1943. Andra kammaren. Nr 33 (Riksdagens protokoll 1943:33)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1943. Andra kammaren. Nr 33.

Tisdagen den 30 november.

Kl. 4 e. m.

Förhandlingarna vid detta sammanträde leddes av herr förste vice talmannen.

§ I Justerades

protokollen för den 24 och den 27 innevarande november.

§ 2.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden nr 261—265, första
lagutskottets utlåtanden nr 52 och 53 samt jordbruksutskottets utlåtande
nr 71.

§ 3.

Herr förste vice talmannen lämnade på begäran ordet till Interpellation.

Herr Svensson i Ljungskile, som anförde: Herr talman! Redan på ett
tidigare stadium under innevarande höst beviljade livsmedelskommissionen en
tilldelning av 20,000 ton potatis för framställning av potatisbrännvin. Enligt
upplysningar i pressen har bränneriföreningen sedan gjort framställning om en
tilldelning av ytterligare 20,000 ton. I ett föredrag i radio den 7 november förklarade
ordföranden i livsmedelskommissionen, att frågan om utfodringsförbud
på potatis fick bli beroende av resultatet av den pågående potatisinventeringen.

Med anledning av det ovan anförda anhålles om kammarens tillstånd att till herr
statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet få framställa följande
fråga: Är herr statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet i tillfälle
att informera riksdagen om potatisskördens storlek och huru användningen
av densamma planlagts?

Denna anhållan bordlädes.

§ 4.

Herr Persson i Stockholm erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr tal- interpellation.
man! Postförsändelser till tidningen Ny Dag komma sedan lång tid tillbaka
mycket försenade adressaten tillhanda. Detta missförhållande har av företagets
ledning påtalats i skrivelse den 27 augusti i år till generalpoststyrelsen. Konkreta
exempel lämnades därvid på att brev, innehållande manuskript till annonser
örn Stockholms stadsfullmäktiges sammanträden, dödsannonser, fackföreningssammanträden
o. d. anlänt med en försening varierande mellan 1 och 3
dygn, alltså för sent för att kunna införas i tidningen. Företaget hemställde till
generalpoststyrelsen om vidtagande av en undersökning beträffande dessa förhållanden
samt örn att åtgärder skulle vidtagas så att förseningarna skulle bringas
att upphöra.

Begärd undersökning har nu slutförts. Örn resultatet av denna meddelar gegeneralpoststyrelsen
i skrivelse den 6 november: på grund av gällande

Andra kammarens protokoll 1943. Nr 33. 1

Nr 33.

Tisdagen den SO november 1943.

Interpellation. (Forts.)

bestämmelser är styrelsen förhindrad meddela närmare
upplysningar rörande utredningens resultat. I skrivelsen
meddelas ingenting om vad generalpoststyrelsen eventuellt beslutat i anledning
av tidningsföretagets begäran örn åtgärder för att förseningarna skulle
bringas att upphöra. Förseningarna av post till tidningen fortsätta emellertid,
varför anmälan örn saken inte föranlett till någon rättelse.

Utredningsresultatet har alltså hemligstämplats. Detta tyder på att förseningarna
av posten äro orsakade av den särskilda granskning som av polismyndigheterna
kan företagas med stöd av bestämmelserna i »lagen örn särskilda tvångsmedel
vid krig eller krigsfara».

Det torde väl ändå icke ha varit lagstiftarnas mening att dessa lagbestämmelser,
som avse att ge polismyndighet rätt att med hjälp av bl. a. brevcensur
hindra eller uppdraga i lagen beskrivna brott, skulle komma till sådan användning,
som vad här är fallet. Här har under nu snart fyra års tid tillämpats en
brevcensur med åtföljande försening av posten, icke mot någon enskild person
i syfte att uppdaga brott, för vilket vederbörande kan misstänkas, utan mot ett
ekonomiskt företag. När företagets ledning hemställer örn sådana åtgärder, att
företaget åtminstone skall undgå ekonomisk förlust på grund av de åtgärder myndigheterna
vidtaga, lämnas denna hemställan utan beaktande, antagligen till
följd av att generalpoststyrelsen är oförmögen att åstadkomma rättelse.

Med hänvisning till det anförda anhålles örn andra kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för socialdepartementet få framställa följande frågor:

Anser statsrådet att myndigheterna ha rätt att fortlöpande tillämpa lagen
örn vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara på sätt, som av alla tecken att
döma skett i ovan relaterade fall, till ekonomiskt förfång för ett företag?

Örn så är fallet, är statsrådet då beredd att föreslå sådana ändringar i sagda
lag och dess tillämpningsföreskrifter, att företagen bliva skyddade mot dylika
förlustbringande åtgärder?

Vilken myndighet, polisen eller generalpoststyrelsen, bör enligt statsrådets
mening bli ersättningsskyldig till ett ekonomiskt företag för de förluster detta
lider genom att affärshandlingar regelbundet och medvetet försenas?

Denna anhållan bordlädes.

§ 5.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 505, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1943/44 till vissa ersättningar åt arbetare
vid Salsåkers sågverk m. fl.; och

nr 506, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag till
daghem och lekskolor m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

§ 6.

Justerades ett protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.10 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Onsdagen den 1 december 1943.

Nr 38.

Onsdagen den 1 december.

Kl 11 f. m.

§ 1.

Upplästes följande till kammaren inkomna protokoll:

''Protokoll, hållet inför statsrådet och chefen för justitiedepartementet
den 1 december 1943.

Till justitiedepartementet hade den 29 november 1943 från länsstyrelsen i
Östergötlands län inkommit fullmakt för lantbrukaren Ivar Johansson, Mysinge,
Östra Husby, vilken vid ny röstsammanräkning blivit utsedd såsom
ledamot av riksdagens andra kammare i stället för avgången ledamot av samma
kammare.

Vid granskning av fullmakten, som företogs inför chefen för justitiedepartementet
samt vidare av vederbörande fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret,
framställdes mot fullmakten icke någon anmärkning.

Protokoll över vad sålunda förekommit skulle jämte den granskade fullmakten
överlämnas till andra kammaren.

I ämbetet:

C. G. Bruno.

Vid detta protokoll var fogad den däri omförmälda fullmakten för lantbrukaren
Ivar Johansson, Mysinge, östra Husby, att vara ledamot av riksdagens
andra kammare för tiden till den 1 januari 1945.

Kammaren, som lade protokollet till handlingarna, förklarade herr Johansson
i Mysinge behörig till riksdagsmannakallets utövande.

Herr talmannen meddelade härefter, att herr Johansson i Mysinge intagit sin
plats i kammaren.

§ 2-

Herr talmannen meddelade, att herr Barnekow, som vid kammarens sammanträde
den 24 nästlidna november på grund av sjukdom erhållit ledighet från
riksdagsgöromålen tills vidare från och med den 23 i samma månad, i dag åter
intagit sin plats i kammaren.

§ 3.

I enlighet med kammarens därom den 27 nästlidna november fattade beslut
anställdes nu val av andre vice talman; och utsågs därvid herr Carlström med
135 röster.

Två namnsedlar kasserades.

§ 4.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Andersson, som
anförde: Herr talman! Kammarens ledamot herr Hagberg i Luleå har till mig

Svar på fråga.

Nr 33.

Onsdagen den 1 december 1943.

Svar på
interpellation.

Svar på frana. (Forts.)

ställt frågan, huruvida jag ämnar förelägga nästa års riksdag förslag om
kraftverksbygge vid Harsprånget.

Till svar härå vill jag meddela, att vattenfallsstyrelsen i sina anslagsäskanden,
för nästkommande budgetår icke begärt medel för utbyggnad av Harsprångsfallet
och att jag ej heller för egen del ämnar framställa förslag örn proposition
i detta ämne till nästa års riksdag.

Härefter yttrade

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Anledningen till min fråga var just
det av herr statsrådet refererade yttrandet från vattenfallsstyrelsen, i vilket
vattenfallsstyrelsen avstyrker tanken på att man skulle bygga kraftverk i Harsprånget.
Detta avstyrkande sker med den motiveringen, att man skulle få
för mycket elektricitet, därest ett sådant kraftverksbygge komme till stånd.
Denna motivering är så mycket mera överraskande som det är känt, att det
ännu råder knapphet på elektrisk kraft i dessa trakter. Riksdagen har anslagit
medel till byggande av ett järnverk i Norrbotten. Detta kan utnyttjas
endast till halv kapacitet beroende på just bristen på elektrisk kraft. Dessutom
finns det stora områden i Norrbotten, som ännu icke äro elektrifierade.

Skulle därtill någonting läggas, skulle det vara, att örn man som ett perspektiv
uppställer en utveckling av Norrlands och däribland Norrbottens näringsliv,
ingår naturligtvis frågan örn att erhålla en tillräcklig försörjning med
elektrisk kraft som en mycket viktig del däri. Detta påpekas ju också av norrlandsutredningen
i dess nyligen publicerade betänkande.

Det föreligger därför enligt min mening mycket goda skäl för att riksdagen
nästa år ställes inför ett regerings förslag om Harsprångets utbyggnad. Samtidigt
som jag tackar för svaret får jag beklaga svarets innehåll och uttala
den förhoppningen, att herr statsrådet ännu en gång tänker igenom, huruvida
vattenfallsstyrelsens avvisande av denna tanke egentligen är så välgrundad.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Andersson, som
yttrade: Herr talman! Med kammarens tillstånd har herr Hallberg till mig riktat
följande frågor:

1) År herr statsrådet villig att för kammaren lämna en information angående
principerna för tågtidtabellernas uppgörande i sådana fall, som berörts
i denna interpellation, och som avse samtrafik mellan enskilda och statens
järnvägar?

2) Har herr statsrådet såsom chef för kommunikationsdepartementet möjlighet
att genom direktiv till vederbörande järnvägsmyndigheter inverka på tidtabellernas
uppgörande, så att största möjliga hänsyn tages till den trafikerande
allmänhetens berättigade krav?

De i interpellationen berörda särskilda fallen avse dels en tidigare förefintlig
men för närvarande bruten förbindelse i Ludvika mellan ett visst tåg
Falun—Göteborg på Bergslagernas järnvägar och ett tåg Ludvika—Stockholm
på Stockholm—Västerås—Bergslagens järnvägar, dels en likaledes numera
bruten förbindelse i Rättvik mellan ett tåg från Älvdalen och Mora på Gävle—
Dala järnvägar samt ett tåg Rättvik—Krylbo på Södra Dalarnes järnväg med
anslutning till statsbanorna. Chefen för statens järnvägar, som på min anmodan
avgivit yttrande i anledning av interpellationen, har lämnat en redo -

Onsdagen deli 1 december 1943. Nr 33. 5

Svar på interpellation. (Forts.)

görelse för dessa fall. Då det här är fråga om tämligen invecklade detaljer,
som knappast lämpa sig för ett klarläggande inför kammaren, inskränker jag
mig till att hänvisa interpellanten till denna redogörelse, som i avskrift tillställts
honom. Det framgår av redogörelsen, att förbindelsernas brytande sammanhänger
med ändrad tidtabellsförläggning av vissa tåg på statens järnvägar
och ytterst äro att tillskriva de minskade möjligheter till upprätthållande av
alla önskvärda förbindelser, som blivit en följd av den stegrade påfrestningen
på järnvägarna under krisförhållandena. Enligt vad som framgår av yttrandet
äro vid uppgörande av sommartidtabellen vissa förbättringar att vänta
i av interpellanten påtalade förhållanden.

I anledning av interpellantens första fråga vill jag, i anslutning till det av
chefen för statens järnvägar avgivna yttrandet, här lämna en redogörelse beträffande
sättet för tidtabellsarbetets bedrivande. Den allmänna gången av
planläggningsarbetet vid statens järnvägar för en ny tidtabell har hittills varit
följande. På grundval av erfarenheter under löpande tidtabellsueriod samt
framkomna förslag har järnvägsstyrelsen varje höst utfärdat direktiv till sina
linjemyndigheter för utarbetande av den nya sommartidtabellen. Sedan linjemyndigheterna
var för sig med ledning av dessa direktiv upprättat förberedande
förslag, hava representanter för järnvägsstyrelsen och linjemyndigheterna
sammanträffat i Stockholm för närmare överläggningar angående tågplanen
i dess helhet. Därvid har sammanträde jämväl hållits med representanter
för samtliga enskilda järnvägar för dryftande av tågförbindelserna mellan
statens järnvägar och de enskilda järnvägarna samt i viss omfattning mellan
dessa senare inbördes.

I år har den ändringen bland annat vidtagits, att järnvägsstyrelsen redan
före tidtabellsdirektivens utfärdande inlett förhandlingar med de större enskilda
järnvägarna. Härigenom bär styrelsen kunnat utarbeta nämnda direktiv
med hänsyn såväl till vissa önskemål från de enskilda järnvägarnas sida som
till att de enskilda järnvägarna i en del fall utlovat tillgodose statens järnvägars
önskemål. Lättnader torde därför kunna förväntas vid den slutliga sammanjämkningen
av tågförbindelserna mellan statens järnvägar och de större
enskilda järnvägarna.

Vid upprättandet av en ny tidtabell är det uppenbarligen otänkbart att tillgodose
alla önskemål. Svårigheterna härutinnan hava ökats, sedan på grund av
krisförhållandena såväl statens järnvägar som de enskilda järnvägarna blivit
nödsakade att nedskära antalet reselägenheter och samtidigt utsträcka tågens
gångtider och uppehållen å stationerna i syfte att minska tågförseningarna.
Redan på statens järnvägars eget nät lia under de senaste åren en hel del förbindelser
mellan olika linjer av denna anledning måst brytas. Att så i vissa
fall måst ske även beträffande förbindelserna mellan statens järnvägar och
enskilda järnvägar samt mellan dessa senare inbördes kan därför i och för sig icke
anses anmärkningsvärt, även örn givetvis dessa liksom övriga försämringar av
reselägenheterna äro beklagliga. När det sedan gäller att avgöra, vilken tågförbindelse
som bör brytas för att kunna bibehålla en annan, ske i regel undersökningar
beträffande resandefrekvens m. m. i de olika tåglederna.

Interpellantens andra fråga ger mig anledning till det uttalandet, att chefen
för kommunikationsdepartementet icke bör ingripa med direktiv för tågtidtabellernas
uppgörande. Såvitt jag har mig bekant bar det heller icke tidigare
förekommit att en departementschef ansett sig böra på sådant sätt ingripa
i järnvägarnas förvaltning. Tidtabellsarbetet är ett vidlyftigt puzzle, i vilket
man icke kan omplacera enstaka bitar utan att övertaga ansvaret för att det
hela går ihop. Statens järnvägar är ett affärsdrivande verk, och järnvägsstyrelsen
måste ilga rörelsefrihet vid handhavande av den verksamhet, för vil -

Nr 33.

Onsdagen den 1 december 1943.

Svar på interpellation. (Forts.)

ken styrelsen bär ansvar. Vad de enskilda järnvägarna angår, äga de obegränsad
rätt att själva fastställa sina tidtabeller. Varken järnvägsstyrelsen eller kommunikationsministern
äger befogenhet att ålägga en enskild järnväg att vidtaga
ändringar i tågtiderna.

Härpå anförde:

Herr Hallberg: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet få uttala mitt tack för det upplysande svaret
på min interpellation.

Det är med särskild tillfredsställelse jag konstaterar, att herr statsrådet kunnat
ställa i utsikt vissa förbättringar i påtalade förhållanden vid uppgörande
av sommartågtidtabellen. Av den till mig överlämnade detaljerade redogörelsen
för motiven till nuvarande tågtider i fråga om de i interpellationen åberopade
fallen framgår också, att det i åtminstone ett av dessa fall blir en önskvärd
ändring till sommaren. Det är även tillfredsställande, att järnvägsstyrelsen
i år inlett förhandlingar med de större enskilda järnvägarna angående
tidtabellernas uppgörande och att man därför kan förvänta lättnader vid den
slutliga sammanjämkningen av tågförbindelserna mellan statens järnvägar och
de större enskilda banorna. Att det inte överallt är bra med nuvarande anordningar
beträffande samtrafiken mellan statens järnvägar och de enskilda
järnvägarna bekräftas ju i själva verket även av herr statsrådet.

Sedan jag framställde min interpellation, har jag mottagit brev från olika
trafikanter vid de i interpellationen särskilt berörda järnvägarna, vari flera
flagranta exempel på otympliga tågtider, avseende samtrafik mellan enskild
järnväg och statens järnvägar, lia berörts. Jag skall emellertid inte referera
dessa exempel, eftersom de främst lia sin orsak i det förhållande som herr
statsrådet i slutet av sitt svar berör, nämligen att de enskilda järnvägarna
äro suveräna vid fastställandet av tågtiderna och att varken kommunikationsministern
eller statens järnvägars myndigheter äga befogenhet att komma nied
några direktiv till de enskilda järnvägarna. Men de mycket berättigade anmärkningar,
som från den trafikerande allmänhetens sida framkommit mot
det bristande samspelet i talrika fall mellan statens järnvägars och de enskilda
järnvägarnas tågtidtabeller, utgöra en kraftig erinran örn nödvändigheten av
ett förstatligande av hela det svenska järnvägsnätet.

Jag skall naturligtvis inte blanda in några i detta sammanhang ovidkommande
synpunkter, men svårigheten att på ett fullt tillfredsställande sätt ordna
tågförbindelserna synes mig vara ett starkt skäl bland många andra för att
utvecklingen mot ett förstatligande av de enskilda järnvägarna bör påskyndas.
I första hand gäller det, med tanke på de i interpellationen berörda fallen,
SWB. Västmanlands Folkblad har i ett par ledande artiklar för blott
några dagar sedan energiskt förordat att ärendet snarast tages upp till förnyad
behandling. Vestmanlands Läns Tidning har uttalat sig i samma riktning.
Med ett överförande i statens ägo av den nämnda järnvägen skulle även de
spörsmål, som förts på tal i interpellationen, finna den bästa lösningen.

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Vi, som bo utmed enskilda
.järnvägar, lia bittra erfarenheter av de försämrade förbindelserna med statsbanorna.
Det är numera ingenting ovanligt, att man under lång tid måste
vänta på anknytning. Vi lia emellertid tröstat oss med att nuvarande tråkiga
förhållanden äro orsakade av kristidens speciella svårigheter och komma att
rättas till, så fort förhållandena det medge. Jag riktar emellertid en varm
vädjan till kommunikationsministern och ledningen för statens järnvägar att,

Onsdagen den 1 december 1943.

Nr 33.

Svar på interpellation. (Forts.)

så snart kristidens tryck det medger, söka ordna förbindelserna på ett bättre
sätt än f. n. Vi, som inte ha möjlighet att direkt stiga på tåget från någon
station vid stambanenätet, måste utbedja oss en god samverkan mellan statens
järnvägar och de enskilda järnvägarna, när tidtabellerna göras upp.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 6.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Bagge erhöll på begäran
ordet och anförde: Herr talman! Med andra kammarens tillstånd har dess
ledamot herr Skoglund i Umeå till mig framställt följande frågor, nämligen:

huruvida jag uppmärksammat den alltmer tilltagande bristen på kompetenta
tandtekniker, och

huruvida jag i så fall vore beredd vidtaga åtgärder för att motverka densamma,
t. ex. genom en statligt ordnad tandteknikerutbildning.

Med anledning av de framställda frågorna får jag meddela, att medicinalstyrelsen
i ett utlåtande, vilket inkom till .socialdepartementet två dagar
efter det herr Skoglund framställt sin interpellation, framlagt en redogörelse
för tillgången på tandtekniker inom riket. Redogörelsen bygger på upplysningar,
som av styrelsen inhämtats från folktandvårdens huvudmän samt
Sveriges tandläkareförening och svenska tandteknikerförbundet. Vad först
läget inom folktandvården beträffar, har av tjugu tillfrågade landsting och
städer, från vilka svar inkommit, endast ett landsting ansett, att svårigheter
föreligga att erhålla sökande till tandteknikertjänster inom folktandvården.
Sveriges tandläkareförbund meddelar efter en rundfråga till förbundets lokalföreningar,
att något större antal vakanser visserligen ej anmälts, beroende på
att en fullständig enquéte ej anordnats, men att det framgått, att det° är
förenat med stora svårigheter att vid byte av tandtekniker omgående erhålla
ny lämplig sådan. Förbundet anser sig på grund härav kunna konstatera, att
en besvärande brist på tandtekniker, särskilt kompetenta sådana, rader inom
den av privatpraktiserande tandläkare bedrivna tandvårdsverksamheten. Däremot
anser svenska tandteknikerförbundet, att någon brist på kvalificerade
tandtekniker icke för tillfället råder, men förbundet befarar, att en sådan
kan komma att uppstå vid en fortsatt utbyggnad av folktandvården. Medicinalstyrelsen
ansluter sig i sin sammanfattning av det föreliggande utredningsmaterialet
till tandteknikerförbundets mening och hävdar sålunda, att
brist kommer att uppstå vid folktandvårdens fortsatta utbyggnad, därest icke
i motsatt riktning verkande åtgärder vidtagas.

I likhet med interpellanten anser jag, att förbättrade möjligheter till yrkesutbildning
för tandtekniker höra till de åtgärder, som härvid i främsta rummet
böra övervägas. Förslag till inrättande av en statlig tandteknikerskola i viss
anslutning till tandläkarinstitutet har på sin tid framlagts av institutets lärarråd
men har av statsfinansiella skäl och i avbidan på en omorganisation av
tandläkarinstitutet hittills icke upptagits till prövning. Till nästa ars riksdag
torde proposition komma att avlåtas angående fortsättning av den i ar inledda
omorganisationen av tandläkarinstitutet. Sedan ställning tagits till denna
fråga torde det vara anledning att, med beaktande av föreliggande praktiska
förutsättningar, till prövning upptaga- även spörsmålet örn tandteknikernas
utbildning.

Vidare yttrade

Herr Skoglund i Umeå: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet fa framföra mitt tack för det nu lärn -

Xr 33.

Onsdagen den 1 december 1943.

Svar på interpellation. (Forts.)

aade svaret på min interpellation. Jag konstaterar, att det synes föreligga
samstämmighet mellan herr statsrådets och min uppfattning angående angelägenheten
av att det vidtages åtgärder på detta område för att åstadkomma
en statligt ° ordnad utbildning av tandtekniker. Fråga är endast, när den av
lien statsrådet omnämnda överarbetningen av det föreliggande förslaget kan
vara att vänta. Med hänsyn till det nuvarande läget föreställer jag mig, att
det vore välbetänkt att ordna denna överarbetning och omprövning av det föreliggande
förslaget redan under nästa år. Därigenom skulle nian få en samordning
till stånd i fråga örn utredningsarbetet beträffande såväl tandläkaroch
tandteknikerutbildningen som utbildningen av tandsköterskor. Medicinalstyrelsen
har också i ett sitt utlåtande över en framställning från Västerbottens
läns landsting för sin del förklarat, att det vore angeläget att gemensamt
åstadkomma en sådan omprövning för samtliga de hjälpkrafter, som äro verksamma
inom tandvården.

Härmed förklarades överläggningen avslutad.

§ 7.

Svar på Herr talmannen lämnade på begäran ordet till
interpellation.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp,
som yttrade: Herr talman! Med andra kammarens tillstånd har dess ledamot
herr Sivensson i Ljungskile till mig riktat följande fråga.

Vill herr statsrådet medverka till att fördelningen av oljekraftfoder och kli
modifieras sa att större rättvisa vederfares det mindre jordbruket?

Tilldelning av kraftfoder för konsumtionsåret 1943/44 har lämnats i form
av dels en allmän tilldelning av oljekraftfoder och kli och dels en extra tilldeldelning:
av oljekraftfoder. Bestämmelserna för den allmänna tilldelningen utfärdades,
så snart årsväxt- och skörderapporterna för den 15 juli 1943 blivit sammanställda.
De grundsatser, som tillämpades vid denna tilldelning, inneburo i
huvudsak följande. Tilldelningen skulle i princip grundas på jordbrukarnas
mjölkproduktion under tiden 1 juli 1942—30 juni 1943. I den mjölkproduktion,
som fick komma i beaktande, inräknades mjölk, levererad till mejeri eller
mjölkhandlare eller såld direkt till konsument, en viss kvantitet mjölk för det
egna hushållet, mjölk, utlämnad till fullgörande av statavtal och mjölk, som
använts för beredning hos producenten själv av smör och ost för försäljning
m. m. Den kvantitet, som fick räknas för det egna hushållet, fastställdes på
grundval av befintlig konsumtionsstatistik till högst 300 kilogram per hushållsmedlem
och år. Vad som därutöver förbrukades fick alltså ej inräknas i
den mjölkproduktion, på vilken tilldelningen grundades, och ej heller fick i
nämnda mjölkproduktion inräknas sådan mjölk, som använts för djuruppfödning.
För att kraftfodret skulle komma till användning vid sådan mjölkproduktion,
där tillskott av koncentrerat äggviterikt foder bäst behövdes, föreskrevs
vidare, _ att vid beräknandet av den mjölkproduktion, för vilken kraftfoder
finge tilldelas, avdrag skulle göras för en viss grundproduktion mjölk per ko
— olika för olika län — vilken grundproduktion ansågs kunna uppnås utan
köpkraftfoder av här ifrågavarande slag. Denna grundproduktion varierade
mellan 1,200 kilogram i större delen av Norrland och 2,000 kilogram i de sydsvenska
slättbygderna. Till belysande av att den sålunda bestämda grundproduktionen
icke blev satt för hög må anmärkas, att mjölkproduktionen per ko
inom nela riket för produktionsaret 1942/43 av 1942 års jordbrukskommitté
beräknats till i medeltal 2,221 kilogram. Med ledning av mejeriernas mjölklnvägning
kan beräknas, att 40 ä 45 procent av all mjölk produceras under
betesperioden, vilket vid den nyss angivna medelmjölkmängden, 2,221 kilo -

Onsdagen den 1 december 1943.

Nr 33.

Srål■ pä interpellation. (Forts.)

gram, motsvarar en produktion av 900—1,000 kilogram mjölk per ko enbart
under sagda period som i genomsnitt torde sträcka sig över cirka 135 dagar.
För de återstående 230 stallfoderdagarna erhåller då en medelm folkmängd
per ko och dag av endast omkring 5.5 kilogram. Även det högsta värdet för
grundproduktionen, 2,000 kilogram mjölk per ko, kan alltså — då fodermjölken
beräknas till i genomsnitt 140 kilogram per ko och år och då i enlighet
med det föregående 40 ä 45 procent av all mjölk produceras under betesperioden
— ha uppnåtts vid en medelmjölkmängd under stallfodringsperioden av
mindre än 5.5 kilogram per ko och dag.

T den mån en jordbrukare vid det sålunda tillämpade systemet erhållit ingen
eller mycket obetydlig tilldelning av kraftfoder, torde detta huvudsakligen bero
antingen på att medelavkastningen per ko varit låg eller på att mjölken under
tiden i fråga i stor utsträckning använts för utfodringsändamål.

Beträffande de av interpellanten framställda anmärkningarna mot beräkningen
av den till grund för tilldelningen liggande mjölkmängden må anföras
följande.

I hushållet förbrukad mjölk har fått upptagas till högst 300 kilogram per
hushållsmedlem (ej familjemedlem såsom i interpellationen anförts). Därigenom
har möjlighet givits att deklarera mjölkförbrukningen även för sådan anställd
personal och tillfällig arbetskraft, som erhåller kost hos jordbrukaren.
Enligt socialstyrelsens senaste publicerade konsumtionsundersökning, som avser
sista kvartalet 1942, förbruka småbrukarhushållen mindre än sammanlagt
en liter oskummad mjölk samt skum- och kärnmjölk per hushållsmedlem och
dag. Någon ökning av mjölkförbrukningen under kristiden hos ifrågavarande
kategori av hushåll, motsvarande den ökning som ägt rum i städerna, framträdde
icke i undersökningen. Statarna vid det större jordbruket erhålla i allmänhet
enligt avtal fyra liter helmjölk per dag, oberoende av familjens storlek.
Då en statarfamiljs storlek genomsnittligt överstiger fyra personer, torde
mängden deklarerad konsumtionsmjölk, räknad per person, i allmänhet icke ha
blivit större vid det större jordbruket än vid det mindre.

Att den mjölkkvantitet, som användes vid en obegränsad helmjölksutfodring
för uppfödning av liv- och gödkalvar, smågrisar m. m., icke får medräknas
vid bestämmandet av kraftfodertilldelningen, har i nuvarande försörjningsläge,
då konsumtionsmjölken tidtals måste ransoneras i vissa tätorter, ansetts naturligt.
Av den vid kalvgödning använda mjölkens näringsvärde, uttryckt i kalorier,
återvinnes enligt vid lantbrukshögskolans anstalt för husdjursförsök
utförda beräkningar endast ungefär mellan 17 och 28 procent i form av animalisk,
för människan direkt användbar näring. Mjölk och smör ha dessutom
genom sin halt av skyddsnäringsämnen (A-vitamin lii. m.) en alldeles speciell
näringsfysiologis k betydelse, som giver dessa födoämnen en särställning i folkkosten,
särskilt under nuvarande förhållanden.

Av vad jag nu anfört framgår, att vid den allmänna tilldelningen kraftfoder
— oberoende av brukningsdelarnas storlek — tilldelades dem, som visade
sig lia det största behovet av kraftfodertillskott för att kunna uppehålla
sin mjölkproduktion.

T fråga örn förhållandena i de fyra nordligaste länen torde böra framhållas,
att därstädes tidigare använts endast obetydliga mängder oljekraftfoder. Tilldelningen
av kraftfoder inom dessa län har därför ägt rum huvudsakligen i
form av kli. På grund av rikligare tillgång på detta fodermedel har tilldelningen
härav i år kunnat göras större jin tidigare, och den ökade tilldelningen Ilar
kommit de fyra nordligaste länen till godo. Sålunda utdelades inom dessa län
sammanlagt eirka C,100 ton kli mot omkring 1,200 ton under föregående år.

Det torde även böra erinras örn att tilldelningen av melass i år skett inom

Nr 33.

Onsdagen den 1 december 1943.

Svar på
interpellation

Svar på interpellation. (Forts.)

flera län än tidigare varit fallet. Denna tilldelning har genomgående utgått
med en kvantitet varierande mellan 15 och 25 kilogram per mjölkko.

Vid den allmänna tilldelningen av oljekraftfoder ansåg man sig icke böra
räkna med andra kvantiteter kraftfoder än dem som då funnos i landet. Av
dessa kvantiteter reserverades redan från början en icke obetydlig del för att
sedermera kunna användas till en extra tilldelning i sådana fall, där ojämnheter
uppstått vid den allmänna tilldelningen eller ett tillskott eljest vore erforderligt.
Hur stor den extra tilldelningen komme att bli, var emellertid svårt
att bedöma, enär man icke exakt kände storleken av den mjölkproduktion, på
vilken den allmänna tilldelningen skulle grundas. Härtill korn, att man före
tilläggstilldelningens bestämmande ansåg sig böra avvakta, i vad mån planerad
import skulle komma till stånd. Därför ansågs småbrukarnas riksförbunds
i interpellationen berörda framställning icke då kunna föranleda ytterligare
kraftfodertilldelning. Sedan den allmänna tilldelningen verkställts och den till
förfogande stående reservkvantitetens storlek närmare kunnat bestämmas, befanns,
att det allmänna försörjningsläget i fråga om oljekraftfoder förbättrats
i ganska stor omfattning. Livsmedelskommissionen beslöt på grund härav att
inom Götaland, Svealand och Gävleborgs län medgiva en betydande extra tilldelning
av oljekraftfoder utöver den som tidigare utgått. Meddelande örn denna
extra tilldelning lämnades i radio den 17 oktober 1943 samt kungjordes
sedermera genom cirkulär från kommissionen. Med beaktande av den allmänna
principen för tilldelningen, nämligen att den borde ske så att den i största möjliga
utsträckning främjade mjölkproduktionen, bestämdes till en början, att
den extra tilldelningen skulle användas uteslutande till stödjande av den mjölkproduktion
som låg närmast under den fastställda grundproduktionen. Enär
emellertid det övervägande antalet mjölkkor inom landet har en mjölkproduktion,
som uppgår till eller överstiger nämnda grundproduktion, ansågs det ur
praktisk synpunkt mest lämpligt att lämna den extra tilldelningen genomgående
såsom en tilldelning med viss kvantitet per mjölkko. Nämnda kvantitet
har fastställts till olika belopp för olika län och utgör högst 50 kilogram
och lägst 25 kilogram per mjölkko.

Genom de principer, som tillämpas vid den extra tilldelningen, kunna även
sådana jordbrukare, som på grund av låg mjölkavkastning hos sina besättningar
eller särskilt stor kalvuppfödning icke erhöllo något eller blott en mindre
mängd kraftfoder vid den allmänna tilldelningen, nu erhålla kraftfoder. De
mindre produktionskraftiga besättningarna få anses genom extr atill delningen
ha kommit i en jämförelsevis gynnad ställning. Det anförda ger sålunda vid
handen, att — i anslutning till att- de för mjölkproduktionen viktigaste behoven
blivit fyllda — riksdagens önskemål även örn stöd för det mindre jordbrukets
intressen beaktats, i den mån så kunnat ske utan olägenhet för folkförsörjningen.

Vidare anfördes ej.

§ 8.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp,
som anförde: Herr talman! Med andra kammarens tillstånd har dess ledamot
herr Hansson i Skediga till chefen för folkhushållningsdepartementet riktat
följande frågor:

1. Komma sådana åtgärder att vidtagas, att de vid försäljning av groddskadad
spannmål av köparna gjorda avdragen bli rimliga i proportion till
mältningsgraden?

Onsdagen den 1 december 1943.

Nr 33.

Svar vå interpellation. (Forts.)

2. Om så blir fallet, kan det förväntas, att de som redan sålt sin säd oell
fått vidkännas dessa oskäliga avdrag erhålla gottgörelse för de lidna förlusterna
i form av efterreglering?

Efter överenskommelse med chefen för folkhushållningsdepartementet kommer
jag att besvara denna interpellation.

Under senaste år har i fråga om den tillåtna mältningsgraden hos brödsäd
gällt att brödsäd betraktas såsom icke fullgod, då halten av grodda kärnor
överstigit 5 procent. En groddhalt överstigande detta procenttal måste nämligen
anses i väsentlig grad nedsätta brödsädens kvalitet. De relativt goda
bärgningsförhållandena, som i regel rått under de senaste åren, ha emellertid
medfört, att den kvantitet brödsäd, som på grund av groddskada måst betecknas
såsom icke fullgod, varit ganska obetydlig.

Under de regleringsår, som närmast föregått det nuvarande, har vid svenska
spannmålsaktiebolagets och auktoriserade spannmålshandlares inköp av fullgod
brödsäd tillämpats ett visst fastställt grundpris1, vilket reglerats med
särskilda tillägg eller avdrag, beroende på spannmålens kvalitet, Beträffande
vete och råg har avdrag sålunda skett, då halten grodda kärnor överstigit 2
procent och avdragets storlek har uppgått till 1/io procent av priset för varje
tiondels procent, varmed groddhalten överstigit nämnda procenttal upp till 5
procent. Därest groddhalten överstigit 5 procent, bär spannmålen betraktats
såsom icke fullgod. För icke fullgod spannmål har betalats ett pris, som med
visst belopp per deciton understigit grundpriset. Nämnda pris för icke fullgod
spannmål låg under regleringsåret 1942/43 för vårvete 3 kronor och för
höstvete och råg 2 kronor per deciton under grundpriset. Ahledningen till
att icke fullgod spannmål sålunda betalats efter ett pris, som mer ligger i
nivå med brödsädspriserna än med fodersädspriserna, bär varit den omständigheten,
att odlarna i stort sett icke fått förfoga över brödsäden för utfodringsändamål
utan varit hänvisade att inleverera hela sitt brödsädsöverskott
till det allmänna. Den icke fullgoda spannmålen har under krisåren kommit
till användning huvudsakligen för industriellt och tekniskt bruk.

Brödsäd, som uppfyllt de för fullgod spannmål uppställda kvalitetsfordringarna
i allt utom beträffande mältningsgraden, har enligt prisregleringsbestämmelserna
betraktats såsom icke fullgod och har följaktligen betalats
efter ett pris, sorni med visst belopp per deciton understigit grundpriset. Skulle
sådan brödsäd däremot ha betalats enligt de för fullgod brödsäd gällande bestämmelserna,
skulle kvalitetsavdragen i vissa fall, då groddhalten ej varit
alltför hög, icke kommit att sammanlagt uppgå till så högt belopp, att priset
kommit att motsvara eller ligga under priset för icke fullgod spannmål
av ifrågavarande slag. Med hänsyn till det lägre värdet hos brödsäd, som
ej fyller de uppställda kvalitet.sfordringarna i fråga om groddhalten, har det
emellertid tidigare ansetts fullt motiverat och försvarligt att betala sådan
brödsäd efter ett lägre pris.

Då prisregleringsskalorna för brödsäd av innevarande års skörd fastställdes
i augusti månad, stod det klart, att framför allt rågen skulle komma att i
ovanligt stor omfattning vara behäftad med grodd.skador. På grund härav
höjdes den gräns för halten grodda kärnor, över vilken råg icke skulle betraktas
såsom fullgod, från 5 till 6 procent. Samtidigt höjdes det procenttal,
vid vilket avdrag för mältningsgrad skulle börja ske, från 2 till 3 procent. I
övrigt fastställdes prisregleringsbestämmelser av i huvudsak motsvarande innehåll
sorn under de närmast föregående åren. För icke fullgod spannmål
skulle enligt de sålunda fastställda bestämmelserna betalas ett pris, som för
vårvete med 4 kronor och för höstvete och råg med 2 kronor per deciton
understeg det bestämda grundpriset.

Nr 33.

Onsdagen den 1 december 1943.

Svar på interpellation. (Forts.)

Då brödsäd av årets skörd började saluföras, visade det sig. att såväl vete
som råg vörö groddskadade i betydligt större omfattning än man tidigare
haft anledning räkna med. Undersökningar igångsattes därför rörande möjligheterna
att kunna göra en del av den groddskadade spannmålen till kvarnduglig
vara. Bestämmelsen att brödsäd, som på grund av hög mältningsgrad ej
var att betrakta såsom fullgod, skulle betalas efter samma grunder som icke
fullgod spannmål, kom då att framstå som i vissa fall obillig för odlarna.
Med anledning härav bemyndigade Kungl. Maj :t efter därom av livsmedelskommissionen
gjord framställning, vilken inkommit till jordbruksdepartementet
den 15 oktober 1943, kommissionen den 22 i samma månad att meddela bestämmelser
av innehåll att icke fullgod brödsäd, som uppfyllde de för fullgod
spannmål uppställda kvalitetsfordringarna i allt utom beträffande mältningsgraden,
skulle betalas efter de för fullgod spannmål gällande bestämmelserna
med undantag av att pristillägg för proteinhalt ej skulle äga rum.
Priset skulle dock aldrig få understiga ett belopp, soimi för vårvete med 4
kronor och för höstvete och råg med 2 kronor per deciton understeg det
för fullgod spannmål gällande inlösningspriset, Genom cirkulär som utkom
av trycket den 23 oktober 1943 har livsmedelskommissionen utfärdat föreskrifter
örn ändring av prisregleringsbestämmelserna i överensstämmelse härmed.

Till belysande av skillnaden mellan de äldre och de nya bestämmelserna må
följande exempel anföras. För höstvete är gällande inlösningspris 27 kronor
60 öre per deciton. Därest det förutsättas, att vetets kvalitet är sådan, att
några avdrag ejler tillägg ej behöva göras för andra egenskaper än groddhalten,
blir priset vid en groddhalt av 5 procent 26 kronor 77 öre. Vid en
högre groddhalt än 5 procent skulle priset enligt de äldre bestämmelserna
alltid bli 25 kronor 60 öre. De nya bestämmelserna medföra, att priset blir
högre, då groddhalten ej uppgår till 9.3 procent eller däröver. Sålunda blir
priset 25 kronor 67 öre vid en groddhalt av 9 procent, 25 kronor 95 öre vid
en groddhalt av 8 procent o. s. v. I fråga örn råg medföra de nya bestämmelserna
under förut angivna förutsättningar en prisförbättring, " då groddhalten
ligger över 6 men under 10.5 procent. Vid en groddhalt på 10.5 procent
eller däröver blir priset lika högt enligt de gamla och de nya bestämmelserna.

De av livsmedelskommissionen utfärdade prisregleringsföreskrifterna avse
närmast det pris, som skall gälla vid svenska spannmålsaktiebolagets inlösen
av beslagtagfen brödsäd i juni månad 1944. Livsmedelskommissionen har emellertid
uppdragit åt spannmålsbolaget att lämna föreskrifter örn att de auktoriserade
spannmalshandlarna skola tillämpa motsvarande regler jämväl vid sådana
inköp av brödsäd, som ske dessförinnan under det löpande regleringsaret.
Vad angar redan försåld brödsäd av årets skörd komma de nya reglerna
enligt spannmålsbolagets1 föreskrifter att tillämpas retroaktivt beträffande sådana
leveranser, som ägt rum från och med den 1 september 1943. och där
slutlig avräkning mellan köpare och säljare ännu icke verkställts. Är slutlig
avräkning redan verkställd, skola föreskrifterna tillämpas allenast i den mån
någondera parten sa påfordran De av spannmålsbolaget sålunda meddelade
bestämmelserna kunna givetvis tillämpas endast beträffande sådan spannmål,
för vilken vederbörliga analyser föreligga. I fråga örn sådan brödsäd, som
försalts efter s. k. förenklad prisreglering, och där analyser följaktligen ej
verkställts, kan av naturliga orsaker något åläggande till handeln örn efterreglering
icke äga rum.

Av vad jag nu anfört Damgar, att åtgärder i det av interpellanten avsedda
syftet redan vidtagits.

Onsdagen den 1 december 1943.

Nr 33.

Svar på interpellation. (Forts.)

Härpå yttrade

Herr Hallsson i Skediga: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet få framföra mitt tack för svaret och
även därför, att åtgärder vidtagits för att rätta till de förluster, som oförskyllt
drabbat jordbrukarna. Enligt vad statsrådet i sitt svar upplyste kommer en
efterprisreglering att ske av de försålda partierna spannmål. Detta vill jag
med särskild tacksamhet notera. Att ett så stort missnöje rådde bland jordbrukarna
över de stora avdragen, nämligen kronor 2:25 per 100 kg vete och
råg, är helt naturligt, när jordbrukarna gjort sitt bästa för att bärga sin skörd
och sedan utan vidare få vidkännas dessa avdrag. Alldeles särskilt har man
haft anledning till missnöje, när vid provbakning av mjöl, som jordbrukaren
enligt ransoneringsbestämmelserna själv fått använda, något fel på mjölet icke
kunnat påvisas. För att skaffa bevis på detta har jag tagit med mig ett par
kilogram vetemjöl och lämnat det till en familj här i Stockholm^ för provbakning.
Jag har därefter erhållit ett intyg, som jag skall be att få uppläsa för
kammaren: »På uppdrag av hr riksdagsman K. E. Hansson i Skediga har jag
företagit provbakning å av denne för ändamålet överlämnade två kg vetemjöl.
Proven, som omfattat såväl grövre som finare bakverk — småkakor
m. m. ■—• ha företagits för att utröna örn ifrågavarande mjöl vore av lägre
kvalité än vanligen i marknaden förekommande vetemjölssorter. De företagna
proven utvisa, att så ej är fallet utan fullt i klass med det vetemjöl, som nu
saluhålles i affärerna. Resultatet ger ingen som helst anledning till anmärkning.
Stockholm etc.» Jag behöver icke läsa upp namnen, men intyget är underskrivet
av två personer.

Beträffande kvarnarnas avans är att anmärka att de taga ut 45 öre per kg
för mjöl, och då ha de betalt 26.5 öre för fullgott vete. När prisskillnaden mellan
vetet och det därur utvunna mjölet kan beräknas till 12—14 öre per kg,
tycker man. att det kunde vara nog, och att mera icke skulle behöva pressas
ut. Det är givet, att jordbrukarna vid sådant förhållande känna sig verkligen
missnöjda. Jag vill därför uttala mitt varma tack till herr statsrådet för att
han rättat till en sådan sak. Vid t. ex. 7 % groddhalt, såsom det hänt i flera
fall, blir det beträffande vete ett avdrag av 2 kr. 25 öre vid inleverans av 100
säckar per 100 kg. Det behövs blott, att två säckar oskadat vete inblandas,
och varan är fullt kvarnduglig. Vid sådant förhållande bör man från jordin
rukarhåll med tacksamhet notera den rättelse som statsrådet härutinnan vidtagit.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9.

Föredrogs den av herr Svensson i Ljungskile vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men da bordlagda anhållan att fa framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet,
angående potatisskördens storlek m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 10.

Föredrogs den av herr Persson i Stockholm vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda anhållan att fa framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet, i anledning av

Nr 33.

Onsdagen den 1 december 1943.

Statsbidrag
till social
heil,hjulpärer
is amlie''.

tillämpningen i visst avseende av lagen om vissa tvångsmedel vid krig eller
krigsfara m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 11.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 261, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående den militära
väderlekstjänstens organisation; och

nr 262, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning örn anslag å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1943/44 till bestridande av på marinen
belöpande kostnader för inköp av Berga egendom invid Hårsfjärden.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 12.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 263, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statsbidrag till social h e m h j ä lpiS ve r k siam h e t jämte i
ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 332 hade Kungl. Majit, under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden för den 8 oktober 1943,
föreslagit riksdagen att

dels medgiva, att av statsmedel finge beviljas bidrag till social hemhjälpsverksamhet
i huvudsaklig överensstämmelse med av cbefen för socialdepartementet
i nämnda statsrådsprotokoll förordade grunder;

dels föreskriva, att under kalenderåret 1944 statsbidrag skulle utgå för högst
500 heltidsanställda eller däremot svarande antal deltidsanställda hemvårdarinnor; dels

medgiva, att utbildningen av hemvårdarinnor understöddes nied statsbidrag
på det sätt, som departementschefen förordat;

dels medgiva, att Kungl. Maj :t finge under budgetåret 1943/44 från det under
åttonde huvudtiteln upptagna förslagsanslaget till Kommunala och enskilda
anstalter för yrkesundervisning: Understöd åt enskilda anstalter för yrkesundervisning
bevilja understöd med ytterligare högst 25,800 kronor utöver
tidigare medgivet belopp, 425,000 kronor;

dels ock å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1943/44 under femte
huvudtiteln till Prov- och kompletterings kurser för hemvårdarinnor anvisa
ett reservationsanslag av 72,500 kronor.

Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle heltidsanställd hemvårdarinna åtnjuta
lön efter ett grundlönebelopp av 1,200 kronor för år jämte dyrtidstillägg efter
samma grunder, som gälla för distriktssköterska (för närvarande 19.6 procent).
Härtill skulle komma förmånen av fri bostad eller ersättning för densamma
ävensom tre ålderstillägg å vartdera 100 kronor. Deltidsanställd hemvårdarinna
skulle åtnjuta en minimiinkomst av 5 kronor per arbetsdag, dock
minst 400 kronor per år.

I samband med Kungl. Maj:ts förevarande förslag hade utskottet till behandling
förehaft åtskilliga inom riksdagens kamrar väckta motioner.

I motionen II: 464 hade, bland annat, föreslagits, att minimiersättningen
till deltidsanställd hemvårdarinna skulle bestämmas till 6 kronor för dag.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte

1) i anledning av Kungl. Majlis förslag och motionerna I: 331 och 344
samt II: 456, 464, 481 och 483 ävensom med avslag å motionerna I: 329

Onsdagen den 1 december 1943.

Nr 33.

Statsbidrag till social hemlijälpsverksamhet. (Forts.)
och 345 samt II: 482 medgiva att av statsmedel finge beviljas bidrag till
social hemhjälpsverksamhet i huvudsaklig överensstämmelse med av utskottet
förordade grunder,

2) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag

a) föreskriva, att under kalenderåret 1944 statsbidrag skulle utgå för högst
500 heltidsanställda eller däremot svarande antal deltidsanställda hemvårdarinnor,

b) medgiva, att utbildningen av hemvårdarinnor understöddes med statsbidrag
på det sätt som förordats i statsrådsprotokollet över socialärenden folden
8 oktober 1943,

c) medgiva, att Kungl. Majrt finge under budgetåret 1943/44 från det
under åttonde huvudtiteln upptagna förslagsanslaget till Kommunala och enskilda
anstalter för yrkesundervisning: Understöd åt enskilda anstalter för
yrkesundervisning bevilja understöd med ytterligare högst 25,800 kronor utöver
tidigare medgivet belopp, 425,000 kronor,

d) till Prov- och kompletteringskurser för hemvårdarinnor å tilläggsstat I
till riksstaten för budgetåret 1943/44 å driftbudgeten under femte huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av 72,500 kronor.

I fråga örn löneförmånerna till hemvårdarinnorna hade utskottet tillstyrkt
Kungl. Maj :ts förslag dock med den ändring, att grundlönen till heltidsanställd
hemvårdarinna skulle bestämmas till 1,500 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar Johan Bernhard Johansson, Bäckström,
Andrén, Heiding, Björkman, Persson i Skabersjö, Skoglund, Andersson i Södergård,
Pettersson i Dahl och Eriksson i Frägsta, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte

1) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och i anledning av motionerna I:
331 samt II: 456, 464 och 483 ävensom med avslag å motionerna I: 329, 344
och 345 samt II: 481 och 482 medgiva, att av statsmedel finge beviljas bidrag
till social hemhjälpsverksamhet i huvudsaklig överensstämmelse med av
reservanterna förordade grunder,

2) med bifall---- 72,500 kronor.

Enligt reservanternas mening vore Kungl. Maj:ts förslag beträffande grundlönen
väl avvägt.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Fru Skoglund-Lindblom: Herr talman! Det är med stor tillfredsställelse
jag finner, att statsutskottet givit sin anslutning till en av de synpunkter jag
framfört i min motion, nämligen den att väl kvalificerade hembiträden skola
i talrikast möjliga fall tagas i anspråk för uppgiften såsom hemvårdarinnor.
Jag tror att det är lyckligt att så sker, och jag hoppas, att man, när det nu gäller
att föra ut denna reform i det praktiska livet, också följer denna anvisning.
Detta är viktigt bl. a. därför, att det eljest finns risk för att det kommer att
bli ännu svårare än nu att få kvinnlig arbetskraft till hemmen, öppnar man
goda möjligheter för hombiträdeskåren att kunna avancera till hemvårdarinnor,
så tror jag att detta kommer att verka höjande på kåren i dess helhet
och dessutom bidraga till att få bort de mindervärdighetskomplex som tyvärr
nu finnas inom denna kår, låt vara alldeles obefogat och oberättigat. Allt
vad som kan göras för att få hemarbetet erkänt som ett yrke lika gott som
något annat och förresten bättre än månget annat bör också göras.

Jag är naturligtvis icke lika nöjd mod utskottets ställningstagande till mina
andra förslag. Utskottet har avstyrkt mitt förslag att höja ersättningen för
deltidsanställda från minst 5 kronor till minst 6 kronor per dag. Jag tror att det

Nr 33.

Onsdagen den 1 december 1943.

Statsbidrag till social hemhjälpsverksamhet. (Forts.)
skall visa sig, att 5 kronor på en del håll är alldeles för litet för att locka dugliga
kvinnor till hemvårdarinnor. Ty det blir, som jag framhållit i min motion,
nog ofta så, att dessa hemvårdarinnor måste hålla sig maten själva. Men vi fa
ju se, hur det artar sig och hur det kommer att se ut viel ett praktiskt utformat
arbete. Kommunerna ha ju rätt att betala mera än minimi ersättningen,
och det kanske då ordnar sig bra i alla fall.

Utskottet har icke heller gått med på att höja landstingens andel i kostnaderna
och minska kommunernas. Jag beklagar detta med tanke på det olika
skattetrycket i de skilda kommunerna. I Norrland lia vi ju kommuner med
tre och fyra gånger så stort skattetryck som andra kommuner. Trycket av
landstingsskatten drabbar däremot lika, och då landstinget ju icke är annat
än en kommun, men en stor kommun, skulle ett överflyttande på landstingen
av större del av kostnaden ha verkat skatteutjämnande. Det talas så mycket
och så ofta om behovet av skatteutjämning, men det tycks vara svårare att
åstadkomma elen. AU ha här ett exempel på detta. Det är emellertid min förhoppning,
att den av mig framförda synpunkten framdeles kommer att vinna
beaktande.

Något yrkande med avseende på kostnadsfördelningen anser jag mig icke
böra framställa. Däremot kan jag icke underlåta att med ett yrkande understryka
min mening, att dagsersättningen till deltidsanställda hemvårdarinnor
satts för lågt i den kungl, propositionen. Jag tillåter mig därför, herr talman,
att yrka bifall till utskottets hemställan, dock med den ändring i utskottets
motivering, att i det stycke på sid. 16 i utskottets utlåtande, som börjar med
»I motionen 11:464» och slutar med »förslag», orden »Kungl. Maj:ts förslag»
utbytas mot orden »motionen».

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! dag skall först be att få uttala min
tillfredsställelse med det förslag, som här föreligger. Det är icke tal örn annat
än att detta kommer att fylla ett stort behov och att detta förslag kommer
att lia särskild betydelse för landsbygden. Såsom framgår av Kungl. Maj:ts
proposition, är det egentligen i städer och tättbebyggda samhällen, alltså mera
skatte- och bärkraftiga kommuner, som detta behov hittills tillgodosetts och att
landsbygden här har kommit långt efter. Genom den möjlighet som nu öppnas
kunna landskommunerna också ordna denna hemvårdariunehjälp för sådana familjer,
där husmodern på grund av sjukdom eller andra förhållanden icke kan
fullgöra sina uppgifter. Kungl. Maj :t har särskilt understrukit att statsbidrag
till den sociala hemhjälpen bör i första hand komma landsbygden till godo.
Sedan, när behovet där är tillgodosett, kan det även komma städer och stadsliknande
samhällen till godo. Utskottet är inne på samma vägar, men utskottet
har kanske icke så kraftigt som det skett i Kungl. Maj:ts proposition understrukit
detta. Såsom vi alla veta är ju praxis, särskilt inom statsutskottet, att
icke skriva så mycket. Jag vill emellertid lia framfört, att utskottet i detta
fall icke har någon annan uppfattning än Kungl. Maj :t. Dessa hemvårdarinnor
skola alltså i första hand komma landsbygden till godo, och sedan behovet
där är tillgodosett, också städer och stadsliknande samhällen.

Jag är för min del fullkomligt överens nied utskottet utom beträffande en
punkt, nämligen den som gäller dessa hemvårdarinnors löner. Det är klart
att man icke på något håll menar, att denna kategori, som man kommer att
fordra så mycket av, icke skulle vara fullt kompetent och icke heller att vederbörande
skulle lia en lön som icke motsvarar de fordringar som ställas på
dem. Det har emellertid tydligt framgått av handlingarna, att såväl befolkningsutredningen
som Kungl. Maj :t allmänt — jag hoppas också utskottet ■—
har den uppfattningen, att dessa löner dock icke få ligga så att de försvåra

Onsdagen deri 1 december 1943.

Nr 33.

Statsbidrag till social liemhiälvsverksamhet. (Forts.)
möjligheterna att bibehålla eller, såsom det heter, icke skola medföra en omotiverad
stegring av nuvarande lönenivå inom hemvårdarinneyrket. Vidare
måste dessa löner ställas i relation till lönerna för de statliga befattningshavare
som ligga närmast till, nämligen distriktssköterskor och barnmorskor.
Det bär man särskilt gjort i statskontorets och medicinalstyrelsens yttranden.
För distriktssköterskor fordrar man, att de skola lia genomgått en kurs som i
regel varar fyra år. Barnmorskorna lia också en lång utbildningstid, fastän
icke så lång och dyrbar som distriktssköterskorna. Av dessa hemvårdarinnor
fordrar man, att de skola vara praktiska, dugliga och kunniga personer
och att de skola, örn de skola lia särskild utbildning, lia genomgått en kurs
på femton månader. Ha de icke genomgått en sådan kurs men ändå lia någon
praktik, skola de genomgå en kurs på två månader. Men det är icke heller nödvändigt
med denna två månaders kurs, utan de kunna också få dispens från
den. Man kan alltså säga att här såsom regel fordras, att de skola vara kunniga,
dugliga och erfarna i sådana praktiska ting som dessa hemvårdarinnor
skola lia hand örn i hemmen. Det är alltså ingen dyrbar utbildning som kan
sägas lia någon betydelse, åtminstone vad beträffar de första tjänster som nu
komma att tillsättas. Man kan därför icke jämföra hemvårdarinnorna med vare
sig distriktssköterskor eller barnmorskor, vilka båda kategorier ha en mycket
dyrare utbildning än de förstnämnda.

Den lön som utskottet här förordar ligger 300 kronor högre än den som
Kungl. Majit och reservanterna föreslå. Utskottet förordar en lön på 1,500
kronor plus indextillägg enligt ramavtalet med 19.6 % eller tillsammans 1,794
kronor. Det är praktiskt taget detsamma som befolkningsutredningen föreslagit,
nämligen 1,800 kronor. Alltså kan man säga, att utskottets och befolkningsutredningens
förslag till lön äro desamma. Härifrån skilja sig Kungl.
Majrts och reservanternas förslag så till vida, att dessa föreslå en lön på 1,200
kronor plus indextillägg med 19.6 % eller en kontant lön av 1,435 kronor.
Sedan tillkommer ersättning för möblerad bostad, värme, lyse och telefon, vilken
ersättning värderats i runt tal till 000 kronor. Ku är det klart, att bostadens
värde är beroende på den plats det gäller. Dess värde kan ju vara högre
än 600 kronor men också lägre. I genomsnitt kan man räkna med ett värde
av 600 kronor, och då är man uppe i en lön på 2,040 kronor. Sedan kommer
den förmån som dessa hemvårdarinnor lia, att de få mat på de ställen där de
skola tillfälligtvis arbeta. Nu har man här gjort den invändningen, att det
kanske icke är så säkert, attén hemvårdarinna har möjlighet att få mat på det
ställe där hon arbetar, eftersom hon otvivelaktigt många gånger kan lia tjänstgöring
i hem som äro så fattiga och lia det så dåligt, att det är synd att äta
upp maten för familjens medlemmar. I så fall skulle hon lia mat nied sig.
Man kan emellertid knappast, tänka sig annat än att en hemvårdarinna, som
är hos en familj och där lagar maten åt familjens medlemmar, också får äta av
den maten. Alltså måste man räkna med att hon de dagar hon tjänstgör har
mat på arbetsplatsen. Statskontoret säger, att man bör kunna värdera denna
förmån till lågt räknat 300 kronor. Lägger man nu dessa 300 kronor till den
kontånia lönen plus tillägg och värdet av bostadsförmånen, kommer man upp
lill en begynnelselön av 2,340 kronor. Härmed skall man jämföra lönerna för
barnmorskor och distriktssköterskor. Barnmorskorna ha en Ilin på 1,800 kronor
plus dyrtids- och kristillägg med 31 %. Distriktssköterskorna lia en lön på
1,800 kronor plus tillägg av landstinget med 480 kronor eller tillhopa 2,280
kronor, och de komma med indextillägg enligt ramavtalet upp till en lön på
2,700 kronor. Gör man denna jämförelse mellan lönerna och tänker på den utbildning
som fordras av barnmorskor och distriktssköterskor och de kostnader
som dessa sköterskor lia för alf bli kompetenta i sitt yrke, kan jag icke förandra
hammarens protokoll IDAS. Nr SS. 2

Nr 33.

Onsdagen den 1 december 1943.

Statsbidrag till social hemhjälpsverksamhet. (Forts.)
stå annat än att den lön som Kungl. Maj:! och reservanterna föreslå för en
hemvårdarinna bör anses rimlig. Man tycker, att den ligger så pass högt, att
den fyller alla anspråk.

Den av utskottet föreslagna, förändringen inverkar också på ett annat sätt.
Som kammarens ledamöter torde ha observerat föreslår Kungl. Maj :t, att statsbidraget
skall utgå med 800 kronor per år för varje hemvårdarinna och att
en hemvårdarinna skall beräknas på 2,000 invånare. I en motion av herr Hansson
i Skediga framhålles, att det på landsbygden vid gles bebyggelse kan
bli svårt att komma upp till 2,000 invånares underlag för en hemvårdarinna,
och att man därför skall kunna gå ned under denna siffra. Kungl. Maj:ts förslag
lämnar också möjlighet därtill på så sätt, att socialstyrelsen skall kunna
medgiva, att statsbidraget skall utgå med 75 kronor per 100 invånare. I realiteten
innebär detta, att man kan lämna statsbidrag till en hemvårdarinna på
1,067 invånare. Med samma bestämmelse tillämpad på utskottets förslag skulle
man vid en höjning av statsbidraget från 800 till 1,000 kronor få 1,333 invånare
på en hemvårdarinna. Nu kail man kanske säga, att det icke innebär
någon olägenhet, att den organisation, som har hand örn dessa hemvårdarinnor,
får ett statsbidrag på 1,000 i stället för 800 kronor, men på landsbygden, där
det är besvärligt att ordna det så, att man får ett lagom stort befolkningsunderlag,
kommer det att inverka menligt. Man måste med andra ord lia ett
större befolkningsunderlag enligt utskottets än enligt Kungl. Maj :ts och reservanternas
förslag.

Man har också anledning fråga sig, hur det kommer att ställa sig i de fall,
då man redan har anställt hemvårdarinna. Det finns dock en del sådana fall
också ute på landsbygden. Vilka löner utgå för närvarande i realiteten? Jag
skulle tro, att det i allmänhet ligger så till, att lönen för närvarande ligger
under vad Kungl. Maj :t och reservanterna förorda. I Skellefteå landskommun
har man sålunda anställt elva stycken hemvårdarinnor. Denna kommun är ingalunda
någon billig ort utan jag skulle tro, att den ligger ganska högt upp.
Man har anställt dem från den 1 januari med en avlöning av 70 kronor per
månad plus 2 kronor för varje dag, som de arbeta. Det är att märka, att de
icke ha någon bostadsförmån utan endast ha dessa kontanta belopp. I en lapplandskommun
har man anställt en hemvårdarinna för 1,500 kronor i ett för
allt alltså utan andra förmåner. Jönköpings landsting har anställt ganska
många för en kontant lön av 900 kronor jämte en del mindre förmåner.

Jag har med dessa exempel velat visa, att det, var man än undersöker avlöningsförhållandena,
visar sig, att den av Kungl. Maj:t föreslagna lönen ligger
så pass^ högt, att den står sig jämfört med de löner som för närvarande
tillämpas på de håll, där man redan har infört denna hemvårdarinneorganisation.

Herr talman! Jag tillåter mig med denna motivering yrka bifall till den
reservation, som bifogats utskottets utlåtande av herr J. B. Johansson m. fl.

Fröken Andersson: Herr talman! Jag vill med tillfredsställelse konstatera
att departementschefen har lagt upp detta ärende på sådant sätt, att den standardisering
av verksamheten, som man tidigare befarade skulle bli ett resultat
av att verksamheten skulle kunna få direkt statsunderstöd, åtminstone i
någon mån har undvikits dels därigenom att enskilda sammanslutningar skola
kunna få bidrag till denna verksamhet, dels därigenom att verksamheten skall
kunna överlåtas på dessa sammanslutningar.

o Tar jag sedan upp lönefrågan, som från ett par håll har diskuterats här,
så mäste jag säga, att, när jag hörde en företrädare för reservanterna lägga
fram sina synpukter, jag fick ett intryck av att vederbörande bra mycket

Oasdagen den 1 december 1943.

Nr 33.

Statsbidrag till social hemhjälpsverksamhet. (Forts.)
röra sig i ett lufttomt ruin. Det gäller väl ändå här, när det nu är fråga örn
en social reform av den betydelse, som denna sak har och som från alla håll
har intygats, det gäller väl ändå, säger jag, att se till att man driver en sådan
lönepolitik, att man verkligen får folk, som vill ägna sig åt uppgiften i fråga.
Annars blir det ju så, som ett par kamrater tillsammans med mig ha betonat
i en motion, att denna fina och önskvärda reform kommer att stanna på papperet.
Man kan drömma önskedrömmar aldrig så mycket och säga att det är
tillräckligt för en kvinna, som arbetar i ett hem, att få 1,200 kronor jämte en
del mindre tillägg, men man kan ändå aldrig bortse ifrån att tillgångs- och
efterf rågerelationerna ligga till på det sättet, att man icke får folk för den
lönen. Är det då icke av vikt att se till att det drives en sådan lönepolitik, att
man får kunnigt och duktigt folk till denna uppgift?

Det har här dragits paralleller med å ena sidan hembiträdena och å andra
sidan distriktssköterskorna. Vad först gäller hembiträdena får man val ändå
säga, att uppgiften för en hemvårdarinna ligger på ett helt annat plan än den
för ett vanligt hembiträde. Åtminstone är det så i regel. Det betonas också i
propositionen, att hemvårdarinnans arbete »är av krävande natur», som det
särskilt heter. Det gäller alltså icke för henne att som ett hembiträde gå i en
och samma familj och sköta en liknande syssla dag efter dag, utan det gäller
att komma till olika familjer, ta itu med det värsta och ta hand örn andras
barn och sköta ett helt främmande hem. Var och en, som har aldrig så liten
kontakt med dessa problem, måste väl ändå konstatera att det är i längden en
väsentligt mer krävande uppgift än ett vanligt hembiträdes arbete.

Kommer jag så till den andra parallellen, nämligen med distriktssköterskornas
löner, så har det redan betonats att även med det förslag, som befolkningsutredningen
framlade, blir det en löneskillnad på minst 700 kronor och i realiteten
väsentligt mera, därför att flertalet landsting på grund av bristande tillgång
på sköterskor ha måst väsentligt höja de formellt fastslagna lönerna.

Man har här hänvisat til att vederbörande hemvårdarinnor ju få fri kost.
Jag vill för min del endast understryka vad som på den punkten redan har
sagts av fru Skoglund-Lindblom och andra, nämligen att den bestämmelsen
stannar nog ofta på papperet. Jag skall endast peka på en liten besvärlighet,
den nämligen att en hemvårdarinna kan komma att gå i flera fattiga hem under
samma dag och vilket hem skall då bestå huvudmålet? Det uppstår en rad
sådana praktiska svårigheter.

När man hör herrarna tala örn de väldigt stora uppgifter, som kvinnorna
utföra genom sitt arbete i hemmen, och när man sedan hör den värdesättning
herrarna vilja ge detta arbete, så får man nog bra mycket ett intryck av att
det första påståendet om den väldiga betydelsen bra mycket rör sig på de
poetiska överdrifternas dimhöljda och gungande plan i stället för på verklighetens
fasta mark.

Jag kommer så över till frågan örn tillsynen över denna verksamhet. I det
rådgivande organ, som skall stå till socialstyrelsens förfogande, skola finnas
representanter bland annat för husmödrarnas samarbetskommitté. Denna kommitté
består av Iva politiska och två opolitiska kvinnoorganisationer. De politiska
äro socialdemokratiska kvinnoförbundet och svenska landsbygdens kvinnoorganisation.
Det kail icke, föreställer jag mig, vara ett förbiseende från socialministerns
sida, att propositionen Ilar utformats på detta sätt. T högerns centrala
kvinnoråds yttrande över betänkandet betonade vi nämligen, att vi ha
mycket svårt att förstå, att vissa politiska kvinnoorganisationer lia större förutsättningar
än andra afl lösa hemhjälpsfrågan. Det kan icke heller vara någon
slags demokratisk synpunkt, som legat bakom detta förslag, ty högerns centrala
kvinnoråd är lika stort som socialdemokratiska kvinnoförbundet och är

Nr 33.

Onsdagen den 1 december 1943.

Statsbidrag till social hemhjälpsverksamhet. (Forts.)
fyra: gånger så stort som landsbygdens kvinnoorganisation. Vi äro fullt på det
klara nied att exempelvis Sveriges husmodersföreningars riksförbund skall
vara representerat, men där får man också den liusmoderskunskap, som anses
behövlig.

Jag skulle icke nu ha tagit upp denna fråga, örn vi icke hade haft precedensfall
på denna punkt tidigare. År 1938 och 1939 fingo endast socialdemokratiska
kvinnoförbundet och svenska landsbygdens kvinnoförbund deltaga i
planläggandet av semesterverksamheten för husmödrar. Detta rättades visserligen
till år 1940, men nu går man åter fram på samma linje.

Nu har utskottet vid behandlingen av den på denna punkt väckta motionen
yttrat att det bör ankomma på Kungl. Maj :t att vid utseende av ledamöter i
nämnden vidtaga den jämkning, som må föranledas av motionärernas påpekande,
men jag tycker nog att det hade varit önskvärt med ett klart och tydligt besked
på.den punkten. Jag säger icke, att denna fråga i och för sig är livsviktig,
men jag säger, att det är ganska viktigt att man i ett demokratiskt land
ser upp med sådana tendenser, som här gång efter gång göra sig gällande.

Jag kommer slutligen till en annan fråga, nämligen frågan örn vilka kategorier
som skola få del av denna hjälp. I både propositionen och utskottets utlåtande
betonas, att även andra än obemedlade skola kunna få del av hjälpen,
men såvitt jag förstår har man här tillåtit sig en ganska oklar och olycklig
formulering''. Det står nämligen, att dessa bemedlade kategorier skola få hjälp,
därest omständigheterna i övrigt göra dylik hjälp påkallad. Jag tycker nog,
att befolkningsutredningens formulering, att hjälp företrädesvis skall lämnas
till medellösa hem hade varit bättre. Jag vill också för undvikande av missförstånd
betona, att det är alldeles uppenbart, att hjälp av detta slag i första
hand skall lämnas till obemedlade. Den saken har varit klar ända sedan frågan
örn hemhjälp för 25 år sedan diskuterades av bland andra Manfred Björkquist
och Ida Norrby. Man betonade då, att det alltid i första hand är fråga örn
hjälp åt mindre bemedlade och icke en strävan att lösa hembiträdes frågan. Jag
vill betona, att det sista får det under inga förhållanden bli. Men jag vill också
säga, att även i icke obemedlade hem kan problemet vid husmoderns frånfälle
eller sjukdom bli precis lika svårt att lösa som i ett fattigt hem. Jag tänker
härvidlag på den stora medelklassen.

Departementschefen har själv betonat, att särskilt där minderåriga barn finnas
familjens hela trygghet kan äventyras och — säger departementschefen
vidare — husmoderns frånfälle eller sjukdom kan leda till familjens upplösning.
Jag menar för min del, att samma risk föreligger även när det gäller
icke helt obemedlade, och jag skulle vilja tillägga, att det är väl lika litet önskvärt
att dessa hem upplösas som att obemedlade hem göra det.

Nu har det visserligen sagts i propositionen, att där hjälp är berättigad
skall sådan hjälp lämnas, därest omständigheterna i övrigt göra sådan hjälp
påkallad, men i meningen bredvid står det att »i mån av tillgång på arbetskraft»
skola även icke obemedlade kunna få hjälp. Detta är enligt min uppfattning
oklart, och de två meningarna stå logiskt sett icke väl tillsammans.
Örn hjälp skall lämnas i mån av tillgång på arbetskraft, kan man därav dra
den slutsatsen, att om någon bemedlad familj har aldrig så besvärligt skall
denna familj icke förty komma i andra hand.

Nu har utskottet sagt, att någon precisering icke är nödvändig, därför att
-— det ligger i värjo fall under resonemanget — denna familj kan nog i alla
fall få hjälp. Man skall undersöka möjligheten att få lejd arbetskraft. Det är
ju självklart och överensstämmer med vad jag sagt tidigare, men som alla
veta är det icke säkert, att man kan få sådan lejd hjälp, i varje fall icke så
snabbt som behövs vid ett hastigt påkommande sjukdomsfall.

Onsdagen den 1 december 1943.

Nr 33.

Statsbidrag till social hemhiälvsverksamhet. (Forts.)

Dessutom är det icke så rasande säkert att en medelklassfamilj, där hustrun
kanske helt har skött hemmet förut och där familjen får extra kostnader i samband
med hennes sjukdom, kan ekonomiskt bära den belastning, som följer
med en lejd arbetskraft. Då säger man, att det är just detta, som de prövande
organen skola ta hänsyn till. Jag bär emellertid velat ta upp denna fråga
för att understryka vikten av att de lokala organen, vilka som sagt ha prövningsrätt,
skola taga hänsyn till dessa realiteter och icke låta frågan om tillgång
på arbetskraft stå i centrum.

dag kommer så över till det sista, som jag endast som hastigast vill beröra,
nämligen dels frågan om åldern för inträde till hemvårdarinneskola, dels
frågan örn befrielse från den tvåmånaderskurs, som en föregående talare berörde.
Befolkningsutredningen föreslog ju en minimiålder av 20 år för tillträde
till hemvårdarinneskola. Departementschefen har sagt, att den åldern är
för hög, vilket har accepterats av utskottet. Man säger emellertid, att skolan
skall se till att vederbörande, som ansöker örn inträde, har tillräcklig mognad.
Jag vill endast framhålla, att en sådan mognad kan vara svär att konstatera
a priori. Frånsett detta måste jag säga, att örn man tar sikte på den
verksamhet det här gäller, är det dock fråga örn att dessa vårdarinnor skola
vara i husmoderns ställe och kanske skola helt taga ansvaret för ett större
eller mindre antal av andras barn. Det får väl då icke vara allt för unga
människor som skola ha denna uppgift.

Jag kommer så till frågan örn möjligheten till befrielse från den föreslagna
tvåmånaderskursen. Här har från den första talarinnans sida på denna punkt
understrukits vikten av att hembiträden skola direkt kunna avancera till
hemvårdarinnor, dag förstår den tankegång som ligger bakom detta resonemang,
örn man -ser rent praktiskt på frågan. Jag skulle dock vilja betona, att hur
viktigt det än är, att en person är mycket ali round i fråga örn rent praktisk
kunnighet på detta område, så är det dock önskvärt, att hon får en teoretisk
klarläggning av problemen. Under en kurs av två månader får hon mera begrepp,
än hon kanske tidigare haft, örn barnavård, sjukvård, hälsolära, socialvård
och sådant.

Utskottet tar upp frågan och säger, att en person skulle kunna få befrielse
från ifrågavarande kurs, örn hon dokumenterat sin kunnighet i dessa avseenden.
Det står emellertid ingenting örn hur denna dokumentation skall ske. Jag
skulle vilja betona vikten av att man inte tar rekommendationer från vilket
håll som helst. Annorlunda ställer det sig emellertid, om vederbörande t. ex.
gått igenom en husimoderskurs eller dylikt. Då får man dock såvitt möjligt
ett objektivt bedömande av hennes lämplighet och skicklighet. Vi få också
komma ihåg, att de som skola få hjälp böra veta, att vederbörande som skall
övertaga skötseln av deras hem och barn har dokumenterade kvalifikationer
härför, så att de kunna känna trygghet för att de överlämna hem och barn i
goda och skickliga händer samt att vederbörande även ur andra synpunkter är
skickad för sin uppgift.

Jag skall, herr talman, inte vidare gå in på detaljer här, utan jag slutar med
att uttrycka den förhoppningen, att en utökning av den verksamhet som det
bär är fråga örn kommer till stånd och att den kommer att motsvara de förväntningar
som man med all rätt ställer på den.

Herr Pettersson i Dahl erhöll på begäran ordet för kort genmäle oell yttrade:
Herr talman! Fröken Andersson gjorde gällande, att den uppfattning jag hade
var dimhöljd och att den plan som vi bär hade icke hade någon fast grund. Jag
vill säga till fröken Andersson, att luften icke är lika för oss hägge. Hon rör sig
i stockholmsluften och jag i landsortsluften, och däri ligger en viss skillnad.

Nr 33.

Onsdagen den 1 december 1943.

Statsbidrag till social hemhjälvsverhsamhet. (Forts.)

Nu säger fröken Andersson här, att man skall höja lönerna, så att vi kunna
få folk. Jag skulle vilja ställa den frågan: förhåller det sig verkligen på det
sättet, att man på de ställen där man redan ordnat denna sak inte kunnat få
folk? Lönerna ha i många fall varit lägre än de som nu skola gälla på nyåret.
Jag tror inte, att man kan göra gällande, att det med den lön Kungl. Majit
föreslagit inte skall kunna gå att få folk.

Sedan påstår fröken Andersson också, att det är förenat med vissa svårigheter
för vederbörande att få mat, när hon arbetar på mer än ett ställe. Känner
jag folket på landsbygden rätt, så vilja de nog bjuda allesammans som vederbörande
arbetar hos. Örn hon således arbetar på flera ställen, får hon kanske
mer, än hon vill ha, i stället för att hon skulle få för litet mat.

Jag är fullt överens med fröken Andersson örn att man skall värdesätta
det arbete som härvidlag utföres, och jag tror också, att nian värdesätter det.
Men vi skola vara på det klara med att, örn vi här följa utskottet, så sättes åter
löneskruven i gång inte bara för dem det här gäller utan även för barnmorskor,
distriktssköterskor och andra som lia jämförlig tjänst. Det kunna vi vara fullt
och fast övertygade örn. Befolkningsutredningen har framfört den synpunkten,
att lönenivån för dem det här gäller bör vara sådan, att det inte blir någon
konkurrens med vanliga hembiträden.

Fröken Andersson erhöll jämväl på begäran ordet för kort genmäle och
anförde: Herr talman! Jag vill bara till herr Pettersson i Dahl säga, att både
jag och flera kamrater här i kammaren fått underrättelse örn hurusom man
ute på den s. k. landsorten har måst höja lönerna för att överhuvud taget få
folk, höja dem inte bara upp till den gräns det här är fråga örn utan t. o. m.
över denna gräns. Jag skall sedan inte ge mig vidare in på någon diskussion
örn stockholmsluften och landsluften. Jag vill bara säga, att när jag talade
örn lufttomt rum, så tänkte jag på tankerummet.

Herr Pettersson i Dahl, som på begäran ånyo erhöll ordet för kort genmäle,
yttrade: Herr talman! Jag vill säga till fröken Andersson, att de löner det
här är fråga örn äro minimilöner och det är ingenting som hindrar, att man
på vissa håll, om det behövs, utökar dem. Jag gratulerar fröken Andersson till
att hon själv har en så hög luft i sitt tankerum.

Vidare anförde:

Herr Isacsson: Herr talman! Som kammarens ledamöter finna, lia vi
inom utskottet lyckats komma överens örn allt väsentligt utom vad lönerna
beträffar. De anmärkningar som hittills gjorts av motionärerna kunna ha sitt
värde, och jag hoppas, att Kungl. Maj :t beaktar dem i den mån som det är
möjligt. Vad det gäller fru Skoglund-Lindblom, tycker jag ändå, att vi
varit så pass tillmötesgående från utskottets sida i fråga örn hennes motion särskilt
i avseende å kvalifikationerna för hemvårdarinnorna, att hon skulle känna
sig tämligen nöjd, i synnerhet som vi mycket starkt understryka, att när
kompetenta kvinnor söka någon syssla, skall det lämnas dispens från kurser.

Jag skulle kunna instämma med fröken Andersson i hennes slutord, då hon
uttryckte en förhoppning örn att den reform som det nu är fråga örn må kunna
utvecklas, som det är tänkt, så att den fyller de onekligen mycket stora behov
som föreligga. Jag höll på att säga, att jag också skulle kunna instämma med
fröken Andersson, då hon tyckte sig finna, att herr Pettersson i Dahl befann
sig i ett lufttomt rum, men jag kanske inte vågar göra det. Nog rör sig emellertid
herr Pettersson i Dahl med något luftiga siffror, när han talar örn den
obetydliga skillnaden mellan de här föreslagna lönerna och de löner som utgå

Onsdagen den 1 december 1943.

Nr 33.

Statsbidrac/ till social hemhjälpsverksamhet. (Forts.)
till barnmorskor och distriktssköterskor. Nu står det visserligen, herr Pettersson
i Dahl, i författningen, att distriktssköterska skall åtnjuta en lön av 1,800
kronor, men i realiteten har hon en grundlön på 2,280 kronor enligt överenskommelse
som är träffad med landstingen, och vissa landsting betala .ända upp
till 2,480 kronor i grundlön. Skillnaden i fråga örn begynnelselön blir då mellan
700 och 800 kronor. Detta är dock en avsevärd skillnad, när det gäller
så små löner som det här är fråga örn.

Herr Pettersson i Dahl framhåller emellertid, att det är orimligt att ha så
liten skillnad mellan dessa löner, därför att en distriktssköterska har så
mycket längre utbildningstid. Det är riktigt, att distriktssköterskan har det.
Men örn vi nu skola jämföra hennes insats med hemvårdarinnans, skola vi då
göra det uteslutande ur synpunkten av den specialutbidning vederbörande
får eller skola vi värdesätta vederbörandes insats mera ur social eller samhällelig
synpunkt? Jag har en känsla av att herr Pettersson i Dahl undervärderar
hemarbetet. När en familj blir lämnad åt sitt öde — och det kan
man säga att den blir, när husmodern sjuknar och mäste lämna den ■— vad
betyder det då, att familjen i husmoderns ställe får till hjälp en sakkunnig
person, som kan utföra det arbete som jag för min del anser vara oerhört
viktigt? Det är nog ganska svårt både för herr Pettersson i Dahl, för mig
och för andra att avgöra, vilket arbete som i det givna ögonblicket är det
viktigaste och betydelsefullaste, det som förrättas av en särskilt specialutbildad
befattningshavare eller det som förrättas dagligen av en husmor. Jag^tror,
att man får lägga andra synpunkter till grund för sitt bedömande, da det
gäller värdesättningen av detta arbete, än herr Pettersson i Dahl gjort.

Herr Pettersson i Dahl ville emellertid inte vara med örn att höja lönerna
även av andra skäl. Han säger, att en hel del landsting och enskilda kommuner
redan ha ordnat denna sak och att man där betalar lägre löner än som
här föreslagits. Det är mycket möjligt. Så tillägger han, att örn det skulle
befinnas nödvändigt, kan man ju höja lönerna. Det är här som jag sätter ett
stort frågetecken för den kommunala sakkunskapens vederhäftighet, när man
resonerar på detta sätt. Enligt det förslag som herr Pettersson i Dahl förordar,
erhåller vederbörande kommun ett statsbidrag på 800 kronor till hemvårdarinnelön.
Enligt det förslag som utskottet förordar, blir det 1,000 kronor
i statsbidrag. Örn herr Pettersson i Dahl gör sig besvär att räkna ut skillnaden
i merutgift för kommunerna enligt reservationen och enligt utskottets förslag,
blir den cirka 160 kronor örn året, örn jag icke räknar fel. Men örn man sätter
lönen för lågt, så har ju herr Pettersson i Dahl redan antytt möjligheten av
att kommunen får höja den. Men den utgiften får kommunen bära själv. Dessutom
får man, som redan nämnts, 200 kronor mindre i statsbidrag än enligt
utskottets förslag. Jag förstår icke finessen i denna kommunala politik.

Örn det nu blir, som man tänkt, en organisation som skall spridas ut över
hela landet, så blir det en stark efterfrågan på sådana människor som lämpa
sig för denna verksamhet. Att "då från början sätta lönen för lagt är, som
fröken Andersson yttrade, detsamma som att genomföra en organisation
endast på papperet. Den får nämligen då aldrig den önskade utbredningen.

Det har vidare sagts av herr Pettersson i Dahl, att den av utskottet föreslagna
lönesättningen skulle komma att medföra en allmän lönehöjning för
distriktssköterskor, barnmorskor o. s. v. Denna lönehöjning är ju redan ett
faktum, eftersom landstingen redan betala en lön som gar långt utöver den
sorn författningsenligt gäller. Jag tror därför, att jag inte tar miste, örn jag
säger, att vi nog stå inför nödvändigheten av en ytterligare löneförhöjning.
Det visar sig ,iu, att det är ganska svart att skaffa folk till s.iukvarden, oell
att man skall lyckas härmed utan att höja lönerna, det tvivlar jag på.

Nr 33.

Onsdagen den 1 december 1943.

Statsbidrag till social hemhjälp sver ksamhet. (Forts.)

Jag- vill också i detta sammanhang, då herr Pettersson i Dahl talade örn
barnmorskornas löner, passa på att varna för att vi från början skola glida
in på samma system som vi gjort i fråga örn barnmorskorna och deras avlöning.
Det är väl bekant, skulle jag tro, för de flesta av kammarens ledamöter,
hur det därmed förhöll sig vid det tillfälle, då vi började att närmare
undersöka förhållandena på detta område. Somliga landsting hade på grund
av kristiden och på grund av framställningar från barnmorskorna ansett det
rimligt att höja deras löner rätt avsevärt. Andra hade höjt dem med mindre
belopp, och några hade joko höjt dem alls. Det var ett tröstlöst och fullkomligt
oefterrättligt tillstånd. Det visade sig också, att både riksdagen och
Kungl. Maj :t formligen längtade efter att få en rättelse till stånd. Skola vi nu
i fråga örn en ny omfattande organisation börja med att sätta lönerna så lågt,
att kommunerna kanske omedelbart tvingas att själva fylla ut dem med lönetillskott,
då äro vi åter inne i samma oefterrättliga tillstånd. Jag tycker, att
vi böra taga varning av vad som i detta avseende förekommit tidigare. Den
lön som här är föreslagen kan absolut inte vara sådan, att den avskräcker.
Det blir 700 ä 800 kronor per kommun. När fru Skoglund-Lindblom var
rädd för att vi icke skulle vilja vara med örn en skatteutjämning för att få
dagarvodet höjt, så vill jag säga, att det här rör sig örn så små belopp, att
det knappast kan vara skäl i att vara alltför upprörd över den krona det
här kan vara fråga örn. Jag tror, att vi i andra fall vidtagit mera betydande
skatteutjämningar.

Herr talman! Eftersom det bär endast tvistats örn lönerna, anser jag mig
icke ha anledning att gå in på förslaget i övrigt. Jag vill som övriga talare
här uttrycka min tillfredsställelse över att vi verkligen kommit så långt i
detta fall, och jag vill också uttala den förhoppningen, att förslaget nu skall
visa. sig fylla den uppgift, som vi väntar av det.

Till slut vill jag bara understryka, vad utskottet säger, nämligen att man
ifrån tillsynsorganets sida inte alltför benhårt håller på de föreskrivna kurserna.
Det är ett rejält fruntimmer som behövs i husmoderns ställe. Det finns
många sådana utan någon specialutbildning, och örn sådana anmäla sig, bör
man från socialstyrelsens sida icke tveka att giva dispens. Det är ett rejält
handlag och vana vid praktiska arbetsuppgifter i hemmet som måste bli det
avgörande i detta avseende.

Herr talman! Med stöd av vad jag här anfört ber jag att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr Lundh: Herr talman! Den lönefråga vi här diskutera sammanhänger
på det intimaste med den utbildning som hemvårdarinnorna komma att få och
den ställning som i det allmänna medvetandet kommer att ges åt deras kurser.
Om man utgår ifrån att flertalet hemvårdarinnor skola komma att tagas från
hembiträdeskategorien.— och utskottet tycks ju närmast luta åt den uppfattningen
— skulle det ju kunna förefalla vara rimligt, att man håller på den
lägre lön som reservanterna föreslagit. Men örn man återigen vill hävda, att
dessa hemvardarinnor skola få en ställning som är förmer än den som hembiträdena
ha och att de. skola vara mera kvalificerade, än vad man i regel
kan begära av ett hembiträde, då förefalla mig de högre löner som utskottet
föreslagit vara rimliga.

Örn man ser på de arbetsuppgifter som närmast komma på hemvårdarinnornas
lott, är det givetvis i första hand det rena grovarbetet. Det gäller för
dem att kunna göra allt som överhuvud taget kan göras i ett hem. Men det
är också andra uppgifter som man måste räkna med. Det är ju ett arbete av
en verkligt social natur som det är fråga örn. Det gäller att kunna gå ett hem

Onsdagen den 1 december 1943.

Nr 33.

Statsbidrag till social hemhjälvsverksamhet. (Forts.)
till handa som kanske befinner sig i svåra förhållanden, och det mäste då krävas
av en sådan hemvårdarinna, att hon utöver praktisk arbetsduglighet också
har en betydande ansvarskänsla, en taktkänsla av ganska stora mått och att
hon också har en viss social erfarenhet. Den utbildning av hemsystrar som
redan nu finns i vårt land syftar ju till att skapa just den kategori av kvinnlig
arbetskraft i hemmen som förenar dessa skilda egenskaper att både kunna
ta i och arbeta med vad som behövs och samtidigt vara, örn jag så får säga, en
social medarbetare i hemmets värld.

Jag kan icke neka till att jag känner en viss tvekan inför de kompletteringskurser
som här hava föreslagits. Det är ju alldeles självklart, att det här
kommer helt att hänga på i vad mån man håller kraven uppe på dessa kurser
och på antagandet av elever till desamma. Kan man verkligen på två månader
bibringa ett aldrig så praktiskt förfaret hembiträde den. ytterligare utbildning
som krävs? Örn man i den kungl, propositionen läser, vad som skall fordras av en
kurs, är det sannerligen inte litet. Det är en viss teoretisk utbildning, och det är
också en prövning av elevernas praktiska färdigheter och deras lämplighet för
det yrke som det här är fråga örn. Jag ifrågasätter verkligen, om man under två
månader både kan bibringa eleverna dessa kunskaper och denna erfarenhet och
samtidigt få så mycket tid över att man får en verkligt fullständig kunskap
örn vederbörandes skicklighet och lämplighet för yrket. Mig har det synts
mera lämpligt, att man hade kommit att bygga ut en redan bestående organisation
i vårt land, att man kunnat ge de hemsysterskolor, som redan finnas, större
möjligheter att utbilda flera hemvårdarinnor mot vad nu är fallet, och jag tror
inte, att det skulle fordras ett så värst stort ekonomiskt bistånd för att möjliggöra
en sådan utbildning. Överhuvud taget är jag av den uppfattningen, att
det lyckligaste hade varit, om utskottet som det väsentliga här hade föreslagit
en utbildning av hemvårdarinnor i ungefär den form som nu förekommer och
att man hade betecknat andra möjligheter mera såsom en nödfallsåtgärd.

Nu är jag fullt medveten om att det här icke lönar sig att ställa något
yrkande, men man kan ju alltid uttrycka en förhopping örn att tillsynsmyndigheten,
när det gäller att utforma dessa kompletteringskurser, kommer att
iakttaga all den försiktighet som krävs för att dessa kurser verkligen skola
ge, vad man här har avsett, Ingen skulle med större tillfredsställelse än jaghälsa
en sådan utveckling, att man verkligen kunde få dessa kurser så lagda,
att man hade garantier för att den som har den behövliga praktiska erfarenheten
genom en sådan kompletteringskurs verkligen kunde få den sociala utbildning
som erfordras för att hon skall bli en hemvårdarinna i ordets egentliga
bemärkelse. Med den ståndpunkt jag intar är det också givet, att jag med
tillfredsställelse hälsar utskottets förslag om den högre lönen, då nämligen
detta närmast korresponderar med tanken att en hemvårdarinna skall vara något
för mer lin ett praktiskt förfaret hembiträde.

Jag ber alltså, herr talman, att med uttalande av en förhoppning örn att
kompletteringskursen skall bli snarare ett tillfälligt inslag i detta arbete och
att således en utvidgning av själva utbildningen skall komma till stånd i en
nära framtid få yrka bifall till utskottets förslag.

Fru Hydit Munck af Rosenschöld: Herr talman! Jag vill säga några ord i
det här föreliggande ärendet i min egenskap dels av ledamot av 1941 års befolkningsutrednings
delegation för hem- och tamiljefrågor, vilken ju haft utarbetandet
av förslaget örn hand, dels av molionär.

Givetvis skulle jag, eftersom jag inom befolkningsutredningen varit med
örn att föreslå cn lön av 1,800 kronor, inte haft något emot att detta förslag

Nr 33.

Onsdageu den X december 1913.

Statsbidrag till social hemhjälpsverksamhet. (Forts.)
blivit det segrande. Då diskussion kring utredningen efterlämnade en känsla
av att man framför allt hyste en viss rädsla för att binda sig för en så hög
lön för en gång för alla, även om dyrtiden skulle släppa, lia jag och mina medmotionärer
ansett en framkomlig väg vara en kompromiss med en grundlön av
1,500 kronor och därtill foga ett dyrtidstillägg. Jag ber nu att få uttala min
stora tillfredsställelse över att detta också blivit utskottets förslag.

Det ligger ju nära till hands att jämföra hemvårdarinnornas uppgift med
hembiträdenas, därför att båda kategorierna syssla med husligt arbete. Men
gör man den jämförelsen, står det genast klart, att det är något annat än enbart
kunnighet i husligt arbete, som fordras av en hemvårdarinna. Man kan
därför inte utan vidare jämföra lönerna i dessa båda fall, inom parentes må
dock framhållas, att hembiträdena på många håll ha en lön, som betydligt
överstiger den av Kungl. Maj :t föreslagna hemvårdarinnelönen.

Vad själva arbetet beträffar, får man taga hänsyn till att en hemvårdarinna,
som kanske dag för dag får gå till ett nytt ställe, ständigt har att sköta
ett hem, när där är som värst, och alltid ta itu nied grovgöromål och annat
tungt arbete. Så ter sig i alla fall inte arbetet för ett hembiträde. Även örn,
hembiträdet har det knogigt, är i det i alla fall en lugnare rytm över hennes
dag.

När det vidare säges, att hemvårdarinnans lön ökas på grund av de naturaförmåner,
som hon åtnjuter, vill jag varna för att man generellt utgår ifrån
att hon kan äta på det ställe, där hon arbetar. Det är nog ofta så -— vilket
här också framhållits — att den hjälpbehövande familjens ekonomi är så dålig,
att hon inte anser sig kunna dela dess knappa bröd. Den som haft tillfälle
att taga del av rapporter från hemsystrar vet, att det bra ofta i stället blir de,
som söka skaffa familjen mat eller hjälp på annat sätt, och ha de inte några
andra möjligheter att göra det, blir det kanske av sin egen lön som de släppa
till.

Det har, åtminstone i den tidigare förda diskussionen i dessa frågor, uttalats
rädsla för att en hög lön för hemvårdarinnorna skulle på ett oskäligt sätt
trissa upp hembiträdenas löner. Några farhågor i den vägen tror jag inte alls,
att man behöver hysa. För att bli hembiträde fordras ju tyvärr inte någon utbildning
alls, men för att bli hemvårdarinna måste man ha varit minst fem
år i tjänst i annat hem eller gjort motsvarande arbete i eget hem. Jag tror
snarare, att vi i hemvårdarinneyrket komma att få ett stöd, så att säga, för
hembiträdesyrket, därigenom att ett hembiträde vet, att örn hon är duktig i sitt
arbete, kan hon lia möjlighet att uppnå en annan social nivå genom att bli hemvårdarinna.

Jag vill också gärna ett ögonblick uppehålla mig vid utbildningsfrågan. Det
skall ju av hemvårdarinnorna krävas antingen viss utbildning eller femårig
praktik med en 2-månaderskurs såsom påbyggnad. Jag vill varna för att
man i alltför höggrad ger dispens från genomgåendet av denna kurs. Hur duktig
i praktiskt husligt arbete en kvinna än visat sig vara, så kunna vi dock
inte vara förvissade örn att hon äger den kunskap i sociala ting, som hemvårdarinnans
uppgift också kräver. En hemvårdarinna måste t. ex. känna till
de vägar, som man har att gå för att hjälpa människor till rätta. Hon behöver
veta, vilka samhällsorgan som en hjälpbehövande familj skall vända sig
till, hur man finner dessa organ, hur man skriver ansökningar o. s. v. Dessutom
behöver hon känna till de nya rön, som gjorts på hemvårdens och barnavårdens
område, och det är inte säkert, att en kvinna gör det, även örn hon är
duktig i praktiskt husligt arbete.

Man har här jämfört hemvårdarinnans ställning och lön med barnmorskans
och distriktsköterskans. Det är svårt att göra jämförelser därvidlag utan att

Onsdagen deli 1 december 1943.

Nr 38.

Statsbidrag till social henilljälpsverksamhet. (Forts.)
begå någon orättvisa mot den ena eller andra parten, men skall man i någon
mån försöka jämföra barnmorskans och hemvårdarinnans syssla, kan det kanske
örn barnmorskan sägas, att bon bär ett större ansvar för andras liv än
hemvårdarinnan gör, men att hennes dagliga gärning inte är lika arbetsfylld
som hem vårdarinnans. Det kan gå veckor, då barnmorskan inte har så många
patienter att ta hand örn, och hon har därigenom större tillfälle till egen rekreation
än en hemvårdarinna, som i regel torde få gå från morgon till kväll i sin
slitsamma gärning. Och det är sannerligen inte heller att rekommendera, att
man beträffande lönen åt hemvårdarinnan gör så som man gjort beträffande
barnmorskan, d. v. s. sätter lönen så lågt till en början, att man icke kan få
tillräckligt antal sökande till befattningarna och därför sedan måste på ^allt
sätt söka utöka förmånerna. För min del skulle jag dessutom vilja gå så långt
att jag säger, att det. inte vore någon större olycka skedd, örn vi genom att ge
hemvårdarinnorna skälig lön också gåve löneskalan för barnmorskor och distriktssköterskor
en liten knuff uppåt.

Det bör i detta sammanhang också framhållas, att på många håll ha de
hemvårdarinnor, som redan finnas, en lön av 1,800 kronor. Det vore väl inte rimligt
att sänka lönen för dem.

Låt oss här inte göra oss skyldiga till en sådan underskattning av det husliga
arbetet rent ekonomiskt sett som hittills varit fallet. Hade det inte förekommit
en sådan underskattning, utan man i stället i tid sörjt för en höjning av
standarden därvidlag, hade vi kanske inte nu slitit med alla de bekymmer,
som vi i denna stund faktiskt göra på hemarbetets område, framför allt beträffande
arbetskraften.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Fru Nordgren: Herr talman! Jag vill uttala min stora tillfredsställelse med
att den fråga, det här gäller, nu synes gå sin lösning till mötes, och jag vill
också hoppas, att det skall visa sig vara en sådan lösning, att kommunerna
ute i landet verkligen anstränga sig att överallt realisera saken, till båtnad
för de många hem som äro i behov av hjälp.

Jag vill erinra örn att detta är en fråga sorn länge varit aktuell. Hedan för
ett 15-tal år sedan togs den upp av Skånes socialdemokratiska kvinnodistrikt,
som företog en ingående utredning om behovet av hjälpverksamhet inom hemmen,
en utredning som sedan fortsattes inom Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbunds
lokalavdelningar över hela landet.

Behovet av en dylik hjälpverksamhet har ju också sedan alltmer börjat göra
sig gällande, och åtskilliga landsting ha också beslutat lämna ekonomiskt
stöd åt denna verksamhet, efter något olika linjer, men avsedd att fylla det
behov av hemhjälp, som förelegat.

Jag begärde emellertid närmast ordet i anledning av herr Petterssons i Dahl
anförande rörande lönerna. Jag vill erinra örn att det förslag, som legat till
grund för propositionen i föreliggande ärende, inte har kommit till utan att
landsbygdens folk haft tillfälle att göra sin stämma hörd, i det att man
inom utredningen haft egen representant — och enligt mitt förmenande en
mycket duglig sådan — nämligen fröken Karin Collin. Mig veterligt har
emellertid inte fröken Collin anmält någon avvikande mening beträffande
lönesättningen.

Jag vill också gärna understryka vad herr Isacsson anlörde beträffande
barnmorskorna. Därvidlag ha vi haft sorgliga erfarenheter av hur det går
när man undervärderar arbetet och sätter lönerna sa lagt att ingen sökande
anmäler sig.

Däremot bär jag när det gäller kravet på utbildning en mening, som något

Nr 38.

Onsdagen den 1 december 1943

Statsbidrag till social hemhjälpsverlcsamhet. (Forts.)
avviker från elen,, som fru Skoglund-Lindblom oell herr Isacsson Ilar givit uttryck
at. Det är inte sa, att jag inte anser att den praktiska erfarenheten och
dugligheten bör vara avgörande, men jag kan dock inte utan vidare gå nied
pa.att man i någon större utsträckning, utan särskild ingående prövning, beviljar
dispens från 2-månaderskursen och resonerar som så, att bara därför
att en kvinna är hemma i husliga göromål är hon också kompetent att vara
hemvardannna. Vi fa komma ihåg, att det dock är de officiella myndigheterna,
som ha ansvaret för den verksamhet, som det här gäller, och att det under
sådana förhållanden måste finnas garantier för att de personer, som ställas
till hemmets förfogande,. ä.ro kompetenta och lämpliga i alla avseenden.
Jag anser att utskottet härvidlag valt en lycklig medelväg, då det förordat,
att kravet på genomgången 2-månaderskurs icke skall eftersläppas men att i
särskilda fall dispens skall kunna ges. För egen del vill jag uttala det önskemålet
att utbildningen intensifieras, så att tillgången på kunniga och dugande
hemvårclarinnor blir tillfredsställande.

. Liksom fröken Andersson är jag också tveksam beträffande den inställning,
sorn kommit till synes från medicinalstyrelsens sida och som understrakits
vill jag minnas, av departementschefen, nämligen att den av befolkningsutrednmgen
föreslagna minimiåldern, 20 år, skulle vara för hög. Det är dock
ett stort ansvar, som kommer att åvila hemvårdarinnan, och flertalet husmödrar,
som pa grund av sjukdom eller andra orsaker blivit oförmögna att taga
hand örn sitt hem och sina barn, äro säkerligen inte vidare benägna att överlata
detta ansvar åt alltför unga människor. Jag tror att det är av mycket
stor vikt att det blir kvinnor i någorlunda mogen ålder och med en viss livserfarenhet,
som sändas ut till hemmens hjälp, och jag hoppas att den övervakande
myndigheten, socialstyrelsen, ser till att så blir fallet.

Jag tyckte emellertid att fröken Andersson argumenterade väl fritt, då hon

vii i i utskottets .utlåtande satts en viss spärr för möjligheterna att

erhålla hjälp av hemvardarinna i det att inkomsten och icke behovet skulle
vara det avgörande för, huruvida en familj skulle få begagna sig av denna
hjälpmöjlighet. Det bär val dock betonats, att hjälpen skall anpassas efter de
behov, som föreligga, även örn man, vilket är fullt rimligt, gjort den reservationen
att det även skall tagas hänsyn till vederbörandes möjligheter att på
annat sätt skaffa sig lejd arbetskraft. Liksom fröken Andersson vill jag understryka,
att det väsentliga är att möjligheter finnas att vid sjukdom eller
annat förfall för husmor, skaffa lämplig ersättare för henne, men att härvidlag,
helt naturligt, de mest behövande måste komma i första hand.

Herr talman! Här har redan sagts sa mycket i denna fråga, att jag inte
tinner anledning att ytterligare taga kammarens tid i anspråk. Jag har endast
velat understryka den betydelse, som både löner, utbildning och kvalifikationer
ha för det. mycket viktiga arbete, som det här gäller, och jag ber härmed
att ta yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Hagård: Herr talman! Jag vill betyga min tillfredsställelse över det
förslag, som här föreligger. Det beslut i enlighet därmed, som väl strax kominer
att fattas, får säkerligen stor betydelse på här berörda område.

. dag har emellertid nu begärt ordet för att framhålla en särskild synpunkt
i detta sammanhang, en synpunkt som gör att jag i visst avseende har en
särmening.

Så snart man här i landet vidtar en anordning på något område inom det
statliga eller kommunala livet, framstår det såsom nära nog en nödvändighet
att. det inom förvaltningen skapas ett nytt organ för ändamålet i fråga — sådana
aro vi här i organisations-Sverige. Inte minst när det gäller det sociala

Onsdagen den 1 december 1943.

Nr 33.

Statsbidrag till social hemlijälpsverksamhet. (Forts.)
arbetsfältet, är nian för varje nytt framsteg, som göres, ja, för varje ändring
som sker, beredd att bygga ut organisationsapparaten och skapa ett ytterligare
organ med nya överbyggnader och dylikt.

Man har emellertid på skilda orter börjat reagera mot detta och har, i avsaknad
t. o. m. av särskild lagstiftning på området, sökt komma fram till en
centralisering av den kommunala verksamheten. Sålunda har den sociala hjälpverksamheten
sammanförts under en hatt i stadskommunerna, och detsamma
kan sägas lia skett på landsbygden, då man skaffat sig kommunalkontor och
kommunalkamrerare. Slutligen ha vi det förslag, som framlagts, örn införande
även lagtekniskt av en social nämnd för kommunerna.

Vid de framsteg, som särskilt under det sista decenniet gjorts på det sociala
fältet, lia vi ju ofta tagit förebilderna från vårt grannland Danmark. Men därvid
ha vi dock inte lyckats föra över den dansk-svenska gränsen den idé, som
utgör en väsentlig del av det danska systemet, nämligen centraliseringen inom
kommunerna till ett enda organ. Även i Finland finns en liknande centralisering.

Vi ha här under höstsessionen fått två speciella förslag beträffande den sociala
verksamheten i kommunerna. Det första gällde införandet av daghem
och lekskolor och det andra är det förslag, som är före just nu. Man hade haft
anledning att befara, att det också för daghems- och lekskoleverksamheten
skulle ha begärts inrättandet av ett särskilt kommunalt organ, men dess bättre
förskonades vi från detta. Men när det gäller den sociala hemhjälpen ha vi inte
kunnat undgå detta. Här vill man inte bara lia en särskild apparat för kommunernas
del utan även för landstingens och dessutom en viss förstärkning av
arbetskraften inom socialstyrelsen.

Befolkningsutredningen, som fört fram denna organisationstanke, har emellertid
klart och tydligt sagt, att såväl kommunerna som landstingen böra vara
oförhindrade att lägga med hemhjälpsverksamheten sammanhängande uppgifter
på redan befintliga organ, och därvid har man från befolkningsutredningens
sida, såvitt jag förstår, utgått från den erfarenhet, som redan vunnits ute i
kommunerna. Departementschefen har också följt samma tankegång och uppställt
ett bestämt önskemål örn valfrihet på denna punkt, och han har därvid
ett tydligt stöd i de remissyttranden, som föreligga, ty där har man på många
håll uttalat sin sympati för att kommunerna och även landstingen skola få
fritt välja, huruvida man önskar skaffa sig något nytt kommunalt organ eller
ej.

Under sådana förhållanden hade man ju väntat, att statsutskottet skulle lia
följt samma linje eller att statsutskottet åtminstone varit konsekvent i förhållande
till sin tidigare intagna ståndpunkt beträffande socialarbetets organisation
och uttalat sin sympati för att redan befintliga organ, styrelser eller
nämnder toge hand om hemhjälpverksamheten. Emellertid har statsutskottet
icke gjort detta, utan skriver på sid. 14 i betänkandet att det synes utskottet
»mest ändamålsenligt, att den kommunala ledningen av verksamheten anförtros
en särskild hemhjälpsnämnd». Därefter säger visserligen utskottet, att utskottet
delar departementschefens mening att det bör finnas en viss valfrihet,
men tyvärr kvarstår dock rekommendationen för inrättandet av en hemhjälpsnämnd.

Det kanske kan tyckas att delia är småsaker, som man inte skulle behöva
fästa sig så mycket vid, men jag anser för min del att varje gång som dendenser
till en splittring av den kommunala verksamheten framträda, bör man
fästa uppmärksamheten på nödvändigheten av att i stället gå fram i centraliserande
riktning.

De ursprungliga förslagsställarna till hemhjälpsverksamheten, som 1939

Nr 33.

Onsdagen den 1 december 1943.

Statsbidrag till social hemhjälpsverksamhet. (Forts.)
motionerade i frågan, hade säkerligen inte heller tänkt sig något särskilt organ
inom kommunerna.

Jag hade ju helst sett, att från statsutskottets sida rekommenderats sammanförandet
av hemhjälpsnämnden med redan befintliga kommunala organ,
men då detta nu icke är möjligt, vill jag, herr talman, inskränka mig till
att endast yrka, att i motiveringen de meningar utgå, som innehålla den särskilda
rekommendationen för hemhjälpsnämnden. Det är följande två meningar
i andra stycket på sid. 14: »Då kvinnor med husmoderserfarenhet mera sällan
torde vara ledamöter i landskommunernas redan befintliga nämnder och styrelser,
synes det utskottet mest ändamålsenligt, att den kommunala ledningen
av verksamheten anförtros en särskild hemhjälpsnämnd. Att så sker bör dock
icke utgöra villkor för statsbidrag.»

För övrigt ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Fru Rydh Munck af Rosenschöld erhöll på begäran ordet för kort genmäle
och yttrade: Herr talman! Gentemot herr Hagård skulle jag vilja säga, att i
detta fall, och kanske även i en del liknande fall, kan det verkligen vara ändamålsenligt
med ett särskilt kommunalt organ. Ingen vill väl bestrida att frågan
örn hemhjälpen i hög grad berör hemmens kvinnor och att dessa kvinnor därför
äro de mest kompetenta att bedöma densamma. Det är därför önskvärt att
hemhjälpsverksamheten får handhavas av en särskild nämnd, där hemmens
kvinnor även äro representerade. En annan sak vore, örn man hade garantier
för att det i den sociala nämnd, som har liknande frågor örn hand i kommunerna,
funnes tillräcklig kvinnorepresentation. Då vore det utomordentligt bra att
kunna förlägga handläggningen till detta centrala organ. Dessvärre ha vi emellertid
inte för närvarande en sådan kvinnorepresentation i våra kommuner.

Herr Hagård, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle, anförde:
Herr talman! I anledning av påståendet att det i kommunerna saknas representanter
för husmodersintresset och att det därför vore önskvärt med en särskild
hemhjälpsnämnd, skall jag gärna medge, att det kan vara av en viss betydelse
att det finns kvinnor med i de organ, som handlägga de frågor, som
höra samman med hemhjälpsverksamheten. Jag vill emellertid påpeka, att kvinnor
i förtroendeställning nog skulle få rätt litet att göra med detaljarbetet, vilket
i huvudsak måste utföras på andra håll, t. ex. inom arbetsförmedlingen, på
kommunalkontoret eller inom andra inrättningar.

Man kan väl inte heller frånkänna de kvinnor, som nu finnas inom de kommunala
organen, kvalifikationer i detta sammanhang.

Fru Rydh Munck af Rosenschöld, som nu ånyo erhöll ordet för kort genmäle,
yttrade: Herr talman! Jag är icke övertygad örn att det bland dem, som
få med saken att skaffa, ens kommer att finnas några kvinnor alls, och det
tycker jag vore alldeles särskilt skada, då det gäller en fråga sådan som den
här föreliggande.

Herr Hagård erhöll jämväl på begäran ånyo ordet för kort genmäle och
anförde: Herr talman! Den föregående ärade talaren strävar tydligen efter att
ha sista ordet i detta sammanhang, men jag vill ändock tillåta mig säga, att beträffande
de organ, som närmast äro påtänkta, barnavårdsnämnder och fattigvårdsstyrelse^
så skall i dessa enligt gällande bestämmelser en ledamot av sådan
nämnd eller styrelse vara kvinna.

Onsdagen den 1 december 1943.

Nr 38.

Statsbidrag till social henik jälpsverksamhet. (Forts.)

Härefter yttrade:

Herr Ryberg: Herr talman! Det förslag angående sociala hjälpverksamhet,
som här föreligger, kommer säkerligen att mottagas med mycken välvilja
på landsbygden. Denna hjälpverksamhet har, såsom förut omvittnats, en mycket
stor uppgift att fylla. I motsats till den sociala hjälpverksamheten i allmänhet,
som i mycket stor utsträckning kommer städer och andra tätt befolkade
samhällen till godo men i mindre utsträckning landsbygden, så kommer denna
hjälpverksamhet att i första hand lända landsbygden till gagn, och den kommer
att bli till alldeles särskild''nytta för landsbygdens allra mest avlägsna
trakter. Detta måste naturligtvis vi landsbygdsrepresentanter hälsa med tillfredsställelse.
Jag skall icke gå in på förslaget i detalj. Det råder, kan man säga,
fullständig enighet örn att detta förslag bör antagas. Statsutskottet är enigt,
och jag har icke hört någon här i kammaren, som icke varit sympatiskt inställd
gentemot förslaget. Oenighet råder endast beträffande lönerna till dessa hemvårdarinnor.
Kungl. Majit har förslagit 1,200 kronor i lön jämte dyrtidstillägg.
Jag för min del anser, att det föreslagna lönebeloppet är väl avvägt i betraktande
av de förhållanden, som i lönehänseende råda på landsbygden. Lönen skulle,
örn man jämför den med den lön, som ett duktigt hembiträde kan påräkna, ligga,
något i överkant, och det bör den ju också göra, om man skall kunna få lämpliga
aspiranter. Utskottet har emellertid föreslagit ett högre belopp än Kungl.
Majit, nämligen 1,500 kronor. Om riksdagen bifaller utskottets förslag, skulle
resultatet bliva, att man för landsbygdens duktiga och arbetstyngda husmödrar
minskade möjligheterna att till för dem överkomligt pris skaffa sig den hemvårdarinne-
eller hembiträdeshjälp som de så väl behöva. En sådan utveckling
är icke önskvärd. Örn riksdagen bifaller utskottets förslag, så komma hembiträdeslönerna
på landsbygden att stiga, vilket icke är önskvärt. Nu har man
sagt, att man måste sätta lönerna högre än Kungl. Majit föreslagit, ty eljest
skulle man icke få några hemvårdarinnor, utan organisationen skulle komma
att stanna på papperet. Tro de, som yttrat sig i den riktningen, att saken ^verkligen
förhåller sig så? Ger man 1,200 kronor jämte dyrtidstillägg eller således
tillhopa 1.440 kronor, så komma vi att få ett tillräckligt antal sökande till ifrågavarande
platser. Örn riksdagen bifaller utskottets förslag, kommer staten att
få vidkännas en ganska betydande merutgift, då organisationen väl blivit fullt
utbyggd. Vi få allt lov att tänka oss för litet grand. För min del har jag funnit
Kungl. Majits förslag tillfredsställande.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till den vid utskottets betänkande
fogade reservationen.

Under detta anförande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Från olika håll har i denna debatt
omvittnats, att det förslag, som vi nu behandla, örn statsbidrag för social hjälpverksamhet
mottagits med mycket stort intresse och med mycken stor belåtenhet.
Såsom ledamot av det utskott, som behandlat frågan, kan jag intyga,
att vi med en alldeles särskild välvilja upptogo detta ärende till handläggning.
Det är också märkligt, att i den rätt långa debatt, vi i dag fört i denna fråga,
så har icke någon förklarat sig vara motståndare till det föreliggande förslaget.
Vad som här diskuterats har varit vissa detaljer av utskottets motivering.
Framför allt har man diskuterat lönesättningen för hemvårdarinnorna. Frågan
örn denna lönesättning är den enda fråga, som blivit föremål för en reservation.
Saken har mycket utförligt diskuterats i statsutskottet. Jag tror icke, att jag

Nr 33.

Onsdagen den 1 december 1943.

Statsbidrag till social hemhjälpsverksamhet. (Forts.)
behöver ägna den någon större uppmärksamhet. Frågan är redan avgjord i
medkammaren, sorn med mycket stor majoritet bifallit utskottets förslag. Jag
är övertygad om att denna kammare om en stund kommer att fatta beslut
i samma riktning. Beträffande lönefrågan kan jag ansluta mig till vad en
utskottskamrat, herr Isacsson, här anfört. Jag skall nu endast uppehålla mig
vid vissa andra av de synpunkter, som framkommit under debatten.

Fru Skoglund-Lindblom kritiserade statsutskottets förslag i två hänseenden
och framställde i det ena av dessa hänseenden ett yrkande. Med anledning av
detta yrkande, vill jag säga några ord. Den ärade talarinnan har motionerat
örn att deltidsanställda hemvårdarinnor skulle ha en minimiersättning av 6
kronor, örn dagen i stället för 5 kronor örn dagen. Då vederbörande utskottsavdsining
tillstyrkt en motion örn något förhöjd avlöning åt de heltidsanställda
hemvårdarinnorna, så skulle det ju förefalla följdriktigt, örn utskottet tillstyrkt
höjning även av minimiersättningen till deltidsanställda medlemmar
av hemvårdarinnekåren. Då utskottsavdelningen icke gjorde detta, så skedde
det förnämligast ur den synpunkten, att man förmenade att man, då verksamheten
befinner sig på försöksstadiet, borde nöja sig med ett ståndpunktstagande
i detta avseende i anslutning till Kungl. Majrts förslag. Det är ju
klart, att man i denna fråga kan hysa delade meningar örn vad som är lämpligt
och skäligt. Jag vill icke alls bestrida, att behov av en höjning föreligger.
Utskottet har .dock i nuvarande läge ansett sig böra förorda Kungl. Maj:ts
förslag. Härvidlag är det endast fråga örn en punkt i motiveringen. Jag hemställer
givetvis om bifall till utskottets förslag i denna del.

Beträffande utskottets motivering i andra delar har man i debatten framfört
vissa synpunkter utan att dock framställa något yrkande. Vidkommande sammansättningen
av den rådgivande nämnd, som skall finnas enligt departementschefens
av. utskottet tillstyrkta förslag, vill jag nämna, att utskottet haft
anledning att diskutera detta spörsmål i anslutning till en i ämnet väckt motion.
Utan att vilja lämna några som helst direktiv har utskottet allenast uttalat,
att Kungl. Maj :t vid tillsättande av ledamöter i nämnden bör vidtaga
den jämkning, som kan föranledas av motionärernas påpekanden. Jag har emellertid
den uppfattningen, att även örn Kungl. Maj :t skulle vidbliva den ståndpunkt,
som antytts^i propositionen, så kommer därmed icke någon riksolyeka
att ske. Jag tror sålunda, att man kan vara ganska obekymrad.

Samma tasrinna hade också vissa invändningar att göra beträffande utskottets.
uttalande rörande möjligheten för dem, som icke kunna hänföras till
kategorien ^obemedlade, att erhålla hemhjälp. Härutinnan har utskottet uttalat,
att då de lokala organen förutsättas skola få en tämligen vid prövningsrätt
vid bedömande av såväl behovet som de ekonomiska förutsättningarna för
hemhjälp, så kari utskottet icke finna ett mera detaljerat fastställande av dessa
förutsättningar lämpligt. Utskottet har sålunda den uppfattningen, att det
blir de lokala organen ute i kommunerna, som böra ge direktiv i detta avseende,
och. jag tror icke att det vore lyckligt, örn riksdagen gåve mera bestämda
anvisningar. Det gäller ju här att sätta i gång en väsentligen ny verksamhet.
Enligt min uppfattning har utskottet i båda de av mig senast berörda
avseendena sagt allt vad som behöver sägas.

Man har^ vidare givit uttryck åt bekymmer beträffande utbildningen av
dessa hemvårdarinnor, åldern vid inträde i skolorna och frågan om man överhuvud
taget skall lia möjlighet att medge dispens ifrån deltagande i den
kortare kursen etc., etc. Jag tror att man även i dessa avseenden kan vara
nöjd med vad utskottet uttalat.

Fn talare^ pa Uppsalalänsbänken uttalade bekymmer örn utbildningen.
Särskilt ansag han det vara tveksamt örn den korta utbildningskursen på två

Onsdagen den 1 december 1943

Nr 33.

Statsbidrag till social hemhjälpsverksamhet. (Forts.)
månader kunde vara tillräcklig- för att fylla sitt ändamål. Jag vill bara göra
den invändningen — jag har för övrigt haft anledning att för en vecka sedan
säga något liknande — att nian skall akta sig för att hysa övertro på utbildningens
oerhörda betydelse. Jag vill icke alls på något sätt förringa betydelsen
av att folk på olika områden erhåller all den utbildning, som kan
vara skälig. Utbildning erhåller man dels genom undervisning och dels genom
praktik. Härvidlag vill jag endast framhålla, att de, som under praktisk utbildning
visat sig hålla måttet, böra jämställas med dem, som erhållit nödig
teoretisk utbildning. Det är viktigt att hålla fast vid denna grundtanke.

En sak, som också är ganska viktig att komma ihåg, är att när staten för
att få till stånd ifrågavarande verksamhet lämnar bidrag, är det visserligen
meningen att nödig kompetens för ifrågavarande uppgift skall kunna inhämtas
genom bevistande av en kurs, men det är icke meningen, att alla skola behöva
gå igenom en hemsysterskola. Örn man inom överskådlig tid skall få verksamheten
i gång, är det absolut nödvändigt att man försöker kombinera den
teoretiska och den praktiska, utbildningen. Härvidlag får icke finnas någon
som helst tvekan. Min förhoppning är emellertid, att det, när verksamheten
fortfarit ett antal år, skall visa sig möjligt att ordna rekryteringen så, att
varje aspirant får genomgå den för ändamålet avsedda utbildningsanstalten.
Jag tror sålunda, att kammaren även i detta avseende mycket tryggt kan
följa utskottets linje.

Herr Hagård har i sitt anförande uttalat bekymmer över att man, när
man utvidgar denna sociala verksamhet, skapar nya organ. Han ville med
den erfarenhet, som hail i rikt mått besitter, i stället förorda, att man koncentrerade
förvaltningen till redan existerande kommunala organ. Jag vill
emellertid fästa uppmärksamheten vid vad utskottet yttrat i detta avseende.
Den ärade talaren kom visserligen med ett citat, men han började mitt inne
i stycket. Det förefaller, som örn han därigenom råkade förbise, vad som är
det väsentliga. Han har redan genom en replik fått ett litet svar. Jag kan
ansluta mig till vad den talare yttrade, som replikerade honom. För fullständighetens
skull vill jag emellertid erinra om, vad utskottet yttrat: »Huvudmannaskapet
för den sociala hemhjälpen torde på sätt departementschefen
föreslagit böra tillkomma primärkommunerna. Då kvinnor med husmoderserfarenhet
mera sällan torde vara ledamöter i landskommunernas redan befintliga
nämnder och styrelser, synes det utskottet mest ändamålsenligt, att
den kommunala ledningen av verksamheten anförtros en särskild hemhjälpsnämnd.
Att så sker bör dock icke utgöra villkor för statsbidrag. Utskottet
delar alltså departementschefens uppfattning örn att kommunerna böra ha
full valfrihet mellan att tillsätta särskild hemhjälpsnämnd och att lämna
uppdrag^ åt redan befintligt organ.» Förutsättningen för att man skall
behöva tillsätta en särskild hemhjälpsnämnd är således, att det icke redan i
befintliga nämnder och styrelser finnes kvinnor med husmoderserfarenhet.
Finns det någon styrelse eller nämnd, i vilken sitta kvinnor med sådan erfarenhet.
, så finnes ingen anledning att tillsätta en ny nämnd, utan man kan
uppdraga ledningen av verksamheten åt ett redan befintligt organ. Utskottets
resonemang är fullt logiskt. Jag ber sålunda att i detta avseende få tillstyrka,
att riksdagen gör utskottets uttalande till sitt och sålunda avslår det av herr
Hagård framställda yrkandet örn strykande av dessa två punkter i motiveringen.
Med detta kan jag sluta, herr talman.

Jag ber att få ansluta mig till det yrkande, som redan framställts, om
bifall till utskottets hemställan, och jag hemställer tillika örn avslag å de
yrkanden, som framställts rörande ändrad lydelse av motiveringen.

Andra kammarens protokoll JOAS. Nr 88

Nr 33.

Onsdagen den 1 december 1943.

Statsbidrag till social hemhjälpsverksamhet. (Forts.)

Herr Erlander: Herr talman! Het är givet, att det för befolkningsutredningen
är en källa till stor tillfredsställelse, att vi nu om några minuter lia
möjlighet att fatta beslut i en fråga, som åtminstone för utredningen tett sig
såsom mycket betydelsefull. De föreslagna åtgärderna komma enligt utredningens
mening att lända till stöd för hemmen. Jag skulle i den diskussion, som
uppstått om lönesättningen, endast vilja påpeka, att det omöjligt kan ligga
i landsbygdens intresse, att lönesättningen blir för låg. Bliva lönerna låga,
innebär detta, att hemhjälpen konkurrerar med hemmen om deras arbetskraft,
som i vanliga fall stanna som hembiträden på landsbygden. Örn man har en
ordentlig lönesättning, så finns det åtminstone en möjlighet, att de, som annars
icke hade tänkt sig att stanna på landsbygden utan sugas till städerna därför
att de hoppas kunna förbättra sin ställning, få ett intresse av att vara kvar
på landsbygden. De ärade landsbygdsrepresentanter, som talat för bifall till
reservationen och för Kungl. Maj:ts förslag, ha talat emot landsbygdens intressen.
Detta gäller framför allt dem, som understrukit angelägenheten av
en komplettering av lönerna genom kommunala tillägg. De kommunala tillläggen
komme ju att betalas ut av de kommuner, som äro relativt väl ställda.
Det ligger icke i våra fattiga landskommuners intresse att rekommendera en
lönesättning, som man från början misstänker vara så pass låg, att det finns
risk för att den behöver kompletteras genom kommunala tillägg. Jag tror, att
våra landstingsman lia alldeles tillräcklig erfarenhet av vart en sådan snålhet
från statens sida leder. Det torde vara nog att erinra örn allt besvär man
haft beträffande distriktssköterskor och tandläkare för att man skall lia klart
för sig, att det icke vore klokt att utan vidare falla för argumentationen om
det rimliga i en låg lönesättning.

Herr talman! Jag begärde ordet, när herr Hagård riktade vissa anmärkningar
mot den organisation, som här föreslagits. Befolkningsutredningen har
både i pressen och i remissyttrandena fått uppbära klander för att utredningen
byggt upp en för krånglig och för besvärlig organisation, när vi föreslagit,
att man skulle lia en särskild nämnd för denna verksamhet i kommunerna och
dessutom en särskild länsorganisation. När vi i utredningen kommit till det
resultatet, att det skulle vara lämpligt, skedde det trots att vi väl förstodo,
att man bör undvika splittring inom socialvården. Vi hade fullt klart för oss,
att det finnes åtskilliga punkter, där en centralisering både lokalt och centralt
kan vara av värde och verkligen betyda en effektivisering av socialvården.
Men, herr talman, jag tror, att det också är angeläget att varna för att driva
denna centralisering så långt, att man låter de lokala, kanske också de centrala
organen famna över mycket olikartade arbetsuppgifter. Var och en, som deltagit
i kommunal verksamhet, vet ju, hurusom en liten och enkel arbetsuppgift,
som i de särskilda styrelserna kan klaras av på några korta sammanträden
per år, kan bli en ganska tung och besvärlig sak, örn den lägges till
en redan förut hårt ansträngd styrelse och skall upptagas på dess föredragningslistor.
Det betyder, herr talman, ej en förenkling av socialvården, om man
på det sättet låter de sociala organen famna och spänna örn arbetsuppgifter,
som äro så vitt skilda från varandra, att både lekmannarepresentanter och
tjänstemän få sätta sig in i en rad ärenden, som ur deras synpunkt te sig
ganska ovidkommande.

Vi sade oss, att den sociala hemhjälpen är en sådan speciell sak, där nian för
närvarande ej har sakkunskap i de organ, som just nu finnas, och att det därför
komme att visa sig mest praktiskt och minst betungande för kommunalmännen
och landstingsmännen, om man skapade ett speciellt organ. Vi trodde,
att det var en enkel och framkomlig linje, och vi tro det fortfarande. När det
lämnas valfrihet både åt landstingen och åt kommunerna att handla precis som

Onsdagen den 1 december 1943.

Nr 33.

Statsbidrag till social hembjälpsverksamhet. (Forts.)
de vilja i detta avseende, tillåter jag mig tro, att man på åtskilliga håll väljer
linjen med speciella organ. Jag tror, att det skall visa sig vara ett sätt att
effektivisera arbetet och tillgodose de speciella synpunkter, som kunna vara
att lägga på denna verksamhet, och att tillföra den den särskilda sakkunskap,
som behöves, på ett enkelt och smärtfritt sätt.

Herr talman! Innan jag slutar vill jag säga, att det är fullkomligt riktigt,
när fröken Andersson på Stockholmsbänken påpekar, att detta är intet försök
till lösning av det stora problemet att skaffa hjälp till hemmet, utan att
det är ett försök att skaffa hjälp till husmodern i en speciellt kritisk situation.
Det stora problemet återstår. Min uppfattning är, att detta problem ej kan
lösas på annat sätt än genom att öka möjligheterna till korttidsanställning och
på det sättet sprida hemhjälp i större utsträckning än nu är fallet. Jag tillåter
mig påpeka, att man i vissa kommuner nått ganska betydande resultat genom
att driva ett samarbete mellan den vanliga arbetsförmedlingen, som alltså förmedlar
korttidshjälp och deltidsanställning i normala fall, och den verksamhet
vi i dag diskutera. Jag vill icke rekommendera en sammanblandning av dessa
två ting, men jag tror, att våra kommunalmän göra klokt i att se vad man har
lärt på de platser i landet, där man gjort försök till samarbete efter denna linje.
Om man kring den sociala hemhjälpen i kontakt med arbetsförmedlingen
kunde skapa ett betydande antal av korttidsmedhjälpare, så skulle det, vi i
dag besluta, få ännu större betydelse, nämligen vara ett försök till lösning av
det stora problemet, hur man i en tid av tilltagande brist på ung, kvinnlig arbetskraft
skall få möjlighet att förse de hundratusentals hemmen i detta land
med arbetshjälp.

Jag tillåter mig dessutom att säga, att om man lägger det beslut, som i dag
fattas, om social hemhjälp till det beslut, som riksdagen förra onsdagen fattade^om
stödåtgärder till hemmen i form av barnkrubbor, är det berättigat att
påstå, att dessa tva var för sig skilda grenar av stödåtgärder tillsammantagna
bevisa riktigheten av vad jag då tillät mig säga, att statsmakternas nuvarande
åtgärder med anledning av befolkningsutredningens förslag syfta samfällt
till samma mål: stöd åt hemmen och trivsammare hem i vårt land.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Jag begärde ordet med anledning av
statssekreterare Erlanders uttalande örn möjligheterna att tillsätta tjänster med
hänsyn till den lönesättning Kungl. Maj:t förordat. Enligt statssekreterare
Erlanders resonemang skulle det verka så, att dessa, som flytta från landsbygden
till städer och samhällen, skulle vara de yngre och de bättre av landsbygdens
kvinnor, och man skulle i så fall icke ha möjlighet att tillsätta tjänsterna
med denna kategori, som här flyttar till staden. För såvitt jag kunde förstå
var resonemanget detta. Nu vill jag icke säga något ont örn dessa ungdomar,
som flytta från landsbygden därför att de vilja skaffa sig en bättre utkomst.
Men jag är icke säker pa, att det är de bästa eller för dessa tjänster mest
lämpade som flytta från landsbygden. Det kan lika väl hända, att de mest
lämpliga liro de, som stanna på landsbygden trots att dc få lägre avlöning.

Vad sedan gäller att vi landsortsrepresentanter gått felaktig väg, när vi
rekommenderat lägre lönesättning och i stället sagt, att det finnes möjlighet
för kommunerna att lägga litet till minimilönen, så lia vi, när vi sagt detta,
givetvis icke menat, att det behöver förekomma, att landsortskommuner giva
tillägg till den föreslagna lönen. Det är alldeles klart och tydligt och det har
icke varit oss främmande, att Stockholm och andra städer få ge denna större
lön, och dessa kommuner lia ju möjlighet att giva detta tillägg.

Nr 33.

Onsdagen den 1 december 1943.

Statsbidrag till social hemhjälpsverksamhet. (Forts.)

Jag vill endast framhålla, att jag tycker, att vi äro i ganska gott sällskap.
Örn vi titta på Kungl. Maj :ts proposition så är det ju Kungl. Maj :t själv
och sedan en massa institutioner, som rekommenderat den lön vi förorda.
Jag kan borja med statskontoret och övergå till medicinalstyrelsen, som haft
möjlighet och hör kunna bedöma denna lönesättning. De lia också bedömt
denna lönesättning i förhållande till den lön, som gäller för distriktssköterskor
och barnmorskor, och rekommenderat 1.200 kronor. En massa landsting och
Malmö stad ha gått in för denna lägre lön. Även Centralstyrelsen för svensk
sjuksköterskeförening anser den lön, som befolkningsutredningen föreslagit
för hög. Styrelsen säger: »Möjligen kan man av förslaget utläsa, att utredningen
anser distriktssköterskornas löneförmåner för lågt satta. Detta borde
dock i sådant fall lia klart uttalats.»

Anser man som fru Rydh Munck af Rosenschöld, att dessa löner äro för låga
och att man bör giva dem en knuff uppåt, kan man förstå detta resonemang.
Men anser man lönerna ordinära och räknar man med att vi för närvarande ha
ett visst lönestopp och icke skola gå in för högre löner än som är nödvändigt,
tycker jag, att reservanterna stå på fast mark, när de här föreslå den lönesättning
som Kungl. Maj :t gjort.

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Som tidigare motionär känner
jag tillfredsställelse över att frågan nu förts fram till ett positivt resultat.

Jag skall icke taga upp någon polemik med dem, som förordat utskottets
förslag. Jag erkänner, att många talare, som hävdat utskottets synpunkter, ha
haft sina yttranden burna av starkt patos, framför allt när de kommit in på
frågan örn husmödrarna, deras arbete och det behov av hjälp, som där föreligger.
Vad jag vill starkt framhålla är, att vi, som återfinnas under reservationen,
lia minst samma känsla för de arbetstyngda husmödrarna som andra
och att vi värdera det husliga arbetet i minst samma utsträckning som andra.
Men när det blivit fråga örn att fastställa en minimilön, som skall gälla för
hela vårt långa land med dess helt skilda förhållanden, ha vi ansett, att man
kunnat stanna vid det mindre beloppet. För mig är det icke något så förfärligt.
örn en och annan kommun, där förhållandena så kräva, skulle lägga till ett
mindre belopp utöver den tilltänkta minimilönen.

Jag har ännu icke, skulle jag vilja säga, trots de många anföranden som
hållits, blivit övertygad, att icke en relativt hög lönenivå för denna grupp
befattningshavare kommer att medföra en återverkan på lönerna för andra
grupper.

Som jag ser det är icke den merutgift för det allmänna, som förorsakas
av att vi få ett från 1,200 kronor till 1,500 kronor höjt lönebelopp för hemvårdarinnorna,
det mest väsentliga, när det gäller det allmännas utgifter. Jag
tror, att det kommer på helt andra områden och beträffande större löntagargrupper.
Den, som i egenskap ,av landstingsman deltagit i löneunderhandlingar
och sett, hur noggrant olika befattnigshavargrupper bevaka varandra
och med utgångspunkt från utbildning och liknande meriter söka pressa fram
de bästa möjliga löneförmåner, förstår, att man kommer att beakta såväl hemvårdarinnornas
utbildning som anställningsförhållanden och göra en framstöt
med utgångspunkt från de löner, som här sättas.

Jag skulle, herr talman, bara helt kort vilja säga, att detta är visserligen
en liten utgiftsökning vi nu diskutera, men vi få i riksdagen icke taga till vana
att oftast gå ifrån Kungl. Maj:ts propositioner och stanna för högre utgifter.
För närvarande förefaller riksdagen leva i en rätt så bekymmerslös tillvaro i
fråga öm det statsfinansiella läget. Den litar förmodligen på, att riksgälds -

Onsdagen den 1 december 1943.

Nr 33.

Statsbidrag till social hemhjälps ve ries ömhet. (Forts.)
fullmäktige ännu ha möjlighet att låna upp pengar. Men örn vi, som vi skola
hoppas, komma tillbaka till ett läge där vi skola försöka, såsom vi gjort tidigare
under gångna år, få budgeten att gå ihop, tror jag, att riksdagen har all
anledning vara betydligt varsammare på en hel del punkter, än som f. n. är
fallet.

Jag kan, herr talman, icke komma till annat resultat än att vidhålla reservanternas
uppfattning. Jag ber alltså att få yrka bifall till reservationen.

Häruti instämde herr förste vice talmannen Magnusson.

Herr Hagård: Herr talman! Om jag fattade herr Erlander rätt, delar han
i stort sett min uppfattning och mina betänkligheter mot en fortgående splittring
av socialvården. Men då han satte detta i förhållande till dagens fråga
och kom till den uppfattningen, att en splittring kan vara riktig, kan jag icke
följa honom. Jag vill påpeka, att de förtroendevalda ledamöterna i dessa organ
ha egentligen mest att hålla sig till den allmänna planläggningen, medan
det stora, löpande arbetet måste läggas i händerna på särskilda funktionärer.
Detta förhållande ha vi redan i de kommuner, som ha inrättat en sådan verksamhet.

Herr talman! Sedan jag gjorde mitt yrkande i fråga örn motiveringen eller
ett strykande av motiveringen på en punkt, har jag av utskottets talesmän
fått det beskedet, att de innerst inne åsyftat samma ståndpunkt som Kungl.
Maj :t. Då vill jag nöja mig med detta så mycket mera som jag vet, att första
kammaren beslutat i enlighet med utskottets förslag. Enär kanske eljest kamrater,
som dela min mening, skulle rösta mot sin egentliga uppfattning, ber
jag att få taga tillhaka det yrkande jag framställt.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav först beträffande
utskottets hemställan propositioner dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Herr Pettersson i Dahl begärde emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes'':

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 263, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan
kammaren bifallit utskottets hemställan.

Härefter framställde herr talmannen beträffande motiveringen propositioner
dels på godkännande av utskottets .motivering dels ock på godkännande
av utskottets motivering med den ändring däri, varom yrkande under överläggningen
framställts av fru Skoglund-Lindblom; och blev utskottets motivering
av kammaren godkänd.

Herr förste vice talmannen övertog nu ånyo ledningen av förhandlingarna.

Nr 33.

Onsdagen den 1 december 1943,

Höjning av
övertidsersättningen
för
statstjänstemän.

§ 13.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 264, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag rörande höjning av övertidsersättningen för statstjänstemän
jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 360 hade Kungl. Majit, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden för den 8 oktober 1943, föreslagit
riksdagen att i enlighet med vad chefen för finansdepartementet förordat
dels meddela föreskrifter om provisorisk höjning från och med den 1
januari 1944 av den enligt civila avlönings reglementet utgående övertidsersättningen
dels ock medgiva överskridande under budgetåret 1943/44 av genom
riksdagens beslut maximerade anslagsposter, från vilka övertidsersättning
bestrides.

Kungl. Maj :ts förslag innebar i huvudsak, att för övertidsersättningen gällande
timbelopp skulle höjas med 15 procent med avrundning i förekommande
fall till närmast högre femtal ören.

I samband med Kungl. Maj :ts förevarande förslag hade utskottet till behandling
förehaft åtskilliga inom riksdagen väckta motioner.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte i anledning av Kungl. Maj :ts
förslag och motionerna I: 332 och 333 samt II: 462, 466, 487 och 488 bemyndiga
Kungl. Maj :t att i enlighet med vad utskottet förordat

a) meddela föreskrifter om provisorisk höjning från och med den 1 januari
1944 av den enligt civila avlöningsreglementet utgående övertidsersättningen,

b) medgiva överskridande under budgetåret 1943/44 av genom riksdagens
beslut maximerade anslagsposter, från vilka övertidsersättning bestrides.

I likhet med vad Kungl. Majit föreslagit förordade utskottet, att en ny
provisorisk tabell över timbeloppen skulle fastställas. Den provisoriska tabeilen
borde enligt utskottets förslag vid nuvarande indexläge bygga på nuvarande
ersättningar med 31 procents förhöjning, varvid sålunda erhållna tal
i förekommande fall borde avrundas till närmast högre femtal ören.

Reservationer hade avgivits

l:o) av herrar Bäckström, Heiding, Persson i Skabersjö, Skoglund, Andersson
i Södergård och Olsson i Kullenbergstorp, vilka ansett, att utskottet bort
tillstyrka de av Kungl. Majit föreslagna provisoriska beloppen samt alltså
hemställa, att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionerna I: 332 och 333 samt lii 462, 466, 487 och 488 bemyndiga
Kungl. Maj :t att i enlighet med vad statsrådsprotokollet över finansärenden för
den 8 oktober 1943 förordats

a) meddela föreskrifter---utgående övertidsersättningen,

b) medgiva överskridande--— övertidsersättning bestrides:

2) av herrar Wiklund och Eriksson i Stockholm, utan angivet yrkande.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Förevarande ärende har som många andra
under de senare åren på grund av kristiden kommit upp i riksdagen. Från att
före kriget övertidsarbete för statstjänstemannen ej ansågs böra förekomma —
och i den mån sådant förekom skulle det såvitt möjligt kompenseras genom
extra ledighet — har av olika orsaker under senare tid, i synnerhet inom kommunikationsverken
övertidsarbete, som ej kunnat kompenseras genom motsvarande
ledighet, måst tas ut i ganska stor utsträckning. Vid bestämmande av

Onsdagen den 1 december 1943.

Nr 33.

Höjning av övertidsersättningen för statstjänstemän. (Forts.)
ersättning härför tiar tillämpats den gällande fasta timlönsskalan upp till
18 :e lönegraden.

Genom att de rörliga oell kristilläggen efter hand under kristiden stegrats
har relationen mellan timlön för övertidsarbete och den samlade timlönen under
normal arbetstid försämrats till nackdel för den förra. För att åstadkomma
en utjämning har Kungl. Maj :t efter utredning i finansdepartementet i proposition
nr 360 föreslagit viss löneförbättring för statstjänsteinännens övertidsarbete,
som innebär ungefär 15 % provisorisk förhöjning av förut gällande
timbelopp. Statsutskottets majoritet nöjer sig ej, som framgår av utlåtandet,
med denna förbättring utan föreslår en motsvarande förhöjning med 31 %.

Under behandlingen i utskottet har jag jämte fem andra ledamöter ansett
mig böra biträda Kungl. Maj :ts förslag. Det ekonomiska tidsläget även i vårt
land torde nog vara så pass ömtåligt, att en viss försiktighet på ett sådant här
område kan anses påkallad. Detta överensstämmer väl också med riksdagens
förut ådagalagda inställning att i prissättnings- och lönehänseende söka undvika
åtgärder, som skulle kunna direkt eller indirekt medverka till försämring
av vårt stabiliserade penningvärde.

Vad i övrigt gäller detta ärendes förbehandling har det ju, som de flesta
ärenden som komma på riksdagens bord, varit ute på remiss hos vissa verk för
yttrande. De institutioner som givetvis i första hand ansetts böra yttra sig
över frågan voro, enligt den promemoria som utarbetats i finansdepartementet,
just kommunikationsverken samt post- och telegrafstyrelserna, vilka varit särskilt
utsatta för ledsamheter, så att säga i sammanhang med den nödvändigt
ökade uttagningen av övertidsarbete. Vi finna av propositionen att samtliga
dessa styrelser — järnvägsstyrelsen, generalpoststyrelsen ävensom ledningen
för övriga verk — uttalat sig för en förbättring av övertidsersättningarna i
enlighet med Kungl. Ma.j:ts förslag. Man får väl ändå säga sig att när just
dessa verk, som i största utsträckning haft besvärligheter i arbetshänseende
under denna tid och få det även i fortsättningen, kunna nöja sig med Kungl.
Maj:ts förslag i förbättringshänseende, måste detta äga ett visst värde. Man
måste, tycker man, ta en viss hänsyn till sådana remissuttalanden.

Men även övriga institutioner ha i vanlig ordning yttrat sig över förslaget,
däribland statskontoret. Statskontoret ställer sig utomordentligt negativt till
frågan om någon som helst förhöjning av dessa statstjänstemäns övertidsersättningar.
Man hänvisar till det labila läget ävensom till det pris- och lönestopp,
som riksdagen i alla fall principiellt gått in för och som vi alla lia den erfarenheten
av att det åstadkommit en kanske kraftigare stabilisering av vårt
penningvärde än vi på förhand trodde.

Örn jag läser departementschefens uttalande i propositionen rätt, förefaller
det som örn inte heller han vill underkänna statskontorets yttrande. Annars
är det kanske många gånger så att man träffar på den uppfattningen, när
man resonerar man och man emellan här i riksdagen, kanske framför allt då
statskontoret går emot vederbörandes åsikt, att statskontorets yttrande får man
inte ta alltför allvarligt. Det anses, och med rätta skulle jag tro, att statskontoret
är en institution som är mycket restriktiv och måhända i sådan utsträckning
att örn riksdagen alltid skulle ansluta sig till denna myndighets inställning
bleve det kanske svårt att följa med i utvecklingen, när det behövdes. Riksdagen
har också mången gång gått emot statskontoret. Men jag tror ändå att
man på donna punkt inte kan utan vidare nonchalera statskontorets inställning.
Man känner nog det fulla ansvaret även på det hållet och därför är det
säkerligen lämpligt att ta en viss notis örn vad institutionen säger.

En annan instans som i detta sammanhang givetvis mäst uttala sig är all -

Nr 33.

Onsdagen den i december 1943.

Höjning av övertidsersättningen för statstjänstemän. (Forts.)
manna lönenämnden. Denna har klyvt sig så tillvida att en majoritet, låt vara
tämligen obetydlig, har gått in för förhöjningen med 31 %, medan minoriteten,
bestående av tre representanter, har stannat vid Kungl. Majlis förslag. Örn
man ser alla dessa uttalanden i deras hela sammanhang, tycker man ovillkorligen
att det borde kunna anses lämpligt att stanna för vad Kungl. Majit har
föreslagit.

Under resonemanget i utskottet yttrades från majoritetens sida, att örn man
ser hur dessa övertidsersättningar verka och på vilken nivå de stå jämfört
med lönesatserna för den normala arbetstiden, så ligga de mycket lågt. Det
sades också att även med den förbättring sorn Kungl. Maj :ts förslag innebär
komma de ändå inte upp till en godtagbar nivå. Man menade att de på en del
punkter knappast äro jämförliga med de normala, ordinarie timlönerna. Och
det kan ju vara riktigt, det vill jag inte bestrida. Här är till yttermera visso
en tabell fogad till utskottets utlåtande som visar, att på vissa punkter kan
detta vara ett riktigt resonemang. Men även örn så -skulle vara fallet att dessa
tjänstemän på vissa håll, framför allt i de högsta dyrortsgrupperna, inte få
absolut full kompensation för sin arbetsprestation på övertid jämfört med på normalarbetstid,
skulle man kanske ändå från vissa utgångspunkter kunna anse,
att de under en övergångstid få känna sig nöjda i alla fall. Detta är dock avsett
som ett provisorium, meningen är att arrangemanget skall gälla under
en viss övergångstid.

Det är för övrigt inte bara statstjänstemännen som få vidkännas en minskad
inkomst under kristiden och en minskad inkomst kanske t. o. m. i form av
övertidsersättning, övertidsarbete förekommer säkerligen, det vågar jag påstå,
på många områden inom vårt näringsliv, men det är ju mycket lättare
att notera övertidstjänstgöringen bland -statstjänstemännen och sätta upp den
på tabeller med fixa siffror, -det är inte tu tal örn det. Det finns exempelvis
många småbrukare som i desa kristider med all den beredskapstjänst som förekommer
få arbeta otroligt mycket på övertid utan att för sin del kunna notera
något extra till godo för detta. Gå vi till andra grupper, såsom småhantverket
och -s-måhandlarkåren -ute på landsbygden, så utföres alldeles säkert ett
utomordentligt ökat arbete även på dessa områden.

Även örn riksdagen har aldrig så god vilja tror jag inte den har förmåga
att på alla -områden, där liknande förhållanden förekomma, kunna honorera det
ökade arbetet på ett rättvist sätt. Det måste nog i sådana här kristider bli
vissa ofullständigheter och ojämnheter. Det är någonting som följer med kristider
och da mäste den enskilde i större eller mindre grad göra vissa -uppoffringar.

Jag kan således för min del inte tycka annat än att Kungl. Majit har, så
gott sig göra låter i en sådan här situation, sökt sätta kyrkan mitt i byn och
vidta de allra nödvändigaste arrangemangen som från alla synpunkter sett,
även från riksdagens, kunna vara lämpliga att anordna, dag tror man kan
anse det både rimligt och billigt att stanna ungefär där Kungl. Majit föreslår.
Och med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till den av herr
Bäckström m. fl. avgivna vid utskottets utlåtande fogade reservationen.

Herr Mårtensson: Herr talman! Under normala förhållanden räknas det
med att övertidsarbete för statstjänstemän endast skall förekomma i rena undantagsfall,
och örn dylikt övertidsarbete vid ett eller annat tillfälle förekommer,
skall detta kompenseras i första hand genom motsvarande fritid.
När 1936 års ^lönekommitté hade att taga ställning till dessa frågor utgick
kommittén ifrån samma förutsättningar, nämligen att övertidsarbete endast
borde förekomma i undantagsfall. För vis-sa grupper av tjänstemän skulle dock

Onsdagen den 1 december 1943.

Nr 33.

Höjning av övertidsersättningen för statstjänstemän. (Forts.)
ersättning för övertidsarbete utgå i händelse de inte kunde erhålla motsvarande
kompensation i form av fritid. Enligt 2G § mom. 1 civila avlöningsreglementet
må, där tjänstgöring utöver fastställd arbetstid undantagsvis måste äga rum,
för dylik tjänstgöring i befattning, tillhörande någon av lönegraderna A 1—
18, kunna utbetalas övertidsersättning med vissa belopp för timme räknat,
och dessa belopp variera mellan kr. 1: 30 per timme för befattningshavare i
första lönegraden och kr. 3: 10 per timme för befattningshavare i 18 :e lönegraden.
Å dessa belopp skola icke utgå vare sig rörligt tillägg eller kristillägg.

Med hänsyn till att övertidsarbete har förekommit i relativt liten omfattning
under normala förhållanden, har ersättningen för detta övertidsarbete
inte tillmätts någon avgörande betydelse. Kristiden Ilar dock medfört att befattningshavare
i en del av de statliga verken, såsom tidigare har omnämnts
av föregående talare, måst utföra övertidsarbete i sådan omfattning, att övertidsarbetet
knappast längre kan räknas som undantag utan snarare som regel.
Detta bär medfört framför allt för de lägre tjänstemännen, som i första hand
eller åtminstone i stor utsträckning få utföra detta övertidsarbete, att de inte
kunna kompenseras med motsvarande fritid. Orsaken till detta omfattande
övertidsarbete är väl i första hand att söka i den brist på arbetskraft, som har
förekommit på olika områden, men det kan även tänkas att respektive verkstyrelser
inte varit intresserade av att under nuvarande krisförhållanden anställa
alltför stor extra personal, framför allt med hänsyn till de svårigheter,
som detta kunde medföra en gång när freden kommer. Örn de då hade anställt
en alltför stor extra personal, kunde detta föranleda omfattande avskedande!!,
och det är väl detta som i vissa fall verkstyrelserna ha velat undvika.

Det är detta ökade övertidsarbete som förorsakat, att den kontanta ersättningen
för detta arbete numera har blivit aktuell för vissa tjänstemannagrupper.
Enligt Kungl. Maj:ts förslag, som tidigare har refererats i denna
debatt, skulle ett tillägg av 15 % utgå på övertidsersättningen. I motionerna
I: 332 och 333 och II: 466 föreslås, att samma rörliga tillägg samt kristillägg,
som utgår på de ordinarie lönerna, även skall utgå på övertidsersättningen.
Enligt mitt förmenande är det krav, som framförts i dessa motioner, fullt
berättigat. Det kan inte vara rimligt att en tjänsteman, som på grund av nu
rådande onormala förhållanden blir tvingad att arbeta en avsevärd tid utöver
den ordinarie arbetstiden, skall erhålla en lägre ersättning per timme för
detta övertidsarbete än för det arbete, som han utför under den ordinarie
arbetstiden. Av den tablå, som är fogad till detta utskottsutlåtande, framgår
bland annat, att en tjänsteman på ortsgrupp I i 5:e lönegraden, högsta löneklassen,
kommer upp till en timlön av kr. 2:11 för ordinarie tid, men för
övertid erhåller lian nu endast kr. 1:50. Enligt Kungl. Maj :ts förslag skulle
denne tjänsteman få en ersättning för övertid av kr. 1:75 per timme, och
enligt utskottets förslag skulle han erhålla 2 kr. per timme. Tjänstemännen i
denna löneklass på högsta dyrort erhålla således inte ens enligt utskottets
förslag, som iir lika med yrkandena i de ovannämnda motionerna, lika stor
lön för utfört övertidsarbete som för den ordinarie tiden. För tjänstemännen
på lägsta dyrort blir, som liven framgår av denna tablå, läget något biittre.
Detta borde väl även herr Olsson i Kullenbergstorp kunna känna sig tillfredsställd
över.

I en motion av herr Eriksson i Stockholm har föreslagits, att övertidsersättningarna
skulle utgå med ett belopp per timme räknat, som motsvarade
1/j70 av vederbörande befattningshavares månadslön, inklusive rörligt tillägg,
kristillägg och kallortstillägg. För min del sympatiserar jag med detta förslag,
men en lösning av denna fråga (åter den linje, som herr Eriksson i

Nr 33.

Onsdagen den 1 december 1943.

_t Höjning av övertidsersättningen för statstjänstemän. (Forts.)

Stockholm Ilar föreslagit, bör helst företagas i samband med en mera omfattande
omreglering av nn gällande lönereglemente.

Herr Olsson i Kullenbergstorp hänvisade till det svåra ekonomiska läget.
Ja, detta ekonomiska läge måste vi alla taga en viss hänsyn till, men det
ekonomiska läget är väl ändå inte så ansträngt att vissa tjänstemän skola
behöva arbeta för lägre ersättning när de utföra övertidsarbete, än vad de
lia under normal arbetstid.

Herr Olsson i Kullenbergstorp pekade även på det gällande lönestoppet,
Örn jag har tolkat bestämmelserna örn detta lönestopp rätt, så riktar det sig i
första hand mot högre kristillägg än det normala, Men här gäller det inte
något högre kristillägg till tjänstemännen, utan här är det endast fråga om
att tjänstemännen skola erhålla det vanliga kristillägget jämte rörligt tillägg
även på ersättningen för övertidsarbete, och då kan jag inte finna att utskottets
förslag på något sätt står i strid mot bestämmelserna örn lönestopp.

Jag vill med dessa ord, herr talman, yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Olsson i Kullenbergstorp erhöll på begäran ordet för kort genmäle
och yttrade: Herr talman! Gentemot herr Mårtensson vill jag framhålla, att
det blir inte bara dessa tjänstemän, som kanske få sämre ersättning för sin
övertid och sitt arbete än de själva önska och anse sig berättigade till. Det
namnes ju i den kungl, propositionen, bland annat i statskontorets yttrande,
vilka konsekvenser det skulle kunna bli, örn riksdagen går för högt i sin
lönesättning på detta område. Det gäller samtliga våra arvodestjänster. I den
mån de äro heltidstjänster har väl ännu så länge inte en enda av dessa tjänster
fått någon tilläggslöneersättning på mer än 15 %. Det är klart att om vi
betrakta detta övertidsarbete såsom en isolerad ekonomisk fråga, så rör det
sig inte örn så förfärligt mycket pengar från statens synpunkt sett, men den
princip, som här kommer till uttryck, blir avgörande för vad som kommer i
fortsättningen. Därför kan man inte påstå att detta är en så oväsentlig fråga
som herr Mårtensson vill göra gällande. Går riksdagen på utskottets linje,
anmäler sig frågan örn arvodesbefattningarna tämligen fort, kanske redan
nästa riksdag.

Vidare anförde

Herr Senander: Herr talman! Jag hade tänkt att inte yttra mig i denna
fråga, då ju utskottet gått på en linje som i stort sett är tillfredsställande
med hänsyn till de rådande förhållandena, men då det ändå finns några modiga
män som kostat på sig en reservation i saken, anser jag mig ändå böra
säga några ord.

Denna tvistefråga, örn man skall kalla den så, är av ganska unikt slag.
Regeringen har redan för ett och ett halvt år sedan gjorts uppmärksam på
det enastående förhållandet, att statstjänarna i mångå fall betalas lägre för
övertidsarbete, än för tjänstgöring på ordinarie arbetstid. För att ta mig själv
som exempel i egenskap av tullman kan jag nämna att jag har 2:25 i timmen
vid tjänstgöring på ordinarie arbetstid men endast 1: 80 vid t jänstgöring
på övertid.

Det är enligt min mening omöjligt att prestera något hållbart försvar fölen
dylik bakvänd ordning. Örn något sådant skulle förekomma på den allmänna
arbetsmarknaden skulle inte en enda arbetare kunna förmås att arbeta
pa övertid. Pa den allmänna arbetsmarknaden har man nämligen i mycket
stor ^utsträckning rätt att vägra övertidsarbete, statstjänarna däremot ha inte
en sådan rätt. De äro tvingade att utföra beordrat övertidsarbete, och det är

Onsdagen den 1 december 1943.

Nr 33.

Höjning ar övertidsersättningen för statstjänstemän. (Forts.)_
förmodligen på grund härav som nian ansett sig kunna underbetala statstjänarna
för övertidsarbete; man riskerar nämligen inte att sådant arbete vägras.

Redan då nya lönereglementet genomfördes visade man en anmärkningsvärd
likgiltighet för kraven från statstjänarnas sida på en anständig ersättning
för övertidstjänstgöring. Man tog därvid ingen som helst hänsyn till de
synpunkter som framfördes av statstjänarnas representanter i 1938 års lönekommitté.
Som skäl anfördes — och det har också framhållits här — att
övertidsarbete endast undantagsvis skulle förekomma. Örn man överhuvud
taget skall kalla detta för ett argument, må man säga att det är ett mycket
kuriöst sådant, ty det förhållandet att man förutsätter att övertidsarbete endast
skall förekomma mera sällan kan ju inte gärna las på allvar som ett
argument för att underbetala övertidsarbetet.

Sedan dess har emellertid på grund, av att man i strid mot de mest elementära
principer för lönesättning underlåtit att ge statstjänarna dyrtidskompensation
på övertidsersättningen det missförhållandet utvecklat sig, att övertidsbetalning
ofta och för mycket stora grupper statstjänare understiger den
ordinarie betalningen. Regeringen Ilar, som jag förut nämnt, väntat i ett och
ett halvt år med att ta ställning till statstjänarorganisationernas förslag i saken.
Och när den äntligen lägger fram en proposition ger denna proposition
inte ens så mycket, att den utjämnar skillnaden mellan timlönen för ordinarie
arbetstid och övertid.

Det har dock med ett orubbligt siffermaterial visats att för många statstjänare
ligger övertidsersättningen 25 å 30 % lägre än den ordinarie timpenningen.
Trots detta föreslår regeringen en förhöjning av timbeloppen, som endast
till hälften utjämnar denna skillnad. Enligt min mening innebär detta,
även örn man aldrig så mycket motiverar det med att det är ett provisorium1,
ett öppet förnekande av den sedan gammalt erkända, självklara principen, att
övertidsarbete skall betalas högre än arbete inom ordinarie arbetstid. Bakom
detta förnekande av en eljest allmänt erkänd princip kan man knappast undgå
att spåra en ganska fördomsfri spekulation i statstjänarnas kända lojalitet.
Det skulle överhuvud taget inte kunna gå för sig att tillämpa en dylik ordning
mot arbetare på allmänna arbetsmarknaden, varken från statens eller de
privata arbetsgivarnas sida.

I detta sammanhang skulle jag vilja anföra några synpunkter, som inte tidigare
lia framhållits under detta ärendes handläggning. För statstjänarna
gäller inte begreppet övertidsarbete på samma sätt som för andra arbetare.
För arbetare på den allmänna arbetsmarknaden betraktas allt arbete efter den
ordinarie arbetstidens slut på dagen och på sön- och helgdagar som övertidsarbete,
där förhöjd timbetalning skall utgå. För statstjänarna är det däremot
annorlunda. En statstjänare kan få en mycket betydande del av sin tjänstgöring
förlagd till nätter och till sön- och helgdagar. Det gäller järnvägare,
posttjänsteman, tulltjänstemän och andra statstjänare inom verk, där nattoch
söndagstjänst regelbundet förekommer. Örn sådant arbete, som är typiskt
övertidsarbete i vedertagen mening, ligger inom ramen för den för månaden
fastställda arbetstiden, erhålles ingen som holst merbetalning. En statstjänare
har inga andra garantier för sin fritid på sön- och helgdagar än en föreskrift
och en mycket vag sådan, litt lian skall ha ledigt minst varannan sådan dag

— såvitt förhållandena i tjänsten det medgiva!

Oftast är det så, att denna bestämmelse pressas till det allra yttersta. I
tullverket — och jag tror förhållandet är detsamma i kommunikationsverken

— gäller för större delen av den lägre personalen, att den är tjänstledig endast
varannan sön- och helgdag. Den utför regelrätt övertidsarbete på 30—35
av årets sön- och helgdagar utan att erhålla någon som helst merbetalning.

Nr 33.

Onsdagen den 1 december 1943.

Höjning av övertidsersättningen för statstjänstemän. (Forts.)

Endast för den° händelse att tjänstgöringen vid månadens1 slut visar sig överstiga
derför månaden fastställda timantalet, i regel 208 timmar, kan en statstjänare
få betalning för övertid. Örn en statstjänare av dessa 208 timmar haft
100 timmar förlagda till sådana tider, då enligt gällande principer på allmänna
arbetsmarknaden merbetalning skulle utgå, har detta ingen som helst
betydelse i det sammanhanget. Han får endast övertidsbetalning för vad som
ligger över 208 timmar.

Det är emellertid inte alltid, kanske rent av sällan, som man betalar ens
denna övertidstjänstgöring kontant. Vederbörande myndigheter kunna betala
med tidskompensation. Det tillgår på det sättet, att så snart tjänstgöring förekommit
utöver gällande tjänstgöringsplan eller turlista, så tilldelas vederbörande
befattningshavare kompensation i tid. Det är att märka, att denna
tidskompensation inte erhålles när befattningshavaren så önskar. Den kastas
till honom när det passar verket, och inte sällan är ledigheten därför till
ganska liten nytta.

Herr talman! Jag har velat framhålla detta för att visa, att statstjänarna
ha dubbel anledning att kräva en ordentlig betalning för vad som kallas övertidstjänstgöring
inom: statstjänsten. Detta rimliga krav har inte regeringen
tillmötesgått i sin proposition. Utskottet har emellertid visat större förståelse
och det noteras med tillfredsställelse.

Jag vill i likhet med herr Mårtensson framhålla, latt det hade varit bäst
om man hade reglerat saken på det sätt som vi föreslagit i det första yrkandet
i den av herr Hagberg i Luleå och mig ingivna motionen, men då det kanske
finns vissa tekniska svårigheter att ordna det på det sättet, anser jag mig
böra inskränka mig till att nu yrka bifall till utskottets förslag.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr förste vice talmannen
framställde propositioner dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på
bifall till den av herr Bäckström m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr förste vice talmannen den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Olsson i Kullenbergstorp begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsprosition upplästes
och godkändes:

Den som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 264, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den av herr Bäckström ni. fl. avgivna, vid
utlåtandet fogade reservationen.

§ 14.

Föredrogos vart efter annat:

^ statsutskottets utlåtande nr 265, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
inrättande av en statens organisationsnämnd, m. m.; och

Onsdagen. den 1 december 1943.

Nr 33.

första lagutskottets utlåtande, nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om polisens ställning under krig.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 15.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 53, i anledning av dels Kungl.

Maj:ts proposition med förslag till lag örn ändring i utlänningslagen den 11 ju- w i„^in
ni 1937 (nr 344), dels ock en i ämnet väckt motion.

Genom en den 15 oktober 1943 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 352, vilken behandlats av första lagutskottet, hade Kungl. Majit under
åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till lag örn ändring
i utlänningslagen den 11 juni 1937 (nr 344).

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft en i anledning
av densamma inom andra kammaren väckt motion, nr 494, av herr Hedlund
i Östersund.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte, med förklarande att riksdagen funnit viss ändring
böra vidtagas i det genom förevarande proposition framlagda lagförslaget, för
sin del antaga av utskottet framlagt lagförslag i ämnet;

B) att den i ärendet väckta motionen, II: 494, måtte anses besvarad genom de
uttalanden som gjorts i utskottets motivering.

Reservation hade avgivits av herrar Linnér, Siljeström och Geselius, vilka
ansett att motiveringen till utskottets hemställan bort hava annan, i reservationen
angiven lydelse.

Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid:

Herr Gezelius: Herr talman! Jag ber att med några ord få motivera mitt
ställningstagande i denna fråga.

Genom det av Kungl. Maj :t framlagda förslaget öppnas möjlighet att höra
vittnen på ed för utredning i ärende angående utlännings omhändertagande.
Förslaget lämnar också möjlighet för utlänning, som icke är på fri fot, att få
biträde vid förhöret inför domstol. Utskottet har utsträckt denna rätt. Utskottet
föreslår sålunda, att utlänning skall kunna erhålla biträde på statens bekostnad,
även örn han är på fri fot, örn det kan antagas att han saknar medel
för att bekosta ett biträde. Jag har anslutit mig till detta utskottets^ slutliga
ståndpunktstagande närmast därför, att jag icke är blind för de svårigheter
som möta en utlänning i ett främmande land. Men jag vill dock icke förneka
att jag hyste någon tvekan, när jag anslöt mig till utskottets ståndpunkt i detta
hänseende. Utlänningen kommer nu att bli bättre ställd än en svensk medborgare
när det gäller en frihetsberövande åtgärd i administrativ ordning. Försumliga
familjeförsörjare, alkoholister etc. ha icke denna fria rättshjälp i samma
utsträckning som nu möjliggöres för utlänning. Det är ju riktigt, att vi
visa en främling, som har svårt att tillvarataga sin rätt, den hjälp vi kunna;
men jag vill utkila den förhoppningen, att, när frågan kommer upp om att bereda
även svenska medborgare rätt till fri rättshjälp i liknande lägen, också
de som nu visa en befogad humanitet skola beakta svenska medborgares rätt
till dylik hjälp.

Vad jag emellertid reserverat mig mot är utskottets motivering. Utskottet
börjar denna med en erinran örn att utskottet redan vid 1942 åns riksdag be -

Nr 33.

Onsdagen den 1 december 1943.

Ändring i utlänningslagen. (Forts.)

gärde, att Kungl. Maj :t skulle ompröva, huruvida icke huvudgrunderna för
frihetsberövande åtgärder i större utsträckning än nu var fallet borde regleras
i lag. Man skulle av utskottets motivering kunna förmoda, att det är de
sakkunniga, som icke beaktat detta riksdagens uttalande. Emellertid ligger
säkerligen skulden härvidlag helt hos regeringen. Redan 1939 års utlänningssakkunniga
vörö inne på den frågan i ett yttrande, som avgavs till Kungl.
Maj:t. frots de diskussioner, som förts i riksdagen, har saken icke tagits upp
förrän genom de sakkunniga, som i år tillsatts av justitieministern. Säkerligen
hade manga av de debatter, om förts rörande utlänningars rätt och ställning
kunnat betydligt inskränkas, örn Kungl. Majit låtit verkställa en utredning i
angivet syfte Jag tror nog att det då visat sig, att man skulle försvåra flyktingarnas
ställning örn man hänsköt frågan om frihetsberövande åtgärder till
domstols avgörande. Den saken skall jag emellertid icke gå in på nu. Jag
har bara velat stryka under, att utskottets utlåtande på denna punkt icke svnes
mig rättvisande.

Utekottet har i sm motivering redovisat vissa detaljspörsmål, som varit uppe
till behandling inom utskottet. Jag har funnit det anmärkningsvärt, att första
agutskottet lagt fram dessa frågor, som ofta röra sig örn detaljer, och lag
ar en hansia av att när utskottet under det att en utredning pågår redovisat
vissa spörsmål men lämnat åsido vissa andra mycket väsentliga sådana, utskottet
gunt en felaktig tyngd åt de framlagda spörsmålen. Jag har ansett
detta, oegentligt, och i den reservation, som avgivits av herrar Linnér, Siljestroin
och ling, ha vi uteslutit denna redovisning, detta framför allt därför att
det pagar en utredning, vilken, såsom också utskottet bekräftar, har sin uppmärksamhet
riktad på dessa saker.

Utskottet har vidare berört bestämmelsen i 54 §, den paragraf som ger
ungh Majit fullmakt att utfärda- bestämmelser angående utlännings avvisande
eller vistelse bär i riket. De sakkunniga hade, tydligen i avsikt att på denna
punkt tillmötesgå första lagutskottet, föreslagit, att i 54 § skulle inryckas
en uttrycklig bestämmelse därom, att denna fullmakt även avsåg omhändertagf,
nje,h förläggning eller tagande i förvar. Justitieministern å sin sida fann
att det icke var lämpligt att nu föra fram detta förslag, som skulle kunna uppfattas
som ett steg i riktning mot lagutskottets önskan. Han ville icke överhuvud
taget upptaga detta spörsmål. De sakkunniga betonade dock, att det
ronde sig örn en ändring av rent formellt skäl. Anledningen till att det vill
synas »egentligt att- här taga upp frågan örn innehållet i 54 § är den, att om
man utgår ifrån att 54 § icke redan nu ger fullmakt för Kungl. Majit att utfärda
bestämmelser i administrativ ordning angående utlännings omhänder !taf17rw1

Jorla8‘?IU e,Ier hi gande i förvar, måste en sådan fullmakt utfärdas.
Det finns säkerligen ingen som nu skulle kunna anmärka på att Kungl.
Maj .t har utfärda! bestämmelser, som äro oundgängligen nödvändiga i detta
?a“™ailha^h men utskottets utlåtande har fått den formen, att det kan sägas
innebära ett standpunktstagande redan nu till frågan örn hithörande frågor
skola regleras i lag eller ej. Jag har mycket svårt att fullt förstå justitieministerns
ståndpunkt. Antingen har denna fullmakt redan inrymts i 54 § fastän
det icke uttryckligen star något örn den, eller också handlar Kungl. Majit utan
fullmakt fran riksdagen, när ljungh Majit utfärdar bestämmelser örn utlänmngs
omhändertagande i förläggning eller tagande i förvar.

Slutligen vitsordar utskottet i utlåtandet, att de främlingar, som omhänder1(r,
e af° f,°[,e,maI fo^ någon inhuman behandling. Säkerligen kunna alla
vi sorn blivit i tillfälle att följa dessa förhållanden, vitsorda, att det är riktigt
att savitt utskottet kunnat bedöma man icke kan tala örn någon inhuman
behandling. Darmed är icke sagt att allt sorn överhuvud taget Län göras är

Onsdagen den 1 december 1943.

Nr 33.

''Ändring i utlänningslagen. (Forts.)

gjort eller att förhållandena äro idealiska i alla avseenden. Men när utskottet
ger sig in på att redovisa sina rön och erfarenheter från en resa till förläggningarna
har enligt min mening utskottet överskridit den rätt utskottet har.
En sådan granskning kan icke tillkomma första lagutskottet, som väl kan uttala
sig örn förhållandena och uttrycka önskemål. Men även här gäller, att utskottet
bort avhålla sig från att stanna vid vissa detaljer. Detta blir aldrig
rättvisande. Särskilt anmärkningsvärt är detta därför, att utskottet i slutet
av sitt utlåtande framhåller, att de synpunkter utskottet framfört överensstämma
med vad de sakkunniga redan givit uttryck åt i sin vid propositionen
fogade promemoria.

Då jag, herr talman, anser att utskottsutlåtandet givits sådan form och sådant
innehåll, att det kan föranleda missförstånd, och då jag finner det olämpligt
med hänsyn till den utredning som pågår, hemställer jag beträffande motiveringen
örn bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen.

Fru Rönnebäck: Herr talman! Jag har begärt ordet med anledning av en
passus i utskottets utlåtande på sidan 12, där utskottet framför en viss kritik
mot förläggningen i Rengsjö, som säges ej vara fullt tillfredsställande med
hänsyn till belägenhet och vissa yttre anordningar.

För någon tid sedan kom mig tillhanda ett brev från en av de internerade
vid förläggningen. Det hade icke passerat censuren, och det var därför ganska
öppenhjärtigt och* gav en skildring, vilken jag, när jag läste den, knappast
kunde tro var med verkligheten överenstämmande utan ganska överdriven.
Jag förstår nu, att den icke var det, eftersom utskottet i alla fall funnit sig
föranlåtet att göra ett sådant påpekande som det gjort. I brevet meddelades
vissa detaljer, som måste anses upprörande, och jag förstår mycket val de
känslor av bitterhet, som behärska icke hara brevskrivaren utan även många
andra, som befinna sig innanför det taggtrådsstängsel, som omger denna förläggning.
Det hette i brevet, att imånga av de internerade hellre skulle vilja
sitta i fängelse än befinna sig på förläggningen och att många av dem hellre
skulle vilja resa tillbaka till sitt heimland, trots vad de visste väntade dem därhemma.
Där kunde de tänka sig en sådan behandling, ty där vöre de bland
fiender, men här hade de räknat med att befinna sig i ett neutralt land och
bland vänner. Man frågar sig, örn icke sådant kan vara till skada, när det gäller
ett fortsatt gott samförstånd imellan länderna. Det är klart, att människor, som
bli utsatta för en sådan behandling, måste komma att hysa mycket bittra
känslor gentemot det land, som tager emot dem på ett sådant sätt, alldenstund
dessa människor — åtminstone de flesta av dem — icke ha förbrutit sig mot
svensk lag och därför icke kunna anse det rättfärdigt att de skola bli omhändertagna
på detta sätt.

I brevet stod vidare talat om det besök utskottet gjort vid förläggningen.
Det betraktades som en ljusning, och vederbörande uttalade förhoppning örn
att hädanefter vissa förhållanden skulle bli annorlunda.

Jag har icke kunnat underlåta att vid detta tillfälle fästa uppmärksamheten
just vid vad utskottet bär uttalat och uttrycka den förhoppningen, att
de ansvariga myndigheterna med det allra snaraste skola rätta till de missförhållanden,
som otvivelaktigt äro rådande vid förläggningen och som blivit
påtalade i utlåtandet.

Herr (»ezelius erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Fru Ronnebäcks anförande visar just risken med att utlåtandet fått
den form det har fått. Fru Rönnebäck bär uppfattat utskottets uttalande som
resultatet av en undersökning. Men den undersökningen tillkommer andra myn -

Nr 33.

Onsdagen den 1 december 1943.

Ändring i utlänningslagen. (Forts.)

digheter. Utskottets talesman, herr Lindqvist, kommer säkerligen att lämna
en redogörelse för förhållandena i Rengsjö. Jag nöjer mig- med att understryka,
att på Rengsjö finnas omhändertagna endast de rent kriminella elementen,
personer dömda, till upprepade långvariga frihetsstraff, sådana som eljest icke
skulle ha tillåtits att komma hit till landet och som ännu mindre kunna vara
på fri fot här utan mycket sträng övervakning. Men sorn sagt: man ser risken
av att första lagutskottet givit isig in på en granskning av förhållanden, som
det tillkommer andra att granska.

Härefter yttrade:

. Herr Lindqvist: Herr talman! I fråga örn utskottets motivering är det tydligt,
att man kan ha olika meningar örn hur lång den skall vara. Herr Gezelius
och hans medreservanter vända sig icke mot den förändring i lagen, som
utskottet föreslagit. I det hänseendet äro vi alla fullt ense. Sedan kan man
naturligtvis diskutera, om man skall skriva mycket eller litet.

Nu vill jag för min del säga,. att även örn jag kunde ha varit med om att
skriva kortare än vi gjort, kan jag icke finna, att det är någonting i motiveringen,
som bör avskräcka någon. Den redovisning vi gjort upptager icke så
mycket detaljer, sorn herr Gezelius vill göra gällande. Utskottet säger på ett
ställe, att vi icke vilja taga upp dessa detaljer, då en sakkunnigkommitté
sysslar med hela frågan örn utlänningslagstiftningen. Men att utskott får ju
ändå något litet fylligare än vad reservanterna gjort motivera sitt ståndpunkts
tagande.

Vad fallet Rengsjö beträffar kan jag erkänna, att jag personligen är en av
dem i utskottet, som velat, att vi särskilt skulle stryka under vad sakkunnigkommittén
framhållit i fråga örn denna förläggning. Ty den är icke tilltalande
som den är. Men samtidigt som man konstaterar detta, måste man ju också
konstatera vilka ofantligt stora svårigheter det är att ordna en förläggning
för de kategorier utlänningar, som där äro internerade. Vi ha i likhet med de
sakkunniga sagt — och det gör även reservanten herr Gezelius — att så
långt vi kunna bedöma saken vi icke kunnat konstatera, att de på förläggningen
intagna på något sätt äro utsatta för inhumanitär behandling. Det
böra de ju heller icke vara. Vi ha nog alla, när det gäller de utlänningar som
finnas här i landet, en känsla av att det är olyckliga människor, som på ett
eller annat sätt kommit hit, men det är klart, att bland dem finnas sådana,
som vi här i Sverige icke kalla Guds bästa barn. Det går icke--den erfaren heten

ha myndigheterna gjort — att lämna alla fullständigt fria. Man måste
ha en övervakning, så att inga tråkigheter inträffa.

När nu fru Rönnebäck relaterade vad som stod i ett brev som hon fått,
tyckte jag mig mycket väl känna igen det, ty jag har fått höra ungefär detsamma,
säkerligen av samma person. Men det är väl så, fru Rönnebäck — jag
tror icke att jag tager fel på den punkten — att skulle denne utlänning, som
han säger, hellre vilja sitta i fängelse i sitt eget land än vara här på Rengsjöförläggningen,
så finns det ingenting som hindrar, att han begär att få komma
ut från Sverige. Vi hålla honom icke kvar, utan vill han komma härifrån, får
nan bara säga till. Jag vill också tillägga, att när vi gjort vår resa — jag
gjorde en del anteckningar efter vissa samtal jag hade — var en tjänsteman
från socialstyrelsen uppe i utskottet och redogjorde för varje fall, som vi frågade
örn, och han gjorde det på ett sådant sätt, att vi alla i utskottet voro belatna
med redogörelsen och med det svar vi fingo. Jag vill ännu en gång understryka,
att sa långt vi kunnat finna behandlas utlänningarna på ett riktigt
sätt.

Onsdagen den 1 december 1943.

Nr 83.

Ändring i utlänningslagen. (Forts.)

I anledning <av ett ord som herr Gezelius här yttrade vill jag säga, att varken
jag eller väl någon annan i utskottet —- och jag skulle icke tro i riksdagen
heller — vill, att vi skola behandla dessa utlänningar på ett annat sätt och
ge dem större förmåner än svenska medborgare lia. Nu är det val möjligt, att
den fria rättshjälp, som här föreslås, blir något vidsträcktare för utlänningarna
än för .svenska medborgare. Dessa saker är det mycket svårt för lekmannen
att överblicka, men juristerna lia framhållit, att utlänningarna här skulle
få något litet mer. Att vi gått med på detta är beroende på att det varit svårt
att ordna så att det skulle bli full likställighet mellan svenskar och utlänningar
i det fallet. Skulle så vara, att utlänningarna i fråga örn rättshjälp
få något större förmåner, så låt oss taga även detta.

Jag skall icke uppehålla mig längre vid frågan. Jag tror, att andra kammaren
kan utan att begå något fel godkänna utskottets förslag i dess helhet.
Jag hemställer örn bifall till utskottets förslag.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Bergguist: Herr talman!
Jag saknar egentligen anledning att deltaga i den debatt, som förts mellan
första lagutskottets ärade ledamöter angående den motivering, som bör godtagas
av kammaren. Ett yttrande av herr Gezelius gjorde emellertid, att jag
ansåg mig böra taga till orda för att undanröja ett missförstånd, som han ansåg
föreligga här. Herr Gezelius yttrade, att det rådde en viss oklarhet angående
mitt ställningstagande till vissa spörsmål i utlänningslagstiftningen, och
om jag fattade honom rätt gällde det frågan, huruvida det är lämpligt att i
utlänningslagen införa en bestämmelse örn att Kungl. Maj :t har rätt att taga
utlänning i förvar eller i förläggning.

Saken ligger ju så till, att första lagutskottet 1942 gjorde ett uttalande i
denna fråga och ansåg, att bestämmelser rörande omhändertagande i förläggning
eller tagande i förvar skulle intagas i lagen och inte som nu är fallet
upptagas endast i administrativ författning. När jag sedan i våras tillkallade
de sakkunniga, som nu hålla på med arbetet på utlänningslagstiftningen, Engö
de i uppdrag bland annat att undersöka även denna fråga. I det första utkast,
som de lade fram i somras, ha de tagit upp en bestämmelse, enligt vilken i 54
§ i utlänningslagen skulle införas ett stadgande, att Kungl. Maj :t äger rätt
att taga utlänning i förvar eller i förläggning. Då jag hade att taga ställning
till den frågan ansåg jag övervägande skäl tala för att inte nu i utlänningslagen
införa en sådan bestämmelse, och det är väl ganska tydligt vad anledningen
var till mitt ställningstagande därvidlag. När nu Kungl. Maj :t i snart
fyra år har utfärdat administrativa författningar, som innehålla regler om
rätten att taga utlänning i förläggning eller i förvar, så ligger naturligtvis
där bakom att Kungl. Maj :t anser, att den nuvarande utlänningslagen ger
Kungl. Maj :t fullmakt att i administrativ ordning reglera sådana frågor. Riksdagen
har ju också lämnat de åtgärder, som Kungl. Magt har vidtagit i detta
avseende, utan anmärkning ur konstitutionell synpunkt. Därför föreligger
alltså enligt min mening med nu gällande utlänningslag en rätt för Kungl.
Maj :t att meddela bestämmelser om frihetsberövande åtgärder gentemot sådana
utländska medborgare, som man med hänsyn till statens säkerhet måste taga
hand örn. För mig tedde det sig ganska egendomligt, örn man nu i utlänningslagen,
fyra år efter det sitt man på administrativ väg börjat utfärda sådana
bär föreskrifter, skulle sätta in en bestämmelse, alf Kungl. Majit äger rätt
att taga utlänning i förvar eller i förläggning. Det anser jag skulle inte fylla
någon mening att nu sätta in den bestämmelsen. Det skulle bara vara att man
rent formellt skulle i lagen utsätta vad man anser ändå finns i lagen. För
min del framstår det såsom det önskvärda att den kommitté, som nu arbetar

Andra kammarens protokoll 1948. Nr 38. 4

Nr 33.

Onsdagen den 1 december 1943.

Ändring i utlänningslagen. (Forts.)

med utlänningslagstiftningen, i sitt fortsatta arbete undersöker, på vad sätt
och i vilken omfattning bestämmelser rörande frihetsberövande åtgärder mot
utlänningar böra intagas i lag i stället för i administrativ författning. Örn vi,
som vi hoppas, snart få en utlänningslag, som i första hand är avsedd för fredliga
och normala förhållanden, tycker jag det skulle vara en otrevlig skönhetsfläck
i denna lag, örn man där skulle ha in en bestämmelse om frihetsberövande,
ty vi tänka väl inte under normala tider beröva utlänningar friheten annat än
om de gjort sig skyldiga till brottsliga eller därmed jämställda handlingar.
Men det kan tänkas att man i en särskild lag av provisorisk karaktär, som avser
kristider, bör reglera de åtgärder, som äro nödvändiga för att beröva vissa
utlänningar friheten.

Jag kan alltså inte tänka mig, att det föreligger någon oklarhet i mitt ståndpunktstagande
i detta avseende, och jag har endast velat klargöra detta.

Sedan kan jag inte underlåta att säga ett par ord i anledning av fru Ronnebäcks
uttalande örn Rengsjöförläggningen. Den faller inte under min domvärjo
— dessa förläggningar lyda under socialdepartementet — och jag har tyvärr
själv inte besökt denna förläggning. Jag vill emellertid understryka vad som
sagts här både av herr Gezelius och herr Lindkvist, att detta är inte en förläggning
för oförvitliga utlänningar utan en förläggning för sådana norrmän,
som äro i hög grad kriminellt belastade och som vi under normala tider omedelbart
skulle avvisat från riket eller, örn de kommit in, omedelbart utvisat
härifrån. Såvitt jag vet finns på Rengsjöförläggningen nu inte andra norrmän
än sådana, som flera gånger äro straffade i sitt eget land, och det finns sådana
som ha både 8, 10 och 12 resor bakom sig i Norge. Jag vill understryka, för
att det inte skall vara något missförstånd, att numera skicka vi inte till Rengsjö
sådana norrmän, som här i landet gjort sig skyldiga endast till något mindre
brott. Det händer, att en norrman döms här för stöld eller någon annan sak.
Sådana skickas inte till Rengsjö, utan denna förläggning är endast avsedd
för de starkt kriminellt belastade, som hemma i sitt eget land gjort sig skyldiga
till brottsliga gärningar i större omfattning.

Jag vill med detta inte säga, att allt är bra som det är på Rengsjö. Det finns
säkerligen åtskilligt som kan förbättras. Men det bör göras klart här, att
denna förläggning inte är en förläggning för oförvitliga utlänningar, utan
det är en förläggning, där vi måste ta in sådana som vi i vårt eget intresse
måste skydda oss emot. Såsom också tidigare sagts finns det inget som helst
hinder för någon som är intagen på Rengsjö att, örn han det önskar, återvända
till Norge. Vi kvarhålla inte någon mot hans vilja, och om de vilja göra allvar
av påståendet att de hellre vilja återvända till sitt eget land, så står det dem
fullkomligt fritt.

Härmed var överläggningen slutad. På av herr förste vice talmannen därå
given proposition biföll kammaren först utskottets hemställan. Härpå gav
herr förste vice talmannen i fråga örn motiveringen propositioner dels på godkännande
av utskottets motivering dels ock på godkännande av den motivering,
som föreslagits i den vid utlåtandet fogade reservationen; och blev utskottets
motivering av kammaren godkänd.

§ 15.

Anslag till be- Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts
främjande av proposition angående utgifter å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
la;nffby9de:ns 1943/44, i vad angår anslag till Befrämjande av landsbygdens elektrifiering
jamte i detta amne vackta motioner.

Onsdagen den 1 december 1943.

Nr 33.

Anslag till befrämjande av landsbygdens elektrifiering. (Forts.)

I propositionen nr 344 hade Kungl. Maj:t under anslagstiteln Befrämjande
av landsbygdens elektrifiering föreslagit riksdagen att å tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1943/44 anvisa ett reservationsanslag av 2,000.000 krohner.
4

I samband därmed hade utskottet till behandling förehaft fyra inom riks.;
dagen väckta, till utskottet hänvisade motioner.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts framställning och med
avslag å de likalydande motionerna I: 346 och II: 495, i förevarande del, samt
II: 463 och II: 472, till Befrämjande av landsbygdens elektrifiering å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1943/44 anvisa ett reservationsanslag av
2,000,000 kronor;

B. att de likalydande motionerna I: 346 och II: 495 i övrigt finge anses besvarade
med vad utskottet i sin motivering anfört.

Reservation hade avgivits av herrar Näslund, Nils Olsson, Ericsson i Sörsjön,
Mäler och Jacobson, vilka ansett, att utskottet i anslagsfrågan hort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande framställning
och med bifall till de likalydande motionerna I: 346 och II: 495, i
förevarande del, samt II: 463 och II: 472, till Befrämjande av landsbygdens
elektrifiering å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1943/44 anvisa ett
reservationsanslag av 5,000,000 kronor.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! Jag hade, när den kungl, propositionen
kom, väckt en motion i detta ärende. Orsaken till att jag väckt motionen
är just de svårigheter, sorn nu uppstått för de gårdar, som inte ha
elektrifierat. Det är gårdar i skogstrakter och gårdar efter kusten. Det visar
sig, att kostnaden per andel för dem blir så hög, att de inte kunna bära den.
Därför har Kungl. Maj:t och riksdagen tidigare beslutat att ett bidrag lämnas
av staten så snart kostnaderna överstiga 90 kronor per tariffenhet. Anslagsbehovet
är fortfarande stort, och de anslagna medlen förslå endast delvis.
Elektrifieringsheredningen har gjort framställning om ytterligare 8 miljoner
kronor för ändamålet. Beredningen är av den uppfattningen, att de hittills
tillämpade grunderna i stort sett äro lämpliga och att det vid hittillsvarande
storlek på bidragen har varit möjligt att genomföra rätt fullständigaelektrifieringar.
Om ett mindre anslag än det nuvarande skall utgå, anser
beredningen att andra grunder böra tillämpas. Längre fram i uttalandet säger
beredningen, att om verksamheten skall fortgå som hittills, är det minsta tänk;
bara anslaget 5 miljoner kronor. Trots detta har utskottet stannat för ett anslag
på 2 miljoner kronor.

När man läser utskottets motivering finner man, att utskottet först åberopar
materielsvårigheter. Man är rädd för kristidsmateriel. I städerna har på senare
år rått en livlig nybyggnadsverksamhet, och alla nybyggnaderna ha elektrifierats.
Landsbygden kommer att avfolkas, örn man där under en lång följd
av år inte kan få annat lyse än karbidlampor och sådant. Bostadsförhållandena
på landet äro även i övrigt allt annat än tilltalande, varför elektrifie-1
ringen har stor betydelse. Det gäller inte bara lyse utan även kraft för tröskning,
vattenpumpning och sådant. Det har flera gånger klagats hos kristidsnämnderna
över att tröskningskostnaderna flerstädes uppgå till 6 ä 8 kronox
per timme med användning av motorolja, och man har vädjat örn hjälp. Det
är verkligen beklämmande, att år 1943, då vi kommit så långt beträffande

Nr 33.

Onsdagen den 1 december 1943.

Anslag till befrämjande av landsbygdens elektrifiering. (Forts.)
elektrifiering av exempelvis våra järnvägar, det ändå skall finnas gårdar, som
ligga så långt efter i tiden, att de inte ha elektriskt ljus. Sådana gårdar
komma att helt och hållet avfolkas. Befolkningen vill följa med tidsutvecklingen,
och då är det självklart att de som lia möjlighet att flytta från sådana
gårdar bosätta sig på andra orter, framför allt i städerna. Där kunna alla
få elektriskt ljus och kraft. Jag undrar hur det skulls uppfattas, om man i
ett nybyggt hus i en stad skulle vägra elektriskt ljus och låta hyresgästerna
reda sig med karbidlampor! Det skulle säkerligen bli ett skri av förbittring,
foch det undrar jag inte på, men när det gäller landsbygden tycker man att
idet kan vara. Där bär man rett sig utan elektriskt ljus förut och därmed
basta.

. Elektrifieringsberedningen säger, att 5 miljoner kronor är det minsta som
erfordras, men utskottet säger att med hänsyn till att dålig materiel kunde
komma att användas vill man av misskund med anläggningsägarna sänka beloppet
Bil 2 miljoner kronor, vilket motsvarar vår tillgång på råmateriel för
ändamålet. Men elektriferingsnämnden säger, att det finns materiel för en
elektrifiering för 5 miljoner kronor! Den säger nämligen: »För att den subventionerade
elektrifieringen skall kunna bedrivas i samma omfattning som under
de senaste 12 månaderna, för vilket kopparransoneringen, som den nu tilllämpas,
icke synes lägga hinder i vägen, beräknar beredningen att ytterligare
5 miljoner kronor skulle erfordras för innevarande budgetår.»

När behovet är 8 miljoner men beredningen säger, att för 5 miljoner kan
det gå, så tycker man att utskottet skulle kunnat biträda den motion, vari
yrkats anvisande av 5 miljoner kronor, ty hur man än vänder på frågan så är
behovet stort. Den tanke, som ligger bakom exempelvis järnvägselektrifieringen,
är givetvis att skapa bättre förhållanden. Därvid skola vi emellertid
inte glömma bort den befolkning, som bor avsides vid kusten eller i skogstrakterna.
Den är i behov av stöd för att. få den nytta och de fördelar, som
samhället kan erbjuda. Jag fick just i går kväll ett brev från en person, som
bodde i en trakt, där skolfrågan var missgynnad. Han skriver: Skolan i min
hemtrakt skall läggas ned. Barnen, som förut haft 4 kilometers skolväg, skola
fortfarande gå denna sträcka men få skolskjuts för återstoden av vägen. Så
fört tillfälle gives skall han flytta därifrån, fortsätter han. Tro ni, att någon
annan flyttar dit i hans ställe? Säkert inte. Sådana gårdar bli öde. Så går
det undan för undan med landsbygden. I avlägsna trakter, där man inte kan
få nytta av de sociala hjälpåtgärderna, avfolkas gårdarna och skolorna komma
att slå tomma.

Jag skulle för min del vilja hemställa, att riksdagen anvisade dessa begärda
5 miljoner kronor. Utskottet framhåller emellertid, att därest den fortsaita
utvecklingen skulle därtill föranleda, torde frågan örn ytterligare tillläggsanslag.
kunna underställas nästkommande riksdag. Ett dylikt tilläggsanslag
skulle således avse tiden efter den 1 juli 1944. Innan det kommer i
verkställighet och föreningarna kommit in med ansökningar, ha vi hunnit till
gg sådan period att ljuset behövs på gårdarna, och ytterligare ett år går. Då
kanske krisen är över, och det är ju att hoppas på, men materiel är säkerligen
inte heller då tillgänglig. Det är så lätt att skylla på statens finanser och
att det inte finns materiel, men det är i känsla av ansvar för befolkningen i
obygden som man skall handla i denna fråga.

Jag yrkar således, herr talman, bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen,
vilket är detsamma som bifall till min motion.

Herr Sandberg: Herr talman! Den verksamhet, som man avser att främja
genom det iui förevarande anslaget, är ju av mycket stor betydelse. I trakter

Onsdagen den 1 december 1943.

Nr 33.

Anslag till befrämjande av landsbygdens elektrifiering. (Forts.)
och områden av vårt land, där man icke före krisens inträde hade kommit så
långt att man hade tillgång till elektrisk kraft för belysning och som drivkraft,
har den nuvarande bristen på bensin och lys- och brännoljor orsakat stora besvärligheter
och olägenheter. Det är ju för att i någon mån råda bot på detta
som statsmakterna beslutat stödja elektrifieringen av dessa bygder, och man
måste ju tacksamt erkänna vad som härutinnan har gjorts. Verksamheten fortsätter
för möjliggörandet av vidare elektrifiering. Jag kan ju nämna som exempel
ifrån det län jag representerar, att där framdrar nu vattenfallsstyrelsen en
stor bygdekraftledning till centrala delar av lappmarken. Genom denna kraftlinje
och dess vidare utbyggande komma trakter, som tidigare haft för knapp
tillgång på kraft eller saknat sådan helt och hållet, att få möjlighet till elektrisk
kraft för belysning och motorer. Det vore ju mycket ledsamt, om man nu skulle
beskära det ifrågavarande anslaget så att icke tillräckliga medel stöde till förfogande
för den fortsatta elektrifieringen i de ifrågavarande områdena.

Elektrifieringskommittén har ju, som vi alla veta, beträffande behovet av
statsmedel för denna verksamhet anfört, att örn verksamheten skall fortgå i sam:
ma omfattning som hittills, så skulle man för det innevarande budgetåret behöva
5 miljoner kronor utöver vad som hittills anvisats.

Skulle verksamheten få den omfattning, som bidragsansökningarna under de
sista månaderna angiva, skulle medels behovet bli 8 miljoner kronor. Allt detta
har uttalats under förutsättning, att de nu gällande grunderna för bidragstilldelningen
och kopparransoneringen fortfara att äga bestånd. Elektrifieringsberedningen
säger ju, att kopparransoneringen synes medge en fortsatt verksamhet
av den nu angivna omfattningen. Det har diskuterats, huruvida inte denna
elektrifieringsberedningens uppfattning örn mängden av det material, som står
till förfogande, är något för optimistisk. Men även örn så skulle vara fallet, bör
det likväl vara möjligt att, under förutsättning att de nu gällande grunderna
i övrigt bibehållas, genomföra en elektrifiering i betydligt större omfattning
inom den tidrymd det gäller än vad som blir möjligt örn anslag till det belopp
som utskottet föreslår beviljas.

Beträffande elektrifieringsberedningens uttalande ber jag att även få anföra
en annan sak: »Beredningen vill emellertid framhålla», heter det till sist i dess
uttalande, »att vare sig den ena eller andra av de ovan avhandlade ransoneringsmetoderna
tillämpas, kommer så gott som all ytterligare elektrifiering i Övre
Norrland att hindras.» Utan att här vilja göra gällande, att man på något vis
skall sätta den ena landsdelen före den andra kan det ändå vara begripligt, örn
man såsom norrlänning känner sig mjmket illa berörd av de utsikter, som elektrifieringsberedningen
anger.

Utskottets skäl för att icke biträda motionerna utan gå på Kungl. Maj:ts
förslag är ju det, att man vill förhindra, att krisbetonade företag komma till
stånd i en utsträckning, som kunde undvikas, om återhållsamhet iakttoges. Ja,
naturligtvis kan det diskuteras, i vilken grad företag som utföras enligt demi
gällande grunderna för materialtilldelningen bli så krisbetonade, att det inte
kari försvaras. Meri jag vill erinra om att man dock hitintills har ansett det vara
försvarligt att i betydande utsträckning understödja en verksamhet enligt de
nu gällande normerna. Jag vill också påpeka, att man icke hör göra cn jämförelse
utan vidare mellan de företag, som utföras under denna kristid, och de
som kommo till stånd under den förra kristiden. Det har ju frän sakkunnigt håll
omvittnats, att de anliiggningar, som nu åstadkommas, trots att de i viss män
måste sägas vara krisbetonade, likväl äro av cn betydligt bättre kvalitet än förra
gången, örn man nu vill begränsa anslagstilldelningen i förväntan på att andrå
tider skola komma, då man på ett mera normalt sätt kan lia tillgång till nödvändigt
material, så vill jag dock erinra örn, att ingen kan säga, när den tiden kom-1

Nr 33.

Onsdagen den 1 december 1943.

Anslag till befrämjande av landsbygdens elektrifiering. (Forts.)
mer. Det kan dröja ganska länge. Det Ilar i alla fall visat sig, att man kan använda
järn i viss utsträckning tillsammans med koppar i högspänningsledningärna
utan olägenhet. Sålunda sker detta i den högspänningsledning, som enligt
vad jag inledningsvis nämnde, nu dragés fram genom betydande delar
äv Västerbottens län. Jag tror alltså, att utskottsmajoriteten har varit
benägen att överdriva olägenheterna av den fortsatta elektrifieringsverksamheten
enligt nu gällande grunder. Jag tror, att det finns möjligheter att
betrakta vad som nu utföres såsom tillfredsställande och försvarligt med hänsyn
till förhållandena.

Det är ju för övrigt så, att en elektrifiering naturligtvis först och främst får
ste på intressenternas egen risk. Då utskottet påpekar, att det kommer att bli
fördyrade underhållskostnader för intressenterna i de företag som nu utföras,
kan häremot framhållas, att detta torde intressenterna vara medvetna örn, och
de torde även vara beredda att taga denna risk. Utskottet talar för övrigt örn att
det har inträffat en fördyring, som huvudsakligen kommer att gå ut över statsverket.
Jag vill säga, att örn det skulle hli något dyrare för staten, i det att statens
anpart av kostnaderna blir något större än förut, hör detta inte utgöra något
hinder för den fortsatta verksamheten. Det kan inte röra sig örn sådana belopp,
att det hör vara av avgörande natur.

'' Utskottet har inte uttalat sig örn några ändrade grunder för bidragstilldelningen
eller någon sorts ransoneringsmetod — detta hade ju annars elektrifieringsberedningen
begärt uttalande örn — utan så vitt jag förstår kommer det att
bli på det sättet, att de som ligga inne med ansökningar få dessa beviljade enligt
nu gällande grunder så långt som medlen räcka, och de andra få vänta. Det
är sålunda inte meningen att man skall ordna det så, att vad som hädanefter utföres
skall komma att ligga på ett kvalitativt högre plan, bättre motsvarande
de tekniska kraven, utan vad som nu göres kommer att göras på samma sätt som
förut. Det är bara det, att man håller igen, så att ett större antal människor få
vänta på möjlighet att erhålla hjälp till lindring av sina svåra förhållanden. Jag
tänker mig att det kan vara svårt för vederbörande intressenter i de olika fallen
att riktigt förstå detta. Jag tycker inte det är någon lämplig grund för fördelning
av statens hjälp, då ett stort antal intressenter helt enkelt bara få vänta
till en obestämd framtid, fastän de i övrigt beträffande behovet och förhållandena
befinna sig i samma ställning som de som erhålla bidrag.

■ Om jag skulle se på denna fråga en smula ur lokal synpunkt och tänka på
förhållandena i det län, där jag hör hemma, så skulle jag säga, att det ter sig
ganska tragiskt för befolkningen i detta län, att den inte har möjlighet att erhålla
nödvändig tilldelning av koppar, då i alla fall inom detta län för närvarande
produceras den väsentligaste delen av den koppar som framställes här i
landet. Det må ju inte förundra någon, om man där, åtminstone rent känslomässigt,
även tar denna omständighet i betraktande, Därmed har jag inte velat säga,
att man skulle förfara på ett sådant sätt, att det blev mannamån olika landsdelar
emellan.

. Utskottet har sagt, att man kan komma igen nästa år med denna fråga, örn
det vid en omprövning visar sig, att man då kan ha mera material till förfogande
än vad fallet nu synes vara. Och naturligtvis skola vi motionärer tacksamt
notera och taga fasta på det löfte, som ligger däruti. På de skäl som jag anfört
anser jag det emellertid vara befogat att redan nu ställa nödvändiga medel till
vederbörandes disposition.

. Jag vill till sist säga, att denna fråga som alla veta är en mycket viktig landsbygdsfråga.
Man behöver inte i detta sammanhang spela vidare på känslans
strängar och tala örn nödvändigheten av att så ordna, att inte en avfolkning av
landsbygden sker i ytterligare ökad takt. Men även örn jag sålunda inte när -

Onsdagen den 1 december 1943.

Nr 83.

Anslag till befrämjande av landsbygdens elektrifiering. (Forts.)
mare utvecklar denna sida av saken, bör man ändå i detta sammanhang bemärka
densamma.

Herr talman, jag ber alltså att få yrka bifall till den vid detta utlåtande av
herr Näslund m. fl. fogade reservationen.

I detta anförande instämde herrar Jacobson, Nilsson i Norrlångträsk och
Skoglund i Umeå.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp:
Herr talman! Då detta ärende förbereddes för att föreläggas den församlade
riksdagen, fick elektrifieringsberedningen i uppdrag att inkomma med sina
beräkningar över vilka belopp som skulle erfordras för att tillgodose ungefär
det behov, som på detta område föreligger. Den framställning, som elektrifieringsberedningen
på grund härav ingav, gällde 5—6 miljoner kronor och
var baserad på de beräkningar, som tidigare legat till grund för detta anslag
och som i huvudsak rörde hur stor kvantitet koppar som var tillgänglig för
nybyggnader, i första hand för distributionsnätet men självfallet även vad
som behövdes för högspänningsledningarna. Avsikten var därför från början
att i propositionen upptaga ett belopp på 5 miljoner kronor. Emellertid
Ilar elektrifieringsberedningen under hand fått ett meddelande, som går ut
på, att det endast finns ett begränsat antal transformatorer kvar av^ den
kvalitet, som hitintills har använts. Dess uppmärksamhet hade fästs på att
för den händelse elektrifieringen skulle pågå i den utsträckning, som tidigare
hade beräknats på grundval av koppartillgången för ledningsnätet, så kunde
mån befara, att man blev tvungen att använda transformatorer av mera sekunda
kvalitet, d. v. s. sådana som i viss utsträckning voro mera krisbetonade.
Jag sade mig då, att fastän vi ha gått in för och ansett det som en självklar
sak, att statsmakterna skola hjälpa till att förbilliga kostnaderna för dem
som måste bygga långa ledningar, bör det likväl vara angeläget för statsmakterna
att se till, att man inte hjälper dem med sådana anläggningar,
som de omedelbart efter krisens slut eller i ett kommande bättre läge till stora
delar och med rätt avsevärda kostnader eventuellt måste bygga örn. Jag anser
det då vara bättre att begära ett mindre belopp av riksdagen och företaga
en undersökning för att utröna, huruvida detta underhandsmeddelande är
riktigt eller inte. 0

Det dröjer vidare inte så lång tid, innan nu pågående riksdag atskil.ies och
en ny riksdag sammanträder, och skulle förhallandena motivera att mera
pengar ställas till förfogande, kan ju en hemställan örn ytterligare belopp
göras till den riksdag som samlas 1944. Vid detta tillfälle kan man nog
också meddela riksdagen och allmänheten, örn det är det eila eller andra materialet
som skall användas, så att man inte längre behöver sväva i okunnighet
örn den saken. Detta är anledningarna till att Kungl. Majit nu har begärt
endast 2 miljoner kronor för detta ändamål i stället för avsedda 5.

Dä utskottet har följt denna linje tycker jag utskottet har handlat riktigt
såväl med hänsyn till statens intresse, som med hänsyn till abonnenternas intresse
— abonnenterna skola dock själva betala en väsentlig del av kostnaderna.
Skulle den undersökning, som beredningen och alldeles självfallet
även industrikommissionen har blivit anmodad att verkställa, ge vid handen,
att utbyggnaderna kunna ske i ett hastigare tempo eller ungefär i samma takt
som förut, kommer inte Kungl. Maj :t att underlåta att hemställa hos. riksdagen
örn mera pengar för denna verksamhet. Kungl. Majit har tagit initiativet
till dessa åtgärder och ansett det vara riktigt, att man skall hjälpa bygdernas
folk, som får vidkännas den största kostnaden för sina elektrifierings -

Nr 33.

Onsdagen den 1 december 1943.

Anslag till befrämjande av landsbogdens elektrifiering. (Forts.)
anläggningar, men om utredningen skulle visa, att det är bättre att slutföra
en del av anläggningarna med ett någorlunda tillfredsställande material, så
kommer väl även detta att anmälas för riksdagen. Örn man då eventuellt kan
behöva ytterligare något belopp för detta ändamål, kommer frågan säkerligen
upp till diskussion på nytt.

Det är riktigt vad herr Sandberg säger, att ännu lia vi dess bättre inte gjort
utbyggnader och installationer av sådan beskaffenhet som under förra kriget.
Det är emellertid därför som det i propositionen har uttalats ett observandum:
nu få vi försöka verkställa de undersökningar, som äro behövliga för att vi
inte skola komma i den situationen, att vi sedan vi börjat använda en del
av detta kristidsbetonade material efteråt måste komma till riksdagen och
säga, att nu få vi lov att upphöra med hela verksamheten på grund av angivna
utveckling.

Från sakkunnigt håll ha olika funderingar förekommit och olika framställningar
gjorts, som gå ut på, att det finns områden — jag tänker nu på Västerbotten
och inte minst på Norrbotten — där det med hänsyn till avstånden
och med hänsyn till den valuta man får av anläggningarna ur rent realistisk
synpunkt sett inte är försvarligt att använda koppar i ledningarna, och att
man därför skulle hålla sig till ett begränsat område. Jag har för min del
ställt mig avvisande till denna uppfattning. Anledningen till att statsmakterna
gått in för hela detta system är dels att ett större antal människor skola
kunna fördela kostnaderna sinsemellan och dels att staten skall hjälpa till att
förbilliga kostnaderna för dem som ligga ute i periferien och för vilka en
elektrifiering eljest skulle ställa sig ganska dyrbar. Det är ett allmänt känt
faktum, att ett elektrifieringsföretag gärna bygger anläggningar inom ett
begränsat område, men så snart det blir fråga örn att gå utanför detta säger
man, att detta skulle medföra för stora kostnader för de abonnenter, som ligga
inom detta begränsade område. När vi kommit överens örn att man skall
hjälpa dem som ligga på de stora avstånden, vill inte jag, åtminstone inte
i första hand, vara med örn att släppa fram företag, som bygga anläggningar
endast för dem som ligga på de fördelaktigaste avstånden, under det att
de utomliggande kanske bli fullständigt bortglömda. Jag har i överensstämmelse
härmed sagt till bland andra landshövdingen i Norrbottens län, som har
uppvaktat mig i denna sak, att jag kommer att fatta beslut rörande elektrifieringen
av hela det område det gäller på en gång, och att kostnaderna härför
bli så och så stora. Om ni inte kunna anskaffa materiel för hela området,
kan jag inte lova att göra någonting, men så snart materiel finns tillgänglig
för området i dess helhet, får det utbyggas efter de beräkningar som föreligga.
På så sätt får man inte möjlighet att pressa en stor avgift av de abonnenter,
som ligga ute i periferien.

Med hänsyn till den ovisshet, som för ögonblicket råder på detta område,
och i avvaktan på att den undersökning verkställts, som .jag finner angelägen,
förefaller det mig vara riktigt, att riksdagen följer utskottet, som har-stannat
för det belopp, som begärts av Kungl. Maj :t.

Herr Ericsson i Sörsjön: Herr talman! Så vitt jag kan erinra mig ha
samtliga som deltagit i utskottets behandling av denna fråga varit medvetna
om, att ett större anslag än det Kungl. Maj:t föreslagit varit nödvändigt för
landsbygdens elektrifiering innevarande budgetår. De som nu företräda utskottsmajoritetens
ståndpunkt dela säkerligen också denna uppfattning. I en
annan sak har emellertid meningsskiljaktighet inom utskottet gjort sig gällande,
_ nämligen i fråga örn den materieltillgång, som finns inom landet eller
som vi förfoga över inom landet för utförandet av elektriska anläggningar.

Onsdagen den 1 december 1943.

Nr 33.

Anslag till befrämjande av landsbygdens elektrifiering. (Forts.)
Den saken har uppfattats olika av reservanterna och av utskottsmajoriteten,
och medan utskottsmajoriteten lojalt följt Kungl. Majit beträffande anslagssumman,
så kan man säga, att reservanterna varit något mindre lojala mot
Kungl. Majit men kanske lika sakliga som utskottsmajoriteten, när de påyrkat
en höjning av anslaget till 5 miljoner kronor. Man tycker ju annars, att
den redogörelse, som elektrifieringsberedningen lämnat beträffande materieltillgången
varit av den beskaffenheten, att även majoriteten inom utskottet däri
skulle ha funnit en tillräcklig hållpunkt för att kunna biträda de i ämnet
väckta motionerna. Jag finner sålunda för min del, att den redogörelse, som
elektrifieringsberedningen lämnat, icke är av den beskaffenheten, att den bort
föranleda ett avslag på de väckta motionerna.

Vi känna säkerligen allesamman här till, att kopparn är ett mycket nödvändigt
och viktigt material för elektriska anläggningar. Det framgår emellertid
nu av elektrifieringsberedningens yttrande, att det finns så pass god
tillgång på detta mycket viktiga material, att man även med gällande ransoneringsbestämmelser
kan utöka den tilldelning därav, som skulle följa med
att anslaget höjdes till 5 miljoner kronor. Man har väl grundad anledning, att
antaga, att elektrifieringsberedningen, som varje dag sysslar med dessa ting,
äger god kännedom örn förhållandena på detta område. Nu vill jag konstatera,
att de skäl, varpå man inom utskottet väsentligen grundat sitt yrkande
arn avslag på motionerna, så vitt angår anslagssummans storlek, icke finnas
återgivna i utskottsutlåtande! För min del drar jag därav den slutsatsen,
att argumenteringen vid närmare eftertanke kanske befunnits mindre hållbar
och följaktligen icke ansetts lämplig att återge i tryck. Under överläggningen
gjordes nämligen ständiga hänvisningar till förhållandena under tiden för
förra världskriget eller närmare bestämt till förhållandena omkring år 1918.
Det torde vara allmänt bekant, att vid denna tid tillkommo ett ganska stort
antal elektriska anläggningar ute i landet, varvid på. grund av den stora materielbrist
som då förelåg åtskilliga företag kommo till utförande, med. användande
av .mer eller mindre bristfällig materiel, en materiel, som givetvis måste
ersättas med mera förstklassig sådan någon tid efter krigets slut. Ja.g vill
med anledning härav påpeka, att på sina håll, där jag försökt göra mig underrättad
om dessa saker, har man uttryckligen framhållit, att under den här
tiden överhuvud taget icke tillkommit några elektriska anläggningar med användande
av materiel, som kunnat kallas mindervärdig eller alltför bristfällig.
Detta bär helt enkelt icke kunnat ske av den anledningen att tillstånd ju
icke lämnas till utförandet av företag, där mindervärdig materiel skulle kommit
till användning. Följaktligen anser jag för min del, att det varit både
obehövligt och missriktat, när man från utskottets sida nu tydligen inriktat
sig på att hindra tillkomsten av mer eller mindre bristfälliga elektriska anläggningar
genom att visa stor återhållsamhet, när det gällt att bevilja anslag.
Det framgår ju också av förteckningen över dem, som varit närvarande
vid utskottsbehandlingen av detta ärende, att det endast är norrlänningar som
reserverat sig för den högre anslagssumman. Detta kan ju kanske synas något
egendomligt, men egentligen är väl förhållandet ganska naturligt, da behovet
av dylika elektriska anläggningar är mycket större i Norrland än. inom
andra delar av landet, där man redan i stort sett genomfört elektrifieringen.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till den vid utskottsut.
låtandet fogade reservationen.

Häruti instämde herr Mäler.

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Örn utskottsmajoriteten skulle
vara lika energisk i sina ansträngningar att försvara utskottets förslag som

Nr 33.

Onsdagen den 1 december 1943.

Ansiaq till befrämjande av landsbo a dens elektrif lerina ■ (Forts.)
reservanterna varit i de hittills hållna anförandena, borde ju detta förhållande
berättiga mig såsom utskottets talesman till ett synnerligen långt anförande.
Jag skall emellertid icke, sedan statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
alldeles nyss klarlagt saken ur regeringssynpunkt, för min del ta så
värst många minuter i anspråk.

Vid behandlingen av förevarande ärende rådde inom jordbruksutskottet fullständig
enighet om, att åtgärderna för elektrifiering av landets obygder voro
i högsta grad befogade och önskvärda. Jag sade landets obygder eller kan
säga landets glesare befolkade delar, men jag är icke fullständigt övertygad
om, att det län herr Hansson i Skediga representerar kan hänföras till dessa
delar av landet._ Herr Hansson i Skediga gjorde den reflexionen, att man
måste följa med i utvecklingen. Enligt hans mening förelåg tydligen det sakläget,
att Uppland icke kunnat följa med utvecklingen på samma sätt som
vissa andra län gjort. Nu förhåller det sig också så, att elektrifieringen i
Uppland är mindre utbredd än exempelvis i Jönköpings, Kronobergs eller
Kalmar län, där befolkningstätheten dock är mindre än i Uppsala län. Örn
detta sakförhållande att man i Uppland icke följt med fullständigt i utvecklingen
beror på några säregna omständigheter, eller det kan tänkas bero på
bristande företagsamhet från medborgarnas sida, skall jag icke yttra mig örn,
utan den saken överlämnar jag med allra största förtroende till avgörande av
herr Hansson i Skediga.

Örn tillgången på användbar förstklassig materiel hade varit rikare, skulle
även jag vid utskottsbehandlingen ha förordat ett högre anslag. Jag deklarerade
också i utskottet, att jag under sådana förutsättningar var benägen att
tillstyrka ett mycket högt anslag. Innan emellertid utskottet fattade ståndpunkt
gjorde utskottet en undersökning i frågan genom inkallandet av ett par
experter på området.. Denna undersökning gav vid handen, att tillgången på
en hel rad för elektrifieringen viktiga produkter var synnerligen knapp och
mycket ansträngd. Sålunda var tillgången på koppar, olja, gummi och bly i
mycket hög grad begränsad, och möjligheten till en fortsatt elektrifiering finns
sålunda i närvarande stund icke i samma utsträckning som förut — om man
nämligen vill använda ordentlig materiel. Vill man nöja sig med sekunda
materiel, med kristidsmateriel sålunda, kan man givetvis, om man vill offra
tillräckligt av statens pengar, gå nästan hur långt som helst. Jag har emellertid
den bestämda uppfattningen, och den ber jag uttryckligen få understryka
inför kammaren, att statsmakterna snarare stjälpa än hjälpa de människor,
som nu sitta i mörko lande, genom att anslå medel till utförandet av elektriska
anläggningar, som måhända på sätt som skedde efter förra kristidens slut
omedelbart efter fredsslutet komma att utdömas av vederbörande elektriska
inspektionsmyndighet. Jag känner till flera företag i södra Sverige, som under
den sista kristiden byggde sina såväl hög- som lågspänningsnät med järntråd
och gjorde installationerna med kristidsmateriel men som ett fåtal år
efteråt fingo göra örn alltsammans. Jag vill icke vara med om att man skall
lura folk till sådant. Jag är mycket angelägen om att det allmänna gör sitt
bästa för att utöka elektricitetens landvinningar på landsbygden och i all synnerhet
i de delar av landet, där en dylik utbredning ställer sig alltför dyrbar
för allmänheten, men jag vill icke främja en anordning, som måhända bidrar
till att det för vederbörande, kommer surt efter.

Det är framför allt en sak, som är mycket betänklig ur materielsynpunkt,
och det är den begränsade tillgång på transformatorer, som för närvarande
råder. Det finns icke möjlighet att anskaffa oljedrivna transformatorer. Den
nya kristidsbetonade formen av transformatorer, som tillverkas utan olja, har
från experternas sida förklarats vara av sådan beskaffenhet, att man icke med

Onsdagen den 1 december 1943.

Nr 33.

Anslag till befrämjande av landsbygdens elektrifiering. (Forts.)
någon säkerhet kan uttala sig om dess hållbarhet eller värde i framtiden. Därtill
kommer, att dessa nya ej-oljedrivna transformatorer äro minst 50 procent
dyrare än de gamla transformatorerna och dessutom måste placeras åtskilligt
tätare för att den nödiga effekten skall kunna åstadkommas*

Herr talman! Det kanske kan räcka med det nu anförda. Första kammaren
har redan fattat beslut i ärendet och utan votering godkänt utskottets
förslag. Jag vill till det sagda endast tillägga, att örn de närmaste månaderna
skulle ge vid handen, att materieltillgången kommer att bli bättre arn den nu
är — men den som vågar tro något sådant är nog alltför optimistisk sa

finns det ju möjlighet vid den nya riksdag, som börjar den 10 januari
nästa år, icke bara för Kungl. Maj :t utan även för intresserade motionärer
att på nytt ta upp frågan. _

Herr talman! Med det anförda ber jag att fa yrka bifall till utskottets

förslag.

Herr Sandberg: Herr talman! Herr Andersson i Löbbo säde sig vara övertygad
örn, att örn tillräcklig tillgång på fullvärdig materiel förefunnits, så
skulle utskottet lia tillstyrkt ett betydligt större anslag än Kungl. Maj :t föreslagit.
Jag ber att med tacksamhet få notera den i allmänhet välvilliga inställning,
som sålunda torde finnas, och i det sammanhanget vill jag^ också
gärna säga, att jag med tillfredsställelse noterar den principiellt välvilliga inställning
från statsrådets och chefens för jordbruksdepartementet sida, som
kom fram i hans anförande.

Gentemot den övertygelse, som nu synes hysas av utskottsmajoriteten, örn
att materieltillgången är alldeles otillräcklig för att man skall kunna ernå en
någorlunda tillfredsställande elektrifiering, står dock elektrifieringskommitténs
uttalande, att det synes vara möjligt att inom ramen av nu gällande kopparransonering
utföra en elektrifiering av sa och så stor omfattning. Det förefaller,
som örn'' utskottsmajoriteten skulle ha varit benägen att förfalla °till
en nog så stor pessimism i denna fråga, och detta gäller kanske också i fråga
örn den mycket viktiga punkt, som rör transformatorerna, Jag tror allt fortfarande,
att det med god vilja skall vara möjligt att, med användande av den
nuvarande materieltillgången, komma åtskilligt längre än vad som är möjligt
inom ramen för det av Kungl. Maj :t föreslagna beloppet.

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! Herr Andersson i Löbbo berörde i
sitt anförande materieltillgången och visade sig särskilt ömsint för att icke folk
skulle använda sig av krismateriel. Jag nämnde i mitt förra anförande, att det
för närvarande byggs mycket i Uppsala, och att man där vid elektriska installationer
använder sig av materiel, som kan sägas icke vara alltför krisbetonad.
Och den materielen räcker ännu.

Herr Andersson i Löbbo framhöll vidare, att av frågan intresserade kunna
komma igen vid nästa års riksdag med motioner örn ytterligare anslag, och att
detta då säkerligen kommer att beviljas. Ja, men herr Andersson i Löbbo, under
tiden försvinner ju all den materiel, som ännu kan kallas hygglig, och när
anslaget beviljas återstår sålunda ingenting annat att bygga med än kristidsmateriel.
Men det slippa de som bo i städerna göra. Detta ar kanske ett önskemål
för herr Andersson i Löbbo, men inte är det så för mig.

Vidare nämnde herr Andersson i Löbbo, att vi i Uppsala lån kanhända icke
hunnit med i utvecklingen på detta område. Ja, för min del vill jag säga, att
vi i min hemtrakt säkerligen voro bland de första, då vi 191G bildade vår elektriska
distributionsförening. Emellertid orka jordbrukarna i avlägset liggande
skogstrakter och i trakterna vid havet med de stora avstand som där linnas

Nr 33.

Onsdagen deli 1 december 1943.

Anslay till befrämjande av landsbygdens elektrifiering. (Forts.)
icke med att bära kostnaderna för dessa långa ledningar. Inom den förening,
där jag är ordförande, ha vi gjort upp ett förslag för avlägset liggande gårdar
som gar ut på att av kostnaderna, som kunna beräknas belöpa sig till 160
kronor per andel, skola jordbrukarna betala 90 kronor, medan resten skall
bestmlas med statsbidrag. Men nu finns det inga pengar, och vi kunna icke
fullfölja vårt uppslag. Det kan icke gå på annat sätt, när behovet är 8 miljoner
kronor och anslaget endast 2 miljoner. Det där talet örn utvecklingen på
detta område tror jag herr Andersson i Löbbo kan låta vara. Saken är nämligen
den, att örn skogstrakterna nu äro efterblivna på detta område, så är det
samhällets skyldighet att göra sitt bästa för att även de som bo där skola kunna
fa elektriskt ljus. Ty annars ta de sin Mats ur skolan och flytta till staden.
Detta blir kontentan av det hela, ty de komma icke att i fortsättningen nöja
sig med karbidlamporna, som äro bade besvärliga och eldfarliga. Den utredning
man här syftar till kommer att leda därhän, att sedan de, som få sin
materiel och kunna bygga nu, gjort detta, återstår bara verklig krismateriel
för de andra. Jag kan i det här sammanhanget nämna, att Uppsala läns landsting
under den förra kristiden byggde ett nytt sanatorium långt uppe i skogstrakterna,
och att järnledningar då kommo till användning. Trots att det sedan
den tiden funnits god. tillgång på koppar har det icke varit på tal örn någon
ombyggnad, ty anledning härtill har saknats. Vi ha frågat vederbörande läkare,
örn de fina instrument, som han använder vid sina undersökningar av patienterna,
rönt någon menlig inverkan av det förhållandet att ledningarna till
instrumenten varit av järn, men han har förklarat, att så icke varit fallet.
När det gäller långa ledningar är det alltså fråga örn de skola vara av järn
eller av koppar.

Vidare har man här berört frågan örn transformatorerna. Jag är för min del
förvissad örn, att våra skickliga elektriska ingenjörer med de möjligheter, som
numera finnas på detta område, skola äga förmåga att konstruera luftkylda
transformatorer; det torde nog icke dröja lång tid, innan det problemet är löst.

Här har gang på gång talats örn, att dessa kris anläggningar bli så dyra.
i saken. kan ju diskuteras. Vi räkna emellertid med, att vederbörande

skall fa statsbidrag till de kostnader, som överstiga 90 kronor per andel. Orsaken
till att man icke vill gå med på det högre anslaget är naturligtvis rädslan
för att staten skall behöva punga ut med litet mera pengar för ändamålet.
Jag tror emellertid, att vi kunna lägga de ökade kostnaderna i det avseendet på
andra delar av landet än just skogstrakterna, vilkas befolkning redan nu
bor så illa och har det så svårt i olika hänseenden.

Herr talman! Jag ber att med det anförda ännu en gång få yrka bifall till
reservationen, vars yrkande sammanfaller med den av mig väckta motionens.

Herr Gustafson i Vimmerby: Herr talman! Jag skall inte förlänga denna
debatt, men jag vill ända begagna tillfället att med ett par ord klargöra min
ställning till den föreliggande frågan.

När vi togo upp denna fråga till behandling i utskottet, hade jag nog en
känsla av att man borde undersöka, huruvida man inte skulle kunna föreslå
anvisande av ett något större belopp för detta ändamål än det av Kungl. Majit
föreslagna, 2 miljoner kronor. Att jag hade den inställningen berodde givetvis
därpa, att jag i likhet med dem som talade för ett anslag på 5 miljoner
kronor hade klart för mig, att det förelåg ett mycket stort behov av elektrifieringsanläggningar
ute pa landsbygden. Men vi kunde heller inte undgå
att inom utskottet liksom ha pa känn, att det var materielbristen och vad som
därmed sammanhängde som gjort, att Kungl. Majit hade begränsat sitt an -

Onsdagen den 1 december 1943.

Nr 33.

€1

Anslag till befrämjande av landsboadens elektrifiering. (Forts.)
slagsäskande till 2 miljoner kronor. Jag påyrkade därför inom utskottet, att
vi där skulle få dessa föredragningar från experthåll, varom utskottets vice
ordförande har talat, i syfte att på det sättet få klarlagt, huruvida man skulle
kunna utnyttja ett större anslag under den tid, varom nu är fråga. Det framgick
emellertid av dessa expertföredragningar, att man, därest ett större anslag
skulle beviljas, måste räkna med att använda materiel, som inte vore
förstklassig. På sätt departementschefen här redan nämnt äro nämligen enenligt
sakkunskapen de torrtransformatorer, som nu kommit i marknaden i
stället för de hittills gängse använda oljetransformatorerna, ännu alltför oprövade
för att man med säkerhet skall kunna yttra sig örn, huruvida de i användningen
äro tillräckligt hållbara. Det kan mycket väl tänkas, att dessa
torrtransformatorer bli utsatta för ett sådant slitage, att de, när normala förhållanden
åter inträda, måste utbytas.

Herr Ericsson i Sörsjön förklarade nyss i debatten, att utskottets skäl att
inte medge bidrag i tillräcklig utsträckning för att därigenom förhindra användandet
av undermålig materiel, i längden inte voro hållbara. Herr Ericsson
menade nämligen, att det är myndigheternas sak att se till att bidrag
inte beviljas i sådana fall, där undermålig anläggningsmateriel skulle komma
till användning. Detta är dock inte hela sanningen i denna fråga. Varken herr
Ericsson eller vi andra inom utskottet kunde nämligen undgå att dra vissa
slutsatser, när dessa särskilt tillkallade experter på särskild fråga under utskottsbehandlingen
förklarade, att på sista tiden en del anläggningar kommit
• till stånd, där särskilt lågspänningsledningarna blivit så svagt dimensionerade,
att det kan bli fråga örn en ombyggnad, när normala tider åter inträda. En
sådan ombyggnad skulle enligt experterna föra med sig en ytterligare kostnad
på cirka 50 procent av de tidigare anläggningskostnaderna. — Det var inför
dylika utsikter, som utskottet — ehuru dess samtliga ledamöter voro mycket
välvilligt inställda till att bevilja ett så stort anslag som möjligt — ansåg, att
det åtminstone för närvarande var oklokt att föreslå en höjning av det av
Kungl. Majit äskade beloppet.

Kammarens ledamöter torde vid denna frågas bedömning taga särskild hänsyn
till vad herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp nyss förklarade, nämligen att
det i propositionen ursprungligen avsetts att begära ett anslag örn 5 miljoner
kronor. Samma elektrifieringsberedning, som ursprungligen hade begärt dessa
5 miljoner kronor, meddelade emellertid Kungl. Maj :t under hand, att materieltillgången
sannolikt inte medgåve ett utnyttjande av större anslag än 2 miljoner
kronor. Detta är faktiska skäl, som även vi inom utskottet, vilka varit
särskilt intresserade av denna sak, lia ansett oss böra böja oss för. Vi hysa
emellertid den förhoppningen, att en ytterligare undersökning i ämnet, och
kanske i viss mån även ändrade tidsförhållanden, skola möjliggöra, att nian
under nästkommande år anser sig kunna för ifrågavarande ändamål disponera
något mera än nu av den kopparmateriel, som finns inom landet. Utskottet
vill livligt hoppas, att så kan bli fallet. Under sådana förhållanden kommer
Kungl. Majit säkerligen att lägga fram förslag om beviljande av ett större
belopp för detta ändamål under nästkommande budgetår. Såvitt jag förstår,
är det ej heller någonting som hindrar Kungl. Majit att redan i början av
nästa riksdag begära ett tilläggsanslag på det nu löpande budgetåret. Jag tror
därför man kan säga, att därest den fortsatta materiel tillgången skulle modge
en större medelsanvändning kommer det inte att möta några svårigheter att få
därav påkallade större anslag beviljade, när de behöva tågås i anspråk.

Herr talman! Jag har med dessa ord velat ansluta mig till yrkandet örn bifall
till utskottets hemställan.

Nr 33.

Onsdagen den 1 december 1943

Interpellation.

Anslag till befrämjande av landsbygdens elektrifiering. (Forts.)

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr förste vice talmannen
gav först beträffande punkten A. propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan i denna punkt dels ock på bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen;
och blev utskottets i punkten gjorda hemställan av kammaren
bifallen.

Härefter biföll kammaren på av herr förste vice talmannen därå given proposition
utskottets hemställan i punkten B.

§ 16.

Herr förste vice talmannen lämnade på begäran ordet till

Herr Lundli, som anförde: Herr talman! Enligt i dagspressen återgivna meddelanden
ha ockupationsmyndigheterna i Norge under gårdagen ingripit mot
lärare och studenter vid Oslo universitet på ett sätt, som väckt känslor av
djup indignation i vida kretsar inom vårt land. Enligt pressens uppgifter
komma de nu arresterade studenterna att överföras till Tyskland. I denna situation
bör de.t te sig som en bjudande plikt för svensk statsledning att örn
möjligt intervenera till de häktades förmån.

Med anledning av här berörda händelser anhåller jag örn andra kammarens
tillstånd att till hans excellens herr statsministern få rikta följande fråga:

Har regeringen för avsikt att företaga några åtgärder med anledning av de
vid Oslo universitet timade tilldragelserna?

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 17.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr
509, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om anslag å
tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1943/44 till bestridande av på
marinen belöpande kostnader för inköp av Berga egendom invid Hårsfjärden.

§ 18.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.22 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Lördagen den 4 december 1943.

Nr 33.

Lördagen den 4 december.

Kl. 4 e. m.

Förhandlingarna vid detta sammanträde leddes av herr andre vice talman -

nen.

Upplästes följande till kammaren inkomna läkarintyg:

Att ledamoten av andra kammaren, chefredaktör Erik Hagberg på grund
av sjukdom (bronchopneumoni) är förhindrad bevista riksdagsarbetet unner
en tid av ungefär en vecka intygas härmed.

Malmö den 2 december 1943.

Erik Ahlqvist

leg. läkare.

§ 2.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets memorial, nr 16, med förslag till utredning angående
riksdagens arbetsformer;

statsutskottets utlåtande, nr 266, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående allmän beredskapsstat för budgetåret 1943/44 jämte i ämnet väckt
motion;

bankoutskottets utlåtande, nr 76, i anledning av fullmäktiges i riksbanken
förslag till omorganisation av riksbanken; samt

jordbruksutskottets utlåtande, nr 72, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utgifter å tilläggsstat I till riksstaten för budgetaret 1943/44,
i vad angår anslag till statens meteorologisk-hydrografiska anstalt.

§ 3- .

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Koningen,
nämligen

från statsutskottet nr 510, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående
den militära väderlekstjänstens organisation m. m.;

från första lagutskottet:

nr 507, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn
polisens ställning under krig; och

nr 508, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn
ändring i utlänningslagen den 11 juni 1937 (nr 344); samt

■64

Nr 33.

Lördagen den 4 december 1943.

från jordbruksutskottet nr 511, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utgifter å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1943/44, i vad
angår anslag till Befrämjande av landsbygdens elektrifiering jämte i detta
ämne väckta motioner.

§ 4.

Justerades ett protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.02 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Stockholm 1943. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

434653