1943. Ändra kammaren. Nr II (Riksdagens protokoll 1943:11)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1943. Ändra kammaren. Nr II.

Tisdagen den 23 mars.

Kl. 4 e. m.

§ 1.

Justerades protokollen för den 16, den 17 och den 20 innevarande mars.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna läkarintyg:

Härmed intygas, att ledamoten av riksdagens andra kammare fru Anna Rönnebäck
på grund av'' influensa är förhindrad inställa sig till riksdagens arbete
t. o. m. den 24 mars 1943.

Östersund den 19 mars 1943.

7. Lundholm,

lag.läkare.

Kammaren beviljade fru Ronneback ledighet från rik.sdagsgöromålen under
6 dagar från och med den 19 mars.

§ 3.

Föredrogs ett från första kammaren överlämnat protokollsutdrag, nr 233,
innefattande inbjudan till andra kammaren att förena sig med första kammaren
i dess denna dag fattade beslut, att ett särskilt utskott, bestående av tjugufyra
ledamöter, tolv från vardera kammaren, skulle tillsättas för behandling av

ej mindre Kungl. Maj:ts propositioner

nr 179, angående centralisering av underhållstjänsten i fråga örn intendenturmateriel
m. m.; och

nr 180, angående organisationen av försvarsväsendets centrala förvaltning,

än även de ytterligare framställningar, som kunde komma att av Kungl.
Majit eller i enskilda motioner göras i dessa ämnen eller andra i omedelbart
samband därmed stående frågor; och beslöt kammaren antaga berörda inbjudan.

Herr talmannen lämnade härefter på begäran ordet till

Herr förste vice talmannen, som yttrade: Herr talman! Jag tillåter mig
föreslå, att kammaren måtte besluta att till det särskilda utskottet välja
lika många suppleanter som antalet suppleanter i statsutskottet eller således
aderton.

Denna hemställan bifölls.

§ 4.

Föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till behandling av lagutskott propositionen, nr 178, angående försäkring för
olycksfall i arbete av vissa tjänstepliktiga m. m.;

Andra hammarens protokoll 191f3. Nr 11.

Nr 11.

Tisdagen den 23 mars 1943.

till särskilda utskottet propositionerna:

nr 179, angående centralisering av underhållstjänsten i fråga om intendenturmateriel
m. m.; och

nr 180, angående organisationen av försvarsväsendets centrala förvaltning;
samt

till statsutskottet propositionen, nr 181, med förslag till stat för försvarsväsendets
fastighetsfond för budgetåret 1943/44.

§ 5.

Föredrogos var för sig följande på bordet liggande motioner; och remitterades
därvid

till statsutskottet motionen nr 313 av herr Skoglund i Umeå m. fl.;

till behandling av lagutskott motionen nr 314 av herrar Staxäng och Hansson
i Rubbestad; samt

till jordbruksutskottet motionen nr 315 av herr Jacobson m. fl.

§ 6.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets utlåtande nr 5, statsutskottets
utlåtanden nr 11 och 42—48, bevillningsutskottets betänkanden nr 10
och 16, bankoutskottets utlåtanden nr 23—30, andra lagutskottets utlåtanden
nr 14 och 15, jordbruksutskottets utlåtanden och memorial nr 1 och 7—12,
andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtanden nr 4 och 5 samt andra
kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtanden nr 5 och 6.

§ 7.

Herr Persson i Falla erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talmani
Jag tillåter mig hemställa, att motionstiden beträffande Kungl. Majda propositioner
nr 179 och 180 må med hänsyn till den synnerliga omfattningen av
dessa ärenden utsträckas till det sammanträde, som infaller näst efter tjugu
dagar från propositionernas avlämnande.

Kammaren biföll denna hemställan.

§ 8.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet:

nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret 1943/44, i vad
propositionen avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde; och

nr 85, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dispositionen, av
ett för vissa byggnadsarbeten vid erkända alkoholistanstalten Dagöholm anvisat
anslag; samt

från bankoutskottet:

nr 12, angående regleringen för budgetåret 1943/44 av utgifter under riksstatens
tolfte huvudtitel, innefattande anslagen till pensionsväsendet, utom i
vad angår anslaget till allmänna indragningsstaten;

nr 77, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning i visst
fall i anledning av olycksfall i arbete;

Tisdagen den 23 mars 1943.

Nr 11.

nr 78, i anledning av väckt motion örn ersättning för olycksfall i arbete åt
flottnings arbetaren J. A. Gustavssons änka och minderåriga barn;

nr 79, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bestridande av
änkan Tora Virginia Bengtsson och Gun-Britt Bengtsson tillkommande livräntor; nr

80, i anledning av väckt motion örn visst tillägg till övergångsbestämmelserna
till tjänstepensionsreglementet för lärare vid högre kommunala skolor;

nr 81, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående pensionsrätt i statens
pensionsanstalt för personal vid de kungl, teatrarna;

nr 82, i anledning av väckt motion örn livränta åt värnpliktige sergeanten
E. S. Östmans änka och minderåriga barn;

nr 83, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 7 juni 1940 (nr 437) angående utövande under vissa
utomordentliga förhållanden av fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i
riksgäldskontoret tillkommande befogenheter, m. m.; och

nr 84, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 22 december 1939 (nr 895) angående rätt för
Konungen att meddela särskilda bestämmelser örn riksbankens sedelutgivning
och bankrörelse m. m.

§ 9.

Justerades protokollsutdrag.

§ 10.

Avgåvos följande motioner, nämligen av:

herr Lindqvist, nr 316, i anledning av Kungl. Majlis proposition, nr 150,
angående anslag för budgetåret 1943/44 till avlöningar vid de allmänna läroverken
m. m.;

herr Sefve, nr 317, likaledes i anledning av Kungl. Ma,j:ts proposition nr 150;
herr Sundqvist, nr 318, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 141, med
förslag till kungörelse angående förbud mot offentliga nöjestillställningar m. m.
på vissa kyrkliga högtidsdagar;

herr Persson i Falla, nr 319, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr
120, angående upplysningsverksamhet rörande forsknings- och försöksarbetet
på jordbrukets område;

herrar Hallagård och Pettersson i Dahl, nr 320, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 129, angående omorganisation av statens veterinärbakteriologiska
anstalt m. m.;

herr Svensson, i Ljungskile, nr 321, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 138, angående upplåtande av kronotorp å vissa kronoparker m. möllerr
Werner m. fl., nr 322, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 139.
angående avtal rörande gruvskogarna i riket ; och

herr Hansson i Skediga, nr 323, likaledes i anledning av Kungl. Majrts proposition
nr 139.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.12 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1943 f. m

Svar på
i nterpeUation.

Onsdagen den 24 mars.

Kl. 11 f. m.

§ I Herr

talmannen meddelade, att herr Karlsson i Grängesberg, som vid kammarens
sammanträde den 9 mars med läkarintyg styrkt sig från och med
den 8 i samma månad tills vidare vara förhindrad att deltaga i riksdagsgöromålen,
den 20 mars åter intagit sin plats i kammaren.

§ 2.

På förslag av herr talmannen, som förklarade sig hava örn tiden för valen
samrått med första kammarens talman, beslöt kammaren att vid plenum onsdagen
den 31 innevarande mars förrätta val av ledamöter och suppleanter i
det särskilda utskott, som på grund av kamrarnas samstämmiga beslut skulle
tillsättas.

§ 3.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Sköld, som anförde:
Herr talman! Herr Olovson har till mig framställt följande fråga:

Har statsrådet för avsikt att föranstalta örn en opartisk undersökning rörande
de säkerhetsåtgärder, som vidtogos eller förbisågos vid omhändertagandet
av besättningen och passagerarna från det i Lekvattnet den 24 februari i år
nödlandade tyska kurirplanet?

Med anledning härav vill jag anföra följande.

Den 24 februari på eftermiddagen strök ett tyskt kurirplan på väg från
Kemi till Oslo över en svensk förläggning vid Lekvattnet och nödlande omkring
kl. 17.15 cirka 21/2 kilometer från förläggningen. Vederbörande kompanichef
bedömde, att kurirplanet störtat och att skyndsam hjälp måste bringas
eventuellt skadade. Kompanichefen gav order till dagofficeren, en fänrik, att
med sin pluton beväpnad begiva sig till planet och taga hand örn detta. Dessutom
tillkallades ambulans. Fänriken alarmerade sin pluton, som vid tillfället
intog måltid i matsalen, och begav sig själv i språngmarsch i väg med den del
av truppen, som blev först färdig (4 kulsprutegevärsskyttar och 4 kulsprutepistolskyttar).
Plutonen hade vakt denna dag, varför endast omkring hälften
av styrkan var disponibel. Bland andra var ammunitionsunderbefälet icke närvarande
i det ögonblick, då fänriken och de 8 första gåvo sig i väg. Den grad av
beredskap, som var anbefalld, innebar, att skarp ammunition ej var utdelad till
personal, som icke hade vakttjänst. Fänriken gav order om att ammunition skulle
medföras av nästa grupp. Fänriken och hans 8 man upphunnos under vägen
till planet av en sparkstötting med gevärsammunition, som utdelades innan
manskapet nått fram till planet. Kulsprutepistolammunition hade dock icke
medförts, varför endast kulsprutegevärsskyttarna voro utrustade med ammunition.

Onsdagen den 24 mars 1943 f. m.

Nr 11.

Sval- på interpellation. (Forts.)

På vägen till planet mötte första gruppen elen tyske officer som fanns i planet,
en oberleutnant, tillsammans med piloten. På anmodan av fänriken utfärdade
den tyske officeren skriftlig order att de övriga skulle utlämna vapnen. På
grund av den tyske officerens hänvisning till internationella bestämmelser tilläts
denne behålla sin pistol. 1 furir och 2 man avdelades att föra officeren och
piloten till Lekvattnet. Fänriken själv med återstående manskap fortsatte till
flygplanet.

Under tiden hade också kompanichefen springande begivit sig i riktning mot
planet. På vägen mötte även han -— alltså senare än fänriken •—- de sistnämnda
tyskarna, som under bevakning fördes mot förläggningen. Av tyskarna
var endast officeren beväpnad. Officeren uppgav, att internationella bestämmelser
gåvo honom rätt att behålla sitt tjänstevapen. Detta medgavs. Officeren
fick behålla sitt vapen till nästföljande dags morgon.

De ombordvarande utgjordes — inberäknat de förutnämnda tyskarna — av
1 officer, 4 fältväblar, 14 manskap och 1 sjuksyster. De voro oskadade och på
väg från Finland till Tyskland via Norge på permission. Planet var lätt ramponerat.
Orsaken till nödlandningen hade varit motorfel och isbildning.

När fänriken med sin trupp anlände till flygplanet, hade solen gått ned
för cirka 45 minuter sedan. Det var alltså mörkt på platsen. Flygplanet bevakades
av två hemvärnsmän. Dessa bodde i närheten av landningsplatsen. 17-årige hemvärnsmannen Nikolaus Andersson hade, när han såg planet gå ned,
rusat hem, tagit uniform, gevär och ammunitionsgördel och begivit sig till
landningsplatsen. Under det att han riktade sitt laddade gevär mot planet
hade han ropat på svenska: »Gå ner från planet» men icke blivit förstådd. En
av tyskarna hade med armarna i kors gått mot hemvärnsmannen och uttalat
ordet telefon. Andersson hade anmodat en tillstädeskommande person att åtfölja
den tyske officeren och piloten till förläggningen, under det att han själv
stannat och bevakat planet och dess passagerare, tills militärpatrulien anlände.
Den civile, som åtföljde tyskarna, hade mött patrullen efter 200 meter.

Vid framkomsten till planet, som alltså redan befann sig under svensk bevakning,
överlämnade fänriken oberleutnantens skriftliga order till en överfältväbel.
Ordern innebar, att planet skulle lämnas med undantag för två
man, som skulle stanna som bevakning, att vapen och ammunition skulle
utlämnas samt att personliga ägodelar skulle medföras. Plutonchefen uppställde
tyskarna på ett led för utlämning av vapnen. Först lämnades därvid
4 pistoler och sedan ytterligare 4. Någon kroppsvisitation gjordes icke, emedan
det var beckmörkt och fänriken icke hade någon lampa. Fänriken kunde alltså
icke seborn alla handvapen överlämnats, men trodde att så var förhållandet.

Fänriken sökte komma in i planet för att verkställa visitation men vägrades
tillträde under hänvisning till internationella bestämmelser. Därvid såg han
två lätta kulsprutor, som voro fastspända med remmar på planets innervägg.

Bevakning, dubbelpost, anordnades, varjämte fänriken själv kvarstannade.
Stängsel kunde icke ordnas runt planet under natten. De två i planet kvarvarande
tyskarna, en flygingenjör och en mekaniker, bjödos. enligt vad de själva
uppgivit, _ av civila på kaffe och mjölk utanför planet. Militär personal överlämnade
icke sprit till dem. Tyskarna själva hade sprit med sig att döma av
flaskor, som fänriken sett ligga på marken bredvid ingången till planet. Kompanichefen
gav omkring kl. 22.00 order, att flygingenjören och mekanikern
skulle föras till förläggningen, vilket också skedde. Därefter visiterades planet
av fänriken på kvällen, varvid intet nytt framkom. Planet visiterades ånyo av
kompanichefen följande morgon, när det blivit ljust. Det innehöll icke ytterligare
vapen, ammunition eller fotografiapparater. Vidare visiterades planet
av annan officer med samma resultat.

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1943 f. m.

Svar på interpellation. (Forts.)

Jag övergår så till att redogöra för vad som tilldrog sig efter tyskarnas
framkomst till den svenska förläggningen.

Den tyske officeren inlogerades i runi innanför den svenske kompanichefens
med denne som vakt. För de övriga tyskarna upplåts i förläggningen matsalen
i nedre våningen, där de vistades under bevakning. Ena dörren igenspikades
på natten, utanför den andra stod dubbelpost. Annan förläggning kunde enligt
uppgift icke anskaffas i orten. Ingen av tyskarna fick utan eskort vistas
utanför rummet. Tyskarna hade efter avväpningen fått medföra sitt personliga
bagage till förläggningen. Bagaget, som ej undersöktes, var icke omfattande.
Det bestod av ränslar och ett par civila kappsäckar. Kompanichefens uppfattning
var att bagaget var personligt. Några kameror hade icke iakttagits. En
portfölj, som av en svensk soldat under marschövning dagen efter nödlandningen
upphittats, överlämnades av denne till en annan värnpliktig, som i sin
tur lämnade den till en fänrik. Portföljen, som innehöll en pistol och toalettartiklar,
tillhörde den tyske officeren. Fänriken tog ut pistolen och lade den
till de andra vapnen. Därpå lämnade kompanichefen portföljen till den tyske
officeren, som öppnade portföljen i kompanichefens närvaro. Därvid konstaterade
kompanichefen, att portföljen endast innehöll toalettartiklar. Någon filmrulle
säger sig ingen ha iakttagit.

Tj^skarna påstodo sig lia förlorat en pistol. Hela matsalsbyggnaden, av
vilken en del som nämnts upplåtits åt tyskarna, och även terrängen däromkring
undersöktes, utan att pistolen kunde återfinnas. Den svenska truppen visiterades,
utan resultat. Denna visitation utfördes icke i tyskarnas närvaro. Däremot
visiterades icke flygplanets personal.

Den tyska truppen hade efter ankomsten till förläggningen erhållit förplägnad
men icke sprit. De två tyskar, som kvarlämnats vid planet till kl. 22.00,
utspisades likaledes efter ankomsten från planet, alltså icke vid planet.

Den tyske officeren tilläts telefonera till tyske flygattachén i Stockholm.
Samtalet skedde under kontroll av kompanichefen, som dock icke fullständigt
behärskade tyska men fick den uppfattningen, att rapport endast lämnades örn
flygplanets nödlandning, varförutom anhölls örn direktiv.

Sedan någon tid hade en kompaniafton planerats vid förläggningen. Det
övervägdes, huruvida icke denna sammankomst skulle inställas. Kompanichefen
beslutade emellertid, att den skulle äga rum men i en från den tyska förläggningen
skild lokal. Fältpastorn gjorde senare på aftonen framställning, att en mindre
sångkör skulle få utföra några sångnummer för tyskarna, vilket kompanichefen
medgav. Under utförandet av sångerna stodo svenskarna i ena änden
av salen, tyskarna i den andra.

Kompanichefen säger sig icke lia iakttagit eller erhållit rapport örn att några
handlingar blivit brända i den tyska förläggningen. Under natten var emellertid
den svenska vakten placerad utanför matsalen, där tyskarna lago. Del
är icke omöjligt, att tyskarna, som icke voro visiterade, bränt papper.

Kompanichefen säger sig ha vid detta tillfälle handlat i enlighet med anvisningar
av militärbefälhavaren — på dessa kan jag här icke närmare ingå ■—
och eget omdöme, men att han icke kände till några order eller instruktioner
utöver dessa anvisningar rörande omhändertagande av nödlandade flygplan.
Kompanichefen hade alltså icke fått del av försvarsstabens bestämmelser i
ämnet. Utredning varför dessa bestämmelser, vilka utfärdades långt innan V
militärbefälsstaben uppsattes, icke tillställts befälet kan för närvarande icke
verkställas jpå grund av pågående övningar.

Jag övergår så till att redogöra för utväxlingen av meddelanden med staber
m. m.

Dagofficeren vid V militärbefälsstaben underrättades genom ilsamtal örn -

Onsdagen den 24 mars 1943 £. m.

Nr 11.

Svar på interpellation. (Forts.)

kring kl. 18.15 om flygplanets nödlandning. Vid detta samtal omnämndes bl. a.,
att planet innehöll två kulsprutor. Staben underrättade omedelbart försvarsstaben,
dock utan att nämna något örn kulsprutorna — meddelande till försvarsstaben
örn kulsprutorna inflöt i en senare, skriftlig rapport örn bela händelsen.
Försvarsstaben underrättade på grundval av ilsamtalet utrikesdepartementet.
Omkring kl. 21.00 erhölls genom dagofficeren vid militärbefälsstaben
instruktion av följande innehåll: »De nödlandade i tyskt kurirplan skola enligt
utrikesdepartementets bestämmande beredas tillfälle att på bästa och snabbaste
väg fortsätta färden till sitt resemål. Vill besättningen kvarstanna, möter
intet hinder. Kostnaden förskotteras och redovisas utrikesdepartementet via
försvarsstaben. Officer avdelas som färdledare genom svenskt område.»

Den tyske befälhavaren begärde att få fortsätta färden. Han meddelades,
att detta kunde ske antingen genom transport med bil kortaste vägen till gränsen
eller med bil till Charlottenberg och därifrån med järnväg. Tåglägenheten
avgick dock först nästföljande dag kl. 18.10. Befälhavaren valde det sistnämnda
färdsättet.

Färden nästföljande dag till Charlottenberg företogs med personbilar. Vägen
bestämdes med hänsyn till att minsta möjliga befästningsanläggningar skulle
kunna iakttagas. Endast vid ett tillfälle passerades en vägspärr. Tyskarnas
beväpning transporterades med bagaget. Som färdledare och kontrollofficer beordrades
en löjtnant med biträde av en fänrik. Kontingenten anlände till Charlottenberg
omkring kl. 14.30. Under uppehållet ställdes lokaler till tyskarnas
förfogande. Tillstånd beviljades icke för enskild vistelse utomhus. Före avresan
utspisades kontingenten med middagsmål. Besan företogs från Charlottenberg
med en svensk tredjeklassvagn. Tyskarnas uppträdande var korrekt.

Detta är enligt nu föreliggande utredning vad som vid denna händelse passerat.
Såsom synes äro enligt denna utredning de uppgifter, som i interpellationen
vidarebefordrats, i väsentliga delar icke korrekta.

Jag övergår härefter till att på grundval av nämnda utredning angiva min
egen uppfattning i de delar där tvekan örn lämpligheten av de dispositioner som
vidtagits kan synas föreligga.

Det är givet, att ett omdöme örn lämpligheten av dessa dispositioner icke får
grundas på det intryck som erhålles, när hela händelseförloppet rekonstruerats
och föreligger sammanställt, såsom i dag är fallet, utan på de förutsättningar
och de fakta som voro kända, allteftersom händelserna utvecklade sig. Från
denna utgångspunkt är etet naturligt, att det svenska befälet, som levde i tron
att olyckshändelse förelåg och att skadade behövde hjälp, rekvirerade ambulans
och sände i väg plutonen utan ammunition, då sådan icke ögonblickligen kunde
ställas till förfogande. Befälet gick dock så långt i försiktighet, att ammunition
i särskild ordning sändes till platsen, så att truppen var utrustad i varje
fall med kulsprutegevärsammunition vid ankomsten till flygplanet. Hade kompanichefen
varit informerad örn det verkliga läget, torde det icke råda någon
tvekan örn att icke truppen i första band utrusta! s med ammunition i stället
för med förbandsartiklar. Det måste stå klart för envar, att mot kompanichefens
förfarande i denna del, som dikterats av humanitära hänsyn, icke kan riktas
någon erinran.

Plutonchefens uppträdande kail måhända giva anledning lill erinringar. Han
lät den tyske officeren behålla sitt vapen i tro att detta var i överensstämmelse
med galande rätt, han avkrävde visserligen tyskarna deras vapen men övertygade
sig icke om att alla, utom den tysko officeren, avlämnat vapnen, och
häri lät två man av de ombordvarande under omkring fem timmar kvarstanna
som bevakning i planet. Bedömt efteråt kan hans handlingssätt förefalla mindre
effektivt. Å andra sidan föreligga omständigheter, sorn kunna fullt ut för -

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1943 f. m

Svar på interpellation. (Forts.)

klara förfarandet. Han hade icke möjlighet att på platsen övertyga sig örn att
den tyske officerens påstående, att denne enligt internationell rätt hade befogenhet
att behålla sin pistol, var med verkliga förhållandet överensstämmande.
Han tog risken av att låta den tyske officeren behålla pistolen för att icke
vålla komplikationer, därest det skulle visa sig, att den tyske officeren hade
grund för sitt påstående. Även kompanichefen tog den tyske officerens påstående
för gott. I själva verket förhåller det sig så, att på detta område icke existerar
någon internationell rätt eller praxis. Från tysk sida göres emellertid gällande,
att pistol bör få ingå i officers personliga utrustning. Den tyske officeren
borde emellertid omedelbart på anfordran lia lämnat ifrån sig sin pistol.
Såsom av det föregående framgår, gjorde han så först påföljande dag. Det förhållandet,
att han viss tid behöll vapnet, kan dock icke betraktas såsom större
brott. Hade emellertid plutonchefen haft kännedom örn förvarsstabens förutnämnda
bestämmelser rörande omhändertagande av utländska flygplan, skulle
han icke ha behövt vara i tvekan om rätta förfarandet. — Att plutonchefen
icke visiterade tyskarna för att övertyga sig örn att alla lämnat ifrån sig sina
vapen kan ha berott därpå, att plutonchefen utgick ifrån att tyskarna lydde
den av officeren utfärdade skriftliga ordern. Det var mörkt, vilket försvårade
kontrollen, och han saknade lampa. Det är givet att lampa bort medföras. Å
andra sidan får icke förglömmas, att truppen hals över huvud givit sig åstad
och att tiden icke medgivit ett övertänkande av utrustningens detaljer. — Vad
till sist angår det förhållandet, att två tyskar fångö kvarstanna såsom vakt vid
planet, sedan yrkande därom framställts under åberopande av internationell
rätt, saknade plutonchefen möjlighet att på platsen avgöra vilka rättsliga befogenheter
han härvidlag hade. Sedan planet ställts under svensk bevakning,
kunde det emellertid icke anses såsom något fel, att flygingenjören och mekanikern
tillätos kvarstanna, till dess direktiv ingått rörande huru med flygplanet
och de ombordvarande skulle förfaras.

Allt som allt finner jag i betraktande av omständigheterna vid tillfället plutonchefens
förfarande icke kunna göras till föremål för väsentligare erinran.
Han hade startat i tron att humanitär hjälp erfordrades och ställdes inför en
situation helt annorlunda den vilken han trott föreligga. Det är icke sannolikt,
att annan person skulle lia i hans situation handlat på annat sätt. Han hade
endast partiell instruktion örn hur i detta fall skulle förfaras och fick handla
efter eget omdöme. Härmed är jag ånyo inne på det enligt min mening anmärkningsvärda
förhållandet, att kompanichefen och hans underordnade icke ägde
tillgång till eller kännedom örn de genom försvarsstaben anbefgllda bestämmelserna
för omhändertagande av utländska flygplan. Hade dessa bestämmelser
varit kända, torde med hänsyn till deras innehåll hela händelsen ha förlöpt
utan de episoder, beträffande vilka tvekan nu kan råda. Givet är, att dessa bestämmelser
komma att bringas till vederbörandes kännedom, där så icke redan
ekett.

Örn jag lämnar därhän det förhållandet, att tyskarna under uppehållet vid
den svenska förläggningen underhöllos med sång •—• jag föreställer mig att
ingen vill påtala denna vänlighet från fältpastorns sida — synes mig av vad
som passerade under detta uppehåll böra ägnas uppmärksamhet åt sättet för
ordnande av tyskarnas förläggning. Det kan med hänsyn till eventuell smittorisk
göras gällande, att det icke var välbetänkt att låta tyskarna vistas i matsalen.
Annan förläggning kunde emellertid icke anvisas, och smittorisken bedömdes
vara ringa. Tyskarna voro på väg hem, och det tyska saneringssystemet
och försiktighetsmåtten mot spridning av smitta torde väl mäta sig med våra
egna åtgärder. Det svenska befälet torde ha utgått från att denna sida av saken
var ordnad före avresan med kurirplanet och ansåg sig därför kunna låta

Onsdagen den 24 mars 1943 f. m.

Nr 11.

Svar på interpellation. (Forts.)

tyskarna uppehålla sig i matsalen. I vad mån befälet bedömt situationen rätt,
torde snart visa sig. Den tyske officerens inkvartering borde ha ordnats på annat
sätt, än som skedde, örn detta varit möjligt. Bakom den svenske chefens
anordningar torde ha legat en önskan att ha den tyske officeren under sin personliga
kontroll. De upplysningar jag införskaffat om den svenske chefen tyda
på att denne kan väntas ha på samma sätt behandlat varje annan utländsk officer
som under liknande förhållanden hamnat vid Lekvattnets förläggning.

Det förhållandet, att den svenska truppen underkastades visitation, med anledning
av att från tysk sida gjorts gällande, att en pistol förkommit, finner
jag icke i och för sig anmärkningsvärt. Hade en svensk pistol förkommit utan
att på annat sätt kunna anträffas, torde motsvarande ha skett. Det är — frånsett
den juridiska sidan och det förhållandet, att den tyska soldaten torde bli
ersättningsskyldig för det förkomna vapnet — av största vikt att icke för krigsbruk
avsedda skjutvapen utan kontroll övergå i privat förvar. Skjutvapnets
nationalitet gör härvidlag ingen skillnad. Yisitationen föregicks, såsom av det
förut sagda framgår, av undersökningar i matsalsbyggnaden och dess omgivning
och företogs ej i tyskarnas närvaro. Däremot undersöktes icke tyskarna
eller deras bagage, vilket enligt mitt förmenande bort ske. Även i denna detalj
har det förhållandet, att kännedom saknades örn försvarsstabens förutnämnda
bestämmelser, sin betydelse. Överhuvud taget borde skärpt uppmärksamhet ha,
på sätt i dessa bestämmelser förutsattes, ägnats åt den medhavda utrustningen.

Besan från den svenska förläggningen nied bil till Charlottenberg kan vad
anordningarna beträffar icke anses vådlig ur sekretessynpunkt. Måhända borde
resan lia företagits i intäckt vagn. Mycken omsorg hade emellertid nedlagts
på planeringen av resan, vilket framgår av den skriftliga rapport till chefen
för V militärbefälsstaben, som den 27 februari avläts från vederbörande militära
befäl. Två officerare medföljde, och resan företogs genom trakter, vars
fortifikatoriska anordningar m. m. icke vid ett hastigt passerande kunde bedömas.
Härvid gör jag undantag för den vägspärr, som passerades. Motsvarigheter
till denna spärr förekomma som bekant mångenstädes i vårt land -—
även i trakter där utlänningar tillåtas fritt passera.

Vad flygplanets nedmontering och borttransport beträffar är följande att
nämna. Dagen efter nödlandningen erhöll chefen för flygvapnet meddelande,
att planet skulle nedmonteras genom flygvapnets försorg. Samma dag gavs
till F 1 order att ombesörja nedmonteringen. Den 26 ankom en verkmästare
och den 27 hela demonteringsstyrkan i övrigt till platsen. Arbetet påbörjades
och utfördes i 1—P/2 meter snö, isgata och blockterräng. Planet var den 11
mars klart för nedtransport till Lekvattnet och den 12 mars klart för lastning
på järnväg i Torsby.

Jag vill till sist uppehålla mig något vid de kulsprutor, som medföljde
det tyska kurirplanet. Såsom framgår av vad jag förut anfört, lämnades rapport
om deras existens till militärbefälsstaben omkring en timme efter det
planet störtat. Försvarsstaben synes från militärbefälsstaben har erhållit underrättelse
därom först i en skriftlig rapport rörande hela händelsen, som till försvarsstaben
inkom den 5 mars. Det synes mig anmärkningsvärt, att denna detalj
icke tidigare av militärbefälsstaben bringades till försvarsstabens kännedom.
Det förhållandet, att så icke omedelbart skedde, torde ha medverkat till
att saken icke inom försvarsstaben ägnades tillbörlig uppmärksamhet, då den
skriftliga rapporten sent omsider inkom.

Sammanfattningsvis får jag konstatera, att det passerade ger mig anledning
till väsentligare erinringar huvudsakligen i följande två hänseenden, nämligen
dels att givna bestämmelser örn omhändertagande av utländska flygplan
icke utlämnats till vederbörande förband, vilket föranlett, att tvekan hos

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1943 f. m.

Svar på interpellation. (Forts.)

platsbefälet kommit att föreligga beträffande det rätta förfarandet, dels att
inom militärbefälsstaben och försvarsstaben icke ägnades tillbörlig uopmärksamhet
åt det förhållandet, att kulsprutor medfördes i det tyska planet.

Dessa slutsatser bygger jag på den utredning, som genom min försorg införskaffats
i denna fråga. Emellertid har militärbefälhavaren anbefallt sakens
utredande vid krigsrätt. Härvid torde det passerade komma att mer ingående,
än hittills varit möjligt, bli belyst. För ögonblicket måste därför alla
omdömen givetvis vara preliminära. Det har dock synts mig angeläget att
redan vid detta tillfälle framlägga det material, som nu finnes att tillgå.

Innan jag slutar, vill jag framhålla, att alla uppgifter, ägnade att minska
respekten för vår försvarsberedskap, snabbt spridas till utlandet och försämra
det intryck man där kan ha örn våra försvarsanstalter. Vederläggas dessa
uppgifter, är det icke säkert, att vederläggandet uppfattas eller att det helt
betager verkan av de felaktiga informationer som tidigare givits. Kvar kan
stanna en uppfattning om att det svenska försvaret är mindre effektivt, än det
i verkligheten är. Allra minst i en för vårt land ömtålig situation bör spridning
givas åt sådana informationer.

Härefter yttrade:

Herr Olovson i Västerås: Herr talman! Liksom alla andra interpellanter
begagnar jag tillfället att till försvarsministern frambära mitt tack för hans
svar på min interpellation och för att svaret kommit så snabbt.

Jag är fullkomligt övertygad örn att försvarsministern här gjort allt vad
han förmått för att vinna full klarhet i saken och få fram en. riktig bild av
vad som här förekommit. Den bild som försvarsministern bär tecknat med
ledning av företagen undersökning och rapporter från de militära befälhavarna
är ju i allt väsentligt lika den bild som jag tecknade i min interpellation.
Åtminstone i en detalj är bilden mera, låt mig säga, skrämmande än
vad jag har målat den med stöd av min sagesmans uppenbarligen fullt riktiga
uppgifter. Innan jag emellertid går vidare, anser jag mig ha både plikt
och rätt att närmare angiva de skäl som kommit mig att draga saken inför
kammaren.

Berättelser örn det s. k. kurirplanet hade varit i omlopp runt om i landet under
ett par veckor, och dessa berättelser stämde ungefär överens med de uppgifter
som jag fått brevledes från Lekvattnet. Jag hade några dagar gått och
burit på detta brev, ganska oviss örn på vilket sätt jag skulle försöka »vinna
klarhet i saken. Tisdagen den 16 mars kunde man i tidningarna läsa utrikesdepartementets
meddelande om vad som hade inträffat den 24 februari. Detta
verkade icke lugnande, snarare tvärtom. Särskilt oroande verkade uppgiften
om att det hade funnits kulsprutor i flygplanet. Oron stegrades genom uppgiften
örn att utrikesdepartementet först då i dagarna hade fått kännedom örn
kulsprutorna. Med denna oro kom så — det skall ingen försöka bestrida — att
blanda sig något av löje i anledning av talet om att kulsprutorna varit nedmonterade.
Samma dag, alltså tisdagen den 16 mars, framställde herr Jonsson
i Eskilstuna sina frågor. På dessa frågor svarade utrikesministern påföljande
dag. Man torde väl ännu erinra sig, att svaret från utrikesministern icke kom
att utlösa några nationella manifestationer i kammaren. Jag tror, att man förr
kan tala örn beklämning. Detta utrikesministerns svar kunde under inga förhållanden
få bli det sista ordet i saken. Av riksdagsmännen kräva väljarna, att
de skola lämna informationer, framför allt i frågor som kommit att uppröra
befolkningen ute i landet, och utan klart besked rörande kurirplanet skulle
riksdagsmännen stått nakna inför väljarna. Allt detta ansåg jag vara skäl nog

Onsdagen ilen 24 mars 1943 f. m.

Nr 11.

Svar på interpellation. (Forts.)

för en interpellation, och detta skäl framstår nu i dag efter svarets lämnande
mycket starkare, än vad det gjorde för en vecka sedan.

Jag vill nu ett ögonblick dröja vid vad som förekommer i svaret av deli art,
att det på intet sätt berör mig, min sagesman eller interpellationer trots att
det ju är ett led i undersökningen. Försvarsministern bar här i sitt svar tala t
örn en ung hemvärnsman som först kom till flygplanet och tog besättningen
under bevakning. I ett par tidningar har man tjänstvilligt velal släta över det
hela, och för att ställa mig mot väggen har man fablat örn att jag skulle ha
förringat detta rådiga ingripande från hemvärnsmannens sida.

Jag vill i anledning därav fästa uppmärksamheten på att jag icke nämnt
ett enda ord örn hemvärnsmannen. När jag under förra onsdagens plenum skrev
min interpellation, hade jag visserligen fått vissa uppgifter örn att en hemvärnsman
skulle ha ingripit, men ofullständiga som dessa uppgifter voro,
kunde jag icke i min interpellation bringa denne hemvärnsman en hyllning.
Jag gör det i stället nu, och jag passar på tillfället att vädja till försvarsministern
att försöka åstadkomma en belöning till den unge hemvärnsmannen i
Lekvattnet, ty det har han förtjänt. Och vore det brukligt att här i andra
kammaren utbringa leven, så skulle jag höja ett leve för hemvärnsmannen i
Lekvattnet, ett leve som skulle komma att besvaras med ljungande hurrarop
över hela landet, och själv skulle jag hurra värst.

Jag skall fortsätta med utgallringen av saker, som jag inte berört men, som
återkomma i interpellationssvaret. Jag har inte — det vill jag starkt understryka
—• sagt eller på något sätt antytt, att tyskarna skulle ha fått sprit av
de svenska officerarna. Jag har överhuvud taget inte talat om den saken, och
jag har därför inte nu någon anledning att lägga mig i spritaffären. Inte heller
har jag talat örn någon kompanifest — andra ha möjligen gjort det, men
inte jag —• och följaktligen kan jag gå också dea festen förbi.

Därefter kommer jag fram till vad jag i min interpellation refererat och
vad som också hittills — jag säger hittills med full avsikt — framgått av
undersökningen.

Beträffande beväpningen heter det i interpellationen: »Patrullen eller gruppen
bar vapen men saknade ammunition.» I svaret — eller kanske jag skall
säga den militära rapporten — omtalas att den första gruppen startade utan
ammunition. Ammunitionsunderbefälhavaren var inte närvarande, och ammunitionen
var således inte åtkomlig — detta på en plats fem kilometer från gränsen!
Den av mig återgivna uppgiften att patrullen saknade ammunition, när
ilen ryckte ut, var alltså riktig. Saken rättades ju i viss mån till senare, när
kulsprutegevärsskyttarna fingo ammunition under vägen. Kulsprutepistolskyttarna
kommo däremot fram till flygplanet utan ammunition.

Först, när jag hörde talas örn denna sak, trodde jag att det berodde på
glömska, att patrullen inte fått med någon ammunition. Men det var ju inte
på det sättet, utan faktum är att en patrull, som från en punkt fem kilometer
från gränsen skulle rycka fram till en annan punkt två och en halv kilometer
från gränsen, inte kunde få tåg i ammunition, till sina vapen. När man hör
sådant, kan man inte annat än utbrista: »Hör oss. Svea! Det blir värre och
värre!»

Här talas nu örn att de humanitära synpunkterna fingo gå i första hand.
Ja, gärna för mig. Jag har inte ett spår att invända emot, att man vidtog
åtgärder för att taga hand örn eventuellt skadade. Det var ju bara i sin ordning.
Men man skall inte göra gällande, att det var av humanitära skäl som
man inte fick tåg i någon ammunition. Man hade tydligen klart för sig, att man
skulle kunna behöva ammunition till automatvapnen, och man letade efter sådan,
men av humanitära skäl fick man inte tag i den. När man sedan fann

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1943 f. m.

Svar på interpellation. (Forts.)

ammunitionen, lastade man den på en sparkstötting och kom så ifatt patrullen,
men man hade, fortfarande av humanitära skäl, glömt att det också behövdes
ammunition till kulsprutepistolskyttarna.

Det lärer väl inte efter detta kunna påstås, att uppgiften örn att gruppen
saknade ammunition, är oriktig. Hela gruppen var utan ammunition, när man
startade, och halva gruppen var utan hela tiden. Det borde ju räcka ett gott
stycke, vad beträffar riktigheten av min uppgift.

Jag kommer sedan till frågan örn avväpningen. I min interpellation framhölls,
^ att patrullbefälhavaren underlät att avväpna de tyska soldaterna, men
att några av tyskarna rättade detta misstag genom att frivilligt avlämna sina
vapen. Nu ha vi fått veta att man begärde av den tyske befälhavaren — kan
man överhuvud taget tala örn tyska befälhavare här i Sverige? — att han
skulle utfärda en order till sitt folk att avlämna vapnen. Men, det är väl det
svenska befälet, som skall ge order örn en sådan sak, åtminstone när man befinner
sig inom detta lands gränser. Av svaret eller rapporten framgick, att
den tyske officeren fick behålla sitt vapen och att endast åtta pistoler avlämnades,
fyra åt gången, medan det dock var nitton man i planet.

I förbifarten ha vi också fått veta, att den fänrik, som var patrullbefälhavare,
nekades tillträde till flygplanet. Jag skall då passa på att skjuta in en ny
fråga: »Varför nekades han detta? Har det undersökts, huruvida det fanns
sändare och mottagare i planet eller icke?» Jag måste ställa den frågan, ty på
denna punkt låg det värre till än vad jag fruktade.

Man kan också fråga sig, örn man skall tro på uppgiften, att det var för att
bevaka planet som tyskarna där kvarlämnade, inte två soldater i egentlig
mening utan en ingenjör och en mekaniker. Med detta skulle man kunna lämna
avväpningshistorien, men jag tror icke det är lämpligt att göra det. Enligt
utrikesministern liksom också enligt min sagesmans meddelande fanns det två
kulsprutor i flygplanet. Detta meddelades också i försvarsministerns svar. Jag
vill bara påpeka för dem, som händelsevis icke veta det förut, att kulsprutor kunna
användas såsom vapen, särskilt om man har tillgång till ammunition. I
flygplanet sutto från klockan 5, då planet nödlandade, till klockan 10 två man,
som säkerligen kunde sköta sådana vapen. Meddelandet örn att kulsprutorna
voro nedmonterade bör man icke ännu en gång locka fram skratt med. Men
kanske det inte var kulsprutor? I Svenska Dagbladet för den 19 mars meddelades,
att föreståndaren för tullstationen i »Lekvattnet» — man menade
uppenbarligen tullstationen i Vittjärn — hade upplyst örn att det icke var
kulsprutor utan maskingevär, alltså kulsprutegevär. Tidningen finner denna
upplysning intressant och — Fader förlåt mig — det finner jag den också vara.
ty just den uppgiften kan möjligen leda till en lösning av nedmonteringens
gåta. Så här kan man tänka sig en lösning: det tyska infanteriet har ett för
innehavaren förträffligt och för motståndaren utomordentligt farligt vapen,
som benämnes M. G. 34. Detta vapen är både kulspruta och kulsprutegevär.
Utan lavett är det ett tungt kulsprutegevär, kaliber 7.92. Det är luftkylt och
bandmatat. Patronbandet har. när vapnet ifråga användes som gevär, 100 skott
i ett magasin. Vapnet användes då som ett vanligt kulsprutegevär. Placerat i
en lavett är samma vapen en lätt kulspruta. Då användes ett längre patronband
med 250 skott. Vapnet är försett med riktmedel, så att eldgivning, liksom
med kanoner och grantkastare, kan ske mot för skytten osynliga mål. T interpellationssvaret
uppges, att det var två lätta kulsprutor. Jag påstår icke.
att dessa två vapen voro av typen M. G. 34, men av allt vad som förefallit,
synes det ganska troligt, att det var sådana vapen. Nedmonterat, d. v. s. delat
i två delar, utgör detta vapen en lavett och ett kulsprutegevär, färdigt för
ögonblicklig eldgivning. I Svenska Dagbladets förut åberopade artikel upp -

Onsdagen den 24 mars 1943 f. m.

Nr 11.

Svar på interpellation. (Forts.)

gavs, att det fanns 20 fulla magasin med skarpa skott, så nog bör man tala
ganska lågmält örn avväpning i detta sammanhang. Örn nedmontering bör
man inte tala alls.

Jag skall nu som hastigast stanna vid några andra uppgifter, som enligt
min mening äro fullkomlig styrkta. Uppgiften örn att den tyska officeren fick
telefonera är styrkt, och därtill har det konstaterats, att den officer, som bevakade
honom under samtalet, icke behärskade tyskan så pass att han kunde uppfatta
samtalet. Då frågar man sig: varför satt han där. Uppgiften örn att tyskarna
inlogerats i matsalen har också bestyrkts. Likaså har det styrkts, att
tyskarnas bagage icke blivit undersökt. I samband med erkännandet av detta
talas det örn att bagaget bestod av bl. a. civila koffertar. Yad som gör en resande
soldats koffert civil, begriper inte jag. Får man för övrigt under vanliga
förhållanden här i landet föra in koffertar, som icke blivit öppnade? Kurirbagage
möjligen, men det har väl här icke varit fråga örn kurirer. Styrkt är vidare, att
de svenska soldaterna visiterats under letandet efter den pistol, som en av tyskarna
påstod sig ha förlorat. I det sammanhanget lämnas dock det hugnesamma
meddelandet, att man icke såg efter, örn tyskarna själva hade tagit hand örn
pistolen. Styrkt är slutligen att tyskarna vid fullt dagsljus förts i bil till Charlottenberg.
Låt oss bara ett ögonblick studera landsvägarna i den gränstrakt,
varom här är fråga. Kan någon människa begripa, varför sällskapet skulle föras
till Charlottenberg? Örn det nu överhuvud taget skulle föras ur landet, vilket
man måhända kan tvista örn, så borde väl tyskarna ha förts närmaste vägen till
Norge. Närmaste vägen till Norge från Lekvattnets kyrka är 12 km. Egentligen
borde man fört tyskarna på den ypperliga bilvägen från Lekvattnet över
Vittjärns tullstation till riksröset nr 81, där vägen skär gränsen. Det är 12
km dit. Vid gränsen skulle man ha kunnat ställa bagaget och sagt: var så god,
mina herrar, här slutar det fria Sverige, och där på andra sidan upphuggningen
ligger det ockuperade Norge. Det hade icke varit oartigt att göra på detta
sätt, ty det hade varit lika lägligt för tyskarna att fortsätta resan från en plats
vid gränsen, belägen 12 km från Lekvattnet, som från Charlottenberg. Från
gränsen kunde tyskarna mycket väl ha åkt med tyska bilar till Kongsvinger.
Från Lekvattnets kyrka till Kongsvinger är det 60 km. Från Lekvattnets
kyrka till Charlottenberg är det 70 km. Man valde den längsta vägen. I Kongsvinger
kunde de ärade gästerna tagit samma tåg till Oslo, som de nu togo från
Charlottenberg. Trots detta förde man dem till Charlottenberg. Det var ingenting
att se utefter vägen! Det är tråkigt att det på en sträcka av sex mil, utefter
gränsen på den svenska sidan icke finns något, som ur militär synpunkt
kan vara intressant att se. Jag föreställer mig emellertid, att det icke gärna kan
vara mera att se på de 12 kilometerna från Lekvattnets kyrka till riksröset nr
81. En chaufför från Torsby, som var med och förde en av bilarna, har berättat
för Svenska Dagbladet, att bilarnas fönster på intet vis voro förtäckta.
Passagerarna kunde se lika mycket av de trakter, som passerades, som chaufförerna.
Färden gick hela tiden genom en rad av vägspärrar och andra militära
anordningar.

Genom att erinra om de i Svenska Dagbladet lämnade uppgifterna har jag
icke velat påstå, att uppgiften örn att tyskarna passerat endast en vägspärr
skulle vara oriktig, men en vägspärr är en för mycket. Vid ett tillfälle fick
jag begära tillstånd för att komma in till Eda socken, där Charlottenberg
ligger, oell jag fick resa i ett tåg, vars vagnar hade förtäckta fönster från
Arvika till Åmotfors. Jag klagar icke över detta. Jag bara konstaterar på
vilket egendomligt sätt man stundom kan vara vaksam här i landet.

Kommer jag så till pappersbrasan. Kompanichefen har icke sett och icke
heller fått någon rapport örn att tyskarna brände papper i kabinen på fältet.

Nr 11.

Onsdagen den 2-1 mars 1943 f. m.

Svar på interpellation. (Forts.)

Tänk att han icke fått någon rapport! Det har tydligen icke fallit honom in att
fråga efter någon sådan. Lyckligtvis bestrider han icke uppgiften. Om han
frågat vakten, som genom fönstret studerade hrasan, hade han fått veta, att
det brann. Kaptenen kunde naturligtvis icke se elden, ty han hade ju den tyska
officeren under personlig bevakning i ett rum innanför sitt eget! Örn detta har
jag naturligtvis ingenting annat att säga än att det var synd örn kaptenen,
som var tvungen och sitta och vaka hela natten. Vakten får icke sova. Det veta
ju alla beväringar, och att sitta på vakt och vaka cn hel natt blir naturligtvis
tröttsamt, särskilt om man är ensam.

Ku har jag egentligen bara portföljen kvar. Den har jag sparat till sist. Jag
har förresten icke kommit till slutet än. Portföljhistorien blir antagligen själva
klimax i min redogörelse. I interpellationen hette det, att en svensk soldat
hittat en av tyskarnas portföljer. Portföljen var öppen och visade sig innehålla
toalettartiklar, en laddad pistol, ett stort flygfoto av ett landskap, och
en rulle exponerad men icke framkallad film. Portföljen överlämnades till kompanichefen,
hette det. Denne i sin tur överlämnade den till en tysk officer
utan att öppna den. Sedan man genom interpellationen fått veta, vad portföljden
innehöll, har man dukat upp en historia om att den blivit undersökt. Nu ångrar
jag mig bittert, att jag icke skarvade en smula och lade ned även ett pari
strumpor i portföljen. Det skulle då icke förvånat mig, örn strumporna också
kommit med i rapporten. Här har man satt in en extra soldat, för att få ett
mellanrum mellan dessa två soldater. Plats för undersökning! Det var icke
två soldater. Det var en. Den soldat, som hittade portföljen, överlämnade den
till kaptenen. Den i interpellationen lämnade redogörelsen var så tillvida ofullständig,
att däri angavs, att kaptenen överlämnat portföljen till den tyske
officeren. Kaptenen överlämnade den icke till den tyske officeren. Han lät
den tyske officeren konstatera, att portföljen tillhörde tyskarna. Därefter
överlämnade han den till den soldat, som hade hittat den, med order att gå och
lägga den bland tyskarnas bagage, vilket skedde. På den rapporten kommer
det säkerligen att bli bakläxa.

Nu är jag färdig. Jag vill ännu en gång uttala mitt tack till försvarsministern,
både för att undersökningen kommit till stånd och för de utlovade åtgärderna.
Jag upprepar här, vad jag tidigare sagt offentligt, att interpellationen
var riktad icke mot försvarsministern utan till honom, såsom varande den,
vilken borde påbjuda en undersökning. Jag skulle gärna lia sett, att försvarsministern
i sitt svar uteslutit det där örn att de i interpellatiouen lämnade uppgifterna
i väsentliga delar varit icke korrekta. I sak äro alla uppgifter styrkta,
alla utom en, den som rör portföljen, men den blir styrkt. Jag delar helt och
fullt försvarsministerns uttalade uppfattning, att man icke bör. sprida uppgifter,
som kunna skada försvaret. Menar försvarsministern, att jag skulle ha
spritt sådana uppgifter, så tillbakavisar jag en sådan beskyllning. Hundratals
falska rykten har jag under de senare åren avlivat — i en del fall under
försvarsministerns medverkan — och detta till gagn för försvaret. Själv har
jag aldrig i hela mitt liv burit falskt vittnesbörd mot det svenska försvaret,
och icke kommer jag att göra det heller, ty det försvaret, det är också mitt,
och därför bär jag också själv väska och gevär för hembygdens rote. Att som
här nu skett få klarlagd en bedrövlig historia, som snart skulle ha berättats i
varenda stuga i landet, det kan icke vara till annad; än till nytta. Sådant kan
överhuvud taget icke tigas ihjäl, och man skall icke heller försöka att tiga
ihjäl det. Det blir alltid friskare luft, sedan man vädrat.

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Jag anser mig ha en viss rätt att
blanda mig i den diskussion, som har uppstått med anledning av herr Olovsons

Onsdagen den 24 mars 1943 f. m.

Nr 11.

Svar på interpellation. (Forts.)

interpellation. Jag skall göra några reflexioner, men de skola bli både korta
och tempererade.

Jag förstår nu, att jag icke får något svar på min fråga till herr försvarsministern
om anledningen till att utrikesdepartementet blev så sent underrättat
örn vad som hade passerat vid nödlandningen vid Lekvattnet. Jag begriper
ju mycket väl, att det är ett ömtåligt ämne, och att det kan vara mycket svårt
för statsrådet att, även örn han vill giva ett svar, giva det på ett sådant sätt,
att det icke vållar ytterligare olägenheter. Ett visst besked fick man ju i slutet
utav interpellationssvaret. Det framgick därav, att det hade varit en dålig
rapportgivning ända nedifrån och hela vägen uppåt till försvarsdepartementet
eller i varje fall till försvarsstaben, och att detta kan vara anledningen till
den försening, som försvarsdepartementet sålunda icke rår för. Men förseningen
är, efter vad man nu förstår, icke så mycket att undra på. Det tycks ju
vara dåligt även med underrättelseväsendet uppifrån och nedåt hela vägen
ned till de militära myndighetspersoner, som böra ha reda på de dispositioner,
efter vilka de skola handla. Det är ett förhållande, som är mycket anmärkningsvärt,
och man kan ju mellan raderna i försvarsministerns interpellationssvar
läsa så pass mycket, att man får klart för sig att detta också är försvarsministerns
uppfattning. Den förklaring, som lämnats i svaret på interpellationen,
kan enligt min uppfattning i någon mån mildra det ogynnsammare
intryck, man fick ifrån början. Även örn man kan påstå, att sakuppgifterna
till väsentliga delar äro bestyrkta, så lämnar likväl förklaringen ett
bättre intryck än det första, man fick. Kvar står i alla händelser, att bevakningen
på det område, det nu gäller — och kanske man dessvärre får befara,
att så är förhållandet även på andra områden —• är ganska tafatt och beskedlig.
I det lilla anförande, jag höll nied anledning av det besked, utrikesministern
lämnat mig, antydde jag, att det kunde vara lämpligt att underkasta kurirplanen
ett slags kontroll. Trots att jag bl. a. under hand fått den upplysningen,
att detta var en alldeles vanvettig propos, så håller jag fortfarande på
den uppfattningen, att vad som här passerat bör föranleda en undersökning,
huruvida icke dispositionerna beträffande kurirplanen böra ändras. Att de underordnade
militära myndigheterna i närheten av Lekvattnet underkastat planet
och dess besättning en särdeles försynt behandling har, såvitt jag förstått
saken rätt. berott på att kurirplanen enligt en gammal order skola behandlas
med särskild hänsyn och betraktas såsom praktiskt taget plomberade och sålunda
stängda för varje insyn.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Jag skulle vilja peka på några väsentligheter
i denna sak, som enligt min mening ju icke direkt förbigåtts men
som man fastmera har strukit över utan att direkt ingå på dem.

Men tillåt mig först göra en kommentar till vad som försiggick föregående
onsdag. Jag kiev som bekant nedklubbad av herr talmannen för att jag pekat
på en sak, som jag ansåg lia samband med denna fråga. Jag vill här säga, att
jag föregående onsdag avstod från alla kommentarer till själva sakfrågan med
hänsyn just till den praxis, som tillämpas här i kammaren, när det gäller enkla
frågor. Jag menar nämligen, att mitt påpekande, att det hela tedde sig som
en idyll, när den svenska beredskapen tog hand om inkräktare, som olovligen
inkommit i vårt land, var mera ett konstaterande av ett faktum, som jag tycker
bekräftats av försvarsministerns förklaring här, än det var en kommentar.
Jag ansåg för min del, att denna Lekvattenshistoria bekräftade antagandet, att
det här och var icke stod så bra till med beredskapen. Jac ville giva, exempel
från Ystad för att ytterligare illustrera min uppfattning. Jag vill också säga,
att jag var fullt medveten örn talmannens svåra ställning i denna fråga. Jag

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1943 f. m.

Sval■ på interpellation. (Forts.)

vill understryka ännu en sak: Frågeinstitutet får icke enligt min uppfattning
bli ett medel för att göra interpellationsinstitutet fullständigt meningslöst.
Det är dock, mina damer och herrar, en ganska enkel sak att vid ett kinkigt
spörsmål kasta fram en enkel fråga. Talmannen, har här enligt praxis bara att
övervaka, att statsrådet lämnar ett lika kort och enkelt svar, örn möjligt, och
att interpellanten bara tackar för svaret. Att sedan återkomma med en interpellation
kan bara tänkas i alldeles exceptionella fall, såsom i detta fall visat
sig möjligt. Jag vill uttrycka min tacksamhet till herr Olovson för att han
utnyttjat denna möjlighet.

Till detta vill jag säga några ord örn själva sakfrågan. Det har, såsom jag
påpekade föregående onsdag, framkommit och tyckes numera vara klart, att
utrikesdepartementet först den 12 mars fick reda på att flygplanet var försett
med kulsprutor. Det har icke heller kommit någon dementi på mitt påstående,
att utrikesdepartementet fick detta meddelande genom den transportförbjudna
tidningen Ny Dag. Det är icke alldeles oväsentligt, menar jag, detta, att man,
efter det att utrikesministern här föregående onsdag konstaterade, att man den
12 mars fick reda på befintligheten på planet av kulsprutorna, också klarlägger,
att det icke var genom den ordinarie, naturliga vägen, genom de militära
myndigheterna, försvarsdepartementet och försvarsstaben, utan på en omväg,
som utrikesministern fick reda på en sådan ändå för frågans bedömande viktig
sak.

Det har ju numera av hela den svenska pressen understrukits, att utrikesministerns
förklaring örn att kulsprutorna voro nedmonterade var en, blamerande
undanflykt. Det kvarstår här, att nedmonteringen kunde genomföras genom
några handgrepp, att tyskarna hade mycket god tid att göra detta och att det
fanns ammunition fullkomligt tillräcklig för dessa kulsprutor och utvisande,
att de icke bara hängde för prydnads skull i flygmaskinen. Därtill har det nu
bekräftats, att den svenska patrullen icke fick komma ombord och visitera
flygmaskinen och att man först långt senare genomförde ett slags visitation av
denna flygmaskin. Det har bekräftats vad jag också sade, att två tyskar
stannade kvar i flygmaskinen till långt senare efter det att de första lämnat
densamma. Det har bekräftats, att den tyske chefen fick genom den svenske
kompanichefen möjlighet att sätta sig i förbindelse med sin legation. Det är
betecknande vad som framgår av försvarsministerns förklaring, att den svenske
kompanichefen icke. en,s hade sådana språkkunskaper att han kunde följa med
samtalet med vederbörande. Det förefaller också som örn man icke ens haft -—
jag vill icke tala örn omdöme — tid att genomföra en visitation eller anställa
förhör med vederbörande nödlandade tyskar. Det synes mig också som själva
påståendet örn kompaniaftonen bekräftats. Talet örn att den var planerad i förväg
ändrar ju icke det faktum, att kompaniaftonen eller en del av denna kompaniafton
hölls tillsammans med tyskarna, även örn dessa tyskar sjöngo i ena
ändan av lokalen och svenskarna i den andra. Även örn det skulle vara så, att
icke svenskarna skaffade brännvin utan tyskarna själva höllö sig med brännvin
och konjak, ändrar det icke det väsentliga, att man får den föreställningen,
att man sammanförde det svenska militärmanskapet med det tyska, låt vara
med några meters mellanrum men dock i samma rum.

Här kommer en viktig sak, som regeringen borde taga upp till litet närmare
prövning. Det förefaller som örn det icke var någon hemlighet för regeringen
redan de första dagarna, att tyskarna voro beväpnade. Nu är det på det
viset, örn jag känner saken rätt, att i de överenskommelser, som träffats mellan
de tyska och svenska regeringarna, icke medgivits någon transitering av tyska
trupper genom Sverige per flyg. Det har gjorts det undantaget, som regeringen
själv vidgår är ett avsteg från neutraliteten, nämligen att diessa få transiteras

Onsdagen den 24 mars 1943 f. m.

Nr 11.

Svar på interpellation. (Forts.)

på järnvägar. Men det får icke ske per flyg. Några sådana medgivanden lia,
såvitt jag känner till saken, icke givits från regeringens sida, och riksdagen
har icke varit i tillfälle att behandla någonting sådant. Enligt den internationella
folkrätten liksom även de regler, som också vårt land anslutit sig till,
är det föreskrivet, att främmande krigsmän, som komma in på svenskt område,
icke bara skola avväpnas utan jämväl interneras. Denna internering är icke
bara en fråga örn det neutrala landets rätt att skydda sig självt. Det är också
en fråga örn vederbörande krigsfolk, i det att man i vissa fall utgår från, att
de tränga in i ett neutralt land därför, att de icke äro ense örn kriget. Regeringen
har, synes det mig, varit medveten därom, att dessa tyska så kallade
permittenter ha inkommit i vårt land på ett sätt, som strider icke bara mot de
träffade överenskommelserna utan också mot den internationella rätten. Regeringen
har i denna situation enligt min mening bort hava skyldighet att vidtaga
åtgärder för att internera dessa tyska så kallade permittenter. Men den
har, utan att finna något anmärkningsvärt däri, tillåtit att dessa utan vidare
ha fraktats utanför vårt lands gränser och att deras vapen återställts till dem.

Det har redan av herr Jonsson påpekats, att man ju icke har några möjligheter
att kontrollera vad som medföres i dessa så kallade kurirflygplan när de
starta från den finska sidan och gå ned på den norska eller tvärtom. Jag anser
för min del otillfredsställande, att regeringen utgår från som alldeles naturligt,
att det skall vara på det sättet i fortsättningen och att den icke ger riksdagen
några antydningar örn att den ämnar försöka åstadkomma en annan
ordning därvidlag, som möjliggör kontroll. Dessutom tycker jag, att det som
här framkommit visar, att regeringen underlydande myndigheter kunna dölja
viktiga fakta örn elementära ting för regeringen. Att de kunna dölja detta kan
antingen bero av en viss politisk inställning eller också bero på att direktiven
äro otillåtligt oklara. I detta fall tyckas de icke ens ha blivit i tillfälle att taga
del av de utfärdade direktiven. Det kan också bero på att det finnes en tendens
att tolerera överträdelser mot svensk neutralitet, när de komma från visst

håH.

Enligt försvarsministerns uttalande förefaller det, som örn den lilla glädjefesten,
som hölls tillsammans med tyskarna, icke var så farlig. Det har ju i
Karlstads-Tidningen hävdats, att det gick åtskilligt värre till än vad jag gav
anledning till att förmoda i mitt inlägg föregående onsdag. Vi ha genom försvarsministern
i varje fall fått veta officerarnas uppfattning om vad som försiggick,
och vi komma att få ytterligare kännedom därom genom den krigsrätt,
som han talade om och som kommer att närmare undersöka denna punkt. Icke
så att denna fråga är avgörande! Den kan på sitt sätt bara beteckna ett slags
symptom, som man har att se upp med. Men den står icke bland de avgörande
frågorna i detta sammanhang.

Jag skulle också här vilja hemställa till försvarsministern, att man icke därför
att det nu skall bli krigsrätt örn denna fråga, avstår från att tränga till
djupet med densamma. Det har redan genom herr Olovsons inlägg framgått,
att det finnes anledning för försvarsministern att göra ytterligare undersökningar.
Det uppgives exempelvis av befolkningen, att man på en enda dag har
kunnat se ända upp till ett dussin kurirplan på bara en enda linje. Jag vet ju
icke örn detta är riktigt eller oriktigt. Men om detta skulle vara riktigt och
det därtill finnes flera kurirlinjer, synes det mig, sorn örn här väldiga möjligheter
skulle föreligga för transporter, som torde stå i strid mot själva överenskommelserna
om kurirplancn och som för vårt land kunna bli av mycket allvarlig
karaktär.

Jag fattade av den redogörelse, som försvarsministern här avgivit närmast
såsom en belysning för påståendet, att tyskarna haft kameror, att man icke

Andra hammarens protokoll l!)JfS. Nr 11. 2

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1943 f. m.

Svar på interpellation. (Forts.)

hade kunnat finna sådana. Det är möjligt, det är t. o. m. troligt, att tyskarna
icke voro sådana dumbommar, att de visade upp kamerorna. Men eftersom de
hade ränslar och möjligheter att förvara sina privata ägodelar utan insyn från
svenskarnas sida, är det väl mycket antagligt, att denna uppgift, därest undersökning
verkställts, även hade bekräftats.

Kapten Arp —- alltså kompanichefen, örn jag förstår saken rätt ■— har försvarat
färden genom försvarszonen med att endast en vägspärr fanns och att
tyskarna icke hade kartor med sig, varför inga militära iakttagelser kunde
göras. Det förefaller som örn också försvarsministern tillmäter det förhållandet
särskild vikt, att det bara fanns en vägspärr. Vägspärrar i all ära! De lia
naturligtvis även sin betydelse, när det gäller att fördröja en angripare, och
dessutom äro de av betydelse för kontrollen framför allt. Men jag tror icke,
att någon människa kan tillmäta denna tröst någon större betydelse, ty läge
det svenska gränsförsvaret icke i någonting annat än att man placerar ut
några vägspärrar här och var, vore det verkligen ett underbetyg åt både den
svenska militärledningen och försvarsministern själv. Det kan ej gärna vara på
det sättet. Åtminstone finnas skäl som tala för att de militära myndigheterna
anse detta område vara mycket viktigt ur försvarssynpunkt. Exempelvis det
förhållandet, att svenska skogsarbetare icke utan särskilda passerkort kunna
vistas i denna försvarszon, tyder ju på, att man tillmäter den viss betydelse.
Det har vidare uppgivits, att beträffande flyktande norrmän, som kommit över
från Norge, man, när de förts igenom detta område, sörjt för att de genom att
man förbundit deras ögon eller på annat sätt icke skulle kunna taga del av
vad som försiggick där. Men här ställa myndigheterna fem bilar till vederbörande
tyskars förfogande. I tre av dessa bilar sitter en svensk kontrollant.
Alltså i två av bilarna finnas inga möjligheter att kontrollera vad tyskarna
göra för iakttagelser. Sedan slår man sig till ro med att dessa tyskar ändå icke
ha kartor. Det fattas bara att de haft kartor över området för att underlätta
sina observationer.

Enligt min mening är denna förklaring från försvarsministern av lika underhaltig
kvalitet som förklaringen från utrikesministern, att kulsprutorna voro
nedmonterade och att det därför var tveksamt, huruvida man skulle anse det
vara brott mot de träffade överenskommelserna. Enligt min mening måste man
alltså draga den slutsatsen, att händelserna där uppe vid Lekvattnet tyda på
en oerhörd flathet från de svenska myndigheternas sida och därtill att regeringen
icke anser det vara värt att ägna någon särskild uppmärksamhet åt
att dessa tyska krigsmän fingo resa ut ur landet utan visitation och utan vidare,
trots att den internationella neutralitetsrätten i detta fall föreskrivit någonting
helt annat och trots att det måste vara på det sättet, att det icke var
tillåtet för tyskarna att frakta permittenter annat än på järnvägar.

Ja, herr talman, försvarsministern underströk med all rätt, att det ligger
en stor fara i att man internationellt observerar sådana här företeelser och
uppgifter i vårt land örn händelser, som inträffat där. Han har alldeles rätt
däri. Tysklands motståndare måste ju bibringas den tron, att svenskarna icke
våga försvara sig. De måste bibringas den tron, att vi äro så politiskt beroende,
att vi ej våga hävda våra elementära rättigheter. Jag hade redan i remissdebatten
anledning att draga en slutsats av de svenska svårigheterna med
lejdbåtstrafiken och den bohemanska missionen till Förenta Staterna, nämligen
den slutsatsen, att man börjar bland Tysklands motståndare betvivla att Sverige
har kurage och vilja att försvara sig. Det är klart, att sådana här inträffade
händelser kunna påverka sådana uppfattningar och göra, att man betraktar
svenskt territorium såsom ett territorium, som mer eller mindre är behärskat
av axeln, och att man därför icke får hänsyn till vår neutralitet.

Onsdagen den 24 mars 1943 f. m.

Nr 11.

Svar på interpellation. (Forts.)

Å andra sidan måste tyskarna av denna flathet från svenskarnas sida bibringas
en motsvarande uppfattning av att vi icke våga försvara oss, att man,
örn man bara pressar oss tillräckligt, kan tvinga oss på knä på samma sätt
som i fråga örn många andra länder. Tänk bara på dessa tyska officerare, som
hålla mycket styvt på sitt eget land. De ha mycket utpräglade nationella känslor
och därtill ha de bibringats vissa herrefolkskomplex örn att de äro liksom
skapade att styra andra folk, som ej kunna ta Amra på sig själva. Hur skall
denna flathet påverka dessa människor? Måste den ej bibringa dem uppfattningen,
att svenskarna måste de taga hand om, de kunna ju inte klara sig
själva, de ha icke kurage att göra det, och de falla ju undan. Måste de icke
också bibringas den uppfattningen, att örn svenskarna behandla tyskarna, som
kränka deras rättigheter, på detta sätt, måste svenskarna behandla även andra,
d. v. s. deras motståndare, på samma sätt.

Därtill kommer en annan sak. Om det under en viss situation skulle på
svenskt territorium samtidigt finnas, låt mig säga ett halvt dussin transporttåg
och ett dussin transportplan, Anika ödeläggande verkningar skulle det icke
kunna få för det svenska försvaret. Men det allra allvarligaste är naturligtvis
att en sådan här historia otvivelaktigt påverkar folks moral. Just genom omständigheterna
kring denna händelse skapas det tvivel på att regeringen —-även örn ingen betvivlar att den svenska regeringen vill hålla landet utanför
kriget — verkligen har frågan i sin hand, att den verkligen vidtagit åtgärder,
som äro ägnade att trygga landet mot alla överraskningar. Därför menar jag,
herr talman, att örn denna historia bekräftar någonting, så är det i alla fall
inte det, att man bara skall lägga svampen på och dra ned rullgardinerna, så
snart det blottas felaktigheter. I detta fall är det för övrigt icke bara tal om
felaktigheter.

Denna händelse aktualiserar åter kravet att regeringen bör upptaga till omprövning
dessa engångseftergifter. Det synes också, som om det inträffade aktualiserar
kravet örn mera ingående instruktioner för dylika fall. Försvarsministern
sade, att uppträdandet i detta fall berodde på att vederbörande ej
blivit delgivna instruktionerna. Det är möjligt att instruktionerna äro tillfredsställande,
men örn de ligga inlåsta hos försvarsstaben, mina damer och herrar,
vad har man då för nytta av dem? De mest tillfredsställande instruktioner
i världen ha ingen betydelse, om de ej delgivas de människor, som ha att rätta
sig efter dem. Detta, herr talman, synes mig bara ytterligare bekräfta dels
nödvändigheten av att sådana här saker påtalas, dels nödvändigheten av att
regeringen fullföljer denna undersökning och tar skandalen däruppe i Lekvattnet
som utgångpunkt för en verklig kraftansträngning för att skapa bättre
anda, så att främmande krigsfolk, som kränka Sveriges neutralitet och rätt,
icke behandlas som kära och väntade gäster utan som sådana, som lia kränkt
den svenska nationen och som måste behandlas i enlighet med den internationella
folkrätten.

Herr von Friesen: Herr talman! Inför den förklaring, som lämnats av
försvarsministern, är det uppenbart att stöten mot de militära myndigheter,
som handlagt detta ärende på ort och ställe, avsevärt minskats, även örn det,
som försvarsministern medgav, kvarstår en eller annan anmärkning, som vittnar
örn en viss godtrogenhet hos vederbörande.

Några allvarligare och svårare anmärkningar tror jag icke, att man efter
don lämnade förklaringen kan rikta mot de lokala militära myndigheterna.
Herr talman! Om också dessa gjort sig skyldiga till en viss godtrogenhet kanske
det icke är så märkvärdigt. Där borta i västra Sverige ha de sedan några år
varit vana vid att se den resetrafik, som tidigare påtalats i kammaren. Jag

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1943 f. m.

Svar på interpellation. (Forts.)

åsyftar trafiken med permittenter och krigsmateriel, för vilken de svenska
järnvägarna upplåtits. Ha dessa militära myndigheter varit i tillfälle läsa hans
excellens utrikesministerns förklaring här i kammaren i onsdags, böra de också
känna sig ganska lugnade. Denna förklaring från utrikesministern bör
kanske rättare karakteriseras såsom en bortförklaring. För egen del tvekar jag
icke att vid ett tillfälle som detta, då en viss debatt i frågan är medgiven —
så var ju icke fallet förra gången, då det gällde en enkel fråga — att. beteckna
hans förklaring som absolut otillfredsställande. Ty vad är det som i själva verket
hänt? Är det ett kurirplan som landat på ett stängt område? Nej! Det rör
sig örn ett beväpnat plan, som hade militära passagerare ombord. Då detta
uppenbarligen skall tolereras, är det mycket möjligt — den tekniska utvecklingen
lär väl icke lägga något hinder i vägen för detta — att vi opåtalt få
bevittna en ny resetrafik, denna gång över vårt luftterritorium.

Beträffande de omtalade kulsprutorna instämmer jag med dem, som tidigare
yttrat sig i den frågan. Det är alldeles uppenbart, att det icke, som utrikesministern
här gjort gällande, kan föreligga en viss tveksamhet, huruvida planet
var beväpnat eller icke. Det är alldeles uppenbart, att här föreligger en
tillfällig landning av ett beväpnat plan.

Herr Jonsson i Eskilstuna har i dag liksom för en vecka sedan efterlyst kontrollåtgärder
beträffande bestyckningen av dessa s. k. kurirplan. Jag vill på
det bestämdaste hemställa till regeringen, att den också verkställer en dylik
kontroll. Det torde nämligen vara bekant att detta kurirplan icke är. det enda,
som nödlandat här i landet. Åtminstone vid flera tillfällen ha dylika kurirplan
gått ned på Bromma flygfält. Av personal i ansvarig ställning därute
har det uppgivits, att man vid olika tillfällen konstaterat, hurusom sådana
plan haft vapen ombord. Kravet på en bestämd kontroll av denna trafik låter
sig icke längre tillbakavisas. I annat fall kommer det alldeles säkert att i detta
land växa upp en opinionsstorm, som kommer att bli mycket svår att bemästra
även för regeringen.

Ja, herr talman, jag anser att hela denna fråga är av. utomordentligt allvarlig
innebörd. Örn statsministern hade varit närvarande i kammaren — han är
beklagligtvis, har jag hört sägas, förhindrad närvara på grund av en resa —
hade jag velat rikta en vädjan till honom, som i alla fall inför vårt folk^ fortfarande
har en obestridlig auktoritet, att närmare klarlägga dessa förhållanden,
och att giva en bestämd otvetydig deklaration rörande hela denna affär.
Det är kanske mindre dess militära aspekter, bristen på initiativ från de svenska
militära myndigheternas sida, som jag syftar på, utan det är frågan i hela
dess vidd. Det måste lämnas en förklaring, som bestämt hävdar vår vilja att
vårt territorium, till lands, till sjöss och i luften lämnas oförkränkt. Det är
nödvändigt att denna förklaring lämnas just nu, då vi kanske ha inträtt, örn
''icke i krigets slutskede, så i alla fall i ett skede av kriget, då motsättningarna
äro skarpare än någonsin och de militära handlingarna från båda parternas sida
bli kraftigare och hänsynslösare än någonsin förr. Det är nödvändigt att vi
hålla objudna gäster härifrån och är det så att dessa våra gäster missbruka
gästfrihetens lagar, något som uppenbarligen skett i detta fall, då är det bäst,
att man vidtager sådana åtgärder, som på det mest effektiva sätt förhindra ett
upprepande av det skedda. En förklaring i denna anda, det är det enda, som
skulle vara förenligt med svensk ära och med svensk vilja till oberoende och
självständighet.

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman!
Denna fråga har två aspekter. Den ena är neutralitetspolitisk, den andra gäller

Onsdagen den 24 mars 1943 f. m.

Nr 11.

Svar på interpellation. (Forts.)

frågan om vår militära försvarsberedskap. Denna episods inverkan på vår neutralitetspolitik
belystes av utrikesministern här för en vecka sedan. Jag skall
därför icke alls gå in på den sidan av saken. Men jag anser mig böra giva några
repliker med anledning av vad som yttrats örn denna episods förhållande till
svensk försvarsberedskap.

Jag fäste mig särskilt vid ett yttrande av herr Jonsson i Eskilstuna, i vilket
han pågtod att vår beredskap var tafatt. Men jag fäste mig kanske mera
vid den ännu mer överdrivet ironiserande framställning, som herr Olovson i
Västerås tillät sig här. Jag frågar örn denna händelse på något sätt kan tagas
till intäkt för en belysning av frågan hur effektivt vårt lands försvar är.
Saken är den att här anmäldes i vederbörlig ordning ett kurirflygplan. Den
militära bevakningen visste om detta. Flygplanet fick något fel på sina motorer
och nödlandade. Kan någon människa räkna ut vad denna nödlandning
kan innebära för fara för vår militära säkerhet? Man måste väl göra klart
för sig att den militära bevakningen i detta fall sålunda icke stod inför den
uppgiften att slå tillbaka en inträngande fiende utan att taga hand örn folk
och materiel från ett anmält flygplan, som nödlandat. Därav kan, såvitt jag
förstår, icke på något sätt dragas några slutsatser örn vilken beredskap vi
kunna ha gentemot våra gränser.

Herr Olovson i Västerås gjorde en stor affär av, att ammunitionsunderbefälet
vid detta tillfälle icke var tillgängligt för ammunitionens utlämnande. Här var
det fråga örn utryckning för att taga hand örn ett nödlandat flygplan. Det vax
icke fråga om att rycka fram för att besätta försvarsställningar och slå tillbaka
en inkräktare. Det kanske gällde 30 sekunder eller kanske 1 minut innan
ammuntionsunderbefälet var tillgängligt för utdelandet av ammunition. Ingen
vill väl påstå att vår säkerhet råkat i fara därför att ammunitionen icke var
tillgänglig inom loppet av en minut. Det förhåller sig icke så att i sådana situationer
någonting hänger på en minut. Långt mindre då i detta fall, där det
icke alls var någon fara på taket.

Jag skulle också vilja reagera mot allt detta tal, som har hörts örn att denna
flygplansbesättning blivit behandlad för väl. Det säges, att när en tysk flygare
skjutes ned över England och kommer oskadd från äventyret, då är det första,
som engelsmännen göra, att bjuda honom på ett glas champagne. När engelska
bombplan, som uppenbarligen direkt kränkt vår neutralitet, störtat över Skåne,
vilket hänt några gånger, och dess besättning hoppat ut i fallskärmar, ha de
omhändertagits på det mest gästfria sätt. Enligt min mening skola också besättningar
i ett nödlandat tyskt flygplan mottagas gästfritt av oss. Det är
icke flathet från svensk sida att vi hyggligt bemött soldater från ett krigförande
land, som kommit ned här i Sverige. Men har man den uppfattning
som herr Hagberg i Luleå, att det här gäller inkräktare, som olovligen kommit
in i Sverige, ja, då ligger saken annorlunda till, ty den uppfattningen måste
bottna i den utgångspunkten att vi befinna oss i krig med Tyskland. Men det
göra vi som bekant icke. Det finnes icke heller många människor i detta land,
som önska att det skall driva därhän. Yi vilja visst försvara oss och skola
göra det med näbbar och klor, örn någon antastar oss, men vi ha ingen lust att
låta oss drivas in i kriget. Så länge vi icke äro i krig, äro vi icke i krig, och
därför kunna vi icke här tala om en inkräktare, som kommit in i vårt land på
olovligt sätt. Deras flygplan hade fått tillåtelse att gå över Sverige. Det är
icke deras fel att motorerna krånglade och planet slog i marken. Jag anser,
att det skulle varit anmärkningsvärt, om den svenska militära bevakningen på
denna plats hade omhändertagit dessa tyskar bryskt och onödigt hårt. Det finnes
icke i sådana situationer som denna någon anledning, varför vi icke skola
bemöta dessa människor hyggligt.

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1943 f. m.

Svar på interpellation. (Forts.)

Jag återkommer ett ögonblick till herr Olovsons i Västerås överdrivna anförande
här. Jag har redan pekat på hur oriktigt det var, att han skjutit fram
den omständigheten, att ammunitionen icke fanns tillgänglig på sekunden, som
belägg för att bevakningen icke var effektiv. Jag skulle vilja ställa den frågan:
Örn det nu fanns radiosändare och mottagare i planet, vilken skada kunde
det överhuvud taget ha gjort vår beredskap, örn det satt tyskar vid sändaren och
mottagaren ute i en ödemark, där de intet annat sågo än värmländsk snö och skog
och värmländska stenblock? Vad skulle de använda sin sändare och mottagare
till? Vilken skada skulle de vålla, örn de sutto där? Inte kan jag förstå det
och inte heller kan jag förstå den där famösa portföljhistorien. Herr Olovson
i Västerås är ju övertygad örn att han skall komma att uppleva att hans version
av denna portföljhistoria är den riktiga, och att det, som jag talat örn i
dag, är en uppfunnen historia. Jag skulle emellertid nästan våga slå vad med
honom örn, att han inte kommer att uppleva det.

Jag har läst det brev, som herr Olovson i Västerås fått. Under min tid som
försvarsminister har jag läst tusentals sådana brev, och därför vet jag av
erfarenhet, hur dessa kommit till. De komma till så, att folk i förläggningarna
resonera örn vad som skett. Den ena har ett och den andra har något amjat att
säga och såsom i militärtjänsten ofta sker, skarvar man. Det obehagliga göres
obehagligare och det glada gör man litet gladare och i en situation sådan som
denna, där man sitter och talar om, vad man har upplevat, får man icke vara
alldeles säker på att berättelserna helt stämma med verkligheten. När man
till slut blivit tillräckligt indignerad säger en: jag känner försvarsministern,
jag skall skriva till honom, en annan säger: jag känner en riksdagsman, jag
skall skriva till honom. Och så kommer det ett brev, och så undersöka vi efter
konstens alla regler grundvalarna till det brevet; — men jag försäkrar, att
även örn brevskrivarna på allt sätt kunna skyddas för trakasserier, så vilja
de ändå inte svära på sina uppgifter, ty de veta att uppgifterna i allmänhet
äro överdrivna. Därför skall man inte vara så säker på att man genom att
fråga den eller den människan får fram hela sanningen. Jag har inte här i dag
velat göra gällande, att den version som jag lagt fram är den absolut sista,
men jag tror å andra sidan inte att herr Olovson kan vara säker på att hans
version kommer att hålla.

Och så var det kulsprutorna. Jag förstår ju att de där lätta kulsprutorna
ha sin betydelse ur neutralitetssynpunkt, men ur försvarsberedskapssynpunkt

— de må vara hur förfärliga vapen som helst, såsom herr Olovson beskrev
dem — vågar jag ändå säga, att nitton tyska soldater och en tysk kvinna med
två lätta kulsprutor och tio pistoler inte utgöra någon fara för vårt lands
säkerhet. Att betrakta denna sak såsom en episod som visar hur klent vi äro
rustade att möta ett hot utifrån är onödigt, det är — som jag sagt här i mitt svar

— ett onödigt nedsättande av den svenska försvarsberedskapens karaktär och
styrka. Det kan inte vara till någon nytta att komma med dessa överdrivna
skildringar. Jag måste säga att jag blev beklämd och tyckte det var mycket
tråkigt att lyssna till detta anförande av herr Olovson, inte ur min egen synpunkt
men ur den synpunkten att det inte kan vara till någon nytta för Sverige,
vår självständighet eller frihet att man gör sig skyldig till dylika överdrifter.

Det svenska folkets moral är en fråga av vikt, och det är givet att allt som
verkar nedsättande på vår motståndskraft skall bekämpas, och det är klart
att sådana här episoder verka förstörande och försvagande. Jag vill emellertid
för min del bestämt understryka, att det i detta fall mera är de oväderhäftiga
skriverierna och ryktena som vålla skada än det lilla korn av anledning till
anmärkning, som naturligtvis även här finns.

Onsdagen den 24 mars 1943 f. m.

Nr 11.

Svar på interpellation. (Forts.)

Herr Olovson i Västerås erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Försvarsministern frågar, och naturligtvis med full rätt,
örn en händelse som denna kan innebära att vår säkerhet skulle sättas i fara.
Naturligtvis inte. Det finns väl inte heller någon som har påstått det, i varje
fall har inte jag gjort det. Den skada en sådan händelse gör är att det militärmanskap,
som ligger ute och får bevittna allt det som här blivit ådagalagt ha
inträffat, förlorar humöret och förlorar tron. Det är däri faran ligger.

Härtill vill jag bara säga beträffande portföljen, att jag per telefon i går
kväll talade med mannen som hittade den och han är beredd att stå för sina
uppgifter.

Herr Hagberg i Luleå, som likaledes på begäran erhöll ordet för kort genmäle,
yttrade: Herr talman! Försvarsministern anförde sorn exempel och för
att motivera det mottagande, som de tyska soldaterna fått, att även engelska
flygare blivit vänligt mottagna i Sverige. Det var bara en lucka i försvarsministerns
framställning, nämligen att dessa engelska flygare inte bara blevo
väl mottagna utan också väl kvarhållna. Ty jag kan väl inte tänka mig att
flygare som kränka Sveriges neutralitet utan vidare få skickas ut ur landet.

Försvarsministern säger att man inte kan betrakta dessa tyskar som inkräktare,
då vi inte äro i krig med Tyskland. De lia inte företagit sig något
olovligt utan på lovlig väg flugit över landet men på grund av motorfel tvingats
nödlanda. Ja, men örn man intar den ståndpunkten, då anser man ju också
att de få frakta permittenter per flyg. Såvitt jag vet har inte Sverige gjort
något sådant medgivande. Då tillåter man att dessa trafikanter äro beväpnade,
då medger man att flygplanen få ha kulsprutor och då ställer man sig på den
ståndpunkten att här har ingenting alls inträffat. Men jag anser för min del
att genom att man brutit överenskommelsen på dessa punkter och andra har en
kränkning av Sveriges neutralitet skett.

Försvarsministern säger vidare att beträffande den där radiosändaren fanns
det ingen anledning för herr Olovson att hysa oro. Försvarsministern vet lika
bra som jag att så snart ett fartyg kommer in på svenskt territorium har tullen
skyldighet att genom försegling förhindra att radiosändare och mottagare
kunna användas. Varför då försvara något annat i detta fall?

Vidare anförde:

Herr förste vice talmannen Magnusson: Herr talman! I sak har jag ingenting
att erinra mot att denna interpellation blivit framställd och besvarad
och att denna händelse, som väckt så mycket uppseende och så mycken diskussion
inom vårt land, blivit klarlagd. Jag skulle möjligen kunna något anmärka
på en viss valhänthet ifrån de militära myndigheternas sida och på en
bristande korrespondens på något håll bland dessa. Jag skall emellertid inte
nu ingå på detta utan vill endast omnämna att så påpassade som våra militära
myndigheter äro, både genom M. O. och i flera andra hänseenden, kan nog
detta vid flera tillfällen medföra att man på det hållet kanske är litet skyggare
för att handla än som skulle vara tjänligt och lämpligt i situationer som
denna.

Jag kan emellertid inte neka till att jag känt ledsnad vid den debatt som här
har förts, och det är närmast anledningen till att jag tillåtit mig begära ordet.
Herr Olovson, som ju var förste talaren och som är interpellant, säde i sin
replik att händelsen varit till skada för vårt försvar och vår försvarsvilja genom
att manskapet skulle förlora humör och tro. Jag tillåter mig säga att en
debatt sådan som den, vilken har förts här i dag, bidrar till att man förlorar

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1943 f. m.

Svar på interpellation. (Forts.)

humör och tro. Det må förlåtas mig örn jag säger herr Olovson, som jag högaktar,
att han under denna beredskapstid förmodligen känt sin kritiklusta och
kritikförmåga så pass neddämpade, att han nu fann en möjlighet att ge denna
inneboende kritiklusta luft. Jag kan inte på något annat sätt förklara de våldsamma
kritiska överdrifter och de rent agitatoriska vändningar, vartill han
gjorde sig skyldig i sitt första anförande. Jag beklagar — man må döma mig
för detta mitt uttalande — att kammaren på åtskilliga håll genom en obefogad
och nästan instämmande munterhet strök under de skarpaste uttalandena.

Jag hade så när citerat det gamla ordspråket örn att hälla vatten på . . . men
jag skall inte fortsätta, ty det är väl lönlöst att säga något till och örn kommunisterna;
herr Hagberg uppträder ju i varje utrikespolitisk debatt och hoverar
sig och ger uttryck för indignation, alltid riktad åt ett håll. Tillåt mig påpeka
att då man exempelvis nu ifrån tyskt håll gått fram med, skulle jag tro,
en viss hänsynslöshet, så är man inte på det hållet ensam örn att så göra. Jag
skall inte försämra läget med att erinra örn vad som har gjorts av både den
ena och den andra krigförande parten, — den som vill minnas och har förmåga
att minnas kritiskt åt alla håll kan nog göra sina påminnelser. Jag kan säga
herr. Hagberg i Luleå, när han nu är så indignerad mot ett visst håll, som
jag inte står här för att på något sätt försvara, att när bomber från ett annat
håll fälldes över svenskt territorium då stod inte herr Hagberg där nere i bänken
— fast det var tillfälle till det — och uttalade någon indignation. Det är
nog skäl att tänka efter, herr Hagberg, när man talar örn att vi äro beroende
åt ett visst håll, huruvida inte ni har mera än någon annan gjort eder beroende
av intentioner från ett annat visst håll.

Herr Spångberg: Herr talman! Jag tror inte det är nödlandningen i Lekvattnet
i och för sig som framkallat den stora diskussionen kring det tyska
flygplanet, utan anledningen härtill är nog de farhågor man hyst i samband
med de kurirflygningar, som under senare åren ägt rum i så stor omfattning.

Försvarsministern manade till en viss försiktighet i uttalanden och spridandet
av nyheter därför att dessa kunna skada vårt försvar inför utlandet.
Det kanske är på det sättet, men å andra sidan tror jag inte man kan rikta
någon förebråelse mot vårt folks lojalitet i stort sett. Såsom gränsbo och som
jag varit i tillfälle att under många år stå i daglig beröring med norrmännen
förstår jag mycket väl gränsbefolkningens oro i dessa fall. Där känner man
sig som ett med Norge och man undrar vad de där kurirflygningarna egentligen
innebära, örn det är kurirgods som transporteras eller örn det inte möjligen
också kan vara sådana ting, som kunna skada vårt broderfolk.

Den 17-årige hemvärnsman som uppträdde i Lekvattnet visste i motsats till
militären precis vad han skulle göra. Militären har ursäktats här på mångahanda
sätt av försvarsministern, men denne unge skogspojke visste precis hur
man skulle bära sig åt i ett dylikt fall. Detta vittnar om att befolkningen ger
akt på vad som sker och att man drar vissa slutsatser inför vad man ser även
när. det gäller neutralitetsspörsmål. I allmänhet föreställer man sig väl att ett
kurirplan har helt andra uppgifter än att frakta vapen och militärer över vårt
land. Allmänheten här i landet har haft sina tvivel rörande detta gods och
man har undrat vad dessa plan egentligen vidarebefordra, och man har också
fått vinkar om att det i rätt stor utsträckning skulle förhålla sig så som det
gjorde, med flygplanet som hamnade i Lekvattnet.

Utrikesministern underströk i sitt svar här för en vecka sedan i detta ärende,
att neutralitetsbestämmelserna stadga att militära plan ej få inkomma i landet.
Örn nu detta varit det enda av det slaget så var det ju en ödets skickelse att
just det skulle ramla ned under det att de verkliga kurirplanen ha lyckats

Onsdagen den 24 mars 1943 f. m.

Nr 11.

Svar på interpellation. (Forts.)

hålla sig över vårt land. Man har från utrikesdepartementet försäkrat att transporterna
genom vårt land ske med särskilt tillstånd för varje gång och att
detsamma är förhållandet med flygplanen. Örn detta nu överensstämmer med
verkligheten — jag förmodar att så är förhållandet, det finns ingen anledning
att bestrida denna utrikesministerns uppgift — är det ju tydligt att man har
åsidosatt en viktig sak, nämligen kontrollen av att det verkligen är kurirgods
som transporteras.

Militärens handfallenhet har försvarats av försvarsministern, som menar att
vi skola ta emot plan och militärer, som ofrivilligt hamna här, på ett vänligt
sätt. Vi äro inte deras fiender, säger han och lämnar exempel på hur vi behandlat
militära representanter för andra länder vilka också nödlandet här.
Ja, vi känna ju till dylika fall, men det försvarar inte exempelvis den uppseendeväckande
underlåtenheten att genast avväpna samtliga passagerare, trots
neutralitetsbestämmelsernas tydlighet på den punkten. Utländsk militär som
inkommer på svenskt område skall avväpnas och interneras, stadga neutralitetsbestämmelserna,
det bör väl åtminstone varenda officer här i landet ha reda
på. Och örn det inte var kurirgods utan kulsprutor man träffade på i detta
plan, fanns det så mycket större anledning att vidta de åtgärder som neutralitetsbestämmelsema
föreskriva.

Det mest uppseendeväckande i den här historien, tycka vi där borta vid
gränsen, är avfärden från Lekvattnet. Vi som många gånger färdats dessa vägar
mellan Lekvattnet och Charlottenberg veta, att det egentligen bara finns
en bilväg, som man kan komma fram på och vi förstå inte påståendet att färden
skedde genom trakter, som i detta fall sakna betydelse. Vi anse att denna
trakt är en av de mest betydelsefulla gränstrakter i hela detta land, särskilt
med tanke på de förbindelser trakten har med Oslo och Kongsvinger, som ligga
någon mil västerut på andra sidan gränsen. Nog förefaller det litet underligt,
vare sig det finns vägspärrar eller inte, att frakta utländsk militär denna
rätt långa väg utefter gränsen, när man hade möjlighet, såsom här påpekats
av herr Olovson i Västerås, att frakta dem omedelbart intill gränsen över en
sträcka, som dessa tyska militärer mycket väl känna till på grund av att de
många gånger färdats däröver med flygplan på olika höjd.

En annan företeelse som jag tidigare haft anledning fästa mig vid är den
undfallenhet, som visats i fråga örn fotografering. Det är inte första gången
som utländsk militär rest igenom vårt land med icke framkallade filmrullar
eller fotograferat här. Vi veta att man i gränstrakterna har sett hur från
olika tåg utländska resande ha fotograferat. Vid ett tillfälle hade jag också
anledning anmäla ett dylikt uppseendeväckande fall till försvarsministern, då
fotografering i närvaro av en svensk officer skett på en plats, där det var förbjudet
att fotografera inte bara för utlänningar utan även för svenskar.

Jag har velat begagna tillfället att framhålla dessa synpunkter och skulle
vilja stryka under det önskemål, som här tidigare har framförts, örn en tillfredsställande
kontroll av vår neutralitet.

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Till att börja med skulle jag
vilja säga, med anledning av vad herr förste vice talmannen yttrade örn kammarens
reaktion när herr Olovson i Västerås talade, att enligt min mening feltolkade
herr förste vice talmannen kammarens reaktion. Aven örn det fanns en
och annan som drog på munnen åt en del av herr Olovsons ordvändningar, så
var nog ilen allmänna uppfattningen den, att framställningssättet försvagade
vad han i sak hade att säga. Jag säger detta därför att vi sutta flera stycken
här och lyssnade till denna anmärkning och voro överens örn att kammarens
reaktion var feltolkad i det fallet.

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1943 f. m.

Svar på interpellation. (Forts.)

Vad jag annars skulle vilja säga är, att jag tycker att det är två saker i försvarsministerns
svar, som äro särskilt värda uppmärksamhet. Den ena är att
försvarsstabens instruktioner angående hur det skall förfaras i ett sådant här
fall som det inträffade inte voro tillgängliga eller delgivits befälet, och där
förutsattes ju fortsatt utredning på den punkten, men det är väl i så fall det
som är mest ägnat att inge betänkligheter beträffande försvarsberedskapen.
Det andra som har förekommit kan ju ha sin lilla betydelse, men jag tror inte
att det något väsentligt ändrar svenska folkets uppfattning örn vårt försvar,
ty det finns inget som svenska folket har en så grundmurad uppfattning örn,
antingen den är kritisk eller välvillig, som vårt försvar. Varje familj och varje
person vet genom sin kamratkrets hur det står till på den kanten tämligen bra.

Vad som är mest värt att lägga märke till är enligt min mening att det här,
såvitt jag uppfattat svaret rätt, blivit klart utsagt att detta plan fraktat perna
ttenter från Finland till Norge för vidare befordran till Tyskland. Detta
innebär ju, örn nu denna vidarebefordran sker på svenska järnvägar, vilket
man har anledning tro, att de träffade överenskommelserna med Tyskland överträdas
både beträffande kurirtrafiken och beträffande permittentresorna på
våra järnvägar, ty här sker en genomfart av permittenter ifrån en krigsskådeplats
hem till Tyskland, och tillbaka också kan det ju ske. Enligt uppfattningen
i de kretsar, som jag närmast har möjlighet att hålla förbindelser med.
är man ganska orolig över de åtaganden, som de svenska statsmakterna ha gjort
beträffande permittentresor och kurirflyg. Men jag tror att alla resonliga bedömare
äro med på att det bör vara regeringens sak att bedöma, på vad sätt
och när redan gjorda åtaganden kunna avvecklas. Det är en sak. Men jag tror
att det finns en mycket bestämd opinion emot att dessa åtaganden i krigets nuvarande
skede på något sätt utvidgas. Det bör vara regeringen angeläget enligt
min mening att på vad sätt som än kan ske se till, att svensk neutralitetspolitik
icke belastas utöver vad redan klart ingångna åtaganden nödvändiggöra.

Herr Fast: Herr talman! Jag hade inte tänkt deltaga i den här debatten,
och jag skall inte heller säga många ord. Debatten har inte varit upplyftande,
och jag tror inte den stärkt vår neutralitetsvilja eller vårt försvar. Det enda
positiva, som enligt min mening har kommit fram i denna debatt, har varit de
förklaringar, som givits från försvarsministerns sida, att do brister, som visat
sig finnas i fråga örn ordergivning och instruktioner till befäl och manskap
m. m., komma omedelbart, i den mån icke redan så skett, att avhjälpas. Jag
är övertygad örn att i den mån som åtgärder behöva vidtagas från regeringens
sida med hänsyn till vad som har inträffat i förhållande till utländsk makt,
kommer detta icke heller att försummas. Vad som inträffat är en episod, som
icke har någon som helst betydelse vare sig med hänsyn till folkets försvarsvilja
eller våra möjligheter att försvara oss åt alla håll. Denna episod har till
sitt innehåll blivit stor genom den reklam som kostats på denna händelse. När
man vidare fått den förklaringen, att vad som inträffat kommer att bringas
under utredning vid krigsrätt, tror jag denna kammare, med hänsyn till det
rättsväsende vi ha i detta land, kan med lugn förtröstan räkna med att vad som
varit oklart kommer att bli klart, och örn det eventuellt behöver vidtagas några
åtgärder mot någon felande, komma också sådana att vidtagas.

överläggningen förklarades härmed avslutad.

§ 4.

Föredrogos var för sig följande på kammarens bord liggande motioner; och
remitterades därvid

Onsdagen den 24 mars 1943 i. m.

Nr 11.

till statsutskottet motionerna:
nr 316 av herr Lindqvist; och
nr 317 av herr Sefve;

till behandling av lagutskott motionen nr 318 av herr Sundqvist; samt

till jordbruksutskottet motionerna:

nr 319 av herr Persson i Falla,

nr 320 av herrar Hallagård och Pettersson i Dahl;

nr 321 av herr Svensson i Ljungskile;

nr 322 av herr Werner m. fl.; och

nr 323 av herr Hansson i Skediga.

§ 5.

Herr statsrådet Möller avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 183, med förslag till lag örn förskottering av underhållsbidrag till barn
(bidragsförskottslag); och

nr 184, angående ersättning till barnavårdsnämnderna för bidragsförskott.
Dessa propositioner bordlädes.

§ 6.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 12, i anledning av dels Kungl. Förslag
Maj:ts proposition med förslag till lag örn vapenfria värnpliktiga, m. m., dels fr°™
ock i ämnet väckta motioner. pliktiga, m. m.

Genom en den 22 januari 1943 dagtecknad proposition, nr 18, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll,
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till lag
örn vapenfria värnpliktiga, lag örn straff för förbrytelser i tjänsten av vissa
vapenfria värnpliktiga samt förordning angående ändrad lydelse av 20 § 1 och
2 mom. krigsfamiljebidragsförordningen den 30 juni 1942 (nr 521).

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft åtskilliga
i anledning av densamma inom riksdagen väckta motioner, därav inom
första kammaren nr 202 av herr Brandt och inom andra kammaren nr 295 av
herr Hallén m. fl.

2, 4 och 5 §§ i det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget till lag örn vapenfria
värnpliktiga hade följande lydelse:

2 §.

Vapenfri värnpliktig skall uttagas till

a) sjukvårdstjänst vid krigsmakten eller

b) tjänstgöring vid luftskyddet.

Utan hinder av vad sålunda stadgats må, där omständigheterna påkalla sådant,
vapenfri värnpliktig uttagas till eller användas i expeditions-, yrkes- och
handräckningstjänst eller civilt arbete vid krigsmakten eller för civilt arbete
utom densamma för statens eller kommuns räkning.

Vapenfri värnpliktig skall vara befriad från att övas i vapens bruk och från
att bära vapen eller ammunition.

4 §.

Tillstånd till fullgörande av vapenfri tjänst, så ock beslut örn den tjänstgöring,
till vilken den vapenfrie värnpliktige skall uttagas, meddelas av Konungen.

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1043 f. m.

Förslag till lag om vapenfria värnpliktiga, m. m. (Forts.)

^ 5 §.

Tillstånd oell beslut, som i 4 § avses, må av Konungen återkallas eller
ändras.

I motionerna I: 202 och II: 295 (huvudsakligen likalydande) hade motionärerna
hemställt, bland annat, att riksdagen måtte besluta, att i 2 § lagen
örn vapenfria värnpliktiga efter andra stycket skulle infogas ett tillägg av
förslagsvis denna lydelse: »Därest den värnpliktiges samvete förbjuder honom
att förrätta civilt arbete vid krigsmakten, skall sådant arbete fullgöras utom
densamma.»

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen, med förklarande att riksdagen funnit viss ändring böra
vidtagas i det genom propositionen framlagda förslaget till lag örn vapenfria
värnpliktiga, måtte för sin del antaga av utskottet framlagt förslag till lag örn
vapenfria värnpliktiga;

B. att riksdagen måtte antaga Kungl. Maj:ts i propositionen framlagda förslag
till

.1) lag örn straff för förbrytelser i tjänsten av vissa vapenfria värnpliktiga;
och

2) förordning angående ändrad lydelse av 20 § 1 och 2 mom. krigsfamiljebidragsförordningen
den 30 juni 1942 (nr 521);

C. att motionerna I: 200—I: 202 samt II: 292—II: 295, i den mån de icke
kunde anses besvarade genom vad utskottet under A. och B. hemställt, icke
måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Enligt utskottets förslag skulle ovannämnda paragrafer i lagen örn vapenfria
värnpliktiga hava den av Kungl. Maj :t föreslagna lydelsen.

Beträffande 4 och 5 §§ i förslaget till lag örn vapenfria värnpliktiga hade
reservation avgivits av herrar Norman, Forslund, Holmbäck, fröken Hesselgren
samt herrar Jansson i Hällefors och Andersson i Eskilstuna, vilka hemställt,
att dessa paragrafer måtte erhålla följande lydelse:

4 §\

Tillstånd till fullgörande av vapenfri tjänst, så ock beslut örn den tjänstgöring,
till vilken den vapenfrie värnpliktige skall uttagas, meddelas av Konungen.
Dessförinnan skall yttrande i ärendet inhämtas från ett av Konungen för
ändamålet utsett råd, bestående av för bedömande av ifrågavarande ärenden
lämpade personer till det antal Konungen bestämmer.

5 §.

Tillstånd och beslut, som i 4 § avses, må av Konungen återkallas eller ändras
sedan yttrande i ärendet inhämtats från det i samma lagrum omförmälda
rådet.

Sedan herr talmannen anmält ärendet till handläggning, begärdes ordet av

Fröken Hesselgren, som yttrade: Herr talman! I avseende å föredragningen
av andra lagutskottets utlåtande nr 12 hemställes,

att detsamma må företagas till avgörande punktvis;

att punkten A. föredrages på det sätt, att det av utskottet därunder framlagda
lagförslaget föredrages paragrafvis med slutbestämmelse, ingress och
rubrik sist, varefter och sedan lagförslaget blivit genomgånget utskottets hemställan
i punkten A. föredrages;

Onsdagen den 24 mars 1943 f. m.

Nr 11.

Förslag till lag om vapenfria värnpliktiga, m. m. (Forts.)

att punkten B. föredrages på det sätt, att de av utskottet därunder framlagda
författningsförslagen föredragas var för sig, förslaget till lag örn straff
för förbrytelser i tjänsten av vissa vapenfria värnpliktiga paragrafvis med
slutbestämmelser, ingress och rubrik sist, varefter utskottets beträffande författningsförslagen
i punkten B. gjorda hemställan föredrages;

att vid behandlingen av den paragraf, varom först uppstår överläggning, denna
må omfatta utlåtandet i dess helhet; samt

att lagtext ej må behöva uppläsas i vidare mån, än sådant av någon kammarens
ledamot begäres.

Denna hemställan bifölls.

Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Punkten A.

Utskottets förslag till lag om vapenfria värnpliktiga.

Efter föredragning av 1 § anförde:

Herr Edberg: Herr talman! Det är inte så särskilt tacksamt att efter den
delvis dramatiska debatt, som förekommit här i kammaren helt nyss, ta till
orda örn något så odramatiskt som de samvetsömma. Därtill kommer att klimatet
tycks vara tämligen kärvt för just de samvetsömma. Det kommer väl alltid
att bli en dragkamp mellan de krav, som samhället ställer på den enskilde å
ena sidan, och den respekt, som den enskilde kräver för sitt samvete, å andra
sidan. Det är säkert fåvitskt att tro, att det nu framlagda förslaget skall representera
något slutgiltigt domslut i den kampen.

Statens auktoritet hävdas olika hårt vid olika tillfällen. Just nu hävdas
den med alldeles särskild skärpa. Det kan vara naturligt med hänsyn till det
läge, vari vi befinna oss, vilket kräver en anspänning av alla krafter, men
man kan dock icke frigöra sig från det intrycket — härmed vill jag dock inte
på något sätt karakterisera det nu framlagda förslaget — att också vissa totalitärt
färgade tankegångar på bakvägar släppts in i det svenska samhället.
Hur som helst, klimatet har bistrat till åtskilligt för de s. k. samvetsömma.
Man kan naturligtvis ha olika synpunkter på de samvetsömma, men^ på två
punkter tror jag att man kan vara överens, och kan man det, kan också debatten
föras efter klarare och redigare linjer än vad som i allmänhet är fallet.

Ingen tvekan kan väl råda örn att en nation, som erkänner den enskilda människans
värde, också har obetingad skyldighet att ta hänsyn till det enskilda
samvetet. I vårt land finns respekten för samvetets bud inskriven redan i
grundlagen: Konungen skall ingens samvete tvinga eller tvinga låta. Å andra
sidan finns det så många olika schatteringar, när det gäller samvetsömma, att
statens hänsyn måste ha en viss gräns, därest man inte skall hamna i den rena
anarkien. Var denna gräns går kan dess värre icke med några enkla former
fastställas. Det måste uppenbarligen ankomma på det sunda förnuftet att sätta
gränspålarna.

Jag vet, att talet örn samvetet i dag inte faller i så särskilt gynnsam jordmån
över allt. Det finns då en annan synpunkt i detta sammanhang, som för
den som dyrkar effektiviteten bör kunna väga tyngre, och det är den, att det
skulle överhuvud taget inte gagna försvaret eller i minsta mån öka dess effektivitet,
om personer, vilkas psyken göra dem uppenbart olämpliga för militärtjänst,
tvingas bära vapen. De skulle inte bli några goda. soldater. Tvärtom
kan man befara, att de skulle utöva ett visst ogynnsamt inflytande på sina

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1943 f. m.

Förslag lill lag om vapenfria värnpliktiga, m. ra. (Forts.)
truppkamrater. Samma personer kunna emellertid göra en god insats på ett
annat område. Enbart det kyligt praktiska betraktelsesätt, som brukar uttryckas
i formeln att det gäller att få rätt man på rätt plats, talar sålunda för att
man bör placera de samvetsömma i sådana uppgifter, att de finna sig till rätta
och inte råka i samvetsnöd. Liksom pojkar med körkort gärna uttagas till
chaufförer så är det naturligt att de, vilkas samveten förbjuda dem att bära
vapen, placeras på sådana poster som äro av rent humanitär art, poster där
det gäller att rädda människors liv och egendom.

Härmed kommer jag in på den andra synpunkt, örn vilken enighet också bör
kunna råda, nämligen den att personer, som äro fria från skyldighet att bära
vapen, böra placeras i uppgifter så likvärdiga de militära som möjligt, uppgifter
som äro av sådan vikt, att eljest i händelse av mobilisering andra värnpliktiga
skulle behöva avses för dem.

Dessa synpunkter ha också varit vägledande för 1941 års utredning angående
samvetsömma värnpliktiga som, när det gällde att konstruera arbetsuppgifter
för de samvetsömma, stannade för att dessa borde utmärkas av att ur
samhällets synpunkt vara av den vikt, att personal för ändamålet måste avses
vid mobilisering, att de icke lämpligen skulle kunna utföras av kvinnor, till
krigstjänst odugliga eller över- eller underåriga, att de skulle bjuda minsta
möjliga fördel i jämförelse med de uppgifter, för vilka värnpliktiga avses, samt
att de skulle vara av den art att fredstjänstgöring och beredskapstjänst skulle
kunna anordnas som förberedelser för krigsuppgifter. Med utgångspunkt härifrån
föreslå de sakkunniga, att de vapenfria skulle placeras antingen i sjukvårdstjänst
eller utbildas för luftskyddets behov, huvudsakligen i brandtjänst.
Båda dessa uppgifter äro av beskaffenhet att de representera en insats i människokärlekens
tjänst och äro av vital betydelse för samhällets värn. Örn inte
samvetsömma funnes att tillgå för dessa uppgifter, och dock måste det sägas,
att de samvetsömma äro särskilt lämpade för dem •—■ vid anställda prov ha de
visat sig vara mycket goda och oförvägna brandsoldater — hade på dessa poster
måst placeras män, som eljest uttagas till vapentjänst. Ur samhällssynpunkt
kan det vara enbart lyckligt att en fördelning av arbetsuppgifterna på detta
sätt har kunnat ske. För de samvetsömma själva har det också länge varit ett
önskemål att de skulle kunna placeras i verkligt samhällsnyttigt arbete. De
ha, enligt vad de själva uppgivit, inte ansett det särskilt tillfredsställande att
de skulle behöva gå ut och konservera ruiner eller ansa skog, när faran hänger
över våra huvuden och hela nationen spänner sig till en kraftansträngning.

Om man alltså kan vara överens örn dessa två grundläggande principer, för
det första att samhället måste respektera det enskilda samvetet intill de gränser,
som förnuftet uppdrager, och för det andra att de vapenfria böra placeras i
samhällsnyttiga, med militära såvitt möjligt likvärdiga uppgifter, kan uppenbarligen
blott olika meningar råda örn behandlingen i övrigt av de vapenfria.
Min personliga uppfattning är den, att kräver man i stort sett detsamma av (lern
som av övriga värnpliktiga, så böra de också behandlas på samma sätt som dessa.
De flesta av de samvetsömma äro dock inga asociala element. Det är präktiga
pojkar och oförvitliga medborgare liksom de som uttagas till vapentjänst.
Det är då också rimligt att de tillerkännas samma förmåner som de andra. Hittills
har det ibland varit si och så med den saken. Den ryktbara generalordern
5,000, som berövade de efteranmälda samvetsömma rätten till familjebidrag av
varje som helst form, berövade dem möjlighet att få värnpliktslån eller anstånd
med indrivning av utskylder, med betalning av hyra o. s. v., som inskränkte
deras tjänstledighetsdagar och fråntog dem rätten till fria tjänstledighetsresor
och fritt postporto, denna famösa order är ännu i frisk och föga tacksamt
minne bevarad. Visserligen ha dessa orättvisor sedermera rättats till. Den

Onsdagen den 24 mars 1943 f. m.

Nr 11.

Förslag till lag om vapenfria värnpliktiga, m. m. (Forts.)
nya lagen innebär dock en förtjänst i detta avseende, nämligen att den giver
klara föreskrifter och skapar garantier mot sådana orättvisor.

På en enda punkt kan man tänka sig en olika behandling av de vapenfria
och övriga. Det gäller tjänstetidens längd. En viss förlängning måste nog sägas
vara påkallad. Den måste fungera som en prövosten för äktheten i samvetsbetänkligheterna
och bör också skapa garantier mot simulation. En sådan
förlängning önskas tydligen också av de samvetsömma själva, dels för att de
inte skola behöva riskera att i sina led få personer, vilkas samvetsbetänkligheter
äro tvivelaktiga, dels på grund av det moraliska värde, som en sådan
uppoffring anses ha. Men örn arbetsuppgifterna till sin art äro tämligen likvärdiga
med de militära, kan det inte vara riktigt att göra tidsförlängningen
alltför betungande. Det kan inte vara rimligt att tjänstgöringstiden blir så
lång att den får karaktär av eller i varje fall av de vapenfria själva kommer
att uppfattas som ett straff. De sakkunniga ha för sin del föreslagit 120 dagar.
Redan detta är ganska mycket. Procentuellt sett är det visserligen mindre
än tjänstgöringstillägget tidigare, när värnpliktstjänstgöringen var kortare,
men man får å andra sidan komma ihåg att när fredstjänstgöringen är 450
dagar kommer varje dag däröver att bli alldeles särskilt tyngande och påkostande.
Försvarsministern har gått längre och föreslagit en tidsförlängning med
1f3 såväl i freds- som beredskapstjänst. Det betyder fem månaders tillägg vid
fredstjänstgöring och ett tillägg i proportion därtill vid varje beredskapsövning.
Jag kan förstå, örn man vill underlätta möjligheterna för de vapenfria
värnpliktiga att vid varje tillfälle sig omvända och bättra och övergå till vapentjänst.
I princip är ingenting att invända däremot. Men nr praktisk synpunkt
kan nog ifrågasättas, örn det kan vara ett större statligt intresse, att
personer, som fått en grundläggande utbildning i exempelvis brandtjänst, helt
plötsligt skola ryckas bort från denna, placeras i en annan tjänstgöring och
få utbildas på nytt, varvid deras platser få intagas av nya män. Regeringens
förslag på denna punkt tycks mig väl rundligt tilltaget. Man bör ha klart
för sig, att en sådan tjänstetidsförlängning, som ifrågasatts, icke bara går ut
över de vapenfria själva utan i stor utsträckning även över deras familjer och
i åtskilliga fall säkerligen också över deras arbetsgivare. Då första kammaren
redan för en vecka sedan tagit förslaget i detta stycke utan votering, finner
jag det emellertid meningslöst att ställa något yrkande. Men jag befarar, att
debatten omkring denna punkt kommer att fortsättas under de närmaste åren.

Av alldeles speciell vikt är det, att prövningen av samvetsbetänkligheterna
blir så grundlig och noggrann, som möjligt. Under en lång följd av år ha
förhållandena varit allt annat än tillfredsställande. Dels har inom vissa distrikt
förekommit en intygsfabrikation, vartill vissa samfunds propaganda bidragit,
en propaganda, som faktiskt gjort samvetsnöden på sina håll nästan
epidemisk, något som bidragit till att giva allmänheten en skev oell oriktig
bild av de samvetsömma. Dels lia också i ett stort antal fall frihetsstraff —
och upprepade frihetsstraff — utdömts. Detta har medfört, att många i övrigt
oförvitliga och goda medborgare kommit i en beklaglig motsatsställning till
samhället. Det gäller att på något sätt nå fram till en bättre tingens ordning.
Den bästa garantien för ett materiellt sett tillfredsställande avgörande har
man, örn staten kan genom något organ komma i personlig kontakt med de sökande.
Genom inskrivningsrevisionemas avskaffande lia de möjligheter, som
tidigare funnits till sådan personlig kontakt, försvunnit. De sakkunniga ha
därför föreslagit, att ett särskilt organ, ett försvarsdepartementets värnpliktsråd,
skulle inrättas, vars yttrande regeringen skulle inhämta i hithörande frågor.
Detta råd, vari representanter flir krigsmakten, statskyrkan och frikyrkan
skulle ilga säte och slämma, skulle avgiva yttrande över alla ansökningar om

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1943 f. m.

Förslag till lag om vapenfria värnpliktiga, m. m. (Forts.)
vapenfri tjänst. Där så påfordrades, skulle vederbörande i rådet träda i personlig
kontakt nied de sökande och med personer, vilka yttrat sig om dem,
och föreslå tjänstgöringsuppgifter. Ett sådant råd, som icke skulle bli ett nytt
ämbetsverk, skulle säkerligen ha en stor mission, att fylla. Ur praktisk synpunkt
vore det ett värdefullt instrument, ur psykologisk synpunkt vore det
ännu värdefullare. Det är ingen hemlighet för de sakkunniga, att de vapenfria
själva betraktat detta förslag som en av de mest positiva sidorna i betänkandet.
Därtill kommer, att en vidsträckt opinion gjort sig hörd för att
ett dylikt råd bör inrättas, en opinion, som uppbäres av åtskilliga framstående
kulturpersonligheter i vårt land — jag kan nöja mig med att nämna Erling
Eidem och Natanael Beskow. I en skrivelse till utskottet har också betonats,
att man i ett sådant råd skulle se den största garantien för att ansökningarna
komme att få en allsidig och fördomsfri prövning.

Försvarsministern har på åtskilliga punkter skärpt de sakkunnigas förslag.
Man borde då åtminstone kunna gå de vapenfria så pass till mötes, att man
inrättade detta råd. Statens intressen komme därigenom icke att i ringaste mån
åsidosättas. På denna punkt ansluter jag mig till reservationen, vilken sammanfaller
med min motion i ämnet och med de sakkunnigas förslag.

När jag här talat örn de samvetsömma har jag, herr talman, hela tiden tänkt
på dem, vilkas samvetsbetänkligheter äro allvarligt grundade, och icke på några
patologiskt färgade företeelser i religionens utmarker — icke på de religionens
bolsjeviker, som kalla sig Jehovas vittnen och vägra att tjäna staten i
någon som helst form, som identifiera staten med satan men icke skulle ha
något emot att bära vapen för att tjäna vad de kalla den teokratiska staten.
Dessa personer äro uppenbarligen omöjliga att komma till rätta med. De utgöra
ett mindretal och måste betraktas såsom undantagsfall. De ställa sig
själva vid sidan av samhället och få finna sig i att behandlas därefter. De
måste alltså särskiljas från övriga vapenfria och placeras i särskilda arbetskompanier.
Även detta särskiljande är emellertid en mycket grannlaga uppgift
och utgör i sin mån en ytterligare motivering för att ett särskilt organ bör
inrättas för att taga hand örn dessa frågor. _

Det finns cirka 10,000 samvetsömma här i landet i olika årgångar. Siffran
kan synas hög men får sin förklaring, örn man tänker på de pacifistiska vindar,
som under åren mellan de båda världskrigen svepte genom vårt land och även
avsatte andra resultat. Efter krigsutbrottet har emellertid antalet minskats
väsentligt. Siffran har varje år sjunkit. Fjolårets siffra exempelvis nådde
bottenrekord. Man kan alltså icke påstå, att antalet samvetsömma numera är
till något som helst men för försvaret. Staten har ingenting att förlora på att
visa vittgående hänsyn mot dessa, kanske däremot en del att vinna.

Det nu framlagda förslaget är på det hela taget gott. Jag vill^ begagna
tillfället att säga, att den kritik, som framkommit mot detsamma, i åtskilliga,
fall varit överdriven. Det reglerar tidigare oklara förhållanden och giver de
samvetsömma möjlighet att utföra samhällsnyttiga uppgifter, och det bygger
överhuvud taget på en human anda. Men man borde kunna taga steget fullt
ut. Det har stått så mycket strid om denna fråga, att det kunde vara på tiden
att gjuta olja på vågorna. Jag är förvissad örn att det är dit försvarsministern
syftar, men jag är ännu mera förvissad örn att man lättast skulle nå dithän, om
det föreslagna rådet komme att inrättas.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr Sundqvist: Herr talman! Jag måste allra först deklarera, att jag
personligen är alldeles främmande för det sätt att tänka och känna, som utmärker
de s. k. samvetsömma värnpliktiga. Jag kan för egen del icke förstå,

Onsdagen den 24 mars 1943 f. m.

Nr 11.

Förslag till lag om vapenfria värnpliktiga, m. m. (Forts.)
hur samvetet kan leda en människa att väl taga emot och njuta av de förmåner
det demokratiska samhället skänker ■— däribland den andliga friheten —-<
men vägra att medverka till försvar av dessa förmåner. På intet sätt gör jag
mig således solidarisk med en sådan inställning. Jag tycker, att det också i
detta sammanhang kan vara befogat att erinra örn att säkert tusenden och
åter tusenden unga män väl känna liknande aversion mot krigets blodiga gärning
som någonsin de samvetsömma men just för sitt samvete icke kunna undandraga
sig förpliktelsen att göra sin insats till sitt lands och sitt folks försvar.

Då jag likväl undertecknat en av de motioner, som syfta till än större hänsynstagande
till denna kategori medborgare än som tillerkännes deli i den
kungl, propositionen, har det skett på grund av en djupt rotad respekt för det
ärliga samvetets helgd. Jag menar nämligen, att det demokratiska samhället
ytterst beror av respekten för den enskildes — på samvetet grundade — övertygelse.
Den stat, som icke respekterar denna övertygelse, har uppgivit en av
sina grundläggande förutsättningar.

Svensk lagstiftning har principiellt auktoriserat denna grundsyn. Även det
föreliggande lagförslaget öppnar möjlighet för »sådana värnpliktiga, för vilka
bruk av vapen mot annan skulle medföra djup-samvetsnöd», att fullgöra sin
värnpliktstjänstgöring som vapenfria värnpliktiga. Så långt är allt gott och
väl. Nu finns emellertid bland dessa samvetsömma ett mindretal, för vilka
varje delaktighet i det militära försvarsväsendet är en styggelse. De kunna
för sitt samvetes skull icke i något avseende medverka i en tjänst, som ytterst
kan tjäna dödandet. Hur man än i övrigt må bedöma denna inställning —- ett
visst mått av konsekvens kan icke frånkännas densamma.

I 1925 års lag skänkes beaktande jämväl åt denna kategori samvetsömma.
Så sker emellertid principiellt icke i det föreliggande lagförslaget. Såsom »vapenfria
värnpliktiga» äro de visserligen befriade från förpliktelsen att bära
vapen och övas i vapnens bruk -— i första hand skola de uttagas till sjukvårdstjänst
och tjänstgöring vid luftskyddet -— men de kunna, »där omständigheterna
påkalla sådant», jämväl användas i expeditions-, yrkes- och handräckningstjänst
eller civilt arbete vid krigsmakten. Det är detta »vid krigsmakten»,
som är stötestenen.

Den fråga kammaren i detta sammanhang i dag således har att taga ställning
till är den: förtjänar också denna så att säga mera konsekventa samvetsömhet
respekt? Jag har redan framhållit, att jag för egen del är fullständigt
främmande för en samvetsreaktion av här antydd art. Men har jag rättighet
att upphöja mitt eget samvete till domare över andras? Har ens staten rättighet
att betvinga den ärliga övertygelsen hos den enskilde medborgaren? Frågan
är allvarlig nog. Åtskilliga av oss lia i dessa dagar lovprisat troheten
mot samvetsövertygelsen gentemot statens maktanspråk. Kunna vi då i vårt
land vara med örn att stifta en lag, som för till äventyrs hundraden mot sitt
samvete trogna i fängelse?

Herr talman! Jag har fört resonemanget fram till en punkt, vid vilken jag
är beredd att yrka bifall till den i motionen nr 295 gjorda hemställan att till
§ 2 i lagförslaget fogas ett tillägg av följande lydelse: »Därest den värnpliktiges
samvete förbjuder honom att förrätta civilt arbete vid krigsmakten, skall
sådant arbete fullgöras utom densamma.» Att märka är, att detta är vad som
nu faktiskt i stort sett sker. Tillägget skulle endast tjäna till att trygga de
samvetsömma mot den eventuella risken att placeras i arbetsuppgifter inom
krigsmakten.

Den hänsyn till samvetsbetänkligheterna hos dessa medborgare jag här på Andra

kammarens protokoll lOJfi. Nr 11. 3

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1943 f. m.

Förslag till lag om vapenfria värnpliktiga, m. m. (Forts.)
yrkar har en självklar förutsättning, den nämligen att dessa betyga sig som
äkta. Det är svårt att finna ord nog starka för att brännmärka den humbug
och allt det bedrägeri som under årens lopp avslöjats i samband med den s. k.
samvetsömheten. Försöken att med denna som förevändning komma undan en
nog så besvärlig militärtjänstgöring faller under samma dom. Det är ur denna
synpunkt önskvärt att arbetsuppgifterna för de vapenfria värnpliktiga vad
graden så att säga av ansträngning beträffar blir jämförlig med de andras.

Örn således prövningen av samvetsömheten •—• en självfallet ytterst besvärlig
uppgift — måste anses vara av avgörande betydelse, är det ägnat att förvåna
att departementschefen icke ansett sig kunna biträda de sakkunnigas förslag
om inrättandet av ett särskilt råd för ansökningarnas prövning. Det synes
mig åtminstone uppenbart att ett dylikt råd icke endast skulle möjliggöra
en grundligare behandling av dessa frågor utan också främja en viss likformighet
vid bedömningen av de enskilda fallen. Möjligheten att infordra
yttranden av vissa med de samvetsömmas sätt att tänka och känna särskilt
förtrogna personer står ju öppen jämväl för rådet. Frågan örn rådets sammansättning
synes förtroendefullt kunna läggas i Kungl. Maj:ts hand.

Med hänvisning till vad jag här anfört ber jag, herr talman, att

1) beträffande § 2 i lagförslaget få yrka bifall till i motionen nr 295 gjord
hemställan att efter andra stycket infogas ett tillägg av denna lydelse: »Därest
den värnpliktiges samvete förbjuder honom att förrätta civilt arbete vid
krigsmakten, skall sådant arbete fullgöras utom densamma»; samt

2) beträffande lydelsen av §§ 4 och 5 få yrka bifall till den till utskottsutlåtandet
fogade reservationen.

I detta anförande instämde herr Hallén.

Herr Hoppe: Herr talman! Jag befinner mig i det läget, att jag känner
det som en plikt att föra deras talan, vilkas åskådning jag icke företräder.
Jag kan icke — i varje fall icke som det ser ut i världen i dag •— dela de
radikala pacifisternas uppfattning örn en kristens ställning till frågan om villighet
att försvara landet mot tidens våldsmakter, och jag är beredd att, örn
någon skulle kräva det, giva en, som jag tror, klart kristen motivering för
detta mitt ståndpunktstagande. Gentemot den som företräder en rent negativ
inställning till varje deltagande i åtgärder till värn av vårt lands frihet skulle
jag vilja drista mig att erinra därom, att det numera torde vara praktiskt taget
omöjligt för någon enda människa att ställa sig helt utanför folkförsvaret.
Kriget har mer och mer fått karaktär av det totala kriget, och detta innebär
ju bl. a., att varje nyttig gärning — låt mig säga lantmannens producerande
av livsförnödenheter o. s. v. — är ett led i stärkandet av vår försvarsberedskap.
Alla bli därför på något sätt engagerade. Ingen kan, så vitt jag förstår,
helt komma undan från att göra en insats i sitt lands försvar. Detta medför
väl också, att det nu är omöjligt för de radikala pacifisterna att fullt draga ut
konsekvenserna av sin ståndpunkt.

Örn jag, herr talman, alltså icke kan dela de samvetsömmas åskådning, hyser
jag dock respekt för deras handlande •— självfallet i den mån detta verkligen
är samvetsbestämt. Jag vill för min personliga del icke vara med örn att
kränka någons samvete. Därför kan jag icke heller skänka mitt bifall till en
lagstiftning, som jag befarar leder till samvetskränkningar. I vår grundlag
finns ju ett redan förut i dag citerat stolt ord om respekten för den enskildes
samvete. Och vidare: så sant som ett folks rättsordning måste vara förankrad
i medborgarnas rättsmedvetande och detta har sin djupaste grund i deras samveten,
så sant måste det också vara ett statsintresse, att medborgarna alltid

Onsdagen den 24 mars 1943 f. m.

Nr 11.

Förslag till lag orri vapenfria värnpliktiga, m. m. (Forts.)
och till varje pris bli trogna mot sina samveten. Varje åtgärd från statens sida,
som innebär ett våldförande av människors samveten, måste alltså enligt min
mening te sig både moraliskt förkastligt och oklokt. Och nu, herr talman, är
jag rädd för att vi stå i begrepp att införa i vår lagstiftning en bestämmelse,
som kan medföra ett sådant våldförande av människors samveten.

Lagförslaget räknar ju med, såsom redan erinrats om, att alla vapenföra
skola kunna åläggas göra tjänst vid krigsmakten. Nu finns det i vårt land en
skara män, som för sina samvetens skull aldrig kunna göra detta. Risken kommer
då att bli, att staten tillgriper våldsmedel mot dessa, som för sina samvetens
skull icke kunna utföra det arbete, som blir dem ålagt, d. v. s. arbete
inom försvarsmakten. Det är ock fara värt, att på detta sätt en rad samvetsömma
komma att ådömas fängelsestraff. Sådant har redan förekommit i icke
ringa utsträckning. Det bör nog, tror jag, sägas ifrån, att om många av dessa
torde gälla, att huru icke-önskvärda de kanske äro ur folkförsvarets synpunkt,
de dock ute i livet för övrigt äro de mest lojala medborgare, stundom verkliga
moraliska tillgångar i samhället, som man gör klokt i att icke se ringaktande
på. Personligen skulle jag kunna vittna örn att jag känner åtskilliga samvetsömma,
örn vilka jag icke tvekar att säga, att de äro både etiskt och intellektuellt
högtstående människor.

Det är, herr talman, detta att man kan komma att betrakta och behandla
annars oförvitliga människor såsom brottslingar, som jag finner upprörande
och oklokt. Nu kan man — det erinrade herr Sundqvist örn — slippa undan
detta, som för ett demokratiskt samhälle och för ett gammalt, kristet folk
måste te sig som ytterst betänkligt, om man i lagtexten inför det tillägg, som
föreslagits i motionen av herr Hallén m. fl., nämligen detta: »Därest den
värnpliktiges samvete förbjuder honom att förrätta civilt arbete vid krigsmakten,
skall sådant arbete fullgöras utom densamma.» Herr talman! Då jag
anser, att det överhuvud taget icke är någonting i vårt folks liv, som med tanke
på vårt folks inre halt är mera önskvärt och mera nödvändigt, än att varje
medborgare lyssnar till och lyder sitt samvete, kan jag icke förmå mig att
medverka till åtgärder, som kunna vara ägnade att locka människor från samvetsvägen,
åtgärder som ock kunna medföra, att människor trakasseras och
kanske kastas i fängelse.

Jag kan därför icke ansluta mig till utskottets förslag oförändrat. Jag
kommer, herr talman, att yrka bifall till utskottsförslaget med den ändring,
som upptages i punkt 1) i yrkandet i den motion i ärendet, som väckts av herr
Hallén m. fl. — alltså samma yrkande som herr Sundqvist nyss ställde. Skulle
emellertid detta yrkande komma att avslås, kommer jag för min del att giva
min röst åt den reservation, som fogats till utskottets utlåtande. Örn nämligen
ett sådant råd. som de sakkunniga och reservanterna föreslagit, kommer till
stånd och örn det får avgiva yttrande i samtliga ärenden rörande tillstånd till
vapenfri tjänst och tjänstgöringens art, skulle jag däri våga se en rätt god
garanti för att vid behandlingen av samvetsömma de synpunkter, som jag i
samvetsfrihetens namn hävdat, vunne beaktande. Jag skulle däri också se en
garanti för att antagandet av lagen örn vapenfria värnpliktiga icke kunde betecknas
som ett avsteg från den goda, trygga regeln: Konungen skall ingens
samvete tvinga eller tvinga låta.

Jag ber, herr talman, att för närvarande få yrka bifall till punkt 1) i den
av herr Hallén m. fl. väckta motionen.

Herr Gustafsson i Bogla: Herr talman! Det lagförslag, som kammaren nu
går att behandla, och som ju andra lagutskottet i sitt utlåtande nr 12 har tillstyrkt
oförändrat, har mottagits med mycken oro och starka betänkligheter bå -

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1943 f. m.

Förslag till lag om vapenfria värnpliktiga, m. m. (Forts.)
de av statskyrkliga och frikyrkliga kristna. Det har väckt stor oro överhuvud
taget bland alla här i landet, som betrakta samvetsfrihetens helgd som en av
det demokratiska samhällets yppersta tillgångar, och jag delar denna oro inför
det lagförslag riksdagen här behandlar. Jag har därför tillsammans med
några andra ledamöter av denna kammare väckt en motion med yrkande örn
viss ändring av andra paragrafen i detta lagförslag. För oss motionärer har
det synts vara det väsentliga, örn man kunde få till stånd en ändring av denna
paragraf. Vårt yrkande och våra synpunkter ha tyvärr icke rönt någon anklang
vare sig hos utskottet eller hos de ärade reservanterna. Det får man ju taga såsom
ett bevis för — såsom herr Hage uttryckte det i första kammaren — tidens
melodi, som har föga av ton, när det gäller samvetsfrihet och annat, som
enligt vår mening hör till dessa värden.

Svenska missionsförbundets ungdom har låtit tillsända varje ledamot av
riksdagen en liten broschyr, som heter »Staten och samvetet». Jag anser, att
det hade varit värdefullt, örn varje riksdagsman hade ägnat denna lilla broschyr
uppmärksamhet. Av broschyren framgår, hur man från kristet håll betraktar
det förslag, som här föreligger, och vilka medborgare som i första hand känna
sig oroliga inför detta lagförslag.

Man kan nämligen icke komma ifrån, att vad som här föreslås innebär en
begränsning i samvetsfriheten jämfört med 1925 års lag. Detta framgår ju tydligt
av de sakkunnigas yttrande. Jag ber att få erinra örn en artikel i tidningen
.Vår lösen, där en av de sakkunniga, docenten Helge Ljungberg, förklarar, att
de sakkunniga gått in för en kompromiss. Därvid har man ansett, att man
skulle slå fast samvetsfrihetens princip i fråga örn att bruka vapen och att
övas i vapnens bruk, men man ville icke sträcka sig längre. Det är självklart,
att den grupp av s. k. samvetsömma, som anse, att deras samvete förbjuder
dem att fullgöra någon som helst tjänst inom försvaret, men väl äro villiga, att
uträtta ett nyttigt och gagnande samhällsarbete utom krigsmakten, alltså civilt
arbete utom krigsmakten, kommer i ett sämre läge än tidigare, såvitt jag förstår.

Jag vill nämna, att bland dem, som till ekumeniska nämnden sänt en skrivelse,
vari de framhållit sin oro och sina betänkligheter, återfinner man några
framstående och verksamma män inom både statskyrkan och de frikyrkliga
samfunden i Sverige. Skrivelsen är sålunda undertecknad av bl. a. lektorn, teol.
doktor Folke Holmström, fil. kanel. R. Larsson, representant för Svenska missionsförbundets
ungdom, fil. kand. Joel Sörenson, representant för baptistförbundet,
och läroverksläraren, fil. lie., teol. kand. A. Eeg-Ololsson. Det är här
fråga örn mycket förtjänta män med god karaktär, alltså utmärkta medborgare.

Jag måste säga, att för mig synes saken ligga till så, att örn vi skola respektera
samvetsfriheten, skola vi respektera den, även örn samvetet fäller ett annat
utslag än vårt eget, och jag har den uppfattningen, att svenska staten kan
visa en sådan generositet mot dessa medborgare, att de kunna känna sig trygga,
när vi nu antaga detta lagförslag.

Jag har, som sagt, tillsammans med några andra kammarledamöter motionerat
örn ändring av 2 §, men för att icke splittra alltför mycket, när kammaren
skall fatta beslut, anser jag mig beträffande denna paragraf kunna yrka bifall
till det yrkande, som har framställts av herr Sundqvist, alltså ett yrkande
örn tillägg till 2 § av följande lydelse: »Därest den värnpliktiges samvete
förbjuder honom att ''förrätta civilt arbete vid krigsmakten, skall sådant arbete
fullgöras utom densamma.» Jag kan så mycket hellre göra detta som detta
yrkande kanske är något tydligare och radikalare än det som vi framställt i
motionerna nr 200 och 292. Jag anser, att det skulle hedra den svenska riksdagen,
örn den toge hänsyn till den grupp av medborgare, som det här gäller”
och jag vill vädja till kammaren att gå in för ett bifall till detta yrkande.

Onsdagen den 24 mars 1943 f. m.

Nr 11.

Förslag till lag om vapenfria värnpliktiga, m. m, (Forts.)

Jag kommer dessutom att yrka bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen,
ty jag tror, att ett värnpliktsråd, i vilket skulle ingå representanter
både för statskyrkan och de frikyrkliga, i någon mån skulle ge garanti för
en saklig och allsidig prövning av de samvetsömmas ansökningar. Jag vill desto
hellre göra det som detta är ett uttryck för en enig kristen opinion. Såväl frikyrkliga
samarbetskommittén som ekumeniska nämnden har i skrivelser till
andra lagutskottet understrukit, att det onekligen skulle vara av värde, örn
man kunde få Kungl. Maj:ts förslag kompletterat med bestämmelser örn inrättandet
av ett värnpliktsråd. Ett dylikt beslut skulle innebära, att en lämplig
hänsyn toges till den kristna opinionen i vårt land.

Jag ber, herr talman, att med dessa korta ord få yrka bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen.

Herr Svensson i Ljungskile instämde häruti.

Herr Nilsson i Norrlångträsk: Herr talman! När lagen örn samvetsömma
värnpliktiga första gången antogs av riksdagen, hade mänskligheten nyss genomlevt
ett fyraårigt världskrig. Den förödelse detta krig åstadkommit såväl
ekonomiskt som moraliskt, de mångå miljoner människoliv som offrats till
ingen nytta, hade väckt till liv en paroll, som gav genklang över hela världen:
Aldrig mera krig! Över hela den civiliserade världen var man enig om att försöka
förhindra, att ett liknande krig på nytt skulle utbryta. Visserligen hade
man ju olika uppfattningar örn bästa sättet att kunna befrämja freden i världen,
men i ett avseende var man enig, nämligen att ett nytt krig med alla till
bilds stående medel måste förhindras. Det torde väl knappast behöva påpekas,
att de som verkligen sökte omsätta denna freasvilja i handling voro just sådana,
som vägrade deltaga i någon som helst form av krig och krigsförberedelse.
Det är möjligt, att de icke själva ansågo sig kunna uträtta så mycket
för fredstankens förverkligande, men deras egen inställning till frågan var
stark och klart markerad.

Från början voro väl statsmakterna icke så synnerligen imponerade av dessa
så kallade samvetsömma, och därför fingo också många finna sig i att bli
dömda till fängelsestraff, då de icke ansågo sig kunna bryta emot sin tro och
övertygelse. Emellertid syntes även statsmakterna i de olika länderna ha tagit
intryck av den uppblossande fredsviljan och avskyn för kriget, vilket kan
skönjas i de ganska humana undantagslagar, som, icke minst i vårt land, kommo
till stånd för samvetsömma krigstjänstvägrare.

Ett nytt världskrig rasar nu, vilket ingalunda kan sägas stå det förra efter
i fråga örn förödelse och spillda människoliv. Miljoner av Europas ungdom
lia redan offrats i ett krig, som man icke kan finna har någon annan uppgift
än att förstöra och förinta alla både ekonomiska, moraliska och andliga värden.
Vårt folk står ju ännu utanför denna gigantiska kamp, som nästan samtliga
andra länder äro invecklade i, och vi lia ju därför också större möjligheter
att på ett opartiskt sätt bedöma detta blodiga skådespel, som alltjämt rasar
med oförminskad styrka. Det bör därför även tacksamt noteras, att de flesta
i vårt land, oberoende av vilken politisk åskådning man har och oberoende av
vilken inställning man för övrigt intar till de problem, som kriget framskapat,
samt våra möjligheter att kunna hålla oss utanför kriget, äro eniga örn att
karakterisera detta krig som ett slag i ansiktet på allt vad kultur och civilisaiion
heter. Det är väl knappast någon i denna kammare som betvivlar, att när
detta krig en gång tar slut och alla dess ohyggliga detaljer bli till fullo kända,
en ny och kanske intensivare kamp mot kriget kommer att blossa upp. Skulle
så icke ske, måste människorna så till den grad ha försämrats under och genom
detta krig, att vi icke äro mäktiga att ens reagera inför det allra ohygg -

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1943 £. m.

Förslag till lag om vapenfria värnpliktiga, m. m. (Forts.)
ligaste som sker i tiden, en utveckling, som vi dock i det längsta icke vilja
tro på.

De människor, som i dag äro föremål för riksdagens ställningstagande genom
en skärpt lagstiftning, lia konsekvent följt den uppfattning gentemot kriget,
som de hade även innan detta krig bröt ut. Man ina ju ha olika uppfattningar
om det riktiga eller oriktiga i deras ställningstagande, örn deras ståndpunkt
kan vara fredsfrämjande eller icke, i ett avseende förtjäna de emellertid
att respekteras: de lia icke kompromissat med sin övertygelse, utan de ha
stått där oberörda av de svängningar i tidens tänkesätt, som så många andra
gjort sig skyldiga till under de kritiska tider vi nu genomlevat. Deras personliga
inställning till kriget såsom varande en omoralisk och okristlig handling
har för dem varit utslagsgivande, utan att de på något sätt velat göra
gällande, att deras ställningstagande skulle kunna förhindra krig i världen.
De ha med andra ord velat freda sina samveten.

Jag har ganska svårt för att komma till full klarhet örn vad som är det
mest avgörande motivet till den skärpning av lagen örn vapenfria värnpliktiga,
som nu förelagts riksdagen. Är huvudmotivet att förhindra simulation
och att i övrigt fördela bördorna rättvist på varje samhällsmedborgare, så
kan jag i det stycket ge förslaget min fulla anslutning. Avser det däremot ■—■
något som man nästan har anledning utläsa av propositionen — att icke blott
försvåra läget för dessa människor och förorsaka många av dem oerhörda lidanden
utan kanske, vad som är ännu värre, att genom yttre tryck tvinga dem
att bryta mot sina samvetens bud, då har staten enligt min mening slagit in
på en mycket farlig väg.

Den ståndpunkt, som dessa samvetsömma intagit, är ju icke på något sätt
riktad mot det svenska samhället, något som de själva vid flera olika tillfällen
deklarerat. De flesta av dem äro fullt lojala och hedervärda människor,
vilka utan tanke på egen fördel eller bekvämlighet förklarat sig villiga att
tjäna sitt land genom att utföra vilket annat arbete som helst, som icke strider
mot deras samvete. Jag är ju villig erkänna, att lagförslaget i detta avseende
anvisar många och praktiska vägar, som äro framkomliga och som också
många av de samvetsömma själva anvisat. Mycket torde ju här bli beroende
av hur lagen kommer att tillämpas samt efter vilka grunder samvetsbetänkligheterna
komma att prövas.

Den reservation, som är fogad till utskottets betänkande, har upptagit de
sakkunnigas förslag örn inrättandet av ett särskilt råd för ansökningarnas
prövning, ett förslag som jag anser välmotiverat. Rådet borde få en stor uppgift
att fylla, detta dock under förutsättning att detsamma blir sammansatt
av personer, som äro i besittning av de djupaste etiska och moraliska kvalifikationer.
Under andra förhållanden kan även ett sådant råd bli av tämligen
illusoriskt värde.

Jag har, herr talman, med det anförda endast velat deklarera min ståndpunkt
till det föreliggande lagförslaget, eller kanske rättare sagt min ståndpunkt
till den grupp av människor, som komma att beröras av denna lagstiftning.
Jag måste erkänna, att jag känner stora betänkligheter emot att tillstyrka
det föreliggande förslaget. Jag har en känsla av att samvetsfriheten
genom denna lagstiftning kommer att ställas på mycket hårda prov. Måhända
kommer den också att resultera i att oförvitliga människor få gå i fängelse
för sin tros skull. Jag beklagar denna utveckling, även örn jag som min mening
hävdar, att resultatet kommer att bli någonting helt annat än vad man
med lagens tillkomst har avsett. Tvångslagar kunna icke förkväva samvetets
röst hos människorna, tvärtom kan deras tillämpning väcka andra samveten.
Det har all historia visat.

Onsdagen den 24 mars 1943 f. m.

Nr 11.

Förslag till lag orri vapenfria värnpliktiga, m. m. (Forts.)

Herr talman! Jag har varit med örn att underteckna ett par motioner i denna
fråga. Då emellertid det yrkande, som framställts av herr Sundqvist, i det
närmaste sammanfaller med motionernas, ber jag att få yrka bifall till herr
Sundqvists hemställan. Skulle denna icke vinna kammarens bifall, kommer
jag att ansluta mig till den reservation, som fogats vid utskottets utlåtande.

Häruti instämde herr Sandberg.

Herr Norén: Herr talman! Såväl de sakkunniga som utskottet framhålla
inledningsvis, att lagstiftningen rörande vapenfria värnpliktiga är en kompromiss
mellan två intressen, nämligen samvetsfrihetens anspråk på hänsyn och
statens krav på att medborgarna, som åtnjuta dess skydd, skola deltaga i dess
värnande. Staten gör eftergifter för en viss kategori av värnpliktiga men fordrar
samtidigt, att dessa värnpliktiga skola göra eftergifter och kompromissa
med sina samveten. Enligt departementschefens uttalande få emellertid statens
eftergifter icke sträcka sig så långt, att försvarets effektivitet äventyras. Följaktligen
har lagstiftningen fått en sådan utformning, att de samvetsömma
överhuvud taget tagas i anspråk för sådana försvarsändamål, som icke äro
förenade med vapentjänst.

Enligt mitt förmenande är denna anordning mera ett rationellt utnyttjande
av samtliga män i värnpliktsåldern för försvaret än en betydande och allvarlig
eftergift för samvetsfriheten. Jag förutsätter nämligen, att de värnpliktiga,
som hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöringen, bättre gagna
sitt fosterland genom civiltjänst utanför försvaret eller vapenlös tjänst inom
försvaret, än om de mot sina samveten påtvingas vapenbruk eller vid vägran
att bära vapep sättas i fängelse. Jag vill med det anförda ha utsagt, att staten
genom denna lagstiftning ingalunda gör stora eftergifter till förfång för försvaret,
utan den söker att rationellt och smidigt infoga alla män i värnpliktsåldern
i vårt försvarssystem. Med utgångspunkt härifrån hade det varit nog,
om den längre tjänstgöringstiden utmätts med utgångspunkt från 1925 års lag
rörande vapenvägrarna, varigenom dessa ålades att tjänstgöra 90 dagar längre
än andra värnpliktiga. Civilarbetarna däremot ålades 120 dagar längre tjänstgöring,
men denna kategori har ju från 1940 upphört att lagligen existera.
Med det apförda har jag i korthet sökt belysa innebörden av de eftergifter,
som staten gör i kompromissen mellan samvetsfrihetens anspråk på hänsyn och
statens anspråk på medborgarnas värntjänst.

Så ha vi den andra parten i kompromissen, nämligen de olika kategorier
värnpliktiga, som hysa samvetsbetänkligheter mot att fullgöra sin värnplikt
i den ordning värnpliktslagen föreskriver. För dem innebär den föreslagna lagstiftningen,
att den lagliga förmån, som de genom 1920 och 1925 års lagar ägt,
innebärande rätt att få fullgöra värnplikten genom civilt arbete, icke existerar
så länge den nu föreslagna lagen blir giltig. Riktlinjerna för 1940 års lagstiftning
—■ som man trodde var ett provisorium — lia varit vägledande även
för denna nya lagstiftning. Visserligen inrymmes möjligheten till civili arbete
såväl i den föreslagna lagens motivering som text, men i lagarna av 1920 och
1925 var det klart utsagt, att värnpliktiga, som hyste samvetsbetänkligheter
mot varje slag av militär tjänstgöring, kunde få utföra sin värnplikt i form
av civilt arbete. Jag anser, att erfarenheterna av 1940 års lagstiftning varit
sådana, att man borde ha övervägt en återgång till lagstadgad rättighet för
de samvetsömma att få utföra civilt arbete. Varenda en av de samvetsömma
skulle i detta nu kunna placeras i för folkförsörjningen nyttiga och ytterst
angelägna arbeten. Eftersom jag åberopar erfarenheterna av 1940 års lagstiftning
vill jag anföra, att en betydande del av de fängelsestraff, som de senaste
åren utmätts mot samvetsömma, icke skulle blivit utmätta, därest tidigare lag -

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1943 f. m.

Förslag till lag orri vapenfria värnpliktiga, m. m. (Forts.)
stiftning om civilarbete varit gällande. De sakkunniga ha för sin del klart utsagt,
att 31 fängelsedomar utdömts, innan ansökningarna i vederbörlig ordning
prövats. Detta skulle icke ba skett, örn tillämpningskungörelsen till 1940 års
lag haft ett annat innehåll, vilket den på grund av det inträffade också sedermera
fått.

_ Tillsamman med en del andra motionärer Ilar jag i anslutning till propositionen
örn vapenfria värnpliktiga motionerat örn en sådan utformning av 2 §
i föreliggande lagförslag, att det av lagtexten klart skulle framgå, att vid uttagning
och placering av de samvetsömma hänsyn skall tagas till vad den
värnpliktiges samvetsbetänkligheter gälla. Detta betyder visserligen icke en
återgång till tidigare lagstiftning, men det avser att i själva lagtexten ge en
anvisning örn, att lagen skall ges en human tillämpning. Utskottet anser, att
den av motionärerna föreslagna utformningen av 2 § icke erfordras. Utskottet
utgår ifrån, att hänsyn ändå skall tagas till arten av betänkligheterna, samt
att lagen i oförändrad utformning medger en sådan variation av tjänstgöringens
art, att sådana följder av lagstiftningen, som motionärerna befara, icke
skola uppkomma. Jag önskar givetvis, att utskottet skall få rätt däri. När nu
riksdagen, som jag förmodar, på de berörda punkterna antager utskottets
förslag, så har ju riksdagen därmed understrukit de anvisningar örn hänsyn,
som utskottet gjort, vilket enligt min mening bör vara vägledande och avgörande
vid lagens tillämpning.

Jag vill slutligen, herr talman, trots de kritiska synpunkter, som jag i det
föregående anfört, uttala min glädje över, att vi i detta land, trots det nuvarande
världsläget, åtnjuta den frihet och äro i besittning av den rättsuppfattning
och åskådning, som möjliggöra, att en i förhållande till omvärlden så
humanistisk lagstiftning som den föreslagna kan komma till stånd.

Jag ansluter mig, herr talman, till det yrkande, som ställts av herr Gustafsson
i Bogla.

Herr Olovson i Västerås: Herr talman! Utskottets utlåtande skiljer sig
från reservationen, eller, örn man så vill, reservationen skiljer sig från utskottets
utlåtande endast på en enda punkt, nämligen beträffande frågan, huruvida
ett särskilt råd skall inrättas eller icke. Med hänsyn härtill är det väl
ganska meningslöst att nu i någon större utsträckning här dra upp en debatt
örn de samvetsömma, ty gör man det måste man ju också försöka förklara för
sig eller gissa sig till, hur underligt dessa samvetsömma äro funtade. Vi veta
ju, att det finns sådana, som gå under beteckningen samvetsömma, vilka absolut
vägra att på något som helst sätt biträda vid landets försvar. Och icke
nog med att de vägra bära vapen, ammunition och uniform, de vägra också att
utföra liandräckningsarbete, ja, de vägra att deltaga i sjukvården, ty de resonera
som så, att om man hjälper till att hela en soldat så att han blir frisk
igen, så kommer denne soldat att deltaga i kriget på nytt. Det finnes också
sådana, som förklarat sig vara heltidsanställda hos Gud och därför icke ha tid
att arbeta för statens räkning. Man kan som sagt icke ge sig in på allt detta.

Nu vill jag emellertid för att icke bli missförstådd påpeka, att när jag nämner
dessa underliga människor inrangerar jag icke bland dem samvetsömma av
alla kategorier. I ett allmänt resonemang skulle man emellertid nödgas komma
in även på dem och försöka dra upp gränserna mellan den ene och den andre.
Skalan är som vi veta ofantligt vid, när det gäller att försöka taga reda på
vilka motiv dessa »samvetslösa» lia att förebära eller icke. Jag utgår sålunda
från att vi kunna hålla oss till det, varom tvisten står mellan utskott och reservanter.
Jag räknar nämligen med att det väl är ganska orimligt att tänka
sig, att andra kammaren här skulle på någons yrkande gå åstad och företa

Onsdagen den 24 mars 1943 f. m.

Nr 11.

Förslag till lag om vapenfria värnpliktiga, m. rn. (Forts.)
några andra ändringar i lagtexten, ty de yrkanden, som här blivit framställda,
och allt det som blivit sagt här under debatten örn att man bör ta hänsyn till
de samvetsömma har ju också beaktats i Kungl. Maj :ts förslag.. Kungl. Maj i.ts
förslag är ju avfattat så, att man skall kunna ta största möjliga hänsyn till
de värnpliktiga, så att dessa icke skola behöva pressas till samvetsnöd.

Det är emellertid självklart, att man därvidlag icke, som många till och
med här i kammaren vilja, kan gå så långt, att man nära nog lämnar fältet
fullkomligt fritt och säger, att den, som skyller på samvetsnöd, skall slippa
göra värnplikt. Det är ju alldeles omöjligt. Då hamnar man i rena anarkien,
där varje medborgare, som icke är känd för att vara en verklig odåga utan i
varje fall är känd för att vara ganska normal, skulle kunna stiga fram och
säga, att hans samvete förbjuder honom att bära vapen eller ammunition. Jag
säger, att propositionen tager all tänkbar hänsyn, och jag vill här bara bringa
i erinran 7 §, där det heter så här: »Då värnpliktig första gången ingivit ansökning
örn vapenfri tjänst, skall han, där han så önskar, vara fri från skyldighet
att övas i vapnens bruk samt från att bära vapen eller ammunition
intill dess Konungen prövat ansökningen.» Tidigare har det många gånger
inträffat, att samvetsömma, som vid inställelse till värnpliktstjänstgöring vägrat
att bära vapen, dömts för tjänstevägran. När de inge en ansökan örn att
få bli betraktade som vapenfria, kunna d''e enligt 7 § icke kommenderas att
bära vapen eller ammunition eller utöva militär tjänst, förrän Konungen har
prövat deras ansökning. Man kommer sålunda, örn de värnpliktiga beakta möjligheterna
att inge ansökan, ifrån detta, att många utan vidare -— för att nu
tala beväringsspråk — kastas i »kroken». Det anser jag för min del vara utomordentligt
värdefullt.

Beträffande den fråga, varom striden nu står, anser ju Kungl. Majit, att
ett råd, som skulle försöka utransaka de samvetsömmas hjärtan och njurar
och ge råd till Kungl. Majit örn hur ärendet skulle avgöras, för närvarande
icke behöver eller bör upprättas. Kungl. Majit skulle i stället i varje fall få
utnyttja den särskilda sakkunskap, som kan anses bäst skickad att pröva och
ge råd just i det särskilda fallet. Jag kan inte förstå, att det skulle vara välbetänkt
av riksdagen att i detta fall påtvinga Kungl. Maj :t ett råd, som Kungl.
Maj :t icke vill ha. Upprättandet av ett sådant råd tycks1 visserligen på något
håll anses som en livssak, men det finns i detta fall icke den ringaste anledning
att — bara för att de sakkunniga även på den punkten skola få rätt —
gå emot Kungl. Majit.

Så har utskottets majoritet också sett det, och jag hemställer örn bifall till
utskottets förslag.

Fröken Hesselgren: Herr talman! Eftersom herr Olovson i Västerås har
talat för utskottet, kan det ju synas vara ganska onödigt, att jag här säger
någonting om utskottet, men dels är jag reservant, dels anser jag mig böra
stryka under ett par saker i utskottets yttrande.

I den föregående diskussionen har det gjorts gällande, att det här skulle
vara fråga om en tvångslag och en betydande skärpning i jämförelse med föregående
förhållanden, och att man vore orolig för hur denna lag skulle kunna
verka i tillämpningen. Med anledning därav vill jag säga, att man inom utskottet
varit mycket vaken för att det som är lagens mening icke på något sätt
skulle skymmas utan tvärtom strykas under.

Under diskussionen har det talats om dc bestämmelser, som finnas i 2 § örn
de olika arbetsuppgifter, som skulle kunna tilldelas dessa vapenfria värnpliktiga,
och man har uttalat sin oro för att detta skulle kunna sko på ett sådant
sätt, att man gingc emot lagens tanke. d. v. s. att man skulle tvinga eller tvinga

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1943 f. m.

Förslag till lag om, vapenfria värnpliktiga, m. m. (Forts.)
låta någons samvete, vilket ju icke varit meningen. Därför har utskottet för sin
del strukit under de direktiv, som på sin tid gåvos av departementschefen, när
han tillsatte de sakkunniga. I dessa direktiv säger departementschefen, att även
örn man skulle gå ifrån anordningen med att dela upp dem i vapenfria och
civilarbetare — vilket såväl de sakkunniga som propositionen har föreslagit —
skall hänsyn dock kunna tagas till omständigheterna i de särskilda fallen. I
anslutning härtill har utskottet i sitt yttrande pekat på att man när det gäller
vanliga värnpliktiga försöker tillmötesgå deras önskemål, och därför menar utskottet,
att detta kommer att ske även beträffande de vapenfria värnpliktiga.
Detta stryker utskottet under genom att uttala, att denna princip örn tillmötesgående
av värnpliktigas önskemål naturligtvis bör vara normgivande även beträffande
de vapenfria värnpliktiga. Därtill kommer en annan sak, som enligt
mili mening borde inge en ganska stor trygghet, nämligen den omständigheten,
att det icke skall bestämmas av vilken överordnad som helst vad de vapenfria
värnpliktiga skola utföra för arbete, utan att det är Kungl. Maj :t, som skall
bestämma, vilka arbetsuppgifter dessa skola få. Med hänsyn därtill tycker jag,
att den formulering, som 2 § fått, icke borde väcka betänkligheter.

Här har yrkats, att man skulle göra ett tillägg till denna paragraf. Den
saken var mycket livligt omdiskuterad i utskottet, men slutresultatet blev, att
man ansåg sig kunna godtaga den föreslagna formuleringen av paragrafen med
det förklarande tillägg, som utskottet gjort i sitt utlåtande. Personligen måste
jag säga, att den oro, som man här möjligen kan ha rätt att hysa, skulle på
ett helt annat sätt kunna elimineras, ifall man följde den väg, som reservanterna
lia föreslagit. Herr Olovson i Västerås har sagt, att det skulle vara till
otrevnad för Kungl. Maj :t att få ett råd, sorn Kungl. Maj :t icke vill ha. Jag
förstår mycket val, att man kanske kan känna obehag över att bli påtvingad
något, som man icke vill ha, men jag har icke uppfattat Kungl. Maj :ts ståndpunktstagande
så, att Kungl. Majit absolut icke vill ha detta råd. Kungl.
Majit har endast sagt, att för närvarande behöva vi icke detta råd, vi kunna
reda oss lika bra genom att ha en särskild expert i departementet. Därigenom
skulle man kunna få de underrättelser, som man behöver för att fatta samvetsgranna
beslut i dessa ärenden. Det är möjligt, att så är förhållandet. Emellertid
säger ju Kungl. Maj :t, att man kanske längre fram skulle kunna upprätta
ett värnpliktsråd, ifall man icke skulle lyckas med den av Kungl. Majit
nu förordade anordningen. Med anledning därav undrar jag, örn icke reservanterna
lia rätt, när de förmena, att det är just nu vid själva omläggningen,
då denna lag skall börja tillämpas, som man skulle behöva rådet. Det kan ju
hända, att ett sådant råd icke skulle kunna hjälpa Kungl. Majit så mycket, men
det skulle hjälpa utåt så till vida, att den oro, som har tagit sig uttryck i
flera anföranden här, om hur denna paragraf kommer att hanteras i verkliga
livet, skulle stillas. Genom att tillsätta detta råd från början skulle man enligt
min mening kunna lugna farhågorna hos de »samvetslösa» — säger jag liksom
herr Olovson i Västerås; där ser man, hur farligt hans inflytande är — men
det är i alla fall icke de samvetslösa jag menar, utan det är tvärtom de verkligt
samvetsömma. Tillsättandet av detta råd har tillstyrkts mycket kraftigt på
många håll — ekumeniska nämnden har omnämnts här förut, och ärkebiskopen
har särskilt uttalat samma önskan. Det är sålunda från det religiösa hållet,
som man är mest intresserad av denna sak. Ett sådant råd skulle på detta håll
inge en känsla av trygghet. Därför tror jag, herr talman, att det vore lyckligt,
örn vi ginge in för en sådan anordning.

Jag tror icke, att jag i övrigt behöver taga upp några av de anmärkningar
som bär gjorts, eftersom intet yrkande har ställts. Jag skulle bara i fråga
örn tjänstgöringstiden vilja säga, att jag därvidlag har fått den bestämda upp -

Onsdagen den 24 mars 1943 f. m.

Nr 11.

Förslag till lag om vapenfria värnpliktiga, m. m. (Forts.)
fattningen, att de samvetsömma själva icke lia någonting emot den föreslagna
anordningen. Jag Ilar talat med flera representanter, kloka, förståndiga människor,
som tillhöra denna grupp, vilka lia sagt, att den längre tjänstgöringstiden
är ett sätt att få visa, att man menar allvar, när man icke vill bära vapen,
och då är man också beredd att härför taga på sig en större tunga.

Den enda fråga beträffande tjänstgöringen, som i utskottet togs upp till
allvarligare diskussion, var, huruvida man skulle gå in för ett förslag, att
denna bestämmelse endast skulle gälla för de nyinskrivna värnpliktiga och
icke för beredskapsfolket. Man framhöll emellertid också — och det var den
åsikten, som segrade i utskottet — att beredskapstjänsten ju är någonting övergående,
medan detta är en lag, som är avsedd att gälla för framtiden, och
då kan ju icke frågan om ökad tjänstgöring för beredskapsfolket vara någonting,
som har så stor betydelse i detta sammanhang.

Det har, herr talman, talats så mycket i denna fråga, att jag tror, att jag
icke skall förlänga debatten. Jag ämnar, när vi komma till § 4, rösta för reservationen,
och när det gäller § 2 kommer jag att rösta på utskottets förslag.

Herr Mosesson: Herr talman! Den varning som ordinarie talmannen riktade
till oss, att vi måste besinna, att hela föredragningslistan måste genomgås
under dagen, medför för min del, att jag nu skall inskränka mig till att påpeka
endast några få saker med anledning av det föreliggande ärendet. Jag antager,
att riksdagens ledamöter förstå, att när man som jag under en avsevärd
del av sitt liv har sysslat med de spörsmål det här gäller och därtill har varit
med bland de sakkunniga, är det rätt mycket man här skulle vilja säga.

Jag skall be att delvis få bemöta herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet.
Han höll i denna fråga ett av de mest sympatiska anföranden,
jag någonsin hört honom hålla, förra onsdagsnatten i första kammaren. Däri
gjorde han gällande, att det lagförslag, som här ligger på riksdagens bord, är
präglat av humanitet i jämförelse med motsvarande lag av år 1925. Han har
rätt så till vida, att det är en förmån, som enligt detta lagförslag tillförsäkras
de vapenfria värnpliktiga, nämligen att de nu bli krigsplacerade. Tidigare ha
de inte vetat, hur det skulle bli med dem, ifall landet råkade i krig. Nu bli de
under fredsförhållanden uttagna till den arbetsuppgift, som de skulle få utföra.
för den händelse vårt land droges in i kriget. Detta innebär för dem en
mycket stor förmån. Det är även till stor fördel för dem, att de hädanefter
vid sin placering icke behandlas på samma sätt som personer, som man inte vet
var man skall göra av, utan få sig förelagda verkligt nyttiga uppgifter, som
kunna tillfredsställa deras medborgarsinne, deras krav på att inte vara deklasserade.

Men om jag i andra avseenden jämför detta förslag med 1925 års lag på
detta område är det icke humanare. Herr statsrådet har till exempel föreslagit,
att de vapenfria värnpliktiga vid varje inkallelse skola hållas i tjänst en tredjedel
längre tid än vanliga värnpliktiga, såvitt möjlighet därtill finnes. Det
är således inte fråga örn huruvida de behövas eller om en, sådan åtgärd är påkallad
för deras utbildning eller av andra skäl, utan detta sker endast därför
att de nu sättas i en annan klass. Jag ber att få påminna herr statsrådet örn
att han själv i proposition till 1940 års riksdag avvisade arméchefens förslag,
att de vapenfria värnpliktiga skulle tjänstgöra en längre tid vid beredskapsinkallelser,
och fann, att detta förslag var obilligt. Nu har herr statsrådet
själv i alla fall kommit med ett sådant förslag. Utskottet låter oss därtill veta,
att anledningen till att utskottet finner det riktigt, att de vapenfria värnpliktiga
varje gång de inkallas till beredskapstjänst skola ha längre tjänstgöring

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1943 f. m.

Förslag till lag om vapenfria värnpliktiga, m. m. (Forts.)
än övriga värnpliktiga är, att nian därigenom så mycket lättare skall kunna få
dem att övergå från att vara samvetsömma till att bära vapen. Jag vill fråga,
örn man verkligen tiar gått in för principen att respektera samvetsfriheten,
när man förklarar, att varje gång en samvetsöm person inkallas skall han
ha längre tjänstgöring än alla andra för att man på det sättet så mycket lättare
skall få honom att övergiva den uppfattning han har och gå över till en
annan. Det är således icke så, herr statsråd, att detta förslag i alla avseenden
är humanare än den lag, som riksdagen antog 1925, fastän detta kanske i åtskilliga
avseenden är fallet.

Jag vill sedan fästa uppmärksamheten på en annan sak, som också utgör ett
bevis för att denna lag icke är humanare än den nu gällande, och det är när
det gäller straffbestämmelserna. Jag har talat med en fungerande krigsdomare,
som såvitt jag vet har den rikaste erfarenhet i att handlägga krigsmål, örn
hans uppfattning i detta stycke och bett honom göra en jämförelse mellan vad
de sakkunniga föreslagit och vad Kungl. Majit har föreslagit. Han lämnade
omedelbart det obetingade svaret, att det inte var tu tal om att vad Kungl.
Maj :t i detta avseende föreslagit vore en högst avsevärd skärpning i förhållande
till de sakkunnigas förslag. Det säger sig självt, att en rättrådig domare,
som i lagen har en anvisning örn att det för en viss förseelse skall dömas till
dagsböter och fängelse, kommer att få den uppfattningen, att dagsböterna skola
vara det normala straffet och att fängelsestraffet endast skall tillämpas
i svårare fall. I det nu föreliggande lagförslaget är det svårare straffet, fängelsestraffet,
satt som det normala, och dagsböterna komma i andra hand. Det
skall alltså föreligga alldeles särskilda omständigheter för att man skall tilllämpa
den lindrigare straffskalan.

Jag skall nu följa herr Olovson^ i Västerås uppmaning och inskränka mig
till att till slut tala något om i vilka avseenden utskottets och reservanternas
förslag skilja sig från varandra. Jag har icke motionerat örn införande av det
ifrågavarande rådet, ehuru jag pläderat för detsamma. Anledningen till att jag
i den motion jag väckt inte tog med detta råd var den — jag önskar, att kamraterna
i kammaren skola observera detta —■ att jag inte ville, att man skulle
säga, att vi här föreslagit någonting, som är att likna vid ett nytt ämbetsverk,
som kommer att kosta pengar, och att vi för den skull skulle önska få någonting
sådant till stånd. De sakkunniga ha betraktat det föreslagna rådet allenast såsom
ett instrument, som vi ansågo skulle vara Kungl. Maj :t till hjälp, och som
på samma gång kunde medföra den trygghetskänslan för de samvetsömma
värnpliktiga, att deras sak blev så grundligt som möjligt prövad av personer,
som Kungl. Maj :t hade insatt i detta råd uteslutande med uppgiften att verkställa
sådan prövning. Herr statsrådet säger i propositionen, att han anser, att
denna prövning skall åtminstone tills vidare ombesörjas av en föredragande
tjänsteman, och att denne då skulle inhämta underrättelser ifrån olika håll rörande
de personer, det här gäller.. Jag skulle vilja överlämna till deras bedömande,
som lia att ta ståndpunkt till denna sak, huruvida inte garantien i detta
avseende är större örn Kungl. Majit har kallat personer med särskild uppgift
att verkställa sådan prövning än örn en enskild person, som skall föredraga
dessa ärenden för ett måhända arbetstyngt statsråd, utväljer vilka personer
han skall höra.

Jag har tillåtit mig att i motionen fästa uppmärksamheten på ett analogt
fall. Eftersom jag såsom fångvårdsfullmäktig har haft anledning att syssla
med hithörande ting och i konstitutionsutskottet i några år har varit med örn
att syna nådemålen, kan jag kanske få lämna några upplysningar till de kammarens
ledamöter, som icke veta hur det i sådana fall går till. Det kan gälla
en notorisk kverulant, som har suttit många år i fängelse eller på förvaring»-

Onsdagen den 24 mars 1943 f. in.

Nr 11.

Förslag lill lag om vapenfria värnpliktiga, m. m. (Forts.)
anstalt oell som Ilar fått sin begäran örn att återfå friheten avvisad av interneringsnämnden.
Han ingår då till Kungl. Maj :t med begäran, att Kungl. Maj :t
av nåd måtte befria honom från vidare förvaring. Denna ansökan skall då behandlas
av tjänstemännen i fängelset, den skall gå till fångvårdsstyrelsen, respektive
interneringsnämnden, och därjämte föredragas i högsta domstolen —
detta ombesörjes av en särskild revisionssekreterare, som i en sådan sak inhämtar
sju justitieråds mening ■—• och så föredrages ärendet slutligen inför Kungl.
Majit. Jag ber även dem, som ha en annan syn på de samvetsömmas problem än
jag, att tänka efter vad för slags personer de samvetsömma äro. Här är det dock
som regel fråga örn oförvitliga och ärliga unga män som ha gjort sig kända
för att vara redbara och präktiga men som i en viss fråga intaga en särskild
ståndpunkt. Denna ståndpunkt beror icke på en nyck — de lida, örn det gäller,
hellre fängelsestraff än de kränka sitt samvete. Örn deras sak skall prövas, borde
väl detta ske minst lika omsorgsfullt som en fråga, som berör en person, vilken
i många år, kanske under större delen av sitt liv, har suttit i fängelse och
som begär nåd hos Konungen. Detta har också påpekats av utskottets vice ordförande.
Det måste väl även ligga en mycket allvarlig innebörd i att varenda
myndighet och varenda person, som är van Aud att behandla dylika spörsmål
och som blivit tillfrågad i saken, alltifrån Svea rikes ärkebiskop och ekumeniska
nämnden till frikyrkliga samarbetskommittén och andra liknande sammanslutningar
samt fältprästerna, lia framställt en vädjan örn att vi måtte få detta
råd. Jag vill hoppas, att örn andra kammaren i dag bifaller reservationen, herr
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet med den välvilja, som hans
anförande i första kammaren vittnade örn, ville föreslå Kungl. Majit att i sådant
fall härvidlag gå dessa personer och organisationer till mötes. Vi veta
alla, vilken roll det spelar, örn människor ha tillit till ett instrument, till en
form för handläggning av ett ärende. Denna tillit anser jag vara av mycket
stort värde, icke minst för Kungl. Majit.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman!
Ingen har under denna debatt velat bestrida, att den lagstiftning, som nu föreligger
till andra kammarens avgörande, bygger på en mycket långt driven
respekt för den enskilda människans samvete. Herr Mosesson har polemiserat
mot mig och väl därvid närmast velat ge sken av att den föreliggande lagstiftningen
är mindre human än den som nu är gällande. Jag skall i mitt anförande
något snudda vid denna sak.

Först skulle jag emellertid endast vilja framhålla, att statsmakterna här i
Sverige visserligen fortfarande hysa den uppfattningen, att den enskildes samvete
så långt det är möjligt skall respekteras, men att de samtidigt inte böra
blunda för att de samvetsbetänkligheter, vi här stå inför, så till vida äro onormala,
att örn det stora flertalet av samhällets innebyggare skulle hysa dylika
samvetsbetänkligheter, skulle vårt samhälle icke kunna bestå. Det är inte tu
tal om att sådana samvetsbetänkligheter inte låta sig inpassas i vårt nuvarande
samhälle. Att vi nu kunna respektera dessa betänkligheter beror ju helt därpå,
att det är ett så litet antal människor det här gäller. Det är den egentliga
orsaken till att vi kunna tolerera ett sådant avsteg från vad som annars måste
krävas av en svensk medborgare.

När saken ligger till på det sättet, är det väl också ganska självklart, att man
inte får låta denna lagstiftning bli ett skalkcskjul, där allehanda skumma individer
under betäckning av föregivna samvetsbetänkligheter undandraga sig
eina medborgerliga skyldigheter. Jag kan visserligen ge herr Mosesson rätt i
att den stora massan av dessa personer, som vi förut ha kallat för samvetsöm -

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1943 f. m.

Förslag till lag om vapenfria värnpliktiga, m. m. (Forts.)
ma, äro mycket respektabla och hederliga människor, som i sin livsföring uppträda
på ett mycket föredömligt sätt. Men herr Mosesson vet lika väl som jag,
att i utkanterna av samvetsömheten dväljas personer, som med lika stor styrka
uppge sig hysa samvetsbetänkligheter men som äro långt ifrån respektabla. De
mest vidunderliga föreställningar äro bland dem gällande. Därtill kommer en
annan omständighet, nämligen att en viss procent av dessa samvetsömma äro
osjälvständiga människor. Jag menar icke, att detta skulle gälla majoriteten av
dem. Jag anser emellertid, att det finns många samvetsömma, som icke äro några
självständiga personligheter utan som äro till den grad påverkade, att man
kan säga, att bakom deras samvete egentligen står en annan persons samvete
och att man därför har anledning att ofta ifrågasätta allvaret i deras betänkligheter.
Det är följaktligen självklart, att det från samhällets sida måste utövas
en viss press på dessa människor, som gör att folk icke i onödan tar i anspråk
det skydd, som denna lag innebär.

Jag tror nog att herr Mosesson förstår lika bra som jag, att det är viktigt,
att en samvetsöm värnpliktigs samvetsbetänkligheter vid varje tillfälle då det
gäller hans tjänstgöring på nytt utsättas för en ingående prövning, att han vid
varje tillfälle får känna, att han måste offra något för att han skall få sina
samvetsbetänkligheter respekterade. Örn vi inte låta lagstiftningen bygga på
denna grund, kommer det att bli omöjligt att i längden uppehålla den humana
inställning, som vi i denna fråga intaga.

Därför tillgodoser den föreslagna lagstiftningen de verkligt samvetsömmas
intressen. Visserligen kunna de bli underkastade en längre tjänstgöring än vad
kanske mångå finna motiverat, och visserligen finns det bestämmelser i lagen,
enligt vilka rätt hårda straff kunna utmätas. Men detta är i verkligheten till de
verkligt samvetsömmas förmån, ty just därigenom blir prövningen så allvarlig,
att man kan skilja fåren från getterna och upprätthålla denna lagstiftning.

Jag vill i detta sammanhang säga till herr Mosesson, att någon verklig
straffskärpning för de samvetsömma har dock icke skett. Grunden till straffbestämmelserna
är strafflagen för krigsmakten. Alla de samvetsömma värnpliktiga,
som tjänstgöra inom krigsmakten, lyda under denna strafflag. I
denna lag föreslås ingen ändring. Den är lika sträng som den förut varit.
Vad som skett är, att samvetsömma värnpliktiga, som fått åtnjuta den ännu
större förmånen att få fullgöra sin tjänstgöring utanför krigsmakten, nu bli
underkastade en lagstiftning, som blir mera jämställd med strafflagen för
krigsmakten, under det att de tidigare blivit mildare behandlade än de samvetsömma,
som låta sig nöja med att tjänstgöra inom krigsmakten. Det är
enligt mitt sätt att se en fullständig naturlig ordning, att icke den ena gruppen
samvetsömma gynnas framför den andra.

De omständigheter, sorn jag nu här påpekat, måste leda till att de samvetsömma
eller de vapenfria, som de väl nu skola kallas — få underkasta sig
en tjänstgöring, som är väsentligt längre än den som åligger andra värnpliktiga.
Tidigare var det sa, att man med ljus och lykta måste söka efter möjligheter
att sysselsätta dessa samvetsömma. Vi fingo ibland anordna onyttiga
arbeten för att de skulle kunna hallas i sysselsättning. Därigenom blevo dessa
samvetsömma en börda för samhället. Det var säkerligen icke i de samvetsömmas
intresse att det fran samhällets sida skulle sägas: »Det är då ett besvär
med dessa samvetsömma. Här skola vi behöva ge ut pengar för att för" de
samvetsömma skapa sysselsättningar, som vi inte vilja skapa, bara för att vi
skola kunna ta hand örn dessa underliga existenser.» Ett sådant resonemang
kunde, inte vara till någon nytta för de samvetsömma.

Följaktligen bygger denna lag bland annat på den principen, att man skall

Onsdagen den 24 mars 1943 f. m.

Nr 11.

Förslag till lag om vapenfria värnpliktiga, m. m. (Forts.)
i första hand använda dessa samvetsömma för förberedelser till uppgifter, som
de skola ha i krig. Dessa uppgifter äro av lika stor betydelse som den uppgift,
som en vanlig soldat har. De omfatta brandskydd, luftskydd, sjukvård
och andra sådana ting, som sammanhänga med kriget. Det är emellertid icke
möjligt att under hela tjänstgöringstiden sysselsätta dem med sådana krigsförberedande
uppgifter, utan de måste dessutom utföra vanligt arbete. Det
gäller då även att för dem finna arbeten, som äro så samhällsnyttiga, att de
motivera sig själva. Det är med den erfarenhet vi lia icke så lätt att skapa
detta. För att man skall kunna göra detta fordras här en stor anpassningsförmåga,
så att Kungl. Majit får ett så smidigt system till sitt förfogande,
att Kungl. Maj :t kan placera dessa vapenfria på bästa möjliga sätt. På grund
härav vidhåller inte den nya lagen den gamla föreskriften örn vapenvägrare,
som gick i uniform och gjorde handräckning vid regementet och örn civilarbetare
som restaurerade kyrkoruiner och andra sådana ting. Enligt det nya lagförslaget
får Kungl. Maj :t i stället söka placera dessa vapenfria på platser,
där de bäst passa. Vill en sådan vapenfri ha uniform på sig och göra en militär
handräckning, ser Kungl. Maj :t detta helst. Vill han — låt vara i civila
kläder — utföra arbete inom de militära förbanden och därmed lätta handräckningsbördan
för de vapenföra, är även detta välkommet. Skulle han till äventyrs
tillhöra den kategori, som väl kan plantera granplantor utanför kasernstängslet
men vägrar plantera innanför kasernstängslet, skola vi försöka att
respektera även denna märkvärdiga mentalitet och låta en sådan person arbeta
utanför kasernområdet. För att det skall bli möjligt att placera dessa personer.
på bästa möjliga och nyttigaste sätt bör det emellertid ligga i Kungl.
Majits hand att förfara så fritt och smidigt som möjligt. På grund härav bör
man icke bifalla det förslag till ändring av 2 §, som här är framlagt.

Det ligger i sakens natur att det, då det gäller att handlägga dessa frågor
örn de vapenfria, liksom hittills kommer att åvila Kungl. Majit en mycket
grannlaga och svår uppgift: både att bedöma, huruvida en person skall få förmånen
att vara vapenfri, och att avgöra, hur han i så fall lämpligen skall sysselsättas.

o Här har nu framförts den meningen, att Kungl. Maj :t bör ha ett särskilt
råd till sitt förfogande. När jag har tagit ståndpunkt till denna sak, har det
varit helt och hållet av praktiska skäl. Jag har icke alls anlagt några principsynpunkter
på detta spörsmål. Min erfarenhet har sagt mig, att ett sådant
råd skulle vara till mycket liten — för att inte rent av säga till ingen nytta
alls. Om man däremot hade vågat intaga den ståndpunkten, att Kungl. Maj :t
helt skulle slippa dessa mål, och skapat ett organ, som skulle fattat dessa
beslut i Konungens ställe, hade detta varit ett förslag, som jag för min del
skulle ha betraktat som en möjlig linje. Det tyckes emellertid ha varit en allmän
uppfattning, alt det är bäst att Kungl. Majit åtminstone under själva
övergångstiden får fortsätta att besluta i dessa ärenden. När man vunnit erfarenhet
på området, kan man kanske finna, att det icke längre är nödvändigt,
att Kungl. Maj it behåller denna beslutanderätt i sin hand, utan att Kungl.
Majit i stället bör överlämna denna till ett annat organ. Då kan det komma
till stånd cn permanent institution, som får utöva denna beslutanderätt. Jag
vill i detta sammanhang fästa fröken Hesselgrens uppfattning på att jag, när
jag i statsrådsprotokollet uttalat, att det för närvarande inte finns anledning
att tillgripa en permanent institution, har haft i tankarna en beslutande permanent
institution. Jag har alltså icke avsett det utredande och rådgivande
organ, som av de sakkunniga, och nu av reservanterna, föreslagits. Vi skola
nämligen observera, att detta råd, som man nu vill ha tillsatt, inte kommer att

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1943 f. m.

Förslag till lag om vapenfria värnpliktiga, m. m. (Forts.)
bli annat än en del av den utredande apparat, som vederbörande statsråd alltid
måste ha till sitt förfogande för att förbereda sina förslag.

Herr Gustafsson i Tenhult nämnde här, att ett sådant råd måste finnas
för att få en allsidig och saklig prövning av ärendena. När jag har lyssnat till
debatten, har jag — kanske med orätt — närmast fått det intrycket, att vad
man främst eftersträvat är icke en saklig prövning utan en tendentiös sådan.
Man tror förmodligen, att detta råd till sin anda skall bli så inställt, att det
alltid skall stå på den vapenfries sida. Detta kan emellertid aldrig vara meningen,
ty utredningen måste som sagt vara saklig och allsidig. Det finns ingen
anledning att tro, att de vapenfria under någon nämnvärt lång tid skola få
vara bibehållna i den uppfattningen, att detta råd är deras förtroendemän,
som handla i deras anda. Örn de vapenfria nu till äventyrs ha invaggats i den
föreställningen, att detta råd skulle bli ett deras skärmskydd, komma de att
mycket hastigt tas ur den illusionen.

Man kan fråga sig, örn ett sådant råd kan prestera en allsidig utredning.
Ja, varför skulle så inte kunna ske? Men det torde i varje fall inte göra det
bättre än vilken annan utredningsapparat som helst. Rådet måste nämligen
bli sammansatt av ett begränsat antal personer med en mycket begränsad erfarenhet.
Det finns icke någon möjlighet att så sammansätta detta råd, att
det kan representera någon allsidig erfarenhet, utan rådet måste skaffa sig
sina informationer om varje enskild vapenfri från de personer, som känna honom.
Rådet kommer att i högsta grad bygga på skriftlig information, och därtill
kunna de enskilda rådsmedlemmarna lägga sin enligt min uppfattning obetydliga
erfarenhet på området. När det nu för närvarande endast gäller omkring
150 värnpliktiga varje år, måste det väl ändå anses vara en ganska tung
apparat, örn man skulle lia fyra eller fem personer, som vid sidan av sitt dagliga
arbete skulle läsa igenom dessa akter och lära sig begripa dessa fall, varjämte
de då och då skulle kallas till sammanträde. Jag vet, hur svårt det är
att få till stånd ett sammanträde med en kungl, kommitté. Det kommer här
att bli lika svårt att få alla enade örn lämpliga sammanträdesdagar för att
arbetet skall löpa snabbt och smidigt. Detta råd kommer inte att ge mer i utbyte
än som sker, örn departementet har tillgång till en kunnig och skicklig föredragande,
som samlar informationer från olika håll.

Herr Mosesson sade, att det icke blir någon trygghet i ärendenas behandling,
örn den föredragande skall framlägga sina informationer för ett, som han
visst sade, av andra ärenden redan tröttkört statsråd. Herr Mosesson tyckes ha
den föreställningen, att ett föredragande statsråd endast låter en föredragande
för sig framlägga sina informationer och sedan fattar sitt beslut. I själva
verket tillgår det så, att under en sådan föredragning visas det var luckor i
informationerna finnas, och statsrådet bestämmer själv på vad sätt undersökningen
skall kompletteras med ytterligare underrättelser från olika håll. Ingen
skall tro, att det föreslagna rådet kan befria det föredragande statsrådet från
hans skyldighet att veta vad saken gäller och fatta sitt avgörande på grundval
av en verklig kunskap örn det föreliggande fallet. Örn detta råd inrättas, kommer
det att bli ett dubbelarbete. Rådet blir ett tyngande moment, som kommer
att fördröja behandlingen av dessa frågor och låta ärendena onödigt dra ut
på tiden. Min erfarenhet säger mig, att rådet icke kommer att ge någonting
av sådant värde, att vi inte inom en mycket kort tid komma att tröttna därpå
och finna, att vi inte kunna lia detta råd. Örn andra kammaren nu skulle
besluta, att Konungen skall ha ett särskilt råd vid sin sida, kommer detta
-— tro mig, ärade kammarledamöter — inte att bli till glädje för någon. Rådet
kommer endast att bli till besvär och onödigt betunga arbetet. Det kommer

Onsdagen den 24 mars 1943 f. m.

Nr 11.

Förslag till lag örn vapenfria värnpliktiga, rn. rn. (Forts.)
säkerligen också att bli till försmädelse för dem, som drivit fram det, när de
skola göra reträtt från denna position till en annan.

Under detta anförande hade herr talmannen återtagit ledningen av förhandlingarna.

Herr von Seth: Herr talman! Efter herr statsrådets synnerligen uttömmande
redogörelse vill jag med endast några ord beröra några missförstånd,
som i debatten framförts av talesmän för reservationen. Reservanterna tyckas
ha fått den uppfattningen, att en samvetsöm, vilkens samvetsömhet en gång
blivit prövad, vid beredskapsinkallelse varje gång på nytt skall få sin samvetsömhet
prövad. Så är emellertid ingalunda fallet, utan samvetsömheten
prövas vid inskrivningsförrättningen, där den samvetsömme inskrives såsom
vapenfri värnpliktig. Någon ytterligare prövning behöver senare icke äga rum.
Som statsrådet nyss påpekade stå emellertid de befattningar, som de samvetsömma
skola fullgöra vid mobilisering och vid krigstillfälle, icke alltid till buds
vid beredskapstjänstgöring. Därför ha dessa vapenfria värnpliktiga vid en del
tillfällen fått fullgöra sådan tjänst, som de icke skola göra vid mobilisering
eller i krig. Herr Gustafsson i Bogla har riktat en anmärkning mot detta. Jag
skulle särskilt vilja understryka vad herr statsrådet nyss sade och för herr
Gustafsson i Bogla påpeka, att det i nuvarande krisläge inte kan vara riktigt,
att dessa vapenfria värnpliktiga skola få tjänstgöra i onyttiga arbeten utom
försvaret. Det vore fullkomligt absurt att göra så i dessa tider, då vi behöva
all tillgänglig arbetskraft inom landet. För min del kan jag således inte finna,
att detta på något sätt skulle vara kränkande för de vapenfrias samvete, ty
man har blivit tvingad härtill genom omständigheternas makt.

Beträffande det särskilda rådet vill jag för kammaren endast framhålla
vad jag tidigare sagt inom utskottet, när denna sak behandlades där. Jag anser,
att örn detta särskilda råd tillsättes, föreligger det risk att det blir en fiende
mot det goda, d. v. s. en fiende mot de s. k. samvetsömma. Enligt de sakkunnigas
utredning skulle detta särskilda råd bestå av en militär ledamot, en ledamot
för statskyrkan och en ledamot från missionsförbundet eller de frireligiösa
samfunden. Hed denna sammansättning måste inställningen i rådet redan från
början vara den, att en ledamot tar ställning för och en mot den samvetsömme,
och då skall den tredje ledamoten söka medla mellan dessa ståndpunktstaganden.
Detta råd kommer säkerligen ingalunda att vara till välsignelse för de
vapenfria. Kungl. Maj :t däremot har tillfälle att i ärendena höra olika instanser,
såsom missionsförbundet och diakonistyrelsen. Kungl. Maj :t kan vidare,
örn det behövs för att bilda sig en uppfattning om den värnpliktige verkligen
är samvetsöm eller ej, höra olika läkare samt andra enskilda personer.

Herr talman! Jag ber att med dessa ord få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Edberg: Herr talman! De sakkunnigas förslag örn inrättandet av
detta särskilda råd är icke, som herr von Seth tyckes tro, något som helst hugskott
från deras sida. Detta förslag har i stället framförts efter mycket grundliga
överväganden. Redan i november 1941 framfördes tanken på ett sådant
råd i en särskild skrivelse till försvarsministern. Därefter kom förslaget i de
sakkunnigas betänkande. Orsaken till att man föreslog inrättandet av detta
råd var den, att den möjlighet till personlig kontakt med de sökande, som tidigare
funnits, gått förlorad genom inskrivningsrevisionens avskaffande. Det
har här vid flera tillfällen vitsordats, att samvetsbetänkligheter kunna vara
av vitt skilda slag, samt att de ärenden det här det gäller äro så grannlaga,

Andra kammarens protokoll 10J/Nr 11. 4

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1943 f. m.

Förslag till lag emi vapenfria värnpliktiga, m. m. (Forts.)
att man mäste ha klart för sig, att den personliga kontakten utgör den bästa
garantien för att man skall komma till ett materiellt tillfredsställande avgörande.
Meningen med detta råd skulle vara, att det skulle avge yttranden till
Kungl. Majit rörande dem som anhållit örn vapenfri tjänstgöring. För att kunna
träffa ett materiellt tillfredsställande avgörande skulle detta råd kunna
inkalla de sökande för förhör inom rådet. Rådet skulle vidare sätta sig i förbindelse
med de personer, som avgivit utlåtanden angående den sökande. Detta
råd skulle således verkställa en mycket grundlig utredning i ärendet.

Försvarsministern sade, att han skulle ha kunnat acceptera detta råd, därest
det hade föreslagits, att detta organ skulle träda i Konungens ställe. Anledningen
till att man inte velat gå så långt är den att värnpliktsföthållandena böra
bedömas enhetligt, då det även ligger i Kungl. Majrts hand att träffa beslut
rörande vissa andra undantag från värnplikten. Man har vidare velat förbehålla
Kungl. Maj st möjlighet att kontinuerligt följa utvecklingen på detta område.
Därjämte bär man icke velat beröva riksdagen dess kontrollmöjligheter
över dessa frågor.

Givetvis måste den föredragande departementschefen sätta sig in i vad saken
gäller i varje ärende. De sakkunniga ha emellertid — vilket jag anser
vara riktigt — utgått ifrån, att Kungl. Maj :ts prövning i det stora flertalet
fåll skall bli av närmast formell natur. De sakkunniga gingo t. o. m. så långt,
att de funno detta både naturligt och önskvärt. Under sådana förhållanden
»kulle den reella prövningen falla på detta råd. Det ligger i sakens natur, att
ett allsidigt sammansatt råd bor ka större möjligheter än den tjänsteman, som
inom försvarsdepartementet står till försvarsministerns förfogande i dessa frågor,
att komma fram till en riktig bedömning av dessa mycket känsliga problem.
Idera pär ögon se nämligen alltid mer än ett par.

Jag tror inte, att man från något håll -— såsom försvarsministern tycktes
befara — har förmodat, att detta råd skulle komma att göra prövningen tendentiös.
Jag har aldrig hört några sådana synpunkter. Skulle man till äventyrs
på något håll tro något sådant, bör det med skärpa sagås ifrån, att denna
inställning är grundligt felaktig. Detta råd är icke tänkt såsom en talesman
för de samvetsömma, utan det skall självfallet verkställa en saklig och objektiv
prövning av föreliggande ärenden. Även om det praktiska värdet av detta
råd inte är så stort — för min del tror jag dock, att det skulle vara ett praktiskt
ganska värdefullt instrument — finns det starka psykologiska skäl, som
tala för inrättandet av detta råd. Jag har i ett tidigare anförande framhållit,
vilken stor vikt en avsevärd del av den svenska opinionen — alltså inte endast
de vapenfria själva — fäster vid inrättandet av detta råd. Det har stått så
mycket strid i denna sak, att det kan vara tid att det gjutes olja på vågorna,
och jag tror, att detta råd verksamt skall bidra härtill. Gentemot detta torde
väl herr statsrådet icke ha någonting att erinra.

Herr talman! Jag ber att få tillstyrka bifall till reservationen.

Vidare yttrades ej. Paragrafen godkändes.

2 § föredrogs; och anförde därvid:

Herr Sundqvist: Herr talman! Jag tillåter mig att yrka bifall till den i
motionen nr 295 i denna kammare gjorda hemställan, att efter andra stycket
infogas ett tillägg av följande lydelse: »Därest den värnpliktiges samvete förbjuder
honom att förrätta civilt arbete vid krigsmakten, skall sådant arbete
fullgöras utom densamma».

Fröken Hesselgren: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Onsdagen den 24 mars 1943 f. m.

Nr 11.

Förslag till lag om vapenfria värnpliktigti, m. m. (Forts.)

överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på godkännande av utskottets förslag till lydelse av 2 § dels ock på godkännande
av den lydelse av samma paragraf, som föreslagits i motionen II: 295;
och godkände kammaren paragrafen i den av utskottet föreslagna lydelsen.

3 §.

Gqdkändes.

Sedan 4 § föredragits, yttrade:

Fröken Hesselgren: Herr talman! Jag yrkar Rifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen. Den rör både 4 och 5 §§ i lagen.

Herr Olovson i Västerås: Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr .tqlmåonen framställde
propositioner dels på godkännande av elen av .utskottet föreslagna lydelsen
av 4 § dels ock på godkännande .p,v den lydelse a.v ,pftpunfi paragraf, som föreslagits
i den vid utskottets utlåtande fogade reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Fröken
Hesselgren begärde emellertid votering, i anledning varav .efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

flen, som vill, att kammaren godkänner andra dagutskqttots .förevarande
förslag till lydelse av 4 § i lagen örn vapenfria värUPHkHga, röstar

Jaj

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt den lydelse av samma paragraf, som
föreslagits i den vid utskottets utlåtande fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intaget sina platser och yoteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes .omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funné tvekan kunna råda örn
omröstningens resultat, vadan votering medelst omrostningsapparat verkställdes.
Därvid. avgåvos 78 ja och 73 nej, varjämte 5 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt 4 § i den av utskottet föreslagna lydelsen.

Övriga delar av lagförslaget.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A.

Förklarades vara besvarad genom kammarens i fråga om lagförslaget fattade
beslut.

Punkten B.

Utskottets i punkten framlagda för fa t tving sf orsing.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten B.

Förklarades vara besvarad genom kammarens i fråga örn författningsförslagen
fattade beslut.

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1943 f. m.

Förslag till
lag orri fortsatt
giltighet av
lagen örn med
av vissa
skogar inom
V Österbottens
och Norrbottens
läns lappmarker
med
flera områden.

Förslag Ull lag om vapenfria värnpliktiga, m. m. (Forts.)
Punkten C.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 7.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 13, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den
12 maj 1917 (nr 269) örn fastighetsbildning i stad.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 8.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 6, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen
den 10 juni 1932 (nr 180) om vård av vissa skogar inom Västerbottens och
Norrbottens läns lappmarken med flera områden, dels ock i ämnet väckt motion.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Ericsson i Sörsjön: Herr talman! Jag skall till en början tillåta mig
påminna om att en tidning här i staden för någon tid sedan framhöll, att man
skulle kunna åstadkomma en ganska stark rationalisering av riksdagsarbetet
med den föreskriften, att, när en motionär fått sin motion enhälligt avstyrkt,
denne icke skulle äga tillåtelse att begära ordet och tala i anledning av den
utav honom väckta motionen. För egen del ämnar jag icke taga något intryck
av vad som stått i den tidningen och ber därför att få säga några ord i anledning
av den motion, som redovisas i detta utskottsutlåtande.

Det är tio år sedan den s. k. lappmarkslagen antogs och antogs att gälla
provisoriskt under en tid av tio år. Redan vid den tidpunkt, då nämnda lagstiftning
antogs, väckte jag en motion med ungefär samma yrkande som det
vilket återfinnes i den av mig m. fl. vid innevarande års riksdag väckta motionen.
Min uppfattning var då, liksom den är nu, att det icke förelåg tillräckliga
skäl för att inordna de två socknarna i Dalarna, nämligen Idre och Särna
socknar, i denna särskilda skogslagstiftning. Dessa socknar utgöra nämligen
endast en ringa del av lappmarkslagens tillämplighetsområde, då av detta områdes
ytinnehåll, motsvarande cirka 1,754,000 hektar, på de två socknarna
belöper icke mer än ungefär 79,000 hektar, utgörande endast 3 procent av den
sammanlagda arealen. Vid en undersökning av förhållandena skall man också
finna, att de enskilda skogsägarna i dessa socknar erhållit sin skogstilldelning
på de bäst belägna områdena, medan däremot de mera exponerade och
ur skogsbiologisk synpunkt sämre markerna intill och på fjällen utgöra staten
tillhöriga kronoparken Då dessa enskilda skogsägare kommit att inordnas
under lappmarkslagen, sammanhängde detta helt säkert med tidpunkten för
avvittringens genomförande i dessa två socknar. Avvittringen genomfördes där
vid en betydligt senare tidpunkt än som var fallet beträffande de närliggande
socknarna. Jag är övertygad att, därest avvittringen beträffande Särna och
Idre socknar genomförts vid samma tidpunkt som beträffande de andra socknarna
i grannskapet, de nämnda socknarna säkerligen icke skulle ha inordnats
under den särskilda lagstiftning som lappmarkslagen utgör.

Utskottet har visserligen uttalat sig ganska välvilligt örn motionen men avstyrker
ändå densamma och förordar bifall till Kungl. Maj:ts förslag örn för -

Onsdagen den 24 mars 1943 f. m.

Nr 11.

Förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen örn vård av vissa skogar inom
Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden.

(Forts.)

langning av den provisoriska lagen under en tid av ytterligare fem år. Utskottet
hänvisar härvidlag till att en utredning pågår, avseende att åstadkomma
om möjligt ett enhetliggörande av skogslagstiftningen beträffande de enskilda
skogarna inom landet. Jag utgår för min del ifrån att åtminstone de
skogar som beröras av motionen komma att inordnas i den allmänna skogslagstiftning
som måhända kommer att bli resultatet av denna utredning, men jag
utgår också därifrån, att det torde väl dröja åtskilliga år, innan denna utredning
blir färdig, och under denna tid måste åtskilliga av de enskilda skogsägarna
inom de socknar det nu särskilt gäller bekosta upprättandet av avverkliingsplaner.
Jag vill erinra örn att de enskilda skogsägare som sortera under
den allmänna skogsvårdslagen icke äro skyldiga att bekosta upprättandet av
dylika avverkningsplaner. Då har man anledning säga, att de enskilda skogsägarna
i dessa två socknar intaga en oförmånlig undantagsställning i förhållande
till de enskilda skogsägarna under den allmänna skogsvårdslagen. Då
jag utgår ifrån att den enhetliga skogslagstiftning, som måhända kommer såsom
ett resultat av den åberopade utredningen, icke skall påfordra skyldighet
för enskilda skogsägare att bekosta upprättandet av avverkningsplaner, måste
det väl anses olämpligt, att en del enskilda skogsägare skola nödgas fortsätta
därmed under tiden till dess utredningsarbetet är slutfört.

Med anförande av dessa synpunkter ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till den väckta motionen.

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! 1932 års lag örn vård av vissa skogar
inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden
antogs på sin tid såsom provisoriskt gällande under en tidrymd av tio år.
Denna tid utgår den 31 december innevarande år. Förra året anbefallde Kungl.
Maj :t skogsstyrelsen att tillsammans med särskilt tillkallade sakkunniga
verkställa utredning och överarbetning av nu gällande skogsvårdslagar, därvid
även skulle övervägas frågan, huruvida icke de särskilda för lappmarksskogarna
gällande lagarna skulle kunna upphävas och bestämmelserna för
dessa skogar inrangeras under allmänna skogsvårdslagen. Då emellertid
Kungl. Maj :t samtidigt förutsatte, att utredningen därom rimligtvis icke kunde
tänkas bli klar före 1943 års utgång, förutsatte Kungl. Majit, att skogsstyrelsen
borde framlägga förslag om fortsatt provisorisk giltighet av lappmarkslagen
under något kortare tid. Det är detta förslag som nu föreligger.
Förslaget innebär, att den nu gällande lappmarkslagen skall fortfarande gälla
under en tid av fem år framåt.

Motionärerna önska, att de två inom Dalarna belägna socknarna, Särna och
Idre, skola undantagas från lappmarkslagens giltighetsområde samt från och
med den 1 januari 1944 underställas den allmänna skogsvårdslagens bestämmelser.
Inom utskottet lia vi varit med undantag av motionären herr Ericsson
fullkomligt eniga därom att det icke var möjligt att utan vidare separat
lösgöra dessa två socknar och undantaga dem från lappmarkslagens bestämmelser.
Jag gör nämligen gentemot den föregående ärade talaren gällande,
att de skäl som förefunnos vid tiden för lappmarkslagens tillkomst tvivelsutan
voro i hög grad likartade icke blott för Västerbottens och Norrbottens
läns lappmarker utan även för de två stora skogssocknarna. Särna och Idre,
inom Kopparbergs lim. Med den välvilliga motivering som utskottet anfört
hade jag rent av hoppats, att motionären .skulle lia känt sig tillfredsställd.
Utskottet har nämligen tagit all den hänsyn till motionärens, önskemål som
enligt mitt förmenande rimligtvis kunnat tagas.

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1943 f. m.

Motion, angående
reglering
av vissa taxor
för telefonabonnemang.

Förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen om vård av vissa skogar inom
Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden.
(Forts.)

Herr talman! Med det nu anförda tillåter jag mig hemställa örn bifall till
utskottets förslag.

Herr Ericsson i Sörsjön: Herr talmannen har meddelat mig, att han icke
kan ställa proposition på dét yrkande örn bifall till motionen som jag här framställt,
därför att motionén då skulle ha innehållit förslag till ändring av själva
lagtexten. Dét är alldeles omöjligt för mig att nu vid detta tillfälle, med den
korta tid som står till'' faitt förfogande, utarbeta förslag till en sådan ändring
av lagtexten. Vid sådant förhållande kan jag icke göra annat, herr talman, än
återtaga det av mig tidigare framställda yrkandet.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 9.

Föredrogs andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 3, i anledning
av väckt motion angående tjänstebrevsrätt för lantbruks möten och de
för dessas organisation utsedda fullmäktige.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 10.

Föredrogs andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 4, i anledning
av väckt motion angående reglering av vissa taxor för telefonabonnemang.

I en inom riksdagens andra kammare väckt, till dess tredje tillfälliga utskott
hänvisad motion, år 223, hade herr Carlsson i Bakeröd m. fl. hemställt,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att vid kommande
reglering av taxorna för telefonabonnemang dessa måtte så avvägas, att större
lättnad komme att beredas de å landsbygden avlägset från växelstationerna
boende abonnenterna, ävensom att smidigare övergång från ett samtalsområdé
till annat åstadkommes.

Utskottet hemställde, att här ifrågavarande motion, II: 223, icke måtte föranleda
någon andra kammarens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

Herr Carlsson i Bakeröd: Herr talman! Den motion som nu föreligger och
som avstyrkts av Utskottet berör en för landsbygden synnerligen viktig och
betydelsefull säk nämligen telefonen. Denna har numera blivit nödvändig överallt
men kanske särskilt på landsbygden med dess stora avstånd och ofta dåliga
kommunikationer. Det torde vara icke blott ett landsbygdsintresse utan också ett
intresse för hela landet, att telefonnätet på landsbygden utvidgas så mycket som
möjligt. Jag skall villigt erkänna, att telegrafstyrelsen tagit krafttag på detta
område och i ganska stör utsträckning lyckats tillgodose landsbygdens behov
av telefon, men trots detta finns det så oerhört mycket att göra, innan man
överhuvud taget kan tala örn att telefonen på landsbygden fyller den uppgift
den bör fylla. Mångå avlägset liggande orter ha ännu icke någon telefon. Matt
har nämligen icke haft råd att anskaffa denna. Det är kanhända just i sådana
bygder som telefonen har den allra största betydelsen icke blott för trivseln

Onsdagen den 24 mars 1943 f. m.

Nr 11.

Motion angående reglering av vissa taxor för telefonabonnemang. (Forts.)
och trevnaden utan också för existensmöjligheterna i dessa avlägsna och ofta
försummade bygder.

Man bör kanske icke se denna fråga blott ur affärssynpunkt. Det är kanhända
icke alldeles omotiverat, att människorna i dessa avlägsna bygder, som ju
få försaka många av de bekvämligheter vi anse nödvändiga och självklara, få
en smula hjälp för att komma i åtnjutande av telefon. Även örn möjligen kostnaderna
skulle medföra något högre avgifter för landets övriga, telefonabonnenter,
anser jag i alla fall, att åtgärder i den riktning jag här antytt äro motiverade.
Naturligtvis är jag medveten örn att materialtillgången är otillräcklig,
men vi hoppas ju alla, att den tiden skall komma, när detta hinder icke
längre föreligger, och att denna fråga då kan lösas på ett tillfredsställande
sätt.

En annan sak som också berörs i motionen är gränsdragningen för områdena
för de s. k. avgiftsfria samtalen. Det är tydligt, att det skall vålla svårigheter
att på ett smidigt sätt bestämma områdena för samtal utan särskild periodavgift.
Man måste därvid alltid ha att räkna med gränsfall. Man kan emellertid
i alla fall tycka, att en viss minimiräjong omkring varje växelstation skulle
kunna ordnas, så att man sluppe betala denna extra avgift för samtal över närmaste
växelstation. Hur det nuvarande systemet verkar kan jag kanske få belysa
med exempel från min egen hembygd. Åt ett håll kunna vi ringa till abonnenter
som bo på mer än 6 mils avstånd utan att detta räknas som rikssamtal
och således utan att vi behöva betala någon särskild periodavgift, men åt andra
håll kunna vi icke ringa, t. ex. till en grannkommun, liggande 5 kilometer från
växelstationen, utan att betala periodavgift. Vi kunna t. ex. i min hemsocken
icke per telefon komma i förbindelse med distriktets veterinär utan sådan avgift,
och i en grannkommun kan man icke avgiftsfritt ringa till distriktets provinsialläkare.
Här kan man dock icke tala örn några långa avstånd som skulle
försvåra en eventuell reform.

Jag är sålunda, herr talman, villig erkänna de förbättringar som utförts på
detta område. Jag förstår också, att det under nuvarande förhållanden möter
stora svårigheter att i raskare tempo kunna utbygga telefonnätet i en avlägset
liggande landsbygd, men en kostnadsreglering som medför förbilligande av de utbyggnader,
som kunna komma till stånd, och en rimligare indelning av taxeområdena
anser jag dock ligga inom möjlighetens gränser, varför jag, herr talman,
ber att få yrka bifall till motionen.

I detta anförande instämde herrar Gustafsson i Lekåsa, Pettersson i Rosta
och Hansson i Skediga.

Herr Ljungberg: Herr talman! För två år sedan förelåg en motion med
i huvudsak samma innebörd som den nu förevarande till kammarens behandling.
Utskottet infordrade då yttrande från telegrafstyrelsen, av vilket yttrande
framgick vad telegrafverket höll på att göra i nu förevarande avseenden.
När frågan nu ånyo har kommit upp har utskottet åter frågat telegrafstyrelsen
vad som sedan dess åtgjorts. Det visar sig av svaret, att trots de svårigheter,
som lia uppstått på grund av materialbrist o. dyl., telegrafverket kunnat
fortsätta på den väg, som det tidigare hade slagit in på.

Telegrafverket strävar för närvarande efter att överallt ordna frikretsar
med en radie av 2 kilometer. Den 1 januari libbi fanns det 1,233 stationer
med sådan frikrcts, medan antalet nu har stigit till 6,327. Samtidigt har antalet
stationer med mindre frikreis än 2 kilometer — med 1 eller 1.5 kilometers frikrets
— sjunkit från 1,162 till 126 och antalet .stationer utan frikrets från
2,485 till 99. Det finns således nu i riket endast 225 central- och växelsta -

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1943 f. m.

Motion angående reglering av vissa taxor för telefönabonnemang. (Forts.)
tioner, som ha mindre frikrets än 2 kilometer. Man måste ju säga, att utvecklingen
har gått raskt, och telegrafstyrelsen har också själv sagt, att det ligger
styrelsen synnerligen varmt örn hjärtat att ordna bättre förhållanden i
dessa avseenden framför allt för landsbygden.

Herr Carlsson i Bakeröd talade örn kostnaderna för telefon på landsbygden.
Så snart man bor utanför frikretsen, får abonnenten själv bekosta sin ledning,
antingen han själv bygger den eller förhyr den av telegrafverket. Jag vill erinra
örn att i det yttrande, som telegrafstyrelsen avgav för två år sedan, påvisades
att en abonnent på landsbygden var flera gånger dyrare för telegrafverket
än en abonnent i en stad eller annat tättbebyggt samhälle. Telegrafverket
försöker alltså redan nu åstadkomma den utjämning av kostnaderna,
som motionärerna efterlysa, och det är väl sannolikt, att telegrafverket även
i fortsättningen än ytterligare kommer att arbeta på samma linje, något som
styrelsen också själv har förklarat sig ämna göra.

Vad sedan taxeområdena beträffar, är det en mycket ömtålig fråga. Jag
tänker icke ge mig in på att tala örn det exempel, som herr Carlsson i Bakeröd
här anförde. Det är givetvis omöjligt för mig. I utskottet hade vi för två
år sedan en föredragning av en byråchef i telegrafstyrelsen om denna sak, och
vi påvisade då liknande förhållanden som dem herr Carlsson i Bakeröd här
påtalade. Det förklarades då, att man från telegrafverkets sida ville göra allt
för att tillfredsställa abonnenterna i detta avseende, så att de utan att behöva
betala periodavgift skulle kunna komma i förbindelse just med provinsialläkare,
med apotek och med distriktsveterinär, örn det vore möjligt. Jag skulle
därför vilja råda herr Carlsson i Bakeröd att i detta speciella fall vända sig
.direkt till telegrafstyrelsen för att efterhöra vad som i det avseendet skulle
kunna göras.

Herr talman! Kammarens föredragningslista innehåller så många flera ärenden,
att jag skall be att få att sluta med detta, Jag ber att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gav herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå samt bifall i stället
till den i ämnet väckta motionen; och blev utskottets hemställan av kammaren
bifallen.

§ 11.

Motion om Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 5, i anledning av väckt mo■underlättande
tion örn underlättande i visst hänseende för svenskfödda personer, som för*
”emie^ör* lorat sitt svenska medborgarskap, att återvinna detsamma.
svenskfödda Uti en inom andra kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hänvisad
^förlorat sitt mo^on> nr 40, av fröken Andersson m. fl., hade hemställts, att »riksdagen ville
svenska med- för sin del besluta sådana ändringar i § 5 lagen den 23 maj 1924 om förvärborgarskap,
vande och förlust av svenskt medborgarskap, att f. d. svenska medborgare
att återvinna efter dispens av Kungl. Maj :t kunna återförvärva svenskt medborgarskap även
detsamma. om f|e jcjj-e kunna uppfylla däri uppställda villkor angående försörjningsförmåga»
.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar Karl August Johanson, John Björck, Mosesson,
Nilsson i Göteborg, Hällgren, Nolin och Sefve, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen i anledning av motionen 11:40 i skrivelse till
Kungl. Maj :t ville anhålla om framläggande snarast möjligt och senast vid''

Onsdagen den 24 mars 1943 f. m.

Nr 11.

Motion örn underlättande i visst hänseende för svenskfödda personer, som
förlorat sitt svenska medborgarskap, att återvinna detsamma. (Forts.)

1944 års riksdag av förslag till sådana ändringar i lagen den 23 maj 1924 om
förvärvande och förlust av svenskt medborgarskap, att före detta svenska
medborgare kunde återförvärva svenskt medborgarskap även örn de icke uppfyllde
däri uppställda villkor angående försörjningsförmåga.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Hällgren: Herr talman! Villkoren enligt 1924 års medborgarskapslag
för att erhålla svenskt medborgarskap äro fyra, nämligen att ha fyllt 21
år, att under fem år lia haft hemvist i riket, att ha gjort sig känd för hederlig
vandel samt att lia möjlighet att försörja sig och sin familj. Beträffande de
två första av dessa villkor har Kungl. Maj :t, då synnerliga skäl föreligga,
rätt att bevilja-dispens. Sådan dispens kan däremot icke beviljas från de två
sista vill koren och sålunda icke från villkoret örn försörjningsförmåga. _I proposition
till 1923 års riksdag med förslag till ny medborgarskapslagstiftning
föreslog visserligen Kungl. Majit, att dispens skulle kunna meddelas även beträffande
det fjärde villkoret om försörjningsförmåga, men efter utlåtande
från konstitutionsutskottet blev detta förslag avslaget av riksdagen.

År 1938 begärde emellertid riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit utredning
om utlandssvenskarnas ställning. Denna utredning utfördes av socialstyrelsen
och avlämnades till Kungl. Majit den 30 september 1941, varefter remissyttranden
över utredningen inkommo under sommaren 1942. Förutom att
socialstyrelsen uttalade sig för en reformering av medborgarskapslagen i nu
förevarande stycke har såväl kommerskollegium som pensionsstyrelsen tillstyrkt
förslaget.

Frågan fördes dessutom på tal i riksdagen genom motioner både vid 1941
och 1942 års riksdagar liksom även skett vid denna riksdag. I sina utlåtanden
över motionerna har emellertid konstitutionsutskottet hänvisat till den förenämnda
utredningen och yrkat avslag på motionerna. Vid frågans behandling
år 1942 förutsatte utskottet, att proposition i ämnet skulle komma. Av uttalanden
här i kammaren föreföll det, som örn man väntade en sådan proposition
redan under en höstriksdag år 1942. Emellertid har ingen proposition kommit
ens år 1943. Konstitutionsutskottets motivering går emellertid alltjämt efter
den gamla linjen. Utskottet säger, att det hoppas, att ett sådant förslag skall
komma till 1944 urs riksdag, och fortsätter sedan med att yrka avslag på motionen.

Nu är ju att märka, att Kungl. Majit icke alls behöver taga hänsyn till vad
konstitutionsutskottet skriver i sin motivering, när utskottet icke kommer med
något skrivelseförslag. Annars kan det ju betyda rätt mycket vad ett ständigt
utskott skriver i sin motivering, exempelvis då det gäller ett anslag, som:
Kungl. Maj :t skall disponera. I ett sådant fall måste ju Kungl. Maj :t se efter
vilka direktiv som äro förknippade med medelsanvisningen. Vid vad konstitutionsutskottet
skriver i sin motivering, när ingen åtgärd föreslås, behöver
Kungl. Maj :t emellertid icke fästa sig.

I motionen har föreslagits en lagstiftning redan i år. Sju reservanter i utskottet
ha för sin del yrkat på en skrivelse till Kungl. Majit med anhållan
»örn framläggande snarast möjligt och senast vid 1944 års riksdag av förslag
till sådana ändringar i lagen den 23 maj 1924 om förvärvande och förlust av
svenskt medborgarskap, att före detta svenska medborgare kunna återförvärva
svenskt medborgarskap liven örn de icke uppfylla däri uppställda villkor angående
försörjningsförmåga». Denna oförmåga att försörja sig hos de före detta
svenska medborgare, som komma hem från utlandet, kan bero på de förhål -

Nr 11.

Onsdagen elen 24 mars 1943 f. m.

Motion om underlättande i visst hänseende för svenskfödda personer, som
förlorat sitt svenska medborgarskap, att återvinna detsamma. (Forts.)
landen, som för närvarande råda i världen. Det kan exempelvis bero därpå, att
deras ekonomiska tillgångar icke lia fått utföras från det främmande landet
till vårt land. Vi taga visserligen hand om dem på annat sätt genom fattigvården
—• vederbörande kommun får taga hand örn dem och staten ersätter
sedan kommunen för fattigvårdsutgifterna. -—- men den omständigheten, att de
icke kunna få svenskt medborgarskap, medför, att fattigvården blir deras enda
utväg, då de icke själva kunna försörja sig. De gå förlustiga folkpension, de
gä förlustiga invalidunderstöd, barnbidrag och blindhetsersättning jämte en
hel del andra sociala förmåner.

Då man betänker, att en utländsk kvinna kan förvärva svenskt medborgarskap
enbart genom att ingå ett skenäktenskap med en svensk man, under det
att en kanske infödd svensk, som vistats nästan hela sitt liv i Sverige men sedan
under några år bott i utlandet, icke har möjlighet att återfå det svenska medborgarskapet
till följd av de villkor, som vår nuvarande medborgarskapslagstiftning
innehåller, måste man ju tycka, att man ur rättvisans och humanitetens
synpunkt icke bör dröja med att fortast möjligt söka få till stånd eli
ändring av lagstiftningen.

Herr talmannen har bett, att vi skola försöka fatta oss kort i debatten, och
jag skall därför nöja mig med det sagda. Även örn första kammaren redan
har följt utskottet, är det ju icke nödvändigt, att andra kammaren skall följa
första kammaren. Även andra kammaren bör ju också någon gång kunna deklarera
en egen mening. Jag vädjar därför varmt till kammaren att sluta upp
kring reservationen för att därmed ge uttryck åt att den vill ha en ändring
på detta område till stånd fortast möjligt.

Häruti instämde fröken Hesselgren, herrar Gustafsson i Bogla och Lövgren
samt fru Gustafson.

Fröken Andersson: Herr talman! Efter herr Hällgrens varmhjärtade anförande
kan jag nöja mig med att endast säga ett par ord.

Utöver vad herr Hällgren sade vill jag understryka, att det är riktigt, som
utskottet säger, att lagen har tillämpats på ett mycket humant sätt. Så länge
lagen emellertid har den ordalydelse, som den för närvarande har, förefinnes
icke förty för dessa kategorier av människor en mycket stor osäkerhet, en osäkerhet
som jag vet vållar dem mycket stort psykiskt tryck.

Jag skall som sagt icke vidare taga upp tiden utan nöjer mig, herr talman,
med att yrka bifall till den vid utskottets utlåtande fogade reservationen.

Herr Nordström: Herr talman! Av den omständigheten, att denna fråga
kommer igen gång på gång, skulle man kunna få den uppfattningen, att den
skulle ha rätt stor betydelse för de före detta svenska medborgare, som återkomma
till Sverige men då sakna svenskt medborgarskap. Under år 1942 har
Kungl. Maj :t emellertid icke vid handläggandet av dylika ansökningar från
före detta svenska medborgare, måst avslå någon enda sådan till följd av föreskriften
i den fjärde punkt av medborgarskapslagen, som herr Hällgren talade
örn. Frågan är alltså icke av någon större betydelse. Härtill kommer,
att den utredning, som socialstyrelsen har utfört, omfattar icke blott denna
punkt utan även andra delar av medborgarskapslagen. Socialstyrelsens förslag
har varit utsänt på remiss, och remissvaren lia inkommit till vederbörande
departement. Att frågan icke i form av proposition har underställts riksdagens
prövning i år lär bero därpå, att arbetskraften i departementet icke har
räckt till.

Onsdagen elen 24 mars 1943 f. m.

Nr 11.

Motion örn underlättande i visst hänseende för svenskfödda personer, som
förlorat sitt svenska medborgarskap, att återvinna detsamma. (Forts.)

Motionärerna påyrka nu liksom i fjol, att riksdagen utan vidare skall besluta
en ändrad lagstiftning på denna punkt. d. v. s. att Kungl. Maj :t skall''
få rätt att ge dispens, när ansökan om medborgarskap inkommer från en person,
som icke kan försörja sig. Utskottets flertal anser, att det är bättre att
dröja ytterligare ett år för att sedan på en gång få taga ställning till de förslag
i sin helhet, som socialstyrelsens utredning innefattar. Utskottets majoritet
har för sin del icke något att invända mot att den reform, som motionärerna
begära, blir genomförd. Det enda vi tvista om är. huruvida riksdagen
nu skall skriva till Kungl. Maj :t nied begäran örn att få en proposition därom
till nästa år eller om vi utan att på nytt skriva och stöta på Kungl. Majit
skola förvänta en dylik proposition till nästa år. Det är icke vanligt, att riksdagen
skriver till Kungl. Majit för att göra en ny påstötning, när Kungl.
Maj :t redan har effektuerat riksdagens begäran om utredning och denna utredning
ligger klar, remissyttranden ha inkommit och förslaget endast ligger för
överarbetning i departementet. Jag kan för min del icke minnas, att riksdagen
vid något tillfälle under sådana förhållanden har skrivit till Kungl. Majit
på nytt.

Herr Hällgren sade, att utskottsmajoriteten i fjol trodde, att det skulle komma
en proposition i ämnet under året, men att någon sådan icke har kommit
vare sig till höstriksdagen eller innevarande års riksdag. Eftersom vi emellertid
nu tämligen säkert kunna förvänta, att den förevarande frågan liksom
övriga förslag från socialstyrelsen kommer att föreläggas nästa års riksdag i
form av en proposition, och när första kammaren redan har bifallit utskottets
hemställan och det följaktligen icke kan bli någon riksdagsskrivelse, även om
andra kammaren skulle bifalla reservationen, så ber jag, herr talman, att få
hemställa örn bifall till utskottets förslag.

Herr Hällgren: Herr talman! Den omständigheten, som herr Nordström
åberopade, nämligen att under senaste år inte några personer av ifrågavarande
kategori ansökt örn svenskt medborgarskap, behöver ju inte betyda, att det inte
finns några sådana personer här i landet. Man har naturligtvis inte brytt sig
örn att gå till Kungl. Majit, då man vet att Kungl. Majit i sådana fall inte
har möjlighet att bevilja svenskt medborgarskap.

Och örn Kungl. Maj :t skulle med åsidosättande av villkoret örn försörjningsförmåga
bevilja medborgarskap, kan väl inte detta ur konstitutionell synpunkt
vara i sin ordning, då dispens från detta villkor icke kan av Kungl. Majit
lämnas.

Herr Fast: Det är viii alldeles flir enkelt att hänvisa till behovet av en
lagstiftning genom att säga att, även örn det inte kommit någon ansökan, det
inte är säkert att det inte funnits människor som velat inge sådan. Ståndpunktstagandet
här får väl ändå bli beroende av de ansökningar, som kommit.

Vidare vill jag, när man här menar att Kungl. Majit under alla förhållanden
skulle kunna framlägga en del av det här ifrågavarande förslaget, framhålla,
att man bör väl också ta hänsyn till det nuvarande tidsläget och en liten
smula tänka på, att Kungl. Maj :t i dessa ömtåliga frågor kan behöva göra
andra överväganden än sorn varit möjligt för utskottet och reservanterna.

Jag hemställer örn bifall lill utskottets förslag.

överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå samt bifall
i stället till den vid utlåtandet fogade reservationen; och förklarade herr tal -

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1943 f. m.

Motion om underlättande i visst hänseende för svenskfödda personer, som
förlorat sitt svenska medborgarskap, att återvinna detsamma. (Forts.)
mannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den förra propositionen.
Herr Hällgren begärde emellertid votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 5, röstar

Ja j

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning; och fann herr talmannen flertalet hava röstat för ja-propositionen.
Herr Hällgren begärde emellertid rösträkning, vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes.

Sedan denna omröstning avslutats, utvisade de i plenisalen uppsatta ljustablåerna,
att vid omröstningen avgivits 67 ja-röster och 68 nej-röster, att 5
ledamöter förklarat sig avstå från att rösta samt att 88 ledamöter varit
frånvarande. Då summan av dessa fyra tal utgjorde 228, under det att rätteligen
kammarens samtliga 230 ledamöter med undantag av herr talmannen
bort redovisas, yttrade herr talmannen, att ny votering medelst omröstningsapparat
komme att verkställas.

Vid denna votering avgåvos 68 ja och 71 nej, varjämte 3 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att rösta. Enligt vad ljustablåerna utvisade
voro nu 87 ledamöter frånvarande.

Kammaren hade alltså avslagit utskottets hemställan och i stället bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

- § 12.

Utgifter under Föredrogs, punktvis, statsutskottets utlåtande, nr 11, i anledning av Kungl.
elfte huvud- ^aj.:^s i statsverkspropositionen gjorda framställningar rörande egentliga stats1
titel. utgifter för budgetåret 1943/44 under riksstatens elfte huvudtitel, avseende
anslagen inom folkhushållningsdepartementets verksamhetsområde.

Kostnaderna Efter föredragning av utskottets i inledningen gjorda hemställan yttrade:
för knsför raltningen.

Herr Andersson i Vigelsbo: Herr talman! Statsutskottet har i förevarande
utlåtande under rubriken Inledning gjort en del erinringar beträffande kostnaderna
för krisadministrationen och de ökningar i dessa som uppstått under
den senaste tiden och som man anser vara rätt betänkliga till sin omfattning.
Det heter sålunda bl. a. i andra stycket av utskottets motivering: »Kostnaderna
för krisadministrationen uppgå för närvarande till förhållandevis mycket höga
belopp och de för nästa budgetår äskade anslagen för ifrågavarande ändamål
överstiga i allmänhet väsentligt de å innevarande budgetårs riksstat upptagna.
Utskottet anser det därför synnerligen angeläget, att nämnda översyn över krisförvaltningens
organisation kommer till stånd.»

Att detta statsutskottets yttrande inte är omotiverat eller att utskottet i varje
fall här inte varit ute i ogjort väder, därom vittna de utgiftsstegringar, som
successivt ha skett under de gångna åren. Jag har roat mig med att göra upp
en statistik över utvecklingen härvidlag under de tre senaste åren, och det fram -

Onsdagen den 24 mars 194,‘i f. m.

Nr 11.

Kostnaderna för kris för ränningen. (Forts.)
går av denna statistik att kostnadsökningarna äro högst väsentliga. Vad .statens
reservförrådsnämnd beträffar, har under de tre senaste åren löne- och omkostnadskontot
ökat med sammanlagt 180,000 kronor. För statens industrikommissions
vidkommande har kostnadsökningen för samma tid uppgått till

2.044.000 kronor och för statens livsmedelskommission till 4,152,000. Det kan
i detta sammanhang vara frestande att göra en jämförelse. Det har ju här i år
talats så mycket örn det belopp på 3.5 miljoner kronor, som stödet till mjölkproduktionen
i Norrland och Mellansverige skulle kosta. Detta belopp utgör
emellertid bara ungefär 65 procent av kostnadsökningen för livsmedelskommissionen
under en tidrymd av tre år.

Vidare ha vi kristidsstyrelserna, där omkostnaderna ökat med 2,540,000 kronor
under de tre senaste åren, statens handelskommission, där kostnadsökningen
utgjort 213,000 kronor, statens trafikkommission, där ökningen uppgått till

150.000 kronor, och slutligen statens priskontrollnämnd, där ökningen utgjort

1.413.000 kronor.

Nu säger utskottet i fortsättningen av sin motivering bl. a.: »Det synes utekottet
vidare böra undersökas örn den inom krisorganen förefintliga arbetskraften
för det mera rutinmässiga arbetet utnyttjas på ett fullt ändamålsenligt
och rationellt sätt. Därjämte torde böra närmare prövas huruvida de nu utgående,
delvis tämligen höga ersättningarna och arvodena för sådana uppdrag,
där vederbörande icke i full utsträckning ställa sin tid och arbetskraft till statens
förfogande, äro med hänsyn till arten och omfattningen av arbetsuppgifterna
lämpligt avpassade eller örn icke en viss justering nedåt av ersättningsgrunderna
kan låta sig göra.»

Vilka befattningshavare inom kommissionerna skulle följaktligen komma
att drabbas av de besparingsåtgärder, som statsutskottet här ställer i utsikt?
Jo, de som inte ha sin fulla sysselsättning inom kommissionerna, utan som äro
tillfälligt anställda där. Besparingsåtgärderna skulle t. ex. drabba fru Nordgren
i livsmedelskommissionen, som har 300 kronor i månaden, och lantbrukare
Carlsson i bränslekommissionen, som har 300 kronor i månaden. Jag ifrågasätter
verkligen, om några större besparingar skulle kunna göras just på det
området. Jag är övertygad örn att, ifall man allvarligt vill gå in för att göra
besparingar, det säkerligen finns större möjligheter att göra sådana på andra
håll. Detta framgår tydligt, örn man studerar det avlöningssystem, som tilllämpas
inom kommissionerna. Det skulle föra för långt att här gå igenom avlöningsbestämmelserna
för alla befattningar, men jag skall tillåta mig, herr
talman, att ta några stickprov.

Jag tar först ett exempel från statens industrikommission. En befattningshavare
där har 15,000 kronor per år såsom ersättning för mistad löneinkomst
— alltså inkomsten av den anställning som vederbörande hade, innan han tillträdde
sin befattning i industrikommissionen. Vidare har han 500 kronor i månaden
såsom ersättning för merkostnad i samband med vistelsen i Stockholm,
vidare fri resa mellan Stockholm och hemorten en gång i veckan samt slutligen
ett arvode av 300 kronor i månaden. Man tycker verkligen att där skulle finnas
någonting att ta av, när det gäller besparingar och att man kunde inrikta besparingsåtgärderna
på befattningar av detta slag i stället för att låta dem gå
ut över arvoden på tre eller fyra hundra kronor i månaden, där naturligtvis
möjligheterna att spara äro väsentligt mycket mindre.

T ett annat fall har vederbörande befattningshavare 15,000 kronor por år såsom
ersättning för förlorad löneinkomst plus 500 kronor per månad såsom
merkostnad för vistelse i Stockholm jämte ett arvode av 350 kronor i månaden.

Om vi sedan fortsätta till statens livsmedelskommission, finna vi där en befattningshavare,
som har 22,000 kronor per år i ersättning för förlorad löne -

(12

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 194,4 f. m

Kostnaderna för krisförvaltningen. (Foris.)
inkomst, 250 kronor i månaden såsom ersättning för att lian förlorat sin fria
tjänstebostad, 400 kronor i månaden för merkostnad för vistelse i Stockholm
samt slutligen 500 kronor i månaden såsom arvode. En annan befattningshavare
inom ,livsmedelskommissionen hade budgetåret 1940/41 18,000 kronor om
året såsom ersättning för förlorad löneinkomst, och där har det egendomliga
inträffat att denna ersättning fr. o. m. budgetåret 1941/42 stigit till 19,800
kronor. Detta kan väl inte förklaras på annat sätt än att lönen för den befattning,
som vederbörande tidigare hade, stigit på motsvarande sätt, och då har
han passat på att taga ut även detta belopp av statsverket.

För att fortsätta ytterligare vill jag taga ett fall, där en länsassessor bär,
förutom 10,515 kronor om året såsom ersättning för förlorad löneinkomst, en
ersättning av 100 kronor i månaden för att han före tillträdandet av sin befattning
hos kommissionen varit sekreterare i mödrahjälpsnämnden i sitt hemlän
och nu mist detta uppdrag. Vidare har han ett arvode av 540 kronor i månaden.

Inom handelskommissionen finna vi en befattningshavare, som har en lön
av 18,000 kronor örn året plus fri resa en gång i veckan mellan Stockholm och
hemorten plus ersättning för kostnader i samband med flyttning från Hindås
till Stockholm plus ersättning under tid, som handelskommissionen prövar
skäligt med hänsyn till omständigheterna, för hyreskostnader för av vederbörande
jämte bostaden i Stockholm förhyrd bostad i Hindås.

Förhyr man bostad åt honom på två håll? Det är svårt att kunna förklara
saken på annat sätt. Det förefaller, såvitt jag kan förstå, inte otroligt att så
skulle vara fallet. Vidare kan man fråga sig, varför vederbörande, då han
fått en befattning i Stockholm med en lön på 18,000 kronor, vilket väl innebär
att han upphört med sitt arbete i Göteborg, skall ha fri resa en gång i
veckan Stockholm—Göteborg tur och retur, när han ju, att döma av den hyresersättning
som utgår, har flyttat till Stockholm.

Det är också en annan sak som man förvånar sig över, nämligen systemet
för ersättning för förlorad löneinkomst när det gäller befattningshavare, vilken
haft en annan anställning innan han tillträdde sin post i en kommission.
Jag vill inom parentes här säga, att jag vill inte rikta något klander mot vederbörande,
ty de äro säkerligen dugande mannar allesammans och fylla nog
de uppgifter inom kommissionerna, som de äro satta att utföra, men jag ifrågasätter,
örn det avlöningssystem, som här kommit till uttryck, är riktigt.
Man har ju sett, hurusom kommissionsledamöter i vissa fall få upp till 56,000
kronor örn året i lön och i andra fall 15,000 ä 20,000 kronor i ersättning för
förlorade löneinkomster.

Örn vi återgå till livsmedelskommissionen, så sitter där en lantbrukare såsom
vice ordförande och ställföreträdare för chefen. Han har en lön på 850
kronor i månaden jämte 400 kronor som ersättning för fördyrat uppehälle i
Stockholm. Det är alldeles klart, att han har måst avbryta den ledande befattning
han haft hemma i sitt jordbruk, men det bär aldrig ifrågasatts, att
han skulle lia någon ersättning för att han måst avbryta detta sitt arbete. Han
bär dock.givetvis förlorat en hel del pengar till följd härav, men det har som
sagts aldrig ifrågasatts, att han skulle lia någon ersättning härför. Detsamma
är förhållandet med lantbrukaren Carlsson i bränslekommissionen. Han bär
300 kronor i månaden jämte fria resor fram och åter mellan Stockholm och
Västerås. Det har heller .aldrig ifrågasatts, att lian skulle lia någon ersättning
för att han måst avbryta.sitt arbete såsom ledare för verksamheten hemma
på sin gård, vilket givetvis åsamkat honom förluster, som torde vara tämligen
uppenbara.

När myndigheterna handla .på detta sätt, söker man gärna efter en förkla -

Onsdagen den 24 mars 1U43 f. m.

Nr 11.

Kostnaderna för krisförvaltningen. (Forts.)
ring, och om man då skulle våga sig på en gissning, skulle man kanske kunna
.söka förklaringen däri, att de bestämmande räknat med att bönderna såsom
sådana inte förtjäna någonting, även om de äro hemma, och att det därför ur
denna synpunkt är likgiltigt för dem, örn de sitta i kommissionen eller äro
hemma på sin gård. Nu är jag emellertid inte övertygad om att de som haft
att .bestämma över dessa förhållanden utgått från sådana synpunkter, men i
varje fall finner jag det tämligen orättvist, att örn t. ex. en jordbrukare anses
kapabel att sitta i en kommission, lian på detta sätt skall ställas i ett ekonomiskt
sämre läge än en tjänsteman med tämligen stor lön som sättes på eu
liknande plats.

Innan jag slutar, skulle jag vilja beröra ännu en sak. Jag har fått den-uppgiften
från Jämtlands skogsägareförening — och den skulle vi kanske kunna
få bestyrkt av herr statsrådet här i dag — att denna förening från priskontrollnämnden
— jag vet inte, örn herr Bergvall är här — fått en anmaning
att vidtaga jämkningar i ett avtal som den har träffat med sågverksägarnas
förening i Jämtland. Då .priser satts på det sågade virket, får man väl förutsätta,
att sågverksägarna se till, att de inte betala för mycket för det rundvirke
som de köpa, utan att de kalkylera så, att de få en skälig vinst, när de
sedan i sin tur till gällande och lagligen bestämda priser avyttra den -förädlade
produkten av det rundvirke som de inköpt av skogsägarna. Det har givetvis
i hög grad förvånat oss, att priskontrollnämnden har sett sig nödsakad att
ingripa på detta område, då man förutsätter, att de priser för det sågade virket
som fastställts borde vara en tillräcklig garanti mot att sågverksägarna
skulle sätta för höga priser på rundvirket. Jag tror icke heller, att sågverksägarna
vid sina förhandlingar med skogsägarna och deras organisationer varit
benägna att sätta priserna för högt, utan de ha säkerligen gjort sitt allra
bästa för att få ett för dem tillfredsställande avtal till stånd.

Herr Bergvall: Herr talman! Jag skall taga kammarens tid i anspråk
högst en minut, ty det ämne som den -föregående talaren berörde sist i sitt anförande
ligger något vid sidan av vad vi eljest debattera. Det förhåller sig
därmed helt enkelt på det sättet, att man kommer in till priskontrollnämnden
med framställningar örn att få vissa priser godkända, då de ansetts överstiga
de prisstoppspriser som för närvarande gälla. Det är således i detta fall icke
fråga örn någonting annat än vad som överhuvud taget gäller för hela näringslivet.
Det är för närvarande föremål för diskussion mellan skogsägarna och
priskontrollnämnden, hur man skall reda upp denna historia, som är relativt
komplicerad, därför att det är ganska svårt att klara ut, vad som verkligen
är prisstoppspriser. Men det är som sagt här icke fråga örn annat än vad
som gäller för näringslivet i övrigt.

Därtill är bara att tilliigga, att hela prisstoppsförfarandet innebär, att man
inte utan vidare godkänner de överenskommelser örn priser som träffas mellan
säljare och köpare, ty priserna äro understundom mycket för höga med hänsyn
till nuvarande ekonomiska politik, även örn säljare och köpare äro överens.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 10, 16, 17, 22, 23 och 20.

kades till handlingarna.

Övriga punkter.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1943 f. m.

Anslag till
uppförande
och drift av
en fabriksanläggning
för
tillverkning av
syntetiskt
gummi m. m.

§ 13.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 42, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående gäldandet av vissa
haverikostnader;

nr 43, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag å tilläggsstat
till riksstaten för budgetåret 1942/43 till anskaffning av vissa radiostationer;

nr 44, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående befrielse för Å. B.
Jönsson m. fl. från ersättningsskyldighet;

nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till vissa
byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus m. m.; och

nr 46, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående statsbidrag till
folkköksverksamhet.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 14.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag å tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1942/43
till uppförande och drift av en fabriksanläggning för tillverkning av syntetiskt
gummi m. m.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde

Herr Lundberg i Hälsingborg: Herr talman! Kungl. Majit har begärt vissa
anslag till uppförande och drift av en fabriksanläggning för tillverkning av
syntetiskt gummi vid Ljungaverken i Norrland och i samband härmed förordat
ett avtal med Stockholms superfosfat fabriks aktiebolag. Statsutskottet
tillstyrker Kungl. Maj:ts förslag men gör i fråga örn avtalsförslaget ett uttalande
som jag finner oberättigat, grundat som det tydligen är på en missuppfattning.

Utskottet säger nämligen så här: »Vid den granskning, som utskottet ägnat
berörda avtalsförslag, har utskottet icke kunnat undgå att finna, att statsverket
genom detsamma kan komma att under vissa förutsättningar iklädas ekonomiska
förpliktelser av tämligen betydande räckvidd, medan bolagets ekonomiska
engagemang hållas inom en jämförelsevis begränsad kostnadsram.
Härigenom framstår avtalet otvivelaktigt såsom i vissa avseenden mindre
gynnsamt för statsverket.» Att man i och för sig kan vara tveksam örn lämpligheten
av att anslå så stora belopp som det här är fråga om till en försöksverksamhet,
är givet, ty att det gäller en försöksverksamhet i fabriksmässig
stil och ingenting annat, det måste vi ha klart för oss. Anser man det emellertid
vara önskvärt att få fram betingelser för en inhemsk produktion av
syntetiskt gummi, måste man vara beredd att offra pengar. Det måste vara
förnuftigt att göra detta, och pengarna få betraktas såsom offrade för en klar
beredskapsåtgärd. Därom tycks man för övrigt vara enig.

Statsutskottet finner emellertid, att statsverket under vissa förutsättningar
iklädes ekonomiska förpliktelser av tämligen betydande räckvidd, medan bolagets
ekonomiska engagemang hålles inom en jämförelsevis, begränsad kostnadsram.
Jag förmodar, att utskottet syftar på den explosionsrisk som kan
föreligga vid driften av en anläggning, där eldfarliga ämnen bearbetas. I avtalet
stipuleras nämligen, att staten får bära risken för alla de skador som
vid en explosion kunna uppstå. Detta kan vid första påseende förefalla anmärkningsvärt,
men man kan icke rimligen begära, att någon annan än staten skall
påtaga sig denna risk. Man får nämligen komma ihåg, att det här galler en
försöksdrift som statsmakterna anse önskvärd, en försöksdrift som i själva

Onsdagen den 24 mars 1943 f. m.

Nr 11.

Anslag till uppförande och drift av en fabriksanläggning för tillverkning

av syntetiskt gummi m. m. (Forts.)

verket helt bedrives för statens räkning så att säga på bok och räkning. Det
framgår för övrigt, att bolaget icke har velat påtaga sig någon risk för anläggningen
eller dess drift, och villkoren äro under sådana förhållanden ej så
anmärkningsvärda som utskottet velat göra gällande.

Jag vill också framhålla, att man inte gärna, såsom utskottet synes vilja
göra, kan jämföra de bidrag, som industrikommissionen genom sina förhandlingar
kunnat utverka från bolaget, med det belopp som staten vill lägga ned
på dessa försök, vilka få betraktas praktiskt taget vara uteslutande ett statens
intresse. I ett annat sammanhang har jag haft anledning att närmare
studera detta förslag till avtal mellan statens industrikommission och Stockholms
superfosfat fabriks aktiebolag, och jag har vid detta studium kommit
till den bestämda uppfattningen, att detta avtalsförslag ingalunda är ofördelaktigt
för statsverket.

Herr talman! Jag har begärt ordet endast för att denna min uppfattning
måtte komma till uttryck i kammarens protokoll vid dagens överläggningar.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets hemställan.

Som tiden nu var långt framskriden, beslöt kammaren på förslag av herr
talmannen att uppskjuta handläggningen av övriga på föredragningslistan
upptagna ärenden till kl. 7.30 e. m., då enligt utfärdat anslag detta plenum
komme att fortsättas.

§ 15.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 91, till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till lag örn vapenfria värnpliktiga, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

§ 16.

Avgåvos följande motioner i anledning av Kungl. Maj :ts proposition, nr 143,
angående krigsmaktens reservpersonal, nämligen:
nr 324 av herr Nilsson i Göteborg;
nr 325 av herr von Seth m. fl.; och
nr 326 av herrar Håstad och Dickson.

Herr Lindmark avlämnade en av honom m. fl. undertecknad motion, nr 327,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 149, angående anslag för budgetåret
1943/44 till tekniska läroverk m. m.

Vidare avgåvos följande motioner i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 150, angående anslag för budgetåret 1943/44 till avlöningar vid de allmänna
läroverken m. m., nämligen:

nr 328 av fröken Nygren och herr Severin i Gävle;
nr 329 av fru Gustafson;

nr 330 av herr Pettersson i Hällbacken m. fl.; och
nr 331 av herr Sköldin m. fl.

Slutligen avlämnades följande motioner, nämligen av:

herr von Friesen m. fl., nr 332, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 175, angående anslag till karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet;

herr Lindmark, nr 333, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition, nr 141,
med förslag till kungörelse angående förbud mot offentliga nöjestillställningar
m. m. på vissa kyrkliga högtidsdagar;

Andra kammarens protokoll 19J/.S. Nr 11.

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1943 e. m.

herr Hedlund i Östersund, nr 334, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 116, angående statsunderstöd till uppförande av en andelsladugård i Bjärme
i Jämtlands län;

herr Jacobson, nr 335, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition, nr 120,
angående upplysningsverksamhet rörande forsknings- och försöksarbetet på
jordbrukets område;

herr Fast, nr 336, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition, nr 129, angående
omorganisation av statens veterinärbakteriologiska anstalt m. m.; och

herr Jacobson m. fl., nr 337, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr
138, angående upplåtande av kronotorp å vissa kronoparker m. m.

Samtliga dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.56 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Onsdagen den 24 mars.

Kl. 7.30 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen påbörjade sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr andre vice talmannen.

§ I Lån

för om- Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 48, i anledning av Kungl. Maj :ts
byggnad av proposition angående lån för ombyggnad av lastautomobiler för bruk med perbUe^fTbnilc
sonbilsringar m. m. jämte en i ämnet väckt motion.

med person- j propositionen nr 75 hade Kungl. Majit, under åberopande av bilagt utMfer»^ar
c[rag. ay statsrådsprotokollet över folkhushållningsärenden för den 5 februari
1943, föreslagit riksdagen medgiva dels att ur lånefonden för gasgeneratorer
för motordrift finge i enlighet med vad chefen för folkhushållnings departementet
anfört utlämnas lån för ombyggnad av lastautomobiler för bruk med
personbilsringar samt för anskaffande av släpvagnar med sådana ringar, dels
ock att efterskänkande av sådana lån finge äga rum i enlighet med av departementschefen
angivna riktlinjer.

I anledning av Kungl. Maj :ts ifrågavarande förslag hade i en inom andra
kammaren av herr Hansson i Skediga väckt motion (11:302) hemställts, att
riksdagen måtte besluta, att bidrag av statsmedel för ombyggnad av lastbilar
till p-boggityp måtte beviljas med 60 % av ombyggnadskostnaderna samt att
sålunda omställd lastbil måtte befrias från bilskatt under den tid, som densamma
i ombyggt skick användes i trafik.

Nämnda motion hade hänvisats till bevillningsutskottet, i vad anginge för*
slaget örn viss befrielse från automobilskatt, och i övrigt till statsutskottet.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionen II: 302, såvitt nu vore ifråga, medgiva

Onsdagen den 24 mars 1943 e. m.

Nr 11.

Lån för ombyggnad av lastautomobiler för bruk med personbilsringar m. m.

(Forts.)

a) att ur lånefonden för inköp av gasgeneratorer för motordrift finge i enlighet
med vad departementschefen i statsrådsprotokollet över folkhushållningsärenden
för den 5 februari 1943 anfört utlämnas lån för ombyggnad av lastautomobiler
för bruk med personbilsringar samt för anskaffande av släpvagnar
med sådana ringar;

b) att efterskänkande av sådana lån finge äga rum i enlighet med av utskottet
i motiveringen angivna riktlinjer.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Gränebo, Åqvist, Hansson i Rubbestad, Staxäng och Barnekow,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag och motionen
II: 302, såvitt nu vore ifråga, medgiva

a) att ur---sådana ringar;

b) att efterskänkande av sådana lån finge äga rum i enlighet med av reservanterna
i motiveringen angivna riktlinjer.

2) av herr Svensson i Grönvik, utan angivet yrkande.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! Jag har i den nu föreliggande frågan
väckt en motion, i vilken föreslås, att de bilägare, vilka erhållit föreläggande
att ombygga sina lastbilar till p-boggi-bilar, skola få ersättning därför
av staten. Genom den kristid, som f. n. är rådande, lia vårt lands försörjningsmöjligheter
beträffande bilgummi i högsta grad försvårats. Särskilt gäller
detta beträffande för lastbilar avsedda bilringar av grövre dimensioner.
Det har därför framstått som en nödvändig åtgärd att omställa en del av lastbilsparken
för bruk av personbilsringar, vilka i relativt stor utsträckning stå
till förfogande. Den yrkesmässiga lastbilstrafiken har redan tidigare fått vidkännas
vittgående ingrepp i reglerande syfte. Därvid ha trafikutövarna åsamkats
stora utgifter. Sålunda har vid omställningen av vagnarna till gengasdrift
uppstått dryga, kostnader, med anledning av vilka ett stort antal trafikutövare
ännu häfta i skuld. Genom ombyggnaden blev bilskatten större, medan
lastkapaciteten minskades. På grund härav och till följd av den ringa
oljetilldelningen och den begränsade körrayonen har det ekonomiska utbytet
av trafiken i hög grad minskats för trafikutövarna. Med de ytterligare förelägganden
angående ombyggnad till p-boggi-vagnar, som nu givits trafikutövarna,
kan befaras, att ett antal bilar kommer att ställas in,. På grund därav att
trafikutövama sakna ekonomiska möjligheter att fullgöra sina åligganden, emedan
den yrkesmässiga lastbilstrafiken ur alla synpunkter är högst samhällsviktig
och emedan de enskilda trafikutövarna icke själva kunna råda över
de förhållanden, som inträtt, ha de ett berättigat krav på att genom statssubvention
erhålla full ersättning för de kostnader, som äro förenade med omställning
av lastbilar för användning med personbilsgummi. Betänk en smula, vilka
verkningar som kunna väptas av en minskning av trafiken. Hur skola vi
kunna lösa vedfrågan, örn en stor del av bilarna tages ur trafik, då trafikresurserna
nu äro så hårt ansträngda, som de äro? Chefen för ett av landets
största vulkaniseringsföretag har i en tidningsartikel framhållit, att en omställning
av dessa bilar för användning av personbilsgummi är nödvändig.
Frågan måste emellertid, framhåller han, lösas på ett rättvist sätt. Varför är
denna fråga, Bedd ur. rättvisesynpunkt, så diskuterad? Det beror på, att ägare
av cp viss typ av mindre vagnar få åläggande alf bygga om dem. Det har i

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1943 e. m.

Lån för ombyggnad av lastautomobiler för bruk nied personbilsringar m. m.

(Forts.)

flera fall inträffat, att den, som haft två ä tre vagnar, blivit ålagd att bygga
om allesammans. Han ställes då inför mycket stora utgifter. Det är heller icke
lätt för dem att bliva av med dessa skulder, då reparationer av bilarna efter
övergång till gengasdrift och omställning för användning av personbilsgummi
bliva mycket dyrbara. Nu har det ställts i utsikt, att bilägarna skola erhålla
lån mot borgen. Lån skall beviljas efter samma grunder som lån för anskaffande
av gengasaggregat. Som kristidsnämndsordförande har jag vid många
tillfällen varit med örn att det kommit förfrågan till kristidsnämnden örn vederhäftigheten
av personer, som tecknat borgen för sådana lån. Jag har för
min, del försökt undvika att vare sig tillstyrka eller avstyrka dylika lån, ty
jag tycker det är synd örn människor, som få lov att anlita lånevägen för att
kunna stå samhället till tjänst med att upprätthålla den för samhället nödvändiga
trafiken. Det är motbjudande, att enskilda personer på grund av omständigheter,
som de icke rå för, skola ställas inför krav på lån och borgen.
Min uppfattning är den att många av dem helt och hållet komma att lägga
ned sin yrkesmässigt drivna trafik. Utskottet anför i denna fråga: »En lättnad
härutinnan syntes emellertid kunna beredas fordonsägarna genom att
Kungl. Maj :t erhölle möjlighet att efterskänka någon del av beviljat lån, vilken
eftergift skulle, där så prövades skäligt, komma ifråga beträffande de
fordonsägare, som bedreve yrkesmässig lastautomobiltrafik, ävensom för ägare
av annan lastbil, därest synnerliga skäl därtill förelåge. I sådant avseende har
departementschefen förordat, att efterskänkandet skulle verkställas så att, i
samband med lånets utbetalande, fordonsägaren på vissa villkor skulle friskrivas
från betalningsskyldighet för viss del av lånet, vilken del skulle ställas i
relation till lånebeloppets storlek och icke i något fall få överstiga 750 kronor.
» (Sakkunniga ha dock räknat med att det i många fall kanske inte blir
mer än 200 ä 300 kronor.) »Såsom ett oeftergivligt villkor för efterskänkandet
fordras, att den ombyggda bilen eller nyanskaffade släpvagnen hölles i
trafik intill dess länet —■ med avdrag för efterskänkt belopp — blivit återbetalt
eller, örn lånet återbetalts före amorteringstidens utgång, intill dess denna
tid förflutit. Örn bilen eller släpvagnen på grund av omständigheter, varöver
fordonsägaren icke kunde råda, icke längre kunde hållas i gång, borde dock
enligt departementschefens mening det villkorligt efterskänkta beloppet ej
återkrävas. I dylika fall borde Kungl. Majit dessutom äga befogenhet att,
därest ömmande omständigheter förelåge, efterskänka vad som vid tiden för
fordonets tagande ur trafik kunde återstå oguldet av lånet. Utskottet delar departementschefens
uppfattning, att möjlighet bör föreligga att efterskänka någon
del av beviljat lån. Emot de av departementschefen angivna reglerna härför
har utskottet icke funnit annat att invända än att Kungl. Maj :ts befogenhet
att efterskänka ogulden del av lånet enligt utskottets mening torde böra
vidgas till att omfatta även fall, då bilen eller släpvagnen hålles i trafik men
sådana ömmande omständigheter föreligga, att ett efterskänkande ur olika
synpunkter kan befinnas skäligt.» Det har sålunda ställts i utsikt, att lastbilsägarna
skola erhålla lån, men därvid äro de, kan man säga, beroende av
Kungl. Maj:ts nåd. Man kan fråga sig, örn det icke vore affär för staten att
visa sig hjälpsam mot lastbilsägarna. Man bör härvid tänka på dels angelägenheten
av att trafiken i största möjliga utsträckning hålles i gång och dels
på att en stor del bilringar, som dragés in, kommer till nytta. I min hemtrakt
finnes det en lantbrukare, som gjort örn sin bil till traktor. Han ar just färdig
att börja vårbruket men har fått. två brev från industrikommissionen,_ att
han skall taga bort ringarna på traktorn och lämna in dem. Man kan verkligen
fråga sig: äro ledamöterna i industrikommissionen så inkompetenta, att de,

Onsdagen den 24 mars 1943 e. m.

Nr 11.

Lån för ombyggnad av lastautomobiler för bruk med personbilsringar m. m.

(Forts.)

trots att han meddelat, att traktorn är det enda dragredskap, som han har vid
vårsådden, ändå yrka på att att han skall lämna ifrån sig bilringarna på Epatraktorn?
Utan tvivel blir det en ansenlig förlust för staten för de inlösta bilringarna,
såvida icke ringarna kunna få användning i p-boggi-trafiken. Industrikommissionen
har sagt, att lastbilsägarna skola garanteras att erhålla olja
under viss tid, örn de bygga örn sina bilar. Vad är detta för nojs från ett statens
eget organ? Industrikommissionen säger: bygg ni örn edra vagnar, så skola
ni få litet mera olja. Det blir inte större tillgång på olja för att lastbilsägarna
bygga örn sina vagnar. Trafikbilägarna ha i färskt minne statens löfte,
då det var fråga örn att montera in gengasaggregat: skatten skulle sättas
ned till hälften. Vi minnas, hur det gick. När någon tid gått och tillräckligt
antal aggregat blivit inmonterade på bilarna, fingo bilägarna ånyo betala full
skatt. Dessutom blev skatten högre, ty genom omändringen hade bilarna blivit
tyngre.

Jag skulle vilja säga något örn priset för omställning för användning av
personbilsgummi. Det har talats om 3,000 kronor, och utskottet säger, att det
kanske blir möjligt att pruta något. Jag tycker, att det vore på sin plats, att
priskontrollnämnden ingrepe. Hjulaggregatet skulle kosta 3,000 kronor! Det
är icke så många år sedan en hel bil icke kostade mer än 3,000 kronor. Man
tycker därför, att en omställning icke skulle behöva gå till så mycket pengar,
men på detta område tycks det, som det icke vore någon priskontroll. Då det
gäller att bestämma priserna på jordbruksvaror däremot, synas de, vilka sitta
i priskontrollnämnden, allesammans anse sig tillräckligt sakkunniga. I fråga
örn denna omställningskostnad vore det önskvärt med priskontroll. Jag har i
min motion föreslagit, att riksdagen måtte bevilja statsbidrag med 60 % av
ombyggnadskostnaden samt att bilskatten skulle avskrivas under den tid, bilarna
anyändas i ombyggt skick. Det har icke utskottet velat gå med på. Reservanterna
ha icke heller gått med på sista punkten i mitt förslag, men däremot
lia de gått med på att föreslå riksdagen att bevilja statsbidrag med 60 %
av ombyggnadskostnaden. Jag anser, att det varit fullt rättvist, örn lastbilsägarna
erhållit ersättning för alla utgifter för ombyggnad. Genom ombyggnaden
erhålla de en sämre bil än den de hade förut. Jag vill icke vara avundsjuk
på dem, som få behålla sina bilar i befintligt skick och därigenom erhålla
en betydlig förmån i jämförelse med dem, som bliva ålagda att bygga
om sina vagnar, men jag kan icke underlåta att framhålla, att staten här begår
en mycket stor orättvisa mot dem. som drabbas av ombyggnadsföreläggande.
Jag hoppas, att riksdagen åtminstone går så långt, att riksdagen bifaller
reservanternas förslag. Det vore orättvist, om de bilägare, som genom
att hålla trafiken i gång göra samhället en tjänst, skulle bliva ålagda att
bygga örn sina vagnar på ett sådant sätt, att vagnarna bleve sämre och dyrare,
men icke skulle erhålla något statsbidrag till ombyggnadskostnaden. Beviljas
icke statsbidrag, får man icke förtänka dessa bilägare, om de taga sin
mats ur skolan och låta sina bilar stå oanvända. Härigenom skulle trafikmöjligheterna
i hög grad komma a.tt försämras särskilt på landsbygden, där man
f. n. är beroende av att det finns tillgång till bilar för bland annat mjölktransporter.
Framhållas bör i detta sammanhang, att vi lantbrukare i allmänhet
ha lättare bilar. Jag har i min motion framhållit, att ombyggnadsskyldighet
i första hand borde komma i fråga beträffande bilar, som gå i trafik på
gator eller goda vägar. På sämre vägar hålla icke dessa bildäck. Jag har
fått den upplysningen, att två ä tre punkteringar om dagen kunna förekomma
med de tunna och klena ringarna.

Jag har här i korthet utvecklat de synpunkter jag lägger på denna fråga.

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1943 e. m.

Län för ombyggnad av lastautomobiler för bruk nied personbilsringar m. m.

(Forts.)

Utskottets majoritet har icke velat gå med på mina i motionen framställda
förslag. I nu förevarande läge kan jag icke yrka bifall till min motion, utan
jag skall, herr talman, be att få yrka bifall till den vid utskottets betänkande
av herr Gränebo med flera fogade reservationen.

Herr Persson i Falla: Herr talman! T förevarande krissituation ha vi
många besvärligheter att dragas med icke minst på transportväsendets område.
Det är klart, att bela folket och särskilt bilägarna måste underkasta sig kännbara
uppoffringar för att man skall hålla transportapparaten i gång så länge
som möjligt. Detta är ju vad som åsyftas med här ifrågavarande anordningar.
Att läget är besvärligt för bilägarna är alldeles uppenbart, och att det förekommer
irritation och klagomål är också naturligt. Jag vill emellertid konstatera,
att det icke råder någon principiell motsättning mellan utskottet, reservanterna
och motionären. Reservanterna ha ingenting att invända mot att ombyggnaden
genomföres tvångsvis och icke heller mot den låneform, varom
det nu är fråga. Vad reservanterna påyrka, är en längre gående avskrivning
av lånebeloppet än vad Kungl. Maj:t och utskottet föreslagit. Kungl. Majit
har föreslagit, att det friskrivna beloppet i regel skulle begränsas till 750
kronor, och att som villkor för erhållande av lån skulle uppställas, att den ombyggda
bilen hålles i trafik intill dess lånebeloppet återbetalts, under det att
reservanterna föreslå, att 60 % av omställningskostnaden skola avskrivas.
Emellertid har Kungl. Maj :t föreslagit en uppmjukningsregel av följande innehåll.
Den återfinnes på sid. 16 i detta utlåtande. »Därest bilen eller släpvagnen
på grund av omständighet, varöver fordonsägaren icke kan råda, icke längre
kan hållas i gång, bör dock det villkorligt efterskänkta beloppet ej återkrävas.
I dylika fall bör Kungl. Majit dessutom äga befogenhet att. därest ömmande
omständigheter föreligga, efterskänka vad som vid tiden för fordonets tagande
ur trafik kan återstå oguldet å lånet.» Utskottet har gått något längre
i tillmötesgående än vad departementschefen gjort. Utskottet yttrar: »Utskottet
delar departementschefens uppfattning att möjlighet bör föreligga att
efterskänka någon del av beviljat lån. Emot de av departementschefen angivna
reglerna härför har utskottet icke funnit annat att invända än att
Kungl. Maj :ts befogenhet att efterskänka ogulden del av lånet enligt utskottets
uppfattning torde böra vidgas till att omfatta även fall, då bilen eller
släpvagnen hålles i trafik men sådana ömmande omständigheter föreligga,
att ett efterskänkande ur olika synpunkter kan befinnas skäligt.» Därmed
har utskottet gått så långt i tillmötesgående man ur olika synpunkter kunnat
finna skäligt. Statens åtagande måste naturligtvis på rimligt sätt begränsas.
Motionsvis och reservationsvis är det ju lätt att komma med extrema förslag,
men de, som ha ansvar för de beslut, som fattas, måste vara något mera återhållsamma
och försiktiga. Det är det, som utskottet här varit. Jag tror, att
utskottets ställning är i hög grad försvarbar. Jag ber att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr Hansson i Rubbestad: Herr talman! Gentemot herr Persson i Falla
vill jag säga, att vi reservanter, när det gällt denna sak, känt vårt ansvar lika
starkt som herr Persson i Falla, men vi ha kanske dömt litet mildare ifråga örn
dem, som komma att drabbas av dessa stränga åtgärder, än vad herr Persson
i Falla och hans meningsfränder i utskottet gjort. Särskilt däri ligger den principiella
skillnaden oss emellan. Dessa bilägare ha i de allra flesta fall gummi,
som räcker för deras bilar i långa tider. Under sådana förhållanden ha vi funnit
det orimligt att de skola åläggas att taga bort sina gummiringar och med

Onsdagen den 24 mars 1943 e. m.

Nr 11.

Lån för cmibyggnad av lastautomobiler för bruk med personbilsringar m. m.

(Forts.)

sina bilar vidtaga ombyggnadsanordningar, sorn kosta cirka 3,000 kronor per
bil, men icke tillförsäkras att erhålla olja för sina bilar längre än till den 1
oktober 1944, alltså ett och ett halvt år framåt. Efter den tiden står det i vida
fältet, örn de skola kunna använda sina omgjorda bilar. Under sådana omständigheter
förstår var och en, att dessa bilägare åläggas en tung börda, särskilt
örn de icke få höja sina körtaxor. Priskontrollnämnden har i sitt yttrande över
det förslag, som trafikkommissionen framlagt, gått in på denna sak.^ Priskontrollnämnden
har sagt ifrån, att när man vidtager dessa åtgärder, så bör det
vara synnerligen angeläget att se till att den ekonomiska frågan på samma
gång klaras upp. Jag förutsätter, att priskontrollnämnden därmed menat, att
staten, när staten tvingar bilägarna att göra denna omändring, skall bära en
betydande del av kostnaderna för omändringen. Det är detta, som vi reservanter
ha ansett staten ha skyldighet att göra. Vår i reservationen intagna ståndpunkt
kan således icke betecknas som ansvarslös. Vi ha icke ansett oss kunna
förorda ett direkt bidrag, ty riksdagen saknar möjlighet att anvisa härför nödiga
medel, och vi ha därför funnit det rimligt att gå på samma linje som Kungl.
Maj :t och ha föreslagit, att medel skola anvisas ur fonden för inköp av gengasgeneratorer,
vilken fond uppgår till 15 miljoner kronor. I likhet med Kungl.
Maj :t föreslå reservanterna att viss del av lånet skall avskrivas. Kungl. Maj :t
har föreslagit ett maximum av 750 kronor. Vi ha föreslagit, att avskrivningsbeloppet
skall kunna bestämmas till högst 60 % av omställningskostnaden. Enligt
Kungl. Maj :ts förslag skulle för en bil, som nu kostar 3,000 kronor att
bygga örn, friskrivning icke kunna medgivas med mer än högst 25 %. Detta
finna vi vara alldeles för litet, när man pålägger lastbilsägarna en så tung börda.
Statens ingripande på detta område har föranletts av en önskan att på bästa
sätt tillvarataga våra transportmöjligheter. Många chaufförer ha emellertid
förklarat att, örn de finge ha sina bilringar kvar, skulle de klara sig väldigt
länge. Under sådana förhållanden tycker jag det^är egendomligt att staten vidtagit
sådana åtgärder, som staten gjort. Jag förstår, att det skett för att få gummi
till större lastbilar, men för det ändamålet tycker jag att trafikkommissionen
och Kungl. Maj :t borde undersökt, örn det icke finnes andra möjligheter
att erhålla gummi. Här i Stockholm gå i trafik dagligen en massa bussar, som
enligt min mening icke ha en så synnerligen stor uppgift att fylla. Folk bär
ju möjlighet att åka spårvagn. Ute i landet finns det en väldig massa busslinjer
utmed järnvägslinjerna. Folk åker naturligtvis buss, så länge det går, men
man skulle förmodligen mycket bra kunna åka tåg i stället. Jag skulle önska,
att trafikkommissionen ville fundera på saken och se, örn det icke går att vidtaga
några åtgärder även på detta område.

Alltnog, jag anser, att riksdagen i denna fråga bör visa litet humanitet mot
dessa trafikbilägare och icke ålägga dem allt för stora bördor. Deras bördor
bli för tunga, om man följer Kungl. Maj:ts förslag. De bli lättare, om riksdagen
går in för att bifalla reservationen.

Jag ber därför att få yrka bifall till reservationen.

Chefen för folkhushållningsdepartementet, herr statsrådet Olbres: Herr
talman! Jag skall be att få säga några ord örn bakgrunden till diskussionen
här i kväll, .lag har visserligen tidigare vid de tillfällen då jag haft förmånen
att inför kammaren redogöra för försörjningsläget nämnt att gummiförsörjningsläget
är ganska bekymmersamt. Jag är i dag berättigad att säga, att
det är kritiskt. Kammarens ledamöter känna säkerligen från tidigare redogörelse
till, att vi ha icke fått någon import av rågummi till stånd praktiskt
taget sedan våren 1941. Våra lager vid ingången av detta ar äro mycket små,

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1943 e. m.

Lån för ombyggnad av lastautornobiler för bruk med personbilsringar m. m.

(Forts.)

och de lager, som vi även efter en mycket sträng hushållning kunna räkna att
ha kvar vid detta års slut, äro obetydliga. Vi ha ju tack vare handelsavtalet
med Tyskland tillförsäkrat oss en avtalsmässig import av Buna-gummi. I den
mån detta gummi med tillhörande kemikalier kommer in kunna vi räkna med
en viss lättnad. Men jag vill framhålla, att denna lättnad får ej överdrivas,
eftersom man ännu så, länge i varje fall vid svensk gummifabrikation icke kan
utnyttja detta syntetiska gummi annat än med inblandning av rågummi, av
vilket vi lia mycket obetydliga förråd. Situationen är den. att vi i dag helt
enkelt icke kunna fylla behovet av lastbilringar genom produktion och genom
försäljning av de ringar, som finnas i lager. Jag skulle kunna säga, att vi i
år väl kunna genom lagerförsäljning och nyproduktion tillfredsställa ungefär
50 procent av det beräkningsmässiga behovet av ringar för lastbilar. Resten
av behovet måste vi söka att fylla genom lastbilringar ifrån avregistrerade
lastbilar,. men det räcker icke, utan vi nödgas också mobilisera andra lastbilringar,
vilket vi avse att göra genom den omställning till så kallade p-boggi,
som här är i fråga.

När man mot den här förda politiken gör den invändningen, att det varit
oförnuftigt att icke låta lastbilarna slita ner sitt gummi till det yttersta, så
bottnar detta i ett förbiseende av hur läget på denna punkt är. Det är ett nödvändigt
led i den försörjningspolitik, vi äro tvungna att föra, att frigöra lastbilringar,
som ännu ha ett relativt högt slitvärde för att övertaga dem för de
bilar, som vi äro tvungna att hålla i gång för vedkörning och andra livsviktiga
transporter. En omställning till p-boggi, varigenom man kan utnyttja
den reserv av sådana bilringar av vissa dimensioner, som man har, måste ingå
som ett nödvändigt led i den hushållning som vi äro hänvisade till.

Jag tror icke att man ens genom dessa åtgärder kan fylla det behov av lastbilringar,
som kommer att framträda under detta års lopp. Vi bli helt säkert
tvungna att helt enkelt ställa av en hel del bilar, som icke kunna få ringarna
förnyade. Jag är rädd för, herr talman, att vi därutöver nödgas att för att
hava någon reserv för nödvändiga körningar nästa år helt enkelt draga in vissa
bilar.

_ Ifrån de myndigheters sida, som närmast ha att svara för trafikhushållningen,
har man gjort åtskilliga ingripanden i syfte att dryga ut vår tillgång
på bilgummi. Däri har också ingått som ett led och ingår alltjämt såsom ett
led att begränsa busstrafiken såsom här påtalats. Det är möjligt och sannolikt,
att begränsningen kan gå ännu längre, men vi skola ej överdriva denna
begränsnings betydelse i och för sig. Detta löser icke det mycket stora problem
vi äro ställda inför.

Beträffande p-boggiomställningen har industrikommissionen framställt som
önskemål, att man skulle kunna ställa om ytterligare 6,000 lastbilar. Jag är
ledsen att säga, att det resultat ■— det är visserligen ett preliminärt resultat
—■ som man för dagen fått av den pågående inventeringen av personbilringar
av här ifrågavarande dimensioner, tyder på, att vi icke kunna nå upp ens tillnärmelsevis
till den siffra, som industrikommissionen framhållit såsom önskvärd
och nödvändig. Den omställning till p-boggi. som företogs redan föregående
år, var i huvudsak begränsad till de så kallade firmabilarna. Det var
endast i liten utsträckning som bilar i yrkesmässig trafik berördes av denna
omställning. Den hittillsvarande inventeringen är icke definitiv bland annat
därför^ att ett mycket stort antal bilägare uraktlåtit att deklarera. Där har
man således en okänd statistisk reserv, om vilken man icke vet, hur mycket
den ger. Men skulle de definitiva inventeringssiffrorna visa, att man ej kan
genomföra omställningen i den storleksordning, som industrikommissionen

Onsdagen den 24 mars 1943 e. m.

Nr 11.

Lån för ombyggnad av lastautomobiler för bruk med personbil sving ar m. m.

(Forts.)

framställt som mål, utan att man måste begränsa sig betydligt, kan det ifrågasättas,
att man i fortsättningen av omställningen i första rummet går fram
över firmabilarna och söker göra det minsta möjliga intrång i den yrkesmässiga
lastbiltrafiken.

Kostnaden för omställning till p-boggi bar här i diskussionen i kammaren
liksom i den diskussion, som eljest förts i denna sak, spelat en betydande roll.
Denna kostnad har varit ganska hög. Priskontrollnämnden har emellertid här
efter förhandlingar dels med de verkstäder, som göra själva boggiaggregaten,
och dels med bilverkstädernas organisation lyckats nå fram till ett resultat,
som man måste beteckna såsom tillfredsställande och som leder till, att omställningskostnaden
icke kommer att gå upp på långt när till de siffror, som
här nämnts, utan kommer att ligga avsevärt därunder.

Nu är det emellertid givet, att omställningskostnaden i de enskilda fallen
kan variera i mycket hög grad beroende på örn ändringsarbeten i övrigt måste
utföras på bilen. Men i typ- och standardfallen kan man utan vidare utgå
ifrån, att de kostnader, som nu enligt de träffade avtalen äro överenskomna,
komma att ligga avsevärt lägre än de siffror man här nämnt.

Vid denna omställning åsamkas givetvis bilägarna utgifter. Dessa utgifter
bli emellertid vid de lånemöjligheter, som enligt propositionen skulle komma
att stå till buds, relativt måttliga. Man måste nämligen här också taga hänsyn
till att reservförrådsnämnden inlöser de lastbilringar, som friställas genom ombyggnaden.
Under förutsättning, att dessa ringar icke äro slitna alltför långt
och äro av något så när gångbar kvalitet och märke, tillföres ju därigenom
bilägaren en inkomst, som väsentligt bidrager till att reducera kostnaden för
övergång till p-boggi med därtill hörande utrustning.

Klart och ofrånkomligt är emellertid, att den bilägare, som omställer sin bil,
får att bära en amorteringskostnad, som innebär en belastning.

Man har, då man skall bedöma detta, att taga hänsyn till följande omständighet.
Vi måste för de omställda p-boggibilarna sörja för tillgången på bildäck
under rätt avsevärd tid. Vi kunna ej ställa upp någon garanti i detta nu
för ringförsörjningen åt icke omställda bilar. Även under de ogynnsammaste
villkor måste vi i vår ringtilldelning reservera ringar för sådana bilar, som
göra samhällsviktiga transporter, vedkörning, livsmedelstransporter och liknande.
Där är man i största utsträckning hänvisad till lastbilringar av grövre
typ. Men sedan detta behov i möjligaste mån säkerställts synes det vara en
alldeles ofrånkomlig sak att man säkerställer ringförsörjningen för ^le omställda
bilarna. Det skulle vara något äventyrligt av mig att fixera en tidpunkt
för denna ringförsörjning. Vi ha sagt hösten 1944. Vi ha framlagt det
som ett minimum. Jag anser, att man försörjningsmässigt bör arbeta så, att
ringutrustnjngen för de omställda p-boggibilarna såvitt möjligt säkerställes
till hösten 1945. Någon garanti av den ena eller andra arten kan överhuvud
icke lämnas för andra bilar. Även örn p-boggibilisten får det kanske något besvärligare
med sin vagn än den bilägare som kör på de vanliga ringarna, är
han i alla fall på detta sätt ställd i ett bättre läge därigenom att han kan påräkna,
att försörjningsmyndigheterna skola göra alla möjliga bemödanden för
att förse honom med bilringar under avsevärd tid. Detta gäller i värjo fall om
de omställda lastbilar, som gå i yrkesmässig trafik. Jag vågar ej göra samma
oreserverade deklaration beträffande de omställda firmabilarna. Jag anser
nämligen, att de yrkesmässiga lastbilarna böra komma i främsta rummet, då
man här söker att tillgodose behovet av ringar.

Tar man hänsyn till alla på saken inverkande omständigheter synes det
mig, att det förslag, som här föreligger från Kungl. Maj:! och som har vunnit

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1943 e. m.

Lån för ombyggnad av lastautomobiler för bruk med personbilsringar m. m.

(Forts.)

understöd av utskottet, tager rimlig hänsyn till de kostnader, som omställningen
medför. Det synes mig, att detta förslag kommer att undanröja alla väsentliga
svårigheter som äro förknippade med omställningen.

Herr Barnekow: Herr talman! Statsrådet talade örn svårigheterna för gummiförsörjningen
för biltrafiken och att vi stå inför stora risker för framtiden
i fråga örn vår biltafik. Den saken tror jag, att vi kunna helt och hållet utelämna
ur diskussionen. Den saken är känd för oss alla. Jag tror också, att vi
måste säga, att vi alla äro överens örn att kristidens svårigheter i detta som
i andra avseenden måste vi gemensamt bära. Vi lantmän vilja icke heller undandraga
oss detta i föreliggande fall.

Men det är några frågor där det kan vara skäl att uttala en uppfattning,
som något skiljer sig från den som statsrådet nu utvecklade.

Först och främst ber jag att få påpeka, att örn man, läser reservationen så
måste man finna, att vi icke på något sätt gått in på något bestridande av
vad Kungl. Majit i propositionen uttalat. Tvärtom! Det är endast i fråga örn
den ersättning, som av Kungl. Majit förslagits skola lämnas bilägare, som
vi ha avvikit. Nu talade statsrådet örn kostnaderna för omändring av dessa
bilar och förklarade, att de skulle bli avsevärt mindre än man tänkt sig. Jag
vill i detta fall säga, att det vore synnerligen tacknämligt. Jag hoppas bara,
att det icke blir på samma sätt som det blev när vi skulle ha gengas. Vi fingo
också löfte örn hur billiga gengasverken skulle bli, men verkligheten vederläde
detta på ett synnerligen oangenämt sätt.

Nu veta vi alla, att biltrafiken på landsbygden är något så oerhört viktigt,
att man kanske i städer och samhällen har svårt att sätta sig in i vad den betyder
för våra livsmedelstransporter, våra vedtransporter m. m. För allt vad
landsbygden behöver är det av oerhörd vikt, att lastbiltrafiken kan hållas i
gång;. Att då alla åtgärder företagas av myudigheterna i syfte att utdryga våra
bilars eller rättare sagt våra bilringars livslängd, den saken är alldeles
klar. Det äro också vi reservanter överens med Kungl. Majit örn. Men då det
ju icke blott är den enskilde bilägarens intresse som det gäller utan ett allmänt
intresse i högsta grad, att omändringen av bilarna kommer till stånd,
anse vi att det icke är för mycket, att staten kan bidraga —- örn än icke alltid
så i vissa fall — med högre belopp än Kungl. Majit föreslagit. Det vore
icke lyckligt, örn det visade sig, att en del av de bilar, som gå på landsbygden
för transporter av mjölk, ved o. s. v., skulle inställas. Jag tror, att det skulle
bli ett för vår folkförsörjning ganska kännbart slag.

Jag ber att här bara få inskjuta en sak. Herr statsrådet påpekade, att en
gång i världen komma de personbilsringar, som nu skola användas på lastbilarna,
att åter inlösas, och att därigenom förbilligas de kostnader, som bilägarna
haft för anordnandet av dessa p-boggivagnar. Med anledning därav ber jag
att få göra en liten fråga: Till vilket pris inlösas ringarna av de privata bilägarna,
av personbilägarna? Jag har inte själv fått några ringar inlösta, men
jag har hört, att det pris, som myndigheterna betala för ringarna, är oerhört
lågt. Man har väl svårt att tänka sig, att ringarna, sedan de slitits på lastbilarna
något år, skulle betinga ett högre pris. Den ersättning, som bilägarna kunna
få genom att staten återlöser personbilsringarna, tror jag sålunda att vi
kunna bortse från helt och hållet.

Vi skola inte heller förbise, att det förefinnes svårigheter i fråga örn användandet
av p-boggivagnarna. På den jämna, vackra vägen gå de bra, men
på den ojämna, kuperade vägen äro de inte fullt lämpliga. Vi reservanter medgiva
emellertid, att det inte är något annat att göra än att tillgripa den åt _____ -

Onsdagen den 24 mars 1943 e. m.

Nr 11.

Lån för ombyggnad av lastautomobiler för bruk med personbilsringar m. to.

(Forts.)

gärd, som Kungl. Majit nu föreslagit. Att denna omändring av bilarna kommer
till stånd är dock ett så allmännyttigt intresse, att jag tror, att det skulle
vara skäl att staten bidroge med ett något högre belopp än det föreslagna.
Yi tåla inte vid, att bilförhållandena på landsbygden, som redan äro så svåra,
ytterligare försämras.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Överläggningen var härmed slutad. Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till den av
herr Gränebo m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen; och fann
herr andre vice talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Hansson i Rubbestad begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 48, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den av herr Gränebo m. fl. avgivna, vid
utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava
röstat för ja-propositionen. Rösträkning begärdes emellertid av herr Hansson
i Skediga, vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 95 ja och 38 nej, varjämte 7 av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

§ 2.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 10, i anledning av väckt
motion örn lindring i skattskyldigheten för stiftelser och föreningar, som hava
till ändamål att främja litterär verksamhet.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid yttrade:

Herr Lundstedt: Herr talman! Den i detta ärende väckta motionen av herr
Holmbäck går ut på skattelindring för, kort sagt, fonder till förmån för litterär
verksamhet. Motionen har av utskottet avstyrkts. Ehuru utskottet är enhälligt
och oaktat jag själv inte har för avsikt att yrka bifall till motionen,
vill jag likväl understryka vikten av att den i motionen behandlade frågan
snarast kommer till sin lösning.

Jag är ense med utskottet däri, att motionen erhållit en alltför vidsträckt
avfattning. Enligt min mening hade den bort begränsas till skönlitterär verksamhet,
till ett stadgande örn skattelindring för fonder — alltså inrättningar,
stiftelser, samfund eller föreningar —- för främjande av skönlitterär verksamhet.
Ett sådant stadgande finge naturligtvis tolkas på vanligt sätt av
myndigheterna, i sista hand kammarrätten och regeringsrätten. Vid sådant
förhållande skulle det näppeligen föreligga någon praktisk fara för att skattelagarna
kringginges genom camouflering av annan verksamhet såsom skönlitterär.

Motion örn
lindring i
skattskyldigheten
för stiftelser
och
föreningar
som hava tili
ändamål att
främja litterär
verksamhet.

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1943 e. m.

Motion om lindring i skattskyldigheten för stiftelser och föreningar, som
hava till ändamål att främja litterär verksamhet. (Forts.)

Vad nu angår denna princip om skattefrihet eller skattelindring för fonder
till förmån för skönlitterär verksamhet, skulle jag vilja giva ett kortfattat
bidrag till motiveringen för en sådan princip. Låt oss gå till den allmänna
privaträtten. Örn man skänker en person något eller eljest avsluter ett s. k.
benefikt avtal och en tvistefråga därefter uppstår, tolkas den föreliggande
affären mer eller mindre till givarens förmån. Detta är en allmän civilrättslig
princip. Anledningen till att en sådan princip uppehålles är ingalunda,
att man vill vara särskilt hygglig och välvillig mot en person, som är snäll
och uppträder såsom givare, utan anledning är att man vill befrämja de
benefika dispositionernas frekvens. En donator drives till sitt handlande inte
•— såsom kontrahenter i vederlagsaffärer — av det egna intresset utan
uteslutande av altruism. Nu visar erfarenheten, att i allmänhet är egoismen
en mycket pålitligare bevekelsegrund för ett handlingssätt än altruismen. En
säljare t. ex. ikläder sig risken av skadeståndsskyldighet och åtager sig dessutom
allehanda extra mödor bara för att få sälja, men örn en presumtiv givare,
en givare in spe, riskerar några efterräkningar på grund av gåvan eller att röna
mothugg i form av bristande uppskattning av gåvan, drager han sig tillbaka
och det blir inte någon gåva av. Detta är •— mycket allmänt talat -— anledningen
till att en vanlig gåva tolkas så, att en givare är befriad från sådana
rättsreaktioner, som en kontrahent i vederlagsaffärer städse utsätter sig för.

Jag kan inte finna annat, herr talman, än att liknande synpunkter måste
ha betydelse för den fråga, som här föreligger. Har det allmänna intresse av
att upprätthålla sådana rättsprinciper, att välgörenheten mot enskilda personer
därigenom uppmuntras, måste väl det allmänna i ännu mycket högre grad
ha intresse av att stimulera till offentliga donationer för uppenbarligen kulturella
ändamål. En sådan stimulans är att åstadkomma genom förvaltningsrätten,
alltså här närmast skatterätten. Jag medger, herr talman, att ordet stimulans
kanske var mindre väl valt. Jag använde ordet stimulera i stället för
det mera besvärliga men också mera adekvata uttrycket »förebygga hämningar».
Medvetandet om att avkastningen av en donation till avsevärd del
skall komma att användas till ändamål, som den evntuelle donatorn inte haft
någon som helst tanke på att gagna med donationen, kan emellertid förvisso
i en mängd fall komma honom att avstå från realiserandet av sitt allmännyttiga
syfte. Det kan, synes det mig, inte vara någon klok skattepolitik, som leder
till sådana resultat.

Allt vad jag nu sagt gäller naturligtvis endast under förutsättning, att
den kulturella verksamhet, varom här är fråga, den skönlitterära verksamheten,
verkligen anses omfattad av statsnyttan. Utan den förutsättningen
upphör ju här varje möjlighet att argumentera. Man tänke sig emellertid fysionomien
av vårt samhällsliv, om här aldrig bedrivits och aldrig bedreves
skönlitterär verksamhet!

Herr talman! Jag skall nöja mig med detta lilla påpekande.

Herr Olson i Göteborg: Herr talman! Jag begärde ordet, därför att utskottets
utlåtande innehåller en sats, där det göres en jämförelse mellan litterär
verksamhet och vetenskaplig forskning, en jämförelse, som enligt min mening
i sak är mycket oviss och som dessutom kan befaras komma att bringa ny
oreda i frågan örn beskattning av stiftelser. Motionärerna ha gjort ett mycket
vällovligt försök att bringa den högkvalificerade litterära verksamheten
det stöd, som skulle kunna bliva möjligt genom att bestämmelserna om skattefrihet
för vissa stiftelser tillämpades på rättssubjekt för främjande av sådan
verksamhet. Nu kan emellertid detta inte ske utan att de gränser för skatte -

Onsdagen den 24 mars 1943 e. m.

Nr 11.

Motion om lindring i skattskyldigheten för stiftelser och föreningar, som
hava till ändamål att främja litterär verksamhet. (Forts.)
frihet för stiftelser, som drogos upp av föregående års riksdag, mellan sådana
ändamål, som skulle medföra skattefrihet, och sådana ändamål, som inte skulle
göra detta, skulle komma att utsuddas.

När det gällt stiftelser för ett otal olika samhällsnyttiga, allmännyttiga och
kulturella ändamål, har det under gångna tider rått en stor oklarhet ifråga
örn beskattningen. Åtminstone kunna vi i Göteborg vittna örn den överraskning,
för att inte säga förtrytelse, som för några år sedan utlöstes, då ett antal
av staden förvaltade stiftelser för olika samhällsnyttiga ändamål skattebelades
utan att någon lagändring skett. Detta var ett uttryck för den oklarhet
på området, som blivit omvittnad litet varstans. Denna oklarhet gjorde
1936 års skattekommitté sig åtskillig möda att avlägsna, och man kom därvid
så långt, att man bland allmännyttiga ändamål skilde ut en relativt klart
definierad grupp, som ansågs motivera skattefrihet för stiftelser. Till denna
grupp av ändamål hänförde kommittén uppfostran av barn, undervisning och
utbildning av ungdom samt hjälpverksamhet bland behövande, vartill kom vetenskaplig
forskning såsom varande ett område, betydelsefullt för nationen i
dess helhet, folkförsörjning och levnadsstandard. Det var en gräns, som därmed
drogs, vilken avskilde ändamål, vilka, även örn de kunde betecknas såsom
kulturella, likväl inte borde komma i åtnjutande av skattelindringen.
Motionärerna ha icke beaktat denna omständighet, och det förefaller mig, som
örn inte heller den föregående ärade talaren gjort det. När motionärerna tala
örn att det inte finns möjlighet att göra en sakligt grundad avvägning, som
degraderar främjandet av litterärt arbete till ett lägre plan än främjandet
av annat kulturellt arbete, förbise de alldeles, att annat kulturellt arbete befinner
sig på andra sidan örn den nyssnämnda gränsen, sålunda inom det område,
där enligt de bestämmelser, som fastställts, skattefrihet inte råder.

Det är inte heller dessa synpunkter, som motionärerna i främsta rummet
använt sig av i sin argumentering, utan i stället kasta de sig över den vetenskapliga
forskningen och göra den jämförelse, jag nyss antytt. Motionärerna
säga nämligen, att vetenskaplig forskning och litterär verksamhet ofta ligga
mycket nära varandra och gripa in i varandra så, att det är ytterst svårt att
avgöra, vad som är det ena och vad som är det andra. Detta påstående kan
väl skäligen betecknas såsom cn sanning med modifikation. Det torde väl vara
endast i undantagsfall, som det kan bli sådana flytande gränser mellan dessa
områden. I princip förefaller skillnaden mellan en forskning, på vars resultat
ytterst hela vår materiella odling vilar, och litterär verksamhet ej vara så
otydligt. Utan att på något sätt vilja underskatta den kulturella betydelsen av
sistnämnda verksamhet vill jag dock understryka, att det föreligger en ganska
stor skillnad mellan nu ifrågavarande båda verksamhetsområden.

Jag skulle emellertid vilja lämna därhän frågan om den nära släktskapen
mellan litterär verksamhet och vetenskaplig forskning. Så mycket är i alla fall
säkert, att den gränslinje, som löper mellan dessa tvenne områden, är tydligare
än gränslinjerna inom den litterära verksamheten själv. Just den gräns, vilken
— såsom professor Lundstedt framhöll —• med nödvändighet måste dragas
mellan skönlitterär och annan litterär verksamhet, bekräftar detta.

Det är väl sålunda tämligen obestridligt, att även örn gränsen mellan litterär
verksamhet och vetenskaplig forskning i vissa fall kan tänkas flyta samman,
finnes dock där en gräns, som är tydligare skönjbar än de gränser, som
måste dragas, örn man singe, en bro till dc kulterella ändamålen i allmänhet,
däri inbegripet den litterära verksamheten.

Nu har utskottet enligt min mening alldeles i onödan gjort ett uttalande i
detta sammanhang, varigenom man liksom räcker ut handen lill en ny tolk -

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1943 e. m.

Motion om lindring i skattskyldigheten för stiftelser och föreningar, som
hava till ändamål att främja litterär verksamhet. (Forts.)
ning- ifråga örn stiftelsers beskattning, en tolkning, som om den vinner insteg,
skulle kunna riva upp bela frågan. Jag syftar på sidan 4 i utlåtandet, där utskottet
uttalar följande: »Utskottet vill emellertid icke förneka, att främjande
av åtminstone vissa slag av litterär verksamhet skulle kunna motivera
samma skatteförmåner som främjande av vetenskaplig forskning.» Detta är,
som synes, en variation av det uttryckssätt, som jag nyss åberopat ur motionen.
Jag anser, att utskottet icke borde ha solidariserat sig med motionärernas reflexioner
i dessa jämförelseavseenden, varigenom faktiskt en gränsutsuddning
sker, som icke står i överensstämmelse med statsmakternas hittillsvarande inställning
till spörsmålet örn stiftelsers beskattning och icke heller med det av
föregående års riksdag fattade beslutet.

I varje fall kan man nog bestämt säga, att när motionärerna hävda, att enligt
deras mening jämställandet av vetenskaplig forskning och litterär verksamhet
i beskattningshänseende skulle vara ägnat att bringa reda och klarhet
samt underlätta bestämmelsernas tillämpning, detta så långt ifrån är fallet, att
motsatsen snarare skulle bli följden av en sådan utveckling.

Herr talman! Jag har givit uttryck åt dessa synpunkter i utskottet och även
funnit sympatisörer därför. Jag har icke för avsikt att här ställa något yrkande,
men jag förmenar, att dessa synpunkter ej böra lämnas obeaktade vid
tolkningen och tillämpningen av bestämmelserna i fortsättningen.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman. Av den offentliga debatt, som förts i
detta ärende, får man nästan ett intryck av att det tillhör de allra största spörsmål,
som vi ha att behandla vid årets riksdag. Icke nog med att motionen blev
föremål för ledande artiklar i tidningarna. Sedan utskottsutlåtandet blivit offentligt,
har detta föranlett ledare i en mängd tidningar. Där har man framför
allt gjort gällande, att det resultat, till vilket bevillningsutskottet kommit, är
beroende på den okunnighet i litterära ting, som måste behärska bevillningsutskottet.
Man har t. o. m. påstått, att bevillningsutskottet har satt orättvisan i
högsätet — där man icke rent av sagt, att utskottet på grund av sin bristande
kunskap i dessa ting gått in för att bestjäla dem som av gott hjärta velat stödja
en verksamhet sådan det här är fråga örn. Därtill har man lagt, att 1936 års
skattekommitté var ungefär lika okunnig som bevillningsutskottet. Vi som
suttit i denna kommitté och dessutom tillhöra bevillningsutskottet ha ju då ett
förfärande mått av okunnighet i dessa ting. Det är bara det, att man i debatten
har glömt bort, att bevillningsutskottet aldrig har åtagit sig -— lika litet
som 1936 års skattekommitté — att vara någon sorts smakråd eller litterär bedömare
utan har nöjt sig med, örn det kan omsätta i beslut den lilla del av kunskap
i våra skattespörsmål, som våra ledamöter främst måste vara utrustade
med,

Det är just kunskapen örn vår skattelagstiftning, som har fört bevillningsutskottet
fram till dess ståndpunktstagande här. Den siste ärade talaren har
erinrat örn den gränsdragning, som skedde under fjolåret. Det är en fullkomligt
riktig tolkning han giver av avsikten med denna. Gränslinjen drogs så, att
med det undantag, som sattes upp i skatteförfattningen, övriga kulturella ändamål
skulle falla utanför bestämmelserna. Därvid handlade man efter den
grundläggande principen, att stödjandet av kulturell verksamhet i andra avseenden
skulle ske från statens sida på ett annat sätt än genom skattelagstiftning.

Nu tror jag, att det är orimligt att lägga in herr Olsons tolkning i vad utskottet
uttalar örn den litterära verksamheten. Redan under fjolårets behandling
av frågan erkände bevillningsutskottet, att det fanns fonder för litterär

Onsdagen den 24 mars 1943 e. m.

Nr 11.

Motion om lindring i skattskyldigheten för stiftelser och föreningar, som
hava till ändamål att främja litterär verksamhet. (Forts.)
verksamhet i vårt land, som skulle vara förtjänta av det allmännas stöd. Jag
anser sålunda icke, att vad utskottet yttrat här för oss in på nya vägar.

Jag skulle å andra sidan vilja säga, att utskottet har, liksom 1936 ärs skattekommitté,
gått in i en allvarlig prövning, örn det kunde finnas möjlighet att
öppna en väg. Vi ha t. o. m. funderat på örn man skulle i författningen uppräkna
vissa rättssubjekt — såsom skett beträffande svenska skeppshypotekskassan,
jernkontoret, aktiebolaget tipstjänst och svenska penninglotteriet. Vi
ha emellertid nödgats avvisa tanken — icke alls på grund av, som någon sade
i första kammaren och som det stått i någon tidning i huvudstaden, att utskottet
ansett aktiebolaget tipstjänst och svenska penninglotteriet vara mera kulturfrämjande
inrättningar än exempelvis De Nio eller Bonniers fonder, utan
därför att aktiebolaget tipstjänst och svenska penninglotteriet de facto äro
statsföretag och att all vinst där går över statsbudgeten, varför det endast skulle
bli en tillkrånglad bokföring att ordna saken på ett annat sätt. Vad jernkontoret
beträffar, är detta direkt hänförligt till inrättningar för vetenskaplig
forskning.

Jag nödgas säga i detta sammanhang, att det gjorts allvarliga försök att
finna en lösning icke bara i år i utskottet utan redan av 1936 års skattekommitté.
Man har icke kunnat komma fram till en lösning, som man ansett vara
av den karaktär, att man kunnat förorda statsmakterna att införa den i vår
skattelagstiftning. Då säga motionärerna eller de som stå på deras linje: »Varför
kan man icke nu utreda denna sak? Varför har icke utskottet kommit till
det resultatet, att man skall hemställa till Kungl. Maj:t att taga upp och ånyo
pröva frågan? Jo, därför att den prövning som skett, ligger oss så nära i tiden
som under fjolåret. Och intill dess hade ingen kunnat finna en acceptabel
lösning. När de som sysslat med våra skattefrågor under alla dessa år icke
kunnat hitta på en acceptabel lösning, tror jag, att man får utgå ifrån att det
skulle vara väsentligt klokare av dem som äro intresserade att i stället för att
kräva, att Kungl. Majit skall komma med ett förslag eller att skatteexperterna,
som sysslat kanske för mycket med dessa ting, skola komma med ett förslag,
själva anstränga sig och söka finna en linje, som kanske till sist visade
sig vara acceptabel.

Herr ljundstedt har erkänt, att den holmbäckska linjen innebär så många
vådor, att man icke kan taga den. Jag är icke alldeles övertygad om att herr
Lundstedts väg är fördelaktigare än den herr Holmbäck bjudit oss i motionen.
Jag skulle närmast tro, att den enklaste linjen vore. att man bibehölle
skattelagstiftningen i den form den nu har och av staten krävde, att när det
gällde sådana institutioner, som vid en verklig omprövning befinnas fylla det
kulturella ändamål, på vilket man syftar, över statsbudgeten anvisades en summa
motsvarande skattebeloppet. Då vore man i tillfälle att utan att förrycka
vår skattelagstiftning i de olika fallen verkligen gå in i en prövning, om det
är ett ändamål, som är förtjänt av det statliga understödet och som man vill
stödja i dess kulturella strävande.

Jag tror. herr talman, att om man verkligen försöker tränga in i denna
fråga, ter den sig icke så enkel som man här sökt göra den. Hela den diskussion,
som förts, visar ju, att den långt ifrån är enkel. Man kan bara taga ett
enda litet exempel. Den ena av dessa donationsfonder öppnar ju möjligheter
icke bara för. litterär verksamhet utan även för journalistik och konstnärlig
verksamhet. Ändå anses denna fond vara av den karaktär, att den förtjänar
det allmännas stöd i en eller annan form. Örn man då följer den av herr ljundstedt
skisserade linjen beträffande skönlitterär verksamhet, utesluter man helt
och hållet den ena av de fonder, örn vilka deballen stått.

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1943 e. m.

Motion om lindring i skattskyldigheten för stiftelser och föreningar, som
hava till ändamål att främja litterär verksamhet. (Forts.)

Jag skulle vilja rekommendera de intresserade att taga sig en allvarlig funderare
över dessa ting, att söka finna en lösning och att komma tillbaka med
den lösningen. Kanske de finna Columbi ägg. Det kan ju hända, att turen står
dem bi.

Jag ber, herr talman, att med anförande av dessa synpunkter få hemställa
örn bifall till bevillningsutskottets förslag.

Herr Lundstedt: Herr talman! Endast en kort replik till herr Olsson i
Gävle. Han förebrådde dem han kallade intressenterna bakom den holmbäckska
motionen för att de icke gingo fram med en klart och tydligt utarbetad linje,
som kunde prövas av statsmakterna. Eftersom denna förebråelse med hänsyn
till såväl den ärade talarens inriktning av sin blick som hans nämnande av
mitt namn måste betraktas som riktad också mot mig, vill jag säga, att det
från min sida aldrig varit fråga örn och icke funnits den ringaste anledning
till att här lägga fram något förslag till prövning. Varför skulle jag göra
det i ett fall, då jag faktiskt gillar utskottets avslagsyrkande? Jag gillar, att
utskottet avstyrkt motionen, därför att jag finner denna allför vidsträckt avfattad.
Men jag ansåg, att tendensen, andan i motionen borde stödjas i kammaren.
Jag visste icke, att vare sig herr Olsson i Gävle eller herr Olson i Göteborg
skulle yttra sig, eller att överhuvud någon debatt i ärendet skulle uppstå.
För säkerhetens skull hade jag begärt ordet, då jag ansåg, att det var
min sak att i fall av behov yttra mig i frågan — icke som kollega till herr
Holmbäck utan därför att jag väl hör till dem i denna kammare, som äro närmast
örn att bevaka en sådan angelägenhet som denna. Jag ville icke låta tillfället
gå mig förbi och önskade, som jag uttryckte mig, endast ge ett kort bidrag
till en motivering just för den begränsade princip, som jag angav, nämligen
skattelindring för fonder till befrämjande av skönlitterär verksamhet.

Denna ändring av formuleringen, »litterär verksamhet» till »skönlitterär
verksamhet», är icke bara, såsom herr Olsson i Gävle tycks mena, en formell
ordändring utan utgör en högst avgörande begränsning. Vilken skräplitterär
verksamhet som helst skulle kunna arrangeras såsom byggd på en »fond för litterär
verksamhet» och därigenom bliva privilegierad, om skattelindringen
skulle gälla litterär verksamhet överhuvud taget. Det är detta jag täger avstånd
ifrån. Skönlitterär verksamhet är visserligen ett begrepp, som i tillämpningen
kan göras till föremål för skilda värderingar. Dylikt förekommer dock
ständigt inom lagstiftningen och kan icke åberopas emot den av mig hävdade
principen. Det var med hänsyn härtill jag i mitt förra anförande avvisade
camouflage-faran. Jag menar sålunda, att ett stadgande om skattelindring för
skönlitterär verksamhet vore ett ärligt och hederligt stadgande, som, örn tvist
uppkomme, finge prövas av skattemyndigheterna. Betraktas verksamheten av
taxeringsmyndigheten som icke-skönlitterär verksamhet, får vederbörande intressent
klaga, och det blir kammarrätten och i sista hand regeringsrätten, som
får avgöra saken.

Jag anser sålunda, fastän jag icke på något sätt gjort anspråk på att framlägga
en utarbetad linje, att det ligger något mera än vad herr Olsson i Gävle
lät påskina just i denna avgränsning av skönditterär verksamhet från vilken
litterär verksamhet som helst.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Jag vill säga att jag menade inte närmast
herr Lundstedt, när jag talade örn intresserade, ty jag hörde den begränsning
av linjen, som herr Lundstedt gjorde. Det gick inte alls förlorat för mig

Onsdagen den 24 mars 1943 e. m.

Nr 11.

Motion om lindring i skattskyldigheten för stiftelser och föreningar, som
hava till ändamål att främja litterär verksamhet. (Forts.)
att herr Lundstedt förklarade, att han ingenting hade att erinra mot det föreliggande
utskottsbetänkandet. Det var till de verkligt intresserade, de som
haft en synnerlig förmåga att ställa till ett kanske alldeles onödigt väsen i
det föreliggande ärendet som jag vände mig.

Herr Edberg: Herr talman! Jag har inte begärt ordet för att följa den
ärade representantens för bevillningsutskottet vältaliga råd och skaka ett
Columbi ägg ur rockärmen. Jag tänker blott göra ett pär randanmärkningar
med anledning av den gränsdragning, som herr Olsson i Gävle var så angelägen
att dra en lans för.

Han framhöll, att understöd till främjande av litterär och kulturell verksamhet
överhuvud taget borde ske från statens sida. Han menade, att man av staten
skulle kräva sådana anslag, som jag förmodar i tillräcklig utsträckning
skulle upptagas i statsbudgeten. Jag tror att en sådan rekommendation kan
man göra, men effekten blir nog inte så särskilt god. Kulturbudgeten har ju
varit satt på avmagringskur under de senaste åren, och de ärade representanter
i denna kammare, som försökt få till stånd en höjning av några poster, veta
nog hur pass lätt detta är. Själv gläder jag mig faktiskt åt att fjolårets riksdag
gick med på att höja författaranslaget med ett belopp, som emellertid inskränkte
sig till fattiga 5,000 kronor. För närvarande utgår ett författaranslag
på 25,000 kronor. Det är inte underligt att våra svenska författare anse sig
en smula styvmoderligt behandlade av staten. 25,000 kronor får man inte en
ordentlig torped för, men det skall räcka till statligt understöd åt 17 författare!
Den nya skattelagen, som kommer att beröva stipendiefonder och Samfundet
De Nio den skattefrihet, som de förut åtnjutit, kommer faktiskt att
leda till att vad staten ger med den ena handen tar den igen med den andra
i form av skatt från sådana enskilda stiftelser, stipendiefonder och samfund,
som för närvarande stödja en högt kvalificerad skönlitterär verksamhet. Det
blir ju också för all del fråga örn en dubbelbeskattning på så sätt, att sedan
skatt tagits av stiftelserna och vederbörande understödsbelopp delats ut, komma
även dessa understödsbelopp, sedan de hamnat hos författarna, att beskattas.

Jag är ingalunda blind för de svårigheter av skatteteknisk art, som utskottets
talesman har pekat på. Den väg, som utskottet anvisat och som förekommit
i vissa fall, nämligen att man i lagtexten uppräknat vissa från skatt befriade
institutioner såsom skeppshypotekskassan, jernkontoret, tipstjänst och
penninglotteriet, är kanske inte framkomlig. Men jag tillåter mig peka på
en annan sak. När det gäller befrielse från skatt av understöd för vetenskapligt
ändamål säger utskottet, att enligt grunderna för 1942 års författningsändringar
på ifrågavarande område ändamålet, sådant detsamma framträder
i den bedrivna verksamheten, och icke ändamålet enligt stadgarna skall vara
avgörande vid bedömandet av fråsan örn skattefriheten. Jag tycker inte det
förefaller otänkbart att ett liknande stadgande skulle kunna konstrueras även
när det gäller den skönlitterära verksamheten. Därmed skulle den litterära
verksamhet, som inte är av någon halt, kunna utmönstras.

Jag har bara velat, göra dessa randanmärkningar och ansluter mig helt till
de synpunkter, som framställts av herr Lundstedt.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets hemställan.

Herr talmannen övertog nu ledningen av förhandlingarna.

Andra kammarens protokoll 194$. Nr TI. G

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1943 e. m.

§ B Motion

om Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 16, i anledning av väckt
^dm^och'' m°t’on om tull å kalendrar och datumblock med utländsk text.
datumblock

med utländsk Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

text'' t

Herr Carlström: Herr talman! Jag skall försöka att följa herr talmannens
uppmaning och koncentrera mig.

Detta är ju en liten fråga, kan man säga, och jag skulle ingalunda begärt
ordet om det inte varit så, att den motivering, som här framförts av den myndighet,
som det närmast gäller, synes mig ganska egendomlig. Jag rekommenderar
kammarens ledamöter att läsa den och försöka förstå sig på den. Jag
kan inte göra det och jag tror inte bevillningsutskottet kunnat göra det.

Vi motionärer lia begärt att riksdagen skulle besluta åsätta kalendrar och
datumblock med utländsk text en tullsats av 2 kronor per kilogram. Utskottets
motivering är ganska kort. Det heter: »På av vetenskapsakademien anförda
skäl anser sig utskottet icke kunna tillstyrka bifall till det i motionen framställda
förslaget.» Utskottet hemställer alltså örn avslag, och det är ju ingenting
märkvärdigt att en motion blir avslagen. Det få vi vara med om litet
var här i kammaren, och jag skall inte hålla något sorgekväde örn det i annan
mån än att jag gärna skulle vilja veta, hur det förhåller sig med den motivering,
som akademien har anfört.

Först säger vetenskapsakademien, att »akademien har sedan lång tid tillbaka
haft kännedom örn att en stor mängd kalenderblock, kalendrar och almanackor
årligen inkommer från utlandet och sprides inom landet». På ett annat
ställe säger akademien, att »genom att landet numera översvämmas av
kalendrar och almanackor från utlandet — ofta i mindre lämpligt propagandaoch
reklamsyfte — kommer emellertid privilegiet såsom åtgärd för kontroll
över utgivandet att bliva fullkomligt illusoriskt». Alltså konstaterar vetenskapsakademien
att här pågår en import av de här datumblocken som man kan
kalla för »översvämmande». Men vad säger då akademien i fråga om att göra
något? Jo, akademien har 1938 och 1939 haft under övervägande möjligheten
att komma fram med något förslag örn att få importförbud, men då det gäller
att tillskapa en tull kan akademien inte gå med, ty det skulle vara att
»legalisera» importen. Då ställer jag den frågan: Är importen verkligen illegal
och förbjuden? I utskottets litet osäkra resonemang heter det, att större
delen av de almanackor och almanacksblock, som under normala förhållanden
införas i riket, torde emellertid falla under nämnda nummer och sålunda
bliva tullfri, d. v. s. under 891 i tulltaxan. Alltså måste det väl vara tillåtet
att importera de här sakerna försåvitt man förser dem med utländsk text.
Svensk text får inte användas. Jag menar sålunda att det vore angeläget att
få veta — utskottet har inte sysslat med det — örn verkligen den här importen
är legal eller illegal. Är den illegal borde det ju vara anledning att försöka
ändra det förhållandet. Vi motionärer ha ansett, då det gäller att välja mellan
tull och importförbud, att av handelspolitiska skäl skulle det vara lättare att
genomföra en tullsats än att få ett imporförbud igenom.

Nu säger akademien i fortsättningen: »Vidare vill akademien betona, att
en legalisering av importen genom åsättande av tull skulle innebära en orättvisa
mot egna landets undersåtar, vilka genom privilegiet äro hindrade att
trycka och utgiva almanackor. De utländska tillverkarna av almanackor och
kalendrar och den utländska arbetskraften komma sålunda att intaga en gynnad
ställning gentemot svenska medborgare och svensk arbetskraft.» Ja, det
är ju den saken vi motionärer ville förhindra, men skall man nu vänta tills
kriget blir slut och försöka att få till stånd ett importförbud, lär det väl dröja

Onsdagen den 24 mars 1943 e. m.

Nr 11.

Motion om tull å kalendrar och datumblock med utländsk text. (Forts.)
ganska länge innan nian kan få någon förändring i avseende på den här saken.
Jag måste säga, att för mig förefaller vetenskapsakademiens resonemang tämligen
obegripligt. Det är endast detta, herr talman, jag vill konstatera.

Herr Sundström i Skövde: Herr talman! Jag skulle bara gentemot herr
Carlström vilja säga, att när den institution, som han åsyftar att gynna, nämligen
vetenskapsakademien, vid närmare eftersinnande har velat avstå från
den välvilja, som skulle ligga i att få en dylik tull, borde väl riksdagen också
vara så hygglig att den avstår från att bringa en gåva, som mottagaren inte
önskar sig. Det synes mig som om akademien har motiverat det mycket bra
genom några enkla satser, som återfinnas på sidan 3, där man säger: »Vidare
vill akademien betona, att en legalisering av importen genom åsättande av tull
skulle innebära en orättvisa mot egna landets undersåtar, vilka genom privilegiet
äro hindrade att trycka och utgiva almanackor. De utländska tillverkarna
av almanackor och kalendrar och den utländska arbetskraften komma sålunda
att intaga en gynnad ställning gentemot svenska medborgare och svensk
arbetskraft.»

Vidare säger man, att genom denna tull skulle importen så att säga bli legaliserad
och det skulle ytterligare försvåra akademiens möjligheter att beivra
olagligheter, som den nu vid skilda tillfällen får göra. Ty när staten tar tull
på en vara kan det inte vara rimligt att en domstol fäller importören till ansvar
för att han infört en vara, som han fått tullbelagd och sålunda måste anse
sig lia full rätt att sälja. Allt detta löses naturligtvis effektivast örn man
kan åstadkomma ett bättre skydd för vetenskapsakademiens uteslutande privilegium
att utgiva almanackor, och det är dit akademien syftar. Den önskar icke
bli hjälpt genom en tullåtgärd, som den finner mycket problematisk till sina
verkningar, och på grund härav har utskottet velat tillmötesgå vetenskapsakademien
och icke motionärerna. Det är motivet för utskottets ståndpunktstagande,
och jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Carlström: Herr talman! Om det är så att landet översvämmas av
den här importen och vetenskapsakademien ömkar sig över att landets egna inbyggare
bli på det sättet missgynnade, kan jag inte förstå att den av herr Sundström
åberopade motiveringen är riktig.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 4.

Föredrogos vart efter annat bankoutskottets utlåtanden:

nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående delaktighet i statens
pensionsanstalt för läkare vid fristående centraldispensärer jämte en i
ämnet väckt motion;

nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående delaktighet i statens
pensionsanstalt för vissa icke-ordinarie lärare vid statsunderstödda handelsgymnasier; nr

25, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt till tjänstårsberäkning
i pensionshänseende i vissa fall för befattningshavare hos skogsvårdsstyrelse; nr

26, i anledning av Kungl. Majda proposition angående återbetalning av
vissa pensionsavgifter till f. d. länsjägmästaren C. O. F. Stenborg och länsekogvaktaren
A. Johansson Rova.

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1943 e. m.

Motioner om
vissa ändringar
i lagen
om arbetarskydd
m. m.

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning till G.
W. Johansson i anledning av sjukdom ådragen under militärtjänstgöring;

nr 28, i anledning av väckt motion örn förnyad granskning av gällande pensionsbestämmelser
för statens arbetare;

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
rätt för Konungen att medgiva undantag från gällande bestämmelser angående
bankaktiebolags inlåning; och

nr 30, i anledning av Kungl. Maj :t proposition med förslag till lag örn fortsatt
giltighet av lagen den 15 december 1939 (nr 850) angående rätt för Konungen
att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 5.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 14, i anledning av väckta motioner
örn vissa ändringar i lagen örn arbetarskydd m. m.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade

Herr Jansson i Kalix: Herr talman! Såsom framgår av andra lagutskottets
utlåtande över föreliggande motion hemställde 1937 års arbetarskyddskommitté,
att i lagen örn arbetarskydd måtte införas bestämmelser att tillverkare
och försäljare av maskiner, ångpannor eller redskan hade att tillse, att
förenämnda arbetsmedel vore försedda med nödiga skyddsanordningar.

I proposition 1938:265 underställde departementschefen riksdagen ett förslag,
i vilket kommitténs önskemål fanns intaget. Jag syftar på 6a § i arbetarskyddslagen,
där det heter: »Tillverkare och försäljare av maskiner eller
redskap skola tillse, att dessa vid leverans äro försedda med nödiga skyddsanordningar
och även i övrigt erbjuda betryggande säkerhet mot olycksfall.»

Kommittén och departementschefen voro ense därom, att ett åsidosättande
av detta stadgande icke lämpligen kunde förbindas med straffansvar, men man
ansåg sig ändå kunna förvänta att redan stadgandets förefintlighet skulle
komma att få en avsevärd betydelse. Att denna förväntan i stor utsträckning
infriats framgår också av den skrivelse, som riksförsäkringsanstalten. ingivit
till Kungl. Maj :t den 31 oktober 1941 i anledning av en framställning till
anstalten örn vidtagande av åtgärder för ändring av 6 a § i arbetarskyddslagen.

Men även örn det sålunda kan fastslås att mycket vunnits genom tillkomsten
av omnämnda paragraf, så kan man inte blunda för att de erfarenheter man
vunnit sedan dess tillkomst mycket starkt peka mot en effektivisering av densamma
genom att förbinda den med straffansvar för tillverkare och försäljare
av maskiner och redskap, ja, man kan med hänsyn till erfarenheter, som vunnits,
ifrågasätta huruvida inte lagen skulle utsträckas att omfatta jämväl sådana
nyttjare av maskiner och redskap, som annars äro undantagna bestämmelserna
i arbetarskyddslagen, nämligen de som arbeta med medlemmar tillhörande
det egna hushållet. Ett olycksfall är til syvende og sidst aldrig den
enskildes ensak, utan varje arbetsdag, som genom olycksfall undandrages den
enskilde, är också en arbetsdag undandragen samhället. Man ledes gärna in
på en sådan tanke, då man hör att vissa tillverkare av maskiner och redskap
vädja genom den tillfälliga vinsten, i det att de i sina prospekt ange, att donna
maskin tillhandahålles i tvenne utföranden, nämligen dels ett som fyller
arbetarskyddslagens bestämmelser och ett, som icke har föreskrivet skydd. Det
senare tillhandahålles i stället till ett lägre pris. Det är uppenbart att man
här i konkurrenssyfte kastar ut ett lockbete, som småföretagare och hushalls -

Onsdagen den 24 mars 1943 e. m.

Nr 11.

Motioner om vissa ändringar i lagen om arbetarskydd m. m. (Forts.)
nyttjare falla för. Man talar om »yrkesskydd» oell »vanligt skydd», och där
man, önskar vara ännu mer dunkel i sitt geschäftmakeri talar man örn »det
gamla utförandet». En dylik balansgång på lagens smala rågång skulle man
effektivast komma åt genom en likformig utformning av lagbestämmelsen, där
det inte lämnas plats för olika grupper av nyttjare av dessa redskap eller
maskiner.

Jag vill till utskottet uttrycka min tillfredsställelse över den behandling motionen
fått. Särskilt är jag tacksam för att utskottet refererar till yttranden,
som avgivits av sådan sakkunskap som kommerskollegium, statskontoret, Sveriges
maskinindustriförening, Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges industriförbund,
landsorganisationen och 1938 års arbetarskyddskommitté.
Samtliga ha de tillstyrkt motionen eller instämt i dess syfte, örn man undantager
statskontoret, som icke yttrat sig över tillkomsten av en straffbestämmelse,
utan så vitt jag förstår utskottet rätt, endast över de ekonomiska konsekvenserna
vid anställande av ytterligare arbetskraft i riksförsäkringsanstalten. 1938
års arbetarskyddskommitté, som har hela lagen örn arbetarskydd under revision
och som sålunda borde lia anledning att hemställa om att frågan om § 6 a borde
få prövas i sitt större sammanhang, har glädjande nog hemställt, att det i motionen
framförda förslaget måtte upptagas till omedelbar prövning, oberoende
av kommitténs ställningstagande till andra närstående frågor. Härmed
har kommittén understrukit vikten av att en skärpning av bestämmelserna i
§ 6 a kommer till stånd med det snaraste. Svenska arbetsgivareföreningen och
Sveriges industriförbund ha betonat betydelsen av att ifrågavarande ärende
kommer under sakkunnig och snabb handläggning.

När till sist utskottet också funnit anledning att tillstyrka, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t uttalar, att behov föreligger av en lagstifning för
effektivisering av bestämmelserna i § 6 a örn arbetarskydd, och att anhålla, att
Kungl. Maj :t ville vidtaga på grund härav erforderliga åtgärder, har jag tytt
detta så, att utskottet ställt sig bakom de yrkanden, som gjorts såväl av 1938
års arbetarskyddskommitté, som också det uttalande, som gjorts av Svenska
arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund, och under sådana förhållanden
har jag, herr talman, intet annat yrkande än om bifall till utskottets
hemställan. Men jag uttalar den förmodan, att Kungl. Maj:t vid prövning av
riksdagens skrivelse också finner anledning att taga ställning till de yttranden
beträffande en förstärkning av arbetskraften på riksförsäkringsanstalten, som
kommerskollegium, Sveriges maskinjndustriförening, landsorganisationen och
statskontoret yttrat sig positivt örn.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 6.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 15, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen
den 19 juni 1942 (nr 429) örn hyresreglering m. m. samt lag angående fortsatt
giltighet av lagen samma dag (nr 430) örn kontroll av upplåtelse och överlåtelse
av bostadsrätt m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ v.

Föredrogs, punktvis, jordbruksutskottets utlåtande, nr 1, i anledning av Utgifter under
Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen under nionde huvudtiteln gjorda fram- f*^?**"*
ställningar jämte i ämnet väckta motioner. nion .1

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1943 e. m.

Lantbrukshögskolin:

Avlöningar.

Punkterna 1—14.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 15, angående lantbrukshögskolan: Avlöningar.

I propositionen nr 1 hade Kungl. Majit under nionde huvudtiteln (punkten
15) föreslagit riksdagen, bland annat, att till lantbrukshögskolan: Avlöningar
för budgetåret 1943/44 anvisa ett förslagsanslag av 912,700 kronor.

I samband därmed hade utskottet till behandling förehaft åtskilliga inom
riksdagen väckta, till utskottet hänvisade motioner.

I motionen 1:65 av herr Linnér m. fl., likalydande med 11:215 av herr
Lundh m. fl., hade hemställts, att riksdagen måtte besluta, att det under nionde
huvudtiteln, punkt 15, äskade förslagsanslaget till Lantbrukshögskolan:
Avlöningar måtte höjas med 1,500 kronor till 914,200 kronor, avseende ökning
av arvodet till specialläraren i fysik och meteorologi.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts
framställning och med avslag å motionerna 1:50 och 11:216, likalydande,
I: 65 och II: 215, likalydande, 1:133 och II: 214, likalydande, samt ■—■ såvitt
de här behandlats -— 1:189 och II: 210, ävenledes likalydande,

1) godkänna i utskottets hemställan intagen avlöningsstat för lantbrukshögskolan,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1943/44;

2) till Lantbrukshögskolan: Avlöningar för budgetåret 1943/44 anvisa ett
förslagsanslag av 912,700 kronor.

Reservation hade vid denna punkt avgivits av friherre Beck-Friis och herr
Janson i Frändesta, vilka ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall till de likalydande
motionerna 1:65 och 11:215.

Efter föredragning av punkten anförde:

Herr Janson i Frändesta: Herr talman! Jag har på denna punkt avgivit
en reservation. Saken är i och för sig ganska obetydlig •—- naturligtvis icke för
den person den gäller men i det stora sammanhanget ■— och rör lärarebefattningen
i meteorologi och fysik vid lantbrukshögskolan i Ultuna. I en motion
har begärts en avlöningsförbättring för läraren i fråga på 1,500 kronor, och
denna avlöningsförstärkning har från den högsta sakkunskap, som finns på
dessa områden i landet, mycket kraftigt tillstyrkts. Det är en alldeles speciell
befattning, och ett positivt beslut i denna fråga skulle icke på något vis föra med
sig några konsekvenser. Jag tycker, att utskottet därför borde ha kunnat intaga
en positiv ståndpunkt i saken. Men det är ju nu en gång så, att jordbruksutskottet
är ytterligt försiktigt när det gäller att göra några ändringar i lönefrågor.
Jag finner det däremot anmärkningsvärt, att Kungl. Majit har behandlat
frågan på det sätt som skett. Jag använder med avsikt uttrycket Kungl.
Majit, eftersom jag ju icke kan bedöma, var inom regeringen motståndet mot
en lösning legat. Jag har svårt att föreställa mig, att det kan vara jordbruksministern,
som har motsatt sig saken. Redan under riksdagen 1942 väcktes
motioner i ämnet, och jordbruksutskottet föreslog då skrivelse till Kungl. Maj :t
med begäran örn utredning av frågan. Riksdagen beslöt också i enlighet med
detta jordbruksutskottets förslag. Kungl. Majit effektuerade beslutet på.det
sättet, att man till lantbrukshögskolans styrelse hänsköt ärendet för utredning.
Denna styrelse kom så småningom med en skrivelse, vari hemställdes, att den
berörda lärarebefattningen skulle uppföras i lönegrad E. o. 27.

Nu går departementschefen utan närmare motivering emot denna sak i årets
statsverksproposit.ion. Det är anmärkningsvärt med hänsyn till den inställning

Onsdagen den 24 mars 1943 e. m.

Nr 11.

Lantbrukshögskolan: Avlöningar. (Forts.)
utskottet hade till saken förra året. Utskottet hade då att behandla motioner,
som rörde sig örn förbättrade anställnings- och löneförhållanden för en rad befattningshavare
vid lantbrukshögskolan. Utskottet skrev följande — jag tillåter
mig citera utlåtandet från i fjol: »Beträffande assistenttjänsterna vid försöksgårdarna
och försöksanstalterna vill utskottet i likhet med lönenämnden
med hänsyn till beskaffenheten av de arbetsuppgifter, som avses för befattningarna
ifråga, i princip tillstyrka den ifrågasatta ombildningen av tjänsterna
till extra ordinarie befattningar. Vad som förekommit i ärendet synes
nämligen giva vid handen, att anställnings- och avlöningsförhållandena för
ifrågavarande befattningshavare för närvarande icke äro ordnade på ett tillfredsställande
sätt. Emellertid anser sig utskottet i avsaknad av närmare utredning
icke redan nu kunna framlägga förslag till en mera slutgiltig reglering
av dessa förhållanden än vad föredraganden förordat, detta även med hänsyn
till att vid en dylik åtgärd torde böra beaktas eventuella konsekvenser därav
i avseende å vissa andra liknande assistentbefattningar.» Sedan fortsätter
utskottet: »Enligt utskottets mening torde dock frågan icke böra undanskjutas
mer än nödigt är, utan bör härför erforderlig ytterligare utredning verkställas
så snart att förslag i ämnet kan underställas 1943 års riksdag.» Nu har
i varje fall icke till riksdagen redovisats någon utredning i dessa frågor. Jag
finner det ganska anmärkningsvärt, att man på detta sätt från regeringens
sida sätter sig över vad riksdagen uttalat, och jag finner det beklagligt, att
detta just skall drabba tjänstemän, som äro anställda i institutioner, vilka arbeta
i jordbrukets tjänst. Jag har ytterligt svårt att förstå, varför det skall
vara så, att så fort det rör tjänstemän, som lia med jordbrukets institutioner
att göra i en eller annan form, de skola sättas i sämre löneställning än andra
tjänstemän med motsvarande utbildning. Det kan icke vara lyckligt, att detta
förhållande får fortsätta. Här behövs vid ifrågavarande anstalter högt kvalificerat
folk. Dessa personer få undan för undan specialisera sig på vissa uppgifter
och låsas därigenom och ha små möjligheter att komma över i annan
verksamhet. Skall denna utveckling få fortsätta, kommer det naturligtvis att
medföra, att man icke får de högt kvalificerade sökande till befattningarna,
vilka äro nödvändiga för att jordbruksforskningen på olika områden skall kunna
bedrivas med framgång.

Jag ber att få uttala en varm vädjan till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet,
att han verkligen till nästa års riksdag beaktar vad jordbruksutskottet
i annat sammanhang skrivit beträffande avlöningsförhållandena.

Herr talman! Med dessa ord ber jag att få yrka bifall till de likalydande
motionerna I: 65 och II: 215.

Herr Carlström: Herr talman! Det referat från ärendets behandling i fjol,
som den föregående ärade talaren gav, var ju riktigt. Om man läser utlåtandet
i år, finner man, att utskottet också relaterat de förhållanden, som herr
Janson pekat på. Att vi emellertid icke velat gå in för en lönereglering för vissa
befattningshavare i dessa tider bör vara lätt förståeligt, då det är givet, att sådana
spörsmål helst böra först behandlas av Kungl. Maj:t, som har en vidare
överblick över förhållandena och över de konsekvenser, som kanhända på andra
områden skulle inställa sig, om man bifölle motionerna ifråga. Vi ha också
uttalat, att dessa spörsmål icke ånyo få undanskjutas utan örn möjligt böra
bringas till lösning vid nästa års riksdag. Vidare tillägger utskottet: »Utskottet
anser sig böra framhålla, att ett dylikt tillstånd» — sådant som det nuvarande
— »överhuvud taget är ägnat att motverka en önskvärd rekrytering av
dugande befattningshavare inom jordbrukets område.» Och slutligen uttalar utskottet,
att det förväntar, »att Kungl. Maj :t, till 1944 års riksdag framställer

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1943 e. m.

Alnarps lantbruks;
mejerioch
trädgårdsinslitut:

Avlöningar.

Lcmtbrukshögskolan: Avlöningar. (Forts.)
förslag i ovan berörda spörsmål». När utskottet kommit med en så välvillig
motivering, trodde jag knappast, att herr Janson nu skulle yrka bifall till motionerna.
Jag får, herr talman, med dessa ord yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed förklarades överläggningen avslutad.

Herr talmannen framställde propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan i förevarande punkt dels ock på bifall till utskottets berörda hemställan
med den ändring, som föranleddes av bifall till motionerna I: 65 och
II: 215; och biföll kammaren utskottets hemställan i denna punkt.

Punkterna 16—26.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 27, angående Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut:
Avlöningar.

Sedan punkten föredragits, yttrade

Herr förste vice talmannen Magnusson: Herr talman! Jag har tillåtit mig
att begära ordet vid denna punkt, då under densamma rymmes anslaget till
de försöksgårdar och den försöksverksamhet, som sedan några år tillbaka ordnats
för trädgårdsodlingen. När vi efter ganska mycket arbete och många vädjanden
fick denna försöksverksamhet genomförd, mottogs den med stora förväntningar.
Vi ha hoppats och hoppas ännu på betydande gagn av verksamheten.
Jag kan emellertid icke -— och vill icke — dölja, att den i vissa hänseenden
blivit en besvikelse för oss, även om vi givetvis till fullo inse, att en
dylik verksamhet icke på några få år kan avsätta några större synliga resultat.
Vi begära heller icke, att varje försöksledare skall vara en NilssonEhle,
icke heller att ens någon skall vara hans like. Men jag kan icke hjälpa,
att jag befarar, att när man uppställt kvalifikationerna på det sättet, att man
fordrar att en försöksledare främst skall vara minst filosofie kandidat under
det att man kanske mindre ser till den övriga utbildningen, till den direkt
vid trädgårdsodlingen knutna utbildningen, valet vid tillsättandet av försöksledare
icke skett efter den för vinnande av ändamålet med försöksverksamheten
lämpligaste grunden. Vi äro icke mycket hjälpta med att försöksledaren
blir en vågmästare, som med yttersta noggrannhet samlar upp och väger
in den skörd, som vunnits av ett visst växtslag ända därhän, att han väger
det minsta lilla blad eller den minsta lilla rotknöl. Det kan ju ha något att
säga, men i själva verket för det odlingen bra litet framåt. Jag underskattar
icke betydelsen av sådant. Men när man försvarar sin plats och sin lönegrad
med att man lägger upp vissa rutor av försöksverksamheten, sår vissa växtslag,
väger in dessa och publicerar resultatet på ett sätt, som ganska litet
kommer till allmänhetens kännedom, då får man egentligen bra liten valuta
för de nedlagda penningarna och för sannerligen icke därmed yrket särdeles
mycket framåt. Hos försöksledaren skall finnas denna gnista, denna vilja att
skapa något nytt, som är nödvändigt för att man skall komma till det avsedda
resultatet. Jag har velat yttra dessa ord för att efterlysa den. Skall det fortgå
som hittills, blir resultatet tämligen klent.

Sedan tycker jag nog också, att vederbörande skulle kunna både på detta
håll och andra ordna med en litet allmännare och populärare publicering av
vunna odlings- och försöksresultat. Det borde finnas tid och möjlighet att bredvid
den exakta redogörelse, som publiceras på visst sätt, också åstadkomma

Onsdagen den 24 mars 1943 e. m.

Nr 11.

Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut: Avlöningar. (Forts.)
några populära artiklar i fackpressen eller dylikt och därmed i vida kretsar
sprida de resultat man uppnått i försöksverksamheten.

Jag har velat framlägga dessa synpunkter inför kammaren i samband med
den föredragna punkten av huvudtiteln, och jag vill också i viss mån vända
mig till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet. Han kan måhända
med sin auktoritet i någon mån liva upp denna försöksverksamhet.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 28—62.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 63—66.

Lades till handlingarna.

Punkterna 67—71.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 72.

Lades till handlingarna.

Punkterna 73—76.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 77, angående bidrag till hushållningssällskapen.

I propositionen nr 1 hade Kungl. Maj:t under nionde huvudtiteln (punkten
77) föreslagit riksdagen att för budgetåret 1943/44 till ändamålet anvisa ett
förslagsanslag av 3,476,000 kronor, vilket belopp med 21,100 kronor understege
motsvarande anvisning för innevarande budgetår.

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft åtskilliga inom
riksdagen väckta, till utskottet hänvisade motioner.

I motionen I: 30 av herr Bodin m. fl., likalydande med II: 37 av herr Gardell
m. fl., hade hemställts, att riksdagen till Bidrag till hushållningssällskapen för
budgetåret 1943/44 måtte anvisa ett med 3,200 kronor förhöjt anslag att utgå
för det ändamål, som i motionen angivits.

Den i motionen påyrkade anslagsökningen hade beräknats till avlöning åt
en hemkonsulent hos Gotlands läns hushållningssällskap.

I motionen II: 84 av herr Andersson i Södergård m. fl., hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta att statsbidrag skulle utgå till Jönköpings läns hushållningssällskap
för anställande av ytterligare en vandringsrättare hos sällskapet
för budgetåret 1943/44 utöver vad som föreslagits under punkt 77 i
nionde huvudtiteln i årets statsverksproposition.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts framställning och
med avslag å motionerna 1: 30 och II: 37, likalydande, samt II: 84, till Bidrag
till hushållningssällskapen för budgetåret 1943/44 anvisa ett förslagsanslag av

3,476,000 kronor;

B. att de likalydande motionerna 1:64 och 11:85 måtte anses besvarade
med vad utskottet i motiveringen anfört.

Bidrag till
hushållning$•
sällskapen.

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1943 e. m.

Bidrag till hushållningssällskapen. (Forts.)

Vid denna punkt hade reservation avgivits av herrar Tjällgren, Gabrielsson,
friherre Beclc-Friis, herrar Näslund och Janson i Frändesta, vilka ansett, att
utskottets motivering i viss del bort hava annan, i reservationen angiven lydelse.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid:

Herr Gardell: Herr talman! Numera är Gotland det enda län i Sverige,
som ej har någon hemkonsulent. Därför ha vi motionärer väckt en motion om
anslag till en sådan hemkonsulent även på Gotland.

Gotlands läns hushållningssällskap, som av ekonomiska skäl icke tidigare
ansett sig kunna anställa dylik konsulent, har i nuvarande försörjningsläge,
då det gäller att på bästa möjliga sätt tillvarataga och utnyttja alla livsmedel,
icke längre kunnat taga på sitt ansvar att avstå från den betydelsefulla rådgivnings-
och upplysningsverksamheten bland husmödrar som en konsulent
har att utöva. Hushållningssällskapet beslöt också vid sitt senaste årsmöte att
anställa en hemkonsulent från den 1 juli 1943, men på grund av svag ekonomi
ser sig sällskapet ingen möjlighet att fullfölja berörda beslut.

Att en hemkonsulents arbete är av vikt för att tillvarataga och utnyttja
alla livsmedel och är mera betydelsefullt nu än vanligt har framhållits av lantbruksstyrelsen.

Det är icke blott. lantbruksstyrelsen som framhåller detta, utan även riksdagen
har så sent som 1942 framhållit, att alla de nya rön, som otvivelaktigt
gjorts på folkförsörjningens och hemhushållningens område, böra bli varje
människas egendom, så att man kan på bästa sätt tillvarataga livsmedel såväl
genom konservering som genom andra metoder.

Departementschefen har ju också ansett kravet på statsbidrag till avlönande
av ifrågavarande hemkonsulent i och för sig berättigat.

Det av hushållningssällskapsutredningen framlagda förslaget angående hushållningssällskapens
organisation och verksamhet synes icke böra få utgöra
hinder därför, så mycket mindre som ifrågavarande utredning i sitt betänkande
räknat med en hemkonsulent hos Gotlands läns hushållningssällskap. Upplysningsvis
kan meddelas, att det endast finnes en kvinnlig folkhögskola på Gotland.
Där pågår undervisningen tre månader på året. Detta visar ju, att Gotlands
kvinnliga ungdom är missgynnad på undervisningens område. Behovet
av en hemkonsulent är av denna anledning stort på Gotland.

Jag kan nu också meddela, att första kammaren har bifallit motionen.

Då det ej finnes några bärande skäl för utskottet att avslå motionen utan
allt talar för att den bör bifallas, skall jag, herr talman, be att få yrka bifall
till densamma.

I detta anförande instämde herr Svedman.

Herr Janson i Frändesta: Herr talman! Jag har begärt ordet, därför att
jag vid punkt 77 i detta utskottsutlåtande har en reservation, som är föranledd
av en motion rörande hushållningssällskapens framtida organisation. Det är en
ytterligt stor och viktig fråga. De som ha intresse för denna sak veta, att Kungl.
Maj :t tillsatte en utredning, som också någon gång under förra året blev färdig
med sitt betänkande. Motionen, som har föranlett denna reservation, utmynnar
i en begäran om uttalande ifrån riksdagens sida i en del frågor som ha behandlats
i denna utredning. Det gäller frågor, i vilka man på alla håll, där detta
omorganisationsförslag har varit ute på remiss, har varit enhällig. Dessa frågor,
som äro av den allra största betydelse för den framtida utvecklingen av hushållningssällskapen,
beröra hushållningssällskapens ställning och arbetsuppgif -

Onsdagen den 24 mars 1943 e. m.

Nr 11.

Bidrag till hushållningssällskapen. (Forts.)
ter. Framförallt beröra de spörsmålet, hur hushållningssällskapens utgifter
skola bestridas. För närvarande leva hushållningssällskapen under en period av
ovisshet. Man har allt fortfarande en rad av arbetsuppgifter att fullgöra, men
man lider i en hel del av dessa hushållningssällskap brist på medel. Man får
leva ur hand i mun och i stor utsträckning på sina fonder. Det är ju klart, att
dessa förhållanden för hushållningssällskapen medföra stora svårigheter i arbetet,
och att det under nuvarande förhållanden, när denna verksamhet är av så
ytterligt stor betydelse, icke kan vara nyttigt för folkhushållet.

I den reservation till jordbruksutskottets utlåtande, som jag i denna kammare
undertecknat, begär man ett klart uttalande från riksdagens sida i ovan berörda
frågor, medan man i utskottets hemställan mera går förbi att taga ställning
till dessa frågor. Första kammaren behandlade emellertid detta i dag på
förmiddagen och beslöt med ett par rösters övervikt i enlighet med utskottsmajoritetens
förslag. Ett yrkande nu ifrån min sida örn bifall till reservationen
skulle alltså, örn det bifölls, endast leda till att riksdagen fattade beslut utan
motivering, och då ju detta knappast kan gagna saken, kommer jag, herr talman,
icke att här ställa något yrkande utan vill bara på det kraftigaste understryka
vikten av att de synpunkter, som i de berörda motionerna ha framhållits,
beaktas av regeringen, och att Kungl. Maj :t så snart som möjligt framlägger
förslag örn hushållningssällskapens fortsatta verksamhet.

Herr Andersson i Löbbo instämde häruti.

Herr Andersson i Södergård: Herr talman! I denna punkt av utskottets
utlåtande behandlas en motion, som jag tillsammans med ett par andra ledamöter
i denna kammare väckt. I denna motion ha vi begärt, att statsbidrag skulle
utgå till avlönande av ytterligare en vandringsrättare i Jönköpings län. Sedan
många år existerar det märkliga förhållandet, att Jönköpings läns hushållningssällskap
fått stå i strykklass, när det gäller den viktiga verksamhet, som
vandringsrättarna utföra. Framställningar om ökat anslag ha från hushållningssällskapet
t. o. m. 1938 ingivits men år efter år konsekvent avvisats av
såväl regeringen som utskottet och riksdagen. Det har resulterat i att Jönköpings
län med ett antal brukningsdelar av 18,772 har endast statsbidrag till
två vandringsrättare, under det att t. ex. Kronobergs län med 1,000 brukningsdelar
mindre har statsbidrag till fyra vandringsrättare. Och jordbruksutskottet
kan alltjämt försvara, att detta skall bibehållas, och regeringen går icke med
på någon ändring i detta orättvisa förhållande. Efter departementschefens erkännande
av det berättigade i anslag till fyra vandringsrättare, som hushållningssällskapet
har begärt, kommer den motivering, som vanligen tillgripes,
nämligen att utredning Ilar skett, och i väntan på att omorganisation skall komma
till stånd, så skjutes frågan tills vidare på framtiden. Man behöver emellertid
icke vara klarsynt för att bakom jordbruksministerns uttalande skymta ett
annat statsråd, som har haft hand örn penningpungen, som han håller hårt om,
och som anser, att det icke får inrättas nya tjänster. Men i detta fall finnas ju
tjänsterna redan. Det är icke riktigt, som det står i jordbruksutskottets utlåtande,
att det begäres anslag för att möjliggöra anställande av en vandringsrättare,
utan det är bara fråga om att få statsbidrag till avlöning till ytterligare
en av de fyra vandringsrättare som finnas. För närvarande avlönar nämligen
hushållningssällskapet självt två av dessa, och det har hushållningssällskapet
fått göra under fem, sex år och för detta ändamål fått tillgripa rätt betydande
medel av sitt kapital eller c:a 40,000 kronor. Nu kan man ställa den frågan,
örn i dessa tider, när det ställes ständigt ökade krav på hushållningssällskapen
för att de skola kunna fylla sin uppgift i folkförsörjningens tjänst, ett hus -

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1943 e. m.

Bidrag till hushållningssällskapen. (Forts.)
hållningssällskap skall på detta sätt försättas i sämre ställning än andra. Jönköpings
läns jordbrukare ha säkerligen i lika stor utsträckning som andra begagnat
sig av möjligheten att förbättra sina jordbruk och därvid behövt hjälp
av hushållningssällskapens tjänstemän, framförallt vandringsrättarna. Det ha
de gjort i så stor utsträckning, att de fyra vandringsrättarna i Jönköpings län,
som nu finnas, till vilka enligt hushållningssällskapsutredningens förslag statsbidrag
skall utgå efter omorganisationen, icke hunnit med att utföra det arbete,
som de skulle göra. Ungefär 600 ansökningar lia därför inte kunnat medhinnas
i år, trots att de äro bifallna. Under sådana förhållanden kan jag icke finna, att,
såsom utskottet anfört, utredningen skulle utgöra skäl för att icke bifalla motionen.
I denna ha vi ju varit så blygsamma, att vi begärt anslag till endast en
vandringsrättare ytterligare. Då utredningen föreslår fyra vandringsrättare,
kan man icke säga, att ett bifall till motionen skulle föregripa utredningens resultat.
Med all styrka vill jag framhålla, att det kan icke vara försvarbart, att
ett hushållningssällskap skall i detta avseende ställas sämre än alla övriga här
i landet, och att detta förhållande bibehålies år efter år.

På den grund att vårt yrkande i motionen icke på något sätt föregriper en
kommande omorganisation av hushållningssällskapen, och då det är fullt berättigat,
att rättelse av denna gamla orättvisa sker, ber jag med dessa korta ord
att få yrka bifall till motionen.

Häruti instämde herr Pettersson i Norregård.

Herr Norup: Herr talman! Vid förevarande punkt 77 i jordbruksutskottets
utlåtande nr 1 har jag jämte några andra av kammarens ledamöter motionerat
angående hushållningssällskapens organisation. Jordbruket har ju varit föremål
för en utomordentligt stark utveckling under de senaste åren, och hushållningssällskapen
ha ju hållit jämna steg med jordbruket. Hushållningssällskapens
uppgifter ha följaktligen vuxit oerhört. För några år sedan var man
ju på det klara med att det var nödvändigt, att hushållningssällskapens organisation
och verksamhet blev föremål för utredning. Denna utredning har ju
också kommit till stånd. I direktiven för densamma framhåller statsrådet, att
sällskapens verksamhet är av stor betydelse för jordbrukets förmåga att i fråga
om produktionen hålla jämna steg med utvecklingen. Man har ju också i
utredningen kommit fram till en hel del förslag. Att hushållningssällskapens
verksamhet har en oerhörd betydelse både för det allmänna och för den enskilde
jordbrukaren är säkert. Utredningens resultat har hälsats med tillfredsställelse
från alla håll, och man har ju också inom sällskapen visat en viss optimism
och givit sig in på en del nya uppgifter. Dessa nya uppgifter ha emellertid
ställt hushållningssällskapen inför ganska svåra problem i fråga örn
ekonomin. Man har dock försökt att inom den ram, som finns, åstadkomma så
mycket som möjligt. Detta har emellertid medfört, att en del av sällskapen vid
uppgörande av eina inkomst- och utgiftsstater ha kommit att överskrida de
direkta inkomster, som de ha. Sålunda hade 1942 icke mindre än 18 hushållningssällskap
en brist i sin budget, som tillsammans uppgick till 207,000 kronor,
och 1943 ökades denna brist till 376,700 kronor. Man har haft ganska
stora svårigheter att täcka denna brist. På en del håll har man använt sig av
tillgängliga medel ur fonder, som äro avsatta till vissa ändamål. Hn del har
man dock gjort under förvissning örn att statsmakterna skulle ställa sig förstående,
så att det i framtiden skulle beredas större möjligheter att få statsbidrag.
Att det icke har gått att i nuvarande ekonomiska läge framlägga positiva
förslag är ju förståeligt. Det är dock icke endast ekonomi det rör 6ig om,
utan det gäller också vissa principiella frågor, som man tycker, att det borde

Onsdagen den 24 mars 1943 e. m.

Nr 11.

Bidrag till hushållningssällskapen. (Forts.)
vara möjligt att även i ett så svårt ekonomiskt läge som det nuvarande få vissa
bestämda uttalanden örn.

I den föreliggande propositionen talas ingenting bestämt örn när chefen för
jordbruksdepartementet kan lägga fram förslag om omorganisationen. Vi motionärer
ha därför velat rikta uppmärksamheten på en del principiella synpunkter
och velat, att riksdagen skulle göra ett bestämt uttalande örn dessa. I utskottets
utlåtande har man ju sagt, att det är ganska klart, att dessa frågor
av principiell natur skola bli beaktade, men man tillägger, att man förväntar,
att det nya organisationsförslaget skall framläggas så snart ske kan, och därför
vill man än så länge icke göra något uttalande. Reservanterna ha ju gått
något längre och gjort ett mera positivt uttalande, men då som nämnts motionen
har förevarit i första kammaren och där fällts, skall jag icke göra något
yrkande. Jag har bara velat framhålla ett par synpunkter, och jag vill inskränka
mig till det anförda.

Herr Jonsson i Skedsbygd: Herr talman! De erfarenheter man gjort rörande
de under de senaste åren verksamma hemkonsulenterna ute i landet ha
ju varit de allra bästa. Icke minst i dessa tider med den brist på arbetskraft, som
är rådande, och med de ytterligare krav på rationalisering, som även på husmoderns
område göra sig gällande, har det betytt ganska mycket, att hon har
haft en rådgivande person att vända sig till. Genom att anordna sammankomster
och kurser samt genom att anordna demonstrationer på skilda områden ha
dessa hemkonsulenter kommit att betyda ganska mycket ute i landet. Jag förvånar
mig därför, att utskottet icke heller i år velat gå med på den motion,
som är avlämnad av herr Gardell, med yrkande att förse även Gotlands läns
hushållningssällskaps område med en sådan konsulent. Jag är övertygad om
att en hemkonsulent där skulle ha en mycket stor mission att fylla. Det kan
nog inte undvikas, att gotlänningarna känna sig litet missgynnade i detta fall,
och då nu första kammaren förut i dag fattat beslut i enlighet med motionärernas
hemställan, tycker jag alla skäl föreligga för att även denna kammare
bör följa första kammarens linje och gå med på att anställa denna hemkonsulent
för Gotlands län. Det är därför, herr talman, jag ber att få yrka bifall
till den av herr Gardell väckta motionen.

Herr Carlström: Herr talman! Jag skall med några ord söka att bemöta
de föregående talarna och tager dem i den ordning, som av dem berörda frågor
förekomma i utskottets utlåtande. Först kommer då frågan om de principuttalanden.
som herr Janson i Frändesta och herr Norup ha gjort sig till
tolk för. Det har ju icke gjorts något yrkande på den punkten, och därför
är det icke skäl att uppehålla sig alltför länge med den saken. Jag måste
emellertid säga att det vore väl ändå en ny princip, som riksdagen skulle gå
in för, örn man skulle, såsom motionärerna i detta fall lia begärt, säga, att det
är önskvärt för att icke säga nödvändigt, att riksdagen redan nu lill behandling
och avgörande upptoge vissa med hushållningssällskapens organisationer och
verksamhet förenade principiella spörsmål. Här föreligger nu en utredning om
hushållningssällskapens omorganisation, vars resultat vi väl litet var hoppas
skall så snart som möjligt framläggas i proposition till riksdagen. Att under
sådana förhållanden väcka förslag om att riksdagen skulle binda sig beträffande
vissa punkter som föreslagits i denna utredning, är enligt min mening
en ganska egendomlig metod. Visserligen kan man ju från regeringens sida
begära ett principuttalande av riksdagen, innan man framlägger ett vidlyftigare
förslag, för att på så sätt få veta så att säga, hur ställningen i riksdagen
är, men att motionsvis på detta sätt kräva, att man skall avgöra en sak,

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1943 e. m.

Bidrag till hushållningssällskapen. (Forts.)
som ligger hos Kungl. Majit och där prövas för framläggande inför riksdagen
så snart som möjligt, vore som sagt enligt min mening att införa en ny
princip.

Utskottets majoritet har icke heller kunnat gå med på att förfara på det
sättet. Utskottets förslag eller uttalande här skiljer sig ju icke så synnerligen
mycket från reservanternas, ty reservanterna ha icke heller begärt, att man
skulle fatta beslut, men de ha liksom sanktionerat motionärernas uppfattning,
att här skulle fattas beslut. Från utskottsmajoritetens sida har man icke ansett,
att detta kunde vara lämpligt.

För att sedan övergå till frågan örn hemkonsulentbefattningen på Gotland
och vandringsrättartjänsten i Jönköpings län vill jag framhålla, att det ju är
alldeles uppenbart att vi, som tillhöra jordbruksutskottet, gärna skulle vara
med på sådana här förslag, örn det nu icke vore så att Kungl. Maj :t säger sig
för sin del icke vilja ta ställning till dessa spörsmål, förrän det nya förslaget
till omorganisation av hushållningssällskapen framlagts. Herr Andersson i
Södergård sade, att bakom departementschefen — alltså statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet — döljer sig ett annat statsråd. Jag är fullt på
det klara^med att varje departementschef, som vill komma med något nytt
förslag på sitt område, får lov att konferera ganska ingående med finansministern.
Men är detta i själva verket något så underligt, då våra statsutgifter
i tider som dessa öka på ett så oroväckande sätt på alla områden? Man
kan ju visserligen säga: Vad gör det under sådana förhållanden om vi öka
vara utgifter här också? Jag kan inte för min del gärna gå med på den principen.
Även i fråga örn de små utgifterna, får man försöka hålla tillbaka. Härtill
kommer att, som departementschefen och i vart fall utskottet erkänt, så
snart detta omorganisationsförslag kommer fram, och man får litet klarare
linjer, det är både önskvärt och berättigat att vad som här föreslås från motionärernas
sida blir verkställt. Jag menar sålunda att det icke kan vara så
angenämt för ett utskott att i dessa tider gå förbi Kungl. Maj :t på den ena
och den andra punkten, då man vet hur det finansiella läget är beskaffat.

Herr Gardell sade, att med hänsyn till det läge, som vi nu befinna oss i
i fråga om vår folkförsörjning, det vore synnerligen viktigt att man finge en
hemkonsulent på Gotland, och herr Andersson i Södergård framhöll detsamma
i fråga örn vandringsrättarna i Jönköpings län. Herr Andersson i Södergård
framhöll emellertid, att vi redan ha fyra vandringsrättare i Jönköpings län,
och under sådana förhallanden kan ett statsbidrag härvidlag icke inverka på
dessa förhållanden där nere. Vad beträffar Gotlands län tror jag icke att det
sker någon större olycka, örn man ställer sig på samma linje som departementschefen
och låter denna fråga vila tills omorganisationsförslaget beträffande
hushållningssällskapen föreligger.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Gardell erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Herr Carlström sade, att vi kunna vänta med hemkonsulenten på Gotland
tills hushållningssällskapens omorganisation blivit färdigutredd. Men hushallningssällskapsutredningen
har ju föreslagit, att det skall finnas en hemkonsulent
hos varje hushållningssällskap, och jag kan icke tro, att utredningen
skall föreslå något sadant som att vi pa Gotland skola bli av med vårt hushållningssällskap.
Förra året, då statsbidrag beviljades till anställandet av en
hemkonsulent hos Kalmar läns norra hushållningssällskap, var det ju heller
om något sådant, och härtill kommer att första kammaren redan
bifallit de föreliggande motionerna.

Onsdagen den 24 mars 1043 e. m.

Nr 11.

Bidrag till hushållningssällskapen. (Forts.)

Vidare yttrade:

Herr Andersson i Södergård: Herr talman! Det är ju alldeles riktigt som
utskottets talesman, herr Carlström, yttrade, nämligen att det icke alls är
underligt att finansministern måste hålla igen när det gäller statutgifterna,
men man bör väl dock ta litet hänsyn till hur en fråga ligger till. Här råder
den uppenbara orättvisan att Jönköpings läns hushållningssällskap icke fått
mer än hälften så mycket i statsbidrag som andra jämförbara hushållningssällskap.
Jönköpings läns hushållningssällskap har också därför under 5 å 6
år måst förbruka omkring 40,000 kronor av egna medel för att kunna avlöna
de vandringsrättare, som det icke fått statsbidrag till. Kan det vara rimligt
att bibehålla denna orättvisa? Nu ställs hushållningssällskapet inför nödvändigheten
av att avskeda dessa två vandringsrättare, ty sällskapet kan ju icke i
längden hålla på med att avlöna alla fyra utan statsbidrag. Därigenom skulle
halva verksamheten bli lamslagen. Eller också måste hushållningssällskapet
för ändamålet förbruka egna medel och därigenom försämra sin ekonomi för
att statsmakterna ovillkorligen skola bibehålla denna upprörande orättvisa mot
ett enda hushållningssällskap.

Fru Rydh Munck af Rosenschöld: Herr talman! Med min kännedom örn
hur illa Gotlands län har det ställt i förhållande till andra län i fråga örn undervisningen
och rådgivning på lanthushållets område, ön har ingen lanthushållsskola,
endast en folkhögskola och icke någon hemkonsulent, vill jag icke
underlåta att varmt yrka bifall till herr Gardeils motion.

Herr Carlström: Herr talman! Herr Gardell hänvisade till vad som skedde
här i fjol, då en hemkonsulentbefattning inrättades hos hushållningssällskapet i
Kalmar läns norra landstingsområde. Ja, det där var ju naturligtvis någonting
alldeles utomordentligt bra för hans argumentation, men för min del vill jag
säga, herr Gardell, att jag är konsekvent, ty jag var betänksam mot vad som
då skedde, då herr Gustafson i Vimmerby råkade övertala kammaren att gå
med på det där förslaget.

Herr Andersson i Södergård framhöll det »upprörande» i, att Jönköpings
läns hushållningssällskap får statsbidrag till endast två vandringsrättare. Ja,
det är klart att det är upprörande, örn det nu verkligen kan visas, att vi därnere
i förhållande till alla andra har det så förfärligt dåligt ställt, och jag kan gå
med på att det är önskvärt att departementschefen så fort saken blir klar visar
det goda hjärtat, att han skipar rättvisa även för vårt läns vidkommande. Jag
tror icke att han är så omöjlig i det avseendet —- i vart fall har ju herr Andersson
i Södergård stort förtroende för honom —- och vi kunna väl alltså hoppas,
att även vi i vårt län skola få rättvisa.

Överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen gav först beträffande
motionerna 1:30 och II: 37 propositioner dels på bifall till ifrågavarande motioner
dels ock på avslag därå; och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr Carlström begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller motionerna 1:30 och 11:37, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit nämnda motioner.

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1943 e. m.

Bidrag till hushållning ssällskapen. (Forts.)

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid, att flertalet röstat för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit ifrågavarande motioner.

Vidare framställde herr talmannen beträffande motionen 11:84 propositioner
dels på bifall till motionen dels ock på avslag därå; och förklarade herr
talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den senare
propositionen. Herr Andersson i Södergård begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren avslår motionen II: 84, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

_ Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit samma motion.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan
kammaren avslagit ifrågavarande motion.

På av herr talmannen därå given proposition biföll kammaren härefter utskottets
hemställan, i vad den icke blivit genom kammarens båda nyss fattade
beslut besvarad.

Punkterna 78 och 79.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 80 och 81.

Lades till handlingarna.

Punkterna 82—96.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 97, angående bidrag till svenska vall- och mosskulturföreningen.
Punkten föredrogs; och anförde därvid:

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Den nu föredragna punkten örn
anslag till svenska vall- och mosskulturföreningen har ett visst samband med
den förut behandlade punkten angående anslag till Sveriges utsädesförening.
I båda fallen gäller det statsbidrag till föreningar, som var å sitt område bedriva
en för jordbruket högst förtjänstfull verksamhet. För båda föreningarna
gäller bland annat, att tjänstemännens antal och löneförmåner bestämmas av
statsmakterna. Båda föreningarnas tjänstemän ha i regel befunnit sig och befinna
sig fortfarande i likartat löneläge. För båda föreningarnas tjänstemän
utgå emellertid löner, som i jämförelse med löneläget för jämförbara platser i
lantmanna-, lantbruks- och lanthushållsskolor ligga synnerligen lågt. Särskilt
markerad har denna löneskillnad blivit efter den 1942 företagna löneregleringen
för lantmanna- och lanthushållsskolorna. Detta förhållande är icke enbart
ett påstående av respektive föreningars styrelser och tjänstemän utan har vitsordats
från skilda håll bland annat av lantbruksstyrelsen i dess yttrande över
föreningarnas anslagsäskanden.

Bidrag till
svenska vallack
mosskult
^föreningen.

Onsdagen den 24 mars 1943 e. m.

Nr 11.

Bidrag till svenska vall- och mosskulturföreningen. (Forts.)

I framställning till lantbruksstyrelsen ha båda föreningarna för budgetåret
1943/44 begärt anslag för genomförande av lönereglering till föreningarnas
tjänstemän, så att lönerna skulle i huvudsak komma att utgå efter samma grunder
som tillkomma tjänstemän i den statliga förvaltningen. Detta löneregleringsförslag
har med mindre ändringar tillstyrkts av lantbruksstyrelsen. Tillstyrkandet
gäller i princip båda föreningarnas tjänstemän. Departementschefen
har emellertid, tydligen främst av statsfinansiella skäl, icke ansett sig nu
kunna framlägga frågan för riksdagen. I båda kamrarna ha väckts likalydande
motioner i ärendet, i första kammaren av herr Linnér m. fl. och i andra
kammaren av herr Paulsen m. fl. I dessa motioner sirkas, att som tillfällig lösning
av lönefrågan dyrtidstilläggen till föreningarnas tjänstemän skola höjas
från 25 till 35 procent. Om ifrågavarande tjänstemäns löneförmåner skulle
komma att motsvara vad jämförliga befattningshavare i statens eller enskild
tjänst erhålla, borde enligt motionärernas uppfattning dyrtidstillägg utgå med
45 procent. Som sagt nöja sig emellertid motionärerna med en höjning till 35
procent, vilket betyder 10 procent mer än som för närvarande utgår. Utskottet
har välvilligt beaktat det framförda önskemålet beträffande Sveriges utsädesförening
varemot svenska vall- och mosskulturföreningens tjänstemän lämnats
åt sitt öde. Örn detta är beroende på glömska från utskottets sida eller på andra
motiv undandrar sig mitt bedömande, ty jag hade icke tillfälle att närvara
vid det utskottsplenum, då ärendet behandlades. I fråga örn utsädesföreningens
löneproblem har utskottet bland annat anfört, att den framställning örn höjning
av dyrtidstilläggen till föreningens befattningshavare som skett synes giva
vid handen, att befattningshavarnas löneförhållanden för närvarande icke
kunna anses vara tillfredsställande ordnade.

Vidare uttalar utskottet, att det förslag, som uppgjorts för åstadkommande
av en lönereglering för ifrågavarande tjänstemän och i samband därmed en
höjning av dyrtidstillägget från 25 till 30 %, bör bli föremål för förnyad ingående
prövning. Utskottet har emellertid inte ansett sig kunna nu tillstyrka
någon ändring i förevarande hänseende utan nöjt sig med att utgå ifrån att
förslag till slutgiltig reglering av frågan skall kunna föreläggas 1944 års
riksdag.

Jag finner för min del detta uttalande fullt riktigt. Jag vill vidare uttala
den förhoppningen, att detta uttalande också leder till resultat, så att vi nästa
år få emotse förslag i enlighet med uttalandet. Det hade enligt min uppfattning
varit fullt befogat örn utskottet gjort ett liknande uttalande beträffande
vall- och mosskulturföreningens tjänstemän och deras lönefråga. Då
så inte skett, vill jag begagna tillfället att till herr statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet rikta en bestämd vädjan om att samtidigt som utsädesföreningens
lönefråga upptages till behandling jämväl lönefrågan för valloch
mosskulturföreningen måtte få sin lösning.

Det kan häremot måhända invändas, att sistnämnda förenings löneproblem
ligga något annorlunda till, beroende på att besparingsberedningen föreslagit,
att föreningens verksamhet skall överflyttas till lantbruksskolans anstalt för
jordbruksförsök. Jag skall i dag ej uppta någon debatt örn lämpligheten av
detta besparingsberedningens förslag. Jag vill endast erinra örn att i flertalet
över förslaget avgivna yttranden invändningar hava gjorts mot en sådan
överflyttning. Vidare finner departementschefen själv det vara uteslutet att
i nuvarande läge förorda besparingsberedningens förslag. Jag lämnar i detta
sammanhang helt åt framtiden, huruvida vall- och mosskulturföreningens verksamhet
skall bedrivas i nuvarande eller någon annan form. En sak torde emellertid
vara självklar. Den verksamhet, som föreningen bedriver, kan och får ej

Andra kammarens protokoll lOJ/d Nr 7 7. 7

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1943 e. m.

Bidrag till svenska vall- och mosskulturföreningen. (Forts.)
upphöra, och de tjänstemän, som föreningen nu har anställda, behövas under
alla förhållanden även i fortsättningen, oavsett hur föreningens yttre organisationsram
kommer att se ut. Det kan under sådana omständigheter icke
vara staten värdigt, att dessa tjänstemän skola arbeta för en ersättning, som
otvivelaktigt ligger betydligt lägre än vad andra statens befattningshavare
åtnjuta.

Herr talman! Detta gör, att jag vid ärendets behandling i dag — utan att
ställa något yrkande — velat fästa departementschefens uppmärksamhet på
saken, under förhoppning att lönefrågan för svenska vall- och mosskulturföreningens
tjänstemän icke blir bortglömd.

I detta anförande instämde herrar Jonsson i Fjäle, Larsson i Karlstad och
Lindmark.

Herr von Seth: Herr talman! Till vad jordbruksutskottets ärade vice ordförande
här sagt vill jag endast foga några ord. Det är alldeles självklart att
tjänstemännen i svenska vall- och mosskulturföreningen känna sig illa behandlade.
Denna förenings verksamhet är givetvis av den allra största betydelse
för jordbruket, när det gäller beteskulturen för hela landet, och när det gäller
moss- och myrkulturen för samtliga de landskap, där sådan kultur finns,
d. v. s. från norra Skåne och ända upp till nordligaste Norrland. Jag tror
inte, att någon kan bestrida nödvändigheten av denna förenings verksamhet.
I denna förening utföras vetenskapliga rön, som sedan skola spridas till vårt
lands jordbrukare. På grund härav är det synnerligen önskvärt, att det till
denna förenings verksamhet knytes värdefulla och dugande krafter. Föreningen
har också under sin mångåriga tillvaro — i sin nuvarande form har den
visserligen funnits till endast sedan 1939, men i sin tidigare form före sammanslagningen
har den haft tillfälle att verka mer än 50 år — haft den stora
förmånen att lia värdefulla krafter knutna till sin verksamhet, krafter, vilkas
vetenskapliga forskningsresultat ha uppmärksammats långt utöver landets
gränser. Nu ha statsmakterna år efter år ställt dessa tjänstemän i en löneställning,
som är sämre än den, som liknande institutioner ha att bjuda sina
tjänstemän. Deras lönestandard är därjämte betydligt sämre än många andra
statliga institutioners. Som utskottets ärade vice ordförande nyss påpekade är
det alldeles självklart, att föreningen på grund härav inte kan få behålla sina
tjänstemän. Det har hänt, att mycket värdefulla krafter ha sökt sig till ändra
verksamhetsområden, emedan de känt sin framtid alltför otrygg inom föreningen.
Föreningens hela verksamhet kommer därför lätt på sned, om den mister
dessa värdefulla krafter. Jag vill särskilt understryka, att dessa tjänstemäns
löneförhållanden för närvarande äro synnerligen ovissa. Detta ovisshetstillstånd
har varat så länge, att föreningens verksamhet kommer att lida allvarligt
men, örn detta tillstånd skall få fortsätta längre.

Herr talman! Jag ber att få vädja till herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet,
att han skall beakta dess tjänstemäns svåra och prekära
ställning och mycket snart föranstalta örn en ändring i deras lönevillkor.

Herr Norup: Herr talman! Svenska vall- och mosskulturföreningen har tidigare
alltid varit jämställd med svenska utsädesföreningen. Det är därför
egendomligt, att man denna gång i lönehänseende skiljer på dessa föreningars
tjänstemän.

Det är icke behövligt att bär tala om vilken betydelse svenska vall- och
mosskulturföreningen har haft för det svenska jordbruket. Jag är övertygad
örn att man är beredd att erkänna, att denna förening varit till stort gagn för

Onsdagen den 24 mars 1943 e. m.

Nr 11.

Bidrarj till svenska vall- och mosskulturföreningen. (Forts.)
produktionen. Man borde då också vara beredd att ge de män, som utföra
denna forskargärning, sin erkänsla genom att låta dem uppnå en lika god lönestandard
som andra jämställda statstjänstemän.

Denna förening bar som bekant uppstått genom en sammanslagning av svenska
betes- och vallföreningen och svenska mosskulturföreningen. Säkerligen har
denna förening i sin nya organisation fyllt en mycket stor uppgift. Besparingsberedningens
falkblick tyckes ha kommit till det resultatet, att det var
ett visst överflödighetsmoment i den nuvarande föreningen. Detta har utlöst
en del remissyttranden, av vilka tydligt framgick, att föreningens verksamhet
under inga förhållanden kunde tänkas nedlagd, ehuru möjligheten till en splittring
och uppdelning av föreningen antyddes. Den framtida ställningen för föreningen
och den verksamhet den företräder ligger nu i vida fältet. Inte ens en
utredning kan, tänkas komma till stånd inom överskådlig tid. Det är dock
otänkbart, att de personer, som i egenskap av tjänstemän hos föreningen förskaffat
sig en omfattande kännedom i speciella jordbruksproblem, skola sättas
ur stånd att ställa sina fackkunskaper till jordbrukets tjänst även i fortsättningen
och oberoende av det öde, som kan drabba föreningen.

Dessa tjänstemän lia arbetat under enastående ofördelaktiga ekonomiska villkor.
Man behöver endast erinra örn att de alltjämt måste åtnöja sig med samma
grundlön och dyrtidstillägg på sina löner, som beviljades dem år 1931. Det
måste anses innebära ett alltför besvärande osäkerhetstillstånd för dessa tjänstemän
att för obestämd tid framåt inta cn ofördelaktigare ställning i lönehänseende
än andra motsvarande tjänstemän. Hittills vidtagna åtgärder för höjningen
av det procentuella dyrtidstillägget inge inga förhoppningar örn att på
den vägen uppnå rättelse. Den enda riktiga och försvarliga lösningen är därför
en lönereglering. Med hänsyn till föreningens ovissa framtid må löneregleringen
gärna kallas provisorisk, ty huvudsaken är, att den kommer till stånd.
När man föreslagit att ordna dessa förhållanden för systerföreningen Sveriges
utsädesförening bör man också kunna reglera lönerna för tjänstemännen i svenska
vall- och mosskulturföreningen.

Herr talman! Jag har icke något yrkande, utan jag vill endast instämma
i vädjan, till jordbruksministern, att han har denna sak i åtanke och så fort
som möjligt ger dessa tjänstemän den löneersättning, som de kunna vara värda.

Häruti instämde herrar Carlsson i Bakeröd och Andersson i Vigelsbo.

Herr Carlström: Herr talman! Utskottets ärade vice ordförande undrade,
örn vi hade glömt bort dessa tjänstemän i svenska vall- och mosskulturföreningen,
eftersom vi icke uttalat vårt önskemål örn lönereglering för dem på
samma sätt som då det gällde Svalövs befattningshavare.

Jag skall inte försöka väga nyttan eller välsignelsen av arbetet i Svalöv mot
vall- och mosskulturföreningens arbete. Båda verksamheterna äro säkerligen
mycket värdefulla. Men om man går ut ifrån desima 205,500 kronor, som valloch
mosskulturföreningen ganska snart hunnit upp till — en kostnad som vi
inte räknade med, då samorganisationen skedde — tror jag, att man i jämförelse
offrat betydligt mycket mer pengar till mindre glädje på denna förening
än vad som offrats på Svalöv.

Inom besparingsberedningen har man varit inne på alt man utan olägenhet
kunde sammanslå denna verksamhet med någon annan eller överföra den till
lantbruksinstitutet vid Ultuna för att på det sättet liksom få ett fastare grepp
om det hela och kanske också en billigare organisation. Departementschefen
har inte direkt tagit ställning till denna sak, han tror inte, att det är lämpligt.
Inom styrelsen för Ultuna! n sti tu tet har emellertid majoriteten konstaterat, att
cn dylik sammanslagning skulle vara lämplig.

100

Nr 11.

Onsdagen den 24 mara 1943 e. m.

Egnahemsbildning:
Avsättning
till
fonden för
premielån till
egnahemslåntalare.

Bidrag till svenska vall- och mosskulturföreningen. (Forts.)

Jag skall inte här ta upp någon längre diskussion på denna punkt. Jag vill
endast till slut säga, att vall- och mosskulturföreningens förespråkare på ett
mycket skickligt sätt ha lyckats komma fram till denna höga kostnadssumma.
Jag vill ånyo understryka detta särskilt i jämförelse med vad som från statens
sida uppoffrats för Svalövs oerhört betydelsefulla arbete.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets hemställan i
förevarande punkt.

Punkterna 98—101.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 102.

Lades till handlingarna.

Punkten 103.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 104 och 105.

Lades till handlingarna.

Punkten 106.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 107—109.

Lades till handlingarna.

Punkterna 110—126.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 127 och 128.

Lades till handlingarna.

Punkterna 129—139.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 140, angående egnahemsbildning: Avsättning till fonden för premielån
till egnahemslåntagare, m. m.

Sedan punkten föredragits, anförde

Herr Hansson i Vännäsby: Herr talman! Vid denna punkt har jag tillsammans
med några andra ledamöter av denna kammare väckt en motion, vari
hemställes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj.-t anhålla om komplettering
av grunderna för beviljande av premielån till egnahemslåntagare i
det avseendet, att större hänsyn må kunna fästas vid lånesökandens försörjningsbörda.

På närliggande områden förhåller det sig som bekant på det sättet, att statsmakterna
vid sin bidragsverksamhet kunna taga hänsyn till medelsbehovet.
Detta är t. ex. fallet med avseende å premielån till arbetarsmåbruk — därest
behov av medel skulle föreligga för att t. ex. utvidga bostaden, kunna premie -

Onsdagen den 24 mars 1943 e. m.

Nr 11.

101

Egnahemsbildning: Avsättning till fonder för -premielån till egnahemslåntag
are. (Forts.)

lån beviljas i betydlig omfattning. När det gäller bostadsförbättringsbidrag
fästes ju särskilt avseende vid sökandens försörjningsbörda och familjeförhållanden,
och i fråga örn statsbidrag till barnrika familjeförsörjare göras ju stora
ansträngningar för att skaffa billiga bostäder.

Yad den här ifrågavarande verksamheten beträffar föreligga inga klart utformade
bestämmelser, utan det ligger direkt i egnahemsnämndernas hand att
bestämma premielånens storlek, och några särskilda föreskrifter örn att hänsyn
skall tågås till sökandenas försörjningsbörda existera icke. Vi lia ansett
detta vara i viss mån en ofullständighet, och med hänsyn till det stora intresse
statsmakterna i nuvarande tid böra lia att befrämja familjebildningen och förbättra
levnadsvillkoren för barn rika familjer ha vi funnit det nödvändigt, att
det åstadkommes en komplettering på detta område.

Det kan ju visa sig, att det lilla jordbruk egnahemslånetagarna bedriva blir
för ofullständigt för att försörja en tillväxande familj, och det kan därför bli
behövligt att utvidga dessa egnahem antingen på jordbrukets område eller genom
utbyggande av bostaden. Det är därför nödvändigt, att sådana familjer
stödjas i största möjliga mån.

Utskottet har icke velat bifalla vår framställning utan säger, att egnahemsnämnderna
ha möjlighet att tillmötesgå de önskemål, som uttalas i motionen, i
den omfattning, som synes lämplig, och att på vissa håll tillämpningen av de
nuvarande bestämmelserna är sådan, att motionärernas önskemål kunna anses
tillgodosedda. Utskottet ställer sig mycket välvilligt i övrigt och säger, att
det del ar ^ motionärernas uppfattning men anser, att det bör vara tillräckligt
med ett sådant positivt uttalande i denna fråga.

Jag vill med dessa ord endast framhålla utskottets bestämda skrivsätt i
detta avseende och ber att få ytterligare understryka utskottets uttalande, på
det att tillämpningen ute bland egnahemsnämnderna måtte bli sådan som utskottet
föreställer sig.

Vidare yttrades ej. Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 141—148.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 149, angående grundförbättringar: Bidrag till förstärkning av ofull- Qrundjärbättständiga
jordbruk m. m. ringar:

I propositionen nr 1 hade Kungl. Majit under nionde huvudtiteln (punkten förstärkning
149) föreslagit riksdagen att av ofuUstän 1)

medgiva, att Kungl. Majit måtte för år 1944 bevilja statsanslag intill di9a

2,500,000 kronor för utlämnande av statsbidrag till förstärkning av ofullstän- m'' m''
diga jordbruk m. m.;

2) till Grundförbättringar: Bidrag till förstärkning av ofullständiga jordbruk
m. m. för budgetåret 1943/44 anvisa ett förslagsanslag av 2,000,000
kronor.

I samband därmed hade utskottet till behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade likalydande motioner, nämligen I: 93
av herr Andersson, Alfred, och herr Hansson, Sven, samt 11:144 av herrar
Sandberg och Svensson i Ljungskile, vari hemställts, att riksdagen måtte besluta,

1) att Kungl. Majit måtte för år 1944 bevilja statsanslag intill 3,000,000
kronor för utlämnande av statsbidrag till förstärkning av ofullständiga jordbruk
m. m.;

102

Nr 11.

Onsdagen, den 24 mars 1943 e. m.

Grundförbättringar: Bidrag till förstärkning av ofullständiga jordbruk m. m.

(Forts.)

2) att till Grundförbättringar: Bidrag till förstärkning av ofullständiga
jordbruk m. m. för budgetåret 1943/44 anvisa ett förslagsanslag av kronor
2,500,000.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts framställning och avslag
å de likalydande motionerna I: 93 och II: 144,

1) medgiva, att Kungl. Majit måtte för år 1944 bevilja statsanslag intill

2,500,000 kronor för utlämnande av statsbidrag till förstärkning av ofullständiga
jordbruk m. m.;

2) till Grundförbättringar: Bidrag till förstärkning av ofullständiga jordbruk
m. m. för budgetåret 1943/44 anvisa ett förslagsanslag av 2,000,000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar Alfred Andersson och Svensson i Ljungskile,
vilka ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall till de likalydande motionerna
I: 93 och II: 144.

Efter föredragning av punkten yttrade:

Herr Nilsson i Norrlångträsk: Herr talman! En av mina kamrater här på
Västerbottensbänken, herr Sandberg, samt herr Svensson i Ljungskile ha i en
motion yrkat på höjning av det anslag, som Kungl. Majit föreslagit under
denna punkt.

Utskottet understryker den stora betydelse, som den ifrågavarande verksamheten
har för förstärkningen av landets många ofullständiga jordbruk, och
har till och med ansett, att en väsentlig utökning av verksamheten för nästa
år skulle vara önskvärd, men med hänsyn till det statsfinansiella läget icke
ansett sig kunna förorda bifall till motionen.

Motionärerna anse emellertid —• en sak som jag för min del vill instämma i
— att denna fråga är av sådan vikt, att den icke bör ställas på framtiden,
trots de hårt ansträngda finanserna. Frågan örn åtgärder till det mindre jordbrukets
stöd är nu mera aktuell än någonsin förut. Stödet bör givas icke endast
genom en lämplig prispolitik, vilket dock givetvis är en mycket viktig sak,
utan även genom åtgärder som förbättra brukningsdelarna och därmed möjliggöra
en större lönsamhet på denna väg. För ett påskyndande av den verksamhet,
som genom detta anslag främjas, talar också behovet av att i nuvarande
försörjningsläge så mycket som möjligt öka vår produktion av livsmedel.

Intresset för nyodlings- och därmed jämförlig verksamhet är mycket stort,
varför efterfrågan på dessa bidrag ha ökat. Som exempel kan nämnas, att enbart
från ett hushållningssällskap föreligga framställningar örn statsbidrag på
sammanlagt närmare en miljon kronor.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den vid denna punkt fogade reservationen
av herrar Alfred Andersson och Svensson i Ljungskile, vilket innebär
bifall till de båda likalydande motionerna I: 93 samt II: 144.

Herr Andersson i Tungelsta: Herr talman! Då utskottet inte ansett sig
kunna följa motionärerna och reservanterna i deras yrkande, beror det inte på
att man inom utskottets majoritet skulle hysa mindre intresse för den sak det
här gäller än motionärerna själva. Vi äro lika övertygade som motionärerna
Om att denna verksamhet är av mycket stor betydelse och bör understödjas på
allt sätt.

Medelstilldelningen för det ändamål det här gäller utgjorde under föregåen -

Onsdagen den 24 mars 1943 e. m.

Nr 11.

103

Grundförbättringar: Bidrag till förstärkning av ofullständiga jordbruk m. m.

(Forts.)

de budgetår 2 miljoner kronor. Trots att denna medelstilldelning då var så pass
stor lia utbetalningarna av medel från fonden under det gångna budgetåret inte
utgjort mer än 1,348,575 kronor. Det anslag som stod till förfogande har således
inte på långt när tagits i anspråk under föregående budgetår. Detta beror
givetvis på att innehavarna av dessa jordbruk numera ha goda arbetstillfällen
i skogarna och annorstädes och därigenom ha haft mindre tid att ägna
sig åt odling, stenbrytning och dylikt arbete än man haft under andra tider.
Det torde väl kunna förutsättas, att samma förhållanden i stort sett komma
att vara rådande även under nästa budgetår. Jag skulle därför hålla, för troligt,
att det anslag som här begäres och som utskottet har yrkat bifall til!
kommer att visa sig tillräckligt även för nästa budgetår.

Jag hemställer med dessa ord, herr talman, örn bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning gav herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt dels ock på bifall till
utskottets berörda hemställan med den ändring däri, som föranleddes av bifall
till motionerna 1:93 och 11:144; och blev utskottets i punkten gjorda hemställan
av kammaren bifallen.

Punkten 150—163.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 164 och 165.

Lades till handlingarna.

Punkterna 166—168.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 169.

Lades till handlingarna.

Punkten 170.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 171.

Lades till handlingarna.

Punkten 172.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 173 och 174.

Lades till handlingarna.

Punkterna 175—186.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 187 och 188.

Lades till handlingarna.

104

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1943 e. m.

Distriktslantmätare
och
extra lantmä
tore m. fl.:
Avlöningar.

Punkterna 189 och 190.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 191.

Lades till handlingarna.

Punkterna 192 och 193.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 193 och 195.

Lades till handlingarna.

Punkterna 196—202.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 203, angående distriktslantmätare och extra lantmätare m. fl.: Avlöningar.

Efter föredragning av punkten yttrade

Herr Johnsson i Kastanjegården: Herr talman! Tillsammans med några
andra ledamöter av denna kammare har jag motionerat örn inrättande av ytterligare
ett lantmäteridistrikt i Blekinge län. Under den punkt vi nu behandla
har jordbruksutskottet hemställt om avslag på motionen av de skäl,
som statskontoret anfört. Statskontoret har nämligen i remissutlåtande den 24
september 1942 anfört: »att arbetsbördan vid lantmäteridistrikten i riket under
senare år synes ha icke obetydligt nedgått. Enligt statistisk årsbok utgjorde
antalet tillkomna lantmäteriförrättningar under åren 1938, 1939 och
1940 respektive 29,521, 29,019 och 14,579 samt antalet andra tjänsteuppdrag
under samma år respektive 2,970, 3,047 och 2,142. Enligt styrelsens förevarande
framställning uppgick antalet tillkomna lantmäteriförrättningar och andra
uppdrag under år 1941 till sammanlagt 20,229. Redan på grund härav hyser
statskontoret tvekan rörande behovet av en ny distriktslantmätartjänst.»

dag ^förstår inte^ riktigt sammanhanget mellan dessa siffror för hela riket
och svårigheterna i lantmäteriavseende i Blekinge. Det hade nog inte skadat
med en starkare motivering för att ge intryck av att en noggrann behandling
av denna fråga hade. förekommit i utskottet. 1939 års riksdag har ju efter förslag
av Kungl. Maj :t beslutat om inrättande av ytterligare tre lantmäteridistrikt
i riket, och lantmäteristyrelsen har begärt medel för att inrätta ett
nytt distrikt i Blekinge. Jag är viss örn att de pengar — tre eller fyratusen
kronor ■— som detta skulle lia kostat staten, skulle varit väl använda.

Örn jag bara under några minuter får upptaga kammarens tid, vill jag, utöver
motionens innehåll och de siffror, jag i densamma åberopat och till vilka
jag ber att få hänvisa^ erinra örn att riksstatistiken för åren 1936—1941 utvisar,
att under dessa år avslutades i medeltal för varje distrikt i riket under
år 1936 127 stycken förrättningar, under 1939 130 stycken förrättningar och
under 1941 76 stycken förrättningar. Motsvarande medeltal för avslutade förrättningar
för Blekinge län voro respektive 263, 264 och 149 förrättningar, alltså
dubbelt så många som medeltalet för distrikten i hela riket. Medelbalansen
för ett distrikt motsvarande år var för hela riket under 1936 63 stycken,
under 1939 70 stycken och under 1941 57 stycken. Motsvarande medelbalans
för Blekingedistrikten var emellertid 95, 139, alltså det dubbla, och 74 stycken
förrättningar. Vad angår arbetsmängden i Blekinge län just nu kan jag omnämna,
att den 31 december 1942 redovisades för de tre distrikten därstädes en ba -

Onsdagen den 24 mars 1943 e. m.

Nr 11.

105

Distriktslantmätare och extra lantmätare m. fl.: Avlöningar. (Forts.)
lans av dels 79 stycken påbörjade men icke avslutade förrättningar, dels 215
icke påbörjade förrättningar, d. v. s. 294 stycken icke slutförda förrättningar.

Det är känt, att Blekinge län sedan lång tid tillbaka haft för liten lantmäteripersonal.
Sålunda påvisade överlantmätaren i länet redan 1937 i skrivelse
till lantmäteristyrelsen att — under hänvisning till statistiken för åren
1930—1935 — en ökning av antalet lantmäteridistrikt var erforderlig. När
lantmäteristyrelsen, som tydligen beaktat svårigheterna, i skrivelse till Kungl.
Majit den 7 september 1942 angående anslagen till bland annat distriktslantmätare
för budgetåret 1943—1944 framlade förslag om ytterligare ett lantmäteridistrikt
i Blekinge län, åberopade lantmäteristyrelsen, att »jämväl från
ortsbefolkningens och sakägarehåll enträget påyrkats» inrättande av detta
distrikt. Och jag kan, herr talman, som mångårig skiftesgodman intyga riktigheten
av detta uttalande från ortsbefolkningen och sakägarna.

Det är inte alltid som inköpet av en tomt, varpå ett hus skall byggag — i
mångå fall åt unga människor, som skola sätta bo — förberedes någon längre
tid. Tomten skall också i vissa fall göras gravationsfri, och detta tar sin tid, men
ingenting kan göras förrän vederbörande fått tomten avstyckad, och vad det
då betyder att vänta långa tider på lantmätaren och avstyckningen — i synnerhet
om det i tättbebyggda samhällen råder brist på bostäder —- det förstår
säkert var och en av denna kammares ledamöter. Visserligen kan lantmätaren
utföra de mera brådskande förrättningarna först, och det göres säkert också
så långt det är möjligt, men av den stora balansen beträffande icke påbörjade
förrättningar framgår det nog, att dröjsmålet ändå kan bli olidligt.

Nu har emellertid lantmäteriverksamheten i Blekinge län alltsedan gällande
jorddelningslag trädde i kraft 1928 väsentligen omfattat sådana avstyckningsförrättningar,
som jag omnämnt, jämte förrättningar enligt ensittarlagen, varvid
mindre bostadsområden utbrutits. Av denna verksamhet lia lantmätarna
blivit så upptagna, att annan för länet betydelsefull fastighetsbildningsverksamhet
uppenbarligen icke kunnat medhinnas. I den mån arbeten av sistnämnda
slag förekommit, ha visserligen sådana arbeten verkställts — låt vara
ofta mycket fördröjda av de mera brådskande avstyckningarna — men lantmätarna
ha inte som önskvärt varit medhunnit att intressera jordägarna för
andra välbehövliga lantmäteriarbeten, som icke sikta direkt på stunden utan
avse en förbättrad fastighetsbildnings gynnsamma verkningar i framtiden, såsom
ägoutbyten, partiella omskiftningar och dylikt.

_ När statskontoret avstyrkt bifall till utökning av distriktslantmätarekåren
vittnar detta enligt mitt sätt att se örn bristande förståelse för den just nu
allmänt omvittnade nödvändigheten av en positiv fastighetsbildningspolitik,
d. v. s. främjandet av en fastighetsbildning, som i görligaste mån är avsedd
att förbättra rådande skiftesförhållanden och därmed de ekonomiska betingelserna
för jordägarna i landet. Utan statsmakternas ingripande och tillrättaläggande
av denna för hela landet så betydelsefulla fråga blir denna på ett
beklämmande sätt förhalad och åsidosatt. Jag skall vid denna sena timme
inte i detalj ingå på detta stora spörsmål, men av vad jag anfört torde framgå,
att det av riksdagen beslutade och av lantmäteristyrelsen begärda inrättandet
av ytterligare ett lantmäteridistrikt i Blekinge är befogat, örn tillfredsställande
förhållanden skola kunna påräknas.

Jag skall, herr talman, inte framställa något yrkande gentemot ett enigt
jordbruksutskott, men niir frågan kommer igen hoppas jag, att utskottet skall
visa mera förståelse för denna sak.

I detta anförande instämde herr Hällgren.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

106

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1943 e. m.

Punkterna 204—214.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 215—218.

Lades till handlingarna.

Punkterna 219—228.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 229.

Lades till handlingarna.

Punkterna 230 och 231.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 232.

Lades till handlingarna.

Punkterna 233—239.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 240.

Lades till handlingarna.

Punkten 241.

Utskottets hemställan bifölls.

Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av förhandlingarna.

§ 8.

Föredrogs, punktvis, jordbruksutskottets utlåtande, nr 7, i anledning av
Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen beträffande jordbruksdepartementet
gjorda framställningar örn anslag till kapitalinvesteringar jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkterna 5—8, 10, 13, 14, 16—18, 20—23, 25 och 27.

Lades till handlingarna.

övriga punkter.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 9.

Föredrogs och lades till handlingarna jordbruksutskottets memorial, nr 8,
med överlämnande till riksdagen av förteckning över av vattenfallsstyrelsen
under år 1942 försålda och bortbytta tomter och områden.

Onsdagen den 24 mars 1943 e. m.

Nr 11.

107

§ 10.

Föredrogos vart efter annat:

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dödning av inteckning
i en från fastigheten Hättebo I4 i Nydala socken, Jönköpings län, försåld
lägenhet;

nr 10, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående befrielse för dödsboet
efter P. E. Eriksson från By, Rödön, från betalningsskyldighet till kronan
på grund av virkesköp;

nr 11, i anledning av väckt motion angående uppställande av visst villkor
för rätt till skogsavverkning å nyförvärvad fastighet; och

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag till inköp
av vägbyggnadsmaskiner; samt

andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtanden:

nr 4, i anledning av motion angående tillförande av sakkunskap från psykiatriskt
utbildade barnläkare till skoldistrikt och barnavårdssamhällen; och

nr 5, i anledning av motion angående vissa åtgärder till skydd för fiskerinäringen.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 11.

Föredrogs andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 5, i an- Motion angåledning
av väckt motion angående tillgodoräknande såsom tjänstgöringstid av ende Ullgodotiå,
varunder inkallade jordbrukare och jordbruksarbetare varit tjänstlediga
tor jordbruksarbete. ringstid av lid,

I en inom andra kammaren väckt, till dess tredje tillfälliga utskott hänvisad ^MaiTjardmotion,
nr 218, hade herr Pettersson i Dahl m. fl. hemställt, att riksdagen i brukare och
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte begära, att sådana bestämmelser med avse- jordbruksarbeende
på inkallade jordbrukares och jordbruksarbetares tjänstledighet för jord- lare varit
bruksarbete utfärdades, att dylik tjänstledighet med högst en månad finge räknas
som fullgjord tjänstgöringstid. arbete.

Utskottet hemställde, att här ifrågavarande motion, 11:218, icke måtte någon
andra kammarens åtgärd föranleda.

Reservation utan angivet yrkande hade avgivits av herr Nilson i Spånstad.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Nilson i Spånstad: Herr talman! När jag i denna fråga antecknat en
reservation till utskottets, som jag erkänner, mycket välvilligt hållna yttrande,
har detta skett därför att jag önskade att med ännu större eftertryck än
som skett i utskottets utlåtande betona de svårigheter, som möta livsmedelsproduktionen
i denna kristid.

Utskottet har bland annat stött sitt yttrande på att det ur rättvisesynpunkt
icke skulle vara riktigt att medge rätt för till beredskapstjänst inkallade jordbrukare
och jordbruksarbetare att få tillgodoräkna såsom tjänstgöringstid viss
del av den tid, varunder de varit tjänstlediga för jordbruksarbete. Härtill må
endast anföras, att beredskapens fördelning hittills varit så ojämn, att frågan
örn rättvisesynpunkterna i stor utsträckning är av mera teoretisk än praktisk
art. Vidare vill jag åberopa, att de av jordbrukets företrädare i både officiell
och inofficiell ställning, som fått tillfälle att yttra sig i mer eller mindre
bestämda ordalag, förordat motionen. Sålunda har lantbruksstyrelsen tillstyrkt,
dock med den begränsningen, att den tid som skulle få tillgodoräknas skulle

108

Nr 11.

Onsdagen den 24 mars 1943 e. m.

Motion angående tillgodoräknande såsom tjänst g öring stid av tid, varunder
inkallade jordbrukare och jordbruksarbetare varit tjänstlediga för jordbruksarbete.
(Forts.)

begränsas till 20 dagar i stället för en månad, såsom motionären föreslagit.

Därutöver vill jag peka på en annan omständighet, som ej beröres i motionen
men som spelar en betydande roll för frågans bedömande. Det har visat
sig, att jordbruksarbetare, efter det de under fjolåret kommit till insikt örn
att de kunde bil inkallade pa nytt eller fingo bil kvar vid hemförlovningen,
varit mindre intresserade av att ta ut den permission som tilldelats dem. Detta
är för övrigt helt naturligt. Ledigheterna för sådd- och skördearbeten infalla
under de tider, då jordbruket pressar både företagare och anställda synnerligen
hårt. Både under vårbruk och skörd får en jordbruksarbetare finna sig i
att arbetet forceras i görligaste man, och att övertid till gränsen för mänsklig
prestationsförmåga kan tas ut bade kvällar och söndagar. Det är förklarligt,
att den arbetare, som ligger i beredskapstjänst med utsikt till dels permission
för att sättas in i detta hårda arbete och dels till att bli inkallad på nytt vid
ett senare tillfälle för att fullgöra de dagar han gjort civil beredskapstjänst
inom jordbruket, tvekar att på nytt begagna permissionen för detta ändamål.
Då alla torde vara överens om att största möjliga livsmedelsproduktion inom
ramen för våra resurser är synnerligen önskvärd, har jag velat ge uttryck åt
detta.

Herr talman! Jag yrkar bifall till motionen med den ändringen, att den tid,
varmed permission för jordbruksarbete skall räknas såsom fullgjord beredskapstjänst,
skall bestämmas till 20 dagar, såsom kungl, lantbruksstyrelsen
föreslagit.

Herr Ljungberg: Herr talman! Reservanten har ju erkänt, att han finner
utskottets motivering synnerligen välvillig. I själva verket kan man nog säga,
att en mera välvillig motivering knappast kunde lia åstadkommits. Att icke
inkallelserna till beredskapstjänst drabba alla lika är ju både känt och erkänt,
men detta förhållande beror icke därpå, att någon viss kategori har fått intaga
en särställning jämfört med andra kategorier. Örn man nu skulle tillskapa en
sådan ordning, skulle man i själva verket slå fast en ny princip, som skulle
komma att verka orättvist. Så har utskottet bedömt denna sak. Örn jordbruksarbetare
anse snicke böra använda permissionsmöjligheterna, därför att de
äro rädda för att ater bli utkallade, sedan den mest bråda tiden för jordbruket
nied sådd och skörd är över, så måste det betecknas såsom ett ganska underligt
förfarande av yrkesmän.

Jag tror icke, att jag behöver gå närmare in på utskottets motivering för
sitt ställningstagande, utan ber endast, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Härmed förklarades överläggningen avslutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på avslag därå samt bifall i stället till det av herr Nilson
i Spånstad under överläggningen framställda yrkandet; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 12.

Föredrogs andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 6, i anledning
av väckt motion örn skrivelse till Konungen rörande avfattningen av
sådana kungl, propositioner, som avse ändringar i gällande författningsbestämmelser.

Utskottets hemställan bifölls.

Onsdagen den 24 mars 1943 e. m.

Nr 11.

109

§ 13.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet:

nr 86, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag till
folkköks verks amhet ;

nr 87, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å tilläggsstat
till riksstaten för budgetåret 1942/43 till uppförande och drift av en fabriksanläggning
för tillverkning av syntetiskt gummi m. m.; och

nr 88, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående lån för ombyggnad
av lastautomobiler för bruk med personbilsringar m. m.;

från andra lagutskottet:

^nr 90, i anledning av dels Kungl. Maj ris proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 429) örn hyresreglering
m. m. samt lag angående fortsatt giltighet av lagen samma dag (nr 430)
örn kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner;

från jordbruksutskottet:

nr 89, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag till inköp
av vägbyggnadsmaskiner; samt

från bankoutskottet:

nr 92, i anledning av Kungl. Maj ris proposition med förslag till lag örn rätt
för Konungen att medgiva undantag från gällande bestämmelser angående
bankaktiebolags inlåning.

§ 14.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 11.30 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Ilo

Nr 11.

Lördagen den 27 mars 1943.

Lördagen den 21 mars.

Kl. 4 e. m.

Förhandlingarna vid detta sammanträde leddes av herr andre vice talmannen.

§ I Föredrogos

var efter annan följande Kungl. Maj :ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till behandling av lagutskott propositionen, nr 183, med förslag till lag om
förskottering av underhållsbidrag till barn (bidragsförskottslag); samt

till statsutskottet propositionen, nr 184, angående ersättning till barnavårdsnämnderna
för bidragsförskott.

§ 2.

Föredrogos var för sig följande på bordet liggande motioner; och remitterades
därvid „ oSl. ■ * : -Ä. jjfc 52». I

till statsutskottet motionerna:
nr 324 av herr Nilsson i Göteborg;
nr 325 av herr von Seth m. fl.;
nr 326 av herrar Håstad och Dickson;
nr 327 av herr Lindmark m. fl.;
nr 328 av fröken Nygren och herr Severin i Gävle;
nr 329 av fru Gustafson;

nr 330 av herr Pettersson i Hällbacken m. fl.;
nr 331 av herr Sköldin m. fl.; och
nr 332 av herr von Friesen m. fl.;

till behandling av lagutskott motionen nr 333 av herr Lindmark; samt

till jordbruksutskottet motionerna:

n,r 334 av herr Hedlund i Östersund;

nr 335 av herr Jacobson;

nr 336 av herr Fast; och

n,r 337 av herr Jacobson m. fl.

§ 3.

Herr statsrådet Bergquist avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 182, angående
fortsatt tullfrihet för viss sjukvårds-, beklädnads- och och sjuktransportmateriel.

Denna proposition bordlädes.

§ 4.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtanden och memorial:

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1943/44 under riksstatens
fjärde huvudtitel, avseende anslagen inom försvarsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

Lördagen den 27 mars 1943.

Nr 11.

lil

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1943/44 under riksstatens
sjunde huvudtitel, avseende anslagen inom finansdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1943/44 under riksstatens
tionde huvudtitel, avseende anslagen inom handelsdepartementets verksamhetsområde; nr

49, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till telefonstationsbyggnad i kvarteret Jericho i Stockholm;

nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förändring i avseende
å löneställning och antal beträffande vissa ordinarie befattningar vid
kommunikationsverken jämte en, i ämnet väckt motion;

nr 51, i anledning av Kungl. Ma,j:ts proposition angående viss ökning av
malmbrytningen i Luossavaara gruvfält;

nr 52, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om anslag för budgetåret
1943/44 till avlöningar vid universitetet i Uppsala;

nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande av en
försvarets bostadsanskaffningsnämnd;

nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till uppförande
av vissa byggnader å Ladugårdsgärde i Stockholm;

nr 55, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen å kapitalbudgeten
under statens allmänna fastighetsfond gjorda framställningar angående
anslag för budgetåret 1943/44, i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående visst ägoutbyte
mellan kronan och Jönköpings stad m. m.;

nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre reservationsanslag;

nr 58, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärv av Malmö
—Simrishamns m. fl. järnvägar jämte en i ämnet väckt motion;

nr 59, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till stat för
statens allmänna fastighetsfond för budgetåret 1943/44 m. m.; och

nr 63, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1942/43, i vad propositionen
avser kommunikationsdepartementets verksamhetsområde;

sammansatta stats- och bevillningsutskottets utlåtande, nr 1, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående fortsatt giltighet av gällande skattegruppering
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss förhöjning
av understöd åt f. d. specialtobakshandlare; och

nr 18, i anledning av väckt motion om befrielse från skyldighet att erlägga
automobi lskatt;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
fortsatt giltighet av lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda bestämmelser
angående olovlig befattning med spritdrycker och vin, m. m.;

nr 18, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 26 april 1940 (nr 272) med särskilda bestämmelser
angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. m.;

nr 19, i anledning av Kungl. Majlis proposition med förslag till lag om
fortsatt giltighet av lagen den 1 november 1940 (nr 924) med särskilda bestämmelser
angående patent vid krig eller krigsfara m. m.;

112

Nr 11.

Lördagen den 27 mars 1943.

nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
fortsatt giltighet av lagen den 30 december 1939 (nr 951) angående vissa utfästelser
rörande införsel och utförsel av varor m. m.;

nr 21, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn fortsatt
giltighet av lagen den 12 december 1941 (nr 925) örn reglering av förbrukningen
av elektrisk kraft och gas;

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 1 november 1940 (nr 925) med särskilda bestämmelser
angående förmynderskap, godmanskap och boutredning vid krig
eller krigsfara m. m.;

nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 8 november 1940 (nr 926) med särskilda bestämmelser
angående bolag, föreningar, sparbanker, vissa andra inrättningar
och samfälligheter samt stiftelser vid krig eller krigsfara m. m.;

nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 31 maj 1940 (nr 473) örn förbud i vissa
fall mot beviljande av kvarstad eller skingringsförbud;

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1942 (nr 550) med särskilda bestämmelser
örn uppfinningar av betydelse för rikets försvar eller folkförsörjningen
m. m.; och

nr 26, i anledning av väckta motioner angående viss ändring av lagen örn
tillsättning av prästerliga tjänster;

andra lagutskottets utlåtande, nr 16, i anledning av väckta motioner om rätt
för tjänstemannaorganisationerna att i vissa mål representeras i arbetsdomstolen,
arbetsrådet och försäkringsrådet;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse till
statens centrala frökontrollanstalt och statens växtskyddsanstalt av vissa områden
av kronoegendomen Bergshamra nr 1 i Stockholms län; och
_ nr 14, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning av
vissa fastigheter, som disponeras av veterinärinrättningen i Skara;

andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 2, i anledning av
väckt motion angående fördelningen av vissa lotterimedel; samt

andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 6, i anledning av
motion angående viss ändring av hälsovårdsstadgans bestämmelser om bostads
beskaffenhet.

§ 5.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr
8, till Konungen i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1943/44 under
riksstatens åttonde huvudtitel, avseende anslagen inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner.

§ 6.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.08 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Stockholm 1943. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

431232