att påföljden vid försummad skattebetaining
är så väsentligt mycket högre när det gäller kronoskatt än när det
gäller kommunalskatt.

Ett bifall, herr talman, till utskottsmajoritetens förslag, enligt vilket man
visserligen höjer straffavgiften vid kommunalskatt från tre till fyra procent
men sänker den vid kronoskatt från sex till fyra procent, skulle enligt min
bestämda uppfattning icke medföra någon nämnvärd förbättring av kommunalskatteuppbörden,
ty därtill är förhöjningen för ringa. Däremot skulle det
medföra en ganska allvarlig försämring av inbetalningen av kronoskatt, alltså
en direkt försämring av kronouppbörden och en ökning av restantiernas antal.
Den av majoriteten föreslagna åtgärden skulle också, det är likaledes min
ganska bestämda uppfattning, direkt äventyra hela syftet med den lagstiftning
örn skatteförmedlingskassor, som denna kammare, som jag redan sagt.
för några ögonblick sedan redan godkänt.

Jag hemställer, herr talman, att i likhet med herr Holmström få yrka bifall
till Kungl. Majlis förslag.

Onsdagen den 17 mars 1943 e. m.

Nr 10.

103

Äng. avgiften för indrivning av kommunalutskulder. (Forts.)

Herr Karlsson, Gottfrid: Herr talman! Den siste ärade talaren anförde,
att den av utskottsmajoriteten föreslagna indrivningsavgiften inte skulle vara
tillräckligt hög för att utöva press på de skattdragare, som av en eller annan
anledning inte lia anslutit sig till någon skatteförmedlingskassa — ty de,
som gjort det, det äro vi fullt överens örn, drabbas inte på något sätt av örn
indrivningsavgiften är högre eller lägre. Men det finns otvivelaktigt enligt utskottsmajoritetens
förmenande människor, vilka, som jag nyss säde, av en eller
annan anledning inte anslutit sig till någon frivillig skatteinbetalningskassa,
för vilka det skulle innebära en rätt kännbar ekonomisk tunga, örn man
i vad det gäller kommunalutskylder höjer den nuvarande indrivningsavgiften
från tre till fyra procent. _ _ „ ,

Herr Sandström åberopade sin otvivelaktigt mycket stora erfarenhet pa aetta
område som skäl för den uppfattning han förde till torgs, den nämligen
att utskottets förslag icke skulle komma att ha den verkan det är avsett att
lia, i det att indrivningsavgiften skulle utgöra en press på människorna att sörja
för att deras skatter till stat och kommun erläggas i god tid. Vid behandlingen
av detta ärende i konstitutionsutskottet diskuterade vi detta problem
synnerligen ingående, i vilken behandling jag också deltog, ehuru jag av vissa
omständigheter inte var närvarande i utskottet, när själva beslutet fattades.
Jag är alltså inte antecknad som deltagande i beslutet, men jag har under
så gott som hela behandlingen av denna fråga varit närvarande och deltagit
i densamma. Vi voro av den mycket bestämda uppfattningen, att det skulle
vara en onödigt hård bestraffning av de människor, som ha det bekymmersamt
nog ändå, örn man skulle pålägga dem en högre straffskatt för att använda
det uttryck den föregående ärade talaren använde och som också med
visst fog kan användas i förevarande fall. Just pa grund av denna uppfattning
ha vi i utskottet föreslagit en sådan ändring i den kungl, propositionen,
som utskottets förslag innebär. Jag tror inte, att det kommer att försämra
möjligheterna att få skattebetalarna att ansluta sig till skatteförmedlmgskassorna.
Jag tror inte heller, att en högre straffskatt skulle verka kraftigare i
fråga örn indrivningen än örn vi följa utskottets förslag. De sakkunniga ha
mycket riktigt för sin del föreslagit samma skatteindrivningsavgift för kommunalskatt
som den, vilken för närvarande gäller i fråga örn kronoutskylder,
således sex procent. Förslaget har ju varit på remiss för yttrande, och därvid
lia flertalet av de hörda myndigheterna föreslagit en något lägre indnvnmgsavgift
än vad de sakkunniga föreslagit, och jag medger gärna, att en stor del
av de avgivna yttrandena sluta med ett förslag örn fem procent, såsom den
kungl, propositionen, men det finns dock yttranden, i vilka man uttalat sig för
ett procenttal av fyra, och det är vår mycket bestämda uppfattning, att en indrivningsavgift
av fyra procent är tillräcklig för att tjäna det syfte, som
denna straffskatt är avsedd att tjäna.

Jag hemställer, herr talman, örn bifall till utskottets förslag.

Herr Ericsson, Herman: Herr talman! Eftersom Malmö nämnts i debatten,
skall jag be att få lämna en upplysning.

Herr Björck har sagt, att indrivningsmännen i Malmö hade en inkomst av
ända upp till 25,000 å 30,000 kronor örn året, och herr Sandström har förvånat
sig över att något sådant kan få existera oell att man inte ordnar saken
så som man gjort i Stockholm.

Med anledning härav ber jag få meddela, att samma system som i Stockholm
införts även i Malmö. De indrivningsmän, som ha en så enorm inkomst,
äro sådana som stå kvar på gammal stat, sådana som vi inte kunde få med
vid övergången till ny stat. De äro endast om jag minns rätt tre stycken, och

104

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1943 e. m.

,Anf- av (lif ten för indrivning av kommunala, t sky Ider. (Forts.)
när de avgå med pension, få vi i Malmö precis samma system som i Stockholm
med en fast lön för dessa förrättningsmän, medan sportlerna indragas
till stadskassa^

Herr Sandström: Herr talman! Endast några ord!

Jag annoterar tacksamt vad den siste ärade talaren yttrade. Därmed föreiailer
herr Ejöhcks argumentering, i den mån den hämtade sitt stoff från
.Malmo, att ha forfallit, Jag förmodar, att vad som skett i Malmö också kommer
att ske i övriga städer, i den mån så inte redan är fallet.

Det förefaller mig i övrigt, som örn meningsskiljaktigheterna skulle lia b<-gransats avsevärt. Här har sagts, att utskottsmajoritetens ståndpunkt egenl,
igen beror pa att det kan tänkas fall, där vederbörande inte kunna betala sin
•skatt, och att det då vöre orätt, om de skulle drabbas av den högre indrivrungsavgiften.
J;a, detta förstår jag väl. Jag utgår nu ifrån, att ingen av oss
tankt eller vill tänka på de notoriska skatteskolkarna, som inte vilja betala
skatt Mot dem bör man ju inte ha någon anledning att visa särskild älskvärdiet.
Men vilken grupp återstår då? Det skulle väl närmast vara sådana, som
n?a ^essa skatteförmedlingskassor. Men därvidlag vill jag 6äga.
att bär kommer att drivas en utomordentligt stark propaganda, icke minst
Iran sparbankernas sida, och jag tror att det inte skall dröja många månader
elter det att denna lag trätt i kraft, innan kunskapen om den — genom tidn
ingar, tryckta skrifter, radio och på annat sätt — skall lia spritt sig över
heia vart land. Det är ju också så, herr talman, att när man tillskapar en förlamning,
sorn verkligen bereder folk en förmån och en så betydande förmån
som bär ar fallet, då sprider sig kunskapen mycket, mycket snabbt. Men örn
detta mitt antagande, såsom jag vågar tro, är riktigt, vilken grupp återstår
^dan, av hänsyn till vilken man skulle vilja sätta ned indrivningsavgiften?
•lag kan icke finna någon!

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.

Herr Björck: Herr talman! Herr Sandström bar nyss uttalat, att min argumentering
bär var förfelad, eftersom förhållandena i Malmö bli annorlunda,
nar dessa gamla tjänstemän kommit bort. Jag är å min sida glad över att
min uppgift örn indrivningssummomas storlek har blivit verifierad av herr
Ericsson i Malmö. Detta bevisar ju i alla fall, herr Sandström, vad en enda
person kan förtjäna genom indrivningen. Örn pengarna nu i stället komma till
samhället, är det ju så mycket bättre. Men när det har visat sig, att en
enda person kan göra sig inkomster på 25 ä 30 tusen kronor örn året på indrivning,
sa borde man kunna förstå att indrivningsavgiften är alldeles för
hög och att den skulle kunna sänkas ytterligare.

Vi b levo åtskilligt betänksamma i utskottet, när vi hörde dessa siffror,
frots detta ha vi gått med på en höjning i fråga örn kommunalutskylderna
^a.n , e ,fyra procent samt i fråga örn lägre belopp av resterande kronoutskylder
likaledes från tre till fyra procent. Det förefaller därför, som örn
lndrivnmgssummorna skulle vara tillräckliga, så mycket mer, som jag nyss
framhöll, arbetsgivarna i mycket stor utsträckning få sköta denna indrivning
utan den ringaste ersättning. Jag hade väntat mig att en person som herr
Randström, som är expert på detta område, skulle komma med några för aringar

till varför inte också arbetsgivarna kunde tänkas få en viss procent
av de stora summor, som de alltjämt få indriva. När emellertid ett enda exeutionsbiträde
kan tjäna upp till 25,000 kronor om året eller mera, bevisar
detta att indrivningsprocenten är tillräcklig.

En annan sak, som man i viss man far ta i beräkning är det väsentligt ökade

Onsdagen den 17 mars 1943 e. m. Nr 10. 105

Äng. avgiften för indrivning av kommunalutskylder. (Forts.)
skattetrycket. Det torde ha till följd att indrivnings summorna bli betydligt
mycket större än under normala förhållanden.

Herr Sandström: Herr talman! Direkt tillfrågad av herr Björck vill jag
bara svara följande.

I den kommitté, som behandlade dessa frågor och där jag hade förmånen
att vara ordförande, sutto bl. a. en representant för arbetsgivareföreningen
och, jag vågar säga, en representant för landsorganisationen. Det förslag som
framlades hade, tror jag, i förväg fått välsignelse från båda dessa håll. I
varje fall vet jag, att arbetsgivarna voro fullt beredda att ta på sig de bördor,
örn man vill kalla det så, som här komma i fråga, och de hade för sin del inga
anspråk på någon ersättning, utöver vad som i förslaget hade varit på tal.

Efter härmed slutad överläggning gjorde herr talmannen jämlikt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på Rifall till vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt samt vidare därpå att kammaren skulle med avslag
å utskottets hemställan, såvitt den skilde sig från Kungl. Maj :ts i ämnet gjorda
framställning, bifalla denna framställning oförändrad; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Sandström begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 4,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Yinner Nej, avslås utskottets hemställan, såvitt den skiljer sig från Kungl.
Maj:ts i ämnet gjorda framställning, och bifalles denna framställning oförändrad.

Ja — 46;

Nej — 45.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av andra lagutskottets utlåtande nr 10, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om erkända
skatteförmedlingskassor, m. m., såvitt angår genom propositionen framlagda
förslag till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbaden, lag angående
ändrad lydelse av 14 § lagen den 21 juni 1940 (nr 540) örn krigsskadeersättning
och förordning om skyldighet för arbetsgivare att anmäla arbetsanställning,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

10J

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1943 e. m.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets betänkanden:

nr 6, i anledning av väckt motion om viss ändring i stämpelförordningen;

och

nr 7, i anledning av väckta motioner örn höjning av hundskatten, m. m.
Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Örn skattefri- Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 8, i anledning av väckta

het för gåvor motioner örn fortsatt skattefrihet för gåvor till vissa försvarsändamål, m. m.

lill vissa för- .....

smrsändamål lill bevillningsutskottet hade hänvisats följande motioner örn fortsatt skatm.
m. tefrihet för gåvor till vissa försvarsändamål, m. m., nämligen:

1) de likalydande motionerna nr 23 i första kammaren av herr Holmström
ni. fl. och nr 33 i andra kammaren av herr Wiberg m. fl., vari hemställts, att
riksdagen måtte besluta, att i förordningarna den 30 maj 1941 och den 19 juli
1942 stadgad skattefrihet för gåvor, till staten eller försvarsförening för luftvärnet,
till staten eller luftskyddsförening för luftskyddet eller till hemvärnsförening
för hemvärnet eller dess underavdelningar eller till sjövärnskåren
eller densamma underställda sjövärnsflottiljer skulle tillsvidare utsträckas att
gälla sådana gåvor jämväl under beskattningsår, för vilket taxering komme
att äga rum efter 1943 och 1944 års utgång;

2) motionen nr 117 i andra kammaren av herr Lindberg i Stockholm, vari
hemställts, att riksdagen ville besluta en förlängning på minst två år av förordningen
rörande skattefrihet för gåvor till hemvärnet och dess underavdelningar; 3)

de likalydande motionerna nr 24 i första kammaren av herr Holmström
m. fl. och nr 32 i andra kammaren av herr Wiberg m. fl., vari hemställts, att
riksdagen måtte besluta, att skattskyldig vid den taxering, vilken komme att
äga rum efter 1943 och 1944 års utgång, enligt förordningen om statlig inkomst-
och förmögenhetsskatt skulle jämte andra allmänna avdrag enligt 4 §
nämnda förordning från sammanlagda beloppet av sina inkomster från olika
förvärvskällor äga åtnjuta avdrag med belopp, motsvarande vad han under beskattningsåret
utgivit såsom gåva till Sveriges landstormsföreningars centralförbund,
frivilliga motorcykelkåren samt riksförbundet Sveriges lottakårer;
samt

4) de likalydande motionerna nr 165 i första kammaren av herr von Heland
m. fl. och nr 182 i andra kammaren av herr Severin i Stockholm, vari hemställts,
att riksdagen måtte för sin del besluta antaga en författning av innehåll,
att skattskyldig, som under beskattningsår, för vilket taxering komme att
verkställas åren 1944 och 1945, till stiftelsen flygvapnets hjälpfond lämnat
gåva avsedd för dess verksamhet, skulle äga att vid taxering enligt förordningen
örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, jämte avdrag som avsåges i 4 §
i nämnda förordning, från sammanlagda beloppet av sina inkomster från olika
förvärvskällor åtnjuta avdrag med belopp motsvarande vad han under beskattningsåret
utgivit såsom sådan gåva.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande betänkandet på åberopade grunder
hemställt,

1) att de likalydande motionerna I: 23 och II: 33, i vad desamma avsåge
fortsatt skattefrihet för gåvor till luftvärnet, luftskyddet och sjövärnskåren
eller densamma underställda sjövärnsflottiljer, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

2) att de likalydande motionerna I: 23 och II: 33, i vad desamma avsåge fortsatt
skattefrihet för gåvor till hemvärnet eller dess underavdelningar, samt motionen
II: 117 i samma ämne icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;

Onsdagen den 17 mars 1943 e. m.

Nr 10.

107

Orri skattefrihet för gåvor till vissa försvarsändamål m. rrv. (Forts.)

3) att de likalydande motionerna I: 24 oell II: 32 om skattefrihet för gåvor
till Sveriges landstormsföreningars centralförbund, frivilliga motorcykelkåren
och riksförbundet Sveriges lottakårer icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; samt

4) att de likalydande motionerna I: 165 och II: 182 örn rätt för skattskyldig
att vid taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt åtnjuta avdrag för
gåvor till stiftelsen flygvapnets hjälpfond icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr Heilman: Herr talman! Det förslag, som utskottet avgivit i detta
betänkande, innebär ju, att skattefriheten för gåvor till vissa frivilliga försvarsorganisationer
skulle komma att upphöra i och med utgången av den
tid, för vilken beslut om sådan skattefrihet blivit fattat vid tidigare tillfällen
här i riksdagen. Bland de organisationer, till vilka man således icke längre
skulle med rätt till skattebefrielse kunna ge gåvor, återfinnes även hemvärnet.

Hemvärnet är ju en organisation, som tillkommit på initiativ av statsmakterna,
och det har inramats i armén och blivit en del av denna. Hemvärnet är
ju liksom armén ett stridande förband. När statsmakterna ha beslutat örn utrustning
av hemvärnet, lia de emellertid stannat vid att tilldela detta endast
en viss. utrustning, såsom exempelvis vapen och till dessa hörande utrustning
och uniform. Ali övrig utrustning är det avsett att hemvärnsmannen själv
skall bekosta. Detta blir givetvis i många fall ganska betungande, särskilt örn
man tar i betraktande att hemvärnsmännen böra lia full vinterutrustning i beklädnadshänseende,
exempelvis varma underkläder, skinntröjor, vinterskodon
och dylikt. Dessutom böra de disponera cyklar, skidutrustningar, kartor, kompasser
etc. Detta senare är det ju avsett att hemvärnen själva skola bekosta.
Trots att detta ofta blivit betungande, lia många av hemvärnsmännen offrat
ganska betydande belopp på sin utrustning i den mån som förmåga därtill har
funnits.

Nu är det ju så, att inte alla hemvämsmän själva ha förmåga att bekosta
denna utrustning, och därför har man måst lita till möjligheten att få in
medel från andra håll i och för komplettering av dessas utrustning. Sådana
lia influtit genom vissa mindre anslag, som kommunerna lia kunnat lämna,
samt genom frivilliga bidrag.

Att det kan vara svårigheter att utrusta hemvärnen på det område, där det
måste ske med privata medel, hade vi känning av inom Jönköpings henivärnsområde
senast nu i vinter. Där var det en grupp på 10 ä 15 man, som blevo
antagna som hemvärnsmän men som inte kunde deltaga i några som helst
övningar under mer än en och en halv månad, beroende på att de saknade
vinterskodon. Dessa skodon måste alltså hemvärnsområdet anskaffa, vilket
kunde ske endast genom medel insamlade på privat väg.

Det är klart att de, som nu bidraga med gåvor till hemvärnet, måste anse
det underligt, om staten inte medger skattefrihet för dessa medel, då de ju
skänkas, man kan säga, direkt till ett statligt ändamål. Skulle inte i fortsättningen
skattebefrielse medges för dylika gåvor, är jag övertygad om att
detta kommer att verka menligt och förhindra en mängd bidrag, som eljest
.skulle ha influtit till hemvärnet.

Utskottet har som sin uppfattning framhållit »att det väsentliga syftet med
skattefriheten för gåvor till försvarsändamål nu kan anses ernått». Jag vet
inte örn detta uttalande kan vara riktigt när det gäller de övriga frivilliga försvarsorganisationerna,
men jag vet att det icke är riktigt beträffande hemvärnet.
Det kräves ännu ofantligt mycket medel för att hemvärnet skall kunna
fylla sina uppgifter på ett tillfredsställande sätt, speciellt då för den del

108

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1943 e. m.

Örn skattefrihet för gåvor till vissa försvarsändamål m. m. (Forts.)
av utrustning-en, som inte bekostas av staten. För närvarande pågå också insamlingar
till en skola för utbildning av hemvärnsbefäl, och jag är övertygad
om att ett beslut i enlighet med vad utskottet här förordat skulle komma att
inverka menligt jämväl på insamlingen till detta ändamål.

Hemvärnet är enligt min mening i behov av all den hjälp det kan få, och
jag anser för min del att statsmakterna för hemvärnets vidkommande böra
underlätta saken i så måtto, att de ännu någon tid låta gåvor, skänkta till
hemvärnet, bli skattebefriade — åtminstone fram till den tidpunkt, då staten
anser sig i stånd att på ett mera tillfredsställande sätt än som nu är förhållandet
utrusta hemvärnet på direkta vägar.

_ Jag ber, herr talman, att på grund av vad jag här anfört få yrka återremiss
till utskottet av motionen i andra kammaren nr 117.

I herr Hellmans yttrande instämde herrar ''Branting och Bernhard Nilsson.
friherre Beck-Friis samt herrar Mannerskantz och Knut Petersson.

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Det kanske kan vara skäl att något
bringa i erinran, hur denna mycket ovanliga skattebefrielse har kommit till
och hur länge den har varat.

Intill år 1938 tror jag att vår skattelagstiftning icke har vetat örn en ordning
sådan som den här nu omhandlade. Den tillkom under de orons dagar,
innan statsmakterna i vårt land hade hunnit att med allvar gripa sig an ordnandet
av vårt försvar. Det befanns då att ett mycket stort intresse var till
finnandes i landet för att medelst privata och kommunala bidrag öka statens
möjligheter att stärka luftvärnet. Med anledning därav beslöts år 1938, så vitt
jag vet för första gången i vår skattelagstiftning, att man skulle tillämpa den
ordningen, att en givare av frivilliga gåvor ägde rättighet att göra avdrag för
dessa liksom örn de hade varit en utgift, som enligt vanliga regler berättigad!?
till avdrag i fråga örn inkomst- och förmögenhetsskatt.

Mycken tvekan rådde inom utskottet om hur man då skulle förfara. Men
med hänsyn till tidsstämningarna och inte minst på grund av att man icke
hade hunnit vidtaga nödiga dispositioner i landet för tryggande av luftvärnet,
förordade utskottet såsom en tillfällighetsåtgärd att en skattebefrielse i fråga
örn den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten skulle ske beträffande
gåvor för dylikt ändamål. Denna lag skulle dock endast gälla för en tid artre
år. Vid beslutets fattande hävdades den uppfattningen, att något likvärdigt
skäl för avdrag när det gällde gåvor till andra ändamål knappast skulle kunna
påvisas, varför beslutet icke skulle kunna bli prejudicerande.

Emellertid gick det som man kunde vänta. År 1939 kom en framställning
om att samma förmåner skulle beredas givare till luftskyddet. Utskottet ansåg
då att när vi året förut hade beslutat en dylik åtgärd i fråga om luftvärnet,
fanns inte något rimligt skäl att neka samma sak när det gällde luftskyddel.
Den förmån, som luftskyddet då hemställde att få, skulle emellertid endasl
gälla i två år, alltså till dess de tre åren hade utlupit. Ar 1941 begärde hemvärnet
att få samma förmån, och så gick det på samma sätt. År 1942 var det
sjövärnets tur, och vi hade då ingenting annat att göra än att fortsätta på den
inslagna vägen. Såväl 1941 som 1942 sade emellertid bevillningsutskottet i sitt
betänkande, att det måste bli ett slut med denna ordning, ty i annat fall få vi
hela raden av undantag, möjligen i och för sig mycket väl motiverade, men
likväl ledande till en ordning som man näppeligen kunde bestå sig med i
längden. Utskottet gjorde samtidigt det uttalandet, att det måste bli slut med
denna metod efter utgången av den förlängda tiden, d. v. s. efter de fem åren,
och riksdagen har två år å rad godkänt sådana uttalanden.

Onsdagen den 17 mars 1943 e. in.

Nr 10.

109

Örn skattefrihet för gåvor till vissa försvarsändamål rn. m. (Forts.)

Nu tiar tiden lupit ut, men ändå har man såväl i motioner som genom framställningar
i övrigt hemställt örn en fortsättning härvidlag. Det förefaller mig
dock, som om man icke rimligen skulle kunna gallra ut något av dessa ändamål
och framhålla det framför de andra. Den ärade föregående talaren hemställde
att man skulle bibehålla denna förmån för hemvärnets del. Men det
skulle betyda att sjövärnet, som säkert är minst i samma behov av hjälp som
hemvärnet, komme att bli orättvist behandlat. Jag vet inte heller, varför inte
luftskyddet även i fortsättningen skulle ha denna förmån, och detsamma gäller
örn luftvärnet, där intresset varit så stort, att man under de första åren kunnat
samla ihop cirka 30 miljoner kronor.

Liknande framställningar föreligga i år beträffande andra organisationer.
En av dem är Sveriges landstormsföreningars centralförbund, en organisalion
som på ett erkännansvärt sätt strävar att tjäna vårt försvar och som
också på sätt och vis är en gren av försvarsberedskapen. Samma förmån har
vidare i motioner begärts för frivilliga motorcykelkåren, och örn man skall ge
den ena, vet jag inte varför man skall neka den andra. Likaså föreligga framställningar
örn att utsträcka förmånen även till riksförbundet Sveriges lottakårer
samt stiftelsen flygvapnets hjälpfond.

Denna uppräkning är ändå inte fullständig, ty vid 1942 ars riksdag förelåg
framställning örn att denna skattelättnad också skulle tillkomma den, som
lämnade frivilliga gåvor för hjälp åt finska barn, och inte allenast åt finska,
utan även åt svenska barn, som voro i behov av omvårdnad. Nu kan man tycka
att det är orimligt att utsträcka konsekvenserna så långt, men jag kan inte
riktigt dela den uppfattningen. Skall stiftelsen flygvapnets hjälpfond, som är
ankommen för att bisträcka efterlevande till förolyckade flygare, ha denna
förmån, kan man mycket väl säga att de svenska och utländska barn, spm befinna
sig i nöd och äro i trängande behov av hjälp, också borde kunna tillförsäkras
samma förmån.

Vi ha också en rad andra organisationer, som jag är alldeles övertygad örn
komma att göra sig hörda, därest vi fortsätta på detta sätt. Vi lia exempelvis
Röda korset. Är det någon* sorn vill förneka att det utövar en gagnande verksamhet
inte minst med hänsyn till vårt försvar? Vi lia vidare idrottsrörelsen,
gymnastikrörelsen och andra sammanslutningar som arbeta i den fysiska fostrans
tjänst, vilket måste anses vara synnerligen gagnelig! när det gäller att
göra folk skickade att deltaga i försvaret. På sin tid framhölls, som jag tror
med en viss rätt, att gångförbundet, eller vad det nu kallade sig, just var en
sådan organisation, som avsåg att träna människorna på ett sätt, som var särskilt
viktigt när det gällde att göra dem lämpade att delta i försvaret. Vidare
ha vi frivilliga automobilkåren och den svenska skytterörelsen. Jag_ vet inte
heller, varför inte rusthållarrörelsen, som vi litet var offrade slantar till på sin
lid, skulle kunna göra anspråk på dessa skattelättnader.

Herrarna, borde kunna förstå, att vi näppeligen kunna fortsätta på denna
väg. Men skall nian sluta upp, är väl det enda förnuftiga att handla på en gång
i stället för att börja bifalla yrkanden örn att några skola ha förmånen kvar.
samtidigt som man gallrar ut åtskilliga andra lika förtjänstfulla. På det viset
gör man dessutom en olämplig gradering i fråga om värdet och gagnet av
de insatser, alla dessa organisationer otvivelaktigt göra.

Den ärade talaren erinrade här om att hemvärnet numera är inrangerat i
vår försvarsorganisation. Detta är riktigt men dess mindre skäl har det förefallit
oss i utskottet vara att genom insamlande av frivilliga bidrag fylla en
lucka, som statsmakterna uraktlåta att fylla genom anslag. Varför bör icke
denna organisation upprätthållas genom statsmedel, lika väl som man ger anslag
till all annan försvarsberedskap. Utskottet säger också, att utskottet för -

110 Nr 10. Onsdagen den 17 mars 1943 e. m.

Örn skattefrihet för gåvor till vissa försvarsändamål m. m. (Forts.)
utsätter — tydligare ha vi, när det gäller anslag, inte rättighet att tala från
bevillningsutskottets sida - »att, i den nian stöd från statens sida åt sjövärnskåren
liksom för övriga i nu ifrågavarande motioner avsedda ändamål
befinnes vara pakallat, sadant stöd lämnas i annan form än genom den nu
ifrågasatta skattebefrielsen för gåvor till samma ändamål».

Jag vill i detta sammanhang säga, att den stödmetod, som skattebefrielse
iitgör, i allmänhet är mycket olämplig. Den kan icke avpassas efter föreliggande
behov, utan den göres helt och hållet beroende av godtyckliga givares
inställning till frågorna. Att lagstiftningsvägen upprätthålla en sådan
ordning tror jag icke är gagneligt i längden.

När det gäller hemvärnet och kanske i ännu högre grad sjövärnet, som
ännu inte har hunnit organisera sig på det sätt vår försvarsledning nog anser,
att det borde vara, sa är det icke tillbörligt, att man från regeringens och
riksdagens sida begagnar sig av ett frivilligt gåvosystem, särskilt när det inte
gäller större belopp än här -—- för hemvärnet kanske en halv miljon, örn jag
däri inräknar jämväl statsskatten, och för sjövärnet, jag höll på att säga futtiga
120,000 150,000 kr. — jag anser mig ha rättighet att använda det uttryc ket,

närhet gäller den summan, jämförd med de miljarder, som vräkas ut åt
andra håll.

Herr talman! Jag har tagit ett ögonblick i anspråk för att tala örn denna
sak. Jag är övertygad örn att vid noggrant övervägande måste förnuftet säga
oss, att de uttalanden, som riksdagen upprepade gånger gjort, äro riktiga, och
a/tt det är klokast att nu sluta upp med en stödmetod, som är så pass olämplig
som denna är. Inom utskottet ha inte rått några delade meningar vare sig
de sista åren eller i år örn att man borde sluta upp med detta. Jag tillåter mig
att uttala en låt vara mycket stilla förvåning över att en av bevillningsutskottets
ledamöter först nu i kammaren har ansett det behövligt att beträda en väg,
som det enade utskottet i övrigt inte har funnit lämpligt att gå.

Jag hemställer, herr talman, örn bifall till utskottets förslag.

Herr Heuman: Herr talman! Jag skall villigt erkänna, att det kunde vara
lika berättigat att i fortsättningen medge skattebefrielse jämväl för gåvor till
andra, med hemvärnet ungefär jämställda försvarsorganisationer. Att jag har
tagit upp frågan just beträffande hemvärnet beror på att denna organisation
på ett helt annat sätt än de andra knyter an till staten. Man kan ju säga, att
hemvärnet uteslutande kommit till på initiativ av statsmakterna själva, och
beträffande dem, som ha ställt sig i hemvärnets led, har man redan från början
räknat med att de skulle få offra en hel del själva för sin utrustning och
sin tjänst. Anskaffningen av hemvärnsmännens utrustning vill man underlätta
genom insamling av frivilliga medel, och detta har hittills skett i ganska stor
utsträckning. Hemvärnsmännen få sannerligen själva ändå offra rätt mycket
både i pengar och tid. När andra ha sin söndagsledighet, äro hemvärnsmännen
ute i skog och mark från tidigt på morgonen till långt fram på eftermiddagen
och kvällen och träna och öva sig för sina uppgifter. Åtminstone hemma
i min trakt har hemvärnet varannan söndag regelbundna övningar, åt vilka
hela dagen offras. Dessutom sätter man till en hel del vardagskvällar, merendels
till teoretiska övningar.

Jag tycker det kan vara tillräckligt, att hemvärnsmännen offra detta intresse
och denna tid. Det kan vara onödigt, att de också skola vidkännas alltför
stora ekonomiska uppoffringar, vilket blir nödvändigt trots de bidrag, som
hemvärnet fått.

Skulle efter ett beslut enligt bevillningsutskottets förslag bidragen till hemvärnet
i någon mån inskränkas, är detta att beklaga, ty det kommer att göra

Onsdagen den 17 mars 1943 e. m.

Nr 10.

lil

Om skattefrihet för gåvor till vissa försvarsändamål m. m. (Forts.)
bördan desto tyngre för hemvärnsmännen själva i fortsättningen, tills staten
anser sig kunna offra så stora belopp som behövas för att fullt och helt utrusta
hemvärnet. Men den situationen tyckas vi ännu inte befinna oss i. Hemvärnet
är, som jag förut sade, ett stridande förband, och det skall således vara
så utrustat, att det kan uthärda dåligt väder och vinterköld. Det ställs kanske
inte precis samma krav på de övriga frivilliga försvarsorganisationerna.

Både från statsmakterna och från annat håll har uttalats, hur viktig och
nödvändig hemvärnsorganisationen är, om överhuvud taget vår försvarsmakt
skall kunna fullt effektivt utnyttjas för landets värnande. Jag menar, att då
bör man på allt sätt söka understödja hemvärnsorganisationen.

När utskottets ärade ordförande, efter vad jag kan förstå, riktar en anmärkning
mot mig, därför att jag inte fört fram mina åsikter i bevillningsutskottet,
så vet ju ordföranden, att jag inte är ordinarie ledamot av utskottet
och inte varit med vid behandlingen av denna fråga där. Man och man
emellan har jag kunnat tala örn dessa saker, men jag har såsom suppleant
icke inom bevillningsutskottet kunnat föra fram mina synpunkter vid utskottets
behandling av dessa frågor.

Herr talman! Jag ställde ett yrkande örn återremiss av motion 117 i andra
kammaren, men av tekniska skäl måste jag ändra yrkandet därhän, att jag begär
återremiss av hela punkt 2 i utskottets hemställan.

Herr Petersson, Knut: Bevillningsutskottets högt aktade ordförande har,
som naturligt är, i denna debatt företrätt de regelrätta fiskaliska synpunkterna.
Emellertid undrar jag, örn man inte kan driva även fiskaliteten för
långt, det tycker jag utskottsordföranden gör när han tillbakavisar även sådana
undantag från gällande beskattningsregler, som enligt hans mening äro
väl grundade.

För det första skulle jag mot det resonemang, som lagts upp från utskottets
sida, vilja invända, att eftersom skattefrihetsreglerna införts successivt, borde
de väl också avvecklas successivt. Örn man nu, såsom utskottet förutsätter,
med en gång avvecklar alla de förmåner, som tillkommit vissa sammanslutningar
i försvarssyfte, blir resultatet, att en del av dem bli favoriserade på andras
bekostnad, eftersom de under längre tid njutit förmånen av skattefrihet för
mottagna gåvor.

För det andra skulle jag vilja sätta i fråga, örn inte många av de nuvarande
avdragsbestämmelserna faktiskt lämna utrymme för en skattefrihet, som ur
det allmännas synpunkt är mindre påkallad än den, som begäres i föreliggande
motioner. Om en av våra vänner bolags direktörerna går ut och äter middag med
sina affärsvänner, kan han skriva upp utgifterna för denna middag på sitt
omkostnadskonto och göra avdrag i deklarationen. Örn han i stället lämnar
motsvarande belopp såsom gåva till en hemvärnsförening eller en landstormsförening,
får han inte njuta motsvarande förmån. Jag undrar, i vilket fall
det allmänna njuter den största fördelen av utgiften i fråga. Såvitt jag kan
se, är skattefrihet för ett ändamål, som i så eminent mening är att beteckna
såsom ett allmänt ändamål, otvivelaktigt mera påkallad än skattefrihet för
sådana omkostnader, som jag nyss nämnde.

Jag skulle också vilja tillägga, att i den mån skattefriheten för vissa gåvor
till försvarsändamål verkligen stimulerar till frivilliga bidrag, blir det allmänna
bättre betjänt, än örn dessa utgifter skulle bli beskattade i vanlig ordning.
I det ena fallet kommer hela beloppet det allmänna till godo, i det andra
fallet endast den skatt, som belöper sig därpå.

Jag tillåter mig, herr talman, att instämma i det yrkande, som framställts
från Jönköpingsbänken.

112

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1943 e. m.

Om skattefrihet för gåvor till vissa försvarsändamål m. m. (Forts.)

Herr Sandström: Herr talman! Den siste ärade talaren uppkallade mig,
då lian kom in på ett stickspår i debatten.

Det låter kanske mycket bestickande att tala örn hur galet det är, att en bolagsdirektör
kan gå ut och äta middag nied några vänner, skriva det på omkostnadskontot
och sedan få draga av det i deklarationen. Men jag behöver
väl inte för denna ärade församling påpeka, att så är ingalunda förhållandet
i verkligheten. Det finns en mycket mycket begränsad rätt till representationsavdrag,
en rätt, som under gångna år mer och mer stramats åt. Men en
sådan sak, som den här berörda, har mig veterligt aldrig någonsin i svensk
rättspraxis berättigat till avdrag. Därför förfaller, synes det mig åtminstone,
den grunden för herr Knut Peterssons resonemang.

Herr Holmström: Herr talman! Jag har medverkat som motionär i dessa
frågor. Jag får säga, att jag är överraskad över att bevillningsutskottet inte
velat förlänga tiden för den skattefrihet för gåvor av detta slag, som på grund
av ett riksdagsbeslut nu har rått under ett par år. Nu är tiden ute, och nu
skall skattskyldighet åter inträda. Jag finner det ganska överraskande. Jag
skulle naturligtvis helst se, att skattefrihet inträdde för gåvor till alla de
organisationer, som arbeta för försvaret. Det är naturligtvis på det sättet, som
en föregående ärad talare antydde, att det inte animerar folk att ge gåvor till
dessa försvarsorganisationer, örn man vet, att staten tar en del därav i form
av skatter. Jag finner det alltså egendomligt, att man inte ens när det gäller
gåvor till de organisationer, som ha statsunderstöd, i fortsättningen skall få
åtnjuta förmånen av skattefrihet. Här lämnar staten t. ex. anslag till den
frivilliga skytterörelsen, och så tar staten skatt, inte på dessa pengar förstås,
men på andra medel, som dessa skytteföreningar förfoga över. Staten ger alltså
med den ena handen och tar med den andra. Jag tycker, att det inte är riktigt.

Som ärendet nu ligger till, är det tyvärr ingen idé att yrka bifall till mina
motioner, men jag skall be att få instämma i herr Hedmans yrkande. Hemvärnet
intar naturligtvis en alldeles särskild ställning inom försvaret. Hemvärnet
är ju direkt inlemmat såsom ett led i vår försvarsorganisation. Därför
anser jag, att skall det bii lättnad för någon av dessa organisationer, bör hemvärnet
komma i första hand.

Jag ber att få instämma i herr Hedmans yrkande.

Herr Burg, Johan: Herr talman! Det förvånar mig, att alla de vackra talen
till förmån för hemvärnet och alla dem, som slita där, ovillkorligen skola
gå ut på att de medel, varmed deras behov skola tillgodoses, skola tiggas ihop.
Finns det utanför utskottet ingen här, som har den uppfattningen, att dessa
behov böra tillgodoses på samma sätt som andra försvarsbehov? Jag vill
fråga herr Hedman: skulle det vara värre för alla dessa, som göra sin besvärliga,
gagnande gärning i hemvärnet, örn de finge nya skor och annan utrustning
genom statsanslag i stället för av sammantiggda pengar? Jag tilllåter
mig ännu en gång att säga, att här gäller det rena struntsaker i förhållande
till de ofantliga summor för precis samma ändamål, som riksdagen gång
efter annan beviljar. När man utmålar utskottsförslaget såsom hjärtlöst, har
jag därför svårt att förstå, på vilka reella motiv man fotar detta.

Jag nödgas säga ett ord också till herr Holmström, som uttalar förvåning
över att utskottet nu så hastigt kommer med en hemställan om avslag. Det
första beslutet örn denna metod fattades 1938 — jag har redan redogjort för
det -— och det gällde i tre år. Det har förlängts i två år därutöver. Båda de
sista åren har utskottet och med det riksdagen — och det skulle förvåna mig,
örn inte herr Holmström suttit i sin bänk och deltagit i dessa beslut —- som

Onsdagen den 17 mars 1943 e. m.

Nr 10.

113

Örn skattefrihet för gåvor till vissa försvarsändamål m. m. (Forts.)
sill mening uttalat, att när denna tid är slut, skulle icke någon förlängning
ifrågasättas. Så sade utskottet 1941, så sade utskottet 1942. Båda gångerna
godtog riksdagen uttalandet genom att utan erinran bifalla utskottsbetänkandet.
Vad vi nu föreslå bör således icke vara någon överraskning för den, som
haft så mycket intresse för dessa ting, att han har följt med vad som har
skett på området. Vad utskottet gjort är endast att konsekvent fullfölja vad
utskottet tvenne gånger förut har föreslagit riksdagen att anta och som riksdagen
också har antagit.

Jag skall inte polemisera mot herr Petersson. Det där exemplet örn middagsätningen
blev ju tillräckligt avklarat genom de få ord, som herr Sandström
yttrade.

Örn man nu vill skipa rättvisa genom att tillämpa ett successivt awecklingssystem
och man liksom jag håller före, att åtskilliga av de organisationer,
örn vilka det nu föreligger framställningar, lia någorlunda lika stort berättigande
som de, som lia fått denna förmån, då skulle väl konsekvensen bli,
att man i år började tillämpa ett avdragssystem på fem år för Landstormsföreningarnas
centralförbund — motion därom föreligger —, för den frivilliga
motorcykelkåren och för Riksförbundet Sveriges lottakårer. Detsamma
borde gälla stiftelsen för flygvapnets hjälpfond, fastän den inte som de andra
är en integrerande del av vårt försvarsväsen. Den fyller i alla fall en nyttig
uppgift. ...

Jag kan inte inse, om nu en fortsättning skulle ske, att man rimligtvis kan
bestämma, att alla de, som en gång fingo den här ifrågavarande förmånen,
skola få åtnjuta den i fem år, medan de nya, som komma till, ingenting skola
ha. Det förefaller mig vara en ganska konstig rättvisa det också. Skall man
inte fortsätta med denna ordning, får man hålla till godo med att hugga av
på en gång, eljest tar det ju aldrig något slut. Den tanken har ju, som jag
förut har sagt, blivit godkänd av riksdagen ett par år förut. Det kan vara
skäl att fullfölja detta.

Herr talman! Jag glömde att säga en sak till herr Heuman, som uttryckte
sig som örn han inte förstod, vad utskottet menade med sitt uttalande att
skattebefrielsens väsentliga syfte var uppnått. Därmed menar utskottet, att
den stora rusningen med gåvor — så skulle jag vilja kalla det — som förekom
1939, 1940 och 1941, nu egentligen är över. Det sista året ha rätt obetydliga
belopp kommit in. Under åren 1938—1941 fick ju enbart luftvärnet på
detta sätt 29Va miljoner kronor, och det sista året fick det endast 90,000 kronor
eller någonting sådant. Likadant är det med de övriga organisationerna
utom hemvärnet och sjövärnet.

Jag nödgas, herr talman, att hålla fast vid mitt förslag örn bifall till utskottets
förslag.

Herr statsrådet Wigforss: Diskussionen gäller ju motioner, och det kunde
sålunda förefalla, som om inte departementschefen hade mycken anledning
att blanda sig däri. Men det är ju uppenbart, att motionerna ha kommit fram,
därför att den ena framställningen efter den andra till Kungl. Majit örn skattebefrielse
inte har föranlett proposition i ärendet. Och det hänger inte samman
med att man från finansdepartementets sida skulle ha ansett, att just
dessa försvarsändamål vore mindre betydelsefulla än alla de andra, som man
lägger fram förslag örn på fjärde huvudtiteln, utan det beror helt enkelt på,
att man inom finansdepartementet av gammalt har ansett, att denna metod
att bevilja anslag är så irrationell. Jag undrar, orri det inte är många av riksdagens
ledamöter, som lia röstat för sådana skattebefrielser helt enkelt därför,
att man inte har betraktat dem som anslag. Man har inte haft klart för sig,

Första kammarens protokoll 191^8 Nr 10. 8

114

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1943 e. m.

Om skattefrihet för gåvor till vissa försvarsändamål ni. m. (Forts.)
att det i grund och botten är detsamma, som örn man av statens medel beviljar
en del till just detta ändamål. Det är alltså den bär dolda karaktären
av anslag, som antagligen bar förmått ledamöter, som kanske skulle ha sagt
nej, om det hade gällt ett öppet anslag, att rösta för saken.

Det blir i längden omöjligt att fortsätta på den vägen. Jag skulle nästan
vilja säga, att det finnes få ändamål av dem, som riksdagen överhuvud beviljar
anslag till, som inte kunna anses vara av den samhällsnyttiga karaktär,
att man inte på den grunden skulle kunna motivera en skattebefrielse för
gåva till de ändamålen. Men det är väl i insikt örn, att man redan har kommit
så långt, att det måste bli ett slut på detta, som nu bevillningsutskottet enhälligt
har gått på den linjen, att man skall säga nej. Jag är mycket tacksam
för att bevillningsutskottet gjort det, och jag vill bara tillägga, med anledning
av vad utskottets ordförande yttrade örn möjligheten av anslag på budgeten,
att det är alldeles tydligt, att om dessa ändamål äro av den betydelse, som
motionärerna och många med dem anse, så böra de också av Kungl. Majit
i försvarsdepartementet tillgodoses genom direkta statsanslag, men då få de
prövas jämsides med och vägas mot andra, och det kunna väl inte ens motionärerna
ha någon invändning emot.

Under sådana förhållanden förefaller det mig, som om det vore att taga
ett steg på den, väg, som jag skulle vilja kalla för rationalisering av utgifterna,
om utskottets förslag vunne kammarens bifall.

Herr Heuman: Herr talman! Jag skall villigt erkänna, att utskottets uppfattning
är ur principiella och skattetekniska synpunkter alldeles riktig, och
så till vida bar jag ingenting alls att anmärka på utskottets utlåtande. Men
när vi nu en gång ha brutit principen och genomfört denna skattebefrielse, så
ställer jag den frågan, huruvida vi ej kunna bibehålla den intill dess att staten
anslår så stora summor till dessa organisationer, att de verkligen kunna
fylla sin uppgift. Jag menar: har man baft denna skattebefrielse under två
år, så bör man kanske kunna ha kvar den till dess kriget rasat ut och kanske
något därefter eller åtminstone till den tidpunkt, då staten anser sig kunna
giva fullt understöd för att dessa organisationer skola kunna verka på det
sätt, som är avsett.

Jag måste säga, att det är en liten skillnad mellan hemvärnet och övriga
organisationer, i det att utrustningen till dessa mannar, som visserligen äro
engagerade i hemvärnet men icke i den utsträckning, att de lia daglig tjänstgöring,
är ganska problematisk. Hemvärnsmännen behöva nämligen exempelvis
utrustas med varma underkläder, skinnrockar, pjäxor, varm fotbeklädnad
i övrigt, cyklar, skidutrustning o. s. v. Ja, jag vet inte, om man kan tänka
sig, att staten kommer att kunna gå in för att ge hemvärnsmännen allt detta,
som trots allt är nödvändigt. Både cyklar och skidutrusning m. m. äro således
nödvändiga för hemvärnets behov, men jag tror knappast, att det kommer
att gå så långt, att staten, ger dem allt detta i utrustning, utan fortfarande
kommer man att stå i den situationen, att hemvärnsmännen själva få skaffa
sig en del av utrustningen, örn man inte kan få in medel genom frivillig insamling.
Och skall man försöka få in dessa medel genom frivillig insamling, så
bör man på något sätt uppmuntra givarna av dessa medel.

Jag tycker, att till dess linjerna ha klarnat, skulle man kunna få behålla
skattebefrielse för gåvor till hemvärnet.

Herr Holmström: Herr talman! Jag känner ju mycket väl till den formulering,
som utskottet förra året gav sitt utlåtande. Men när vi motionerat i

Onsdagen den 17 mars 1943 e. m.

Nr 10.

115

Örn skattefrihet för gåvor till vissa försvarsändamål m. m. (Forts.)
år, var det givetvis i den förhoppningen, att utskottet skulle kunna sig omvända
och bättra.

Den ärade utskottsordföranden sade, att det här är bara struntsaker för staten.
Ja, det är givetvis struntsaker för staten. Men då frågar man sig helt
naturligt: Varför skall staten då så envist sätta sig emot att ge de ifrågasatta
förmånerna? Det vore väl naturligt, att staten skulle vara tillmötesgående.
Ett sådant tillmötesgående från statens sida skulle verka stimulerande på dem,
som vilja offra pengar för att hjälpa dessa försvarsorganisationer, som staten
inte anser sig ha råd att ge tillräckligt understöd. Och det skulle verka stimulerande
på alla dem, som ägna sina krafter åt detta försvarsarbete, örn staten
genom en sådan handling visade, att den uppskattar det.

Herr Petersson, Knnt: Sedan nu även regeringsbänkens medverkan påkallats
i detta ärende, tjänar det väl inte mycket till att fortsätta debatten.
Emellertid begärde jag ordet för att taga fasta på den anvisning, som gavs av
finansministern i hans yttrande. Han hänvisade oss till att komma tillbaka
anslagsvägen. Jag hoppas, att det skall ske ett annat år. Dock vill jag ifrågasätta
örn det kan bli billigare för statsverket att tillgodose dessa ändamål anslagsvägen
än att få dem tillgodosedda på det sätt, som hittills skett, nämligen
genom enskilda gåvor. Jag föreställer mig, att det kommer att bli rätt väsentligt
dyrare, att alltså den väg, som finansministern anvisat, i själva verket inte
är den rationella vägen, utan i stället en ur hans synpunkt, mycket irrationell
väg.

När utskottets ärade ordförande frågar, varför vi inte tidigare gått denna
nu oss anvisade väg, vill jag säga, att det självfallet hänger ihop med att
hemvärnet och sjövärnet äro frivilliga institutioner. De äro uppbyggda på frivillighetens
grund. Därmed följer, att man i görligaste mån söker tillgodose dessa
ändamål även genom frivilliga gåvor. Det är olyckligtvis så, att det finnes
många, som gärna vilja ställa sina personliga tjänster till förfogande, men
som inte äro i stånd till att samtidigt ställa till förfogande den utrustning,
som kan behövas. Att man då försöker att ordna det genom frivilliga bidrag
förefaller mig vara en konsekvent utveckling av själva den princip, som ligger
till grund för hithörande försvarsorganisationer.

Jag tillåter mig, herr talman, att åter instämma i det framställda återremissyrkandet.

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Eftersom nu försvarsministern är inom
räckhåll så tillåter jag mig att stryka under vad herr Petersson gav uttryck
åt och detta dess hellre, som vi väl litet var av finansministerns anförande böra
lia rättighet att utläsa, att något hinder ur budgetär synpunkt näppeligen
kan föreligga mot att tillgodose de blygsamma anspråk det här är fråga örn.

Jag vill rikta en vädjan till försvarsministern, att han ser till, att de människor,
som äro engagerade i främst hemvärnet och sjövärnet och som göra
denna obestridligen viktiga insats i vårt försvar, inte komma att ställas i en
sådan särklass, som det från vissa håll tyckes vara behagligt att ha dem i,
nämligen att behöva gå och tigga sig till medel för att förse sig med kläder
och andra förnödenheter, som andra i vår försvarsorganisation anställda få av
staten utan att behöva gå till väga på det sätt vilket förordas av motionärer
och andra talesmän i denna fråga.

Herr Ström, Fredrik: Herr talman! Jag ville endast till vad herr Heuman
och flera andra talare framfört lägga ännu en synpunkt, som har en viss betydelse,
och det är den, att det för kommunerna på grund av lagstiftningen är

116

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1943 e. m.

Örn skattelåtlnad
för
skytteväsendets
organisa
tioner.

Örn skattefrihet för gåvor till vissa försvarsändamål m. m. (Forts.)
svårt att kunna tillgodose de frivilliga försvarsorganisationernas lokala behov
med de medel, som behövas, och därigenom blir man i mycket stor utsträckning
hänvisad till frivilligt understöd åt saken. Då nu detta i mycket är en
psykologisk fråga mera än en formell, synes det mig, att man här inte kan
anlägga uteslutande formella synpunkter, och då man inte kan vänta sig, att
staten kommer att tillgodose dessa behov i den utsträckning, som erfordras,
så synes det mig vara oklokt att i verkligheten avskära denna möjlighet att
lösa dessa viktiga frågor. Det skulle nämligen bli fallet, örn man ginge utskottets
väg.

Det är sålunda av psykologiska skäl, som jag finner det vara riktigt att gå
på den av herr Heuman anvisade vägen.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen yttrade, att
med anledning av vad därunder yrkats propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje punkt av utskottets i förevarande betänkande gjorda
hemställan.

På sedermera gjord proposition bifölls vad utskottet i punkten 1 hemställt.

I fråga örn punkten 2, fortsatte herr talmannen, hade yrkats dels att vad
utskottet hemställt skulle bifallas, dels ock att nämnda punkt skulle visas
åter till utskottet.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner enligt dessa båda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Heuman begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet hemställt i sitt betänkande nr 8
punkten 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, visas punkten åter till utskottet.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för japropositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för japropositionen.

Slutligen bifölls på särskilda propositioner vad utskottet i punkterna 3 och
4 hemställt.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 9, i anledning av väckta
motioner om skattelättnad för organisationer, tillhörande det statsunderstödda
frivilliga skytteväsendet.

I två likalydande, till bevillningsutskottet hänvisade motioner, nr 119 i
första kammaren av friherre Beck-Friis m. fl. och nr 183 i andra kammaren
av herr Severin i Stockholm m. fl., hade hemställts, att riksdagen ville besluta
sådana lagändringar, att samtliga organisationer tillhörande det av
staten understödda frivilliga skytteväsendet hänfördes till 3 § förordningen

Onsdagen den 17 mars 1943 e. m.

Nr 10.

117

Örn skattelättnad för skatteväsendets oraanisationer. (Forts.)
om arvsskatt och gåvoskatt den 6 juni 1941 samt till 53 § 1 mom. e) kommunalskattelagen
den 28 september 1928 och 7 § f) förordningen samma dag
örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.

Utskottet hade i det nu föredragna betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att de likalydande motionerna 1:119 och 11:183 örn skattelättnad för
organisationer, tillhörande det statsunderstödda frivilliga skytteväsendet, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Friherre Beck-Friis: Herr talman! Jag är tacksam för den utredning, som
utskottet låtit göra med anledning av motionerna örn skattelättnader för organisationer
tillhörande det frivilliga skytteväsendet. Av den utredningen framgår
ju bl. a. att skytteorganisationerna redan vid nuvarande lagstiftning, åtminstone
enligt utskottets mening, äro befriade från att erlägga gåvoskatt.
Från övriga skatter äro däremot dessa organisationer inte befriade, och utskottet
har inte heller ansett sig kunna tillstyrka ändring i detta avseende.

Jag kan inte underlåta att påpeka det egendomliga förhållandet, att hittills
endast fem skytteförbund blivit taxerade, under det att alla de övriga förbunden
gått fria från skatt. Det tyder ju på att åtminstone taxeringsmyndigheterna
funnit det som en självklar sak, att skytteorganisationerna inte böra
beskattas.

Jag skall emellertid inte uppehålla mig vid den skattetekniska sidan av saken,
utan i stället framföra ett par synpunkter av mera allmän karaktär.

Det frivilliga skytteväsendet disponerar för sin verksamhet inte bara statsanslag
utan även avkastningen från relativt stora fonder, som tillkommit genom
donationer och frivilliga insamlingar. Det är ju alldeles uppenbart, att
dessa medel — donationsmedlen och statsanslagen —- stå i ett visst förhållande
till varandra. Ju större de egna medlen äro, desto mindre statsanslag
erfordras, och tvärt om.

När nu staten beskattar avkastningen från dessa fonder, försvåras givetvis
skytteorganisationernas strävan att med egna medel genom nya insamlingar
och nya donationer bestrida åtminstone någon del av sina omkostnader. Följden
kan bli den, att ökade krav på statsbidrag måste resas. Vad alltså staten
tar in genom skatter med den ena handen, måste den ge ut som statsbidrag
med den andra. Och utskottet har ju också hänvisat den vägen. Men nog mäste
det väl ändå vara riktigare, att man ser till, att först sådana åtgärder bliva
vidtagna, som kunna vara ägnade att underlätta frivilliga ekonomiska insatser,
även om de skulle i någon mån strida mot skattetekniska principer.

De principerna tillämpas ju i alla fall inte när det gäller hemvärnsföreningar,
luftskyddsföreningar och andra försvarsföreningar. Och enligt min mening böra
skytteorganisationerna väl kunna jämställas med. dessa föreningar. Det frivilliga
skytteväsendet har dock som mål: att befrämja skjutskickligheten bland
svenska folket, att utveckla och höja dess fosterländska anda samt att hos detsamma
väcka och underhålla ett levande intresse för fosterlandets försvar.

Utskottet säger, att de statsbidrag, som redan utgå till den frivilliga skytterörelsen,
äro av sådan storleksordning, att inkomstbeskattningen knappast kan
vara av någon större ekonomisk betydelse för skytteorganisationerna. Det beräknade
skattebeloppet är inte större än omkring 10,000 kronor. Men även ett
sådant belopp har en stor betydelse för dc enskilda skytteorganisationerna i deras
arbete för stärkande av fosterlandets försvar, under det att ett sådant belopp
i statskassan knappast betyder något alls.

Jag konstaterar, att hittills har det varit relativt lätt att erhålla frivilliga
medel till skytteorganisationernas verksamhet. Det är inte säkert, att så blir

118

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1943 e. m.

Om skattelättnad fjär skatteväsendets organisationer. (Forts.)
fallet i fortsättningen, om någon del av dessa medel eller avkastningen på dem
skola indragas till staten i form av skatter.

Herr talman! Jag har med dessa ord velat belysa frågan även ur andra synpunkter
än de rent skattetekniska. Jag har emellertid intet yrkande.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i det nu
ifrågavarande betänkandet hemställt.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets betänkanden:

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående fortsatt tillämpning av förordningen den 21 juni 1940 (nr 561) örn
tilläggsskatt å bensin, m. m.;

nr 12, i anledning av Kungl. Majda proposition med förslag till förordning
örn fortsatt uppskov med ikraftträdandet av föreskriven skatt å motorsprit;

nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn fortsatt giltighet a,v förordningen den 18 juni 1937 (nr 481) angående
rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser örn stämpelavgift
vid köp och byte av fondpapper;

nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående temporär utsträckning
av rätten för fiskefartyg att intaga gods från provianteringsfrilager
i vissa städer; samt

nr 15, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående utsträckning i
vissa fall av i 8 § 1 mom. tulltaxeförordningen stadgade tidsfrister för åtnjutande
av tullfrihet.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgående bankoutskottets utlåtande
nr 12, angående regleringen för budgetåret 1943/44 av utgifterna under
riksstatens tolfte huvudtitel, innefattande anslagen till pensionsväsendet,
utom i vad angår anslaget till allmänna indragningsstaten.

Punkterna 1—5.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 6.

Kades till handlingarna.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden:

nr 13, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ersättning i visst
fall i anledning av olycksfall i arbete;

nr 14, i anledning av väckt motion örn ersättning för olycksfall i arbete
at flottningsarbetaren J. A. Gustavssons änka och minderåriga barn;

nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bestridande av
änkan Tora Virginia Bengtsson och Gun-Britt Bengtsson tillkommande livräntor; nr

16, i anledning av väckt motion örn visst tillägg till övergångsbestämmelserna
till tjänstepensionsreglementet för lärare vid högre kommunala skolor; nr

17, i anledning av styrelsens för riksdagsbiblioteket förslag örn vissa
ändringar i stadgarna för biblioteket;

Onsdagen den 17 mars 1943 e. m.

Nr 10.

119

nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pensionsrätt i
statens pensionsanstalt för personal vid de kungl, teatrarna;

nr 19, i anledning av väckt motion om livränta åt värnpliktige sergeanten
E. S. Östmans änka och minderåriga bam^

nr 20, i anledning av väckt motion angående pensionsrätt i statens pensionsanstalt
för tjänstemännen vid Sveriges fjäderfäavelsförening;

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 7 juni 1940 (nr 437) angående utövande under
vissa utomordentliga förhållanden av fullmäktige i riksbanken och fullmäktige
i riksgäldskontoret tillkommande befogenheter, m. m.; samt _•

nr 22, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 22 december 1939 (nr 895) angående rätt för
Konungen att meddela särskilda bestämmelser örn riksbankens sedelutgivning
och bankrörelse m. m.

Yad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 15, i anledning av dels Äng. förlängt
Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning örn fortsatt giltighet ^neJ£rt‘£sa
av förordningen den 1 mars 1940 (nr 117) rörande förbud mot befordran av periodisk
vissa periodiska skrifter med statliga trafikmedel m. m., dels ock en i ämnet sicrifter.
väckt motion.

Genom en den 29 januari 1943 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 22, vilken behandlats av första lagutskottet, hade Kungl. Majit
föreslagit riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade förslag till

Förordning

om fortsatt giltighet av förordningen den 1 mars 1940 (nr 117) rörande
förbud mot befordran av vissa periodiska skrifter med statliga trafikmedel
m. m.

Härigenom förordnas, att förordningen den 1 mars 1940 rörande förbud
mot befordran av vissa periodiska skrifter med statliga trafikmedel m. m.,
vilken enligt förordningen den 24 mars 1942 (nr 108) gäller till och med
den 31 mars 1943, skall äga fortsatt giltighet till och med den 31 mars 1944.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft en i
anledning av densamma inom andra kammaren väckt motion, nr 297, av herr
Hagberg i Luleå m. fl., däri hemställes om avslag å propositionen.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till propositionen och med avslag å den i ärendet
väckta motionen, antaga det genom propositionen framlagda förslaget till
förordning om fortsatt giltighet av förordningen den 1 mars 1940 (nr 117)
rörande förbud mot befordran av vissa periodiska skrifter med statliga trafikmedel
m. m.

Reservation hade avgivits av herr Branting, som på åberopade grunder hemställt,
att förevarande proposition måtte av riksdagen avslås.

Herr Branting: Herr talman! Jag kan väl knappast hoppas, att kammaren
skall kunna övertygas att bifalla det reservaionsyrkandc, som jag har ställt
mot ett för övrigt enhälligt lagutskott, så mycket mindre som ju bara ett få -

120

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1943 e. m.

Äng. förlängt transportförbud för vissa periodiska skrifter. (Forts.)
tal av kammarens ärade ledamöter äro här närvarande. Det’ blir väl knappast
de sakliga skälen, som komma att fälla avgörandet i det här ärendet. Men
ändå vagar jag antaga, att de allra flesta av kammarens ledamöter redan vid
detta laget äro ganska pa det klara med transportförbudsförordningens svagheter.
Både själva förordningen och praxis vid dess tillämpning äro väl nu så,
pass sönderskjutna efter alla föregående debatter härom, att säkerligen ingen,
inte heller herr justitieministern själv, vill stå upp och förklara, att med
dessa bestämmelser har skapats en klok och riktig ordning. Vad första lagutskottet
beträffar, har det ju enat sig örn ett så kritiskt utlåtande, att man
inte kan taga fel på var utskottet står och vad det helst skulle ha velat. Både
ur konstitutionella och allmänt juridiska synpunkter, både av rättfärdighetsskäl
och med tanke på transportförbudets ineffektivitet skulle utskottets majoritet
säkerligen ha med största tillfredsställelse hälsat, örn nu denna förordning
hade fått dö i frid, i stället för att hållas kvar i sitt artificiella liv till
allmän förargelse och onytta. När nu emellertid regeringen för tredje gången
har begärt, att detta legislativa olycksbarn skall pånyttfödas, så har lagutskottet
uppenbarligen våndats svårligen. Det har tydligen ej vetat vilket som
var sämst, att bibehålla den tråkiga förordningen eller att genom ett avslag
vålla justitieministern svårigheter. T detta läge har utskottet, skulle man kunna
säga, valt bägge de två onda tingen, genom att förorda bifall till propositionen
men med en motivering, som säkerligen måste förefalla herr justitieministern
mycket osympatisk, och som ju också ytterligare kommer att undergräva
denna förordnings anseende hos allmänheten, örn den nu överhuvud
taget har något anseende kvar. Utskottets yttrande detta år må väl nästan
kunna betecknas som sensationellt. När har väl ett utskottsutlåtande, som i
alla fall slutar med ett tillstyrkande, varit så genompyrt av kritik och motvilja
mot det framlagda förslaget?. Faktiskt taget varenda råd i utskottets
yttrande är väl närmast en motivering för avslag.

Utskottet börjar nied att erinra örn de allvarliga betänkligheter, som vid de
tva senaste, riksdagarna ha yppats mot en förlängning av förordningen, och
med hela sin pondus, framhåller utskottet, att dessa betänkligheter alltjämt
kvarsta. Och det är ju sa sant, som det är sagt! Sedan framhåller utskottet
den allmänna och allvarliga anmärkningen mot förordningens tillämpning, att
»transportförbudet», som det heter, »väsentligen ifrågakommit allenast mot
tidningar tillhörande en av de politiska ytterlighetsriktningarna». Detta är
väl också det förhållande, som mest har kränkt den allmänna rättskänslan
ute i landet. Det kan ju hända, att svenska folket inte i allmänhet omedelbart
reagerar sa starkt mot den konstitutionella oformligheten, att grundlagens
tryckfrihet.sbestämmelser korrigeras genom en kungl, förordning. Kanske allmänheten
inte heller .riktigt klart ser det ur juridisk synpunkt chockerande
i att en domstols slutliga utslag mot en tidnings ansvarige utgivare ytterligare
skarpes genom en extra ekonomisk påföljd, som bestämmes av Kungl. Maj :t.
mot företagets ägare. Men det ser däremot allmänheten omedelbart och dagligen,
att vilka nazistiska tidningsalster som helst, överflödande av en hänsynslös.
antidemokratisk propaganda och för övrigt fulin av grova oskickligheter, få
skickas omkring utan hinder av något transportförbud. Det ser man, och man
drar sina slutsatser. Och det är inte att taga fel på, att vårt folk i allmänhet
uppröres över denna skelögda ordning. Hur det än må ha gått med svenska
folket under de här krisåren, vad man lin må ha vant sig vid, men det gamla
spontana kravet på likhet inför lagen finnes där i alla fall alltjämt. Lagutskottet
har därför också gjort mycket rätt i, synes det mig, att taga med
också den anmärkningen i sin katalog.

Den ursäkt emot den ensidiga tillämpningen, som utskottet antyder genom

Onsdagen den 17 mars 1943 e. m.

Nr 10.

121

Äng. förlängt transportförbud för vissa periodiska skrifter. (Forts.)
sin hänvisning till att det som regel behövs en fällande jurydom för förordningens
tillämpning, kan väl inte gärna ur rent materiellt-rättsliga synpunkter
vara till fyllest. Allmänheten menar med en viss rätt, att det är lagstiftningsjuristernas
sak att konstruera bestämmelserna så — örn man nu skall
ha dessa bestämmelser överhuvud taget — att de drabba båda de s. k. ytterlighetsriktningarna
lika. Jag vill tillägga, att i denna ståndpunkt ligger enligt
mitt förmenande inte alls något gillande av att''förordningen överhuvud taget
finns till, ännu mindre något krav på att den skall ytterligare utvidgas. Också
på en i och för sig icke önskvärd lag kan man ju ställa den fordran, att den
skall drabba lika till höger och till vänster.

Lagutskottet har till särskild granskning även upptagit det egendomliga
förhållandet, att transportförbud lia oavbrutet förlängts, trots att två eller
tre år förflutit efter de jurydomar, som ursprungligen lågo till grund för
transportförbudens meddelande. Det finns ju visserligen ett undantag — man
skall inte göra någon orätt — ty när det gällde den enda nazistiska tidning,
som blivit transportförbjuden, förlängdes icke förbudet efter de första sex
månaderna. Publikationen Sverige Fritt får nu skickas omkring utan några
av myndigheterna lagda hinder. Där företogo sig nazisterna det tricket, att
under den tid, som tidningen var transportförbjuden, upphörde den att utkomma.
När de sex månaderna hade gått, ansågs icke skäl föreligga att förlänga
förbudet. Det upphävdes, och genast började tidningen åter att utkomma!
Men för att återgå till den övriga tidningsfronten, ha ju de 1940
meddelade förbuden förlängts i sexmånadersperioder, och då har man således
allt mer avlägsnat sig ifrån de jurydomar, som en gång i tiden motiverade
förbuden.

Utskottet förklarar, att det finner det »olämpligt» att på detta sätt utsträcka
verkningarna av en fällande dom över obestämd tid. Det kan man ju
säga, om man vill begagna ett ganska milt ord för en praxis, som väl uppenbarligen
strider mot ordinär juridisk åskådning. Jag förstår emellertid ändå
inte riktigt utskottet på denna punkt. Om man nu, såsom utskottet gör, finner
denna förlängningspraxis olämplig, hade det väl varit riktigare att nu
förorda supplerande bestämmelser i förordningen, som skulle omöjliggöra dessa
olämpliga förlängningar. Men det vill utskottet inte vara med örn! I stället
inskränker sig utskottet till att uttala, att dessa synpunkter böra beaktas
nästa gång som förordningen eventuellt kommer igen, d. v. s. i mars 1944!
Jag kan inte tro, att utskottet därmed har velat säga, att det väl låter sig
göra att utsträcka verkningarna av en fällande dom under fyra år, men att
det däremot blir för mycket med fem år. Såsom jag förstått läget har utskottet
i stället varit ganska enigt om att det redan nu har gått för långt med
dessa förlängningar oell att redan nuvarande praxis är olämplig, emedan man
kommit alltför långt bort ifrån de ursprungliga domarna. Men örn man anser
detta, borde man väl icke lia förordat förordningens antagande på nytt i oförändrat
skick.

Jag får också, herr talman, kanske anlägga några s. k. politiska synpunkter
på denna fråga. Jag vill börja med att säga, att jag har det bestämda intrycket,
att särskilt det socialdemokratiska partiet skulle göra sig självt en
tjänst, örn det ville bidraga till att få transportförbudsförordningen ur världen.
Vi veta mycket väl, vilka grupper som vinna och vilka som förlora på
dess fortsatta tillvaro. Verkningarna ha blivit helt annorlunda och rakt motsatta
mot vad man på vissa håll väntade sig. Det har ju meddelats, att förbudet
inte alls har lyckats förminska den kommunistiska pressen, men däremot
förse den med det mest effektiva agitationsstoff. Detta är ett förhållande, som
är alldeles uppenbart, och jag kan därför inte förstå, hur man på borgerlig

122

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1943 e. m.

Äng. förlängt transportförbud för vissa periodiska skrifter. (Forts.)
sida tänker sig saken, när man vill bibehålla förbudet. Inte kan det väl vara
möjligt, att man med flit vill gynna uppkomsten här i landet av ett starkare
kommunistiskt parti. Räknar man det kanske som en fördel, rent av, att herr
Linderots parti går framåt, i den uträkningen att på så sätt måhända kunna
bryta den socialdemokratiska majoriteten? Ur borgerliga synpunkter förefaller
detta såsom en ganska äventyrlig politik, om detta eventuellt är meningen.
Någon annan vettig förklaring är det emellertid ganska svårt att finna.

När jag för min del hemställer till kammaren att bifalla reservationen, sker
det i den övertygelsen, att vi på så sätt skola få till stånd betydligt sundare
och normalare förhållanden på denna front.

Vad regeringens ståndpunkt beträffar, hoppas jag verkligen, att den inte
vill göra denna sak till en prestigefråga. Jag tror tvärtom, att kammaren i
realiteten skulle göra regeringen en betydande tjänst genom att nu med ett
raskt grepp befria den från hela transportförbudsfrågan.

För att fördunkla situationen har man emellertid på sina håll även blandat
in en del utrikespolitiska resonemang i denna sak. Jag skall inte säga många
ord på den punkten. Att vi här i Sverige endast för att vara antikomminternmakterna
till behag skulle bibehålla denna lilla hjälplösa och totalt ineffektiva
förordning, vars existens för övrigt i verkligheten gynnar kommunisterna,
är väl en ganska orimlig idé. Man har också i detta sammanhang talat
örn Finland. Eftersom förordningen ursprungligen tillkom under det s. k. vinterkriget
och på sina håll motiverades med en önskan att kunna hejda en för
Finland då besvärlig kommunistisk propaganda, tänker man också nu på den
möjligheten, att det snart nog kan bli tal om en finsk separatfred. På sina
håll tycks man då verkligen föreställa sig, att denna förordnings fortsatta
existens skulle kunna bli till nytta, när den finska fredsfrågan åter blir aktuell.
Det är väl detta -— åtminstone inbillar jag mig det — som utskottet
syftar på när det i utsökt försiktiga och hypotetiska vändningar skriver: »Utskottet
vill icke bestrida möjligheten av att sådana förhållanden, som tidigare
ansetts nödvändiggöra ett tillgripande av transportförbud, även framdeles
kunna inträda.» Men uppriktigt sagt, mina herrar, hur varmt vi än här i
Sverige önska, att Finland snarast kommer loss ur sitt mångomtalade »tvångsläge»
och får fred, inte kunna vi väl ett ögonblick — så som förhållandena nu
ligga till — inbilla oss, att i detta stora och jag vågar säga världspolitiskt betydelsefulla
avgörande vår lilla transportförbudsförordning kan spela någon
roll? Vi böra väl inte göra oss alldeles löjliga med sådana spekulationer! Det
är gott och väl, att man i allmänhet håller på Sveriges betydelse och uppgifter
i framtiden både i öster, väster och söder — och jag hör inte alls till dem,
som vilja reducera vår roll till noll —■ men då skola vi också i varje situation
försöka bruka kloka och tjänliga medel. Såsom ett medel att inverka på den
politiska utvecklingen i Norden efter världskriget förefaller mig verkligen
transportförbudsförordningen något för lätt.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Schlyter: Herr talman! Utan att egentligen polemisera mot herr
Branting ber jag att med några ord få kommentera utskottets tillstyrkande utlåtande.

De betänkligheter, som inom utskottet yppades mot förlängning av transportförbudsförordningen,
voro så allvarliga, att från flera håll framställdes avslagsyrkanden
på hela propositionen. Såsom konsekvens av den ståndpunkt jag vid
tidigare riksdagar intagit i denna fråga anslöt jag mig till avslagslinjen.
Efter det utrymme som i utlåtandet lämnats åt de inom utskottet anförda be -

Onsdagen den 17 mars 1943 e. m.

Nr 10.

123

Äng. förlängt transportförbud för vissa periodiska skrifter. (Forts.)
tänkligheterna, har emellertid flertalet av dem, som inom utskottet röstade
mot propositionen, avstått från att reservera sig.

Utskottet förklarar inledningsvis — såsom herr Branting redan refererat
— att de allvarliga betänkligheter mot transportförbudet, som tidigare yppats
inom utskottet, alltjämt kvarstå.

Här ha vi först de konstitutionella betänkligheterna. I denna fråga godkände
förra årets riksdag första lagutskottets då gjorda uttalande, att riksdagen
redan tagit ståndpunkt till dessa invändningar genom sitt föregående
år fattade beslut örn förlängning. Tydligen kan denna synpunkt med ännu större
fog göras gällande i år, varför de som alltjämt vidhålla sin tidigare uttalade
mening örn transportförbudets betänkligheter ur grundlagssynpunkt, sedan de
sålunda överröstats i den formella frågan, torde höra ingå i prövning av själva
saken.

För det andra har inom riksdagen och även inom utskottet yppats starka
principiella betänkligheter mot transportförbudet även bland dem, som icke
yrkat avslag av konstitutionella skäl. Att dessa betänkligheter icke lett till ett
avstyrkande av propositionen torde i första rummet vara att tillskriva den vikt
regeringen, säkerligen av utrikespolitiska skäl, fäst vid förordningens förlängning.

För det tredje har inom utskottet starka betänkligheter gjorts gällande mot
att verkningarna av en fällande jurydom i tryckfrihetsmål utsträckas över
obestämd tid. Dessa betänkligheter ha närmare utvecklats i utskottets utlåtande
och nyss understrukits av herr Branting. Många av utskottets ledamöter
lia ansett, att någon anledning icke föreligger att uppskjuta dessa synpunkters
beaktande tills de införas i förordningen vid dess eventuella framtida förlängning.
Utskottet har också räknat med att departementschefen skall taga i välvilligt
övervägande, örn icke så skall vara möjligt. Men utskottet har icke
velat föreslå riksdagen att nu omedelbart binda Kungl. Maj:ts handlingsfrihet
på denna punkt.

För det fjärde har utskottet pekat på att anmärkning framställts däremot,
att transportförbud väsentligen ifrågakommit allenast mot tidningar tillhörande
en av de politiska ytterlighetsriktningarna, samt erinrat om att detta
förhållande sammanhänger därmed att för förordningens tillämpning i regel
förutsättes fällande jurydom. Däremot har utskottet icke givit anvisning på
något sätt för frågans lösning. Det torde i första hand ankomma på Kungl.
Maj :t att överväga, vad som är att göra för att i en kritisk situation full beredskap
skall vara för handen till bekämpande av all femtekolonnverksamhet.
Allra minst kan det begäras, att de, som principiellt ogilla transportförbudet,
skola komma med förslag om dess ytterligare utbyggande.

För det femte framkastar utskottet frågan, huruvida behov av ytterligare
förlängning av förordningen kan anses föreligga. Till denna fråga har utskottet
ställt sig ytterst tveksamt. Herr Branting har nyss läst upp dess uttalande
i denna punkt.

Med den av utskottet sålunda intagna ståndpunkten kunde man ju också ha
tänkt sig, att utskottet för närvarande avstyrkt förordningens förlängning och
i stället förordat att Kungl. Maj :t, när behov av ett transportförbud framdeles
verkligen visades vara för handen, för riksdagen framlade förslag härom. I en
sådan situation får ju riksdagen antagas vara samlad. Denna synpunkt har
tidigare anlagts, när motionsvis framförts krav på lagstiftning mot statsfientlig
propaganda. Emellertid har utskottet icke velat motsätta sig regeringens
krav på en beredskapslag sådan som den nu föreslagna, även örn bevis
för dess behövlighet för närvarande icke förebragts.

Skulle så olyckligt hända att riksdagen ännu en gång skall behöva taga be -

124

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1943 e. m.

Äng. förlängt transportförbud för vissa periodiska skrifter. (Forts.)
fattning med denna fråga, vill jag gärna hava nämnt, att bland de önskemål
som framkommit under diskussionen i utskottet även varit det, att lagrådet
måtte höras innan förslag i ämnet härnäst framlägges.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Siljeström: Herr talman! Under hänvisning till den motivering, som
innehålles i utskottets utlåtande, ber jag att i korthet få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Linderot: Herr talman! Då förordningen örn transportförbud för tre
år sedan genomfördes, betraktades den av de flesta som en anordning för försvårande
av det kommunistiska partiets verksamhet. Vid den tiden ansåg riksdagen
det vara alldeles i sin ordning att resa dylika hinder mot en politisk
verksamhet, som nian menade sig lia skäl att ogilla, och knappast någon
gjorde sig några bekymmer örn huruvida den demokratiska rättsordningen därvid
for väl eller illa.

Såsom ett skäl för att denna förordning icke skall förlängas har det här
redan av herr Branting anförts, att den har visat sig vara ineffektiv. Det är
sant, att den ur viss synpunkt är ineffektiv, men detta påstående är en sanning
med modifikation, som jag skall be att få säga några ord om för att
allt skall vara helt tillrättalagt.

När det kommunistiska partiets samtliga fem tidningar blevo föremål för
transportförbud, blev det för oss faktiskt ett mycket kännbart ekonomiskt avbräck.
Arbetarna i Sverige ha under dessa år måst insamla flera hundra tusen
kronor för att möjliggöra ett fortsatt utgivande av de kommunistiska tidningarna.
Tack vare detta verksamma ekonomiska understöd lia Ny Dag och
Arbetar-Tidningen i Göteborg inte endast kunnat utkomma utan också oavbrutet
stegrat sina upplagor högst väsentligt. Däremot har Syd-Svenska Kuriren
och Kalmar Läns Kuriren, som utkomma i Malmö, på grund av ekonomiska
svårigheter tvingats att inställa utgivningen. Tidningen Norrskensflamman
i Luleå, som förut var en daglig tidning, kan av ekonomiska skäl
för närvarande endast utkomma oregelbundet.

Men även politiskt är det givet att vissa hämmande inverkningar ha uppstått
genom de hinder, som blivit resta för spridandet av partiets press. Dessa
politiska inverkningar lia emellertid blivit allt mindre kännbara — och därmed
kommer jag in på vad herr Branting kanske mest avsåg, då han talade om
förbudets ineffektivitet. Transportförbudet har nämligen verkat som en väckelse
bland breda lager av folket. De lia förstått, att detta ingrepp på tryckfrihetens
område i verkligheten utgör en fara för själva det demokratiska styrelsesättet
och därför ha de börjat stödja det kommunistiska partiet i kampanjen
för tryckfriheten på detta område. Örn jag säger, att det verkat som
en väckelse bland folket, är detta verkligen inte för mycket sagt. Vem som
helst kan gå ned i kanslihuset och se, att det faktiskt strömmar in mycket
fräna uttalanden och protester mot regeringen ifrån fackföreningar och andra
organisationer. Långt in i det borgerliga lägret är man ganska upprörd över
det sätt, på vilket regeringen umgås med tryckfriheten här i landet.

Det har anförts ett annat skäl för att förbudet inte skulle medföra åsyftad
verkan, nämligen att det kommunistiska partiet skulle ha ersatt de transportförbjudna
tidningarna med andra. Jag vill begagna tillfället att något tillrättalägga
en del missuppfattningar i detta avseende. Det har visserligen utgivits
andra tidningar. Det finns en hel rad veckotidningar — det är väl närmast
dem man avser — som utkomma med vårt bistånd under olika namn
i olika landsdelar. Men dessa veckotidningar äro icke partiorgan för det kom -

Onsdagen den 17 mars 1943 e. m.

Nr 10.

125

Äng. förlängt transportförbud för vissa periodiska skrifter. (Forts.)
munistiska partiet. De ha i regel startats av andelsföreningar, som bildats
bland arbetare ute i landet inom områden, dit den kommunistiska pressen inte
når på grund av transportförbudet. Dessa veckotidningar stödjas av arbetarna
långt utanför det kommunistiska partiets led och även av socialdemokratiska
arbetare. I tidningarna medarbeta också socialdemokrater och skriva artiklar,
vilkas politiska synpunkter vi i det kommunistiska partiet icke helt dela. De
nämnda veckotidningarna ersätta således icke den kommunistiska pressen, så
mycket mindre som man ju med en veckotidning aldrig kan ersätta en daglig
politisk tidning.

I det kommunistiska partiet ha vi emellertid, örn jag så får uttrycka mig,
inarbetat oss i transportförbudets förhållanden. Vi ha läll. oss att ersätta den
skriftliga propagandan med muntlig propaganda och andra former för politisk
verksamhet, som transportförbudet tvingat oss att använda. Därför är
det riktigt vad herr Branting säger, att det syftemål, som man ville uppnå,
icke Ilar uppnåtts. Regeringens syftemål med transportförbudet, nämligen att
isolera det kommunistiska partiet och hindra dess propaganda, har inte uppnåtts.
Politiskt har transportförbudet för regeringen därmed blivit ett fiasko.
Detta betyder emellertid inte, att det nu skulle föreligga mindre skäl för ett
upphävande av transportförbudet utan tvärtom. Det har blivit ett allt starkare
intresse bland de demokratiska folkgrupperna att få transportförbudet
ur världen. Transportförbudet har i verkligheten för länge sedan politiskt
vuxit ur den antikommunistiska kostym, i vilken det först presenterades från
den svenska tryckfrihetens skräddarverkstad. Det har fått en betydligt större
räckvidd än vad man avsett rent politiskt. När det gäller transportförbudet,
tar man i dag inte längre ståndpunkt för eller emot kommunismen, som man
gjorde när det genomfördes, utan för eller emot demokratien, vilket ju är ett
väldigt plus i den politiska utvecklingen. Från att jag höll på att säga rent
slarvigt genomföra transportförbudet utan att tänka på vad. det egentligen
handlade om har man ändå kommit fram till att på ett sakligt riktigt sätt
bedöma vad det handlar örn. Därmed tar man, som sagt, nu ståndpunkt för
eller emot demokratien, när man tar ståndpunkt för eller emot transportförbudet.
Om så inte vore fallet, skulle inte utskottets ordförande, herr Schlyter,
här ha yttrat vad han gjorde i fråga örn transportförbudet. Vad herr Branting
bär har sagt, gäller ju också samma reflexion. Om icke denna nya uppfattning
örn transportförbudets verkliga politiska karaktär vore förhärskande,
skulle jag fortfarande vara tämligen ensam här i kammaren som motståndare
till transportförbudet. Den borgerliga opinionen mot densamma skulle väl i
varje fall icke vara till finnandes, om det inte låg till just på det sätt, som
jag här har sagt.

Ifrån början var det ju åtskilliga här i kammaren, som faktiskt förstodo
detta. Det måste rättvisligen erkännas, att det inte var hela kammaren, som
i början bortsåg från den verkliga politiska betydelsen av saken. Men i dag
är det säkerligen en betydande majoritet här i riksdagen, som skulle vilja
vara kvitt elen besvärliga transportförbudsförordningen, ty man börjar förstå,
att den har utvecklats till nästan en vattendelare i hela den svenska, politiska
diskussionen. Det är en vattendelare mellan tyskeri och demokrati, örn jag
så får uttrycka mig.

I sin politiska betydelse går transportförbudet långt utöver ramen av vad
som först var meningen, nämligen att det skulle vara en form av statliga repressalier
mot det kommunistiska partiet. Örn man sålunda i början ansåg,
att transportförbudet var ett tillbörligt straff för det kommunistiska partiet
i anledning av dess bristande välförhållande under det finsk-ryska kriget,
förstår man nu, att den innebörd, som transportförbudet har, är betydligt

126

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1943 e. m.

Äng. förlängt transport förbud för vissa periodiska skrifter. (Forts.)
större och att det faktiskt rör sig om en av den svenska politikens grundfrågor.
Krigstiden har givit oss många nya politiska slagord. Ett av dem är
»den svenska linjen».

Vad menar man med den svenska linjen? Ja, jag skall inte försöka tolka
vad dessa chauvinistiska pratmakare eller nationella gycklare och demagoger,
alla dessa bullrande tunnor i de fosterländska frasernas sabbatstid, mena
när de ta detta ord på tungan. Men jag vill försöka tolka vad de mena, som
man kan ta på allvar i en politisk diskussion. Det finns ju nämligen ärliga
fosterländska människor i detta ords goda betydelse inom det socialdemokratiska
partiet, inom folkpartiet, inom bondeförbundet och även, fastän kanske
i ringare grad, inom högerpartiet. Vad mena nu dessa med uttrycket den
svenska linjen? Jo, de mena, såvitt jag har förstått dem rätt, nationell sammanhållning
och en demokratisk välfärdspolitik ungefär av det snitt som vi
känna från tiden före kriget. De äro mot nazismen, de vilja framsteg och
framåtskridande i allmänhet. De äro också motståndare till kommunismen. De
vilja utveckling, men inte omstörtning. De vilja att de svenska grundlagarna
skola hållas i helgd, de vilja lagbunden frihet och de finna den borgerliga
demokratien, sådan den utvecklats i Sverige, vara en bra form för en folkstyrd
rättsstat. De oroas inte så synnerligen mycket av att det finns olika klasser
och klassintressen — dessa förhållanden anser man balanseras av de olika
partierna. Många anse i likhet med statsminister Hansson att riksdagen kan
vara en vågbrytare för de sociala motsättningarnas böljor och skapa det demokratiska
lugn, som gör samregerandet enligt nuvarande system till en politisk
normalitet för demokratien. Örn på grund av krig och krigsfara inskränkningar
måste göras i de medborgerliga friheterna vill man att endast sådana inskränkningar
skola göras, som äro nödtvungna, och de skola vara lika för alla
— som herr Branting redan har uttryckt det: man vill likhet inför lagen. Allas
likhet inför lagen, det är egentligen för denna demokratiska föreställningsvärld
ett kategoriskt imperativ — därmed står och faller i själva verket hela
den demokratiska föreställningsvärlden; allas likhet inför lagen är sålunda
där en hörnpelare.

Om jag med dessa formuleringar lyckats ge en bild av vad man menar
med den svenska livsformen, så vill jag fråga: Hur kan man i denna bild infoga
förordningen örn transportförbud? Den bryter faktiskt mot alla av mig
anförda karakteristika för svensk demokrati. Den passar inte in någonstans.
Jag erinrar mig en av de där officiella propagandaaffischerna, som vi blivit
så rikligt begåvade med under krigstiden, om spionen som är sysselsatt med
ett pussel och vars text lyder: Spionen lägger pussel! Behåll din bit! Affischen
är mycket verkningsfull. Det framgår på ett slående sätt hur man bereder
en spion svårigheter att få en korrekt bild av vad han vill veta genom att
man undanhåller honom en av bitarna i pusslet. Det finns emellertid ett annat
sätt att förstöra ett pussel, nämligen att bland alla dessa olika bitar, som sammanlagt
utgöra hela pusselbilden, slänga in en del bitar som inte höra dit.
Då blir pusslet också mycket svårt att sammanfoga. Det går i själva verket
inte alls förrän man kommit så långt att man kan rensa bort de falska bitarna.

Örn vi se på alla lagar och förordningar, som vi fått under kriget och som
förut ha funnits och som sammanlagt bilda den svenska demokratiens rättsgrundval,
så tänker jag att vi mycket väl kunna föreställa oss bilden av ett
pussel. Under kristiden har det emellertid kommit ganska många falska bitar
in i det, som kastats in mer eller mindre vårdslöst. Till dem hör transportförbudet.
Börjar man sammanfoga detta pussel, skall man nog komma underfund
med att de falska bitar, som justitieminister Westman under tämligen groteska

Onsdagen den 17 mars 1943 e. ni.

Nr 10.

127

Ang. förlängt transportförbud för vissa periodiska skrifter. (Forts.)
former tillyxat, inte gå att passa in i bilden, den svenska demokratiens bild.
Den måste rensaa bort, annars kan man inte sammanfoga bilden. Det blir ingenting.

Detta är också den allmänna meningen örn transportförbudet. Arbetarklassen
är emot det, man kan säga alldeles enhälligt. Den upplysta liberalismen
är också enhälligt emot transportförbudet. Bönderna skulle också allmänt
vara det, örn det inte vore så att det gällde tidningar — bönderna anse nämligen
att de stora tidningsdrakar, som komma ut i städerna, egentligen äro av ondo,
vilket jag inte säger som en kritik av böndernas kulturella instinkter — snarare
tvärtom — utan bara som en förklaring till att bönderna i allmänhet äro
tämligen kallsinniga när det gäller tryckfriheten.

Första lagutskottet har nu skrivit en motivering, som jag egentligen tycker
är ganska bra. Det är en motivering för — avslag på transportförbudet, som
visserligen av skäl, som ju till dels herr Schlyter redan angivit, inte utmynnar
i ett avslagsyrkande, utan i ett bifallsyrkande till propositionen. Herr Branting
har också karakteriserat det hela på ett så klart sätt, att jag inte längre
behöver uppehålla mig vid resultatet av utskottets behandling. Det är för alla
ganska klart att utskottet har underkänt transportförbudsförordningen. I parlamentariska
kretsar, som äro vana att läsa även krångligt formulerade satser,
råder nog ingen tvekan om vad utskottet i verkligheten menar: utskottet
har underkänt transportförbudsförordningen. Regeringen står där emellertid
■— jag kanske uttrycker mig vulgärt, men jag tycker faktiskt att regeringen
står där som Motvalls käring och visar ful uppsyn mot sitt demokratiska folk.
Och herr Westman kommer naturligtvis att få igenom sitt transportförbud,
det förstår jag. Skulle regeringen vara lyhörd för vad som rör sig i tiden,
skulle den emellertid nog höra, att framtidens människor börja att trampa
i svensk politik. Det kommer faktiskt fram nya tider och nya människor. Det
kommer kanske mycket snart. Och jag hoppas så mycket av framtidens människor
med nyare synpunkter, att de komma att transportförbjuda herr justitieminister
Westmans olika frihetsfientliga hugskott och hindra alla andra
bakåtsträvare att rasera de demokratiska friheter, som det svenska folket tillkämpat
sig.

Jag har den uppfattningen att transportförbudet i själva verket har blivit
en betydligt svårare stötesten för de borgerliga demokratiska partierna och för
socialdemokratiska partiet än vad det är för det kommunistiska partiet. Skulle
jag vara opportunist, som på kort sikt ville uppnå påtagliga fördelar, skulle
jag nästan kunna vara så cynisk att jag skulle önska att justitieminister Westman
hade framgång ännu något år med transportförbudet för att åstadkomma
ytterligare omak inom den borgerliga demokratien och det socialdemokratiska
partiet och ytterligare framgångar åt det kommunistiska partiet! Det kan hända
att herr Branting hade rätt i sin insinuation, örn jag får använda det uttrycket,
att måhända åtminstone en del av dem, som här kraftigast driva på för
att transportförbudet skall bestå, göra det utifrån så skickliga strategiska beräkningsgrunder
som att det kommunistiska partiet skall vinna terräng på det
socialdemokratiska partiets bekostnad. Jag håller verkligen inte för uteslutet
att även sådana krafter göra sig gällande i kampanjen för bibehållandet av
transportförbudet.

Emellertid vill jag inte ta ståndpunkt eller ens ge mig sken av att låta mig
påverkas av sådana synpunkter. Jag anser fortfarande, som jag gjort under
alla dessa tre år, att transportförbudet är en oformlighet. Det är, som jag har
sagt, omöjligt att passa in i den svenska demokratiens bild, det finns inte plats
för det. Det måste ut från hela det sammanhang, i vilket man pressat in
det, annars riskera de, som gärna vilja bevara detta sammanhang, att det

128

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1943 e. in.

Äng. förlängt transport förbud för vissa periodiska skrifter. (Forts.)
spränges just genom transportförbudet. De som vilja binda ris åt egen rygg
inom de demokratiska partierna rösta alltså i dag för transportförbudet, de
som inte vilja det rösta emot.

Herr talman! Det Ilar vid de olika tillfällen, då transportförbudet diskuterats
här i riksdagen, sagts så mycket att det snart inte finns några nya argument
att anföra — varken för eller emot, höll jag på att säga, men för transportförbudet
har det egentligen aldrig funnits några skäl. Emot transportförbudet
har nu anförts så många skäl, och dessa skäl ha vunnit så allmänt beaktande,
att man måste betrakta det som en parlamentarisk paradox, örn riksdagen
fortsätter att upprätthålla transportförbudsförordningen. I varje fall måste
det betraktas som en parlamentarisk paradox, örn regeringen efter en så påtaglig,
överväldigande vilja, som givit sig tillkänna i denna fråga, skulle tillämpa
transportförbudet på samma sätt som det har tillämpats hittills. Det skulle säkerligen
av många betraktas som en handling från regeringens sida, som vore
ganska direkt riktad mot riksdagen. Ty den formella möjlighet, som riksdagen
i dag kommer att ge regeringen att på sätt som hittills tillämpa transportförbudet,
den har utskottet reellt borrat i sank med sin motivering. Ett förlängande
av transportförbudet på sätt som hittills har skett är en regeringshandling
mot riksdagens mycket tydligt uttalade vilja. Och jag ber, herr talman, med
hänvisning icke minst till utskottets motivering, att få yrka bifall till herr
Bräntings reservation.

Herr Brandt: Herr talman! Herr Linderot har onekligen kåserat underhållande
på kvällskröken. Han har talat ganska bra. Hans avslutande ord tycker
jag voro riktiga, men jag är inte säker på att det var så klokt av just honom
att säga att om regeringen tar hänsyn till riksdagens uttalade vilja, så kommer
transportförbudet att försvinna. Herr Bräntings ord örn att utskottsbetänkandet
faktiskt är en sensation är också riktigt. Det är verkligen ganska sensationellt,
detta uttalande. Herr Linderot karakteriserade det så att motiveringen
i själva verket talar för avslag, ehuruväl den står som motivering för bifall.
Däremot tycker jag inte om, det måste jag säga herr Linderot, att just han så
mycket talar om »sådant som passar illa in i den svenska demokratiens bild».
Att transportförbudet gör det är sant, lika sant som att två gånger två är fyra,
även örn djävulen säger det. Men den svenska kommunistiska pressens uppträdande
under det finska vinterkriget passar ännu sämre in i den demokratiska
svenska bilden. Jag kallar dess uppträdande för ren provokation, och örn regeringen
och riksdagen den gången skapade denna otympliga transportförbudslag,
så har kommunistpressen sig själv att skylla för den saken.

Det hindrar emellertid inte att lagen aldrig borde ha kommit till. Det var
ett felsteg, som då begicks, och det felsteget skulle man naturligtvis ha rättat
till. För egen del anser jag mig ha rätt att säga detta, ty jag motionerade örn
avslag, då propositionen i ärendet en gång framfördes, och förra året hade
jag också reserverat mig för avslag i utskottet. Att jag inte gjort det i år, ehuruväl
herr Branting gjort det, beror därpå att jag anser att utskottsbetänkandet
genom den motivering det fått faktiskt är ett kraftigare avslag än ett rent
avslagsyrkande. Jag anser mig nämligen kunna uttala den misstanken, att regeringen
lättare skulle kunna fördraga trycket av en även rätt stark minoritet
för avslag, örn den visserligen svaga majoriteten tillstyrkte bifall till propositionen
utan någon motivering, än den situation som nu framkommit. Det är
därför 6om jag har skilt mig från herr Branting, och jag ämnar i denna sak
framhärda därmed intill änden, ty utskottet har på detta sätt blivit enhälligt
— herr Branting tillhör ju i realiteten också majoriteten.

Det enda som plågar mig är naturligtvis att den allra sista satsen före kläm -

Onsdagen den 17 mars 1943 e. m.

Nr 10.

129

Äng. förlängt transportförbud för vissa periodiska skrifter. (Forts.)
men i utskottsutlåtandet kommit med. När man bestämt har sagt ifrån att det
är orimligt att på samma sätt som hittills skett förlänga transportförbudet,
när man har underkänt det och klart ogillat det, då kan det inte vara riktigt
att förklara, att regeringen bör ta hänsyn till det sagda — men först nästa år.
Vi hade visserligen inte på annat sätt kunnat få ett enhälligt utskott, men vi
hade likväl kunnat vinna majoritet för ett uttalande, där denna sista punkt varit
utmönstrad. Därigenom hade, örn jag så får uttrycka saken, direktiven för
regeringen blivit bindande redan nu. Örn vi hade kunnat åstadkomma någonting
sådant, hade ställningen varit ännu starkare.

Jag har känt det såsom en samvetssak, eftersom jag varit med alla år vid behandlingen
av denna fråga, att deklarera min ståndpunkt fullt öppet. Avslag
vöre här det riktiga, men ett sådant yrkande kunde aldrig samla utskottet.
Med den motivering som utskottet anfört —- jag talar nu helt frankt — vilja
vi öva press på regeringen. Redan i år, när frågan snart kommer före örn förlängning
av transportförbuden, bör regeringen, örn den respekterar riksdagens
eller i varje fall utskottets verkliga uppfattning, underlåta att förlänga
dessa förbud. Den sista punkten i utskottsutlåtandet kommer då att hänga i
luften — och det bör den göra.

Herr talman! Sedan jag klargjort denna min ståndpunkt, kan jag med bästa
samvete yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Ström, Fredrik: Herr talman! Jag tror inte att jag sedan år 1916
har upplevt ett utskottsutlåtande, som varit så fullständigt nedgörande i sak
av en regeringsproposition, som första lagutskottets nu föreliggande utlåtande.
Och kan en regering smälta en sådan motivering, då kan den nästan smälta
vad som helst —- då finns det överhuvud taget ingen kritik som den inte skulle
kunna acceptera. Och ändock är det så, att lagutskottet har rätt i sin skarpa
dom. Denna riktiga analys och denna genomträngande och juridiskt skarpa
dom är även i samklang med våra grundlagars uppenbara innebörd och uppenbara
inställning till sådana lagmissfoster, som det som i detta fall under åtskilliga
år varit av riksdagen undfallandevis accepterat.

Man kan förstå att denna lag antogs vid den tidpunkt, då den föreslogs, av
de skäl som flera talare här redan berört. Men man kan inte fatta, att denna lag år
efter år fått äga bestånd, sedan den visat sig vara av ingen effekt, ja, till och
med av motsatt effekt än den åsyftade, och sedan den i tillämpningen visat
sig vara sådan, att den på det djupaste måste såra själva kvintessensen i våra
grundlagar. Det är ju därför delvis med en viss tacksamhet jag möter utskottsbetänkandet,
trots att det går ut på ett bifall till propositionen. Det är genom
sin mördande motivering av den natur, att jag inte kan finna hur regeringen
ånyo skall kunna bekräfta denna lag. Jag finner det dock vara mycket olyckligt
att lagutskottet har ifrågasatt, att denna lag skulle äga bestånd ännu ett
år, och att man, såvitt jag förstått första lagutskottet rätt, skulle vilja förvänta
att regeringen komme med ett nytt förslag, visserligen inte i samma
stil, men ändock syftande till något som motsvarar vad som menades med
denna lag. Det synes mig att den erfarenhet vi vunnit av lagens verkningar
borde vara av sådan natur, att vi icke fortsatte på den inslagna vägen. Det
är framför allt därför att denna lag, liksom andra liknande lagar, inte är
så skriven och inte kan, tillämpas så, att den inger folket känslan av att full
rättvisa skipas, att den överhuvud taget är olycklig och befordrar i stället
för försvagar yttcrlighetspartiernas ställning och växt i mycket hög grad.

Det vore djupt olyckligt om det skulle vara så, att den enda förklaringsgrunden
till att denna lag alltjämt föres ut i livet vore av utrikespolitisk na Första

kammarens protokoll 19JfS. Nr ](). 9

130

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1943 e. m.

Äng. förlängt transportförbud för vissa periodiska skrifter. (Forts.)
tur. Det är dubbelt beklagligt, om vårt folk genom ett sådant antagande kunde
bibringas den uppfattningen, att utrikespolitiska hänsyn, som strede mot
vår rättsuppfattning, kunde av opportunistiska skäl tvinga sig igenom. Därför
finner jag det vara djupt olyckligt, örn denna lag i fortsättningen överhuvud
taget skulle föras ut i livet, och jag kan under nuvarande förhållanden
icke biträda utskottets förslag, trots dess motivering. Jag måste för min del,
herr talman, biträda herr Bräntings hemställan.

Herr Petersson, Kuut: Herr talman! Det är några saker som jag gärna
ville ha sagda innan denna författning för alltid försvinner från kammarens
bord, vilket jag hoppas att den nu kommer att göra.

. Det är ett märkligt sakförhållande att under debatten inte sagts ett enda ord
till försvar för transportförbudet. Såvitt jag förstår, har man på regeringens
sida nu helt enkelt givit upp försvaret. Ur den synpunkten är läget för mitt
vidkommande helt och hållet tillfredsställande.

Ur en annan synpunkt förefaller det mig som om sakläget vore mindre tillfredsställande.
Jag tänker då på den konstitutionella sidan av Baken. Utskottets
ärade ordförande har varit inne på detta spörsmål som allra hastigast.
Såvitt jag förstod honom rätt, betraktade han diskussionen i det avseendet
såsom avslutad i och med att riksdagen vid upprepade tillfällen dock givit
sitt bifall till förordningen. Jag kan emellertid inte se saken riktigt på det
sättet, och jag skulle, gärna vilja föra diskussionen ett stycke längre.

Jag går alltså ut ifrån, att författningen icke kan bringas i överepsstämmelse
med grundlagen. Såvitt jag förstår, framgick detta mycket tydligt redan
av den motivering, som förebragtes i 1940 års proposition, där det uttryckligen
utsädes, att avsikten med författningen vore att stävja vissa uppenbara
missbruk av tryckfriheten. Nu veta vi ju alla att det skall gå till på sätt som
i tryckfrihetsförordningen bestämmes. Det skall alltså ske genom åtal inför
laga domstol och under åberopande av tydlig lag. Man kan alltså för sådant
ändamål icke använda administrativa författningar. Men det är precis vad som
i detta fall skett. Något allvarligt försök att bringa transportförbudet i överensstämmelse
med grundlagen har mig veterligen sedermera icke gjorts.

Som de ärade ledamöterna torde ha uppmärksammat, är det här fråga om
en förordning, som är utfärdad i Kungl. Maj:ts namn, fastän med riksdagens
godkännande. Innebörden av förordningen är, att Kungl. Maj:t ger sig själv
fullmakt att under vissa förhållanden vidtaga de och de åtgärderna. I vanliga
fall bör .rimligtvis en sådan fullmakt meddelas i form av en lag, men
detta har nu inte skett. Örn det hade skett, hade redan från början anordningens
grundlagsvidrighet blivit i vederbörlig ordning konstaterad i och med
att lagen remitterats till lagrådet. Att man icke valde denna väg, ger tydligt
vid handen, att man från början hade på känn att man kommit på sidan
örn grundlagen.

Nu menar man tydligen, att eftersom riksdagen ändå givit sitt bifall, är det
ingenting att göra åt saken — det finns ju ingen instans, som är överordnad
Kungl. Majit och riksdagen. Jag tycker inte att detta resonemang är riktigt
tillfredsställande. Det skulle ju innebära, att någonting som i sig självt är
olag blir lag bara därigenom att man därför kan mobilisera en majoritet i riksdagen.

^Vad som inträffat förefaller mig vara, att riksdagen upphört att fungera
såsom högsta grundlagsvårdande instans. Det är naturligtvis ett betydelsefullt
sakförhållande, som man har all anledning att uppmärksamma.

Men därmed är inte sagt, att de övriga kontrollmedel, som angivas i författningen,
också upphört att fungera. Det finns andra garantier mot makt -

Onsdagen den 17 mars 1943 e. ni.

Nr 10.

131

Ang. förlängt träns port förbud för vissa periodiska skrifter. (Forts.)
missbruk, som kanske inte ba varit så mycket uppmärksammade men som
ändock finnas kvar som latenta tillgångar. Vid sidan örn den parlamentariska
kontrollen ha vi även en princip, som otvivelaktigt är införlivad med
vår regeringsform, fastän den rätt sällan kommit till bruk — jag tänker på
den befogenhet att pröva den rättsliga giltigheten av utfärdade författningar,
som otvivelaktigt tillkommer våra domstolar. Inom juristkretsar är det, tror
jag, en ganska allmän uppfattning, att denna rätt existerar. Det enda man
där tvistar örn är vilken omfattning den har. Det förefaller mig som om denna
princip nu håller på att bryta igenom, och jag kan inte undgå att ställa
detta sakförhållande i samband med vad jag nyss nämnde, nämligen att riksdagen
upphört att fungera såsom den i egentlig mening grundlagsvårdande
inrättningen.

Som framhållits i en artikel i senaste häftet av Förvaltningsrättslig Tidskrift,
finns det från senare år ett prejudikat i ämnet, som förefaller vara
av en viss betydelse och som jag i detta sammanhang skulle vilja föra på tal.
Det utvisar, att högsta domstolen tillerkänner sig själv och tillerkänner övriga
domstolar rätt att pröva lagligheten av administrativa författningar, och
detta alldeles oavsett om de utfärdats av Kungl. Majit på egen hand eller av
Kungl. Majit med riksdagens bifall.

Det synes mig, herr talman, som örn en erinran örn detta sakförhållande
vore på sin plats, innan riksdagen nu går att för fjärde gången sanktionera
den enligt min mening föga grundlagsenliga anordning, som transportförbudet
innebär.

Herr Branting: Herr talman! År 1941 var jag för min del i denna fråga
så optimistisk, att jag inbillade mig, att ett kritiskt uttalande i lagutskottets
motivering skulle få den effekten, att förordningen icke vidare förlängdes.
Därför var jag alltså det året, efter åtskillig tvekan, med på ett tillstyrkande
av förordningens förlängning, dock försett med en kritisk motivering, alldeles
som i år. Men från regeringens sida tog man inte något intryck av denna
klandrande motivering; förordningen har ju sedan dess oavbrutet förlängts.

Det är därför, herr talman, som jag i år ansett det nödvändigt att direkt
ställa ett avslagsyrkande. Ett avslag vore, såvitt jag förstår, ett språk från
riksdagens sida, som icke skulle kunna missförstås.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit, propositioner, först på bifall till samt
vidare på avslag å vad utskottet i det under behandling varande utlåtandet
hemställt; och förklarades den förra propositionen, som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av första lagutskottets utlåtande nr 16, i anledning
av väckt motion angående fastställande av existensminimum enligt lagen
om införsel i avlöning, pension eller livränta, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 12, i anledning av dels Lagförslag on
Kungl. Majits proposition med förslag till lag örn vapenfria värnpliktiga, *raPe"/ir*f»
m. m , dels ock i iimnet väckta motioner. varaktiga

Genom en den 22 januari 1943 dagtecknad proposition, nr 18, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Majit
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till lag örn

132

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1943 e. m.

Lagförslag om vapenfria värnpliktiga m. m. (Forts.)
vapenfria värnpliktiga, lag örn straff för förbrytelser i tjänsten av vissa
vapenfria värnpliktiga samt förordning angående ändrad lydelse av 20 § 1
och 2 mom. krigsfamiljebidragsförordningen den 30 juni 1942 (nr 521).

I Kungl. Maj:ts förslag till lag om vapenfria värnpliktiga voro 4 och 5 §§
så lydande:

4 §.

Tillstånd till fullgörande av vapenfri tjänst, så ock beslut örn den tjänstgöring,
till vilken den vapenfrie värnpliktige skall uttagas, meddelas av Konungen.

5 §.

Tillstånd och beslut, som i 4 § avses, må av Konungen återkallas eller
ändras.

I ett av 1941 års utredning angående samvetsömma värnpliktiga avgivet
betänkande, som legat till grund för nu ifrågavarande kungl, proposition, hade
för nämnda paragrafer föreslagits följande avfattning:

4 §.

Tillstånd till fullgörande av värnpliktstjänstgöring i den ordning, varom
i denna lag stadgas, meddelas av Konungen, så ock beslut örn den tjänstgöring
enligt 2 §, till vilken den värnpliktige skall uttagas. Dessförinnan skall
yttrande i ärendet inhämtas från ett av Konungen för ändamålet utsett råd,
bestående av för bedömande av ifrågavarande ärenden lämpade personer till
det antal Konungen bestämmer.

5 §.

Tillstånd och beslut, som i 4 § avses, må av Konungen återkallas eller
ändras sedan yttrande i ärendet inhämtats från det i samma lagrum omförmälda
rådet.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft följande
i anledning av densamma inom riksdagen väckta motioner, nämligen

inom första kammaren:

nr 200, av herr Björck m. fl.,

nr 201, av herrar Lindblom och Svedberg, samt

nr 202, av herr Brandt, ävensom

inom andra kammaren:

nr 292, av herr Gustafsson i Bogla m. fl.,

nr 293, av herr Edberg,

nr 294, av herr Mosesson m. fl., samt

nr 295, av herr Hallén m. fl.

I motionen II: 293 och de likalydande motionerna I: 202 och II: 295 hade
yrkats, att 4 och 5 §§ i lagen örn vapenfria värnpliktiga måtte i fråga örn det
ifrågasatta rådet erhålla den lydelse de sakkunniga föreslagit.

I de likalydande motionerna I: 201 och II: 294 hade utan direkt yrkande
ifrågasatts lämpligheten av den ändring de sakkunnigas förslag undergått i
förevarande avseende.

Utskottet hade i det nu förevarande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

Onsdagen den 17 mars 1943 e. m.

Nr 10.

133

Lagförslag om vapenfria värnpliktiga m. m. (Forts.)

A. att riksdagen, nied förklarande att riksdagen funnit viss ändring böra
vidtagas i det genom propositionen framlagda förslaget till lag om vapenfria
värnpliktiga, måtte för sin del antaga under punkten infört förslag till lag
örn vapenfria värnpliktiga;

B. att riksdagen måtte antaga Kungl. Haj :ts i propositionen framlagda
förslag till

1) lag om straff för förbrytelser i tjänsten av vissa vapenfria värnpliktiga;

2) förordning angående ändrad lydelse av 20 § 1 och 2 mom. krigsfamiljebidragsförordningen
den 30 juni 1942 (nr 521);

C. att motionerna I: 200—I: 202 samt II: 292—II: 295, i den mån de icke
kunna anses besvarade genom vad utskottet under A. och B. hemställt, icke
måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

I utskottets förslag till lag örn vapenfria värnpliktiga hade 4 och 5 §§ erhållit
den lydelse, Kungl. Majit föreslagit.

Beträffande nämnda paragrafer hade reservation anmälts av herrar Norman,
Forslund och Holmbäck, fröken Hesselgren samt herrar Jansson i Hällefors
och Andersson i Eskilstuna, vilka på anförda skäl hemställt, att 4 och
5 §§ i lagen örn vapenfria värnpliktiga måtte erhålla följande lydelse:

4 §.

Tillstånd till fullgörande av vapenfri tjänst, så ock beslut örn den tjänstgöring,
till vilken den vapenfrie värnpliktige skall uttagas, meddelas av* Konungen.
Dessförinnan skall yttrande i ärendet inhämtas från ett av Konungen
för ändamålet utsett råd, bestående av för bedömande av ifrågavarande ärenden
lämpade personer till det antal Konungen bestämmer.

5 §.

Tillstånd och beslut, som i 4 § avses, må av Konungen återkallas eller ändras
sedan yttrande i ärendet inhämtats från det i samma lagrum omförmälda
rådet.

Angående sättet för utlåtandets föredragning yttrade

Herr Norman: Herr talman! I avseende å föredragningen av andra lagutskottets
utlåtande nr 12 får jag hemställa,

att detsamma må företagas till avgörande punktvis;

att punkten A behandlas på det sätt, att först föredrages det av utskottet
framställda lagförslaget paragrafvis, med slutbestämmelser, ingress och rubrik
sist, varefter utskottets hemställan föredrages;

att punkten B företages till avgörande sålunda, att först föredragas vart
för sig de av utskottet tillstyrkta, med 1) och 2) betecknade författningsförslagen,
det första paragrafvis, med slutbestämmelser, ingress och rubrik sist,
varefter och sedan båda författningsförslagen blivit genomgångna, utskottets
hemställan föredrages;

att vid behandlingen av den paragraf, varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta utlåtandet i dess helhet; samt

att författningstext ej må behöva uppläsas i vidare mån, än sådant av någon
kammarens ledamot begäres.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

134

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1943 e. m.

Lagförslag om vapenfria värnpliktiga m. m. (Forts.)

Punkten A.

Det av utskottet framställda lagförslaget.

1 §.

Denna paragraf lydde:

Värnpliktig, för vilken bruk av vapen mot annan skulle medföra djup samvetsnöd,
må såsom vapenfri värnpliktig fullgöra värnpliktstjänstgöring i enlighet
med vad nedan stadgas (vapenfri tjänst).

Herr Lindblom: Herr talman! Så som denna lag nu fått sin utformning,
är det mycket förklarligt, att det kan råda delade meningar örn vissa detaljer
i densamma. Men det är glädjande att kunna konstatera, att det i själva huvudfrågan
icke längre synes vara några delade meningar. Åtminstone ha icke
sådana framträtt vare sig i motioner eller reservationer. Om man nu därav
vågar dra den slutsatsen, att vi alla äro eniga örn, att en lag av denna art
skall finnas,_ ville jag tolka detta som ett bevis på demokratisk mognad.

Men om vi äro eniga i princip och sålunda här i dag icke behöva tvista örn
lagens berättigande, bör det vara oss så mycket mera angeläget att den
får en sådan utformning att minsta möjliga komplikationer må uppstå. Jagvet
mycket val, att detta inte är så lätt, ty det skall villigt erkännas att det
finns vapenfria värnpliktiga, som icke äro Guds bästa barn, men dess bättre
vågar jag påstå, att denna kategori är synnerligen liten. Den ojämförligt
största delen av de vapenfria utgöres av samvetsgranna och lojala medborgare,
vilkå helt visst komma att göra sitt yttersta för att inte ställa några svårigheter,
örn lagen bara tillämpas pa ett sådant sätt som står i överensstämmelse
med andemeningen i densamma. Som ett bevis för detta påstående må anföras
det förhållandet, att när lagändringen av 1940 genomfördes, vilken upptog
möjlighet att placera de s. k. civilarbetarna i civilt arbete inom försvarsväsendet,
icke mindre än omkring 7,000 godtagit ett sådant arbete medan blott
cirka 500 vidhållit sin begäran örn arbete utanför försvarsväsendet. Detta,
menar Jag, vittnar örn en god vilja. Jag vet, att det för somliga har betytt
icke så liten självövervinnelse, men man har velat till det yttersta försöka
att icke ställa några svårigheter i en brydsam tid.

Innan jag nu går in på en del detaljer i utskottets utlåtande, vill jag också
ge uttryck för min tillfredsställelse över dels den tjänstgöring, som nu förutsättes
i lagen, och dels att lagen skall tillämpas vid ett eventuellt krig. I båda
dessa avseenden anser jag, att lagen utgör en förbättring jämförd med den
förut gällande. Jag kan inte heller underlåta att med tillfredsställelse notera,
att man nu äntligen kommit fram till viss likhet mellan här ifrågavarande
värnpliktiga och övriga sådana i fråga örn de ekonomiska förmånerna. Jag har
som bekant tidigare talat för denna sak, men fick. då intet medhåll. Det är
därför förklarligt, örn jag med glädje hälsar denna enligt min mening rättvisa
förändring.

Jag vill i fortsättningen göra några erinringar till vissa punkter i utlåtandet,
och jag tar då allra först upp frågan örn det medgivande, som nu här
har lämnats i och med denna lag, skall vara reservationslöst eller ej. Det är
åtskilliga _ motionärer i båda kamrarna, vilka på den punkten ha ansett, att
det medgivande, som nu är i fråga, borde vara reservationslöst, såvida de
personer det gäller reservationslöst fullgjort sina skyldigheter. Nu har emellertid
utskottet icke ansett sig kunna på den punkten göra något uttalande
utan har ställt sig på samma ståndpunkt som departementschefen. Den passus,

Onsdagen den 17 mars 1943 e. m.

Nr 10.

135

Lagförslag orri vapenfria värnpliktiga m. m. (Forts.)
där departementschefen liksom förutsätter, jag vore färdig att säga hotar
med, att därest det skulle bli i en mycket stor omfattning som samvetsskäl
åberopades av sådana, som vägra bruka vapen, skulle frågan tas under förnyad
omprövning, är onekligen en skönhetsfläck på detta förslag. Jag skall
emellertid icke gå in på den punkten utförligare, jag vill bara säga, att jag
tycker att det hade varit onödigt att denna skönhetsfläck skulle vidhäfta förslaget,
då det ju alltid finns möjlighet för regeringen att vid vilken tid som
helst komma med de förslag och ändringsyrkanden, som den finner vara av
behovet påkallade.

Den betydligt viktigare punkten gäller frågan örn villkoren för befrielsen,
och den punkten har ju som bekant undergått en väsentlig ändring i det nya
förslaget.

Själva begreppsbestämningen av de samvetsskäl, som dessa värnpliktiga
skola ha för att erhålla denna befrielse, har fått en ändrad form, så tillvida
att, i stället för enligt det tidigare uttrycket de skulle hysa »allvarliga samvetsbetänkligheter
mot värnpliktstjänstgöring», det för dem nu skulle medföra
»djup samvetsnöd» att bruka vapen mot annan. Jag är tveksam, huruvida
denna beskrivning i själva verket gör saken lättare, då det gäller att bedöma
dessa värnpliktigas ståndpunkt.

Utskottet säger emellertid, och jag delar utskottets uppfattning på den punkten,
att det inte kan vara riktigt, att de personer,^ som vilja med vapen »främja
sina egna, sin grupps eller sin sekts mål», skola få räknas in bland dessa vapenfria
värnpliktiga. Det är nu icke heller på dessa som vi ha tagit sikte i motionerna
utan på det fall, då man i ett visst nödläge skulle kunna använda
vapen. Utskottet gör också det erkännandet att det kan uppstå tvekan, huruvida
det kan vara tillräckligt klart med den bestämning, som. här har givits.
»Enligt utskottets mening», säger utskottet, »kan det emellertid knappast befaras,
att lagrummet i tillämpningen kommer att givas en sådan tolkning, att
från lagens tillämpningsområde principiellt uteslutes den som i ett dylikt nödläge
skulle känna sig nödgad att gripa till vapen.» Ja, jag tror attoni utskottets
förmodan på denna punkt blir verklighet, så är. det inte någon ^större
risk med denna ändring, och örn det bara finns god vilja, skall det också vara
möjligt att rätt tillämpa denna lag.

Vad sedan förslaget örn tjänstgöringstidens längd beträffar, har jag ingenting
att erinra emot detsamma i vad det gäller första tjänstgöringen, ehuru
jag tycker att det kunde lia räckt med 120 dagars förlängning nu liksom tidigare
i enlighet med vad de sakkunniga ha föreslagit. Jag vill också för kammaren
omnämna, att det från dessa vapenfria har meddelats, att de för sin
del anse sig kunna godtaga den förlängning av den första tjänstgöringen, som
här är föreslagen. De äro själva angelägna om att det i detta avseende skall
vara en så stark spärr som möjligt för att icke simulation skall förekomma.
Men däremot måste jag säga, att jag hyser starka betänkligheter emot bestämmelsen
att det, skall vara en tredjedel längre tjänstgöring vid värjo inkallelse.
Detta är enligt min mening en mycket allvarlig fråga, icke minst därför att
bestämmelsen örn den förlängda tjänstgöringen vid varje inkallelse kommer
att följa dessa värnpliktiga icke såsom ett skydd mot simulation utan såsom
ett straff, såsom en kriminalisering genom hela livet. Och det värsta är, at.t det
blir icke blott en kriminalisering av dem själva utan också på sätt och. vis av
de familjer, som de äro förbundna med. I denna första tjänstgöring är ju i regel
den värnpliktige ensam, och någon månad mer eller mindre kanske da
inte betyder så mycket. Men saken ställer sig helt annorlunda, då det blir
fråga om att han skall tjänstgöra under så pass mycket förlängd tid vid varje

136

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1943 e. m.

Lagförslag om vapenfria värnpliktiga m. m. (Forts.)
inkallelse sedan han bilda! familj och kanske Ilar viktiga samhällsuppgifter
i livet. Det är på den punkten sorn måhända de allvarligaste invändningarna
kunna göras.

Utskottet har i någon mån missuppfattat motionärernas ståndpunkt, när det
talar om, att en viss kategori värnpliktiga, nämligen de äldre värnpliktiga, som
ha fullgjort fredstjänstgöring i vanlig ordning, vid inkallelse till beredskapstjänst
mäste få förlängd tjänstgöring, På den punkten äro vi fullkomligt ense,
det finns ingen avvikelse där: har en person tjänstgjort i vanlig ordning i första
tjänstgöring men sedan övergår till vapenfri värnpliktig, bör lian enligt min
och motionärernas mening också vid sådant förhållande få en längre tjänstgöring.
Men han bör icke få denna, sedan han genom en längre fredstjänstgöring
har ådagalagt, att lian icke är simulant.

Beträffande tjänstgöringens art kan det befaras att det kan uppstå vissa
förvecklingar. Jag nämnde nyss att jag är mycket tillfredsställd över den
huvudtjänstgöring, som nu liragasättes i och med detta förslag, nämligen i sjukvårdstjänst
och brandtjänst. Det är uppenbart, att det för dessa vapenfria måste
vara värdefullt att få utföra ett arbete, som verkligen är av betydelse för samhället
såväl i krig som i fred, men det iir också bekant att det finns olika
schatteringar bland den grupp det här gäller. Vi lia ju nu senast, kail man
säga, haft tre olika grupper: vapenvägrare, som tjänstgjort med uniform utan
vapen, civilai betare, som tjänstgjort inom försvarsväsendet, och civilarbetare.
sorn tjänstgjort utanför försvarsväsendet. Hur kommer det att ställa sig, då
dessa föreläggas en viss tjänstgöring? Ja, om utskottets utlåtande i den delen
får vara normgivande för tillämpningsbestämmelserna, tror jag icke att riksdagen
behöver hysa några farhågor därvidlag, och jag understryker här vad
utskottet sagt å sid. 22: »De i förslaget för de vapenfria avsedda arbetsuppgifterna
synas lämna goda möjligheter till hänsynstagande till variationer i
samvetsbetänkligheternas art.» Örn detta praktiseras i tillämpningen, är jag
viss örn att riksdagen icke skall behöva känna sig ledsen över detta lagförslag i
det kommande, meri jag mäste med ett visst vemod säga, att erfarenheten i det
gangna har givit vid handen, att man nog kan tveka, huruvida detta hänsynstagande
kommer att finna tillämpning i praktiken. Gör det det, är det givetvis
sa mycket bättre.

När det gäller sättet för prövningen av samvetsbetänkligheterna, är det
uppenbart, att. man därvidlag bör vidta de mest noggranna åtgärder som det
kan vara möjligt att vidtaga. Det kan nämligen inte vara något intresse för
någondera parten, att denna utväg skall användas av personer, som därtill icke
äro berättigade.

Jag skall nu icke gå in på alla dessa detaljer örn vilka personer, som skola
pröva de sökandes handlingar o. s. v., o. s. v., och de intyg, som skola fordras,
samt de uttalanden, som lia gjorts av länsstyrelsen i Jönköping m. fl. Fastän
det.är åtskilligt där, som skulle kunna ge anledning till reflexion, skall jag inte
ga in pa det.

V1„11 beträffande denna, punkt endast säga, att det råd, om vars inrättande
förslag framförts i reservationen, är av allra största betydelse, och jag kan
inte lörsta, varför man pa elen punkten ställt sig tveksam inom regeringen.

De sakkunniga hade föreslagit att ett sådant råd skulle tillsättas, och jag
ar alldeles övertygad örn att, därest ett sådant råd tillsattes, många av''de
komplikationer skulle kunna lösas, som eljest icke komma att lösas, utan personerna
i fråga i stället komma att föras till fängelse. Och det är ju detta, att
vi skulle nödgas kasta hundratals unga män i fängelse, som har upprört oss
litet var, alldeles oavsett vilken ståndpunkt vi ha intagit i försvarsfrågan
överhuvud taget. Det har förut i dag här talats mycket kraftigt emot att ett

Onsdagen den 17 mars 1943 e. m.

Nr 10.

137

Lagförslag om vapenfria värnpliktiga m. m. (Forts.)
tjugutal utlänningar lia kastats i fängelse på skäl som man Ilar varit något
tveksam inför. Men vad skall man då säga örn att sedan 1940 icke mindre än
206 personer lia suttit i fängelse på skäl som helt visst också i många fall ha
varit rätt tvivelaktiga. Det är min bestämda uppfattning, att riksdagen gjorde
klokt i att nu besluta inrättandet av detta råd för att undvika dylika komplikationer.
Departementschefen och med honom även utskottets majoritet ha
sagt, att inrättandet av detta råd för närvarande icke skulle vara nödvändigt.
Ja, jag vore nästan färdig att vända på saken och säga, att det för närvarande
vore nödvändigt med detta råd, men jag är inte alldeles övertygad örn att det
skulle vara lika nödvändigt att inrätta det, när vi äntligen en gång, som vi
hoppas, komma in i fredliga förhållanden.

Det är en fråga i detta sammanhang, som jag står mycket tveksam inför,
och det är frågan örn arbetsläger. Det heter i propositionen att de personer, som
tillföras dessa läger, icke längre äro att anse såsom vapenfria, d. v. s. att
denna lag örn vapenfria värnpliktiga icke längre skall tillämpas på dem.
Men då frågar man sig, hur nian skall bedöma denna tjänstgöring, och hur
lång tid de skola tjänstgöra. Jag har inte kunnat utläsa någon riktigt klar bestämmelse
därom. Örn denna lag icke skall tillämpas på dem, vilken lag
skall då tillämpas? Allmänna värnpliktslagen? Men den allmänna värnpliktslagen
är ju av annan typ. Vidare uppställer sig då också frågan, vilka former
nian skall följa för att komma fram till en fällande dom. Skall det vara nödvändigt,
att dessa män skola gå via fängelset till arbetslägret? I de fall, där
Kungl. Maj :t direkt avslår en begäran örn fullgörande av annan än den anvisade
tjänstgöringen, kommer det naturligtvis icke att ifrågasättas, det förstår jag,
utan då avföres vederbörande direkt till arbetslägret, men i de andra fallen
vill det synas som örn det skulle vara naturligt att gå via fängelset till detta
arbetsläger. Enligt min mening är därför punkten örn dessa arbetsläger något
dunkel.

Jag ber örn ursäkt att jag tar ganska lång tid i anspråk, men jag måste också
säga några ord om straffbestämmelserna. På den punkten bär t. o. m. lagrådet
varit något tveksamt, och man kan ifrågasätta, om det är lyckligt att
skärpa straffbestämmelserna såsom här har föreslagits. Jag är icke heller
riktigt övertygad örn att utskottets uppfattning fått ett klart uttryck å sid.
31, där det heter:

»I anledning av den i vissa motioner yppade farhågan, att straffbuden kunde
få icke önskade konsekvenser i fall av vägran att ikläda sig uniform, vill
utskottet erinra, att den särskilda strafflagen för vapenfria överhuvud taget
icke blir tillämplig å sådana värnpliktiga, sorn äro skyldiga att bära militär
uniform.»

Det är något dunkelt i detta, ty man förutsätter ju i denna lag, att vederbörande
skall bära uniform men att regementschefen skall ha möjlighet att
medgiva befrielse från uniformsskyldigheten och lämna tillstånd att bära civila
kläder. Icke bli viii de personer, som enligt denna lag blivit vapenfria
värnpliktiga men godkänt tjänstgöring i uniform, överförda under någon annan
strafflagsbestämmelse än den som finnes i denna lag bara av den anledning
att de bära uniform? De liro ju i alla fall vapenfria. Det förefaller mig
som örn denna punkt vore något oklar, eller också har jag inte fullt förstått
dess innebörd. Ty vi få ju komma ihåg, att ehuru man enligt lagen nu utgår
från att det endast skall finnas en kategori vapenfria värnpliktiga, måste det
i verkligheten bli på det sättet att vissa personer nu liksom tillförne komma
att kunna finna sig i tjänstgöring i uniform utan vapen, och det är ju självklart,
att de skola få göra det — det finns ingen anledning att hindra dero
att, göra det — men det är också klart, att det måste finnas åtskilliga perso -

138

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1943 e. in.

Lagförslag örn vapenfria värnpliktiga m. rn. (Forts.)
ner, som komma att tjänstgöra även i fortsättningen som civila, och lagen förutsätter
också att så skall ske, eftersom man har givit ett medgivande i propositionen
örn att ett meddelande skall utgå till regementscheferna att sådana
värnpliktiga, därest tjänstgöringen icke lägger hinder i vägen därför, skola få
fullgöra sin tjänstgöring civilt. Det kan hända att utskottets ordförande på
denna punkt kan lämna någon slutgiltig förklaring.

Jag vill ännu en gång säga detsamma som jag sade 1940: ehuru lagen är
skärpt och man överhuvud taget kan göra vissa erinringar och kanske hysa
vissa allvarliga betänkligheter emot den, har jag den uppfattningen att det
ändå med god vilja från vederbörandes sida skulle kunna gå att också genom
denna lag föra denna sak igenom utan synnerligen svåra komplikationer, och
jag kan i det stycket få vittna örn att jag känner till befälhavare inom det
militära, som sköta denna sak så utomordentligt skickligt att några som helst
svårigheter Järneke Ira förekommit, medan åter andra militära befälhavare ha
haft stora svårigheter, naturligtvis beroende på att handlaget vid själva tilllämpningen
har varit något annorlunda i de olika fallen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen
i vad den avser paragraferna 4 och 5.

Herr Brandt: Herr talman! Jag beklagar att tiden är så långt framskriden,
att debatten måste föras i trötthetens tecken, ty denna fråga är i en viss
mening en bland de allra viktigaste frågor som riksdagen kan få att behandla,
oändligt mycket viktigare än frågan örn transportförbudet.

Varje gång denna fråga kommer fram måste man stanna vid den. Jag vet
mycket väl, att alla de synpunkter, som nu komma att diskuteras den korta
stund vi ha kvar i kväll, äro för somliga till leda diskuterade i utskottet, och
framför allt förstår jag, att statsrådet för sin del känner enbart trötthet, då
han möter dem ånyo, och dock är det orätt örn vi gå förbi dem. De röra det
centrala i vårt eget liv.

Jag har tillåtit mig att i detta ärende väcka en motion. Innebörden i den
är kanske inte mycket avvikande från innebörden i de andra motioner, som ha
väckts, men jag tycker givetvis, att den motion jag väckt är den klaraste.

Föredragande departementschefen har i propositionen anfört bland annat
följande: »Den undantagsställning ifrågavarande grupp medborgare tillerkänts»
-— det är de som tidigare kallats samvetsömma, nu vapenfria värnpliktiga
— »är ur samhällets synpunkt att uppfatta som en eftergift och
måste för de därav berörda betraktas som en förmån, betingad av den svenska
samhällsordningens respekt för individens frihet och möjliggjord därigenom
att de undantagssökandes antal är ringa i jämförelse med antalet av dem som
lojalt fullgöra den egentliga värnpliktstjänstgöringen.» Och vidare heter det
i nära anslutning till detta: »Visar det sig i tillämpningen att samvetsskäl
åberopas och respekteras i sådan omfattning att försvarets effektivitet sättes
i fara eller en för tung börda lägges på dem, som förbehållslöst fullgöra sin
skyldighet beträffannde rikets väpnade försvar, måste enligt min mening frågan
om undantagslagstiftningens fortsatta bestånd upptagas till förnyat övervägande.
»

Det jag nu läst upp är mycket klargörande för departementschefens inställning,
och i den mån den uppfattningen delas av utskottet och riksdagen är det
också klargörande för deras i mina ögon absolut falska och samhällsfarliga inställning.
Jag vet mycket väl, att en och annan här säger, att detta är för
starka ord, men jag tror likväl att om man vill gå in i sitt inre och noga begrunda
frågan, så skall man finna att statsrådets ståndpunkt är grundfalsk,

Onsdagen elen 17 mars 1043 e. m.

Nr 10.

139

Lagförslag om vapenfria värnpliktiga m. rrv. (Forts.)
tiar han talar om denna särlagstiftning som en eftergift för enskildas intresse,
som man dock menar att kulturstaten, rättsstaten, den hyggliga svenska staten,
bör gå med på, så länge det inte osar hett — för att tala vulgärt. Denna
ståndpunkt bottnar i den uppfattningen, att staten är suverän även över människornas
samvete. Det vill med andra ord säga, att denna uppfattning, vare
sig man är medveten örn det eller inte, bottnar i en totalitär tankegång. Vi äro
helt enkelt på glid emot det totalitära tänkesättet, hur hederlig och rättskaffens
vår gamla svenska stat än är. Vi inse detta klarare, örn man poängterar
nämnda inställning såsom den är poängterad i vissa andra länder. En statsman
i ett totalitärt land har sagt: »Vad bryr jag mig om den enskildes samvete?
Jag är hans samvete.» Då märka vi, att detta måste vi ogilla. Det är
samme man som har sagt: »Jag har ingen användning för en medborgare, en
undersåte som icke kan ljuga och döda för sitt land.» Jag menar att när vi
höra sådant, så förstå vi utan vidare, att vi icke kunna acceptera det, men
just därför är också den inställning, som tar sig uttryck i de ord, jag citerajde
av herr statsrådet, ett tecken på att han är på glid emot den totalitära statsupp
fattning, som vi icke kunna gilla.

Jag känner mycket väl invändningen: Hur skulle det gå för den svenska
staten, örn alla människor, alla medborgare bleve samvetsömma eller vapenfria
värnpliktiga? Kan staten tolerera det? Det är den konsekvens man vill ställa
oss inför. Jag skall inte svara på annat sätt än genom att göra en motfråga,
som jag tycker att motsidans män borde tänka noga på. Nåväl, örn ni sålunda
anse, att statens existens betyder mera än människornas samveten, frågar jag:
Vad vinna ni, om ni genom våld lyckas tvinga personer att mot sin uppfattning
underkasta sig vad ni kalla rättsordningen? Faran är ju påtaglig för att lojala,
moraliskt mycket högtstående män komma att betraktas som asociala. Rättsordningen
grundar sig ju i sista hand på samvetet. Trohet emot samvetet är
det säkraste fästet för den rättsordning som vill bevara sig själv även med
vapenmakt. Ty, märk väl, för egen del har jag inte haft några samvetsbetänkligheter
mot att göra min värnplikt, men jag förstår den religiösa ståndpunkten,
och jag anser att det är så långt ifrån att hänsyn till den är en eftergift,
att sådan hänsyn i stället ligger i statens eget intresse. Jag påstår att den
enskildes samvetstrohet är ett statsintresse av allra första ordningen.

Biskop Berggrav i Norge, som alla rättskaffens svenskar lia stort förtroende
för, har sagt i en skrivelse å samtliga norska biskopars vägnar i en ödesdiger
stund: »Det är synd mot Gud. örn staten ger .sig till att tyrannisera själarna
och vill bestämma vad de skola tro, mena och känna som samvetsplikt. Ty
örn staten vill tvinga och binda själarna i övertygelsesaker, så kommer därav
intet annat än samvetsnöd, orätt och förföljelse.» Man kan säga, att dessa
ord åsyfta helt andra ting. Tro inte det! Var övertygade örn att örn biskop
Berggrav stöde här inne och kunde svara på min öppna fråga, skulle han
säga: Det kommer aldrig i fråga, att en rättsstat skall tvinga folk, även örn de
tilläventyrs lia orätt i sin ståndpunkt. Tvinga icke själarna här!

Jag förmodar att statsrådet anser att det är överflödigt att längre stanna
inför dylika frågor. Saken är avgjord för honom; saken är avgjord i riksdagen.
Det är den ståndpunkten som är felaktig. Det är det som brister i denne förnämlige
mans ståndpunkt, att han icke har den klara blicken för vad samhället
egentligen behöver. Det väpnade försvaret betyder ingenting örn vi undergräva
respekten för samvetet.

1 § i den nya lagen lyder som följer: »Värnpliktig, för vilken bruk av vapen
mot annan skulle medföra djup samvetsnöd, må såsom vapenfri värnpliktig
fullgöra värnpliktstjänstgöring i enlighet med vad nedan stadgas.» Min
bänkkamrat herr Lindblom var inne på denna fråga. Jag måste vidröra den

140

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1943 e. m.

Lagförslag om vapenfria värnpliktiga m. m. (Forts.)
ännu en gång, ty den är väsentlig, även örn min publik är ringa oell kanske
något förströdd.

Utskottet har naturligtvis ingående diskuterat denna punkt och har kommit
till det resultatet, att man kan låta paragrafen lyda så som den lyder, att man
kan låta uttrycket »bruk av vapen» stå kvar, därför att, som ju herr Lindblom
nämnde, alla äro ense örn att det är klart, att lagen icke skall lia avseende
på sådana människor, som säga att de inte kunna slåss för sitt fosterland
men som minnsann äro redo att slåss för annat, som är oändligt mycket mindre
värt. Men det har också sagts av män som Natanael Beskov/, en man av samma
andliga resning som biskop Berggrav, att lagen med denna lydelse kan
drabba även den som visserligen är beredd att med våld och vapen bispringa
en oskyldigt överfallen men inte vill vara med om organiserat dödande. Då
säger detta snällaste utskott med den snällaste man som ordförande •—■ herr
Norman får inte misstycka att jag vänder mig direkt till honom: Det kan
knappast befaras, att lagrummet i tillämpningen skall givas en sådan tolkning.
—• Örn någon skulle ha anledning att befara det allra värsta, borde det
väl vara ordföranden i andra lagutskottet, ty det var han, som 1940, när riksdagen
skärpte lagen, sade att utskottet var någorlunda ense örn att en person,
som nödgades följa sitt samvetes bud före en statlig förordning, inte borde
drabbas av fängelsestraff, men herr Norman vet att vi sedan dess haft hundratals
fängelsedomar av det slaget. Tänk örn man sett upp den gången och inte
bara sagt sin mening i motiveringen utan i lagtexten.

Nu säger man, att det kan knappast befaras, att en sådan tolkning skulle
förekomma. Varför inte? All sannolikhet talar för det, med den inställning som
riksdagen har och med den inställning som militären har. Varför inte skriva
lagen så att den blir tadellös? Vi veta ju att det inte är meningen, att sådana
personer som jag nyss nämnde skola falla utanför lagens tillämpningsområde,
men de kunna komma utanför. Man skall inte, herr Norman, vara så godtrogen
med långa och bittra erfarenheter som just herr Norman har av folks
bristande respekt för andras samveten.

Jag skall inte gå in på frågan om tjänstgöringstidens längd. Jag skall inte
beröra det i mina ögon orättfärdiga i att en samvetsöm, som gör god samhällstjänst,
skall tjänstgöra en avsevärt mycket längre tid än andra. Strunt i det,
säger jag, låt honom gärna tjänstgöra dubbelt så länge. Det får han finna sig
i, bara man tillgodoser hans verkliga samvetsintressen i andra hänseenden.

2 § i lagen örn vapenfria värnpliktiga lyder: »Vapenfri värnpliktig skall
uttagas till a) sjukvårdstjänst vid krigsmakten eller b) tjänstgöring vid luftskyddet»,
och det äro vi tacksamma och glada för. Men så kommer det: Utan
hinder av vad sålunda stadgats må vapenfri värnpliktig även uttagas till annat
arbete, såsom yrkes- och handräckningstjänst, där omständigheterna sådant
påkalla. Och bär komma vi tillbaka till vad jag nämnde nyss. Utskottet
menar troskyldigt, att bestämmelsen »där omständigheterna påkalla sådant»
mycket väl kan tolkas så, att man tar hänsyn till de olika slagen av samvetsbetänkligheter.
En klarsynt man som fältprosten Algot Anderberg säger också,
att man med god vilja skulle kunna tänka sig, att det uttrycket skulle
kunna innesluta också hänsyn till olika slag av samvetsbetänkligheter, men
han anser att större klarhet är önskvärd. Det vore väl en mycket lätt sak att
sätta in: »Utan hinder av vad sålunda stadgats må med skäligt hänsynstagande
till föreliggande betänkligheter, där omständigheterna påkalla sådant»
o. s. v. Varför har inte utskottet kunnat sätta in dessa sex ord? Därför naturligtvis,
att man måst kompromissa i det oändliga. Det finns sådana som
äro klara motståndare mot all hänsyn till dessa värnpliktiga, det finns de
som betrakta dem som en olägenhet, en olycka, som moraliskt underhaltiga,

Onsdagen den 17 mars 1943 e. m.

Nr 10.

141

Lagförslag om vapenfria värnpliktiga rn. m. (Forts..)
och så gör man som man gjorde i första lagutskottet, när det gällde transportlagen:
kokar ihop en soppa som denna, som kanske under lugna och hyggliga
förhållanden kan vara rätt smaklig men som annars kan smaka rätt illa. Även
här måste jag referera till herr Normans djupa erfarenheter. Här säger också
utskottet, att det med hänsyn till vad som förut anförts icke ansåg ett dylikt
tillägg vara erforderligt. Hur vet utskottet, att det inte är erforderligt? Det
borde tvärtom veta, att det är erforderligt. Finns det någon rimlig anledning
att antaga, att militärerna, som skola avgöra saken, verkligen tolka bestämmelserna
på samma liberala och upplysta sätt som utskottet eventuellt vill göra?
Jag erinrar ännu en gång örn hur ni 1940 sade i utskottet, att utskottet gick
ut ifrån att ingen skulle för sitt samvetes skull få gå i fängelse. Hur mångå
hundra lia inte fått göra det! Här vore nu ett tillfälle att förebygga ett misstag,
men flertalet tycker kanske att saken är oväsentlig — »här står herr
Brandt och talar, klockan är nära tolv och vi ha viktigare saker att göra, vi
vill gå och lägga oss!» —- och därför vill man kanske komma undan så lättvindigt
som möjligt, och så låter man den kungl, propositionen stå orubbad,
hur lätt det än vore att jämka på den.

I 2 § står också, att där omständigheterna påkalla må vapenfria värnpliktiga
användas till litet av varje, däribland yrkestjänst. Jag slår ned på
det uttrycket, därför att jag har framför mig en rad i en skrivelse från Förbundet
för kristet samhällsliv — Natanael Beskows och Sam Thysells sammanslutning
— där det sägs: »En verkstadsarbetare, som vägrar att tillverka
vapen, en ingenjör, som vägrar att biträda vid utarbetande av en befästningsplan,
en med. kand., som vägrar att bära uniform i sjukhustjänsten
— dessa skola sålunda sammanföras med statsfienliga och asociala element.
Det hjälper inte, att de genom sitt arbete och sin vandel i övrigt visat sig
vara laglydiga medborgare och nyttiga samhällsmedlemmar och människor
som taga sitt samvete på allvar.» Är det inte sant? Vill utskottet, vill herr
Norman, dess ordförande, förneka, att med den lydelse som lagen fått, det
mycket väl kan inträffa, att samvetsömma kunna tvingas till detta_ yrkesarbete,
som strider mot deras samvete? Är det meningen? Är det inte en
försämring mot fordom, då vi hade kategorierna vapenvägrare och civilarbetare?
Är det inte en försämring, att det nu bara finns en kategori? Man säger
att man skall försöka ta hänsyn och att man mycket väl med god vilja kan
göra det, men jag förmenar: man kan visserligen göra det, men i lag bör man
helst skriva så tydligt, att det inte kan missförstås, och framför allt när det
är militärer, som skola tillämpa bestämmelsen, bör det vara clara verba,
annars missförstås det, ty det strider mot deras fackintresse att ordna saken
på det sätt som vi anse riktigt.

Det kräves också av dem som skola få åtnjuta förmånerna som vapenfria
värnpliktiga en förhandsförsäkran örn villighet att fullgöra tjänst i den ordning
lagen stadgar, hur dunkel än den ordningen är, då man inte vet vad
man kan bli uttagen till. Man kan bli uttagen till sjukvårdstjänst eller luftskyddstjänst
eller något annat som ligger utom försvaret, men man kan också
bli uttagen till någonting inom försvaret. Som Natanael Beskow konstaterar,
kan en ingenjör uttagas till befästningsarbeten och en verkstadsarbetare att
tillverka vapen. Nu skall man på förhand avge en försäkran, och gör man
inte det, förlorar man sin förmån som vapenfri värnpliktig. Man kan straffas,
och när man blivit straffad, överföres man till arbetsförband för asociala tillsammans
med sådana personer, om vilka det står i propositionen, att de ha
en föraktfull inställning till staten.

Jag skall be att få läsa upp, min dam och mina herrar, några rader här av
män som skulle komma under denna kategori värnpliktiga, som skulle drak -

142

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1943 e. m.

Lagförslag om vapenfria värnpliktiga m. m. (Forts.)
bas av denna inskränkning i samvetsfriheten: »Själva äro vi, som höra till den
kategori av värnpliktiga, vilka skulle komma att drabbas av en inskränkning
i samvetsfriheten, beredda att bära alla konsekvenser av vår övertygelse i förtröstan
örn Guds bistånd i prövningens stund.» Det är män som inte komma
att svika. Det är sex herrar: Folke Holmström, teol. dr, lektor i kristendom i
Linköping, ungdomssekreteraren Riehard Larsson, förbundssekreteraren Algot
Lindén i Stockholm, sekreterare Erland Sundström, fil. kand. Joel Sörenson
och fil. lie., teol. kand. A. Eeg-Olofsson, alla i Stockholm. Dessa sex män förklara
här: »Vi böja oss icke! Örn vi skulle komma ut och hänvisas till sådant
arbete i försvaret, som vårt samvete vägrar att acceptera, skola vi straffas
och överföras till arbetsförband för asociala individer.» Skola inte ögonen öppnas
på folk i vårt land och i riksdagen, så att vi verkligen se vad det här
gäller? Detta är väl i alla fall rena rama orimligheten.

o Därmed skall jag sluta mitt inlägg. Det är flera andra frågor, men andra
få väl beröra dem, och vi böra väl, som sagt, försöka vara färdiga till klockan
tolv. Jag förstår mycket väl, att det inte lönar sig att framställa något yrkande
örn bifall till min motion, eftersom saken är avgjord på förhand, men
jag har velat begagna tillfället att säga min mening, och så länge jag har äran
tillhöra Sveriges riksdag skall jag icke underlåta att beakta något tillfälle,
då samvetsfriheten föres på tal, ty den frågan är viktigare än något annat
som vi syssla med. Den som menar att statens intresse går före samvetets, vet
inte vilken skada han tillfogar sitt eget land.

Jag har inget yrkande, herr talman, men jag hoppas att riksdagen i alla fall
åtminstone skall gå med på den beskedliga reservation, som framförts av herr
Norman m. fl. Det är möjligen så, att örn vi få detta värnpliktsråd, komma de
värsta olägenheterna att avlägsnas.

Herr Hage: Herr talman! Jag har inte samma temperament som den föregående
talaren, men det oaktat kan jag något förstå hans lidelsefulla anförande.
Ty jag måste verkligen säga, att detta förslag, som nu är framlagt,
är mera inhumant än den lagstiftning, som vi ha haft. Det är ju bevisligt. Men
eftersom jag kom att beröra herr Brandts anförande här, vill jag säga, att på
en punkt kan jag inte följa honom — kanske det gäller flera — men särskilt
en. Herr Brandt opponerar sig mot det uttalande, som gjorts av försvarsministern,
att örn dessa samvetsömma bleve ett mycket stort antal, måste man kanske
intaga en annan ställning till hela denna lagstiftning än nu, när de äro
tämligen fåtaliga. Jag fällde i debatten i andra kammaren förra året precis
samma ord, och jag måste säga, att jag förstår inte — örn man överhuvud
taget skall hålla på att detta land skall försvaras -— herr Brandts opposition
mot ett sådant uttalande.

Det var emellertid inte för att säga detta, som jag begärde ordet, utan därför
att när jag har suttit i andra lagutskottet vid alla tidigare tillfällen, då
denna fråga har behandlats, har jag funnit, att det finns en viss opinion här
i landet, som betraktar de s. k. vapenvägrarna eller de samvetsömma som en
samling brottslingar eller fosterlandsförrädare, som man borde kunna behandla
mycket summariskt. Jag måste för min del säga, att jag inte har kunnat tillägna
mig en sådan uppfattning. Tvärtom har jag den bestämda uppfattningen,
att de verkligt samvetsömma — jag undantar då dem, som vår vän Olovson
i andra lagutskottet och andra kammaren brukar kalla för »skoskavsantimilitarister»
— drivas till sitt ställningstagande av en viss ideell livsåskådning,
vare sig denna grundar sig på religiös uppfattning eller andra motiv. Bland
dessa andra motiv är det ett, som man enligt min mening inte har anledning

Onsdagen den 17 mars 1943 e. m.

Nr 10.

143

Lagförslag om vapenfria värnpliktiga rn. m. (Forts.)
att utan vidare avvisa och hångrina mot, som en del verkligen gör. Och det
är, att det naturligtvis finns en del människor, som lia den uppfattningen, att
en vapenvägrarrörelse kan vara det första embryot, det första fröet till en småningom
uppväxande och omfattande internationell vapenvägrarrörelse i den internationella
fredsrörelsens tjänst. Denna rörelse kunde tänkas breda ut sig
på bägge sidor örn fronten och samtidigt tillväxa inom alla nationer och i tidens
fullbordan kanske bli en av de grundstenar, på vilken världsfreden kail
byggas upp.

Nu säger antagligen någon, att detta är en oerhört utopisk tanke. Men det
är inte så säkert. Det Ilar funnits många stora tankar, som vuxit upp från en
utopisk begynnelse, och ingen vet, vad som kommer att hända efter detta
världskrig. Det kan mycket väl hända — och det är t. o. m. troligt — att då
komma alla ansträngningar att gå ut på att på olika vägar nå världsfreden
och att säkra den för en kommande generation. Det arbetet blir antagligen intensivt.
Ingen vet någonting örn framtiden, men det skulle inte alls väcka förvåning,
örn en av de vägar, som skulle förordas bland de djupa folklagren
efter allt det lidande, som man där genomlevat, skulle vara en internationell
vapenvägrarrörelse, som sökte åstadkomma en världsopinion i alla länder enligt
det gamla ordet »Du skall icke dräpa».

Det är med utgångspunkt från denna tankegång, att sådant kan hända och
att alltså en dylik rörelse kan vara ett embryo till en världsfrälsande verksamhet,
som jag för min del känt, att mitt hjärta många gånger har slagit för
dessa människor. Jag har alltså känt medkänsla med dessa människor, örn
vilka jag har haft den uppfattningen, att de äro verkligt samvetsömma. Jag
bär därför, då jag förut suttit i andra lagutskottet vid behandlingen av denna
fråga, varit och är alltjämt inställd på att förorda en så human lagstiftning
som möjligt, det vill säga att man skall gå så långt i humanitet, som det är
möjligt under nuvarande förhållanden och med hänsyn till läget ute i världen.
Vore förhållandena inte sådana som de nu äro, skulle man antagligen i fråga
örn denna lagstiftning kunna nå långt i humanitet, något som det väl nu är
omöjligt att få majoritet för här i riksdagen.

Såsom jag förut har antytt måste emellertid det föreliggande förslaget, såvitt
jag förstår, innebära ett steg tillbaka från en något humanare till en
mera inhuman lagstiftning. Det kan inte förnekas, att det är så. Därför kan
man också förstå den motopinion, som har tagit sig uttryck i ett flertal motioner,
som lia väckts med anledning av propositionen. Men trots att jag gärna
skulle vilja yrka bifall till en del av de ändringsyrkanden, som ha framställts
i dessa motioner, förstår jag, att det är »tidens melodi», som nu går igen i
denna mera inhumana proposition. Man kommer antagligen inte ifrån en
sådan lagstiftning som denna. Den tid, som vederbörande vapenvägrare skall
prövas, för att befinnas värdig, har sålunda utsträckts.

Även örn man således får anse sig nödsakad att avhålla sig från att framställa
yrkanden på olika punkter, tycker jag ändå man borde hålla på humaniteten
i en punkt. Man behöver inte vara så inhuman, att man t. o. m. går mot
den tanke, som enhälligt framförts av de sakkunniga, att det skulle finnas ett
råd, där de s. k. vapenvägrarfallen skulle kunna prövas och i vilket det skulle
sitta åtminstone någon person med någon förståelse för en sådan mentalitet,
som finnes bland dem, lagstiftningen gäller.

Jag skall inskränka mig till detta, ehuru det skulle kunna anföras en hel del
i denna fråga. Jag vill till slut säga, att såvitt jag förstår tala både humanitära
och praktiska skid för att man skall inrätta ett dylikt råd. Det är givet,
att för Kungl. Maj :t skulle det kännas ofantligt lugnare, att en fråga, som
Kungl. Majit skall avgöra, hade behandlats av ett sådant allsidigt samman -

144

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1943 e. m.

Lagförslag om vapenfria värnpliktiga m. m. (Forts.)
satt råd, i vilket det fanns representanter, som en smula förstode sådana synpunkter,
som ligga bakom de samvetsömmas ställningstagande.

Från denna utgångspunkt ber jag, herr talman, att få yrka bifall till den
av herr Norman m. fl. avgivna reservationen.

Häri instämde herrar Svedberg, Leander, Gustaf Karlsson, Fahlander och
Anders Andersson.

Herr Norman: Herr talman! Herr Lindblom var tveksam, huruvida utskottet
hade tolkat bestämmelserna örn det straffrättsliga spörsmålet riktigt.
Det är så att straffbestämmelserna innefattas i en lagstiftning örn straff för
förbrytelser i tjänsten av vissa vapenfria värnpliktiga. Under denna lagstiftning
komma civilarbetarna att falla. I det fallet att en värnpliktig har en sådan
tjänstgöring, att han ålägges att bära uniform, är han inte civilarbetare, utan
hans tjänstgöring är sådan, att han lyder under strafflagen för krigsmakten.
Det kan nog inte råda någon som helst tvekan, örn den saken. Det är framför
allt den omständigheten som gjort, att man inom utskottet knappast har reagerat
mot de skärpta straffbestämmelserna i förhållande till vad de sakkunniga
ha föreslagit. Vi ha utgått från att de människor, som tillerkännas förmånen
att få vara vapenfria och få sin tjänstgöring i form av civilt arbete, ha
fått sin önskan uppfylld. Det bör vara synnerligen hyggliga människor, som
med särskild glädje och. tillfredsställelse skola uppfylla de fordringar, som
samhället ställer på dem i deras tjänstgöring. De behöva därför inte vara rädda
för några straffbestämmelser, hur hårda de än göras.

Det är alldeles riktigt, som herr Brandt sade, att utskottets utlåtande icke
avspeglar alla skiftningar i uppfattningen bland utskottets ledamöter. I vissa
fall ha vi jämkat ihop meningarna i den mycket vällovliga önskan att undvika
risken att få ett riksdagsbeslut, som skulle vara sämre än det som man kunde
ernå genom en sammanjämkning i utskottet — åtminstone Ilar en del av utskottets
ledamöter bedömt saken på det sättet. I ett avseende ha vi dock varit fullständigt
eniga, nämligen på det sättet, att inom utskottet har inte gjorts någon
mening gällande, som överensstämmer nied herr Brandts uppfattning, att staten
skall ha en reservationslös respekt för samvetet. Herr Brandt har i själva
verket inte själv en sådan uppfattning. I sin motion säger han, att statens
straffrätt skulle, örn hans önskemål i motionen örn ett bibehållande av kategoriklyvningen
i civilarbetare inom och utom försvarsväsendet förverkligades, inte
träda i funktion, »förrän någons i så fall klart asociala ''samvete’ hindrade honom
att överhuvud positivt tjäna sitt land!» Herr Brandt kan alltså inte undgå
att göra ett bedömande av samvetsbetänkligheternas art. Det är ju ganska naturligt,
ty det kan föreligga mycket egendomliga utslag av samvetsnöd. Herr
Brandt har med skärpa poängterat, att det är statens plikt att respektera den,
som av samvetsnöd vägrar att ta någon som helst befattning med försvarsväsendet
såsom sadant. Det förefaller mig, som örn det skulle ligga mycket nära
till hands, att en person med en dylik uppfattning skulle av sitt samvete
kunna tvingas att vägra att betala skatt, eftersom en del av skatten går till
militära ändamål. Det kan i varje fall inte vara fråga örn någon artskillnad
utan möjligtvis en gradskillnad mellan ett dylikt fall och det fallet, att en
värnpliktig av samvetsbetänkligheter nödgas vägra att utföra ett visst helt
civilt arbete på ett övningsfält. I de sakkunnigas utlåtande har det drastiska
exemplet framhållits, att någon samvetsöm gärna planterat skog utanför det
militära stängslet men inte innanför det. Det ligger mycket nära till hands att
tänka sig, att människor med sådana samveten lätt kunna komma till den uppfattningen,
att de måste vägra att betala skatt. Herr Brandt har riktat en hel

Onsdagen den 17 mars 1943 e. m.

Nr 10.

145

Lagförslag orri vapenfria värnpliktiga m. m. (Forts.)
del frågor till mig. Jag skall be att få rikta en fråga till honom, huruvida det
vore statens plikt för att inte intaga en samhällsfarlig ståndpunkt, såsom herr
Brandt uttryckte det, att respektera en samvetsnöd, som toge sig uttryck i
vägran att betala skatt.

Herr Brandt var mycket orolig för den föreslagna lagstiftningen bl. a. ur
den synpunkten, att det var militära myndigheter, som skulle avgöra vem som
skall få åtnjuta förmånen av lagstiftningen. Men det är ju inte på det sättet,
eftersom det är Kungl. Maj :t som har avgörandet.

Vidare påpekade herr Brandt, att särskilt jag borde vara mycket betänksam
mot att i en motivering uttrycka en mening, som jag önskade se tilllämpad,
med hänsyn till de erfarenheter, som jag måste ha gjort, med anledning
av vad som förevarit på detta område, sedan ändringarna i lagbestämmelserna
om de samvetsömma kommo till år 1940, varigenom civilarbetama inte
längre skulle få göra sin tjänstgöring enbart utom utan under vissa förhållanden
även inom försvarsväsendet. Det är sant, att jag satte en ganska stor förhoppning
till den opinionsyttring, som låg i vad utskottet då yttrade, samt att
vad som sedan har inträffat synes tyda på att dessa förhoppingar blivit svikna.
Nu har jag inte granskat, hur det förhåller sig med dem, som sedan dess
blivit ådömda fängelsestraff av olika slag, men jag har en ganska stark känsla
av att straffen ha berott på omständigheter, som inte haft med 1940 års lagstiftning
att göra, utan att det i ganska stor utsträckning varit värnpliktiga,
som fullgjort sin första tjänstgöring under vanliga förmer, men som sedan när
de blivit äldre genomgått en själskris, som har ställt dem i en annan, situation.
När de då Ira inkallats, Ira de nödgats följa samvetets röst, och lagen har varit
sådan, att det inte varit annat att göra än att bestraffa dem. Det är en av den
föreslagna lagens största förtjänster, som hittills i överläggningen inte påpekats,
att sådana risker inte längre behöva föreligga. Jag vill särskilt understryka,
vad 7 § stadgar därom, att en värnpliktig, som har ingivit ansökan
örn vapenfri tjänst, skall vara fri från skyldigheten att övas med vapen och
bära vapen och ammunition, till dess ansökningen blivit prövad. Jag tror att
den bestämmelsen kommer att i ganska stor utsträckning minska _ antalet av
dem, som bli straffade för vägran att fullgöra förmans i tjänsten givna befallning.

Beträffande 2 §, som här har diskuterats, ha olika önskemål framställts
i flera motioner. Dess stadganden skola tydligen tillämpas så, att de allra
flesta av dessa värnpliktiga bli vad jag kan kalla civilarbetare. De skola i
första hand uttagas till sjukvårdstjänst vid krigsmakten eller till tjänstgöring
vid luftskyddet. Sjukvårdstjänsten är visserligen ett arbete vid krigsmakten,
men ett arbete, som det stora flertalet av de samvetsömma förklarat sig med
glädje vilja mottaga och erhålla utbildning i. Tjänstgöringen vid luftskyddet
är ett civilt arbete, som de samvetsömma också med glädje acceptera, därför
att dels är det ett arbete utom militärväsendet och dels är det ett för
medmänniskorna betydelsefullt hjälparbete. Sedan stadgas det visserligen
i fortsättningen, att utan hinder av vad som i det fallet är stadgat
skola de vapenfria kunna tågås ut till olika slag av tjänstgöring både
inom och utom försvarsväsendet. Men utskottet har inte varit så godtroget,
som herr Brandt menar, så att vi i uttrycket »där omständigheterna
påkalla sådant» lia ansett oss kunna utläsa, att myndigheterna vid uttagandet
också skola taga hänsyn till, som det hette, samvetsbetänkligheternas art.
Uttrycket i fråga kan nog inte betyda annat jin att där ett arbete behöver
utföras, som passar den värnpliktige, skall han kunna placeras där.
Utskottet litar till syftet med lagstiftningen, att utbilda dessa värnpliktiga
för en viss krigsplaoering och då förnämligast i sjukvårdstjänst eller tjänst Första

hammarens protokoll 19JfS. Nr 10. 10

146

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1943 e. m.

Lagförslag om vapenfria värnpliktiga m. m. (Forts.)
göring vid luftskyddet, samt vad som har blivit sagt under lagens förarbeten.
Utskottet har i sin motivering hänvisat till vad försvarsministern yttrade i
direktiven till de sakkunniga. Han framhöll där, att det i utredningen borde
övervägas, huruvida man inte kunde frångå skillnaden mellan vapenvägrare
och civilarbetare, samt yttrade att »vid de samvetsömmas uttagning för viss
utbildning eller tjänstgöring hänsyn syntes kunna tagas till omständigheterna
i de särskilda fallen».

Jag kan meddela herr Brandt, att jag i utskottet föreslog, att just de citerade
orden skulle skrivas in i 2 § sista stycket. Det blev inte majoritet för
det yrkandet, men då underströks det i stället i motiveringen, och jag tror att
det kan ge samma resultat, eftersom det är Kungl. Majit som skall tillämpa
lagen. Ett uttalande i motiveringen måste under sådana förhållanden ha en
ganska stor betydelse. Jag är alldeles på det klara med att Kungl. Majit
tar tillbörlig hänsyn till riksdagens uttalade önskemål i dylika fall.

Jag tror att denna lagstiftning kan bli fullt ut lika human som någon föregående
lagstiftning på detta område. Enligt min mening skulle det vara ett
stöd för en sådan förhoppning, om riksdagen ville bifalla reservationen rörande
sättet för prövningen av de samvetsömma, varigenom ett sådant värnpliktsråd,
som de sakkunniga uttalat sig för, skulle inrättas. De samvetsömma — om jag
får använda det uttrycket, ehuru de i fortsättningen skola kallas vapenfria -—
hänga fast vid tanken på ett värnpliktsråd såsom ett halmstrå, men ett ganska
bärkraftigt sådant. Örn de samvetsömmas sak får prövas på det sätt som de
sakkunniga ha föreslagit, skola helt visst alla tillbörliga hänsyn bli beaktade
vid deras placering till tjänstgöring.

Det är nog inte bara de vapenfria, som ställa sina förhoppningar till rådet,
utan det är en ganska bred opinion bland medborgarna här i landet, att rådet
bör inrättas. I utskottsutlåtandet omtalas, att utskottet i ärendet mottagit skrivelser
från Förbundets för kristet samhällsliv styrelse, från Frikyrkliga samarbetskommitténs
arbetsutskott och Svenska ekumeniska nämnden, i vilka utvecklas
synpunkter, som delvis sammanhänga med dem, som ha framförts i
motionerna. I samtliga skrivelser understrykes värdet av att värnpliktsrådet
kommer till stånd.

Förbundets för kristet samhällsliv styrelses skrivelse är undertecknad av
doktor Natanael Beskow. Herr Brandt ansåg, att det räckte med att nämna
det namnet, och jag vill säga detsamma. Frikyrkliga samarbetskommitténs arbetsutskott
är en sammanslutning, bakom vilken stå de olika stora frireligiösa
organisationerna här i landet. Ekumeniska nämndens sammansättning känner
jag inte till, men jag vet att vid det sammanträde med nämnden, då skrivelsen
till utskottet beslöts, satt professor Westman såsom ordförande. Ärkebiskopen,
som är ordförande i nämnden, har funnit det angeläget att meddela
utskottets ordförande, varför han inte fungerade såsom ordförande vid sammanträdet.
Han hade fullt legitima skäl att vara frånvarande, och han har
velat meddela, att han helt instämmer i ekumeniska nämndens skrivelse. Det
är således inte vilka som helst, som hysa. ett ganska stort intresse för att det
här rådet kommer till stånd.

Jag förstår nog, att det kan vara betydligt smidigare och enklare att handlägga
dessa frågor på det sätt som Kungl. Majit har föreslagit. Här gäller
det ju inte bara att i sista instans pröva, hur det förhåller sig med vederbörandes
samvetsbetänkligheter, utan det gäller också att i kommandoväg avgöra,
var han skall placeras. Jag har stora förhoppningar, att det skall kunna
bli en humanitär tillämpning av lagen. Jag har, herr Brandt, inte blivit
värre besviken än att jag tror, att de humanitära hänsynen komma att i största
möjliga utsträckning tillgodoses. Den förhoppningen tror jag skulle öka i

Onsdagen den 17 mars 1943 e. m.

Nr 10.

147

Lagförslag om vavenfria värnpliktiga m. m. (Forts.)
styrka, om man också hade att lita till detta råd för ärendenas förberedande
behandling före deras avgörande av Kungl. Maj:t. Jag kommer därför givetvis
att när vi komma till de paragrafer, som beröras av reservationen, yrka bifall
till densamma. Hur det än kommer att gå, vill jag uttala en förhoppning örn
att denna nya lag om vapenfria värnpliktiga i sin tillämpning skall bli sådan,
att mycket av det, som på detta område har upprört sinnena, inte längre skall
behöva ge sig till känna.

Jag hemställer, herr talman, örn bifall till 1 §.

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! När man sitter här och lyssnar på
anförandena angående denna nya lag, känner man sig något konfunderad.
Det har påpekats att sedan år 1940 ett pär hundra s. k. samvetsömma värnpliktiga
ha fått fängelsestraff, och samtidigt förklarar herr Hage att här förelagts
riksdagen en lag som är mindre human än den gamla lagen. Men det
är riktigt vad utskottets ärade ordförande nyss påpekade, nämligen att det
är den gamla lagen som har fört dessa 200 värnpliktiga i fängelse. Så human
var den lagen.

Vad som betyder något för att en lag skall få en god verkan är nämligen
inte så mycket om den är mer eller mindre sträng, utan hur klar och förutseende
den är. I den gamla lagen hade icke förutsetts de svårigheter som uppstodo
i det nuvarande beredskapsläget. Den gamla lagen reglerade icke de
problem, som där inställde sig, och det var den omständigheten som gjorde
att dessa problem icke kunde bemästras på bättre sätt, än att en del människor
kommo i fängelse. Jag vill icke förneka att en del av dessa fängelsedomar
icke hade bort komma till stånd. Det fanns icke någon verklig grund,
kan man säga, för dem annat än att lagen var sådan. Lagen tog icke hänsyn
lill det läge som inträdde, och därför kommo vi i denna olyckliga situation.
Men samtidigt vill jag påpeka att jag nog ändå tror att det största antalet
domar voro i högsta grad berättigade. Kristiden har visat oss de samvetsömma
sådana de äro, och alla äro icke av samma slag. Det finns bland dem människor,
beträffande vilka det är både humant och rättvist att de drabbas av
straff, enligt mitt sätt att se.

Jag vill med detta endast ha sagt att den gamla lagen kanske icke är så
human och den nya lagen kanske icke så inhuman som man här försöker göra
gällande.

Den stora massan av de värnpliktiga, som vi hittills lia brukat kalla samvetsömma,
är i högsta grad respektabla människor som icke ha vållat några
direkta svårigheter, utan som ha varit mönster av arbetare ute på de arbeten
de blivit satta till. De ha med få ord sagt varit synnerligen präktiga och utmärkta
människor. Men de ha en sådan åsikt, deras samvete är så beskaffat,
brukar man ju också uttrycka det, att örn majoriteten av samhällets medborgare
hade ett sådant samvete, skulle samhället icke kunna äga bestånd.
Därför är det självklart att vi måste betrakta denna företeelse såsom en onormal
företeelse som det icke finns någon anledning att uppmuntra, utan som
vi måste så långt det är möjligt försöka att motverka.

Nu äro de samvetsömma så få att samhället kan vara. generöst mot dem och
låta dem lia sitt samvete för sig och inrikta sig på att icke kränka det. Men
det är alldeles klart, såsom sagts både här i debatten och i propositionen, att
örn det skulle bli så — vilket det icke finns några tecken till — att de samvetsömma
tillinge i antal, kan samhället icke komma att respektera deras samvete
på samma sätt som det nu gör. Det är emellertid gudskelov så, att detta slags
människor bli alltmer sällsynta. Jag tror att det vid förra årets inskrivningar
fanns 150 samvetsömma, under det att de ju för tio år sedan uppgingo till

148

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1943 e. m.

Lagförslag om vapenfria värnpligtig a m. m. (Forts.)
inemot tusentalet. Tendensen är alltså sådan att vi otvivelaktigt mycket väl
kunna vara generösa.

Å andra sidan är det väl icke mer än riktigt — och det poängtera även de
sakkunniga —• om nu samhället visar dessa människor den generositeten att
de få slippa en risk och en fara och uppoffringar som äro oerhört stora, att
de i stället utan att knota bära det andra offer, som samhället pålägger dem.
Det offer som vi begära, nämligen att deras tjänstgöringstid skall vara en
tredjedel längre än andra värnpliktigas, får man väl säga utgör ett billigt pris
för att samhället lämnar vederbörandes samvete oförkränkt. Jag är för min
del fullständigt övertygad örn att den stora massan av dessa samvetsömma
gärna underkastar sig detta. Det visar all erfarenhet.

Den nya lag som nu föreslås är åtminstone i ett avseende oändligt mycket
mera human än den gamla lagen. Den gamla lagen bestämde en tjänstgöringstid
för de samvetsömma som var längre än för andra värnpliktiga, men de
skulle fullgöra en tjänstgöring som var en börda för samhället. Vi fingo lov
att åt dessa människor skapa arbeten som vi inte behövde, utan som kommo
till stånd endast därför att de samvetsömma funnos. Det ligger väl i sakens
natur att de icke kunde undgå att känna sig vara en börda för samhället, när
samhället var nödsakat att göra uppoffringar för deras skull som icke ledde
till annat än föga nytta för samhället. Den nya lagen intar en helt annan
ståndpunkt. Den anvisar dessa människor en nyttig uppgift i samhällets tjänst,
den sätter dem i stånd att känna sig såsom fullgoda medmänniskor, jämbördiga
med alla andra medborgare i samhället. Denna lag tilldelar dem samhällsuppgifter
i krig, som äro viktiga, man kan gott säga lika viktiga som de
uppgifter som soldaten får åtaga sig. Örn det finns något som kan sägas vara
humant emot de samvetsömma, är det väl den nya positiva inställning som
denna lag har. Jag menar därför, att det är en fullständig missuppfattning,
örn man stämplar lagen såsom inhuman. För människor med känsliga samveten
är den, jag upprepar det, oändligt mycket mer human än den gamla
lagen.

Vi kunna emellertid icke ge full sysselsättning åt de samvetsömma — vi
kunna i varje fall icke vara säkra på det — i uppgifter som direkt hänga
samman med ofred. Vi äro icke säkra på att i fredstid kunna ge de vapenfria
värnpliktiga tjänstgöring vid luftskydd och brandkårer och i sjukvård i sådan
utsträckning att det räcker till för hela den tjänstgöringstid som ålägges
dem, och därför måste vi finna en kompletterande sysselsättning åt dem. Vi
måste för deras egen skull eftersträva att denna sysselsättning blir så samhällsnyttig
och nödvändig som möjligt. Vi skola använda deras arbetskraft på
områden, där arbetet ger full valuta, och det medför att vi måste ha ett smidigt
placeringssystem. Den vapenfrie värnpliktige, som kan göra handräckningstjänst
i ett militärt kök i uniform, böra vi använda där. Den vapenfrie
som vi icke kunna förmå att taga på sig uniform, men som vi ändå kunna få
att göra handräckning inom försvarsväsendet, skola vi använda där för att
slippa att till handräckningsarbete kommendera vapenföra värnpliktiga vilkas
uppgift är att lära sig soldatens yrke. Men finns det vapenfria vilkas samvete
förbjuder dem att tjänstgöra inom krigsmakten, skola vi finna sysselsättning
åt dem utanför krigsmakten i nyttiga uppgifter som ge valuta för arbetsinsatsen.
Och denna placering av de vapenfria skall verkställas av Kungl.
Maj :t.

Det är fullkomligt felaktigt när man här påstår att det blir militärer som
få i sin hand att avgöra, var en sådan människa skall placeras. I detta avseende
är det ingen skillnad mellan den gamla och den nya lagen. Enligt den
gamla lagen placerade Kungl. Maj:t de samvetsömma antingen såsom civil -

Onsdagen den 17 mars 1943 e. m.

Nr 10.

149

Lagförslag om vapenfria värnpliktiga m. m. (Forts.)
arbetare eller som vapen vittra re, såsom de kallades. Örn en vapenvägrare
nekade att taga på sig uniform, kunde den militära myndigbeten ingenting annat
göra än ställa vederbörande inför rätta, därför att han icke fullgjort den
skyldighet som Kungl. Maj.-t hade ålagt honom. Örn en civilarbetare icke fyllde
den uppgift han var satt till, var det Kungl. Majits påbud han bröt emot,
och i det fallet blir det icke heller någon skillnad, örn den nya lagen blir genomförd:
den militära myndigheten har intet annat att göra än att ställa sig
till efterrättelse Kungl. Majits beslut och gällande lagstiftning. Där kan man
icke komma längre.

Jag vill visst icke påstå att Kungl. Majit icke kan komma att göra ett och
annat psykologiskt misstag. Sådant kan man på detta område icke komma
ifrån, och man kan nog icke garantera att det inte i något fall kommer att
ådömas straff. Men vi få hoppas att bestraffningen i allmänhet endast kommer
att bestå i ett disciplinstraff, ty så snart straff har ådömts, kommer vederbörandes
fall under Kungl. Maj:ts förnyade prövning, och Kungl. Majit blir
då i tillfälle att rätta det psykologiska misstag som kan ha begåtts. Hur man
skall kunna komma ifrån möjligheten till misstag, kan jag inte inse, men jag
tror att det med den nya ordningen kommer att bli bra mycket bättre än det
hittills har varit i det avseendet.

Jag vill därför för min del göra gällande, att den nya lag som här förelagts
riksdagen till antagande, är att betrakta såsom i alla avseenden mera
human än den gamla lagen. Den måste vara mera tilltalande för känsliga
samveten än den gamla lagen, och örn det är några som böra sätta värde på
en lagstiftning som tar hänsyn till känsliga samveten, är det väl dessa samvetsömma,
som vi hädanefter skola kalla för vapenfria. Jag menar alltså att riksdagen
icke behöver gå till detta beslut i den känslan att vi här hålla på att
genomföra en inhuman lagstiftning. Att lagen utstakar stramare linjer, att
den tar hänsyn till vad som skall ske, om det blir krig eller beredskap i framtiden,
är sådant som är nödvändigt för att vi icke framdeles skola råka ut
för samma komplikationer som vi ha kommit i nu, men det är på intet sätt
något belägg för att lagen är inhuman.

Det är klart att för det mindretal samvetsömma vilka icke äro, såsom jag
säger, Guds bästa barn och vilkas s. k. samvetsuppfattning det är omöjligt
att respektera, blir denna lag sträng. Men den måste vara sträng mot dessa
till förmån för dem som äro respektabla och vilkas handlingssätt verkligen
dikteras av ett känsligt samvete. Jag skall inte trötta kammaren med exempel,
och det vore meningslöst att göra det, ty hur mycken brist på logik och
huru många ovägbara företeelser som man ställes inför när man har att göra
med de samvetsömma. kan ingen begripa. Vanliga människor kunna över huvud
taget icke göra sig någon föreställning om det brokiga själsliv som man
möter där. Jag upprepar alltså att det finns grupper och enstaka individer som,
äro sådana att det icke går att lägga fingrarna emellan när det gäller dem.
Örn man exempelvis, såsom det hände nyligen, skickar en s. k. samvetsöm till
vattenfallsstyrelsens impregneringsverk i Åsbro och vederbörande helt enkelt
vägrar att utföra något arbete med den motiveringen att han icke ville förspilla
sin lid med detta, därför att han skulle ut och sprida några skrifter —
vad kunna vi göra i ett sådant fall? Det är väl ingen som menar att vi böra
släppa i väg honom för att sprida sina skrifter. Man har icke ålagt honom
att bära vapen eller att bära uniform, och man har icke ålagt honom att vara
i militärtjänst. Man har ålagt honom att i stället för den uppoffring, som
andra samhällsmedborgare få göra, utföra ett antal civila dagsverken i cn civil
inrättning. Men han säger nej. En sådan kunna vi icke släppa utan vidare,
han måste näpsas. Det finns många schatteringar av detta slags människor.

150 Nr 10. Onsdagen den 17 mars 1943 e. m.

Lagförslag om vapenfria värnpliktiga m. m. (Forts.)

Man har här klagat över att den nya lagens straffbestämmelser äro stränga.
De äro icke stränga, de lia endast bringats i överensstämmelse med strafflagen
för krigsmakten. Det kan icke vara rimligt att den som får förmånen att utföra
ett civilt arbete utanför krigsmakten, skall straffas enligt en långt mildare
lag äg den som är mera lojal och utför sitt arbete inom krigsmakten. Det har
alltså icke skett någon skärpning i sak, utan man har endast jämställt dem
som äro sysselsatta utanför krigsmakten med dem som tillhöra denna.

^ Det har vidare förmenats att örn det bara skapas ett råd som skall stå till
Kungl. Maj :ts förfogande — det är det reservationen går ut på — skulle den
föreslagna lagen komma att få en, såsom man säger, mera human tillämpning.
Jag undrar, om man egentligen närmare har tänkt sig in i de praktiska konsekvenserna
av ett sådant råd. Jag förstår visserligen att åtskilliga önska att
detta råd inrättas, därför att de tro att man där skall kunna få in representanter
för de vapenfria och på det sättet söka påverka utvecklingen. Men ingen
menar väl ändå att det skulle vara så. Örn meningen vore att rådet skulle utgöra
den sista instansen eller åtminstone en instans, som skulle fatta beslut,
kunde man möjligen reflektera på det, ty då skulle dessa ärenden avlastas från
Kungl. Maj :h Men man har ju kommit till den uppfattningen att det icke är
lämpligt att låta någon annan än Kungl. Majit fatta beslut i dessa frågor. Man
måste också tänka på att vi icke gärna kunna skapa en mera permanent inrättning
för att fatta dessa beslut, eftersom det, såsom jag nämnde, vid förra årets
inskrivningar fanns endast 150 vapenfria. Det föreligger alltså icke ett så
överväldigande stort antal mål att det vore motiverat att skapa en särskild instans
för att avgöra dem.

Vilken uppgift skall då rådet ha? Jo, det skall utgöra ett led i den utredningsverksamhet
som föredragande statsrådet alltid måste begagna sig av
för att kunna bilda sig en mening örn de olika fallen. Men det är väl ingen som
tror att förekomsten av rådet skulle befria föredragande statsrådet från att
skaffa^sig en egen mening? Den föredragande bär ansvaret för beslutet, och
han måste därför skaffa sig en personlig uppfattning i saken. Han kan inte
säga,: »Detta har rådet föreslagit, det kan jag rätta mig efter.» Han måste pröva
rådets råd precis som alla andra upplysningar som införskaffats. Rådet fyller
ingen annan uppgift än vilken annan del som helst av den utredningsapparat
som måste sättas i gång. Är det någon som tror att man i rådet kan samla
tillnärmelsevis så mycket sakkunskap som behövs? Det kan man inte. Det blir
en begränsad erfarenhet som skulle representeras där, och vi skola komma ihåg
att rådet väsentligen kommer att bygga sina ställningstaganden på skriftliga
informationer. Det är ju de människor ute i landet, vilka känna vederbörande,
som komma att avge yttranden. Dessa komma att strömma in till rådet som
på grund därav bildar sig en mening. Någon anser kanske att rådet kan kalla
till sig de vapenfria från hela landet. Jag tror inte man kan göra det i någon
större utsträckning. All den erfarenhet vi ha skaffat oss under dessa år tyder
på att Kungl. Majit kommer att behöva anlita många andra källor än rådet
för upplysningars inhämtande. I det ena fallet måste man vända sig till vissa
människor, i det andra fallet till andra. Inrättandet av ett råd skulle medföra en
förtyngning av arbetet, det skulle hindra kansliet att arbeta tillräckligt smidigt.
Rådet skulle icke underlätta arbetet för vederbörande statsråd.

På grund därav har jag för min del inte kunnat finna att saken på något
sätt gynnas av att man skapar en särskild fast inrättning för detta ändamål.
Erfarenheterna från statsförvaltningen ha nästan genomgående visat att sådana
råd bli döda institutioner. I början av 1920-talet inrättades dylika råd i
nästan alla ämbetsverk: i domänstyrelsen, i lantbruksstyrelsen och litet varstans.
Och allt efter som åren gingo, dog det ena rådet efter det andra. De

Onsdagen den 17 mars 1943 e. m.

Nr 10.

151

Lagförslag om vapenfria värnpliktiga m. m. (Forts.)
mönstrades ut och försvunno, därför att erfarenheten visade att de ingenting
gåvo, eftersom där sutto vissa bestämda människor vilkas erfarenhet var begränsad
och som icke kunde behärska ett tillräckligt vidsträckt område. Man
behövde vända sig till olika människor i olika fall, och följden blev att vederbörande,
som hade att fatta besluten, icke fäste sig vad råden sade. De spelade
aldrig någon roll och blevo därför onödiga.

I belysning av den erfarenhet, som vi således redan gjort på motsvarande
områden, tror jag för min del, att man icke gör saken någon tjänst, utan i stället
skapar en förtyngning av hela arbetet genom denna inrättning. Jag tycker
nog, att det vore bäst, att man åtminstone en tid prövade hur det går att klara
denna sak på ett mera fristående sätt. Jag för min del är övertygad örn att
man därvidlag skall komma att nå bättre resultat än man hittills gjort.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Det har ju hunnit bli en lång debatt
i denna fråga, och det har fällts en mängd yttranden, varför det kanske inte
är för mycket att även en representant för utskottsmajoriteten får sticka
emellan med några få ord. Utskottets ordförande brukar ju föra utskottets
talan, men han har ju i denna fråga gått på reservationens linje. Han har
emellertid klarlagt utskottets ställning till lagens paragrafer, utom då det
gäller paragraferna fyra och fem.

Jag vill beträffande lagen i sin helhet säga, att det inte alls förhåller sig
som herr Brandt tycktes anse i sitt anförande, att utskottsmajoriteten hyser
bestialiska tankar och överhuvud taget inte respekterar samvetena. Jag kan
försäkra, att i varje fall jag för min del, och jag tror även så gott som allesamman
inom utskottet, ha den djupaste respekt för samvetets bud. Men det
finns ju skälmar här i världen, och det är inte nyttigt örn skälmarna få överlista
myndigheterna. Därför tror jag inte det vore lämpligt, örn man, som
herr Lindblom föreslog, läte dem slippa ifrån med vanlig tjänstgöringstid,
även när de rycka in efter första tjänstgöringen. Man har ju faktiskt sett
exempel på att många människor fått en annan uppfattning örn vad deras
samvete säger dem i fråga om sådan här tjänstgöring, sedan de kommit till
något högre ålder. Då behövs det nog en faktor, som avhåller dem från frestelser,
örn de inte äro verkligt samvetsömma.

Herr statsrådet har ganska uppenbart visat skiljaktigheterna mellan reservanternas
och utskottsmajoritetens förslag, och jag skall därför inte upprepa
dessa. Jag försökte höra efter i statsrådets anförande om inom utskottet förebragts
något utöver det som statsrådet anförde. Jag fann då, att det är ytterligare
ett par saker som gjort, att jag för min del, liksom den övriga delen
av utskottsmajoriteten, velat ansluta mig till regeringens ståndpunkt.

Man får nog räkna med att det råd för ansökningarnas prövning, som reservanterna
föreslagit, i ett rätt stort antal fall inte blir enigt i sina beslut.
I rådet skulle väl ingå någon militär ledamot, någon statskyrkopräst och kanske
även någon frikyrkopräst. Det finnes således ganska stora förutsättningar
för att där inte kan uppnås full enighet. Vi frågade oss då inom utskottet,
örn inte den villan då blir värre än örn ärendenas förberedande behandling
skötes på det sätt som av Kungl. Maj :t föreslås. Vi sade oss i utskottet, att
detta råd inte, som herr Hage tycktes tro, skulle göra några förberedande
undersökningar. De förberedande undersökningarna måste ju alltid ske på ort
och ställe i landets olika delar av därtill utsedda personer, och man måste
förutsätta, att de som göra dessa förberedande undersökningar utses med
omsorg. Jag kan inte tro, att det blir möjligt för detta råd att erhålla personlig
kontakt med någon större procent av de samvetsömma, och då är det
ju inte så mycket bevänt med detta råd. Jag skulle tro, att örn man inom

152

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1943 e. ni.

Lagförslag om vapenfria värnpliktiga m. m. (Forts.)
detta råd inte är enig i sina beslut, eller kanske kommer till ett annat resultat
än de personer, som gjort de förberedande undersökningarna och som verkligen
träffat vederbörande, skulle förtroendet för hela detta förfarande komma
att minska. I stället bör man följa Kungl. Majrts förslag, enligt vilket
Kungl. Majit utser en föredragande, vilken jag förutsätter gör en objektiv
bedömning.

Ja, herr talman, tiden lider, och jag skall inte vidare utveckla denna fråga
med hänsyn till att det mesta väl är sagt. Jag vill endast anmäla, att jag
vid paragraferna fyra och fem kommer att yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Holmbäck: Herr talman! Jag kan i mycket instämma i de synpunkter,
som försvarsministern nyss framfört i sitt anförande, särskilt i den första
delen av hans anförande. Da jag emellertid är med bland reservanterna, kanske
det må tillåtas mig att säga några ord angående det råd för ansökningarnas
prövning, som är föreslaget.

Det är till att börja med ett fullständigt misstag att tro, att, som försvarsministern
antydde, reservanterna skulle anse, att i rådet skulle komma in
representanter för de vapenfria. Vi ha sagt, att bestämmandet av rådets sammansättning
helt bör ligga i Kungl. Maj :ts hand. De sakkunniga ha föreslagit,
att sammansättningen av rådet normalt borde utgöras av en officer och
ett par prästmän. För min personliga del anser jag, att det kunde vara riktigt
att även ha en läkare med i rådet. De sakkunniga ha ansett, att rådet skulle
fylla den funktionen, att Kungl. Maj:ts prövning av ärendena i huvudsak
skulle bli rent formell, och det är naturligen från den synpunkten som reservanterna
ha utgått. Vi ha ansett, att örn det inte förelåge mera anmärkningsvärda
förhållanden, det hela borde vara klart med rådets yttrande. Eftersom
olika riktningar eller olika arter av sakkunskap skulle vara företrädda
i rådet, skulle rådet dessutom fylla den funktionen att vara en trygghet för
de personer, som vilja tjänstgöra såsom vapenfria värnpliktiga, att deras ansökningar
bleve allsidigt behandlade. I denna uppfattning ha reservanterna
fått stöd från många håll. Jag skall inte försöka att här närmare utveckla
vad som sagts på olika håll. Det kanske dock kan vara av ett visst värde
för kammaren att veta, att bland dem som avgivit en opinionsyttring till förmån
för detta värnpliktsråd finnes även svenska ekumeniska nämnden. Bland
dem som stå bakom dess uttalande befinner sig även ärkebiskopen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Brandt: Herr talman! Herr Norman ställde till mig den gamla frågan,
örn man skall respektera skattevägrare. Ja, den frågan är så gammal som
gatan, och jag vill bara svara på detta, att örn det funnes någon praktisk möjlighet
att skilja på vart slantarna ta vägen, så att den del av skatten, som kommer
på försvaret, i stället kunde användas till något annat, så finge man ju
gärna göra på det sättet, nota bene om vi säkert kunde bedöma att mannen,
som ifrågasatte detta, vore verkligt samvetsöm.

Nej, då var det en värre fråga som universitetskansler Undén ställde till mig
för några år sedan här i kammaren. Han frågade örn folkskolinspektören
Brandt var beredd att använda legala tvångsmedel i fråga örn barn, vilkas föräldrar
togo ungarna från skolan och motiverade detta med att deras samvete
förbjöd dem att lata barnen följa den onyttiga och enligt deras mening kanske
rent av skadliga undervisningen i skolorna. Därpå svarade jag att jag ville
sätta in ali kraft på att upplysa dessa föräldrar, örn de skulle visa sig trångbröstade,
men att jag inte ville vara med om att döma någon tredskande barnafader
till fängelse för den skull.

Onsdagen den 17 mars 1943 e. m.

Nr 10.

153

Lagförslag ani vapenfria värnpliktiga m. m. (Forts.)

För övrigt delar jag herr Normans uppfattning att man inte reservationslöst
kan respektera allt som kallas samvete. Aven härvidlag vill jag skjuta framför
mig män, vilkas auktoritet är större än min egen, och jag har lyckats leta fram
ett ord i broschyren från Förbundet för kristet samhällsliv, antingen ordet nu
är av Natanael Beskow eller av Sam Thysell. Det heter här att det villigt skall
medgivas, »att enskilda individers samveten giva så olika och stundom besynnerliga
utslag, att det icke är möjligt för staten att i sin lagstiftning taga hänsyn
till varje samvetsreaktion mot dess ordningar.» Här möta stora svårigheter,
och det ha vi inte heller förbisett. Det gäller att känna människorna och
att kunna bedöma dem. Men även om man ur egen synpunkt finner att det är
egendomliga distinktioner som stundom göras, så bör man i alla fall ta hänsyn
till dem.

Nu sade herr statsrådet, örn jag vågar använda tiden för att ett ögonblick
vända mig även till honom, att denna lag är bättre än den gamla. Detta tror
jag gärna, och hans anförande var verkligen, det må jag säga öppet, så sympatiskt
att jag är förvissad om att han vill göra allt vad på honom ankommer —
det har jag bekant förut — för att lagen skall få en god tillämpning. Men herr
statsrådet måste ändå, förmodar jag, fråga sig själv hur det kan komma sig
att personer, som han säkert har förtroende för, ha opponerat så livligt mot
vissa punkter i förslaget. Jag slår upp här och läser: Axel Andersson, fil. lie.,
missionsföreståndare, och som sagt Förbundet för kristet samhällsliv, Ansgar
Eeg-Olofsson, Folke Holmström och allt vad de heta. Detta är ju ändå bildat
folk, personer i en sådan förtroendeställning inom religiösa organisationer att
man måste fästa avseende vid deras uppfattning. Dessa ha som sagt kritiserat
förslaget på ett par avgörande punkter, fastän de samtidigt, liksom jag vill
göra, ge det varmaste erkännande åt förslaget i övrigt.

Statsrådet sade att denna lag är mera tilltalande för känsliga samveten än
vad den gamla var. Men det är ju inte minst känsliga samveten som ha opponerat.
Jag har redan tidigare från talarstolen läst upp några rader, undertecknade
av sex uppräknade herrar. De ha allesammans förklarat: vi befara att vi
skulle kunna komma i den situationen att vi måste neka, örn man nämligen
skulle tvinga oss att förrätta arbete inom försvaret. Såsom statsrådet själv
sade skulle man i varje särskilt fall kunna tillgodose vars och ens specialiserade
samvetsbetänkligheter, men lagen är ju dock faktiskt formulerad därhän,
att den enskilde kan tvingas även till sådant som han icke vill. Kan inte en
samvetsöm verkstadsarbetare, för att nu ta samma exempel som förut, tvingas
att — enligt den bestämmelse i lagen som talar örn att han kan åläggas viss
yrkestjänst — förfärdiga vapen? Kan icke en samvetsöm ingenjör till äventyrs
tvingas att såsom yrkestjänst förrätta arbete i samband med befästningsplaner
och dylikt? Om man har den uppfattning som herr statsrådet dock synes
ha, då han säger att man kan tillmötesgå alla rimliga krav, så tycker jag
verkligen att man också kunnat tillmötesgå önskemålet att lägga in de sex
ord, som jag förut ifrågasatte, för att säkerställa hänsyn till vissa betänkligheter.

Herr statsrådet nämnde också något ord örn att det är ett billigt pris de
samvetsömma slippa undan för, örn de betala med att tjänstgöra under en med
en tredjedel förlängd tid. Ja, det kan man ju säga. För min del opponerar jag
inte mycket mot det. Men det synes mig ändå vara en fullkomligt oriktig
tankegång, när man talar örn att de få slippa undan för billigt pris, emedan
.samhället respekterar deras samveten. Samhället skall inte ta betalning för att
respektera samveten. Det är samhällets allvarligaste, djupaste intresse att respektera
samvetet, dä det är fråga örn verkligt samvetsömma. Det är rimligt och
resonligt att samhället kräver en personlig insats av medborgarna. Men sam -

154

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1943 e. m.

Lagförslag örn vapenfria värnpliktiga ra. ra. (Forts.)
hållet skall respektera samvetena då vederbörande liro villiga att göra en positiv
insats. De som däremot vägra att utföra något arbete behöver man inte
respektera. De äro rent asociala.

Det är naturligtvis inte tänkbart att det skulle kunna, gå därhän, att alla
människor bleve samvetsömma i teknisk mening. Det är sant och riktigt som
statsrådet Sköld säger, att samhället inte skulle kunna äga bestånd under
sådana förhållanden. Kanske vi måste motverka att denna uppfattning alltför
mycket griper omkring sig. Men låt oss anta att verkligen bra många människor
i ett samhälle bleve samvetsömma på detta sätt. Då frågar jag mig
huru återstoden, om den också hade makten, skulle kunna värna sig mot denna
olycka? Man kan ju inte tvinga människorna. Har man makten kan man med
våld sätta människorna att utföra ett arbete, men det blir dock ingenting
gjort. Det skulle gå på precis samma sätt som i de ockuperade länderna. Norge
är ett strålande exempel. Där må man ha makten och försöka att med våld
tvinga människorna in i en annan samhällsordning, men då deras samveten
reagera kommer man till slut ingen vart med dem. Det är därför som vi se
hur den s. k. nyordningen i världen går om styr. Det finns i alla fall samveten
som sätta sig på tvären.

Denna lag är nog bra och human på det hela taget, men på den punkt, som
jag särskilt vidrört, synes den dock vara mindre human än den föregående.
Det är icke humant att tvinga folk att förrätta civilt arbete vid krigsmakten,
när de till äventyrs kunna förrätta något arbete utanför densamma. Detta är
det enda krav som framförts av åtskilliga bland dem, vilkas uttalanden äro
samlade i denna förträffliga broschyr »Staten och samvetet». De äro allesammans
kända och på sina områden framstående personer. De representera de i
ordets egentliga mening samvetsömma. Därför menar jag att det icke har varit
ur vägen att framföra deras synpunkter.

Statsrådet Sköld bär talat så bestickande och varmt att han nästan avväpnade
mig också, men till slut måste jag likväl resa det gamla motståndet
igen. Jag känner med mig att det finns hakar i den nya lagen som man måste
hänga upp sig på. Jag hoppas likväl liksom alla andra att tillämpningen av
lagen skall bli så god som möjligt. Få vi lita på statsrådet Sköld härvidlag blir
det bättre än tillförne, och då har denna debatt inte varit alldeles överflödig.

Herr Forslund: Herr talman! Jag tror inte man vinner något i denna
fråga med att vidga resonemanget så ofantligt långt som den siste talaren har
gjort.

Det är ganska förklarligt att skilda meningar kunna råda i denna ömtåliga
fråga, som är så utomordentligt svår att komma till rätta med. Den detalj,
vilken reservationen egentligen har kommit att stanna för, gäller ju en rent
praktisk fråga, men genom det praktiska förfarandet har man likväl syftat
till att vinna en känsla av största möjliga säkerhet för att allt sker som det
bör ske vid sådana tillfällen då det gäller att bestämma hur det skall förfaras
med den eller den av de samvetsömma. Vid prövningen av detta ärende i utskottet
har jag för min del kommit till det slutet, att fullgiltiga skäl finnas
för att biträda det yrkande som av de sakkunniga gjorts på denna punkt.

När jag tagit ställning till den har jag i viss mån funnit stöd även i statsrådets
i propositionen uttalade mening. Ty märk väl, herr statsrådet bär icke
varit så hård, örn jag får använda det uttrycket, i sitt omdöme där rörande
lämpligheten eller olämpligheten av arrangemanget med ett råd, som jag tyckte
han var nyss, då han talade så bestämt örn att det till och med skulle vara
opraktiskt, att det skulle bli ett förtyngande system. Så vitt jag kan förstå
har man nog rätt att tolka propositionen i den riktningen, att departements -

Onsdagen den 17 mars 1943 e. m.

Nr 10.

155

Lagförslag om vapenfria värn-pliktiga m. m. (Forts.)
chefen vill göra ett försök med det enklare förfarandet och sedermera kanske
övergå till det andra. Har han däremot varit så bestämt övertygad örn att
detta är ett besvärligt och tungt system, skulle jag nästan inte våga hoppas
på att man skulle få vänta någonting nytt. Nu må jag säga att den argumentering,
som statsrådet här har fört för sin mening och därmed också för utskottsmajoritetens,
åtminstone inte på mig har verkat övertygande, utan jag
vidbliver min ståndpunkt och kommer att rösta för reservationen.

Vid ett tillfälle, då man har att handlägga ett så ömtåligt ärende som det
nu förevarande, finns det enligt min mening anledning att ta viss hänsyn
också till deras mening, som bäst känna förhållandena och ha sin verksamhet
inom de områden där dessa samvetsömma kunna tänkas uppträda. När därför
hela den ledande gruppen av kyrkomän och deras olika sammanslutningar ha
önskat detta råd, tycker jag att man kunde ha tillmötesgått deras önskan. Det
är ur denna synpunkt jag anser att även riksdagen borde kunna biträda reservationen.

Man får naturligtvis hoppas det bästa möjliga av lagens tillämpning. Det
förefaller ändå som örn vi hade en viss inställning till dessa människor och
mena att man inte skall ta någon nämnvärd hänsyn till dem. Jag får för min
del säga, att det skydd och den hjälp, som genom denna lag skall medgivas,
måste komma sådana till del som befinna sig i verklig samvetsnöd. Däremot
har jag inte ett ögonblick velat hjälpa dem som försöka att slingra sig fram
på krokiga vägar för att komma i åtnjutande av det skydd, som denna lag
erbjuder. Det är i den andan jag har biträtt lagförslaget liksom även den
detalj, som man i reservationen har stannat vid, för vilken jag kommer att
rösta.

Efter härmed slutad överläggning godkändes den nu föredragna paragrafen.

2 och 3 §§.

Godkändes.

4 och 5 §§.

Herr Norman: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner, först på godkännande av de
nu ifrågavarande paragraferna samt vidare därpå att nämnda paragrafer
skulle godkännas med den lydelse, som förordats i den vid utlåtandet fogade
reservationen; och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen
på paragrafernas godkännande enligt utskottets förslag, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Norman begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som godkänner 4 och 5 §§ av andra lagutskottets i utlåtande nr 12
punkten A framställda förslag till lag örn vapenfria värnpliktiga, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

156

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1943 e. m.

Lagförslag om vapenfria värnpliktiga m. m. (Forts.)

Vinner Nej, godkännas nämnda paragrafer med den lydelse, som förordats i
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter
särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och. därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpå, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Brandt begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 39;

Nej — 31.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Återstående delar av ifrågavarande lagförslag.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A.

Förklarades besvarad genom kammarens beslut beträffande lagförslaget.

Punkten B.

De av utskottet tillstyrka författningsförslagen.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten B.

Förklarades besvarad genom kammarens beslut med avseende å författningsförslagen.

Punkten C.

Utskottets hemställan bifölls.

Vid förnyad föredragning av andra lagutskottets utlåtande nr 13, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i
vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning i stad,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av jordbruksutskottets utlåtande nr 6, i anledning
av dels Kungl. Majlis proposition med förslag till lag angående fortsatt
giltighet av lagen den 10 juni 1932 (nr 180) örn vård av vissa skogar
inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden, dels
ock i ämnet väckt motion, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

yid förnyad föredragning av första kammarens andra tillfälliga utskotts
utlåtande nr 1, i anledning av väckt motion angående tjänstebrevsrätt för
lantbruksmöten och de för dessas organisation utsedda fullmäktige, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Onsdagen den 17 mars 1943 e. m.

Nr 10.

157

Anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 62, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning örn fortsatt giltighet av förordningen den 1 mars 1940
(nr 117) rörande förbud mot ''befordran av vissa periodiska skrifter med statliga
trafikmedel m. m.

Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 1.01 på natten.

In fidem
G. H. Berggren.