1943. Andra kammaren. Nr 9 (Riksdagens protokoll 1943:9)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1943. Andra kammaren. Nr 9.

Tisdagen den 9 mars.

Kl. 4 e. m.

§ 1.

Justerades protokollen för den 2, den 3 och den 6 innevarande mars.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna läkarintyg:

Härmed intygas att riksdagsman Karl Verner Karlsson, Grängesberg, f. n.
är intagen å med. avd., Maria sjukhus och att han på grund av sjukdom är
förhindrad att deltaga i riksdagsarbetet f. o. m. den 7 mars 1943 t. v. i minst
1 mån.

Stockholm den 6 mars 1943. r

Åke Ånberg,
leg. läk.

Kammaren beviljade herr Karlsson i Grängesberg ledighet från riksdagsgöromålen
tills vidare från och med den 8 innevarande mars.

§ 3.

Herr statsrådet Bergquist avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 84, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 och 3 §§ lagen
den 11 juni 1937 (nr 348) om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande
personer;

nr 93, angående ändrade bestämmelser rörande fridlysning av björn och lo;

nr 94, med förslag till lag örn rätt för Konungen att medgiva undantag från
gällande bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning;

nr 95, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 15 december
1939 (nr 850) angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda
bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv;

nr 96, angående anslag till särskilda minskyddsanordningar inom den s. k.
lejdtrafiken;

nr 97, angående fortsatt disposition av visst äldre reservationsanslag; och

nr 98, angående upplåtelse till statens centrala frökontrollanstalt och statens
växtskyddsanstalt av vissa områden av kronoegendomen Bergshamra nr 1 i
Stockholms län.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 4.

Föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till jordbruksutskottet propositionen, nr 78, angående disponerande av avkastningen
av statens hästavelsfond, m. m.;

Andra kammarens protokoll 19Jf3. Nr 9. 1

Nr 9.

Tisdagen den 9 mars 1943.

till behandling av lagutskott propositionerna:

nr 79, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 26 april 1940
(nr 272) med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången
vid krig eller krigsfara m. m.;

nr_ 80, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 9 januari
1940 (nr 3) om vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara m. m.; och

nr 81, med förslag till lag om ändrad lydelse av 14 kap. 45 § strafflagen;

till jordbruksutskottet propositionen, nr 82, angående ändring av gällande
bestämmelser rörande älgavgifter m. m.;

till statsutskottet propositionerna:

nr 83, angående visst ägoutbyte mellan kronan och Jönköpings stad m. m.;
och

nr 85, angående bidrag till vårdhem för lättskötta sinnessjuka; samt

o till behandling av lagutskott propositionen nr 91, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 429) örn hyresreglering
m. m. samt lag^angående fortsatt giltighet av lagen samma dag (nr 430)
örn kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m.

§ 5.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets utlåtanden nr 1-—3,
statsutskottets utlåtanden nr 6 och 35—39, bankoutskottets utlåtanden och memorial
nr 9—11, första lagutskottets utlåtande nr 14, andra lagutskottets utlåtanden
nr 9 och 11 samt andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtanden
nr 1—3.

§ 6.

Interpellation. Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Herr Ericsson i Sörsjön, som anförde: Herr talman! Under nu pågående
världskrig har bränsleförsörjningen varit en av vårt lands viktigaste angelägenheter.
Åtskilliga åtgärder ha måst vidtagas från statsmakternas sida i syfte
att i möjligaste mån ernå ersättning av inhemskt bränsle i stället för de kvantiteter,
som icke kunnat importeras genom av kriget förorsakade förhållanden.
Helt naturligt har landets skogstillgångar måst tagas i anspråk för ändamålet.
Trots detta har det emellertid varit förenat med betydande svårigheter att kunna
ombesörja uttagning av vedbränsle i erforderlig omfattning. Det främsta
hindret härför får givetvis tillskrivas svårigheten att anskaffa arbetskraft i
tillräcklig utsträckning, och detta sammanhänger väl därmed, att de vana
skogsarbetarna i likhet med andra varit tvungna att fullgöra beredskapstjänst
i olika omgångar under denna för landet synnerligen riskfyllda tid. Men även
andra orsaker än den, som varit beroende av svårigheten att anskaffa arbetskraft,
ha kunnat förmärkas, och det är hinder av sistnämnda slag, som gett
mig anledning till den interpellation jag här ämnar framställa, för att härigenom
få uppmärksamheten riktad på förhållandet och på så vis medverka till
framkallande av åtgärder till hindrens undanröjande.

Som bekant har statens bränslekommission hänvisat de stora industrierna
att genom inköp av rotstående virke söka tillgodose sitt bränslebehov. Under
fjolåret anförtrodde ett av landets industriföretag åt tvenne personer att underhandla
och uppgöra kontrakt om vedavverkning med samtliga delägare i ett
skifteslag i en av socknarna i Kopparbergs län. Då emellertid området där
vedavverkningen skulle försiggå var avsides beläget, befanns det nödvändigt,
örn någon avverkning överhuvud taget skulle kunna ifrågakomma, att nyan -

Tisdagen den 9 mars 1943.

Nr 9.

Interpellation. (Forts.)

lägga skogsväg för virkets uttransporterande. Det lyckades vederbörande underhandlare
att ernå uppgörelse med drygt 97 procent av delägarna i skifteslaget,
men övriga delägare vägrade bestämt att medgiva rätt till anläggning av
väg över deras marker, ehuru uppenbarligen någon skada icke skulle tillfogats
dem genom att vägbyggnaden kom till stånd. Deras vägran att medverka resulterade
emellertid i att denna rätt så omfattande bränsleuttagningsplan omintetgjordes,
varigenom även delägarna icke kunna fullgöra dem ålagda brännvedsleveranser.
Bränslekommissionen har gjorts underkunnig örn denna misslyckade
bränsleförsörjningsaffär, men kommissionen har icke ansett sig ha möjlighet
göra annat än att underrätta vederbörande örn att därest rätt till väg kunde erhållas,
så skulle förfoganderättslagen kunna tågås i anspråk i vad det gäller
själva avverkningen men icke för framtvingande av vägbyggnad. Lagen örn enskilda
vägar finns visserligen att tillgå, men då proceduren att göra denna tilllämplig
är synnerligen tidsödande, är det alldeles uteslutet att åstadkommande
av väg enligt denna lag kan ha någon betydelse för befordrande av bränsleuttagningen
under nuvarande kristid. Det gäller ju att tillgodose ett nödvändigt
bränslebehov nu och ej örn något år längre fram i tiden.

Med tanke på det av mig omnämnda aktuella fallet synes det föreligga anledning
överväga, huruvida icke det aktuella bränsleförsörjningsläget påkallar
antagande av bestämmelser, varigenom Kungl. Majit utan vidare kan äga befogenhet
att då så befinnes erforderligt för tryggande av bränsleförsörjningen
mot markägares vilja medgiva rätt till anläggning av lämpliga skogsvägar.

Under hänvisning till vad jag här anfört anhåller jag om andra kammarens
tillstånd att till herr statsrådet Domö få framställa följande interpellation:

Är herr statsrådet villig att medverka till genomförande av bestämmelser,
varigenom Kungl. Maj :t kan äga befogenhet att mot markägares vilja meddela
rätt till anläggning av för bränsleförsörjningen nödvändiga skogsvägar?

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7.

Ordet lämnades på begäran till

Herr Jonsson i Skedsbygd, som yttrade: Herr talman! Under nu pågående
värnpliktsövningar och beredskapstjänstgöring ha ett flertal sprängningsolyckor
inträffat, varvid många människoliv gått förlorade, och ett flertal av de i
övningarna deltagande erhållit skador, som gjort att de blivit invalider för livet.
Den senast inträffade olyckan av denna art i Eksjö den 6 dennes, som hittills
kostat 9 värnpliktiga livet, varjämte ett trettiotal skadats, en del så svårt, att
de, även om de kunna räddas till livet, dock komma att bli mer eller mindre invalider,
har i hög grad upprört.sinnena inte bara i hemorten, utan i hela landet.
Man frågar sig ovillkorligen: Är det absolut nödvändigt att vid övningarna använda
så starka sprängladdningar, att verkan vid en oberäknad explosion
måste bliva så katastrofal?

För lekmannen framstår det såsom anmärkningsvärt, att vid ifrågavarande
tillfälle så stor samling av sprängämnen ägt rum, samtidigt med att för undervisning
en så stor anhopning av i undervisningen deltagande tillåtits. Man frågar
sig, örn det icke vore lämpligt att vid dessa övningar i stor utsträckning använda
sig av attrapper eller sprängladdningar med mindre verkan, så att, om
olyckor skulle inträffa, dessa icke finge denna katastrofala verkan.

Det förefaller, som örn vid det berörda tillfället icke tillbörlig försiktighet
i detta avseende iakttagits.

Invändningen att det gäller att visa den verkliga sprängverkan av de appli -

Interpellation.

Nr 9.

Tisdagen den 9 mars 1943.

Interpellation.

Interpellation. (Forts.)

cerade sprängämnena, varför man måste röra sig med fullt fältmässiga sådana,
torde icke hålla. När det gäller demonstration för att visa sprängverkan behöver
icke en så stor anhopning av i övningen deltagande äga rum, vilket ej heller
torde vara förhållandet under fullt fältmässiga former.

Inte minst för de värnpliktiges och inkallades föräldrar och anhöriga ute i
landet, vilka med oro för de sina mottaga underrättelserna örn de tid efter annan
inträffade olyckorna, torde det vara av största betydelse, att allt vad som
kan göras också göres för förebyggande av dessa olyckor. Man har en känsla
av att det brister häruti och frågar sig med oro, vilka olycksoffren nästa gång
skola bliva.

Då det för upprätthållandet av vår försvarsvilja är av största vikt, att allt
som kan göras verkligen även göres i syfte att förebygga ett upprepande av dessa
ofta återkommande sprängningsolyckor, får jag härmed anhålla om kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet framställa
följande frågor:

1) Anser herr statsrådet, att det nu tillämpade förfarandet att vid undervisning
i sprängteknik vid försvarsövningarna använda sig av sprängladdningar
av fullt verkande kraft under sådana former, som skett nu senast vid olyckan
i Eksjö, och att därvid ett så stort antal av de i övningarna deltagande beordras
att befinna sig på så nära avstånd från den undervisande läraren är riktigt?

2) Örn så icke är fallet, vill herr statsrådet vidtaga åtgärder, varigenom
föreskrifter utfärdas örn att vid dessa och liknande övningar endast attrapper
eller mindre sprängladdningar skola komma till användning?

Denna anhållan blev av kammaren bifallen.

§ 8.

Herr Carlström erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman! Genom
de allt emellanåt förekommande olyckorna i samband med eller i anledning av
de pågående övningarna inom försvarsberedskapen har säkerligen mången lekman
på försvarsområdet funderat över örn allt som kan göras till förekommande
av olyckor av detta slag gjorts av dem, som äro ansvariga för övningarnas
planerande och utförande. Den krigsmässiga försvarsberedskapen måste väl alltid
medföra vissa riskmoment för liv och lem, och särskilt på flygets område
äro väl dessa mest för handen, även örn det på senare tiden framgått, att de
ogynnsamma väderleksförhållandena — vilka man dock borde på förhand kunna
bedöma — fått skulden för på detta område inträffade olyckor. Men då det
gäller markövningar, på vilka väder och vind icke kunna nämnvärt inverka
utan riskmomentet måste tillskrivas bristande försiktighet eller också en i fredstid
överdriven realism i fråga örn övningarnas karaktär, synas förhållandena te
sig annorlunda.

Det må inte förvåna, örn hela befolkningen i den bygd, från vilken offren
för den hemska olyckan å Ränneslätt förra lördagen äro att finna, känner sig
ganska upprörd, och detsamma torde vara förhållandet med stämningen i den
trakt, där på söndagseftermiddagen tvenne unga män fingo sätta livet till å ett
område, där skjutövningar tidigare pågått.

Det är visserligen krig i världen runt omkring, och kanhända äro vi på väg
att i viss mån förlora vår aktning för liv och känslan för lidande, men man
frågar sig ändock, örn vapenövningarnas karaktär måste vara så realistisk att
en trupp, såsom nu i Eksjö i lördags, måste stå samlad kring en demonstration
av projektiler eller minor, i vilha sprängladdningar voro inmonterade. Man frågar
sig givetvis även, om å ett skjutfält eller en övningsplats, där s. k. blind -

Tisdagen den 9 mars 1943.

Nr 9.

Interpellation. (Forts.)

gångare kunna ha blivit liggande, detta inte borde avstängas för civila eller ock
noggrant genomsökas innan området anses ofarligt för beträdande.

Vårt folk har hittills med stor beredvillighet burit de bördor, som beredskapen
krävt under dessa senare år, i känslan av det allvar, som tiden ställer även
på det folk, som icke vill krig och förstörelse; men inför olyckor av här nyligen
timat slag kan det befaras, att de utkallades hemmavarande anhöriga, vilka
eljest tagit beredskapsinkallelsernas vedermöda med visst lugn, skola gripas av
oro och olustkänslor, som kunna bli ödesdigra för försvarsviljan.

Med hänvisning till vad jag här anfört anhaller jag örn kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet få framställa följande
frågor:

1) Anser herr statsrådet att sådana säkerhetsåtgärder vidtagits vid de pågående
försvars- och beredskapsövningarna, att ingenting därutöver kan åstadkommas
till förebyggande av sådana allvarliga olyckor, som nu senast inträffat

vid Eksjö och Linköping? „ u ... , ...

2) Örn så icke är förhållandet, är då herr statsrådet beredd att söka hos försvarets
ledning, befäl och övriga ansvariga inskärpa nödvändigheten av att i
fredstid söka undvika sådana risker vid övningarnas utförande, som ej äro
oundgängligen nödvändiga för utbildningen?

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1948/44 under nksstatens
andra huvudtitel, avseende anslagen inom justitiedepartementets verksamhetsområde;
. . . „

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1943/44 under riksstatens
tredje huvudtitel, avseende anslagen inom utrikesdepartementets verksamhetsområde;
„ . , ,

nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag angående anslag a tifiaggsstat
till riksstaten för budgetåret 1942/43 till nybyggnader för sjökrigsskolan; och
nr 49, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag a tillaggsstat
till riksstaten för budgetåret 1942/43 till lån till Svenska skifferoljeaktiebolaget
m. m.

§ 10.

Justerades protokollsutdrag.

§ IL

Herr Pettersson i Norregård avlämnade en av honom m. fl. undertecknad
motion, nr 300, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition, nr 68, angående fortsatt
giltighet av gällande skattegruppering m. m.

Denna motion bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.2t e. m.

Tn fidem
Sune Norrman.

Nr 9.

Onsdagen den 10 mars 1943 f. m.

Onsdagen den 10 mars.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Svar på fråga. Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Gunther, som anförde:
Herr talman! Herr Vougt Ilar till mig framställt en fråga av följande lydelse:

»Är Eders Excellens i tillfälle lämna något meddelande örn vad som från
svensk sida åtgjorts med anledning av den av brittiska regeringen avgivna protesten
mot byggandet på svenska varv av ett antal fiskebåtar för tysk räkning?» Med

afledning härav vill jag meddela följande. I våra neutralitetsregler
(kungl, kungörelsen den 27 maj 1938, nr 187) återfinnes en bestämmelse med
förbud mot utlöpande av fartyg, avsedda att deltaga i militära operationer.
Bestämmelsen (§ 15 mom. 1) har följande lydelse:

. »Kartyg, avsett att användas för åtgärder mot sjöhandeln eller för medverkan
vid fientliga företag mot någon av de krigförande, må icke utrustas eller beyäpnas^
inom svenskt territorium. Ej heller må fartyg, vilket är avsett för
ändamål, varom nyss är sagt, och som helt eller delvis inom svenskt territorium
utrustats för krigsbruk, därifrån utlöpa.»

Denna bestämmelse, som överensstämmer med gällande internationella konvention
i ämnet (XIII:e Haagkonventionen 1907), anger i vilka fall export av
fartyg är att anse som stridande mot Sveriges neutralitetsförpliktelser. Annan
fartygsexport är en vanlig och folkrättsligt tillåtlig kommersiell transaktion,
och så har också den nu ifrågavarande exporten av fiskefartyg å svensk sida
betraktats.

Svenska regeringens svar på den brittiska protesten, som i form av en note
till brittiske ministern avläts den 8 mars, är av följande innehåll:

Ni tiar meddelat mig, att brittiska regeringen önskar ingiva protest mot byggandet
på svenska varv av vissa fiskefartyg. I Eder note framhålles, att enligt
vad brittiska regeringen inhämtat ifrågavarande fartyg byggas på order av
en tysk firma, som uppträder å tyska regeringens vägnar, synbarligen för användning
såsom fiskefartyg men med konstruktions detaljer, som giva vid handen,
att de äro avsedda att begagnas som minsvepare. De ifrågavarande konstruktions
detalj erna bestå bl. a. av ökat fisklastutrymme i vissa av fartygen,
särskild förstärkning av fartygsskrovet samt specialkonstruktion av det fria
akterdäcket.

Till yvar härå har jag äran framhålla följande.

1. Enligt ett beslut av statens trafikkommission den 28 mars 1942 beviljades
Battjänst AB. tillstånd att till Tyskland utföra 45 fiskefartyg enligt
ett beställningskontrakt mellan det svenska bolaget och Hugo Stinnes G. m.
b. H., Muhlheim-Ruhr. Tillståndet beviljades på villkor, att det tyska bolaget
ställde till de svenska varvens förfogande sådan materiel för fartygens byggande,
på vilken brist råder i Sverige. Häri ingick bl. a. skeppsplåt för skroven,
oljefärger och färger för däckens beläggning, drev och lagermetaller liksom
bränn- och smörjoljor för provturer.

Onsdagen den 10 mars 1943 f. m,

Nr 9.

Svar på fråga. (Forts.)

Innan transportkommissionen fattat sitt ovannämnda beslut hade den granskat
fartygens ritningar för att fastställa, att de kunde anses vara fiskefartyg.

De svenska myndigheterna hava icke kännedom örn några omständigheter,
som kunde giva stöd för påståendet, att ovannämnda tyska bolag uppträder a
tyska regeringens vägnar.

2. För att erhålla ett sakkunnigutlåtande angående de frågor, som beröras i
Eder note, har utrikesdepartementet anmodat kommerskollegii fartygsinspektionsbyrå
att företaga en ny och grundlig granskning av ritningarna till fartygen.
Kommerskollegium har nu inkommit med ^följande utlåtande, som är
undertecknat av chefen för fartygsinspektionsbyrån.

»Vid undersökningen har konstaterats följande. Fartygens ungefärliga, huvuddimensioner
äro: längd 20.5 m, bredd 6.25 m och malldjup 3 m. De äro byggda
med maierform. Det må nämnas, att denna form är vanlig för under senare
år i Tyskland, Holland m. fl. länder byggda fiskefartyg och visat sig mycket
lämplig för ändamålet.

De undersökta fartygen äro byggda av trä på järnspant. Deras kol, stavar,
bordläggning, spant, bottenstockar, däck och övriga delar äro dimensionerade
och utförda så som är erforderligt för fiskefartyg av ifrågavarande storlek
och art och hava inga som helst sådana överdimensioneringar, förstärkningar
eller konstruktioner, som tyda på att fartygen äro byggda för annat ändamål
än fiske.

Bostadsinredningen utgöres av en 3-manshytt och en 1-manshytt samt ett
kök, samtliga av normala storlekar och med en sammanlagd rymd av c:a^48 m .
Bostadsinredningen är av fullt normal storlek och inrymmer 4 mans besättning
inklusive befäl, vilken besättnings storlek måste anses vara den minsta möjliga
vid fartygets användning såsom fiskefartyg. Till jämförelse kan nämnas,
att en svensk fiskebåt av c:a 17.5 m längd (saturnia^:a 3 m kortare än de nu
ifrågavarande) har en besättning av 5 man. De ifrågavarande tyska batarna
hava ungefär dubbelt så stort fisklastrum som den nyssnämnda 3 m kortare
båten, vilket måste anses som fullt normalt. ...

I fråga om det fria akterdäcket må framhållas, att det är nödvändigt för
fiskefartyg av ifrågavarande storlek att hava sa fria däck som möjligt i och
för fiskredskapens handhavande. Man eftersträvar för den skull alltid beträffande
sådana fartyg att åstadkomma detta. Den omständigheten,_ att man
gjort så även här, är på intet sätt ägnat att betvivla fartygens utnyttjande såsom
fiskefartyg. . .

Undersökningen har visat, att icke något hos fartygen, vare sig i iraga om
form, konstruktion, disposition av utrymmen eller i annat avseende, talar för
att fartygen äro ämnade för annat än fiske. De fa även anses vara i alla hänseenden
väl lämpade härför.

Däremot tala följande omständigheter för att fartygen äro mindre lampade
såsom minsvepare, nämligen: o ...

a) att fartygen icke äro byggda helt av trä utan av trä pa. järnspant,
genom risken för fartygens sprängning genom magnetiska minor blir onödigt
stor *

b) att fartygens djupgående, c:a 2.8 m, är förhållandevis stort, varvid till
jämförelse må nämnas, att de svenska minsveparna av ^närmast motsvarande
storlek och med en längd av c:a 27 m hava ett djupgående av allenast c:a
1.6 m; samt

c) att fartygens maskinstyrka uppgår till allenast 120 a loO axelhkr, under
det att ovannämnda svenska minsvepare hava en maskinstyrka av c:a 400

axelhkr ))

3. Med hänsyn till detta kommerskollegii sakkunnigutlåtande torde det icke

Nr 9.

Onsdagen den 10 mars 1943 f.

Svar på fråga. (Forts.)
vara tvivel underkastat, att
fartyg.

de ifrågavarande fartygen äro verkliga fiske -

4. Det finnes icke någon annan omständighet, som giver stöd för brittiska
regeringens påstående, att svenska regeringen genom att lämna tillstånd till
iartygens byggande handlat i strid med någon bestämmelse i Xffl-e Haasrkonventionen.
&

^Svenska regeringen, som med tillfredsställelse begagnat detta tillfälle
att tillrattalagga ett uppenbart missförstånd, måste följaktligen fastslå, att
brittiska regeringens protest är fullkomligt ogrundad.

Härefter yttrade:

Herr Vougt: Herr talman! Jag ber att till hans excellens herr utrikesministern
fa framföra ett tack för det snabba svaret på den fråga jag framställt.
Jag ar övertygad örn att svarets innehåll kommer att väcka allmän tillfredsställelse
i vart land eftersom det visar, att det icke funnits något fog för
aen protest, som i detta fall framställts till svenska regeringen. Jag tycker mig
kunna utläsa ur svaret, att frågan örn byggandet av de tyska fiskebåtarna ursprungligen
handlagts som en ren handelsfråga, som det icke fanns någon anledning
att regeringen skulle ta ställning till. Vid prövningen i trafikkommissionen
har det likväl undersökts, huruvida dessa båtbyggen icke kunde komma i
strid med bestämmelserna i vara neutralitetsregler. Den förnyade undersökningen
har givit vid handen, att båtarna icke kunna ha beställts i en sådan
avsikt Det företal er övertygande särskilt att deras djupgående gör dem helt
och ballet oanvändbara för de militära ändamål, för vilka farkoster av denna
storlek skulle kunna tänkas komma till användning.

Sedan denna sak först kom till offentligheten, har den varit föremål för en
ganska livlig diskussion ute i landet. Därtill har bidragit, att offentliggörandet
skedde i en enskild tidning. Det kan ju icke heller anses vara riktigt tillfredsställande,
att en fråga, som har den storleksordningen, att den kan föranleda
en protest från en annan stats regering, bringas till offentligheten genom
en enskild tidnings initiativ. Örn en uppgift meddelas på officiell väg undanrojes
bättre misstanken, att myndigheterna velat dölja något. Förklaringen
synes nu ha varit, att frågan icke handlagts som ett utrikespolitiskt ärende
samt av de myndigheter, som först sysslade nied den, icke ansågs ha den betydelse,
att ett officiellt meddelande var behövligt. Det framgår vidare av den
korta tid som förflöt ^mellan offentliggörandet i Stockholm och den brittiska
noten, att den tyska båtbeställningen var bekant för brittiska regeringen innan
saken publicerades i svensk press.

Den diskussion, som sedermera förts här i landet, visar, att den svenska
opinionen ar mycket lyhörd för varje misstanke, att vår neutralitetspolitik icke
skulle upprätthålla^ med full opartiskhet. Kanske kunde man önska, att misstänksamheten
mot de svenska myndigheterna — innan de haft tillfälle att lagga
papperen pa bordet — icke vore fullt så stor på vissa håll.

Herr Severin i Stockholm: Herr talman! Jag skall be att till vad herr
Vougt yttrade få foga, att enligt den uppfattning jag fick örn saken, var anledningen
till att den icke offentliggjordes icke den, att frågan handlades som
ett ärende av icke utrikespolitisk natur. Icke allenast i Aftontidningen utan
aven pa andra hall hade man reda på detta båtbyggeri åtminstone ett par
manader innan Arbetaren publicerade saken, men när vi hänvände oss till iniormationsstyrelsen
och utrikesdepartementet, avrådde man oss på det bestämdaste
att publicera någonting örn den. Man ville alltså vid denna tidpunkt icke

Onsdagen den 10 mars 1943 f. m.

Nr 9.

Svar på fråga. (Forts.)

lia saken offentliggjord. Om detta berodde på att ärendet betraktades som en
utrikespolitisk angelägenhet eller en handelspolitisk angelägenhet vet jag icke.
Under alla förhållanden ville man icke ha den offentliggjord.

överläggningen var härmed slutad.

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Andersson, som
yttrade: Herr talman! Med kammarens tillstånd har herr Henriksson till mig
framställt fråga, huruvida jag vore beredd att med utgångspunkt från den
s. k. varm- och kylvagnskommitténs förslag föranstalta örn sådan ändring i
järnvägstrafikstadgan, att järnvägarnas ansvarighet för varm- och kylvagnsgods
regleras med hänsyn till den för dylikt gods utgående högre fraktersättningen.
Med anledning härav får jag anföra följande.

I samband med utarbetandet av 1925 års järnvägstrafikstadga avgav den
s. k. varm- och kylvagnskommittén ett förslag till ordnande av varm- och kylvagnstransporter.
Detta förslag innebar i fråga om gods, som mottagits till
befordring såsom varmvagnsgods, att järnvägen skulle ansvara för att godset
å de sträckor, där varmvagnsbefordring ägde rum, förvarades i förvaringsrum
eller järnvägsvagnar, i vilka temperaturen icke understege 0° C.

För skada på grund av köldens inverkan under tiden för godsets befordring
till och från förvaringsrum eller vagn skulle järnvägen ansvara endast i det
fall, att järnvägen bevisligen genom bristande skyndsamhet vid godsets transport
eller genom annat vållande medverkat till skadan.

I övrigt skulle järnvägens ansvarighet för varmvagnsgods bedömas i enlighet
med de allmänna bestämmelserna i trafikstadgan.

De sålunda föreslagna bestämmelserna gingo utanför ramen för motsvarande
föreskrifter i järnvägstrafikstadgan och avsågos av varm- och kylvagnskommittén
att tills vidare tillämpas vid sidan av denna stadga. Man tänkte sig
att, sedan erfarenhet vunnits örn bestämmelsernas lämplighet, erforderliga ändringar
i stadgan skulle vidtagas.

Några föreskrifter i berörda hänseende i enlighet med varm- och kylvagnskommitténs
förslag ha hittills icke utfärdats. Likväl har vid prövning av sådana
ersättningsanspråk för skada å gods jämsides med trafikstadgan de av
varm- och kylvagnskommittén föreslagna reglerna i stort sett varit normgivande.

Sålunda har ersättning i regel utbetalats vid sådana fall av skada å godset,
där temperaturen bevisligen understigit 0J i uppvärmd vagn och alltså viss
försummelse av personalen med sannolikhet varit orsak till skadan. I ett avseende
har emellertid avvikelse skett från de av varm- och kylvagnskommittén
föreslagna bestämmelserna, nämligen när yttertemperaturen understigit
— 25° C. Under kommitténs förarbeten ifrågasattes också ansvarsbefrielse
för järnvägen vid sådana förhållanden, men kommittén stannade för att utesluta
sådan befrielse i sitt förslag. Järnvägsstyrelsen har emellertid ansett sig
icke böra utbetala ersättning i dylika fall.

De av interpcllanten berörda bestämmelserna ha sålunda med nyssnämnda
undantag i praktiken tillämpats sedan lång tid tillbaka.

Då interpellanten måhända åsyftar att järnvägen skulle åläggas ett vidgat
ansvar utöver det som järnvägen för närvarande tillämpar — till äventyrs
ansvar icke blott för att godset befordras i varmvagn med. viss temperatur
utan även för att godset framkommer i oskadat skick -— vill jag framhålla
följande.

§ 2.

Ordet lämnades på begäran till

Svar pi
interpellation,.

Nr 9.

Onsdagen den 10 mars 1943 f. m.

Svar på interpellation. (Forts.)

Av varm- och kylvagnskommitténs betänkande framgår, att man för att
fastställa formen för järnvägens ansvar lämpligen hade att välja mellan två
olika vägar, nämligen:

antingen att järnvägen skulle ansvara för att godset ställdes till mottagarens
förfogande i samma skick, i vilket det av avsändaren inlämnats till befordring; eller

också att järnvägens åtagande endast skulle innefatta att vissa åtgärder
vidtoges för att på bästa möjliga sätt skydda godset under den tid, detta
befann sig i järnvägens vård. Därest godset under denna tid förvarats i den
temperatur, som järnvägen åtagit sig att hålla, men ändock tagit skada genom
köld resp. värme, borde järnvägen sålunda icke vara ersättningsskyldig.

Kommittén ansåg realiserandet av det första alternativet stöta på sådana
praktiska svårigheter, att det måste lämnas ur räkningen. Även enligt min
mening torde det vara uteslutet att införa ett så omfattande ansvar, att järnvägen
under alla, förhållanden skulle garantera godsets förvarande, så att
det icke tar skada. Icke sällan orsakas frostskador å varmvagnsgods av bristande
tillstängning eller olämpligt lastningssätt, när godset lastats genom avsändarens
försorg. Det bör här framhållas, att den tilläggsavgift, som uttages
för transport i uppvärmd resp. avkyld vagn, ingalunda är att betrakta
såsom någon slags försäkringsavgift utan är avsedd att täcka de ökade kostnader,
som äro förbundna med dessa speciella transporter.

Det får vidare icke förbises,. att vid mycket låg yttertemperatur förhållandena
kunna vara sådana, att järnvägen icke kan med till buds stående medel
skydda gods, som befordras i uppvärmd vagn. Även med tillfredsställande
temperatur i vagn eller förvaringsrum kan godset, innan järnvägen övertagit
detsamma i sin vård, blivit ovarsamt behandlat.

Vidare bör framhållas, att järnvägens varmvagnpark för närvarande icke
är sa stor, att den kan fullt tillgodose befordringen av varmvagnsgods i specialbyggda
vagnar. Statens järnvägar äro därför nödsakade att i viss utsträckning
befordra varmvagnsgods i kamineldade tågfinkor. En skärpning av järnvägens
ansvarighet i förut berörd riktning kan därför icke ske utan en dyrbar
och omfattande ökning av den rullande materiel, som tages i anspråk för
ifrågavarande transporter.

Emellertid asyftar interpellanten måhända icke en skärpning av järnvägens
för närvarande tillämpade ansvarighet utan endast en anpassning av
järnvägstrafikstadgan efter varm- och kylvagnskommitténs förslag, vilket nära
sammanfaller, nied nuvarande praxis. I denna fråga vill jag anföra följande.

Sedan åtskilliga år har behov förelegat av en revidering av stadgan, huvudsakligen
för att bringa den i överensstämmelse med motsvarande i internationell
järnvägstrafik gällande bestämmelser. Järnvägsstyrelsen har också haft
för avsikt att verkställa utredning angående sådana ändringar men på grund
av rådande förhållanden nödgats uppskjuta utredningen tills normal kontakt
åter kan vinnas med här ifrågavarande internationella institutioner. Frågan
om ändringar i stadgan för att bringa den i formell överensstämmelse med
nu tillämpad praxis i fråga örn varm- och kylvagnstransporter har därför
ansetts böra anstå i avvaktan på den mera grundliga revision av stadgan, som
är avsedd att företagas, när förhållandena det medgiva. Ehuru vissa skäl
föreligga, att den praxis, som utbildats, kodifieras genom bestämmelser i järnvägstrafikstadgan,
är jag dock böjd för att ansluta mig till järnvägsstyrelsens
ståndpunkt att för närvarande någon ändring av trafikstadgan icke företages.
.Härtill bidrager den omständigheten att järnvägstrafikstadgan äger tillämpning
jämväl för de enskilda järnvägarna och att en ändring av densamma
i den av interpellanten åsyftade riktningen icke bör företagas utan en ut -

Onsdagen den 10 mars 1943 f. m.

Nr 9.

Svar på interpellation. (Forts.)

redning rörande möjligheterna ur ekonomisk och driftteknisk synpunkt för
en tillämpning vid de enskilda järnvägarna av de regler, som nu praktiseras
vid statens järnvägar.

Slutligen må framhållas, att statens järnvägars trafikanter icke synas bliva
lidande därpå, att fastställandet av ifrågavarande föreskrifter uppskjutes, enär
— såsom i det föregående nämnts — tillämpad praxis i allt väsentligt överensstämmer
med innebörden i varm- och kylvagnskommitténs förslag. Järnvägsstyrelsen
har förklarat sig ämna bringa innebörden i sagda praxis till mera
allmän kännedom bland trafikanterna.

Härpå anförde:

Herr Henriksson: Herr talman! Jag ber att få tacka herr statsrådet och
■chefen för kommunikationsdepartementet för det lämnade svaret. Jag beklagar
emellertid, att statsrådet icke har ansett det möjligt att ge svaret en
mera positiv innebörd så till vida, att statsrådet kunde ge ett löfte örn en
tämligen snar komplettering av järnvägstrafikstadgan. Den nuvarande _ ordningen
på detta område är nämligen ur trafikanternas synpunkt långt ifrån
tillfredsställande.

Frågan är heller icke ny för Kungl. Maj :t. Vid skilda tillfällen lia näringsorganisationerna
i skrivelser till Kungl. Maj :t framfört järnvägstrafikanternas
synpunkter och begärt att få klara och rimligt avvägda ansvarsbestämmelser
för varmvagns- och kylvagnstransporterna. I samband med revisionen
av järnvägstrafikstadgan år 1925 begärdes från trafikanthåill, att
särskilda bestämmelser för dessa slags transporter skulle inrymmas^ i stadgan.
Kungl, järnvägsstyrelsen ansåg det emellertid nödvändigt att få tid på
sig för att inhämta erfarenheter. Det kan ju tyckas, att en tidrymd av aderton
år borde ha varit tillräcklig för kungl, järnvägsstyrelsen att skaffa sig
dessa erfarenheter, så att styrelsen skulle lia kunnat, örn nu vilja, överhuvud
taget funnits på det hållet, framlägga ett förslag till komplettering av och
ändringar i järnvägstrafikstadgan på denna punkt.

Järnvägsstyrelsen bär emellertid hela tiden varit negativt inställd till
frågan. Om vi hålla oss till de senaste åren, kan jag erinra örn en skrivelse i
ärendet, som Sveriges grossistförbund inlämnade till Kungl. Majit sommaren
1941. Järnvägsstyrelsen avstyrkte framställningen, med påföljd att Kungl.
Maj :t avslog densamma. På nyåret i år har Stockholms handelskammare i
skrivelse till Kungl. Majit gjort en framställning i samma riktning.

Statsrådets svar i år varslar örn att kungl, järnvägsstyrelsen står kvar på
samma negativa linje, och att alltså de förnyade framställningarna heller
icke kunna leda till något positivt resultat. Jag tror emellertid, att det vore
både. önskvärt och motiverat, örn statsrådet toge ett nytt grepp på denna
fråga och bragte den till en lösning. Tacksamheten från trafikanternas sida
skulle säkerligen bli stor.

Personligen har jag haft erfarenheter på området bade som trafikant och
ledamot av skiljenämnd. Dessa erfarenheter ha gjort klart för mig, att enligt
de nu gällande bestämmelserna trafikanternas rätt är i det närmaste obefintlig.
Statsrådet säger i sitt svar, att man numera i praxis i stort sett tilllämpar
de av varm- och kylvagnskommittén föreslagna reglerna för ansvarigheten.
Jag undrar, örn detta icke är att något tänja begreppen. Vagn- och
kylvagnskommitténs förslag innebar, som statsrådet själv påpekade, att i fråga
örn gods, som mottagits till befordring som varmvagnsgods, järnvägen skulle
ansvara för att godset på de sträckor, där varmvagnsbefordring ägde rum,
förvarades i förvaringsrum eller järnvägsvagnar, i vilka temperaturen icke

Nr 9.

Onsdagen den 10 mars 1943 f. m.

Svar på interpellation. (Forts.)

understege 0 grader Celsius. Så vitt jag kan fatta av denna formulering, måste
den väl innebära, att gods, som icke täger skada förrän minusgrader uppstå,
skulle komma fram till godsmottagaren i av köld oskadat skick, om man vore
övertygad örn att temperaturen hölles vid lägst 0 grader, och att örn icke
detta vore fallet, alltså örn sådant gods, som icke tager skada förrän vid
minusgrader, komme fram i skadat skick, det måste bero på att järnvägen icke
hållit denna temperatur utan följaktligen borde vara ansvarig för skadan.

Statsrådet refererade den praxis, som nu tillämpas. Enligt denna skulle ersättning
i regel utbetalas i sådana fall av skada å gods, där temperaturen
bevisligen understigit O grader. Det är denna fullständiga bevisskyldighet för
trafikanterna, som blir orimlig till sina konsekvenser. Det skulle ju faktiskt
förutsätta, att trafikanterna hade en kontrollant, som följde med vagnen för
att kontrollera och bevisa, att temperaturen i vagnen under transporten gått
ned under 0 grader. Annars förstår jag icke, hur det skall vara någon möjlighet
för godsbefraktaren att bevisa, att järnvägens personal vid något tillfälle
förfarit vårdslöst eller obetänksamt. I ett skiljedomsfall, som jag hade
att göra med, förelågo som vanligt rapporter från de olika stationer, som vagnen
hade passerat. I stationsrapporten från den punkt, som ur köldsynpunkt
var mest utsatt under resan, stod det, att temperaturen icke kunde avläsas
därför att termometern var sönder. Det märkliga var, att vid stationerna efter
denna punkt hade det gatt att avläsa termometern, och man hade där angivit
gradantalet i sin rapport. Jag vill fråga, hur det i ett sådant fall skall vara
möjligt för trafikanten att med ledning av de fakta, som framkomma, kunna
bevisa något mot järnvägen?

I ett annat fall, som jag haft beröring med, var det en vagn, som stått
utan ånga vid övergångsstationen längre tid än normalt borde ha varit fallet.
Det berodde på att det tåg, vagnen skulle medfölja vidare, var försenat. Man
frågar sig: är det trafikanten, som skall bära ansvaret för detta? Hur skall
han kunna bevisa, att skada å^godset inträffat just på den punkten, och att
detta^ berott på försummelse från järnvägspersonalens sida?

Från nu tillämpad praxis har man vidare gjort den avvikelse från varmoch
kylvagnskommitténs förslag, som statsrådet påpekade, nämligen att järnvägen
helt fritagits även från det teoretiska ansvaret, örn yttertemperaturen
pa någon punkt av transporten understiger 25 minusgrader. Men många trafikanter
torde icke ens ha observerat denna begränsning, då den icke finns
någonstädes kungjord. Jag har varit med örn att döma i ett sådant fall, och
det var en fullständig’ överraskning för gods mottagaren, att en sådan begränsning
var stipulerad. Det var en trädgårdsodlareförening i Mellansverige, som
hade tagit en vagn med frukt och grönsaker från Skåne. Varorna kommo
fram i fullständigt fruset skick och fingo köras direkt till soptippningen. I
det fallet hade man alitsa icke kunskap om att man vid en viss temperatur
fick stå det absoluta ansvaret.

Med anledning av interpellationssvarets formulering vill jag precisera min
personliga uppfattning i fragan. Jag anser, att det snarast bör i järnvägstrafikstadgan
intagas klara och tydliga bestämmelser angående järnvägens
skyldighet att tillhandahålla varm- och kylvagnar och likaså klara och tydliga
bestämmelser rörande järnvägens ansvarighet för gods, som forslas i dylika
vagnar. Ansvarighetens omfattning bör vidgas. Huvudregeln bör innebära,
att järnvägen ansvarar för att temperaturen i vagnar och förvaringsrum inte
understiger 0 grader Celsius. Skulle det vid en objektiv sakkunnig utredning
visa sig tekniskt omöjligt att hålla en sådan temperatur, då yttertemperaturen
går under exempelvis 25 minusgrader, kan man ju dra upp en sådan

Onsdagen den 10 mars 1943 f. m.

Nr 9.

Svar på interpellation. (Forts.)

gräns, men det är betydelsefullt, att detta då klart angives, så att trafikanten
vet vad lian har att rätta sig efter. Då kan naturligtvis trafikanten, örn han
haft för avsikt att skicka en ömtålig vara, tänka litet på hur utsikterna för
klimatet äro och sålunda i någon mån rätta sig efter omständigheterna._ Ett
vidgat ansvar för järnvägen är enligt min uppfattning behövligt för att järnvägens
personal skall iakttaga all tänkbar omsorg och försiktighet. Här kan
man ju också pröva avvägningen av fraktersättningen emot den risk, som
järnvägen för sin del tar. För närvarande betingar sig järnvägen en relativt
hög ersättning för frakt i varmvagnar utan att praktiskt taget stå någon risk.
De lagstadgade ansvarsförhållandena te sig ju litet egendomliga i olika sammanhang.
Om vi göra en jämförelse med en liten handlare, så är han i dessa
tider under straffhot ansvarig för redovisning till det gemensamma folkhushållet
av varor, som han har sig anförtrodda för distribution, men statens
järnvägar skola inte ens ha ekonomiskt ansvar för varupartier av livsmedel,
som anförtros i dess vård under transport. Det förefaller litet egendomligt,
att så skall vara fallet.

Herr statsrådet berörde också, att lastningssättet kan ha betydelse för godsets
skydd. Jag skulle vilja fråga, örn inte det vore lämpligt, att kungl, järnvägsstyrelsen
kostade på sig litet upplysning rörande den saken. Upplysningar
rörande lastningen och dess betydelse för godsets skydd böra lämnas i förskott,
innan godset läggs in i vagnarna, och inte komma såsom argument från
järnvägens sida mot trafikanten, när det har gått så långt som till skiljedomsförfarande.
Jag tycker det kunde vara lämpligt, att trafikanterna, när
de beställde varmvagnar, kunde få en liten broschyr med anvisningar på hur
järnvägen med dess sakkunskap på området betraktar problemet och hur
varor skola läggas in.

Till slut vill jag ännu en gång uttrycka den förhoppningen, att herr statsrådet
låter sin praktiska klokhet och känsla för rätt och billighet övervinna
järnvägsstyrelsens byråkratiska nejsägeri och sålunda snarast föra den här
frågan fram till en rimlig och praktisk lösning. Det kan den kanske vara värd
efter 18 års prövning.

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Andersson: Herr
talman! Interpellanten undrade, varför inte järnvägsstyrelsen hade vidtagit
några åtgärder för att bringa trafikstadgan i överensstämmelse med gängse
praxis, oaktat 18 år lia förflutit sedan varm- och kylvagnskommitténs förslag
avgavs. Möjligen beror den omstänligheten på att saken inte har haft någon
större betydelse förrän just nu under krisåren. En statistik över antalet
ersättningsärenden visar, att dessa- ärenden 1939 inte voro flera än 39, under
det att antalet under 1942 steg till 682. Det är således till följd av krisförhållandena
som frågan om järnvägarnas ersättningsskyldighet för varmvagnsgods
har aktualiserats. Det kan ju i och för sig vara förklaringen till att saken
till synes har fått ligga så länge som den har gjort.

Interpellanten säger, att trafikanternas rätt i det här avseendet är praktiskt
taget obefintlig, men det ligger dock en betydlig överdrift i det uttalandet.
Av den sammanställning rörande ersättningsärendenas handläggning, som
jag nyss åberopade, framgår, att av de 682 ersättningsärendena under 1942
Ira inte mindre än 367 blivit bifallna och 315 avslagna; i det övervägande antalet
fall ha alltså trafikanterna fått rätt. Då kan det väl inte vara riktigt
att säga, att trafikanternas rätt är praktiskt taget obefintlig. Det tillvägagångssätt,
som nu praktiseras av järnvägsstyrelsen, att icke betala ut någon
ersättning, därest temperaturen understiger —25 grader, vill interpellanten

Nr 9.

Onsdagen den 10 mars 1943 f. m.

Svar på interpellation. (Forts.)

inte godkänna. Han förefaller inte vilja helt och hållet häva gränsbestämmelserna,
men han anser att gränsen borde vidgas. Man borde alltså sänka detta
temperaturtal. Häremot vill jag anföra, att en sådan förändring säkerligen
skulle nödvändiggöra en ombyggnad av statens järnvägars varmvagnspark.
Vagnarna äro nämligen inte avsedda att kunna uthärda hur stark kyla som
helst. En förändring till det bättre har ju åstadkommits i och med elektrifieringen,
då det är lättare att hålla värme i vagnarna vid elektrisk drift än
vid ångdrift, men under^ alla förhållanden måste vi med vårt hårda klimat
räkna med att det icke går att på ett ekonomiskt försvarbart sätt åstadkomma
att godset under alla, temperaturförhållanden skall vara skyddat. Här måste
trafikanterna taga någon risk, och trafikanterna måste vid planläggningen
av sina transporter se till, att de icke äventyra godset genom att det kommer
att transporteras under alltför låg temperatur. Utan tvivel har så också
varit förhållandet under tidigare år. Det är först krigsförhållandena som
tvingat fram transporter under i temperaturhänseende otjänliga förhållanden.

Jag delar alldeles interpellantens uppfattning om att det bör vara klara
och tydliga bestämmelser, och järnvägsstyrelsen har också låtit trycka anvisningar
rörande godsets lastning för att det skall ta minsta möjliga skada.
Jag är också ense med honom örn att trafikanterna böra på lämpligt sätt underrättas
örn begränsningen i järnvägens ansvar, så att trafikanterna själva
kunna vidtaga de dispositioner, som därav kunna föranledas. Såsom förhållandena
äro i vårt land är det säkerligen alldeles omöjligt att fullt tillfredsställande
skydda trafikanternas intresse härvidlag. Man måste bygga på förståelse
fran bada parter, och trafikanterna ha ju också enligt vad som Damgar
av de skiljedomar, som avkunnats, manga gånger gjort sig skyldiga till
försummelser genom att lasta in godset under alltför låg temperatur eller i
sadant skick, att det redan har börjat förstöras. Genom tillmötesgående och
tillbörlig försiktighet från ömse håll förefaller det, att man redan med de bestämmelser,
som nu finnas, kan komma åtskilligt längre än vad interpellanten
synes föreställa sig vara möjligt.

Herr Henriksson: Herr talman! Jag är tacksam för herr statsrådets sist
deklarerade uppfattning, att han för sin del är villig att medverka till att det
skapas en bättre upplysning pa detta område. Jag tror det är mycket betydelsefullt
både för järnvägen och trafikanterna, att det på ömse håll blir klarlagt,
var gränserna gå för ansvarighet, och vidare att järnvägen i större utsträckning
bidrar till en upplysningsverksamhet rörande hur man skall lasta
och vilka försiktighetsåtgärder, som av godsavlämnaren böra vidtagas för
nottsta möjliga skada skall uppsta. Det är ju också i närvarande tid ett
allmänt intresse för folkhushallet att vi fa sa litet livsmedel som möjligt förstört
och därför tycker jag, att alla krafter skulle medverka till att minska
den skaderisk, som annars föreligger.

Beträffande temperaturgränsen torde herr statsrådet ha något missuppfattat
mig. Jag sade inte, att jag ansåg, att gränsen —25 grader skulle sänkas.
Jag sade, att örn man efter en objektiv och sakkunnig prövning kommer till
det resultatet, att det är tekniskt omöjligt att gå lägre, kan man fastställa en
sadan gräns, bara man gör det ordentligt klart för trafikanterna, så att man
vet, var deras ansvar gar och var järnvägens ansvar går. Då förmenar jag,
att man också får större möjlighet på trafikantsidan att anpassa sina dispositioner,
just som herr statsrådet själv framhöll.

Härmed var överläggningen slutad.

Onsdagen den 10 mars 1943 f. m.

Nr 9.

§ 3.

Herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 104, angående anslag till om- och tillbyggnad av länsresidenset i Växjö;
nr 105, angående anslag till posthusbyggnad i Växjö;
nr 106, angående anslag till lantmäterikontorsbyggnad i örebro;
nr 107, angående förvärv av vattenrätt i Skärhällsforsen i Indalsälven;
nr 108, angående ersättning från kyrkofonden för övertalig personal vid domänverket
;

nr 109, angående försäljning av vissa fastigheter, som disponeras av veterinärinrättningen
i Skara; och

nr lil, angående anslag till rikets allmänna kartverk.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 4-

Chefen för folkhushållningsdepartementet, herr statsrådet Gjöres, erhöll.
på begäran ordet och yttrade: Herr talman! Med andra kammarens tillstånd har‘
herr Skoglund i Umeå frågat mig, örn jag anser möjlighet föreligga att tillgodose
fiskerinäringens behov av redskap, och vilken omfattning en tilldelning
därav i så fall kan beräknas få under innevarande år.

Med anledning härav får jag anföra följande.

Förbrukningen av fisknät inom den svenska fiskerinäringen uppgick åren
före kriget till omkring 240 ton grova och fina nät per år. Numera måste man
räkna med en åtskilligt stegrad förbrukning, bland annat med hänsyn till
den förstöring som sker på grund av minexplosioner, kringflytande vrakgods
och dylikt. För innevarande år kan man sålunda förutse en förbrukning av 230
ton grova nät och 60 ton fina nät, inklusive makrillnät, eller sammanlagt 290
ton.

De inhemska nätfabrikerna äro utrustade nästan uteslutande för tillverkning
av grova nät. Tillverkningen av sådana nät inom landet under förkrigsåren
kunde dock icke tillgodose mer än omkring 40 % av behovet. I fråga örn fina
nät, vartill räknas huvudsakligen strömmingsskötar, sillnät och makrillnät, var
tillverkningen mycket obetydlig och omfattade endast makrillnät. Försörjningen
med nät har således i hög grad varit beroende av import.

Importen av nät har emellertid under krigsåren uppgått till i genomsnitt
endast en tredjedel av den tidigare mängden. För att motverka minskningen
i importen vidtog statens industrikommission i början av år 1941 åtgärder för
att öka den inhemska tillverkningen av nät. Härigenom har tillverkningen av
grova nät kunnat mer än fördubblas, och för år 1943 räknar man med att
kunna täcka i det närmaste 80 % av behovet av sådana nät genom produktion
inom landet. Erforderlig kvantitet i övrigt måste anskaffas genom import. Genom
redan träffade avtal med utländska fabriker torde omkring 15 % av behovet
av grova nät kunna beräknas bli fyllt. Försörjningen med grova nät
skulle alltså, därest importen kommer att pågå ostört, vara tryggad intill 95 %
av det uppskattade behovet under 1943. Sedan uppgifter örn det återstående
behovet av sådana nät införskaffats från Sveriges fiskredskapsimportörers förening
1941 u. p. a., komma förhandlingar att upptagas örn import av ytterligare
kvantiteter grova nät.

Åv fina nät beräknas den inhemska industrien under år 1943 kunna tillverka
endast en mindre kvantitet, motsvarande cirka 18 % av behovet. Någon
ökning i större skala av denna produktion synes icke vara att påräkna, då anskaffning
av nya maskiner skulle kunna ske först med mycket lång leveranstid.
I fråga örn försörjningen med fina nät måste vi således i ännu högre grad

Svar på
terpe.Uation.

Nr 9.

Onsdagen den 10 mars 1943 f. m.

Svar på interpellation. (Forts.)

än beträffande grova nät lita till import, Avtal om leverans av fina fisknät
ha träffats med nätfabriker i Danmark, Tyskland och Finland och avse tillverkning
för svensk räkning av omkring 53 ton nät. Man väntar att under året
genom inhemsk tillverkning och import erhålla sammanlagt omkring 64 ton
fina nät, vilket något överstiger det beräknade behovet, Underhandlingar pågå
örn ytterligare import.

För astadkommande av en rättvis fördelning av tillgängliga fiskeriredskap
gälla sedan den 1 augusti 1942 av Kungl. Maj :t utfärdade bestämmelser, enligt
vilka dylika redskap, helt eller delvis tillverkade av garn vari ingår bomull
eller bomullsavfall, omfattas av textilregleringen. Tilldelningen av fiskredskap
sker genom ett licensförfarande, enligt vilket varje yrkesfiskare och i vissa
fall aven husbehovsfiskare kan erhålla inköpslicens. Licenserna utställas av
kristidsstyrelserna, mellan vilka en central fördelning sker av tillgängliga kvantiteter
fiskredskap. Denna fördelning verkställes för en tvåmånadersperiod i sänder
av statens industrikommission i samråd med lantbruksstyrelsen fiskerisakkunniga.
Från den för varje tvåmånadersperiod tillgängliga kvantiteten fisknät
undantagas vissa reserver för mötande av extra ordinarie behov och reparationsbehov.
Den sålunda uppgjorda fördelningsplanen avser att täcka det
löpande behovet och är grundad pa en beräknad normal förslitning av i bruk
varande redskap inom kristidsstyrelseområdena. Vid fördelningen tages hänhyn
till att behovet av fisknät varierar med årstidernas växlingar i olika delar
av landet.

På grund av sättet för importen kan en ojämn fördelning av de importerade
näten i vissa fall uppstå, så att inom vissa kristidsstyrelseområden täckning
ej finnes för de kvantiteter, varå vederbörande kristidsstyrelse har rättighet
att utfärda licenser, under det att inom andra områden nät finnas tillgängliga
utöver behovet för tillfället. Denna ojämna fördelning söker man undvika på
sa sätt att man inom Svenska fiskredskapsimportörernas förening vid notering
av inkommande order söker följa industrikommissionens fördelningsplan samt
att. man inom kommissionen icke beviljar lagerökningslicenser för återförsäljare
inom områden, där överskott tillfälligtvis är för handen. Skulle underskottsomraden
trots dessa åtgärder finnas, har industrikommissionen möjlighet att
tillgodose behovet genom överföring från överskottsområden.

. Under förutsättning att avtalad import kan försiggå i beräknad utsträckning
torde en tillgång pa fisknät vara att påräkna, som för innevarande år
överstiger det normala behovet och som i stort sett synes komma att tillgodose
det ökade behov som på grund av krisförhållandena gjort sig gällande.

Vidare anförde:

Herr Skoglund i Umeå: Herr talman! Jag ber att till statsrådet och chefen
tor iolkhushållningsdepartementet få framföra ett tack för det lämnade svaret.
Av detsamma framgår, att vi ha att räkna med en import av i varje fall
fmtradiga nät till en mängd av 53 ton, vartill kommer en beräknad inhemsk
produktion av 11 ton, alltså i runt tal ungefär 64 ton för innevarande år. Den
mängden skulle enligt det lämnade svaret med ungefär 4 ton överstiga den
beräknade förbrukningen.

,trof emellertid, att det är mycket svårt att få ett ordentligt begrepp
om förbrukningen och behovet, alldenstund det behov som föreligger är onormalt
stort, dels till följd av den ökade intensitet, varmed fisket har bedrivits
under de närmaste åren, dels på grund av att det har varit små eller inga
mojligheter för fiskarena att få i varje fall fintrådiga redskap, s. k. skötar.
Man skall nämligen komma ihåg, att det var först i mitten av 1941 ungefär,

Onsdagen den 10 mars 1943 f. m.

Nr 9.

Svar på interpellation. (Forts.)

som industrikommissionen, kom underfund med att man borde vidtaga effektiva
åtgärder för att åstadkomma en import av dessa fintrådiga redskap. Att
det nu råder en amian ordning, därom har det nyss lämnade svaret givit besked.
Med hänsyn till det aktuella behovet hade det varit önskvärt, om det
i svaret också kunnat lämnas en uppgift örn i vilket tempo som importen beräknas
kunna ske. Tidvis har det nämligen varit litet si och så med den sidan
av saken. Importen ifrån Danmark gick till en början mycket långsamt, vilket
medförde vissa svårigheter för fiskarena att få fram den redskap, som de
blivit lovade. Jag förstår emellertid, att det är mycket svårt för statsrådet
att lämna någon uppgift örn tempot för importen. Jag hoppas emellertid, att
den skall flyta snabbare än den gjort hittills, ty det är nödvändigt för fiskets
del, och det är även i allra högsta grad önskvärt för det svenska folkhushållet.
Av svaret framgår, att industrikommissionen lämnar tilldelning till kristidsstyrelsema
i tvåmånadersperioder. Jag är personligen litet tveksam örn huruvida
denna centrala tilldelning sker med tillräcklig smidighet.

Jag kan som ett exempel anföra, att Uppsala läns fiskförsäljningsförening,
som har ordnat med import från Tyskland, fick en del av den avtalade kvantiteten,
som den levererade till kunder bland annat i övre Norrland. Föreningen
levererade till dessa kunder 750 kilogram men fick från industrikommissionen
en licens, som endast medgav tilldelning av 400 kilogram. Man frågar sig,
vad föreningen skulle göra med de överskjutande 350 kilogrammen. Örn man
skall följa industrikommissionens direktiv, skulle det innebära, att man skulle
överflytta detta överskott från kunderna i övre Norrland till eventuella kunder
i andra delar av Sverige. Jag kan emellertid nämna, att man har bjudit
ut dessa redskap till föreningar och redskapshandlare i andra delar av kusten
men med negativt resultat, därför att dessa redskaps maskstorlek och längd
m. m. är sådan, att de icke passa för förhållandena i södra delen av ostkusten.
Till sådana konsekvenser kan sålunda en strikt tillämpning av industrikommissionens
direktiv leda. Det är därför som jag, herr talman, i viss mån är
tveksam örn det lämpliga i det förfaringssätt, som nu tillämpas i detta fall.
Jag tror, att det är mycket svårt att ordna med en fördelning på förhand, innan
man vet innehållet i sändningen, därför att de redskapstyper, som användas,
äro så olika, och de förutsätta ett bedömande av fördelningen först när
varan faktiskt är i vederbörandes hand.

Även beträffande kristidsstyrelsernas sätt att sköta den lokala fördelningen
kanske något vore att säga, men jag skall avstå därifrån och endast till
sist säga, att jag hoppas, att statsrådet skall följa denna fråga även i fortsättningen
och ha sin uppmärksamhet riktad på såväl den centrala som den lokala
fördelningen av de redskap, som nu komma att stå till fiskarenas förfogande,
örn den avtalade importen kan ske i den utsträckning, som statsrådet här
har lämnat uppgift om.

Herr Hällgren: Herr talman! Jag vill begagna tillfället att framföra
några synpunkter på detta spörsmål, vilka jag fått genom min verksamhet
i de södra delarna av landet. Vi erkänna alla just nu i denna svåra tid vilken
betydelse fiskerinäringen har, och givetvis är det av stor vikt för vår folkförsörjning,
att fiskarbefolkningen kan erhålla redskap, så att den kan bedriva
sin näring.

Örn man går efter den officiella statistiken beträffande saltsjöfisket — den
senaste är från 1940 — så kommer Blekinge Ilin närmast efter Göteborgs och
Bohus liiu i fråga örn fångstmängdens storlek, räknad i antal kilogram; Malmöhus
lilli är nummer feni, Kristianstads län nummer elva och Norrbottens

Andra hammarens protokoll 19),$. Nr 9. 2

Nr 9.

Onsdagen den 10 mars 1943 1 m.

Svar på interpellation. (Forts.)

län kommer sist som nummer sexton på denna lista. Ser man på fångstmängdema
av de tre viktigaste fiskslagen, så utgör inom Skåne och Blekinge fångstmängden
av sill och strömming 11 % av fångsterna i hela riket, av torsk 53 %
och av ål 37 % av fångstmängden i hela landet. Sedan dessa siffror sammanställts
för statistikens skull, har fisket, särskilt sillfisket — man kallar det
strömming här uppe — ökat betydligt, så att 1941 fångades i Blekinge 6V2
miljoner kilogram och 1942 nära 7 miljoner kilogram. Gå vi sedan över till statistiken
beträffande sådana redskap, som användas för sill- eller strömmingsfisket,
nämligen skötar, sill- och strömmingsgarn, finna vi, att vid svenska
ostkusten funnos 1940 75,000 stycken, vid sydkusten 22,000 samt vid Öresund
och Skälderviken nära 14,000. Dessa siffror visa, att av hela antalet skötar,
sill- och strömmingsgarn i landet finnas i Skåne och Blekinge cirka 30 %. I
Blekinge län är antalet 14,685.

Statsrådet nämnde den fördelningsplan, efter vilken industrikommissionen
i samarbete med lantbruksstyrelsens fiskerisakkunniga går. Den planen har
jag skaffat, fastän jag icke har fått den genom industrikommissionen, och det
är just med anledning av denna plan som jag har begärt ordet, därför att jag
anser, att den fördelningsplan, som industrikommissionen tillämpar, då det
gäller de finare näten, icke är rättvis i fråga örn de södra delarna av landet.
Jag skall taga ett par exempel. Under det att exempelvis Gävleborgs län, vars
bestånd av fisknät 1940 utgjorde något över 10,000 stycken, får en tilldelning
av finare nät, som utgör 131/2 % av hela landets nättilldelning, så får Blekinge
på ett garnbestånd av över 14,000 stycken en tilldelning av 5 %. Det ser ut
som örn denna plan vore uppgjord mycket egendomligt. Man fördelar näten
procentvis på olika delar av landet, men när man har kommit till det sista länet,
nämligen Norrbottens län, där man 1940 icke fångade mer än omkring
380,000 kilogram sill och strömming, ger man detta län 6 % av hela nättilldelningen
i landet, under det att Blekinge får nöja sig med 5 %

Jag vill med det anförda framföra en vädjan till statsrådet. Det gäller
nämligen icke bara att se till att vi få in fiskredskap i landet, det gäller också
att se till att denna redskap blir sådan, att den, lämpar sig för landets olika
kuster, eftersom fisket är olikartat, och det gäller att få till stånd en fördelning,
som är så rättvis som möjligt. Sydkusten har enligt min uppfattning
blivit orättvist behandlad vid denna fördelning. Jag hoppas, att herr statsrådet
vill ägna denna fråga en liten smula uppmärksamhet och se till, att
fördelningen av de tillgångar, som landet har eller som landet kan skaffa genom
import från utlandet, också blir så rättvis som möjligt.

överläggningen var härmed slutad.

§ 5.

Herr statsrådet Gjöres avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 113, angående
understödjande av dispensärverksamhet.

Denna proposition bordlädes.

§ 6.

Föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till behandling av lagutskott propositionen, nr 84, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 och 3 §§ lagen den 11 juni 1937 (nr 348) örn krigsförsäkring
för ombord å fartyg tjänstgörande personer;

Onsdagen den 10 mars 1943 f. m.

Nr 9.

till jordbruksutskottet propositionen, nr 93, angående ändrade bestämmelser
rörande fridlysning av björn och lo;

till bankoutskottet propositionerna:

nr 94, med förslag till lag örn rätt för Konungen att medgiva undantag från
gällande bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning; och

nr 95, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 15 december
1939 (nr 850) angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda
bestämmelser örn bankaktiebolags kassareserv;

till statsutskottet propositionerna:

nr 96, angående anslag till särskilda minskyddsanordningar inom den s. k.
lejdtrafiken; och

nr 97, angående fortsatt disposition av visst äldre reservationsanslag; samt

till jordbruksutskottet propositionen, nr 98, angående upplåtelse till statens
centrala frökontrollanstalt och statens växtskyddsanstalt av vissa områden av
kronoegendomen Bergshamra nr 1 i Stockholms län.

§ 7.

Föredrogs och remitterades till bevillningsutskottet den på bordet liggande
motionen nr 300 av herr Pettersson i Norregård m. fl.

§ 8.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 1, i anledning av väokt mo- Motion angåikon
angående den borgerliga kommunens övertagande av beslutanderätten rö-ende den borrande
församlingarnas ekonomiska angelägenheter. örliga korn -

över -

Uti en inom andra kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hänvisad mo- tagande av
tion, nr 10, av herr Lundberg i Uppsala hade hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte hemställa örn utredning och förslag örn den bor- ’JörsanUingargerliga
kommunens övertagande av beslutanderätten i vad angår de kyrkliga nas ekrno församlingarnas

ekonomiska frågor och utgifter». miska ange lägenheter.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar Källman, Karl August Johanson, fru
Sjöström-Bengtsson, herrar Nilsson i Göteborg och Spångberg, som ansett att
utskottet i anledning av motionen bort hemställa, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t ville anhålla örn utredning, huruvida och i vilken omfattning ekonomiska
angelägenheter jämväl i vad de avsåge kyrkliga ändamål måtte kunna
handläggas av den myndighet, som ägde besluta örn den borgerliga kommunens
ekonomiska angelägenheter.

Dessutom hade särskilt yttrande avgivits av herr Hällgren.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Lundberg i Uppsala: Herr talman! Vid genomläsandet av konstitutionsutskottets
utlåtande i anledning av min motion örn utredning och förslag
örn den borgerliga kommunens övertagande av beslutanderätten i vad angår
de kyrkliga församlingarnas ekonomiska frågor och utgifter kommer jag
osökt att tänka på vad som sades örn ett utskottsutlåtande 1869, nämligen att
»när utskottet icke fann sig äga förmåga att utreda en vidlyftig och invecklad
grundlagsfråga, så hittade man på de skäl för avslag som kunde finnas».

Nr 9.

Onsdagen den 10 mars 1943 f. m.

Motion angående den borgerliga kommunens övertagande av beslutande
rätten rörande församlingarnas ekonomiska angelägenheter. (Forts.)

I detta fall är det väl uteslutet att sätta i fråga utskottets förmåga oell
vilja; det är väl snarare så, att utskottet ansett, att det icke haft tid att upptaga
frågan till en grundlig behandling. Denna min tolkning kan givetvis vara
felaktig, men i så fall måste jag få ett intryck av att utskottsmajoriteten anser,
att frågan är mindre betydelsefull, och att den icke bör ägnas större intresse
än exempelvis ett kyrkofullmäktige val.

Då kommunal självstyrelse för mig är värdefull, och då jag önskar bevara
densamma och anser det nödvändigt, att den ges största möjliga kraft och
innehåll, samt att den har en stark förankring hos folket, har jag ansett det
nödvändigt att upptaga det gamla spörsmålet örn en enhetlig kommunal förvaltning
och drätsel.

1862 års beslut att skilja de kyrkliga församlingarna från de borgerliga kommunerna
vill jag beteckna som olyckligt, men, vid den tidpunkten, kanske
nödvändigt. En starkt bidragande orsak till detta beslut var, att det ansågs
som det enda medlet att skilja prästerskapet från inflytande på kommunaleller
sockenstyret. I varje fall torde det som brukar citeras ur 1859 års betänkande.
att »den kyrkliga stämman har i själva verket med den borgerliga
kommunens till sin princip så litet gemensamt, att den förening eller korporation.
vars organ den är. icke ens, rätteligen uppfattad, själv utgör någon kommun»,
icke ha varit den enda orsaken.

Kyrkan hade under den katolska tiden en fristående ställning gentemot staten,
men efter reformationen överflyttades högsta beslutanderätten till konungen
och ständerna; till de senare hörde även prästerskapet. Därefter kan man
följa det dåtida prästerskapets strävanden att åt sig skapa en starkare maktställning
gentemot staten. Man bör under denna tid icke uppfatta prästerskapet
och den kyrkliga församlingen som synonyma begrepp.

Enligt Malmgren är kyrkan i Sverige rättsligt sett i statens organisation
inordnad. År 1862, och även i diskussionen örn min motion, har man givit
den statskyrkliga församlingen den tolkningen, att den endast skulle omfatta
en liten del statskyrkligt intresserade personer inom en trängre krets. Efter
vad jag kan förstå är denna tolkning felaktig. Frikyrkorna kunna i verklig
mening tala om en homogen församling, men statskyrkan omfattar praktiskt
taget hela vårt folk. Medlemskapet i statskyrkan sker automatiskt, och de allra
flesta få ekonomiskt underhålla densamma. Det är anledning, att vi i detta
sammanhang komma ihåg detta faktiska förhållande. Till statskyrkan höra
de allra flesta av oss, och den bör alltså betraktas som en gemensam angelägenhet.

X min motion framför jag en begäran örn att trugan örn en gemensam beskattningsmyndighet
inom kommunerna skall utredas, och att förslag i frågan
skall framläggas. Då utskottet skriver, att jag icke angivit, hur jag tänkt
mig, att detta skulle ske, men tillägger, att för utskottet står det klart, att
det skulle erbjuda stora, mahanda oöverstigliga svårigheter att tillmötesgå min
begäran, men icke anför några som helst av de svårigheter, som det talas
om, skulle jag önska framhålla följande.

Jag har i min motion kortfattat angivit vad jag önskar och åsyftar med
densamma. Skulle jag kommit med en detaljerad utredning och förslag, skulle
det väl varit onödigt att begära en utredning. Jag har även i min motion anfört
några invändningar, som jag trodde skulle resas mot motionen. Utskottets
majoritet gör endast ett kategoriskt påstående. De eventuella svårigheter jag
anförde i motionen anser väl utskottet vara av så underordnad natur, att någon
granskning av desamma icke behöver förekomma. Är detta förhållandet,
borde utskottsmajoritetens skäl för ett avslag av motionen fallit bort. Jag an -

Onsdagen den 10 mars 1943 f. m.

Nr 9.

Motion angående den borgerliga kommunens övertagande av beslutanderätten
rörande församlingarnas ekonomiska angelägenheter. (Forts.)
ser, att utskottet icke har behövt sväva i okunnighet om hur jag tänkt, att
frågan skulle kunna lösas, då jag i min motion talar örn att sammanslå den
kyrkliga och borgerliga kommunen. Huvudskälet är, att det mäste ur kommunal
synpunkt vara angeläget, att ansvaret för de ekonomiska besluten överflyttas
till en församling, som representerar ett bredare väljarunderlag, och
samtidigt är det av allra största betydelse, att beskattningsrätten endast tillkommer
en kommunal myndighet. Den gamla sockenstämmans princip att det
endast skulle finnas en beslutande myndighet inom socknen var, efter vad jag
kan förstå, riktig, och den är även bärande i dagens situation. Jag vill påpeka,
att här gäller det icke att våldföra sig på en gammal hävdvunnen ordning!
vårt kommunala liv, utan här gäller det att ta bort en oformlighet, som påklistrades
vårt kommunala självstyre 1862. Det är även en genomgående^tendens,
att sedan denna tudelning av vårt kommunala liv beslutades, ha svårigheter
att få folk att ta hand örn och visa intresse för den kyrkliga församlingen
varit genomgående.

Alltifrån 1859 års betänkandes avlämnande lia också tid efter annan krav örn
en enhetlig kommunal drätsel framförts. I en reservation av justitieborgmästaren
Stolpe till 1859 års betänkande framhåller han vådorna av att särskilja
det kommunala arbetet, och han anför, att örn man »förflyttar sig från fälttet
för kommunernas lagstiftningsverksamhet till styrelseområdet, eller från
kommunalstämman och kyrkostämman till kommunalnämnden samt kyrko- och
skolrådet, så fruktar jag, att slitningen emellan de borgerliga och kyrkliga
myndigheterna bliver än större. Med ett ord, då jag ej kunnat inse någon
fördel men väl många och betydliga olägenheter av den beslutade klyvningen,
och då skiljaktigheter i den borgerliga och den kyrkliga kommunens yttre
gränser, huru ofta de än må förekomma, dock höra till undantagen, har jag ej
ansett mig böra taga dessa undantag till utgångspunkt för uppställande av
en allmän regel, utan behandlat dem såsom undantag.»

År 1919 framfördes kravet på att endast en kommunalt beslutande beskattningsmyndighet
skulle finnas i en motion av herrar Ulrik Leander och Ola
Jeppsson. Det dåvarande konstitutionsutskottet gick med ^på ett krav, som
sammanfaller med herr Källmans m. fl. reservation, som återfinns i dagens
utlåtande. I andra kammaren av 1919 godkändes utskottets utlåtande örn en
utredning med lil ja-röster mot 48 nej. Fragan föll i första kammaren ^med
48 röster mot 29. Trots 140 röster för och endast 96 röster emot hade frågan
sålunda fallit på grund av första kammarens beslut. Vid 1930 års riksdag
framfördes en liknande motion, som avlogs. Även den av mig framförda motionen
avstyrktes ju av konstitutionsutskottets majoritet.

Då min motion i en del tidningar och uttalanden betecknats som ett uttryck
för partipolitik, så är det anledning att fråga dem som ha en sadan uppfattning,
huruvida de tro, att herrar Leander och Ola Jeppsson eller de manga
ja-röstande i andra kammaren 1919 hade speciella intressen för den politiska
uppfattning jag företräder. Ur partipolitisk synpunkt skulle väl jag, när jag
tar del av dagens utskottsutlåtande, med fog kunna fråga en del av mina
egna partivänner: Vadan och varthän? Hur kommer det sig. att man handlat
så olika vid olika tillfällen? Givetvis kommer man att förklara, att åren och
erfarenheten varit bestämmande vid ståndpunktstagandet. Huruvida andra
kammarens sammansättning i dag är sådan att man om den i jämförelse med
1919 kan få fråga: vadan och varthän? återstår att se.

Att jag i min motion påtalar det bristande intresset för kyrkofullmäktigevalen
är väl ganska naturligt. Ja, det är mindre märkvärdigt att jag gör
detta än att kyrkomötet i slutet av förra århundradet insåg faran av att

Nr 9.

Onsdagen don 10 mars 1940 f. m.

Motion angående den borgerliga kommunens övertag amie av beslutanderätten
rörande församlingarnas ekonomiska angelägenheter. (Forts.)
kyrkostämmorna voro så fåtaligt besökta. Kommunal självstyrelses kärna och
förankring måste val ligga i att den har anslutning hos flertalet av kommunens
medlemmar? När man 1919 diskuterade införandet av kyrkofullmäktige
framhölls, att endast 9 procent röstade vid kyrkostämmorna, under det att
65.4 procent av valmanskåren deltog i landstingsvalen. I ett betänkande angående
Stockholm påtalas, att 1938 deltogo av valmanskåren 70 procent i
stadsfullmäktigevalen och endast 17 procent i kyrkofullmäktigevalen. Vid
1942 års val var det en röstande som valde kyrkofullmäktige i en socken. I
en annan socken var det fyra personer som röstade med den officiella listan.
Men dä.r höll det på att bli palatsrevolution, när tre »outsiders» avlämnade
röstsedlar^ med en säresta, Följderna kunde ju lätt ha blivit katastrofala.

Man fragar sig nu: kan det ur demokratisk, ja, även ur kyrklig synpunkt
anses försvarligt och tillfredsställande att upprätthålla en sådan kommunal
indelning, beträffande vilken folket i val så kraftigt givit tillkänna, att den
endast visar intresse för den ena grenen på trädet, vars båda grenar borde
lia sina rötter förankrade i praktiskt taget samma befolkningsskikt.

I ett uttalande örn min motion heter det: »Däremot måste det anses som
en grundläggande kyrklig angelägenhet, att kyrkofrågorna komma att behandlas
med den objektivitet och den frihet från politiska partihänsyn, som
kyrkans ställning som hela folkets kyrka kräver.» De som beskylla mig för
att profanera kyrkan kunna knappast ha satt sig in i det problem det här
gäller. Det har även sagts av somliga, att om motionen hade syftat till att
återge kyrkan dess ledarställning, så skulle de kunnat vara med. Denna fråga
nan icke lösas i riksdagen eller genom lagstiftning, såvida man därmed avser
en andlig ledarställning. Det ankommer på kyrkan själv att visa den andliga
kraft, som kan fa folk att ty sig till den både i goda och hårda tider. Kyrkans
ledande ställning var före 1862 en maktfråga, sorn knappast bottnade
i andlig kraft.

När man tar del av dessa uttalanden får man lätt ett intryck av att det
fir namnet och icke innehållet, som synes vara avgörande. Man gör konstruktioner
för att kunna dra vissa slutsatser. Ur kvalitets- och omdömessynpunkt
måste kommunal- och stadsfullmäktigerepresentation vara den bästa för handliavandet
även av den kyrkliga församlingens beslutanderätt i ekonomiska
frågor.

Men då sågs det, att kommunal- och stadsfullmäktige väljas även av dem
som utträtt ur statskyrkan och av främmande trosbekännare. Ja, detta gäller
ju även för oss riksdagsmän. Skulle vi verkligen tillmäta denna fråga någon
som helst betydelse, sa borde väl riksdagen för att vara konsekvent överlåta
beskattningsrätt även till kyrkomötet. Men detta vilja vi val icke vara med
om ; åtminstone skulle jag anmäla min reservation däremot.

Även gränsdragningen i fråga om den borgerliga och den kyrkliga kommunen
vållar svårigheter. Dessa gränser sammanfalla icke, och detta anses
vara ett oöverkomligt hinder. I det av mig anförda citatet av justitieborgmästaren
Stolpe fran 1859 anser denne, att detta icke är ett så avgörande hinder,
som man nu vill göra det till. Och ändock borde ju han ha haft en viss
erfarenhet att bygga sitt utlåtande på.

Frågan örn en ny kommunal indelning är under omprövning. Det hade
för ali del varit lyckligt, örn tanken på att göra kommunalområdena större
och bärkraftigare hade följts vid 1862 års beslut. Hade kommunindelningen
då följt den kyrkliga indelningen, hade vi troligen haft bärkraftigare kommuner,
och de kyrkliga församlingarna och de borgerliga kommunerna skulle
ha sammanfallit i gränsdragningarna.

Onsdagen den 10 mars 1943 f. m.

Nr 9.

Motion angående den borgerliga kommunens övertagande av beslutanderätten
rörande församlingarnas ekonomiska angelägenheter. (Forts.)

Det vöre väl lämpligt, att de som skola utreda fragan örn en ny kommu
nåd indelning även finge utreda frågan örn gemensamma gränser för de borgerliga
och kyrkliga kommunerna. m

Jag hoppas att tanken på s. k. socialvårdskommuner icke skall agnäs allt
för mycket tid och arbete. Vi behöva en ny kommunindelning och icke en
ytterligare splittring av de kommunala arbetsuppgifterna med åtföljande val
samt en ny skattemyndighet. En demokrati måste se till, att valen icke bli
alltför många, så att folk tröttnar på dem; ur kommunal synpunkt är det
angeläget, att en rationalisering vidtages.

Med det sagda har jag söht förtydliga en del spörsmål, som jag antytt i
min motion. Jag är fullt medveten örn, att det är en vidlyftig och omfattande
fråga att återgå till en enhetlig kommunal självstyrelse, men trots detta är
jag övertygad örn, att denna fråga bör bringas till en förnuftig lösning. Jaganser,
att tidpunkten är lämplig för en utredning även i de av mig p amadé
frågorna, när vi för närvarande halla pa att diskutera den borgerliga koni
munens olika problem. Jag hoppas, att resultatet av olika förslag och utredningar
skall bli sådant, att en enhetlig och stark kommunal självstyrelse skall

kunna bestå. . . ...

Jag skulle helst lia önskat bifall till liim motion, men i dagens lage tar
jag. herr talman, nöja mig med att yrka bifall till den reservation, som avgivits
av herr Källman m. fl.

Herr Hallén: Herr talman! Den ärade motionären har anmält visst missnöje
med den knapphändiga behandling, som utskottet ägnat hans motion, och
det kan jag ju erkänna, men då återstår den frågan att besvara, örn och i vad
mån motionären själv kan anses bära skulden till att så blivit fallet, dag nar.
herr talman, det intrycket, att motionären rör sig inom ganska reaktionara
banor. Han vill vrida utvecklingen tillbaka till 1862, och han citerar som
auktoritet justitieborgmästaren Stolpe i ett uttalande av ar leoy. Jag tycker
för min del, att det varit lika stor anledning för honom att uppehålla sig vid
förhållandena i vår tid. Jag erinrar då örn det ståndpunktstagande till detta
spörsmål, som riksdagen intog 1930, då vi fingo de nya lagarna örn självstyrelse
på land och i stad och i Stockholm samt församlingsstyrelselagen. Vi
kunna emellertid också peka på ett så sent datum som 1942, da riksdagen
antog nya bestämmelser örn mera rationella former för kyrkostyrelsen i
Stockholm, vid vilket tillfälle riksdagen icke ville reflektera pa tanken pa en
återgång till en gemensam behandling av hithörande frågor.

Då man efterlyser de motiv, som föresvävat motionären, kan man icke
bestrida, att han i början av motionen erinrat örn etet svaga deltagandet i dessa
val. och att han därvidlag förmenat, att valen i fråga icke ge ett effektivt
uttryck för vad folket tänker och vill i kyrkligt avseende. Han menai; val
också, att dessa val icke ge samma effektiva representation som valen inom
den borgerliga kommunen. Den omständigheten att man vid valen inom den
kyrkliga kommunen icke når upp till samina deltagande som inom den borgelliga
kommunen kan väl emellertid icke utgöra tillräckligt skäl för att man
skall slå ihjäl institutionen som sådan. Det är en ganska radikal medicin, som
motionären'' föreslår. Det är visserligen beklagligt att kyrkofullmäktigevalen
icke kunna uppvisa samma stora siffror som valenttin tullmäktige inom den
borgerliga kommunen, men det är dock ganska svårt att därvidlag ta tram
en pålitlig statistik. Vi måste nämligen i detta sammanhang komma ihåg alla
de val som ske med gemensamma listor, då alla siffror av betydelse icke
komma till synes. Vi måste sålunda hålla i minnet att del ringa valdeltagandet

Nr 9.

Onsdagen den 10 mars 1Ö43 f. m.

Motion angående dea borgerliga kommunens övertagande av beslutanderatten^
rörande församlingarnas ekonomiska angelägenheter. (Forts.)
på vissa hall kail bottna i det förhållandet, att nian på vederbörande ort har
det förtroende för de människor, som inväljas i kyrkofullmäktige, att de icke
åro hemfallna åt onödigt slöseri. Örn de misshushållade med den kyrkliga
kommunens tillgångar, skulle vi nog få se allmänhetens reaktion. Man hyser
salunda förtroende för a,tt vederbörande skall hålla utdebiteringen nere. Det visar
sig också, att utdebiteringen för kyrkliga ändamål är endast cirka 10 procent
av den borgerliga kommunens.

Motionären övergår sa till att tala örn behovet av en enhetlig beskattning.
.lag erkänner, att motionären bär kommer med ett verkligt sakligt motiv. Men
motionären nöjer sig därvidlag med det näkna påståendet, att det är en fördel
för en kommun beskattningsrätten inom densamma tillkommer endast en
myndighet. Han citerar i^ det sammanhanget vad 1930 års riksdag säde örn
fördelen av en överflyttning av kostnaderna för skolväsendet på den borgerliga
kommunen, och säger, att de sakskäl som i det avseendet anförts också
gälla de kyrkliga angelägenheterna överhuvud taget. Enligt min mening brister
motionären i sin bevisföring för att det nuvarande tillståndet lett till några
olägenheter. Varken i landskommunernas eller Svenska stadsförbundets publikationer
kan man finna belägg för dessa klagomål över frånvaron av den
enhetliga drätsel, varom motionären här talat, och de allvarliga olägenheter,
som därav skulle ha vållats. Några krav på en organisation gemensam för
kyrkoråd och kommunalnämnd för en enhetlig översyn av drätseln ha icke
heller kommit till uttryck. För egen del vet jag, att på vissa håll en sådan
gemensam översyn frivilligt praktiserats, men icke ens denna modestare form
har av vara kommunala förtroendemän betraktats såsom någonting speciellt
önskvärt. Jag menar därför, att det är motionärens sak att visa upp, att det
föreligger några missförhållanden på hithörande område, vilka böra rättas till
genom en reform sådan som den av motionären anbefallda.

Herr Lundberg i Uppsala har också varit inne på frågan örn den kommunala
indelningen överhuvud taget. Jag skulle nu för min del vilja utföra hans
tankegang en smula, Utskottsmajoriteten bär i utlåtandet erinrat om, att riksdagen
två gånger å rad begärt en utredning örn ändrade grunder för den kommunala
indelningen. Jag vill av varmaste hjärta instämma i vad motionären
säde angående socialvårdskommunerna, men detta är en sak, som vi få komma
till tals örn med vederbörande vid ett annat tillfälle.

Det är alldeles uppenbart, att hela problemet örn denna faktiskt behövliga
nyindelning av de borgerliga kommunerna skulle fullständigt ryckas sönder
och skjutas in i ett ovisst fjärran, örn denna fråga skulle sammankopplas med
även fragan örn den kyrkliga indelningen. Motionärens eget provisoriska förslag,
att man kunde taga den gamla kyrkliga indelningen — pastoratsindelmngen
- och lägga den till grund för de nya kommunala enheterna, är nog
6I1jjanfi a lättvindig lösning, som jag undrar, örn herr statsrådet Möller är beredd
att utan vidare fundera på. Nej, den frågan får nog dryftas ur helt andra
synpunkter. Alla vi som önska, att denna utredning kommer till stånd, måste
säga, att den skulle äventyras och skjutas in i ett ovisst fjärran, om den skulle
sammankopplas med denna fråga.

Jag vill sluta med att säga några ord även om kyrkan själv i detta sammanhang.
Jag vill säga det, att vara kyrkoförsamlingar äro inte endast den
kyrkliga kommunen, utan de äro också representativa organ för den svenska kyrkan.
Motionären lär inte, kunna förneka, att örn man skalar bort alla ekonomiska
angelägenheter fran den kyrkliga kommunen, kvarstår för kyrkostämma
respektive kyrkofullmäktige ganska litet. Det betyder, att i realiteten skulle
också dessa kyrkliga organ brytas ned och försvinna. Även örn motionären inte

Onsdagen den 10 mars 1943 f. m.

Nr 9.

•>

Motion angående den borgerliga kommunens övertagande av beslutanderätten
rörande församlingarnas ekonomiska angelägenheter. (Forts.)
haft denna baktanke, skulle följden av detta projekt bli, att här i landet skulle
uppstå en verklig: kulturstrid, som det i detta tidsläge vore synnerligen oklokt
att sätta i gång. Jag vill till oell med säga, att en sådan strid vöre mer än
oklok. Den skulle säkerligen innebära en orätt, ty säga vad man vill örn kyrkans
värde i folklivet i vår tid, tror jag ändå, att vad den gör och söker göra
under dessa ödesmärkta år är inte av den art, att kyrkan förtjänar att mötas
av det öde, som skulle bli följden, örn man tillmötesginge motionärens avsikt.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

I detta anförande instämde herr Westman.

Herr Lundberg i Uppsala erhöll på begäran ordet för kort genmäle och
yttrade: Herr talman! Jag skulle gentemot vad herr Hallén nämnde örn att jag
var inne på reaktionära tankebanor vilja erinra örn att herr Hallén själv, då
det gällde 1919 års förslag, var inne på dessa tankebanor. Han förordade då
varmt, att man skulle tillämpa ett sådant förslag, och han till och med satte
i fråga, örn inte statskyrkan därigenom skulle stärkas. Nu sägs det här i debatten
att man inte bör slå ihjäl kyrkofullmäktigeinstitutionen endast därför
att folk inte går till val av kyrkofullmäktige. Jag ber att få hänvisa till vad
herr Hallén själv sade i denna kammare 1930. Han yttrade då -—- på tal örn en
överflyttning av skolfrågorna till den borgerliga kommunen -— bl. a. följande:
»Nog är det en överdrift att säga, att en sådan överflyttning skulle innebära
skada. Man måste väl erkänna, att skolväsendets handhavande inom ett representativt
organ måste vara värdefullare än dess behandling av en menighet, örn
vars sammansättning, storlek och omfattning man aldrig kan vara viss på
något sätt.» Jag förmenar att samma resonemang måste gälla även beträffande
den kyrkliga frågan. Jag kan inte förstå att man kan hävda, att den kyrkliga
församlingen och kyrkofullmäktige skulle på något sätt vara mera sammanhörande
än exempelvis den kyrkliga församlingen och stads- och kommunalfullmäktige,
ty de båda senare äro ju ändå medlemmar i församlingen i lika
hög grad som kyrkofullmäktige. Vad som här är det väsentliga är att stadsoch
kommunalfullmäktige ha bättre möjligheter att bedöma den kommunala
drätseln, då man där bättre kan Väga de olika utgifterna mot varandra. På
grund härav anser jag att man i denna fråga inte endast bör tala örn reaktionära
tankebanor utan även medge att det är en praktisk åtgärd, som det här
gäller.

Härefter anförde:

Herr Sundqvist: Herr talman! Hedan då jag läste motionen, fäste jag mig
vid att motionären utförligt uppehöll sig vid de svårigheter, som måste yppa
sig vid ett genomförande av detta förslag. Han tillskriver visserligen dessa svårigheter
inte någon mera allvarsam karaktär, men i utskottsutlåtande har ju
med all tydlighet påvisats, att en förändring av denna beskaffenhet av allt att
döma skulle komma att leda till kyrkofullmäktigeinstitutionens avskaffande.

Utskottets ordförande har alldeles nyss erinrat om att de frågor, fallande
under kyrkofullmäktige, som skulle bli kvar, sedan de ekonomiska frågorna
utmönstrats, skulle bli ganska obetydliga. Man kan då fråga sig, om det finns
anledning att bibehålla denna institution, örn dess uppgifter bli av så ringa
storleksordning. Emellertid innebär detta förslag till sina konsekvenser också
en fråga av en principiell vidd och betydelse, som här inte alldeles utan vidare
kan fiirbigås. Jag är ganska tacksam för att motionären i sitt anförande
här nyss berörde några av dessa.

Nr fl.

Onsdagen den 10 mars 1943 f. m.

Motion angående den borgerliga kommunens övertagande av beslutanderätten
rörande församlingarnas ekonomiska angelägenheter. (Forts.)

Det är alldeles riktigt, att svenska kyrkan omspänner i huvudsak hela svenska
folket, men man kan därför inte sätta likhetstecken mellan svenska kyrkan
och staten. Det är ett egenartat samfund detta, som heter den svenska kyrkan.
Denna dess egenart har visserligen genom tiderna hävdats med olika framgång,
men genom en rad av åtgärder ha kyrkans möjligheter att få fullgöra
sina uppgifter inom det svenska folket skyddats. Bland dessa åtgärder märkas
såväl inrättandet av kyrkomötet som kyrkofullmäktigeinstitutionen.

Nu kan man fråga: Vad skulle det rent principiellt innebära, örn kyrkofullmäktigeinstitutionen
avskaffades t Jag hör ingalunda till dem, som tvivla på
att det kan finnas kyrkligt intresse jämväl hos ledamöter av de borgerliga
myndigheterna, stadsfullmäktige och kommunalfullmäktige. Men jag har klart
för mig, att på ett helt annat sätt måste de frågor komma att behandlas, som
stå så att säga i blickpunkten, än om dessa frågor föras in bland en hel rad
andra frågor. Jag sätter således i fråga, örn man har möjlighet att räkna med,
att, för den händelse kyrkofullmäktigeinstitutionen avskaffas, kyrkofrågorna
komma att tillmätas den vikt och betydelse, som de i verkligheten ha.

Motionären antydde i sitt anförande här nyss även några andra eventuella
konsekvenser. Jag vet inte, örn jag uppfattade honom alldeles riktigt, men det
lät nästan på honom, som örn den nu ifrågasatta sammanslagningen av de små
kommunerna — örn hans förslag kommer att realiseras -— även skulle ha som
följd en sammanslagning av församlingarna och socknarna. Jag är fullt förvissad
örn att skulle motionen leda till dessa konsekvenser, d. v. s. att det här
i landet skulle bli fråga örn ett allmänt rubbande av församlingsgränserna
och ett allmänt sammanslående av församlingarna, kan motionären säkert inte
räkna på något starkare stöd för sin mening inom folket. Jag kan således,
herr talman, dels av praktiska skäl men även av principiella icke tillstyrka
denna motion, utan jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Häruti instämde herr Skoglund i Doverstorp.

Herr Lundh: Herr talman! Örn man granskar den långa historiska utredning,
sorn min ärade kollega på Upplandsbänken i dag har lämnat, förefaller
det mig, som örn de många ordens korta innehåll egentligen skulle vara, att
det finns två skäl, som tala för ett avskaffande av kyrkofullmäktigeinstitutionens
beskattningsrätt, nämligen dels att kommunen behöver en enhetlig
beskattningsrätt och dels att valdeltagandet är extremt dåligt vid vissa kyrkofullmäktigeval.

A id bedömandet av detta spörsmål kan man ställa sig två frågor. Den ena
är: Ha kyrkofullmäktige överlag eller i någon större utsträckning missbrukat
sin ställning? Den andra är: Har det dåliga valdeltagandet lett till att man i
våra kyrkofullmäktige insatt representanter, som äro mindre väl skickade
för sin uppgift än de representanter, som insatts i den borgerliga kommunens
organ? Jag tror att var och en, som något arbetat i den kyrkliga kommunens
tjänst, är beredd att svara ett bestämt nej på båda dessa frågor. Jag vågar
hävda att även örn valdeltagandet på sina håll varit ringa, har man nedlagt
minst samma möda för att finna goda och lämpliga representanter i våra kyrkofullmäktige
som man har gjort, när det gällt de borgerliga institutionerna.
Man bär alldeles särskilt bemödat sig örn att få fram personer, som ha intresse
för kyrkans angelägenheter. Jag tror också att man vågar säga, att det ansvar,
som följer med deltagande i den kyrkliga kommunens arbete, medför att
var och en, som där arbetar, blir försiktig när det gäller att delta i skattebeviljandet,
särskilt beträffande anslag till nya utgifter. Jag tror inte — så -

Onsdagen den 10 mars 1943 f. m.

Nr 9.

Motion angående den borgerliga kommunens övertagande av beslutanderätten
rörande församlingarnas ekonomiska angelägenheter. (Forts.)
som här tidigare anförts — att man med skäl kan hävda att kyrkofullmäktige
missbrukat sin tilldelade beskattningsrätt. Om likväl dylikt missbruk någonstädes
skulle lia förekommit, vågar jag bestämt säga, att olägenheterna med
det nuvarande systemet äro få — för att inte säga att de knappast alls existera.
Under sådana omständigheter är det anledning fråga sig, örn det finns något
värde i det system, som vi nu lia. På den frågan är åtminstone jag för min
del beredd att obetingat svara ja.

Sedan äldsta tider lia våra församlingar haft sin beslutanderätt i demokratiska
former. När vi under årens lopp ha ändrat de kommunala organens sammansättning
och befogenheter, har som en röd tråd genom dessa beslut ständigt
gått omsorgen att behålla den kyrkliga kommunens självständighet. 1930
års stora reform syftade snarast till att göra denna kyrkliga självständighet
ännu större, i det att man då införde en kyrklig representation med det starkare
ansvar, som därmed kom att utkrävas av var och en, som deltog i detta
arbete. Att denna organisatoriska självstyrelse varit till obetingat och stort
gagn för församlingsarbetet torde vitsordas av var och en, som medverkat i
detta arbete. Man behöver endast peka på vad det betyder att kunna få fram
intimt och aktivt samarbete mellan kyrkofullmäktige, som till stor del valts
med hänsyn till vederbörandes kyrkliga intresse, och kyrkorådet, som i allmänhet
rekryterats ur fullmäktiges krets. När det gällt att tillvarata församlingens
olika och skiftande intressen, har detta samarbete, efter min erfarenhet,
varit av oskattbart värde för de enskilda församlingarna och därmed
också för den svenska kyrkan. Jag vågar utan överdrift säga att en ersättning
härför aldrig kan erhållas, om församlingens gemensamma organisatoriska
och ekonomiska ärenden överföras till den borgerliga kommunen. Jag tror att
man får säga, att om olägenheterna med det nuvarande systemet äro få, torde
vinsterna av detsamma vara påtagliga. Alla historiska och ideella skäl tala
till förmån för att våra församlingar få behålla den självstyrelse, som för dem
är en oskattbar tillgång.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Nilsson i Göteborg: Herr talman! Het kanske kan vara rimligt att
något säges även från reservanternas sida, oell jag vill med en kort motivering
förklara deras ståndpunkt.

Denna fråga är inte — eller bör i varje fall inte vara — någon politisk
fråga. Jag anser att de som stå för utskottets förslag inte kunna betraktas
som några reaktionärer, och ej heller att vi. som lia en annan uppfattning,
kunna åberopa någon särskilt radikal inställning, och det gäller alls icke
frågan örn statskyrkans avskaffande.

Man kan se denna fråga ur rent praktiska synpunkter. När det gäller motionen
tycker jag att den famlar för mycket. Själva detta spörsmål ändock
inte så enkelt som många kanske föreställa sig. Det ligger inte till på det
sätt, som framgått av vad de föregående talarna här ha amorf, att man
har anledning att vittna örn att: allting i den nuvarande ordningen är så välbeställt.
Örn man verkligen vill syna vad som i utgiftsfrågor kan ankomma
på å ena sidan den kyrkliga församlingen samt å andra sidan den borgerliga
kommunen, bör man nog kunna erkänna, att det finns vissa ekonomiska ting,
om vilka man rimligen kan säga, att där borde den borgerliga kommunen utöva
bestämmanderätten.

Nu är detta — på sätt tidigare loir påpekats - - ingen ny fråga. Redan
1919 framfördes i olika motioner detta spörsmål. Jag vill inte påminna den
ärade utskottsordföranden örn något föregående uttalande från hans sida. var -

Nr 9.

Onsdagen den 10 mars 1943 f. m.

Motion angående den borgerliga kommunens övertagande av beslutanderätten
rörande församlingarnas ekonomiska angelägenheter. (Forts.)
över lian kanske skulle känna någon vantrivsel, men jag vill framhålla, att
detta reservanternas utlåtande, som vi här förelägga kammaren, antogs av
andra kammaren år 1919 med lil röster mot 48. Den nuvarande värderade
ordföi anden i konstitutionsutskottet försvarade då med den bravur, som han
kan prestera, detta utlåtande.

Jag vill alltså försvara mig med att jag inte är ute på någon förvillelsens
väg, om jag inte hyser precis samma uppfattning som utskottets ordförande
gjorde sig till tolk för. I de motioner, som vid detta tillfälle behandlades, kritiserades
den dualism, som består i att det i samma kommun skall finnas
tvenne beslutande myndigheter, vilka oberoende av varandra bestämma rörande
utgifter och uttaxeringar. Genom 1909 års lag angående folkskoleväsendet
i vissa städer togs ett steg i rätt riktning. Detta var emellertid icke nog.
Det mäste anses medföra avsevärda fördelar att fortsätta på den inslagna vägen,
så att även prövningen av anslagen för kyrkliga ändamål lades hos de
kommunala myndigheterna. Jag skall inte ingå på någon detaljerad redogörelse^
för vad som förekom vid nyssnämnda tillfälle. Jag anser emellertid inte
att så stora skiljaktigheter föreligga mellan de spörsmål som voro för handen
1919 och de som^ i dag föreligga, utan att man mycket väl kan lägga den
diskussion som då ägde rum till grund för den ståndpunkt, som man har att
fatta nu.

Jag skall till slut be att få poängtera en sak, som kammaren redan förut
har observerat, nämligen att reservationen ingalunda ansluter sig till vad motionären
föreslagit utan att reservanterna önska en utredning, som skulle kunna
tänkas bana väg för bättre förhållanden på detta område.

Med denna måhända kortfattade motivering hemställer jag. herr talman,
om bifall till reservationen.

Herr Lundberg i Uppsala, som nu på begäran erhöll ordet för kort genmäle,
yttrade: Herr talman! Jag skulle till herr Sundqvist vilja säga, när
han säger, att man ^ inte får sätta likhetstecken mellan svenska staten och
statskyrkan, att vi få komma ihåg, att varje medborgare är skattskyldig. Det
räder alitsa inte samma förhållande inom statskyrkan som inom frikjrrkorna;
vi ha i detta fall icke att göra med synonyma begrepp.

Med anledning av herr Lundhs fråga, örn vi i kyrkliga instanser insatt
sämre folk än i stadsfullmäktige, skulle jag vilja säga till herr Lundh, att
herr Lundh kanske finner det lämpligt att dels ha en s. k. officiell uppfattning
och dels en reell uppfattning rörande detta spörsmål. Den frågan kan
herr Lundh svara på själv, det vet jag.

Herr Lundh underströk vidare fördelen av att ha kvar kyrkofullmäktige
och framhöll hur bra denna institution är. Jag vill erinra herr Lundh örn att
han för inte så länge sedan talade örn en tigande riksdag och en oduglig regering
och kritiserade just att man hade en tigande församling. Det förefaller
i dag, som örn herr Lundh skulle vilja ha en tigande församling, kanske
därför att han själv sitter som kyrkofullmäktiges ordförande.

Vidare anförde

Herr Fast: Herr talman! Mellan motionärens något säkra framträdande
och hans slutyrkande var ett ganska stort svalg befäst, ty hans slutyrkande
gick ut på ett bifall till reservanternas förslag. Detta bör ur hans synpunkt
ställa sig mycket osäkrare, ty däri hemställes, att man skall utreda, »huruvida
och i vilken omfattning» som kyrkliga ärenden av ekonomisk art må kunna
överflyttas till den borgerliga kommunen.

Onsdagen ilen 10 mars 1943 f. m.

Nr 9.

Motion angående dea borgerliga kommunens övertagande av beslutanderätten
rörande församlingarnas ekonomiska angelägenheter. (Forts.)

När vi i konstitutionsutskottet behandlade den föreliggande motionen funno
vi, att dess motivering inte stämmer riktigt överens med klämmen. Under sådana
förhållanden får man alltid hålla sig till klämmen, och i denna yrkas det ju,
att man skall lägga alla kyrkliga ärenden av ekonomisk natur under den borgerliga
kommunens beslutanderätt.

Jag har uppställt och försökt ge svar på frågan, huruvida det finnes några
sådana ärenden, som icke ha ekonomisk karaktär. Det går nämligen inte så vitt
jag förstår att bedriva vare sig kulturell, andlig eller ideell verksamhet eller
hjälpverksamhet av något slag utan att det också kommer att kosta pengar,
och då måste ju även hithörande ärenden — förutom sådana frågor som röra
byggandet av kyrka och dylikt, beträffande vilka man alltid kan diskutera var
de skola höra hemma — läggas under den borgerliga kommunen. Men jag hittade
verkligen en uppgift, som den kyrkliga myndigheten kan få behålla utan
att behöva gå till den borgerliga kommunen och begära pengar. Jag syftar på
den gamla bestämmelsen örn kyrkorådets rätt och skyldighet att indela kyrkbänkarna.
Men man kan inte gärna ha de kyrkliga organen eller ens församlingsbegreppet
kvar för sådana uppgifter.

Motionären åberopar vidare vissa siffror för att visa den ställning, som denna
kammare intagit i frågor av liknande art som den i dag föreliggande. Jag
vill med anledning härav påpeka, att tidsläget nu är ett helt annat än vid de
tillfällen motionären åsyftar. Det har hänt någonting sedan dess, och jag undrar
örn det inte är bättre att litet mera. tänka på vad som skett på senare tid
än att fördjupa sig i 1860-talets historia och tiden dessförinnan. Den stora
strid, som förts både i denna kammare och utanför densamma har ju gällt
frågan örn var skolärendena skulle förläggas, och det går sålunda inte riktigt
för sig att anföra citat och siffror, som hänföra sig till tiden före denna strids
avslutande och skolärendenas förläggande till den borgerliga kommunen.

Detta senare har tyvärr inte kunnat ske i hela sin utsträckning beroende på
att den kyrkliga och den kommunala indelningen inte sammanfalla. I min
egen hemstad har man skolärendena förlagda till den kyrkliga kommunen och
har således det gamla skolrådet kvar, men detta är dock ett undantag som endast
bekräftar regeln.

När denna strid nu är avslutad tycker jag att vi kunna se på dessa ärenden
ganska lidelsefritt. Jag måste då för min del säga, att utöver de skäl, som angivits
dels av utskottet och dels av en del talare i debatten, ett annat skäl varit
avgörande för mitt ställningstagande, och jag skall be att med några ord få
utveckla detsamma. Det hänför sig till vad utskottet i sitt utlåtande konstaterar
angående kammarens tvenne skrivelser till Kungl. Maj :t angående framskapandet
av bärkraftiga borgerliga kommuner. Detta problem har nu tillspetsats
genom det betänkande som socialvårdskommittén framlagt. Det gäller nu
ett ställningstagande antingen för socialvårdskommitténs förslag eller också
för en tvångsindelning av de borgerliga kommunerna i större enheter. Ingen
som företräder samma mening som jag, att man skall skapa större, bärkraftigare
kommuner, är viii omedveten örn, att detta ar ett betydande arbete, som kommer
att erbjuda ganska stora svårigheter, innan vi fört detsamma i hamn. Man
stöter, när det gäller att vidtaga förändringar i den borgerliga indelningen, på
mycket motstånd av skild karaktär, bland annat motiverat med pietetshänsyn.
dag vill emellertid säga, att detta motstånd blir ringa gentemot det motstånd,
som kommer att resas när man kommer in på församlingsväsendets område. Ty
det är när det gäller kyrkan, när det gäller församlingen, som ju ändå är det:
gamla begrepp, på vilket traditionerna vila, som motståndet i allt högre grad
kommer att mobiliseras upp. Kan det då vara lämpligt att riksdagen vid en

Nr 9.

Onsdagen den 10 mars 1943 f. m.

.Motion angående den borgerliga kommunens övertagande av beslutanderätten
rörande församlingarnas ekonomiska angelägenheter. (Forts.)
tidpunkt, när dessa stora frågor stå på dagordningen, när man måste vidtaga
en utredning och beslutet också måste följa i ganska rask takt, kommer och
kastar in just denna fråga, som är ägnad att i alldeles särskild grad försvåra
en sådan utredning, för den händelse den skulle sammankopplas med densamma?
Yi skulle då få en strid kring församlingen och kyrkan och överhuvud
taget dessa svårlösta problem, som motionären inte ens har skisserat. Detta
är ett tillräckligt skäl för mig, att nu, utan att ytterligare fördjupa mig i rent
kyrkopolitiska synpunkter, säga, att denna kammare verkligen gör klokt i att
nu stanna vid sin tidigare begäran med hänsyn till utredningen av den kommunala
indelningen. Det gör, herr talman, att jag på det varmaste ber att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Lundh erhöll på begäran ordet för kort genmäle oell yttrade: Herr
talman! Jag vill som replik till herr Lundberg säga, att örn herr Lundberg
inte har starkare sakskäl att komma med än att föra in rent personliga argument
i debatten, finnes det ingen anledning att uppta kammarens tid med
sådant.

Härpå anförde

Herr Mosesson: Herr talman! Örn man ser den föreliggande frågan ur
demokratisk synpunkt, kan jag inte första annat än att vi såväl i den borgerliga
kommunens representation som i den kyrkligas ha likvärdiga organ. Det
är således inte på något sätt ur demokratisk synpunkt något intresse att sammanföra
dessa två organ till ett enda organ, då det gäller ekonomiska frågor.

Jag finner tvärt örn att det system som vi nu ha medför vissa fördelar.
Det är ju mångenstädes på det sättet, att arbetet och ansvaret i kommunen
pavilar ett alltför litet antal personer. Örn vi ha skilda organ för kommunala
och kyrkliga frågor, föreligga möjligheter att i kyrkofullmäktige insätta män
och kvinnor, som inte blivit invalda i kommunalfullmäktige, och dessa bli på
detta sätt i tillfälle att sätta sig in i och gagna det samhälleliga arbetet.

Jag vill vidare fästa uppmärksamheten på ett förhållande, som för övrigt
redan papekats, nämligen att en del personer ha speciellt intresse för kyrkliga
frågor. Da är det ju lämpligt att dessa personer fa lata detta sitt intresse komma
till uttryck i arbetet i kyrkofullmäktige.

Det har slutligen gjorts gällande här — vilket även var fallet i utskottet;
jag åhörde debatten där ehuru jag inte deltog i den — att den kyrkliga kommunens.
organ inte alltid ha samma ekonomiska insikt och ansvar som den
borgerliga kommunens motsvarande organ, kanske beroende på att den förra
rör sig med mindre belopp. Örn det skulle visa sig att den kyrkliga kommunen
är för rundhämt eller låt mig säga allt för litet ansvarskännande i ekonomiska
ting, tror jag man kan vara förvissad örn att den saken nog kommer
att för framtiden justeras genom valdeltagandet.

Herr talman! Jag hemställer alltså örn bifall till utskottets hemställan.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels pa bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå samt
bifall i stället till den vid utlåtandet fogade reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Lundberg
i Uppsala begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Onsdagen den 10 mars 1943 f. m.

Nr 9.

Motion angående den borgerliga kommunens övertagande av beslutanderätten
rörande församlingarnas ekonomiska angelägenheter. (Forts.)

Den, som vill, att kammaren bifaller konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan,
bifallit den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för japropositionen.
Rösträkning begärdes likväl av herr Lundberg i ^Uppsala, vadan
votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos^ 135 ja och
50 nej, varjämte 9 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

§ 9.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 2, i anledning av väckt mo- Motion om
tion om ändring av gällande bestämmelser om rätt till deltagande i val av kom- *****
munala revisorer m. m. gtämmelser

, örn rått till

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade: deltagande i

Herr Norén: Herr talman! Med sin motion i förevarande fråga ha motionä- pi rerna

velat bringa reda och klarhet rörande de kommunala jävsbestämmelserna. m. rn.

I 63 § i lagen örn kommunalstyrelse på landet föreskrives, att den, vilken
såsom ledamot av kommunalnämnden eller eljest är redovisningsskyldig till
kommunen, icke må väljas till revisor eller revisorssuppleant för granskning
av förvaltning, för vilken lian har att redovisa, ej heller deltaga i val av revisor
eller revisorssuppleant för granskning av sådan förvaltning eller i beslut
med anledning av granskningen. Dessa bestämmelser gälla icke endast ledamöter
i kommunalnämnden och deras suppleanter, utan bestämmelser örn
nämndsledamöternas ansvar finnas, förutom örn kommunalnämnd, örn kyrkooch
skolråd, biblioteksstyrelse och fortsättningsskolestyrelse, vägstyrelse, fattigvårdsstyrelse,
barnavårdsnämnd, nykterhetsnämnd och andra kommunala
styrelser och nämnder. Ledamöter i dessa nämnder och styrelser kunna visserligen
väljas utanför fullmäktige, men praxis har varit att i stor utsträckning
välja fullmäktigeledamöter.

Härav följer att ett mindre eller större antal av fullmäktigeledamöterna falla
under jävsbestämmelserna vid val av revisorer och vid beslut med anledning
av revisorernas berättelser rörande granskning och förvaltning. Ja, de äro inte
endast förhindrade att deltaga i beslutet utan jämväl förhindrade att ^deltaga
i dechargefrågans formella behandling. Allt detta har medfört, att såväl revisorsval
som dechargefrågans behandling ej sällan få ett mycket pinsamt
förlopp i kommunerna.

För att ytterligare belysa nödvändigheten av en översyn a,v jävsbestämmelserna
överhuvud taget vill jag anföra några exempel som visa, att den opartiskhet,
som kräves av ledamöter i kommunala nämnder och styrelser beträffande
revisorsval och dechargefrågor, ingalunda kräves av representanterna i
de beslutande organen — fullmäktige och stämmor — när det gäller beslut,
där man är i skyldskap med de personer beslutet gäller, eller där man kan vänta
sig personlig nytta eller skada av den utgång, som beslutet får. En kyrko -

Nr 9.

Onsdagen den 10 mars 1943 £. m.

Motion otti ändring av gällande bestämmelser örn rätt till deltagande i val
av kommunala revisorer m. m. (Forts.)
stämma har sålunda ansetts oförhindrad att till revisor av församlingens räkenskaper
utse person, som var son till en ledamot av församlingens kyrkooch
skolråd.

En person överklagade ett kommunalstämmobeslut rörande sin egen taxering,
i vilket beslut han själv vägrats deltaga. Besvären ogillades, men de ogillades
på den grund, att klaganden icke visat, att den omständigheten, att han
själv vägrats att deltaga i beslutet, kunnat på utgången av beslutet inverka.

En kommunalstämma hade beslutat, att åtal ej skulle få väckas mot en
person för underlåtenhet att betala hundskatt. Bennes egen röstning var utslagsgivande
vid beslutet.. Beslutet överklagades, men länsstyrelsen fann den
omständigheten, att den ifrågavarande personens enskilda rätt kunnat vara
beroende av frågan, icke hava utgjort lagligt hinder för honom att deltaga.
Länsstyrelsens utslag upphävdes av regeringsrätten men av annan grund.

Slutligen vill jag hänvisa till ett utslag, som visar, att hinder icke möter
för en kommunal befattningshavare att deltaga i beslut rörande sitt eget arvode.

Nu vill jag påpeka, att utgångsläget för mitt resonemang rörande revisorsvalen
och dechargefragorna är den praxis, som tillämpas i kommunerna vid
dessa frågors handläggning och avgörande. Man förrättar revisorsvalet i en
enda valhandling och ställer frågan örn ansvarsfrihet för hela den kommunala
medelsförvaltningen under ett enda beslut. Hur allmän denna praxis är kan
jag mte bedöma, men den torde vara ganska allmänt förekommande Jag har
resonerat med kommunalmän från skilda socknar och de ha uppgivit, att man
gar .tillväga pa detta sätt, detta oberoende av om medelsförvaltningen är centraliserad
eller ej.

Nu sager utskottet, att ifrågavarande förfaringssätt »torde tillämpas i åtskilliga
kommuner». Detta skulle förutsätta, att det förfaringssätt som utskottet
rekommenderat, tillämpas i de övriga kommunerna. Jag misstänker att
det ar Ber kommuner, som förfara på det sätt som motionärerna anfört. ’
Slutligen vill jag anföra, att den lösning, som utskottet rekommenderat
övervägts av motionärerna innan motionen avlämnades, men vi funno den långt
Bran tillfredsställande. Vi ha utgått ifrån att kommunallagarna förutsätta
att det bor vara samma revisorer för hela den kommunala medelsförvaltningen
en anordning som kan äventyras, örn man vid valet förfar på det sätt som
utskottet anvisar Det kan medgivas, att det förfaringssätt, som utskottet rekommenderar
beträffande beslut rörande revisorernas berättelser, till en del
begränsa!- patalade olägenheter, men utskottets utlåtande har ingalunda lämförväntateSU
1 °m ^larliet 1 berörda hänseenden, som motionärerna

Jag har, herr talman, velat anföra dessa synpunkter i anslutning till den
reservation, som jag har avgivit till utskottets utlåtande.

H r Nord trom: Herr talman! Motionärerna lia i sin motion gjort gällande
^ ,aadr.a stycket 1 lagen om kommunalstyrelse på landet och motsvarande
författningar i övriga kommunallagar skulle dels lägga hinder i vägen
för. val av revisorer i kommunerna och dels för besluts fattande i anledning av
revisionsberättelserna Jag har för min del icke på något håll märkt, att så
skulle vara fallet Motionärerna hänvisa emellertid till att i en del kommuner
— jag formodar det skulle vara några norrländska — har det förekommit, till
och med ej sa sällan, att sa gott som samtliga ledamöter i en kommunal fullmäkti.
gemstitution genom ledamotskap i nämnder och styrelser skulle ha varit
diskvalicerade. såsom valman för revisorer eller för att fatta belsut i anledning
av revisionsberättelsen. Örn något sådant förekommit, vilket är beklag -

Onsdagen den 10 mars 1943 f. m.

Nr 9.

Motion örn ändring av gällande bestämmelser om rätt till deltagande i val

av kommunala revisorer m. m. (Forts.)
ligt, har det emellertid i någon mån berott på kommunalfullmäktigeledamöterna
själva. De skulle kunna välja även personer utanför kommunalfullmäktige
till styrelser och nämnder och icke blott sig själva. I många kommuner,
som jag känner till, är det emellertid så, att kommunalfullmäktige enbart
välja in sig själva i olika styrelser och nämnder.

Nu ha motionärerna framhållit, att det skulle kunna tänkas, att det icke
funnes någon, som kunde välja revisorer eller fatta beslut i anledning av revisionen.
Utskottet har häremot framhållit att 63 § i lagen örn kommunalstyrelse
på landet icke torde lägga hinder i vägen för ett annat tillvägagångssätt
vid valet av revisorer än det vanligast förekommande. Det är nog alldeles riktigt,
som motionären herr Norén sade i sitt anförande, att i de flesta kommuner
går det till på det sättet, att man väljer revisorerna på en gång under en
proposition och att man också vid revisionsstämman framställer proposition
örn ansvarsfrihet på en gång för alla styrelser och nämnder. Så bör man emellertid
icke gå till väga, örn det visar sig medföra svårigheter vid valet av revisorer
eller att finna någon grupp av fullmäktige, som kan fatta beslut i anledning
av revisionen. Författningen lägger icke hinder i vägen för att utse
exempelvis först tre revisorer för granskning av kommunalkassan och sedan
i en annan proposition tre revisorer för granskning av fattigvårdskassan. Det
kan för all del gälla samma personer i båda fallen, men det blir olika ledamöter,
som ha rätt att deltaga i valet. Liksom ordföranden kan framställa
proposition på frågan örn ansvarsfrihet för de olika styrelserna och nämnderna
var för sig.

Jag skulle ha förstått motionärerna bättre, örn de sagt, att de ville, att en
högre myndighet än kommunalfullmäktige skulle utse åtminstone en revisor.
Jag skulle också ha förstått motionärerna bättre, örn de hade sagt, att man
skall ha all kommunal och kyrklig revision på en gång, så att man icke kan
flytta över pengar från en kassa till en annan för att blanda bort korten.
Däremot kan jag icke förstå, att det skall vara nödvändigt ändra författningen
bara för att åstadkomma vad motionärerna säga i sin kläm, nämligen
större klarhet på området. 63 § i lagen örn kommunalstyrelse på landet jämfört
med regeringsrättens utslag i hithörande mål ger så stor klarhet som man
kan behöva lia. Det sägs bestämt ifrån vilka som få deltaga i val av revisorer
och vilka som få deltaga i beslut i anledning av revisionsberättelsen. På den
punkten kan det icke föreligga någon oklarhet.

Motionärerna ha icke kunnat peka på någon annan väg att gå. De kunna
ju icke göra gällande, att en suppleant i kommunalnämnden, som vid något
tillfälle under året deltagit i kommunalnämndens sammanträde, eller en suppleant
i fattigvårdsstyrelsen, som kanske också någon gång deltagit i fattigvårdsstyrelsens
sammanträde, skall äga rätt att välja revisor. Det kan icke
vara riktigt, och hur skall man då gå till väga? Såsom gammal kommunalman
har jag för min del icke kunnat räkna ut något annat sätt än att helt enkelt
dela upp valet att gälla de olika nämnderna och styrelserna var för sig. Örn
däremot motionärerna komma tillbaka nied krav på att länsstyrelsen, såsom
fallet ilr i fråga om vägdistrikten, skall utse en revisor, som då bör vara auktoriserad,
så skall jag gärna gå med därpå.

Herr Fast säde i sitt yttrande i föregående ärende, att tidsförhållandena nu
icke äro sådana, att vi böra gå till regeringen med begäran örn utredning av
spörsmål, som icke äro så brännande, att vi icke kunna vila på saken. Vad
gäller den nu föreliggande frågan kunna vi också gott vila på saken, till dess
frågan om bildande a,v social vårdskommuner (dier sammanslagning av små
kommuner till större kommer fram.

Andro kammarens protokoll 1DJ/-3. Nr 9.

Nr 9.

Onsdagen den 10 mars 1943 f. m.

Motioner
angående vidtagande
av
åtgärder till
skyddande av
valhemligheten
vid
allmänna val.

Motion om ändring av gällande bestämmelser örn rätt till deltagande i val
av kommunala revisorer m. m. (Forts.)

Jag ber med hänvisning till vad utskottet anfört i sitt utlåtande att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 10.

Herr statsrådet Gjöres avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 99, angående förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 21 juni
1940 (nr 645) om skyldighet att bortföra varuförråd, m. m.;

nr 100, angående förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 30 december
1939 (nr 951) angående vissa utfästelser rörande införsel och utförsel av
varor m. m.;

nr 101, angående förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 30 juni
1942 (nr 493) örn awerkningsskyldighet;

nr 102, angående förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 12 december
1941 (nr 925) örn reglering av förbrukningen av elektrisk kraft och
gas; och

nr 103, angående pension åt vissa i statens tjänst anställda personer.

Dessa propositioner bordlädes.

Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

§ 11.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 3, i anledning av väckta motioner
angående vidtagande av åtgärder till skyddande av valhemligheten vid
allmänna val.

Uti de likalydande, till konstitutionsutskottet hänvisade motionerna nr 98
i första kammaren av herrar Mannerskantz och Heiding och nr 152 i andra
kammaren av herrar Thorell och Birke hade hemställts, »att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Majit anhålla om förslag till sådana bestämmelser beträffande
vid allmänna val brukade valsedlar att valhemligheten därigenom
blir fullständigt skyddad».

Utskottet hemställde, att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar Holmström, Bondeson, Thorell och Nolin,
som ansett att utskottet bort tillstyrka förevarande motioner.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid yttrade:

Herr Thorell: Herr talman! Såsom framgår av utskottets utlåtande har
frågan örn valhemlighetens bevarande i vad det gäller valsedlarnas storlek
behandlats av riksdagen vid ett par tidigare tillfällen, dels år 1927 och dels
år 1934. I år ha jag och herr Birke i denna kammare och herr Mannerskantz
m. fl. i första kammaren kommit med samma krav, därför att vi anse, att
förhållandena icke äro bra som de äro. Utskottsmajoriteten hänvisar till vad
som förekommit vid de föregående behandlingarna av ärendet och kan för sin
del icke finna, att några bärande skäl för ett bifall anförts i motionerna
eller i övrigt äro för handen, varför man hemställer, att motionerna måtte
avslås.

Onsdagen den 10 mars 1941! f. m.

Nr 9.

Motioner angående vidtagande av åtgärder till skyddande av valhemligheten
vid allmänna val. (Forts.)

Yi motionärer kunna icke finna, att vad utskottet här har skrivit är riktigt.
Jag är också nästan förvånad över att man har skrivit på detta sätt,
ty det måste ha skett trots kännedom örn att den ene efter den andre även
av utskottsmajoriteten i utskottet talade örn sina erfarenheter från sin hemtrakt
och påpekade fall, då det samtidigt förekommit mycket stora och mycket
små valsedlar och då det därför varit ganska lätt att när man fick valkuvertet
i handen eller endast uppmärksamt såg på det kunna se vilken
sorts valsedel kuvertet innehöll. Jag tycker därför det är underligt, att utskottet
kan säga, att det icke finns några skäl för en ändring.

Detaljerade bestämmelser för valhemlighetens bevarande finnas ju. Bland
annat föreskrives, att valsedlarna skola bestå av vitt papper och att de skola
vara omärkta. Under tiden 1913—1918 fanns även bestämmelse örn viss storlek
på valsedlarna. Det gällde alltså den tid, då man hade den graderade röstskalan.
De skulle vara 17 centimeter långa och 10 centimeter breda. Jag har,
herr talman, försökt finna något bevis för att denna bestämmelse skulle
lia vållat något besvär, men jag har verkligen icke lyckats finna något sådant.
Jag åhörde debatten i första kammaren för en stund sedan och trodde,
att man där från utskottsmajoritetens sida skulle kunna komma fram med
något sådant bevis, men det skedde icke, och ej heller förekom något dylikt
i utskottet. Från utskottsmajoritetens sida åberopades dock en sak, som återfinnes
i utskottets referat av ärendets tidigare behandling, nämligen att en
bestämmelse om enhetlig storlek skulle vålla kassationer. Jag undrar emellertid,
hur man i så fall utan besvär kunde klara den saken under den ganska
långa tid, då denna bestämmelse om enhetlig storlek fanns, och varför man
nu skulle behöva vara så förfärligt rädd att ge sig in på samma bestämmelse
som då.

Hur går det nu till vid själva valtillfället? Ja, det veta vi alla, men jag
skall ändå som hastigast skissera det. Det kommer in en person i vallokalen.
I och med att han kommer in är lian skyddad för den agitation, som många
gånger förekommer kanske ända inpå dörren. I själva vallokalen får emellertid
ingen agitation vidare förekomma, och åtminstone i de trakter, som jag
känner till, brukar valnämndsordföranden mycket noga se till att sådan agitation
icke förekommer. Det kan ju hända, att någon agitator vill kila in i lokalen,
men då brukar han mycket hastigt förpassas ut igen. Personen ifråga går
sedan fram till valnämndsordföranden och får ett kuvert, och han går sedan
bakom en av de skärmar, som enligt författningen skola finnas uppställda.
Bakom en sådan skärm får det icke på en gång finnas mer än en person. Det
är man också mycket noga med att se till. Där skall den röstande i lugn och
ro kunna lägga in sin valsedel utan att någon skall kunna kontrollera vad slags
valsedel han lägger in. Så fortsätter promenaden fram till valbordet, där han
lämnar fram sitt valkuvert. Nu finns det emellertid mycket olika storlekar
på valsedlarna. En kan läggas in ovikt, en annan måste vikas en gång oell
en tredje kanske behöver vikas två gånger. Det påstås, att det förekommer valsedlar,
som måste vikas än flera gånger. Jag har icke någon sådan med mig,
men örn det i fortsättningen blir nödvändigt, skall jag gärna visa prov på de
andra sorterna, som jag har i min bänk.

I och med att valsedlar kunna förekomma i sä olika storlekar blir effekten
av de andra åtgärderna till valhemlighetens bevarande tämligen bortkastade.
Det sitter ju uppmärksamt folk av olika politiska partier vid bordet. Så hastigt
som valsedeln viken ihop blir det utvikningar i hörnen, och när valkuvertet
lämnas fram och innehåller en sådan stor valsedel, ser man det på kuvertet.

Vid ett tidigare tillfälle har framhållits, att denna sak kan ordnas på det

Nr 9.

Onsdagen den 10 mars 1943 f. m.

Motioner angående vidtagande av åtgärder till skyddande av valhemligheten
vid allmänna val. (Forts.)

sättet, att respektive valorganisationer komma överens örn att vid det oell
det valtillfället i den och den valkretsen skall förekomma en valsedel av den
och den storleken. Ja, visst kan detta kanske gå för sig ibland, men är det
så säkert, ärade kammarledamöter, att alla partier äro intresserade av en
sådan överenskommelse? Kan det icke finnas partier, särskilt sådana med
stark partidisciplin, som tycka, att detta med olika storlek på valsedlarna
är ett mycket bra sätt att kunna kontrollera dem, som de anse höra till sin
grupp men som de misstänka av en eller annan anledning komma att rösta
med ett annat parti? Det är icke säkert, att örn det ena partiet föreslår lika
stora valsedlar, att det andra är så vidare hågat att gå med på det.

För den person, som röstat på annat sätt än den kategori medmänniskor,
som han anses tillhöra, kan detta få ganska allvarliga konsekvenser efter
valet. Det kan väl knappast anses riktigt, att sådant skall få förekomma, och
det är ganska underligt, att konstitutionsutskottet, som ju skall se till att det
överallt går ordentligt till i fråga örn det rent formella vad gäller vårt statsliv,
icke är hågat att ändra denna sak, som dock kan vara till påtaglig skada,
då det gäller att skaffa underlaget till de bestämmande församlingarna i stat
och kommun. Det kan bli så, att demokratien icke blir bestämmande vid ett
sådant tillfälle utan genom den kontrollmöjlighet, som jag har pekat på, kan
folk komma att tvingas att rösta på ett sätt, som de icke ha tänkt sig, eller
också, vilket påstås ha förekommit, att icke rösta alls.

Jag har ingen anledning, herr talman, att nu uppehålla mig längre vid
detta. Jag får kanske anledning att återkomma och begära ordet på nytt, sedan
utskottets talesmän ha anfört vad de anse om saken. Jag ber för tillfället
endast att få yrka bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen, vilket
innebär detsamma som bifall till motionen.

Herr Hallén: Herr talman! Jag kan fatta mig ganska kort. Utskottet har
enligt min mening haft fullgoda skäl för att avstyrka ett bifall till denna
motion. Skulle man gå med på motionen skulle det betyda, att man med tanke
på att man i ett flertal kommuner skall utse 30 fullmäktige och lika många
suppleanter måste ha valsedlar av den största storleken. Örn en grupp skulle
vilja föra fram ett färre antal kandidater och icke kommer ihåg bestämmelsen
örn valsedelns storlek utan använder en något mindre, riskerar den, att valsedlarna
bli kasserade. Vidare måste vi icke bara ha bestämmelse örn valsedelns
storlek utan även örn papperets kvalitet och tjocklek. Den som vet vilken oerhört
stor flora av listtyper, som kunna uppstå vid våra kommunalfullmäktigeval
och även vid val av kyrkofullmäktige, förstår hur oerhört lätt det skulle
kunna bli avvikelser från bestämmelserna med därav följande kasseringar.

När man här talar örn att valhemligheten äventyras, tycker jag för övrigt,
att man onödigtvis utpekar våra valnämndsordförande. Det är icke så, att valkuverten
vandra från hand till hand, utan i de allra flesta fall lämnar den
röstande valkuvertet direkt i handen på valnämndens ordförande. Även om det
kan anföras ett och annat exempel på att en valnämndsordförande är så politiskt
lidelsefull, att han klämmer och tummar på kuvertet, så är detta i varje
fall icke någon allmän företeelse, som kan äventyra valhemligheten.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Thorell: Utskottets talesman framhöll, att ett enhetligt format skulle
leda till besvärliga kassationer. Jag sade redan i mitt första anförande, såsom
också tydligt och klart utsäges i den utredning, som vi hade i utskottet, att
bestämmelsen örn viss storlek på valsedlarna tidigare gällde i många år. Jag

Onsdagen den 10 mars 1943 f. m.

Nr 9.

Motioner angående vidtagande av åtgärder till skyddande av valhemligheten
vid allmänna val. (Forts.)

trodde, att utskottets ärade ordförande skulle haft vänlig-heten tala örn —
jag så gott som frågade efter det i mitt förra anförande — huruvida det då
hade vållat så stora svårigheter, att vi fördenskull icke nu skulle våga återgå
till samma ordning. Jag skulle som sagt vara tacksam, om herr ordföranden
eller någon annan skulle vilja vara vänlig tala om för mig, om det var av den
anledningen, som man övergav denna ordning. Annars tycker jag icke att man
behöver vara så rädd för de konsekvenser, som herr ordföranden i konstitutionsutskottet
här pekade på.

Jag drog emellertid en annan slutsats av hans anförande. Om det är en oerhört
stor flora av olika sorters valsedlar, borde det väl ligga närmast till hands
att söka ändring härutinnan. Det kan väl icke vara lämpligt eller önskligt att
fortsätta med ett sådant system.

En annan sak, som han pekade på och som han också framhöll i utskottet,
var, att örn en grupp har blott några få namn och en annan grupp har många
namn skall den som blott har få namn icke få ha en valsedel av litet format.
Det anser jag vara ett argument, som är mycket litet hållbart, därför att papperet,
såsom vi alla veta, som låtit trycka det ena eller andra alstret, kostar så
förfärligt litet. När man beställer exempelvis valsedlar eller andra blanketter
av olika slag, kostar papperet mycket litet, medan det är själva tryckningen
som kostar. Underligt nog bli för övrigt tryckningskostnaderna icke nämnvärt
mindre, örn det är litet tryck på en valsedel än örn det är mera tryck.

Vidare sade herr Hallén, att min argumentering skulle innebära en viss
prickning — han använde icke det uttrycket, men meningen var den — en
viss beskyllning gent emot valnämndens ordförande. Jag sade emellertid, herr
talman, klart och tydligt i mitt anförande, att detta gäller icke blott valnämndens
ordförande. Jag nämnde icke ens honom, utan jag sade, att den som får
kuvertet i sin hand känner, att det är tjockare, men att de som sitta omkring
och äro uppmärksamma kunna se detta på valkuvertet. Det gäller således icke
blott ordföranden utan hela valnämnden, och i denna sitta, såsom jag sade
förut, naturligtvis olika slag av folk.

Jag har som sagt svårt att förstå, att riksdagen icke skulle våga sig på en
ändring av detta förhållande, som dock onekligen är besvärligt. Fall i berörda
avseende ha nämligen förekommit så sent som vid höstens val, förekomma alltjämt
och komma säkerligen att förekomma, så länge icke det kommer några
andra bestämmelser från riksdagens sida.

Herr Hallén erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Herr Thorell säger här, att det är icke blott valnämndens ordförande,
som känner på valkuverten och märker, att de innehålla ett visst partis valsedlar,
utan att även de som sitta vid bordet kunna se på kuverten vad de innehålla.
Om de ha en sådan röntgenblick, undrar jag emellertid. Herr Thorell talar här,
som örn det vore någon större pappersrulle med förfärligt stora valsedlar, så
att den putade ut såsom ett paket och bleve synlig för alla i vallokalen. Det
måste i så fall vara i herr Thorells hembygd, men jag har, herr talman, icke
hört talas örn sådant.

Herr Thorell, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle, yttrade:
Herr talman! Jag har här ett exemplar av en valsedel, som får vikas
två gånger. Jämfört med ett valkuvert av kvartsstorlek motsvarar detta alltså
fyra stycken valsedlar ovanpå varandra. Såsom jag här visar, syns det hur
det ser ut. Den blir yvig och breder ut sig, och det kommer den att göra även
i ett valkuvert, därför att det är så pass litet. Följaktligen vidhåller jag, att

Nr 9.

Onsdagen den 10 mars 1943 f. m.

Motioner angående vidtagande av åtgärder till skyddande av valhemligheten
vid allmänna val. (Forts.)

det kan hända, att uppmärksamt folk kan se, vilken valsedel som blivit instoppad.
Det har förekommit valsedlar, som äro ännu större än dessa, påstås
dét.

Vidare anförde:

Herr Fast: Herr talman! Denna fråga avgjordes i samband med den avgörande
striden angående spaltade valsedlar. Då var icke minst det parti, som
herr Thorell tillhör, mycket angeläget örn att icke införa sådana spaltade
valsedlar. Jag talade den gången mot detta förslag, därför att det fanns vissa
sakliga skäl, som talade däremot, men man ansåg, att det icke hade någon
betydelse. Då vörö de spaltade valsedlarna den stora frågan.

När man nu gått in för spaltade valsedlar i fråga örn de kommunala valen,
medför detta, att när man skall välja trettio ledamöter, måste man på valsedelns
högersida ha sextio namn, och att man kan komma fram till valsedlar,
som äro i det närmaste lika stora som ett bokuppslag. Jag har sett sådana
valsedlar. Skulle vi följa herr Thorell, skulle vi vid alla val ha valsedlar
av det största format, som överhuvud taget kan tänkas förekomma.
Är det rimligt? Vad skall egentligen det svenska folket tänka örn en sådan
valsedel? Hur ohanterlig skulle den icke bli vid valen. Därför föreligger intet
skäl för att den skall vara så stor. Vill man sålunda vandra den väg, som
herr Thorell är inne på, får man återgå till mitt gamla system, nämligen göra
en valsedel, som sålunda kan bli enhetlig men avviker från den spaltade valsedeln
för utseende av ersättare. Så länge man har detta system, är det otänkbart,
att man över huvud skall kunna gå in för en normal storlek på valsedeln.

Dessutom är den tiden förbi —■ det vill jag säga — då detta spelade någon
roll. Det fanns verkligen en tid, när vissa medborgarklasser hade en stark
känsla av att det betydde något att rösta efter sin övertygelse. På den tiden
var man emellertid på den kant, som herr Thorell nu företräder, mindre lyhörd
för sådana synpunkter, men det är ju roligt, när man ändrar uppfattning
i det avseendet. Jag tror emellertid, att vi kunna vara överens örn att
numera är det svenska folket så självständigt, att örn någon tog sig för att
utöva några trakasserier, därför att han trodde, att den och den röstade med
en stor valsedel och den och den med en liten valsedel, blir det närmast sämst
för honom själv. Jag tror icke, att valmännen ha behov av detta skydd.

Nu är det ett faktum, att man vill komma bort ifrån kassationsbestämmelsema.
Men då kvarstår alltjämt detta, att så länge man har dessa bestämmelser
örn valkuvertens storlek spelar detta en ganska stor roll i fråga örn
kassationernas omfattning.

Jag ber att få hemställa örn bifall till utskottets hemställan.

Herr Hällgren: Herr talman! Jag skulle nästan kunna avstå från ordet
efter herr Fasts yttrande. Jag finner det emellertid mycket svårt att genomföra
motionärernas förslag, alldenstund valsedlarna äro sådana, att väljarna
ha rätt att uppföra ett namn på valsedeln eller, när exempelvis 30 fullmäktige
skola väljas, 96 namn på spaltad valsedel.

Nu ifrågasätta också motionärerna, att man skall gå den vägen att låta
länsstyrelsen i varje län bestämma formatet på valsedeln. Hur man än förfar
i detta fall, måste det dock innebära ett ingripande i den frihet, som valmansgruppen
för närvarande har beträffande antalet namn, som den skall uppföra
på valsedeln. Det kan medföra ökade risker för att valet blir överklagat.

Onsdagen den 10 mars 1943 f. m.

Nr 9.

Motioner angående vidtagande av åtgärder till skyddande av valhemligheten
vid allmänna val. (Forts.)

Av dessa skäl och med hänsyn därtill att partierna kunna genom samarbete
begränsa både antalet namn på valsedeln och storleken av valsedeln o. s. v.,
tycker jag, att det icke är någon idé för riksdagen att i anledning av denna
motion börja lagstifta på detta område. Man bör, menar jag, icke försvåra
valen, när det icke är nödvändigt.

Herr Thorell: Herr talman! Herr Fast påvisar, att örn man skall ha mångå
namn på en valsedel får man lov att göra den i ett mycket stort format. Såväl
herr Fast, som var med i utskottet vid behandlingen av denna motion,
liksom också herr Hällgren komma val ihåg, att jag anvisade en viss väg
för bur frågan skulle kunna lösas. Den skulle kunna lösas på det sättet,
att man först rekommenderade en frivillig överenskommelse mellan de olika
valorganisationema angående en viss storlek på valsedeln. Skulle de då komma
överens därom, skulle detta sedan anmälas till länsstyrelsen, som skulle
stadfästa denna storlek på valsedeln. Örn emellertid valorganisationerna icke
frivilligt komme överens därom, skulle länsstyrelsen äga rätt att bestämma
storleken på valsedeln. Man kan ha en storlek, när det gäller riksdagsmannaval,
och en annan storlek för kommunala val. Det är alldeles nödvändigt, att
folk lär sig att hålla skillnad på dessa båda sorter. Vi ha ju många gånger
val samtidigt, och, såsom herr Hallén sade, finns det mångahanda sorters
valsedlar, och följaktligen skulle det icke bli mycket besvärligare på det sättet
än såsom förhållandena nu äro.

Vi ha, såsom kammarens ärade ledamöter se, blott begärt en utredning,
och nog ha väl ändå utredningar fått taga hand örn svårare saker att komma
tillrätta med.

Sedan undrade jag, örn någon verkligen kunde framlägga exempel på att
det förekommit svårigheter under den tiden, då valsedlarna mäste vara lika
stora, men det har jag icke fått något exempel på. Då återstår endast den
tanken, att det icke förekommit några svårigheter. Jag är nämligen alldeles
säker på att så kunniga herrar som herr Fast och herr Hallén, om det förekommit
något sådant, skulle haft reda på det.

Herr Hällgren: Herr talman! Man får också betänka, att vi underlättat valförfarandet
på det sättet, att en väljare skall kunna rösta, var han än befinner
sig här i landet — till och med på ett postkontor. Örn en länsstyrelse bestämt
formatet på en valsedel, är det icke så säkert, att en väljare, som befinner
sig i en annan del av landet, har en valsedel av just det formatet, och
då blir följden, att hans valsedel skulle riskera bli kasserad.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr förste vice talmannen
framställde propositioner dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på
avslag därå samt bifall i stället till de i ämnet väckta motionerna; och förklarade
herr förste vice talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande
ja för den förra propositionen. Herr Thorell begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller konstitutionsutskottets hemställan i
utskottets förevarande utlåtande nr 3, röstar

J a;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Nr 9.

Onsdagen den 10 mars 1943 f. m.

Motioner angående vidtagande av åtgärder till skyddande av valhemligheten
vid allmänna val. (Forts.)

Vinner Nej, Ilar kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan bifallit
de i ämnet väckta motionerna.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets hemställan.

§ 12.

Urtksstatensr Föredrogs punktvis statsutskottets utlåtande, nr 6, i anledning av Kungl.
sjätte huvud- :ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar rörande egentliga statstitd.
utgifter för budgetåret 1943/44 under riksstatens sjätte huvudtitel, avseende
anslagen inom kommunikationsdepartementets verksamhetsområde, jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkterna 1—3.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 4.

Lädes till handlingarna.

Punkten 5.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 6.

Lades till handlingarna.

Punkterna 7 och 8.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 9.

Lades till handlingarna.

Punkterna 10—12.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 13.

Lades till handlingarna.

Punkterna 14—24.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 25.

Lades till handlingarna.

Onsdagen den 10 mars 1943 f. m.

Nr 9. 41

Punkten 26.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 27.

Lades till handlingarna.

Punkterna 28 och 29.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 30.

Lades till handlingarna.

Punkterna 31—34.

Vad utekottet hemställt bifölls.

Punkten 35, angående bidrag till nationalföreningen för trafiksäkerhetens
främjande.

I propositionen nr 1 hade Kungl. Maj :t under sjätte huvudtiteln (punkt
56) föreslagit riksdagen att till Bidrag till nationalföreningen för trafiksäkerhetens
främjande för budgetåret 1943/44 anvisa ett anslag av 50,000 kronor,
att avräknas mot automobilskattemedlen.

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft tva likalydande
motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr R. Helgesson m. fl.
(I: 58) och den andra inom andra kammaren av herr Nilsson i Göteborg m. fl.
(II: 64), i vilka motioner hemställts, att riksdagen matte besluta att hos Kungl.
Maj :t föreslå inrättandet från och med den 1 juli 1944 av en statens trafiksäkerhetsinspektion
med uppgift att utöva den centrala ledningen och kontrollen
över trafiksäkerheten på gator och vägar inom riket i den del, som omfattade
upplysning och undervisning.

Utskottet hemställde,

a) att riksdagen måtte till Bidrag till nationalföreningen för trafiksäkerhetens
främjande för budgetåret 1943/44 anvisa ett anslag av 50,000 kronor,
att avräknas mot automobilskattemedlen;

b) att motionerna I: 58 och II: 64 ej måtte av riksdagen bifallas.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Nilsson i Göteborg: Herr talman! I denna punkt har jag jämte
några andra ledamöter i denna kammare väckt en motion, varl det föreslås inrättandet
av en statens trafiksäkerhetsinspektion, vilken skall ha till uppgift att
utöva den centrala ledningen och kontrollen över trafiksäkerheten på gator
och vägar. Denna motion sammanhänger med ett pär andra motioner, som
väckts vid denna riksdag, och vilka samtliga syfta till vidtagande av åtgärder
för att åstadkomma större säkerhet och trygghet i trafiken. Motionerna
— och främst då denna motion — bygga delvis på en skrivelse från de tre
fackförbund, vari yrkesmännen inom trafiken här i landet äro organiserade,
nämligen svenska järnvägsmannaförbundet, svenska transportarbetareförbundet
och svenska kommunalarbetareförbundet. Vid en konferens i Stockholm någon
gång i slutet av år 1941, på vilken dessa fackförbund diskuterade de nuvarande
trafikförhållandena och de trafikförhållanden, som komma efter krigets
slut, uttalade man en påtaglig oro för hur man skulle kunna möta den

Bidrag till
nationalföreningen
för
trafiksäkerhetens
främjande.

Xr 9.

Onsdagen den 10 mars 1943 f. m.

Bidrag till nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande. (Forts.)
ansvällning av trafiken, som skulle inträda efter kriget, och man befarade,
att när motorfordonstrafiken åter kommer i gång skall med hänsyn till den
enormt ökade cykeltrafiken förekomma betydande faromoment på landsvägar
och gator. Vi skola icke glömma, att när efter kriget biltrafiken sväller ut, ha
privatbilarna icke på länge varit i trafik, utan privatbilisterna äro ovana, och
jag förmodar, att man icke ämnar vidtaga någon ny prövning angående deras
körkunnighet, när privatbilarna ånyo komma i gång.

Denna kommitté av trafikfolk ställde upp detta problem för statsmakterna.
Vad som beslöts på denna konferens framfördes i en skrivelse till statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet, vari man dels uttalade sina farhågor
för hur det efter kriget skulle komma att se ut i fråga örn trafiken och
de olyckor, som den skulle draga med sig, och dels förordade åtgärder redan
nu för att komma till en större säkerhet och trygghet i trafiken. Bland de åtgärder,
som man då närmast tänkte på, var att få en central trafiksäkerhetsinspektion,
. som skulle på olika områden taga hand örn trafikanternas uppgifter-
I motionerna lia dessa uppgifter icke närmare skisserats, men jag skall
våga mig på att taga kammarens tid i anspråk blott för någon liten stund och
referera yrkesmännens. syn på hur en dylik trafiksäkerhetsinspektions uppgifter
skola gestalta sig. Den skall syssla med vägfrågorna och på så sätt
vara i kontakt med utvecklingen på vägtrafikens och vägförbättringarnas områden,
därför att vid utläggning av vägarna, såsom man nu förfarit, äro de
trafiktekniska synpunkterna i många fall förbisedda. Man skall vidare företaga
en successiv inventering för bortskaffande av trafikfällor på landsbygden,
ett spörsmål, som varit föremål för diskussion förut i denna kammare i
form av en interpellation, varvid interpellanten papekade, vilka faromoment
som vid denna tidpunkt funnits och alltjämt kvarstå, då förhållandena icke äro
tillfredsställande ordnade. Man skulle i detta sammanhang söka åstadkomma
förbättrade säkerhetsanordningar vid järnvägskorsningar o. s. v. Samma statliga
organ skulle också,_ i samverkan med fabrikanterna, följa och främja den
tekniska utvecklingen på fordonsområdet. Vidare skulle man i samverkan med
vederbörande myndigheter bedriva en fortlöpande inspektion av våra bilskolor.
Den nuvarande inspektionen av bilskolorna är icke tillfredsställande, och
jag har i en motion till årets riksdag föreslagit en utredning örn på vilket sätt
en mer effektiv översyn av bilskolornas verksamhet skulle kunna äga rum och
huruvida icke kompetenskrav borde uppställas, vad körskolornas lärare beträffar.

Det skulle även åligga det statliga organet att utöva en successiv tillsyn
av vägtrafikstadgan och övriga trafikförordningar, så att dessa ständigt befunne
sig i samklang med utvecklingen på trafikens område. Även i det avseendet
har jag väckt en särskild motion, som siktar till att bringa den nuvarande
vägtrafikstadgan mer i överensstämmelse med trafikens krav. Jag behöver
bara erinra örn en sådan sak som ansvällningen av cykeltrafiken. Denna
bereder trafikfolket, inte bara omnibusförare utan även yrkesmässiga trafikförare
i övrigt, mycket stora svårigheter, när det gäller "för dem att lotsa de
tunga fordonen fram genom trafiken, i synnerhet som den nuvarande vägtrafikstadgans
regler, för, hur cyklisterna skola färdas på vägarna, äro otillfredsställande
och orimliga. Jag tar som ett exempel, att i vägtrafikstadgan
står att cyklisterna inte få färdas i bredd på gator eller vägar för att inte
hindra den övriga trafiken. Jag ställer mig då den frågan: hur skulle det gå,
örn denna bestämmelse skulle strikt efterkommas av myndigheterna i Stockholm?
När skulle, den siste cyklisten i den stora ström av cyklister, som vid
5-tiden på eftermiddagarna passerar över de mest trafikerade platserna i staden,
komma hem till sin bostad från arbetsplatsen, örn man skulle följa den

Onsdagen den 10 mars 1943 f. m.

Nr 9.

Bidrag till nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande. (Forts.)
bestämmelsen? Jag skulle kunna framdraga många andra o formlighet er i en
nuvarande vägtrafikstadgan,, men jag skall inte göra det nu, ty det blir val

tillfälle att återkomma till denna sak. . t

Vidare skulle det statliga organet bedriva upplysnings- oell propagandaverksamhet
för trafiksäkerhetens främjande, o. s. v. Vad namnfragan beträffar,
är den ju en detalj. . ,, ,, , ,

Jag kan förstå, att statsutskottet hesiterar inför bildandet av ett nytt statligt
organ, ty man kan ju tycka att man bara riskerar att fa till stand en byra
kratisk anordning på detta område. Men å andra sidan kan man inte bortse
från förhållandena, sådana de nu gestalta sig. Jag vagar pasta, att statsmakterna,
när det gäller det problem som trafiksäkerheten utgör, visa om inte liknöjdhet
så dock icke det intresse, som man skulle ha skäl att begära.

Som ett bevis för att den motion, som jag här framfört, inte bara utgör ett
privat hugskott, vill jag framhålla, hurusom de tre fackförbund, som jag tidigare
talat örn, i slutet av oktober 1941 uppvaktade statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet med en skrivelse, vari man föreslog en del av
de reformer, som jag nu berört. Några åtgärder i skrivelsens syfte ha icke
vidtagits av Kungl. Majit, och jag måste säga, att denna väntan pa åtgärder
från regeringens sida inger oss en viss oro med tanke på förhallandena. J ag
skulle därför vilja begagna tillfället — örn det nu inte anses vara att stalla
alltför stora krav — att framhålla, att det vore önskvärt örn statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet kunde meddela åtminstone något beträffande
de åtgärder, som kunna tänkas komma i fråga när det gäller at
mota de problem, som komma att anmäla sig, då kriget en gang är slut och
trafiken åter okar. Ty trafikolyckorna ha inte minskat i den omfattning, som
man kunnat vänta genom att en stor del av motorfordonen tagits ur trafiken.
Även örn bilolyckorna ha minskat, förete nämligen cykelolyckorna en ganska
allvarlig stegring, detta på grund av cykeltrafikens enorma ansvällning. De
verkliga förhållandena härvidlag komma inte till synes i den statistik som
polismyndigheterna lämna, ty alla olyckor, som inträffa, komma inte Jill polisens
kännedom. Ser man på de uppgifter, som landets sjukvårdsinrättningar
lämna, finner man att trafikolyckornas antal är betydligt högre än vad som
framgår av polismyndigheternas statistik. .......

Jag understryker ännu en gång, att den verkligt stora oly eks t allsrisken^ inträder,
om vi då fortfarande ha denna starka cykeltrafik, då biltrafiken ater
kommer i gång och får samma utsträckning som tidigare. Jag önskar mte^att
bilisterna i framtiden skola bli allenahärskande inom trafiken, utan vi mäste
ordna det så att även de människor här i samhället, som inte ha rael att skafta
sig bil, utan som äro hänvisade, till att företaga sina nyttighets- och nöjesresor
per cykel, få sig en plats anvisad pa vägarna och att at dem lämnas skydd
från statsmakternas sida. Så har inte fallet varit förut, när det gällt cyklisterna,
och jag är rädd för att det inte blir det i framtiden heller, pavida man
inte redan nu börjar propagera för en bättre trafikkultur och vidtar anordningar,
som visa att de olika slagen av trafikanter ha samma rättighet att får
das på vägarna. Här stå så stora värden på spel, både när det gäller människor
och materiel, att statsmakterna förr eller senare komma att tvingas att
på ett mer aktivt sätt än hittills och mer på allvar taga itu med dessa problem,
och det är detta jag har velat påpeka nied mm motion. .

Nu har utskottet kommit ifrån problemet genom att hänvisa till den skrivelse
som avgivits av de tre fackförbunden och som ligger hos regeringen.
Statsutskottet överflyttar helt lugnt ansvaret på regeringen och säger, att
man får vänta och se vad regeringen kommer att göra. Jag har ju också uttalat
en förhoppning om att man skall få höra något örn vad som fran rege -

Nr 9.

Onsdagen den 10 mars 1943 f.

Bidrag till nationalföreningen för trafiksäkerhetens f rämjande. (Forts )
ringshåll ämnar göras, men jag finner inte detta vara någon anledning att
frångå de synpunkter jag anfört i min motion, utan jag ber att få yrka bifall
till densamma.

Herr Andersson i Prästbol: Herr talman! Det är helt naturligt att do
spörsmål, som här berörts, äro av sådan karaktär, att man både från riksdagens
och regeringens sida bör ha uppmärksamheten fäst vid dem Men det är
ju så som motionären själv har sagt, att dessa spörsmål redan äro föremål
tor Kung! Maj :ts provning genom den skrivelse, som nationalföreningen för
trajiksäkerhetens främjande den 8 december 1942 inlämnat till Kungl. Majit,
rimligt vad som inhämtats lia väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och statskontoret
i sina yttranden över nationalföreningens förslag intagit en avvisande
s andpunkt till detsamma. Statsutskottets motiv för att nu hemställa örn att
de föreliggande motionerna inte skola föranleda någon riksdagens åtgärd är
emellertid, att man, vill avvakta den utredning, som Kungl. Maj :t håller på
med. Dessutom kan det ju för närvarande finnas skäl att vara litet försiktig,
da det gäller att inrätta nya statliga tjänster och ämbetsverk.

Pa dessa grunder har statsutskottet intagit sin ståndpunkt, och jag ber
herr talman, att fa yrka bifall till utskottets hemställan.

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Andersson: Herr
talman! Den ärade motionären förstår säkerligen, hur svårt, för att inte säga
det är att i nuvarande läge utvidga statens administrativa verksam.
„ Uch alldeles särskilt svårt måste det ju vara att vinna gehör för önskemål

i sadan riktning i ett fall som detta, då det redan finns organ, vilkas verksamhetsområden
omfatta praktiskt taget hela det fält, varom här är fråga. Inom
vag- och vattenbyggnadsstyrelsen finns en vägtrafikbyrå, som har att svara
för kontrollen och övervakningen av författningarnas efterlevnad och
vidare bär nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande åtagit sig att
med stöd av statsmedel ombesörja den offentliga propaganda- och upplysningsverksamhete11.
Visserligen kan man säga, att denna anordning inte är riktigt
mltredsställande, utan att det vore bättre att sammanföra allt som har med
trafiksäkerheten att skaffa under ett enda, helst statligt organ. Jag skall inte
inlåta mig på någon diskussion om vad som är ändamålsenligast eller bäst i
detta hänseende, men just nu, då vi tvingas till de mest drastiska inskränkningar
och man praktiskt taget inte på något område kan räkna med någon
utvidgning av statens verksamhet, håller jag för alldeles utsiktslöst att man
skulle kunna komma längre härvidlag än vad man gjort.

. H.err Nilsson i Göteborg frågar vilka överväganden skett inom regeringen
i anledning av de framställningar, som gjorts från fackförbundshåll och från
nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande. På den frågan vill jag
svara, att jag hoppas att snarast kunna företaga den revision av vägtrafikstadgan,
som länge ansetts vara behövlig. Ty hur det är, är det dock vägtrafikstadgan,
som är det fundamentala för trafiksäkerheten. Hur man sedan ordnar
med övervakningen, kontrollen och propagandan, det måste bli andrahandsiragor.

Jag skulle alltså vilja taga problemen i följande ordning: först en revision
aVäg“ksta«gan 0(?k därefter ett övervägande av, huruvida man skall inrätta
ett speciellt statligt organ för trafiksäkerhetens främjande eller örn man
såsom nu skall låta en del ärenden handhas av statlig myndighet, medan en
annan del av verksamheten anförtros åt enskilt initiativ.

Vad upplysnings- och propagandaverksamheten beträffar, ha vi väl dock
under krisen fatt lära oss, att det kanske inte är så lämpligt att sådan verk -

Onsdagen den 10 mars 1943 £. m.

Nr 9.

Bidrag till nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande. (Forts.)
samhet lägges i händerna på statliga organ. Man tjänar säkerligen bäst det
syfte man vill främja, om man i största möjliga utsträckning låter det enskilda
initiativet sköta upplysnings- och propagandaverksamheten.

Även de övriga frågor, som herr Nilsson i Göteborg berörde, äro av den karaktären,
att det är otänkbart att komma någon vart i det ekonomiska läge,
vari vi just nu befinna oss. Åtskilliga av de åtgärder, som lian här pekat
på, äro nämligen av den naturen, att de kräva rätt stora kostnader, t. ex.
en, sådan sak som att ordna cykel trafiken på ett bättre sätt än nu. Man kornmer
inte stort längre än vi kommit därvidlag, sa länge man inte kan anlägga
cykelbanor på de mest trafikerade vägarna, och när det skall bli oss möjligt
att göra detta, står i vida fältet. Likadant förhåller det sig beträffande automobiltrafiken,
åtminstone den del därav som går fram på smala vägar och
trånga gator. Det måste bli en fråga örn xnapsåldrar att bringa vägvasendet
UPP på en sådan standard, att man eliminerar de olycksrisker, som äro en
följd av att vägarna äro för smala och krokiga och gatorna för trånga.

Även örn det således vore önskvärt att de reformer företoges, sorn.herr Nilsson
i Göteborg räknade upp, ser jag i nuvarande ekonomiska läge inte någon
möjlighet att praktiskt angripa problemen, utan man får nog här ga fram i den
takt som de finansiella resurserna tillåta. ...

För övrigt vågar jag ha den uppfattningen, att man, när det gäller trafiksäkerhetens
främjande kommer längre med ömsesidig hänsynsfullhet och varsamhet
än med nya lagstadganden och nya ämbetsverk för författningarnas
efterlevnad.

Herr Nilsson i Göteborg: Herr talman! I anledning av vad herr statsrådet
här yttrat, ber jag att få uttala min tacksamhet över att statsrådet har övervägt
att vidtaga åtminstone vissa anordningar. Den omständigheten att herr
statsrådet ämnar göra en översyn av vägtrafikstadgan innebär ju dock ett steg
i rätt riktning, när det gäller att söka åstadkomma bättre förhallanden pa
trafikens område.

Men när man tror att man bara genom att tala örn ömsesidig hänsyn skall
kunna klara de kommande trafikproblemen, då överskattar man sin förmåga
att påverka olika trafikantgrupper. Skall det bli ett sådant ömsesidigt hänsynstagande
att det blir någon ordning på det hela, måste detta drivas fram
genom effektiv agitation och propaganda. Jag förstår mycket väl, att det ekonomiska
läget inger bekymmer, men jag anser, att de åtgärder som vi föreslå
äro en premie som vi betala för en försäkring emot olycksfall och mot de kostnader
som dessa olycksfall kunna medföra. Enligt statistiken kosta oss trafikolyckorna
omlggng 60 miljoner kronor örn året. Det är ett ganska betydande
offer vi få göra för trafikolyckorna. Man bör häremot väga de kostnader som
det kan vara skäligt att statsmakterna anslå för att förhindra olycksfallen på
trafikområdet. Vad som är olämpligt i fråga örn trafiksäkerhetens främjande
i vårt land är, att handhavandet av alla angelägenheter som röra våra vägar
och alla anordningar på trafikområdet är splittrat pa flera institutioner, att
man alltså saknar en enhetlig ledning för ordnande av dessa angelägenheter.
Den uppgiften borde tillkomma ett statligt organ, anordnat ungefär så som
jag föreslagit i min motion.

överläggningen var härmed slutad. Pa av herr förste vice talmannen dåra
given proposition blev till en början utskottets i förevarande punkt under a)
gjorda hemställan av kammaren bifallen. Härefter framställde herr förste vice
talmannen beträffande utskottets hemställan under b) propositioner dels pa
bifall till utskottets hemställan i denna del dels ock på avslag därå samt bifall

Nr 9.

Onsdagen den 10 mars 1943 f. m.

Bidrag till nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande. (Forts.)
i stället till de i ämnet väckta motionerna; och biföll kammaren utskottets berörda
hemställan.

Punkterna 36—W.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 31.

Lades till handlingarna.

§ 13.

dfnförlldaV! Företlro”s statsutskottets utlåtande, nr 35, i anledning av Kungl. Maj ris
året 1942^43 framställning angående ändring av den för budgetåret 1942/43 fastställda
fastställda för- lörskottsstaten för försvarsväsendet.

skottsstaten

för försvars- Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Eriksson i Frägsta: Herr talman! När jag här tänker säga några ord,
innebär detta icke, att jag vill komma med någon direkt kritik i fråga örn det
stora belopp som vi nu skola besluta om. Jag vill bara understryka vad utskottet
sagt. i fråga örn riktigheten av att uppföra detta anslag för försvarsväsendet
pa förskottsstaten. Jag behöver inte understryka det riktiga i att även anslag
för nu ifrågavarande ändamål komma på förskottsstat — det har utskottet
gjort — men jag vill framhålla en annan synpunkt.

Jag tycker nämligen, att detta ärende är av den storleksordning samt att konsekvenserna
av beslutet örn dessa medel, sådant det utformats och tillämpats
föregående år, ha så upprört sinnena, ibland med rätt och ibland kanske med
orätt, att det riktiga hade varit, att vi fatt en annan form för detta anslagsäskande
vid årets riksdag, som gjort det möjligt för riksdagen att få upplysning örn
dels hur de nu ifrågasatta medlen skola användas och dels hur medel, som tidigare
anslagits för liknande ändamål, använts. Jag tror, att det skulle ha varit
värdefullt, örn riksdagen fått se handlingarna i detta ärende och fått säga sitt
ord härvidlag. Hur besvärligt det än är att ordna med arbetskraft för vår
bränsle- och virkesförsörjning, hade det otvivelaktigt varit värdefullt, örn de
erfarenheter, som man örn bl. a. riksarbetslagen vunnit, kunnat få vara utslagsgivande
vid bedömandet av de nya krav som framkomma. Det är således denna
bristfällighet i förarbetena till denna proposition som jag finner anledning
att påtala.

Jag vill gärna förutsätta, att regeringen vid kommande tillfällen, då det
gäller att kräva anslag av riksdagen för dylika ändamål, särskilt när anslagen
äro 6å omstridda,, som det här ifrågavarande, med rätt eller med orätt, varit,
framlägger handlingarna i ärendet, så att man på ett annat sätt kan bedöma
konsekvenserna. Det är inte sa roligt, när det blir en allmän kritik ute i landet.
Från visst håll har det kanske också kommit erkännande, och pressen har i
sin tur fört olika språk.

Jag för min del tror emellertid, att det för sakens egen skull varit mycket
värdefullt — jag tänker på det rent tekniska ingripande på arbetsmarknaden
som här ägt rum — örn vi fått möjligheter att öppet diskutera alla på förhållandena
inverkande faktorer. Det skulle otvivelaktigt ha bidragit till att ge
en större styrka åt de ansträngningar som härvidlag göras. Det är nämligen
inte bara fråga örn att skaffa arbetskraft, utan det gäller även andra saker
som otvivelaktigt äro till gagn för skogsbruket. Jag tänker då närmast på bostadsanskaffandet
men även på utbildningen av kockor och andra mycket
värdefulla åtgärder. Det hade därför varit av värde, att riksdagen på ett tidi -

Onsdagen den 10 mars 1943 f. m.

Nr 9.

Ändring av den för budgetåret 1942/43 fastställda förskottsstaten för för svarsväsendet.

(Forts.)

gare stadium fått del av de motiv som varit vägledande för regeringen, när det
gällt att bedöma behovet av det här föreslagna beloppet. Dessutom hade det
varit av mycket stort intresse att se de verkliga resultaten av de arbetsinsatser
som gjorts hittills, således hur stora kostnaderna för bränsle- och virkesanskaffningen
blivit. Vid bedömandet härav får man dock inte bortse fran nödvändigheten
av att skaffa fram bränsle.

Jag anser alltså, att frågan varit värd en mera öppen och allsidig behandling
än som nu beståtts densamma. Jag förutsätter emellertid, att regeringen
tar sikte härpå till ett kommande år, när nya medel skola ställas till förfogande
för liknande ändamål.

Herr Erlander: Herr talman! Jag vill endast framhalta, att det helt säkert
inte varit socialministerns mening att försöka undanhålla riksdagen någon
upplysning rörande dessa medel. Vi ha inom socialdepartementet sett denna
fråga ur den synpunkten, att det gällt att skaffa täckning för utgifter som
stå i samband med åtgärder som äro vidtagna i enlighet med de fullmakter
som riksdagen lämnat regeringen, åtgärder som i allt väsentligt varit vidtagna
redan den 10 januari och i fråga örn vilka det icke fanns större möjlighet att
göra någon ändring av dispositionerna. Den största utgiftsposten här gäller ersättning
för bestridande av kostnader för inkallandet av 1943 ars klauss till
tjänstgöring i skogarna, och beslutet härom fattades som bekant redan i oktober
månad. Det hade då icke funnits stora möjligheter att vidtaga någon ändring
i dispositionerna, även örn vi i januari månad lämnat en aldrig så fyllig
redogörelse för ifrågavarande åtgärd.

Jag vill emellertid till herr Eriksson säga, att det är självfallet, att i samma
ögonblick som socialministern har möjlighet att överblicka resultatet av de
åtgärder som äro vidtagna, en utförlig redogörelse kommer att lämnas riksdagen.
Beträffande riks arbetslagen har ju socialministern tillfälle att göra detta
vid" besvarandet av den interpellation som framställts av herr Jansson, och
sedan kommer ju örn någon månad en proposition som behandlar arbetsmarknadens
reglering. Då komma alla de uppgifter, som överhuvud taget kunna
stå oss till buds, att lämnas riksdagen. Det var bara dessa upplysningar, herr
talman, som jag velat lämna.

Herr Eriksson i Frägsta: Herr talman! Jag är givetvis tacksam för de
upplysningar som herr Erlander lämnat, men jag finner dock, att riksdagen
aldrig varit i tillfälle att få säga sitt ord just i fråga om sättet att företaga
en reglering av arbetsmarknaden av den art som här avses. Riksdagens uppgift
har hittills endast varit att lämna en fullmakt ^åt regeringen och att anvisa
vissa anslag till arbetsmarknadskommissionen. På grund av det sätt, varpå
dessa anslag använts, och på grund av den oro och den irritation som, med
rätt eller många gånger med orätt, förekommit ute i landet anser jag, att det
vid ett tillfälle som detta, när det kräves nya medel till samma ändamål, hade
varit värdefullt, örn man fått en sådan redogörelse som bär ifrågasatts. Det är
ju värdefullt, att vi få den längre fram, men det blir då kanske i ett annat
sammanhang, då det även gäller andra åtgärder till arbetsmarknadens reglering.
Jag tar emellertid med glädje fasta på vad som sagts. Jag tycker emellertid,
att upplysningarna borde ha kommit vid det tillfälle, da det är fråga
örn att man skall anslå medel till verksamheten, i synnerhet som jag vågar
förutsätta, att det finns vissa erfarenheter från år 1942 på det område som här
beröres.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets hemställan.

Nr 9.

Onsdagen den 10 mars 1943 f. m.

Anslag å
kapitalbudgeten
för
budgetåret
1943/44, i vad
avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde.

Allmänna

studielåne fonden.

§ 14.

Föredrogs, punktvis, statsutskottets utlåtande, nr 36, i anledning av Kungl.
Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1943/44, i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2.

Lades till handlingarna.

Punkten 3.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 4.

Lades till handlingarna.

Punkterna 5 och 6.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 7.

Lades till handlingarna.

Punkterna 8 och 9.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 10, angående allmänna studielånefonden.

I propositionen nr 1 (kapitalbudgeten, bilaga 5, punkt 10) hade Kungl.
Maj :t föreslagit riksdagen att till Allmänna studielånefonden för budgetåret
1943/44 anvisa ett investeringsanslag av 85,000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta, den ena inom första kammaren av herrar E. Näsström och
S. Edin (1:44) och den andra inom andra kammaren av herr Sundström i
Vikmanshyttan m. fl. (11:48), vari hemställts, att riksdagen måtte besluta för
detta ändamål anslå samma belopp som för år 1942, eller alltså 160,000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag samt med avslag å motionerna 1:44 och II: 48, till Allmänna studielånefonden
för budgetåret 1943/44 anvisa ett investeringsanslag av 85,000
kronor.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

Herr Sundström i Vikmanshyttan: Herr talman! Den motion som jag
jämte ett 20-tal medmotionärer har avgivit i denna fråga avser endast anslag
till den allmänna studielånefonden. På den punkten har ju vederbörande departementschef
i år sänkt anslaget med 75,000 kronor.

Statsutskottet, som har avstyrkt motionen, anför som motivering för sitt avstyrkande,
att man har räknat med en återbetalning av 430,000 kronor, vilket

Onsdagen den 10 mars 1943 f. m.

Nr 9.

Allmänna studielånefonden. (Forts.)

skulle medföra ett ökat tillskott till den allmänna studielånefonden av 150,000
kronor. Motionärerna lia ingalunda förbisett det anslag som kommer att tillföras
denna fond genom återbetalning, såsom här har påpekats. Men även örn
man räknar med en ökning av fonden på 150,000 kronor och samtidigt räknar
med att de lånesökandes antal blir lika stort som under fjolåret, medför det
endast, att ungefär 15 procent av de lånesökande få möjlighet att erhålla lån.
Detta är ju alldeles för litet i förhållande till de lånesökandes antal och det
behov som föreligger. Detta förhållande har gjort, att vi ansett att anslaget bör
utgå med samma belopp i år som under fjolåret. Örn man därtill kan beräkna,
att de lånesökandes antal komme att ökas, särskilt i fråga örn de praktiska
skolorna, då blir behovet ännu större än det varit tidigare.

På sidan 4 i utskottets utlåtande finner man ganska intressanta siffror. När
det gäller den allmänna studielånefonden ha år 1942 av 1,096 ansökningar endast
285 kunnat bevilja^. Ser man däremot på låneanslaget för seminarierna,
finner man att av 120 ansökningar 104 beviljats. Av dessa siffror framgår,
att bland seminarieeleverna nästan alla sökande erhållit lån, medan däremot
endast omkring 10 procent av de sökande till övriga studielån fått lån beviljade.
Jag tycker, att dessa proportioner äro alldeles orimliga och orättvisa.
Genom den överflyttning av anslag till studielån åt elever vid seminarierna
som nu sker, ökas ytterligare dessa elevers möjlighet att erhålla lån i förhållande
till övriga som söka lån från den allmänna studielånefonden.

Jag förstår ju väl, att det är svårt att här få ett bifall eller en större anslutning
till min motion med hänsyn till att det föreligger ett enhälligt avstyrkande
statsutskottsutlåtande. Men när jag tänker på att detta är en
ganska stor landsbygdsfråga och att det gäller att för landsbygdens ungdom
skapa ekonomiska förutsättningar för tillfredsställande av deras studieintressen,
så anser jag dock, att jag här bör yrka bifall till min motion, vilket jag
härmed ber att få göra.

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Av motionernas avfattning förefaller
det, som örn motionärerna leva i den föreställningen, att reduceringen
av anslagsbeloppet skulle komma att innebära, att det skulle bli försämrade
möjligheter för de studerande att i fortsättningen erhålla lån. Förhållandet är
det rakt motsatta, såsom också framgår av utskottets yttrande. Sedan blir det
en annan sak, örn man anser, att det föreslagna beloppet ändå är för litet, för
att ett större antal studielånesökande skola ha möjlighet att erhålla lån, men
det är en särskild fråga att diskutera. Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Vidare yttrades ej. Herr förste vice talmannen gav propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt dels ock på bifall till de
i ämnet väckta motionerna; och fann herr förste vice talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Sundström i Vikmanshyttan
begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten
10:o) av utskottets förevarande utlåtande nr 36, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit de i ämnet väckta motionerna.
Andra hammarens protokoll 19Jf3. Nr .9.

Nr 9.

Onsdagen den 10 mars 1943 f. m.

Allmänna studielånefonden. (Forts.)

§ 15.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:
nr 37, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till posthusbyggnad i Karlskrona; och

nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disposition av
visst äldre reservationsanslag.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 16.

Mo''ion örn
nya lönebestämmelser

för chelsbefa''1-ningarna vid
de affärsivanda verken

m. m

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 39, i anledning av väckt motion örn
nya lönebestämmelser för chefsbefattningarna vid de affärsdrivande verken
m. m.

I en inom andra kammaren väckt motion, nr 95, hade herr De Geer hemställt,
att riksdagen måtte ingå med skrivelse till regeringen och begära utredning
dels örn nya lönebestämmelser för chefsbefattningarna i de affärsdrivande
verken, dels örn möjligheterna att överföra vissa av dessa verk till bolagsform.

Utskottet hemställde, att motionen II: 95 ej måtte av riksdagen bifallas.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr De Geer: Herr talman! För att inte min motion angående möjlighet
för regeringen att giva högre löner åt innehavarna av chefsbefattningar i de
affärsdrivande verken skall ge anledning till missförstånd, vill jag framhålla,
att min motion icke innebär någon kritik av regeringen för det sätt, på vilket
den hittills försett verken med chefer. Tvärtom vill jag lämna mitt fulla erkännande
åt regeringen, att den lyckats väl, när det gällt besättandet av posterna
i fråga. Jag återkommer till frågan örn chefsbefattningarna senare. Den
avhandlas i första delen av min motion, och utskottets motivering härvidlag
kan jag i stort sett instämma i. Däremot kan jag icke instämma i utskottets
motivering i fråga om den andra delen av motionen, som jag nu först vill behandla.

Där framhåller utskottet, att riksdagen inte kan avstå från den kontroll, som
erfordras över vissa av de affärsdrivande verken, i fråga örn vilka jag i min
motion föreslagit, att de eventuellt skulle övergå till bolagsform. Att det ligger
i riksdagens intresse att kunna effektivt kontrollera krafttariffer, biljettpriser,
postavgifter o. s. v., det erkänner jag. Men ligger det inte också, kanske i
ännu högre grad, i riksdagens intresse att kunna kontrollera tillverkningen av
och handeln med tobak och sprit och att kontrollera radio samt, när det gäller
den kommunala förvaltningen, spårvägstariffer, spårvägarnas sträckning
o. s. v.? Kan någon göra gällande, att icke kontrollen på dessa områden blivit
synnerligen effektiv, trots att de företag som det här gäller drivas i bolagsform?
Jag tror inte, att man kan påstå något sådant. Tvärtom har den omständigheten,
att på detta område statliga bolag skött rörelsen, befordrat en
affärsmässig och effektiv skötsel av företagen i fråga. Jag tror för min del.
att bolagsformen är den bästa garantien för en dylik skötsel.

Onsdagen den 10 mars 1943 f. m.

Nr 9.

Motion örn nya lönebestämmelser för chefsbefattningarna vid de affärsdri vande

verken m. nr. (Forts.)

Jag Ilar nog tvekat att väcka denna motion. Men jag mäste öppet erkänna,
att det var ett yttrande från statsutskottets vice ordförande i remissdebatten
som gjorde att jag vågade framlägga den. Jag vill icke besvära kammaren
med att citera uttalandet; jag skall i korthet referera det. Herr Conrad Jonsson
framhåller, att han vill livligt medverka till att de affärsdrivande verken få
större rörelsefrihet och icke bli beroende av riksdagen, när det gäller beviljande
av alla anslag, att de skola bringas i tillfälle att snabbare fatta beslut o. s. v.
Herr Jonsson slutar sitt anförande i den delen med följande: »Detta kan ju
förefalla vara ett kätterskt tal, men jag tror, att det är nödvändigt att man tar
upp frågan till allvarlig diskussion.»

Ja, det är det jag velat göra med min motion. Men nu viftar herr Conrad
Jonsson med kalla handen i stället för att visa någon förståelse. Vi lia tydligen
samma mål, men vi gå andra vägar. Jag har anvisat en väg, .och jag
vöre tacksam att få höra, om statsutskottets vice ordförande kan giva någon antydan
på någon annan.

Jag återkommer till den första delen av motionen. Jag sade här, att^ regeringen
lyckats väl, men den har dock icke lyckats alltid utan att den fått gå
vissa omvägar. Regeringen har sålunda kunnat göra visst tillägg till den bestämda
lönen för att få den person som den önskat. Jag tycker icke, att regeringen
bör vara hänvisad till dylika omvägar, när det gäller besättandet av
dessa ytterst viktiga poster. Jag behöver icke här redogöra för chefens avgörande
betydelse, när det gäller skötseln av större affärsdrivande verk. Jag är
ingen vän av svindlande höga löner —- det är mera en prestigefråga jag talar
örn. För resten är skatteläget och det kommer väl, får man antaga, även i
fortsättningen att bli sådant, att — även om skatterna bli lägre — genom stark
progressivitet de höga lönerna komma att avsevärt beskäras. Vad staten ger
med ena handen tar den tillbaka med den andra.

Med denna korta motivering, herr talman, ber jag att få yrka bifall till
motionen.

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Den föregående ärade talaren
har varit nog vänlig att i förväg meddela mig, att han tänkte söka slå mig
med mina egna vapen och att han tänkte citera det yttrande som han läste
upp. Det var vänligt gjort, och det är jag tacksam för. Men även. om jag varit
oförberedd skulle jag icke lia fallit i förstugan. Jag skulle naturligtvis kunnat
avgiva en blank reservation till utskottets utlåtande, men något mera hade. det
inte kunnat bli. Någon betydelse hade denna blanka reservation egentligen icke
haft.

Det väsentliga har för herr De Geer enligt motionen synts vara frågan
örn lönerna för verkscheferna. Den har hail satt som punkt 1 på sin önskelista.
T det fallet kan jag icke på något sätt följa honom. Jag tycker tvärtom -—
och jag har gjort den erfarenheten under bespara ngsarbetet —• att det är den
enskilda företagsamhetens förmåga att betala svindlande löner, ibland löner
mycket större än man egentligen skulle behöva giva, som försvårar för staten
att få duktigt folk •— detta antydde också herr De Geer. Men det leder till
utt besparingsarbetet blir omöjligt, ty skall man höja lönen för cheferna, får
man höja för andra hela lönevägen utefter. Den sparsamhetsvilja, som så ofta
deklareras, kommer på det sättet i trångmål. Man skall betala folk ordentligt,
så att de ej behöva ha särskilda bekymmer, men man skall ej giva dem några
svindlande löner i statens verksamhet; det är min uppfattning.

Jag tycker att de exempel, som herr De Geer i sin tydligen mycket hastigt
nedskrivna motion åberopar från Sovjetunionen, icke liro så värst väl valda.

Nr 9.

Onsdagen den 10 mars 1943 f. m.

Motion om nya lönebestämmelser för chefsbefattningarna vid de affärsdrivande
verlien m. m. (Forts.)

De äro, för all del, litet generande kanske för Sovjetunionens alldeles speciella
vänner här i landet. Men det är heller icke mycket mera. De visa ju, att man
nödgats differentiera lönerna i Sovjetunionen ganska avsevärt och att den
ideala syn på lönesättningen, som man hade från början, icke kunnat föras ut
i verkligheten. Men icke är det några särdeles svindlande belopp det är fråga
om, och icke är det några uppseendeväckande skillnader. Enligt elen sagesman,
herr De Geer åberopar, får en särskilt skicklig arbetare, alltså en som kan
följa en maskin i dess högsta prestationsförmåga, från 800 och uppemot 2,000
rubel per månad. En ingenjör får lika mycket: han får en lön mellan 800 och
2.000 rubel i månaden. En driftschef, en fabriksledare får 1,500—2,000 rubel
per månad. Det blir, omräknat först till dollar, 100 dollars och i svenska penningar
ungefär 400 kronor per månad för en driftsledare. Det tycker jag icke
är några löner att avundas precis.

Men detta örn detta. Sedan återkommer jag till den sak, som herr De Geer
och jag ha mycket lättare att bli överens om. Han är utan tvivel inne på en
riktig väg, men jag är icke alls övertygad, att man behöver välja bolagsformen.
Man kan giva de statliga verken friare ställning utan en sådan form.
Men det må vara hänt. Kan man i vissa fall finna, att denna form kanske är
den lämpligaste, har jag ingenting särskilt emot att den prövas.

För att understryka, att mitt yttrande i remissdebatten icke var någon tillfällighet
eller uttryck för någon hastigt påkommen stämning, skall jag be att
få läsa upp vad jag varit med om att skriva i reservationen till besparingsberedningens
betänkande. Där står: »I fråga om affärsverken är önskemålet
största möjliga räntabilitet. Det kail ifrågasättas, örn icke dessa verk böra få
en friare ställning än de nu lia och ges — under ledning av styrelser, som
icke endast bestå av tjänstemän ■—- förutsättningar att i sin företagsverksamhet
handla snabbt vid förefallande behov, något som nu icke alltid är möjligt,
då regeringens och riksdagens godkännande även i frågor av ganska begränsad
omfattning måste inhämtas. Till sist blir ju, även med en fri förvaltning, verksledningen
ansvarig inför sina uppdragsgivare.»

Det är samma tankegång i detta yttrande som i det jag fällde i remissdebatten.
Om herr De Geer kommer tillbaka ett annat år med en kanske något
omsorgsfullare utarbetad motion och icke sysslar så mycket med lönerna utan
mera med driftsformen, kanske vi kunna bli ense.

Herr Andersson i Malmö: Herr talman! Då jag deltagit i utskottet vid
behandlingen av detta ärende på fjärde avdelningen skall jag be att få säga ett
par ord.

Motionen avser dels chefernas löner, dels utredning örn bolagsform. Såvitt
jag förstått motionären gäller det icke några nya områden för statens verksamhet,
utan här avses områden, där vi redan, såsom nämnts, ha statsdrift,
nämligen statens affärsdrivande verk. Såvitt jag förstår gäller det dels lönerna
för cheferna för statens affärsdrivande verk, dels ock utredning rörande
den lämpliga driftsformen, d. v. s. att överföra kanske icke alla men
några av statens affärsdrivande verk från statsdrift till bolagsform.

Jag får säga att, med hänsyn till att här gäller ett så vidlyftigt förslag,
motiveringen i motionen är mycket knapphändig. Det förekommer bara ett åberopande
av att man har stora löner inom den enskilda verksamheten och i
övrigt en hänvisning till den ekonomiska och industriella utvecklingen i Ryssland.
Jag känner antagligen för litet till detta, men jag undrar ändå, huruvida
man i något avseende kan lägga den ekonomiska och industriella utvecklingen
i Ryssland till grund för ett beslut, hur vi här i landet skola ordna det

Onsdagen den 10 mars 1943 f. ni.

Nr 9.

Motion örn nya lönebestämmelser för chefsbefattningarna vid de affärsdri vande

verlien m. m. (Forts.)

vid våra affärsdrivande verk eller andra företag, där staten har inflytande.
Varken i motionen eller i herr De Geers anförande här förekommer någon
kritik mot det sätt, på vilket statens affärsdrivande verk utföra sitt uppdrag.

I fråga örn lönerna är det klart, att det kan alltid diskuteras, vilka belopp
som skola anses skäliga. Utskottet har här för sin del anfört bland annat följande:
»Beträffande den i motionen särskilt berörda frågan örn lönerna för
affärsverkens chefsbefattningar må erinras, att stor hänsyn till edessa befattningars
särställning tagits vid tidigare löneregleringar. Löneförmånerna ha avvägts
efter förmånligare grunder än vid andra statliga verk.» Nu äro lönerna
med kristillägg för cheferna för statens affärsdrivande verk varierande mellan
25,000 och 40,000 kronor. Det är klart, att örn man skall jämföra dessa
löner med vissa löner, som utgå inom bankvärlden och inom industrivärlden,
kunna dessa löner anses mycket små. Det skall jag gärna medgiva. Men vi
ha ändå fått dugligt folk på dessa poster. Det måtte också vara något annat,
som sammanhänger med den förtroendeställning, som det innebär att bli chef
för något av statens affärsdrivande verk. Jag tror inte, att man med_ berättigande
kan anföra någon kritik mot det sätt, på vilket cheferna fullgjort sina
värv. Vi ha dugliga chefer och såvitt jag vet åtnjuta de mycket stort förtroende.

Utskottet är fullt enigt örn att vi inte skola låta statens affärsdrivande verk
övergå till form av bolagsdrift. Det är det vi ha- att hålla oss till nu. Hur det
skall gå med ny statlig företagsamhet ha vi icke yttrat oss örn i utskottet. Det
har icke heller motionen varit inne på.

Vi ha slutligen sagt, att det är icke länge sedan chefernas löner vörö föremål
för omprövning och att det därför icke heller på denna punkt, i fråga om lönerna,
skulle finnas berättigade skäl att göra en framställning till regeringen.

Av dessa skäl lia vi på fjärde avdelningen och sedermera även statsutskottet
föreslagit riksdagen, att motionen icke måtte bifallas, ett förslag som jag
för min del yrkar bifall till.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen, som under detta^ anförande
återtagit ledningen av förhandlingarna, gav propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan dels ock på avslag därå samt bifall i stället till
den i ämnet väckta motionen; och biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 17.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 9, angående verkställd granskning
av riksbankens och riksgäldskontorets styrelse och förvaltning.

I punkten l:o) hade utskottet gjort en anmälan angående räntepolitiken.

Reservation utan angivet yrkande hade vid denna punkt avgivits av herr

Hall.

Efter föredragning av punkten yttrade:

Herr Hall: Herr talman! Under denna punkt har utskottet intagit en
skrivelse, som bankofullmäktige den 1 oktober 1942 avläto till riksgäldsfullmäktige.
Skrivelsen innehåller ett tillkännagivande örn de räntepolitiska riktlinjer,
som fullmäktige anse böra följas under den närmaste tiden. För att
meddela den lånegivande allmänheten dessa synpunkter beslöto fullmäktige
att omedelbart offentliggöra denna skrivelse. Man får väl sålunda utgå från,
att det program, som här ställes upp, är avsett att giva allmänheten en bestämd
föreställning örn vad statsmakterna eftersträva i fråga örn kapitalrän -

Granskning
au riksbankens
och
nlssgäldskontorets
styrelse
och förvaltning.

64 Nr 9, Onsdagen den 10 mars 1943 f m.

Granskning av riksbankens och riksgäldskontorets styrelse och förvaltning.

(Forts.)

tans höjd och funktion under kristiden. I stort sett innehåller ju skrivelsen
ett försvar för den synpunkten, att ränteläget bör örn möjligt stabiliseras vid
den nuvarande nivån och att man icke bör tillåta, att räntan på grund av tillfälliga
anledningar guppar upp och ned.

Defair med stor tillfredsställelse som jag har tagit del av denna deklaration,
så mycket mera som det kostade mycken möda på sin tid, för två år sedan,
att skapa respekt just för denna för räntepolitiken grundläggande synpunkt.

Men även örn nian icke har någon avvikande mening att framföra beträffande
huvudlinjen i fullmäktiges yttrande, så måste man kanske ändå vid det
här tillfället säga, att det finns olika sätt att uttrycka välvilja eller motvilja
mot den ena eller den andra rörelsen i ränteläget. Fullmäktige konstatera ju.
att lättheten på penningmarknaden utan tvivel verkar i riktning mot ett sänkt
ränteläge. Utan att fullmäktige säga det veta vi ju allesammans, att i synnerhet
sparbankerna för närvarande ha vissa svårigheter att hålla inlåningsräntan
vid 3 procent, beroende på att deras placeringssvårigheter lia växt allt
eftersom penningmarknaden blivit lättare. På den punkten säga också fullmäktige
bestämt, att fullmäktige finna sig av anförda skäl böra vidhålla uppfattningen,
att räntesatserna icke för närvarande böra tillåtas att sjunka. Det
är alltså en bestämd spärr satt för varje tanke på en sänkning av ränteläget.

Efter den stundtals ganska våldsamma drabbning, som utkämpades örn
ränteläget 1941, ha vi, alla parter i målet, väl i allmänhet bestämt oss för att
vi skulle förklara oss tämligen nöjda med det läge, som vi nu uppnått. Personligen
anser jag nog, att det finns egentligen intet skäl för att räntan skall
vara en halv procent högre nu än den var omedelbart före kriget. Lättheten
på penningmarknaden är minst lika stor nu som den var då, och även i övrigt
bär det ju icke kunnat åberopas något skäl. Men vi stannade där 1941 efter
den uppgörelse vi då hade. Jag finner icke någon anledning att nu taga upp
kriget ^på nytt för att göra en ytterligare justering nedåt. Men örn nian från
vårt håll går till mötes på den punkten, då vilja vi naturligtvis också gärna
betona, att när man gör ett uttalande i denna utomordentligt ömtåliga angelägenhet,
avsett för offentligheten, det är minst lika angeläget, att man starkt
betonar, att räntan ej bör tillåtas att stiga. Jag förstår, att med det skickliga
skrivsätt, som fullmäktige använt, det icke är några större svårigheter att nu
göra gällande, att skrivelsen verkligen också avser ett sådant ömsesidigt ställningstagande.
Men den allmänhet, som läser detta och läser det med uppmärksamhet
- och man kail vara övertygad örn att de, som det främst gäller,
kunna läsa sedana här saker — mäste ovillkorligen få det intrycket, att fullmäktiges
ställning mot en räntesänkning är starkare markerad än ställningen
mot räntehöjning.

Jag har inom utskottet varit intresserad av att vi redan nu skulle taga upp
denna fråga till något utförligare behandling. Majoriteten av utskottet har ansett,
att denna behandling bör anstå till dess vi på vårkanten behandla penningpolitiken
i allmänhet. Det finnes såvitt jag förstår icke någon särskild anledning
att göra anmärkning mot utskottet för detta ställningstagande till frågan
örn tidpunkten för behandlingen av ärendet. Men jag har ansett, att saken
kan komma att under de närmaste månaderna få det aktuella intresse, att det
icke skadar, att åtminstone från något håll i riksdagen anmäles, att uppmärksamheten
på denna, punkt är utomordentligt skarp, och att det säkerligen icke
skulle uppfattas nådigt, därest man visade ett mindre intresse, när det gäller
att hålla tillbaka .de räntestegrande faktorerna än när det gäller de faktorer
som kunna verka i motsatt riktning.

Onsdagen den 10 mars 1943 f. m.

Nr 9.

Granskning av riksbankens och riksgäldskontor styrelse och förvaltning.

(Forts.)

Herr Svedman: Herr talman! Som herr Hall säger, Ilar utskottet icke
upptagit det uttalande örn räntepolitiken, som riksbanksfullmäktige gjort, utan
ansett diskussionen örn räntepolitiken böra ansta, tills riksbankens valutapolitik
örn några veckor kommer att behandlas i kamrarna. Det kan, ju tankas,
att nya aspekter på det ekonomiska läget kunna erbjuda sig. Utskottet anser,
att frågan om räntepolitiken hör hemma i den diskussion, som da vantas, och
jag förmodar, att kammaren delar denna uppfattning.

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Det måste väl, herr talman,
förefinnas enighet örn den saken, att det alltid och särskilt under nuvarande
förhållanden är gagnelig!, örn nian kan uppnå räntestabilitet. Nar man talar
örn stabilisering, så menar man ju, att man skall_ försöka förhindra, att räntan
vare sig sjunker eller stiger. Det ena är lika viktigt som det andra. Den, fors e
talaren hade ju i realiteten ingen anmärkning att göra mot bankoiullmaktiges
ställningstagande. Han respekterar väl, förmodar jag, den motivering, bankofullmäktige
anfört, nämligen att stabiliseringen skall vara ett bland liera medel,
som böra komma till användning i kampen mot den kopkraftsokning vilken
under rådande knapphet på varor, på realkapital ovillkorligen mäste ta
en inflationistisk effekt. Om en annan räntepolitik skall förås an den, som tullmäktige
ha tagit ansvaret för, så kommer ju saken, som redan bär anmarkts,
upp vid ett annat tillfälle. Herr Hall tycktes ju egentligen inte lia någon anmärkning
att framföra, hail ville bara liksom affischera den debatt, som senare
kommer att äga rum, och giva ett observandum åt bankofullmaktige eller kanske
rättare sagt åt de andra kreditinstituten i den tron, att detta kunde lia
betydelse.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, lädes punkten till handlingarna.

Punkten 2, angående 1942 års premieobligationslån. ^942 år»

Efter föredragning av denna punkt, i vilken utskottet gjort en omförmäla^
anförde:

Herr Lindavist: Herr talman! Bankoutskottet har i sitt utlåtande beträffande
riksgäldskontoret under denna punkt upptagit till en inga ende granskning
en upplåningsdetalj under förra året, nämligen 1942 ars premieobligationslån.
I anledning av vad utskottet bär uttalat, tillåter jag mig som ledamot
av riksgäldskontorets styrelse att anföra följande.

Försäljningen av detta lån började den 1 september 1942. Beslut örn länet
och örn dess konstruktion fattades emellertid redan 1 maj månad. Att beslutet
fattades så långt i förväg, berodde därpå, att det täger en tid av tre till
fyra månader för att få premieobligationerna färdigtryckta. Pa obligationerna
trycktes ju som bekant lånevillkoren, således bl. a. även vinstplanen. Man
måste alltså långt i förväg binda sig för lånevillkoren.

När riksgälds fullmäktige på våren övervägde villkoren tor det nya premielånet,
hade man således att taga hänsyn till att under de tva föregående^ arén
utgivits två nya premieobligationslån. År 1940 emitterades nämligen ett sadan!
lån på 150 miljoner kronor och år 1941 gav man ut, som en del av det andra
försvarslånet, ett premicobligationslån med 3 % ränta och vinstutlottning motsvarande
1 °/o av lånesumman, som var 100 miljoner kronor. Pa tva ar hade man
därmed släppt ut ett antal av icke mindre än 5 miljoner nya premieobligationer
Förut fanns det två äldre premieobligationslan, utelöpande med sam -

Nr 9.

Onsdagen den 10 mars 1943 f. m.

Angående 1942 års premieobligationslån. (Forts.)
manlagt 5,200,000 st. obligationer. Under åren 1941 oell 1942 blev alltså den
utelöpande stocken av premieobligationer i det allra närmaste fördubblad. Försäljningen
av 1940 års premielån tog en ganska lång tid, först efter nio månader
var länet placerat. Och vad angår 1941 års premieobligationslån med
ränteutbetalning, så gick detta lån mycket trögt, ända till dess ryktet om en
iorestaende räntesänkning satte fart i spekulationen och gjorde, att lånet blev
mer eftersökt.

Man hade alltså under förra våren, när det nya premieobligationslånet beS
-rr’ f°tt i ^ ^ro’ .marknaden för premieobligationerna var ganska
mattad. Under sådana förhållanden funno vi det icke rådligt att göra villinin11-
?7a Premieobligationslånet sämre än de villkor, som gällde för

1940 ars Ian. Emellertid ändrade vi vinstplanen på så sätt, att utlottningen
av vinster kom att för 1942 års lån motsvara en förräntning av 3.3 % mot
o.7 A för 1940 ars lan. Det nya lånet blev alltså 0.4 % billigare än 1940
ars lan.

I övrigt vörö viHkoren för 1940 och 1942 års lån i stort sett lika. Sålunda
utlottas i bada. lanen å varje serie ett antal vinster, motsvarande minst 2l %
av kapitalbeloppet.

På grund av den vid 1942 ars riksdag beslutade ändringen i förordningen
örn. särskild, skatt å vissa lotterivinster få dock vinnarna i 1942 års premieobligationslån,
om vinsten överstiger 25 kronor, vidkännas ett skatteavdrag
av 20 procent mot 10, procent för 1940 års lån. Detta innebar givetvis en
icke obetydlig försämring för 1942 års lån i jämförelse nied tidigare premie Att

provisionel! blivit hög, ja högre än den behövt vara, det inse vi nu alla,
men det brukar, ju heta sa, att efteråt är nian klok. Jag ber kammaren bemärka,
att provisionen, till, låneförmedlarna bestämdes för det nya lånet, örn
nian bortser fran en viss jämkning i villkoren för kommissionärerna för avbetalnmgsförsäljning,
till precis samma belopp som för 1940 års.

Bankoutskottet framhåller nu i sitt utlåtande, att en större försiktighet
bort vidtagas vid provisionens utmätande. Ja, det är att antaga, att lånet
kunnat slutsäljas, även örn man tillämpat något lägre provisionssatser. Vid
provisionens bestämmande, vilket måste ske ganska långt i förväg före emissionens
början, kunde emellertid icke förutses, att lånet skulle bliva föremål
tor en sa stor efterfrågan som blev fallet. Från försäljarnas sida hade vidare
iramhallits, att deras omkostnader stigit avsevärt sedan 1940 års lån, och
med hänsyn därtill och då man, som sagt, icke visste, hur lånet skulle utialla,
ansag man sig icke böra lämna en lägre provision än den man tillämpa,
, a,r 1^40. Det är visserligen riktigt, som bankoutskottet säger, att förhållandena
vid emissionen av premielånet hösten 1942 aweko i väsentlig mån
Iran dem, som gällde år 1940. Man måste emellertid komma ihåg, att, som
.rut sagts, obligationsstocken i det närmaste fördubblats sedan 1940, och
ingen kunde, i förväg förutse, hur detta förhållande jämte den ökade beskattningen
pa vinsterna skulle verka pa allmänhetens villighet att förvärva ytter^
miljoner premieobligationer. Det syntes vanskligt att under sådana
iörhallanden minska ersättningen till försäljarna, särskilt som det var uppenbart,
att deras omkostnader på grund av kristiden ökat sedan 1940. När
försäljningen av lånet sedan började, blev det emellertid tydligt, att det förelag
en mycket stor efterfrågan på obligationer, och provisionen sänktes då
högst avsevärt. Men obligationer hade då redan sålts i så stor omfattning, att
det icke återstod mer än ett sjuttiotal miljoner kronor, och därför kunde icke
provisionssänkningen omfatta mer än det belopp, som då återstod att försälja.

utskottet talar örn skattebesparing, som vissa köpare av obligationer kunna

Onsdagen den 10 mars 1943 f. m. Nr 9. 57

Angående 1942 års premieobligationslån. (Forts.)
göra genom det system, som man har tillämpat i fråga om serier och garanterad
vinstutdelning på varje serie. Det torde icke vara behövligt att mer ingående
bemöta, vad bankoutskottet uttalar i fråga örn den skattebesparing,
som vissa köpare skulle göra. De exempel, utskottet anför i detta hänseende,
grunda sig på förutsättningen att på en serie skall erhållas en avkastning av
3.3 %. Nu förhåller det sig emellertid så, att av 1,500 serier få 1,250 icke
större avkastning än den garanterade 2.1 %. Av de övriga 250 serierna få endast
42 serier vinster å högre belopp än 1,000 kronor. 2.1 % skola naturligtvis
alla ha. Det är knappast troligt, att någon kapitalist under så ovissa
förutsättningar placerar något större kapital i premieobligationer i syfte att
få mindre skatter.

Utskottets antagande, att det ur skattesynpunkt skulle vara särskilt förmånligt
för livförsäkringsbolagen att köpa premieobligationer, bestyrkes icke
av det faktum, att enligt en av försäkringsinspektionen lämnad uppgift livbolagen
hittills placerat sammanlagt endast 9 miljoner kronor i 1942 års premieobligationslån.
Det motsvarar icke iner än 3 % av hela lånets belopp.

Örn så vore, att kapitalplacering i premieobligationer skulle vara något särskilt
förmånligt ur skattesynpunkt, borde detta taga sig uttryck i börskurserna.
Så är emellertid icke fallet. Noteringen å serier, som, medan emissionen pågick
i höstas, stodo i över 52 kronor, har nu gått ned till mellan 50 och 51 kronor.
Att 1942 års premieobligationslån blev föremål för en så stark efterfrågan berodde
nog mest på, att det blev ett spekulationsobjekt, och inte därpå, att kapitalplacerarna
ville få lägre skatter. Man räknade med, att kurserna å lånet
skulle stiga, sedan det slutsålts. År 1939 stodo premieobligationerna i en kurs
av över 66 kronor, och ännu i somras noterades de i över 60 kronor. Spekulanterna
ha val hoppats, att en liknande kursstegring skulle inträffa även nu.
Så har emellertid hittills icke blivit fallet. Börskursen å enstaka obligationer
är nu ungefär vid pari eller 50 kronor.

Vid uppläggandet av premieobligationslånen ha riksgäldsfullmäktige tilllämpat
den principen, att de årligen utlottade vinsterna sammanlagt skulle
motsvara förräntningen för andra lån med samma löptid. Man har motiverat
denna princip därmed, att man ville ge den stora allmänheten, som ju var den
egentliga köparen av premieobligationerna, ungefär samma gottgörelse som
andra köpare av statspapper. I regel har avkastningen å premieobligationslånen
dock varit något lägre än den i övrigt tillämpade räntan å statslånen. Bankoutskottet
vänder sig nu mot här nämnda princip, som riksgäldsfullmäktige tidigare
tillämpat, och uttalar att villkoren för premieobligationslånen borde bestämmas
i första hand med hänsyn till läget på den speciella marknaden för
premieobligationer. Utskottet pekar därvid på de höga kurserna för premieobligationerna.

Även om man skulle bortse från den enligt min mening riktiga tanken, att
även den stora allmänheten bör i form av vinster få åtnjuta en skälig ränta,
när den placerar sina besparingar i statspapper, så tror jag, att det skulle
vara ett ganska vanskligt företag att giva ut ett premieobligationslån, där villkoren
skulle rätta sig efter börskurserna för tidigare utgivna premieobligationslån.
När riksgäldsfullmäktige i oktober 1939 bestämde villkoren för 1940 års
premieobligationslån, så var börskursen för de då utelöpande två liknande lånen
60 kronor. Det ena av dessa lån gav en ränta av 3 Z, det andra 4.3 °/°. Det
nya lånet, 1940 års lån, fick en avkastning, som motsvarade 3.7 °/o. Lånet tog
mycket lång tid att placera.

Jag tror, att man får vara ganska försiktig, när det gäller att bedöma ett
nytt premieobligationslåns framgång med ledning av börskurserna för redan
utelöpande lån. Kurserna på börsen avse relativt små försäljningsposter. Det

Nr 9.

Onsdagen den 10 mars 1943 f. m.

Angående 1942 urs ''premieobligationslån. (Forts.)
är den ringa tillgången, som bestämmer dessa kurser. Situationen blir en belt
annan, när ett nytt lån släpps ut med flera miljoner nya obligationer. Man skall
för övrigt icke tro, att allmänheten låter locka sig till köp av vilka slags premieobligationer
som helst. Det är helt säkert nödvändigt att bjuda allmänheten
en vinstplan, som den finner tilltalande. Riksgäldsfullmäktige kan säkerligen
icke taga risken att bjuda ut ett premieobligationslån, örn man icke kan
räkna med att inom rimlig tid få det slutsålt. Det kan bli en alltför dyr och
riskabel affär.

Jag skulle härefter vilja yttra några ord om serieförsäljningen och vinatgarantierna.
När man gav ut 1940 års premieobligationslån, bjöd man på den
nyheten, att varje serie var tillförsäkrad en viss minimiavkastning, motsvarande
2.1 %. Detta arrangemang, som har tillämpats även för 1942 års lån, bjuder
på den fördelen, som varje innehavare av en obligation sätter mycket värde
på, nämligen att det blir vinster på varje serie. Ingen behöver nu längre vara
bekymrad över att inte hans serie, örn också inte hans nummer, är med i dragningslistan.
Det är för övrigt uppenbart, att med en sådan anordning, där varje
serie är garanterad visst vinstbelopp, går det mycket lättare att sälja lånet.
Både i 1940 års och än mer i 1942 års lån, då anordningen var mera känd,
har vinstgarantien per serie stimulerat till köp av serier. Serier ha därvid i mycket
stor utsträckning förvärvats av konsortier av anställda, på kontor, i affärer,
i verkstäder och fabriker. Serien har ofta nog belånats i bank. Genom
amorteringar per vecka, månad eller år blir man så småningom ägare till
serien. På så sätt har man fått till stånd ett sparande, som annars kanske uteblivit.
Det är givet, att den garanterade ränteavkastningen av 2.1 procent har
stimulerat till förvärv av en serie, när det gällt nu nämnda grupper av köpare.

Bankoutskottet ser emellertid icke med blida ögon på serieförsäljningen.
Utskottet uttalar, att man bör överväga, huruvida icke serieförsäljningen bör
slopas samt vinstgarantien borttagas eller väsentligt reduceras. Samtidigt säger
utskottet »att premielånen kunna försvara sin plats i den statliga upplåningen
endast örn de verkligen fylla sitt ursprungliga ändamål att huvudsakligen
från vissa kategorier mindre inkomsttagare uppsamla ett tillskott till budgetens
finansiering och därigenom bidraga till en ökning av sparande». Jag
vill härpå svara: Vinstgarantien per serie och den därigenom uppkomna serieförsäljningen
har i hög grad bidragit till ett kontinuerligt sparande hos stora
grupper av mindre inkomsttagare.

Det torde för övrigt förhålla sig så, att vinstgaranti per serie och serieförsäljningen
i hög grad underlättat försäljningen både av 1940 och 1942 års
premielån. Det är mycket tvivelaktigt, huruvida man skall framdeles kunna
sälja ett nytt premielån utan sådan vinstgaranti per serie.

Utöver nu nämnda frågor, som utskottet uttalat sig örn, har utskottet även
tagit upp frågan örn köp av premieobligationer på avbetalning. Det är ju en
gammal historia, som vi haft före i riksdagen förut, liksom vi haft uppe frågan
om avbetalning i allmänhet. Jag behöver icke tala örn här för kammaren,
att säkerligen icke någon av oss, som närmast äro ansvariga för de här fattade
besluten, äro vänner av abetalningsköp, vare sig det gäller premieobligationer
eller något annat. Men det är ju icke alltid, som man får låta sin personliga
uppfattning vara avgörande, då man skall handla å det allmännas
vägnar och söka nå så gott resultat som möjligt.

Bankoutskottet ställer sig kritiskt beträffande försäljningen på avbetalning
av premieobligationer. Jag vill gärna medge att denna form av försäljning
av premieobligationer kan förefalla mindre tilltalande. Försäljningen mot avbetalning
har emeHertid funnits alltsedan premieobligationer tillkommo för
25 år sedan. Försäljningen har haft vissa uppgifter att fylla. Den har möj -

Onsdagen deu tO mars 1943 f. m

Nr 9.

Angående 1942 års premieobligationslån. (Forts.)
liggjort för den, som icke kan komma nt med 50 kr. på en gång, att skaffa
sig en premieobligation. Den har också i mycket stor utsträckning anlitats
av personer, som velat skaffa sig flera obligationer, men för övrigt icke haft
tillräckligt med kontanter för inköp av dem. Vi få inte heller^ förbise, att
kommissionärernas stora reklam för premielånen säkerligen också har bidragit
i hög grad till att underlätta kontantförsäljningen i allmänhet. Därigenom
att försäljning mot avbetalning pågår under mellantiderna för nya emissioner
av premielån lia kurserna hållits uppe, vilket varit av mycket stor betydelse
för en ny emission.

Kommissionärerna ha icke ansett sig kunna sänka den ersättning de betinga
sig för sitt arbete med avbetalningsbestyret. Vid de förhandlingar, som föregingo
uppgörelsen med dem örn 1942 års lån, framhöllo de, att deras omkostnader
stigit och att de därför liksom tidigare måste räkna med ett pris av
57 kronor per obligation vid avbetalning. Det är möjligt att man för ett eventuellt
nytt lån icke behöver använda sig av avbetalningsförfarandet. Vi ha ju
ett premieobligationslån, som vi äga rätt konvertera i år. Det är ju tydligt,
att skall man konvertera detta lån, utan att släppa ut nya obligationer, torde
avbetalningssystemet icke vara lika behövligt, som örn man _ väsentligen skulle
öka det belopp, vartill detta premielån nu uppgår. Vidare vill jag i anledning
av vad bankoutskottet anfört säga, att det är mycket möjligt, att man kan
tänka sig en annan form av avbetalning än den, som hittills tillämpats. Bankoutskottet
har pekat på några nya metoder, ehuru man icke — det är ju för
all del lätt förklarligt — kunnat närmare utforma vad de skulle leda till, örn
de skulle sättas i verket. Men det är tydligt, att vid det tillfälle, då denna fråga
kommer upp, måste riksgäldsfullmäktige pröva såväl vad bankoutskottet
här har uttalat — det kommer väl. förmodar jag, även att bli riksdagens uttalande
— som vad utskottet uttalat i andra frågor, som här tagits upp till
granskning. Utskottet har ju icke fastlåst någonting, vare sig i denna punkt
eller på andra ställen. Man får väl se hur förhållandena bli och vilka åtgärder,
som kunna behöva vidtagas.

Herr talman! Jag skulle som en sammanfattning av vad jag här har uttalat
vilja framhålla följande. Beträffande bankoutskottets uttalanden örn 1942
års premieobligationslån kail man till sist göra följande allmänna reflexion:
Villkoren för 1942 års premielån äro i stort sett desamma som för 1940 års
lån. Den egentliga skillnaden är att 1942 års ställer sig billigare (0.4 %) än
1940 års lån. I övrigt äro villkoren i huvudsak lika. De nu kritiserade förhållandena
beträffande viss vinstgaranti per serie, beträffande serieförsäljningen,
för provisionen till återförsäljarna och avbetalningsförfarandet gällde även
för 1940 års lån. Detsamma är fallet med de påstådda skattebesparingarna,
som skulle uppkomma för stora kapitalplacerare. Det är visserligen sant att
skatterna ha för dem höjts sedan år 1940, men samtidigt har också lotterivinstskatten
fördubblats.

Det är under sådana förhallanden överraskande att bankoutskottet denna
gång kommit med en så lång och vidlyftig kritik över anordningar, som utskottet
ar 1941 lämnade utan erinran. Anledningen till utskottets kritik nu
torde vara att utskottet anser att försäljningsläget år 1942 var så mycket
gynnsammare än är 1940. Detta är sant, men man måste komma ihåg att, som
redan förut framhållits, marknadsläget i ett annat avseende var mycket förändrat
sedan 1940. När man 1942 gick ut med premielånet, funnos nära dubbelt
så många premieobligationer ute i rörelsen som när man gav ut 1940 års
lån. Man visste inte örn marknaden var beredd att suga upp ytterligare 3 miljoner
obligationer. Lånet fick emellertid en stor framgång. Det förefaller, som
örn det vöre denna framgång, som gjort utskottet betänksamt. Men, herr tal -

Nr 9.

Onsdagen den 10 mars 1943 r. m.

Angående 1942 urs premieobligationslån. (Forts.)
man, man får emellertid vara utskottet tacksam för att utskottet icke velat
binda fullmäktige för framtiden. Det är av vikt för riksgäldsfullmäktige att
lia fria händer, när det gäller att gå ut på lånemarknaden, så att fullmäktige
kunna vid varje tillfälle fastställa de lånevillkor, som de finna erforderliga för
ett lyckligt genomförande av lånetransaktionen.

Man får komma ihåg att statens lånebehov äro mycket stora. Förra arel
upplanade riksgäldskontoret nära 2,000 miljoner kronor i ny upplåning. Helt
säkert komma vi upp till detta belopp även i år. Det är angeläget att lånetransaktionerna
under sådana förhållanden genomföras på ett sådant sätt att
de nödiga medlen av långivarna ställas till riksgäl dskon torets förfogande. En
misslyckad låneoperation kan i dessa tider dra med sig mångå, icke önskvärda
konsekvenser.

Det är detta, herr talman, som jag vill anföra i fråga örn vad bankoutskottet
här uttalat. De erinringar, som statsrevisorerna tidigare gjort, lia fullmäktige
tidigare varit i tillfälle svara på skriftligen. Då detta'' återfinnes i det
bankoutskottsutlåtande, som finnes här, behöver jag icke ingå härpå.

Herr Svedman: Herr talman! Riksgäldsfullmäktiges vice ordförande yttrade
i början av sitt anförande, att man icke får vara efterklok. Det är ju obestridligen
riktigt, att man skall akta sig därför. Men skräcken för att vara
efterklok får dock icke vara så stark, att man eftersätter vissa bestämda anspråk
på ekonomiskt omdöme och framsynthet. Framför allt bör så icke ske.
när det gäller en sådan institution som riksgäldsfullmäktige.

. Det är i tre hänseenden, som utskottet ställer sig kritiskt till det sätt, varpå
riksgäldsfullmäktige handhaft 1942 års premieobligationslån på sammanlagt
300 miljoner kronor, fördelade på tvenne trancher örn 150 miljoner kronor
vardera, vilka slutsåldes under loppet av endast några veckor.

För det första anser utskottet att provisionen till banker och bankirer var
för hög. Det totala provisionsbeloppet uppgick sålunda till icke mindre än 7 V,
miljoner kronor. Som herr Lindqvist påpekade, gjorde redan statsrevisorerna
anmärkning häremot. Provisionen efter 3 procent vid försäljning av hel serie
uppgick sålunda till 3,000 kronor. Till jämförelse kan jag nämna, att provisionen
vid försäljning av andra statslån, t, ex. försvarslånen, utgått med % procent
Vid försäljning av premieobligationer betalades alltså 12 gånger så stor
provision. Man har rätt att ställa sig undrande inför en sådan frikostighet.

Vidare ställer sig utskottet kritiskt till försäljningen av hela serier av dessa
obligationer. Denna försäljning har lockat stora kapitalplacerare, aktiebolag
_m. fl. Sammanslutningar ha etablerats för att inköpa serier av obligationslånet.
Det har konstaterats, att dessa serieinköp i stor utsträckning likviderats
förmedelst krediter i affärsbankerna. Enbart affärsbankernas nya lån
mot premieobligationer torde uppgå till cirka 140 miljoner kronor. Det är icke
sådana »besparingar», som staten vill åt. Det är ej sådana ekonomiska transaktioner,
som verka hämmande på inflationsfaran. Tvärt om verkar väl den
omständigheten, att man lånar upp så mycket pengar, inflationsfrämjande. Den
vinstgaranti, som är förenad med serieköp, och den omständigheten, att en placering
av pengar i en obligationsserie är lockande ur skattesynpunkt, har av
utskottet påtalats. — Jag skall icke trötta kammaren med ett exemplifiera detta
ur skattesynpunkt anmärkningsvärda förhållande, utan hänvisar därutinnan
till sid. 7 i betänkandet, sista stycket, där en utredning i saken förekommer.

Om man köper obligationsserier och belånar dem, får man ju dra av räntorna
för länet i deklarationen. Därigenom minskas den deklarerade inkomsten och
på så sätt går staten och kommunen miste örn skatt. Det är en synpunkt, som
utskottet fäst sig vid, och som man givetvis inte kan komma förbi.

Onsdagen den 10 mars 1943 f. m. Nr 9. 61

Angående 1942 års p rem i eo b li, gat i ansi ån. (Forts.)

Till sist riktar sig utskottet mot försäljning av obligationer på avbetalning.
.Ta, den försäljningen har lagts sa, att den är mycket ofördelaktig för köparen
ur ekonomisk synpunkt. För en obligation, som ursprungligen kostat 48: 50
kronor, har vid avbetalningsköp köparen fått betala 57, ja upp till 59 kronor.
Det blir en ränta av 2 procent per månad på pengarna under avbetalningsiiden.
Vad detta gör i årlig ränta, kan var och en räkna ut själv. Man kommer
dock icke ifrån dessa avbetalningsköp. Det finns^ åtskilliga firmor, som sköta
örn detta slags affärer genom agenter, som lia sådana försäljningar till levebröd
under kortare eller längre tid. Hänsyn till denna omständighet har ju
alltid sitt värde. Men även ur reklam- och affärssynpunkt torde avbetalningsförfarandet
vara ofrånkomligt icke minst för att nå de små spararna. Därmed
är icke sagt att den provision, som nu utgår, är den rimliga och riktiga.

Herr Lindqvist har jämfört marknaden för 1940 års premieobligationer med
1942 års premieobligationer. Hail medgav, att nian kanske icke tagit tillräcklig
hänsyn till att kapitaltillgången 1942 var rikligare än år 1940. Men det
Finnes en synpunkt till som gör, att 1940 års premieobligationer icke lämpligen
böra jämföras med 1942 års obligationer. Det utrikespolitiska läget var
sålunda 1940 ett annat och mera tryckande än 1942. Detta förhållande spelade
förnäs so en avsevärd roll för obligationslånemarknaden. Herr Lindqvist
påpekade att marknadsvärdet på 1942 års premieobligationer gått ner från
i höstas. Därtill finns en mycket rimlig förklaring. Obligationsmarknadsvärdet
sjunker nämligen alltid omedelbart efter en dragning.

Utskottets utlåtande talar sitt språk, och någon mera vägande invändning
mot vad utskottet anfört har riksgäldsfullmäktiges vice ordförande icke lyckats
komma med. I utskottets utlåtande har fastslagits en principiell uppfattning.
Utskottet har exemplifierat vad som ansetts böra kritiseras. Detta är
dock icke att uppfatta såsom en instruktion för framtiden utan allenast som en
granskning av vad som utförts. Sedan få givetvis för framtiden förhållandena
vid varje tidpunkt för sig avgöra, hur man lämpligen bör gå tillväga, ^när man
skall fortsätta på låneupptagningens väg. Under alla förhållanden måste man
givetvis ge akt på den ekonomiska himlens tecken och rätta sig efter dem.

Herr Wiberg: Herr talman! Då jag inte hade tillfälle att sitta vid bordet
under behandlingen av detta ärende ber jag att bär i kammaren få framlägga
en del synpunkter på frågan.

Bankoutskottet har, såsom herr Lindqvist också framhöll, i sitt utlåtande
betonat, att »premielånen kunna försvara sin plats i den statliga upplåningen
endast örn de verkligen fylla sitt ursprungliga ändamål att huvudsakligen från
vissa kategorier mindre inkomsttagare uppsamla ett tillskott till budgetens
finansiering och därigenom bidraga till en ökning av sparandet». Det torde
också vara ganska svårt att bestrida riktigheten av detta påpekande. Det som
främst skiljer premielån från vanliga statslån är som bekant vinstmomentet.
För att inte i alltför hög grad reducera den dragningskraft,^ som detta utgör,
har man varit nödsakad att befria utfallande vinstbelopp fran all statlig och
kommunal beskattning med undantag likväl för ett avdrag, vilket beträffande
1942 års lån uppgick till 20 %. Inte minst med hänsyn till nu gällande hårda
progressiva beskattning har detta tillvägagångssätt principiellt också varit
ofrånkomligt. Klart är emellertid att denna relativa skattefrihet innebär ett
i och för sig icke önskvärt avsteg från den statliga och kommunala skattepolitiken,
vilket endast kan försvaras örn premielånet i övrigt får sadan utformning,
att man inte frångår dess ursprungliga ändamål.

Utskottet framhåller vidare, att »för upplåning av större belopp från större
inkomsttagare böra andra låneformer än premielån anlitas». Inte heller rik -

62 Nr 9. Onsdagen den 10 mars 1943 f. m.

Angående 1942 års premieobligationslån. (Forts.)
tigheten av detta uttalande lär man kunna bestrida. De större enskilda kapitalplacerarna
liksom det institutionella sparandet böra hänvisas till de sedvanliga
formerna för statlig upplåning, och detta av flera skäl. Det är härvidlag
icke på samma sätt som i fråga örn de mindre spararna möjligt att utöka
sparandet som en direkt följd av det statslån, som erbjudes placerarna. När
herr Lindqvist. framhåller att han och många med honom äro av den uppfattningen,
att serieförsäljningen varit en direkt orsak till ökat sparande, beklagar
jag att man måste ställa sig skeptisk och uttala en annan mening. I verkligheten
är det väl så att finansieringen av de flesta enskildas serieinköp
skedde genom belåning i bankerna; vi veta ju att enbart affärsbankerna lånade
ut 140 miljoner kronor mot premieobligationer som säkerhet.

Vidare är premielåneformen i fråga örn större placerare ur statlig synpunkt
alldeles för dyr, även om man tar hänsyn till avdraget på 20 %. Slutligen får
man inte heller förbise en annan utomordentligt viktig sak, nämligen att premielånen
^beröva kommunerna en inkomstkälla av -— som jag i fortsättningen
skall tillåta mig påvisa —• i förevarande fall ingalunda oväsentlig storleksordning.

Sommaren liksom våren 1942 rådde på kapitalmarknaden en utpräglad lätthet,
vilken val närmast borde ha manat till att, i varje fall när det gällde de
större placerarna, framför allt icke begagna formen premielån av hittills
gängse typ. Riksgäldsledningen valde icke desto mindre denna låneform
och gav premielånet en utformning, som visade, att vad man åsyftade var att
placera en stor del av lånet just hos de större kapitalplacerarna. Detta framgår
alldeles klart av det förhållandet, att varje serie garanterades ett minimibelopp
i vinster på 2.1 "/o, vilket efter skatteavdrag på 20 % å vinster överstigande
25 kr. motsvarar ett netto på cirka 1.7 %. Härtill komma de allmänna
vinstmöjligheterna sorn, statistiskt sett, efter avdrag av skatten på 20 %, motsvara
ungefär 1 %. Följden är att premielånets nettoavkastning inklusive de
matematiska vinstmöjligheterna uppgår till omkring 2.7 %.

Man måste fråga sig vad anledningen var till att riksgäldsfullmäktige under
1942 sågo så mörkt på kapitalmarknadens förmåga och villighet att absorbera
en ny och vanlig statsupplåning. I själva verket förhåller det sig
antagligen så att riksgäldsfullmäktige i valet mellan olika låneformer, d. v. s.
i detta fall den vanliga statsobligationen och premieobligationen, överhuvud
taget icke tänkte. på skattekonsekvenserna. Man måste också fråga sig örn
riksgäldsfullmäktige ha låtit verkställa en sådan utredning örn skattefrågan
som exempelvis den, som varit tillgänglig för bankoutskottet. Man vågar tro
att örn så skett riksgäldsfullmäktige absolut inte skulle ha valt en premielåneform.
av 1942 års typ, som i verkligheten kostar statsverket lika mycket
som vanliga obligationslån, vilka löpa med avsevärt högre ränta än den eljest
gängse. Det är också klart att premielånet skulle inbjuda till spekulation, och vi
veta att så blev fallet.

Naturligtvis kan man, i likhet med herr Lindqvist, invända att riksgäldsfullmäktige
redan en gång tidigare, nämligen år 1940, begagnat formen premielån
av ungefär samma struktur som 1942 års lån. En sådan invändning
år emellertid inte hållbar redan av den anledningen, att kapitalmarknaden år
1940 låg till på ett helt annat sätt än 1942. Sistnämnda år voro statslån de
praktiskt taget enda placeringsmöjligketer som stodo till buds. Skatterna voro
högre, ränteläget var ett annat och penningmarknaden präglades långt ifrån
av någon knapphet.

Man fäster sig i fråga örn lånevillkoren vid särskilt en sak, och det är att
1940 års lån var inlösningsbart på fem år, men 1942 års lån först på tio år.
Örn man vågar dra en slutsats av detta förhållande, skulle den väl närmast

Onsdagen den 10 mars 194;! f. m.

Nr 9.

Angående 1912 ars vrem leo bligationslän. (Forts.)
vara att riksgälds fullmäktige år 1940. i känslan av att. det kanske inte ur
statlig synpunkt var så lyckligt nied formen premielån, inriktade sig på att
så fort som möjligt lösa detta lån. 1942 såg man tydligen annorlunda på
situationen.

Det är mycket annat som tyder på att riksgäldsfullmäktige varit inställda
på att lånet inte skulle bli lätt att placera. Man vågar dra den slutsatsen av
det faktum, att provisionsvillkoren voro utomordentligt väl tilltagna och
först sänktes, sedan hela det första och huvudparten av det andra lånet hade blivit
placerade. Trots att lånevillkoren voro sådana att de inbjödo till teckning
av hela serier, fastställdes provisionen till 3 %, en procentsats som den 14 september
1942 utan olägenhet kunde sänkas till a/2 %. Statsrevisorerna lia för
sin del framhållit att först sedan de begärt vissa provisionsuppgifter en sänkning
av provisionsvillkoren ägde rum, och först i samband därmed höjdes kursen
från 50 till 52 kr. per obligation vid köp av hel serie samt till 51 kr. vid
all övrig försäljning.

Provisionen har kostat statsverket c:a 7.5 miljoner kronor under det att
överkursen tillfört statsverket c:a 1.5 miljoner kronor. Tydligen återstodo,
då kursen höjdes, endast 40—50 miljoner kronor av lånet på. 300 miljoner.
Hade statsverket — man kan ju gera det tankeexperimentet, vilket inte hade
behövt vara enbart ett tankeexperiment — kommit i åtnjutande av överkursen
på hela lånet, skulle staten därigenom ha tillförts en inkomst på i runt
tal 10 miljoner kronor. Hade provisionen från början inte blivit högre än
efter korrigeringen den 14 september 1942, skulle statsverket ha inbesparat
en provision på minst 5 miljoner kronor. De skattebelopp, som det allmänna
går miste örn genom att lånet Indes upp på sätt sorn nu skett, uppgå emellertid
till betydligt större summor än dessa 15 miljoner kronor. När herr
Lindqvist framhåller att beslutet örn lånet och villkoren för detsamma fattades
i maj 1942, kan jag inte underlåta den reflexionen att lånet utgavs i två
trancher. Beslutet örn villkoren i maj 1942 kunde väl inte gärna ha avsett
annat än den första tranchen på 150 miljoner kronor, eftersom beslutet att
ge ut ytterligare en tranche på 150 miljoner först fattades någon gång på
sensommaren 1942. Så snart villkoren för lånet blevo kända, blev det i marknaden
givetvis en utomordentligt välvillig reaktion. Lånet bley övertecknat
praktiskt taget genast. Man kunde kanske ha ansett att det varit naturligt,
om detta hade uppfattats som en tankeställare, men så blev tydligen inte
fallet. Riksgäldsfullmäktige beslöto, örn det tillåtes mig citera, »för att kunna
tillgodose denna stora efterfrågan att öka premielånet genom utgivande av
en ny tranche till samma belopp och på samma villkor som beträffande den
första tranchen».

Herr talman, jag nämnde nyss kommunerna. Det är säkerligen av intresse
för kammaren att tänka på konsekvenserna för kommunerna av denna låneuppläggning.
Avkastningen utgör 3.3 % på lånesumman, 300 miljoner, d. v. s.
10 miljoner kronor örn året. Lånet är bundet i tio ar. På avkastningen av
lånet, som ju kommer i form av vinster, erhålla kommunerna överhuvud taget
ingen skatt. Detta innebär att det kommunala skatteunderlaget, genom
att riksgäldsfullmäktige valde formen premielån och gåvo detta lån den utformning
som skedde, minskats med sammanlagt omkring 100 miljoner kronor.
Och detta alltså samtidigt som staten icke tillförts någon större skatteintäkt
utan i stället tvärtom. Vad följderna för kommunerna angår så förefaller
det mig att den omständigheten, att kommunerna på grund av detta
lån under de närmaste tio åren berövas ganska ordentliga skattebelopp, är
en synpunkt som inte helt och hållet torde lämnas utan förståelse av denna
kammare, där så många erfarna kommunalmän ha säte.

Nr 9.

Onsdagen den 10 mars 1943 f. m.

Angående 1942 års premieobligationslån. (Forts.)

Vad avbetalnings villkoren beträffar torde man väl vara ganska ense om
att en omläggning måste göras så att nuvarande höga priser icke återkomma.

Jag är fullkomligt medveten örn att riksgäldsfullmäktige i dessa tider
ingalunda ha någon lätt uppgift, Det kräves av riksgäldsfullmäktige en intim
kännedom om och stor erfarenhet av kapital- och penningmarknaden. Ä
ena sidan måste man hålla för ögonen statsintresset av att spara, nödvändigheten
.av att undvika att åsamka staten utgifter, som kunde ha varit obehövliga,
å andra sidan måste man tänka på att lånevillkoren skola vara så avvägda,
att emissionerna inte misslyckas. Riksgäldsfullmäktige Ira att i sin
ansvarsfulla gärning göra en klok avvägning, vittnande örn framsynt ekonomiskt
tänkande, och är det alldeles tydligt att en kritisk efterhandsgranskare
har en betydligt tacksammare och lättare uppgift än fullmäktige.

Men det är en sak. En annan är, i varje fall enligt min uppfattning, att
riksgäldsfullmäktige totalt missbedömt situationen på penning- och kapitalmarknaden
när både den första tranchen av lånet släpptes ut och kanske i
ännu högre grad när den andra beslöts.

1942 års premielån föranleder mig till sist att göra denna reflexion: Hur
är det ställt med det av bankoutskottet och riksdagen tidigare vid flera tillfällen
efterlysta samarbetet mellan riksbanks- och riksgäldsfullmäktige samt
finansdepartementet, beträffande vilket tyvärr fortfarande varje organisatorisk
form saknas?

Jag har, herr talman, intet annat yrkande än om bifall till utskottets hemställan
om ansvarsfrihet.

I detta anförande instämde herr Paulsen.

Herr förste vice talmannen Magnusson: Herr talman! Det är lätt, när man
har god tid på sig, att i eleganta vändningar forma en elegant kritik av riksgälds
fullmäktiges handlande. Och det är lätt att som den siste ärade talaren
säga — örn jag hann anteckna rätt —- att riksgäldsfullmäktige hade att vid
sin upplåning göra en klok avvägning, baserad på ett framsynt ekonomiskt
tänkande. Det är ofantligt elegant formulerat detta, men även örn jag därmed
är något ironisk även mot mig själv, måste jag säga, att det är lätt att säga
tulipanaros —- men gör’na!

Det är inte alltid så lätt ens för den ekonomiskt mest skolade hjärna att
inför uppgifter sådana som dem, vilka riksgäldsfullmäktige stått inför, göra
en sådan klok avvägning och basera den på ett sådant sunt och förutseende
ekonomiskt tänkande, att man inte efteråt — och med full rätt -— kan komma
och säga: Ni skulle ha gjort så och så! Det kan dock hända, därest den som
säger så hade varit med när det gällt att fatta besluten, att han kommit på
samma linje. som fullmäktige, då man som sagt inte tillräckligt har beaktat
den omständigheten, att fullmäktige här stått inför låneuppgifter så stora att,
som var man vet, liknande uppgifter icke tidigare ens tillnärmelsevis ha förelagts
några fullmäktige här i landet och som även med hänsyn till dagens
kapitalmarknad ingalunda ha varit så lätta att gå i land med. Och jag vill
fråga herrarna — jag skulle även kunna fråga regeringen och särskilt finansministern,
. från vilken jag dock icke hört något klander — hur det skulle ha
sett ut, därest riksgäldsfullmäktige misslyckats i sina låneoperationer och vi
i stället hade fått gå till riksbanken för att klara ut denna statsfinansiella
situation med hjälp av sedelpressarna. Det förefaller mig som örn man inte
tillräckligt har beaktat detta även ifrån det hall, där man talar som mest örn
inflationsfaran. Hade man inte lyckats med låneoperationen, hade endast den
av mig skisserade utvägen varit möjlig och då hade vi väl ändå haft inflationen
här!

Onsdagen ilen 10 marg 1943 f. m.

Nr 9.

Angående 1942 års premieobligationslån. (Forts.)

Jag kail inte hjälpa, utan jag har fått det intrycket, att något av den kritik,
som kommit till synes i fråga örn premielånen, är av det slaget, att man nästan
tycks begära att riksgäldsfullmäktige skulle haft tillfälle och möjlighet att
gå omkring och välja och sovra bland köparna, i stället för att vi ha varit
hänvisade att genom anlitande av flera utvägar se till att få denna mängd,
dessa miljoner av obligationer sålda. Under sådana förhållanden kanske man
inte har så odelade möjligheter att sovra köparna på ett sätt, som ur andra
synpunkter skulle varit önskvärt. Det förefaller mig, som örn man i alldeles
särskild grad fäst sig vid den försäljning av hela serier, som ägt rum, och de
gynnsammare villkor, som skapades redan 1940 för försäljning av hela serier,
och man har bland annat gjort gällande — jag skall endast ta upp detta —
att därmed har man frångått det syfte, som man velat och vill främja, nämligen
att åstadkomma ökat sparande, särskilt bland småfolket, vilket är särskilt
önskvärt. Det fälldes här nyligen det uttrycket, att det var inte småspararna
som köpte hela serier. Ja, visserligen inte bara småsparare och kanske
inte ens huvudsakligen, men jag vill dock erinra om —- och jag tror de flesta
av kammarens ledamöter ha reda på detta — att i mycket stor utsträckning
ha serier köpts av sammanslutningar på arbetsplatser, i ämbetsverk och dylikt,
där man visserligen till en början har finansierat dessa köp med lån i bankerna
men där man avser och i betydande utsträckning också genomför att
undan för undan avbetala lånen genom avsättning av sina besparingar. Jag
kan för min del inte anse annat än att detta är en form av sparande, som kan
vara lämplig och som i detta sammanhang bort äga ruin.

Sedan har jag litet svårt att förstå talet örn konsekvenserna —• det var herr
Wiberg, som gjorde det — för kommunerna i fråga örn skatteunderlag och talet
örn att staten och kommunerna ha berövats skatt genom att man gått in
för denna premieobligationslåneförsäljning. Beträffande den skatt, som direkt
uttages på vinsterna, så är den inte riksgäldsfullmäktiges sak, utan den skatten
har bestämts av Kungl. Majit och riksdagen, och vi lia endast haft att
fullfölja vad som ifrån det hållet har bestämts, så där får i varje fall, örn man
kommer med något klander, detta adresseras åt rätt håll. Huruvida sedan å
andra sidan denna försäljning av premieobligationer skulle inneburit och innebär
svårigheter eller minskning av kommunernas skatteunderlag, har jag
litet svårt att följa med. Det är möjligt att det är riktigt, men den saken har
väl knappast de dimensioner, som den föregående talaren gjorde gällande.

Det är sant att detta premielån blev, jag höll på att säga en icke önskvärd
succé, och det är sant att vi därigenom fått lämna större belopp i provision
än som skulle varit erforderligt med hänsyn till de erfarenheter vi ringö göra
under lånets försäljning. Jag vill dock erinra därom, att det har vid tidigare
emissioner av premielån visat sig vara alldeles ofrånkomligt att Ira dessa ombud
ute i landet. Det har icke varit möjligt att få lånen slutsålda utan dessa
kommissionärers hjälp, och trots deras medverkan har det dragit betydlig tid
att få.dem slutsålda. Nu har man ansett, att man skulle kunnat undvara dessa
kommissionärers hjälp, och jag skulle då bara vilja göra den frågan: om det
nu är så felaktigt att man anlitar kommissionärer — jag tar ingen ståndpunkt
för övrigt till den provision dessa kommissionärer kunna ha, jag vill bara erinra
örn att, postverket är en av dessa kommissionärer, och det kommer ju statsverket
till godo — men om man skulle bortse från anlitandet av kommissionärer
och vi komma i ett penningläge, då det blir nödvändigt att söka emittera
ett premielån och vi tackat nej till kommissions roraas medverkan under en
gynnsam lid, är det då säkert att vi få deras medverkan och billigare villkor,
när vi sedan komma och be örn deras hjälp?

Andra hammarens protokoll 10J/S. Nr 0.

Nr 9.

Onsdagen den 10 mars 1943 f. m.

Angående 1942 års premieobligationslån. (Forts.)

Jag vill säga att riksgäldsfulknäktige visst inte se illa på att deras avgöranden
kritiseras. Det är ju självfallet att med den omfattning, som upplåningen
haft under de senaste åren, så har det naturligtvis vidtagits åtgärder,
som kunde varit klokare än som skett. Men jag tror också å andra sidan,
att fullmäktige ha rätt att påkräva någon liten uppmärksamhet för de svåra
förhållanden, under vilka fullmäktige lia fullgjort sin uppgift och också kanske
något litet erkännande för att vi lyckats så långt som fallet varit med
att skaffa det för staten nödvändiga kapitalet.

Herr Severin i Stockholm: Herr talman! Det är en gammal erfarenhet att
svenska folket och framför allt dess småsparare med förkärlek vänder sig till
bankerna för att förvara sina sparade medel. Lyckligtvis ha vi här i landet
ett ganska säkert bankväsende, och det har hittills varit ganska få som gjort
några större förluster på sitt förtroende för bankerna. Emellertid har ju staten
sedan ett par årtionden tillbaka sökt tränga ned till småspararna, och man
började ju med detta redan med det första premieobligationslånet, som jag vill
minnas emitterades 1918. Jag kan inte säga att man lyckats så särdeles väl.
Inte ens med försvarslånet lyckades man så väl att nå ned till de mindre spararna
som man hade rätt att hoppas. Det första försvarslånet, som emitterades
1940, lyckades ju visserligen locka rätt många enskilda tecknare och även småtecknare,
men sedermera ha de enskilda tecknarnas andel i försvarslånen sjunkit
för varje gång, och i tredje försvarslånet var deras andel mycket låg.

Nu äro premieobligationslånen särdeles ägnade att locka småspararna. Det är
ju i och för sig inte någon glädjande företeelse att man skall locka dem med
något slags lotterispel för att placera sina pengar i statspapper, men det har
visat sig i varje fall att det är den form som mest tilltalar dem. Under sådana
förhållanden menar jag att de villkor, som förknippats med det sista premieobligationslånet-,
varit en smula felaktiga ur den synpunkten, och det visade sig
ju också att det var just de större tecknarna som så att säga störtade sig över
lånet, när det emitterades. Jag vill därför hoppas, att riksgäldskontoret i fortsättningen
gör större ansträngningar att nå ned till småspararna. Det är här,
skulle jag tro, fråga örn en ren vanesak. Man är bland dessa människor, 6om
kunna spara några hundra eller tusen kronor, inte van att placera dem på det
sättet som i obligationer. Man tänker helt enkelt inte på att det är säkrare papper
än att sätta in i alla enskilda sparbanker eller banker, ty en bank kan ju
gå omkull — sådant har ju inträffat — men svenska staten kan inte gå omkull,
d. v. s. det kan den ju också, men i sådant fall går ju även allting annat
omkull.

o Nu är det vissa former, som fullmäktige försökt oell som jag vill hoppas också
slagit väl ut, nämligen sparobligationerna, där väl småsparare i huvudsak sökt
att placera sina medel, när de ha placerat dem i obligationer. När svenska
folket nu har denna vana, så är det sannolikt mest beroende på att man vill
ha pengarna säkert placerade. Sparbankerna äro säkra ställen, så uppfattar
man såkern Obligationerna känner man inte riktigt till och man vet inte att
de äro ändå säkrare än sparbankerna. Dessutom har man inte riktigt klart för
sig, hur lätt det är att realisera även obligationer. Men just säkerheten för
placeringen tir det som de små spararna närmast söka efter. Från den sypunkten
skulle jag i detta sammanhang vilja passa på att från min plats i kammaren^
beklaga de uttalanden, som riksgäldsfullmäktiges ordförande fann sig
föranlåten att göra under förra hösten, när han helt enkelt i pressen, i samband
med engångsskattediskussionen, förklarade att svenska staten umgicks med
planer att underlåta att lösa in de utfärdade obligationerna, när han helt enkelt
liknade svenska staten vid en restauranggäst, som smiter från betalningen el -

Onsdagen den 10 mars 1943 f. m.

Nr 9.

Angående 1942 års premieobligationslån. (Forts.)
ler som, därför att räntebetalningen inte konvenerar, skickar sina agenter in
bakvägen för att lägga beslag på skuldhandlingarna. Sådant kan inte vara
ägnat att öka förtroendet för statens låneemissioner. Jag är ganska säker på
att riksgäl ds fullmäktiges ordförande med detta yttrande skrämde många småsparare
från att placera sina medel i statsobligationer. Det är naturligtvis en
sak, som man inte kan göra något åt annat än beklaga den, men jag skulle
vilja alldeles särskilt betona, att sådana yttranden från en funktionär i den
institution, som har till särskild uppgift att låna pengar för statens räkning,
äro i högsta grad beklagliga.

Herr Lindgvist erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Jag kan ju inte svara för vad riksgäldsfullmäktiges ordförande
uttalat, men det föreföll mig som örn herr Severin här firllkomligt feluppfattat
vad generaldirektör Örne sagt. Han har inte kunnat uttrycka sig på ett
sådant sätt som herr Severin här antar. Det måste vara en missuppfattning.

Sedan, när jag fått ordet för replik, vill jag säga i anledning av vadi herr
Wiberg yttrade i slutet av sitt anförande, att såväl för herr Wiberg som för
övriga av kammarens ledamöter torde det vara bekant, att innan riksgäldsfullmäktige
fattar något beslut örn något lån, såväl premieobligationslån som
vanliga obligationslån, samråda riksgäldsfullmäktige med representanter för
riksbanken och representanter för statsrådet.

Herr förste vice talmannen Magnusson, som jämväl på begäran erhöll
ordet för kort genmäle, anförde: Herr talman! Med anledning av herr Severins
uttalande örn nödvändigheten att få småspararna med ber jag att få
erinra om att när det gällde första försvarslånet fingo vi dem på grund av
vissa patriotiska stämningar i avsevärd utsträckning med, men det kan inte
vara herr Severin obekant, att den medverkan, som vi då väntat, exempelvis
från fackföreningarnas sida, blev en besvikelse. Vi fingo icke från dessa småsparare
så mycket som man hade väntat. I övrigt har allt tänkbart gjorts för
att samla in småspararna, men vi få med dem i väsentlig mån via sparbankerna,
och det får man ju vara tacksam för.

För övrigt vill jag också säga, att just premieobligationer är den låneform,
som är ägnad att i särskild grad uppsamla småfolkets och småspararnas
pengar och få dem in i statslånen.

Herr Severin i Stockholm erhöll jämväl på begäran ordet för kort genmäle
och yttrader Jag är fullt medveten örn att även det första försvarslånet
inte lyckades samla småspararna i den omfattning, jag själv hoppats. Däri
instämmer jag således, med herr förste vice talmannen. Beträffande premieobligationslånet,
. sade jag ju just, att det var särskilt ägnat att locka småspararna,
men jag menade, att villkoren för det sista premieobligationslånet
voro sådana, att det lockade de stora tecknarna att teckna hela serier, ty därigenom
gjorde de. obestridligen en viss vinst. Jag skall till slut be att få säga
till herr Lindqvist, att jag inte alls missuppfattat herr Örne. Jag kan läsa.
innantill.

Herr förste vice talmannen Magnusson, som på begäran ånyo erhöll ordet
för kort genmäle, anförde: Jag får säga herr Severin, att det sista premielånet
var av tillräcklig storlek, så att vi därigenom fingo med både de små och de
■stora spararna. Sedermera, när de spekulativa köpen avvecklades, blev det en
sänkning av obligationsviirdona. Småspararna kunde emellertid få ut sitt behov
av obligationer.

Nr 9.

Onsdagen den 10 mars 1943 f. m.

Angående 1942 års premieobligationslån. (Forts.)

Härefter yttrade

Herr Paulsen: Herr talman! Jag skall inte lägga sten på börda för riksgäldsfullmäktige.
Det är besvärligt ändå för fullmäktige, ty de ha en
svår uppgift. Jag skall bara lägga fram en enda synpunkt — det skall
inte ta så många minuter — och det är, att enligt min mening har
riksgäldsfullmäktiges hela traktan, hela deras tankevärld varit inriktad
på att lyckas med lånet. Man ville till varje pris lyckas, och därför
lia alla andra synpunkter måst vika. Man glömde, att förhållandena voro så
olika 1940 och 1942. År 1940 var det förhållandevis ont örn pengar; år 1942
var det penningöverflöd. Samtidigt som man glömde detta inom riksgäldsfullmäktige,
tänkte man inte heller på andra faktorer, som voro av betydelse, utan
hela inriktningen var denna: Vi måste lyckas. Vi skola låna så och så många
miljoner. Det är nödvändigt, att vi lyckas.

Herr förste vice talmannen Magnusson, erhöll på begäran ordet för kort
genmäle och anförde: Den föregående ärade talaren sade, att han inte skulle
lägga sten på börda, men jag förmenar, att det han sade var det hårdaste klander,
som riksgäldsfullmäktige fått höra hittills, nämligen att vi inte tänkt
på något annat än att blott lyckas låna upp så mycket som möjligt. Jo, vi ha
tänkt på mycket annat, däribland att hålla räntan nere. Vi ha bestämt den
under samverkan med regeringen och riksbanken, och vi ha kunnat hålla den
nere på en hygglig nivå. Man kan emellertid ha rätt påpeka att regeringen
och riksdagen försatt oss i ett tvångsläge, där vi voro nödsakade att låna det
mesta möjliga för att hindra inflation och undgå att anlita riksbanken.

Herr Paulsen, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle, yttrade:
Att samverkan med regeringen och riksbanken varit så god, som herr
förste vice talmannen säger, vågar jag inte skriva under på. Det vet jag inte.
Det framgår inte av betänkandet, örn det förelegat en sådan god samverkan,
men att synpunkten varit den, att »vi skola framför allt lyckas», tror jag mig
lia fått belägg för i debatten här, ty herr Lindqvist framhöll åtskilliga gånger
och herr Magnusson ännu mer, att »vi lyckades». Örn inte detta varit ledstjärnan,
tror jag, att lånet kanhända inte gått så bra, men då hade det kanhända
inte heller blivit som det kiev och lånet inte givit anledning till den
kritik, som uppkommit.

Härpå anförde

Herr Lundell: Herr talman! Jag hade ursprungligen inte tänkt att jag
skulle blanda mig i den här debatten, som förs av riksgäldskontorets och
bankoutskottets nationalekonomiska experter, men det var en sak, jag kom att
tänka på, när herr Wiberg var uppe här och talade. Jag skulle vilja anlägga
en något annan synpunkt än han på det problem, som han då berörde. Han
framhöll, att upplånandet i form av premieobligationer på grund av skatteförhållandena
är betydligt ofördelaktigare för staten och kommunerna än upplåning
mot vanliga ränteobligationer, och det är ju naturligtvis alldeles riktigt.
Men det har väl alltid varit så,, att stater med en ohejdad skuldsättning få
finna sig i att,, i den mån skuldsättningen fortskrider, göra avkall på skattebelastningen
av statsobligationers avkastning. Vi äro nog inne på den vägen
ganska långt nu.

När det är fråga om att sälja statsobligationer, har man ju inte bara att
tänka på vad som är fördelaktigt för staten och kommunerna i skatteavse -

Onsdagen den 10 mars 1943 f. m. Nr 9. 09

Angående 1942 års premieobligationslån. (Forts.)
ende, utan man får val också tänka på obligationsköparen — på vad han kari
vara villig att godtaga för villkor. I det avseendet förhåller det sig nog så,
att det numera knappast kan vara lätt i vårt land att sälja obligationer med
vanlig fast ränta, vilken kommer att belastas av alla de olika inkomst- och
förmögenhetsskatter, som vi ha.

Jag tillät mig att i remissdebatten i år belysa den där saken en smula. Det
var på ett ganska framskridet stadium av debatten, så det var inte så många
som intresserade sig för vad jag yttrade. Jag tog som exempel, att en person
köper 372 procents obligationer för 1,000 kronor. Han skulle då få 35 kronor
om året i merinkomst. Hur mycket tror nu bankoutskottets ekonomiska experter
att en sådan person får behålla av de 35 kronorna, sedan skatterna äro betalda?
Ja, det beror naturligtvis på vad han har för inkomst i botten så att
säga, och vad han har för förmögenhet i botten, alltså hur långt upp de här
35 kronorna i ökad inkomst och de 1,000 kronorna i ökad förmögenhet komma
i våra progressiva skatteskalor.

Jag tog i remissdebatten fram ett antal exempel, som jag noga räknat ut.
Jag utgick därvid från att de kommunala skatterna —• den allmänna kommunalskatten
och de andra proportionella skatterna, nämligen landstingsskatt
och vägskatt — i genomsnitt tillsammans kunde beräknas uppgå till 15 procent
av — märk väl — det till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt beskattningsbara
beloppet. Då visade det sig, att örn man tager en person på skatteskalornas
lägsta trappsteg med ett beskattningsbart belopp under 3,000 kronor
och en förmögenhet, som icke uppgår till 20,000 kronor och således icke
drabbas av särskild skatt på förmögenhet, så får han på grund av dessa 35
kronors ökade inkomst och dessa 1,000 kronors ökade förmögenhet en merskatt
på ungefär 11 kronor. Redan på detta lägsta trappsteg går det alltså
bort så mycket av de 372 procenten, att han endast får 2.4 procent i ränteavkastning
kvar. Det är emellertid klart, att personer i det inkomst- och förrnögenhetsläget
inte ha stor möjlighet att köpa obligationer.

Jag skall härefter övergå till att belysa, hur saken ställer sig för sådana
läger, där folk har en mera betydande inkomst och en mera betydande förmögenhet
och alltså har möjlighet att köpa obligationer. I remissdebatten tog jag
som exemplet nummer två en person, som har 25,000 kronor i beskattningsbart
belopp och 150,000 kronor i beskattningsbar förmögenhet. Att han har 25,000
kronor i beskattningsbart belopp betyder ju inte, att han har 25,000 kronor
att disponera för sina personliga omkostnader, ty skatterna ta ju i regel så
mycket, att man kommer avsevärt under det beskattningsbara beloppet, sedan
skatterna blivit betalade. Om man emellertid tänker sig, att en person med nu
angivna inkomst och förmögenhet skulle av de 25,000 kronorna lägga av 1,000
kronor och för detta belopp köpa sådana här statsobligationer, så finner man,
att han visserligen får 35 kronor i ökad inkomst men samtidigt 27 kronor 14
öre i ökad skatt. Det är viii inte så mycket idé för honom att köpa ränteobligationer.

Det här är dock icke något extremt fall. Sådana fall finner man, örn man
kliver upp på skatteskalornas högsta höjd, alltså där progressiviteten slutar.
Tänker man sig sålunda en miljonär med en miljon kronor i beskattningsbar
förmögenhet och 200,000 kronor i beskattningsbar inkomst och antar man, att
han köper sådana här obligationer för 1,000 kronor och sålunda ökar sin förmögenhet
med detta belopp, då skall man finna, att han för dessa 35 kronor
i ökad inkomst får betala en ökad skatt på 42 kronor 19 öre. Han får alltså
taga 7 kronor 19 öre av andra inkomster för att kunna bestrida merskatten
på merinkomsten.

Nr 9.

Onsdagen den 10 mars 1943 f. m.

Angående 1942 års premieobligationslån. (Forts.)

Man kan tänka sig, att det, när förhållandena äro på det här sättet, inte
skall vara så lätt för riksgäldskontoret att bjuda nt ränteobligationer på obligationsmarknaden,
såvitt det nu är fråga om ökad sparsamhet och inte endast
örn en ändring i placering av kapital. Vi få nog emittera obligationer, vilka
såsom premieobligationerna i viss utsträckning äro befriade från skatterna till
staten och helt befriade från skatterna till kommunen. Vi kanske framdeles få
gå ännu ett steg och taga bort skatten till staten helt för att överhuvud taget
kunna sälja dessa obligationer.

Jag har velat göra dessa anmärkningar i anledning av herr Wibergs påpekanden.
Dessa voro naturligtvis annars fullkomligt riktiga. Han såg emellertid
saken endast från statens och kommunens synpunkt. Jag har velat visa,
hur det ser ut från den enskilde skattedragarens synpunkt.

Härmed var överläggningen slutad. Punkten Indes till handlingarna.

Punkterna 3 och 4.

Lades till handlingarna.

Punkterna 5 och 6.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 18.

Föredrogos vart efter annat bankoutskottets utlåtande och memorial:

nr 10, angående verkställd granskning av riksdagsbibliotekets styrelse och
förvaltning; och

nr 11, angående avskrivning av osäkra fordringar vid riksbankens huvudkontor
samt avdelningskontor i Malmö.

Kammaren biföll vad utskottet i nämnda utlåtande och memorial hemställt.

Motion angående
överförande
av
trafikförsäkrings-
och
automobilförsäkringsverksamheten
till
riksförsäkringsanstalten.

§ 19.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 14, i anledning av väckt motion
angående överförande av trafikförsäkrings- och automobilförsäkringsverksamheten
till riksförsäkringsanstalten.

_ I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 196,
vilken behandlats av första lagutskottet, hade herrar Witsell och Lindén hemställt,
att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn utredning
och förslag i så god tid, att det kunde föreläggas 1944 års riksdag, örn överförande
av trafikförsäkrings- och automobilförsäkringsverksamheten till riksförsäkringsanstalten.

Utskottet hemställde, att förevarande motion, 11:196, icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid anförde:

Herr Witzell: Herr talman! För två år sedan stod jag här och försökte
försvara en motion, i vilken jag och min medmotionär Lars V. Lindén påyrkade
utredning örn statens övertagande av hela den privata försäkringsverksamheten.

Ett enhälligt utskott hade avstyrkt motionen under hänvisning till den år
1937 tillsatta försäkringsutredningen. Dennas verksamhet hade visserligen i

Onsdagen den 10 mars 1943 f. m.

Nr 9.

Motion angående överförande arv trafikförsäkrings- och a lito nio b i Iförs ä k -•ringsverksamheten till riksförsäkring sanstalten. (Forts.)
januari 1940 förklarats vilande, men utskottet uttalade förhoppningar om att
verksamheten skulle återupptagas »så snart omständigheterna medgiva det».
Motionen avlivades således efter alla konstens regler. Ja, det är kanske rent
av en smula skrytsamt att påstå, att alla konstens regler kommo till användning,
ty den föll utan att vare sig votering eller rösträkning behövde tillgripas.

Det var ju ett mycket omfattande spörsmål, som vi dristat oss lägga fram
för kammaren, och utskottets talesman, min partifrände Lindqvist i Halmstad,
gav oss också en ordentlig avbasning för att vi i en så betydelsefull sak skrivit
en alldeles för kortfattad motion.

Det hette i herr Lindqvists yttrande bl. a.: »När herr Witzell en annan
gång motionerar i en så viktig och betydelsefull sak, bör han ge sig tid att
skriva ned en del av de uppfattningar, som han har, och inte bara nöja sig
med påståenden.» ,

Jag klandrades för att jag i motionen inte anfört tillräckliga skäl för min
uppfattning, och jag måste erkänna, att jag efter den avbasning jag fick, kände
mig nästan som en skolpojke, som fått smörj av sin magister.

Sedan dess har såväl jag som min medmotionär försökt bättra oss. Till årets
riksdag hopskrevo vi bl. a. den motion, som kammaren nu star i begrepp att
behandla.

Motionen från år 1941 handlade örn hela försäkringsväsendets förstatligamde
och upptog bara en och en halv trycksida. Till mitt försvar vill jag dock nämna,
att motionen icke påyrkade försäkringsväsendets förstatligande utan endast
utredning därom, och jag själv liksom min medmotionär hyste den uppfattningen,
att det tillkomme den påyrkade utredningen att plocka fram skälen
för och emot ett förstatligande.

Örn 1941 års motion var omfångsrik — inte. i fråga örn skrivsättet men väl
till sitt syftemål — så handlar årets motion endast örn en mycket ringa del
av försäkringsväsendet, nämligen örn trafikförsäkrings- och automobilförsäkringsverksamheten.

Vi Ira således ur hela det väldiga försäkringskomplexet brutit loss en enstaka
detalj och inskränkt oss till att syssla med denna. Trots detta ha vi hopskrivit
en väsentligt längre motion och anfört en massa skäl för vår uppfattning. Vi
lia åberopat yttranden från riksförsäkringsanstalten och. försäkringsinspektionen,
och vi lia med en massa sifferuppgifter från Sveriges officiella försäkringsstatistik
påvisat, att minst tredjedelen av den motoriserade allmänhetens
försäkringspremier uppslukas av direktörslöner och förvaltningskostnader för
en försäkringsform, som har obligatorisk karaktär och för vilken således anskaffningskostnader
icke i någon mån behövde ifrågakomma.

Och vad blir nu resultatet av detta vårt nit? Jo, ackurat detsamma som
1941. Ett enhälligt utskott avstyrker motionen under hänvisning till 1937
års försäkringsutredning, och om en stund kommer, förmodar jag, partivännen
Lindqvist i Halmstad att ge mig en erni möjligt ännu kraftigare avbasning

au ron.

Man kan vara frestad att fråga: Hur lång skall egentligen en motion vara
för att ha någon utsikt att bli tillstyrkt av första lagutskottet?

Jag skall naturligtvis, herr talman, icke underlåta att framföra mitt tack
till utskottet för det älskvärda skrivsätt, som kommit till användning vid
avstyrkandet av motionen. I dessa tider får man vara glad för aldrig så litet.

Men jag kan heller inte underlåta att som min mening uttala, att det vill
synas, som örn utskottet handskats en smula lätt med motionen. Det förefaller
mig, som örn det spörsmål, densamma sysslar med, är av den vikt och betydelse,
att utskottet före sitt ställningstagande hade bort inhämta yttranden från

72 Nr 9. Onsdagen den 10 mars 1943 f. m.

Motion angående beer förande av trafikförsäkrings- och automobil för säkring
sverksamheten till riksförsäkringsanstalten. (Forts.)
exempelvis riksförsäkringsanstalten och försäkringsinspektionen. Det hade väl
ändå varit av ett visst intresse att få veta dessas nuvarande inställning till
t rågan.

I örsäkringsbolagens inställning till densamma behöver man däremot inte
göra sig besvär med att inhämta yttranden örn. Den ilska, motionärerna utsatts
för exempelvis i Svensk Försäkringstidning Assurans, talar sitt tydliga
språk. Bevars! Den är mänsklig den också! Vem som helst som såge sig stå
inför möjligheten att bli berövad bortåt 20 miljoner kronors relativt arbetsfri
inkomst skulle val bli irriterad. Men det kan måhända inte skada att till kammarens
protokoll få antecknat, vad en annan försäkringstidning, nämligen Försäkringsfunktionären,
ansett sig böra säga i fråga örn de invektiver, som presenterats
i Assurans. Det heter i Försäkringsfunktionären: »I Assurans ha
motionerna väckt en sådan förbittring, att tidningen i sin kritik mot desamma
använder sig av en personligt nedsättande ton, som är allt annat än rekommenderande
för branschen. — Att när det gäller riksdagsmännen i deras vällovliga
värv att motionera och kräva utredningar tala örn att de ''med kverulantisk
iver sträva efter att komma det enskilda försäkringsväsendet till livs''
är troligen icke till fördel för branschen, utan sådana vapendragare torde verksamheten
betacka sig för.» Så uttalar sig Försäkringsfunktionären, och den
försäkringsdirektör, som fört pennan i Assurans, bör ha fått sig en tankeställare.

Vi motionärer skänka ali vår högaktning åt fönsäkringsfunktionärernas tidmng,
som så sakligt sett på denna fråga. At Svensk Försäkringstidning Assurans
skänka vid den aktning, som tidningen möjligen kan inbilla sig att vi
härefter ha kvar.

Att försäkringsbolagen lia helt andra intressen än den försäkrade allmänheten
är ju helt naturligt. Men jag kan inte anse, att statsmakterna äro försvarade
med att låta nu rådande missförhållanden bestå. Utskottets hänvisning
till 1937 års försäkringsutredning förefaller mig som ingenting annat än en
tom gest. Utskottet konstaterar självt, att denna utredning efter tre års vila
1940 1942 nu återupptagits men »endast beträffande vissa spörsmål, som ej

äga samband med den nu förevarande frågan». Och utskottet fortsätter: »Det
torde emellertid kunna förväntas att det av besparingsskäl avbrutna arbetet
på en allmän utredning rörande försäkringsverksamheten kommer att återupptagas
så snart omständigheterna det medgiva.» Och slutligen säger sig utskottet
»med hänsyn till tidsläget» icke kunna tillstyrka den i motionen begärda
utredningen.

. Vad först beträffar 1937 års försäkringsutredning, har jag den uppfattningen,
att den inte längre existerar. Denna uppfattning stöder jag på uttalanden
från synnerligen auktoritativt håll. Ledamöterna i denna utredning
ha avkrävts utredningsmaterialet, och 1942 års nya detaljutredning har fått
en annan sammansättning. Att 1937 års försäkringsutredning ånyo skulle sättas
i funktion finner jag således osannolikt. Det har tvärtom meddelats mig.
att i den mån nya försäkringsfrågor komma att bli föremål för utredning,
komma nya detaljutredningar att tillsättas.

Utskottet konstaterade vidare, att det allmänna utredningsarbetet avbrutits
av besparingsskäl. Jag förnekar inte, att sådana skäl kunna lia varit anledning
till utredningsarbetets avbrytande, men jag bestrider bestämt dessa skäls
bärighet, i vart fall da det gäller trafik- och automobilförsäkringen. För
övrigt angåvos icke besparingsskäl såsom anledning till att försäkringsutredmngen
skulle vila. Det enda skäl, som anfördes härför, var att ordföranden
och sekreteraren i utredningen tillfälligtvis voro upptagna av brådskande

Onsdagen den 10 mars 1943 f. m.

Nr 9.

lii

Motion angående överförande av trafikförsäkrings- och automobil!örsäkring
sverksamheten till riksför säkring sanstalten. (Forts.)
arbete med de speciella kriga försäkrings utredningarna. Denna motivering har
sedan länge förlorat sin giltighet.

Att av sparsamhetsskäl vänta med utredningen är enligt min uppfattning
en i hög grad misslyckad sparsamhet, som snarare borde betecknas såsom
slöseri.

Här gäller det en av staten genom lagstiftning vissa medborgare ålagd
obligatorisk försäkring, för vilken dessa årligen erlägga eller åtminstone
under fredstid erlade bortåt 30 miljoner kronor i premier. All sannolikhet
talar för att dessa premier skulle kunna sänkas med 20 procent, örn försäkringen
förstatligades. Detta betyder således, att försäkringstagarna onödigt
frånhändas ett belopp på minst 5 miljoner kronor för vart år, som missförhållandet
får fortgå. Ar detta sparsamhet?

Vore det inte bättre att använda några tusen kronor på en utredning för
att sedan årligen åt försäkringstagarna spara lika många miljoner? För övrigt
behövs det knappast någon utredning. Den är redan klar för att inte
säga självklar.

Slutligen endast ett par ord örn utskottets uppfattning, att tidsläget inte
skulle vara lämpligt för en utredning. Några skäl för denna uppfattning lämnar
inte utskottet. Motionärerna ha däremot lämnat en enligt min mening
mycket stark motivering för sin motsatta uppfattning. Den inskränkning i
biltrafiken, som för närvarande råder, och den reducering i försäkringstjänstemännens
numerär just på trafikförsäkringsområdet, som väl måste bli en
följd härav, äro enligt vår uppfattning omständigheter, som göra tidsläget
alldeles speciellt gynnsamt för ett statligt ingripande.

Med travestering av ett känt uttryck skulle jag väl, herr talman, kunna,
säga, att mot ett enhälligt utskott kämpa till och med gudarna förgäves, men
trots detta ser jag mig nödsakad att på anförda grunder yrka bifall till motionen.

Herr Lindqvist: Jag har begärt ordet för att yrka bifall till utskottets
hemställan, men innan jag gör det, skall jag be att få säga ett par ord till
svar på den fråga, som herr Witzell ställde till mig, nämligen hur lång en
motion skall vara för att vinna första lagutskottets bifall. Det kan jag inte
svara herr Witzell på, men jag tror, att jag kommer sanningen närmast, örn
jag säger, att det är inte på längden det beror, lika litet som det beror på
längden av talen här i kammaren, örn en motion bifalles. Under alla de år,
jag varit här, har jag gjort den erfarenheten, att man vinner lika mycket, om
man inte håller alltför långa tal, och det kanske kommer att besannas även
i dag.

Utöver den motivering, som utskottet anfört för sitt avslagsyrkande, vill
jag — med anledning av att herr Witzell efterlyser vad vi mena med »tidsläget»
— säga följande. Jag vill bara hänvisa till att herr Witzell såväl som
jag och vi alla här i riksdagen ha varit med om att i skrivelse till Kungl.
Majit för icke så länge sedan framhålla, att nu får det vara litet ransonering
på utredningarna. Vi vilja icke offra så mycket mera pengar på dessa. Detta
framhölls i skrivelse till Kungl. Majit härom dagen. Det står i statsutskottets
utlåtande nummer 12, där det örn kommittéanslagen säges: »De för nästa
budgetår äskade beloppen uppgå sammanlagt till något över 2 miljoner kronor.
Utskottet, som i annat sammanhang upptager de olika anslagsäskandena,
vill här allenast framhålla angelägenheten av att ifrågavarande utgifter i
möjligaste mån begränsas». Vi kunna, förefaller det mig, icke gärna, herr

Nr 9.

Onsdagen deli 10 mars 1940 f. m.

Motion angående överförande av trafikförsäkrings- och automobil}örsäkring
sverksamheten till riksförsäkringsanstalten. (Forts.)

Witzell, den ena dagen säga så till Kungl. Majit, och nästa dag skicka en
skrivelse till Kungl. Maj :t med begäran örn utredning. Det kan icke vara
riktigt att skriva till Kungl. Majit och begära utredning i andra fall än då vi
verkligen avse att få den utförd och veta, att detta är möjligt.

Denna fråga är, så vitt jag kan förstå, icke så liten, som herr Witzell velat
göra gällande. Mig förefaller det, som om det vore en mycket stor och viktigfråga,
en sådan fråga, som tarvar rätt lång utredning. Vi ha enligt min uppfattning
—- det är min personliga uppfattning, och jag tror, att den delas av
utskottet; jag bär för min del särskilt tryckt på det i utskottet — i detta
nu icke tillräckligt vare sig med folk eller pengar för att sätta i gång alla
utredningar, som kunna vara önskvärda. Vi få ransonera även på detta område
och se till att vi taga det allra nödvändigaste först. Det är huvudskälet
varför jag för min del gått in för avslag på motionen.

Eljest tror jag, att det här, som herr Witzell säger, är en sak som man bör
undersöka för att se vad det kan bli för resultat. Men jag anser icke, att vi
just nu skola taga itu med den. Med anledning av att herr Witzell uttryckte
sitt missnöje över att vi icke remitterat motionen till riksförsäkringsanstalten
vill jag säga herr Witzell, att örn man är på det klara med att det är ont om
folk och pengar, skickar man icke en motion till myndigheterna och begär
remissvar, när man vet, att ett remissvar icke bara skall skrivas ned utan
kräver en hel del förarbeten. Från myndigheterna klagas det alltid över att
de äro nödsakade besvara så många remisser från riksdagen, medan den är
samlad. Jag tror, herr Witzell, att vi få vara sparsamma även därvidlag. Enligt
min mening ordnas saken bäst, örn vi icke driva den till sin spets. Herr
Witzell får gärna begära votering, men jag tror icke, att det är skäl att göra
det. Det kail visa sig, att. herr Witzell får även dem emot sig, som annars
skulle vara med om utredning.

Jag hemställer, herr talman, med anledning av vad utskottet anfört örn bifall
till utskottets hemställan.

Herr Hermansson: Herr talman! När frågan om trafikförsäkringens ordnande
på nytt blivit föremål för riksdagens behandling, kan jag icke underlåta
att göra ett litet tillägg till vad som här tidigare har sagts, ett tillägg
för att ytterligare belysa det orimliga i att en obligatorisk försäkring allt fortfarande
skall ombesörjas av icke mindre än 32 sinsemellan konkurrerande privata
bolag. Varje bilägare är ju skyldig att skaffa sig försäkring på sitt ägandes
fordon, och det är helt enkelt förbjudet att köra med en oförsäkrad bil. Det
förefaller då ganska orimligt, att vederbörande alltid skall tvingas att betala
ett större eller mindre provisionsbelopp till den, som tager emot avgifterna för
den försäkringen, d. v. s. betala en avgift för själva anskaffandet av försäkringen.
Detta är emellertid vad som sker beträffande den obligatoriska trafikförsäkringen.
Anskaffningsprovisionen utgår med ända upp till 8 % — jag tror,
att den varierar mellan 3 och 8 % på årspremien för närvarande -—- och att
denna provision ofta inkasseras av de stora bilfirmorna, som tjänstgöra som
försäkringsbolagens ombud, gör icke saken bättre.

Man kan ju härvidlag göra vissa jämförelser med en annan obligatorisk försäkringsgren,
nämligen den obligatoriska olycksfallsförsäkringen. Därvidlag
förekomma, åtminstone såvitt jag har mig bekant, icke några provisioner på
anskaffandet av försäkringarna. Det framgår ju också av statistiken, att det
är en mycket stor skillnad mellan det sätt, på vilket de bolag, som ha hand
örn den obligatoriska olycksfallsförsäkringen, sköta de försäkrades pengar,
och motsvarande förhållande inom den obligatoriska trafikförsäkringen. Jag

Onsdagen don 10 mars 1941! f. m.

Nr 9.

Motion angående överförande av trafikförsäkrings- och automobilförsiikring''sverk
samhet en till riks försäkring sanstalten. (Forts.)
skall som exempel bara nämna, att år 1941, som är det sista år, för vilket vi
ha någon statistik i detta avseende, användes 57 % av premierna inom trafikförsäkringen
till skaderegleringskostnader, under det att 32 % åtgingo till förvaltningskostnader
och 11 % återstodo i form av överskott. Inom den obligatoriska
olycksfallsförsäkringen användes icke mindre än 90 % av premieinkomsterna
till skaderegleringar, 9 % användes till administrationskostnader och
1 % återstod såsom överskott på rörelsen. Det är ju, som vi se, en ganska stor
skillnad.

Emellertid finns det andra saker, som göra det nuvarande systemet beträffande
trafikförsäkringen ännu mera osympatiskt. Det är för det första det
förhållandet, att olika bolag tillämpa högst olika metoder ifråga örn skaderegleringen,
och att denna skadereglering ju strängt taget kan ske utan någon
verklig kontroll från det allmännas sida. Den som blir utsatt för en trafikolycka
kan i det ena fallet få skadan ersatt utan några .större besvär, om
olycksbilen råkar vara försäkrad i ett bolag, som tillämpar något sa när humana
och rättvisa metoder. En annan kan råka ut för en dubbel olycka, som
består däri, att han blir överkörd av en bil, som är försäkrad i ett bolag, som
har för vana att krångla och alltid försöker komma undan så billigt som
möjligt. Det förekommer också, att samma bolag tillämpar olika metoder vid
olika tillfällen. Det händer mycket ofta, att man i rent reklamsyfte utbetalar
mindre skadebelopp, även om bolaget icke är skyldigt att utbetala ifrågavarande
belopp, men att man icke utan process kan förmå sig att betala ett större
belopp, även örn fallet kan vara fullständigt klart. Det förekommer också, att
man gör skillnad pa person, sa att i tva likartade fall utbetalas försäkringsbeloppet
i ena fallet (örn det gäller en person, som av en eller annan orsak anses
böra favoriseras) under det att i det andra fallet ersättningen icke utbetalas.
Den skadelidande tvingas ofta till långa och dyrbara processer för att
kunna få sin rätt, och den som icke kan vänta på ersättningen hur länge som
helst tvingas ofta att nöja sig med en del, ibland kanske bara en liten del, av
det försäkringsbelopp, som lian egentligen skulle ha ratt till. Jag vill i det
sammanhanget också påtala systemet med de s. k. evighetskvittona. Det är
nämligen så, att en person, som har blivit skadad, och som icke kan vänta
på skaderegleringen, tills det blivit fastställt, om han kommer att lida framtida
men av skadan, vid mottagandet av det erbjudna skadeståndsbeloppet
förelägges att underskriva ett kvitto, genom vilket lian avsäger sig alla framtida
anspråk på bolaget.

Det är således helt andra metoder, som tillämpas av trahkiörsakrmgsbolagen
än de som tillämpas av riksförsäkringsanstalten och av de privata olycksfallsförsäkringsbolagcn,
när det gäller den obligatoriska olycksfallsförsäkringen.
Det är alldeles självklart, att dylika metoder icke kunde få komma
till användning, örn den obligatoriska trafikförsäkringen skulle skötas av en
central stats- eller en i verklig mening statskontrollerad försäkringsanstalt. Det
är också ganska anmärkningsvärt, att, trafikförsäkringsbolagen ännu icke ha
funnit sig föranlåtna att införa några som helst bestämmelser rörande de trafikolyckor.
sorn vållas på grund av gengasförgiftningar. Örn en gengasförgiftad
chaufför blir vallande till en trafikolycka, anses detta icke utan vidare som
en trafikolycka i lagens mening, och bolagen anse sig heller icke utan vidare
skadeståndsskyldiga. Det har visserligen hänt, att ett bolag i ett sådant fall
först vägrat utbetala skadestånd men sedan ändå gjort det för att undvika
process. Men det är i alla fall klart, att det helt och hållet saknas bestämmelser
örn hur de trafikolyckor skola behandlas, som vållas av gengasförgift ada
chaufförer.

Nr 9.

Onsdagen den 10 mars 1943 f. m.

Motion angående överförande av trafikförsäkrings- och automobilför säkring
sverksamheten till riksförsäkringsanstalten. (Forts.)

Utskottet anser, att Dagan om trafikförsäkringens ordnande icke bör upptagas
förrän i samband med en allmän utredning av hela skadeförsäkringsomradet.
Jag är fullt på det klara med att det är alldeles nödvändigt med en genomgripande
sanering av hela sakförsäkringsverksamheten i vårt land, och jag
år,också övertygad om att en sådan sanering förr eller senare måste komma till
stånd. Men då jag icke vet, när denna stora utredning kan sättas i gång, kan
jag icke fatta, varför trafikutredningen nödvändigtvis skall behöva sammankopplas
med den övriga skadeförsäkringen, såsom utskottet här föreslår. Det
finns enligt min mening inga verkliga skäl för en sådan sammankoppling.

Jag skall också passa på att verifiera herr Witzells uppgift, att den stora
försäkringsutredningen är avlivad en gång för alla, och att den nu sittande
försäkringsutredningen har begränsade arbetsuppgifter och huvudsakligen kommer,
att sysselsätta sig med livförsäkringsfrågor. Det är också att märka, att
trafikförsäkringen, har varit föremål för en särskild utredning under 1937 och
1938, således samtidigt med att den stora försäkringsutredningen pågick. Den
utredningen resulterade i en utökning av skadeståndsbeloppen men föranledde
för övrigt ingen åtgärd _ av statsmakterna. Statsmakterna ha sålunda icke tidigare
ansett, att det råder något oupplösligt samband mellan trafikförsäkringen
och annan skadeförsäkring, och det bör därför icke heller nu betraktas
som något axiom, att trafikförsäkringsproblemet icke skulle kunna tagas
upp till behandling utan att sammankopplas med andra försäkringsfrågor.
Trafikförsäkringens ordnande kan och bör betraktas såsom ett problem för sig.
och det förefaller som örn man helt enkelt skulle lia glömt, att det dock finns
en väsentlig skillnad mellan trafikförsäkringen och annan skadeförsäkring,
den skillnaden nämligen, att det i det ena fallet är fråga örn en obligatorisk
försäkring, medan det i det andra råder full handlingsfrihet för försäkringstagarna.
. Staten ålägger ju alla bilägare, således en grupp av medborgare, att
skaffa sig försäkring för sina bilar för att skydda offren för de bilolyckor som
tima, men den övriga sakförsäkringen är ju fullt frivillig, och det är det som
gör skillnaden så stor.

Jag kan heller icke fatta herr Lindqvists farhågor för att en sådan utredning
skulle komma att draga så stora kostnader och taga så lång tid. Jag tror
tvärtom, att den utredning som här är föreslagen skulle kunna företagas på
mycket kort tid och med mycket små kostnader.

Då jag icke kan finna, att det har anförts några verkligt bärande skäl till
förmån för utskottets avslagsyrkande, och då jag'' icke heller kan vara med
p,a att uppskjuta trafikförsäkringens rationella ordnande till en oviss framtid,
finner jag mig föranlåten att instämma i det framställda yrkandet om bifall
till motionen.

Herr Witzell: Herr talman! Med anledning av vad herr Lindqvist yttrade
i sitt anförande skall jag be att fa taga kammarens tid i anspråk ytterligare
några minuter. Såvitt jag kunde fatta herr Lindqvist rätt, var det bärande
skälet för utskottets avslagsyrkande den omständigheten, att en utredning
kostar, mycket pengar. Nu vill jag säga herr Lindqvist, att det hade ju ankommit
på Kungl. Majit, om utredningen skulle sättas i gång eller ej. Vad
vi ha begärt i motionen är praktiskt taget endast, att riksdagen skall skriva
till Kungl. Majit. Riksdagsskrivelsen kan väl i alla fall icke vara så dyrbar,
att den kan avskräcka. Sedan kan jag icke underlåta att ytterligare påminna,
herr Lindqvist om att det icke är första gången, som detta ärende är
föremål för kammarens behandling. Kammaren har vid åtskilliga tillfällen
tidigare diskuterat Dagan om ett statligt övertagande av trafik- och antonio -

Onsdagen den 10 mars 1943 f. m.

Nr 9.

Motion angående överförande av trafikförsäkrings- och automobil för säkring
sverksamheten till riksförsäkringsanstalten. (Forts.)^
bilförsäkringen. Det borde egentligen vara ganska onödigt att göra en sådan
påminnelse till kerr Lindqvist, eftersom lian själv vid dessa tidigare tillfällen
ofta mycket livligt deltagit i debatten.

Men vad det synes vara starka skäl att påminna min ärade partivän om är
det förhållandet,''att han vid tidigare tillfällen intagit en betydligt mera positiv
inställning till den föreliggande frågan än han tyckes vara benägen att
i dag intaga. Redan vid 1928 års riksdag föll propositionen örn den då föreslagna
försäkringen just av den anledningen, att. någon utredning örn försäkringens
bedrivande av riksförsäkringsanstalten inte hade verkställts. Herr
Lindqvist var med såväl i utskottet som i riksdagen och hjälpte till att fälla
propositionen. Jag skall tillåta mig att sammanfattningsvis referera ett brottstycke
ur utskottets utlåtande, där det konstaterades, att då den föreslagna
försäkringen vore av obligatorisk karaktär, måste staten i möjligaste mån
tillse, att å de försäkringspliktiga icke lades andra utgifter än sådana som
voro erforderliga för att täcka oundgängligen nödiga .kostnader för försäkringen.
Sett ur denna synpunkt lämnade förslaget enligt utskottets uppfattning
rum för allvarliga erinringar. Någon utredning örn försäkringens bedrivande
av riksförsäkringsanstalten hade icke verkställts.° Den brist som i detta
avseende vidlådde propositionen syntes för utskottet så mycket betänkligare,
som propositionen icke på annat sätt tillräckligt sörjt för att försäkringstagarna
icke blevo betungade med onödiga utgifter. Även^med avseende å skaderegleringens
handhavande kunde det ifragasättas, ansag utskottet, huruvida
den kontroll som förslaget erbjöde, vore tillräcklig. Så resonerade utskottet

redan år 1928. . „

Vid 1929 års riksdag återkom propositionen, som fortiarande gick ut pa att
trafikförsäkringen endast skulle handhavas av enskilda försäkringsbolag. Lagrådet
framhöll vid granskning av förslaget till lag om trafikförsäkring »att
statsmakterna, därest de, såsom med förslaget avses, vilja införa tvång till
försäkring, i visst hänseende även böra sörja för att den börda, som härigenom
ålägges de enskilda, blir så litet, betungande som möjligt och särskilt
att kostnaderna för försäkringen hållas inom skäliga, gränser».

»För vinnande av detta mål», fortsatte lagrådet, »ligger nära till hands att
låta försäkringen helt eller delvis omhänderhavas av en statsanstalt.»

Nuvarande socialministern Gustav Möller motionerade vid samma riksdag
örn att riksförsäkringsanstalten jämsides med de enskilda bolagen skulle handha
trafikförsäkringen på så sätt, att alla innehavare av motorfordon, som icke
voro försäkrade i enskilda bolag, automatiskt skulle vara försäkrade i riksförsäkringsanstalten,
och nuvarande statsministern.konstaterade i debatten, att
denna motion icke var någon personlig eller enskild motion utan tillkommen
på beslut av det socialdemokratiska förtroenderådet. .

Och herr Lindqvist själv yttrade bland annat i debatten: »Jag har tor mili
personliga del ett livligt intresse av att få staten medintresscrad såsom försäkringsgivare.
Inom utskottet har jag tillsammans med några kamrater talat
för herr Möllers motion. Jag har ansett och anser fortfarande, att när staten
här genom en lagstiftning tvingar en viss grupp av medborgare att försäkra
mot de skador, som det här är fråga om, borde det viii vara bade sakligt och
rent principiellt riktigt, ali: staten samtidigt ginge in flir att bil försäkringsgivare
och på det sättet sörjde för att icke andra, omkostnader än de, som voro
absolut nödvändiga, komma att åvila motorfordonens ägare.» .

»Säga vad nian säga vill», fortsatte herr Lindqvist, ».lag för min del har
åtminstone den uppfattningen, att en större sannolikhet föreligger tor att motorfordon
sägarnas intressen skola bli bättre tillgodosedda i en statsanstalt an

Nr 9.

Onsdagen den 10 mars 1943 f. m.

Motion angående överförande arv trafikförsäkrings- och auiomobilförsäkring
sverksamheten till riks försäkring sanstalten. (Forts.)
vad de skulle bli i en enskild ^anstalt. Vad de enskilda försäkringsbolagen»,
konstaterade talaren, »alltid måste räkna med är, att utöver de nödiga omkostnaderna
måste försäkringsbolagen också se till, att de lämna vinst åt sina
aktieägare.»

Och herr Lindqvist konstaterade slutligen, att det endast var med den största
tvekan han röstade för förslaget, och han tvekade just av den anledningen,
att ingen statlig försäkringsanstalt skulle medverka i fråga örn den nya försäkringsformen.

Sedan dess ha närmare 15 år hunnit förgå. Under dessa år har det socialdemokratiska
partiet skaffat sig majoritet i riksdagens båda kamrar. Partiet
skulle således för länge sedan lia kunnat genomföra den tanke, som tog sig
uttryck i den möllersta partimotionen vid 1929 års riksdag. När man i daginskränker
sig till att motionera om en utredning i den socialdemokratiska partimotionens
anda från 1929, då vägrar ett enhälligt utskott att ens gå med på
en sådan utredning.

Nu vill jag inte påstå, att frågan örn ett statligt övertagande av trafikförsäkringsverksamheten
på något sätt kan betraktas som ett speciellt socialdemokratiskt
intresse. Tvärtom skulle jag förmoda, att det finnes väl så många
högerman, bondeförbundare och folkpartister, som äro ägare och därmed
försäkringstagare i fråga örn motorfordon. Men det är en statlig renlighetsåtgärd
att se till, att dessa försäkringstagare inte betungas med högre premier
än som är nödvändigt för en försäkring, som statsmakterna ha ålagt dem
att teckna.

Herr Lindqvist hyste alldeles samma uppfattning som jag gör nu redan år
1929. Men det var då det, herr Lindqvist. Det var bestämt andra strängar då
på herr Lindqvists lyra, och tonerna blevo därför också andra. Ville man vara
elak, men det vill man naturligtvis inte, så skulle man kunna säga, att det var
på den tiden, då det fanns åtminstone någon utsikt att få en motion tillstyrkt
av ett utskott och bifallen av kammaren. Men så hade ju också kammaren en
annan sammansättning då! Sedan dess har riksdagens uppgift tydligen förändrats
och förenklats. Numera synes den i vart fall huvudsakligen bestå i att
bifalla Kungl. Maj:ts alla propositioner och avslå riksdagsmännens alla motioner.
Men så långt borde vi, tycker jag, kunna vara ense, att örn det redan
1928 och 1929 var ett samhällsintresse, att staten tog hand om trafikförsäkringen,
så kan detta samhällsintresse inte vara mindre i dag. Det är beklagligt,
att den motorfordonsägande allmänheten under dessa 15 år fått betala
20 % för mycket i premier, men det är ännu beklagligare, örn den i ytterligare
15 år skall få vidkännas en sådan extra beskattning, endast därför att kammaren
motsätter sig en utredning.

Herr talman, jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Gezelius: Herr talman! När man hörde herr Witzells anförande, kunde
man få den — naturligtvis orimliga — föreställningen, att han bättre kände till
vad herr Lindqvist för många år sedan sade än sin egen motion. Herr Witzell
talade här envist örn, och det gjorde också herr Hermansson, att här gäller det
en obligatorisk försäkring, en försäkring, som är ålagd varje bilägare. Motionen
avser emellertid en utredning icke endast örn trafikförsäkringsverksamheten
utan även örn den frivilliga automobilförsäkringsverksamheten, och detta faktum
bör icke undanhållas de herrar, som till äventyrs reflektera på att ansluta
sig till herr Witzells yrkande. Herr Hermansson gjorde samma fel, och det var
naturligt, att dessa båda talare icke ville beröra den icke obligatoriska delen av
denna försäkringsverksamhet, ty den föll helt utanför argumentering.

Onsdagen den 10 mars 1943 f. m.

Nr 9.

Motion angående överförande av trafikförsäkrings- och automobil försäkring
sverksarnheten till riks försäkring sanstalten. (Forts.)

Jag begärde ordet närmast i anledning av herr Hermanssons anförande. Han
framställde saken så, att det skulle vara en olycka för den enskilde bilägaren,
att trafikförsäkringsverksamheten handhaves av privata bolag. Jag har dock
en så stor erfarenhet på detta område att jag vågar pasta, att förhållandet är
det rakt motsatta. Herr Hermansson talar örn att en bilägare kan råka ut för
den dubbla olyckan att få att göra med ett bolag, som försöker komma undan
så billigt som möjligt. Just sådana fall inträffa, herr Hermansson, när ett statligt
företag skall granska kraven i ett bilmål. Parallellen med ersättning för
olycksfall är omöjlig att dra. I ett trafikmål skall samtidigt avgöras frågan örn
vållandet till olyckan och fastställas skäligheten av det fordrade skadebeloppet.
Jag har haft att göra med fall, då arméförvaltningen varit part i^målet. Detta
har alltid föranlett långa uppskov, då det varit förenat med omgång och tidsutdräkt
att få fram arméförvaltningens medgivande t. o. m. örn mycket små
belopp, medan de enskilda bolagen i regel lämnat sina ombud fullmakt att medge
sådana krav i syfte att nå snabbare och därmed också ett billigare avgörande.
Örn någon tror, att man genom införandet av en statlig försäkringsform skall
kunna få fram en bättre försäkringsform för den enskilde bilägaren, tror jag
att vederbörande misstar sig. Jag har velat, reagera mot en sadan uppfattning,
ty herr Hermanssons skildring är icke riktig, sedd ur den enskilda bilägarens

synpunkt.

Herr Witzell säger, att det väl icke är något farligt att skriva till Kungl.
Majit och begära en utredning; det kostar ju ingenting. Men ingen begär väl,
att första lagutskottet skall förorda en utredning i en stor och viktig fråga utan
att ha gjort klart för sig, vartill denna utredning skall leda och vad som skall
krävas av den. Jag har liksom herr Lindqvist den uppfattningen, att det särskilt
i dessa tider är en alltför allvarlig sak att nu sätta i gång med en stor och
vidlyftig utredning, innan man har klart för sig linjerna för densamma. Dessa
linjer stå icke klara för herrar Witzell och Hermansson, vilken senare ju uppehöll
sig allenast vid den ena sidan av saken. Jag ansluter mig till yrkandet örn
bifall till utskottets förslag.

Herr Hermansson erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Jag vet icke, örn jag skall vända mig till herr Gezelius eller till
hans sufflör, men jag vänder mig väl till herr Gezelius.

Jag vill då säga honom, att när jag yttrade mig så var det endast om den
obligatoriska delen av trafikförsäkringen. Jag har sålunda icke yttrat mig örn
den andra delen av motionen. Jag har kanske rent av förbisett, att motionen
innehåller ett yrkande i det avseendet. Men om det blir en utredning, är det ju
mycket lätt att skilja bort don obligatoriska trafikförsäkringen, vilken för mig
utgör huvudsaken.

Jag har icke heller utan vidare godtagit motionärernas ståndpunkt, att riksförsäkringsanstalten
under alla förhållanden bör bli den myndighet, som skall
sköta trafikförsäkringen. Denna kan ju nämligen mycket väl skötas på ett annat
sätt. Och en blivande utredning får väl ta ställning även till den frågan.
Emellertid anser jag, att den jämförelse jag gjorde med olycksfallsförsäkringen
är fullt hållbar, även.om det finns vissa olikheter mellan de båda slagen av försäkringar.
Den stora skillnaden i fråga örn kostnaderna för den ena och den
andra försäkringsformen talar ju för (ivrigt sitt tydliga språk.

Herr Gezelius, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle, anförde:
Herr talman! Det är riktigt, att herr Hermansson i sitt anförande bara

Nr 9.

Onsdagen den 10 mars 1943 f. m.

Motion angående överförande av trafikförsäkrings- och automobilförsäkring
sverksamheten till riks försäkring sanstalten. (Forts.)
uppehöll sig vid den obligatoriska försäkringen, men jag missförstod icke herr
Hermansson, när han yrkade bifall till motionen.

Härefter yttrade:

Herr Lindqvist: Herr talman! Jag begärde egentligen ordet för en replik,
men trots att jag nu får tala hur länge jag vill, skall jag nöja mig med bara
ett kort anförande.

Jag har för min del alltid tyckt, att vi ha ofantligt duktiga stenografer
här i kammaren, och när jag hörde^ herr Witzell läsa upp vad jag sade här i
kammaren för en massa ar sedan, mäste jag ju förstå, att det var stenograf erna
som hjälpt mig att hålla ett så vackert anförande. Jag delar emellertid allt
fortfarande den uppfattning, som jag då gav uttryck åt, men, herr Witzell, på
den tiden var det icke krig, och vi levde under helt andra förhållanden än nu.
.lag anser, som jag redan sagt, att detta är en stor och viktig fråga, men att
tidpunkten pu icke är lämplig för en skrivelse till Kungl. Maj :t.

^ När jag begärde ordet för en replik var det för att säga vad bland annat herr
Gezelius nyss framhöll på tal örn vad som här sagts örn att en skrivelse till
Kungl. Maj :t icke skulle kosta någonting. Ty nog kostar väl en sådan åtgärd
alltid något, örn också icke mycket. Riksdagen och dess andra kammare skola
väl emellertid icke vara någon barnkammare, där man hos Kungl. Maj :t framställer
olika önskemål, som det sedan ankommer på Kungl. Maj :t att uppfylla
eller icke, allt efter ^som Kungl. Maj :t vill. I justitieombudsmannens ämbetsberättelse
kunna vi ärligen återfinna en redogörelse för riksdagens skrivelser
till Kungl. Majit. Huru ofta riksdagen skrivit till Kungl. Majit utan att ha
någon verklig^ mening med sin skrivelse, som Kungl. Maj :t sedan prövat med
resultat att Kungl. Maj :t sagt, att ingenting kunnat göras åt saken, kunna vi
där komma underlund med. Jag brukar också helt vanvördigt säga: Gud ske
lov att vi ha en regering, som granskar dessa skrivelser, ty skulle regeringen
utreda allt vad riksdagen begär, skulle det gå galet för oss alla. Jag har därmed
icke sagt, att detsamma skulle gälla denna sak, men vi böra kunna vara
överens örn att örn riksdagen skriver till Kungl. Maj :t så är det också riksdagens
mening, att något skall bli åtgjort i saken. Det böra vi i vart fall lägga
oss vinn örn. Det är icke bara. att säga, att det »endast gäller en skrivelse till
Kungl. Majit». Ofta har det i ett sådant fall endast varit fråga örn att man
velat visa tillmötesgående mot en motionär utan att vilja själva saken.

Tåg det därför lugnt, herr Witzell, och saken ordnar sig nog, även örn vi just
nu icke göra som herr Witzell vill. Jag tror icke, att herr Witzell får någon
bättre utredning därför att han här citerar vad jag sade för 20 år sedan, även
örn det var mycket klokt och bra. Då var det icke krig; men kom tillbaka, när
det blir andra tider.

Herr Lindén: Herr talman! Endast några få ord.

Det föreliggande utskottsutlåtandet innehåller ungefär vad jag kunde vänta,
och herr ^Witzell får väl trösta sig med de tio sidor, som första lagutskottet
kostat på sitt ^avslagsyrkande. Herr Lindqvist har ju också framhållit, att
värdet av ett sådant här yttrande icke är beroende av dess längd.

Det är emellertid en sak som jag har velat få ytterligare fastslagen i dagens
protokoll därför att den enligt min mening är den verkliga behållningen av
denna debatt, nämligen att herr Lindqvist klart och bestämt erkänt, att denna
fråga är värd att undersökas. Därmed har väl, såvitt jag kan förstå, herr Lindqvists
nuvarande inställning till frågan konsoliderats. Sakfrågan bör sålunda

Onsdagen den 10 mars 1943 f. m.

Nr 9.

Motion angående överförande av trafikförsäkrings- och automobilförsäkring
sverksamheten till riks för säkring sanstalten. (Forts.)
icke föranleda någon tvist mellan motionärerna och utskottets främste talesman
här i kammaren. Kvar står emellertid — och det var detta jag ville ha
fastslaget — ett argument mot motionen, nämligen, utredningskostnaderna. Örn
jag emellertid å ena sidan ser till vad det nuvarande tillståndet kostar en betydande
mängd människor här i landet och å andra sidan räknar med vad
det skulle kosta att få frågan belyst och kanske därigenom kostnaderna för
de enskilda i samhället avlastade, måste jag säga, att detta argument är
svagt.

Utskottets ståndpunkt är svag även i ett annat hänseende. Vi alla här, som
tillhöra den svenska riksdagen, veta ju, att ett krav på utredning icke alltid tillmötesgås
av Kungl. Majit. Just i det utskott, som behandlat denna fråga, ha
vi haft tillfälle att ta del av en förteckning på krav på utredningar, vilka
Kungl. Majit ännu icke gått till mötes. På den punkten ser jag icke heller så
allvarligt på frågan. Min avsikt när jag skrev under motionen var, att vi
skulle få till stånd en klar och bestämd opinionsyttring från riksdagens sida,
vilken i och för sig icke behövde dra några kostnader. Mig förefaller det som
om, därest majoriteten av den svenska riksdagen allvarligt satte sig in i och
prövade denna fråga, riksdagen skulle finna, att frågan är av den stora betydelse,
att ett utredningskrav åtminstone såsom opinionsyttring är motiverat.

Jag vet icke, i vilket sammanhang herr Lindqvist nämnde ordet barnkammare,
men jag vill säga, att örn man vill ge uttryck åt en bestämd mening i en
fråga så bär man ingen som helst anledning att i förväg fundera ut, hur de
kunna se på saken, till vilka denna opinionsyttring riktas. Har jag en bestämd
uppfattning i en fråga, vill jag ha den utsagd.

Jag ber, herr talman, att med hänsyn till betydelsen av en opinionsyttring
från riksdagens sida i denna sak få yrka bifall till motionen.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav ^propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå samt
bifall i stället till den i ämnet väckta motionen; och förklarade herr talmannen
sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den förra propositionen.
Herr Witzell begärde emellertid votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes.-

Den, som vill, att kammaren bifaller första lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 14, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan,
bifallit den i ämnet väckta motionen.

Som tiden nu var långt framskriden, beslöt kammaren på förslag av herr
talmannen att uppskjuta behandlingen av övriga på föredragningslistan uppförda
ärenden till kl. 7.30 e. m., då enligt utfärdat anslag detta plenum komme
att fortsättas.

Andra kammarens protokoll 19Jf3. Nr 9. b

Nr 9.

Onsdagen den 10 mara 1943 f. m.

§ 20.

Interpellation. Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Herr Persson i Falla, som anförde: Herr talman! De senaste veckornas
kårda stormväder har i olika delar av landet åstadkommit stor förödelse i skogarna.
Av underrättelser från olika håll synes framgå, att skadornas omfattning
är större än vad nian först hade anledning att tro. I de grövre skogsbestånden
synes stormen på vissa områden ha tagit ned rubb och stubb. Härmed
ha uppstått nya och högst besvärliga problem för skogsägarna. Redan förut
ha, som vi veta, svårigheterna varit stora att avverka och framforsla den
brännved, som planenligt skolat levereras för folkhushållets behov. Nu komma
därtill de stora stormfällningarna särskilt i de grövre och värdefullare skogsbestånden.
Särskilda åtgärder måste uppenbarligen vidtagas för att så vitt
möjligt tillgodose de utsatta områdena med erforderlig arbetskraft, så att inte
det stormfällda virket skall bli liggande och förstöras.

Emellertid uppkommer också en annan fråga i detta sammanhang. Örn det
lyckas att före sommaren tillvarataga det vindfällda virket och sedan avsätta
det i marknaden, innebär den ofrivilliga avverkningen en stor och opåräknad
inkomst för vederbörande skogsägare, och på samma gång en betydande reducering
av skogskapitalet, vilket på längre sikt betyder en försämrad ekonomi.
Med nu gällande skattebestämmelser kommer en väsentlig del av denna opåräknade
inkomst att uppsugas av krigskonjunkturskatten. Resultatet blir då, att
de skogsägare det gäller, ha fått sina skogar stormhärjade och starkt värdeminskade
och därtill utomordentliga svårigheter att tillvarataga det stormfällda
virket, så att det kan komma till nytta —- och örn detta lyckas tager staten
genom krigskonjunkturskatten en avsevärd del av den inkomst, som kommer
av det sålunda nyttiggjorda virket. Det ligger i öppen dag, att ett sådant förhållande
inte kan stimulera till de alldeles särskilda ansträngningar, som i
nuvarande läge göres behov. Även med den bästa vilja från skogsägarnas sida
att göra vad som är möjligt för att klara ut nu berörda svårigheter är det
dock naturligt att missmod och ohåga kommer att göra sig gällande, örn den
naturkatastrof varav de träffats skall fullbordas genom att staten tager till
sig de värden de lyckas rädda ur förstörelsen.

Ur olika synpunkter synes det vara angeläget, att de faktorer, som kunna
hämma företagsamhet och arbetseffektivitet i det angelägna uppröjningsarbete,
som nu förestår i de stormskadade skogarna, så vitt möjligt undanskaffas.
I fråga örn krigskonjunkturbeskattningen torde erfordras särbestämmelser med
hänsyn till den icke förutsedda situation, som inträtt genom den här berörda
stormfällningen i skogarna.

Med hänvisning till vad sålunda anförts anhåller jag örn kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet få framställa
följande frågor:

1) Har statsrådet uppmärksammat de problem, som i avseenJde. på krigskonjunkturbeskattningen
uppstått genom den senaste tidens stormskador i skogarna? 2)

Har statsrådet för avsikt att efter övervägande av de åtgärder, som av
nu berörda anledning kunna erfordras, låta utarbeta och för riksdagen framlägga
sådana kompletterande bestämmelser till lagen örn krigskonjunkturskatt,
att sådan skatt icke träffar inkomst, som utvunnits genom tillvaratagande av
stormfälld skog?

Kammaren biföll denna anhållan.

Onsdagen den 10 mars 1943 f. m.

Nr 9.

§ 21.

Ordet lämnades på begäran till Interpellation.

Herr Senander, som yttrade: Herr talman! Den stora massan av landets
folkpensionärer lia, allteftersom krisen skärpts, försatts i ett allt sämre läge.
Visserligen har riksdagen beslutat örn dyrtidstillägg på folkpensionerna, men
dessa ha icke fullt ut täckt levnadskostnadsstegringen. Folkpensionernas ursprungliga
köpkraft har aldrig helt återställts. Det bör dessutom erinras örn
att dyrtiden existerade en ganska lång tid, innan några dyrtidstillägg alls tillerkändes
folkpensionärerna. Obestridligt är, att köpkraften på de redan innan
kristidens inbrott så knappa folkpensionerna oupphörligt försämrats.

För närvarande ge dyrtidstilläggen i dyrortsgrupperna 2 och 3 en kompensation
av 3373 %. För dyrort 1 är kompensationen något högre. Den 1 januari
i år beräknas levnadskostnadsstegringen uppgå till i runt tal 40 %. Redan härav
framgår, att en ganska avsevärd underkompensation föreligger. Tar man
emellertid hänsyn till att de knappa folkpensionerna inte förslå till annat än
de strängt nödvändigaste utgifterna, så blir läget än mera ogynnsamt. Den
1 januari i år utgjorde prisstegringen för sådana utgifter, nämligen för livsmedel,
bränsle och lyse, inte mindre än över 70 %. Härav framgår, att folkpensionernas
köpkraft är högst avsevärt nedsatt, och att en förstärkning av
densamma är av behovet påkallad.

Med hänsyn till att det här rör sig örn en befolkningsgrupp, som utan tvivel
har det sämsta ekonomiska läget av samtliga befolkningsgrupper, är det en
plikt för statsmakterna att bereda denna grupp högre kompensation för dyrtiden.
Detta skulle lämpligen kunna ske genom att snarast tilldela folkpensionärerna
ett extra månadstillägg utöver de nu utgående.

Med anledning härav anhåller jag örn andra kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för socialdepartementet få framställa följande interpellation: Har

statsrådet för avsikt att förelägga regeringen förslag att till årets riksdag
inge proposition örn förstärkning av innevarande budgetårs dyrtidstillägg
å folkpensioner, invaliditetsunderstöd och barnbidrag?

Denna anhållan blev av kammaren bifallen.

§ 22.

Föredrogs ett från första kammaren överlämnat protokollsutdrag, nr 189,
innefattande delgivning av nämnda kammares beslut över dess första tillfälliga
utskotts utlåtande nr 2, i anledning av väckt motion angående skrivelse till
Konungen rörande avfattningen av sådana kungl, propositioner, som avse ändringar
i gällande författningsbestämmelser, och beslöt andra kammaren hänvisa
detta ärende till sitt tredje tillfälliga utskott.

§ 23.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från statsutskottet nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående
ändring av den för budgetåret 1942/43 fastställda förskottsstaten för försvarsväsendet;
samt

från bankoutskottet:

nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag i fråga örn ersättning till E.

Hedblom i anledning av sjukdom ådragen under militärtjänstgöring; och

Nr 9.

Onsdagen den 10 mars 1943 e. m.

nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag i fråga om bestridande av änkan
Signe Hanna Viktoria Jernbom tillkommande livränta.

§ 24.

Avgå vos följande motioner, nämligen av:

herrar Spångberg och Persson i Växjö, nr 301, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition, nr 68, angående fortsatt giltighet av gällande skattegruppering
m. m.;

herr Hansson i Skediga, nr 302, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 75, angående lån för ombyggnad av lastautomobiler för bruk med personbilringar
m. m.; och

herr von Friesen, nr 303, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 60t,
angående delaktighet i statens pensionsanstalt för läkare vid fristående centraldispensärer.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.52 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Onsdagen den 10 mars.

Kl. 7.30 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen påbörjade sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr förste vice talmannen.

§ 1.

MotionV örn Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 9, i anledning av väckta motioinförande
av ner örn införande av högertrafik.

hagert*ajvi. ^n(jra lagutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft två

inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 47 i
första kammaren av herr Nisser m. fl. och nr 7 i andra kammaren av herr
Pettersson i Hällbacken m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande, hade hemställts, »att riksdagen måtte
i princip besluta att införa högertrafik i riket samt bemyndiga regeringen
att, så snart förhållandena det medgiva, genomföra reformen, dock senast 2 år
efter krigets slut».

Utskottet hemställde, att förevarande motioner icke måtte föranleda till
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Linder, Fm slund, Löfvander och Hallagård, vilka ansett, att
utskottet med en annan motivering än den av utskottet angivna bort hemställa,
att förevarande motioner icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd; samt

Onsdagen den 10 mars 1943 e. m.

Nr 9.

Motioner örn införande av höf/ertrafik. (Forts.)

2) av herr Pettersson i Hällbacken, som hemställt,

1) att riksdagen i princip måtte uttala sig för införande av högertrafik;

samt . .

2) att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte anhålla, att Kungl.
Majit ville så snart förhållandena det medgåve för riksdagen framlägga förslag
därom.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Pettersson i Hällbacken: Herr talman! Skulle man bedöma denna
fråga med hänseende till det intresse kammaren tycks visa vid detta plenums
början skulle man givetvis kunna säga, att intresset för denna trafikfråga
måste vara synnerligen litet. Nu är emellertid denna fråga örn en omläggning
till högertrafik mycket betydelsefull, ty det gäller här, huruvida man skall
behålla den trafikordning som finns i vårt land, eller huruvida denna tidpunkt
med nu rådande inskränkta trafik på våra vägar bör vara lämplig för
en övergång, så att man får samma trafikbestämmelser som de vilka gälla
överhuvud taget i Europa. Denna fråga har diskuterats rätt mycket. Det är
icke så, att denna fråga först i dag tillvunnit sig uppmärksamhet, utan riksdagen
ifrågasatte för en femton år sedan, huruvida man icke skulle försöka
att i Sverige införa trafikbestämmelser, som stodo i överensstämmelse med de
bestämmelser vilka gällde för våra grannländer. Man åberopade vid den tiden,
att kostnaderna för en sådan trafikomläggning voro så stora, att det kunde
ifrågasättas, om tidpunkten var den lämpliga för att företaga den. Jag vill
minnas, att åren 1923 och 1924, när denna fråga var före, räknade man med
att det skulle kosta något över 3 miljoner kronor att genomföra trafikbestämmelser,
överensstämmande med våra grannländers. Samtidigt förklarade man
också, att övergången från vänster- till högertrafik även skulle medföra en
hel del olycksrisker. Vid den tidpunkten var det många länder i Europa som
hade vänstertrafik, men sedan åren 1923 och 1924 har det ena landet efter det
andra frångått detta system, så att högertrafik på landsvägarna genomförts
praktiskt taget överallt i Europa. För några år sedan framställdes ifrån trafikanthåll
i våra grannländer till Sverige en önskan, att här skulle införas
samma trafikbestämmelser som gällde i grannländerna. Man ansåg, att när
det gällde samtrafik mellan länderna det var rätt olämpligt att ha olika trafikbestämmelser.

Vi veta, att vid upprepade tillfällen ha krav rests på införande av samma
trafikbestämmelser i Sverige som i grannländerna. 1939 års riksdag beslöt
utredning örn införande av högertrafik. Den då tillsatta kommittén kom, såsom
vi funnit av handlingarna, till det resultatet, att det skulle vara lämpligt
att så snart som möjligt införa samma trafikbestämmelser i Sverige som för
våra grannländer, men sedan 1923 ha kostnaderna stigit rätt väsentligt. 1939
års kommitté beräknade kostnaderna till 15 å 16 miljoner kronor. Ju längre
man dröjde med införandet av högertrafik, därest man bestämde sig därför,
desto dyrare skulle omläggningen helt säkert bli. penna omläggning skulle
medföra ökade kostnader i proportion till trafikökningen.

Som skäl för (ivergång till högertrafik har man bl. a. anfört, att ett genomförande
av sådana trafikbeståmmelser skulle medföra, att olycksfallsfrekvensen
skulle ökas mycket väsentligt här i landet. Den av mig åberopade
kommittén .säger i sitt betänkande, att det är icke blott önskligt utan även
nödvändigt att gå in för att få samma trafikbestämmelser i Sverige som i våra
grannländer. Vi kunna utgå ifrån att det är fullständigt uteslutet, att Finland,
Norge och Danmark skulle vilja ändra sina trafikbestämmelser så, att

Nr 9.

Onsdagen deli 10 mars 1943 e. m.

Motioner om införande av högertrafik. (Forts.)
de skulle införa vänstertrafik. Det Ilar också sagts, att därest man skulle dröja
med att införa ändrade bestämmelser i detta avseende, det kommer att bli betydligt
kostsammare att genomföra en sådan omläggning.

Av utskottsutlåtandet och av den utav herr Linder m. fl. vid utlåtandet fogade
reservationen finna vi, att man åberopar statsfinansiella skäl för att icke
nu genomföra högertrafik. Var och en av kammarens ledamöter bör nied kännedom
om förhållandena här i landet lätt kunna konstatera, att med den inskränkning
i trafiken som för närvarande råder det säkerligen nu är mindre
riskfyllt och även mindre kostsamt att genomföra ändrade trafikbestämmelser
än när trafiken kommer i gång i full omfattning, viket den kanske gör efter
kriget, då det kommer att finnas bensin, smörjoljor och alla möjliga tillbehör
till motorfordonen, som nu icke finnas. Olycksfallsriskerna komma säkerligen
vid en omläggning av trafiken under en tid, då trafiken på vägarna är liten,
att bli betydligt mindre än eljest. Säkerligen komma i sådant fall även ändringar
av vagnparken och andra arbeten icke att bli så kostsamma som eljest,
enär man då kan taga det mera successivt och icke behöver forcera. Många
motorfordonsorganisationer ha också yrkat på att man skulle gå in för att
fatta ett principbeslut örn införande av högertrafik här i landet för att sedermera,
när förhållandena det medgiva, gå in för en lag om trafikens omläggning.
Man hade då tid på sig att bygga örn vagnparken och ordna det så. att
det skulle gå bäst i lås med omläggningen.

Sedan olika myndigheter yttrat sig över kommitténs betänkande, finner
man, att praktiskt taget alla de myndigheter som yttrat sig tillstyrka införande
av högertrafik. Några länsstyrelser anse för sin del, alt vi icke omedelbart
skola införa högertrafik, nämligen länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands,
Hallands, Skaraborgs, Västerbottens och Norrbottens län. Samtliga övriga länsstyrelser
i riket anse emellertid, att högertrafik borde införas snarast möjligt,
och några länsstyrelser ifrågasätta till och med, att högertrafik skall införas
fr. o. m. 1943. Vägstyrelsernas förbund, järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
generalpoststyrelsen, arméförvaltningen, arméchefen etc.
yrka på genomförande av högertrafik, men högsta krigsledningen anser, att
högertrafik icke bör införas under nu pågående krig.

När utskottet behandlade denna fråga, hörde jag verkligen ingen vara motståndare
mot införande av högertrafik, utan man sade egentligen blott, att man
icke nu ville taga ställning till frågan. De flesta av ledamöterna i utskottet ansågo
det vara ofrånkomligt för Sverige att gå in för samma trafikbestämmelser
som i våra grannländer. Emellertid ansåg man i utskottet, såsom framgår av
utlåtandet, att saken skulle bero, till dess Kungl. Maj:t ansåg sig böra framlägga
förslag i ämnet. Nu är det emellertid mycket betydelsefullt, att man ute
i landet vet litet om vad vederbörande tänka göra i saken, och vad riksdagen
har för mening i denna fråga. Är man inställd på att vi skola gå in för högertrafik
eller vill man behålla vänsterregeln? Det upplystes bl. a. i utskottet
av en representant för Stockholms stad, som hade mycket ingående kännedom
örn trafikväsendet här i staden, att Stockholms stad var betänkt att beställa
500 bussar, men att man avvaktade och var mycket intresserad av huruvida
riksdagen skulle besluta ett principuttalande örn införande av högertrafik.
Därest så skulle bli fallet, skulle man kunna bygga bussarna så, att de med en
ringa kostnad kunde omändras, när senare högertrafik infördes. När man i
kommittén räknade med dessa ökade kostnader, hade man räknat med en nästan
omedelbar omläggning av hela bussparken, som skulle komma att kosta rätt
mycket. Genom det stärka slitage, som bussparken är utsatt för, blir den så
småningom utsliten, och de nya bussar, som sedermera sättas in i och äro bygg -

Onsdagen den 10 mars 1943 e. m.

Nr 9.

Motioner om införande av högertrafik. (Forts.)
lia för högertrafik, kunna med en rätt ringa kostnad anpassas efter de nya tra fikbestämmelserna.

lii. u

Jag kan för min del, herr talman, icke finna annat än att det ar klokt oell
framsynt att vid ett eventuellt ställningstagande i denna fråga i tid uttala sig
för hur man vill ha det. Då veta vederbörande trafikföretag ungefär vad som
komma skall, och man behöver icke leva i denna ovisshet. I den av mig avgivna
reservationen har jag sagt, att sedan detta principbeslut fattats saken ma ta
hero på när Kungl. Maj:t anser sig böra. framlägga förslag örn införande av
högertrafik. Jag kan, herr talman, icke finna annat än att det, såsom kragan
nu ligger till och främst med hänsyn till förhållandena ute i landet och de förväntningar,
som ställas från alla de myndigheter, som yttrat sig över kommitténs
förslag, vilka yttranden av mig åberopas, är av betydelse, att riksdagen
säger ifrån hur den vill lia det. Jag tror också, att det i viss man skulle vara
till ledning för regeringen att få reda på riksdagens uppfattning i denna^sak
Jag vill nämna, att frågan varit före i första kammaren och där fallit, sa till
vida att utskottets hemställan bifallits. Jag riktar emellertid en vädjan til
denna kammares ledamöter att gå in för ett positivt beslut i denna fråga —— ett
positivt beslut som lägger i Kungl. Maj:ts händer att, sa snart förhallandena
det medge, framlägga förslag örn införande av högertrafik i landet. J ag halden
bestämda uppfattningen, herr talman, att vi icke kunna komma ifrån denna
trafikreform. Denna fråga måste lösas, och jag anser, att vi skulle gora klokt
i att nu fatta ett beslut, så att man kan planera för framtiden pa ett sadant satt,
att omläggningen medför de minsta kostnaderna. Da blir det också de minsta
svårigheterna att organisatoriskt genomföra denna reform.

Med anledning av vad jag sagt ber jag, herr talman, att ia yrka bifall till
den av mig vid utskottsutlåtandet fogade reservationen.

I detta anförande instämde herrar Liedberg och Westerdahl.

Herr Hallagård: Herr talman! Då jag står såsom reservant i föreliggande
ärende, skall jag be att få säga några ord. „

Spörsmålet örn övergång till högertrafik i vårt land har flera gånger behandlats
av riksdagen samt varit föremål för utredningar. 1939 ars sakkunnigekommitté,
som utrett frågan därom, förordade ett beslut, därest detta
icke av stats finansiella eller andra skäl skulle möta hinder. Sådana skal föreligga
nu för att ett beslut om införande av högertrafik icke bör fatta,s. Det
föreligger dels sådana statsfinansiella förhållanden och dels även kända förhållanden
ute i världen av sådan art, att man icke har anledning att nu fatta
beslut angående införande av högertrafik. Trots detta har föreslagits såsom
framgår av en motion av herr Pettersson i Hällbacken lii. fl., att riksdagen
måtte i princip besluta att införa högertrafik samt bemyndiga regeringen^ att,
-å snart förhållandena det medgiva, genomföra reformen, dock senast tva ar
efter krigets slut, På det sättet skulle vid bifall till motionärernas förslag
riksdagen så att säga avhända sig beslutanderätten i ett mycket viktigt spörsmål,
innan vi ens kunna bedöma kostnaderna för reformens genomförande och
innan vi veta, hurudana förhållandena kunna bli, när freden en gång kommer
att inträda. Nu har i alla fall reservanten herr Pettersson i Hällbacken ändrat
sitt yrkande, då han i stället för att begära bemyndigande för regeringen att
genomföra reformen föreslår att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit matte
anhålla att Kungl. Majit, så snart förhållandena det medgiva, upptager trugan
örn införande av högertrafik och sedermera för riksdagen framlägger
förslag härom. Det är en väsentlig skillnad mellan motionärens yrkande och
reservantens. I värjo fall vill jag säga. alf det är mycket anmärkningsvärt,

Nr 9.

Onsdagen den 10 mars 1943 e. m.

Motioner■ om införande av högertrafik. (Forts.)
att man på det sättet vill avhända riksdagen beslutanderätten i detta spörsmål.
Det synes emellertid vara oklokt att under sådana förhållanden som dem
vi nu befinna oss i med alltför höga statsutgifter uttala sig för förslag som
komma att betyda ökade kostnader för oss. Rätta tidpunkten att diskutera
ett införande av högertrafik borde väl, synes det mig, vara först när freden
en gång inträder. Därför synes man enligt min mening nu icke ha tillräcklig
anledning att anhålla om ett principbeslut om införande av högertrafik. Såväl
de som äro intresserade för genomförande av reformen och vilja vara med
örn ett positivt beslut, och de som äro emot reformens genomförande, kunna
val vara överens örn att tidpunkten nu är olämplig för att komma med ett
sadant yrkande som herr Pettersson i Hällbacken gjort. Ur den synpunkten
håy, j&g ingen anledning att närmare ga in på ett bemötande av motionärens
skäl för ett bifall till förslaget. Jag vill blott erinra örn ett synnerligen starkt
skäl för avslag. Man anser nämligen, att priset för införande av högertrafik
är för högt i förhållande till nyttan därav.

Som frågan nu ligger till och eftersom regeringen ansett det vara oundgängligen
nödvändigt att vänta med sitt ståndpunktstagande, till dess det
framtida läget kan bättre överblickas, har man ju ingen anledning att nu närmare
diskutera spörsmålet.

Utskottsmajoriteten har i sin motivering anfört: »Utskottet förutsätter emellertid,
att Kungl. Majit, da förhallandena det medgiva, tager frågan under
omprövning.» Enligt min mening har riksdagen ingen anledning att göra ett
sadant uttalande. Vi reservanter, som ha anslutit oss till den av herr Linder
m fl. avgivna reservationen, ha därför nöjt oss med att skriva: »Med hänsyn
till vad sålunda anförts och då ett principbeslut ej synes böra fattas, förrän
det kan förutses, vid vilken tidpunkt en eventuell reform kan genomföras, får
utskottet hemställa» o. s. v. Vi anse, att det bör räcka med ett sådant uttalande,
och att riksdagen icke har anledning begära, att Kungl. Maj :t tar saken
under omprövning. Vi ha icke heller nu velat göra något uttalande vare sig
sig för eller mot reformen och vilja icke för närvarande vara med örn att taga
stallning till frågan örn införande av högertrafik utan anse, att man bör ställa
sig avvaktande till den tidpunkt, då eventuellt sådana förhållanden inträda,
att man kan få anledning diskutera spörsmålet.

Ur denna synpunkt, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan med den motivering, som föreslagits i den av herr Linder m. fl.
avgivna reservationen.

Häruti instämde herr Gustafsson i Lekåsa.

Herr Nilsson i Göteborg: Herr talman! Vi ha här framför oss en provkarta
på ståndpunkter till frågan örn en omläggning av biltrafiken, en provkarta,
som^ visar, att fronten i dag börjar splittras även på det håll, där man
bara för några år sedan ganska karskt gjorde gällande, att någon högertrafik
icke skulle komma att införas i detta land. I denna provkarta ha vi den mera
moderna och praktiska uppfattning, som tar sig uttryck i herr Petterssons i
Hällbacken motion, vilken motion jag bär underskrivit. Jag kommer också
att yrka bifall till hans reservation. Sedan ha vi den uppfattning, som den
siste ärade talaren var målsman för och som återfinnes i herr Linders m. fl.
reservation. När jag hörde honom tala, gjorde jag den reflexionen, att trots
allt som händer i världen finns det en del människor, som stå alldeles oberörda
och icke vilja draga några konsekvenser därav.

Aven utskottet, som förra gången denna fråga behandlades gick emot tanken
på införandet av högertrafik, har numera ställt en liten lucka på glänt

Onsdagen den 10 mars 1943 e. m.

Nr 9.

Motioner om införande av högertrafik. (Forts.)
mot en. saklig diskussion. Även på det hållet tycks man numera åtminstone
kunna tänka sig, att vi skola bli nödsakade att småningom lägga örn till högertrafik.
Utskottet har nämligen icke visat samma rädsla som herr Linder
och de andra reservanterna ha gjort utan säger, sedan utskottet yrkat avslag
på motionerna: »Utskottet förutsätter emellertid, att Kungl. Maj:t, då förhållandena
det medgiva, tager frågan under omprövning.» Jag hälsar med tillfredsställelse,
att man nu ändå börjar inse, att något ändå måste^göras.

Vi, som stå på olika linjer i frågan örn högertrafik, kunna svårligen uppbringa
några nya argument för våra ståndpunkter. Den siste ärade talaren var
själv ett utomordentligt exempel på hur man står och stampar på samma
ställe. Vi, som hysa en annan uppfattning än han, ha emellertid ett argument,
som visserligen också står kvar sedan förut, men som får allt större ^vikt allt
eftersom åren gå. Det är, att de kostnader, som samhället en gång måste taga
för en övergång till högertrafik, komma att stiga undan för undan. År 1934
beräknade man kostnaderna för en omläggning till omkring 12 miljoner kronor.
År 1939 hade dessa kostnader stigit till 16 miljoner kronor. Jag förmodar,
att dessa kostnader, örn vi vänta med omläggningen, komma att ytterligare
stegras.

Jag skall här inskjuta, att som yrkesman på ett visst område av vårt kommunikationsväsen
skall jag bekänna, att en omläggning till högertrafik icke
är påkallad av spårvägs- eller busstekniska skäl. Min inställning är emellertid
allt fortfarande den, att en övergång till högertrafik är ofrånkomlig och att
man därför bör söka få en rationell lösning framför allt med hänsyn till de
kostnader, som denna förändring kommer att medföra. Av de 16 miljoner
kronor — för att nu hålla mig till den siffran -— som omläggningen beräknades
kosta, gå 11 miljoner kronor till omläggning av fordonsparken. Vi ha här
i landet 1,500 spårvagnar och ungefärligen 1,500 bussar, och det är all anledning
förmoda, att antalet kommer att stiga, när motortrafiken åter kommer
i gång. Örn man nu fattade ett principbeslut örn högertrafik, skulle dessa
kostnader väsentligt nedbringas. Det finns ett pär skäl, som tala härför. Nyanskaffning
av rullande materiel sker för närvarande av kända skäl i mycket
begränsad omfattning. På grund av materielbristen kunna vi icke bygga nya
spårvagnar i den utsträckning, som vore önskvärd, och detsamma gäller bussarna.
Penningläget omöjliggör också en utökning av fordonsparken. Den nu
befintliga vagnparken är därför utsatt för kraftig förslitning. En kraftig förnyelse
av vagnparken måste följaktligen ske efter kriget. För denna förnyelse
skulle ett principbeslut örn införande av högertrafik lia betydelse ur den synpunkten,
att man vid nybyggnad av spårvagnar och i synnerhet av bussar,
som äro mera beroende av ombyggnad vid införande av högertrafik än vad
spårvagnarna äro, skulle redan nu kunna vidtaga sådana provisoriska anordningar,
att vid det avgörande beslutet om förändring till högertrafik kostnaderna
skulle komma att ställa sig betydligt mindre än vad de skulle göra, örn
man oförberett skulle tvingas företa en sådan omläggning. Man skulle alltså
vid konstruktion och tillverkning av nya vagnar ta hänsyn till en blivande högertrafik.
Denna fråga är sålunda icke, såsom en hel del personer kanske
föreställa sig, en modesak för dem, som sträva efter att snarast möjligt få ett
beslut örn högertrafik.

Vi måste väl också taga hiinsyn till vad yrkesfolket säger i denna fråga.
Jag undervärderar på intet sätt den motsatta uppfattningen och de skäl, suni
den framför, nion när jag bär säger, att detta icke är en modesak för oss, är
det därför att det här gäller att stidla sig, jag skulle vilja säga i samklang med
vad som är sed i trafikavseende internationellt sett. Man ler över att vi bitr
i Sverige skulle behöva taga några som helst hänsyn eller intryck av vad som

Nr 9.

Onsdagen den 10 mars 1943 e. m.

Motioner- om införande av högertrafik. (Forts.)
är praxis i trafikhänseende i andra länder. Man anser, att vi egentligen icke
behöva taga någon hänsyn till att hela Europa med undantag av Sverige nu
har högertrafik. Naturligtvis kan man komma ganska långt också genom att
vara originell, men även örn jag icke vill direkt påstå, att de internationella
förbindelserna nu äro av så väldig omfattning, så komma — det vill jag understryka
och det hoppas vi alla — internationella förbindelser ånyo att upprättas
mellan de olika europeiska länderna. Då är det obestridligen en fördel i trafikhänseende
för den internationella samfärdseln, örn man har ett enhetligt
körsystem i samtliga länder. Jag undrar, om det finns någon, som kan bestrida,
att denna uppfattning är riktig. I synnerhet gäller detta förbindelserna i
gränstrakterna till de länder, med vilka vi ha landförbindelser, Norge och delvis
också Finland. Talar man med befolkningen uppe i dessa gränstrakter, så
kunna de vittna om vilka svårigheter som förefinnas för samfärdseln över
gränsen, när man på ömse sidor örn denna har olika körsystem.

Man frågar ibland vad vi ha för anledning att taga hänsyn till att en del
svenska bilister bruka köra till Danmark eller andra länder i Europa eller till
de bilister från dessa andra länder, som köra till vårt land. Vad ha vi för anledning
att för deras skull ändra vårt körsystem? Man brukar tillägga ganska
demagogiskt, att etet är ju bara överklass, som har råd att köra bil i Europa,
och vi lia väl intet intresse att lägga till rätta körsederna för att de skola få
det bekvämt. Även örn denna bevisföring vore riktig, så vore skälet ändå icke
tillräckligt, ty som väl är gäller denna fråga icke blott vissa av de besuttna,
som lia råd att ha bil. De, som icke ha råd att ha bil, ha råd att skaffa sig
en cykel. Det kan nästan vem som helst skaffa sig, såvida regeringen tillåter
honom att köpa ringar. Cyklisterna fara över till Danmark och danskarna fara
över hit. Denna trafik mellan de skandinaviska länderna och även med andra
europeiska länder är icke så obetydlig och begränsar sig icke till en sådan viss
klass, som man här velat göra gällande. Jag anser, att man icke skall så där
lättfärdig! vifta bort frågan med att tala örn vem det är, som kör bil i det
och det landet och som kommer hit, utan man skall rent sakligt ställa frågan:
Kan det vara till gagn, örn Sverige anmäler sig i de andra europeiska ländernas
krets att tillämpa ett nytt körsystem, som alla andra kommit överens örn?
På den frågan svarar jag ja.

Vad sedan gäller den ekonomiska sidan av frågan, som jag återkommer till,
är det klart, att jag tar all tillbörlig hänsyn till dem, som säga, att vi måste
tänka på de kostnader, som en omläggning kommer att åsamka statsmakterna
och samhället i övrigt. Å andra sidan skall man emellertid icke så där utan vidare
vifta bort vad som kommer i framtiden, nämligen det nästan tvingande
krav, som anmäler sig för oss att övergå till högertrafik.

Med dessa ord, herr talman, skall jag be att få yrka bifall till den reservation,
som avgivits av herr Pettersson i Hällbacken.

Fröken Hesselgren: Herr talman! Det har här framhållits, att frågan är
på marsch, och det tror jag alldeles givet, att den är. Inom utskottet voro sympatierna
för högertrafik ganska påtagliga. Det var endast en minoritet, som
representeras av en av reservationerna, som gick direkt mot själva tanken på
att införa högertrafik. Majoriteten i utskottet var å andra sidan ganska på
det klara med att vi med all sannolikhet så småningom komma därhän, att vi
måste taga upp frågan örn hur vi skola göra till verklig diskussion. Vi måste
bestämma oss för örn vi skola bibehålla vårt nuvarande system eller örn vi skola
övergå till högertrafik. Utskottet ansåg emellertid icke, att man i detta utlåtande
behövde taga upp och diskutera de olika skälen för eller emot höger -

Onsdagen den 10 mars 1943 e. m.

Nr 9.

Motioner örn införande av högertrafik. (Forts.)
trafik, ty utskottets inställning var den, att man icke nu kunde föreslå riksdagen
att binda sig vid ett principuttalande.

Det har sagts, att det skulle vara olämpligt att icke använda nuvarande
tid, då vi ha mindre trafik än vi lia under normala förhållanden, för att införa
högertrafik. Härtill kan man gott anmärka, att man troligen under flera år
efter ett fredsslut kommer att ha betydligt mycket mindre trafik än under
normala förhållanden, och sålunda kommer motionärernas argument på den
punkten att gälla även då. Jag tror därför, att man gör klokt uti att invänta, en
lämplig tidpunkt, och det har också utskottet i sitt uttalande velat stryka under.

I herr Linders m. fl. reservation har nian visserligen sagt samina sak, men
det förefinnes dock en nyans mellan reservanternas och utskottets uttalanden.
Utskottet förutsätter, att Kungl. Maj:t, då förhållandena det medgiva, täger
frågan under omprövning. Under detta uttalande ligger ett visst sympatiuttalande
för själva saken, men man har icke på något sätt bundit riksdagen för
vad som sedan skall komma att ske. Det är ju alldeles omöjligt för oss i denna
stund att säga, hurudan vår situation såväl i ekonomiskt som i° andra avseenden
kommer att vara, när fredsslutet en gång kommer, och att då^sa att^ säga
lura människor att börja bygga örn bussar och annat i förväntan pa ett sadant
beslut tror jag icke är så klokt. Jag tror det är bättre att vänta^ till den tidpunkt
kommer, då Kungl. Majit anser, att man kan taga ^ upp Dagan. Det är
väl troligt, att vi då också komma att lia bättre tillgång på arbetskraft och pa
materiel och sådant, som man behöver vid en sådan omläggning.

Jag skall icke, herr talman, längre uppehålla mig vid denna fråga. Såvitt
lag förstår står striden nämligen icke örn högertrafik eller icke högertrafik,
utan den står örn frågan, huruvida man nu skall binda riksdagen med ett principuttalande
för högertrafiken eller om man skall låta frågan vila till dess
Kungl. Majit anser, att tidpunkten är inne att åter taga upp frågan till allvarligt
övervägande. Jag vill tillägga, att denna utskottets ståndpunkt har godtagits
av första kammaren, och jag hoppas, att andra kammaren skall följa
första kammarens goda exempel i detta avseende.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Paulsen: Herr talman! Det finns vissa ting, som alltid visa förmåga
att komma- igen, och det finns motionärer, som änskönt de röna den ena motgången
efter den andra icke vilja ge tappt utan komma tillbaka. Herr Pettersson
i Hällbacken är ett talande exempel på det slaget av motionärer.

Men han har många, som hålla med honom i detta fall — han räknar ju upp
i motionen hur många länsstyrelser och hur många chefer på det ena eller andra
stället, som äro med på saken. Jag skall inte dra dem här, ty det är nog
riktigt som han säger — lian har säkert sett ordentligt efter. Men har hail
svenska folket med på saken? Det är jag övertygad örn att lian inte har. Örn
regeringen en gång, när den .skall taga ståndpunkt till donna. fråga, ställer till
nied folkomröstning, så vågar jag vad som helst på att inte tjugo procent komma
att rösta för högertrafik. Ty det är klart att örn man skall införa något
nytt, skall det också tjäna ett förnuftigt ändamål. Men tjänar — jag frågar
mig verkligen det — högertrafiken ett förnuftigt ändamål? Det blir absolutett
nej till svar på den frågan. Ingen människa kan påstå, att det är något
särskilt med högertrafiken. Men, säges det kanske då, i utlandet kör man ju
ät höger. Bevars väl, visst gör man det. Det är ju bara England och vi som
lia vänstertrafik, och naturligtvis vilja då herr Pettersson i Hällbacken och
andra nöjeskörare, som färdas i främmande länder, lia, vanan inno att köra åt
höger, så att de inte, för att inte hamna i dikena, skola behöva skaffa en utländsk
chaufför, som kör åt dem. Det är klart att herr Pettersson behöver

Nr 9.

Onsdagen den 10 mars 1943 e. m.

Motioner örn införande av högertrafik. (Forts.)
träna sig och då vill han göra det på svenska folket. Jag tycker att om de av
våra bilister, som köra i utlandet, inte ha råd att hålla sig med utländsk chaufför,
så kunna de gärna bli hemma.. Och det är samma sak med utlänningarna
som komma hit: de kunna hålla sig med svensk chaufför, så riskera de inte
att bli ihjälkörda, när de ge sig in i vår vänstertrafik.

Det är klart, att man även nu inte helt kan undvika trafikolyckor, men var
och en förstår väl, att det skulle bli mycket värre, örn vi införde högertrafik.
Människorna här i landet äro ju sedan urminnes tider vana vid vänstertrafik,
och inte bara människorna förresten utan även dragarna, vilket spelar stor
roll i synnerhet för landsbygden — i staden har man ju bilar och kör sällan
med hästar. Och därtill kommer att landsbygdens folk av förhållandenas makt
har tvingats att i stor utsträckning låta gamla gubbar och pojkar köra, ja.
även kvinnfolken köra ju. Men gubbarna hålla inte så noga i tömmarna. De
sitta och spekulera över allt möjligt elände, som de dragits med i denna världen,
och tycka inte att de ha mycket glädje kvar av livet. Så sitta de där och
titta inte på hästarna utan åt annat håll. Och pojkarna vissla och ha roligt och
se åt helt andra håll än de skulle se. Den enda, som möjligen ser sig för, är
kvinnan när hon en eller annan gång kör. Hon sitter med spänd uppmärksamhet,
ty hon är ju inte så van, och hon skulle nog kunna övergå till högertrafik.
Men det hela är ju ännu ganska nytt för kvinnfolken.

Jag lyssnade med stor uppmärksamhet till vad herr Nilsson i Göteborg här
hade att,säga. Jag förstår, att han är inställd på högertrafik, därför att det
inte är så lätt för honom, som är spårvägsman till yrket, att hålla sig på rätta
spåret. Det har naturligtvis sina svårigheter, även om han uttryckligen säger,
att det inte är för sitt yrkes skull som han vill ha högertrafik, utan därför
att de människor, som vilja det, företräda en modern och framsynt uppfattning.
Ja, visst är det modernt, men var i herrans namn ligger det framsynta?
Det förstår jag inte.

Herr Nilsson i Göteborg hälsar med tillfredsställelse dem, som gå in för
denna moderna uppfattning, och det må han gärna göra, men han får nog själv
stå för den där hälsningen.

_ När herr Nilsson sedan kommer till frågan örn kostnaderna för en omläggning,
säger han, att den skulle för närvarande kosta 16 miljoner kronor. Ja,
men då räknar han inte alls med kostnaderna för dem som skola lappas ihop
eller som bli ihjälkörda, utan det är bara omändringen av bussar och bilar som
skulle kosta 16 miljoner kronor. Varför skall man slänga ut alla dessa pengar?
Ha vi inte här i Sveriges land tillräckligt med utgifter utan att kasta ut 16
miljoner på sådant som rakt inte behövs? Det låter visserligen inte som någon
så stor summa i dessa tider, när vi slänga ut hundratals miljoner efter varandra.
Vi anslogo t. ex. i dag på statsutskottets inrådan, i anledning av en proposition
med en motivering på 5—6 rader, ett belopp på 40 miljoner. 16 miljoner
är således inte så mycket i denna kammare, men det är annars ganska mycket
pengar, i all synnerhet örn man slänger ut dem på något som rakt inte är
nödigt eller nyttigt.

Så. säger herr Nilsson i Göteborg, att övergången till högertrafik är ofrånkomlig.
Ja, när man har så stark kolartro, kanske det kan ske genom tvång
en gång. Men då ha nog både herr Nilsson och jag lagt våra trötta ögon ihop,
ty det lär inte vara möjligt att införa högertrafik ännu så länge, i varje fall
inte om regeringen låter det gå till folkomröstning. Herr Nilsson i Göteborg
vill också allaredan ge sig på att ändra bussar och bilar och allt möjligt annat
för högertrafik. Men är det inte, herr Nilsson, att sälja skinnet innan man
skjutit räven?

Sedan slutar herr Nilsson med att säga, att de, som vilja ha kvar vänster -

Onsdagen den 10 mars 1943 e. m.

Nr 9.

Motioner orri införande av högertrafik. (Forts.)
trafiken, böra taga hänsyn. Ja, men varför är det vi som skola taga hänsyn?
Örn jag sitter och sysslar med en sak och det kommer någon och hugger till
sig alla grejor, som jag har framför mig, och säger till mig: Du skall vara
snäll att ta hänsyn, det är jag som bäst behöver grejorna — är det då han som
har rätt? På samma sätt förhåller det sig nu med dem, som vilja slunga över
oss i högertrafiken: vi, som hålla på det gamla vanliga, skola taga hänsyn till
dem. Jag tycker att örn det är några, som borde taga hänsyn, så är det just
de, som vilja ha högertrafik. De borde taga hänsyn till alla dem, som färdas
på landsvägarna med häst och vagn och som skulle råka ut för de olyckor,
som dessa moderna människor vilja ställa till med genom sin högertrafik.

Slutligen talade herr Nilsson så vackert örn den nyordning, som sker i världen,
att det gick en rysning genom mig. Tänk denna nyordning,^ denna Europas
nyordning! Är det någon i denna kammare, som glädjer sig at de resultat
av denna nyordning, som man hör talas örn i tidningarna varje dag? °Jag tycker
att vi bara kunna känna ett oerhört obehag inför^ den — det gör åtminstone
jag. Men herr Nilsson i Göteborg vill nu, att också vi skola draga vart lilla
strå till stacken, när det gäller denna nyordning, genom att införa högertrafik
såsom en följd därav.

Jag skall inte fortsätta längre, utan jag vill bara säga att vi skola tacka
Gud, örn vi slippa den nyordning, som herr Nilsson här talat om.

Herr Nilsson i Göteborg erhöll på begäran ordet för kort genmäle och
yttrade: Herr talman! Jag skall inte över hövan syssla med vad herr Paulsen
här yttrat, ty det har inte i någon avsevärd grad stört de sakliga inläggen i de Jag

brukar med stort intresse lyssna till det anförandet. Det uttrycker städse
samma lustigheter, och i kväll hade anförandet därtill något av kabarénummer
över sig. När jag ånyo hör anförandet och den ståndpunkt det tolkar, då
erinrar jag mig några strofer i en känd sång: »Jag vet att du är och du blir vad
du var.» Herr Paulsens anförande må stå oemotsagt.

Herr Paulsen, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle, anförde:
Herr talman! Jag vill bara säga herr Nilsson, att kabarén började just
när herr Nilsson talade för högertrafiken, och jag bara fortsatte i samma anda.
Men det är nog från herr Nilssons egen synpunkt klokt, att han inte ingar i svaromål.

Härefter yttrade:

Herr Hansson i Rubbestad: Herr talman! Herr Nilsson i Göteborg säger,
att herr Paulsen här inte kommit med något sakligt inlägg, men jag tycker för
min del att herr Paulsens inlägg var minst lika sakligt som herr Nilssons. Jag
tror att örn det, såsom herr Paulsen sade, bleve en folkomröstning, skulle det visa
sig att de åsikter, som herr Paulsen förfäktat, delas av den övervägande delen
av folket, åtminstone på landsbygden, och det är just för att intyga detta,
som jag begärt ordet. Landsbygdens folk, åtminstone jordbrukarna, ha inte det
ringaste intresse av att det blir högertrafik. °

Jag har också förvånat mig mycket över att både herr Pettersson i Hällbacken
och herr Nilsson i Göteborg inte i högre grad anlägga ekonomiska synpunkter
på saken. Bägge säga, att nian kan räkna nied en kostnad^ av 16^ naiijoner
kronor, därest man snarast går över till högertrafik. Jag frågar då liksom
herr Paulsen gjort: varför skall man kasta ut ens dessa 16 miljoner, när det
inte behövs? Enligt min mening är det absolut inte nödvändigt att införa högertrafik.
Vi här i landet reda oss bra med den trafik vi ha, och vilja utlänningar -

Nr 9.

Onsdagen den 10 mars 1943 e. m.

Motioner om införande av högertrafik. (Forts.)
lia komma hit, få de också försöka finna sig i våra trafikförhållanden. Jag har
inte såsom herr Nilsson i Göteborg någon känsla av att vi skulle vara ett efterblivet
folk, örn vi hålla på vår gamla sed och köra så som det passar bäst för
våra förhållanden. Det har många gånger visat sig, att sådana där framstegsman,
som fått sin sak igenom, småningom ångrat sig, och det kan hända att så
blir fallet också när det gäller den modesak, som högertrafiken blivit i Europa.
Det är inte alls otroligt, att örn Sverige håller fast vid sin gamla regel, detta så
småningom smittar av sig i andra länder, så att man där återigen börjar gå in
för det gamla systemet att köra åt vänster.

Jag anser således inte att det föreligger någon som helst anledning att gå in
för det nya systemet med högertrafik och alldeles i onödan kasta ut så myckel
pengar, som det här skulle bli fråga örn.

Jag skulle ju ha kunnat nöja mig med ett instämmande i den reservation, som
här är antecknad av herr Linder m. fl., men jag tycker nästan att reservanterna
ta för lätt på saken. Jag skulle önska, att den föreliggande motionen avsloges
utan någon som helst motivering och på ett sådant sätt att den aldrig mer kommer
igen. Jag yrkar därför avslag utan vidare på motionen.

Herr Olovson i .Västerås instämde häruti.

Herr Pettersson i Hällbacken: Herr talman! Jag skulle vilja rekommendera
herr Hansson i Rubbestad att läsa vad som förekom i denna församling,
när det en gång i tiden var fråga örn att bevilja koncession för en järnväg mellan
Stockholm och Uppsala. Det fanns också då framsynta lantbruksrepresentanter,
som hoppades att den olycka, som järnvägen utgjorde, inte måtte komma
över dem, och som frågade, varför det skulle vara nödvändigt att dra hit
till Sverige sådant, som man börjat på med i England och Amerika, då detta
bara kunde bli till fördärv för jordbruket och till skräck för landsbygdsbefolkningen
och särskilt för deras djur. Men det var inte bara det att man skulle
skrämma slag på korna och förgifta grödan med ångan från loket, utan järnvägen
skulle få förskräckliga konsekvenser också på det sättet, att den skulle
fråntaga jordbrukarna deras utkomst.

När de herrar här, som fällt sådana yttranden som herr Hansson i Rubbestad
fällde sist — jag hoppas verkligen att det inte justeras bort i protokollet — om
några år komma underfund med vad det internationella samarbetet länderna
emellan betyder, så kanske de gärna skulle önska, att de inte hade fällt dessa
yttranden.

Vi få inte, ärade kammarledamöter, bara så att säga kapsla in oss i våra små
förhållanden och tro, att vi kunna isolera oss från den övriga världen, när det
gäller kommunikationer och samfärdsel i övrigt. Jag hoppas att regeringen icke
är lika kortsynt, då den skall behandla detta spörsmål. Ty efter detta krig kommer
säkerligen den internationella samtrafiken att bli större än den var före
kriget, och det kommer då från de länder, som gränsa mot detta land, oupphörligen
att ställas krav på att vi skola införa samma trafikbestämmelser som man
har i dessa andra länder. Där förr bara gått personbilar och cyklar över från
det ena landet till det andra, komma säkerligen lastbilar eller traktortåg att
passera gränserna.

Vad är det då som har hänt? Jag skulle verkligen önska att de, som nu förklara
sig vara emot en omläggning till högertrafik, toge sig en tankeställare
inför det faktum, att högertrafikregeln vunnit utbredning i Europa på ett
sätt, som man tidigare knappast trott skulle bli fallet. Det var inte länge sedan
det endast var ett fåtal länder, som hade högertrafik, och ett mycket
stort antal länder, som hade vänstertrafik. Men var har man nu vänstertrafik?

Onsdagen den 10 mars 1943 e. m.

Nr 9.

Motioner om införande av högertrafik. (Forts.)

Jo, man har det i England och Sverige, men i Centraleuropa i övrigt har man
högertrafik. Och vad beror det på? Ja, för den som något förstår trafik och
kan köra en häst, står det klart att det går lika bra att köra till höger som
att köra till vänster, herr Hansson i Rubbestad. Den, som inte kan styra hästen
till höger, skall nog inte heller köra en häst.

Även när det infördes högertrafik i Portugal förklarade där dessa människor,
som ingenting vilja när det gäller nyttigreformer, att det skulle medföra
fruktansvärda olyckor, därför att alla de åsnor, som man hade, inte skulle
komma att lyda tyglarna och gå till höger. De skulle nog följa med med
huvudet, men kroppen skulle gå till vänster. Jag tycker nästan man resonerar
på samma sätt här, då man säger, att örn vi genomföra högertrafik, kommer
icke landsbygdens befolkning och deras hästar att förstå detta och kunna
rätta sig därefter.

Det är också en annan sak som jag skulle vilja påpeka för herr Paulsen
och herr Hansson i Rubbestad. Enligt den vägtrafikstadga, som vi ha här i
landet, har ju tidigare även gångtrafiken varit vänsterriktad. Men hur är det
nu? Jo, nu börjar man — det veta alla som arbeta ute i vägdistrikten — att
vänja trafikanterna att gå till höger, medan man fortfarande låter motortrafiken
gå till vänster. Vore det inte lämpligare att låta gångtrafiken vara
vänsterriktad som förut och i stället göra motortrafiken högerriktad? Annars
kanske man örn några år, när man av förhållandenas makt — jag skall inte
tala örn nyordning i detta sammanhang utan örn ett mera framsynt organiserande
av samfärdseln länderna emellan — tvungits att lägga örn motortrafiken
efter högerregeln, också får lov att växla om beträffande gångtrafikanterna
och säga till dem att gå till vänster igen. Det är väl på det sättet som
vi inte böra ordna för oss här i landet.

Det är en sak som borde beaktas av kommunikationsministern, och jag förmodar.
att herr Andersson i Rasjön har intresse för denna fråga, ty han sitter
på en sådan plats i regeringen, att han måste intressera sig för den. Vi
ha för närvarande 90 procent av våra personbilar stående i garagen, i de
flesta fall utan ringar och avregistrerade. Trafiken är för närvarande av mycket
liten omfattning, men när det blir fred, ha vi säkerligen framför oss en
period, då trafiken kommer att ökas i ett mycket hastigt tempo. Den kommer
att ökas minst lika kraftigt som efter förra kriget, kanske kraftigare.
Det skulle naturligtvis, örn man vill försöka nedbringa olycksfallsriskerna,
vara ett lämpligt tillfälle att genomföra en omläggning, när trafiken är som
minst. Jag resonerar på detta sätt, och min uppfattning delas, som jag skulle
tro, av praktiskt taget alla människor som syssla med trafik i detta land. Det
är också framsynt och klokt att under denna period planera för en omläggning,
så att, örn vi få en arbetslöshetsperiod, vi då kunna koppla in människor
på att utföra de nödvändiga omläggningarna och vi kunna få de nya trafikbestämmelserna
genomförda utan alltför stora kostnader. Pengarna komma
praktiskt taget att stanna i landet. Vi måste nog ordna för omläggningarna
på det sätt jag här angivit. Arbetsmarknadskommissionen, som avgivit yttrande
i denna fråga, har pekat på denna punkt och för sin del sagt, att det
är mycket viktigt, att man planerar så, att när tiden är inne, man kan sysselsätta
arbetslösa människor med ifrågavarande omläggningar.

Det gjordes här några tvärsäkra uttalanden av herr Paulsen och herr Hansson
i Rubbestad, när de talade örn att därest svenska folket skulle yttra sigtom
denna fråga och det skulle bli en allmän folkomröstning, det skulle bli en våldsam
majoritet mot en övergång till högertrafik. Jag skulle vilja fråga: vad
anse dessa herrar örn de yttranden som avgivits av sådana myndigheter som
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, generalpoststyrelsen, järnvägsstyrelsen, (iver -

Nr 9.

Onsdagen den 10 mars 1943 e. m.

Motioner om införande av högertrafik. (Forts.)
befälhavaren över rikets försvarskrafter, arméförvaltningens tygdepartement,
statens _ arbetsmarknadskommission, de flesta länsstyrelser, nämligen de i
Jönköpings, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Älvsborgs, Värmlands, Örebro,
Kopparbergs och Jämtlands län etc? De ha inte bara kategoriskt sagt, att
vi skola genomföra högertrafik, utan flera av dem lia uttalat sig för att man
skulle genomföra den redan från 1943. Man säger, att Herrens kvarnar mala
sakta men säkert. Vi ha här svenska vägstyrelsernas förbund, som består av
representanter för samtliga vägstyrelser ute i landet. När detta förbund för
några år^sedan avgav yttrande i denna fråga, förklarade det, att det inte ville
gå med på införande av högertrafik, men när det senast avgav yttrande i frågan,
var det bara två ropandes röster i öknen, höll jag på att säga, av representanterna
för alla dessa län som sade att de tvekade. Samtliga andra förklarade, att
vi måste gå in för högertrafik. Svenska vägstyrelsernas förbund är dock en
mycket representativ församling för landsbygdens vägväsende.

Jag polemiserar ogärna mot andra lagutskottets vice ordförande, fröken
Kerstin Hesselgren, men jag måste säga, att jag på en punkt inte förstod
henne i dag. Fröken Hesselgren yttrade sig på det sättet, att örn vi nu fattade
ett sådant principbeslut, att vi lade i regeringens händer att, när förhållandena
så medgiva, framlägga förslag om införande av högertrafik, så skulle detta
vara att lura människorna att ombygga bussar m. m. och att de kanske då också
skulle bliva lurade på konfekten. Nu förhåller det sig väl så, att de organisationer
sorn yttrat sig och hos regeringen påtalat, att någonting måste göras,
äro just sådana som lia bussar. Så sent som den 26 november i fjol gjorde
svenska spårvägs-, buss- och förortsbaneföreningen en framställning just örn
att man skulle fatta ett principbeslut örn införande av högertrafik. Denna förening
representerar foretag ined sammanlagt 1,500 spårvagnar och 1,500 bussar.
Det framhölls i utskottet, när denna punkt var före, av en representant för
Stockholms stad, att det var angeläget, att man fick principbeslut i frågan.
Stockholms stad var betänkt på att nu beställa 500 bussar, men man kunde
knappast —• utan att det fattades beslut i denna fråga, så att man visste, hur
det blev —• beställa bussar med sådana köranordningar, att det skulle kunna
gå lätt att vidtaga behövliga ändringar. Därest man finge ett sådant principbeslut,
skulle man gå in för att låta bygga bussarna på ett sådant sätt, att det
sedermera skulle bli lätt och medföra ringa kostnader för statens vidkommande
att företaga ändringar.

Eftersom vi nu tala örn finansiella ting. så vill jag säga, att skola vi nedbringa
kostnaderna för den ifrågasatta omläggningen och se till, att det blir
minsta möjliga kostnader dels för staten och dels för näringslivet såsom sådant,
så är det klart, att vi skola planera på det sättet, att det blir minsta möjliga
utgifter för omläggningen. Därest vi nu få ett principbeslut, kommer detta att
bli en pekpinne åt vederbörande, att vi småningom komma att införa högertrafik
och att därför samtliga företag böra planera för denna omläggning. Sedan
må det bero på regeringen att överväga att, när förhållandena det medgiva,
framlägga en proposition, och så får riksdagen taga ställning till frågan.

Jag utgår ifrån, herr talman, att även om vi i dag icke fatta ett principbeslut,
så komma vi dock en gång därhän att vi genomföra högertrafik. Jag
skulle tro, att mångå som nu sitta i denna kammare få vara med därom, och
när de då erinra sig den debatt som förts här i dag, skola de säkerligen säga:
ja, vi kornato dock dit, även om det var många som sade, att vi icke skulle
komma dit. Ja, vi komma säkerligen dit. Men om man på ett tidigt stadium
planerar pa det sättet, att man vet, vad det skall bil för någonting, så blir det
minst kostsamt att genomföra trafikreformen.

Med vad jag nu anfört vidhåller jag yrkandet örn bifall till min reservation
i ämnet.

Onsdagen den 10 mars 1940 o. m.

Nr 9.

Motioner om införande av högertrafik. (Forts.)

Fröken Hesselgren erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Jag vill säga några ord med anledning av att den föregående
talaren tog upp ett uttalande som jag gjorde, att man med hans förslag lurade
folk att göra vissa anordningar. Yad jag därmed avsåg var, att om man nu
genom ett principbeslut så att säga definitivt utlovade, att denna omläggning
skulle ske, och folk nu började göra ombyggnader, så kunde det hända, att det
skulle förflyta lång tid, innan Kungl. Majit funne möjligheter att införa högertrafik,
och att det således icke blev någon vinst för dem att göra förberedelser
härför. Jag strök vidare under, att just nu, under denna tid då vi ha
ont om arbetskraft och ont örn material, vore det opraktiskt att börja förbereda
högertrafik. De arbeten med omändringar och sådant som behöva ske äro, har
det sagts mig, icke så oerhört omfattande, att de inte skulle kunna utföras
relativt snabbt, när tiden härför en gång är inne.

Jag tror därför, herr talman, att utskottets förslag är ett klokt förslag, nämligen
att vi skola lägga i Kungl. Maj:ts hand att bestämma tidpunkten, samtidigt
som vi i slutmeningen uttala vår sympati för att Kungl. Majit också
skall taga upp denna fråga.

Vidare yttrade:

Kerr Lindmark: Herr talman! Andra lagutskottets vice ordförande har på
ett skickligt sätt bemött dem som vilja genomföra reformen omedelbart, och
följaktligen borde det icke vara behövligt att säga något mera. Emellertid
skulle jag på några punkter vilja bemöta herr Hansson i Hubbestad och även
herr Pettersson i Hällbacken.

I princip är jag med om att högertrafiken bör genomföras. De flesta av
Europas länder lia ju för närvarande högertrafik, och det kan inte vara klokt,
att ett enda land på kontinenten skall fortsätta med vänstertrafik, så mycket
mer som vi väl efter kriget ha att påräkna en internationell trafik av mycket
stora mått och det kan uppstå situationer som göra att det inte är roligt att
färdas på de svenska landsvägarna. Det är en sak, en annan sak är, att örn
reformen skulle genomföras nu, så måste jag absolut protestera däremot.

Herr Hansson i Hubbestad hade ett roligt uttalande, nästan lika roligt som
det herr Paulsen serverade. Han sade, att örn Sverige holle fast vid vänsterregeln,
så bomme kanske de flesta andra länder slutligen att följa efter, så
att man där skulle köra på vänstersidan av vägen liksom svenskarna. Jag
hoppas, att detta var ett skämt, men annars såg det nog närmast ut, som örn
herr Hansson skulle menat allvar. Det är fullkomligt uteslutet, att man skulle
kunna tänka sig något sådant, som att Europas övriga folk skulle rätta sig
efter svenskarna på denna punkt. Det är nog svenskarna som få lov att rubba
på sig, herr Rubbestad.

Nu påyrkas, att riksdagen skall fatta ett beslut i princip örn högerregelns
införande. Vad skulle det egentligen ha för nytta? Det skulle betyda, att regeringen
finge en anvisning på att så snart kriget tagit slut, skulle man genomföra
denna reform. Är det någon som tror, att det blir nödvändigt att
så förfärligt brådstörtat reformera på detta område? Jag tror det inte. Närmast
tänker jag på den stora fara som skulle föreligga för vårt beredskapsfolk
och vårt beredskapsläge, om man skulle söka genomföra reformen nu. Det
fordras naturligtvis en viss övergångstid för att man skall kunna träna in
sig på högertrafiken, kanske icke så lång tid, men det torde likväl åtgå någon
månad, innan man kan känna sig säker. Ponera då, att det blir en invasion,
den må komma från vilket håll som helst — vi kunna inte profetera örn från
vilket håll den kommer — hur skulle det då ta sig ut, örn våra chaufförer på

Andra kammarens protokoll lOJ^S. Nr ,9. 7

Nr 9.

Onsdagen den 10 mars 1943 e. m.

Motioner örn införande av högertrafik. (Forts.)
militärbilarna med viktiga militära transporter skulle vara osäkra vid ratten,
när det gäller att i all hast köra fram krigsmateriel och andra förnödenheter
av olika slag? Enbart denna omständighet kunde bringa oreda och kaos av
sådana mått, att det kunde förliknas vid det kaos som på sin tid rådde i Frankrike,
när tyskarna ryckte fram. Yi måste naturligtvis se den saken i ögonen
och se till, att en sådan dumhet icke kan få komma i fråga. Med styrka ha
också våra militärer avstyrkt, att vi nu skulle gå över till högertrafiken.

Då anföres arbetslöshetssynpunkten. Men våra verkstäder ha i dessa dagar
full och överfull sysselsättning med andra saker. Det är icke alls nödvändigt
att ge dem ytterligare arbete med att omändra våra omnibussar, personbilar
och lastbilar. Det kan komma en annan tid, när krigsmaterieltillverkningen
har upphört. Då kan det vara gott att Ira dessa arbeten att tillgripa. Jag
skulle tro, att det efter kriget kommer en lång övergångstid, som kommer
att kännetecknas av oro och revolutioner, och nya krig äro icke uteslutna. Under
denna oroliga tid är det icke välbetänkt att genomföra en övergång från
vänstertrafik till högertrafik. Det får lov att bli en tid som kännetecknas av
en viss stabilitet, innan man vidtager sådana åtgärder. Under den långa övergångstiden
efter kriget — jag räknar den för lång, om den tar t. ex. tre eller
fyra år, men den kan också bli längre — hinner riksdagen mycket väl att taga
ställning till ett förslag, som då bör framläggas av regeringen, och den hinner
då mycket väl att taga ställning till hela detta problem samt välja den
lämpligaste och rätta tidpunkten för att minska de skadeverkningar som eventuellt
kunna bli följden av att man genomför reformen för tidigt.

Det är från dessa synpunkter som jag med fullt förlitande på riktigheten
av vad jag här framhållit yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Jonsson i Skedsbygd: Herr talman! Jag hade knappast tänkt att
taga del i denna debatt, men då jag ämnar rösta för den reservation som är avgiven
av herr Linder m. fl., vill jag med några ord motivera min inställning.

De ärade förespråkarna för införande av högertrafik nu, herrar Pettersson i
Hällbacken och Nilsson i Göteborg m. fl., utgå ju ifrån att det är något alldeles
ofrånkomligt att vi måste fortast möjligt införa högertrafik, och man vill
redan nu i princip binda sig för att så fort som möjligt införa densamma.
Det är möjligt, att det finns skäl härför. Man vet ju dock inte, hur de internationella
förbindelserna komma att inrikta sig efter kriget. Jag tror emellertid,
att man får god tid på sig att överblicka detta spörsmål, örn man i dag inte
går att fatta ett förhastat beslut. Även örn jag har den åsikten, att vi småningom
bli tvungna att införa högertrafik, är jag i dag icke beredd att taga
ståndpunkt och binda mig härför, detta av flera orsaker. Jag skall be att få
nämna några.

För mig som gammal bilist — jag har kört bil i 20 år och genomkorsat, kan
jag säga, södra Sveriges vägnät ganska grundligt ■— står det fullkomligt klart,
att med de i stort sett smala, dåliga och krokiga vägar som vi ännu ha i vårt
land, blir risken av en trafikomläggning så stor, att jag icke vill taga på mitt
ansvar att medverka till att en sådan nu genomföres. Hur ofta kommer man
inte på sina färder i situationer, där det gäller att handla fullständigt blixtsnabbt,
där det gäller att ögonblickligen kunna rent impulsivt göra vad som
skall göras utan att man ens hinner tänka. Man invänder mången gång, att våra
bilar äro byggda för högertrafik. Jag får säga, att med det vägnät vi lia här
i landet och med de smala vägar vi ha anser jag tvärtom, att just därför att
chaufförerna sitta till vänster och köra till vänster ha de möjlighet att utnyttja
varje millimeter av vägbanan. Man kör ut så långt man kan, vilket icke

Onsdagen den 10 mars 1943 e. ni.

Nr 9.

Motioner örn införande av högertrafik. (Forts.)
skulle vara möjligt, örn man skulle köra till höger med ratten till vänster. Jag
tror, att man redan ur den synpunkten måste ställa sig mycket betänksam, och
jag tror också, att den tid som kommer efter kriget skall medföra, att man i
forcerat tempo går in för att förbättra våra vägar och att man således på denna
punkt kan komma betydligt längre än nu.

Det är alldeles riktigt, som herr Paulsen här säger, att människorna vant sig
vid att köra till vänster, oell var och en kan ju vittna örn att hästskjutsarna
eller rättare sagt deras körkarlar ha fått denna vana, och allt detta sker automatiskt.
Var och av oss som kör bil har väl också vid flera tillfällen observerat,
att innan körsvennen ens hört, att det är en bil i närheten, hästarna gå till
vänster. Bara detta att nu föra över bilarna på höger sida av vägen och försätta
dragarna i fullständigt nya förhållanden kan helt visst medföra, att en stor
mängd olyckor inträffa, ty hästen är van vid.att möta bilarna på andra sidan,
men nu skall han kasta om helt och hållet. Även härvidlag blir det betydligt
bättre, örn man får tillräckligt utrymme på vägen, örn alltså våra vägar förbättras.

Jag tror också, att vi i nuvarande tid ha tillräckligt med utgifter att tänka
på utan att vi i dag skola binda oss för kommande utgifter på, som man i dagräknar
med, 16 miljoner kronor, men örn vilka man inte vet, huruvida de komma
att stanna ens vid 20 miljoner kronor. Jag tror, att man snart kan komma
lika långt som i den gamla historien örn bonden, som lassade på det ena vedträt
efter det andra för sitt ök under det resonemanget, att orkar du med det
så orkar du med det, och orkar du med det så orkar du med etc., till dess att
ekipaget stod stilla och dragaren inte orkade med det. Jag anser, att vi böra
tänka på att plocka bort en del av de stora bördor, som vi under denna kristid
påtagit oss, och att vi under lugnare och tryggare förhållanden skola ta upp
detta spörsmål till förnyad behandling. Jag tror, att vi då skulle kunna bättre
överblicka situationen, än vi kunna göra i dag.

Jag skulle vilja säga, att det inte alltid är så klokt att bara apa efter vad
som göres i utlandet. Jag tycker, att vad som sker ute i världen, ute i Europa i
våra dagar, borde minst av allt ge anledning till att man nu skulle stå färdig
att följa efter.

Då min inställning till denna fråga fullständigt överensstämmer med vad
reservanterna här sagt: »Med hänsyn till vad sålunda anförts och då ett principbeslut
ej synes böra fattas, förrän det kan förutses, vid vilken tidpunkt en
eventuell reform kan genomföras, får utskottet hemställa, att förevarande motioner
icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd», ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till herr Linders m. fl. reservation.

Herr Hermansson: Herr talman! Jag kan helt och fullt instämma i vad
utskottets vice ordförande här har anfört, och jag skall därför icke upprepa,
vad hon sagt. Men jag kan inte underlåta att säga ett par ord med anledning
av den diskussion som här förts.

Jag förmodar, att kammarens ledamöter under debatten fått klart för sig,
att det här finns två ytterlighetsgrupper, av vilka den ena är nästan religiöst
troende på högertrafikens välsignelser och den andra lika starkt troende på
vänstertrafiken. Nu brukar det ofta vara på det sättet, att den som är mycket
starkt troende inte alltid är så förnuftig som man kunde önska. Jag tror, att
man också kan säga detta örn båda de grupper som här uppträtt och förfäktat
sina meningar. Utskottet representerar förnuftet i denna fråga, på samma
gång som det också representerar den gyllene medelvägen, vilken jag vill
hoppas att även kammaren för sin del skall acceptera.

Jag anser det för min del icke uteslutet, att vi förr eller senare bli tvingade

100

Nr 9.

Onsdagen den 10 mars 1943 e. m.

Motioner örn införande av högertrafik. (Forts.)
att införa högertrafik här i landet. Jag har också tidigare givit uttryck för
den meningen. Men jag måste säga, att allt talar för, att tiden för en sådan
åtgärd nu är i högsta grad olämplig. Att så är förhållandet erkännes ju också,
av motionärerna, som ju icke vilja införa högertrafik omedelbart utan vilja,
att riksdagen endast skall fatta beslut i princip, som skulle effektueras någon
gång i framtiden. Man menar nämligen, att vederbörande företag då under
tiden skulle kunna göra vissa förberedelser så att övergången därigenom skulle
kunna bli billigare. För min del fruktar jag emellertid, att man genom et1
sådant principbeslut också kunde lura bussägare och andra till att vidtaga
sådana åtgärder, som sedan visade sig överflödiga, d. v. s. att kasta ut pengar
fullkomligt i onödan. Övergången till högertrafik kan nämligen komma att
dröja längre än vad vederbörande skulle komma att räkna med efter det att,
ett sådant principbeslut fattats.

De båda ytterlighetsriktningarna lia nu så envist och så effektivt söndersmulat
varandras argument, att jag tror, att det icke behöves, att vi, som stå,
för utskottets ståndpunkt, anföra mera än vad som redan har sagts till förmån
för vår uppfattning. Jag ber därför kort och gott att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr Lindberg i Stockholm: Herr talman! dag begärde ordet därför att
jag är medskyldig till den motion, som väckts i denna fråga, och eftersom
det nu skall vara deklarationer från skilda håll, bör det kanske också vara
en från min sida.

Det kan förefalla att frågan örn höger- eller vänstertrafik icke har så stor
betydelse örn man ser på den så där litet hastigt. Men det är väl ändå ett
faktum, som måste av alla, även av dem som säga, att vi haft vänstertrafik
här i landet så länge och att det har gått bra och att vi böra fortsätta, erkännas,
nämligen att det ligger ändå en hel del i förslaget örn införande av högertrafik.
Det förefaller också, när man ser på reservationen till utskottets
utlåtande, som örn de båda ståndpunkterna ganska lätt skulle kunnat förenas
och man således icke behövt ha reservationslinjen. Utskottet är tydligen också
—- även örn det icke säges så där direkt ut — inne för att en högertrafik
måste genomföras så småningom, men man säger, att det är svårigheter att
göra det nu; man vet icke hurudant det blir efter kriget och därför är det
exempelvis skäl i att vänta också med ett principuttalande i denna punkt.

Jag har sökt följa debatten här och höra vad de där svårigheterna skulle
bero på, så att man icke nu skulle kunna genomföra förslaget. Det enda, såvitt
jag kunnat fatta, verkliga sakskälet skulle vara, att det icke finnes det
material, som skulle behövas för att göra omändringar på vissa motorfordon.

Nu måste man emellertid, när en stor del av buss- och bilparken är ställd
på garage, fråga sig, örn icke det vore just den lämpliga tiden att göra de
omändringar, som äro nödvändiga att göra för genomförandet sedermera av
en högertrafik.

Jag tycker i alla fall, att det vore det allra lämpligaste tillfället att börja
på med detta arbete just nu, därför att när kriget blir slut — och man får
hoppas att det icke blir en så fruktansvärt lång depressionstid efter detta krig
som efter det förra — komma trafikmedlen att sättas i gång igen och man
kommer från trafikföretagens sida att göra allt vad man kan för att hålla
dem i gång och för att de ekonomiskt skola kunna bära sig. Man har då således
sämre tid och sämre möjligheter att göra de ombyggnader, som äro nödvändiga.
Jag tror nog, att allesammans vid närmare eftertanke skola finna
detta resonemang också vara riktigt. Att det blir kostnader med omläggningen

Onsdagen den 10 mars 1943 e. m.

Nr 9.

101

Motioner om införande av högertrafik. (Forts.)
är helt naturligt, men det är ej därmed sagt, att dessa pengar äro kastade
direkt i sjön. De komma väl ändå till någon nytta, om de komma i omlopp
och rörelse. Skulle man annars resonera så, att det kostar för mycket pengar
att genomföra en reform på visst område, skulle man aldrig våga reformera
någonting, därför att de pengar, som gingo åt till själva reformens genomförande,
skulle vara bortkastade pengar.

Nu ha vi samtrafik på vissa områden efter internationella regler. Där är
högertrafiken genomförd. Vi hade väl varit på väg att få en sadan internationell
trafik till stånd, därest icke Finland hade råkat i krig. Vi hade ju
en biltrafik på Petsamo och på Sverige, där man måste säga sig, att det
skulle vara ganska svårt för chaufförerna att kasta örn vid gränsen från
vänster- till högertrafik. Den svårigheten kommer ju också att finnas så fort
fredsslutet kommer och det går an att taga upp internationell biltrafik med
de länder, som ha högertrafik genomförd.

Även örn vi kanske icke kunna påvisa, att sa förfärligt många olyckor inträffat
därför att vi i Sverige ha vänstertrafik men i Danmark och Norge
exempelvis högertrafik, är därmed ändå icke sagt, att icke en hel råd av
olyckstillbud och jämväl olyckshändelser inträffat, som icke blivit statistikförda
och som kunna skrivas just på de olika trafikreglernas konto.

Det är väl icke stora utsikter att nu få igenom ett principbeslut i denna
fråga, men i alla fall skall jag, herr talman, be att få yrka bifall till den
av herr Pettersson i Hällbacken vid utlåtandet fogade reservationen.

Härmed var överläggningen slutad. Herr förste vice talmannen gav propositioner
på l:o) bifall till utskottets hemställan; 2:o) bifall till den av^herr
Linder m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen; 3:o) avslag å utskottets
hemställan samt bifall i stället till den av herr Pettersson i Hällbacken
avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen; samt 4:o) bifall till det av herr
Hansson i Rubbestad under överläggningen framställda yrkandet; och fann
herr förste vice talmannen den förstnämnda propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Pettersson i Hällbacken begärde emellertid votering,
i anledning varav och sedan till kontraproposition antagits det under 3:o)
angivna yrkandet följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller andra lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den av herr Pettersson i Hällbacken avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning; och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan
kammaren bifallit utskottets hemställan.

§ 2.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 14

102

Nr 9.

Onsdagen den 10 mars 1943 e. m.

Motion einy.
mobilisering
av frivillig
arbetskraft föl
skogsarbeten.

juni 1940 (nr 484) om undantag från gällande bestämmelser rörande arbetstidens
reglering m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

Herr andre vice talmannen övertog nu ledningen av förhandlingarna.

§ 3.

Föredrogs andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 1, i
anledning av motion angående mobilisering av frivillig arbetskraft för skogs•
arbetet.

I en inom andra kammaren väckt och till dess andra tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 150, hade herr Hagbert/ i Luleå m. fl. hemställt, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om snabb utredning
av frågan örn mobilisering av frivillig arbetskraft för skogsarbete under i motionen
angivna former, samt vidtaga de åtgärder, som därefter kunde befinnas
vara lämpliga.

Utskottet hemställde, att motion II: 150 ej måtte till någon andra kammarens
åtgärd föranleda.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! Det förefaller som örn envar, som
känner till de möjligheter, som finnas för befolkningen att på egen hand på
de mindre tättbebyggda platserna i landet med hjälp av egen arbetskraft själv
lösa sin bränslefråga, också borde kunna inse, att det vore värt att underlätta
utnyttjandet av det förhållandet genom åtgärder av sådant slag som föreslås
i den föreliggande motionen.

Utskottets påpekande av att lämplig skog ej finnes att tillgå i närheten av
tättbebyggda städer och orter är åtminstone i vad gäller de mindre orterna och
i synnerhet de nordliga delarna av vårt land icke en på fakta byggd invändning.
Det är naturligtvis bekvämare att med tjänstepliktslagens hjälp, genom
att avskeda kommunalarbetare och genom att tvinga byggnadsarbetare —
också med tjänstepliktslagens hjälp — ut i skogarna, genom att utnyttja ungdomen
o. s. v. söka lösa bränsleförsörjningsfrågan. Det är på sitt sätt bekvämare
att göra detta med tillämpande av sådana metoder, men nackdelarna med
detta förfaringssätt äro ju den olust och det missnöje, som skapas hos stora
befolkningsgrupper, och därtill de kostnader, som tillämpandet av dessa metoder
medför för staten. Därför förefaller det som örn alla andra möjliga metoder
väl i varje fall borde prövas för att åtminstone minska behovet av tvångsåtgärder.
Örn man mobiliserar frivillig arbetskraft på sätt som föreslås i vår
motion, skulle säkert kostnaderna för det bränsle, som på det sättet kommer att
framskapas, icke att bli högre. Jag är övertygad, att de skulle bli lägre än
de kostnader, som uppstå när man utnyttjar tjänstepliktslagens möjligheter.
Därtill skulle den fördelen vinnas, att nian gåve många människor i landet tillfälle
till att utan andra motprestationer än insatsen av sin arbetskraft fylla
sitt behov av bränsle, en sak som ju nu icke är möjlig dels till följd av statens
egen politik, när det gäller de egna skogarna, och dels till följd av storbolagens
och storföretagarnas privata äganderätt till naturrikedomarna.

Jag ber att med det anförda få yrka bifall till motionen nr 150.

Herr Nilsson i Stockholm: Herr talman! Frågan örn landets bränsleförsörjning
har otvivelaktigt varit en av de mest brännande under senare tid, och

Onsdagen den 10 mais 1943 e. m.

Nr 9.

103

Motion äng. mobilisering av frivillig arbetskraft för skogsarbetet. (Forts.)
varje uppslag att söka åstadkomma en effektivisering av avverkningen måste
i ock för sig hälsas med tillfredsställelse.

När emellertid herr Persson gör gällande, att man tydligen av bekvämlighetsskäl
hellre tillgriper tjänsteplikt och dylika utvägar, står detta näppeligen
i överensstämmelse med de strävanden, som man otvivelaktigt funnit fran
statsmakternas sida att så långt som möjligt undvika dylika åtgärder, dag
tror emellertid, att herr Persson möjligen undervärderar betydelsen av frivillig
och annan arbetskraft, som varit sysselsatt i de svenska skogarna och otvivelaktigt
gjort betydande insatser för landet till bränsleförsörjningens fromma.
När utskottet här gått på avslagslinjen, har det gjort det just med hänvisning
till att vedskogen, som kan tagas i anspråk, numera icke befinner sig i varj©
fall i de större tätorternas närhet och att avverkning på längre avstånd från
förbrukningsorten kommer att leda till dyra och mindre lämpliga transporter.
För resten ha vi också ett uttalande av skogs- och flottningsarbetarförbundet,
att denna fråga kan lia större aktualitet endast för skogsindustriens arbetare.
I skogsbygderna ingår avverkningsrätt i löneförmånerna. I detta avseende har
man sålunda redan nu uppnått det som motionärerna här önska att få ytterligare
belyst. .

Ja, herr talman, med hänvisning till dessa omständigheter ber jag att ta
yrka bifall till utskottets förslag.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr andre vice talmannen
framställde propositioner dels på bifall till utskottets hemställan dels ock pa
avslag därå samt bifall i stället till den i ämnet väckta motionen; och blev
utskottets hemställan av kammaren bifallen.

§ 4.

Föredrogs andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande,.nr 2, i anledning
av motion angående tilldelningen av motorbränsle åt provinsialläkare
och distriktsveterinärer.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 5.

Föredrogs andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtanden, nr 3, i Motion anya
anledning av motion angående särskilda tilläggskort åt vissa kategorier avra*^«§ **
arbetare. åt vissa kate I

en inom andra kammaren väckt och till dess andra tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 285, hade herrar Persson i Stockholm och Hagberg i Luleå^hemställt,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte hemställa örn sådana
direktiv till livsmedelskommissionen, att i motionen nämnda kategorier av arbetare
måtte tilldelas särskilda tilläggskort gällande för sådana rätter som förekomme
viel serverandet i marketenterier och a andra näringsställen av s. k.
grötfrukostar.

Utskottet hemställde, att motion TT: 285 ej måtte till någon andra kammarens
åtgärd föranleda.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! Vi ha i motionen givit uttryck
för den meningen, att brödransoneringen, trots de tillägg, som redan nu utgå
till vissa grupper kroppsarbetande, giver dessa arbetare en särskilt otillräcklig
ranson. Utskottet anser, att det icke finnes något som helst skäl för ett

Nr 9.

101

Onsdagen den 10 mars 1943 e. m.

Motan^angåendc särskilda tilläggskort åt vissa kategorier av arbetare.

sådant påstående De yttranden, som avgivits över motionen, äro på sitt sätt
intressanta. Landsorganisationen anser, att ransonerna för berörda arbetar Snnf-r0

wllräiCklfa'' Institutet för folkhälsan och socialdemokratiska
vinnoforbundet yrka däremot avslag pa denna motion, som dock syftar till
att riksdagen skall handk i överensstämmelse med vad landsorganisationen

kvfnn T"? n¥1,gt- Jag h''°r nu lcke> att kvinnor, som i socialdemokratiska
kvinnoförbundets namn utformat svaret på remissen, tillhöra den kategori av

< aff-!laf atf utrusta en hårt kroppsarbetande man med
t;.\ f: fekPu le Sdha vant fallet da skulle säkerligen också socialdemokraEfJS
kYlnnoforbundet kommit att sluta upp på samma linje som de represen90
noa i- 7ggnadsfackens samorgamsation i Stockholm, vilka representera
20 000 aibetare, slutit upp omkring. Pa uppdrag av sin organisation uppvak IfvtmedpfevUtatl-°n-for

en ild o6*1?''11 iså räl statsråclet Gjöres sorn ordföranden i
Jivsmedehsleomnussionen och papekade för det första, att arbetarna äro nödsakade
att använda billiga matvaror, och för det andra, att till de billigare matvarorna
hora sådana, som lia mjöl och gryn såsom ingredienser. De uppvaktande
framhold vidare, att de icke ransonerade födoämnena i allmänhet äro i
sådana prislagen, att det ar omöjligt för arbetarna att med sådana varor dryga
ut de knappa ransonerna. Byggnadsarbetet är ett tungt arbete, som i stor''utsträckning
ut fores i fria luften. Aven temperatur och väderleksförhållanden
verka darhan, att byggnadsarbetarna äro i stort behov av kraftig föda De
uppvaktande skildrade slutligen, hur byggnadsarbetarna hade det i slutet av
ransoneringsperioden o. s. v. — Livsmedelskommissionen gör gällande, att de,
fom intaga, Sla förtäring i hemmet, och de, som äro hänvisade till näringsställen,
aro jamstallda i ransonenngshänseende, men, örn man å ena sidan kan
acceptera detta resonemang, så måste man å andra sidan medgiva riktigheten
av byggnadsarbetarnas argument, att bland annat deras arbetes art talar för att
de bora erhålla större tilldelning, än de för närvarande ha. Det må vara sant.
att yrkesgrupper med tungt arbete ha erhållit tilläggskor t. Samtidigt har
emellertid undan för undan en åtstramning skett. På en hel del platser har
fisken ransonerats. Kött- och fläsktilldelningen har åtstramats. Rätter av
gryn och mjöl, som tidigare tillhandahöllos på näringsställena utan kuponger
och som da utgjorde ett värdefullt tillskott till byggnadsarbetarnas kosthåll ha
in dragits under ransoneringen. Det är särskilt sistnämnda förhållande, som
toranlett byggnadsfackens samorgamsation att uppvakta folkhushållningsministern
Uppvaktningen har icke lett till något resultat. Nu har riksdagen tilltalle
att taga stallning till byggnadsarbetarnas av landsorganisationen understodda
begäran. Man anser kanske, att riksdagen icke borde besväras med dea?0rL!°?
. ,med ransoneringsbestämmelserna att skaffa, men det är väl
anda sa, att det icke finnes någon annan möjlighet för folket att påverka utformningen
av ransoneringsbestämmelserna än att vädja till sina egna valda
representanten riksdagen. Krisorganen befinna sig i den fördelaktiga positionen,
att de fungera som ämbetsverk utan att som vanliga ämbetsverk vara
bundna av detaljerade föreskrifter om hur de skola arbeta. Icke ens riksdagen
• +Mi^ir<i 4JRva ^ire^v till de maktfullkomliga och ur arbetarsynpunkt
icke tillfredsställande sammansatta krisorganen. Såväl detta förhållande som
de kroppsarbetandes särskilda svårigheter i försörjningshänseende motivera enigt
min mening, att riksdagen bifaller motionen. I konsekvens härmed yrkar
jag, herr talman, bifall till motionen nr 285.

Herr Nilsson i Stockholm: Herr talman! Herr Persson i Stockholm yttrar
sig enligt mitt förmenande alltid med en viss respektingivande precision. Jag

Onsdagen den 10 mars 1943 e. m.

Nr 9.

105

Motion angående särskilda lill äg g skört åt vissa kategorier av arbetare.

(Forts.)

kan bara beklaga, att lian tydligen icke tagit del av det lästa med samma
precisa exakthet. Han gjorde gällande, att utskottet skulle lia påstått, att
det vore felaktigt att beteckna ransonerna såsom otillräckliga. Med anledning
härav vill jag bara hänvisa till utlåtandet, där det heter, att det icke med skäl
kan påstås, att de kroppsarbetare, som intaga sina måltider å näringsställen,
befinna sig i ett sämre läge än de, som intaga måltid i hemmet eller ur medhavd
matsäck. Påståendet, att utskottet skulle lia förfäktat den åsikten, att
ransonerna vore tillräckliga, faller ju på sin egen orimlighet. Vore ransonerna
tillräckliga, skulle ransoneringsbestämmelserna vara onödiga. I motionen påpekas,
att arbetare med tungt kroppsarbete icke med de ransoner, de f. n. ha,
kunna bibehålla sin fulla arbetsförmåga. Påpekandet är naturligtvis i och för
sig riktigt, men det sagda har sin giltighet icke bara beträffande elei nämnda
kategorierna utan beträffande hela befolkningen, alldenstund flera viktiga
livsmedel, såsom mjölk, potatis och grönsaker, fortfarande falla utom ransoneringsbestämmelserna.
Man kan naturligtvis alltid tvista örn det rättvisa i
ett ransoneringssystem, och det kan alltid råda delade meningar om hur en
differentiering uti ifrågavarande avseende skall verkställas. Jag måste bekänna,
att jag tycker, att den motion, som förra året väcktes av herr Persson
m. fl., var mera konsekvent, i det att den, i motsats till förevarande motion,
icke tog syfte på en viss mycket avgränsad kategori av kroppsarbetare, nämligen
de kroppsarbetare, som intaga sina måltider ute, utan syftade till en
ändring av gällande ransoneringsbestämmelser i riktning mot starkare differentiering.
Med anledning av vad herr Persson nyss yttrade vill jag emellertid
fästa uppmärksamheten på, att det i dag finnes fyra huvudgrupper, nämligen
personer med tungt kroppsarbete, personer med tyngre kroppsarbete och personer
med särskilt tungt kroppsarbete samt skogsarbetare. Det finns en hel
rad av bestämmelser örn extra tilldelning. Extra tilldelning av mjöl och bröd
kan erhållas med ända upp till 150 %, av matfett med upp till 75 % samt av
kött och fläsk med ända upp till 400 °/°. Dessa siffror avse skogsarbetare, som
arbeta under svåra betingelser. Tillvaron av en sådan gruppindelning som den
jag nyss talade örn säger ju en hel del örn den differentiering, som finnes
enligt gällande system. Jag kan vidare lämna den upplysningen, att under
tredje kvartalet av år 1942 utdelats i runt tal 4,160,000 tilläggskort, därav
det stora flertalet avsett mjöl och bröd. Detta är ägnat att giva en föreställning
örn att man så långt det är möjligt söker tillmötesgå önskemålet, att de,
som ha tungt kroppsarbete, skola erhålla större ransoner än övriga medborgare
i landet. Vad vi vända oss emot i den av herr Persson väckta motionen, det är,
att man skulle favorisera den lilla grupp arbetare, som äter ute. Arbetare med
lika hårt arbete, som intaga sina måltider i hemmet eller som måste leva på
medhavd matsäck, kunna befinna sig i lika dåligt läge som de, vilka äta ute.
Vi ha för övrigt den uppfattningen, att uteätarna redan nu i viss mån äro
favoriserade. Det finnes nämligen vissa ting, som nian kan erhålla på matställen,
men som icke stå husmödrar till buds.

Herr talman, med dessa ord ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! Jag anser själv, att den motion,
som väcktes i fjol, var mycket bättre än den, som väckts i år, men saken var ju
den, att trots att förstnämnda motion enligt herr Nilssons mening var bra, blev
den avslagen. Örn jag icke minnes fel, stötte den på motstånd hos bland andra
herr Nilsson. När man misslyckas med en större sak, får man söka nöja sig
med något mindre, och detta utgör förklaringen till formuleringen av den motion,
som väckts i år.

106

Nr 9.

Onsdagen den 10 mars 1943 e. m.

Motion angående särskilda tilläggskort åt vissa kategorier av arbetare
(Forts.)

Man kan icke utan vidare beteckna de grupper av arbetare, som avses i vår
motion, såsom uteätare. Det är särskilt med tanke på byggnadsindustriens arbetare
i storstäderna, som motionen väckts. Arbetarna inom byggnadsindustrien
ha ju alltid brukat äta sin s. k. grötfrukost. Det har av gammalt varit brukligt
att intaga grötfrukosten å marketenteriet. Ifrågavarande arbetare hade tidigare
förmånen att intaga grötfrukost utan att det kostade några brödkuponger,
men detta har numera blivit ändrat. Även andra maträtter än gröt ha blivit indragna
i ransoneringen. Vi ha trots allt ansett, att byggnadsarbetare i storstäderna
äro särskilt illa ställda, då det gäller att under kristiden klara sin försörjning.
Dessa arbetare hysa själva den uppfattningen, och de ha erhållit stöd
från landsorganisationens sida. Jag har velat nämna detta som en förklaring
till de yrkanden, som vi framställt i vår motion.

Herr Nilsson i Stockholm: Herr talman! Jag ville bara framhålla, att den
motion, som herr Persson väckte förra året, var mera konsekvent än den nu
framlagda motionen. Det kommer alltid att visa sig, och det har också nu visat
sig, att när man tillgriper ransonering, så måste det ske en avvägning mellan
olika intressen. Det finns en viss gräns, som man icke kan överskrida. Det är
klart, att alla eller åtminstone de flesta önska, att svenska folket och framförallt
de grupper, som ha det hårdaste arbetet, skola erhålla större tilldelning.
Efter en mycket ingående undersökning, som företogs under föregående år och
visade, att en höjning av tilldelningen till kroppsarbetare med tungt arbete
skulle medföra betydande nackdelar, tvangs man in på avslagslinjen. Med anledning
härav har ifrågavarande motion tillkommit. Jag måste vidhålla, att
motionen i alla stycken är mindre konsekvent än den, som vi hade att taga ställning
till föregående år.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr andre vice talmannen
gav propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag
dära samt bifall i stället till den i ämnet väckta motionen: och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 6.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 9.37 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Lördagen dea 13 mars 1943.

Nr 9.

107

Lördagen den 13 mars.

Kl. 5 e. m.

§ 1.

Herr statsrådet Rosander avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 86, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 1 november
1940 (nr 924) med särskilda bestämmelser angående patent vid krig eller krigsfara
m. m.;

nr 87, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 1 november
1940 (nr 925) med särskilda bestämmelser angående förmynderskap, godmanskap
och boutredning vid krig eller krigsfara m. m.;

nr 88, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 8 november
1940 (nr 926) med särskilda bestämmelser angående bolag, föreningar, sparbanker,
vissa andra inrättningar och samfälligheter samt stiftelser vid krig
eller krigsfara m. m.;

nr 89, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 31
maj 1940 (nr 473) örn förbud i vissa fall mot beviljande av kvarstad eller
skingringsf örbud;

nr 90, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni
1942 (nr 550) med särskilda bestämmelser örn uppfinningar av betydelse för
rikets försvar eller folkförsörjningen m. m.;

nr 92, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 13 december
1940 (nr 995) örn straff för sabotage;

nr 110, angående åtgärder till stöd för de renskötande lapparna m. m.;
nr 112, angående anslag till granskningsnämnden för vissa patentansökningar
m. m.;

nr 114, angående befrielse för K. G. T. Johansson m. fl. från ersättningsskyldighet; nr

115, angående livränta åt Knut Olof Åkerlind och understöd åt Elsa
Paulina Blomdahl ;

nr 116, angående statsunderstöd till uppförande av en andelsladugård i
Bjärme i Jämtlands län;

nr 117, angående anslag till bestridande av vissa kostnader för utredning
rörande Horssjöns torrläggningsföretag av år 1937 i Jönköpings län;

nr 118, med förslag till lag om ändrad lydelse av 8 kap. 3 § rättegångsbalken
i 1734 års lag, m. m.;

nr 119, angående förberedande åtgärder för inrättande av en hovrätt för
Nedre Norrland;

nr 120, angående upplysningsverksamhet rörande forsknings- och försöksarbetet
på jordbrukets område;

nr 121, angående förvärv av fastighet för länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus län;

nr 122, angående anslag till nybyggnad för ett laboratorium för betongtekniska
provningar vid statens provningsanstalt m. m.;

nr 123, angående åtgärder till främjande av sommarvistelse på landet för
barn från städer och andra tättbebyggda samhällen m. m.;

108

Nr 9.

Lördagen den 13 mars 1943.

nr 124, angående dels förhöjt familjepensionsunderlag för förre studierektorn
C. Eneman, dels ock rätt till viss tjänstårsberäkning i pensionshänsende
för förra distriktsbarnmorskan Ellen Amalia Maria Lehman;

.nr 125, angående delaktighet i statens pensionsanstalt för sjukgymnaster
vid akademiska sjukhuset i Uppsala;

nr 126, angående understöd åt efterlevande till vissa i statens tjänst anställda
personer m. fl.;

nr 127, angående anslag till polisradioväsendet;

nr 128, angående anslag till vissa byggnadsarbeten vid statens yrkeshem
samt skol- och yrkeshem m. fl.;

nr 129, angående omorganisation av statens veterinärbakteriologiska anstalt
m. m.;

nr 130, angående garnisonspastorns i Boden avlöningsförmåner m. m.;
nr 131, angående vissa anslag till museala ändamål;

nr 132, angående anslag till inredning och utrustning av gymnastiska centralinstitutets
nybyggnad;

nr 133, angående anslag ur kyrkofonden för budgetåret 1943/44 för biträde
vid handläggning av boställsärenden och vad därmed äger samband;

nr 134, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 20 juni 1924
(nr 225) med_ särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker
och vin, m. m.;

nr 135, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av valutalagen den 22 juni
1939 (nr 350);

nr 136, angående anslag till posthusbyggnad i Östersund;
nr 137, angående årligt understöd åt f. d. vicekonsuln i disponibilitet Charles
Gustaf Fredholm;

nr 138, angående upplåtande av kronotorp å vissa kronoparker m. m.;
nr 139, angående avtal rörande gruvskogarna i riket;
nr 140, med förslag till skattestrafflag, m. m.;

nr 141, med förslag till kungörelse angående förbud mot offentliga nöjestill
ställningar m. m. på vissa kyrkliga högtidsdagar;

nr 142, angående anslag till nybyggnad för högre allmänna läroverket i
Haparanda m. m.;

nr 143, angående krigsmaktens reservpersonal;

nr 144, angående avstående i vissa fall av allmänna arvsfondens rätt till arv;
nr 145, angående efterskänkande i vissa fall av kronans rätt till danaarv;
nr 146, angående försäljning av vissa, allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter; nr

147, angående dyrtidshjälp, m. m., at vissa pensionärer och understödstagare; nr

148, angående viss förhöjning av understöd åt f. d. specialtobakshandlare;
nr 149, angående anslag för budgetåret 1943/44 till tekniska läroverk m. m.;
nr 150, angående anslag för budgetåret 1943/44 till avlöningar vid de allmänna
läroverken m. m.;

nr 151, angående anslag till utbyggande av karolinska sjukhuset m. m.;
nr 152, med förslag till lag med särskilda bestämmelser örn äganderättsutredning
och sammanläggning av fastigheter inom vissa byar i Kopparbergs
län, m. m.;

nr 153, med förslag till lag örn ändring i vissa delar av stadsplanelagen den
29 maj 1931 (nr 142) m. m.;

nr 154, angående anslag till radiopejlingsapparatur för luftfarten;
nr 155, angående försäljning av mark från vissa kronoegendomar m. in.;
nr 156, med förslag till lag med särskilda bestämmelser angående gäldande
av ersättning enligt allmänna förfogandelagen m. fl. lagar;

Lördagen den 13 mars 1943.

Nr 9.

109

nr 157, angående disposition av behållningen å till anläggningar för oljelagring
ovan jord anvisade reservationsanslag;

nr 158, angående fältskjutningsterräng för Livgrenadjär regementet m. m.;
nr 159, angående statsverkets övertagande av vissa städers förpliktelser beträffande
befattningshavare, vilka vid upphörande av rådhusrätterna i samma
städer komma att indragas m. m.;

nr 160, angående pension åt vissa i statens tjänst anställda personer;
nr 161, angående anslag till återbäring av erlagda stämpelmedel i vissa
fall;

nr 162, angående minskning av den för riksdagen avsedda upplagan av kommitté-
och sakkunnigbetänkanden;

nr 163, angående ytterligare utgifter å tilläggsstat till riksstaten för budgetåret
1942/43;

nr 164, angående inrättande av statens sakrevision;

nr 165, angående bemyndigande att försälja viss kronan tillhörig fast egendom; nr

166, med förslag till avlöningsreglemente för de högre kommunala skolorna; nr

167, med förslag till tjänste- och familjepensionsreglementen för de högre
kommunala skolorna;

nr 168, med förslag till kungörelse örn ändring i vissa delar av civila avlöningsreglementet
den 4 januari 1939 (nr 8) m. m.;

nr 169, med förslag till vissa ändringar i allmänna tjänste- och familjepensionsreglementena; nr

170, angående förbättring av vissa äldre tjänstepensioner m. m.;
nr 171, rörande godkännande av ett avtal mellan Sverige och Finland angående
handräckning i skatteärenden;

nr 172, med förslag till lag örn ändring i vissa delar av kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370), m. m.;

nr 173, angående nensionsrätt för viss personal, som vid statens övertagande
av enskild järnväg övergått i statens järnvägars tjänst;

nr 174, angående försäljning av vissa lektorsprebendefastigheter;
nr 175, angående anslag till karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet;
och

nr 176, angående åtgärder för främjande av linodlingen m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 2.

Föredrogos var efter annan följande Kungl. Majrts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till behandling av lagutskott propositionerna:

nr 99, angående förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den 21 juni
1940 (nr 645) örn skyldighet att bortföra varuförråd, m. m.;

nr 100, angående förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 30 december
1939 (nr 951) angående vissa utfästelser rörande införsel och utförsel
av varor m. m.;

nr 101, angående förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 30 juni
1942 (nr 493) om avverknings skyldighet; och

nr 102, angående förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 12 december
1941 (nr 925) örn reglering av förbrukningen av elektrisk kraft och gas;

till bankoutskottet propositionen, nr 103, angående pension åt vissa i statens
tjänst anställda personer;

Ilo

Nr 9.

Lördagen den 13 mars 1943.

J nUrptUation

till statsutskottet propositionerna:

nr 104, angående anslag till om- och tillbyggnad av länsresidenset i Växjö;

nr 105, angående anslag till posthusbyggnad i Växjö;

nr 106, angående anslag till lantmäterikontorsbyggnad i örebro; och

nr 107, angående förvärv av vattenrätt i Skärbällsforsen i Indalsälven;

till behandling av lagutskott propositionen, nr 108, angående ersättning från
kyrkofonden för övertalig personal vid domänverket;

till jordbruksutskottet propositionerna:

nr 109, angående försäljning av vissa fastigheter, som disponeras av veterinärinrättningen
i Skara; och

nr lil, angående anslag till rikets allmänna kartverk; samt

till statsutskottet propositionen, nr 113, angående understödjande av dispensärverksamhet.

§ 3.

Föredrogs och remitterades till bevillningsutskottet den på bordet liggande
motionen nr 301 av herrar Spångberg och Persson i Växjö.

Vid härpå skedd föredragning av en av herr Hansson i Skediga avgiven motion,
nr 302, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 75, angående lån för
ombyggnad av lastautomobiler för bruk med personbilsringar m. m. hänvisades
motionen, i vad angick förslaget örn viss befrielse från automobilskatt, till
bevillningsutskottet och i övrigt till statsutskottet.

Slutligen föredrogs och remitterades till bankoutskottet motionen nr 303 av
herr von Friesen.

§ 4.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Fröken Anderson, som anförde: Herr talman! Under senare år har kontorsarbetet
genomgått en rationaliserings- och mekaniseringsprocess. I samband
därmed har arbetet blivit mera pressande genom att det utföres i snabbare takt
och under förhållanden, som ofta påminna örn det rent industriella arbetets.

Denna industrialisering av själva kontorsarbetet synes endast i begränsad
utsträckning ha medfört, att de yrkeshygieniska anordningarna anpassats därefter
och att kontrollen över dessa förhållanden i motsvarande grad blivit
effektivare.

Rationaliseringsarbetet bar bl. a. yttrat sig däri, att man sammanfört ett
stort antal anställda, ibland upp till flera hundra, i en enda väldig sal, där så
gott som samtliga arbeten utföras. Därav följer först och främst, att slamrande
kontorsmaskiner kunna användas i ena delen av salen på samma gång
som mindre mekaniskt arbete utföres i andra delen. Detta måste verka pressande,
särskilt då ljuddämpande anordningar ej vidtagits i erforderlig omfattning.
Antalet anställda i förhållande till rummets yta och volym är ofta större
inom dessa kontorssalar än i fabrikerna, där maskinernas storlek lägger hinder
i vägen för alltför stor sammanträngning av personalen. Detta medför såväl
svårigheter att ordna tillfredsställande luftväxling som ökad fara för spridning
av smittosamma sjukdomar.

Kontorsarbetet är ju på ett alldeles speciellt sätt knutet till arbetsplatsen. I
vissa fall har man genom införande av transportband för korrespondens e. dyl.
onödiggjort, att personalen över huvud skall behöva flytta sig från sin plats.
Detta har visat sig medföra mindre lyckliga följder för personalens välbefin -

Lördagen den 13 mars 1943.

Nr 9.

Ill

Interpellation. (Forts.)

ilande, då kroppen behöver en viss rörelse såsom omväxling till det stillasittande
arbetet.

Vissa maskiner för kontorsarbete ha visat sig vara mindre ändamålsenligt
konstruerade för kvinnlig arbetskraft, varför nervösa smärtor på grund av
överansträngning, vanligen i en arm, stundom orsakat längre eller kortare arbetsoförmåga.

Det är min uppfattning, att dessa förhållanden borde bliva föremål för
större intresse och en effektivare kontroll ur yrkeshygienisk synpunkt än som
nu är fallet. Arbetarskyddslagen gäller visserligen även för kontorsarbete, men
yrkesinspektionens personal är begränsad, och dess verksamhet synes därför
främst ha koncentrerats till det industriella arbetet. På grund av att mekaniseringen
av kontorsarbetet inträffat huvudsakligen under senare tid, har den
yrkeshygieniska forskningen på detta område varken nått samma omfattning
eller så tillfredsställande resultat som beträffande fabriksarbete. De speciella
svårigheter som kunna uppstå för särskilt kvinnlig arbetskraft, yngre som
äldre, ha ej i tillräcklig omfattning beaktats.

Ur samhällets synpunkt måste det anses vara synnerligen viktigt, att även
dessa yrkeskategoriers speciella arbetshygieniska problem bliva föremål för
forskning och effektiv kontroll. Framförallt är detta av stor betydelse för de
stora kategorier kvinnor, som under lång tid arbeta såsom kontorsanställda. Det
är i hög grad önskvärt, att deras fysiska och psykiska hälsa ej utsättes för
risker, vilka med omtänksamhet skulle kunna förebyggas. Den mänskliga
faktorn i mekaniska arbetsprocesser får glömmas lika litet i kontorsarbetet
som inom industriarbetet.

På grund av det ovan anförda får jag anhålla örn kammarens tillstånd att
till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet framställa följande
frågor:

Har herr statsrådet uppmärksammat de förändrade förhållanden, under vilka
kontorsarbete numera utföres och de därmed ökade riskerna för särskilt den
kvinnliga personalens fysiska och psykiska hälsa, samt

vill herr statsrådet beträffande dessa yrkesområden dels vidtaga åtgärder
för att göra yrkesinspektionen effektivare, dels ock föranstalta örn utredning i
syfte att klargöra de speciella yrkeshygieniska problemen och metoderna för
deras lösning?

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets utlåtande, nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
till riksdagen med förslag till förordning örn erkända skatteförmedlingskassor
m. m. i vad propositionen hänvisats till konstitutionsutskottet;

statsutskottets utlåtanden:

nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1943/44 under riksstatens
femte huvudtitel, avseende anslag inom socialdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1943/44 under riksstatens
åttonde huvudtitel, avseende anslagen inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner;

112

Nr 9.

Lördagen den 13 mars 1943.

nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dispositionen av
ett för vissa byggnadsarbeten vid erkända alkoholistanstalten Dagöholm anvisat
anslag; och

nr 41, i anledning av väckt motion örn ändring i civila avlöningsreglementets
bestämmelser örn ersättning för flyttningskostnad;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 17, i vad densamma avser
förslag till förordning örn erkända skatteförmedlingskassor, förslag till förordning
om utskyldsbetalning genom erkända skatteförmedlingskassor och förslag
till förordning om preskription av utskylder m. m., jämte i ämnet väckta motioner; nr

6, i anledning av väckt motion om viss ändring i stämpelförordningen;
nr 7, i anledning av väckta motioner om höjning av hundskatten, m. m.;
nr 8, i anledning av väckta motioner örn fortsatt skattefrihet för gåvor till
vissa försvarsändamål, m. m.;

nr 9, i anledning av väckta motioner örn skattelättnad för organisationer,
tillhörande det statsunderstödda frivilliga skytteväsendet;

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående fortsatt tillämpning av förordningen den 21 juni 1940 (nr 561) örn
tilläggsskatt å bensin, m. m.;

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn fortsatt uppskov med ikraftträdandet av föreskriven skatt å motorsprit;

nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn fortsatt giltighet av förordningen den 18 juni 1937 (nr 48i) angående rätt
för Konungen att vissa fall meddela särskilda bestämmelser örn stämpelavgift
vid köp och byte av fondpapper;

nr 14, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående temporär utsträckning
av rätten för fiskefartyg att intaga gods från provianteringsfrilager i
vissa städer; och

nr 15, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående utsträckning i
vissa fall av i 8 § 1 mom. tulltaxeförordningen stadgade tidsfrister för åtnjutande
av tullfrihet;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 12, angående regleringen för budgetåret 1943/44 av utgifterna under riksstatens
tolfte huvudtitel, innefattande anslagen till pensionsväsendet, utom i
vad angår anslaget till allmänna indragningsstaten;

nr. 13, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning i visst
fall i anledning av olycksfall i arbete;

nr 14, i anledning av väckt motion örn ersättning för olycksfall i arbete åt
flottningsarbetare!! J. A. Gutavssons änka och minderåriga barn;

nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bestridande av
änkan Tora Virginia Bengtsson och Gun-Britt Bengtsson tillkommande livräntor
;

nr 16, i anledning av väckt motion örn visst tillägg till övergångsbestämmelserna
till tjänstepensionsreglementet för lärare vid högre kommunala skolor;

nr 17, i anledning av styrelsens för riksdagsbiblioteket förslag örn vissa
ändringar i stadgarna för biblioteket;

nr 18, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående pensionsrätt i statens
pensionsanstalt för personal vid de kungl, teatrarna;

nr 19, i anledning av väckt motion örn livränta åt värnpliktige sergeanten E.
S. Östmans änka och minderåriga barn;

nr 20, i anledning av väckt motion angående pensionsrätt i statens pensionsanstalt
för tjänstemännen vid Sveriges fjäderfäavelsförening;

Lördagen den 13 mars 1943.

Nr 9.

113

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 7 juni 1940 (nr 437) angående utövande under vissa
utomordentliga förhållanden av fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret
tillkommande befogenheter, m. m.; och

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 22 december 1939 (nr 895) angående rätt för
Konungen att meddela särskilda bestämmelser örn riksbankens sedelutgivning
och bankrörelse m. m.;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 15, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om fortsatt giltighet av förordningen den 1 mars 1940 (nr 117) rörande
förbud mot befordran av vissa periodiska skrifter med statliga trafikmedel
m. m., dels ock en i ämnet väckt motion; och

nr 16, i anledning av väckt motion angående fastställande av existensminimum
enligt lagen örn införsel i avlöning, pension eller livränta;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn erkända skatteförmedlingskassor, m. m., såvitt angår genom propositionen
framlagda förslag till lag örn ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbanken,
lag angående ändrad lydelse av 14 § lagen den 21 juni 1940 (nr 540) örn krigsskadeersättning
och förordning örn skyldighet för arbetsgivare att anmäla arbetsanställning
;

nr 12, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn
vapenfria värnpliktiga, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner; och

nr 13, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 269) örn fastighetsbildning
i stad;

jordbruksutskottets utlåtande, nr 6, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 10 juni
1932 (nr 180) om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens
läns lappmarker med flera områden, dels ock i ämnet väckt motion; samt

andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtanden:

nr 3, i anledning av väckt motion angående tjänstebrevsrätt för lantbruksmöten
och de för dessas organisation utsedda fullmäktige; och

nr 4, i anledning av väckt motion angående reglering av vissa taxor för telefonabonnemang.

§ 6.

Upplästes följande till kammaren inkomna protokoll:

År 1943 den 11 mars sammanträdde de av riksdagens kamrar utsedda valmän
för att — sedan revisionssekreteraren J. A. E. Nordenfalk, som den 7 november
1941 utsetts till ställföreträdare för riksdagens militieombudsman, erhållit
begärt entledigande från detta förtroendeuppdrag — utse ställföreträdare
för militieombudsmannen; och befunnos, efter valförrättningens slut, rösterna
hava utfallit sålunda:

herr rådmannen Joel Christer Halvar Lech 37 röster,

i följd varav herr rådmannen Joel Christer Halvar Lech blivit utsedd till
militieombudsmannens ställföreträdare.

Gösta Siljeström. Axel Lindqvist.

Ernst Eskhult. Gust. Mosesson.

Andra hammarens protokoll 191+3. Nr 9. 6

114

Nr 9.

Lördagen den 13 mars 1943.

Protokollet lädes till handlingarna; och beslöt kammaren tillika, att riksdagens
kanslideputerade skulle genom utdrag av kammarens protokoll underrättas
örn valet samt anmodas lata uppsätta och till kamrarna ingiva förslag
dels till förordnande för den valde, dels ock till skrivelse till Konungen med
anmälan örn det verkställda valet.

§ 7.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse
nr 56, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 14 juni 1940 (nr 484) örn undantag
från gällande bestämmelser rörande arbetstidens reglering m. m.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag.

§ 9.

Avgåvos följande motioner, nämligen av:

herr Fröderberg, nr 304, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 77
angående grunder för kristillägg åt statliga befattningshavare m. fl.’;

. herr Gustafson i Dädesjö m. fl., nr 305, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 82, angående ändring av gällande bestämmelser rörande älgavgifter
m. m.; och

herr Jonsson i Skedsbygd m. fl., nr 306, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 101, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 30 juni
1942 (nr 493) om avverkningsskyldighet.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.25 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Stockholm 1943. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

431067