1943. Andra kammaren. Nr 6 (Riksdagens protokoll 1943:6)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1943. Andra kammaren. Nr 6.

Lördagen den 13 februari.

Kl. 4 e. m.

Förhandlingarna vid detta sammanträde leddes av herr andre vice talmannen.

§ I Herr

statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 34, angående pensionsrätt i statens pensionsanstalt för personal vid de
kungl, teatrarna; och

nr 36, angående anslag till posthusbyggnad i Karlskrona.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 2.

Föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj :ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till behandling av lagutskott propositionen, nr 24, med förslag till lag angående
ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 269) örn fastighetsbildning
i stad; samt

till statsutskottet propositionerna:

nr 28, angående gäldandet av vissa haverikostnader; och
nr 33, angående försäljning av viss statens järnvägar tillhörig vattenrätt
m. m.

§ 3.

Föredrogos var för sig och remitterades till behandling av lagutskott följande
på bordet liggande motioner, nämligen
nr 292 av herr Gustafsson i Bogla m. fl.;
nr 293 av herr Edberg;
nr 294 av herr Mosesson m. fl.; och
nr 295 av herr Hallén m. fl.

§ 4.

Herr andre vice talmannen lämnade på begäran ordet till interpellation.

Herr Hallagård, som anförde: Herr talman! Inom Trollhätte kraftverks
Skaradistrikt har en omläggning av frekvensen av den elektriska strömmen
från 25 till 50 perioder skett. För att bestrida de därmed förenade kostnaderna
få abonnenterna enligt kontrakt mellan dem och vattenfallsstyrelsen betala
5 kronor per tariffenhet, medan vattenfallsstyrelsen iklätt sig överskjutande
kostnader.

Efter omläggningen har det visat sig, att den elektriska energien blivit sämre,
beroende därpå, att ledningarna icke äga tillräckliga dimensioner för 50
perioders ström och transformatorerna troligen icke äro riktigt kopplade för

Andra hammarens protokoll lOJ^S. Nr 6. 1

Nr 6.

Lördagen den 13 februari 1943.

Interpellation. (Forts.)

denna. Därest ombyggnad av transformatorer och ledningar måste ske, kräver
detta avsevärda kostnader. Då enligt kontraktet icke klart framgår vem som är
a ^ bestrida dessa kostnader, anhåller jag örn andra kammarens till^
.bb statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet få framställa
följande fråga:

Är vattenfallsstyrelsen eller äro abonnenterna skyldiga att bekosta den ombyggnad
av transformatorer och ledningar, som eventuellt måste företagas?

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5.

interpellation. Ordet lämnades på begäran till

Herr Persson i Växjö, som yttrade: Herr talman! Trafikkommissionen hemställde
i skrivelse till Kungl. Maj:t den 17 sept. 1942, att en obligatorisk behovsprövning
av alla i gång varande personbilar skulle ske, då förnyad oljetilldelning
efter den 31 mars 1943 skulle beviljas. Nödvändigheten av besparingar,
främst i fråga örn bilgummit men även beträffande smörjoljan, var givetvis
orsaken till förslagets framläggande.

Denna fråga har nu kommit i ett annat läge, då ny inventering av personbilarnas
ringbestånd påbjudits och den nuvarande ransoneringsperioden för
smörjoljetilldelningen förlängts till den 31 maj i år. I samband härmed kan erinras
örn, att utvidgat beslag på bildäck och gummiringar trädde i kraft den
8 mars i fjol och att uppgifter då infordrades från innehavare av bilgummi.
För automobiler gällde det ytterdäck av följande storlekar: 6.00—16 tum, 6.25
—16, 6.50—-16 och 7.00—16 turn, obegagnade och begagnade samt innerslangar
avsedda att begagnas tillsammans med ytterdäck av angivna slag. Denna inventering
gav av allt att döma icke det resultat som åsyftats, såvida icke orsaken
till den nya inventeringen kan antagas vara den, att nytillkommande faktorer
inverkat till ett förändrat läge på gummimarknaden.

Behovsprövningen för personbilarna i samband med oljetilldelningen har
alltså uppskjutits tillsvidare. För de i gång varande personbilarna kan nuvarande
läge betecknas som ett osäkerhetstillstånd. Detta kan icke anses så särskilt
tillfredsställande, då man kan räkna med, att många privata bilägare icke
komma att visa samma intresse, när det gäller den översyn av bilarna, som
brukar verkställas på våren. Det är ju förklarligt, att den som räknar med att
inom kort bliva förbjuden köra med sin bil icke i detta avseende påtager sig
större kostnader än nödvändigt.

Man torde nu ha anledning antaga, att det slutliga avgörandet beträffande
personbilarna är beroende av den igångsatta inventeringens resultat. I så fall
borde man kunna utgå ifrån, att ingen behovsprövning kommer till stånd, örn
inventeringen visar att ringreserverna äro tillfredsställande. Men även örn resultatet
blir det motsatta, kan man ifrågasätta nyttan av en behovsprövning.
Örn den är nödvändig för angivna syften, nämligen åstadkommandet av nämnvärd
besparing av bilgummi och smörjolja, kan givetvis inga invändningar
göras. Men det torde vara tvivelaktigt, örn dessa resultat kunna åstadkommas
genom en behovsprövning efter de linjer, som trafikkommissionen föreslog i
skrivelsen av den 17 december förra året. Man kan med skäl förmoda, att det
bleve ett ganska litet antal personbilar, som icke skulle komma i fråga vid en
fönyad oljetilldelning.^ På grund härav har man anledning räkna med ett klent
resultat. Bilgummit på dessa bilar sparas ju icke genom att det icke är i bruk
— snarare kan det sägas vara tvärtom. Frågan är då örn det kan anses nödvändigt
och tillrådligt att genomföra en behovsprövning, som lär innebära att

Lördagen den 13 februari 1943.

Nr 6.

Interpellation. (Forts.)

25 olika myndigheter skola pröva de olika fallen, d. v. s. behovet för de c:a
28,850 fordon, som, enligt trafikkommissionens uppgift den 1 sept. i fjol, voro i
s. k. icke yrkesmässig trafik, samt dessutom de bilar, som sedan dess eventuellt
tagits i bruk. Med hänsyn till det förutnämnda torde man också ha svårt att
finna några bärande skäl för införande av en sexmilsräjong för privata, personbilar.
För bilägaren är det ofta av betydelse, att han kan färdas obehindrat, i
den mån oljetilldelningen medger detta, och för såväl övriga enskilda medborgare
som för samhället måste detta vara tämligen betydelselöst.

Med hänvisning till det ovan anförda anhåller jag att till statsrådet och
chefen för folkhushållningsdepartementet få framställa följande frågor:

1) Anser herr statsrådet att behovsprövning för personbilarna enligt trafikkommissionens
förslag kan åstadkomma någon nämnvärd besparing av bilgummi
och smörjoljor?

2) Örn så icke är förhållandet, kan man då räkna med att trafikkommissionens
förslag är ur räkningen och att behovsprövning och räjongbegränsning
icke komma att genomföras?

Denna anhållan blev av kammaren bifallen.

§ 6.

Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtanden:

nr 18, i anledning av Kungl. Majda proposition angående utgifter å tilläggsstat
till riksstaten för budgetåret 1942/43, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen å kapitalbudgeten
under statens allmänna fastighetsfond gjorda framställning angående
anslag för budgetåret 1943/44, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde ;

nr 24, i anledning av Kungl. Ma,j:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret 1943/44 till förskott av kostnader för
uppgörande av byggnadsplaner;

nr 25, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående försäljning av
visst under vattenfallsstyrelsens förvaltning stående område;

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärv för statens
vattenfallsverks räkning av enskild kraftdistributionsverksamhet m. m.;

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse av rätt
till bearbetande av icke inmutningsbara mineralfyndigheter å kronojord;

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för G.
V. Bohlin m. fl. från ersättningsskyldighet;

nr 29, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för luftfartsfonden för budgetåret 1943/44 m. m.; och
nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen å kapitalbudgeten
under luftfartsfonden gjorda framställningar angående anslag för budgetåret
1943/44;

bankoutskottets utlåtande, nr 3, i anledning av väckt motion om dyrtidstilllägg
till den hos riksdagens kamrar, utskott och kansli tillfälligt anställda
personalen; samt

första lagutskottets utlåtanden:

nr 4, i anledning av väckt motion angående viss ändring av vapenkungörelsen;
och

Nr 6.

Tisdagen den 16 februari 1943.

nr 5, i anledning av väckt motion om fullständigt avskaffande av förfarandet
med kungörelsers uppläsande i kyrka.

§ 7.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 22, till Konungen i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag örn ändrad lydelse av 11 § och 27 § 1 mom. D värnpliktslagen den 30
december 1941 (nr 967).

§ 8.

Justerades protokollsutdrag.

§ 9.

Herr Törnkvist avlämnade en av honom undertecknad motion, nr 296, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition, nr 25, angående lån till Svenska skifferoljeaktiebolaget
m. m.

Denna motion bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.13 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Tisdagen den 16 februari.

Kl. 4 e. m.

§ 1.

Justerades protokollen för den 9 och den 10 innevarande februari.

§ 2.

Herr statsrådet Möller avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 35, med
förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 14 juni 1940 (nr 484)
örn undantag från gällande bestämmelser rörande arbetstidens reglering m. m.

Denna proposition bordlädes.

§ 3.

Föredrogos var efter annan följande å kammarens bord vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till bankoutskottet propositionen, nr 34, angående pensionsrätt i statens
pensionsanstalt för personal vid de kungl, teatrarna; samt

tiir statsutskottet propositionen, nr 36, angående anslag till posthusbyggnad
i Karlskrona.

Tisdagen den 16 februari 1943.

Nr 6.

§ 4.

Föredrogs och remitterades till statsutskottet den på bordet liggande motionen
nr 296 av herr Törnkvist.

§ 5.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden nr 18 och 23—
30, bankoutskottets utlåtande nr 3 samt första lagutskottets utlåtanden nr
4 och 5.

§ 6.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 23, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående utgifter å tilläggsstat
till riksstaten för budgetåret 1942/43, i vad propositionen avser hov- och
slottsstaterna; _ „

nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter a tillläggsstat
till riksstaten för budgetåret 1942/43, i vad propositionen avser utrikesdepartementets
verksamhetsområde; _ o

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
till riksstaten för budgetåret 1942/43, i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 26, i anledning''av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tilläggsstat
till riksstaten för budgetåret 1942/43, i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde; och

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
under Utgifter å driftbudgeten, För flera huvudtitlar gemensamma
frågor.

§ 7.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.06 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Nr 6.

Onsdagen den 17 februari 1943.

Onsdagen den 17 februari.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Herr statsrådet Andersson avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 37, angående disposition av visst äldre reservationsanslag;
nr 38, angående förvärv av Malmö—Simrishamns m. fl. järnvägar;
nr 39, angående anslag till telefonstationsbyggnad i kvarteret Jericho i
Stockholm; och

nr 41, angående bidrag till inköp av vägbyggnadsmaskiner.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 2.

Svar pti Herr talmannen lämnade på begäran ordet till
interpellation.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss, som anförde:
Herr talman! I en med andra kammarens tillstånd framställd interpellation
har herr Hansson i Skediga frågat, huruvida jag vore villig att medverka till
att lämna beskattningsmyndigheterna sådana instruktioner, att jordbrukets levande
och döda inventarier uppskattades till förkrigspriser vid årets taxering.

Enligt 10 § statsskatteförordningen skall lös egendom, som är avsedd för
stadigvarande bruk i jordbruk med binäringar, i skogsbruk eller i rörelse, vid
förmögenhetsberäkningen värdesättas i enlighet med vedertaget affärsbruk inom
det slag av verksamhet, däri egendomen är nedlagd. Värdesättningen skall ske
med hänsyn till förhållanden vid beskattningsårets utgång. I anvisningarna
till 9 och 10 §§ statsskatteförordningen stadgas vidare, att i fråga örn värdesättning
av tillgångar inom jordbruk med binäringar samt skogsbruk gäller, att
levande inventarier sättas till sitt värde i allmänna marknaden och att vid
värdesättning av döda inventarier samma förfarande följes som för rörelse,
d. v. s. att tillgångarna upptagas till anskaffningsvärdet, därå årliga avskrivningar
göras för utrangering, slitning och annan värdeminskning. Författningsenligt
skola sålunda vid årets taxering de levande inventarierna upptagas till
saluvärdet vid 1942 års utgång, medan de döda inventarierna skola upptagas
till anskaffningsvärdet med iakttagande av att vederbörliga värdeminskningsavdrag
få göras.

Interpellanten har vänt sig mot att vid vissa överläggningar mellan taxeringsmyndigheterna
angående årets taxering man skulle hava uttalat sig för en
värdesättning å jordbruksinventarier på basis av de nu rådande höga priserna.
Då jag utgått från att interpellanten därvid i första hand åsyftat förhållandena
inom Uppsala län, har jag låtit införskaffa upplysningar örn vad som i detta
hänseende förekommit vid de överläggningar rörande taxeringsarbetet, som hållits
inför länsstyrelsen i Uppsala län föregående månad. Enligt protokollet över
sammanträdet beslöto de närvarande uttala, att för medelgoda djur följande
värden borde tillämpas nämligen

Onsdagen den 17 februari 194S.

Nr 6.

för en häst, minst 3 år

» » unghäst .....

» » ko ..........

» » tjur .........

» ett ungkreatur

Svar på interpellation. (Forts.)

.......... 900 kronor

........... 500 »

........... 400 »

........... 450 »

........... 200 » .

I anslutning till dessa sifferuppgifter har landskamreraren i länet uttalat,
att det i år var första gången som taxeringsmyndigheterna i länet upptagit till
överläggning frågan örn värdesättningen av jordbrukets levande inventarier.
Anledningen till att man nu tagit upp frågan var den, att stora ojämnheter
konstaterats vid värdesättningen inom de olika taxeringsdistrikten, varför det
ansetts lämpligt att vissa normalvärden fastställdes. Dessa normalvärden avse
medelgoda djur, varför både högre och lägre värden kunna tillämpas allt efter
omständigheterna. Landskamreraren har vidare uttalat att, enligt vad han inhämtat,
medelgoda hästar vid 1939 års taxering i allmänhet värdesattes till
600 ä 700 kronor och medelgoda kor till 250 ä 300 kronor. Den beslutade höjningen
— till 900 kronor för häst och 400 kronor för ko ansag landskamreraren
mycket måttlig. Saluvärdet vid senaste årsskiftet hade nämligen utan
tvivel varit betydligt högre, men det hade icke ansetts skäligt att lägga några
toppriser till grund för värdesättningen.

Beträffande döda inventarier har något motsvarande uttalande icke gjorts
vid de nyssnämnda överläggningarna. De döda inventarierna specificeras ju
emellertid icke i deklarationen vid förmögenhetsberäkningen — vilket däremot
sker i fråga om de levande inventarierna — utan uppgivas i klump ofta till

ganska låga värden. . . . . .

Som av det anförda framgår torde några, berättigade erinringar icke kunna
göras mot de principer, som sålunda godtagits för Uppsala läns vidkommande.
Grunderna för värdesättningen av levande inventarier ha utformats med utgångspunkt
från författningens bestämmelser, dock att de nuvarande priserna
.—. såsom beroende av exceptionella förhallanden ansetts först efter viss reduktion
kunna läggas till grund för värdesättningen. ....

Vad angår övriga län har jag icke anledning antaga, att man i princip intager
annan ståndpunkt än som godtagits för Uppsala län.

Utan att gå in på frågan om jag konstitutionellt har möjlighet att meddela
sådana instruktioner, som interpellanten avser, vill jag sålunda uttala, att jag
icke finner dylika instruktigner för närvarande påkallade.

Härefter yttrade:

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! Jag skall be att till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet få framföra mitt tack försvaret. .

I sitt svar har statsrådet utgått från att jag i första hand åsyftat förhållanden
inom Uppsala län. Min interpellation ger ingen som helst utgångspunkt för
ett sådant antagande, och jag vill understryka att jag icke interpellerat i denna
fråga för ett visst läns jordbrukare utan för hela landets. _ .

I sitt svar anför statsrådet vidare att det icke kan göras några berättigade
erinringar mot de principer, som godtagits för Uppsala läns vidkommande, varmed
man väl får förstå ett godkännande av de principer, som tillämpas även i
övriga län. Detta innebär godkännande av priser på t. ex. kor från 400 och upp

till 1,000 kronor. . . , ,

Av svaret framgår ytterligare, att inom ett angivet län en stegring har skett
från 250 ä 300 kronor för kor år 1939 till för närvarande enligt länsstyrelsens
förslag till normalvärden vid innevarande års taxering 400 kronor. Förklaringen
till denna värdeökning torde icke kunna finnas i det faktum, att normal -

Nr 6.

Onsdagen den 17 februari 1943.

Svar på interpellation. (Forts.)

pris sedan länge varit gällande för såväl kött som fläsk eller att prisstopp införts
av statsmakterna utan i den föregående år på grund av bättre fodertillgang
ökade efterfrågan på livdjur, avsedda att utfylla luckorna efter tidigare
ars stora nedslaktnmgar på grund av foderbristen.

Beträffande den av statsrådet åberopade § 10 i statsskatteförordningen jämte
anvisnmgar till denna paragraf säges där, att »levande inventarier sättas till
sitt varde i allmänna marknaden». Men vad förstås då med »värde i allmänna
marknaden»? Är det livdjurs- eller slaktdjursvärdet? Enligt min uppfattning
kan det endast vara fråga om slaktdjursvärdet, ty den absolut dominerande
kreatursförsäljningen sker i form av slaktdjur, och med värdet i allmänna
marknaden måste då givetvis även förstås detta slaktdjursvärde. Det av statsrådet
uppgivna värdet från 1939 tyder även på att denna tolkning är riktig,
men att tendens nu finnes att frångå densamma.

„ ^eo11 även om man skulle vara ense örn att med värdet i allmänna marknaden
förstas slaktdjursvärdet så kan återigen diskuteras vad detta slaktdjursvärde
bör uppskattas till. Det är härvidlag jordbrukaren bör tillerkännas samma rätt
som t ex. till förmögenhetsskatt skattepliktiga rörelseidkare, vilka praktiskt
taget kunna skriva ned sina tillgångar i form av varulager hur långt som helst
utan att skattemyndigheterna äga rätt att frångå denna värdering, örn icke
särskilda skäl därtill föranleda —- detta i vad gäller inkomstbeskattningen —
samt beträffande förmögenhetsbeskattningen ävenledes i de allra flesta fall få
denna värdering^godkänd, även örn taxeringsmyndigheterna därvidlag ha lagenlig
rätt att frångå värderingen. Jag anser därför att jordbrukaren dels bör
äga rätt att göra avdrag för merpris vid inköp av inventarier, som rubriceras
såsom nyuppsättning, dels medgivas rätt att upptaga den förmögenhet, som
representeras av bl. a. kreatursbesättningen, till värden, som under ilma förhallanden
överstiga förkrigsvärdena på slaktdjur. Då rörelseidkaren medges
ratt att pa flera sätt gardera sig mot väntade sämre tider efter ett fredsslut
bör samma rätt tillkomma jordbrukaren.. Det förhållandet att jordbrukaren genom
sm deklaration har att lämna specifikation på i förmögenheten ingående
kreatur, bör icke föranleda att hans förmögenhetsvärden justeras efter högre
värden., då en sådan korrigering ytterst sällan torde förekomma för andra skattepliktiga.
även örn taxeringsmyndigheternas lagenliga rätt till en sådan justering
föreligger.

. Enligt statsrådets svar föreligger beträffande Uppland en icke obetydlig höjning
av värdena från 1939, för hästar och kor c:a 50 %, men örn man ser på
Ostergötlands län så har där fastställts värden på upp till 1,000 kronor för
Enligt vad jag inhämtat finnes för de flesta övriga län inga normgivande
vården fastställda utan sker bedömning individuellt, men med hänsyn till vad
som framhållits av statsrådet torde därvidlag principen örn höjda värden säkerligen
genomgående tillämpas.

Om man beräknar den tillämpade värdeökningen till lågt 200 kronor per djur
i genomsnitt för hela landet, så utgör detta för beståndet av hästar och kor en
sammanlagd värdeökning på runt 720 miljoner kronor, som då utgör ökat underlag
för förmögenhetsbeskattning med en ökad skattebelastning på jordbrukarna
av c:a 2 miljoner kronor per år, en icke obetydlig summa. Det ökade förmögenhet-svärdet
föreligger dessutom i själva verket endast på papperet, och
en sadan förmögenhetsökning bör icke registreras vid taxeringen med ty åtföljande
höjd taxering och höjda skatter.

Med. hän visning till vad jag nu framhållit förväntar jag att herr statsrådet
trots. sitt uttalande i. svaret ville medverka till att sådana instruktioner örn
möjugt lämnas taxeringsmyndigheterna, som sammanfalla med vad jag i min
interpellation framfört.

Onsdagen den 17 februari 1943.

Nr 6.

Svar på interpellation. (Forts.)

Herr Hallsson i Rubbestad: Herr talman! Detta är en ganska viktig fråga,
som inte gäller bara Uppsala län utan, som interpellanten sade, samtliga jordbrukare
i liela landet. I mitt län, Älvsborgs län, gick man redan i fjol åtminstone
i viss utsträckning in för att redan det året höja inventarievärdena. Vi
hörde av herr statsrådets svar, att landskamreraren i Uppsala län meddelat,
att det nu var första gången som man där gick in för ändrade värden på dessa
saker. Jag tror därför det vore skäl i örn man från statsmakternas sida ville
poängtera för skattemydigheterna, att i dessa tider, då varorna stiga ganska
hastigt men man kan riskera en snar tillbakagång, det meddelas i tid att man
inte skall taga hänsyn till de exceptionella förhållanden, som nu råda.

Herr statsrådet meddelade också i sitt svar, att i dessa tider skall man inte
i full utsträckning sätta värdena till de högsta saluvärden som kunna förekomma.
Alltså är statsrådet också själv inne på den linjen, att man inte skall tilllämpa
de höga värden, som nu råda, och med tanke på den tillbakagang, som
helt säkert kommer att inträffa vid detta krigs slut, tror jag det vore lyckligt
örn man inte i onödan trissar upp dessa värden. En tillbakagång måste då medföra
även en nedsättning av desamma. Jag tror det vore välbetänkt, örn herr
statsrådet ville ge direktiv åt skattemyndigheterna att låta dessa värden på inventarier
stå vid de värden, som gällde 1939 före kriget, och att ingen justering
bör företagas under pågående krig.

Herr förste vice talmannen Magnusson: Herr talman! Det är kanske onödigt
att jag blandar mig i den här debatten, men jag kan inte underlåta att
ge uttryck för den uppfattningen, att örn vi få anse de värden, som av herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet här ha angivits, såsom normgivande
för Uppsala län, så finns det knappast någon anledning för oss ifrån
jordbrukarhåll att göra någon invändning på den punkten, utan jag tror, att
örn vi i stället förklara, att dessa värden kunna godtagas, så göra vi oss själva
och jordbruket därigenom den bästa tjänsten.

Jag kan icke underlåta att uttala detta.

Herr Hallsson i Rubbestad: Herr talman! Jag vet ju inte, örn. herr förste
vice talmannens uttalande beror på erfarenhet. Om så är fallet vill jag säga,
att hans erfarenhet är betydligt skiljaktig ifrån den jag har beträffande
värdesättningen på dylika inventarier.

En mycket bra arbetshäst stod före kriget i 500 eller högst 600 kronor
och en ko i 200, 250 eller högst 300 kronor. Här föreslås nu minst 400 kronor
för en ko och en motsvarande stegring för hästar och ungdjur. De priser,
som här äro fastslagna, äro betydligt högre än de som gällde före kriget,
och det är detta system som jag inte tycker det är riktigt att tillämpa.

Herr förste vice talmannen Magnusson: Herr talman! Jag vet mycket.väl
den saken, men ha vi möjlighet att se bara åt ett håll och tänka på de priser,
som rådde före kriget? Föreligger det inte både författningsenligt och även
i övrigt det förhållandet, att man skall taga hänsyn till de. priser, som faktiskt
nu gälla på de varuslag, varom hä,r är fråga? Då.blir ju bedömandet
något annorlunda, ty vilka priser gälla ej nu på berörda inventarier.

Jag tror inte vi kunna alldeles frigöra oss ifrån, att bedömandet måste ske
även med hänsyn till de priser, som faktiskt föreligga. Jag anser dä.rför att
överdrifter från vår sida är i nuvarande läge den sämsta tjänst vi kunna
göra jordbruksnäringen.

Nr 6.

Onsdagen den 17 februari 1943.

Svar på interpellation. (Forts.)

Herr Hansson i Rubbestad: Herr talman! Jag vill bara säga att i dessa tider,
som äro oberäkneliga ur mångå synpunkter, så skall man inte låta de
exceptionella ° förhållanden, som gjort att priserna stigit i ganska stor utsträckning,
få tillämpning vid en taxering, då man kan riskera, att rätt snart
denna höjning gar tillbaka till, kanske till och med lägre än vad som var före
kriget. Jag tycker det är mera riktigt att man håller sig på den linjen, att
man låter dessa värden stå vid vad de gällde före kriget, eftersom man har
utsikter att vänta att de skola gå ned, då kriget är slut.

Herr förste vice talmannen Magnusson erhöll på begäran ordet för kort
genmäle och anförde: Herr talman! Jag kan inte hjälpa att jag tycker att
herr Hansson i Rubbestad gör sin förmåga att fatta mindre än vad den i
verkligheten är.

o Här föreligger det faktiskt så, att det är inte de exceptionella prisförhållanden,
som nu råda, vilka varit normgivande för den värdering, vi här
diskutera, utan helt andra priser. Är det så, att herr Hansson verkligen vill
att icke nu förefintliga exceptionella prisförhållanden skola vara normgivande,
ja, då måste herr Hansson godtaga de priser som här omtalats och då äro herr
Hansson och jag faktiskt på fullkomligt samma linje, ty vad jag företrätt
här är endast det, att exceptionella prisförhållanden vare sig åt ena hållet eller
åt det andra icke skola få inverka på värdesättningen.

Herr Hallsson i Rubbestad, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort
genmäle, yttrade: Herr talman! Jag vill bara säga, att fastställandet av priser,
som äro 100 % över de som gällde före kriget, är inte att följa gamla
normala förhållanden. Är det icke exceptionellt att låta höja med 100 %?

Vidare anförde:

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman!
Jag begärde inte ordet annat än för att dels uttala mitt tack till herr förste
vice talmannen för hans inlägg dels för att erinra herr Hansson i Rubbestad örn
att örn hans uppfattning är riktig, d. v. s. att dessa priser skola gå tillbaka till
priserna före kriget eller till och med därunder, så förutsätter han tydligen, att
även jordbrukspriserna överhuvud taget skola falla till en sådan nivå. Jagtror
inte det kommer att vara fallet, och jag kan inte tro att herr Hanssons i
Rubbestad meningsfränder överhuvud tänkt sig en sådan utveckling.

Herr Barnekow: Herr talman! Jag skall icke yttra mig örn förhållandena
i vad de avse Uppsala län. Äro de liknande i övriga län, tror jag, att jordbrukarna
få. finna sig. Men jag vill uttrycka den önskan, att icke den förmögenhetsstegring,
som här deklareras av jordbrukarna, blir tagen till intäkt för att
jordbruket burit sig bra under de gångna åren. Det innebär ju ingen direkt
vinst för jordbrukarna, att inventarierna stigit i värde. Skulle saken utnyttjas
därhän, vore det synnerligen olyckligt.

Vidare ber jag att få inskjuta en sak. När nu finansministern här lagt en
dämpande hand på deklarationsmyndigheterna och tydligen kommit till ett
ganska gott resultat,, hoppas jag, att hans maning icke förklingar lika ohörd
som den han gjorde i ett annat sammanhang. Hans här i kammaren uttalade
önskan, när det gällde frågan, huruvida influtna belopp vid realisation av jordbrukarnas
djur skulle upptagas såsom inkomst eller icke, följdes icke. Jag
skall nämna ett enda^exempel. Jag känner en jordbrukare, som hade 14 hästar.
Staten lade beslag på 5 av dem — givetvis de 5 bästa. I sina besvär hos prov -

Onsdagen den 17 februari 1943.

Nr 6.

Svar på interpellation. (Forts.)

ningsnämnden använde sig jordbrukaren av finansministerns uttalande här om
att inkomst av realisation av djur intill en viss procent icke skulle upptagas
till beskattning. Prövningsnämnden svarade emellertid, att djur^ kunde återköpas
och att det därför icke spelade någon roll, örn beloppet i fråga upptoges
såsom inkomst eller ej. Men var och en vet, att det kan vara ganska dyrt att
återköpa sina djur.

Jag har alltså velat uttala dessa två önskningar: för det första, att icke den
ökade förmögenhet, som här upptages för jordbrukarna, kommer att tågås
såsom bevis för att jordbruket haft goda tider, för det andra att den maning
finansministern gjort måtte lända till bättre efterföljd än den önskan han uttalade
tidigare i det avseende jag nyss nämnde.

Herr Hansson i Hubbestad: Herr talman! Jag vill svara finansministern
på hans fråga, örn jag icke önskade, att priset pa jordbrukets produkter skulle
gå ned till nivån före kriget, med att ställa en motfraga: skulle icke finansministern
också önska detta? För min del vill jag säga, att örn priserna isandra
varor gå ned i sådan grad, att de berättiga, till en dylik nedsättning, vill
jag icke motsätta mig en sådan.

Herr Pettersson i Hällbacken: Herr talman! Jag hade icke tänkt lägga mig
i debatten, men kan icke underlåta att säga ett par ord. Från visst håll tycks
man icke förstå, att vid taxeringsförfarandet uppskattningen av värden mäste
ske efter vissa ensartade grunder, så att värdet av vissa saker icke får beräknas
till förkrigsvärdet, medan värdet på andra uppskattas högre.. Jag är
själv jordbrukare och har sysslat också litet med taxering, och jag mäste säga,
att det vore orimligt att fordra, att i fråga om jordbrukets inventarier ingen
rubbning finge ske, medan värdet å andra inventarier jämkades uppåt. Vi kunna
icke skapa två särskilda lagar, den ena för jordbrukarna och den andra för
andra skattebetalare här i landet. Jag tror., att efter finansministerns redogörelse
här kunna även jordbrukarna känna sig synnerligen lugna för att i den
mån det sker förändringar dessa komma att drabba lika över hela linjen. När
man gjort denna värdesättning, har man enligt min mening gått fram med mycket
stor försiktighet. Blir det nu en höjning, avser den ju uppskattningen av
förmögenheten. Givetvis kommer jordbrukarnas förmögenhet, i den mån staten
fastställt normalpriser på vissa saker, såsom foder, spannmål, skogsprodukter

o. d., att stiga i förhållande därtill. Hur mycket är det da, som upptages till
beskattning? Jo, 1/10o av detta värde. Och när priserna gå ned, såsom herr
Hansson i Rubbestad nämnde, sjunker naturligtvis också värdet av förmögenheten.

Jag kan icke förstå, att man här gör så stort väsen för denna saks skull.
Det gäller ju endast en taxeringsåtgärd, som är helt naturlig.

Herr förste vice talmannen Magnusson: Herr talman! Bara ett enda litet
tillägg.

Den som lyssnade till mitt första anförande torde lia förstått, att det hade
sin grund i den uppfattningen, att det här rörde sig örn mycket moderata värden
och att det därför fanns anledning för oss på jordbrukarhåll. att godtaga
dem. Nu har man emellertid från visst hall ställt sig i opposition häremot.
Jag vill göra en vädjan: göra vi icke oss själva den största tjänsten, örn vi
utan invändning godtaga de värden, som skisserats av statsrådet^ så att de
kunde bli normgivande runt örn i vårt land? Göra vi oss själva någon tjänst
med att resa opposition mot dem? Jag vill som sagt rikta den vädjan, icke
minst till herr Hansson och hans meningsfränder, att de icke skola i detta fall

Nr 6.

Onsdagen den 17 februari 1943.

Svar på interpellation. (Forts.)

gå in på vägar, som innebära en otjänst för jordbrukarna. — Detta må vara
mitt sista ord i debatten.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3.

Herr statsrådet Möller avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 40, angående
dispositionen av ett för vissa byggnadsarbeten vid erkända alkoholistanstalten
Dagöholm anvisat anslag.

Denna proposition bordlädes.

§ 4.

Svar på Ordet lämnades på begäran till chefen för försvarsdepartementet, herr statsvnurpHlaiion.
rgrlet Sköld, sorn yttrade: Herr talman! Med andra kammarens tillstånd har
herr Lundberg i Uppsala i anledning av vissa förhållanden vid Upplands infanteriregemente
till mig riktat följande frågor:

1. Är statsrådet villig att redogöra för sin inställning till dessa frågor och
anser statsrådet det vara möjligt att åstadkomma en rättelse, och i så fall,

2. Är statsrådet villig att upplysa kammaren örn vilka åtgärder, som kunna
och böra vidtagas för att förhindra ett återupprepande.

I anledning härav ber jag att få anföra följande.

De framställda frågorna avse i huvudsak dels förhållandena vid biltransport
av ett kompani från dess lastningsstation till förläggningsplatsen och dels
de permitteringsbestämmelser, som utfärdats vid avrustning av en bataljon i
Uppsala. Hörande dessa förhållanden har särskild undersökning verkställts.
Jag håller mig till denna vid redogörelsen för vad som passerat.

Det ifrågavarande kompaniet anlände till sin lastningsstation den 19 november
1942 kl. 1 på natten för att därifrån med bil transporteras till förläggningsplatsen,
sex mil därifrån. Vid denna tidpunkt och under transporten rådde
en temperatur ej understigande — 4 grader (ej — 12 grader, såsom i interpellationen
uppgivits). Kompanichefen, en reservofficer, hade icke någon tanke
på att pälsarna behövdes, varför dessa fingo kvarligga på tältbilarna, som medföljde
transporten. Ingen gjorde framställning om att få disponera pälsarna.
Under transporten som tog omkring 21l2 timme, gjordes tre eller fyra uppehåll,
då truppen fick stiga ur och röra på sig. En genomgång av sjukrullan har
visat, att ingen av truppen blivit förkyld eller på annat sätt tagit skada.

Det är uppenbart att truppen bort under transporten utrustas med pälsar så
mycket hellre som ju dessa funnos tillgängliga. Ätt så icke skedde får betraktas
som obetänksamhet från befälets sida. Några generella bstämmelser för att
förebygga ett återupprepande av händelsen äro knappast erforderliga. Den tillhör
sådana händelser, som undvikas genom normalt förutseende och omtanke
och som på grund därav dess bättre mera sällan inträffa. I det enskilda fallet
har vederbörande kompanichef erinrats om nödvändigheten att för framtiden
ägna uppmärksamhet åt truppens utrustning.

Den av interpellanten åsyftade bataljonen skulle efter återkomsten från fälttjänstgöring
någon tid kvarstanna i Uppsala för avveckling (inlämning). För
dess avrustning och materielens rengöring och iordningställande för förrådsförvaring
samt inlämning hade utarbetats en detaljerad och omsorgsfull plan,
omfattande sex dagar. I praktiken visade det sig, att materielvården och inlämningen
kunde ske snabbare, varför avvecklingstiden förkortades med en
dag. De värnpliktiga hempermitterades således en dag tidigare än som från
början beräknats.

Onsdagen den 17 februari 1943.

Nr 6.

Svar pä interpellation. (Forts.)

Under en avrustning av detta slag är det givet, att icke varje man vid varje
tillfälle kan känna sig fullt sysselsatt. Viss dödtid måste uppstå för en del av
personalen. Det är mot bakgrunden härav som permitteringsbestämmelserna
få bedömas.

Dessa bestämmelser voro utarbetade av bataljonschefen och föredragna för
regementschefen. De innehöllo, att »kompanichef ägde rätt att, därest högst viktiga
angelägenheter förelågo, bevilja permission». Dylik permission hade begärts
och även beviljats, dock icke i någon större utsträckning. Sedermera beviljades
permission för avhämtning av civila kläder, vilket skedde i omgångar
under tiden den 20—22 januari 1943.

»Permissionsförbud» var sålunda icke utfärdat. Däremot voro permissionsbestämmelserna,
som framgår av det anförda, restriktiva. Liknande bestämmelser
hade tillämpats vid en annan bataljon i december 1942. Såsom motiv
till de restriktiva permissionsbestämmelserna har förbandschefen meddelat, att
han önskat lia truppen i möjligaste mån samlad under avrustningsperioden för
att förkorta tiden för inlämning, utredning örn förkomna persedlar o. s. v.

Av en av riksdagens militieombudsman verkställd undersökning framgår, att
regementschefen överlämnat åt vederbörande bataljonschef att bestämma örn
permission åt de värnpliktiga, att den förut återgivna bestämmelsen i ämnet
sedermera utfärdats genom bataljonsorder, att regementschefen av bataljonschefen
erhållit en orientering örn hur permissionerna ordnats men därvid icke
tagit del av bataljonsordern, att regementschefen vid denna orientering icke
observerat, att bestämmelserna voro så restriktiva som de sedan vid studiet av
ordern visat sig vara, samt att det icke varit regementschefens avsikt att bestämmelserna
skulle vara så restriktiva som de första dagarna blivit fallet men
dock påtoge sig det fullständiga ansvaret för bestämmelserna. Då regementschefens
godkännande av bestämmelserna synes ha föranletts av ett missförstånd
och då de under loppet av avrustningen uppmjukats, har militieombudsmannen
icke funnit skäl företaga vidare åtgärd i denna sak.

Att permissionsbestämmelserna för detta förband känts hårda och verkat
omotiverade, torde främst bero på de lokala förhållandena. Då det effektiva
materielvårdsarbetet endast kunde bedrivas mellan kl. 7.30 och omkring 17.00
är det förklarligt, att truppen funnit det i viss mån meningslöst att behöva
uppehålla sig i bivackerna under de timmar som återstodo av dagen. Arméchefen
har vid sin undersökning av saken funnit de utfärdade permitteringsbestämmelserna
onödigt restriktiva, varjämte han anfört, att den i viss mån
otydliga formuleringen föranlett olika tolkning på olika kompanier, vilket
alltid framkallade irritation och missnöje. Denna uppfattning örn permissionsförhållandena
har arméchefen delgivit vederbörande. Regementschefen har anmält,
att permitteringsbestämmelserna för under avrustning varande fältförband
omedelbart skola revideras.

Arméchefens karakteristik av permitteringsbestämmelserna överensstämmer
helt med min egen uppfattning. Givetvis ha de icke tillkommit i avsikt att bereda
truppen obehag. Snarare ha de dikterats av en för låg uppskattning av
den enskilde soldatens förmåga att hävda förbandets militära och allmänna
anseende. Att bland de inkallade finnes ett litet antal individer, som genom
bristande hyfsning och självdisciplin bereder svårigheter för befälet och åstadkommer
olust och förargelse både bland kamrater och hos allmänheten, bär
icke få leda till att det stora flertalet lojala värnpliktiga få lida härför. Åtgärder
som leda därtill visa mindre god blick för ett psykologiskt riktigt handhavande
av truppen.

Att förekomsten på sina håll inom försvarsväsendet av dylika brister måste
motarbetas är självklart. De åtgärder, som från arméchefens sida vidtagits,

Nr 6.

Onsdagen den 17 februari 1943.

Svar på interpellation. (Forts.)

torde emellertid vara de enda som kunna vara ägnade att med omedelbar verkan
förhindra ett återupprepande.

Härpå anförde:

Herr Lundberg i Uppsala: Herr talman! Jag ber att till kerr statsrådet och
chefen för försvarsdepartementet få framföra ett tack för svaret å min interpellation.
Jag noterar med tillfredsställelse, att åtgärder vidtagits för att
lägga till rätta det som brustit i de av mig påtalade fallen. Kompanichefen
har erinrats örn nödvändigheten att för framtiden ägna uppmärksamhet åt
truppens utrustning, och regementschefen har anmält, att permitteringsbestämmelserna
för under avrustning varande fältförband omedelbart skola revideras.

Det är givet, att jag har förståelse för svårigheterna att genom generella
bestämmelser kunna åstadkomma rättelser, men jag hoppas, att denna erinran
mot kompanichefen skall få det goda med sig, att den även kan bli till vägledning
för en del andra befäl. Jag är även tacksam för det innehåll, som
herr statsrådet inlägger i permissionsförfarandet, och hoppas att det skall tilllämpas
i praktiken.

Regementschefens vid I 8 förklaring angående permissionsbestämmelserna
i Uppsala synes icke vara fullt riktig. Regementschefen var nog fullt medveten
örn att permissionsbestämmelserna voro mycket restriktiva, ty trots att
han skulle ut i fälb uppträdde han kvällen förut som polis, och detta lär visst
icke vara så ovanligt för honom. Jag vet inte om det ingår i en regementschefs
uppgifter att utöva polistjänst. I detta och vid liknande fall måste jag
ändock säga, att det synes vara både obehövligt och olämpligt, då Uppsala
stad håller sig med egen poliskår.

Vad beträffar den tid, som anslagits till avrustning, är det givetvis svårt
att yttra sig. I detta fall visade den sig väl räcka till, då man kunde vinna
en dag av de sex anslagna. Klagomålen i detta fall orsakades kanske av att
en stor del av de inkallade komma från praktiskt förvärvsarbete och äro vana
både vid en hastig arbetstakt och planmässigt och självständigt arbete.

Att påtala de anförda fallen av godtyckligt förfarande hos det militära befälet
är emellertid icke huvudsyftet med min interpellation. Detta är att påvisa
de verkningar, som militärt godtycke eller tanklöshet kan komma att förorsaka,
och att framhålla, att rättsskydd måste gälla även för meniga.

Militieombudsmannen är ju riksdagens valde kontrollant. I detta sammanhang
ligger det nära till hands att minna om ordalagen i den motion av Karl
Staaff, som väcktes år 1901, örn M. 0:s införande. De äro värda att anföras
och ha en viss aktualitet även i dag, trots att det gått drygt 40 år sedan
dess. Även vid den tiden skedde ett efter dåtidens förhållanden kraftigt utbyggande
av försvarskrafterna. Karl Staaff säger i sin motion bl. a. följande:

»Kan något vara i större behov av kontroll än just försvarsväsendet? Försvarsväsendet
slukar ju en högst väsentlig del av de skatter, som folket till
statsändamålets främjande pålägger sig. Det måste då vara av vikt, att full
säkerhet vinnes för att dessa väldiga summor användas på det bästa och mest
fruktbringande sätt.

Försvarsväsendet ålägger vidare medborgarna betydliga personliga bördor,
och örn dess utveckling på allmänna värnpliktens grund kommer till stånd,
bli dessa bördor mångdubbelt större. Det måste då vara av vikt, att full säkerhet
vinnes för att jämväl dessa personliga uppoffringar tagas i anspråk
på det klokaste och för fosterlandet nyttigaste sätt.

Ej nog därmed. De personliga tjänster, som krävas av landets ungdom, äro
av den alldeles särskilda beskaffenhet, att denna ungdom utan avseende på

Onsdagen den 17 februari 1943.

Nr 6.

Svar på interpellation. (Forts.)

dess egen vilja sättes under helt andra lagar än deni, vilka gälla för medborgare
i allmänhet — under lagar, vilka, om de gällde för medborgare i allmänhet,
skulle betraktas såsom innebärande det mest olidliga tillstånd, helt
stridande mot de allra enklaste frihetsbegrepp. Det måste då vara av högsta
vikt, att denna av hård nödvändighet fordrade undantagsställning ej i tilllämpningen
göres onödigt tryckande och framför allt befrias från allt som
kan hänföras till nyck eller godtycke.»

Vi veta, att militieombudsmannainstitutionen infördes under trycket av
förra världskriget. Den har fyllt en stor uppgift även örn den icke kunnat
göra allt som skulle ha varit önskvärt.

De försvarsutgifter vi nu ha och mängden av inkallelser ställa även ytterligare
krav på försvarets ledning och manskap. Det som ansågs böra gälla
1901 bör nog understrykas ännu mera i dagens situation. Av naturliga skäl
är den nuvarande försvarsberedskapen tung och påfrestande både i ekonomiskt
och personligt avseende. En hel del har forcerats fram, och detta har
medfört, att naturliga brister uppstått och att en del olämpliga personer anlitats
även till befäl.

Allt detta kan ha sina förklaringsgrunder, och i många avseenden kan det
vara oöverkomliga hinder för att tillrättalägga bristerna. Men för landets försvar
och för bibehållandet av en god försvarsvilja är det dock angeläget, att
människomaterialet, som också är en nödvändig och oumbärlig del i ett försvar,
ägnas tillbörlig hänsyn.

Vi veta, att inom det militära livet måste en order eller en given befallning
åtlydas av underordnad, även om den skulle kunna kallas huvudlös. Befälet
eller överordnad har en oerhörd makt, och i mångå fall kan denna väl sägas
vara suverän. Det är kanske mänskligt och förklarligt, att en del personer
tro, att en befälsställning skall nyttjas för att de skola kunna visa. sin makt
gentemot de meniga. Disciplin är nödvändig, och verklig och god disciplin är
det nog ingen som reser sig emot. Men den får under inga förhållanden missbrukas
och måste framför allt handhavas med ansvar. Vårt befäl måste även
komma ihåg, som herr försvarsministern uttryckte sig i en artikel till Medborgarboken
örn folkförsvaret, att »vår tids människor önska icke endast att
vara viljelösa kuggar i ett själlöst maskineri; de vilja vara medvetna medarbetare
i en samverkan».

Detta gör, att även om inkallade, som sig bör, följa disciplinens lagar, så
ha de ändock ögon att se och öron att höra med, och inom sig kunna de tänka
fritt och samla minnesbilder.

Inkallelserna ha även haft en sådan omfattning att äldre och till mogen ålder
komna befolkningsgrupper ha fått pröva militärlivet. Brister och. orättvisor
från en del befäl, låt vara om det skulle vara ett försvinnande mindretal,
spridas såväl bland de inkallade som de hemmavarande.

Vårt befäl, örn vilket jag personligen har det intrycket att det i allmänhet
står på ett högt plan, har ett oerhört ansvar både för dagens och framtidens försvarsvilja.

Det är givet, att under trycket utifrån kan försvarsviljan upprätthållas, men
om detta tryck skulle lätta, så är jag rädd för att de samlade minnesbilderna
skulle kunna förbyta försvarsvilja mot försvarsovilja.

Jag vill även påpeka, att man i dagens situation kan spåra tendenser, som
tyda på att en försvarsolust håller på att smyga sig in bland folket, och vi
som dagligdags träffa folk ute i bygderna, och som skola förklara och försvara
de militära åtgörandena, kunna nog vittna örn att denna försvarsolust
icke bottnar i något, som med en axelryckning kan förklaras bort med att
det är trötthet etc., utan som faktiskt kan spåras till de militära förlägg -

Nr 6.

Onsdagen den 17 februari 1943.

Svar på interpellation. (Forts.)

ningarna, där man utsatts för orättvis behandling, och sett exempel på slöseri
etc.

o Även efter kriget torde vi få räkna med ett ganska kraftigt försvar, och jag
vågar, trots att jag är lekman, säga, att det ankommer mycket på vårt befäl,
örn grunden då skall bli fast och få en förankring hos folket.

o Disciplinen kan vara ett sammanhållande element under vissa tider och förhållanden,
men jag tror nog, att ett försvars sammanhållning och styrka måste
bygga på något mera än disciplin, det måste även finnas kamratskap och förståelse
mellan befäl och menig man.

En fransman lär ha yttrat, att kriget vore en alltför allvarlig angelägenhet
för att det skulle helt överlåtas åt militärerna. Jag har med det sagda, och
genom min interpellation velat giva uttryck åt att jag anser skyddet av menig
man i ledet vara så pass viktigt, att det icke bör tillåtas, att ens en liten
del av vårt befäl genom oklokt och godtyckligt handlande river sönder det
som behövs i krigs- och vargatider, nämligen ett enigt folk, som är besjälat av
viljan att bevara sin frihet och självstyrelse.

Även örn jag är lekman i militära frågor, så har jag dristat mig att ge uttryck
åt denna min uppfattning. Därmed har jag även velat ge till känna, att
jag som ledamot av denna kammare icke endast anser mig skyldig att votera
anslag etc. till försvaret. Jag anser även, att örn det skulle behövas, så bör
det även sägas ifrån till försvaret, och den folkvalda kammarens män och
kvinnor böra se till att hyfsa och ansa försvaret, så att det kan fylla sin
uppgift, och att försvarets män verkligen söka att bevara den vilja till försvar
och den vilja till att värna örn landet, som nu finns inom alla folkgrupper
i detta land.

Herr Nilsson i Göingegården: Herr talman! Jag kan icke underlåta att i
detta sammanhang omnämna ett fall, som har mycket gemensamt med det av
interpellanten påtalade. Det gäller andra bataljonen av I 16, som den 14 november
förra året kom till avrustningsplatsen vid Göinge. Den blev klar med
avlämningen av utrustningen den 18 november men fick det oaktat ligga kvar
till den 23 november utan att under tiden sysselsättas med vare sig persedelvård
eller annat. Det var ju även i detta fall fråga örn manskap, som hade uppgifter
att fylla i det civila livet. De hade fullgjort sin beredskapstjänst. De
voro färdigs med sin avrustning och kunde icke förstå, varför de skulle hållas
kvar ytterligare, när det icke fanns något särskilt att göra för dem.

Herr talman! Jag skall icke beröra fallet med många ord, jag vill bara stryka
under, att det av interpellanten påtalade fallet icke är det enda, som kan ge anledning
till anmärkning. Man tycker ju, att exemplet rimmar illa med parollen
från den högre militärledningen örn ett utnyttjande till det yttersta av den tid
varunder manskapet är inkallat till beredskapstjänst. Man blir också, som interpellanten
framhöll, betänksam då man tänker på de stora summor, som förslösas
på detta sätt. Räkna vi med att i det av mig påtalade fallet 900 man
höllos kvar i 5 dagar utan att göra någon verklig tjänst och att varje man
kostade omkring 10 kronor för dag, offrades i runt tal 40,000 ä 50,000 kronor
i onödan på detta sätt. Det vore ju sorgligt örn den försvarsvilja, som vi kunnat
konstatera i vårt land på senare tid, skulle äventyras genom sådana här
åtgärder.

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman! Jag
tänker icke yttra mig örn det sista av herr Nilsson i Göingegården framförda
exemplet. Enligt min mening skall saken undersökas. Jag vill endast
fästa uppmärksamheten på att det finns av arméchefen utfärdade be -

Onsdagen den 17 februari 1943.

Nr 0.

Svar på interpellation. (Forts.)

stämmelser angående truppförbands ingående i fältdepå, som innehålla föreskrift
örn, att huvuddelen av personalen bör hempermitteras snarast möjligt och
senast inom en vecka. Det har alltså från arméledningens sida vidtagits kraftiga
åtgärder för att bringa ner tiden för fältförbands ingående i fältdepå.

Herr Fröderberg: Herr talman! Med anledning av vad herr Nilsson i Göingegården
sade skall jag be att få lämna några upplysningar.

Det går icke lika lätt att avrusta ett förband i våra dagar som det gjorde
förr i världen. Då var det bara att lämna in persedlarna till förrådet, varefter
en massa militärarbetare fick sätta igång med att laga och tvätta. Nu, när ett
förband kommer tillbaka och skall resa hem, mäste allt ordnas och synas sa
att det är färdigt till nästa inkallelse och inryckning. Alla kläder skola synas,
de trasiga bytas ut, och det som går att laga skall lagas. Varje plagg skall förses
med nummerlapp, och de nied nummerlappar försedda skorna, kapporna
och andra kläderna skola hängas upp för varje karl. Detta tar sin tid. Det kan
hända att någon av dem som komma tillbaka går utan arbete de dagarna, men
de flesta ha full sysselsättning. Där materielen lämnas in skall allt göras rent.
På expeditionerna arbetar man dag och natt dessa fem dagar för att göra allt
färdigt till nästa inryckning. Jag har flera gånger varit med örn att försöka
förkorta denna tid så mycket som möjligt, men jag kan garantera, att under
fem dagar går det icke, örn man vill lia allt i fältförrådet så ordnat, att man
på några få dagar kan kalla in ett kompani och få det färdigrustat igen. Det är
alltså erfarenheten som talar härvidlag.

överläggningen var härmed slutad.

§ 5.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Majjts å
kammarens bord vilande proposition, nr 35, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 14 juni 1940 (nr 484) om undantag från gällande
bestämmelser rörande arbetstidens reglering m. m.

§ 6.

Föredrogos vart efter annat:

statsutskottets utlåtanden:

nr 18, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående utgifter å tilläggsstat
till riksstaten för budgetåret 1942/43, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen å kapitalbudgeten
under statens allmänna fastighetsfond gjorda framställningar angående
anslag för budgetåret 1943/44, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret 1943/44 till förskott av kostnader
för uppgörande av byggnadsplaner;

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
visst under vattenfallsstyrelsens förvaltning stående område;

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärv för statens
vattenfallsverks räkning av enskild kraftdistributionsverksamhet m. m.;

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse av
rätt till bearbetande av icke inmutningsbara mineral fyndigheter å kronojord;

Andra kammarens protokoll 10^3. Nr 6. 2

Nr 6.

Onsdagen den 17 februari 1943.

Motion örn
viss ändring
av vapenkungörelsen.

nr 28, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående befrielse för G.
V. Bohlin m. fl. från ersättningsskyldighet;

nr 29, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för luftfartsfonden för budgetåret 1943/44 m. m.; och

nr 30, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen å kapitalbudgeten
under luftfartsfonden gjorda framställningar angående anslag för budgetåret
1943/44; samt

bankoutskottets utlåtande, nr 3, i anledning av väckt motion örn dyrtidstillägg
till den hos riksdagens kamrar, utskott och kansli tillfälligt anställda
personalen.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 7.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 4, i anledning av väckt motion
angående viss ändring av vapenkungörelsen.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde

Herr Ericsson i Sörsjön: Herr talman! Det yrkande, som jag framställt i
den av mig väckta motionen och som redovisas i detta utskottsbetänkande, är
ungefärligen av samma innehåll som det yrkande, som framställdes vid 1940
års riksdag. Då fanns det en reservant antecknad till utskottets utlåtande. Nu
kan jag konstatera, att det icke finns någon reservant i samma fråga. Jag tilllåter
mig ändå att säga några ord och något motivera, varför den av mig
väckta motionen angående viss ändring i vapenkungörelsen har avlämnats.

De mest restriktiva bestämmelserna i gällande vapenkungörelse genomfördes
för ett antal år sedan i syfte att därigenom lägga hinder i vägen för illojala
och statsfientliga sammanslutningar att skaffa sig vapen, som vid lämpligt
tillfälle av dem skulle kunna användas för genomförandet av en väpnad kamp
inom landet. Personligen bär jag dragit den slutsatsen, att örn man icke hade
funnit tendenser till bildande av sammanslutningar av detta slag, så hade icke
dessa inskränkningar i medborgarnas rätt att inneha skjutvapen kommit i fråga.
Jag vill för min del icke uttala någon bestämd uppfattning angående huruvida
man nått detta i och för sig beaktansvärda syftemål genom ändringarna i vapenkungörelsen.
Jag kan emellertid icke underlåta att framhålla, att den illojale
medborgaren ibland icke bryr sig så mycket om lagbestämmelser. Det ha
vi ju klart för oss kanske allesammans, och i synnerhet kan ju detta vara förhållandet,
örn den illojale är medveten örn att han har stöd i sina strävanden
hos utländsk makt, som kanske har goda försänkningar hos svenska medborgare
i inflytelserik samhällsställning. Vi lia ju redan kunnat konstatera att
samhällsfientliga personer lyckats skaffa sig skjutvapen utan att anhålla örn
länsstyrelsens tillstånd därtill. Förmodligen ligger det så till, att de flesta av
dem, som på olaglig väg kommit i besittning av skjutvapen, ännu icke blivit
upptäckta.

Jag anser mig emellertid kunna tolerera, att vissa kvalifikationer erfordras
för rätt att inneha skjutvapen, d. v. s. kulgevär, men jag anser icke, att det skall
bero på landsfiskalens eller vederbörande polischefs omdöme, örn tillstånd till
dylikt vapeninnehav skall beviljas eller ej. Så är dock fallet nu. Jag skall icke
närmare utveckla denna sak, utan jag skall endast nämna, att min inställning
till denna sak är beroende därpå, att det kunnat konstateras fall, då vederbörande
intygsgivare givit ett ofördelaktigt yttrande beträffande sökandens kvalifikationer,
ehuru sökanden uppenbarligen i fråga om vandel och uppförande
rättvisligen icke kunnat anses ha givit anledning till diskvalificeringen.

Onsdagen den 17 februari 1943.

Nr 6.

Motion örn viss ändring av vapenkungörelsen. (Forts.)

Beträffande ammunition för kulgevär föreligger enligt min mening ett rätt
så egendomligt förhållande. Geväret är ju tämligen värdelöst för det avsedda
ändamålet, därest man icke kan anskaffa ammunitionen. Aven örn ^medborgaren
ansetts värdig att inneha ett gevär, har därmed icke åtföljt någon självskriven
rätt att tillhandla sig den nödvändiga ammunitionen. Samma omständliga
skrivelseförfarande måste även här tillgripas och detta icke endast en gang
utan för varje gång, som vederbörande är i behov av ammunition. Länsstyrelsen
är den tillståndsbeviljande myndigheten, men i realiteten blir det polischefens
på orten yttrande, som är avgörande för huruvida innehavaren av geväret skall
erhålla någon ammunition eller ej, och, örn ansökningen tillstyrkes, det antal
skott vederbörande anser sig i behov av. Då i regel behovet av ammunition anses
vara mycket litet, måste papperskvarnen hållas! rörelse ganska ofta. Därigenom
förorsakas en onödig fördyring av ammunitionen, vilket har till följd
att största återhållsamhet måste iakttagas vid användningen av densamma-.. Det
förefaller vara en rimlig fordran, att den som befunnits skickad^ att förvärva
och inneha dylikt skjutvapen också utan ytterligare särskilt tillstånd skall äga
rätt att tillhandla sig den för skjutvapnet nödvändiga ammunitionen.

Utskottet fäster i sitt utlåtande uppmärksamheten på de avsevärda risker
för andras säkerhet, som skulle uppkomma, därest övningsskjutningar finge
anordnas annorstädes än på skjutbanor eller sådana ställen, där. betryggande
anstalter vidtagits. Detta ger mig anledning påpeka, att tidigare, innan restriktionerna
i vapenkungörelsen genomfördes, hade medborgarna full frihet att inköpa
ammunition i obegränsad mängd. Övningsskjutningar förekommo under
denna tid icke bara på skytteföreningarnas skjutbanor utan även här och där
ute i bygderna. Jag har själv ganska stor erfarenhet av sky tteve.rks amli eton
från denna tid, eftersom min orts skytteförening var den första förening jag
tillhört och allt fortfarande är medlem av. Men jag har icke något minne av att
det någonsin inträffat någon olycka, ehuru förr i tiden övningsskjutningar ofta
förekommo även annorstädes än å skjutbana. .

De risker man utsattes för vid övningsskjutning på annan plats än skjutbana
äro enligt min mening mycket ringa i förhållande till de risker, som förefinnas
i andra fall. Då nian exempelvis har kännedom örn hur mångå människoliv
som utsläckas under resa med bil, så skulle man med en liknande argumentering
vara berättigad draga den slutsatsen, att bilskjuts överhuvud taget vöre
alltför riskfyllt för att man skulle kunna använda sig av detta transportmedel.
örn man t. ex. sätter sig i en båt för att färdas över ett vattendrag, utsätter
man sig också, för risker, ty båten kan ju kantra, och. det förekommer ju inte
så sällan, med följd att årligen många människoliv spillas. Ett förhållandevis
stort antal drunkningsolyckor äger rum varje år under badning i sjöar och älvar,
och därav skulle väl logiskt följa, att örn de risker man utsätter sig för vid
badning i sådana vatten vore utslagsgivande, så skulle de flesta människor
icke kunna företaga badning annat än i badkar.

Under den tid, som gått, sedan jag väckte den motion, som redovisas i det
utskottsutlåtande vi här behandla, bär jag erhållit en del skrivelser från personer
ute i landet, som uttalat önskvärdheten av ändring i gällande vapenkungörelse
på sätt som jag har föreslagit. Även en annan, ledamot i denna kammare
har tillställts en skrivelse av samma innebörd, och jag skall be att, innan jag
slutar, få föredraga en del av innehållet i denna skrivelse. Där^säges bl. åtföljande:
»Riksdagsmännen herrar Ericsson och Sundström föreslå i motion sådan
ändring i vapenkungörelsen, att den som fatt tillstånd inneha skjutvapen skall
få rätt att utan. särskilt tillstånd få köpa ammunition till detsamma. Det är ej
för tidigt att den kungörelsen ändras, som det nu är är det skandal och dyrt.
•Tåg brukar salongsgevär för skjutning av skadedjur såsom råttor, grasparvar

Nr 6.

Onsdagen den 17 februari 1943.

Motion om viss ändring av vapenkungörelsen. (Forts.)
och kajor m. m. Häromdagen skulle jag köpa skott hos en järnhandlande i
Veberöd» — det ligger förmodligen i södra delen av landet — »som skulle ordna
saken för mig. Han tillrådde mig att först gå till kommunalordföranden här
i hällåkra och få intyg på att jag kunde anses lämplig och tillförlitlig att få
köpa skott.^Sedan skall där ju vara ett flertal intyg på annat, och så när det
kommer ifrån landsfiskalen eller KB så kostar det mig minst 5 kronor. Det går
för långt, när en man som jag, som är betrodd och varit vald och kan bli ånyo
vald till vilket kommunalt uppdrag som helst, dock ej är betrodd att utan
mycket bry och besvär och kostnad få köpa några hundra salongsgevärsskott
av allra minsta sort...»

Jag skall nu ^strax sluta mitt anförande, och jag vill säga att eftersom det
icke nu finns någon reservation till detta utskottsutlåtande, så skall jag icke
framställa något yrkande. Jag föreställer mig visserligen, att det kan finnas
en del, som sympatisera med elen av mig föreslagna ändringen i vapenkungörelsen.
Men jag'' föreställer mig också, att behandlingen av denna motion kommer
att försiggå i tystnad i första kammaren, och följaktligen kommer motionen
ända att bli avslagen, oavsett vad som händer i denna kammare. Jag vill
dock framhålla, att jag ämnar, örn tillfälle ges, en annan gång återkomma med
yrkande i samma riktning.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 8.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 5, i anledning av väckt motion
örn fullständigt avskaffande av förfarandet med kungörelsers uppläsande i
kyrka.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 9.

I niel negation. Herr Kirke erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman! I 7 § kungl.

förordningen den 7 december 1883 angående expeditionslösen uppställas regler
för utskrift av lösenbelagda handlingar, såväl örn utskriften sker för hand
som medelst skrivmaskin.

Beträffande maskinskriven utskrift bestämmes, att varje fullt utskriven
sida skall innehålla minst tjugu rader, att avståndet mellan varje rad skall
vara. omkring 11 mm samt att antalet bokstäver skall vara minst trettiotre i
rubrik och femtio i det övriga av expeditionen.

Reglerna ha tillkommit såväl för att skydda allmänheten mot en alltför
spatiös utskrivning som för att fastställa ett visst förhållande mellan handoch
maskinskrivna expeditioners lösenskostnader. Utgångspunkten synes ha
vant handskriftens utrymmesbehov.

I nuvarande tid torde emellertid flertalet expeditioner utskrivas för maskin,
varför reglerna borde fastställas med utgångspunkt från de möjligheter maskinskriften
lämnar.

Savel inom som utom förvaltningen är det ali vanligen förekommande radavståndet
tätare än det i lösenförordningen föreskrivna, vilket senare kallas
»radavstånd 3». »Radavstånd 2» är det vanligaste, men på senare tid har
även radavstånd l1/» kommit till allt större användning. Några olägenheter
lia icke försports därav.

En enkel kalkyl visar, att ett tätare radavstånd skulle medföra en icke oväsentlig
besparing. Örn man räknar med det i lösenförordningen föreskrivna
antalet bokstäver per råd, vilket torde motsvaras av omkring 60 nedslag per

Onsdagen den 17 februari 1943.

Nr 6.

Interpellation. (Forts.)

rad, får man följande resultat. Med det nu begagnade »radavstånd 3» få 1,200
nedslag ruin på en sida. Användes »radavstånd 2» skulle man få rum med
omkring 2,300 nedslag och med radavstånd IV2 omkring 3,100 nedslag.

Örn antalet nedslag per rad ökades något skulle man med radavstand 2 nå
upp till 2.400 nedslag per sida. Därigenom skulle samtliga lösenavgifter kunna
räknas till det dubbla beloppet mot det nuvarande, så att statens löseninkomster
icke minskades. _ ,

Å andra sidan skulle genom en omläggning icke oväsentliga besparingar vinnas.
Först och främst skulle pappersåtgången minskas till hälften, varjämte
det i framtiden uppstående behovet av arkivutrymme även minskades i ungefär
samma proportion. Ytterligare skulle utskrifterna kunna ske något hastigare,
då ständiga ombyten av sidor, karbonpapper etc. icke oväsentligt sinka
utskrivningsarbetet.

På grund av det ovan anförda hemställes örn kammarens tillstånd att till
herr statsrådet och chefen för finansdepartementet framställa följande frågor:

Har herr statsrådet uppmärksammat den besparing som skulle ernås genom
en föreskrift i lösenförordningen örn att tätare radavstånd skall användas vid
utskrivning av expeditioner medelst skrivmaskin,

och är herr statsrådet villig att låta utreda frågan örn ändring av dessa förhållanden? Kammaren

biföll denna anhållan.

§ 10.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 28. till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning örn fortsatt giltighet av förordningen den 6 mars 1942
(nr 63) angående rätt för Konungen att åsätta särskild tullavgift.

§ 11.

Justerades protokollsutdrag.

§ 12.

Avlämnades följande motioner, nämligen av:

herr Hagberg i Luleå m. fl., nr 297, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 22, med förslag till förordning om fortsatt giltighet ay förordningen
den 1 mars 1940 (nr 117) rörande förbud mot befordran av vissa periodiska
skrifter med statliga trafikmedel m. m.; och

herr Ericsson i Sörsjön m. fl., nr 298, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 31, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 10
juni 1932 (nr 180) örn vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens
läns lappmarker med flera områden.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 12.31 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Nr 6.

Lördagen den 20 februari 1943.

Lördagen den 20 februari.

Kl. 4 e. m.

Förhandlingarna vid detta sammanträde leddes av herr förste vice talmannen,
varjämte undertecknad på grund av förfall för sekreteraren, jämlikt
herr förste vice talmannens förordnande, tjänstgjorde viel protokollet.

§ I Justerades

protokollen för den 13 och den 16 innevarande februari.

§ 2.

Föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj :ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionerna:

nr 37, angående disposition av visst äldre reservationsanslag;

nr 38, angående förvärv av Malmö—Simrishamns m. fl. järnvägar;

nr 39, angående anslag till telefonstationsbyggnad i kvarteret Jericho i
Stockholm; och

nr 40, angående dispositionen av ett för vissa byggnadsarbeten vid erkända
alkoholistanstalten Dagöholm anvisat anslag; samt ''

till jordbruksutskottet propositionen, nr 41, angående bidrag till inköp av
vägbyggnadsmaskiner.

§ 3.

Föredrogos var för sig följande på bordet liggande motioner; och remitterades
därvid

till behandling av lagutskott motionen nr 297 av herr Hagberg i Luleå m. fl.;
samt

till jordbruksutskottet motionen nr 298 av herr Ericsson i Sörsjön m. fl.

§ 4.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtanden:

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1943/44 under riksstatens
andra huvudtitel, avseende anslagen inom justitiedepartementets verksamhetsområde; nr

9, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen å kapitalbudgeten
under statens affärsverksfonder gjorda framställningar om anslag för
budgetåret 1943/44 i avseende å postverket, telegrafverket, statens järnvägar
och statens vatten falls verk; och

nr 31, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning av viss
statens järnvägar tillhörig vattenrätt m. m.;

Lördagen den 20 februari 1943.

Nr 6.

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till förordning
om ytterligare uppskov med allmän fastighetstaxering, m. m.; och

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn ändrad lydelse av 3 § förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående
stämpelavgiften;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 6, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 2 § prisregleringslagen den 30 juni 1942 (nr 459);

nr 7, i anledning av väckta motioner angående viss ändring av lagen örn
adoption;

nr 8, i anledning av väckt motion angående åtgärder till förhindrande av för
tidig skörd av skogsbär; och

nr 9, i anledning av väckt motion angående utredning örn rätt för hustru
att bära sitt eget i stället för mannens släktnamn; samt

jordbruksutskottets utlåtande, nr 3, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående befrielse för vissa personer från betalningsskyldighet till kronan
på grund av virkesköp.

§ 5.

Herr statsrådet Bergquist avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 42, angående modernisering av flygplanskryssaren Gotland;
nr 43, angående förändring i avseende å löneställning och antal beträffande
vissa ordinarie befattningar vid kommunikationsverken;

nr 44, angående bestridande av änkan Tora Virginia Bengtsson och GunBritt
Bengtsson tillkommande livräntor; och

nr 45, angående befrielse för Å. B. Jönsson m. fl. från ersättningsskyldighet.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 6.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.05 e. m.

In fidem
Gunnar Britth.