1943. Andra kammaren. Nr 30 (Riksdagens protokoll 1943:30)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1943. Andra kammaren. Nr 30.

Tisdagen den 2 november.

Kl. 4 e. m.

§ 1.

Justerades protokollen för den 26, den 28 och den 30 nästlidna oktober.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna läkarintyg:

Härmed intygas att riksdagsmannen Hjalmar Gustafson, Dädesjö, på grund
av ulcus duodeni (= sår i tolvfingertarmen) är oförmögen deltaga i riksdagsarbetet
under tiden 1 t. o. m. 12 november 1943.

Växjö den 30 oktober 1943.

Curt Ekelund,

t. f. läsarettsläkaren,
med. avd. Växjö lasarett.

Kammaren beviljade herr Gustafson i Dädesjö ledighet från riksdagsgöromålen
under tiden den 1—12 november 1943.

§ 3.

Föredrogos var efter annan följande på kammarens bord liggande motioner;
och remitterades därvid

till statsutskottet motionerna:

nr 481 av fru Rydh Munck af Rosenschöld m. fl.;

nr 482 av herr Hallberg;

nr 483 av fröken Andersson m. fl.;

nr 484 av herrar Svensson i Alingsås och Nilsson i Göteborg:

nr 485 av herr Thorell m. fl.;

nr 486 av herrar Blombäck och Grym;

nr 487 av herrar Hagberg i Luleå och Senander;

nr 488 av herr Håstad m. fl.; och

nr 489 av herr Hagberg i Luleå;

till bevillningsutskottet motionerna:

nr 490 av herrar Persson i Falla och Janson i Frändesta:
nr 491 och 492 av herr Lundberg i Hälsingborg m. fl.; samt
nr 493 av herr Henriksson;

till behandling av lagutskott motionen nr 494 av herr Hedlund i Östersund;
till jordbruksutskottet motionen nr 495 av herrar Thorell och Rieke; samt

till tredje särskilda utskottet motionerna:

nr 496 av herr Norup;

nr 497 av herr Hagberg i Luleå;

nr 498 och 499 av herr Stattin m. fl.; samt

nr 500 av herr Janson i Frändesta m. fl.

Andra kammarens protokoll 1943. Nr 30. 1

Nr 30.

Onsdagen den 3 november 1943.

Rätt att vid
taxering till
statlig inkomst-
och
förmögenhetsskatt
m. m.
åtnjuta avdrag
för gåva.

avsedd för
internationell
hjälparbete.

§4.

Föredrogos, men bordlädes åter bevillningsutskottets betänkanden nr 54
och 55.

§ 5.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.05 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Onsdagen den 3 november.

K. 11 f. m.

§ I Upplästes

följande till kammaren inkommna läkarintyg:

Att fröken Hildur Nygren på grund av influensa är arbetsoförmögen tills
vidare t. o. m. 6 november 1943 intygas. Gävle den 1 november 1943. (Arbetsoförmågan
har varat sedan den 28 oktober.)

Folke Liljenquist,

stadsläkare.

Kammaren beviljade fröken Nygren fortsatt ledighet från riksdagsgöromålen
under tiden från och med den 29 oktober till och med den 6 november 1943.

§ 2.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 54, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående bemyndigande för Kungl. Maj:t att i vissa fall
medgiva skattskyldig rätt att vid taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
m. m. åtnjuta avdrag för gåva, avsedd för internationellt hjälparbete.

I en den 8 oktober 1943 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 355, hade Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit riksdagen
att bemyndiga Kungl. Majit att medgiva, att skattskyldig — som under
beskattningsår, för vilket taxering verkställes år 1944 eller år 1945, lämnat
penninggåva å minst 1,000 kronor till internationellt hjälparbete till lindrande
av nöd bland civilbefolkningen i krigshärjade länder — må vid taxering
till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt samt till krigskonjunkturskatt
eller till syfte likartad skatt, utöver eljest medgivna avdrag, åtnjuta avdrag
med belopp motsvarande vad den skattskyldige under beskattningsåret utgivit
såsom sådan gåva.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 355.

Reservationer hade avgivits:

1) av herr Lundell, som hemställt, att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts
proposition nr 355;

Onsdagen ilen november 11143.

Nr 30.

Rutt att vid taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt m. m. åtnjuta
avdrag för gåva, avsedd för internationellt hjälparbete. (Forts.)

2) av herrar Gustaf Elofsson och Jonsson i Skedsbygd; samt

3) av herrar Sjödahl och Sundström i Skövde, utan angivet yrkande.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Lundell: Herr talman! Det bevillningsutskottsbetänkande, som kammaren
här har att taga ställning till, är enligt mitt förmenande egendomligt
i åtskilliga avseenden.

I våras förelågo här motioner örn prolongera:^ av den avdragsrätt, som under
några år medgivits för gåvor till olika försvarsändamål. Det hade, såsom kammarens
ledamöter torde erinra sig, under några år varit medgivet att vid gåvor
till luftvärn, luftskydd, hemvärn och sjövärn göra avdrag för dessa gåvor vid
deklaration. Men vidare föreslogs det vid detta tillfälle motionsledes, att skattedragare
även skulle få avdragsrätt för gåvor, som lämnades till en del andra
inhemska institutioner såsom landstormsföreningarnas centralförbund, frivilliga
motorcykelkåren, riksförbundet Sveriges lottakårer, stiftelsen flygvapnets
hjälpfond. Alla dessa framställningar avstyrktes emellertid av bevillningsutskottet
och avslogos av riksdagen.

Nu har Kungl. Majit framlagt förslag om avdragsrätt för gåvor, avsedda
för hjälparbetet i krigshärjade länder. Det kail naturligtvis finnas åtskilligt,
som talar för en sådan avdragsrätt, men åtskilligt talar också emot den. När
det är fråga örn gåvor till inhemska institutioner, stanna dock värdena inom
landet, men i det här fallet skulle de ju gå ut ur landet. Det är alltså ett helt
annat förhållande som då i nationalekonomiskt avseende äger rum. Och till
detta vill man nu stimulera genom att medge avdragsrätt vid deklaration.

Våra statsskatter ligga ju för närvarande utomordentligt högt, och det kan
i det läget vara svårt att förutse, i hur stor omfattning en sådan avdragsrätt
kommer att användas. Man bör ha klart för sig, att många skattedragare nog
komma att resonera som så, att inkomsttopparna — om jag får kalla det så —
alltså de översta tusenkronorna av deras inkomster, vilka kanske till 90 procent
gå åt till skatt, kunna de lika väl till 100 procent vara av med och i stället skänka
till något ändamål i utlandet, som ligger dem örn hjärtat, t. ex. till hjälparbetet
i Finland, Norge eller Danmark.

^Nu har ju Kungl. Majit såsom korrektiv mot en alltför stor omfattning av
gåvorna föreslagit, att det i varje särskilt fall skall prövas, om rätt till skatteavdrag
bör beviljas. Men hur går det då med den princip om likformighet och
rättvisa i beskattningen, som är en av skatteförfattningarnas grundpelare? Jag
ar för min del inte principiellt motståndare till en viss begränsad avdragsrätt
lör gåvor till humanitära ändamål, men märk väl: då för ändamål håde inom
och utom landet. Men jag måste absolut opponera mig emot, att omfattningen
av denna hjälpverksamhet skall på sätt, som nu föreslås, regleras av Kungl.
Majit efter gottfinnande. Tillstånd att lämna sådan gåva skall ju i varje särskilt
fall begäras av Kungl. Majit, och det synes inte bara vara meningen att
reglera omfattningen av gåvogivandet utan också att bestämma till vilket land
gåvor skola få lämnas. Jag skall inte närmare gå in på denna sista fråga örn
inriktningen av gåvolämnandet, men jag vill säga, att vad som förljudits i saken
har inte varit tilltalande.

Slutligen har jag i min reservation anmärkt på att avdragsrätt endast skall
medgivas för gåvor, som uppgå till minst 1,000 kronor. Det är en föreskrift,
sorn ännu mindre kan stå i överensstämmelse med principen örn likformighet
neli rättvisa i beskattningen. Utskottet Ivar ju inte heller funnit denna bestämmelse
tilltalande, utan säger: »Denna begränsning av avdragsrätten har av de -

Nr 30.

Onsdagen den 3 november 1943.

Rätt att vid taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt m. rn. åtnjuta
avdrag för gåva, avsedd för internationellt hjälparbete. (Forts.)
partementschefen motiverats med praktiska skäl. Med hänsyn till principen om
likformighet och rättvisa vid beskattningen hade det enligt utskottets mening
varit önskvärt, att avdragsrätt kunnat medgivas jämväl för gåva understigande
nämnda belopp. Då det emellertid visat sig möta vissa svårigheter att med det
nu föreslagna ansökningsförfarandet förena avdragsrätt även för mindre gåvor,
har utskottet nödgats avstå från tanken på en sådan utvidgning av avdragsrätten.
»

Är det inte en bra svag motivering för att gå ifrån principen örn likformighet
och rättvisa vid beskattningen? Den, som lämnar ett bidrag på 1,000 kronor,
.skulle alltså få avdragsrätt, men den, som lämnar ett bidrag på 100 eller 200
kronor, skulle inte få det. Det vill med andra ord säga, att den, som har en inkomst
på tillräckligt många tusen kronor, skulle få göra avdrag för sin gåva,
medan däremot den, som har, låt mig säga, bara tiondelen så stor inkomst, inte
skulle få göra det. Jag har svårt att förstå, att kammarens ledamöter med den
inställning, som de tidigare haft till frågor av denna art, skulle kunna svälja
en sådan sak.

Jag har av de grunder, som jag här anfört, yrkat avslag på Kungl. Maj:ts
proposition. Jag kunde naturligtvis också ha gått den väg, som följts av ett
par andra reservanter, och endast försökt få bort gränsdragningen vid 1,000
kronor, som ju är det mest osmakliga i hela förslaget. Jag tror emellertid att
det skulle vara lyckligast, örn propositionen i dess helhet avsloges och att det
sedan framlades ett bättre genomtänkt förslag, där omfattningen av gåvogivandet
begränsades på annat sätt än nu skett och där den nedre gränsen för
avdragsberättigade gåvor sattes lägre än vid 1,000 kronor — jag har i min reservation
framkastat möjligheten att sätta den vid 100 eller 50 kronor. Det är
naturligtvis riktigt vad bevillningsutskottet här säger, nämligen att det skulle
möta svårigheter att med det nu föreslagna ansökningsförfarandet förena avdragsrätt
även för mindre gåvor, men varför skulle man inte kunna tänka sig,
att avdragsrätt generellt beviljades för gåvor till viss organisation, och att detta
sedan i god tid meddelades taxeringsmyndigheterna, så att anspråk på avdrag
för sådana gåvor skulle kunna få upptagas på någon rad under »Allmänna avdrag»
i deklarationsblanketten? Jag kan inte finna, att det skulle ligga något
äventyrligt i ett sådant förfarande.

Herr talman! Med stöd av vad jag nu framhållit ber ber jag alltså att få yrka
avslag på Kungl. Maj:ts proposition.

Herr Jonsson i Skedsbygd: Herr talman! Då jag tillsammans med en annan
ledamot av bevillningsutskottet, herr Elofsson i Vä, fogat en reservation till
det föreliggande utskottsutlåtandet, anser jag mig pliktig att med några ord
inför kammaren redogöra för hur jag ser på frågan.

Såsom herr Lundell redan påpekat, nödgades vi här i riksdagen inför trycket
av de händelser, sorn inträffade ute i världen, för några år sedan gå med
på skattefrihet under viss tid för gåvor till en del försvarsändamål. Ansökningar
om förlängning av denna skattefrihet kommo sedan undan för undan,
till dess bevillningsutskottet måste säga: »Vi kunna inte fortsätta längre på
denna väg.» Bevillningsutskottet uttalade redan första gången frågan var
före, att ett beviljande av skattefrihet för sådana gåvor strede mot principerna
för vår skattelagstiftning, och det är ju det minsta man kan säga. Vid årets
riksdag framkommo dessutom, såsom även herr Lundell nämnde, flera motioner
med yrkande örn utsträckning av skattefriheten till nya områden. Bevillningsutskottet
beslöt då, med hänsyn till den tveksamhet utskottet tidigare hyst
och till att det inte längre kunde anses föreligga några tvingande omstän -

Onsdagen den 3 november 1943.

Nr 30.

Rätt att vid taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt m. m. åtnjuta
avdrag för gåva, avsedd för internationellt hjälparbete. (Forte.)
digheter, att göra rent bord och för sin del gå in för avslag på alla framställningar
av detta slag.

Denna utskottets ståndpunkt biträddes sedan av båda kamrarna oell fick
inte minst av statsrådet och chefen för finansdepartementet ett varmt erkännande.
Jag skall be att få citera vad herr statsrådet yttrade, då denna fråga
behandlades i första kammaren: »Jag undrar, om det inte är många av riksdagens
ledamöter, som ha röstat för sådana skattebefrielser helt enkelt därför,
att man inte har betraktat dem som anslag. Man har inte haft klart för sig,
att det i grund oell botten är detsamma, som örn man av statens medel beviljar
en del till just detta ändamål. Det är alltså den här dolda karaktären av anslag,
som antagligen har förmått ledamöter, som. kanske skulle ha sagt nej, örn
det hade gällt ett öppet anslag, att rösta för saken. Det blir i längden omöjligt
att fortsätta på den vägen.» Vidare säger statsrådet: »Men det är väl
i insikt om, att man redan har kommit så långt, att det måste bli ett slut på
detta, som nu bevillningsutskottet enhälligt har gått på den linjen, att man
skall säga nej.» Slutligen säger statsrådet: »Under sådana förhållanden förefaller
det mig, som om det vore att taga ett steg på den väg, som jag skulle
vilja kalla för rationalisering av utgifterna, örn utskottets förslag vunne kammarens
bifall.»

Jag måste säga, att det därför i någon mån verkade som en chock på utskottet,
när man under fortsättningen av samma riksdag fick mottaga ett förslag
om skattefrihet för gåvor av den art, varom det här är fråga.

Det nu framlagda förslaget strider emellertid inte bara mot de principer
för vår skattelagstiftning, mot vilka man syndat, när man tidigare beviljat
skattefrihet. Det strider också mot en annan mycket vital princip, som måste
ligga och har legat till grund för skattelagstiftningen, nämligen den principen
att skatterna böra vara så likartade och rättvisa som möjligt.

Det föreslås här att skattefrihet skall beviljas för gåvor på över 1,000 kronor.
Man måste emellertid ha klart för sig •— finansministern har redan i det
anförande i första kammaren, som jag nyss citerade, varit inne på den saken
— att skattefriheten gör, att det inte enbart blir fråga om gåvor av enskilda
personer eller företag utan även av staten, då i gåvorna ingå medel, som annars
skulle ha tillfallit staten. I det här föreliggande fallet har bevillningsutskottet
räknat ut, att en person med 50,000 kronors inkomst, som skänker 1,000
kronor för det antydda ändamålet, betalar i realiteten själv endast kronor
502: 50, under det att staten betalar kronor 497: 50. För en inkomsttagare med
100,000 kronors inkomst, blir resultatet, att han själv betalar inte fullt 400
kronor, under det att de medel, som annars skulle lia tillfallit staten, uppgå
till över 600 kronor. Och är det fråga örn krigskonjunkturskattemedel, kan beloppet
fördela sig så, att 300 kronor kommer på den enskilde givaren och 700
kronor på staten — jag räknar då med den högsta tariff, enligt vilken krigskonjunkturskatten
utgår eller med 70 procent.

Jag vill beröra också en annan synpunkt, som jag framhållit både inom utskottet
och i reservationen. Det kan befaras, att den hjälpverksamhet, som vi väl
alla eflerslrilva när det en gång gäller att återuppbygga vad som blivit förstört
i de krigshärjade länderna, främst då beträffande våra nordiska broderland,
kommer att lida avscviirda avbräck, örn man, såsom nu ifrågasättes, premierar
dem, som kanske lia bäst råd att ge och som kanske ta av sitt överskott, medan
de många, sorn gärna skulle vilja efter förmåga bidraga med en liten skärv,
inte erhålla motsvarande förmån. Jag tror inte alf det är fördelaktigt för
den fortsatta hjälpverksamheten, att man nu slår in på sådana linjer.

Egentligen skulle jag, när jag för det resonemang sorn jag nu gjort, ha gått

Nr 30.

Onsdagen den 3 november 1943.

Rätt att vid taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt to. to. åtnjuta
avdrag för gåva, avsedd för internationellt hjälparbete. (Forts.)
på samma linje som herr Lundell och yrkat direkt avslag på Kungl. Maj :ts
förslag. Men jag anser att den hjälpverksamhet, som nu behöver igångsättas,
bör understödjas och att det är en plikt för oss, som kunnat hålla oss utanför
kriget, att hjälpa våra nordiska grannländer. Därför har jag inte velat gå på
avslagslinjen.

Både finansministern och utskottet ha sagt, att det skulle möta svårigheter
ur kontrollsynpunkt att låta skattefriheten gälla även gåvor av mindre belopp.
,Vi reservanter ha emellertid i vår reservation pekat på en framkomlig väg
därvidlag — herr Lundell har redan varit inne på den saken. Yi framhålla,
att man kunde auktorisera den eller de hjälporganisationer, som ha att ombesörja
insamlingen av medlem, och att ett kvitto från dessa organisationer skulle
vara tillräckligt för att erhålla skatteavdrag. Jag hade tänkt att ställa detta
förslag även här i kammaren, men då det av konstitutionella skäl inte lär gå
att få proposition framställd på ett sådant yrkande, som sträcker sig något
längre än vad Kungl. Majit föreslagit, nödgas jag gå en annan väg.

Jag anser att örn kammaren i dag avslår den föreliggande propositionen, så
bereder man därigenom möjlighet för Kungl. Maj :t att senare framlägga en
proposition av den beskaffenhet, som jag här skisserat, alltså en proposition
som går ut på en allmän skatfelindring för dem, som vilja ge gåvor. Det är
därför som jag i dag mot min vilja instämmer i det yrkande örn avslag, som
herr Lundell ställt. Jag gör det i förhoppning örn att frågan, i fall den nu faller,
dock skall falla framåt och att vi skola få en proposition av det innehåll,
som jag bär angivit.

Herr Sundström i Skövde: Herr talman! Det är väl ingen av kammarens
ledamöter som kunnat undgå att märka, att bevillningsutskottets tillstyrkande
av Kungl. Majits proposition är ett tillstyrkande med många och stora
förhinder. Minst 90 procent av betänkandet går i polemisk riktning, och skulle
man ha handlat efter bevillningsutskottets tidigare tillkännagivna principer,
skulle det självklart ha lett till ett avstyrkande av propositionen. Det måste
också vara mycket motbjudande att svälja en proposition som går ut på att
örn en person ger en gåva, varav han inhöstar ära och måhända från vissa
givares sida även ideella och kanske materiella fördelar på lång sikt, denna
gåva då skall kunna bestå — örn det gäller medel som annars skulle vara belagda
med krigskonjunkturskatt — ända upp till 70 procent av statsmedel.
En sådan ordning kan naturligtvis på intet sätt försvaras och bör överhuvud
taget icke komma i fråga.

Att jag nu för min del icke desto mindre icke kan ansluta mig till ett. direkt
avslagsyrkande, beror därpå, att den verksamhet varom det här är fråga är
av internationell natur. Jag kan icke på något sätt dela de synpunkter som
herr Lundell anför, när han gör gällande, att den omständigheten, att avdragsrät.
t icke är medgiven för gåvor som stanna inom landet, utan vidare skall
vara ett hinder för att avdrag må ges, när det gäller hjälpverksamhet utom
landet. Hade det gällt gåvor för inhemska ändamål, hade säkerligen ingen
inom utskottet varit med örn att bevilja skatteavdrag. Men den omständigheten,
att det nu är fråga örn en hjälpaktion som snabbt bör sättas i gång och
som kanske skulle försvagas eller utebli, örn icke denna, skatfelindring skulle
medgivas, denna omständighet är avgörande för, att man trots allt icke velat
gå på den rena avslagslinjen.

När jag emellertid antecknat en blank reservation till det föreliggande betänkandet,
har jag gjort det därför, att jag har velat uttala den bestämda förväntan,
att vi aldrig mer skola behöva taga ställning till en sådan proposition.

Onsdagen den 3 november 1943.

Nr 30.

Rätt att vid taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt m. m. åtnjuta
avdrag för gåva, avsedd för internationellt hjälparbete. (Forts.)

Att i fråga om hjälpverksamhet på detta sätt anlita skattemedel är ett oriktigt
och irrationellt system, och det kan aldrig bli rättvist. Därom vittnar
nu bäst den regel som man av praktiska skäl nödgas införa, nämligen att endast
gåvor av minst 1,000 kronors värde skola vara avdragsberättigade. Hade
vi satt någon annan gräns, hade även orättvisor kunnat upptäckas. Detta
visar, att hjälpverksamhet enligt dessa linjer icke bör förekomma. Men jag
vill bestämt säga ifrån, att när jag nu nödgas uttala dessa betänkligheter, är
det icke därför, att jag på något sätt inte gärna ser, att en hjälpverksamhet
av ifrågavarande art kommer till stånd. Jag tror emellertid, att det är riktigt,
att den enskilde får ge efter råd och lägenhet utan tanke på skatteavdrag
samt att, örn staten därutöver vill medverka, det bör ske genom att Kungl.
Maj :t framlägger en proposition och att riksdagen får i vanlig ordning bestämma
över medlens användning. Då blir det hela upplagt efter riktiga linjer,
och medlens användning och disposition bli på ett betryggande sätt ordnade.

Jag måste också i detta sammanhang påpeka en sak, nämligen att det här
gäller att ge Kungl. Majit en fullmakt. Yi leva visserligen i fullmaktslagstiftningens
tid, men då det gäller fullmakter i fråga om bevillning, bör riksdagen
visa en alldeles särskilt stark känslighet, därför att bevillningsmakten
nu kanske är det enda som riksdagen har ett verkligt grepp över, och det
greppet bör riksdagen icke släppa. Ja, jag skulle vilja säga, att när det gäller
det allra minsta intrång i riksdagens bevillningsmakt, bör riksdagen visa
en lika stor känslighet som prinsessan på ärten.

Jag har, herr talman, som sagt, velat uttalat den förhoppningen, att det nu
är sista gången som vi skola behöva behandla en proposition av ifrågavarande
art. Detta är anledningen till min reservation och till detta mitt uttalande.
Jag kan emellertid i den situation vari vi nu befinna oss inte ansluta mig till
ett avslagsyrkande.

Herr Sandberg: Herr talman! Då jag inte varit närvarande vid justeringen
av ifrågavarande betänkande, finner jag mig föranlåten att säga några ord
örn min inställning till den föreliggande frågan.

Jag delar naturligtvis mycket bestämt de betänkligheter som utskottet givit
uttryck åt, då utskottet påpekat, att det nu framlagda förslaget i principiella
hänseenden strider mot den ståndpunkt som riksdagen tidigare intagit
i hithörande spörsmål, och jag kan instämma i vad som från åtskilliga håll
här förut betonats angående det betänkliga i att främja vissa behjärtansvärda
ändamål genom skattelindringar. Man bör i dylika fall hellre gå en annan
väg och ge direkta bidrag, örn så befinnes nödvändigt. Jag bär emellertid för
min del ändock ansett mig böra biträda tanken på ett undantagsförfarande i
detta fall på grund av de alldeles särskilda iförhållanden som här föreligga,
bland annat med hänsyn till att det gäller en sak av internationell natur. I
fråga örn sättet att bereda den ifrågavarande skattelättnaden bär jag dock
haft samma uppfattning som kommit till uttryck i den av herrar Gustaf
Elofsson och Jonsson i Skedsbygd avgivna reservationen. Jag har sålunda
inom utskottet talat för en anordning varigenom det skulle bli möjligt att erhålla
skatteavdrag även för mindre gåvor än sådana på 1,000 kronor. Jag
måste alldeles bestämt säga, att den anordning för skatteavdrag som här föreslås
inte är förenlig med likformighet och rättvisa vid beskattningen.

Nu har det emellertid ej lyckats att vinna majoritet inom utskottet för en
linje, som inneburit (Ion önskade rättvisan, och jag beklagar, att detta icke
varit möjligt. läget är emellertid för närvarande sådant, att det icke heller är
möjligt att här ställa ett. yrkande örn bifall lill den nyssnämnda reservatio -

Nr 30.

Onsdagen den 3 november 1943.

Rätt att vid taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt m. m. åtnjuta
avdrag för gåva, avsedd för internationellt hjälparbete. (Forts.)
nen, emedan det av konstitutionella skäl icke lär gå att framställa proposition
på densamma. Jag står sålunda i valet mellan att antingen biträda Kungl.
Maj:ts proposition, d. v. s. utskottets förslag, eller att gå på avslag, och då
måste jag, herr talman, välja den förra utvägen. Jag finner det betänkligt
att gå på ett avslag med den motivering som givits av bl. a. herr Jonsson i
Skedsbygd, nämligen att Kungl. Maj :t sedan kan komma tillbaka med en
bättre utformad proposition. Ett sådant förfarande kommer i alla händelser
att taga avsevärd tid, och detta ärende är, som vi torde veta, av brådskande
art. Dessutom kan det väl icke undgås, att ett avslag på denna proposition
nu skulle komma att göra ett mycket ogynnsamt intryck oöh inte förstås av
dem, som beröras av detsamma. Jag måste sålunda, fastän det finns mycket
allvarliga principiella invändningar att göra, stanna för ett bifall till utskottets
hemställan.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Herr Lundell började sitt anförande
med att säga, att han fann bevillningsutskottets betänkande i hög grad egendomligt.
Jag skulle ju närmast tycka, att herr Lundell skulle vara glad över
det, därför att det ju gett honom möjligheten att uppträda i den tacksamma
roll som han nu fått tillfälle till i sitt anförande här.

Det är ju självfallet, att detta förslag inte kunnat tilltala dem, vilka sedan
1938 sysslat med dessa ting örn avdrag för gåvor till luftvärnet, sjövärnet,
luftskyddet och hemvärnet, samt vid varje särskilt tillfälle framhållit, att
detta .stod i strid mot de principer på vilka vår skattelagstiftning vilar, och
slagit fast, att när den tid som de fattade besluten avsåge gått ut, borde det
vara angeläget att bringa denna sak ur världen. I våras bragtes också denna
sak ur världen. Man måste ju då fråga sig: Vad finns det för anledning, att
när chefen för finansdepartementet, efter vad som framgick av vårens debatt,
står på samma linje som bevillningsutskottet, han lägger fram en proposition
sådan som denna och bevillningsutskottets majoritet — ja, man kan säga
hela bevillningsutskottet minus herr Lundell — anser sig kunna medverka till
ett frånträdande av vårens ståndpunkt?

Jag vill först och främst erinra örn att upphovet till denna aktion är den omständigheten,
att det här gäller att på ett särskilt sätt hjälpa ett nödlidande
grannland. Jag vill föra i damernas och herrarnas erinran, vilken stor aktion
som det svenska näringslivet gjorde för ett annat grannland ungefär vid årsskiftet
1939—1940. Vid denna tidpunkt befunno vi oss i ett sådant läge. att vi
för den mycket stora gåva, sam då gavs till ett i nöd varande grannland, icke
satte några villkor, och därför blev problemet örn skattebefrielse då icke aktuellt.
Vi befinna oss i dag kanske i ett annat läge, än vi gjorde vid denna tidpunkt,
och det är därför säkert inte möjligt att för en gåva av liknande art
få samma intresse som vid den ifrågavarande tidpunkten. Detta må vara beklagligt,
och det ha» under utskottsbehandlingen av ärendet fällts många hårda
ord örn detta. Man bär sagt, att man tyckte, att det svenska näringslivet skulle
kunna visa samma generositet som det gjorde vid årsskiftet 1939—1940. Var
och en må ha sin uppfattning örn den saken, men hur våra uppfattningar där
än må brytas mot varandra, så hjälper det oss inte, därför att vi befinna oss
i ett läge där det utan tvivel är omöjligt att få fram en gåva av verklig storleksordning
till det grannland som det här gäller, örn man inte visar tillmötesgående
på den punkt det här är fråga örn. Så är faktiskt förhållandet, och det
är ingenting att göra däråt..

Det skulle ju ha varit önskligt, att man i denna fråga kunnat gå en väg som
hade öppnat möjlighet att erhålla skatteavdrag även för de mindre gåvorna,

Onsdagen den 3 november 1943.

Nr 30.

Mätt att vid taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt m. m. åtnjuta
avdrag för gåva, avsedd för internationellt hjälparbete. (Forts.)
så att man. kunde sagt, att all den rättvisa och rättfärdighet i beskattningsavseende
som vi eftersträva hade iakttagits. Den utredning som verkställts
i ämnet har emellertid givit till resultat, att om man vill ha ett grepp om och
en kontroll över det hela, är det inte möjligt att gå någon annan väg än den
Kungl. Majit här har föreslagit.

Jag vill emellertid särskilt stryka under, och det gör ju också utskottet sida
efter sida, höll jag på att säga, att detta får vara en tillfällig företeelse och
inte bli inkörsporten till ett permanent förhållande, som vräker ^över ända den
principiella ståndpunkt sorn riksdagen intog i våras..Detta är, såvitt vi kunnat
utläsa ur propositionen, också finansministerns mening. Således sammanfaller
där departementschefens uppfattning med utskottets.

Det är här fråga om befrielse vid deklarationerna 1944 och 1945. Att man
tar med två år, är väl beroende på att det icke är möjligt med det sätt varpa
näringslivet nu arbetar att redan under innevarande år klara upp hela detta
problem.

Jag stryker starkt under, herr talman, att det här är fråga örn en tillfällig
företeelse, där man vill öppna en möjlighet att hjälpa ett grannland på samma
sätt som man förut hulpit ett annat. Jag kan då inte förstå, att herr Lundell
har så lätt för att säga, att det lyckligaste skulle vara, örn kammaren ville
avslå den föreliggande propositionen. Jag skulle anse, att det olyckligaste som
vi skulle kunna göra i detta fall vore att avslå propositionen — kanske icke
för vår egen del, utan därför att människorna i det grannland som det här närmast
gäller icke skulle kunna förstå detta. Man skulle där inte kunna förstå,
att, när Kungl. Majit framlagt ett förslag som detta, den svenska riksdagens
folkvalda kammare skulle neka att lämna det stöd som vore erforderligt.

Det är, herr talman, ur dessa synpunkter och endast ur dessa, som jag hemställer
örn bifall till det föreliggande förslaget.

T detta anförande instämde herrar Orgard, Kilbom och Bladh.

Herr Ericsson i Åtvidaberg: Herr talman! Alla veta, vilket hjälparbete som
närmast avses i den proposition vi nu behandla. Ett hjälparbete av stora, matt
gentemot ett grannland pågick även för några år sedan. Detta är omvittnat
av den föregående ärade talaren. Situationen var emellertid då en annan, än
vad den är i dag. När nu behovet av hjälp och snabb hjälp åt grannen .västerut
framträdde, ville näringslivet gärna ge en härför skapad hjälpaktion sitt
stöd. Men näringslivet hade undergått en viss förändring efter den nyss omförmälda
tidigare hjälpaktionen. Vissa branscher hade det nu. hårt, och för
de branscher, som hittills haft goda konjunkturer, tedde framtiden sig mera
svårbedömlig. Under sådana förhållanden stod näringslivet i den situationen
att det bra gärna, liksom tidigare, rölle dra sitt strå till stacken, men att det
nödgades hemställa örn, att hjälpen måtte få bli omkostnadsbetonad ungefär på
samma sätt, som när det gällde den egna personalens välfärd. Jag fick på
min lott att härutinnan tala med finansministern. Finansministern, som varmt
behjärtade saken, uttalade emellertid principiella farhågor med hänsyn till
dess prejudicerande betydelse. Jag tror mig emellertid förstå, att finansministern
så småningom släppte dessa betänkligheter, som väl ej heller behövde
vara så väldigt, stora. Man får ju utgå ifrån, att det krav på hjälp, som det
nu är fråga örn, i främsta rummet gäller vårt västra broderland och att det
icke skall behöva resas några flera sådana krav under vår generation. Helt
annorlunda skulle det ställa sig i fråga örn den inrikes hjälpverksamheten, där
ju faran för icke önskvärda prejudikat är stor. Man bär också i god tro och i

Nr 30.

Onsdagen den 3 november 1943.

Rätt att vid taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt m. m. åtnjuta
avdrag för gåva, avsedd för internationellt hjälparbete. (Forts.)
förvissning om, att riksdagen icke skulle stjälpa saken, redan föranstaltat om
hjälp åt vårt norska broderfolk med de viktigaste livsmedlen, exempelvis
socker.

Det har sagts under den tidigare diskussionen och under samtal man och
man emellan, att den här saken borde näringslivet självt kunna sköta örn genom
att lämna bidrag av sina redan beskattade medel. Ett försvar för och
en förklaring till att så icke skett lämnade jag inledningsvis. Jag skulle därtill
vilja addera, att fråga är, om det icke ur olika synpunkter är välbetänkt
att staten själv nu genom avdragsrätt för gåvorna sadlar upp vid sidan av
givarna.

Det vore beklämmande örn någon skulle tro vad en av de ärade talarna sade
sig befara, nämligen att dessa gåvor givas för att åt givaren inhösta en ära
för ögonblicket eller för framtiden. Bevekelsegrunderna äro mycket ärligare
och helt andra, mina damer och herrar. Den som följt situationen i Norge —
jag säger ordet Norge rakt på sak — och vet till vilken välsignelse de matsändningar
varit, som redan kommit dit, blir beklämd över en sådan insinuation.
På en punkt skulle jag emellertid kunna förena mig med denne talare
och det är när han säger, att han hoppas att det skall vara sista gången vi
skola behöva ta ställning till en proposition sådan som denna. Ja, jag hönnäs
innerligt att ett världskrig, som skapat den föreliggande situationen, icke
ånyo skall utbryta, och att en sådan här proposition alltså icke skall behöva
prövas mera under vår livstid. Herr Lundell sade, att ett bifall till den föreliggande
propositionen skulle stimulera till gåvor i form av pengar, som gå
ur landet. Ett enda ord i hans resonemang skulle jag kunna acceptera, nämligen
ordet »stimulera», men icke i det lundellska sammanhanget. Nej, stimulera
till välgörenhet åt vårt västra, i nöd varande broderfolk.

Herr talman, jag hemställer örn bifall.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman!
Det är nog ingen som tror annat än att denna proposition framlagts efter
mycket noggrant övervägande. De som ha varit med om diskussionerna rörande
skattebefrielse för gåvor under kristiden veta, att det icke varit från
finansdepartementet som sådana förslag kommit. Själv har jag tvärtom hela
tiden varit ytterst betänksam mot att man skulle slå in på denna väg, och det
har i stället varit utskottet, som med hänsyn till de särskilda förhållandena
ansett, att man icke borde gå emot villigheten att satsa bidrag även av enskildas
inkomster. Det var också med mycket stor tveksamhet jag tog upp saken
inom regeringen, och jag kan försäkra, att örn det icke gällt ett mycket begränsat
ändamål, som var och en från början har klart för sig skall bli till tiden
begränsat — och jag skulle vilja säga också till omfattningen begränsat —
skulle betänkligheterna ha vägt över, och någon proposition icke kommit fram.
Jag vill härmed ha sagt, att alla de betänkligheter, som här i diskussionen
framförts, icke varit främmande för regeringen, liksom också att de uppenbarligen
icke varit utan vikt vid skrivningen av utskottets betänkande. Jag
uppfattar detta utskottsbetänkande som en förklaring, att utskottet nu anser
att det bör vara slut med dessa extraordinära föranstaltningar med skattebefrielser
för gåvor, men att utskottet med hänsyn till de omständigheter, som
tidigare förevarit, då man i mycket stor utsträckning kunnat skicka gåvor till
andra länder, övervunnit betänkligheterna mot en sådan här skattebefrielse.

I dessa överväganden har även frågan örn en begränsning av storleken av
.givarnas gåvor nedåt ingått. Det var i själva verket med tanke på att man

Onsdagen den 3 november 1943.

Nr 30.

Rätt att vid taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt m. m. åtnjuta
avdrag för gåva, avsedd för internationellt hjälparbete. (Forts.)
skulle giva detta steg en så begränsad räckvidd som möjligt som denna beskärning
till 1,000 kronor kom till stånd, då det ju i grund och botten rörde sig
om en insamling endast från stora företags sida och då det ju därvidlag icke
kunde tänkas bli tal om några små gåvor. Jag skulle nog vilja säga, att örn
riksdagen skulle vilja gå på avslagslinjen, vilket är det enda alternativet till
utskottets förslag, det icke skulle bli möjligt för en regering att komma tillbaka
med ett förslag av annan form. Betänkligheterna måste bli lika stora som
nu, då ju alla veta, att när ett företag ger låt mig säga 1,000 eller 10,000 kronor
så är nästan hälften därav en direkt gåva från staten. Enda utvägen vöre
att hädanefter alla bördor av detta slag finge falla på staten och det enskilda
avkopplades från all sådan här hjälpverksamhet. Liksom statsministern uttalade
i första kammaren tror jag icke, att det vore önskvärt att man i nuvarande
läge kopplade ifrån de enskilda bidragen och att allt lädes på staten. Jag anser
därför, att trots alla betänkligheter det riktigaste är att kammaren bifaller
utskottets hemställan.

Herr Lundell: Herr talman! Jag vill endast göra ett litet tillägg till vad
herr Ericsson i Åtvidaberg här anfört. Gentemot honom skall jag be att få
framhålla, att det från min sida icke är fråga örn att stjälpa. Det skulle icke
gärna kunna medföra några menliga följder, örn avdragsrätten utvidgades till
att avse gåvor till belopp understigande 1,000 kronor. Icke heller skulle det
kunna medföra någon olägenhet, om personer, som önskade lämna hjälp åt
annat håll, erhölle avdragsrätt. Det innebär en viss motsägelse, att departementschefen
i propositionen talar om den hjälpverksamhet, som utövas av hjälpkommittén
för Finlands barn, hjälpkommittén för Finlands invalider och
svenska Norgehjälpen, men i sitt anförande här i kammaren endast talar örn
den hjälp, som skulle lämnas till ett enda håll. Om Kungl. Maj :ts proposition
avsloges och Kungl. Maj:t i stället till vårsessionen lade fram en ny proposition,
enligt vilken avdragsrätten skulle gälla även belopp understigande 1,000
kronor och avdrag kunna erhållas även för gavor till annat håll än som nu
förutsatts, skulle ingen olägenhet uppkomma. Taxeringsarbetet börjar icke förrän
under tiden februari—april nästa år. Erforderliga bestämmelser kunde hinna
meddelas under vårsessionen i så god tid, att taxeringsmyndigheterna kunde få
direktiv om att avdrag finge medgivas för gåvor, som lämnats till de och de
organisationerna.

Jag ber alltså att i nuvarande läge 1''å vidhålla mitt avslagsyrkande.

Herr Jonsson i Skedsbygd: Herr talman! Jag kanske egentligen icke har
anledning att begära ordet, ty ingen av de ärade talare från utskottet, som yttrat
sig, har vänt sig mot den principiella linje, som jag förfäktar. Herr Sandberg
har ju helt enkelt deklarerat, att han har samma inställning. Jag vill ännu
en gång betona, att då jag yrkar avslag på Kungl. Maj:ts förslag, så gör jag
det icke därför att jag vill stjälpa denna hjälp- utan därför att jag icke ur någon
synpunkt kan finna det principiellt riktigt att fastställa en undre gräns för
avdragsbeloppen. Det är denna inställning och ingenting annat, som gör, att jag
vidhåller mitt avslagsyrkande.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels oek på avslag å såväl utskottets
berörda hemställan som Kungl. Maj ris förslag i ämnet; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr

Nr 30.

Onsdagen den 3 november 1943.

Förslag till
lärordning om
tillfällig nedsättning
av
skatten för
vissa automobil
er.

Rätt att vid taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt m. m. åtnjuta
avdrag för gåva. avsedd för internationellt hjälparbete. (Forts.)
Lundell begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller bevillningsutskottets hemställan i utskottets
förevarande betänkande nr 54, röstar

Ja i

Den, det ej vill, röstar

Nej;

^ Vinner Nej, bär kammaren avslagit såväl utskottets berörda hemställan som
Kungl. Majlis förslag i ämnet.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan
kammaren bifallit utskottets hemställan.

§'' 3.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 55, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning örn tillfällig nedsättning av
skatten för vissa automobiler jämte en i ämnet väckt motion.

Därvid yttrade:

Herr Jonsson i Skedsbygd: Herr talman! Även till detta utskottsutlåtande
har jag fogat en reservation. Jag har inom utskottet pläderat för en något större
skattesänkning än den, som av Kungl. Maj:t föreslagits. Det är ju allmänt
känt, att bilbeståndets minskning hotar att medföra katastrofala verkningar för
exempelvis livsmedels- och vedtransporterna. Det föreliggande förslaget syftar
till att underlätta användningen av däck utav annat material än mjuk kautschuk.
I första hand har man velat uppmuntra till användning utav däck av
trä. Genom den föreslagna skattesänkningen skulle åstadkommas, att skattesatsen
bleve densamma beträffande ersättningsringar som beträffande ringar av
mjuk kautschuk. Enligt den nu gällande bestämmelsen uppgår skatten å förstnämnda
slag av ringar till ungefär fyra gånger så högt belopp som skatten på
ringar av sistnämnda slag. I nuvarande situation, då bilbeståndet oavbrutet
minskas, därför att man icke kan anskaffa gummi i tillräcklig utsträckning, är
naturligtvis varje skattesänkning önskvärd, men jag tror, att det är nödvändigt
att gå ännu längre än här föreslagits och stadga fullständig skattebefrielse beträffande
ersättningsringar. Under debatten i utskottet framhölls, att det finge
ankomma på Kungl. Majit att föreslå andra åtgärder, d. v. s. statssubvention,
därest det skulle befinnas nödvändigt att söka åstadkomma en ytterligare utsträckt
användning av ersättningsringar. Det kan diskuteras, örn det är lämpligare
med statssubvention än med skattebefrielse. För min del anser jag, att
det hade varit riktigare att genom totalt borttagande av skatten å ersättningsringar
uppmuntra så många bilägare som möjligt att använda sig av sådana
ringar. Jag befarar, att vi, örn skattebefrielse icke införes, hastigt nog komma
att råka i så stora svårigheter, att vårt transportproblem blir olösligt. Hedan
de inskränkningar, som vidtagits, ha medfört ganska stora svårigheter särskilt
för transport av livsmedel, mjölk, kreatur och icke minst av skogsprodukter.
Jag har nu icke anledning att framställa något yrkande i denna fråga. Jag har
dock velat fästa kammarens uppmärksamhet på att vi snart nog kunna komma

Onsdagen den 3 november 1943.

Nr 30.

Förslag till förordning om tillfällig nedsättning av skatten för vissa automo biler.

(Forts.)

i det läget, att man blir tvungen att vidtaga mera långtgående åtgärder för att
försöka hålla vårt bilbestånd uppe, så att nödiga transporter kunna utföras.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Gentemot vad herr Jonsson i Skedsbygd
anfört skulle jag bara vilja påpeka, att utskottet ställt sig på den ståndpunkten,
att skattesänkningen skall kompensera ökningen av de årliga driftskostnaderna.
Utskottet har tagit bestämt avstånd från den linjen, att anskaffningskostnaderna,
som väntas bli tämligen stora, skulle täckas genom ytterligare skattenedsättning.
Jag är ingalunda blind för att det kan tänkas att detta problem
kan komma i ett sådant läge, som det herr Jonsson i Skedsbygd skildirade.

Skulle så ske och skulle staten anses i ett sådant läge böra lämna sitt stöd,
så bör detta enligt utskottets uppfattning ske på annat sätt än genom skattenedsättning.

Jag hemställer örn bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 4.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Herr Hagberg i Luleå, som anförde: Herr talman! Lördagen den 2 oktober Interpellation.
meddelade jag statssekreteraren i socialdepartementet, att den svenska polisen
i Tornedalen var i färd med att utlämna två finländska desertörer, vilka flytt
till Sverige från den karelska fronten och sökt fristad hos sin moder, som är
gift i Sverige och svensk medborgare. Jag utgick från att ett misstag förelåg
från de lokala myndigheternas sida och hemställde om en undersökning och
ingripande. Undersökningen verkställdes nied berömvärd snabbhet och bekräftade
de uppgifter, jag tidigare lämnat. Något ingripande från regeringens
sida kom dock inte i fråga, då det framhölls, att de lokala myndigheterna endast
handlade i enlighet med instruktioner. De båda bröderna, ty de äro bröder,
utlämnades följaktligen till de finländska myndigheterna och hemföllo
åt det straff, som man i Finland utmäter för desertering.

Det har redan tidigare blivit klarlagt att en mycket stark svensk opinion
vänder sig mot att deserterande soldater, som söka sig till Sverige därför att de
inte vilja fortsätta att deltaga i ett krig som de ogilla, icke skola erhålla asyl i
vårt land. Det var också en utbredd föreställning, att regeringen numera icke
utlämnar dylika deserterande soldater utan tillmötesgått folkopinionens önskemål
i frågan. Det inträffade fallet, som icke är det enda, (härom dagen meddelades
om några finländska desertörer, som ställts inför rätta på en plats
i Norrbotten för någon kriminell förseelse och därvid hemställt örn långvarigt
fängelsestraff i vårt land för att undgå att utlämnas till Finland) tyder på
att en sådan förändring av regeringens ställningstagande i vart fall inte skett,
när det gäller finländska desertörer. Det inträffade ger anledning till en fråga,
huruvida någon särskild överenskommelse träffats med Finlands regering att
Sverige skall utlämna deserterande finländska soldater. Då frågan har stor
principiell och praktisk betydelse och tydligen kommer att få än större betydelse,
synes mig ett klarläggande från regeringens sida vara välmotiverat.

Jag hemställer därför om andra kammarens tillstånd att till hans excellens
ministern för utrikes ärendena få framställa följande spörsmål:

Ämnar regeringen vidtaga några åtgärder för att bereda deserterande soldater,
bl. a. finländska, asyl i vårt land?

Kammaren biföll denna anhållan.

Nr 30.

Onsdagen den 3 november 1943.

§ 5.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 12.10 e. m.

In fidem
Sune Norrman

Stockholm 1943. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

434179