1943. Andra kammaren. Nr 3 (Riksdagens protokoll 1943:3)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1943. Andra kammaren. Nr 3.

Tisdagen den 19 januari.

Kl. 11 f. m.

§ I Herr

förste vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman!
Jag tillåter mig hemställa, att kammaren måtte besluta att för behandling
av sådana ärenden, som tillhöra tillfälligt utskott, tillsätta tre tillfälliga
utskott, vart och ett bestående av tio ledamöter och tio suppleanter, samt att
val till dessa utskott måtte företagas onsdagen den 27 innevarande januari.

Denna hemställan bifölls.

§ 2.

Fortsattes den från gårdagens sammanträde uppskjutna debatten rörande vid remiss
Kungl Maj :ts propositioner, nr 1. angående statsverkets tillstånd och behov av statsverksunder
budgetåret 1943/44, nr 2. angående utgifter å tilläggsstat till rikssta- pro^*™"e“
ten för budgetåret 1942/43 och. nr 3. angående fortsatt giltighet för förskotts- (Forte)
staten för försvarsväsendet, m. m.; och lämnades därvid ordet enligt förut
skedd anteckning till

Herr Ericsson i Åtvidaberg, som anförde: Herr talman! Det budgetförslag,
som riksdagen nu går att remittera, illustrerar i manga, avseenden finansministerns
svåra kryssning mellan Seylla och Charybdis. Uppgiften att tillföra
statskassan erforderliga inkomster kan, genom skatter och extra pålagor, lätt
leda till att de produktiva krafterna hämmas eller förkvävas. Och det är ju i
sista hand dessa produktiva krafter sorn skola tillhandahålla ^de behövliga
medlen. I statsverkspropositionen exemplifieras också åtskilliga åtgärder, som
till synes skulle vara nyttiga för statskassan men som i själva verket få följder
av helt motsatt art. .

Det må därför, herr talman, tillåtas mig att med utgångspunkt härifrån
beröra ett av de områden, där en särskild belastning drabbat just ^nyssnämnda
produktiva krafter utan att åtgärden medfört det för staten förmanliga resultat,
som väl ursprungligen räknades med. Jag menar krigskonjunkturskatten.

När krigskonjunkturskatten infördes, uttalades här i riksdagen starka betänkligheter
mot beskattningsformen som sådan. Det är icke för mycket sagt,
att erfarenheterna också bekräftat de anförda betänkligheterna, Ändringar,
som riksdagen på regeringens förslag haft anledning företaga, bekräfta även
osäkerheten. Man kan icke längre bestrida, att skatten verkar produktionshämmande.
Däremot kan man naturligtvis ha delade meningar örn huruvida
detta skadliga inflytande är av sådan storleksordning, att det uppväger och
neutraliserar skattens aktiva förtjänster. Örn dessa återigen uttryckas nied
det förhållandevis ringa inkomstbelopp, som krigskonjunkturskatten givit,
måste man dock närmast luta åt att inkomsten varit dyrköpt. I en tid, då
tillgången på kuranta varor blir allt mindre, då ersättningsvaror ständigt
måste skapas, ja, da varje klokt uppslag för att stärka landets försörjning
mäste prövas.’ är’ det nödvändigt att stimulera de produktiva krafterna till

Andra kammarens protokoll lOJfS Nr :7.

Nr 3.

Tisdagen den 19 januari 1943 f. m.

Viii remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
ökad framåtvilja och initiativkraft. Nu är det emellertid så — oell tendensen
blir alltmer uppenbar — att bland näringsidkare av skilda slag i stället förmärkes
en ökad betänksamhet att skapa nya företag, taga nya risker och investera
kapital, i synnerhet örn det gäller experimentell verksamhet. Man menar,
att när ersättningen för all möda och alla risker blir så obetydlig, sedan
uppbördsmännen tagit sitt, vagar man sig icke pa att försöka. Den som täger
en risk och gör en insats gör detta för att få ett utbyte, om han lyckas. Krigskonjunkturskatten
förringar, för att icke säga omintetgör, emellertid denna
möjlighet, sagesman. Riksdagen har visserligen lämnat Kungl. Majit bemyndigande
att i fråga örn viss samhällsnyttig produktion medgiva eftergift eller
lindring, och sadan lättnad har också genomförts i några fall. Men en mängd
gränsfall finnas, där det är svårt att avgöra, örn sådan samhällsnyttig verksamhet
är för handen, att lättnaden kan ges.

Med hänsyn till näringslivets betänksamhet mot ny företagsamhet och expansion
ligger det därför nära till hands att fråga sig, örn staten totaliter tjänar
någonting alls på krigskonjunkturskatten. Utan denna skatteform skulle
produktionsvolymen säkerligen bliva väsentligt större. Detta i sin tur skulle
ju innebära en motsvarande ökning av de vanliga skatterna. Dessvärre är det
emellertid omöjligt att förutsäga, huruvida denna ökning koinme att helt uppväga
vad krigskonjunkturskatten beräknas giva. Men ett är säkert: näringslivets
framåtanda skulle sätta helt andra spår i produktionsstatistiken, örn
icke krigskonjunkturskattens dämpande faktor bromsade. Gentemot detta kan
anföras,_ att samhällsandan kräver full fart på produktionsmaskineriet, i trots
av de ringa vinstmöjligheterna, när läget fordrar detta. Så borde det också
vara, men så är det icke alltid. Människorna äro ofullkomliga och komma väl
alltid att förbli så.

Krigskonjunkturskatten drager också nied sig en fara, som icke alltid beaktas.
Detta gäller utgifter av omkostnadsnatur. Det är beklämmande att understundom
konstatera, med vilket ekonomiskt lättsinne vissa utgifter göras.
Det resoneras som så, att staten, såvida företaget krigskonjunkturbeskattas.
betalar största delen. Att detta är ett upprörande resonemang bestrider nog
ingen. Men faktum kvarstår. Och företeelsen innebär stor fara även långsiktigt.
Det kommer förvisso en tid, när svångremmen måste dragas åt ordentligt,
och då kan vanemakten att disponera mer eller mindre flott bliva ödesdiger.’

När man betraktar inkomstsiffroma för krigskonjunkturskatten. får man
ej heller förbise, att en del endast har provisorisk natur. Man måste följaktligen
kalkylera med att betydande belopp kunna återgå. Den stora arbetsbördan
hos skattemyndigheterna innebär, att varje deklaration och varje invändning
icke hinna prövas tillräckligt. I sådana fall debiteras väl ett belopp,
som ligger på s. k. säker sida ur statens synpunkt. Den beskattade har att
vinna rättelse klagovägen och har att där andraga motiv för nedsättning. Att
dessa nedsättmngar icke bil vare sig fa eller små har man anledning att
antaga.

Det kan icke vara långsökt att i detta sammanhang erinra örn den starka
uppmärksamhet, som hela krigskonjunkturskatteproblemet ägnas i England.
Orsaken härtill är främst de produktionshämmande verkningar, som även i
detta land spöka. Och ändock har man i England accepterat principen, att
företagen få räkna sig tillgodo en vinstmarginal, olika för olika fall, som
skäligen anpassas efter de risker, företagen ha att stå, och med samtidigt beaktande
av de initiativ, som från företagarens sida tagits i produktionsfrämjande
syfte. Örn England, som så ofta varit föregångsland för oss, nu tager
sig en ordentlig funderare på hela problemet, borde väl detta utgöra'' ett observandum
även för oss.

Tisdagen den 19 januari 1943 f. m.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Mot bakgrunden av dessa synpunkter är man närmast böjd att fråga sig,
örn icke krigskonjunkturskatten redan nu är mogen för avskrivning. Skattetomten
är produktionshämmande, icke tu tal örn den saken, och man synes
starkt kunna ifrågasätta, örn inkomsten väger mot de skadliga verkningarna.
I trots av detta och i trots av att den vanliga skatten utan tvekan skulle stiga,
örn krigskonjunkturskatten försvunne, vågar man väl knappast räkna med en
dylik radikal vändning. I stället får man förmoda, att förslag till ytterligare
revisioner komma att se dagens ljus. Och det är inför detta troliga alternativ,
herr talman, som jag vill begagna tillfället att framföra några synpunkter.

Ett genomgående fel i hela systemt är. att bestämmelserna komma i efterhand.
alltså när merinkomsten redan är disponerad. Örn krigskonjunkturskatten
skall bestå, vore det därför tacknämligt, örn det snarast möjligt kunde
diskuteras, enligt vilka grunder beskattningen skall utgå för dea merinkomst,
som eventuellt uppstår under 1943.

Vad sedan gäller jämförelseinkomsten, så skola ju åren 1937—1938 utgöra
grund. Denna grund blir i mångå fall oriktig, och bestämmelsen är stel. Visserligen
har ibland undantag gjorts och grunden räknats fram på ett annat
sätt, men det har i regel stött på motstånd att få vitsord för ett dylikt, riktigare
jämförelsetal. Skäligheten synes mig fordra, att omständigheter, som
göra 1937—1938 otjänligt såsom jämförelsetal, villigare än hittills beaktas.
Ett företag kan ha startat endast några få år före nyssnämnda år och.alltså
icke hunnit komma ordentligt i gång, ett annat företag kan ha, upptagit nya
tillverkningar, som icke hunnit arbetas in före jämförelseperioden etc. etc.
För varje år blir det kort och gott orimligare att fastlåsa produktionen vid
1937—1938 års förhållanden. Skall man klara sig igenom. krisen, måste man
här liksom på andra områden anpassa sig efter andemeningen i en författning,
även om formen råkat bli stel.

Det s. k. utjämningsavdraget synes redan vara moget för en revision. Avdragsmöjligheterna
enligt denna bestämmelse voro otillräckliga redan när författningen
kom till stånd. Såsom förhållandena sedan dess utvecklat sig, svarar
bestämmelsen icke på något vis mot vad avsikten var.

Sedan kommer jag till det svåra, för att icke säga omöjliga,, i att få vitsord
för vad rationaliseringar inneburit. Jag menar nu rationaliseringar, som
gjorts och göras oberoende av kriget. Det är icke bara beklämmande ur näringslivets
skattesynpunkt utan även farofyllt ur andra synpunkter, att detta
icke tillräckligt beaktas. Uraktlåtenheten kan i otaliga fall medföra, att rationaliseringsprocessen
dämpas, örn vinsten därav huvudsakligen skall gå till
krigskonjunkturskatt. Och en dylik dämpning vore väl betänkligare nu än .någonsin.
Under den kommande fredskrisen gäller det för industrien att tekniskt
sett vara rustad till tänderna, om den skall stå sig i den internationella konkurrensen.
Vi ha med andra ord icke råd att ett enda ögonblick vila på hanen,
när det gäller fortlöpande åtgärder av produktionsförbilligande natur. Detta
har också ur en annan synpunkt särskild aktualitet. Ett av de viktigaste medlen
i kampen mot valutaförsämringen har angivits vara just en långt driven
rationalisering.

Reglerna angående lagervärderingen vålla också den skattskyldige och icke
minst handelns män stora svårigheter. Särskilt den som första gången drabbas
av krigskonjunkturskatt och sålunda saknar tidigare erfarenhet har stort besvär
att rätt uppgöra sina deklarationer. Jag känner fall, där skattskyldiga
köpmän i fråga örn tidigare års taxeringar, antingen på grund av bristande erfarenhet
eller viss oförmåga att tolka de invecklade bestämmelserna, åsatts
taxeringar, som sena,re visat sig obehöriga. Starka billighetsskäl tala för att
möjlighet herodes till rättelse av dylika felaktigheter, änskönt den skattskyl -

Nr 3.

Tisdagen den 19 januari 1943 f. m.

_ Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
dige icke kommit att överklaga taxeringen. Detta skulle otvivelaktigt av den
skattskyldige uppfattas såsom en gärd av rättvisa. Det bör understrykas, att
misstaget i regel gällt mindre företagare. De större lia i stor utsträckning tillgång
till sakkunnigt biträde, men en mindre företagare, exempelvis en handlande
på landsbygden, äger icke dylik möjlighet. Men kanske dessa skälighetskrav
kunna bli tillgodosedda inom det avräkningsförfarande, som väl måste
komma.

Som bekant gälla skiljaktiga bestämmelser angående avdrag för vissa sociala
utgifter, i vad det gäller den vanliga skatten och krigskonjunkturskatten.
Detta är att ur social synpunkt djupt beklaga. Jag siktar närmast på avsättning
till pensionsstiftelser. I den mån de anställda icke äro pensionsförsäkrade,
lia företagen mer och mer avsatt penningar till pensionsstiftelser. Dessa
anslag ha varit avdragsmässiga vid beräkning av den vanliga skatten. Emellertid
finns det ett stort antal företag, för vilka konjunkturkurvan är ojämn.
Sådana som haft otillfredsställande vinster under tidigare år, och då icke kunnat
avsätta, men som nu av en eller annan anledning arbeta med goda överskott,
skulle säkert gärna tänka på de anställdas pensioner, örn skatteförordningen
toge mera hällsjön härtill. Det framstår också såsom skäligt om de anställda
på detta vis själva kunde få glädje av en ekonomiskt god konjunktur.
Och det finns även andra områden, där avdragsrätt för sociala välfärdsanordningar
borde prövas — och här gäller det både den vanliga skatten och krigskonjunkturskatten.
Åtskilliga berömvärda initiativ ha diskuterats, det må
gälla semestermöjlighet för arbetarhustrur, sommarkolonier för de anställdas
barn etc., men oftast har det hela stannat vid blotta tanken och diskussionen.
Projekten ha fallit därför att anslagen icke varit avdragsmässiga. Jag vet ju
alltför väl, att statsinkomsterna icke få nämnvärt naggas i kanten, men jag
undrar likväl, örn detta med ökade anslag för social välfärd icke har den stora
betydelse just nu och den goda fortsättningsverkan framigenom, att frågorna
ändock borde ägnas en prövning.

Slutligen kan jag icke undgå göra den allmänna reflexionen, att krigskonjunkturskatten
i tillämpningen visat sig synnerligen svår ej blott för de skattskyldiga
utan t. o. m. för beskattningsmyndigheterna. Vad dessa senare beträffar,
har det dessutom visat sig, att personalen är så överbelastad med arbete, att
arbetsprodukten kan bli lidande och personalen överansträngd. Man frågar sig
nog, om icke tiden är inne för att söka åstadkomma en förenkling av allt vad
skatteförordningar heter och göra dessa mera begripliga även för dem som ha
att betala skatterna.

Ehuru jag ursprungligen icke avsett att taga kammarens uppmärksamhet i
anspråk för annat än reflexioner kring krigskonjunkturbeskattningen, ber jag
dock, herr talman, att få begagna tillfället att yttra några ord även i en annan
fråga.

I mitt anförande i denna kammare för några månader sedan anslöt jag mig
■— som alla andra — helt till strävandena att stabilisera löner och priser. Denna
uppgift var och är vår inrikespolitiskt allra viktigaste. Men jag angav också
vissa faror, som kunde göra lönestoppet illusoriskt och som i sin tur kunde
tvinga fram ökade priser, såvida icke en fullständigt benhård inställning skulle
intagas av de kontrollerande myndigheterna. Vad jag nu kommer att beröra
går i samma stil, fastän lönerna icke äro orsaken. Denna gång gäller det timmerpriserna.

Prisutvecklingen på trävarumarknaden ingav ingen oro förrän en bit in på
år 1941. Olika sammanfallande förklaringar finnas till att denna bransch
höll sig stabil så pass länge. Men för ungefär l1/2 år sedan skedde ett omslag.
Örn man ser på kronoskogsauktionernas resultat från hösten 1940 till hösten

Tisdagen deli 19 januari 1943 f. m.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
1942. så finner nian, ali genomsnittspriset per klim stigit från ungefär G: 85
till ungefär 9:60, och för enbart södra Sverige från ungefär 9:55 till ungefär
15: 75. Det är klart, att kubikmeterpriserna knappast kunna vara på öret
jämförbara. Vissa rubbningar spela, in. Men i fråga om tendensen är statistiken
fullt tillräcklig. Nu är det visserligen sant, att kronoauktionerna endast
representera en del av virkesaffärerna. Men en känd sak är, att kronoauktionerna
äro normgivande för prissättningen pa liela timmermarknaden. Den enskilde
säljaren väntar i regel med att sälja tills kronoauktionerna anslagit
prisläget. Rent beklämmande var det därför, när domänverket tidigare dekreterade
ett lägsta pris, överstigande närmast föregående års, som måste bjudas
på en auktion, örn affär skulle komma till stand. Här motarbetade alitsa staten
med ena handen vad den nied den andra gjorde. Nu Ilar jag mig icke bekant,
att dylika minimipriser satis på auktionerna 1942, men själva auktionsförfarandet
har gjort, att priserna ändock stigit. Och rent mänskliga förklaringar
härtill finnas. Dels hyser köparen förhoppning att för en eller annan
vara. där priskontrollen icke satt lii, kunna utfå ett relativt högt pris för den
förädlade produkten, dels framträder ambitionen att hålla sitt industriella verk
igång och dels känna de flesta ett starkt socialt ansvar för de i företaget an Den

ekonomiska politiken har ansett det nödvändigt att priskontrollera vissa
träprodukter. Denna kontroll har emellertid begränsats till huvudsakligen sågade
och hyvlade trävaror. En massa områden ligga alitsa utanför prisbestämningen.
Väsentliga prisstegringar komma otvivelaktigt att uppstå, såvida det
nu erlagda kubikmeterpriset för timmer skall läggas till grund för prissättningen
av dylika träprodukter. Allvarligt är dessutom, att en hel del av dessa
förädlingsverk fournera byggnadsindustrien. Här drabbar prisökningen en verksamhet,
där man minst av allt har råd med extra palagor. Relativt sett är det
ju ingen stor del av träaffärerna, som disponeras för varor åt byggnadsindustrien.
Men totaliter rör det sig ändå örn ganska respektgivande volymer.
Och principiellt är utvecklingen mycket betänklig. Gentemot detta, återigen,
svarar man måhända, att under sådana förhållanden får man prisreglera alla
träförädlingsprodukter. Ja, deli som tror afl någonting dylikt ligger inom''det
möjligas ram är bra främmande för verkligheten. En hel del av tillverkningarna
åt byggnadsindustrien avser icke standardiserade varor utan s. k., extrabeställda.
Det skulle alltså gälla att granska varenda kalkyl. Detta är i realiteten
otänkbart. Utvecklingen blir därför den, att för alla dessa extra tillverkningar
kommer fabrikanten säkerligen att räkna det höga timmerpriset som
kostnad i kalkylen. Försäljningspriset blir alltså dyrare än vad fallet blivit,
örn timmerpriserna varit stabila liksom före hösten 1941. Anmärkningsvärt är
härvid, att staten själv i stor utsträckning varit säljare av timmer.

Inför denna pessimism tröstar sig kanske en och annan nied att iörädlingsverken
i regel köpa sin råvara i forin av sågat och hyvlat virke, som ju redan
är priskontrollerat. Så är dock långt ifrån fallet. De s. k. rotaffärerna äro utomordentligt
vanliga. Virkesposter bjudas ut enligt stämplingslängd, säl,larens
prisidé är stram med stöd av kronoauktionerna, och köparna äro optimister pa
grund av dels god efterfrågan på den färdiga varan och dels i känslan av
att de tillverkade produkterna lyda under fri prissättning. Ofta flyttas Hänsj
portabla sågverk från avverkning till avverkning, och köparen sagar alitsa
själv det på rot köpta timret. Den sågade varan bjuden aldrig ut. Den vandrar
direkt till det egna förädlingsverket. . , .

Det hinder i arbetet för en prisstabilisering, som jag bär antytt, torde knappast
gå att komma till rätta med på annat sätt ån att aven timret prisma.ximelin
sadan prissättning av timret, vid sidan av prissättningen pa sagade

ras

Nr 3.

Tisdagen den 19 januari 1943 f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
och hyvlade trävaror, torde även vara ett önskemål långt utanför den förädlingsindustri,
som fournerar byggnadsindustrien. Blir icke t. ex. prissättningen
pa massaved i många fall rent illusorisk, när timret är fritt? Bränslekommissionen
kan ju också ge dispens för köp av massaved till andra ändamål. Jag
vet dock alltför väl, att tekniska svårigheter kunna åberopas för en prissättning
på timret. Men jag säger mig samtidigt, att örn frågan verkligen är angelägen,
måste de. tekniska svårigheterna kunna bemästras. Änskönt jag vet, att
vissa försök tidigare gjorts utan positivt resultat, synes det mig ofrånkomligt,
att man på nytt griper sig an med frågan.

skall nu tro, att jag ett ögonblick missunnar de enskilda skogsägarna
att ta skäligt pris för sina skogsprodukter. Jag reagerar blott mot den oroande
utveckling, som skönjes och vilken går stick i stäv mot statsmakternas allmänna
politik. Man har pa sistone upplevat timmerpriser, inför vilka även säljarna
varit förvånade. Detta har kanske icke i första hand gällt barrtimmer
men fastmer lövvirke. Hur som helst råder ett oefterrättlighetsförhållande.
som icke bör bestå.

Jag har tidigare vidrört skogsauktionernas roll som prisuppdrivande faktor.
Ett inhiberande av själva auktionsförfarandet skulle nog icke vara betydelselöst,
även örn tanken i första ögonblicket kan te sig rent av löjlig. Detta
med skogsauktionerna Ilar fatt någonting av sport, någonting av karskhet över
sig. Den ene reflektanten bjuder i auktionsstämningen några ören mer, kanske
bara därför att den andre vågat bjuda så eller så högt. Man frågar sig faktiskt
emellanåt, örn vissa anbudsgivare lämnat sitt ekonomiska förnuft’ hemma,
för att icke tala om att de totalt glömt bort en vars skyldighet att medverka
till prisstabilisering. Örn auktionerna vore begränsade till sin egen skada
®"er nytta, gånge det väl an. Men, som jag förut påpekat, auktionerna och
framför allt kronoauktionerna äro normgivande för hela säsongens timmerpris.
Det synes därför under nuvarande läge passa bättre in i arbetet mot inflationen,
att staten, som i regel öppnar timmeraffärerna under en säsong, återgår
till anbudsförfarandet. Detta ger större rum för besinning och eftertanke hos
köparen.

Ja, herr talman, jag slutar nu med att vördsamt hemställa till dem det vederbör
att ägna timmerpriserna och virkesaffärsförfarandet en ny. grundlig
omprövning. Underlåtenhet härutinnan kan bli en käpp i hjulet på den appa”
rat, som statsmakterna nu med sa mycken möda fått i gång för att stabilisera
var valuta och därmed, icke minst, skapa den första förutsättningen för en god
fredsberedskap.

Härefter yttrade:

Herr Dickson: Herr talman! En av gårdagens många talare, herr Lundstedt,
ansåg sig böra^yttra, att han. på grund av att hans anförande skulle bli
kort jämfört med många av de andras, borde skämmas en smula. Om hans
synpunkt är riktig, kanske det är tillbörligt, att jag såsom oerfaren talare här
förbereder kammaren på att det lilla inlägg jag står i begrepp att göra kommer
att kvalificera mig för samma skamkänslor som dc herr Lundstedt för
sm del hyste.

Jag Jmr för avsikt att tala något örn den kommunala självstyrelsen. Det
är ett. ämne som varit uppe vid flera tillfällen under den sistförfluten hösten
bade i pressen och vid olika sammankomster. Även i vårt grannland Finland
tycks problemet ha kommit under diskussion. Det Ilar framhållits, säkert med
ali rätt, att den kommunala självstyrelsens princip har betytt ofantligt mycket
för svenskt samhällsliv. Jag tänker vid detta resonemang huvudsakligast på
landsbygdens förhallanden, men i tillämpad form gäller det säkerligen även

Tisdagen den 19 januari 1948 f. m.

Nr 3.

Vid remius av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
städerna. Den omständigheten, att vi under långa perioder haft ett samhä lsskick,
som tvingat till skapandet av lokala församlingar, som under ansvar
skola besluta i viktiga samhälleliga frågor. Ilar givetvis i mycket hog grad
bidragit till att så många mycket betydande personer kommit fram ur landsbygdsbefolkningens
led. Man behöver knappast heller fråga sig, örn icke manga
av de här närvarande, i varje fall de som komma fran landsbygden, lia fattsin
skolning i de kommunala nämnderna och styrelserna. Manga frestelser na
utan tvivel förelegat att rucka på de förhållanden, som skapa den kommunala
självstyrelsen, men det är som örn man hade haft en smula dåligt samvete

när man rört vid det kapitlet.

Självstyrelsen består kanske på papperet, men i praktiken ar det otta sa,
att den endast är ett sken. Jag skall tillåta mig. herr talman, att ge ett litet
exempel ur min egen erfarenhet. Det gällde vid ett tillfälle att fixera en lonesats
_ det var kommunalfullmäktige i en mindre landskommun som hade
denna uppgift sig förelagd. Man beredde ärendet i vederbörlig ordning Man
gjorde jämförelser med likartade landskommuner med likartade förhållande!!
och kom slutligen fram till en summa, som ansågs vara elen riktiga, beslutet i
fullmäktige var enhälligt. Enligt lag och gällande författning skall ett saxhult
beslut underställas länsstyrelsen, och under den proceduren visade det sig,
att länsstyrelsen ansåg summan icke lämpligt fixerad. Ärendet återremitterades
därför till kommunalfullmäktige, som på nytt beredde Dagan, pa nytt verkställde
utredning och på nytt kom till exakt samma enhällig!* resultat som
tidigare. Länsstyrelsen var lika envis den och dekreterade, att det beslut tullmäktige
fattat icke komme att fastställas av länsstyrelsen, fullmäktige beslöto
då att höra sig för hos länsstyrelsen, örn icke denna, eftersom det dock
hängde ytterst på den, vilken lönesumma som skulle fastställas, själv kunde
bestämma beloppet, varefter fullmäktige skulle rätta sig efter beslutet. Men
detta o-ick icke för sig, utan beslutet måste fattas av fullmäktige och därefter
fastställas av länsstyrelsen. Det var en ganska upprörd stämma som
hölls Det var t. o. m. tal örn att fullmäktige skulle avga m corpore. Men
slutligen föll man till föga. Mitt minne är en smula bristfälligt, men jag tror,
att man diskuterade om att avfatta protokollet ungefär sa: Därtill Pressade
av länsstyrelsen få fullmäktige härmed mot bättre vetande fatta följande
beslut osv— När det som kallas kommunal självstyrelse tager sig sådana
uttryck, att de kommunala myndigheterna endast utgöra en opersonlig namnstämpel
i den i bakgrunden stående länsstyrelsens hand, intager man en ståndpunkt,
som är osann. Man låter ett sken gälla för verklighet. Det är nog också
så att det finns en allmän olust framför allt ute på landsbygden över dessa
ingrepp, om jag så får kalla det, i vad som tidigare har varit en verklig kommunal
självstyrelse. Det är ganska naturligt med den utveckling samhället
har undergått, att staten kail begära att få mera inflytande över de kommunala
besluten, men frågan är. örn man icke borde vara synnerligen varsam,
då man går fram här. Jag tror, att den princip, som den kommunala självstyrelsen
utgör, har en mycket betydande inverkan pa hela samhällets utveckling.
Jag tror också, att den kollektivism, som i vissa fall har utbildats
inom samhället, icke får anses böra bli en bestående form Jag skulle vilja
uppställa kollektivismen mot individualismen och därvid hävda, att den senare
utgör den mera tilltalande och längre drivna kulturformen. Det borde icke ta
bil’ så eller vara så, att befolkningen utgör en amorf massa, som handlar
endast på befallning liknöjt och plikttroget, utan jag tror fastmer, att en
lyckligare, i varje fall värdigare samhällsordning vinnes därigenom att mdividerna
- — om man tager det i en något vidsträcktare bemärkelse och räkna i
dit liven de kommunala enheterna fä tillfälle att mer göra sig gällande, .lag

\r 3.

Tisdagen den 19 januari 1943 f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
tror, att det också kail innebära en värdefull säkerhetsventil i kritiska lider
dag ar icke sa mekaniskt initierad, men jag Ilar för mig, att anordningar för
transport av flytande ämnen, tankvagnar oell tankbåtar, äro indelade i fack för
att undvika, att vid kastningar det flytande formlösa innehållet kommer i allttor
stark svällning. Jag skulle vilja tillämpa denna bild på befolkningen — å
ena sidan en sadan där kollektiv, likriktad massa och å andra sidan en befolkliing,
bestående av självständigt tänkande individer — oell därvid påstå att
i det senare tallet äro riskerna för uppkommande av alltför stora svallningar
betydligt reducerade.

Ja, herr talman, jag Ilar velat framföra dessa bekymmer. Det är icke originella
synpunkter, och de ha framförts tidigare, som jag nyss nämnde. Den
omständighet, som särskilt drev mig till detta steg att här uppträda, var kanske
ett samtal med en mycket betrodd kommunalntan i min hembygd, som just uttalade
liknande bekymmer. Det har offentligt talats mycket om dem.'' men jagnar
funnit det korrekt att inför detta forum framföra dessa mina enkla funderingar,
därför att jag därmed velat ge en maning åt lagstiftaren, som väl åtbänkar16
deIvlS ar att flnna cller åtminstone borde vara att finna på dessa

aiefeii för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Herr talman! Fru

astberg bär under gårdagens debatt här i andra kammaren ställt en direkt
trap till mig, nämligen huruvida proposition angående barnkrubbor och hemhjälp
kail lorvantas till innevarande års riksdag. Jag skall nu tillåta mig att
ge ett kort svar pa denna fråga. Befolkningsutredningen har under relativt
lang tiel sysslat nied bagge dessa spörsmål och, såvitt jag har mig bekant, har
man inom betolknmgsutrednmgen också kommit till sådana resultat att det
varnas förslag i ämnet inom en relativt nära framtid. Att det kommer förslag
tran befolkmngsufredningen, kan i och för sig icke utgöra någon garanti för
•ii d®Vkommer abt bh e)1 proposition till innevarande års riksdag, ehuru jag
juli tillägga, att jag betraktar bägge dessa ämnen såsom så viktiga, att man
bor gora a lt vad som göras kail för att så snabbt som möjligt komma fram
titl positivt beslut i dessa frågor. Det ligger i sakens natur, att även örn iag
vantar förslag inom relativt kort tid, så måste dessa förslag granskas i rege
ringen, och det är ju svårt att säga, örn förslagen, när regeringens skärseld är
passerad, ha befunnits vara av den karaktär, att de utan vidare kunna läggas
till grund för proposition i ämnet. Skulle det visa sig möjligt, är det val
ratt sannolikt, att det skall komma proposition till detta års riksdag men
skulle holvisa sig att meningarna i regeringen äro alltför mycket delade örn
dessa forslags praktiska lämplighet, finns det naturligtvis risk för att proposition
icke kan avlatas till denna riksdag. Det är vad jag har att svara.

Herr Hyling: Herr talman! Under gårdagens debatt här i kammaren kommo
vissa laudsbygdsproblem i förgrunden. Det är för övrigt ganska naturligt,
att sa har blivit förhållandet. Icke minst i nuvarande situation med avspärrmng
och allt annat bil ju våra existensmöjligheter beroende på landsbygdens
produktionsformaga. Det finns ingen anledning att i detalj gå in på de frågorna,
alldenstund de redan lia berörts av olika talare, men en sak må det tillåtas
mig, herr talman, att säga och detta gör jag desto hellre, som det icke kan
sagas, att jag talar i egen sak. Allt tal örn att Sveriges bönder nu tjäna grova
a*’ nofi'' ^11 stor del gripet ur luften. Även om det skulle vara på det
»attet, att större inkomster nu kunna erhållas än förut, så har, måste jag säga
det ekonomiska vederlaget för utfört arbete i många fall ännu icke kommit
upp i paritet med för vissa andra yrkesgrupper jämförbart arbete. Jag har
under hosten haft tillfälle att studera dessa förhållanden i min egen socken och

Tisdagen den 19 januari 1943 f. m.

Nr 3.

Vid remiss av sialsverksproposilionen ni. m. (Forts.)
vill på det kraftigaste tillbakavisa påståendena om att bondebefolkningen för
närvarande bär synnerligen gyllene tider. .

En annan fråga, som nu diskuterats ute i landsorten viel sidan av jordbrukets
prissättning, är dyrortsfrågan. På flera ställen ute i landet hållas för
närvarande opinionsmöten, och det som Ilar satt den verkliga farten pa blidkaveln
är socialstyrelsens tre alternativ. Det torde icke i detta sammanhang
vara någon som helst anledning att göra någon kritisk granskning av dessa
socialstyrelsens förslag, detta sa. mycket mindre som regeringen icke heller synes
vara intresserad av uppslagen. Vad man med glädje kan konstatera är, att
de flesta nu fått klart för sig, att de lägre dyrorterna äro underkompenserade.
.A-tt regeringen kommer i en mycket svar ställning, da det gäller att komma
med förslag till lösning av denna fråga, torde vara ställt utom allt tvivel. Man
behöver bara peka på det statsfinansiella läget för att första den saken. \ ad
jag, herr talman, med mitt anförande just på den punkten har åsyftat är att
i riksdagens början klart säga ifrån att den verkliga oro, som helt naturligt
gripit landsorten, håller på att vidga klyftan mellan landsort, och storstad.
Reaktionen är så stark för närvarande, att det finns anledning för en enskild
riksdagsman att vädja till regeringen att följa denna fråga med allra största
intresse och även framkomma med förslag, örn icke slutgiltiga så dock
sådana av provisorisk karaktär.

Men det var icke blott för att säga detta jag begärde ordet. Manga andra
frågor hänga speciellt samman nied landsbygden. Enligt mitt förmenande har
landsbygdsungdomens problem alltjämt tvingats att stå i förgrunden, och dessa
problems lösning är av betydelse icke blott, när det gäller att stäcka landsbygdens
avfolkning, utan även när det gäller att stimulera den spridning till
landsorten av industrier och andra företag, vartill tendenser icke saknas. Detta
hämmas emellertid ganska ofta av det förhållandet, att landsbygden icke kail
bjuda tillnärmelsevis vad stadssamhällena lia i företräden. Detta berör icke
blott rena landsbygden utan även en hel del samhällen. .

Ser man exempelvis på skolsystemet som sådant är etet naturligtvis bety''dligt
mindre väl utvecklat på landsbygden än på andra platser. Det ligger naturligtvis
också i sakens natur, att landsbygden icke kan på alla områden komma
upp till full paritet med städer och samhällen, men det bör ligga i statsmakternas
intresse att sörja för att landsbygdsungdomens möjligheter på detta
område väsentligt förbättras. Ser man exempelvis på den högre skolundervisningen,
finner man ju, att en stor del av den studieintresserade landsbygdsungdomen
nu genom ekonomiska svårigheter förhindras att deltaga i dylik undervisning.

Den som i likhet nied mig visat ett varmt intresse för dessa angelägenheter
har icke kunnat undgå att nied stort intresse oell verkligt uppriktiga
välgångsönskningar iakttaga och sa långt som möjligt följa de olika experiment
med realskolundervisning per korrespondens, som igångsatts på ett
flertal orter i landet. Det är kanske ännu för tidigt att döma om resultatet,
men hittills gjorda erfarenheter synas vara mycket lovande. T alla händelser
finns det alla skäl för stats- och skolmyndigheterna att följa dessa experiment
med särskilt intresse och att eventuellt också erbjuda en insats.. Vi
måste betänka, att den ungdom, som genom de ordinarie skolformerna föres
fram exempelvis till realexamen, drager betydande kostnader för .stat och
kommun, under det att de, som åtnjuta korrespondensundervisning, såvitt mig
är bekant, på del hela taget få bekosta sina studier själva. Målsmännen påläggas
på det sättet extra uppoffringar för ungdomens utbildning, sorn de i
stadssamhällena slippa ifrån. Korrespondensundervisningens möjligheter böra
över huvud taget beaktas nior än vad som sker, och jag vill uttrycka den

Nr 3.

Tisdagen den 19 januari 1943 f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
varma förhoppningen, att den pågående skolutredningen skall betrakta detta
spörsmål med det allra största intresse och framför allt med fördomsfrihet.
Fn del statsinstitutioner anlita för närvarande denna korrespondensundervisning
i olika syften. Så till exempel har jag hört sägas, att statens järnvägar
anordnar kurser inom sitt gebit. Telegrafstyrelsen söker fostra sina telegrambud
genom korrespondensundervisning, så att när den dagen kommer,
att dessa pojkar icke längre kunna användas i telegrafverkets tjänst, de äro
bättre rustade för en fortsatt verksamhet. Även på andra håll är man inne
på liknande linjer. Jag tror för min del, att man kan få till stånd åtskillig
utjämning i det nuvarande förhållandet mellan stads- och landsbygdsungdom,
örn man befrämjar denna form av undervisning. Genom de möjligheter
att förena, teoretiska och praktiska studier, teoretiska studier med praktisk
verksamhet, som denna skolform erbjuder, är denna synnerligen lämpad för
en ungdom, som icke^är i den ekonomiska ställningen, att den kan inackordera
sig i städerna och gå i städernas skolor, och som samtidigt behöver taga ett
handtag i hemmets verksamhet. Det är här icke fråga örn att på ett olämpligt
sätt öka antalet teoretiskt utbildade. Det är fastmer en rättfärdighetsfråga
att bjuda landsbygdsungdomen något av samma chans, som kommer
stadsungdomen till del. Man skall icke tro, att korrespondensundervisningen
ger efter på kravet på kunskap och duglighet. Det är kanske rent av tvärtom.
Den skärper det individuella ansvaret. Den som inte vill arbeta ordentligt
med sina undervisningsbrev kommer ingen vart, och genom sin rika differentiering
erbjuder också korrespondensundervisningen ett ökat antal möjligheter,
som det statliga eller kommunala skolsystemet icke kan ge motsvarighet
till.

Man kan därför fråga sig, om icke tiden är inne att undersöka möjligheter
till stipendier till begåvade ungdomar på landsbygden för genomgående av
korrespondenskurser. Därigenom skulle man komma att taga ett beaktansyärt
steg för att höja kvaliteten på de produktiva krafter, som vårt samhälle
är i så stort behov av i den nya och säkert skärpta konkurrens, som kan räntas
efter det pågående kriget. Som bekant kosta ju eleverna vid de högre skolorna
stat och kommun bortåt 500 kronor per elev och år. Det vore väl icke
mer än rätt och billigt, att de som skaffa sig samma kunskaper helt genom
egna medel utan någon kostnad för stat och kommun skulle kunna erhålla
något i stipendieväg. Även örn det statsfinansiella läget för närvarande reser
svåröverkomliga hinder, så är frågan dock av sådan vikt och betydelse,
att den bör hållas levande under den närmaste tiden.

Men vi lia icke bara den ungdom, som studerar för att skaffa sig en bestämd
examen. Vi ha också annan ungdom att tänka på. Vid föregående års
riksdag diskuterades ungdomsfrågorna ingående. Dessa frågor äro i dag lika
aktuella som de voro vid det tillfället. Ungdomens fritidsproblem måste beaktas
iner än vad vi hittills lia förmatt. Jag måste också säga, att dess bättre
ha vi bär i landet en rätt stor kader ungdomar, som äro intresserade av studier
såsom fritidssysselsättning. Här måste också andra hjälpmedel vid sidan av
korrespondensundervisning träda till. En sådan är radion. Utan tvivel har
radion blivit en kulturfaktor av betydligt större mått och betydelse än vad
man för ett tiotal ar sedan kunde ana. Men ännu bättre torde radion kunna
fylla denna sin stora uppgift, örn åt folkbildningsarbetet bereddes ökat utrymme
i radions program, men till den frågan, herr talman, torde jag vid senare
tillfälle fa anledning att återkomma, då vid innevarande års riksdag en
motion i berörda fråga redan väckts.

Jag har, herr talman, berört de frågor, som skulle kunna rubriceras som
landsbygdsfrågor, och jag vill sluta mitt anförande med att uttala den varma

Tisdagen den 19 januari 1913 f. m.

Nr 0.

Vid remius av statsverkspropositionen m. »i. (Forts.)
förhoppningen, att den spänning, som pa olika områden tj-cks växa fram
mellan stad oell land, skall försvinna. Ett mycket stort ansvar ikläder sig
den, som nu vill vara med örn att bygga upp höga murar mellan stad och
land. Låt oss i stället vara nied örn att genom värdefulla insatser rasera
dessa murar och i görligaste man skapa rättvisa olika folkgrupper emellan.
Rättvisan är nämligen den säkraste grunden för lojalitet mot samhället.

Herr Lövgren: Herr talman, mina damer och herrar! På riksstaten lör nu
löpande budgetår ha anvisats 48,025.000 kronor och därtill äskas nu av
Kungl. Majit ytterligare 7,000,000 kronor till kapitalinvestering i statens vattenfallsverk.
På riksstaten för nästa budgetår äskas^ 44,575,000 kronor till
kapitalinvestering för liknande ändamål. Detta är väldiga summor, meli ue äro
väl motiverade ur synpunkten av vårt lands kraftbehov. Det kan likväl icke
hjälpas att man känner en viss besvikelse över, att icke denna kapitalinvestering
skett tidigare. Det fanns en tid på 1930-talet då det ur arbetslöshetssynpunkt
hade varit önskvärt, mycket önskvärt, att statens vattenfallsverk hade
satt i gång anläggningsarbeten i mycket stor skala.^ Men då var man högst
blygsam i sina äskanden. Sålunda anslogos under åren 1933 1936 endast

40 miljoner kronor till kapitalinvestering, alltså i genomsnitt 10 miljoner kronor
per år. Det var först år 1937 man började röra på sig, men då hade vi
ju redan i flera år kunnat se huru kriget kastade sin skugga framför sig.
Riktig fart på utbyggnaden av vår vattenkraft har det blivit först efter krigets
utbrott. Detta är enligt min mening underlåtenhetssynder från vattenfallsstyrelsens
sida som man har anledning att påtala. .

Vid ett kolpris av 15 kronor per ton kostar ånggenererad kraft i .Stockholm
1.7 öre per kWh och vid ett kolpris av 20 kronor 2.1 öre per
kWh Uppgiften är hämtad ur en av Stockholms stad år 1939 gjord utredning.
De bästa vattenfallen kunde under 1930-talet lia utbyggts så fördelaktigt
att kraften vid kraftverket kostat endast 0.4 a 0.6 öre per k\\ h.
Transporterad från exempelvis Indalsälven till mellersta Sverige hade kraften
endast kommit upp i ett pris av c:a 1 öre per kWh. och transporterad från
Porjus till Norrbottens kustland c:a 0.6 öre per kWh. Det hade sålunda även
med den tidens kolpris varit väl försvarligt att utbygga vattenkraften i raskare
takt. Jag vet att man från vattenfallsstyrelsens sida kommer att svara,_ att
den alltid låtit behovet, efterfrågan, vara avgörande för sin utbyggnadspolitik.
Enligt mitt sätt att se borde statens vattenfallsverk inrikta sig på att skapa
efterfrågan på kraft genom att bjuda ut densamma till priser som locka fram
nya användningsområden för densamma och som samtidigt leda till att vårt
beroende av utlandet för importerade bränslen och halvfabrikat minskas.

Kammarens ledamöter erinra sig kanske, att riksdagen år 1932 anhöll örn
en skyndsam utredning av frågan örn förädling av övre Norrlands rika malmtillgångar.
Utredningen drog emellertid ut på tiden. Nar fyra eller fem ar
hade gått, ombildades utredningskommittén, och då äntligen utarbetades åtminstone
ett förslag. Detta förslag stannade för att ett kokstaekjärnverk skulle
uppföras i Luleå för en produktion av 90.000 ton örn året. Riksdagen fick sig
frågan förelagd urtima riksdagen 1939. men under riksdagsbehandlingen uttalades
starka sympatier flir att järnverket borde konstrueras för produktion
av elektrotackjarn, järnsvamp och eventuellt elstalgöt. Den närmare utredning,
sorn järnverkets ledning skulle göra, följde också dessa linjer. Verket planeras
och bygges nu för tillverkning av elektrotackjärn, elstalgöt och thomasgöt. Med
andra ord: när det korn till handling, befanns det. ali den under sex eller sju
år bedrivna utredningen var ganska värdelös. Jag kan för unn del icke bil kvitt
den känslan, att utredningen systematiskt förhalades oell ali den. när den tint -

Nr 3.

Tisdagen den 19 januari 1943 f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
ligen var färdig, hade fått en utformning, som icke var rationell. Men detta
Ilar blivit en dyr historia för landet som sådant. För någon tid sedan gick
genom pressen en uppgift örn att vårt land under 1942 importerat 290,000 ton
järn och stål och 72,000 ton kokstackjärn, sammanlagt alltså 362,000 ton. Men
till vilka priser ? Ja, det är svårt att säga, ty handelsstatistikens detaljsiffror
publiceras icke för närvarande, men jag tror nite att ,]ag kommer för högt, om
jag uppskattar importpriserna såsom liggande 50 ä 100 kronor per ton högre
än det pris, till vilket nian skulle kunna tillverka de importerade kvantiteterna
här i landet under förutsättning att man hade moderna järnverksanläggningar.
Den förlust landet lider på grund av att vi icke nu äga ett modernt järnverk
i Norrbotten går med ali säkerhet upp till många miljoner kronor årligen. En
sakkunnig ingenjör, som jag talade med häromdagen, uppskattade förlusten
till 800 kronor i timmen året runt, så länge nuvarande förhållanden bestå. Att
exakt uppskatta förlusten är icke möjligt, men någon ledning kan man också
la av det som en aktad ledamot av första kammaren yttradej under debatten
den 5 november. Det var chefen för överums bruk som yttrade, att det material
som ingar i jordbruksmaskinerna stigit med 77 procent för valsjärn
122 procent för träkolstackjärn och 92 procent för kokstackjärn. Mot ''bakgrunden
härav ansåg han, att en prisstegring på lantbruksmaskiner med 30 å
3O procent var mycket förklarlig.

Jag läste i någon av Vattenkraftföremngens publikationer, att utbyggnaden
arv den stora kraftkällan Harsprånget i Lule älv icke skulle komma i fråga
enligt vattenfallsstyrelsens utbyggnadsprogram förrän 1955. Med hänsyn
till de näringspolitiska förhållandena i Norrbotten förefaller detta otroligt
verklighetsfrämmande. Norrbottens landsting tillsatte för ett pär år sedan en
näringsutredning för att utreda och planera en utveckling av länets näringsliv
i takt med de krav, som länets ständigt växande folkmängd medför. Inom
denna näringsutredning äro vi fullkomligt på det klara med, att en utbyggnad
av vattenkraften inom den närmaste framtiden är ett livsvillkor för länet. Det
kan finnas möjligheter att anskaffa det nödvändiga kapitalet för uppförandet
av industriella anläggningar i stor skala, som skulle basera sig på länets
malmer kalk och dolomittillgångar, skogar och vattenkraft. Men finns icke den
tillräckliga mängden vattenkraft utbyggd och tillgänglig, så stranda våra ansträngnmgar
på delina omständighet, ty från det anläggningsarbetet påbörjats
till dess ett kraftverk som Harsprånget är färdigt åtgår väl allra minst en tid
av tre ä fyra år. Vi ha sett att redan kraftförsörjningen till det under byggnad
varande hiorrbottens järnverk kommer att anstränga de nuvarande kraftresurserna
till det yttersta. Hur skall det då vara möjligt att ytterligare utveckla
länets industri, örn vattenfallsstyrelsen alltfort skall tillåtas fullfölja en ut ÉT^jiicidspolitilv

som gar ut pa att inte företa någon utbyggnad, innan det
redan finns ett garanterat behov för den kraft som utbygges.

De anslag, som vattenfallsstyrelsen i år äskar, avse endast färdigställandet
av arbeten, som redan påbörjats. Med hänsyn till omständigheterna hade det
vant val motiverat att redan nu pabörja utbyggnaden av Harsprånget i Lule
älv. Norrbottens befolkning tillväxer med 3,000 å 4,000 personer varje år, och
endast en del av denna folkökning kail finna sin försörjning vid jordbruk och
nu förefintliga industriel''. Billig elektrisk kraft i riklig mängd är nyckeln till
länets fortsatta industriella utveckling, och med hänsyn till att staten äger
mer än hälften av gruvorna, 65 procent av skogen, större delen av den utbyggnadsvärda
vattenkraften och dessutom betydande förädlingsindustrier,
förefaller det icke kunna rada någon tvekan om att det är staten som måste
göra de kapitalinsatser som göra dessa rika naturtillgångar till ett varaktigt
och gott underlag för länets folkförsörjning.

Tisdagen den 19 januari 1943 f. m.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Med tillfredsställelse konstatera vi därför, att statsrådet oell chefen för ecklesiastikdepartementet
uttalat, att han ämnar framlägga förslag örn inrättande
av ett tekniskt gymnasium för övre Norrland. Vi ha inom den av landstinget
tillsatta »näringsutredningen» konstaterat, att en av de största svårigheter,
som möta, när det gäller att utveckla näringslivet, är bristen på teoretiskt utbildad
arbetskraft. Samma erfarenhet har gjorts inom den sedan mitten på
trettiotalet verksamma »småindustriföreningen». Från gruvindustrien såväl
som från cellulosaindustriens ledning klagas det över att den tekniskt skolade
arbetskraft, som innehar förmans- och ingenjörsbefattningar, flyttar från länet,
så snart tillfälle ges. Detta är ju heller inte så märkligt, då den i allmänhet
har kommit till Norrbotten söderifrån. Nu är det vår uppfattning, att länets
egen ungdom bör äga möjligheter att erhålla teoretisk utbildning, och jag
tror att vi därmed skola ha lagt grunden till snabbare utvecklingsmöjligheter
för industri och hantverk inom länet. När landstingets näringsutredning aktualiserade
denna fråga genom en hänvändelse till Luleå stad och landstinget med
en förfrågan, örn de voro villiga att göra en insats, sa fick denna förfrågan ett
omedelbart svar på det sättet, att staden förklarade sig beredd att ordna lokalfrågan,
och landstinget anslog 200,000 kronor till anskaffande av inventarier.
Intresset är alltså stort, och det blir större år från år allteftersom nya årsklasser
ungdom träda in i arbetsför ålder. Jag tackar ännu en gång för det löfte,
som givits örn lösandet av denna fråga redan i år.

I anknytning till vad jag nyss nämnde rörande prisstegringar för lantbruksmaskiner,
skulle jag vilja framföra ett par synpunkter på frågan örn priskontrollen.
eller kanske man hellre borde säga brist på priskontroll. En jordbrukare
i Norrbotten, som jag känner som en vederhäftig man, yttrade häromdagen,
att han nog kunde förstå regeringens strävan att fastställa såväl jordbrukspriser
som arbetslöner vid nuvarande nivå. Men vad han icke kunde förstå det
var, att man lät priserna på allehanda husgeråd, förbrukningsartiklar och verktyg
stiga på sätt som skett. Han gav mig följande förteckning, som upptar en
jämförelse mellan detaljpriserna

taggtråd .
lyftkrokar
tömrep . .
tjuderlina
lokfilt . .
dragläder
arbetshandskai
näbbskor . . .
orionhavre för utsäde kg.
rödklöver » > »

timotej frö » > »

biandfrö » »

är 1938	år 1940
5: 75	11: —
1:75	3: —
1: 50	6: —
2= 90	6: —
5: 5()	15: 50
7: 50	li-
2: 25	si 75
9: —	21: —
0: 28.5	0: 50.5
1:90	6:15
0: 85	4: 40
1: 18	5: 10

Konstgödseln skall enligt meddelande

fosfat beträffar.

Mot bakgrunden av dessa detaljpriser tyckte han, att det var underligt att
han, när han nu sålde kalvskinn, själv fick 4 kronor per styck. Priset var före
kriget 4 kronor 50 öre. Och han slutade med att säga, att mjölkpriset före
standardiseringen var 34 öre per liter, men nu är 33 öre.

Dessa upgifter synas mig visa, att det kanske skulle kunna finnas en möjlighet
för p^-i skon Irol lnämnden att med benägen medverkan av den breda allmänhet,
som heter bönder och arbetare, i någon mån återföra priserna på ma -

Nr 3.

Tisdagen den 19 januari 1943 f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
iiufakturväror, verktyg, utsäde och andra förbrukningsartiklar lill en lägre
nivå. Varje enhet vi sålunda vinna i sänkt index är ett steg mot förbättrad levnadsstandard
och förbättrat kronvärde. Det är kanske så att priskontrollen från
början icke mäktade nied att öva någon effektiv kontroll över det vidsträckta
område, som den för hemmamarknaden arbetande industrien och varudistributionen
omfattar. Men sedan vi nu kommit in i en situation där jordbrukspriserna
reglerats, kan det kanske bli tid och tillfälle att mera ingående syssla med
en dylik kontroll i syfte att skära bort de otillbörligt höga vinster som nu intjänas
av fördomsfritt folk.

^ Det är en allmän klagan över höga fiskpriser, och det kan man ju förstå.
Mär det gäller saltsjöfiske, som skall bedrivas under ständig livsfara i farvatten,
som göras osäkra av minor och de krigförandes godtyckliga avspärrningar,
så^är det självklart att fisken skall bli dyr, ty förlusten av båtar och redskap
måste ju slås ut på de Landförda fångsterna. Det är också naturligt, att de som
bedriva sin näring med livet som insats kunna göra anspråk på ordentlig betalning
för sitt arbete. Men vad som gäller för saltsjöfisket gäller icke
för insjöfisket. Och ändock synes det vara så, att insjöfisken håller
sig dyrare än den saltsjöfisk, som föres till torgs. Jag kan inte erinra
mig att under förra världskriget lax kostade mer än högst 6 kronor ä 6 kronor
50 öre vid försäljning från fiskare till partihandlare. Men sistlidna sommar
betalades 10 å 11 kronor för lax till fiskarna i Norrlandsälvarna. Detta
innebar en prisstegring med 400 procent eller mer, och det finns, herr talman,
ingen saklig motivering för en dylik prissättning. Man kan ju också fråga sig,
för att taga ett annat exempel, hur det kan komma sig, att lake, som fångats i
fjällsjöarna, i Lulea kan saluföras till ett pris av 2 kronor 75 öre per kilogram,
medan samma slags fisk i Stockholm betingar 5 kronor 50 öre per kilogram’
Frakten kan väl inte rimligen gå till 2 kronor 75 öre per kilogram mera från
fjällsjöarna till Stockholm än från fjällsjöarna till Luleå. Nu kan någon säga,
att prissättningen på sötvattensfisken inte spelar så stor roll på grund av°dé
relativt ringa kvantiteter som saluföras. Jag tror dock att husmödrarna ha en
annan åsikt, ty för dem ställer det sig så, att de i brist på kuponger för inköp
av ransonerade varor tvingas ätt köpa dessa dyra livsmedel, som ännu icke äro
ransonerade.

^ Till sist vill jag säga några ord i en lokalbetonad fråga. Vi hade hoppats att
Kungl. Maj :t i årets statsverksproposition skulle upptaga ett förslag örn byggande
av varmbadhus med simhall i Boden. Men därav blev intet. Örn vi betänka
att Bodens garnison är den näst största i Sverige och att värnpliktiga
från hela landet där undergå militärutbildning, är det minst sagt underligt att
man ännu inte löst denna fråga, Simundervisningen ingår som ett led i den militära
utbildningen. Men hur skall den tillgå, då de klimatiska förhållandena
icke göra dylik undervisning möjlig mer än under cirka 8 veckor årligen? Bodens
garnison är styvmoderligt behandlad i jämförelse med andra militärförläggningar.
Det är ett ofrånkomligt faktum, och jag frågar mig hur länge det
skall bestå.

I detta anförande instämde herrar Gavelin, Jansson i Kalix, Viklund och
Grym.

Herr Blombäck: Herr talman! Det statsfinansiella läget är ju tyvärr sådant,
att det synes olämpligt att nu framlägga motioner med begäran om penningmedel
till det ena eller andra ändamålet. För oss norrbottningar är detta
ett synnerligen beklämmande förhållande. De möjligheter, som stå Norrbottens
län till buds i fråga om utnyttjandet av dess naturtillgångar och därmed sam -

Tisdagen den 19 januari 1943 f. ra.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
manhiingande utveckling av dess näringsliv, kulina endast tillgodogöras genom
stora kapitalinsatser. På många områden inom Norrbotten är det inte tänkbart,
att enskilda personer ensamma skola kunna bekosta exploateringar och
förbättringar, alldenstund en sådan kapitalplacering först efter ett flertal år
lämnar avkastning. Det kan inte frångås, att staten i sådana fall lämpligast
bör medverka. Såväl iudustrien som skogs- och jordbruket äger stora utvecklingsmöjligheter
uppe i Norrbotten. För oss som bo där, skulle det ha- varit
glädjande, örn det redan nu eller i god tid före en kris funnits en plan över
den ordning, i vilken de norrbottniska utvecklingsmöjligheterna lämpligast
borde tillvaratagas. Detta är ett så mycket mera brännande spörsmål, som vi
torde få räkna med stora arbetslöshetsproblem efter krigets slut. Under perioder
av arbetslöshet har det visat sig, att Norrbotten varit bland de hårdast
drabbade distrikten. Det finns ingenting som antyder, att förhållandena i
framtiden komma att bliva gynnsammare för Norrbottens del. Där ha vi inte
samma utsikter som man har i de södra delarna av landet att omplacera ledigbliven
arbetskraft. Detta beror mycket på att våra industrier äro för fåtaliga
och ensartade. De arbetslösa måste i första hand söka hjälp hos kommunerna,
men så skat-tetyngda som dessa alltjämt äro, kunna aibetslösa endast
under kort tid understödjas utan statsmakternas bistånd. Örn en plan
varit utarbetad, så skulle det varit lättare att dirigera ledigbliven arbetskraft
till lämpliga arbetsfält. Vi norrbottningar skulle med tillfredsställelse se, att
utbyggnaden av våra vattenfall kunde verkställas i snabbare tempo, än vad
som i olika sammanhang ifrågasatts. Man kunde då bli i tillfälle att tidigare
draga nytta av den elektriska energien för skapande av nya norrbottniska industrier.
Det kan inte anses förmätet, att vi norrbottningar hoppas på att den
lappländska malmen skall kunna förädlas till färdiga produkter inom vårt

landskap. . . . .

Med beklämmande måste man konstatera, att i de övre norrländska skogsmarkerna
finnas vidsträckta områden, som ur skoglig synpunkt sett äro mycket
dåligt skötta. Dessa skogar böra bli föremål för bättre skogsvård, såsom
gallring, ut-d i klling, planteringar. Att försträcka pengar till sådana ändamål
är ett intresse, viktigt likaväl för staten som för den enskilda. skogsägaren.
Den ökade avkastning, som en rationell skogsvård lämnar, blir i första
hand till nytta för skogsägaren själv men i andra hand till gagn för dem som
få befattning med förädlingen av råvaran.

Det norrbottniska jordbruket, bör i vissa fall lämnas hjälp till självhjälp tor
utvidgning i areal och avkastning. Det måste åstadkommas bättre vägförbmdelser
till de olika brukningsdelarna, så att nyodlingar genom utdiknmg av
våra otaliga myrmarker eller brytande av ny mark lättare skola kunna ske.
Mångå norrbottningar, som sakna vägförbindelser, skulle med glädje se, att
det åtminstone funnes'' s. k. cykelstigar, som förbinda deras gård med utfarteväg
eller med någon mera avlägset liggande bruknmgsdel. Det finns eli hel
def kronotorp, som till följd av vissa omständigheter tilldelats odlingsbar mark
något stycke utanför torpet. Eftersom de stundom sakna vägförbindelse med
denna odlingsbara del, kan denna icke bli föremål för den uppodling, som vöre
önskvärd. I sådant fall skulle en cykelstig komma till god användning.^ Cykelstigarna
skulle jämväl vara till stor nytta för statens tjänstemän, såsom
jägmästare och kronojägare, vid deras tjånsteförrättningar liksom även vid
flottningarna. Dessutom skulle man å cykclstigarna lättare kunna komma
fram till eldhärdarna vid skogseldsvådor. .

Det finns ett rätt stort antal människor inom. Norrbotten, vilka bedriva
jordbruk såsom bisyssla, men såsom en mycket viktig sadan. Vi lia manga
skogs- och flottnings-, sågverks- och fabriksarbetare, flottläggare och stuven -

Nr 3.

Tisdagen den 19 januari 1943 f. m.

Vid remiss av statsverks propositionen m. m. (Forts.)
arbetare, vilka endast kunna beredas säsongarbete, jämsides med denna så
att säga huvudsyssla erhålla de en extra inkomst från en liten jordbruksdel.
därifrån de hämta de allra nödvändigaste livsmedlen. Men om en kris inträder,
så drabbas i första hand dessa säsongarbetare av krisens verkningar. Deras
hemmansdel är för liten för att de skola kunna livnära sig uteslutande på
vad den avkastar, men å andra sidan är deras jordbruk ofta för stort för att
de skola komma i åtnjutande av hjälp från det allmänna. Beträffande dessa,
örn man så får kalla dem, småbrukare, bör det utredas, vilka möjligheter som
finnas att giva dem tillskottsjord, eller om de kunna beredas arbete med byggande
av odlingsvägar, cykelstigar, utdikning av skogs- och myrmarker, "sådant
som i en framtid kommer att giva ökad avkastning av skogs- oell jordbruk.
Detta kommer att bli till nytta icke blott för den norrbottniska befolkningen
utan indirekt för hela landets.

De nu gällande föreskrifterna örn vedleveranser ha framkallat stora bekymmer
för den skogsägande befolkningen. Det inom Norrbotten i förhållande till
övriga delar av landet svagt utvecklade vägväsendet har bland annat förorsakat,
att vedtransporterna blivit dyrare per enhet än vad fallet varit inom sydligare
trakter. Detta har haft till följd, att den norrbottniske skogsägaren icke
kunnat erhålla samma rotnetto som sydlänningen. Men i detta sammanhang
finns det en ännu allvarligare sak, som man här inte kan förbise. När rotnettot
icke blir tillräckligt högt, måste skogsägaren till följd av de höga avverknings-
och körningskostnaderna till ved avverka sådant virke, som är av
sågtimmer- och sulfatvedsdimensioner. Sett ur industriell synpunkt är detta
förkastligt, men dessutom kommer skogsägaren att tära på sitt skogskapital.
I framtiden inverkar detta menligt på bans ekonomi, alldenstund han då får
sänkta inkomster till följd av minskade förtjänster genom skogsförsäljning och
avverkning. Örn rotvärdet kunde ökas, så blir skogsägaren i stånd att avverka
de mindre värdefulla sortimenten till ved och på så sätt med vedavverkning
kombinera en många gånger värdefull skogsvård, såsom hyggesrensning.

Jag vill uttala en förhoppning, att statsmakterna skola beakta de svårigheter,
som skogsägarna inom Norrbotten stå inför, och att man skall kunna finna
en lösning, som ger bättre betalning åt den norrbottniske skogsägaren för
hans skog.

Jag hoppas, att resultatet av den s. k. norrlandsutredningen snart måtte
bliva klart, så att man med ledning av denna skall bliva i tillfälle utarbeta en
plan för tillvaratagandet av Norrlands utvecklingsmöjligheter.

Det är icke rätt politik att dröja med strävandena att exploatera de norrbottniska
naturtillgångarna.

Jag har i denna debatt tillåtit mig taga kammarens tid i anspråk för att
vidröra dessa frågor och för att statsmakterna under nuvarande krisperiod
icke må glömma bort att vi norrbottningar äga vissa stora ekonomiska problem,
vilka förtjäna beaktande även utanför Norrbottens gränser, och att dessa
problem komma att läggas fram i fortsättningen men med allt större kraft,
ju längre tiden fortskrider.

Norrbotten har goda utsikter till stort ekonomiskt uppsving, men örn detta
skall kunna förverkligas, behöva pengar anskaffas genom statsmakternas välvilliga
medverkan. Det är endast fråga örn hjälp till självhjälp. Men när ett
ekonomiskt uppsving därigenom kan åstadkommas, så är det för varje rättänkande
svensk av underordnad betydelse, om framåtskridandet sker i Norrland,
Svealand eller Götaland. Det viktigaste är, att det sker någonstädes inom
landet.

Tisdagen den 19 januari 1943 f. m.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. .(Forts.)

Herr Persson i Falla: Herr talman! Herr Lövgrens klander mot vattenfallsstyrelsen
för att statens kraftverksbyggnader före krigit drivits i otillräcklig
omfattning kan jag inte instämma i. Vattenfallsstyrelsen bär ju drivit
oell byggt sina kraftverksbyggnader sa, att det beräkneliga behovet skulle
fyllas, och så har även skett. Het av krigets verkningar betingade kraftbehovet
har inte kunnat förutses, men arbetena ha i hög grad forcerats. Att med utgångspunkt
ifrån dagens onormala kraftbehov rikta klander emot 1930-talets
utbyggnadstakt är inte rimligt. Någon besvärande kraftransonering har dock
icke behövt äga rum, trots mycket ringa nederbördsmängder de senaste åren,
och stora nya kraftmängder bli nu undan för undan tillgängliga i den mån de
stora anläggningarna bli färdiga. När herr Lövgren talar örn till vilka relativt
låga energipris de av honom önskade kraftverken kunde ha producerat kraft
örn de byggts under 1930-talet vet jag inte, vilken kompetens och vilken sakkunskap
sorn ligger bakom dessa kalkyler. Vi få val därför tillsvidare taga dem
med en. nypa salt. Men även örn de skulle vara någorlunda vederhäftiga, sa följer
därav inte att staten borde i forcerat tempo ha byggt kraftverk, för vilkas
produktion man inte haft avsättning. Ett sådant kraftverksbyggande skulle
ofelbart utsatt vattenfallsstyrelsen för en mycket hård kritik. Vattenfallsstyrelsen
kan inte rimligtvis tvinga fram avsättning för producerad överskottskraft.
Men jag är fullt överens med herr Lövgren örn att vattenfallsstyrelsens
prispolitik bör vara sadan, att kraft kan i största möjliga utsträckning göras
tillgänglig för näringslivets behov. Men detta är ett ganska^ invecklat och
svårbedömbart problem. Herr Lövgrens klander mot att Harsprangets utbyggnad
skjutits fram ett 20-tal år i tiden kan jag inte heller finna befogat. Det är
ju så, att man vid dessa kraftverksbyggnader rimligtvis måste ta i anspråk
den lättast utbyggbara kraften i första hand och det finns ju andra fall, som
äro mera ekonomiskt fördelaktiga att bygga ut, och då har man byggt elem. Harsprånget
hör inte till de ekonomiskt lättast utbyggbara — det ställer sig i detta
avseende tvärtom relativt oförmånligt. Då är det ju rimligt att utbyggnaden
där skjutes fram i tiden oell att man tar i anspråk de i ekonomiskt avseende
bättre belägna vattenfallen. .

Jag skall sedan övergå till att säga något örn det som remissdebatten framst
bör röra sig örn, budgeten. Trots finansministerns optimistiska uppläggning i
finansplanen av det allmänekonomiska och statsfinansiella läget, blir intrycket
kanske starkare nu än föregående år, att det mörknar över vägen. Man kan
inte säga att det är någon avgörande skillnad nu mot tidigare, men ju längre
det fortskrider med de väldiga budgetunderskotten och det. samtidigt kan konstateras
att något allvarligare försök att reva seglen, att inskränka den höga
utgiftsstandarden inte göres, så måste ju situationen bli allvarligare. I avsnittet
örn budgeten och den ekonomiska politiken söker departementschefen^ övertyga
läsaren örn att läget dock inte är så illa, och att det inte gärna gar att
vika av från den med subventioner, rabatter och överhuvud med statsmedel beströdda
väg, finansministern slagit in på fran början av kriget för tre år sedan.
Det är ju också klart, att ju mer detta system blir utbyggt och inarbetat,
desto svårare måste det bil att frigöra sig fran det, trots alla de vanskligheter
det har med sig i olika avseenden.

Det är ingen meningsskiljaktighet örn att statens särskilda stöd kan behövas
och bör givas åt dem, som lia verkliga försörjningssvårigheter, men huruvida
de generella subventionerna och en prisrabattering, som sträcker sig till i runt
tal en tredjedel av landets befolkning, nödvändiggöres av verkliga behov eller
ej, därom torde man kunna få en ganska god upplysning av bl. a. den Söderlundska
promemorian, som ju enligt en auktoritativ regeringsförklaring vid
senaste riksdagen skall varn. ett rättesnöre för statsmakternas ekonomiska poli Andra

kammarens protokoll 19Jt3. Nr 3. 2

Nr 3.

Tisdagen den 19 januari 1943 f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
tik. Det heter där bl. a.»Huvudsakligen på grund av de stora statsutgifterna
och den goda sysselsättningen ha allmänhetens inkomster i genomsnitt legat på
en hög nivå. Då till följd av varubrist och ransoneringar inkomsterna inte
kunnat få en normal användning, uppstår ett markant köpkraftsöverflöd, som
företrädesvis söker sig till de fria delarna av marknaden för varor och tjänster.
» Riktigheten av denna beskrivning torde vara obestridlig och av dessa förhållanden
följer den drift mot en för hela vårt folkhushåll farlig inflation, som
man nu med olika medel vill hejda och där åtgärderna i många fall stå i motsättning
till andra statsåtgärder,. som verka i rent inflationistisk riktning.

Det är uppenbart att statens finanshushållning och socialekonomiska politik
under kriget i betydande utsträckning framdrivit en inflationistisk utveckling.
Den kompensationspolitik, som från början inletts, har varit oförenlig med
landets försämrade försörjningsläge; den har gett pengar men inte bröd och
sålunda drivit mot inflation. Den socialekonomiska och statsfinansiella politik,
som från krigets början inleddes och alltjämt fortgått och för vilken också
_ den nu framlagda budgeten är ett uttryck, har tydligen utgått från att
kriget och krisen skulle vara en snabbt övergående cyklon. Vi skulle hålla vår
sociala och ekonomiska standard utan några väsentliga inskränkningar. Det
gick ju inte så länge -— ransoneringsanordningarna måste rätt snart sättas in.
Men. statsmedlen flöto ut i strida strömmar, under det tillgången på varor och
nyttigheter blev allt knappare. Under sådana förhållanden kunde försöken till
prisbindningar endast ha en mycket begränsad effekt. Alla erinringar mot
detta slags folkhushallning lia lämnats obeaktade. Att stämma i bäcken ville
inte finansledningen; det skulle ha med sig obehagligheter av olika slag. Nu
i och med att direktör Söderlund inkopplats i samhällsekonomiens dirigering,
söker man stämma i ån. Men fortfarande med bristande följdriktighet. I Söderlunds
promemoria säges att »den betänkliga budgetbristen medför med tiden
allt starkare risker för inflation. Ansträngningarna för att nedbringa statsutgifterna
böra intensifieras och framför allt bestämt motstånd resas mot alla
icke helt ofrånkomliga krav på ytterligare höjningar. I nuvarande läge bör
principen vara att bereda utrymme för nödvändiga utgiftsökningar endast genom
nedpressning av andra statsutgifter.» En sådan nedpressning har emellertid
inte satt någon prägel på den nu framlagda budgeten. Driftsbudgeten har
stegrats med mer än 154 miljoner utöver den i fjol framlagda budgeten. Låt
vara att en väsentlig del av dessa 154 miljoner utgöres av automatiska och andra
ofrånkomliga utgiftsstegringar, några synbara ansträngningar att genom nedpressning
av andra utgifter hålla fjolårets nivå märker man inte, och ännu
mindre finner man någon kraftansträngning att pressa ned utgiftsstandarden.

Departementschefen har några mycket intressanta betraktelser över budgetläget
på längre sikt, och han anser där att när utgifterna för beredskapsinkallelserna
inte längre erfordras, »kan återstoden av den nuvarande driftbudgeten
balanseras under förutsättning att beskattningen hålles på sin nuvarande
höjd och att statsinkomsterna i övrigt inte heller avsevärt minskas».
Departementschefen betraktar sålunda de nuvarande abnorma skattebördorna
med jämnmod och finner det tydligen naturligt och självfallet, att de skola
med samma tyngd fortfara också för framtiden efter krigets slut. Det kail
knappast kallas ljusa utsikter, och jag tror man kan utgå ifrån, att en sådan
skattepolitik under ett sådant tidsläge kommer att möta ett mycket starkt
motstånd från stora delar av det svenska folket.

_ Av sitt resonemang kommer departementschefen till slutsatsen, att ingenting
i den hittillsvarande budgetutvecklingen utgör något hinder för en övergång
till fredsförhållanden under full balans i statsfinanserna. Jag föreställer
mig, att inte manga av dem, som voro med och ha erfarenheter från det förra

Tisdagen (leii 19 januari 1943 f. m.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
världskriget oell den därefter följande fredskrisen, nu lia samma optimistiska
framtidsförhoppning som herr statsrådet och chefen för finansdepartementet.
De förkastningar i det ekonomiska livet, som det nuvarande kriget medfört,
ha i många avseenden varit större än under det förra kriget och kunna bli
långt vidsträcktare och mera djupgående innan krigets slut.^ Den omställnings-
och anpassningsprocess, som övergången från ett mångårigt krigsläge
till fredsförhållanden gör ofrånkomlig, lär inte kunna ske utan avsevärda
kostnader, kraftförluster och nedsatt produktivitet framför allt på det ^ industriella
området. Ett sådant läge, vars längd ingen nu kan förutsäga, måste
bli ytterst påfrestande för folkhushållet och för statsfinanserna. Departementschefen
utgår i sitt resonemang från att beskattningen hålles vid sin nuvarande
höjd och att statsinkomsterna i övrigt inte heller minskas. Ja, men det är
just vad som då kommer att ske. Finns det verkligen någon, som kan tro, att
statens affärsverksfonder under en kommande fredskris komma att lämna
sådana stora och ståtliga tillskott till statskassan som nu? Eller att näringslivet,
företag och enskilda, då få nettoinkomster av ungefärligen samma storleksordning
som nu? Och att statens skatteintäkter, som ju måste tagas av
dessa nettoinkomster, alltså skola fylla lika mycket i statskassan, som de göra
nu? Nog kan man i ett resonemang utgå från sådana förutsättningar, men de
komma med största säkerhet att inte ha någonting med verkligheten att göra.
Och att föreställa sig, att man kan genom statsdirigerade åtgärder och manipulationer
av olika slag eliminera en mötande fredskris är nog en ren övertro.
Även örn det allmänna kan genom vissa åtgärder mildra krisens verkningar för
enskilda och för grupper av människor, lära nog tidigare erfarenheter från
de stora krigen med dess följdverkningar gå igen också denna gång. Nu förklarar
visserligen finansministern, att om statsinkomsterna_ vid denna tidpunkt
komma att mycket avsevärt nedgå, så böra också utgifterna göra det,
så att resonemanget ändå är hållbart. Ja, det är nog mer än tvivelaktigt. Under
en efterkrigsdepression kommer det att ställas oerhört ökade krav pa statskassan
för stöd- och hjälpåtgärder av olika slag. Så mycket kan man med
visshet förutse, att statsutgifternas nedgång, vid den tidpunkten inte kommer
att tillnärmelsevis svara mot nedgången av inkomsterna. Svårigheterna att
balansera budgeten torde sålunda bli helt andra och större än finansministern
nu ställer i utsikt.

Jag sade nyss att tidigare erfarenheter från förra världskriget otvivelaktigt
komma att gä igen också när det pågående kriget kommer till sitt slut. I ett
avseende kommer dock en avgörande skillnad att föreligga. När förra världskriget
slutade, funnos statsinkomster till väldiga belopp ackumulerade i den
svenska statskassan. De voro bra att ha under den följande fredskrisen men
förbrukades då också helt och hållet. När det pågående kriget slutat, kommer
här att endast finnas ackumulerade budgetunderskott, skulder av en storleksordning,
som tidigare ingen kunnat föreställa sig. Orsakerna till denna olikhet
ligga vill väsentligen i de mera djupgående verkningarna av det nuvarande
kriget, de större rustningarna o. s. v., men till olikheterna i den statsfinansiella
ställningen efter det förra världskriget och det nuvarande har
också utan varje tvekan den förda statshushållningen i hög grad medverkat.
Det är inte likgiltigt i vilket statsfinansiellt tillstånd vårt land kommer att
möta fredskrisen, när vi hunnit så långt, och det är inte heller likgiltigt örn
staten nu genom s. k. omfördelningar dirigerar en strid sinim av köpkraft
mot en allt knappare tillgång på konsumtionsvaror. Under brist- och nödtider
är en sträng hushållning nödvändig och staten handlar illa och ökar svårigheterna
när den går en motsatt väg.

När vi tala om hur stora summor de militära försvarsanordningarna kosta,

Nr 3.

Tisdagen den 19 januari 1943 f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
låter det ofta, som örn dessa kostnader bestämdes av ett blint och obevekligt
öde, mot vilket ingenting vore att göra. Men så är det naturligtvis inte. Liksom
man i det civila livet kan ordna saker och ting på olika sätt, i ena fallet
under god hushållning med tillgångarna och i andra fall med dålig hushållning,
så kunna dessa olika sätt också prägla hushållningen på det militära
området. Det är intet underkännande av den plikttrohet, den hängivenhet för
uppgiften och den arbetsvilja, som under besvärliga förhållanden i stor utsträckning
ådagalagts av det militära befälet i olika ställningar, om man samtidigt
konstaterar att det under dessa år alltför ofta brustit i klok och förutseende
ekonomisering på det militära området. Det är också fullt naturligt, att
så varit fallet, då de ekonomiska förvaltningsuppgifterna i ett slag blivit så
ofantligt mycket större och svårare att bemästra och militären inte kunnat
erhålla den särskilda vare sig teoretiska skolning eller praktiska erfarenhet,
som för dessa uppgifter ofta är nödvändig. Den enda anmärkning man i detta
sammanhang vill göra är att militärer i ledande ställningar alltför ofta inte
vilja inse den militära utbildningens begränsning och otillräcklighet för ett
rätt handhavande av uppgifter av ekonomisk och delvis även teknisk natur
inom försvarsväsendet; på en del viktiga militära poster finns lyckligtvis denna
förståelse, men inte allmänt.

Det kan emellertid inte få fortgå med denna bristande ekonomisering på
det militära området. Vi ha inte råd med det, och det är oförnuftigt och skapar
ett misstroende och en motvilja, som är högst skadlig för försvarets effektivitet
och värde för framtiden. I det civila livets skiftande förhållanden förvärvad
ekonomisk och teknisk duglighet måste i all möjlig utsträckning kunna nyttiggöras
också för försvarets behov.

Nu har statsrådet och chefen för försvarsdepartementet i fjärde huvudtiteln
av statsverkspropositionen meddelat, att särskild proposition kommer att avlåtas
till riksdagen med förslag rörande organisationen av försvarsväsendets
centrala förvaltningsverksamhet. Detta borde ju vara ägnat att väcka tillfredsställelse,
örn det utredningsarbete, som ligger bakom, verkligen vore tillfredsställande
ur de synpunkter jag här anlagt. Men så är knappast fallet,
tvärtom synes den närmast liggande utredningen med dess förslag i allt för
hög grad präglas av ett snävt militärt betraktelsesätt, som var helt naturligt
i en äldre tid med andra förhållanden och andra problem på försvarets område
än nu. Naturligtvis kan förslaget till omorganisation av försvarets centrala
förvaltning under överarbetningen i departementet bli så utformat, att det
kan bli tillfredsställande ur synpunkten av att erhålla smidigt och effektivt
arbetande förvaltningsorgan. Skulle däremot den gamla surdegen allt för
mycket stämna kvar i förslaget till ny förvaltningsorganisation, måste riksdagen
se till att de civila kompetensfordringarna av ekonomisk och teknisk
karaktär få erforderligt utrymme.

Nödvändigheten av att så sker belyses på ett särskilt sätt av en angelägenhet,
som av departementschefen redovisas under punkten örn fartygsbyggnader
för flottan, där det visar sig, att det erfordras ytterligare 33 miljoner kronor
för att bygga de båda lätta kryssare, som beslutades vid urtima riksdagen
1940 och då beräknades kosta cirka 50 miljoner kronor styck och vara färdiga
på 2V2 år, alltså i medio av år 1943. I fjol vid försvarsfrågans behandling var
ingenting gjort åt kryssarna, men beslutet om deras byggande konfirmerades;
då skulle de kosta 57.5 miljoner kronor och kräva en bs^ggnadstid av 3’/4 år,
alltså bliva färdiga någon gång under år 1946. I år beräknas de kosta 74
miljoner kronor styck och byggnadstiden, som det nu inte säges någonting om,
torde väl komma att utsträckas, örn inte i full proportion till de ökade kostnaderna,
så dock någonting däråt.

Tisdagen den 19 januari 1943 f. ra

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

När förslaget om kryssarna första gången förelädes riksdagen — det var i
proposition nr 61 vid urtiman 1940 — refererades där ur marinförvaltningens
skrivelse den 5 oktober samma år bland annat, att »ett nybyggnadsprogram
bolde vara av den beskaffenhet, att arbetena å varven kunde pabörjas inom
en förhållandevis kort tidrymd». Departementschefen säger i samma proposition:
»Då ritningarna till kryssartypen kunna färdigställas inom mycket
kort tid och viss del av bestyckningen redan är tillgänglig, kunna vidare arbetena
med fartygens färdigställande igångsättas tämligen snart. Detta i förening
med det förhållandet, att byggnadstiden är förhållandevis kort, gör att
det värdefulla tillskott till flottan, som de föreslagna två kryssarna skulle
representera, kan åstadkommas inom en näraliggande tid.» Detta sades alltså
hösten 1940. Inom utskottet fingo vi då mycket tilltalande beskrivningar på
de föreslagna kryssarnas många förträffliga egenskaper, och vi trodde naturligtvis
att konstruktionen i sina stora linjer var klar och att endast detaljutformningen
återstod, och vi voro glada, åtminstone jag och mångå med mig,
att flottan inom en inte så avlägsen tid skulle erhålla detta krafttillskott, visserligen
till mycket stora kostnader, men det fick man finna sig i. Och så
beslutades byggandet av dessa kryssare under stor enighet.

Och tiden gick och efter något år fick man underliga uppgifter örn att ingenting
var gjort ifråga om kryssarna. De voro inte ens.konstruktionsritade. Det
förhöll sig så, att under den mycket långa tid, som vi här i landet inte byggt
några större krigsfartyg, hade kompetensen till att konstruera sådana fartyg
kommit bort; det fanns inte träning och erfarenhet för uppgiften. Därtill kom,
att den ifrågasatta kryssartypen var så helt olika allt vad vi förut hade, att
det måste bli att skapa något helt nytt och därtill saknades, sorn sagt, träning
och erfarenhet här hemma. Utländsk expertis måste därför anlitas, det drog
ut på tiden och när arbetet slutligen blev färdigt var det i stora delar otillfredsställande
och tämligen värdelöst och måste arbetas örn. De vackra beskrivning
vi fingo i utskottet 1940 hade alltså inget underlag i verkligheten
utan svävade helt i det blå både beträffande konstruktion och kost -

Sedan konstruktions- och ritningsarbetet fortskridit och kryssarfragan ingående
ventilerats och beslut fattats i samband med försvarsfrågans avgörande
förra året, trodde man att nu var kryssarfrågan definitivt löst på ett hållbart
och vederhäftigt sätt. Men det var den inte. Av vad som nu meddelas i fjärde
huvudtiteln örn kryssarbygget framgår, att uppgifterna därom i fjol också i
väsentliga stycken svävade i det blå liksom de helt gjorde det 1940. Jag riktar
inte denna anmärkning till departementschefen, som naturligtvis mäste ta sina
uppgifter från vederbörande myndighet, i detta tall marinförvaltningen, och
lita på dess vederhäftighet; han har förmodligen inte haft någon möjlighet
att kontrollera riktigheten. Jag vet inte heller örn han ansett det erforderligt •
det är väl för en departementschef självfallet, att myndigheternas uppgifter
skola vara sådana att han kan använda sig av dem. _ .

Jag skulle ha varit glad örn departementschefen nu hade befunnit sig här i
kammaren. Jag har underrättat honom förut örn att jag skulle ta upp detta
ämne. Han har benäget lovat att vara här, men han har väl hindrats av andra

Nu ligger emellertid frågan så, att det flir det första enligt propositionen
erfordras 33 miljoner kronor ytterligare för kryssarnas färdigställande. Örn ens
den summan kommer räcka, kan ingen i dag garantera. Att den av marinförvaltningen
beräknade byggnadstiden på 44 månader inte kommer att råcka
till, torde vara alldeles visst. Nu föreslår departementschefen, att av de förra
året beslutade två moderna jagarna endast en skall byggas och att färdig -

Nr 3.

Tisdagen den 19 januari 1943 f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
ställandet av de beslutade större motortorpedbåtarna skall skjutas på framben*
detta dels för att någorlunda hålla fjolårets kostnadsram, och väl också
därför att det inte är tekniskt utförbart att samtidigt bygga både kryssarna,
jagarna och motortorpedbåtarna enligt fjolårets program. Utom svårigheter av
annat slag finns det knappast kvalificerade ingenjörer tillräckligt för dessa
arbeten samtidigt. Det torde vara på det sättet, att endast en relativt liten del
av konstruktions- och ritningsarbetet är utfört; kanske bortåt 90 procent torde
återstå. Med den knapphet vi ha just nu på tekniskt skolade krafter för sådana
uppgifter storde det bli rätt svårt att få dessa arbetsuppgifter utförda
i rätt tid och på rätt sätt. Materialfrågan har naturligtvis också betydelse i
detta sammanhang.

Det. mäste framsta som en mycket betänklig sak att i nuvarande läge undanskjuta
byggandet av relativt lättbyggda fartyg, som skulle lia ett väsentligt
värde för vårt marina försvar, för att ge utrymme åt andra fartyg, kryssarna,
som även i bästa fall inte kunna träda i tjänst förrän om fyra ä fem år.

Härtill komma några andra spörsmål, som i detta sammanhang förtjäna
övervägas. Varje fartygsbyggnadsplan måste grunda sig på en utarbetad plan
för fartygens taktiska uppträdande, för deras samverkan med andra fartyg
ms. v. När nu enligt förslaget färdigställandet av ett antal sjövärdiga fartyg
för torpedvapnet skall skjutas undan till en oviss framtid, rubbas då icke förutsättningarna
för kryssarnas planenliga användning och uppträdande? Jag
hade velat rikta den frågan till herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
men får nu i stället rikta den till den tomma statsrådsbänken.

En annan och allvarligare fråga återstår. Hur förhåller det sig med oljeförsörjningen
enligt förutsättningarna för kryssarnas taktiska uppträdande vid
krig i en situation, sådan som vi nu sedan tre år befunnit oss uti, då vi äro hänvisade
till vad vi ha i lager av olja och vad skifferoljeverken kunna, framställa?
Ar den frågan överhuvud taget övervägd? Den kan dock vara fullständigt avgörande
för örn fartygen skola kunna fylla de uppgifter, för vilka de äro avsedda.

• försvarsministern hade funnits tillstädes här i kammaren, skulle

jag dock icke ha begärt att få svar på frågan nu. Det tror jag icke jag hade
den saken mäste rimligtvis vara klarlagd inför departementschefen
och positivt ordnad, innan han definitivt binder sig och staten vid ett
bade i ekonomiska och andra avseenden så betydelsefullt avgörande. Trots
ansträngningar att få kontraktet med varven klart och undertecknat före remissdebatten
har detta, såvitt jag vet, ännu i dag icke ägt rum, men det torde
dock komma att ske någon dag i veckan, ifall departementschefen icke tar frågan
under förnyat övervägande. Det finns all anledning att göra det. Såsom
fragan nu ligger bör riksdagen genom vederbörligt utskott få tillfälle att penetrera
och pröva frågan och taga ställning till den i det nya läge, i vilket den
i ar har kommit. Jag vädjar salunda till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
att tills vidare låta frågan ligga öppen för att den skall få den
behandling, som nu påkallas.

Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr Lövgren erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Herr Persson i Falla menade, att jag i mitt anförande hade varit orättvis_
mot vattenfallsstyrelsen. Jag tror emellertid icke, att någon, som sätter sig
m i vad som förevarit i fråga om utbyggnaden av vattenkraft här i landet, speciellt
vad gäller övre Norrland, kan underkänna de synpunkter, som jag an -

Tisdagen dea 19 januari 1943 f. m.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
förde. Vi lia i två årtionden gjort opinion för utbyggnad av Harsprånget i Lule
älv. Harsprånget är det vattenfall, som i nuvarande stund med allra största
fördel kan utbyggas i vårt land. Vi ha stort behov av en elektrokemisk och en
elektrotermisk produktion. Vi behöva Norgesalpeter, som lika gärna kunde heta
Sverigesalpeter. Vi behöva mera superfosfat och mera thomasfosfat. Vi behöva
mera tackjärn och järn och stål än som nu tillverkas. För att tillverka detta
behöva vi billig kraft, och att vi behöva denna billiga kraft ha sakkunniga
kretsar vetat åtminstone i två årtionden. _ o

Jag tycker därför icke, att det är någon orättvisa, när jag patalar, att man
under 1930-talet nöjde sig med 10 miljoner kronor örn året i kapitalinvestering
för vattenkraftens utbyggnad för att nu under det löpande budgetåret vara
uppe i över 59 miljoner kronor och under nästkommande budgetar i 44 miljoner
kronor.

Sedan skall jag sluta, herr talman, med att säga, att i vad herr Hersson i
Falla hade att säga örn kryssarbygget har han min välsignelse.

Herr Persson i Falla, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle,
yttrade: Herr talman! Herr Lövgren säger i sin replik, att man i Norrbotten
i två årtionden gjort opinion för utbyggnad av Harsprånget, och han säger, att
vi behöva stora verk för tillverkning av salpeter, superfosfat och järn. Ja, detta
är stora problem, och därom skola herr Lövgren och jag icke nu tvista, rra€ii
herr Lövgren måste väl ändå erkänna, att fragan örn huruvida dessa av herr
Lövgren önskade statsdrivna verk möjligen skola komma till eller icke ar det
icke vattenfallsstyrelsens sak att avgöra. Vattenfallsstyrelsen kan icke rimligtvis
sätta i gång för att producera kraft för stora verk för utvinnande av salpeter,
superfosfat och järn, förrän statsmakterna givit direktiv örn att dessa verk
skola byggas och att det behövs kraft för dem. Da kan vattenfallsstyrelsen
sätta i gång med att bygga men icke förr. Det är alltså fullkomligt orimligt
att välja denna motivering för att klandra vattenfallsstyrelsen.

Vad Harsprånget beträffar gjordes under förra kriget förarbeten för dess
utbyggnad för en kostnad av ett tiotal miljoner kronor, men när det åter blev
fredsförhållanden blev utbyggnadsarbetet nedlagt och har sedan dess legat nere.
Man har därefter i stället slagit sig på lättare utbyggbara vattenfall. Jag förmodar,
att vi måste ställa samma anspråk på statens kraftverk som vi överhuvud
taget ställa på all ekonomisk verksamhet här i samhället, nämligen att
den skall ske efter ekonomiska riktlinjer. Det är nog också vad som har skett
i detta fall.

Herr Lövgren, som på begäran ånyo erhöll ordet för kort genmäle, anförde:
Herr talman! Jag skulle vilja säga till herr Persson i Falla, att ett statens
ämbetsverk kan handla efter två olika linjer. Det kan vara litet pionjärbetonat,
vilket i detta fall hade betytt, att det alltid skulle haft en viss. kraftreserv
tillgänglig för att bjuda företag, som vilja bygga ut vårt näringsliv. Det
kan också komma traska patrullo, såsom vattenfallsstyrelsen i detta fall na/r
gjort. Var och en får ju bedöma vilket som är riktigast. Jag håller för min del
före, att ett ämbetsverk skall ha litet pionjäranda i sig och skall icke komma
bara traska patrullo.

Herr Persson i Falla erhöll jämväl på begäran ånyo ordet för kort genmäle
och yttrade: Kan herr Lövgren tillnärmelsevis uppge hur stora kraftbelopp, som
hade behövt bli reserverade för de väldiga anläggningar, som han här projekterat?
Tycker herr Lövgren det är rimligt, att statens kraftverk skall bygga
ut väldiga anläggningar för att lia sådana kraftbelopp i reserv?

Nr 3.

Tisdagen den 19 januari 1943 f. m.

Vid remiss civ statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Härpå anförde:

Fru Skoglund-Lindblom: Herr förste vice talman! Jag skall icke taga kammarens
tid i anspråk i många minuter, men jag Ilar begärt ordet för att påtala
ett förhållande, som jag ansett att man icke kan blunda för. Det gäller
den nuvarande statliga byggnadsverksamheten. När man ser hur dessa byggen

°rwlaSi’ V,ndrar man’ om.der} nuvarande byggnadspolitiken är en klok poli•i''
spåras nu för tiden, och visst behöver man spara, men man kan

icke forsta, att det är klok politik att uppföra dyrbara hus och göra utrymmena
Sa 1xranSa> nH man g-enast mäste säga sig, att de äro olämpligt anordnade.

or en tid sedan hade jag tillfälle att besöka Sidsjö nya sinnessjukhus vid
sundsvall. Jag kom da att samtala med personalen. En del av den kvinnliga
personalen var mycket missnöjd med sina bostäder, och det undrar jag sannerligen
ickes pa.Vid. detta sjukhus kommer, när det blir färdigt, att sysselsättas
omkring, ”00 befattningshavare. For denna personal har man byggt bostadshus
e ^bostader vid sjukhuspaviljongerna. I dessa bostäder ha befattningshavarna
a ltsa sina hem. Lat oss då se, hur exempelvis en Översköterska har det. En
overskoterskas bostad omfattar ett rum i storleken 411 X 390 cm och till detta
har hon en soyalkov med en yta av 175 X 268 cm. Denna sovalkov saknar fönser
och dar finns endast en mindre ventil. Den har mörka väggar och saknar
taklyse. ivattservisen kommer i mycket stor närhet av sängen. Det saknas
också ljus an or d n ing vid densamma. Korridoren, som leder genom hela huset,
ar en bredd av 186 cm vilket för med sig, att sammanstötningar förekomma
nar dorrarna pa ömse sidor öppnas i den smala korridoren. Det är vidare mycket
lyhört i rummen. En enda telefon finns i övre våningen och skall användas
av hela personalen i det huset. Bristfälligheter finnas i monteringsarbetena,
vilket naturligtvis också minskar trevnaden. Detta örn översköterskans
bostad. Övriga sköterskor sakna alkov i sin bostad och trivseln för dem är naturligtvis
icke större. Aven mot en del andra bostäder för andra befattningshavare
kunna riktas anmärkningar.

Nu kan det sagås, att det finns folk med ännu sämre bostäder, och det är
sant. Det kan också sägas, att i tider som dessa skall man icke klaga. Vi skola
dock komma ihåg, att sådana hus som detta skola stå sig i långa tider och
att anspråken pa en bostadsstandard nog ännu en gång komma att stiga, och
vad intralfar da? Jo, da vill personalen icke bo i dessa bostäder utan kommer
att krava bättre bostäder, och man får då lägga ned stora pengar för att förbättra
bostaderna, vilket säkerligen kommer att kosta mera än vad man nu
sparar.

Med vad jag nu Ilar sagt har jag endast velat fästa riksdagens uppmärksamhet
pa den nuvarande bespanngspolitikens konsekvenser i ett fall. Jag vet att
det finns manga andra fall. Jag undrar, örn det icke vore klokt att företagk en
undersökning för att se, örn det är en god ekonomisk politik att fortsätta på den
mslagna vägen. Aven sparsamheten bör vara förnuftig, och man skall icke spara,
or dagen, örn man får ge dubbelt ut i morgon. Jag är övertygad om att
vid blåsjö sjukhus kommer man några år framåt att få stora bekymmer för
bostadsiragan. Sjukhuset är ju som vi veta alldeles nytt och missnöjet är redan
stort. Och vad skall det då bli sedan?

Herr talman! Jag har icke kunnat finna någon annan form för att få lätta
mitt hjärta ån att säga detta i remissdebatten till den kraft och verkan diet
nava kari.

Herr Svedman: Herr talman! En obestridlig sanning, som för övrigt underströks
av statsministern vid debattens början i går, har i trontalet till årets

Tisdagen den 19 januari 1943 f. in. Nr 3. 25

Vid rembs av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
riksdag formulerats sålunda: »God samhällsanda och inbördes solidaritet^ tillhöra
vår beredskap likaväl som de materiel^ maktmedlen.» I tider, då bekymmer
och omsorger för den materiella försörjningen äro i särskilt hög grad
påkallade och kräva särskilt stort utrymme, bli ofta frågor, som röra folkets
andliga hälsa undanskymda och skjutna åt sidan. Därför är också den maning,
som jämväl gavs i trontalet, att »vi alla skola vara pa vakt mot. de upplösningens
krafter, som kristiden framkallar», synnerligen befogad. Krig och kris verka
demoraliserande och brutaliserande och försvaga känslan för andras rätt.

Den värsta och farligaste av de följder, som kriget medför, är kanske när
allt kommer till icke det mänskliga lidande, nöden och den materiella förstörelsen
utan det förhållandet, att människans moraliska känslighet utplånas.
Vi ha under de sista åren och framför allt under det sista aret^ gjort mycket
dystra erfarenheter av att detta utplånande drabbat järnväg, vårt svenska
folk. Vid sidan av svartabörsaffärer ha stölder och överfall, rån, misshandel,
förskingring och förfalskning vuxit i en grad, som torde sakna motstycke i vår
kriminalhistoria, och dagens kriminalkrönika företer i sanning en mycket dyster
bild, där särskilt mörka inslag äro de morddramer, som avlösa varandra
litet varstans i vårt land och som komma en och annan att undra över varför
det är så lätt att genombryta den taggtråd, som lagstiftningen omgivit enskild
mans innehav av vapen med.

Under sistförflutna julhelg anmäldes till Stockholmspolisen 15 fall av hustrumisshandel.
När man vet, att sådana fall icke anmälas i brådrasket, eftersom
man icke vill ge offentlighet åt de intima förhållanden, som råda i ett hem,
förstår man, att dessa 15 fall endast vörö en del av det verkliga antalet.

Vid många av våra truppförband ha på sista tiden krigsrätternas antal vuxit
på ett beklämmande sätt, och militieombudsmannens föreliggande berättelse
om fjolårets förvaltning företer en ganska dyster tavla av vilket besvär han har
haft med så kallade samvetsömma och hurusom värnpliktiga civilarbetare vägrat
att utföra något som helst arbete. En har till och med vägrat att hissa
svenska flaggan!

I interpellationer i denna kammare framställdes i fjol önskemål örn skärpt
lagstiftning mot hustrumisshandel och om reviderad djurskyddslag. Vederbörande
statsråd lovade att taga all möjlig hänsyn till dessa önskningar, men
kristidslagstiftningen lade hinder i vägen för en mera snabb expedition. Denna
kristidslagstiftning är till en del sådan, att den direkt undergräver respekten
för gällande lag d. v. s. i de fall, när en lag icke står. i överensstämmelse med
den allmänna rättsuppfattningen, m. a. o. vad hederligt folk anser vara rätt
eller brott. En fängelsepredikant har nyligen illustrerat detta genom att framhålla,
att det faktiskt är så, att den som ger bort ett ägg begår ett brott.

Fängelser, sinnesjukhus och alkoholistanstalter äro överfyllda, och jag skulle
tro, att kostnaderna för fångarna i närvarande stund gå upp till inemot 30,000
kronor per dag. Det ena med det andra borde väl framkalla allvarliga tankar
på huruvida det icke är nödvändigt att så småningom företaga verkligt förebyggande
åtgärder mot den tilltagande brottsligheten. Vad man då först kommer''att
tänka på, innan man går in på ett program orn^sådana åtgärder, är
huruvida de strafformer, som tillämpas, fylla sitt ändamål. Man brukar säga,
att straffet har en trefaldig uppgift. Det skall verka vedergällande för brottet,
det skall verka förbättrande på brottslingen och det skall verka avskräckande.
»Androm till varnagel» hetor det ju.

För min del tror jag, att tidpunkten är inne för en straffskärpning framför
allt för vissa brott, dag tänker då särskilt på nesligt våld mot minderåriga,
rån av åldringar, upprepad hustrumisshandel och grovt djurplågeri. Den som
gör sig skyldig till dessa slags brott kommer i regel alltför lindrigt undan.

Nr 3.

Tisdagen deli 19 januari 1943 f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. ni. (Forts.)

Något avskräckningsmoment i strafftillämpningen föreligger säkerligen icke
i någon övervägande grad. Härmed sammanhänger också en fara för folkmoralen.
Blir folkmoralen anfrätt, är själva grundvalen till samhällsanda och folksolidaritet
uppluckrad. Ett folks — liksom en individs — moraliska styrka är
förutsättningen för varje annan kraftutveckling.

Det är de andliga makterna som avgöra vårt liv och vår tillvaro ■— ett faktum
som icke blir mindre ofrånkomligt, därför att de icke företrädas av någon
särskild knstidskommission.

Jag har, herr talman, sökt_att i största korthet antyda, att det vid sidan av
den materiella omsorgen också ges värden, vilka påkalla den allvarligaste uppmärksamhet
och eftertanke.

Herr Svensson i Ljungskile: herr talman! I ett anförande vid riksdagen
under hösten 1942 yttrade jag inledningsvis, att de former för samhälleliga frågors
avgörande som gå ut på att regeringen själv fattar beslut efter förhandlingar
med vissa intresseorganisationer, är en nödfallsutväg som icke passar
det demokratiska statsskicket, då vi leva ett normalt liv. Avvikelserna från det
normala bli givetvis farligare, ju längre undantagstillstånden vara. Den nuvarande
situationen rymmer åtskilligt som styrker denna slutsats. Metoden att en
liten grupp människor bakom stängda dörrar diskutera och ackordera sig fram
till en formell enhet och sedan söka vinna hela folket för denna ståndpunkt genom
att gemensamt skjuta i förgrunden de argument som tala just för den
lösningen av frågan, är enligt min mening riskabel och blir ännu mer riskabel,
om de sakliga argumenten förtunnas och ersättas med uppfordringar till
lojalitet. Den breda massans inställning till samhällsarbetet blir under dylika
förhållanden en^fråga mer om förtroende än om övertygelse, och den vägen är
farbar endast så länge förtroendet varar. Eisken är, att bakom den formella
enigheten motsättningarna växa på djupet, tills förtroendet brister. Då har
folkets flertal förlorat det som är demokratiens grund, nämligen en på egna
studier av primärmaterialet grundad personlig övertygelse. Om detta skulle inträffa
i spännande situationer och i stor omfattning, kan följden bli, att man
gar vidare och söker ersätta det bristande förtroendet med tvång. Den nuvarande
utvecklingen kan därför enligt min mening under vidriga omständigheter
leda oss bort från demokratien. Finansiellt tvångsläge och starka motsättningar
olika samhällsgrupper emellan lia vid tidigare tillfällen i svensk historia
fört över till diktatur, och så kan ske ännu en gång, örn icke demokratiens
förutsättningar vårdas.

Mot denna bakgrund ser jag en fara i det allt för stora hemlighetsmakeri
som pagar även kring frågor, som kunde vara föremål för offentliga debatter
och dit hör bl. a. jordbruksfrågan. Örn primärmaterialet i denna fråga hela tiden
fatt vara offentligt, skulle den svenska allmänheten och icke minst de
svenska jordbrukarna vetat mycket mera örn beräkningsgrunder och avgörande
fakta än vad de nu göra. Örn regeringen därtill kunde ha fattat ståndpunkt i
ratt tid till prisfrågorna, skulle förvisso läget varit bättre ute bland landsbygdens
folk än vad som nu är. Det är emellertid icke blott den formella behandlingen
av jordbruksfrågan som inger betänkligheter. Det finns också skäl att
vara orolig för de fattade beslutens sakliga innebörd, oell det gäller framför allt
brödsädesproblemet. Sommaren 1941, när lagren av brödsäd voro i det närmaste
slut, förklarade professor Akerman som var chef för livsmedelskommissionens
produktionsavdelning, att den erforderliga ökningen av brödsädesarealen borde
uppgå till 100,000 heldar, huvudsakligen bestående av höstsäd, och han menade,
att denna utökning i allt väsentligt borde vidtagas genom vidgad bröd -

Tisdagen den 19 januari 1943 f. ni.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
sädesodling på 3 ä 4-års vallarnas bekostnad i mellersta delarna av landet. För
att stimulera till ökad brödsädesodling införde man år 1941 arealbidragen tor
höstråg oell höstvete. Trots dessa ansträngningar blev ökningen av arealen det
året icke 100,000 hektar, utan den stannade vid 6,410 hektar. Ställningen nu
i somras var icke i något avseende bättre. Tvärtom mäste man förutse, ali, ännu
större behov av brödsäd skulle göra sig gällande på grund av att tillgången pa
andra livsmedel minskats. Ändå tog man i somras bort arealbidragen tor brödsäd,
och även i övrigt har nian stannat vid en sådan prisreduktion pa jordbruksprodukterna,
att jag tror, att brödsädesodlingen icke är tillräckligt skye -dad. Det är ett axiom att örn man skall planhushålla med livsmedlen tor hela
folket skall man i första hand säkra tillgången på brodsad. Vi ha nu bd,00U
hektar mindre, besådda med höstsäd, än på hösten 1941. Det är klart, att detta
måste föranleda regeringen att nu till våren ganska starkt stimulera odlingen
av vårvete och korn. Men örn man skall göra det, vad blir da konsekvensen i
att taga bort arealbidragen för höstsäd, när man sedan får taga till sa mycket
kraftigare stimulanspriser för att rätta till misstaget nästa var; Men det ingick
väl, kan jag förstå, i det pris, som skulle betalas för ett enigt iram.radande
från de agerande parterna, och ett enigt framträdande lär numera vara

viktigare än allting annat. . . „... , • ■,

Det är på sätt och vis ganska irrationellt, att priset pa Dask tilldrar sig den
allmänna opinionens uppmärksamhet i mycket högre.grad än brödsädesproklemet.
Det finns därför anledning understryka, att frågan örn brödsäden ar ur
folkförsörjningssynpunkt av större betydelse än fläskpriset, men detta utesluter
givetvis icke på något sätt, att man icke bör göra vad som är möjligt i
fråga örn fläskprisets avvägning, så att man i det fallet kan få fram sa pass
stor produktion som tillgängliga produktionsmedel kunna tillåta. , T

Vad som i detta avseende förekommit ter sig också en smula underligt. X
sitt anförande vid informationsriksdagen yttrade, statsrådet Pehrsson-x5ra_mstorp,
då han var inne på denna fråga, bl. a. följande: »Jag lutar nog själv
åt den uppfattningen, att en viss justering av fläskpriset kan nied hänsyn tall
nuvarande omständigheter vara ur folkförsörjningssynpunkt riktig men räknar
därmed att livsmedelskommissionen som har att pröva denna sak i lörsta
hand undersöker detta.» Det dröjde icke så värst länge,, förrän fran livsmedelskommissionen
kom ett förslag örn 22 öres förhöjning per . kilogram a
fläskpriset. Detta förslag avslogs av Kungl. Majit på föredragning av jordbruksministern.
Dagen efter tillfrågades jordbruksministern pa ett mote i
Uddevalla, varför det icke blivit någon höjning av fläskpnset, och enligt, vad
som stått i flera tidningar, bl. a. Svenska Landsbygden, förklarade jordbruksministern,
att dylika frågor sköter icke regeringen utan vederbörande
krisorgan. Nu vet jag icke, hur orden fallit, ty jag hörde icke vad statsrådet
yttrade utan var hänvisad till att läsa tidningarna. Det är ju dock Kungl.
Majit som bär riksdagens fullmakt att handhava jordbruksregleringen och
det iir givetvis också hos Kungl. Maj :t ansvaret ligger och mäste ligga. Man
skulle bättre ha förstått denna återhållsamhet med prissättningen pa Dask,
örn livsmedelskommissionen haft den uppfattningen, att fläskproduktionen
borde hållas tillbaka flir att spara på spannmål. Så iir som bekant icke tallet.
Man bär liela tiden ända sedan i somras uppmanat lantbrukarna att producera
mera fläsk. Man bär avdelat spannmål för detta ändamål. Man vill
ha fläsk, men man vill icke betala högre priser. ... . , ,

Vad jordbrukarnas ekonomiska ställning angår skall jag nöja mig med att
i detta sammanhang understryka, att innehavarna av de 210,000 brukningsdelar
som ha mellan 2 och 10 hektar åker äro de som lia det svarast ställt
med sin lanthushållning. Dock förefaller det, som om denna stora grupp

Nr 3.

Tisdagen den 19 januari 1943 f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. ra. (Forts.)
icke varit särskilt ivrigt företrädd av lantbrukets talesmän vare sig inom
de med Kungl. Majit förhandlande organisationerna eller inom livsmedelskommissionens
råd. Nu lia t. ex. jordbrukarna i livsmedelskommissionens
rad med godsägare Liedberg i spetsen avstyrkt arealbidraget för brödsäd och
avstyrkt en höjning av äggpriset. I senare fallet var herr Andersson i Löbbo
en aning tveksam. R. L. F :s ordförande förklarade enligt kommissionens
protokoll, att han icke hade något emot att biträda det av herr Liedberg
framförda förslaget, under förutsättning att man kunde enas — ty det är,
som bekant, det viktigaste numera. Herr Ekström var beredd att taga de
risker som kunde ligga i bundna priser. Han anslöt sig till herr Ledbergs
förslag och var beredd att taga konsekvenserna därav, heter det i protokollet.
R. L. F :s sätt att taga konsekvenserna av den intagna ståndpunkten har
kanske ^bland de fördragsslutande parterna utlöst något blandade känslor.
Att smajordbrukarna icke vörö särskilt nöjda, veta vi alla. Nu söker man
komma ur dessa svårigheter genom att helt enkelt underkänna hela det system
för prisuppgörelsen som man tidigare tillämnat. Jag är för min del
icke särskilt förtjust i det system för prissättningen som vi nu ha, men man
måste^ också erinra sig, att dessa beräkningsgrunder senast i somras voro
föremål för undersökning. inom 27-mannakommittén, och att denna kommitté
med. några mindre ändringar enhälligt godkänt dessa beräkningsgrunder
varvid herr^Ekström och hans meningsfränder voro med i skäran. Det skulle
därför förvåna mig ganska mycket, örn det nu vore möjligt att helt enkelt
kasta detta prisuppgörelsesystem över bord och börja på att tillämpa något
helt annat. Ty vi ha väl av^denna debatt, örn icke förut, fått klart för oss,
hur denna prisuppgörelse. star inkilad i hela den svenska prissättningspolitiken
sa att det knappt finns rum för en så elastisk krigföring på det ekonomiska
området, som man ibland på vissa håll försöker inbilla sig själv.
Jag kan också erinra örn att dessa representanter för jordbrukarna i livsmedelskommissionen^
och dess. rad vörö med örn att å jordbrukarnas vägnar
utställa en växel på 120 miljoner kronor som skall amorteras under loppet
av tre ar. Sedan man varit med örn ett sådant beslut, förefaller det mig vara
litet svårt att dagen efter helt enkelt rekommendera ett alldeles nytt system
för prisuppgörelsen. För min del anser jag bl. a. av de skäl som jag inledningsvis^
nämnde, att man borde fortast möjligt återföra beslutanderätten i
dessa frågor till riksdagen, men tills så sker, måste nog de beräkningsgrunder
som under kriget utformats tillämpas.

Det är dock orimligt, att en sifferkalkyl av detta slag skall vara till den
grad bindande, att uppenbart riktiga justeringar i fråga örn prissättningen
» e,.. °la kunna vidtagas. Det finns inte och kommer enligt min mening inte
pa länge att finnas något siffermaterial beträffande Sveriges jordbruk, som
kan utgöra mer än ett stöd för ett pa allsidig praktisk kännedom grundat
allmänt omdöme.

Huvudintrycket av denna remissdebatt — jag tänker då särskilt på vad
statsministern yttrade, när han redogjorde för behandlingen av fläskpriset,
samt kanske i ännu högre grad på vad finansministern därefter anförde —
förefaller mig vara, att svensk politik för närvarande har hamnat i ett sifleri
ängelse av sådan art, att det inte längre finns någon handlingsfrihet på
prispolitikens område, inte ens när praktiskt taget alla förnuftiga människor
anse, att vissa åtgärder och justeringar borde vidtagas. För min personliga
del ställer jag mig tvivlande till, huruvida det är riktigt att reducera statskonsten
till ett räkneproblem. Jag tror, att det måste lämnas rum också för
synpunkter och faktorer, som inte direkt kunna räknas fram.

Jag hade inte tänkt att här gå in pa Hagan örn rabatter och subventioner,

Tisdagen ilen 19 januari 1943 f. m.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen rrv. m. (Forts.)

.men det sätt, på vilket debatten Ilar förlöpt, ger mig anledning till några
randanmärkningar därvidlag. _

Det förefaller mig, som örn regin från socialdemokratiskt hall beträttande
dessa frågor hade gått ut på att socialdemokraterna skulle framställas såsom
de sociala rabatternas försvarare och övriga grupper såsom, deras principiella
motståndare. Jag tror inte, att saken ligger till riktigt på det sättet, och i
varje fall har jag personligen inte någon anledning att göra en sådan gränsdragning.
Örn själva principen, d. v. s. att man med dessa rabatter skulle
försöka hjälpa deni, som verkligen behöva hjälp, har det ju knappast rått
några delade meningar, och i varje fall är jag för min del helt och hållet
med därpå. Det är emellertid en annan sida av saken som jag skulle vilja
erinra örn. Till att börja med lämnades ju rabatter av detta slag till personer,
som när det gällde statsskatten hade en beskattningsbar inkomst av
högst 2,000 kronor och en beskattningsbar förmögenhet av högst 20,000 kronor.
Sedan Ilar man ruckat på dessa bestämmelser den ena gången efter den
andra, och för närvarande går gränsen vid en beskattningsbar inkomst av
1,000 kronor och därunder. Det finns sålunda här i landet en hel del personer
med en beskattningsbar inkomst av mellan 1,000 och 2,000 kronor som
få reda sig utan rabatter, och kunna de göra det nu, då priserna ^äro höga,
så kunde de givetvis också lia gjort det pa ett tidigare stadium, da priserna

voro lägre. o . . , , .,

Det går alltså inte att komma ifrån, att man pa vissa punkter har varit en
smula osäker och även tagit fel, när det gällt utformningen av rabattsystemet.
Ser man på det material, som låg till grund för riksdagens behandling av dessa
saker i somras, fanns det också, när det gällde frågan örn var gränsen borde
dragas, en hel provkarta av olika meningar och ståndpunkter. Jag skulle i detta
sammanhang också vilja erinra örn att den. som tidigast och hårdast gick
till attack mot gränsdragningen när det gällde de sociala rabatterna, var
socialdemokraten Franzon från Norrtälje i första kammaren.

Med vad jag här har sagt, har jag närmast syftat pa rabatterna till konsumenter.
Ser man på de sociala rabatter, som lämnats till smabrukarna, ter sig
stråten ännu vingligare, och orättvisorna äro mer påtagliga. När första gången
bestämmelser om smörrabatt utfärdades, voro ju de flesta småbrukare och mindre
jordbrukare utestängda fran erhållande av sadan rabatt. Gränsdragningen
var så orimlig, att det inträffade, att de bäst situerade i en bygd fingo rabatt,
medan fattiga småbrukare med stora familjer voro utestängda därifrån. Sedan
rättade man undan för undan till detta, sa att man slutligen kom frana till en
principiell jämställdhet, när det gällde förutsättningarna för att erhålla rabatt.
Denna likhet varade emellertid inte länge, ty i somras bröt man sönder
systemet igen och drog för jordbrukarnas del gränsen vid ett taxerat värde av
10,000 kronor i stället för vid en beskattningsbar förmögenhet av 10,000 kronor,
såsom gäller för övriga grupper. Detta är ju en uppenbart orättvis gränsdragning,
örn man tar hänsyn till de ekonomiska förhållandena.

Jag vädjade den gången i debatten till folkhushållningsministern, som i sista
hand skulle avgöra frågan, att icke stadfästa en bestämmelse, som var så orättvis
gentemot småbrukarna, men bestämmelsen har kommit i alla fall. o

Jag vill alltså för min del säga, att det inte behöver vara något tecken pa
bristande social känsla, ifall man är tveksam pa den ena eller andra punkten
i fråga örn den praktiska utformningen av rabatterna, ty det ha vi uppenbarligen
varit allesammans. Att hjälpen skall lämnas där den bäst behövs äro vi ju

överens örn. .. „

Även när det gäller subventionerna kan det finnas anledning att göra några
erinringar. Vad förmalningscrsättningen beträffar, beslöts den av regeringen

Nr 3.

Tisdagen den 19 januari 1943 f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
utan riksdagens hörande — det var först i efterhand som riksdagen hördes.
Det gavs emellertid då till att börja med en förmalningsersättning av samma
omfattning till jordbrukarna som till konsumenterna, en anordning som medförde
en hel del otrevliga konsekvenser. Den ledde bl. a. till onödigt höjda
förmalnigsarvoden här och var vid kvarnarna. Sedermera har man företagit en
ändring härvidlag, men man har varit tveksam örn, hur man skulle gå fram.

Vad fodercellulosan beträffar sattes förra året ett sådant pris därpå, att staten
åsamkades en förlust på 70 miljoner kronor. Jag anmärkte den gången, att
det var orimligt med en så stor subvention, ifall man inte samtidigt garanterade
en ordentlig ransonering av varan, och riktigheten härav har efterhand
blivit erkänd från olika håll. Både bristen på ransonering från början och den
ransonering via handeln, som sedermera infördes och som pågick ända till mars
månad, gjorde att det uppstod uppenbara orättvisor. De stora summor, som det
här gällde att distribuera, kunde därigenom inte alltid fördelas så rättvist som
önskvärt hade varit.

Vad beträffar innevarande års cellulosaprogram, som lädes upp på ett tidigt
stadium, skulle det ju omfatta över 500,000 ton. Man opponerade sig däremot
här i kammaren, och det väcktes även motioner i saken, men regeringen föreföll
ovillig att företaga någon mer väsentlig revidering av programmet. Det
har ännu inte lämnats någon redovisning för, hur saken utvecklat sig, men det
är nog uppenbart, att programmet var i hög grad överdimensionerat och torde
ha åsamkat staten en hel del onödiga kostnader.

Jag tror således, att man. även då det gäller subventionerna skulle ha kunnat
rucka på ett och annat, när man sett hur det hela utvecklat sig — frånsett
att man kanske i vissa fall skulle ha kunnat utbyta subventioner mot rabatter.
Men jag vill gärna erkänna, att i det läge, där vi nu befinna oss, är
det liela sa hopkilat, att det är svart att åstadkomma några väsentliga ändringar.

Jag skall, herr talman, be att få säga några ord också örn försvarsfrågan.
Det stora kriget har kommit in i ett skede, där militär utmattning och ännu
mer ekonomisk utarmning börja bli framträdande drag i bilden. Kanske framträder
den ekonomiska utarmningen starkast. Mycket möjligt är, att detta
krig slutar på samma sätt som många andra stora krig: fronterna brista därför
att det civila underlaget sviktar. En krigförande stat har väl i de flesta fall
ingen annan möjlighet än att låta det gå därhän.

Men nog finns det för ett land i vart läge anledning att besinna sig inför dylika
perspektiv och noga betänka, hurudan avvägningen bör vara mellan militära
och civila, utgifter. Jag skulle tro, att framtida bedömare komma att få
svart att första, varför vart land under sommaren 1942 först band sig för en
oerhört dyrbar femårig upprustningsplan och sedan kopplade in hela den offentliga
debatten pa de ekonomiska poblemen. Ku är frågan örn penningvärdet,
örn tillgången på arbetskraft och om råvaror och produktionsmedel mycket
brännande. Men ingenting skulle ha betytt en så stor lättnad i den nuvarande
ekonomiska situationen som örn vi ställt in oss på en avveckling av det
långsiktiga upprustningsarbetet i samma mån som de militära riskerna minskade
och de ekonomiska och sociala problemen skärptes. Det hade varit en
fredsberedskap, som hade varit värd att tala örn.

Jag vill för att undvika, missförstånd här inskjuta, att jag inte alls har
den uppfattningen, att de militära riskerna för vår del nu äro över, men ingen
lär heller kunna påstå, att vi under detta år lia att räkna med någon förstärkning
av vår militära styrka på grund av den beslutade femårsplanen.

Jag har tidigare försökt att framhålla liknande synpunkter, men det har
alltid funnits motiveringar för den kurs, som man velat följa, även örn dessa

Tisdagen den 19 januari ''943 f. m.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
motiveringar skiftat en smula. Jag skall be att få återföra i minnet en av de
motiveringar härvidlag, som försvarsministern använde på hösten 1941, när
värnpliktslagen behandlades. Försvarsministern framhöll därvid, att det inte
alls var hans mening att försöka binda folkrepresentationen under trycket av
läget just då, utan att hans innersta syfte i själva verket var det rakt motsätta.
Han säger sålunda: »Ärade kammarledamöter! Avsikten hos mig, när jag drivit
fram denna plan, har varit den rakt motsatta. Avsikten hos mig är att
försöka återgiva riksdagen någon verklig reell kontroll över besluten i försvarsfrågan.
Avsikten är att riksdagen skall kunna säga: Detta skola vi besluta
av den och den anledningen, det passar in i planen, det hör till ett systematiskt
utbyggande av försvaret. Örn det kommer ett förslag, sa vill jag att
riksdagen skall kunna säga: Detta förslag ligger utanför. Varför kominer
det? Ge skäl för det! Ge starka motiv. Vi böra icke längre vara i den situationen,
som vi väl ändå ha varit nu ett pär år, att regeringen lägger fram förslag
och regeringen säger, stödd på den militära ledningen,. att detta är nödvändigt,
medan riksdagen säger, att är det nödvändigt, ja, da få vi säga ja till
det.»

Det innersta syftet, åtminstone när det gällde sakens parlamentariska sida,
var således att återskänka riksdagen kontrollen över de militära frågorna. Det
förefaller inte, som om statsrådet hittills skulle ha lyckats att helt förverkliga
denna vackra tanke. Försvarsbeslutet var jämnt fjorton dagar gammalt,
då marinförvaltningen föreslog vissa ändringar i beslutet, bl. a. innefattande
byggandet av en minkryssare till en kostnad av 10 miljoner kronor. Det är
verkligen svårt att tänka sig annat än att detta kryssarbygge måste ha varit
förberett inom marinförvaltningen långt innan föregående riksdag_ slutade sin
egentliga arbetssejour, och det var innan riksdagsledamöterna åtskildes i somras,
som statsrådet Sköld mottog den promemoria, i vilken man begärde byggandet
av denna minkryssare. Men riksdagen har inte fått veta något örn detta
kryssarbygge, förrän kryssaren var i det närmaste färdig. I det fallet är det
alltså inte så särskilt lyckat att tala om att man återskänkt riksdagen dess

kontroll över ärenden av detta slag. o

Vidare anmäles en merkostnad för kryssarna på 33 miljoner kronor, vilket
ju kan sägas vara en god början -— fortsättning^ kommer troligtvis, att följa.
För att motverka dessa kostnadsstegringar föreslår statsrådet, att vissa andra
fartygsbyggen skola uppskjutas, vilket han anser kunna ske utan att beståndet
av dessa båttyper blir otillfredsställande. Det förefaller alltså, som ^om
dessa senare fartygsbyggen från början hade kunnat hallas utanför femars ^

Detta är, som sagt, bara början. Jag är för min del övertygad örn att erfarenheten
så småningom kommer att visa, att någon olämpligare, tidpunkt att
besluta en ny försvarsordning än 1942 kan man knappast tänka sig.

Innan jag slutar ber jag, herr talman, att fa säga ett par ord örn en annan
fråga. Under höstens lopp har i pressen pågått en debatt om Lillsveds gymnastikfolkhögskola.
och dc förhållanden, som därvid kommit i dagen, äro av
sådant slag, att de lia ett visst allmänt intresse. Jag skall inte taga kammarens
tid i anspråk med att gå närmare in på denna fråga. Saken synes i korthet
vara den, att arbetsutskottet för svenska gymnastikförbundet — vilket förbund
är skolans huvudman — sökt dirigera skolans verksamhet i sadan riktning
att den inte skulle lia mer än namnet gemensamt med de svenska tolkhögskolorna.
När skolans föreståndare, oell ideellt sett även _ dess grundare,
rektor Jan Ottosson satte sig däremot, ledde det till. att han mäste .Jämna skolan.
När ingen kompetent sökande fanns, som samtidigt tillfredsställde de. dirigerande
krafterna, har nian hos skolöverstyrelsen ansökt örn ändring i de

Nr 3.

Tisdagen den 19 januari 1943 f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
kompetensvillkor, som gälla för rektorsbefattningen viel en folkhögskola. Under
tiden Ilar rektor förordnats på kort tid.

Denna konflikt tillspetsades tor ungefär två år sedan, då gymnastikförbundets
arbetsutskott tillställde skolans styrelse en skrivelse, i vilken man krävde,
att »liela den undervisning och uppfostran som lämnas vid skolan skall
präglas av en anda, som harmoniserar med gymnastikens väsen och med de
tankar, som ligga till grund för Svenska Gymnastikförbundets arbete». Redan
denna formulerings obegriplighet inger onda aningar om att här ligger
något bakom, som det inte passar att säga rent ut. Och när det längre fram
heter att »donators idé» bör förverkligas »i full utsträckning», så förstår man
bättre vad det är fråga örn. Donator var nämligen grosshandlare Gustav Carlbergs
stärbhus, och den nuvarande uttolkaren av donators idé är den nazistiske
ingenjören C. E. Carlberg. Som ett exempel på hans inställning i detta fall
kan nämnas, att när Sven Backlund erbjudit sig att förmedla några norska
ungdomar såsom elever till skolan, förklarar herr Carlberg, att det givetvis
måste fastslås, att de tillhöra quislingriktningen.

Det har tydligen lekt vissa herrar i hågen att förvandla Lillsveds gymnastikfolkhögskola
till en trojansk trähäst, med vars hjälp den nazistiska infektionen
skulle spridas inom svenska folkrörelser. Dylika planer böra med alla
till buds stående medel motarbetas, och framför allt böra de inte få komma
till utförande under folkhögskolans skylt och med stöd av svenska statsmedel.
Jag tillåter mig därför uttala den förhoppningen, att saken ordnas upp på sådarit
sätt, att varken Lillsveds folkhögskola eller svenska gymnastikförbundet
får någon färg av herr Carlbergs ideella arvegods.

Herr Hagård: Herr talman! Jag har begärt ordet för att få tillfälle att beröra
några speciella spörsmål, som direkt höra samman med den proposition
som efter denna debatt kommer att remitteras till vederbörligt utskott.

År 1941 föreslog Kungl. Maj:t riksdagen att vidtaga vissa förbättringar av
förmånerna för medlemmarna i de erkända arbetslöshetskassorna i kombination
med särskilda understöd till arbetslösa kassamedlemmar från de kommunala
arbetslöshetskomittéema. Motiveringen härför var det sämre läge vari arbetslöshetskassornas
medlemmar vid arbetslöshet befarades komma vid jämförelse
med sådana arbetslösa, som icke tillhörde erkänd arbetslöshetskassa och vilka
icke på förhand sökt trygga sig vid iråkad arbetslöshet. Bestämmelser örn avsevärt
höjda understöd för arbetslösa i allmänhet genom statens arbetsmarknadskommission
och dess underlydande organ hade nämligen strax dessförinnan
utfärdats.

Från riksdagens, sida och icke minst från den grupp jag tillhör reagerades
mot den sålunda ifrågasatta supplerande understödsverksamheten i kommunerna,
och detta försök till ytterligare splittring i den kommunala understödsverksamheten
avvisades slutligen av riksdagen. I stället beredde man de erkända
arbetslöshetskassornas medlemmar, särskilt de med försörjningsplikt,
en förbättrad ställning genom införande av familjetillägg — hustru- och barnbidrag.
Dessutom sökte man genom förbättringar i övrigt animera kassamedlemmarna
att inträda i högsta möjliga daghjälpsklass för att så långt möjligt
vara tryggade vid uppkommande svårigheter.

De verkställda förbättringarna tillsammans med en allmän omsvängning i
de organiserade arbetarnas inställning till den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen
har medfört en kraftigt ökad anslutning till arbetslöshetskassorna. Sålunda
fanns i slutet av sist förflutna kalenderår 22 erkända arbetslöshetskassor
i verksamhet med i runt tal en halv miljon medlemmar. Socialstyrelsen berak -

Tisdagen den 19 januari 1943 f. m.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. _ (Forts.)
nar medlemsantalet efter medio av innevarande kalenderår till omkring 650,000
i 28 ä 30 kassor.

Då riksdagen antog de nya grunderna för denna verksamhet år 1941, förelågo
vissa av socialstyrelsen verkställda beräkningar angående dess verkningar.
Beräkningarna grundade sig huvudsakligen på den erfarenhet, som vunnits
under den tid arbetslöshetsförsäkringen varit i verksamhet före krigsutbrottet.
De sedermera inträdda förhållandena med starka ^ växlingar inom olika delar
av näringslivet ha på arbetsmarknaden medfört sa stora avvikelser fran tidigare
förhållanden, att man helt naturligt emotsett resultatet av de företagna
ändringarna med stort intresse. Ännu föreligga icke definitiva siffror från
verksamheten under år 1942. Det har emellertid preliminärt beräknats, att det
sammanlagda understödet skulle ha utgjort c:a 10.5 miljoner kronor, därav
statsmedel c:a 5 miljoner kronor. Under sådana förhållanden skulle statens
andel ha utgjort icke fullt 50 % av kostnaderna. Detta är som sagt endast en
preliminär beräkning.

Med hänsyn till den under hela år 1942 förekommande exceptionella efterfrågan
på arbetskraft måste man emellertid beteckna jlet belopp, som arbetslöshetskassorna
med bidrag av statsmedel utbetalat, såsom oroväckande stort.
Att under en så oerhört åtstramad arbetsmarknad med enastående stark efterfrågan
på arbetskraft — större än under flera decennier — behöva utgiva arbetslöshetsunderstöd
med angivna belopp är synnerligen anmärkningsvärt och
ägnat att ingiva allvarliga farhågor. Den som i likhet med mig har ett varmt
intresse för denna på självhjälp grundade form för statligt stöd åt arbetslösa
har anledning att fråga sig, örn verksamheten är lagd efter riktiga normer och
vilka faror som kunna lura för framtiden.

Det är nämligen icke ovanligt, att vissa kassamedlemmar betrakta^ arbetslöshetsförsäkringen
som en medlemmarnas egen angelägenhet och på grund
därav ha sin egen speciella inställning till denna gren av socialförsäkringen.

Det kraftiga statsbidrag, som utgår, gör det emellertid till icke bara en rätt
utan även en skyldighet för samhällets vederbörande organ att noga följa denna
verksamhet och se till, att den väl bedrives och i enlighet med de riktlinjer som
uppdragits. _ . o .

Socialministern har med anledning av socialstyrelsens papekande i ärendet
tagit upp frågan örn de sysselsättningssvårigheter som yppat sig inom vissa
industrier, där råvarubrist tidvis föreligger. Med rätta framhålles det besvärande
och irrationella som ligger däri, att ett betydande antal arbetare sysselsättas
allenast 3 å 4 dagar i veckan och under övriga dagar erhålla understöd från
erkänd arbetslöshetskassa. De komma att systematiskt pendla mellan korttidsarbete
vid sitt ordinarie företag och understödsverksamheten och fastlåsas vid
en dylik olämplig anordning allt under det att arbetsmarknaden i övrigt skriar
efter arbetskraft. Det är också betecknande, att vissa erkända arbetslöshetskassor
på grund härav blivit synnerligen hårt ansträngda. Departementschefen
ställer i utsikt en närmare prövning av hela detta viktiga spörsmål.

Det nämnes i detta sammanhang ingenting örn de olika ingripanden, som i
icke obetydlig utsträckning gjorts för att råda bot på dessa missförhållanden.
Vissa länsarbetsnämnder ha dock nedlagt ett förtjänstfullt arbete för att åstadkomma
ändring härutinnan. Arbetsgivarnas uppmärksamhet har riktats pa
lämpligheten av att, där så låter sig göra, omlägga driften vid sina företag,
så att arbete mera kontinuerligt beredes en minskad arbetsstyrka, under det att
för annat arbete lämpad del av arbetsstyrkan tillsvidare lösgöres från sitt ordinarie
arbete och överföres till andra arbetsområden. 1 stor utsträckning ha
dessa synpunkter tillmötesgåtts fran arbetsgivarehall. Fran arbetarehall har

Andra kammarens protokoll 19^3. Nr 3. •>

Nr 3.

Tisdagen den 19 januari 1943 f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen ni. m. (Forts.)
medverkan härutinnan erhållits, på sina håll på ett berömvärt sätt. De svårigheter
och det motstånd, som understundom förekommit, ha kunnat övervinnas,
där tillräcklig energi kunnat insättas på dessa uppgifter.

0 Samtidigt härmed lia under senare delen av föregående är påfrestningarna
på de erkända arbetslöshetskassorna kunnat något minskas, och departementschefen
har på grund härav ansett sig böra nedbringa anslaget till de erkända
arbetslöshetskassorna, för nästa budgetår från 10 miljoner till 8 miljoner
kronor.

Det inträffade och den starka utveckling, som de erkända arbetslöshetskassorna
samtidigt undergått, har fört med sig att uppmärksamheten riktats på
de möjligheter till kontroll och tillsyn, som nuvarande ordning erbjuder. Enligt
gällande bestämmelser skall tillsynsmyndigheten för detta ändamål bl. a. utse
ledamot jämte suppleant i styrelsen samt revisor för varje kassa. Det betyder
för närvarande ett 25-tal olika ledamöter och lika många revisorer för
denna verksamhet, sålunda en starkt splittrad kontrollapparat.

^1 kretsar där man haft tillfälle att följa arbetslöshetskassornas verksamhet
pa nära håll har man på senaste tiden haft uppe tanken att ifrågasätta en undersökning,
huruvida nuvarande tillsyn och kontrollanordningar kunna anses
tillfyllest. Tillsynsmyndigheten har emellertid förekommit ett dylikt ingripande.
En ganska genomgripande ändring i den hittills rådande ordningen har
ifrågasatts genom det synnerligen radikala förslaget att utbyta hela den nuvarande
uppsättningen olika revisorer mot en enda gemensam revisor, placerad
som tjänsteman i socialstyrelsen. De nuvarande revisorsarvodena uppgå
sammanlagt till ett belopp av omkring 10,000 kronor. Det är med tillfredsställelse
man konstaterar, att departementschefen godtagit detta radikala förslag
till ändring av denna som en uppenbarlig svaghet betecknade del av den
nuvarande organisationen.

Så långt kan man vara fullt överens med tillsynsmyndighet och departementschef.
När man så tager del av detaljerna rörande sättet för denna omorganisations
genomförande, blir man emellertid en smula fundersam och betänksam.
Ingenting säges örn de kvalifikationer som den nye revisorn bör besitta.
Att han bör vara så utbildad, att han fyller de krav, som man har rätt
att ställa på en befattningshavare som skall utföra ett synnerligen viktigt och
kvalificerat^ revisionsarbete, får man utgå ifrån, även örn detta icke är antytt,
men han måste dessutom vara väl förtrogen med arbetsmarknadsfrågor i allmänhet,
om han skall väl kunna utföra detta ömtåliga arbete och intaga en
självständig och oberoende ställning.

Fråga är, örn man kan erhålla en dylik kraft med den löneställning, som
bär är tänkt. Lönen föreslås nämligen utgå enligt lönegraden Ex 21. Varför
denne befattningshavare skall sättas i sämre löneläge än en annan med samma
motivering samtidigt föreslagen befattningshavare är svårt att förstå.
Sistnämnda ävenledes nyinrättade tjänstemannabefattning är satt i Eo 24. Det
måste anses synnerligen angeläget, att den blivande revisorn erhåller en löneplacering
som gör det möjligt att för uppgiften erhålla lämplig person. En
högre löneklass än den av statsrådet föreslagna synes därför vara nödvänddig.

1 samband härmed vill jag rikta uppmärksamheten på den anordning för
kontroll och tillsyn, som ligger i tillsättandet av särskild ledamot av styrelsen
för erkänd arbetslöshetskassa. Denna ledamot skall enligt gällande anvisningar
alltid låta sig angeläget vara att tillvarataga det allmännas synpunkter
och städse känna sig företräda tillsynsmyndigheten. Han utses dock enligt
samma bestämmelser efter förslag av den, som ledamoten skall kontrollera,
nämligen kassan. Den som skall kontrolleras får själv föreslå sin kontrollant.

Tisdagen den 19 januari 1943 f. m

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
Även om tillsynsmyndigheten trots den tydliga formuleringen skulle kunna
tillsätta annan person till ledamot än den som kassan föreslagit, blir tillsynsmyndigheten
givetvis ganska bunden vid det förslag, som kassan en gång
avgivit.

Man är frestad att draga en sådan slutsats, när man kastar en blick på en
förteckning över nu fungerande ledamöter i kassastyrelserna. De äro säkerligen
allesamman på var sina områden dugliga personer. De liava dock med
något eller några undantag det gemensamt, att de enligt min mening alltför
ensidigt tagits från en viss befolkningsgrupp. Denna egenskap utgör väl
knappast så avgörande kvalifikation för detta uppdrag, att man bort i det
närmaste helt utestänga personer av annan åskådning från varje funktion i
denna viktiga del av socialförsäkringen. Det torde vara så, att man inom
andra grupper av samhället utan någon som helst svårighet kan finna personer
med allra största intresse för denna socialförsäkringsgren och vilkas
kvalifikationer för en insiktsfull och intresserad medverkan i detta avseende
äro fullt tillräckliga. I varje fall torde det vara av betydelse, att. varje anledning
till erinran i detta avseende snarast avlägsnas^. Kan detta icke göras
utan lagändring, bör en sådan snarast komma till stånd. Det är enligt min
mening av största vikt, att förtroendet för denna verksamhet icke på något
sätt äventyras, särskilt nu, när man infört betydelsefull utökning av densamma
och clessutom planerar ytterligare förbättringar.

Herr Fröderberg: Herr talman! När jag i går begärdet ordet, var det egentligen
för att säga några ord i en militärfråga, men med anledning^ av vissa
inlägg i debatten i går kväll örn dyrortsgrupperingen tar jag mig också friheten
att något beröra denna fråga.

Det är en fråga som intresserat mig sedan länge, och jag kan ju säga, att
herr Hansson i Rubbestad i mig skall finna en medkämpe i striden för att få
rättvisa förhållanden mellan landsbygden och städerna. Jag tror icke, att jag
många gånger under de senaste tjugu åren har varit ute pa föredragsturné
utan att ha berört denna sak. Men vi skola icke rikta vår kritik alltför ensidigt.
Vi få här icke enbart vända oss mot de tjänstemän, som gjort upp denna
gruppering. De ha haft uppgifter att bygga på, som . de fått från olika
orter, både från städer och landsbygd. Socialstyrelsen har ju vart^tredje år infordrat
prisuppgifter på olika saker från alla håll, och det är pa dessa uppgifter
man byggt upp denna dyrortsindelning. När man följt med detta åtskilliga
år och tittat på de uppgifter, som inskickats till socialstyrelsen, har
man kommit till det resultatet, att de uppgifter, som lämnats från drätselkamrarna
i städerna, i allmänhet hållits i överkant,. och de uppgifter, som
lämnats från kommunalnämnderna på landet, hållits i underkant och ganska
kraftigt i underkant, framför allt när det gällt att värdera bostadsförmåner
och hyror, och de ingå ju med en ganska stor procent i hushållsbudgeten. Det
är de, som på landet lämnat dessa uppgifter, som nu få ta åt sig, en hel dal
av kritiken och känna sig medskyldiga till det tillstånd, som uppstått vid dyrortsgrupperingen.

Herr Hansson i Rubbestad slog sig i går kväll ensam till riddare för en rättvisare
dyrortsgruppering land och stad emellan. Jag vill erinra om att vi inom
vårt parti diskuterade denna fråga före 1928.. Det var strax innan den nya
kommunalskattereformen kom till. Före 1928 visar statistiken, att det var något
mer än 50 procent dyrare att leva. på högsta än på lägsta dyrort.^Men de
skattefria avdragen voro före den tiden 70 % högre i storstaden än på landsbygden.
Vi arbetade då för en sammanpressning av skalan i detta fall, och
från och med lagens tillkomst har den ju varit byggd på 48 % skillnad mellan

3(1

Nr 3.

Tisdagen den 19 januari 1943 f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
högsta och lägsta ort, alltså sträckt sig från 680 upp till 1,000 kronor, när det
gäller skattefria avdrag för inkomst- och förmögenhetsskatt och hälften när
det gäller den kommunala beskattningen. Var stodo herr Hansson och hans
meningsfränder 1937, när dyrortsgrupperingen fastare förankrades genom att
folkpensionstilläggen också inkopplades i denna gruppering? Vi gingo då
emot förslaget härom. Herr Hansson talade i går kväll om, att han även i år
ville gå in för ett fullständigt slopande av dyrortsgrupperingen.

Ja, det kunde ju tyckas vara trevligt för en tjänsteman på landet, ty vi känna
hårdare än någon annan det tillstånd, som nu i detta avseende råder, men
man far inte bara tänka på sig själv. Örn jag skulle vara jordbrukare, skulle
jag ställa mig mycket tveksam till att komma med sådana förslag, ty de bli tveeggade
svärd. I och med detsamma, som man sloge fast, att det vore lika dyrt
att leva på landet som i staden, måste man också gå in för samma arbetslöner
pJLlandet som i staden. Hur går det då med kravet på billigare byggnadskostnader
på landsbygden? Kommer icke detta att då hänga i luften? Och bör
man inte, örn det^blir fastslaget, att det är lika dyrt att leva på landet som
i staden, då också komma med krav på att den fria bostaden på landet och
andra naturaförmåner skola vid självdeklarationen tagas upp till ett värde som
motsvarar vad man får betala för en dyr lägenhet i staden och för bränsle
m. m. Örn man skulle gå med på något sådant, undrar jag, örn inte förlusten
bleve större än förtjänsten.

Detta var bara några små erinringar, som jag här velat göra i avseende å
detta problem. Nu har det kommit fram ett förslag till riktlinjer för en evendel!
ny dyrortsgruppering, som jag fått från socialstyrelsen. Det Ilar under
fjolåret gjorts en ny levnadskostnadsundersökning för hela landet, och det
kommer tydligen ett nytt förslag. Men denna undersökning — örn jag vill godtaga
den eller icke vill jag icke yttra mig örn nu — visar, att när levnadskostnadsskillnaden^
1934 land oell stad emellan var 48 procent är den numera
bara 27 procent. Då skulle man tycka, att intervallerna mellan högsta och lägsta
löner, skatteavdrag och sadant, också skulle reduceras enligt denna skillnad
på 27 procent. Det gör man icke. Man ämnar fortfarande behålla samma ram
och göra en ny gruppering inom denna ram, där en del åker upp och en del ned.
Det blir ingen större rättvisa för det, så länge den stora skillnaden mellan
högsta och lägsta nivå bibehålies. Detta är ett mycket svårt problem, det skall
jag erkänna. Lättast vore att av de nio dyrorterna taga bort fyra; då vore
det fem kvar. Det kommer närmast att motsvara skillnaden. Men vilka skola vi
taga bort? Tar man bort de fyra översta, bli lönerna för dem lägre. Hur skall
det då gå till, när allting stiger? Örn vi taga bort de fyra understa, kommer
det att kosta staten många miljoner. Det är ett mycket svårt problem. Jag
har inga, råd att giva, men hellre än att följa detta förslag tror jag, att man bör
vänta på en helt och hållet ny utredning och ett helt och hållet nytt förslag.

Sedan vill jag taga i anspråk några minuter för att tala örn det militära.
När Sverige hösten 1939 rycktes upp ur sitt fredliga lugn och i hast måste
kalla tusentals av sina söner under vapen, var det en oerhörd brist på övat
befäl. Det är ju av alla känt, att stora ansträngningar måste göras för att
fylla de bristerna. När det gällde linjeförbanden må det också erkännas, att
man ganska väl lyckades att på den korta tid, som stod till buds, fylla kadrerna
med_det befäl, som behövdes upp till plutonchefs tjänsteställning. Det gällde
ju också blott att föra redan utbildad trupp.

När det däremot gällde landstormen, måste man säga, att befälsrekryteringen
i mångt och mycket följt principer, som icke givit oss vad som bort ges.
De människor, som vid krigets utbrott utgjorde huvudmassan av det frivilliga!

Tisdagen dea 19 januari 1943 f. m.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen rn. m. (Forts.)
landstormsbefälet, voro icke människor av elen typ, som man viel sådana tillfällen
vill lia till ledare och föredömen. Även nyrekryteringen av landstormsbefälet
har i alltför många fall skett bland människor, som haft svart att göra
sig i det produktiva livet men bär funnit osökta tillfällen till en god försörjning,
så länge kriget varar. Jag vet, att nian fran varje landsända kan plocka
fram många sorgliga bevis på riktigheten av vad jag nu sagt. Och^ det bär
väckt mycken förvåning, att befälsbefordran där fortfarande gar till pa samma
lättvindiga sätt. .

Men det är icke bara det moraliska tillståndet och fältmässigheten, sona latt
lida av detta. Vi örn några måste väl grubbla på miljonrullningen under fjärde
huvudtiteln, men vi få icke tala högt om det — det är tabu. .

Mycket klagas med rätta över den militära förvaltningen och dess brist pa
sparsamhet. Det är dock orätt att skära allt över en kam. Sa mycket har jag
under 14 månaders beredskapstjänstgöring sett, att man kan^draga en bestämd
gräns mellan linjeförbanden och landstormsförbanden, alltså mellan den förvaltning,
som skötes av i aktiv tjänst skolat befäl, och den, som skötes av
det frivilliga landstormsbefälet. Under novemberriksdagen påtalades den onödigt
stora och långvariga bevakningen vid vissa fältdepaer. Jag vet, att vid
linjeförbanden skötes ofta hela bevakningen vid en fältdepå av en vaktmästare
vid en skola eller liknande för en avlöning av 10 kronor i månaden. Men hur
är det vid landstormsdepåerna?

I det förra fallet är det förvaltningsbefäl, som så fort som möjligt mäste
tågås i anspråk för annan tjänst, eller reservare, som fortast möjligt vilja tillbaka
till det produktiva livet. I det senare fallet är det ofta personer, som ur
försörjningsintresse vilja ha bevakningstjänsten kvar sa länge som möjligt.
Detsamma gäller i många fall örn luft- och skogsbrandsbevakningen. Här är
något för krisrevisionen att beakta och undersöka.

Så några ord örn en annan fråga, även den av militär art. Under fjolåret tillkom,
jag tror med riksdagens tillstyrkan, en generalorder, nr 401, som gav en
högre befälhavare rätt att i alldeles särskilda fall ställa en militär med högre
tjänsteställning under befäl av en med lägre. Att det i så fall skulle bli provisorier
av allra kortaste slag räknade man givetvis med. När nu denna order
sedan tages till intäkt för att gång på gång låta unga konstituerade värnpliktiga
fänrikar långa tider gå som chefer över gamla underofficerare med
högre tjänsteställning, är det säkert icke i överensstämmelse med lagstiftarnas
mening.

Mången kanske tycker, att det här är rena bagateller, men jag kan försäkra
er, att "sådana missgrepp hota att taga trivsel och arbetslust ur hela den svenska
underofficerskåren. Ha vi råd med detta nu?

Så bara några ord örn de så kallade ruterknektarna, närmast då assistenterna,
som skola ha hand örn förbandens andliga och intellektuella vård. Hur
skall det kunna bli ett förtroligt samarbete mellan regements-, bataljons- och
kompaniassistenter, när den ene skall stå framför den andra i givakt och
säga: »Ja fänrik, nej fänrik»?

Herr Andersson i Södergård: Herr talman! Jag vill begagna detta tillfälle
till att säga några ord om vissa speciella spörsmål.

Först några ord om förhållandena i fråga om vedavverkningen och riksarbetslagen
och allt vad därmed sammanhänger, nämligen överföringen av arbetskraft
från andra näringar till skogsarbetet. I och för sig gör jag ingen anmärkning
i detta sammanhang mot denna anordning. Men det har på denna
organisation blivit en del sjukliga utväxter, örn vilka, jag icke kan tänka mig,
att det varit meningen, att de skulle komma till. Ett riksarbetslag, skall be -

Nr 3.

Tisdagen den 19 januari 1943 f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
stå av tio personer. Då få de ju statsbidrag, som äro rundligt tilltagna och
som i vissa fall kunna utgöra lika mycket som en van skogsarbetare kan förtjäna.
Men när det tillämpas ute på landsbygden och mindre industrisamhällen.
från vilka man överför arbetskraften till skogarna, blir det icke tal örn
att bilda riksarbetslag. Då blir det en, två eller tre, som tagas ut att hugga
ved. De få samma bidrag som örn de varit riksarbetare. Då kan det inträffa
— som jag vet exempel på — att en sådan industriarbetare, som bor utanför
ett industrisamhälle, kanske i en annan kommun, en ren landskommun, och
som börjar hugga ved i skogen, får sitt fulla bidrag, som på billigaste ort,
örn han har t. ex. två barn, blir 6—7 kronor örn dagen. Detta får han även de
dagar, då han icke är i skogen. Han kommer ut i närheten av sitt hem och hugger
skog. Han nöjer sig tyvärr icke med den avtalsenliga lönen, utan han säger,
att får han icke mera betalt, hugger han ingenting. Åtminstone i min hemtrakt
är det en mycket stor brist på skogsarbetare. De skogsägare, som lojalt vilja
fullgöra sina leveransförpliktelser, ha ingenting annat att göra än att betala
överpris, som i vissa fall ga upp till en krona per kubikmeter över det avtalsenliga
priset. Där gå dessa statsunderstödda skogsarbetare i spetsen för att
höja lönerna. Kan det vara rimligt i dessa tider, då statsmakterna gå in för
lönestopp och värn mot inflation, att statsbidragen utnyttjas för löneökning?
Örn det gällt att.ge de ordinarie skogsarbetarna mera betalt, vore det rimligare,
ty de ha en jämförelsevis låg inkomst. Men att dessa, som ha statsbidrag,
tack vare. att de äro den enda arbetskraften på platsen först och främst skola
ha statsbidraget och sedan^ tilltvinga sig högre avlöning per kubikmeter, är
orimligt. Det är mycket svart att förstå, att det skall vara en riktig tillämpning.
Det är icke riktigt, att arbetsförmedlingsorganen göra så, att dessa arbetare
först fa bidrag och sedan ha full frihet att vägra hugga för avtalsenlig
lön.

k?11 invändas, att skogsägarna behöva ej betala mera än avtalsenlig lön.
Vilja arbetarna icke hugga för denna och vill icke arbetsförmedlingen skaffa
andra, som hugga, kunna de låta bli att avverka. Det är riktigt. Men då skulle
bränslebristen bli betydligt värre än den är eller kommer att bli. Skogsägarna
äro i stället lojala och söka fullgöra sina leveransförpliktelser. Då återstår
det ingenting annat än att betala högre priser för huggningen. Detta sker samtidigt
som rotvärdet sjunker för skogen med samma belopp, och den verkliga
vedskogen minskas mer och mer. För varje år måste de hugga bättre skogtesortiment
eller använda bättre skog till ved, skog, som örn den i stället hade
salts pa rot skulle ha givit högre pris.

När det därför från konsumenter av bränsle talas örn, att skogsägarna förtjäna
sa mycket pengar, när de hugga sa mycket ved, vill jag rekommendera
alla, som resonera på det sättet, att tänka över, hur det verkligen förhåller
sig och framför allt följa prissättningen på veden ifrån det skogsägaren lämnat
den vid bilvägen eller annan avlastningsplats och till dess den kommer
fram till samhällena och konsumenterna. Det är där som den största prisstegringen
oftast legat.

Men, som sagt, statsmedel utplottras på det sättet till enskilda arbetare, som
till och med kunna hugga på sin egen fars gård, och ofta eller åtminstone i
enstaka fall, som jag vet, har en sådan där skogsarbetare bott i sitt hem några
kilometer utanför ett industrisamhälle. Förut har han varit skogsarbetare; nu
arbetar han tillsammans med sin bror, och de äro lika vana båda två. Den,
?orh arbetat i industrien något år, får bidrag, men den, som förut arbetat i
jordbruk och skogsbruk, far icke detta. Denna skillnad skapar irritation.

. Saken har också en annan sida. Den belyser på det allra bjärtaste sätt, hur
industriarbetaren skall betalas bättre än jordbruks- och skogsarbetaren. Ty

Tisdagen dea 19 januari 1943 f. m.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. in. (Forts.)
det är endast den omständigheten att vederbörande några månader eller något
år arbetat i industrien som kvalificerar honom till detta statsbidrag, vilket
gör att lian förtjänar mera än den, som fortsatt att arbeta i skogs- och jordbruk.
Detta förhållande skapar svårigheter ooch irritation och gör, att den
ordinarie arbetskraften ytterligare lämnar jordbruks- och skogsarbetet.

Detsamma är förhållandet med torvindustrien, där den konkurrerar örn arbetskraften.
Jag bor i en trakt av landet, där torvindustrien är mest koncentrerad.
Bara i det häradet jag bor sysselsättas 2,000—3,000 man i denna industri.
Om jag undantar de fabriker, som sysselsätta sina egna arbetare i
torvindustri för egen konsumtion, sa betala torvfabrikanterna dagspenningar,
som ligga över det dubbla av vad som betalas i jordbruket eller vad en van
skogsarbetare kan förtjäna. Det är ej underligt, attmrbetskraftcn söker sig över
till torvindustrien. Det finnes exempel på att de på tre månader förtjänat närmare
2,000 kronor i torvindustrien genom de höga ackorden. Jag vill emellertid
med detta påpeka, att orsaken till att torvindustrien på detta sätt kan
konkurrera örn arbetskraften ligger däri, att staten rikligt subventionerar
dem, som vilja framställa bränntorv. Staten Ilar garanterat ett pris pa 50
kronor per ton prima maskintorv, som har ett bränslevärde motsvarande tré
kubikmeter prima ved, hälften barr- och hälften lövved. Det blir ur bränslesynpunkt
ett pris. som nied i runt tal 5 kronor per kubikmeter överstiger det
pris vi få för sådan ved. Detta garantipris på torven gör, att torvfabrikanterna
kunna betala högre löner. I år har det varit svårigheter också lor^ torvindustrien,
och kanske förtjänsten icke har blivit så stor som i fjol. Men i
varje fall har den betalat efter ortens förhållanden höga löner. Här bidrager
alltså staten genom subvention och prissättning till en ytterligt skärpt konkurrens
örn arbetskraften mellan jordbruk och skogsbruk å ena sidan och a
andra sidan det subventionerade skogsarbetet och torvindustrien. Detta sker
samtidigt som, det svenska folket, d. v. s. framför allt konsumenterna, med
hänsyn till försörjningsläget förväntar, att Sveriges jordbrukare och skogsägare
i fråga om livsmedels- och bränsleförsörjningen skola göra sitt allra
bästa för att få fram det mesta möjliga, vilket är nödvändigt för folkförsörjningen.
Men om detta skall bli möjligt, måste också tillses, att det icke genom
andra statsåtgärder tillskapas sådana förhållanden, att arbetskraften
mer och mer lämnar dessa arbetsområden och därigenom omöjliggör att framför
allt jordbruksarbetet kan utföras i rätt tid och på bästa sätt. Kan icke
detta genomföras så är det heller icke möjligt att få fram det mesta möjliga
i fråga om livsmedel. . . , . x , . ...

Det är en annan fråga, som jag i flera ar mycket har intresserat mig tor
och som jag vill begagna detta tillfälle att också säga några ord om. Det Räller
hemhjälpen åt framför allt uttröttade husmödrar, kru Västberg talade
så vackert i går örn nödvändigheten av att vidtaga ytterligare åtgärder för
att hjälpa barnen. Men det är ett oupplösligt sammanhang mellan hjälpen at
barn och hjälpen åt utarbetade husmödrar. Jag efterlyste vid fjolårets remissdebatt
snarast möjligt ett resultat av den da och alltjämt pågående utredningen
örn denna hemhjälp och vad därtill lior, vilken utredning utföres av
1941 års befolkningsutrednings kvinnodelegation. Vid samtal med dess ordförande
före remissdebatten i fjol fick jag den upplysningen, att man skulle
påskynda arbetet, så att resultatet tämligen snart skulle föreligga^ betra!tande
frågan örn hemhjälp åt trötta husmödrar. Nu har ett ar gatt. När jag läste
i riksdagsberätteisen fann jag icke ett ord om vad resultat kvinnodelegationen
kommit till i fråga örn denna hemhjälp. Det går icke på annat sätt än genom
ett tillräckligt stort antal hemsystrar eller hemvårdarinnor, som liro färdiga
att rycka in, när husmödrarna äro sjuka eller av andra orsaker icke kunna

Nr 3.

Tisdagen den 19 januari 1943 f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen rn. m. (Forts.)
utföra arbetet och icke ha möjlighet att få hjälp på annat sätt. Jag tycker
att kvrnnodelegationen skyndat långsamt, ty det är ingen särskilt märkvärdig
sak att komma fram till ett förslag örn statsbidrag för utbildning av hemvardarinnor
och de bidrag i övrigt, som staten kan lämna för deras anställande
av kommunerna.

... Jaf har .några års erfarenhet av förhållandena i det fallet på grund av att mitt

äns landsting sedan några år tillbaka gått in för utbildning av hemvårdarinnor
och lämnar bidrag till kommuner, som anställa sådana. Andra landsting ha
gatt in lör samma princip. Men det är något, som behöver genomföras i hastigare
tempo än landstingen kunna göra. Det behöver genomföras över hela
landet, och det behöver göras nu, därför att det är nu framför allt som husmödrarna^
utsättas för starka påfrestningar, särskilt på landsbygden. I jordbrukar-
sa val som lantarbetarhem ha kvinnorna i regel mera att göra än förr

u j/T bll-V11t u|:arbetade. Männen ha blivit inkallade till beredskapstjänst
och det har icke funnits möjlighet att få ersättare för mannen, när han är
inkallad. Uti Öran det av hans arbete lägges på husmodern och ofta också på
barnen. Kristiden återverkar också på att husmödrarnas arbetsbörda är större
qV andras och att de bli utsatta för både fysiska och psykiska påfrestningar,
fekall det bringas hjälp är det lika viktigt, att det bringas hjälp åt dessa mödrar
som att det bringas hjälp åt barnen. Och det mäste göras nu, ty när
kriget är slut och vi återkomma till normala förhållanden och icke kunna rulla
med sa manga miljoner och miljarder, blir det säkerligen svårt att genomlora
en dylik reform och hjälpa i detta avseende.

När jag såg i riksdagsberättelsen om resultatet av befolkningsutredningen,
,vaJ åpj nästan så, att jag hajade till. Jag såg, att befolkningsutredningen
halt bö sammanträden, och sedan var det en delegation — det var kvinnodelegationen
— som haft 8 sammanträden. Vidare var det en del extra sammanträden.
Kostnaden var 175,000 kronor, men det redovisades icke något
an,°a: r<:, at än några remissvar. Det är klart, att skall det tillgå på det
sattet, sa komma vi icke i denna svåra tid fram till några resultat.

Vad som i fråga örn hjälpen åt utarbetade husmödrar framför allt på landsbygden
ar ett allvarligt moment, som jag vill påpeka, det är den omständigheten,
att nar de nu i hemmet varande unga döttrarna se moderns arbetsAVr
j Gr Vllke1n Il(m dignar i förtid, verkar det så skrämmande på dem
att bil den nasta bondegenerationen av kvinnor, att de fortast möjligt söka
komma ifrån det och skaffa sig försörjning på andra områden. Vad detta betyder
ur befolkningssynpunkt vet var och en. Ty landsbygdshemmen lia alltid
varit kraftkällan, ur vilken folket hämtat fysisk och moralisk kraft. Men
slaar källan under sådana förhållanden som göra, att de unga flickorna icke
vilja bil nasta generation av landsbygdens husmödrar, då slår vårt lands ödestimma.
Därför böra på detta område åtgärder vidtagas så fort som möjligt

Jag efterlyser fortfarande litet raskare takt i arbetet. Nu klandrar jag
med Rejina kritik icke direkt kvinnodelegationen, därför att jag icke vet, om
den haft möjlighet att skynda på eller ej. Har den varit hindrad av någonting,
som icke redovisas i riksdagsberättelsen, skall man icke klandra den
men bär det ej varit något hinder, får jag verkligen säga. att det förvånar
mig, att den icke komnnt fram till resultat i denna fråga så pass tidigt, att
vi kunde ha fatt besked, huruvida proposition komme att avlåtas till denna
riksdag eller icke.

Herr Sandberg: Herr talman! Då riksdagen vid sammanträdet i början
av november i fjol diskuterade jordbrukspriserna, gjordes från jordbrukarhåll
ett flertal samstämmiga uttalanden mot tanken, att man skulle sänka dessa

Tisdagen den 19 januari 1949 f. ni. Nr 3. il

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
priser, särskilt mjölkpriset, under vad livsmedelskommissionen föreslagit. .Sedermera
har som bekant överenskommelse träffats i prisfrågan, ^och kommissionens
förslag har sent omsider fastställts. Det borde ha skett långt tidigare.
Att nu emellertid ingen försämring koni att ske i fråga örn jordbrukspriserna
får man väl väsentligen tillskriva de meningsyttringar, som kommo fram här
i riksdagen i den nämnda debatten, och så långt kail det vara bra.

Prisuppgörelsen har emellertid inte medfört någon större tillfredsställelse
hos jordbrukets folk, oell detta beror väl främst därpå att den inte. skipalt
rättvisa mellan de olika jordbrukarna. Det är nämligen ofrånkomligt, att
systemet att betrakta alla landets jordbruk som en enhet och beräkna priserna
därefter ger ett mycket otillfredsställande resultat i många av de enskilda
fallen. Man tar inte hänsyn till de olika brukningsdelarnas storlek, och beskaffenhet
eller till deras belägenhet i olika landsdelar med olika klimat och
förhållanden och till den av dessa olika förutsättningar betingade olika produktionsinriktningen.
Visserligen finns det vissa anordningar, som verka i
någon mån utjämnande mellan olika produktionsgrenar och^ olika landsdelar,
men det är tydligen alltför litet för att man därmed skall ernå den verkan, som
är önskvärd. .

Det missnöje, som nu gör sig gällande särskilt från det mindre jordbrukets
sida, är därför inte en frukt av agitation, utan bakom ligger den allvarliga
realiteten, att man kan konstatera den alltför ringa lönsamheten av allt arbetet.
Man vill nog vara lojal, och man vill producera så mycket som möjligt,
men man känner, att det behövs en viss förbättring, en viss stimulans för att
detta skall kunna ske, så att man inte tröttnar i sitt arbete. Man vet också,
att det här är fråga om inte bara ett producentintresse utan ett i hög grad allmänt
intresse. Det är även från konsumenternas synpunkt en mycket viktig sak, ali
prispolitiken skötes på det sättet, att verkligen största, möjliga produktion kan
komma till stånd genom att det gives rum för en viss stimulans. Örn man frågar
konsumenterna i allmänhet, finner man också, att de långt hellre vilja betala
något mer för de livsviktiga varorna, örn de bara få tag i dem, än att få deni
något billigare men lida av den knappa tillgången.

Det mindre jordbrukets dåliga lönsamhet belyses klart av. de nu tillgängliga
räkenskapsresultaten för de senaste åren från de bokföringskontrollerade
jordbruken. För åren 1939/40, 1940/41 och 1941/42 utgör, enligt dessa av professor
Nanneson offentliggjorda räkenskapsresultat, meddelförräntningen för
brukningsdelar på 2—10 hektar respektive —0.7, —0.4 och —1 procent. For
brukningsdelar på över 10 hektar äro siffrorna.respektive 4.9, 6.1 och 3.6 procent.
För dessa senare har det sålunda blivit en inte så dålig förräntning, under
det att de små brukningsdelarna inte ge någon alls utan i stället visa en minussiffra.
Skillnaden mellan de olika storleksgrupperna är ju häpnadsväckande.
Jag vet nu visserligen mycket väl, att då det gäller småbruket sa spelar det
en avgörande roll, att driften dår fördyras genom det stora antalet arbetstimmar,
som redovisas jior hektar. Detta pekar på att en rationalisering av
driften måste eftersträvas, att arealerna utvidgas genom nyodlingar och att
andra lämpliga åtgärder komma till stand, att akrarna täckdikas sa att möjligheterna
till maskinell drift ökas och att överhuvud taget en förnuftig jordbrukspolitik
bedrives på detta område. Men detta allt år en historia, pa. längre
sikt, som dock inte får försummas i denna tid. Man kan emellertid inte nu
lämna dessa jordbruk med deras besvärliga förhållanden åt sitt öde i förbidan
på en i framtiden skeende rationalisering, som möjliggör ett något bättre
ekonomiskt utbyte. De grupper, som det här är fråga örn, utgöra dock
omkring hälften av landets brukningsdelar.

Det mindre jordbrukets problem är ju också i särskild grad ett problem, som

Nr 3.

Tisdagen den 19 januari 1943 f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
gäller Norrland, ty där äro brukningsdelarna genomgående små. De nyss åberopade
^bokföringssiffrorna visa också, att lanthushållningens resultat är särskilt
dåligt i Norrland. För t. ex. året 1940/41 är förräntningsprocenten där
0.4 och för året 1939/40 —1.5. Enligt en annan sammanställning —■ den
torde omfatta jordbruk av annan storlek -— visar visserligen förräntningen
för Norrland förråret 1941/42 2.3 procent och för året 1940/41 4.2 procent,
men under dessa år har förräntningsprocenten för jordbruken i södra Sverige
uppgått till respektive 6—7 och 7—8 procent. I Norrland arbetar jordbruket
under sämre klimatiska förhållanden än i andra delar av landet. Här har man
också att göra med andra svårigheter på grund därav, att kommunikationsväsendet
är mindre utvecklat, etc. överhuvud är småbrukets problem ett
mycket svårt problem och framför allt ett Norrlandsproblem.

Under den tid, de här angivna räkenskapsresultaten avse, har i alla fall en
viss differentiering av jordbrukspriserna skett till förmån för det mindre jordbruket,
nien trots detta uppvisar jordbruket i Norrland det dåliga resultat, som
jag angivit. Detta visar, att åtgärderna icke varit tillräckliga för att ernå en
någorlunda rimlig lönsamhet för jordbruket i denna landsdel. Jag vill, herr
talman, med detta lia sagt, att vid den fortsatta regleringen av jordbrukspriserna
måste det mindre jordbrukets och enkannerlig en det mindre jordbrukets
i Norrland intressen beaktas mer och bättre än vad hittills skett.

För de här ifrågavarande jordbruken spelar ju animalieproduktionen den
största rollen. Denna mäste därför särskilt stödjas. Sålunda måste mjölkpriset
ytterligare förbättras och t. ex. fläskproduktionen stödjas ■— utom av en i allmänhet
förnuftigare prispolitik — av någon särskild anordning, t. ex. någon
sorts producentbidrag eller liknande.

. hur skall man nu kunna fa rum för en förbättring av småbrukets ställning
inom ramen av jordbrukets samlade inkomster utan att detta går ut över
det större jordbruket? Det är ju inte så lätt att svara på den frågan, men jag
anser, att ramen borde i viss mån kunna vidgas utan att detta behövde återverka
på^ löneöverenskommelserna på andra områden. Det finns ett visst rum
för en sådan utvidgning, och någon lämplig form för tillgodoseende av det
mindre jordbrukets berättigade krav torde man kunna utfinna. Med tanke på
att jordbruket ligger sämre till beträffande lönsamheten och går in i prisstoppet
med sämre utgångsläge än andra näringar är det också berättigat att påyrka^
en utvidgning av ramen för jordbrukets samlade inkomster. Det borde
också finnas någon möjlighet till jämkning inom ramen de olika produktionsgrenarna
och landsdelarna emellan.

. \ en liten skrift örn prissättningen på jordbruksprodukter, som nyligen utgivits
av lantbruksförbundet och R. L. F. gemensamt, heter det på tal örn de
frågor, jag här berört, att ökad uppmärksamhet torde framdeles få ägnas dessa
spörsmål. Herr talman, det är för att understryka vikten av detta, som jag
vid detta tillfälle yttrat några ord i jordbrukets prisfrågor.

Sedan vill jag passa pa tillfället att livligt instämma i de uttalanden, som
förste vice talmannen gjort rörande det allvarliga läget i nykterhetsfrågan
och behovet av att kraftiga åtgärder från statsmakternas sida vidtagas för att
råda bot på de mycket tråkiga förhållanden, som i nykterhetshänseende synas
vara under utveckling. Jag förmodar för övrigt, att nykterhetsgruppens ordförande,
som har säte i denna kammare, kommer att ytterligare beröra denna
sak.

Herr talmannen hade under detta anförande återtagit ledningen av förhandlingarna.

Tisdalen den 19 januari 1943 f. m.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Fru Nordgren: Herr talman! Fläskpriset har ju ventilerats ganska flitigt
i denna debatt och dessutom spelat en rätt stor roll i tidningspressen, och såsom
varande reservant i frågan har mitt namn indragits i . denna diskussion.
På grund härav är det kanske både förklarligt och försvarligt, örn jag nu tar
till orda i denna sak.

Då jag och direktör Cederlund reserverade oss mot den av livsmedelskommissionens
majoritet föreslagna höjningen av fläskpriset med 22 öre per kilogram,
var det av flera skäl. Eftersom bara ett par av dessa skäl kommit till
offentlighetens kännedom ber jag att till kammarens protokoll få anföra, vad
reservationen egentligen gick ut på, då jag anser detta lia en viss betydelse för
bedömandet av densamma. I reservationen framhölls följande:

»Då tillgången på svinfoder för innevarande produktionsår — bortsett från
potatis — med beaktande även av de ökade fodersädsuttagen, torde vara rikligare
än under fjolåret, samtidigt som fodersäden sänkts i pris, skulle det
förutsatta minskade intresset hos jordbrukarna för fläskproduktionen kunna
förklaras av att annan animalieproduktion för närvarande ter sig mera lönande.
Vid överläggningarna med representanter för jordbruket, före avgivandet
av livsmedelskommissionens prisförslag, gjordes emellertid icke gällande,
att animaliepriserna vore inbördes oriktigt avvägda. Örn fodrets. realisationsvärde
vid fläskproduktionen, jämfört med annan animalieproduktion, _ av jordbrukarna
skulle ha ansetts vara för lågt, och det av.försörjningspolitiska skäl
befunnits önskvärt att något stimulera fläskproduktionen, hade detta — inom
ramen för den inkomstreducering, som jordbrukets representanter förklarade
sig villiga att tillstyrka — låtit sig göra genom att då föreslå en viss höjning
av fläskpriset. Då undertecknade utgå från att fråga nu icke är omsatt för
kommissionens del frångå grunderna i den kompromiss — byggd på eftergifter
även från konsumentrepresentanternas sida -— som träffats rörande
prisnivån på jordbrukets produkter, måste vi reservera oss mot att en separat
förhöjning av fläskpriset nu genomföres. Detta gäller så mycket mer, som hela
frågan örn kombinerat s. k. pris-, löne- och inkomststopp för närvarande befinner
sig under omprövning hos regeringen. Att i avvaktan härpå genomföra
provisorisk prishöjning på fläsk synes oss icke välbetänkt. — Kommissionsmajoriteten
hyser den uppfattningen, att den av dem föreslagna prishöjningen
på fläsk med 22 öre per kg skall komma att visa sig tillräcklig för att motverka
tendensen till fortsatt reduktion av svinstammen. Delade meningar kunna
givetvis råda örn hur stor prishöjning på fläsk i förhållande till övriga
animaliepriser, som skulle visa sig erforderlig för att nå detta syfte. Åtskilliga
jordbrukare ha angivit en höjning av storleksordningen 50 Öre ä 1 krona
per kilogram såsom behövlig. Oavsett storleken av den erforderliga, relativa
prisstegringen gäller emellertid enligt vår mening, att en prishöjning, som
leder till det åsyftade resultatet — ökad lönsamhet för fläskproduktionen —
samtidigt innebär allvarliga risker för ett försämrat försörjningsläge på ett annat
enligt vår mening ännu viktigare område, nämligen potatismarknaden.
Årets skörd av potatis har ju beräknats uppgå till endast knapp normalskörd.
Samtidigt förutses konsumtionen av matpotatis pä grund av bristen på andra
födoämnen komma att ytterligare starkt ökas. Detta har redan föranlett särskilda
regleringsåtgärder, innefattande bl. a. förbud mot utfodring av all till
människoföda duglig potatis, inklusive småpotatis, beroende på att åven^ denna
av kommissionen ansetts behöva tagas i anspråk för konsumtionsändamål. Enligt
vår mening kan det befaras, att ett förhöjt fläskpris frestar producenterna
att överträda utfodringsförbudet. Potatis brukar ju regelbundet ingå i foderstaterna
för svinen. Det är också betecknande, att framställningar redan gjorts

Nr 3.

Tisdagen den 19 januari 1943 f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
om uppmjukningar av utfodringsförbudet. Kommissionens majoritet Ilar icke
ansett någon ''avsevärd risk’ föreligga för den av oss befarade utvecklingen.
Då vi hysa farhågor för att brist på potatis för konsumtionsändamål skall
kunna uppstå under våren och försommaren, anse vi det ytterst angeläget att
undvika varje åtgärd, som över huvud kan vara ägnad att alls öka riskerna
för knapphet på potatis. Vid valet mellan en ökad knapphet på fläsk eller
brist pa potatis synes oss det förra såväl ur försörjningspolitisk som ur konsumentsynpunkt
vara att alldeles avgjort föredraga.»

Det här sista örn riskerna för utfodring med potatis har den allmänna diskussionen
till stor del rört sig om. Däremot har man icke talat örn vad som
för oss reservanter haft en viss betydelse för vårt ställningstagande, nämligen
att det vid de överläggningar med representanter för jordbruket, som ägde
rum före avgivandet av livsmedelskommissionens prisförslag, inte gjordes gällande
att fläskpriset, jämfört med priserna på andra animalieprodukter, var
oriktigt avvägt. Frågan om fläskpriset har kommit i förgrunden betydligt senare.

Man har i den offentliga diskussionen också förbigått en annan sak, som jag
anser vara en viktig punkt i vår reservation, nämligen att vi inte ansågo det
vara välbetänkt att genomföra en provisorisk prisförhöjning på fläsk mitt
under det att det kombinerade s. k. pris-, löne- och inkomststoppet var under''
omprövning hos regeringen.

Jag har låtit mig berättas, att en talare i första kammaren i dag sagt, att
av alla livsmedel fläsket är det viktigaste, mjölken möjligen undantagen. Jag
tror inte, att de mindre inkomsttagarna vilja skriva under på detta. Att vi reservanter
hyste starka betänkligheter mot en prishöjning på fläsk föranleddes
— förutom av de skäl jag förut berört — just av att vi väl känna till vilken
oerhört stor roll potatisen spelar för folkhushallet under en kristid, som den
vi nu befinna oss i. Jag är också övertygad örn att vem som helst i ansvarig
ställning, som fått sig förelagda statistiska siffror över den beräknade potatisskörden,
och med vetskap örn hur stora behoven av potatis äro för olika
ändamål, såsom utsäden, potatismjölstillverkning, en på grund av knappheten
på andra livsmedel avsevärt stegrad konsumtion, m. m., skulle ha varit
ytterst betänksam mot att på något vis medverka till att potatisen eventuellt
användes till annat än konsumtionsändamål.

Nu har man från jordbrukarhåll anfört att svinuppfödning med utfodring
av potatis med de priser, som åsatts potatisen, skulle ställa sig oekonomisk,
varför riskerna för dylik utfodring vore ringa. Det är möjligt att det förhåller
sig så, men^då, enligt officiella uppgifter, foderrotfruktsskörden inte är särskilt
god i år, och det från jordbrukarhåll, från skilda delar av landet, framhållits
att man inte anser sig vara i stånd att fullgöra de ålagda fodersädsleveranserna,
frågar man sig, vad det egentligen är för slags foder sorn skall använda^
för en ökad svinuppfödning.

Även mjölk ingår ju i foderstaterna för grisarna, och ingen vill väl bestrida
att en utökad svinuppfödning kommer att inverka rätt väsentligt på våra mjölktillgångar.
Vid en av fackmän gjord beräkning över de olika foderslag, som
äro behövliga för att föda upp ett svin, har man kommit till det resultatet
att, för att föda upp ett gödsvin från 20 till 110 kilogram levande vikt, åtgår
det 400 kilogram skummjölk. Då man räknar med att vi 1942 fått en
tillförsel av något över 500.000 slaktsvin, så innebär det att, enbart med samma
svinantal under 1943, cirka 200 miljoner kilogram skummjölk skulle undandragas
mjölkkonsumtionen och gå till svinen. När man dessutom vet, att
jordbrukarna i år ha ökad påläggning av kalvar för att bygga upp kreatursstammen,
som på grund av foderbristen förra året måste nedskäras med 15

Tisdagen den 19 januari 1943 f. m.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
procent, och att även härför åtgår mycken mjölk, bör man förstå att man kan
hysa bekymmer för att en ökad svinuppfödning kan komma att menligt inverka
på vår mjölkförsörjning.

För mitt vidkommande vill jag betona, att det inte varit priset _på fläsk,
som varit avgörande för mitt ståndpunktstagande. I övrigt angav jag redan
vid behandlingen av fläskprisfrågan vid riksdagens sammanträde i november
mina synpunkter på denna fråga. Jag anförde då bl. a. att jag icke ville yttra
mig örn svinproduktionens lönsamhet eller örn fläskpriset var rätt avvägt eller
icke. Det var av helt andra skäl jag ställde mig tveksam, till en höjning av
fläskpriset, och jag angav då samma skäl som återfinnas i reservationen, vilket
framgår av kammarens protokoll för den 5 november 1942. Det är för övrigt
ganska egendomligt att man i pressen — och särskilt jordbrukarpressen —
velat göra gällande att reservanternas ståndpunktstagande varit avgörande,
då man väl torde haft sig bekant att frågan behandlats i ett större sammanhang.
Detta har ju också klart och tydligt bekräftats av statsministern, vid
hans svar på herr Skoglunds fråga angående denna sak, under gardagens de batt.

Livsmedelskommissionen har ju senare företagit vissa åtgärder för att stimulera
svinproduktionen, bl. a. genom en ökad tilldelning av fodersäd till svinen
och med Kungl. Maj:ts medgivande fortsatt stöd åt priset på smågrisar. Jag
förmodar, att frågan örn fläskpriset kan bli föremål för nya överväganden,
vilket också antyddes av statsministern. Men jag vill starkt understryka,
att jag, som representant för konsumenterna och framför allt för de sämst
ekonomiskt ställda av dessa, ansåg det vara min plikt att hävda, att potatisen
och mjölken i första hand måste bevaras för direktkonsumtion, framför att
låta dem gå i svinmagarna. Det är ju dock viktigare att svenska folket har
potatis och mjölk än fläsk, även örn denna vara också har stor .betydelse för
hushållen. Jag tror, att alla husmödrar instämma med mig däri, att hur besvärligt
det än kan vara att avvara fläsk, så vore det mångå gånger besvärligare
örn vi skulle råka ut för potatisbrist eller knapphet på mjölk. Som jag
framhöll i november vore det en ren olycka för vår folkförsörjning, örn vi
skulle komma dithän. , .

Herr talman! Jag har här velat ytterligare klargöra, varför jag intagit den
ståndpunkt jag gjort till denna mycket omdebatterade fråga.. Jag hoppas också,
att jag i fortsättningen skall slippa bli betecknad som jordbrukets fiende
nummer 1 därför att jag intagit denna ståndpunkt och ärligt vågat stå för
densamma. Ingen torde heller ur kammarens protokoll kunna utläsa att jag
under min riksdagstid — och det är min tjugonde riksdag jag bevistar — vid
något tillfälle uppträtt fientligt mot jordbruket. Liksom jag tror mig kunna
säga att ingen av de jordbruksrepresentanter, som sitta i livsmedelskommissionens
råd, funnit mig ha en fientlig inställning till jordbrukets utövare.

Detta om fläskpriset och min ställning till detsamma. Sedan skall jag be
att även få säga några ord i anledning av vad herr Andersson i Södergård yttrade
örn den pågående utredningen örn hemhjälpens ordnande. Jag deltager
visserligen icke i detta arbete men jag har mig ändå bekant — jag har nämligen
i min egenskap av landstingsledamot varit inkallad till sammanträden där
denna fråga diskuterats med representanter för landstingen — att frågan ingalunda
lämnats åt sitt öde, utan man hunnit ganska, långt med densamma.
Jag tror mig även kunna säga att utredningen arbetar intensivt för att få fram
förslag, som man anser kunna genomföras. Men jag vill också betona, att detta
är en synnerligen svårlöst fråga. Ty här gäller det inte bara att skapa fram
en lämplig organisation på papperet eller att få anslagsmedel för hemhjälpens
ordnande, utan det är också fråga örn att skaffa människor, som skola utföra

Nr 3.

Tisdagen den 19 januari 1943 f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
detta arbete. Jag vill erinra om att ett stort antal hushålIskunniga kvinnor tagas
i anspråk som kockor för skogsarbetarna. Jag vill vidare erinra örn de
starkt ökade krav på kvinnlig personal, som 8-timmarsdagens genomförande

. sjukhusinrättningar medfört, dit för övrigt den bästa arbetskraften sökt
sig. På alla områden framställes krav på kvinnlig arbetskraft. Man förstår
då, att hemhjälpens ordnande inte är något som kan ske i en hast. Ingen skulle
bil gladare än jag, örn man kunde komma fram till ett gott resultat, och särskilt
om kunde lyckas att få fram tillräckligt antal socialt intresserade
och kunniga kvinnor att fullgöra detta betydelsefulla och samhällsgagmande
arbete.

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman!
Under den föregående långa debatten ha från åtskilliga talares sida framförts
vissa anmärkningar i frågor,^ som gälla försvarsväsendet, och jag vill därför
begagna tillfället att här i någon mån bemöta dessa anmärkningar.

Jag börjar med frågan örn kostnadsökningen för de beslutade kryssarna.
Det var särskilt herr Svensson i Grönvik och herr Hansson i Rubbestad, som
därutmnan hade vissa anmärkningar att komma med. Även herr Svensson i
Ljungskile hade ungefär samma synpunkter i den frågan. Ingen kan mer än
jag beklaga, att det vid utredningens fortgång visat sig, att dessa fartyg
blivit dyrare än beräknat. Jag vill inte på något sätt förminska betydelsen
av denna kostnadsökning, men vill dock framhålla att hela kostnadsökningen
ingalunda hänför sig till en felräkning. Det är en viss skillnad på de priser,
som lago till grund för försvarsplanen förra året, och de nuvarande. De förra
grundade, sig på prisläget den 1 juli 1941. De kostnadsberäkningar vi nu
kommit till grunda sig på dagens prisläge. Av denna kostnadsökning på I6V2
miljoner kronor för vardera kryssaren är följaktligen en ganska betydande
del att hänföra till rena kostnadsökningen, en omständighet som i den stora
försvarspropositionen räknades med skola medföra stegrade utgifter. Följaktligen
bör den delen icke inräknas i detta sammanhang.

Jag vill också påpeka, att det icke är bara beträffande kryssarna, som felräkning
^visat sig föreligga. Så är också fallet beträffande de större jagarna,
som ingå i flottplanen. Jag vill för min del meddela, att som läget är i dag,
förefaller det, som örn kostnadsökningen procentuellt sett t. o. m. skulle bli
något .större beträffande dessa jagare, än vad fallet är i fråga örn kryssarna.
Jag vill dock här inskjuta den reservationen, att det icke är alldeles säkert,
att hela den nu redovisade kostnadsökningen kommer att inträda. Det har t. ex.
vid förhandlingarna med varven örn vissa delar av kryssarbyggena visat sig,
att. de beräknade kostnaderna reducerats med bortåt 3 miljoner kronor, och det
är icke omöjligt, att kostnadsminskningar kunna ligga inom möjligheternas ram
även å andra ställen.

Herr Persson i Falla har här i debatten gått in i en kritik med en syftning,
som går utöver de anmärkningar, som de av mig förut apostroferade talarna
kommit med. Herr Persson i Falla har nämligen., så vitt jag förstår, gått in
1 diskussionen med syfte att söka ändra förra riksdagens beslut i fråga örn
kryssarna och vill uppskjuta detta bygge. Jag för min del finner det märkvärdigt,
att det skulle finnas anledning till ett sådant steg. Riksdagen har
tvenne gånger prövat denna fråga och båda gångerna med stor majoritet bestämt
sig för att krj^ssarna skola byggas. Har det inträffat någon omständighet.
, som kan påkalla ändring av denna menipg? Det enda, som inträffat är
i själva verket, att kostnaderna blivit så mycket högre. Låt mig säga, att där
föreligger en felräkning på 20 miljoner kronor. Det är den enda ändring, som
verkligen kan konstateras. Nu kan man säga: Men konsekvensen blir också

Tisdagen den 19 januari 1943 f. m.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
den, att man förskjuter byggandet av vissa andra fartyg, av vissa, som man
säger, angelägnare fartyg, nämligen de större jagarna och motortorpedbatarna.
Däremot vill jag för det första invända, att även örn man bestämmer sig för
att nedlägga kryssarbygget, skulle vi ändå inte kunna få vare sig de stora
jagarna eller motortorpedbåtarna förrän mot slutet av 5-årsperioden. Följaktligen
kan man icke åstadkomma någon förstärkning av försvarsberedskapen
under de närmaste åren genom ett sådant beslut.

När försvarspropositionen på sin tid Indes fram, hade Kungl. Majit prövat
två alternativ. Det första var att kryssarna skulle byggas först och de stora
jagarna sedan, och det andra alternativet var att de stora jagarna skulle byggas
först och kryssarna sedan. Enligt det första alternativet med kryssarna först
skulle den första stora jagaren bli leveransfärdig ungefär den 1 april 1947,
enligt det andra alternativet, med jagaren först, skulle detta fartyg kunna
levereras den 1 juli 1945. Efter detta har inträffat, att riksdagen beslutat
sig för alternativet med kryssare först. Följaktligen har under iner an ett halvt
år alla ansträngningar gjorts att driva fram kryssarbygget. Följaktligen har
jagarebygget fått stå tillbaka. Skulle vi ändra oss i dag, ligger saken så till,
att det finnes ingen möjlighet att få den första stora jagaren levererad förrän
den 1 april 1946.

Med våra motortorpedbåtar är det en annan sak. Där står man inför en ny
konstruktion och en ny idé, vars lösning man ännu icke är fullt på det klara
med. Man kan därför icke yttra sig något örn, när man kan få detta bygge till
stånd. Det kan gå litet snabbare och det kan gå litet saktare. Mig förefaller
det, som örn det icke skulle bli någon riktig fart på detta bygge, förrän i den
allra yttersta kanten av 5-årsplanen. Därför har jag för min del kunnat göra
det förslaget, att när kryssarna bli så mycket dyrare, böra vi göra 5-årsplanen
längre, låt mig säga till en plan på 6 år, och låta en del av kostnaderna
för jagarna och motortorpedbåtarna så att säga falla på andra sidan av de
5 åren. Därigenom försvaga vi icke vår beredskap för de närmaste åren.
Dessutom är det så, att vi för närvarande lia färdiga och under byggnad ett
så stort antal jagare, att man kan säga, att de äro den fartygstyp, av vilken
vi äro bäst försedda. Vi ha aldrig haft en större uppsättning av sådana fartyg,
och därför kan det icke ligga någon militär fara i att man i någon mån förskjuter
leveransen av dessa fartyg.

Å andra sidan — jag vill inte här gå in på den stora diskussionen om kryssarnas
ställning i vårt sjöförsvar — vill jag fästa uppmärksamheten på, att
örn det finnes något, som vi lida brist på i vårt sjöförsvar, så är det moderna
pansrade artillerifartyg, ty några sådana ha icke byggts sedan början av
1920-talet. Ur militär synpunkt är det ingen tvekan örn vad som är angelägnast:
kryssare eller jagare. Alltså, nian skulle faktiskt icke fran statsmakternas
sida vinna några fördelar med ett uppskjutande av kryssarbygget. Man
skulle icke få något tillskott till försvarsberedskapen. Men samtidigt förstår
en var, att när det nu i ett pär års tid arbetats nied detta kryssarbygge har
det uträttats en del. Det har förekommit förhandlingar med otaliga industrier
örn leveranser av olika delar. Dessa industrier hålla på att planera sin tillverkning
av dessa saker och det har samlats ihop ritare och konstruktörer och
inretts stora konstruktionskontor för att genomföra detta arbete. Det ligger i
sakens natur, att örn vi nu skulle ändra mening, skulle vi tillspillogiva hela
detta arbete och utsätta staten för kostnader av en räckvidd, som i dag icke
kan överblickas.

Nu menar t. ex. herr Persson i Falla, att man borde kunna begära att regeringen
väntar med att träffa avtal med varven intill dess riksdagen prövat
denna fråga en gång till. Man bär sagt, att det kan ga rätt sa snabbt. Jag

Nr 3.

Tisdagen den 19 januari 1943 f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
frågar: hur kan det gå snabbt? För det första måste motionstiden inväntas.
Sedan skall statsutskottets första avdelning ta ställning till frågan, och skall
man där komma till något resultat, måste man undersöka vilka förluster kronan
kommer att göra, vilka svårigheter, som industrien ställes inför, örn alla
dessa planer skjutas undan o. s. v. Är det någon, som tror, att det kan göras
i en handvändning? Omöjligt. Och under hela denna tid skulle allt arbete ligga
i träda. Man skulle icke kunna göra någonting och icke kunna fortsätta arbetet
på genomförandet av försvarsplanen.

Jag är övertygad örn att det inte finns någon möjlighet för riksdagen, om
riksdagen vill handla klokt, att ändra sitt två gånger fattade beslut, och jag
kan omöjligt finna någon anledning att föreslå Kungl. Maj :t uppskov på den
grund att en och annan bland dem, som vid de tva föregående tillfällena motarbetat
kryssarbygget, nu vill göra ett nytt försök att uppskjuta detta kryssarbygge-
Det kan icke stå i överensstämmelse med vare sig riksdagens eller regeringens
åsikter och ^inriktning, och det kan inte vara till någon nytta för vårt
land, örn vi göra på det sättet. Därför vill jag för min del säga, att jag inte
kommer att ta det önskemålet ad notam, utan jag kommer att låta arbetet på
detta, bygge fortskrida såsom det sker efter bästa förmåga. Skulle det visa sig
att riksdagen, när den kommer fram till prövning av anslagen till flottans ersättningsbyggnader
^— men då blir det riksdagen och inte som nu en och annan
riksdagsman som står för saken — har en annan mening än jag tror att riksdagen
har, får det bli såsom vid andra tillfällen när regering och riksdag kommit
i konflikt med varandra, att de var och en för sig få ta sitt ansvar, och därmed
väl.

Jag går härefter in på en annan av de frågor som här upptagits till diskussion,
nämligen frågan örn den nya minkryssaren. Jag vill för min del gärna
medge att örn det finns någon punkt, där jag förstår att riksdagen känner sig
tveksam, så är det i detta avseende, det ligger i sakens natur. Här beslutar riksdagen
en flottplan i juni 1942, och i oktober månad beslutar Kungl. Majit på
egen hand att ett alldeles nytt fartyg, som det aldrig varit tal om, skall byggas
inom kostnadsramen. Det är en sådan sak örn vilken man otvivelaktigt kan
säga,, att detta har inte Kungl. Maj :t rätt att göra. Det erkänner jag, så ligger
det till. Men ibland kan man komma i ett tvångsläge, då klokheten kan bjuda
att man får vidta åtgärder, som kanske formellt sett inte äro tillåtna. Så har
skett härvidlag. I gällande krigsplaner är förutsatt, att det ökade behovet av
minutläggningsfartyg skall tillgodoses genom inlejning av civila fartyg. När
kriget ^bröt ut togo vi in sådana fartyg och byggde om dem för detta ändamål.
Men så komma de civila myndigheter, som ha att sörja för transporterna inom
landet, och säga: Detta går inte, just det fartyg, som ni rekvirerat måste vi ha
tillbaka, transportväsendet kan inte undvara det, det måste återlämnas. Då
ställas försvarsmyndigheterna inför situationen att försöka skaffa en ersättning.
Vi började tidigt på året, 1942, att söka en lösning, och vi försökte helt
naturligt finna den lösningen inom ramen för krigsplanen, alltså inom ramen
för möjligheterna att tillgodose detta behov via förskotts staten.

Det gällde alitsa först och främst att försöka finna något annat fartyg, som
staten skulle kunna rekvirera och bygga örn. Efter mycket besvär hittade man
ett fartyg, som man ansåg möjligt att använda, men det visade sig att det
skulle komma att kosta över en miljon kronor att bygga örn det. Det skulle vidare
kosta en halv miljon kronor, när kriget var över, att återställa det i sitt
ursprungliga skick, och det skulle dessutom dra en dryg hyra under tiden.
Det var således mycket svårt att förfara på det sättet. Man försökte därför
finna andra utvägar. Bland annat kom det den 2 juli ett förslag till regeringen
ifrån marinförvaltningen, och jag hade fortfarande den uppfattningen att

Tisdagen deli 19 januari 1943 f. m.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
förslaget skulle kunna genomföras inom ramen för förskotts staten. Senare visade
det sig emellertid att detta projekt inte kunde genomföras av utrikespolitiska
och handelspolitiska skäl. Vi fingo börja på nytt igen, och då kommer
slutligen, den 4 september, ett förslag, som Kungl. Majit den 9 oktober beslöt
genomföra, nämligen att man skulle bygga ett helt nytt fartyg.

Jag fick i första kammaren den frågan, som jag också tycker är ganska
naturlig, örn jag inte kände till dessa projekt när försvarsfrågan behandlades
i riksdagen i somras. Visst kände jag till dessa projekt, men som jag här poängterat
hade jag hela tiden den uppfattningen, att förslagen skulle kunna genomföras
inom ramen för förskottsstaten. Men när vi i fjol höstas kommo fram till
det senaste projektet, det som sedan blev godtaget av Kungl. Maj :t, kom regeringen
efter prövning till den uppfattningen att det inte var rimligt, såsom
läget då var, att ta pengar från förskottsstaten för att skaffa marinen ett
helt nytt fartyg, utan att detta fartyg borde betalas över nksstaten och inom
5-årsplanens ram. Örn jag pa varén hade anat att denna fråga skulle ta en sadan
vändning, hade jag naturligtvis gatt till riksdagen da och begärt att fa
denna minkryssare. Det var nämligen så att när försvarsbeslutet fattades fanns
det en marginal på 10 miljoner kronor. Flottans ersättningsbyggnader voro
upptagna till 180 miljoner kronor, men de fartyg som vörö beräknade hade kostnadsberäknats
till 170 miljoner kronor. Det fanns således 10 miljoner kronor,
och det hade gått då, enligt vad man vid den tidpunkten visste örn kostnaderna,
att stoppa in detta fartyg i kostnadsplanen. Detta hade naturligvis också
varit vad jag allra helst velat göra, om jag hade tänkt att det skulle gå pa
detta sätt.

Nu voro vi framme i september—oktober. Vi hade ett starkt behov av ato
få detta fartyg funktionsdugligt i april månad 1943 för att vi vid seglationens
begynnande skulle kunna använda fartyget för det avsedda ändamalet. v i
kunde inte vänta tills den lagtima riksdagen sammanträdde 1943, ty då skulle
fartyget inte ha blivit färdigt i tid. .

Någon har sagt här att vi borde ha lagt fram frågan för riksdagen vid informationssammanträdet
i november. Men det är väl ingen som menar att vi
skulle ge riksdagen denna enda proposition, som skulle lia medfört att riksdagen
behövt vara samlad fem, sex veckor. Då återstår ju ingen annan tolkning
än den att regeringen skulle från statsrådsbänken i riksdagen säga: Regeringen
tänker göra på det sättet — utan att riksdagen hade någon möjlighet
att svara vare sig ja eller nej till detta. Ett sadant tillvägagångssätt hade ju
endast verkat som örn regeringen försökt skyla sitt ansvar med denna formella
information till riksdagen. Det fanns ingen möjlighet att riksdagen kunde ha
åtnöjt sig med någonting sådant, och det var ju inte heller lämpligt att regeringen
på detta sätt försökte att få sitt ansvar delvis överflyttat på riksdagen.
Den enda möjlighet som fanns var att regeringen, trots att den visste: detta
lia vi strängt taget inte rätt till, av praktiska skäl och därför att det^ va.r nödvändigt
slog till och bestämde, att detta fartyg skulle hyggås. Nu gå yi fram
till riksdagen och erkänna vår synd och tala om vad vi gjort, och så får riksdagen
göra som riksdagen vill, godkänna eller förkasta beslutet. Örn riksdagen
förkastar det får regeringen eller åtminstone jag, som är närmast ansvarig för
regeringens ställning till delina sak, bära detta ansvar och ta de konsekvenser
sorn kunna följa därav. Det kanske inte har förekommit något liknande fall
av samma storleksordning tidigare, men i åtskilliga fall lia nog ainD likartade
situationer förelegat, då regeringar varit nödsakade att förfara på ungefär
samma sätt. . .

Jag skall endast tillägga ett par saker. Herr Vougt yttrade i sitt anförande

Andra kammarens protokoll Nr S. ''f

Nr 3.

Tisdagen den 19 januari 1943 f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
att det är särskilt svart att inom försvaret vinna gehör för en rationell användning
av penningmedel. Herr Jonsson i Eskilstuna yttrade något om att man
fordrar inte härvidlag några ändringar av besluten, men man fordrar en rationell
planhushållning nied medlen.

Jag har, talat över detta tema här i denna kammare så många gånger att jag
är trött på det. det kan jag gott säga, eftersom man ju egentligen bara kail
upprepa i stort sett samma saker. Det ar betydligt överdrivet, örn man vill
hävda den uppfattningen att det slösas i gemen och generellt med medel som
äro avsedda för försvarsändamål. Det är inte så. Och när herr Hagberg i Luleå
här gjorde en halsbrytande jämförelse mellan finska och svenska försvarskostnader
■ därvidlag bestrider jag riktigheten av hans siffror, han kan nog
själv tämligen lätt konstatera att de inte halla streck — så vill jag framhålla,
att när man jämför försvarskostnader i två länder, skall man också ta hänsyn
till de skiljaktigheter, som finnas emellan dessa två länder. Mina vänner, det
är givetvis så att örn vi här i Sverige kunde nöja oss med de bidrag från statens
sida till de ^inkallades familjer och till löner åt militärer, som Finland kan
nöja sig med, så skulle här sparas summor som kunde räknas i mera än 100
miljoner kronor per år! Detta är bara en omständighet som jag drar fram.
Jag kan ställa den frågan: Vill herr Hagberg eller vill någon, att vi skola
genomföra den standardändringen beträffande de inkallade och deras familjer?
Vinaman det, då kan man reducera kostnaderna.

Det går inte att vid jämförelser mellan två olika länder komma till den
slutsatsen, att örn per capita-kostnaderna inte äro lika stora i det ena landet
som i det andra, så betyder detta att man i det land, som har en större utgift per
capita, låter försvarsmedlen rinna bort. Det är inte riktigt. Man får inte påstå
att det i gemen slösas med statens medel härvidlag. Men jag är fullkomligt
övertygad örn att det i otaliga fall föreligger en misshushållning, att det föreligger
en dålig planmässighet och att man inte ser upp med utgifter, utan att
man är lättvindig. Det är ingen tvekan örn den saken, det är så. Men vill man
ändå inte inse, att försvarsväsendet är en ofantligt stor apparat? Den är stor
i fred, men den är mycket större under beredskap. Då sättes folk till att sköta
stora delar av denna förvaltning, som icke i fredstid sysslar med samma ting.
Det är klart att människor under sådana förhållanden komma att fela. Därtill
kommer att det finns regler och föreskrifter, som kunna vara tunga och som
mycket litet stämma med rationaliseringssynpunkter. Men det är ingen barnlek
att försöka att mitt under försvarsberedskapen slopa de bestämmelser man
har och genomföra bättre. Det är ingen barnlek, jag har nyligen inom ett mycket
begränsat område haft anledning att se hur svårt det är.

Riksdagen beslöt i fjol en ny familjebidragsförordning, som krävde en omläggning
av det administrativa förfarandet. Den var beslutad så att den skulle
kunna träda i kraft den 1 juli. Det gick inte. Vi tänkte oss då den 1 oktober.
Det gick inte. Vi tänkte oss den 1 januari — det gick inte alls. Nu ha vi bestämt,
oss för den 1 mars. Och ända veta vi att åtminstone på ett område kunna
vi icke ens då tillämpa dessa föreskrifter, vi hinna icke få alla leden i denna
stora verksamhet inordnade i det nya systemet. Det är otroligt svårt inom en så
stor apparat att fa nya bestämmelser och föreskrifter att tränga igenom, unnifrån
och ända ner.

Det är icke så,som herr Vougt gjorde gällande — örn jag skall tolka hans
uttalande mera vidsträckt — att det är svårt att få gehör för en rationell användning-
av penningmedlen. Jag försäkrar att i försvarets ledning, i de militära
förvaltningarna finns det en mycket djup förståelse för detta, men det är
som jag sade, inte lätt att få den förståelsen att tillräckligt hastigt sprida sig
genom alla instanser. Det tar sin tid. Det tar också sin tid innan man kommer

Tisdagen den 19 januari 1943 f. m.

Nr 3.

öl

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
dithän, att nian får lämpliga personer på alla poster. Det enda man kan göra
är att målmedvetet arbeta för en bättre ordning och göra allt som kap göras
för att det skall bli bättre. Men man får ge sig till tåls innan resultatet av
detta arbete har blivit sådant att man kan säga: Nu är det över hela linjen
ganska gott. Och det kan inte hjälpas, ett år och två år är för kort tid för att
man på detta område skall kunna uppnå det bästa. Men jag kan bedyra att det
lägges ned ett ofantligt arbete på att komma fram till bättre förhållanden.

Ifrån herr Österströms sida påpekades som en svårighet med den nuvarande
ordningen, att riksdagen icke kan ta ståndpunkt till krisrevisionens arbetsresultat.
Det föreligger dock ett förslag örn inrättande av en statlig sahrevision.
Ingen skulle med större tillfredsställelse än jag kunna hälsa att ett förslag i
denna riktning blir genomfört, att vi faktiskt fa ett officiellt statens organ
som har till uppgift att verkställa granskning rörande ändamålsenligheten av
alla medelsdispositioner inom statsverket överhuvud taget och inom försvarsväsendet
i synnerhet. Komma vi dithän nå vi väl fram till en sådan ordning,
att det väsentligaste av granskningsarbetet skall kunna läggas fram inför riksdagen,
som då blir i stånd att mera intimt följa det arbete som i verkligheten
pågår för att skapa den sparsamhet med statsmedel inom försvarsväsendet,
som är önskvärd och som alla krafter böra inriktas pa att åstadkomma.

Herr Persson i Falla erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Jag var tyvärr inte närvarande under första delen av herr statsrådets
anförande, men jag har låtit berättas mig något därav. Jag tror inte att
jag har fått svar på några frågor som jag framställt, helt naturligt eftersom
herr statsrådet då inte var närvarande i kammaren. Jag kanske kan få framställa
dem nu igen.

Den ena lyder: genom undanskjutande av byggandet av de mindre fartygen,
i enlighet med vad som framgår av statsverkspropositionen, sönderbrytes
då inte den taktiska plan för samverkan mellan kryssarna och mindre båtar
för torpedvapnet, som måste ligga bakom förslaget rörande kryssarnas användning?
Och vidare: finns det någon utredning och positiv sakkunskap som anger,
huruvida oljeförsörjningen är tillräcklig för kryssarna och för flottan
överhuvud taget enligt den taktiska planen för deras användning i ett krigsläge
och i en situation sådan som den nuvarande, då vi i huvudsak eller kanske
uteslutande ha att hushålla med den olja som vi ha lagrat och vad som kan
utvinnas vid skiffereljeverk? Är den frågan överhuvud taget uppmärksammad
eller klarlagd? Den kan vara fullkomligt avgörande för kryssarnas användbarhet
enligt de taktiska planerna.

Härefter anförde

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman!
Den första frågan har jag egentligen redan svarat på, ty som jag nämnde i
mitt förra anförande är det ju så att vår tillgång på nybyggda jagare är. så
stor, att vi när dessa kryssare bli färdiga utan vidare kunna sätta in tillräckliga
jagarförband i samverkan med kryssarna, även örn de större jagarna icke blivit
byggda. Det har hela tiden varit meningen att förfara sa, ty det antal stora
jagare, som upptas i försvarsplanen, räcker ju ingalunda till såsom följefartyg
åt kryssarna, utan vi ha räknat med att de s. k. stadsjagarna under en
övergångstid måste fylla denna uppgift.

I vad det gäller motortorpedbåtarna har det icke inträffat någon som helst
förändring. Jag har inte föreslagit något undanskjutande av dessa båtar på
grund av att kryssarna skulle färdigställas. Anledningen till att jag har räk -

Nr 3.

Tisdagen den 19 januari 1943 f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. rn. (Forts.)
nät med att en del av de medel, som inom 5-årsplanen beräknats för motortorpedbåtarna,
inte skulle tas i anspråk är de tekniska svårigheter, som visat
sig föreligga för färdigställandet inom beräknad tid av dessa motortorpedbåtar.
De kunna — och det var klart redan vid riksdagens beslut — icke bli
färdiga förrän i slutet av 5-årsperioden. Vad som här skulle kunna inträffa
är en förskjutning av låt mig säga ett år eller något sådant i den tänkta planen.
Det är klart att under detta år en viss svaghet inträder, men den svagheten
skulle, även örn vi kunnat fullfölja programmet i hela dess utsträckning.
ändå ha förelegat under någon tid. Här har således inte inträffat någon sådan
förändring, att ett sönderbrytande av de tänkta linjerna behöver befaras.

Beträffande oljan så är det ett kapitel, som naturligtvis är ytterligt svårt
att öppet diskutera. Jag tror att herr Persson i Falla knappast vill att jag
skall göra det; jag tror för övrigt att hans fråga inte är riktigt upplagd. Herr
Persson i Falla borde nog ha lagt upp sin fråga så: kunna vi försörja den nuvarande
flottan med olja under någon längre tid, örn vi nu bli indragna i ett
krig?

Jag vill bara svara, det, att dagens oljeproblem ju är ett problem för sig.
Det är nog så allvarligt, men det oljeproblemet har ingenting med kryssarna
att göra, eftersom kryssarna inte bli färdiga förrän 1947. Då ställas vi inför
ett annat oljeproblem, och det problemet är övervägt. Det problemet får lösas
efter två linjer, den ena består i en utbyggnad av våra skifferoljeverk och den
andra i en mera planmässigt genomförd lagring av oljan. Skulle det vara på
det sättet, att det nu pågående världskriget fortfarande pågår och vi äro avspärrade
från olja ännu år 1947, så kan det ju inte få någon annan inverkan
än att vi bli nödsakade att under mellanliggande tid i ännu större utsträckning
än vad vi nu tänkt utbygga, våra skifferoljeverk.

Herr Svensson i Ljungskile, som nu på begäran erhöll ordet för kort genmäle,
yttrade: Herr talman! Angående statsrådets yttrande örn motiven för
byggandet av minkryssare vill jag bara säga, att det givetvis är omöjligt för
en enskild riksdagsman att i detalj väga de argument, som här framförts.
Man får nöja sig med att slå fast, att örn sådana motiveringar godtagas, så
är riksdagens kontroll över upprustningen trots försvarsplanen illusorisk.

Herr Persson i Falla erhöll jämväl på begäran ordet för kort genmäle och
anförde: Herr talman! Min fråga angående oljeförsörjningen hänförde sig till
den taktiska plan för dessa kryssares användning, som måste finnas, och örn
den planen skulle kunna hållas. Ty det kan ju vara en betydlig skillnad i
oljeförbrukningen i det ena eller andra fallet! Förutsätter inte den planen
en oljetillgång, som möjligen inte kan finnas?

Beträffande en utbyggnad av skifferoljeverken i den omfattning, att den
skulle garantera olja för flottan, så är det väl tämligen uppenbart att det
skulle draga med sig kostnader, som vi inte kunna räkna med.

Vidare yttrade:

Chefen för _ försvarsdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman!
Herr Persson i Falla bygger här på en fantasi, som spreds förlidet år beträffande
dessa kryssares oljeförbrukning. Det fanns nämligen en beräkning, som
gick ut på hur mångå dagar^ under året som kryssarna kunde användas och
hur mycket olja som skulle gå åt, örn vi köra dessa under denna tid med den
högsta fart de ha. Jag medger, att örn vi skulle tillämpa de beräkningsgrunderna,
finns det ingen möjlighet för oss att skaffa den olja som behövs, men

Tisdagen den 19 januari 1943 f. m.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
nian använder ju inte oljan på etet sättet. Det blir under ytterligt korta tidsperioder,
som ett sådant fartyg kör med sin högsta hastighet, och följaktligen
blir oljeåtgången inte alls på något sätt av denna skrämmande natur.
Örn man skulle tillämpa samma beräkningsgrunder på flygplan, stridsvagnar
och jagare, skulle man också komma till sådana häpnadsväckande resultat.
Jag tror inte man kan säga, att en förnuftig, praktisk användning av
kryssarna gör vårt oljeproblem så mycket svårare, att vi på den grund inte
skulle vara i stånd att använda dessa fartyg.

Vad herr Svensson i Ljungskile beträffar vill jag bara säga, att denna
fråga går ju till konstitutionsutskottet. Konstitutionsutskottet fattar ju
ståndpunkt till den, och riksdagen får kanske sin möjlighet att då bedöma
saken. Det blir naturligtvis också full frihet för riksdagen att demonstrera
sin mening i denna sak och sedan ge denna till känna, när anslaget till ersättningsbyggnad
kommer före. Jag tycker därför att herr Svensson i Ljungskile
inte skall tappa hoppet i dag. Det kommer ju en dag även efter denna!

Herr Lundell: Herr talman! Jag skall inte inlåta mig på denna livliga debatt
angående flottans ärenden. Jag skulle bara vilja fråga herr Sköld, hur
han tror att det skulle ha gått, örn för tio år sedan, när det fanns.. borgerliga
regeringar, någon av dem skulle tagit sig för att på eget bevåg sätta
i gång ett sådant där fartygsbygge.

Det är, herr talman, egentligen bara två frågor, som jag vid denna sena
tidpunkt av debatten tänkte ta upp och röra vid. Den ena är finansministerns
ivriga yrkanden på enskild sparsamhet, och den andra är tillvägagångssättet
vid bestämmandet av prisen på jordbrukets, produkter.

I statsverkspropositionen inkomstdel, som jag brukar ägna ett visst intresse
•— dock inte alltför djupt för att inte gripas av svindel inför de djupa
tankar, som där bruka förekomma ■— talas i år mycket om sparsamhet. Finansministern
tycks ha kommit till den åsikten, att var och en bör av sin
inkomst för egen del helst inte ge ut mer än vad som motsvarar ett oundgängligt
existensminimum. Resten bör han spara åt staten. Eller man kan
också säga, att resten har staten redan disponerat över. Och han kommer vidare
fram med, att visa inte medborgarna den rätta sparviljan, så får .man
överväga att sätta dem på tvångssparande eller också får man plocka ifrån
dem genom skatter de medel de inte böra få köpa upp. Detta är ju något som
man sedan länge är i gång med.

När man nu vill stimulera folk till att spara, har ju i långliga tider den
naturliga stimulansen varit erbjudandet av en god ränta. Blir sparandet inte
tillräckligt om man erbjuder 3 %, så brukar man ju få bjuda 3 V2, 4, 4 Va
eller kanske i vissa lägen ännu mera.

Kan man med fördel gå den vägen i vårt land? Nej, det går knappast
längre. Det är nämligen så, att statsmakterna genom att lägga på alltför
omättligt progressiva skatter stängt vägen för sig. själva. Om en person, av.sin
inkomst skulle lägga av 1,000 kronor och köpa sig t. ex. en ?VI2A obligation,
så skulle han ju under följande år få en ränta på 35 kronor örn året. Men det
är ju så, att den merinkomsten får vederbörande inte behålla, ty med ökningen
i inkomst och i beskattningsbar förmögenhet följer också en., ökning i direkta
skatter. Örn man granskar hur förhållandena äro redan pa skatteskalornas
lägsta trappsteg nied ett beskattningsbart belopp under 3,000 kronor och en
beskattningsbar förmögenhet, som inte uppgår till något alls eller i varje fall
inte till 20,000 kronor, så tar skatteökningen bort ungefär 11 av de 35 kronorna.
Vederbörande får bara 24 kronor kvar örn året som nettoränta på sin
obligation. Dessutom är det väl så, att en person i det inkomst- och förmögen -

Nr 3.

Tisdagen den 19 januari 1943 f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
hetsläget lär väl knappast kunna teckna några statsobligationer. Inkomsten
går åt för hans och hans familjs livsuppehälle.

Går man i stället till personer med högre inkomster och med en viss något
större förmögenhet, låt oss säga en person med 25,000 kronors inkomst, som
våra högsta statstjänstemän lia, och en beskattningsbar förmögenhet på 150,000
kronor eller något sådant, så har ju en sådan person som regel inte 25,000 kronor
av sin inkomst att.disponera för sin och sin familjs konsumtion, ty skatterna
ta ju bort åtskilliga tusen kronor. Men en person i det inkomstlaget kari
man ju i alla fall räkna med. skall kunna sätta av åtskilliga tusen kronor örn
året för att köpa statsobligationer. Emellertid äro väl de personer, som kommit
till en sådan inkomststandard, sådana att de göra beräkningar innan de företa
sig något.. Det är ofta affärsföretagare och högre tjänstemän, och de komma
naturligtvis inte i den ställningen utan att vara räknekunniga. Och räkna de
då efter, vad de skulle få kvar av de 35 kronorna per 1,000 kronors obligation,
så. finna de att de 35 kronorna i ökad inkomst ge samtidigt 27 kronor
14 öre i ökade skatter. När jag nämner en så exakt siffra har jag gjort det
antagandet, att de kommunala skatterna, landstings- och vägskatt, tillsammans
motsvara 15 % av det till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt beskattningsbara
beloppet. En person, som för varje 1,000 kronors obligation får ett ökat
skattebelopp på 27 kronor 14 öre, får kr. 7: 86 i ränta netto. Det är inte sannolikt
att han köper några obligationer.

Jag vill säga, att det här är inte några extrema fall. Det är inte ytterlighetsfall,
som jag här drar fram. Ty skall jag visa hur ytterlighetsfallen se ut,
så se de ut på följande sätt. Antag att vi ha en miljonär, som har 200,0001
kronor i beskattningsbart belopp. Han kunde ju tyckas vara en man, som
mycket väl kunde köpa för åtskilliga 10,000-tals kronor statsobligationer. Örn
han då sätter sig ned och räknar dessförinnan, så finner han, att för varje
1,000 kronors obligation, d. v. s. för varje 35 kronor i ränteavkastning som han
får, så får han betala 42 kronor 19 öre i ökad skatt. Han får alltså för varje
obligation sätta till 7 kronor 19 öre av andra inkomster för att betala merskatterna
på den förvärvade merinkomsten.

Hur kan man under sådana förhållanden ända från det lägsta steget på
inkomstskalan till det högsta tänka sig att det skall vara möjligt att få en
sparsamhet i gång, inriktad på att köpa statsobligationer! Det blir inte någon
ny sparsamhet, som kommer till stånd, utan det blir bara ändrade placeringar
av medel, sorn. redan äro sparade. Sedan är det ju dessutom så, att i bak-1
grunden för finansministerns yrkande på ökad enskild sparsamhet står ju
hotet örn det s. k. engångsoffret. Det är ju inte sannolikt att det stimulerar
en förmögen person att öka sin förmögenhet utöver vad den redan är.

Då finansministern vill öka sparandet — och det tycks han anse nödvändigt
— så finnér man sålunda, att möjligheterna att sälja vanliga statsobligationer
ha statsmakterna rätt effektivt täppt till genom sina egna skattelagar. Så snart
en person kommer i sådant inkomst- och förmögenhetsläge, att han skulle
kunna lägga en del av sin inkomst i obligationer, så ge de obligationerna honom
ingen som helst eller i varje fall ingen acceptabel nettoavkastning. Det är sannolikt
att han lägger den överskjutande inkomsten inte i obligationer utan i
mindre nödvändig konsumtion, d. v. s. just det som finansministern är ute
för att söka förhindra genom sin maning örn ökad sparsamhet.

Det finns en utväg ur det dilemmat. Stater med höga skatter och vacklande
statskredit bruka få släppa ut obligationer med räntekuponger, som äro fria
fran alla existerande och framtida skatter. Den vägen går det ju an att försöka
här i landet, men det är ju en utväg, som i viss mån kan anses vara deklasserande.

Tisdagen den 19 januari 1943 f. m.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Det finns ju föralldel en utväg till, nämligen att sänka skattetarifferna,
göra skatterna mindre progressiva än de äro för närvarande. Det behöver, som
jag många gånger förut har belyst här i kammaren, inte betyda att man samtidigt
sänker skatteintäkterna. Man kan sänka tarifferna och sedan kan skatteunderlaget
växa så att man ändå får samma eller kanske högre skatteintäkter.
Men känner jag den nuvarande riksdagen och finansministern rätt så är det
val inte så stor sannolikhet för att man skall slå in på den vägen. Jag trop
att statsmakterna på denna punkt lia kört fast sig själva. Man önskar en
ökad sparsamhet, men man har förut ordnat med sådana skattelagar, att de
omöjliggöra den ökade sparsamhet man vill ha.

Jag skall inte säga så mycket mera örn kravet på sparande eller kravet på
indragande av köpkraft. När jag ser i vårt officiella tryck, särskilt i sådant
som utgår från finansdepartementet, mycket ordande om köpkraft, så skulle
jag emellertid vilja säga, att begreppet köpkraft och de resonemang, som man
för omkring det begreppet, är inte något klart och motsägelselöst. Både begreppen
och resonemangen behöva redas ut och kritiskt övervägas på ett helt
annat sätt än som hittills skett och som vanligtvis brukar ske. Där det inte
görs en sådan kritisk utredning av resonemangen, där äro de av mycket tvivelaktigt
värde.

Finansministern kommer i statsverkspropositionen ater fram med talet, örn
att omsorgen örn penningvärdet nu måste gå före omsorgen örn produktionen.
Han citerar vad han själv har uttalat på den punkten i fjolarets statsverksproposition
och stryker under det. För egen del kan jag omöjligt biträda den
uppfattningen. Omsorgen örn produktionen måste gå i första rummet. Dessutom
är det ju så, att en upprätthållen eller stegrad produktion av såväl konsumtions-
som kapitalvaror är det allra bästa medlet just för att hålla penningvärdet
uppe.

Ett område av central betydelse, där produktionen° för närvarande sviktar,
är livsmedelsproduktionen. Ogynnsam väderlek har på det området gjort stor
skada, men statsmakterna ha också genom oklok prispolitik och andra åtgärder
inverkat återhållande på produktionen, och därmed är jag inne på den andra
punkt jag tänkte tala örn i dag.

Man kan omöjligen anse, att tillvägagångssättet för bestämmande av priset
på lantbruksprodukter är tillfredsställande. Jag talar alltså inte örn, huruvida
priserna äro tillfredsställande, utan huruvida metoden att bestämma priserna
är tillfredsställande. Den beräkning, som därvid äger ruin avalda lantbruksnäringens
sammanlagda kostnader och inkomster — det är ju så det gar till^
den beräkningen är mycket omfattande. Det år en mängd stora poster både
på kostnads- och på inkomstsidan. För många av de posterna vila beräkningarna
på skäligen osäkra grunder och pa grunder, örn vilkas riktighet man kan
ha rätt olika meningar. Beräkningarna för produktionsåret 1942/43, som vi
nu äro inne på och som beräknas räcka från den 1 september i fjol och fram
till den sista augusti i år, de beräkningarna äro gjorda i juli och augusti 1942,
alltså innan den 12-månadersperiod har börjat, som beräkningarna avse. ^

I fråga örn inkomsterna vila beräkningarna på rena antaganden om cle mängder
av spannmål, rotfrukter o. s. v., som nu i höstas ha skördats. De vila vidare
på rena antaganden örn do mängder av mjölk, kött, fläsk, ägg o. s. v., som
skulle komma att framställas av lantbruket ända fram till augusti 1943. badana
beräkningar och prognoser, som göras så långt i förväg, kunna emellertid
slå fel både på 10 och 20 % och ännu mera, och då måste det uppstå liknande
felslag i fråga örn själva prisbestämningen. Som ett exempel på hur en sådan
där prognos kan slå fel skall ,jag tillåta mig att nämna, att det beräknades att
under tiden mars—augusti förra året, alltså under dessa sex månader, skulle

Nr 3.

Tisdagen den ID januari 1943 f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
det marknadsföras 33,000 ton fläsk. Det var en prognos, som inte var gjord
mycket långt i förväg, utan var en rättad prognos, som var gjord så sent som
i april 1942. När man sedan ser, hur den har slagit ut, så finner man att det
har visst inte kommit några 33,000 ton. Troligtvis bär det inte gått lipp ens
till 23,000° ton. Alltså, det är en prognos, som är gjord endast för det närmaste
halvares som siar sa mycket fel. Hur mycket fel kan då inte den prognos
slå, som omfattar ett helt år framåt!

I fråga örn kostnaderna så vila särskilt beräkningarna av kostnaderna för
maskiner och redskap och traktorkostnader på osäkra grunder, och i fråga
om ekonomibyggnaderna rör man sig med det antagandet, att nybyggnader
inom ^lantbruket nu skulle kunna uppföras till samma priser som före kriget.
Alltså, man aniar något som man säkert vet är felaktigt. Man gör således
avskrivningarna på de värden, som man anser gällde under produktionsåren
1938,39.

I fråga örn arbetskostnaderna räknar man med en antagen årlig nedgång i
arbetarantalet av 1 ?». Jag anser, att det är ett rätt tvivelaktigt antagande
i nuvarande tid, då ju jordbrukets mekanisering och motorisering gått baklänges
i stället för framåt. Det kan ju för all del vara möjligt, att den lejda
arbetskraften, eller örn vi precisera det till antalet av den lejda arbetskraften
utförda timverken, på många hall minskat med både1 en och två procent på
grund av bristen på arbetskraft på landsbygden, men då är det väl så att i
stället har bonden och hans familj fått släppa till de felande timverkena och
kanske fått öka sin arbetstid från 12 till 14 timmar per dygn eller något sådant.
Den arbetstiden mäste man ju också ta in i kostnadsberäkningen och
räkna med att den skall betalas med vanlig lantarbetarlön.

Det är klart, att när man sedan jämför de här beräknade kostnaderna med
inkomsterna, som man har fått fram under diverse antaganden, eller den antagna
omkostnadsstegringen sedan 1938/39 med den antagna inkomststegringen
sedan samma år, så kan en sådan jämförelse slå fel på ganska stora belopp,
och det är sannolikt att den slår fel på skäligen stora belopp.

Det visar sig nu undan för undan under det löpande året, i hur stor omfattning
man kommit fel i fråga örn skördeuppskattningen och i fråga örn uppskattningen
av de mängder av mjölk, slaktdjur, ägg o. s. v., som skulle komma
att produceras under det löpande året. Men priserna äro nu en gång bestämda,
så hur mycket prognoserna än slå fel kommer det inte att inverka i form
av någon förändring av de fixerade priserna. Även örn lantbruket som helhet
inte alls skulle få in de belopp, som beräknats, så stannar det vid detta. Jordbrukarna
få vidkännas det deficit, som beror på beräkningsmetodens ofullkomlighet.

Med den här kritiken av beräkningssättet vill jag inte alls kritisera dem,
som ha utfört beräkningarna. Själva beräkningarna förefalla att vara utförda
med största omsorg, och man har, såvitt jag kan se, försökt att på alla möjliga
vägar räkna sig fram till de kvantiteter man söker, och därvid har man låtit
den ena beräkningsmetoden kontrollera den andra.

Jag kanske här bör säga, innan jag går vidare, att min uppfattning om de
här beräkningarna vilar pa ett studium av de beräkningar, som ett år tidigare
utfördes beträffande jordbrukets inkomster och kostnader år 1941/42 och som
publicerades i jordbrukspropositionen nr 319 till förra årets riksdag.

De beräkningar däremot, som gjordes i juli och augusti förra året för det
nu löpande produktionsåret — 1942—1943 alltså — äro icke publicerade ännu.
Men jag har ingen anledning att antaga, att noggrannheten och omsorgsfullheten
därvidlag icke varit densamma som ett år tidigare.

Man har emellertid alla skäl att påtala, att beräkningar sådana som dessa, på

Tisdagen den 19 januari 1943 f. m.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. rn. (Forts.)
vilka jordbrukets hela ekonomi vilar och av vilka landets väl och ve i livsmedelshänseende
är beroende, icke utgivas från trycket utan bara finnas i halvt
hemlig form i ett och annat exemplar. Så småningom lära de väl bli publicerade
i den jordbruksproposition, som vi ha att vänta någon gång fram i april
eller maj, men då blir det icke den ursprungliga beräkningen utan säkerligen,
såsom i fjol, en rättad beräkning, i vilken man satt in de riktigare siffror, som
man undan för undan kommit fram till under de månader av produktionsåret,
som under tiden förflutit, t. ex. månaderna augusti 1942—-februari 1943.

Min huvudanmärkning mot sättet för bestämmande av priset på jordbruksprodukter
riktar sig icke mot de många osäkra antaganden, som prisberäkningen
vilar på, utan huvudanmärkningen riktar sig mot själva huvudtanken
vid prisbestämningen, tanken att jordbruket som helhet år efter år, oberoende
av skördeutfallet, oberoende av storleken av jordbrukarnas samlade insatser
av arbete och andra produktionsfaktorer, skall ha en i huvudsak oförändrad
nettoinkomst.

Jordbrukarna skola alltså veta, att örn de med ökade insatser av arbete, och
andra produktionsfaktorer öka sina totala skördar och öka kött- och mjölkmängderna,
så leder det bara till att de få precis så mycket lägre pris per kilogram
för spannmål, mjölk och kött att nettot för jordbrukarnas del blir oförändrat.
Den saken få jordbrukarna snart klart för sig — man märker för
övrigt, att så redan skett — och de veta också, att med minskade insatser av
arbete, minskade insatser i form av gödningsämnen, kraftfoder o. s. v. minskas
visserligen de totala skördarna och mängden av mjölk och .kött, sorn. finns att
konsumera, men att de för sin del få precis motsvarande höjning i priserna per
kilogram på spannmål, mjölk och kött, så att nettot för deras del blir alldeles
oförändrat. Men, ärade kammarledamöter, hur går det med landets övriga befolkning?
Den har ju i alla fall ett visst intresse av att de saluförda kvantiteterna
skola vara de största möjliga och kan icke bara vara nöjd med att jordbrukarna
ha oförändrad inkomst.

Jag kan icke tänka mig, att sådana beräkningsmetoder kunna gå väl i .längden.
Ätt låta utövarna av en hel näring få den uppfattningen, att deras villkor
icke alls bero på vad näringen sammanlagt producerar och ställer till folkhushållets
förfogande, kan icke vara riktigt. Hur tror ni, mina herrar, att det
skulle gå t. ex. på en fabrik, lås oss säga ett gjuteri, örn var och en där visste,
att han finge 75 kronor i veckan, oberoende av om produktionen av göt ginge
upp till 30 ton eller till 50 ton per vecka? Örn arbetstakten icke uppehölles genom
tillsyn, sjönke naturligtvis produktionen av göt snart till de 30 och sedan

lägre. .

Precis på samma sätt bör man räkna i fråga om lantbruket. Det gar ju icke
gärna att ha någon allmän statlig tillsyn, tack vare vilken arbetsintensiteten
uppehälles för de sysselsatta, ägare liksom anställda. Lantbrukaren har nu icke
samma intresse av att kontrollera sin arbetskraft, ty han vet, att vad han skall
ha det har han, vare sig produktionen blir stor eller liten. Man har ju visserligen
försökt med ett slags tillsyningslag för jordbruket -— jag menar vanhävdslagen
— men skall varje jordbruk sjunka ned till vanhävdsståndpunkt,
lär det väl icke bli många av den övriga befolkningen i landet, som lia något
att äta.

När dessa metoder för prissättningen bli allmänt kända, komma jordbrukarnas
intresse att åstadkomma det bästa möjliga att avtrubbas. Och olyckan
är, att detta redan börjat ske. Det har givit sig till känna i fråga örn intresset
för höstsådden och intresset för den animaliska produktion, som skulle åstadkommas
i vinter. Vill det svenska folket ha bästa möjliga resultat av vårsådden,
är det nödvändigt att börja med andra metoder för prissättningen.

58 Nr 3. Tisdagen den 19 januari 1943 f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Jag talar här icke om ändra priser, märk väl, utan om andra metoder för prissättningen.
Och det bör ske med det snaraste, ty här om någonsin är det fara
i dröjsmål.

Vill man med sina prisbestämningar fortsätta att stödja sig på vissa beräkningar
över jordbrukets totala netto, är det enklast att säga, icke att nettot
skaij vara oförändrat utan att i den mån produktionsvolymen kan fås att stiga,
skall nyttan därav, alltså mervärdet, delas mellan producenter och konsumenter,
så att de t. ex. få hälften vardera eller producenterna 60 % och konsumenterna
40 % eller något sådant. Av en sådan metod följer också, att faller produktionsvolymen,
måste skadan delas mellan producenter och konsumenter och
producenterna icke få priser, som giva dem full kompensation för de minskade
kvantiteterna.

Det är klart, att ger man sig in pa sådana metoder för bestämmandet av
priserna, kunna dessa icke bestämmas definitivt pa förhand. Man får bestämma
vissa garantipriser och kanske också först utbetala dessa vid leveranserna.
Sedan får nian komma med tilläggslikvider, som bli högre eller lägre bero-1
ende på produktionsresultatet för landet i dess helhet. Det blir alltså att för
alla de viktigare produkterna använda ett tillvägagångssätt, liknande det man
för närvarande använder i fråga örn sockerbetsproduktionen.

Då man ju för konsumenternas del icke kan låta priset på alla möjliga produkter
hänga i luften, måste man söka sikta så rätt som möjligt redan från början,
och sedan får man modifiera konsumentpriserna när man ser, vart utvecklingen
pekar. Själva slutavräkningen, d. v. s. avräkningen över vad jordbruksnäringen
som helhet definitivt skall ha, behöver icke beröra precis alia produkter.
utan kan koncentreras på huvudprodukterna, låt oss säga på spannmål,
mjölk och kött, däri inbegripet fläsk. I fråga örn vissa utjämningsbelopp
bhr det kanske nödvändigt, att staten på samma sätt som nu får träda emellan.

Man kan naturligtvis också gå in för en prisbestämning direkt -—- på gehör
örn jag så får säga —, en prisbestämning för att från fall till fall säkra tillräcklig
produktion av de varor, som behövas. I sådant fall får man vid sin
prisbestämning sikta direkt pa det resultat i produktionsvolym, som man vill
söka uppnå.

Herr talman! Jag har uppehållit mig ganska utförligt vid denna prisberäknmgsfråga,
därför att den icke tidigare belysts här. Å andra sidan finns det
nog ingen fråga, näst omsorgen örn landets försvar, som är så viktig för oss''
som frågan örn vår livsmedelsförsörjning. Kunna vi icke genom bättre prissättmngsmetoder
än de nuvarande stimulera lantbruket och göra det möjligt för
lantbruket att^göra sitt yttersta, kommer vår livsmedelsförsörjning att svikta.
Det gör den på åtskilliga punkter redan, som en och annan torde lia märkt.

För att livsmedelsförsörjningen skall kunna uppehållas i största möjliga utsträckning
är det nödvändigt, att hindrande skattemetoder sådana som krigskonjunkturbeskattningen
åtminstone på detta område skjutas åt sidan. Krigsjronjunkturskatten
har icke gjort så mycket ohägn ännu inom själva jordbruket.
men vi veta, huru den inom fisket motverkat vår fiskförsörjning. Vi känna
också till, huru inom skogsbruket skatten minskat vår försörjning med vedbränsle.

Jag skall, herr talman, icke giva mig in på att beskriva, hur krigskonjunkturskatten
verkat inom industrien, även örn det som bekant är ett av mina älsklingsämnen.
En ärad talare har här förut något berört den saken. Jag vill bara
påminna örn hur denna skatteform inom industrien leder till en samhällsekonomiskt
sett helt oförnuftig efterfrågan på en mängd nyttigheter och tjänster
av sådana slag, som i bokslut få skattetekniskt avskrivas. Skatten åstadkommer
alitsa raka motsatsen till den enskilda sparsamhet, som finansministern i

Tisdagen den 19 januari 19-13 f. m.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. nu. (Forts.)
statsverkspropositionen så ivrigt efterlyser och. som jag något har berört ur en
annan synpunkt i första delen av mitt anförande. Läget är alitsa det, att finansministern
önskar ny enskild sparsamhet, men han motverkar samtidigt —
eller vi kunna lugnt säga, att han omöjliggör ;— den sparsamheten genom sin
krigskonjunkturskatt och den starka progressiviteten i sina övriga skatteformer.
Låt oss, herr talman, helt taga bort krigskonjunkturskatten och låt oss också
göra de övriga skatterna mera rimliga, innan skadorna för folkhushållet bli
rent katastrofala, och slutligen — det vill jag särskilt understryka — lat oss
modifiera beräkningsmetoderna för bestämmande av jordbrukets priser. Annars
kunna vi bringa hela landet i en olycka, som nu icke gar att överskada.

Som tiden nu var långt framskriden och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren, pa hemställan av herr talmannen, att
uppskjuta den fortsatta debatten rörande förevarande propositioner till kl.
7.30 e. m., då enligt utfärdat anslag detta plenum komme att fortsättas.

§ 3.

Herr statsrådet G jares avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 10, angående statsbidrag till folkköksverksamhet; och
nr 12, med förslag till förordning örn kupongskatt, m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 4.

Avlämnades följande motioner, nämligen av:

fröken Åndersson m. fl., nr 40, om underlättande i visst hänseende för svenskfödda
personer, som förlorat sitt svenska medborgarskap, att återvinna detsamma; herr

Senander m. fl., nr 41, angående grunderna för utlämnande av rabattkort
å vissa livsmedel;

herr von Friesen m. fl., nr 42, angående inrättande av ett statligt medicinskt
forskningsråd;

herr Mårtensson m. fl., nr 43, angående inrättande av en hjäipfond för tillfälliga
understöd i vissa fall åt familjer, som oförvallat kommit i ekonomiska

svårigheter *

herr Henriksson m. fl., nr 44, om ersättning åt enskilda personer och företag
för förlust till följd av förbudet mot försäljning av flygfotografier m. m.;

herr Eriksson i Stockholm, nr 45, örn dyrtidstillägg till den hos riksdagens
kamrar, utskott och kansli tillfälligt anställda personalen; _ o

herr Johnsson i Kastanjegården m. fl., nr 46, angående vidtagande av åtgärder
för att förbättra förhållandena för de sockersjuka; och

herr Janson i Frändesta, nr 47, angående vissa ändringar i statens järnvägars
taxebestämmelser.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.03 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Nr 3.

Tisdagen den 19 januari 1943 e. m.

Tisdagen den 19 januari.

Kl. 7.30 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr andre vice talmannen.

§ 1.

avMsZt- H5rr andre v1ice talmannen anmälde, att debatten rörande Kungl. Maj:ts propropositionen
angående statsverkets tillstånd och behov under budgetåret

m'' m'' into/Io anga^nne utgifter å tilläggsstat till riksstaten för budgetåret

(Forts.) 1942/43 och, nr 3, angående fortsatt giltighet för förskottsstaten för försvarsväsendet,
m. m., nu komme att fortsättas; och lämnades därvid ordet enligt
förut skedd anteckning till

Herr Lindmark, som anförde: Herr talman! Jag skall be att få fästa kammarens
uppmärksamhet vid punkt 212 i åttonde huvudtiteln angående bidrag
till undervisnings- och upplysningsverksamhet m. m. för nykterhetens främjande.
Hetta anslag var tidigare ganska stort. Under budgetåret 1931/32 utgjorde
anslaget 410,500 kronor. Under de följande åren sjönk anslaget till att
sista budgetåret före kriget, d. v. s. 1939/40, utgöra 378,300 kronor. Under
Ooo onnSita riksdFgen efter stormaktskrigets utbrott nedsattes anslaget till
239,800 kronor. Det var givetvis en följd av de stora kostnaderna för beredskapen
och försvarets upphjälpande, som gjorde att de anslag, som icke direkt
berörde sådana ändamål, fingo lov att nedsättas. Under budgetåret 1941/42
hade siffran ytterligare sjunkit till 229,800 kronor, vilket var bottenrekordet.
Äret darpa fann sig^statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet i stånd
att, ehuru kriget då hade pågått redan i två år, höja anslaget med 12,300
kronor till 242,100 kronor.

Bakom dessa siffror döljer sig nykterhetstillståndet i landet, som var bättre
tidigare men som under årens lopp försämrats avsevärt. Med sorg måste vi
konstatera detta. Vad vi läsa i tidningarna och dessutom höra berättas av återvändande
beredskapsmän visar att tillståndet bland beredskapsfolket ingaiunda
är så gott som det borde vara, särskilt örn man betänker att det gäller
den del av Sveriges folk, som har den viktiga uppgiften att vara beredd att
tillbakavisa den fiende, som eventuellt skulle hota oss med invasion. Hos beredskapsfolket
vänta vi den bästa beredskapen och den yppersta spänsten för
att kunna fylla denna viktiga uppgift. — Dessutom ha vi anledning att tala
örn var tids ungdom, som i allt högre grad har gripits av spritbegäret och på
hemliga kanaler pa olika sätt blir i tillfälle att komma åt rusdrycker. Vid ett
stor ungdomsmöte, som hölls i Medborgarhuset här i Stockholm sistlidna lördag
och söndag, konstaterade den talrika församlingen, att det var en tråkig
utveckling bland ungdomen med ökad onykterhet. Mötet antog också en resolution,
varl konstaterades att en allvarlig försämring i nykterhetstillståndet
under, senaste ar och att denna försämring i allt mer oroväckande
grad förekommit^ bland ungdomen. Vi ha också statistik, som bevisar riktigheten
av detta påstående. De ungdomar, som missbruka sprit, kunna icke för -

Tisdagen den 19 januari 1943 e. m.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
mödås motsvara de krav, som samhället särskilt i svåra tidslägen måste ställa
på sina medlemmar. Att deras antal på ett beklagligt sätt ökats kan utläsas
ur statistiken över fylleriförseelser, ty även örn endast en mindre del av de
fall, där sprit verkligen missbrukats, avsätter spår i denna statistik, är den
dock en god mätare på utvecklingen. Fyllerifrekvensen i ungdomsåldrarna var
år 1931 6.6 °/00 av medelfolkmängden i dessa åldrar, medan siffran år 1941
stigit till 8 °/oo, d. v. s. frekvensen undergick en ökning med 20 %. I jämförelse
härmed kan nämnas att fyllerifrekvensen för hela befolkningen över 15 år
år 1931 var 6.5 °/00 och år 1941 6.7 °/00 och alltså förblivit tämligen konstant.
Det är uppenbart att spritmissbruket bland ungdom, vilket även eljest av
många skäl måste bekämpas kraftigare än annat, under dessa omständigheter
bör bekämpas så effektivt som möjligt.

Jag har redan nämnt att ecklesiastikministern vid 1942 års riksdag var i
tillfälle att föreslå en höjning av anslaget till undervisnings- och upplysningsverksamhet
m. m. för nykterhetens främjande med 12,300 kronor. Denna
ökning avsåg att möjliggöra ökad verksamhet i fråga örn åtgärder för nykterhetens
främjande bland ungdom. Innevarande år har statsrådet föreslagit en
ytterligare höjning med 10,000 kronor, till sammanlagt 252,100 kronor. Beloppet
10,000 kronor avses att användas till upplysningsverksamhet bland
ungdom och till militärtjänst inkallade samt den verksamhet, som bedrives
av nykterhetsnämndernas riksförbund.

Den starka minskningen av anslaget, som ägt rum sedan tiden före krigets
utbrott, har gjort att föreläsnings- och instruktionsverksamheten hastigt har
minskat. År 1939 stodo för sådan föreläsningsverksamhet till förfogande
140,000 kronor, medan motsvarande siffra för år 1940 var 60,000 kronor för
att året därpå ha sjunkit till 50,000 kronor. Antalet föreläsningar ha därför
också sjunkit från att utgöra för budgetåret 1938/39 4,356 till 1.228 under
budgetåret 1941/42. Fjolårets och årets höjningar visa dock en god vilja att
förstå tendensen i utvecklingen, när det gäller nykterheten, eller man kanske
skulle säga onykterheten. Jag önskade dock att ännu större förståelse hos
statsmakterna kunde förefinnas på detta område särskilt med tanke på och i
jämförelse med de många miljoner kronor, sorn tillföras statskassan genom
skatter och acciser på spritdrycker. De belopp, som ställas till förfogande
för att motverka missbruket eller bruket överhuvud taget av spritdrycker, äro
mycket små i förhållande till de stora inkomsterna härav.

Å riksdagens nykterhetsgrupps vägnar är jag dock behörig att uttala ett
tack till ecklesiastikministern för den visade viljan att beakta det stora behovet
av höjda anslag på detta område, och samtidigt vill jag uttala en önskan örn
ytterligare höjning av detta anslag för upplysning och för att förmå vårt folk
att på frivillighetens och den egna övertygelsens väg avstå från bruket av
starka drycker.

Jag vill även passa på tillfället att säga några ord med anledning av vad
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet har yttrat rörande vinterväghållningen,
vilket finns upptaget på sidan 14 i sjätte huvudtieln. Där
talas om en ny princip i fråga om statsbidrags utgående för vinterväghållning.
1941 års riksdag beslöt, att statsbidrag, när det gällde barmarksunderhållet,
skulle utgå på uppskattad kostnad för löpande kalenderår. När det gällde
vinterväghållningen däremot skulle statsbidrag utgå på verklig kostnad under
föregående kalenderår. Orsaken till denna skillnad är ju att man något så när
kan uppskatta barmarksunderhållet, men att man omöjligen ens tillnärmelsevis
kan göra detta, när det gäller vinterväghållningen. Det visade sig också
under de senaste åren, t. ex. 1941—1942, då det var en mycket besvärlig vinter
särskilt i södra och mellersta Sverige, att vägkassorna fingo mycket dryga

Nr 3.

Tisdagen den 19 januari 1943 e. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
utgifter för vinterväghållningen. Den omständigheten att det ställes ökade
krav på statskassan ifråga om statsbidrag till vinterväghållning har föranlett
kommunikationsministern att av sparsamhetsskäl föreslå, att för denna vinter,
alltså år 1943, den gamla principen icke skall gälla, utan att det skall bli
samma princip, som gäller för barmarksunderhållet, d. v. s. att till grund för
statsbidragets utgående skall ligga uppskattad kostnad. Då utgår statsrådet
ifrån att innevarande vinter skall komma att ställa sig mycket billigare ifråga
örn vinterväghållet än vad fallet var föregående vinter. Det är kanske möjligt
att så kan bli fallet. Det framgår också av uttrycken i statsverkspropositionen
vad som ytterst motiverar den förändrade principen. Det är viljan till anslagsminskning.
Jag ifrågasätter av följande skäl att det i föreliggande fall kan
vara så nödvändigt med denna ändring. Det är inte alls sagt att det för samtliga
vägdistrikt inträffade förhöjda kostnader för vinterväghållningen år 1942.
Sådana höjningar torde närmast begränsa sig till kustlänen vid Östersjön och
på västkusten, och knappast ens i samtliga län där föreligger den tendens till
fördyring, som statsrådet förutsätter. I Norrland kunde vi icke iakttaga någon
särskild fördyring utöver normala kostnader, och jag tror att örn man sammanräknade
dessa kostnader för samtliga vägdistrikt inom hela riket, skulle
man göra den upptäckten att eventuellt förefintlig förhöjd kostnad kommer
att stanna vid ganska ringa belopp. Sedan är det en annan sak, som jag vill
framhålla och som inte alls motiverar den föreslagna åtgärdens genomförande.
Som bekant upphöra vägdistrikten den 31 december innevarande år. Det är
för kalenderåret 1943, som vägdistrikten skola få sitt statsbidrag, men det skall
tas ur anslaget för budgetåret 1943/44. Detta innebär att om också förhållandena
skulle visa sig vara sådana, att ett något högre statsbidrag måste utbetalas
till vägdistrikten, som grundar sig på verklig kostnad under kalenderåret
1942, än vad fallet blir, örn 1943 års uppskattade kostnad skulle läggas
till grund, så är vad som sker endast detta att eventuella överskott i vägkassorna
vid årsskiftet 1943/1944 strömma tillbaka till statskassan. Det är
sålunda icke vid slutet av budgetåret 1943/44 utan när halva budgetåret gått
till ända, som en återgående penningrörelse till statskassan kommer att ske.
Följaktligen kan icke någon sprängning av anslagets storlek behöva riskeras.
Jag undrar örn kommunikationsministern har betänkt detta, när han föreslagit
vad jag här berört. Dessutom bör man i detta fall beakta att det kan uppstå
betydande svårigheter för vissa vägdistrikt med den anordning, som nu föreslås
bli genomförd. Vid sitt budgetarbete under sistlidna augusti månad ha
vägdistrikten utgått ifrån de gamla grunderna såsom gällande. Detta kommer
sannolikt att betyda mest för de sydsvenska vägdistrikten, och det torde
därför förefalla underligt att en norrlänning skall tala å deras vägnar, men
omläggningen av systemet kommer nog att medföra att det även på andra
platser i landet blir svårighet för vägkassorna att med en sådan betydande
ändring av förutsättningarna kunna få budgeten att hålla. Då man således
får betydligt minskade inkomster av statsmedel, kunna vissa vägstyrelser
eventuellt se sig föranlåtna att uppta lån. Men då uppstår frågan: Kan vederbörande
länsstyrelse bevilja vägdistrikten att uppta sådana lån, då någon
vidare utdebiteringsmöjlighet icke föreligger? Det blir icke mera fråga om
att upprätta några ytterligare budgeter, och icke heller kan man verkställa
några utdebiteringar av vägskatt på det gamla sättet. Följaktligen stå vägkassorna
inför den situationen att klara sig på de penningar de ha, och eventuella
lån bli svåra att återbetala, med mindre än att staten träder in för att
rädda lånen. Av den proposition, som Kungl. Majit avlämnade i fjol och
som behandlade vägväsendets förstatligande, veta vi också att det ställdes i
utsikt, att för den händelse brist i vägkassorna förelåge, prövning skulle kom -

Tisdagen den 19 januari 1943 e. m.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. rn. (Forts.)
ina att ske, huruvida icke eftertaxering skulle få lov att äga rum. Det är
inte precis uppbyggligt för vederbörande vägstyrelse att finna, att budgeten
på grund av orsaker, som vägstyrelsen själv ej är anledning till, icke kan
hållas, utan att det är brist i vägkassan. Under sådana omständigheter kan
det förefalla som örn vägstyrelsen inte skött sitt uppdrag så berömligt, och
vederbörande skulle komma att känna sig orättvist bedömda. I allt fall finns
det dock möjlighet att ändra på detta. Det kommer ju senare under riksdagen
att avlämnas en kunglig proposition, som skall ta upp alla dessa problem,
och vi få väl hoppas att kommunikationsministern vid närmare prövning finner,
att det icke föreligger tillräcklig anledning att införa denna nya princip i fråga
örn statsbidrags utgående till vinterväghållning. Det finns också möjlighet för
vederbörande utskott och för riksdagen att besluta återgå till den princip
som gällt tidigare.

Vidare yttrade:

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! I sitt stora anförande i går
vände sig finansministern mot och replikerade, örn jag fattade honom rätt, ett
flertal personer, som anmält avvikande mening mot den uppfattning han förfäktat
i statsverkspropositionen beträffande penningpolitiken. Det var personer,
som återfinnas dels i denna kammare, dels i första kammaren och dels
utanför riksdagen. Han nämnde vid upprepade tillfällen i sitt anförande mitt
namn, vilket gör att jag kan ta åt mig en del av vad han yttrade. Detta föranledde
mig att åter begära ordet i denna debatt. Anledningen var framför allt
finansministerns mycket starka ord mot slutet av hans anförande, såsom att
det var alldeles onödigt att i dagens situation upphäva ett jämmerskri. I dag
hörde jag honom i första kammaren i ett nytt anförande yttra, att sådana jämmerskrin
endast innebära slöseri med energi i onödan. Jag vill gentemot detta
framhålla, att vad jag i går yttrade örn vårt statsfinansiella läge betraktar jag
inte som något jämmerskri, och inte heller anser jag, som jag framhöll, att
läget är ohållbart. Jag tillät mig dock att påpeka att med det väldiga budgetunderskott,
som vi nu ha, är den statsfinansiella situationen sådan, att den
kräver all möjlig uppmärksamhet.

Jag skall upprepa på några punkter vad jag yttrade i går. Jag sade först,
när jag var inne på det finansiella läget, att det fanns de som efter statsministerns
uttalande i höstas väntade ett annat och kanske längre gående resultat
av besparingsarbete än vad som kommit till synes i årets statsverksproposition.
Jag faller då tillbaka på statsministerns egna ord. Han yttrade här i
kammaren den 2 november i fjol, att såsom led i det pågående arbetet böra
ansträngningarna för att nedbringa statsutgifterna skärpas. I nuvarande läge
böra principerna vara att bereda utrymme för nödvändiga utgiftsökningar
genom nedsättande av andra statsutgifter. Resultatet vid budgetsarbetet blev
dock, att örn vi bortse från beredskapsstaten och se till den andra staten,
ökades utgifterna på denna stat med 154 miljoner kronor. Jag uttalade ingen
mening örn det varit möjligt att komma avsevärt lägre. Jag utfärdade intet
underbetyg för finansministern i detta avseende, men jag tillät mig att säga
att det föreföll mig som om han inte hade riktigt samma goda anlag, när det
är fråga om att göra besparingar, som när det gäller att ta ut stora skatter.
Betygsgraderna härutinnan bli nog väsentligt olika. Låt oss säga att han
kanske kan få B eller möjligen Ba när det gäller att spara, ty han har dock
visat icke så dåliga ansatser i årets statsverksproposition. Men jag skulle ge
honom minst AB eller t. o. m. A, när det gäller att ta ut skatter.

Som jag fattade finansministern voro både han oell jag överens örn att det

Nr 3.

Tisdagen den 19 januari 1943 e. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
nuvarande läget är låst, ty det finns inte stora möjligheter att göra någonting,
sedan det avtal är träffat, som ligger till grund för prisstoppet. Vi kunna
faktiskt varken höja skatterna eller sänka utgifterna, ty höja vi skatterna
stiger index, oell sänka vi de stora utgifterna, som till väsentlig del ligga i
rabatter och liknande, stiger också index. Jag har ett som jag tycker ganska
slående exempel på hur pass besvärligt det är att röra viel vissa kostnader.
Jag har framför mig en^ liten uträkning. Jag har underställt den en person,
som brukar syssla med sådana frågor, och han har den uppfattningen, att den
är riktig, och jag hoppas att den är det. Den går ut ifrån en tjänsteman, som
har 10,800 kronor i grundlön. Då vi räkna ut index få vi gå till den s. k. indexfamiljen.
I indexfamiljens utgifter 1935 ingick sprit till ett beräknat belopp
av 56 kronor, men den 1 januari 1943 hade denna summa stigit till 122
kronor 36 öre. Tobak beräknades 1935 till 39 kronor men den 1 januari 1943
till 75 kronor 43 öre. Resultatet av denna ökning av sprit- och tobakspriserna
blir alltså tre enheters ökning i 1935 års index. Kompensationsgraden mätes
vanligtvis så att indexstegringen beräknas ge en kompensation av "/5 av antalet
enheter, varmed index ökas. Alltså, s/5 av tre enheter är lika med 1.8 %
stegring, och då, herr talman, kommer detta mycket märkliga resultat! Sprit
och tobaksprisernas ökning skulle ge vederbörande tjänsteman en ökning per
år räknat från den 1 januari 1943 av 194 kronor 40 öre i samtliga rörliga tilllägg.
När det blir sådana resultat beträffande vissa tjänstemannagrupper, örn
vi^ försöka höja skatter, inverkar det även på index i de stora löneavtalen.
Då kunna, vi gott säga, att vi få tänka oss ganska noga för innan vi vidtaga
skattehöjningar.

Jag nämnde vidare att finansministern beräknat, att örn krisutgifterna bortfölle
och staten kunde räkna med samma inkomst som för närvarande, skulle
det i bästa fall kunna bli 300 miljoner kronor i överskott. Jag tillät mig också
säga, att förutsättningen härför var att läget då var sådant, att staten kunde
hålla sina inkomster på nuvarande nivå och att vi räknade med detsamma
onormalt höga skatteuttag som nu. Jag vill minnas att jag också yttrade, att
det inte gärna var möjligt att finansministern kunde vara med örn något sådant
i en lågkonjunktur, ty det skulle då ytterligare skärpa de krafter, som man
ville bekämpa.

Det är i grova drag vad jag tillät mig att säga. Örn detta är jämmerskri, få
väl de bedöma, som läsa protokollet. Men jag förmodar att vad han närmast
vände sig emot och som man kanske i någon mån har missuppfattat, var mina
uttalanden örn vad som kunde förorsaka prisstegringar och inflationstendenser,
hill’ vi nu vilja uttrycka oss. Statsutgifterna eller rättare de allmänna
utgifter, som både stat och kommun göra, beräknas uppgå till över 5 miljarder
kronor örn året. eller minst 40 % av nationalinkomsten. Enligt finansministerns
argumentering i statsverkspropositionen synes han inte tillmäta dessa
väldiga statsutgifter någon avgörande betydelse utan framhåller, hurusom
de enskilda investeringarna också ha en mycket stor betydelse. Jag vill ingalunda
förringa betydelsen av de utgifter som enskilda företag göra för nyanläggningar,
byggnader eller på annat sätt. Men det är dock svårt för mig att
komma till någon annan uppfattning än att de väldiga statsutgifterna måste i
hög grad ha. en kraftigt pådrivande verkan, så att en alltför stor köpkraft i
förhållande till varumängden skapas bland medborgarna. Inte annat än jag kunde
fatta gick finansministern fullständigt förbi den punkten i sitt resonemang.
Han frågade bara, vad det var man ville att han skulle sätta ned, örn det var
de sociala utgifterna eller något liknande, som man menade att han skulle
minska. För min del ställde jag. frågan, huruvida inte dessa väldiga statsutgifter
dock hörde till de mest pådrivande orsakerna till en begynnande eller kanske

Tisdagen den 19 januari 1943 e. m.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
rätt så långt gången inflation. Komma vi fram till en verklig inflationsfara,
blir nog inte frågeställningen sådan att det är fråga örn vad man vill i det ena
eller andra avseendet, utan då Ilar man att välja, huruvida nian vill försöka beskära
statsutgifterna på en gång och söka begränsa inflationen, eller örn man
med öppna ögon vill låta denna komma och på det sättet flertalet få uppleva
en sänkning av levnadsstandarden. Jag betraktar nog den sista vägen såsom
den grymmaste, kanske grymmast just för de små löntagarna och alla dem
som få sina inkomster i kontanter. Det var dit jag ville komma, men det
resonemanget tror jag finansministern var mycket litet inne på.

Som jag ser det har finansministern med det låsta läge, vari vi befinna oss
efter de avtal, som träffats, egentligen ingen möjlighet att ändra detta. Alltså,
han kan varken öka inkomsterna genom att öka skatterna eller minska utgifterna
genom att spara. Den väg som skulle finnas kvar är att låna pengar
och mata in dessa i olika former av subventioner eller på liknande sätt och därigenom
hålla en prisrörelse tillbaka. Men detta är kanske lättare sagt än gjort,
och jag efterlyste ett upplåningsprogram ifrån statens sida, som skulle suga
upp sparpengarna, något som vi ännu inte ha sett närmare utformat eller skisserat.

Jag har liksom finansministern en god tro på att vi skola reda upp våra
svårigheter på längre sikt. Det som ger mig anledning att tro detta är att
det svenska näringslivet är så pass val konsoliderat som det är, att vi förfoga
över för världsmarknaden mycket viktiga råvaror och att vi kunna komma fram
med kvalitetsprodukter genom yrkesskickligheten och dugligheten hos de stora
arbetargrupperna i vårt land. Men det står också klart för mig, att skola alla
dessa faktorer kunna verka och utnyttjas för att skapa^ fram värden, som
kunna täcka alla dessa stora utgifter, som vi ådragit oss, så får man inte rulla
alltför stora stenar i vägen för näringslivet. Jag betraktar utsikterna till en
fortsatt beskattning av samma storleksordning som den nuvarande såsom ett
mycket allvarligt hinder för att förbättra det svenska folkets levnadsstandard.
I frågan örn det framtida skattetrycket säger finansministern i ett yttrande,
som han hållit i eftermiddag, att där vill han inte göra något uttalande, ty det
blir en politisk fråga, där han har klart för sig att det finns helt olika uppfattningar.
Ja, då kan jag lättare förstå honom. Det förefaller, som om han
i går känt sig en aning irriterad över att man ideligen vände sig till finansministern.
Jag gjorde det inte därför att jag nå något sätt drog mig för att säga,
att regeringen i sin helhet var ansvarig för den statsverksproposition, som var
framlagd, men jag vände mig alldeles särskilt mot finansministern därför att
jag tyckte att det var hela hans ande och uppfattning, som vi känna här i kammaren
sedan tio år tillbaka, som präglade det penningpolitiska resonemanget.
Jag har inte fått någon anledning, efter att ha hört honom i åtminstone 2 å 3
timmars anförande pä ett dygn, att ändra denna min uppfattning, ocji det gör
att jag nog alltjämt tillräknar herr Wigforss en mycket, mycket stor del i det
resonemang, som där föres. Jag är full av beundran för det, skickliga sätt, varpå
han talat och argumenterat under sina långa anföranden. En socialdemokratisk
kvällstidnig skriver i sin ledare i kväll, att örn dialektisk skicklighet
alltid vore en garanti för segern, skulle herr Wigforss aldrig förlora ett slag.
Ja, det tror jag också. Men jag är inte alldeles säker på att man kan med sådana
egenskaper rädda ett lands ekonomi. Trots att jag har hört dessa utomordentligt
välformade tal, så har jag inte fått någon större trygghetskänsla eller blivit
övertygad om att vi äro inne på rätt väg eller örn att inga risker föreligga för
vårt lands ekonomi.

Vidare yttrade finansministern — jag skall inte säga på något elakt sätt,

Andra kammaren.s protokoll 19Jt8. Nr 8. 5

Nr 3.

Tisdagen den 19 januari 1943 e. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
men det var litet ironi i det — att man tävlade om att lova landsbygden så
mycket som möjligt o. s. v. Det måste jag erkänna, att det kanske i någon
man berörde mig litet illa, därför att det inte var något nytt påfund för mig,
då jag tillät mig tala örn ett eventuellt fredsprogram för att hjälpa den
svenska landsbygden, så att den inte längre blir utsatt för en så mördande
konkurrens beträffande det mänskliga materialet ifrån städernas sida som
för närvarande sker. Det var ingenting som jag stod och konstruerade vid
just detta tillfälle. Jag har både i tal och skrift i åtminstone tio år fört fram
samma synpunkter. Men det var min absoluta övertygelse att det också kan
vara riktigt att framföra detta i riksdagens andra kammare när vi, som vi
väl ändå hoppas, småningom skola ga mot en tid, då vi få mera fredliga och
normala förhållanden. Finansministern säger att ett sådant landsbygdsprogram
skulle kosta kolossalt stora summor. Jag är inte alldeles övertygad örn,
att — om man ställer upp ett mål för sig och man håller klart för sig, vilken
riktning man vill och på alla olika områden försöker att sträva i den riktningen
det alltid^ behöver kosta sa mycket pengar. Låt mig ta ett exempel, så
kanske ni förstå mig.

När. det gäller att stödja de stora familjerna ha vi vidtagit åtgärder, genom
vilka vi hjälpa dem.att få en bostad på särskilt förmånliga villkor. Det
konstruerades till en början pa det sättet, att det endast blev städernas och
de stora samhällenas inbyggare, som skulle få nytta härav. Jag hörde till
dem, sorn. i statsutskottet och även här i kammaren pläderade för att vi fortast
möjligt måste utvidga detta, så att även landsbygden kunde få del av
det. Riksdagen har också senare ändrat det såtillvida, att även de som bo på
landsbygden kunna komma i åtnjutande av förmånerna med sådana barnrikehus
Det blir inte större utgifter för staten, örn man bygger ett sådant hus
på landsbygden, än örn man bygger det i en stad eller i ett industrisamhälle.
Mi kunna ha liknande former när det gäller exempelvis egnahemsverksamheten.
Om vi ge en familj ett handtag för att skaffa sig ett jordbruksegare™.
och om det är en stor familj, som måste ha ett alldeles särskilt stöd, blir
det inte så mycket dyrare örn vi säga, att vederbörande inte kan få hjälp på
landsbygden, utan skall han ha^ den verkligt stora hjälpen måste han flytta
till ett samhälle, där han kan fa den i form av ett hus för barnrika.

Jag var också inne på frågan örn elektrisk kraft, och jag tänkte''då närmast
på örn inte de affärsdrivande verken böra hålla i sikte, att vi kunna
gynna och främja inte bara jordbruket utan även landsbygdens industriella
utveckling''. Lat oss se till att vi t. ex. offerera — och det förmodar ja g sker
nu här i landet — elektrisk kraft under sådana villkor, att även en stor industri,
om övriga omständigheter äro gynnsamma, kan bli förlagd på annan
plats än exempelvis en av storstäderna.

Med^d^tta menar jag, att ha vi bara ett genomtänkt program, tror jag, att man
™ rätt långt. Jag skulle nästan vilja göra den liknelsen, att jag tror
att finansministern har ett mycket långt genomtänkt program för sitt politaska
handlande. Han . vill absolut i en. viss riktning, och det vore felaktigt
att förneka, att han inte också kommit mycket långt. Han försöker nog i
både goda och onda konjunkturer, så långt det är möjligt och andra uppfattningar
inte komma i vägen och hindra honom, att arbeta på att förverkliga
sitt program. Då kan väl. jag också, som anser att mitt program är väsent^
mycket mindre skadligt för det svenska samhället, få arbeta för det.

Slutligen nämnde finansministern något om dyrortsgrupperingen och framhöll
att varje ruckning av denna i nuvarande läge måste medföra väsentligt
höjda utgifter för staten, och han frågade var man ville taga pengarna till
detta. Han uppmanade oss att säga rent ut, huruvida vi ville taga bort ett

Tisdagen den 19 januari 1943 e. m. Nr 3. G7

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
par av de lägsta ortsgrupperna och på det sättet höja statens utgifter eller
om vi ville sänka lönerna för de högsta ortsgrupperna. Jag vill ärligt säga,
att jag icke är beredd att svara på detta. Det kan nämligen icke vara riktigt
att taga upp en debatt om denna sak utan närmare utredning. Men jagvill
säga, att jag tror det vore klokt av regeringen och finansministern att
taga denna fråga under omprövning så fort som möjligt. Annars kan initiativet
glida regeringen ur händerna, och det kan kanske då bli en lösning, som
för alla parter blir mindre tillfredsställande än örn regeringen med den utredningsapparat,
som den förfogar över, från början behåller initiativet och
söker lösa frågan.

Detta var i korta drag, herr talman, vad jag ville säga. Tyvärr är finansministern
icke närvarande, men jag ville icke, att det i protokollet skall stå
oemotsagt, att jag här endast hade upphöjt några jämmerskrin utan att lia
någon bestämd mening örn vad det var jag ville.

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! Jag vill till att börja med beröra
en speciell Stockholmsfråga, som en representant från Malmö, nämligen
herr Hagberg, funnit lämpligt att draga inför riksdagen i samband med remissdebatten.
Herr Hagberg påtalade, att Stockholm ämnar bygga en högbro
vid Skanstull, och det tog han som exempel på vilka horribla dumheter en
stad kan företa sig i dessa tider i rak motsättning till regeringens ekonomiska
politik och önskemål. Jag undrar, örn herr Hagberg, innan han tog
detta exempel, har tagit reda på varför Stockholm vill bygga denna bro, och
jag undrar, örn han tagit reda på denna bros förhistoria. Jag tror det icke,
ty då skulle han lia varit litet mindre .självsäker i tonen, när han kritiserade.

Denna påtalade bro är absolut av behovet påkallad, såvida Stockholms stad
skall kunna lösa den brännande bostadsfrågan och undgå katastrof på bostadsmarknaden.
Utan detta brobygge kan tillgänglig mark för bostadsändamål
icke exploateras, och därmed gäller denna fråga icke blott byggandet av en
bro såsom isolerad företeelse utan gäller bostadsförhållandena och därmed
hälsobetingelserna för hundratusentals människor.

Staden beslöt att bygga denna bro redan den 15 maj 1939. Så kom krigsutbrottet,
och regeringen började föra sin ekonomiska politik i panikens tecken,
varav följde, att staden vägrades upptaga lån för brobygget. Nu måste bron
byggas till materialpriser, som ha stigit åtminstone vad gäller järnkonstruktionerna
med 100 procent. I denna situation har den inom socialdepartementet
tillsatta byggnadsberedningen förklarat sig kunna tillstyrka företrädesrätt
för material och arbetskraft till brons grundläggning och landfästen samt till
montaget av den järnkonstruktion, som skall levereras från Tyskland, men
däremot icke — hör och häpna — till brobanan och till anordnande av tillfartsvägar.

Så verkar regeringens stoppolitik på det kommunala området. Det är icke
den politik, som kommunalmännen i denna fråga ha bedrivit i Stockholm,
som behöver kritiseras, herr Hagberg! Det är däremot den kommunalpolitik,
som regeringen bedrivit, som berättigar till kritik.

Stoppolitiken från regeringens sida har tagit sig lika bedrövliga uttryck
och lett till samma ekonomiskt förlustbringande verkningar även på andra
kommunala områden. Just nu pågår byggandet av en skola i Stockholm, vilken
fråga jag tidigare har påtalat här i riksdagen. Staden önskade också
få bygga den före och vid krigsutbrottet, enär den var oundgängligen nödvändig.
Regeringen sade stopp. Befolkningen fick lov att petitionera och utöva
påtryckningar av olika slag genom opinionsbildande åtgärder, innan re -

Nr 3.

Tisdagen den 19 januari 1943 e. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
geringen äntligen gav tillstånd, och nn bygges skolan mindre och till dyrare
pris. Det är regeringens kommunalpolitik!

Ett annat exempel på prisstoppspolitikens verkningar: Stockholms stad erhöll
föregående år omkring 8 mil.joner i vinst på sitt gasverk. Fråga uppkom
att sänka gaspriset. De statliga myndigheterna avrådde enträget med påföljd
att den indirekta kommunalbeskattningens anhängare i Stockholm med stöd
av de statliga myndigheterna kommo dragande med följande dråpliga argument
mot taxesänkningen: »Vi kunna icke sänka taxan nu, därför att sedan
få vi kanske icke höja den, örn behov därav skulle uppkomma, på grund av att
det skall bli prisstopp.» Prisstoppspolitiken konserverar alltså de höga priserna
på kommunala nyttigheter.

Även på den kommunala lönepolitikens område verkar den statliga lönestopp
spolitiken på ett rent skrämmande sätt. Staten har utövat press på de
kommunala myndigheterna i Stockholm för att förmå dessa att avhända de
kommunalanställda tjänstemännen en del av det dyrtidstillägg, som dessa ha
laglig rätt att erhålla. Man krävde därvid, att såväl de tjänstemän, som ha
30,000 kronor i årslön, som de, som ha 3,000 kronor i årslön, skulle avstå
samma procentuella andel av dyrtidstillägget. Det är sista skriket i fråga örn
solidarisk lönepolitik detta! För att kunna effektuera denna statliga beställning
på lönereduktion tillgrepo de kommunala myndigheterna medlet att hota
de tjänstemän med personliga repressalier av olika slag, som icke ville avstå
från vad som var deras lagliga rätt. Detta gällde också de tjänstemän, som
ha mindre betalt än vad arbetare i allmänhet ha i lön. De tvingades på detta
sätt att acceptera kravet, och lönestoppschefen kunde triumfera.

Jag måste för övrigt säga, att för direktör Söderlund borde väl utvecklingen
nästan te sig som en saga. Han bär ju tidigare varit lönestoppschef i
tjänst hos Svenska arbetsgivarföreningen. Sedan det blev arbetarmajoritet i
riksdagen har han blivit statligt auktoriserad lönestoppschef med samma funktioner
på det området som tidigare men med lön från staten och med statens
fullmakt på fickan att hindra arbetarna från att söka få något mera för sig
av den del av det mervärde, som de framskapa, när de sysselsättas i produktionsprocessen.

I samband därmed har man förklarat för arbetarna, att frågan örn storleken
av deras reallön skulle egentligen vara en penningpolitisk fråga. Utvecklingen
kommer snabbt att lära den del av arbetarna, som låtit sig duperas av det pratet,
att så är icke fallet, därför att frågan örn hur mycket arbetarna skola
ha med av det mervärde de framskapa vid sitt deltagande i produktionsprocessen
har alltid varit och kommer alltid i kapitalismens värld att bli en fråga
örn styrkeförhållandet mellan kapital och arbete. De, som ha utfärdat den söderlundska
fullmakten, få säkert i sinom tid stå till svars för detta, när det
blir uppenbart för flertalet arbetare vad det egentliga innehållet i denna politik
är.

Också bönderna ha inordnats under stoppolitiken. Hos bönderna väckte detta
opposition. Det uppstod en storm, som för dagen väl något bedarrat men som
utan tvivel kommer att återuppstå med förnyad styrka. Ty den skall sannerligen
vara bra naiv, som tror, att klasskampen skall kunna undgås genom löneL
och prisstoppsdekret. Och bönderna ha nu med eller mot sin vilja medvetet
eller omedvetet på ett annat sätt än tidigare engagerats i kampen mellan klasserna.
Det har skett en märklig utveckling bland bönderna. De lia på kort tid
organiserat sig i en utsträckning, som tidigare varit otänkbar, och framträda
nu som en självständig politisk kraft med egna fordringar. Det torde väl vara
så, att bönderna ha börjat fatta solidaritetens betydelse. De hålla samman i

Tisdagen den 19 januari 1943 e. m. Nr 3. 69

• Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
större utsträckning än tidigare och lia till och med börjat fäkta med strejkvapnet.
Bönderna äro icke längre de mest konservativa bland de arbetande
skikten. Den rollen har numera övertagits av dem bland arbetarna, som låta
sig ledas av de socialdemokratiska ledarna, vilka för samr eger andeis skull
gladeligen offra arbetarnas ekonomiska intressen.

Vilken ställning skola då arbetarna inta till denna rörelse bland bönderna?
Ja, socialdemokratiens inställning är, såvitt jag förstår, klar. Där skär man
utan vidare bönderna över en kam och kräver av såväl småbönder som godsägare
solidaritet i kampen mot inflationen, som det modernaste slagordet heter.
Man för alltså på det hållet samma tal mot bönderna som man för gentemot
arbetarna. I verkligheten gäller det krav på solidaritet med monopolkapitalet
och ingenting annat.

I den socialdemokratiska pressen åsätter man utan vidare bönderna beteckningen
producenter och arbetarna beteckningen konsumenter för att sedan
hetsa konsumenter mot producenter. Monopolkapitalisterna gnugga händerna,
därför att i den mån detta lyckas betyder det en kamp mellan jordens och industriens
arbetande folk, som förlamar arbetets kamp mot kapitalet, och det
är dit man vill nå med denna propaganda.

Vid riksdagens sammanträde i fjol var det en kvinnlig socialdemokratisk
riksdagsledamot, som talade i bondefrågan. Hon skildrade till att börja med
på ett riktigt sätt försörjningsbekymren för arbetarhemmens husmödrar, men
hon slutade sitt anförande med att utan någon som helst differentiering vända
sig mot de kämpande bönderna och använde Fabian Månssons bekanta kraftuttryck
»vet hut, vet sjudubbelt hut». Jag tror, att hon med det uttrycket
tjänade de nazistiska strävandena bland bönderna tio gånger mer än tio nazistiska
agitatorer i den öppna propagandan.

Vi kommunister deltaga icke i denna allmänna hetskör mot bönderna. Vi
vilja i stället, att arbetarna skola knyta an till de bönder, som socialt och ekonomiskt
äro i sådan ställning, att de borde utgöra arbetarklassens bundsförvanter.
Vi godkänna icke den schematiska uppdelningen av arbetare och bönder
i konsumenter och producenter. Vi se icke en oöverkomlig motsättning mellan
de två grupperna i det förhållandet, att å ena sidan bonden frambringar
bröd åt arbetaren genom tungt och slitsamt arbete i en jord, som han själv
formellt men kanske många gånger i realiteten icke äger, och att å andra sidan
arbetaren frambringar förnödenheter, som bonden behöver, i en fabrik, som
kanske äges av samma kapitalister, som inneha inteckningarna i bondens jord.
Båda måste omsätta sin arbetskraft för att få mat och uppehälle åt sig själva
och de sina, och samma profitörer är det, som söka stjäla en god del av frukten
av deras arbete.

För att beröra en annan fråga, som ju har diskuterats mycket, så se vi exempelvis
icke i det förhållandet, att fläskpriset är så fastställt, som det_ för
närvarande är, ett odelat arbetarintresse. Därför att det är så, att det icke
blir lönsamt för bonden att producera fläsk, blir följden av en sådan politik
endast den, att bonden blir utan nödvändig förtjänst och arbetaren blir utan
fläsk. Varken en bonde eller en arbetare kan ju ha någon glädje av att fläsket
kostar något mellan 3 och 4 kronor, om man samtidigt måste köpa dålig
fisk för 10 kronor kilot. Sunda förnuftet säger, att varken arbetare eller
bönder kunna lia någon glädje av en sådan politik.

Med denna vår inställning lia vi icke godkänt de med kapitalismen förbundna
storjordbrukarnas och godsägarnas krav. De stora spannmålsodlarna
och betpatronerna ha nämligen fått sina intressen tillgodosedda på ett helt
annat sätt än småbönderna. Do förstnämnda lia bland annat vetat att bevaka

Nr 3.

Tisdagen den 19 januari 1943 e. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
sina intressen gentemot småbönderna i kristidskommissioner och i regeringen
och i riksdagen på samma fördelaktiga sätt som företagare och arbetsgivare
i samma institutioner ha bevakat sina intressen gentemot arbetarna.

.Tåg vill sammanfatta vår inställning till frågan örn bönderna i följande:

Både arbetare och jordbrukare lida under dyrtidens tryck. Arbetarna ha för
små löner i förhållande till varupriserna. Bönderna få för litet betalt för vissa
produkter för att deras arbete skall bli lönsamt. Samtidigt blir allt vad bonden
mäste _ köpa för pengar allt dyrare. Det har blivit det hittills och blir det
säkerligen också i fortsättningen trots att man deklarerat prisstopp.

Den aktuellaste frågan i dag är, hur det svenska jordbruket skall kunna
frambringa maximum av produkter för att säkerställa den svenska folkförsörjningen
under krisen. Det kail ske endast därigenom, att jordbruket göres så
lönsamt, att produktionen stimuleras på de områden, där det nu stampar på
samma fläck eiler går tillbaka. Huvudfrågan är därvid icke, om bättre lönsamhet
skapas genom högre priser eller örn det sker genom odlingsbidrag, rabatter
på redskap, på konstgödsel, på fodermedel o. dyl. Huvudfrågan är, att
sådana överenskommelser träffas med bönderna, att en höjning av produktionen
sker. Örn prishöjningar förekomma måste arbetarna och andra löntagare
ha rätt att skaffa sig kompensation för detta. Arbetare och bönder måste enas
i kampen mot monopolkapitalet. Kommunistiska partiet betraktar det som en
huvuduppgift att verka för det slagets samling och verka för det såväl i stad
som på land.

Så vill jag syssla något med en fråga av mindre allvarlig, ja kanske snarare
lustig karaktär. Jag vill bemöta herr von Seths angrepp mot kommunisterna.
Ha damerna och herrarna märkt vilken finurlig arbetsfördelning man har i
högergruppen vid varje års remissdebatt? Högern har varje år en del struntprat
örn kommunisterna, som den till varje pris vill ha utsagt, tydligen till lisa
för de enklaste själarna i högerns valmanskår. Det går för prestigens skull icke
an att låta den utåt ansvarige gruppledaren servera detta prat. Herr Skoglunds
''i Doverstorp roll består därför^ i att endast så att säga på ett litet
hotfullt men ända förstrött sätt skaka sitt svärd mot kommunisterna. Men efter
herr Skoglund uppträder varje år som en don Quijotes allra trognaste väpnare
herr von Seth, som med raseri hugger in på kommunisterna, alltid med samma
tal, alltid med samma uttryck. I år hade han ändrat det något litet. Han
kallade pengar för seldner, och i stället för landsförrädare sade han landsskadlig
och ordade något örn kommunisternas valseger. Det var enda skillnaden.
Jag skall för ordningens skull numrera hans teser och räknar upp dem:

1) Kommunisterna nära nog fördubblade röstetalet vid kommunalvalen.

2) Kommunisterna hade gott örn sekiner under valrörelsen.

3) Kommunisterna göra politik i folks missnöje.

4) Kommunistiska partiet måste förbjudas, därför att medlemmarna spela
rollen av femtekolonnare i försvaret.

5) Jag, herr von Seth, är demokrat.

Jag numrerar också för ordningens och enkelhetens skull mina bemötanden.
Herr von Seth är visserligen icke här, men han får läsa det i protokollet:

1) Kommunisterna ökade sitt röstetal till nära det dubbla trots transportförbud,
lokalbojkott, mötesförbud och alla andra åtgärder, som herr von Seth
och hans gelikar vidtogo. Det visar endast, att även herr von Seth är i färd
med att misslyckas med sin livsuppgift, som består i kamp mot kommunismen,
men han behöver icke få mindervärdighetskomplex för det, ty det är ännu
storordigare herrar, som i dag äro i färd med att misslyckas i kampen mot
kommunismen, örn det nu kan vara till någon tröst för herr von Seth.

2) Vi hade gott örn pengar under valrörelsen. Vi fingo nämligen över

Tisdagen den 19 januari 1943 e. m.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
100,000 kronor från fackföreningar och enskilda arbetare i detta land, och
det var för oss och våra förhållanden ett väldigt belopp.

3) Kommunistiska partiet liknar andra partier däruti, att under valrörelser
lova vi att försöka avskaffa missnöjesanledningar, men kommunistiska partiet
är olikt andra partier däruti, att vi efter valen också så gott vi kunna sträva
efter att hålla vårt valprogram.

4) Den som accepterar herr von Seth som rätte mannen, när det gäller att
utpeka vilka som äro femtekolonnare inom försvarsmakten, lia. säkerligen aldrig
hört eller i varje fall icke dragit nödvändig lärdom av historien örn den
finurlige tjuv, som själv ropade: »tåg fast tjuven».

5) När herr von Seth presenterar sig som demokrat, då kommer man osökt
att tänka på sagan örn Rödluvan och vargen, därför att enligt den sagan misslyckades
det ju för vargen att med den röda luvans hjälp dölja den långa vargnosen.

Därmed ber jag att få lämna herr von Seth åt hans öde, antagligen till nästa
remissdebatt, och övergår till allvarligare frågor.

Konungen manade i sitt trontal till »vaksamhet mot de upplösningens krafter
som kristiden framkallar», och han tilläde, att »lag och förordning måste hållas
i helgd». Vad som säges i ett trontal är icke endast att uppfatta sorn .Konungens
ord till folket, utan det är även att uppfatta som en regeringsdeklaration.
Maningen och varningen framfördes säkerligen icke utan orsak. Vi äro
nämligen redan ett gott stycke på väg mot det tillståndet, att många lagar och
förordningar icke vila på grundvalen: folkets rättsmedvetande. Detta förhållande
ställer två frågor på riksdagens dagordning, två frågor som kräva svar,
nämligen för det första: är det folket som skall göras ansvarigt och tillrättavisas
för detta konstaterade förhållande? Och för det andra: skall botemedlet
sökas i nya lagar med strängare straffbestämmelser? Enligt vår mening: neji
Ty orsaken till att många av de lagar och förordningar, som redan finnas, icke
funnit någon förankring i folks rättskänsla beror på att lagarnas innehåll och
sättet för deras tillämpning är sådant, att de utsätta stora medborgargrupper
för orättvisor i stället för att garantera rättvisa, de minska den sociala tryggheten
i stället för att öka den, de underminera demokratien i stället för att
skydda och stärka densamma och de sätta rättssäkerheten i fara i stället för att
garantera rättssäkerhet. Under sådana förhållandena borde man ha rätt att
uppfatta Konungens maning som en regeringens självkritiska bekännelse och
hans varning såsom riktad främst till riksdagen i dess egenskap av lagstiftande
församling. Lagar och förordningar av det slag som äro ägnade att avtrubba
respekten för lag och rätt ha vuxit i antal i samma takt som krisen
fördjupats. Dit höra många av krisförordningarna. Hur mångå svenska män
och kvinnor finns det som hålla dessa krisförordningar i helgd? Hur många
komma i konflikt med sitt samvete, när de överträda desamma? Det blomstrande
affärslivet på svarta börsen ger svaret. Jag vet, att jag endast konstaterar
faktum, när jag säger: ransoneringsbestämmelserna överträdas dagligen av
många tusental svenska män och kvinnor. Skulle det betyda, att vårt folk burit
på några kriminella anlag som nu frammanas av krissvårigheterna? Säkert
icke! Det beror i stället på att folket ställts inför det olyckliga valet att endera
acceptera orättvisor till skada för anhörigas liv, hälsa och välbefinnande eller
också att överträda krisförordningarna. Laglösheten på berörda område har
frammanats av att största delen av folket lider nöd mitt uppe i ett visst slag
av överflöd. Folket kan exempelvis icke undgå att se, att rikedom har hopats
hos ett fåtal. Samtidigt antagas lagar och förordningar som medvetet syfta till
att ytterligare sänka köpkraften hos flertalet.

Arbetarnas dyrtidstillägg regleras av indextal vid vilkas fastställande man

Nr 3.

Tisdagen den 19 januari 1943 e. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
godtyckligt manipulerar med beräkningsgrunderna på sätt man gjorde i fjol,
när det gällde beräkningen av skatterna, och på sätt man gjorde, när det var
fråga örn att inräkna ersättningsvaror eller icke. Man gör det i syfte att hålla
dyrtidstilläggen nere, under, det att hittills inga indextal funnits som reglera
det icke arbetande övre skiktets merinkomster. I detta ligger en orättvisa.
Folket har kunnat konstatera, att den utrikeshandel, som bedrivits under de
gångna krisåren med krigskrediter och livsmedelsexport — märk, att jag öppet
här i kammaren säger livsmedelsexport, ty det är ingenting som vi tala örn
blott ute på valmötena utan vi stå för varje vårt påstående i det fallet — har
varit till favör för frihetens fiender, att den medverkat till att försörjningsläget
nu är svårt och till att inflationsfaran ökar. Följderna av denna politik
vill man^nu att de som redan ha alltför låg köpkraft skola avvärja genom att
lata sig åtnöjas med inkomster som medföra ännu lägre köpkraft. Kött, fläsk
och fisk enligt ransoneringskorten motsvara åtminstone i Stockholm behovet
för inte stort iner äii två av veckans sju dagar. Samtidigt kan folket som ett led
i stärkandet av sin respekt för ransoneringsbestämmelserna i pressen ta del av
kungörelser örn att uppköp av hästar, avsedda för export, just nu äger rum på
41 olika platser i landet. Varje exporterad häst betyder export av 300 kg kött.
Hur mycket varje för export uppfödd häst betyder i minskning av fodertillgång
för uppfödning av nötkreatur eller svin, kunde kanske någon sakkunnig,
exempelvis jordbruksministern Bramstorp, upplysa oss örn. Den hästexport
som pågår kail inte gärna motiveras med att vi få exempelvis kol i stället för
de hästar sorn exporteras, alldenstund såväl äldre arbetare som ungdomar nu
i tusental i kraft av tjänstepliktslagen tvingats till slitsamt och för de flesta
ovallt arbete i de svenska skogarna mot underbetalning för att frambringa ersättning
för det utländska bränsle som genom utnyttjande av exportkrediterna
redan blivit betalt inell sorn vi ändock icke erhållit. Slik handelspolitik betyder,
att svenska folket får dyrt betala för att bli av med maten i en tid, när allt
större delar av folket icke lia tillräckligt med mat.

Vi fingo en förhållandevis god skörd med påföljd att spannmålen lagras till
och med i. fartyg och oljecisterner, meli folkets brödransoner hållas obönhörligt
nere vid en sådan nivå, att barnen icke kunna mättas och att deras begäran
örn bröd bjuder mor och får att söka få fatt på något mer än vad ransoneringskorten
ge. Svarta börsen vinkar lockande nied sina rikliga varumängder
— varumängder som ju strängt taget bevisa en viktig sak nämligen den,
att det finns mycket mat i landet utöver den mängd som ransoneringskorten
medge.

Det skulle vara lyckligt, örn riksdagen lärde sig betrakta den tilltagande
bristen på respekt för lagar och förordningar mot bakgrunden av de brister i
politiken, som^bl. a. de påtalade förhållandena ge uttryck för. Gjorde riksdagen
detta, då fanns hopp om en förändring till det bättre, ty då skulle riksdagen
börja syssla mer med frågan: hur skola vi göra det möjligt för folket
att leva och att leva drägligare? Och riksdagen skulle syssla mindre med att
söka bekämpa följderna av missförhållandena med nya paragrafer och strängare
straffbestämmelser. Hittills lia riksdag och myndigheter sysslat mest med
det sistnämnda, med det förstnämnda endast som örn det vore en bisak. Det
är emellertid icke endast fråga om innehållet i lagarna utan även om hur de
handhavas och utnyttjas. Det ligger en ständigt lurande fara i lagar som
lia ett sådant innehåll, att de icke värna utan i stället hota rättssäkerheten.
Och faran blir akut, när dessa lagars handhavare visa sig vilja utnyttja sina
lagliga möjligheter för att gå till attack mot rättssäkerheten. Detta har nu
inträffat i vårt land. I beskäftig iver att skapa ett instrument för att slå ner
varje begynnande opposition mot den ekonomiska och sociala politik som le -

Tisdagen den 19 januari 1943 f. m.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
darna för de samregerande partierna vid krigets och krisens inbrott beslutade
sig för att bedriva utfärdades »lagen om tvångsmedel vid krig eller krigsfara».
Denna lag gjorde polisen till en tidigare otänkbart maktfullkomlig
institution. Till att börja nied sago de samregerande partierna på detta sitt
verk med välbehag. Man fann det ganska gott. Ty polisen brukade till att
börja med sin nyvordna makt uteslutande mot radikala arbetare, gjorde razzior
och husundersökningar hos tusentals kommunister, lade beslag på deras brev,
avlyssnade deras telefonsamtal och berövade dem friheten under manadtal endäst
på föregivna misstankar örn att de kanske ämnade^ begå någonting brottsligt.
Kommunisternas begäran örn rättsskydd tillbakavisades endast med hanfulla
tillmålen av de för polisfullmakterna ansvariga. Man betraktade då polisens
verksamhet endast som ett gott komplement till de samregerande partiernas
strävanden att med transportförbud, lokalbojkotter, deporteringar och
avskedanden söka förinta den radikalism som fanns kvar inom^ arbetarklassen
trots klassamarbetslärans utbredning. I motion till 1941 års riksdag gåvo vi
de mest drastiska exempel på hur lagen örn tvångsmedel utnyttjades av polisen
till att begå lagliga övergrepp mot oförvitliga medborgare. Vi föreslogo,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t skulle hemställa örn att sådana tilllämpnmgsföreskrifter
skulle utfärdas till lagen att sådana lagliga övergrepp
icke skulle kunna utföras. Mot motionen anförde första lagutskottet, att »ingen
anledning föreligger att begära ändrade tillämpningsföreskrifter till lagen».
Man var enig örn den saken då. Ar man det också^ nu, sedan även andra ä,n
kommunister börjat bli kränkta och förfördelade på det sätt denna lag medger?
Anser man verkligen, att den lagstiftning icke behöver ändras som medfört,
att illasinnade personer som uppträda fegt anonymt kunnat utsätta medborgare
mot vilka leire ens några omständigheter talat för att de begått något
brottsligt, för husrannsakan och frihetens förlust? Anser man verkligen en
sådan lagstiftning riktig som verkar på ett sådant sätt, att den utgör ett
hinder till och med för riksdagens ombudsman att trots försök skaffa sådana
personer upprättelse? Justitieombudsmannen har gjort ett sådant försök nu.
Han underlät det, när övergreppen gällde kommunisterna. Anser man det inte
för riskabelt att ge sådana befogenheter som denna lag ger till en institution
från vilken den ena upprörande skildringen efter den andra nämnes i pressen
örn hur misshandel förekommer och örn hur reaktionen får göra sig bred och
som nu på kort tid åstadkommit två intermezzon direkt berörande två stormakters
representation här i landet och medverkande till att försämra Sveriges
förhållande till dessa stormakter? Dessa intermezzon ha medfört, att regeringen
känt sig föranlåten att framföra beklaganden till en av de tva Dämmande
staternas beskickningar över polisens beteende. Mill man under sådana
förhållanden fortfarande påstå, att rättssäkerheten är väl skyddad i detta
land’ Det är i stället så att den enskildes rättssäkerhet måste återställas i det
här landet. Eljest komma alla maningar att hålla lag och förordning i helgd
att klinga för allt fler oell fler döva öron. Ty örn vad som skall anses vara
lag och rätt även i fortsättningen kommer att illustreras av sådana lagar som
»lagen örn tvångsmedel vid krig oller krigsfara» och örn ordningens och rättvisans
främsta handha-vare även i fortsättningen tillåtas att i kraft av denna
lag kompromettera sig själva pa sätt som hittills skett, da föreligger fara för
att respekten för lag oell nitt kommer elit förkylas i förakt. Kritik mot polisen
kan visserligen vara befogad, men riksdagen bör i berörda fall utöva en härdare
självkritik än kritik. Det är nämligen riksdagen sorn Jämte regeringen
är ansvarig för lagfästandet av de polismetoder som nu sa manga beklaga.

Aven andra lagar finnas som visa. att den svenska rättsordningen kommit
i ^forsbacken, exempelvis behandlingen av utländska medborgare eller kanske

Nr 3.

Tisdagen den 19 januari 1943 e. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen rn. m. (Forts.)
rättare sagt den olika behandlingen av sådana. En hel del utlänningar, företrädesvis
antifascistiska flyktingar, placeras i fängelse utan föregående domslut.
Andra utlänningar givas så obegränsad frihet, att de generellt undantagas
till och med från förbudet att vistas inom vissa områden i landet. Skiljelinjen
därvidlag går icke ens efter några gränser som undantaga exempelvis
medborgare i de nordiska staterna från dessa förbud. Skiljelinjen går i stället
mellan undersåtar i ett nordiskt land som är allierat med axelstaterna, å ena
sidan, och ett nordiskt land som i trohet mot demokratien kämpar för sin
frihet, å andra sidan. Medborgare från förstnämnda land åtnjuta särskilda förmaner,
under det att medborgare från sistnämnda land få mest lära känna
lagarnas straffbestämmelser och inspärras för övrigt många gånger utan att
lagen ens satts i funktion.

feå till sist några ord rörande frågan örn den sociala tryggheten! I andra
borgerligt demokratiska, länder Ilar man känt sig tvingad att ingående börja
syssla med att förverkliga en sadan, trots att man befinner sig i krig. Man
förutser hårda påfrestningar.efter krigets slut oell rustar därför på den socialpolrfaska
fronten. Vi ha hittills undgått kriget, men vi komma icke att undgå
en elterkrigskris verkningar. Hur rusta vi här på den socialpolitiska fronten?
Vi rusta inte alls! Vi ha tagit reformpaus. Vi avrusta till och med på en del
områden. Det sker med motiveringen: »Det statsfinansiella läget tillåter inte»,
att den och den eljest erkänt nödvändiga åtgärden vidtages. Man sysselsätter
sig pa det socialpolitiska området med frågorna, som örn det gällde att lösa
dem först någon gång under nästa århundrade. Så arbetar exempelvis socialvar
dskommittén. Denna kommitté utgör för dagens politiska makthavare en
bekväm avstjälpningsplats, dit man tippar alla obekväma förslag örn förbättråd
socialpolitik. Socialvårdskommittén verkar på detta sätt som en effektiv
spärr mot varje försök, att rusta för den tidpunkt, då den nuvarande hektiska
och konstlade, av kriget och rustningarna framskapade högkonjukturen
kommer att förbytas i en lågkonjunktur med alla dess följdföreteelser. Kommittén
^ha,r vittgående fullmakter, men har den månne uppställt något egentia
mai för sina undersökningar och utredningar som trots allt endast beröra
delproblem? Fru. Alva Myrdal, drog häromdagen en för den socialdemokratiska
nksdagsmajoriteten säkerligen obehaglig parallell, när hon skrev i Aftontidningen:
»En för medborgarna iner spännande men för politikerna kanske
mer pinsam fråga är» — hon jämför alltså med strävandena i England — »örn
var kommitté också kommer att våga sig lika långt fram på vägen mot den
gamla socialistiska drömmen örn ett tryggat existensminimum som den liberalistiske
skotten Beveridge.» Den förargliga frågan är alltså ställd, örn den
svenska socialdemokratien skall låta. sig överflyglas av en borgare som till och
med är skotte, i fråga om socialpolitikens utveckling.

. Vi lia ett otal sociala hjälpformer i funktion. Vi ha fattigvård, invalidpension,
arbetslöshetsunderstöd, folkpension, moderskapspenning, mödrahjälp,
statsunderstödd sjukkasseverksamhet o. s. v. i oändlighet. Allt är hopplöst
söndersplittrat men ända med ett gemensamt, nämligen: på intet område ger
denna mångfald sociala åtgärder laglig rätt till dräglig existens för deni som
bil gamla, oförskyllt arbetslösa, sjuka eller av andra orsaker urståndsätta
att försörja sig själva och de sina — med andra ord dessa lagar och förordnmgar
ge icke någon social trygghet.

Om man vågade börja syssla med de socialpolitiska problem, som måste
lösas, såvitt sadan trygghet skall kunna skapas, då skulle man djä.rvt gå till
attack mot det nuvarande fattigvårdssystemet med dess godtyckliga behovsprövning
och faktiska rättslöshet för de hjälpbehövande för att ersätta såväl
detta som den otillfredsställande folkpensioneringen, arbetslöshets- och sjuk -

Tisdagen den 19 januari 1943 e. m.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
kasseverksamheten med obligatorisk ålderdoms-, arbetslöshets-^ och sjukförsäkring,
därvid effektiviteten skulle bestämmas av svaret pa fragan: "V ad behova
de sjuka, de gamla, de arbetslösa och de arbetsoförmögna för att kunna
leva ett drägligt liv? Först när man bär skapat laglig rätt till sadan hjälp,
har man löst frågan örn social trygghet för invånarna i detta land.

I stället för att med hänvisning till krisen lasta över ökade ekonomiska
bördor på de sjuka genom att höja sjukvårdsavgifterna borde man utreda
frågan örn fri sjukvård för alla, så att icke effektiviteten hos sjukvården, såsom
nu sker, bestämmes av storleken hos patientens bankkonto, utan bestän mes

av sjukdomens art. _ ... . ..

På detta sätt borde man på den socialpolitiska fronten rusta sig för att mota
den kommande fredskrisen. Och vi skulle också enligt min mening ha råd
med detta, även örn vi — för att göra, en travestering av herr Yougts orcl —
inte äro rikare än vad vi veta. Det finns ju enligt professor Lindahl sådana
rikedomar hopade hos ett relativt fåtal människor i detta land, att varje femtal
procent av de förmögenheter, som överstiga 20,000 kronor, ger inte mindre
än 1 miljard kronor. Det är svårt att profetera örn framtiden, men jag vagar
ändock göra den förutsägelsen, att efter detta krigs slut kommer folket icke
att tillåta, att detta övre skikt monopoliserar den sociala tryggheten för egen
del i kraft av sina pengar. Hos detta övre skikt ha de värden hopats, som
åstadkommits genom de nu gamlas förslitna arbetskraft och genom de nu sjukas
förutvarande arbetsförmåga, och detta förhållande ger en direkt anvisning
örn, var de medel böra tagas som erfordras för att skapa social trygghet. ^

Jag sammanfattar vad vi vilja verka för på det socialpolitiska området pa
följande sätt. En utjämning av inkomst- och förmögenhetsförhållandena bör
ske för att därigenom möjliggöra såväl en rättvis fördelning av krisbördorna
som också ett lagligen garanterat existensminimum för alla medborgare. Under
krisen bör ske en rättvis fördelning av de livsmedel, som finnas att tillgå.
Rättssäkerheten bör återställas genom att man fråntager polisen dess laguga
rätt att spela rollen av en stat i staten och genom ett återställande av regeln,
att ingen får berövas sin frihet utan föregående rannsakan och dom. Alla
fullmaktslagar, som inskränka eller avskaffa demokratiska fri- och rättigheter,

"Efter dessa linjer vilja vi verka för att söka erna rättvisa, rättssäkerhet och
social trygghet för vårt folk.

Herr Hansson i Skediga: dag- har, herr talman, begärt ordet därför att
frågan örn anslag för sommarvistelse på landet för städernas barn kommit
upp igen, då socialministern även i år föreslagit ett anslag under femte huvudtiteln
på en miljon kronor för detta ändamål. Förra året var anslaget 0.5
miljon kronor och vi dristade då i en motion begära, att även landsbygden
skulle få en liten del av ett sådant anslag, och hemställde därför örn ytterligare
en halv miljon kronor. Det fälldes mycket hårda ord örn denna var
motion och innebörden därav. Det stod bl. a. i en Stockholmstidning, att det
var den fräckaste motion, som någonsin lämnats ^i riksdagen, detta bara därför
att man vågade begära ett litet anslag också för landsbygdens hel.

En hel del av de bestämmelser, som funnos med förra året, bl. a. att det
endast skulle vara städer med (iver 8,000 invånare som skulle få del av anslaget
lia nu slopats. Nu skola alia sinder och större samhällen fa del av
anslaget. Det är alldeles riktigt att man gör någonting för de små barnen
såväl i städer som samhällen, och jag vill även i år deklarera att jag gillar
anslaget som sådant. Men jag anser att det är oriktigt att landsbygdens barn
skola vara utestängda. Varför skall det bara vara sa att man gör städernas

Nr 3.

Tisdagen den 19 januari 1943 e. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
barn delaktiga av en förmån, som man redan anser att de barn lia, som bo
på landet? Örn vi jämföra förhallandena i städer ock på landsbygden ur social
och ekonomisk synpunkt skola vi finna att landsbygden är långt efter.
Herr Hansson i Rubbestad var också inne på det i går, att det beviljas så stora
anslag för att skapa nöjen i städerna. På vintern har man teatrarna, som staten
anslår miljoner till, och på sommaren skall man ha förmånen att vistas på
landet och då skall, man också ha någon miljon i bidrag från staten.

Ett talande bevis för skillnaden i sociala förhållanden mellan städer och
landsbygd är ett uttalande, som professor Ingvar gjort, som ju haft med den
nu företagna efterbesiktningen av värnpliktiga att skaffa. Han har gjort ett
uttalande, som en liten smula visar, hur det i verkligheten ligger till på
landsbygden. Han säger sålunda: »Totalintrycket av denna medicinska granskning
av de efterbesiktigade var, att landsbygdens värnpliktiga represente1
•■mlägre åtminstone fysisk standard än städernas. Man frågar sig då
ovillkorligen,. örn icke den kortare medellängden och det ökade antalet av
skelettdeformiteter som säkert kunde konstateras hos landsbygdens värnplik,
ailses som uttryck av en lägre social standard hos landsbygdens
^ jämfört med städernas. Vid alla mätningar som företagits av olika
befolkningsgrupper finner man i regel att en burgen befolkningsgrupp med
högre levnadsstandard är resligare till kroppsväxten än de fattigare. Det synes
.logiskt att uppfatta de här påvisade skillnaderna som uttryck för större
fattigdom på landsbygden än i städerna.» Vidare säger han att det förhållandet
att barnen på landsbygden redan i 9—10-årsåldern få börja arbeta
hart drar med sig, att landsbygdens befolkning blir sämre i fysiskt avseende
än vad städernas befolkning är.

^Jag förvånar mig sålunda mycket över att socialministern även i år gått
pa samma linje när det gäller detta anslag och inte haft ett uns av omtanke
över för landsbygdens ungdom och barn. Jag tycker att det är ett missbruk
av den politiska makten att. handla på sådant sätt.

Örn man fortsätter denna jämförelse mellan städer och landsbygd skall man
finna att också när det gäller livsmedels frågorna blir landsbygdens befolkning
satt i ett sämre läge. Hur var det med rabatterna till lägre inkomsttagare?
Så fort det gällde småbrukarna, skulle det beskattningsbara belopp,
dar gränsen gick för erhållande av rabatt, vara lägre. Det sattes till 250
kronor för dem, medan'' det för andra var 750 kronor. Då var man färdig att
gå på samina linje igen, nämligen att landsbygdens befolkning skall ha de!
sämre ställt än andra befolkningsgrupper.

Man behöver inte fråga sig, hur det . skall gå i längden, ty det kommer
snart att visa, sig*. Det finns redan i min bygd byar, som äro kemiskt rena
Iran befolkning, oell det är nog inte att förundra sig över att det sker en
avfolkning av landsbygden. Det är, som också professor Ingvar säger att
pa grund, av den sämre levnadsstandarden på landsbygden söka sig de kraftigaste
till städerna, där man har det bättre. Detta framgår också av det
lorhaiiandet att i städerna är det ständig bostadsbrist. Dels tillväxer befolkmngen
där och. dels flyttar man dit fran landsbygden, ty om landsbygden
avfolkas, skall ju i alla fall människorna där bo någonstans, och då flyttar
man till städerna. Och . det är kanske inte värt att motarbeta detta, ty om
man fortsätter på den inslagna vägen, så måste det svenska samhället förr
eiler senare fa se att den politiska inställning man haft gentemot landsbygden
ar ^ felaktig. Det tycks ännu inte kunna gå att lära folk att förstå, att
man pa landsbygden inte i längden kan fortsätta att producera livsmedel
med förlust. Jag skall ta ett litet exempel.

I en kommun — det är inte från Uppland, utan från Västmanland — där

Tisdagen elen 19 januari .1943 e. m.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen rrv. in. (Forts.)
jag var i lördags, hurde jag hur det gick för tre familjer, som skulle försöka
producera litet fläsk. Man köpte två grisar, och den kontanta utgiften för inköpet
av grisar och spannmål blev 580 kronor. När man slaktade fick man
ut 195 kg fläsk till ett pris av 2: 95 kronor kilot. Livsmedelskommissionens pris
är 2:22. Man fick således inte något för sitt arbete eller den risk somjigger
i. att man kan mista grisen på något sätt. Men detta är det svårt att få ständernas
befolkning att förstå. Fru Olivia Nordgren talade örn småpotatisen och
säde att det var bättre att man hade den än att man fick fläsk. Men man
kanske får förlåta fru Nordgren att lion har den inställningen — hon kanske
tycker att det är skandal att nu byta inställning.

Jag vill sålunda säga, att örn vi skola tänka att nian på landsbygden skall
fortsätta sin producerande verksamhet, då måste det bli betalt för arbetet.

Likadant är det beträffande mjölkproduktionen. Här diskuteras alldeles oerhört
örn mjölkpriset skall vara några Ören högre eller lägre, och ett 70-tal
bönder ha blivit stämda därför att de tagit ett öre för mycket för mjölken.
Att man gjort det, är ju alldeles riktigt, ty lagen skall följas, men att man
skaffar sådana lagar och utfärdar sådana bestämmelser, tycker jag är underligt.
Vi hörde just av herr Skoglund i Doverstorp, att även de, som inte an-,
vända sprit eller tobak, få ett lönetillägg pa 195 kronor bara därför att priset
på sprit och tobak stigit. Då är det inte ont örn pengar, men när det gäller
livsmedelspriserna, då är man genast inne på ettörespolitiken.

Det står nog under sådana förhållanden inte länge pa, innan det inte finns
några på landsbygden, som vilja hålla pa med ladugårdsskötsel. Det förstår
uog den, som litet grand känner till jordbruksarbete och vet vad det innebär att
sköta och mjölka kor och iakttaga alla de krav på noggrannhet och renlighet,
som ställas för att man skall kunna lia besättningen tuberkelfri. Det är inte
litet i fråga örn arbete och kostnader, som fordras för detta. Det är inte underligt,
örn landsbygden avfolkas och såsom jag nämnde — det var några som
drogo på munnen då jag sade det — hela byar stå tomma. Men det är faktiskt
så att i byn, som jag tänkte på, fanns det för några år sedan fem gardar. Nu
har man slagit ihop dem till tre, som skötas bara som sidojordbruk.

Sådant är läget för jordbruksnäringen, och jag vill säga er, riksdagskamrater,
att jag har på allt sätt försökt hindra att landsbygden avfolkas, men
det är kanske bäst att det går därhän, så kanske ni komma underfund med
att det kanske inte var så dumt, när det förr i tiden fanns en befolkning där,
som producerade livsmedel. Det kanske till slut bill'' så att man får ta näringsmedel
från skogen — man kan ju framställa socker och litet av varje ur skogen
— men då kanske ni skola finna att det inte blir precis detsamma. Då
kanske örn städernas befolkning kominer att gälla detsamma som professor
Ingvar nu sagt örn landsbygdens, nämligen att, på grund av^ undernäring och
att man för tidigt får börja arbeta, kroppskonstitutionen är dålig.

Nu får städernas befolkning gå på statsunderstödda teatrar och andra nöjen
på vintrarna och så får man någon miljon för att kunna resa ut på landsbygden
på sommaren. Jag unnar visst städernas barn att komma ut pa landsbygden,
men jag protesterar bestämt emot att socialministern även vid denna riksdag
skall komma med ett förslag, som visar att nian vill skilja ut^ landsbygdens
fattiga befolkning såsom en sämre grupp, vilken inte iir värd någon som helsi
social omvårdnad.

Under detta anförande hade herr talmannen övertagit ledningen av kainmsirens
förhandlingar.

Herr Hallberg: Herr talman! I samband nied det sorgespel över det mindre
jordbruket, som herr Andersson i Ovanmyra uppförde Ilar i kammaren i gar

Nr 3.

Tisdagen den 19 januari 1943 e. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
kväll, gjorde lian också det påståendet att arbetarkonsumenterna i gemen —
nan tänkte väl då närmast på Dalarna — skulle stå solidariska med bönderna
när det gällde den strejk för att realisera kravet på högre mjölkpris, som för
någon tid sedan ägde rum i nämnda provins.

Jag vet mycket val att grupper av skogsarbetare och andra arbetarkonsumenter,
som bo i småbondegårdarnas närmaste omgivning och som hämta sin
ostandardiserade mjölk direkt från dessa gårdar, resonera på det sätt som herr
Andersson i Ovanmyra gjorde gällande i sitt anförande.! går kväll. Men jag
skulle vilja reducera hans påstående örn arbetarkonsumenternas solidaritet åts
. Ihgt genom att hänvisa till den mycket bestämda opinion mot den olyckliga
mjölkstrejken, som offentligen och på andra sätt kom till uttryck från arbetarna
vid järnbruken, gnivorna och andra samhällen i Dalarna. Herr Andersson
i Ovanmyra känner till den saken lika bra som jag. Denna opinion mot en höjning
av mjölkpriset och framför allt mot de metoder, som i Dalarna användes
vid framställandet av kravet på en höjning, kom ju tydligt till uttryck genom
de många uttalanden, som gjordes i tidningarna vid det tillfället.

Arbetarna reagera inte på detta sätt därför att de hysa någon fiendskap
mot bönderna, utan de göra det först och främst därför, att bönderna i detta fall
använt sig av metoder, som de fackligt organiserade arbetarna själva inte kunna
eller vilja använda,. då man mitt under pågående förhandlingar örn de krav,
som framställts, satte i gång med en arbetsnedläggelse, d. v. s. i detta fall med
en mjölkstrejk. Men man reagerar också mot kravet på en höjning av mjölkpriset,
därför att örn man arbetar vid vara verkstäder, järnverk, gruvor och
sågverk, har man det inte bättre ställt, herr Andersson i (Wallmyra, än att den
ökning av mjölkpriset med 4 öre per liter, som det var fråga örn, betyder en
mycket kännbar ytterligare utgift.

Herr Jones Erik Andersson i Ovanmyra sökte också generalisera småbrukarnas
ekonomiska ställning genom att redogöra för, hur en familj med, jag
vill minnas, tio barn hade det. Herr Andersson ville nämligen med detta exempel
söka göra gällande, att de svenska småbrukarna i gemen skulle befinna sig
i samma jämmerliga läge som denna familj. Det må så vara, att just den familj,
som herr Andersson talade örn, har det svårt, men örn herr Andersson
vore intresserad därav, skulle han hos fattigvårdsstyrelserna i städer och industrisamhällen
kunna få många liknande exempel, när det gäller barnrika
familjer bland industriarbetare och andra konsumentgrupper.

Herr Andersson i Ovanmyra talade också — liksom nyss herr Hansson i
Skediga och i går herr Svensson i Grönvik gjorde — örn flykten från landsbygden.
och tycktes i likhet med dessa andra ärade kammarledamöter vilja
göra gällande, att åtminstone den fortsatta avfolkningen av landsbygden har
sin grund i den prispolitik, som regeringen har fört och nu för rörande särskilt
jordbrukets produkter. Jag tror att man behöver vara bonde själv för
att kunna första att detta inte kan vara riktigt, och jag skulle vilja begagna
tillfället att åtminstone rikta en vänlig uppmaning till herr Andersson i Ovanmyra,
herr Hansson i Skediga och andra av böndernas representanter inom
riksdagen och utanför riksdagen att sluta upp med denna ständiga svartmålning
av hur det är ställt inom jordbruket. Då kanske åtskilliga av edra söner
och döttrar skulle stanna kvar hemma vid jorden. Ni bära själva till stor del
skulden för att flykten från landsbygden fortgår. Örn åtminstone de av bönderna,
_ som ha råd därtill, vore litet mindre snåla gentemot sina egna pojkar
och flickor när det gäller slantarna, skulle man kanske därigenom kunna hålla
dem kvar hemma.

I varje fall löser inte frågan, huruvida Dalabönderna skola ha 31 öre eller
35 öre per liter för mjölken, problemet örn flykten från landsbygden, ty detta

Tisdagen den 19 januari 1949 e. m.

Nr 3.

iVid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
bottnar i helt andra förhållanden. Jag är för min ringa del övertygad om att
skall småbrukarnas försörjningsfråga kunna lösas för framtiden, sa galler det
att inrikta sig på en rad rationaliseringsåtgärder. Hittills har det inte blivit
mycket gjort därvidlag, ty bönderna äro — jag vet att de själva halla nied därom,
när man underhand talar med dem — alltför konservativa och ha svart att
lära sig inse, att det är nödvändigt att man inom jordbruket går fram efter
ungefär samma linjer som inom industrien. Het var en idyllisk^tid en gang här
i Sverige, när bergsmanshyttorna i Bergslagsskogarna vore påblåsta och nian
drev järnhantering på det gamla enkla och primitiva sättet. Hen tiden är förbi
för länge sedan, och det har måst ske en rationalisering. I annat fall hade icke
den svenska järnhanteringen stått på den höga nivå,. den står i dag. För mitt
lekmannasinne ter sig ungefär på samma sätt framtiden för det mindre jordbruket
i Sverige. Het blir att gå över till skapande av andelsladugar.dar och
göra småbruken kreaturslösa. Härmed har man eliminerat vad som enligt, herr
Hansson i Skediga utgjorde orsakerna till flykten från landsbygden. Skiftesförhållandena
spela naturligtvis, särskilt för jordbruket i Halarna, en oerhört
stor roll. Innan Balabönderna vilja vara med örn att genomföra en .förnuftig
skiftesavveckling, hjälper det icke vad man än försöker göra at priserna pa
mjölk och annat.

Herr Set Persson i Stockholm framförde nyss ett mycket öppenhjärtigt
politiskt frieri till bönderna. Han kan ju också i någon man taga åt sig, vad
som här ifrån arbetarkonsumenternas organisation anförts emot de metoder,
som praktiserats under den riksbekanta mjölkstrejken. Jag skulle bara vilja
tillägga, att det förefaller åtminstone mig, som örn regeringens prispolitik
beträffande jordbrukets produkter i stort sett varit riktig, och i varje fall är
det den bästa möjliga i dessa dagar. Jag har den uppfattningen bland annat
därför att här icke framträtt några andra talare på regeringsbänken än statsoch
finansministrarna, vilka yttrade sig under gårdagens debatt. Varken i denna
kammare eller i första kammaren lia de borgerliga ledamöterna i regeringen
ansett nödigt att syssla med dessa problem under remissdebatten. Het tager
jag som ett tecken på att man inom regeringen är i stort sett enig maga om
vilken prispolitik, som beträffande jordbruksprodukter är den bästa möjliga
x dessa tider

Slutligen skulle jag vilja begagna tillfället att yttra några ord med anledning
av herr Set Perssons anförande och i anslutning till vad hans excellens
statsministern yttrade i går. Statsministern riktade till svenska folket en välbefogad
maning till enighet och sammanhållning i fortsättningen. Vad som
också är viktigt i dessa tider det är att hålla alla grupper, som uppenbarligen
göra i missnöje, kort, vare sig de kalla sig kommunister, nazister eller något
annat.

Herr Andersson i Ovan myra erhöll pä begäran ordet för kort genmäle och
anförde: Herr talman! Jag vill med några korta ord försöka tillrättalägga
herr Hallbergs resonemang. Herr Hallberg söker göra gällande, att jag i mitt
tal i går skulle förfäktat den säl sen, att Sveriges jordbrukarklass i gemen
skulle befinna sig i ett jämmerligt läge. Herr Hallberg, jag rörde mig framför
allt om småbrukarna. Het var deras tillvaro jag i första hand talade örn.
Härvidlag må jag verkligen hävda,, att det fattas åtskilligt i fråga örn den
ekonomiska bärigheten. Jag kan citera ordagrant, vad jag sade i° mitt anförande
i går. Jag sade, att konsumenterna runt örn oreserverat gå med på
bondens krav. Herr Hallberg, det förhåller sig verkligen så i mina bygder,
Trots att jag bjudit till att försöka träffa åtminstone någon som opponerat
sig, har jag i mina bygder faktiskt inte rakat någon enda. Jag har talat med

80 Nr 3. Tisdagen den 19 januari 1943 e. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
skogsarbetare — skogsarbetarna lia nu goda förtjänster — kalkbruks- och
sågverksarbetare, ingen har opponerat sig, utan allesammans ha varit färdiga
att ställa sig på bondens sida.

Jag var även i går angelägen att stryka under, att jag icke på något sorn
helst sätt söker ställa mig i harnesk mot arbetarna. Jag förstår mycket val,
att även i deras, familjer det på många håll kan råda svåra förhållanden.
Vad jag särskilt velat understryka är, att den bristande lönsamheten hos småbruket
säkerligen är den främsta orsaken till att landsbygdens ungdom lämnar
jordbrukarhemmen åt sitt öde.

Härefter yttrade:

Herr Hammarlund: Herr talman! Jag begärde ordet i dag med anledning
av det anförande, som herr Wiberg från Malmö höll någon gång i natt. Han
yttrade, . att man skapat motsättningar mellan industri och jordbruk. Han
syntes vilja anklaga oss jordbrukare för att lia agiterat upp stämningen bland
jordbrukarna. Det är synd, att herr Wiberg icke är här närvarande. Jag skulle
vilja fråga honom: vem har gjort detta? När och var bär det skett? Tror
icke herr Wiberg, att jordbrukarna själva lia någon reflexionsförmåga? Vi ha
sett, hurusom i dessa tider fårskinnet till 2 kronor och kalvskinnet till 4
kronor 50 öre. ha blivit mångå par fina handskar, som sålts för 14 kronor
50 öre per pär. Ar det icke i stället så, att sådant har den verkan, att jordbrukarna
själva börja att reflektera. Vi hörde i går herr Svensson i Grönvik
tala örn de höga priserna på traktordelar. Han rekommenderade priskontrollnämnden
att särskilt titta på dessa priser. Det är inte bara priserna på traktordelar
utan manga andra priser, som borde undersökas av priskontrollnämnden.
I anslutning till vad jag nyss nämnde örn priserna på skinn kan jag
tala örn att i min hembygd ett bolag i närmaste stad under sista året ökat sitt
aktiekapital, genom att utgiva gratisaktier, från 3 miljoner kronor till 6 miljoner
kronor. Aktiekapitalet har med andra ord fördubblats. Från slakterihall
har jag erhållit uppgift om att priset på hudar i närvarande stund ligger
8 % över förkngspriset. I dagens stockholmstidningar kan man läsa
annonser örn skor. som kosta 59 kronor per pär. Under sådana förhållanden
är^ det naturligt, att även jordbrukarna börja reflektera. De mena, att det
måste vara någonting felaktigt i det hela. Under den fria prisbildningen
som förefanns under det sista världskriget, kostade ett par skor aldrig mer
än 53 kronor. Pojkar, som äro anställda i en sådan industri, som den jag
nyss talade om, ha lika mycket i avlöning per vecka som man säljer mjölk
för under samma tid vid en stor bondgård. Det behöves ingen agitation för
att förmå jordbrukarna att reflektera. Både herr Wiberg och herr Hallberg
från Dalarna talade om att vi jordbrukare borde rationalisera driften. Jag
undrar bara, hur det skulle sett ut i vart svenska samhälle, örn vi hade tagit
rådet att rationalisera ad notam och lagt ned den animaliska produktionen,
sa att vi bara kunnat producera vegetabilier. Vi veta ju allesammans, att
när en jordbrukare rationaliserar, skaffar han sig en traktor och odlar spannmål
på sina åkrar och bränner upp halmen. Jag undrar, hur det hade varit
ställt under den sista vintern, om alla jordbrukare rationaliserat. Då hade det
inte räckt med den tilldelning av cellulosa, tack vare vilken vi lyckades bevara
en stor del av vår^ kreatursstock till kommande tider. Hur skall man kunna
rationalisera ett småbruk? Hur skall man kunna rationalisera produktionen
av mjölk och fläsk? Inte annat än jag förstår, måste väl nu som förut mjölken
produceras i kojuvret och fläsket växa på ryggen på grisen. Jag tycker, att
det är ganska märkvärdigt, att herr Wiberg, som är industriidkare i Malmö,

Tisdagen den 19 januari 1913 e. m.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
vill lära oss skånska jordbrukare, hur vi skola sköta våra jordbruk. Jag skall
tala om för herr Wiberg, att vi bönder på den skånska bygden, som kört i
Rutger Macleans och Carl Georg Stiernsvärds hjulspår, kunna den saken förut.

Att betala mjölken så att produktionen skall bli lönande, vore verkligen
orimligt, skrev Västmanlands Läns Tidning härom dagen, ty småbrukarna
aläde bara några hektar jord. Herr Jonsson i Eskilstuna sade i natt, när vi
diskuterade denna fråga, att det inte skulle hjälpa de fattiga småbrukarna,
örn de finge 50 öre eller t. o. m. 1 krona litern för mjölken. Yi jordbrukare ha
aldrig begärt något sådant. Vi lia endast begärt att produktionskostnaderna
skola täckas, samt att vi skola erhålla skälig vinst. Vi ha icke begärt, att
mjölken ensam skall sätta småbruken på fotter.

Vi bruka varje söndagsförmiddag här i Sveriges land få oss till livs ett rödfärgat
anförande, ett s. k. jordbruksföredrag, där man får veta, hur vi jordbrukare
skola ställa oss. I vanliga fall stänga vi naturligtvis av radion ögonblickligen.
så fort föredraget börjar, men för några söndagar sedan hade jag
tiet stora nöjet att få höra landshövding Hammarskjöld tala. Det var andra
loner än vi hade hört förut under dessa lantbruksföredrag. Han yttrade till
oss jordbrukare, att det inte var mer än rätt och riktigt, att produktionskostnaderna
för mjölken .skulle täckas. Det var bara ett enda litet fel, vi hade gjort
oss skyldiga till i vår argumentation, sade han. När man räknat ut priserna
på de produkter, som vi använde i vår animaliska produktion, hade man redan
räknat med den vinst, som jordbrukarna skulle lia. Örn vi producerade mjölk,
skulle vi således endast erhålla ett sådant pris, att produktionskostnaden täcktes,
ty vinsten hade man tagit i beräkning, då man fastställt hö- och halmpriserna.
Jag är villig erkänna, att det ligger så till. Örn jag undantager landshövding
Hammarskjölds föredrag, så måste jag säga, att jag alltid undrat
över vad dessa radioföredrag skulle tjäna till, men efter elef jag läst den tidningsartikel.
som jag för en stund sedan talade örn, och som stått införd i
Västmanlands Läns Tidning, förstår jag, att föredrag måste ha till ändamål
att möjliggöra för tidningsredaktörer att sätta sig in i jordbruksfrågor.

Herr Hallberg sade, att örn vi finge 35 öre litern för mjölken, skulle det
inte hjälpa jordbrukarna. Det är ett ganska märkvärdigt resonemang. Jag
undrar, vad en arbetare, som behöver 3,000 kronor örn året för att kunna leva,
skulle säga, örn man sade till honom, att han gott kunde reda sig med 2,900
kronor. Min vän herr Svensson i Ljungskile riktade vissa anmärkningar emot
de jordbrukare, som hade deltagit i underhandlingarna. Jag skulle vilja säga
till min vän herr Svensson i Ljungskile: Var inte alltför säker på er sak''.
Ni kan en gång komma i samma predikament som dessa underhandlare. Så
framstående som herr Svensson i Ljungskile är, så vore det ju intet anmärkningsvärt.
örn han en gång finge underhandla med regeringen. Skulle då herr
Svensson icke lyckas bättre än vad han anser, att ifrågavarande underhandlare
gjort, så kan det hända, att herr Svenssons renommé kommer att lida skada.
Jag tror för min egen personliga del, att underhandlarna lyckats uppnå så
goda villkor sorn det varit möjligt att uppnå. Jag säger detta, trots att jag
vet, att jag efter denna deklaration kommer att ännu mera än förr bliva utmålad
sorn godsägarnas medlöpare. Herr Svensson i Ljungskile, vad nytta
gör det, att man höjer priserna på, fläsk och ligg och ökar arealtilläggen, som
herr Svensson pläderat för att man skall göra, örn härför erforderliga pengar
måste tagas ut inom den fastställda ekonomiska ramen? Herr Svensson i
Ljungskile vet ju lika bra som jag, att vi ha en ekonomisk ram, vilken icke
får överskridas. Inom denna ram har man sökt att skapa rättvisa emellan de
olika produktionsgrenarna. Jag siiger detta, trots alf jag är animalicprodueent.
Det berättas mig, att en höjning av spannmålspriserna skulle gått ut

Andra kammarens protokoll 194%. AT S. 6

Nr 3.

Tisdagen den 19 januari 1943 e. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
över trädgårdsodlarna, så både jag och herr Svensson i Ljungskile såsom representanter
för småbrukarna kail känna oss nöjda. Let är väl i stället skatt
vi jordbrukare lia blivit »inlåsta» i den ekonomiska ramen. Det fälldes en
gång i första kammaren ett yttrande, som jag den gången, då det fälldes, inte
förstod. En bemärkt medlem av första kammaren talade örn något, som lian
kallade den förgyllda råttfällan. Jag skulle vilja likna hela denna ekonomiska
ram vid en förgylld råttfälla, där man inlåst hela den svenska jordbrukar
kåren.

Hans. excellens statsministern vädjade till oss jordbrukare örn att vi skulle
vara lojala, och jag vill gärna vara lojal. Men sedan yttrade han, att vi skola
odla det som folkhushållet bäst behöver och icke det, som betalar sig bäst.
Denna önskan kan jag icke efterkomma, ty jag har växtföljd på min gård. En
gröda av ett slag måste avlösas av en gröda av ett annat slag, oberoende av örn
försäljningen inbringar mer eller mindre. För övrigt så skulle jag vilja säga,
att min gård inte är någon välgörenhetsinrättning. Jag har icke bara skyldigheter
gentemot mitt fosterland utan också mot min hustru och mina barn. Självbevarelsedriften
säger, vad jag bör odla på mina åkrar. För resten vill jag
erinra örn, hur det gick under det sista kriget. Jag har det ännu i ganska
färskt minne. Jag såg då, hur jordbrukare inom min socken av banker och borgenärer
drevos bort från sina fäderneärvda gårdar därför att de varit, som
hans excellens kallade det, lojala, och odlat det, som folkhushållet bäst behövde,
men som även den gången gav det sämsta resultatet. Ingen tackade
dem för det. I stället avhånades de här i riksdagen. Man sade, att det var odugliga
jordbrukare, som förtjänade, att de blivit berövade sina jordbruk. Leva vi
till år 1950, komma vi att få se samma skådespel rullas upp. De »odugliga»
bönderna komma att få gå bort från sina hemman. Herr Jones Erik Andersson
skämtade i sitt anförande örn en socialdemokratisk valfilm. Filmen hette
»Per-Albin regerar». Även jag kom händelsevis att få se den i julas, när jaggått
för att se »Stinsen i Lyckås». Härom kvällen satt jag och lyssnade på herr
Wigforss’ radioanförande örn finanserna och finansplanen. Han underströk tre
olika gånger betydelsen av den överenskommelse, som träffats mellan olika
samhällsklasser. Märkvärdigt nog uppträdde i den nämnda filmen en del damer,
som inte ville respektera samma överenskommelse, utan uppvaktade regeringen
med begäran örn lägre priser. Jag blev särskilt förvånad, då jag bland
dem igenkände tre mycket förnäma kvinnor. Man har ju klandrat de enkla dalabönderna,
men man borde i stället ha ursäktat dem. De äro ju icke så framstående
som dessa kvinnor, vilka jag ej kan ursäkta. Våra efterkommande komma
antagligen att se på detta avsnitt av filmen ungefär på samma sätt som vi
barn i skolan betraktade do sju fåvitska jungfrurna, som inte hade någon olja
på sina lampor.

Man har i dessa dagar anmärkt på slöseriet inom försvarsväsendet. Herr
Sköld bestred i dag detta. Herr Sköld menade, att man finge giva sig till
tåls. Det. har han sagt en gång förut i denna kammare, men man tycker ju ändå
att nu, när kriget varat i 3% år, vore det på tiden, att man finge någon rätsida
på dessa utgifter för militärväsendet.

Jag skall lämna ett litet exempel på, hur det kan gå till. I en grannsocken i
mili egen bygd hade militär förlagts i skolan. Skolan var i gott skick, när militärförläggningen
kom dit, men det dröjde inte lång tid, förrän golven och
väggarna blivit mycket hårt slitna, av grova stövlar. Då gick skolans tillsyningsman
till militärförläggningens chef och sade till honom, att man borde belägga
golven med hård masonit. Det skulle man kunna göra för 2 kronor per
kvadratmeter. Troligtvis hade denne militärbefälhavare ingen befogenhet att
låta utföra ett sådant arbete, och det blev följaktligen ingenting gjort åt saken.

Tisdagen den 19 januari 1943 e. m.

Nr 3.

. • >
O J

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
Efter någon tid flyttade militären bort. Då gjorde man i ordning skolan och
lät slipa golven och måla dem och gjorde dem fina. Det kostade 6 kronor per
kvadratmeter. Det dröjde emellertid bara en kort tid, innan det kom en ny militärförläggning,
och så fick man efter någon tid, när militären lämnat förläggningen,
göra örn samma procedur igen. När man hör sådana saker, har
man svårt att se den röda tråden i det hela. Det måtte inte på ledande militärt
håll finnas någon, som vet, hur sådana saker böra ordnas. Jag har aldrig varit
glad i diktatorer vare sig de kommit från höger- eller vänsterhåll, men jag har
många gånger önskat, att det vid sidan av vår utomordentligt skicklige försvarsminister
herr Sköld måtte finnas någon, som kunde säga ifrån, hur det
skall vara. Jag förstår väl, att herr Skölds tid inte räcker till för allt och alla,
men när man ser sådana exempel, som det jag nyss lämnade från min egen hembygd,
'' blir nian litet bekymrad, ty man inser, hur mycket pengar det kostar. Örn
det finns militära chefer, som icke lia något begrepp örn pengar och pengars
värde, borde man avlägsna dem från ekonomisk förvaltning och sätta till militärer,
som ha något litet begrepp örn, hur det hela skall skötas. Nu kunna damerna
och herrarna här säga, att det där väl bara var ett enstaka fall. Nej,
så förhåller det sig icke. Jag skulle kunna lämna det ena exemplet efter det
andra på dylik misshushållning. Det har slösats och slösas fortfarande vid
de militära förläggningarna. När man vet, liur ont örn pengar vi komma att få
i framtiden, vill det förefalla, som örn det inte vore ur vägen, örn man försökte
ordna dessa saker så, att förhållandena bleve litet bättre än de hittills varit.
Det blir eljest mycket tråkigt för dem, som på grund av detta slöseri få sin
skattebörda ökad.

I en del konsumenttidningar har det vid denna riksdags början sagts, att
dagen för remissdebatten komme att bliva en allmän klagodag för jordbrukarna.
Jag vet inte, örn vi klagat så mycket. Det tror jag inte. De flesta jordbrukare
lia förklarat sig nöjda, men det Ilar varit vissa små saker, som vi
önskat lia ändring på till det gemensamma folkhushållets fromma. Vi jordbrukare
äro inte bara producenter utan också konsumenter. Vi böra naturligtvis
se till att jordbrukspolitiken skötes så att även vi producenter få vår del
av kakan, men blir det ingenting att dela, så få vi producenter ej heller
något.

Herr Persson i Stockholm har ju varit mycket elak mot greve von Seth. oell
jag borde kanske inte gå på samma linje som herr Persson, niea jag kan icke
underlåta att också säga några ord till herr von Seth. Han kritiserade de
stackars dalabönderna. Jag skulle vilja säga till herr von Seth: Tror inte herr
von Seth, att det finns lika fattiga bönder i Jönköpings län som i Dalarna?
Kanske har rentav herr von Seth vänner och väljare bland sådana småbönder.
Små sår och fattiga vänner skall man icke förakta, och särskilt för en politiker
som herr von Seth kan det en gång i tiden komma mycket surt efter.

Jag vill till regeringen uttala mitt hjärtliga lack för den lilla förordningen
örn straff för dem, som förstöra mat. Jag bara beklagar, att man inte sträckt sig
längre och stadgat straff även för dom, sorn förhindra att mat produceras. Jag
har ett belysande exempel ifrån mitt eget län. Det var en större jordbrukare
ilar. sorn skulle bygga en ladugård. När lian rivit ned den gamla, ladugården
och började bygga den nya, blev hela gården blockerad. Det gick ju lira. så
länge det var varmt. På hösten skickade han djuren ut i skogen, där de lingö
gå i regn och rusk oell förlorade allt sitt hull. som de väl skulle lia behövt
lia kvar till vintern, och 100-1 als liter mjölk per dag förlorades. Då det blev
alltför kallt, blev hail tvungen att taga hem djuren och släppa in dem i provisoriska
stallar, vagnsbodar oell dylikt. — Jag vädjar till regeringen att ordna
lipp denna sak. Den laglydiga befolkningen nere hos oss väntar på initiativ

Nr 3.

Tisdagen elen 19 januari 1943 e. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
från regeringens sida, oell nied varje dag som går förlorar regeringen i auktoritet,
ty man börjar misstänka, att regeringen icke är neutral i denna fråga.

Herr Vougt: Herr talman! dag tillät mig begära ordet för att göra några
allmänna reflexioner vid slutet av denna debatt, som nu har pågått i två dagar.
Jag visste, att herr Hammarlund skulle yttra sig före mig. Jag har i och för
sig ingen anledning att taga upp någon diskussion med honom. Herr Hammarlunds
anföranden bruka utstråla en mycket varm känsla för den näring, som
är hans, för jordbruket, men där förekommer samtidigt alltid en märkvärdig
bitterhet, som på mig verkar ganska förvånande. Jag spörjer mig, huruvida
läget inom jordbruket kan vara så pass dåligt, som herr Hammarlunds skildring
syntes giva vid handen. Jag tror nog, att herr Hammarlund, om vi kunde
komma tillsammans och resonera örn saken, skulle medge, att han understundom
gör sig skyldig till en och annan överdrift. Han lät oss få del av sina
intryck av de sju fåvitska jungfruarna i den film, han hade sett, och han yttrade
att i framtiden kommer man nog att betrakta dessa damer, som uppvaktade
statsministern med en begäran om sänkta priser, som mycket kuriösa.
Men, herr Hammarlund, kommer det inte alltid att vara så, att en del folk vill
ha högre priser på vad de sälja och andra'' vilja köpa varor så billigt som möjligt?
Den spänningen har väl alltid förekommit i samhället. Det är mycket
svårt att tänka sig att vi kunna komma ifrån den, men jag kanske får erinra
herr Hammarlund örn att vi en gång stodo inför ett problem, som var ungefär
likartat med det nyss antydda. Det var under krisen i början av 1930-talet.
I den uppgörelse, som träffades mellan arbetare och bönder, den s. k. krisuppgörelsen,
försökte man att undvika en hård nötning parterna emellan med
anledning av priserna, och det kan ju tänkas, att örn vi gemensamt söka något
medel att komma till samförstånd, så kanske att vi lyckas finna något sådant.

Om dagens debatt skulle jag vilja säga, att den har varit betydligt mindre
häftig än gårdagens. Den har bjudit på en hel del intressanta inlägg från företrädare
för olika landsändar och meningsriktningar. Jag vågar säga detta,
fast jag naturligtvis icke har någon som helst anledning att värdesätta debatten.

Herr finansministern bör för sin del kunna konstatera, att han bakom sig
har riksdagens majoritet, när det gäller huvuddragen av hans budget. Denna
majoritet räknar jag inte endast partimässigt. Jag tror, att det kan vara rätt
så betjMelsefullt inte minst för debatten utanför dessa väggar, att detta framhålles.

Jag fruktar icke desto mindre, att man också i fortsättningen får höra den
ton klinga, som finansministern själv talade om, en ten av djupt ogillande av
det resonemang, som förts omkring hans budgetförslag, och detta trots herr
Skoglunds koncilianta anförande mot debattens slut. Det är ju faktiskt så, att
de, som började med att i mycket häftiga ordalag kritisera finansministern för
hans uppläggning av budgeten, visat sig vara ur stånd att giva svar på den
fråga, vilket alternativ de egentligen tänkt sig. Till mig har man sagt, att jag
överdrev, när jag uttalade den misstanken, att vi kunde vänta en reaktion
emot de sociala utgifterna och särskilt utgifterna för rabatter och subventioner.
När man sitter i sin bänk och lyssnar och när man i fråga örn referat endast
har tillgång till tidningarna, är det mycket svårt att bilda sig en uppfattning
örn vad som egentligen har sagts i en debatt. Jag skall nu yttra några
ord med anledning av ett uttalande, som gjorts icke här i kammaren utan i
en sammanfattning, som i en Stockholmstidning gjorts av gårdagens remissdebatt.
Jag tror, att det är ett par rätt så viktiga påpekanden, som kunna göras
i anledning av det åsyftade uttalandet, ehuru det naturligtvis inte är första

Tisdagen den 19 januari 1948 e. m.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
gången, de göras. I denna tidning kritiserar man finansministern för att lian
icke velat lägga upp en sparsamhetspolitik efter stora linjer. Man säger: finansministern
Ilar e,j velat eller vågat detta, oell naturligtvis är icke det något
angenämt göra. »Något samförstånd kari dock näppeligen uppnås pa denna
punkt, om icke socialdemokraterna äro villiga att se den sanningen i vitögat,
att värnandet av vår frihet och vårt oberoende måste ske genom offrandet av
en del av vår nuvarande sociala standard.» Jag föreställer mig, att det som här
säges, är ungefär detsamma, som man avsåg nied ett i en diskussion härom dagen
präglat uttryck, som gått igen i debatten här i kammaren. Jag syftar på
uttrycket »ordnad reträtt». Det är utan tvivel alldeles riktigt, när det här säges,
att man icke kan nå något samförstånd med oss i denna punkt. iVi veta
mycket väl, att krisen oundvikligen för med sig en sänkning av den sociala
standarden i vårt land, men vi vilja under inga förhållanden medverka till att
underlätta den. För oss står det som det nödvändigaste av allting att kämpa
emot en nedpressning av den sociala standarden, en nedpressning, som nog dessvärre
kommer ändå. Jag tror, att det är därvidlag, som det föreligger en mycket
väsentlig skillnad mellan våra olika ståndpunkter. Det är ju faktiskt ännu
under det femte krisåret här i landet en hel del folk, som har rad att avstå
ganska mycket. Jag tror, att det finns folk, som har råd att avstå mera än vad
statsmakterna ännu haft anledning att kräva av dem som skattebetalare. Men
det finns andra människor, vilkas sociala standard icke tål någon nedpressning.
Den tidning, jag nyss citerade, tillfogade efter det av mig upplästa: »Det
behöver icke bli tal örn svält och elände, men en allmän sänkning över hela linjen
torde vara ofrånkomlig.» Jag vill säga. att en allmän sänkning över hela
linjen inte kan ske utan att medföra svält och elände för stora grupper av vart
folk. Man skall följaktligen icke begära av oss, att vi skola medverka till en
politik, som innebär, att de fattigaste i vårt land nödgas sänka sin standard.
Varav består den sociala standarden? Den består av ofantligt^ mycket. Den
består i vår sjukvård, den består i folkpensioneringen, den består också i annat,
exempelvis folkbildningen med allt vad därtill hörer. Örn vi skola börja
diskutera en sänkning av den sociala standarden, sa måste vi börja diskussionen
med frågan: vad skall man först och främst rasera? Vi ha ju nu kunnat
finna, att den kulturella standarden här i landet icke pressats så hårt av krisen,
som man måhända kunde lia befarat. Vi lia lov alf i det sammanhanget
fästa uppmärksamheten på det rätt så egendomliga förhållandet att ifrån högerns
och de övriga borgerliga partiernas sida mot finansministern riktats en
mycket stark kritik därför att nian ansett, att hans budget år lör vitt tilltagen,
men samtidigt ha vi på regeringsbänken en hel råd statsråd, som glädja sig åt
och kanske delvis också taga äran av den standard, som de ha kunnat bevara
inom sina respektive departements arbetsområden. Detta är ju icke minst fallet
med herr Bagge. Man kail icke bevara standarden och samtidigt sänka statsutgifterna.
_ .. ..

Vi lia i själva verket en mycket egendomlig parlamentarisk situation. Vi
lia en regering från alla politiska partier, inell samtidigt lia vi socialdemokratisk
majoritet i riksdagen. Jag förmodar, att det ar den omständigheten att
socialdemokraterna lia majoriteten i riksdagen, en majoritet som dock icke motsvaras
av någon socialdemokratisk majoritet inom regeringen, sorn gör, att de
allmänna strävandena i regeringens politik (jag bortser från försvarspolitiken
oell utrikespolitiken, som äro grundförutsättningarna lör denna regerings hela
tillvaro) kommit att präglas av majoriteten i riksdagen. Örn jag nämner detta,
är det huvudsakligen för att framhålla, att jag tycker, att man inte rimligen
kan beskylla oss socialdemokrater för att försöka utnyttja den majoritet,
vi lia i riksdagen, för en lagstiftning, sorn ensidigt präglas av vara parti -

Nr 3.

Tisdagen den 19 januari 1943 e. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
synpunkter. Dit räknar jag icke omvårdnaden om den sociala standarden, ty
deli betraktar jag såsom ett obestridligt nationellt intresse. Vi lia, då det gäller
den sociala omvårdnaden, bakom oss en majoritet i landet, långt större än som
svarar , mot det antal röster, som räknades in vid valurnorna år 1940. För
ögonblicket bar jag icke vidare någon slutsats att draga örn vad jag nu nämnt.
I den män andra partier vilja draga sina slutsatser, så är det ju deras sak.
Det enda. jag vill säga är, att av vad som yttrats under denna debatt torde framgå,
att vi, når kriget är över, få uppleva att de gamla sociala och ekonomiska
motsättningarna komma att leva upp igen i hela sin omfattning. Man skall
vara på det klara med att man icke då kommer att finna oss på något sätt avrustade.

Till slut vill jag, eftersom statsministern i går talade stras efter sedan jag
haft ordet, bedja ^att få säga, att jag tror, att landet lystrat till den maning,
han i °går lät utgå. Det meddelande, som han där lämnade örn det ovillkorliga
motståndet, är säkerligen också ägnat att stärka beslutsamheten att med samlade
krafter kämpa oss igenom krisen.

Herr Hammarhult!, som nu på begäran erhöll ordet för kort genmäle, anförde:
Herr talman! Herr Vougt nämnde, att det alltid finns de, som vilja
köpa billigt och de som vilja ha mera betalt för sina produkter. Det är naturligtvis
. riktigt, men när en överenskommelse har träffats, borde man vara
solidarisk i Stockholm likasåväl som i Dalarna och icke bara kritisera vad
som hänt i Dalarna utan att tala örn, vad som hänt här i Stockholm. Det är
detta skrymteri från socialdemokratiskt håll. som jag vänt mig emot. Det bör
vara likhet inför lagen, vare sig man bor i Dalarna eller i Stockholm.

Härpå yttrade:

Herr Eriksson i Frägsta: Herr talman! Det är tydligen en verklig jubileumsstämning
i denna remissdebatt. I herr Vougts första anförande i går
lingö vi strängt taget endast till livs en redogörelse för de utomordentligt
stora välsignelser, som uppgörelsen av år 1933 fört med sig. Det är icke min
avsikt att komma med en mera ingående replik med anledning av herr Vougts
anförande. Trots herr Vougts belåtna ton kan man konstatera, att bland dem,
som deltagit i den så mycket omtalade och framförallt berömda uppgörelsen,
försports vissa missljud. Jag kan erinra örn herr Hammarlunds sista anförande
för att inte tala örn herr Andersson i Ovanmyra, som i går antydde,
man kan fatta det så, som den ena av parterna helt och hållet skulle skjutits
åt sidan.

Det var inte detta, som jag närmast tänkte uppehålla mig Vid, utan jag
ville yttra några ord örn det föreliggande budgetförslaget och särskilt örn den
ekonomiska utvecklingen från den tidpunkt, som herr Vougt började tala örn
i går. Denna utveckling har karakteriserats av ett konstant stegrat skattetryck.
Under krisens tryck men även före krisen, då fredliga förhållanden
ännu rådde, ha vi fört en lånepolitik, som resulterat i, att statsskulden stigit
ofantligt. Under sådana förhållanden är det mig fullständigt omöjligt att
förstå finansministerns optimism beträffande våra statsfinanser. Herr Vougts
yttrande gav vid handen, att vi under dessa år lyckats plocka fram förmögenheter
i detta land, förmögenheter, som man förut icke hade känt till. Kan man
säga, att man har plockat fram förmögenheter under dessa år, när skuldsättningen
ökat oerhört jämsides med en stegrad beskattning? Man blinkar inte
det minsta inför det perspektiv, som dagens situation öppnar. Man tager lekande
lätt på allting. Vad är det, som gjort, att vi nu lia en så pass god

Tisdagen den 19 januari 1943 e. m.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. rn. (Forts.)
budgetbalans? l)ct är, såvitt jag förstår, därigenom att vi förbrukat våra
lager och slita på våra vägar, våra byggnader och våra maskiner. Vr leva
således upp en stor del av det reala kapitalet i landet. Jag gar icke bara fram
med ett resonemang, som jag gripit direkt ur luften, utan jag kan hänvisa
till ett uttalande av professor Findahl, da han pa dessa grunder anser, att det
sker en konsumtion av landets realkapital i närvarande, stund med ungefär
1.5 miljard örn året, i stället för att under förutvarande tider, som icke kunna
jämföras i detta avseende, det skedde en ökning av realkapitalet med ett ungefär
motsvarande tal. Det är saker, som äro ägnade att stämma till eftertanke
hos den svenska riksdagen och regeringen. Detta vill jag icke skall tagas som
ensidig kritik mot de enskilda regeringsledamöterna i deras egenskap, av departementschefer.
Icke heller tycker jag, att man kan lasta finansministern
ensam för att sakerna stå som de stå i stort sett. Vi få i ärlighetens namn
erkänna, att under de gångna åren har riksdagen i rätt stor omfattning själv
medverkat till den utgiftspolitik som förts. Vad som är anledning att kritisera
är kanske, att vi växlat in på ett spår, som engagerat statsmakterna på områden,
som varit för statens egentliga uppgift oell förvaltning främmande och
många gånger fört med sig mycket stora utgifter. Vi behöva icke röra vid
socialpolitiken, ty därom råda knappast några delade meningar. Men örn man
tänker på dessa subventioner och rabatter på olika områden, vågar jag påstå,
att det är ett fält, som otvivelaktigt vore värt en närmare översyn. Man kanske
skulle komma till slutsatsen, att det ej är så förfärligt nödvändigt att lämna
labatter till en tredjedel av det svenska folket. Men det kanske är för mycket
att, utan att kunna bevisa det, kasta fram sådana påståenden. Men jag känner
det från landet i övrigt, där man icke riktigt förstår dessa generella utbetalningar
av medel. . .

Vi ha ett annat område, där statsmakterna sökt sig pa en art subvention,
nämligen ansträngningarna för ökad vedavverkning. Vi ha de bekanta nksarbetslagen.
Detta bär man debatterat i kammaren många gånger, och det är
icke så angeläget att nu draga upp någon större debatt. Det har emellertid
visats, att just på detta område lia statsmakterna — det kunna vi gott säga —
misslyckats i stor utsträckning. Man blir även något fundersam, när man i
årets förskottsstat ser ett belopp av 40,000,000 kronor, som otvivelaktigt skall
användas till utgifter för 1943 års klass för liknande verksamhet. Det ligger i
sakens natur, att det erfordras medel att sätta planen i verkställighet. Men
ser man till storleken av kontingenten — det har beräknats 30,000 man, som
skola hugga 150 kubikmeter per man i vår och som skola betalas med avtalsenliga
löner — är det för en vanlig människa svart att första, att för att
bringa en sådan sak i verkställighet det skall erfordras så stora .pengar som
bortåt 40,000,000 kronor, som begäres på förskottsstat för att bringa dessa i
produktivt arbete. Det är otvivelaktigt erfarenheterna från riksarbetslagen,
som göra att man fordrar så mycket pengar.

När jag nämner detta vill jag icke, att det skall uppfattas som någon
negativ kritik. Men jag tror. att statsmakterna kanske vöre betjänta med en
uppfattning, som sade ungefär som sa; Man bör vara försiktig, när man beträder
naturliga arbetsområden. De lia av alder skött sig själva i stor utsträcbning.
Och man bör otvivelaktigt söka finna en annan form,^ där man bättre
nyttjar redan befintliga organ och framför allt där man på ett bättre^ sätt
utnyttjar folkets vilja att göra ett gott dagsverke. Det är otvivelaktigt så, att
liven de medel, som avses för dessa subventioner och rabatter, bidraga till en
fördyring av produktionen, d. v. s. det blir i större eller mindre grad improduktiv
verksamhet, som bedrives. Det är mot sådana tendenser som hela vår nuvarande
finanspolitik måste ses och behandlas.

Nr 3.

Tisdagen den 19 januari 1943 e. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

^ Jag vill endast med detta lia sagt, att nied de erfarenheter, som utvecklingen
på mångå håll, framför allt den ekonomiska utvecklingen, visat, behöver icke
den nu skisserade utvecklingen betecknas som fullständigt tabu, såsom något
som icke ens bör överhuvud taget kritiseras. Ty när det kommer en aning betänksamhet,
får man svaret: Var så god; visa en annan väg! Det ligger i sakens
natur, att när det ekonomiska system, som dirigeras av staten, vuxit sig fast
i de enskilda medborgarnas liv, är det oerhört svårt att rucka på det från en
enskild riksdagsman. Men att det fordras ett annat betraktelsesätt inom en
nära framtid, är otvivelaktigt, om vi skola behålla vår levnadsstandard. Halfatlas
det örn, att man icke skall sänka levnadsstandarden. Ingen i ansvarig
ställning vill medverka till något sådant. Men jag ifrågasätter, huruvida den
pågående utvecklingen i det långa loppet gagnar en god levnadsstandard och
skapar möjlighet för svenska folket att nyttja de resurser som landet ger.
Det är på den punkten som det kanske finnes anledning till skilda betraktelsesätt,
huruvida denna statsdirigerade hushållning är i allo att rekommendera
och framför allt om den är hållbar. \ i böra vid bedömandet av utvecklingen
icke bortse från ekonomiska konsekvenser. Vi böra ej nöja oss med att
säga, att vi ha plockat fram stora förmögenheter från det svenska folket. Det
är otvivelaktigt så att vi icke lia gjort detta. Vi äro fattigare än på många år.
Det är ingen sannolikhet för att levnadsstandarden skall kunna hållas, trots
den svällande statsverksamlieten. Vi hade icke denna stora omslutning’ av
statens verksamhet tidigare. Man bör från riksdagens sida med verklighetssinne
se på dessa siffror, som man rör sig med, och icke bara anse huvudsaken
vara att hålla siffrorna höga.

i förgäta, att vi ha en lnflationsartad utveckling, som satt sill prägel
på beskattningsunderlaget. Jag vill icke anlägga en negativ kritik, men jag
anser, att man har rätt att dryfta även andra utvecklingslinjer. Jag måste beteckna
det. som en svaghet hos det svenska parlamentariska livet, om man
icke far kritisera. Dessutom bör det finnas kraft nog att lägga in på en annan
bog, örn det. visar sig att man kommit pa fel spar. Kunna vi icke göra det.
låsas vi otvivelaktigt fast vid.en underlig konservativ linje, som icke är till
gagn för den allmänna ekonomiska utvecklingen.

Herr talman! Jag skall icke uppehålla tiden längre. Jag vill säga detta
därför, att jag tycker icke,. att de tidigare talarna ha tillräckligt understrukit
det verkliga allvaret i den ekonomiska situationen här i landet i vårtid.
Det är också nödvändigt att vi skaffa oss ett klart grepp örn de ekonomiska
konsekvenserna för att kunna möta den fredstid och den svåra fredskris,
som kan komma.

Herr Hagberg i Lulea: Herr talman! Det var ett polemiskt uttalande av
försvarsministern som föranledde mig att begära ordet för replik. I ett föregående
anförande har jag peilat pa, att medan de finländska militärutgifterna
föregående budgetår uppgingo till 275 kronor per medborgare uppgå dessa
utgifter i Sverige till 400 kronor per medborgare. Jag drog egentligen ingen
annan slutsats därav än att det är billigare för finnarna att föra krig än det
är för. oss att hålla oss utanför kriget, men jag gjorde en allmän reflexion,
huruvida icke dessa siffror visa, att det ändå slösas och att det kanske gives
möjlighet till vissa besparingar.

Försvarsministern säger till detta, att jag gjorde en halsbrytande och alldeles
oriktig jämförelse. Jag vill därför till protokollet ändå taga de siffror,
varpå jag stödde mitt uttalande.

För det första betonar jag,
ende budgetår uppgingo enligt finansminister Tanners plan till 13.8 miljarder

Tisdagen den 19 januari 1943 e. m.

Nr 3.

r>''.)

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
finnmark. Omräknat i svensk valuta är det 1.1 miljard kronor. Det är icke svårt
att göra en division och sedan få fram den siffra, 275 kronor per huvud, som
jag nämnde.

Beträffande våra egna militärutgifter förefaller det av försvarsministerns
framställning sorn örn han hade en något dunkel uppfattning örn hur stora do
äro. Kanske det får förklaras därigenom att vi samtliga, när vi serveras regeringens
propåer, på grundval av det material, som förelägges oss, fa en
ganska ofullständig bild av de militära utgifternas storlek. Egentligen framträder
för det nu löpande budgetåret endast en klar kontur av dessa summor
genom den p. m., som är bifogad som bihang D till bilagan till statsverkspropositionen
på driftbudgeten. Den upptar de beräkningar, som företagits
av utgifterna på fjärde huvudtiteln under dessa krigsbudgetår. Den visar, att
för nu löpande budgetår 1942/43 beräknas de militära utgifterna till
2,579,000,000 kronor. Det är ju ej någon hemlighet för någon, att därtill komma
också utgifter, örn vilka man mycket väl kunde diskutera, huruvida do
icke även borde föras på fjärde huvudtiteln för militära ändamål men som
komma på andra huvudtitlar. Men bara med denna summa är det enkelt att
göra en division av hur många människor det finnes här i landet och fa fram
siffran 400 kronor per invånare som jag här anförde.

Alltså, jag har icke framfört en oriktig och halsbrytande jämförelse utan
försökt att visa med siffermaterial hur rustningsutgifterna äro.

En annan sak — och det underströk jag i mitt förra anförande — är att
jag ej därav drog någon preciserad slutsats örn att här skulle råda eif generellt
slöseri. Därvid tror jag, att försvarsministern sagt åtskilligt mer än vad
jag sade i mitt anförande, i det han förklarade — jag citerar ordagrant —
att det »slösas i otaliga fall». Så långt vågade jag icke gå i min karakteristik
av hushållningen i fråga örn våra militära utgifter.

Jag vill också säga, att jag förstår försvarsministern och kan acceptera
sådana skäl, som att det finnes så stora svårigheter, när det gäller dessa anslags
användning och när det gäller att fa folk, som skall handha dem. Det år
ofta ovant folk, tyvärr, som skall handhava dessa stora belopp. Det är icke
så gott att förhindra, att det rinner bort en massa pengar. Jag skulle dock
vilja säga, att i dag tror jag, att det ter sig precis på samma sätt för mig
som för många andra, att av dessa gigantiska summor flyter bort åtskilligt,
som icke kommer till försvarsberedskapens lisetta; men vi fördraga dessa gigantiska
summor litet lättare inför meddelandet örn de särskilda direktiv’,
som lia givits och örn vilka statsministern talade i går. Ty i det att man på
detta sätt lägger det yttersta ansvaret för att denna med så stora kostnader
uppbyggda försvarsapparat verkligen skall användas i det syfte, som bär angivits,
nämligen att försvara landets självständighet, i det att man, säger jag,
lägger detta i händerna på folket, såsom jag utläste ur statsministerns deklaration,
på folket i sista hand, och med det anser jag att då skapas väsentliga
garantier för att verkligen dessa utgifter skola komma till användning på ett
riktigt sätt. Det är just den passivitet, som regeringen tidigare enligt vår
mening visat gentemot de femtekolonnkrafter, vilkas ideologiska kontrahenter
vi lia sett uppföra sitt skådespel exempelvis i Frankrike eller dar nere
i Nordafrika och i andra länder, det är att regeringen visat en sadan passivitet
mot dessa som gjort, att även örn man varit ense med regeringen i den väsentliga
förklaringen, att landets självständighet skall tryggas, har man ändå betvivlat.
huruvida dessa viildiga ansträngningar för att skapa ett militärt försvar
skulle komma till nytta. Jag vill säga nu — jag har sagt det tidigare
men jag vill understryka det ännu en gång — att hur angeläget vi ha ansett
det vara att markera de skiljaktigheter, som finnas, och att framföra de många

Nr 3.

Tisdagen den 19 januari 1943 e. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
berättigade anledningar till missnöje, som finnas, vilja vi ej ett ögonblick bestrida,
att regeringen verkligen har sökt hålla landet utanför kriget och att
den hittills har lyckats därmed. Det är just på grund av de särskilda svårigheter
vi nu vänta som vi så mycket hårdare velat understryka de frågor, där
yi anse oss vara tvungna att framföra våra anmärkningar och önskemål. Dessa
innebära kort och gott, att regeringen i avsikt att öka garantierna — såvida
man nu kail tala örn garantier i en sådan här situation — för att vi inte skola
indragas i kriget i dess sista skede på grund av att de krigförande genom våra
eftergifter bibringats den uppfattningen, att svenskarna inte våga och inte
komma att slåss, skall befria oss fran den börda, som de s. k. engångseftergifterna
utgöra.

„Det var en socialdemokratisk talare som nyss förklarade, att man skulle
hålla kommunisterna kort, liksom andra som företrädde missnöjet. Denna sannskyldiga
mandarinståndpunkt borde man snarast möjligt göra sig kvitt. Det
kan inte vara någon politik för folk, som säger sig vilja företräda de fattigaste
i samhället, att sätta kriminalitetens hallstämpel på missnöjet, ty det är ju
ändå de fattigaste som representera det mesta missnöjet.

Det har väckts en socialdemokratisk motion här, vari yrkas att man skall
omorganisera informationsväsendet, och man diskuterar frågan, huruvida inte
mformationsstyrelsens chef skulle ställas direkt till statsministerns förfogande.
Sorn motivering därför anför man inte bara av alla kända missförhållanden,
utan det uppges jämväl, att kommunisterna skulle ha bedrivit någon slags
propagandaverksamhet, som inte skulle ha varit med sanningen överensstämmande
och som man följaktligen skulle lia blivit lidande på. Detta är ju inte
något annat än ett upprepande av de kommentarer rörande valresultatet, som
gjordes i en. rad socialdemokratiska tidningar, där man sade att på grund av
att kommunisterna fingo driva sin propaganda utan att verksamt bemötas från
statsmakternas sida gick det i sista ögonblicket så på tok. Ty det är ju ett
faktum, att valet — även om socialdemokraterna helst vilja mäta med 1938

års siffror, trots att nian väl ändå bör mäta med siffrorna från 1940 __

innehar, att denna så triumferande och under tio år frammarscherande rörelse
nu för första gången fick en verklig motgång.

Det sorn. förekommit är ganska lärorikt. Här Ilar jag för min del framfört
en del kritiska synpunkter, som gärna fa katalogiseras som de missnöjdas
uppfattning, och min partikamrat Set Persson har också gjort det, Även
socialdemokratiska talesmän lia uppträtt i debatten, men de ha samvetsgrant
undvikit att ta upp våra anmärkningar till prövning och att sakligt söka gendriva
dem. I stället har man, liksom örn man känt sig ängslig, försökt rusa
på dörrarna och därigenom rädda sig från att höra vad vi ha framfört. Jag
tycker, att när man vill bidra till att skapa en förbättrad information och
t. o., m. vill engagera den hårt ansträngde statsministern såsom högste ansvarig,
skulle man känna så pass mycket ansvar inför sina uppdragsgivare, och
varför inte också inför den svenska riksdagen, att man tar upp till prövning
de förslag och synpunkter som framföras, även örn de råka framföras från
kommunistiskt håll.

Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Erlander: Herr talman! Det var fru Västbergs anförande i går örn
behovet av barnkrubbor och behovet av hemhjälp, som gjorde att jag begärde
ordet. Idag har dessutom, tyvärr då jag var förhindrad att vara närvarande
här, en av kammarens ledamöter, herr Andersson i Södergård, riktat en del angrepp
mot befolkningsutredningens arbete rörande just dessa ting, och det är

Tisdagen den 19 januari 1943 e. m.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
med anledning av dessa bägge anföranden som jag trots den sena timmen måste

säga ett par ord. . .

Herr Andersson i Södergård lär lia uttryckt, sitt missnöje nied den arbetstakt,
som befolkningsutredningens kvinnodelegation hittills har lagt i dagen, och
lär därvid ha vädjat till dem av kammarens ledamöter, som tillhörde denna
kvinnodelegation, att försöka påskynda arbetstakten. Jag vill da, för att det
inte skall bli några missförstånd, säga, att befolkningsutredningens kvinnodelegation
har inga kammarledamöter bland sina medlemmar. Den enda som val
kommer med i kammaren är doktor Rydh. De kvinnliga ledamöterna i andra
kammaren ha alltså ingen möjlighet att påverka befolkningsutredningens kvm nodelegations

arbetstakt. _ .

Jag vill dessutom påpeka, att det är ett fullkomligt misstag att tro,, att befolkningsutredningens
kvinnodelegation inte med stor iver och.såvitt jag kan
bedöma också stor framgång tagit itu med de mycket komplicerade frågor,
som lastats över på densamma. Detta gäller exempelvis en hel del av de riksdagsskrivelser,
som under årens lopp ha beslutats örn hemhjälpens organisation,
örn utbildning i det kvinnliga arbetet, örn utbildning av konsulenter för
det kvinnliga arbetet, en rad intrikata frågor som åtskilliga av våra experter
på det husliga arbetets område brottats med under en lång följd av ar. Jag
tror det är mycket för tidigt, efter knappa ett och ett halvt, år, att yttra sig
örn frågan, huruvida befolkningsutredningens kvinnodelegation misslyckats i
sina försök att lösa dessa som sagt ganska intrikata frågor. Örn det förhaller
sig så att utredningens arbete går långsamt, beror det i varje fall inte pa kvinnorna
i utredningen, utan det kanske mera beror pa att dess ordförande dessvärre
har åtskilliga andra ting att syssla med, vilket i någon man distraherar
honom och minskar hans möjligheter att driva arbetet. Jag tror därför att herr
Anderssons i Södergård kritik mera kan riktas mot honom än mot de i kammaren
frånvarande kvinnorna. ...

Örn i sak referatet av herr Anderssons anförande är riktigt, skulle .jag vilja
säga, att han har alldeles rätt i att var befolkningsfråga inte kan lösas med
mindre man gör någonting för att underlätta arbetet för hemkvinnorna, enkannerligen
för landsbygdens hemkvinnor. Vad han på den punkten yttrat, enligt
det referat jag fått av hans anförande, är jag beredd att understryka. Jag
tror inte på en aktiv och framgångsrik befolkningspolitik, som inte sätter .familjen
och hemmet i centrum, men talet örn att sätta familjen och hemmet i centrum
blir ett meningslöst nonsens, om man inte försöker att låta kvinnorna,
och sorn sagt framför allt landsbygdens kvinnor, få del av den stardardhöjning
som alla andra medborgargrupper ha fått del. av sedan 80-talet. Vissa
av våra kvinnogrupper stå faktiskt kvar pa en social standard som inte ai

”^neomina, så långt våra krafter medge, att försöka utarbeta förslag just i
den riktning som herr Andersson efterlyste, bl. a. för att fa slut pa den flykt
från landsbygden som också vi se med stor oro, inte bara för att landsbygden
förlorar arbetskraft, utan därför att det inte går att lösa befolkningsfrågan,
örn det skulle bli sådana proportioner mellan män och kvinnor i olika, delar av
detta land. Kvinnoöverskottet i Stockholm är ju en skrämmande realitet. 1 de
yngre åldrarna gå här mellan 1.300 och 1,400 per 1,000 män i samma aldrar,
under det att i vissa delar av landsbygden ett faktiskt mansöverskott räder.
Jag nämner detta bara för att visa, att frågan örn att bereda sådana arbetsförhållanden
])å landsbygden, att man där får trivsel och. möjlighet för kvinnorna
att stanna kvar eller åtminstone att vilja stanna där i stället för att drivas in
till städerna och där konkurrera örn både männen och arbetstillfällena, inte
allenast är en arbetskraftfråga ur landsbygdens synpunkt ulan också ett be -

Nr 3.

Tisdagen den 19 januari 1943 e. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
folknmgspolitiskt problem. En av vara experter har just i ett kapitel som skall
inga i vårt huvudbetänkande skrivit, att den felaktiga könsproportionen är
var andra befolkningsfråga, fastän alltför litet uppmärksammad.

Herr Andersson kan vara övertygad om att vi skola försöka göra vad vi kunna,
men problemet är inte lättlöst, och framför allt är det en fråga av betydand®
ekonomisk valör. Vad vi komma att föreslå under den närmaste tiden blir
ett försök att lösa den sociala hemhjälpens problem, ett försök att ställa arbetskraft
till lort ogando för hemmen när särskilda kriser inträffa, såsom sjukdom,
barnsbörd och dylikt, ett förslag, vars detaljer jag naturligtvis inte här vid
denna, sena timme skall gå in på. Jag vill bara hänvisa till att vi tänkt oss en
reglering av landstingens verksamhet. Det är ett betydande antal landsting, ett
tiotal skulle jag tro, som redan ha tagit initiativet, och vi ha tänkt föreslå statsmakterna
att ge stöd åt de landsting, som äro intresserade för att få verksamheten
vidare utbyggd och även litet mera enhetlig än för närvarande är fallet
Men darmed är ju inte problemet löst. Ett sådant förslag kanske vi inte behövt
ett och ett halvt ar för att pressa fram, men dessutom måste också försök göras
tor att mobilisera det otvivelaktigt befintliga kvinnoarbetsöverskott, som finns
i viss utsträckning även på landsbygden, få det i kontakt med arbetsförmedlingen
och. ia det att ställa sig till förfogande för de mera reguljära arbetsuppgifter,
norn det bär kan bil fråga örn. Detta problem, det måste jag bekänna, fundera
vi iortiarande pa, .med tillgång till den expertis, som kvinnovärlden och arbetsmarknadskommissionen
kunna ställa till vårt förfogande, men ännu lia vi på
den punkten inte funnit någon lösning som tillfredsställer oss.

.lu . estberg, som frågade hur det går med barnkrubborna. försökte få
socialmininstern att utlova en proposition i ärendet till årets riksdag. Hail
undvek försiktigtvis att ge några direkta löften och jag tror det var ganska
klokt av honom att göra det, ty även denna fråga ter sig -litet mera invecklad
nar marn satter Sig ned och funderar på den. Vi hade ju ett förslag til] barnkrubbeiragans
lösning 1938. Det har inte blivit realiserat. Jag tror att socialministern
kail ge mig rätt i att det beror inte på att vi då inte ansågo oss ha
i ad att genomföra det utan därpå att förslaget enligt regeringens mening inte
var i det skick, att man kunde presentera det. Nu är emellertid åter ett förslag
.rån beiolkningsutredningen utarbetat, ett förslag som jag lika litet som i
truga örn hemhjälpen skall närmare gå in på, men som enligt vad vi själva
anse erbjuder en rätt hygglig lösning. Men även detta förslag kostar pengar.
Um det skulle genomföras nu. under 1943 års riksdag skulle det. örn det realism
atles elter de principer vi lagt upji, innebära en betydande överflyttning
tran de större och bärkraftiga städernas skatteunderlag till statens.

..r rnJn „som Jaf? haft tillfälle se, hurusom mycket trängande sociala krav
dj däriör att bespanngsaktionen kräver det, hurusom sjukhusbyggen inte
ta fullbordas, vår folktandvård inte har möjligheter att byggas ut, oell då det
överhuvud taget råder ett stopp även på jiunkter, där riksdagen har gått in
*?.r ett program för socialvårdens utbyggande, så må kammarledamöterna första,
atp man känner en viss tveksamhet när det gäller att föreslå åtgärder, som
visserligen äro ytterligt önskvärda men som just nu under krisen kanske huvudsakligast
skulle innebära en överflyttning från de relativt bärkraftiga kommunernas
sida, som nu lia sitt barnkrubbeväsende tämligen väl ordnat, under
det att det kanske blir fasligt litet över för kommuner, där behovet kan vara
trängande.

Jag tror. att befolkningsutredningen kommer att framlägga förslag till en
principlösning, som vi vilja att statsmakterna skola godtaga, ett förslag alltså.
varl man får veta hur man skall tänka sig att statsbidragssystemet för barnkrubborna
i framtiden kan utbyggas. Vidare föreslås en tillsynsmyndighet

Tisdagen den 19 januari 1943 e. ni.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
över denna barnkrubbeverksamhet liksom över den verksamhet som för närvarande
bedrives. Detta betrakta vi emellertid sorn ett fredsprogram.

Men dagens situation kräver otvivelaktigt åtgärder. Vi ha gjort vissa undersökningar,
vilkas resultat till en början överraskade oss. Man sade nämligen
till enliörjan pä de orter, där vi förfrågade oss, det var bl. a. Trollhättan, där
man tagit in kvinnor i industrien, att vi ha ej behov av barnkrubbor och daghem,
ty de kvinnor, som gått till industrien, äro ogifta kvinnor eller också
sådana, som icke lia barn. Svaret överraskade oss, och vi gjorde fortsatta
undersökningar, som gåvo till resultat, att ett mycket allvarligt befolkningspolitiskt
problem visade sig ligga bakom denna tendens. Varför saknades i så
stor utsträckning kvinnor, som hade barn? Helt enkelt därför, att de icke kunde
taga emot platser i industrien. Kvinnor med barn dragas över till sekunda,
dåligt beta!ta yrken, som förut bemannats av de ogifta. Resultatet blir alitsa,
att vi under nuvarande högkonjunktur byta ut manlig arbetskraft mot kvinnlig
arbetskraft, som vi giva en något så när hygglig betalning. Men vi stänga
utanför de kvinnor, som skaffat sig barn. o

Jag vill fästa kammarens ledamöters uppmärksamhet pa vad detta betyder
för hela vår befolkningsfråga. Vi vänja kvinnorna vid att betrakta barn som
hinder för deras förvärvsarbete. Vi deklassera de kvinnor, som skaffsig barn,
och vi höja de ogifta och barnlösa kvinnornas standard till en nivå, som de
aldrig kunna bibehålla, när de en g''ång i tiden bli gifta, biar befolkningsutredningen
fick klart för sig vad som här pa ort efter ort haller pa. att ske,
fann den, att den icke kunde nöja sig med allenast ett förslag till principlösning
av barnkrubbsfrågan. Det finns i en hel rad kommuner trängande behov
av åtgärder för att klara upp de här antydda missförhållandena, Darfor komma
vi att förorda, att de orter, där på grund av arbetsmarknadspolitiska skal
behov föreligger av åtgärder för att ta hand örn barn i halvöppen eller sluten
barnavård, skola erhålla möjlighet att redan under nästa budgetår få statsbidrag
därtill efter de principer för understöd till barnkrubbor. som vi hoppas
statsmakterna skola antaga såsom en fredslösning av den frågan.. o

Detta är den ståndpunkt, som befolkningsutredningen intagit i denna fråga.
Jag* hoppas, att vi inom någon av clc närmaste dagarna skola fa tillfälle lägga
fram förslag örn hemhjälp och förslag örn barnkrubbor, upplagt pa sätt sorn
jag här har antytt. Jag vill ännu en gång betona, att.för oss te sig dessa ting
sorn två sidor av samma sak. Hemhjälpen vänder sig till landsbygdens kvinnor,
barnkrubborna till industriorternas och städernas kvinnor, och som ett komplement
till deni bägge ter det sig åtminstone för befolkningsutredningen som en
nödvändig sak att höja de penningbelopp, varmed nian söker hjälpa kvinnorna,
när barn komma till världen.

Jag vill, herr talman, icke sluta detta anförande utan att lia sagt annu en
sak" Kommuner, som befinna sig i så god ekonomisk ställning, att det icke är
sannolikt att de nilsiä budgetår få andel av detta statsbidrag, skola icke skjuta
undan lösningen av problemet örn barnkrubborna under hänvisning till att statlig
utredning pågår. Jag anser det, viktigt, att vad som bär sagts kommer till
kommunalmännens kännedom pa vederbörliga orter. Det finns intet försvar föi
att som nian sett exempel på i de större kommunerna, betala understöd till
kvinnor, som vilja arbeta, bara därför att det saknas institutioner för barnavård.
Örn det är en förmögen kommun finns det ingen ursäkt flir ett sadan!
förhållande. Kommunen bör träda in för. en sådan insats, och denna insats
kommer att hina sig, Siven om kommunen icke far statsbidrag därtill.

Herr Hansson i Vännäsby: Under denna långa debatt har — liksom under
höstsessionen i november månad — eli stor del av inläggen ägnats åt jordbruks -

Nr 3.

Tisdagen den 19 januari 1943 e. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
ilai ingens stora betydelse såsom nära sammanhängande nied folkförsörjningsproblemet,
ävensom åt den förda prispolitiken inom vissa livsmedelsgrenar.
Denna gång av debatten är för övrigt enligt min mening helt naturlig, eftersom
modernäringen har en sådan ofantligt stor betydelse i vår folkhushållning.
I en tid som den nu rådande, med avspärrning utifrån, är ju tillgången
på livsmedel inom landet helt enkelt en livsviktig angelägenhet för våra nödvändigaste
''behov.

, Med denna utgångspunkt tillåter jag mig — i detta sena skede av den bär
förda remissdebatten — instämma med de talare, som framfört beklaganden
över att prissättningen. pa jordbrukets produkter i vissa hänseenden handlagts
på ett icke fullt tillfredsställande sätt.

Det synes mig, att det för dem som här närmast ha ansvaret framför allt
borde ha gällt att noga avväga prisrelationerna och att bestämma dessa i så
god tid, att produktionen därigenom kunde erhålla den nödvändiga stimulansen.
I vår tid med nästan fullständig avspärrning synes det åtminstone för
mig. vara en livsviktig angelägenhet, att den behövliga tillgången tryggas, och
att intresset för den fortsatta livsmedelsproduktionen uppehälles.

I fråga örn priserna på dessa produkter borde vi väl också kunna vara eniga
örn, att dessa alster framför allt böra betalas med det skäliga pris, som motsvarar
produktionskostnaderna, eller med andra ord att priserna böra avvägas
så att de befolkningsgrupper, som framställa dylika varor, känna intresse för
att vidmakthålla produktionen. Jag vill därmed icke hava sagt, och jag menai’
icke heller, att man skall förbise de stora konsumentgrupperna, deras intressen
och önskemål örn att levnadskostnaderna hållas så låga som möjligt; det
är för resten ett önskemål, som i stort sett är gemensamt för oss alla. Mea
lag undrar ändå, örn det inte i en tid av knapphet på livsmedel ter sig som ett
huvudintresse för konsumenterna, att tillgången på livsmedel uppehälles, oell
att produkter frambringas i så stor utsträckning, som det någonsin är möjligt.
De prisförbättringar som diskussionen rört sig omkring — åtminstone inom
ansvariga kretsar ha icke varit tilltagna större än att de mycket väl kunde
lia burits av konsumenterna, i ali synnerhet som de utgående livsmedelsrabatterna
lindra bördan och lätta pa bekymren för dem som ha små inkomster och
i övrigt äro svagast ställda i samhället.

Det förefaller, som örn. regeringen inte tillräckligt övervägde lägets krav i
dessa avseenden, da den inte justerade och fastställde jordbrukspriserna före
beslutyt oni det s.. k. prisstoppet. Örn så hade skett hade en betydlig del alden
förda diskussionen kunnat undvikas. Jag menar särskilt den diskussion,
som ej tagit hänsyn till att jordbrukarna redan genom sin anslutning till det
av livsmedelskommissionen i slutet av augusti föreliggande förslaget visat sin
villighet att göra offer för det gemensamma intresset.

Inom vissa grenar av livsmedelsproduktionen har den förda prispolitiken.

känna till, blivit särskilt framträdande. Jag tillåter ling därvid
såsom flera andra talare bär i kammaren nämna några ord örn prissättningen
i fråga örn fläskproduktionen. Vid den ungefärliga tidpunkt, då regeringen
gick m för att sätta stopp mot fortsatta prisförhöjningar, förelåg redan förslag
om någon höjning av priset på fläsk. Det beslut som fattats innebär lik\äl,
att priset hålles betydligt under den nivå, vid vilken svinskötseln överhuvud
taget är lönande. Resultatet av den likgiltighet för klara sakskäl, som
praglar regeringens hållning på detta område, synes nu bli det, att svinproduktionen
stannar av. Tillgängen på fläsk kommer till följd därav att i avsevärd
grad minska, vilket jag anser som en fara i denna kristid med kännbar
brist på fettämnen, ty fläsk är ju ett för vårt klimat så betydelsefullt liv--medel.

Tisdagen den 19 januari 1943 e. m. Nr 3. 95

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Jag ber också, herr talman, att få framföra några synpunkter på bränslefrågan.
Med allt förstående för de stora svårigheter, som möta ansträngningarna
att lösa detta viktiga försörjningsproblem, måste man ändock förvåna
sig över att priserna för avverkning blivit fastställda utan underhandling med
jordbrukarna örn rotvärdet. Det förhåller sig ju så,, att i den mån en skogsägare
inte är i tillfälle att själv sörja för avverkningen — eller örn han ej
hinner med att utföra den med egen arbetskraft och därigenom får tillräkna
sig samma avverkningspris per kubikmeter som det genom, förhandling fastställda,
kan han inte räkna nied att lia något rotvärde. Prispolitiken i fråga
örn bränsleavverkningen synes vara inriktad på att åstadkomma priser, sorn
tillfredsställa de i arbetet direkt sysselsatta — vilket i och för sig är riktigt —
men det verkar dock, som om man inte ägnat tillbörlig uppmärksamhet åt nödvändigheten
att sporra intresset hos skogsägarna. Örn en skogsägare skall taga
ut virke och beräkna omkostnaderna för avverkning och körning, står han slutligen
i den belägenheten att få betala av egna medel för uttaget, i stället för
att få ett skäligt rotvärde på det bränsle han avverkar. Man måste förstå, att
ett sådant förhållande frestar hårt på den enskilda skogsägarens lojalitet, en
lojalitet som statsmakterna räkna nied och som för visso också är tillfinnandes
hos de befolkningsgrupper, som drabbas av här berörda olägenheter. Eftersläpningen
i fråga örn bränsleavverkningen bär måhända sin förklaring bland
annat däri, att många skogsägare finna kravet på ekonomiska uppoffringar
för att tillgodose det allmänna behovet drivet allt för långt.

Jag ber också, herr talman, att få beröra ännu en fråga inom biltrafikväsendets
område, som inom bygderna väcker en viss uppmärksamhet. Man har
på sina håll ett starkt intryck av att biltrafiken för skjutsning till nöjesplatser
tillåtes utan minsta inskränkning. Imrdags- och söndagskvällar förekomma
bilskjutsar till nöjesplatser och nöjestillställningar i tämligen obegränsad omfattning
— en trafik, som bilägarna själva anse vara den mest givande — men
vid en jämförelse med de stränga restriktioner, som gälla för nyttotrafiken kan
man ifrågasätta örn myndigheterna på det här berörda området visa den vaksamhet,
som i denna tid av starkt begränsade resurser i fråga om trafikmedel
vore nödvändig. I den mån detta förhållande — som man kan förmoda — icke
är känt inom regeringen, har jag velat fästa uppmärksamheten på saken.

Med de synpunkter, som jag i berörda avseenden tillåtit mig anföra, har jag
— herr talman — endast velat bidraga till ett sakligt belysande av de spörsmål,
som beröra vissa aktuella problem. Jag tror det kan ha.sin betydelse att
sådana synpunkter och önskemål komma till uttryck och bliva dryftade bär
i riksdagen, i syfte att främja en översyn, och att främja en bättre lösning på
de punkter, som jag här har berört. Detta synes mig nödvändigt, även med
tanke på, att det för alla ansvarskännande krafter måste vara ett intresse antaga
udden av de mångenstädes märkbara försöken från oansvariga kretsar
att genom överdriven kritik och osunda missnöjesyttringar försvaga förtroendet
för den sittande samlingsregeringen.

Herr Nilson i Eskilstuna: Herr talman! Det är med Verklig tvekan, som
jag begär ordet mot slutet av denna tvådagarsdebatt med dess drygt 50 anföranden.
Men då jag sällan plägar trötta kammaren, vill jag lägga beslag på
endast några minuter, innan vi avsluta, debatten.

Debatten har sysslat med de vitala frågorna örn vårt försvar och vår folkförsörjning,
och vi Sirö överens örn, att vart land skall värnas. Vi åro också
överens örn. att livsmedelsproducenterna lia rätt att få lön för sin möda. Men
trots detta har jag klint en viss beklämning, då jag lyssnat, till dessa mångå
och långa anföranden. Debatten bär enligt min mening varit ganska ensidig.

Nr 3.

Tisdagen den 19 januari 1943 e. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Endast några få talare lia ansett elef skäligt vidröra andra än rent materiella
frågor. Det är, som om man hade en känsla av att få vi blott ett starkt försvar
och en riklig och någorlunda väl betald livsmedelsproduktion är allt väl Det
ar som ett eko från höstens valrörelse, då nian ovillkorligen häpnade över hur
kemiskt ina flertalet politiska tal ela vörö från annat än rent materiella syn?.
un£te1_r.’ och 1dock är läget ur andra och i sanning vitala synpunkter som icke
fa förbises skrämmande. Ty jämsides med den yttre upprustningen lämnas
vissa andligt och fysiskt nedrivande krafter alltför fritt spelrum.

^ Jag tillåter mig att i denna stund erinra blott örn ett enda område. Det är
vart folks alkoholkonsumtion, och jag vill citera följande ur en huvudstadstidning.
iör måndagen den 11 januari i år, en tidning, som äges av landets största
politiska pa,rti. Det heter däri: »Det har under de senaste månaderna talats och
skrivits åtskilligt örn det överhandtagande fylleriet, och man måste oförbehållsamt
vidgå, att förhållandena äro sådana, att de påkalla allmän uppmärksamhet.
Antalet avdömda fylleriförseelser under de tre första kvartalen 1942 utoc°''An
29’400’. medan motsvarande siffra under samma tid år 1941 var

-b,500. Da emellertid redan 1941 års siffra var osedvanligt hög, måste 1942
ars siffra betecknas såsom synnerligen ogynnsam. Fyllerisiffran för de tre
loista kvartalen 1942 ligger cirka 5,700, eller cirka 24 procent, över genomsnittet
för motsvarande tre kvartal under de fem sista förkrigsåren och är den
hogsta siffra, som för dessa kvartal registrerats alltsedan år 1920.»

Färjman studerar detta klientel och vad som ligger bakom dessa fyllerisiffi
or, mäste man anse läget i högsta grad oroande. Ty en stor procent av de beivrade
förseelserna gälla unga människor under 25 år. Då torde alla vara ense
°m, att när krävas allvarliga och effektiva åtgärder, annars bär det ohjälpligt
T7-?r'' iV4en.1när i jäller att vidtaga åtgärder äro meningarna oerhört delade.
Vi lia försökt under senare år med förhöjning av spritpriset och tänkt att detta
skulle kunna hejda rusdrycksbruket. Men dessa höjningar lia vidtagits steg för
tvi^ °i i sa måttfullt, attkonsumenterna hunnit vänja sig vid förhöjningarna,
ibland ha dessa prisförhöjningar ej heller hållit jämna steg med den allmänna
prishöjningen, och åtgärderna lia därför varit ineffektiva. Jag kan icke understa
att i detta sammanhang undra: Varför icke våga företaga en prisförhöjning
som känns {

Man Ilar också sökt begränsa motbokskvantiteten till högst tre liter per månad,
men siffrorna göra vid handen, att icke heller denna åtgärd kunnat nedbringa
konsumtionen. Utskänkningen på restaurangerna har därtill ökat Gerhurt,
Jaenna utskänkning medger en i viss mening okontrollerad konsumtion
av i manga fall icke motboksberättigade personer. Det är egendomligt att förslaget
örn restaurangkort på sprit, varigenom viss kontroll kunde äga rum avvisats.

Vad skola vi göra? Jo, vi skola bedriva en intensiv upplysning svaras från
manga hall Jag tillåter mig citera ur samma tidning, varur jag nyss läste
några ord, följande: »Pa en punkt torde man dock kunna enas, nämligen att
det tarvas okad upplysning om spritmissbrukets fördärvliga inflytande Ungdomen
mäste givas en annan inställning till nöjesliv och spritkonsumtion: en
hemlivets renassans bör eftersträvas.» Upplysning, därom äro alla teoretiskt
ense! 1 praktiken är enigheten icke lika stor.

Regeringens inställning till denna angelägenhet är både egendomlig, everen
onni °C1 lnkons„ekvent. För elva år sedan upptog budgeten ett anslag av
-UU,UUU kronor till föreläsnings- och upplysningsverksamhet för nykterhetens
.ramjande. Det har sagts förut i afton, och jag vill upprepa och understryka
det, att innevarande budgetar är motsvarande summa 50,000 kronor, och ändå
ar laget nu allvarligare och sämre än för elva år sedan. När det gäller att be -

Tisdagen den 19 januari 1943 e. m.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
vilja miljardbelopp för ytterligare beredskap, tveka vi icke ett ögonblick. Alla
äro överens om deras nödvändighet. Men det är förvånande, att varken regeringen
eller riksdagen anser, att även en annan sida av beredskapen är en
fråga av betydande storleksordning.

Ehuru vi förfoga över ett alltför ringa undersökningsmaterial, synes det tillgängliga
dock bekräfta, att restaurangkonsumtionen av rusdrycker har en
betydande skuld till det tilltagande fylleriet, och att i det sammanhanget den
s. k. restaurangdansen spelar stor roll är ställt utom allt tvivel. Vi ha diskuterat
den frågan tidigare, och jag vidrör den blott i förbigående. Klientelet vid
dessa dansaftnar är i alltför stor utsträckning ganska unga människor. Ungdomsvårdskommittén
har kommit med vissa siffror, som skulle bevisa motsatsen,
men den undersökning dessa uppgifter grundas på var enligt vad jag tror
mig veta så upplagd att resultatet måste bli missvisande. Enligt riksdagens
beslut år 1937, som åberopats många gånger, skulle offentlig dans i samband
nied utskänkning av rusdrycker få äga rum endast vid särskilda tillfällen.
Trots detta beslut ha sådana dansaftnar blivit en regel, på vilka restauratörerna
delvis basera sin ekonomi.

I ett interpellationssvar vid förra årets riksdag sade finansministern med
gillande, efter vad jag fattade, att vederbörande myndigheter blivit mera
restriktiva vid beviljandet av dessa tillstånd. Detta meddelande ville man tolka
såsom en utfästelse, att det skulle förfaras så i fortsättningen. Man kan därför
icke annat än förvåna sig över att regeringen själv, herr talman, handlat i strid
mot riksdagens beslut. Förliden höst sökte sålunda en restaurang i Västsverige
långtgående rättigheter att ordna dans i samband med utskänkning av rusdrycker.
Vederbörande lokala myndigheter ställde sig avvisande, men deras
beslut överklagades hos regeringen, som i strid mot de lokala myndigheternas
beslut och riksdagens beslut beviljade åsyftade restaurang fyra dansaftnar per
vecka för en längre tid. Hur kan regeringen handla så med tanke både på
riksdagens beslut och det allmänt försämrade nykterhetstillstandet?

Då det kanske är otänkbart att nu, herr talman, få ett svar härpå, tillåter
jag mig uttrycka den förhoppningen, att förfarandet aldrig upprepas. Visserligen
kan man utläsa ur försvarsministerns svar, då han i afton försvarade vissa
av regeringens åtgärder i en annan fråga, att regeringen icke anser sig böra ta
önskvärd hänsyn till riksdagen, men jag hoppas, att årets riksdag visar sig
vara i stånd att även på av mig nu berört område visa frisk beslutsamhet. Läget
tarvar verkligen detta.

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman''. Jag begärde ordet därför att
jag ansåg att herr Vougts anförande inte skulle stå alldeles oemotsagt.

Örn jag fattade herr Vougt rätt, summerade han samman intrycken av den
här tvådagarsdebatten på så sätt, att alla de som hade invändningar att göra
emot finansministerns penningpolitiska program ville angripa och örn möjligt
försämra våra sociala anordningar, under det att han a riksdagsmajoritetens
vägnar gav det stora löftet, att den skulle se till att de sociala anordningarna
inte skulle tillåtas försämras.

Jag anser inte, att denna beskrivning är alldeles med verkligheten överensstämmande.
Jag tror det finns mycket litet skiljaktiga uppfattningar när det
gäller att vi skola så långt det står i vår makt söka behålla en god social omvårdnad
örn vårt folk, men vad det har framkommit delade meningar örn det är
vilka vägar vi skola använda för att bevara en ekonomiskt hållfast grund, på
vilken dessa sociala välvärdsanordningar kunna vila och utvecklas. Jag bar
anmält för min del och andra med mig en tveksamhet, huruvida de vägar, som
herr Wigforss i sina anföranden här bar angivit, oell de riktlinjer, som han an A-ntim,

hammarens protokoll WJ/A. A r 7

Nr 3.

Tkdagvn ''lea 19 januari 1943 e. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
visat i sin proposition, äro framkomliga. Jag Ilar så mycket mera styrkts i att
de inte äro så alldeles bergsäkra, sedan jag liörde finansministerns eget uttalande
i första kammaren, där kail i diskussion med professor Ohlin själv erkände,
att om vårt försörjningsläge ytterligare skulle försämras, alltså importen
av varor väster ifrån eller söder ifrån — jag tänker på bränslet — minskas,
så ser han inte heller någon möjlighet att man skall kunna kompensera
människorna för den inflationistiska höjning av priserna, som då kommer att
äga rum, oavsett vilka avtal vi ha träffat. Jag menar alltså, att vi kunna mycket
väl stå och säga, att vi under inga förhållanden vilja vara med om en sänkning
av vare sig våra sociala välfärdsanordningars standard eller livsföringen
bygga en sådan utveckling, som jag för min del och många med mig ha framtill
den punkt, då vi ha en inflation, som vi inte förmå behärska och som, oavsett
vad vi säga och kanske till och med vad vi göra, kommer att pressa
ned oss längre än vad vi själva någonsin velat tänka oss. Det är för att förebygga
sådan utveckling, som jag för min del och många med mig lia framhållit,
att det först och främst gäller att med tanke på framtiden se till, att vår
produktionsapparat och våra ekonomiska betingelser inte skadas utan förbli så
goda som möjligt. Vi måste lägga upp både ett penningpolitiskt program och
föra en skattepolitik, som gör det möjligt för svenskt näringsliv att skapa den
grund, pa vilken dock hela vårt folks sociala standard och förbättrade livsföring
måste bygga.. Vi äro överens med herr Vougt, och jag tror, att vi
kunna säga med alla politiska grupper i denna kammare — jag vet inte, om
herr Senander är med, jag är icke alldeles säker på det — att vi vilja, att
människorna skola få det bättre, och att de skola leva både i ett rättssamhälle
och i ett samhälle med god produktionsordning och så god omvårdnad, som
samhället har möjlighet att ge dem. Men jag upprepar ännu en gång, att jag är
icke övertygad örn att man når fram till ett sådant resultat genom att endast
försäkra, att vi komma att stå som den trogne och ståndaktige tennsoldaten
och se till att det icke under några förhållanden får ske någon förändring
i nuvarande förhållanden.

Herr Vougt: Herr talman! Jag hoppas, att herr Skoglund icke uppfattade
mitt uttalande på det sättet, att jag därmed menade, att de som uttryckt tveksamhet
eller kritik mot finansministern skulle förrått någon brist på vilja att
kämpa emot en social standardsänkning. Jag tog uttryckligen ett uttalande ur en
tidning, därför att jag icke ville taga något uttalande, som gjorts under debatten,
som möjligen skulle kunna missförstås. Jag vill nu tillägga, att uttalandet
står i Svenska Morgonbladet. Jag såg i detta uttalande en tendens, som ofta
framträtt, att resonera som örn vi måste foga oss i en social standardsänkning.
Jag ville uttrycka vår vilja att spjärna emot ett sådant öde. som vi icke anse
vara oundvikligt. Är det så att man på högerhåll har samma inställning, och
även bland övriga partier, vill jag bara säga, att det är så mycket bättre. Men
jag skall, be herr Skoglund, att vi måtte verka tillsammans för att motarbeta
de stämningar i denna riktning, som komma fram i pressen ute i landet, där en
sådan opinionsbildning kanske förmärkes mer än här i riksdagen.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Ifrågavarande propositioner
hänvisades till statsutskottet, varjämte dels propositionen nr 1 hänvisades, såvitt
den avsåg pensionsväsendet (tolfte huvudtiteln, dock med undantag av de
under C. Allmänna indragningsstaten upptagna anslagen) samt riksdags- och
revisionskostnader ävensom kostnader för riksdagens hus och riksdagens verk,
till bankoutskottet samt, i. vad den angick jordbruksärenden, till jordbruksutskottet,
dels ock propositionen nr 2 hänvisades, i vad den angick jordbruksärenden,
till jordbruksutskottet.

Tisdagen den 19 januari 1943 e. in.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
Till vederbörande utskott skulle jämväl överlämnas åtskilliga i anledning av
propositionerna inom kammaren avgivna yttranden.

§ 2.

Föredrogos var efter annan följande å kammarens bord vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till bevillningsutskottet propositionen, nr 8, med förslag till förordning örn
fortsatt giltighet av förordningen den 6 mars 1942 (nr 63) angående rätt för
Konungen att åsätta särskild tullavgift; och

till statsutskottet propositionen, nr 9, angående upplåtelse av rätt till bearbetande
av icke inmutningsbara mineral fyndigheter å kronojord.

§ 3.

Föredrogos var för sig följande på bordet liggande motioner; och remitterades
därvid

till statsutskottet motionen nr 18 av herr Holmdahl m. fl.;
till tillfälligt utskott motionen nr 19 av herrar Nilsson i Landskrona och
Olofsson i Höganäs;

till statsutskottet motionen nr 20 av herr Orgard;

till bevillningsutskottet motionen nr 21 av herr Liedberg m. fl.;

till bankoutskottet motionerna:

nr 22 av herr Lövgren; och

nr 23 av herr Hedlund i Östersund;

till behandling av lagutskott motionerna:
nr 24 av herr Holmgren;

nr 25 av herrar Håstad och Skoglund i Doverstorp;
nr 26 av herr Lundgren m. fl.; och
nr 27 av herr Hedlund i Östersund; samt

till jordbruksutskottet motionen nr 28 av herr Staxäng m. fl.

§ 4.

Föredrogs riksdagens kanslideputerades memorial, nr 1, angående antagande
av tjänstemän i riksdagens kansli.

Herr talmannen tillsporde kammaren, örn densamma vore beredd att nu företaga
ifrågavarande, endast en gång bordlagda ärende till avgörande; och fann
herr talmannen denna fråga vara med ja besvard.

På därå av herr talmannen given proposition godkände kammaren härefter
vad kanslideputerade anmält och hemställt.

§ 5.

Föredrogos var efter annan följande på bordet liggande motioner; och remitterades
därvid

till statsutskottet motionerna:
nr 29 av herrar Norup och Nilson i Spånstad;
nr 30 av herr Holmgren; och
nr 31 av herr Linden m. fl.;

100

Nr 3.

Onsdagen den 20 januari 1943.

till bevillningsutskottet motionerna nr 32 och 33 av herr Wiberg m. fl.;
till behandling av lagutskott motionerna:
nr 34 av herr Hagård; och
nr 35 av fru Johansson m. fl.; samt

till jordbruksutskottet motionerna :

nr 36 av herr Johansson i Öckerö m. fl.;

nr 37 av herr Gardell m. fl.; samt

nr 38 och 39 av herr Andersson i Gisselås»»*, fl.

§ 6.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 11.26 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Onsdagen den 20 januari.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Föredrogos var efter annan följande å kammarens bord vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionen, nr 10, angående statsbidrag till folkköksverksamhet;
och

till bevillningsutskottet propositionen, nr 12, med förslag till förordning örn
kupongskatt, m. m.

§ 2.

Föredrogos var för sig följande på bordet liggande motioner; och remitterades
därvid

till konstitutionsutskottet motionen nr 40 av fröken Andersson m. fl.;

till statsutskottet motionerna :

nr 41 av herr Senander in. fl.;

nr 42 av herr von Friesen m. fl.;

nr 43 av herr Mårtensson in. fl.; och

nr 44 av herr Henriksson m. fl.;

till bankoutskottet motionen nr 45, av herr Eriksson i Stockholm; samt
till tillfälligt utskott motionerna:
nr 46 av herr Johnsson i Kastanjegården m. fl.; och
nr 47 av herr Janson i Frändesta.

Onsdagen den 20 januari 1943.

Nr 3.

101

Justerades protokollsutdrag.

§ 3.

§ 4-

Avlämnades följande motioner, nämligen av:

herr Sundström i Vikmanshyttan m. fl., nr 48, om höjning av anslaget till
räntefria studielån;

herr Andersson i Alfredshem m. fl.:

nr 49, angående utredning örn statens medverkan till vidgad omfattning av
hemsysterverksamheten; och .

nr 50, angående åstadkommande av enhetlighet i avseende a de förmåner,
som vid olika former av statens bostadslån beviljas barnrika familjer;

herr Jonsson i Alsen m. fl., nr 51, örn anslag till insamlande och bearbetande
av uppgifter angående de lungsjukas levnadsförhållanden i Sverige;

herr Wallentheim, nr 52, örn förändring av vissa befattningar vid Lövstahemmet
till extra ordinarie tjänster;

herr Ericsson i Åtvidaberg m. fl., nr 53, angående fortsatt förstatligande
av de kommunala mellanskoloma;

herr Hagberg i Malmö, nr 54, angående åstadkommande av större planmässighet
i den svenska hamnbyggnadspolitiken;

herr Carlström m. fl., nr 55, om tull å kalendrar och datumblock med utländsk
text;

herr Lindmark m. fl., nr 56, örn skärpning av straffet för överlåtelse av
motbokssprit till ungdom under 21 år;

herrar Thorell och Wiberg, nr 57, örn lagstiftning örn okynnes- och skadegörande
hundar; ......

herrar Lundgren och Lindberg i Stockholm, nr 58, örn viss ändring i sjö arbetstidslagen;

herr Jonsson i Skedsbygd m. fl., nr 59, örn beredande av viss företrädesrätt
för mindre jordbrukare att bedriva animalisk livsmedelsproduktion;

herr Paulsen m. fl., nr 60, örn medel till höjning av dyrtidstilläggen åt ordinarie
befattningshavare hos Sveriges utsädesförening saint svenska vall- och
mosskulturföreningen;

herr Nilson i Spånstad m. fl., nr 61, angående förhindrande av oskälig arherr
Thäpper m. fl., nr 62, angående viss ändring av hälsovårdsstadgans
bestämmelser örn bostads beskaffenhet; och

herr Ekdahl m. fl., nr 63, angående utarbetande av förslag till en grundlig
reform av vår rättstavningsfråga.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 11.07 f. m.

In fidem

Sune Norrman.

102

Nr 3.

Torsdagen den 21 januari 1943.

Torsdagen den 21 januari.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Justerades protokollen för den 15 och den 16 innevarande .januari.

§ 2.

Föredrogos var efter annan följande på kammarens bord vilande motioner;
och remitterades därvid

till statsutskottet motionerna:

nr 48 av herr Sundström i Vikmanshyttan m. fl.;

nr 49 och 50 av herr Andersson i Alfredshem m. fl.;

nr 51 av herr Jonsson i Alsen m. fl.;

nr 52 av herr Wallentheim; och

nr 53 av herr Ericsson i Åtvidaberg m. fl.;

till tillfälligt utskott motionen nr 54 av herr Hagberg i Malmö;
till bevillningsutskottet motionerna:
nr 55 av herr Carlström m. fl.; och
nr 56 av herr Lindmark m. fl.;

till behandling av lagutskott motionerna:

nr 57 av herrar Thorell och Wiberg; samt

nr 58 av herrar Lundgren och Lindberg i Stockholm;

till jordbruksutskottet motionerna:

nr 59 av herr Jonsson i Skedsbygd m. fl.; och
nr 60 av herr Paulsen m. fl.;

till behandling av lagutskott motionen nr 61 av herr Nilson i Spånstad
m. fl.; samt

till tillfälligt utskott motionerna:
nr 62 av herr Thäpper m. fl.; och
nr 63 av herr Ekdahl m. fl.

§ 3.

Till bordläggning anmäldes bankoutskottets memorial:

nr 1, med överlämnande av fullmäktiges i riksbanken till bankoutskottet
avgivna berättelse; och

nr med överlämnande av fullmäktiges i riksgäldskontoret till innevarande
riksdag avgivna, till bankoutskottet avlämnade berättelse.

§ 4.

Justerades protokollsutdrag.

Torsdagen den 21 januari 1943.

Nr 3.

103

§ 5.

Avlämnades följande motioner, nämligen av:

herr Nilsson i Göteborg m. fl., nr 64, angående inrättande av en statens
trafiksäkerhetsinspektion;

herr Sefve, nr 65, angående genomförandet av en mer rationell organisation
av expeditionsarbetet inom läroverkens rektorsexpeditioner;

herrar Sefve och Sundqvist, nr 66, om höjning av anslaget till understöd åt
anstalter och föreningar, som anordna populärvetenskapliga föreläsningar;

herr Jacobson, nr 67, örn viss ersättning till förre furiren vid signalregementet
I. E. Uddhagen;

herr Lindmark m. fl., nr 68, i anledning av Kungl. Majlis förslag om anslag
för bidrag till vinterväghållningen på landet;
herr Johansson i Öckerö m. fl.:

nr 69, om anslag för bidrag till byggande och underhåll av statsunderstödda
fiskehamnar; och

nr 70, örn anslag till utvidgning och förbättring av statens fiskehamnar
och farleder;

fru Andersson m. fl., nr 71, örn höjning av anslaget till statens polisskola;
herr Lövgren, nr 72, örn pension till poststationsföreståndaren P. J. Sundqvists
änka Anna Charlotta Sundqvist;

herr Olsson i Mellerud, nr 73, om pension eller årligt understöd åt fru Hildur
Cecilia Holmberg;

herrar Svensson i Alingsås och Forsberg, nr 74, angående viss ändring i lagen
örn sparbanker;

herr Rosander m. fl., nr 75, örn pension eller understöd åt förre ombudet hos
pensionsstyrelsen K. Karlsson;

herr Jonsson i Alsen, nr 76, angående rätt för fattig, å sanatorium vårdad
lungsjuk att för personligt bruk uppbära del av sjukpension, m. m.;

herr Jansson i Kalix m. fl., nr 77, angående viss ändring i arbetarskyddslagen
m. m.;

herr Nilsson i Göteborg m. fl., nr 78, angående ny vägtrafikstadga;
herr Jansson i Kalix, nr 79, örn ersättning för olycksfall i arbete åt flottningsarbetaren
J. A. Gustavssons änka och minderåriga barn;

herr Persson i Norrby m. fl., nr 80, angående lagstiftning örn temporärt förbud
mot nedläggande av industriella företag;

herr Carlsson i Bakeröd m. fl., nr 81, angående anordnande av statliga försöksgårdar; herr

Pettersson i Rosta m. fl., nr 82, angående prissättningen av årets skörd
av vårvete och kora, m. m.;

herrar Pettersson i Rosta och Werner, nr 83, örn höjning av statsbidraget
till mindre jordbrukare för anläggning av silos, in. m.;

herr Andersson i Södergård m. fl., nr 84, om medel för anställande av ytterligare
en vandringsrättare hos Jönköpings läns hushållningssällskap;

herr Norup m. fl., nr 85, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning örn anslag till hushållningssällskapen;

herr Johnsson i Kastanjegården m. fl., nr 86, örn inrättande av ytterligare
ett lantmäteri di strikt;

herr Pettersson i Rosta m. fl., nr 87, angående viss ändring i nu gällande
föreskrifter för hempermittering av viri jordbruket .sysselsatta, i militär bered
skapstj än st inkallade;

herr Westerdahl m. fl., nr 88, angående tjänstebrevsrätt för lantbruksmöten
och de för dessas organisation utsedda fullmäktige; och

104

Nr 3.

Fredagen den 22 januari 1943.

herr Niisson i Göteborg m. fl., nr 89, angående auktorisation av bilskolorna
m. m.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 11.07 f. m.

In fidem
Sune Norrman.

Fredagen den 22 januari.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Föredrogos var efter annan följande på kammarens bord vilande motioneroch
remitterades därvid

till statsutskottet motionerna:

nr 64 av herr Nilsson i Göteborg m. fl.;

nr 65 av herr Sefve;

nr 66 av herrar Sefve och Sundqvist;

nr 67 av herr Jacobson;

nr 68 av herr Lindmark m. fl.;

nr 69 och 70 av herr Johansson i Öckerö m. fl.; samt

nr 71 av fru Andersson m. fl.;

till bankoutskottet motionerna:

nr 72 av herr Lövgren;

nr 73 av herr Olsson i Mellerud;

nr 74 av herrar Svensson i Alingsås och Forsberg; samt
nr 75 av herr Rosander m. fl.;

till behandling av lagutskott motionerna:
nr 76 av herr Jonsson i Alsen;
nr 77 av herr Jansson i Kalix m. fl.; och
nr 78 av herr Nilsson i Göteborg m. fl.;

till bankoutskottet motionen

nr 79 av herr Jansson i Kalix m. fl.;

till behandling av lagutskott motionen
nr 80 av herr Persson i Norrby m. fl.;

till jordbruksutskottet motionerna:
nr 81 av herr Carlsson i Bakeröd m. fl.;
nr 82 av herr Pettersson i Rosta m. fl.;
nr 83 av herrar Pettersson i Rosta och Wemer;
nr 84 av herr Andersson i Södergård m. fl.;
nr 85 av herr Norup m. fl.; och

nr 86 av herr Johnsson i Kastanjegården m. fl.; samt

till tillfälligt utskott motionerna:
nr 87 av herr Pettersson i Rosta m. fl.;

Fredagen den 22 januari 1943.

Nr 3.

105

nr 88 av herr Westerdahl m. fl.; oell
nr 89 av herr Nilsson i Göteborg m. fl.

§ 2.

Föredrogos vart efter annat bankoutskottets memorial:

nr 1, med överlämnande av fullmäktiges i riksbanken till bankoutskottet avgivna
berättelse; och . „ .. , , , . ■,

nr 2, med överlämnande av fullmäktiges i riksgäldskontoret till innevarande
riksdag avgivna, till bankoutskottet avlämnade berättelse.

Sedan kammaren på tillfrågan av herr talmannen förklarat sig beredd att
nu avgöra ifrågavarande, endast en gang bordlagda ärenden, Indes memorialen
vart för sig till handlingarna.

Justerades protokollsutdrag.

§ 3.

§ 4.

Avlämnades följande motioner, nämligen av:

herrar Viltlund och Norén, nr 90, angående ändring av gällande bestämmelser
örn rätt till deltagande i val av kommunala revisorer m. m.;

herr Andersson i Malmö m. fl., nr 91, angående borttagande av iatugvardsstrecket
såsom villkor för rösträtt vid allmänna val;

herr Gustafsson i Bogla, nr 92, örn införande i lagen örn församlingssty
reise av allmänna regler örn upptagande av kyrkokollekter;

herr Hansson i Skediga m. fl., nr 93, angående grunderna för rörligt tillägg
och kristillägg åt statens befattningshavare; n

herr Lindberg i Stockholm, nr 94, örn förste ritaren vid sjokarteverket G.

Hedlunds placering i löneklass; , , .

herr De Geer, nr 95, angående nya lönebestämmelser för cheisbeiattningarna

i de af färsdrivande verken, m. m.; . ,

herr Wemer m. fl., nr 96, örn bibehållande av gällande beräkningsgrunder
för statsbidrag till vinterväghållningen på landet;

herr Nilson i Spånstad m. fl., nr 97, angående införande vid vissa läroanstalter
av en praktisk realexamen med jordbrukslinje, m. m.;

herrar Hallén och Svedman, nr 98, om lektorn G. Montelins uppflyttmng i
löneklass *

herr Hallén, nr 99, örn dövstumprästernas lönegradsplacering;
herr Hallén, nr 100, örn vissa dövstumprästers löneförhållanden; ^
herrar Hedlund i Rådom och Andersson i Hedensbyn, nr 101, angående ekonomiskt
stöd till landsbygdsungdom för bedrivande av studier;

herr Hedlund i Rådom m. fl., nr 102, angående statsbidrag till täckande av
kostnaderna för sjuktransporter av patienter på landsbygden m. m.; _

herr Sandberg m. fl., nr 103, angående utredning i dyrortsgruppermgsfra gorna;

, , . ..... .

herr Hagberg i Luleå m. fl., nr 104, angående viss ändring i gallande grunder
för erhållande av statsbidrag till skolbarnsbespisning;
herr Lersson i Stockholm m. fl.:

nr 105, om viss ändring av gällande bestämmelser örn bidrag fran anslaget
till främjande av bostadsförsörjningen för mindre bemedlade, barnrika famil -

jer; och

nr 106, örn ändring av 10 § lagen

örn hyresreglering;

Andra hammarens protokoll 1943. Nr 3.

106

Nr 3.

Fredagen den 22 januari 1943.

herr vo» Seth, nr 107, angående utgivande av en tidskrift, innehållande för
de praktiserande läkarna avsedda upplysningar om medicinska forskningsreBulta
t>)

j-i ?iei7'' Viklund m. fl. nr 108, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag örn bidrag
tili utrustning av polikliniker för folktandvård samt om bidrag till avlöningar
at distriktstandläkare och distriktstandsköterskor m. m.;

herr Hällgren m. fl., nr 109, angående beräkningen av statsbidraget till vinterväghallnmgen
pa landet;

herrar Nilsson i Göingegården och von Seth, nr 110, i anledning av Kungl.
Marits i propositionen nr 2 gjorda framställning örn anslag till remonteringherrar
Svensson i Ljungskile och Malmborg, nr lil, örn understöd åt enskilda
anstalter för yrkesundervisning, m. m.;

herr Shoglund i Umeå m. fl., nr 112, örn beredande av förebyggande krishjalp
at behövande barn;

herrar Lindahl och Olsson i Mellerud, nr 113, angående civila avlöningsreglementets
bestämmelser om löneklassplacering vid befordran m. m.;
lerr Gustafsson i Bogla, nr 114, om anslag till soldathemsverksamheten;
herr -Janson i Frändesta m. fl., nr 115, om anslag till anordnande av vattenreningsverk
med biologisk rening för Södermanlands regemente;

herrnr Lindberg i Stockholm och Lundgren, nr 116, angående skattefrihet
tor sjoiolkets krigsriskersättning, m. m.;

herr Lindberg i Stockholm, nr 117, örn förlängning av gällande skattefrihet
lor gavor till hemvärnet och dess underavdelningar;

0Tdninll^dher° °Ch EricSSOn 1 Kinna> nr 118- om viss ändring i stämpelför herr

Janson i Frändesta m. fl., nr 119, angående ändring av gällande grunder
tor uppskattning av inkomst av jordbruksfastighet;

herr Nilson i Spånstad m. fl., nr 120, örn viss skattefrihet för jordbruksKassor
m. il. j

herr von Seth, nr 121, örn beviljande av majorspension åt med kaptenspension
avgangne överstelöjtnanten i armén S. V. K. Halvorsen;

herr Björklund m. fl., nr 122, örn förbättring av pensionerna för sådana
statens beiattmngshavare, som avgått med pension före den 1 juli 1939-herrar Staxäng och Hansson i Rubbestad, nr 123, om pension åt förre bilbesiktnmgsmannen,
civilingenjören H. F. Thorburn;

herrar Persson i Stockholm och Senander, nr 124, om förbättring av pensionerna
för de statstjänstemän, som avgått ur tjänst före den 1 juli 1939-herrar Eriksson i Stockholm och Persson i Falla, nr 125, örn gratifikation
strandnS!°n ^ i0ITe vaktmästaren a riksdagens tryckeriexpedition J. D. Berg kerr

Burke, nr 126, örn förhöjd pension åt förre trädgårdsmästaren vid Tumba
brak J. Th. Jansson;

herrar Gustafsson i Lekåsa och Hansson i Skediga, nr 128, angående rätten
att kvarsta i tjänst efter uppnådd pensionsålder för tjänstemän, tillhörande civila
statstorvaltningen;

1 Julita »• flo nr 129> angående uppställande av visst villkor
tor ratt till skogsavverkning å nyförvärvad fastighet;

herr Lundstedt nr 130, örn lagstiftning angående åtgärder mot homosexualitetens
samhallsfarliga yttringar m. m.;

herr Edberg m. fl nr 131, angående beredande av ökat skydd åt hymssokande
familjer med barn;

herr Olson i Göteborg, nr 132, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition.

Fredagen den 22 januari 1943.

Nr 3.

107

nr 6, med förslag till lag med särskilda bestämmelser örn begränsning av vinstutdelning
från aktiebolag; ,

herrar Olson i Göteborg och Wiberg, nr 133, angående revision av varumärkes-
och firmalagstiftningen; ■.

herr Carlsson i Bakeröd m. fl, nr 134, angående viss ändring i gallande

““herrf Åndersson i Vigelsbo, nr 135, angående viss komplettering av gällande

herr Persson i Stockholm m. fl., nr 136, örn viss ändring i lagen örn se mester

* • •

herrar Hedlund i Östersund och Ekdahl, nr 137, angående lagstiftning mot

den antisemitiska propagandan; . , in o • i.,

herrar Birke och Thorell, nr 138, örn viss ändring i 19 kap. 10 § jorddel lieitaiTHawssou

i Skediga och Gustafsson i Lekåsa, nr 139, om höjning av

PrhenesSwa/mförn viss ändring av bestämmelserna örn understöd
åt elever vid lägre lantbruksundervisningsanstalter;

herr Larsson i Karlstad m. fl.: .

nr 141, örn viss ändring i gällande bestämmelser om lån ur jordbrukets ma skmknefond,

oc^ „ndring i giinancje bestämmelser örn bidrag till uppförande

^herr^berg ^Luleå m. fl., nr 143, angående utredning av frågan örn att
avgiftsfritt utarrendera myrslåttern under domänverkets förvaltning at mindre

Sandber g och Svensson i Ljungskile, nr 144, om ökat anslag for bidrag
till förstärkning av ofullständiga jordbruk m. m.; . . . ,, ,

herr Åndersson i Alfredshem m. fl., nr 145 örn viss ändring i gallande
grunder för statsbidrag till vissa väg- och flottledsbyggnader a skogar i en ^er^

Hoppe m. fl., nr 146, angående tillförande av sakkunskap fran psykiatriskt
utbildade barnläkare till skoldistrikt och bärnavårdssamhallen;

herr Sundqvist m. fl., nr 147, angående forbattrade betingelser for dim andliga
vården å sjukvårdsinrättningar;

herr Jonsson i Skedsbygd m. fl, nr 148, angående fordelningen av vissa
^hllTlindberg i Stockholm m. fl, nr 149, angående vissa ändringar i gällande

av frivillig a,

bCherraHo«soS«°SSWiBå »*. fl-, nr 151, angåmde viss ändring av gällande
grunder för tilldelning av rabattkort för matfett och mjölk.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 11.10 f. m.

In fidem
Sune Norrman.