1943. Andra kammaren. Nr 34 (Riksdagens protokoll 1943:34)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1943. Andra kammaren. Nr 34.

Tisdagen den 7 december.

Kl. 4 e. m.

§ 1.

Justerades protokollen för den 30 nästlidna november samt den 1 och den 4 .
innevarande december.

§ 2.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets memorial nr 16, statsutskottets
utlåtande nr 266, bankoutskottets utlåtande nr 76 samt jordbruksutskottets
utlåtande nr 72.

Kammarens ledamöter åtskildes ''härefter kl. 4.04 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Onsdagen den 8 december.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Upplästes följande till kammaren inkomna protokoll:

År 1943 den 8 december sammanträdde kamrarnas valmän för utseende av
dels en fullmäktig i riksgäldskontoret för återstående delen av valperioden
1942—1945 efter herr T. E. Ström, vilken avlidit, dels ock, örn så erfordras,
en suppleant för riksgäldsfullmäktige; och befunnos efter valens slut hava blivit
utsedda till

fullmäktig

för återstående delen av valperioden 1942—1945:
herr Strand, Axel W., ledamot av riksdagens första kammare med 44 röster;

suppleant

för tiden från valet, till dess nytt val under år 1944 försiggått:
herr Hall, David E., ledamot av riksdagens andra kammare med 41 röster.

Gunnar Bodin. Oscar Carlström.

A. J. Bärg. Gustaf Velander.

Protokollen lades till handlingarna. Därjämte beslöt kammaren, att riksdagens
kanslideputerade skulle genom utdrag av kammarens protokoll under Andra

kammarens protokoll 1948. Nr S-4. 1

Nr 34.

Onsdagen dea 8 december 1943 f. m.

rättas om dessa val samt anmodas låta uppsätta och till kamrarna ingiva förslag
till dels förordnanden för de valda dels ock skrivelse till Konungen med
anmälan örn de försiggångna valen.

§ 2.

Svar pd Herr talmannen lämnade på begäran ordet till
interpellation. °

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller, som anförde: Herr
talman! Med kammarens tillstånd har fröken Öberg interpellerat mig rörande
följande spörsmål:

1) Har herr statsrådet för avsikt att till 1944 års riksdag framlägga förslag
till ordnande av husmoderssemester?

2) örn så är fallet, kan det förväntas, att förslaget kommer så tidigt, att
reformen kan genomföras redan sommaren 1944?

Interpellanten framhåller i motiveringen till interpellationen, att frågan
örn husmoderssemesterns. ordnande är en av de viktigaste sociala reformer, som
väntar på sin Rösning. Även enligt min uppfattning är frågan örn beredandet
av en något så när tillfredsställande semester för husmödrarna en angelägenhet
av stor vikt. För husmödrarna i de mindre bemedlade hemmen torde den
icke kunna ordnas utan samhälleliga åtgärder. Vid tillsättandet av fritidsutredningen
angav jag därför som en av utredningens uppgifter att beakta
ifrågavarande spörsmål.

Under fritidsutredningens ledning har sedan 19S8 bedrivits en ganska omfattande
försöksverksamhet i syfte att utröna de lämpligaste vägarna för husmoderssemesterns
ordnande genom statlig medverkan. De erfarenheter, som
denna försöksverksamhet givit, ligga till grund för fritidsutredningens i februari
1942 avlämnade förslag i ärendet. Utredningen betraktar husmoderssemestern
främst som en form av hälsovård, som avser att skänka trötta men
friska husmödrar nya krafter och ny arbetsglädje. Enligt utredningen bör
husmodern under semestertiden vara helt avkopplad från hemarbete och placeras
i ny miljö. Ett betydande antal semesterhem bör därför inrättas. Vid
folkhögskolor och liknande anstalter, vilka visat sig synnerligen lämpliga som
semesterhem, kunna omkring 11,000 husmödrar varje år beredas en veckas
semester. Utredningen föreslår emellertid vid sidan av denna semesterhemsverksamhet
en stipendiegivning, där stipendierna närmast avse att täcka kostnaderna
för resor till anhöriga. Denna stipendieverksamhet skulle emellertid
förekomma i mycket begränsad omfattning. Utredningen föreslår till en början
500 stipendier å i genomsnitt 50 kronor.

Fritidsutredningens förslag har vid remissbehandlingen i stort sett rönt
ett välvilligt mottagande. Emellertid ha några remissinstanser framhållit
vissa kritiska synpunkter. Det har anmärkts, att den föreslagna tiden — en
vecka —- vore för kort för att medge en verklig avkoppling. Man har vidare
framhållit, att verksamheten finge en alltför begränsad omfattning jämfört
med det behov, som föreligger.

Det har därjämte framhållits, att ett betydande antal husmödrar skulle kunna
ordna sin semester på ett fullt tillfredsställande sätt, örn fria resor ställdes
till deras förfogande på samma sätt som numera barn från tätorterna i landet
erhålla fria sommarresor.

Den kritik, som framförts, är enligt min mening i åtskilliga avseenden berättigad.
Vidtager staten åtgärder i syfte att trygga husmoderssemestem torde
denna sålunda böra omfatta minst två veckor i stället för som föreslagits en
vecka. Vidare böra stödåtgärderna per år omfatta ett betydligt större antal
mindre bemedlade husmödrar än vad de föreslagna åtgärderna skulle komma
att göra. Jag vill erinra om att enligt utredningens sifferuppgifter är antalet

Onsdagen den 8 december 1943 f. m.

Nr 84.

Svar på interpellation. (Forts.)

hem med minst tre barn, där försörjarens inkomst understiger 1,500 kronor,
över 100,000. Bland annat torde utvägen att skapa semestermöjligheter genom
fria resor i större utsträckning än utredningen ifrågasatt böra bli föremål
för beaktande. Dessutom torde man böra taga upp till prövning, huruvida
samhället kan lämna stöd åt familjesemestrar för de mindre bemedlade.

Jag vill emellertid betona, att även örn fritidsutredningens förslag icke innebär
en fullständig lösning av husmoderssemesterproblemet skulle dock ett realiserande
av detsamma för vissa grupper av husmödrar vara av stort värde.
För åtskilliga husmödrar är otvivelaktigt den lämpligaste formen för semester
att befrias från allt bestyr med familjen och hemmets skötsel, vilket bäst sker
i semesterhemmen. Enligt min mening bör därför stöd åt semesterhemmen ingå
bland de åtgärder, som samhället vidtager för semesterfrågans lösning. Ett
stöd av denna art har, som jag redan framhållit, lämnats genom den försöksverksamhet,
som fritidsutredningen hittills bedrivit. Enligt min mening bör
denna försöksverksamhet fortsätta, örn möjligt i utökad skala, medan överväganden
pågå rörande de lämpligaste formerna för en mera definitiv lösning
av husmoderssemesterproblemet. Jag vågar icke ställa i utsikt, att dessa överväganden
kunna slutföras i så god tid, att förslag i ärendet kan föreläggas
1944 års riksdag.

Härefter yttrade:

Fröken Öberg: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet få framföra
mitt tack för svaret. Anledningen till att jag fört fram denna fråga är att jag
under mina resor i sommar kommit i kontakt med så många av dera,, som ha
ansvar för semesterhem åt husmödrar, och att de alla ha undrat och frågat, örn
eller när man kan vänta ett statligt ingripande i frågan örn husmoderssemestern.
Man har framfört den uppfattningen, att örn icke frågan bleve löst inom
den närmaste tiden, kunde man befara, att när efterkrigsproblemen sätta in,
det komme fram så många andra hjälpbehov, att frågan örn hjälpen till husmoderssemestern
skulle alldeles komma i skymundan. Att så icke kommer att
ske, tror jag mig kunna utläsa av herr statsrådets svar, där jag med särskild
tacksamhet noterat satsen: »Även enligt min uppfattning är beredandet av en
något så när tillfredsställande semester för husmödrarna en angelägenhet av
stor vikt.» Vidare är jag glad över, att herr statsrådet delar den uppfattning,
som givit sig tillkänna i en del av remissvaren, att den av fritidsutredningen
föreslagna tiden av en vecka är för kort. Vi alla, som sysslat med husmödrarnas
semester, veta, att under den första veckan känner en husmor bara, hur
verkligt trött hon är. Det är först under den andra veckan som den egentliga
rekreationen kommer. För övrigt vore det ju underligt, örn denna yrkesgrupp
icke skulle anses behöva lika lång semester som den för andra yrkesgrupper
i lag fastställda semestern av tolv dagar. En ökning av antalet fria resor skulle
nog resultera i att många flera komme i tillfälle att få semester. Ofta omöjliggör
hänsyn till resekostnaden varje tanke på semester. Vidare är jag tacksam,
att statsrådet givit sitt som jag hoppas kraftiga stöd åt dem, som anse,
att inrättande av semesterhem bör ingå bland de åtgärder samhället vidtager
för semesterfrågans lösning.

Till slut ber jag att få säga, att örn än statsrådet icke vågar utlova något
förslag till 1944 års riksdag, så är ju svaret nå min interpellation så positivt,
att jag icke är rädd för att vänta någon lid, ty med den inställning till frågan,
som statsrådet givit uttryck åt i sitt svar, måste ju en väntan innebära, att
när förslaget en gång kommer, det är så mycket grundligare genomtänkt och
utarbetat. I avvaktan på det definitiva beslutet få vi hoppas på ökade anslag
till försöksverksamheten.

Nr 34.

Onsdagen den 8 december 1943 f. m.

Svar på
nterpellation.

Svar på interpellation. (Forts.)

Fru Gustafson: Herr talman! Då jag som ledamot av fritidsutredningen och
särskilt som ordförande i den delegation, som har drivit försöksverksamheten
för semester åt husmödrar, har en del erfarenhet och framför allt därför att jag
känner till det betänkande, som statsrådet åberopade, så vill jag från början
säga, att fritidsutredningens förslag icke innebär en slutgiltig lösning av
frågan, utan som många andra reformförslag avser början till en statsunderstödd
social verksamhet, vilken efter hand kan förbättras och utvidgas. Utredningen
framhåller också, att det är vår erfarenhet, att en veckas semester är
alldeles för litet, men med hänsyn till de stora summor av statsmedel, som
exempelvis en två veckors semester skulle betinga, så stannade vi till en början
vid att föreslå endast en veckas statsunderstödd semester. Statsrådet har tagit
fasta på vår uppgift örn att 110,000 husmödrar skulle vara ekonomiskt kvalificerade
för att få en av staten understödd semester. Enbart en veckas semester
åt 110,000 husmödrar skulle med det blygsamma belopp som vi föreslå komma
att kosta det allmänna cirka 23/4 miljoner kronor örn året. Detta gjorde, att
man icke vågade gå så långt. Framför allt veta vi ju också, att verksamheten
av många olika skäl troligen aldrig kan utsträckas så långt. Den blygsamma
början till en statsunderstödd semester, som vi föreslagit — vårt förslag baserade
sig på de siffror och det prisläge, som var rådande år 1941 — avsåg en
veckas semester till 9,500 husmödrar, vilket skulle kosta staten 210,000 kronor
örn året, som tills vidare skulle tagas ur fonden för friluftslivets främjande enligt
beslut av 1939 års riksdag. Då frågan måste betraktas som en hälsofråga,
hör ett anslag som detta till femte huvudtiteln, vilket jag förmodar herr statsrådet
tager i övervägande vid det slutliga utformandet av en livligt väntad
proposition, så att denna verksamhet icke i fortsättningen göres beroende av
något så fluktuerande och nyckfullt som anslag av tipsmedel.

Vi hade väntat förslag till 1943 års riksdag och alldeles särskilt i samband
med propositionen örn hemvårdarinnor. Fritidsutredningen har haft i uppdrag
att utreda frågan örn husmors vikarie under semester men detta uppdrag har
sedermera överlämnats till befolkningsutredningens delegation för hem- och
familjefrågor. Frågan kan icke komma fram till 1944 års riksdag, vilket vi livligt
hade hoppats. Detta innebär, att sedan beslut fattats av riksdagen efter
en kunglig proposition, låt oss säga 1945, verksamheten icke kan organiseras förrän
tidigast år 1946. Jag är också glad åt det positiva svaret på fröken Öbergs interpellation,
och jag är jämväl alldeles övertygad örn att med statsrådets inställning
till denna och många andra stora sociala frågor saken icke blir bortglömd,
utan Kungl. Maj:t kommer att i sinom tid framlägga ett förslag till
frågans lösning.

Jag vill emellertid till sist vördsamt hemställa, att örn statsrådet ämnar låta
utomstående bearbeta detta förslag, han därvid anlitar den expertis som finns.
Jag tänker därvidlag icke särskilt på fritidsutredningens delegation för husmoderssemester
utan främst på de stora organisationer som under många år
drivit en uppoffrande verksamhet för beredande av semester till husmödrar.

överläggningen var härmed slutad.

§ 3.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för folkhushållningsdepartementet, herr statsrådet Gjöres, som yttrade:
Herr talman! Med andra kammarens tillstånd har herr Blombäck till
mig riktat följande frågor:

Onsdagen den 8 december 1943 f. m.

Nr 34.

Svar på interpellation. (Forts.)

1) Är det statsrådets mening, att nu gällande anordningar med avseende på
kontrollen över särskilt myndigheternas förvaring och handhavande av licenser,
ransoneringskort, rabattkuponger oell dylikt fylla sådana krav, som måste
ställas i detta hänseende?

2) Örn så ej kan anses vara fallet, är det statsrådets mening atH anledning
av inträffade talrika och omfattande förseelser vidtaga lämpliga åtgärder för
kontrollens förbättrande?

I arbetsuppgifterna för de centrala krisorgan, som handhava ransoneringsfrågor,
ingår självfallet att tillse att kontrollen över licenser, ransoneringskort,
rabattkuponger och dylikt blir i möjligaste mån effektiv. Enligt meddelade
bestämmelser ankommer det vidare på krisrevisionen att ägna uppmärksamhet
åt de spörsmål, varom här är fråga.

Krisrevisionen har ock vidtagit flera åtgärder för att få till stånd ett såvitt
möjligt tillfredsställande kontrollsystem. Med ledning av en från livsmedelskommissionen
infordrad redogörelse lät revisionen redan på ett tidigt stadium
av sin verksamhet verkställa undersökning av kontrollen beträffande
tryckning, distribuering och redovisning av ransoneringskort och inköpsbevis
samt makulering av redovisade kuponger. På grund av de vid undersökningen
gjorda iakttagelserna upprättades en promemoria med förslag till ytterligare
kontrollåtgärder, vilken under hand överlämnades till livsmedelskommissionen.
De i promemorian föreslagna åtgärderna blevo sedermera i huvudsak genomförda.
Vidare har revisionen i avseende å de av bränslekommissionen och industrikommissionen
genomförda ransoneringarna på förekommen anledning
företagit undersökning hos vissa kristidsstyrelser och länsstyrelser angående
förvaring och kontroll över ransoneringskort och -kuponger rörande flytande
bränslen och smörjoljor. På grundval av de erfarenheter, som därvid gjordes,
upprättades inom revisionen en promemoria med förslag till vissa kontrolloch
säkerhetsåtgärder hos ransoneringsmyndigheterna. Förslaget ledde till att
nämnda kommissioner utfärdade särskilda föreskrifter i anslutning till förslaget.
''

Under våren 1942 lät jag sedermera, med anledning av vissa hos trafikkommissionen
inträffade stölder av ransoneringskort, från de centrala krisorgan,
som syssla med ransoneringsfrågor i en eller annan form, infordra redogörelser
för de kontroll- och säkerhetsåtgärder, som vidtagits i olika hänseenden
med avseende å ransoneringskort, inköpsbevis och dylikt. Redogörelserna överlämnades
till krisrevisionen med hemställan, att revisionen efter att hava tagit
del av handlingarna i frågan ville inkomma med yttrande. Sådant yttrande
avgavs den 5 mars 1943.

I yttrandet framhöll revisionen, att det vid den ingående undersökning, som
levisionen låtit företaga, visat sig, att vissa kontrollföreskrifter saknades eller
voro ofullständiga. Då revisionen ansåg det av vikt, att rättelse i dylika fall
så snart som möjligt komme till stånd, hade revisionen under hand påpekat
förhållandena för vederbörande. De av revisionen härvid föreslagna åtgärderna
hade också i samtliga fall vidtagits.

Av yttrandet framgick vidare, bland annat, att den dittills utövade kontrollen
företett vissa svagheter i fråga örn kristidsnämndernas förvaring och redovisning
av inköpskort. Sålunda upplystes, att ett mycket begränsat antal
nämnder haft tillgång till kassavalv, kassaskåp eller andra betryggande förvaringsrum.
Många nämnder hade, delvis till följd av alltför små anslag från
vederbörande kommuner, måst ordna sina expeditionsförhållanden på ett tämligen
primitivt sätt. En följd härav hade bland annat varit, att betryggande
förvaringsmöjligheter icke kunnat beredas för nämndernas lager av ransoneringskort.
Beträffande nämndernas redovisningar till kristidsstyrelserna, vil -

Nr 34.

Onsdagen den 8 december 1943 f. m.

Svar på interpellation. (Forts.)

ka enligt gällande föreskrifter skulle avgivas för varje kalendermånad, hade
ofta betydande förseningar ägt ram. Detta hade i sin tur medfört, att i många
fall oreda uppstått i kortredovisningen. En av de främsta orsakerna till att
redovisningarna ej avgivits i rätt tid uppgavs ha varit bristen på arbetskraft
hos nämnderna. Härtill hade kommit, att kontrollen och övervakningen från
kristidsstyrelsernas sida i mångå fall icke hade varit tillräckligt effektiv. Genom
cirkulärskrivelse till kristidsstyrelserna den 14 januari 1943 hade livsmedelskommissionen
emellertid framhållit vikten av en mera omsorgsfull övervakning
av kristidsnämndernas kortredovisningar från kristidsstyrelsernas sida.
Kommissionen hade samtidigt medgivit, att kristidsstyrelse, därest tillräcklig
personal för ändamålet icke funnes tillgänglig, finge anställa ytterligare
personal för ifrågavarande uppgift. Revisionen uttalade som sin mening,
att det kunde förväntas, att såväl härigenom som genom den under år
1942 inom livsmedelskommissionens kon sumtionsavdelning inrättade kortkontrollens
övervakning bättre ordning skulle kunna ernås i fråga örn kontrollen
och redovisningen av ransoneringskorten hos nämnderna samt kontrollbestämmelsernas
efterlevnad.

, Vidare påpekade revisionen, att ett otillbörligt utnyttjande av kupongerna
till ransoneringskorten kunde underlättas genom den långa löptid, som kupongerna
hade, innan de efter ransoneringsperiodens utgång förstördes eller förklarades
ogiltiga, yisserligen torde, framhöll revisionen, av praktiska skäl vissa
svårigheter föreligga att förkorta denna tid, men det torde likväl kunna ifrågasättas,
örn icke åtgärder härutinnan borde tagas under övervägande.

Ett annat område, där kontrollen dittills icke alltid visat sig vara effektiv,
hade varit kristidsstyrelsernas kontrollbyråer. På grund av olikheterna i byråernas
^ organisation och arbetsmaterialets växlande storlek hade svårigheter
uppstått, när det gällt att utfärda enhetliga kontrollbestämmelser. En skärpt
övervakning beträffande ifrågavarande kontroll hade därför synts revisionen
påkallad.

. Den verkställda undersökningen hade vidare givit vid handen, att redovisningen
hos kristidsstyrelserna av till militärförvaltningar utlämnade tvättmedelskort
samt halvkupongkort för inköp av vissa slag av livsmedel i vissa fall
icke. varit tillfredsställande. Sedermera hade emellertid utarbetats nya redovisningsbestämmelser.

Krisrevisionens yttrande har jag låtit tillställa kommissionerna för att av
dem beaktas.

Oaktat de. kompletteringar av kontrollsystemet, som sålunda vid olika tillfällen
kommit till stånd, lia emellertid särskilt under den senare tiden åtskilliga
brottsliga förfaranden uppdagats med avseende å handhavandet av licenser,
ransoneringskort, rabattkuponger och dylikt. Till en del ha dessa förseelser
varit av den art, att de icke kunnat förebyggas genom kontrollåtgärder.
I andra fall ha de emellertid otvivelaktigt berott på brister i kontrollsystemet.
Där så varit fallet ha åtgärder vidtagits för att vinna rättelse. Vidare har i
vad avser livsmedelskommissionens verksamhetsområde nyligen företagits en
allmän översyn inom kommissionen av de olika föreskrifterna rörande kontrollen
över kuponger och licenser samt arbetet i övrigt hos kristidsstyrelsernas
kontrollbyråer. Denna översyn har avsett dels att i en enhetlig instruktion
sammanfatta olika gällande föreskrifter dels ock att i vissa hänseenden komplettera
föreskrifterna. De kompletterande bestämmelserna innebära skärpning
av kontrollen, i det de utgå från ett genomgående system av dubbel kontroll,
d. v. s. inkommande kuponger och licenser stå under de olika arbetsmomenten
å kontrollbyrån under uppsikt av två personer eller äro, då arbete icke pågår,
inlagda till förvaring under dubbla lås.

Onsdagen den 8 december 1943 f. m.

Nr 34.

Svar på interpellation. (Forts.)

Då på ett undantag när de av interpellanten omnämnda brottsliga förfarandena
torde falla inom livsmedelskommissionens verksamhetsområde har jag låtit
från kommissionen införskaffa en sammanställning, som ingående belyser
gällande kontrollsystem i vad avser dels handhavandet av inkommande inköpsbevis
hos kristidsstyrelsernas kontrollbyråer, dels tryckning av inköpskort,
dels ock kristidsstyrelsernas, kristidsnämndernas och de militära förbandens
redovisning av inköpskort m. m. Enär en redogörelse här för kommissionens
sammanställning skulle bliva alltför vidlyftig, har jag överlämnat ett exemplar
av densamma till interpellanten.

De av interpellanten särskilt omnämnda, hos industrikommissionen inträffade
förfalskningarna av licenser för bland annat linolja och terpentin anser jag
mig emellertid böra här närmare beröra. Enligt från kommissionen inhämtade
upplysningar tillgår licensförfarandet på följande sätt. Sedan ansökning örn
tilldelning granskats av en bedömare, utsätter denne på ansökningsblanketten
den kvantitet, som han anser böra tilldelas, och bestyrker uppgiften med sin
signatur. Handlingen går därefter vidare till en överordnad befattningshavare,
som ånyo granskar densamma. Sedan bedömarens beslut fastställts eller — örn
skäl därtill funnits — ändrats, tecknar även den överordnade befattningshavaren
sin signatur på ansökningshandlingen. Den sålunda slutbehandlade ansökningshandlingen
överlämnas därefter till en tredje befattningshavare, som omhänderhar
den bokföringsmaskin, i vilken licenserna utskrivas.

Den med förfalskning av licenser beträdde befattningshavaren hade nu förfarit
på så sätt, att han själv skrivit ansökningshandlingar och tillstyrkt tilldelning,
varvid han på vanligt sätt åsatt sin signatur å handlingarna. Dessa
hade emellertid icke underställts överordnad befattningshavare för fastställelse
utan hade av vederbörande försetts även med en signatur, som utgjorde en
efterbildning av den överordnades signatur. Därefter hade handlingarna — alltjämt
med förbigående av den överordnade befattningshavaren —• utlämnats till
stämpling i bokföringsmaskinen. För att avleda den tredje befattningshavarens
misstänksamhet hade vederbörande uppgivit, att ärendena brådskade. Härigenom
och genom att han själv hämtat licenserna från maskinen hade han
emellertid ådragit sig den misstanke, som ledde till upptäckten av förfalskningarna.

Av vad jag tidigare anfört framgår, att frågan om en tillfredsställande kontroll
varit och är föremål för oavlåtlig uppmärksamhet från såväl vederbörande
krisorgans som krisrevisionens sida. En omfattande kontrollapparat har utbildats
och satts i system. Det kan måhända ifrågasättas, huruvida med hänsyn
till de avsevärda kostnader, som kontrollsystemet medför, den därmed vunna
nyttan står i rimligt förhållande till kostnaderna. Ur psykologisk synpunkt är
det emellertid av största betydelse, att allvarligare brister icke kunna påvisas
med avseende å kontrollen. Jag anser det därför angeläget, att kostnaderna
icke få avskräcka, då det gäller att göra kontrollen effektiv och ändamålsenlig.

Enligt min mening kan det nu gällande kontrollsystemet anses i stort sett
väl avvägt, men det ligger i sakens natur, att systemet icke helt kan förebygga
förseelser av det slag varom här iir fråga. Med hänsyn till de stora mängder
inköpsbevis, med vilka särskilt kristidsstyrelserna lia att taga befattning, torde
det nämligen vara i det närmaste omöjligt att för rimliga kostnader uppnå
en hundraprocentigt effektiv kontroll. En ytterligare skärpt kontroll, t. ex. genom
anställande av ännu flera befattningshavare med särskilda övervakningsuppgifter,
kunde visserligen tänkas medföra en ökad säkerhet, men en dylik
skärpning skulle liven föranleda ej oväsentliga olägenheter. Bortsett från den
ökade kostnaden torde nämligen hiinsyn få lagus därtill, att en alltför omständlig
kontroll i längden verkar hindersam för arbetet. Arbetets art gör för

Nr 34.

Onsdagen den 8 december 1943 f. m.

Svar på interpellation. (Forts.)

övrigt att man måste i icke ringa mån bygga på förtroende för befattningshavarna.
Detta förutsätter å andra sidan med nödvändighet, att krisorganen
före anställning av befattningshavare i möjligaste mån undersöker vederbörandes
pålitlighet. Enligt min uppfattning ha ock krisorganen i stort sett visat
sig förstå betydelsen av att. där så kunnat ske, urval äger rum vid anställning
av personal. Med hänsyn till den mycket stora stab av befattningshavare, som
är anställd inom krisförvaltningen, kan det emellertid tyvärr icke undvikas,
att i enstaka fall olämpliga personer vunnit anställning.

Ehuru jag såsom av det anförda framgår finner det nuvarande kontrollsystemet
i stort sett nöjaktigt, är det självfallet, att jag i fortsättningen med
uppmärksamhet kommer att följa utvecklingen och, örn anledning till skärpning
av kontrollen skulle visa sig nödvändig, vidtaga därav betingade åtgärder.
Jag vill slutligen också nämna, att krisrevisionen vid den särskilda granskning
av kommissionernas verksamhet, som f. n. sker från revisionens sida, ägnar
kontrollfrågorna en ingående uppmärksamhet.

Härpå anförde:

Herr Blombäck: Herr talman! Till herr statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet
ber jag få framföra ett tack för svaret å min interpellation.
Med tillfredsställelse har jag noterat den utförliga redogörelse herr statsrådet
lämnat över de åtgärder, som bl. a. krisrevisionen vidtagit för att få till
stånd ett så effektivt kontrollsystem som möjligt.

Enligt vad som framgår av en vid interpellationssvaret fogad PM, förefaller
det mig, som örn inga allvarligare anmärkningar skulle kunna riktas emot förfaringssättet
vid ransoneringskortens tryckning. De flesta förseelserna ha emellertid
förekommit i samband med kortens förvaring och makulering å kristidsnämnders
och kristidsstyrelsers kontor. Herr statsrådet har också i sitt svar
medgivit, att kontrollen därvidlag företett vissa svagheter. Det kan anses självfallet,
att vederbörande tjänstemän vid krisförvaltningarna på eget initiativ
bort föranstalta örn betryggande förvaringsplatser för ransoneringskupongerna,
men det torde fa betraktas såsom lika naturligt, att myndigheterna i tid bort
meddela föreskrifter angående kontroll m. m. Sådana ha också utfärdats, men
det synes mig, som örn dessa ofta föranletts av någon redan begången förseelse.
Det är obestridligt, att man icke ens med den mest minutiösa kontroll kunnat
uppnå hundraprocentig säkerhet, alldenstund många förseelser varit av den art,
att de helt berott på respektive tjänstemäns brist på hederskänsla, men örn
respekten för krisförordningarna skall upprätthållas hos affärsmän och allmänhet,
är den primära förutsättningen en omutligt sträng och allsidig kontroll från
myndigheternas sida på samhällets egna krisinrättningar. Ransoneringskorten
äro begärliga värdepapper, som lätt torde kunna omsättas i smyghandeln. Det
förefaller märkligt, att kuponger som ej makulerats förvarats på öppna hyllor
och innanför med enkla lås försedda dörrar. Man måste fråga sig: förvarar den
som lagrat ransoneringskuponger på detta sätt även sedelbuntar på hyllor i lätt
tillgängliga källarlokaler? Det uppstår lätt missnöje hos allmänheten och särskilt
affärsmännen, när de se hur stora kvantiteter ransoneringskuponger på
lättvindigt sätt kunnat överkommas på myndigheternas förvaringsställen, under
det att köpmännen måste ägna mycken tid och utomordentlig omsorg åt sina
kupongredovisningar. Jag hoppas, att herr statsrådets uttömmande redogörelse
skall dämpa det missnöje, som på sina håll uppstått i anledning av ifrågavarande
kontrollsystem. Det hade varit intressant att höra, huruvida herr statsrådet
kunnat få något belägg för misstanken örn att vissa krisanställdas mångsyssleri
varit anledning till bristande kontroll och noggrannhet vid en del instanser.

Onsdagen den 8 december 1943 f. m.

Nr 34.

Svar på interpellation. (Forts.)

Av det memorandum jag erhållit såsom bilaga till interpellationssvaret har
jag med tillfredsställelse konstaterat, att man har under tryckning den enhetliga
instruktion, som jag med interpellationen bland annat avsåg att efterlysa.
Krisorganen torde således snart få en sammanfattning av de olika föreskrifterna
rörande kontroll över kuponger och licenser samt beträffande arbetet i
övrigt hos kristidsstyrelser m. m. Den nya institutionen innebär bland annat en
skärpning av kontrollen, enär densamma utgår ifrån ett genomgående system
av dubbel kontroll, d. v. s. inkommande kuponger och licenser stå under de
olika arbetsmomenten å kontrollbyrån under uppsikt av två personer samt äro,
då arbete icke pågår, inlagda till förvaring under dubbla lås. Sådana förseelser
som t. ex. de berörda förfalskningarna av oljelicenser komma genom detta nya
kontrollsystem att försvåras, och sålunda har jag ingen anledning att ytterligare
uppehålla mig därvid.

Interpellationen framställdes den 28 oktober. Den 5 november synes instruktionen
ha förelegat i stencilerat skick. Kanske jag vågar hoppas, att påskyndandet
av dess färdigställande i viss mån är en följd av interpellationen, och örn
så är fallet vågar jag tro, att denna haft åsyftad verkan.

Herr statsrådets slutpåstående, att det nuvarande kontrollsystemet i stort
sett är nöjaktigt, kan jag i viss mån understryka, sedan de nya kontrollföreskrifterna
utfärdats. Att krisrevisionen vid den särskilda granskning av kommissionernas
verksamhet, som för närvarande sker från revisionens sida, ägnar
kontrollfrågorna en ingående uppmärksamhet, betraktar jag som en garanti för
att effektiviteten i kontrollen av ransoneringsbestämmelsernas efterlevnad i
framtiden skall bli den bästa tänkbara.

Herr Hedqvist: Herr talman! Jag har dristat mig att taga kammarens dyrbara
tid i anspråk några ögonblick när det gäller denna fråga, därför att jag
har en viss personlig kännedom örn vissa saker, som givit anledning till denna
interpellation, nämligen om kristidsnämndernas verksamhet, och tyvärr också
erfarenhet örn inbrott hos kristidsnämnder. Dessa fall lia givit anledning till
vissa skriverier i tidningspressen och till även kritik, som jag ej anser vara
berättigad. Svenska Dagbladet anförde sålunda den 15 november i år med anledning
av inbrottet hos kristidsnämnden i Nynäshamn bland annat följande:
»I själva verket torde det vara så, att många kristidsnämnder ute i landet
förvara ransoneringskorten så sorglöst, att deras tillvägagångssätt därvidlag
direkt frestar till stöld.»

Jag gjorde omedelbart, då jag läste detta, den reflexionen, att man i detta
fall vet mycket litet vad man skriver örn. Vid bedömandet av dessa frågor
skall man lägga märke till vissa särskilda omständigheter. För det första
utgöra krisorganen — de lokala alltså — en mycket stor extra belastning för
den kommunala förvaltningsapparaten. Den saken är oomtvistlig. För det
andra är det på det sättet, att på landsbygden och i mindre städer och samhällen
äro de kommunala förvaltningsorganen i regel mycket trångbodda, och kommunerna
ha icke kunnat ställa tidsenliga eller ens ändamålsenliga expeditionslokaler
till de lokala krisorganens förfogande. Dessa ha i stället fått inhysas
i tillfälligt anskaffade och förhyrda lokaler, som icke erbjudit det skydd mot
t. ex. inbrott, som varit önskvärt. För det tredje är det Tia det sättet, att de
lokala krisorganen också medfört en extra ekonomisk belastning för kommunerna.
Det är icke ovanligt, att administrationen i jämförelsevis små kristidsnämndsområden
uppgår till 10,000, 20,000 ja 30,000 kronor per ar. Att till
dessa stora utgifter lägga avsevärda kostnader för inredning av expeditionslokaler,
som skulle skapa hundraprocentig säkerhet mot exempelvis inbrott,
ställer sig ofta svårt även för de ansvarskännande nämnder, som vilja sköta

Nr 34.

Onsdagen den 8 december 1943 f. m.

Svar på interpellation. (Forts.)

dessa uppgifter pa ett för bade allmänheten och de överordnade myndigheterna
tillfredsställande sätt. Det är tyvärr så, att krisorganen varit och äro kanske
ännu pa manga hall styvmoderligt behandlade av de kommunala myndigheterna.
Särskilt gäller detta i de kommuner, som icke kunna komma i åtnjutande
av statsbidrag. Jag har känt behov av att anföra dessa saker i detta sammanhang
för att giva en belysning av de omständigheter, varunder många
kristidsnämnder arbeta.

Livsmedelskommissionens föreskrifter, i vad gäller förvaringen av ransoneringskort,
äro icke heller tillräckligt bestämda. Det säges, att de skola förvaras
pa sådant sätt, att de äro oåtkomliga för allmänheten — det är ganska naturligt
— och vidare, att de skola förvaras på ett betryggande sätt. Detta uttryckssätt
måste ju göras till föremål för varje kristidsnämnds omdöme. I de fall, där det
skett inbrott, kan det ju sägas, att den eller den nämnden handlat omdömeslöst.
Men de ha, som sagt, haft mycket små resurser att röra sig med i detta fall.
Kristidsstyrelserna. lia heller icke någon befogenhet att av den ena eller andra
orsaken ålägga kristidsnämnderna att förvara inköpskorten på visst sätt. Det
brister sålunda i de högre myndigheternas föreskrifter, när det gäller dessa
saker.

Jag håller med både interpellanten och vissa tidningsskribenter, när de säga,
att kort- och kupongstölder och andra former för svindlerier på detta område
äro att beklaga och att de kunna förorsaka stora rubbningar i försörjningsp
Ian erna till de lojala medborgarnas nackdel. Men vad jag vill bestämt taga
avstånd från och protestera mot är den summariska dom, som vissa tidningar
fällt över kristidsnämnderna i detta avseende, när de sagt, att kristidsnämnderna
icke skulle fullgöra sin ofta grannlaga och alltid viktiga uppgift på ett
tillräckligt ansvarskännande sätt.

Herr Henriksson: Herr talman! I våras tillät jag mig i en interpellation
beröra frågan örn bagatellförseelser mot ransoneringsförfattningarna och de
åtal, som i anledning av sådana förseelser hade verkställts i icke så obetydlig
utsträckning. Man .kan icke komma ifrån att ställa dessa åtal och de omsorger,
som nedlagts på att uppspåra dessa bagatellförseelser, vid sidan örn det som
har skett i många fall på kristidsorganens egna områden, där ju mycket betydande
kvantiteter av kuponger på illegalt sätt kommit ut på marknaden. Det
måste naturligtvis för de människor, som blivit åtalade för obetydliga förseelser,
förefalla rätt egendomligt, att när samhället ställer så kolossalt hårda krav
på den enskilde i hans funktion inom ransoneringsapparaten och distributionsapparaten
man från samhällets sida sedan i många fall handlar ganska lättsinnigt.
Nu har ju herr statsrådet i sitt interpellationssvar påpekat, att man
gör allt för att komma till en betryggande kontroll. Det är naturligtvis mycket
tacknämligt. Jag skulle för min del hoppas, att man verkligen kan komma
fram till sådana betryggande kontrollanordningar, att icke de här stora läckorna
skola kunna få fortfara.

Herr statsrådet påpekade i sitt svar, att vad man än vidtager för kontrollanordningar,
kan man ändå icke garantera hundraprocentig säkerhet. Ja, det
är jag också fullt på det klara med. I anslutning till detta skulle jag dock
vilja göra det lilla påpekandet, att man skall icke ställa större krav på andra
än man ställer på sig själv. Även i distributionen gäller det, när fråga är örn
företag, som ha att syssla med flera anställda, att hur än företagaren söker
hålla kontroll på det hela, kan han ändå icke få fram hundraprocentig säkerhet.
Han kan följaktligen lätt komma i den situationen, att han brister i kupongredovisningen.
I sådana fall bör man tänka på vad som sagts örn samhällets
egna organ, att hundraprocentig säkerhet ej kan garanteras.

Onsdagen den 8 december 1943 f. m.

Nr 34.

Svar på interpellation. (Forts.)

Vad vidare stölderna beträffar, så förekomma ju sådana icke^bara i kristidsnämndernas
lokaler, där tjuvar kunna komma åt kuponger. Sådana kunna
tjuvarna åtkomma även vid stölder i affärer. I sådana fall lia vederbörande
affärsmän många gånger råkat i besvärliga situationer. Om någon stjäl hela
kuponglagret av en viss vara, får affärsmannen nämligen icke nytt lager,
förrän det föreligger en polisutredning, som verkligen visar att de och de
kupongerna kommit bort. De där utredningarna lia många gånger dragit långt
ut på tiden -— polisen har ju mycket att göra i dessa tider — och i många fall
har man icke tagit upp till undersökning sådana händelser. I sådana fall ha
köpmännen kommit i svåra situationer, på grund av att de icke kunnat tillhandahålla
vissa varor. Jag vill uttrycka den förhoppningen, att de licensbeviljande
myndigheterna tänka litet på den saken också, så att man behandlar
vederbörande med litet större tolerans. Man kan ju göra en efterundersökning
och en efterreglering, när polisutredningen föreligger klar.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4.

Chefen för folkhushållningsdepartementet, herr statsrådet Gjöres erhöll på Svar på
begäran ordet och anförde: Herr talman! Med andra kammarens tillstånd har interpellation.
herr Andersson i Vigelsbo med anledning av Kungl. Maj:ts beslut den 17 september
1943 angående bemyndigande för statens priskontrollnämnd att fastställa
normalpriser å sågtimmer av tall och gran till statsrådet Domö framställt
följande frågor:

1. Var normalpriset på rundvirke en åtgärd, som framtvingats av på marknaden
förekommande omständigheter?

2. Ha skogsägarorganisationerna vid sina förhandlingar uppträtt på så-''
dant sätt, att statsrådet därmed ansett förädlingsindustriens räntabilitetskalkyler
så väsentligt förryckas, att därmed även det förädlade virkets normalpriser
äventyrats?

Då Kungl. Maj :ts beslut fattats på min föredragning torde det ankomma
på mig att besvara interpellantens frågor.

Frågan örn normalpriser på sågtimmer har länge varit föremål för uppmärksamhet.
På grund av utvecklingen å sågtimmermarknaden under hösten
1942 och tiden därefter fann sig priskontrollnämnden redan i skrivelse den 19
april 1943 föranlåten att hos Kungl. Maj:t hemställa om bemyndigande att
fastställa normalpriser för sågtimmer av gran och tall.

Genom beslut den 21 maj 1943 fann Kungl. Maj:t emellertid priskontrollnämndens
framställning icke föranleda annan åtgärd, än att priskontrollnämnden
anbefalldes att före den 1 september 1943 till Kungl. Maj :t inkomma
med förnyat förslag i ämnet, avseende normalpriser på sågtimmer för avverkningsåret
1943/44.

I skrivelse den 30 augusti 1943 inkom priskontrollnämnden med förnyat
förslag. Nämnden behandlade i sin skrivelse till en början utvecklingen under
förra avverkningsåret och konstaterade därvid, att medan systemet med prisregleringar
å sågade trävaror av tall och gran fungerat relativt tillfredsställande,
prisutvecklingen för dessa varor på råvarumarknaden delvis varit ägnad
att ingiva oro. Vid kronoskogsauktioner hösten 1942 hade sålunda i södra
Sverige inträffat vissa icke obetydliga prisstegringar. För sågtimmer hade
visserligen sedan den 31 oktober 1942 gällt det allmänna prisstoppet, men
detta hade på här ifrågavarande område visat sig svårt att tillämpa. En av
Ådalarnas skogsägareförening u. p. a. på vårsidan anordnad auktion a visst

Nr 34.

Onsdagen den 8 december 1943 f. m.

Svar på interpellation. (Forts.)

parti sågtimmer, vilken auktion uppenbarligen tillkommit för att kringgå det
då gällande prisstoppet, hade särskilt beaktats av priskontrollnämnden.

Efter denna redogörelse anförde nämnden vidare:

När det gällde att taga ställning till frågan örn en prisreglering för sågtimmer
för avverkningsåret 1943/44 droge nämnden av erfarenheterna från
det närmast förflutna året den slutsatsen, att endast två alternativ stöde öppna:
antingen skulle normalpriser fastställas eller också måste prisstoppet hävas
för sågtimmer. Att fortsätta med prisstoppbestämmelser på papperet, vilka
i verkligheten icke kunde tillämpas, kunde icke vara försvarligt.

Ett upphävande av prisstoppet för sågtimmer skulle i och för sig kunnat
tänkas, därest priserna i öppna marknaden vöre fallande. Vissa tendenser till
prisfall å sågtimmer hade även under sommaren förekommit i de delar av
landet, som drabbats av stormfällning. Möjligt vore att ett fortsatt prisfall
kunde inträffa, örn exportutsikterna försämrades och byggnadsverksamheten
inom landet begränsades. En bidragande orsak härtill vore även, att lagerställningen
beträffande såväl sågtimmer som sågade varor för närvarande vore
god. Å andra sidan förelåge risker för ytterligare prisstegringar, därest efterfrågan
inom landet skulle öka eller en spekulation i förbättrade exportmöjligheter
vid ett snart fredsslut skulle uppstå. Sistnämnda risker vore av den art,
att nämnden för sin del icke kunde förorda ett upphävande av prisstoppet för
sågtimmer. Det måste också med den skärpta prispolitik, som nu bedreves,
vara ur principiella synpunkter betänkligt, örn en så viktig råvara som sågtimmer
skulle helt undantagas från varje form av prisreglering; icke minst de
höga priser på sågtimmer, som i vissa fall uppnåtts under våren 1942, visade,
att den indirekta effekten av att prisbindning genomförts å sågade varor icke
vore tillräcklig. Bland annat förhindrades icke härigenom maskerade överbetalningar
av massaved. Nämnden hade därför kommit till den slutsatsen, att
normalpriser borde fastställas å sågtimmer.

Vidare meddelade nämnden, att dess framställning föregåtts av förhandlingar
mellan nämnden och olika intresserade parter, bl. a. Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund, i syfte att uppnå en frivillig överenskommelse med
berörda parter. Förhandlingarna hade emellertid icke lett till något resultat.

Priskontrollnämndens framställning lämnades utan erinran av industrikommissionen.
Bränslekommissionen ansåg sig icke böra motsätta sig nämndens
förslag.

Mot bakgrunden av det sålunda anförda torde det klart framstå, att normalpriser
befunnits motiverade av såväl på marknaden inträffade omständigheter
som av faran för en fortsatt utveckling i stigande riktning av sågtimmerpriserna.

Interpellanten har för sin del funnit normalpriser å sågtimmer omotiverade,
enär de tidigare införda normalpriserna å sågat och förädlat virke skulle innebära
en tillräcklig spärr mot stigande priser å den oförädlade varan. Såsom
av det föregående framgår har emellertid ett bindande endast av ett led i framställningsprocessen
icke varit tillräckligt för att hålla tillbaka en prisstegring.
Den prisreglering som ägt rum beträffande sågtimmer innebär icke någon nyhet
utan är i stort sett jämförbar med de prisregleringar, som redan tidigare
företagits på andra områden. Sålunda kan erinras, att priskontrollnämnden,
lika litet som de övriga krisorgan, som haft med prisregleringen att skaffa,
kunnat stanna vid att binda priserna endast i ett led. På jordbrukets produkter
lia som bekant priser fastställts vid försäljning av odlare, varefter prissättningen
i olika efterföljande led av produktion och handel kontrollerats. För
den industriella produktionen sträcker sig prisregleringen oftast från de olika
råvarorna genom olika led av mellanprodukter fram till de slutliga fabrikaten.

Onsdagen den 8 december 1943 f. m.

Nr 34.

Svar på interpellation. (Forts.)

Bet allmänna prisstoppet gäller samtliga led i produktions- och distributionsprocessen.

Vad gäller trävarumarknaden bär denna reglering varit särskilt påkallad
på grund av de stora kontrollsvårigheter, som av naturliga skäl föreligga på
detta område. En bindning av priserna i mer än ett led har därför varit ägnad
att åstadkomma ett fastare grepp än eljest över utvecklingen.

Interpellanten har gjort gällande, att den fria förhandlingsrätten genom
priskontrollnämndens åtgärd att fastställa normalpriser på sågtimmer fråntagits
en stor och för vår folkförsörjning hårt arbetande medborgargrupp,
d. v. s. i detta fall skogsägarna. Däremot skulle åtgärden ha medfört, att de
köpande bolagen skulle ha återvunnit fri prissättning å virket. Så som förut
nämnts har priskontrollnämnden sökt att med vederbörande parter träffa en
frivillig överenskommelse på förevarande prisområde men icke lyckats. Vid
dylikt förhållande har det med de riktlinjer för ögonen i fråga örn den ekonomiska
politiken, som av statsmakterna uppställts, varit nödvändigt att tillgripa
normalprisbestämmelser. Det är uppenbart, att normalprissättningen på
detta område liksom på alla andra områden, där en prisreglering tillgripits,
medfört ett upphävande av eljest förekommande förhandlingsmöjligheter mellan
köpare och säljare beträffande priser, som överstiga normalpriserna. Detta
är emellertid en konsekvens, som överhuvud icke kan undvikas, örn prisreglerande
åtgärder skola kunna genomföras. Att denna reglering på något sätt
skulle ha medfört, att köparna återvunnit fri prissättning å virket kan jag icke
finna.

Interpellanten har vidare framställt den frågan, huruvida skogsägareorganisationerna
vid sina förhandlingar uppträtt på ett sådant sätt, att förädlingsindustriens
räntabilitetskalkyler kunde anses så väsentligt förryckas, att därmed
även det förädlade virkets normalpriser äventyrats. I fråga örn trävaruindustriens
marginaler gäller, att dessa variera från det ena företaget till det
andra. De förädlingskostnader, med vilka priskontrollnämnden räknar i sina
kalkyler, måste därför bli genomsnittsvärden, som kunna ställa sig relativt
förmånliga för vissa företag, medan de för andra kunna innebära en hård påfrestning.
Med en fortsatt pressning uppåt av priserna å det oförädlade virket
anser jag det uppenbart, att en icke önskvärd justering uppåt av priserna å
det förädlade virket förr eller senare skulle ha framtvingats.

♦

Vidare yttrade:

Herr Andersson i Vigelsbo: Herr talman! Jag ber att få framföra mitt
tack för det av herr statsrådet lämnade svaret. På min första fråga, huruvida
normalpriset å rundvirke var en åtgärd som framtvingats av på marknaden
förekommande omständigheter, anser sig herr statsrådet böra svara ett obetingat
ja. Som stöd för denna herr statrådets slutledning anföres bl. a. följande:
prisstegringen å kronoskogsauktionerna hösten 1942, tendensen till stigande
priser vid Ådalarnas skogsägareförenings prisuppgörelse våren 1943,
förädlingsindustriens spekulation i krigets upphörande och en därmed inträdande
fredsmarknad samt slutligen maskerade överbetalningar av massaved.

Då det gäller de två först anförda skälen är att bemärka, att de försäljningar
som härvid ägt rum lia gällt försäljning av rotstående skog. Huruvida det
är möjligt att vid försäljning av rotstående skog föreskriva ett normalpris, som
inte får överskridas, förefaller mig i hög grad tvivelaktigt. Med hänsyn till ett
växande skogsbestånds växlande kubikinnehåll och kvalitet förefaller mig i
vart fall ett normalprissättande av detta som ett mycket vanskligt företag.
Klassificeras ett skogsbestånd före auktionens hållande till en viss kvalitet,

Nr 34.

Onsdagen den 8 december 1943 f. m.

Svar på interpellation. (Forts.)

men denna klassificering senare vid avverkningen visar sig vara för hög, har
ju normalbestämmelsen därmed också överskridits. Att en kvalitativ felvärdering
av ett skogsbestånd kan inträffa torde vara ett tämligen ofta återkommande
förhållande. Samma sak torde kunna med skäl anföras i fråga örn en
skogs kvantitativa innehåll. Även vid en mycket noggrann uppmätning kan
man felbedöma denna sak. Det gick i våras ett meddelande genom pressen, att
man vid en skogsauktion i Norrland försålt rotstående skog, vars uppmätta
virkesmassa uppgavs till 5,700 m3. När det avverkade skogspartiet senare uppmättes
vid flottled, framgick att man felräknat den rotstående skogens kubikinnehåll
med hela 2,000 m3. En felkalkylering således på inte mindre än cirka
35 %. Med sådana exempel för ögonen måste man således kunna utan överdrift
fastslå, att i båda här berörda avseenden hela normalpriskalkylen hänger i
luften. Som skäl för normalprisers införande verka de i vart fall mycket svaga.
I den mån ståndsskogsförsäljningar varit det irritationsmoment, som äventyrat
virkespriserna, hade ett rent förbud av denna handelsform verkat starkare än
det normalpris, som nu införts och vars verkningar och effektivitet härutinnan
synes i hög grad problematiskt.

Vad man Ilar anledning att frukta är, att priskontrollen vid ståndsskogsförsäljningar
blir av så svårartad karaktär, att man till sist nödgas konstatera
att den helt enkelt är obefintlig. Priskontrollen kommer då i stället att rikta
hela sin uppmärksamhet på de försäljningar, som verkställas i och med att
säljaren utbjuder sitt virke till uppmätning vid köparens lagerplats. Detta innebär,
att den store skogsinnehavaren, vilken uppmäter ett större parti ståndsskog
och försäljer detta på offentlig auktion undgår priskontrollen, under det
att den mindre skogsägaren, vilken vid sin lagligt ålagda vedavverkning uttager
timmer av en del grövre träd, vid direkt försäljning till sågverken av det
avverkade virket kommer att hårt drabbas av bestämmelsens innehåll. Det
torde för de mindre skogsägarna vara svårt att förstå rättvisan i ett sådant
prissättningssystem.

Vad sedan gäller spekulationen på en hägrande fredsmarknad och den andel
denna kan ha i eventuellt förekommande prisstegringar, så synes detta rent
lekmannamässigt äga mindre betydelse för dagens ekonomiska politik. Örn sågverksindustrien
uppköper rundvirke samt utan hänsyn till fastställda normalpriser
å sågat virke därför betalar ett högt pris, är den givetvis tvingad att
för utgående av den hägrande fredskonjunkturens högre pris lagra virkespartierna^i
fråga längre eller kortare tid. Här kan visserligen med skäl anföras, att
på så sätt större penningmängder än vad som är lyckligt söka sig ut i marknaden,
varför möjligheten för en effektiv priskontroll även på andra områden
skulle kunna äventyras. Men det torde dock vara att bemärka, att samtidigt
som skogsägarna skulle erhålla större tillgång på pengar genom ökade försäljningsbelopp,
sågverksbolagen genom vidtagen virkeslagring skulle åsamkas
motsvarande minskning i sitt penninginnehav, eller med andra ord, pengar skulle
bindas i en lagerhållning, där deras lösgörande skulle skjutas på en oviss framtid.
Penningmängden skulle under alla förhållanden bibehålla sin konstanta karaktär.
Det enda som inträffade vore att densamma skiftade ägare.

Det kan kanske inflikas, att denna min uppfattning är oriktig så till vida
att pengarna på många enskilda rundvirkesförsäljares händer utgöra en större
fara för vårt penningvärde än örn de disponeras i sågverksbolagens kassafack.
Mot ett sådant antagande strider emellertid herr statsrådets påstående, att
maskerade överbetalningar av massaved ägt rum från industriens sida. Av vilken
anledning ha sådana maskerade överpris från industriens sida kunnat tilllämpas?
Skulle detta möjligen kunna härleda sig från de pengar industrien lyckades
lösgöra; då man vid krigets utbrott och vid bränslebristens uppträdande

Onsdagen den 8 december 1943 f. m.

Nr 34.

Svar på interpellation. (Forts.)

fick ett tillfälle att med statlig garanti avyttra alla sina mer eller mindre förstklassiga
massavedslager? Är det möjligen dessa pengar, som nu spöka i industriens
maskerade överpris på pappersved? Skulle dessa antaganden vara riktiga,
kommer man ofelbart till följande två slutsatser: 1) staten satte för högt
pris på industriens massavedslager, kanske även på fodercellulosan; samt 2) industriens
penninginnehav utgör ingalunda någon borgen för att de ej släppas
ut i vidare cirkulation.

När herr statsrådet nu anför risken för att sågverksindustrien är benägen att
upplägga virkeslager i spekulation för att under en kommande fredskonjunktur
tillförsäkra sig en vinst därå, förefaller det egendomligt att normalpriser å
rundvirke sättas i tillämpning. Detta måste givetvis innebära att industrien
på så sätt erhåller möjlighet att till lägre pris utfylla sina lager än örn en fri
prisbildning tillätes äga rum. Detta innebär i sin tur, att de skogsägare, som
nu äro hänvisade till att sälja sitt rundvirke under sådana former att de komma
att inordnas under normalprislagens bestämmelser, erhålla mindre del av
den vinst industrien kommer att inhösta på sin spekulation. Skogsägaren och
skogsarbetaren kommer alltjämt att få ta det hårdaste arbetet och den lägsta
lönen.

Herr statsrådets uppfattning att i och med normalprisernas införande skogsägareorganisationernas
fria förhandlingsrätt ingalunda kringskurits anser jag
mig inte kunna dela. Förhandlingsrätten har enligt mitt förmenande kringskurits
på så sätt, att industrien äger rätt att förhandla om en virkesersättning,
som är lägre än normalpriset, men skogsägaren äger ingalunda rätt att förhandla
örn ett pris, som ligger högre än det föreskrivna. På så sätt synes förhandlingsrätten
ensidigt ha tillförsäkrats endast den starkare parten, nämligen köparen.

Herr statsrådets svar på min sista fråga synes ingalunda vara av den uttömmande
art, att jag därav kan draga några bestämda slutsatser angående skogsägareorganisationernas
medverkan till de förhållanden varav normalprisernas
införande voro betingade. Att trävaruindustriens marginaler äro varierande
från det ena företaget till det andra, är ett tämligen uppenbart förhållande. Så
torde för övrigt vara fallet inom all verksamhet. När man nu satt normalpriser
för rundvirke, har detta således skett med hänsyn till dessa företag, som visat
sig ha den högsta förädlingskostnaden och den lägsta räntabiliteten. Sett mot
bakgrunden av detta torde det inte vara överdrivet att fastslå att de industrier,
som köra med låga omkostnader, måste på de fastställda normalpriserna göra
sig en oskälig vinst. En erfarenhet, som vi från jordbrukarhåll gjort, har inneburit
att de minst räntabla jordbruken ingalunda tillåtits ligga till grund för
hela jordbruksproduktionens prissättning. Därvid ha i stället räntabilitetskalkyler
från de bäst skötta och mest räntabla gårdarna lagts till grund. Skulle
så ha skett även för sågverksindustriens vidkommande, torde helt säkert ett
bättre pris ha kunnat reserveras till fördelning mellan de parter, som fått på
sin lott att utföra det hårda arbete, som måste presteras, innan skogsprodukterna
slutgiltigt hamna på förädlingsindustriens lagerplatser.

Herr Hedlund i Kådom: Herr talman! Det är ett par detaljer i det bär
lämnade svaret som det finnes anledning att dröja något vid.

Det sades, att ett av skälen till att man infört normalpriser på sågtimmer
var, att man befarat maskerade överpriser på massaved. Det betyder med andra
ord, att man tänkt sig, att en köpare av massaved skulle betala mera för det
sågtimmer, som köpes samtidigt med massaved, än detta sågtimmer vore värt,
bara för att komma över massaved. Då det som bekant icke f. n. råder någon
sådan brist på denna vara som skulle kunna ge anledning till betalning över

Nr 34.

Onsdagen den 8 december 1943 f. m.

Svar på interpellation. (Forts.)

varans värde finner jag det befogat fråga om jag får fatta detta uttalande som
ett medgivande, att även massavedspriserna äro för låga, alltså lägre än de som
skulle kunna betalas på basis av de priser som gälla för de färdiga produkterna? Sedan

uttalade man en viss besvikelse över att förhandlingarna, som ha förts
med skogsägarnas organisationer, icke lett till något resultat. Jag är den förste
att dela den besvikelsen, men vad jag inte kan förstå är, att man verkligen från
myndigheternas sida räknat med att dessa förhandlingar skulle leda till något
resultat, när man erbjudit priser, som ligga 15 ä 20 procent under vad som
skulle kunna betalas på basis av normalpriserna på den färdiga varan, detta
enligt en utredning, som företagits av opartisk sakkunnig.

Herr Bergvall: Herr talman! Det är i och för sig icke ovanligt, att priskontrollnämnden,
när den fullgör sina skyldigheter enligt gällande prisregleringslag,
råkar ut för kritik från olika grupper, vilkas krav och önskemål icke
blivit tillgodosedda. Det hör, höll jag på att säga, till det dagliga brödet för
oss i priskontrollnämnden. Örn man efter en slutförd förhandling alltför hjärtligt
tackar oss för visad förståelse, kunna vi ha en obehaglig känsla av att vi icke
lyckats fullgöra vår funktion, utan lämnat förmåner och villkor utöver vad
vederbörande bort ha.

Att denna debatt förts i dag är därför från min utgångspunkt icke något
egendomligt. Sådana debatter föra vi dagligdags i priskontrollnämnden, men
givetvis är det mera sällsynt här i riksdagen. När man inför en normalprisreglering,
gör man det därför — det ligger ju i sakens natur — att priserna, om
man inte vidtager priskontrollerande åtgärder, på grund av knapphet på varor
eller på grund av andra omständigheter skulle stiga till en sådan nivå, som, om
sådant hände på flera områden, allvarligt skulle rubba förutsättningarna för
den godtagna prispolitiken. Varje prisreglering, den må vara av normalpriskaraktär
eller av annan karaktär, innebär sålunda att en viss given grupp icke
får sina önskemål tillgodosedda i den utsträckning, som gruppen i fråga skulle
kunnat få, örn man inte tillgripit prisreglering. Det ligger då i sakens natur att
missnöje ej kan undvikas, örn man överhuvud taget skall ha en prisregleringslag.
Det ligger också i sakens natur, att det ofta är svårt att träffa det rätta
avgörandet. Att nå hundraprocentig rättvisa på basis av statliga åtgärder, som
skola ersätta ett så pass smidigt vapen som den fria konkurrensen, är naturligtvis
icke möjligt. Här måste begås misstag, men det är icke säkert, att ett
misstag föreligger därför att de som blivit föremål för prisreglering tro, att
det begåtts ett misstag.

Man säger här att en part förvägras sin fria förhandlingsrätt genom tillkomsten
av ett normalpris. I anledning härav vill jag konstatera att det är alldeles
givet — det ligger i prisregleringens natur — att när man fastställer ett
maximipris, vederbörande icke får förhandla om högre pris än det fastställda.
Eljest skulle det ju överhuvud taget icke vara någon mening med ett normalpris.

Interpellanten sade, att den fria förhandlingsrätten hade berövats skogsägarna
i fråga örn priserna på sågtimmer, medan industrien hade sin förhandlingsrätt
kvar. Om man placerade en industriman på den här platsen, skulle
han med samma skäl kunna säga, att förhandlingsrätten hade berövats dem i
fråga örn priserna på sågade trävaror, ty där ha de att räkna med ett normalpris.

Jag vill tillägga, att man kanske icke, som den siste talaren gjorde, skall
dra alltför vittgående slutsatser av en utredning, som en enda sakkunnig person
gjort. Talaren yttrade härom, att sågverksindustriens marginaler voro för
vida. En sakkunnigutredning hade visat att den kunde ha tålt 10 ä 20 procent

Onsdagen den 8 december 1943 f. m.

Nr 34.

Svar på interpellation. (Forts.)

högre sågtimmerpriser. Min erfarenhet visar, att det är utomordentligt svårt
att få några verkligt säkra utredningar. Förhållandena skifta i det avseendet
alldeles för mycket från det ena fallet till det andra. Arbetsbetingelserna, möjligheterna
att få betalt för den färdiga varan variera. Jag kan försäkra, att
priskontrollnämnden, innan den fastställde här åsyftade priser, gjort mycket
ingående undersökningar, som basera sig på ett stort material. Jag vill tillägga,
att det ligger i sakens natur — det går igen på område efter område — att de
företag, för vilka dessa priser gälla, arbeta under mycket olika förhållanden.
För det ena företaget passa priserna utmärkt, men för andra blir resultatet
klent. Detta förhållande kan nian se exempel på både inom textilindustrien och
livsmedelsindustrien o. s. v. och även inom jordbruket.

En liten missuppfattning gjorde den föregående talaren sig skyldig till då
han sade, att jordbrukspriserna voro grundade på kalkyler från de bästa eller
näst bästa jordbruken. Så vitt jag följt med diskussionen därvidlag är prissättningen
grundad på en genomsnittskalkyl från samtliga jordbruk, vari sålunda
inbegripits såväl de ekonomiskt bästa som de ekonomiskt sämsta jordbruken.
Vad talaren yttrade därvidlag får måhända rubriceras som en misssägning.
Men även i jordbruket gäller det, att det finnes många jordbrukare,
som tjäna mycket pengar för närvarande, medan många andra ha svårt att
klara sig med nuvarande priser. Detta är något som är oskiljaktligt förenat med
prisregleringsåtgärderna. Samma fenomen är ju för övrigt vanligt och högst
normalt under fri prisbildning på varorna.

Vad normalpriserna angår, fick jag till en början det intrycket av den första
talaren, att han släppt sin opposition mot normalpriserna på sågtimmer; fortsättningen
visade emellertid att så icke var förhållandet. Han hänvisade till
svårigheten att fastställa normalpriser på skog på rot. Normalpriserna gälla ju
formellt bara för sågtimret, och jag ger interpellanten fullkomligt rätt uti att
det är utomordentligt svårt att få normalpriserna på sågtimmer överförda
till den växande skogen. Det finns emellertid vissa bestämmelser utfärdade av
bränslekommissionen, som syfta till ett tillgodoseende av detta önskemål. Man
bär försökt få en prissättning på den rotstående skogen, som svarar mot normalpriserna
på leveranstimmer. Interpellanten ifrågasatte med hänsyn till dessa
svårigheter utvägen att helt förbjuda denna form av försäljning, d. v. s. skogsauktioner.
Jag vill inte förneka, att den frågan ha vi ältat fram och tillbaka
i priskontrollnämnden vid många tillfällen. Vi ha dock avstått från att försöka
övertyga Kungl. Maj:t örn önskvärdheten av att tillgripa den utvägen, då vi
haft en känsla av att man så länge det överhuvud taget finns någon möjlighet
bör söka undvika alltför djupgående ingrepp. Kan man klara sig med mindre
genomgripande åtgärder är det avgjort bättre.

Vi lia nu en viss erfarenhet av hur gällande föreskrifter fungera, även örn jag
ingalunda vill påstå att den är tillräckligt stor för att tillåta några definitiva
slutsatser; vi få väl mera erfarenhet så småningom. Men mitt intryck är, så
långt nuvarande material tillåter ett bedömande, att regleringen av priset på
sågtimret på ett bättre sätt än vi trodde skulle vara möjligt inverkat även på
prisbildningen för rotstående skog. Detta betyder inte — det är jag angelägen
örn att betona — att det inte i enstaka fall förekommit för höga priser på rotstående
skog. Efterlevnaden av alla lagar brister, och kanske speciellt är detta
fallet i fråga om kristidsförfattningarna. Så långt vår erfarenhet för närvarande
sträcker sig tycks emellertid som sagt denna prisbildning lia fungerat jämförelsevis
bra.

Jag vill till sist framhålla att när man först ger sig i kast med prisregleringsproblem
det ter sig som det naturliga och riktiga att binda priserna en Andra

kammarens protokoll 1943. Nr 84. 2

Nr 34.

Onsdagen deli 8 december 1943 f. m.

Svar på interpellation. (Forts.)

dast i ett led, nämligen vid försäljningen till den slutliga konsumenten. Men
när man gjort så en tid finner man att den prisbildningen inte alltid håller.
Dels blir det svårigheter för andra led i produktionsprocessen och dels kommer
prisstegringen i vissa lod ofta att medföra, att man inte längre kan hålla priset
i det sista ledet. Och skulle vi lia fått stora prisstegringar på rotstående
skog, försäkrar jag att det i varje fall legat utom priskontrollnämndens möjligheter
att med nuvarande arbetskraft klara priset på den färdiga varan.

Det är åtskilliga andra saker jag i detta sammanhang skulle kunna tala om,
men jag skall inte föra diskussionen längre. Jag skall sluta med att säga att
örn man överhuvud taget anser det önskvärt att förverkliga det syftemål, som
statsmakterna ställt upp för sin penningpolitik, nämligen att klara oss undan
en alltför stark prisstegring, får man också ha klart för sig att det inte finns
någon, möjlighet att härför använda medel som göra alla tillfredsställda och
mot vilka^ inga, understundom kanske berättigade invändningar kunna göras.

Den fråga man då måste ställa upp för sig är: är det mål man satt upp
värt de uppoffringar man får göra på isolerade punkter, det besvär och det
trassel man får ta på sig? Såvitt jag kan bedöma problemet tror jag inte, att
vad som hittills förekommit ger någon anledning att ändra den politik som
hittills följts.. Att man hoppas bli kvitt den så fort som möjligt, då normala
förhållanden inträda, är en annan historia. Jag tror även för att återknyta
till .det speciella fallet att de olägenheter, som hittills åsamkats skogsägarna,
varit av ganska ringa betydelse.

Herr Andersson i Vigelsbo: Jag skall inte förlänga debatten, herr talman,
men jag ber att få ställa en fråga till priskontrollnämndens ärade ordförande.
Han säger att man inte kunnat hålla priset på trävarorna, örn man inte fått
normalprisbestämmelser beträffande rundvirket. Innebär detta, herr Bergvall,
att ni har större respekt för skogsägarna såsom laglydiga medborgare än för
industriens män?

Herr Bergvall: Herr talman! Jag har mycket lätt att svara på den frågan.
Jag sade nämligen inte precis vad den ärade talaren citerade, utan jag sade
att det skulle bli omöjligt att hålla priserna på den sågade varan, örn sågtimmerpriserna
finge fritt stiga, Jag tror att var och en som är förtrogen med
övervakningen av efterlevnaden av här gällande bestämmelser måste säga sig,
att åstadkommer man ett orimligt spänningsförhållande, en abnorm situation
med felaktiga, prisrelationer, då minskas möjligheten att kunna hålla prisbestämmelserna
i högst avsevärd grad.

Jag har i detta avseende precis samma respekt för skogsägarna som jag har
för förädlingsindustrierna, och den respekten kan jag uttrycka på det sättet,
att jag tror att inom bägge grupperna det vida övervägande flertalet lojalt
ställer sig gällande föreskrifter till efterrättelse. Men jag tror också att det
inom bägge grupperna finns sådana som, då tillfälle erbjudes, inte dra sig för
att överträda dessa bestämmelser. Skogsägare och innehavare av förädlingsindustrier
äro nämligen beskaffade precis som alla andra människor.

.Herr Andersson i Vigelsbo: Jag har inte sagt att vi önska en fri prisbildning
men att vi ville ha rätt att förhandla med industrien. Jag förutsätter att
med den ställning och den styrka, som även dessa industrier ha, skulle man
från det hållet säkerligen inte — med eller utan priskontrollnämndens välsignelse
givit oss mer än att man själv ansett sig vara under tak.

Överläggningen var härmed slutad.

Onsdagen den 8 december 1943 f. m.

Nr 34.

§ 5.

Föredrogs konstitutionsutskottets memorial, nr IG, med förslag till utredning
angående riksdagens arbetsformer.

I detta memorial hade utskottet hemställt, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t ville, under åberopande av vad utskottet i sin motivering anfört,
hemställa om skyndsam utredning av frågian örn revision av riksdagens arbetsformer
samt örn framläggande för riksdagen av de förslag, vartill utredningen
kunde föranleda.

Utredning

angående

riksdagens

arbetsformer.

Särskilda yttranden hade avgivits:

1) av herr Holmström;

2) av herr Sandegård;

3) av herr Nilsson i Göteborg; och

4) av herr Hällgren.

Reservationer hade avgivits:

1) av herrar Holmström, Herlitz, Thorell och Nolin, som ansett, att utskottets
motivering bort hava annan, i reservationen angiven lydelse; samt

2) av herr Ström.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Thorell: Herr talman! Frågan örn riksdagens arbetsformer har under
årens lopp vid upprepade tillfällen varit föremål för riksdagens behandling och
beslut. Allt eftersom arbetet har ökat — och det har det gjort undan för undan
beroende på att riksdagen fått flera arbetsuppgifter — har man försökt få
ändringar till stånd, som kunnat effektivisera arbetet, varigenom man försökt
undvika en utdragning av arbetet. Vi veta ju att tendepsen till allt längre och
längre^ riksdagar under senare år ökat, och vi få nu sällan eller aldrig komma
härifrån förrän vid tiden omkring midsommar. Det är ju klart att det är i
högsta grad olämpligt, att vi måste stanna här en sådan lång tid — ett halvt
år — både för den ene och den andre, särskilt för jordbrukarna. De vilja ju
hem på våren, örn möjligt till vårsådden, och för övrigt äro vi litet var inte
så värst glada åt att under försommaren, då det är vackert och trevligt hemma,
behöva resa hit och sitta i de kvava plenisalarna, där arbetet mången gång
bara på den grund blir tyngre.

I det här föreliggande memorialet tar utskottsmajoriteten först upp frågan
örn ändring av sessionstiden. Vi reservanter vilja för vår del inte tänka på den
frågan först. Vi vilja först undersöka möjligheterna att rationalisera riksdagsarbetet
sa att det skulle kunna avslutas tidigare, även örn vi började vid samma
tid som nu, d. v. s. den 10 januari. Det har föreslagits att man, skulle inrätta
flera suppleantplatser i de ständiga utskotten och att man skulle kunna
tillsätta ett eller flera nya utskott, och man skulle då särskilt ta sikte på att
lätta statsutskottets oerhört tunga arbetsbörda. Den tanken har även framkastats
i utskottet, att man skulle klyva statsutskottet på två, men man har inte
stannat för detta, utan föreslagit att utskottet skulle ökas med några ledamöter,
varigenom det skulle kunna bli en eller flera avdelningar till.

Att sätta till flera suppleanter i de ständiga utskotten tror jag inte har så
stor effekt, det förstår man örn man tittar ni vid utskottens förhandlingar.
Vanligen är det inte sa manga suppleanter med, som sitta vid väggarna. Det
är inte sa trevligt att bara sitta och höra pa, utan man vill gärna vara med och
göra något. Arbetet kan emellertid inte gå fortare framme vid bordet därför
att flera sitta vid väggarna och höra på.

I ett särskilt yttrande fiireslås, att man skulle ta bort do tillfälliga utskot -

Nr 34.

Onsdagen den 8 december 1943 f. m.

Utredning angående riksdagens arbetsformer. (Forts.)
ten. Detta förslag mötte ett ganska bestämt motstånd inom utskottet, ty
alla hade ett minne från den tid då vi kommo in här i riksdagen: vi voro då
glada åt det arbete som förekom i de tillfälliga utskotten, där vi vanligtvis
fingo börja. Vi mindes också att arbetet där togs ganska grundligt och att det
många gånger var mycket viktiga frågor som voro hänvisade dit. Utskottet
har ju inte varit intresserat av att dessa tillfälliga utskott skulle tagas bort.

Vi ha också varit inne på frågan örn 5''ttranderättens begränsning. Vi tänkte
oss att talmannen skulle få större befogenhet att ingripa och eventuellt hindra
talare att alltför länge i onödan taga kammarens tid i anspråk, men vi ansågo
att denna yttranderätt var en så gammal demokratisk rätt, en, så gammal demokratisk
tillgång, att vi inte, åtminstone nu, ville rekommendera en sådan
åtgärd.

En annan sak — och dep är ju ganska aktuell nu här i kammaren — var
att man skulle kunna tänka sig en lunchrast. Vi veta, att vid denna tid och litet
senare försvinner en stor del av kammarens ledamöter ned i matsalen. De
måste ha tid att få mat, och de äro vana att äta vid denna tid, men många gånger
kan det hända att under denna tid viktiga frågor behandlas, såsom exempelvis
under remissdebatten, då kanske bara ett par av partiledarna hunnit yttra
sig. När sedan turen kommer till den tredje eller fjärde talaren — kanske rent
av ett statsråd vill yttra sig —• är det så gott som tomma bänkar i hela salen!
Även där stannade det vid bara diskussion, och vi komma inte med något förslag.

Emellertid är det ju bekant, att det största arbetsmaterial, som riksdagen
har, är Kungl. Maj :ts propositioner. Vi veta också, att det är bestämt att inom
en viss tid från riksdagens början skola dessa avlämnas till riksdagen. Endast
om det inträffar någon händelse under riksdagens gång är det avsett att propositioner
i anledning härav skola kunna avlämnas senare. Dessa bestämmelser
ha emellertid icke följts på något sätt. Vilken regering det än har varit och
vilken färg den än har haft, så Ilar den kommit med sena nropositioner, och de
som tidigare ha kritiserat en regering av annan färg ha själva lika friskt syndat
på nåden, när de kommit i regeringsställning. Statsministern besvarade den
17 november en interpellation av herr Persson i Falla i denna sak och gav då
ett bragelöfte, som vi få hoppas kommer att i möjligaste mån hållas, att propositionerna
hädanefter skulle komma i någorlunda rätt tid. Därmed ha vi naturligtvis
varken från utskottsmajoriteten eller reservanterna sagt, att det under
nuvarande svåra förhållanden alltid kan undvikas att kungl, propositioner komma
i efterhand.

Vi gå, som sagt, således först och främst in för att rationalisera arbetet
inom den nuvarande ramen, och först örn detta inte går för sig vilja vi få till
stånd en förlängning eller rättare sagt en tidigare början av riksdagen för att
inte behöva hålla på för länge under våren. När utskottet gick in på denna
fråga i diskussionen var det nog tämligen stora sympatier för att riksdagen
skulle börja omkring den 1 november, men vid de föredragningar, som höllos
av sakkunniga, vanligtvis från departementen, framhölls att detta ur olika synpunkter
var nästan omöjligt. Propositionerna skulle inte hinna bli färdiga, och
man skulle då få bryta ut ännu fler punkter ur propositionerna än vad man
nu har gjort. Det är redan nu ett stort antal, som jag sedan skall komma till,
och följaktligen ansågs det inte vara möjligt. Då kom majoriteten av utskottsledamöterna
in på tanken att det borde bli en delad linje, nämligen att man
skulle börja som nu den 10 januari och försöka få slut i maj, men att det sedan
skulle bli en höstsession, såsom det varit nu några år. Jag ställde då en direkt
fråga till dem, som förfäktade den meningen, och jag ber att få ställa den nu
till majoriteten: Se ni några som helst möjligheter att kunna få en effektiv

Onsdagen den 8 december 1943 f. m.

Nr 34.

Utredning angående riksdagens arbetsformer. (Forts.)
spärr, så att vi kunna vara säkra på att sluta arbetet någon gång i maj? Jag
fick inget svar då, oell jag vore väldigt glad om jag fick svar nu. En annan
sak är: Hur skola vi kunna begränsa höstsessionen så att den, inte blir så lång,
att örn vi räkna med båda sessionerna tillsammans — en utdragen vårsession
och en lång höstsession — det inte blir nära på -hela året? Hur skola vi kunna
vara säkra på att det skall lyckas, när vi lia ett sådant skolexempel för ögonen
som vi ha nu i de båda förslagen örn ny arrendelag och örn ny taxeringsförordning!
Inte beräknade vi att vi skulle vara här till omkring den 15 december
och att riksdagen skulle bli slut omkring den 18 eller 20, men
arbetet i utskotten har dragit ut på tiden. Det är väl inte något som
hindrar utan är väl tämligen sannolikt att det kommer att bli på det sättet,
att frågor, som man inte från början kan förutse skola vålla så stor tidsutdräkt,
av en eller annan orsak komma att vålla sådan också i fortsättningen,
så att vi, även om vi börja jämförelsevis tidigt på hösten, komma fram till dagarna
före jul, innan riksdagsarbetet är slut.

Det är en uppenbar olägenhet med att vi få en riksdag, som varar större
delen av året — den saken är ju alldeles självfallen. Det kan gå an för dem,
som möjligtvis ha riksdagsuppdraget som ett yrke och inte ha så värst mycket
annat att sköta örn. De äro väl ett fåtal nu, men de skulle säkert komma
att öka i antal, ifall vi skulle få ett förhållande sådant som det jag nyss
skisserade. Det vore knappast lyckligt örn vi alla, som ha vår förankring i
näringslivet eller i annat arbete i hemorten, inte längre skulle se oss i stånd
att vara med här. Jag tror att det skulle förloras ganska mycket, örn kontakten
mellan bygd och riksdag skulle brytas, och enligt min mening är det
stor risk att så skall ske, örn vi gå på den linje, som utskottsmajoriteten här
förordar.

Vi föreslå i stället, att vi skola börja den 1 december. Vi hade önskat att
vi skulle kunna börja tidigare, och vi ha även pekat på att örn det inte går att
börja så sent som den 1 december, örn man vill hinna med det förberedande
arbetet till jul, kan man börja något litet tidigare. Vi skulle då kunna få statsverkspropositionen
på bordet, vi skulle kunna få andra kungl, propositioner
och motioner, vi skulle kunna välja utskott, remissdebatten skulle kunna avverkas
och vi skulle överhuvud taget uträtta det som vi bruka göra i början
på januari. Därefter skulle även en del remisser skickas ut för yttrande,
tryckning skulle kunna ske under mellandagarna från jul till den 10 januari,
och när den 10 januari kom skulle det vara klart, så att vi skulle kunna hugga
in i arbetet ordentligt med detsamma och följaktligen komma i gång betydligt
tidigare än vad vi göra nu. Då kommer man ifrån den dödperiod, som vi veta
blir efter det motionstiden är slut. Vi ha nu i slutet av januari och början
på februari vanligen mycket litet att göra, och det skulle vi då eliminera bort.
Följaktligen skulle vi, som sagt, komma i gång mycket tidigare, och vi skulle
då kunna lia utsikter att med den rationalisering, som jag förut har talat örn,
kunna sluta riksdagen i ordentlig tid på våren eller ungefär vid samma tid
som de avse att riksdagen skall sluta, som därtill tänka sig en höstsession.

När jag nu är inne på förhållandena örn rationalisering av riksdagens arbetsformer,
kan jag inte låta bli att gå in på en sak som angår oss rent personligt,
och det är vårt uppträdande under plenum i kammaren. Innan jag
blev riksdagsman och satt uppe på läktaren, som vi se mångå göra nu, och
tittade ned i kammaren, tänkte jag att det var en märkvärdig församling
detta. Det skall vara den förnämsta näst regeringen, men så dålig ordning
som vad de lia där nere, ha vi inte på våra enklaste kommunalstämmor. Jag
tänkte, att om jag skulle komma ned i kammaren — jag fick aningar om det
så småningom — skulle jag inte göra likadant. Men det måtte vara en fasligt

Nr 34.

Onsdagen den 8 december 1943 f. m.

Utredning angående riksdagens arbetsformer. (Foris.)
dålig anda Ilar, ty jag blev inte ett dugg ''bättre, när jag koni ned i kammaren.
Det är inte alldeles ovanligt, mina damer och herrar — och det finns
exempel på det nu — att en grupp ledamöter samtala i kammaren och därvid
tala lika högt som vad jag gör nu. Ibland kommer det från ingången åt första
kammaren till —- jag har erfarenhet av det från min bänk — in förstakammarledamöter,
som inleda ett samtal bakom ryggen på en talare, som står i bänken
och håller ett anförande. Det är givet att detta måste vara synnerligen
störande, och det är också givet att det måste vara till hinder för arbetet i
högsta grad. Man får flytta sig till annan bänk många gånger för att kunna
höra en talare, som man ligger i debatt med, en sak som vore onödig, ifall förhållandena
inte vore som de äro.

Jag tror därför, att när man talar örn att reformera riksdagsarbetet, så är
det nog av nöden att vi först börja med oss själva. Folket ute i landet kan
överhuvud taget inte förstå det uppförande, som vi tillåta oss under vårt arbete
här, ett förhållande som är alldeles motsatt den briljanta ordning som
råder vid arbetet i utskotten. Talmannens försynta vädjan att vi skola vara
tysta lystra vi vanligtvis till blott en eller annan minut, och så är sorlet i full
gång igen. Detta var en liten avvikelse från ämnet.

Jag skall sluta med, herr talman, att med anförande av dessa synpunkter
yrka bifall till den reservation av herr Holmström m. fl., som finns bifogad
detta memorial.

Herr Hallén: Herr talman! När konstitutionsutskottet framlägger sitt skrivelseförslag
angående riksdagens arbetsformer äro vi i utskottet mycket väl
medvetna örn de svårigheter som resa sig. främst i form av den konservatism,
som yttrar sig i att en riksdag, örn den än är aldrig så radikal och reformvänlig,
i regel ofta är olustig att reformera sig själv. Man uppreser i regel allehanda
hinder och betänkligheter, som jag nästan vill redan på detta stadium karakterisera
som de obotfärdigas förhinder. Ett sådant möta vi för övrigt i en av
reservationerna, som jag redan nu vill något snudda vid. Jag vet att det i första
kammaren finns några inflytelserika medlemmar, av vilka en tillhört vårt
utskott förut, som komma att framhålla, att örn det överhuvud taget behövs
någon reformering av riksdagens arbetsformer, så är det riksdagen själv som
skall lägga fram detaljerade förslag i det avseendet och inte gå till Kungl.
Maj:t och be örn hjälp. Då hänvisar man till riksdagsordningens bestämmelse
att det tillkommer konstitutionsutskottet att framlägga sådana förslag. Det är
en rätt men inte en skyldighet, och var och en förstår, hur orimligt det skulle
vara, om vårt utskott skulle konstituera sig som en parlamentarisk institution
och utreda bland annat spörsmål, som egentligen inte tillhöra detta utskotts
prövning, t. ex. frågan om budgetarbetet och budgetårets omläggning. Då måste
ju de som utreda detta lia sakkunskap både från finansdepartementet, riksräkenskapsverket
och andra håll, och att begära att ett riksdagsutskott skall ensamt
företaga detta är alldeles orimligt, så mycket mera som riksdagen själv
tidigare, 1930, följde precis samma tanke som utskottets, nämligen att begära
Kungl. Majlis hjälp för att sätta igång en sådan utredning.

Utskottet har gått till uppgiften i den förvissningen, att riksdagens ledamöter
under årens lopp fått en växande känsla av att så här bör arbetet inte i fortsättningen
få fortgå. Den olägenhet, som vi därvid känna starkast, är främst
den ofullständiga beredning, som under riksdagens senare tid ägnas den långa
raden av senkomna propositioner. Det finns år då det inträffar, att en proposition.
som kommer kanske i juni månad, snabbehandlas i utskottet, man sätter
upp i korrektur till och med ett förslag till utlåtande och sedan väntar man
med detta till dess att motionstiden bär gått ut. Vem tror egentligen att de

Onsdagen desi 8 december 1943 f. m.

Nr 34.

Utredning angående riksdagens arbetsformer. (Forts.)
riksdagsmän, som vilja motionera och ha en avvikande uppfattning, ha några
utsikter att få sina synpunkter beaktade i utskottet eller ens i kammaren? Det
är en form av riksdagsarbete, som faktiskt strider mot grundlagens bestämmelser
och som naturligtvis ingen vill försvara.

Yi veta också, hur det är under riksdagens sista skede. Medlemmarna av ett
arbetstyngt utskott ha inte tid och tillfälle ens att följa arbetet eller taga del
av resultatet från andra utskott. Det gäller en mängd av riksdagens medlemmar
som skam till sägandes få vara med och fatta beslut i frågor, som de icke
hunnit tillräckligt orientera sig i. Denna forcering och detta jäkt, som präglar
riksdagens sista arbetstid, bottnar, som vi alla veta, i att arbetsbelastningen
inom utskotten är för ojämn. Vi känna alla till de döda perioderna framför allt
i riksdagens början, och vi känna, som sagt, till det forcerade arbetet under*
riksdagens sista både veckor och månader och också svårigheterna för utskotten
att på ett tidigt stadium göra upp en ordentlig arbetsplan, då ett utskott ofta
inte vet vilket material det skall få att behandla. Det är visserligen sant att
statsutskottet vet det i stort sett, eftersom det har statsverkspropositionens huvudsakliga
massa, men för flera utskott händer det ofta att de sväva i ovisshet
örn, huruvida de få den eller den stora uppgiften längre fram under riksdagen.
Och slutresultatet blir, som vi alla veta, att vi få riksdagarna utdragna till
långt fram på somrarna. Vi äro nog alla ense örn att dessa allvarliga olägenheter
i någon form kunna bemästras.

Utskottet Ilar tillåtit sig att i flera avsnitt skissera upp förslag till lösningar.
Jag vill säga om de lösningar, som vi rekommenderat, att de äro inte hållna
i en kategorisk form, ty i annat fall skulle man ju så att säga binda de eventuella
utredningsmännen. Å andra sidan angiver utskottet klart och tydligt den
linje, som det skänker sin huvudsakliga sympati, men betonar ändå att den
utredning, som skall verkställas, skall vara allsidig. Här tillåter jag mig säga,
att‘den reservation, som har avgivits, absolut icke avser en allsidig utredning
utan en mycket begränsad sådan, och redan detta gör att jag anser att den är
behäftad med en allvarlig svaghet.

Jag tillåter mig nu, herr talman, att med några.exempel belysa, vad jag här
sist har velat säga, alltså vilken huvudsakliga linje vi anbefalla till en grundlig
undersökning och omprövning. När det gäller att effektivisera arbetet här
i riksdagen ha vi ju alla en känsla av att här gå alldeles för många riksdagskamrater,
vilkas kunskaper och arbetslust icke tagas i anspråk på det sätt
som borde ske. Det gäller framför allt en hel del av våra yngre riksdagskamrater.
Vi uttala oss därför, som vi veta, för att man bör se till, i vad mån de
ständiga utskotten skola utökas, och därför föreslå vi, som kammaren vet, att
man skall överväga, om inte t, ex. statsutskottet skulle kunna få en femte avdelning,
som lättade något på den väldiga börda, som detta riksdagens mest
arbetstyngda utskott har. I fråga örn 16-mannautskotten med undantag av*
utrikesutskottet ifrågasätta vi, örn inte en ökning av dem också borde kunna
ske, och att man borde taga under omprövning, i vad mån de kunna utökas med
ytterligare en avdelning. Exempelvis inom jordbruksutskottet vet jag att det
finns ledamöter, som äro intresserade för en sådan rationell arbetsfördelning.

Jag vill inom parentes säga att det är ganska underligt att se, hur utanför*
riksdagen varande krafter betrakta våra reformförslag. Då yi föreslå .detta,
sorn jag här har refererat, så hindrar det inte en spirituell tidning att skriva på
följande sätt: »Man blir för besynnerligt undfallande så fort det gäller utskottstradil
inner och andra riksdagsvanor. Inte ens den näraliggande tanken
att skapa nya avdelningar i de mest arbetstyngda utskotten har utformats.»''
Det vittnar ju i alla fall inte örn någon ingående kunskap örn det utskottsutlåtande,
som här föreligger!

Nr 34.

Onsdagen den 8 december 1943 f. m.

Utredning angående riksdagens arbetsformer. (Forts.)

Utom frågan om effektivisering av riksdagsmännens arbetskraft, vilken är
högst angelägen, lia vi tagit npp frågan om propositionerna. Alla känna till,
vilken vår huvudtanke är, nämligen elen att man skall göra allvar av en begränsning
av propositionstiden, vilken vi dock ifrågasätta ytterligare utökad
från 60 till 70 dagar. Vi anse — och det lia vi också uttalat — att det icke
är tillfyllest med det muntliga löfte, som gavs i kammaren av statsministern
den 17 november med anledning av herr Perssons i Falla interpellation, då
.statsministern lovade, att man skall klara den saken inom statsrådens egen
krets. Vi mena, att det är ett löfte, som på sin höjd kan gälla den nuvarande
regeringen, men det är ingen garanti för framtiden att bygga på. Därför
framhålla vi — och detta tillmäta vi en mycket stor betydelse ■— att om det
skulle bli så, att riksdagen avbryter sitt arbete vid en viss tidpunkt — jag
kommer örn en stund till detta — är det av vikt, att man iakttager propositionstiden.
Bär. regeringen efter propositionstidens utgång en önskan att lägga
fram propositioner, som den anser icke kunna utan men uppskjutas, skall
det icke få gå till som nu, att man bara lägger fram dem på riksdagens bord,
utan då bör regeringen eller dess närmaste talesman förhöra sig hos riksdagen.
Det kan ske på det sättet, att man utrustar talmanskonferensen, helst
den som är förstärkt med de ständiga utskottens ordförande — och det är ju
mest i den formen talmanskonferensen brukar sammanträda; den saknar dock
all befogenhet och beslutanderätt i övrigt — med rätt att yttra sig angående
lämpligheten eller olämpligheten av att en senkommen proposition överhuvud
taget får framläggas. Antingen kan man tänka sig, att talmanskonferensen
ensam får besluta om detta eller att det lägges i riksdagens hand att taga ställning
till örn den vill med hänsyn till den sena tiden, ärendets stora omfattning
och den tidsutdräkt som det vållar ändå behandla ärendet. Denna s. k.
spärr, ha vi inom utskottet tillmätt en mycket stor betydelse, och vi veta, att
man inom departementen, där vederbörande också fått kunskap örn detta,'' resonerat
så, att enbart tillvaron av en dylik bestämmelse skulle ha en mycket
hälsosam verkan. I^tt ^statsråd, som kanske bär på tanken att lägga fram ett
förslag t. ex. i juni månad, gör det icke gärna, örn han vet, att det är ganska
svart att fa riksdagen att taga upp saken. Han utsätter sig icke gärna för
en avböjande hällning fran talmanskonferensen eller ett avslag från riksdagens
sida. Vi tillmäta som. sagt en sadan spärranordning en mycket stor betydelse
och anse, att vilken linje vi än komma att följa -—- vi behöva icke diskutera
örn en höst- eller vårriksdag eller örn status quo — bör detta krav komma fram.
Förr få vi ingen fason på propositionsavlämnandet. Detta är icke sagt såsom
någon kritik mot Kungl. Maj:t. Statsministern framhöll själv, att 60 % av
de senkomna.propositionerna berodde på sena sakkunnigutredningar och annat
sådant, sorn. icke Kungl. Maj:t kan lastas för. Vi tala icke alls örn vem som
är skyldig i detta fall utan framhålla endast, att riksdagen måste ha ett medel
i. sin hand att kunna se till, att arbetsbelastningen icke blir för ojämn, så
att riksdagsarbetet förryckes och vi få dessa somma.rriksdagar.

Jag tillåter ling nu, herr talman, att övergå till att säga några ord i den
frågan, som väl ändå intresserar kammaren mest, nämligen frågan om sessions.
tidens förläggning. Vi veta, hur linjerna därvidlag korsa sig. Det ha
de. gjort i utskottet, och det göra de inom kamrarna också. Det finns de mest
skilda önskemal. Men är det icke något, som vi alla kunna enas örn? Jo. det
tror jag. Utskottsmajoritet och reservanter — och kammarledamöterna också
— äro säkerligen ense örn att vi örn möjligt skola undvika alltför långt utdragna
riksdagar. Jag vet ju, .att. det finns en och annan i kamrarna som
tycker, att vad vi här göra är så viktigt, att om vi sitta hela året örn, är det
icke något att förfasa sig över i vår moderna tid. Men vi ha icke den upp -

Onsdagen don 8 december 1943 f. m.

Nr 34.

Utrednmg angående riksdagens arbetsformer. (Forts.)
fattningen. Vi anse, att långt utdragna riksdagar äro av ondo. I det fallet
är majoriteten och reservanterna ense. Och varför äro de av ondo? Jo, därför
att sommarmånaderna överhuvud taget äro en olämplig arbetstid. Att arbeta
i juni månad och kanske ett laugt stycke in i juli är under alla förhållanden
olämpligt för riksdagen, det böra vi kunna vara överens örn.

En viktig synpunkt är vidare den — herr Thorell rörde något vid den ■ att
genom en sådan anordning, att det bill'' en lang, sammanhängande bortovaro
för riksdagsmannen från hembygden och den borgerliga näring, som lian utövar,
försvåras en lämplig rekrytering av riksdagen och främjas i stället en
riksdag bestående av yrkespolitiker. Det är ingen tvekan örn den saken. Man
kan icke slå bort ett sådant resonemang. En riksdagsman kan visserligen resa
hem var fjortonde dag. Den möjligheten begagna sig också riksdagsmännen
flitigt av, framför allt de som lia kortare resväg, de andra kanske mindre. Men
det betyder i alla fall icke detsamma som att en sammanhängande tid få vara
i sitt hem och framför allt i den gärning man eljest utövar. Det är ett intresse,
att vi i den svenska riksdagen ha personer, som sta i intim kontakt med
sin hembygds både materiella och andliga liv, som ha en daglig förtrogenhet
med dess arbetsformer och lia sin verksamhet ständigt påverkad av detta. Därför
måste man se till, att riksdagstiden icke blir längre än nödvändigt.

Man frågar sig då: hur blir det i framtiden? Kommer riksdagstiden att
ökas? Ja, reservanterna äro mycket svävande på den punkten. De ifrågasätta,
att kanske, när kriget och krisen äro över, vi komma tillbaka till normala tider
igen. Jag frågar, om det egentligen är mångå i kammaren, som tro att vi
skola kunna komma tillbaka till forna tiders idyll — då man reste hem till
pingst före sommarens inträde — ifall vi skola behålla den nuvarande ordningen.
Detta tyckas reservanterna tro, eftersom de förorda i stort sett ytatus
quo. Jag tänker bara på hur det blir när kriget tager slut. Vi förstå adla,
att då komma efterkrigsproblem att anmäla sig av en oerhörd omfattning,
problem som påkalla ett komplicerat och krävande arbete från statsmakternas
sida. Icke kunna vi inbilla oss, att vi få mindre arbetsuppgifter här i riksdagen
då. Det är något annat också, som tager slut. Den s. k. samlingsregeringen
blir väl icke av evig natur, utan den kommer att en dag ersättas med
en mera parlamentariskt sammansatt regering, som avspeglar sammansättningen
i riksdagen. Då kunna vi säkerligen räkna, med att arbetet både inom utskott
och kamrar blir icke mindre utan antagligen betydligt vidlyftigare och
framför allt mera utdraget i tiden. Alla vackra drömmar om att vi skola kunna
med nuvarande arbetsförhållanden skruva tillbaka arbetstiden och komma
hem låt oss säga före pingst tror jag att vi få skrinlägga först som sist.

Den linje, som utskottet anser böra tågås i övervägande, känna vi till. Det
är den, att man börjar riksdagen på vanligt sätt den 10 januari men söker
åstadkomma ett avbrott i början eller mitten av maj månad._ Och varför just
då? Jo, etet är för större delen av de jordbrukare, som sitta i riksdagen, synnerligen
värdefullt och behövligt och även för riksdagens övriga ledamöter en
vinst, örn man kan undvika den varma årstidens riksdagsarbete. Detta äro nog
alla ense örn. Sedan tänker man sig ett återupptagande av arbetet på senhösten.

Vad är det då, som reservanterna kritisera i fråga om den saken? De förklara,
att möjligheten att kunna begränsa arbetet och bryta det någon gång
i början eller mitten av maj tro de icke på. Men jag säger, att örn man skapar
lagbestämmelser, som äro tillräckligt effektiva, så att riksdagen här bevakar
sina rättigheter, bör det icke bli någon konst att åstadkomma ett sådant effektivt
stopp. Vidare mena reservanterna, att örn riksdagen skall hålla på till
i maj och sedan åter samlas i slutet av oktober eller början av november blir
det icke en sammanhängande riksdag. Höst sessionen däremot avbry tes bara

20 Nr 34. Onsdagen den 8 december 1943 f. m.

Utredning angående riksdagens arbetsformer. (Forts.)
av julferier, sedan kommer nyåret, och arbetet börjar omedelbart. Jag vill
såga, att det icke är något som utesluter möjligheten av att ett utskott bordlägger
ett ärende från lat oss säga maj månad tills arbetet återupptages på
hosten. Nog finns det möjligheter att bevara kontinuiteten i riksdagsarbetet
alltid.

När man sedan menar, att på detta sått tå vi de långa riksdagarna, där
bara yrkespolitiker ha tiel och lust att sitta, invända vi, att detta är alldeles
fel. Ty om man tittar efter med hjälp av almanackan, hur lång tid riksdagarna
skulle draga, ser man, att (från den 10 januari till den 10 maj är det
fyra månader. _ Skulle man börja den 1 november igen och hålla på till den 15
december ha vi där l1/2 månad. Det gör tillsammans 51 /a månader. Reservanternas
förslag lär sannerligen icke stanna vid mindre.

Deli egentliga anmärkning reservanterna komma med är den, att det skulle
uppstå olägenheter vid nyval, framför allt örn ur nyvalen utgår en ny regegering.
Naturligtvis kan man icke bagatellisera den synpunkten, men jag tror,
att reservanterna överdriva farhågorna. Den höstsession, som då sammanträder,
skulle, mena de, bestå av en riksdag, som kanske är underkänd av folket
i val. Den kari, säga reservanterna, icke förmenas utöva sina rättigheter att
begagna sin galgenfrist och fatta de beslut den vill och det blir en ganska
underlig situation. Och vidare säga de: Den nya regeringen, hur skall den
kunna presentera höstriksdagen sina propositioner? Dessa måste ju vara framsprungna
av den politik, som denna nya regering representerar. Mot allt detta
vill jag säga, att Kungl. Maj :ts kansli arbetar oavbrutet. Vi se, hur den ena
propositionen kommer efter den andra, och regeringsskiften bruka aldrig
stoppa det arbetet. En nytillträdande regering har redan efter några veckor
färdiga och halvfärdiga förslag, som den kan lägga fram. Det är väl icke
bara politiska bedömningar en riksdag har att göra, Även en riksdag, som
skall försvinna den 1 januari, verkställer väl en saklig prövning av ärenden?
Ha vi icke gjort det framför allt under dessa sista år? Icke behöver
arbetet upphöra därför att det delvis kommer andra riksdagsmän efter nyåret.
Vad skulle man då kunna säga örn den förnyelse, som sker i första kammaren,
där det, som vi veta, sitter representanter som deltaga i besluten, trots
att de skola försvinna till följd av att landstingsvalen givit ett helt annat
utslag. Jag tror, att man överdriver betydelsen av denna sak.

Emellertid vill jag påpeka, att reservanterna själva anbefallt, att man skall
lösa frågan huvudsakligast genom en rationalisering av arbetet. De säga emellertid
på sidan 16, att de icke kunna med bestämdhet påstå, att därigenom
vinnes en förkortning av riksdagstidens längd. De äro alltså på reträtt. Vad
föreslå de då i stället? Jo, att riksdagen skall börja egentligen den 1 december.
Jag tror, att herrar Nolin och Thorell icke tycka illa vara, örn jag
meddelar här i kammaren, att reservanterna nog egentligen voro oeniga så tillvida,
att huvudreservanten, herr Herlitz, drev den satsen, att riksdagen helst
icke skulle ändra sin arbetstid utan endast i nödtvång, om det icke går med
denna rationalisering, börja den 1 december, medan de andra herrarna ansågo,
att den skulle börja den 1 eller den 15 november. Man sökte då nödtorftigt
samla reservanterna genom att skriva, att riksdagen skulle börja den 1 december
eller, örn så blir erforderligt, något tidigare. Man menar då, att örn man
börjar vid den tiden, kommer maskineriet i gång, och när man sedan åter samlas
den 10 januari, kan riksdagen så att säga sätta i gång med full arbetseffektivitet.
Då skall liksom farten ha arbetats upp så bra, att man kan sluta
tidigt på våren.^Tro det den som kan, att man enbart på den vägen skall kunna
garantera en måttlig arbetstid. Vi tillåta oss betvivla det. Dessutom finns det
ett verkligt sakskäl mot en sådan anordning: Reservanterna påstå, att det icke

Onsdagen den 8 december 1943 f. lii.

Nr 34.

2 7

Utredning angående riksdagens arbetsformer. (Torts.)
kommer att möta något hinder att få statsverkspropositionen färdig till den
tiden. Det heter: »Det torde, enligt vad utskottet inhämtat, icke medföra oöverstigliga
svårigheter att få statsverkspropositionen färdigställd till denna tidpunkt.
» Hur utskottsminoriteten kan påstå något sådant förstår jag icke. Så
sent som i dag har jag tillåtit mig att vända mig till finansdepartementet för
att få ytterligare bekräftat, att visst kan man naturligtvis få en statsverksproposition
färdig både till den 15 november och den 1 november, ja t. o. m.
till den 1 augusti, örn man så vill, men förutsättningen är i så fall en fullständig
omläggning av budgetåret. Något sådant lia varken reservanterna eller
utskottet vågat sig på att föreslå. Reservanterna äro sangvinisk;! och tro, att
de skola få en ordentlig statsverksproposition den 1 eller 15 november, något
som man från flera håll inom departementen förklarar är praktiskt taget
ogörligt.

Både reservanterna och utskottsmajoriteten lia pekat på att statsverksprositionen
redan nu blir oerhört urvattnad och söndertrasad. Av årets statsverksproposition
var det 186 utbrutna punkter, något sorn ökade utskottets arbete
oell förryckte det. Skulle vi få en statsverksproposition, soia blir färdig den 1
eller den 15 november med bibehållande av det nuvarande budgetåret, måste
man undra, hur den skulle komma att se ut. Jag beklagar det statsutskott,
som skulle gripa sig an med den. De utbrutna punkterna komme naturligtvis
att svälla oerhört. Det finns, som sagt, en linje, som är framkomlig, nämligen
den att man börjar den 1 eller 15 november men då måste den kombineras
med en omläggning av budgetåret, något som skulle innebära en omändring
icke bara av det statliga budgetåret utan också av kommunernas budgetår,
av uppbördsväsendet etc., och det skulle gripa in i hela statsförvaltningen
och kommunalförvaltningen. Det är klart, att den ifrågan bör i en utredning
prövas. Men att anbefalla den linjen har egentligen ingen vågat sig på. Därför
menar jag, att när reservanterna föreslå, att man skall med bibehållande
av det gamla budgetåret ändå starta på senhösten och då få en statsverksproposition
t. ex. den 15 november, bygga de på losan sand. Detta gör, att vi
vilja avråda från deras förslag.

Jag vill sluta, herr talman, med att säga, att när jag tillåter mig anbefalla
utskottets förslag, är det bl. a. därför att, såsom vi upprepade gånger framhållit,
den utredning som skall verkställas, föreslås bli så allsidig som möjligt.
Det finns intet alternativ, som icke bör objektivt och opartiskt prövas
och undersökas. Reservationens svaghet däremot är den, att den håller på
örn möjligt status quo med de partiella förbättringar, som kunna ske, och,
därest icke detta visar sig till fyllest sedan man prövat det, ett upptagande
vid en senare tidpunkt av frågan, örn man skall börja riksdagen den_ 1 december
eller eventuellt något tidigare. Den talar icke örn någon prövning av
övriga alternativ. Det är alltså en mera begränsad oell snäv utredning, som
där föreslås, under det att utskottet vill hålla alla linjer öppna för prövning
av olika alternativ. Därför anser jag mig på goda grunder, herr talman, kunna
tillstyrka att kammaren bifaller utskottsförslaget.

Herr Thorell erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Jag skall tills vidare nöja mig nied att beröra bara ett plar punkter,
som utskottets ärade ordförande var inne på. Han angav alldeles riktigt, att
herr Nolin och jag i början hade den tanken, att man skulle börja den 1 november.
Men vi frånföllo detta därför att det vid föredragningarna inom utskottet
visade sig, att det icke var möjligt att stanna vid den tidpunkten. Det
var sålunda icke tal örn någon kompromiss för att få enighet mellan reservanterna,
utan deli var rena sakskäl, som gjorde, att vi frångingo var första tanke.

Nr 34.

Onsdagen den 8 december 1943 f. m.

Utredning angående riksdagens arbetsformer. (Forts.)

Denna tanke stödes dock av en ledamot, som här avgivit särskilt yttrande, nämligen
herr Nilsson i Göteborg. Han kommer väl att utveckla saken senare. Sedan
sade herr Hallén, att vi hade tänkt oss, att statsverkspropositionen skulle
kunna vara färdig den 1 december. Ja, nog fingo vi den uppfattningen av de
upplysningar, som lämnades från departementen vid de föredragningar, som
ägde rum i utskottet, att det skulle kunna vara möjligt. Jag följde den debatten
mycket, mycket noga, och jag ställde en direkt fråga till generaldirektör Stridsberg,
örn han a.nsåg möjligt, att vi skulle kunna börja riksdagen den 1 december
eller något tidigare. Då svarade herr Stridsberg: »Så sent som möjligt, i så fall
den första december.» Och överhuvud taget fingo vi den uppfattningen, att det
skulle vara möjligt att ha en statsverksproposition färdig då.

Sedan var det väl rena felsägningen ifrån utskottets ordförandes sida, då
han ett par gånger nämnde datona den 1 och 15 november som den tidpunkt,
då vi skulle starta. Jag antar, att han menade den 1 december.

Sedan herr förste vice talmannen härefter övertagit ledningen av kammarens
förhandlingar, anförde:

Herr Nilsson i Göteborg: Herr talman! Jag bär till utskottets memorial
avgivit ett särskilt yttrande, som jag ber att få ägna några upplysande ord.

Jag hävdade i utskottet, att utskottet borde rekommendera yrkandet, att
riksdagsarbetets början skulle bestämmas till omkring den 1 november. När
man nu här har ryckt undan något av förlåten för diskussionen i utskottet —
ordföranden har ju något berört den saken —- så vill jag fortsätta och säga,
att förslaget örn början den 1 november egentligen ställdes av herr Nolin, och
det ställdes vid en tidpunkt i utskottet, då man var mera fylld av reformiver
och då man visade sig mera dristig och fylld av mod än som framgår av det
utlåtande som här föreligger. Det har nämligen blåst många vindar i utskottet
sedan den dag vi började behandlingen och tills utskottsarbetet nu är
slut. I början märktes där, en rätt omfattande reformiver, och jag vill understryka,
att örn jag icke misstolkat herr Nolins förslag kom det fram just
med tanke på att utskottet skulle ha en fast linje i vad det gällde riksdagsarbetets
början.

Emellertid beslöt utskottet att tillkalla experter, som skulle för utskottet
redogöra för arbetsförhållandena i ämbetsverken och i Kungl. Maj:ts kansli.
Det gällde särskilt frågan örn vilka möjligheter som skulle kunna föreligga
för att lägga örn budgetåret. Det är klart att i dessa experters utlåtande framhöllos
vissa svårigheter, av teknisk art, som skulle följa en omläggning av
budgetåret. Efter föredragning i utskottet minskades reformivern betänkligt,
och så stannade ''man vid det uttalande som utskottsutlåtandet nu innehåller.
Det innebär ju i praktiken ingenting annat än att man skall permanenta den
nuvarande ordningen. Enligt min mening vore det mycket oklokt örn utredningen
skulle alltför enögt och ensidigt bara tänka på den linjen i utredningsarbetet.

Man vill framhålla, att örn vi skulle få en vårsession och en höstsession,
skulle man vidtaga sådana anordningar att riksdagsarbetet skulle avskäras
i början av maj eller i mitten av maj. Man lockar sålunda med att vårsessionen
skulle sluta den 10 maj eller i mitten av maj, varpå riksdagen skulle
fortsätta på hösten. Jag har emellertid vid diskussionen i utskottet förgäves
sökt finna någon garanti för att vårsessionen skulle sluta vid den angivna tidpunkten.
Det har icke framkommit annat än vad utskottsordföranden här har
sagt, nämligen allmänna ordalag om att man avser eller ämnar eller önskar
att avbryta riksdagsarbetet vid den tidpunkten. Får jag bevis för att en åt -

Onsdagen den B december 1943 f. ni. ^Nr 34. 29

Utredning angående riksdagens arbetsformer. (Forts.)
gärd kari vidtagas, som medför, att riksdagsmännen verkligen hemförlovas i
mitten av maj, skulle jag till äventyrs kunna spekulera över att ansluta mig
till en sådan linje, men som saken ligger till nu är det icke den rationella
och effektiva omläggning av riksdagens arbetsformer, som jag åtminstone,
när vi började diskutera detta förslag, hoppades, att utskottet skulle kunna
presentera riksdagen. Det är icke utan att det finns mycket stora risker för
att riksdagsarbetet pågår fram till i början eller mitten av juni så länge man
icke vet vilka åtgärder som kunna vidtagas för att stoppa det, och då frågar
jag vad nytta vi då ha utfört med denna omläggning.

Komma vi sedan hit till en höstsession, så behöver jag icke utveckla vilka
olägenheter som följa med en sådan session. Även örn man på något sätt kan
tänkas reformera själva arbetsförhållandena genom att dela upp riksdagen
i tva sessioner, så är jag rädd för att höstsessionen kommer^ att arbeta på ungefär
samma sätt som nuvarande höstsessionen har gjort i år med snedbelastning
av arbetet, där vissa utskott äro sysslolösa, medan andra arbeta för fullt.
Hade icke konstitutionsutskottet haft riksdagens arbetsformer att behandla
under nuvarande höstsession, så hade ju det utskottets ledamöter gått arbetslösa.
Det är väl en sak som är säker. Jag förmodar, att örn icke bankoutskottet
hade haft att taga ställning till frågan örn riksbankens omorganisation, så
hade väl arbetsuppgifterna för bankoutskottets ledamöter varit mycket ringa.
Jag är rädd för att man icke kan genom att dela upp riksdagarna på två sessioner
åstadkomma den jämna belastning av arbetet, som jag räknar med att
en riksdag som börjar i mitten av november eller 1 november — datona äro
för mig icke tabu — kan åstadkomma. Vid en sammanhängande riksdag blir
det säkerligen en jämnare arbetsfördelning hela tiden igenom än vid en delad
riksdagssession. Jag vill sålunda bara rekommendera att gå till studium av
de nuvarande arbetsformerna under nu pågående höstsession för att ifrågasätta,
huruvida det kan locka kollegerna här i kammaren att vara så förtjusta
över ett förslag som icke innebär förhoppningar åtminstone örn större
reformer än vad man här kan framskymta.

Det är endast detta, herr talman, jag har velat ha anfört, ehuruväl det
skulle vara åtskilligt att säga i fråga örn riksdagens arbetssätt och arbetsformer
i övrigt. Jag vill säga, att enbart en omläggning av riksdagstiden infriar
icke de stora förhoppningar man fäster vid omorganisationstanken, örn
icke riksdagen även vid sidan av denna omläggning tänker på att reformera
och effektivisera sina egna arbetsformer. Det skall jag icke gä in på, men jag
ansluter mig helt och fullt till alla förnuftiga strävanden som förås fram för
att vi skola kunna åstadkomma, att riksdagsmännen skola slippa ligga här i
.Stockholm alltför länge. Vad som emellertid kanske är ännu mera väsentligt
är att riksdagsmännen få tid att ingående och mera noggrant än vad som hittills
varit fallet under de sista månaderna av vårsessionen sätta sig in i och
pröva de ärenden som komma från Kungl. Majit.

Det är dessa synpunkter, herr talman, jag har velat få framförda inför den
utredning, som vi hoppas skall komma till stånd, örn att åstadkomma bättre
organisation och bättre arbetsformer för riksdagen.

Herr Fast: Herr talman! Då jag deltagit i principdiskussionen men varit
förhindrad att vara närvarande vid avgörandet i utskottet, vill jag icke undandraga
mig ansvaret att här deklarera min uppfattning,, särskilt som denna
i väsentliga punkter avviker från såväl utskottets uppfattning som den i reservationerna
deklarerade.

Om jag då först, herr talman, får säga ett ord angående vad utskottet har
anfört och vad dess ärade ordförande nyss anförde rörande rationaliserings -

•r0 Xr 34. Onsdagen dea 8 december 19-13 f. m.

Utredaln!) angående riksdagens arbetsformer. (Forts.)
arbetet, så vill jag som min mening uttala, att ordföranden bevisade litet för
mycket på några punkter i sitt i övrigt mycket skickliga anförande. Jag tror,
att man i huvudsak kan inskränka detta rationaliseringsarbete till vad som bär
är av betydelse, nämligen avlämnandet av propositionerna i rätt och behörig
tid till riksdagen, för att på det sättet få en jämnare fördelning av arbetsbördan,
större möjligheter för riksdagens utskott att kunna fördela sitt arbete
på hela den tid dessa arbeta. Därvidlag lia vi ju efter det uttalande, som här
är gjort av regeringschefen, ali anledning tro, att det åtminstone den närmaste
tiden kommer att ske väsentliga förbättringar. Men låt oss icke driva denna
sak för långt. Riksdagen är icke något självändamål. Det måste tillses, alt reformer,
som äro nödvändiga, ärenden, vilkas framläggande för riksdagen är
erforderligt för det svenska folkhushållet, också läggas fram, och att riksdagen
får emot dem. Det är mycket viktigare än att vi göra det bekvämt för oss
i vårt arbete. Jag har anledning att säga detta på grund av den utvikning
ordföranden gjorde, när han skisserade den linjen, att man skulle sätta talmanskonferensen
över Kungl. Maj :t och låta den resonera om, huruvida den och den
propositionen skulle mottagas. Jag tror icke, att det blir möjligt att få en regering,
sorn på det sättet vill bli springpojke åt talmanskonferensen, att den
finnér sig i att talmanskonferensens bedömande sättes över Kungl. Majds,
när det gäller frågan örn framläggandet av en proposition är nödvändig för
landet.

Sedan vill jag säga, att när man talar om att man skulle kunna utöka antalet
utskott eller antalet avdelningar, speciellt i statsutskottet, så är detta enligt
mitt förmenande med utgångspunkt från nuvarande förhållanden icke tillräckligt
genomtänkt. Redan nu befinnes det nämligen vara på det sättet, att första
kammarens ledamöter äro utnyttjade nästan till bristningsgränsen, så att det
ibland kan vara ganska svårt att få suppleanter i tillräcklig utsträckning för
att få utskotten fullt arbetsdugliga. Vi skola icke glömma bort det förhållandet,
att det skiljer på 80 ledamöter mellan de båda kamrarna, Det finns 80
ledamöter här i andra kamaren, som icke kunna utnyttjas på samma effektiva
sätt som i första kammaren. Hur skulle man få första kammarens ledamöter
att räcka till, örn man skulle ytterligare utöka riksdagsutskottens antal? Detsamma
gäller inrättande av ytterligare avdelningar av statsutskottet. Härvidlag
gör man en kringgående rörelse och vill icke taga upp det avgörande problemet,
nämligen de båda kamrarnas lika behörighet i fråga örn antalet ledamöter
i utskotten. Vill man icke rubba på detta eller jämka antalet ledamöter
kamrarna emellan, skall man sluta upp att tala örn att tillsätta ytterligare
avdelningar och ytterligare utskott i riksdagen. När man nu önskar utredning
om riksdagens arbetsformer och vill taga upp dessa till avgörande och prövning,
bör man enligt mitt förmenande gå till pudelns kärna och taga upp ovannämnda
grundläggande problem. Tiden kanske också är mogen för detta, då
nu i skilda hänseenden likställigheten mellan de båda kamrarna blivit så stor,
att de hinder icke längre föreligga, som tidigare funnits, att göra jämkningar,
kanske både i fråga örn kamrarnas representation i utskotten och måhända
även en jämnare fördelning av mandaten.

Jag har vidare ett ord att säga örn förslaget att överlämna ytterligare ärenden
till avgörande åt Kungl. Majit. Man talar visserligen örn att det skulle
vara ärenden, som stå i linje med vissa pensionsärenden, som överlämnats till
Kungl. Majit, men skissen är ofullständig, och det är icke klart vad man menar.
För egen del uttalar jag mina starka principiella betänkligheter mot att
man skulle från riksdagen till Kungl. Maj :t överlämna en del ärenden, som
för den ene kunna te sig ganska små men för de människor, som beröras därav,
kunna betyda oerhört mycket. Jag tror, att man skall tänka sig för två

Onsdagen dea 8 december 1943 f. m.

Nr 34.

Utredning angående riksdagens arbetsformer. (Forte.)
gånger, innan man på det sättet avhänder riksdagen rättigheter, som den annars
så många gånger tidigare slagit vakt örn.

Efter detta skall jag, herr talman, bara säga några ord angående utskottets
förslag om fördelning av riksdagsarbetet på en vårsession och en höstsession.
Örn jag icke missminner mig var det 1922, som jag reserverade mig för
att man skulle begynna riksdagsarbetet med en höstsession. För mig har det
alltid varit främmande, att man skulle börja på våren och sluta på hösten. Jag
har nämligen hela tiden haft på känn, att det dröjer icke så värst länge förrän
perioderna börja närma sig varandra, så att vi få en riksdag nästan året runt.
De betänkligheterna ha för mitt vidkommande icke förminskats, då jag åhört
och deltagit i principdebatten i utskottet. Jag tror, att utskottets ärade ordförande
bevisade litet för mycket, när han ville göra gällande, att detta förslag
vore särskilt ägnat att förkorta riksdagstiden. Betydelsen av en sådan förkortning
gjorde han sig särskilt till talesman för. För mig är icke detta avgörande.
Yi skola vara landets tjänare, och vi få anpassa oss efter förhållandena
på sätt som i de särskilda fallen kan vara erforderligt. Det äro vi väl tämligen
överens örn.

Örn man nu går ut ifrån utskottets ståndpunkt här, vill jag erinra örn, hur
oerhört svårt det blir att kunna anpassa arbetet från Kungl. Maj :ts sida — ty
det är där det måste ske — så att det passar för en vårriksdag, som skall ta
slut senast den 15 maj, varefter en två månaders höstsession skall förses med
ett visst kvantum arbete, lagom för just den tiden. Nu är det på det sättet -—-det ha vi erfarenheter av från denna riksdag och mångå tidigare därförinnan —
att ett utskott kanske säger, att det beräknar, att det skall behöva så och så
lång tid för sitt arbete, men när man börjar behandlingen, finner man, att det
finns så många avvikande meningar från vad som föreslås i en kungl, proposition,
att det blir ganska stora omstöpningar av hela förslaget. Det kanske blir
nya remisser till ämbetsverk eller också — såsom skett i år — till lagrådet.
Det dröjer kanske tre veckor längre tid än man beräknat, och under tiden lia
de andra utskotten ingenting att göra. På det sättet få vi en dödperiod, då man
icke kan rationellt utnyttja arbetstiden här i riksdagen redan under vårsessionen,
och så kail det bli likadant under höstsessionen. Då blir det enligt mitt
förmenande betydande svårigheter, och det kommer att leda till en väsentlig
förlängning av riksdagstiden.

Jag har den uppfattningen, att det är angeläget, att man kan, som utskottet
säger, förena å ena sidan riksdagsmannaskapet och å andra sidan sammanhanget
med näringar och samhällslivet ute i bygderna. Det tyder ju snarare på
att man icke får forcera alltför hårt, utan att det blir någon möjlighet att även
under riksdagsarbetet uppehålla kontakten med hembygden, och det tror jag,
att vi nog äro ganska överens örn.

Jag tyckte, att utskottets ordförande alldeles för mycket bagatelliserade de
olägenheter, som följa av att man mellan vårsessionen och höstsessionen vart
fjärde år bär riksdagsmannaval. Det är sant, att det kan hända redan nu, att
en regering avgår under en riksdag, .samt att en ny träder till, och att man kan
få extra val till andra kammaren. Men det är en sak som mycket sällan inträffar.
Men bär lägger man upp det hela efter ett förhållande, som obligatoriskt
återkommer vart fjärde år och således icke är en tillfällighet. Nog måste man
väl säga, att detta blir en besynnerlig organisation, när man ju vet, att. vart
fjärde år kommer det att sitta en höstriksdag. Jag tror för min del, att till denna
riksdag komma att förläggas de mest politiskt betonade avgörandena, de
stora frågorna, där meningsskiljaktigheterna liro mest betydande. Dår sitter då
en riksdag, som valmännen eventuellt redan underkänt och som kanske reformerar
i allt för snäva former men kanske också längre än vad det finns under -

Nr 34.

Onsdagen den 8 december 1943 f. m.

Utredning angående riksdagens arbetsformer. (Forts.)
lag lör ute bland folket. Jag tror, att detta är en svaghet, även om det icke
lägger absolut hinder i vägen för frågans lösning, men jag tror icke. att man I
vart fall skall vinka bort de olägenheter, som kunna följa. Vidare förmenar
man, att detta blir en så utomordentligt bra anordning för uppgörandet av
statsverkspropositionen, för arbetet i Kungl. Maj :ts kansli o. s. v. Jag är
icke så säker på den saken, och örn jag skulle gå till Kungl. Maj:ts kansli och
fråga vad man där tycker örn en höstriksdag ooh dess inverkan på uppgörandet
av statsverkspropositioner o. dyl., skulle jag nog få ett helt annat svar, nämligen
att det är högst pressande och besvärligt att utföra detta arbete, då man
ju samtidigt måste passa riksdagen ooh allt vad nied den sammanhänger eller
följer.

Jag är emellertid fullständigt enig med utskottet därom, att de nuvarande
förhållandena icke äro idealiska, och jag delar den uppfattningen att man icke
utan rationaliseringsåtgärder kan komma ifrån att riksdagen får ungefär den
längd den haft under det sista tiotalet år. Ur dessa synpunkter kan jag sålunda
helt instämma med utskottets ordförande och utskottet, men jag undrar om
man icke bör söka lösningen på så sätt, att man får en sammanhängande riksdag
och slipper dessa dödperioder ooh hetsperioder, som komma att följa även
med det av utskottet föreslagna systemet. Örn man exempelvis började riksdagsarbetet
den 15 november för att nu gå ytterligare en medelväg, som är min linje
i det nuvarande läget, skulle vi kunna hålla på till den 20 december, således något
mer än en månad. Under den tiden hunne riksdagsarbetet komma i gång,
motionerna väckas, remisserna verkställas och kanske ett par huvudtitlar avverkas
o. s. v., och när riksdagen sammanträder på nyåret vore allt arbete effektivt
i gång. Vi skola komma ihåg att när det är fråga örn en vår- och en

höstsession kan det icke bli motionsrätt mer än till vårsessionen--det är klart

•—• med undantag för den motionsrätt, som följer med under riksdagens gång
avlämnade kungl, propositioner. Jag tror att man på det sättet skulle kunna,
så vitt man nu kan se, beräkna att riksdagsarbetet vore färdigt senast den 1
juni, och även örn det skulle gå några dagar in i juni, tror jag icke att
detta skulle innebära någon större olägenhet. Svårigheterna skulle ligga i uppgörandet
av statsverkspropositionen. Jag har därvidlag inte fått det intrycket,
som deklarerades av utskottets ordförande, nämligen att det skulle stöta på
absoluta hinder att kunna börja riksdagsarbetet den 15 november; då man
ställde bestämda frågor, var det svar, man fick, det herr Thorell angav. En undersökning
på detta område torde emellertid kunna ge vid handen att man kan
börja budgetarbetet tidigare i Kungl. Maj :ts kansli och övervinna de svårigheter,
som därvidlag äro till finnandes. Jag är naturligtvis fullt medveten om, att vissa
svårigheter finnas, men svårigheterna äro ju till för att övervinnas, och motsvarande
svårigheter möta kanske utskottets förslag i andra avseenden.

Jag har icke kunnat underlåta, herr talman, att anföra vad jag nu, framhållit.
Jag kommer då inte till annat slutresultat än utskottet kommit till, nämligen
att ärendet är av den beskaffenhet, att det bör göras till föremål för en
utredning, och att alla förslag, både de i utskottsutlåtandet skisserade och de
som framkommit i kamrarna eller som eventuellt sakkunniga kunna finna på,
böra komma upp till prövning. Då så kommer att ske även vid ett bifall till
utskottets förslag har jag för min del icke något annat yrkande att ställa än
örn bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr Andersson i Igelboda och fröken Hesselgren.

Herr Andersson i Ovanmyra: Herr talman! När man varit med om förarbetena
till denna fråga i utskottet och i övrigt åhört denna debatt, så är det

Onsdagen'' den 8 december 1943 f. m.

Nr 34.

Utredning angående riksdagens arbetsformer. (Forts.)
icke underligt att det rinner en i hågen det gamla kända ordet, som lyder —
och det må ha sin tillämpning även här på riksdagen: »Andra haver han hulpit,
sig själv ka,n han icke hjälpa.» När det blir fråga om att reformera sig själv
finns det en mångfald uppslag och idéer. Den ene tycker så och den andre så.
En sak som man emellertid är överens örn är att det icke är bra som det är
utan måste komma till något annat.

Vi ha väl ändå samtliga lidit av dessa besvärligheter, som vi fått dragas
med dessa långa år, ja, jag må verkligen säga dessa långa år, ty det är icke
bara den sista kristiden, som satt sin prägel på riksdagsarbetet, utan besvärligheterna
och oformligheterna förefunnos t. o. m. så pass långt tillbaka i tiden
att min far — det var för ett tjugotal år sedan — när han kom hem på
vårarna från riksdagsarbetet, brukade säga, att det var något alldeles olidligt
med de långa riksdagarna. Men i frågan örn hur man nu skall kunna få till
stånd en förbättring i dessa avseenden, därom skilja sig meningarna. Jag har
själv länge gått och grunnat på hur man skulle få någon rättelse till stånd härvidlag
och hur man skulle kunna förlägga arbetstiden till de mest lämpliga
tiderna på året. När jag gjort detta har jag långt tidigare än i år kommit till
den slutsatsen, att törhända finns det ingen annan utväg än att dela upp riksdagsarbetet
på två sessioner. Lantbrukarnas synpunkter på frågan kunna ju
visserligen variera litet från trakt till trakt, från norr till söder, men i det
stora hela är det väl ändå på det sättet, att det sakernas tillstånd, som nu råder,
med ärendenas anhopning fram på vårsidan och fram emot midsommar blir
något rent outhärdligt och olidligt, detta så mycket mer som under den senaste
tiden det hela urartat till en pressning och forcering av arbetet, som sannerligen
skapat ett tillstånd av rena parodien på riksdagsarbete. Detta kan ju icke få
fortgå i längden.

I fråga örn riksdagsarbetets reformering och rationalisering har utskottet
här kommit med flera uppslag, som, jag är övertygad därom, i sin mån kunna
bidraga till en bättre sakernas ordning. Jag vill bara hänvisa till det kända förhållande,
som går igen både i utskottsutlåtandet och i anförandena här i dag
beträffande den sena utmatningen av propositioner från regeringen. Detta förhållande
bör naturligtvis ändras och ändras radikalt, så att man får vederbörande
petita på ett så pass tidigt stadium att man hinner gripa sig an med
dem i någorlunda tjänlig tid och att de icke skola komma, som det varit nu en
lång följd av år, i riksdagens sista skede.

Nu menar man, att det är bäst med en s. k. sammanhängande riksdag, som
enligt reservanternas förslag kan börja den 1 december, eventuellt någon dag
tidigare. Strax i början av utskottets arbete var man ganska enig örn, att man
skulle kunna börja sessionen i början eller i mitten av oktober; eventuellt, sade
man, skulle man kunna tänka sig den 1 november men knappast senare. Efter
att ha hört de sakkunniga, som vi tillkallat från departementen, örn möjligheterna
att utan ändring av budgetåret kunna prestera en någorlunda fyllig
och fullständig statsverksproposition till detta datum, kommo vi underfund
med att detta knappast skulle vara möjligt ens till den första december. ''Fy
även till detta datum skulle det under alla förhållanden bereda mycket stora
svårigheter att undvika många utbrytningar och uppskov med en hel del ordinarie
petita till längre fram. Man var tämligen överens örn, att det där icke
var någonting att stå efter. Man kom därför mer och mer till den uppfattningen,
att, om man överhuvud taget skulle kunna komma till några bättre förhållanden
och detta i samband med avhållandet av en höstsession, så borde denna förläggas
till ett tidigare skede. När så är fallet kan man icke komma till någon
annan slutsats än att man får göra som nu dessa sista år, nämligen börja den

Andra hammarens protokoll 1943. Nr ?>4. 3

Nr 34.

Onsdagen den 8 december 1943 f. m.

Utredning angående riksdagens arbetsformer. (Forts.)

10 januari och hålla på tills man anser, att det kan vara lämpligt på grund
av årstiden att avbryta arbetet för att sedermera ta vid igen på höstsidan.
Häremot invändes, att det där blir ett väldigt störande avbrott. Men jag frågar
då: Vilka olägenheter skulle systemet medföra i verkligheten? Det blir ju
ingen urtima riksdag med all dess vidlyftiga apparatur utan bara en lagtima
riksdag, som fortsätter precis som örn ingenting hänt. Det blir ett uppehåll under
sommarmånaderna, och detta avbrott kommer icke att bereda riksdagen
större besvärligheter och svårigheter än vad ett avbrott under julhelgen eller
påskhelgen gör: man är färdig att rycka in utan vidare, och arbetet går sin
gilla gång som örn ingenting hänt. Uppehållet under sommaren kommer bara
att verka gott för riksdagens vidare arbete efter den avkoppling, det innebär.
Riksdagens ledamöter kunna nog vara överens med mig därom, att det arbete,
som presteras under utvilade förhållanden, blir ett helt annat än det, som nu
försiggår under juni månad framemot midsommar och däröver. Detta är en
erfarenhet, herr talman, som jag tycker borde vara allom uppenbar.

På tal om »dödperioderna» vill jag ifrågasätta, örn det uppehåll, som enligt
reservanternas förslag skulle uppkomma under julhelgen, egentligen kan ha
någon vidare nytta eller behållning med sig. Jag ifrågasätter nämligen, örn
någon verkligen tror att de remisser, som före julen skickas ut till olika myndigheter,
komma att bearbetas av dessa under jul- och nyårshelgerna för att
vara färdiga till den 10 januari, så att riksdagen då kan hugga in på ärendena
på fullt allvar. Jag tror icke att man skall begära någonting så orimligt, ty det
skulle nog bli både si och så med de yttrandena.

Herr talman! Detta är bara några små kommentarer, som jag har velat
anlägga på frågan ur ren jordbrukarsynpunkt i anslutning till det anförande,
som här hållits av utskottets ordförande, och det anförda må kunna vara tillräckligt
för min del. Jag vill med dessa ord, herr talman, yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Nolin: Herr talman! Det är alldeles riktigt som någon sagt här förut
— jag tror Het var utskottets ärade ordförande — nämligen att jag tidigare
under utskottsarbetet ställde yrkandet örn att riksdagsarbetet borde börja med
ordinarie session den 1 november. Det är alldeles riktigt att jag gjorde det, och
jag gjorde det av den anledningen, att jag ansåg, att vinterhalvåret var den
allra lämpligaste tiden för riksdagsarbetet. Det är icke tu tal om annat än att
icke bara för jordbrukarna utan även för en hel del andra både näringsidkare
och lönearbetare, som äro engagerade i riksdagsarbetet, vinterhalvåret skulle
vara den lämpligaste tiden härför, och att man sedan borde lia hela sommarhalvåret
fritt från riksdagsarbetet och då kunna ägna sig åt sin borgerliga
gärning. Det visade sig emellertid under den fortsatta föredragningen och debatten
inom utskottet — jag tänker då i synnerhet på de uttalanden som gjordes
av sakkunniga, som i utskottet fingo utveckla små synpunkter — att det
var besvärligt att med nuvarande budgetår kunna börja arbetet den 1 november.
Det skulle icke låta sig göra att till detta datum få en tillräckligt fyllig statsverksproposition
framlagd. Då jag närmare penetrerade detta problem, kom
jag till det resultatet att det arbete, som skulle komma att utföras före jul örn.
riksdagen började den 1 november, i stort sett icke skulle kunna bli någonting
annat än det arbete, som utföres nu från det riksdagen börjar den 10 januari
till ungefär den 1 februari. Det är allom bekant, att vid denna tid inträffar vad
vi kalla en dödperiod. Sedan statsverkspropositionen avlämnats, utskottsvalen
verkställts, remissdebatten avverkats samt de självständiga motionerna remitterats
till vederbörande för yttrande, blir det en, liten period, då det icke utföres
något vidare praktiskt arbete här i riksdagen. Jag undantar visserligen några

Onsdagen den 8 december 1943 f. m.

Nr 34.

Utredning angående riksdagens arbetsformer. (Forts.)
utskott, exempelvis konstitutionsutskottet, som ju då är i fullt arbete, och kanske
något annat utskott, men det blir dock ett par veckor, då det i övrigt icke
utföres något nämnvärt arbete här. Jag kom då till det resultatet, att örn riksdagsarbetet
började i slutet av november eller senast den 1 december, skulle
samma arbete kunna utföras till omkring den 20 december, som numera utföres
till omkring den 1 februari. Under de julferier, som naturligtvis skulle komma,
skulle det bli tid för tryckning av motioner, och utlåtanden från vissa instanser
skulle kunna komma in så att, då riksdagen i början av januari åter sammanträder,
skulle arbetet kunna komma i gång för fullt. Jag kan icke frigöra
mig från den tanken, att detta skulle vara den allra lämpligaste tiden och
det lämpligaste arbetssättet.

Både i utskottsmajoritetens utlåtande och i vårt förslag laar det uttalats förhoppning
om, att vissa rationaliseringar kanske kunna komma till stånd inom
Kungl. Maj :ts kansli, så att arbetsmaterialet från Kungl. Maj :t på ett bättre
sätt än som för närvarande är fallet skulle kunna komma riksdagen tillhanda.
Under sådana förhållanden tror jag för min del, att ett mycket effektivt arbete
skulle kunna utföras under själva vintern. Jag har nog också den förhoppningen,
att örn vi komma in i en lugnare tidsperiod än den vi nu leva i det väl
ändå icke skall behöva komma så stora och genomgripande ärenden, som vi
haft att brottas med under nuvarande kristid. Framför allt kan jag icke tänka
mig, att det skall behöva bli många år med så mycket arbete som just innevarande
år. Med den linje, som utskottsmajoriteten förordar, skulle det i stort
sett bli detsamma som innevarande år. Riksdagen börjar i vanlig tid den 1Ö
januari och pågår praktiskt taget hur länge som helst frampå sommaren, men
där skulle också komma en höstsession. Jag kan, mina damer och herrar, icke
vara med om att tillstyrka ett sådant arbetssätt för den svenska riksdagen.
Jag kan icke vara med örn att på nuvarande ståndpunkt medverka till ett beslut,
som skulle göra att riksdagen praktiskt taget skulle vara samlad året om.
Riksdagens ledamöter böra ju ha kontakt med det levande livet ute i bygderna.
Och för sådant ändamål böra vi väl även i lugn och ro kunna bedriva vår borgerliga
näring. Detta skulle givetvis gå, örn riksdagen allt fortfarande som
nu slutade på våren för att riksdagsmännen sedan skulle kunna vara fria den
största delen av året, d. v. s. hela sommaren och en god del av hösten. Men
inemot den 1 december lia ju både jordbrukare och andra fullgjort det huvudsakliga
av sommarens arbete. Jag tänker också på alla dem som äro engagerade
i det kommunala arbetet. Det kommunala budgetarbetet är då i allmänhet
slutfört, och då kan man utan större svårigheter inställa sig här för att
börja riksdagsarbetet.

Herr ordföranden nämnde något örn att reservationen var alltför ensidig och
snäv. Den skulle begränsa utredningen i alltför stor omfattning. Jag kan
emellertid inte finna, att så skulle bli fallet. Reservationen begränsar nämligen
utredningen endast i så måtto, att den vill förekomma vad jag nyss
nämnde, nämligen en så gott sorn holn året omfattande riksdag. Reservationen
vill begränsa det huvudsakliga riksdagsarbetet till vinterhalvåret. Jag tror
också att detta vore det lyckligaste. Det är väl inget tvivel örn att en sammanhängande
riksdagssession är mycket att föredraga framför en riksdag delad
i två olika perioder. Bland annat torde en sådan uppdelning av riksdagsarbe1
et medföra, att det i fort satin ingen bleve nödvändigt med s. k. tilläggsstater,
vilket kan undvikas, örn nian har cn sammanhängande riksdagssession.

Herr ordföranden nämnde vidare liksom herr Fast, att riksdagen även efter
ett fredsslut kan komma att få så stora och många problem att brottas mod,
att en sådan arbetstid, som jag nu talat örn, inte skulle räcka till för lösandet
av dessa problem. Ja, det är alldeles riktigt, att något sådant kan inträffa

Nr 34.

Onsdagen den 8 december 1943 f. m.

Utredning angående riksdagens arbetsformer. (Forts.)
omedelbart efter ett fredsslut. Vi måste emellertid komma ihåg, att dylika
problem inte bli permanenta utan av övergående natur. Under sådana förhållanden
föreligger det ingen anledning att man på grund av den nuvarande
besvärliga och arbetstyngda tiden lägger örn riksdagsarbetet för en längre
framtid och — utan att man verkligen är fullt på det klara nied att det är
nödvändigt — utökar arbetet till två perioder.

Jag ställde inom utskottet till en av de sakkunniga, som var närvarande
där, en fråga, huruvida det fanns möjlighet att utan något större uttunnande
av statsverkspropositionen få denna klar redan i början av november. Den sakkunnige
svarade då att detta torde bli mycket besvärligt. Man måste därför
tänka sig en framskjutning av riksdagens början till en något senare tidpunkt.
Till ett så sent datum som exempelvis den 1 december eller någon av dagarna
däromkring ansågs det emellertid inte behöva föreligga några svårigheter att
ha statsverkspropositionen färdig. På grund härav och med hänvisning till
vad jag tidigare anfört har jag kommit att intaga den ståndpunkten att den
lämpligaste tiden för riksdagens början torde vara den 1 december eller möjligen
något tidigare. Tiden behöver ju inte nu fixeras till någon bestämd dag.
I en utredning kan man ju komma fram till ett lämpligt datum, exempelvis
i slutet av november, då det ordinarie riksdagsarbetet skulle kunna börja. Jag
är så gott som övertygad om att nian på så sätt — liksom tidigare under årens
lopp före denna kristid — skulle kunna slutföra arbetet inom rimlig tid på
våren.

Under hänvisning till vad jag nu anfört ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till reservationen i vad det gäller motiveringen. Beträffande själva
klämmen däremot är jag ense med utskottet.

Herr Holmdahl: Herr förste vice talman! Som förste talare i denna debatt
utanför konstitutionsutskottets egen krets skall jag uteslutande uppehålla mig
vid frågan örn riksdagssessionens ti elsif örläggning, vilket enligt min uppfattning
är den viktigaste frågan i hela det reformkomplex, som av utskottet här
framlagts.

Som en av de viktigaste riktpunkterna för det reformprogram för riksdagens
arbetsformer, som konstitutionsutskottet framlagt i sitt föreliggande memorial,
framhäves på sid. 3 i memorialet vara att råda bot på den avsevärda
förlängning av riksdagstiden, som under senare år ägt rum. Utskottets ärade
ordförande förklarade också i sitt anförande nyss helt kategoriskt att långa
riksdagar äro av ondo. Många tänkvärda och sanna ord utsägas i detta sammanhang
i memorialet örn de betänkliga konsekvenser en fortsatt utveckling
i denna riktning eller ett stabiliserande av under senare år rådande förhållanden
i längden kunna komma att medföra.

Men örn man således helt kan instämma med konstitutionsutskottet i denna
uppläggning av hela problemet, som i detta hänseende torde återge den allmänna
uppfattningen i kammaren, så har åtminstone jag ganska svårt att
följa med, då det gäller de riktlinjer, utskottet skisserar och förordar för problemets
lösning. Jag kan under alla förhållanden för min del icke finna, att
utskottet ens lyckats göra det sannolikt, att införandet av en vår- och en höstsession
skulle bidraga till att förkorta den sammanlagda tiden för riksdagssessionerna.

Det förefaller redan en smula motsägelsefullt, att man, samtidigt som man
anger som ett huvudsyfte med reformsträvandet att motverka den avsevärda
förlängning av riksdagstiden, som så småningom kommit att äga rum, stannar
inför en lösning, som — för att använda utskottets egna ord — bygger vidare
på det system, vilket utan att vara reglerat i grundlagen faktiskt kommit att

Onsdagen den 8 december 1943 f. m.

Nr 34.

Utredning angående riksdagens arbetsformer. (Forts.)
praktiseras under de senaste åren, alltså med en riksdag, som börjar den 10
januari och efter vårsessionens slut samlas till en andra arbetsperiod på
hösten.

Utskottet vill emellertid övervinna olägenheterna med denna anordning
— d. v. s. riksdagssessionernas avsevärda förlängning — genom en bättre planläggning
av riksdagens arbete. Häri ser utskottet huvudmedlet för motverkandet
av riksdagstidens förlängning. Man gör sig då omedelbart den frågan, örn
man icke borde avvakta de resultat, som kunde vinnas genom en rationalisering
av riksdagsarbetet över huvud, innan man rekommenderar riksdagstidens uppdelning
på en vår- och en höstsession. Denna uppdelning kan nämligen icke i
och för sig garantera eller ens underlätta en bättre planering av arbetet.

Man måste i detta sammanhang uppställa frågan: innebär införandet av en
höstsession möjligheter för att i motsvarande grad avkorta tiden för sessionen
under första halvåret? Gör denna ordning icke detta, har man ju tvärtom fixerat
den avsevärda förlängning av riksdagstiden, som under senare tid ägt rum.
Enligt min mening innebär höstsessionens genomförande ingen som helst garanti,
ja, inte ens något effektivt medel för att förkorta sessionen under första
halvåret. Jag delar härvidlag fullständigt den mening, som herr Fast nyss
gav uttryck åt, nämligen att införandet av en höstsession tvärtom är ägnad att
väsentligt förlänga riksdagstiden.

Statsregleringen innebär en av riksdagens främsta uppgifter. Arbetet med
denna har vuxit med utvecklingen, och denna ökning beror — som utskottet
också framhållit — ej enbart på nu rådande krisförhållanden. Här har man
att räkna med en bestående väsentlig ökning av riksdagens arbetsbörda. De
olika huvudtitlarna i statsverkspropositionen ha svällt ut i proportion till de
vidgade statsuppgifterna och detta på ett sätt, som säkerligen anger en bestående
utvidgning av riksdagens arbete med budgeten. Men — och det är det
väsentliga i detta sammanhang — allt arbete med statsreglering och fastställande
av nästa års statsbudget måste vara avslutat förrän riksdagen åtskiljes
på försommaren. Budgetarbetet måste vara slutfört i god tid före det nya budgetårets
ingång den 1 juli. Någon del av detta arbete kail icke skjutas över till
en höstsession. Införandet av en sådan spelar icke någon som helst roll, då det
gäller riksdagsarbetet med statsregleringen. Det förefaller mig mycket litet
sannolikt, att riksdagens budgetbehandling med aldrig så god planläggning
skulle kunna slutföras på fyra månader. Detta är nämligen förutsättningen
för att utskottets förslag till reform på denna punkt icke skall få en direkt
tidsförlängande effekt, d. v. s. direkt motverka sitt eget huvudsyfte. Jag kan
inte heller dela den tro, som utskotta! s ärade ordförande sade sig hysa beträffande
effektiviteten av lagbestämmelser i detta avseende. Enligt min uppfattning
kunna dessa lagbestämmelser aldrig göras absolut bindande. De måste
tvirtom vara elastiska. Det är nämligen alldeles uppenbart, att riksdagen
måste slutföra arbetet med den nya statsregleringen före det kommande budgetårets
ingång. Men skulle det kunna gå att rationalisera riksdagsarbetet, så
att arbetet med den nya riksstaten skulle kunna .slutföras på fyra månader
efter riksdagens öppnande, vöre huvudproblemet löst, oell då kan man verkligen
fråga sig, om det finns några bärande skäl för att införa en permanent
hös! riksdag.

Vill man åstadkomma en begränsning av sessionstiden, måste det bli fördelaktigare,
att riksdagen fortsätter sitt arbete med övriga ärenden några veckor
och avslutas i början eller medio av juni. Skulle budgetarbetet hinna slutföras
på fyra månader, torde riksdagen också kunna avslutas i början oller medio
av juni.

Jag har den bestämda uppfattningen, att det i allmänhet är frågor, som ha

Nr 34.

Onsdagen den 8 december 1943 f. m.

Utredning angående riksdagens arbetsformer. (Forts.)
samband och nödvändigt samband med statsregleringen, som förlängt riksdagssessionerna
under senare år. Just genom sitt samband med den riksstat, som
måste slutbehandlas före det nya budgetårets ingång, kunna dessa frågor icke
hänskjutas till en höstriksdag och därigenom förkorta vårsessionen. Införandet
av en höstsession kan således icke underlätta arbetet med dessa frågor under
vårsessionen.

Herr talman! Det råder väl bland oss icke mer än en mening därom, att huvudorsaken
till riksdagstidens avsevärda förlängning under senare perioder
varit det växande antal propositioner, som avlämnats efter den ordinarie propositionstiden.
Memorialets bilaga 2 visar den för riksdagsarbetet och riksdagstiden
fullkomligt dominerande utvecklingen på detta område. En förändring i
detta avseende skulle mer än något annat kunna möjliggöra en bättre planläggning
och rationalisering av riksdagsarbetet. Utan en förändring på denna
punkt vågar jag det påståendet, att riksdagsarbetet icke kan rationaliseras på
ett effektivt och tidsbesparande sätt. Nu har ju statsministern i svaret på en
interpellation ställt i utsikt en reform på denna punkt, som i själva verket kan
få ett avgörande inflytande på just sessionstiden för riksdagen.

Vore det under sådana förhållanden icke befogat att innan man lagfäster en
höstsession avvakta resultatet av de åtgärder, som från regeringens sida kunna
göras för att begränsa riksdagens arbetstid genom att minska på antalet propositioner
efter den ordinarie propositionstidens utgång? Det ligger väl också
en obestridlig tyngd i vad reservanterna i detta sammanhang anföra: »Det kan
i övrigt ifrågasättas, huruvida det kan var riktigt att lägga den nuvarande
tidens av krisläget präglade erfarenheter till grund för en mera genomgripande
förändring av vårt riksdagsskick.» Jag vill tillägga: Kunna verkligen de senaste
årens höstriksdagar och erfarenheterna från dessa anföras som förord
för höstsessionens införande som en fast ordning? Det är obestridligt, att arbetsuppgifterna
för riksdagen icke ens under dessa krisår räckt till för att rationellt
utnyttja riksdagen som arbetsorganisation under höstsessionen. Mångå
av riksdagsutskotten lia malt tomt. Arbetsplenas föredragningslistor lia till
full evidens ådagalagt detta.

Riksdagsarbetet må planläggas så rationellt som möjligt. Då arbetet med
statsbudgeten måste vara slutfört före den 1 juli, är jag icke övertygad örn att
en höstsession kan ge riksdagen tillräckligt omfattande och allsidiga arbetsuppgifter
för att motivera denna som en fast institution.

Herr talman! Efter vad jag nu anfört skulle jag vara mest böjd för att yrka
avslag på konstitutionsutskottets hemställan i dess nu föreliggande memorial.
Jag anser nämligen att det vore motiverat att avvakta vad riksdagens främste
arbetsgivare, regeringen, efter statsministerns gjorda uttalande kan åstadkomma
för rationaliseringen av riksdagsarbetet. Behovet av en reform av riksdagens
arbetsformer blir nämligen i hög grad beroende av i vilken utsträckning
statsministerns löfte kan infrias. Men å andra sidan finner jag, att det av reservanterna
framförda uppslaget att börja riksdagssessionen den 1 december
onekligen förtjänar undersökas närmare och att detta innebär större irtsikter
för begränsning av tiden för riksdagssessionen än införandet av en höstriksdag.
En invändning, som kan göras mot detta förslag synes mig dock vara, att det
icke synes vara rationellt och ekonomiskt att låta den ordinarie riksdagssessionen
omfatta förutom tio dagars ledighet vid påsk även tre veckors ledighet vid
jul, d. v. s. sammanlagt minst en månads i huvudsak arbetsfri tid. Men då det
här är fråga örn en utredning och reservanterna ha lämnat synnerligen vägande
argument mot riksdagstidens uppdelning på två sessioner samt då vidare andra
mycket beaktansvärda uppslag till riksdagsarbetets reformering framförts
både av utskottsmajoriteten och reservanterna, tillåter jag mig, herr talman,

Onsdagen den 8 december 1943 f. m. Nr 34. 39

Utredning angående riksdagens arbetsformer. (Forts.)
att under hänvisning till vad jag här anfört yrka bifall till herr Holmströms''
m. fl. vid utskottets memorial fogade reservation.

Herr Hagberg i Malmö instämde häruti.

Herr Persson i Falla: Herr talman! Det har här vid behandlingen av denna
fråga framhållits att riksdagens arbetsmaterial blivit så mycket större än
tidigare, att det inte går att avverka enbart under en varsesssion. Ja, det är
riktigt att arbetsmaterialet nu är större än för ett pär årtionden sedan, men
därav följer inte med nödvändighet att en höstsession skulle vara behövlig.
Det finns nämligen någonting som heter rationalisering. Pa alla andra områden
söker man rationalisera arbetet. Man söker fa bort spilltid, vidga trånga
sektioner, göra arbetsformerna smidigare och effektivare o., s. v. Därigenom
hinner man uträtta mera och man hinner det på kortare tid än förr. Detta
både kan och gör man på alla områden utom här i riksdagen. Här har nian
inte kunnat få till stånd ett rationellt och effektivt arbetssätt.. Jag minns
mycket väl att det redan under 1920-talet — under mina första riksdagsår —
klagades mycket över- riksdagens dåliga arbetsformer. Förslag till förbättringar
diskuterades även då men utan att leda till resultat. Som tiden gått . har
det sedan blivit allt sämre och sämre med arbetstakten, och nu är det ärligen
talat ganska bedrövligt i det avseendet. Särskilt de senaste årens höstsessioner,
då en stor del av riksdagens ledamöter inte har någon nämnvärd sysselsättning
vare sig i utskott eller kamrar, ha lett till ett dagdrivande,, som i alla avseenden
är högst olyckligt. En sådan tomgång har — örn än inte i samma omfattning
— förekommit även under vårsessionerna. Regeringspropositionernas
försening har naturligtvis i många fall åstadkommit temporär tomgång i utskott
och kamrar, under det att den slutliga anhopningen av propositioner vid
en sen tidpunkt fört med sig en onormal överbelastning och värmgång mot
slutet av riksdagarna. Det är emellertid också tydligt att vanorna från höstsessionernas
uttunnade verksamhet allt mer gjort sig gällande. Det är under
långa tider inte tillnärmelsevis den drift i arbetet, som det varit tidigare. Detta
har kanske närmast berott på att det inte ansetts^erforderligt; det bär gått
ändå men i maklig takt. Då förhållandena äro på detta sätt, äro riksdagsmännen
borta från riksdagen betydligt mera än förr.. Under, plena äro kamrarnas
ledamöter frånvarande i långt större utsträckning än tidigare var vanligt.
Hur det är under dagarna mellan plena behöver jag här inte nämna något
örn.

Det tillstånd, som vi sålunda genom olika omständigheter. — kanske främst
på grund av höstsessionerna — kommit in i, måste, såvitt jag kan förstå, örn
det skall fortfara, försvaga riksdagens ställning både i förhållande till regeringsmakten
och folket.

Denna riksdagssessionernas utdragning över större delen av året under ytterst
svag arbetsprestation har ju kunnat utåt till nöds ursäktas och förklaras
med rådande av kriget orsakade exceptionella förhållanden. Men en sådan
förklaring går inte att komma med, örn riksdagens under krisaren invanda
sätt att vara och fungera skall konserveras och fortfara även under kommande
mera normala tider. Och det är just det, som konstitutionsutskottets förslag
vill göra.

Finns då ingen möjlighet att komma till en bättre ordning med ri.ksdagsarbetct?
Jo, helt visst-, men det är beroende på riksdagen själv. Det hinder för en
god planering och gång i riksdagsarbetet, som den stora mängden försenade
propositioner utgjort, skall ju inte förekomma i fortsättningen, enligt vad
statsministern utlovade i sitt interpellationssvar den 17 november. Om, som

Nr 34.

Onsdagen den 8 december 1943 f. m.

Utredning angående riksdagens arbetsformer. (Forts.)
vi få tro, dessa statsministerns utfästelser komma att infrias, kommer arbetsmaterialet
till utskotten i rätt tid, oell de få då långt bättre förutsättningar att
i rimlig tid slutföra arbetet än de haft under en lång följd av år. Vi få komma
ihåg,, att propositionernas eftersläpning är en företeelse av gammalt datum,
ehuru missförhållandet blivit särskilt svårartat de senare åren. Blir det nu en
bättre ordning i detta avseende, så blir det också möjligheter till bättre arbetstakt
i riksdagen — under förutsättning att det finns verklig vilja till något
bättre. Ty det är viljan, som härvidlag är avgörande.

Jag vet mycket väl, att man på flera olika håll anser att den nuvarande
lunken är bra som den är och inte bör rubbas. Jag frågar då: varför kan inte
ett utskott eller en avdelning börja arbetet före kl. 11 på ''dagen? Varför kan
man inte börja exempelvis kl. 10, örn det är erforderligt för att få arbetet färdigt
i tid? Jag vet ju att det förekommer ibland, att man börjar vid denna
tid, men det är dock mycket sällan. Och tiden efter lunchen är också i allmänhet
arbetsfri i större utsträckning än som är nödvändigt. Överallt i samhället
räknas en. arbetsvecka till 6 dagar — överallt utom i riksdagen — numera.
Det är dock inte så länge sedan det var annorlunda och det var normalt med
6.arbetsdagar i veckan också i riksdagen. Jag vet så väl att de valda ombuden,
vi alla, inte kunna gå här ständigt bundna vid riksdagsarbetet vecka ut och
vecka in. Vi behöva resa hem ibland för att se till vårt eget och kanske även
rykta en del kommunala eller andra uppdrag. Det är nödvändigt och bestrides
av ingen. Men det finns ju suppleanter i utskotten, och det går i allmänhet
mycket väl för sig att ordinarie ledamöter och suppleanter fördela arbetet sig
emellan, så att den som så behöver kan frigöra sig från utskottsarbetet utan
att detta därför behöver avstanna. Suppleanterna äro just till för att rycka in
vid behov och inte för att ständigt bara sitta som dekorationer vid väggen.

Naturligtvis kunna inte utskotten arbeta i sträck från första dagen till
den sista — det går inte och det behövs inte. Det går inte därför att utskottsledamöterna
mäste läsa propositioner och andra handlingar, och med vissa
inte alltför långa mellanrum måste det bli uppehåll för skrivningens skull, och
nu och då komma dessutom legitima anledningar till uppehåll också av annan
art. Det erfordras inte heller något jäktande, därför att arbetet hinner utföras
i rätt tid örn det planeras väl och genomföres ordentligt.

Konstitutionsutskottets majoritet utgår från, att det arbetsmaterial, som riksdagen
har att. avverka, är så omfattande, att det inte skäligen kan medhinnas
under vårsessionen. Men någon närmare utveckling därav har utskottet inte
gjort. Något belägg på denna uppfattnings riktighet har inte visats och torde
heller inte kunna presteras. Med undantag för överbelastningen under sessionens
avslutningsdagar, beroende på försenade propositioner, ha, som vi alla
nogsamt veta, plena i kamrarna genomgående varit mycket korta de senare
arén. Där finnes alitsa för närvarande inget behov av någon höstsession, utan
denna skulle således påfordras uteslutande för utskottsarbetets skull. För att
fa klarhet i hur hart arbetsbelastade utskotten äro, fordras givetvis en kartläggning
av respektive utskotts arbetstid under de senare åren. Uppgifter därörn
ha. ju också inhämtats av konstitutionsutskottet till en sammanställning,
som dock ej bifogats det här föreliggande memorialet. Sammanställningen har
dock karaktär av offentlig handling och då jag kunnat taga del av den känner
jag mig oförhindrad att därur anföra några data.

Det mesta arbetsmaterialet går ju till statsutskottet, som för det förberedande
detaljarbetet är. uppdelat på 4 avdelningar, vilkas förslag till utlåtanden
sedermera behandlas i .utskottet in pleno. Några exakta uppgifter rörande avdelningssammanträdenås
antal och längd ha inte kunnat lämnas, då protokoll
där inte föras, men av plenisammanträdenas protokoll har inhämtats, att un -

Onsdagen den 8 december 1943 f. m.

Nr 34.

Utredning angående riksdagens arbetsformer. (Forts.)
der årets vårsession höll statsutskottet under januari månad 4 sammanträden
på sammanlagt 1 timme och 25 minuter, under februari 7 sammanträden på
tillsammans 4 timmar och 14 minuter, under mars 9 sammanträden på sammanlagt
7 timmar och 57 minuter, under april 4 sammanträden på tillsammans 2
timmar och 40 minuter, under rriaj 8 sammanträden på sammanlagt 7 timmar
och 38 minuter och under juni 9 sammanträden med sammanlagt 11 timmar
och 57 minuter. Yi böra bemärka, att juni månads 9 sammanträden under nära
12 timmars sammanlagd tid innefattar utom uppgörandet av statsregleringen
behandlingen av nästan hela mängden av mycket försenade propositioner, som
då störtades genom utskottet. Se vi på de tidigare månaderna är ingen särskilt
hårt belastad. Mars, som ligger högst, har sorni sagt inte fullt 8 timmar,
februari har 4 timmar och 14 minuter och april 2 timmar och 40 minuter sammanlagt.
Min erfarenhet som mångårig statsutskottsledamot säger mig att det
är uppenbart, att örn arbetsmaterialet kommit i rätt tid, så att arbetet kunnat
planeras och bedrivas på ett riktigt sätt, så skulle det kunnat avverkas på väsentligt
kortare tid än som var fallet och utan att någon jäktig takt behövt
förekomma.

Från bevillningsutskottet föreligga mycket noggranna uppgifter örn sann
manträden och tid vid såväl utskottsplena som å avdelningar. Under januari
lia där hållits 2 utskottsplena örn sammanlagt 5 timmar; inga avdelningssammanträden
lia hållits. Under februari lia hållits 4 plena örn 10 timmar samt
avdelningsssammanträden på respektive 3 och 8 timmar. Da avdelningarna
arbeta jämsides kan man bortse från den avdelning, som har lägsta timtalet,
och får då 18 timmars sammaplagd arbetstid under februari. Räknat på samma
sätt var det 6 timmars arbetstid under mars månad, 6 timmar också under
april, 22 timmar under maj och 16 timmar under juni. Så mycket torde väl
framgå av dessa uppgifter, att bevillningsutskottet mycket väl hinner klara
sina uppgifter utan höstsession, örn det endast får arbetsmaterialet, propositionerna,
i tid.

Beträffande bankoutskottet hade det under januari 1 sammanträde, under
februari 6, under mars 6, under april 3, under maj 8 och under juni 9 sammanträden.
Tiden uppgives till i genomsnitt 2 timmar.

Uppgifterna från första lagutskottet äro inte lika överskådliga, men så vitt
jag kunnat finna, höll utskottet under januari i år 7 sammanträden, under
februari 6, under mars 5, under april 3, under maj 5 och under juni 7 sammanträden.

Andra lagutskottet har under januari hållit 2 sammanträden, under februari
6, under mars 8, under april 6, under maj 9 och under juni 9 sammanträden.
Tidsbestämningen är så osäker, att den inte säger så mycket.

Jordbruksutskottet har under januari i år hållit 2 sammanträden, under
februari 4, under mars 5, under april 4, under maj 7 samt under juni 6 sammanträden.
Örn jordbruksutskottets avdelningar lia inga arbetsuppgifter kunnat
lämnas, då protokoll där ej föras. Det säges dock, att »mestadels» lia avdelningarna
sammanträtt cirka två gånger i veckan.

Beträffande dessa data örn de olika utskottens arbete måste man givetvis
ta i betraktande, att arbetet inte bara består i sammanträden, utan att ärendena
också skola läsas in. Men även, med denna modifikation torde dock tidsuppgifterna
göra klart för den som vill göra sig besväret att söka sätta sig in i
detta problem, att om riksdagen får propositionerna i ''tid, såsom utlovats, och
arbetet bedrives någorlunda jämnt och stadigt, så är det ingen större svårighet
att klara det hela på vårsessionen och kunna avsluta denna i rimlig tid, alltså
i slutet av maj eller början av juni under normala förhållanden. Under extraordinära
förhållanden är det ju omöjligt att beräkna någonting. Sedan till -

Nr 34.

Onsdagen den 8 december 1943 f. m.

Utredning angående riksdagens arbetsformer. (Forts.)
kommer ju litet formellt efterarbete, så att den definitiva avslutningen kommer
något senare.

Det förslag, som innefattas i konstitutionsutskottets föreliggande memorial,
förutsätter, att vårsessionen skulle sluta i mitten av maj, således en mycket
obetydlig förkortning. Men även denna relativt obetydliga begränsning torde
vara omöjlig att vinna i verkligheten. All erfarenhet visar, att statsregleringens
slutförande, fastställandet av riksstaten, inte gärna kan ske förrän de sista dagarna
av maj. Och då blir den förutsatta tidsvinsten praktiskt taget ingen. Sedan
skulle vi då få den ganska onödiga och, som erfarenheten visat, ur arbetssynpunkt
ytterst dåliga höstsessionen. Nog borde vi Väl kunna vara överens örn
att förhållandet under dessa höstsessioner, då det stora flertalet av riksdagens
ledamöter praktiskt taget ingenting eller ytterst litet haft att syssla med, är
högst otillfredsställande och ovärdigt en institution med den svenska riksdagens
ställning i statslivet.

Men höstsessionen bär inte bara med sig försoffning här i riksdagen, den
förstör också ganska mycket arbetet i Kungl. Maj:ts kansli. Hur slött och
långsläpig! än arbetet kan vara under höstsessionen, så inverkar det dock störande
på arbetet i departementen och i någon mån kanske också på arbetet i en
del verk. Material skall samlas och sammanställas för besvarande av frågor
och interpellationer eller för att försvara av regeringen framlagda förslag. Departementschefer
och även statssekreterare måste följa med riksdagens verksamhet
och vad som där förekommer. Andra departementstjänstemän tagas i
anspråk som sekreterare och notarier i utskott eller få tidvis göra utredningar,
som påkallas av under riksdagen uppkomna frågor. Och dessa störningar och
försinkningar sätta in under departementens annars bästa och värdefullaste arbetstid,
den tid, då arbetet med propositionernas förberedande och färdigställande
skall pågå. Det är ju ett känt förhållande, att de senare årens höstsessioner
på det sättet varit till visst hinder för propositionsarbetet, och i sitt interpellationssvar
den 17 november förklarade också statsministern, att riksdagens
höstsessioner förskjutit tiden för propositionernas avlämnande till riksdagen.
Så långt ifrån att förbättra arbetsmöjligheterna äro höstsessionerna sålunda
direkt hinderliga för arbetets rationella och effektiva bedrivande såväl i departementen
som i riksdagen.

Däremot skulle givetvis arbetet vinna på örn riksdagen började exempelvis
den 1 december — tidigare torde med säkerhet inte statsverkspropositionen kunna
färdigställas på ett någorlunda tillfredsställande sätt. Då skulle allt förberedande
arbete kunna göras före jul. Den följande oundvikliga »dödtiden»
skulle då infalla under helgledigheten, och när riksdagen sedan samlades den
10 januari skulle arbetet kunna omedelbart sättas i gång med full kraft. En
sådan anordning skulle medföra en tidsvinst av åtskilliga veckor, och örn utskottsarbetet
med erforderlig rationalisering ändå på grund av arbetsanhopning
blir svårt att medhinna på en vårsession — man kan ju tänka sig, att
en naturlig utökning av utskottsarbetet så småningom uppstår -— anser jag,
att anordningen att börja 1 december bör tas under övervägande. I den utredning,
som givetvis kommer i gång nu, bör den väl under alla förhållanden
upptagas till omsorgsfull prövning. Mellan detta alternativ och det alternativ,
som herr Fast för en stund sedan här gjorde sig till talesman för, alltså att
börja på hösten den 15 november, är det endast en hårsmån som skiljer. Olägenheten
med den Fastska linjen, om jag får kalla den så, är ju svårigheten
att få statsverkspropositionen färdig i tid. Jag tror denna svårighet är så stor,
att man inte rimligen kan gå på denna linje, under förutsättning att budgetåret
alljämt skall vara förlagt som det är. Att lägga örn budgeten är däremot
en mycket omfattande angelägenhet i olika avseenden; det bör man inte göra

Onsdagen, den 8 december 1943 f. m.

Nr 34.

Utredning angående riksdagens arbetsformer; (Forts.)
förrän man är tvingad därtill. För närvarande synes mig något sådant tvång
icke föreligga. I huvudfrågan sammanfaller sålunda min uppfattning helt
med den av herr Holmström m. fl. avgivna reservationen, till vilken jag således
ber att få yrka bifall.

Med anledning av att herr Hallén för en stund sedan sade, att det ä,r en avgjord
skillnad mellan utskottets förslag och den nyssnämnda reservationen på
det sättet, att utskottets yrkande örn utredning är förutsättningslöst, medan
herr Holmströms m. fl. reservation är bunden, sa vdl jag säga, att för mig
framstå dessa båda yrkanden i det avseendet som ganska likvärdiga. Utskottsmajoriteten
förordar höstsession och reservanterna vilja inte ha någon höstsession.
Det är skillnaden. 0

Jag ber så att få säga några ord örn den i dag mera periferiska Dagan om
utskottens, närmast då statsutskottets, storlek och arbetssätt. Ett mångårigt
arbete i statsutskottet bär övertygat mig örn att en storleksordning överskridande
24 platser inte kan ur arbets,synpunkt vara lämplig. Redan nu med 24
vid bordet är det ofta rätt svårt att vid bordets nedända följa med och uppfatta
vad som avhandlas vid bordets huvudända. Dessa svårigheter skulle givetvis
bli betydligt större, örn antalet skulle utökas till 30 för att uppsätta en ny
avdelning i statsutskottet. Ett sådant 30-mannautskott skulle bli ett mycket
tungt och ovigt instrument för arbetets bedrivande, och det är. mm bestämda
uppfattning, att en sådan förstoring skulle både ur arbetstekniska och andra
synpunkter vara en avgjord försämring. Det är likaledes min bestämda uppfattning,
att statsutskottets nuvarande fyra avdelningar kunna avverka sitt
arbete utan att i någon mån försinka riksdagens avslutning, om de endast la
sitt arbetsmaterial i rätt tid. Och om de icke fa det, da hjälper det icke hur
mångå avdelningar man organiserar fram. Överhuvud tror jag, att man iastnat
i alldeles felaktiga föreställningar, då man tror sig kunna förbättra arbetseffektiviteten
och arbetsresultatet genom att göra utskotten större. Jag ansluter
mig i det fallet helt och fullt till första punkten i herr Ströms reservation.

Beträffande den andra punkten i denna reservation är jag mera tveksam.
Jag vill icke avskaffa de tillfälliga utskotten och stoppa in deras ledamöter i de
ständiga. Jag tror icke, att det är en ur arbetstekniska synpunkter bra anordliing,
men möjligen kunde det övervägas att upprätta ett nytt ständigt ut
skott som hade att behandla de olika utredningsförslag som nu handläggas av
de tillfälliga utskotten. Jag är dock icke alldeles säker på örn en sadan anordning
skulle vara en förbättring, men den förtjänar kanske att utredas och
övervägas i samband med andra mer eller mindre värdefulla uppslag som förts
fram i detta sammanhang.

Under detta anförande hade herr talmannen återtagit ledningen av förhandlingarna.

Herr Thorell, som på begäran erhöll ordet för kort genmäle, yttrade: Herr
talman! Herr Persson i Falla anförde en statistik vilken, såsom han fullt riktigt
uttalade, även förelåg i utskottet. Varför icke denna statistik bifogats
konstitutionsutskottets memorial beror därpå, att vi ansett i utskottet, att en
publicering av denna statistik skulle bil alltför missvisande.

Vad angår herr Perssons i Falla relation av arbetet inom statsutskottet, försiggår
detta, såsom det för oss här i riksdagen är bekant, i huvudsak inom de
olika avdelningarna. Däremot vet folket ute i landet icke detta, och när man
hör de siffror som han exempelvis anförde för januari manad kommer man
därför att finna det förbluffande. Jag tror, att det i detta sammanhang är
nödvändigt att citera vad av oss reservanter anförts i fråga örn riksdagsarbe -

Nr 34.

Onsdagen den 8 december 1943 f. m.

Utredning angående riksdagens arbetsformer. (Forts.)
tet: »Uppenbarligen är det mycket svårt att ens något så när tillförlitligt uppskatta
nksdagsarbetets omfattning'', som också för den ene ledamoten blir något
helt annat än för den andre. Man skulle da nödgas göra överslag beträffande
den tid, som åtgår för studiet av riksdagshandlingar och annat med
nksdagsarbetet sammanhängande studium, deltagandet i partiers och andra
gruppers sammanträden, samråd nied riksdagskamrater och andra, förberedandet
av motioner, interpellationer och riksdagsanföranden o. s. v.»

Jag har velat fa detta till kammarens protokoll, för att de som eventuellt
läsa herr Perssons i Falla anförande icke skola bli alltför vilseledda.

Herr Persson i Falla erhöll jämväl på begäran ordet för kort genmäle och
anförde. Herr talman! Jag försåg nog mitt anförande i den av herr Thorell
apostroferade punkten med alla de modifikationer som man bör göra, när man
för dessa data pa tal. Jag anförde emellertid dessa siffror icke för att demonstrera
utåt inför landet utan jag anförde dem för debatten i kammaren.
Vi veta mycket väl, hur statsutskottet arbetar på avdelningar, och det är väl
da ingen svårighet att bedöma värdet av dessa siffror. Men det är också alldeles
uppenbart, att den tid som åtgår för plenarsammanträden i de olika utskott,
där man arbetar på avdelningar, visar i någon mån, huru mycket arbetsmaterial
som kommer in från de olika avdelningarna. Den som verkligen
läser dessa siffror med förstånd kan mycket väl få en viss vägledning av
dessa data.

Vidare yttrade:

Herr Lundstedt: Herr talman! Jag hade icke tänkt beröra själva huvudfrågan,
men eftersom jag nu står på utskottsmajoritetens sida, vill jag i
största korthet säga, att jag gör det, därför att det förefaller mig, som örn
utskottets inställning vore något mera vidsynt än reservationen. Om utskottets
memorial antas av riksdagen, hindrar detta icke, såvitt jag förstår, att
det slutligen tillsatta utredningsorganet rent av går på reservanternas linje,
under det att det motsvarande näppeligen kan sägas beträffande reservationen.
Med andra ord utskottets memorial synes mig vara helt förutsättningslöst,
såsom det också bör vara, när man föreslår hänvändelse till Kungl
Maj :t med begäran om utredning. Detta har framför allt varit skälet för mig
af t ställa mig på utskottsmajoritetens ståndpunkt. Emellertid äro både utskottets
och reservanternas slutklämmar av vittfamnande beskaffenhet. De
förorda en allsidig undersökning. »Vid en sådan utredning», heter det, »böra
även beaktas andra frågor, som direkt eller indirekt sammanhänga med riksdagens
arbetsformer, och som av vederbörande utredningsorgan kunna komma
att anses förtjänta av uppmärksamhet i nu förevarande sammanhang.»

Omeddbärt sett är det i memorialet fråga örn den yttre organisationen av
nksdagsarbetet. Den allsidighet i utredningen som föreslås måste emellertid
göra det tillåtet att bringa i erinran en fråga tillhörande riksdagens inre organisation
Vad jag åsyftar är tolkningen av § 90 i regeringsformen. Jag
tror visserligen icke, att man kan vinna en riksdagsmajoritet för en ändring
av detta stadgande. Men det torde inte heller vara alldeles nödvändigt eftersom
skilda tolkningar av paragrafen äro möjliga. Den tolkning som representeras
av vara nutida liksom våra förutvarande talmän synes mig icke vara
den bästa. Min erfarenhet är nu visserligen, att talmännen inom ramen för
Sm tlknin^P.n“clP sHäva efter att vara så liberala som möjligt mot en talare.
Men vad jag menar är, att själva den tolkning som från talmännens sida
havdas i fråga örn detta stadgande synes mig vara alldeles för trång. Det är

Onsdagen den 8 december 1943 f. m.

Nr 34.

Utredning angående riksdagens arbetsformer. (Forts.)
dock föga rimligt, att en ledamot av en lagstiftande församling, när han talar
i en lagfråga, skall vara förhindrad att meddela upplysningar om vissa
beslut eller händelser, som kunna vara alldeles nödvändiga för att klarlägga
hans ståndpunkt i den under diskussion varande frågan. Jag skall icke närmare
gå in på detta ämne. Det har alls icke varit min mening att inleda någon
debatt angående tolkningen av det omtvistade stadgandet.

Jag vill endast ytterligare göra ett tillägg. Vilken tolkning som än tillämpas
är det av vikt, såvitt jag förstår, att en talare vet vad han har att rätta
sig efter. Jag anser, att den praktiska innebörden av den tolkning, som talmännen
här följa, bör så klart som möjligt anges. Talmännen utöva sitt ämbete
blott på ett år. På samma sätt förhöll det sig i Pörn med pretorerna. De
tillsattes på ett år, men vid ämbetstidens början hade pre torn städse att kungöra
de principer, som han hade för avsikt att följa vid förvaltningen av ämbetet.
Jag tror, att man här kunde tänka sig en liknande möjlighet, när man
nu icke kommer att gå in för en total ändring av stadgandet, nämligen att
talmännen till ledning för kammarens ledamöter genom praktiska exempel
åskådliggjorde sin tolkning av stadgandet och därmed angåve gränserna för
en talares möjligheter. Nästa år vore talmännen icke ovillkorligen bundna av
vad de sålunda kungjort. Om erfarenheten visat, att en jämkning vore av behovet
påkallad, skulle sådan kunna ske. Jag har naturligtvis härmed icke
framlagt något förslag. Jag har blott velat antyda en möjlighet. Jag menar
endast, att det kravet rimligen måste kunna ställas, att en lojal talare alltid
skall kunna få yttra sig i kammaren utan att behöva löpa risken att bli nedklubbad.
Vidare anser jag det knappast riksdagen värdigt, att man genom att
använda snirklade vändningar och advokatoriska formuleringar skall kunna
undgå det klubbslag, som man ofelbart skulle riskera, därest man talade rakt
på sak.

Jag har, som sagt, velat yttra dessa ord, på det att frågan måtte bli beaktad
av det utredningsorgan, som nu kommer att tillsättas, och yrkar, herr talman,
bifall till utskottets hemställan.

Herr Hällgren: Herr talman! Det har i denna debatt hållits många anföranden
och några synpunkter ha framlagts. Något annat vore icke tänkbart
i en församling, där alla äro sakkunniga, örn jag så får säga. Örn resultatet
blir sådant som herr Fast syftade till, då han höll sitt beaktansvärda kritiska
anförande men slutade med att yrka bifall till utskottets förslag, tror jag, att
vi kunna hälsa resultatet med tillfredsställelse. De flesta synpunkter som framkommit
bär i debatten ha förevarit till behandling i utskottet. Man har mönstrat
ut en del och tagit vara på en del för att därmed lämna några anvisningar
för en blivande utredning. Syftet för konstitutionsutskottet bar varit att få
riksdagens arbetstid förlagd till den lämpligaste årstiden. För att nå det syftet,
som är det primära, har man alltså måst taga hänsyn till en del andra omständigheter,
exempelvis budgetårets förläggning, skatteuppbörden, riksdagsmannaval,
våra kommunala församlingars arbete med sina budgeter, landstingens
sammanträden o. s. v. Örn man icke vill röra upp allt detta och rubba
den bestående ordningen i alla dess detaljer, får man inskränka sig till att
gå fram någorlunda efter de linjer som konstitutionsutskottet uppdragit. Att
exempelvis förkorta tiden mellan framläggande av statsverkspropositionen för
kommande budgetår och utfallet av det förutvarande budgetåret kommer ovillkorligen
att leda till att vi få en ofullständig statsverksproposition.

Det påpekades både i utskottets memorial och i reservationen och har sagts
i kammaren, att vi redan nu ha sett en statsverksproposition med icke mindre
än 18G punkter utbrutna. Det är ingen glädje för riksdagen att få en statsverks -

Nr 34.

Onsdagen den S december 1943 f. m.

Utredning angående riksdagens arbetsformer. (Forts.)
proposition som är såsom ett benrangel. Och sedan få riksdagsmännen gå månad
efter månad och vänta på en ny kungl, proposition just i det eller det
ärendet. Det är just detta som hindrar riksdagen att bli färdig nied sitt arbete.
Nu säger man, att till den 1 december skulle man kunna lia statsverkspropositionen
färdig. Men riksdagen får nog även taga hänsyn till att statsråden
och de som arbeta i Kungl. Maj :ts kansli också skola ha semester. Det är icke
lämpligt att förlägga semestern för vissa tjänstemän i Kungl. Maj :ts kansli
till vintertiden och låta dem under sommaren sitta och arbeta i sitt anletes svett
med statsverkspropositionen. Man bör även ge dem tillfälle att kunna få någon
sommarsemester.

Själv har jag varit ganska allvarligt inställd på att riksdagen skall börja
den 1 november, men detta under förutsättning att budgetåret ändrades. Om
man emellertid icke vill rubba den nuvarande ordningen med budgetåret har
man ingenting annat att göra än att taga förslaget om att börja riksdagen
den 10 januari. Man talar då örn en delad riksdag, där man behandlar statsverkspropositionen
och andra färdiga ärenden på våren och sedan behandlar
eventuell tilläggsstat samt andra propositioner och ärenden vid höstsessionen.
Det är icke heller bra, att riksdagen, åtminstone under särskilda tidsperioder,
är för länge borta utan att ha tillfälle att tala med regeringen. Hur det än blir,
få vi nog utgå ifrån att 4-månadersriksdagama höra till det förgångnas värld,
och efter den utveckling som den statliga verksamheten tagit — jag tänker då
exempelvis på förvärvet av de enskilda järnvägarna, att staten övertagit alla
våra allmänna vägar och att även i övrigt det ena efter det andra kommit in
under statens verksamhet — kunna vi icke längre tänka oss en riksdag under
kortare tid än 5^2 eller 6 månader på året. Kan man sluta tidigare, är det så
mycket bättre. Då gäller det att fördela arbetet under årets lopp på det sätt,
som är mest lämpligt. Enligt utskottsförslaget har man tänkt sig en vårsession
och en höstsession. Detta är för övrigt ett gammalt önskemål. Om utredningen
emellertid visar, att etet skulle kunna gå för sig att börja den 1 eller den 15
november och få, en sammanhängande riksdagssession, är den möjligheten
icke heller utesluten enligt utskottets förslag, eftersom utskottet rekommenderar
en skrivelse till Kungl. Maj :t med begäran om en förutsättningslös utredning.

Jag tillåter mig att lia en något avvikande mening gentemot utskottet i fråga
örn utskottens organisation. Jag är litet betänksam mot ett statsutskott, som
är större än det för närvarande är. Man har emellertid framhållit en viktig synpunkt,
då man säger, att man vill lia en enhetlig budgetbehandling. Men en
enhetlig budgetbehandling är redan nu icke någon verklighet, utan den är splittrad.
Det är icke mindre än tre eller fyra utskott som lia att behandla frågor som
sammanhänga med budgeten. Jag har emellertid sympatier för tanken att
tillskapa ett nytt ständigt utskott. Örn man skall kalla det första eller andra
statsutskottet eller ge det något annat namn, det betyder mindre. Men eftersom
statsutskottet är det utskott, som Ilar den största arbetsbördan, skulle det givetvis
innebära en icke ringa lättnad, örn detta nya utskott kunde övertaga en del
av statsutskottets arbete. En enhetlig budgetbehandling får man nog ordna på
ett annat sätt, vilket för övrigt också påpekats i utskottets memorial och de
särskilda yttranden som medfölja detsamma. Jag skall icke vara lika djärv som
jag var i utskottet och nu yrka bifall till det särskilda yttrande, som jag avgivit
beträffande utskottens sammansättning, ehuru den saken förr eller senare
måste ordnas av riksdagen. Det finns ingen möjlighet att komma fram till riktiga
arbetsförhållanden, så länge vi ha 230 ledamöter i andra kammaren och
150 ledamöter i första kammaren och dessa båda kamrar var för sig besätta
hälften av antalet ledamöter i utskotten. Det måste bli överskott av arbetskraft

Onsdagen den 8 december 1943 f. m.

Nr 34.

Utredning angående riksdagens arbetsformer. (Forts.)
på ena hållet och brist på arbetskraft på det andra. Vi få aldrig några riktiga
arbetsförhållanden, förrän den saken blir ordnad.

Det gäller sålunda att få riks dags arbetet förlagt till den årstid^ som bäst
lämpar sig för dem som skola rekrytera riksdagen. Det gäller att få utskottsarbetet
ordnat så, att en arbetsfördelning och en arbetsutjämning i största möjliga
omfattning kan åstadkommas. Det gäller också att få sysselsättning åt
största möjliga antal ledamöter i riksdagen under den tid, som riksdagen är

samlad. .

Jag tror, att man delvis kan vinna detta genom att ga den väg som utskottet
anvisat. Visserligen bär man i första kammaren yrkat avslag på utskottets
förslag med den motiveringen, att riksdagen själv borde utreda denna fråga.
Men ingen lagändring kan i detta fall åstadkommas, örn icke Kungl. Maj:t
sanktionerar den, och då det ganska intimt berör arbetet i Kungl. Maj :ts kansli,
kan det vara mycket väl motiverat att begära, att. Kungl. Maj :t tillsätter en
utredning och sedermera kommer med förslag till riksdagen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Lundell: Herr talman! Det föreliggande memorialet avhandlar företrädesvis
frågor om riksdagens sessionstid, örn riksdagens arbetsmaterial, örn
budgetbehandlingen, örn utskottens antal och örn antalet ledamöter och suppleanter
i utskotten. Efter den långa debatt, som här Ilar förevarit, vill jag örn
dessa frågor endast i korthet säga, att jag. är .anhängare av den ståndpunkten,
att örn en ändring av riksdagens sessionstid skall äga rum, sa bör den
ske så att den lagtima riksdagen kommer att börja^omkring den 1 december
i stället för såsom nu den 10 januari. Det är icke någon av mig nyförvärvad
ståndpunkt, som jag därmed uttrycker, ty jag kom fram till den redan omkring
år 1934 eller 1935, sedan jag hade suttit här i kammaren under ett par
riks dags sos sion Gr»

Det finns emellertid flera förhållanden än de i konstitutionsutskottets memorial
framdragna, som skulle kunna behöva utredas och reformeras. Jag vill
taga endast ett exempel på ett sådant förhållande. Det rör sättet för fattandet
av beslut här i kamrarna och gäller en sak, som emellanåt har förargat mig
under de år, som jag suttit här. Kammarens ledamöter veta ju hur det gar
till, när det föreligger fler än två yrkanden. Talmannen ställer proposition
på det ena yrkandet efter det andra och utväljer sedan efter eget bedömande
det yrkande, som han anser ha vunnit den största anslutningen. Ibland begäres
det så votering, och det gäller då att bestämma kontraproposition. Vi
veta alla, att vid sådana tillfällen förekommer det icke så sällan eller, kanske
till och med mycket ofta, att anhängarna av ja-propositionen lägga sig i voteringen
örn kontraproposition och försöka att till kontraproposition fa fram
det yrkande, som de anse vara mest ofarligt för ja-propositionens seger. Detta
tillvägagångssätt har alltid synts mig mycket stötande. Däri ligger ett avsevärt
mått av majoritetsförtryck. Bestämmandet av kontraproposition bör rimligtvis
vara en angelägenhet enbart för ja-propositionens motståndare.

Det är säkerligen ganska svårt att få fram en voteringsmetod, som räder
bot på detta nuvarande stötande tillvägagångssätt, men frågan är väl värd
att utredas, och jag har därför velat dra fram den här i debatten. .

Det finns åtskilliga andra förhållanden vid kamrarnas överläggningar och
beslut, som behövde göras till föremål för utredning och förbättring. Ett förhållande,
som redan har påtalats av någon här i debatten och som .verkar
ganska nedsättande på riksdagens anseende och som visst inte är specifikt tor
enbart den svenska riksdagen, är att kamrarnas ledamöter visserligen sirö
ganska talrikt församlade i riksdagen å plenidagarna men halla till pa alla

Nr 34.

Onsdagen den 8 december 1943 f. m.

Utredning angående riksdagens arbetsformer. (Forts.)
andra ställen i denna stora byggnad än just i plenisalarna. Jag undrar, om
man kan räkna med att i medeltal ens så mycket som 20 procent av ledamöterna
äro närvarande i kamrarna under den tid överläggningarna pågå, och
man torde val kunna ifrågasätta, örn av dessa 20 procent ens så mycket som
hälften, det vill säga 10 procent, i genomsnitt lyssna på vad den, som för tillfället
har ordet, har att förkunna.

. Meningen med överläggningarna i en parlamentarisk församling är ju ändå
icke att ett antal herrar och damer skola läsa upp vissa meddelanden till
det stenografiska protokollet, utan det borde ju vara något annat. Kamrarnas
ahorarläktare bruka ju allt emellanåt besökas av talrika kontingenter från
olika undervisningsanstalter i avsikt att vederbörande skulle få en inblick i
c en högre statskonsten. Jag* tror att många av dessa åhörare gu härifrån med
en ganska lag uppfattning örn riksdagens arbetsformer och örn det pariamentariska
styrelsesättet överhuvud. Det finns vittnesbörd örn att en sådan som
åhörare förvärvad lag uppfattning stått kvar hos vederbörande för hela livet
och lett till strävanden att avlösa det demokratiska styrelsesättet med andra
styrelsesätt, som man ansett vara bättre och effektivare.

Jag har ansett mig kunna anmärka på detta förhållande med den ringa
frekvensen i kamrarna, och jag kanske också borde anmärka på det förhållandet,
att de som tala ofta tala med så låg röst, att endast ett ringa antal
*v kammarens ledamöter kan höra vad de säga, för att nu inte tala om
dem som sitta pa läktarna och som ha kommit hit just för att höra och inte
for att se pa denna underliga församling. Jag anser mig ha viss rätt att göra
anmärkning pa dessa förhallanden, därför att jag tror att jag är en av dem
som har i kammaren med största ihärdighet lyssnar till kamraternas argumentenng
och icke blott gör detta såsom en skyldighetssak, sorn: ingår i mitt
uppdrag, utan också finnér ett stort intresse däri. Kan en utredning göra
något tor att oka antalet närvarande i kamrarna, så tror jag, att icke blott
riksdagens emellanåt antastade renommé skulle förbättrats därav, utan att även
riksdagsmännen själva skulle ha nytta därav, därför att de då mera än som
nu sker skulle sätta sig m i varandras åskådningar och tankegångar.

Herr talman! Närbesläktade med frågorna örn riksdagens arbetsformer
aro, får man väl säga, frågorna örn riksdagens sammansättning, örn1 sättet för
riksdagsmännens utväljande och om hur man skall hindra, att manstarkare
grupper i samhället via röstsedeln skaffa sig olämpliga fördelar på fåtaligare
gruppers bekostnad. Med olämpliga fördelar menar jag då bland annat fördelar
sorn blott aro preliminära och som i det långa loppet bli till skada
bade tor de manstarkare grupperna själva och för de fåtaligare grupperna,
d. v. s. till skada för hela samhället.

Dessa och andra för hela det parlamentariska och demokratiska styrelsesättet
grundläggande problem behövde nog tid efter annan tas upp till utre
ning och granskning i och för förbättring eller renovering av styrelsesättet
1 annat fall löper detta nog fara att bli föråldrat och degenererat. Vi
veta ju, att icke sa få påståenden om sådant förfall kommit fram och vun rnt

betydande anslutning, låt oss säga under det senaste kvartseklet, mera''
i utlandet an har hemma.

Jag vill icke yrka på att dessa grundläggande frågor rörande styrelsesät.
. 1..jU. förevarande sammanhang upptagas till utredning, men jag tror det

ningVandlgt’ att nksdag''en lcke bogser ifrån behovet av en sådan utred Vad

nu gäller de mera inskränkta sammanhang, som det här är fråga örn
och som ansluta sig till det föreliggande memorialet, så kan jag för min del
icke saga, vilkendera motiveringen jag närmast skulle vilja yrka bifall till

Onsdagen den 8 december 1943 f. m.

Nr 34.

Utredning angående riksdagens arbetsformer. (Forts.)
Skillnaderna äro ju icke så stora. Jag inskränker mig därför till att yrka bifall
till den för båda motiveringarna gemensamma klämmen men uttalar samtidigt
den förhoppningen, att utredningen skall ge sig in även på en del problem
utöver dem, som äro direkt nämnda i de båda motiveringarna.

Herr Mosesson: Herr talman! Jag tänker att såväl kamraterna som herr
talmannen hålla mig räkning för örn jag blir så kortfattad som det finns möjlighet
för mig att vara.

I kammaren har märkvärdigt nog intet yrkande örn avslag på utskottets hemställan
rests. Jag skulle icke ha blivit förvånad, om ett sådant yrkande hade kommit
med hänvisning till att de senaste åren varit så onormala, att det icke är
lämpligt att med dem som bakgrund komma med förslag örn utredning. Jag satt
verkligen på helspänn för att höra, till vilket resultat min aktade vän herr Holmdahl
skulle komma, men han kom efter en del vändningar dock med yrkande
örn bifall till herrar Holmströms och Herlitz’ reservation. Jag var ännu mera
spänd på vad herr Perssons i Falla yttrande skulle utmynna uti, men, mirabile
.dictu, också han kom fram till en hemställan örn bifall till samma reservation.
Han sade sig dock finna utskottets och reservanternas motivering likvärdiga.

Jag måste säga till herr Persson i Falla, att örn det är sant som han sade,
att det egentligen är höstriksdagarna, som äro roten och upphovet till allt
det onda, som han talade örn, och att utskottsförslaget egentligen gällde att
konservera den lättja, som höstriksdagarna hade lärt oss, så är det bra ledsamt,
örn det icke vore någon skillnad mellan vad den reservation innehåller,
som herr Persson i Falla yrkade bifall till, och vad utskottet kommer med.

Vi ha i konstitutionsutskottet haft den meningen, och jag tror att vi för
övrigt allmänt ha den här i riksdagen, att statsutskottet normalt sett är det
mest arbetstyngda utskottet. Då jag satt med i den kommitté, som tillsattes
år 1930 för att utreda riksdagens arbetsformer, hade vi i denna både statsutskottets
dåvarande ordförande herr Kvarnzelius och vice ordförande herr
Anderson i Råstock, och vi fingo då veta, att den tid som statsutskottet använder
för plenisammanträden var ungefär Vio av den tid, som åtgick för behandlingen
av ärendena på avdelningarna. Örn jag utgår ifrån att det i detta
avseende icke har blivit någon förändring utan att det är på ungefär samma
sätt nu som det var då, så må jag fråga: Vad har då, herr Persson i Falla, en
sådan statistik, som vi ha inhämtat, att säga oss örn det arbete, som presteras
i det mest arbetstyngda utskottet och i de andra utskotten?

Vi ha här också att taga hänsyn till det spörsmål, som herr Holmström
har fört fram i sitt särskilda yttrande, nämligen huruvida riksdagen själv på
förslag av konstitutionsutskottet skall göra denna utredning örn arbetsformerna
eller om riksdagen skall skriva till Kungl. Maj :t i ärendet. I konstitutionsutskottet
ansågo vi alla, med undantag av herr Holmström, att man icke kan
förutsätta, att den som presenterar arbetsmaterialet för riksdagen, d. v. s.
Kungl. Majit, skall lämnas utanför, i all synnerhet som de förändringar i
grundlagen, som vi mena vara nödvändiga, måste tillkomma genom gemensamt
beslut av Kungl. Majit och riksdagen.

Det har sagts flera gånger, och det vore fördenskull egentligen onödigt att
upprepa det, att hade det varit möjligt för oss, som började vårt långa arbete
i konstitutionsutskottet med en önskan att örn möjligt få en sammanhängande
riksdag, vilken började på hösten och slutade omkring den 1 maj eller något
sådant, att kunna komma fram med ett sådant förslag, så vågar jag påstå,
att det skulle ha blivit en ganska stor majoritet för detta, under förutsättning
dock att man icke därför hade behövt rubba på budgetåret, vilket ytterst fa

Andra kammarens protokoll 1948. Nr 34. 4

Nr 34.

Onsdagen den 8 december 1943 f. m.

Utredning angående riksdagens arbetsformer. (Forts.)
av oss vilja göra. Vi tillkallade, — jag vågar säga det — den bästa expertis,
som för närvarande finns, men vi blevo därvid övertygade örn att olägenheterna
av att börja på hösten voro så stora, att vi icke ansågo oss kunna rekommendera
att gå den vägen.

Nu ha några sagt — det gjordes av herr Fast och herr Nolin och flera andra
— att vi fingo det beskedet, att det givetvis icke är omöjligt att komma med
en statsverksproposition, låt oss säga den 1 november eller något senare, men
den avgörande punkten är ju hur många utbrutna punkter det kommer att bli
i en sådan statsverksproposition. Under de överläggningar, som vi hade med
statsutskottets ordförande, som var vänlig att komma till ett sammanträde,
påpekade han, att de utbrutna punkterna just medföra de allra största olägenheterna
för statsutskottet, och givetvis också för de andra budgetbehandlande
utskotten. Samtliga de herrar, som gåvo oss del av sin mening, tillkännagåvo,
att antalet utbrutna punkter ökas ju tidigare statsverkspropositionen måste
framläggas jämfört med nuvarande tidpunkt. Vid årets riksdag hade vi 186
utbrutna punkter, som förryckte utskottsarbetet, och det är klart att antalet
skulle bli mycket stort, örn riksdagen skulle börja tidigare än nu.

Det är dessa rent praktiska skäl, som lia varit avgörande för oss i konstitutionsutskottet,
som bilda majoriteten. Vi ha emellertid icke på något sätt
försvurit oss till någon viss form av utredning, utan vi begära endast, att varje
förslag, även de som framlagts under denna debatt, skall tagas under övervägande.
Örn en sådan utredning kommer till stånd, vilket jag hoppas skall
ske, så skall väl också därav komma ett gott resultat, och det är allenast detta,
som vi önska.

Jag skall med vad jag här har inskränkt mig till att säga nu blott be att
få yrka bifall till konstitutionsutskottets hemställan.

Herr von Friesen instämde häruti.

Herr Persson i Falla erhöll ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Jag begärde ordet för att rätta en missuppfattning av herr Mosesson.
När jag sade, att reservanternas och utskottsmajoritetens yttranden voro
likvärdiga^ så gällde detta endast i ett enda avseende, nämligen rörande utredningens
mer eller mindre bundna karaktär. Jag sade, att i ena fallet förordar
man höstsession, i andra fallet förordar man det icke. Mitt uttalande var alltså
begränsat enbart till den saken.

Herr Mosesson talade sedan örn att avdelningarna i statsutskottet skulle ha
tio gånger så lång arbetstid som utskottet i plenum. Det hade man fått reda
på tidigare, Örn en sådan approximativ beräknings värde är det omöjligt att
nu yttra sig. Jag vill emellertid framhålla, att man icke rimligtvis kan summera
samtliga de fyra avdelningarnas arbetstid och sätta summan i relation
till utskottets arbetstid i plenum, därför att avdelningarna arbeta ju samtidigt.
Jag anförde emellertid icke denna statistik närmast med hänsyn till statsutskottet
utan med hänsyn till andra utskott, dels de som icke arbeta på avdelningar,
och dels de som kunnat ge exakta uppgifter örn avdelningarnas arbetstid.
För dem visar den mera klart vad som här är av intresse att veta.

Härpå yttrade:

Herr voll Seth: Herr talman! Jag anser liksom herr Holmdahl, att det inte
är en fullt lämplig tidpunkt att nu, när riksdagen på grund av kriget och
krisen belastats med en avsevärt större arbetsbörda än vanligt, sätta i gång en
utredning rörande riksdagens arbetsformer. Om jag ser på utskottsutlåtandet,
måste jag säga, att det ligger närmast till hands för mig att instämma med

Onsdagen den 8 december 1943 f. m.

Nr 34.

Utredning angående riksdagens arbetsformer. (Forts.)
herr Holmström i det särskilda yrkande han avgivit och där han säger, att
riksdagen hör gå in för en revision av sina egna arbetsformer och att riksdagen
själv bör företaga en sådan utredning. Även om vi få en utredning och
även örn Kungl. Maj :t kan åstadkomma en förbättring i fråga örn tidpunkten
för framläggande av propositioner, beror det säkerligen, såsom flera talare
här framhållit, i oerhört hög grad på riksdagsledamöterna själva, örn de kunna
öka arbetstakten och kunna så förändra sig, att riksdagens arbetsformer bliva
annorlunda, att maskineriet icke blir så tungrott och icke under långa perioder
mal tomt, såsom man säger.

Det farligaste vore ju. om riksdagstidens längd skulle ökas och ökas, så att
vi glede in i en sådan ordning, att riksdagsledamöterna finge vistas i Stockholm
under större delen av året. Då komme vi därhän, att de representanter
som ha fria yrken inte få någon möjlighet att. taga säte och stämma i vår demokratiska
riksdag. Vi äro ju stolta över vårt fria folkstyre, och riksdagen
bör vara den som främst ser till, att möjligheterna för upprätthållande av
detta fria folkstyre förefinnas. Det är säkerligen, herr talman, inte betydelselöst.
att riksdagsledamöterna rekryteras från skilda yrken och skilda grupper.
En förlängning av riksdagstiden skulle medföra, att många av dem som
nu ha svårt att deltaga i riksdagsarbetet under en längre tid, i framtiden
omöjligen skulle kunna vara med, och då få vi dessa yrkespolitiker, som säkerligen
ingen i denna riksdag önskar att vi skola få. Men vi komma oemotståndligt
att drivas därhän, därest riksdagen skall vara samlad alltför lång
tid av året.

Kär det, såsom vi alla hoppas, efter kriget kommer en tid, då vi kunna arbeta
under lugnare förhållanden, kan man kanske bättre överblicka situationen
än nu. Så mycket är emellertid säkert, att denna efterkrigstid inte kommer
att giva riksdagen ett sådant penningöverflöd att handskas med som den
haft under senare år. Då tarvas det, att riksdagen går i täten, när det gäller
sparsamhetssträvanden, och då höves det också, att riksdagen själv söker spara
på de omkostnader, som nu belasta riksdagsarbetet. För min del är jag övertygad
örn att det svenska folket icke alls med blida ögon skulle se, att riksdagskostnaderna
ökades.

Man kan ju få fram många synpunkter i fråga örn detta utskottsutlåtande,
men jag vill särskilt framhålla, att i det anförande, som konstitutionsutskottets
ärade ordförande herr Hallén höll och i vilket jag i mångt och mycket kan
instämma, förekommo många av mina egna tankegångar men att i själva utskottsutlåtandet
dessa synpunkter icke ha kommit fram. Den allmänna opinionen
är säkerligen ingalunda välvilligt inställd till att riksdagens förhandlingar
skola draga ut alltför långt på tiden. Elaka människor säga, att det
finns, vissa av riksdagsmännen, som trivas så bra i Stockholm, att de gärna
tillbringa ytterligare en tid där. I den mån jag känner riksdagsmännen, och
det har ju vittnats därom från andra håll. vill jag för min del framhålla, att
så fort det blir en ledig dag över, behöva riksdagsmännen dra sig hemåt dels
till sin egen gärning, dels för att fullgöra kommunala och andra uppdrag. Det
är säkerligen icke i någons intresse, icke i riksdagsmännens och allra minst i
statens och riksdagens, att få en utdragen riksdagssession. Något måste emellertid
göras för att råda bot på de stora bristfälligheter, varmed riksdagsarbetet
nu är behäftat.

Jag vill här inför kammaren kungöra, att första kammaren nyss bifallit utskottets
hemställan med strykande av orden »under åberopande av vad utskottet
ovan anfört». Detta innebär alltså, att första kammaren har bifallit utskottets
hemställan med strykande av motiveringen. I den förhoppningen att
andra kammaren skall följa första kammaren, ber jag, herr talman, få hem -

Nr 34.

Onsdagen den 8 december 1943 f. m.

Utredning angående riksdagens arbetsformer. (Forts.)
ställa, att även andra kammaren måtte bifalla utskottets hemställan med strykande
av orden »under åberopande av vad utskottet ovan anfört».

I det av herr von Seth framställda yrkandet instämde herrar Tersson i Falla,
Nolin och Holmdahl.

Herr Thorell: Herr talman! Jag har begärt ordet endast för att rätta till
ett missförstånd, som tydligen har uppstått både hos utskottets ordförande
och sedan hos ett par andra talare. Det framgick åtminstone av det anförande,
som utskottets ordförande höll, att han ansåg reservationen innebära, att det
skulle bli en ensidig utredning. I mitten på sid. 9 av utskottets memorial börjar
ett stycke med orden: »Av det föregående framgår, att konstitutionsutskottet
anser sig böra förorda en allsidig undersökning av vissa betydelsefulla
spörsmål berörande riksdagens arbetsorganisation.» Som detta stycke är medtaget
även i vår reservation anse vi det innebära, att trots att vi ha tryckt på
en viss linje, den som innebär en odelad riksdagssession, ha också vi gått in
för en allsidig utredning av frågan, således att vid utredningen även skulle
beaktas de linjer, som utskottsmajoriteten har skisserat.

Jag ber att få vidhålla mitt yrkande.

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Jag har begärt ordet huvudsakligen
för att säga några ord i anledning av vad som står i utskottsutlåtandet på
sid. 7, där det sägs, att man skall överlåta till Kungl. Majit beslutanderätten
i vissa grupper ärenden av mindre vikt, vilka för närvarande äro beroende på
beslut av riksdagen och understundom ta oproportionerligt stor del av dess tid
i anspråk till nackdel för handläggningen av andra mera betydelsefulla frågor.

Nu har visserligen herr von Seth framfört ett yrkande örn strykande av utskottets
och även reservanternas motivering, och då skulle man ju kanske inte
fästa så starkt avseende vid detta yttrande. Men jag förmodar, herr talman,
att även örn andra kammaren kommer att bifalla herr von Seths yrkande, så
kommer man i alla händelser vid en blivande utredning att mycket noggrant
läsa såväl utskottsmajoritetens som reservanternas motiveringar, och därför
skulle jag gentemot vad som här sagts vilja framhålla, att man väl ändå skall
vara litet försiktig med att till Kungl. Majit överlämna den beslutanderätt i
vissa frågor, som riksdagen för närvarande har. Det är kanske modernt att göra
så i närvarande tid, men jag tycker inte, att riksdagen skall be att i detta fall
få slippa ifrån beslutanderätten och överlämna den åt Kungl. Majit.

När man talar örn, hur mycken tid ifrågvarande mindre viktiga ärenden
taga, så förstår jag det. Örn man emellertid tänker sig tillbaka något i tiden,
så kan man ju säga, att t. ex. vissa pensionsfrågor då togo en mycket lång tid.
Men jag tror, att man får erkänna, att de under den senare tiden inte tagit
någon avsevärd tid i anspråk, och örn dessa ärenden verkligen skulle intressera
kammarens ledamöter, så att de hålla på en längre stund och debattera dem
här, så bevisar detta i varje fall, att riksdagen har intresse av sådana ärenden,
och då skulle det, sett från demokratisk synpunkt, inte vara riktigt, att beslutanderätten
i dessa ärenden överlämnades till Kungl. Majit.

Det var närmast för att säga detta som jag begärde ordet, men jag måste
också säga ett par ord i anledning av det anförande, som här hölls av herr
Persson i Falla. Vad han yttrade i senare delen av sitt anförande angående antalet
ledamöter i statsutskottet ber jag att få ansluta mig till, ty den uppfattning,
som han där gjorde sig till tolk för, är samma uppfattning som jäg har.
Jag anser nämligen, att ett utökande av antalet ledamöter i statsutskottet över
det nuvarande antalet skulle i stället för att, som konstitutionsutskottets majo -

Onsdagen den 8 december 1943 f. m.

Nr 34.

Utredning angående riksdagens arbetsformer. (Forts.)
ritet tänkt sig, bidraga till att arbetet kunde genomföras på kortare tid snarare
medföra, att det skulle dra ut på tiden. En utökad plenarförsamling i utskotten
med de former vi där ha, att vi .sitta utefter ett bord, skulle försvåra och
fördröja arbetet i stället för motsatsen.

Det var en annan sak som jag vill beröra, när det är fråga örn arbetet på
avdelningarna. Den blivande utredningen skulle naturligtvis komma att föreslå,
vilka uppgifter de olika avdelningarna skulle ha. Utskottet har i varje fall
inte alls försökt sig på någon fördelning av ärendena i detta fall. Om vi skulle
pröva ärendena och se efter, hur det skulle kunna bli någon begränsning av
tiden, så tror jag — och i detta hänseende ber jag också att få instämma med
herr Persson i Falla — att vi skulle finna, att det härvidlag mera hängde på
vid vilken tid vi kunde få ärendena, alltså propositionerna, till riksdagen än
på själva riksdagsbehandlingen av desamma, särskilt vad gäller statsutskottet.
Jag tror inte, att den föreslagna formen är den lyckligaste. Då ha vi en annan
form, den som föreslagits av herr Hällgren, nämligen att man skall tudela
statsutskottet, så att man får två utskott. Man har ju emellertid framfört vissa
erinringar örn att budgetbehandlingen redan nu i viss mån är splittrad, beroende
på att vissa delar av budgeten går till ett annat utskott än statsutskottet,
nämligen till jordbruksutskottet. Jag vill ingen ändring på denna punkt, och
jag ifrågasätter, huruvida det skulle bli ett sådant sammanhållande av budgetärendena,
som det nu är och som det bör vara, därest man delade upp statsutskottets
arbete på två utskott.

Jag kommer sedan till ett annat yttrande av herr Persson i Falla, som jag
skulle vilja något beröra. Han hade noggranna tidsuppgifter och hade på minuten
räknat ut, hur länge statsutskottets arbete i olika fall pågått. Jag vill
härvidlag instämma med herrar Thorell och Mosesson och säga, att det är att
missbruka sitt inflytande och sin yttranderätt, örn man tolkar utskottsarbetet
på det sätt, som herr Persson i Falla gjort. Vad han yttrat kommer att läsas
av folk utanför riksdagen, som inte känna till utskottsarbetet. Jag beklagar,
att herr Persson yttrat sig på detta sätt, så mycket mera som han ju deltagit i
statsutskottets arbete och mycket väl vét, att det väsentliga arbetet där utföres
på avdelningarna och icke i utskottets plena. Herr Persson i Falla vet mycket
väl, att den omständigheten huruvida ett ärende tar längre eller kortare tid
vid behandlingen i statsutskottets plenum är helt beroende av huruvida vederbörande
avdelnings ledamöter kunnat enas eller icke. Ha de gjort det, även om
det tagit lång tid, då går behandlingen av ärendet fort i utskottets plenum.
Örn det däremot varit olika meningar inom avdelningen, då blir det debatt i utskottets
plenum, och då tar behandlingen där längre tid. De tidsuppgifter som
herr Persson i Falla här gav voro alltså mycket missvisande, och jag beklagar,
att en ledamot av statsutskottet har ansett sig böra och kunna lämna dessa uppgifter
här.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Herr Hallén: Herr talman! Innan denna debatt slutar, vill jag ännu en
gång påpeka, att utskottet klart och tydligt säger ifrån, att den utredning som
det ifrågasätter skall vara allsidig och förutsättningslös. När vi återge de
olika alternativ i fråga örn sessionstidens förläggning som framkommit i utskottet,
säga vi öppet, att vi icke motsätta oss en grundlig omprövning av dessa.
Jag utgår också ifrån att den utredning som kommer till stånd skall fullt
opartiskt och objektivt pröva alla de olika förslag till lösning av frågan om
sessionstidens förläggning, som ha framställts såväl av utskottsmajoriteten som
av reservanterna och icke minst av talarna under den debatt som förts i kammaren
i dag. Vi kunna vara övertygade om att utredningsmännen komma att

Nr 34.

Onsdagen den 8 december 1943 f. m.

Utredning angående riksdagens arbetsformer. (Forts.)
lägga till grund för sin utredning såväl utskottsutlåtandet och reservationen,
som de anföranden, som hållits här i kammaren.

Anledningen till att jag begärde ordet var också den, att jag ville säga, att
när nu första kammaren fattat sitt beslut, varigenom man visserligen har avvisat
förslaget örn att avslå alltsammans men strukit utskottets motivering, så
veta vi mycket väl, att i riksdagsskrivelsen bortfaller denna motivering; men
jag anser dock och vill med all kraft hävda, att det inte ett ögonblick skall få
imponera på denna kammare, att första kammaren — som gång efter gång kan
hemfalla åt, såsom jag tycker, ganska egendomliga hugskott — strukit denna
motivering, örn nämligen andra kammarens majoritet anser det vara ett fattigdomsbevis
att icke kunna åtminstone presentera de problem som föreligga. Jag
håller därför på att utskottets förslag bör antagas helt och fullt med tillhörande
motivering.

Det är för resten ganska underligt att se hur en del ledamöter uppträda i
första kammaren. En av talarna, ville, att det skulle göras rent bord, under
den motiveringen att det icke vore värdigt riksdagen att gå till Kungl. Maj :t
och be örn en utredning angående hur riksdagens egna arbetsformer skulle
se ut. Jag har förut påpekat, hur groteskt det skulle vara, örn vi under pågående
riksdag skulle sätta oss att arbeta därmed utan tillgång till Kungl. Maj :ts
kansli och de centrala verken, som måste medverka i en sådan utredning och
lägga fram förslag. Denne förslagsställare satt dock i konstitutionsutskottet
vid 1930 års riksdag och biträdde då ett förslag om att gå till konungen och
begära en omläggning av riksdagens arbetsformer. Han deltog också i arbetet
i den kommitté, som fick den kungl, nåden att utföra detta arbete och framlägga
ett förslag.

Jag tror icke, att andra kammaren skall liksom falla i farstun för de hugskott,
som kunna komma fram i första kammaren, utan jag hemställer, att
kammaren såsom vägledning iför den blivande utredningen måtte stödja utskottets
förslag med dess motivering, vartill jag ber att få yrka bifall.

Herr Thorell: Herr talman! Med anledning av utgången av voteringen i
första kammaren ber jag att få återtaga mitt yrkande örn bifall till den reservation,
som jag och tre andra av utskottets ledamöter fogat till det föreliggande
memorialet.

Herr Hagberg i Malmö instämde häruti.

Herr Persson i Falla: Herr talman! Jag måste säga några ord i anledning
av herr Svenssons i Grönvik delvis något egendomliga yttrande.

Jag noterar först med tillfredsställelse, att herr Svensson i Grönvik gång på
gång instämde i mina synpunkter, och att vi sålunda i allt väsentligt voro fullkomligt
överens. Men när det gällde de uppgifter örn utskottens arbete, som
jag lämnade, var herr Svensson i Grönvik så indignerad, att han t. o. m. menade,
att jag missbrukat min yttranderätt här i kammaren. Jag måste säga,
att detta verkligen är ett ganska egendomligt sätt att uppträda i debatten.
Vad jag har gjort är att jag anfört de-siffror, som ha sammanställts av konstitutionsutskottet
på grundval av de uppgifter, som infordrats från de olika
utskotten, och detta är ju en offentlig handling, som man väl har rätt att använda.
Jag kunde därvid inte rimligtvis utelämna uppgifterna från det utskott
jag själv tillhör även örn de delvis äro ofullständiga, men jag angav fullt tydligt
att uppgift om avdelningarnas arbetstid ej kunnat lämnas.

Nu säger herr Svensson i Grönvik, att den stora allmänhet, som läser vad
jag här sagt, får en fullständigt felaktig föreställning örn hur riksdagen arbe -

Onsdagen den 8 december 1943 f. m.

Nr 34.

Utredning angående riksdagens arbetsformer. (Forts.)
tar. Det verkar, som örn herr Svensson föreställde sig, att riksdagsprotokollen
äro någon sorts best seller, som den stora allmänheten okritiskt slukar. Men så
ligger det minsann inte till. Riksdagsprotokollen läsas inte så förfärligt mycket
ute i landet, och de, som verkligen läsa dera, lia i allmänhet nog kritiskt
omdöme för att förstå vad de läsa.

Jag tror att man går litet för långt när man önskar insvepa riksdagens och
riksdagens utskotts arbete i någon sorts mystiskt dunkel, under den föreställningen
att det skulle vara farligt för allmänheten att få del av verkliga förhållandet.
Jag har emellertid svårt att värja mig för det intrycket, att det är
en tagg av skuldmedvetande som gör, att man tycker att det är bäst att så
mycket som möjligt svepa riksdagens arbete i en mörk slöja. Det kan inte bestridas,
att riksdagens arbete är dåligt ordnat — framför allt gäller det om
arbetet inom utskotten. Detta bär naturligtvis sina orsaker — jag bär här tidigare
framhållit, att de senkomna propositionerna desorganisera riksdagens
arbete — men det förefaller, som örn en del personer med nöje och tillfredsställelse
se denna ordning, som just nu under höstsessionerna blivit särskilt framträdande.

Det vore kanske önskvärt, att herr Svensson i Grönvik och andra, som lia
samma uppfattning, försökte en liten smula övervinna sin skuggrädsla. Vi böra
här i kammaren våga tala örn hur vi arbeta och örn våra egna svagheter. Både
riksdagen och det politiska livet överhuvud taget må endast väl av en ärlig,
saklig och öppen kritik. Att stämpla sådant såsom missbruk av yttrandefriheten
är utslag av en skuggrädsla, som är farlig för vårt folkstyre. Nej, rent
spel och rent språk är här fullt på sin plats. De sammanställningar och bestämningar
som behöva göras för att få tillförlitlig vägledning av de data, som
här framlagts, kan var och en kammarledamot göra, och jag är övertygad örn
att de politiskt intresserade ute i landet också mycket väl kunna göra dem.

Herr Svensson i Grönvik behöver sålunda inte vara så förskräckligt orolig.

Herr Svensson i Grönvik erhöll på begäran ordet för kort genmäle och
anförde: Herr talman! Jag är inte alls skuggrädd. Men jag är angelägen örn att
riksdagens protokoll skola innehålla med verkliga förhållandet överensstämmande
uppgifter, och det är med anledning därav, herr talman, som jag reagerat
mot den uppställning och beräkning beträffande statsutskottets arbetstid,
som herr Persson i Falla här framlagt för kammaren.

Härefter yttrade

Herr Hällgren: Herr talman! På tal om riksdagens arbetstid och utskottens
arbete vill jag bara framhålla, att vi inom konstitutionsutskottet ju syfta till
att utskotten skola få tid att exempelvis undersöka de initiativ, som riksdagsmännen
taga. i sina motioner. Vi vilja, att man skall försöka komma ifrån ett
sådant arbetssätt som exempelvis, att ett utskott kan sitta och klubba en kungl,
''proposition, medan motioner, som sammanhänga därmed, hänvisas till någon
avdelning för vidare behandling.

Men med den utredning, som vi begärt, syfta vi också till att riksdagsmännens
ställning i riksdagen och gentemot Kungl. Majit skall hävdas.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till det av
herr von Seth under överläggningen framställda yrkandet; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr von
Seth hegärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes:

Nr 34.

Onsdagen den 8 december 1943 f. m.

Utredning angående riksdagens arbetsformer. (Forts.)

Den, som vill, att kammaren bifaller konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
förevarande memorial nr 16, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

_ Vinner Nej, har kammaren bifallit det av herr von Seth under överläggningen
framställda yrkandet.

§ 6.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 266, i anledning av Kungl. Maj:ts
s budgetår^ proposition angående allmän beredskapsstat för budgetåret 1943/44 jämte i äm1943144.
net väckt motion.

I propositionen nr 365 hade Kungl. Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden för den 15 oktober 1943, föreslagit
riksdagen att

dels godkänna upprättat förslag till allmän beredskapsstat för budgetåret
1943/44,

dels bemyndiga Kungl. Maj:t att med iakttagande av vad i förenämnda
statsrådsprotokoll anförts fastställa denna beredskapsstat att omedelbart lända
till efterrättelse såsom allmän förskottsstat, samt att ställa å förskottsstaten
uppförda anslag till vederbörande myndigheters förfogande,

dels och medgiva, att de i beredskapsstaten angivna anslagsbeloppen finge
överskridas, under förutsättning att Konungen låtit riksdagskallelse utgå eller
riksdagen ändock skulle inom tjugo dagar sammanträda.

I samband därmed had^ utskottet till behandling förehaft en inom andra
kammaren av herr Hagberg i Luleå väckt motion (II: 489), vari hemställts,
att riksdagen måtte dels bifalla Kungl. Maj:ts förslag att på beredskapsstat
för budgetåret 1943/44 för planering av allmänna arbeten uppföra 10 miljoner
kronor dels också avslå Kungl. Maj :ts förslag att på allmän beredskapsstat
för budgetåret 1943/44 såsom bidrag till internationellt återuppbyggnadsarbete
uppföra 100 miljoner kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Majlis förslag
och med avslag å motionen II: 489, i vad den avsåge bidrag till internationellt
återuppbyggnadsarbete,

a) godkänna vid utskottets utlåtande såsom bilaga fogat förslag till allmän
beredskapsstat för budgetåret 1943/44,

» b) bemyndiga Kungl. Majt att med iakttagande av vad utskottet anfört

fastställa denna beredskapsstat att omedelbart lända till efterrättelse såsom
allmän förskottsstat samt att ställa å förskotts staten uppförda anslag till vederbörande
myndigheters förfogande,

c) medgiva, att de i beredskapsstaten angivna anslagsbeloppen finge överskridas,
under förutsättning att Konungen låtit riksdagskallelse utgå eller
riksdagen ändock skulle inom tjugo dagar sammanträda.

Onsdagen den 8 december 1943 £. m. Nr 34. 57

Allmän beredskapsstat för budgetåret 1943144. (Forts.)

Sedan utkottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! För min del måste jag göra en betydande
skillnad mellan de båda anslag, som det här är fråga örn. När det gäller
förslagsanslaget för planerandet av arbeten är det påtagligt, att pengar mäste
stå till regeringens förfogande pa grund av de svårigheter, som i manga fall
anmäla sig vid igångsättandet av de utredningar, som äro nödvändiga. Vad
däremot beträffar anslaget för internationell understödsverksamhet föreligger
den väsentliga skillnaden, att där finns ingenting att ta pa, när det gäller användningen
av pengarna. Det finns inga avtal upprättade, vilket är helt naturligt,
då man i stort sett inte kan upprätta några sådana, förrän kriget är slut Det
är inte gärna tänkbart, att regeringen skulle upprätta ett avtal med ett krigförande
lands regering utan att vara någorlunda säker på att den främmande
regeringen verkligen sitter kvar, när kriget är slut. Det finns inte heller några
hållpunkter för bedömandet av, hur stort det anslag behöver vara, som från regeringens
sida har ifrågasatts. Det hela kommer att bero av framtida överenskommelser
med de regeringar, som efter kriget sitta i de länder, där man kan
tänka sig att Sverige skall bidraga till hjälparbetet och återuppbyggnadsvorks
amheten.

Ur dessa synpunkter kan jag inte förstå, varför riksdagen nu skall binda
sig för ett anslag, beträffande vars framtida behövlighet eller storlek man inte
bar några bestämda utgångspunkter. Det enda skälet — örn det nu skall vara
ett skäl — är att beviljandet av anslaget kommer att framstå, säsong en gest,
vilken inför utlandet visar Sveriges goda vilja. Men enligt min mening bade
en sådan gest kunnat göras utan att få den form, som den nu fått. Oell därjämte
ifrågasätter jag, örn Sverige verkligen behöver göra någon gest för att
övertyga utlandet örn att vi äro beredda att byta varor med främmande länder
eller att leverera vissa varor mot kredit för att därigenom, kunna upprätthålla
sysselsättningen i vårt eget land. Det är ju i detta fall inte fråga örn något
annat än planer på rent affärsmässiga transaktioner, som skola genomföras
mellan krigförande länder — särskilt de nordiska länderna, säges det och
vårt eget land efter kriget. Det som närmast borde komma i fråga ur den synpunkten
att man vill göra en gest vore, att Sverige skulle utan att begära
något vederlag leverera vissa kvantiteter varor, men den frågan diskutera;''
ju ytterst flyktigt i regeringens proposition och i utskottets utlåtande.

Därtill kommer, att om riksdagen och statsmakterna efter krigets slut skulle
finna det önskvärt — något som man kanske far antaga att ställa ett
hundra eller flera hundra miljoner kronor till förfogande för krediter eller för
okompenserad export, är det en mycket kort procedur för riksdag och regering
att fatta beslut därom. Det kan aldrig vara tal örn att behandlingen ^av. ett
sådant ärende skulle genom några onödiga formaliteter behöva, dra ut på tiden
på ett sådant sätt, att avtal med främmande länder skulle riskeras.

När jag sålunda ifrågasätter, örn riksdagen nu skall behöva ställa ett
anslag till regeringens förfogande, vänder jag mig. ju inte mot tanken som
sådan, utan jag godkänner helt och hållet att Sverige pa olika sätt ger sitt
bidrag till återuppbyggnadsarbetet. Men jag vänder mig mot, att detta i verkligheten
skall läggas i händerna pa en man, nämligen finansmigistern. Det
gäller ju här en finansfullmakt, vilket innebär såsom det också star i utlåtandet
-— att dispositionsrätten ankommer på de departement, till vilkas arbetsområden
ändamålen närmast äro att hänföra. Här har ju riksdagen under
kriget ställt mycket stora belopp till regeringens förfogande, framför allt till
försvarsdepartementets förfogande,, samtidigt som man avhänt sig all saklig
kontrollmöjlighet eller i varje fall möjligheten att i förväg inverka på hur

Nr 34.

Onsdagen den 8 december 1943 f.

Allmän beredskapsstat för budgetaret 1943144. (Forts.)
dessa pengar användas. Detta har nian motiverat med att det föreligger en
krigssituation, vilket kräver att regeringen har mycket fria händer, och att
det alltid finns medel till förfogande. Men det argumentet kan ju inte gälla i
förevarande fall, och jag frågar därför: vad finns det för anledning att till
finansdepartementets. förfogande ställa så stora belopp, som det här gäller,
utan att riksdagen själv förbehåller sig möjligheten att i förväg granska de
ändamål, vartill pengarna användas?

Just ur denna synpunkt bär jag i min motion yrkat på att riksdagen skulle
godkänna anslaget på 10 miljoner kronor till förberedandet av arbeten, då det
därvidlag tydligen finns ett behov av att pengarna äro disponibla i förväg,
men att riksdagen skall avslå förslaget om hundramiljonersanslaget, då det inte
kan anföras någon bärande argumentering för att pengarna nu ställas till
Kungl. Maj:ts förfogande.

Med detta har jag inte, herr talman, för min del uttalat någon misstro beträffande
finansministerns. omdöme eller hans goda uppsåt när det gäller användandet
av de hundra miljonerna, även örn jag måste säga, att det finns statsråd,
som ha — åtminstone så som jag uppfattar saken — skött sina fullmakter på
ett tvivelaktigt sätt. Riksdagen har ju också upprepade gånger varit tvungen''
att rikta mycket ampra anmärkningar mot användningen av en del anslag.
Här är det emellertid närmast fråga örn en princip — örn man nu skall tala
örn principer i detta sammanhang — nämligen att när det inte kan påvisas
några sakliga skäl för att regeringen i förväg disponerar vissa medel och dä
regering och riksdag utan någon längre tidsutdräkt kunna fatta beslut både
när det gäller kreditavtal och anvisandet av anslag, bör det inte heller i förskott
ställas pengar till regeringens förfogande.

Därför skall jag, herr talman, be att få yrka bifall till den motion, sorn jäg
väckt i denna fråga, och vilken innebär detsamma som utskottets yrkande i
dess första punkt, nämligen tillstyrkande av ett anslag på 10 miljoner kronor
till förberedandet av arbeten, men som beträffande anvisandet av 100 miljoner
kronor på beredskapsstat innehåller yrkande örn avslag på Kungl. Maj:ts
förslag.

Fröken Hesselgren: Herr talman! I motsats till den föregående ärade talaren
skulle lag vilja uttala min glädje över Kungl. Maj:ts beslut att föreslå
anvisandet av 100 miljoner kronor till de ändamål, som det bär gäller. Låt
vara att det i viss måntan sägas vara en gest, men det betyder dock ofantligt
mycket, att vi redan pa detta stadium på sätt såsom skett genom regeringens
förslag visa utlandet, att vi äro redobogna att göra en verklig insats både i
det direkta hjälparbetet och i återuppbyggnadsarbetet.

Det var emellertid inte direkt för den sakens skull, som jag begärde ordet,
utan för att göra ett påpekande. Kungl. Maj :t har föreslagit och utskottet
godtagit, att man så fort som möjligt skall försöka få kontakt med de internationella
organisationer, som skola utföra återuppbyggnads- och hjälparbetet,
och det är ju synnerligen tacknämligt, att man har för avsikt att göra detta.
Ku finns det emellertid flera stora internationella organisationer för ändamålet,
vilka tyckas representera endast de allierade och sådana nationer, som dessa
tillkalla — jag har sett, att bland dem som eventuellt kunna bli tillkallade
befinner sig Sverige, och jag är övertygad örn att vi också komma att anmodas
vara med i. arbetet. Men det finns en annan organisation, som också
skall sysselsätta sig med dessa problem och där vi ha vår naturliga plats, i
det att vi redan tillhöra den, nämligen den internationella arbetsorganisationen.
Jag vill därför, herr talman, när det här talas örn samarbete, påminna örn
denna organisation, som fått i uppdrag av inte mindre än 34 nationer att med -

Onsdagen den 8 december 1943 f. m.

Nr 34.

Allmän beredskapsstat för budgetåret 1943144. (Forts.)
verka i utredningarna för återuppbyggnadsarbetet. Det kan vara värdefullt att
få använda dess samlade erfarenhet och expertis.

Vidare ser jag av det föreliggande förslaget, att det nu är meningen att
tillsätta en sådan kommission, som riksdagen vid sin behandling av ärendet
i våras begärde, en kommission, som skulle vara det centrala organet för återuppbyggnadsarbetet.
Jag vill då uttala en förhoppning örn att i denna kommissions
arbete även kvinnor måtte komma att deltaga. En hel del av ^ de
spörsmål, som sammanhänga med hjälparbetet och återuppbyggnadsarbetet, äro
ju sådana som i allra högsta grad beröra kvinnorna.

Det har sålunda inte varit för att på något vis motsätta mig vad utskottet
här föreslagit, som jag tagit till orda, utan tvärtom för att understryka, att
jag är mycket glad åt det förslag, som regeringen har framlagt, och det beslut,
som utskottet i anledning därav har fattat.

Herr Skoglund i Doverstorp: Jag tror, herr talman, att det är av stort
värde, att Sverige ger klart besked örn att vi vilja deltaga i återuppbyggnadsarbetet
i de krigshärjade länderna, och att detta besked ges på ett sätt, °som
inte kan missförstås. Inom statsutskottet bär det inte heller funnits några
delade meningar örn den föreliggande propositionen, utan utskottet har varit
enigt örn att den bör tillstyrkas, och jag ber nu, herr talman, att kort och gott
få hemställa örn bifall till utskottets utlåtande.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Jag förstår till fullo, att man inom
statsutskottet varit enig beträffande den föreliggande propositionen. Jag inser
nämligen mycket val, hur komplicerad frågan är, sedan regeringen framlämnat
sin proposition, men jag menar, att regeringen hade haft möjlighet att på annat
sätt än som nu sk.ett betyga sin vilja att understödja återuppbyggnadsarbetet
efter kriget. Vad fröken Hesselgren beträffar tyckte jag mig uppfatta hennes
anförande ungefär på det sättet: Låt vara, det är en gest, men det är en vacker
gest.

Ja, det är en gest, det är en vacker gest, som innebär, att riksdagen avstår
från att själv avgöra, hur dessa 100 miljoner kronor skola användas. Det är
naturligtvis en vacker gest, men det har mycket stora praktiska konsekvenser.
Just därför har jag för min del icke velat vara med på att för en gest riksdagen
skulle avstå från sin beslutanderätt i sådana här ting.

Fröken Hesselgren: Jag använde den ärade talarens eget uttryck, när jag
sade »gest», men jag menade något mycket allvarligare än en gest. Jag menade,
att det är en mycket stor verksamhet det gäller och att det är viktigt, att vi i tid
göra klart för utlandet, att vi, som blivit skonade, stå färdiga att träda in med
ali den hjälp, som vi möjligen skola kunna åstadkomma.

Herr Vougt: Herr talman! Jag hade tänkt säga till herr Hagberg i Luleå
ungefär detsamma som fröken Hesselgren säde nyss. Det är säkerligen icke
bara fråga örn en gest. Örn man skall kunna planera detta arbete, mäste
Kungl. Maj:t kunna räkna med att få pengar av riksdagen.

Herr Hagberg i Luleå spelar nu demokraten, som vänder sig mot den diktatoriska
regeringen eller den diktatoriske finansministern. Men herr Hagberg
skall icke försöka dölja för oss, att bakom hans opposition ligger någonting
annat, som kommit fram i den kommunistiska pressen. Det är farhagor, att
dessa pengar skulle användas på sådant sätt, att ett av de nordiska broderländerna,
sorn herr Hagberg för närvarande star starkt kritiskt till, skulle
komma ätt få med av de pengar, som Sverige kan komma att anslå.

Nr 34.

Onsdagen den 8 december 1943 f. m.

Förslag till
omorganisation
av
riksbanken.

Allmän, beredskapsstat för budgetåret 1943/44. (Forts.)

Herr Lindqvist: Herr talman! Jag begärde ordet för att be om en upplysning
från någon representant i statsutskottet.. Det gäller anslaget till planering
av kommunala arbeten. Nu säger utskottet om dessa på sidan 6: »I den
mån sådana här komma i fråga förutsättas de vara av beskaffenhet, att statsbidrag
av^ medel, som ställas till förfogande för arbetslöshetens bekämpande,
skall utgå till deras utförande under en motsedd period av arbetslöshet.»

Vad jag vill fråga är detta: Vem skall göra denna prövning? Skall arbetsmarknadskommissionen
göra den* eller blir det byggnadsberedningen, eller
hur har det tänkts med den saken? Propositionen är knapp. Jag hade trott, att
statsutskottet skulle behandla detta mera utförligt. Något mera utförligt har
utskottet gjort det, men det har ändå icke lämnat tillräckliga upplysningar.
Det vore värdefullt, om vi i riksdagen, när vi komma hem och man frågar oss
örn detta, visste hur man har för avsikt att ordna det.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Den fråga, som den siste ärade
talaren ställde, gäller det avsnitt av detta utlåtande, som behandlats på den
avdelning av statsutskottet, som jag tillhör. Det är då självklart, att jag har
skyldighet att försöka svara pa fragan. Jag kan i detta avseende icke giva
annat svar än att eftersom man ställer ett belopp till Kungl. Maj :ts förfogande
ligger avgörandet i sista hand hos Kungl. Majit. Jag föreställer mig
emellertid, att i det avseendet följer Kungl. Maj :t utlåtandena från de underordnade
myndigheterna. Jag tänker mig härvidlag, att arbetsmarknadskommissionens
utlåtande kommer att vara vägledande för Kungl. Majit, dag
tror sålunda icke, att det på denna punkt behöver råda någon tvekan ute i
kommunerna, hur beslutet rörande denna fördelning av planläggningsanslaget
skall ske.

Medan jag nu kommit att ha ordet, herr talman, ber jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan i alla dess detaljer.

Herr Hagberg i Luleå: Det kanske icke är värt att låta herr Vougt stå
alldeles oemotsagd. Han hävdade nämligen, att det skulle ha varit den baktanken
bakom min avslagsmotion, att jag icke ville vara med på att understödja
Finland. Han säger sig ha funnit uttryck därför i den kommunistiska
pressen. Därvid misstar sig herr Vougt. Jag kan icke erinra mig, att- vare
sig den kommunistiska pressen eller jag i motionen berört frågan, örn Finland
skall tilldelas. dessa, pengar. Däremot är det känt, att den norske ambassadören
i Washington mycket energiskt uppträtt mot detta förslag från
regeringens sida och sagt, att det avser att understödja finnarna. Jag vill
säga herr Vougt, att jag ej ärtåker på att jag för min del, när kriget är slut,
har någonting emot, att Sverige ställer pengar till förfogande för Finlands
återuppbyggande. Det kan mycket väl tänkas, att herr Vougt är mera missnöjd
med det än Hagberg i ett sådant fall.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till den
i ämnet väckta motionen; och biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 7.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 76, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken förslag till omorganisation av riksbanken.

I skrivelse till bankoutskottet den 31 mars 1943 hade fullmäktige i riksbanken
framlagt vissa riktlinjer och förslag beträffande riksbankens inre organisation.
Sedermera hade fullmäktige i skrivelse till utskottet den 17 maj

Onsdagen den 8 december 1943 f. m.

Nr 34.

Förslag till omorganisation av riksbanken. (''Forts.)
1943 avgivit förslag angående den personalorganisation, som borde genomföras
i anslutning till omläggningen av bankens inre organisation.

Utskottet hemställde,

att riksdagen, i anledning av fullmäktiges i riksbankens förevarande förslag,
måtte

1) i princip godkänna den plan för riksbankens omorganisation, som av utskottet
i dess motivering förordats;

2) med tillämpning från och med den 1 januari 1944

a) godkänna vid utskottets utlåtande såsom bilaga fogat förslag till ändrad
lydelse i vissa delar av bankoreglementet,

b) godkänna vid utlåtandet såsom bilaga fogat förslag till ändrad lydelse i
vissa delar av avlöningsreglementet för riksdagens verk,

c) godkänna vid utlåtandet såsom bilaga fogat förslag till ändrad lydelse
i vissa delar av riksbankens tjänstepensionsreglemente för arbetare samt till
ändrad lydelse i viss del av riksbankens familjepensionsreglemente för arbetare,

d) besluta, att den vid avlöningsreglementet fogade tjänsteförteckningen
skulle, i vad den avsåge riksbanken, erhålla den ändrade lydelse, som framginge
av vid utlåtandet vidfogad bilaga;

3) godkänna vid utlåtandet såsom bilaga fogat förslag till ram för tjänstetillsättningar
inom riksbanken (övergångsplan), att tillämpas tillsvidare från
och med den 1 januari 1944 eller den senare dag, fullmäktige bestämde till
och med den 31 december 1946;

4) bemyndiga fullmäktige att utöver övergångsplanen tillsätta högst sju
tjänster i lönegraden RA 16;

5) bemyndiga fullmäktige att till indragningsstat överföra högst tolv tjänstemän,
därav högst två i lönegraden RA 24 och återstoden i lägre lönegrader,
med rätt för de till indragningsstat överförda att åtnjuta avlöning enligt ortsgrupp
C;

6) bemyndiga fullmäktige att använda ett belopp av högst 20,000 kronor
per år för arvode åt en direktörsassistent; samt

7) bemyndiga fullmäktige att i övrigt vidtaga de åtgärder i samband med
omorganisationens genomförande, som av utskottet i motiveringen förordats.

Enligt den av utskottet förordade omorganisationsplanen skulle riksbankens
direktion bestå av fem ledamöter, av vilka en skulle vara av riksdagen vald
fullmäktig och såsom deputerad erhålla en fast placering i direktionen.

Reservationer hade avgivits:

1) av herr Paulsen, som beträffande förslaget i dess helhet hemställt, att
riksdagen, med godkännande av utav reservanten uppdragna riktlinjer för ärendets
fortsatta beredning, måtte avslå det föreliggande förslaget till omorganisation
av riksbanken;

2) av herrar Nordenson, Sylwan och Ericsson i Åtvidaberg, vilka ansett, att
utskottets yttrande beträffande direktionens sammansättning bort hava annan,
i reservationen angiven lydelse, innebärande att något behov av en ständigt
jourhavande fullmäktig (deputerad) icke kunde anses föreligga, varjämte reservanterna
i enlighet med sitt uttalande därom förordat viss ändrad lydelse
av § 16 och § 17 mom. 1 bankoreglementet;

3) av herrar Berling, Sundvik och Hallberg, vilka inom utskottet yrkat,
att tilläggsarvodet till deputeraden måtte bestämmas till högst 6,000 kronor

. för år och att i enlighet därmed detta belopp borde i stället för högst 8,000
kronor införas i § 16 mom. 5 bankoreglementet; samt

4) av herr Nordenson.

Dessutom hade särskilt yttrande avgivits av herr Ohlin.

Nr 34.

Onsdagen den 8 december 1943 f. m.

Förslag till omorganisation av riksbanken. (Forts.)

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

Herr Svedman: Herr talman! Riksbanken är ju ett riksdagens verk. När ett
förslag till omorganisation av riksbanken nu föreligger, har detta icke förelagts
riksdagen i form av en kungl, proposition, utan det har avgivits till
bankoutskottet av bankofullmäktige. Bankofullmäktiges förslag sönderföll i
två delar, nämligen en som omfattade riksbankens inre organisation och kom
utskottet till handa den 31 mars i år, och en annan, som omfattade personalorganisationen
och kom utskottet till handa den 17 maj. Utskottet gick i författning
örn att ett sammandrag av förslagens innehåll utdelades bland kamrarnas
ledamöter i våras. Det har stått riksdagens ledamöter fritt att göra
framställningar till utskottet beträffande de föreliggande förslagen, trots att
direkt motionsrätt cj varit för handen.

Förslagen äro ursprungligen uppgjorda av en man, nämligen vice riksbankschefen
Ferdinand Wallberg, som 1937 fick bankofullmäktiges uppdrag att
utarbeta och framlägga förslag till riksbankens omorganisation. Utredningsmannen
har gått grundligt till väga. Att det tagit lång tid beror dels på uppdragets
art och dels därpå, att utredningsmannen vid sidan av detta uppdrag
haft en ingalunda obetydlig arbetsbörda.

Utskottets ledamöter ha blivit övertygade örn att en omorganisation, en reform
beträffande riksbankens organisation och arbetsmetoder, är av behovet
påkallad. Jag skulle tro, att även den reservant, som yrkat avslag på förslaget,
är överens med utskottets övriga ledamöter därom, att ett behov verkligen
föreligger, därför att den nuvarande organisationen såväl som dess arbetsmetoder
äro föråldrade.

Man har velat vinna två huvudsyften med denna omorganisation: Det ena
är att göra banktjänsten i dess helhet mera rationell och effektiv genom personal-
och bokföringsreformer, dessa senare i väsentlig mån innebärande maskinbokförings
införande i omfattande grad. Det andra huvudsyftet är att
förstärka den del av organisationen, som har att svara för riksbankens huvuduppgift,
d. v. s. vården om penningväsendet, vilken efter krigets slut torde
bli mera komplicerad och arbetskrävande än hittills.

Utredningsmannens förslag har undergått en hel del jämkningar och förändringar,
företagna dels av bankofullmäktige och dels av utskottet. Själva
den stomme, som är framlagd av utskottet i dess förslag, är dock hans. De
jämkningar och ändringar, som gjorts särskilt av utskottet, beröra dels riksbankens
ledning och dels avdelningskontorens ställning.

Riksbankens nuvarande ledning är som bekant lagd i händerna på av riksdagen
valda bankofullmäktige. Bankofullmäktiginstitutionen lämnas i förslaget
orubbad. Under bankofullmäktige finnes: en direktion, sammansatt av riksbankschefen,
vice riksbankschefen och två andre deputerade — riksbankschefen
kallas förste deputerad. Därjämte äro bland de valda bankofullmäktige
två utsedda, den ene som chef för huvudkontoret och den andre som chef för
avdelningskontoren, bägge benämnda andre deputerade. Dessa deputerade skulle
det nu vara meningen att slopa, och i stället skulle införas ett par mellanled
mellan de deputerade och de olika »grupperna» för att fullständiga organisationsbyggnaden.

Det första ledet kallas för sektioner som skall vara till antalet tre. Det
andra ledet kallas avdelningar och vara förslagsvis sju till antalet. Därunder
komma de olika grupperna. Enligt bankofullmäktiges förslag skulle direktionen
bestå av riksbankschefen, vice riksbankschefen, den för tillfället föredragande
av de tre sektionscheferna samt en jourhavande •fullmäktig.

Denne jourhavande fullmäktige post skulle beklädas alternerande av samt -

Onsdagen den 8 december 1943 f. m.

Nr 34.

(J3

Förslag till omorganisation av riksbanken. (Forts.)
liga riksbanksfullmäktige med förslagsvis en tjänstgöringstid av en månad i
sänder för att på detta sätt alla fullmäktige skulle sätta sig in i riksbankens
uppgifter och arbetssätt.

Inom utskottet väcktes emellertid förslag därom, att direktionen skulle utökas
med en deputerad vald på längre tid, förslagsvis ett år i sänder. På detta
sätt skulle deputeradeinstitutionen återuppstå, liksom komma in genom en bakdörr.
Jag var för min del då förslaget kom fram av samma uppfattning som de
reservanter, som uppträda mot detta förslag. Emellertid bier jag mera försonligt
stämd mot förslaget, sedan en instruktion för denna mera permanenta
deputerade utarbetats och framlagts. I varje fall har jag ej biträtt
reservationen. Skälen därtill voro, dels att en lånedelegation, som hittills
varit självständig institution, föreslås gå upp i och sammansmälta med direktionen
— vilket ju i och för sig kan motivera en utbyggnad av direktionen
— dels att denne deputerade skulle bli medlem av en organisationskommitté,
som hade att övervaka genomförandet av den föreslagna organisationen,
och dessutom bli ordförande i den så kallade industristyrelsen, vilken
är en nyhet i förslaget och skall ersätta de inspektörer av sedeltryckeriet och
pappersbruket, som hittills fungerat och som utgjorts av bankofullmäktige.

Alltså: bankofullmäktige, direktion, sektioner, avdelningar och grupper, det
är den föreslagna organisationsbyggnaden av riksbanken.

Sektionerna skulle som sagt vara tre. Den första skulle ha hand örn vanliga
bankärenden, den andra örn centralbanksärenden och den tredje om interna och
administrativa uppgifter. Lånedelegationen skulle, som också är sagt, uppgå i
direktionen.

Industristyrelsen hade av bankofullmäktige föreslagits skola bestå av fem
ledamöter: vederbörande sektionschef, d. v. s. chefen för tredje sektionen, .en
fullmäktig, som skulle vara ordförande i styrelsen, och en industrisakkunnig,
d. v. s. en person förtrogen med papperstillverkning och tryckeriverksamhet;
därjämte skulle föreståndarna för de respektive verken ingå i styrelsen. Styrelsen
skulle alltså bestå av fem ledamöter.

Utskottet bär ansett det vara nog med tre ledamöter i styrelsen och därför
uteslutit de båda föreståndarna för verken och låtit dem uppträda som föredragande
inom den av tre personer bestående styrelsen. Ordföranden skulle,
som jag sade, vara en deputerad och väljas för ett år i sänder. Så skulle sektionschefen
och den industrisakkunnige utgöra de båda andra ledamöterna i
denna tremannastyrelse.

Utskottet har företagit en annan ändring i organisationsförslaget, nämligen
den att låta revisionsavdelningen sortera direkt under bankofullmäktige och
icke under direktionen, för att därigenom ge den en mera självständig ställning.

Detta var riksbankens inre organisation jämte ledningen och organisationen
av huvudkontoret. Utskottets förslag företer, som jag nämnt, en del avvikelser
från bankofullmäktiges förslag.

Vad beträffar avdelningskontoren hade utredningsmannen föreslagit, att
visst rutinarbete skulle överflyttas från avdelningskontoren till huvudkontoret.
Överflyttningen skulle avse viss del av bokföringen, hypoteksförvaringen, registreringen
av låneklientelet och eventuellt även diskonteringen av större
växelposter. Vidare skulle erläggandet av räntor och amorteringar å lån, som
beviljats vid avdelningskontoren, regelmässigt ske genom inbetalning å postgiro
till huvudkontoret, som jämväl skulle avisera låntagarna om de förfallna
beloppen.

Detta bär utskottet icke velat gå med på. Utskottet har ej delat den uppfattning,
åt vilken utredningsmannen och fullmäktige givit uttryck. Enligt

Nr 34.

Onsdagen den 8 december 1943 f. m.

Förslag till omorganisation av riksbanken. (Forts.)
utskottets mening synes det nämligen otvivelaktigt, att överflyttningen av arbetsmaterial
till huvudkontoret i den omfattning utredningsmannen föreslagit
och personalindragningarna vid avdelningskontoren i vissa fall skulle medföra
försenad expediering och även i övrigt försvåra kontorens förmåga att betjäna
låntagarna samt därigenom i viss mån minska kontorens konkurrenskraft.
Enligt utskottets åsikt böra åtgärder, som kunna medföra en rationalisering av
arbetet inom avdelningskontoren, kunna genomföras av bankofullmäktige under
iakttagande av att kontoren icke berövas den rörelsefrihet, som bankofullmäktiges
förslag innebär.

Det synes överhuvud taget ovisst, huruvida någon verklig ekonomisk vinst
skulle uppstå för riksbanken genom att, såsom här föreslagits, en betydande
del av det arbetsmaterial, för vars behandling kontoren organiserats, skulle
överföras till huvudkontoret, som redan nu i allmänhet är proportionsvis mera
arbetsbelastat än avdelningskontoren, och vars lokaler dessutom äro strängt utnyttjade.
För allmänhetens del skulle förvaringen av reverser och hypotek vid
huvudkontoret innebära den nackdelen, att lånehandlingarna i sådana fall, där
detta eljest skulle vara möjligt, icke kunde utbekommas i samband med återbetalningen
av lån utan först vid senare tidpunkt.

Därtill kommer, att i en tid som denna, när förödelsekriget från luften överträffat
allt vad man kunnat föreställa sig, det är föga lämpligt att på en
plats hopa alla dessa värdehandlingar, dessa hypotek, som enligt fullmäktiges
förslag skulle sändas till Stockholm och förvaras här. Detta har utskottet motsatt
sig. Överhuvud bär utskottet ansett, att i avvaktan på utredningen örn inrättande
av en statens affärsbank och det resultat, denna utredning kan giva,
böra vi låta avdelningskontoren få sådan rörelsefrihet och konkurrensförmåga,
att icke deras klientel därför att det blir långsammare och omständligare betjänat
går tvärs över gatan till affärsbankens kontor. Jag vill tillägga, att
vilket resultat än utredningen örn en statens affärsbank får, inverkar det i ingen
mån på det beslut, som riksdagen fattar, om riksdagen följer utskottet.

Jag har redan talat örn industriverkstyrelsen och dess sammansättning och
uppgifter. Jag vill säga några ord örn personalen. Personalen har visat en viss
oro inför detta förslag. Oron borde ha minskats i den mån förslaget har genomgått
de olika instanserna, ty efter bankofullmäktiges revision och efter
utskottets ytterligare översyn ha personalens synpunkter allt mera beaktats.
Men det är klart, att mellan gammalt och nytt måste det bli en skarv, och utan
varje offer kan man icke komma över denna skarv, örn man nämligen vill lia
något verkligt nytt av det gamla. Vad som bär är ofrånkomligt det är, att befordringsmöjligheterna
för vissa av tjänstemännen i riksbanken och särskilt
för tjänstemän i mellangraderna försämras. Därtill kommer, att en del förordnandetjänster
upphöra, och då ju i regel ett förordnande bär mer eller mindre
tillfällig karaktär, så följer därmed en inkomstminskning. Här gäller liksom
för övrigt vid genomförandet av hela förslaget, att utskottet ålägger bankofullmäktige
att gå varsamt fram och bygga på de erfarenheter, som bankofullmäktige
kunna vinna under reformens genomförande, samt att taga ali nödig
hänsyn både till personalens intressen och till andra omständigheter, som
kunna befinnas vara värda beaktande. Någon uppsägning av personal i och för
omorganisationens genomförande skulle icke behöva ifrågakomma, möjligen
med undantag för tillfälligt anställd personal och eventuellt för en eller annan
extra tjänsteman. Härtill kommer, att de ifrågasatta lönesänkningarna icke
skulle drabba nuvarande tjänstinnehavare, vilka skola skyddas genom särskilda
övergångsbestämmelser.

I förslaget ingår en övergångsplan, som spänner över tre å,r framåt. Den
upptager i jämförelse med personalplanen ett större antal tjänster i vissa

Onsdagen den 8 december 1943 f. m.

Nr 34.

Förslag till omorganisation av riksbanken. (Forts.)
lönegrader. Utskottet Ilar gjort en del särskilda avvikelser, som jag vill påpeka.
Kassörerna, vilka föreslogos skola placeras i 16, 18 och 20 lönegraderna, komma
att slippa 16 lönegraden, den lägsta, och skola fördelas på 18 och 20 lönegraderna.
Vaktmästarna undgå den 5 lönegraden, så att den lägst placerade vaktmästaren
placeras i 7 lönegraden. Dessa bägge avvikelser har utskottet gjort
beträffande lönerna i det förslag, som bankofullmäktige framlagt.

För övrigt vill jag nämna, att vad lönerna beträffar så har en särskild kommitté,
bestående av generaldirektör Stridsberg, statssekreterare Westling och
statskommissarien Johnsson granskat förslaget. Lönenämnden för riksdagens
verk har framlagt sina synpunkter i ett ganska utförligt utlåtande, som i ett
och annat avseende företer avvikelser från bankofullmäktiges förslag. Utskottet
har inom sig tillsatt en delegation för att granska lönenämndens betänkande,
och denna delegation har ansett sig böra tillstyrka bifall till vad lönenämnden
föreslagit. Utskottet har för sin del kommit till samma slut.

Jag skulle kanske ha nämnt, att beträffande avdelningskontoren bankofullmäktiges
förslag upptager den nyheten, att avdelningskontorens styrelser
utökas med en man, så att vid de mindre kontoren styrelsen, som för närvarande
består av verkställande direktören och två andra personer, skall komma
att bestå av en verkställande direktör och tre andra personer och styrelsen
vid de större kontoren, som för närvarande består av verkställande direktören
och tre andra personer, skall bestå av verkställande direktören och fyra
andra.

Enligt utredningsmannens förslag skulle icke mindre än 135 tjänster så småningom
dragas in, när organisationen var genomförd helt och hållet, vilket
skulle medföra en besparing på 1.5 miljoner kronor örn året. Utskottet har
icke följt detta förslag, så att besparingen kan icke bli så stor som utredningsmannen
tänkt sig, men den blir i alla fall ingalunda föraktlig. Utskottet bär
beträffande tjänsternas antal varit frikostigare än utredningsmannen och bankofullmäktige.
Så t. ex. ha avdelningskontoren fått 16 tjänster utöver vad bankofullmäktige
föreslagit, och på det sättet och genom andra tillägg av tjänster
skulle i stället för, som utredningsmannen föreslagit, 135 tjänster endast 99
tjänster komma att indragas. Av dessa 99 tjänster äro för närvarande 46 vakanssatta,
vilket i viss mån underlättar reformens genomförande.

Herr talman! Detta var, skulle jag tro, ett tämligen fullständigt referat av
det väsentliga i vad bankoutskottet föreslår beträffande riksbankens omorganisation.
Något anslag begäres icke för denna reforms genomförande. Utskottets
hemställan upptager sju olika punkter. Till vad utskottet i dessa punkter
föreslår ber jag, herr talman, att få yrka bifall.

Herr Paulsen: Herr talman! Då jag reserverat mig för avslag på bankoutskottets
förslag, så ber jag att få yttra ett par ord. Jag vill börja med att
säga, att jag anser, att den tidpunkt man har valt för denna omorganisation
är synnerligen olämplig. Att mitt under ett pågående krig ställa Ull med en
sådan stor omorganisation kan icke vara riktigt. Utredningen och det förslag,
vari utredningen utmynnat, har ju tagit sikte på krigsförhållanden med
valutakontor med utsläppning av massor av sedlar, med för litet antal skiljemynt
o. s. v., o. s. v. Förslaget är uppgjort av vice riksbankschefen, som har
gjort en gästroll i riksbanken. Han lämnar nu riksbanken, och vi få en ny
vice riksbankschef, som kanhända har helt andra synpunkter än den nuvarande
vice riksbankschefen har, och i så fall får hela förslaget göras om.
Ingen människa vet i denna stund, hur riksbanken kommer att se ut efter
omorganisationen. Herrarna och damerna kunna fråga vem ni vilja av riks Andra

kammarens protokoll 19JiS. Nr Sh. 5

Nr 34.

Onsdagen den 8 december 1943 f. m.

Förslag till omorganisation av riksbanken. (Forts.)
bankschefen, fullmäktige eller tjänstemän i riksbanken: ingen kan tala om
för er, hur riksbanken kommer att se ut efter omorganisationen, ty ingen
vet det. Inom näringslivet här i landet utreder man visserligen allt möjligt
för att man skall vara beredd, när freden kommer, men man gör inga verkliga
förändringar; det är man alltför klok för att göra. Så borde vi också
handla här i riksdagen. För två år sedan beslöt riksdagen en utredning om
tillskapande av en statens affärsbank. Den utredningen är ännu icke verkställd.
Tycka icke kammarens ledamöter ändå, att en omorganisation nu föregriper
en sådan utredning. Åtminstone anser jag, att den gör det.

Tjänstemännen skola tillsättas genom förordnande. Hittills ha de tillsatts
genom konstitutorial och lia haft klagorätt hos bankoutskottet. Nu vill jag
ju inom parentes säga, att den klagorätten icke varit mycket att hurra för,
ty i allmänhet har bankoutskottet icke givit den klagande rätt utan varit angeläget
örn att stå väl hos riksbanksledningen, men tjänstemännen lia i varje fall
hittills haft denna rätt. Hädanefter skola de i stor utsträckning tillsättas på
förordnande. Vad betyder det? Jo, det betyder, att de komma att helt och
hållet »hänga i armarna» på riksbanksledningen. Är det en bra ledning, så
kan det inte vara så farligt, men vem kan garantera, att det icke blir en sådan
ledning, att en tjänsteman, som kommer med ett misshagligt förslag,
riskerar att bli ivägkörd. Under sådana förhållanden är det icke så konstigt,
att tjänstemännen icke äro vidare nöjda med den föreslagna omorganisationen.

Riksbankstjänstemännen ha, nära nog i sista stund, skickat in en skrivelse
till bankoutskottet. Denna skrivelse, som jag nu ämnar läsa. upp, har undertecknats
av alla riksbankens tjänstemän från den högste till den lägste med
undantag av tre bankråd. De som icke undertecknat skrivelsen ha kanhända
spekulerat i att komma med bland topparna. Hur därmed förhåller sig vet jag
icke. Jag föreslog i bankoutskottet — det är ju ingen hemlighet — att bankoutskottet
skulle foga denna skrivelse som bilaga till sitt utlåtande, men utskottet
var väl ängsligt för att det skulle rubba utskottets cirklar, örn kammarens
ledamöter finge reda på, vad tjänstemännen, tänka örn saken, så att
utskottet avslog detta mitt förslag. Därför ser jag mig nu nödsakad att läsa
upp skrivelsen. Det tar icke så lång tid, men några minuter tar det nog. Skrivelsen
lyder:

»Till riksdagens bankoutskott. Undertecknade tjänstemän i Sveriges riksbank
anhålla vördsamt att i fråga örn den föreslagna omorganisationen av
riksbanken få anföra följande.

Utan att ingå på närmare detaljer må till en början framhållas, att den kritik,
som från tjänstemannahåll på vissa väsentliga punkter riktats mot förslaget,
ingalunda härrör från en, negativ inställning till rationaliseringar eller
en omorganisation. Tvärtom vilja vi framhålla angelägenheten av att bankens
verksamhet moderniseras och effektiviseras. De föreslagna formerna härför
synas oss emellertid icke i allo vara de bästa. I samtliga över förslaget avgivna
yttranden av avdelningschefer vid huvudkontoret, styrelser vid och särskilt
utsedda sakkunniga för avdelningskontoren samt personalorganisationerna
har sålunda starkt kritik riktats mot detsamma. De uttalade betänkligheterna
grunda sig på praktiska erfarenheter samt synnerligen noggranna undersökningar.
Anledningen till att tjänstemännen ingående studerat hithörande
problem, har varit, att de med öppen blick för sitt ansvar såsom statstjänstemän
velat bilda sig en objektiv uppfattning örn de föreslagna åtgärdernas lämplighet.
I stort har kritiken ej heller kunnat vederläggas med sakskäl utan
mötts med att den emanerade från en avog inställning till rationaliseringar
eller att förslaget missförståtts. Även herrar fullmäktige själva hava i det nu
föreliggande förslaget visat stor osäkerhet inför denna omorganisation. ’Det är

Onsdagen den 8 december 1943 f. m.

Nr 34.

Förslag till omorganisation av riksbanken. (Forts.)
emellertid icke möjligt för fullmäktige att bedöma, huruvida förslagen i alla
detaljer lämpa sig till utförande i oförändrad form eller huruvida modifikationer
böra vidtagas.’ Yttranden av detta slag förekomma på ett flertal ställen
i fullmäktiges förslag. Allt synes oss därför tala för att kritiken varit befogad.

Vad som i denna kritik påpekats beträffande den föreslagna centraliseringen av
arbetsuppgifter samt dessas fördelning på avdelningar m. m., skall här icke återupprepas.
Däremot förtjänar det kanske än en gång framhållas, att de föreslagna
förändringarna i kontrollhänseende icke synas bjuda den säkerhet, man har
rätt att fordra av ett statens verk. De påpekanden, som härvid gjorts av reservanten
inom fullmäktige, fil. dr Edvard Björnsson, måste i allt väsentligt anses
riktiga. Vid en omläggning av kontrollen måste dock ur säkerhetssynpunkt
hållas i minnet, att t. ex. antalet kassavårdare, vilka äro gemensamt ansvariga
för valvsbehållningar, växlande från några tiotal miljoner till miljarder kronors
värde, icke i något fall bör vara färre än tre. Vidare synes oss den utvidgade
användning av mindre kvalificerad och okvalificerad personal, som
föreslås, i sig fordra starkare kontroll och skärpt övervakning, för att ej allt
för stor felmarginal skall uppstå. Även den, föreslagna inskränkningen av vaktpersonalen,
vilken biträder vid kassavård och värdetransporter samt övervakningen
av stora värden och även i viss utsträckning fullgör åligganden av
tjänstemannakaraktär, synes oss ur säkerhetssynpunkt synnerligen betänklig.

Vad personalens ställning beträffar, utgör förslaget en direkt fortsättning
på den utveckling, som tidigare påbörjats inom det privata näringslivet. I stora
drag medför det nämligen skapandet av ett fåtal högre tjänster, av vilka
de flesta sannolikt icke komma att besättas med bankens egna tjänstemän,
samt en synnerligen kraftig beskärning av antalet tjänster i mellangrader och
lägre grader jämte en nedpressning av lönenivån och anställande i stor utsträckning
av mindre kvalificerad och okvalificerad arbetskraft. Någon motsvarande
omfördelning av arbetsuppgifter har emellertid icke skett utan i en
del fall kommer till och med ökat arbete och ökat ansvar att förenas med lägre
lön än nu och lägre tjänsteställning. Förslaget innehar här en föga lycklig
kategoriklyvning, och skulle detsamma gå igenom, synes riksdagen därmed
även lia fattat principiell ståndpunkt till denna utveckling. En liknande utveckling
för samtliga tjänstemän i allmän tjänst synes då vara att vänta och
kanske även en skärpning av läget för dem i enskild.

Genom rle föreslagna åtgärderna komma vidare bankens nuvarande tjänstemän
att bjudas sämre villkor icke blott för framtiden i befordringsavseencte
utan även omedelbart i löneliänscende. Genom indragning och sänkning av
ordinarie tjänster bortfaller nämligen i stor utsträckning möjligheten att erhålla
vikariatsersättning, vilken hitintills utgjort en icke oväsentlig del av löneinkomsten.
Även förordnanden, som på grund av vakanssättningen innehafts
sedan flera år tillbaka, bortfalla, vilket innebär löneminskning med t. ex. c:a
900 kronor per år för tjänsteman i 26 :e lönegraden, som förordnats i RA 30,
e:a 1.100 kronor per år för tjänsteman i RA 22 med förordnande i RA 26
o. s. v. Beträffande felräkningspenningar samt arvoden till bank- och vaktpersonal
kunna samma påpekanden göras. Till och med vid en befordran enligt
förslaget kommer mången tjänsteman att uppbära lägre lön lin vad han för
närvarande gör. I detta sammanhang torde även kunna påpekas de försämrade
villkoren lör bankens icke ordinarie personal. Redan nu utgör densamma
vid huvudkontoret, örn reservpersonalen icke inräknas, mer än 40 % av hela
personalen och kommer sannolikt att i avsevärd grad öka genom den föreslagna
omorganisationen. Vid lönesättningen synes man sålunda ej lia beaktat eller
tillräckligt beaktat de särskilda bestämmelser, som gälla för riksbankens
tjänstemän i fråga örn deras ekonomiska ställning. (Se Bankoreglementet § 39.)

Nr 34.

Onsdagen den 8 december 1943 f. m.

Förslag till omorganisation av riksbanken. (Forts.)

Betryggande övergångsbestämmelser för att motverka dessa löneminskningar
synas oss därför vara ett befogat önskemål.

Ytterligare vilja vi framhålla, att vid de förhandlingar, som förts, bankofullmäktige
icke låtit sig representeras av någon med ingående kännedom örn
riksbanksförhållanden eller ens av någon bankexpert. Det torde därför kunna
ifrågasättas, örn förhandlingarna blivit av sådant värde, som avses med desamma.
Ej heller har personalen beretts tillräcklig möjlighet att på ort och
ställe demonstrera nu gällande rutin för att på så sätt skapa jämförelsematerial
med den föreslagna arbetsordningen, trots att detta torde vara i överensstämmelse
med moderna organisationsmetoder.

Med hänsyn till vad som anförts såväl tidigare som härovan, våga vi framhålla
våra starka betänkligheter mot omorganisationsförslaget. Samtidigt vilja
vi även framhålla, att vi givetvis- komma att fullgöra våra åligganden lika
lojalt som hittills, örn förslaget genomföres, ehuru vi i,sådant fall väl näppeligen
kunna åläggas ansvaret för de konsekvenser, som då synas oss ofrånkomliga.

Under åberopande av vad härovan anförts, hemställa vi, att bankoutskottet
vid det slutliga ställningstagandet måtte

beakta de synpunkter och önskemål, som såväl tidigare som nu framförts i
skrivelser och under uppvaktningar, samt

vidtaga sådan ändring av förslaget, att personalen icke gives ändrade villkor
förrän en omorganisation, som motiverar detta, genomförts.»

Herr talman, mina damer och herrar! Det där var ju sakkunskapen, den
verkliga sakkunskapen, som uttalar sig i denna skrivelse. Förslaget innebär,
att det bildas en kraftig topp med högre tjänstemän, och långt, långt därunder
komma sedan de, som skola förrätta det verkliga'' arbetet. Örn kammarens
ledamöter slå upp sidan 63 i utlåtandet, finna ni där en tablå beträffande
organisationen av riksbanken. Nu är det så, att riksbankschefen jämte två
andra deputerade ha ledningen över hela riksbanken. Enligt det förslag, som
nu föreligger och som herr Svedman talat så vackert för, har man först direktionen.
Sedan sker en uppdelning i tre olika sektioner med en högt avlönad
chef för varje sektion. Dessa delas upp i 7 avdelningar och sedan komma
alla underavdelningar långt där nere. Lönerna äro ju också högt tilltagna för
dem, som stå i toppen.

Som kammarens ledamöter kanske sett i utskottets förslag, är riksbankschefen
placerad i lönegrad RC 13. Jag föreställer mig, att kammarens ledamöter
icke bevara i sina hjärnor vad det betyder i pengar. Jag Ilar tittat efter,
att det betyder 37,000 kronor i lön per år. Det är samma betalning, som riksbankschefen
haft hittills, så det kan ej göras något åt den saken. Affärsbankerna
betala ju sådana löner till sitt folk, så att örn vi skola ha en duktig
karl, måste han vara bra betald. Sedan kommer vice riksbankschefen i lönegrad
RC 12, vilket betyder 29,000 ~~b 7,000 kronor i lön, och så två bankdirektörer,
d. v. s. två sektionschefer — vice riksbankschefen skall
vara den ene sektionschefen — med en lön av vardera 20,000 kronor.
Sedan komma, med några tusental kronor lägre lön, direktörerna på avdelningskontoren.
Men de, som skola förrätta det verkliga arbetet komma upp till
en lön av 9,020 kronor enligt lönegrad RA 26. Sedan sjunka lönerna ned till
ungefär 3,000 kronor.

Som man ser av förslaget är det den höga toppen, som tillsätter alla de
tjänstemän, som skola vara i riksbanken, och som skall leda och fördela arbetet.
Dessa höga tjänstemän skola ha oerhört bra betalt, men de lägre tjänstemännen,
som skola förrätta det verkliga arbetet, äro icke så lysande betalda. Men
dessutom skola där anställas människor i halvtidstjänst. "Vilka tror kammarens

Onsdagen den 8 december 1943 f. m.

Nr 34.

Förslag till omorganisation av riksbanken. (Forts.)
ledamöter skola sättas till dessa tjänster? Skall det bli familjeförsörjare? Nej,
de kunna icke försörja en familj på den lön, som en halvtidstjänst giver. Dessa
befattningar komma att utlämnas till fruar i god ekonomisk ställning, som
vilja ha extra inkomster till nöjen, teater och »make up» och allt vad det
kallas för. Örn riksdagen går med på bankoutskottets förslag, kan man icke
säga, att riksdagen gynnar familjebildningen. Det gör man sannerligen icke
med ett sådant förslag. Som det nu är kan en duktig riksbankstjänsteman
avancera och nå även den högsta posten och få bra betalt. Efter detta förslags
genomförande är det stopp. De komma att förbli bland de lägre tjänstemännen,
som skola förrätta det verkliga arbetet. Till toppen nå de aldrig.
Där skola andra människor placeras, som riksbanksledningen finner lämpliga
och behagliga för sina syften.

Bankoutskottet har beviljat riksbankschefens anhållan örn en assistent med
en lön av 20,000 kronor. Som skäl därför anföres, att riksbankschefen är tröttkörd
och behöver en medhjälpare. Själv säger han, att han är trött och överansträngd,
och då tror man det ju. Men varför är han det? När vi för några år
sedan tillskapade vice-riksbankschefssysslan, skedde det också under en tid,
då det var stora påfrestningar på riksbankschefen. Man var rädd för att han
skulle falla ihop och ville då skapa en befattning, vars innehavare skulle sköta
riksbankschefens åligganden, örn han ej själv skulle kunna sköta dem. Då fick
vi vice riksbankschefen Lamm, som skötte den befattningen, så som den var
ämnad att skötas, men denne och Rooth drogo icke jämnt. Resultatet blev, att
Lamm avgick. Sedan kom Wilhelmsson, som också skötte vice-riksbanks-chefssysslan,
så dog han, och därefter kom Wallberg, som uppgjort det här lysande
förslaget. Wallberg har aldrig någonsin tjänstgjort som vice riksbankschef.;
han har lämnats helt andra uppgifter. Örn riksbankschefen i denna dag skulle
vara urståndsatt att sköta sin tjänst, blir det inte vice riksbankschefen som
kan sköta den, ty han har, som sagt, aldrig kommit att sätta sig in i den, utan
det blir någon annan, möjligen den som är ämnad att inneha assistentbefattningen
med de där 20,000 kronorna.

Jag skall säga ett ord örn avdelningskontoren också. Förut ha hypoteken på
sådana lån, som tagits i avdelningskontoren, förvarats där,, och när låntagaren
har betalt in sitt lån har han fått igen sin revers; så går det för övrigt till i
alla banker. Men nu har man inom riksbanken funderat ut, att alla hypotek
skola dras upp till riksbankens huvudkontor. Om en låntagare i ett avdelningskontor
betalar in ett lån, får han således inte sin revers tillbaka. Nej då, det
dröjer någon dag innan den hinner upp till Stockholm och tillbaka igen. Vad
tro kammarens ledamöter, att de människor som ha affärer med riksbanken
komma att säga örn den saken? De komma naturligtvis till att börja med att
bli arga, men resultatet blir bara, att de i fortsättningen vända sig till andra
banker, där de bli bättre behandlade.

Örn jag ville gå in på det hela punkt för punkt, vore det synnerligen mycket
att tillägga i denna sak, men jag skall stanna hill'' och hänvisa till min reservation
om avslag på hela det här förslaget, till vilken reservation jag, herr talman,
ber att få yrka bifall.

Herr Svedman erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Herr Paulsens underhållning visade, särskilt i hans slutord, att han
inte tillräckligt tagit del av utskottets utlåtande. Hypoteksförfarandet har nämligen
rätats till på det sätt jag angav, så att den fara, som herr Paulsen därvidlag
pekade på, exiserar inte. Det var att slå in öppna dörrar alf hänvisa
till detta.

Herr Paulsen säger, att utskottet inte har vågat ta in tjänstemannaskrivel -

Nr 34.

Onsdagen den 8 december 1943 f. m.

Förslag till omorganisation av riksbanken. (Forts.)
seri. Ja, jag känner inte till någon rädsla i det fallet. Men den omständigheten
att skrivelsen — den är daterad den 24 november och finnes refererad på sidan
4 i utlåtandet —- inkom sedan utskottet fattat sina preliminära beslut, har dock
bara lett till att den behandlats precis på samma sätt som alla andra skrivelser,
som kommit in till utskottet. Skulle denna skrivelse ha tagits in som bilaga,
skulle åtskilliga andra också ha tagits in som bilagor, och då hade utlåtandet,
som nu omfattar 184 sidor, säkerligen svällt med ett femtiotal sidor och således
varit ännu svårare för herr Paulsen att penetrera än vad utlåtandet nu tycks
ha varit.

Herr Paulsen säger, att tidpunkten för en omorganisation är olämplig. Ja,
för den som inte vill något äro alla tidpunkter olämpliga. Denna fråga har
varit aktuell i många år, och att den nu kommer fram med förnyad styrka
beror därpå, att riksbanken med nödvändighet måste vara rustad att möta efterkrigstidens
påfrestningar, särskilt med hänsyn till valutafrågor och vad därtill
hör.

Herr Paulsen, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle, anförde:
Herr talman! När herr Svedman säger, att utskottet anfört så mycket som erfordras
av skrivelsen från riksbankstjänstemännen, skall jag tillåta mig citera
vad utskottet yttrar om densamma — jag tror jag hinner med det på dessa
minuter:

»Till utskottet lia vidare inkommit dels en framställning från styrelsen för
riksbankstjänstemännens förening angående inrättande övergångsvis av förslagsvis
tio tjänster i 16 lönegraden, dels en framställning från civilförvaltningens
personalförbund med hemställande örn ärendets återförvisande till fullmäktige,
dels ock en den 24 november 1943 dagtecknad, av praktiskt taget
samtliga tjänstemän i riksbanken undertecknad skrivelse. I sistnämnda skrivelse
hemställes, att bankoutskottet vid det slutliga ställningstagandet måtte
beakta de synpunkter och önskemål, som framförts från personalens sida i
skrivelser och under uppvaktningar, samt vidtaga sådan ändring av förslaget,
att personalen icke gives ändrade villkor förrän en omorganisation, som motiverar
detta, genomförts.»

Det var allt vad bankoutskottet ansåg sig böra ta med av hela den långa
skrivelse jag uppläste. Jag undrar örn kammarens ledamöter av dessa rader
fingo någon nämnvärd uppfattning örn vad som klämde inne i hjärterötterna
på dessa tjänstemän. Jag tror inte det. Jag tror nog det var nödvändigt att jag
läste upp skrivelsen.

Som tiden nu var långt framskriden och flera anmält sig för yttrandes avgivande,
beslöt kammaren på förslag av herr talmannen att uppskjuta den
fortsatta behandlingen av förevarande utlåtande och återstående ärende till
kl. 7.30 e. m., då enligt utfärdat anslag detta sammanträde komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.14 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Onsdagen den 8 december 1943 e. m.

Nr 34.

Onsdagen den 8 december.

Kl. 7.30 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen påbörjade sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr förste vice talmannen.

§ 1.

Herr förste vice talmannen anmälde till fortsatt behandling bankoutskottets
utlåtande, nr 76, i anledning av fullmäktiges i riksbanken förslag till omorganisation
av riksbanken; och lämnades därvid ordet enligt förut skedd anteckning
till

Herr Hallberg, som anförde: Herr talman! I en till bankofullmäktiges utlåtande
fogad reservation av herr Berling m. fl. föreslås, att deputerandens särskilda
årsarvode skall sättas till 6,000 kronor i stället för av bankoutskottet
föreslagna 8,000 kronor.

Detta är ju ingen stor fråga, och 2,000 kronor spela naturligtvis en ytterst
liten roll i förhållande till riksbankens budget, men vi reservanter ha
ändå ansett att det vore rimligt att sänka arvodet för denna bisyssla till av
reservanterna föreslagna 6,000 kronor. Vi få dock komma ihåg, att det här
gäller, som jag nämnde, en bisyssla, man kan möjligtvis säga en halvtidssysselsättning,
och den som skall ha denna deputeradebefattning skall vara
bankofullmäktig. För detta uppdrag har han ett årsarvode av 7,000 kronor.
Får han sedan 6,000 kronor i tilläggsarvode såsom deputerad, är det sammanlagt
13,000 kronor örn året. Deputeraden skall vidare vara riksdagsman
— det kan inte vara någon annan än någon som sitter i riksdagen — och
lägger man till riksdagsarvodet kunna vi sä''ga att denne deputerade kommer
upp i ett årsarvode på omkring 18,000 kronor enligt reservationen, och det
kan man ha rätt att tycka vara tillräckligt.

Jag vill fästa kammarens uppmärksamhet på att bankoutskottet har varit
mycket angeläget att betona, att denna deputeradesyssla skall vara en bisyssla
och inte får betraktas såsom en heltidsanställning, och det är ifrån den synpunkten
som vi, som ha reserverat oss för de 6,000 kronorna, ha tyckt att det
arvodet kan räcka till.

Jag vet att emot den ståndpunkten kan möjligen göras den invändningen,
att det här är fråga örn en ganska högt kvalificerad kraft. Det duger inte
med vem som helst, det måste vara en man som begriper sig på bankaffärer,
speciellt riksbankens, och som även enligt bankoutskottets tanke skall vara
beredd att rycka, in som ordförande i den industriverksstyrelse, som enligt
förslaget skall tillsättas över sedelpappersbruket och sedeltryckeriet.

Jag tillåter mig, herr talman, att på de anförda skälen yrka bifall till den
av herr Berling m. fl. avgivna reservationen i fråga örn arvodet till den
särskilde deputeraden.

Herr Nilsson i Landskrona instämde häruti.

Förslag till
omorganisation
av
riksbanken.
(Forts.)

Nr 34.

Onsdagen den 8 december 1943 e. m.

Förslag till omorganisation av riksbanken. (Forts.)

Vidare yttrade:

Herr Wiberg: Herr talman! Att en genomgripande omorganisation av riksbacken
är av behovet påkallad, därom har inom utskottet rått full samstämmighet.
Av utskottets alla ledamöter är det endast den ärade ledamoten av
denna kammare herr Paulsen som har framfört ett avslagsyrkande. Emellertid
understryker även herr Paulsen i likhet med utskottet" behövligheten av
en omorganisation, ehuru han väsentligen i fråga örn tidpunkten för denna
omorganisations ikraftträdande har en annan åsikt än utskottsmajoriteten.

Men samtidigt som herr Paulsen starkt har betonat, att en rationalisering
av riksbankens arbete vore välbehövlig, så har han påpekat att det vore
fullmäktiges skyldighet att vid varje tidpunkt verka för en rationalisering
med begagnande av alla de möjligheter, som till äventyrs kunna stå till buds.
Jag mäste, för min del fullkomligt instämma med herr Paulsen häri. Väl
är det riktigt att den nuvarande riksbanksledningen bär gjort en hel del för
att förenkla och rationalisera bankens verksamhet, men man borde enligt min
uppfattning redan inom ramen av nuvarande organisation ha kunnat åstadkomma
betydligt mera. Och när herr Paulsen framhåller, att det förefaller
som örn man i viss utsträckning hade undanskjutit reformerna i avvaktan på
utredningens slutförande, så kan jag för min del inte ge honom annat än
rätt. Även utskottsmajoriteten har i sitt utlåtande hävdat i viss mån samma
åsikt.

o Trots att jag alltså i vissa avseenden måste instämma med herr Paulsen,
så kan jag inte följa hans avslagsyrkande, främst givetvis beroende på att
jag i andra hänseenden har en åsikt, som ganska väsentligt divergerar gentemot
den, åt vilken herr Paulsen givit uttryck dels i reservationen och dels
i sitt yttrande här tidigare i dag.

Vice riksbankschefen har gjort en utomordentligt omfattande, omsorgsfull
och grundlig utredning.. Detta oerhörda material har granskats av fullmäktige,
som ha haft god tid till sitt förfogande, och redan vid riksdagens vårsession
hade bankoutskottet tillfälle att sätta sig in i de olika förslagen och
att också framföra vissa preliminära synpunkter. Fullmäktige ha därefter haft
möjlighet att avgiva yttrande över vad utskottet preliminärt anfört, och utskottet
har slutligen nu i höst kunnat träffa ett avgörande. Utskottet har i
vissa avseenden omarbetat olika- förslag. Jag vill inte härmed ha sagt, att
de ändringar, som utskottet har gjort, i alla avseenden överensstämma med
vad som enligt min mening hade varit det lämpliga, men å andra sidan vill
jag medgiva att det slutresultat, till vilket utskottet kommit, i stort sett nog
får anses vara godtagbart. Ett synnerligen starkt skäl till förmån för att riksdagen,
inte bifaller avslagsyrkande! utan nu beslutar en omorganisation i ungefärlig
överensstämmelse med utskottets förslag torde nog få tillmätas det
yttrande, som återfinnes på sidan 14 i utskottsutlåtandet, där det heter, att
det måste anses vara synnerligen önskvärt att riksbanken snarast erhåller en
slagkraftig organisation för att bli i stånd att lösa de viktiga uppgifter, som
i fortsättningen komma att ställas på banken.

Under utskottsbehandlingen hade jag tillfälle att beträffande vissa delar
av ärendet sitta vid bordet. Bland annat var detta fallet beträffande de avsnitt,
som handla örn riksbankledningen. Jag tillät mig därvid att i likhet
med herrar Nordenson m. fl. framföra den tankegång, som sedermera kommit
till .uttryck i den av herrar Nordenson och Sylwan i första kammaren och
herr Ericsson i Åtvidaberg i andra kammaren avgivna reservationen. Det är
inte min avsikt att nu ingå på detta vidlyftiga frågekomplex i sak, då de
olika uppfattningarna ju återspeglas i dels utskottets yttrande och dels re -

Onsdagen den 8 december 1943 e. m.

Nr 34.

Förslag till omorganisation av riksbanken. (Forts.)
servationen. Jag inskränker mig därför, herr talman, till att endast yrka bifall
till den under 2) återgivna av herr Nordenson m. fl. avgivna reservationen.

Herr Hyling: Herr talman! Det utskottsutlåtande, som föreligger här i dag,
har ju tillkommit utan att vara föranlett av någon kungl, proposition eller
någon motion. Det var därför ganska svårt att komma till tals med utskottet
för enskilda riksdagsmän, men småningom öppnades den vägen, att riksdagsmännen
skulle få rätt att genom skrivelser till utskottet ge sina synpunkter till
kännä. Den rätten ha också fyra av riksdagens ledamöter, tre från första
kammaren och jag från denna kammare, begagnat genom att till utskottet
avlåta en skrivelse. Den skrivelse, som jag alltså åberopar, slutar med en anhållan
att bankoutskottet måtte besluta att för närvarande icke vidtaga andra
omläggningar av riksbankens organisation än smärre sådana, vilka verkligen
äro av behovet påkallade.

Jag vill från början säga, herr talman, att denna vår inställning icke varit
dikterad av motstånd mot en rationalisering. En sådan behöver helt säkert
komma till stånd även inom riksbanken, och det har väl också det föreliggande
utskottsutlåtandet visat. Nu har emellertid det utredningsförslag, som
ligger till grund för utskottets förslag, kritiserats från flera håll. Så ha exempelvis
avdelningscheferna vid huvudkontoret och särskilt utsedda sakkunniga
för avdelningskontoren samt personalorganisationerna riktat stark kritik emot
förslaget. Dessa olika organisationer framföra betänkligheter, som grunda sig
på praktisk erfarenhet samt på synnerligen noggranna undersökningar. I en
skrivelse, som redan är föredragen här i kammaren av herr Paulsen, ha samtliga
tjänstemän inom riksbanken från direktörer och avdelningschefer till vaktmästare
meddelat, att de ingående studerat hithörande problem för att på så
sätt bilda sig en objektiv uppfattning om de föreslagna åtgärdernas lämplighet,
och samfällt komma dessa tjänstemän inom riksbanken till det resultatet,
att de för bankoutskottet velat framhålla starka betänkligheter emot hela organisationsförslaget
som sådant.

Om det nu är så, som några vilja göra gällande, att tjänstemännen skulle Ira
stort personligt intresse av att förhindra förslagets genomförande och att stor
betydelse därför inte skulle kunna tillmätas deras kritik, så lia herrar fullmäktige
själva visat stor osäkerhet inför denna nya organisation. Jag läser
exempelvis i fullmäktiges förslag bland annat följande: »Det är emellertid
icke möjligt för fullmäktige att bedöma, huruvida förslagen i alla detaljer
lämpa sig till utförande i oförändrad form eller huruvida modifikationer böra
vidtagas.» Dessutom säger utskottet på sidan 13 följande: »Givetvis hade det
i och för sig varit önskvärt, att utredningsmannens förslag före riksdagsbehandlingen
blivit slutligt granskade i alla dess detaljer.» »Det bör beaktas»,
säger utskottet vidare, »att en behandlingsordning, som åsyftat en detaljprövning
från fullmäktiges sida av samtliga hithörande spörsmål, skulle lia
betytt ett ytterligare dröjsmål med frågans lösning.» Något längre ned skall
jag citera tre andra rader, där utskottet säger: »Helt annorlunda hade frågan
säkerligen legat till, om organisationsförslaget syftat till en utbyggnad, som
krävt ökade utgifter. Då hade givetvis kravet på en fastare utformning av
förslaget varit oeftergivligt.»

Det jag bär citerat här, alltifrån tjänstemännens skrivelse till fullmäktiges
ganska tveksamma ställning och utskottets lika tveksamma uttalanden, visar
med ali tydlighet att förslaget inte är i detalj granskat. Det visar också att
det är i behov av en förutsättningslös och allsidig prövning. Det eista jag citerade,
där utskottet alltså vill göra gällande, att örn det skulle ha varit förenat

Nr 34.

Onsdagen den 8 december 1943 e. m.

Förslag till omorganisation av riksbanken. (Forts.)
med betydliga kostnader att genomföra förslaget, skulle utskottet ha kommit
till en annan ställning, nämligen den att hänskjuta frågan till en förutsättningslös
utredning, pekar också i samma riktning. Det är alldeles sant, att
förslaget i detta fall inte kräver ökade utgifter, men jag anser, till skillnad
från utskottet,^att då omorganisationsförslaget är så vidlyftigt som det är, så
borde kravet på en fastare utformning av förslaget varit lika oeftergivligt som
örn förslaget skulle ha kostat mera i utgifter.

Vidare sägs det på ett ställe i utlåtandet, att ett uppskov skulle innebära,
att det nuvarande ur personalsynpunkt föga tillfredsställande provisoriska tillståndet
med vakanssättning av tjänster skulle fortfara. Ja, det är alldeles sant
att de nuvarande förhållandena ur personalsynpunkt äro föga tillfredsställande^
men örn personalen själv hellre tar dessa besvärligheter till dess att en allsidig
och förutsättningslös utredning av omorganisationen kommer till stånd,
så borde man kunna vänta en tid utan att åberopa just personalsynpunkter och
svårigheter i samband med personalfrågan.

En^ del av de synpunkter, som vi framfört i skrivelsen till bankoutskottet,
ha blivit tillgodosedda. Så t. ex. har bankoutskottet gjort örn intet det förslag
utredningsmannen och fullmäktige tillstyrkt att centralisera arbetet till huvudkontoret.
Jag vill inte upptaga tiden med att återupprepa den saken, ty
utskottets talesman, bankoutskottets vice ordförande herr Svedman, har i dag
klargjort den. Jag vill bara säga, att då det ifrån utredningens sida framkommit
sådana synpunkter som bankoutskottet så kraftigt har fått gå emot, så är
det inte alldeles givet att utredningen i övriga delar är fullt tillfredsställande.

Vad personalorganisationen beträffar så skall jag, herr talman, be att få
stanna några minuter inför den saken. Jag skall inte vidröra de andra frågorna,
som äro förknippade nied hela detta stora utredningsförslag. Vad alltså
denna personalorganisation beträffar måste man säga, att förslaget icke i detalj
är utarbetat. I stora drag innebär emellertid förslaget skapandet av ett
fåtal högre tjänster samt en synnerligen kraftig beskärning av antalet tjänster
i mellangrader och lägre grader jämte en nedpressning av lönenivån samt anställande
i stor utsträckning av mindre kvalificerad eller i vissa fall okvalificerad
personal med låga löner. Härigenom uppstår utan tvekan en kategoriklyvning,
som inte kan sägas vara till båtnad. Ett beslut i sådan riktning i
vad det gäller riksbanken synes därför även innefatta ett principiellt ståndpunktstagande
av bankoutskottet och riksdagen i ett spörsmål, som berör en
synnerligen stor grupp av löntagare här i landet, och ett sådant beslut bör
givetvis inte fattas utan en föregående förutsättningslös och allsidig utredning.

Jag är den förste att erkänna, att bankoutskottet har på ett flertal punkter
i sitt utlåtande visat en viss förståelse för de tjänstemän, som skulle komma att
drabbas av förslaget, men det finns dock en del tjänstemän som kunna komma
att få en lönereducering av i vissa fall ända upp till 1,000 kronor per år, ja, till
och med i något enstaka fall med 1,100 kronor per år. För dessa tjänstemän ''
har bankoutskottet icke med fasthet deklarerat, att de i likhet med en del
andra, skulle få kvarstå i sina löner så länge de kvarstå i tjänst. Jag tänker nu
särskilt på de tjänster, som innehavas av personer med förordnande på högre
tjänst. Det Ilar ju varit på det sättet, att några ordinarie tillsättningar ha
inte skett i någon större utsträckning, därför att fullmäktige räknat med att en
omorganisation så småningom måste komma till stånd. Därför finns det en hel
del tjänstemän, som nu sitta på förordnande och uppburit lön i den lönegrad
förordnandet gäller, men enligt det förslag, som här föreligger, skulle dessa
förordnanden borttagas och tjänstemännen flyttas ned i den lönegrad, där de
tidigare, för många år sedan, varit och därigenom få en lönereducering på
ända upp till 1,000 kronor per år.

Onsdagen den 8 december 1943 e. m.

Nr 34.

Förslag till omorganisation av riksbanken. (Forts.)

Det är enligt min mening icke rätt att förfara på det sättet, särskilt icke i
dessa tider, då alla omkostnader stigit så oerhört. Jag noterar givetvis med tacksamhet
vad bankoutskottet säger i detta hänseende, men jag kan icke känna
mig tillfreds med utskottets utlåtande. Utskottet säger just om denna sak: »I
brist på närmare utredning är utskottet icke berett att göra något bestämt
uttalande, huruvida tillräckliga skäl kunna anses föreligga för att vederbörande
beredes kompensation för löneminskningen under en viss avvecklingstid.
Det synes utskottet vara lämpligt, att fullmäktige taga denna fråga under
närmare övervägande samt vidtaga eventuellt erforderliga åtgärder.» Det räcker
enligt min mening icke med att man överlämnar detta åt fullmäktiges välvilliga
omtanke. Riksdagen borde på den punkten klart säga ifrån vad den
menar, antingen den menar att en lönereducering skall ske eller örn man tänker
sig att rekommendera fullmäktige att låta innehavarna av tjänsterna slippa
lönereducering så länge de äro innehavare av tjänsterna i fråga. Gar man fram
efter den linjen, att lönereducering skall ske, måste jag säga, att det gamla
talesättet, att kronans kaka är liten men säker, måste utbytas mot uttrycket:
kronans kaka är liten och osäker. Detta förfaringssätt kommer i sin tur att
medföra, att de statliga verken icke komma att erhålla de bästa krafterna.
Dessa söka sig då över i privat tjänst. Jag har tidigare här i kammaren talat
för att staten borde vara en mönsterarbetsgivare. Då bör också noggrant undersökas
räckvidden av det föreliggande förslaget.

Jag skall icke, herr talman, upptaga tiden längre med att gå igenom utlåtandet.
Med det sagda har jag velat framhålla, att förslaget på en del punkter
icke blivit tillräckligt utrett, varför en förutsättningslös och allsidig, gärna
snabb utredning bör komma till stånd.

Jag skulle för min del, herr talman, måhända kunna yrka bifall till den
reservation, som herr Paulsen fogat till utskottets utlåtande, men då jag icke
till alla delar kan instämma i den motivering, som han har för sitt avslagsyrkande,
skall jag endast yrka avslag på förslaget. Örn det går igenom hoppas
jag, att en förutsättningslös och allsidig utredning sedermera kan rätta
till det hela.

Herr Ericsson i Åtvidaberg: Herr talman! Sedan tanken på en rationalisering
och en omorganisation av riksbanken under årtionden ropat på uppmärksamhet,
är det för mig liksom för de flesta som yttrat sig en glädje finna, att ett
förslag nu äntligen ligger på riksdagens bord, och ännu mera glädjande är det,
att förslaget i stort sett ansluter sig till vad bankofullmäktige själva ansett
välbetänkt. _ .

På en punkt ha emellertid olika åsikter förts till torgs. Det gäller direktionen.
Som bekant skall den »nya» direktionen bli något helt annat än hittills.
Den skall arbeta som en direktion vanligen arbetar, med sammanträden dagligen.
På grund härav gäller det för direktionen att bli arbetsbehändig, d. v. s.
bli å ena sidan tillräckligt stor för att prestera en allsidig och kvalificerad
handläggning av frågorna, men å andra sidan icke sa stor, att den blir tungrodd.
Fullmäktige lia i sitt förslag också beaktat detta sistnämnda och ansett,
att direktionen borde begränsas till riksbankschefen, vice riksbankschefen, en
av riksdagen vald fullmäktig som jourhavande och chefen för den sektion, inom
vars område det ärende ligger, som behandlas. Den jourhavande ledamoten
skulle tjänstgöra en månad i sänder, varigenom alla dc av riksdagen valda ledamöterna
ju skulle få tjänstgöra.

Utskottet föreslår nu, att utöver jourhavande fullmäktigen ytterligare en
skulle deltaga i det löpande arbetet, främst då i direktionen men även på annat

Nr 34.

Onsdagen den 8 december 1943 e. m.

Förslag till omorganisation av riksbanken. (Forts.)
sätt, och att denne skulle få stadigvarande uppdrag, låt vara halvtidstjänst.
Härmed har man menat att ytterligare slå vakt örn riksdagens inflytande
över riksbankens ledning. Beträffande detta råda inga som helst delade meningar
i sak. Inflytandet får icke äventyras. Men man frågar sig, om icke
detta med två riksdagsvalda ledamöter i det dagliga direkt-ionsarbetet är en
omotiverat stark vakthållning. Man undrar åtminstone, örn icke försiktigheten
härvidlag skapas på bekostnad av andra fördelar. Det är ju, mina damer och
herrar, fullmäktige in pleno, som skola behandla de verkligt viktiga frågorna
rörande riksbankens verksamhet. Jag syftar då närmast på penningpolitiken.
Någon ändring i denna arbetsordning vill ej heller någon ha. Direktionen däremot
får att syssla med allt det löpande arbete som vanligen åvilar en direktion.
Att den av riksdagen valde fullmäktige skulle besitta härför erforderliga banktekniska
erfarenheter, kan man väl icke skäligen begära. Resultatet blir, att
tvenne politiskt valda fullmäktigeledamöter sitta i ett arbetsorgan, som huvudsakligen
sysslar med andra frågor än dem man i riksdagen är angelägen
att vaka över. Att fullmäktige vilja och böra vara ä jour med vad som förekommer
även inom direktionen är all right, men denna kontakt synes kunna
säkras genom den alternerande fullmäktigen.

Enligt utskottsmajoritetens förslag blir direktionen även betänkligt stor.
Erfarenheten pekar på att verkställande organ av denna art minska i effektivitet
när de äro för stora. Örn utskottet nu vinner, skulle direktionen bli fem
personer stark, ibland, örn alla sektionscheferna äro med, till och med sju
man stark. Det är knappast en direktion, det är en styrelse. Detta har väckt
betänkligheter hos oss reservanter. Man synes för resten ha ganska vaga föreställningar
örn vad den specielle deputeraden, som han kallas, skall göra. Det
sägs, att han skall göra sig förtrogen med arbetet inom riksbanken. »Han skall
äga erhålla upplysningar och taga del av de handlingar, som inkomma till
eller upprättas inom banken, samt äga påfordra, att direktionen ställer biträde
till hans förfogande i den utsträckning, som erfordras för fullgörande av hans
uppdrag.» Låter icke detta närmast som örn han skulle fullgöra ett revisionsuppdrag
eller utöva ett kontrollantskap — för att använda ett uttryck, som
ändå icke på något vis täcker vad jag menar? Kan icke den funktionen innebära
risker, som gentemot den beräknade fördelen äro ganska stora? Det synes
mig så, och många med mig tyckas hysa samma oro. Detta framgår tydligt nog
av utskottstexten, där det heter: »Man torde för övrigt kunna utgå från att
särskild omsorg kommer att ägnas åt valet av deputerad och att till deputeradeuppdraget
kommer att utses en person, som besitter god förmåga av samarbete
med bankens ledning ävensom sådana kvalifikationer i övrigt, att ett missbrukande
av förtroendeställningen icke behöver befaras.» Är icke härigenom oron
tydligt nog ådagalagd?

Nu förstår jag alltför väl, att ett anförande till förmån för min och mina
medreservanters reservation närmast är ett slöseri med tid. Men detta till trots
har jag tagit kammarens tid i anspråk för att på denna punkten freda min själ.
Vad jag förfäktat inom utskottet och som hastigast anfört här i kammaren
grundar sig dels på erfarenheter från det praktiska livet inom ett med det ifrågavarande
jämförbart område, dels oron ur de sagda synpunkterna för den
speciella deputeradebefattningen. Och märk väl, mina damer och herrar, det
är icke bara reservanterna som anse befattningen diskutabel. Bankofullmäktige
själva, valda av riksdagen och alltså riksdagens egna förtroendemän, ha ej
heller de ansett den nu aktuella befattningen behövlig för att i fortsättningen
liksom hittills säkra riksdagens välmotiverade inflytande på skötseln av landets
riksbank.

Onsdagen den 8 december 1943 e. m.

Nr 34.

Förslag till omorganisation av riksbanken. (Forts.)

Herr talman! Jag ber att med dessa ord få yrka bifall till den av mig m. fl.
avgivna reservationen.

I detta anförande instämde herr Dickson.

Herr Hall: Herr talman! Den meningsskiljaktighet, som herr Ericsson i
Åtvidaberg anmält från utskottets ståndpunkt, rör ju en detalj. Det var också
en detalj herr Hallberg berörde i sitt anförande nyss. Den ende av utskottets
ledamöter, som efter att ha deltagit i behandlingen i utskottat har ansett sig
stå till svars med att vidhålla en avslags- eller uppskovsståndpunkt är^herr
Paulsen. Jag skulle gärna se, att kammarledamöterna allmänt kostade på sig
nöjet att läsa hans reservation. Det finns icke ett ord i den, som antyder något
annat än att riksbanken är till för tjänstemännens skull och att man följaktligen,
när man omorganiserar riksbanken, först och sist bör taga hänsyn till
vad som är lämpligt ur tjänstemannasynpunkt. Det har för visso icke varit
likgiltigt för utskottet hur tjänstemännen komma att få det —• jag skall återkomma
till den saken sedan — men det är självklart, och det borde icke behöva
sägas i denna församling, att riksbanken ändå har stora och betydelsefulla
uppgifter, som i första hand måste fyllas, innan man tänker på tjänstemännen.
Det är tjänstemännen, som äro till för att fylla en uppgift i riksbanken,
och riksbanken är icke till för att vara ett ställe, där man kan försörja
sig. Jag tror att, efter allt det prat som ägnats denna fråga, det är ganska
viktigt att det i kammaren säges ifrån att det förhåller sig så.

När utskottet gått att behandla detta ärende har utskottet måst taga hänsyn
till många omständigheter, bl. a. att arbetet med rationaliseringen inom
banken av olika anledningar blivit fördröjt. Den kritik som riktats mot utredningsarbetet
kan emellertid icke utskottsmajoriteten instämma i. Det är intet
fel, att en styrelse för ett statligt verk uppdrager åt en sakkunnig person
att bearbeta ett visst utredningsmaterial och framlägga resultatet för fullmäktige.
Härvidlag är det fullmäktige, som konstituerat sig som utredningsorgan,
fastän man uppdragit åt vice riksbankschefen att samla materialet och göra ett
förslag, som sedan går att bearbeta av fullmäktige. Det är alltså icke en ensam
utredningsmans arbetsresultat, som kommit fram som ett förslag till
bankoutskottet, utan det är ett av fullmäktige utarbetat förslag, låt vara på
basis av en utredningsmans material. Yi ha många gånger inom statsförvaltningen
sett, att enmansutredningar äro de bästa. Där får man åtminstone fram
en bestämd mening. Jag skall icke bestrida, att en del av de åsikter utredningsmannen
uttryckt kunna betraktas som extrema. Men detta är intet fel. Han
har på vissa punkter ställt frågan på sin spets och sagt, att så rationellt kan
man göra det hela örn man vill. Det är mycket bra att både fullmäktige och
riksdagen ha fått ett sådant förslag, och mot den myckna kritik, som framförts
mot utredningsmannens förslag, är jag angelägen att säga, att vi inom
utskottsmajoriteten äro honom tacksamma för att han givit en del uppslag,
som måhända skulle lia förkvävts, örn man skulle gjort utredningen inom en
större församling, där man måst fila av alla kantigheter i förslaget, innan det
kom fram. Den rädsla för att få se hur en sak ser ut, vilken täger sig uttryck
i önskan att kasta tillbaka det hela i en sump, där meningarna skulle
hyvlas bort och där man skulle få en kompromisslösning till stånd, kan jag
icke dela. Det är förvisso bankoutskottets sak att försiikå bedöma det material
det får, och det är också riksdagens sak att söka bedöma det förslag som utskottet
kommer med. Det är däremot varken utskottets eller riksdagens sak
att vara rädd för fakta.

Mot de invändningar som här gjorts mot utskottets förslag har jag ett par

Nr 34.

Onsdagen den 8 december 1943 e. m.

Förslag till omorganisation av riksbanken. (Forts.)
erinringar att göra. Det kail icke vara nödvändigt att efter allt som hittills
sagts komma med en fullständig redogörelse för liela förslaget. Jag skall alltså
inskränka mig till att bemöta de invändningar som gjorts av reservanterna.

Det gäller, då först direktionens sammansättning. Jag erinrar örn att den
nuvarande direktionen består av fyra ledamöter, nämligen riksbankschefen,
vice riksbankschefen och de båda deputeradena. Den består alltså av tre bankmän
och en riksdagsman. Fullmäktiges förslag upptager en direktion, som
består av tre personer: jourhavande fullmäktigen, riksbankschefen och en sektionschef,
av vilka en skulle vara riksdagsman. Det förslag utskottet framlägger
upptager en direktion, som alternativt kommer att bestå av fyra eller
fem ledamöter, beroende på örn det ärende, som behandlas, faller under den
sektion, som förvaltas av vice riksbankschefen. I direktionen skulle sitta
två riksdagsmän, nämligen deputeraden och jourhavande fullmäktigen, samt
riksbankschefen, vice riksbankschefen och sektionschefen. Jag vill emellertid
fästa kammarledamöternas uppmärksamhet på att det är en radikalt förändrad
direktion det här är frågan om, icke bara till sin sammansättning utan även
med hänsyn till dess uppgifter. Den hittillsvarande direktionen i riksbanken
är en församling, som sammanträder ytterst sällan och som har att handlägga
några smärre administrativa ärenden utan någon egentlig vikt för allmänheten.
Den direktion utskottet nu föreslår är en arbetande direktion, som skall
sammanträda varje dag och som därtill skall övertaga lånedelegationens uppgifter.
Den far alitsa ett betydande inflytande icke bara på riksbankens administration
utan också på kreditgivningen. Det blir i verkligheten denna direktion,
som kommer att fatta alla de beslut i de ärenden, som låntagarna i
riksbanken dag för dag ha att framlägga för fullmäktige. Endast i de fall,
då man icke kan komma överens i direktionen, har ju en direktionsledamot rätt
att vädja till fullmäktige för att fa saken prövad inför hela fullmäktigeförsamlingen.
Det är självklart, att örn man nu gör jämförelser mellan en bolagsdirektion
och riksbanks direktionen, så kan man säga, att bolagsdirektionen är
effektivare, därför att den är mindre, men bolagsdirektionen har ju också en
mycket mera begränsad uppgift. Den skall se till att bolagets affärer gå bra.
men bolagets kunders intressen eller statens eller de allmänna intressena behöva
icke bevakas i ett industribolags styrelse. Vi ha ännu icke kommit så
långt, att det allmänna har något sådant inflytande över det enskilda affärseller
företagarlivet, att man där bygger in någon representation för allmänhetens
eller för statens, intressen. I riksbanken däremot är det ju omfattande
allmänna och. statliga intressen som mäste bevakas. Örn man skulle ge riksbanken
en direktion så gott som uteslutande bestående av bankspecialister,
skulle man ju utestänga några av de väsentligaste intressen, som riksbanken
bär att bevaka. Det har icke utskottet kunnat vara med om. Utskottet har
i stället sagt, att den enda förutsättningen, under vilken utskottet kan tillstyrka
omorganisationen av riksbankens ledning, är, att man i direktionen
bygger^in denna deputerade och gör riksdagens och riksdagsmännens inflytande
så starkt, som här är skisserat.

På den punkten, har det anmälts en reservation beträffande arvodet till deputeraden.
Jag har i och för sig icke mycket att invända mot reservationen, ty
det är klart, att för en bisyssla räcker även det arvode, som reservanterna ha föreslagit,
mer än väl till. Jag skulle gärna ha kunnat ansluta mig till dem, om
icke alldeles särskilda skäl i detta fall förelegat. Jag vill fästa kammarens
uppmärksamhet pa att vi i riksbanken ha ett annat löneläge och ett annat
arvodesläge än någon annanstans i statsförvaltningen. Riksbankstjänstemännen
ha högre avlöning än motsvarande befattningshavare i de centrala ämbets -

Onsdagen den 8 december 1943 e. m.

Nr 34.

Förslag till omorganisation av riksbanken. (Forts.)
verken och andra statliga verk. Riksbankens styrelse bär ett högre arvode än
någon annan statlig styrelse bär. Tidigare bär den riksdagens speciella förtroendeman,
som denne deputerade skall ersätta, haft en lön av 17,000 kronor jämte
dyrtidstillägg, för närvarande 3,000 kronor, alltså tillhopa 20,000 kronor.
När vi nu utbyta denne förtroendeman mot en befattningshavare med ett arvode
av 8,000 kronor, låt vara att vi samtidigt göra denna nya befattning till
en halvtidstjänst, ha vi faktiskt verkställt en prutning på icke mindre än 12,000
kronor. Jag tycker nog, att det är litet svårt att gå längre, såvida man icke är
särskilt angelägen örn att markera, att detta är en tjänst, som man icke behöver
ge någonting särskilt åt. När man värderar upp riksbanks tjänstemännens
löneställning — det gör man ju alltjämt trots de prutningar som nu ha
skett — skulle det stämma rätt illa med denna allmänna politik att vara alltför
snål mot deputeraden. Dessutom vill jag säga, att det kanske icke är så lätt
att få tag i en lämplig deputerad. Varken utskottet eller reservanterna ha velat
låsa fast beloppet. Utskottet har sagt, att det skall vara högst 8,000 kronor.
Man kan alltså tänka sig mindre här. Reservanterna ha också i fråga örn det
av dem föreslagna arvodet, 6,000 kronor, sagt, att det skall vara högst detta
belopp. Det är väl ändå alldeles självklart, att örn man ger fullmäktige en något
vidare fullmakt, som utskottet föreslagit, bör det vara lättare för fullmäktige
att anskaffa en lämplig man för den posten än örn man är så snäv beträffande
arvodet som reservanterna. Det är dessa synpunkter som gjort att
jag icke kunnat ansluta mig till reservationen.

Vad tjänstemannaorganisationen beträffar, så har ju den sidan av saken här
på olika sätt presenterats som den viktigaste. Det är ett faktum, att den opposition,
som tar sig uttryck i avslagsyrkandena, är ju helt och hållet styrd av
hänsyn till tjänstemännen. Jag är därför rätt ''angelägen örn att säga, att jag
undrar, om icke de, som här talat å tjänstemännens vägnar, ha gjort sig skyldiga
till en missuppfattning av det förslag, som här föreligger. Ända från början,
långt innan förslaget i alla dess detaljer blev känt, blev det, skola vi säga,,
utskällt, därför att man hade på förhand inbillat sig, att här skulle det gälla
en storstädning inom tjänstemannavärlden i riksbanken, som skulle ta bort
praktiskt taget alla deras befordringsmöjligheter, i den mån man nu icke rent
av påstod, att man skulle komma att förvandla riksbankstjänsteman!, en till en
svältavlönad paria. Jag vill säga, att allt detta tal är i hög grad överdrivet.
Men sådana där saker klaras bäst upp, örn man håller sig till siffrorna, och
det skola vi nu försöka att göra. Jag vill då för dem av kammarledamöterna
som verkligen äro intresserade av denna sak konstatera, att örn man drager
gränsen mellan högre och lägre tjänster vid 22 lönegraden och hänför tjänstemännen
i 22 lönegraden och lägre lönegrader till de lägre tjänsterna samt tjänstemännen
i 24 lönegraden och däröver till de högre tjänsterna, så upptar den
nuvarande personalplanen 223 tjänster lägre befattningshavare och 78 i högre
löneställning. De 223 befattningshavarna i 22 och lägre lönegrader ha alltså
78 tjänster att tävla örn. Enligt den personalplan, som någon gång i framtiden
eventuellt kan komma att genomföras, äro de lägre befattningshavarna 137,
och de lia 65 tjänster att tävla örn. Den nya personalplanen upptar alltså icke
mer än dubbelt så många lägre tjänstemän som högre, medan den nuvarande
organisationen upptar tre gånger så många lägre tjänstemän som högre. Såvitt
jag förstår, måste det betyda, att de lägre tjänstemännens utsikter att bli befordrade
komma att ökas nied nära 100 %, sedan detta förslag är genomfört.

Varför talar man då örn detta som ett slags försämring, då det i verkligheten
innebär en förbättring? Det är en försämring på det sättet, att de som för närvarande
äro i tjänst i riksbanken med nödvändighet måste få sina befordringsmöjligheter
stäckade i någon mån. Det är klart, som här har anförts, att den

Nr 34.

Onsdagen deli 8 december 1943 e. m.

Förslag till omorganisation av riksbanken. (Forts.)
sorn inriktar sig på att vinna befordran till en tjänst, som finns, blir ledsen,
om den tjänsten helt plötsligt försvinner. Men örn man skulle fullfölja den tanken
till slut, innebär det ju ingenting annat än att staten i sin verksamhet aldrig
har rätt att rationalisera, därför att, när man än rationaliserar, måste man
i själva övergången stöta på sådana här förhållanden.

När vi i utskottet ha diskuterat dessa ting tillsammans med representanter
för tjänstemannaorganisationerna och påvisat, hur det i verkligheten förhåller
sig och hur mild denna övergångsplan är, som under de första åren skall komma
att gälla, har man ju icke heller haft så mycket mera att säga. Anmärkningarna
ha faktiskt tystnat, när man fått förhandla en stund. Det enda man
sedan haft att tillgripa Ilar ju icke varit annat än att staten helt enkelt icke
har rätt att draga in en tjänst, ty när man än gör det, tar man bort befordringsmöjligheten
för någon, som hoppats få tjänsten. Men så långt kan väl
ändå icke riksdagen sträcka sig i tillmötesgående mot tjänstemannaintressena.
Örn man skulle göra det, skulle den statliga verksamheten alltid bli dömd att
få arbeta dyrare och mindre effektivt än nödvändigt. Jag, som hoppas, att staten
skall komma att. visa sig duglig att uppta verksamhet på åtskilliga andra
områden än den nu har sådan, skulle känna mig ganska förskräckt, örn riksdagen
skulle inta en sådan ställning, som i verkligheten skulle komma att
döma staten till ineffektiv verksamhet i ali framtid.

Den hänsyn, sorn. de nuvarande tjänstemännen självfallet ha rätt att påkalla,
har utskottet försökt att skriva in i utlåtandet. De av herr Nyling refererade
raderna i utskottsutlåtandet, där utskottet talar örn övergångsanordningarna,
är jag gärna benägen att understryka. Det bär varit utskottets mening,
att all möjlig hänsyn skulle tagas till dem, som nu inneha förordnanden och
följaktligen redan lia fått en högre löneställning. Men att riksdagen skulle besluta
att ålägga fullmäktige att uppehålla alla dessa tjänster tills vederbörande
befattningshavare hade avg*ått ur riksbankens tjänst, skulle ju effektivt
blockera hela rationaliseringsarbetet, och ett sådant beslut kan följaktligen utskottet
icke rekommendera. Däremot har utskottet icke något att erinra mot
att fullmäktige komma att ta personliga hänsyn. Utskottet har därför skrivit
så pass mycket örn tjänstemännens framställning, som skett, därför att utskottet
har varit angeläget om att ingen skulle åsamkas nedsättning i sin nuvarande
inkomst, såvida icke detta är oundgängligen nödvändigt på grund av rationaliseringens
behöriga gång.

Till slut vill jag, herr talman, fästa uppmärksamheten på en sak, som icke
har blivit berörd här i debatten, nämligen den brådska, som detta ärende verkligen
kan anses ha. Vi hoppas alla nu, att kriget lider mot sitt slut, och att det
icke skall dröja så värst många månader, förrän den både efterlängtade och
befarade fredskrisen bryter in. I och med detta är det klart, att riksbankens
uppgifter komma att svälla i oerhörd grad. Det mest sannolika är ju, att den
kontroll av vår utrikeshandel, som har ägt rum under kriget, icke kan avvecklas
omedelbart, utan måste fortsätta någon tid efter det vapnen ha nedlagts.
Samtidigt är det klart, att så snart handelsvägarna äro öppna, kommer svenska
folket att vilja förse sig med alla de varor, som man kan få ute på världsmarknaden.
Det kommer att innebära en oerhörd påfrestning för riksbanken att
bibehålla den nuvarande kontrollen över valutahandeln, samtidigt som handelsvolymen
kan beräknas svälla i mycket stor utsträckning. Icke minst är det
angeläget, att riksbanken då är bättre rustad och har fått den organisation,
som ledningen har begärt, och som utskottet har ansett sig kunna tillstyrka.
Skulle riksbanken få lov att möta fredskrisen med en så svag organisation av
ledningen, som den för närvarande har, måste man befara, att riksbanken icke
kan fylla sin uppgift i denna svåra tid. Därför brådskar det.

Onsdagen den 8 december 1943 e. m.

Nr 34.

Förslag till omorganisation av riksbanken. (Forts.)

Men det finns ytterligare ett skäl. Vi veta så litet örn vilka uppgifter riksbanken
kan fylla på kreditgivningens område inom landet under en fredskris.
De uppgifterna kunna också bli stora. Det råder ingen tvekan örn att en modern
organisation, som här förordats, kommer att vara starkare och mera bärkraftig,
när det gäller att ta emot dessa arbetsuppgifter än den nuvarande
organisationen är. Vi hoppas därför i utskottet, att riksbanken nu skall få en
effektiv organisation, med vilken den kan möta de kommande påfrestningarna.

Det har uppstått misstämning inom banken, icke minst inom tjänstemannakretsar,
på grund av den långa tid, som förberedelsearbetet har tagit med därav
följande vakanssättningar av en mängd tjänster i banken och annan osäkerhet
för tjänstemännen. Jag är övertygad örn att, när detta beslut en gång är
fattat och var och en undan för undan får veta, vilka uppgifter han skall få,
och se hur den nya organisationen undan för undan växer fram med starkare
och stabilare befordringsmöjligheter, så kommer också detta missnöje att försvinna.
Men ingen skall inbilla sig, att missnöjet lägger sig, om man nu undanskjuter
en svår omorganisation. Man har skjutit på den tyvärr alltför länge.
Nu är det faktiskt på tiden att handla, örn man icke skall råka ut för den fataliteten
att man har handlat för sent.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Det var förr från dem, som väl representera
majoriteten i denna riksdag, ofta tal örn önskvärdheten av att riksbankens
inflytande på kreditmarknaden skulle växa, och att privatbankernas
monopolställning skulle brytas. Numera talar man icke så mycket därom. Man
har ersatt detta tal örn riksbankens växande maktställning på kreditmarknaden
med tal örn att man skulle skapa en särskild statlig affärsbank. Man har liksom
herr Ericsson i Åtvidaberg här i dag gjort velat i resonemanget reducera
riksbankens uppgifter till att vara, som man säger, penningvårdande. Riksbanken
skall vara en penningvårdande centralbank, och därmed menar man,
att den egentligen icke skall ha något att göra på den allmänna kreditmarknaden.
Detta resonemang måste ju vara i privatbankernas intresse. De måste
ha allt intresse av att statsmakterna som grund för sitt handlingssätt utgå från
att riksbanken icke skall vara en affärsbank, utan att den skall ha andra uppgifter.

Jag vet icke, örn det är detta tal som har präglat riksbankens politik under
den nuvarande ledningen. Jag tycker mig emellertid ur de sifferuppgifter,
som lämnas i riksbankens årliga verksamhetsberättelse, kunna utläsa en mycket
klar tendens till en minskning av riksbankens affärsverksamhet, när det
gäller förbindelserna med allmänheten — på andra områden har riksbankens
verksamhet naturligtvis svällt ut, beroende på den större statliga ekonomiska
verksamheten o. s. v. Jag skall taga några uppgifter hiir. Riksbankens utlåning
till allmänheten var 11)29 i genomsnitt per månad 336.2 miljoner kronor.
Den var 1938 endast 37.4 miljoner kronor. Under dessa år ökade privatbankernas
utlåning till allmänheten från 4.169 miljarder till 4.219 miljarder kronor.
Det betyder alltså, att medan affärsbankerna ökade sin utlåning, minskade
riksbanken sin utlåning med icke mindre än 89 %. Samma tendens tycker jag
mig kunna framläsa, när jag studerar checkräkningarna, i riksbankens förhållande
till allmänheten. Där hade riksbanken 1933 8.1 miljoner kronor men 1939
endast 3.6 miljoner. Under samma tid utvecklades motsvarande konton för
privatbankerna från 431.5 miljoner till icke mindre än 1 miljard 28.8 miljoner
kronor. Medan riksbanken här minskade sin omsättning med 55 %, kunde alltså
privatbankerna öka sin motsvarande omsättning med icke mindre än 138 %.

Andra, kammarens protokoll lOkS. Nr S4. 6

Nr 34.

Onsdagen den 8 december 1943 e. m.

Förslag till omorganisation av riksbanken. (Forts.)

Även på ett annat område kan man, tycker jag, utläsa en bestämd tendens till
en avveckling av riksbankens affärsverksamhet i dess förbindelser med allmänheten,
nämligen i fråga örn avdelningskontorens omsättning. Den utgjorde
1933 30.71 % av huvudkontorets men 1942 bara 19.88 %. Inom parentes skulle
jag kunna tillägga, att ett par av de avdelningskontor, som man för några år
sedan ville nedlägga, nämligen Nyköping och Mariestad, visar en förhållandevis
snabb expansion. Hur kan nu, herr talman, denna, i vissa fall absoluta, i andra
fall relativa försämring i riksbankens verksamhet förklaras? Varför vinna privatbankerna
i konkurrensen med riksbanken? Kan det hela icke ha att göra
nied den inställningen, att riksbanken icke skall syssla med affärsverksamhet,
icke skall vara en affärsbank, utan sådant skall man överlämna åt den privata
bankverksamheten? Kan man åtminstone icke fråga, hurvida icke denna statistik
är uttryck för en ovilja hos bankledningen att uppmuntra denna affärsverksamhet;
det är ju ingen hemlighet att riksbanken icke tillhör dem, som
aro så värst heta på gröten, när det gäller att göra reklam för sin verksamhet.
Överallt ute i landet, där det finns ett riksbankskontor, kan man finna, att örn
det finns någonting blygsamt så är det riksbanken i dess förhållande till allmänheten.

De främsta positionerna i riksbanken rekryteras ju med folk, som dokumenterat
sig som bankmän i affärsbankerna. Det är ju tyvärr så att meriterna för
att komma in i riksbankens högsta ledning har vederbörande för närvarande
tillägnat sig i privatbankerna. Från Svenska handelsbanken har riksbanken fått
sin chef, och från samma bank har den också fått sin vice chef, vilken senare
ju för övrigt återvänder till handelsbanken som chef inom den allra närmaste
tiden. Det är denne senare, i det privata bankväsendet mycket meriterade bankman,
som statt till tjänst nied den utredning på grundval av vilken riksdagen
nu skall fatta beslut, nämligen vice riksbankschefen Wallberg. Han har gjort
utredningen, och den har sedan behandlats av fullmäktige och slutligen penetrerats
av bankoutskottet, innan den förelagts riksdagen. Det verkar som örn
bankoutskottet, när det bedömt herr Wallbergs arbete, varit inställt på att
man måste ta det med tång. Det är enligt min mening ganska hårda ord,, när
bankoutskottet konstaterar, att vice riksbankschefens förslag skulle innebära,
att »det försvagar riksdagens direkta inflytande över riksbankens ledning».
Ja, det är nog flera än bankoutskottets ledamöter som bibringats den övertygelsen,
att herr Wallbergs förslag skulle vara odemokratiskt till sitt sakliga
innehåll, därför att det skulle minska riksdagens faktiska inflytande på riksbankens
dagliga verksamhet.

Herr Wallberg vill, som ju redan tidigare sagts här, i stället för den nuvarande
direktionen, bestående av tre riksbanksfullmäktige och vice riksbankschefen,
lia två fullmäktige, av vilka riksbankschefen skulle vara den ene, samt
tre sektionschefer, som icke skulle vara fullmäktige och icke skulle betraktas
som riksdagens förtroendemän. Detta betyder ju i realiteten, att dessa två fullmäktige
skulle vara riksdagens förtroendemän, då ju riksbankschefen också
betraktas såsom fullmäktig. Detta innebure alltså redan formellt sett en försvagning
av ^riksdagens inflytande. Nu har utskottet i stället föreslagit en direktion
bestående av fem ledamöter, av vilka tre skulle vara fullmäktige,
nämligen fullmäktige = direktören, deputeraden och en jourhavande fullmäktig.
Ledamöterna skulle alternera såsom jourhavande, d. v. s. de skulle tjänstgöra
en månad var dier med andra ord var femte månad, örn man vill förvandla
dessa fullmäktige till blindpipor, som icke ha någon möjlighet att sätta sig in
i^en riksbanks dagliga skötsel och verksamhet, skall man taga fasta på en
sådan lösning,_ ty det säger väl sunda förnuftet, att örn en människa, hon må
vara hur duktig som helst, bara var femte månad får följa riksbankens verk -

Onsdagen den 8 december 1943 e. m.

Nr 34.

Förslag till omorganisation av riksbanken. (Forts.)
samhet, kommer hon att äga mycket små möjligheter att sätta° sig in i hela
verksamheten. Nu vill emellertid bankoutskottet, att man också skall ha en
deputerad, som skall delta i direktionens sammanträden men ha denna sin
funktion som bisyssla och icke ens ha den andre deputeradens tjänstemannaåligganden.

Herr Svedman, som inledde debatten i dag, förklarade, att han varit kritiskt
inställd mot denna lösning men att han, när han fick se vad vederbörande skulle
få för uppgifter, låtit sina betänkligheter fara och lämnat sina partikamrater
i bankoutskottet i sticket och anslutit sig till utskottsmajoriteten i frågan. Ja,
herr Svedman har ju sin uppfattning om riksbankens verksamhet, och jag
förmodar att den innebär, att riksbanken icke skall syssla med affärsverksamhet.
Men vad kommer det hela att innebära? Jo, att riksdagens särskilda fullmäktige
komma att sitta i direktionen som ett mellanled. Bankledningen har
ju icke att bara fatta beslut, utan den Ilar också att utreda och. att verkställa
genomförandet av fattade beslut. Var och en som har den minsta hum
örn ekonomiska företag vet, att den, som har att utreda en sak, har en mycket
viktig funktion, liksom att också elen, som skall verkställa ett beslut, har en
mycket viktig funktion. Men det förslag, som bankofullmäktige nu framlagt,
betyder att riksdagens representanter — det gäller både dem som skola lia det
hela som bisyssla och naturligtvis i ännu högre grad den jourhavande -komma att delta i besluten men icke i vare sig de utredande eller de verkställande
åtgärderna. Det är för mig alldeles ofattbart att bankoutskottet kan
karakterisera detta såsom ett stärkande av riksdagens inflytande pa bankledningen.
För mig åtminstone ter sig detta icke som ett stärkande, utan snarare
som en försämring, örn man nu nämligen kan tala örn en jämförelse med de
nuvarande förhållandena. Därför menar jag, herr talman, att detta, förslag
kommer att i realiteten och till sina konsekvenser innebära en försämring jämfört
med det nuvarande förhållandet i fråga örn faktiskt lekmannainflytande
och riksdagens kontrollmöjligheter på riksbankens ledning.

Därför är det från min sida en huvudanmärkning mot det nu framförda förslaget
liksom mot utredningen i dess helhet, att det hela .leder till en avdemokratisering
av riksbanksledningen, i det att högt betalda tjänstemän, och varför
då icke tjänstemän som gå ut och in i de privata storbankerna, komma att
utöva ett avgörande inflytande på riksbankens ledning. Det framgår ju också
av utskottets utlåtande, att utskottet vill stärka direktionens ställning.

Herr Hall har nyss berättat, att detta är vederbörandes avsikt, och i utskottsutlåtandet
står ju för övrigt beträffande den tidigare., direktionen, att
de ärenden, som behandlats av direktionen under de senaste, åren, i allmänhet
varit av mindre vikt, och att antalet sammanträden varit ringa. Naturligtvis
beledsagar utskottet sina önskemål om en förstärkning av direktionens ställning.
— mot vem, mina herrar, jo, mot fullmäktige — med försäkringar örn,
att man icke vill överflytta tyngdpunkten i avgörande frågor från. fullmäktige
till direktionen. Men när man nu ändå gör detta så betyder, det ju, att man i
verkligheten har accepterat herr Wallbergs linje, som man tidigare, vilket jag

citerat, har fällt en så hård dom över.

Direktör Wallberg liksom också fullmäktige villo vidare ha en ytterligare
skarp begränsning av avdelningskontorens sysselsättning. Under tal örn rationalisering
ville man centralisera många viktiga bankuppgifter, som tidigare
lågo och ännu ligga på de lokala bankkontoren. Däremot föreslog man verkligen
icke denna gång nedläggandet av några kontor. Men det ä.r väl icke
svårt att förstå anledningen därtill, då riksdagen ganska nyligen demonstrativt
vänt sig .mot förslaget att man skulle nedlägga några riksbanks kontor.
Men jag menar, att man i realiteten uppnår samma syfte som en nedlägg -

Nr 34.

Onsdagen den 8 december 1943 e. m.

Förslag till omorganisation av riksbanken. (Forts.)
ning av lokala kontor innebär, därest man centraliserar vissa av dessa lokala
bankkontors viktiga avgöranden. Bankoutskottet har icke velat gå lika långt
som fullmäktige och direktör Wallberg och polemiserar, i ord åtminstone,
mycket starkt mot detta förslag och säger, att det skulle »medföra försenad
expediering och även i övrigt försvåra kontorens förmåga att betjäna låntagarna,
samt därigenom i viss mån minska kontorens konkurrenskraft». Ja,
det ar ju alldeles riktigt vad bankoutskottet säger, enligt mitt ringa förstånd
åtminstone i dessa frågor. Det måste få sådana konsekvenser, örn fullmäktiges
och direktör Wallbergs linje följes. Men när utskottet konstaterar detta,
måste jag fråga mig vad då anledningen kan vara till, att det förordar en
del av dessa utdömda förslag och exempelvis rekommenderar följande åtgärder:
»att för sedelräkningsarbete anlita tillfälligt anställd, dagavlönad personal,
som tjänstgör endast viss del av dagen, att använda postgirokontot för
uppbörden av räntor och avbetalningar å lån samt att anlita biträdespersonal
för enklare uppgifter». Det kan diskuteras örn exempelvis anlitandet av postgirokonto
i realiteten blir en kostnadsminskning ur statens synpunkt, ty även
om man kan avskeda någon här och var på de lokala bankkontoren, leder detta
väl dels till en ökning av uppgifterna på centralkontoret och dels till att väl
också postgirots personal måste okas, örn den skall överta dessa uppgifter.
Ur ekonomisk synpunkt ifrågasätter jag alltså, om förslaget skulle innebära
någon reell besparing. Nu vill jag emellertid medge, och det tycker jag mig
också kunna utläsa ur bankoutskottets utlåtande, att utskottet icke vill gå
lika långt som herr Wallberg. Han menade exempelvis, att en kassörsbefattning
på ett lokalkontor skulle kunna upprätthållas på vikariat av beredskapsfolk.
Här har mycket talats örn löne- och anställningspolitiken och att det
egentligen skadar saken att denna fråga skjutes i förgrunden. Hur viktig
den än är, anser jag för min del, att den är av underordnad betydelse i jämförelse
med de andra konsekvenserna, som jag här försökt belysa. Det Ilar
redan sagts från personalens sida och av herr Paulsen, att huvudprincipen i
detta förslag är att man skall få en högt avlönad topp i de högsta tjänsterna
och sedan med ett visst mellanrum en mindre, åtminstone efter vad man anser,
kvalificerad personal, som skulle avlönas i enlighet därmed. De högst
avlönade ansåg herr Wallberg skulle flyttas upp 3 ä 4 löneklasser, och vad
de sämre beträffar ha tjänstemännen påpekat, att förslaget skulle leda till
en löneförsämring för dem på upp till 1,000 kronor örn året. Jag har icke
tidigare närmare följt riksbankens lönepolitik, och det är möjligt att den
kan diskuteras ur olika synpunkter, men jag har dock erfarit, att åtskilligt
torde kunna tåla vid en reformering ur helt andra synpunkter än vad bankoutskottet
här förordar. En vaktmästare i riksbanken har sålunda lägre lön
än vad en vaktmästare i handelsbanken har i pension. Det har påpekats, att
redan omkring 50 procent av arbetet i riksbanken numera utföres av icke
ordinarie personal. Det finns icke-ordinarie tjänstemän, som varit i bankens
tjänst i 11 å 12 år. Detta är en följd av en bestämd löne- och anställningspolitik,
som drivits av den nuvarande bankledningen sedan åtskilliga år tillbaka.
De kvinnliga befattningshavarna påpeka i en skrivelse till bankofullmäktige,
att den kvinnliga personalen vid huvudkontoret under 10 år ökat
från 33 till 96, men att under samma tid antalet ordinarie tjänstemän minskat
från 27 till 21. Nu har bär ifrån herr Halls sida sagts, att tjänstemännen
icke få utgöra något hinder för en förnuftig rationalisering, och detta är naturligtvis
ett alldeles riktigt påstående. Men det vore ett misstag, örn riksdagen
skulle utgå ifrån, att denna rationalisering börjar nu, ty det framgår
tydligt av dessa siffror, att den börjat för länge, länge sedan. På mig
har i vart fall denna personalpolitik närmast gjort intrycket av en avrustning

Onsdagen den 8 december 1943 e. m.

Nr 34.

Förslag till omorganisation av riksbanken. (Forts.)
av riksbanken, en avrustning av dess apparat och dess betingelser och dess
sakkunskap för att kunna utöva en affärsbanks verksamhet. Nu är det en
del som äro så förälskade i maskiner, att de tro, att maskiner kunna övertaga
levande människors uppgift även i dessas förbindelser med allmänheten. Jag
tror att man med sådana tänkesätt ganska snart har passerat gränsen för maskinernas
prestationsförmåga och givit sig in på områden, där det inte längre
är rationell politik att utbyta levande människor mot maskiner.

Just mot bakgrund av dessa förhållanden, när man alltså uppehåller så
många tjänster på förordnande, tycker jag, att man skall erinra örn vad utskottet
förklarar i detta sammanhang. Utskottet säger så här: »Någon uppsägning
av personal i och för omorganisationens genomförande skulle icke behöva
ifrågakomma, möjligen med undantag för tillfälligt anställd personal
och eventuellt även för en eller annan extra tjänsteman.» Ja, när man under
tio år fört en sådan anställningspolitik som skett och överflyttat 50 procent
av bankens arbete till icke ordinarie personal, är det mycket möjligt att
det icke kan bli fråga örn någon inskränkning för den ordinarie personalen
och att det också för en hel del av de extraordinarie kanske inte kommer att
få några direkta verkningar. Sedan säger utskottet: »Härtill kommer, att
de ifrågasatta sänkningarna i lönegradsplacering och indragningar av vissa
arvoden icke skulle beröra nuvarande tjänstinnehavare, vilka skulle skyddas
genom särskilda övergångsanordningar.» Ja, detta uttalande handlar ju också
örn ordinarie personal men icke örn den extraordinarie och den tillfälliga
personal, som har väntat på befordran under lång tid och som nu naturligtvis
kommer att anse sig ytterligt gäckad, örn riksdagen godtager det föreliggande
förslaget. Det skall väl i så fall vara en skön tröst för denna tillfälliga
och extra personal att, sedan den förgäves väntat på att bli ordinarie,
få veta, att det är endast den, som skall avskedas, örn denna linje skulle kunna
genomföras, vilket jag mycket starkt sätter ifråga. Här vill man i alla
fall genomföra en ny löneprincip, och jag tror därför att riksdagen borde
tänka sig för mycket väl, innan den tar ställning till densamma. Utskottet vill
genomföra detta samtidigt som det örn planen i dess helhet säger, att det icke
ansett sig kunna ta definitiv ståndpunkt till åtskilliga av de framlagda förslagen.
Utskottet anser ju också, att det vilar en viss konturlöshet över hela
förslaget, att det egentligen bara utgör en organisk stomme till den förändring,
som man vill åstadkomma i riksbanken.

Ja, herr talman, man får vid genomläsandet av kritiken liksom av fullmäktiges
och bankoutskottets funderingar en mycket stark känsla av att bela
utredningen är synnerligen diskutabel. Jag anser naturligtvis inte att bankdirektör
Wallberg inte gjort så gott han har kunnat, ty det har han givetvis.
Han anser att den moderna tiden kräver maskiner i stället för människor i
stor utsträckning. Nu lämnar han riksbanken. Förmodligen gör han det med
tungt hjärta efter att ha framlagt en sådan här storstilad plan för att göra
riksbanken till ett fulländat konkurrentföretag gentemot den bank, för vilken
han nu själv övertar ledningen, nämligen Svenska handelsbanken. Man får
väl anta att herr Wallberg såsom chef för handelsbanken nu där kommer att
genomföra de åtgärder, som han har rekommenderat riksdagen och riksbanksfullmäktige
att genomföra och som nu bilda grundvalen för det beslut, som
skall genomtrumfas i dag. Alltså får man väl anta, att det för staten skulle
bli en mycket god affär, om staten skulle skynda långsamt i den här frågan
och möjliggöra för handelsbanken att hinna i kapp riksbanken och genomföra
dessa rationaliseringar, som han här rekommenderar riksdagen. Det är möjligt
att det skulle leda till att riksbankens affärsverksamhet skulle kunna
öka, ty konsekvensen av denna linje skulle ju vara, att handelsbanken lade

Nr 34.

Onsdagen den 8 december 1943 e. m.

Förslag till omorganisation av riksbanken. (Forts.)
ner eller åtminstone i realiteten avvecklade en massa av sina lokalkontor, och
eftersom den uppträder som riksbankens konkurrent skulle ju riksbanken kunna
draga nytta därav. Låt oss alltså bara lugnt invänta att handelsbanken genomför
dessa storstilade reformer, och jag tror att detta skulle vara till stor
fördel för riksdagen och riksbanken. Låt oss också lugnt invänta, att handelsbankens
personal blir desperat genom att man genomför åtgärder, som för den
te sig såsom en utmaning. Då kommer säkerligen bankoutskottet att så småningom
kunna förelägga riksdagen ett mera genomtänkt förslag till ny organisation
och reformering av riksbanken än det nu föreliggande.

_ Till slut vill jag bara säga, att det i detta sammanhang finns en mycket
viktig synpunkt, som man inte får glömma och som jag berörde i början av
mitt anförande, nämligen frågan örn en statens affärsbank. Denna fråga har
ju spökat för riksdagen och jag antar, att flertalet av riksdagens ledamöter äro*
mycket förälskade i denna tanke, att staten skulle skapa en särskild affärsbank.
Man kan ju diskutera, varför man skall förfara på det sättet och varför
man inte kunde göra den statens affärsbank, som redan finnes och delvis
fungerat som en affärsbank, till en verklig statens affärsbank. Men den utredning
örn en statens affärsbank, som riksdagen beslöt 1941, har regeringen, örn
jag är rätt underrättad, ännu icke gjort någonting åt. Det lär vara ett offer
på samregerandets altare. Yi få därför uppskjuta tanken på att få några konkreta
förslag i den riktningen ännu en tid, åtminstone så länge vi ha en samregering.
Med den takt och tågordning, som gäller för de offentliga utredningarna,
antar jag, att riksdagen, optimistiskt räknat om fem år, skall ställas inför
ett förslag örn inrättandet av en statens affärsbank eller ett förslag
örn att en statens affärsbank inte skall startas. Låt oss emellertid
antaga, att när en sådan utredning någon gång blir förverkligad,
regeringen godtar dess huvudlinje, och låt oss anta, att riksdagen örn fem år
skulle fatta beslut om inrättandet av en statlig affärsbank. Hur lång tid tar
det då, innan en sådan statlig affärsbank är utbyggd, innan den har en apparat
till sitt förfogande, som kan sätta den i stånd att fullgöra de funktioner,
som åvila den? Ja, mina herrar, det kommer säkert att ta 15—20 år. Skall
man då inför detta problematiska perspektiv i dag börja rasera en organisation,
som har skapats bland annat med tanke på att även kunna fungera som en
affärsbank? Att göra någonting sådant ter sig för mig som det mest obetänksamma
man gärna kan företaga sig. Jag vänder mig med vad jag sagt icke
mot en rationalisering av riksbanken -—- jag är alldeles säker på att en sådan
är nödvändig. Men jag kan inte anse att en sådan rationalisering skulle behöva
föregås av beslut av den art, som här förelagts riksdagen. Yi ha ju
bankofullmäktige, vi lia ju en riksbanksledning, och det är dess skyldighet att
rationalisera. I utskottets utlåtande påpekas det ju, att nian har hållit på att
omorganisera och rationalisera sedan mitten av 1930-talet. Sedan man hållit
på med denna verksamhet under de år som sedan dess förflutit, konstaterar
man nu, att läget är egentligen alldeles miserabelt. Jag har inte bankoutskottets
ordalag i minnet, men det sakliga innehållet däri är, att förhållandena äro
närmast miserabla och att det är nödvändigt att man här vidtager de mest
långtgående åtgärder för att åstadkomma en förändring. Jag anser att den
nuvarande riksbanksledningen, riksbanksfullmäktige och riksbanksdirektionen,
bär både rätt och plikt att genomföra den rationalisering, som är nödvändig
och önskvärd, och att det är löjligt att den skall behöva springa till
riksdagen för att få nya direktiv för att genomföra det som är dess enkla
skyldighet.

Herr talman, jag skulle ju helst varit benägen att yrka återremiss av förslaget
till bankoutskottet för att det skulle få tillfälle att gnugga saken ännu

Onsdagen den 8 december 1943 e. m.

Nr 34.

Förslag till omorganisation av riksbanken. (Forts.)
en gång, men när bär ställts ett förslag av herr Paulsen om avslag på bankoutskottets
förslag, skall jag för min del be att få ansluta mig till detsamma.

Under detta anförande hade herr talmannen övertagit ledningen av kammarens
förhandlingar.

Herr Mattsson: Herr talman! Örn det förslag till omorganisation av riksbanken,
som nu här föreligger i bankoutskottets utlåtande nr 76, är ju utskottet
i stort sett enhälligt med undantag av herr Paulsen som yrkar av Redan

i bankoutskottets promemoria av den 29 juni i år sade sig utskottet
icke kunna vara med örn den lösning, som bankofullmäktige upptagit i sitt
första ursprungliga förslag, särskilt i två väsentliga punkter, nämligen dels
beträffande bankofullmäktigeledamöternas deltagande i verksamheten och därigenom
deras inflytande på bankens ledning och verksamhet samt dels avdelningskontorens
organisation.

Då man tar del av de utredningar, förslag och motioner, som under gången
tid framkommit i frågan om riksbanken, finner man hur riksdagen med all
rätt varit angelägen om att se till att bibehålla sitt inflytande över detta för
näringslivet och räntepolitiken så viktiga instrument. Med de stora kapitalbelopp,
som nu erfordras för exempelvis inköp av ett jordbruk, uppsättning^av
maskiner, redskap och djurbesättning, har ränteläget en stor betydelse för både
produktionskostnaden och för den enskildes ekonomiska resultat. Det är därför
av utomordentligt stor betydelse, att näringslivets ^folk genom sina av riksdagen
utsedda fullmäktige också i fortsättningen få ett starkt medinflytande
i riksbankens ledning. Utöver att fullmäktiges ledamöter skola vara alternerande
jourhavande har jag därför, herr talman, ansett riktigt, att en av dem
skall av fullmäktige utses såsom ständig deputerad för viss tid inom riksbanken.

I fråga örn avdelningskontoren delar jag den uppfattning, som bankoutskottet
uttalar när det säger: »Enligt utskottets uppfattning synes det nämligen
otvivelaktigt, att överflyttningen av arbetsmaterial till huvudkontoret i den
omfattning, utredningsmannen föreslagit, och personalindragningarna vid avdelningskontoren
i vissa fall skulle medföra försenad expediering och även i
övrigt försvåra kontorens förmåga att betjäna låntagarna samt därigenom i
viss mån minska kontorens konkurrenskraft. Detta kan i sin tur vara ägnat
att försvaga riksbankens möjligheter att genom avdelningskontoren inverka
reglerande på kreditmarknaden i olika delar av landet. Enligt utskottets mening
böra åtgärder, som kunna medföra en sådan effekt, icke vidtagas, vare
sig man utgår från, att en statlig affärsbank kommer att i framtiden inrättas
eller icke.» Personalbehovet har därför föreslagits något utökat emot vad
fullmäktige upptagit i sitt första förslag.

Omorganisationsförslaget avser att direktionen skall bli mera verkligt arbetande
och effektiv än hittills, samtidigt som till densamma överföres nuvarande
1 åncmlolegationeus uppgifter. Att då, som bankofullmäktiges majoritet
och reservanterna på denna punkt, herrar Nordenson, Sylwan och Ericsson i
Åtvidaberg, avse, låta direktionen bestå endast av riksbankschefen, vice riksbankschefen,
vederbörande sektionschef och en jourhavande fullmäktig synes
mig vara att icke i tillräcklig utsträckning låta dc riksdagsvalda fullmäktige
få inflytande och möjlighet att följa direktionens arbete. Jag har därför, herr
talman, i likhet med utskottsmajoriteten ansett, att jämväl den föreslagne
deputeraden bör ingå som permanent ledamot av direktionen. Och jag kan
icke heller dela herr Ohlins uppfattning, att direktionen, som på detta sätt

Nr 34.

Onsdagen den 8 december 1943 e. m

Förslag till omorganisation av riksbanken. (Forts.)
skulle bestå av fem ledamöter, härigenom skulle bli så stor, att det skulle medföra
praktiska olägenheter för arbetet.

Även om man kan medge, att reservanten Paulsen har rätt på några få
punkter i sitt reservationsyttrande, så synes det mig likväl vara oriktigt att
i likhet med herr Paulsen komma fram till ett avslagsyrkande. För oss alla
övriga, som varit med vid behandlingen av denna fråga i bankoutskottet, synes
det. var högst .angeläget, att även riksbanken följer med i utvecklingen, rationaliserar
och i lämplig utsträckning också använder sig av arbetsbesparande
maskinutrustning. Herr Paulsen syntes mig i sitt anförande mest polemisera
emot. bankofullmäktiges först framlagda förslag., men, herr Paulsen, detta är
väl inte detsamma som bankoutskottets nu föreliggande förslag.

. Herr Hyling kom också fram till ett avslagsyrkande och som stöd för detta
citerar han bl. a. ett par satser ur utskottets .yttrande på sid. 13, där utskottet
säger: »Helt annorlunda hade frågan säkerligen legat till, om organisationsförslaget
..syftat till en utbyggnad, som krävt ökade utgifter. Då hade givetvis
kravet på en fastare utformning av förslaget varit oeftergivligt.» Men varför
citerar inte.herr Hyling nästa sats, där det heter: »I verkligheten rör det sig
här väsentligen örn vissa rationaliseringsåtgärder av samma slag, som vid ett
flertal allmänna och enskilda företag redan genomförts i anslutning till den
moderna kontorsorganisationens utveckling.»

■^-^d det förslag, som bankoutskottets majoritet framlagt, synes det mig som
örn alla berättigade intressen på bästa sätt blivit beaktade. Jag ber därför, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Jag brukar högst ogärna begära
ordet i denna kammare, där det ju talas sa mycket och så väl utan att man därlör
kan säga, att det alla gånger säges lika mycket. Men då jag under några
ar tillhört bankofullmäktige och varit med örn att lägga fram det förslag, som
Ilar varit arbetsmaterial för utskottet, anser jag att jag är skyldig att säga
några ord.

Innan jag går in på vad jag egentligen har att anföra, skall jag i anledning
av några yttranden av herr Hagberg i Luleå säga, att jag har alltid varit en
varm anhängare av tanken på en statens affärsbank. Jag har under min verksamhet
i riksbanken blivit ännu mera övertygad örn nödvändigheten av en sådan
.bank men jag är inte. lika övertygad örn att riksbanken lämpar sig för
en sadan uppgift. Jag är i varje fall inte lika tvärsäker som herr Hagberg i
Luleå på den saken. Men han förstår det kanske litet bättre än jag. Örn man
emellertid skall göra riksbanken även till en affärsdrivande bank, så är jag
rädd för att då skall man få höra krav på rationaliseringar och maskinteknisk
utrustning i verksamheten i mycket större utsträckning än vad det nu är fråga
örn.

Jag medger gärna, herr talman, att man kan anklaga bankofullmäktige för
att riksdagen nu står inför en svår uppgift när det gäller att bedöma vad man
skall göra med riksbanken i fortsättningen. Och jag kan ju inte fritaga mig
själv helt och hållet från en del av denna skuld. Man kan ju möjligen säga
gentemot riksbanksfullmäktige, att de borde ha allvarligt undersökt möjligheterna
att successivt eller i varje fall i etapper verkställa den nödvändiga rationaliseringen.
Jag vill minnas att man var inne på denna väg under den
förre vice riksbankschefens levnad, men man kom att stanna och avbryta arbetet.
När det så.. återupptogs igen, hade under årens lopp problemen liksom
lagrats det ena på det andra, och när man då skulle uppgöra ett förslag till
omorganisation, så blev det en plan, som var frukten av ett jättearbete och som
gick in i de allra minsta detaljer av riksbankens verksamhet och organisation.

Onsdagen den 8 december 1943 e. m.

Nr 34.

Förslag till omorganisation av riksbanken. (Forts.)

Så kom det ett förslag störtande över fullmäktige oell tjänstemännen, och örn
det då uppstod en smula förvirring och osäkerhet både på det ena och det andra
hållet och man åtminstone bland tjänstemännen i banken blev en smula chockerad,
så är det ju mänskligt. Men jag vill likväl säga redan nu, att jag anser
att de farhågor, som tjänstemännen då gåvo uttryck åt och som de ännu inte
lia släppt, lia varit betydligt överdrivna. Alla säga, att de äro intresserade av
rationalisering, även herr Paulsen, fastän han vill att fullmäktige skola på en
och samma gång både rationalisera och konservera riksbanken. Det går nu inte
—■ man måste göra antingen det ena eller det andra. Jag har emellertid blivit
fullkomligt övertygad örn att en rationalisering eller kanske man skulle säga
en modernisering av riksbanken är högst av behovet påkallad. Jag tvekar inte
att säga, att i mina ögon företer riksbanken bilden av en ganska antikverad
apparat, i varje fall en mycket tungt och långsamt arbetande maskin.

Jag skall anföra tre exempel på detta utan att närmare beröra mer än ett av
dem. Jag har funnit, att behandlingen av låneärendena är ytterst omständlig
och omodernt långsam. Jag finner inte heller kontrollen vid riksbankens pappersbruk
i Tumba lia den organisation, som är lämplig. Den är dyrbar och i
många stycken, åtminstone enligt min mening, ganska onödig. Jag kan heller
icke förlika mig med deputeradesystemet i den form, som det hittills haft,
och det är örn detta jag skall be att få säga några ord. Deputeradeorganisationen
består nu av förste deputeraden, riksbankschefen, och två andre deputerade,
av vilka en även skall vara riksdagens alldeles specielle ombudsman i riksbanken.
Men såsom förhållandena ha gestaltat sig har denne sistnämnde deputerade
kommit att med nödvändighet bli liksom bergtagen i rutinen. På
sätt och vis är han en underordnad tjänsteman, därför att han har riksbankschefen
över sig, och jag finner det för min del inte möjligt att åstadkomma
en andre deputerad, vilken arbetar under de former han hittills har fått
göra, som kan uppnå auktoritet inför alla sina kamrater både i fråga örn
bankteknik och rutinen överhuvud taget och på samma gång vara ett riksdagens
högst vördnadsbjudande orakel i penningpolitiska frågor. Han kan
inte fylla båda dessa uppgifter fullkomligt klanderfritt och såsom riksdagen
skulle behöva det. Jag har försökt att gå igenom den uppsättning som finns
i riksdagen för att undersöka, örn det kunde finnas någon person, som kunde
fylla dessa två viktiga uppgifter på en och samma gång utan att försumma
någondera, och jag har inte funnit någon som håller måttet, inte ens herr
Hagberg från Luleå. Personligen har jag — det Iean jag tillstå här — varit
besjälad av en fullkomlig skräck inför den möjligheten, som inte var alldeles
utesluten, att jag själv skulle komma in i den buren. Jag kan komplettera min
självbekännelse med att säga, att jag i fullkomlig skräckslagenhet inför den
eventualiteten råkade rusa in i en annan gyllene bur.

Utskottet har nu emellertid filat och polerat på det ursprungliga förslaget
samt tagit bort vad som från tjänstemännens sida med mer eller mindre
rätt uppfattats såsom de svåraste kantigheterna och det, som för tjänstemännen
var svårast att finna sig i. Jag har ingen anledning att gå in på detaljerna
i utskottets förslag. Detta ha andra gjort. Det har för övrigt talats
så mycket i denna sak, att det är fullständigt överflödigt att ytterligare
tugga örn av andra berörda fakta. Jag tror mig emellertid kunna rekommendera
kammaren att ganska tryggt antaga utskottets förslag, ehuru där finnas
några punkter, som jag inte riktigt kan förlika mig med. Detta gäller först
och främst den form, som industriverksstyrelsen har fått i utskottets förslag,
som i denna del inte överensstämmer med det förslag, som riksbanksfullmäktige
två gånger tidigare lagt fram. Jag kan ännu mindre förlika mig
med den avi till fullmäktige, som utskottet ger i fråga örn organisationen vid

Nr 34.

Onsdagen den 8 december 1943 e. m.

Förslag till omorganisation av riksbanken. (Forts.)
riksbankens pappersbruk. Jag vill emellertid inte åstadkomma något trassel
genom att på något sätt hemställa om bifall till en avvikande mening
härvidlag. Något sådant anser jag vara lönlöst och heller inte så betydelsefullt.
På grund av vissa omständigheter, för vilka det här skulle taga för lång
tid att redogöra, har jag visserligen inför riksbanksfullmäktige rekommenderat
ett arvode örn 8,000 kronor åt den föreslagne särskilde riksdagskontrollanten,
men jag måste inför kammaren bekänna, att jag nog mest lutar åt att
ansluta mig till det arvode, som tre reservanter i utskottet förordat.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Herr Andersson i Falkenberg: Herr talman! Jag hade inte tänkt yttra mig
i dagens debatt i denna fråga, men, med anledning av herr Paulsens anförande
har jag inte kunnat underlåta att begära ordet.

Jag måste säga att jag sällan i riksdagen hört något anförande, som varit
fotat på så föga verklighet som herr Paulsens anförande. Man står fullkomligt
spörjande och undrande inför det förhållandet, hur en ledamot av bankoutskottet,
som varit med örn att behandla detta ärende hela tiden, kan ha en så
fullständigt felaktig uppfattning örn utskottets betänkande. Jag skall emellertid
inte här gå in på detaljerna. Var och en, som vill sätta sig in i denna fråga
och läsa vad utskottet skrivit, kan få ett begrepp örn dessa förhållanden.

Herr Paulsen började sitt anförande med att klandra, att utredningen varit
förlagd hos vice riksbankschefen, att den inte blivit sakkunnig och att den inte
bygger på verkliga förhållanden. Jag har inte möjlighet att i full utsträckning
bedöma utredningens resultat, men jag måste säga, att jag har ett ofantligt
mycket större förtroende för vice riksbankschefen och den slutliga ståndpunkt,
vartill han kommit, än den för den slutledning, inför vilken herr Paulsen
stannat.

Herr Paulsen framhöll vidare, att tjänstemännens ställning skulle bli försämrad
genom det nya förslaget. Han beklagade att vikariatstillsättningarna
på sista tiden varit av en sådan omfattning, att det nu blir ett så stort antal,
som inte får klagorätt. Detta förhållande är emellertid beroende på att riksbankens
ledning under flera år väntat på en omorganisation av riksbanken.
Under den tiden har bankens ledning inte ansett sig kunna tillsätta ordinarie
tjänster i större utsträckning än som varit oundgängligen nödvändigt, för att
man inte därigenom vid en eventuell omorganisation skulle få en alltför stor
tjänstemannakår på indragningsstat. Jag kan inte finna anledning att klandra
riksbanksledningen i detta avseende. Örn den däremot handlat på motsatt sätt,
hade detta enligt min uppfattning varit felaktigt.

Herr Paulsen klandrade vidare utskottet, för att det inte i utlåtandet tagit
in den skrivelse, som tillställts utskottet av befattningshavarna inom riksbanken,
Herr Paulsen angav emellertid inte — ehuru han väl känner till den —
den verkliga anledningen, till att utskottet inte tagit in denna skrivelse. Skrivelsen
i fråga är nämligen inte den enda skrivelse, som lämnats in till utskottet.
Det har under behandlingen av detta ärende kommit in många skrivelser.
och örn utskottet hade tagit in samtliga eller åtminstone de flesta av
dem, hade utskottsutlåtandet blivit minst dubbelt så långt mot vad det nu blev.
Utskottet ansåg inte att det skulle vara rättvist att endast taga in en skrivelse
från en grupp och utesluta de övriga. Utskottet har emellertid i sin motivering
framhållit sina synpunkter på denna skrivelse. Den som läser igenom vad utskottet
framhåller beträffande denna skrivelse och jämför detta med vad
tjänstemännen själva i sin skrivelse hävdat, måste erkänna, att utskottet riktigt
återgivit vad tjänstemännen velat ge uttryck åt. Att i detta hänseende, på

Onsdagen den 8 december 1943 e. m.

Nr 34.

Förslag till omorganisation av riksbanken. (Forts.)

Jet sätt herr Paulsen gjort, klandra utskottet finner jag vara obefogat och
oriktigt.

Herr Paulsens relation av hur biträdande tjänster skulle tillsättas — extratjänster
för fruar, som skulle lia denna inkomst som fickpengar, eller hur han
uttryckte saken — ger ännu ett belägg för ovederhäftigheten, i hans inställning
till denna fråga. Hans beklagande av att det inte skulle kunna anföras så
många besvär i anledning av det nya förslaget på grund av att tjänstemännen
inte komma att få något konstitutorial behöver jag inte spilla många ord på.
Detta med kännedom om hur välvillig herr Paulsen har varit att taga upp
även den allra minsta klagoskrift, som kommit in till utskottet.

Herr Paulsen berörde vidare dep av riksdagen för en del år sedan skapade
tjänsten som vice riksbankschef och hur den posten flera gånger bytt innehavare.
Herr Paulsen underlät emellertid att omtala, att ett av dessa ombyten
var beroende på ett dödsfall, över vilket varken, riksbanken eller postens innehavare
kunde råda. Att det måste bli ett ombyte efter dödsfall är ju alldeles
uppenbart.

Herr Paulsen framhöll även i sin kritik av den nu föreslagna omorganisationen,
att en, av följderna härav skulle bli, att exempelvis en revers, som
önskas bli belånad vid något riksbankens avdelningskontor ute i landet, först
måste skickas till Stockholm, där den, får ligga någon tid för att sedan åter
sändas till avdelningskontoret. Örn herr Paulsen noga läser igenom förslaget i
denna del, skall han finna, att denna hans tolkning icke är riktig.

Jag vill som min personliga uppfattning framhålla, att en statens affärsdrivande
bank bör komma till stånd. Den skall och bör emellertid komma
till stånd oberoende av örn riksbanken nu blir omorganiserad eller ej. Jag kan
inte finna att riksbankens omorganisation i något hänseende skulle utgöra ett
hinder härför. Därest en affärsdrivande bank skulle komma till stånd, måste
man väl utgå ifrån att riksbanken icke kommer att bilda stommen i denna.
Den kan komma till stånd genom de av staten nu ägda bankerna. Jordbrukarbanken
och Göteborgs Handelsbank. Det borde då icke vara någon svårighet
att låta riksbankens olika avdelningskontor i landet uppgå i en blivande affärsbank
men samtidigt låta riksbanken som sådan få behålla sin hittillsvarande
huvuduppgift, nämligen att vara en valutavårdande bank. Personligen vill jag
i detta sammanhang framhålla, att riksbanken under dessa kritiska år skött
sin valutavårdande uppgift på ett så förtjänstfullt sätt, att hela Sveriges folk
står i tacksamhetsskuld till riksbanken härför. Jag vill även tillägga, att man,
då man klandrar riksbankens ledning, i själva verket klandrar riksdagen själv,
som ju väljer och tillsätter riksbankens ledning. Riksdagen väljer ju fullmäktige
i riksbanken, och dessa fullmäktige bilda bankens ledning. Fullmäktige
välja sedan i sin tur den mindre cirkel, som skall vara den beslutande myndigheten.
Riksbankens ordförande tillsättes på förordnande av Kungl. Maj :t för
viss tid. Hela kontrollen och tillsättningen av riksbanksledningen ligga således
hos Konung, regering och riksdag. Man kan viii inte få någon säkrare garanti
för att riksbanken skall få ep kunnig och duglig ledning. Därest riksdagen
har något speciellt att klandra riksbanksledningen för, skall riksdagen göra
ett ombyte av de fullmäktige, som riksdagen utsett för riksbanken för att på
så sätt låta en eventuellt ändrad uppfattning inom riksdagen även komma till
uttryck inom riksbanken. Man skall emellertid inte rikta klander mot förhållandena
i riksbanken, då riksdagen själv har det mest avgörande inflytandet
på riksbankens ledning.

Det förslag, som nu framlagts, bygger ju nå vice riksbankschefens utredning,
som har många stora förtjänster, även örn det i utredningen skulle finnas
några mindre tilltalande inslag. När ett förslag utsättes för allmän kritik

Nr 34.

Onsdagen den 8 december 1943 e. m.

Förslag till omorganisation av riksbanken. (Forts.)
och går igenom en formlig skärseld, är det emellertid ofrånkomligt att vissa
ändringar mäste vidtagas. Vice riksbankschefens förslag Ilar därefter granskats
och framlagts av riksbankens ledning. Riksbankens ledning, som således i sig
innesluter de fullmäktige, som riksdagen själv valt, har med undantag för en
reservant varit enhällig i sitt förslag. Jag hyser för min del stort förtroende
till detta förslag, då det understötts av själva ledningen i riksbanken med de
fullmäktige, som riksdagen själv valt.

Herr Paulsen tillhör liksom jag ett parti, som bygger på att staten skall ha
ett visst inflytande och att statens inflytande skall ökas mer och mer. Den
principen hyllar även jag. Gentemot herr Paulsen vill jag emellertid säga att,
om man skall kunna hylla den principen, måste det avgörande vara statens
handlande som sadan och icke enskilda personers och tjänstemäns ställning
moni det foretag, där de äro anställda. Skall staten som sådan kunna driva
en allarsrorelse mäste denna .rörelse drivas på ett affärsmässigt sätt. Det går
inte i det langa loppet åtminstone inte enligt den uppfattning, som jag företJä„er
JT a''tt1 lata Personalinflytandet vara huvudsaken och syftemålet, att ett
a ammvande verk skall skötas på ett rationellt och ekonomiskt sätt, en biSa
i i, uPPlattning mäste det vara tvärtom. Detta måste också hävdas

med ali kraft särskilt av dem, som företräda det parti, vilket jag tillhör.

• ITT “elett undantag varit med om slutbehandlingen av detta ärende
i utskottet Detta undantag gäller — såsom framgår av utlåtandet — endast
en detaljsak, nämligen bestämmandet av avlöningen till den särskilde fullmäktige,
som skall tillsättas för att riksbanken fastare än förut skall knytas till
riksdagen. Huvuduppgiften för denne fullmäktige blir att knyta förtroendet
mellan riksdagen och riksbanken starkare än förut. Lönen till denne fullmäkttge
har av utskottet föreslagits till 8,000 kronor örn året. I en reservation till
utlåtandet har herr Berling m. fl. yrkat, att lönen skall fastställas till 6 000
kronor. Om jag hade.varit närvarande i utskottet vid det tillfället, då denna
Jon bestämdes, hade jag kommit att biträda herr Berlings m. fl. reservation
Da lörsta kammaren redan antagit herr Berlings m. fl. reservation, ber jag
att la yrka biiall till utskottets förslag, dock med den ändring däri, som inne1
attas i den av herr Berling m. fl. avgivna reservationen.

Överläggningen förklarades härmed avslutad.

Herr talmannen gav först beträffande utskottets hemställan i punkten 1)
propositioner på l:o) bifall till utskottets hemställan; 2:o) bifall till den av
herr Paulsen avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen; 3:o) avslag å utskottets
hemställan; samt 4:o) bifall till utskottets hemställan med den ändrin?
1 U6u av utskottet förordade omorganisationsplanen, som föreslagits i den
av herr Nordenson m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade och med 2) betecknade
reservationen, och fann herr talmannen den förstnämnda propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Paulsen begärde emellertid votering, i
anledning varav herr talmannen för bestämmande av kontrapropositionen ånyo
upptog, de övriga propositionerna, av vilka herr talmannen nu fann den under
4) angivna hava flertalets mening för sig.

. Jämväl beträffande kontrapropositionen äskade likväl herr Paulsen votering,
i anledning varav och sedan till kontraproposition i denna votering antagits den
under 2) angivna propositionen efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition i huvudvoteringen angående
bankoutskottets hemställan i punkt 1) av utskottets förevarande utlåtande
nr 76, bifaller utskottets berörda hemställan med den ändring i den av ut -

Onsdagen den 8 december 1943 e. m.

Nr 34.

Förslag till omorganisation av riksbanken. (Forts.)
skottet förordade omorganisationsplanen, som föreslagits i den av herr Nordenson
m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade och med 2) betecknade reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering antagit
bifall till den av herr Paulsen avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för nej-propositionen, vadan
kammaren till kontraproposition i huvudvoteringen antagit bifall till den av
herr Paulsen avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen.

I överensstämmelse härmed blev efter given varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller bankoutskottets hemställan i punkt 1)
av utskottets förevarande utlåtande nr 76, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den av herr Paulsen avgivna, vid utlåtandet
fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter ånyo intagit sina platser och nyssnämnda
voteringsproposition blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning; och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets hemställan i denna punkt.

Härefter framställde herr talmannen beträffande punkten 2) a) propositioner
dels på bifall till utskottets i punkten gjorda hemställan dels ock på bifall
till utskottets berörda hemställan med den ändring, som förordats i den av
herr Berling m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr
Hallberg begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller bankoutskottets hemställan i punkt 2) a)
av utskottets förevarande utlåtande nr 76, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan med den
ändring, som förordats i den av herr Berling m. fl. avgivna, vid utlåtandet
fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för nej-propositionen, vadan
kammaren bifallit utskottets hemställan i förevarande punkt med den ändring,
som förordats i den av herr Berling m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade
reservationen.

På av herr talmannen därå given proposition biföll kammaren härpå utskottets
hemställan i övrigt.

94 Nr 34. Onsdagen den 8 december 1943 e. m.

§ 2.

Föredrogs, punktvis, jordbruksutskottets utlåtande, nr 72, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående utgifter å tilläggsstat I till riksstaten för
budgetåret 1943/44, i vad angår anslag till statens meteorologisk-hydrografiska
anstalt.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 3.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 512, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag till
social hemhjälpsverksamhet jämte i ämnet väckta motioner;

nr 513, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag rörande höjning
av övertidsersättningen för statstjänstemän jämte i ämnet väckta motioner
;

nr 514, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande av en
statens organisationsnämnd, m. m.; och

nr 515, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1943/44.

§ 4.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 9.58 e. m.

In fidem
Sune Norrman,

Lördagen den 11 december 1943.

Nr 34.

Lördagen den 11 december.

Kl. 4 e. m.

Förhandlingarna vid detta sammanträde leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets utlåtande, nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning örn ändring i vissa delar av taxeringsförordningen
den 28 september 1928 (nr 379), m. m., i vad propositionen hänvisats
till konstitutionsutskottet;

statsutskottets utlåtanden och memorial:

nr 267, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående förstärkning
av den inom taxeringsorganisationen sysselsatta personalen hos länsstyrelserna
och Överståthållarämbetet jämte i ämnet väckta motioner;

nr 268, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående finansstatistikens
effektivisering;

nr 269, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning örn anslag å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1943/44 till lokaler för taxeringsavdelningar
vid vissa länsstyrelser;

nr 270, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om anslag å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1943/44 till ökade lokaler för länsstyrelsen
i örebro län;

nr 271, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad propositionen avser
avskrivning av nya kapitalinvesteringar; och

nr 272, angående tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1943/44;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn ändring i vissa delar av taxeringsförordningen den 28 september 1928 (nr
379), m. m., jämte i ämnet väckta motioner; och

nr 58, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändring i vissa delar av förordningen den 13 december 1940 (nr
1000) örn allmän omsättningsskatt, m. m., jämte en i ämnet väckt motion; samt
bankoutskottets utlåtande, nr 77, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till vissa ändringar i den till allmänna tjänstepensionsreglementet
hörande pensionsåldersförteckningen m. m. jämte en i ämnet väckt motion.

§ 2.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från konstitutionsutskottet, nr 516, i anledning av konstitutionsutskottets
memorial med förslag till utredning angående riksdagens arbetsformer; och

Nr 34.

Lördagen den 11 december 1943.

från jordbruksutskottet, nr 517, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utgifter å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad
angår anslag till Statens meteorologisk-hydrografiska anstalt.

§ 3.

Justerades ett protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.03 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Stockholm 1943. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

434757