1943. Andra kammaren. Nr 35 (Riksdagens protokoll 1943:35)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1943. Andra kammaren. Nr 35.

Måndagen den 13 december.

Kl. 4 e. m.

Förhandlingarna vid detta sammanträde leddes av herr andre vice talmannen.

§ I Justerades

protokollet för den 7 innevarande december.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna läkarintyg:

Riksdagsman Hugo Witzell är på grund av sjukdom (behandlad lungtumör)
oförmögen att deltaga i riksdagens sammanträden under tiden 10 december
1943 till den 31 december 1943.

Stockholm, radiumhemmet den 10 december 1943.

Elis Berven,

Överläkare.

Kammaren beviljade herr Witzell ledighet från riksdagsgöromålen tills vidare
från och med den 10 innevarande december.

§ 3.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets utlåtande nr 17,
statsutskottets utlåtanden och memorial nr 267—272, bevillningsutskottets betänkanden
nr 57 och 58 samt bankoutskottets utlåtande nr 77.

§ 4.

Till bordläggning anmäldes:

bankoutskottets memorial:

nr 78, angående ersättning till vaktmästaren hos riksdagens andra kammare
E. W. Älvenstrand vid inkallelse till militärtjänstgöring;

nr 79, angående arvode för utarbetande av register till riksdagens protokoll
med bihang m. m. för höstsessionen 1943; och

nr 80, angående utredning rörande beredande av fastare anställningsform
för den hos riksdagen tillfälligt anställda vaktpersonalen m. m.; samt

tredje särskilda utskottets utlåtande nr 2, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den
14 juni 1907 (nr 36 s. 1) örn nyttjanderätt till fast egendom m. m., dels ock
i ämnet väckta motioner.

§ 5.

Ordet lämnades på begäran till herr Björling, som yttrade: Herr talman! Jag
får hemställa, att kammaren ville besluta, att två gånger bordlagda ärenden

Andra hammar ms protokoll 1943. Nr 35. 1

Nr 35.

Tisdagen den 14 december 1943.

Svar på
interpellation.

skola å morgondagens föredragningslista uppföras i följande ordning, nämligen
först bevillningsutskottets betänkanden nr 57 och 58 samt därefter övriga
ärenden i den ordning, i vilken de finnas upptagna på dagens föredragningslista.

Denna hemställan bifölls.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.04 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Tisdagen deli 14 december.

Kl. 2 e. m.

Förhandlingarna vid detta sammanträde leddes av herr förste vice talmannen.

§ I Justerades

protokollen för den 8 och den 11 innevarande december.

§ 2.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Bergquist som anförde:
Herr talman! Herr Hagberg i Luleå har med kammarens tillstånd till mig
riktat följande frågor:

Ha från regeringens sida, sedan målet mot de ansvariga för attentatet mot
Norrskensflamman avdömts, några åtgärder vidtagits för att bringa klarhet
i de i samband med målet ouppklarade frågorna?

Om så icke är fallet, ämnar statsrådet vidtaga några åtgärder med syfte
att åstadkomma en fullständigare utredning, som kan bringa samtliga ansvariga
för attentatet till laga näpst?

Natten mellan den 2 och den 3 mars 1940 nedbrann en tryckeriaktiebolaget
Norrskenet tillhörig byggnad i Luleå. I denna inrymdes bl. a. tidningen Norrskensflammans
lokaler. Samma natt hade tre personer anbringat sprängladdningar
i tidningens tryckerimaskiner. Ytterligare två personer hade vid tillfället
varit närvarande. Ungefär samtidigt med att sprängladdningarna detonerat
hade en synnerligen häftig eldsvåda uppstått i byggnaden. Fem i fastigheten
boende personer omkommo vid tillfället. Två närbelägna byggnader antändes
och brandskadades svårt.

För detta attentat har ett flertal personer ställts till ansvar. Genom utslag
den 17 maj 1941 dömde hovrätten för övre Norrland var och en av förstnämnda
tre personer, jämlikt 19 kap. 6 § 1 mom. jämfört med 2 § första stycket strafflagen,
till sex års straffarbete för åstadkommande av förödelse medelst sprängämne
å annans i stad belägna boning. Tre andra personer ådömdes ansvar för
delaktighet, två av dem till sju års straffarbete och den tredje till två års
straffarbete. Högsta domstolen fastställde den 24 oktober 1941 enhälligt hovrättens
utslag.

Tisdagen den 14 december 1943.

Nr 35.

Svar på interpellation. (Forts.)

Beträffande brandens uppkomst oell sambandet mellan sprängningen och
branden har den främsta svenska tekniska sakkunskapen ävensom utländsk
expertis anlitats. Det har icke kunnat konstateras att — såsom herr Hagberg
gör gällande -—- brandbomber eller brandsatser kommit till användning. I
askan på brandplatsen samt på vissa böcker som där anträffats ha visserligen
funnits spår av magnesium, men det har icke kunnat visas, att dessa spår
härrört av bomber eller dylikt. Hur branden uppkommit har alltså icke kunnat
utrönas.

De straff, som ådömdes de tilltalade, avsågo ansvar för själva sprängningen.
Domstolarna ha enhälligt varit av den uppfattningen, att det icke kunde
anses styrkt, vare sig att någon av de tilltalade anlagt branden eller att
sprängningen åstadkommit denna. De tilltalade frikändes följaktligen från ansvar
beträffande brandkatastrofen.

Av utredningen i målet synes framgå, att alla tänkbara vägar prövats för
att erhålla klarhet beträffande eldsorsaken. Jag saknar därför anledning att
vidtaga någon åtgärd i saken. Det är emellertid uppenbart, att varje uppslag
som kan leda till klarläggande av orsaken till branden skall upptagas till noggrann
undersökning.

Härefter yttrade:

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Samtidigt som jag tackar för svaret ber
jag att få peka på, att både statsrådet och jag befinna oss i en ganska egendomlig
situation här. Min uppfattning är nämligen, att de dömda äro ansvariga
för mordbranden, och denna min uppfattning borde tvinga mig att utesluta
parallellattentatsteorien, men för att åstadkomma en ytterligare utredning
och inte göra domkval måste jag utgå ifrån denna teori. Ty det starkaste
i kravet örn ytterligare utredning är ju, att de verkliga mordbrännarna, såsom
domstolarna också förmena, befinna sig på fri fot. Ur denna synpunkt
borde intresset alldeles uppenbart vara, att åtminstone utredningen fullföljes,
så att klarhet skapas örn denna den största kriminalhistorien i vårt land på
.senare tid.

Nu bestrider märkligt nog statsrådet det viktigaste argumentet för ett parallellattentat,
nämligen upptäckten av rester efter brandbomber och brandsatser.
Herr statsrådet säger, att »det har icke kunnat konstateras att, såsom
herr Hagberg gör gällande, brandbomber eller brandsatser kommit till användning».
Visserligen, fortsätter herr statsrådet, har man funnit spår av
magnesium, »men det har icke kunnat visas, att dessa spår härrört av bomber
eller dylikt». Här kan den anmärkningen göras, att utbrända brandbomber
under angivna betingelser icke gärna efterlämna några andra spår än de
funna. Örn man liksom domstolarna utesluter sådana indicier som att många
vittnen samtidigt sett en stark rökutveckling på den plats, där tre minuter
.senare den av dem betraktade explosionen ägde rum, vidare att vid obduktionen
en av de innebrända befunnits hava inandats massor av rökgaser — vilka
måste ha inandats före explosionen — samt att man upptäckt typiska spår
av brandbomber av magnesium, så kan enligt min uppfattning antagligen icke
i askan efter en nedbränd byggnad upptäckas några andra spår för att bevisa,
att det varit fråga örn brandbomber. Den anlitade expertisens uppfattning i
det fallet anse ju domstolarna vara av teoretiskt värde och alltså icke ha något
bevisvärde. Det är också förklarligt, om man i detta avseende icke tar några
hänsyn till de dömdas vittnesmål. De förklarade som bekant från början också,
att sprängningen måste ha åstadkommit eldsvådan, och de bestredo energiskt
inför domstolarna, att de upptäckt något som tydde på förekomsten av en
parallellattentator. T en .skrivelse till Övre Norrlands hovrätt erinra de emel -

Nr 35.

Tisdagen den 14 december 1943.

Svar på interpellation. (Forts.)

lertid orri, att de även inför denna nekande besvarat varje fråga, om de hade
någon egen teori om brandens uppkomst. Sedan dess ha de emellertid, som
de säga i sin skrivelse, börjat lägga ihop sina intryck och påstå sig lia hört
ljud av en parallellattentator. De ha sökt i skrivelsen påvisa, hur denne kunnat
gå till väga, men denna detektivbravad från deras sida tycks dock högsta
domstolen lia ignorerat. Det är i vart fall icke känt. att polisen erhållit uppdrag
att taga fast på denna s. k. ledtråd.

Statsrådet tycks ej heller, som jag nyss nämnde, vilja godtaga parallellattentatorsteorien
och avfärdar i varje fall de viktigaste indicierna därför såsom
värdelösa. På denna ståndpunkt kan man ställa sig, örn man utgår ifrån att
mordbranden är klarlagd, att det icke finnes några andra ansvariga än de
dömda, och att parallellattentatsteorien är orimlig. Men då kan statsrådet
icke godtaga de fällda domarna, ty att giva ansvariga för en mordbrand, som
kostat fem människor livet, endast ungefär samma straff som en kassaskåpsbrännare
måste kränka rättskänslan.

För mig har emellertid i detta sammanhang frågan örn brandbomber eller
icke en underordnad betydelse. Jag tror för all del, att de män, som så noga
planlagt dådet, som trängde in i huset beväpnade med revolvrar och en gummiklubba,
som med vetskap örn riskerna voro beredda att taga dem och som
icke skulle lia skytt något våld för att genomföra sin avsikt, också ha anbringat
dessa brandbomber. Men redan sprängningen var, såsom åklagaren påvisat,
tillräcklig för att åstadkomma eldsvådan och beröva de omkomna varje
utsikt till räddning. De anklagade medgåvo, att de använt två kilogram trotyl.
Den uppgiften är troligen tilltagen i underkant. Men bara en laddning på
ett halvt kilogram, som var den största laddning, som anbringades på ett ställe,
åstadkom enligt de sakkunniga ett tryck, som motsvarar 1,800 ton på en yta
av 30 kvadratmeters storlek. Det betyder, att taket utsattes för ett tryck,
som motsvarar tyngden av tre snälltåg med lokomotiv, vagnar och last. Även
om man utginge ifrån att träbalkarna skulle hålla vilket jag anser uteslutet
för ett sådant tryck, kan sunda förnuftet icke godtaga, att den tunna träfodringen
skulle kunnat stoppa inför detta tryck. Därjämte är det genom fotografier
bevisat, att taket måste Ira slitits sönder, eftersom eldslågorna, samtidigt
slogo ut från båda våningarnas fönster. Båda våningarna förvandlades till
ett enda eldhav omedelbart, ehuru explosionen endast ägde rum i bottenvåningen
och källaren. Detta innebär, att de sovande, som lågo i andra våningen,
med största sannolikhet omedelbart efter explosionen rasade ned i bottenvåningen
och följaktligen ej hade någon chans att klara sig.

Av detta kan man visserligen förstå, säger jag, att statsrådet ej finnér anledning
att upptaga efterspaningar av en parallellattentator, men han hävdar
samtidigt, att eldens orsak icke är klarlagd, och att »varje uppslag, som kan
leda till klarläggande av orsaken till branden, skall upptagas till noggrann
undersökning». Det finnes ett sådant uppslag, som jag angivit i interpellationen.
Örn nämligen ett parallellattentat har skett, måste ju gärningsmannen
finnas i samma kretsar, varifrån man rekryterat dynamitarderna, ty denne
gärningsman måste lia haft detaljerade uppgifter örn sprängningsplanen, tidpunkten
därför, sprängämnenas placering, stubintrådens längd, attentatsmännen
etc. Den krets, där en sådan gärningsman skulle sökas, kan alltså icke
vara alltför stor. Varför har man dock icke ägnat någon, åtminstone synlig,
efterforskning efter andra gärningsmän på en sådan grundval? Svaret är enkelt:
polisen och åklagarmyndigheterna, kärandena och, som påvisats, svarandena
plus allmänhet och press, vörö fullständigt övertygade örn att de
först häktade voro skyldiga även till mordbranden. I pressen förklarades det
enstämmigt efter häktningarna, att de häktades straff skulle bli livstids

Tisdagen den 14 december 1943.

Nr 35.

Svar på interpellation. (Forts.)

straffarbete. Åklagaren yrkade också på livstids straffarbete med hänvisning
till att mordbranden, oberoende av brandbomber eller dylik eldsanläggning,
kunnat åstadkommas av stickflammorna vid explosionen, vilka
ungefär motsvaras av flammorna ur ett kanonrör, sedan projektilen lämnat
röret. Det var därför fullt naturligt, örn polismyndigheterna icke inriktade
sig på att forska efter någon parallellattentator. Att utslaget som
befriade de dömda från ansvar för mordbranden kom som en chock, framgår
icke minst av tidningen Social-Demokratens kommentar, däri tidningen
valde att karakterisera domen genom en anekdot av en nämndeman, som
vid ett domslut hade förklarat: »Jag vill inte kvälja dom, men domen kväljer
mig.»

Då alltså, enligt vad jag har mig bekant, icke några egentliga efterspaningar
efter några parallellattentatsmän bedrivits, åtminstone icke i synlig
måtto, torde detta kanhända förklara statsrådets uraktlåtenhet att giva några
hållpunkter för att bedöma denna sak. Detta betyder, att min första fråga
är obesvarad, ty det framgår icke av statsrådets svar, huruvida sedan domarna
avkunnats några åtgärder vidtagits för att bringa klarhet i de i samband
med målet ouppklarade frågorna. Hur tacksam jag därför är för löftet att
gripa varje uppslag till klarläggande av orsaken till branden, sa vore det
för mig av större vikt att få en redovisning för eventuellt vidtagna åtgärder,
sedan domstolarna med sina domslut lämnat den viktigaste frågan öppen
och obesvarad. Ty har man, såsom synes framgå av statsrådets svar, tills
vidare avskrivit utredningsfrågan, måste detta innebära, att de ansvariga
myndigheterna underkänna domstolens utslag. De anse saken tillfredsställande
klarlagd och godtaga alltså icke domstolarnas teori om ett parallellattentat.
Men därmed är man inne på domstolarnas handläggning av. frågan, och
detta synes icke kunna upptagas till riksdagens särskilda behandling.

Det synes mig alltså vara ett allmänt intresse, att klarhet skapas om utredningen
efter de domslut, som ha gjorts. Ja, herr talman, läget är alltså
detta, att jag, liksom allmänheten, vid bedömandet av fakta i detta mål, måste
uppställa det ena eller det andra av tvenne alternativ nämligen: antingen är
teorien om parallellattentat riktig, och då är uraktlåtenheten från myndigheternas
sida att fullfölja utredningen för att infånga de i så fall för fem människors
liv ansvariga personerna alldeles obegriplig, eller också har icke något
parallellattentat ägt rum, och då finnes det ingen annan rimlig slutsats än
den, att de nu dömda äro skyldiga även till mordbranden. Örn detta är det
enda alternativ, som står till förfogande för dem, som vilja bedöma denna
sak, då måste man säga, att handläggningen av frågan för det svenska rättsväsendet
måste verka synnerligen ofördelaktig på lång sikt, och att denna
fråga på lång sikt måste te sig som ett blödande sår, som icke kan läkas
förrän fullständig klarhet har skapats.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3.

Ordet lämnades på begäran, till

Chefen för folkhushållningsdepartementet, herr statsrådet Gjöres, som anförde:
Herr talman! Med andra kammarens tillstånd har herr Svensson i Ljungskile
till mig framställt följande fråga:

Är statsrådet i tillfälle att informera riksdagen om potatisskördens storlek
och huru användningen av densamma planlagts?

Enligt bearbetningen av årsväxt- och skörderapporterna per den 31 augusti
och den 15 oktober 1043 skulle årets potatisskörd uppgå till 1,075,000 ton re -

Svar på
interptllation.

Nr 35.

Tisdagen den 14 december 1943.

Sva,7■ på interpellation. (Forts.)

spektive 2,094,000 ton. Med ledning härav och då i dessa beräkningar icke
ingår den potatis, som odlats på trädgårds- och koloniland, har livsmedelskommissionen
ansett årets potatisskörd fullt tillräcklig för att tillgodose behovet
av potatis för direktkonsumtion samt för framställning av erforderlig
kvantitet potatismjöl ävensom för att tills vidare kunna medgiva fri utfodring
av potatis. Sedan emellertid uppgifterna från potatisinventeringen per den
20 oktober 1943 i dagarna hunnit bearbetas, har den med ledning härav verkställda
beräkningen över potatisskördens storlek givit till resultat, att den efter
den 31 augusti 1943 skördade potatisen icke skulle uppgå till mer än ej fullt
1,500,000 ton. Vid jämförelse mellan den deklarerade potatisskördens storlek
och den med ledning av årsväxt- och skörderapporterna beräknade skörden bör
emellertid beaktas, att den beräknade skördekvantiteten omfattar all potatis,
alltså även den under sommaren skördade, medan inventeringen omfattar allenast
potatis, som skördats efter den 31 augusti. Den under sommaren skördade
potatisen torde kunna beräknats till högst 150,000 ton, vilken kvantitet sålunda
vid jämförelsen bör fråndragas den med ledning av årsväxt- och skörderapporterna
beräknade skördekvantiteten.

Den stora skillnaden mellan den med ledning av årsväxt- och skörderapporterna
uppskattade skörden och den skörd som framgår av inventeringsuppgifterna
torde enligt livsmedelskommissionens uppfattning med säkerhet till väsentlig
del bero därpå, att uppgiftslämnarna deklarerat alltför låga kvantiteter.
Detta framgår redan därav, att örn inventeringsuppgifterna vore riktiga, genomsnittsskörden
för hela riket skulle vara så låg som cirka 10,000 kg per
hektar, vilket måste anses vara en uppenbart för låg avkastning. Livsmedelskommissionen
har av denna anledning låtit igångsätta vissa undersökningar
för att utröna i vad mån det låga deklarationsresultatet kan förklaras av särskilda
orsaker. Det föreligger redan nu uppgifter om att vissa deklaranter icke
uppgivit totala skördekvantiteten utan gjort avdrag för utsädespotatis och potatis
avsedd för utfodring m. m. Dessutom torde som allmän regel gälla att
potatisodlarna, på grund av svårigheten att beräkna den verkliga skördekvantiteten,
av försiktighetsskäl hållit uppskattningen i underkant, detta särskilt
i den mån potatisen varit oupptagen vid inventeringstillfället.

Den med ledning av årsväxt- och skörderapporterna per den 15 oktober 1943
beräknade skörden 2,094,000 ton hade kommissionen tidigare beräknat kunna

disponeras enligt följande kalkyl:

Till direktkonsumtion .................................. 900,000 ton

» industriella ändamål (250,000 deciton potatismjöl och 5

miljoner liter brännvin) ............................ 165,000 »

» utsäde ............................................ 325,000 »

» lagringsförluster (cirka 10 % av skörden) .............. 200,000 »

» utfodring och event, ytterligare industriell användning av

potatis ............................................ 500,000 »

Summa 2,090,000 ton

Såsom allmän reserv har man härutöver att räkna med odlingen av potatis
på trädgårds- och koloniland.

Vid hittillsvarande åtgöranden beträffande potatisregleringen har man utgått
ifrån att även om 15-oktober-uppskattningen vore för hög, man i varje
fall hade att räkna med en potatisskörd, frånsett trädgårds- och koloniodlingen,
av cirka 1,900,000 ton. Med hänsyn till den reserv som ligger i sistnämnda
odling, borde även denna kvantitet vara tillräcklig utan särskilda
regleringsåtgärder. Skulle emellertid potatisskörden beräknas med ledning av
potatisdeklarationerna, skulle det bliva nödvändigt att för säkrande av till

Tisdagen den 14 december 1943.

Nr 35.

Svar på interpellation. (Forts.)

fången på potatis för konsumtionsändamål tillgripa restriktioner beträffande
potatisens användning för andra ändamål. I första hand torde härvid
böra ifrågakomma förbud mot utfodring av annan potatis än småpotatis. Man
har emellertid ansett det kunna anstå ännu en tid, innan slutlig ställning kan
tagas till frågan örn utfärdande av restriktioner med avseende å utfodring
av potatis. Såsom nyss anförts torde man nämligen ha grundad anledning
räkna med att potatisskörden, även örn den icke skulle uppgå till den enligt
årsväxt- och skörderapporterna beräknade storleken, likväl är avsevärt högre
än vad deklarationsuppgifterna utvisa. Vidare bör utfodringsförbud icke utan
tvingande skäl tillgripas, förrän den huvudsakliga delen av icke lagringsduglig
och annan mindervärdig potatis hunnit utfodras eller disponeras för industriella
ändamål. Slutligen ha avsättningssvårigheter för närvarande mångenstädes
uppstått även för fullgod potatis.

Vad särskilt angår den av interpellanten berörda användningen av potatis
för framställning av brännvin kan lämnas följande upplysningar.

Den 2 april 1943 träffades mellan livsmedelskommissionen och Sveriges
bränneriidkareförening ett avtal, enligt vilket föreningens medlemmar förbundo
sig att på allt sätt verka för en ökad odling av potatis och särskilt
att se till, att det till stor del sattes medpotatis även inom sådana områden,
som annars brukats för s. k. industripotatis, d. v. s. potatis för bränning eller
för tillverkning av stärkelse. Som villkor för denna utfästelse hade odlarna
krävt, att avsättning redan före nyår skulle garanteras dem av 20,000 ton
potatis till potatisflingor eller eventuellt till bränning. Då det efter den omfattande
tillverkning av potatisflingor, som ägde rum under senvåren 1943,
icke förelegat utsikt att vinna avsättning för ytterligare tillverkning av potatisflingor,
har med bränneriidkareföreningen träffats den överenskommelsen,
att till föreningen anslutna brännerier skulle tilldelas erforderliga kvantiteter
potatis (omkring 20,000 ton), företrädesvis efterplockspotatis och annan
till människoföda mindre lämpad potatis, för framställning av 5 miljoner
liter potatisbrännvin av normalstyrka mot det att föreningen avstode från
potatisflingetillverkningen. Även örn man bortser från den kvantitet potatis,
som avståtts för bränning och som motsvarar ungefär en procent av potatisskörden,
torde man hava anledning räkna med att till följd av överenskommelsen
potatistillgången för andra ändamål blivit betydligt större än för det
fall att överenskommelsen icke träffats. Vidare bör beaktas, att omkring en
tredjedel av näringsvärdet i den brända potatisen tillvaratages i form av
drank, som användes för utfodring av nötkreatur.

Beträffande frågan, huruvida ytterligare brännvinsbränning må kunna inedgivas,
gäller i första hand den allmänna regeln, att bränning icke tillåtes av
potatis, för vilken avsättning anses kunna vinnas för annat ändamål. Då det
visat sig, att det innevarande höst inom potatisdistrikten i Skåne och Blekinge
finnas vissa partier potatis, som redan skadats eller vid undersökningar
visat sig vara icke lagringsdugliga, och det på grund av en alltför obetydlig
svinstam inom bränneridistrikten icke finnes möjlighet att använda mer än
en mindre del av dessa potatispartier för utfodring, har medgivande lämnats,
att vissa icke lagringsdugliga potatispartier, som icke kunna användas för
annat ändamål, få levereras till brännerierna. Den ökning av brännvinsbränningen
som härigenom åstadkommes torde hittills röra sig örn högst en miljon
liter.

Vidare ari förde:

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! dag ber att till herr statsrådet
och chefen för folkhushållningsdepartementet få framföra mitt tack för detta

s Nr 35. Tisdagen den 14 december 1943.

Svar på interpellation. (Forts.)

svar på min interpellation. Av svaret framgår, att läget på potatismarknaden
inte är så entydigt som man många gånger gjort gällande i den allmänna
debatten under höstens lopp. Såväl jordbrukare som konsumenter ha fått den
uppfattningen, att tillgången under alla omständigheter vöre säkerställd. Fullt
så enkelt torde frågan inte ligga till.

Av herr statsrådets svar framgår vidare, att potatisinventeringen per den
20 oktober givit en siffra av ej fullt 1,500,000 ton mot tidigare beräknade
2,094,000 ton — en minskning alltså med omkring 25 procent. Även örn man
tar hänsyn till att potatis, som upptagits före den 1 september, varit med i den
tidigare skördeuppskattningen men ej i siffran för dea 20 oktober och dessutom
räknar med att inventeringsuppgifterna ligga i underkant, är dock detta
inventeringsresultat ganska uppseendeväckande. Jag tror emellertid, att det
även finns andra förhållanden än dessa siffror, som äro värda beaktande.

På våren 1942 hade vi en partiell brist på potatis, som gjorde att priset
blev mycket högt. Detta förhållande påverkade otvivelaktigt både konsumenternas
och producenternas handlande under förra hösten och vintern. Man räknade
med att vi åter kunde få en stram marknad på våren. Denna inställning
förstärktes av livsmedelskommissionens åtgärder förra hösten nied utfodringsförbud
t. o. m. på småpotatis. Den goda skörden, den relativt goda hållbarheten
och de hårda ingreppen 1942 resulterade i ett överskottspris förra våren.
Det statliga garantipriset blev därvid för många en missräkning.

I höst synes läget på varje punkt vara omvänt. Konsumenterna lita på att
det är god tillgång, och lantbrukarna sträva efter att realisera sin potatis
hellre än att lita på inlösningspriset till våren. Särskilt beträffande mindre
partier potatis som förvaras i källare torde det vara många jordbrukare, som
hellre ta det realisationspris som fås ut genom fläskproduktionen än att ta
lagringsförluster och omkostnader för att få ut statens garantipris för förstklassig
vara tillsvaren. Det nuvarande prissystemet på slakterisvin med högstpris
på grisar på mellan 90 och 100 kilo medverkar också i denna riktning.

Den lägre skörden, det förändrade psykologiska läget och en dålig hållbarhet
hos potatisen kunna medföra, att läget till våren blir helt annorlunda än
förra våren. Naturligtvis vill jag inte bestämt göra gällande att det blir så.
men man bör inte bortse från möjligheten härav. Redan de uppgifter som
statsrådet i dag lämnade böra emellertid kunna medverka till att producenterna
se mera nyanserat på läget än de tidigare under höstens lopp ha gjort.
Direkta ingrepp i potatishushållningen, t. ex. med utfodringsförbud. äro naturligtvis
i oell för sig inte önskvärda. Det är möjligt, att en höjning av inlösningspriset
i vissa delar av landet vore en smidigare väg att bevara hållbara
partier matpotatis i tillräcklig omfattning för vårens behov.

Det är dessa allmänna synpunkter som i första hand legat bakom denna interpellation,
och jag tror inte det skadar att de blivit framförda.

En detalj i sammanhanget är frågan örn tilldelning av potatis till brännerierna.
Jag anser det oriktigt, att livsmedelskommissionen gjort dylika medgivanden
innan läget var klarlagt. Man borde lia kunnat invänta resultatet
av potatisinventeringen. Jag anser det också överhuvud taget oriktigt, att
man under nuvarande förhållanden använder sådan potatis till sprittillverkning
som kan nyttiggöras på annat sätt. Man bör heller inte bortse ifrån att
det kan uppstå svår livsmedelsbrist i våra grannländer innan nästa skörd är
bärgad. Det är under sådana förhållanden rimligt att vi bevara all den hjälpberedskap
som överhuvud taget är möjlig. Sprittillverkning av frisk potatis
passar därvid mycket dåligt in i sammanhanget.

Örn man återigen står inför alternativet att sprittillverkning är det enda
möjliga sättet att tillvarataga skadad potatis, kan ur folkhushållningssynpunkl

Tisdagen dea 14 december 1943.

Nr 35.

Svar på interpellation. (Forts.)

ingen anmärkning riktas mot att så sker. Jag hoppas dock, att herr statsrådets
uttalande på denna punkt innebär, att man i fortsättningen kommer att
betrakta sprittillverkning av årets potatisskörd såsom en nödfallsutväg, som
inte i något fall tillgripes där andra användningsmöjligheter stå till buds. Med
hänsyn till de starka intressen som vanligtvis verka i motsatt riktning bör den
regeln tillämpas med en viss hårdhet.

Under förhoppning att så kommer att ske ber jag än en gång få tacka herr
statsrådet för det klargörande svaret på min fråga.

Herr Paulsen: Herr talman! Jag begärde ordet för att understryka nödvändigheten
av att regeringen vidtar åtgärder för avsättning av potatis. Nu till
julen ha de flesta både stärkelsefabriker och brännerier avverkat all den potatismängd
de fått licens på, men det är behövligt att många få ytterligare
licens, ty potatisen blir skämd i allra högsta grad. Visserligen utfodra potatisodlarna
kreaturen med potatis så mycket de kunna, men förstöringen går i ännu
snabbare takt. Det kan inte vara riktigt att man inte skall få avsätta de
varor som finnas, när det gäller sådana nödvändighetsvaror som potatis.

Det är endast för att säga detta och för att uppmana regeringen att se till
att det verkligen får bli en avsättning härvidlag, som jag har begärt ordet vid
detta tillfälle.

Herr Hammarlund: Herr talman! Jag vill ytterligare understryka vad herr
Paulsen yttrade, nämligen att regeringen bör se till att man får möjligheter
även hos oss att bli av med det överskott av potatis som för närvarande finnes.

När man här idag resonerar om potatisen förefaller det, som örn såväl interp
ellan ten som även statsrådet bara tänkte på att det finns en, sorts potatis. Men
så är det ju inte. Det finns både matpotatis och bränneripotatis. Myndigheterna
ha ju nu i flera år utfäst sig- att betala vissa garantipriser och man har uppmanat
dem som odla bränneripotatis att även odla matpotatis. Jordbrukarna i
Skåne lia ställt sig detta till efterrättelse. Det blir väl ändå så, att nian kommer
att få avsättning för den matpotatis som man har, men hur blir dermed
bränneripotatisen, när man inte skall bränna mera? Det blir naturligtvis sa att
denna potatis kommer att ruttna ned.

Interpellanten nämnde, att regeringen borde tillse, att man på andra vägar
försöker bli av med denna potatis, så att nian inte behövde bränna av den. Då
är det väl meningen att man skall utfodra svinen nied den, men så många smågrisar
finns inte nu för tiden, och det dröjer ju ett helt år innan man kan få
upp smågrisproduktionen till den omfattning den hade före kriget. Därför blir
det förmodligen så med denna potatis, att den kommer att förfaras.

Jag såg här örn dagen när jag var hemma på besök, att en granne^hade en
.stor stack potatis utanför min gård, och den hade redan fallit ihop på mitten.
När stukorna börja falla ihop på mitten vet man, att potatisen börjar skämmas.
Jag kan även nämna, att priset på potatis där nere inte är mer än fem
öre per kilogram. Bara detta säger val, att det mäste finnas ett mycket stort
överskott på potatis.

Nu ha vi ju fått fram denna statistik som statsrådet talade örn, men vi veta
ju hur det biir med statistik: den blir alltid felaktig, därtör att man räknar på
så många sätt. Statsrådet nämnde också, att jordbrukarna vid inventeringen
redan själva hade tagit undan vad de behövde för utsäde och även gjort avdrag
för den del potatis, som de beräknade skulle bli skämd nå våren. När jordbrukaren
skall deklarera är han naturligtvis rädd för att uppge precis hur myckel
han har, ty han tänker, att örn det sedermera blir efterfrågan på potatis och
myndigheterna fordra att få potatis från mig, så kan jag inte leverera den örn

Nr 35.

Tisdagen den 14 december 1943.

Svar på interpellation. (Forts.)

en del är skämd. Det är kanske det som många gånger är orsaken till att man
deklarerar något i underkant.

När man talar om bränningen, får man alltid ifrån nykterhetsvännernas håll
bara höra den ena sidan av saken. Man tänker endast på den nykterhetspolitiska
sidan men aldrig på dep ekonomiska. Det kan val ändå inte vara riktigt,
att man först uppmanar jordbrukarna att gå in för en stor produktion av potatis
och sedan, när potatisen är färdig, säger, att man inte bryr sig om den.
den skall ligga i reserv så att inte konsumenterna få betala för mycket för potatisen
till våren. Jag anser, att det är en oriktig politik detta. Myndigheterna
böra se till, att vi bli av med det stora överskott på potatis som vi ha, även örn
man behöver bränna sjufalt mer än vi gjort nu.

Det är inte heller så stor risk detta med bränningen, ty det är ju en mycket
stor del näringsämnen man genom densamma kan bevara. Särskilt under de här
även i de södra delarna av landet kalla vintrarna vet man ju vilken välsignelse
det var just med bränningen, då man kunde få den varma dranken åt djuren.
Vi veta också allesamman, att vi i Skåne ha dessa kraftiga låglandsdjur. På
vad sätt ha vi fått denna typ? Genom utfodring med drank! Jag har läst det
manga gånger i artiklar av framstående författare och gamla jordbrukare från
äldre tider, som talat om hur nyttigt det varit just med dranken för att få
fram den stora kraftiga sort av djur vi ha nere i Skåne.

Jag vill för min del säga till regeringen, att den bör se till att vi bli av med
det stora överskott av bränneripotatis vi ha där nere, så att den, inte ligger
och ruttnar bort. Ty det kan väl inte vara något intresse för svenska folket,
att en stor del av vara livsmedel ruttnar bort i dessa tider, när vi så väl behöva
allt som finnes.

Herr^Svensson i Ljungskile: Herr talman! När herr Hammarlund säger, att
man fran nykterhetsvänligt hall alltid bara får höra den ena sidan av saken,
nämligen den nykterhetspolitiska, vill .jag erinra örn att jag överhuvud taget
inte här har resonerat från nykterhetspolitisk synpunkt. Det är knappast någon
nykterhetspolitisk. fråga, hurvida svenska folket dricker potatissprit eller
sprit av annat råmaterial. Det är ur nykterhetssynpunkt tämligen likgiltigt, örn
man ändå skall dricka en viss kvantitet sprit, ifall den är tillverkad av den
ena eller den andra varan. Därför har jag som sagt överhuvud taget inte resonerat
om saken ur den synpunkten, utan jag har sett den ur folkhushållningssynpunkt.

Det är klart att man bör förebygga att potatispartier förstöras, men man bör
också förebygga att vi^råka ut för en bristsituation nästa vår. Man bör likaledes
se till, i en tid då man riskerar att människor runt omkring oss komma
att svälta, att potatisen i största möjliga utsträckning användes till människotoda,
direkt eller indirekt.

Härmed förklarades överläggningen avslutad.

§ 4.

• Sva\iIT- Chefen för folkhushållningsdepartementet, herr statsrådet Gjöres erhöll på

interpellation.begäran ordet och yttrade: Herr talman! Med andra kammarens tillstånd har
herr Nilsson i Göingegården till mig framställt följande frågor:

Anser statsrådet, att nu tillämpade regler med avseende å ersättning till
bilägare för till staten inlevererat bilgummi motsvara skäliga anspråk på rättvisa
och rimlighet?

Är statsrådet., därest så ej är förhållandet, beredd att medverka till att snarast
möjligt nödiga rättelser vidtagas?

Tisdagen den 14 december 1943.

Nr 35.

Svar på interpellation. (Forts.)

Person eller företag, som icke bedriver yrkesmässig handel med bilgummi,
får utan hinder av beslaget å bilgummi försälja beslagtagna däck och slangar
till statens reservförrådsnämnd under förutsättning, att försäljningen sker på
de villkor, som fastställts av industrikommissionen. Bestämmelserna innebära
i huvudsak följande.

Bilgummit skall levereras fraktfritt såsom fraktgods eller på därmed jämförligt
sätt och under iakttagande av vissa föreskrifter med avseende å förpackning
och försändande. Ersättning utgår för obegagnat gummi efter en
av industrikommissionen fastställd prislista. För begagnat bilgummi utgår
ersättningen enligt värdering, som sker i samband med bilgummits avlämnande.
Värderingsnämnderna bestå av tre av industrikommissionen utsedda personer,
därav en från gummiringsfabrikanterna, en från gummiringsreparatöTerna
och en från gummiförbrukarna. För avmonterings- och fraktkostnader utbetalas
ersättning efter viss procent av inlösningsvärdet å det insända bilgummit.

Den fastställda prislistan ansluter sig till marknadspriset på fabriksnytt
gummi, sådant detta pris finnes angivet i de prislistor, som gummiringsföreningen
antagit. Denna förening utgör en sammanslutning av grossister och
importörer inom gummiringsbranschen. De inlösningspriser för obegagnat
gummi, som tillämpas sedan den 27 maj 1942, då en höjning av inlösningspriset
skedde, ligga avsevärt högre än marknadspriserna i september 1939.

Prisstegringen utgör exempelvis för personbilsringar mellan 44 och 48 procent
och för innerslangar till sådana omkring 90 procent. På ringar, tillverkade
under år 1939 eller tidigare, sker emellertid ett procentuellt avdrag. Detta utgör
för ringar tillverkade 1939 5 procent och stiger sedan successivt till 55
procent för ringar av 1935 års tillverkning. Då man vid värderingen av begagnat
bilgummi utgår från värdet på nytt bilgummi, kommer alltså inlösningsvärdet
att även för begagnat gummi ligga över det värde, som bilgummit skulle
representerat vid en värdering enligt 1939 års priser. Det må vidare anmärkas,
att industrikommissionens inlösningsvärde i stort sett är 30 procent högre
än de av riksvärderingsnämnden fastställda priserna å bilgummi.

Avmonterings- och fraktkostnadsersättningen utgår för lastbilsdäck med
2.5 procent å inlösningsvärdet, örn bilgummit är avsänt från ort, belägen söder
örn järnvägslinjerna Sundsvall—Ånge och Ånge—Storlien, och eljest med 3.5
procent. Motsvarande ersättning utgör för personbilsdäck 4 procent, därest ett
eller två däck insändas och 2.5 procent, om flera än två däck inlevereras. En
förhöjning av denna ersättning till respektive 5 och 3.5 procent sker emellertid
för gummi, som avsänts från ort belägen norr örn nyss angivna järnvägslinjer.

Såsom exempel på huru de angivna ersättningsgrunderna verka kunna följande
fall nämnas. 5 stycken obegagnade nersonvagnsdäck av dimension 6.00-16” 4 cordlager, betalas med 420 kronor jämte ersättningen enligt angivna grunder
för avmontering och frakt. Motsvarande däck kostade fabriksnya år 1939
285 kronor. Det erhållna merpriset utgör alltså 135 kronor. Inlösningsvärdet
för motsvarande däck med 40 procents ålders- och slitageavdrag, d. v. s. däck
med ett kvarvarande slitvärde av 60 procent, utgör 252 kronor, d. v. s. endast
:i3 kronor mindre än vad däcken kostade fabriksnya år 1939. En omgång av
5 st. obegagnade lastbilsdäck av dimension 7.50—20" 8 cordlager betalas med
1,293 kronor förutom ersättningen fiir avmontering och frakt. Då motsvarande
däck kostade fabriksnya år 1939 endast 785 kronor, överstiger inlösningspriset
sistnämnda belopp med ej mindre än 508 kronor. Inlösningsvärdet för motsvarande
däck med 40 procents ålders- och slitageavdrag, d. v. s. däck med 60
procent kvarvarande slitvärde, utgör 776 kronor eller alltså 9 kronor mindre

Nr 35.

Tisdagen den 14 december 1943.

Svar på interpellation. (Forts.)

än vad däcken kostat såsom nya. Angivna personbilsdäck, nedslitna till 30 procents
kvarvarande livslängd, skulle representera ett inlösningsvärde av 12t>
kronor, d. v. s. 159 kronor mindre än vad de kostat att inköpa år 1939. För lastbilsdäck
av förut angivet slag och med en kvarvarande livslängd av 30 procent
skulle inlösningsvärdet uppgå till 368 kronor eller 417 kronor mindre än kostnaden
för samma däck obegagnade år 1939. 1 båda de sistnämnda fallen utgår
därjämte viss ersättning för avmontering och frakt.

Såsom av de angivna exemplen framgår torde i stort sett några berättigade
anmärkningar mot grunderna för ersättningen av de inlevererade däcken och
slangarna ej kunna framställas från säljarnas sida. Härtill kommer, att bilgummi,
som är monterat på en avregistrerad bil. i allmänhet icke torde fylla
något behov för ägaren så länge nuvarande restriktioner gälla å trafikens område,
samt att bilgummit vid en framtida tidpunkt, då det skulle tagits i bruk
av ägaren, skulle undergått en avsevärd värdeminskning på grund av en genom
åldringsprocessen fortskridande försämring.

Ej heller mot förfarandet vid värderingen torde i allmänhet några befogade
invändningar kunna riktas. Vid upprepade tillfällen verkställda stickprovsundersökningar
ha också givit vid handen, att värderingen sker så noggrant
och tillförlitligt som skäligen kan begäras. På grund av det stora antal däck,
varom här är fråga, torde det emellertid icke kullan undvikas, att i enstaka
fall värderingen kan bliva felaktig. I dylikt fall kan säljaren söka rättelse hos
industrikommissionen och i sista hand hos Kungl. Maj :t genom att besvära sig
över kommissionens beslut i ersättningsfrågan.

Det sagda innebär givetvis ej, att inlösningsbestämmelserna icke i vissa fall
framstå såsom mindre tillfredsställande. Särskilt gäller detta vid inleverans
av starkt förslitna däck. Härvid kommer ersättningen såväl för däcken som
för utgifterna och besväret nied deras insändande att bli låg. Även i dylika
fall torde visserligen någon berättigad invändning ej kunna göras mot principen,
att vederlaget för begagnat bilgummi skall utgå med ett i förhållandetill
slitaget nedsatt belopp. Men däremot framstår det såsom otillfredsställande,
att ersättningen för avmontering av ringarna och deras transport till reservförrådsnämndens
lager skall utgå i förhållande till ringarnas värde. I många
fall kommer nämligen denna regel uppenbarligen att leda till att ersättningsbeloppen
icke motsvara vederbörandes verkliga utgift.

Att denna princip kommit att tillämpas av industikommissionen torde sammanhänga
med bland annat följande förhållanden. Av de här ifrågavarande
kostnaderna äro de, som hänföra sig till frakt å järnväg eller dylikt befordringsmedel
visserligen sådana, att desamma relativt lätt kunna styrkas. Dessa
kostnader äro emellertid de minst betydande av dem, som säljaren får vidkännas.
Kostnaderna för ringarnas avmontering och transport till järnvägsstation
eller liknande äro däremot vida högre och variera även vid likartade förhållanden
högst avsevärt beroende på det sätt, på vilket säljaren ordnar avmonteringen
och transporten. Ehuru kostnaden härför kan styrkas, ligger det i sakens
natur, att den mottagande myndigheten icke kan utan tidsödande och även
kostnadskrävande granskning avgöra, huruvida avmonteringen och transporten
skett på det billigaste och mest ändamålsenliga sättet. Industri kommissionen
har av denna anledning ansett det nödvändigt att beräkna bidraget efter enklare
och mera schematiska grunder. De regler, för vilka kommissionen efter
ingående överväganden stannat och för vilka nyss redogjorts, torde i stort sett
ha fungerat tillfredsställande under ett tidigare skede av inlösningsperioden.
Kommissionen hade nämligen till en början för avsikt att inlösa endast obegagnade
ringar och ringar i gott stånd. Allt efter som läget på gummiförsörjningens
område skärptes, såg sig emellertid kommissionen nödsakad att utsträc -

Tisdagen den 14 december 1943.

Nr 35.

Svar på interpellation. (Forts.)

ka inlösningen till att omfatta även ringar, som voro hårdare slitna. Att sedermera
även ringar av skrotkvalitet kommit att indragas berodde bland annat
därpå, att bilägarna i stor utsträckning syntes ha överskattat värdet av de
levererade ringarna. Sådana ringar, som i deklarationerna angivits såsom fullgoda
eller halvslitna, visade sig vid leveransen ofta äga föga mer än skrotvärde.
I de fall, där skrotdäck insänts, hade dessa till en början återsänts till
avsändaren, men sedan, det blivit allt vanligare, att samma ringar ånyo insändes
av annan person i stället för de fullgoda eller halvslitna ringar, som denne
deklarerat, hade kommissionen tvingats över på den linjen att infordra samtliga
deklarerade ringar.

Såsom jag nyss nämnde anser jag ersättningsgrunderna vid tillämpning å
starkt nedslitna däck medföra ett otillfredsställande resultat, nämligen i vad
avser ersättning för avmontering och frakt. Jag har också vid upprepade tillfällen
haft frågan uppe örn ändring i dessa grunder i syfte att åstadkomma
en förbättring. Vid de ingående överläggningar, som förevarit, har det emellertid
hittills icke kunnat utfinnas ett system, som vid sin praktiska tillämpning
skulle bättre komma att tillgodose säljarnas intressen utan att samtidigt
medföra sådana olägenheter, från vilka i detta sammanhang icke kunna bortses.
Så. t. ex. torde det vara vanskligt att fastställa ett visst minimibelopp
eller en viss normalersättning, som icke skulle få underskridas. Bortsett från
att det torde vara svårt att rättvist avväga dylika belopp kan det nämligen
riskeras, att en bestämmelse örn minimibelopp eller normalersättning kommer
att medföra, att inleveranserna av däck, som endast äga skrotvärde, komma
att avsevärt öka. Redan nu förekommer det i icke ringa omfattning, att bilägarna
på eget initiativ inleverera bilgummi från sina avregistrerade bilar,
oaktat gummit ofta icke äger annat värde än såsom skrot. Att i dylika fall
staten skulle påtaga sig höjda kostnader i form av ersättning för avmontering
m. m. synes ej lämpligt. En inlösning från statens sida av ett alltför stort
antal skrotdäck kommer därjämte att medföra betydande förluster, enär staten
vid bilgummits försäljning icke kan utfå sina i samband med inlösningen
uppkomna kostnader. De ersättningsbelopp för den enskilde bilägaren, som
skulle kunna ifrågakomma vid tillämpning av minimibelopp eller normalersättning,
äro för övrigt relativt små. Vidare bör nämnas, att av det antal däck,
omkring 270,000, som beräknas skola infordras för inlösning, för närvarande
endast omkring 40,000 återstå att inlösa. Då av sistnämnda antal endast en
mindre del torde utgöras av verkliga skrotdäck, skulle sålunda en ändring av
grunderna komma att erhålla en relativt begränsad betydelse. På grund av de
avsevärda olägenheter, som därmed skulle vara förenade, torde en retroaktiv
tillämpning av nya ersättningsregler knappast kunna ifrågakomma med avseende
å sådana försäljningar, som hittills skett och där för låg ersättning utbetalats.
Det må för övrigt erinras örn att de bilägare, som lojalt följa beredskapsuppmaningen
att insända sina skrotdäck till skrothandlarna, ej erhålla
någon som helst ersättning för sina eventuella avmonterings- och fraktkostnader.

De omständigheter, jag här anfört, torde ge vid handen dels att ett undanröjande
av de otillfredsställande förhållanden, sorn jag pekat på, är förenat
med betydande svårigheter och dels att frågans storleksordning rent materiellt
i varje fall när det gäller återstående oinlösta ringar icke är av större
dimensioner, men detta utesluter självfallet icke att man c.j bör eftersträva
sådana förändringar, som upphäva eller mildra de olägenheter, som nu odisputabelt
föreligga.

Interpellanten har vidare berört reservförrådsnämndens försäljningsverksamhet
i vad avser det inlösta bilgummit. Därvid har interpellanten uttalat,

Nr 35.

Tisdagen den 14 december 1943.

Svar på interpellation. (Forts.)

att det syntes sannolikt, att nämnden vid försäljning av däck, vilka vid inlösning
åsatts låga värden, betingade sig ett allt för högt pris. Detta gjorde,
uttalar interpellanten, att man inom stora kretsar fått den uppfattningen, att
nämnden på denna rörelse bedreve affärer, som vore alltför gynnsamma för
att kunna anses motsvara vad som vore skäligt och rimligt, Med anledning
härav vill jag meddela följande örn de principer, som tillämpas vid nämndens
ifrågavarande försäljningsverksamhet.

Reservförrådsnämndens utförsäljningspriser för obegagnat bilgummi lia beräknats
så, att de i princip icke överskrida högsta gällande inlösningspris. För
begagnat bilgummi variera utförsäljningspriserna inom mycket vida gränser.
Varje däck respektive slang erhåller nämligen ett individuellt pris, som uträknats
med utgående från det verkliga inlösningsvärdet med tillägg av de
kostnader, som erfordras för att täcka nämndens utgifter för inköps- och försäljningsverksamheten.
I dessa utgifter inräknas bland annat ersättningarna
till industrikommissionens värderingsmän. Pålägget utgår i fråga örn däck
med dels ett fast belopp av 8 kronor per däck, dels ett rörligt belopp av 10
procent å inlösningsvärdet. Det sammanlagda pålägget har maximerats till
20 kronor. För slangar utgår endast ett fast pålägg av 3 kronor per styck.
De stora prisolikheterna vid reservförrådsnämndens försäljningar sammanhänga
alltså med de stora kvalitetsskillnaderna hos det inlevererade bilgummit.

För egen del ansluter jag mig till den uppfattningen, att kostnaderna för
ifrågavarande verksamhet i princip böra bäras av de bilägare, som erhålla förmånen
att alltjämt erhålla ersättningsdäck. I stort sett torde ej heller några
berättigade klagomål ha framkommit från köparesidan. På grund av den
synnerligen omfattande rörelse varom här är fråga ligger det emellertid i sakens
natur, att i enstaka fall misstag i fråga örn prissättningen kunna inträffa.
I dylika fall förutsätter jag, att rättelse skall kunna åvägabringas genom hänvändelse
till reservförrådsnämnden och industrikommissionen oller chefen för
folkhushållningsdepartementet.

Härefter anförde:

Herr Nilsson i Göingegården: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet
få framföra mitt tack för det uttömmande svaret på min interpellation.

I svaret lämnades ett avsevärt utrymme åt de bestämmelser, som gälla för
beräkning av ersättning för obegagnat bilgummi. Någon större anmärkning''
mot den härutinnan fastställda prislistan kan måhända heller icke anföras. Vad
jag avsåg var i främsta rummet sättet för bestämmandet av ersättning för begagnat
bilgummi samt för avmontering och fraktkostnader.

Herr statsrådet medgav, att i fråga örn inleverans av starkt förslitna däck
inlösningsbestämmelserna i vissa fall framstå såsom mindre tillfredsställande,
samt att härvidlag ersättningen såväl för däcken som för utgifterna och besväret
för deras inlämnande blir låg. Det bör i detta sammanhang observeras,
att leverans av bilgummi så gott som uteslutande sker efter anmaning av reservförrådsnämnden,
en anmaning som de flesta bilägare lojalt ställa sig till efterrättelse.
Men det finns å andra sidan bilägare, vilka, med kännedom om den
alltför låga ersättning som brukar utgå, underlåta att inleverera sina bildäck.
Någon ny anmaning få dessa icke, och de ha därför kvar sina bildäck. Dessa
undanhållas därigenom trafiken, och en viss orättvisa uppstår mellan olika bilägare.

Vad beträffar ersättningen för begagnat bilgummi är jag i tillfälle att uppvisa
en hel råd exempel, som tydligt illustrera de orättvisor, som förekomma
på detta område. Ett företag hade på sin tid två personvagnar, vilka det på
grund av licenssvårigheter ställt upp på bockar. Två av däcken till dessa vag -

Tisdagen den 14 december 1943.

Nr 35.

lf>

Svar på interpellation. (Forts.)

nar inlevererades efter rekvisition till reservförrådsnämnden, varvid företaget
erhöll i ersättning sammanlagt 66 kronor 30 öre. Någon tid efteråt beslöt företaget
att utrusta den ena personvagnen med en släpkärra för mindre och kortare
transporter, varför det sökte och erhöll licens på ett par däck liknande dem
som firman inlevererat, för att sätta på släpkärran. När däcken anlände, befunno
sig dessa enligt opartisk och fullt pålitlig bedömares utsago i exakt
samma kondition som de av företaget inlevererade. Priset på de erhållna däcken
från reservförrådsnämnden uppgick emellertid till 102 kronor 25 öre per styck,
alltså drygt tre gånger så mycket som firman fått för sina inlevererade däck.

För egen del ha.r jag vid ett tillfälle inlevererat 5 däck, av vilka ett ersattes
med endast 1 krona 20 öre, ehuru det var i så gott stånd, att icke ens mönstret
i slitytan hade utplånats. Detta däck hade alldeles säkert kunnat gå länge på
en vagn i privat bruk och under alla omständigheter kunnat användas under
ett par tre år på en s. k. bilvagn i jordbruket. Sistnämnda ersättning motsvarade
icke ens skrotvärdet.

Jag är i tillfälle att anföra flera dylika exempel.

Anledningen till att ersättningen för avmontering och frakt av bilgummi
blir så låg är, såsom framhållits i interpellationssvaret, att denna ersättning
beräknas med hänsyn till värdet av det inlevererade bilgummit. När man, såsom
jag nyss påpekade, vid inleverans ofta icke erhåller ens skrotvärdet å bilgummit,
är det uppenbart, att ersättningen för utgifterna och besväret med bildäckens insändande
ofta blir alltför låg. Denna beräkningsgrund kan uppenbarligen icke
motsvara skäliga krav på rättvisa. Det kan väl nämligen inte anses riktigt,
att bilägarna, förutom att de måste avstå från sina däck, även skola vidkännas
många gånger betydande kostnader för däckens avmontering och inleverans till
reservförrådsnämnden. Enbart fraktkostnaderna belöpa sig i många fall till
större belopp än som motsvarar den sammanlagda ersättningen för avmonteringskostnader,
frakten till avsändningsstationen samt järnvägsfrakten. I ett
fall t. ex. uppgingo omkostnaderna till sammanlagt 25 kronor 5 öre. Vederbörande
fick i ersättning 6 kronor 96 öre och fick alltså själv satsa över 18 kronor.
I ett annat fall fick en bilägare 8, säger åtta, öre i ersättning för frakt- och
avmontering för ett insänt däck jämte slang. Frakten kostade 1 krona. Alltså:
samma stat, som befordrar varan för 1 krona, utbetalar sedan ersättning med
8 öre. I sanning en lukrativ affär!

Det kan visserligen gåras gällande, att det här i regel rör sig om relativt små
belopp. En sådan inställning kan emellertid genast bemötas med det påpekandet,
att reservförrådsnämnden då icke borde draga sig för att stå för dessa kostnader.
I varje fall är det oriktigt, att de skola bestridas av bilägarna.

Vad slutligen beträffar reservförrådsnämndens ut.försäljningspriser upplyste
herr statsrådet, att pålägget i fråga om däck utgör dels ett fast belopp av
8 kronor per däck och dels ett rörligt belopp av 10 % å inlösningsvärdet, samt
att sammanlagda pålägget har maximerats till 20 kronor. För slangar utgår
endast ett fast pålägg av 3 kronor per styck. Med hänsyn till att ersättningen för
brukbara begagnade bildäck i regel håller sig omkring 25 ä 35 kronor per däck
framstå de nu nämnda påläggen såsom anmärkningsvärt stora. Likaväl som reservförrådsnämnden
anser sig böra genom sådana pålägg bereda ersättning åt
värderingsmännen borde reservförrådsnämnden också genom skäliga priser på
däcken och ersättningar för utgifter och besvär även bereda bilägarna en rimlig
gottgörelse för att de nödgas avstå från sitt bilgummi.

En annan detalj, som jag inte kan undgå att påtala i detta sammanhang,
är den långa tid som förflyter innan likvid erhålles för levererade däck. Det dröjer
i regel upp till tre månader men ofta längre. Även i detta fall är det en
orättvisa som vederfares bilägarna.

Nr 35.

Tisdagen den 14 december 1943,

Svar på interpellation. (Forts.)

De nu nämnda förhållandena ha skapat en mycket stark irritation bland landets
bilägare, och det är att beklaga, att förhållandena på området fått oförändrade
kvarstå så länge som skett. De äro inte ägnade att bevara lojaliteten
bland landets bilägare, en lojalitet, som utgör förutsättningen för en något så
när tillfredsställande lösning av våra försörjningssvårigheter i fråga örn bilgummi.

Herr Lundell: Herr talman! De förhållanden, som interpellanten berört,
intressera ju en stor allmänhet i landet, och jag har därför tänkt, att jag skulle
komma med ett par exempel utöver de som här redan ha anförts.

I sin interpellation meddelade interpellanten ett pär exempel på låg ersättning,
som hade utgått från reservförrådsnämnden. Det var ett fall, då staten
hade utbetalt kr. 6: 09 mindre än bilägaren bevisligen utgivit för avmontering
och frakt. I ett annat fall hade statens reservförrådsnämnd betalat sammanlagt
kr. 2: 72 för avmontering och frakt av fem däck med tillhörande slangar.
och det är givetvis ett otillräckligt belopp. Ett ännu mera skriande exempel
har anförts i en facktidskrift, som heter Motor. Där haele man för fyra inlevererade
däck i storlek 4.75"—19" och 5"—19" med tillhörande fyra slangar
mottagit en ersättning av tillsammans kr. 9: 12, och av denna ersättning redovisades
22 öre som ersättning för avmonterings- och fraktkostnader.

Nu skulle man kunna tänka, att det sist anförda exemplet kunde vara något
av de fall, som statsrådet talade örn i sitt interpellationssvar, då bilägarna
skickat in skrotdäck, som uppenbarligen inte vörö de däck, som de tidigare
deklarerat. Det uppgives emellertid i ifrågavarande tidskrift, att så inte alls
skulle vara fallet, utan vederbörande som meddelat vad han varit utsatt för
hade anfört, att han säkerligen skulle kunnat köra ganska länge på de inlevererade
däcken, som ersattes med sammanlagt kr. 9: 12. Man kan ju knappast
säga att det är annat än rena rofferiet från statens sida. om sådana
saker förekomma.

Man får väl också säga, att det visar en viss hjälplöshet från reservförrådsnämndens
sida då den säger, att den anser sig kunna konstatera, att bilägare
inte skicka in de däck, som de ha deklarerat, utan i stället för fullgoda eller
halvslitna däck skicka de in rena skrotdäck. Man kunde ju då skriva till
vederbörande och säga, att de insända däcken, som man mottagit, synbarligen
inte äro de som bilägaren deklarerat, och att därför skall vara så god och
skicka in de begärda däcken, och sa later man de andra gå i retur. För att
vara säker pa att de returnerade däcken inte skola komma tillbaka på
nytt. kunna de brännstämplas eller något sådant. En dylik stämpel kan inte
utplanas, och skulle .ett salunda märkt däck inkomma till reservförrådsnämn- -den är det ett tydligt tecken på bedrägeri. Det tycker jag skulle vara en
närmare till hands liggande metod än att, som statsrådet säger i sitt interpellationssvar,
man tar emot alla däck, hur dåliga de än äro. och sedan betalar
dem med en ersättning på några öre. Då blir ju ersättningen för frakt
ett annu lägre oretal, eftersom den ju skall utgå med 2*A % på värdet,

I fråga om^ försörjningen med och fördelningen av bilgummi har vidtagits
en del andra åtgärder vilkas klokhet man har anledning att ifrågasätta. Jag
skall antora endast ett exempel på en annan sådan åtgärd. I statens trafikkommissions
cirkulär nr 25 angående gummiutrustningen på lastbilar stadgas,
att vissa lastbilar, som hänföras till en grupp som kallas C — jag behöver
inte har ga in på vad den klassificeringen innebär — kunna efter dispens
fortfarande fa koras pa eget gummi, örn detta är nedslitet till en viss gräns

Sh WarfVa5rnn»/efSl Värd6t far !Up?gå, högst 20 * för ick« Tegummerade
och högst 50 % för regummerade däck. Dessa föreskrifter innebära således

Tisdagen den 14 december 1943.

Nr 35.

Svar på interpellation. (Forts.)

att om en lastbilägare fortsätter att slita på sina hårt slitna däck får han behålla
dem, men om han i tid låtit regummera dem, tar trafikkommissionen
eller reservförrådsnämnden däcken ifrån honom. Det är klart, att sådana där
föreskrifter äro demoraliserande för lastbilägarna och fördärvliga för ringbeståndet
i dess helhet i landet. Den som låter regummera sina däck i tid
riskerar att bli av med dem, men den som fortsätter att köra fastän slitbanan
är hårt sliten får behålla dem. När man påtalar sådana saker för besiktningsmännen
i länet, som ha att göra denna granskning, eller med vederbörande
tjänstemän i länsstyrelsen, så äro de fullt på det klara med att sådana
föreskrifter äro olämpliga, men de kunna inte göra något åt saken.
Anmärkningen kan således inte riktas mot dem utan efhot den myndighet,
som utfärdat föreskrifterna.

Det hör till saken att den, som fått ett däck godkänt vid en sådan här besiktning
och fått konstaterat, att det kvarvarande slitvärdet ligger under 20 %,
kan dagen efter, örn lian vill, gå till en gummiverkstad och få däcken regummerade,
men hade han gjort regummeringen en vecka tidigare hade han
blivit av med dem-. När regummeringen är gjord får han emellertid passa
sig, så att han hinner slita ned däcken tillräckligt innan det blir ny besiktning,
och skulle den nya besiktningen komma för snart blir väl följden den,
att han får ta till en rasp eller en slipsten för att. få (behålla sina däck.

Herr talman! Jag skall inte fortsätta exemplifieringen. Det är emellertid
åtskilligt i föreskrifterna, som behövde tänkas igenom litet bättre, innan det
sattes i tryck och skickades ut som cirkulär.

Chefen för folkhushållningsdepartementet, herr statsrådet (Höres: Herr talman!
Såsom jag redan utvecklat i interpellationssvaret är det åtskilliga ting pä
detta område, som äro ganska svåra att komma till rätta med, och en hel del
sorn man icke kunnat ordna på ett tillfredsställande sätt. Man ägnar emellertid
alltfort uppmärksamhet åt dessa saker. Industrikommissionen har för övrigt
upptagit underhandlingar med de organisationer, som interpellanten åberopar i
sin interpellation, organisationer som lia anmält missnöje med de rådande bestämmelserna.
Det kan hända — jag vet dock icke örn man vågar vara alltför
optimistisk — att man kommer fram till de jämkningar, som kunna vara möjliga,
och kan undanröja några av de olägenheter, som man nu stött på.

Jag medgiver, att man här står inför svårigheter, som äro mycket betydande.
En av dessa svårigheter ligger däri, att bilägarna uppenbarligen värdera sina
däck på ett helt annat sätt än de värderingsman göra, som lia till uppgift att
fastställa däckens värde. Man står väl här kanske inför en erfarenhet örn bedömningarnas
elasticitet, som redan Shakespeare ger uttryck åt: »O, nämn behofvet
ej! I högsta nöden har lägsta stafkarl öfverflöd.» Det är nog så, att en
del bilägare i den rådande gumminöden värdera sina bildäck på ett ganska
luxuöst sätt. Deras bedömning står sig oftast icke då saken bringas under de
mera kritiska värderingsmännens granskning, dessa värderingsmän som representera
de olika intressena. Därför lär det icke alltid bli full enighet mellan
bilägarna och värderingsmännen i denna sak. Jag vill emellertid tillägga, att
de besvär, som kommit ip till folkhushållningsdeparleinentet rörande värderingen
av bildäck varit mycket få, jag vågar kanske säga, att man nog kan
räkna dem på de båda händernas fingrar. Att besvären stannat vid detta antal,
tyder endera på att bilägarna visat en resignation, som andra människor i denna
kristid icke i samma grad lagt i dagen, eller kanske också på att förhållandena
icke varit så horribla som man ibland utgår ifrån.

Herr Lundell kom in på en sak, som ligger något vid sidan av det ämne,
sorn beröres i interpellationer!. Jag vill begagna tillfället ali säga eif pär ord

Andra hammarens protokoll 1043. Nr 3,r>. 2

Nr 85.

Tisdagen den 14 december 1943.

Svar på interpellation. (Forts.)

även om den. Det är den på vissa håll såsom tämligen odiös betraktade regeln,
att ringarna på de s. k. C-klasserade bilarna skola levereras in, då de ha ett
slitvärde, som ligger över en viss minimigräns. Det är givet -—- det skall jag
icke förneka — att det kan i vissa fall, såsom herr Lundell anför, verka rigoröst,
att t. ex. en bilägare, som nyligen låtit regummera sina däck, vilka därigenom
kommit upp i ett högre slitvärde, får lämna dem ifrån sig, medan den
bilägare, som av en slump eller kanske av vårdslöshet icke regummerat sina
däck, får behålla sina. Men trots detta måste jag ändå säga. att inleveransen
av bildäck till C-klasserade bilar är ofrånkomlig. Yi ha, såsom det sagts till
leda i denna kammare, ett så ytterligt ansträngt försörjningsläge i fråga örn
bilringar, att vi emetse slutet av nästa år med djup oro. Vi ha nödgats göra
en klassificering av bilbeståndet, varvid vi sökt att säkerställa en minimibilpark
för tillgodoseende av livsviktiga transporter. Vi måste söka se till, att dessa
transporter kunna hållas uppe, och detta kan dessvärre icke ske utan att man
samtidigt som man vidtager alla nödvändiga åtgärder för att få in gummi i
landet och att här producera gummi, vilket allt är mycket svårt och ovisst, ser
till att de ringar inlevereras, som ha någon grad av användbarhet. Det är detta
sorn ligger bakom. Det är mycket beklagligt, att både dessa regler och åtskilliga
andra föreskrifter drabba bilägarna på ett ganska obehagligt sätt. Men läget
är dessvärre sådant, att vi få lov att tillfoga bilägarna dessa bekymmer
för att om möjligt kunna avvända eller mildra ett ännu större ont.

överläggningen var härmed slutad.

§ 5.

Föredrogos, men bordlädes åter bankoutskottets memorial nr 78—80 och
tredje särskilda utskottets utlåtande nr 2.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 3.25 e. lii.

In fidem
Sune Norrman.

Onsdagen den 15 december 1943.

Nr 85.

Onsön gen den 15 december.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Herr statsrådet Domö, som anförde: Herr talman! Herr Pettersson i Norregård
har frågat mig, örn jag är i tillfälle att redogöra för huruvida man från
statens sida^ ämnar vidtaga åtgärder för att ved, som hugges i anledning av
produktionsåläggande, vid eventuella försäljningssvårigheter betalas med allmänna
marknadspriser vid huggningstillfället, d. v. s. med då gällande normalpris.

Vad först massaveden beträffar kan jag svara, att överenskommelser ingåtts
med industrivedsuppköparna att dessa skola uppköpa den massaved som till
fullgörande av produktionsplikt avverkas under innevarande avverkningsår, under
förutsättning att veden hembjudes till försäljning före viss dag och framköres^till
leveransplatsen inom viss tid. Uppköpen skola ske till normalpriser,
där sådana gälla, och eljest till av bränslekommissionen fastställda priser.

Vad kastveden angår, är det avsett, att bränslekommissionen och brännvedsuppköparna
skola uppköpa lika stora mängder sådan ved som tidigare. En stor
del av kastveden har brukat säljas av producenterna direkt till förbrukarna, huvudsakligen
inom områden där vedhandeln är fri. Sådana direktförsäljningar
böra ske i samma utsträckning även i fortsättningen. Om det skulle visa sig,
att ved, som enligt åläggande producerats under innevarande avverkningsår,
icke vinner avsättning på detta sätt, är det meningen att den på annat sätt
skall omhändertagas till normalpriser. Förutsättningen härför är dock, att veden
är upplagd vid normal leveransplats inom därför bestämd tid.

Av långved finnas numera tillräckliga mängder avverkade. Det har därför
bestämts, att långved som avverkas efter den 1 januari 1944 icke får uppköpas
av brännvedsuppköparna. Långved, leveransgill såsom brännved, som dessförinnan
avverkats inom produktionspliktens ram, kunna skogsägarna senast den
15 januari 1944 hembjuda till brännvedsuppköpare.

Härefter yttrade

oHerr Pettersson i Norregård: Herr talman! Jag ber att få tacka herr statsrådet
för det svar jag fått på min fråga.

Anledningen till att jag framställde denna fråga var, att många skogsägare
just nu stå betänksamma inför den dem ålagda skyldigheten att avverka ved.
De tro nämligen, att svårigheter kunna komma att uppstå med avseende å
avsättningen. Denna inställning ha de måhända bibragts av den omständigheten
att det numera talas så mycket örn, att kriget snart skall vara slut, och
att svårigheter då kunna uppstå att bli av nied den avverkade veden. Den
dagen kan ju emellertid dröja länge än.

Den som anmäler sin ved till avsalu får ju garantipris. Därvidlag har emellertid
den restriktiva åtgärden vidtagits, att veden skall vara framkörd till
den 1 april. Det är emellertid helt naturligt, att den som avverkar ved icke

Svar pd fråga.

Nr 35.

Onsdagen den 15 december 1943.

Svar på fråga. (Forts.)

kan veta, hur det kan komma att ställa sig med huggningen och därmed med
garantipriset. Skogsägarna äro icke belåtna med ett garantipris. som allenast
motsvarar avverkningskostnaderna i stort, utan de vilja bli tillförsäkrade ett
normalpris, avsett att gälla då veden hugges. Det är en rätt skälig begäran,
tycker jag, att den, som tvångsvis ålägges att hugga ved, också får en garanti
av staten avseende avsättningen av samma ved. När de enskilda skogsägarna
till följd av statliga tvångsåtgärder nödgas avverka det för vårt folkhushåll
så nödvändiga bränslet, är det icke skäligt, att statsmakterna försöka vältra
över de förluster, som därvidlag kunna uppstå, just på avverkarna.

Jag är glad över att det svar, som herr statsrådet här lämnat, går i positiv
riktning. Det. finns emellertid ett men, och det är när det i svaret heter: »Förutsättningen
härför är dock. att veden är upplagd vid normal leveransplats
inom därför bestämd tid.» Jag hoppas att, när bestämmelser härom komma
att utfärdas, leveranstiden icke blir alltför knappt tillmätt, utan att vederbörande
får tid på sig att forsla fram den ved, som han blivit ålagd att hugga.
Det kan nämligen inträffa sådana vintrar, som göra det omöjligt för vederbörande
att, om tiden blir alltför kort, leverera sin ved vid given tidpunkt. Man
skulle med andra ord på detta sätt kunna gå miste örn ett garantipris, som
man eljest skulle kunnat få.

Leverantörerna äro emellertid icke nöjda bara me^l ett garantipris, utan de
vilja också ha ett normalpris — vilket herr statsrådet också ställde i utsikt —-för den ved, som de lagt upp på leveransplatsen. Det är emellertid just på
den punkten att leveranstiden kan bli för knappt tillmätt, som avverkarna bli
litet oroliga för att ej fulla värdet för den ved som huggits erhålles. Jag
hoppas emellertid, att herr statsrådet, som ju handlägger dessa frågor, noggrant
skall följa hithörande spörsmål och försöka få fram sådana bestämmelser,
som kunna bli till gagn för skogsägarna. Det är ur vår folkförsörjnings
synpunkt av vikt, att våra skogsägare icke gripas av missmod och underlåta
att hugga den ved, som vi även under de sista krigsåren äro i så stort behov
av.

Överläggningen var härmed slutad.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Gunther, sorn yttrade:
Herr talman! I en med andra kammarens tillstånd framställd interpellation
har herr Hagberg i Luleå till mig riktat följande fråga:

»Ämnar regeringen vidtaga några åtgärder för att bereda deserterande soldater,
bl.a. finländska, asyl i vårt land?»

Till svar härå vill jag anföra följande.

Folksrättsliga regler saknas i fråga örn ett neutralt lands mottagande av desertörer
från krigförande stat. och Sverige har icke ingått överenskommelse
härom med något land.

Vid avgörande av frågor om mottagande av desertör i Sverige komma närmast
i betraktande de regler, som tillämpas beträffande mottagande av politiska
flyktingar.

Enligt folkrätten äger en stat bevilja politisk flykting asyl. Denna asylrätt
är en rätt för den mottagande staten i förhållande till andra stater att inom
sitt territorium hysa politiska flyktingar. Med politisk flykting torde därvid
förstås person, som flytt till utlandet, därför att han i sitt hemland sannolikt
skulle bliva tilltalad eller straffad för politisk verksamhet.

§ 2.

Svar på
interpellation.

Ordet lämnades på begäran till

Onsdagen den 15 december 1943.

Nr 35.

Svar på interpellation. (Forts.)

Såsom ett uttryck för den svenska inställningen till asylrättsprincipen finnas
i utlänningslagen bestämmelser, vilka avse att förhindra att en utlänning,
som kommit hit, blir avvisad, förpassad eller utvisad till det land, varifrån
han av politiska orsaker flytt. Vid tillämpningen av dessa bestämmelser å
desertörer har deserteringen i och för sig icke ansetts konstituera politiskt
flyktingskap, utan avgörande äro de omständigheter, under vilk^ utlänningen
deserterat och flytt till Sverige.

Av humanitära skäl har Sverige vid mottagande av politiska flyktingar gatt
längre än vad som skulle följa vid tillämpning av den folkrättsliga definitionen
av begreppet politisk flykting. Därvid har bl. a. graden av de påföljder,
som den flyktade utlänningen haft att vänta vid ett eventuellt återsändande
till sitt hemland, varit av avgörande betydelse. Yad särskilt angår desertörer
har i enlighet härmed frågan örn deras mottagande bedömts även med hänsyn
till de straff de haft att vänta för deserteringen.

Interpellanten har särskilt hänfört sig till desertörer från de finska stridskrafterna.
Sedan den 22 juni 1941 hava, såvitt av tillgängliga uppgifter framgår,
11 stycken sådana avvisats eller förpassats till Finland, medan ett antal
andra tillåtits tvärstanna i riket.

Enligt gällande finska strafflag för krigsmakten utgör straffet för rymning
i krigstid två till åtta års tukthus (motsvarande straffarbete enligt svensk
lag) eller, därest synnerligen förmildrande omständigheter föreligga, fängelse
ej under sex månader eller högst fyra års tukthus. Ha två eller flera efter
träffad överenskommelse begått rymning i krigstid, är straffet tukthus från
3 till 12 år eller, därest omständigheterna äro synnerligen förmildrande, från
1 till 5 år.

Nämnda straffpåföljd för det fall att synnerligen förmildrande omständigheter
föreligga infördes genom lagen den 20 mars 1942 örn ändring av strafflagen
för krigsmakten.

Enligt upplysningar, som lämnats av finska myndigheter, hava följande
straff ådömts från Sverige återvända desertörer.

En desertör har dömts för rymning till 3 års tukthus, en annan för uteblivande
från krigstjänsten till 2 år 6 månaders tukthus och en tredje för sistnämnda
brott till 1 års fängelse.

En desertör har — med hänsyn till att han samtidigt blivit fälld till ansvar
för/ andra brott — dömts till ett sammanlagt straff av 4 år 10 månaders tukthus.
Åtminstone två andra finska medborgare, som återsänts av de svenska
myndigheterna, lia blivit fällda endast för olovligt överskridande av gränsen
till böter eller kortare fängelsestraff.

De båda desertörer, vilka omnämnas i inledningen av interpellationen, blevo
den 21 oktober 1943 dömda av vederbörande fältkrigsrätt i Finland. Den ene
dömdes för rymningen till 3 år 6 månaders tukthus, för förstörande av utrustning
till 4 månaders fängelse samt för olovligt överskridande av riksgränsen
till 3 månaders fängelse eller sammanlagt 3 år 9 månaders tukthus. Den
andre dömdes för samma förseelser till sammanlagt 3 år 8 månaders tukthus.
Båda de dömda lia överklagat domen, däremot ej åklagaren.

Frågan örn cn utlänning skall mottagas som politisk flykting eller ej prövas
enligt gällande utlänningslag av socialstyrelsen. Vid styrelsens bedömande
av desertörfallen hava de av mig förut nämnda principerna beaktats. Socialstyrelsen
äger dock överlämna sådant ärende till Kungl. Maj :ts avgörande och
detta har skett i ett fåtal fall särskilt i sådana, där de politiska orsakerna till
flykten varit relativt svagt men de humanitära synpunkterna starkt framträdande.
Socialstyrelsen torde hädanefter komma att till Kungl. Maj :ts prövning
överlämna samtliga desertörfall, som bliva underställda styrelsen. Åren -

Nr 35.

Onsdagen den 15 december 1943.

Svar på interpellation. (Forts.)

den av detta slag föredragas av chefen för justitiedepartementet, och prövningen
av desamma kommer att ske med beaktande av omständigheterna i de särskilda
fallen.

Vidare anförde

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman: Jag ber att få framföra mitt tack till
herr utrikesministern för svaret och alldeles särskilt för det positiva innehåll,
som jag utläser ur detta svar.

Utrikesministern hävdar, att folkrättsliga regler för behandlingen av desertörer
saknas. Överhuvud taget är ju folkrätten ganska flytande på dessa områden,
men man kan säga, att ett litet land klarar sig genom att i sådana
fall intaga en värdig, fast och humanitär hållning. Emellertid finns det enligt
min mening även i den internationella folkrätten vissa beröringspunkter, exempelvis
Haagkonventionens föreskrift, att främmande krigsfolk, som överskrider
ett neutralt lands gränser skall interneras och avväpnas. Desertörer
måste, tycker jag, betraktas som främmande krigsfolk och behandlas i överensstämmelse
därmed. Det är en rätt och även en plikt för det neutrala landet
att handla på det sättet, när det gäller desertörer.

Jag vill taga ett exempel, som icke alls är någon fri konstruktion. Ett krigförande
land skickar över soldater till ett neutralt land för att utföra femtekolonnverksamhet
i det neutrala landet, örn detta tillämpar principen att utlämna
infångade soldater beträffande vilka man icke har klarhet, huruvida de
äro sända för att utföra femtekolonnverksamhet eller örn de äro desertörer,
betyder det i förstnämnda fall, att vederbörande kunna en tid lia vistats i det
neutrala landet och eventuellt skaffat sig de önskade underrättelserna och därefter
i god ordning återsändas till det krigförande landet. Jag tycker, att även
med tanke på sådana fall är rätten för det neutrala landet att internera desertörer
en ganska viktig sak, som man enligt min mening har all anledning att
knyta an till.

Det är också betecknande, att utrikesministern i sitt svar gör gällande, att
de folkrättsliga reglerna för politiska flyktingar äro närmast jämförliga, när
det gäller att bedöma frågan om hur desertörer skola behandlas. Detta är också
min mening, och med den uttolkning, som herr utrikesministern har givit av de
regler, som nu skola gälla för de politiska flyktingarnas omhändertagande i
Sverige, finns det ju ingen anledning att resa någon invändning mot att man
helt och fullt tillämpar det betraktelsesättet även när det gäller desertörer.

I svaret påpekas i förbigående, att en del av desertörerna dömts även för
andra förbrytelser än deserteringen. Jag vill bara med anledning därav säga,
att många desertörer kunna näppeligen undgå att komma i konflikt även med
de civila kriminella reglerna i sitt land. En människa, som flyr från en front
och söker sig igenom hela landet för att överskrida ett neutralt lands gränser,
kan nämligen ofta se sig tvungen att skaffa sig bröd på mindre vanligt sätt
och därigenom komma i konflikt med strafflagen. Jag anser, att den omständigheten,
att en desertör även kan påbördas kriminella förseelser, icke bör
tagas till intäkt för att utan vidare utlämna honom.

Jag tänker på ett fall uppe i Tornedalen, som jag också åberopat i min
interpellation. Det var en finländsk desertör, som på svenskt område hade begått
någon kriminell förseelse — jag vet icke, om han hade stulit eller vad han
hade gjort. Emellertid var det betecknande, att han inför den svenska häradsrätten
begärde att lian skulle få så långt fängelsestraff som möjligt, för att
han därigenom skulle undgå att bli utlämnad till de finländska myndigheterna.

I det fall, som särskilt föranlett män interpellation och beträffande vilket
jag tidigare gjort regeringen uppmärksam på att ett utlämnande ägt rum eller

Onsdagen den 15 december 1943.

Nr 35.

Svar på interpellation. (Forts.)

skulle genomföras, handlade det om två bröder. Dessa bröder ha sin moder,
som är svensk medborgare, i Sverige. De flydde från fronten i Karelen till
Sverige och hade vistats en tid i vårt land, innan de blevo utlämnade av de
svenska myndigheterna. Herr utrikesministern påpekade, att den ene fick tre
år och sex månaders tukthus och den andre tre år nio månaders tukthus. I
sådana fall är det ju uppenbart, att de rent humanitära hänsynen borde ha
förmått de svenska myndigheterna att icke utlämna dessa båda desertörer.
I allmänhet tycker jag mig kunna utläsa beträffande den svenska opinionen i
denna fråga, sådan den framträtt i pressen, att det är en nästan enstämmig
mening, att alldeles oberoende av folkrättens föreskrifter skall man när det
gäller desertörer tillämpa ett humanitärt betraktelsesätt.

Jag kunde icke med min framstöt rädda dessa båda söner av en svensk moder,
men jag utläser ur herr utrikesministerns förklaring här, att liknande
händelser icke skola upprepas. Jag fäster nämligen en särskild vikt vid förklaringen,
att utlänningsfrågorna hädanefter icke skola avgöras av socialstyrelsen
utan att först underställas regeringens prövning, ty så länge frågan är
överlämnad enbart till den i dessa frågor ganska anonyma socialstyrelsens
prövning blir det endast en rent administrativ prövning. De politiska frågor, som
kunna spela in, behöver icke socialstyrelsen i någon nämnvärd utsträckning
taga hänsyn till. Regeringen befinner sig i ett annat läge bland annat därför
att den är så direkt redovisningsskyldig inför den allmänna opinionen, inför
allmänheten, att den mera känner allmänhetens inställning till dessa frågor.
Därför hoppas jag, att jag icke misstager mig, när jag uttolkar herr utrikesministerns
uttalande i denna fråga såsom ett besked, att det skall bli slut på
utlämnandet av deserterande soldater från Sveriges sida. Jag vill bara tilllägga,
att örn detta blir resultatet av min framstöt, torde det också ha en mycket
fördelaktig inverkan på Sveriges anseende i utlandet.

Härmed förklarades överläggningen avslutad.

§ 3.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller erhöll på begäran ordet
och anförde: Herr talman! Fröken Ebon Andersson har med andra kammarens
tillstånd under hänvisning till en av medicinalstyrelsen verkställd utredning
rörande det allmännas medverkan vid pensionering av äldre, i privatvård
arbetande .sjuksköterskor interpellerat mig, huruvida det vore min mening
att till nästa riksdag framlägga förslag rörande åldersstöd åt privatsköterskor.

Med anledning av interpellationen vill jag lämna en redogörelse för det ärende,
som interpellanten åsyftar.

I januari 1937 inkom till Kungl. Majit en av borgarrådet Wictor Karlsson
med flera undertecknad framställning, vari hemställdes, att Kungl. Majit måtte
vidtaga åtgärder för att bereda de i privatvård arbetande sjuksköterskorna
tryggare anställningsförhållanden samt pensionsrätt. Sedan vissa myndigheter
hörts över framställningen, som även varit föremål för interpellation i denna
kammare vid 1938 års riksdag, uppdrogs åt medicinalstyrelsen att i samråd med
statens pensionsanstalt verkställa utredning beträffande frågan, huruvida och
under vilka former det allmänna måtte kunna medverka vid pensionering av
äldre, i privatvård arbetande sjuksköterskor.

Medicinalstyrelsen avgav förslag i ämnet den 29 augusti 1939. Inledningsvis
framhöll medicinalstyrelsen, att en pensionering i egentlig mening av de i privatvård
arbetande sjuksköterskorna kunde vid privatvårdens nuvarande organisation
—- vilken icke inrymde sådana anställningsförhållanden, som hittills
ansetts utgöra ett oeftergivligt villkor för statens medverkan till pensionering

Svar pd

nlerpellatum.

Nr 35.

Onsdagen den 15 december 1943.

Svar på interpellation. (Forts.)

— näppeligen betraktas såsom en statsmakternas angelägenhet. På grund av
bland annat att dessa sjuksköterskor utgjort och alltjämt utgjorde en nödvändig
beredskapskår. som stöde till förfogande, då sjuklighet i större omfattning
förelåge eller då fråga vore att bestrida arbetet å sjukhus eller i den öppna
vården vid fast anställda och pensionsberättigade sjuksköterskors ledighet, och
med hänsyn till att de överhuvud taget fsdlde en för det allmänna betydelsefull
uppgift, talade dock billighetsskäl för att särskilda pensioneringsåtgärder
av staten vidtoges för att bereda understöd ät uttjänta äldre privatsköterskor,
som kunde finnas vara i behov därav.

Med denna utgångspunkt hade medicinalstyrelsen upprättat sitt förslag,
vilket i huvudsak var av följande innehåll.

I fråga örn pensioneringens omfattning borde gälla, att pensioneringsåtgärderna
begränsades till att omfatta privatsköterskor för vård av patient i dennes
hem eller där denne eljest vistades samt tillfälligt såsom vikarier sysselsatta
sådana privatsköterskor. Däremot borde pensioneringen ej omfatta sjuksköterskor
anställda hos enskild läkare eller vid privata kliniker e. dyl. I
pensioneringen borde tillsvidare icke inbegripas andra privatsköterskor än de,
som vid pensioneringens ikraftträdande uppnått en relativt hög ålder, förslagsvis
50 år. Därvid borde man dock räkna med att, därest definitiv pensionering
av privatsköterskor icke genomfördes inom den närmaste femårsperioden, en
nu övergångsvis anordnad pensionering framdeles utsträcktes till att omfatta
jämväl de äldsta årsklasserna av de privatsköterskor, som ursprungligen lämnats
utanför densamma.

Såsom villkor för att kunna tillerkännas pension borde gälla, att vederbörande
uppnått viss levnadsålder. Denna ålder syntes lämpligen böra bestämmas
till den för sjuksköterskor i det allmännas tjänst gällande pensionsåldern, 55
år. Till förekommande av att sjuksköterska, som under tiden fram emot pensionsåldern
arbetat i annan vård än privatvård, skulle kunna bereda sig pensionsrätt
som privatsköterska genom att övergå till arbete i privatvård strax
innan hon uppnått sagda ålder, syntes vidare böra fordras, att verksamheten
närmast före pensionsfallet under viss, icke alltför kort tidrymd till väsentlig
del omfattat privatvård. Minimiantalet tjänstår för erhållande av pension borde
förslagsvis bestämmas till 15, varav minst 10 borde ha förvärvats i privatvård.

Vad anginge pensionsbeloppen, syntes dessa böra hållas inom relativt snäva
gränser, ej endast av kostnadsskäl utan även för att icke föregripa den definitiva
pensionsordning, som framdeles kunde komma att genomföras. Med utgångspunkt
från storleken av pensionerna till sjuksköterska med delaktighet
i statens pensionsanstalt föreslogos pensionsbeloppen alltefter antalet tjänstår
till 900, 750 respektive 600 kronor, varå dyrtidstillägg icke skulle utgå. Sammanlagt
räknade medicinalstyrelsen med att omkring 90 sköterskor skulle
beröras av förslaget, som skulle draga en approximativ årskostnad av 64,500
kronor.

Statskontoret bär i yttrande över medicinalstyrelsens förslag anfört, att förutsättningen
för att i privatvård arbetande sjuksköterskor skulle komma i åtnjutande
av en statligt reglerad pensionering måste vara, att denna form axsjukvård
organisatoriskt samordnades med den allmänna sjukvården. Den av
medicinalstyrelsen lämnade motiveringen för förslaget — nämligen att det
här icke vore fråga örn pensionsbestämmelser i egentlig mening utan endast örn
att under en övergångstid genom understöd bispringa mer eller mindre nödställda
personer, vilkas arbetskraft förbrukats i en för det allmänna betydelsefull
verksamhet — syntes vara väl ägnad att åberopas såsom stöd för anspråk
på enahanda förmån från andra grupper medborgare, som med fog kuncje

Onsdagen den 15 december 1943.

Nr 35.

Svar på interpellation. (Forts.)

göra gällande, att även deras verksamhet vore av sådan samhällelig betydelse,
att de borde komma i åtnjutande av enahanda förmåner. Statskontoret fann
sig därför böra avstyrka förslaget.

Sedermera väcktes vid 1940 års lagtima riksdag inom båda kamrarna likalydande
motioner, vari under hänvisning till det av medicinalstyrelsen framlagda
förslaget hemställdes, att riksdagen måtte för budgetåret 1940/41 bevilja ett
anslag å 50,000 kronor till åldersstöd åt privatsköterskor. Därvid förutsattes
viss behovsprövning skola äga rum.

Bankoutsk ittet anförde i utlåtande, att ehuru enligt utskottets mening sociala
och humanitära skäl talade för att ifrågavarande sjuksköterskors pensioneringsförhållanden
kunde bringas till lösning, utskottet likväl icke vore
berett att på grundval av de föreliggande motionerna tillstyrka antagandet
av några regler för en dylik pensionering. Det syntes utskottet nämligen med
hänsyn till frågans räckvidd ofrånkomligt, att — därest förutsättningar ansåges
föreligga för en pensionering genom statens försorg i förevarande fall
— ett riksdagens beslut i ämnet grundades på förslag av Kungl. Majit. På
grund av det anförda nödgades utskottet ställa sig avvisande till det i motionerna
framförda förslaget.

Privatsköterskornas anställnings- och pensionsförhållanden ha därefter ånyo
gjorts till föremål för framställning till Kungl. Majit. Svensk sjuksköterskeförenings
centralstyrelse har nämligen i skrivelse den 30 oktober 1940
hemställt, att bland de sjuksköterskor, vilka vore verksamma i privatvård,
genom förmedling av de av staten godkända sjuksköterskebyråerna måtte
komma till stånd en för hela landet gemensam beredskapskår. Denna skulle
till en början bestå av 100 sjuksköterskor och för envar av dessa skulle till
sjuksköterskebyråerna utgå statsbidrag med 500 kronor för år. Därvid bar
förutsatts att de till denna kår hörande sjuksköterskorna skulle komma att
erhålla pensionsrätt i statens pensionsanstalt.

Medicinalstyrelsen och styrelsen för svenska stadsförbundet ha tillstyrkt
inrättande av den föreslagna beredskapskåren. Styrelsen för svenska landstingsförbundet
har erinrat örn den alltjämt rådande bristen på sjuksköterskor
och ansett, att för närvarande det mest trängande sjuksköterskebehovet borde
tillgodoses. En reservkår av sjuksköterskor hade självfallet en betydelsefull
uppgift att fylla, men först när tillgången på sjuksköterskor något så när
motsvarade efterfrågan, syntes spörsmålet örn skapandet av en dylik kår böra
upptagas till övervägande. Därvid borde närmare prövas, huruvida sjuksköterskebyråerna
lämpligen borde bliva huvudmän för dessa reservsjuksköterskor,
eller örn icke landstingen och städerna utanför landsting, såsom skett på
några håll, borde fast anställa ett antal reservsköterskor inom varje sjukvårdsområde
för vikariat m. m. Ett visst om ock begränsat behov av sjuksköterskor
för privatvård komme alltid att föreligga, även när den av samhället
organiserade vården bleve fullt utbyggd. Detta behov hänförde sig emellertid
huvudsakligen till de mera välsituerade i samhället, varför det kunde
ifrågasättas, om kostnaderna härför borde belasta det allmänna. Statens pensionsanstalt
har framhållit, att de rena sjukvårdssynpunktcrna och icke önskemålet
örn statens medverkan till pensionering av privatsköterskorna borde vara
avgörande, då det gällde ali taga .ställning till frågan örn inrättande av en
beredskapskår av privatsköterskor. För att ta ståndpunkt till detta spörsmål
krävdes en mera fullständig utredning än den föreliggande. Statens pensioneringskostnader
skulle för övrigt enligt förslaget bli synnerligen höga. I förnyat
utlåtande har medicinalstyrelsen förklarat sig alltjämt vitsorda betydelsen
för det allmänna av den föreslagna beredskapskåren men förordat, att
anhild tjänster till en början beräknades till 50 med ett statsunderstöd av

Nr 35.

Onsdagen den 15 december 1943.

Svar på interpellation. (Forts.)

(500 kronor för envar av dem. Statskontoret har under hänvisning till landstingsförbundets
uttalanden samt av kostnadsskäl ansett sig icke kunna tillstyrka
inrättandet av en beredskapskår med huvudvikten av allt att döma
lagd på att ordna pensions- och anställningsförhållandena för de i privatvård
arbetande sjuksköterskorna.

Av den lämnade redogörelsen torde framgå, att medicinalstyrelsens förslag
beträffande pension åt de äldre privatsköterskorna, vilket ärende på grund
av sin natur handlägges i finansdepartementet, äger ett visst samband med
sjuksköterskeföreningens framställning till socialdepartementet örn inrättande
av en beredskapskår av.privatsköterskor, vilka därvid förutsatts skola erhålla
pensionsrätt i statens pensionsanstalt. Med hänsyn till detta samband har
det icke ansetts lämpligt att taga ställning till medicinalstyrelsens förslag,
förrän ståndpunkt tagits till frågan örn inrättandet av beredskapskåren. Beträffande
sistnämnda spörsmål ha olika synpunkter framkommit i remissutlåtandena.
Visserligen har behovet av en reservkår av sjuksköterskor vitsordats,
men å andra sidan ha mot förslaget framställts invändningar, som icke
kunna frånkännas berättigande. Särskilt har framhållits, att förslaget örn beredskapskåren
närmast synes ha framlagts för att bereda privatsköterskorna
pensionsrätt och icke så mycket påkallats av sjukvårdens behov. Därvid har
den principiella synpunkten hävdats, att en statligt reglerad pensionering för
de i privatvård arbetande sjuksköterskorna bör genomföras först örn man efter
en ingående undersökning finner privatsjukvården böra inordnas under den
samhälleliga sjukvården. I betraktande av den pågående utökningen av den
öppna sjukvården har ^i vissa utlåtanden ifrågasatts lämpligheten av att för
närvarande vidtaga någon mera genomgripande omläggning av privatsjukvardens
organisation, ej minst med hänsyn till svårigheten att för närvarande
besätta sjuksköterskebefattningar inom såväl den slutna som den öppna sjukvården.

Vidare ha både statens pensionsanstalt och statskontoret framhållit de med
förslaget förenade höga kostnaderna för statsverket. För egen del har jag ansett
de mot förslaget framställda erinringarna vara av sådan beskaffenhet, att
jag icke är beredd att förorda inrättande med statsmedel av en beredskapskår
av privatsköterskor. Vid de pågående undersökningarna rörande sambandet
mellan den öppna och slutna sjukvården torde möjligheterna att fastare knyta
den av privatsköterskorna bedrivna verksamheten till den av samhället organiserade
sjukvården böra prövas.

Vad härefter angår den av interpellanten närmast åsyftade frågan örn beredande
av pension eller understöd åt äldre privatsköterskor i anslutning till
det av medicinalstyrelsen framlagda förslaget, handlägges detta ärende — som
jag redan framhållit -— inom finansdepartementet. Mot förslaget har riktats
den anmärkningen, att ett genomförande av detsamma skulle innebära en särskild
statlig pensionering av helt privatanställda personer, under det att alla
andra i privattjänst verksamma medborgare få nöja sig med folkpensioneringen.
Även örn enligt min mening privatsköterskorna stå i viss särställning,
då deras verksamhet utgör ett komplement till den av samhället omhänderhavda
sjukvården, torde förutsättningen för statens övertagande av kostnaderna
för deras pensionering böra vara att förhållandet mellan privatsjukvården
och den allmänna sjukvården närmare regleras. Att märka är vidare, att
medicinalstyrelsens förslag visserligen i första hand tar sikte på sådana''privatsköterskor,
som vid tiden för förslagets genomförande uppnått en viss levnadsålder,
men det är uppenbart, att örn förslaget godtages man svårligen
torde kunna komma ifrån att bereda liknande förmån även åt sköterskor, som
framdeles uppnå samma levnadsålder.

Onsdagen den 15 december 1943.

Nr 35.

Svar på interpellation. (Forts.)

Efter samråd med chefen för finansdepartementet kan jag sammanfattningsvis
lämna det svaret på interpellantens fråga, att med hänsyn till de invändningar,
som framställts mot den av medicinalstyrelsen förordade pensioneringsverksamheten,
något förslag icke är avsett att framläggas till nästa riksdag
rörande åldersstöd åt privatsköterskor.

Härpå yttrade:

Fröken Andersson: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet och chefen
för socialdepartementet få framföra ett tack för det utförliga svar som här
har avgivits. Jag hade naturligtvis kunnat tacka ännu varmare, örn svaret
hade blivit jakande, och när jag läste igenom skrivelsen här, så undrade jag,
om icke slutsvaret i alla fall skulle bli ja. Det går nämligen — det lia väl
kammarens ledamöter hört — som en röd tråd igenom svaret på interpellationen,
att herr statsrådet har ett mycket positivt intresse för denna fråga,
men det ges med ena handen och tages igen med den andra. Jag hoppas, att
detta bara är en tillfällig inställning, och att frågan skall kunna lösas i framtiden.
Herr statsrådet har ju tidigare, bland annat 1538, klart uttalat sitt
positiva intresse för detta problem.

Det är två synpunkter, såvitt jag förstår, som framföras. Först är det de
principiella betänkligheterna, och dem kan jag i ganska hög grad förstå. Det
är ju dock fråga om att eventuellt taga ett steg, som på visst sätt är främmande
för statens ingripande. Men när man tanker på den oerhörda betydelse
för samhället, som dessa privata sköterskor haft och ha, så undrar jag ändå,
örn det icke — och det skymtar för övrigt också i svaret -—- varit motiverat
med ett undantag. Jag tror icke, att det hade varit så farligt att bryta mot
de där principerna.

Vidare framföras statsfinansiella skäl. Jag undrar emellertid, om man icke
i någon mån missräknar sig därvidlag. När man nu säger, att detta är en så
utomordentligt viktig fråga — det säges visst, att dessa sköterskor utgöra
ett nödvändigt komplement till sjukvården överhuvud taget — tycker jag,
att det är ganska viktigt, att det icke drives en sådan politik, att tillgången
på dessa sköterskor minskas. Man får dock komma ihåg — jag skall icke här
taga fram alla de humanitära synpunkter, som man kunde draga fram, utan
jag skall se frågan helt kallt ekonomiskt -— att lasarettsplatserna ju äro
ganska dyrbara för samhället i dess helhet. Om nu belastningen på lasaretten
i viss mån avlyftes genom att privatsköterskekåren bibehålies i så stor utsträckning
som möjligt, kan jag icke se annat än att det skulle utgöra ett
ekonomiskt plus.

Jag tror förresten -— det framskymtar också i svaret — att det icke är en
tillfällighet, att det överhuvud taget är så svårt att få sköterskor. Jag gör mig
nog icke skyldig till någon överdrift, örn jag säger, att denna kår hör till dem,
som stå först i kön, när det gäller att få förbättringar. Det är ju ingen tillfällighet,
örn tillgången på arbetskraft på ett visst område minskas. Då blir
det nödvändigt att undersöka möjligheterna att åstadkomma förbättringar på
detta område.

Det skulle, herr talman, vara anledning att framföra en hel del synpunkter
ytterligare på denna fråga. Av hänsyn till den belastade föredragningslista
kammaren har att genomgå i dag, skall jag dock bara nöja mig med dessa
ord och slutar med att rikta en vädjan till herr statsrådet att icke släppa
denna sak utan vid första möjliga tillfälle taga itu med den.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag
har vid mitt studium av denna fråga närmast kommit till den uppfattningen,

Xr 35.

Onsdagen den 15 december 1943.

Hvar på
interpellation

Svar på interpellation. (Forts.)

att om man skall söka en lösning av spörsmålet bör denna sökas efter ungefär
samma linje beträffande huvudmän och i viss mån även beträffande anställningsförhållandena,
som vi följt, då det gällt hemvårdarinnorna. Jag tror att
det kan vara klokt för framtiden att på annat sätt än som nu sker samordna
privatvården och den allmän sjukvården. I så fall skulle spörsmålet örn
pensioneringen lösa sig av sig självt. Men detta hjälper ju tyvärr icke deni
som redan kommit i den åldern, att de skulle behöva pension. Jag vill påpeka,
att de pensionsbelopp, som återfinnas i medicinalstyrelsens förslag,
naturligtvis innebära en förbättring av pensionerna i jämförelse med folkpensionerna,
men att skillnaden icke är så stor. Sannolikt skulle det komma
att bli så, att de pensioner de skulle få enligt medicinalstyrelsens förslag
.skulle komma att betraktas såsom priviligierade pensioner och att folkpensionerna
så att säga skulle komma ovanpå. Därvid skulle måhända en förbättring
ske i de fall, då vederbörande icke hade andra egna inkomster än några
hundra kronor örn året. Men något nämnvärt längre skulle man, så vitt jag
kan förstå, icke komma; något större värde skulle det hela således icke komma
att få.

Jag vill till slut framhålla, att jag i mitt svar icke anförde några ekonomiska
skäl mot förslaget. Dessa skäl väga för mig icke tungt. De stå i redogörelsen
för vad myndigheterna ha sagt, men jag har icke åberopat dem för
min ståndpunkt. Jag upprepar, att örn man skall kunna tänka sig en lösninghär
skulle väl denna närmast sökas efter samma linjer som för hemvårdarinnorna.
•

Vidare anfördes ej.

§ 4.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller, som anförde: Herr talman!
Herr Lundberg i Uppsala har med kammarens tillstånd interpellerat
mig, huruvida jag observerat vissa av interpellanten anförda synpunkter på
arbetsförmedlingsverksamheten och örn det kan påräknas, att jag kommer att
verka för att inom de statliga institutioner, som syssla med arbetsmarknadsfrågor,
en annan bedömning av kompetenskraven till olika befattningar kommer
till stånd och att olämplig personal, speciellt i förtroendeställning, förflyttas
till lämpligare arbetsområden samt att praktiskt kunniga och driftiga
personer komma i deras ställe.

Interpellanten framhåller i motiveringen till sin interpellation bl. a. att
arbetsförmedlingsoTganen för närvarande lia i hög grad betydelsefulla arbetsuppgifter.
Än viktigare kan deras roll komma att bliva, när efterkrigstidens
problem skola lösas. Arbetsförmedlingens tjänstemän böra därför vara av
hög kvalitet. På alla viktigare poster böra praktiskt kunniga, omdömesgilla
och driftiga tjänstemän placeras. Så sker enligt interpellantens mening icke
alltid på grund av att examina och pappersmeriter övervärderas.

Med anledning av interpellationen har jag från arbetsmarknadskommissionen
infordrat en redogörelse för tillvägagångssätt och principer vid platstillsättning
inom arbetsförmedlingen. Av denna redogörelse framgår, att vid
den offentliga arbetsförmedlingen för närvarande finnas 1,132 befattningshavare.
I denna siffra ha icke medräknats arbetsförmedlingsombud (1,020)
och ej heller skrivbiträden, telefonister och vaktmästare (tillsammans 430
personer). Av de 1,132 befattningshavarna äro 381 syselssatta med andra
arbetsuppgifter än förmedlingsuppgifterna, varför den personal, som syssel -

Onsdagen den 15 december 1943.

Nr 35.

Svar på interpellation. (Torts.)

sättes med arbetsförmedlingsfrågor, uppgår till 751. Av befattningshavarna
äro 777 nyanställda sedan den 20 maj 1940.

Vid tillsättningen av befattningshavare inom den offentliga arbetsförmedlingen
gäller beträffande länsarbetsdirektörerna, att dessa förordnas direkt av
arbetsmarknadskommissionen. Ansökningai; till övriga tjänster ställas till vederbörande
länsarbetsnämnd, som uppgör förslag samt översänder detta till arbetsmarknadskommissionen.
Kommissionen företar en prövning av samtliga sökandes
meriter. Befinnes därvid, att på förslaget upptagen sökande icke kail
av kommissionen godkännas, avföres han därifrån. Finnes åter bland icke
föreslagna sökande någon, som kommissionen anser böra tilldelas förslagsrum,
uppföres jämväl denne. Härefter brukar kommissionen bemyndiga vederbörande
nämnd — i regel utan att taga ställning till den inbördes ordningen, mellan
de sökande — att förordna någon av de av kommissionen godkända sökandena.

Nyss relaterade tillsättningsprocedur gäller för sådana tjänster, som äro att
betrakta som mera stadigvarande. Personal, erforderlig för tillfälliga arbetsuppgifter,
får utan arbetsmarknadskommissionens hörande anställas av länsarbetsnämnderna.
Denna tillfälliga anställning utgör ofta rekryteringsbas för
de mera stadigvarande befattningarna.

Särskilda kompetenskrav vid tillsättning av befattningshavare inom den offentliga
arbetsförmedlingen äro icke föreskrivna.

När det gäller direktörer och övrig personal i ledareställning, mäste krävas,
att de — förutom goda insikter i arbetsmarknadsfrågor i allmänhet — ha administrativ
kunnighet och förmåga att praktiskt handlägga de ärenden,
som förekomma inom länsarbetsnämndernas arbetsområde. Teoretiska meriter
måste därvid enligt arbetsmarknadskommissionens uppfattning tillmätas betydelse
men, ha icke varit utslagsgivande för dess ställningstagande vid tjänstetillsättningar.
n .

Angående arbetsförmedlingspersonalen i övrigt väges aen teoretiska utbildningen
mot dels praktisk erfarenhet inom det fack, tjänstemannens förmedlingsuppgift
närmast berör, dels kännedomen örn den lokala arbetsmarknaden.

Under sista året har i samband med arbetsmarknadsreglerande åtgärder en del
personal måst anställas för handläggning, företrädesvis av byggnads- och
skogsfrågor. För byggnadsfrågor lia tjänstemän sökts bland byggnadstekniker
eller — ofta efter samråd med arbetarorganisationer — bland personer med
föregående praktisk erfarenhet av byggnadsverksamhet. I en del fall har personal
för dessa arbetsuppgifter flyttats över från kommissionens arbetsplatser
till länsarbetsnämnderna.

Den personal, som handlägger skogsfrågor, har också i stort sett rekryterats
från fackutbildade kretsar. Härtill kommer att den personal, sorn tjänstgör
som instruktörer vid huggarkurser och som reseinstruktörer, nästan undantagslöst
är fullt fackutbildad. (''Denna senare personal är ej medräknad i ovanstående
siffror.)

Kommissionen övergår därefter till en redogörelse för de nuvarande befattningshavarnas
skol- oell fackutbildning.

31 eller nära hälften av de G7 till gruppen lednjngspersonal hänförliga (direktörer.
inspektörer och kontorschefer) ha avlagt studentexamen, medan 11
genomgått enbart folkskola, 5 folkhögskola, 10 avlagt realskolexamen samt 7
gått i gymnasium utan att ha avlagt studentexamen.

För att bilda mig en uppfattning, örn ändrade rekryteringsprinciper tillämpats,
sedan staten övertog arbetsförmedlingen i maj 1940. har jag infordra!
motsvarande uppgifter rörande de efter nämnda datum tillsatta högre tjänstemännen
inom arbetsförmedlingen. Av de infordrade uppgifterna framgår, att
24 personer tillhörande ledningspersonalen tillsatts efter den 20 maj 1940. Av

Nr 35.

Onsdagen den 15 december 1943.

Svar på interpellation. (Forts.)

dessa hade 14, d. v. s. något över hälften, studentexamen, 2 enbart folkskola,.
1 högre, folkskola, 2 folkhögskola och 2 avlagt realskoleexamen samt 3 gått i
gymnasium utan att lia avlagt studentexamen. Fe anförda siffrorna giva vid
handen, att en viss förskjutning ägt rum. Särskilt stor är emellertid icke denna
förskjutning. Motsvarande iakttagelser torde kunna göras på nästan alla
andra banor, att högre skolutbildning än folkskola blivit vanligare under de
senare åren än tidigare.

Den personal, som i huvudsak är sysselsatt med arbetsuppgifter av beredskapsnatur
eller i övrigt av tillfällig art, exempelvis anvisning av ovan arbetskraft;
till skogen, uppgår till 371 och fördelar sig med omkring V8 vardera på
folkskola (119 eller 32 %), annan skolutbildning än avlagd studentexamen
j..j i . 0 %) samt avlagd studentexamen (107 eller 28.8 %). Ungefär samma
fördelning ka.n man konstatera beträffande den personal, som har reguljära
lörmedlingsuppgifter på expeditionerna, även örn här personal med enbart folkskola
(233 eller 33.6 %) icke oväsentligt överstiger antalet befattningshavare
med avlagd studentexamen (157 eller 22.6 %).

Tar man hänsyn till personalens skolutbildning i kombination med fackutbildning,
framgai\ att den för arbetsförmedlingstjänstemännen mest företrädda
fackutbildningen återfinnes inom handels- och kontorsyrkena. Dylik utbildning
ha sålunda 390 befattningshavare eller omkring 35 % av hela antalet erhållit.
Det är härvid också att märka, att handels- och kontorsutbildnmgen främst
förekommer bland den personal, som har lägre skolutbildning än avlagd studentexamen
men högre än folkskola, således mellanliggande skolutbildningsformer.

o Omkring 25 % av antalet befattningshavare eller i absoluta tal 286 äga icke
någon av yrkesskola eller annan ^bildningsanstalt meddelad fackutbildning.
Det bör emellertid kraftigt understrykas, att tjänstemän, som äro i avsaknad
av sådan utbildning, icke på något sätt behöva vara mindre dugande än sådana
med mera skolmässig utbildning, utan här gäller det, att en väl dokumenterad
praktisk tjänstgöring inom näringslivets olika områden många gånger förskaffat
dessa befattningshavare sådana erfarenheter och insikter på arbetsmarknaden,
som göra dem särskilt skickade för förmedlingsarbetet.

Personal med akademisk utbildning (därmed menas akademiska studier med
eller utan examen vid universitet samt vid högskolor i Stockholm och Göteborg)
uppgår till 142, vilket utgör omkring 12.5 % av hela antalet. (Av dessa
ha 84 tagit examen, medan 58 avbrutit eller ännu icke slutfört sina studier.)
Denna personal har ofta praktik inom allmän eller enskild tjänst.

Ett relativt begränsat antal befattningshavare äger skolutbildning inom
lantbruk, skogsbruk och industri eller vid socialinstitutet och andra fackutbildningsanstalter.
. Så exempelvis uppgå befattningshavare med teknisk fackutbildning
(tekniska högskolor, tekniska gymnasier och institut, lärlings- och
yrkesskolor m. fl.) till 58, motsvarande 5.1 % av hela antalet befattningshavare.
Befattningshavare, som genomgått eller fortfarande studera vid socialmstitutet,
uppgå till 66 eller omkring 6 % av hela antalet befattningshavare.

När jag efter denna redogörelse går att besvara interpellantens frågor, vill
.jag först ge min anslutning till interpellantens allmänna uppfattning om arbetsförmedhngsorganens
betydelse och vikten av att dess tjänstemannakår får
e.ni J..sina arbetsuppgifter lämpad rekrytering. Jag anser likaledes, att praktisk
förtrogenhet med arbetsmarknadens problem och de anställnmgssökandes
psykologi i regel skänker vederbörande större förutsättningar att lösa sina arbetsuppgifter
än teoretiska meriter. Några strikta rekr.yteringsprinciper omfattande
formella kompetenskrav böra därför icke tillämpas vid arbetsförmedlingen.
Från fall till fall bör den anställningssökandes personliga lämplighet

Onsdagen (ien 15 december 1943.

Nr 35.

Svar på interpellation. (Forts.)

bedömas. Härvid bör i första hand hänsyn tågås till vederbörandes ådagalagda
praktiska duglighet. Förekomsten av teoretisk utbildning bör dock självfallet
icke betraktas som ett minus. Jag vill vidare tillägga, att det finns specialtjänster
(ex. för yrkesrådgivning) vilka i regel tarva viss teoretisk utbildning..

Huruvida dessa allmänna principer tillämpats vid tillsättandet av. platser
inom arbetsförmedlingen undandrager sig i stort sett mitt bedömande. Jag har
helt naturligt icke kunnat jämföra de platssökandes meriter i det stora antal
platstillsättningar, som under senaste åren ägt rum. Endast i det ringa antal
fall (sedan 1940 sammanlagt 12), då ärenden genom besvär bringats till Kungl.
Majlis prövning, har jag haft tillfälle härtill. Endast i ett fall har ärendet återförvisats
till arbetsmarknadskommissionen för ny prövning. Den utnämnde hade
återtagit sin ansökan. I övriga 11 fall har Kungl. Majit icke funnit anledning
att ändra arbetsmarknadskommissionens beslut.

Jag vill slutligen erinra om att frågan om arbetsförmedlingens organisation
för närvarande är föremål för utredning, i vilken deltaga reriresentanter för
såväl landsorganisationen som arbetsgivareföreningen. I detta utredningsarbete
kommer säkerligen problemet örn arbetsförmedlingsorganens rekrytering att tagas
upp till behandling. Jag har anledning antaga, att iärvid de av mig nu
framförda synpunkterna vinna vederbörligt beaktande. Med vad jag här anfört
anser jag mig hava besvarat de av interpellanten framställda frågorna.

Härefter anförde:

Herr Lundberg i Uppsala: Herr talman! Jag ber att till herr socialministern
få framföra mitt tack för det positiva svar, som han har lämnat på de frågor,
som jag berört i min interpellation.

När jag vid olika tillfällen framfört kritik mot allt för stort hänsynstagande
till examina och pappersmeriter vid tillsättandet av tjänster inom stat och kommun
är orsaken härtill den, att jag dels önskar få dugliga tjänstemän och dels
uppmärksammat, att statens anställningsprinciper på ett avgörande sätt bestämma
valet av studieväg för de ungdomar, som valt den akademiska utbildningens
ganska törnbeströdda stig.

Av den redogörelse, som statsrådet infordrat från arbetsmarknadsorganisationen,
framgår, att sedan i maj 1940 en viss förskjutning bar ägt rum i fråga
om ökade krav på pappersmeriter och examina, men örn detta säges, fullt riktigt,
att »motsvarande iakttagelser torde kunna göras på nästan alla andra
banor». Tyvärr är läget sådant, att jag skulle önska ett svar på varför det är
så och örn det är någon nödvändighetsregel som här tvingat sig fram. De
principer för rekryteringen jag framfört och kommer att framföra, böra alltså
gälla för rekrytering i allmänhet, och det är angeläget, att de samspelande
krafter, som skapa arbetsmarknadsproblem, uppmärksammas. _

Praktiska skäl gjorde, att jag måste begränsa min fråga till att gälla arbetsmarknadsorganen.
Skulle jag följt det reella^ behovets princip skulle samma
fråga kunnat framställas på de flesta områden av statsverksamheten. I
varje fall skulle åtminstone statsrådet Bagge icke kunnat undgå samma fråga,
ty det är ändå så, att våra anställningsprinciper ha ett betydande samband
med vår högre undervisning. Nu heter det i allmänhet, att »till ledig tjänst
skall den sökande utses, som är för tjänsten mest lämplig och skicklig». Detta
sammanfaller med min uppfattning, men inom stat och kommun har lämplig
och skicklig blivit liktydigt med pappersmeriter. och det är mot detta jag vid
olika tillfällen anmält en bestämd och avvikande mening.

Arbetsmarknadskommissionens anställningsförfarande är intet undantag, ty
även om detta vid ett hastigt påseende kan förefalla riktigt och bra, så måste

Nr 35.

Onsdagen den 15 december 1943.

Svar på interpellation. (Forts.)

jag säga, att dess praktiska resultat i en hel del fall är mindre gott. Detta
gäller både där arbetsmarknadskommissionen företar en prövning av sökandes
meriter — om det därvid befinnes, att på förslaget upptagen sökande icke kan
av kommissionen godkännas, a.vföres han därifrån — och om länsarbetsnämnderna
själva anställa personal av s. k. tillfällig natur, vilken dock faktiskt
blir den personal som kommer att besätta de stadigvarande befattningarna. Det
är tråkigt att säga det, men i vissa fall förefaller det som om våra arbetsförmedlingsorgan
skulle göras till en sorts A.K.-arbeten för akademiker och studerande,
ty man frågar sig, om det är lämpligt och nödvändigt att anställa
akademiker för att sitta och skriva adresser; att den lön de få är av den gamla
A.K:s natur förgyller icke upp bilden.

Denna ansvällning av personalen på en del av våra länsarbetsnämnder förefaller
även härröra från att en del chefer icke kunna planera arbetet på ett
rationellt sätt. Att arbetarna i många fall dra sig för att söka hjälp genom arbetsförmedlingarna
bottnar i många fall just i att den personal, som skall
handha deras spörsmål, icke inger det förtroende som är nödvändigt för att
ett ömsesidigt samarbete skall bli möjligt. Nu kan det i en del fall synas som
om tjänstemännens främsta uppgift skulle vara att tyda och skriva för menige
man obegripliga cirkulär och handledningar. Att motiveringarnas utformning
är betydelsefullare än fakta är ju en känd sak. Men vi få akta oss för
att göra våra arbetsmarknadsorgan till papperskvarnar, där paragrafer och
cirkulär icke lämna plats för det sunda förnuftet, överordnade organ få också
se till, att underordnades duglighet och arbete icke genom restriktioner begränsas
och byråkratiseras. Arbetsmarknadskommissionen får icke blott känna sig
som överordnad; den måste även lämna underordnade en viss handlingsfrihet,
så att det hela icke stelnar till och blir ineffektivt. Vi behöva tjänstemän där,
som ha ett levande intresse för arbetsuppgifterna, och det skulle vara lyckligt
örn dessa även gåves möjlighet att självständigt och förnuftsmässigt bedöma
och avgöra begränsade frågor. Det krävs även av tjänstemännen, att de förstå
arbetsmarknadens olika krav och den förhandlingsordning, som arbetare och
arbetsgivare byggt upp. I detta sammanhang vill jag påpeka det anmärkningsvärda
förhållandet, att arbetsmarknadskommissionens högre tjänstemän nekade
personalen förhandlingsrätt, till dess att Konungen tillerkände den sådan.

Jag är synnerligen tacksam för att statsrådet ger sin fulla anslutning till
uppfattningen, att dugligheten och icke pappersmeriterna skola gälla vid utseende
av personal inom arbetsförmedlingarna och att praktisk förtrogenhet
med arbetsmarknadens problem och de anställningssökandes psykologi skall
beaktas. Jag skulle även önska, att vi kunde ändra principerna i vårt rekryteringssystem
dithän, att ungdomens yrkesval icke snedvrides samt att ungdomen
icke tvingas att sitta på skolbänken till dess den blir 25, 26. 27 år för
att sedan komma ut i livet och finna att de kunskaper den tvingats att sluka
icke passa till de arbetsuppgifter den får.

Som lekman — kanske kommer det att sägas endast därför — anser jag,
att principen vid en tjänsts tillsättande borde vara, att man först och främst
gör klart för sig vilken sorts arbete tjänsten avser. Efter detta bör en grundlig
och nykter utredning vidtagas för att få fram de kunskaper och färdigheter,
som äro nödvändiga för tjänsten. Det bör också klart och tydligt sägas
ifrån, att höga examina och kurser, som inte lia samband med arbetsuppgifterna,
icke komma att tillmätas betydelse vid tjänstens tillsättande och vid bestämmandet
av lönen. Det senare kommer väl att bli ganska svårt att få erkänt,
ty de, som i regel ha hand örn att bestämma regler och krav vid tillsättandet
av tjänster, ha svårt att bryta mot gammal praxis och anse, att examina

Onsdagen den 15 december 1943.

Nr 85.

Svar på interpellation. (Forts.)

är den enda fasta grunden vid tjänsters tillsättande och att ett frångående av
detta är omöjligt.

Att rekryteringsfrågan kan lösas efter den linje, som jag oell även herr
statsrådet företräder, visar bland annat den enskilda företagsamheten. Ty av
de personer, som avlade akademiska examina under tiden höstterminen 1936
till höstterminen 1941 lia endast 9.9 procent fått anställning i enskild tjänst.
På grund av praxis och oklarheten inom stat och kommun på dessa områden
har det blivit en formlig jakt efter kurser och examina, ty dessa skapa en
hög poängsumma och ha därmed blivit liktydiga med en företrädesrätt till
olika befattningar. Att poängsumma och duglighet för arbetsuppgiften icke
alltid är detsamma tas det ingen hänsyn till. Örn denna poängjakt, som synes
bli omhuldad och stimulerad av skolöverstyrelsen och våra ämbetsverk, fyllde
en förnuftig uppgift, skulle den väl kunna tolereras. Men dess verkningar äro,
att ungdomen tvingas till att ta en del examina endast för poängens skull, att
vi slösa med tid, pengar och arbetskraft och att vi på ett effektivt sätt avskära
de ekonomiskt svaga, som sakna penningstarka föräldrar eller ha svårt
för att få lån, från att deltaga i jakten och konkurrera örn en plats, för vilken
de äro mer än väl kvalificerade.

Det är naturligt och nödvändigt att reagera, när denna historia nu trängt
in på de praktiska yrkenas område och då det ställts kompetensvillkor, som
de facto avstänga dem, vilka äro mest lämpade för arbetsuppgiften från att
söka befattningen i fråga. Även örn principerna äro viktigast för mig i detta
sammanhang, kan jag med några exempel — och dessa exempel äro inte de
värsta — förtydliga hur det kan gå till på olika områden.

En person, som sedan 1924 haft ordinarie plats på ett ungdomsfängelse,
där han undervisat i slöjd, sökte inträde vid en av kungl, skolöverstyrelsen
för lärare i manlig slöjd anordnad kurs. Denna kurs var nödvändig för att
han skulle kunna söka bättre avlönad tjänst. Denne person hade i hela sitt
liv arbetat inom yrket, deltagit i olika fackkurser, varit ungdomsledare m. m.
inom nykterhets- m. fl. organisationer och han fick av sin direktör de bästa
rekommendationer som arbetsledare. Men tyvärr hade han icke genomgått en
2 eller 3 månaders slöjdkurs på Nääs, och då var han givetvis icke kompetent
att deltaga i den höga kursen.

I en annons om en ledig tjänst som stadsbyggmästare, vilken bl. a. skulle
ha hand om tillsynen av byggnads- och reparationsarbeten, heter det: »Sökanden
till befattningen skall hava avlagt examen vid teknisk högskola.» Vid
tillsättandet av en tjänst vid en rättshjälpsanstalt krävdes hovrättsfiskalskompetens
för sökandena, men trots detta utsågs en vanlig advokat. Ett hovrättsråd
anmälde sin reservation och anförde att det vid ett eventuellt överklagande
skulle^bli tvivelaktigt, om beslutet komme att stå sig. Han medgav
dock, att frågan var komplicerad, ty den som fick platsen hade varit advokat
i 14 år. — I ett diskussionsinlägg i denna fråga säger en medlem av
Sveriges advokatsamfund: »Det måste förefalla varje oförvillat omdöme fullkomligt
abderitiskt att som behörighetsvillkor för erhållande av en tjänst uppställas
sådana villkor att personer med speciell kompetens för det med tjänsten
förenade arbetet uteslutas.»

. Att en länsarbetsnämndsdirektör ansåg att en fil. lie.-examen i teoretisk
filosofi var ^nödvändig för att en person skulle få en tjänst, som gav c:a 475
kronor i månaden, är silkerligen inte någon enastående företeelse. Att den
person, av vilken det krävdes så hög examen, tillika var en praktiskt kunnig
person, var ju lyckligt för arbetsförmedlingen, men det iir ju under alla förhållanden
orimligt att begära en sådan kompetens.

Andra hammarens protoholl IDAS. Nr 35.

Nr 35.

Onsdagen den 15 december 1943.

Svar på interpellation. (Forts.)

Hur en länsarbetsnämnd och även arbetsmarknadskommissionen bedöma
arbetsmarknadsproblem kan jag även lämna en liten bild av. Det var under
någon tid brukligt, att överåriga personer uppmanades att söka frivillig militärtjänstgöring.
De personer, som efterkommo denna uppmaning, förklarades
i reklamen härför vara goda medborgare etc. ty de skulle möjliggöra att
skogs- och jordbruksarbetare skulle slippa inkallelser. På sommaren 1943 utbildades
en del landstormspoliser vid särskilda kurser. En del av kursdeltagarna
gick på grund av ålder ur sin värnplikt den 1 januari 1943. Av militära
myndigheter uppmanades de emellertid att söka anställning som frivilliga,
och denna uppmaning följdes i stor utsträckning. De militära myndigheterna
tillstyrkte liksom vederbörandes arbetsgivare — den senare på grund
av inskränkt drift —• men länsarbetsnämnden avslog en dylik begäran med
motiveringen »då de vilja synas äga förutsättning att kunna användas i skogsbruket,
där behovet av arbetskraft ej kunnat täckas, anser sig länsarbetsnämnden
ej kunna tillstyrka ansökningarna örn frivillig tjänstgöring». Ansökningarna
måste därför avslås. De överåriga — icke skogsarbetarna, som avsikten
ursprungligen varit — sändes hem och i deras ställe inkallades i detta
fall yngre män, den ene var skogsarbetare och den andre var flottningsförman.
Yngre skogsarbetare höllos dessutom som nämnts kvar i tjänsten. Jag
trodde att detta var ett beklagligt misstag och påtalade frågan hos högre
myndighet. Efter lång väntan kunde arbetsmarknadskommissionen meddela
att »länsarbetsnämnden förfarit riktigt» och att »kommissionen skulle icke
hava intagit annan ståndpunkt, därest ärendet liänskjutits till kommissionens
avgörande».

Han kan givetvis diskutera lämpligheten av frivillig militärtjänstgöring,
men det är anmärkningsvärt, att något sådant som det av mig nu påtalade kan
inträffa. Motiveringarna bland myndigheterna voro även olika, ty arbetsmarknadskommissionen
ansåg, att frivilligtjänsten var något slags A.K.-arbete
och att det var anmärkningsvärt, att lönen i det militära översteg den civila
avlöningen. För dem, som gingo med på detta förfarande och som således blevo
lurade att söka frivilligtjänsten, var det än mera smärtsamt att arbetsmarknadskommissionen
stämplade dem som tvivelaktiga individer.

Hur länsarbetsnämnderna kunna behandla byggnadsfrågor är ett annat
belägg, som pa ett beklagligt sätt visar vad olämpliga tjänstemän kunna
ställa till och vilka ekonomiska förluster de kunna förorsaka både för arbetare,
arbetsgivare och samhället.

Jag vet icke om det i fråga om tillträde till olika högre tjänster kan föreligga
en medveten strävan att företaga en urvalspolitik enligt inkomststrecket.
Gamla privilegier samt andra förmånsrättigheter borde nu avskrivas, och det
är önskvärt att vi sluta upp med denna karusell. Att vår akademiska ungdom
kan finna sig i de snedvridna förhållandena inom vår högre undervisning
förvånar mig.

För att inget missförstånd skall uppstå, vill jag understryka, att jag icke
vill gå till storms vare sig mot en all- eller ensidig specialutbildning för läläkare,
vetenskapsmän, en del lärare etc. Tvärtom, jag önskar att de kunde få
ökad hjälp till sin utbildning. Men man måste lära sig skilja mellan detta
och den utbildning, som skall givas den ungdom, som ändock måste komma
att syssla med praktiska arbetsuppgifter. Det är orimligt, att den senare ungdomen
skall tvingas till en ensidig teoretisk utbildning och helt avstängas
från den praktiska utbildning, som de också måste lära sig, för att de skola
kunna sköta sitt arbete på ett fullgott sätt.

Det är på denna punkt, som — efter vad jag kan förstå — själva kärnan
i min kritik bör sätta in. Var utbildning och undervisning ha icke anpassat

Onsdagen den 15 december 1943.

Nr 35.

Svar på interpellation. (Forts.)

sig efter de krav, vår tid ställer på deni. Våra lärda kunna bygga ut olika
kurssystem med nya krav, men de synas icke kunna taga bort från kursprogrammen
det, som är förlegat. De kunna icke rationalisera och anpassa undervisningen,
och de synas även glömma bort att det är ungdomen och samhället
som få ta konsekvenserna av det hela.

En förnuftig avvägning och en likvärdig uppskattning av teoretiska och
praktiska kunskaper från samhällets sida skulle så småningom föra till ett
riktigt urval av studieämnen och tvinga fram ett tidigare val av endera den
teoretiska eller praktiska vägen, eller också en nödvändig kombination av dem
båda, allt efter de arbetsuppgifter, som vederbörande skola syssla med. Det
ligger en hel del sunt förnuft i professor Gassels uttalande, när han säger, att
man icke skall överskatta de s. k. fasta kunskaperna, ty en stor del av dessa
har inte större värde än kunnandet av numren i en telefonkatalog.

Låt ungdomen komma in i arbetet så tidigt som möjligt, ty även arbetet
skolar och ger värdefulla erfarenheter. Örn ökad utbildning skulle vara nödvändig
i någon speciell gren, låt då ungdomen ändock fortsätta något med det
praktiska arbetet och skicka den sedan på en särskild kurs, som skall ingå i
löneförmånerna och betalas av det statliga verk, där vederbörande arbetar.
Jag tror att detta skulle ge god ränta för staten.

Till sist skulle jag även önska säga ett par ord örn en annan fråga, som hör
samman med våra rekryteringsfrågor. Jag anser att staten knappast har råd
att fortsätta med den låga lönesättningen för lägre statstjänare och tjänstemän,
när de börja inom en del statliga verk och institutioner. De låga begynnelselönerna
inom exempelvis arbetsförmedlingarna omöjliggöra att t. ex. en fullgod
yrkesarbetare söker sig dit. Det måste även vara angeläget, att befolkningsutredningens
strävanden att trygga arbetskraftstillgången icke stäckas genom
den statliga lönepolitiken. Det vore önskvärt, att hela vårt lönesystem upptogs
till en genomgående justering, så att lönerna för arbetsanställda anpassades
efter de krav, som hembildning, giftermål och barn kräva, ty de unga kunna
nämligen knappast leva av och fostra barn på förhoppningarna att lönen skall
stiga en gång, när de bli gamla. Löneförhöjningen inträffar i regel först då
de verkliga bekymren lättat och barnen äro färdiga att flyga ur boet.

Herr talman! Då socialministern och jag synas vara eniga örn principerna
för rekryteringen inom de praktiska yrkena, har jag icke haft anledning att
polemisera mot honom. Att han icke i detalj kan följa underlydande organisationers
arbete är förklarligt, men jag hoppas att hans anda och vilja skall komma ut
i det praktiska livet inom ämbetsverken. Mitt anförande har i dag sysslat med
frågor, som visserligen ha ett intimt samband med arbetsmarknadsfrågorna,
men som för sin lösning kräva förståelse även från andra departement än
socialministerns. Att min kritik kommit att stinga på en del håll är jag fullt
medveten om. Jag är även medveten om att jag själv kommer att utsättas för
sting. Men jag tar detta med ett visst jämnmod och en förhoppning att dessa
sting skola ha samma botande verkan inom ämbetsverk och skolväsendet, som
bisting kunna lia för viss sjukdom. Vi behöva duktigt och driftigt folk — med
eller utan examina — inom samhället. Det är min förhoppning, att vi med gemensamma
strävanden och en god vilja så småningom skola kunna åstadkomma
detta till gagn för vårt folk och samhällsliv. Vi få emellertid icke glömma,
att principerna för tillsättning av olika tjänster ha betydelse i långt större utsträckning,
än vad som i allmänhet anses.

Herr Ericsson i Kinna: Herr talman! T anledning av interpellantens yttrande
finns det anledning till vissa reflexioner.

Interpellanten har i sitt anförande vidgat sina anmärkningar till att avse

Nr 35.

Onsdagen den 15 december 1943.

Svar på interpellation. (Forts.)

inte endast länsarbetsnämnderna utan den statliga verksamheten överhuvud taget.
Det är uppenbart att vid tillsättandet av tjänster måste riktpunkten vara
att söka erhålla den lämpligaste personen för den speciella uppgift det gäller.
Vid besättandet av befattningar på arbetsförmedlingens verksamhetsområde
måste ju alldeles speciella förutsättningar gälla, såsom att vederbörande har vissa
kunskaper örn arbetslivets olika områden. Urvalet av personalen måste därför
ske med försiktighet. Det går väl näppeligen att bestrida att tjänstemännen
inom arbetsförmedlingarna i vissa fall ha misslyckats med sina uppgifter. Men
det är väl inte bara inom arbetsförmedlingsverksamheten som sådant förekommer.

_ Det erfordras väl som regel att en person, som har att fylla en dylik befattning,
har en förmåga av överblick, att ställa in tingen i ett större sammanhang.
För att erhålla denna allmänna överblick är det nog nödvändigt med viss
utbildning. Detta innebär emellertid inte, att denna utbildning måste förskaffas
genom vistelse vid högskolor eller universitet. Utbildning i olika praktiska yrken,
genom självstudier eller på annat sätt kan även leda till den förmåga av översyn
över arbetslivets olika områden, som man måste kräva när det gäller de
ledande tjänsterna. Man har heller inte krävt att denna utbildning, som uppenbarligen
är nödvändig för att vinna denna överblick, skall vara dokumenterad
genom olika betygsmeriter, utan det blir naturligtvis mera en omdömesfråga,
vilken sökande som är mest lämpad för en speciell uppgift. Svårigheter kunna
uppkomma på grund av de grannlaga uppgifter, som länsarbetsnämnderna ha
att handlägga. Ofta kommer det i dessa befattningar an på ett kvalificerat omdöme,
och att ett gott omdöme inte följer med en hög utbildning kunna vi väl
alla vara ense örn. Vilken urvalsprincip som än följes kan det brista i omdömet.
Om vi skulle vara elaka, skulle vi kunna säga, att även med de stränga urvalsprinciper,
som gälla för rekrytering av riksdagen, finns det här folk, som förefalla
oss att i allmänhet lia dåligt omdöme, och andra kanske anse detsamma
om oss. Detta är kanske det bästa beviset för hur svårt det är att nå hundraprocentig
säkerhet när det gäller tillsättning av tjänster. Misstag ha säkerligen
begåtts på en hel del håll. Detta är kanske inte så mycket att förvåna sig över
när man hör socialministern meddela, att inte mindre än lil nya tjänster ha
tillsatts på detta arbetsområde under de senaste krisåren. Det har alltså inom
denna organisation, som haft så svåra arbetsuppgifter att lösa, pågått en våldsam
utbyggnad.

Interpellanten hänvisade till att man ställde alldeles orimligt höga anspråk
när det gäller vissa tjänstetillsättningar och anförde som exempel att det i
Uppsala hade uppställts krav på fil. lic.-examen för att få en viss plats. Jag
tror inte det är riktigt att denna examen erfordrades för att få tjänsten i fråga.
Interpellanten erkänner också själv, att den licentiat, som fick tjänsten, har
skött sig på ett utmärkt sätt och att det var en praktiskt kunnig man. Jag
kan intyga, att vederbörande har en rekordsnabb utbildning bakom sig — 6
år från folkskolan och fram till licentiatexamen. Det finns väl ingen anledning
att säga, att därför att vederbörande lyckats erhålla denna examen skulle
han uteslutas från möjligheten att få tjänsten i fråga. Detta är väl inte heller
interpellantens mening. Det är emellertid uppenbart, att dessa kvalifikationer
inte hade föreskrivits för erhållande av just denna tjänst. Den befattning, som
vederbörande fick, nämligen som föreståndare för ungdomsavdelningen, är
just av den art som socialministern här berörde, nämligen att den kräver vissa
teoretiska kunskaper. Men det är inte alla föreståndare som ha högre utbildning
i form av studier vid universitet eller högskola. Även andra personer ha utsetts
till dylika befattningar, och det är att hoppas att de skola klara sina uppgifter.
Tjänsterna lia till och med besatts med personer, som endast lia folkskola
eller realskola eller motsvarande utbildning.

Onsdagen den 15 december 1943.

Nr 85.

Svar på interpellation. (Forts.)

Beträffande herr Lundbergs i Uppsala uppgifter om skogsarbetarna och
den frivilliga militärtjänsten samt de förhållanden, som skulle ha rått på detta
område, vill jag hänvisa till att alla ledamöter i denna kammare torde känna
till att man måste tillämpa ett visst system för att erhålla arbetskraft i skogen.

Det är uppenbart, att det måste bli en avvägning mellan å ena sidan den
civila produktionens behov samt å andra sidan de militära kraven. I det av
herr Lundberg i Uppsala angivna fallet var det fråga örn en man, som ville
taga frivillig anställning inom militärväsendet. Denne man upprätthöll emellertid
en befattning hos sin privata arbetsgivare, som var av det slag, att denna
arbetsgivare hade svårt att besätta platsen, därest vederbörande fick sin ansökan
örn frivillig militärtjänstgöring bifallen. På grund härav avstyrkte myndigheterna
ansökningen. Jag kan inte finna annat än att myndigheterna haft
skäl för sin ståndpunkt. Det kan för övrigt i detta fall ha förelegat speciella
förhållanden, vilka det i detta sammanhang inte lämpar sig att närmare beröra.
Med den kännedom jag har om kammarledamöternas insikt i dessa frågor,
är jag förvissad örn att ledamöterna inte anse, att myndigheterna i detta fall
handlat på måfå.

Herr Lundberg i Uppsala: Herr talman! Jag vill endast replikera några ord
gentemot herr Ericsson i Kinna.

Beträffande kravet på fil. lic.-examen gäller, att arbetsförmedlingens direktör
faktiskt upplyst vederbörande örn att han med sannolikhet skulle få platsen,
örn han lyckades taga sin examen inom av arbetsförmedlingens direktör
angiven tid. Det var visserligen lyckligt för arbetsförmedlingen, att
denna person samtidigt hade praktiska erfarenheter. De praktiska färdigheterna
synas dock icke ha varit bestämmande i detta fall.

I fråga örn myndigheternas vägran i det av mig påtalade fallet att låta
vederbörande få frivillig militäranställning vill jag gentemot herr Ericsson
i Kinna säga, att det förvånar mig, att han kan påstå, att arbetsgivaren förklarat,
att han hade svårt att få ersättare till vederbörande, som skulle ut i
frivillig militärtjänst. Av en avskrift av en av de handlingar, som jag fått
från länsarbetsnämnden, framgår det, att arbetsgivaren tvärtom förklarat, att
han på grund av inskränkningar i driften ansett det vara lämpligt, att dessa
arbetare — det rörde sig nämligen om två stycken — skulle få fortsätta med
frivillig militärtjänstgöring. Det var således inte arbetsgivaren, som lade hinder
i vägen i detta fall, utan länsarbetsnämnden med arbetsmarknadskommissionens
höga gillande.

Herr Ericsson i Kinna: Herr talman! Gentemot herr Lundbergs i Uppsala
sista påpekande vill jag framhålla, att även jag har ett papper av officiell
karaktär, men varav det framgår, att arbetsgivaren icke utan olägenhet ansåg
sig kunna anskaffa annan person för det arbete, som vederbörande speciellt
utbildats för. Det var med ledning av denna handling, som jag framförde
mina synpunkter.

Härmed förklarades överläggningen avslutad.

§ 5.

Chefen för folkhushållningsdepartementet, herr statsrådet Gjöres erhöll på Svar på
begäran ordet och anförde: Herr talman! Med kammarens tillstånd har herr mterpeUation
Jonsson i Skedsbygd frågat statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
örn lian ansåge, att vissa i interpellationen berörda förhållanden på
transportrogleringens område bordo fortgå samt örn han i annat fall vöre

Nr 35.

Onsdagen den 15 december 1943.

Svar på interpellation. (Forts.)

villig medverka till sådana åtgärder att vedtransporterna i den utsträckning
som ^lämpligen kunde äga rum skedde med järnväg, så att bil- och gummitillgångarna
i största möjliga utsträckning sparades för oundgängligt nödvändiga
livsmedelstransporter.

Med hänsyn till att de framställda frågorna avse ämnen som huvudsakligen
ankomma på folkhushållningsdepartementets handläggning, torde jag få
lämna svar på frågorna.

Som bekant är tillgången på lastbilsringar för närvarande särskilt knapp.
För att spara dessa ringar har det varit nödvändigt att genomföra en sträng
reglering av lastbilstrafiken. Det är givet, att man vid denna reglering strävar
efter att i största möjliga utsträckning använda sådana transportmedel
som icke äro försedda med dylika ringar, framför allt järnväg och fartyg.

I sådant syfte har föreskrivits, att lastbil icke utan särskilt tillstånd får
brukas utanför ett område, som begränsas av en tänkt linje, dragen omkring
och på 40 kilometers avstånd från bilens hemort. Inom denna rayon får bilen
ej heller användas för befordran av gods utöver en vägsträcka av 50 kilometer.
Före ikraftträdandet av de nu gällande rayonbestämmelserna fanns en
särskild rayon på 100 kilometer för regelbundna transporter av mjölk till
eller från mejeri eller av slaktdjur till slakteri. Dessa särskilda bestämmelser
ha numera ersatts av detaljerade transportplaner, vilka avse att i erforderlig
utsträckning säkerställa de nödvändiga livsmedelstransporterna. Att
särskild hänsyn tages till dessa transporter framgår även av att trafikkommissionen
i sina anvisningar till de yrkesmässiga lastbilscentralerna betecknat
transporter av lätt fördärvliga livsmedel och livsmedel av särskilt viktiga
slag såsom varande de mest angelägna. Även transporter av slaktdjur, spannmål,
kreatursfoder, utsäde och dylikt lia i allmänhet angivits skola ske framför
vedtransporter.

Vad dessa sistnämnda beträffar gäller förutom de vanliga rayonbestämmelserna
förbud att utan tillstånd frakta ved till s. k. handelsreglerad ort.
Vidare erfordras tillstånd för att transportera ved på järnväg. Med stöd av
de befogenheter som myndigheterna sålunda erhållit ha detaljerade planer
uppgjorts för vedtransporterna. Därvid har i huvudsak förutsatts, att veden
skall befordras med järnväg på större avstånd än den för lastbilar i allmänhet
tillåtna maximisträckan.

Därjämte har bränslekommissionen vidtagit vissa anordningar i syfte att
begränsa användningen av lastbilar även inom den i allmänhet tillåtna
rayonen. Sålunda har bränslekommissionen fastställt taxor för transport av
ved med hästskjuts till konsumtionsort eller lastningsplats vid strand eller
järnväg. Dessa taxor äro beräknade så, att de stimulera till användning av
hästfordon särskilt på vägsträckor upp till 5 kilometers längd. I de fall, då
tillräckligt antal hästar finnas att tillgå, skall biltransport icke förekomma
på sådana vägsträckor. Där så lämpligen kan ske, bör givetvis hästtransport
användas även för längre sträckor än 5 km. För att få skogsägarna att själva
med hästskjuts köra fram veden till konsumtionsort eller lastningsplats :—
vilket så långt möjligt bör ske i samband med utdrivningen från skogen —
ha skogsägarna erhållit rätt att för ved som framforslas på detta sätt uttaga
ett särskilt tillägg till normalpriset för veden. Detta tillägg utgår utöver den
fastställda körningsersättningen. För att undvika, att tillägget föranleder
skogsägarna att ägna sig åt landsvägskörning i så stor utsträckning, att själva
utdrivningsarbetet eftersattes, har tillägget maximerats på så sätt, att
detta tillsammans med körningsersättningen icke får överskrida visst belopp.

Givetvis skulle det vara önskvärt, örn godstransporter kunde överföras till
järnvägarna, även då det är fråga om kortare sträckor. Detta låter sig dock

Onsdagen den 15 december 1943.

Nr 35.

Svar på interpellation. (Forts.)

icke göra utan vidare. Hänsyn måste tagas till järnvägarnas möjlighet att utföra
transporterna. Det förhåller sig nämligen så, att en järnvägsvagn, som
användes för att frakta gods en kortare sträcka, ofta kräver samma omloppstid
som för en betydligt längre transport. Vidare kan lastnings- och lossningskapaciteten
på stationerna vara otillräcklig. Att frakta gods på järnväg
så korta sträckor som det här är fråga örn, är därför blott lämpligt på banor
eller bandelar med mindre trafik eller då tillgång finnes till vagnar, som äro
mindre lämpliga för längre transporter.

Vidare måste man beakta den fördyring av transportkostnaderna som ofta
skulle bliva följden av en dylik omläggning till järnvägsfrakt. I stället för
att med lastbil köras ut direkt till förbrukaren, skulle veden först fraktas till
en järnvägsstation och där inlastas, för att sedan på ankomstorten köras ut
till förbrukaren, oftast med lastbil. Den besparing av bilringar, som man
skulle vinna med ett dylikt transportsätt, bleve nog ofta alltför obetydlig för
att uppväga nackdelarna av de ökade vedpriserna. En höjning av vedpriserna
bör givetvis undvikas även ur prispolitiska synpunkter.

Som jag nyss framhållit innebära de nu gällande regleringsbestämmelserna,
att man i första hand söker tillgodose behovet av lastbilar för sådana livsmedelstransporter,
som oundgängligen måste ske med bil. Det är såväl med
hänsyn härtill som av andra skäl synnerligen angeläget, att de varutransporter,
som lämpligen kunna ske med andra transportmedel än bilar, överföras
till sådana transportmedel. Så har ock såsom av den nämnda redogörelsen
framgår skett i stor utsträckning beträffande ved. I den mån försörjningsläget
för gummiringar gör det nödvändigt att i ännu högre grad än hittills
överföra vedtransporter till järnväg, är jag givetvis beredd att medverka till
att åtgärder vidtagas i sådant syfte.

Härpå yttrade:

Herr Jonsson i Skedsbygd: Herr talman! Då jag går att till herr statsrådet
och chefen för folkhushållningsdepartementet framföra mitt tack för svaret
på den avgivna interpellationen, nödgas jag emellertid att inskränka mig till
ett tack för svaret såsom sådant, enär jag icke kan med samma tillfredsställelse
tacka för innehållet i detsamma.

Herr statsrådet redogör i sitt svar för de restriktioner i lastbilstrafiken som
vidtagits, i det att lastbil icke utan särskilt tillstånd får brukas utanför ett
område som begränsas av en tänkt linje, dragen omkring och på 40 kilometers
avstånd från bilens hemort. Men i praktiken synes tillståndsgivningen icke
möta några större besvärligheter. Ty det förekommer ofta, att trafik med lastbil
för transport av ved och virke äger rum på betydligt längre avstånd än
40 kilometer från bilens hemort, transporter parallellt med befintlig jänväg,
vars transportkapacitet icke är tillfullo utnyttjad. Jag förutsätter nämligen,
att tillstånd härtill erhållits, då det är statens järnvägars egna lastautomobiler
som i ganska stor utsträckning frakta gods av denna beskaffenhet parallellt
med befintlig smalspårig järnväg. I varje fall förefaller det egendomligt, att
ved som framförts och upplagts vid järnvägsstationer för lastning längs järnvägslinjerna
eller i omedelbar närhet av stationsområdena bortföres med anlitande
av lastbil till konsumtionsort, dit järnvägen leder.

Herr statsrådet säger i sitt svar, att särskild hänsyn tages till transporter
av mjölk till mejerier, av slaktdjur till slakterier, av spannmål, av kreatursfoder
o. d. och att dessa transporter i allmänhet skola gå framför vedtransporterna.
Det är riktigt att transportplaner för dessa transporter av livsmedel
numera uppgjorts och att dessa i stort sett fungera tillfredsställande mer eller
mindre, men i många fall ha restriktioner vidtagits som drabba livsmedels -

Nr 35.

Onsdagen den 15 december 1943.

Svar på interpellation. (Forts.)

producenterna ganska hårt. Körräjongerna ha lagts om, och i många fall nödgas
leverantörerna trots bristen på arbetskraft och dragare själva framforsla
sin mjölk till den i transportplanen bestämda billinjen för att sedan på eftermiddagen
här hämta skummjölken. Jag såg just i dagens nummer av SocialDemokraten,
hur man på en plats i närheten av Stockholm gjort framställning
örn att erhålla en förhöjning av mjölkpriset. Såsom skäl för denna förhöjning
hade framhållits de kostnadsökningar producenterna fått vidkännas genom trafikkommissionens
indragning av bilar och vidtagna förändringar i körlin jerna.
Alltså förhåller det sig icke på detta område så som man skulle önskat. Starka
beskärningar ha vidtagits. Producenterna få vidkännas mycket stora besvärligheter.
Det väcker olustkänslor hos befolkningen, när man ser att biltransporter
få äga rum längs efter järnvägslinjerna, under det att man själv har
svårt att fullgöra nödvändiga transporter. Man frågar sig ovillkorligen, örn
detta överensstämmer med nödig sparsamhet med våra begränsade gummitillgångar.

Herr statsrådet säger i sitt svar, att beträffande vedtransporterna detaljerade
xransportplaner uppgjorts. Jag har inte anledning betvivla, att så är fallet,
men jag undrar, örn i dessa fall vederbörlig hänsyn tagits till redan befintliga
transportlinjer, bestående av järnvägar som kunnat utnyttjas i större utsträckning.
Jag skall blott taga ett exempel: En förbrukare av bränsle på en ort,
belägen på ett avstånd av cirka 25 kilometer från en större konsumtionsort,
skulle kunna fylla hela sitt behov av ved genom inköp i orten, varigenom hela
hans behov av bränsle kunde framforslas medelst hästfordon. Men enligt den
uppgjorda transportplanen skall all i denna ort befintlig ved transporteras
till den större förbrukningsorten med lastbil. Förbrukaren i hemorten hänvisas
att hämta sitt vedbehov med automobil 30 å 40 kilometer inne i landet och därtill
ved som är upplagd vid järnvägsstation och som lämpligen bort fraktas
med järnvägen till den stora förbrukningsorten. På detta sätt blir det dubbeltransporter,
vilket enligt mitt förmenande bort kunna undvikas. Jag skall
taga ett annat exempel: En större vedproducent nere i Kalmar län erbjuder
sig att med hästskjuts framforsla all ved som han ålagts hugga till en i närheten
befintlig lastageplats, varifrån veden lämpligen kunde pråmas över till
Öland. Öland är ett underskottsområde, och man fraktar ved dit från fastlandet.
örn detta icke bifölles, sade han, kunde han lämna av sin ved vid en
järnvägsstation, eftersom järnvägen går över hans marker. Men det får han
heller icke göra. Han skall forsla veden bilvägen. Avståndet till den större
förbrukningsorten, i detta fall Kalmar stad, är 35 kilometer, och veden skall
transporteras dit med bil dessa 35 kilometer. För att fylla Ölands behov av
ved forslar man ved ytterligare 30 ä 40 kilometer inifrån landet samt transporterar
den återigen med bil till ifrågavarande lastageplats för att där lastas
och föras över till Öland. Det är sådana exempel som göra, att man stal -lej sig tveksam, huruvida den uppgjorda transportplanen under nuvarande förhållanden
kan vara den riktiga, med beaktande av den situation som vi för
närvarande ha på gummimarknaden.

Herr statsrådet säger vidare i sitt svar, att man måste beakta den fördyring
av transporterna sorn bleve följden av att veden först skulle med automobil
fraktas till stationerna för lastning å järnvägsvagnarna samt sedan åter hämtas
med automobil vid konsumtionsorten och transporteras ut till konsumenterna.
I de fall jag här berört förekommer emellertid, att veden mycket väl
kunnat transporteras med hästfordon till järnvägsstationerna, och det kan ju
icke i varje fall gälla den ved som redan ligger upplagd vid järnvägsstationerna
inne i landet och som således ej behöver transporteras till järnvägsstation
med automobil.

Onsdagen den 15 december 1943.

Nr 35.

Svar på interpellation. (Forts.)

Jag delar herr statsrådets uppfattning, att man bör i görligaste mån undvika
onödig stegring av vedpriserna, men ifrågasätter på grund av erfarenhet,
huruvida någon avsevärd fördyring av transporterna blir följden, om man
fraktar ved med järnväg på ett avstånd av 30 ä 40 kilometer från förbrukningsorten.
Den kan i vissa fall i dessa skogsbygder framforslas medelst skjuts
till järnvägsstationerna och där lastas på järnvägsvagn. I varje fall kan det
icke under nuvarande förhållanden vara förenligt med god ekonomi att låta
järnvägarnas trafikkapacitet vara outnyttjad, samtidigt som transporterna ske
parallellt med järnvägarna med åtföljande förbrukning av automobil gummi.
Vidare säger herr statsrådet, att örn man skall först transportera fram veden
med automobil till järnvägsstationerna samt sedan från järnvägen i konsumtionsorten
leverera veden till konsumenterna blir icke besparingen i gummislitage
så avsevärd. I de fall jag påpekat kan man, tror jag, i varje fall räkna
med en besparing av minst 75 kanske 90 procent, och det anser jag vara
en avsevärd besparing i dessa tider.

Enligt uppgifter som kommit mig till handa men vilka jag icke varit i tillfälle
att kontrollera skall ha utfärdats ett generellt förbud för värjo uppläggning
av ved vid järnvägsstationerna å de smalspåriga järnvägarna i Kalmartrakten.
Örn så är fallet, anser jag, att man här gått för långt, när det gällt
att göra upp transportplanerna för vedtransporterna. Även om dessa transporter
skulle bli något dyrare, så att veden skulle stiga i pris med någon 50-öring per kubikmeter, anser jag, att i nuvarande läge detta transportmedel
bör i första hand begagnas. Ville man ovillkorligen förhindra en prisstegring,
funnes ju möjligheter att genom clearing eller på annat sätt utjämna dessa
kostnader. Har svenska staten haft råd att offra 5 ä 8 kronor per kubikmeter
såsom subvention, när det gällt att hugga upp veden, skulle en subvention av
några ören, när det gällt transporterna, även kunnat försvaras. Under förra
världskriget, då automobiler icke funnos att tillgå för dessa tyngre transporter,
skedde ved- och virkestransporterna i största utsträckning med dessa smalspåriga
järnvägar. Dessa fingo då tillfälle att förbättra sin ekonomi och voro
alla vid krigets slut ganska goda företag. Jag anser, att under nuvarande förhållanden
skäl hade förelegat att, med inbesparing av automobiltransporterna,
utnyttja dessa järnvägars trafikkapacitet till gagn för staten som nu är ägare
av desamma.

Detta problem har emellertid även en annan sida. Dessa smalspåriga järnvägar
nere i östra Småland ha i ordets vidaste bemärkelse varit kulturbanor.
Längs dessa järnvägslinjer ha industrierna blomstrat upp, och vid så gott som
varje stationssamhälle finnes ett flertal industrier som endast tack vare dessa
järnvägars tillkomst kunnat uppstå. Den kringliggande landsbygden har erhållit
ökad möjlighet att utnyttja sina befintliga tillgångar. Befolkningsöverskottet
från jordbruket har ehållit sysselsättning i hemorten. Det är därför
smärtsamt för denna befolkning att se, hurusom genom rent administrativa
åtgärder dessa järnvägar berövas sina inkomstmöjligheter och därför hotas
med nedläggning. Situationen på gummimarknaden inbjuder även till största
sparsamhet med våra förråd av denna viktiga vara. Inskränkningarna i automobiltrafiken
drabba landsbygden betydligt hårdare lin städer och samhällen.
Det är därför enligt mitt förmenande viktigt, att alla de transporter sorn i
nuvarande läge lämpligen kunna utföras mell järnväg ilven förbehållas detta
transportmedel.

Herr Andersson i Södergård: Herr talman! När jag hörde herr statsrådets
svar på den förevarande interpellationen, tyckte jag mig finna, att det var
bland annat två omständigheter som tillmättes tämligen stor vikt, nämligen nöd -

Nr 35.

Onsdagen den 15 december 1943.

Svar på interpellation. (Forts.)

vändigheten av att spara på gummit men att man samtidigt måste taga vederbörlig
hänsyn till att vedtransporterna icke försvårades. Örn man emellertid ser
på förhållandena ute i landet, kan man ibland ställa sig litet frågande, örn
myndigheterna verkligen beaktat de lokala förhållandena. Vad beträffar Jönköpings
län har man för att spara in den gummislitning som kan uppkomma
genom att mjölkbilarna stanna alltför ofta vid de mjölkbord, som finnas utefter
vägarna, utfärdat en förordning, där det bestämts, att det skall vara
minst 500 meter mellan varje mjölkbord. I de mindre jordbrukarfamiljerna,
där mannen ofta en lång tid varit inkallad i beredskapstjänst, ha hustrun och
barnen fått transportera ut mjölken till mjölkbordet. I regel ha dessa transporter
skett på mjölkkärra. Det har då kunnat hända, att man fått köra 400 meter,
delvis uppför en brant backe, vilket är ett ytterst ansträngande arbete,
och så kommer en mjölkbil och går samma väg tillbaka utan att få stanna.
Det kan icke vara rätt att spara på gummit, när det gäller nödvändiga mjölktransporter,
samtidigt som nöjeskörningar till dansbanor och andra tillställningar
få förekomma så gott som obehindrat. Det gummi, som skulle kunna
inbesparas på dessa senare körningar, borde i stället kunna användas åtminstone
indirekt vid ved- och livsmedelstransporter. Om det i mina trakter en lördag
eller söndag inträffar ett sjukdomsfall, är det nästan omöjligt att uppbringa en
trafikbil, då dessa trafikbilar befinna sig på nöjesplatserna.

Intet effektivt har emellertid uträttats från myndigheternas sida. De åtgärder
som vidtagits för att få en rättelse till stånd ha varit så pass obetydliga att
de icke lett till någonting. Då det däremot gäller att förhindra och försvåra
för jordbrukarna att transportera sin mjölk, då är man färdig att utfärda
mycket stränga restriktiva bestämmelser. I det fallet har kristidsstyrelsen i Jönköpings
län varit strängare än man varit i de kringliggande länen. Varför skall
man inom detta län tillämpa dylika stränga bestämmelser som icke tillämpas
i kringliggande län, fastän de lokala förhållandena där äro desamma som i
Jönköpings län? Att detta väcker ovilja bland jordbruksbefolkningen kan man
icke undra på. Mjölktransporterna skola försvåras just för -att, som det heter,
spara på gummit — den lilla gummislitning som det innebär att bromsa bilarna
några gånger mer, betyder i själva verket föga — men samtidigt — och
det vill jag särskilt fästa herr statsrådets uppmärksamhet på — göra myndigheterna
ingenting för att hindra, att trafikbilarna köra till nöjestillställningar
hur mycket som helst. Så länge ett sådant förhållande består, kan det
icke skapa annat än en mycket stor ovilja bland den livsmedelsproducerande
befolkningen.

Herr Nilson i Spånstad: Herr talman! Med tillfredsställelse hörde jag herr
statsrådet uttala, att företräde lämnas för livsmedelstransporter i den plan för
transporternas ordnande som är utarbetad. Detta uttalande gav mig också anledning
att begära ordet, ty man har på många håll ute på landsbygden den
uppfattningen, att i det praktiska livet detta företräde knappast kommer till
uttryck på ett sådant sätt, att man känner sig övertygad om att denna regel
efterleves. Jag kan exempelvis anföra, att långt efter det att avsevärda inskränkningar
vidtagits i mjölkbilarnas fria rätt att forsla fram mjölk till
mejerierna försäljare av bl. a. sådana drycker som för medborgarna icke äro
oumbärliga och icke heller utgöra livsmedel, fått fritt leverera sina varor per
lastbil direkt till sina kunder. Det ges dagligen flera exempel på hur dessa
transporter av olika slag pågå. Jag skall blott framhålla, att samtidigt som
man på detta sätt ökar landsbygdsbefolkningens arbete och kräver större
arbetsprestationer av jordbrukets folk pågår en stark inkallelse av arbetskraft
från jordbruket, så stark till och med att jordbruksarbetet under vintern

Onsdagen den 15 december 1943.

Nr 35.

Svar på interpellation. (Forts.)

i rätt stor utsträckning måste utföras av de plikttrogna kvinnor som äro kvar
för att sköta produktionen inom jordbruket.

Samtidigt berättas det också exempel på hur lastbilarna i vissa yrken fritt
få fortsätta med sin körning. Jag fick för ett pär dagar sedan ett brev som
jag här vill referera. I detta brev, vars riktighet jag alls icke betvivlat, även
om jag icke haft anledning att direkt kontrollera dess uppgifter, meddelas
det, att tegelbruket i Sköldinge per lastbil forslade sin lera från ett lertag
som ligger på ett avstånd av 472 kilometer från bruket samtidigt som man på
400 ä 500 meters avstånd fortfarande hade ett lertag, varifrån man tidigare
tagit den lera som bruket behövt. Med dessa exempel för ögonen, herr talman,
anser nog mången, att man borde uppträda litet mindre rigoröst gentemot
framforslingen av ett så viktigt livsmedel, som mjölken ändå är.

Jag vill sluta med att säga, att jag gärna vitsordar, att man på mångå och
kanske på de allra flesta områden lyckats klara försörjningsproblemen på ett
förträffligt sätt. Med detta erkännande vill jag också till herr statsrådet och
chefen för folkhushållningsdepartementet rikta en vädjan att icke bara lita
till att planer finnas uppgjorda och registrerade. Värdet av sådana planer
kan icke fastställas teoretiskt, utan det är först när dessa planer med större
eller mindre smidighet skola omsättas i det praktiska livet som planernas
större eller mindre värde ur folkförsörjningssynpunkt kommer till uttryck.

Chefen för folkhushållningsdepartementet, herr statsrådet Gjöres: Herr talman!
De yttranden, som ha följt på mitt svar, ge mig anledning att säga ytterligare
några ord. .

De påtalade nöjeskörningarna torde framför allt vara sådana körningar,
som företas med allmänna droskbilar. Var och en förstår ju, att det är en
förfärligt svår sak att i varje enskilt fall göra en gallring efter det uppsåt,
som vederbörande trafikant är ute i. Jag delar helt den uppfattningen, att
det i dessa tider ligger något stötande uti, att man använder droskbilar för
rena nöjeskörningar, men man måste å andra sidan säga, att det är en utomordentligt
svår sak att åstadkomma en sådan ordning, att dylika nöjeskörningar
med allmänna trafikbilar helt förhindras.

Jag vill vidare framhålla, att nöjeskörningar med droskbilar icke, såvitt
jag kan förstå, på något sätt ha bidragit till att skapa svårigheter för mjölktransporterna.
Man kan ju icke gärna övergå till att köra mjölk med vanliga
droskbilar. Skulle man kunna åstadkomma något, så måste det bestå däri,
att man drar in trafiktillstånd för droskbilar och rekvirerar deras ringar för
att anbringa dem å med p-boggie ombyggda lastbilar, en sak som emellertid,
såsom var och en nog utan vidare förstår, är förenad med åtskilliga svårigheter.

Vad sedan beträffar körplanen för mjölkbilarna är det också ganska lätt
att inse, att när vi blivit ställda i en sådan belägenhet, att vi tvingas att
utifrån stränga sparsamhetssynpunkter uppgöra transportplaner så måste det
också komma att skära sig på olika sätt. Man har emellertid härvidlag sökt
komma fram till en praktisk lösning och när det giiller körplanerna för mjölkbilarna
har man samarbetat med mejeriernas riksförening för att med stöd och
ledning av dess erfarenheter och kunskap örn förhållandena ute i våra bygder
komma fram till en ordning, som medför så små praktiska olägenheter^ som
möjligt. Jag vill naturligtvis icke säga, att det ändå icke kan kvarstå åtskilliga
ting, sorn man skulle kunna önska vara på ett annat sätt, men det
synes mig vara mycket lämpligt, att de jordbrukare, som äro berörda av
nu rådande olägenheter, giira sina önskemål kända, så att man kan bli i till -

Nr 35.

Onsdagen den 15 december 1943.

Svar på interpellation. (Forts.)

fälle att ta upp dem till saklig prövning för att utröna, om någon omläggning
i den ena eller andra detaljen kan vara möjlig.

Man bar under debatten också snuddat vid en tidigare ofta kritiserad omständighet,
nämligen att bilar som köra andra drycker -—■ man syftar givetvis
pa ölbilarna — skulle vara ställda i ett bättre läge än mjölkbilarna. Så
är emellertid nu och sedan länge icke fallet. De bilar, som köra maltdrycker,
äro nämligen ställda i den s. k. A-gruppen, d. v. s. tillhöra den grupp av
bilar, som helt få klara sig med ersättningsringar, endera genom omställning
till p-boggie eller genom anskaffning av surrogatringar av det ena eller andra
slaget.

Här har sagts, att försörjningsfrågorna ha klarats något så när hyggligt,
men att det icke är riktigt så väl beställt på trafikområdet. Det tillkommer
icke mig att fälla något omdöme örn den bedömningen vare sig i dess positiva
eller negativa del, men det kanske ändå icke får anses vara alldeles ur vägen,
örn jag erinrar om att vi under praktiskt taget tre år ha baft en ytterst liten
införsel av gummi till landet. Jag tycker för min del, att det är ganska storartat
att vi efter närapå tre års avspärrning från gummiimport fortfarande
kunna hålla livsmedelstransporterna och andra transporter med motorfordon
i gång så bra som fallet är. Jag vet personligen att folk, som komma från
andra delar av det avstängda Europa, där man icke heller kunnat införa gummi,
ha frapperats utav att motortrafiken i detta land ännu på det femte krigsåret
kan hållas uppe i så anmärkningsvärt hög volym som fallet är. Detta
tycker jag att vi kunna ha anledning att begrunda, men det befriar oss självklart
ingalunda från skyldigheten att taga hänsyn till de önskemål beträffande
olika praktiska arrangemang, som vi även i nuvarande läge kunna vidtaga.
Det måste vara allas vår önskan, myndigheternas icke minst, att man gör
de nödvändiga ingreppen så praktiska och så rimliga som möjligt, och vi äro
endast tacksamma för att de grupper i samhället, som äro berörda och känna
sig träffade av de nuvarande ingreppen, ge oss del av sina önskemål i rent
konkreta ting. Det skall bli angeläget för oss att söka skänka dem allt det
beaktande, som är möjligt.

Herr Andersson i Södergård: Herr talman! Herr statsrådet sade, att det icke
föreligger något samband mellan den förslitning av gummiringar, som uppkommer
genom droskbilarnas nöjeskörningar, och den förslitning, som sker
genom mjölktransporterna. Nog förefaller det emellertid mig, som örn det funnes
ett sådant samband, ty om gummiringarna slitas fortare på de bilar, som
användas för nöjeskörningar, måste dessa bilar oftare erhålla nya ringar. Dessa
nöjeskörningar äro emellertid icke till någon som helst nytta för samhället;
det förhåller sig snarare tvärtom. Här har man emellertid icke vidtagit några
restriktiva åtgärder av någon betydelse för att spara gummi. Droskbilarnas
ringar skulle emellertid kunna användas på andra bilar, som köra mjölk, ty
man har ju alltid möjlighet att ordna lastbilarna så, att de kunna gå på personbilsringar.

Sedan sade herr statsrådet, att man hade kommit överens med mejeriernas
riksförbund örn vad som skulle kunna göras för att spara gummiringar på
mjölktransporterna, Jag undrar då, varför detta i så fall i första hand skall
gå ut över ett län, medan andra län med fullständigt likartade förhållanden
icke skola drabbas därav. Varför skall Jönköpings län i det fallet ställas i en
särskild strykklass? Det måste vara något fel i överenskommelsen, när något
sådant varit möjligt.

överläggningen, var härmed slutad.

Onsdagen den 15 december 1943.

Nr 35.

'' . Ändring i

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 57, i anledning av Kungl, vissa delar av
Maj :ts proposition nied förslag till förordning om ändring i vissa delar av faxe- taxeringsrings
förordningen den 28 september 1928 (nr 379), m. m., jämte i ämnet väck- förordningen
ta motioner. ™''

I en den 8 oktober 1943 dagtecknad proposition, nr 345, hade Kungl. Majit,
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för samma dag, föreslagit riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogade förslag till

1) förordning örn ändring i vissa delar av taxeringsförordningen den 28
september 1928 (nr 379),

2) lag örn ändrad lydelse av 3 och 62 §§ kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370),

3) förordning angående ändrad lydelse av 21 § förordningen den 28 september
1928 (nr 373) örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt,

4) förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 14 juni
1933 (nr 357) om åsättande i vissa fall av särskilt uppskattningsvärde å fastighet,

5. lag angående ändrad lydelse av 67 § lagen den 6 juni 1930 (nr 251) örn
kommunalstyrelse på landet,

6) lag angående ändrad lydelse av 62 § lagen den 6 juni 1930 (nr 252) örn
kommunalstyrelse i stad,

7) lag angående ändrad lydelse av 54 § lagen den 15 juni 1935 (nr 337) örn
kommunalstyrelse i Stockholm,

8) lag angående ändrad lydelse av 46 § 1 mom. lagen den 20 juni 1924
(nr 349) om landsting, samt

9) förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 12 februari
1943 (nr 44) örn kupongskatt,

dels ock godkänna i propositionen föreslagen förstärkning av personalen vid
länsstyrelserna och Överståthållarämbetet.

Propositionen hade hänvisats, såvitt anginge förslagen till ändring i kommunallagarna,
till konstitutionsutskottet, beträffande förslaget för förstärkning
av personalen vid länsstyrelserna och Överståthållarämbetet, till statsutskottet
samt i övrigt till bevillningsutskottet.

Till behandling i samband med propositionen, i vad densamma hänvisats
till bevillningsutskottet, hade utskottet förehaft åtskilliga inom riksdagen väckta
motioner.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte, med förklarande att Kungl. Maj:ts proposition nr
345, i vad densamma hänvisats till bevillningsutskottet, icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas,

1) med bifall till de likalydande motionerna I: 353 av herr Nordenson m. fl.
och II: 491 av herr Lundberg i Hälsingborg m. fl. samt motionen II: 490 av herrar
Persson i Falla och Janson i Frändesta, den sistnämnda motionen i vad den
avsåge deklarationstiden för bokföringspliktiga, för sin del antaga av utskottet
framlagt förslag till förordning örn ändring i vissa delar av taxeringsförordningen
den 28 september 1928 (nr 379) ;

2) för sin del antaga i utskottets hemställan intaget förslag till lag örn ändrad
lydelse av 3 och 62 §§ kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370);

3) antaga i utskottets hemställan intaget förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 21" § förordningen den 28 september 1928 (nr 373) om statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt;

Nr 35.

Onsdagen den 15 december 1943.

Ändring i vissa delar av taxering sförordningen, m. m. (Forts.)

4) för sin del antaga i utskottets hemställan intaget förslag till förordning
angående ändring i vissa delar av förordningen den 14 juni 1933 (nr 357) örn åsättande
i vissa fall av särskilt uppskattningsvärde å fastighet;

5) antaga i utskottets hemställan intaget förslag till förordning angående
ändring i vissa delar av förordningen den 12 februari 1943 (nr 44) örn kupongskatt; B)

att riksdagen matte, i anledning av de likalydande motionerna I: 355 av
herr Velander m. fl. och II: 492 av herr Lundberg i Hälsingborg m. fl., i skrivelse
till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville snarast möjligt för riksdagen
framlägga förslag örn inrättande av en central nämnd med uppgift att
verka för enhetlighet i taxeringen;

C) att följande motioner, nämligen:

de likalydande motionerna 1:327 av herr Lindblom m. fl. och 11:457 av
herr Skagerlund m. fl.,

de likalydande motionerna I: 336 av herr Gustaf Elofsson m. fl. och II: 470
av herr Nilsson i Göteborg m. fl.,

de likalydande motionerna I: 355 av herr Velander m. fl. och II: 492 av herr
Lundberg i Hälsingborg m. fl.,

motionen 1:335 av herrar Linnér och Albert Andersson, i vad densamma
hänvisats till bevillningsutskottet,

motionen I: 352 av herrar Franzon och Anderberg,
motionen I: 354 av herr Holmström m. fl.,

motionen II: 458 av herrar Sundström i Skövde och Nilsson i Kristinehamn,
motionen 11:468 av herr Jacobson m. fl., i vad densamma hänvisats till bevillningsutskottet,
samt

motionen II: 490 av herrar Persson i Falla och Janson i Frändesta,
måtte, i den mån de icke kunde anses besvarade genom vad utskottet anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas utan åtgärd.

9 §, 36 § 3 mom. och 145 § 8 och 11 mom. förordningen örn ändring i vissa
delar av taxeringsförordningen den 28 september 1928 skulle enligt utskottets
förslag hava följande lydelse:

9 §.

Länsprövningsnämnd skall bestå av landskamreraren såsom ordförande samt
minst fyra, högst åtta ledamöter jämte suppleanter för dem, en för varje
ledamot. Ledamöter och suppleanter utses av Kungl. Majit för en tid av fyra
år bland personer, som äro valbara till ledamöter i taxeringsnämnd inom prövningsdistriktet.
Högst halva antalet ledamöter och suppleanter må vara medlemmar
i taxeringsnämnd inom distriktet.

36 § 3 mom.

3 mom. Uppgifter enligt 33 § skola vara avlämnade senast den 31 januari
under taxeringsåret.

Uppgifter enligt 34 § skola vara avlämnade senast den 15 februari under
taxeringsåret; dock må vanligt handelsbolag, kommanditbolag och rederi för
registreringspliktigt fartyg under enahanda villkor, som i 1 mom. tredje och
fjärde styckena sägs, åtnjuta där omförmält anstånd med avlämnande av uppgift
som i detta stycke avses.

145 § 8 och 11 mom.

8 mom. De personer, -—- — ■—- rörande taxeringsarbetet,

de personer,---myndighets medgivande,

de ordförande---i 59 § 1 morn.,

de ordförande och ledamöter i fastighetstaxeringsnämnd i stad, som på ve -

Onsdagen den 15 december 1943.

Nr 85.

Ändring i vissa delar av taxeringsförordningen, m. m. (Forts.)
derbörlig kallelse inställt sig till sådant sammanträde, varom förmäles i 59 §
2 morn., ävensom

de ordförande och ledamöter i fastighetstaxeringsnämnd eller i taxeringsnämnd,
som på vederbörlig kallelse inställt sig före eller under fastighetsprövningsnämnds
eller prövningsnämnds sammanträde för meddelande av upplysningar,

äga att---—- allmänna resereglemente!.

Ersättning efter ovannämnda grunder tillkommer jämväl sakkunnig, som
biträtt i taxeringsfrågor.

11 mom. Sådan i 126 § 2 mom. omförmäld ledamot av kammarrätten ävensom
sådan ledamot i fastighetsprövningsnämnd eller prövningsnämnd, som icke
är befattningshavare i statens tjänst, äger för tid, varunder han varit inkallad
till tjänstgöring, åtnjuta arvode med tjugufyra kronor om dagen, om han är
bosatt å sammanträdesorten, och med trettiotvå kronor örn dagen, om han är
bosatt utom sammanträdesorten. Är sådan ledamot befattningshavare i statens
tjänst, skall han för tjänstgöringen åtnjuta, jämte ersättning för avlöningsförmåner,
som han får avstå under tjänstledighet för ifrågavarande uppdrag, arvode
med belopp, som bestämmes av Kungl. Majit. Därjämte skall ledamot i
förekommande fall för resedagar åtnjuta rese- och traktamentsersättning enligt
allmänna resereglemente!.

Reservationer hade avgivits:

I) av herrar friherre Lagerfelt, Velander, Ljungdahl, Hagberg i Malmö,
Jonsson i Skedsbygd och Karlsson i Granebo, vilka ansett,

dels att utskottets yttrande bort hava annan, i reservationen angiven lydelse,

dels ock att utskottets hemställan i vissa angivna delar bort hava den lydelse
reservanterna föreslagit. *

9 § förordningen örn ändring i vissa delar av taxeringsförordningen den 28
september 1928 skulle enligt dessa reservanter hava följande lydelse:

9 §•

Länsprövningsnämnd skall bestå av ordförande samt minst fyra, högst åtta
ledamöter. Ordförande och ledamöter av prövningsnämnden utses av Kungl.
Maj :t. En av ledamöterna skall förordnas till vice ordförande att vid förfall
för ordföranden tjänstgöra i hans ställe. För varje ledamot utser Kungl. Maj:t
en suppleant. Ordförande samt ledamöter och suppleanter skola utses för en
tid av fyra år bland personer, som äro valbara till ledamöter i taxeringsnämnd
inom prövningsdistriktet. Högst halva antalet ledamöter och suppleanter må
vara medlemmar i taxeringsnämnd inom distriktet.

Där på grund av förhållandena i visst län för vinnande av nödig tillgång till
lokal- och personkännedom beträffande länets olika delar så prövas erforderligt,
äger Kungl. Majit, efter förslag av länsstyrelsen, fastställa antalet ledamöter
till högst tolv med motsvarande antal suppleanter för dem.

II) av herrar Lion Andersson, Sandberg och Jonsson i Skedsbygd, vilka ansett,

dels att utskottets yttrande beträffande »Tiden för avlämnande av löneuppgifter
och uppgifter angående utdelning m. m.» bort hava annan, i denna reservation
föreslagen lydelse, enligt vilken tiden för avlämnandet av löneuppgifter
och uppgifter angående utdelning m. m. bort bibehållas oförändrad till den
15 februari under taxeringsåret,

dels ock att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte besluta att avslå
Kungl. Maj :ts förslag, såvitt avsage ändrad lydelse av 36 § 3 mom. taxeringsförordningen
samt att vidtaga därav föranledd ändring i förordningens ingress j

Nr 35.

Onsdagen den 15 december 1943.

Ändring i vissa delar av taxering s förordning en, m. m. (Forts.)

III) av herr Sandberg, som ansett,

dels att utskottets yttrande i fråga om »Ersättning till ledamöter i fastighetsprövningsnämnd
och prövningsnämnd» hort hava annan, av reservanten föreslagen
lydelse,

dels ock att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte besluta, att 145 § 8 och 11 mom. förslaget till förordning
örn ändring i vissa delar av taxeringsförordningen skulle hava följande lydelse:

145 §.

8 mom. De personer,---rörande taxeringsarbetet,

de personer,----myndighets medgivande,

de ordförande---i 59 § 1 morn.,

de ordförande och ledamöter i fastighetstaxeringsnämnd i stad, som på vederbörlig
kallelse inställt sig till sådant sammanträde, varom förmäles i 59 §
2 morn., ävensom

de ordförande och ledamöter i fastighetstaxeringsnämnd eller i taxeringsnämnd,
som pa vederbörlig kallelse inställt sig före eller under fastighetsprövningsnämnds
eller prövningsnämnds sammanträde för meddelande av upplysningar,

äga att.---allmänna resereglementet.

. Ersättning efter ovannämnda grunder tillkommer jämväl sakkunnig, som
biträtt i taxeringsfrågor.

Ledamot av fastighetsprövningsnämnd eller prövningsnämnd, som icke är
befattningshavare ^i statens tjänst, äger för tid, varunder han varit inkallad
till tjänstgöring, åtnjuta arvode med aderton kronor örn dagen, örn han är
bosatt a sammanträdesorten, och med tjugufyra kronor örn dagen, örn han är
bosatt, utom sammanträdesorten. Är sådan ledamot befattningshavare i statens
tjänst, skall han för tjänstgöringen åtnjuta, jämte ersättning för avlöningsförmåner,
som han far avsta under tjänstledighet för ifrågavarande uppdrag,
arvode med belopp, som bestämmes av Kungl. Maj:t. Därjämte skall
ledamot i förekommande fall för resedagar åtnjuta rese- och traktamentsersättning
enligt allmänna resereglementet.

11 morn. I 126 § 2 mom. omförmäld ledamot av kammarrätten, som icke
är befattningshavare i statens tjänst, åtnjuter för tid, varunder han varit inkallad
till tjänstgöring, arvode med tjugufyra kronor örn dagen, örn han är
bosatt i Stockholm, och med trettiotvå kronor om dagen, örn han är bosatt
utom Stockholm. Är sådan ledamot befattningshavare i statens tjänst skall
gälla vad som för motsvarande fall är stadgat enligt 8 mom.

Sedan herr talmannen anmält ärendet till handläggning, begärdes ordet av

Herr Hagberg i Malmö, som anförde: Herr talman! I avseende å föredragningen
av bevillningsutskottets betänkande nr 57 tillåter jag mig hemställa,
att detsamma må företagas till avgörande punktvis, punkten A) 1) på det
sätt, att först föredrages det av utskottet under punkten framlagda förordningsförslaget,
där så erfordras, paragraf- och momentvis med iakttagande att 9 §
i förordnings förslaget föredrages först samt att slutstadganden, ingress och
rubrik föredragas sist, varefter utskottets hemställan i punkten föredrages,
att vid behandlingen av den paragraf, varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta betänkandet i dess helhet, samt

att författningstext ej ma behöva uppläsas i vidare mån än sådant av någon
kammarens ledamot begäres.

Denna hemställan bifölls.

Onsdagen den 15 december 1943.

Nr 35.

Ändring i vissa delar av taxerings förordningen, m. ni. (Forts.)

Punkten A) 1).

Utskottets förslag till förordning om ändring i vissa delar av taxeringsförordningen
den 28 september 1928 (nr 379).

9 § föredrogs; och yttrade därvid:

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! Jag tror nog att man får säga, att
det sakkunnigbetänkande, som utgör grundvalen för här förevarande kungl,
proposition, är ett ganska vederhäftigt stycke arbete. Såvitt jag förstår, har
med detta tagits ett betydande steg hän emot det av oss alla omfattade önskemålet
att få till stånd en rationaliserad och effektiviserad taxeringsordning här
i landet i syfte att skapa större likformighet och bättre rättvisa vid skattebördans
fördelning än vad förhållandet beklagligtvis mångå gånger hittills
har varit. Då jag anser mig kunna fälla detta omdöme örn sakkunnigutlåtandet,
så följer därav att jag kan framföra ungefär samma omdöme även i fråga örn
propositionen, eftersom ju departementschefen i stora drag bär följt vad de
sakkunniga föreslagit.

Bevillningsutskottet är också på det hela taget ganska enigt i sitt ståndpunktstagande
till propositionen. Emellertid har utskottet icke desto mindre
ansett sig böra rekommendera riksdagen att göra ett par justeringar i förslaget.
Utskottet är enigt även när det gäller dessa avsteg från det kungl, förslaget.
Jag skall här inskränka mig till att säga några ord endast om de båda viktigare
avsteg, som gjorts från propositionen.

Det första avsteget gäller den naturligtvis ganska viktiga frågan örn deklarationstiden
för bokföringspliktiga skattskyldiga. Det är ju så, att hittills bär
denna anståndstid varit fixerad till den 31 mars. Propositionen har emellertid
inskränkt tiden till den 15 mars. Motivet för detta är, att man genom en sådan
inskränkning vill bereda taxeringsnämndsordförandena längre tid för deras
arbete. Detta är givetvis ett mycket acceptabelt motiv, men vi ha inom utskottet
tyckt det vara litet egendomligt, att en sådan lättnad för taxeringsnämndernas
ordförande skulle beredas på detta sätt, nämligen i form av ökad svårighet
för deklaranterna. Det är ju dock så, att det är deklarationerna, som bilda fundamentet
för hela taxeringsarbetet, och då tycker man, att det vöre ganska
naturligt, att deklaranterna bereddes någon tid att fullgöra dessa sina deklarationer,
i all synnerhet som, såsom vi alla veta, vår skattelagstiftning är ytterst
komplicerad och svåröverskådlig och blir det allt mera för varje år.

Vi voro alltså inom utskottet på ett tidigt stadium tämligen betänksamma
emot den kungl, propositionen i denna del. Det har också väckts motioner om
att man skulle bibehålla status quo. Dessa motioner tolka ju icke minst näringslivets
syn på dessa ting. Vi ha ansett oss böra ställa oss välvilliga till dessa
framställningar och utskottet rekommenderar därför status quo på den punkten,
vilket följaktligen innebär en ändring av propositionens förslag.

Én ganska väsentligt bidragande orsak till att utskottet ansett sig böra taga
detta steg är vissa utfästelser, som ha gjorts från näringslivets sida. Jag tror
det kan vara lämpligt att några ord sägas om just den sidan av saken, eftersom
det nämligen, såvitt jag vet, är första gången man från näringslivets stora
organisationers sida på detta sätt på eget initiativ har gatt direkt till statsmakterna
och förklarat, att örn statsmakterna anse sig kunna vidtaga en av näringslivet
önskad åtgärd, så förklarar man sig å sin sida redo att göra vissa utfästelser
beträffande sina medlemmar. Dessa utfästelser äro så utformade, att industriförbundet
och de övriga stora organisationerna, handelskamrarna o. s. v.,

Andra kammarens protokoll 19-Jf3. Nr 35. 4

Nr 35.

Onsdagen den 15 december 1943.

Ändring i vissa delar av taxering sförordningen, m. m. (Forts.)
lia förklarat sig villiga att, om den hittillsvarande deklarationsfristen lämnas
oförändrad, tillställa sina medlemmar som det heter en enträgen uppmaning att
avlämna deklaration snarast möjligt och, endast då så befinnes oundgängligen
nödvändigt, senare än den 15 mars.

Jag tror, att bevillningsutskottet gjort klokt i att taga fasta på denna utfästelse
från näringslivets sida och icke ställa sig avvisande till densamma. Man
kan därvidlag säkerligen räkna med konsekvenser för framtiden, konsekvenser
som kunna vara gynnsamma med hänsyn till samarbetet mellan statsmakterna
och näringslivet. Jag vågar alltså uttala den förhoppningen, att kammaren skall
följa det enhälliga bevillningsutskottet på denna punkt.

Även i ett annat hänseende har utskottet — också i det fallet enhälligt — ansett
sig böra göra en justering. Den gäller den viktiga frågan örn inrättande av
en riksskattenämnd. De sakkunniga hade för sin del föreslagit inrättande av en
sådan för hela riket gemensam riksskattenämnd. Dess uppgift skulle vara att
främja likformighet i taxeringen mellan de olika länen samt att därutöver utöva
en rådgivande verksamhet gentemot beskattningsmyndigheterna. Nämnden
skulle också övertaga de uppgifter, som nu äro anförtrodda mellankommunala
prövningsnämnden. De sakkunnigas förslag var på denna punkt enhälligt.

Egendomligt nog har emellertid departementschefen icke ansett sig kunna
taga upp vad de sakkunniga sålunda hade föreslagit. Departementschefen
konstaterar visserligen själv, att det är ostridigt, att en brist föreligger i taxeringsorganisationen
i så måtto, att man icke har en sådan riksskattenämnd. —
Han är på det klara med att det är en brist — men han vill icke nu omedelbart
avhjälpa denna brist. Han vill att den reform, som nu kommer att beslutas,
först skall få tillfälle att verka någon tid, och han hoppas, att de bekanta landskamrerarmötena
även skola kunna medverka till det önskemål som alla hysa,
nämligen att örn möjligt erhålla enhetlighet och likformighet i taxeringen.

Denna fråga örn en riksskattenämnd är ju ett gammalt spörsmål, som varit
uppe många gånger här i riksdagen utan att leda till något resultat. Jag skall
icke här redogöra för dess historia, utan vill endast påpeka en anmärkningsvärd
omständighet. _ Riksdagen har under de senaste åren beslutat en ny krigskonjunkturbeskattning.
När beslut därom fattades inkorporerade vi i detta
beslut även en sådan över det hela stående nämnd, som vi kallade för centrala
krigskonjunkturskattenämnden. När vi Hilgo den nya omsättningsskatten, ansågs
det nödvändigt att även utbygga den med en sådan överinstans, centrala
omsättningsskattenämnden. Under sådana förhållanden är det ju ganska egendomligt,
att när det gäller den verkligt stora beskattningen, den egentliga
inkomst- och förmögenhetsbeskattningen, som ju har mycket större betydelse
än båda dessa andra skatteformer, man är alldeles i avsaknad av en sådan
central institution. Det är ganska egendomligt också därför att riksdagen så
sent som år 1941 utan meningsskiljaktigheter uttalade önskemål örn att en
sådan nämnd skulle införas.

Departementschefen har emellertid, som jag nyss antydde, icke för närvarande,
. trots att han anser det vara en brist i taxeringsorganisationen, velat
förorda inrättande av ett sadant centralt organ. Bevillningsutskottet, som rekommenderade
1941 års riksdag inrättandet av ett dylikt auktoritativt organ
med befogenhet att göra uttalanden i beskattningsfrågor till ledning för taxeringsmyndigheterna
och de skattskyldiga, har naturligtvis icke nu kunnat
frånfalla denna sin mening, i ali synnerhet som riksdagen gjort bevillningsutskottets
ifrågavarande yttrande till sitt. Bevillningsutskottet vidhåller
alitsa sm tidigare uppfattning och har i klämmen infört ett direkt yrkande
örn en riksdagsskrivelse till Kungl. Maj :t med anhållan örn framläggande för
riksdagen snarast möjligt av förslag om inrättande av ett sådant organ. Det

Onsdagen den 15 december 1943.

Nr 35.

Ändring i vissa delar av taxering sförordning en, m. m. (Forts.)
vore ju ganska rimligt om riksdagen, som alltså år 1941 uttalade sig för ett
dylikt centralt organ, nu följer utskottet även i denna del.

På vissa andra punkter Ilar utskottet gjort justeringar i propositionens förslag,
men de äro av mindre betydelse och jag skall icke uppehålla mig vid
dem.

Jag skall i stället övergå till den fråga, som föranlett en större reservation,
nämligen den viktiga frågan örn ordförandeskapet i prövningsnämnderna. Läget
i utskottet har varit ganska egendomligt, när det gällt denna fråga, som
ju endast är en detalj i det hela men, såsom kammarens ledamöter väl första,
en mycket viktig detalj. I den kungl, propositionen föreslås som bekant, att
för framtiden landskamreraren skall vara ordförande i prövningsnämnden.
Inom utskottet har man över hela linjen varit mycket tveksam om, huruvida
det kan anses vara klokt att biträda en sådan ordning. Man har helt naturligt
frågat sig, örn landskamreraren, som ju hittills företrätt statens fiskaliska
intresse, verkligen skulle, när han enligt propositionen hade att sitta, som opartisk
ordförande i prövningsnämnden, kunna helt frigöra sig från sin.tidigare
fiskaliska inställning. Därmed menar man givetvis inte, att det inte hos
landskamrerarna skulle finnas en åstundan att förfara opartiskt- och fullt
objektivt i den nya befattningen — man får naturligtvis utgå ifrån att så är
fallet — men å andra sidan har man menat att, när landskamrerarna under
så många år representerat statens fiskaliska intresse, kan det trots deras goda
vilja måhända många gånger komma att bli svårt för dem att såsom ordförande
i prövningsnämnden så att säga krypa ur sitt eget skinn, och det vore ju allvarligt,
örn inte ordföranden i prövningsnämnden skulle uppträda på ett fullt
objektivt och opartiskt sätt.

Majoriteten inom utskottet har emellertid kanske inte låtit sin tvekan så
mycket dikteras av denna synpunkt på problemet som av en del andra synpunkter,
vilka också givetvis äro beaktansvärda. Utskottets tveksamhet har
nog huvudsakligen berott därpå, att i den nya organisationen landskamreraren
trots ordförandeskapet i prövningsnämnden skulle komma att intaga en ledande
ställning i fråga om taxeringsarbetet inom länet. I sin egenskap av
opartisk ordförande i prövningsnämnden finge han vidare fatta ståndpunkt
till yrkanden, som framställts, och utredningar, som verkställts av honom underlydande
personal, vilket i principiellt hänseende måste anses mindre lämpligt.
Ur denna synpunkt skulle enligt utskottsmajoritetens mening en länsstyrelsen
utomstående person såsom ordförande i prövningsnämnden varit att
föredraga.

Men sedan drar inte utskottsmajoriteten enligt min åsikt den logiska slutsatsen
av detta i och för sig alldeles riktiga resonemang. Man fordrar inte
någon annan ordning, utan man resignerar inför de svårigheter, som man anser
möta när det gäller att skaffa fullgoda ordförande i prövningsnämnderna,
därest icke landskamrerarna skulle få anlitas för detta uppdrag. Man anser
att det i så fall inte står att få tillräckligt kvalificerade krafter för uppgiften
och godtar därför, ehuru med åtskilligt knorr, Kungl. Maj:ts förslag på denna
punkt. Men man är från majoritetens sida icke desto mindre så tveksam, att
man i slutet av sitt uttalande rörande denna del av förslaget anser sig böra
ännu en-gång understryka, att iakttagandet av en fullständig opartiskhet från
ordförandens sida utgör en nödvändig förutsättning för att prövningsnämnden
skall kunna fungera på det sätt som avsetts.

Vi, som stå bakom reservationen på denna punkt, ha givetvis hyst samma
tveksamhet som majoriteten gjort, men vi lia inte velat ge upp inför svårigheterna,
utan ha ansett oss böra draga de logiska konsekvenserna av vårt ståndpunktstagande.
Vi förmena nämligen att det bör inte vara alldeles omöjligt —

Nr 35.

Onsdagen den 15 december 1943.

Ändring i vissa delar av taxering sförordningen, to. to. (Forts.)
jag skall återkomma till den saken örn- ett ögonblick — att få kvalificerade
ordförande i prövningsnämnderna utan att anlita just landskamrerarna.

En av de omständigheter, som föranlett detta vårt ståndspunktstagande oell
som givetvis även bidragit till den mycket stora tveksamhet, som majoriteten
lagt i dagen, är att en lång råd av de remissinstanser, som yttrat sig i saken,
uttalat mycket bestämda erinringar mot de sakkunnigas förslag att göra landskamreraren
till prövningsnämndens ordförande, i det att man menat att en
sadan anordning inte skulle skapa det nödiga förtroendet till prövningsnämnderna
och deras verksamhet. Sålunda har exempelvis länsstyrelsen i Halland
gjort ett ganska intressant uttalande, som jag här skulle vilja något närmare
beröra. Länsstyrelsen i Halland anför, att man icke torde kunna komma ifrån
att landskamreraren, även med de ändrade funktioner han komme att få enligt
de sakkunnigas förslag, hos allmänheten komme att framstå såsom representant
för statens fiskaliska verksamhet och i denna sin egenskap av de klagande
skattskyldiga betraktas såsom en motpart.

Det vore med hänsyn till det förtroende, med vilket hela denna organisation
måste omfattas, ödesdigert, örn en sådan uppfattning skulle bli rådande hos
de skattskyldiga. Då skulle ju den auktoritet, som prövningsnämnderna måste
ha, snabbt komma att undergrävas.

. skall inte här närmare ingå på alla de remissvar, som gå i samma riktning,
utan vill bara nämna att samma ståndpunkt ha åtskilliga andra länsstyrelser
liksom också Kooperativa förbundet intagit. Vidare skriver Överståthållarämbetet,
att ämbetet finner det olämpligt, att landskamrerarna och skattedirektören
i Stockholm inga såsom ledamöter i prövningsnämnden och i sådan egenskap
deltaga i beslut, som sedan skola av taxeringsintendenten granskas för
eventuellt överklagande. En annan organisation, vars omdöme i dessa ting man
enligt min mening mäste fästa vikt vid, nämligen taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund, framhåller i sitt utlåtande, att, savida det icke kan anförtros åt
prövningsnämnden att själv utse sin ordförande, Kungl. Maj :t bör därtill utse
en av nämndens ledamöter.

Jag skall inte trötta kammaren med att föredraga ytterligare remissvar,
där den ståndpunkten intages att landskamreraren icke bör vara ordförande.
Jag vill emellertid nämna, att även örn det är många remissinstanser, som
intagit denna ståndpunkt, sa har dock icke majoriteten — i varje fall rent
kvantitativt sett gjort det, utan den Ilar följt Kungl. Maj:ts linje.

Orsaken till att utskottsmajoriteten inte ansett sig kunna justera propositionen,
när det gäller ordförandeskapet i prövningsnämnden, även örn man är
ytterst tveksam beträffande det ändamålsenliga i Kungl. Maj:ts förslag härvidlag,
är alitsa att man menar, att det inte går att få tillräckligt kompetenta
ordförande i prövningsnämnderna, därest landskamrerarna inte skulle kunna
ifrågakomma. Vi reservanter äro, såsom jag tidigare framhållit, av en annan
mening. Vid de undersökningar som vi gjort ha vi inte kunnat finna annat
an att det skall låta sig göra att få tag på personer, som på ett tillfredsställande
sätt skulle kunna fylla den uppgift det här gäller. Det skulle väl också nästan
innebära ett intellektuellt fattigdomsbevis, örn det inte här i landet skulle
finnas tjugosex personer, som vore kompetenta att sitta som opartiska ordförande
i våra prövnmgsnämnder. Vi lia t. ex. hovrättsjurister, magistratsledamoter,
häradshövdingar etc., och dessa äro väl, såvitt jag förstår, fullt kvalificerade
för uppdraget. Men man behöver enligt min mening inte inskränka
sig till dessa och liknande kategorier. Det finns säkert numera i vårt land
manga personer, som på grund av erfarenhet och träning i allmänna värv och
annan dylik verksamhet, skaffat sig insikter och kompetens, som göra dem
väl kvalificerade för ordförandeskapet i prövningsnämnderna.

Onsdagen den 15 december 1943.

Nr 35.

Ändring i vissa delar av taxering sförordningen, m. m. (Forts.)

Vi reservanter mena alltså, att man bör justera den kungl, propositionen
på denna punkt, och vi föreslå sådan ändring av 9 §, att landskamreraren icke
får vara ordförande i prövningsnämnd.

Därest riksdagen godtar reservationen i denna del, följer därav att en liel
del justeringar måste vidtagas beträffande övriga paragrafer. Reservanterna
ha utarbetat ett detaljerat förslag härtill, men jag finner inte nu anledning att
gå närmare in därpå — förslaget står ju att läsa i reservationen.

Jag skall, herr talman, inte vidare uppehålla mig vid de föreslagna ändringarna
av taxeringsförordningen. Det finns ju ytterligare en del detaljer av
intresse, men jag föreställer mig att även andra ledamöter av bevillningsutskottet
här komma att yttra sig och då kanske närmare kommentera dessa
spörsmål. Jag stannar alltså med vad jag nu sagt och hemställer, med hänvisning
till den argumentering som jag här tillåtit mig anföra, örn bifall till
den av friherre Lagerfelt m. fl. avgivna reservationen i den del som avser 9 §.

Under detta anförande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Jag tror inte att vi här behöva spilla
mycken tid på att försöka övertyga varandra örn gagnet och nödvändigheten
av den reform på taxeringsväsendets område, varom det nu gäller att fatta
beslut. Reservanternas talesman har redan varit inne därpå, och det finns inte
någon anledning för mig att ytterligare understryka, hurusom den erfarenhet
vi ha vunnit under årens lopp och den skärpning av beskattningen, som under
senare tid ägt rum, liksom även nödvändigheten av att skapa största möjliga
rättvisa och likformighet i beskattningen för de olika skattedragarna, var de
än äro bosatta, göra en reform i hög grad påkallad.

Det är klart, herr talman, att när det gäller att genomföra en reform av något,
som spänner över ett så stort område, som fallet är med taxeringsförordningen,
det måste göra sig gällande olika meningar örn än den ena, än den andra
detaljen. Men jag ber att särskilt få framhålla, att så stark har önskan varit
inom bevillningsutskottet att nå fram till ett bättre tillstånd, att det praktiskt
taget bara är på tre punkter, som delade meningar råda, när ärendet nu ligger
på kammarens bord. Det har varit en för alla gemensam önskan och strävan
att åstadkomma en bättre taxeringsorganisation, och att man därvid även är
beredd att bygga vidare på det nu föreliggande reformförslaget, därom vittnar
bevillningsutskottets förslag örn skrivelse till Kungl. Maj :t med begäran, att
det snarast måtte framläggas ett förslag till den centrala nämnd, för vars inrättande
riksdagen redan vid ett par tillfällen har uttalat sig.

Vad de delade meningarna beträffar, vill jag först ägna ett par ord åt den
reservation, som tar sikte på traktaments- och reseersättningar till prövningsnämndens
ledamöter. Det är klart att man alltid kan ha olika uppfattningar
örn, huruvida dagtraktamentet skall vara 24 eller 32 kronor, örn reseersättningen
skall utgå enligt bestämmelserna i I B eller II C o. s. v., men vi ha i utskottet
ansett oss böra tillstyrka den kungl, propositionen härvidlag, detta så mycket
mer som vi lia funnit det angeläget att man gör vad som göras kan i den nuvarande
situationen för att förbättra även laxeringsnämndsordfbrändenäs ställning
och ersättningen för deras arbete. Såsom framgår av betänkandet, har
bevillningsutskottet enhälligt tryckt mycket starkt på den saken, att arvodenas
storlek står i ett visst förhållande till möjligheterna att erhålla de bäst kvalificerade
krafterna och därmed uppnå bästa möjliga resultat av taxeringsarbetet,
och med det ståndpunktstagande, som sålunda skett beträffande taxeringsnämndsordförandena,
ha vi inte kunnat finna det rimligt att gå in för en ned -

Nr 35.

Onsdagen den 15 december 1943

Ändring i vissa delar av taxering sförordningen, m. rn. (Forts.)
skärning av Kungl. Maj :ts förslag när det gäller dagtraktamente och reseersättning
till prövningsnämndens ledamöter.

Det är ytterligare en av de mindre detaljerna, sorn jag skulle vilja säga
några ord om, innan jag går till det som avhandlas i huvudreservationen, och
det är örn framflyttningen av tidpunkten för löneuppgifternas avlämnande.
Som bekant avser förslaget, att denna tidpunkt skall framflyttas till den Öl
januari, detta närmast i det syftet att det skall bli möjligt för löntagarna att
från arbetsgivarens sida få en ordentlig uppgift örn sina inkomster, innan de
gå att avfatta sina deklarationer. Vi veta ju alla, och den saken har bestyrkts
under utskottsbehandlingen, att en mängd löntagare, framför allt i de större
samhällena, icke avge sina deklarationer förrän den allra sista dagen och att
detta sker därför, att de i många fall äro hänvisade till att invänta löneuppgifterna
från arbetsgivaren. Det har ju framställts önskemål örn, att deklarationerna
örn möjligt skola inlämnas tidigare än som hittills i regel varit fallet,
och Kungl. Maj :t har därför tänkt sig — vilket förslag tillstyrkts av utskottet
—• att man genom en framflyftning av tidpunkten för löneuppgifternas avlämnande
skulle kunna uppnå att deklarationerna från löntagarnas sida eventuellt
inlämnades någon vecka, kanske ett par veckor tidigare än vad som för närvarande
sker.

Det har inte riktats några anmärkningar mot denna anordning från de
arbetsgivarhåll, där man sysselsätter många arbetare, utan där har man funnit
det° vara en lämplig reform. Däremot har från andra håll, inte minst från
småbrukarhåll, där man inte har samma ordnade bokföring och där man kanske
bara under en viss tid av året sysselsätter en och annan arbetare, framhållits
att det lämpligaste vore att man såsom nu får förena avgivandet av löneuppgiften
med avgivandet av den egna deklarationen. Jag medger oförbehållsamt,
och det gör också utskottet i sitt utlåtande, att en framflyttning av tidpunkten
kan vara förenad med vissa svårigheter för de många små arbetsgivare ute i
bygderna, som inte lia någon ordnad bokföring. Men i valet mellan att gå till
mötes önskemålen från det hållet eller att taga hänsyn till det stora antalet
löntagare, vilka för avgivandet av sin deklaration äro beroende av löneuppgifterna
från arbetsgivaren, ha vi måst säga oss, att det senare dock är ur taxeringsarbetets
synpunkt det viktigaste och väsentligaste. Vi lia sålunda kommit
till det resultatet, att vi tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag.

Båda de frågor, som jag här berört, äro emellertid mindre detaljer i det
liela. Den stora detaljen är den, som herr Hagberg nyss talat om, nämligen
ordförandeskapet i prövningsnämnden. I den kungl, propositionen förutsattes,
att ordföranden i prövningsnämnden skall vara en man som är väl förtrogen
med de rättsregler som gälla på beskattningens område och att han i detta
avseende icke får äga mindre kompetens än de tjänstemän som i övrigt skola
bevaka de olika intressena inför prövningsnämnden. Såsom herr Hagberg har
uppgivit, har det inom utskottet och, såsom jag vågar tro, även inom de sakkunniga
ratt tveksamhet, huruvida det skulle vara lämpligt att göra landskamrerare!
till ordförande i prövningsnämnden. En del har ju ansett, att landshövdingen
borde kyarstanna i denna funktion, men när det på allvar gällt, har avnaturliga
skäl ingen ställt ett sådant yrkande. Däremot ha reservanterna velat
göra gällande, att det ur objektivitetens synpunkt skulle vara olämpligt att lia
landskamrerare^ på ifrågavarande post. Utskottsmajoriteten har underkänt
denna^ upp fattning. Vår tveksamhet vilar på andra grunder. Den vilar framför
allt på den grunden, att landskamreraren alltfort skall ha en ledande ställning
på landskontoret och att taxeringsintendenten, som ju är den som slutligen skall
överklaga de beslut som prövningsnämnden med landskamreraren som ordförande
har fattat, skall stå i ett visst underordnat förhållande till denne.

Onsdagen den 15 december 1943.

Nr 35.

Ändring i vissa delar av taxerings förordning en, m. m. (Forts.)

Det är detta förhållande som gjort oss tveksamma. Yi tro att det nog är möjligt
för landskamreraren att visa samma objektivitet som någon annan ordförande,
tagen från något håll utanför landsstaten. Vi tro att den omständigheten, att
landskamreraren sitter i denna ansvariga ställning, skall medföra de förändringar
som här äro önskvärda, och vi ha låtit vår tveksamhet hävas därav att
man måste ju söka få en organisation som är hållbar och en organisation sorn.
är så arbetsduglig, att den kan komma att uppfylla de förväntningar som vi
hysa i fråga örn genomförandet av denna reform. . , ,

Nu sade herr Hagberg, att man nog skall kunna uppbringa 26 stycken duktiga
karlar. Ja, jag tror nog, herr Hagberg, att man runt örn i landet kail
uppbringa 26 duktiga karlar som kunna sköta ifrågavarande ordiorandskap
lika bra som landskamrerarna. Men det är icke säkert, att man kan förvärva
deras sakkunskap för ett så pass tidsödande arbete som det här ar Haga örn,
och man kan säkerligen inte göra det under några förhållanden med den ersättning
för deras arbete som reservanterna föreslagit, da de börjat nied att
tala örn en tusenlapp men sedermera kommit underfund med att denna ersättning
kanske inte räcker, utan därför velat lägga i Kungl. Majlis hand att
höja arvodet, örn detta skulle vara erforderligt. Jag vill i detta avseende bara
säga, att när vi sökte komma till ett resultat i fråga örn vad som härvidlag
kunde vara lämpligt, hörde vi oss för på skilda håll. Det var da siffran 1,000
kronor nämndes. Men det visade sig sedan, att den skåning fran Malmohus
län, som nämnde denna siffra, avsåg ersättningen till prövningsnämndens ledamöter,
under det att han menade, att ordförandens arvode säkerligen skulle
behöva beräknas uppgå till 6 å 7 gånger den tusenlapp sorn här nämnts.

Reservanterna hava också förmenat — det står på sid. 83 i betänkandet
— att bland de stora befolkningsgrupper som nu kännbart drabbas av deli
direkta beskattningen skulle man få mera förtroende för en man utanför landsstaten.
Jag tillåter mig här sätta ett frågetecken. Örn en man åtar sig detta
arbete för det arvode som här nämnts av reservanterna, då mäste det vara
en man som har den ekonomiska ställningen, att han är fullkomligt oberoende
av att under 4, 5, 6 månader lia någon inkomst från annan verksamhet. Jag
är icke alldeles övertygad orri att, om man kan uppleta en sadan man, nan har
större förtroende inom stora befolkningslager än landskamreraren i länet.

Yi ha efter all vår tveksamhet kommit till det resultatet, att vill man överhuvud
taget här skapa en hållbar organisation, sa mäste det ske efter de linjer
som de sakkunniga och Kungl. Maj :t ha föreslagit. Jag är, herr talman,
ingalunda blind för att man när det gäller landskamrerarens självskrivenhet
till ordförandeposten i prövningsnämnden kan anlägga den synpunkten, att
det kan finnas landskamrerare som äro olämpliga att fullgöra denna funktion.
Det har ingalunda saknats erinringar i denna riktning, men då skulle
jag, herr talman, vilja säga att jag tror, att det är en allmän uppfattning
bland dem som sysslat med detta förslag, att det är bättre^ att byta bort en
olämplig landskamrerare och sätta honom på någon annan tjänst än att bryta
sönder en organisation sådan som den här föreliggande.

Jag skulle i detta sammanhang också vilja framhålla, att skulle kammaren
stanna för reservanternas principer, då skulle det enligt min uppfattning
vara det lyckligaste, att man ginge på avslagslinjen och skickade detta förslag
tillbaka till Kungl. Majit med begäran om ett förslag enligt de principer
som äro upptagna i reservationen. Det finns alldeles för manga kuggar
som gripa in i varandra i det här föreliggande lagkomplexet för att man
skulle så att säga på rak arm våga sig på reservanternas förslag. Jag tror
jag vågar säga, att det är majoritetens inom bevillningsutskottet mening, att
örn man inte kan följa, majoritetens linjo i detta avseende, vilken är samma

5G Nr 35. Onsdagen den 15 december 1943.

Ändring i vissa delar av taxering sförordningen, m. m. (Forts.)
linje som den Kungl. Maj :t oell de sakkunniga föreslagit, då är det en säkerhetsåtgärd
att avslå hela förslaget och kräva ett nytt förslag av Kungl. Maj :t.

Till sist skulle jag vilja peka på ännu en liten tvistefråga som föreligger
här. Det gäller motiveringen i fråga örn de bokföringspliktigas deklarationstid.
Som herr Hagberg redan nämnt, ha näringsorganisationerna här framfört
vissa önskemål och åtagit sig vissa förpliktelser i fråga örn att verka för
att stora delar av näringslivets deklaranter skola avgiva sin deklarationer vid
en tidigare tidpunkt än nu är fallet. Inför detta har bevillningsutskottet enhälligt
stannat för ett tillmötesgående av de framförda önskemålen men
samtidigt velat i sin motivering starkt understryka, att det här är fråga om
ett förtroende till näringsorganisationerna som vi hoppas att de skola kunna
motsvara. Vi ha sagt, i vår motivering, att örn det brister i detta avseende,
så att det inte blir något egentligt resultat av ifrågavarande organisationers
ataganden, då måste spörsmålet örn en begränsning av tiden för deklarationernas
avgivande ånyo tagas upp till prövning. Jag uttalar den förhoppningen,
att den lilla hotelse, som ligger i detta uttalande, icke skall behöva sättes
i verket, utan att näringslivets organisationer och representanter skola vara
angelägna örn att fa fram det bästa möjliga resultat av sina egna utfästelser
och av det förtroende som riksdagen visat genom att gå dem till mötes på
denna punkt.

o tror, herr talman, att det inte är nödvändigt att ytterligare gå in i
någon redogörelse för vad det här föreliggande förslaget avser. Den prövningav
detsamma, som nu äger rum vid 9 § blir ju utslagsgivande för det resultat
vi slutligen skola komma till. Med de nu anförda synpunkterna ber jag att få
hemställa örn bifall -till bevillningsutskottets och Kungl. Maj :ts förslag i fråga
örn § 9.

Herr Hagberg i Malmö erhöll pa begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Jag föreställer mig, att kammarens ledamöter icke kunnat undgå
att observera, att den tveksamhet rörande lämpligheten av att placera landskamreraren
som ordförande i prövningsnämnden, som även majoriteten inom utskottet
givit uttryck åt, också i synnerligen hög grad präglade herr Olssons i Gävle
anförande. Han lät den emellertid falla inför svårigheterna att enligt hans
mening få någon annan kvalificerad person på denna post. Herr Olsson gav mig
emellertid i alla fall rätt, tyckte jag, då jag förmenade, att det dock inte skulle
vara omöjligt att skaffa 26 stycken för ifrågavarande uppdrag tillräckligt kvalificerade
personer utanför landskamrerarnas krets, men han ansåg, att det
skulle vara omöjligt att förvärva dem för detta arbete, när man från reservanternas
sida inte ifragasatt högre arvode än 1,000 kronor för verksamhetsår. Jag
vill da fästa uppmärksamheten på att utöver dessa 1.000 kronor skulle till dessa
personer utgå ersättning för resekostnader och dagtraktamente ävensom dagarvode
enligt samma grunder som enligt propositionen avses gälla för ledamot
av prövningsnämnd.

A la bonne heure, det är möjligt att dessa kvalificerade personer inte på dessa
villkor skulle vilja mottaga ifrågavarande uppdrag. Herr Olsson i Gävle
ansåg, att man kanske i detta fall finge höja arvodet till 6,000 ä 7,000 kronor
för att få dessa, personer. Det skulle jag för min del inte vara rädd för att vara
med örn. Det gäller ju dock bara 26 människor, och går man så högt upp som
till 7,000 kronor, blir det 182,000 kronor för landet i dess helhet, och då gäller
det dock en organisation som i alla fall kostar åtskilliga miljoner kronor. Är
det så, tycker jag, att man inte behöver tveka på denna punkt. Jag har bara
velat göra detta korta påpekande i anledning av herr Olssons i Gävle anförande.

Onsdagen den 15 december 1943.

Nr 35.

Ändring i vissa delar av taxeringsförordningen, m. m. (Forts.)

Herr Olsson i Gävle, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle,
yttrade: Herr talman! Det är ju alldeles klart, att vill nian betala vad som
kräves i detta fall, skall man naturligtvis kunna ordna denna sak; det är inte
fråga därom, men jag tror ju, att man med den organisation som här skulle
byggas upp kan ordna saken utan att behöva taga denna extra utgift.

Herr Hagberg sade, att genom mitt anförande gick samma tveksamhet som
gjort sig gällande hos reservanterna. Ja, det är riktigt, men den har också
gått genom mina anföranden i bevillningsutskottet, när vi där behandlat denna
sak. Majoriteten har emellertid icke haft det mod som reservanterna haft att
utan vidare kasta denna organisation över bord. Det finns, herr Hagberg, ett
mod som kan vara farligt, och det är det jag tycker reservanterna visat i den
här föreliggande situationen.

Herr Hagberg i Malmö, som nu på begäran ånyo erhöll ordet för kort gern
mäle, anförde: Herr talman! Något särdeles stort mod har näppeligen erfordrats
för att komma fram till reservanternas ståndpunkt. Saken är inte så
konstig som man på sina håll velat göra den till. Vi ha här framlagt ett fullständigt
förslag för hur organisationen skall se ut, därest man tar bort landskamreraren
från ordförandeposten i prövningsnämnden och låter honom stanna
kvar vid sina nuvarande uppgifter. Det är inte några särdeles revolutionerande
åtgärder som följa därav. De förändringar som bli följden avse detaljer, och
dessa detaljer ha klargjorts i reservanternas förslag till ändringar av de olika
paragraferna.

Herr Olsson i Gävle erhöll jämväl på begäran ånyo ordet för kort genmäle
och yttrade: Herr talman! Jag kanske skall ta tillbaka mitt yttrande, att reservanterna
visat ett mod som är farligt. Men då måste förklaringen vara den
att de haft den fasta förvissningen, att kammaren icke komme att följa deras
linje.

Härefter anförde:

Herr Sandberg: Herr talman! Det torde icke förefinnas några delade meningar
om behovet av en effektivisering av taxeringsarbetet -i de olika instanserna.
Detta gäller både önskemålet, att de inkomster som förvärvas verkligen
komma fram och bli föremål för beskattning, och önskemålet att vid taxeringsarbetet
tillämpas likformighet och rättvisa.

I likhet med utskottet kan man därför uttala sin tillfredsställelse över att
det föreliggande förslaget till taxeringsreform har framlagts. Utskottet har ju
också i allt väsentligt tillstyrkt detsamma. Jag har visserligen för min del anmält
reservation i ett par punkter, men jag vill ändå säga, att jag tror att det
föreliggande förslaget i stort sett bör vara ägnat att tillgodose det nämnda kravet
på ett effektivt taxeringsförfarande. Man har ju sålunda genom det här
föreliggande förslaget sökt bereda de lokala taxeringsnämnderna möjlighet att
göra ett grundligare arbete, därigenom att man dels avlyft en del av deras
arbetsuppgifter och lagt dem på andra organ och dels också ställt sakkunniga
krafter till taxeringsnämndernas förfogande för de mera krävande taxeringsuppgifterna.
Dessutom har ju kontrollen över taxeringsarbetet i taxeringsnämnderna
förstärkts genom den nya taxeringsavdelning som äi avsedd att upprättas
hos länsstyrelsen. Vidare lia prövningsnämndema fått en fastare organisation,
och meningen är ju, att dessa skola kunna fungera som en verklig instans
i taxeringsprocessen. Arbetet med fastighetstaxeringarna har man sökt effektivisera
genom en förstärkning av ledningen för detta arbete, och som jag nyss
nämnde skall en särskild taxeringsavdelning inrättas vid våra länsstyrelser.

Nr 35.

Onsdagen den 15 december 1943.

Ändring i vissa delar av taxering sförordningen, m. m. (Forts.)

Detta är endast några antydningar om vad propositionen innebär. Det är ju
icke så små kostnader som det hela medför. Det kommer att röra sig om ett
par miljoner kronors ökning av de årliga kostnaderna. Men man får val tro,
att resultatet av det hela genom den ökade effektiviteten skall bli sådant, att
det lika fullt ger en behållning för det allmänna.

Jag vill i detta sammanhang särskilt understryka min tillfredsställelse över
att utskottet har föreslagit anordningar som innebära en höjning av ersättningen
till taxeringsnämndernas ordförande och till kronoombuden. I detta avseende
innehöll propositionen endast en mycket blygsam förbättring, och utskottets
förslag i nämnda hänseende får därför betecknas som synnerligen behövligt.
Man måste komma ihåg, att det grundläggande taxeringsarbetet dock utföres i
de lokala nämnderna, och sker icke detta på ett tillfredsställande sätt, torde
det vara ganska svårt att i fortsättningen rätta till vad som i början brustit.
Örn nu emellertid detta arbete skall kunna utföras på ett önskvärt sätt, är det
nödvändigt, att ersättningen till dem som ha ledningen av detsamma blir någorlunda
tillfredsställande.

En mycket viktig punkt, där meningarna Ira gått isär, gäller ordförandeskapet
i prövningsnämnden. Denna sak har ju varit föremål för meningsutbyte
här nyss mellan herr Hagberg och herr Olsson i Gävle. Jag har för min
del på de skäl, som anförts utav utskottsmajoriteten, anslutit mig till denna
majoritet i den nu nämnda frågan. Det har givetvis även för min del skett
med en viss tvekan. Man måste ju naturligtvis tillskriva de betänkligheter,
som utskottet pekar på, icke ringa vikt. Likväl tror jag, att de skäl, som anförts
av utskottsmajoriteten, äro tillräckligt bärande för att motivera den ståndpunkt,
till vilken man kommit. Det måste, ju anses nödvändigt, att den som
skall leda arbetet i prövningsnämnden besitter lika stor kunskap örn taxeringsförfattningarnas
innehåll och tillämpning som taxeringsintendenten, och även
om det utanför landskamrerarnas krets finns människor, som besitta dessa
kvalifikationer, så lär det icke alltid bli så lätt att förmå dem att ställa sig
till förfogande för ifrågavarande uppdrag, som dock endast måste bli en bisyssla.
Det är i alla händelser tydligt, att man näppeligen kan tänka sig att
genomföra en anordning, sådan som den reservanterna föreslå, utan en mera
ingående prövning än den, som varit möjlig vid utskottsbehandlingen. Man
hade då bort, såsom herr Olsson framhöll, yrka avslag på hela propositionen
och begära ett nytt förslag från Kungl. Majit. Detta skulle väl i alla fall ha
varit en rätt betänklig sak, icke minst med tanke på att denna fråga är av
brådskande natur och att den är en av de viktigaste av de frågor, för vilkas
behandling vi sammanträtt till denna höstriksdag. Jag tror att den anordning,
som man har föreslagit i propositionen, kan vara försvarlig, och jag har en
ganska stor tro på att de ifrågavarande tjänstemännen komma att i sin nya
ställning till det yttersta försöka att ådagalägga objektivitet och opartiskhet.
Jag ber sålunda, herr talman, att i fråga örn den nu debatterade paragrafen
få tillstyrka bifall till utskottets förslag.

Sedan kommer jag till ett par andra punkter, vilka nyss betecknats såsom
mindre betydande. Det kan jag ju gärna medge, att de äro, men det kan väl
ändå vara försvarligt att säga ett pär ord örn de detaljer, beträffande vilka
jag har reserverat mig. Först ha vi då tiden för avlämnande av löneuppgifter
m. m. Enligt den nuvarande lydelsen av 3G § 3 moni. så skola senast den
15 februari vissa uppgifter lämnas till ledning vid annans taxering beträffande
under nästföregående år till annan utbetalade lönebelopp eller arvoden eller
annan ersättning. Nu föreslås i propositionen, och utskottet går på samma
linje, att tiden skall ändras från den 15 februari till den 31 januari, d. v. s.
man skall avlämna dessa uppgifter 14 dagar tidigare än vad nu är fallet och

Onsdagen den 15 december 1943.

Nr 35.

Ändring i vissa delar av taxeringsförordningen, m. m. (Forts.)

14 dagar tidigare än man skall avlämna deklaration. Nu lia vi i vår reservation
framhållit, att vi icke lia någonting emot en sådan ändring av tiden för
avlämnande av uppgifter enligt 42 § 3 mom. Dessa sistnämnda uppgifter avse
nämligen uppgift om utdelning på aktier m. m., men det är löneuppgifterna,
som vår reservation tagit sikte på. Såsom det framhållits i utskottets utlåtande,
så skulle ju visserligen den fördelen kunna vinnas genom att löneuppgifterna
avlämnades tidigare än nu, att även löntagarna finge sina uppgifter
från arbetsgivarna tidigare, och eftersom löntagarna i många fall behöva dessa
uppgifter för kontrollens skull, så skulle det möjliggöra för vederbörande att
tidigare än nu avlämna sina deklarationer. Givetvis är detta en fördel för
taxeringsnämnden i den mån man verkligen ernår det åsyftade resultatet. Man
har emellertid rakt ingen garanti för att löntagare avlämna sina deklarationer
tidigare därför att de få löneuppgifterna något tidigare. Det är naturligtvis
en förmån för taxeringsarbetet ju förr deklarationerna från de ifrågavarande
grupperna av skattskyldiga komma in, men å andra sidan bör det observeras,
att löntagaredeklarationerna i allmänhet icke vålla stort besvär för taxeringsnämnderna
utan äro lätta att behandla. Vidare måste mot de fördelar, som
nyss påpekats, vägas de stora olägenheterna för andra grupper av skattskyldiga
av att man framflyttar tiden för dessa uppgifters avlämnande. Det gäller
alla dessa många små företagare och jordbrukare, som sakna ordnad bokföring.
För dessa kommer det givetvis att te sig besvärligt att skicka in uppgifterna
14 dagar före den tid, då deklarationen senast skall vara avlämnad.
Någon nämnvärd vinst för taxeringsarbetet kan det heller icke bli fråga örn,
i vad det gäller alla de skattskyldiga, som jag här talar örn. Det är ju nämligen
på det sättet, att det är en fördel, att löneuppgifterna åtfölja vederbörande
jordbrukares eller arbetsgivares deklaration, eftersom det blir nödvändigt
för taxeringsnämndens ordförande att avstämma löneuppgifterna mot de
avdrag, som äro gjorda i vederbörandes deklaration. Denna kontroll sker nämligen
på samma gång som granskningen av respektive deklarationer och kan
givetvis icke göras på förhand, om uppgifterna komma in tidigare än deklarationen.
Vidare är det ju på det sättet, att de för taxeringsarbetet nödvändiga
mantalslängderna icke äro färdigställda förrän i slutet av februari. I många
fall och särskilt då det gäller taxeringsmyndigheterna på landsbygden torde
sålunda ingen nämnvärd vinst kunna inhöstas i fråga örn taxeringsarhetets utförande,
och resultatet blir endast, att man genom ifrågavarande ändring kommer
att åsamka särskilt jordbrukarna och de små företagarna onödigt besvär
och vålla irritation. För övrigt kommer det sannolikt att bli så, att man icke
får in dessa uppgifter i förväg, utan att de allt fortfarande i stor utsträckning
komma att åtfölja vederbörandes deklaration. Jag tror, att vad man på denna
punkt har velat vinna, det hade man i viss utsträckning kunnat vinna på andra
vägar utan att på detta sätt vålla en onödig irritation hos stora grupper av
skattskyldiga. Det förefaller, som om de sakkunniga och även utskottet skulle
tagit för stor hänsyn till storstädernas och övriga tätorters intressen och för
liten hänsyn till förhållandena på landsbygden. Detta är en fråga, som angår
landsbygdens folk. Jag kommer, herr talman, att då vi komma fram till 3G §
yrka bifall till den reservation, som jag nyss talat om.

Det är emellertid ännu en sak, jag måste säga ett pär ord örn, och det är ersättningen
till ledamöter i fastighetsprövningsnämnd och prövningsnämnd. För
närvarande utgår ersättning med 12 kronor, örn vederbörande är bosatt på
sammanträdesorten, och IG kronor, örn han icke är bosatt på sammanträdesorten,
varjämte han har rätt att uppbära reseersättning enligt klass II D i allmänna
resereglemente!. Det är uppenbarligen en alltför ringa ersättning, det
är ju klart, men man måste ändå, såsom jag ser saken, ställa sig en smula be -

Nr 35.

Onsdagen den 15 december 1943.

Ändring i vissa delar av taxering sförordning en, m. m. (Forts.)
tänksam till förslaget att’ höja ersättningen med 100 %. Herr Adolv Olsson
framhöll, att eftersom man har gått in för att i viss mån förbättra ersättningen
till taxeringsnämndsordförande och kronoombud, så borde man väl i konsekvens
därmed också förhjälpa ledamöterna av prövningsnämnden till en bättre ersättning.
Ja, det är alldeles riktigt, men det är en himmelsvid skillnad mellan storleken
av den förbättring, som det här är fråga örn i det ena och det andra fallet.
Taxeringsnämnd sordförandena få genom vad utskottet föreslår en blygsam
förbättring. Detta kan man väl emellertid icke säga angående den arvodeshöjning,
som det här är fråga örn. Då departementschefen avvisade de sakkunnigas
förslag örn viss förbättring av ersättningarna åt taxeringsnämndsordförandena,
så anförde han, att han icke ville vara med om detta dels på grund av de
nu rådande statsfinansiella förhållandena och dels på grund av löne- och
prisstoppet. När det gällt arvoden till ledamöter i prövningsnämnd, har man
emellertid icke tagit någon hänsyn till löne- oell prisstopp utan föreslagit en
100 %''-ig ökning av ersättningen. Dessa arvoden förefalla även för höga i jämförelse
med de arvoden, som utgå på andra arbetsområden. En landstingsman
har 18 kronor, en ledamot i en statlig utredningskommitté har 18 kronor
o. s. v., fastän han icke bor på sammanträdesorten. Här föreslås, att ledamot av
prövningsnämnd skall ha 24 kronor, örn vederbörande bor på sammanträdesorten,
och 32 kronor'', örn han icke bor på sammanträdesorten. Jag har för min
del ansett det skäligt, att dessa arvoden höjas till resp. 18 kronor och 24 kronor,
och jag kommer därför att, då vi komma till 145 §, yrka bifall till min
reservation i det förevarande avseendet.

I detta anförande instämde herr Björling.

Herr Kilbom: Herr talman! Jag undrar, örn inte herr Hagberg drager en felaktig
slutsats av den tveksamhet, som, särskilt på denna punkt, har varit för
handen i utskottet. Han tycks taga den till intäkt för den meningen att saken
är ytterligt oklar och att utskottets förslag skulle vara mindre välbetänkt.
Personligen måste jag draga en rakt motsatt slutledning och säga, att den
tveksamhet, som har varit för handen, har medfört en mycket grundlig behandling
av saken, vilket jag nog tror att majoriteten och minoriteten äro ense
om. Detta är en garanti för att det förslag, som majoriteten nu kommer med,
är ordentligt berett, och att det således finns starka skäl, som tala för detsamma.
För min del har jag ända till sista ögonblicket i utskottet varit tveksam på
två punkter, dels den nu föreliggande och dels en punkt, som emellertid är av
mindre betydelse, varför jag icke skall yttra mig örn den här. Förslaget att göra
landskamreraren till ordförande i prövningsnämnderna har hos mig väckt tvekan,
örn man icke skapar en onödigt ämbetsmannamässig ordning på området.
Då jag ansett och anser, att största möjliga lekmannainflytande bör bevaras på
hithörande område, så har jag frågat mig, örn det kanske ändå icke vore klokt
att gå på motionärernas och reservanternas linje. Då jag läste de sakkunnigas
betänkande och den kungl, propositionen och för övrigt under hela tiden till
sista omgången, då diskussion pågick i utskottet, så var jag mycket tveksam.
Jag har dock till sist kommit fram till den ståndpunkten, att så, som frågan
ligger till, är det icke minst med hänsyn till skattebetalarnas intressen större
garanti för objektivitet och kontinuitet, örn man går på Kungl. Maj :ts linje.

Herr Sandberg förklarade, såvitt jag fattat honom rätt, att ifrågavarande
tjänstemän utan undantag vore synnerligen objektiva. Jag måste säga, att jag
bär i någon mån en annan erfarenhet, och skulle jag låta denna erfarenhet vara
bestämmande för min röstning, då komme jag otvivelaktigt att gå med reservanterna.
Med herr talmannens tillåtelse skall jag med några exempel klargöra

Onsdagen den 15 december 1943.

Nr 35.

Ändring i vissa delar av taxeringsförordningen, m. m. (Forts.)
vall jag härvidlag menar. I en prövningsnämnd i ett län norr om Stockholm
har på initiativ av en landskamrerare företagits en taxering, som såvitt jag
kan bedöma saken icke blott strider mot gällande lag utan tillika innebär en
orättvisa. Det gäller elt bolag, som driver en folkpark, vilken ett år efter
sommarsäsongen uthyrdes till en välgörenhetsförening. Denna har bildats för
att skaffa vederbörande stad ett idrottshus. Det föreligger mellan bolaget och
föreningen ett regelrätt avtal, visserligen endast muntligt men av ingendera
parten förnekat, enligt vilket bolaget skall lia ersättning för sina direkta kostnader
för elektricitet m. m. men hela överskottet gå till den förening, till vars
förmån nöjesarrangemanget i fråga träffats. Föreningen fick också omedelbart
efter den ifrågavarande tillställningen 6,376 kronor. Döm då örn bolagsstyrelsens
häpnad, då den av landskamrerare!! erhåller meddelande örn att bolaget kommer
att beskattas för detta belopp såsom nettoinkomst. Jag tror, att det är undantag,
att landskamrerare uppträda på detta sätt, men sådant handlingssätt kan onekligen
förklara den tveksamhet och misstänksamhet, som tagit sig uttryck i reservanternas
ställningstagande. Ett annat exempel rörande samma bolag kan
anföras. Det gäller bolagets taxering till krigskonjunkturskatt. Åren 1937 och
1938 var det synnerligen regniga somrar. På grund därav måste bolagets verksamhet
med anordnande av teaterföreställningar etc. i hög grad inskränkas.
Resultatet blev, att bolagets jämförelsetal, motsvarande medeltalet av dess inkomster
under åren 1937 och 1938, blev mycket lågt. År 1912 åter var det en
mycket torr sommar. Det var bara en helgdag och en vardag, som »regnade bort».
Det ekonomiska resultatet av bolagets verksamhet blev följaktligen mycket bra.
Vad gör nu landskamreraren? Jo, han låter taxera bolaget till krigskonjunkturskatt
utan att taga hänsyn till att bolagets inkomstökning huvudsakligen berott
på vädret. Landskamreraren synes icke ha beaktat innehållet i 1 § av krigskonjunkturskatteförordningen:
för inkomstökning, som uppkommit efter utgången
av augusti 1939 och kan antagas hava berott på förhållanden, föranledda av
pågående krig eller dessförinnan rådande krig skonjunktur, skall i den omfattning
och på det sätt, nedan stadgas, krigskonjunkturskatt erläggas. Det har sagts
mig, att då man påtalat det orimliga taxeringsresultatet, så skulle en skattesakkunnig
ha ställt sig på den skattskyldiges sida, vilket icke har medfört annat
än att vederbörande landskamrerare sagt: ja, litet kan vi sänka, men det skall
icke tagas hänsyn till att företaget är beroende av väderleken. När man får höra
talas örn sådana fall, känner man sig beredd att instämma med herr Adolv
Olsson, då han ifrågasätter, huruvida det icke blir nödvändigt att utbyta vissa
landskamrerare mot sådana som bättre förstå sin uppgift. Det bolag, jag nyss
talade örn, har 7,000 kronor i likvida medel. Skattebeloppet skulle emellertid
enligt landskamrerarens uppfattning för föregående år röra sig örn 36.000 kronor
eller enligt senaste justering 29,000 kronor. Var och en kan ju räkna ut, att det
blir en säker konkurs för företaget örn denna tolkning av skattelagen skall gälla.
Det finns absolut ingen annan utväg.

Fem styrelseledamöter ha i bolaget i fråga arbetat nästan varje dag och
mest varje lördag och söndag för tillsammans 1,200 kronor per år i ersättning.
Alla militärer — det vet landskamreraren mycket vill. men har icke
tagit hänsyn till det — lia gått in fritt i parken utan erläggande av ett öre
i avgift. Det kan således icke lia varit omständighet^-, soia beröras i krigskonjunkturskattelagen,
vilka legat till grund för bolagets högre inkomst 1942
jämfört med 1937—38. Företaget har emellertid i nöjesskatt betalat 27,000
kronor år 1912. Likvisst dekreterar landskamreraren, så långt hans myndighet
räcker, att det skall betala ännu mera. Det alldeles säkert hundraprocentiga
resultatet blir sein sagh ali bolaget måste gå i konkurs, naturligtvis förutsatt
att det icke får lindring. Men ilen svårigheten får ju bolaget, att det

Nr 35.

Onsdagen den 15 december 1943

Ändring i vissa delar av taxering sförordningen, m. m. (Forts.)
får ligga ute med skattemedlen under två års tid, den sannolika tidrymd till
dess kammarrätten får fälla sitt utslag.

Skulle jag således, herr talman, döma efter dessa exempel, skulle jag, som
sagt, utan vidare ansluta mig till reservanternas förslag. Varför gör jag då
icke det? Jo, jag har kommit till den uppfattningen, att det är större risker
för skattebetalarna, om man går den vägen än örn man följer utskottets majoritet.
Herr Hagberg förklarade, att det vore ett intellektuellt fattigdomsbevis,
örn vi ej skulle kunna leta upp 2ö män lämpliga som ordförande i respektive
prövningsnämnder. Det ligger något i detta. Under hand gjorde vi några stycken
i utskottet en liten undersökning angående tillgången på ordförande i prövningsnämnder,
och åtminstone för ett län kommo vi till den slutsatsen, att det
fanns en man, som skulle kunna åtaga sig uppdraget som verkligt objektiv ordförande
i prövningsnämnden. Men därtill kommer en annan sak. Örn man
skulle följa reservanterna, vad har man då för garantier för kontinuitet i ledningen
av prövningsnämndernas arbete? Med den relativt låga avlöning, som
man räknar med, föreligger dock risken, att man på ordförandeposterna i
prövningsnämnderna får ombyten, vilka naturligtvis icke skulle vara till
gagn vare sig för nämndernas arbete eller för de skattskyldiga. Dessa skäl
tala för att man skall rösta med majoriteten.

Men därtill kommer en annan sak. Landskamreraren kommer också efter
den nya organisationen, även örn han icke skulle bli ordförande i nämnden,
att sitta i bakgrunden och ha praktiskt taget taxeringsarbetet i sin hand.
Hans sakkunskap i fråga örn författningar o. s. v., hans personkännedom och
kunskap sedan många tidigare år örn förhållandena i länet äro så pass stora,
att man nog får utgå från, att han i prövningsnämnden liksom som ordförande
och kronoombud i taxeringsnämnden skulle diktera den utslagsgivande
meningen, även om det funnes aldrig så kunniga och självständiga ledamöter,
som till på köpet hade tid att i detalj ägna sig åt saken. Vad bleve resultatet?
Jo, i sak komme prövningsnämndens arbete att dikteras av landskamreraren.
Formellt stöde emellertid en annan ansvarig för detsamma.

Jag tror icke, ärade kammarledamöter, att detta vore ett tillstånd att eftersträva.
Jag är övertygad, att även örn i något fall risk skulle föreligga, att
landskamreraren har de från tidigare förordning gällande fiskaliska synpunkterna
för mycket i blodet, så är det bättre, att han offentligen, eventuellt
inför kammarrätten, som ju blir prövningsinstans efter prövningsnämnden,
får ansvara för sitt sätt att fälla domslut och sitt sätt att handskas med
skattebetalarna. Jag tror följaktligen, att det är bättre garanti för objektivitet
vid handhavandet av dessa intressen örn man väljer majoritetens väg, att landskamrerarna
icke bara reellt med sitt inflytande på landskontoren skola ha
bestämmanderätt, utan att de också formellt få ansvara för sitt sätt att handlägga
ärendena.

Med hänsyn till dessa synpunkter, herr förste vice talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottsmajoritetens förslag. Jag har som sagt varit mycket
tveksam. Jag har efter att ha åhört kamraternas mycket ingående och verkligt
sakkunniga utläggningar i irtskottet kommit till den bestämda slutsatsen,
att majoritetens linje är den säkraste och bästa ur skattebetalarnas synpunkt
och med hänsyn till kontinuiteten vid handhavandet av skattelagstiftningen.
Jag gör naturligtvis detta — det vill jag ännu en gång säga — under den
fasta förhoppningen, att landskamrerare, som uppträda på sätt som jag illustrerat,
flyttas från sina poster. Ty det är av större värde, att allmänheten
har förtroende för objektiviteten i förevarande ting än att en ämbetsman får
sitta ostörd på sin post.

Onsdagen den 15 december 1943.

Nr 35.

Ändring i vissa delar av taxeringsfnrordningen, m. m. (Forts.)

Herr Jonsson i Skedsbygd: Herr talman! Det förslag till ändringar i taxerings
förordning-en, som nu föreligger, utgör en ganska genomgripande förändring
av nu rådande bestämmelser på området. Förslaget, som nu ligger på
riksdagens bord, syftar till att åstadkomma bättre effektivitet och därmed
större likformighet och rättvisa de olika inkomsttagarna emellan. Givetvis
måste man med tillfredsställelse hälsa varje åtgärd, som kan åstadkomma en
jämnare och rättvisare fördelning av skattebördorna. Skatterna ha stigit avsevärt
och kännas för det stora flertalet medborgare alltför betungande. Kravet
på största möjliga rättvisa vid dessa bördors fördelning bör därför vara en
alla medborgares gemensamma angelägenhet.

Örn förslaget i allmänhet, sådant det nu föreligger på riksdagens bord,
skulle jag i likhet med utskottet vilja säga, att det i stort sett fyller den uppgift,
vartill det är ämnat, och att man också genom detsamma bör kunna åstadkomma
bättre resultat än hittills. Men med varje påbyggnad, som man gör utöver
de lokala taxeringsorganen, rubbar man i viss mån på den gamla grundregeln
i svenskt samhällsliv, nämligen att svenska folket skall äga rätt att
sig självt beskatta. Den ökade användning av tjänstemän inom beskattningsnämnderna,
som blir en följd av det nu föreliggande förslaget, är kanske oundviklig,
men jag vågar i dag uttrycka den förhoppningen, att även dessa, av
vilka ett flertal oundvikligen kommer att tillträda sina befattningar utan att
ha genom deltagande i taxeringsarbete inhämtat erforderliga praktiska kunskaper,
skola visa sig i sin verksamhet följa de bästa traditionerna i svensk
ämbetsmannagärning. Ty icke minst inom beskattningsområdet gäller att vad
som kan synas vara högsta rätt kan ofta bli den största orätt.

De lokala taxeringsnämnderna komma enligt förslaget att bibehållas och erhålla
för vissa ändamål biträde av speciell sakkunnig på de områden, där sådan
sakkunskap kan komma att fattas hos nämnderna. Beträffande denna del av
förslaget ger jag detsamma min odelade anslutning. Den biträdande taxeringskonsulenten
granskar vissa deklarationer, infordrar eventuella uppgifter för
bedömandet av dessa och föredrager dessa ärenden i nämnden, men nämnden
har att verkställa taxeringen. Man har bibehållit den lokala folkvalda nämnden
men förstärkt densamma i ett viktigt avseende.

Inför den utbyggnad av det närmast ovanför liggande ledet i taxeringsprocessen,
som sker i enlighet med propositionen, ställer man sig emellertid
kanske något mera tveksam. Även om man har den åsikten, att en ytterligare
utbyggnad och förbättring av mellaninstansen, prövningsnämnderna, bör äga
rum, kail man hysa delade meningar i fråga örn organisationens utformning.
Don avsevärda utökning av den vid länsstyrelsernas taxeringsavdelningar anstallda
personalen, som föreslås i den kungl, propositionen, förfaller vara
tilltagen i överkant. Det hade varit önskvärt, att man här så att säga prövat
sig fram och först så småningom, i den mån det visat sig erforderligt, undan
för undan förstärkt den med taxeringsarbete sysselsatta personalen därstädes.
Jag förmodar, att det kommer att berecia ganska stora svårigheter att på en
gång rekrytera denna betydande uppsättning av personal med för arbetet fullt
kvalificerade krafter. Givetvis kommer man att överflytta flertalet av de
tjänstemän, som förut varit sysselsatta med detta arbete på landskontoren, till
de nya taxeringsavdelningarna. Men härutöver torde det bli erforderligt med
en hel del nya, oprövade krafter. Det vore önskvärt, örn man här ville pröva sig
fram och icke anställa flera än man oundgängligen behöver. Man bör också
lia i lif,änke de anställda tjänstemännens lämplighet för befattningarna. Att utföra
taxering kräver icke bara att kunna de enkla räknesätten oell att kunna
kontrollera, örn en deklaration är riktigt utförd och örn siffrorna stämma, utan
det fordras något mera. Det fordras, sorn jag förut sade, liten smula praktisk

(4 Nr 35. Onsdagen den 15 december 1943.

Ändring i vissa delar av taxeringsförordningen, m. m. (Forts.)
erfarenhet av taxeringsarbete, som bäst kan förvärvas genom mångårigt deltagande
i sådant arbete.

Ett annat skäl för att icke göra denna utbyggnad av taxeringsavdelningarna
i länsstyrelserna permanent är, att vissa taxeringsuppgifter, som vi hoppas
skola bortfalla då en gång ordnade förhållanden inträda i världen, nu enligt
förslaget skola fullgöras av de nya taxeringsavdelningarna. Vi lia omsättningsskatten
enligt det förslag, som ligger på kammarens bord, och den skall handhavas
av dessa taxeringsavdelningar. Vi lia krigskonjmnkturskatten och även
andra sådana krisskatter, värnskatten m. m. Även den sistnämnda skola vi
hoppas så småningom kunna avveckla. I och med detta bör den personal, som
arbetar på länsstyrelserna, kunna i motsvarande män minskas.

Jag skall icke här vidare giva mig in på den reservation, som är undertecknad
av mig och för vilken friherre Lagerfelt står som förste reservant. Herr
Hagberg i Malmö har förut redogjort för de synpunkter som reservanterna
lagt på denna sak.

Jag fäste mig vid herr Kilboms anförande, där han tycktes på ett ganska
gott sätt plädera just för reservationen för att sedan i alla fall ansluta sig
till utskottets linje. De exempel hail här drog rörande landskamrerarnas sätt att
handhava taxerings arbetet tror jag emellertid kanske voro liten smula missvisande.
Jag tror ej, att man får skylla landskamrerarna för lagens avfattning.
Det är ju vi här uppe i riksdagen som göra lagarna. Det är bättre att söka se
till, att vi få rättelse här. Landskamrerarna äro icke mera än människor. De
söka tyda lagen så gott de förstå. Är lagen skriven så, att den verkar på det
angivna sättet, bör icke landskamreraren ha skulden härför. De exempel herr
Kilbom drog fram skulle emellertid kunna mångfaldigas, när det gäller det enskilda
näringslivet. Det förekommer många fall, där man på grund av lagens
bestämmelser oundvikligen nödgas i krigskonjunkturskatt utgiva pengar, som
man mycket väl behövde använda i företaget. I stället får man betala ut dessa
pengar till staten och sedan gå i bankerna och låna för att hålla företaget flytande
eller utbygga det i erforderlig utsträckning. Men det är en sak, som man
icke kan klandra landskamrerarna som sådana för.

Vad som däremot reservanterna avsett i denna anordning är just, att man
sökt att även i prövningsnämnderna bibehålla något mera av det personliga, lokala
inflytande, som man har i taxeringsnämnderna och som man hittillsdags
även haft i prövningsnämnderna. Ur synpunkten av svenska folkets urgamla
rätt att sig självt beskatta, som jag nyss talade om, hade det varit önskvärt, örn
man även hade kunnat fortsätta med detta upp i prövningsnämnderna. Det
hade kunnat ske genom att dessa fått en opartisk ordförande. Jag medger, att
det måste ställas stora krav på denne ordförande. Han måste ha tid att grundligt
sätta sig in i ärendena. Han måste vara minst lika kunnig i dessa ärenden
som landskamreraren, som enligt reservanternas förslag skulle bibehålla den
fiskaliska uppgift han för närvarande har. Det är dessa synpunkter, sorn för
mig varit bestämmande, när jag undertecknat denna reservation.

Jag har också inom utskottet pläderat för en förstärkning av prövningsnämnderna
för att giva lekmannaelementet i desamma något bredare utrymme.
När icke det lyckades, talade jag för en anordning, att Kungl. Majit i de
län, där så kunde befinnas erforderligt för erhållande av större person- och
ortskännedom, skulle på framställning av länsstyrelsen kunna utöka antalet
ledamöter i prövningsnämnden till högst tolv. Man skall icke begära, att åtta
ledamöter skola vara insatta i alla förhållanden i ett län av den omfattning,
som förekommer uppe i Norrland. Jag kan för övrigt taga mitt eget län, Kalmar
län, som visserligen ej är så stort till omfattningen men som består av tre
ekonomiskt skilda delar, såsom exempel. Där skall en prövningsnämnd på högst

Onsdagen den 15 december 1943.

Nr 35.

Ändring i vissa delar av taxeringsförordningen, m. m. (Forts.)
åtta personer tillsättas. Det finnes ingen möjlighet att välja dem så, att de besitta
erforderlig orts- och personkännedom.

Det är därför jag inom utskottet stannat för att föreslå, att Kungl. Maj :t
skulle kunna vid behov utöka antalet ledamöter i prövningsnämnden till högst
tolv. Man hade på detta sätt kunnat vinna en förstärkning av lekmannainflytandet
och tillfört nämnden en orts- och personkännedom, som skulle lia varit
av värde.

Jag skall icke i övrigt giva mig in på några detaljer i denna reservation.
Herr Hagberg i Malmö har förut talat så mycket örn densamma, att det kan
vara överflödigt. Men det är på en annan punkt, som jag inom utskottet tilllåtit
mig ha en särskild mening. Herr Sandberg och jag ha tillsammans med
herr Elon Andersson skrivit under en annan reservation, där vi ha vänt oss mot
den ändrade tid för löneuppgifternas avlämnande, som föreslås i den kungl,
propositionen och även i utskottets förslag. Enligt nu gällande författning på
området skola ju dessa uppgifter lämnas senast den 15 februari, således vid
samma tid som deklarationerna skola avlämnas. Enligt den kungl propositionen
och utskottets förslag skola dessa uppgifter lämnas före den 1 februari. Det
blir utan tvekan en hel del svårigheter förknippade med detta förfaringssätt.
Jag tänker då på dessa många tusenden för att icke säga hundratusentals lantbrukare,
som icke själva besitta erforderliga kunskaper för att avlämna dessa
uppgifter eller själva utföra deklarationen. De nödgas då besvära någon annan
person att före dea 1 februari hjälpa till med att göra dessa uppgifter
klara och skicka in dem till taxeringsnämnderna. Därefter nödgas de återigen
anlita hjälp för att före den 15 februari kunna fullgöra sin dekiarationsplikt.
Jag medger, att detta går att genomföra och att dessa svårigheter naturligtvis
måste övervinnas, men jag tror, att följden blir att en Hacket stor del, kanske
den övervägande delen, av dessa uppgifter icke komma in inom den föreskrivna
tiden. När lantbrukarna göra sina deklarationer lia de ju i allmänhet någon
person till hjälp med ifyllandet och inskickandet av dessa uppgifter. Jag
skulle tro att förfaringssättet i de flesta fall kommer att bli detsamma även
hädanefter trots den ändring, som nu kommer att beslutas. Jag medgiver, att
det i städer och större samhällen, där arbetsuppgifterna äro omfattande och där
det största antalet taxeringsobjekt utgöres av personer för vilka löneuppgifter
lämnas kan vara av praktisk betydelse att löneuppgifterna komma in i god
tid. Det kan också ha betydelse för de anställda om dessa uppgifter komma
dem tillhanda i så god tid, att de kunna fullgöra sin dekiarationsplikt så tidigt
som möjligt. Men på landsbygden, där dessa arbets- och löneuppgifter i huvudsak
röra personer bosatta inom kommunen, samlas uppgifterna hos vederbörande
taxeringsnämndsordförande. Han kan emellertid icke taga befattning med
dem förrän han samtidigt får deklarationerna. Då avstämmer han dem, och
sodan han sett till att allting stämmer placerar han dem på respektive platser i
deklarationerna. Därför tror jag det vore lämpligare, örn man åtminstone beträffande
lantbrukare, som icke äro bokföringspliktiga, hade behållit samma tid
som nu gäller, för dessa uppgifters avlämnande, nämligen den 15 februari.

Ja, herr talman, jag skall icke uppehålla tiden längre. Detta ärende har
ju nu debatterats en stund och en del synpunkter äro redan framförda. När nu
departementschefen motiverar de föreslagna skärpta åtgärderna med att det
gäller att särskilt hos jordbrukarna skapa bättre kontroll över deklarationerna,
vill jag säga, att jag i propositionen saknar förslag till kontrollåtgärder härutinnan
för andra grupper av samhällsmedlemmar. Jag tror knappast, att det
mod den ökade kontroll hos jordbrukarna, som nu föreslås, skall bliva, möjligt
utvinna så avsevärda belopp, som man lyckats göra i Stockholm, där prövnings Anclra

hammarens protokoll 10hS. Nr 35. 5

Nr 35.

Onsdagen den 15 december 1943.

Ändring i vissa delar av taxering s förordning en, m. m. (Forts.)
nämnden på ett bräde plockat fram icke mindre än 15 miljoner kronor i inkomster,
som i deklarationerna undandragits beskattning. Jag hoppas emellertid,
att denna reform i det praktiska livet skall visa sig sådan, att vi komma
till ett bättre resultat, likformighet och rättvisa, och att de åtgärder, som komma
att vidtagas såväl beträffande kontrollen som taxeringen, åtminstone medföra
att de ökade kostnaderna härför bli väl täckta och att örn möjligt något
överskott till stat och kommun kommer att uppstå.

Jag ämnar i detta fall rösta för bifall såväl till den av friherre Lagerfelt
m. fl. avgivna reservationen som till den av herrar Elon Andersson, Sandberg
och mig avgivna reservationen.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Bladh: Herr talman! Under utskottsbehandlingen liksom i debatten här
i kammaren ha de största meningsskiljaktigheterna gällt ordförandeskapet i
prövningsnämnden. Det rådde någon tvekan på den punkten inom utskottet —
det skall villigt erkännas -—- men lika visst är, vad mig personligen beträffar,
att tveksamheten försvann, då jag fick jämföra propositionens förslag med
vad reservanterna hade att föreslå.

Gärna skall medgivas att det föreliggande utskottsförslaget icke motsvarar
alla de krav, som kunna ställas beträffande ordförandeskapet i prövningsnämnden.
Men enligt mitt förmenande ger utskottets förslag med landskamreraren
som opartisk ordförande de säkraste garantierna för en likformig och
rättvis beskattning. Denna anordning skänker de skattskyldiga den största
tryggheten, på samma gång som taxeringsarbetet därigenom gives effektivitet
och snabbhet.

En svaghet i reservanternas förslag om en lekman som ordförande är, att
om det antages, få vi kvar en del av den nuvarande ordningen, som visat sig
ohållbar.

I de större länen går det för närvarande så till, att prövningsnämnden delar
upp sig i delegationer med en lekman som ordförande i varje delegation. Då
dessa delegationer påbörja arbetet, ha de framför sig en packe överklaganden
och en massa deklarationer. På dessa har landskamreraren gjort anteckning örn
de yrkanden och ändringsförslag, han har att framställa. Landskamrerarens
granskning ligger således till grund för prövningsnämndernas arbete. Det är
ingen lätt sak för en lekman som ordförande i en delegation att göra några
väsentliga ändringar i vad landskamreraren föreslagit. Ordföranden vet, att
bakom landskamrerarens yrkande ligger kanske en omfattande utredning och
i vart fall en ingående kännedom örn skattelagarna och hur de skola tolkas.
Men denne landskamrerare, som har detta inflytande, han är på sätt och vis
part i målet. Enligt nuvarande bestämmelser skall han i första hand företräda
de fiskaliska intressena. Det är icke hans fel, att så är. Landskamreraren
följer sin instruktion, och det sker i regel på ett humant och korrekt sätt.
Men det är ett fel i nuvarande taxeringsorganisation, som reservanternas förslag
icke avhjälper. Denna bristfällighet i organisationen gör att många av de
skattskyldiga överklaga i kammarrätten och vinna där. Men innan de få sin
rätt tvingas de betala ut en för stor skatt. Sedan få de vänta ett par tre år,
innan de fa tillbaka vad de betalat för mycket. Ärendet skall först avgöras i
kammarrätten.

Om reservanternas förslag antages är jag rädd för att vi även i fortsättningen
komma att få onödigt många överklaganden i kammarrätten med därav
följande tidsutdräkt för dem det vederbör. Meningen är ju i stället att vi
med landskamreraren som opartisk ordförande i många fall skola kunna förebygga
själva orsakerna till överklagandena i kammarrätten. Det blir till för -

Onsdagen den 15 december 1943.

Nr 35.

Ändring i vissa delar av taxeringsförordningen, m. in. (Forts.)
del för de skattskyldiga på samma gång som det underlättar skatteuppbörden
ute i kommunerna oell avlastar en massa arbete från kammarrätten.

Det skulle icke bli lätt för en lekman att vara ordförande i prövningsnämnden.
Efter detta förslags antagande kan vilken som helst av parterna påkalla
muntliga förhandlingar med rätt för båda parterna att företrädas av ombud.
Detta kommer att ställa ökade krav på ordförandeskapet i prövningsnämnden.
Man kan knappast förutsätta, att en lekman som ordförande skall behärska en
sådan processledning av rent rättslig karaktär, som det kan bli fråga örn.

Det har ansetts nödvändigt att giva prövningsnämndens ledamöter föredragningspromemorior
för att klargöra besvärliga mål. Man förutsätter icke
att prövningsnämndens ledamöter skola hinna gå igenom alla ärenden. Ännu
mindre kan man förutsätta, att de skola hinna läsa in alla målen. Vad blir
följden? Jo, att landskamreraren blir den ende, som kan alla målen. Då anser
utskottet det vara tämligen naturligt, att han också skall vara ordförande i
prövningsnämnden. Enligt utskottets mening bör man i själva taxeringsförordningen
-lägga in tillräckliga garantier för att få fram riktiga och rättvisa
avgöranden. Det är, vad utskottet sökt göra.

Nu säga reservanterna, och herr Hagberg i Malmö säde nyss: nog bör det
gå att få fram lekmän som kunna de där sakerna. Det är möjligt, att det skulle
gå att uppbringa tillräckligt många kunniga och lämpliga män, men jag tvivlar
på att personer med de kvalifikationerna äro villiga att åtaga sig uppdraget.
Under en stor del av året skulle de bli tvungna att lämna sin vanliga sysselsättning.
Vi få komma ihåg, att enligt detta förslag skola så många som möjligt
av de skattskyldigas överklaganden, som kunna leda till skattesänkning,
vara avgjorda omkring den 10 oktober. Från den 1 augusti till den 10 oktober
taga dessa brådskande överklaganden i anspråk ordförandens hela arbetskraft.
Han måste för övrigt ha betydlig hjälp för att överhuvud taget hinna
med det. Sedan kommer allt det andra av prövningsnämndens arbete, som
också skall göras, och för vilket ordföranden är ansvarig.

En nyhet är, att kammarrätten fr. o. m. nästa år kommer att äga rätt att
återförvisa ärendena till prövningsnämnden för förnyad behandling. Ofta är
det besvärliga ärenden, som ta lång tid och som vålla ordföranden mycket
arbete. De reservationsbesvär, som för närvarande gå förbi prövningsnämnden
och gå direkt till kammarrätten, skola efter detta handläggas av prövningsnämnden.
Lagens bestämmelser örn realprövning av alla taxeringar skall genomföras.
Dessa yrkanden kunna omfatta hela årets taxeringar och avse att
skapa jämnhet och likformighet i beskattningen. Örn vi överhuvud taget skola
vinna, vad som avses med den föreslagna lagstiftningen, så är det så gott som
nödvändigt att såsom ordförande i prövningsnämnden lia en person, som hela
året är knuten till landskontoret. Denne ordförande måste ha både kunnighet
och tekniska möjligheter att genomföra beslut, som leda fram till riktiga resultat.

Jag skulle endast vilja tillägga, att enligt min mening är prövningsnämndsinstitutionen
ett så viktigt led i den nya taxoringsorganisationen, att ingenting
får försummas, som kan ge den möjlighet att fullgöra sina uppgifter. Så
vitt jag kan sc, sker det bäst, genom att riksdagen antager, vad utskottet här
har föreslagit.

Herr talman! Med detta ber jag få yrka bifall till bevillningsutskottets förslag.

Herr Olson i Göteborg: Herr talman! En del av det som yttrats i den förda
debatten gör att jag känner mig uppfordrad till ett litet inlägg beträffande
några synpunkter, som jag grundar på den rätt omfattande erfarenhet den

Nr 35.

Onsdagen den 15 december 1943.

Ändring i vissa delar av taxering sförordning en, m. rn. (Forts.)
får, som idkar näringsverksamhet, av överklaganden i olika beskattningsinstanser.
Denna erfarenhet låter sig nog karakterisera på det sättet, att dessa överklaganden,
som vålla mycken utredningsmöda och arbete hos näringsutövare,
föranledas av duktiga landskamrerares nit och djupa sakkunskap på det område
de ha att företräda, nämligen det fiskaliska området. Jag har därför litet
svårt att som herr Bladh tro, att- när dessa i sitt fack så hemmastadda funktionärer
skulle sättas som ordförande i nämnderna detta skulle vålla ett mindre
antal överklaganden än örn de inte vore det. Detta synes mig helt strida emot
det resultat som landskamrerarna ha nått under sin verksamhet därvid deras
ståndpunktstaganden givit anledning till utslag, som i det stora flertalet fall
säkerligen varit riktiga men i ett mycket stort antal fall också lia i högre
instans blivit rättade.

Jag skulle också gärna vilja stryka under vad herr Sandberg yttrade när
han förklarade, att han hyser stor tilltro till dessa personers vilja och strävan
efter objektivitet. Det är klart att ingen kan falla på den idén att vilja bestrida
ett sådant omdöme, ehuru jag lättare skulle kunna skriva .under det,
örn man differentierade det något och lät vissa landskamrerare få en något
rikare del av detta goda omdöme än andra. Man kan nämligen inte undgå att
känna sig rätt oviss på den punkten, örn en på de fiskaliska uppgifterna specialiserad
ämbetsman skall kunna lösgöra sig från sina invanda cirklar och
bli en opartisk bedömare av näringslivets synpunkter. Jag kan inte komma
ifrån att med den taxeringsordning som riksdagen nu går att antaga man har
nått ett skevbelastat system, där all skatteteknisk sakkunskap är representerad
genom landskontorens tvenne funktionärer, landskamreraren och taxeringsintendenten,
och där man förväntar att den ene av dessa fuktionärer skall vara
opartisk och beakta den skattskyldiges intressen gentemot sin kollega.

Det är nog på det viset, som i reservationen framhållits och som herr Hagberg
här vidare utvecklat, att det skulle vara för näringsverksamheten och
de skattskyldiga i allmänhet ägnat att inge en större trygghet, örn den skattetekniska
sakkunskapen kunde inom nämnderna representeras utom av taxeringsintendenten
av någon duktig och erfaren jurist med kännedom örn näringslivets
förhållanden. Skulle han till äventyrs inte vara lika bevandrad i taxeringsmysteriets
alla irrgångar som landskamreraren, så kan säkerligen erfarenheten
med tiden ersätta den bristen. Jag kan inte underlåta att därvid erinra
örn att när det gäller viktiga kommunala och statliga funktioner har man
inte utan framgång byggt på denna anpassningsmöjlighet som kompensation
till bristande sakkunskap.

För övrigt få vi väl inte helt bortse ifrån att nämndens ledamöter också äro
erfarna personer, för vilka uppgiften att ta ståndpunkt skulle underlättas, örn
som ordförande i nämnden fungerade en person med erfarenhet från andra områden
än det fiskaliska och som på den erfarenheten kunde grunda sunda, praktiska
erinringar i stället för att vara ställd inför en likriktad sakkunskap,
representerad av landskamreraren och taxeringsintendenten.

Slutligen skulle jag vilja i omvänd ordning använda det argument, som har
använts gentemot dem som känt oro för att landskamreraren, såsom ordförande
i prövningsnämnden, kan föranleda avgöranden som i onödigt många fall gå
näringslivet emot. I det avseendet har man tröstat de oroliga med att överklaganden
komma att ge rättelse och att upprepade överklaganden skulle komma
att leda till ett rättvisare handläggande i fortsättningen av dessa mål. Med
samma argumentering skulle jag vilja säga, att om med en duktig praktisk
jurist som ordförande, alltså inte en landskamrerare, det skulle fallas domslut
i lägre instans, som inte vore fullt rättvisa med hänsyn till statens intressen,
så kommer ju rättelse därav att ske i den högre instansen. Och även då kan

Onsdagen den 15 december 1943.

Nr 35.

Ändring i vissa delar av taxeringsförordningen, m. m. (Forts.)
man val förvänta att det med tiden blir en korrektion av inställningen inom
nämnden.

Jag hyser sålunda en ganska stor misstro, ingalunda mot landskamrerama
och deras goda vilja och möjligheter, men till att näringslivets skatteintressen
komma att på det bästa och mest objektiva sättet tillgodoses genom en nämnd,
bestående av landskamreraren och taxeringsintendenten som sakkunniga och
för övrigt av lekmän.

Med detta inlägg, herr talman, ber jag att få yrka bifall till den av friherre
Lagerfelt m. fl. avgivna reservationen i den del som avser § 9, och jag vill
tillfoga att, ehuru det har ansetts såsom alldeles uppenbart att kammaren
måste gå emot denna reservation, jag i detta yrkande inlägger en förhoppning
att kammaren i alla fall måtte bifalla reservationen.

Herr Sundström i Skövde: Herr talman! Under utskottets arbete tillhörde
jag dem som varit mycket angelägna örn att det s. k. lekmannamflytandet i
prövningsnämnden inte skulle sättas tillbaka, men jag har inte kunnat bli
övertygad örn att detta bäst skulle främjas genom att man uteslöte landskamreraren
från möjligheten att bli prövningsnämndems ordförande. Jag vill bestämt
hävda att den utväg som rekommenderats av herr Olson i Göteborg, när
han förutsätter att prövningsnämnden skall ha en ordförande som är framstående
jurist och därtill skattejurist för näringsidkarnas deklarationer, i hög
grad skulle komma att försvaga det förtroende som prövningsnämnden bör äga
hos samtliga skattdragare.

Vi skola nämligen komma ihåg att prövningsnämnden mycket litet kommer
att befatta sig med det stora flertalet deklarationer. De avlämnas nämligen till
70 procent av skattedragare, som äro rena inkomsttagare och vilkas deklarationer
endast i undantagsfall och när det rör mycket, mycket enkla saker, komma
att dragas inför prövningsnämnderna. Alla dessa skattedragare lia ett berättigat
intresse av att få en garanti för att ett skatteärende av mer invecklad natur,
som kommer under prövningsnämmdens avgörande, blir på bästa och effektivast
möjliga sätt objektivt klarlagt i prövningsnämnden. Under överläggningarnas
gång har jag inte kunnat bli övertygad örn annat än att detta främjas
bäst om landskamreraren blir ordförande och taxeringsintendenten föredragande,
så att båda dessa verkliga fackmän på området bli i tillfälle att enligt författningens
bokstav och mening framlägga hela problemet inför den beslutande
nämnden. Därmed tror jag att man bär fått den bästa utgångspunkten för
ärendenas riktiga handläggning. Men då gäller det naturligtvis att tillse det
berättigade intresset att nämnden blir företrädare av det lekmannainflytande,
som på beskattningens område säkerligen fortfarande i så stor utsträckning
som möjligt bör bibehållas.

Jag kan biträda förslaget örn landskamreraren såsom ordförande därför att
utskottet välvilligt beäktat en motion, som jag jämte herr Nilsson i Kristinehamn
väckt i denna fråga, nämligen i det avseendet att enligt utskottets förslag
landstingens förvaltningsutskott och stadsfullmäktige i städer som inte
delta i landsting komma att bli i tillfälle att föreslå ledamöter i prövningsnämnden.
Meningen med denna motion var helt enkelt att man på detta sätt
skulle kunna få en representation för det lekmannainflytande, som otvivelaktigt
är berättigat och av behovet påkallat. Jag hade naturligtvis önskat att
man skulle gått ännu längre i tillmötesgående av denna motion, men redan den
omständigheten att landstingens förvaltningsutskott och stadsfullmäktige i städer
som inte delta i landsting få tillfälle att föreslå ledamöter är ett så avgjort
framsteg framför propositionens förslag, att ledamöterna skulle utses av
Kungl. Maj:t enbart på länsstyrelsernas förslag, att jag inte ansett det vara

Nr 35.

Onsdagen den 15 december 1943.

Ändring i vissa delar av taxering sförordning en, m. m. (Forts.)
nödvändigt att gå på någon reservation på denna punkt. Nu skola i framtiden
ledamöterna, enligt utskottets förslag, också utses av Kungl. Maj :t, men
Kungl. Maj :t får vid sitt avgörande ett rikare material att bygga på vid utväljandet
av ledamöter i nämnden.

Även örn länsstyrelsen formellt är bunden av det förslag som dessa organ
skola avlämna, vågar jag uttala den förhoppningen och förvissningen att länsstyrelsen
skall ta största möjliga hänsyn till det förslag som sålunda kommer
att framläggas. Gör man det är det väl sörjt för att prövningsnämnden bör
kunna tillvinna sig förtroende och kunna arbeta efter rationella linjer.

Örn jag därutöver skulle tillåta mig tillägga något, kan jag som förslagets
främsta förtjänst enligt min uppfattning nämna, att det förstärker de administrativa
krafterna inom länsstyrelserna på skatteavdelningen på ett mycket
effektivt sätt, och säkerligen kommer det att medverka mest till att göra den
nya skatteförordningen effektiv när det gäller att uppnå en rättvis beskattning
för samtliga skattedrägare. I motsats till herr Jonsson i Skedsbygd skulle
jag på intet sätt vilja rekommendera, att man uppsköte denna utbyggnad. Säkerligen
kommer utbyggnaden själv att begränsa sig på grund av bristen på
krafter att anställa på alla dessa poster, men i den mån sådana finnas att tillgå
bör organisationen säkerligen utbyggas.

Jag har för närvarande, herr talman, intet annat yrkande än örn bifall till
utskottets hemställan.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på godkännande av utskottets förslag till lydelse av ifrågavarande
9 § i taxeringsförordningen dels ock på godkännande av den lydelse
av paragrafen, som föreslagits i den av friherre Lagerfelt m. fl. avgivna, vid
betänkandet fogade reservationen; och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr Hagberg i Malmö begärde
emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner bevillningsutskottets förevarande
förslag till lydelse av 9 § förordningen örn ändring i vissa delar av taxeringsförordningen
den 28 september 1928, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt den lydelse av paragrafen, som föreslagits
i den av friherre Lagerfelt m. fl. avgivna, vid utskottets betänkande
nr 57 fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan
kammaren godkänt 9 § i den av utskottet föreslagna lydelsen.

2 § 3 morn., 3 § 2 morn., 4 §, 5 § 2 mom., 6 § 1 moni., 7 §, 8 § 2, 3, 5
och 6 morn.; 10>§, 12—14 §§, 15 § 2 morn., 16 §, 28 §. 29 §, 32 § 2 och 3
morn., 33 §, 34 §, 35 § 2 och 3 morn., samt 36 § 1 moni.

Godkändes.

36 § 3 mom. föredrogs. Därvid yttrade:

Herr Sandberg: Herr talman! Jag ber att i detta moment få j-rka bifall till
den av herr Elon Andersson m. fl. avgivna reservationen.

Onsdagen den 15 december 1943.

Nr 35.

Ändring i vissa delar av taxering sförordningen, m. m. (Forts.)

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Jag ber att i fråga om detta moment få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen framställde
propositioner dels på godkännande av utskottets förslag till lydelse av 36 §
3 mom. i taxeringsförordningen dels ock på bifall till den av herr Elon Andersson
m. fl. avgivna, vid betänkandet fogade reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr
Sandberg begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner bevillningsutskottets förevarande
förslag till lydelse av 36 § 3 mom. förordningen örn ändring i vissa delar av
taxeringsförordningen den 28 september 1928, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den av herr Elon Andersson m. fl. avgivna,
vid utskottets betänkande nr 57 fogade reservationen.

38 § 3* morn., 39 § 4 morn., 41 ,§, 42 § 3 och 4 morn., 46 §, 49 § 4 morn.,
51 §, 52 §, 55 § 1 morn., 56 § 1 morn., 57 §, 58 § 1 morn., 59 §, 62 § 1 morn.,
64 a §, 65 §, 66 § 2 morn., 68 §, 69 § 1 och 3 morn., 70 §, 72 §, 73 §, 75—78 §§,
79 § 1 och 2 morn., 80 §, 80 a §, 83 § 1 morn., 85—88 §§, 90 § 2 morn., 91 §
1 och 2 morn., 92 § 1 morn., 93—95 §§, 96 § 1 morn., 97 §, 97 a §, 98—101 §§,
104 §, 104 a §, 105 §, 106 § 1 och 3 morn., 107 §, 109—113 §§, 115 §, 117—
119 §§, 121—124 §§, 124 a §, 125 §, 127 §, 128 § 2 morn., 129 §, 134 §, 135 §,
139 §, 140 §, 141 § 5 morn., 143 § 2 morn., 144 § 2 och 3 mom. samt 145 §
1—5 och 7 mom.

Godkändes.

Efter föredragning av 145 § 8 och 11 mom. anförde:

Herr Sandberg: Herr talman! Beträffande dessa moment ber jag få yrka
bifall till den av mig avgivna reservationen.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Jag hemställer örn bifall till utskottets
förslag.

Vidare yttrades ej. Herr talmannen gav propositioner dels på godkännande
av utskottets förslag till lydelse av 145 § 8 och 11 mom. i taxeringsförordningen
dels ock på godkännande av den lydelse av berörda författningsrum,
som föreslagits i den av herr Sandberg avgivna, vid betänkandet fogade reservationen;
och blev utskottets förslag till lydelse av 145 § 8 och ll mom. av
kammaren godkänt.

övriga delar av utskottets förslag till förordning örn ändring i vissa delar
av taxeringsförordningen den 28 september 1928.

Godkändes.

Nr 85.

Onsdagen den 15 december 1943.

Ändring i vissa delar av taxering sförordningen, m. m. (Forts.)

Utskottets hemställan i punkten A) 1).

Förklarades vara besvarad genom kammarens i fråga örn förordningsförslaget
fattade beslut.

Punkterna A) 2)—5), B) och C).

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 7.

Föredrogos vart efter annat:

bevillningsutskottets betänkande, nr 58, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående ändring i vissa delar av förordningen
den 13 december 1940 (nr 1000) örn allmän omsättningsskatt, m. m.,
jämte en i ämnet väckt motion; och

konstitutionsutskottets utlåtande, nr 17, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning örn ändring i vissa delar av taxeringsförordningen
den 28 september 1928 (nr 379), m. m., i vad propositionen hänvisats
till konstitutionsutskottet.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda betänkande och utlåtande hemställt.

§ 8.

Förstärkning Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 267, i anledning av Kungl. Maj:ts
aVtaxeriln°sm framställningar angående förstärkning av den inom taxeringsorganisationen
organisatio- sysselsatta personalen hos länsstyrelserna och Överståthållarämbetet jämte i
nen syssel- ämnet väckta motioner.
satta personalen
kas lans- Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

styrelserna

och överståt- Herr Svedman: Herr talman! Förr i världen fanns det — och jag förmodar
hållarambetet. att det finns ännu — i exercisreglementet något som hette »jämna rotar ryck
ut!» Att även en enkel rote kan rycka ut och skiljas från sitt naturliga sammanhang
framgår av sidan 19 i föreliggande sta+sutskottsutlåtande. Där står
nämligen i en kolumn särskilt för sig bredvid raden av alla de övriga: Taxeringsintendent
för Gotlands län. Anledningen till denna degraderade ensamhet
är givetvis, att eftersom han skall placeras i det minsta av landets län, så skall
han i lönehänseende också stå tillbaka för de andra. Samtliga övriga taxeringsintendenter
äro avsedda att placeras i 29 :e lönegraden, men den på Gotland
skall stå i den 27 :e lönegraden.

Vi äro tyvärr våpa vid att ämbets- och tjänstemän på Gotland få en sämre
löneställning än vad motsvarande befattningshavare i det övriga Sverige få.
Senast påtalades denna omständighet här i kammaren när vägdirektörernas löner
i våras bestämdes. Det kan inte förnekas, att Gotland är det minsta länet,
men att därför de befattningshavare, som där placeras, skola stå tillbaka i lönehänseende
är ingalunda någon logisk följd. Även örn kvantitativt sett — vilket
emellertid inte alltid är avgjort — deras arbetsbörda blir mindre än, kamraternas
på fastlandet, så är ju deras uppgift ingalunda av betydelselösare art, och
kompetenskraven äro ju desamma för en tjänsteinnehavare på Gotland som i
övriga delar av riket. Den omständigheten att lönen sätts lägre har till följd,
att urvalet vid befattningarnas tillsättande blir mindre, varjämte landsdelens

Onsdagen den 15 december 1943. Nr 35. 73

Förstärkning av den inom taxering sorganisationen sysselsatta personalen hos
länsstyrelserna och Överståthållarämbetet. (Forts.)
insulära och mera isolerade läge i och för sig gör, att urvalet blir mera begränsat
än annorstädes. ./

En omständighet, som kommer till i detta fall och som bör papekas, är den,
att man vid lönesättningen har följt lönegraden för landsfogdarna. Dessa äro
i riket i övrigt placerade i 29 lönegraden. Landsfogden i Gotlands läp är placerad
i 28 lönegraden. Man hade väl i alla fall, örn det varit någon konsekvens
i denna jämförelse, kunnat placera taxeringsintendenten också i 28 lönegraden.
Gotlands län är det enda län, som icke får någon taxeringsinspektör, och därmed
följer, att taxeringsintendenten där icke får någon kvalificerad kraft till
sitt förfogande, en omständighet som väl snarast borde berättiga till högre lön
än den utskottet här föreslår.

Jag har, herr talman, velat framhålla dessa synpunkter närmast som en
protest och en gensaga. Jag kan icke underlåta att yrka, att taxeringsintendenten
i Gotlands län placeras i samma lönegrad som rikets övriga taxeringsintendenter
eller i 29 lönegraden.

Häruti instämde herrar Gardell och Engström.

Herr Isacsson: Herr talman! Utan att ingå i någon polemik med min ärade
kollega från Gotland ber jag att få yrka bifall till statsutskottets förslag. Jag
föreställer mig, att de som utarbetat denna tabell mäste ha haft något att
gå efter, och detta kan väl icke ha varit något annat än arbetsbelastningen i
resp. län. Eftersom de funnit, att arbetsbördan när det gäller Gotlands län icke
kan jämföras med arbetsbördan i fråga örn de övriga länen, ha de tänkt sig
en mindre lön. Då saken förhåller sig så, har jag svårt för att tro, att kammaren
skulle vara beredd att här justera ett förslag, som vunnit enhällig anslutning
under den förberedande behandlingen.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Svedman: Herr talman! Då jag erfarit, att mitt yrkande av formella skäl
icke kan upptagas, ber jag att få återkalla detsamma.

Herrar Gardell och Engström instämde häruti.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, biföll kammaren vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

§ 9.

Föredrogos vart efter annat:

statsutskottets utlåtanden och memorial:

nr 268, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående finansstatistikens
effektivisering;

nr 269, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om anslag å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1943/44 till lokaler för taxeringsavdelningar
vid vissa länsstyrelser;

nr 270, i anledning av Kungl. Majlis framställning örn anslag å tilläggsstat I
till riksstaten för budgetåret 1943/44 till ökade lokaler för länsstyrelsen i
örebro län;

nr 271, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad propositionen avser
avskrivning av nya kapitalinvesteringar; och

nr 272, angående tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1943/44; samt

Nr 35.

Onsdagen den 15 december 1943.

bankoutskottets utlåtande och memorial:

_ nr 77, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till vissa ändringar
i den till allmänna tjänstepensionsreglementet hörande pensionsåldersförteckningen
m. m. jämte en i ämnet väckt motion;

nr 78, angående ersättning till vaktmästaren hos riksdagens andra kammare
E. W. Älvenstrand vid inkallelse till militärtjänstgöring;

nr 79, angående arvode för utarbetande av register till riksdagens protokoll
med bihang m. m. för höstsessionen 1943; och

nr 80, angående utredning rörande beredande av fastare anställningsform
för den hos riksdagen tillfälligt anställda vaktpersonalen m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda utlåtanden och memorial hemställt.

§ 10.

Upplästes följande till kammaren inkomna skrivelse:

Till riksdagens andra kammare.

Härmed får jag avsäga mig mandatet i riksdagens andra kammare för Västernorrlands
län.

Stockholm den 15 december 1943.

Ivar Österström.

Kammaren beslöt, med godkännande av den gjorda avsägelsen, att örn den
härigenom inom kammaren uppkomna ledigheten jämlikt § 28 riksdagsordningen
hos Konungen göra anmälan; och blev ett i sådant avseende på förhand
uppsatt skrivelseförslag, som nu upplästes, av kammaren godkänt.

§ 11.

Till bordläggning anmäldes tredje särskilda utskottets memorial, nr 3, angående
arvode till föredraganden hos tredje särskilda utskottet.

§ 12.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 525, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
örn ändring i vissa delar av taxeringsförordningen den 28 september 1928
(nr 379), m. m., jämte i ämnet väckta motioner; och
nr 526, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
angående ändring i vissa delar av förordningen den 13 december 1940 (nr 1000)
örn allmän omsättningsskatt, m. m.

Vidare anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag
dels till riksdagens skrivelse, nr 518, till Konungen angående val av en
fullmäktig i riksgäldskontoret samt en suppleant för fullmäktige i samma
kontor;

dels ock till riksdagens förordnanden:

nr 519, för ledamoten av riksdagens första kammare herr Axel W. Strand
att vara fullmäktig i riksgäldskontoret; och

nr 520, för ledamoten av riksdagens andra kammare herr David E. Hall att
vara suppleant för fullmäktige i riksgäldskontoret.

Torsdagen den 16 december 1943.

Nr 35.

§ 13.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 3.50 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Torsdagen den 16 december.

Kl. 11 f. m.

Förhandlingarna vid detta sammanträde leddes till en början av herr förste
vice talmannen.

§ 1.

Herr statsrådet Bergquist avlämnade Kungl. Maj:ts skrivelse, nr 367, angående
muntligt meddelande till riksdagen.

Av nämnda skrivelse, som nu föredrogs och lades till handlingarna, inhämtades
att Kungl. Majit prövat lämpligt, att i den i § 56 riksdagsordningen stadgade
ordning till riksdagen muntligen gjordes meddelande av sådan beskaffenhet,
som i sagda paragraf avses, ävensom förordnat, att meddelandet skulle
framföras i första kammaren av statsministern och i andra kammaren av ministern
för utrikes ärendena. Tillika hade Kungl. Majit bestämt, att kamrarnas
sammanträden i här avsedda fall skulle hållas inom lyckta dörrar.

Herr förste vice talmannen yttrade: I anslutning till den nu föredragna skrivelsen
får jag meddela, att det plenum, som skall hållas för mottagande av
angivna meddelande, kommer att utsättas till i morgon fredag kl. 11.30 f. m.

§ 2.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från konstitutionsutskottet:

nr 527, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
om ändring i vissa delar av taxeringsförordningen den 28 september 1928 (nr
379), m. m., i vad propositionen hänvisats till konstitutionsutskottet;

från statsutskottet:

nr 521, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning örn anslag å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1943/44 till lokaler för taxeringsavdelningar vid
vissa länsstyrelser;

nr 522, i anledning av Kungl. Maj :ts framställning örn anslag å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1943/44 till ökade lokaler för länsstyrelsen i
Örebro län;

nr 523, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad propositionen avser avskrivning
av nya kapitalinvesteringar;

nr 524, angående tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1943/44;

Nr 35.

Torsdagen den 16 december 1943.

nr 528, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående förstärkning
av den inom taxeringsorganisationen sysselsatta personalen hos länsstyrelserna
och Överståthållarämbetet jämte i ämnet väckta motioner; och

nr 529, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående finansstatistikens
etfektrvisering; samt

från bankoutskottet:

nr 530, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till vissa ändringar
i den till allmänna tjänstepensionsreglementet hörande pensionsålderslörtecknmgen
m. m. jämte en i ämnet väckt motion; och
nr 531, angående reglemente för riksbankens styrelse och förvaltning.

Vidare anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 532, till fullmäktige i riksbanken, med överlämnande av reglemente
för riksbankens styrelse och förvaltning.

§ 3.

Föredrogs tredje särskilda utskottets memorial, nr 3, angående arvode till
föredraganden hos tredje särskilda utskottet.

På förslag av herr förste vice talmannen beslöt kammaren att redan vid detta
sammanträde till avgörande företaga ifrågavarande, endast en gång bordlagda
ärende,

Härefter blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

§ 4.

Ändring i Föredrogs tredje särskilda utskottets -utlåtande nr 2, i anledning av dels
"‘ta» KungL Maj:ts P.roPosition med förslag till lag angående ändring i vissa delar
nyttjanderätt lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) örn nyttjanderätt till fast egendom m. m.,
till jast f9e»-dels ock i ämnet väckta motioner.

m, m. m Genom en den 8 oktober 1943 dagtecknad proposition, nr 346, vilken hänvisats
till tredje särskilda utskottet, hade Kungl. Maj :t under åberopande av propositionen
bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1)
örn nyttjanderätt till fast egendom;

2) lag örn ändring i vissa delar av lagen den 27 juni 1927 (nr 287) angående
uppsikt å vissa jordbruk; samt

3) lag om förköpsrätt.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft åtskilliga
i anledning av densamma väckta motioner.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen, med förklarande, att de genom propositionen framlagda
förslagen till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 (nr
36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom och till lag örn förköpsrätt icke kunnat
i oförändrat skick antagas, måtte för sin del antaga i utskottets hemställan
intagna förslag till

1) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1)
om nyttjanderätt till fast egendom;

2) lag örn förköpsrätt; : ... i 1 ''..4 ■. :

Torsdagen den 16 december 1943.

Nr 35.

[Ändring i vissa delar av lagen om nyttjanderätt till fast egendom m. m.

(Forts.)

B. att riksdagen ej måtte bifalla det genom propositionen framlagda förslaget
till lag örn ändring i vissa delar av lagen den 27 juni 1927 (nr 287) angående
uppsikt å vissa jordbruk;

C. att motionerna 1:337—I: 343, I: 358—-1: 361, II: 459, II: 473—II: 480 och
II: 496—II: 500, i den mån de icke kunde anses besvarade genom vad utskottet
under A. och B. hemställt, icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Särskilda yttranden hade avgivits:

1) av herr Linder;

2) av herr Holmbäck;

3) av herr Carlström; och

4) av herr Mäler med instämmande av herrar Hage, Alfred Andersson,
Svedberg, Hermansson och Jansson i Hällefors.

Reservationer hade avgivits:

A. beträffande vissa delar av utskottets motivering av herr Olovson i
Västerås;

B. beträffande utskottets utlåtande i fråga om detaljbestämmelserna ett
flertal, i det följande delvis omförmälda reservationer.

Sedan herr förste vice talmannen anmält ärendet till handläggning, begärdes
ordet av

Herr Andersson i Löbbo, som yttrade: Herr talman! I avseende å föredragningen
av tredje särskilda utskottets utlåtande nr 2 föreslås,

att detsamma må företagas till avgörande punktvis samt punkten A. 1) på
det sätt, att det däri tillstyrkta lagförslaget föredrages, i den mån så erfordras,
paragraf- och styckevis med övergångsbestämmelser, ingress och rubrik
sist, varefter utskottets hemställan i punkten A. 1) föredrages,

att vid behandlingen av den paragraf, varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta utlåtandet i dess helhet,

att lagtext ej må behöva uppläsas i vidare mån än sådant av någon kammarens
ledamot begäres,

att, därest kamrarna fatta från utskottets förslag avvikande beslut, utskottet
må äga att för riksdagen föreslå härav påkallade jämkningar,

att i avseende å nummerbeteckning av paragrafer utskottet må äga vidtaga
de ändringar, som kunna påkallas av kamrarnas beslut, samt

att, för den händelse något av lagförslagen kommer att helt eller delvis återremitteras,
utskottet lämnas öppen rätt att vid ärendets förnyade behandling
i ^avseende å de delar, som blivit med eller utan ändring godkända, föreslå
sådana jämkningar, som kunna föranledas av ifrågasatta ändringar i återförvisade
delar.

Denna hemställan bifölls.

Punkten A. 1).

Utskottets förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 14
juni 1907 örn nyttjanderätt till fast egendom.

Efter föredragning av 1 KAP. 9 § anförde:

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! Den stora grupp av medborgare i
vårt land, som innehar jord under nyttjanderätt, hälsar med verklig tillfreds -

Nr 35.

Torsdagen den 16 december 1943.

Ändring i vissa delar av lagen om nyttjanderätt till fast egendom m m.

(Forts.)

ställelse avgörandet i den fråga, som i dag ligger på kammarens bord och som
går ut på, att större trygghet skall skapas för dem i deras näring. Hittills bär
jo en arrendator alltid, när hans arrendetid lidit mot sitt slut, måst ställa sig
frågorna: Hur stort kan det nya arrendet komma att bli? Kan det löna sig att
fortsätta, och har jag någon trygghet för framtiden? Detta förstår litet var,
som försökt sätta sig in i en arrendators ställning. En arrendator kan icke
flytta så där utan vidare. Han har sina djur och sina många inventarier att
tänka på. En flyttning kostar pengar och orsakar honom ofta förlust.

Det föreliggande förslaget avser nu dels att bereda arrendatorn större trygghet
än hittills med avseende a framtiden och dels att tillförsäkra honom motsvarande
ersättning för det arbete han lagt ned på jorden, som en ägare skulle
haft att räkna med. Min får var arrendator, och själv har jag varit det,
och jag känner sålunda väl till dessa förhållanden. Jag måste sorgligt nog
säga, att det ofta hände andra som det hände min far, nämligen att han arbetade
pa att garden skulle bli bättre och bättre men att sedan, när arrendetiden
var slut och nytt arrendeavtal skulle slutas, detta nya arrende av ägaren bestämdes
just med hänsyn till detta förbättringsarbete och höjdes ytterligare.
1 själva verket betydde ju detta, att arrendatorn själv fick betala det arbete,
som han lågt ned på gården och som han räknat på att få njuta frukterna av
i framtiden. I medvetandet örn att denna gamla känsla av otrygghet kommer
att försvinna i och med den lag, som nu föreligger till antagande här i riksdagen,
hälsar jag med glädje den nya åborätten.

En känsla av att en orättvisa dröjer kvar även i den nya lagen beror därpå
att en del arrendegårdar undantagits från den nya lagstiftningen och ställts
utanför. Eesvikelsen häröver blir desto större, när man tänker på att de sakumgå
i sina föredrag ute i bygderna ingivit rätt så stora grupper av dessa
arrendatorer den föreställningen, att den nya lagstiftningen skulle avse även
körhallandet är ju nämligen det, att arrén datorerna av ecklesiastika boställen,
kommunala jordar och sådant icke komma att beröras av denna nya
lag. ^ lits kottet framhåller emellertid med avseende å dessa arrendatorer, att en
lagstiftning är avsedd att komma till stånd för deras vidkommande på administrativ
väg och på i huvudsak samma grunder, som innehållas i det förevarande
lagförslaget. Jag skulle helt lia gillat detta utskottets uttalande, bara
ordet »i huvudsak» hade strukits. Jag är nämligen rädd för att detta ord i realiteten
kommer att betyda, att man kommer att låta optionsrätten försvinna
och att man lägger på viss nybyggnadsskyldighet etc. Jag vet med andra ord
icke vad detta ord »i huvudsak» innebär. Jag hade för min del väntat mig att
de sakkunniga, som sa länge sysslat med lösningen av denna fråga, också skule
katt tid pa sig att granska även de detaljer av spörsmålet, som nu, pär lagen
äntligen skall antagas äro orsaken till, att nian gör skillnad på arrendatorer
och arrendatorer. Skulle man sedan göra skillnad på ägare och ägare, ja,
da skulle det hela bil ännu mera betänkligt. Det är verkligen ett sorgligt faktum
att akademier och olika stiftelser skola räknas såsom någonting särskilt i samhället
och icke stallas under samma lagstiftning som andra. Jag anser för min del, att
det icke skall vara någon skillnad örn jorden utarrenderas av den ene eller den
andre, att arrendator ar arrendator, och att samma förmån, som lagen avser att

anka den ene också skall tillkomma den andre. Med det stora steg framåt

1?mrade’ s°m dennTa lag innebär, tycker jag att all utarrenerad
jord borde falla under lagen. Jag avvaktar med stort intresse en redogörelse
fran utskottsmajoritetens sida för orsaken till, att man icke velat biträda

»“S11 ?m att+a 1 arrendf1ad J°rd skall falla under denna lagstiftning. Det
ar mj-cket vågsamt av mig att har framställa ett förslag om bifall till motionen

Torsdagen den 16 december 1943.

Nr 35.

Andrina i vissa delar av lagen om nyttjanderätt till fast egendom m. m.

(Forts.)

men jag dristar mig dock att hemställa, att bestämmelserna i 49 § skola utsträckas
att omfatta alla arrendegårdar med en areal understigande 50 hektar
åkerjord och tillhörig bolag, förening eller annan sammanslutning, universitet,
stiftelse, allmän inrättning eller kommun. Jag förstår ju, herr talman, att det
är utsiktslöst att ställa ett sådant yrkande här, men med tanke just på denna
stora grupp av arrendatorer, varom jag här talat, känner jag mig tvingad att
göra det.

Min motion avser även en ändring i Kungl. Maj :ts förslag, så vitt detsamma
angår skattskyldigheten. Enligt nuvarande bestämmelser kail procentavdraget
av en arrendator fullt utnyttjas endast örn arrendet uppgår till 5 procent av
jordbruksvärdet. Örn arrendet ligger under fem procent av jordbruksvärdet,
blir en arrendator sålunda högre beskattad än en självägande bonde. Utskottet,
som litet hastigt behandlat min motion, erkänner det berättigade i mitt yrkande
men har ingen som helst tanke på att avskaffa denna orättvisa, att den jord,
som arrenderas, skall beskattas högre än den jord, som brukas av ägaren själv.
När arrendatorn nu med den nya lagens stadgande örn optionsrätt får en ställning
liknande ägarens borde han ju också få samma rätt som denne till procentavdrag.

Jag har litet svårt att förstå, att utskottet så där utan vidare kunnat lämna
åsido dessa båda av mig här påtalade detaljer och icke velat göra något avsteg
från den inställning de sakkunniga och Kungl. Majit haft i dessa frågor. Utskottet
har ju dock självt erkänt dels värdet av att denna lagstiftning utsträckes
så långt som möjligt och dels det oberättigade i att en arrendator beskattas
hårdare än en ägare.

Herr talman! Så vitt angår själva beskattningsfrågan ber jag att få yrka
bifall till den av herr Bernhard Nilsson m. fl. avgivna reservationen, medan
jag beträffande lydelsen av 49 § hemställer, att densamma måtte utsträckas
att avse brukningsdel, som omfattar högst 50 hektar odlad jord, så vitt densamma:
»tillhör bolag, förening eller annan sammanslutning, universitet, stiftelse,
allmän inrättning eller kommun».

Herr Liedberg: Herr talman! När ett lagförslag behandlas här i riksdagen,
brukar det ju tillgå så, att princip debatten omfattar så gott som hela lagkomplexet,
och att vid besluten örn de särskilda paragraferna endast en kortare
debatt äger rum, eller att bara själva yrkandena ställas. Jag tror icke
att det skulle vara ändamålsenligt att förfara på det sättet även med avseende
_ på det nu föreliggande vidlyftiga lagförslaget. Jag föreställer mig
nämligen, att debatten icke skulle vinna i klarhet, om en talare redan i principdebatten
mera ingående skulle behandla en eller flera paragrafer i ett
sammanhang. Därigenom skulle man nämligen riskera, att debatten droges
ut i det oändliga, därför att det som sades i principdebatten måhända skulle
behöva upprepas i den fortsatta detaljdebatten örn de olika paragraferna. Jag
skall därför för min personliga del försöka följa den maxim, som jag rekommenderat,
d. v. s. först försöka begränsa mig till några allmänna synpunkter
på det förslag, som kammaren nu bär att ta ställning till.

Förslaget innebär ju vissa utvidgningar i förhållande till Kungl. Majits
proposition. Jag skall icke nu ingå på dessa utvidgningar i detalj utan vill endast
i största allmänhet deklarera, att jag anslutit mig till och medverkat till
dessa utvidgningar i förhoppning örn att man på en gång och i ett sammanhang
skulle kunna få så mycket som möjligt av dessa problem avklarade. Det
förefaller mig nämligen som örn det vöre i högsta grad önskvärt, att såväl

Nr 35.

Torsdagen, den 16 december 1943.

Ändring i vissa delar av lagen om nyttjanderätt till fast egendom m. m.

(Forts.)

jordägaren som arrendatorn nu efter så många års utredningar och väntan
finge klart för sig, vad man för framtiden Ilar att rätta sig efter. Lagförslaget
innefattar utan varje tvekan ganska betydande ingrepp i äganderätten,
d. v. s. i dispositionsrätten över det ägda. Det finns naturligtvis andra inskränkningar
av liknande art på andra områden. Man behöver bara erinra örn
skogslagstiftningen för att taga ett exempel. Överhuvud taget är det väl så,
att varje inskränkning i den principiella äganderätten och dess utövande mäste
ha en vägande orsak. Vad som för min del och enligt vad jag tror även för
mina meningsfränders del betingat en positiv inställning till denna lagstiftning
har varit, att man har funnit, att vissa inskränkningar ha varit nödvändiga
för att icke allmänt och enskilt väl skall trädas för nära. Som ett alldeles
särskilt motiv för denna speciella lagstiftning må kanske anföras, att arrendatorn,
brukaren av jorden, ju faktiskt i mycket hög grad övertager eller har
övertagit jordägarens naturliga funktioner.

Det finns två synpunkter, som i alldeles speciell grad motivera det förslag
till lagändringar, som vi nu behandla. Den ena är — vilket för övrigt herr
Hansson i Skediga också framhållit — önskvärdheten att skapa en större
faktisk trygghet för arrendatorn. Arrendatorn bör ha en känsla av att han
icke av ovidkommande orsaker skall kunna skiljas från arrendet, vilket han
visst icke i de flesta fall men kanske i enstaka fall haft anledning att frukta.
Det kan ju förefalla, att en argumentering av det slaget ligger på det känslomässiga
planet, men det är nog faktiskt så, att känslan för stället, kärleken
till hemmet och kärleken till jorden äro känslor, som för den jordbrukande
befolkningen i allmänhet och för arrendatorn i lika hög grad som för andra
äro mycket betydande realiteter. Denna ökade trygghet i besittningen genom
förbättrade utsikter att framgent kunna få bruka den jord, som vederbörande
ägnar sitt arbete åt, skapas ju genom det förslag till optionsrätt och även till
förköpsrätt som detta lagkomplex innehåller. Jag har för min del, frånsett
en detalj beträffande optionsrättens brytande, ingenting att erinra mot optionsrättens
konstruktion, och detsamma är förhållandet beträffande förköpsrätten,
där också en detalj föranlett en reservation av mig, men jag skall icke nu ingå på
dessa detaljer. Yi komma dit senare under debatten. En annan viktig punkt beträffande
optionsrätten gäller retroaktiviteten. Ingen kan ju gärna undgå att hysa
ganska starka principiella betänkligheter, så fort man går in för retroaktiv lagstiftning
överhuvud taget. Man rubbar därmed förhållanden, som ha varit rådande,
då parterna ingått ett avtal, och ställer den ene eller andre eller båda
parterna inför något nytt och icke tidigare beräknat. Örn jag för min del det
oaktat icke bär velat eller kunnat gå emot förslaget i denna del, så beror det
därpå, att jag har funnit, att de sociala olägenheterna av ett uppskov, det
dröjsmål och den osäkerhet, som skulle uppstå, och do kanske ibland mindre
lämpliga åtgärder, som skulle komma att på ett och annat håll vidtagas för
att undandraga sig lagens framtida verkningar, väga så tungt, att jag har
måst låta de rent principiella betänkligheterna falla.

Det är en annan mycket viktig faktor vid bedömandet av denna lagstiftning,
som knappast heller vid en allmän översikt över lagen bör förbigås,
nämligen att den större tryggheten vid jorden innebär icke bara de känslomässiga
fördelarna utan också att arrendatorn kan på annat sätt än eljest
lägga ned arbete icke bara för dagen utan även för framtiden. Oberoende av
de ersättningsregler, sorn vi komma att behandla vid paragrafbehandlingen i
det följande, vilka möjliggöra för honom att räkna på lång sikt, att icke
rädas för att lägga ned arbete eller vidtaga en åtgärd, som är till jordbrukets
fromma, måste jordens ans och vård och hävd vinna på detta. Det är ett

Torsdagen den 16 december 1943.

Nr 35.

Ändring i vissa delar av lagen om nyttjanderätt till fast egendom m. m.

(Forts.)

förhållande som icke bara är till arrendatorns gagn, icke bara till det helas
gagn, försåvitt jordbruket är en mycket viktig del av hela vår folkhushållning,
— därom äro vi väl också alla överens — utan också efter mitt förmenande
av det slag som efter de kanske brydsamma övergångssvårigheterna måste i
det långa loppet bli till jordägarens gagn.

I övrigt måste jag säga beträffande behandlingen av detta lagförslag i utskottet,
att jag tror, att utskottet kan säga sig, att det har på ett ganska markant
sätt kunnat behandla frågan utan att känna sig såsom partsombud vare
sig för jordägare eller arrendatorer. Man har verkligen sökt från alla håll
och alla partiers representanter behandla frågan objektivt och sakligt. Det
tillkommer kanske icke oss själva att döma örn den saken, men jag har icke
kunnat undgå att ge uttryck åt den uppfattningen, att så verkligen ägt rum.
Från vår sida — och jag tvivlar icke att det skett från andras sida också,
även örn resultatet av prövningen kunnat bli något olika — bär man utgått
ifrån att söka skapa den materiella rättvisan mellan parterna. Man har försökt
undanröja den ställning, som arrendatorerna i vissa fall obestridligen ha
haft såsom den svagare parten, och ge dem den ställning, som framdeles bör
prägla förhållandet mellan jordägare och arrendatorer, nämligen att de skola
vara fullt likvärdiga parter, och jag tror, att man numera har kommit därhän.
Har man det bör ju regleringen av förhållandet i övrigt mellan dessa
parter hänföra sig till en rättvis avvägning av den enes intressen mot den
andres, där den enes synpunkter böra väga lika mycket som den andres och
prövningen och avvägningen till slut betingas av vad skälighet och rättvisa
kräver.

Det blir som kammarens ledamöter torde ha sig bekant jordbrukskommissionerna,
som få mycket betydande uppgifter sig ålagda vid tillämpningen av
denna lag. Förut lia dessa institutioner haft att syssla med uppsiktslagen och
att tillse att vanhävd icke äger rum. Kommissionerna få efter detta ett oerhört
vidgat arbetsfält. De skola icke bara granska ingångna avtal och tillse, i den
mån det hänskjutes till kommissionerna, att dessa avtal stå i överensstämmelse
med lagen. De skola även — vilket är ännu viktigare — uppträda i skilda
sammanhang som skiljedomare mellan jordägare och arrendatorer, framför allt
när det gäller att fastställa en lega, varom parterna icke kunnat komma överens.
Det finns ju undantag, då icke jordbrukskommissionerna utan skiljemän
skola avgöra den, men i huvudsak och i ökad utsträckning torde det bli jordbrukskommissionerna,
som få denna uppgift, och i en del fall skola de ha det
obligatoriskt. De komma att ha att utöva en beslutanderätt av mycket stor betydelse,
när det gäller dispensen från de sociala bestämmelserna. Vi ha fullkomligt
klart för oss, att när vi gått med på icke så oväsentliga utvidgningar av
(let klientel, som skall falla under de s. k. sociala bestämmelserna i arrendelagen,
så har man därmed dragit in under lagen ytterligare en mångfald fall,
då det kan vara svårt att avgöra, huruvida rättvisa och billighet kräva, att
optionsrätt och överhuvud taget de sociala bestämmelsernas förmåner skola tillkomma
arrendatorn, eller huruvida en sådan rättsprövning bör resultera i att
dessa bestämmelser icke skola komma arrendatorn till del. Under sådana förhållanden
är det ju så mycket mer befogat, att man har ett forum, inför vilket
dessa synpunkter kunna på ett av alla såsom objektivt och auktoritativt erkänt
sätt behandlas.

Vi lia ju ställt ett yrkande från vårt håll på den punkten, som utskottet har
beaktat och biträtt, då utskottet uttalat, att utskottet förväntar, att Kungl.
Maj:t snarast täger upp frågan örn jordbrukskommissionernas organisation till

Andra kammarens protokoll 19Jf3. Nr 35. 6

Nr 35.

Torsdagen den 10 december 1943.

Ändring i vissa delar av lagen örn nyttjanderätt till fast egendom m. m.

(Forts.)

omprövning, och vi våga tro, att Kungl. Majit själv finner detta lika angelägen
som utskottet. Det måste nämligen ligga alldeles särskilt i det allmännas intresse,
att denna på ifrågavarande område ganska ingripande lag föres ut i
livet på det sättet, att båda parter, både jordägare och arrendatorer, ha ett,
fullt förtroende för den som skall döma och råda i deras angelägenheter. Det
är på intet sätt min mening att härmed insinuera eller påstå, att. jordbrukskommissionerna
i sin nuvarande gestaltning ha illa ryktat sitt värv, men vi
få komma ihåg, att jordbrukskommissionerna, som jag nyss nämnde, uteslutande
varit tillsatta för en enda uppgift, nämligen frågan örn vanhävd.

Jordbrukskommissionerna äro, som kammarens ledamöter torde ha sig bekant,
tillsatta på så sätt, att Kungl. Majit tillsätter en, landstinget en och hushållningssällskapet
en, summa. tre. Det är ingenting som hindrar — och det lär i
verkligen förekomma — att samtliga dessa tre äro jordägare eller samtliga äro
arrendatorer. Detta kari ju icke gärna vara lämpligt i ett organ med de uppgifter,
som detta hädanefter får. Där har man verkligen skäl att både
önska och fordra att såväl partsintressena äro på ett objektivt och sakkunnigt
sätt företrädda som ock att den nödiga opartiskheten och juridiska kompetensen
finns. ^ Jag tror, som sagt, att det är mycket angeläget, att man på den
punkten får den omorganisation som kräves. Jag vill icke nu söka ange, hur
den skall göras. Den kari uppenbarligen göras på många olika sätt. De befarade
följdverkningarna av denna lagstiftning, som skulle bestå däri, att jordägarna
skulle bli mer och mer obenägna att utarrendera jord och genom att själva återtaga,
den i egen drift eller på andra sätt söka undandraga sig lagens för den
enskilde kanske tunga verkningar, skulle efter mitt förmenande kunna hävas
icke bara i betydlig grad utan kanske i största allmänhet, om man hade icke
bara från arrendatorernas sida utan även från jordägarnas fullt förtroende
för de organ som skola döma i deras sak.

Ja, herr talman, jag skall icke ingå på flera detaljer eller på detaljer överhuvud
taget i denna del av debatten. Jag ber att få återkomma vid de olika
paragrafer, där jag har avvikande mening mot utskottet, och vill för min del
för ögonblicket icke göra annat än att yrka bifall till utskottets förslag utom
i de punkter, där jag kommer att anmäla reservation och även yrka bifall
därtill.

Herr Mäler: Herr talman! Det föreliggande lagförslagets mening är ju å
ena sidan att ge större trygghet åt arrendatorer och å andra sidan att skapa
ökad intensitet i brukande av arrenderad jord, och jag tror för min del, att
förslaget i stort sett är ägnat att främja dessa syftemål.

Emellertid är det en sida av saken, som jag anser mig böra beröra i detta
sammanhang, nämligen att det nya lagförslaget innebär, att den gamla norrlandslagstiftningen
i fråga örn arrende kommer att upphöra. I den mån det
varit möjligt har den blivit inarbetad i den nya lagen. Den gamla norrlandslagstiftningen
från 1909 har ju innehållit sociala bestämmelser av betydligt
mera vidsträckt omfattning än som ha gällt för arrenden i andra delar av
landet. Det är klart, att när man går in för att inarbeta denna norrlandslagstiftning
i en för hela landet gällande lag, så riskerar man att få de bestämmelser,
som voro gällande för Norrland, försämrade, och det är, såvitt jag
förstår, vad som också har skett.

Jag vill till en början erinra örn att den gamla bestämmelsen om femton
års minimitid för arrenden i Norrland nu upphäves och ersättes med bestäm-^
melse örn femårig arrendetid. Man kanske säger, att den optionsrätt, som nu

Torsdagen den lfi december 1943. Nr 35. 83

Ändring i vissa delar av lagen om nyttjanderätt till fast egendom in'', m.

(Forts.)

tillskapas, kan uppväga denna förkortning av arrendetiden, men i verkligheten
kan det ändå även i detta avseende bli mindre trygghet än nian tidigare hade.
Jag vill vidare erinra om att i den gamla norrlandslagstifhangen fanns en bebestämmelse
örn att jordägaren — och jag vill påpeka, att med jordägare i arrendelagens
mening avses för oss norrlänningar i regel ingenting annat än
trävarubolagen — hade skyldighet att utom att hålla byggnader och dylikt
vid gott stånd vid tillträdet även ombesörja mindre reparationer. Det står i § 8
i den gamla lagen, att vid tillträdet skall jordägaren jämväl lia utfört alla
erforderliga mindre reparationer å nödiga byggnader ävensom överlämna fastighetens
trädgård, åker och äng, beteshagar, hägnader, diken, vägar, broar,
brunnar, vattenledningar och andra inrättningar i ett efter ortens sed behörigt
skick. Eftersätter jordägaren vad sålunda är föreskrivet, må arrendatorn
bättra vad som brister samt därför njuta ersättning. Denna bestämmelse i
gamla lagen har helt och hållet bortfallit i den nya lagen, utan att några motsvarande
bestämmelser, som ge samma förmåner åt arrendatorn, ha kommit
med.

Jag vill också påpeka svårigheterna att av de norrländska arrendejordbruken
överhuvud taget skapa jordbruk, som äro bärkraftiga, och som kunna bilda
en ryggrad i orternas ekonomiska liv, om nian icke får möjligheter att utvidga
dessa jordbruk genom nyodlingar.

Ett genomgående drag i den nu föreliggande lagstiftningen är ju, att man
velat främja nyodlingstanken. För Norrland kan denna nyodling i regel icke
åstadkommas, örn man icke utvidgar bestämmelserna på det sättet, att arrendatorn
ges möjlighet att nyodla på stamfastighetens mark. I den gamla lagen liksom
i den nya finns det tvenne särskilda förmåner, som äro tillerkända arrendatorerna
inom dessa områden. Den ena är, att arrendatorn bär rätt att på stamfastighetens
mark, om den tillhör jordägaren, taga virke till ved, husbehovsbyggen
samt stängsel och gärdsel. Den andra bestämmelsen är, att han har
rätt till mulbete på stamfastighetens mark. Det är erforderligt, tror jag, örn
dessa jordbruk överhuvud taget skola kunna utvecklas, att man får rätt även
till nyodling på stamfastighetens mark. För några år sedan behandlades av
en särskild kommitté, som kallades västernorrlandsutredningen, spörsmålet örn
utvidgning av de ofullständiga jordbruken på dessa gamla bolagshemman, både
de hemman där jorden var utarrenderad, och de hemman, där inägorna voro
sålda. Där väcktes förslag örn att man hos Kungl. Majit skulle hemställa.örn
att det skulle beredas möjligheter för att åstadkomma nyodlingsmark på stamfastighetens
jord. Det lyckades emellertid icke att få förståelse för detta krav.
I stället gjordes en framställning till Kungl. Majit om ökade odlingsbidrag..
Resultatet härav blev, att det lades ner ganska mycket pengar på att odla upp
värdelösa skogs- och stenbackar inom de arrenderade eller friköpta områdena,
medan det alldeles intill låg fullt odlingsbar och odlingsvärd jord, som emellertid
var belägen utanför det arrenderade eller friköpta området. Jag vill begagna
detta tillfälle till att förklara, att man icke löser de norrländska arrendatorernas
problem genom det föreliggande förslaget, förrän man löst detta
problem om nyodlingsjord åt arrendatorerna i Norrland.

Efter dessa allmänna synpunkter på det föreliggande förslaget skall jag
övergå till att beröra en särskild punkt, där jag tillsammans med andra utskottets
ledamöter står som reservant. Jag tillmäter denna punkt en ganska
stor vikt i detta sammanhang. — I lagförslagets 49 § har man definierat,
vilka grupper av jordägare sorn skola falla under de sociala bestämmelserna. I
näst sista .stycket i denna paragraf finns en bestämmelse, som avser att un -

Nr 35.

Torsdagen den 16 december 1943.

Ändring i vissa delar av lagen om nyttjanderätt till fast egendom m. m.

(Forts.)

(låntaga arbetarboställen från lagens tillämpning. Där sägs nämligen följande:
»Stadgandena i 50—57 och 67 §§ skola dock ej äga tillämpning, örn med upplåtelsen
väsentligen åsyftas att tillförsäkra jordägaren stadigvarande arbetskraft
för jordbruk, skogsbruk eller industriell rörelse samt upplåtelsen avser
sådan mindre brukningsdel (huggaretorp eller annat därmed jämförligt arbetarboställe),
där arrendatorn icke av jordbruket kan erhålla sin huvudsakliga
bärgning.» Att arbetarboställen för arbetskraft, det må gälla jordbruk, skogsbruk
eller industriell rörelse, skola kunna vara undantagna från lagens tilllämpning,
bör enligt min mening tydligt nog framgå redan av det första
ledet i denna bestämmelse, d. v. s. till och nied den i detta stycke intagna parentesen.
I arrendeutredningens förslag sattes emellertid in den efterföljande
satsen »där arrendatorn icke av jordbruket kan erhålla sin huvudsakliga bärgning».
Denna sats bär sedan hängt med under utredningens gång och infördes
även i propositionen. •— Vad kommer då denna tilläggssats att medföra för
resultat? Jag vågar visserligen icke vara någon spåman, som säger, att detta
kommer att tolkas så eller så. Däremot vågar jag förutsäga, att en stor del av
bolagen i Norrland med hänvisning till denna rad i paragrafen komma att förklara,
att de upplåtna jordbruksarrendena icke ge sina arrendatorer deras huvudsakliga.
bärgning då de nämligen för sin utkomst äro beroende även av
skogsarbete. Om det då är en arrendator, som ett år har exempelvis 1,100 kronor
i inkomst av skogsarbete och 900 kronor i inkomst av sin arrenderade jord,
kommer detta av jordägaren att tolkas på det sättet, att vederbörande har sin
huvudsakliga bärgning icke av jorden utan av arbetet i bolagets tjänst i skogen.
Härigenom skulle denna arrendator komma att ställas utanför de sociala
arrendebestämmelserna. Det kan ju hända, att jordbrukskommissionerna, som
väl skola tolka även denna sak, komma att tolka bestämmelsen på ett annat
sätt, än det jag här antytt. Men enbart den möjligheten att jordägarna kunna
hävda sin rätt att ställa arrendatorerna utanför de sociala bestämmelserna^ säger
mig, att man redan på detta stadium bör söka förhindra en dylik tolkning.
Jag har under utskottsbehandlingen och annorledes förgäves sökt få en motivering,
varför denna särskilda sats skall vara införd i lagtexten, men jag Ilar
ännu inte fått något besked, varför det är behövligt med detta särskilda tilllägg.

Skulle denna bestämmelse komma att tolkas så, som jag här befarade, d. v. s.
att jordägarna-bolagen få möjlighet att ställa arrendatorerna utanför de sociala
bestämmelserna, innebär detta, att det skydd, som riksdagen redan 1909 gav
arrendatorerna i Norrland, nu skulle undanröjas genom denna lagstiftning. De
ärade kammarledamöterna torde väl förstå, att dessa arrendatorer i Norrland,
som i många avseenden äro ytterst illa klämda mellan behoven av att hämta
sin utkomst från jorden och att skaffa inkomster genom arbete åt bolagen,
skulle betrakta det inte endast såsom en orättvisa utan såsom ett hån
mot hela deras ställning och deras levnadsvillkor, om riksdagen skulle antaga
en lag. som kunde tolkas på det av mig angivna sättet. Jag kommer därför,
herr talman, att vid behandlingen av 49 § i förslaget yrka bifall till den reservation,
som innebär, att den i paragrafens sista stycke förekommande satsen
»där arrendatorn icke av jordbruket kan erhålla sin huvudsakliga bärgning»
skall utgå ur lagtexten. Jag tror också, att kammaren — åtminstone under
förutsättning att det under denna debatt icke framföres något argument, som
förklarar, varför denna sats skall stå kvar i lagtexten utan olägenhet skall
kunna biträda mitt yrkande på denna punkt.

I detta anförande instämde herr Skoglund i Umeå.

Torsdagen den 10 december 1943.

Nr 35.

Sfi

Andrina i vissa delar av ladén om nyttjanderätt till fast egendom m. m.

(Forts.)

Herr Hansson i Vännäsby: Herr talman! Av cle av de föregående ärade talarnas
av allmänna synpunkter burna anföranden ber jag att särskilt få understryka
och instämma i herr ''(.ledbergs anförande. Jag kan också instämma
i vad herr Hansson i Skediga anförde, när han talade örn det värdefulla förslag,
som riksdagen nu skulle antaga, oell den trygghet, som förslaget skulle
medföra för arrendatorerna genom att de komma att få ersättning för det arbete,
som de utfört på fastigheterna, m. m. sådant. Jag anser det inte vara nödvändigt
att upprepa de allmänna principsynpunkterna på förslaget, utan jag
tänkte endast övergå till att säga något örn 8 § i lagförslaget, mot vilken jag
och några andra utskottsledamöter reserverat oss.

8 § handlar om att arrendatorerna äga rätt till ersättning, när de avträda ett
arrende under arrendeperioden. Vid ett sådant tillfälle äga arrendatorerna enligt
bestämmelserna i den föreslagna paragrafen utfå skälig ersättning för arrenderättens
värde. Av motiveringen till lagförslaget framgar med all tydlighet,
att det kan finnas olika meningar om innebörden av lagförslagets uttryck
»arrenderättens värde». Detta uttryck har också föranlett mycken debatt
under utskottsbehandlingen. De synemän, som skola värdera arrenderätten,
torde inte ens ur motiven till lagtexten kunna närmare utläsa, hur värderingen
av arrenderättens handelsvärde skall gå till. Man får genast det intrycket,
att det i denna fråga kan uppstå olika imeningar. Det kommer främst att bli
en omdömesfråga, och därvid blir huvudfrågan hur varje synerätt bedömer
detta värde. Härvidlag komma utan tvivel bland annat de olika konjunkturerna
att kunna inverka på arrenderättens värde. Det blir sålunda i väsentlig
mån fråga om ett kursvärde. Det är ingen, som vill undanhålla arrendatorerna
full ersättning för vad de utfört på fastigheterna, d. v. s. det reella värde, som
arrendatorerna åstadkommit på fastigheterna under arrendetiden. Däremot synes
det icke vara klokt, att bestämmandet av arrenderättens värde skall kunna
vara beroende av konjunkturerna. Detta vore visserligen till fördel för den
arrendator, som avträder fastigheten, men vi måste även besinna, att denna fördel
kommer att inverka på den tillträdande arrendatorns arrende. Den tillträdande
arrendatorn kan nämligen komma i ett mycket ogynnsamt läge under
en ganska lång tid just därför att ett speciellt konjunkturförhållande inverkat
på arrenderättens handelsvärde, vilket i sin tur haft vissa återverkningar på
det nya arrende, som skall erläggas. På grund härav lia herr Bernhard Nilsson
och jag jämte två andra utskottsledamöter i en reservation funnit anledninganmärka
på denna omständighet och sökt få en komplettering av denna paragraf.
Vi anse bland annat, att man genom att utbyta orden »arrenderättens värde»
mot »ersättning för värdet av de förbättringar arrendatorn^ verkställt å
fastigheten» kan förekomma de av mig påtalade olägenheterna i fråga om paragrafens
tolkning. Jag vill härvidlag även åberopa min ringa erfarenhet såsom
synemän, då synerätten haft att följa de lagregler, som förelegat. Det är nämligen
inte alla synerätter, som ha möjlighet att studera motiveringarna till de
olika lagarna, utan synerätterna gå mera direkt efter lagtexternas ordalydelse.
På grund härav blir det — som jag nyss framhöll — ytterst en omdömesfråga,
hur lagbestämmelserna komma att tolkas. Huvudsakligen på nu anförda skäl
lia vi reserverat oss beträffande denna paragraf och hemställt örn ett tillägg
till paragrafen av det innehåll jag nyss antydde.

Herr Mäler framhöll i sitt anförande den försvagade ställning, som skulle
komma att inträda för de norrländska arrendatorerna, därest det av honom påtalade
stycket i förslagets 49 § skulle få en sådan tolkning, att dessa arrendatorer
i stor utsträckning komine att ställas utanför arrendelagens bestämmelser.
I den gamla norrländska arrendelagen finns den bestämmelsen intagen, att la -

86 Nr 35. Torsdagen den 16 december 1943.

Ändring i vissa delar av lagen om nyttjanderätt till fast egendom m. m.

(Forts.)

gen icke berör fastigheter, som icke uppgå till fyra hektar brukad jord. Detta
är dock en areal inom norrländska områden, som är ganska ansenlig. En stor
del av de norrländska arrendatorerna bruka icke en så stor areal, men de ha likväl
sin huvudsakliga bärgning av densamma. Jag tror för min del inte, att det
föreligger några egentliga risker i det avseendet. Jag hade visserligen några kritiska
synpunkter i denna fråga, när propositionen framlades, men med det
smidiga sätt, varpå lagen i det avseendet är utformad, anser jag icke, att det
föreligger någon egentlig fara för att de norrländska arrendatorernas ställning
skulle försvagas genom den nya lagen. Jag tror därför inte att man behöver
frukta så mycket på denna punkt.

Av vikt vöre emellertid — som jag förut nämnt — att 8 § erhöll en sådan
lydelse; som angivits i reservationen till denna paragraf. Gentemot detta kan
visserligen invändas, att det i själva motiveringen till denna paragraf använts
ett uttryckssätt, som i någon mån skulle kunna motverka de risker i fråga örn
konjunkturväxlingar, som jag anfört i detta avseende. I motiveringen heter
det bland annat, att i arrenderättens värde icke bör inräknas ett på grund av
konjunkturmässig värdestegring uppkommet övervärde av arrendeinnehavet,
vilket värken är beroende på särskild reell förbättring eller är av bestående art.
Detta uttalande är mycket värdefullt, men som jag nyss sade vore det ännu
mera värdefullt, om själva lagtexten utformades så, att det icke kan uppstå
någon tvekan, i all synnerhet som synerätterna inte alltid ha tillgång till de
särskilda motiven till lagen.

Med hänvisning till mitt nu hållna anförande ber jag att få återkomma vid
föredragningen av 8 § för att då yrka bifall till reservationen under 8 § samt
även yrka på en därav påkallad ändring av vissa andra paragrafer.

Herr Senander: Herr talman! Då vi kommunister tagit ställning till frågan
örn en ny arrendelag lia vi gjort det utan att skatta åt den illusionen, att arrendatorerna
därigenom skulle få sina existensfrågor slutgiltigt lösta. Det är
uppenbart, att så länge arrendatorerna sakna jord och för sin utkomst äro
beroende av dem som äga jorden, så hjälpa inga om än aldrig så goda reformer.
Det enda som kan bereda trygghet i besittningen av jorden och en tillfredsställande
bärgning är att själva jorden äges av den som brukar den. Men
detta kan nu inte åstadkommas inom ramen av en kapitalistisk produktionsordning,
där jorden ju är en handelsvara. Först genom socialismen, som förenar
ägandet av jorden med dess brukande, kunna arrendatorerna liksom andra
grupper av den jordbrukande befolkningen vinna trygghet i sin existens.

Man behöver bara studera förhållandena på detta område för arrendatorerna
för att förstå hur orimligt det är att tänka sig en tillfredsställande lösning
av arrendatorernas svårigheter, så länge de äro beroende av jordägarna
för sin existens. Hittills ha arrendatorerna i mångå fall haft en ställning,
som man tycker borde tillhöra medeltiden. Det är jordägarna som genom
sitt starka inflytande på olika områden hålla utvecklingen tillbaka. Det har
förekommit många ganska goda utredningar i denna sak, som blottat de mest
upprörande förhållanden, men tack vare jordägarnas och deras representanters
mäktiga motstånd ha dessa utredningar i regel inte resulterat i några effektiva
åtgärder. Man har styltat sig fram genom att bättra på litet här och var,
och först nu har man vågat sig på att lägga fram ett förslag som berör men
inte alls löser det viktigaste problemet i denna sak, nämligen frågan om optionsrätten.
Men jordintressenas inflytande är ännu så starkt, att denna rätt
i förslaget därigenom göres illusorisk. Till denna sak återkommer jag emellertid
senare.

Torsdagen den 16 december 1943.

Nr 35.

Ändring i vissa delar av lagen om nyttjanderätt till fast egendom m. rn.

(Forts.)

Det är lika orimligt att föreställa sig, att man kan åstadkommaharmoniska
förhållanden mellan jordägare och arrendatorer som det är att åstadkomma
motsvarande förhållanden mellan den utsugne industriarbetaren och utsugaren-kapitalisten.
Hela den historiska utvecklingen av arrendesystemet och läget
för närvarande utgör den bestämdaste protest emot alla drömmar i den
vägen. Företagna statliga utredningar visa med all tydlighet att jordägarna
med näbbar och klor — en sak som för övrigt är ganska naturlig försvarat
sina privilegier. Därvidlag ha de inte ens skytt sådana medel som att
kringgå, eller till och med att bryta gällande lagbestämmelser. Jordkommissionen,
som tillsattes någon gång i början av 1920-talet och framlade sitt betänkande
år 1923, berör exempelvis, att arrendekontrakten ofta innehöllo bestämmelser,
som gåvo jordägaren möjlighet att på synnerligen lösa grunder
skilja arrendatorn från arrendet. I kontrakten fanns exempelvis sådana bestämmelser,
att kontraktet kunde anses förverkat, örn arrendatorn »bröt mot
allmän lag», örn »han gjorde sig känd för oordentligt levnadssätt», örn »han
eller hans folk visade olydnad mot förvaltningen», örn »lian vägrade fullgöra
av förvaltningen givna order» o. s. v. Ja, i vissa kontrakt fanns det
till och med bestämmelser intagna om arrendets hävande, örn arrendatorn
»visade uppstudsighet eller ohövlighet» mot jordägaren eller dennes ombud.
I mångå av kontrakten föreskrevs, att örn arrendatorn brast i något av pressa
avseenden var han skyldig att »genast utan ersättning avflytta, utan .åtnjutande
av laga fardag». Denna bestämmelse i kontraktet stod direkt i. strid
mot reglerna i arrendelagen. På samma sätt handlade många jordägare i strid
mot lagen då det gällde den s. k. syneförrättningen. Jordkommissionen förklarade
att på grund härav »de båda kontrahenterna vid denna förrättning
icke bleve jämställda utan att syneproceduren utfördes av jordägaren och
för tryggandet av hans intressen». Dessutom bestämdes i många kontrakt
— fortfarande i enlighet med vad jordkommissionen anför — att. arrendelagens
bestämmelser att syneförrättning kan klandras, vid domstol icke fick
tillämpas och att missnöje mot syn icke fick dragas inför domstol.

Det är klart, att det fihns jordägare, som uppträtt humanare och korrektare
än vad jag här enligt jordkommissionen
Men i allmänhet ha jordägarna utnyttjat sin ställning till att pressa de jordlösa
arrendatorerna på alla upptänkliga sätt. I varje fall utgöra^ de grava
missförhållanden, som arrendatorssystemet har att uppvisa, lika mångå drastiska
bevis för att man inte kan skapa trygghet åt arrendatorerna, så länge
de för sin existens tvingas att bruka jord som de själva inte äga.

I vår motion i denna sak ha vi uttryckt detta sa, att »först genom återförenandet
av ägande och brukande av egendom och arbete på ett högre plan
blir det möjligt att, ge småbönderna-arrendatorerna liksom övriga skikt av den
arbetande befolkningen inom jordbruket trygghet i besittningen och en tillfredsställande
bärgning». Vad jag nu sagt innebär självfallet inte, att vi
skulle vara negativt inställda till ett reformförslag av den. karaktär, som vi
nu här behandla. Det faktiska förhållandet existerar ju här i landet, att vi
ha 60—70,000 arrendatorer, som bruka nära 1 miljon hektar av landets samlade
åkerjord, vilket ju är nära en tredjedel av hela landets. Det. är därför
givet att varje lättnad i arrendatorernas beroendeställning till jordägarna
måste bälsås med tillfredsställelse. Den nya arrendelagen är ju också ett
framsteg i förhållande till tidigare lag. Men trots detta bär den alla tänkbara
spår av jordägarnas starka inflytande.

Främst gäller detta örn den s. k. optionsrätten. Denna är avsevärt försämrad
i det föreliggande utskott sförslaget i jämförelse exempelvis med ar -

»8

Nr 35.

Torsdagen den 16 december 1943.

Ändring '' i vissa delar av lagen om nyttjanderätt till fast egendom m. m.

(Forts.)

rendeutredningens förslag, som ändock innebar väsentligt större garantier för
kvarsittanderätten än vad utskottets förslag gör. Utskottets förslag gör i avsevärd
utsträckning ^optionsrätten illusorisk. Medgivandet att optionsrätten
kan brytas till förmån för jordägarens make, barn, adoptivbarn eller deras
bröstarvingar betyder faktiskt, att arrendatorns trygghet till besittningen
hänger i luften. Det betyder att man här ger en rätt åt jordägaren, som inte
överensstämmer med det ofta deklarerade syftet att skydda den svagare parten
i detta avseende. Tvärtom ger man härigenom ett skydd åt den starkare
partens intresse. Det enda motivet till detta förslag är, att jordägaren är jordägare.
På denna förtvivlat enkla grundval ger man företrädesrätt till arrende
åt den välsituerade jordägarens »närskylda», medan man kastar ut den fattiga
arrendatorn och hans anhöriga fran en jord, som de kanske i många år
ha brukat under mycket vidriga förhållanden. Enbart genom att åberopa släktens
företrädesrätt äventyrar man här en princip, som man själv påstått sig
vara anhängare av, nämligen den principen att trygga den svagare parten
i hans förhållande till den starkare.

Även i andra avseenden är arrendeutredningens förslag beträffande optionsrätten
försämrat genom Kungl. Maj :ts och utskottets förslag. Sålunda är arrendatorn
ålagd att, örn jordägaren vill bryta optionsrätten därför att han
anser arrendatorn olämplig, draga saken under domstols prövning. Enligt
arrendeutredningen skulle detta åligga jordägaren, vilket självfallet hade varit
betydligt naturligare. Förändringen i detta avseende är till klar nackdel
tor arrendatorn.

Beträffande stadgandena örn byggnadsskyldighet har även en försämring
skett i förhållande till arrendeutredningens förslag genom de dispensbestämKleiser
som nu föreslås. Som motivering för dessa bestämmelser framhåller
departementschefen att man härigenom vinner möjlighet »att, om så skulle
befinnas erforderligt, i viss omfattning uppskjuta reformens genomförande i
praktiken och att i allt fall sörja för nödig hänsyn och återhållsamhet i de
särskilda fallen». Här har man återigen att göra med »hänsyn och återhållsamhet»,
inte mot den svagare parten, inte mot arrendatorerna, utan mot jordägarna.

Detsamma är fallet beträffande förköpsrätten vid fastighetens försäljning
och rätten till husbehovsfiske. Uteslutande av hänsyn till jordägarna och deras
intresse har arrendeutredningens förslag i dessa punkter försämrats för
arrendatorernas del. Inte ens rätten till husbehovsfiske har man ansett sig
kunna obeskuren tillerkänna fattiga arrendatorer.

Utskottets förslag innehåller trots detta vissa förbättringar jämfört med
den lag som nu gäller. Men det kan därför inte betecknas som en god reform.
Det präglas av alltför starka hänsyn till jordägarintresset, och detta, intresse
gör sig ännu mera gällande genom de reservationer mot utskott-storslaget, som
nu föreligga i handlingarna. Man får väl åtminstone hoppas, att inte den
chikanen för riksdagen inträffar, att de bakåtsträvare, som svara för dessa
reservationer, vinna seger för sina synpunkter. Min kamrat Hagberg har i
denna fråga avgivit en motion, vari han påyrkar vissa förändringar av Kungl.
Maj :ts proposition i de delar, som jag här kritiserat.

Herr talman! Jag vill sluta med att yrka bifall till denna motion.

Herr Lundstedt: Herr talman, mina damer och herrar! Jag kan inte neka mig
nöjet att be er ta ad notam, vilken eklatant belysning hithörande aktstycken
kasta över en sats, som stundom här har uttalats och städse från vissa håll
här begabbats, nämligen att det inte finns någon äganderätt. Det finns inte

Torsdagen den 16 december 1943. Nr 35. 89

Andrina i vissa delar av lagen om nyttjanderätt till fast egendom m. m.

(Forts.) #

någon äganderätt, som är att ta till utgångspunkt för utformandet av någon
som helst lag och följaktligen inte heller för utformandet av innehållet ! de
nu föreslagna stadgandena. Vad vi kalla äganderätt är blott en viss handlingsfrihet
i fråga örn tingen, en handlingsfrihet, som är en följd av de lagar i ämnet,
som uppehållas. Man kan nu genom att läsa handlingarna i denna sak
övertyga sig om, att vederbörande i allt väsentligt också lia känt sig fullkomligt
fria ifrån alla äganderättsbekymmer, när de ha gått till behandling av
dessa frågor, att de känt sig fullkomligt obundna av all ängslan för att den
förbättrade ställning för arrendatorerna, som de vilja skapa, endast skulle
kunna vinnas genom rättskränkningar emot jordägaren.

Men enbart genom att frigöra sig ifrån en falsk utgångspunkt löser man
självfallet inte något lagstiftningsproblem. Problemet har endast_ frigjorts
ifrån ett förvirrande hinder för åstadkommande av en förnuftig lösning. Frigjord
från detta hinder har nu lagstiftaren att med sin uppfattning örn det
bästa för vår samhällsekonomi, i förevarande fall sålunda närmast det bästa
för jordbruksnäringens befrämjande, söka draga upp de lämpligaste gränserna
mellan jordägarens och arrendatorns handlingsfriheter i avseende på den arrenderade
fastigheten. Huruvida man med den lag, som i dag kommer att antagas,
verkligen kan ha fullt ut lyckats med uppgiften — det kan väl ingen här med
bestämdhet förutsäga.

Det synes mig, herr talman — och detta är en formulering av en generell
betänklighet ifrån min sida emot utskottets förslag — att en så genomgripande
lag på detta tidiga stadium synes lia en viss karaktär av experiment. Detta
experiment kan slå mycket väl ut, men det kan också tänkas, att tiden kommer
att utvisa vissa bakslag, till sist för arrendatorerna själva.

Jag har velat göra detta uttalande, herr talman. Kanske är denna pessimism
helt grundlös, och kanske skulle jag inte alls ha känt någon oro, örn jag hade
fått en eller annan dag ytterligare på mig för att studera mig in i etet intrikata
ämnet. Det är sannerligen för galet, att vi skola ha så kort tid på oss
för att fatta ståndpunkt i dessa stundom vittfamnande frågor. Jag vill säga,
att konstitutionsutskottets ordförande här sannerligen får vatten på sin kvarn.
Jag syftar på vad han uttalade i det anförande, som han höll i kammaren för
åtta dagar sedan angående reformering av riksdagens arbetsformer. Men den
saken hör nu inte hit.

Jag känner mig alltså, herr talman, inte tillräckligt insatt i hela detta
ämne för att ha någon fullt bestämd övertygelse. Jag känner mig också alltför
osäker för att våga bestämt motsätta mig vissa enligt min mening diskutabla
punkter i utskottets förslag. Det säger sig ju självt, att, om möjligen befarade
bakslag utebliva, en nutida demokrat måste hälsa den föreslagna lagen
med den allra största glädje. Han vill med hänsyn härtill inte ta risken av att
genom att gå emot förslaget på någon väsentlig punkt faktiskt ha verkat som
en bakåtsträvare. Men jag anser mig dock oförhindrad att deklarera mina sympatier
för vissa uttalanden i de särskilda yttrandena. Jag instämmer med herr
Holmbäck, när han säger att det är »principiellt oriktigt, att en så ingripande
lagstiftning skall träda i kraft redan någon vecka efter det att den tidigast
kunnat utkomma i Svensk författningssamling och allmänheten alltså fått del
av den antagna lagtexten». — Jag instämmer vidare i herr Carlströms anmärkningar
angående de menliga verkningarna för mellersta och södra Sverige av
att den s. k. nedre arealgränsen har slopats. Å andra sidan finner jag också,
att herr Malers särskilda yttrande är särdeles beaktansvärt. Jag vill här ock
ansluta mig till vad han i sitt yttrande i dag har anfört angående uteslutning
av viss passus i 49 §.

Nr 35.

Torsdagen den 10 december 1943.

Ändring i vissa delar av lagen om nyttjanderätt till fast egendom m. m.

(Forts.)

Jag önskar även beröra ett pär reservationer. I fråga om fastighetens återtagande
av jordägaren före arrendetidens slut enligt 8 § yrka herr Bernhard
Nilsson m. fl. att jordägaren inte skall, såsom utskottet och Kungl. Maj :t
föreslå, nödgas ersätta arrenderättens värde utan blott värdet av de förbättringar
arrendatorn verkställt på fastigheten. Genom en sådan formulering
skulle uteslutas såväl det på eventuellt billiga arrendevillkor grundade värdet
som också värdet av optionsrätten. Det senare finner jag fullkomligt motiverat.
Optionsrätten kan tänkas öka arrendevärdet, och det synes mig orimligt,
att en frånträdande arrendator skall få tillgodogöra sig denna värdeökning.
Men det förefaller mig nästan lika orimligt, .att jordägaren skall få profitera
genom återtagande av en fastighet, som han kan arrendera ut mot ett
förhöjt arrende. Den förmanen bör han icke få utan något vederlag till arrendatorn.
Det riktiga synes mig därför vara, att till orden »arrenderättens
värde» i andra stycket i 8 § gjordes ett tillägg, så att frasen finge en lydelse av
denna art: »arrenderättens värde, optionsrättens värde däri dock icke inneslutet».

Herrar Norman oell .Linder lia reserverat sig angående 17 §, och jag får säga,
att jag tilltalas mycket av denna reservation. Jag finner den, såvitt jag nu kan
döma, vara väl övervägd, men jag har inte hunnit konferera tillräckligt ingående
med fackmän på den motsatta sidan, och därför är jag alltjämt tveksam,
huruvida jag skall-ansluta mig till reservationen eller utskottets förslag på
denna punkt.

Slutligen kan jag, herr talman, inte underlåta att fästa uppmärksamheten
på ytterligare en sak. I denna punkt nödgas jag ge min gamle antagonist, höll
.lag pa att säga, herr Senander, rätt. Han sade nämligen, att optionsrätten,
såsom den här är stadgad, syntes honom illusorisk. Såsom 53 § är avfattad, kan
jordägaren faktiskt genom ett enkelt meddelande i uppsägningsform sabotera
hela optionsrätten. Han behöver bara säga, att han själv eller vissa av hans
anhöriga lia för avsikt att bruka fastigheten. Jag kan inte finna, att det efter
ett sådant meddelande är möjligt för arrendatorn att rättegångsvägen hävda
sin optionsrätt. Avsikten hos en normal människa måste anses vara utredd i
och med uttalandet av avsikten i allvarliga ordalag. Om ni se på stadgandet,
finna ni, att därpå följande grund i 53 § för optionsrättens tillintetsgörande
utgöres av särskilda förhållanden, som utvisa, att optionsrätten skulle bli till
påtagligt men för jordägaren. Där finna vi sålunda ett klart och tydligt bevistema
i vanlig mening, men avsiktens fakticitet förutsätter inga andra förhållanden,
än att den i klara verba har uttalats. Detta är en radikal skillnad.

Nu Ilar visserligen i lagen införts ett stadgande, som utgör en viss säkerhetsventil
emot det rena sabotaget från jordägarens sida av optionsrätten, nämligen
i 67°§ angående förutsättningen för jordägarens rätt att sälja eller arrendera
ut på nytt. Förutsättningen härför är jordbrukskommissionens tillstånd. Skulle
då jordbrukskommissionen lia kunnat åstadkomma vad som är uteslutet för en
domstol, nämligen att bestrida, att avsikten existerat, fastän en sådan varit
klart och tydligt: uttalad? Följer kommissionen lagens stadgande i 53 § — det
finns intet antytt i lagen, att kommissionen skulle kunna sätta sig över det
lagliga stadgandet — då måste kommissionen, såvitt jag förstår, praktiskt taget
alltid, såvitt den inte förmått avslöja att ett bedrägeri förelegat, medge det
i 67 § berörda tillståndet. Det förefaller mig egendomligt, att lagrådet har lämnat
53 § i förevarande avseende utan någon anmärkning. Lagrådet borde dock,
tycker man, inte kunna godkänna jordkommissionen såsom högsta instans i
domstols ställe.

Herr talman! Jag har med dessa ord velat uttala mig i denna fråga. Jag har
gjort det ogärna, därför att jag icke hunnit fullständigt intränga i det inveck -

Torsdagen den 10 december 1943. .Nr 35. 91

Ändring i vissa delar av lagen om nyttjanderätt till fast egendom m. m.

(Forts.)

lade ämnet. Att jag likväl yttrat mig, har skett i den förhoppningen, att de
frågor jag berört dock varit tillräckligt genomtänkta av mig. Eftersom denna
lagstiftning faktiskt faller inom mitt undervisningsområde i Uppsala, har jag
också ansett, att detta ärende icke borde gå förbi utan att jag lät höra av mig.

Herr Jonsson i Fjäle: Herr talman! Det är mycket riktigt, såsom den föregående
talaren påpekade, att utskottet haft att handlägga mycket betydelsefulla
frågor, och jag tror, att nian också kan säga, att det varit svårt att
åstadkomma en rättvis avvägning mellan jordägarnas och arrendatorernas intressen,
men det förefaller mig likväl, som örn man kommit till rätt goda. resultat.
Jag kan således i det hänseendet icke dela herr Senanders uppfattning,
ty örn herr Sellander läser den utredning, som fogats vid ilen .Tammska^ reservationen,
och tar del av de resultat som utskottet kommit till på ifrågavarande
punkter, måste han otvivelaktigt säga sig, att i varje fall ur arrendatorernas
synpunkt väsentliga förbättringar åstadkommits.

När det gäller att ordna arrendeförhållandena för jordbruket, är det självklart,
att förutom de rent sociala och rent humanitära synpunkter som man
måste lägga på frågan kommer också själva jordbruksproduktionen in i betraktelsekretsen
såsom ett huvudmoment. Jag för min del ser Hagan sa, att
det här gäller att ge arrendelagtiftningen en sådan utformning, att jordbruksproduktionen
även på arrendeställen kan inpassas i den allmänna utvecklingen
på jordbrukets område, och att man också kan fa sådana bestämmelser som
icke på något sätt förtaga en arrendator lusten att driva jordbruket framåt
och förbättra detsamma utan i stället verka pådrivande och underlättande.
dag tror också, att de förslag som utskottet kommit till i varje fall kunna betecknas
såsom relativt tillfredsställande. Jordbruket är en produktionsform
på längre sikt, och därför är det synnerligen nödvändigt, att man kan få betryggande
förhållanden icke blott för en kortare tidsperiod utan också för en
längre tid. Jag tror, att även örn man från mina utgångspunkter icke är riktigt
belåten med optionsrättens utformande, kan .man väl ändå icke säga annat
än att det är en relativt god trygghet som i detta avseende kommer att
beredas arrendatorerna genom antagande av denna arrendelagstiftning. Arrendatorn
får sitta kvar på arrendestället, så länge det är utarrenderat, och
kan på det sättet också ha möjlighet att lägga upp en brukningsplan på längre
sikt.

Vi ha här några ledamöter väckt en motion, avseende 17 § i lagen — den
paragraf, som liksom konstituerar förhållandena, då det gäller en förbättring,
av jordbruksproduktionen och lämnar arrendatorn nödig möjlighet till och intresse
för nyförbättringar. Förut var det endast tre grupper av förbättringar,
som han kunde åtnjuta ersättning för, nämligen nyodling, betesförbättring och
täckdikning. Nu har man i propositionen lagt till en fjärde grupp, då man
föreslagit, att arrendatorn skulle få ersättning för materialkostnaderna, när
det gäller anläggandet av cementerade gödselstäder. Vi anse emellertid, att
eftersom jordbruket befinner sig i ständig utveckling och nya produktionsförbättrande
åtgärder ständigt komma till, är det icke lyckligt att låsa fast
blott vissa grupper av förbättringsåtgärder, utan vi ha ansett, att man bör
få en vidare ram, som gör det möjligt att även inrymma förbättringsåtgärder
som man icke känner till, därest deras genomförande kan bli till varaktigt
gagn. Jag måste därför från den utgångspunkten hälsa med tillfredsställelse,
att i 17 § inryckts en allmän regel örn ersättning för förbättringar av
varaktig karaktär. Jag tror, att denna bestämmelse kommer att visa sig vara
a.v stor betydelse därigenom afl den ger arrendatorn impulser och ökar hans

Nr 35.

Torsdagen den 16 december 1943.

''Ändring i vissa delar av lagen om nyttjanderätt till fast egendom m. m.

(Forts.)

intresse för vidtagande av sådana åtgärder. Vid behandlingen i utskottet av
denna fråga har man sagt, att det skulle kunna betyda, att arrendatorn ger
sig in i vanskligheter, och att detta skulle bli betungande för jordägaren. 1
det avseendet anser jag, att den bestämmelse utskottet här stannat för garanterar,
att arrendatorn icke ger sig in i några äventyrligheter. Arrendatorn får
nämligen först vid avträde av arrendet någon ersättning för förbättringar.
Från den tidpunkt, då arbetet utförts, och till den tidpunkt, då han lämnar
arrendet, måste han själv bekosta dem, och enligt de bestämmelser som finnas
i utskottsförslaget skola två gode män också tillstyrka dessa förbättringar, innan
de utföras. Det synes mig därför föreligga fullgoda skäl för att de nya
bestämmelser som tillkommit icke skola bli någon oskäligt tung börda för
jordägaren.

Utöver detta vill jag säga, att det för oss som tillhöra det område, där den
särskilda norrländska arrendelagstiftningen varit gällande, har varit angeläget
att se till, att när denna principiella lagstiftning skall upphöra att gälla
och i stället ingå i den allmänna lag som vi nu behandla icke de arrendatorer,
som tidigare lytt under den norrländska arrendelagstiftningen, skola komma
i en sämre ställning. I allmänhet kan man nog säga, att man är relativt
tillfredsställd med förhållandena.

Såsom herr Mäler i dag påpekat äro vissa detaljbestämmelser icke tillfredsställande,
därför att de innebära en viss försämring. Men i vad det gäller
själva besittningsförhållandena tror jag, att om man nu övergår till att tilllämpa
femårig arrendeperiod med optionsrätt är detta för arrendatorn lika
betryggande som när han förut haft en femtonårig arrendeperiod men sedan
efter denna arrendeperiods utgång kunnat övergå till ettårig arrendeperiod.
Jag tror, att det skall bli ganska betryggande besittningsförhållanden även
för norrlandsarrendatorerna.

Till sist vill jag också säga, såsom det påpekats förut i ett par anföranden,
att den i 49 § införda bestämmelsen örn den som icke av sitt jordbruk
erhåller sin huvudsakliga bärgning kan ge anledning till otrevligheter. Örn
man nu icke kan få ett beslut av riksdagen att stryka denna passus, vore
det värdefullt att från regeringsbänken få ett meddelande om huru man ,ser
på dessa förhållanden. Ty det är icke tillfredsställande, örn denna lagstiftning
icke skall få tillämpas på de arrendeställen, som i Norrland betraktas såsom
jordbruk men vilkas innehavare lia sin huvudsakliga penninginkomst på
skogsbruk. Vi böra se till att de små jordbruk, som finnas i Norrland och utarrenderas,
också skola få denna sociala arrendelagstiftning på sig tillämpad.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Pelirsson-Bramstorp: Herr
talman! Jag vill med tillfredsställelse konstatera, att utskottet beträffande
hela lagförslaget kommit till så stor samstämmighet som här är fallet. I vissa
detaljer råda olika meningar, vilket också framgår av de vid utlåtandet fogade
reservationerna, och jag förstår fullt väl, att det kan vara fallet.

Då detta lagförslag överarbetades i departementet hade jag bland annat haft
till utgångspunkt den erfarenhet jag vunnit under de senaste åren, att arrendatorer,
som själva eller genom föräldrar brukat ett arrendeställe under många
år, kunnat utan vidare och utan starka skäl avlägsnas från dessa arrenden.
Det kan ur rättvisesynpunkt icke vara tillfredsställande, att ett sådant tillstånd
kan äga rum. Jag nämnde med avsikt de senare åren, därför att jag
därmed velat konstatera, att förhållandena för en del år tillbaka i tiden varit
mycket annorlunda. Jag vill även i det avseendet inför kammaren konstatera,
att de goda förhållanden som tidigare existerat vid många av de större godsen

Torsdagen deli 16 december 1943.

Nr 35.

ändring i vissa delar av lagen om nyttjanderätt till fast egendom m. m.

(Forts.)

fortfarande upprätthållas. Vissa av dessa större jordägare ha till och nied använt
särskilt tillsatta nämnder för verkställande av arrendeuppskattning, därför
att de icke velat vara partiska gentemot arrendatorn, vare sig av det ena
eller andra skälet. Med tillfredsställelse kan man också konstatera, att i var
nuvarande materialistiska tid ett sadant tillstånd kunnat fortfara. Det är en
grannlaga uppgift — skulle jag vilja säga — att inneha en stor jordbruksdomän
och förvalta den på ett ur samhällets och ur medborgarnas synpunkt tillfredsställande
sätt. Skulle man döma av dem, som fortfarande tillämpa ett sådant
system, skulle vi icke behöva någon lagstiftning.^ Men vi behöva en sådan
av samma skäl som vi behöva polisförordningar och mäste vidtaga en del andra
lagstiftningsåtgärder. Särskilt under de senare åren har tyvärr kunnat konstateras,
att vissa jordägare se saken så pass realistiskt och ekonomiskt, att
de se bort från den rättvisa, som rätteligen bör vederfaras den som skött sin
uppgift sorn brukare av ett arrendeställe på ett fullt tillfredsställande sätt.
Den utveckling som uppstått har varit det avgörande motivet för statsmakterna
att i detta fall nödgas ingripa och lagstifta örn vissa regler, så att icke den
starkare parten får förfara efter eget gottfinnande.

Jag vill tillägga, att mina synpunkter på hela detta problem begränsa sig
icke till de nu nämnda, d. v. s. de sociala synpunkterna, utan mina synpunkter
sträcka sig vidare. Enligt min mening bör man lägga såväl nationalekonomiska
som jordbruksekonomiska synpunkter på detta spörsmål. Genom att taga ut det
mesta möjliga av arrendatorn och räkna ut, örn han i nuvarande läge kail betala
så och så mycket, uppstår enligt mitt förmenande i många fall en kapitalförstöring,
därför att arrendatorn nödgas att taga ut så mycket som möjligt,
men på grund av ovissheten örn hur länge han får sitta kvar på arrendet kan
han naturligtvis icke, då han måste räkna ekonomiskt och icke ideellt,, göra
några investeringar. Det blir icke några pengar över för att göra investeringar,
när utav arrendatorn uttagits högsta möjliga belopp. .Men även om arrendatorn
har ekonomiska möjligheter att investera ett visst kapital sker inte detta i ovisshet
om vilken glädje han och hans efterkommande kunna ha av de förbättringax
som han vidtagit på fastigheten. Detta bär i ganska stor utsträckning avhållit
vederbörande arrendatorer av jordbruk från att lägga ned viss del av sin inkomst
på förbättringsarbeten. Detta är ur såväl jordbruksekonomisk som nationalekonomisk
synpunkt icke ett önskvärt förhållande. Då menar jag, att optionsrätten
utgör den trygghet, varmed arrendatorn skall kunna räkna. Han
skall veta, att om han gör den ena eller andra förbättringen har han möjlighet
att taga igen sina utgifter genom ett fortsatt arrende, och alldeles självfallet
kan arrendatorn, en gång, örn han bekostat förbättringen själv, påpeka, att detta
icke är någon insats av jordägaren utan en insats som han gjort såsom brukare
av fastigheten. Vid bestämmande av lega för. kommande arrendeperiod mäste,
enligt mitt sätt att se, såväl jordägaren som de som sedan skola pröva skäligheten
i arrendebeloppets storlek bestämma arrendet med hänsyn till vad arrendatorn
sålunda nedlagt på fastigheten. Från den utgångspunkten synes det
mig därför vara en angelägenhet av första ordningen att få bättre förhållanden
på detta område. Då jag sex saken från denna synpunkt har jag. självfallet
haft den uppfattningen, att när det gäller optionsrätten skall det icke finnas
någon arealgräns uppåt. Optionsrätten borde alltså gälla även för större fastigheter.
Detta är angeläget icke minst därför att det kan hända, att en jordägare
rent av icke har kapital i tillräcklig utsträckning att göra de förbättringar
som påkallats, men där arrendatorn velat och kunnat satsa visst kapital
på detta. Man har invänt, att det kan ske genom en överenskommelse, som icke
går efter laga former. Meningarna kunna vara delade på den punkten. Då jag

Nr 35.

Torsdagen deli 10 december 1943.

Ändring i vissa delar av lagen om nyttjanderätt till fast egendom m ni

(Forts.)

ansett en reviderad arrendelagstiftning vara i hög grad påkallad och flertalet
arrendeställen faller under den föreslagna arealgränsen har jag godtagit en
kompromiss örn 50 har som övre gräns i stället för att uppskjuta förslagets
framläggande.

lia jag har ordet, skall jag kanske beröra vissa av de ändringar, som utskottet
föreslagit. Jag sade nyss, att jag med tillfredsställelse konstaterade den
långt gående enigheten inom utskottet, och denna min tillfredsställelse är självfallet
så mycket större, då jag ser tillbaka några år, då förslaget till arrendelagstiftning
framlades av utredningen. Örn jag tänker på de opinionsmöten mot
denna lagstiftning, som anordnades under den tiden, och ser det lagförslag
som här ligger på kammarens bord, måste jag säga, att bär försiggått en genomgripande
åsiktsförändring.

De ändringar, som utskottet föreslagit, gälla i första hand 6 §. som innehåller
förbud för erläggande av arrende i form av naturalster. Ingen kan bedöma
det riktiga eller det oriktiga, respektive det lämpliga eller det mindre lämpliga,
i ett sådant system. Då riksdagen så sent som 1932 — örn jag icke miss-;
mimiér mig — på grund av en proposition som föranletts av en förut gjord utredning
beslöt, att hälften av arrendet skulle utgå i naturalster, när det gäller
kronohemman och ecklesiastika hemman, intog riksdagen enligt min mening
den ståndpunkten, att den ansåg detta vara tillfredsställande. Den gången
avrådde jag emellertid från att ta denna bestämmelse, därför att jag räknade
med att vid en mycket utpräglad lågkonjunktur det skulle innebära en oerhörd
belastning på arrendatorn, och att detta skulle bli fallet av den anledningen att
vi, när det gäller prissättningen, icke tagit hänsyn till något annat än de ökade
produktionskostnaderna och följaktligen icke tagit hänsyn till det ökade
jordvärdet. I de fall då hela arrendebeloppet betalas i naturaprodukter har det
blivit en stark belastning för arrendatorn. Örn jordägaren själv brukat egendomen,
hade han icke fått medräkna det mervärde på det ökade jordbrukskapitalet,
som blir en följd av att man kapitaliserar det utgående arrendet. Självfallet
kan denna sak emellertid bedömas på olika sätt, och jag vill för min del
icke göra någon erinran mot utskottets förslag.

lil § har utskottet föreslagit, att syn ej må hållas senare än tre månader
efter tillträdes- resp. avträdesdagen i stället för ej senare än sex månader. Det
kan naturligtvis anföras skäl för att tiden skall bli kort. Man vill komma så
nära som möjligt till avträdesdagen för att en eventuell brist icke skall komma
att ökas och medföra ytterligare kostnader för arrendatorn. Jag vill för min
del endast framhålla, att denna förkortning till tre månader dock kan medföra
vissa svårigheter för Norrland, där vegetationsperioden icke börjar förrän i
juni månad. Av kontinuitetsskäl är det ju önskvärt, att det är en och samma
synenämnd, som utför synerna inom ett visst område, och besiktning av jorden
kan ju icke gärna äga rum förrän vegetationsperioden bär börjat. Detta
kan som sagt för rätt stora delar av landet icke ske förrän i början av juni
månad. Man har ingen erfarenhet av hur en sådan förkortning av tiden kommer
att verka.

Beträffande 14 § och den ändring som utskottet där har föreslagit, att arbetarbostad
skall hållas i det skick som motsvarar vad enligt gällande hälsovårdsstadga
kräves, har jag den uppfattningen, att utskottets ändringsförslag icke
skapar större klarhet. Tillämpningen av bestämmelsen kommer att bero på hälsovårdsnämnderna.
Därest icke hälsovårdsstadgan ändras i anslutning till 14 §.
kommer det att uppstå lika stor tveksamhet som för närvarande råder. Dessutom
har utskottet infört denna bestämmelse endast för arbetarbostäder, men
det, kan ju vara lika rimligt att en arrendator, som icke har några arbetare,.

Torsdagen den 16. december 1943. Nr 35.. 95

Ändring i vissa delar av lagen örn nyttjanderätt till fast egendom m. m.

(Forts.)

också själv får en tillfredsställande bostad. Enligt nu gällande bestämmelser
bär hälsovårdsnämnden möjlighet att ålägga antingen jordägaren eller arrendatorn
att utföra nödvändiga förbättringar. Med det nya förslaget nödgas hälsovårdsnämnden
konstatera vad som är nybyggnad å bostaden och vad som är
reparation av bostaden. Följaktligen får hälsovårdsnämnden precis som förut
med båda parterna att göra. Jag har endast velat framhålla dess synpunkter.

Vad sedan beträffar ändringen i 17 § måste jag säga, att fastän jag annars:
icke är betänksam mot reformer förefaller det mig dock, som örn utskottet därvidlag
har gått väl långt. Utskottet har utvidgat bestämmelserna om de anläggningar,
som en arrendator skall kunna få ersättning för. Utskottet har därvid
förutsatt, att sådan anläggning skall ha skett med jordägarens samtycke
eller efter godkännande av lantbruksingenjör eller jordbrukskonsulent samt av
två andra vederhäftiga personer. Det är klart, att om sådant godkännande
sker med gott omdöme och med verkligt förstånd, så att det icke blir några
större saker, som jordägaren skall lösa den gång man medelst syn skall uppskatta
det ökade värde fastigheten bär fått, så ter sig icke denna bestämmelse
så vansklig ur jordägarens synpunkt, men vi veta dock att även lantbruksingenjörer
ha projekterat exempelvis vattenavledningsföretag. som ha varit mindre
lyckade, och det kan naturligtvis också projekteras andra anläggningar, som
icke lia sådant värde, att det motsvarar kostnaden. Denna utvidgning av lagens
bestämmelser borde enligt min mening ha föregåtts av en närmare prövning på
annat sätt.

Ändringen i 49 § syftar ju till att utsträcka lagens tillämpning till flera
arrenden. Självfallet hyser jag icke den ringaste betänklighet mot att man söker
komma åt, låt mig säga dessa »söndagsjordbrukare» och liknande jordägare.
Utskottet framhåller i detta sammanhang, att dispens bör kunna medges
för jordinnehav, som uppkommit genom arv eller genom inköp å exekutiv auktion
för skyddande av en fordran, därest de, sorni ha ärvt eller fördärvat fastigheten,
icke nied detsamma kunna ta ställning till hur de skola förfara nied densamma.
Jag är icke jurist, men jag måste fråga mig, örn icke denna utskottets
uppräkning måste innebära, att andra, som ha ärvt en fastighet och arrenderat
ut den, icke kunna få sådan dispens. Örn det gäller prövning inför domstol är
det självfallet så, att tolkningen kommer att bero på de kommentarer, som skola
skrivas till lagen, och det är ju möjligt, att kommentarerna kunna klarlägga
saken.

Örn jag sedan övergår till reservationerna vill jag nämna, att när jag i propositionen
uteslöt föreskrift örn obligatorisk prövning av arrendekontrakten, så
skedde detta av rent praktiska skäl. Jag menade, att organisationsväsendet har
numera kommit så långt i vårt land, att man icke behöver befara, att någon
arrendator åtminstone för någon längre tid kommer att leva i okunnighet örn
sin rätt att få arrendekontrakt granskat. Skulle jordbrukskommissionerna vara
skyldiga att taga emot och granska alla förslag till arrendeavtal, skulle det enligt
mitt sätt att se bli en mycket stor apparat. Inom regeringen menade man,
att elei icke var tillråjlligt att tillskapa en sådan apparat och icke heller nödvändigt,
eftersom kontrakten ändå när så erfordrades skulle komma under
jordbrukskommissionernas prövning.

Utskottet har för sin del uttalat, att den nya lagen torde aktualisera vissa
organisatoriska frågor beträffande jordbrukskommissionerna och säger sig
förvänta, att Kungl. Maj :t snarast skall vidtaga behövliga åtgärder. För min
del bär jag också den uppfattningen, att jordbrukskommissionernas arbete kommer
att bli oerhört mycket mera grannlaga än det varit tidigare, och det skall
därför bli mig angeläget att i enlighet nied utskottets önskan låta utreda frå -

90 Nr 35. Torsdagen den IG december 1943.

Ändring i vissa delar av lagen örn nyttjanderätt till fast egendom m. m.

(Forts.)

gali och lägga fram det förslag, vartill en sådan utredning föranleder. Det
måste som sagt bli en oerhörd skillnad gentemot de uppgifter, som jordbrukskommissionerna
tidigare lia haft. En sådan skillnad uppkom ju redan genom
den nya vanhävdslagen, men den kommer att bli oerhört mycket större nu, då
jordbrukskommissionerna i vissa fall kanske skola bli dömande part i rent
ekonomiska frågor, där vederbörande icke kunna komma överens. I Norrland
ha jordbrukskommissionerna redan tidigare baft väsentligt större uppgifter,
men i de södra delarna av landet har det av inkomna rapporter oell protokoll
visat sig, att kommissionerna överhuvud taget icke ha haft något ärende att
handlägga under året. Det är uppenbart, att man därför icke här är så pass
insatt i dessa förhållanden som man är i de delar av landet, där man tidigare
har haft större uppgifter att handlägga.

Den förste ärade talaren i denna debatt önskade, att akademihemman skulle
komma att falla under denna lagstiftning. Härom har sagts, att förslag skall
framläggas i annan ordning och i nära anslutning till nu föreslagna grunder.
Det är avsiktligt, som man sagt »i nära anslutning till», ty det är min bestämda
mening att det icke skulle vara rimligt, att akademierna skulle ligga
utanför vanliga bestämmelser rörande utarrendering av fastigheter. Men å
andra sidan är det också min bestämda mening, att det icke heller med hänsyn
till vad som gäller för kronoarrenden och ecklesiastika arrenden skulle vara
rimligt att ha en arealgräns för optionsrätten. Följaktligen menar jag, att
akademiernas hemman få i detta avseende räknas till andra publika fastigheter
och följa de bestämmelser, som gällt för dem under mångå år före denna lags
tillkomst.

Vad sedan gäller den reservation, som har anförts beträffande 49 § andra
stycket förhåller det sig ju så, att tidigare har det funnits en nedre arealgräns
för Norrland, vilken nedre gräns nu har slopats. Det blir emellertid för
tolkningen av den ifrågavarande lagbestämmelsen icke jordbrukskommissionerna
utan en domstol, som får det slutliga avgörandet. Domstolen får pröva,
huruvida fastigheten är av det slaget, att den är för liten för att innehavaren
skall kunna existera på den, därest han icke har annan inkomst vid sidan
därav. Kan innehavaren emellertid bevisa, att han tidigare kunnat existera på
sitt jordbruk med en liten inkomst vid sidan därav, är det självfallet, att han
kommer att räknas till den optionsberättigade delen av arrendatorer. Är det
däremot icke fråga om vare sig det ena eller det andra, om han icke kan
försörja sig på jordbruket och icke kan få någon tillfredsställande arbetsinkomst,
så är det ju ingen mening för vederbörande att sitta kvar på fastigheten,
eftersom han i alla fall icke kan klara sig på den i fortsättningen. Örn
man skulle^ följa reservanterna har man klart sagt ut det ena fallet men har
icke sagt något örn det andra fallet, och följaktligen kan jag icke förstå annat
än att det i alla fall mäste bli en prövning. Jag kan därför icke förstå, att deras
förslag skulle förbättra arrendatorernas ställning.

Professor Lundstedt säde, att en jordägare ju alltid kan uppge, att han
avser att bruka fastigheten själv. Jag vill emellertid erihra om att bevisskyldigheten
ligger kvar hos jordägaren. Det är jordägaren, som skall bevisa, varia1''
han vill häva arrendeavtalet. Örn han säger sig lia för avsikt att bruka
fastigheten själv måste han också göra det, ty gör han det icke blir han bötfälld.
Örn han sedan före den tidsfrist, som stadgas i 67 §, vill arrendera ut
fastigheten igen, blir det ju samma förhållande, som örn han ena dagen inför
rätta förklarar, att han ämnar bruka fastigheten, men sedan andra dagen,
när rättegången är slut, icke bryr sig örn det.

Vad sedan beträffar fragan örn barns eller släktingars övertagande av fas -

Torsdagen den 16 december 1943.

Nr 35.

Ändring i vissa delar av lagen om nyttjanderätt till fast egendom m. m.

(Forts.)

tighet och brytning av optionsrätten av denna anledning, blir det ju en sak,
vars verkningar man får se i praktiken. Optionsrätten gäller ju endast för
fastigheter örn högst 50 hektar. Det är väl icke många som tro, att närskylda,
barn eller andra, å dessa större jordkomplex, där lagen i första hand är avsedd
att gälla, skulle vilja komma åt de små fastigheter, för vilka optionsrätten
gäller, ty det finns säkerligen där större fastigheter, för vilka optionsrätten
icke gäller, att övertaga och bruka. Örn man tänker på hur det kommer
att verka i praktiken tror jag, att de framförda farhågorna komma att visa
sig vara till större delen överdrivna.

Självfallet skall jag icke spå hur den nya lagen kommer att verka, vare
sig på det ena eller det andra sättet, men jag hoppas, att den skall lända till
båtnad och rättvisa för jordägarna och till båtnad och rättvisa för arrendatorerna,
och att båda parterna skola försöka tillämpa lagen i den anda och
mening, som den är avsedd att tillämpas.

Herr Lundstedt erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Herr statsrådet sade, att bevisbördan i fråga örn avsikten kommer att
ligga hos jordägaren. Det är mycket riktigt, men denna börda är synnerligen
lätt. Den väger fjäderlätt. Den är fullgjord i och med ordets allvarliga uttalande.
Därmed har han bevisat sin avsikt. Man kan ju icke så att säga röntgenfotografera
själen utan måste lita på vad personen säger.

Jag förbisåg ingalunda en säkerhetsventil i föreskriften örn att jordbrukskommissionernas
tillstånd skall inhämtas, innan fastigheten får säljas eller på
nytt utarrenderas. Men jordbrukskommissionerna äro ju själva bundna av lagen:
förelåg avsikten, när den meddelades, var jordägaren befogad stoppa optionsrätten.
Örn man nu skall lita till jordbrukskommissionerna, så betyder detta,
att jordbrukskommissionerna skulle kunna vägra jordägaren tillstånd att
handla efter lagens 53 §. Jag hoppas alldeles som herr statsrådet, att jordägarna
icke skola på detta sätt börja chikanöst utnyttja lagen, men lagar bruka och böra
dock vara skrivna så, att man skall kunna taga dem på orden. Tar man detta
stadgande efter orden kan det utnyttjas i sabotagesyfte, vilket jag dock, som
sagt, hoppas i allmänhet icke komma att ske.

Att jordägaren sedermera, ändrar sin först meddelade avsikt, kan ju icke i
och för sig anses vara illojalt. Det kan ha tillkommit nya skäl; i varje fall kan
saken mycket väl framställas på det sättet. Det är otänkbart, att vederbörande
blott därmed skulle kunna anses ha handlat lagstridigt.

Jag vet icke, om denna punkt egentligen kan regleras på ett fullt tillfredsställande
sätt, men vad som här skrivits i lagen synes i varje fall icke vara
så beskaffat.

Herr Mäler, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle, anförde:
Herr talman! För min del hade jag väntat eller åtminstone hoppats, att herr
statsrådet skulle försäkra, att den grupp av arrendatorer, som ha fallit under
den sociala norrlandslagen, skulle få behålla den rätt och det skydd, som de
förut ha haft. Det framgick emellertid icke av herr statsrådets yttrande, att
avsikten är att bereda dem detta skydd, och under sådana förhållanden måste
jag vidhålla, att den föreslagna formuleringen kommer att medföra en avsevärd
försämring i fråga örn förhållandena i Norrland.

Härefter yttrade:

Herr Jansson i Hällefors: Herr talman! För min del är jag i stort sett tillfredsställd
med det förslag till arrendelag, som nu föreligger efter utskotts Andra

kammarens protokoll WJfS. Nr 85. 7

Nr 35.

Torsdagen den IG december 1943.

Ändring i vissa delar av lagen om nyttjanderätt till fast egendom m. m.

(Forts.)

behandlingen. Jag skulle kunna säga, att det sträcker sig längre till arrendatorernas
förmån än vad man tidigare hade kunnat räkna med att man skulle
ha möjlighet att åstadkomma. I de punkter, där utskottsförslaget avviker från
propositionen, har utskottet tagit ställning med kan jag säga mycket stor majoritet.
Ställningstagandet har ju icke, såsom också här tidigare framhållits av
herr Liedberg, skett efter några partilinjer. Man har från alla håll inom utskottet
varit positivt inställd, när det gällt att slå vakt om såväl arrendatorernas som
jordägarnas intressen. Att de förstnämndas intressen därvid kommit i främsta
rummet ligger ju i sakens natur, särskilt när det gäller den sociala delen av
lagen.

Man har vid behandlingen av detta lagförslag, såvitt jag kunnat fatta, i
första hand velat främja jordbruket genom att ge arrendatorerna en tryggare
ställning. Bland annat har ju detta varit fallet, när utskottet haft att
ta ställning till arrendatorernas rätt till ersättning på grund av förbättringar.
Jag skall senare återkomma något till denna punkt, eftersom det där finns reservanter.

I utlåtandet ha i särskilda yttranden av herrar Linder och Carlström uttalats
starka farhågor för att jordägarnas intressen av att utarrendera jord skulle
i hög grad minskas på grund av den omfattning, som lagens sociala bestämmelser
ha fått. Jag vill för min del icke påstå, att dessa farhågor äro helt ogrundade,
men jag har den bestämda uppfattningen, att de äro överdrivna. Det är i stort
sett, kan man säga, samma betänkligheter, som framfördes från jordägarhåll,
när 1927 års arrendelag kom till, framför allt från skogsbolagen i Värmland
och Bergslagen, därför att norrlandslagen då kom att utsträckas till att gälla
även dessa områden. De erfarenheter, som ha vunnits under tiden sedan 1927
års arrendelag trädde i kraft i de områden, där det kraftigaste motståndet restes
mot denna lag, visa emellertid icke någon omfattande avveckling av arrendesystemet
såsom upplåtelseform. Visserligen vidtogos från bolagens sida i mycket
stor utsträckning åtgärder för arrendeställenas försäljning under de första åren
efter lagens tillkomst, men någon försäljning i större omfattning kom icke till
stånd. Huruvida detta berodde på att försäljningsutbuden skedde i sådan omfattning
och under sådana former, att arrendatorernas organisationer tvingades
gå emot försäljning, vill jag i detta sammanhang icke yttra mig örn, men ett
faktum är, att försäljningar av någon större omfattning icke kommo till stånd.
För närvarande förekommer inom dessa områden inte ens några utbud örn
försäljning av arrendeställen. Förhållandena ha i stället blivit sådana, att bolagen
ha mycket svårt att få arrendatorer, och många arrendeställen stå lediga.
Jag känner inte till, vilken inställning dessa jordägare nu intaga till förevarande
lagförslag, men jag skulle vilja tro, att man nu inte vill resa samma
motstånd mot denna lag som man gjorde 1927. Jag har velat erinra härom, när
man nu talar örn att arrendesystemet på grund av denna lag så småningom
skulle komma att avvecklas. Erfarenheten talar inte uteslutande i denna riktning,
och det kan vara anledning att framhålla detta för de jordägare, som på
grund av lagens tillkomst i en hast och kanhända i ren desperation nu komma
att vidtaga åtgärder för försäljning av sina arrendeställen.

Nu får vad jag här har sagt inte uppfattas så, att jag skulle vara motståndare
till all försäljning av arrendeställen eller all sorts friköp för arrendatorerna.
Det är jag inte alls. Jag tillåter mig dock hysa den bestämda uppfattningen,
att det inte kan vara fördelaktigt för arrendatorerna inom de stora skogsbolagskomplexen
att köpa dåliga och ofullständiga jordbruk utan stödskog, då de
därigenom måste komma i en sämre ställning än om de fortsätta som arrendatorer.
Jag har velat passa på tillfället att säga detta, samtidigt som jag vill

Torsdagen den 16 december 1943.

Nr 35.

Ändring i vissa delar av lagen om nyttjanderätt till fast egendom m. m.

(Forts.)

framhålla som min uppfattning, att statsmakterna inte böra understödja sådana
friköp.

Herr Carlström har i ett särskilt yttrande till utskottsutlåtandet bl. a. framhållit,
att lagens tvingande byggnadsbestämmelser komma att medföra, att
på grund av stegrade byggnadskostnader en icke önskvärd forcerad avveckling
av de små arrendeställena kommer till stånd. Jag har ingen möjlighet att
avgöra, huruvida så kommer att ske. En sak hoppas jag vi dock alla äro ense
örn — även herr Carlström — nämligen att ett bättre förhållande beträffande
byggnadsbeståndet på landsbygden snarast bör komma till stånd, och detta
framför allt när elef gäller de mindre arrendeställena och därvid inte minst
arrendatorernas egna bostäder. Örn detta — särskilt när det gäller södra delen
av landet — inte kan ske med mindre än att nian måste söka åstadkomma
bättre och mera bärkraftiga brukningsdelar, som inte allenast lämna möjlighet
för brukaren till en dräglig försörjning utan också till en människovärdig bostad,
så måste väl statsmakterna medverka till att åstadkomma sådana. För
norra och mellersta delen av landet, där de mindre arrendatorerna till en del
ha sin inkomst av skogsarbete, spelar härvidlag arbetslönens storlek en mycket
stor roll. Man måste, anser jag, även här söka få fram ett förhållande, som
gör det möjligt för dessa människor att få leva under drägligare förhållanden
än vad som hittills varit fallet. Örn detta inte kan ske med mindre än att en del
på grund av belägenhet eller på grund av andra omständigheter för jordbruksdrift
mindre lämpliga brukningsdelar få läggas ut till skogsmark eller sammanslås
med andra för att skapa mera bärkraftiga jordbruk, kan detta inte hjälpas.

En sak i detta sammanhang anser jag vara självklar, och det är, att man
kan inte och man bör inte i ett välordnat samhälle söka bibehålla ett jordbrukare-
och, när det gäller de mellersta och norra delarna av landet, ett skogsarbetarproletariat,
som till levnadsbetingelser och levnadsstandard ligger på
en betydligt lägre nivå än alla andra medborgargrupper. Örn nu denna lag kommer
att medverka till att ett bättre förhållande kommer till stånd, kan jag
för min del inte annat än hälsa detta med stor tillfredsställelse, även om det
skulle medföra att, såsom här förut sagts, en del ofullständiga och olämpliga
brukningsdelar komma att falla bort.

Jag skall nu, herr talman, övergå till att säga något om en del detaljbestämmelser.
Jag har icke varit i tillfälle att närvara i kammaren under den föregående
debatten, och jag vet därför icke, örn jag kommer att upprepa vad som
förut sagts av någon av mina medmotionärer. Beträffande 17 § har utskottet
tillmötesgått de önskemål som motionsvis framförts. Som motionär kan
jag inte annat än uttrycka min synnerliga tillfredsställelse med att så har
skett. Tre av utskottets ledamöter ha emellertid på denna punkt avgivit
en reservation. Endast en av dessa reservanter är jordägare, och
det har för mig varit av stort värde, att så gott som samtliga jordägare inom
utskottet medverkat till den omskrivning av 17 § som här har skett. Det
måste ur allmän rättssynpunkt vara riktigt, att om en arrendator lägger ned
arbete och kostnader på att förbättra sitt arrendeställe och sedan av en eller
annan anledning tvingas att upphöra med arrendet, han skall lia rätt att erhålla
ersättning av jordägaren för det — såsom utskottet har formulerat det
— ökade värde, som fastigheten i följd av anläggningen då kan anses äga.

Ur jordbrukssynpunkt har detta enligt mitt förmenande stor betydelse, då
arrendatorn kan vidtaga åtgärder av skilda slag för ali. förbättra och många
gånger förbilliga driften på sitt jordbruk utan att behöva riskera, att jordägaren
får tillgodogöra sig en stor del av de ekonomiska fördelarna av dessa åtgärder
utan att ha behövt lämna arrendatorn någon vedergällning härför.

100

Nr 35.

Torsdagen den 10 december 1943.

Ändring i vissa delar av lagen om nyttjanderätt till fast egendom m. m.

(Forts.)

Genom den lagtext som utskottet utformat i denna del lia enligt mitt förmenande
garantier skapats för att förebygga, att en arrendator skall kunna
vidtaga åtgärder, som med hänsyn till ställets värde skulle bliva alltför betungande
för jordägaren. I de fall där arrendatorn och jordägaren icke komma
överens om de anläggningar, som arrendatorn vill utföra, måste arrendatorn
söka godkännande av lantbruksingenjör eller jordbrukskonsulent samt två synemän,
örn han sedan skall kunna göra sin rätt gällande mot jordägaren. När
reservanterna säga, att de regler som utskottet har tillskapat icke kunna hindra
att företagsamma arrendatorer igångsätta förbättringsarbeten, vilka överstiga
jordägarens bärkraft, så förefalla mig deras farhågor vara betydligt överdrivna.
Kvar står ju alltid den regeln, att arrendator icke kan få ut ersättning
för mer än det ökade värde, som fastigheten i fråga bär vid avträdet.

Vad beträffar § 49, andra stycket, har jag anslutit mig till de reservanter,
som yrka på att den sista satsen i nämnda stycke skall bortfalla. Departementschefen
har här nyss behandlat saken, men jag tycker, att man dock borde
kunna få någon mera bestämd deklaration på denna punkt. Vi, som ha reserverat
oss, ha nämligen ansett, att det kan vara tveksamt vad som menas med
uttrycket »där arrendatorn icke av jordbruket kan erhålla sin huvudsakliga
bärgning». För min del vill jag framhålla, att t. ex. när det gäller områdena
inom övre Värmland och Bergslagen, där det ju finns gammal finnbebyggelse,
är det knappast några arrendatorer, som leva på sitt arrendejordbruk. De större
arrendatorerna äro körare och ha i många fall sin största inkomst av skogskörning.
Enligt den gamla bestämmelsen i norrlandslagen örn fyra hektar inrösningsjord
lia dock dessa arrendatorer hänförts under den sociala delen av
lagen. Med den formulering av lagen, som nu föreslås, anse vi det emellertid
tvivelaktigt, om de i fortsättningen kunna hänföras dit. Man kan därför befara,
att i praktiken den nedre arealgränsen kommer att flyttas uppåt, vilket väl
inte varit meningen. Man måste nämligen komma ihåg, att inom de områden,
som jag här talat om, även körarboställen betraktas såsom skogsarbetarboställen,
och att skogsbolagen genom upplåtandet av dem i huvudsak syfta till
att säkra tillgången av körare för sitt skogsbruk. Skulle riksdagen här inte
bifalla reservationen och från departementschefens sida inte kommer att lämnas
någon mer bestämd deklaration, som man skulle kunna bygga på vid
själva tolkningen av bestämmelsen, så befarar jag, att detta kommer att innebära,
att många av dessa körare-arrendatorer, som tidigare kommit i åtnjutande
av de sociala fördelar som lagen ger, icke längre komma att göra det.

Vad vidare beträffar tredje stycket i samma paragraf, där herr Hage lii. fl.
reservationsvis föreslå, att arrendator under huvudgård i enskild ägo och under
fideikommiss skall äga rätt till husbehovsfiske, måste jag erkänna, att det
endast berott på en tillfällighet att jag icke antecknat mig för denna reservation.
Jag kommer därför, herr talman, att vid den kommande voteringen rösta
för denna reservation.

Jag vill till sist säga några yrd beträffande kontrollen enligt § 66. Jag har
anslutit mig till dem som ansett att man borde göra jordbrukskommissionernas
granskning av arrendevillkoren obligatorisk på sätt som arrendeutredningen
föreslagit. Mot detta har framhållits, att en sådan bestämmelse skulle bli alltför
byråkratisk och leda till •— såsom man uttryckt sig i utskottet — en pappersexercis
av stora mått. En dylik ordning anses med andra ord bli alltför
betungande för jordbrukskommissionerna.

Jag vill inte bestrida, att bestämmelsen skulle komma att medföra ett betydande
arbete för jordbrukskommissionerna, men jag tror dock inte, att arbetet
skulle bli på långt när så omfattande som man bär velat göra gällande. Enligt

Torsdagen den 16 december 1943.

Nr 35.

101

Ändring i vissa delar av lagen om nyttjanderätt till fast egendom m. m.

(Forts.)

mitt förmenande skulle granskningen, vad de större jordägarna beträffar, kunna
rationaliseras. Bolagen, som väl lia de flesta arrendatorerna, använda vanligen
samma kontraktsformulär för samtliga sina arrendatorer. Det borde, i sådana
fall vara tillräckligt, örn vederbörande bolag till jordbrukskommissionen
insände en avskrift av ett sådant arrendekontraktsformulär med arrendevillkoren
— arrendeavgälden givetvis undantagen — ifyllda och verifierade. Bolagen
föra ju i regel s. k. arrendeliggare, där samtliga arrendatorer äro upptagna
med angivande av arrendeställets namn, arealen i åker och äng, bostadens
storlek, antalet djur, som skall hållas på stället, och arrendeavgiftens storlek,
och örn en verifierad avskrift av dessa arrendeliggare bifogades arrendekontraktet,
skulle väl kontrollen, vad bolagen beträffar, vara tillfredsställande
för att inte säga hundraprocentig. Kvar står då bara att av jordägare med ett
mindre antal arrendatorer infordra avskrift av arrendekontrakten i varje särskilt
fall.

Även en sådan anordning, som jag här skisserat och vilken jag anser att
man i praktiken kan tillämpa, om riksdagen bifaller reservanternas förslag,
skulle givetvis under de första åren efter lagens tillkomst medföra mycket arbete
för jordbrukskommissionerna. Men sedan man en gång fått in alla uppgifter
för arrendeställena inom respektive områden, skulle det för de kommande
åren endast bli fråga örn kompletteringar, och dessa kompletteringar skulle
väl inte kunna bli så omfattande, med hänsyn till att arrendatorerna, med den
tryggare besittningsrätt de nu få, nog inte komma att flytta eller att byta
arrendeställen annat än i sådana fall, då alldeles särskilda orsaker föreligga.

Fördelen med den anordning, som reservanterna föreslagit, är enligt mitt
sätt att se inte bara att man får en omedelbar kontroll över att lagen efterföljes
— vilket givetvis i och för sig är synnerligen viktigt — utan också att
jordbrukskommissionernas uppgift såsom kontrollorgan och framför allt som
skiljedomare underlättas. Men den skulle också medföra en annan fördel, nämligen
att man finge tillgång till en tillförlitlighetsstatistik beträffande de arrenden
inom landet, som komma att falla under den sociala delen av lagen.

Det är, herr talman, endast dessa synpunkter, som jag här velat framföra.
Jag kommer beträffande de paragrafer, där jag själv har reserverat mig, att
ställa yrkande om bifall till min reservation, liksom jag även när det gäller
sista stycket av § 49 kommer att biträda den där avgivna reservationen. I övrigt
ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr talmannen hade under detta anförande övertagit ledningen av kammarens
förhandlingar.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp: Herr
talman! I anledning av vad herr Mäler yttrade i sin replik till mig och vad
den siste ärade talaren sade vill jag framhålla, att de arrendatorer, som tidigare
fallit under de sociala bestämmelserna i norrlandslagen, också komma att
göra det enligt det förslag, som propositionen innefattar. Även tidigare har ju
inte fyrahektarsgränsen enbart varit det normgivande för att arrendatorerna
skulle lia en skälig utkomst av fastigheten, utan man har även räknat med
att de kunna behöva skaffa sig annan inkomst. Följaktligen anser jag inte,
att den berörda satsen i sista stycket av 49 § ändrar förhållandet härvidlag, utan
det kommer att gälla även i fortsättningen.

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Jag skall först i likhet med dc föregående
talarna i denna debatt be att få uttala min tillfredsställelse med det

102

Nr 35.

Torsdagen den 16 december 1943.

Ändring i vissa delar av lagen om nyttjanderätt till fast egendom m. m.

(Forts.)

lagförslag, som nu ligger på kammarens bord. Jag tror, att antagandet av detsamma
kommer att innebära ett stort steg framåt på jordbrukets område. Vi
skola komma ihåg, att vad den utarrenderade jorden beträffar det dock rör
sig örn en stor areal. Sammanlagt omkring V5 av brukningsdelarnas antal och
i runt tal V4 av den totala arealen Ilar tidigare varit utarrenderad, och det är
alldeles klart, att det då är ett stort samhälleligt intresse att tillse, att dessa
jordbruk skötas på ett tillfredsställande sätt, så att där produceras så mycket
livsmedel, som överhuvud taget är möjligt.

Det har sagts, att det dröjt väl länge, innan förslaget till ny arrendelag
blivit (ramlagt för riksdagen, då det nu är fem år sedan utredningen blev färdig
med sitt förslag. Lagförslaget har ju blivit efterlyst flera gånger här i riksdagen,
men på grund av vissa omständigheter har det inte kunnat föreläggas
riksdagen förrän nu. Men om man gör en jämförelse mellan den kritik, som
riktades mot utredningens förslag, när detta var färdigt, och den enighet, som
råder beträffande det förslag, som nu ligger på riksdagens bord — utskottsbetänkandet
är ju undertecknat av representanter för samtliga de stora partierna
— tror jag man kanske vågar säga, att dröjsmålet ändå har varit till
nytta. Genom omständigheternas makt ha nämligen meningarna i stor utsträckning
kommit att sammansmälta, och något sådant motstånd, som restes den
gången då utredningen kom fram med sitt förslag, har inte nu varit för
handen.

Jag skall inte nu _gå närmare in på de olika detaljbestämmelserna, då vi ju
här närmast skola diskutera själva principerna i lagförslaget. Jag vill emellertid,
när det från en del håll, särskilt av professor Lundstedt, gjorts gällande,
att lagförslaget kommit så sent på riksdagens bord, att man inte kunnat hinna
taga del av detsamma på ett riktigt sätt, säga, att jag mycket väl förstår
att en man, som är så upptagen som professor Lundstedt, inte haft möjlighet
att sätta sig in i alla detaljer, som här serveras, men att kritiken i alla fall
knappast är befogad. Det är ju ändå två månader sedan propositionen framlades
för riksdagen, och på den tiden tycker man verkligen, att kammarens
ledamöter borde ha haft möjlighet att tänka sig in i de olika bestämmelserna
och deras verkan, ifall de nu verkligen ha något intresse för saken.

Professor Lundstedt säger också, att det principiellt är oriktigt att ett så
pass viktigt lagförslag som detta skall träda i kraft nästan omedelbart efter
det riksdagen fattat sitt beslut eller redan den 1 januari nästa år, och man
måste naturligtvis ge honom rätt i, att det är en ganska kort tid, som förflyter
mellan riksdagens beslut och ikraftträdandet av lagen. Men man får
också tänka på att det är meningen att bestämmelserna skola ha retroaktiv
verkan. Herr Liedberg var ju principiellt emot att ett lagförslag skall ha
sådan retroaktiv verkan, och i viss mån kan man ge honom rätt i detta, men herr
Liedberg kom dock till det resultatet, att då det föreliggande lagförslaget var av
så ingripande natur och på grund av vissa andra omständigheter måste man gå
med på att det finge retroaktiv verkan. Man får alltså, när det gäller ett så
pass ingripande lagförslag, som nödvändigtvis måste kompletteras med retroaktiva
bestämmelser, finna sig i att förslaget, även örn det inte kunnat behandlas
av riksdagen förrän nu, träder i kraft den 1 januari 1944.

Herr Senander ansåg för sin del, att det vore lika otänkbart, att man genom
ett avtal skulle kunna komma fram till ett idealiskt förhållande mellan två
så skilda kategorier som ägare och brukare av jord som att en industriägare
i vårt kapitalistiska samhälle skulle kunna förena sina intressen med en industriarbetares.
Det är klart, att de ekonomiska intressena äro olika för ägare
och brukare, men jag kan ändå inte dela herr Senander uppfattning. Jag tror,

Torsdagen den 16 december 1943.

Nr 35.

103

Ändring i vissel delar av lagen om nyttjanderätt till fast egendom m. m.

(Forts.)

att man i största allmänhet örn förhållandet mellan ägare och brukare kan
säga, att detta är ganska bra, och vad som här lagstiftas om, när det gäller
detta förhållande, är undantagen. Jag vill understryka, herr Senander, att
även jag på ort och ställe kunnat taga del av sådana undantagsfall och att
det kanske just är dessa, som gjort mig så intresserad för arrendelagstiftningen
soni jag är, men jag måste dock örn det stora flertalet fall säga, att förhållandet
mellan ägare och brukare är tillfredsställande. .

Jag skulle i detta sammanhang vilja ställa en fråga till herr Senander. Örn
jag inte tar fel, är herr Senander i det civila förman vid tullverket ^Göteborg,
och en förman brukar ju ha vissa personer under sig, som,i viss mån äro beroende
av honom. Hurudant är då förhållandet mellan herr Senander och hans
underlydande? Jag känner inte alls till arbetet vid tullverket i Göteborg, men
jag förmodar att det inte är alldeles otänkbart, att det kan vara ett gott förhållande
mellan herr Senander och hans underlydande där.

Vad sedan gäller den principiella sidan av lagförslaget, var den förste.talaren
i denna debatt, herr Hansson i Skediga, mycket missnöjd .med att inte
lagförslaget omfattade alla arrenden. Jordbruksministern har ju nu svarat
på den saken, och jag tycker, att herr Hansson i .Skediga kan vara ganska
nöjd med svaret. Jag skulle tro, att den förordning, som nu håller på att
utarbetas i departementet, kommer att stå i överensstämmelse med det här föreliggande
lagförslaget, och då bli väl också arrendatorerna pa Uppsala akademihemman
tillgodosedda. Utskottet har ju också gjort det. tillägget till propositionen,
att man uttalar en förmodan örn att deli utredning, som skall ske,
även kommer att omfatta arrenden av kommunal jord, vilka besittas, av mera
varaktig karaktär. Även detta gör att jag tycker, att herr Hansson i Skediga
kunde vara ganska tillfredsställd. .

Vidare berörde herr Liedberg en mycket väsentlig punkt, nämligen att enligt
den nya lagen skulle jordbrukskommissionerna få mycket större uppgifter
än tidigare. Det är alldeles klart, att det i hög grad kommer, att bero
på jordbrukskommissionernas verksamhet och deras ledamöters duglighet och
intresse för saken, hur lagförslaget i tillämpningen kommer att verka. Man
måste naturligtvis hålla med professor Lundstedt örn att det är ingen som
på förhand kan gå i god för att bestämmelserna komma att i alla hänseenden
slå lyckligt ut, men jag tror dock, såsom jag sagt tidigare,
med örn förbehandlingen av detta lagförslag, ha den uppfattningen, att det
är det bästa, som under nuvarande omständigheter kan åstadkommas, och att
man bör kunna lia stora förhoppningar örn att det skall bli till avsevärd nytta.
Av stor betydelse därvidlag är dock, att till ledamöter av jordbrukskommissionerna
väljas sådana personer, som äro intresserade och dugliga,, och att
såväl jordägare som arrendatorer bli representerade, i den män det inom de
olika områdena finns lämpliga personer bland dem..

X detta sammanhang är det emellertid en detalj, som jag inte kan underlåta
att säga några ord örn. Det bär i den motion herr Liedberg företräder
framhållits att med den ordning, varefter jordbrukskommissionernas ledamöter
nu utses, finns det inte några garantier för att de olika intressena bli representerade
på ett riktigt sätt. Det har visserligen här tidigare relaterats, hur
ledamöterna utses, men för fullständighetens skulle.anser jag mig dock böra
erinra örn, att en representant utses av ljungh Maj:t, en av landstinget och
en av länets hushållningssällskap. Oavsett om nu kommissionerna- skola bli
större eller inte, anser jag för min del detta tillvägagångssätt för ledamöternas
utseende vara det riktigaste, ty genom detsamma ha alla parter möjlighet
att i viss mån utöva inflytande på kommissionernas sammansättning. Kungl.

104

Nr 35.

Torsdagen den 16 december 1943.

Ändring i vissa delar av lagen om nyttjanderätt till fast egendom m. m.

(Forts.)

Majit har ju möjlighet att taga en duglig man såsom ordförande. Länets
hushållningssällskap, det organ som har den allra närmaste kontakten med
jordbruket inom länet, har också möjlighet att utse en representant, som väl
fyller sin plats i kommissionen, och detsamma gäller länets landsting, som
på grund av sitt valsystem bör kunna välja en representant, som tillgodoser
olika intressen. De olika organen böra givetvis samverka. Jag kan därför för
min del inte se att det finns någon anledning att frångå nu gällande principer
för utseendet av jordbrukskommissionernas medlemmar.

Vad sedan gäller de olika detaljer som här ha berörts, så skall jag ta dem
i den ordning i vilken de förts fram här i debatten. Herr Hansson i Skediga
ansåg, att det var olämpligt att införa den nya bestämmelsen, att jordägaren
skall svara för alla skatter, och att den nu skulle bli ovillkorlig på det sättet,
att det inte finge göras något förbehåll i ett kontrakt. Han menade, att
detta skulle verka så, att arrendatorerna inte skulle kunna få utnyttja det
s. k. procentavdraget. Nu föreställer jag mig, att herr Hansson i Skediga
utgår från de kontraktsbestämmelser som gälla för Uppsala akademihemman,
nämligen att arrendatorerna där ha byggnadsskyldighet. De ha alltså
ett förhållandevis lågt arrende, och till detta låga arrende komma de utgifter
som denna byggnadsskyldighet för med sig. Örn det nu blir så, som man
förutsätter, att dessa arrenden komma att följa samma principer som komma
till uttryck i föreliggande lagförslag, då bortfaller denna byggnadsskyldighet
för arrendatorerna. Då kan jag inte tänka mig annat, än att deras arrenden
bli så stora, att de motsvara 5 procent av taxeringsvärdet, och då komma
de ju att kunna utnyttja detta procentavdrag. I varje fall är det ju ett
gammalt krav från arrendatorernas sida, att jordägaren skall svara för alla
skatter, ett krav som blivit framfört både vid riksdagens förhandlingar och
inför arrendeutredningen, och detta arrendatorernas krav anser jag för min del
vara berättigat. Jag kan alltså inte finna någon som helst anledning att biträda
reservationen, utan jag anser att utskottets förslag i denna punkt bör
bifallas.

Herr Mäler ansåg för sin del, att det var skada, att norrlandslagen nu skulle
bli upphävd. Det blir här en enda lag som kommer att gälla lika för hela
landet. Det var nämligen så, som kammarens ledamöter också torde ha reda
på, att när direktiven en gång skrevos för den utredning som föregått den
kungl, propositionen, sa stod det i dessa direktiv, att den sociala lagen eller
norrlandslagen örn möjligt borde samarbetas för hela landet. Det var alltså
dessa direktiv som förelågo, och det har sedan alltid ansetts vara riktigt, att
det örn möjligt borde vara en lag som omfattade såväl Norrlands arrendatorer
som alla andra arrendatorer. Örn sedan denna lag kommer att i alla hänseenden
ha en lycklig verkan för Norrlands arrendatorer, veta vi inte, men
vi hoppas det. Jag upprepar här vad jag sade för ett ögonblick sedan, att det
är klart, att ingen här kan med bestämdhet säga, hur denna lag i praktiken
kommer att utfalla.

Herr Mäler ömmade särskilt för att i § 49 näst sista stycket den sista raden
skulle bortfalla, nämligen »där arrendatorn icke av jordbruket kan erhålla
sin huvudsakliga bärgning». Jordbruksministern har yttrat sig härom,
och jag skulle ju inte behöva tillägga något utöver vad han sagt. Men jag
vill ändå. säga, att den bestämmelse som ifrågavarande rad åsyftar är ett
komplement till det som står ovanför. Detta stadgande avser alltså sådana
fall, »där med upplåtelsen väsentligen åsyftas att tillförsäkra jordägaren stadigvarande
arbetskraft». Jag anser, att man med denna utvidgning i propositionen
gått en riktig väg. Tankegången är nämligen den, att örn en brukare

Torsdagen den 16 december 1943.

Nr 85.

105

Ändring i vissa delar av lagen om nyttjanderätt till fast egendom m. m.

(Forts.)

av ett dylikt arrendeställe — som är avsett att tillförsäkra ägaren stadigvarande
arbetskraft, vare sig denne är en jordägare, en skogsägare eller en
industriidkare -— av vissa omständigheter blir oförmögen att fullgöra sitt
arbete, är det klart, att ägaren då måste lia möjlighet att sätta en annan arbetare
i hans ställe. Då måste ägaren givetvis också lia möjlighet att disponera
över de hus som i detta fall förekomma. Man kan alitsa inte tänka sig, att
dessa arrendeställen under sådana omständigheter kunna bli föremål för optionsrätt,
utan ägaren skall då lia möjlighet att sätta in en annan arbetare
som kan fullgöra den föregående arrendatorns arbetsuppgifter. Det Ilar därför
ansetts såväl i arrendeutredningen som också, föreställer jag mig, i departementsberedningen,
att denna lilla rad skulle giva en klargörande och
redigare framställning örn vad man egentligen åsyftade. Vare sig denna rad
kommer med eller icke, kan jag inte tänka mig annat än att man, när det gäller
att bedöma förhållandena, måste utgå från den regel som här avses, och
då blir det givetvis, såsom jordbruksministern här framhållit, riktigare, om
denna bestämmelse finns med i lagtexten.

Herr Hansson i Vännäsby har reserverat sig särskilt mot den åttonde paragrafen,
och, såvitt jag uppfattade professor Lundstedt rätt, delade han herr
Hanssons uppfattning härvidlag. Denna paragraf avser att, för det fall ett
arrendeställe under avtalstiden lämnas till en ^ annan brukare, bereda den
avträdande arrendatorn möjlighet att i viss mån få ersättning för det värde som
arrenderätten har. Nu ha reservanterna ansett, att detta bör preciseras så,
att den tillträdande arrendatorn icke skall bli tvungen att lämna för hög
ersättning, vilken i fortsättningen i viss mån skulle komma att belasta honom.
Man har därför ansett, att det skulle skrivas in i lagtexten, att ersättningen
skulle avse värdet av de förbättringar arrendatorn verkställt å fastigheten
under arrendetiden. Nu tror jag för min del, att det kan bli ganska besvärligt,
örn man inför en sådan preciserad bestämmelse, ty i arrenderätten finnas
givetvis värden som inte kunna hänföras bara till gjorda förbättringar. Det
kan vara sådant som man inte direkt kan ta på, viss omsorg och möda och
vissa kostnader, omöjliga att precisera, som vederbörande arrendator lagt
ner i större utsträckning under början av arrendetiden för att ta igen under
de senare åren. Örn denne arrendator då på grund av omständigheternas makt,
dödsfall eller dylikt, måste frånträda sitt arrende, tycker jag inte alls att det
är oegentligt, att den tillträdande arrendatorn lämnar ersättning för detta.
Hur man i denna bestämmelse skall kunna införa optionsrätten och få betalt
för den, såsom professor Lundstedt har velat göra gällande, har jag svårt
att förstå. Denna bestämmelse omfattar de allmänna arrendena. Man kan givetvis
inte tänka sig, när det gäller de sociala arrendena, man då skall kunna
köpa denna optionsrätt. Optionsrätten kan givetvis inte förekomma under
andra förhållanden än arrendatorerna själva ha rätt till nytt arrende eller
någon nära anhörig, make, son eller dylikt kan utnyttja densamma. Man kan
alltså inte tänka sig, att optionsrätten här kan bli en vanlig handelsvara.

Sedan måste man ju också i anslutning härtill säga, att man givetvis inte
kan tänka sig en lagstiftning som är så restriktiv, att inte optionsrätten kan
brytas. Omfattningen av denna lag blir ju genom det föreliggande lagförslaget
väsentligt utvidgad, och man kan då inte göra gällande, att den
skall vara så restriktiv att jordägaren, när det på grund av vissa omständigheter
kan vara befogat, inte skall kunna återta fastigheten, utan hithörande
bestämmelser måste givetvis vara kompletterade med någon bestämmelse
så att detta skall kunna ske.

Jordbruksministern var för sin del litet reserverad i fråga om den sjuttonde

106

Nr 35.

Torsdagen den 16 december 1943.

Ändring i vissa delar av lagen om nyttjanderätt till fast egendom m. m.

(Forts.)

paragrafen, då han ansåg, att den skulle, såsom utskottet här har formulerat
den, kunna föra med sig olägenheter för jordägaren, därigenom att arrendatorn
kunde utföra så dyra arbeten, att det kunde bli väsentliga olägenheter för
jordägaren. Jag tror, att det genom den extra syn som utskottet föreslagit
blir tillräckliga garantier för att inte andra arbeten utföras än sådana som
kunna vara för egendomen till väsentlig nytta.

Sedan skulle jag också vilja tillägga att jordbruket nu står inför en utvecklingskris.
Här måste alla möjligheter utnyttjas för att ur jordbruket få
fram mesta möjliga produktion. Det blir här alltså en så stark konkurrens, att
alla möjliga tekniska åtgärder måste utföras, och därför menar jag, att det
kan vara ganska besvärligt och inte heller riktigt att, örn det nu vidtages förbättringsarbeten,
brukaren endast skall få ersättning för vissa av dem. Det
är ur jordbrukets egen synpunkt och givetvis också ur samhällets klokare,
att det blir en allmän regel som säger, att örn för jordbruket varaktiga grundförbättringar
utföras efter en plan, efter vissa bestämmelser, då bör också
brukaren vid avträdet från arrendet ha möjlighet att få ersättning härför.
När man då tillägger, att han inte skall kunna få större ersättning än för
det ökade värde, som fastigheten därigenom fått vid avträdet, tycker jag
att det inte bör vara någon risk för att det skulle kunna bli någon tyngande
bestämmelse för jordägaren, utan att det bör vara en bestämmelse som på
lång sikt också bör verka till jordägarens bästa.

Herr talman! Jag har velat i denna debatt anföra detta, och jag ber att få
yrka bifall till utskottets hemställan i alla de olika paragraferna.

Herr Gustafson i Vimmerby instämde häruti.

Herr Senander erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Herr Pettersson i Dahl bestred mitt påstående att jordägarens och
arrendatorns intressen äro oförenliga. Det kallar jag för att bestrida faktum.
Det måste vara uppenbart, att med den olika ekonomiska ställning i samhället,
som dessa två olika parter ha, måste intressena vara oförenliga. Detta
utesluter givetvis icke, att förhållandet dem emellan kan präglas av större
eller mindre humanitet. Men jag föreställer mig — för övrigt icke bara föreställer
mig utan vet genom erfarenhet — att då det blir dåliga tider är det
i regel slut på humaniteten även i förhållandet mellan dessa parter. Det finnes
ett gammalt ordspråk — det bör herr Pettersson i Dahl känna till — som
lyder: Då krubban är tom, bitas hästarna. I en sådan situation blir det den
svagare parten som får sitta emellan.

På den direkta frågan, vilken hållning jag intar till mina underlydande i
egenskap av förman inom tullverket, vill jag meddela, att jag icke varit förman,
icke är förman och troligen aldrig blir förman. Jag kan därför gott föreställa
mig, vilken ställning en förman intar. Han representerar det ena oförenliga
intresset gentemot det andra. Örn han icke företräder detta intresse
på riktigt sätt, vet man, vad följderna bli.

Herr Liedberg, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle, skräde:
Herr talman! Jag har icke begärt ordet för att understödja herr Senander
mot herr Pettersson i Dahl. Skulle jag lia givit mig in på det, skulle det blivit
motsatsen. Men det var ett uttalande av herr Pettersson i Dahl som uppkallade
mig, nämligen beträffande jordbrukskommissionerna. Jag skulle visserligen
kunnat nöja mig med det utomordentligt positiva uttalande, som herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet gjorde och som var i allo tillfredsstäl -

Torsdagen den 16 december 1943.

Nr 35,

107

Ändring i vissa delar av lagen om nyttjanderätt till fast egendom m. m.

(Forts.)

lande. Men när herr Pettersson i Dahl började med att erkänna, att jordbrukskommissionerna
nog behövde fa en annan sammansättning, och uttryckligen
sade ifrån, att båda parter borde vara representerade, tänkte jag, att han sig
omvänt och bättrat. Så fortsatte han med sin argumentering i utskottet, att
det är bra som det är och att det är ordnat på det lämpligaste sättet. Herr
Pettersson har såväl här som i utskottet brustit i sin bevisning, hur man skall
garantera, att båda parterna bli vederhäftigt representerade. Det är tre instanser,
som ej ha någon som helst skyldighet att samråda med varandra, hur
de skola utse representanter. Det är möjligt, som herr Pettersson förmenade,
att de i Halland idka samråd, men veterligen idkas icke sådant på något annat
håll. Det är ingen säkerhet, att kommissionerna bli sammansatta så, som alla
borde vara ense örn att de borde vara.

Herr Lundstedt erhöll jämväl på begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Det har sagts mig att herr Pettersson i Dahl förebrått mig, att jag
har klagat över den korta tid, som stått mig till buds för studiet av ^ detta
ärende. Därvid skall herr Dahl ha hänvisat till att propositionen låg på bordet
för två månader sedan. Det var från min sida alls icke fråga örn propositionen
utan örn utskottets utlåtande. Jag har menat, att de differenser, sorn
framträda mellan utskottets utlåtande och propositionen, äro av så pass vittfamnande
slag, att man kunde ha behövt mer än ett par dagar på sig. Jag
klagade endast däröver, att jag icke fått en eller två dagar ytterligare på mig
för att tänka mig in i saken. Jag begriper icke, hur nian kan vilja belasta
debatten nied sådana omotiverade anmärkningar.

Vidare yttrade:

Herr Andersson i Tungelsta: Herr talman! Det har under den förda debatten
från flera håll uttryckts tillfredsställelse över att riksdagen nu får tillfälle att
taga ställning till denna stora och viktiga fråga. Jag kan för min del instämma
i dessa, uttalanden.

Då från visst håll ifrågasatts riktigheten av att denna reform skulle träda i
kraft redan den 1 januari nästa år, ber jag att få erinra örn att det är av mycket
stor vikt, att denna lag träder i kraft omedelbart efter dess antagande.
Det har redan under den tid, som man väntat på att denna lag skulle komma,
från många jordägares sida vidtagits åtgärder för att för deras vidkommande
förebygga verkningarna av lagen. Det gäller här en lagstiftning, genom
vilken skilda och mångskiftande förhållanden skola regleras. Det är val därför
ganska förklarligt, att i det särskilda utskottet det rått delade meningar och
att här i kammaren delade meningar framträda om hur lagen i vissa punkter
skall utformas. Jag tror, att man kan giva det allmänna omdömet örn denna
lagstiftning, att den utan tvivel kommer att bli till gagn icke bara för arrendatorerna
utan i det långa loppet även för jordägarna. Från socialdemokratiskt
håll har det funnits mycket starka önskemål, att det förslag, som arrendeutredningen
på sin tid framlade beträffande utformningen av optionsrätten
och förköpsrätten, skulle godkännas. Det har emellertid legat till så, som är
allmänt bekant, att en förutsättning för att denna lagstiftning nu skulle komma
fram var, att det var möjligt att från olika håll vinna enighet örn de principiella
ställningstagandena på vissa punkter i lagen. Då vi anslutit oss till
propositionen i huvudsak, har det skett också med tanke på — åtminstone har
så varit fallet för min del — att det är av mycket stor vikt, då det gäller en
lagstiftning, som på detta sätt berör ekonomiska och sociala förhållanden av

108

Nr 35.

Torsdagen den 16 december 1943.

Ändring i vissa delar av lagen om nyttjanderätt till fast egendom m. m.

(Forts.)

vitt skilda slag beträffande jordägare och arrendatorer, att denna lagstiftning
kan genomföras under så stor och allmän anslutning som möjligt från olika
meningsriktningar.

Om de bärande principerna i lagen råder det full enighet inom utskottet.
Det är sålunda inte några delade meningar om, att arrendatorerna böra erhålla
en vidare rätt till ersättning för varaktiga förbättringar på arrendestället än
vad de erhålla enligt gällande lag. Då utskottet på denna punkt, beträffande
ersättning för förbättringar, gått något längre än Kungl. Maj :t, har det skett
efter mycket grundligt övervägande. Man har också inom utskottet blivit praktiskt
taget ense i denna del. Vid bedömande av utskottets förslag på denna
punkt bör det observeras, att den norrländska arrendelagens för arrendatorerna
mycket fördelaktiga bestämmelser beträffande ersättning för varaktiga
förbättringar nu icke längre komma att gälla. Bestämmelserna i 17 § allmänna
arrendelagen bli normerande även för de arrenden, som lyda under den sociala
arrendelagen, då det gäller rätten till ersättning för varaktiga förbättringar.

Beträffande tillämpningsområdet för den sociala arrendelagen har ju utskottet
företagit en rätt betydande ändring, som innebär, att nya grupper av
jordägare i fråga örn arrende komma in under lagens sociala bestämmelser.
Det har under de senaste åren i synnerhet i närheten av de större städerna
uppstått en jordägarekategori, som med varje dag vinner allt större utbredning.
^ Den utgöres av människor som i regel äro bosatta i städer och vilka icke
ha något större intresse av jordbruket och vad därmed hänger samman men
som förvärvat jordegendomar och jordbruksfastigheter i annat syfte. Det är
människor med goda ekonomiska resurser, som förvärvat jordegendomar för
att använda dem till sommarnöjen, för att placera kapital, för att spekulera i
jordvärdestegring på lång sikt o. s. v. I och med att man fått även dessa
jordägarekategorier in under lagen har man tillfredsställt ett önskemål, som
jag funnit vara rätt allmänt, då det gäller arrendatorerna på dessa gårdar.
Det är nog i regel så, att arrendatorerna på de gårdar det här gäller i regel
ha haft en mycket kort arrendetid, ofta ettåriga arrenden. De ha ofta blivit
rätt godtyckligt behandlade av jordägarna. Vad innebär det då, att de komma
in under bestämmelserna i den sociala arrendelagen? Jo, det innebär ju, att den
femåriga _ obligatoriska minimiarrendetiden kommer att gälla. Den byggnadsskyldighet,
som den sociala arrendelagen stadgar, kommer att tillämpas,
och även optionsrätt och förköpsrätt komma att gälla. Jag tror, att det är
ganska skäligt att man även beträffande denna jordägarekategori kan få in
arrendeställena under de sociala bestämmelserna.

Beträffande de materiella förutsättningarna för brytande av optionsrätten
har en mindre jämkning i propositionens förslag vidtagits av utskottet. Denna
jämkning ha praktiskt taget alla varit ense om. I den reservation, som herr
Bernhard Nilsson m. fl. avgivit, har yrkats, att optionsrätten skulle kunna brytas
även därest jordägarens syskon eller syskons barn ville övertaga arrendet.
Jag tror, att det vore ganska orimligt att utvidga den krets av släktingar, som
på det sättet skulle kunna medverka till att en optionsberättigad arrendator
bleve bortkörd.

Jag skall i övrigt, herr talman, icke uppehålla mig vid detaljer under denna
principdebatt. Det kommer ju att här ställas yrkanden och även bli tillfälle till
överläggning vid de olika paragraferna. Jag skall därför nöja mig med att
till vad jag sagt ytterligare säga några ord på en punkt, där jag tillhör reservanterna.
Jag har biträtt en reservation, som hänför sig till 49 ’§ sista stycket
i lagförslaget och dessutom 63 §. Det gäller rätten till fiske. I 23 § norrländska
arrendelagen finnes upptagen en bestämmelse, att arrendator icke får förbjudas

Torsdagen den 16 december 1943.

Nr 35.

109

Ändring i vissa delar av lagen om nyttjanderätt till fast egendom m. m.

(Forts.)

att för husbehov utnyttja det fiske, som hör till den arrenderade jorden,^ vidare
mån än såvitt angår visst fiskevatten, där jordägaren vidtagit särskilda åtgärder
för fiskets förbättring, eller kräftfiske. Det är alltså en ganska kringgärdad
rätt, som arrendatorerna under den norrländska arrendelagen för närvarande
ha i vad gäller rätten till fiske. Den omständigheten, att de kunna förvägras
rätt till fiske, därest jordägaren vidtar särskilda åtgärder för fiskets förbättrande,
innebär ju i praktiken, att en jordägare med ganska ringa medel kan
ställa det på det sättet, att arrendatorn icke längre får rätt till fiske. Det
fordras bara, att jordägaren gör anordningar för yngelplatser, att det köpes
litet fiskyngel och släppes ut, för att lagens bokstav i detta fall skall vara
uppfylld och jordägaren skall kunna förvägra arrendatorn rätt till det husbehovsfiske
som han eljest får utöva.

Nu återfinnes i 63 § i det föreliggande förslaget_ samma bestämmelse som
står i den norrländska arrendelagen, att arrendatorn icke får förbjudas att för
husbehov utnyttja fisket o. s. v. I 49 § sista stycket i det föreliggande förslaget
stadgas emellertid, att denna rätt icke skall gälla beträffande de arrenden,
som nu tillkomma och som utgöras av torp och arrendegårdar under huvudgård
samt fideikommiss. Det innebär alltså, att medan alla arrendatorer i övrigt,
både de som tidigare lytt under den norrländska arrendelagen och de som tillkomma
på grund av den utvidgning, som detta förslag innebär, komma att få
den rätt till husbehovsfiske, som sedan gammalt varit gällande i den norrländska
arrendelagen, så skall för den grupp arrendatorer, sorn. tillkommer genom att
torp och arrendegårdar under huvudgård och fideikommiss nu komma att lyda
under de sociala bestämmelserna, icke denna rätt till husbehovsfiske vara gällst
är en gammal rätt, som under generationer även dessa arrendatorer och
torpare haft, att å vatten, som hör till deras ställen, idka husbehovsfiske. De
ha haft möjlighet att förbättra sin kanske ofta något ensidiga kost genom att
de i dessa vatten kunnat få litet fisk vid vissa tillfällen. Det pågår nu sedan år
tillbaka en tyvärr mycket framgångsrik strävan, i varje fall i vissa delar av
landet, vilken går ut på att den jordbrukande befolkningen, skall utestängas
från tillgång till stränder och vatten och naturligtvis från tillgång till fiske.
Det är sällan så, att jordägaren själv använder fisket. Detta upplåtes i regel
till sport- och nöjesfiskare i stor utsträckning och det kanske även utarrenderas
till någon yrkesfiskare. Vad gäller utarrendering av fiske till sport- och
nöiesfiskare leder detta i regel till, att det blir ett rovfiske av särskilt förödande
slag. Det fiske, som kanske tidigare stod till buds i vattnet, blir ofta spolierat.
Dessa människor ha sällan något verkligt intresse att bevara fiskbeståndet,
utan de vilja ha ut så mycket som möjligt av det för tillfället. Det har här
uttalats farhågor för, att därest man gåvc arrendatorer oell torpare denna, rätt
till husbehovsfiske, skulle det innebära, att de skulle medverka till att fisket
spolierades. Jag bär, kerr talman, en belt annan uppfattning pa denna punkt.
Det är i stället så, att en arrendator eller torpare, som har ett litet fiskevatten,
som han har rätt att använda vid de tillfällen, da han har tid, i regel är mycket
mån om, att detta fiskbestånd bevaras och inte försämras. Helt annorlunda
ligger det till, när fisket utarrenderas till människor, sorn icke lia något som
helst intresse av att beståndet bevaras utan bara vilja för stunden taga ut
så mycket som möjligt av detsamma. Det är val därför rimligt, att man tillförsäkrar
denna grupp av arrendatorer samma rätt som sedan gammalt har
gällt för arrenden under den norrländska arrendelagen och som man nu är
beredd att giva åt sådana arrendatorer, som i övrigt komma att lyda under
den sociala arrendelagen, och att man således ej undantager denna grupp av

Ilo

Nr 35.

Torsdagen den 16 december 1943.

''Ändring i vissa delar av lagen om nyttjanderätt till fast egendom m. m.
. (Forts.)

torpare och arrendatorer linder huvudgård och under fideikommiss. Det är
människor, som i regel sedan generationer tillbaka varit vana vid att på de fiskevatten,
som höra till den arrenderade jorden, bedriva det husbehovsfiske, som
de ha tid och möjlighet att idka.

Jag kommer, herr talman, på denna punkt att yrka bifall till reservationen.
I övrigt kommer jag att biträda utskottets förslag.

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr-talman! Den, som är inlevd i landsbygdens
förhållanden, vet att denna fråga har en mycket stor betydelse. Jag tilllåter
mig därför att göra några uttalanden.

Jag förstår, att huvudsyftet med lagstiftningen är att trygga arrendatorernas
ställning och på samma gång också söka trygga en god hävd för den
svenska åkerjorden. Men till detta skulle jag vilja göra det tillägget, att vi få
inte ett ögonblick glömma, att det här är fråga örn två parter — jordägaren
och arrendatorn — och att man måste se till, att ingendera parten vederfares
orättvisa. Intet är felaktigare än vad herr Senander för en stund sedan tillät
sig framställa, nämligen att arrendatorn alltid är den svagaste parten. Icke
minst i nuvarande tidsläge skulle jag vilja påstå, att, särskilt om man dömer
efter mellansvenska förhållanden, arrendatorn många gånger står i lika god
ekonomisk ställning som jordägaren. En jordägare, som utarrenderat sin gård
för åtskilliga år sedan och som har ett relativt lågt arrende, är säkerligen i
dagens situation inte i bättre ställning än arrendatorn.

Min uppfattning vid genomläsning av utskottsutlåtandet blev den, att man
nog inom utskottet sökt så långt det varit möjligt beakta båda parternas rättmätiga
intressen och att man också som riktlinje för sitt arbete haft att skapa
så goda förutsättningar som möjligt för jordbruksdriften. Men i för stor reformiver
har man nog kommit in på vissa tillägg till den kungl, propositionen,
där man rör sig med uttryck, som förefalla mynket osäkra och, efter vad
jag befarar, komma att medföra tveksamhet, hur lagen skall tolkas. Jag är
liksom herr lunder, som till utlåtandet fogat ett särskilt yttrande, betänksam
över att utskottet på viktiga paragrafer gått utöver propositionens ram.
Jag har under debatten också erfarit att jag inte är ensam om denna betänksamhet.
Professor Lundstedt hörde, liksom statsrådet Pehrsson-Bramstorp själv,
till dem som inte voro så tvärsäkra på hur detta skulle komma att verka. —
Det är särskilt § 3 som jag beaktat, när jag läst utlåtandet. § 8 har tidigare
varit föremål för åtskilliga yttranden här i debatten, då man talat om begreppet
arrenderättens värde. Jag har vid de tillfällen jag haft anledning att
syssla med kronoarrenden, d. v. s. deltagit i arrendeuppskattningar, alltid betraktat
det såsom ett oting, att en avträdande arrendator kunnat betinga sig
ett stort penningbelopp eller andra fördelar av sin efterträdare på gården.
Skulle § 8 i den utformning den har fått innebära, att man kanske i större
utsträckning skulle tillämpa ett sådant system, d. v. s. att innehavet av ett
arrende eller en optionsrätt skulle bli föremål för en dryg lösen, måste jag på
det allvarligaste beklaga detta liksom också att detta system under vissa förhållanden
kunde för jordägarna bliva mycket tyngande.

Utskottet har dock i sin motivering — detta har jag med tillfredsställelse
läst — tillrått försiktighet vid uppskattningen av arrenderättens värde. Ja,
herr talman, jag tillåter mig kraftigt understryka att man vid tillämpningen
av denna lag också bör ge akt på utskottets motivering på den punkten.

§ 17 är också en sådan paragraf som synes kunna bli föremål för olika tolkningar
och bedömanden; den gäller rätt till ersättning för utförda förbätt -

Torsdagen den 16 december 1943.

Nr 35.

lil

Ändring i vissa delar av lagen om nyttjanderätt till fast egendom m. rn.

» (Forts.)

ringsarbeten. Där finns likaså en särskild reservation av herrar Norman och
Linder, som föreslå ytterligare utredning. Jag hör till dem som när vi antaga
en ny lag inte gärna vilja omedelbart kasta den i stöpsleven och begära nya
utredningar. Av den anledningen kommer jag ej att rösta för reservationen. Jag
ger dock, herr talman, uttryck för min farhåga, att i vissa fall den utformning
som paragrafen har fått och den utvidgning som det kan bli tal om, när
det gäller av arrendator utförda förbättringsarbeten, kommer att visa sig medföra
ganska stora bekymmer för jordägaren. Jag hade för endast få. dagar
sedan ett samtal med en äldre, duktig jordbrukare, .som under den lid han
brukat sin gård gjort stora odlingsarbeten och nybyggnader och vars hela liv,
skulle jag vilja säga, visade att han var en utomordentligt kunnig jordbrukare.
Han har nu på sin ålders dagar 2,000 kronor i arrende av gården, som är på
80—90 tunnland. Han räknade upp för mig vad han betalat under de senast
gångna åren för underhåll av byggnader och för, som han ansåg, nödvändiga
grundförbättringar. Han hade erlagt så pass mycket att han icke. hade. mer
till sitt förfogande än att han måste leva på ett årsbelopp, väsentligt mindre
än det som en folkpensionär här i landet har, såvida han icke vill tära pa
kapitalvärdet. Han ansågs ändå vara en ganska förmögen .man, d. v. s.
han hade obetydliga .skulder på sin egendom. Skulle lantbruksingenjörer —
för att ta ett exempel som herr statsrådet nämnde — och i hushållningssällskapen
anställda konsulenter plus två synemän gå med på långtgående och
kostsamma arbeten, måste detta för en sådan person medföra vissa riskmoment.
Jag vet inte vad exempelvis vattenintag och liknande arbeten kunna betyda i
detta avseende, men jag vet ifrån den bygd där jag är hemma, att alla. försök
som nu göras att ordna vattenförsörjningen på bättre sätt — genom diamantborrningar
och dylikt — medföra mycket stora kostnader, som inte vilken
jordägare som helst rår med att bära. Jag skulle nog ha önskat en bättre precisering
av hur utskottet vill lia det på den punkten. Man lägger här en oerhört
stor makt hos jordbrukskommissionen.

Så ville jag nämna några ord örn den paragraf, som kanske i allra största
utsträckning har föranlett debatten här i dag, nämligen § 49. Där har utskottet
gjort utvidgningar och använder därvid ett skrivsätt, som åtminstone för lekmannen
inte är så alldeles lätt att tyda. Utskottets avsikt är att utvidga lagens
verksamhetsområde till och få in under de mera sociala bestämmelserna ytterligare
en grupp jordägare. Jag skulle tro att man närmast har syftat till vad
jordbruksministern kallade söndagsjordbrukare. Men jag befarar att, när man
siktat på dem, man också kommer betydligt längre och når en grupp jordägare,
som av den ena eller andra anledningen icke själva driva sitt jordbruk
men som dock stå i så nära samhörighet med jordbruksnäringen att det icke
finnes någon rimlig anledning att på dem tillämpa särskilda bestämmelser.
Avgörande synes ju bli om jordägaren har större inkomst från annat håll än
jordbruk.

Jag har suttit här och tänkt på olika sådana fall som kunna inträffa, men de
som inte varit med i utskottsarbetet och följt de redogörelser som där lämnats
kanske missförstå ett och annat. Jag har emellertid gjort denna lilla reflexion:
Hur går det för våra statsråd som äro jordbrukare? Hur går det för statsråden
Domö, Pehrsson-Bramstorp, Rubbestad och Sköld? Om de en dag skulle finna
det besvärligt att dirigera sitt jordbruk härifrån och därför arrendera ut det
— under vilken punkt falla de i den här paragrafen? Ha de händelsevis större
inkomst för närvarande från annat håll än från sina jordbruk och hur skola
de i så fall behandlas? Sådana tankeexperiment kan man göra. Jag skulle inte
vilja kalla de herrar statsråd jag nu nämnde för söndagsjordbrukare därför att

112

Nr 35.

Torsdagen den 16 december 1943.

Ändring i vissa delar av lagen om nyttjanderätt till fast egendom m. m.

(Forts.)

de inte själva kunna gå hemma och gräva i jorden, ty samtliga betraktar jag
som mycket duktiga jordbrukare.

Vad jag ville understryka är, herr talman, att när man söker tillämpa denna
lag, när det skall utbildas en praxis och när man skall åstadkomma prejudikat
som skola ge vägledning, får man gå försiktigt fram. Jordbrukskoinmisisionen,
som här varit på tal och som ansetts böra sammansättas med större omsorg
än för närvarande, får en utomordentligt besvärlig, grannlaga och betydelsefull
uppgift. Jag tror därför att det är riktigt, att man också ytterligare
överväger, hur denna kommission skall sammansättas.

Till sist ett par ord beträffande förköpsrätten, varom herr Bernhard Nilsson
m. fl. avlämnat en reservation. Vad jag syftar på gäller frågan, örn man
vid försäljning skall gå så långt ut i släkten som till syskon och deras avkomlingar.
För den som kommer från en gammal bondesläkt, som i århundraden
har ägt en gård, är det mycket naturligt att man resonerar så, att man bör
göra detta, om det inom släkten inte skulle finnas avkomlingar i direkt nedstigande
led. Nog skulle jag för min del ytterst gärna se att gården örn möjligt
bevarades i släkten, och det skulle vara beklagligt om nian i så fall inte finge
gå längre än till avkomlingar i rätt nedstigande led.

Herr talman! Med dessa ord har jag endast velat ange några synpunkter i denna
fråga. Jag vill inte vara med om att ta bort något av tryggheten för arrendatorerna,
de duktiga karlarna som bruka så stor del av den svenska jorden och
göra det på ett hederligt och ordentligt sätt, men jag vill heller inte vara med
örn att de självägande bönderna på sin ålders dagar, när de skola ha arrendet
av sin gård som en pension att leva av, skola ha sin bestämmanderätt så kringskuren
att de inte lia möjlighet att också känna trygghet. Det är vid avvägningen
av dessa båda kategoriers berättigade intressen — jordägarnas och arrendatorernas
— man måste gå fram med klokhet och försiktighet.

Herr andre vice talmannen Carlström: Herr talman! Herr Liedberg säde i
sitt anförande i början av debatten, att det hade rått en långtgående enighet
inom utskottet när det gällt att söka komma fram till det bästa möjliga resultatet
i fråga örn denna lagstiftning, och det vill jag för min del gärna understryka.

Emellertid är det väl på det sättet — åtminstone har jag känt det sa — att
det ligger något i vad herr Lundstedt anförde örn att detta är ett experiment.
Det är uppenbart att vad som främst kastar sin skugga över hela denna lagstiftning
är byggnadskostnaderna för jordbruket. Jag har i ett särskilt yttrande
i utlåtandet sökt påvisa att denna lag kommer att i visst avseende i en
hastigare takt än eljest skulle ha varit fallet avfolka, kan man säga, de mindre
jordbrukslotterna här i landet, som nu äro utarrenderade. Ty det är väl påtagligt,
att örn ett litet arrendeställe, som till sin räntabilitet kan värderas till
låt oss säga 15,000 kronor men där busen äro så förfallna att de under de närmaste
åren, enligt denna lag i varje fall, måste nybyggas, och man kan räkna
med att kostnaderna härför komma att uppgå till 30,000 kronor, så är det inte
gärna möjligt att jordägaren genom en höjd lega eller högre arrende kan få ut
en tillnärmelsevis hygglig ränta på det nedlagda kapitalet. Någon nybyggnad
kan icke komma i fråga med nuvarande byggnadskostnader.

Man kan ju säga att frågan om jordbrukets byggnadskostnader inte bara
berör arrendeboställena, utan de gälla över hela linjen, även de självägande.
Men det kan ändå vara på det sättet att en jordbrukare som har en huvudgård,
som inte alls är något gods — det kan vara en mindre gård med ett torp
eller arrendeställe under som är utarrenderat — kanske inte alls har möjlig -

Torsdagen den 16 december 1943.

Nr 35.

113

Ändring i vissa delar av lagen orri nyttjanderätt till fast egendom m. m.

(Forts.)

heter att nöjaktigt tillgodose byggnadsbeståndet på huvudgården, utan få dra
sig fram med de gamla byggnaderna tills bättre tider inträffa, men som enligt
denna lag skulle kunna tvingas att sätta i gång med nybyggnader å det
underlydande torpstället. På grund av att denna lagstiftning omspänner den
förutvarande norrländska arrendelagstiftningen och nyttjanderättslagen har
det inte varit möjligt för mig att framställa något yrkande örn undantag för
dessa mindre arrendeställen. Men jag tror att det skall visa sig, att lagen i detta
fall kommer att få verkningar som inte kunna sägas vara lyckliga. Ty det
är uppenbart att örn man kan hålla kvar brukarna på dessa arrendeställen så
länge som möjligt, även örn inte byggnadsförhållandena äro fullt tillfredsställande,
så kan detta ur vissa synpunkter ändå vara av värde.

Herr Senander sade att det enda som kan ge trygghet åt arrendatorerna är
att de bli ägare av jorden. Ja, det finns, herr Senander, på grund av denna
lag stora utsikter till att arrendatorerna kunna bli ägare av jorden under förutsättning
att de ha möjligheter att gå i land med de hembud, som jordägarna
troligen i många fall komma att göra dem.

I de reservationer som här förekomma ha gjorts en del anmärkningar på vissa
punkter, där jag också varit rätt betänksam. Jag måste säga att bestämmelserna
i § 8 och § 17 kunna ge anledning till betänksamhet. Det är uppenbart
att den utökade möjlighet man här har velat ge arrendatorerna att få ersättning
för under arrendetiden gjorda förbättringar kan visa sig bli en smula
besvärlig i praktiken. Men utskottet har i sin motivering understrukit att arrendatorerna
icke få tillgodoräkna sig några konjunkturvinster, som under ett
visst läge skulle kunna uppkomma på grund av att produkterna stigit i pris
jämfört med deras värde under normala förhållanden. Utskottet säger på följande
sätt: »I betraktande av den jordspekulation, som så ofta framträtt under
högkonjunkturer och därvid även haft arrenden till föremål, måste emellertid
utskottet framhäva vikten av att synemännen iakttaga försiktighet i sin
uppskattning av en arrenderätts värde. I detta bör icke inräknas ett på grund
av konjunkturmässig värdestegring uppkommet övervärde av arrendeinnehavet,
vilket varken är beroende på verkställda reella förbättringar eller kan anses
vara av bestående art.» Örn de synmän, som lia att bedöma dessa frågor, lia
en förnuftig inställning till spörsmålet, torde man inte behöva vara rädd för
att jordägarna skola utsättas för orättvisor.

Då det gäller de s. k. söndagsjordbrukarna, som herr statsrådet kallade dem
och vilka man nu sökt inrymma under bestämmelserna i § 59, vill jag säga att
jag för min del varit nied om detta på grund av de erfarenheter jag i egenskap
av ordförande i mitt läns jordbrukskommission beit under de senaste
åren och särskilt sedan vi fått den nya s. k. vanhävdslagen. Det är inte trivsamt
för kommissionerna att åse att en kapitalstark person ifrån t. ex. huvudstaden
kommer ut i bygderna och köper den ena fastigheten efter den andra,
som han sedan ganska regelbundet avfolkar på grund av att det för honom
inte är något intresse alls vad jorden ger, utan det främst är frågan om att
placera pengar och kanhända på lång sikt inrikta sig på att få inkomst av
skogsbruket.

Jag måste säga att den vanhävdslag vi lingö förra året är sådan, örn den
skall tillämpas med dess tvingande bestämmelser, att man kommer ingen vart
med dessa herrar. Men — det kan nian ju säga •— det är väl ingen anledning
att fördenskull försöka få in dem under den sociala arrendelagens bestämmelser.
Jo, jag måste anse att det ändå ligger åtskilligt i att en sådan här
nöjesköpare, om han köper en fastighet oell arrenderar ut den, kommer in under
dessa bestämmelser, som givetvis för honom måste anses betydligt mera be Andra

kammarens protokoll 19Jf3. Nr 35. 8

114

Nr 35.

Torsdagen den 16 december 1943.

Ändring i vissa delar av lagen om nyttjanderätt till fast egendom m. m.

(Forts.)

tungande än om han får skicka i väg arrendatorn när han vill och sälja jordbruket
till vem han vill utan hänsyn till arrendatorn. Jag har för min del
därför måst gå med på att dessa jordspekulanter inrymmas under lagen. För
övrigt lia den gamla uppsiktslagens bestämmelser i avseende på dessa köpare
varit så avfattade, att jag tror det är ganska få som haft begrepp örn vad de
egentligen ha syftat till. De bestämmelserna inneburo att endast den kom in under
lagen, som hade köpt ett jordbruk för att i huvudsaklig grad tillgodogöra
sig inkomster av skogsbruket, och det var alltså endast skogsjobbarna man
kom åt.

I skrivelseförslag har utskottet nu hemställt om förstärkning av jordbrukskommissionerna,
och jag är för min del gärna med på att en sådan förstärkning
kommer till stånd. Jag erkänner villigt att jag inte gärna skulle vilja tentera
på detta, lagförslag och dess skilda paragrafer, och jag tror knappast att
de som skrivit lagen skulle vilja göra det på rak arm. Det är således ganska
nödvändigt att man här tillför jordbrukskommissionerna den lagkunskap, som
kan anses vara erforderlig för att man skall kunna tolka lagen på det sätt på
vilket den bör tolkas.

Herr talman! Jag skall inte hålla något längre anförande här. Jag har inte
velat reservera mig på någon punkt, inte ens då det gällt att söka få arealgränsen
nedsatt, ty jag har funnit detta vara hopplöst, så som sammankopplingen
med de båda förutvarande lagarna har skett. Jag har alltså intet annat yrkande
än vad utskottet kommit till på samtliga punkter. Jag vili bara uttala
den förhoppningen att »experimentet» skall utfalla så lyckligt som möjligt och
att vid tillämpningen det skall visa sig möjligt för vederbörande att tolka lagen
så att både i fråga om jordägarna och arrendatorerna bästa rättvisa kan skipas.

Herr voll Seth: Herr talman! Det är en synpunkt som inte hittills kommit
fram i debatten och som jag för min del gärna skulle vilja trycka på. I sitt
yttrande på sidorna 94 och 95 säger herr Linder bl. a., i andra stycket på sidan
95: »Självfallet kan jag ej annat än med tillfredsställelse hälsa en utveckling,
varigenom arrendatorerna förvandlas till självägande bönder.»

Det är givetvis riktigt, att i många fall är det inte annat än gott att säga
örn att en arrendatorsläkt, som i många år brukat den svenska jorden, skall
beredas möjligheter att, örn gården säljes, förvärva den med äganderätt. När
man läser igenom detta utskottsutlåtande nödgas man emellertid komma till
det resultatet, att arrendetillfällena, sedan lagen har trätt i kraft, otvivelaktigt
komma att förminskas, och detta är säkerligen inte av godo.

På många stora gårdar, jag vågar påstå på de fleste där det finns flera
arrendatorer, har man, när ett ställe blir ledigt, tillämpat den principen att
innan man går att anställa ny arrendator bereda tillfälle för gårdens förmän
eller dugliga arbetare att komma så att säga ett pinnhål högre och få träda
till ett arrende. Själv sitter jag på en ärvd gård med flera arrendatorer som
suttit där i generationer, men det finns också flera stycken, som från början
varit lantarbetare eller förmän och som, när ett arrende blivit ledigt, blivit erbjudna
sådant.

Det är givetvis en god sak detta, att man kan bereda jordbrukets och även
skogsbrukets arbetare möjlighet att få bli arrendatorer och bereda dem möjlighet,
att få kunskaper i brukande av jorden för att kunna få större arrenden
och så småningom också bli självägande jordbrukare. För min del betraktar
jag det ingalunda som en lycklig utgång, örn denna lags konsekvenser skulle
bli,
taget minskades. I sitt särskilda yttrande säger herr Linder, överst på sidan

Torsdagen deli 16 december 1943.

Nr 35.

115

Ändring i vissa delar av lagen örn nyttjanderätt till fast egendom m. m.

(Forts.)

95: »Jordägaren bringas efter min mening genom de många förpliktelser, ej
minst av tvingande natur, vilka han är pliktig tåla eller måste åtaga sig verk,
ställa, att tröttna.» Och herr Carlström har nyss framhållit vad han i sitt särskilda
yttrande på sidan 96 säger: »Emellertid är det å andra sidan att befara,
att denna lag, på grund av den omfattning dess sociala bestämmelser nu
fått, kommer att leda till en hastig avveckling av en hel del mindre arrenden,
vilka eljest kunnat fortbestå åtminstone något årtionde framöver.»

Det är, herr talman, enligt mitt förmenande av en stor social vikt att det
beredes möjligheter för lantarbetare och skogsarbetare att gå framåt, först att
komma till ett mindre arrende, därefter att komma till ett större arrende och
så småningom att kunna bli självägande. Jag understryker ännu en gång att
jag inte. betraktar det som något framsteg, att denna lags konsekvenser säkerligen
bli, att det inte kommer att stå så många arrén de tillf allen till buds just
för denna kategori av våra skogs- och lantarbetare.

Det är ju^också så att när en trotjänare eller annan god tjänare beredes möjlighet
att få ett arrende, vill jordägaren många gånger hjälpa honom att vid
starten komma över de ekonomiska svårigheter som det givetvis medför att
sätta upp ett jordbruk, vare sig det är större eller mindre. Har då denne man
skött sin tjänst bra vill jordägaren hjälpa honom genom att ge honom billigare
arrende, och det kan ju vittnas örn att det pa manga håll i landet finns arrendatorer
av denna kategori, som sitta med mycket billiga arrenden. Skulle
en sådan man bli sjuk eller vilja frånträda sitt arrende, är det inte säkert att
jordägaren, örn det kommer en ny arrendator som inte varit i hans tjänst, vill
ge också honom samma goda arrendevillkor. Da bör jordägaren givetvis utan
a.tt behöva stämplas som en hård husbonde ha möjlighet att kunna ta ett skäligt
arrende.

Med den utformning som paragraferna nu fått i utskottets förslag kommer
man till något som heter arrenderättens handelsvärde. För min del, herr talman,
kan jag inte anse annat än att detta är en huvudpunkt i lagen. Det finns
redan flera exempel på hur just ep arrendator, som haft billigt arrende, på
grund av de av mig omnämnda orsakerna kan betinga sig en ganska stor summa
av den ny tillträdande arrendatorn. Här finns ett fall från Jönköpings län
som är mycket färskt, där arrendatorn arrenderat en gård tillhörande ett
fideikommiss pa efter vad man kan tycka billiga och goda villkor. Men när
arrendet sedan skulle skrivas örn — det skulle bli ny arrendeperiod — ville
arrendatorn ha detta arrende men försökte till att börja med pruta. Den
s°m skulle sköta förhandlingarna för den förutvarande arrendatorn ansåg att
denne nite var tillräckligt hågad att ta arrendet, så det gick till en annan
person. Da ville den föregående arrendatorn komma tillbaka till sitt arrende,
och han tick betala den person, som endast åtta dagar varit innehavare av
arrendet, 15,000 kronor för att han skulle få tillträda detta arrende på lång
sikt!

Dessa 15,000 kronor, vem det nu är som skall betala dem — troligtvis den tillträdande^
arrendatorn blir ju en belastning för vederbörande genom att han
redan tran början, även om han fått goda och billiga arrendevillkor, får skuld
a t dräs med som skall räntas och amorteras. De bestämmelser som utskottet
har velat införa i £ 8 liro, mina damer och herrar, inte ens till fördel för arrendatorerna,
och jag kan därför inte annat än rekommendera, att andra kammaren
matte loija den till t?. 8 fogade reservationen av herr Bernhard Nilsson m. fl.
, afii £ar -,vlt* anf^ra tillfällen, förut berört de höga byggnadskostnaderna på
landsbygden, och den sa,ken har ju även herr andre vice talmannen nyss varit
inne pa. dag anser, att da jag vid flera andra tillfällen berört dessa frågor oell

116

Nr 35.

Torsdagen den 16 december 1943.

Ändring i vissa delar av lagen om nyttjanderätt till fast egendom m. m.

(Forts.)

vad de innebära för hela vårt jordbruk, det är på-sin plats att jag även nu
framför den åsikten, att örn arrendelagstiftningen verkligen skall kunna bli
till välsignelse för arrendatorgruppen, statsmakterna snart och kraftigt gripa
in för att byggnadsverksamheten på landsbygden skall kunna bedrivas under
sådana former att det blir möjligt för Sveriges jordbrukare, vare sig de ha
utarrenderat eller inte, att kunna hålla ett gott byggnadsbestånd och driva
jordbruket med någon ekonomisk vinning. Jordbrukets byggnadskostnader
äro ju så höga att de äro en allvarlig tunga för dem som skola bestrida dem.
Även om den nya lagen hjälper arrendatorerna att få bättre byggnader, är det
inte säkert att jordägaren har de ekonomiska möjligheter som fordras för att
kunna hålla ett modernt och dugligt byggnadsbestånd. Örn detta skall kunna ske
måste byggnadskostnaderna nedbringas. Och när nu statsmakterna ha fört
fram denna kungl, proposition örn ny arrendelag och riksdagen i dag går att
besluta örn denna, måste man också kraftigt och allvarligt efterlysa såväl socialministerns
som andra regeringsledamöters intresse för att snabbt få frågan
örn landsbygdens byggnadskostnader löst.

_ överläggningen förklarades härmed avslutad. På av herr talmannen därå
given proposition blev 1 kap. 9 § av kammaren godkänd.

2 KAP. 1—3, 6 och 7 §§.

Godkändes.

2 KAP. 8 § skulle enligt utskottets förslag hava följande lydelse:

8 §.

Ej må arrendatorn, i vidare mån än av andra stycket framgår, utan jordägarens
samtycke till annan överlåta arrenderätten.

Är arrendeavtalet slutet för viss tid ej understigande tio år, och vill arrendatorn
lämna från sig arrendet, bjude då jordägaren att återtaga fastigheten
mot skyldighet att gälda arrendatorn skälig ersättning för arrenderättens värde.
Är jordägaren därtill villig, men kan ej överenskommelse träffas örn ersättningens
belopp, varde arrenderättens värde fastställt vid avträdessyn, som
i 10 § avses. Vill jordägaren ej återtaga fastigheten, eller har han ej inom en
månad efter det hembudet gjordes förklarat sig därtill villig, vare arrendatorn
öppet att i sitt ställe sätta annan, med vilken jordägaren skäligen kan
nöjas.

I en vid utlåtandet fogad reservation hade herrar Bernhard Nilsson, Mannerskantz,
Beck-Friis och Hansson i Vännäsby uttalat, att ifrågavarande paragraf
borde hava följande lydelse:

Ej må arrendatorn, i vidare mån än av andra stycket framgår, utan jordägarens
samtycke till annan överlåta arrenderätten.

/ir arrendeavtalet slutet för viss tid ej understigande tio år, och vill arrendatorn
lämna från sig arrendet, bjude då jordägaren att återtaga fastigheten
mot skyldighet att gälda arrendatorn skälig ersättning för värdet av de förbättringar
arrendatorn verkställt å fastigheten. Är jordägaren därtill villig,
men kan ej överenskommelse träffas örn ersättningens belopp, varde värdet
fastställt vid avträdessyn, som i 10 § avses. Vill jordägaren ej återtaga fastigheten*
eller har han ej inom en månad efter det hembudet gjordes förklarat
sig aärill villig, vare arrendatorn öppet att i sitt ställe sätta annan, med
vilken jordägaren skäligen kan nöjas.

Torsdagen den 16 december 1943.

Nr 35.

117

Ändring i vissa delar av lagen örn nyttjanderätt till fast egendom m. m.

(Forts.)

Efter föredragning av paragrafen anförde:

Herr Hallsson i Vännäsby: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den
av herr Bernhard Nilsson m. fl. avgivna reservationen.

Herr Liedberg: Herr talman! När jag hade tillfälle att yttra mig i kammaren
i debattens inledning, tillät jag mig säga, att jag skulle återkomma på vissa
paragrafer. Tyvärr måste jag säga att principdebatten rört sig över samtliga
paragrafer så att det blivit ganska omöjligt att ta upp spörsmålen på de olika
punkterna till separat dryftande, d. v. s. att örn jag t. ex. hade framfört en
mening har det inte funnits någon möjlighet för en annan talare att gå upp
och eventuellt bemöta den uppfattning, som jag gjort mig till tolk för och vice
versa, då talarlistan varit lång ända tills principdebatten nått sitt slut.

Beträffande § 8 känner jag ett behov av att inför kammaren klargöra, hur
jag och kanske flera med mig sett på denna fråga, så mycket mera som till
denna paragraf är fogad en reservation av herr Bernhard Nilsson m. fl. Eftersom
han, de andra medreservanterna och jag äro reservanter tillsamman på
andra punkter, kan det ju förefalla egendomligt att vi inte gått tillsamman
på denna. Jag skall därför be att få relatera ärendet något utöver vad som
hittills skett i debatten.

Departementschefen, som gör sitt uttalande på sidorna 123 och 124 i propositionen,
talar t. ex. på sidan 123 örn den ersättning för varaktig jordförbättring,
som det ligger nära till hands att arrendatorn bör få tillgodogöra sig,
och det ekonomiska värde som själva arrenderätten representerar när arrendet
frånträdes. På sidan 124 säger herr statsrådet: »Därest man överhuvud taget
vill medgiva arrendatorn rätt till gottgörelse motsvarande arrenderättens handelsvärde,
synes nu berörda anordning i huvudsak kunna bibehållas.>>

Det är givet att inför så pass vaga och i alla händelser för den icke juridiskt
skolade lekmannen ganska svårförståeliga uttalanden blev detta föremål för
ganska ingående debatt i utskottet. Yad menas med det värde som den avgående
arrendatorn skall få tillgodoräkna sig vid avträdandet? Det blev klart
att därmed menades — något som för övrigt tagit sig uttryck i utskottets
motivering beträffande § 8 — en verklig ökning i fastighetens värde. Men
meningarna voro delade örn hur detta värde bäst skulle ta sig uttryck, örn det
skulle komma till uttryck i texten eller i motiveringen, det värde med andra
ord som icke är liktydigt med vad en spekulant vid ett visst tillfälle kan vilja
erlägga, det värde som tillträdaren kan vara villig att betala för, d. v. s. det
värde som skulle kunna tänkas bli betalat, om denna rätt att tillträda arrendet
skulle ställas ut på auktion. Och det kunde man ju inte bli klar över genom
att läsa propositionen, där med handelsvärdet, enligt vad som upplystes,
menades vad den högstbjudande vill betala. Då gällde det som sagt: hur skall
man få klart för den som skall tolka lagen, att man inte menar på det sättet,
utan att man menar det verkliga realvärdet, ett påtagligt ökat värde, nedlagt i
fastigheten? Skall man göra detta klarläggande i texten eller i kommentaren
eller rättare i den motivering, som ju kommer att utgöra en sorts kommentar? Jag

hade för min del den uppfattningen, att det var svårt att få en ändring
i texten därför att detta nya uttryck, denna nya term »arrenderättens värde»,
som inte brukats i arrendelagstiftningen tidigare, kommer igen på flera ställen
och att det därför vore dels framkomligare och dels lika effektivt om man
fick klart utsagt i motiveringen vad som menades. Om man å andra sidan,
såsom reservanterna ha yrkat, fått in i texten uttrycket »värdet av de för -

118

Nr 35.

Torsdagen den 16 december 1943.

Ändring i vissa delar av lagen om nyttjanderätt till fast egendom, m m

(Forts.)

bättringar arrendatorn verkställt å fastigheten», så kan .jag inte finna annat
än att även det hade måst kräva en mycket uttömande kommentar, ty värdet
av förbättringar säger inte i och för sig något örn gränsen för hur långt man
skall betala för dylikt. Det säger inte stort mer än ett uttryck som »arrenderättens
värde». Man måste i båda fallen göra klart vad som menas med detta.
Ty märk väl, när man talar örn värdet av gjorda förbättringar hänvisar man
inte till den definition som finns t. ex. i § 17. Ur dessa synpunkter framställde
jag yrkande och fick inom utskottet medhåll för att det skall klart
sägas ut i motiveringen vad man menar. Örn kammarens ledamöter händelsevis
skulle kasta sin blick på utlåtandet sidan 52 nederst, finner man där att det
star: »Med tanke pa de insatser av arbete och kapital, vilka arrendatorn nedlagt
på fastigheten med beräkning att för framtiden vinna större avkastning
och vilka resulterat i en verklig ökning av fastighetens värde, avses att arrendatorn»
etc. och i slutet av stycket på sidan 53, där man talar örn sådana
värden som en spekulant skulle vilja betala och som grunda sig på verkligt
realvärde, icke på en bedömning av konjunkturen, spekulation etc. säger man:
»I detta» — alltså arrenderättens värde — »bör icke inräknas ett på grund
av konjunkturmässig värdestegring uppkommet övervärde av arrendeinnehavet,
vilket varken är beroende på verkställda reella förbättringar eller kan anses vara
av bestående art.»

Med detta, herr talman, har jag bara velat ange skälen till att jag har intagit
en annan ställning än dessa mig ganska närstående reservanter. Jag har
också velat förklara, att syftet för reservanterna och för mig, d. v. s. i detta
fall även utskottet, ju är detsamma. Vi vilja inte ha en sådan tolkning •—- det
vore det olyckligaste som kunde ske — att vid dessa överlåtelser den tillträdande
arrendatorn skulle belastas med alla möjliga sorters luftvärden, soln
skulle tynga hans ekonomi och förmåga att inte bara draga sig fram på'' jordbruket
utan också sköta sitt jordbruk på tillbörligt sätt. En sådan tolkning
bär ingen velat ha, och man har sökt bygga upp alla de restriktioner som ha
varit möjliga just för att hindra en sådan tillämpning. Jag har mycket svårt
att tro, att de som en gång skola döma i dessa saker — synenämnderna och
skiljemännen — skola kunna undgå att taga hänsyn till de uttryckliga direktiv,
som här ha givits.

Det är ju till slut inte meningen — det gäller både § 8 och § 17 — att en
ersättning, som den ene förpliktas utge till den andre, skall innebära vare
sig vinst eller förlust för någondera parten. Vad den ene ger i pengar skall
han mottaga i värden, det är ju den princip som ligger till grund för utskottets
behandling av § 8 och § 17 m. fl.

Herr talman! Jag har intet annat yrkande än örn bifall till utskottets
förslag.

o Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på godkännande av utskottets förslag till lydelse av 2 kap. 8 § dels ock på
godkännande av den lydelse av berörda lagrum, som föreslagits i den av herr
Bernhard Nilsson m. fl. avgivna reservationen; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande j,a besvarad. Herr Hansson i Vännäsby
begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner 2 kap. 8 § i tredje särskilda utskottets.
förevarande förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den
14 juni 1907 örn nyttjanderätt till fast egendom, röstar

J a;

Torsdagen den 16 december 1943.

Nr 35.

119

Ändring i vissa delar av lagen om nyttjanderätt till fast egendom m. m.

(Forts.)

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, Ilar kammaren godkänt den lydelse av berörda lagrum, som föreslagits
i den av herr Bernhard Nilsson m. fl. avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid, att flertalet röstat för ja-propositionen, vadan
kammaren godkänt 2 kap. 8 § i den av utskottet föreslagna lydelsen.

2 KAP. 9—13 §§.

Godkändes.

2 KAP. 1A § föredrogs. Därvid yttrade:

Herr Falk: Herr talman! I anledning av det yttrande, som herr statsrådet
hade här i kammaren angående denna paragraf, ber jag att få säga några ord.

Det framgick av statsrådets anförande, att han hade den uppfattningen att
den ändring, som utskottet föreslagit, tillkommit i syfte att underlätta hälsovårdsnämndernas
arbete, då det gäller att avväga byggnadsskyldigheten vid
arrendegårdar. Så är emellertid icke det egentliga syftet. Att utskottet gjort
detta tillägg beror huvudsakligen därpå, att enligt nu gällande arrendelag
jordägaren har ingen som helst skyldighet i fråga örn byggnadernas kvalitet
på en arrendegård. Han kan utarrendera jorden med eller utan byggnader, och
byggnaderna kunna vara hur undermåliga som helst, örn bara arrendatorn godtager
dem. Detta förhållande har gjort, att när hälsovårdsnämnderna måst
inskrida i fråga örn hälsovådliga bostäder, så har man til syvende og sidst endast
kunnat förbjuda bostädernas användning, men jordägaren har icke ansett
sig skyldig att skaffa sin arrendator ny bostad i stället för den utdömda. Om
arrendatorn i sådant fall i jordägarens ställe har uppfört en ny byggnad i stället
för den mottagna, har han icke varit berättigad till någon egentlig ersättning.
Det är för att råda bot på detta missförhållande som utskottet enhälligt
föreslagit detta tillägg, varigenom jordägaren blir skyldig att hålla viss standard
på de arbetarbostäder som upplåtas, och därest han icke uppfyller detta
lagens bud kan arrendatorn verkställa arbetet i jordägarens ställe och av denne
få ersättning. Det är det väsentliga syftet, och det är också orsaken till att
ändringen kommit till stånd.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Liedberg: Herr talman! Jag vill bara bekräfta, att det faktiskt inte
ligger så till att hälsovårdsnämnderna alltid ha kunnat få fram den bostadsförbättring
som varit erforderlig. Formellt ha de givetvis haft möjlighet att
ålägga jordägaren eller arrendatorn att vidtaga förbättringar allt efter som de
funnit att det åvilar den ene eller andre att göra det, men, såsom herr Falk
antydde, det har varit arrendekontrakt, där båda dessa parter icke enligt kontraktet
varit tillförbundna att göra det och därför vägrat och där hälsovårdsnämnden
för att icke åstadkomma något ännu värre, d. v. s. att det inte blir
några bostäder alls disponibla, icke kunnat ingripa såsom den bort. Med detta
stadgande, såsom det nu föreslås, fastställer man i princip vem som skall iordningställa
lägenheterna för arbetarna, där arbetarbostad ingår i arrendet. Att
arrendatorn liksom tidigare skall svara för underhållet är ju också utsagt, och
därmed skapar man en klarhet i förhållandena i fråga, som jag nog anser

120

Nr 35.

Torsdagen den 16 december 1943.

Ändring i vissa delar av lagen om nyttjanderätt till fast egendom m m

(Forts.)

är nödvändig att få. Det är inte sa mångå sådana fall, som förekommit -_ det

är ett relativt fatal men det är ju ofta fatalen som föranleda lagstiftning.

Jag tror alltså, herr talman, att detta är en utvidgning, en ändring av lagförslaget,
som är välbetänkt, örn man vill främja det syfte, som bör ligga°i
både jordägarens och arrendatorns intresse, nämligen att få goda bostäder åt
personalen.

Vidare anfördes ej. Paragrafen godkändes.

2 KAP. 16 §.

Godkändes.

Sedan 2 KAP. 17 § föredragits, anförde

Herr Liedberg: Herr talman! Jag nödgas även på denna paragraf begära
ordet. Jag hoppas att jag inte tröttar kammaren alltför mycket, men hade jag
inte tagit tiden i anspråk nu hade jag antagligen gjort det i början av debatten
i stället, och då hade summan blivit ungefär densamma. Anledningen är den, att
det förefaller mig att det bör kanske ytterligare understrykas vad meningen
är med § 17, vart man avser att sträcka sig och vart man inte avser att
göra det.

Man bör kanske som utgångspunkt för ett bedömande av denna lagtext och
den utvidgning av arrendatorns rätt att få ersättning utöver Kungl. Maj:ts
förslag, som detta innebär, kanske ett tag stanna vid hur förhållandena i
själva verket äro och jämföra det med vad som föreslås. Det är ju så, att
arrendatorn nu har rätt att erhålla ersättning för verkställd jordförbättring,
för verkställd nyodling inom vissa gränser, för verkställd betesförbättring
och för verkställd täckdikning, och härifrån går man över till att tillerkänna
den frånträdande arrendatorn ersättning för förbättringar av varaktig karaktär
och exemplifierar det med att nämna anläggandet av markväg, anläggandet
av silo — varmed man givetvis avser fasta siloanläggningar av varaktigt
material — vattenledning, avlopp, vattenintag etc. Och varför har man
då gått denna väg och föreslagit denna utvidgning? Förhållandet är ju det,
att en arrendator med den nuvarande lagstiftningen kan, låt oss säga vid
arrendeperiodens början, förutsatt att arrendetiden är tillräckligt lång, göra
vissa investeringar i form av arbete eller andra kostnader, som han icke har
avtalsenlig rätt att få ersättning för vid arrendetidens slut, såvida han kan
beräkna att han kan förränta och amortera dessa investeringar till dess arrendet
går ut. Detta är alltså en gräns, som är mycket kännbar för många
arrendatorer. Ju längre det lider under arrendetiden, desto mera minskas hans
möjlighet att fortfarande göra förbättringar, som i och för sig äro mycket
befogade, därför att han inte vågar göra det eller anser sig inte ha råd att
förlora de pengar han i så fall skulle förlora. Eftersom lagen syftar till att
den utarrenderade jorden bör i praktik och i princip skötas lika väl, hävdas
lika väl och förbättras i samma utsträckning som jord under eget bruk, har
man inte kunnat finna att ett sådant förhållande är. tillfredsställande. Därför
har man sagt sig, att vad som verkligen är en varaktig förbättring, det skall
också kunna ersättas, men frågan är ju närmast, vad man menar med ett ökat
värde. I debatten i utskottet ställdes följande exempel: Örn en arrendator på
ett ställe, som avkastar 200 kronor i arrende per år, verkställer en förbättring
på det stället som kostar, låt oss säga 4,000 kronor — det låter ju mycket, men
låt oss tänka oss att han skall borra efter vatten och kommer ned på ett djup

Torsdagen den 16 december 1943.

Nr 35.

121

Andrina i vissa delar av lagen om nyttjanderätt till fast egendom m. m.

(Forts.)

av 125 meter, så kan man snart vara där — skall då jordägaren i detta fall
lösa ut arrendatorn med 4,000 kronor, d. v. s. ett belopp, vars ränta efter
5 % går upp till liela det förutvarande arrendet? Då har man sagt sig i utskottet,
att det kan givetvis inte tolkas på det sättet, att en jordägare skall
vara skyldig att lösa ett värde, som inte kan förräntas. Detta har svarats inom
utskottet av den juridiska expertis, man haft där, och på ett kategoriskt sätt.
Det återfinnes också nedtill på sidan 56 i utskottets utlåtande, där det heter,
att denna gottgörelse bör enligt utskottets mening bestämmas vid avträdessyn,
och den bör motsvara det ökade värde fastigheten i följd av anläggningen kan
anses äga vid avträdet. Med det värde, som den anses äga vid avträdet, måste
givetvis avses ett värde som även har avkastningsförmåga, förräntningsvärde,
annars laborerar man här med luftvärden, som skulle för jordägaren och naturligtvis
lika väl för en ny arrendator kunna bli i längden fullständigt ruinerande.

Jag har inte velat underlåta att understryka detta, att utskottets motivering,
såvitt jag förstår, fullt klart säger ut hur långt ersättningen får och kan
sträcka sig, och då bli ju strax en hel del av betänkligheterna mot denna utvidgning
av förpliktelserna enligt § 17 eliminerade. Det är Mart att för
somliga jordägare kan en sådan i och för sig befogad förbättring, .som han
tvingas att betala — men, märk väl, han får ju ett värde i stället, så det. bör
inte vara någon vare sig nettoförlust eller nettovinst —- förorsaka ekonomiska
bekymmer. Den kan sätta honom i likviditetssvårighetdr, och han kanske varken
har det kapital eller den inkomst, att han så lätt kan klara detta. Det kommer
man inte ifrån under några förhållanden. Det följer med. varje utvidgning
av arrendatorns rätt att erhålla ersättning för sina materiella uppoffringar
eller nyttigheter, och det får nog anses klart, att i det långa loppet kan inte en
sådan förpliktelse vara någon egentlig olägenhet, därför att det är ju otänkbart
att en jordägare skall kunna tillhandahålla ett arrende åt en arrendator, som
inte ger honom den ränta, som han är nödsakad att ha för att få det hela
att gå ihop och nödsakad att lia på de pengar, som äro investerade i egendomen
och som han fått betala ut och kanske till och med låna upp för att kunna
betala ut. Med den tolkningen torde inte paragrafen bli av den skrämmande art,
som det kanske för en och annan kan förefalla vid första påseendet, .men å
andra sidan är det här, likaväl som när det gäller ersättningskraven jämlikt
§ 8, av ytterlig vikt att de som skola avväga och bestämma dessa värden.taga
nödig hänsyn och iakttaga nödig varsamhet. Sker inte så, utan det blir en
tillämpning, som går utöver och emot vad utskottet avsett och menat, da är det
klart att farhågorna kunna vara väsentliga. Jag har emellertid den uppfattningen
att man inte behöver befara en sådan tolkning och sådana resultat av
denna lagstiftning, utan att den tvärt örn i längden skall visa sig innebära den
materiella rättvisa parterna emellan, som jag menar måste vara det grundläggande
momentet i all sådan lagstiftning, och därför har jag för min del,
herr talman, intet annat yrkande än om bifall till utskottets förslag på denna
punkt.

Vidare yttrades ej. Paragrafen godkändes.

2 KAP. m—20 §§.

Godkändes.

För 2 KAP. 23 § hade utskottet i likhet med Kungl. Majit föreslagit följande
lydelse:

122

Nr 35.

Torsdagen den 16 december 1943.

Ändring i vissa delar av lagen om nyttjanderätt till fast egendom m. m.

(Forts.)

23 §.

Arrendatorn må ej förpliktas att ansvara för sådan för fastigheten utgående
skatt eller allmän tunga, som enligt lag eller författning åligger jordägaren.
Förbehåll som strider häremot vare utan verkan.

Reservation hade beträffande denna paragraf avgivits av herrar Bernhard
Nilsson, Mannerskantz, Beck-Friis, Liedberg och Hansson i Yännäsby, vilka
ansett, att utskottet bort föreslå följande lydelse av paragrafen:

Jordägaren ansvare för ali skatt och annan allmän tunga, som för fastigheten
utgår och ej enligt lag åligger arrendatorn.

Förbehåll, enligt vilket arrendatorn skall vara skyldig att gälda fastighetsskatt,
vare utan verkan, såvitt skyldigheten avser annan skatt än sådan som
belöper å det arrenderade området.

Efter föredragning av 2 kap. 23 § anförde:

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den
av herr Bernhard Nilsson m. fl. avgivna reservationen.

Herr Pettersson i Dahl: Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på godkännande av 2 kap. 23 § i den av utskottet föreslagna lydelsen
dels ock på godkännande av den lydelse av berörda lagrum, som föreslagits
i den av herr Bernhard Nilsson m. fl. avgivna reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Herr Liedberg begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner 2 kap. 23 § i tredje särskilda utskottets
förevarande förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen
den 14 juni 1907 örn nyttjanderätt till fast egendom, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt den lydelse av berörda lagrum, som föreslagits
i den av herr Bernhard Nilsson m. fl. avgivna reservationen.

2 KAP. 27—29, 32, 33, 36, 37, 42—48 §§.

Godkändes.

2 KAP. 49 § skulle enligt utskottets förslag hava följande lydelse:

49 §.

Bestämmelserna i 50—69 §§ skola med de undantag nedan angivas äga tilllämpning
å upplåtelse på arrende av brukningsdel, som omfattar högst femtio
hektar odlad jord, såvida densamma

tillhör bolag, förening eller stiftelse; eller

Torsdagen den 16 december 1943.

Nr 35.

123

Ändring i vissa delar av lagen om nyttjanderätt till fast egendom m. m.

(Forts.)

utgöres av gård, torp eller annan jordbrukslägenhet, som lyder under huvudgård
och tillhör enskild person eller fideikommiss; eller

äges av enskild person, vilken icke är mantalsskriven å fastigheten eller å
fastighet, som är i sambruk med densamma, och uppenbarligen besitter fastigheten
av annan anledning än att bereda sig sin huvudsakliga utkomst av jordbruket;
skolande vid bedömande av frågan, av vilken anledning fastighet besittes,
i samma ägares hand befintliga, genom ägostyckning, jordavsöndring eller
avstyckning skilda områden av samma hemman eller lägenhet betraktas såsom
en fastighet.

Stadgandena i 50—57 och 67 §§ skola dock ej äga tillämpning, örn med
upplåtelsen väsentligen åsyftas att tillförsäkra jordägaren stadigvarande arbetskraft
för jordbruk, skogsbruk eller industriell rörelse samt upplåtelsen
avser sådan mindre brukningsdel (huggaretorp eller annat därmed jämförligt
arbetarboställe), där arrendatorn icke av jordbruket kan erhålla sin huvudsakliga
bärgning.

Vad i 58 § andra stycket och 68 § stadgas åge ej tillämpning med avseende
å brukningsdel, som lyder under huvudgård och tillhör enskild person eller
fideikommiss.

Vid denna paragraf hade reservationer avgivits:

i fråga örn första stycket av herrar Norman, Tjällgren och Linder;

i fråga örn andra stycket av herrar Hage, Alfred Andersson, Svedberg, Hermansson,
Falk, Mäler och Jansson i Hällefors, vilka hemställt, att stycket måtte
erhålla följande lydelse:

Stadgandena i 50—57 och 67 §§ skola dock ej äga tillämpning, örn med
upplåtelsen väsentligen åsyftas att tillförsäkra jordägaren stadigvarande arbetskraft
för jordbruk, skogsbruk eller industriell rörelse samt upplåtelsen
avser mindre brukningsdel (huggaretorp eller annat därmed jämförligt arbetarboställe)
;

i fråga örn tredje stycket av herrar Hage, Alfred Andersson, Svedberg,
Andersson i Tungelsta, Hermansson, Falk och Mäler, vilka hemställt, att detta
stycke måtte erhålla följande lydelse:

Vad i 58 § andra stycket stadgas åge ej tillämpning med avseende å brukningsdel,
som lyder under huvudgård och tillhör enskild person eller fideikommiss.
•

Efter föredragning av 2 kap. 49 § första stycket yttrade:

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! Vid denna paragraf yrkar jag sådan
ändring av första stycket, att den del därav, som börjar med orden »tillhör
bolag» etc., skall få följande lydelse: »tillhör bolag, förening eller annan
sammanslutning, universitet, stiftelse, allmän inrättning eller kommun; eller».

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Vidare anfördes ej. Herr talmannen gav propositioner dels på godkännande
av 2 kap. 49 § första stycket i utskottets förevarande lagförslag dels ock på
godkännande av den lydelse av berörda lagrum, som under överläggningen
föreslagits av herr Hansson i Skediga; och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Hansson i Skediga begärde
emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

124 Nr 35. Torsdagen den 16 december 1943.

Ändring i vissa delar av lagen om nyttjanderätt till fast egendom m m.

(Forts.)

Den, som vill, att kammaren godkänner 2 kap. 4F § första stycket i tredje
särskilda utskottets förevarande förslag till lag angående ändring i vissa delar
av lagen den 14 juni 1907 örn nyttjanderätt till fast egendom, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt den lydelse av berörda lagrum, som
under överläggningen föreslagits av herr Hansson i Skediga.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gang uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan
kammaren godkänt 2 kap. 49 § första stycket i den av utskottet föreslagna
lydelsen.

Sedan 2 kap. 49 § andra stycket föredragits, yttrade:

Herr Mäler: Herr talman! I anslutning till den överläggning, som tidigare
ägt rum, ber jag att fa yrka bifall till den av herr Hage m. fl. avgivna reservationen
på denna punkt. Jag tror, att debatten har klargjort, att om den ifrågavarande
raden strykes, ökad klarhet vinnes i vad statsmakterna avse med
bestämmelsen, medan, örn den får kvarstå, det kan uppstå osäkerhet och tvister.
Jag hemställer alltså om bifall till reservationen.

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag. Jag har den uppfattningen, att det blir klarare och redigare, örn denna
rad fogas till lagtexten. Det var också den uppfattning, som arrendeutredningen
på sin tid hade.

Herr Falk: Herr talman! Det förhåller sig onekligen så som herr Mäler säger,
att denna rad kan ge anledning till osäkerhet beträffande tolkningen. Det är
alldeles riktigt, att arrendeutredningen föreslagit exakt samma lydelse som
Kungl. Maj :t och utskottet. Men i arrendeutredningen voro vi fullt på det klara
med att denna mening, som kom till såsom en förklaring till vad vi mena
med huggaretorp, icke skulle kunna missförstås.

Nu sägs det pa norrlandshåll, att med de förhållanden som råda däruppe
kan det, örn meningen kvarstår, bli mycket svårt att arvgöra vad som är ett
arbetarboställe eller ett jordbruk, som skall komma utanför lagen. Jag anser
— och det framgick av den diskussion, som fördes i arrendeutredningen — att
det icke skall behöva råda någon tvekan, örn raden strykes. Ty huvudvillkoret
för att dessa små arrendejordbruk skola falla utanför lagen är, att upplåtelsen
skett för att skaffa tillgång till stadigvarande arbetskraft. Enligt min mening
måste alltså, arrendeavtalet, eller annat avtal, innehålla bestämmelse om arbetsskyldighet
i så stor utsträckning, att arrendatorns arbetskraft väsentligen utnyttjas
av jordägaren. Örn detta villkor uppfylles, måste, menar jag, det andra
villkoret, detta att jordbruket skall vara av mindre omfattning, bli en följd.
Vi togo emellertid formuleringen efter den gamla lagen.

I mellersta Sverige i bruksområdena har man gått in för dessa principer.
Arbetarboställen och huggaretorp lia fallit utanför de sociala bestämmelserna.
De äro av mycket liten omfattning. Men de s. k. körareställena, som äro av större
omfattning och där man har mera jord, så att de kunna hålla häst, ha kommit
in under bestämmelserna. Därvidlag har ingen tvekan rått örn hur man skall
tolka bestämmelsen eller hur man skall förfara.

Torsdagen den 16 december 1943.

Nr 35.

125

Ändring i vissa delar av lagen om nyttjanderätt till fast egendom m. m.

(Forts.)

För södra Sveriges del tror jag absolut, att bestämmelsen blir fullkomligt
klar, och då jag anser, att norrlänningarna också skulle vinna större klarhet,
örn denna råd stryker, ber jag att få yrka bifall till reservationen.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Pelirsson-Bramstorp: Herr
talman! Det föreliggande förslaget är av alla erkänt såsom genomgripande
och ägnat att tillgodose de intressen man velat tillgodose, och det är även väl
avvägt med hänsyn till de olika intressenas inbördes ställning. Då därtill
kommer, att det uttalande, som från norrlandsbänken efterlystes under debatten,
gjorts rörande hur det kommer att utveckla sig beträffande de arrenden,
som redan nu lyda under den norrländska arrendelagen, förefaller det mig litet
opåkallat att vidtaga den ändring, som innefattas i reservationen.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen framställde
propositioner dels på godkännande av 2 kap. 49 § andra stycket i utskottets
förevarande lagförslag dels ock på godkännande av den lydelse av berörda
lagrum, som föreslagits i den av herr Hage m. fl. avgivna reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Herr Mäler begärde emellertid votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner 2 kap. 49 § andra stycket i tredje
särskilda utskottets förevarande förslag till lag angående ändring i vissa delar
av lagen den 14 juni 1907 örn nyttjanderätt till fast egendom, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt den lydelse av berörda lagrum, som
föreslagits i den av herr Hage m. fl. avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 99 ja och 79 nej, varjämte 14 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att rösta. Kammaren hade alltså godkänt
2 kap. 49 § andra stycket i den av utskottet föreslagna lydelsen.

Härefter föredrogs 2 kap. 49 § tredje stycket. Därvid anförde:

Herr Andersson i Tungelsta: Herr talman! Med hänvisning till vad jag tidigare
yttrat på denna punkt ber jag att få yrka bifall till den reservation, som
beträffande 49 § 3 stycket avgivits av herr Hage m. fl.

Herr Jansson i Hällefors: Herr talman! Såsom jag anförde i mitt tidigare
anförande i dag, är det bara av en tillfällighet jag icke står såsom medreservant
på denna punkt. Jag kommer därför att om det blir votering rösta
för reservationen, vilket jag velat tillkännage för att det icke skall göras någon
anmärkning i det fallet.

Herr Pettersson i Dahl: Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Senander: Herr talman! Då den avgivna reservationen sammanfaller
med det yrkande, som ställes i vår motion, ber jag att få instämma i yrkandet
örn bifall till reservationen.

126

Nr 35.

Torsdagen den 16 december 1943.

Ändring i vissa delar av lagen om nyttjanderätt till fast egendom m. m.

(Forts.)

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på godkännande av utskottets förslag till lydelse av 2 kap. 49 § tredje stycket
dels ock på godkännande av den lydelse av berörda lagrum, som föreslagits
i den av herr Hage m. fl. avgivna reservationen; och förklarade herr
talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den förra
propositionen. Herr Andersson i Tungelsta begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner 2 kap. 49 § tredje stycket i tredje
särskilda utskottets förevarande förslag till lag angående ändring i vissa delar
av lagen den 14 juni 1907 örn nyttjanderätt till fast egendom, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt den lydelse av berörda lagrum, som
föreslagits i den av herr Hage m. fl. avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavos 83 ja och 101 nej, varjämte 10 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt 2 kap. 49 § tredje stycket i den lydelse,
som föreslagits i den av herr Hage m. fl. vid detta lagrum avgivna reservationen.

2 KAP. 50—52 §§.

Godkändes.

2 KAP. 53 § skulle enligt Kungl. Maj:ts förslag hava följande lydelse:

53 §.

Har arrendatorn påtagligen eftersatt sina förpliktelser enligt arrendeavtalet
eller har han eljest i skötseln av jordbruket icke ådagalagt den omsorg,
som skäligen kunnat fordras, eller avser jordägaren, att han själv, hans make
eller avkomling eller ock hans adoptivbarn eller dess avkomling skall bruka
fastigheten, eller måste det på grund av'' särskilda förhållanden anses för jordägaren
medföra påtagligt men, att arrendatorn kvarsitter å fastigheten, skall
rätten till nytt arrende förfalla, så framt jordägaren senast ett år före arrendetidens
utgång på sätt örn uppsägning är stadgat lämnar meddelande därom
med uppgift tillika att arrendatorn, därest han icke åtnöjes med att avflytta,
har att inom en månad instämma talan om bibehållande av rätten till nytt
arrende. Där arrendatorn ej inom nämnda tid instämt sådan talan, skall så
anses, som örn han medgivit skyldighet att avflytta.

I anslutning till denna paragraf hade yrkanden framförts i flera inom
riksdagen väckta motioner. I motionen 11:497 av herr Hagberg i Luleå hade
yrkats, att paragrafen måtte erhålla följande lydelse:

Har arrendatorn patagligen eftersatt sina förpliktelser enligt arrendeavtalet
eller har han eljest i skötseln av jordbruket icke ådagalagt den omsorg,

Torsdagen den 16 december 1943.

Nr 35.

127

''Ändring i vissa delar av lagen om nyttjanderätt till fast egendom, m. m.

(Forts.)

som skäligen kunnat fordras, eller avser jordägaren, att lian själv skall bruka
fastigheten, eller måste det på grund av särskilda förhållanden anses för
jordägaren medföra påtagligt men, att arrendatorn kvarsitter å fastigheten,
skall rätten till nytt arrende förfalla så framt jordägaren instämmer talan
därom senast åtta månader före arrendetidens utgång.

Enligt utskottets förslag skulle paragrafen hava följande lydelse:

53 §.

Har arrendatorn påtagligen eftersatt sina förpliktelser enligt arrendeavtalet,
eller avser jordägaren, att han själv, hans make eller avkomling eller ock hans
adoptivbarn eller dess avkomling skall bruka fastigheten, eller måste det på
grund av särskilda förhållanden anses för jordägaren medföra påtagligt men,
att arrendatorn kvarsitter å fastigheten, skall rätten till nytt arrende förfalla,
så framt jordägaren senast ett år före arrendetidens utgång na sätt örn uppsägning
är stadgat lämnar meddelande därom med uppgift tillika att arrendatorn,
därest han icke åtnöjes med att avflytta, har att inom en månad instämma talan
örn bibehållande av rätten till nytt arrende. Där arrendatorn ej inom nämnda
tid instämt sådan talan, skall så anses, som örn han medgivit skyldighet att avflytta.

Beträffande denna paragraf hade reservationer avgivits:

1) av herrar Hage, Alfred Andersson, Svedberg, Falk och Mäler; samt

2) av herrar Bernhard Nilsson, Mannerskantz, Beck-Friis, Liedberg och
Hansson i Vännäsby, vilka hemställt, att paragrafen måtte erhålla följande
lydelse:

Har arrendatorn påtagligen eftersatt sina förpliktelser enligt arrendeavtalet,
eller avser jordägaren, att han själv, hans make eller avkomling, hans
adoptivbarn eller dess avkomling eller och hans syskon eller dess avkomling
skall bruka fastigheten, eller måste det på grund av särskilda förhållanden
anses för jordägaren medföra påtagligt men, att arrendatorn kvarsitter å
fastigheten, skall rätten till nytt arrende förfalla, så framt jordägaren senast
ett år före arrendetidens utgång på sätt örn uppsägning är stadgat lämnar
meddelande därom med uppgift tillika att arrendatorn, därest han icke åtnöjes
med att avflytta, har att inom en månad instämma talan örn bibehållande
av rätten till nytt arrende. Där arrendatorn ej inom nämnda tid instämt
sådan talan, skall så anses,,som örn han medgivit skyldighet att avflytta.

Sedan paragrafen föredragits, yttrade:

Herr Liedberg: Herr talman! Vid denna paragraf är fogad en reservation av
herr Bernhard Nilsson m. fl. Jag skall be att få ge en kort motivering för denna
reservation.

Den går ut på att till släktingar, till vilkas förmån optionsrätten skulle
kunna brytas, skola räknas även syskon och syskons avkomling, något som
icke föreslagits i propositionen. Det var enligt vår uppfattning ett rättfärdighetskrav
redan när propositionen skrevs, och det har blivit det så mycket mer,
sedan optionsrätten efter utvidgningen av 49 § kommit att gälla åtskilligt
flera än enligt det ursprungliga förslaget.

Vi förstå mycket väl, att, såsom det anförts, även arrendatorerna kunna
ha en del skäl att åberopa — besittningstid genom flera led etc. •— och det. är
väl i allmänhet skäl av likartad beskaffenhet, som anföras från ägarnas sida
för ett brytande av optionsrätten till förmån för släktingar. Där stå ungefär

128

Nr 35.

Torsdagen den 16 december 1943.

Ändring i vissa delar av lagen om nyttjanderätt till fast egendom m. m.

(Forts.)

likartade skäl mot varandra, och det gäller, vilka man skall tillmäta den
största tyngden. Jag kan för min del, då det gäller å ena sidan arrendatorn
och arrendatorns intressen, låt vara att det kan vara litet äldre intressen än
hans egna, och å andra sidan jordägaren och hans släkts intressen, där särskilt
som herr Skoglund just påpekat jordbesittningen i familjen under kanske
långa tider är ett värde av alldeles specifik karaktär, inte komma till annat
än att jordägarens och hans släkts rätt bör gå före arrendatorns och hans
släkts rätt. Vi behöva inte bara uppehålla oss vid det fall, då båda åberopa
långvarig besittningstid. Det kan ju i många fall bli så, att arrendatorn enbart
genom att arrendera jorden för vilken kortare tid som helst, dock ej understigande
fem år, får detta, arrendeinnehav kombinerat med optionsrätt. Det
kan lia berott på att ägaren varit nödsakad att arrendera ut och aldrig avsett
annat än för relativt kort tid, men enligt lagförslaget skall jordägaren inte
kunna bryta optionsrätten annat än till förmån för bröstarvinge eller adoptivbarn
eller dess avkomling. Med andra ord, har jordägaren syskon eller syskons
avkomling, som avser att bruka fastigheten, bör arrendatorns rätt till nytt
arrende förfalla. Utskottets förslag förefaller oss reservanter vara en orimlig
utsträckning av optionsrätten, och därför ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till den reservation, som upptager jämväl syskon eller dess avkomling
bland dem, till vars förmån optionen kan brytas.

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Som herr Liedberg nyss har sagt stå
här emot varandra likvärdiga intressen att kunna behålla brukandet av en egendom.
Samma intresse kan göras gällande från såväl jordägarens som arrendatorns
sida. På grund av det beslut, som kammaren nyss fattade beträffande
§ 49, kommer en hel massa nya kategorier med i denna bestämmelse.

Jag hörde med mycket stor uppmärksamhet på herr Skoglunds anförande.
Jag delar hans uppfattning att det skulle vara smärtsamt örn det vore en
släktgård, som utarrenderats och jordägaren då inte har arvingar i rakt nedstigande
led men väl syskon eller deras avkomlingar, och att denna släktgård
då inte finge tillträdas av syskonbarn såsom brukare av egendomen. Här finns
dock den möjligheten att i arrendekontraktet göra förbehåll, så att inte optionsrätten
för alla evärdliga tider fortsätter, och under sådana omständigheter tror
jag inte det är så farligt med det som utskottet föreslagit.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Senander: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till det yrkande,
som. gjorts i vår motion i detta stycke.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
på l:o) godkännande av 2 kap. 53 § i den av utskottet föreslagna lydelsen;
2:o) godkännande av paragrafen i den lydelse, som föreslagits i den av
herr Bernhard Nilsson m. fl. avgivna reservationen; samt 3:o) godkännande av
den lydelse av sagda paragraf, som föreslagits i motionen 11:497; och godkände
kammaren paragrafen i den av utskottet föreslagna lydelsen.

2 K AV. 54 § hade i det av utskottet framlagda lagförslaget följande lydelse:

54 §.

Torsdagen den 16 december 1943.

Nr 35.

129

Ändring i vissa delar av lagen om nyttjanderätt till fast egendom m. m.

(Forts.)

kännagivande skett men kan ej överenskommelse ernås, skall frågan avgöras
av skiljemän; och skall beträffande sådan tvist lagen örn skiljemän i tillämpliga
delar gälla, dock med iakttagande av vad i 55 § finnes särskilt föreskrivet.

Sker ej tillkännagivande, såsom i första stycket är sagt, eller varder ej frågan
senast sju månader före arrendetidens utgång hänskjuten till skiljemän,
skola arrendevillkoren förbliva oförändrade, där ej annorledes överenkommes.

I en vid utlåtandet fogad reservation hade herrar Bernhard Nilsson, Mannerskantz,
Beck-Friis, Liedberg och Hansson i Vännäsby hemställt, att paragrafen
måtte erhålla följande lydelse:

Där jordägaren eller arrendatorn, med avseende å nytt arrende varom i 51 §
är sagt, vill påkalla ändring av arrendevillkoren, give det den andre till känna
på sätt örn uppsägning är stadgat senast ett år före arrendetidens utgång med
uppgift tillika å de ändringar som äskas. Har sådant tillkännagivande skett
men kan ej överenskommelse ernås, skall frågan avgöras av skiljemän; och
skall beträffande sådan tvist lagen om skiljemän i tillämpliga delar gälla,
dock med iakttagande av vad i 55 § finnes särskilt föreskrivet.

Efter föredragning av paragrafen anförde:

Herr Liedberg: Herr talman! § 54 innehåller ju den bestämmelsen, att när
någondera parten vill påkalla ändring i arrendevillkoren, alltså ett arrende
som avses att fortsättas och i detta fall såsom lagen är skriven redan är bestämt
skall fortsättas, skall vederbörande låta den andre få reda på den saken
senast 8 månader före arrendetidens utgång. Man får jämföra § 54 med § 52,
där det stadgas att jordägare eller arrendator, det gäller närmast arrendator,
skall ge den andre till känna, huruvida arrendet skall fortsätta eller ej, ett år
före arrendetidens utgång. Med andra ord, läget kan vara detta, att ingendera
ger den andre till känna ett år innan att arrendet skall upphöra, och då förlänges
det automatiskt. Båda parterna äro fast. Men någon gång minst 8 månader
men mindre än ett år före arrendetidens utgång tillkännager kanske
jordägaren, att han vill lia högre arrende eller arrendatorn att han vill ha
lägre, men båda äro de fakto bundna vid detta arrende och ha ingen möjlighet
att draga sig ur det utan äro nödsakade att låta legan fastställas av
skiljemän eller jordbrukskommissionen. Örn man utgår från den utgångspunkt,
som jag tidigare anfört här i kammaren i denna debatt, nämligen att man
skall se till att skapa materiell rättvisa så gott sig göra låter mellan dessa
båda parter, så må det väl vara riktigt och rimligt att de ömsesidigt ge varandra
till känna sina önskemål i fråga örn arrendevillkoren, i fråga örn legan,
i så god tid att båda kunna taga ställning till, huruvida arrendeavtalet skall
fortsättas eller inte. Ty märk viii, ärade kammarledamöter, detta rubbar på
intet sätt arrendatorns optionsrätt i den mån han har sådan. Men det bör ju
vara lika mycket för honom ett intresse att kunna vid ett sådant tillfälle veta,
örn jordägaren skall framställa något krav, som för jordägaren att veta, om
arrendatorn skall framställa något sådant.

Jag ber alltså, herr talman, att utan att ytterligare förlänga debatten —
mera kunde viii vara att tillägga — få yrka bifall till den av herr Bernhard
Nilsson lii. fl. till § 54 knutna reservationen, där man yrkar att den i denna
paragraf angivna tiden av 8 månader skall jämväl sättas till 12 månader.

Andra kammarens protokoll lOJfS. Nr 35. 9

130

Nr 35.

Torsdagen den 16 december 1043.

''Ändring i vissa delar av lagen om nyttjanderätt till fast egendom m. m
(Forts.)

Under detta anförande hade herr förste vice talmannen ånyo övertagit ledningen
av förhandlingarna.

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Den föreslagna lydelsen överensstämmer
med arrendentredningens förslag, och vid den remiss, som detta förslag
var föremål för, har inte framförts någon berättigad kritik mot det. Därför
anser jag^ att riksdagen kan fatta beslut i enlighet med propositionen, och jag
ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad. Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på godkännande av utskottets förslag till lydelse av 2 kap. 54 §
dels ock på godkännande av den lydelse av paragrafen, som föreslagits i den
av herr Bernhard Nilsson m. fl. avgivna reservationen; och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Herr Liedberg begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner 2 kap. 54 § i tredje särskilda utskottets
förevarande förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen
den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt den lydelse av berörda lagrum, som
föreslagits i den av herr Bernhard Nilsson m. fl. avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gang uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan kammaren
godkänt paragrafen i den av utskottet föreslagna lydelsen.

2 KAP. 55—65 §§.

Godkändes.

2 KAP. 66 § skulle enligt utskottets förslag hava följande lydelse:

66 §.

När arrendeavtal slutits, må jordägaren eller arrendatorn påkalla jordbrukskommissionens
granskning av avtalet; skolande vid ansökan härom fogas bestyrkt
avskrift av avtalet ävensom uppgift om arealen av den odlade jord
arrendet omfattar.

Finner jordbrukskommissionen att avtalet innehåller bestämmelse, som enligt
denna lag är utan verkan, skall kommissionen så snart ske kan i rekommenderat
brev lämna jordägaren och arrendatorn besked därom.

Beträffande denna paragraf hade reservation avgivits av herrar Hage, Alfred
Andersson, Svedberg, Falk, Mäler och Jansson i Hällefors, vilka hemställt, att
paragrafen måtte erhålla följande lydelse:

När arrendeavtal slutits, åligger det jordägaren att inom en månad därefter
till jordbrukskommissionen göra skriftlig anmälan med uppgift om arealen
av den odlade jord arrendet omfattar. Sker i samband med avtalet förlängning
eller eljest ändring i de överenskomna villkoren, skall ock sådan anmälan gö -

Torsdagen den 10 december 1943.

Nr 35.

131

''Ändring i vissa delar av lagen om nyttjanderätt till fast egendom m. m.

(Forts.)

ras inom sagda tid därefter. Vid anmälan skall fogas bestyrkt avskrift av avtalet.

Finner jordbrukskommissionen vid granskning av avtalet, att detta innehåller
bestämmelse, som enligt denna lag är utan verkan, skall kommissionen
så snart ske kan i rekommenderat brev lämna jordägaren och arrendatorn besked
därom.

Undandrager sig jordägaren att fullgöra den i första stycket stadgade anmälningsskyldigheten,
straffes med dagsböter.

Paragrafen föredrogs; och yttrade därvid:

Herr Jansson i Hällefors: Herr talman! I anslutning till den reservation,
som avgivits av herr Hage m. fl., har jag angivit min ståndpunkt till denna
paragraf, och jag har närmare motiverat mitt ställningstagande i ett tidigare
anförande här i dag. Jag skulle till det jag sade då vilja tillägga, att jag har
den uppfattningen att det merarhete, som man här påstått att jordbrukskommissionerna
skulle få med den anordning, som föreslogs i arrendeutredningen
och vilken vi här föreslå i reservationen, inte skulle bli av den omfattning som
man här tänkt sig. Jag har här i dag skisserat upp ett förfaringssätt, en rationalisering
av dessa kontrakt, som jag anser mycket väl skulle kunna tillämpas,
och då kan man givetvis inte förutse att det skall bli något större merarbete
för jordbrukskommissionerna annat än under de allra första åren^ efter
lagens tillkomst. Efter det alla arrendekontrakt och arrendevillkor på så sätt
som jag då sade lämnats till jordbrukskommissionerna, skulle ju jordbrukskommissionerna
för varje år endast ha att ta emot de kontrakt som ny tecknats
av nytillkomna arrendatorer eller möjligtvis från arrendatorer, som flyttat från
ett arrendeställe till ett annat. Om man räknar med att vi här få en minimiarrendetid
av minst fem år med optionsrätt, så har jag hävdat den uppfattningen,
att antalet sådana förflyttningar av nytillträdande arrendatorer i fortsättningen
icke skulle bli så överväldigande, i vaTje fall icke. inom varje jordbrukskommissions
område för sig. Jag har också framhållit, att det skulle
vara av ett stort värde för jordbrukskommissionerna att få denna kartläggning
över arrendeförhållandena inom sitt område redan ifrån början. Jag har
hävdat, att det skulle bli av stort värde för jordbrukskommissionerna i deras
fortsatta arbete med de stora uppgifter, som man här med denna, lag lägger
på dem. Jag har sagt detta utöver vad man från arrendeutredningens sida
har anfört angående själva kontrollen, vilket givetvis också är en viktig sak.
Vidare bar jag tillåtit mig hävda, att man genom ett sådant förfaringssätt
skulle få en fullt tillförlitlig statistik över alla arrendeställen i vårt land, som
numera komma att falla under den sociala delen av lagen.

Ja, herr talman, med hänsyn till allt detta har jag kommit till den uppfattningen,
att man här gjorde klokast i att antaga arrendeutredningens förslag,
och jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till den av herr Hage
m. fl. avgivna reservationen.

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Det är riktigt, att reservationen överensstämmer
med arrendeutredningens förslag. Kungl.. Majit har emellertid ansett,
att på grund av att det finns rätt så starka och livskraftiga organisationer
— exempelvis riksförbundet landsbygdens folk — torde i de fall, då nian
anser, att ett kontrakt är fel upprättat, detta komma att genom viss organisation
bli insänt till vederbörande jordbrukskommission och rättelse vinnas. Jag
tror nog, att dessa organisationer komma att bevaka de intressen, som det här

132

Nr 35.

Torsdagen den 16 december 1943.

1Ändring i vissa delar av lagen om nyttjanderätt till fast egendom m. m.

(Forts.)

är fråga om, och från den utgångspunkten har jag ansett, att man kan biträda
Kungl. Maurts förslag. Nu säger herr Jansson i Hällefors, att det kanske icke
blir mer arbete för jorbrukskommissionerna vid bifall till arrendeutredningens
förslag. Om det skulle bli så som han säger, att det endast skulle bli få kontrakt,
som skulle bli insända till kommissionerna, oavsett örn jordägarna äro
tvingade härtill eller icke, ja, blir det så, är det ju heller icke någon skada skedd,
örn man, antager utskottets föslag. Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Falk: Herr talman! Med anledning av herr Petterssons i Dahl uttalande,
att det finns organisationer, som kunna taga hand örn kontrollen, vågar jag
ifrågasätta, huruvida detta är fullt riktigt. Mig veterligt finns det bara en
enda arrendatorsförening här i landet. Det är universitetsarrendatorerna i
Uppsala, som ha organiserat sig. I övrigt äro ju arrendatorerna organiserade i
en massa olika sammanslutningar, riksförbundet landsbygdens folk, skogsoch
flottningsarbetarförbundet, svenska lantarbetarförbundet m. fl. Ingen av
dessa organisationer torde vara lämpliga utöva denna kontroll och ha hand
örn den rådgivande och hjälpande verksamhet, som här måste förutsättas. Därtill
kommer att arrendeutredningen under sitt arbete fann, att ofantligt många
arrenden, trots arrenderådgivning och trots att lagarna varit i kraft i många
år, fortfarande voro olagliga. Då arrendatorerna levde i fullkomlig okunnighet
om vad den gamla lagen verkligen gav dem för skydd, ansåg arrendeutredningen,
att det var nödvändigt med en kontroll och föreslog denna
obligatoriska anmälningsskyldighet. Om vi icke införa denna kontroll,
som arrendeutredningen föreslår, blir ju följden, att endast de lojala jordägarna,
de, som äro angelägna örn att göra sina kontrakt i överensstämmelse
med lagens bestämmelser, komma att göra det, men var och en, som icke är lojal
och som på alla sätt vill komma undan de förpliktelser, som lagen ålägger honom,
kommer att försöka göra olagliga bestämmelser i kontraktet, och det kommer
att bero i huvudsak på en slump, örn denna olaglighet kommer att upptäckas
och beivras. Jag instämmer därför, herr talman, i det yrkande, som är
gjort av herr Jansson i Hällefors.

Vidare anfördes ej. Herr förste vice talmannen gav propositioner dels på
godkännande av 2 kap. 66 § i utskottets föreliggande lagförslag dels ock på
godkännande av paragrafen i den lydelse, som föreslagits i den av herr Hage
m. fl. avgivna reservationen; och godkände kammaren paragrafen i den av utskottet
föreslagna lydelsen.

2 KAP. 67—70 §§ samt 3 KAP. 2, 21 och 28 §§.

Godkändes.

övergångsbestämmelserna.

Enligt Kungl. Majrts förslag skulle femte stycket av övergångsbestämmelserna
hava följande lydelse:

Där på grund av bestämmelse i tredje eller fjärde stycket arrendator efter
arrendetidens utgång kvarsitter å fastigheten utan att nytt arrendeavtal slutits,
ankomme på jordbrukskommissionen, ändå att arrendatorn ej lämnat sitt
samtycke, att efter ansökan, som skall vara gjord innan nya arrendevillkor
blivit bestämda, medgiva jordägaren befrielse från de i 2 kap. 59 och 60 §§
avsedda skyldigheterna beträffande fastighetens åbyggnader. Sådan befrielse
må ock, där sådana särskilda omständigheter som i 2 kap. 68 § avses visas

Torsdagen den 16 december 1943.

Nr 35.

133

''Ändring i vissa delar av lagen om nyttjanderätt till fast egendom m. m.

(Forts.)

därtill föranleda, kunna medgivas för efterföljande arrendeperioder, dock ej
för längre tid än intill dess femton år förflutit från lagens ikraftträdande, över
jordbrukskommissionens beslut må klagan föras i den ordning 68 § tredje stycket
stadgar.

I motionen 11:497 av herr Hagberg i Luleå hade hemställts, att bestämmelserna
i femte stycket örn dispens från byggnadsskyldigheten måtte utgå.

Utskottet hade tillstyrkt antagande av Kungl. Maj:ts förslag i förevarande
del.

Efter föredragning av övergångsbestämmelserna anförde:

Herr Senander: Herr talman! I detta stycke återfinnas de dispensbestämmelser
som jag påtalade i mitt tidigare anförande, dessa bestämmelser, som medge
jordägaren befrielse från i 2 kap. 59 och 60 §§ avsedda skyldigheter beträffande
fastighetens åbyggnader. Vi ha i vår motion föreslagit, att femte stycket i
dessa bestämmelser skall utgå. Jag ber att få yrka bifall till vad vi där föreslå.

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Det är ett alldeles orimligt yrkande,
som herr Senander här har ställt. Man kan ju icke tänka sig att införa en dylik
restriktiv lagbestämmelse utan övergångstid. Det finns dock en massa arrendeställen,
som ha dåliga byggnader, och man kan icke. tänka sig, att dessas ägare
skulle utan vidare på en kanske mycket kort tid iståndsätta dessa, utan det
måste finnas en viss övergångstid. Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemtällan.

överläggningen var härmed slutad. Herr förste vice talmannen framställde
propositioner dels på godkännande av de utav utskottet föreslagna övergångsbestämmelserna
dels ock godkännande av berörda bestämmelser med den ändring
däri, som föreslagits i motionen 11:497; och godkände kammaren övergångsbestämmelserna
i enlighet med utskottets förslag.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Lagförslagets ingress och rubrik.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A. 1).

Förklarades vara besvarad genom kammarens i fråga om lagförslaget fattade
beslut.

Punkten A. 2).

1 denna punkt hade utskottet framlagt förslag till lag om förköpsrätt, vilket
förslag utom beträffande 2 § i lagförslaget överensstämde med Kungl.
Maj:ts förslag i ämnet.

2 § i lagen om förköpsrätt skulle hava följande lydelse:

(Enligt Kungl. Maj:ts förslag:) (Enligt utskottets förslag:)

2 §•

Förköpsrätt må ej utövas, där köparen är säljarens make, avkomling., adoptivbarn
eller dess avkomling eller ock säljarens syskon, ej heller där fastigheten

134

Nr 35.

Torsdagen den 16 december 1943.

Ändring i vissa delar av lagen orri nyttjanderätt till fast egendom m. m.

(Forts.)

(Enligt Kungl. Majlis förslag:) (Enligt utskottets förslag:)

siljes tillsammans med huvudgård varunder den lyder eller där viss lott i fastigheten
säljes till någon som förut var delägare i densamma.

Sker försäljningen i den ordning utsökningslagen bestämmer, må förköps
rätt ej utövas.

Har jordägaren bjudit arrendatorn
att förvärva fastigheten och har arrendatorn
icke inom två månader därefter
antagit hembudet, må förköpsrätten
ej göras gällande under två år
efter hembudet, där ej försäljning
sker på villkor, som för jordägaren
äro mindre fördelaktiga än de som
gällt för hembudet.

Har jordägaren bjudit arrendatorn
att förvärva fastigheten och har arrendatorn
icke inom tre månader därefter
antagit hembudet, må förköpsrätten
ej göras gällande under ett år
efter hembudet, där ej försäljning
sker på villkor, som för jordägaren
äro mindre fördelaktiga än de som
gällt för hembudet.

Beträffande detta lagrum hade reservationer avgivits:

1) av herrar Hage, Alfred Andersson, Svedberg, Hermansson, Falk och
Mäler;

2) av herrar Bernhard Nilsson, Mannerskantz, Beck-Friis, Liedberg och
Hansson i Vännäsby, vilka i enlighet med motionerna I: 361 och II: 499 hemställt,
att paragrafen måtte erhålla följande lydelse:

Förköpsrätt må ej utövas, där köparen är säljarens make, avkomling, adoptivbarn
eller dess avkomling eller ock säljarens syskon eller dess avkomling,
ej heller där fastigheten säljes tillsammans med huvudgård varunder den lyder
eller där viss lott i fastigheten säljes till någon som förut var delägare i densamma.

Sker försäljningen i den ordning utsökningslagen bestämmer, må förköpsrätt
ej utövas.

Har jordägaren bjudit arrendatorn att förvärva fastigheten och har arrendatorn
icke inom tre månader därefter antagit hembudet, må förköpsrätten
ej göras gällande under ett år efter hembudet, där ej försäljning sker på villkor,
som för jordägaren äro mindre fördelaktiga än de som gällt för hembudet.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr Liedberg: Herr talman! Det är här fråga örn samma problem, som jag
hade tillfälle att utveckla nyss, när det gällde 53 § i arrendelagen, alltså rättighet
för släkting att kunna den gången bryta option och i detta fall komma
i förtur, när det gäller förköpsrätt. Här är saken så mycket viktigare som det
gäller en försäljning, alltså ett definitivt avstående från jorden, denna jord,
som kanske av många skäl önskas bibehållen av familjen. Kungl. Majit har
i sitt förslag gått dessa synpunkter så mycket till mötes, att här ha även syskon
tagits in i paragrafen, men däremot icke syskons barn. Nu bör det väl
stå ganska klart, tycker man, att det i många fall inträffar, att det syskon,
som skulle haft rätten, och vars rätt man har bekräftat och erkänt genom propositionens
förslag, icke längre finns i livet men väl dess barn. Det är ju vanligt
vid försäljning, att det är äldre människor som sälja, gammalt folk, som
drager sig tillbaka. Örn säljarna äro gamla, äro i regel deras syskon, som skulle
haft förköpsrätten före arrendatorn, också gamla och kanske avlidna före
säljarna, men då finns det naturligtvis ofta syskonbarn, som säljarna gärna

Torsdagen den 16 december 1943.

Nr 85.

135

Ändring i vissa delar av lagen om nytt jander ali till fast egendom m. m.

(Forts.)

skulle se, att de övertoge den egendom som måste säljas. Det förefaller mig
ganska orimligt, att man betager syskonbarnen den rätt, som man har ansett,
att syskonen skulle lia. Detta är ännu orimligare än att man utestängt syskon
och syskons barn, när det gäller brytande av optionsrätten, ty då finns dock
fortfarande egendomen kvar i släkten och då kan det ju alltid finnas en möjlighet,
örn omständigheterna i övrigt äro sådana, att återtaga jorden i eget bruk
vid arrendeavtalets utgång. Jag måste, herr talman, yrka bifall till den reservation,
där man upptager icke bara syskon utan även dess avkomling.

Jag vill i det sammanhanget säga till herr Pettersson i Dahl, som i sin replik
nyss, när det gällde samma problem beträffande 53 § i arrendelagen, sade,
att det ju där finns möjlighet till förbehåll att gardera syskon och syskonbarn,
och tilläde, att jag kunde se efter det i en viss reservation. Eftersom den reservationen
var skriven av bland andra f. d. justitieministern Linder, tänkte jag,
att jag kanske gjort mig skyldig till ett förbiseende, och medan jag tittade
efter, hann klubban falla. Jag trodde icke bara på herr Linder utan också
på möjligheten av att herr Pettersson i Dahl hade läst rätt. Var och en som
läser sid. 103, andra stycket nederst i herr Normans m. fl. reservation kan
emellertid förvissa sig om, att vad där står är någonting helt annat än vad
herr Pettersson i Dahl läst det till. Där talas varken örn släktingars eller andras
rätt att bryta optionen. Där talas endast örn möjligheten överhuvud taget
att undvika uppkomst av optionsrätt. Man påpekar där, att den som vill ha
denna möjlighet får se till att avtalet innehåller förbehåll örn rätt för jordägaren
att söka dispens. Det är nu för sent att ta upp frågan örn 53 §, men jag
har icke kunnat underlåta att upplysa kammaren örn det verkliga sammanhanget.
För min personliga del är det hela en läxa, till kanske åtskilliga föregående,
att vara försiktig och att icke alltid taga herr Petterssons i Dahl upplysningar
för goda.

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Jag ska be att få returnera herr Liedbergs
sista uttryck och säga, att jag å min, sida får vara försiktig med hans uttalanden.

Jag trodde verkligen, att kammaren vid detta tillfälle skulle vara mest nöjd
med korta anföranden, men jag förstår nu, att jag misstagit mig; jag måste nog
motivera min ståndpunkt litet utförligare och liksom herr Liedberg hålla långa
anföranden.

Att man kan bryta optionsrätten, när det gäller denna kategori av många
nya arrendeställen, som komma till på grund av bestämmelserna i 49 § 1 stycket,
finns angivet i den reservation, undertecknad av framstående ledamöter och
som är skriven av den sakkunnige, häradshövding Anderberg. Det påstående,
som där är gjort, anser jag riktigt, och där står tydligt utskrivet, att man kan
i fråga örn optionsrätten och byggnadsskyldigheten genom förbehåll i kontraktet
få dispens. Jag har därför ingen anledning att ändra uppfattning härvidlag.
Jag skulle tro, att samma argument kan åberopas mot den reservation rörande
förköpsrätten, som herr Liedberg nu yrkar bifall till, likaväl som också
mot den reservationen vid 53 §. Det är ju ändå så, att, när det gäller denna
förköpsrätt för syskonbarn, som herr Liedberg ömmar för. har den betydelse för
arrenden å dessa gamla släktgårdar, som tillfälligtvis utarrenderas och som
medelst dispens kunna undantagas från att falla under den sociala arrendelagen.
Men man kan icke göra samma rätt gällande beträffande permanenta arrenden
under en huvudgård, vilka denna lag egentligen är skriven för, alltså arrenden,
som gått från generation till generation. Jag tror nämligen icke, att i de fallen

136

Nr 35.

Torsdagen den 16 december 1943.

''Ändring i vissa delar av lagen örn nyttjanderätt till fast egendom m. m.

(Forts.)

vare sig ägaren själv vill bruka gården eller vill se sina syskon eller syskonbarn
på densamma, utan det blir nog belt andra, som komma att köpa gården.
Jag skulle därför tro, att kammaren gör klokast i att följa utskottets förslag,
till vilket jag ber att få yrka bifall.

Herr Liedberg: Herr talman! Det är icke mycket att ytterligare säga till
kerr Pettersson i Dahl, och jag tror icke, att någon tycker att hans argumentering
har så stor tyngd i sig.

Han trodde, sade han, att det var nödvändigt att hålla långa anföranden,
Det tror jag nu för mm del icke alls; det är nog viktigare att man håller sakliga
anföranden.

Vad beträffar frågan örn vem lagen var skriven för, så hör den väl egentligen
icke hit, utan det avgörande är innebörden av den lag, som vi nu skola
besluta. Enligt arrendeutredningens förslag var 49 § skriven för vad som på
lagtekniskt sprak kallas permanenta arrenden — i arrendeutredningens förslag
användes den termen — men den 49 §, varom vi nu fattat beslut, är icke
skriven endast för dem utan för betydligt flera; det borde väl herr Pettersson
i Dahl veta. För övrigt: är det nu kutym att upplysa örn vem som hjälpt
reservanterna att skriva en reservation? Jag vill för min del vidare säga, att
lika litet som jag tvivlat pa riktigheten i och för sig av vad herrar Linder och
Norman i berörda avseende skrivit, lika litet har jag överhuvud taget ifrågasatt
riktigheten av vad den författare skrivit, vars anonymitet herr Pettersson
i Dahl nu blottat. Det är bara icke detta det nu gäller! Det kan var och en
som läser sid. 102 i utskottsutlåtandet förvissa sig örn!

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets i punkten gjorda hemställan dels ock på bifall
till. utskottets berörda hemställan med den ändring beträffande lydelsen
av 2 § i förslaget till lag örn förköpsrätt, som föreslagits i den av herr Bernhard
Nilsson m. fl. avgivna reservationen; och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Liedberg begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller tredje särskilda utskottets hemställan i
punkten A. 2) av utskottets förevarande utlåtande nr 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan med den
ändring beträffande lydelsen av 2 § i förslaget till lag örn förköpsrätt, som
föreslagits i den av herr Bernhard Nilsson m. fl. avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets hemställan i förevarande punkt.

Punkterna B. och C.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Fredagen den 17 december 1943.

Nr 35.

137

§ 5.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.40 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

fredagen den 17 december.

Kl. 11.15 f. m.

§ I Herr

talmannen yttrade: Med beklagande mottogo vi i går underrättelsen örn
Ivar Österströms bortgång. Hans död kom visserligen icke alldeles oväntat,
enär ban den senaste tiden på grund av sjukdom varit förhindrad att deltaga
i riksdagsarbetet, men icke kunde vi tro att slutet på hans levnadsbana var

så nära. . . -y-rn-.:''. . -1 r " ‘ v.?:

Österström bevistade i år sin tjugufjärde riksdag. Redan 1909 ägnade han
sig åt journalistisk verksamhet, blev redaktör för Västernorrlands Allehanda
1916 och var en tid ordförande i Publicistklubben. Till ledamot i andra kammarens
presidium valdes han år 1940.

Kort före sin död avsade han sig ledamotskapet av kammaren. När han nu
för alltid lämnat oss, må han vila i frid.

Detta anförande åhördes av kammarens ledamöter stående.

§ 2.

Anmäldes och godkändes tredje särskilda utskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 533, till Konungen i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 (nr
36 s. 1) örn nyttjanderätt till fast egendom m. m.

§ 3.

Justerades ett protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 11.17 f. m.

In fidem
Sune Norrman.

Andra, hammarens protoholl 19\S. Nr 35.