1943. Andra kammaren. Nr 28 (Riksdagens protokoll 1943:28)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1943. Andra kammaren. Nr 28.

Måndagen den 18 oktober.

Kl. 10.45 f. m.

§ 1.

Upplästes följande till kammaren ankomna Kungl. Maj:ts brev:

Vi GUSTAF, med Guds nåde, Sveriges, Götes och
.Vendes Konung, tillbjuda Eder, ledamöter av riksdagens andra kammare,
Vår ynnest och nådiga benägenhet med Gud Allsmäktig!

Med djup tacksamhet för Försynens nåd meddela Vi Eder härigenom den
glädjande underrättelsen, att Hennes Kungl. Höghet Hertiginnan av Västerbotten
den 3 augusti 1943 klockan 22.05 lyckligen blivit förlöst med en prinsessa,
som kommer att i det heliga dopet erhålla namnen Christina Louise Helena
och kallas Christina.

Förvissade, att I med Oss och Vårt Kungl. Hus delen glädjen över denna
lyckliga tilldragelse, förbliva Vi Eder med all Kungl, nåd och ynnest städse
välbevågne. Solliden den 5 augusti 1943.

GUSTAF.

/ Edgar Rosander.

Uppläsningen härav åhördes av kammarens ledamöter stående.

Härefter yttrade herr förste vice talmannen: Herr talman! Jag anhåller, att
kammaren i anledning av det upplästa kungl, brevet måtte uppdraga åt talmannen
att till Hans Majit Konungen, Deras Kungl. Högheter Kronprinsen
och Kronprinsessan samt de höga föräldrarna framföra kammarens lyckönskningar
med anledning av den glädjande tilldragelsen.

Vad herr förste vice talmannen sålunda hemställt blev av kammaren bifallet;
och beslöt kammaren tillika att lägga det upplästa brevet till handlingarna.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna protokoll:

Protokoll, hållet inför statsrådet och chefen för justitiedepartementet
den 2 oktober 1943.

Till justitiedepartementet hade den 4 augusti 1943 från länsstyrelsen i Värmlands
län inkommit fullmakt för lantbrukaren Axel Nilsson, Sandviken, Trankil,
vilken vid ny röstsammanräkning blivit utsedd såsom ledamot av riksdagens
andra kammare i stället för avgången ledamot av samma kammare.

Vid granskning av fullmakten, som företogs inför chefen för justitiedepartementet
samt vidare av vederbörande fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret,
framställdes mot fullmakten icke någon anmärkning.

Andra kammarens protokoll 1943. Nr 28.

Nr 28.

Måndagen den 18 oktober 1943.

Protokoll över vad sålunda förekommit skulle jämte den granskade fullmakten
överlämnas till andra kammaren.

I ämbetet:

C. G. Bruno.

Protokoll, hållet inför statsrådet och chefen för justitiedepartementet
den 7 oktober 1943.

Till justitiedepartementet hade den 1 oktober 1943 från länsstyrelsen i Gotlands
län inkommit fullmakt för Herman Engström i Slite, vilken vid ny röstsammanräkning
blivit utsedd såsom ledamot av riksdagens andra kammare i
stället för avgången ledamot av samma kammare.

Protokoll över vad sålunda förekommit skulle jämte den granskade fullmakten
överlämnas till andra kammaren.

I ämbetet:

C. G. Bruno.

Vid dessa protokoll voro fogade de däri omförmälda fullmakterna för lantbrukaren
Axel Nilsson, Sandviken, Trankil och Herman Engström i Slite att
vara ledamöter av riksdagens andra kammare för tiden till den 1 januari 1945.

Kammaren, som lade protokollen till handlingarna, förklarade herrar Nilsson
i Sandviken och Engström behöriga till riksdagsmannakallets utövande.

Herr talmannen meddelade härefter, att herrar Nilsson i Sandviken och
Engström intagit sina platser i kammaren.

§ 3-

Upplästes följande till kammaren inkomna läkarintyg:

Att riksdagsmannen, herr Birger Anderson, Mejstad, Lofta socken, sedan
den 10 juli 1943 vårdas för benbrott och att han på grund därav är tillsvidare
förhindrad deltaga i riksdagsarbetet, intygas.

Västervik 30 september 1943.

Erik Michaelsson,

lasarettsläkare.

Härmed intygas på begäran att fru Hildur Maria Alvén, f. 1886, adress
Brunnsgatan 36, Borlänge, varit intagen å Falu lasaretts kirurgiska avdelning
29 september—5 oktober 1943 för lindrig hjärnskakning, brott på vänster överkäksben
samt brott å vänster underarm. Fru Alvén är ännu ej fullt återställd
och bör under åtminstone ytterligare 3 veckor undvika ansträngande arbete i
varje form. Hon har tillråtts fullständig vila i hemmet.

Falun den 15 oktober 1943.

Göran Gibson,
leg. läk.

Härmed intygas att riksdagsman Ewald Lindmark, Drängsmarksby, på
grund av sjukdom — ramoll. eerebri — är oförmögen till allt arbete under
resten av innevarande år.

Skellefteå den 2 oktober 1943.

L. Abramson.

Kammaren beviljade, med bifall till därom skriftligen gjorda framställningar,
herr Anderson i Mejstad och herr Lindmark ledighet från riksdagsgöromålen

Måndagen den 18 oktober 1943.

Nr 28.

tills vidare från och med den 18 oktober saint fru Alvén sådan ledighet under
tiden den 18 oktober—den 5 november 1943.

Herr talmannen meddelade, att herr Mattsson, som vid kammarens sammanträde
den 28 juni med läkarintyg styrkt sig från och med samma dag tills
vidare vara förhindrad att deltaga, i riksdagsgöromålen, denna dag åter intagit
sin plats i kammaren.

Herr talmannen meddelade vidare, att herr Barnekow, som med läkarintyg
styrkt sig från och med den 15 juni tills vidare vara förhindrad att deltaga
i riksdagsgöromålen, denna dag åter intagit sin plats i kammaren.

§ 4.

Herr statsrådet Pehrsson-Bmmstorp avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner
och skrivelse:

nr 344, angående utgifter å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1943/44;

nr 328, angående ändring i villkoren för vissa tomtupplåtelser;
nr 329, angående överlåtelse av visst område till Fredrika kommun i Västerbottens
län;

nr 330, angående befrielse från betalningsskyldighet till kronan på grund
av virkesköp;

nr 331, angående beviljande av bidrag ur domänfonden till föreningen för
växtförädling av skogsträd;

nr 332, angående statsbidrag till social hemhjälp sverksamhet;
nr 333, angående inrättande av statens geotekniska institut m. m.;
nr 334, angående förvärv för statens järnvägars räkning av aktierna i svenska
rederiaktiebolaget Öresund m. m.;

nr 335, angående godkännande av avtal i fråga örn vissa markbyten mellan
statens järnvägar och Borås stad m. m.;

nr 336, angående överlåtelse till Stockholms stad av visst område å Ladugårdsgärdet; nr

337, angående försäljning av en postverket tillhörig fastighet i Stockholm; nr

338, angående försäljning av ett statens järnvägar tillhörigt markområde
i Morastrands köping;

nr 339, angående statsbidrag till daghem och lekskolor m. m.;
nr 340, angående godkännande av utvidgad byggnadsplan för svenska träforskningsinstitutet
;

nr 341, angående statsverkets övertagande av staden Strömstads förpliktelser
beträffande innehavare av befattningar, vilka vid upphörande av rådhusrätten
i samma stad komma att indragas;

nr 342, angående bidrag till utlandssvenskarnas förening;
nr 343, angående reglering av räntan å lån från statens utlåningsfonder;
nr 345, med förslag till förordning örn ändring i vissa delar av taxeringsförordningen
den 28 september 1928 (nr 379), m. m.;

nr 346, med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 14
juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom m. m.;
nr 347, med förslag till lag örn polisens ställning under krig;
nr 348, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 1
mars 1940 (nr 119) örn skyldighet för ägare av anläggningar och byggnader
att anordna skyddsrum m. m.;

nr 349, med förslag till förordning örn tillfällig nedsättning av skatten för
vissa automobiler;

Nr 28.

Måndagen den 18 oktober 1943.

nr 350, med förslag till förordning angående ändring i vissa delar av förordningen
den 14 juni 1940 (nr 478) om nöjesskatt;

nr 351, med förslag till förordning angående ändring i vissa delar av förordningen
den 13 december 1940 (nr 1000) örn allmän omsättningsskatt, m. m.;

nr 352, med förslag till lag örn ändring i utlänningslagen den 11 juni 1937
(nr 344);

nr 353, med förslag till vissa ändringar i den till allmänna tjänstepensionsreglementet
hörande pensionsålders förteckningen, m. m.;

nr 354, angående den militära väderlekstjänstens organisation;
nr 355, angående bemyndigande för Kungl. Maj:t att i vissa fall medgiva
skattskyldig rätt att vid taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
m. m. åtnjuta avdrag för gåva, avsedd för internationellt hjälparbete;

nr 356, angående anslag för befrämjande av frivillig skyddsympning mot
difteri;

nr 357, angående muntligt meddelande till riksdagen;
nr 358, angående vissa ersättningar åt arbetare vid Salsåkers sågverk m. fl.;
nr 359, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 16
oktober 1914 (nr 349) örn tillsyn å fartyg;

nr 360, med förslag rörande höjning av övertidsersättningen till statstjänstemän; nr

361, med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den
21 juni 1940 (nr 540) örn ^^skadeersättning;

nr 362, med förslag till lag örn ändrad lydelse av 4 § lagen den 20 juni
1918 (nr 460) angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar, m. m.;

.nr 363, angående försäkring av vissa tjänstepliktiga män, födda år 1924,
för olycksfall i arbete m. m.;

nr 364, angående finansstatistikens effektivisering;

nr 365, angående allmän beredskapsstat för budgetåret 1943/44; och

nr 366, angående inrättande av en statens organisationsnämnd, m. m.

Kungl. Majis skrivelse nr 357 upplästes och lades till handlingarna.

Härefter yttrade herr talmannen: Jag ber att få meddela, att det sammanträde,
som skall hållas enligt Kungl. Majis skrivelse till riksdagen, däri föror
dpats, att hans excellens herr statsministern skall i kammaren inom lyckta
dörrar framföra meddelande av sådan beskaffenhet, som i § 56 riksdagsordningen
avses, kommier att hållas i dag kl. 11 f. m.

De avlämnade propositionerna bordlädes.

§ 5.

Föredrogs och lades till handlingarna en från justitiedepartementet till
kammaren överlämnad avskrift av ett från samma departement utfärdat bevis
därom, att Kungl. Maj 1 genom beslut den 27 augusti 1943 godkänt släktnamnet
Rubbestad för ledamoten av kammaren Axel Ludvig Hansson från Ödeborgs
församling i Alvsborgs län.

§ 6.

Justerades ett protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 10.59 f. m.

In fidem
Sune Norrman.

Onsdagen den 20 oktober 1943.

Nr 28.

Onsdagen den 20 oktober.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Föredrogs ett från företa kammaren överlämnat protokollsutdrag, nr 626,
innefattande inbjudan till andra kammaren att förena sig med första kammaren
i dess denna dag fattade beslut, att ett särskilt utskott, bestående av 24
ledamöter, 12 från vardera kammaren, skulle tillsättas för behandling av ej
mindre Kungl. Maj:ts proposition, nr 346, med förslag till lag angående ändring
i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) örn nyttjanderätt till
fast egendom m. m. än även de ytterligare framställningar, som kunde komma
att av Kungl. Majit eller i enskilda motioner göras i detta ämne eller andra
i omedelbart samband därmed stående frågor; och beslöt kammaren antaga
berörda inbjudan.

Herr talmannen lämnade härefter på begäran ordet till

Herr förste vice talmannen, som yttrade: Herr talman! Jag tillåter mig
föreslå, att kammaren måtte besluta att till detta särskilda utskott välja lika
många suppleanter som antalet suppleanter i statsutskottet eller således
aderton.

Denna hemställan bifölls.

På förslag av herr talmannen, som förklarade sig hava örn tiden för valen
samrått med första kammarens talman, beslöt kammaren att vid plenum lördagen
den 23 i denna månad förrätta val av ledamöter och suppleanter i det
tredje särskilda utskott, som enligt kamrarnas samstämmiga beslut skulle tillsättas.

§ 2.

Föredrogs för remiss till utskott Kungl. Majits proposition, nr 344, angå- Remiss av

ende utgifter å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1943/44. Kungl.Maj:ts

proposition

Därvid anförde:

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman! Två
episoder ha den sista tiden särskilt sysselsatt den allmänna diskussionen. De
kunna nämnas med namnen Lekvattnet och Skarpnäck. Många frågor ha framställts,
många anklagelser likaså. Just nu besvarar hans excellens statsministern
en interpellation i första kammaren om dessa ting. Då det är att vänta, att
även i den debatt, som väl nu kommer till stånd i denna kammare, samma fråga
kommer att beröras, har jag ansett det lämpligt att nu framlägga det material,
som interpellationssvaret i första kammaren bygger på, och att därtill knyta
några reflexioner.

Först skall jag ge en redogörelse för de bestämmelser örn behandlingen av
krigförande länders flygplan, som gällt under den tid som det hittillsvarande
kriget pågått.

Nr 28.

Onsdagen den 20 oktober 1943.

Remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 344. (Forts.)

Kungl. Maj :t utfärdade år 1938 i kommandoväg vissa bestämmelser örn åtgärder
beträffande krigförande makts militära luftfartyg och krigförande tillhörande
civila luftfartyg under krig mellan främmande makter, varunder Sverige
är neutralt. I bestämmelserna skiljes mellan militära och civila luftfartyg.
Örn krigförande makts militära luftfartyg (utom ambulansluftfartyg) på
grund av haveri eller annan anledning går ned eller kommer in på svenskt territorium,
skall det jämte besättning kvarhållas och avväpnas. Visst undantag
gäller dock beträffande flygplan, som medföras ombord på örlogsfartyg. Går
civilt luftfartyg utan att vara berättigat därtill ned på svenskt territorium,
skall polis- eller militärmyndighet med erforderliga medel hindra dess färd,
varjämte allmän åklagare skall underrättas. Beträffande civilt luftfartyg, som
på grund av nöd går ned på svenskt territorium, gäller dock endast, att det skall
kvarhållas. Kvarhållet luftfartyg skall bevakas, och personal, som kvarhållits
eller avväpnats, interneras. Slutligen må anmärkas, att rapport örn kvarhållande,
awäpning och internering ofördröjligen skall avges till försvarsstaben.

Jag fäster uppmärksamheten vid att beträffande civila flygfartyg avse
bestämmelserna endast sådana, som nedgå utan att därtill vara berättigade.
En kungörelse av den 1 september 1939 reglerar förhållandena vid av Kungl.
Majit medgiven regelbunden lufttrafik. Med vederbörligt tillstånd har under
kriget pågått reguljär linjetrafik mellan Sverige och åtskilliga andra länder.
Denna civilflygning, inklusive den engelska kurirplanstrafiken, sker under
iakttagande av de villkor och bestämmelser, som luftfartsmyndigheten i samråd
med chefen för försvarsstaben har att föreskriva.

I samband med utfärdandet av 1938 års bestämmelser förordnade Kungl.
Majit, att bestämmelser, som därutöver erfordrades för verksamheten vid de i
neutralitetsvakten ingående stridskrafterna, skulle utfärdas av överbefälhavaren.
Efter krigsutbrottet 1939 ha sådana kompletterande bestämmelser meddelats
vid ett flertal tillfällen, i vissa fall av överbefälhavaren men i flertalet
fall av ställföreträdaren för chefen för försvarsstaben på uppdrag av överbefälhavaren.
Jag redogör i det följande endast för de bestämmelser, som ha betydelse
i förevarande avseende.

Den 4 maj 1940 utfärdade ställföreträdaren för chefen för försvarsstaben
mera ingående anvisningar för militär trupps ingripande vid utländska flygplans
nödlandning inom svenskt territorium. Enligt dessa skulle miltär trupp,
som befann sig i närheten av nödlandningsplats, ofördröjligen och utan att invänta
order från högre chef taga det nödlandade planet och dess besättning i
förvar. Flygplanets besättning skulle omedelbart avväpnas, fråntagas kartor,
anteckningsböcker etc., ställas under bevakning och avlägsnas från planet. Besättningen
fick under inga villkor tillåtas återvända till planets närhet. Den
främste militäre chefen skulle omedelbart sätta ut bevakning. Ingen fick tillåtas
vidröra den omhändertagna materielen eller komma i dess omedelbara närhet,
förrän polispersonal eller militär personal, som avdelats för undersökning
av materielen, anlänt. Slutligen föreskrevs latt rapport örn det inträffade skall
snarast inges till närmast högre chef och till platsens polismyndighet.

Den 14 november 1940 meddelade ställföreträdaren för chefen för försvarsstaben
ytterligare bestämmelser i ämnet. I dessa erinrades militärområdesbefälhavare
örn sin skyldighet att omedelbart rapportera till försvarsstaben örn
främmande flygplans landning och att, där så var möjligt, snarast vidtaga åtgärder
för att förhindra att flygplanet obehörigen utnyttjades eller att effekter
eller delar obehörigen avlägsnades från planet. Föreskrifter lämnades jämväl
i fråga örn de flygmilitära myndigheternas uppgifter beträffande den fortsatta
behandlingen av materielen.

Onsdagen den 20 oktober 1943.

Nr 28.

Remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 344. (Forts.)

De bestämmelser, för vilka jag här redogjort, förblevo oförändrade till tiden
för rysk-tyska krigets utbrott i juni 1941.

Inom parentes vill jag anmärka, att 1938 års generalorder aldrig varit föremål
för ändring under denna tid. .

Sedan svenska regeringen medgivit rätt för tyska flygplan av icke militär
natur, s. k. kurirflygplan, att i enlighet med vissa grunder tills vidare intyga
över, lancia å och avgå från svenskt territorium, utfärdade ställföreträdaren
för chefen för försvarsstaben den 29 juni 1941 närmare bestämmelser
rörande kurirplanstrafiken. I dessa föreskrevs, att eventuellt nödlandade
tyska kurirplan skulle behandlas såsom civila plan, vilka erhållit tillstånd att
överflyga eller nedgå på svenskt territorium. Bestämmelserna ,av den 14 november
1940 skulle icke tillämpas. Flygplanen fingo icke visiteras och icke
hindras att åter starta. Bestämmelser meddelades vidare rörande flygrutter,
mellanlandningsplatser m. m.

Sedan efter förhandlingar mellan svenska och tyska myndigheter träffats
närmare överenskommelse rörande kurirplanstrafiken, utfärdade ställföreträdaren
för chefen för försvarsstaben den 9 augusti 1941 ny order härom, vilken,
såvitt avser behandlingen av nödlandade kurirplan, var likalydande med bestämmelserna
av den 29 juni samma år. Samtidigt upphävdes sistnämnda bestämmelser.

I en order av den 19 december 1941 förordnade ställföreträdaren för chefen
för försvarsstaben därefter, med ändring av förenämnda den 14 november 1940
utfärdade bestämmelser, att vederbörande militäre chef skulle avvakta order
från försvarsstabens luftförsvarsavdelning angående åtgärder med nödlandat
flygplan, dess besättning och utrustning. Flygplanet skulle tills order ingått
bevakas i orört skick.

Den 10 april 1943 utfärdade överbefälhavaren de nu gällande bestämmelserna
rörande omhändertagande av främmande flygplan. I samband därmed upphävdes
samtliga här nämnda av ställföreträdaren för chefen för försvarsstaben
utfärdade bestämmelser, i den mån de ej tidigare upphört att gälla. De
av överbefälhavaren utfärdade bestämmelserna avse omhändertagande av främmande
flygplan — militära, civila och kurirplan — vilka nödlandat eller nedtvingats
på svenskt område, och innebära, i huvudsak följande. Militär personal,
hemvärns- eller polispersonal, som befinner sig i närheten, skall ofördröjligen
omhänderta det nödlandade flygplanet, dess besättning och passagerare.
Besättning och passagerare jämte deras bagage skola omedelbart avlägsnas
från planet, ställas under bevakning och visiteras. Därvid skola vapen,
kartor, anteckningsböcker, handlingar och fotografimateriel tagas i förvar.
Visitation av person, som enligt innehaft pass. är kurir, eller av hans i
denna egenskap medförda bagage får dock icke ske, innan order därom meddelats
från högkvarteret. Besättning och passagerare få icke under några ^förhållanden
stanna kvar i flygplanets närhet eller träda i kontakt med någon
utomstående vare sig direkt eller per telefon. Bevakning av planet skall omedelbart
utsättas. Telefonrapport skall ofördröjligen ingivas direkt till högkvarteret,
varjämte rapport avgives till närmast högre militäre chef och till polismyndigheten.

Slutligen har överbefälhavaren i en den 12 april 1943 utfärdad order meddelat
vissa bestämmelser rörande den fortsatta behandlingen av främmande
flygplan jämte besättning och passagerare m. m. Enligt dessa bestämmelser
åligger det militärbefälhavare respektive marindistriktschef att till försvarsstaben
insända vissa handlingar, att ansvara för den omhändertagna, personalens
inkvartering och bevakning, att på vidare order från högkvarteret vidarebefordra
personalen till interneringsläger och överlämna flygplanet till repre -

Nr 28.

Onsdagen den 20 oktober 1943.

Remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 344. (Forts.)
sentant från flygvapnet samt att ställa handräckning till förfogande för fortsatt
bevakning av flygplanet och för bärgning. Chefen för flygvapnet åligger
att låta överflytta flygplanet till lämplig uppställningsplats m. m.

Det återstår nu endast att redogöra för de två högkvartersorder, som blevo
särskilt aktuella i Skarpnäcksaffären.

.1. den^29 juni 1941 utfärdad order till militärområdesbefälhavaren i östra
militärområdet, militärbefälhavaren på Gotland och vissa luftbevakningscentraler
meddelades, att tyska flygplan, som skadades, hade erhållit tillstånd att
nödlanda på svenskt territorium, i första hand på vissa angivna platser. Denna
order hade närmast karaktär av orientering.

Påföljande dag, den 30 juni 1941, utfärdade överbefälhavaren order till chefen
för fjärde arméfördelningen och militärbefälhavaren på Gotland. I dessa
anfördes, att under det pågående kriget mellan Tyskland och Ryssland nödlandning
av främmande krigsflygplan icke vore osannolik längs ostkusten.
Bestämmelser meddelades rörande bevakning m. m., varjämte erinrades, att de
förut nämnda, den 14 november 1940 utfärdade bestämmelserna skulle lända
till efterrättelse med vissa undantag, som sakna betydelse i detta sammanhang.
Betydelsen av snabb rapportering beträffande nödlandade flygplan påpekades.

Av redogörelsen framgår, att 1938 års bestämmelser äro — som sig bör —
mycket restriktiva. De göra skillnad i huvudsak endast mellan militära och
civila flygplan och förutsätta för båda dessa slag av flygplan, att plan, som
gått ned, skall kvarhållas och — vad beträffar militära plan — jämte besättning
avväpnas^. Dessa bestämmelser avse väl att märka icke civila flygplan,
som med tillstånd flyga över Sverige. Kurirplan omnämnas icke i bestämmelserna.
I och med kurirplansöverenskommelsen sommaren 1941, vilken innebar
rätt för enstaka tyska flygplan av icke militär natur att i enlighet med vissa
grunder tills^ vidare inflyga över, landa å och avgå från svenskt territorium,
kunde 1938 års bestämmelser icke utan vidare tillämpas å dessa. Därför tillkommo
orderna av den 29 juni och den 9 augusti 1941, enligt vilka dylika
flygplan skulle behandlas som civila plan, vilka erhållit tillstånd att överflyga
eller nedgå på svenskt territorium och enligt vilka dessa plan icke
finge visiteras eller hindras att ater starta. Dessa order, som alltså innefatta
tillämpningsföreskrifter till kurirplansöverenskommelsen, utfärdades av ställföreträdande
chefen för försvarsstaben på uppdrag av överbefälhavaren och
efter samråd med utrikesdepartementet.

Att dessa order icke underställdes mig är i full överensstämmelse med gällande
arbetsfördelning. Utfärdandet av dylika order åligger överbefälhavaren,
som givetvis rörande de delar, som beröra utrikespolitiska frågor, rådför sig
med utrikesdepartementet. Det bör observeras, att utrikesdepartementet icke
blott är en avdelning av Kungl. Maj :ts kansli utan dessutom ett centralt ämbetsverk.

Vid ordernas utfärdande fanns anledning räkna med en lojal tillämpning
från andra partens sida av kurirplansöverenskommelsen. Visitering eller kontroll
i övrigt av kurirplan, som gått ned, ansågs därför icke behövlig. Senare
erfarenheter — jag tänker närmast på affären med det nödlandade kurirplanet
i Lekvattnet ha bringat saken i ett delvis annat läge och föranlett åtgärder
fran svensk sida, bl. a. utfärdandet av den nu gällande högkvartersordern
av den 10 april 1943. Genom denna order har i praktiken, såsom av
den lämnade redogörelsen framgått, en återgång skett till de ursprungligen
gällande, restriktiva bestämmelserna med de ändringar, som föranletts av
att med bestämmelserna införlivats begreppet kurirplan. Av vikt är att lägga
märke till att sistnämnda flygplan lika litet som andra flygplan få starta

Onsdagen den 20 oktober 1943.

Nr 28.

Remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 344. (Forts.)
utan order från högre myndighet och att visitation skall ske, vad angår kurir
dock endast efter order från högkvarteret.

Jag skall nu mot bakgrunden av den lämnade redogörelsen beröra affären
med det vid Lekvattnet den 24 februari 1943 nödlandade tyska kurirp
länet.

Den 24 mars 1943 besvarade jag i denna kammare en interpellation i ämnet
och lämnade därvid en redogörelse, som byggde på den då föreliggande
utredningen i denna fråga. Denna utredning hade måst verkställas samtidigt
med att vissa till Värmland förlagda stabstjänstövningar pågingo, vilket avsevärt
försvårade utredningsarbetet. Ett snabbt besvarande av interpellationen
hade med hänsyn till de från dag till dag växande proportioner frågan
fått i den allmänna diskussionen befunnits vara synnerligen angeläget, även örn
därigenom icke alla detaljer kunde bli så uttömmande belysta som önskvärt
varit. I mitt svar framhöll jag, att alla omdömen givetvis voro preliminära i
avbidan på frågans utredning vid krigsrätt men att det synts vara angeläget
att redan då framlägga det material, som fanns att för ögonblicket tillgå.
Krigsrättsiförhandlingarna gåvo också vid handen, att vissa skiljaktigheter
förefunnos mellan den tidigare föreliggande utredningen och det verkliga
händelseförloppet, vilka divergenser föranledde mig att på grundval av krigsrättens
protokoll införskaffa förklaringar genom försvarsstabens försorg. På
dessa frågor, som icke äro av betydelse för frågan örn för behandling av
främmande flygplan gällande bestämmelser, skall jag icke ingå. Jag vill endast
framhålla de svårigheter, som kunna föreligga att förena intresset av
ett snabbt besked i en uppmärksammad fråga med önskvärdheten av att till
grund för detsamma lägga en så fullständig utredning som möjligt. Det väsentliga
är, att dessa skiljaktigheter icke kunnat nämnvärt påverka de slutsatser,
i vilka mitt interpellationssvar då utmynnade.

I detta sammanhang är av intresse i vad mån de ifrågavarande orderna påverkat
händelseförloppet i Lekvattensaffären. Dessa order torde härvidlag
ha saknat betydelse. Den ansvarige kompanichefen hade — något som jag i
mitt interpellationssvar upplyste örn och som genom krigsrättsförhandlingarna
bekräftats — icke kännedom örn vare sig 1938 eller 1941 års bestämmelser
utan förklarade sig handla i enlighet med vissa anvisningar av militärbefälhavaren
och eget omdöme. Jag kan nu meddela, att dessa anvisningar utgjorde
ett återgivande av de förut nämnda den 28 oktober 1940 utfärdade
bestämmelserna och att anvisningarna i huvudsak endast innehöllo skyldighet
att lämna förhandsmeddelande till försvarsstaben rörande flygplantyp,
flygplansbeteckning, besättningens antal och namn, flygplanets startplats,
uppdragets art och dylikt. Dessutom föreskrevs emellertid, att böcker
och handlingar skulle tillvaratagas och insändas till militärbefälsstaben och
besättningen hindras förstöra handlingar eller antända flygplanet. Någon
skillnad mellan kurirplan och annat flygplan gjorde anvisningarna icke.

I mitt interpellationssvar gick jag icke närmare in på bestämmelserna rörande
omhändertagande av nödlandade flygplan. Jag riktade emellertid erinran
mot att givna bestämmelser icke utlämnats till vederbörande förband, vilket
föranlett, att tvekan hos platsbefälet kommit att föreligga beträffande det rätta
förfarandet. Med detta uttalande åsyftade jag endast 1938 och 1940 års regler.
I samband med den utredning från V. militärområdet, som låg till grund för
interpellationssvaret, hade nämligen uppgift från chefen för försvarsstabens
luftfönsvarsavdelning — från vilken upplysningar infordrats — icke lämnats
örn att sistnämnda regler genom orderna den 20/(i och "/» 1941 modifierats i vad
de av-sågo kurirplan. Anledningen till detta förbiseende var, att avdelningschefen
under förutnämnda övning icke ägde tillgång till försvarsstabens arkiv.

Nr 28.

Onsdagen den 20 oktober 1943.

Remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 344. (Forts.)

Ja,g fick den 3 april 1943 genom försvarsstaben anmälan örn förbiseendet. Jag
begagnar tillfället att här rätta ett minnesfel, som jag låtit komma mig till last.
I den kommuniké, jag nyligen utsände rörande den promemoria örn behandlingen
av främmande flygplan, vilken figurerat i pressen, omnämnde jag, att jag
fick kännedom örn denna order i samband med Skarpnäcksaffären. Jag hade,
som det senare vid närmare undersökning visat sig, ungefär tre veckor tidigare
fått en anmälan örn saken. Denna divergens påverkar emellertid på intet sätt
kommunikéns innehåll eller vad här anföres. Vid denna tidpunkt fann jag
icke anledning föreligga att bringa förhållandet till offentligheten med hänsyn
till att de i interpellation en lämnade uppgifterna varit preliminära. Jag ville
avvakta krigsrättens utredning för att på grundval av denna bedöma behovet
av ett tillrättaläggande. Emellertid fick jag ej tillfälle att taga del av krigsrättsprotokollen
före riksdagens åtskiljande i somras, men avsåg att vid höstsessionen
taga upp frågan nied interpellanten. Denne har emellertid nu på annat
sätt aktualiserat frågan, vilket omedelbart föranlett mig att meddela rätta
förhållandet. Från vissa håll har gjorts gällande, att detta bort för ett riktigt
bedömande av kompanichefens handlingssätt ske tidigare. Emellertid må framhållas,
att varken jag i mitt interpellationssvar eller krigsrätten i sitt utslag
ansett sig kunna lasta kompanichefen för det inträffade. I detta sammanhang
må understrykas, att de regler, som av mig i interpellationssvaret avsågos, icke
lämna rum för tvekan rörande förfarandet vid omhändertagande av nödlandade
utländska flygplan. Däremot måste jag framhålla, att de sommaren 1941 utfärdade
högkvatrtersorderna icke voro uttömmande, vilket framgår därav, att de
saknade upplysningar örn i vad mån tidigare föreskrifter fortfarande skulle
gälla. Uppenbart är t. ex. att 1941 års bestämmelser icke reglerade behandlingen
av beväpnade utländska krigsmän.

Ingen kan mer än jag beklaga, att interpellationssvaret den 24 mars inte blev
uttömmande. Att detta skedde, berodde icke på någon avsikt att smussla eller
att undandölja sanningen. Det berodde på en olyckshändelse, orsakad av ogynnsamma
omständigheter. Att jag personligen icke kände till ordern örn kurirplanen
från sommaren 1941 är naturligt. Försvarsministern kan icke taga del av
de tusentals order, som under årens lopp utgivits från högkvarteret. Denna order
var militärt sett icke märkvärdigare än många andra. Och för dess utrikespolitiska
innehåll svarade utrikesdepartementet. När ordern icke fanns i det
införskaffade materialet, saknade jag den helt naturligt icke. Att jag icke fick
den är förklarligt.

Jag vill här passa på att göra en gensaga mot det tal, som förts på sina håll
i pressen örn att jag med avsikt skulle blivit förd bakom ljuset av försvarsstaben
och utrikesdepartementet. Det var en fullkomligt naturlig rutinsak, att högkvarteret
utfärdade dessa order, och det finns icke någon anledning varför jag
skulle behöva taga del av dem.

Jag återkommer till att det icke var oförklarligt, att jag icke fick del av
denna order i samband med interpellationssvaret den 24 mars. Sedan månader
hade den stora stabstjänstgöringen planlagts, och just som utredningsmaterialet
skulle införskaffas, pågick den både natt och dag. Den som skulle skaffa materialet,
tjänstgjorde på en viktig post i övningen samtidigt, vartill kommer,
att han personligen icke deltagit i orderns tillkomst 1941. När därtill kommer,
att jag personligen känner vederbörande som en skicklig och plikttrogen officer,
kan jag icke annat än hänföra det skedda till olyckshändelsers konto. Någon
anledning att smussla fanns dessutom icke. Kurirplansöverenskommelsen
var känd i stora drag av allmänheten och ingående av riksdagens ledamöter,
som informerats därom vid slutet sammanträde den 28 oktober 1941.

I mitt interpellationssvar den 24 mars fann jag anmärkningsvärt, att veder -

Onsdagen den 20 oktober 1943.

Nr 28.

Remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 344. (Forts.) -börande beredskapsförband icke blivit delgivet gällande order. Orsaken härtill
kunde jag icke då angiva. Numera torde det vara klart, att den från och
med den 1 oktober 1942 nyuppsatta V. militärbefälsstaben icke vid tidpunkten
för Lekvattnetsaffären hunnit få sin ordergivning att fungera oklanderligt.
Även detta är beklagligt men dock förklarligt. Sedan numera dessa brister
blivit botade, finnes ingen anledning att syssla vidare med denna sak. Så
mycket kan dessutom sägas, att i Lekvattnetsaffären ha inga högt uppsatta
militärpersoner, »som behöva skyddas», varit engagerade.

I någon tidning har antytts, att jag borde be den i Lekvattnet den gången
tjänstgörande kompanichefen örn ursäkt. För vad? Jag fann i mitt interpellationssvar
ingen anledning att klandra honom. Krigsrätten frikände. Det enda
klander, som riktats mot honom, har förekommit i vissa tidningar. Det går väl
långt, när man begär, att jag skall be örn ursäkt för tidningars förlöpningar.

Till sist skulle jag vilja varna för att lägga för stor vikt vid de felaktigheter,
som förekommo i interpellationssvaret av den 24 mars. Ju mera man skärper
kravet på ofelbarhet i alla uppgifter, desto mera kommer svaren att fördröjas.
Ingen vågar komma med uppgifter, som inte äro hundraprocentigt kontrollerade.

Jag övergår härefter till frågan om tillkomsten av den särskilda instruktion
för Skarpnäcks flygfält, som väckt så mycken uppmärksamhet. Denna
instruktion avser »behandlingen av på flygfältet eventuellt landande flygplan
och dessas besättning». Instruktionen, som icke är dagtecknad och som anträffats
i ett mindre antal exemplar, innehåller bl. a. följande bestämmelser:

»3. Kurirplan. Utländska kurirplan äro hänvisade till landning å Bromma
flygfält. Skulle kurirplan landa på Skarpnäck, skall planet och dess besättning
omhändertagas. Visitationen av planet eller besättningen får ej ske
förrän på vidare order.---

4. Utländska stridsplan med undantag för fjeska skola hindras att åter

starta. Besättning och plan sättas under noggrann bevakning.----—

5. Tyska stridsplan äga rätt att landa å flygfältet för nödlandning. Örn
dylika plan efter verkställd reparation åter kunna starta, medgives detta. —

Punkterna 4 och 5 innehålla som synes anmärkningsvärda föreskrifter, som
kunnat medföra bristande likformig behandling av främmande makters stridsflygplan.
Då instruktionens tillkomst varit oviss, har frågan varit föremål för
omfattande undersökningar genom försvarsstaben. Sedan till stabens förfogande
ställts en av Kungl. Maj:t särskilt förordnad utredningsman synes klarhet
ha vunnits rörande tillkomsten av denna flygfältsinstruktion — som jag
vill hoppas — ensam i sitt slag. Utredningen har beträffande orderns tillkomst
givit vid handen i stort sett följande:

Från både finskt och tyskt håll framställdes i samband med tysk-ryska
krigsutbrottet i juni 1941 det önskemålet, att man i Sverige icke skulle nedskjuta
finska eller tyska flygplan, som i samband mled krigshändelserna i fall
av nöd eller på grund av felorientering komme att inflyga över svenskt område.
Under de förhandlingar, som följde i detta ämne, avgåvos från finsk oell
tysk sida uttryckliga försäkringar örn att, såvida det icke gällde nöd eller
felorientering, några överflygningar av svenskt territorium (med undantag
för den överenskomna kurirflygtrafiken) icke skulle förekomma. Med hänsyn
härtill utfärdades till det svenska luftvärnet instruktioner örn att finska och
tyska flygplan icke skulle beskjutas med verkningseld utan endast avvisas
genom avgivande av skarpa varningsskott. Inom parentes bör anmärkas, ali
denna order icke längre gäller, vilket tidigare offentligt meddelats. Då man
med hänsyn lill nämnda omständigheter måste räkna med att skadade krigs -

Nr 28.

Onsdagen den 20 oktober 1943.

Remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 344. (Forts.)
flygplan i viss utsträckning skulle inkomma på svenskt territorium och man
ansåg det angeläget, att de icke landade var som helst, hänvisades ulanen att
i första hand nödlanda på vissa angivna flygplatser. För att hålla dessa med
tillräcklig bemanning, utfärdades förutnämnda order från försvarsstaben den
29 juni 1941 angående nödlandning av skadade tyska flygplan. Denna, som
var otillfredsställande formulerad, ersattes påföljande dag av en ny order. I
denna angavs icke uttryckligen, att den ersatte föregående dags order. Detta
hade till följd att, när ordern skulle delgivas inom östra militärområdet, vilket
skedde genom en militärområdesorder av den 1 juli 1941, en sammanställning
gjordes av båda orderna från försvarsstaben. Denna militärområdesorder
hade i de relevanta delarna följande lydelse:

»1. Nödlandning av främmande krigsflygplan.

Under det nu pågående kriget mellan Tyskland och Sovjetunionen, är nödlandning
av främmande krigsflygplan icke osannolik längs ostkusten. Tyska
flygplan, som skadats, hava erhållit tillstånd att nödlanda på svenskt territorium
i första hand på någon av flygplatserna---.»

I ordern angavs vidare, att de delar av förutnämnda order av den 14 november
1940, som rörde omhändertagande av flygplan, fortfarande skulle gälla.

Enligt den av Kungl. Maj :t tillkallade utredningsmannen får flygfältsinstruktionens
författare antagas ha tolkat militärområdesordem på det sätt,
att nödlandningsrätten även innefattade rätt att starta och att, eftersom särskilda
bestämmelser givits endast för tyska plan, motsatsen skulle gälla beträffande
andra utländska krigsflygplan. Såsom utredningsmannen framhållit,
föreligger här en grov misstolkning, vilket är så mycket påtagligare som
hänvisning gjorts till bestämmelser örn flygplanens omhändertagande.

Den sålunda givna förklaringen synes trolig. Till ansvar har vederbörande
krigsrätt dömt en landstormskapten. Då emellertid domen ännu icke vunnit
laga kraft och torde komma att överklagas, kan intet sägas rörande ansvarsfrågans
slutliga bedömande.

Denna order får i vad avser punkterna 4 och 5 betraktas som en isolerad
företeelse, som föranletts av ett misstag. Beträffande behandlingen av främmande
stridsflygplan gälla och hava under hela kriget gällt 1938 års av
Kungl. Majit i kommandoväg meddelade bestämmelser. I vad avser punkten
3 finnes täckning i givna order, och denna punkt ger heller icke anledning till
erinran.

Förutom Skarpnäcksinstruktionen har helt nyligen i pressen såsom anmärkningsvärda
publicerats en »P. M. över behandling av nödlandade främmande
flygplan», daterad den 4 april 1943, av följande lydelse i relevanta delar:

»A. Tyska kurirflygplan.

2) Flygplanen få icke visiteras eller hindras att åter starta.

3) Örn någon avlägsnar sig från planet skall han omhändertagas.

B. Övriga flygplan.

2) Bevakn flygplanet, sa att intet tages därifrån och intet förstöres, varken
av besättningen eller av andra.

3) Omhändertag och visitera besättningen, för den till lämplig plats under
bevakning samt ordna bevakning där.

— ------1---------------------.»

Även har nyligen publicerats följande order från chefen för fjärde arméfördelningen,
utfärdad den 11 augusti 1941, enligt vilken eventuellt nödlanda
tyska kurirplan skulle behandlas såsom civila flygplan, vilka erhållit
tillstånd att överflyga eller nedgå på svenskt territorium. Bestämmelserna i

Onsdageu den 20 oktober 1943.

Nr 28.

Remiss av Kungl. Maj.ts proposition nr 344. (Forts.)
förutnämnda order av den 14 november 1940 skulle icke tillämpas. Flygplanen
finge icke visiteras och icke hindras att åter starta.

Beträffande dessa instruktioner behöver icke sägas annat än att de, såsom
framgår av redogörelsen i det föregående, överensstämma med givna order.
Dock är givetvis rubriken B. Övriga flygplan för vid. Med detta kan icke ha
avsetts andra än militära plan. Numera ha de ersatts genom de den 10 april
1943 meddelade nya bestämmelserna i ämnet. Att promemorian av den 4 april
1943 utfärdades hade förmodligen sin grund i en önskan att klargöra de gällande
reglerna. Att, såsom skett i pressen, kalla denna senare promemoria
för en Skarpnäcksorder nr 2, är ingenting annat än en långt driven begreppsförvirring.

Den ordergivning från högre håll, som ligger bakom Skarpnäcksordern, har
sina brister. De på varandra följande meddelandena från försvarsstaben medförde
oklarhet. Militärområdesordern blev en beklaglig sammanblandning av
försvarsstabens skrivelser. Som försvar kan anföras, att detta hände under sommaren
1941, i ett mycket pressat beredskapsläge. Stora krav ställdes på myndigheterna.
Snabba beslut voro nödvändiga och misstag förklarliga. Någon
anledning till särskilt ingripande föreligger enligt min mening icke, så mycket
mera som de här avsedda orderna icke äro sådana, att de i något avseende ge
täckning för Skarpnäcksorderns anmärkningsvärda punkter. Beträffande denna
order får domstolsbehandlingen avvaktas. I denna saknar såväl regeringen som
militära myndigheter befogenhet att ingripa.

Till sist några ord om den förtroendekris, som enligt uppgift uppstått kring
denna sak. I den mån den rör mig personligen skall jag inte uttala mig, härom
tillkommer det andra att döma. Men när det gäller försvarets befäl, enkannerligen
det högre militärbefälet, vill jag göra några påpekanden. I vissa kretsar
synes härska den uppfattningen, att bland detta militärbefäl dölja sig s. k.
femtekolonnare; med beskäftig iver söker man bevis härför. På oärligt vis
bekomna hemliga order bringas utan vidare till offentligheten i strid med
gällande bestämmelser. Det anskaffade materialet pressas till det yttersta, det
göres komprometterande förklaringar, det rätta sammanhanget förvränges och
betecknas som smussel i avsikt att skydda de brottsliga, ljusskygga elementen.

I kärlek och politik äro alla medel tillåtna, brukar man säga. Att de meningsriktningar
som äro motståndare till den av statsmakterna förda utrikespolitiken
tillgripa dessa metoder är förklarligt, men att även anhängare av
denna politik låta locka sig nied på denna väg är beklagligt. Är det inte skäl
att stanna och tänka efter: Kan inte den omständigheten att det trots alla ansträngningar
icke lyckats att avslöja våra femtekolonnare bland det högre
militärbefälet i själva verket bero på, att några sådana icke finnas? Jag har
sagt det mången gång, att vårt befäl med få undantag är lojalt och plikttroget
mot landets lagliga ordning. Jag upprepar vad jag även förut sagt: I vår
militära ledning finns ingen, som icke kommer att med all energi fullfölja sm
uppgift att medverka i landets försvar, hur och när de svenska statsmakterna
så påfordra. Örn det finnes någon misstro mot den militära ledningen i vårt
land, så upphäves den bäst och rättvisast genom att vi ge den vårt förtroende.

Det är den värd. . ...

Jag vågar säga detta även med risk att man kommer att ta det som intäKt
för påståendet, att jag är generalernas handgångne man, men jag tröstar mig
med att den åsikten säkert inte har någon anhängare bland generalerna s,]älva.

Herr von Friesen: Herr talman! Tiderna äro ju en smula ovanliga, och det
gör att riksdagens arbetsformer också avvika en smula fran de sedvanliga.
Jag säger detta som inledning till mitt anförande, som i första hand icke kom -

Nr 28.

Onsdagen den 20 oktober 1943.

Remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 344. (Forts.)
mer att syssla med det vi nu hört från regeringsbänken. utan jag tillåter mig,
herr talman, att med ett par ord först beröra det anförande som för två dagar
sedan hölls i denna kammare inför lyckta dörrar av hans excellens herr statsministern.

Jag beklagar att det var omöjligt att omedelbart offentligt deklarera ett instämmande
helt och fullt i de synpunkter som där framfördes, och det är därför
jag begagnar tillfället att nu säga, att den utrikespolitik som i denna stund
föres från svensk sida omfattas med fullaste förtroende även av dem, som tidigare
mycket skarpt kritiserat vissa eftergifter åt den ena av de krigförande
parterna.

Upphävandet av transiteringen har känts som en befrielse från en i längden
outhärdlig börda. Det är inte mer än tillbörligt, när man krävt ett upphävande
av densamma och dessa åtgärder nu äro fullt genomförda, att man
därefter också ger regeringen sitt erkännande för den kurs som nu föres. —
Regeringens aktion till förmån för danska medborgare av judisk börd har
varit dess hittills bästa och mest framgångsrika bidrag till stärkandet av den
nordiska solidariteten. Vi hoppas också att våra nya gäster skola trivas under
sitt nödtvungna uppehåll i Sverige. För Danmarks skull äro vi förvissade örn
att möjligheter snart skola beredas dem att återvända till sitt land, som givit
världen så lysande prov på ståndaktighet.

Herr talman! Aven om det många gånger förefaller som väl stora ord, mycket
av detta som under denna långa och delvis påfrestande beredskap yttrats —
så är det väl inte mer än tillbörligt att det även ifrån riksdagens sida säges,
att frihetstanken efter genomgångna prövningar är fastare förankrad än någonsin
hos de nordiska folken och att vi hoppas att vart och ett av Nordens
av kriget berörda folk snart skall återvända till sin fredliga gärning efter att
ha försvarat sin frihet, vart och ett på sitt eget sätt.

Sveriges avsikt att intill slutet av det pågående kriget försvara sina gränser
mot angrepp, från vilket håll de än må komma, hindrar inte att en vaksam
kritik av vissa rätt oroande företeelser inom landet äger rum.

Jag skall, herr talman, fortfarande på detta något ovanliga sätt, be att
också få övergå till behandling av det anförande som hölls av herr statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet, var han nu för ögonblicket befinner sig.
Jag vill uttala den förhoppningen, att den i dag lämnade redogörelsen skall
från regeringens håll vara det sista, det slutligt utformade inlägget i den
ganska säregna debatt som förts. Det har varit alldeles omöjligt, när man
suttit i sin bänk och hört herr statsrådets förklaring, som delvis avgavs på det
sätt som tyvärr är rätt vanligt när från regeringsbänken meddelas vissa fakta,
nämligen med snälltågsfart, att i detalj kunna följa med. Det är emellertid inte
omöjligt att redan nu dra vissa slutsatser av det inlägg som herr statsrådet här
gjort.

Vad beträffar de allmänna politiska konsekvenserna av det inträffade är
det väl regeringen i allmänhet och statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
i synnerhet, som i detta ögonblick har att dra de erforderliga slutsatserna.
Vad riksdagen beträffar borde den ha ett naturligt intresse av att i lugn
och ro vidta sin granskning av alla akter i må,let. Det finns ju möjligheter:
riksdagen har sitt eget organ för granskning av dylika ting, och det finns alltid
möjlighet för detta att nu eller senare vidta den noggranna prövning som
säkerligen blir ofrånkomlig för att utröna vad de omnämnda symptomen i form
av minnesfel och andra felaktigheter hänföra sig till, om de bero på en viss
överansträngning inom Kungl. Maj :hs kansli eller örn de äro beroende på åldersförändringar
inom det ena eller andra ämbetsverket eller organet för utövande
av den verkställande makten. Vad presskritiken beträffar är den som alltid i

Onsdagen den 20 oktober 1943.

Nr 28.

Remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 344. (Forts.)
ett fritt land välkommen, men de råd, som där på sina håll ges, behöva naturligtvis
inte beaktas mera än de som till äventyrs lämnas av enskilda ledamöter
av riksdagen.

Vad det här gäller, och på den punkten råder fortfarande oklarhet, trots herr
statsrådets inlägg, är att skydda inte bara landets rätt och frihet utan också
den enskilde medborgarens. Det skulle ha varit mig kärkommet att i detta
sammanhang anknyta till ett ganska animerat meningsutbyte som jag hade
med statsministern och som kammarens ledamöter säkerligen erinra sig från
slutet av vårsessionen. Det gällde också då frågan örn den enskilde oförvitlige
medborgarens anspråk på rättsskydd. Det blir också de viktigaste slutsatserna
som måste dragas av Lekvattens- och Skarpnäcksaffärerna. Det duger
inte att stillatigande åse hur personer i underordnad ställning, märk väl inte
endast det högre militärbefälet, få löpa gatlopp i pressen, när nu den högsta
ledningen inom krigsmakten — det är oklart vilken denna högsta ledning
egentligen är, och den saken far väl också utredas; allt detta tillhör ju varken
det nuvarande eller, som vi hoppas, det kommande, utan det förflutna — är
medveten örn vederbörandes oskuld men ändå inte gör något. Det räcker inte,
att dessa personer av domstol helt ha friats från ansvar eller också ådömts
straff för förseelser, som åtminstone skenbart förefalla obetydliga. Det är
lika omöjligt att försvara detta handlingssätt med att arméns ära eller landets
säkerhet krävde tystnad, även sedan sanningen börjat krypa fram, som det
var för den militära och politiska ledningen i sekelskiftets Frankrike att i
längden försvara åtgärderna mot kapten Dreyfus, då nian visste att han var
oskyldig.

Det är detta, herr talman, jag skulle vilja ha sagt personligen tiU herr statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet. Här har nämligen begåtts en orätt
mot åtminstone vissa underordnade i Lekvattensaffären. De fingo, som det har
sagts, löpa gatlopp i pressen utan att det från högsta ledningen sades ifrån
att de voro oskyldiga. Sedan har ju, för att åter använda det kända uttrycket,
sanningen börjat krypa fram och de lia så småningom, även om det har gått
långsamt, fått den rehabilitering som de förtjäna, Sanningen har för ^ övrigt
inte bara börjat krypa fram, den har börjat marschera,° med, som man får hoppas,
samma takt som försvarsministerns och allas vår utomordentliga armé
för närvarande gör inom landet.

Herr Vougt: Herr talman! Det är visst herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
som någon gång har uttalat, att den svenska neutralitetspolitiken
har sina skönhetsfläckar. Det hade kanske varit för mycket att
vänta efter alla dessa år, om — för att använda en billig vits.— dess sköld
varit alldeles ren som nyfallen snö. Ur den redogörelse för den i pressen mycket
omskrivna historien örn ordergivningen rörande kurirflygplanen, som herr
statsrådet nyss har lämnat, kan man möjligen också läsa ut, att örn det därvidlag
uppstått några fläckar, så är det nu så manga krafter i färd med att
gnugga bort dem, att de fortsätta att breda ut sig, som motspänstiga fläckar
ibland ha för sed. Andra krafter äro emellertid också i politiskt syfte sysselsatta
med att framkalla fläckar, som synbarligen inte sättas dit i försköningssyfte.

När jag begärde ordet för dagens överläggning, herr talman, var mm tanke
närmast att ge upptakten till en allmän debatt, eftersom jag vet. attén sådan
rätt länge har efterlysts, och eftersom jag har antagit att åtskilliga av kammarens
ledamöter kunna ha något på hjärtat både i anknytning till de nu framlagda
propositionerna, som vi dock haft mycket ringa tid på oss att läsa, och
av mera allmän räckvidd.

Nr 28.

Onsdagen den 20 oktober 1943.

lii

Remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 344. (Forts.)

Herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet har tagit upp en politisk
fråga, som plötsligt kastats fram i förgrunden, och det är säkerligen bra
att den kommit till behandling redan i dag. Vad som tycks mig tydligt ha
framgått är, att anmärkningsvärda brister ha förekommit i kommunikationerna,
mellan olika instanser, när det gällt icke oviktiga ting. Här har förekommit
en ovanlig serie misstag och missförstånd. Herr statsrådet har själv betecknat
ordergivningen som bristfällig. För egen del har han emellertid framhållit,
att de uppgifter som han lämnade i denna kammare, när Lekvattenshistorien
i våras var aktuell, byggde på de informationer som han då förfogade
över.. Hans vedersakare i pressen mena, att han bort underrätta riksdagen, när
det visade sig, att de uppgifter han byggt på icke voro fullständiga. Jag tar
fasta på, att herr statsrådet har för avsikt att vid den nu påbörjade höstsessionen
meddela riksdagen vad han inhämtat. Det väsentliga i hela saken tycks
vara, att det från regeringshåll aldrig varit avsikten att göra någon skillnad
mellan kurirflygplan, beroende på vilken nationalitet de tillhörde.

Denna debatt får kanske en litet egendomlig karaktär beroende på att någon
interpellation eller fråga till statsrådet icke framställts i den sak, varmed debatten
började. För min del tänker jag, medan andra eventuella vedersakare
till försvarsministern slipa sina svärd, begagna tillfället understryka en del
synpunkter, och då tar jag i första hand en som förefaller mig stå i rätt naturligt
sammanhang med vad som hittills avhandlats, nämligen följande: Örn
det lyckats Sverige att bevara sin fred och sin frihet under fyra långa svåra
år, låt oss då mot slutet, om vi verkligen befinna oss i slutskedet, akta oss för
att duka under för den krigströtthet, som kan finnas också inom ett neutralt
land, en krigströtthet, som icke är mindre farlig än i ett krigförande land. I
ett krigförande land medför viljeanspänningen att vinna kriget alltid en uppstramning,
som motverkar den tilltagande tröttheten. I vårt neutrala land bär
denna eggelse ersatts av kraftansträngningen i försvarsberedskapen och uppslutningen
kring strävandet att bevara fred och frihet. Men örn dessa drivfjädrar
slappna, kan det gå illa. Detta säger jag, herr talman, icke för att
moralisera, vilket det ärende, som försvarsministern nyss berört, annars kanske
skulle kunna giva anledning till, utan snarare för att ställa en fråga: Finns
det verkligen icke i vår svenska politik vissa utgångspunkter givna för en aktiv
neutralitetspolitik i krigets slutskede, i stånd att vinna anslutning även
från deras sida, som eljest gärna lyssna till talet från de krigförandes läger
om neutraliteten som något förnedrande? Svaret på den frågan kan i någon
män sökas i det knippe propositioner, som nu ligger på riksdagens bord. Där
finnes bl. a. förslag till beredskapsanslaget på 100 miljoner kronor för aktivt
hjälparbete, särskilt med tanke på våra nordiska broderfolk. De planer, som
regeringen här skisserar, komma förvisso att vinna anslutning från alla håll.
Jag kan också kanske nämna den invalidutväxling, som de senaste dagarna
iscensatts. Slutligen har det också varit möjligt för det fria Sverige, att på
den sista tiden bli i tillfälle bereda en fristad åt en ny skara jagade människor
utöver den stora mängd, som förut redan tagit sin tillflykt till vårt land.

Innan jag går över till dessa tragiska förhållanden, som framkallat en ny
flyktingström, vill jag nämna några ord örn vår utrikespolitik i allmänhet.
Men jag skall dessförinnan också göra en kort parentes beträffande ett par
inrikespolitiska frågor. Jag skall då inskränka mig till att peka på det glädjande
faktum, att prisstoppspolitiken lyckats så pass bra, som den gjort. Det
är nu ett år sedan bromsarna sattes in på allvar i fråga örn prisutvecklingen,
och som alltid, då farten bryskt stoppas upp, skedde det icke utan gnissel. När
vi sammanträdde i fjol vid den här tiden, var det säkerligen många, som hyste
allvarliga tvivel på möjligheten att genomföra en stabilisering av priserna. Vi

Onsdagen den 20 oktober 1043.

Nr 28.

Remiss av Kungl. Maj.ts proposition nr 344. (Forts.)
kunna nu konstatera, att det verkligen lyckats. Detta innebär också, att den
grund bevarats, på vilken lönepolitiken byggts upp. Det kan icke lia förbigått
någon, att det bland de breda arbetarmassorna råder en starkt tilltagande otålighet
med den återhållsamma lönepolitik, som måst föras under kriget. En
stabilisering av prisnivån har varit en oundgänglig förutsättning för att denna
politik skulle kunna fortsätta. Utan ett krafttag för att hejda prisstegringen
hade det varit ogörligt att av lönearbetarna kräva fortsatt solidaritet. Det är
icke bara glädjande, herr talman, att vår ekonomiska politik lyckats i stort
sett så väl. Detta måste också betraktas som en betydande tillgång under de
svåra tider, som kunna följa, innan storkriget nått sitt slut och under de svåra
brytningar, som kunna väntas under efterkrigstiden. Jag skall inte här upptaga
tiden med efterkrigstidens problem, men jag vill understryka, att folkmeningen
alltmer samlar sig kring bestämda krav på regering och riksdag att
icke underlåta någonting för att bereda en smidig övergång. Det förslag till
allmän beredskapsstat, som framlagts, hälsas därför med allmän tillfredsställelse.
Det framgår av vad finansministern i denna proposition anför, att utredningsarbetet
framförts så långt att vissa praktiska åtgärder kunnat vidtagas,
bland annat tillsättandet av en särskild kommission. Jag tror, att detta
är ett riktigt steg. Vad regeringen gör på detta område, är icke endast nödvändigt
för att den skall kunna bevara greppet över de uppgifter, som inom
något eller några år kunna bli dess viktigaste. Det är också ett uttryck för en
önskan att samla opinionen kring en verklig kraftinsats. Det är viktigt att
folket känner, att på detta område ingenting försummas. Det är en nationell
styrka, örn enhet kan vinnas också kring dessa ting i krigets slutskede. Nu
vet jag väl att meningarna gå isär örn vägen till den fulla sysselsättningen, som
uttrycket lyder, men det är säkert ändå betydelsefullt att samstämmigheten
örn målet markeras utåt.

Örn jag därefter, herr talman, övergår till att beröra vår utrikespolitik, får
jag kanske först anteckna det, som jag tyckte, oförbehållsamma erkännande åt
vår utrikespolitik, sådan den nu formar sig, som nyss från denna plats uttalades
av herr von Friesen. Jag är icke säker på, när jag hör den rösten från
Göteborg, att det tyder på en allmän omsvängning, men den är i alla fall någonting,
som med tillfredsställelse kari konstateras. Det finns en tendens att
bagatellisera vad vår egen politik betytt och att tillskriva främmande omständigheter
hela förtjänsten för att det tryck, som vilat över vårt land, minskats.
Det finns i Sverige en del häcklare, som beständigt låta påskina, att Sveriges
självständighetspolitik i sina olika yttringar allenast är en funktion av förändringarna
på krigsfronterna. Självfallet äro dessa förändringar av .stor betydelse.
Det vore dumt att påstå motsatsen. Hur hårt och pressande trycket allt sedan
1940 vilat över vårt land, därom vittnar inte endast den militära upprustningen,
som vi måst företaga, utan också den oavlåtliga försvarskamp mot allehanda
anspråk på att påtvinga även oss en främmande och förhatlig hegemoni,
som måst föras på det andliga planet. Men likväl är det sant, ait Sverige icke
kunnat stå fritt åt olika håll, som det nu gör, om det icke haft en inre styrka,
som burit upp dess politik. Säkerligen skulle icke heller de förändrade förhållandena
ute i världen lia tillåtit oss att avlyfta besvärande åtaganden, om det
icke varit så att vi själva vore starkare, då vi befriade oss från dem, än då vi
nödgades godtaga dem.

Sedan riksdagen sist var samlad har transiteringsavtalet med Tyskland upphört
att gälla. Det innebar icke någon överraskning för riksdagens ledamöter,
eftersom regeringens avsikt att uppsäga avtalet i slutet av juni behandlades i
vederbörlig ordning, och även bekantgjordes för de stora riksdagsgrupperna.

Andra kammarens protokoll 1043. Nr SS. 2

Nr 28.

Onsdagen den 20 oktober 1943.

Remiss ov Kungl. Maj:ts proposition nr 344. (Forts.)

När avtalet uppsades, kändes detta för svenska folket som en befrielse från
en tung belastning. Även om avtalets rent materiella betydelse överskattats,
hade dessa transporter kommit att påverka den norska opinionen i en för det
framtida nordiska samarbetet ogynnsam riktning. Det var naturligtvis också
besvärande för Sveriges förhållande till andra makter.

Av den redogörelse, som riksdagen mottog vid måndagens sammanträde inom
lyckta dörrar och som redan i korthet berörts av herr von Friesen, kan för övrigt
också sägas ha framgått, att några mera hotfulla moln, som kunna tänkas
söka sig urladdning åt vårt håll, icke för närvarande torna upp sig vid krigets
blodiga horisont. Våra möjligheter att upprätthålla handelsförbindelserna åt
olika håll ha under den gångna tiden varit anmärkningsvärt goda och ha väl
tillvaratagits. I vår omedelbara närhet ha emellertid händelser timat, som djupt
skakat opinionen i vårt land. Med oförminskad tapperhet kämpar det norska
folket mot inkräktarna, och nya dödsdomar, på sistone även sådana, som fällts
över oskyldiga, vilka tagits som gisslan för vad andra gjort, vittna om stridens
oförsonlighet. Härtill ha nu också kommit händelserna i Danmark. Den tyska
ockupationsmakten har fått erfara, att bakom den tidigare lugna danska ytan
levde en lika stark motståndsvilja som i något annat besatt land, och att varje
överträdelse av givna utfästelser måste driva utvecklingen närmare mot bristningspunkten.
Höstens händelser ha skingrat alla tvivel ute i världen om det
danska folkets verkliga inställning. Hos deras nordiska grannar har dock aldrig
något sådant tvivel varit förhanden. Vi ha aldrig frestats att se något
mindervärdigt i den försiktiga politik, varmed danskarna, sedan ockupationen
blivit ett faktum, strävat att bevara så mycket som möjligt av de samhällsformer
och kulturella samhällsvärden, som vunnits genom seklers mödor och framsteg.
Danskarnas kärlek till friheten ha vi aldrig satt i fråga, men vi förstå
också mycket väl de impulser, som drivit fram ett annat läge. Vi beundra den
så gott som hundraprocentiga enighet, med vilken det danska folket nu kämpar
sig igenom den tid, som ännu återstår innan frihetens timma slår. Starkast
av allt upprör oss emellertid det meningslösa och grymma slag, som riktats
mot den del av Danmarks befolkning, som på grund av sitt blod drabbats av
förintelseukasen den 1 oktober. Det är ju så, herr talman, att dessa förföljelser
mot judarna endast äro en yttring av en hämndaktion, som rullat fram
över större delen av vår världsdel under de senaste tio åren. Men det har ej
gått att döva reaktionsförmågan. Och särskilt starkt har det gripit oss, då judeförföljelserna
iscensatts i Norge och Danmark, icke bara därför att dessa
länder äro oss så nära, utan också därför att vi veta, att de känslor och åskådningar,
från vilka förföljelserna stamma, äro djupt främmande för, ja, oförenliga
med dessa folks hela livssyn. Då den hemska förföljelsen gått fram över
Danmark, ter den sig så mycket mera meningslös och avskyvärd, som den drabbat
en del av befolkningen, som vuxit in i nationen mera än vad judarna gjort
på många andra håll och som genom historien givit sådana rika bidrag till
dansk kultur.

Då Sveriges regering inför judeförföljelserna i Danmark framförde en protest
i Berlin, hade den hela det svenska folket bakom sig. Den kraftiga reaktionen
i vårt land, visade också, att det icke var ett tomt ord, då vederbörande
i Tyskland underrättades om de allvarliga återverkningar, som måste emotses
i Sverige. Då regeringen erbjöd de förföljda en fristad här, var det en handling,
som ute i världen framkallade ett genljud, varöver varje svensk glädes.
Ännu mer glädjande har det varit, då omständigheterna fogat det så, att det
fria Sveriges erbjudande inte blivit helt värdelöst.

Det är tilldragelserna i Danmark, herr talman, som under senare tiden överskuggat
det mesta som hänt för övrigt. Att krigsläget under sommaren under -

Onsdagen elen 20 oktober 1943.

Nr 28.

Remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 344. (Forts.)
gått en kraftig förskjutning har icke bragt till sin lösning något av de nordiska
problemen1. Det är säkerligen också medvetandet bärav som gjort, att
diskussionen örn de nordiska problemen mojnat av något. Det är sannerligen
icke några tider för mer eller mindre militärromantiska spekulationer, inte
heller för några akademiska tal- och skrivövningar av etet slag, sorni, vi tidigare
bjudits på. Det nordiska problemet knyter sig alltjämt till denna ödesfråga:
Kunna vi efter detta krig räkna med fyra nordiska kärnländer — jag
bortser då för tillfället från Island — som icke bara äro fria stater i formell
mening, utan som också lia sin politiska självständighet så i behåll, att
en nordisk gemenskap kan fotas på deras anslutning? Jag behöver icke fördölja
att oron i Sverige just nu gäller främst Finland. Denna oro har blivit
särskilt stark på senare tiden på grund av den ovisshet, som råder beträffande
stormakternas riktlinjer för den kommande freden. Är avsikten att bygga
den på intressesfärer eller på ett mellanfolkligt samarbete med den fulla nationella
självständigheten också för de små folken som grund? Mycket tyder
på att någon enighet icke uppnåtts örn det sistnämnda alternativet, ja, att en
sådan lösning kanske ligger långt borta.

Möjligen är det rent av på tiden att från vår sida göres ett allvarligt försök
att sätta in den nordiska frågan i dess internationella sammanhang. Vad oss
själva beträffar Ilar opinionen alltmera stadgat sig. Åtminstone bland de
svenska arbetarna finns det en stark skepsis mot den uppläggning av det nordiska
problemet, som lämnades till exempel häromåret i en känd skrift, som
frammanade bilden av ett starkt militariserat. Norden, vilket likt ett jättestort
piggsvin •— en förstoring av den berömda svenska igelkotten — vände
sina taggar åt alla håll, kapabelt att hålla stånd emot en ''hel värld. Denna
tanke är så tillvida naturlig och riktig, som ett huvudsyfte med en fastare
sammanslutning i Norden måste vara att skapa en så stark enhet, att den kan
hålla stånd mot påfrestningar av samma slag, som vi upplevat under detta
krig. Men det finns hos det svenska folket en sund insikt om det illusoriska
i den trygghet, som man1 söker vinna enbart med militära maktmedel. Särskilt
från arbetarhåll komma förvisso kraven på framtidens svenska politik
att ställas så: Vi äro villiga att medverka till en nordisk politik så långt
krafterna räcka, men vi fordra samtidigt att från svensk och norsk sida
ingenting försummas för att tillvarataga möjligheterna till en internationell
ordning för att trygga freden.

Men det finns också ett annat skäl att nu handskas varsamt med idébildningen
kring ett ensidigt militärt nordiskt program. Det är den avoghet mot
tanken på ett nordiskt block, som under diskussionen stormakterna emellan
har anmälts. Jag vet naturligtvis icke, vilken tillförlitlighet ett sådant yttrande
kan lia, men vi lia fått höra framställas som en grundsats från .sovjetrysk
sida, att man efter kriget icke kan tolerera någon blockbildning och då
ej heller något nordiskt block. Det vore beklagligt, örn svenska debattinlägg
bidraga till att framkalla en dylik reaktion. Skulle så vara förhållandet, är
det angeläget att en dylik föreställning örn möjligt korrigeras. Det lär endast
kunna ske genom att vi med ökad styrka understryka den nordiska beredvilligheten
att ulan baktankar vänskapligt samverka .nied alla stater, stora
(dier små, som för egen del respektera vår frihet. Här ligger kanske också en
positiv svensk uppgift i den nordiska framtidens tjänst.

Den internationella atmosfären är nu, herr talman, skäligen tung och ladda*!
a.v oro. Medan vissheten örn att kriget snart skall vara slut mångenstädes
är lika stark sorn övertygelsen om hur det skall slut:)., liro fram tidslinjerna
ytterst oklara. Militärt vapenbrödraskap bär visat sig inte innebära
någon garanti för politisk enighet örn framtiden. För de mindre staterna öpp -

Nr 28.

Onsdagen den 20 oktober 1943.

Remiss av Kungl. Majlis proposition nr 344. (Forts.)
nar detta hotfulla perspektiv med många skiftande möjligheter. Men det är
och förblir vår förhoppning att ändå till sist också de stora makterna skola
finna, att endast en fred byggd på rättvisa, respekt för den nationella självständigheten
och en beslutsam vilja att låta alla folk efter sina förutsättningar
medverka till det helas bästa, är av bestående värde också för stormakterna
själva.

Till sist skall jag be, herr talman, att få betyga, att, då regeringen oförtröttat
och målmedvetet fortsätter sin strävan att hålla vårt land utanför kriget.
den har bakom sig den grupp, jag företräder här. Från vissa håll höiman
sägas, att enigheten härom icke skulle vara lika stor numera som tidigare.
Jag tillåter mig att på det allra bestämdaste bestrida detta. Ingen tanke är för
gemene man mera absolut främmande, än att Sverige, efter dessa långa, av uppoffringar
och möda fyllda år, efter de obehagliga medgivanden vi i vissa lägen
måst göra och efter att tyngande åtaganden lastats av, skulle glida in i kriget.
Lika hopplöst stridande mot verkligheten vore det, örn man någonstans trodde
sig kunna locka eller tubba oss till något slags symboliskt ställningstagande
Det vore ett stort misstag, örn man trodde att något annat neutralt lands
eventuella föredömen innebure den allra minsta frestelse för oss att följa
efter. De, som av fraktan för neutralitetens efterverkningar i form av segrarnas
onåd söka få fram en stämning i den riktningen, tala ett språk som
är djupt osvenskt. Ingenting skulle för vårt folk te sig mera förnedrande
än ett försök att vinna bevågenhet genom ett insmickrande uppträdande nu
i sista stund. Yi ha hela tiden'' vetat att vår neutralitet skulle betraktas med
mindre vänliga blickar av krigets slutliga segerherrar, vilka de än bleve.
Men kanske finnes det anledning tro, att farhågorna därvidlag äro något
överdrivna.

Det kan synas onödigt, herr talman, att så starkt understryka detta, men
det kan kanske icke sägas starkt nog eller ofta nog. Jag tänker då inte bara.
på det eventuellt lyssnande utlandet. Det är minst lika nödvändigt, att det
inom vårt. folk räder full klarhet därom, att de demokratiska partierna stå
enigt samlade kring den självständighetskurs, som vi en gång utstakat. Man
bör också inse, att vi icke underskatta de risker, som nya kastningar och
nya vändningar i detta överraskningarnas krig kunna framkalla för vårt
land. Medan två av vaja nordiska grannländer marteras av en främmande erövrare
och medan slutkampen för friheten, politiskt eller militärt, kommer
närmare för vår tredje granne, måste våra soldater veta, att den dag kan gry
när som helst, då de måste kallas ut för att ge det dyrbaraste av alla offer.
För att detta skall kunna krävas av dem och för att av vårt folk i övrigt
skall kunna begäras, att det ger sitt av de gemensamma mödorna, får man
ingenstädes tro, att någon i ansvarig ställning driver en lättsinnig lek med
landets frihet och fred. I

I detta anförande instämde herrar Gustafsson i Bogla, Forsberg, Andersson
i Tungelsta, Andersson i Eskilstuna, Lundstedt, Falk, Rersson
i Växjö och Hoppe, fru Johansson, herrar Holm. Witzell, Hällgren och
Isacsson, fru Andersson, herrar Nilsson i Landskrona och Andersson i
Malmö, fru Björck, herr Ekdahl, fru Nordgren, herrar Landgren, Levin.
Olofsson i Höganäs och Andersson i Falkenberg, fröken Öberg, herrar
Sundberg, Svensson i Alingsås, Ericsson i Kinna, Andersson i Hyssna,
Mårtensson, Andersson i Mölndal och Olsson i Mellerud, fru LinderothAndersson,
herrar Hallén, Nordström, Fält, Lindahl, Pettersson i Degerfors,
Brandt, Jansson i Hällefors, Hallberg, Ericsson i Sörsjön, Karlsson i
Grängesberg, Pettersson i Hällbacken, Allard och Lindholm, fröken Nygren,

Onsdagen deli 20 oktober 1943.

Nr 28.

Remiss av Kungl. Maj.ts proposition nr 344. (Forts.)
herrar Jonsson i Fjäle och Jonsson i Haverö, fru Skoglund-Lindblom, herrar
Åkerström, Grym, Jansson i Kalix, Gavelin, Skoglund i Umeå och Kilbom,
fru Gustafson, fru Ekendahl, herrar Jonsson i Skutskär och Larsson i Julita,
fru Svedberg samt herr Hedqvist.

Herr Paulsen: Herr talman! Jag har begärt ordet för att säga ett pär ord
örn jordbrukets prisförhållanden.

Enligt min mening är priset på oljeväxter alldeles för högt både i och för sig
och i jämförelse med andra jordbruksaktör. Låt mig taga ett enda exempel för
att visa, hur därmed förhåller sig. Priset på vete _ är satt till 26 öre per kg.
Priset på raps är 1 krona per kg. I den bygd, där jag hör hemma, brukar man
få ungefär 2,000 kg vete per tunnland och likaså 2,000 kg raps per tunnland.
Förvandlat i pengar blir det 520 kronor för vetet, medan det blir 2,000 kronor
för rapsen eller lika mycket eller mera än ett tunnland jord kostar t. o. m. i
Skånes bästa bygder. Vad leder nu detta till för resultat? Jo till det resultatet,
att oljeväxtodlingen ökas, under det att brödsädesodlingen minskas.

Nu mena kanhända kammarens ledamöter — åtminstone en stor del av dem
— att detta skall väl icke en bonde klaga över. Han bör väl vara glad över att
man i stor utsträckning slår sig på oljeväxtodling och tjänar grovt med pengar.
Men det ligger icke så till. Ty oljeväxtodling lämpar sig icke för de mindre
jordbruken. Det är endast de stora och de medelstora jordbruken, som med fördel
kunna odla oljeväxter, och detta beror dels på att de små och de mindre
jordbruken icke kunna få dem tröskade, dels och framför allt på att de icke
kunna undvara halmen. De behöva halmen som foder till sina kreatur, ty i regel
ha de dubbelt så stor kreatursstock per jordbruksenhet som de större jordbruken.

Jag kan försäkra kammarens ledamöter, att det är icke endast jag, som har
denna uppfattning. Gå och fråga jordbrukarna i min bygd, och de skola i stora
skaror försäkra samma sak. Varhelst några jordbrukare komma tillsammans,
talas det örn detta, och man undrar över att regeringen har kunnat komma till
en prissättning, som är så fullkomligt rosenrasande.

Här i kammaren talas det ofta högt och mycket örn jordbrukets kompensation.
Jordbruket är så väl kompenserat i jämförelse med andra näringsgrenar,
brukar det heta. Man talar som örn jordbruket i detta land vöre en enda stor
enhet. Man glömmer, att det är uppdelat i massor av enheter, i stora och små,
i mindre och medelstora jordbruk. Under det att de stora och medelstora jordbruken
få en sådan kompensation som man nästan skäms för att veta örn, få de
små och de mindre jordbrukarna nöja sig med att titta på, hur de andra förtjäna
pengar. Om man undantager mjölkproduktionen, vankas det ingen kompensation
för de små och mindre jordbrukens del.

Det är för att säga detta och för att regeringen — jag ser, att jordbruksministern
är här närvarande — icke skall glömma bort denna sak, när den nästa
gång skall göra prissättning på jordbruksprodukterna, som jag tagit till orda
i dag.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp: Herr
talman! I anledning av den siste ärade talarens yttrande vill jag säga, att hans
framställning icke är riktig. Visserligen är priset på innevarande års höstraps
1 krona per kg, men riksdagen fastställde i våras ett pris av 80 öre per kg..

När livsmedelskommissionen framlagt sina prisberäkningar, har den gjort
det med tanke på att få fram en tillfredsställande kvantitet oljeväxter, som
jämte övriga råvaror kan tillgodose föreliggande behov med hänsyn till fettförsörjningen.
Inom livsmedelskommissionen rådde betänklighet mot att fast -

Nr 28.

Onsdagen elen 20 oktober 1913.

Berntss av Kungl. Maj:ts proposition nr 344. (Forts.)
ställa priset lägre än 85 öre per kg men ansåg Kungl. Majit att 80 öre vore
tillräckligt för att erforderlig areal skulle bliva insådd hösten 1943. Erfarenheten
hade nämligen givit viel handen, att sikördekvantiteten per hektar varit
mycket större än de sakkunniga beräknade första gången problemet lades fram.
Den kalkylen varpå prissättningen grundades första gången innebar, att en
normal genomsnittsskörd av höstraps kunde beräknas till 1,200 ä 1,400 kg per
har. Herr Paulsen nämnde, att det fanns de som erhöllo 2,000 kg per tunnland.
Något sådant har jag icke hört, däremot 1,500 å 1,600 kg torkad raps
— man skall ju icke räkna nied den våta rapsen. Med hänsyn till en sådan
kvantitet ansåg regeringen vid sin prövning av saken i våras, att man kunde
sänka priset till 80 öre per kg. Då vi resonerade örn detta, framhöll livsmedelskommissionen
angelägenheten av att vi fingo en så stor odling som möjligt
med hänsyn till den stoppade lejdtrafiken och de allt mindre kvantiteter oljor
som vi fingo in för margarintillverkningen. Det är självfallet, att jag icke vågade
pressa priset alltför långt under förra årets pris. Vi visste den gången
icke, om eller när lejdbåtstrafiken skulle komma i gång igen, och örn vi skulle
få utsikt att åter få in vissa kvantiteter olja och foderkakor. Årets beslut innebär
ju en sänkning av 20 % av priset på höstraps och 11 % av priset på vårraps
gentemot 1942 års beslut och en sänkning från första början av 39 å 40 %
av priset på vitsenap samt på höstraps 26 %.

Då jag drog slutsatserna av skörderesultaten under de sista åren var mitt
resonemang det, att man skulle kunna ytterligare sänka priset på höstrapsen.
Det invändes då fullt riktigt från sakkunnigt håll, att vi måste söka få fram
den produktion, som ger den största oljekvantiteten. Höstrapsen ger något över
40 % olja, vårrapsen 35 ä 40 % olja och vitsenapen 25 ä 30 % olja. Man har
även vid denna produktion att räkna med vad man får i fråga örn oljekraftfoder.
Då ger naturligtvis vitsenapen en större kvantitet oljekraftfoder, eftersom
den ger mindre kvantitet olja. Vi ha nödgats köpa oljekraftfoder utifrån
till 80 ä 100 kronor per 100 kg. Detta höga pris är beroende av svåra transportförhållanden
oell därmed höga frakter inte minst från den europeiska kontinenten.
Angelägenheten att upprätthålla oljeväxtodlingen har varit att av denna få
såväl matfett som äggviterikt foder. Tack vare tillgången- på oljekraftfoder
har det dess ^bättre lyckats oss att vidmakthålla mjölkproduktionen, så att vi
med övriga åtgärder som vidtagits, t. ex. i fråga örn minskningen av fetthalten
i mjölken m. m., lyckats undgå en ransonering av konsumtionsmjölken.

Nu skulle jag också vilja säga till herr Paulsen, att det naturligtvis icke är
alldeles riktigt, att det uteslutande är de större jordbrukarna, som kunna odla
oljeväxter. Det är ju så, att man på sina håll har realiserat sina kreatursbesättningar,
och vederbörande bli naturligtvis då mindre beroende av stråfodret,
antingen det nu är ett mindre eller ett större jordbruk. Huruvida det atur
fönsörjningssynpunkt riktigt lämnar jag därhän, men sakkunskapen menar,
att örn man i en kristid kail producera större mängd smörfett per arealenhet
genom att odla oljeväxter än om man producerar smörfett på annat sätt, är det
fördelaktigt. Följaktligen har såväl den ene som den andre, vilken realiserat
sin kreatursbesättning, kunnat åstadkomma en större produktion av oljeväxter
genom reduktion av nötkreatursbeståndet.

Vi skola emellertid komma ihåg en annan sak. Lyckas det kanske detta året
efter en särdeles god vinter att få fram en stor kvantitet,_ kan elef hända att
det icke går ett kommande år efter en strängare vinter. Även örn det blir en
relativt god skörd av den kvantitet, som övervintrar, kan det bli en stor del av
arealen, där fröna icke övervintra. Jag kan som exempel nämna första årets
höstraps. Det var 40 % av den kvantitet, som såddes på hösten, som icke övervintrade,
och följaktligen måste man så annat. För att som exempel taga ett

Onsdagen den 20 oktober 1943.

Nr 28.

Remiss av Kungl. Mårts proposition nr 344. (Forts.) ^
nära besläktat växtslag kan jag nämna, att vi sista våren hade mycket sina
kvantiteter av kålrotsfrön just därför att dessa frön under de tva föregående
vintrarna utvintrat, d. v. s. frusit bort. Man måste sålunda räkna med den
skörd, som blir under loppet av några år. .

Jag vill icke härmed ha sagt, att icke 1 krona per kg är ett högt pris, men
det grundar sig bland annat på de undersökningar som gjordes rörande oljeväxtodlingen
under förra, världskriget. Då kostade rapsen 2 kronor per kg,
men detta pris var satt med hänsyn till den kvantitet, som kunde produceras
den tiden. Sedan måste vi naturligtvis också räkna med omkostnaderna tor
konstgödsel, särskilt kvävetillförseln. För en tillfredsställande skörd av oljeväxter
krävas ungefär 600 kg kväve per hektar. „

Jag erkänner, att priset 1 krona är för högt, men darf or sanktes det av arets
riksdag på förslag av Kungl. Majit. Men jag ansåg mig icke böra ga längre
tv kommissionen räknade med såsom önskvärt, att man tick dO.OUO a dö,UUU
hektar oljeväxter eller helst 50,000 hektar. Sedan har lejdbatstrafiken kommit
i ^ång och vi ha fått in vissa kvantiteter margarinråvaror. Men vi veta icke,
om lejdbåtstrafiken kan fortsätta. Följaktligen få vi vara glada at att det tecknats
örn jag icke missminner mig ungefär 14,000 hektar höstraps för sådd denna
höst. Man har emellertid ställt upp det villkoret, att ingen får betalt etter det
fastställda priset, som icke odlar minst samma areal höstvete. Det gar salunda
icke att slopa veteodlingen för att slå sig på den mera lukrativa odlingen av
höstraps.

Herr Paulsen erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Statsrådet betvivlade riktigheten av mm uppgift, att skörderesultatet
i min hembygd var ungefär 2,000 kg per tunnland. Jag vill rada statsrade
att vända sig till dem som taga emot tröskningsrapporterna. Da tar han veta
vem som har rätt, han eller jag. Jag vet, att i mina bygder ar det vanliga
resultatet innevarande år 2,000 kg per tunnland. ..

Vad sedan priset beträffar, så har statsrådet rätt i att det sänkts till ot) ore.
Men den sänkningen är alldeles för liten. Det bör icke vara högre pris pa den
varan än på brödsäden •—- möjligen så mycket som halmen kan vara väre, j
rapshalmen kan inte användas. Därutöver bör det icke vara någon skillnad.

Statsrådet säger, att det gäller att upprätthålla mjolkmangden. Ja, det
är sant, men vilka få en extra tilldelning av oljekraftfoder örn icke de som
odla oljeväxter —- långt framför andra. Det är också en sak att tänka på. Man
skall icke tro, att de, som icke odla oljeväxter, icke också behöva extra tilldelning
De få bara efter beräkning av den mjölkmängd de haft under sista aret.

Vidare menar statsrådet, att de som realisera kreatursbesättningarna —-oberoende av örn de lia en stor eller liten egendom kunna odla oljeväxter.
Ja, det är naturligtvis riktigt. Men jag har icke observerat någon av dem sorn
lia’små och mindre jordbruk, i varje fall i mina bygder, som realiserat arn
kreatursbesättning. Det är bara sådana större jordbrukare, som icke vilja lia
besväret att ha mjölkerskor, ryktare o. s. v., som realisera sina besättningar
för att odla mera oljeväxter. Sedan köpa dessa, som icke odla annat än oljeväxter,
fodersäden av jordbrukarna för 20 öre per kg, medan de själva få 1
krona per kg för sin produkt.

Härefter anförde:

Chefen för jordbruksdepartementet, lien statsrådet Pehrsson-Hriuuston»: Herr
talman! Jag betvivlar inte alls herr Paulsens uppgift, att det i enstaka fall
kan bli sådana skörderesultat, men herr Paulson kan studera livsmedelskom -

Nr 28.

Onsdagen den 20 oktober 1943.

Remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 344. (Forts.)
missionens rapport om föregående års oljeväxtodling, så får herr Paulsen ett
helt annat genomsnittsresultat. För genomsnittsresultatet av oljeväxtodlingen
förra året finns en redogörelse i den i våras avlämnade propositionen. Där
framhöll jag, att jag var angelägen att sätta ned priset därför att jag ansåg
det_ vara för stor disproportion,. men jag vågade inte gå längre. Det hade
varit lämpligt örn herr Paulsen i våras hade yrkat på ett lägre pris än vad
som bley beslutat av riksdagen. Jag vågade inte ta ansvaret för en ytterligare
prissänkning med hänsyn till vad livsmedelskommissionen anfört.

Vad sedan beträffar realisation av kreatursbesättningar så är det på
det sättet, att det finns manga både mindre och större jordbrukare, som
slagit ut ^sina besättningar därför att de inte varit reaktionsifria, och de lia
kunnat gå över till oljeväxtodling i stor utsträckning. Att de inte köpa nya
kreatur förrän priserna stabiliserat sig är fullt förklarligt och riktigt. De
handla ekonomiskt förståndigt, när de med sin oljeväxtodling kunna tillföra
landet ur försörjningssynpunkt värdefulla kvantiteter.

Herr Skoglund i Doverstorp : Herr talman! Dagens debatt fick ju en särskild
upptakt genom att försvarsministern tog till orda i vad vi bruka benämna
Skarpnäcks- och Ee k v attn e ts a f f ärern a. Jag hörde mycket noggrant på försvarsministerns
anförande. Jag kail dock inte frigöra mig från, utan har
alltjämt kvar ett intryck att det rått en beklaglig osäkerhet i ordergivningen
och att det varit hälsosamt örn högsta försvarsledningen tidigare hade sökt
avhjälpa denna. I övrigt instämmer jag helt i försvarsministerns uttalande,
att vi icke skola orda så mycket örn smussel och liknande, och att vi böra
visa vår officerskår förtroende. Jag skulle också vilja tillägga, att det borde
nog varit möjligt för försvarsministern och högsta försvarsledningen, att
tidigare än nu skett lämna de upplysningar, som i dag ha lämnats. Jag är
dock villig efter detta att säga, att jag tror att denna fråga kanske fått
större proportioner än den förtjänar, och vi lia ingen anledning att i fortsättningen
göra den _ ännu myra framträdande. Det kan inte vara till fördel
för landet utåt, och jag tror inte vi ha någon glädje av det här hemma heller.

^När jag begärde ordet, herr talman, så var det huvudsakligen för att göra
några reflexioner med utgångspunkt från proposition nr 365, d. v. s. allmän
bereclskapsstat och bidrag till internationellt återuppbyggnadsarbete.

Vad propositionens första del beträffar är den en redogörelse för de tidigare
av riksdagen godtagna fredsutredningarnas allmänna läge. Enligt denna
äro de ^igångsatta utredningarna — vilka äro av beredskapsnatur — uppdelade
pa inte mindre än 12 stycken olika institutioner. Själva ramen, kan
man säga, för detta drogs ju upp vid de förhandlingar, som tidigt i våras
ägde rum i finansdepartementet under finansministerns ledning. Hittills har
endast, ett av de berörda utredningsorganen, nämligen 1942 års jordbruksutredning
kommit med en första inventering över lämpliga arbetsobjekt uneler
en arbetslöshetsperiod. Mot detta utredningsarbete och dess planering har
jag inga invändningar att göra utan hoppas att vi därigenom skola fägran!
ett värdefullt grundmaterial, som sedan kan bearbetas av det särskilda organ
som i942 års riksdag hemställde att Kungl. Maj:t vid lämplig tidpunkt
skulle tillsätta. Mycket beror sedan givetvis på vilka direktiv detta särskilda
utredningsorgan får av finansministern och också på hur det sammansättes. Jag
tror liksom herr Vaugt, att en allmän önskan finnes bland vårt folk att vi
skola, söka filina^ utvägar att övervinna de svårigheter på arbetsmarknaden,
som kunna uppstå under en efterkrigstid. Sedan kunna ju olika meningar göra
sig gällande örn vägarna till arbete och varaktig försörjning och beträffande
möjligheterna att na en förbättrad livsföring. Det enda jag bär skulle vilja

Onsdagen den 20 oktober 1943.

Nr 28.

Remiss av Kungl. Maj.ts proposition nr 344. (Forts.)
tillägga är, att vi böra talas vid om detta svårlösta samhällsproblem utan att
göra oss skyldiga till alltför stora förenklingar.

Finansministern begär, att 10 miljoner kronor ställas till förfogande för inventering
och detaljplanering av lämpliga arbeten. Han förutskickar, att det
skall vara företag, örn vilkas nödvändighet ingen tvekan råder. På den punkten
ligger det ju nära till hands att fråga, örn fullmakten på 10 miljoner kronor
verkligen behövs, eller rättare sagt, örn ett så stort belopp behöver anvisas
just för detta ändamål. Jag förmodar att det blir utskottet som kommer att
begära närmare upplysningar och närmare pröva detta.

Den senare delen av propositionen, bidrag till internationellt återuppbyggnadsarbete
och uppförande för detta ändamål av 100 miljoner kronor på allmän
beredskapsstat, är en för riksdagen ny fråga av mycket stor räckvidd.
Följande uttalande av finansministern, som jag utgår ifrån att regeringen helt
och fullt står för, betraktar jag som utgångspunkt. Finansministern säger:
»Jag tror mig därvid kunna utgå från att det i Sverige föreligger en allmänt
omfattad önskan att vårt land, som hittills lyckligen förskonats från krigets
direkta härjningar, skall efter sin förmåga bidraga vid den återuppbyggnad
som blir nödvändig i anledning av förstörelsen under kriget. Denna vilja att
hjälpa avser i första rummet våra nordiska, grannländer. Att så är fallet torde
vara naturligt framför allt med tanke på de band, som föreligga, men även
i betraktande av Sveriges särskilda, av det geografiska läget betingade förutsättningar
för hjälpleveranser till grannländerna. Den här angivna grundinställningen
innebär givetvis icke, att icke ett levande intresse finnes för
svensk hjälp även till andra av kriget drabbade länder i Europa.»

Jag har tillåtit mig att ordagrant citera detta, därför att jag anser att det
är en sammanfattning, som jag betraktar som mycket värdefull. Jag tror det
är en klok och riktig åtgärd att Sverige klart ger till känna att det önskar‘
deltaga i återuppbyggnadsarbetet ute i Europa. Det är i överensstämmelse
med vårt folks uppfattning, att vi böra hjälpa lidande människor, och det är
fullt i linje med det kärleksarbete, som Sveriges Röda Kors just nu medverkar
till i Göteborg. Det är också i överensstämmelse med vår önskan om ett så
snabbt återuppbyggande som möjligt av näringslivet i de krigshärjade länderna,
något som är av stor betydelse för upptagandet av ett sunt handelsutbyte
länderna emellan och som sett på längre sikt också måste vara till stor fördel
för oss själva. Våra möjligheter att kunna deltaga i detta arbete utanför
vårt lands gränser bero givetvis i hög grad på hur vi själva få det efter kriget,
möjligheterna till export och import, en »ak som vi nu inte kunna döma om.

Det är två punkter i propositionen som jag särskilt fäst mig vid och vill
understryka. Den ena är när det klart angives, att vi i första hand vilja hjälpa
våra nordiska grannländer, elen andra när det talas örn våra begränsade möjligheter
till livsmedelsexport av mera omfattande eller långvarig karaktär men
där det bestämt utsäges, att vi böra vara beredda till en första hjälp. Propositionens
formulering är följande: »Däremot torde redan nu planer böra uppgöras
för engångsleveranser, avsedda att bereda en första hjälp.» Jag utgår
ifrån att meningen är, att örn något av våra närmaste grannfolk ställs inför en
särdeles bekymmersam situation i försörjningshänseende i och med övergången
lill fredsförhållanden, så skola vi från Sveriges sida göra vad vi förmå till att
ge ett första och rejält handtag. Hur Sveriges insats i återuppbyggnadsarbetet
skall organiseras och administreras blir säkert föremål för åtskilliga överläggningar
under behandlingen här i riksdagen. A nil jag i ali korthet velat säga
är, att den grupp i kammaren, som jag här närmast företräder, är djupt och
allvarligt intresserad av frågan örn Sveriges bidrag till internationellt återuppbyggnadsarbete.

Nr 28.

Onsdagen den 20 oktober 1943.

Remiss av Kungl. Maj:Is ''proposition nr 344. (Forts.)

Om herr talmannen tillåter vill jag också i detta sammanhang säga några
ord som en kommentar till vad den svenska utrikesledningen åstadkommit sedan
riksdagen senast var samlad. I förbigående må det tillåtas mig det inpasset,
att utrikesnämnden har haft en lugn sommar och inte i onödan blivit besvärad
av regeringen. Till de verkligt betydelsefulla handlingarna på det område,
som jag här syftar på, hör utan tvekan avvecklingen av permittenttrafiken
och vissa andra transporter över vårt land samt att lejdbåtarna väster ifrån
kunnat klara-s. Avvecklingen av permittenttrafiken har skett på ett sätt som
jag tror medfört allmän tillfredsställelse och ökat förtroende för statsledningen.
Vad man under försommaren befarade var att lejdbåttrafiken skulle bli av
kort varaktighet. Så har inte skett, utan vårt land har tillförts för såväl försvaret
som folkförsörjningen ytterst betydelsefulla varor. Det får nog betraktas
som en stor framgång för utrikesministern.

Låt mig i detta sammanhang säga, att det förefaller som örn den svenska
neutraliteten icke i verkligheten är så misskänd av de krigförande som ibland
vissa mindre grupper här hemma söka göra gällande. I slutskedet torde även
de stora krigförande makterna finna, att det kan vara en tillgång örn det också
i denna del av Europa finnes en neutral makt som står någorlunda oförbrukad
och att även denna makt kan ha en uppgift att fylla.

Till de av kriget orsakade händelserna, som framkallat både harm och jag
vågar säga en allmän landssorg, hör ubåten Ulvens förolyckande och den tyska
beskjutningen av svenska fiskebåtar. Vid båda dessa tillfällen gingo dyrbara
svenska liv förlorade, och det som upprörde oss djupt var den meningslösa brutalitet,
som kom till uttryck vid beskjutningen av fiskebåtarna. Regeringen
förefaller icke ha fått något tillfredsställande svar på de framförda protesterna.
Vi få förutsätta att allt som är möjligt göres för att åstadkomma ett bättre
skydd för fiskarena under deras ansträngande och riskfyllda arbete.

Kampen ute i Europa berör ju i hög grad även vår framtid, och vi följa
den med både ängslan och spänning. Det är dock förklarligt, örn vad som sker
i våra nordiska grannländer påverkar oss på ett alldeles särskilt sätt. Uppfattningen
örn vad som händer i Norge har från svensk sida så tydligt givits till
känna, att i detta avseende kan inget missförstånd äga rum. Det som nu ytterligare
kommer till är händelserna i Danmark. Den svenska regeringen kan
säkert påräkna riksdagens odelade erkännande för sina åtgärder till förmån
för de danska judarna. I detta sammanhang kan lag inte underlåta att säga,
att det förefaller åtminstone mig som örn åtskilliga tidningar handlat föga
konsekvent när det gällt att hjälpa de danska flyktingarna. Samtidigt som
de riktat de mest behjärtansvärda upprop till förmån för flyktingarna, lia de
inte nekat sig något när det gällt att så utförligt som möjligt skildra flykten
över Sundet och andra omständigheter, som borde kunna medföra ökade svårigheter
för såväl flyktingarna själva som deras anhöriga på andra sidan
Sundet. Jag anser att under sådana förhållanden som här varit rådande borde
även tidningarna kunna ålägga sig litet mera återhållsamhet.

Krigets slutskede kan även för vår del bli ytterst spänningsmättat, och det
kommer säkert att av den svenska statsledningen krävas både vaksamhet och
uppmärksamhet för att svenska intressen inte skola trädas för nära. Jag utgår
ifrån att den svenska regeringen, när den tänker sig ett handlingsprogram
framöver, söker befrämja våra vänskapliga och kommersiella förbindelser med
alla främmande makter och att den, utöver våra egna säkerhetssynpunkter, hav
samtliga nordiska folks intressen som riktpunkt. Herr Vougt gjorde det uttalandet,
att han hoppades att vi även i framtiden skulle kunna räkna på fyra
fria nordiska länder här uppe i Skandinavien. I denna önskan vilja vi alla

Onsdagen den 20 oktober 1943.

Nr 28.

Remiss av Kunell. Maj:Is proposition nr 344. (Forts.)
instämma. I den mån Sverige förmår oell Ilar möjlighet bör det på sätt som
är framkomligt ge såväl Finland som Danmark och Norge sitt odelade stöd.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Jag skulle först vilja säga ett par ord
örn regeringens ekonomiska politik. Den står inför ett nytt eldprov inom några
månader, när de nya arbetsavtalen skola fastställas. Ingen fråga berör arbetarklassen
just nu mera än denna: bur skall avlöningen räcka till för det nödvändigaste?
Arbetarklassen bar trängts in i en återvändsgränd, dess reallön bar
pressats tillbaka till vad den var i mitten av 20-talet, och den ser framåt mot
nästa avtalsuppgörelse utan större förhoppningar. Men den är missnöjd, den
vill något annat. Jag tror icke jag överdriver, örn jag säger, att gränsen för
dess tålamod har nåtts.

I den debatt, som förts inom särskilt arbetarpressen örn lönepolitikens uppgifter,
bar från socialdemokratiskt båll hävdats, att tron på möjligheten av en
reallöneförbättring för arbetarklassen just nu är tron på underverk. Och ändå
bar arbetarklassen tillsatt majoriteten i riksdagens båda kamrar! Den har den
starkaste parlamentariska position, som arbetarklassen uppnått i något borgerligt
land, och dess fackföreningsrörelse räknar över miljonen medlemmar.

Nej, det vore intet underverk att driva upp reallönerna. Den saken är möjlig,
örn bara viljan finnes. Men däremot måste det ju för arbetarklassens motståndare
te sig som något av ett underverk, det som skett under detta krig. De
känna kraftförhållandena och veta, vilka möjligheter arbetarklassen besitter.
De ha sett, hur arbetarklassen i de västliga demokratierna trots kriget försvarat
sina reallöner. Så ha de funnit, att det icke är arbetarklassens intressen
utan deras intressen, som gjorts synonyma med samhällsintresset. De ha funnit,
hur man med tal örn inflationsfara sänkt arbetarklassens löner och å andra
sidan höjt deras vinster. I stället för att se en arbetarklassens företrädare utforma
riktlinjerna för landets ekonomiska politik ha de fått uppleva, att deras
egen främste förtroendeman, arbetsgivarföreningens ständige lönestoppschef,
gjorts till regeringens och landets lönestoppschef och fått uppdraget att utforma
riktlinjerna för den ekonomiska politiken. I stället för att se den statliga
organisation, som utformats under krisen, domineras av arbetarintressen, ha de
funnit att direktörerna och godsägarna intaga en fullständigt dominerande
ställning — det är tillräckligt att säga, att i kriskommissionerna av 41 representanter
endast 7 kunna sägas representera arbetarorganisationerna.

Ett par uttalanden kunna också illustrera läget. Den nyss avgångne ledamoten
av denna kammare disponent De Geer i Lesjöfors har i ett uttalande
i ABF:s studiehandbok örn efterkrigsproblemen framhållit — jag citerar:

»På de mest vidunderliga vägar och till fantastiska överpriser ha svenska
produkter övervunnit krigets barriärer och avspärrningar. .. Krigsåren kännetecknas
av en enastående konsolidering, såväl tekniskt som finansiellt. Enorma
kapital lia investerats . . . Under år 1942 ökade våra 48 största bolag sin bruttovinst
med 110 miljoner kronor i jämförelse med 1941 . . .»

Herr De Geer har också några erkännande ord att säga örn den mycket omdiskuterade
beskattningen: »den del av näringslivet, som drivits i aktiebolagsform,
och denna är inom industrin förhärskande, (bär ) erbjudits lättnader av
stor betydelse. Att krigsårens skattepolitik befordrat industrins konsolidering
och rationaliseringssträvanden kan icke förnekas.»

Do Geer betonar även att den kritik, som riktats mot den förda skattepolitiken,
»gäller icke dess skärpa». Mot detta auktoritativa vittnesbörd från en
svensk storföretagare vill jag erinra örn att landsorganisationens ordförande,
herr Lindberg, i samma skrift bar ett belt annat vittnesbörd att avge. Han förklarar
exempelvis att »krigsårens ramavtal innebär en väsentlig försämring av

Nr 28.

Onsdagen den 20 oktober 1943.

Remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 344. (Forts.)
arbetarnas reallön». Han konstaterar att »missnöjesyttringarna från vissa arbetargrupper
varit ganska starka». Visserligen tröstar lian sig med att skogsarbetarna
oell lantarbetarna icke pressats på samma sätt, men han medger
samtidigt att detta inte är den fackliga politikens förtjänst utan beror av andra
omständigheter, prissättningen, knapphet på arbetskraft o. s. v.

Dessa uttalanden äro ur arbetarklassens synpunkt en hård dom över den
av statsmakterna genomförda ekonomiska politiken. De stämpla det tidigare
talet örn en rättvis fördelning av krisens bördor som pladder. De bekräfta att
medan arbetarklassen fått bära krisbördorna ha kapitalisterna kunnat profitera
på krisen, ja, att klyftan mellan rika och fattiga blivit ändå djupare
och bredare under kriget.

Därför är det också oro ute i landet. När Sveriges största fackförening nyss i
ett val desavuerat den av statsmakterna inspirerade ekonomiska politiken,
är detta ett av många vittnesbörd. Herr Lindberg påpekar, att bland skogsarbetarna
framträder en försvagning av organisationen. Men har inte detta
samband med det förhållandet, att skogsarbetarna under kriget sökt sig från
sådana skiften, där fackorganisationen upprättat kollektivavtal, till avtalslösa
sådana, därför att dessa givit bättre betalt? Örn det nu ute på arbetsmarknaden
framträder en tydlig tendens att arbetarna söka sig från sådana arbetsplatser,
där den fackliga ledningen kontrollerar att inga avsteg upnåt få göras
i prissättningen, till okontrollerade sådana, så är förklaringen därtill också
enkel. Örn vi skulle haft en lag på detta område, så borde den med riksdagens
nuvarande sammansättning ha haft den innebörden, att den tryggat en viss
människovärdig minimilön, men, vi lia i stället fått en lag som hotar en arbetsgivare
med upp till 6 månaders fängelse, örn han betalar sina arbetare
högre lön än vad som anses gängse. Man må inte inbilla sig att detta kan
ostraffat pågå en längre tid.

I England — för att göra ännu en parallell — har arbetarklassen trots kriget
tillkämpat sig full lönekompensation och kvinnan har i lönehänseende likställts
med mannen, när hon utför samma arbete. I Sverige är arbetarklassens
reallön sänkt med minst 20 % och inom landsorganisationen skall man nu sätta
i gång med en utredning om likalönsprincipen.

Allt detta illustrerar ganska bra den undfallande och dåliga kompromisspolitik
som förts i vårt land. Vi vända oss icke emot kompromisser i och för
sig, sådana kunna vara nödvändiga, men pär kompromissen inte ens försvarar
arbetarklassens erövrade positioner utan kastar densamma tillbaka, då är det
inte längre kompromiss utan kapitulation.

Och här skulle jag vilja säga några ord örn efterkrigsplaneringen. Riksdagen
har förelagts en proposition med redogörelse för dels igångsatta utredningar
örn efterkrigsproblemen, dels också ett yrkande örn 110 miljoner kronor,
varav en del skall användas som exportkrediter för att stimulera det svenska
näringslivet efter kriget. Jag antar, att regeringen får sitt förslag igenom,
och jag har naturligtvis ingenting att invända däremot, Det är förresten anmärkningsvärt,
att alla anhängare av ett s. k. fritt näringsliv i diskussionen
örn efterkrigsplaneringen utgå ifrån som självklart att det enskilda näringslivet
inte kan lösa problemen utan att staten måste ingripa, organiserande,
reglerande och finansierande. Man, överlåter också generöst åt staten att svara
för eventuella förluster på olika områden, liksom man (iverlåter försörjningsbördan
av de arbetslösa och orkeslösa när det »fria näringslivet» inte längre
har någon användning för demi. Det »fria näringslivet» — för att använda
denna term —- skall tillgodogöra sig vinsterna av systemet utan att behöva
iklädas några förpliktelser. Så länge det kapitalistiska systemet funnits, ha
dess följdföreteelser varit omskakande ekonomiska kriser och jättelika arbets -

Onsdagen den 20 oktober 1943.

Nr 28.

Remiss av Kungl. Maj.ts proposition nr 344. (Forts.)
löshetsarméer. Dess växande fonder av anhopade rikedomar lia haft sin motsvarighet
i en konstant fondbildning av elände för de breda folklagren. Dol
är fullständigt klart — oell detta kan man inte låta bli att ta hänsyn till
när man skall befatta sig med efterkrigsplanewng — att så länge det nuvarande
systemet består måste man räkna med allt våldsammare ekonomiska
kriser, allt större arbetslöshetsarméer och masselände.

Ur detta elände för de breda massorna ges ingen annan lösning än den sorn
rekommenderas i det socialdemokratiska partiprogrammet. Jag citerar:

»Detta åter kan endast ske genom att upphäva den privatkapitalistiska
äganderätten till produktionsmedlen och lägga demi under samhällets kontroll
och besittning, samt genom att ersätta den nuvarande planlösa varuproduktionen
med en socialistisk, efter samhällets verkliga behov planlagd, för välståndets
höjande stegrad produktion.»

Mycket talar för att vi måste uppbygga efterkrigstidens Sverige i ett Europa
som präglas av stora sociala och ekonomiska förändringar och i vissa fall
omvälvningar. Detta utgår man exempelvis ifrån i den diskussion om efterkrigsproblemen
som föres i de anglosaxiska länderna. Medan man i Sverige i allmänhet
uppställer 1939 såsom den åtråvärda riktpunkten för den ekonomiska planeringen
utgår man i de anglosaxiska länderna från att en återgång till 1939
års förhållanden är varken önskvärd eller möjlig.

Medan man i Sverige sjunger lovsånger till det privatkapitalistiska produktionssystemets
ära, förklarar man t. o. m. i kapitalistiska kretsar i England
och inom hela arbetarrörelsen att sysselsättningsproblemet och efterkrigsproblemet
icke kail lösas på privatkapitalismens grundval utan att därför kräves
ett förstatligat näringsliv.

Medan den engelska Nuffieldrapporten kräver att viktiga industrigrenar,
särskilt de största konsumenterna av kapitalvaror, skola nationaliseras oell
drivas som statliga företag, kunde man i försvaret av en socialdemokratisk
motion örn efterkrigsproblemen vid årets riksdag framhålla att man inte avsåg
att begränsa det privata näringslivets utrymme eller möjligheter i ekonomien.
Det är ju typiskt för bleksiktigheten att man kom till höger om den liberale
professor Ohlin i frågan.

Den schweiziska socialdemokratien uppställer — för att göra ytterligare en
parallell — i sitt efterkrigsprogram för »det nya Schweiz» som en aktuell
uppgift att förstatliga bankerna och försäkringsbolagen, storindustrien och de
monopolistiska företagen överhuvud. Vore det icke på tiden att vi här i landet
med arbetarmajoritet i riksdagen började inrikta diskussionen kring uppgifterna
att minska den privatkapitalistiska sektorn av näringslivet genom ett
förstatligande av bankerna och de monopolistiska företagen? Ingen kan val
gärna bestrida att detta vore en fullt motiverad efterkrigspolitik från arbetarklassens
sida.

Här för man nu emellertid en kampanj kring sådana obegripliga, ja vettlösa
slagord som »krigets produktionskraft åt fredens arbete», där man framställer.
krigets och krigsförberedelsernas förmåga att sysselsätta arbetskraft
som föredöme och bevis på fredstidens möjligheter. För närvarande lia viii
de flesta länder, framför allt krigsländerna, mindre produktion än under fredstiden
—- i vårt land är industriproduktionens volym 20 % mindre än 1939.
Vi lia visserligen ingen betydande arbetslöshet, men vi lia ju hundratusentals
och i krigförande länder tiotals miljoner arbetare i krig eller krigsberedskap.
Därför år det alldeles förryckt att framställa krigets erfarenheter som vägledande
för den ekonomiska eftcrkrigspolitiken.

Det finns två minimikrav som måste uppställas i ett riktigt efterkrigsprogram:
det första är en varaktig fred, vars förutsättning är en sådan ekonomisk

Nr 28.

Onsdagen den 20 oktober 1943.

Remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 344. (Forts.)
ordning sorn likviderar konkurrensen örn marknader oell råvarukällor, krigens
främsta orsaker, och för det andra en dräglig tillvaro utan hot om kriser, arbetslöshet
och nöd. Men dessa frågor har man undvikit i den svenska efterkrigsdebatten.
Och är det icke betecknande att man såsom medel för att skaffa
sysselsättning spekulerar på exportkrediter och andra åtgärder för att främja
konkurrenskraften på den internationella marknaden, medan de inre socialpolitiska
åtgärderna röra sig örn beredskapsarbeten m. m., d. v. s. man rör
sig i förkrigstidens cirklar och kommer icke därur. Man utgår ifrån att arbetslöshet
blir oundviklig och diskuterar bara hur man skall kunna begränsa dess
verkningar.

Som ett inlägg i denna diskussion får man väl räkna signalerna från den
s. k. socialvårdskommittén örn vissa planer på en förbättrad sociallagstiftning.
Om man vill genomföra sociala reformer och lägga upp arbetsanskaffningsprogram
såsom detaljer i förberedelser för en annan produktionsordning så
är detta bra. Men här handlar det faktiskt örn ett socialt reformarbete för
att slippa socialismen, och det är en annan sak. Det är icke konsumtionsvarornas
fördelning som är den vitala frågan, ty den kan aldrig lösas på ett rimligt
sätt under kapitalistiska förhållanden. Den stora frågan är att överföra produktionsmedlen
i samhällets besittning såsom ett medel för att trygga en rättfärdig
fördelning av konsumtionsvarorna.

Efter detta vill jag med några ord beröra några delvis utrikesbetonade
spörsmål. Regeringen har ju nu rekonstruerats, ett försök till ansiktslyftning
förmodar jag, och den omstridde K. G. Westman Ilar fått avträda från scenen.

Ett erkännande ord må ges åt regeringen för att den till slut bringat skandalerna
med den tyska transitotrafiken på våra järnvägar ur världen. Regeringens
intervention till förmån för de olyckliga danska judarna är också värd
allt pris. Jag konstaterar också med tillfredsställelse att transportförbudet
har blivit museifärdigt. Jag må väl också säga utan att göra mig skyldig
till alltför stor överdrift, att vi faktiskt återigen lia fått litet tryckfrihet här
i landet.

Men å andra sidan inträffa då och då ting, som visa en fortsatt känslighet
för sydliga luftdrag och påminner örn den mörka tiden. Dit räknar jag förbuden
mot antitysk film och teater. Låt vara att regeringen icke själv vill
vidkännas sitt föregående — sådant framgår exempelvis av dess mycket upplysande
förklaring till en teaterstängning, att den icke föranletts av påtryckning
från utländskt håll. Den omedvetna självkritik som ligger däri visar
hur det förgångnas skugga ännu följer regeringen.

Och dagens stora fråga — instruktionerna för flygfälten — är en sådan
typisk gengångare från det förgångna. Lekvattnet och Skarpnäck äro två
namn som kunde skrivas in i Sveriges historia både som minnen av förnedrande
nederlag och nationell uppryckning. Ännu ett halvt år före Lekvattnetsaffären
kunde ändå grövre ting försiggå utan att man bär i landet rörde ett finger.
Låt mig påminna om Äppelbo. Den kommunistiska pressen slog alarm, när det
tyska s. k. kurirplanet den 8 oktober 1941 nödlandade vid Äppelbo. Det hade
kulsprutor ombord. Av de 14 revolverbeväpnade ombordvarande, därav en del
högre officerare, sändes 12 omedelbart per svensk järnväg och bil till Norge.
Svensk reparationspersonal sändes från Västerås och reparerade flygplanet,
varefter de båda återstående tyskarna flögo planet till Norge. Regeringen kände
alla detaljer, den ifrågasatte aldrig att de underordnade myndigheterna
överskredo några instruktioner, det blev inga efterräkningar. Utrikesdepartementet
meddelade t. o. m. i en särskild kommuniké att man hade konstaterat
att alltsammans var i full ordning. Enligt utrikesdepartementet var det alltså

Onsdagen den 20 oktober 1943. Nr 28. 31

Remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 344. (Forts.)
i full ordning att detta flygplan med kulsprutor och revolverbeväpnad personal
reparerades i Sverige och efter reparation sändes ut ur landet. Det blev intet
vidare oväsen örn saken, ty den kommunistiska pressens stämma var icke så
hög då. Den hade bland annat transportförbudet som bekant. Men med Lekvattnetsaffären
och särskilt Skarpnäcksordern var måttet rågat.

Det har faktiskt hänt en hel del när nu högern söker göra socialdemokraterna
huvudansvariga för de tidigare eftergifterna. Det visar i vart fall
att högern icke räknar med några segermöjligheter för nazismen — skulle det
ha varit förhållandet så hade nog andra stått främst när det gäller attacken
i dag. Vi glömma dock icke att högern tidigare gick i spetsen när det gällde
anpassning till nazismen och dess krigspolitik. Det skall aldrig glömmas att
högern genomdrivit en så reaktionär lagstiftning med fullmaktslagar i detta
land, att en segerrik angripare endast med dessa fullmaktslagar kunnat införa
en nazistisk ockupationsregim. Nu bär vinden vänt sig.

Det är ganska lustigt att försvarsministern satts i gluggen av sina egna
tidigare försvarare. Han var ju förr den starke mannen, den mest rundhänte
försvarsminister Sverige någonsin haft. Då tidigare försvarsministrar fingo
snåla med några tiotal miljoner kronor rör sig herr Sköld med miljarder. Han
är generalernas och amiralernas man. Han slår på stort, de slå på stort, och
herr Sköld försvarar allt vad de gjort. Under hans hägn skapade man särskilda
koncentrationsläger, maskerade som arbetskompanier, för den spanska
demokratiens frivilliga svenska försvarare, samtidigt som återvändande nazistiska
desertörer efter gästspelen i Waffen-SS befordrades.

Och så kommer plötsligt denna kampanj, där herr Sköld av sina tidigare beundrare
och försvarsadvokater, exempelvis Social-Demokraten, framställes som
en vilseförd stackare, ovetande örn grundläggande instruktioner inom sitt fögderi,
på grund därav vilseledande riksdagen, sig själv och folket, och som när
han kommer till klarhet förmenas dölja sig bakom hemligstämpeln och anklagas
för att utlämna underhuggare till straff, i förhoppning att hela saken
skall glömmas. Ja så fula ting har det plötsligt börjat skrivas örn den starke
mannen.

Jag vet icke om denna trafik kommer att upphöra, såsom herr Skoglund
uttryckt förhoppning örn, efter herr Skölds deklarationer i dag. De voro ju
åtminstone ganska upplysande. Örn man ser till saken var det en omedveten
självkritik som försvarsministern levererade. Men han har med allt vad han
sagt icke berört en så väsentlig sak som att denna s. k. kurirtrafik tydligen
fortfarande användes för att frakta tyskt krigsfolk mellan de båda krigsskådeplatserna
i Norge och Finland.

Herr Sköld förklarar i dag att enligt överenskommelsen med Finland och
Tyskland fingo dessa stridsflyg nödlanda på särskilt anvisade flygfält -—
naturligtvis för att åter starta. Till yttermera visso erinrar han örn bestämmelsen
att verkningseld icke fick riktas mot tyska och finländska stridsflygplan.

Herr Sköld konstaterar därefter att den tillsatte utredningsmannens undersökning
klarlagt att medgivande icke givits för stridsflygplan att åter starta.

Man behövde alltså en särskild utredning för att klargöra detta förhållande,
att tyska stridsflygplan icke skulle få starta igen efter nödlandning på
.svenska flygfält. Jag skulle då vilja fråga: kan han förklara, att, då den
tyska militärmaskinen — ty det var ju en sådan som nödlandade vid Äppelbo
— tillsits att starta igen, utrikesdepartementet i en särskild kommuniké
sade, att, allt, var i sin ordning?

Herr Sköld säger, att han icke hade skyldighet att ta reda på den utfärdade
ordern. Men, herr talman, detta är ju icke nugot försvar för att lian

Nr 28.

Onsdagen den 20 oktober 1943.

Remiss av Kungl. Maj. ts proposition nr 344. (Forts.)
givit riksdagen felaktiga informationer om orderns innehåll. När han därvidlag
tillägger, att alla i detta fall känt till ku ri rpl ari s regi em a — alltså alla
utom han själv — har han så att säga sågat av den gren han suttit på i sitt
försvar.

Vad sedan beträffar den felaktiga ordern och den felaktiga informationen
till riksdagen liksom hans försäkran, att han icke lurats med avsikt av högkvarteret
•— fattas bara det! — må allt detta lämnas därhän, men hans uttalande
att han avsett att informera interpellanten personligen vid lämpligt
tillfälle, visar ju vilken ringa betydelse han fäster vid, att riksdagen blivit
felinformerad. När han sedan ber riksdagen att icke fästa allt för stor vikt
vid hans försummelse den 24 mars i år och till och med hotar med att interpellationssvar
eljest skola fördröjas tills hans blir i stånd att ge exakta svar,
så må vi ha förståelse för det tillstånd av beskjutningsskräck, vari han tydligen
befinner sig.

Vilka fakta kan man nu efter försvarsministerns förklaring och efter de
kommunikéer, som publicerats i frågan under de senaste veckorna, fastställa
i denna sak?

Jo, för det första synes det vara ett faktum, att herr Sköld läste upp en
felaktig, ja en icke gällande instruktion, när han för riksdagen klarade av den
komprometterande Lekvattnetsskandalen.

För det andra synes det vara ett faktum, att herr Sköld nyligen förklarat
sig den gången vara okunnig om den gällande instruktionen och att denna
oberoende av honom, ja bakom hans rygg, upprättats av militära myndigheter
i samförstånd med utrikesdepartementet.

För det tredje synes det vara ett faktum, att han vill förklara och försvara
det oerhörda, att ansvariga tjänstemän icke lämnat regering och
riksdag gällande instruktion, när begäran därom framställts, utan en icke
gällande, med att dessa tjänstemän varit så upptagna att de icke kunde ha
tid att leta fram det riktiga, begärda dokumentet.

För det fjärde synes det vara även ett klart faktum, att herr Sköld, när
sanningen kröp fram, icke vidtog åtgärder för att tillrättalägga sina tidigare
felaktiga uppgifter till riksdagen. Det ser illa ut, herr Sköld.

En huvudfråga här är naturligtvis: hade den tyska flygtrafiken tillerkänts
särskilda förmåner och hade instruktionerna upprättats på grundval därav?
Det är känt för oss alla, att tyskarna tillerkänts särskilda förmåner. Även
utrikesdepartementets kommunikéer vittna därom'', ty utrikesdepartementet har
gjort sig medansvarigt för den diskuterade instruktionen. Ja, det är ju tjulligt,
att i vårt land torde det icke ha varit många mer än försvarsministern,
som varit okunniga om dessa förmåner för tyskarna. Jag utgår nämligen ifrån
som självklart, att herr Sköld trodde vad han sade i sitt interpellationssvar
i Lekvattnetsaffären. Men detta innebär å andra sidan, att Sveriges försvarsminister
är en av de lätt räknade bortglömda människorna i detta land, som
voro okunniga om väsentliga fakta rörande regeringens så kallade neutralitetspolitik
samtidigt som han var chef för dom, som hade ansvaret att skydda
neutraliteten. En sådan — förlåt jag använder uttrycket — oskuldsfull varelse
borde väl begrunda Hamlets ord: »Gå i kloster Ofelia!»

I sin senaste kommuniké uppenbarar utrikesdepartementet hur finurligt man
gått tillväga för att dölja den verkliga karaktären av den så kallade kurirplanstrafiken.
Man införde en ny term för det engelska flyget Stockholm—
London, kallade denna kurirflyg och kunde därmed i lugn och ro låta tyskarna
genomföra sina militärtransporter mellan de båda krigsskådeplatserna Finland
och Nbrge över svenskt territorium. När sedan efter en rad nödlandningar
sanningen kröp fram. att dessa transporter voro av militär karaktär,

Onsdagen den 20 oktober 1943.

Nr 28.

Remiss av Kungl. Maj:ts -proposition nr 344. (Forts.)
ja att flygplanen t. o. m. voro beväpnade och betjänades av den tyska krigsmaktens
personal, var man så oskyldig som helst. Det främmande krigsfolket
internerades icke, såsom neutralitetsreglerna föreskriva, det hjälptes istället
av svenska militärer och svenska transportmedel till sina adressorter! Det
inträffade är bedrövligt för regeringen och bedrövligt för Sverige. Men det ger
en nyttig blixtbelysning av den svenske tigerns, nedhyssjandets, dementerandets
och mörkläggningens politik.

Herr utrikesministern har själv uttolkat detta som en konjunkturpolitik,
då han framhållit, att man måste ta hånsson till de militära förändringar av
kraftförhållanden, som ägt rum i Europa. Men örn man måste detta, är det
då icke höjden att så kapitalt felbedöma läget, att man anpassar sig till
förmån för den svagare? Detta borde framstå som en fruktansvärd tabbe för
dem, som ställa opportunismen som sin politiks ledstjärna.

Jag framhöll redan för ett och ett halvt år sedan för denna kammare, att
den svenska utrikespolitiken behärskas av tre komplex: ängslan och undfallenheten
för Tyskland, finnaktivismen och rysskräcken. Jag sökte förklara eftergifterna
med denna räddhåga och förutsatte att regeringen lika bra som jag
insåg, att en tysk seger skulle vara liktydig med Sveriges undergång som självständigt
land. Jag ansåg, att det fanns övertygade antinazister i regeringen
liksom att den med något undantag önskade nederlag åt den part, som den
hjälpt, och seger åt den part, som den efter fattig förmåga sökt stjälpa. Att
detta var riktigt visade socialminister Möller, när han för någon tid sedan läste
lusen av fascismen och dess främste, Mussolini, i ett offentligt föredrag. Det
var avslöjanden, som gjorde gott och vägledde vårt folk örn fascismens brottsliga
innehåll och dess lika brottsliga ledare. Det var bara det felet att detta
klargörande kom väl sent, när Mussolini redan var störtad och icke längre utgjorde
ett så allvarligt problem. Hur mycket bättre hade det icke varit örn
dessa klargörande statsmannaord nått folket tidigare, när segern ännu följde
fascismens fanor? Ja, jag betvivlar icke att den dagen skall Sveriges statsminister
med många goda ord skälva fram sin indignation över systemet med
gisslan, över tortyren och misshandeln i vårt grannlands fängelser, fast jag vågar
icke hoppas, att det skall ske före det datum, då röda armén åtminstone
befinner sig i Riga. Vilken uppskattning skall han icke då röna från de tidningsmän.
som fått tidningar beslagtagna för skildringar av norska patrioters
inferno i fängelserna! Slutsatsen av detta resonemang är, att man skall försvara
friheten, när den är i fara och träda upp mot tyranniet och tyrannerna,
medan de ännu ha makt att hota folken.

Sveriges regering ogillar säkert barbariet. Den har en chans att slå ett slag
för humaniteten i dag. Jag vill peka på ett exempel, Sveriges behandling av
de deserterande soldater, vilka flytt från fascismens krig och sökt sig en fristad
i vårt land. Tidigare utlämnades sådana, tydligen av samma skäl, rädslan,
som motiverat andra eftergifter. Men det är bekant, hur våldsamt det svenska
rättsmedvetandet väcktes till liv, när den österrikiske trädgårdsmästaren levererades
till tyskarna uppe i Haparanda. Icke ens herr Vougt,s bevingade ord
»det blir billigast så för oss» kunde stilla oron, och man trodde ett tag, att regeringen
på grund av denna kompakta opinion icke längre kränkte humanitetens
bjudande plikt att ge asyl åt dem. som överskridit våra gränser därför
att de icke längre vilja kämpa för en sak, som de kanske avsky och förakta.

Nu är det emellertid klarlagt, att örn regeringen eventuellt tillägnat sig en
generösare uppfattning i asylfrågan, så gäller detta i vart fall icke finländska
desertörer. Det gjordes för en tid sedan hemställan till regeringen från de allman
dr a hammarens protokoll 104$. Nr 28. 3

3i Nr 28. Onsdagen den 20 oktober 1943.

Remiss av Kungl. Maj:Is proposition nr 344. (Forts.)
racle, att Sverige inte skulle bereda asylrätt åt av dem utpekade krigsförbrytare,
Mussolini, Hitler m. fl. Den svenska regeringspressen trädde upp till
försvar för »asylrätten» och i humanitetens, den internationella folkrättens och
den nationella suveränitetens namn hävdade man Sveriges rätt att härbärgera
och ge skydd åt dylika människor. Detta tydde ju på en så kompakt humanitetsdyrkan,
att den verkade rent livsfarlig. För en tid sedan deserterade två
finska bröder från den karelska fronten. De lyckades komma till Sverige och
sökte upp sin moder, som är svensk medborgare. Där skulle de få skydd, trodde
de. Men en svensk polis hämtade dem och fraktade dem till Haparanda för att
utlämnas till de finländska myndigheterna. Deras brott var, att de icke ville
slåss längre. De hade aldrig varit i klammeri nied finländska myndigheterna.
Innan de ännu hade skickats över gränsen riktade jag regeringens uppmärksamhet
på saken, men fick beskedet att finländska desertörer som regel utlämnas
och att myndigheterna i Norrbotten bara följde gällande instruktioner.

I varje land straffas, så vitt jag vet, desertering under krig med döden. Där
undantag göres handlar det örn människor, som icke ansetts vara tillräkneliga
eller för vilka särskilda omständigheter ansetts föreligga. Nu har visserligen
socialstyrelsen i en kommuniké förklarat, att den tror att man i Finland icke
utdömer så hårda straff för desertering. Denna välvilliga uppskattning av det
nuvarande Finland, som, efter att under hundra år icke haft dödsstraff i strafflagen,
infört dödsstraffet för politiska och kriminella brott, hedrar naturligtvis
socialstyrelsen, ilen här är ju icke fråga örn den oskyldiga socialstyrelsens
vackra tro utan örn Sveriges plikt såsom ett civiliserat land. Det inträffade
är en skandal, så mycket större när regeringen var varskodd, men lät saken ha
sin gång. Man har tydligen lovat finländska myndigheter att stå till tjänst
som leverantör av krigströtta till bödeln eller vad det blir, och då få alla hänsyn
vika, ja till och med den hänsyn, som man tycker borde tagas till det faktum,
att de båda pojkarna voro en svensk kvinnas söner och måste hämtas från
sin moders hem.

Regeringen bör icke bara iakttaga humanitetens krav, utan vårt land kan
icke, får icke göra skillnad på Tyskland och dess bundsförvanter. Så länge
Finland kämpar på Tysklands sida måste den svenska attityden vara strängt
neutral. Yår gräns går fortfarande vid Torneälven, och inte vid Systerbäck
eller vid Stalinkanalen, där de finländska trupperna ännu stå.

En representant för riksdagens största parti, herr Vougt, gjorde tidigare i
dag från denna talarstol det uttalandet, att de svenska soldaterna skulle göra
sig beredda att offra liv och blod för det Finland, som i dag kämpar på Tysklands
sida i detta krig. Jag skulle vilja råda herr Vougt att icke använda för
starka ord. Han har under detta krig visat så stor anpassningsskicklighet, att
han bör ha omdöme att även i denna fråga visa litet anpassning.

Till neutralitetskravet hör, att regeringen omedelbart stänger värvningsbyrån
för Finland. Visserligen är utbytet av frivilliga, som vilja kämpa för den
nazistiska nyordningen, ganska ringa, men byrån finns där såsom ett monument
över att Sverige kränker neutralitetens förpliktelser.

Men örn alltså den svenska utrikespolitiken måste ta hänsyn till neutralitetens
krav, är icke detta liktydigt med att vårt folk skall stå likgiltigt inför
den stora världskampen. Visserligen har herr Sköld tidigare försäkrat, att det
är Sverige likgiltigt, vilken sida som vinner kriget, men det svenska folkets
flertal har tagit ståndpunkt mot fascismen = nazismen och för frihetens front.
Det synes mig, att regeringen har skyldighet att i sin politik, som syftar till
att med bevarad självständighet hålla landet utanför kriget, också tillse, att de
folk, som offra sig för frihetens sak, icke skola tro, att de svenska sympatierna
äro på dess fienders sida i denna kamp. Ty de kämpa även för oss. Utan seger

Onsdagen den 20 oktober 1943.

Nr 28.

liemiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 344. (Forts.)
för den sak, åt vilken de ge sina liv, blir även vårt efterkrigsplanerande ganska
meningslöst.

Herr Severin i Stockholm: Herr talman! Det är mycket tillfredsställande, att
försvarsministern anser sig kunna försäkra, att det inom det högre militärbefälet
icke finns några som helst femtekolonnare. För mitt vidkommande
har jag inga bevis för motsatsen, och jag har icke några skäl att betvivla riktigheten
av försvarsministerns försäkran. Jag har personligen heller aldrig
trott, att det skulle vara så dåligt ställt i försvarsmakten, att man skulle ha
femtekolonnare i den högsta ledningen. Men örn jag sålunda obetingat tror
på försvarsministerns försäkran, så måste jag i stället så mycket starkare betvivla
den högsta militära ledningens omdöme, och det kan vara lika farligt
att ha en omdömeslös försvarsledning som en förrädisk.

Det är icke blott mängden av instruktioner och order i fråga örn behandlingen
av nödlandade flygplan, som ger anledning till tvivel på ledningens
omdöme. Att dessa order lidit av sådan oklarhet och sådana inre motsägelser,
som givit upphov till så fatala missförstånd som den s. k. Skarpnäcksordern,
är i och för sig äventyrligt nog, men även då orderna varit fullständigt klara
ha de vittnat örn den brist på omdöme och förståelse för vår neutralitetspolitik,
att det måste betraktas som ganska lättsinnigt, att regeringen utan vidare
låtit denna militärledning fortsätta att utfärda order i så viktiga angelägenheter.

Försvarsministern nämnde själv en av dessa order, som numera, örn jag
icke minns fel, genom ingripande av försvarsministern själv blivit ändrad. Jag
avser den order, enligt vilken verkningseld icke skulle få avgivas mot tyska
och finska plan. En sådan order kunde ju omöjligt anses neutral. Det ligger
ju i själva ordern, att verkningseld däremot skulle få avgivas mot plan av annan
nationalitet, t. ex. ryska eller engelska, och detta måste ju innebära, att de
krigförande parterna utsattes för olika behandling av vårt land. Rent allmänt
har utrikesministern formulerat neutralitetens innebörd så, att därmed avses,
att de olika krigförande parterna skola behandlas lika. Det måste följaktligen
anses vara ett upphävande av neutraliteten att utgiva en order, enligt vilken
över vårt område inflygande plan skulle behandlas olika.

Instruktionerna örn nödlandade flygplan ha precis samma tendens. Tyska
plan skulle icke visiteras och icke hindras att åter starta, men uppenbarligen
skulle engelska och ryska plan och plan av annan nationalitet visiteras och
även hindras att starta o. s. v. Nu har det visserligen sagts, att även engelska
kurirplan ha nödlandat och åter fått starta från svenska flygplatser. Man har
sålunda på de_ olika flygplatserna icke så noggrant följt order. Men orderna,
sådana de givits och äro publicerade, skulle ju egentligen icke ge flygplatsbefälhavaren
rätt att medge start för andra plan än tyska. Jag vet icke örn
några dylika engelska kurirplan, som avsett att överflyga vårt land utan att
landa, någonsin lia nödlandat.

De engelska kurirplan, som komma hit, komma hit för att landa och återvända
till England, medan tyskarna flyga över vårt land till Norge utan
mellanlandning. Detta är skillnaden. Jag har icke sett ordalydelsen av den
famösa order som utfärdades inom östra militärområdet och som i sin ordning
gav anledning till det famösa missförståndet med Skarpnäcksordern med dess
säregna utslag av formuleringskonst, men att den numera till fem dagars vaktarrost
dömde kapten Kjellberg utan vidare kunde utbyta termen kurirplan mot
stridsplan är i själva verket en ganska anmärkningsvärd historia. Här utfärdar
den högsta militära ledningen en order, som innebär särskilda förmåner
beträffande tyska kurirflygplan, och så tar en kapten utan vidare sig för

Nr 28.

Onsdagen den 20 oktober 1943.

Remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 344. (Forts.)
att ändra denna order så att samma förmåner tillkomma även tyska stridsplan.
Jag kan icke förstå annat än att cn sådan order helt enkelt innebär ett
upphävande av den av Kungl. Maj :t 1938 utfärdade författningen om de för
vår neutralitet gällande reglerna. I denna författning står nämligen uttryckligen,
att icke något stridsplan, som av någon anledning landar på en flygplats
i vårt land, åter får starta. Denna författning har aldrig upphävts och
är sålunda alltjämt gällande. Men en landstormskapten ute på en flygplats
kan utan vidare utfärda en mot en sålunda gällande av Kungl. Maj :t utfärdad
författning stridande order. Uppenbarligen har vår neutralitet därigenom
upphävts, och jag måste betrakta det som ett ganska äventyrligt förhållande
att en landstormskapten vilken som helst kan förändra vårt lands ställning
från att vara neutralt till att vara icke krigförande. Ty detta är ju vad som faktiskt
skett. Nu har kapten Kjellbergs utbyte av uttrycket kurirplan mot
stridsplan karakteriserats som vårdslöshet i tjänsten. Jag måste säga, att
för mig låter det ändå som en saga, att någon av vårdslöshet kan göra en sådan
förändring i en order; den är alltför viktig, alltför vittomfattande för att
man skall kunna göra den av förbiseende. Har han gjort det av förbiseende,
måste det ha berott på att själva andan har varit sådan, att det har ansetts
naturligt, att dessa förmåner skulle tillkomma även tyska stridsplan. I och
för sig skulle det kanske inte vara så märkvärdigt, örn dylika föreställningar
anammades av det lägre militärbefälet. Detta hände ju 1941, och detta år befunno
vi oss ju i eftergiftspolitikens tid. Det gjordes då från allra högsta ort
många olika slag av eftergifter, som på olika sätt berörde vår neutralitet. Men
sedan dess lia ju väsentliga förändringar skett även i vårt läge och många
av eftergifterna tagits tillbaka. Sedan dess har vår neutralitet återupprättats,
och då är det ju så mycket egendomligare, att man ännu så sent som under
april månad i år alltjämt fortsätter med samma tvivelaktiga neutralitetspolitik,
som inaugurerades 1941. Jag skulle för mitt vidkommande vilja säga, att örn
det nu inte finns någon anledning att tvivla på det högre militärbefälet och
dess plikttrohet, så föreligger det säkert anledning för regeringen att närmare
undersöka de order, som utfärdas därifrån. Helt säkert skulle det vara
befogat att verkställa en sådan förändring i fråga örn uppgifterna för den
ene eller den andre, att från högkvarteret eller högsta militärbefälet utfärdade
order finge synas av regeringen själv eller någon regeringens förtroendeman,
så att icke sådana äventyrligheter fortfarande skulle få passera som de nu inträffade.
Jag tycker att det är alltför lättsinnigt, när det resoneras såsom i
utrikesdepartementets kommuniké, där det omtalas hur order, som utfärdats
av högsta militärbefälet, lia tillkommit genom samarbete mellan utrikesdepartementet
och försvarsstaben. Sedan utrikesdepartementet har meddelat detta, tilllägger
det, att det givetvis inte är utrikesdepartementets sak, hur det lägre
militärbefälet tolkar dessa order. Det kan hända, att det inte är utrikesdepartementets
sak, örn en kapten utan vidare tar och byter ut uttrycket kurirplan mot
stridsplan i en instruktion, som skall gälla för en flygplats, men är det inte
utrikesdepartementets sak måste det väl ovillkorligen vara regeringens sak,
ty ytterst är det väl ändå den, som är ansvarig för den politik som bedrives.
En sådan order har ju en rent politisk karaktär. Det är inte en militärteknisk
angelägenhet utan det är en politisk angelägenhet, och när det gäller en politisk
angelägenhet av sådan oerhörd vikt och betydelse, som detta måste anses vara,
tycker jag att det är skäligt att regeringen tar orderna under närmare insyn.
Man kan ju aldrig veta, örn inte trots vad som nu har förekommit dylika händelser
upprepas. Faktiskt utgjorde den den 4 april utfärdade ordern en upprepning
av en tidigare händelse, trots vad som förekommit i riksdagen beträffande
Lekvattensintermezzot.

Onsdagen den 20 oktober 1943.

Nr 28.

Remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 344. (Forts.)

Sedan jag sagt detta skulle jag till slut vilja passa på att instämma med herr
Vougt däri, att vi skola inte försöka att genom en ändring i vår politik skaffa
oss en bättre ställning hos dem, som man väntar skola bli världskrigets segrare.
Jag har inte varit någon vidare anhängare av något slag av anpassningspolitik,
inte heller då den andra parten föreföll att bli segrare, och jag anser
inte heller, att vi skulle skörda någon ära på att anpassa oss till den sida,
som nu förefaller att bli segrare, men jag anser liksom jag hela tiden har
ansett att vi skola försöka bedriva en strikt neutralitetspolitik, enligt vilken vi
skulle behandla alla de krigförande parterna lika. Skall en sådan neutralitetspolitik
verkligen bedrivas, är det uppenbarligen nödvändigt, att försvarsstabens
ordergivning närmare synas i sömmarna av regeringen, innan orderna
komma ut till de platser, där de skola efterlevas.

Under detta anförande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Jag var inte i tillfälle
att höra herr Severins hela anförande. Jag hörde emellertid alldeles
tillräckligt av anförandet för att göra mig själv en stilla fråga, örn inte vi
här i riksdagen borde bilda en eller flera studiecirklar för att utreda de
många till synes kniviga spörsmål, som vi här behandla. Herr Severin talade
med en säkerhet, som tydde på att han noga genomträngt allt i denna
sak. Ändå gjorde han på de enklaste punkter avgörande misstag.

Ett av herr Severins yttranden gick ut på att denne kapten vid Skarpnäck
i sin ordergivning plötsligt förvandlat kurirplan till stridsplan. Jagvet
inte, i vilken mån den redogörelse, som jag i dag lämnat i första kammaren,
i dessa delar även återgivits i denna kammare. Ett studium av vad
som förekommit visar emellertid genast, att herr Severin kapitalt misstagit
sig på denna punkt. Den s. k. Skarpnäcksordern innehåller bl. a. två punkter.
Den första punkten i ordern handlar om behandlingen av kurirplan. Man
har förmodat, att dessa plan i regel skulle landa på Bromma flygfält, men
om de landade på Skarpnäcks flygfält, skulle de enligt ordern behandlas på
så sätt, att de inte finge visiteras och alltså inte heller beslagtagas. Detta
står i fullaste överensstämmelse med de allmänna bestämmelser, som gälla
för behandlingen av de tyska kurirplanen. Denna punkt i ordern handlar
alltså endast örn kurirplan. — Den andra punkten i ordern handlar örn stridsplan.
Det har sålunda i ordern gjorts en bestämd skillnad mellan kurirplan
och stridsplan. Den andra punkten innebär, att tyska plan skulle få nödlanda,
vilket också har stöd i särskilda överenskommelser, som träffats år
1941. Av detta tillstånd att nödlanda drar emellertid kaptenen den slutsatsen,
att stridsplanen även ha tillstånd att återigen starta. Detta är hans
misstag. Hans order i denna punkt har absolut inte något stöd i givna allmänna
bestämmelser.

Jag har velat klargöra detta för att visa, hur till och med en så samvetsgrann
man som herr Severin, som är så säker på att han trängt till botten i
denna sak, före sitt ställningstagande i frågan antagligen underlåtit att taga
reda på hur det hela förhöll sig.

Herr Severin hade vidare en utläggning örn skillnaden mellan tyska och
engelska kurirplan. Han angav alldeles riktigt, ali, det föreligger den skillnaden,
att de tyska kurirplanen utan mellanlandning flyga från t. ex. Norge
till Finland, under det att de engelska kurirplanen gå från England till Sverige
och landa här i Sverige. Herr Severin var mycket nyfiken att få veta,
varför det i orderna talats endast örn tyska plan. Det förhåller sig i detta
fall — varom även upplysts här i dag — på det sättet, att de engelska ku -

Nr 28.

Onsdagen den 20 oktober 1943.

Remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 344. (Forts.)
rirplanen hela tiden behandlats som civila plan och alltså fått åtnjuta alla
de lättnader, som ett civilt plan kan erhålla. Det har inte förelegat någon
anledning att på den punkten utfärda några särskilda bestämmelser. Örn man
överhuvud taget skulle hävda, att det varit någon skillnad i behandlingen
av de båda ländernas kurirplan, skulle man väl kanske kunna säga, att behandlingen
av de engelska kurirplanen, just på grund av att de behandlats
enligt reglerna för civila plan, varit mildare än behandlingen av de tyska
kurirplanen. — Även här föreligger alltså ett misstag från herr Severins
sida. Det påstås,_ att jag läste något för fort, när jag i måndags föredrog min
redogörelse här i kammaren. Den som följde med den uppläsningen särskilt
vid en punkt, där jag med avsikt saktade ner farten, kommer emellertid ihåg,
att jag även berörde de engelska kurirplanen. Örn herr Severin hade hört
på mitt anförande då och lagt på minnet vad jag då yttrade, hade han inte
behövt att här offentligen framställa frågor, som redan blivit besvarade vid
det slutna sammanträdet.

Att jag i detta sammanhang kom att tänka på behövligheten av en studiecirkel
berodde i någon mån även på det sätt, varpå man uppfattat den s. k.
andra Skarpnäcksordern. Man har utan vidare utgått ifrån, att den indelning,
som där göres i tyska kurirplan och andra plan, betydde, att man
skulle behandla t. ex. andra kurirplan än tyska annorlunda än de tyska.
Detta beror emellertid på att de engelska kurirplanen icke legat under militär
_ ordergivning. Jag bär tolkat denna order på det sättet, att vederbörande
militär, när han rör sig med dessa två grupper av flygplan — tyska kurirplan
och andra plan — med sistnämnda grupp icke avser annat än militära
plan. °För att denna order skulle ha varit fullt tydlig, skulle där rätteligen
lia stått militära plan i stället för andra plan. Jag kan förstå, att otydligheten
kommit fram genom att militären endast hade att röra sig med dessa
två kategorier, tyska kurirplan och andra plan, ehuru militära sådana. Det
föreligger bär ingen motsägelse, och det har inte heller överhuvud taget
skett någon olika behandling av olika länders flygplan. Det har varken teoretiskt
eller praktiskt förekommit någon olika behandling av flygplan med
hänsyn till deras nationalitet.

Herr Severin anser sig kanske böra bestrida detta med hänvisning till det
resonemang, som han förde rörande beskjutningarna, Jag hade verkligen inte
väntat, att denna fråga skulle komma upp igen, då jag trott, att vi tidigare
här i riksdagen ^ talat ut med varandra i den saken. Det förhöll sig på det
sättet, att det pa sin tid — vilket även framgick av redogörelsen i dag —
gavs ut en order örn att man inte skulle beskjuta finska och tyska flygplan,
som på grund av striderna i öster kommo skadade in över vårt område. Redan
dagen därpå ändrades den ordern till att avse alla främmande flygplan.
— Man har även diskuterat verkningseld och varningseld. Jag har tidigare
här i riksdagen — jag tror att det var någon gång 1942 — i samband med
att överflygningarna över Bofors ägde rum, offentligen berört dessa ting och
därvid konstaterat, att det härvidlag de facto inte förekommit någon olika
behandling av olika länders flygplan. Sedermera har ju den ändringen av
bestämmelserna skett, att vårt luftvärn numera tillgriper verkningseld mot
alla plan, som efter varningsskott inte omedelbart avlägsna sig. Jag hävdade
den gången här i riksdagen den uppfattningen, att jag inte kunde finna något
^särskilt intresse av att ett plan, som av misstag kommit in över vårt
område, sköts ned.^ Å andra sidan var jag emellertid beredd att tillstyrka,
att man, örn ett sadant plan inte atlyder varningsskott, tillgriper skarpare
metoder. Jag hade som sagt inte väntat mig, att denna fråga skulle tagas
upp här i dag, då den redan utklarats och tillhör det förgångna,

Onsdagen den 20 oktober 1943.

Nr 28.

Remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 344. (Forts.)

Herr Severin greps emellertid plötsligt av förskräckelse över de möjligheter
till avvikelser från neutraliteten, som kunnat föreligga i detta fall.
Jag ser för min del inte någon anledning medge, att det här förekommit
något, som skulle vara med vår neutralitet oförenligt.

Herr Severin förklarade slutligen, att man inte skulle anpassa sig efter
krigslyckans växlingar. Man undrar dock ibland, örn inte trots att vederbörande
inte vill anpassa sig — sättet att se på tingen, eller i varje fall sättet
att tala örn dem, ibland blir annorlunda hos en redaktör än hos en statssekreterare.

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Det har nog varit så .under de
sista åren, att alla de människor här i landet, som överhuvud taget intressera
sig något för allmänna angelägenheter, ha haft ett intensivt intresse för allt
som hört samman med mellanfolkliga uppgifter och därmed också naturligtvis
i främsta hand vårt eget lands ställning när det gäller vårt förhållande
till andra länder. Det är inte möjligt annat, när man lever med i och känner
med i vad som försiggår. Jag skulle vilja säga för min personliga del, att
jag har sällan varit så glad åt en framstöt från den svenska regeringen som
Pär det gällde de danska judarna. Det klara humanitära språk och den
hundraprocentiga beredvillighet att hjälpa, som därvid ådagalades från regeringens
sida för hela vårt lands del och som sedan understrukits så oerhört
kraftigt av svensk folkmening, har säkerligen utlöst mycken tillfredsställelse
bland det svenska folket. Detsamma kan utan tvivel sägas örn alla former
av humanitära insatser, som ha gjorts, och utan tvivel kunna statsmakterna
räkna på ett mycket kraftigt stöd och en mycket stor beredvillighet, även
örn det gäller långt gående åtgärder för att hjälpa till att lindra nöd och
bygga upp vad som är sönderslaget.

När det gäller den svenska neutralitetspolitiken finnas ju som alla veta en
del detaljer däri som varit omstridda, men den mest omstridda, permittentresorna,
har ju nu avskaffats, och även därmed är säkerligen tillfredsställelsen
mycket stor. Det är nog ingen som önskar, att vi skola vara särskilt anpassningsbara,
men örn vi nu lia avvikit ifrån en. neutral kurs på grund
av händelsernas tryck, så var det givetvis nödvändigt, att man var så anpassningsbar,
att man återtog den neutrala kursen. Vi få hoppas att den
fullföljes i alla riktningar. Helt allmänt tror jag man skulle kunna göra den
reflexionen, att även örn regeringens kurs i vissa fall har varit omstridd, så
ha dock själva gärningarna utlöst mindre olustkänslor än det sätt, på vilket
regeringen i vissa fall har försökt att förklara och försvara sitt handlande,
när det har gällt en avvikelse på ett eller annat sätt ifrån den neutrala, kursen.
Jag tror att vad som förevarit på hela detta område i svensk politik är
ett enda stort bevis på faran av sekretess i ett demokratiskt land. Det passar
inte för oss, och det går sönder, när man försöker att dölja något för
allmänheten.

När det gäller den sista frågan, som har diskuterats här i dag och som
ibland kallats för Skarpnäcksfrågan, fastän det väl är litet mera eller kanske
framför allt andra saker än Skarpnäcksordern som det gäller, skulle jag
vilja som min mening uttala, att såsom frågan nu ligger till är den väl ingen
utrikespolitisk fråga. Det är helt och hållet familjcangelägenheter som återstå
att klara upp i det här sammanhanget. I den mån något gällt andra, makter,
är detta nu avvecklat. Det är möjligt, att det i rätt stor omfattning iir
en fråga örn den militära ordergivningen. Jag har egentligen inte några förutsättningar
att ge mig närmare in på den saken, men det. allmänna intryck
man får, när man försöker att taga del utav ett och annat i det här

Nr 28.

Onsdagen den 20 oktober 1943.

Remiss av Kungl. Maj:ts -proposition nr 344. (Forts.)
sammanhanget, det är ju ovillkorligen, att det inte har varit bra såsom
det har varit med den militära ordergivningen och med samarbetet mellan
olika instanser. Jag får säga, att man har svårt att undvika att bli en. smula
fundersam, när man i dag hörde försvarsministern i sitt anförande såsom
en förklaring till att platsbefälet vid Lekvattnet inte känt till gällande instruktioner
anföra, att den i oktober 1942 uppsatta femte militärområdes stabens

ordergivning inte hade bringats att fungera — välvilligt uttryckt _

på fullt tillfredsställande sätt. Det är ju dock en tidrymd av fern, sex månader
det här gäller, och nog blir man betänksam, ifall den uppsatta staben på
denna tid inte får sin ordergivning att fungera perfekt. Så lång väntetid
lära inte eventuella fiender ge oss att iordningställa dessa ting, örn det en
gång gäller.

Men vad det framför allt enligt mitt sätt att se rör sig örn i detta sammanhang
är frågan örn demokratiska och parlamentariska arbetsformer. Försvarsministern
lämnade den 24 mars i år ett svar på en interpellation i en
liknande, fråga. Detta svar grundades, som vi alla veta, på ofullständiga
informationer. Men i svaret underströks på flera olika ställen, att om platsbefälet
hade känt till gällande instruktioner, skulle hela saken lia utvecklat
sig på ett annat sätt. När det gäller plutonchefens uppträdande beträffande
avväpningen av tyskarna, säger herr statsrådet: »Hade emellertid plutonchefen
haft kännedom- om försvarsstabens förutnämnda bestämmelser rörande omhändertagande
av utländska flygplan, skulle lian icke behövt vara i tvekan
om rätta förfarandet.» Örn kompanichefen heter det: »Härmed är jag ånyo
inne på det enligt min mening anmärkningsvärda förhållandet, att kompanichefen
och hans underordnade icke agde tillgång till eller kännedom örn de
genom försvarsstaben anbefallda bestämmelserna för omhändertagande av utländska
flygplan. Hade dessa bestämmelser varit kända, torde med hänsyn
till deras innehall hela händelsen ha förlöpt utan de episoder, beträffande
vilka tvekan nu kan råda.» Och i fråga arn- den bortkomna pistolen, då svenskarna
visiterades men inte tyskarna, heter det: »Även i denna detalj har det
förhållandet, att kännedom saknades örn försvarsstabens förutnämnda bestämmelser,
sin betydelse, överhuvud taget borde skärpt uppmärksamhet ha, på
sätt i dessa bestämmelser förutsättes, ägnats åt den medhavda- utrustningen.»
När försvarsministern sedan i sitt anförande sammanfattar vad han vill säga,
år det två punkter, som strykas under, »nämligen dels att givna bestämmelser
om omhändertagande av utländska flygplan icke utlämnats till vederbörande
förband, vilket föranlett, att tvekan hos platsbefälet kommit att föreligga
beträffande det rätta förfarandet, dels att inom militärbefälsstaben
och försvarsstaben icke ägnades tillbörlig uppmärksamhet åt det förhållandet,
att kulsprutor, medfördes i det tyska planet». Under hela analysens gång
i detta interpellationssvar återkommer herr statsrådet hela tiden till dessa
försvarsstabsförordnmgar, som platsbefälet inte kände till, och det understrykes,
att örn. det hade känt till dessa, skulle det hela lia utvecklat sig på ett
annat och riktigare sätt. Riksdagen och därmed allmänheten bibringades alltså
den uppfattningen, att detta var det väsentliga felet. Sedan visade det sig
ju, att de bestämmelser, som försvarsministern i varje fall syftade på i sitt
svar inte vörö de bestämmelser, som då gällde, utan bestämmelser, som voro
upphävda för nära tva ar sedan. Den 3 april i år fick försvarsministern
upplysning örn det rätta förhållandet, men från den 3 april och fram till hösten
har försvarsministern inte lämnat riksdagen eller den svenska allmänheten
någon uppgift örn de fel, som bär hade begåtts. De felaktiga upplysningarna
fmgo stå oemotsagda och Hilgo göra sig gällande i den allmänna debatten.
De finge månad efter månad bidraga till att befästa oriktiga uppfatt -

Onsdagen den 20 oktober 1943.

Nr 28.

Remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 344. (Forts.)
ningar ute bland den svenska allmänheten. Jag kan för min del inte finna,
att det finnes eller åtminstone hitintills givits någon godtagbar förklaring till
detta förfarande. I sitt anförande i dag säger herr statsrådet på tal örn den
befälhavande officeren: »För vad skall jag be örn ursäkt? De enda som klandrat
honom äro vissa tidningar. Skall jag be örn ursäkt för tidningarnas förlöpningar?»
Det kan hända, att retoriken är bra, men förtroendeingivande är
den inte, ifall man petar på det hela en liten smula. Låt oss säga att tidningarna
dömt denne officer. Men vem var det sam bidrog till att tidningarna
månad efter månad kunde behålla denna uppfattning? Det var herr
statsrådet själv, som uraktlät att lämna de fullständiga upplysningar, som
behövdes för att den allmänna opinionen skulle kunna rätt bedöma officeren
i fråga. Jag tror inte att det går att komma ifrån den saken, och ett försök
ifrån herr statsrådets sida att på den punkten framställa sig såsom utan
skuld, stärker icke förtroendet. Svenska folket i allmänhet reagerar nog inte
på det sättet, att uppfattningen blir bättre genom sådana försök. Tvärtom,
därigenom undergräves förtroendet.

När det sedan gäller förtroendet för våra officerare och vårt försvar i allmänhet
skulle jag vilja stryka under vad jag sagt här i kammaren en gång
förr. Jag tror inte, att den breda allmänheten är så beroende av vad som skrives
i tidningarna och vad som säges här i riksdagen i det här fallet, som
man ibland tycks föreställa sig här. Det finns ingenting, som den svenska allmänheten
har en mera självständig uppfattning om än vårt försvarsväsen,
detta helt enkelt därför att det väl knappast finnes någon familj eller åtminstone
någon umgängeskrets i detta land, som inte har sett åtskilligt av
detta försvar inifrån och därpå byggt tämligen bestämda uppfattningar, som
äro ganska nyanserade. Jag tror att från allmänna demokratiska och parlamentariska
synpunkter hade herr statsrådets ställning varit mycket starkare,
örn det oförbehållsamt hade sagts ifrån, att här har en försummelse begåtts.
De flesta människor komma i alla fall att behålla den uppfattningen.

I fortsättningen skulle jag vilja beröra en helt annan sak. Det gäller vissa
följdföreteelser till det beslut i jordbruksfrågan, som fattades här i riksdagen
förra sommaren. I livsmedelskommissionens cirkulär nr 1524 lia, efter bemyndigande
från Kungl. Majit, fastställts de grunder, efter vilka producentbidrag
på mjölk skall utgå fram till den 30 juni i år. Dessa grunder överensstämma
med det förslag, som framlades av Kungl. Majit i proposition nr 246, blott
med den skillnaden, att arealgränsen sänkts från 40 till 25 hektar för dem som
komma i åtnjutande av producentbidrag. Kungl. Maj :ts beslut innebär, att
någon efterreglering av producentbidragen icke skall ifrågakomma. Härmed
har man alltså fått slutgiltigt besked om vad riksdagens den 19 juni i år fattade
beslut örn producentbidraget i verkligheten betydde. Jag tror därför, herr
talman, att det till båtnad för den fortsatta debatten på detta område kan vara
befogat att till dagens protokoll foga några erinringar om vad som förekommit
i denna fråga.

Det var ett. stort antal ledamöter i riksdagen, från samtliga partier, som
förra riksdagsperioden voro missnöjda med Kungl. Majlis förslag i detta
stycke och ansågo, att det borde på ett eller annat sätt förbättras. Särskilt
framhöll man från flera håll. att den s. k. eftcrregleringen borde bibehållas.
Efter en principdebatt i utskottet skulle meningarna sam nian järn kas. I det
utlåtande, varom majoriteten samlades, heter det i denna del inledningsvis:
»Utskottet finner det för sin del angeläget, alf en sådan omläggning av producentbidragssystemet
genomföres, att det mindre* jordbruket erhåller ett bättre
stöd än enligt nuvarande system.» fatet längre fram säger utskottet: »Enligt
utskottets uppfattning bör det för lokala prisdifferentieringsbidrag reserverade

Nr 28.

Onsdagen den 20 oktober 1943.

Remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 344. (Forts.)
beloppet i varje fall icke understiga omkring 5,500,000 kronor. Till producentbidrag
skulle i enlighet härmed alltså kunna ytterligare disponeras ett belopp
av högst omkring 3,000,000 kronor.»

Beträffande efterregleringen heter det i betänkandet: »Enligt vad utskottet
under hand inhämtat torde man emellertid inom kommissionen numera hysa
den uppfattningen, att en förenklad efterreglering vore möjlig att genomföra
utan större tekniska svårigheter även vid ett differentierat producentbidrag.

—--Som utskottet förut framhållit synas för producentbidragen böra

disponeras högst omkring 3,000,000 kronor mer än enligt vad livsmedelskommissionen
föreslagit. Det torde enligt utskottets1 uppfattning böra stå öppet
för Kungl. Maj :t att inom den sålunda angivna utgiftsramen närmare utforma
producentbidragssystemet på mest ändamålsenliga sätt.»

De flesta kammarledamöter, som intresserade sig för denna fråga, torde ha
haft den uppfattningen, att utskottet verkligen förordat en med 3,000,000 kronor
förbättrad småbrukarhjälp, ehuru Kungl. Maj :t skulle bestämma den tekniska
utformningen. De kunde hämta stöd för denna uppfattning ur debatten.
Sålunda yttrade herr Andersson i Löbbo, som var med och snickrade ihop utskottskompromissen,
efter att ha omnämnt reservationen för missväxtbidrag:
»Då är frågan: hur mycket skall man våga minska detta belopp på 8.6 miljoner
kronor? Utskottet har för sin del kommit till att det skulle kunna minskas
med ett belopp på i runt tal 3 miljoner kronor, varför därefter till lokala prisdifferentieringar
skulle kvarstå 5.5 miljoner kronor.»

Herr Jonsson i Fjäle, som gick ifrån den socialdemokratiska motionen, som
l\an själv hade underskrivit, och anslöt sig till utskottskompromissen, byggde
detta, byte av ståndpunkter på de utskottsuttalanden, som jag redan citerat,
och yttrade vidare: »Med det skrivsätt som utskottet har tror jag icke, att
Kungl. Maj:t kommer att använda det på annat sätt än som det är förutsatt
i denna motion. Jag har därför kunnat ansluta mig till utskottets förslag.»

Mest bestämt uttalade sig herr Andersson i Tungelsta, som för övrigt var
huvudmotionär och ursprungligen ville ha ändring i Kungl. Maj:ts förslag.
Det heter bl. a. i hans anförande: »Även jag anser det emellertid önskvärt, att
ett visst belopp står till Kungl. Maj :ts förfogande för lokala prisdifferentieringsbidrag,
och jag kan därför ansluta mig till den motivering, som utskottet
här förebragt och där det heter, att av dessa 8.6 miljoner kronor skulle 3 miljoner
kronor disponeras för producentbidrag.» Herr Andersson förutsätter, att
hela beloppet på 8.6 miljoner senare skulle kunna användas för producentbidrag
under vissa omständigheter och yttrar vidare efter att ha lämnat frågan örn
det tekniska systemet öppen: »Jag tror a.tt riksdagen kan överlämna till
Kungl. Maj:t att avgöra, på vad sätt detta skall ske, i ali synnerhet som
utskottet här för sin del bestämt sagt ifrån, hur man anser att pengarna böra
användas».

Jag har här anfört vad tre framstående socialdemokrater, som alla varit med
örn utskottsbehandlingen och känt till hela saken inifrån, yttrat örn medelsanvändningen.
Jag tror att det är ofrånkomligt, att dessa tre talares ståndpunkter
och därtill knutna motiveringar varit avgörande för majoritetshildningen
omkring utskottets betänkande, vilket av många uppfattats som en kompromiss
emellan olika ståndpunkter.

Som jag nämnde inledningsvis har Kungl. Maj:t varken modifierat det tekniska
systemet på något sätt, trots att det rymmer en del uppenbara inbördes
orättvisor, eller givit småbrukarna ett enda öre av de i debatten mångomtalade 3
miljoner kronorna. Utskottsutlåtandets så vitt jag förstår egentliga upphovsman,
godsägare Liedberg, ansåg sig i debatten böra ge mig följande i ironisk
form hållna tillrättavisning för att jag så halsstarrigt höll på den egna me -

Onsdagen den 20 oktober 1943.

Nr 28.

Remiss av Kungl. Maj.ts proposition nr 344. (Forts.)
ningen och inte ville ansluta mig till den fina samförståndslösning, som
herr Liedberg ordnat med. Läxan fick följande utformning: »När jag hör en
motionär med sådan iver och sådan trosvisshet gå in för ett förfäktande av
den egna lilla kära motionens synpunkter som det enda riktiga och det enda
för jordbruket och småbruket förmånliga, medan allting annat underkännes,
kan jag inte neka till, att jag känner en smula tacksamhet över att inte själv
lia en motion, som möjligen skulle kunna föranleda mig till liknande tankegångar.
» Herr Liedberg själv var generös och samförståndsvillig. Han höll inte på
de egna små kära ståndpunkterna. Småbrukarna fingo som vanligt erfara en
bred välvilja i herr Liedbergs tal — men några pengar fingo de inte!

Jag hade från början elen bestämda uppfattningen, att utskottsutlåtandet
i denna del icke förpliktade till någonting och gav också uttryck däråt i kammaren.
Därför ville jag inte heller vara med örn utskottsmajoritetens kurragömmalek.
För den skull behöver man inte som herr Liedberg tror vara förälskad i
den egna motionen. Man behöver bara ha en smula sinne för klara linjer.

Sedan beslutet fattades i kammaren har en livlig debatt pågått i pressen, varvid
dimbildningen på sina håll varit betydande. Då händelseutvecklingen nu
har klarlagt de olika ståndpunkternas innebörd, har jag velat fästa kammarens
uppmärksamhet härpå.

Sedan återstår det att fördela de 8.6 miljoner eller såsom det nu lär vara 9
miljoner kronor vilka stå till förfogande såsom lokala missväxtbidrag. Därom
hade utskottet gjort följande märkliga uttalande: »Även dessa bidrag, som
torde böra disponeras för producentbidragen, äro nämligen främst avsedda
för mindre mjölkproducenter och närmast sådana som till följd av felslagen
skörd eller andra orsaker äro i särskilt hög grad i behov av stöd.» Det passade
väl från taktisk synpunkt att även här åberopa småbrukarna. Men hur tänker
man gå tillväg för att främst gynna de små leverantörerna? Örn man fördelar
anslaget på alla mjölkleverantörer, gynnar man främst de större leverantörerna.
och närmast dem som lidit minst av torkan. Det troliga är väl, att detta
uttalande när det gäller kommer att sakna varje reell innebörd.

Ett tredje område där erfarenheten från de mindre jordbrukarnas synpunkt
är lika nedslående gäller tilldelningen av oljekra.ft.foder och kli. Då jag i denna
fråga anmält en interpellation, skall jag emellertid icke nu taga. kammarens tid
i anspråk därmed. Jag vill endast för närvarande för egen del uttala den meningen,
att erfarenheten gång på gång visar, att om icke riksdagen slår vakt
örn småfolkets intressen ute på landsbygden så bli dessa intressen obevakade.

Herr Olovson i Västerås: Herr talman! Efter allt vad som under senaste
dagarna framkommit och efter vad som i dag redan blivit sagt beträffande
den åtskilligt förgrenade kurirplansaffären, har jag endast några korta erinringar
att göra.

Det var jag som fick det vilseledande interpellationssvaret den 24 mars i år.
Man bör kunna förstå, alf den interpellant som avfärdas till och med ganska,
fränt med ett svar, som visat sig vara på en väsentlig punkt och även på andra
punkter vilseledande, icke gärna kan känna sig alldeles tillfredsställd med att
icke ens få avge en liten förklaring. Trots det att jag fick detta, otillfredsställande
svar, och att pressen runt örn i landet med stöd av detta svar gjorde
ganska ofönsynta angrepp mot mig, skall ingen inbilla sig, att jag tillhör försvarsministerns
vedersakare. Absolut icke! Jag har intill denna stund icke riktat
något angrepp mot honom, och det skall vilja till bra mycket, innan jag
kommer att göra det. Att kräva besked örn vad som gäller i fråga örn behandlingen
av främmande flygplan kan ju i ali rimlighets namn icke betecknas såsom
ett angrepp. Det förefaller mig i stället vara ganska lojalt att begära det.

Nr 28.

Onsdagen den 20 oktober 1943.

Remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr Sif. (Forts.)

Nu erinrade försvarsministern i sitt tal om att tidningarna klandrade kurirplansaffären
i Lekvattnet. Ja, det skall gudarna veta, att de gjorde. Men varför
gjorde de det? Jo, de gjorde det, därför att de icke kände till orderna a.v
den 29 juni resp. 9 augusti 1941. Varenda människa ute i landet utom ett fåtal
invigda trodde ju, att platsbefälhavaren i Lekvattnet handlat i strid mot gällande
order, vilket han emellertid uppenbarligen icke gjort, och på grund härav
måste ju krigsrätten avkunna ett friande utslag. Under närmare två år,
räknat från den 29 juni 1941, gällde en order örn att tyska kurirplan icke skola
visiteras eller hindras att åter starta. Detta har numera ådagalagts, men detta
visste varken försvarsministern, riksdagen eller det svenska folket den dag,
när Lekvattnetsaffären behandlades här i kammaren. Den kom icke fram i
samband med händelserna i Lekvattnet. Ordern kom fram under förhandlingarna
inför krigsrätten men hemlighölls. Ingen utomstående fick veta, att den
existerade. Ordern kom också fram i fallet Skarpnäck, enligt vad det upplysts,
men den förblev fortfarande hemlig-, och riksdagsmännen fingo fortfarande
informera sina väljare om att ingen order fanns örn särbehandling av
tyska kurirplan. I början av denna månad återgavs i facsimile i tidningen
Västmanlands Folkblad en instruktion rörande behandlingen av nödlandade
främmande flygplan, utfärdad vid ett förband, liggande omkring 6 km från
norska gränsen någonstans i Jämtland. Denna instruktion var daterad så sent
som 4 april i år, alltså efter Lekvattnetsaffären. Uti ifrågavarande instruktion
föreskrevs beträffande tyska kurirplan bland annat, att de icke få visiteras eller
hindras att åter starta. I fråga örn övriga flygplan föreskrevs, att besättningen
skall omhändertagas och visiteras samt under bevakning föras till
lämplig plats och där bevakas. Någon möjlighet för dessa flygplan att åter
starta, sedan besättningen omhändertagits och ställts under bevakning, fanns
naturligtvis icke.

Jag vill i anledning av försvarsministerns yttrande inför denna kammare
och inför hela landet öppet förklara-, att jag bär både det juridiska och moraliska
ansvaret för denna instruktions publicering, men jag vill på samma
gång framhålla, att jag icke vidtagit någon åtgärd av något slag för att få
den i mina händer. Denna order gällde ju nu icke längre. Den upphörde nämligen
att gälla, när den offentliga ordern av den 10 april tillkom. Då vi hade
fått försäkran örn att ingen särbehandling av tyska kurirplan förekom, måste
jag bedöma denna order från förläggningen i Jämtland av den 4 april i år
såsom falsk. Att publicera en order som med stöd av uppgifter i riksdagen
måste bedömas vara falsk kan väl icke gärna ske i avsikt att skada försvaret.
Jag motser därför med tillförsikt det klander som kan riktas mot mig eller de
åtgärder som någon skulle vilja vidtaga.

Jag fick i slutet av försvarsministerns interpellationssvar av den 24 mars
i år en mycket allvarlig admonition för att jag spritt oriktiga uppgifter om
försvaret. Jag hoppas, att den admonitionen också var — preliminär! Den
admonition jag fått i dag för att ha publicerat denna instruktion föreställer jag
mig också tills vidare borde vara preliminär. Genom att denna instruktion blivit
framlagd inträffade, att allt det som förut hade förtegats och som varken
riksdagen eller svenska folket hade någon kännedom om kom fram. Det är
klart, att. när det börjar komma fram instruktioner från olika håll i landet börjar
man förr eller senare förmoda, att det väl ändå måste finnas någon order
från högre ort som här ligger till grund för det hela, och det är den saken som
vi fått besked örn. Jag förmodar, att man bör ha rätt att söka efter sanningen
i en så betydelsefull sak utan att behöva taga emot beskyllning för att man
söker efter möjlighet att utpeka någon eller några såsom femtekolonnare. Jag
har utpekat två män såsom femtekolonnare, men det har jag gjort i en av mig

Onsdagen den 20 oktober 1943. Nr 28. 45

Remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 344. (Forts.)
undertecknad skrivelse till vederbörande myndighet. Jag Ilar i detta sammanhang
icke ens med en enda bokstav antytt, att det skulle ligga något förräderi
bakom vad som här förekommit. Ifall sanningen örn ordern av den 29 juni
1941 kommit fram i samband med interpellationen örn Lekvattnetsaffären, hade
hela denna sak redan då blivit utagerad och hade otviyelaktigt nu varit
fullkomligt glömd. Då hade heller icke någon skugga kommit att falla pa befälhavaren
för förläggningen i Lekvattnet. Huru ansvaret för att försvarsministern,
riksdagen och svenska folket höllos i okunnighet om att dessa order
av den 29 juni resp. 9 augusti funnos, nu skall fördelas, lägger jag mig icke
på något sätt i. Det ansvaret faller i varje fall icke på mig.

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Jag har närmast begärt ordet
för att framställa några reflexioner i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 365, angående allmän beredskapsstat för budgetåret 1943/44. Enligt denna
proposition ha vissa åtgärder planerats. Det är givetvis^ ingenting att i stort
sett säga örn propositionen såsom sådan, men det är några reflexioner, närmast
av ekonomisk natur, jag vill framföra i anledning av densamma. Örn
man tar del av den förda diskussionen rörande de s. k. efterkngsproblemen
finner man, att statsrådet framhållit i denna proposition, att den avser dels
frågan örn penningpolitiken och dels frågan örn att skapa sysselsättning at
dem som efter ett blivande fredsslut komma att bli arbetslösa. Herr Vougt
nämnde något örn att man väl kan vara av olika mening örn vägarna för att
komma fram till den fulla sysselsättningen såsom han uttryckte sig i dag.
Han yttrade sig ingenting vidare om de olika vägarna, och jag skall heller
icke gå in på den frågan. Örn man emellertid reflekterar över det program
som här skisserats upp, skall man självfallet finna, att cle ekonomiska konsekvenserna
måste bli rätt väsentliga. Da kan det icke hjälpas, att man fortsätter
resonemanget örn frågan, när man skall kunna komma fram till en balanserad
budget. Detta är en fråga som enligt min mening borde ha fått
plats framför andra frågor, när det gäller efterkrigsproblemen. Jag riktar
fördenskull naturligtvis icke någon som helst kritik mot att man planerar arbeten
för de arbetslösa. Det är snarare givetvis en förtjänst, att här arbeten
iordningställas som möjliggöra sysselsättning i så stor utsträckning som möjligt.
Örn man emellertid tager del av det skisserade programmet, måste man
stanna inför att det kommer att kosta mycket pengar, och jag är rädd för att
nästan lika .stora summor som visserligen icke i hela sin utsträckning under
dessa krigsår utgått till militära anordningar sedermera komma att utgå för
andra ändamål. Jag skall icke klandra den saken, men då förflyttas i varje
fall den tidpunkt, då man skall kunna övergå till en balanserad budget. Jag
kan icke hjälpa, att jag har gjort dessa reflexioner, och jag undrar, om det
icke vore tid på att nu tänka efter, när den tidpunkten kail inträda och under
vilka förila Handen det kan gä att upprätta en stat nied balanserad budget.

Beträffande den första delen av propositionen, rörande planering av allmänna
arbeten, Ilar herr Skoglund i Doverstorp varit inne på den saken och
då bl. a. yttrat, att det belopp som förslagsvis begärts skall ställas till Kungl.
Majlis disposition, 10 miljoner kronor, kanske är i överkant, eftersom man icke
närmare skisserat vartill dessa pengar skola användas. Det är anledning att
ställa denna fråga just i samband med vad jag tidigare anfört. Vi kunna
icke i längden hålla på med att finansiera budgeten med lånade medel, utan
tiden bör vara inne för att vi så snart som möjligt åtminstone förbereda oss
på att övergå till en balanserad budget. Örn man tar del av riksgåldskontorets
uppgifter kan man finna, att år 1939 hade vi en statsskuld slutande på 2,264
miljoner kronor, och att den uppgår den 30 september i ar till den lör vara

4(3

Nr 28.

Onsdagen den 20 oktober 1943.

Remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 344. (Forts.)
förhållanden svindlande summan av 9,324 miljoner kronor. Den ökas ju för
varje år, oell vi kunna självfallet icke fortsätta hur länge som helst på den
vägen. Då återkommer jag till frågan huruvida det skall bli möjligt att övergå
till en balanserad budget. Vi kunna naturligtvis icke efter mitt förmenande
ytterligare höja skatterna. Jag ifrågasätter, örn vi en gång efter freden ens
kunna bibehålla alla de skatter som vi i olika former infört under kriget för
att skaffa pengar till olika ändamål. Detta är givetvis ett område, som man
enligt mitt förmenande bör inrikta sig på, när det gäller att undersöka på
vilket sätt man skall kunna övergå till en balanserad budget och vid vilken
tidpunkt man kan vara färdig för detta.

Detta_ är några allmänna reflexioner som jag gjort i samband med denna
proposition. Jag har tidigare sagt, att de innebära intet som helst klander
mot det förslag som här föreligger, men det kan icke hjälpas att man måste
göra de reflexioner som här framförts.

Vad sedan gäller den andra delen av denna proposition, bidrag till internationellt
återuppbyggnadsarbete, är såsom det här yttrats tidigare den allmänna
meningen,^ tror jag, att vi bär i Sverige äro villiga att göra allt vad
i vår förmåga står för att hjälpa till i detta återuppbyggnadsarbete. Denna
vilja — och i detta fall vill jag understryka vad herr statsrådet sagt -— riktar
sig närmast till de nordiska länderna. Jag har vid genomläsandet av denna
proposition fäst mig vid en passus på sid. 7, och jag undrar, örn man icke gått
väl långt, då man givit löften av sådan art, att man kanske icke kan infria
dem. Visserligen är det alltid gott och väl att ge löften för att uppväcka förhoppningar,
men det är ännu bättre att kunna infria dessa löften. Jag hoppas,
att utskottet vid behandlingen av denna proposition skall fästa sig vid det uttalande^
som det bär är fråga om, och som jag här skall citera — det står nederst
på sid. 7: »Likaledes lärer frågan om villkoren för de svenska hjälpprestationema
tills vidare få lämnas öppen. Det torde emellertid redan nu böra
konstateras, att vi äro beredda att i den utsträckning som kan visa sig påkallad
lämna hjälpleveranser även utan vederlag.» Jag ifrågasätter emellertid,
örn vi verkligen äro beredda att infria ett sådant löfte. Jag är rädd
för att det kommer att överstiga vår förmåga. Jag tror, att det vore lyckligt
örn denna passus icke tagits med i propositionen, och jag är icke säker på att
denna passus förbättrar dess sakliga innehåll.

Det var närmast dessa reflexioner, herr talman, som jag begärde ordet för
att framföra, Jag skall icke blanda mig i den utrikespolitiska debatt, som här
har forts, och ännu mindre i den fråga, som den siste ärade talaren behandlade.
Detta innebär emellertid icke, att icke också vi inom vår grupp med mycken
noggrannhet och stort intresse följa utvecklingen på det utrikespolitiska området.
Jag är emellertid icke säker på att det gagnar vårt land, att vi alltför
mycket utbreda oss kritiskt örn de vidtagna åtgärderna. Det vill också förefalla
mig, som om de förklaringar, som ha lämnats av vederbörande statsråd
i dag, ha givit det intrycket, att fortsatt klander efter denna debatt får mindre
saklig innebörd, och vid sådant förhållande har det måhända vart lämpligt,
att det givits tillfälle att lämna dessa förklaringar.

Det skall i detta sammanhang självfallet konstateras med tillfredsställelse,
att regeringen har lyckats avveckla permittenttrafiken och transiteringen.
Manga, ja, jag vagar säga flertalet av svenska folket, drogo en verklig suck
av lättnad, när denna avveckling bekantgjordes i pressen. Denna tillfredsställelse
ökades ytterligare därav, att man hade lyckats komma därhän genom
överenskommelse och utan att några friktioner inträdde i anledning av de
uppsagda avtalen.

Vad sedan gäller händelserna i våra grannländer har det ju varit med djupt

Onsdagen den 20 oktober 1943.

Nr 28.

Remiss av Kungl. Maj.ts proposition nr 344. (Forts.)
beklagande, som vi följt utvecklingen. Det vore ju omänskligt att ifrågasätta,
att vi icke skulle bli upprörda över dessa händelser. Vi kunna tyvärr emellertid
icke göra annat än uttrycka vårt beklagande. Regeringen har ju gjort vad på
den ankommer, och jag undrar, örn det vare sig i ena eller andra fallet finns
något mera att göra för oss i detta hänseende.

Vad gäller Finland är det uppenbart, att vi önska, att man där skall kunna
komma till ett lyckligt slut —med bevarad frihet och självständighet — på
det försvarskrig, som föres, och att detta skall kunna ske så snart som möjligt.
Det råder ingen som helst tvekan om att icke det överväldigande flertalet av
svenska folket hyser en sådan önskan. Det kan i varje fall ifrågasättas, huruvida
Sverige i detta sammanhang har möjlighet att öva inverkan i sådan riktning,
som blir till fördel för Finland. Därom vill jag icke uttala mig. Jag
vill endast säga, att jag tror det råder en enhällig önskan, att Finland snart
skall lyckas få ett slut på kriget med bevarad självständighet, och jag vill
särskilt understryka, att vi hoppas att detta skall kunna ske så snart som
möjligt.

Herr Vougt talade örn neutraliteten och framhöll, att den socialdemokratiska
gruppen stöder regeringen i dess neutralitetspolitik. Det var väl denna hans
förklaring, som föranledde allmänt instämmande från de i kammaren närvarande
ledamöterna av denna grupp. Hans uttalande berodde väl därpå, att
man på något håll yppat tvivel på den punkten. För vår del ha vi hela tiden
lojalt stött den politik för neutralitetens vidmakthållande, som regeringen har
följt. Det har icke funnits någon anledning till tvekan på den punkten, och
jag behöver därför icke säga, att vi äro fullständigt eniga härutinnan.

Det är dessa reflexioner, herr talman, som jag vid detta tillfälle har velat
framföra.

Herr Vougt erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr talman!
Jag begärde ordet för att tillrättalägga ett yttrande, som herr Hagberg
i Luleå obegripligt nog har tillskrivit mig. Det gäller den nordiska frågan och
särskilt Finland. Jag utvecklade i mitt anförande ungefär följande tankegång,
nämligen att jag hyser starka tvivel på möjligheten att skapa ett enat Norden,
därest icke detta krig slutar med ett försök från alla sidor att bygga upp
ett internationellt samarbete. Jag tillfogade, att örn detta är möjligt och örn
Nordens länder fastare kunna förenas, så blir det en framtidsuppgift i händelse
det internationella samarbetet skulle störta samman att vi gemensamt
försvara de nordiska ländernas frihet.

Detta har nu herr Hagberg i Luleå enligt vad som berättats mig omtolkat
så — i varje fall gav han sin tolkning de ordalagen — att de svenska soldaterna
när som helst kunna kallas ut för att offra liv och blod för det Finland,
som befinner sig i krig på det nazistiska Tysklands sida.

Jag har här endast velat klargöra vilken grov misstolkning detta är. Jag
skulle angripa herr Hagberg i Luleå skarpare, örn han icke hade upplyst örn
att han fått yttrandet i andra hand. Jag anhåller emellertid, att han ser till
att denna vantolkning icke får spridning utanför denna kammare.

Vidare anförde:

Herr Hammarlund: Herr talman! Jag bogärde ordet i anledning av vad
herr Paulsen yttrade om oljeväxtodlingen. Då jag har sett denna oljeväxtodling
på ganska nära håll skall jag be att få säga några ord örn densamma. Innan
jag ingår härpå skall jag emellertid be att också få säga ett par ord i anledning
av remissen av arrendelagen, Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

Nr 28.

Onsdagen den 20 oktober 1943.

Remiss av Kanyl. Maj:ts proposition nr 344. (Forts.)

Jag vill till regeringen och särskilt till föredragande departementschefen
uttala mitt varma tack för detta lagförslag. Det är säkerligen många arrendatorer
i vårt land, som de senaste dagarna ha känt liksom en tyngd lyftas från
sina bröst. Nu vill jag icke påstå, att alla arrendatorer lia suttit trångt. Tvärtom
är det ju många av våra arrendatorer här i landet — jag tänker därvid
särskilt på kronoarrendatorerna — som lia suttit lika bra på sina arrendegårdar
som de, som sitta på egna gårdar. Det finns emellertid, som vi veta, undantag
från alla regler, och så är det också här.

Jag är särskilt tacksam för att lagen föreslagits skola träda i kraft den 1
januari 1944, och jag vill hos det särskilda utskott, sorn vi i dag ha beslutat
tillsätta för att behandla denna fråga, understryka vikten av att följa departementschefens
förslag örn ikraftträdandet, ty härigenom förhindrar man vissa
jordägares spekulationer att förnya arrenden, som förfallit de senaste åren, på
så, kort tid, att arrendet upphör den 14 mars 1944, varigenom man avser att
slippa ifrån den nya lagens följder.

Jag har här i min bänk ett arrendekontrakt, som har fortsatts i nära 40 år
och beträffande vilket man på detta sätt försökt komma förbi den nya arrendelagen.
Det förnyades nämligen sista gången på ett år, således till den 14 mars
1944. Det gäller ett gods i nordvästra Skåne, där en arrendator blivit uppsagd
till avflyttning den 14 mars 1944, en arrendator, vars förfäder innehaft denna
arrendegård i cirka 250 år. Orsaken till uppsägningen är, att man vill använda
denna arrendegårds prima byggnader, vilka delvis ha uppförts av arrendatorn,
för en intilliggande arrendegård under samma gods med hus, som tarva ombyggnad.
På säivis skulle jordägaren slå två flugor i en smäll, nämligen dels
slippa bygga på den andra gården, dels få övertaga vad den förut nämnda
släkten under slit och släp lyckats åstadkomma under 250 år. Nu är det ju
klart, att orsaken delvis ligger i de dyra byggnadskostnaderna, men det är
ju icke dyrare byggnadskostnader för dessa stora jordägare än det är för oss
mindre jordbrukare med egna gårdar. Det förstå vi ju allesammans, även de
som icke äro jordbrukare, att detta jordbruk, som jag nyss nämnde, såg icke ut
på det sättet för 250 år sedan, som det ser ut nu. I arrendekontraktets 7 § har
arrendatorn frånhänt sig eller rättare sagt tvingats att frånhända sig allt som
förbättrats, förändrats eller förskönats å egendomen, vilket liksom allt annat
skall höra fastigheten, således jordägaren till.

En sak, som man på senaste tiden talat ganska mycket örn i vår tidningspress,
har ju varit släktgårdsforskning. Många jordbrukare ha ju fått diplom
i detta sammanhang. Det finns ju släkter, som innehaft sina gårdar i 200 år,
och jag såg häromdagen i en tidning, att det fanns en släktgård uppe i Jämtland,
som samma släkt hade innehaft i över 600 år. Det är ju klart att särskilt
i dessa tider, när vi så att säga ha behövt allt vad som har växt på den svenska
jorden, ha vi ansett dessa människor som mycket nyttiga samhällsmedlemmar,
och det kan ju därför ligga något i denna premiering. Därför upprör det vårt
innersta, när en jordägare premierar en släkt, som odlat, svettats och släpat
på en arrendegård i 250 år, med att den 14 mars 1944 kasta ut arrendatorn och
hans barn i den yttersta förtvivlan. Så blir det nämligen för oss jordbundna varelser,
med oss som ha fått så att säga kärleken till jorden i blodet, att vi älska och
vörda den torva, där vi ha fötts, och vi bli liksom rotlösa, när vi skola drivas
bort från våra hem.

Om jag icke visste, att lagförslaget vore skrivet så bra som det är, örn jag
icke visste, att de bönder och de arbetare här i kamrarna, som komma in i det
särskilda utskottet, nog skola se till att lagförslaget blir antaget i det skick,
som det nu föreligger, eller örn jag trodde, att det föreligger någon risk för
den familj, som jag nyss nämnde, så skulle jag till riksdagens protokoll foga

Onsdagen den 20 oktober 1943.

Nr 28.

Remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 344. (Forts.)
ett brev, som jag har fått från en liten flicka på denna arrendegård. Hon
riktigt faller ihop inför det som hon tror vara det oundvikliga hårda ödet att
den 14 mars 1944 drivas bort från sina fäders hem, hon tror att ali mänsklig
hjälp nu är borta och att endast den Allsmäktige kan hjälpa. Jag hoppas, att
det särskilda utskottet skall bli redskapet i den Allsmäktiges hand, som visar
dessa osolidariska jordägare, att man får icke år 1943 eller 1944 behandla arrendatorer
hur som helst.

Vad sedan beträffar herr Paulsens anförande vill jag säga, att det verkar
ju ganska bestickande, örn man icke kände till odlingen av dessa oljeväxter.
Det är visserligen sant, att det finns jordbrukare, som säga att de ha fått
2,000 kilogram raps per tunnland, men som vi veta skall rapsen levereras med
10 procents fuktighet, och det blir i allmänhet icke några 2,000 kilogram
per tunnland utan blir betydligt mindre. I min nordskånska bygd ha jordbrukarna
fått 1,200 ä 1,300 kilogram torkad raps. Det är emellertid icke alla,
som ha odlat vinterraps. Det förhåller sig nämligen så, att vinterrapsen har
gått ut två vintrar förut och man har icke fått någon vinterraps förrän det
sista året. De flesta jordbrukare i våra bygder ha därför sått sommarraps
och vitsenap. Hemma på min egen gård har jag fått 700 kilogram sommarraps
per tunnland. Jag får lov att säga, att under växttiden såg jag knappast
något vackrare fält än detta, och det finns därför troligen jordbrukare i min
hembygd, som ha fått under dessa 700 kilogram per tunnland. Intill min gård
ligga de nordskånska bygdernas allra främsta herrgårdar, som i år haft
mycket stora vitsenapsodlingar. Dessa lia gett mellan 100 och 200 kilogram
per tunnland. Det är ju ganska lätt för oss allesammans att räkna ut hur
mycket dessa odlingar då ha gett per tunnland, när priset är cirka 80 öre per
kilogram.

Det kail emellertid varken jordbruksministern, eller den svenska riksdagen
veta 1 1/2 år innan denna raps såldes, att det skulle bli en så fin rapsskörd i
år. Hade vi vetat det. hade vi naturligtvis satt priset kanske något lägre. I
varje fall tycker jag icke man skall lasta jordbruksministern, för detta. Man
har ibland särskilt i de socialdemokratiska tidningarna nere hos oss brukat
säga, att de skånska bönderna begära rent för mycket av sin jordbruksminister,
och det kan kanske också vara riktigt, men hur mycket vi begära av vår jordbruksminister,
så ha vi ändå aldrig begärt, att han skulle var allvetande.

En annan omständighet att taga hänsyn till i fråga örn vinterrapsen är, att
vad man skördar är mer än ett års skörd. Man kan nämligen icke så vinterraps
efter någon annan gröda, därför att vinterrapsen som vi veta skall sås i juli
månad. Man får därför så den antingen på ett vallbrott eller på en helträda.
Det är alltså i verkligheten 1 V2 eller 2 års skörd, som herr Paulsen i Arlöv
här talar örn.

För övrigt skulle jag vilja säga, att örn man hade sått vinterraps på de
åkrar, som jag såg i somras och som) tillhöra herr Paulsen i Arlöv — jag såg
att man hade blandsäd på dem — så är jag förvissad om att herr Paulsen
i Arlöv varit ännu avundsjukare på de jordbrukare, som fått 2,000 kilogram
raps per tunnland, än vad han var nu.

Det kan ju var möjligt, att fel ha begåtts, men jag kan ändå icke säga, att
felet har varit, att man satt ett för högt pris på oljeväxterna. Yi veta ju, att
när vi satte igång oljeväxtodling här i landet var det meningen, att vi skulle
lära oss att odla oljeväxter, och det var liksom för att uppmuntra denna odling
som man satte priserna kanske något i överkant. Vi försökte ju med sojabönor
och en hel del andra saker, som det visade sig icke bli något med utan
som förorsakade jordbrukarna endast förlust.

Andra kammarens protokoll 1043. Nr 28.

Nr 28.

Onsdagen den 20 oktober 1943.

Remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 344. (Forts.)

_ Jag tycker inte om att man på detta sätt fortsätter att söka driva in en
kil imellan stora och små jordbrukare — jag kan inte kalla detta för något
annat än politik.

Herr Paulsen talar om att de små jordbrukarna inte kunna odla raps, därför
att de inte lia möjlighet att få den tröskad. Vad är det för resonemang? Visst
kan man få rapsen tröskad bara man har betalt sin tröskräkning för föregående
år. Jag är själv småbrukare och vet, att hos oss har det gått mycket bra att
få rapsen tröskad hemma på fälten. Det är bara prat att påstå någonting annat.

Vi skola inte låta den kungliga svenska avundsjukan regera oss rent för
mycket, utan vi böra i stället tacka Gud för att vi fått en utomordentligt bra
skörd där nerell Skåne. Jag har rest runt örn i vårt avlånga land i år och sett,
att skörden, mångenstädes är mycket dålig, och då kan det väl vara bra att vi
på något håll ha fått en bra skörd.

Inte heller böra väl vi jordbrukare vara avundsjuka på varandra. Örn t. ex.
en jordbrukare, som bor i ett centrum, låt mig säga vid en järnvägsstation, kan
sälja tomter och få bra betalt för dem, så är det inte någon som är avundsjuk
på honom för detta, utan vi tycka bara att det är bra. Jag tycker, att vi bönder
böra lära litet grand av arbetarna och inte alltid här i kammaren försöka smutsa
i eget bo. Såsom jag nämnde under en diskussion i fjol, finns det vid vissa industrier
hemma i mina bygder småpojkar, som kunna tjäna upp till 175 kronor
i veckan, samtidigt som många gamla arbetare vid andra industrier fortfarande
ha bara 50—60 kronor i veckan, trots att de ha en ganska stor familj att underhålla.
Men jag har inte hört några organiserade arbetare stå upp här i kammaren
och tala örn för oss att dessa pojkar ha för mycket betalt. Nej, de socialdemokratiska
ledamöterna tiga stilla i stället för att tala om sådana saker
för oss.

Det är riktigt att jordbrukarna nere i mina bygder fått mycket god skörd
och att manga av dem tjänat mycket pengar. Men det är då framförallt fråga
örn, dem, som hållit på rätt häst, d. v. s. satt i gång med dessa fröodlingar,
som gett så stort utbyte. Men hur kommer det att gå med de stora inkomster,
som dessa jordbrukare haft? Jo, vår finansminister kommer att hämta hem det
mesta därav. Det är^nog allmänt bekant, att många av dessa stora fröodiare
under det sista aret fatt betala mycket stora ska/tter och kommla att få göra det
även nästa år. Ja, en del av de stora fröodlare, som herr Paulsen talade örn, ha
betalat ut i. skatt nästan alltsammans som de tjänat under fjolåret, och då
tycker man inte, att det är så farligt med dessa stora inkomster.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Johansson i Öckerö: Herr talman! Vad som föranlett mig att begära
ordet är de svårigheter, som vi på Västkusten ha att dragas med för fiskets
vidkommande. Jag ämnar da inte gå in pa det, som vållar oss de största svårigheterna,
nämligen de övergrepp, som vi utsättas för av krigförande makt
— herr skoglund i Doverstorp har redan sagt sitt ord örn den saken — och
jag kan nöja mig med att understryka vad han sagt.

Vad jag vill framhålla är, att i samband med de övergrepp, som begåtts emot
de svenska fiskarena pa Västkusten, ha vi också blivit bortjagade från de
fiskeplatser, som vi utnyttjat under många år. Man måste verkligen ställa den
Dagan: är det förenligt med vårt lands suveränitet, att de fiskeplatser, som
de svenska fiskarena använt under åratal, inte längre skola kunna utnyttjas
av dem, utan att i stället de, som drivit oss därifrån, skola utnyttja dem? I
mycket få fall ha tyskarna tidigare fiskat där, utan det har i regel endast
varit danskar och norrmän, som fiskat där samtidigt med svenskarna, varvid
dessa dock inte bedrivit något bottenfiske.

Onsdagen den 20 oktober 1943.

Nr 28.

Remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 344. (Forts.)

För oss fiskare äro naturligtvis fiskeplatserna detsamma som fälten för
jordbrukarna; det är där som vi få. våra skördar oell vår utkomst. Men nu
äro vi, som sagt, bortjagade från de mest givande fiskeplatserna. Vi äro i
stället hänvisade till de mindre givande fiskeplatserna, vilket betyder att våra
kostnader för fiskets bedrivande ökats betydligt.

När jag kommer in på frågan om dessa kostnader, är det också en annan,
sak, som jag inte kan. underlåta att här beröra. Vi äro ju när det gäller drivmedlen
i regel hänvisade till en krisprodukt, nämligen tjära. I juni månad i år
hade vi en överläggning med livsmedelskommissionen och bränslekommissionen
örn fiskpriserna, varvid vi gingo med på en sänkning av dessa, då bränslekommissionen
ställde i utsikt en sänkning av drivmedelspriset. Nu ha vi emellertid
märkt, att den sänkning av drivmedelspriset, som därefter skedde, inte
varit till någon nytta för oss, då tjärans bränslevärde samtidigt också sänkts.
Jag måste säga, att vi på Västkusten anse detta vara ett mycket fult -— jag
ber örn ursäkt för att jag begagnar ett så starkt uttryck — tillvägagångssätt.

Nu vet jag ju inte, örn bränslekommissionen har fastställt någon viss viskositet
eller bränslevärde för tjäran, men det är klart, att när det sker en prissänkning
på tjäran, baserad på motsvarande sänkning av fiskpriserna, skall
också den vara, som vi fiskare köpa, ha samma värde som den hade tidigare.

Jag skall inte längre upptaga kammarens tid, men jag har, som sagt, inte
kunnat underlåta att framhålla, att vi fiskare böra få rätt att begagna våra
gamla fiskeplatser, och att vi böra kunna kräva, att de överenskommelser, som
träffas med kommissionerna, hållas i det långa loppet.

Herr statsrådet Domö; Herr talman! I anledning av vad den föregående talaren
anförde om kvaliteten på tjära vill jag säga, att varken från livsmedelskommissionens
eller bränslekommissionens sida har prisregleringen på fisk
satts i något samband med kvaliteten på tjära. Det har hela tiden varit kommissionernas
avsikt, att den tjära som levererades skulle vara så bra som möjligt,
och det påstående, som den föregående talaren gjorde, nämligen att man
skulle söka uppväga prissänkningen genom att sänka kvaliteten, är alldeles
oberättigat.

Det är självfallet ibland svårt att kunna kontrollera kvaliteten på tjäran,
och hittills har det kanske också framför allt ansetts viktigt att få fram så
mycket tjära som möjligt, som vore användbar för motordrift. Tidigare gällde
i varje fall de anmärkningar, som framställdes, att man inte fick tillräcklig
mängd tjära. Ansträngningarna ha därför inriktats på att öka tjärproduktionen,
och man har också lyckats därvidlag, ty såvitt jag vet få fiskarena nu
den kvantitet, som de ville ha. I fråga om kvaliteten hos tjäran ha emellertid
inga sådana anmärkningar framförts från fiskarenas sida till bränslekommissionen,
som den ärade talaren gjorde sig till tolk för, förrän vid ett möte,
som hölls för något mer än vecka sedan. Dessförinnan hade jag själv vid ett
personligt sammanträffande med en representant för västkustborna, som är
mycket intresserad av tjärtillverkningen, erfarit, att det funnes vissa anmärkningar
mot en del av de levererade kvantiteterna. Jag lät därför genast efter
min återkomst till Stockholm göra. en förfrågan hos bränslekommissionen, hur
det förhöll sig med den saken. Från kommissionens sida svarades, a,t,t man inte
fått några direkta, klagomål, men att man givetvis försökte följa tillverkningen
av tjära i syfte att hålla kvaliteten uppe. Man skulle emellertid nu närmare
kontrollera även de sist framställda, utökade kvantiteterna. Denna undersökning
har, efter vad jag erfarit, givit till resultat, att den allra största delen av
tjäran är av samma fullgoda beskaffenhet som tidigare, men att beträffande
en leverans bränslevärdet var något lägre än kommissionen ansåg att det

Nr 28.

Onsdagen den 20 oktober 1943.

Remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 344. (Forts.)
borde vara. Denna kvantitet beräknades omfatta ungefär en fjärdedel av den
kvantitet, som levereras per månad. Det gäller således här endast en mindre
del, men bränslekommissionen kommer dock givetvis att på allt sätt söka sörja
för att all den tjära, som i fortsättningen levereras, blir av fullgod beskaffenhet.

Viskositeten eller trögflutenheten, som den ärade talaren berörde, har givetvis
en viss betydelse för . tjärans kvalitet, men den sammanhänger dock inte med
själva bränslevärdet. Även därvidlag har man satt i gång med en undersökning
för att rätta till de missförhållanden, som eventuellt kunna föreligga.

Herr Johansson i Öckerö erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet Domö för det tillrättaläggande
som han gjort. Men av vad han sade framgick, att det var riktigt vad
jag konstaterat, nämligen att vi fiskare blivit lurade, när det gäller den prissänkning
på tjära, som skulle företagas i samband med att vi gingo med på
en sänkning av fiskpriserna, låt vara att detta endast skett beträffande 25
procent av den levererade kvantiteten, men det räcker dock.

Härpå anförde:

Herr statsrådet Domö: Herr talman! Jag ber än en gång att få understryka,
att prissättningen på fisk och tjära inte står i det direkta samband, som
den föregående talaren vill göra gällande. Som det nu är ordnat få fabrikanterna
ett visst pris för tjäran, och det är staten, som genom en clearing
bestämmer ett visst över- eller underpris i förhållande därtill. Det bör ligga
i fabrikanternas intresse att leverera god tjära, men örn mindre ansvarskännande
fabrikanter blanda in s. k. B-tjära i den fullgoda motortjäran, få de
leverera ökad kvantitet. Då priset ej är satt i direkt förhållande till bränslevärdet
—- en sådan prisdifferentiering är svår att anordna — kunna de möjligen
därigenom göra sig oberättigad vinst. Skärpt kontroll över tjärleveranserna
är i anledning av vad förut nämnts igångsatt. Och, jag upprepar, från
statens sida har inte förelegat någon som helst avsikt att med den ena handen
ta igen vad man givit med den andra.

Prissänkningen på fisk skedde ju för rätt länge sedan — det var i somras.
Varför har man då inte redan tidigare direkt till vederbörande myndigheter
framställt de anmärkningar, som herr Johansson i Öckerö här framfört?
Det är kanske så, att man vill göra gällande, att man har förlorat så
mycket genom att få sämre tjära att prissänkningen å tjäran uppvägdes därav
och att sänkning av fiskpriserna inte skulle vara motiverad genom det
lägre priset på drivmedel. Men det var inte meningen att så skulle bli fallet,
och det bär inte heller varit på det sättet.

Herr Fröderberg: Herr talman! Krigets hårda ansikte har när det gäller
den del, som vändes mot oss, under den sista tiden blivit något mildare, men
förhållandena äro dock sådana, att det när som helst åter kan stramas åt.
Det må därför tillåtas mig att med några ord beröra vår militära beredskap
för att se, örn den inte på vissa punkter eventuellt skulle kunna göras litet
bättre utan att landet därför skulle behöva vidkännas några större kostnader.

Sedan riksdagen sist var samlad har genom informationsstyrelsens försorg
utgivits en liten skrift, som vi nog alla känna till. Man skulle kunna kalla
den för svenska folkets katekes under krigstider. I denna skrift tages upp
till diskussion den möjligheten, att vid ett blixtanfall mot vårt land vissa
fältdepåer ockuperas av fienden, innan de mobiliserade trupperna hunnit utnyttja
dessa depåer. Många av våra fältdepåer, framför allt när det gäller

Onsdagen elen 20 oktober 1943.

Nr 28.

Remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 344. (Forts.)
tygmaterielen, ligga ju nära kusterna, och man får därför givetvis lov att
räkna med en sådan möjlighet. Det har då i informationsstyrelsens skrift
såsom ett första alternativ förordats, att de som inte hinna fram till sina
depåer och bli utrustade där skola ansluta sig till närmaste hemvärnsavdelning.
Denna tanke är alldeles riktig, men man frågar sig, örn våra hemvärnsavdelningar
verkligen ha möjlighet att utrusta någon större mängd av
dem, som skulle söka sig dit. Tidigare har det varit rätt knappt med både
vapen och ammunition inom hemvärnsavdelningarna, och även örn det under
sista tiden skett vissa förbättringar härvidlag, tror jag dock inte att dessa
förbättringar äro så stora.

Såsom ett andra alternativ förordas i skriften, att örn anslutning till hemvärnet
inte kan ske, skola de mobiliserade sluta sig samman i vissa andra
stridsgrupper. Man förordar således partisankriget, och det är naturligtvis
en utväg som kan och måste tillgripas. Det säges därvid också någonting
örn att det borde finnas vissa enhetliga märken för dem, som strida på detta
sätt, så att de kunde räkna på att bli behandlade såsom reguljära soldater.
Vidare heter det, att man numera måste räkna med att en fiende, oberoende
av krigets lagar, tillgriper hänsynslösa åtgärder mot stridande civila. Ja, vi,
måste nog ganska säkert räkna med att den, som inte bär ett av staten godkänt
märke, helt enkelt kommer att betraktas som en franetireur och utan
vidare ställas mot väggen och skjutas. Jag anser därför, att även om inte
hemvärnet har vapen att ge alla dem, som söka sig dit, måste där åtminstone
finnas tillräckligt med armbindlar med hemvärnets märke, vilka kunde delas
ut till dem som vilja sammansluta sig till stridande partisangrupper. Detta
skulle inte behöva draga några större kostnader, men det skulle dock betyda
en viss garanti för att dessa grupper skulle bli betraktade såsom reguljära
trupper.

Det är givet, att vid ett blixtanfall är det inte endast värnpliktiga och sådana,
som inte hinna fram till sina fältdepåer, arn dessa ligga illa till, utan
detta kommer att bli fallet även med en hel del officerare och underofficerare
i reserven, som vid tillfället i fråga inte äro inkallade till tjänstgöring.
Dessa officerare och underofficerare behövas emellertid givetvis såsom ledare
för de fria stridande grupperna. Men då uppställer sig frågan: ha de vapen
för att kunna framträda på detta sätt? Nej, det ha de inte. Det är egendomligt,
att alla de tusentals officerare och underofficerare i reserven, som äro
hempermitterade eller hemförlovade, inte skola få ha sina vapen hemma, när
alla, som tillhöra hemvärnet, ha både vapen och ammunition hemma.

När man 1941 såg, att de tyska permittenterna, officerare och underofficerare,
fingo fara genom landet beväpnade, tyckte jag, att våra officerare och
underofficerare som lago hemma skulle kunna tillerkännas samma förmån. Jag
skrev på sommaren 1941 till chefen för försvarsdepartementet och begärde, att
åtgärder skulle vidtagas för att officerare och underofficerare i reserven medgåves
rätt att vid hemper mitter ing medföra vapen jämte erforderlig ammunition.
Detta förslag behandlades av arméförvaltningen den 2 juli och av ställföreträdaren
för chefen för försvarsstaben den 12 juli och blev avstyrkt. Det
behandlades av Kungl. Maj:!, don 15 augusti 1941, och i Kungl. Maj:t,s skrivelse
heter det: »Kungl. Maj:t finner ansökningen icke föranleda någon Kungl.
Majds åtgärd. Vilket jag, på nådigste befallning, får härigenom meddela.»
Det förhåller sig alltså fortfarande på samma sätt, och alla dessa tusen, som
äro hemma men som kanske skola behöva hastigt rycka in, de lia uniformer
men icke vapen och ammunition. Jag tror, att det skulle betyda en väsentlig
förstärkning av den vilande beredskapen, örn det skulle kunna ordnas så som
jag i detta fall har föreslagit.

Nr 28.

Onsdagen den 20 oktober 1943.

Remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 344. (Forts.)

Sedan_ vill jag säga några ord i dagens stora stridsfråga. Man får ju uttrycka
sin tacksamhet för att det äntligen avgivits ett klart och uttömmande
svar i saken. Av svaret har klart framgått, att både när det gäller kurirflygplan
och stridsplan har Tyskland haft förmånen att betraktas som mest gynnad
nation. Det är bara att beklaga, att svaret inte har kommit tidigare. Jag
tänker därvidlag inte så mycket på riksdagen utan på det militära befäl av
lägre grader som under denna långa tid av pressen och allmänheten utpekats
såsom felande. Nu ha de ju blivit i hög grad rehabiliterade.

I samband härmed kan jag inte underlåta att peka på den hemlighetsfullhet
som alltid räder, när det gäller militära order. Den går ju ibland så långt, att
det nästan blir löjligt. Jag tänker på denna order örn kurirflygplanens behandling,
duplicerad och spridd ända ned till gruppcheferna inom hemvärnet. Det
betyder, att mångå tusen pojkar i 16- och 17-årsåldern har denna order i sin
hand. Men den får ändå icke betraktas sorn offentlig. Hade detta fått ske,
hade mycken diskussion och mycket prat kunnat undvikas.

. Herr Hagberg berörde här något desertörerna från den finska armén. Det
gick för en tid sedan igenom tidningspressen en notis örn vissa förhållanden
vid vår norska gräns, bland annat vid Storlien. Man påpekade där den noggranna
visitation som måste företagas av järnvägsvagnar och fordon som kommo
från Norge, och man berättade, hurusom desertörerna gömde sig bland
godset och t. o. m. liksom amerikanska globtrotters lågo under vagnarna. Man
letade då fram dem och skickade dem omedelbart tillbaka. Kan det inte tänkas,
att många av dessa desertörer från Norge, tjecker, ungrare, österrikare,
voro sådana som tvingats att strida på Tysklands sida och som måste betraktas
som politiska flyktingar? Det skulle vara intressant att veta, örn någon
verklig undersökning företagits i detta fall, innan man skickade dem tillbaka.
Det har örn denna sak stått i tidningspressen, att det inte finns några internationella
bestämmelser som göra, att Sverige är skyldigt att skicka dem tillbaka.
Sverige har alltså frihet att skicka dem tillbaka eller låta dem stanna
inom våra gränser. Jag tycker, att den humanitet, som från vårt lands sida
eljest alltid har visats, skulle ha kunnat få taga sig ett sådant uttryck, att
ifrågavarande desertörer fått stanna här i landet. Jag har velat draga fram
även detta förhållande för att få det antecknat till protokollet.

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman!
I fråga örn de anföranden som hållits här i dag med anledning av mitt yttrande
på förmiddagen har jag icke funnit anledning till något genmäle utöver
det statsministern här tidigare framfört. Det har ju mestadels varit påståenden
och meningar som man givit uttryck åt. Man har en annan mening än jag,
och diskussionen härom kunna vi ju fortsätta till världens ända, utan att den
når något slut. Jag säger detta särskilt till herr Svensson i Ljungskile, som ju
uppehöll sig en mycket lång stund vid de demokratiska metoderna. Det finns
emellertid en sak, som hä’’ förekommit och som givit mig anledning att komma
med en replik.

Det har sagts här, ait den kompanichef som i våras tjänstgjorde vid Lekvattnet
skulle, som herr von Friesen uttryckte saken, blivit föremål för en
orättvis^ behandling på grund av mina åtgöranden. Herr von Friesen sade ungefär
så här: det duger inte, att man stillatigande finner sig i, att personer i
underordnad ställning inom krigsmakten få löpa gatlopp i pressen, när högsta
ledningen är medveten örn deras oskuld. Herr Svensson i Ljungskile yttrade
någonting örn att jag tillåtit, att månad efter månad en felaktig uppfattning
örn dessa befälspersoners ansvar fått befästa sig hos allmänheten. Jag kan inte

Onsdagen den 20 oktober 1943.

Nr 28.

Remiss av Kungl. Maj.ts proposition nr 344. (Forts.)
finna annat, än att varken herr von Friesen eller herr Svensson i Ljungskile
brytt sig ett dugg om de fakta som av mig framhållits. Det är ju dock så —
det står att läsa i riksdagens protokoll ■— att jag i mitt interpellationssvar den
24 mars uttryckligen förklarade, att enligt min uppfattning anledning till
klander icke förelåg mot kompanichefen. Jag förklarade vidare, att någon väsentlig
erinran inte kunde göras mot pluton chefen. Jag har alltså klart och
tydligt sagt ifrån att jag icke ville lägga något ansvar på dessa hefälspersoner.
Denna uppfattning bestyrktes i krigsrättens utslag. Den står alltså fast.

I interpellationssvaret klargjorde jag ytterligare en sak, nämligen att detta
befäl icke hade fått del av orderna, varken dem sorni gällde tidigare eller dem
som senare kumm o att tillämpas. De hade inga order. Följaktligen kunde icke
deras ansvar bli beroende på örn den ena eller andra ordern gällde. Att en ny
order kom, var fullkomligt likgiltigt ur denna synpunkt, eftersom dessa befälspersoner
varken fått den ena eller den andra ordern. Följaktligen kan den olycka
som då hände mig icke på något sätt ha berört dessa befälspersoners ansvarsställning.
De äro friade och komma att förbli friade. Jag kan därför inte annat
än säga, att nog har jag väl gjort vad jag kunnat för att icke oskyldiga
skola få lida. Jag måste ju säga, att örn pressen och allmänheten fortsatt att
rikta anklagelser mot dem, så kan det inte bero på bristande kunskap örn det
verkliga förhållandet, utan det måste vara i trots av detta. Jag vet mycket
val, att när det gäller en dom, som uttalats av pressen och allmänheten, är det
oerhört svårt att få rätt. Det är ju möjligt, herr von Friesen, att man kan till
vissa tidningsorgan och till en del av allmänheten rikta den anklagelsen, att
det här skapats någonting som liknar en Dreyfusaffär, men från de statliga
myndigheternas sida har här ingenting gjorts som kunnat vålla, att någon
orättvisa vederfarits de människor det här är fråga örn, liksom ej heller något
underlåtits för att hindra detta. Jag finner det vara angeläget att understryka
detta.

Herr Svensson i Ljungskile erhöll på begäran ordet för kort genmäle och
yttrade: Herr talman! Herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
säger, att de demokratiska metoderna kan man diskutera hur länge som helst,
och att frågan står öppen. Jag tycker ju, att det förhållandet, att en ofullständig
eller oriktig uppgift har lämnats i departementet och sedan inte rättats till
på ett halvt år, dock är en sak som från demokratisk synpunkt inte behöver
diskuteras. Vidare tror jag, att man kan säga, att militärbefälet i olika grader
och de militära instanserna på olika håll skulle ha stått sig bättre inför den
allmänna opinionens omdöme, örn en sådan rättelse hade kommit, så fort försvarsministern
fått kännedom örn det rätta förhållandet.

Vidare anförde:

Herr Hedlund i Rådom: Herr talman! I den allmänna debatt som här förs,
där utrikespolitiken visserligen varit huvudämnet men likväl även åtskilliga
inrikespolitiska frågor dragits fram, må det vara på sin plats att vidröra några
problem i fråga örn skogsbruket.

Situationen på bränslemarknaden är ju sorn bekant tämligen gynnsam.
Fjolårets blida vinter medgav vissa besparingar av bränslet. Myndigheternas
i stort sett kloka och psykologiskt viii avvägda beslut ha skapat förutsättningar
för att man i huvudsak kunnat få fram de kvantiteter ved som man önskat.
Det är väl i detta sammanhang inte förmätet att erinra örn skogsägarnas beredvillighet
och skogsägarföreningarnas medverkan vid avverkningsprogram -

Nr 28.

Onsdagen den 20 oktober 1943.

Remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 344. (Forte.)
inets utförande. Inför den i sinom tid ofrånkomliga avvecklingen av vedavverkningama
i nuvarande omfattning uppställer sig emellertid frågan örn
vem som skall få bära de förluster, som uppkomma genom att ali den ved som
avverkats inte behöver förbrukas, medan krisen varar. Skall det bli skogsägarnas
sak att bära den förlusten eller skall staten ta den?

Skogsägarna äro ingalunda skyddade från förluster örn betalningen utgår
med garantipris. Det är normalpriset som överensstämmer med marknadspriset.
Det är detta pris som ligger till grund i skogsägarnas kalkyler örn bärigheten
av awerkningsföretag, det är det priset som man räknar med att kunna
få ut, när man igångsätter sin avverkning. Det är också möjligt att få ut
dessa normalpris, försåvitt skogsägarna träffa försäljningsavtal, innan staten
stoppar upp sin inköpsverksamhet. Under sådana förhållanden kan man tycka,
att skogsägarna böra se till, att de träffa sådana avtal i tid och på sådant
sätt undgå förluster vid det blivande prisfallet. Fullt så enkelt ligger saken
icke till. Ett flertal, särskilt av de små skogsägarna, hyser betänkligheter mot
att träffa försäljningsavtal beträffande veden, innan den avverkats. Möjligheten
att få arbetskraft är för osäker. Tidigare framhölls det ju, att om det
var möjligt för skogsägarna att behålla sin ved och ligga och vänta på eventuella
högre priser, så skulle framforslandet och avsättningen av veden därigenom
betydligt fördröjas. Den synpunkten var naturligtvis riktig på den
tid, då vi hade en fortgående prisstegring. Nu, sedan prisläget blivit mera
stabilt, har ju detta motiv för skogsägarna att dröja med sin försäljning bortfallit.
Några andra ändamålsenlighetsskäl för att betala den ved, som är
huggen på grund av statsmakternas ålägganden och framkörd till leveransplatsen
inom föreskriven tid, med ett lägre pris än normalpriset kan jag för
min del icke finna. Under sådana förhållanden bör det vara statsmakternas
moraliska plikt att se till, att all denna ved betalas till normalpris.

Beträffande produktionen av träkol ligga förhållandena något annorlunda
till. Någon produktionsplikt i fråga om detta varuslag föreligger ju inte alls.
Jag skall därför nöja mig med att påtala en åtgärd ifrån statens sida, som
synes förhindra avsättningen av träkol.

Man har ifrån Västerbotten berättat, att det träffats försäljningsavtal om
träkol med vissa köpare i mellersta Sverige, men att man från statens järnvägars
sida — huruvida på järnvägens eget initiativ eller på tillskyndan av
de myndigheter sorn'' ha ansvaret för träkolsförbrukningen, vet jag icke —
vägrat frakta dessa kol, med påföljd att köparna åberopande force majeure
begärt att få häva köpekontrakten i fråga om träkolen. Det förefaller, som örn
kolproducenterna skulle få behålla sina kol, ty kolmarknaden lär för dagen
vara tämligen mättad.

Det helt nyligen fastställda priset på sågtimmer har åtminstone av de norrländska
skogsägarna mottagits med minst sagt blandade känslor. Det är inte
på det sättet, att man har anspråk på att det icke skall bli normalpris på sågiimmer.
Ar det så, att myndigheterna finna, att det bör vara normalpris på
sågtimmer, så ha skogsägarna den uppfattningen, att det få de finna sig i.
Vad man reagerat emot är prisnivån eller, rättare sagt, förhållandet mellan
priserna på rundvirke och priserna på de sågade varorna. En av skogsägarorganisationerna
anlitad opartisk sakkunnig har ådagalagt, att det är en betydande
disproportion mellan dessa priser. Den är så stor, att priset på sågtimret
borde vara 20 ä 25 procent högre än det satta normalpriset.

Jag tillåter mig slutligen att nämna något örn situationen inom norra delerna
av landet beträffande bränsleavverkningens omfattning samt angående arbetsmarknaden
för skogsbruket i dessa trakter. Vissa större skogsägare synas ha

Onsdagen den 20 oktober 1943.

Nr 28.

Remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 344. (Forts.)
upphört med sina vedavverkningar, vilket skälet nu må vara. I en trakt har
enligt uppgifter som jag inhämtat från vederbörande länsarbetsnämnd, arbetsstyrkan
gått ned från att i fjol ha varit cirka 4,000 man till att för närvarande
vara 1,000. Länsarbetsnämnden i ifrågavarande län befarar arbetslöshet och har
till och med nyligen haft en konferens för den sakens skull. Det är möjligt,
att det är en enstaka företeelse, men det är dock en företeelse som kunnat konstateras.
Samtidigt varslas det örn att värnpliktiga av årsklass 1944 eventuellt
skola komma att kallas in för skogsarbete. Det ligger uppenbarligen i statens
intresse, att vedförråden vid bränslekrisens slut skola vara så små som möjligt,
men det är också ett statens intresse, att vi skola ha bränsle i så stor omfattning
som är görligt, medan krisen varar. Mellan dessa två intressen måste naturligtvis
en viss skälig avvägning företagas. Vilken vedkvantitet som kan komma
att behövas hädanefter är naturligtvis omöjligt att avgöra. Det beror till stor
del på krisens varaktighet, och därom kan man icke göra annat än mer eller
mindre välgrundade antaganden. Däremot kan man enligt min mening göra
det påståendet, att det är bättre, örn vi vid bränslekrisens slut råka få ett
överskott av ved, än om det, medan krisen pågår, kommer att saknas ved. Enligt
min uppfattning borde det icke heller vara några delade meningar örn att
vi skola göra vad som göras kan för att utnyttja all tillgänglig, kunnig arbetskraft
i vedproduktionen, även örn vi skulle få ett vedöverskott vid krisens slut,
hellre än att taga risken av att behöva kalla in dessa ovana 44-or och bli nödsakade
att bränna den dyra ved, som de hugga.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Jag begärde ordet närmast med anledning
av herr Yougts replik. I denna replik tog herr Vougt upp en annan
del av sitt anförande än den som jag närmast apostroferat._ Det var följande
ord, som jag fann anmärkningsvärda i hans anförande, nämligen att när avgörandet
nalkas för Finland, måste våra soldater vara beredda på att offra det
dyrbaraste. Jag har underställt det herr Vougt själv, och han har medgivit, att
orden folio ungefär på det sättet. Jag citerade honom ju icke första gången,
utan jag närmast refererade tankegången. Han ville emellertid i sin replik
klargöra, att detta uttalande icke får tolkas så, att den svenska socialdemokratien
skulle umgås med tankar på en intervention i Finland. Jag vill bara
uttrycka min stora tillfredsställelse med att detta tillrättaläggande har kommit
till stånd. Även om det icke var herr Vougts avsikt att uttrycka sig dunkelt,
så måste en formulering, som kan fattas på nyss antytt sätt och som sedan
kan »valsa ut», vara ägnad att skapa betydande missförstånd, vilket kan
skada vårt land, eftersom han talar i namn av landets största parti.

Herr Fröderberg påpekade, att det icke finns några internationella bestämmelser
om desertörers behandling. Nej, formellt sett finns det icke några helt
klara sådana bestämmelser, men i Haagkonventionen stadgas uttryckligen, att
främmande krigsfolk, som kommer in på ett neutralt lands område, skall avväpnas
och interneras. Att tillse att så sker är för det neutrala landet en
skyldighet, som åligger detsamma gentemot de krigförande länderna. Man kan
ju mycket väl tänka sig, att från ett krigförande land skickas hit ett antal
soldater för att utöva femte kolonnverksamhet. Med den praxis, som för närvarande
tillämpas i vårt land, bli de automatiskt utlämnade till sitt hemland.
Med nuvarande system lia femtekolonnare en viss möjlighet att skaffa sig de
uppgifter, som de skickats att hämta, och utföra det arbete, de skickats att utföra
och sedan bli återsända. Det krigförande landet har full garanti för att
få sina utsända femtekolonnare tillbaka, eftersom Sverige är så hyggligt, att
det återsänder dem.

Det är den ena sidan av saken. Å andra sidan händer det, att soldater, som

Nr 28.

Onsdagen den 20 oktober 1943.

Remiss av Kungl. Maj:Is proposition nr 344. (Forts.)
icke längre vilja kämpa för det mål, för vilket deras land gått i krig, söka sig
en asyl i Sverige. Härvidlag finner jag det vara fullständigt självklart, och
det står också i överensstämmelse med Haagkonventionen och nied allmänna
humanitära grundsatser, att sådana flyktingar skola erhålla asyl. De äro att
betrakta som politiska flyktingar: de ha tagit sin tillflykt till vårt land därför
att de icke gilla sitt eget lands politik.

Herr Vougt, som nu erhöll ordet för kort genmäle, yttrade: Herr talman!
Det är uppriktigt sagt ganska pinsamt för mig att ånyo nödgas begära ordet
för att försöka upplysa herr Hagberg i Luleå om vad jag sagt. Det var således
slutet av mitt anförande, som han misstolkade. Jag nämnde där, att kriget
lider mot sitt slut, och jag framhöll, att man i detta skede av kriget finge
vara beredd på överraskningar och plötsliga politiska vindkast. Två av Sveriges
grannländer marteras av främmande förtryckare, medan vårt tredje
grannland ännu icke fått sitt öde avgjort. I ett sådant läge måste man räkna
med, att de svenska soldaterna kunna komma att kallas ut. Jag kan icke
förstå, hur herr Hagberg i Luleå kunde tolka mitt anförande så, att jag skulle
förordat en intervention från Sveriges sida. Jag föreslår, att herr Hagberg
i Luleå läser igenom vad jag sagt.

Härefter anförde:

Herr Thorell: Herr talman! Till det anförande, herr Hedlund i Rådom nyss
höll, skall jag be att få foga några synpunkter. Jag är i huvudsak överens
med honom, och detta särskilt när han framhöll, att det vore en moralisk
skyldighet för staten att till gällande normalpris lösa in den ved, som skogsägarna
ålagts att hugga. Det är alldeles klart, att det måste vara något,
som ligger bakom, då skogsägarföreningarna nu skicka ut sina kontrakt med
den bestämmelsen, att den ved, som inköpes enligt detta kontrakt, skall vara
huggen före den 1 januari 1944. För att skydda sig mot den förlust, de
skulle komma att lida, örn de icke finge veden sald till normalpriser, ha
många skogsägare tecknat under sådana kontrakt. Men såvitt jag kan se
finns det, åtminstone i våra trakter, ingen möjlighet, att vi till den 1 januari
kunna hinna hugga den kvantitet, som staten ålagt oss att hugga under innevarande
bränslesäsong. Följaktligen komma vi att den 1 januari lia en hel
del ved kvar att hugga. Någon garanti för att få denna ved såld till normalpris
kunna vi emellertid icke få. Jag tycker icke, att staten härvidlag
handlat riktigt. Å ena sidan har staten tvingat oss att hugga, å andra sidan
iakttagit en viss försiktighet eller visat prov på en viss knipslughet, då det
gällt att skydda sig och att på skogsägarna överflytta en befarad förlust.
Jag håller som sagt före, att rättigheten att få veden inköpt till gällande
normalpris borde utsträckas till all ved, som under hösten och vintern hugges
av skogsägarna enligt statens åläggande.

Sedan bara några ord örn det normalpris, som nu satts på timmer. Jag
ifrågasätter, örn det var alldeles nödvändigt att sätta detta normalpris nu.
Vi ha för närvarande fallande pris på trävaror. Det är nätt och jämnt att
köparna vilja betala de normalpriser, som gälla för det sågade virket. Följaktligen
komma naturligtvis sågverksägarna att nödgas taga hänsyn till de
priser, som det överhuvud taget kan vara möjligt att få för den sågade varan.
Men det kanske icke är detta som jag skall vända mig mot så mycket
nu. Svårigheterna bli värst, när det gäller att klara rotköpen. Jag bär talat
med priskontrollnämndens ordförande, som är närvarande i kammaren, vilken
meddelat att det skall utfärdas bestämmelser nu, icke i meddelandet från pris -

. Onsdagen den 20 oktober 1943.

Nr 28.

Remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 344. (Forts.)
kontrollnämnden, ty där står ingenting om rotpriserna, men i villkoren för köp,
som vi skola få från bränslekommissionen. Enligt dessa bestämmelser skola köparna
förbinda sig att icke betala högre rotpriser än vad som kommer att
svara mot kostnaden, när det gäller färdighugget och framkört timmer. Jag
är rädd för, att detta kommer att vålla svårigheter, och att många frivilliga
eller ofrivilliga överträdelser komma att ske av de bestämmelser, som det är
meningen att utfärda. Det är för övrigt icke så lätt, alldeles särskilt örn
timret skall klassificeras, att räkna ut vid en fristående, enstaka post, hur
mycket som faller ut vid huggningen. Det skall vara en mycket tränad man
som skall kunna klara detta. Sådana personer ha vi icke stor tillgång på.

Jag skulle vilja vädja till priskontrollnämnden att mera uppträda med
hjälpande hand gentemot de köpare av rotposter, som icke äro fullt på det
klara med hur detta skall gå till, än att söka hålla dem alltför hårt. Ty de
komma kanske på grund av misstag att icke helt kunna följa de bestämmelser,
som enligt vad vi redan hört skola tillämpas.

Jag hoppas, att det icke blir för mycket besvikelser genom den åtgärd som
här påtalats.

Herr von Friesen: Herr talman! Det är ej min avsikt att lämna något svar
till vad statsrådet Sköld yttrade i sin replik till mig. Anledningen är att jag
icke anser, att denna form av munhuggande i slutet av en debatt tjänar något
högre syfte. Jag skall därför icke alls ingå i något svaromål.

Jag ber emellertid ännu en gång att få uttala den förhoppningen, att det
skall bli möjligt, helst snart, för riksdagen att inför ett annat forum än detta
stora rum ytterligare debattera hela historien, och att riksdagen alltså på det
sättet får tillfälle att i lugn och ro taga ställning till hela denna fråga, som
i så hög grad tycks1 ha upprört sinnena.

Jag slutar med att endast uttala den förhoppningen, att den debatt, som har
varit här, skall ha bidragit till att lätta det tryck, som otvivelaktigt bär funnits.

Herr Hallsson i Skediga: Herr talman! Jag hade icke tänkt begära ordet i
dag, men jag nödgas göra det med anledning av propositionen nr 346, där lagrådet
säger, att universitet, akademier, högskolor, vetenskapliga samfund
och ägare av jord av publik natur böra stå utanför lagen. Yi ha hemma i min
hemtrakt ofantligt mycket akademigårdar. Det skulle säkert vara en mycket
stor besvikelse, örn icke dessa inbegrepes i det nya arrendelagförslaget. Det
har hälsats med mycket stor tillfredsställelse, att statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet har framlagt detta ärende.

Jag är icke säker i fråga örn antalet akademigårdar, men jag tror att det
är ett 400-tal, delvis i Västmanland och delvis i Uppland. Bryter man ut
dessa gårdar, skulle arrendatorerna känna sig kolossalt besvikna över att de
skulle ställas utanför den förbättring i arrendeavtalen, som avses med denna
lag.

Jag lyssnade på herr Svensson i Ljungskile, när han var inne på producentbidraget
och beklagade sig över, att det icke gav så mycket till småbrukarna
som man kanske väntat. Jag vill svara herr Svensson, att han får vara mycket
tacksam, att icke riksdagen upptog den tanke, som han hade i sin motion, att
man skulle sänka, värdet å mjölkfettet och att man på så sätt skulle kunna
inbespara från jordbruket 900,000 kronor, som han sade. Då skulle läget ha
blivit ändå sämre.

I denna fråga hade jag en motion i fjol, däri jag ansåg, att man borde bibehålla
det hittillsvarande systemet men höja producentbidraget 1—2 öre. Då

Nr 28.

Onsdagen den 20 oktober 1943.

Remiss av Kungl. Maj.ts proposition nr 344. (Forts.)
skulle man ha hjälpt åtminstone småbrukarna. Med det förslag, som antogs
av riksdagen förra gången, blir det ingen hjälp. Det finnes ofantligt många
småbrukare, som icke få någonting, därför att de ha denna lilla mjölkmängd
för mycket; då få de ingenting. Tidigare hade de fått någon smula.

Jag hoppas, att när riksdagen nästkommande år kommer att diskutera mjölkfrågan
på nytt, man får ett enkelt system som ger någonting. Jag är fullt
ense med herr Svensson, att det nuvarande icke är tillfredsställande.

Jag har bara velat säga detta. Jag vill vädja till det särskilda utskott,
som skall tillsättas för att behandla den nya arrendelagen, att det icke stöter
ut de arrendatorer jag nämnt, utan att alla, som arrendera jord av i lagen angiven
storleksordning, också bli behandlade lika. I annat fall skulle en hel del
arrendatorer känna sig mycket besvikna.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Propositionen hänvisades, i
vad angick jordbruksärenden, till jordbruksutskottet och i övrigt till statsutskottet.
<-<■ r

Till utskotten skulle jämväl överlämnas de i anledning av propositionen inom
kammaren avgivna yttrandena.

Härefter föredrogos följande Kungl. Maj:ts på kammarens bord liggande
propositioner; och hänvisades därvid

till jordbruksutskottet propositionerna:

nr 328, angående ändring i villkoren för vissa tomtupplåtelser;
nr 329, angående överlåtelse av visst område till Fredrika kommun i Västerbottens
län;

nr_330, angående befrielse från betalningsskyldighet till kronan på grund
av virkesköp; och

nr 331, angående beviljande av bidrag ur domänfonden till föreningen för
växtförädling av skogsträd; samt

till statsutskottet propositionerna,:

nr 332, angående statsbidrag till social hemil jälpsverksamhet;
nr 333, angående inrättande av statens geotekniska institut m. m.;
nr 334, angående förvärv för statens järnvägars räkning av aktierna i
svenska rederiaktiebolaget Öresund m. m.;

nr 335, angående godkännande av avtal i fråga örn vissa markbyten mellan
statens järnvägar och Borås stad m. m. ;

nr 336, angående överlåtelse till Stockholms stad av visst område å Ladugårdsgärdet; nr

337, angående försäljning av en postverket tillhörig fastighet i Stockholm;
nr 338, angående försäljning av ett statens järnvägar tillhörigt markområde
i Morastrands köping;

nr 339, angående statsbidrag till daghem och lekskolor m. m.;
nr 340, angående godkännande av utvidgad byggnadsplan för svenska träforskningsinstitutet
;

nr 341. angående statsverkets övertagande av staden Strömstads förpliktelser
beträffande innehavare av befattningar, vilka vid upphörande a,v rådhusrätten
i samma stad komma att indragas;

nr 342, angående bidrag till utlandssvenskarnas förening; och

nr 343, angående reglering av räntan å lån från statens utlåningsfonder.

Vid härpå skedd föredragning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 345, med
förslag till förordning örn ändring i vissa delar av taxeringsförordningen den

Onsdagen den 20 oktober 1943.

Nr 28.

28 september 1928 (nr 379), m. m. hänvisades propositionen, i vad angick
godkännande av det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget till förstärkning av
personalen vid länsstyrelserna och Överståthållarämbetet, till statsutskottet, i
vad angick förslagen till ändringar i kommunallagarna, till konstitutionsutskottet
och i övrigt till bevillningsutskottet.

Slutligen föredrogos övriga å bordet vilande propositioner; och hänvisades
därvid

till tredje särskilda utskottet propositionen, nr 346, med förslag till lag angående
ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) örn nyttjanderätt
till fast egendom m. m.;

till behandling av lagutskott propositionerna:
nr 347, med förslag till lag om polisens ställning under krig; och
nr 348, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 1 mars
1940 (nr 119) örn skyldighet för ägare av anläggningar och byggnader att
anordna skyddsrum m. m.;

till bevillningsutskottet propositionerna:

nr 349, med förslag till förordning örn tillfällig nedsättning av skatten för
vissa automobiler;

nr 350, med förslag till förordning angående ändring i vissa delar av förordningen
den 14 juni 1940 (nr 478) örn nöjesskatt; och
nr 351, med förslag till förordning angående ändring i vissa delar av förordningen
den 13 december 1940 (nr 1000) örn allmän omsättningsskatt, m. m.;

till behandling av lagutskott propositionen, nr 352, med förslag till lag örn
ändring i utlänningslagen den 11 juni 1937 (nr 344);

till bankoutskottet propositionen, nr 353, med förslag till vissa ändringar i
den till allmänna tjänstepensionsreglementet hörande pensionsåldersförteckningen,
m. m.;

till statsutskottet propositionen, nr 354, angående den militära väderlekstjänstens
organisation;

till bevillningsutskottet propositionen, nr 355, angående bemyndigande för
Kungl. Majit att i vissa fall medgiva skattskyldig rätt att vid taxering till
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt m. m. åtnjuta avdrag för gåva, avsedd
för internationellt hjälparbete;

till statsutskottet propositionerna:

nr 356, angående anslag för befrämjande av frivillig skyddsympning mot
difteri; och

nr 358, angående vissa ersättningar åt arbetare vid Salsåkers sågverk m. fl.;

till behandling av lagutskott propositionen, nr 359, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 16 oktober 1914 (nr 349) örn tillsyn
å fartyg;

till statsutskottet propositionen, nr 360, med förslag rörande höjning av
övertidsersättningen till statstjänstemän;

till behandling av lagutskott propositionerna:

nr 361, med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 21
juni 1940 (nr 540) örn krigsskadeersättning;

nr 362, med förslag till lag om ändrad lydelse av 4 § lagen den 20 juni 1918
(nr 460) angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar, m. m.; och
nr 363, angående försäkring av vissa tjänstepliktiga män, födda år 1924,
för olycksfall i arbete m. m.; samt

Nr 28.

Onsdagen den 20 oktober 1943.

till statsutskottet propositionerna:

nr 364, angående finansstatistikens effektivisering:

nr 365, angående allmän beredskapsstat för budgetåret 1943/44; oell

nr 366, angående inrättande av en statens organisationsnämnd, m. m.

§ 3.

ion. Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Herr Persson i Falla, som anförde: Herr talman! Under en följd av
år har riksdagen haft svårigheter att inom normal eller rimlig tid behandla
förekommande ärenden och slutföra sitt arbete. Det har dragit örn
innan riksdagsarbetet kommit i gång, det har sedermera vissa tider varit
tomgång i utskott och kamrar, för att vid riksdagens slutskede bli en oerhörd
anhopning av ärenden, varav följt dels att frågorna ej alltid kunnat få den
noggranna behandling i utskott och kamrar, som grundlagen föreskriver, och
dels att riksdagsarbetets avslutning förskjutits till långt fram på sommaren
till betydande olägenhet för riksdagsmän, som ha krävande enskild verksamhet.
Dessa svårigheter ha föranlett olika men resultatlösa förslag till riksdagsarbetets
mera rationella ordnande, under det att besvärligheterna ökats för
varje år.

Helt visst finnes en del svagheter i riksdagsarbetets organisation, som borde
och kunde avlägsnas, men de väsentliga orsakerna till nuvarande högst otillfredställande
förhållanden höra ej samman med riksdagsarbetets organisation
utan bero på tidpunkten för de kungliga propositionernas avlämnande. Enligt
54 § i riksdagsordningen böra propositionerna vid lagtima riksdag avlämnas
inom sextio dagar från dess öppnande, och må proposition ej senare avlåtas,
utan isa är att Konungen finner någon under riksdagen inträffad händelse därtill
föranleda eller prövar uppskov med framställningen lända riket till men.
Denna bestämmelse har dock mer och mer åsidosatts, och är nu föga mer än en
död bokstav. Stora travar med propositioner däribland många av de större och
viktigare komma på riksdagens bord långt efter propositionstidens utgång.
Särskilt bär detta varit fallet under de senare riksdagarna och alldeles särskilt
den senaste. Av senaste vårsessions propositioner kommo 151 efter den angivna
propositionstidens utgång den 13 mars. Ännu så sent som månaderna maj och
juni kommo 105 propositioner, därav efter den 15 maj 60 stycken och i juni
16 stycken. När dessa senkomna propositioner hinna till resp. utskott, ha de
där att trängas med många tidigare propositioner och motioner, som måste ligga
i avbidan på infordrade yttranden eller utredningar. I en del utskott kan utrymmet
vara någorlunda tillfredsställande, i andra omöjliggör anhopningen
av ärenden en sådan noggrann granskning, som varit en av den svenska riksdagens
bästa traditioner. Hur stark ambition än finnes i utekotten att utan
försinkning lämna kamrarna sitt arbetsresultat, så måste det draga ut på tiden,
innan allt blir klart i utskotten. De sista arbetsdagarna av sessionen störtas
massor av betänkanden genom utskotten och fram till kamrarna. Kamrarnas
ledamöter skola då orientera sig i pappersflöden, sätta sig in i frågorna
och taga ståndpunkt till olika divergerande linjer. Att kunna göra detta på
en så begränsad tid och under oavlåtliga förhandlingar i kamrarna är dock
uppenbarligen omöjligt. Under trycket av översvämningen pressas också behandlingen
i kamrarna så, att knappast något klargörande av frågorna där
kan förekomma. Så som riksdagens arbetsförhållanden nu blivit, är riksdagen
i realiteten urståndsatt att, på sätt som grundlagen föreskriver, fylla sin funktion
i statslivet. Detta tillstånd är oförenligt med en demokratisk ordning och
i längden ohållbart. Det synes därför nödvändigt att finna utvägar till en annan
och bättre ordning.

Onsdagen den 20 oktober 1943.

Nr 28.

Interpellation. (Forts.)

Att kristidens särskilda förhållanden kunna ‘framtvinga regeringspropositioner
mycket sent under riksdagens gång är obestridligt, och till någon del torde
väl orsaken till förseningarna ligga häri. Men huvudparten av de propositioner,
som lämnats efter den stadgade propositionstidens utgång, ha innefattat framställningar,
som kommit oberoende av krisläget. Det vill synas, att här föreligger
ett missförhållande, som hör rättas till. Statsverksamhetens växande
omfattning måste naturligen mer och mer örn också i olika grad belasta de
olika departementen. Men en sådan ansvällning måste rimligtvis mötas med
förstärkning av arbetskrafterna i kanslierna. Örn den nuvarande departementsindelningen
gör vissa sektioner för trånga hör en omreglering där kunna ske.

Slutligen måste det ligga synnerlig vikt uppå att innehavarna av departementstjänster,
som äro nyckelpositioner i departementsarbetet, icke belastas med
andra krävande uppdrag, som måste taga tid och krafter i anspråk till förfång
för de centrala arbetsuppgifterna. Att riksdagen i sådan ordning erhåller
sitt arbetsmaterial, att den kan på ett ordentligt sätt arbeta och i rimlig tid
slutföra sitt arbete, är så angeläget, att det problemet måste lösas organisatoriskt
och arbetstekniskt.

Men lösningen därav ligger väsentligen hos regeringen. Riksdagen kan för
sin del se till att dess arbete går sin riktiga gång, men förutsättningen härför
är, att arbetsmaterialet kommer på dess bord i rätt tid och det är beroende av
regeringen. Skall en bättre ordning i nu berörda hänseende kunna ernås, krävas
allvarliga bemödanden från departementscheferna och från regeringen i
dess helhet.

_I anledning av vad jag sålunda anfört ber jag att till hans excellens statsministern
få framställa följande frågor:

1. Anser statsministern, att den praxis, som allt mer blivit rådande beträffande
tiden för propositionernas avlämnande till riksdagen, innebär sådana
olägenheter i olika avseenden, att en bättre ordning är önskvärd och nödvändig? 2.

Är statsministern beredd att oförtövat låta undersöka olika möjligheter
till ett sådant ordnande av departementsarbetet att regeringens framställningar
må komma på riksdagens bord inom den tid, som angives i paragraf 54 i riksdagsordningen? Denna

anhållan blev av kammaren bifallen.

§ 4.

Herr Svensson i Ljungskile erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr tal-Interpellation.
man! Vid årets riksdag väcktes ett flertal motioner från olika partier, i vilka
yrkades på att småbrukets möjligheter att bedriva animalisk produktion
måtte beaktas. Inom jordbruksutskottet underströkosi dessa synpunkter från
olika håll, vilket ledde till att utskottet på två ställen i sitt betänkande hr
54 berörde denna sak. Sålunda heter det på sidan 22:

»Vad angår yrkande i motionerna 1:37 och II: 59 samt I: 143 och 11:206
rörande det mindre jordbrukets intressen i fråga om den animaliska livsmedelsproduktionen
samt fördelningen av vissa produktionsmedel vill utskottet
erinra, att det i nuvarande läge ur folkförsörjningssynpunkt torde vara nödvändigt
att i allt väsentligt inrikta produktionen på att största möjliga totala
livsmedelsutbyte erhålles. Givetvis bör därvid även, där så kan ske utan
egentlig olägenhet för folkförsörjningen, eftersträvas, att småbrukets berättigade
intressen att kunna bedriva en lönande animalieproduktion bliva tillgodosedda.
»

På sidan 30 heter det örn samma sak:

Nr 28.

Onsdagen den 20 oktober 1943.

Interpellation. (Forts.)

»I de likalydande motionerna 1:298 och 11:421 har framförts det önskemålet,
att de mindre jordbrukarna i första hand skulle tillgodoses vid fördelningen
av oljekraftfoder och andra tillgängliga kraftfodermedel. Som utskottet
redan framhållit torde det i nuvarande försörjningsläge vara ofrånkomligt
att vid fördelningen av fodermedel i första hand tillämpa den av
departementschefen angivna regeln. I den mån det emellertid visar sig möjligt
att tillgodose småbrukarnas intressen i förevarande hänseende, finner
utskottet naturligt att så sker.»

Riksdagen, som godkänt dessa uttalanden, har alltså som sin mening uttalat,
att småbrukets intressen böra beaktas i hela den utsträckning, som ske
kan, utan att detta medför egentlig olägenhet för folkförsörjningen.

Det system, som livsmedelskommissionen nu beslutat för fördelningen av
oljekraftfoder och kli, innebär emellertid att det mindre jordbruket till största
delen helt avstänges från tilldelningen av dessa kraftfodermedel. Detta beroende
på att för viss mängd mjölk per ko, som växlar från högst 2,000 till
lägst 1,200 kg, gives ingen tilldelning av kraftfoder.

Enligt propositionen nr 246 till årets riksdag beräknades den totala mjölkproduktionen
till 2,190 kg per ko under produktionsåret 1941—42. Under den
nu valda basperioden ligger den något högre. Då detta är medeltal för hela
riket, och då slättbygdernas storbruk med sina stora besättningar och sin
jämnare utfodring ligga betydligt över denna medelsiffra följer därav, att
det mindre jordbruket måste ha en medelmjölksiffra, som i varje fall ligger
under 2,000 kg per ko.

Det av livsmedelskommissionen fastställda redovisningaförfarandet för producerad
mängd mjölk leder emellertid till, att hela mjölkmängden varken
kan eller får redovisas. Följande fakta må i detta sammanhang påpekas:

I hushållet förbrukad mjölk får ej upptagas till mera än 300 kg per familjemedlem.
^ Då det varit ont örn andra födoämnen och jordbrukarna och
deras barn fått arbeta hårt under kristiden för att överhuvud taget kunna
sköta sina gårdar samt vidare mjölkkonsumtionen i princip varit fri, är det
underligt, att en lantbrukarfamilj inte skall tillerkännas rätten att förbruka
1 kg mjölk per person och dag. Mjölk måste ofta användas även för tillfällig
arbetskraft. Det har även ansetts tillåtet att tillverka ost i begränsad omfattning
för familjens behov. Även örn det finns många småbrukare, som inte
ha råd att använda 300 kg helmjölk på person, så borde det dock vara tillåtet
att använda mera utan att produktionshämmande restriktioner för den skull
sättas in mot småbruket.

Det större jordbruket träffas inte nämnvärt av denna bestämmelse, dels
därför att hemmaförbrukningen vid dessa gårdar huvudsakligen har formen
av statmjölk, vilken i sin helhet får redovisas även i de fall, då den går upp
till mera än 300 kg på person, och dels därför, att hemmaförbrukningen
överhuvud taget betyder mindre vid ett större jordbruk.

Förbrukningen till kalvar och smågrisar får ej tagas med i redovisningen.
Under torkåren sattes djurstammen ned hårt. Pålägget av kalvar har därför
varit stort under den nu använda basperioden. I vissa fall har det varit så
svårt att fa tillbaka skummjölk fran mejeriet, att man nödgats giva kalvar
och smågrisar mera helmjölk än som annars varit nödvändigt.

För de småbrukare, som inte kunna nå fram till mejeriet med sin mjölk
utan uppföda gödkalvar, innebär denna bestämmelse att de under alla omständigheter
utestängas. Härom skriver en småbrukare från Kalmar län bl. a.
följande:

»Vi småbrukare och torpare, som bo inne i skogsbygderna, och inte kan
komma till något mejeri med vår mjölk, har som bekant uppfött kalvar och

Onsdagen den 20 oktober 1943.

Nr 28.

Interpellation. (Forts.)

i inte ringa mån bidragit till vårt lands köttförsörjning, mötas nu av den upplysningen,
att denna mjölk, som kalvarna druckit ur, får ej räknas vid fodertilldelningen.
Hur skall man nu räkna för att komma med? Avslag är det
enda man får från myndigheterna.

Samma var förhållandet för en tid sedan, då tillskottsfoder skulle begäras.
Ett blankt nej var resultatet för vår strävan även denna gång.

Nu står vi utan något som helst kraftfoder och ser med bekymmer framtiden
an. Hötillgången är ringa här i Kalmar län. Man är färdig att släppa
taget och låta ''avrättningen’ av oss skogsbor ha sin gång. Det talas så mycket
i dessa tider örn likställighet och att ingen samhällsgrupp skall förskjutas,
men hur gör våra svenska myndigheter anno 1943?

Det hade väl varit rimligt att nämnda tilldelning skett efter mjölktillgången,
oavsett den varit stor eller liten, då har rättvisa varit rådande, och ingen blivit
förbisedd. En del år är ju mjölktillgången som bekant mindre på grund av
kalvställningen, och ibland får man ej korna dräktiga i lämplig tid. Allt detta
gör att den tillämpade metoden är fel och har ingen som helst motivering eller
kan av vederbörande försvaras.»

Avslutningsvis heter det i brevet, att »missnöjet växer sig allt starkare, och
en upplösning på detta område gör sig allt mera kännbar. Det större jordbruket
gynnas på de smås bekostnad».

Enligt livsmedelskommissionens nu fastställda regler torde det även för
mejerileverantörer i genomsnitt taget vara omöjligt att redovisa mera än 80 %
av den faktiska mjölkmängden. Om nu småbrukets medelmjölkmängd per ko
varit under 2,000 kg, så blir resultatet, att man i genomsnitt taget inte kan
redovisa mera än 1,500 ä 1,600 kg. Det blir därför i stort sett intet underlag
för tilldelning av kraftfoder till jordbruket.

Jag ber att i detta sammanhang få återgiva några uppgifter, som återfinnas
i en skrivelse till livsmedelskommissionen från kristidsstyrelsen i Kronobergs
län. Det heter däri:

»Grundproduktionen mjölk per ko är bestämd till 1,600 kg. Inom Kronobergs
län är den övervägande delen jordbruk småbruk med några få kor på
varje brukningsdel och med produktionen till stor del inriktad på uppfödning
av livdjur, gödkalvar och smågrisar. Då den mjölk som användes för
utfodring ej får medräknas, kommer dessa små jordbrukare, även örn de innehar
kor med tillfredsställande mjölkavkastning, ej upp i så hög redovisad
mjölkproduktion, att de kan få någon tilldelning, och om sådan lämnas, blir
den så liten, att den saknar praktisk betydelse.

Såsom typiskt exempel vill styrelsen anföra ett fall, som genom spannmålsombudet
kontrollerats. En lantbrukare hade den 1 november 1942 5 stycken
mjölkkor, för vilka han redovisar försåld och i hushållet använd mjölk med
8,000 kg. Enligt föreliggande bestämmelser får denne lantbrukare ingen tilldelning.
Den verkliga mjölkmängden har emellertid enligt företedd provmjölkningsjournal
uppgått till 10,922 kg, men hade 2,922 kg använts till uppfödning
av kalvar och smågrisar. Mjölkavkastningen per ko blev här 2,184 kg och
skulle innebära en tilldelning av 29 kg oljekraftfoder och 23 kg kli per mjölkko,
såvida hela mjölkmängden finge påräknas.

Ett flertal kristidsnämnder har meddelat styrelsen, att det endast blir ett
fåtal jordbrukare, som äro berättigade erhålla tilldelning. Sålunda meddelar
kristid.snämnden i Hovmantorp, att inom nämndens område endast I lantbrukan''
får tilldelning, och kristidsnämnden i Södra Sandsjö rapporterar, att
knappt en tredjedel av kommunens lantbrukare kan få någon som helst tilldelning.
»

Så långt kristidsstyrelsen i Kronobergs län. Liknande vittnesbörd lia kom Andra

kammarens protokoll 19^3. Nr S8. 5

Nr 28.

Onsdagen den 20 oktober 1943.

Interpellation. (Forts.)

mit även från andra håll. I många bygder blir flertalet mindre jordbrukare
utan kraftfoder.

Det bör i detta sammanhang också observeras, att medeltalsberäkningen verkar
mycket irrationellt örn hänsyn tages till de olika djuren. Efter torkåret
har det i många delar av landet varit svårt att få korna dräktiga. Konsekvensen
härav har i stor utsträckning gjort sig gällande under den nu använda
basperioden. I mindre besättningar behövs det bara, att en eller två kor gå
några månader över normal kalvningstid för att medelavkastningen skall sjunka
starkt. Vidare har förstakalvskvigor i viss utsträckning, satts in i stället
för tidigare utslagna djur. Även detta drar ner medeltalet.

Behovet av kraftfoder är vid många jordbruk så mycket större som den
egna fodersädsskörden inte räcker till de normalstater för utfodring, som
ligga till grund för behållningen av fodersäd hemma vid gården. Tilldelningen
av fodersäd sker som bekant efter en snävare skala än den, som tillämpas vid
uträkningen av leveransplikten. Härtill kominer att cirka hälften av fodersädstilldelningen
i år utbytts mot betfor, som har avsevärt lägre äggvitehalt än
havren. Anmärkas bör även, att det från både ekonomisk och teknisk synpunkt
är svårare att lägga in A.I.V.-foder vid småbruk än vid större gårdar.

För den införda ordningen anföras folkförsörjningssynpunkter. Man vill
fördela kraftfodret så, att effekten blir den största möjliga. Principiellt sett
kan detta vara riktigt. I tillämpningen av denna princip har man emellertid
skjutit så långt över målet, att resultatet torde bli en försämring av mjölkproduktionen.
Det effektivaste sättet att använda begränsade mängder kraftfoder
är utan tvivel att giva de kor, som kalva under vintern, en ordentlig utfodring
under de första 3 å 4 månaderna efter kalvningen. De flesta småbrukare
ha väl också under krisåren fått ordna utfodringen så, att man koncentrerat
de små mängder oljekraftfoder man haft på den eller de kor, som varit nykalvade,
under det att de andra fått mjölka, vad de kunnat, på hö och halm.

Oberoende av besättningarnas medelmjölkning bör det därför ordnas så, att
vinterkalvade kor kunna utnyttjas ordentligt under laktationsperiodens första
del. Detta borde enligt all både teoretisk och praktisk kunskap vara ett folkförsörjningsintresse.
Den nu införda fördelningsmetoden innebär att många
enskilda kor, som med ordentlig utfodring kunna mjölka 4 ä 5,000 kg per år,
inte ens som nykalvade kunna tillföras något oljekraftfoder.

Småbrukarnas riksförbund har i skrivelse till livsmedelskommissionen påpekat
dessa missförhållanden och begärt, »att Statens livsmedelskommission
måtte vidtaga sådana förändringar i fördelningen av oljekraftfoder och kli,
att ovan anförda synpunkter bliva tillgodosedda».

Förslagsvis nämndes, att man för att i någon mån rätta till orättvisorna
kunde oberoende av mjölkmängden lämna en tilldelning av 25 kg kraftfoder
per ko eller motsvarande mängd kli.

Sveriges lantbruksförbund har i skrivelse till livsmedelskommissionen framhållit,
att »visst fog föreligger för de gjorda erinringarna», ehuru förbundet
ställt sig tvekande till det av Småbrukarnas riksförbund antydda förslaget. Avslutningsvis
heter det:

»Lantbruksförbundet tror emellertid, att det kan bli möjligt för livsmedelskommissionen
att. liksom tidigare år, ställa ytterligare någon tillskottskvantitet
till disposition för fördelning. Om så blir möjligt, förordar lantbruksförbundet,
att särskild hänsyn tages till småbrukets förhållanden vid fördelningen
och att de av småbrukareförbundet anförda synpunkterna härvid beaktas.»

Statens livsmedelskommission har emellertid avvisat framställningen utan
att i något avseende beakta den. I svarsskrivelsen relateras en del medeltalsberäkningar
beträffande produktion och förbrukning av mjölk, som man en -

Onsdagen den 20 oktober 1943.

Nr 28.

Interpellation. (Forts.)

ligt min mening inte kan bygga på, om man inte låter slutsatserna modifieras
av hänsyn till de mångskiftande praktiska förhållandena.

»Att giva 25 kraftfoderenheter per ko skulle betyda, att en mycket väsentlig
del, i runt tal hälften av det för den allmänna tilldelningen disponibla kraftfodret,
plottrades bort till föga nytta för landets mjölkproduktion», heter det
i livsmedelskommissionens skrivelse.

Det är ingen större förståelse för de svenska småbrukarnas strävan att
trygga sin egen och landets försörjning, som lyser fram ur detta skrivsätt.

Då jag inte kan tänka mig att detta får bli myndigheternas sista ord i denna
fråga, anhåller jag örn kammarens tillstånd att till herr statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet få rikta följande fråga:

Vill herr statsrådet medverka till att fördelningen av oljekraftfoder och kli
modifieras så, att större rättvisa vederfares det mindre jordbruket?

Denna anhållan blev av kammaren bifallen.

§ 5.

Ordet lämnades på begäran till

Herr Hansson i Skediga, som anförde: Herr talman! Under den gångnainterpellaMcm.
sommaren bär väderleken i vissa trakter varit mindre gynnsam för jordbruket.
På våren och försommaren rådde en intensiv torka, som allvarligt äventyrade
vallskörden och vårsäden. Under bärgningen av höstsäden kom en lång
regnperiod, som vållade groddskador. Mältningsgraden varierade emellertid
i hög grad från fall till fall.

Vid försäljning av brödspannmål får halten av grodda kärnor icke överstiga
5 procent för vete och 6 procent för råg, för att det av staten fastställda
priset på 26 kr. per 100 kg skall gälla. Örn mältningsgraden blir
högre, göres avdrag med 2: 25 kr. för vete och 2:75 kr. för råg räknat per
100 kg, oavsett hur pass groddskadad sädén är. Det är tydligt, att detta förfaringssätt
innebär en stor orättvisa. Avdraget borde i stället vara rörligt
allt efter mältningsgraden.

Vid tröskning med de moderna tröskverken avrensas alla långt utgrodda
korn. Kvar blir vad vi bruka kalla »lönnmältade» korn, sorni i regel icke kunna
urskiljas med blotta Ögat utan endast med tillhjälp av förstoringsglas.

Den groddskadade säden blir under sådana förhållanden ej alldeles oduglig
att malas till mjöl. Brödsädesskörden behöver i sin helhet säkerligen komma
till användning på grund av det ansträngda försörjningsläget. Ett bättre avvägt
system än det som nu användes borde därför tillämpas med avseende
på den groddskadade säden.

Örn avdrag skall ske för groddskadad säd, bör den kvarndugliga delen
av spannmålen betalas efter det fastställda priset. Om det visar sig, att halten
grodda kärnor är t. ex. 10 procent, bör 90 procent av spannmålen betalas
efter 26 öre per kg och 10 procent med ett pris, som är 2.25 öre lägre för
vete och 2.75 öre lägre för råg (det nu använda avdraget). Det gör, att för
100 kg vete med en mältningsgrad av 10 procent .skulle betalas ett pris
av 25: 78 kr.; avdraget blir således endast 22 öre mot 2: 25 kr. enligt gällande
bestämmelser.

Stora, delar av vårt land ha haft ett ganska gynnsamt skördeväder, och
höstsäden kunde därför bärgas fullt tillfredsställande. Det torde därför vara
lätt att inblanda oskadad säd i den groddskadade och på så sätt erhålla kvarnduglig
vara. Möjligheter härtill föreligga onekligen vad beträffar kvarnarna.

Örn det nu praktiseras i större skala, blir det betydande vinster, som inhös -

Nr 28.

Onsdagen den 20 oktober 1943.

Interpellation. (Forte.)

tas på jordbrukarnas bekostnad efter de avdrag som nu siker. Jordbrukarna
få ju i alla fall vidkännas stora förluster genom att den svårt groddskadade
sädén rensas bort vid tröskningen.

Med anledning av vad jag ovan anfört får jag anhålla örn andra kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och chefen för folkbushållningsdepartementet
få framställa följande frågor:

1) Komma sådana åtgärder att vidtagas, att de vid försäljning av groddskadad
spannmål av köparna gjorda avdragen bli rimliga i proportion till
ftilältningsgraden?

2) Och örn så blir fallet, kan det förväntas, att del, som redan sålt sin
säd och fått vidkännas dessa oskäliga avdrag, erhålla gottgörelse för de lidna
förlusterna i form av efterreglering?

Denna anhållan blev av kammaren bifallen.

§ 6.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4,57 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Stockholm 1943. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

433004