1943. Andra kammaren. Nr 26 (Riksdagens protokoll 1943:26)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1943. Andra kammaren. Nr 26.

Måndagen den 21 juni.

Kl. 11 f. m.

§ I Justerades

protokollen för den 15 och den 16 innevarande juni.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna protokoll:

År 1943 den 21 juni sammanträdde kamrarnas valmän för att jämlikt § 71
riksdagsordningen utse ordförande i riksgäldskontoret för valperioden 1943—
1946; och befanns efter valets slut hava blivit därtill utsedd

herr Örne, Anders Emanuel, generaldirektör, med 36 röster.

Axel Löfvander. Oscar Carlström.

Karl Wistrand. Allan Vougt.

Protokollet lades till handlingarna. Därjämte beslöt kammaren, att riksdagens
kanslideputerade skulle genom utdrag av kammarens protokoll underrättas
örn detta val samt anmodas låta uppsätta och till kamrarna ingiva förslag
till dels förordnande för den valde dels ock skrivelse till Konungen med anmälan
örn det försiggångna valet.

§ 3.

Föredrogos, men bordlädes åter utrikesutskottets memorial nr 1, statsutskottets
utlåtanden nr 211—230, bevillningsutskottets betänkande och memorial
nr 37 och 53, bankoutskottets utlåtanden nr 68 och 69, första lagutskottets utlåtande
nr 49, andra lagutskottets utlåtanden nr 56, 58 och 62, jordbruksutskottets
memorial nr 63, första särskilda utskottets memorial nr 5 samt andra
särskilda utskottets memorial nr 4.

§ 4.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till väg- och flottledsbyggnader å skogar i enskild
ägo jämte i ämnet väckta motioner.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 5.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts Anslag till
proposition angående anslag till skogsstyrelsen m. m. jämte i ämnet väckt skogsstyrelsen
motion. *»• m I

en till riksdagen den 21 maj 1943 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition nr 278, hade Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag av

Andra hammarens protokoll 19^8. Nr 26. 1

Nr 26.

Måndagen den 21 juni 1943 f. m.

Anslag till skogsstyrelsen m. m. (Forts.)
statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag. för riksdagen
framlagt vissa förslag angående anslag till skogsstyrelsen m. m.

I samband därmed hade utskottet till behandling förehaft en inom första
kammaren väckt, till utskottet hänvisad motion.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte, med bifall till förevarande proposition och med avslag
å motionen I: 304,

1) för skogsstyrelsen fastställa i utskottets hemställan intagen personalförteckning
:

_ 2) godkänna av utskottet framlagd avlöningsstat för skogsstyrelsen, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1943/44;

3) för budgetåret 1943/44 å driftbudgeten under nionde huvudtiteln anvisa

a) till Skogsstyrelsen: Avlöningar ett förslagsanslag av 107,000 kronor;

b) till Skogsstyrelsen: Omkostnader ett förslagsanslag av 40,000 kronor;

c) till Skogsvård m. m.: Skogsvårdens befrämjande ett anslag av 700,000
kronor;

d) till Skogsvård m. m.: Ersättning för kostnader föranledda av 1932 års
lappmarkslag m. m. ett anslag av 800,000 kronor;

_ e) till Skogsvård m. m.: Ersättning åt skogsvårdsstyrelser för visst biträde
vid virkesavverkning m. m. ett förslagsanslag av 300,000 kronor.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Gabrielsson, Jacob Hansson, friherre Beck-Friis, Näslund, Anderberg
och Svedberg, vilka ansett, att utskottets utlåtande beträffande Skogsstyrelsen:
Avlöningar i viss del hava annan, i reservationen angiven lydelse;

2) av herr Näslund;

3) av herr Svensson i Ljungskile.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Thorell: Som kammarens ärade ledamöter torde finna, är vid detta
utskottsutlåtande fogad en reservation av herr Gabrielsson m. fl. Då denna
reservation icke är biträdd av någon av ledamöterna i andra kammaren, har
jag tagit mig friheten att begära ordet för att framlägga några synpunkter i
anslutning till reservationen i fråga.

De som erinra sig vilka farhagor som uttalades, när detta ärende förekom
första gången och denna institution inrättades, nämligen att denna skulle vara
fröet till ett nytt ämbetsverk, och de som också komma ihåg, hur det försäkrades
att så inte komme att bli fallet — det skulle bli bara en liten institution
— de finna, att dessa farhågor voro ganska berättigade, eftersom institutionen
redan nu kommit med yrkande örn en ganska dyrbar förstärkning av sin personal.

Det synes av utskottets uttalande och framgår för övrigt även av departementschefens
yttrande, att man fruktar att det inte skall vara slut med detta.
Det är klart och tydligt, att utskottet och departementschefen ha den uppfattningen,
att det är risk för att det kommer nya krav från samma håll, och jag
har samma uppfattning. Utskottets uttalande och reservationen äro på nu ifrågavarande
punkt ganska lika. Det är inte mycket som skiljer. Utskottet säger,
att »utskottet delar departementschefens uppfattning att, innan ytterligare
erfarenhet vunnits rörande arbetsuppgifterna inom skogsstyrelsen, återhållsamhet
bör iakttagas med avseende på inrättandet av nya tjänster hos styrelsen».
Reservanterna i första kammaren ha dock inte ansett, att detta uttalande

Måndagen den 21 juni 1943 f. in.

Nr 26.

Anslag till skogsstyrelsen m. m. (Forts.)
är tillräckligt skarpt, oell de Ilar därför föreslagit, att utskottets utlåtande
på denna punkt skulle få följande lydelse: »När utskottet intagit denna ståndpunkt,
har emellertid utskottet utgått ifrån att förnyade krav på ytterligare
utökning av styrelsens personal icke skola behöva ifrågakomma, så länge någon
väsentlig förändring i arbetsuppgifterna icke påvisats.» Ja, det är, tycker
man, en ganska skälig fordran, att så skall vara förhållandet. Då det i reservationen
föreslagna uttalandet är litet kraftigare och enligt min åsikt också
klarare än utskottets, skall jag be att få yrka bifall till reservationen. Jag ber
också att få meddela — ifall det inte redan observerats av kammarens ledamöter
— att första kammaren med stor majoritet tagit reservationen.

Herr Carlström: Herr talman! Då jag varit med om realbehandlingen av
detta förslag på jordbruksutskottets första avdelning, skall jag be att få säga
några ord.

I likhet med den föregående ärade talaren ha vi nog inom avdelningen ansett,
att detta lilla ämbetsverk börjat på att växa litet hastigt. Örn skogarna
här i landet på grund av skogsstyrelsens verksamhet bomme att växa på det
sättet, skulle vi under de närmaste årtiondena få en jätteskog. Det är tydligt,
att ett sådant här ämbetsverk kan få nya uppgifter och på grund därav bli
nödsakat att begära att få arbetskraften utökad. Några sådana nya uppgifter
av någon vidare omfattning kan man dock i detta fall knappast konstatera.
Med hänsyn till att det inte är mer än två år sedan inrättandet av detta verk
beslutades, måste man nog säga, att den provkarta på utvidgningar, som skogsstyrelsen
själv framlagt, är en smula vidlyftig. Departementschefen har ju inte
heller gått med på att effektuera allt vad skogsstyrelsen äskat utan inskränkt
sig till att föreslå anställande av en byråinspektör, en amanuens och ett skrivbiträde.
Detta förslag innebär ju i alla fall, att staten utökas från nuvarande
belopp, 71,000 kronor, till 107,000 kronor.

Inom jordbruksutskottets första avdelning yrkade jag bifall till herr Mannerskantz’
motion, Jag hade kanske inte stora förhoppningar örn att detta yrkande
skulle vinna anslutning, och det har det ju inte heller gjort vare sig inom
avdelningen eller i utskottet. Jag skall inte heller, herr talman, yrka bifall till
herr Mannerskantz’ förslag, d. v. s. till herr Svenssons i Ljungskile reservation,
därför att jag anser det bättre att få något än intet. I första kammaren, har man
tagit den andra reservationen, den av herr Gabrielsson m. fl. avgivna, i vilken
det sagts ifrån, att man förutsätter, att »förnyade krav på ytterligare utökning
av styrelsens personal icke skola behöva ifrågakomma, så länge någon väsentlig
förändring i arbetsuppgifterna icke påvisats». Det är ju ett ganska kraftigt
uttalande örn att man förväntar, att det icke från skogsstyrelsens sida framställes
förnyade krav på ökad arbetskraft.

Jag vill därför herr talman, be att få yrka bifall till herr Gabrielssons m. fl.
reservation.

Herr Andersson i Tungelsta: Såsom framgår av utskottets utlåtande och
de anföranden, som hållits bär, lia inom utskottet rått delade meningar angående
antalet tjänstemän, som bör anställas hos skogsstyrelsen. Styrelsen själv
har föreslagit, att ett flertal nya tjänster skulle inrättas hos styrelsen samt att
vissa redan befintliga tjänster skulle flyttas upp i högre lönegrad. Detta skulle
innebära en ökning av anslaget från 71,000 till 127,000 kronor eller med 56,000
kronor.

I Kungl. Maj:ts proposition har skogsstyrelsens förslag så till vida vunnit
beaktande, att i propositionen föreslås anställandet av en byråinspektör, en
amanuens och ett skrivbiträde. Dessutom föreslås, att sekreteraren hos styrel -

Nr 26.

Måndagen den 21 juni 1943 f. m.

Anslag till skogsstyrelsen m. m. (Forts.)
sen skall benämnas byrådirektör. Den s. k. skogsvägskonsulentens avlöning bär
upptagits nå skogsstyrelsens stat i stället för, som tidigare, på annan stat. För
anställande av extra arbetskraft har i propositionen upptagits ett belopp av
o,000 kronor. Kungl. Maj:ts förslag innebär en anslagsökning med 36,000
kronor.

I likhet med departementschefen har jordbruksutskottets majoritet ansett, att
en förstärkning av skogsstyrelsens arbetskrafter bör äga rum. Såsom tidigare
påpekats, har utskottet emellertid i sin motivering framhållit, alt, innan ytterligare
erfarenhet vunnits rörande de arbetsuppgifter, skogsstyrelsen har, återhållsamhet
bör iakttagas med avseende på inrättandet av nya tjänster.

Jordbruksutskottets majoritet har emellertid icke ansett det riktigt att göra
ett så kategoriskt uttalande, som innefattas i den av herr Gabrielsson m. fl. avgivna
reservationen, till vilken yrkats bifall av herrar Thorell och Carlström.
Jag ber att få fästa kammarens uppmärksamhet på att i denna reservation
föreslås ett uttalande av följande innehåll: »När utskottet intagit denna ståndpunkt,
har emellertid utskottet utgått ifrån att förnyade krav på ytterligare
utökning av styrelsens personal icke skola behöva ifrågakomma, så länge någon
väsentlig förändring i arbetsuppgifterna icke påvisats.»

En styrelse, det må nu vara skogsstyrelsen eller någon annan, bör väl emellertid
ha rätt att framställa de krav beträffande nya tjänster, som vederbörande
styrelse anser sig ha fog för. Det ankommer ju sedan på Kungl. Maj :t och
riksdagen att besluta om huruvida, de framställda kraven böra tillmötesgås.

Enligt utskottsmajoritetens mening kan det icke vara nödigt, att man gör
ett så enastående uttalande beträffande en styrelse som det i reservationen föreslagna
uttryckssättet torde innebära. Det torde i detta fall vara tillräckligt med
den erinran, som innefattas i den av utskottets majoritet förordade motiveringen.

Vad den av herr Svensson i Ljungskile avgivna reservationen beträffar, har
ju under debatten icke yrkats bifall till densamma. Jag skall därför icke för
min del gå in på någon polemik gentemot denna reservation.

Jag hemställer med dessa ord, herr talman, att kammaren måtte bifalla utskottets
förslag.

Herr Sandberg: Jag skall inte yttra mig angående skogsstyrelsens personal,
den fråga som hittills debatterats i anledning av föreliggande förslag. Jag skall
i stället något beröra en annan sak.

i oUn<°er ru^Hken »Skogsvård m. m.: Ersättning för kostnader föranledda av
1932 års lappmarkslag m. m.» gör utskottet en ganska skarp anmärkning mot
skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län. Utskottet säger: »Vad beträffar de
ekonomiska förhållandena hos skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län finner
utskottet anledning att påtala det anmärkningsvärda uti att sagda styrelse för
bestridande av löpande utgifter av tillgängligt rörelsekapital förbrukat icke
mindre än 93,000 kronor.» Ungefär samma anmärkning har gjorts av skogsstyrelsen
och departementschefen. Utskottet snarast skärper denna anmärkning,
och jag tycker, att den, så som den formulerats av utskottet, är onödigt
skarp.

Ha sin tid ställdes ett belopp av 150,000 kronor till skogsvårdsstyrelsens i
Västerbottens län förfogande med anledning av att skogsvårdsstyrelsen då hade
att övertaga vården av lappmarksskogarna. Dessa pengar skulle enligt statsmakternas
mening tjäna såsom rörelsekapital. Skogsvårdsstyrelsen hade nämligen
tidigare behövt upptaga lån för att kunna bestrida de med lappmarkslagens
tillämpning förenade kostnaderna. Tillämpningen av denna lag kräver
nämligen betydande kostnader.

Måndagen den 21 juni 19415 f. m.

Nr 26.

Anslag lill skogsstyrelsen m. m. (Forts.)

Nu kail jag inte säkert bedöma, huruvida skogsvårdsstyrelsen i Västerbotten
ansett sig vara i sin fulla rätt, då den, i den mån de årliga anslagen inte
räckt till, använt en del av rörelsekapitalet för de löpande utgifterna. Jag vill
emellertid säga, att jag tror att styrelsen varit i god tro, då den handlat som
den gjort, och jag vill med ytterligare några ord söka att, örn möjligt, giva
denna sak en något allsidigare belysning än vad som skett genom utskottets
uttalande.

Att medel förbrukats på det sätt, som här påtalats, beror på att det funnits
ett mycket stort behov hos skogsägarna att erhålla biträde av skogsvårdsstyrelsens
tjänstemän samt på att styrelsen, så långt det varit möjligt, velat tillgodose
detta starkt framträdande behov.

Skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län har ett mycket stort område att bevaka.
Lappmarksskogarna inom länet, vilka ju draga de största kostnaderna
i det att skogsvårdsstyrelsen är skyldig att där utföra stämplingarna, omfatta
icke mindre än 11,000 kvadratkilometer. Det är nära på lika mycket som fyra
mellansvenska skogsvårdsstyrelsers sammanlagda områden. Man får lägga
ihop skogsvårdsstyrelsernas områden i Upplands, Södermanlands, Västmanlands
och Stockholms län för att få ett lika stort område, som lappmarksskogarna
i Västerbotten utgöra. Därtill kommer kustlandet med icke mindre än
nära 10,000 kvadratkilometer. Det är sålunda väldiga arbetsuppgifter, som
skogsvårdsstyrelsen i Västerbotten har, och intresset för skogsvården har där
starkt stegrats tack vare skogsvårdsstyrelsens verksamhet och det förtroende,
som styrelsen vunnit hos skogsägarna. Man kan då förstå, att det känts ynnerligen
svårt att begränsa eller stoppa upp denna för länets näringsliv så
nyttiga verksamhet, som går ut på att på bästa möjliga sätt sköta skogarna.

I kustlandet finns det numera inga avgiftsfria biträdesdagar, utan skogsägarna
få betala för alla de dagar, som de erhålla hjälp av skogsvårdsstyrelsens
tjänstemän.

Felet är sålunda inte, att skogsvårdsstyrelsen på något sätt misskött sin
betydelsefulla uppgift beträffande skogsvården, och jag tror inte heller, att
man kan säga att styrelsen är överorganiserad, vad beträffar tjänstemännens
antal. Detta torde komma att framgå av den utredning, vilken, enligt vad som
ställts i utsikt, skall komma till stånd under detta år.

Det är mycket beklagligt, örn den ytterst betydelsefulla verksamhet, som
skogsvårdsstyrelsen i Västerbotten bedriver, måste stoppas upp eller begränsas
på grund av brist på medel. Som jag nämnde förut är ju skogsvårdsstyrelsen,
då det gäller lappmarksskogarna, helt enkelt skyldig att utföra betydelsefulla
skogsvårdande uppgifter. När fråga är örn dessa skogar, kan styrelsen icke på
grund av bristande medel säga nej, då skogsägarna komma och begära styrelsens
biträde med stämplingar eller andra skogsvårdande åtgärder. Med hänsyn
till skogsbrukets utomordentligt stora betydelse för Norrland och för vårt land
överhuvud taget måste man beklaga, att det statsfinansiella läget icke gör det
möjligt att i tillbörlig omfattning tillgodose skogsvårdens behov av medel.

Herr talman! Jag har med dessa ord velat söka ge en belysning av denna
fråga, som jag hoppas kan vara ägnad att ställa skogsvårdsstyrelsen i Västerbotten
i ett något gynnsammare ljus än vad som blir fallet, örn man endast och
oförmedlat läser utskottets uttalande. Jag får säga, att örn skogsvårdsstyrelsen
i Västerbotten eventuellt gjort sig skyldig till ett formellt fel, bör man bedöma
detta milt med tanke på de förhållanden, jag nu berört, och med tanke på att
de ifrågavarande medlen förbrukats därför att styrelsen med stort intresse
och med god framgång gått in för att tjäna den betydelsefulla uppgift, för
vilken den är till.

Herr Lindberg i Umeå instämde häruti.

Nr 26.

Måndagen den 21 juni 1943 f. m

Anslag till skogsstyrelsen m. m. (Forts.)

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Pehrssou-Bramstorp:
Herr talman! Att skogen har en stor ''betydelse för svenskt näringsliv och
för hela det svenska folkhushållet Ilar ju kommit att framstå allt klarare och
klarare, allteftersom tiden gått.

Det tillsattes för en del år sedan en utredning för att undersöka, i vad mån
åtgärder — utöver vad skogsvårds styrelserna kunde åstadkomma — behövde
vidtagas för att få till stånd en föryngring av skogarna på de mera svårföryngrade
ställena. Det gällde i huvudsak Norrlands lappmark. Det är ju klart,
att för den enskilde liksom även för sammanslutningar är det svårare att
åstadkomma vad som behövs i detta avseende, eftersom det dröjer så länge,
innan återväxten kommit till stånd. På grundval av den nyssnämnda utredningen
framlades ju ett förslag, som riksdagen godkände. Detta förslag innebar,
att man på ett mycket intensivare sätt än tidigare skulle kunna åstadkomma
en föryngring av de norrländska, skogarna. Vi känna till de mellankommande
hinder, som fördröjt eller omöjliggjort igångsättandet av arbeten
i den utsträckning, som man avsett. Dessa hinder ha ju berott på kriget och
de därmed sammanhängande ekonomiska förhållandena samt på det nuvarande
läget på arbetsmarknaden. Skogens betydelse har sålunda under de senaste
åren stått klar för statsmakterna. De ha insett, vad den betyder, såväl
då det galler att skapa arbetstillfällen som då det gäller att genom tillvaratagande,
_ utnyttjande och förädling av skogens produkter åstadkomma en
ökad nationalinkomst.

. Skogsstyrelsen, som det nu gäller, tillkom ju efter 1936 års skogsutredning.
Dess förslag gick ut på mycket längre gående åtgärder än som blevo
förelagda riksdagen. Utredningen hade ju gått djupt in på problemet och hade
kommit till den ^uppfattningen, att skogsbruket borde intensifieras och att
skogsf rämjan de åtgärder i mycket stor utsträckning skulle vidtagas. Man
resonerade som så att då det för detta ändamål krävdes väsentliga belopp
av statsmedel, var det riktigt att det blev ett statligt organ, som dels samordnade
hela verksamheten mellan de olika skogsvårdsstyrelserna och dels
utövade den kontroll, som alltid behöves då staten av allmänna medel får
släppa till betydande belopp. Då jag lade fram propositionen för riksdagen
menade jag — trots att jag var övertygad örn att vad 1936 års skogsordning
sagt gällde fullt ut — att en teoretisk utredning kan naturligtvis alltid
läggas fram, men det är bättre att söka praktiskt få reda på vilka behov
som föreligga och i den mårn ytterligare behov uppträda även undersöka, örn
man kan utöka detta statliga organs verksamhet Det gjordes därför en väsentlig
nedprutning av den organisation, som 1936 års utredning hade föreslagit,
och riksdagen godtog detta liksom även den princip jag framfört,
att man borde vänta och se om arbetsuppgifterna ökades, och i den mån så
skedde fick man undersöka, huruvida en förstärkning av arbetskraften var
behövlig.

Nu har skogsstyrelsen fungerat någon tid och den har efter övervägande
av saken kommit till det resultatet att arbetskraften behöver ökas dels för den
normala verksamheten men dels också då det gäller att utfinna vägar för en
beredskap, ^som kan bli erforderlig när kriget slutar. Då bli förhållandena helt
ändrade, då behöver det sättas i gång en verksamhet utöver den som näringslivet
i övrigt kan åstadkomma. Det är väl bland det bästa man kan tänka
sig härvidlag örn man kan få igång en verksamhet, av vilken inte allenast
nutidens utan även framtidens Sverige kan dra nytta. Vi veta väl litet var, att
kan man göra någonting för exempelvis samfärdseln, trafiklederna i skogarna
eller vidta föryngrande åtgärder för att åstadkomma bättre återväxt, så
är detta till gagn för nationalinkomsten och folkhushållet i dess helhet. Natur -

Måndagen den 21 juni 1943 f. ni.

Nr 26.

Anslag till skogsstyrelsen m. m. (Forts.)
ligtvis skall man inte tro att man når några resultat uteslutande genom att
nian åstadkommer större produktion, utan man far söka göra klart för sig
på vad sätt man skall utnyttja den ökade produktionen för att med förädlingsindustriens
hjälp av det reella kapitalet skapa en valuta.

Skogsstyrelsen Ilar till innevarande års riksdag kommit in med framställning
örn utökning av arbetskrafterna, naturligtvis delvis därför att den av
finansministern fått de direktiv som regeringen dragit upp för en undersökning,
om vilka arbetsmöjligheter skogen erbjuder. Då jag granskade denna
framställning följde jag samma princip som när skogsutredningen 1936 framlade
sitt förslag. Jag menade alltså att man skall, godta endast det som kan
anses vara av första angelägenhetsgrad. Jag har ju samina uppfattning som
utskottet, att man inte skall utöka verk och institutioner i större utsträckning
än som är absolut nödvändigt, och följaktligen blev mitt förslag mindre
omfattande än skogsstyrelsens hemställan.

Nu har utskottet tillstyrkt detta förslag. Vissa reservanter i utskottet ha
även tillstyrkt förslaget men ha samtidigt velat ge skogsstyrelsen en varning,
förmodar jag de mena, för att komma tillbaka i ärendet förrän det är ytterligt
nödvändigt. Man tycker ju att detta gäller vilket verk som helst, att det inte
skall begära utökning av befattningshavarnas antal med mindre detta behov
kan mycket starkt motiveras. Nu är det emellertid en händelse som ser ut som
en tanke, nämligen att samtidigt som första kammaren har bifallit denna reservation
har på Härnömässan i Härnösand en framstående ledamot av första kammaren
framfört ett önskemål, att det borde åstadkommas mycket mera på skogsbrukets
område och att det borde inrättas ett särskilt skogsdepartement. Det är
klart för envar att vare sig det blir ett skogsdepartement eller något annat departement,
som får hand örn dessa angelägenheter, så kan det ändå inte .göras
någonting, örn inte riksdagen vill ställa medel till förfogande. Annars blir det
bara att lägga ut mer pengar på ett departement som inte kan fullgöra de uppgifter
som skola fullgöras. — Beträffande frågan huruvida riksdagen skall ta
utskottets förslag eller denna reservation, kan reservationen som sagt inte innebära
något annat än en varning till skogsstyrelsen att föra en passiv tillvaro.
Kungl. Hajd får väl då säga, att nu förefaller det som om. arbetsuppgifterna
blivit betydligt mera omfattande, eller också kan Kungl. Maj :t direkt ge skogsstyrelsen
ökade arbetsuppgifter, och då får. skogsstyrelsen påpeka att dessa
uppgifter kunna vi inte gå i land med med mindre vi fa förstärkning av arbetskraften.
Jag kan inte se att det kail gå till på annat: sätt.

Det är ju riktigt som det har sagts, att det rådde delade meningar örn huruvida
det nyinrättade verket, skogsstyrelsen, var behövligt eller inte. J.ag har
emellertid försökt förklara dess behövligliet nied de ord jag yttrade vid dess
tillkomst. Vad som än mer motiverar ett sådant topporgan är att skogsvårdsstyrelscrna,
som på ett förtjänstfullt sätt lia, låt mig säga, uppfostrat människorna
till att förbättra de enskilda skogarna, själva insågo, långt innan 1936 års
utredning kom till stånd, att de behövde ett sammanhållande organ, som kunde
hålla kontinuiteten och även undersöka i vad mån den ena skogsvårdsstyrelsen
behövde mera medel av dem som ställdes till förfogande än den andra. Följaktligen
är skillnaden endast den, att det där organet var tillsatt av skogsvårdsstyrelserna
och således inte kunde ta initiativet ur statens synpunkt med mindre
Kungl. Maj:t lämnade ett särskilt uppdrag. Alltså voro väl inte heller meningsskiljaktigheterna
örn skogsstyrelsens behövlighet eller obehövlighet särskilt
stora.

Beträffande Västerbottens län bär naturligtvis skogsvårdsstyrelsen dar fullständigt
bortsett från de formella bestämmelserna. Jag tror emellertid inte att
skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län har gjort något mera än den anser vara

Nr 26.

Måndagen den 21 juni 1943 f. m.

Anslag till skogsstyrelsen m. m. (Forts.)
bBhövHgt för skogsvårdens befrämjande. Jag går ut ifrån att pengar äro använda
tili detta ändamål, vilket ju en undersökning får ge vid handen. Men å andra
sidan, när statsmakterna ha anvisat vissa belopp och uppdragit vissa riktlinjer
för dessas användning, bör naturligtvis skogsstyrelsen beakta dessa bestämmelser.

Det förefaller mig litet besynnerligt att man, samtidigt som nyssnämnda
yttrande fälldes vid Härnömässan och fick instämmande där och man ute i bygderna
anser, att här behöver göras mycket mera — då har ju skogsfolket den
uppfattningen, att detta ur hela samhällets synpunkt är angeläget, i den mån
vara ekonomiska resurser det tillåta — skall dra upp vissa restriktioner för det
organ sorn, säger jag, i intimt samråd med skogsvårdsstyrelserna bör försöka
planera för att åstadkomma det bästa möjliga, såväl då det gäller trafikleder
som när det gäller föryngring av skogarna. Jag förutsatte detta redan vid propositionens
framläggande första gången. Jag räknade med att det arbete som
skogsvårdsstyrelserna utfört var sa förtjänstfullt, att det var angeläget att detta
statliga topporgan upprätthöll intimt samarbete med dem. Örn det eventuellt
klickat någonting i detta, räknar jag med att det goda samarbetet skall i
fortsättningen återvända till gagn för skogsnäringen i dess helhet.

Het £nns en ^ ^ anc^ra saker som skogsstyrelsen har att reglera. Det är
självfallet att man, när det gäller tjänstemännen--det är ju inte det angeläg naste

men ganska angeläget även det — bör se till att största möjliga rättvisa
skipås med hänsyn till vederbörandes kvalifikationer. När det gäller att tillita
en tjänst är det rimligt att skogsstyrelsen får pröva saken, så att man inte,
däriör att man tycker att tjänsterna -skola tilldelas dem som man Ilar inom sitt
eget verksamhetsområde, förfar på detta sätt, utan fördelar tjänsterna med hänsyn
till de verkliga meriterna. Det är också en av skogsstyrelsens uppgifter. En
annan uppgift är att kontrollera, att de medel som lämnas av riksdagen bli använda
på tillfredsställande sätt och fördelade efter det verkliga behovet.

Framförallt anser jag dock att skogsstyrelsen har till uppgift att samråda
med skogsvårdsstyrelserna, planera åtgärder för att åstadkomma det bästa möjliga
i skogsvårdens tjänst och det största möjliga i skogsproduktion. Jag räknar
med att man även inom industrien och forskningsinstituten kan åstadkomma
ökade möjligheter för att nyttiggöra våra skogsprodukter, och allt detta tillsammans
har för nationalinkomsten ett stort värde.

Herr Gustafson i Vimmerby: Herr talman! Det finns säkerligen ingen anledning
att dra upp en större debatt i denna fråga. Jag har emellertid inte
kunnat underlåta att ge uttryck åt den meningen, att det är i viss mån förvånande,
att man ifrån reservanternas och ett par andra talares sida här vill
yisa i.a ^as? S^°J niu8f?bet emot skogsstyrelsen i anslagsväg, som är fallet.
Man borde ha sa mycket mindre anledning att göra det som vi säkerligen
böra vara på det klara nied allesammans att skogsstyrelsen bär ett mycket
betydelsefullt område att vaka över och vara vägledande för när det gäller
att på bästa sätt tillvarata vad skogsbruket kan ge i resurser av olika slag.

Jag tror inte det är riktigt uttryckt, när nian från reservanternas sida talar
örn att ingen förändring i arbetsuppgifternas omfattning har ägt ruin, sedan
skogsstyrelsen pa sin tid inrättades. Sa hart som vi i detta nu få anstränga
våra skogar för att tillgodose det behov, som Ilar anmält sig under avstängningen
pa grund av kriget, är det alldeles uppenbart att skogsstyrelsens arbetsuppgifter
inte ha kunnat undgå att röna inverkan av dessa förhållanden.
När man uppger att ingen förändring ägt rum i skogsstyrelsens arbetsuppgifter,
kan det också vara skäl i att peka på att skogsstyrelsens arbetskrafter
utmättes, när den organiserades, synnerligen knappt. Förutsättningen för
att denna styrelse skall kunna ta upp ökade arbetsuppgifter och fullfölja

Måndagen den 21 juni 1943 f. ni.

Nr 26.

Anslag till skogsstyrelsen m. m. (Forts.)
dem blir därför i själva verket, att man ställer arbetskrafter till skogsstyrelsens
förfogande i sådan omfattning, att skogsstyrelsen kan fullgöra sina uppgifter
och kan vara vägledande och initiativtagande på skogsbrukets område.
Jag tror också att man måste ge uttryck åt den meningen, att med hänsyn
till storleken av de allmänna medel, som skogsvårdsstyrelserna här i riket
röra sig med och förbruka, det från det allmännas sida är synnerligen påkallat
att skogsstyrelsen nu och framdeles får sådana resurser både i fråga
om arbetskraft och annat, att den kan fullfölja den uppgift som den har
blivit anförtrodd.

Det är ett tidens tecken, såsom herr statsrådet nämnde, att medan vi här i
riksdagen tvingas att debattera frågan örn en ganska blygsam ökning av anslaget
till skogsstyrelsen, på Härnösandsmässan landshövding Engberg med
instämmande av framstående skogsmän givit uttryck åt den meningen att
det härvidlag är fråga örn så betydelsefulla områden för vårt näringsliv, att
man rent av kan ifrågasätta behovet av ett särskilt skogsdepartement. Ett förslag
i sådant avseende kan icke gärna tänkas bli förverkligat. Men låt oss
göra det experimentet att det funnes ett särskilt skogsdepartement. Hur skulle
det då ställa sig? Jo, förvisso skulle departementet i fråga ha behov av
en skogsstyrelse, som kunde ta initiativ på olika områden och som kunde
komma till Kungl. Maj :t med förslag, som i olika hänseenden borde genomföras.

Herr talman! Med den syn på frågan jag här velat anlägga förefaller det
mig orimligt, att man skulle kunna bifalla någon av de reservationer, som
fogats vid jordbruksutskottets nu förevarande utlåtande, och därför tillåter
jag mig, herr talman, att yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Ericsson i Sörsjön: Herr talman! Det var visst herr Thorell som för
en stund sedan erinrade örn, att första kammaren vid voteringen bifallit den
vid utskottsutlåtandet fogade reservationen, vilket enligt herr Thorells förmenande
borde utgöra en anledning även för andra kammaren att fatta ett
liknande beslut. Jag kan inte finna att så är fallet, ty det kail ju tänkas,
att första kammarens beslut var mindre väl motiverat. För min del anser jag
också, att första kammarens beslut i berörda hänseende icke är tillräckligt utan
jag skulle vilja säga, mindre väl motiverat.

Jag tillhörde redan från början dem som ansågo, att en statens skogsstyrelse
borde inrättas. Därför är det måhända lättare för mig att komma till
rätta med den utökning av skogsstyrelsens arbetskrafter, som nu föreslås,
än det är för dem som från början voro kritiskt inställda mot inrättande av
samma skogsstyrelse. Men nu existerar ju denna skogsstyrelse en gång för
alla, och dess tillkomst är grundad på, en rätt stark majoritet inom den svenska
riksdagen. Det förekom visserligen kritik, då ämbetsverket inrättades, men
majoriteten inom den svenska riksdagen accepterade som sagt det nya ämbetsverket.
Jag förutsätter vidare, att det knappast nu kan förefinnas någon
önskan att avskaffa skogsstyrelsen, då det väl torde vara allom uppenbart
att en central styrelse för landets enskilda skogar är av behovet påkallad.
Vidare måste emellertid, örn denna skogsstyrelse på ett ändamålsenligt och
riktigt sätt skall kunna fylla sina uppgifter, densamma lia tillgång till nödig
arbetskraft. Ämbetsverket i fråga får väl inte uteslutande ha till uppgift att
sköta dc expcditionella göromålen, utan man måste väl kunna begära, att
skogsstyrelsen skall kunna ta initiativ på områden tillhörande skogsbruket.
För att detta skall bli möjligt är det nödvändigt att nödig arbetskraft tillförsäkras
ämbetsverket ifråga. Från min utgångspunkt kan jag därför icke vara
med örn det uttalande, som föreslås i reservationen, enligt vilket uttalande man,

Nr 26.

Måndagen den 21 juni 1943 f. m.

Anslag till skogsstyrelsen m. m. (Forts.)
såvitt jag kan se, skulle binda riksdagen, när det gäller att i fortsättningen
tillskapa nya tjänster inom ämbetsverket i fråga. Visserligen framställer
man saken i reservationen så, att inga nya tjänster skola inrättas utan att
ett verkligt behov av ökade arbetsuppgifter föreligger, men jag vågar ändå
ifrågasätta, om det överhuvud taget kan tänkas att skogsstyrelsen och Kungl.
Maj :t kunna påkalla tillsättandet av tjänster, som icke äro av behovet påkallade.

Jag ber, herr talman, att med dessa ord få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Carlström: Herr talman! Jag begärde ordet när herr Ericsson i Sörsjön
nämnde, att ingen här vill att skogsstyrelsen skall avskaffas. Ja, för min
del trodde jag ju, att man kunde anmäla sin reservation mot att ett ämbetsverk
strävar efter att växa ut på det våldsamma sätt, varom här är fråga,
utan att man därför behöver bli misstänkt för att vilja avskaffa detsamma.
Det måste väl vara liten metod i galenskapen, herr Ericsson i Sörsjön.

Herr Gustafson i Vimmerby tycktes vara influerad av landshövding Engbergs
uttalande på Härnömässan örn behovet av ett särskilt skogsdepartement,
och han tycktes förmena, att vad där förekom påvisat behovet av en utökning
av skogsstyrelsen. Jag vill i det avseendet påminna örn det gamla ordspråket:
sakta i backarna.

I den reservation, som jag här biträtt, har endast påyrkats, att så länge några
väsentliga förändringar i arbetsuppgifterna icke kunna påvisas borde man icke
heller gå med på någon utökning av arbetskraften. Jag tror att det är väl
motiverat att man sluter upp kring detta yrkande just med tanke på »det nya
departement», som herr Engberg föreslagit. När det gäller att tillskapa ett
nytt ämbetsverk heter det nämligen alltid, att detta icke skall bli så vidlyftigt.
Men vad skall man säga örn ett ämbetsverk, som vuxit fram i ett så hastigt
tempo som det nu ifrågavarande? Jag tror nog för min del, att skogsstyrelsen
kan taga vederbörliga initiativ utan att man för den skull behöver utöka dess
arbetskrafter på sätt som skisserats av skogsstyrelsen. Jag vidhåller därför,
herr talman, mitt yrkande.

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Jag skall be att få yttra några ord
med anledning av det här från reservanternas sida förda resonemanget om att
skogsstyrelsen skulle ha växt ut på ett alltför hastigt sätt, eller att, såsom herr
Carlström uttryckte sig, örn våra skogar skulle växa ut lika fort som skogsstyrelsen,
skulle de bli verkliga jätteskogar. Ja, det är riktigt att skogsstyrelsens
uppgifter blivit större och mer vittomfattande än man från början kunde
förutse, men om man jämför kostnaderna för detta ämbetsverks verksamhet
med dem för andra ämbetsverks, kanske man ändå måste medge, att departementschefens
förslag till avlöningsstat är ganska måttligt tilltaget, i synnerhet
örn man tar hänsyn till skogsstyrelsens stora betydelse och viktiga uppgifter.

Jag skall i detta sammanhang tillåta mig att erinra örn, att när riksdagen
för några dagar sedan beviljade anslag till inrättande av en överstyrelse för
yrkesutbildningen beräknades kostnaderna därvidlag till 136,000 kronor, alltså
till mer än det dubbla mot vad skogsstyrelsen ursprungligen beräknades kosta
och till väsentligt större belopp än vad Kungl. Maj:t nu föreslagit.

Utöver det anförda vill jag endast säga, att vad reservanterna beträffande
motiveringen föreslagit förefaller mig avse vara en avsiktlig spärr för skogsstyrelsens
vidare utveckling. Ja, även detta tror jag skogsstyrelsen kommer
att överleva för den händelse kammaren skulle bifalla reservationen, men det

Måndagen den 21 juni 1943 f. m.

Nr 26.

Anslag till skogsstyrelsen m. m. (Forts.)
synes mig som örn ett dylikt uttalande stöde i dålig överensstämmelse med
statsmakternas tidigare visade stora intresse för skogsvårdens främjande. Då
reservanternas uttalanden dessutom förefalla mig vara inte bara onödiga utan
för saken rent av skadliga, finner jag goda skäl tala för ett bifall till utskottsmajoritetens
föreliggande förslag.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring i motiveringen, som föreslagits i den av herr
Gabrielsson m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen: och fann herr
talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr
Thorell begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 56, röstar

J a_j

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan med den
ändring i motiveringen, som föreslagits i den av herr Gabrielsson m. fl. avgivna,
vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan
kammaren bifallit utskottets hemställan.

§ 6.

Föredrogos vart efter annat jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 57, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen under nionde
huvudtiteln gjorda framställningar örn anslag till dels jordbruksekonomisk undersökning
och dels svenska smörprovningarna; och

nr 58, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om inskränkning
med hänsyn till försvaret i rätten att avverka skog.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 7.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 59, i anledning av väckta motioner
örn anordnande av ekonomiska driftsanalyser av vissa typiska jordbruk.

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet hänvisade likalydande
motioner, nämligen 1:138 av herr Mannerskantz ni. fl. och 11:208 av herrar
Liedberg och Janson i Frändesta hade hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla örn skyndsamt förslag till anordnande av ekonomiska
driftsanalyser av ett antal för olika delar av landet utvalda typiska
jordbruk. t i’?

Utskottet hemställde, att de likalydande motionerna I: 138 och 11:208 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av friherre Beck-Friis, som ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen i anledning av de likalydande motionerna I: 138
och II: 208 måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t måt -

Motimer örn
anordnande
av ek onomiska
drijtsanalyser
av vissa
typiska
jordbruk.

Nr 26.

Måndagen den 21 juni 1943 f. m.

Motioner om anordnande av ekonomiska driftsanalyser av vissa typiska
jordbruk. (Forts.)

te låta företaga utredning rörande möjligheterna till anordnande av ekonomiska
driftsanalyser vid ett antal för olika delar av landet utvalda typiska jordbruk
samt för riksdagen framlägga det förslag i ämnet, som kunde föranledas
av nämnda utredning.

Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid:

Herr Liedberg: Herr talman! Jag har icke begärt ordet så mycket för att
försvara min motion utan fastmera för att belysa innebörden av det problem,
som behandlas i motionen i fråga, och jag gör detta så mycket mera som jag
icke haft tillfälle att i utskottet delta i behandlingen av denna fråga.

Utskottets uttalande som sådant kan tolkas såsom varande ganska välvilligt.
Utskottet hänvisar till, att frågan är föremål för utredning i 1942 års jordbrukskommitté,
och utskottet förutsätter att frågan där ägnas tillbörlig uppmärksamhet.
Därmed kunde jag måhända ha kunnat låta mig nöja, men jag
har nu den uppfattningen, att på detta sätt åstadkommer man ingenting annat
än ett uppskov med åtgärder, som äro bättre ju förr de komma.

Jag skall nu, herr talman, försöka att så gott jag kan motivera denna uppfattning.
Motionens syfte och innehåll är ju. att man skall försöka åstadkomma
ett urval av ett tillräckligt stort antal jordbruk med hänsyn till olika storlek
och belägenhet i olika landsdelar. Avsikten är med andra ord att man skall
utvälja ett tillräckligt stort antal representativa jordbruk för att av deras verksamhet
kunna skaffa sig ett någorlunda vederhäftigt omdöme örn jordbrukets
förräntningsförmåga eller jordbrukets ekonomiska villkor överhuvud taget.

När man såväl inom utskottet som i något av de yttranden, som avgivits över
motionen, intagit en negativ ställning till dess propåer, vare sig öppet eller
maskerat, har det skett med en hänvisning till den pågående kontinuerliga
jordbruksekonomiska undersökningen. Jag tror mig emellertid kunna säga, att
denna hänvisning icke är hållbar, ty den jordbruksekonomiska undersökning,
som verkställes av lantbruksstyrelsen eller i dess regi, omfattar icke ett tillräckligt
antal sådana jordbruk, som jag från mina utgångspunkter finner vara
de ändamålsenligaste. Det gäller, mina damer och herrar, icke enbart att välja
ut ett tillräckligt antal jordbruk, utan nian måste också göra klart för sig vilka
jordbruk man bör undersöka för att få fram det önskade resultatet och vilka
som inte passa för den uppgiften. Det förefaller mig alldeles uppenbart, att
örn man på denna väg — och någon annan väg kari jag för min del icke finna —
skall kunna vinna en behörig uppfattning om jordbrukets lönsamhet, så måste
undersökningen vara baserad på jordbruk, som man kan godkänna såsom exponenter
var i sin ort och var i sitt slag för det svenska jordbruket, och det
är alldeles uppenbart att det klickar därvidlag, när det gäller en del av det
material som nu undersöks vid den jordbruksekonomiska undersökningen.

Vi måste nog räkna med att det medeltal, vi måste söka oss fram till, skall
basera sig på, jordbruk, som icke bara äro så skötta utan även så konstruerade,
att man åtminstone kan anse dem vara normala för jordbruket vid varje tidpunkt.
En prisnivå måste sålunda anpassas icke bara till vad jordbruket som
sådant behöver utan även till att det representativa jordbruket — detta gäller
både stora jordbruk och mindre jordbruk samt familjejordbruk och andra —-har följt så pass med sin tid i fråga örn utnyttjandet av de tekniska och andra
landvinningarna, som man anser vara någorlunda riktigt. Undersökningsmaterialet
bör med andra ord motsvara vad man anser är normalt för svenskt
jordbruk och motsvara de krav man anser sig vid varje tillfälle kunna ställa
på det svenska jordbruket beträffande detta jordbruks egna förutsättningar
att kunna gå i land med sin uppgift.

Måndagen den 2i juni 1943 f. m.

Nr 26.

Motioner om anordnande av ekonomiska driftsanalyser av vissa typiska

jordbruk. (Forts.)

Om jag från detta försök att förklara vad man syftar till går vidare till Inar
man tänkt sig åstadkomma detta, vill jag framhålla, att man ingalunda tänkt
sig, att det skulle bli något helt nytt eller något som skulle brytas ut ur den
pågående jordbruksekonomiska undersökningen. Man har tvärtom tänkt sig,
att denna undersökning skulle kompletteras, i den mån så visar sig erforderligt.
Därför skulle det material, som kontinuerligt är föremål för den jordbruksekonomiska
undersökningen, prövas med hänsyn till sin lämplighet, och antalet
undersökningsobjekt skulle utökas med det material, som visade sig erforderligt,
av olika storleksordning, från olika landsdelar etc. för all få materialet
representativt. Därvid förutsatte man, att hushållningssällskapen med sin goda
lokala kännedom skulle stå det centrala organet till tjänst.

Hur lia nu de olika institutioner som lia haft att yttra sig över denna motion
ställt sig? Om jag börjar med lantbruksstyrelsen, som hittills haft den för
närvarande pågående utredningen örn hand, så är att märka, att denna styrelse
tillstyrkt bifall till motionens yrkande under förutsättning att vissa angivna
synpunkter vunne beaktande. Lantbruksstyrelsen har talat örn att ett utväljande
av dylika jordbruk torde i icke obetydlig omfattning kunna ske bland
de jordbruk, som redan undersökas, varigenom anknytning torde kulina vinnas till
tidigare åstadkommet resultat, alltså precis detsamma som motionärerna ansett.
Vidare Ilar lantbruksstyrelsen nied skärpa framhållit betydelsen av att tillräckliga
medel ställas till förfogande och därvidlag påpekat, i överensstämmelse
med vad som skett i motionen, att man måste se till att brukare av
ifrågavarande egendomar få icke bara utförliga anvisningar örn hur de skola
sammanföra det material, som behövs för den fortlöpande kontrollen, utan
givetvis också en skälig ersättning för detta. I detta sammanhang har lantbruksstyrelsen
påpekat, att hittills har man i betydande omfattning måst anlita
hushållningssällskapen och åsamka dem kostnader, som lantbruksstyrelsen befarar,
att hushållningssällskapen inte i längden kunna bära.

Från Sveriges lantbruksförbund har man påpekat, att ett på lämpligt sätt
utvalt bokföringsmaterial vore en förutsättning för all prisreglering och statliga
prispolitiska åtgärder på jordbrukets område, och man fortsätter med att
motivera behovet av detta, när kriget väl är över. Från styrelsen för lantbrukshögskolan
har inkommit ett yttrande, enligt vilket styrelsen gjort professor
Nannesons yttrande till sitt, och märk väl ärade kammarledamöter, professor
Nanneson är ledare av de jordbruksekonomiska undersökningar, som lantbruksstyrelsen
bedriver. Professor Nanneson anser, att motionärernas hemställan är
i hög grad beaktansvärd. Motionärernas syfte torde lättast uppnås genom att
kontrollen i fråga utföres inom ramen för de pågående undersökningarna, vilket
ju fullkomligt står i överensstämmelse med vad motionärerna anse, och professor
Nanneson påpekar, att ett icke obetydligt antal av de nu undersökta
jordbruksenheterna torde kunna användas. Det är alldeles riktigt. Han säger
vidare, att en sakkunnig kontroll av de anslutna jordbruken ur de av motionärerna
anförda synpunkterna vore givetvis önsklig och att i övrigt undersökningen
behöver kompletteras och utvidgas. Detta säger alltså den som i ett antal
år sysslat med dessa problem och är närmast ansvarig för denna undersöknings
fortgång och resultat!

Statens livsmedelskommission hänvisar till att det bör ingå i det åt lantbruksstyrelsen
lämnade uppdraget att verkställa sådana driftsanalyser, som i motionerna
åsyftas, men anger icke närmare, hur det vidare skall utföras, och 1942
års jordbrukskommitté hänvisar utan yttrande i själva sakfrågan till att arbetet
inom jordbrukskommittén icke fortskridit så långt, att man kan ge något
direkt recept på hur en fortsatt undersökning skall äga rum.

Nr 26.

Måndagen den 21 juni 1943 f. m.

Motioner om anordnande av ekonomiska drif isanalyser av vissa typiska
jordbruk. (Forts.)

Ja, herr talman, jag har härmed sökt återgiva kontentan i de olika yttrandena,
vilka, som torde framgå för dem, som vilja läsa dem, innebära ett i stort
sett och delvis mycket starkt positivt ställningstagande till motionens syfte. Nu
har jag icke alls tagit kammarens tid i anspråk med denna fråga för att slåss
för en motion. Det är nämligen klart, att motionens syfte kan nås på olika
sätt. Det beaktande, som utskottet talar örn, kan naturligtvis också resultera i
åtgärder från departementschefens sida, lika väl som ett bifall till motionen
kunnat göra det. Jag har tillåtit mig beröra frågan, därför att jag tror, att
det som man kan få ut av dessa undersökningar kommer att i allra högsta grad
bli behövligt, så fort kriget slutar, och det skall det väl någon gång göra, och
så fort de problem upprulla sig, som då torde bli ofrånkomliga, och som kanske
få namnet av en fredskris. Har man icke detta material till hands den gången,
får man liksom i närvarande stund bygga på vissa ganska vaga förutsättningar.

För närvarande bygga vi på, som jag tror jag nämnde i lördagsdebatten, att
budgetåret 1938—1939 varit normalår, innebärande inkomst- och utgiftsbalans
för jordbruket. Man godtog den standard, som jordbrukets utövare och arbetare
hade den gången, och därifrån har man byggt vidare med de jämkningar,
som kammaren kanske känner till icke minst genom debatten i lördags. Men
när det gäller att staka ut prisnivån för det svenska jordbrukets framtid på
längre sikt och under efterkrigsförhållanden är det ju icke längre någon hållbar
grund att bygga på. Vad har man då att falla tillbaka på? Det finns ju
mycket starka önskemål från jordbrukarnas sida att man skulle kunna komma
fram till vederhäftiga produktionskostnadskalkyler, och det är klart, att ingenting
vore tacknämligare än örn man kunde göra det. Faktiskt ligger det nog så
pass svårt till tekniskt sett, att man åtminstone icke inom en näraliggande
framtid kan påräkna att få fram allmängiltiga produktionskostnadskalkyler.
Det torde framför allt icke vara möjligt att komma fram till några sådana kalkyler
utan det bokföringsmaterial som i enlighet med motionen borde bearbetas
och tillvaratagas.

Jag hoppas, herr talman, att departementschefen, som jag förmodar i sak icke
kail ha någon annan uppfattning än vi i denna fråga, vill taga detta problem
under särskild prövning och beaktande. Detta får icke förstås så, att jag skulle
tro, att departementschefen på något sätt skulle negligera denna frågas betydelse,
men det räcker faktiskt icke med det som hittills är åtgjort i denna fråga.
Det räcker icke med den jordbruksekonomiska undersökningen sådan den i närvarande
stund är konstruerad! Jag vågar alltså, herr talman, hoppas, att motionens
syfte skall kunna nås under alla omständigheter, men jag tillåter mig
ändå att yrka bifall till den reservation, som är fogad till utskottets utlåtande
av friherre Beck-Friis, och som innebär skrivelse till Kungl. Maj:t i frågan.

I detta anförande instämde herrar Staxäng, Nilsson i Göingegården och
Skoglund i Doverstorp.

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Herr Liedberg började sitt anförande
med att konstatera det välvilliga sätt, på vilket jordbruksutskottet behandlat
hans motion. Han uttalade också rent av en undran, huruvida man icke slkulle
tycka, att motionärerna hade bort låta sig nöja med detta utskottets utlåtande.
Utskottet har påpekat, att de i motionen berörda problemen äro föremål
för utredningar inom 1942 års jordibrukskommitté. Då herr Liedberg själv
är inflytelserik ledamot av denna utredningskommitté, finner jag det för min
del vara ett tillräckligt motiv för det yrkande örn bifall till utskottets förslag
som jag ber att få ställa.

Måndagen den 21 juni 1943 f. m.

Nr 26.

Motioner om anordnande av ekonomiska driftsanalyser av vissa typiska

jordbruk. (Farts.)

§ 8.

Föredrogos vart efter annat:
jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 60, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1942/43 m. m., i vad angår jordbruksärende;

nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till kristillägg samt till avskrivning av nya kapitalinvesteringar
m. m., såvitt angår kristillägg under nionde huvudtiteln; och

nr 62, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
ett område av kronoegendomen Sveden nr 1 och 2 i Stockholms stad; samt
statsutskottets utlåtande, n,r 197, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående uppförande av bostäder för försvarets personal m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 9-

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 198, i anledning av Kungl. Majlis
proposition, angående krigsmaktens reservpersonal jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 143 hade Kungl. Majit, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över försvarsärenden för den 5 mars
1943, för riksdagen framlagt vissa förslag beträffande krigsmaktens reservpersonal.

I anledning av propositionen hade väckts åtskilliga motioner.

Enligt Kungl. Maj :ts förslag skulle personal med eget hushåll vid fredstjänstgöring
utom bostadsorten under sådana förhållanden, att det vanliga
kvarteret icke kunde bibehållas, erhålla särskild ersättning för därigenom uppkomna
kostnader med i propositionen angivna belopp för dygn räknat. Däremot
skulle liknande förmån icke tillkomma personal utan eget hushåll.

Utskottet hemställde,
att riksdagen måtte

I. med av utskottet i motiveringen föreslagna ändringar godkänna de av
departementschefen i statsrådsprotokollet över försvarsärenden för den 5 mars
1943 angivna grunderna för avlönings- och pensionsförmåner åt personal i arméns,
marinens och flygvapnets reserver samt för avlöningsförmåner åt personal
vid väg- och vattenbyggnadskåren och å krigsmaktens reservstater;

II. besluta att motionerna I: 224 och II: 325 samt I: 225 och II: 324, i den
män, de icke kunde anses besvarade genom vad utskottet i motiveringen anfört,
icke skulle till någon riksdagens åtgärd föranleda;

III. för budgetåret 1943/44 å driftbudgeten under fjärde huvudtiteln anvisa

a) till Armén: Avlöningar till personal å reservstat ett förslagsanslag av
1,300,000 kronor;

b) till Armén: Avlöningar till personal i arméns reserver ett förslagsanslag
av 1,300,000 kronor;

Krigsmaktens
reservper
smal.

Nr 26,

Måndagen den 21 juni 1943 f. m.

Krigsmaktens reservpersonal. (Forts.)

c) till Marinen: Avlöningar till personal å reservstat ett förslagsanslag av
60,000 kronor ;

d) till Marinen: Avlöningar till personal i marinens reserver ett förslagsanslag
av 750,000 kronor;

e) till Flygvapnet: Avlöningar till personal i flygvapnets reserv ett förslagsanslag
av 550,000 kronor.

Utskottet hade i sin motivering (sid. 31) förklarat sig icke kunna biträda
förslaget att med avseende å rätten att under tjänstgöring åtnjuta traktamente
åtskillnad skulle göras mellan å ena sidan personal med och å andra sidan
personal utan eget hushåll. I stället hade utskottet i fråga om traktamentsersättning
framlagt förslag därom, att all reservpersonal under tjänstgöring å
inkallelseorten men utom bostadsorten under sådana förhållanden, att det vanliga
kvarteret icke kunde bibehållas, skulle komma i åtnjutande av tjänstgöringstraktamente
eller, såvitt anginge underbefäl, kommenderingstillägg.

Reservationer hade beträffande dyrortsplacering och tjänstgöringstraktamente
för personal i arméns, marinens och flygvapnets reserver (sid. 31) avgivits
av

1) herrar Johan Bernhard Jallansson, Oscar Olsson, Bernhard Nilsson, Heiding,
Karl Andersson, Svensson i Grönvik, Hansson i Rubbestad och Eriksson
i Frägsta, vilka ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall till Kungl. Maj:ts
förslag i förevarande hänseende;

2) herr Jonsson i Eskilstuna.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Hansson i Rubbestad: Herr talman! Som kammarens ledamöter finna,
är här anförd en reservation till detta utlåtande av herr Johan Bernhard Johansson
jämte sju andra ledamöter av statsutskottet, och denna reservation
går ut på ett bifall till Kungl. Maj :ts förslag. På denna punkt har nämligen
Kungl. Majit föreslagit ett nytt slags traktamente för viss reservpersonal
som inkallas. Departementschefen har där föreslagit, att sådana i officerseller
underofficersställning, som ha eget hushåll, skola kunna få en vis© ersättning
för de kostnader som de ha vid inkallelsen. Detta förslag av .departementschefen
skiljer sig ifrån vad som gäller enligt traktamentsreglementet
för personal på stat beträffande beloppen så, att i stället för att det enligt
nämnda reglemente till kapten utgående tjänstgöringstraktamente, 9 kronor
50 öre, sättes 6 kronor, för löjtnant i stället för idet vanliga 8 kronor 5 kronor.
Även för fänrik och sergeant föreslås en minskning i jämförelse med det vanliga
traktamentet med tre kronor för vardera. Det är alltså en betydande
sänkning.

Utskottet har funnit detta departementschefens förslag vara oriktigt och
i stället anslutit sig till militära lönenämudens uttalande i detta hänseende.
Detta går ut på att vid dylik kommendering till dessa befattningshavare
skulle utgå ersättning efter vad som gäller i tjänstgöringstraktamentet efter
det 16 :e dygnets tjänstgöring, alltså en viss minskning i jämförelse med traktamentet
under de första 15 dygnen. Departementschefen har uppdelat dessa
reservofficerare och reservunderofficerare på sådana, som ha hushåll, och
sådana, som icke ha hushåll. Han har ansett, att det är oriktigt, att dessa,
som icke ha hushåll, skola få någon ersättning. Vi reservanter dela denna departementschefens
uppfattning, särskilt med hänsyn till att dessa som inkalla©
på förhand fått reda på omfattningen och platsen för tjänstgöringen. Där -

Måndagen den 21 juni 1943 f. ra.

Nr 26.

Krigsmaktens reservper sorni. (Forts.)

för tunna de, som icke lia hushåll, icke behöva ha några extra utgifter under
den tid de äro inkallade. Med hänsyn till den besparing departementschefens
förslag skulle medföra, har jag för min del ansett, att jag kan biträda detsamma.
Jag vill också erinra örn att ett genomförande av utskottets förslag
skulle helt säkert medföra betydande kostnader, och utskottet bär icke gjort
någon som helst utredning i denna sak eller uppräknat det av Kungl. Maj :t
föreslagna anslagsbeloppet.

Nu har jag hort, att första kammaren redan har bifallit reservationen, oell
jag förutsätter därför, att även andra kammaren för sin del kommer att biträda
densamma. Jag hemställer därför, herr talman, örn bifall till reservationen
och yrkar för detta ändamål att på sid. 31 i utskottets motivering första
stycket måtte utgå och att i andra stycket i konsekvens härmed orden »i övrigt»
även måtte utgå.

Herr Fröderberg: Herr talman! Jag vill vid behandlingen av denna fråga
fästa uppmärksamheten på en sak, som rör pensionsförhållandena för officerare
och underofficerare, som från aktiv stat eller reservstat fått pension i
förhållande till dem, som vunnit sin första befordran i reserven. Örn officer,
sam varit på aktiv stat och reservstat och uppnått pensionsåldern, alltså intjänat
sin pension, sedan blir inkallad och råkar i trassel på något sätt och ådömes
straffarbete eller skiljes från tjänsten, förlorar han en tredjedel av pensionen
under den tid han avtjänar straffet. Men därefter får han igen sin fulla pension.
När det däremot gäller i reserven anställd officer och underofficer innebär
förslaget, att örn en sådan blir dömd till straffarbete eller avsättning,
även sedan han intjänat sin pension, har pensionsrätten förverkats. Örn denna
bestämmelse vore kopplad till de förhållanden som nu råda, kanske idet skulle
kunna anses mera rättvist, emedan sådan officers pension nu är rent personlig.
Men under de nya förhållandena blir ju pensionen på sätt och vis också
en familjepension, ty örn en officer eller underofficer avlider innan han uppburit
hela eller en del av pensionen, räknar man ut det kapitaliserade värdet
på återstoden, och detta tillfaller familjen. Jag tycker därför att förslaget
gent emot dessa senare innebär en orättvisa.

Vidare kan ett annat mycket egendomligt förhållande i detta sammanhang
uppstå. Det är nämligen så, att den som vunnit sin första befordran i reserven
kan utfå det kapitaliserade värdet av sin pension — jag tror efter en räntesats
av 5 procent ränta på ränta — antingen, vid 38 eller vid 47 års ålder.
Rätten att uppbära årlig pension inträder annars icke förrän vid fyllda 55 år.
Vi skola nu göra ett litel tankeexperiment. Vi tänka oss, att två officerare eller
underofficerare, som intjänat sin pension och alltså fyllt 55 år, bli inkallade
till tjänstgöring. Vi antaga, att de råka i klammeri beträffande redovisning
av medel — förhållandena äro ju nu för tiden så tillkrånglade på detta område
— och bli ådömda straffarbete. Vi förutsätta, att den elie har tagit ut det
kapitaliserade värdet på sin pension men icke den andre. Det blir nog mycket
svårt att återkräva detta kapitaliserade värde av den, som tagit ut det. Men
den som icke tagit ut det — och honom räknar jag som den ekonomiskt försiktigare
av de två — mister hela sin pension. Dessa båda personer få alltså olika
straff för precis samma förseelse.

Jag har, herr talman, nu intet yrkande. Det säges ingenting om denna sak
i någon reservation, men jag skulle önska att vad jag här påpekat upptages
till behandling och kommer under ögonen på de pensionssakkunniga, som
lära finnas och som skola utreda liknande ting i framtiden. Det är endast
detta önskemål jag har velat uttala.

Andra hammarens protokoll 19JfS. Nr 26.

Nr 26.

Måndagen den 21 juni 1943 f. m.

Krigsmaktens reservpersonal. (Forts.)

Herr Törnkvist: Herr talman! Det avsnitt av denna fråga, som berörts av
herr Hansson i Rubbestad, gäller ju endast huruvida man skall ge eller inte
ge traktamentsersättning åt ungkarlar, som kommenderas till tjänstgöring
utanför bostadsorten. Någonting annat innebär icke utskottsutlåtandet på denna
punkt. Jag har visserligen hört, herr talman, att första kammaren med en
överväldigande majoritet— det kanske hedrar den — gått emot ungkarlarnas intressen,
om vi skola kalla det så, i förevarande fall. Det är uppenbart^ att örn
även andra kammaren följer denna linje, som även departementschefen har valt,
förorsakas inte någon särskild olycka för utskottet och utskottsavdelningen.

Det kan emellertid vara rimligt att överväga, huruvida det kan vara klokt
och förståndigt att utan vidare beröva dessa människor en ersättning, som
skall utgå till dem som lia bildat familj. I det praktiska livet göra vi nog litet
var den erfarenheten, att örn två människor utföra ungefär samma sysselsättning
och den ena åtnjuter ersättning för sitt arbete och den andra icke, så
skapar ett sådant förhållande utan varje gensägelse olust. Men om den ene bär
1 krona i timmen och man kan ge den andre 50 öre per timme, så kan den sistnämnde
trösta sig med att han ändå har en liten ersättning. Denna väg är, såvitt
jag kan se, den förståndigaste att vandra när det gäller att ta människors
arbetskraft i anspråk. Det är den vägen som utskottet inte funnit vara så alldeles
orimlig, särskilt som det institut, som har till uppgift att bedöma lönefrågor
på detta område, försvarsväsendets lönenämnd, har funnit denna väg
vara den enda rimliga. Jag vill inte rikta förebråelser eller klander emot dem
som inta den ståndpunkten, att ungkarlarna skola knoga utan att få någonting
för det, men jag tror att det hade varit bättre örn man hade gått på clifferentieringslinjen
och givit en mindre ersättning. Det finns alltså utvägar att lösa
denna fråga, och detta hade inte behövt kosta så mycket pengar heller.

För övrigt är det inte lätt att ange hur mycket pengar det skulle bli fråga
örn. Jag har hört en siffra nämnas i första hand, men jag kan inte bedöma
huruvida den kan vara tillförlitlig på något sätt. Ty det är ju inte uteslutet,
att ungkarlarna örn ett särskilt hot riktas mot dem, skaffa sig förutsättningarna
för att få traktamentsersättning, såvida de tvingas att tjänstgöra utanför
bostadsorten. Det är inte nödvändigt att vara gift för att få detta traktamente.
Det stadgas, att man skall ha hushåll, och hushåll kan en människa anses ha,
även örn det inte omfattar mera än två personer. Jag kan därför inte, herr
talman, förstå denna kompakta ovilja, som utvecklats senast av första kammaren,
emot att gå den differentierade vägen.

Jag känner mig, herr talman, pliktig att å utskottets vägnar yrka bifall till
utskottets hemställan, och jag gör detta med full tillfredsställelse.

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman!
Innan jag kommer in på frågan om traktamentsersättningen ber jag att få
beröra ett par punkter i utskottsutlåtandet, där utskottet har hävdat en annan
mening än den som kommit till uttryck i propositionen.

I propositionen har föreslagits att kaptenskursen skulle bestämmas till 60
dagar. Den nuvarande kaptenskursen för reservofficerare omfattar 90 dagar.
Vidare har i propositionen föreslagits, att för de reservbefäl, som icke kommenderats
till kompanichefskurser eller motsvarande utbildning, en lika lång
omskolningskurs skall anordnas. Utskottet uttalar den meningen, att en omskolningskurs
icke behövs. Jag vet ju att utskottet därvid stöder sig på ett
yttrande av arméinspektören. Trots detta vill jag med några ord ge uttryck åt
en motsatt uppfattning.

Enligt Kungl. Maj:ts föreliggande förslag skulle en omprövning av huru -

Måndagen den 21 juni 1943 f. m.

Nr 26.

Krigsmaktens reservpersonal. (Forts.)

vida ett reservbefäl skall stanna kvar i reserven äga rum dels vid 37 och dels
vid 47 års ålder. De som icke lämpa sig för att vara kapten eller kompaniadjutant
komma då helt automatiskt att avföras från reservbefälskategorien.
Men därmed skola de inte avföras från krigstjänstgöring i händelse av förstärkt
försvarsberedskap eller mobilisering. De böra då användas på bästa
möjliga sätt, och de kunna i allmänhet knappt då användas i sina gamla befattningar.
Vi få tänka oss att vid omprövningen är det i stort sett plutonchefsutbildat
reservbefäl, som kommer att försvinna ur reserven. De kunna
inte vid en högre levnadsålder lämpa sig för denna uppgift. Det är därför
ganska naturligt, att dessa personer för att rätt kunna användas i försvarets
tjänst böra omskolas till luftbevaknings- och luftvärnstjänst och till andra likartade
befattningar. Det skulle därför enligt min mening ha varit i högsta
grad önskvärt, att en omskolningskurs hade kunnat anordnas.

Jag måste för min del också säga, att en minskning av utbildningstiden
för kompanichefskursen från 90 till 48 dagar icke är tillfredsställande. Jag
vet ju att utskottet har fattat ståndpunkt av fruktan för att man med längre
utbildningstid icke skulle kunna rekrytera kompanichef sgraden. Jag tror icke
så mycket på det berättigade i dessa farhågor. Det är min bestämda uppfattning,
att reservbefälet hädanefter kommer att rekryteras i så hög grad av
nya befolkningsgrupper, för vilka de ersättningar, som betalas vid fredstjänstgöring,
komma att te sig såsom tillräckliga, att man därför icke behöver
vara. så rädd för att rekryteringen icke skall fullföljas, även örn kraven ställas
litet höga. Jag har inte för min del tänkt att ställa något yrkande i denna
punkt — utskottet är ju enhälligt — men jag har velat uttala, att jag icke
delar utskottets uppfattning i detta avseende.

På sid. 40 i utskottsutlåtandet har utskottet tagit upp en annan hithörande
fråga. Enligt propositionen skola personer, som tidigare tillhört reservbefälet
men icke längre höra dit, från 47 till och med 55 års ålder hänföras till en
sådan vämpliktskategori, att de kunna inkallas till tjänstgöring vid förstärkt
försvarsberedskap eller i krig. Utskottet har uttalat tveksamhet örn denna
anordning och i stället mer eller mindre direkt förordat, att dessa personer i
fortsättningen skola tillhöra arméns reserver utan tjänstgöringsskyldighet i
fred. Jag vill endast fästa uppmärksamheten på att örn vi i fortsättningen
liksom, nu komma att tillämpa olika avlöningssystem för reservbefäl och
värnpliktiga, skulle det leda till ganska överraskande ekonomiska konsekvenser,
örn utskottets mening skulle bli rådande. Eftersom utskottet inte har uttalat
sig definitivt på denna punkt, har jag inte någon anledning att ifrågasätta
ändring här heller. Jag har emellertid velat fästa uppmärksamheten på
denna sak.

Så kommer jag över till frågan om traktamentena. När man hörde herr
Törnkvists ..yttrande här nyss, så kunde man närmast få det intrycket, att
Kungl. Majit föreslagit en försämring i visst reservbefäls förmåner. Han’sade
ett pär gånger att man hade »berövat» vissa kategorier någonting. Nu är det
i själva verket så. att det föreliggande förslaget innebär högst väsentliga ekonomiska
förbättringar i allmänhet för reservbefälet, ehuru den största förbättringen
lägges på pensionerna. Pensionerna liro enligt detta förslag tilltagna
pa ett sadant sätt, att de medföra mycket längre gående förmåner än
de pensionsbestämmelser som hittills ha gällt. Beträffande den direkta avlöningen
under freds.tjänstgöring, förhåller det sig nu så, att allt reservbefäl,
soto inkallas till tjänstgöring, får samma lön som motsvarande statpersonal
med dyrortsberäkning efter tjänstgöringsort. Intet reservbefäl har alltså
traktamente. De få lön i lägsta löneklassen i för aktivt befäl gällande lönegrad

Nr 26.

Måndagen den 21 juni 1943 f. m.

Krigsmaktens reservpersonal. (Forts.)

Punkt och slut. Kungl. Maj :ts förslag innebär, att reservbefäl utan hushåll
skola lia samma betalning som hittills. Det förhåller sig ju dock så, som herr
Hansson i Rubbestad påpekade, att det långt i förväg är känt, när reservbefälet
skall fullgöra sin fredstjänstgöring. Reservbefälet kan alltså inrätta
sig härefter, och de få, när de äro inkallade, en ersättning som bör räcka
till utgifterna. Det kan därför inte ske yngre reservbefäl någon skada örn
de icke få traktamente. Beträffande reservbefäl med hushåll är det naturligt,
att den lön, som de erhålla i egenskap av reservbefäl, få de i de flesta
fall använda för hushållets upprätthållande, alltså normalt för familjens uppehälle.
Även om vi icke få blunda för det faktum, att de personer, som äro
reservbefäl, lia semester ifrån sin civila anställning, när de fullgöra sin fredstjänstgöring
och på det sättet ofta åtnjuta dubbel lön. Det kan emellertid
finnas många, som icke ha det på detta sätt, och då få de för familjens uppehälle
använda lönen, som enligt Kungl. Maj:ts förslag skall utgå efter bostadsort.

Därutöver föreslås ,att dessa i allmänhet äldre reservofficerare och underofficerare
skola få ett traktamente, som emellertid föreslagits utgå med
lägre belopp än de traktamenten, som utgå enligt avlöningsreglementet. Man
har vid beräkningen utgått efter samma grunder, som varit bestämmande för
den terminslön i fred, som Kungl. Maj :t och riksdagen beslutat för värnpliktigt
befäl. Det blir alltså enligt Kungl. Majits förslag en ökning av förmånerna
för dem som lia hushåll. Det föreligger dock en stor skillnad härutinnan mellan
Kungl. Ma-j:ts förslag och utskottets. Kungl. Majit föreslår exempelvis
3 kronor örn dagen för sergeant, under det att utskottet föreslår 6: 50 kronor.
Kungl. Majit föreslår vidare 6 kronor för kapten, medan utskottet föreslår
9: 50 kronor.

Utskottet har alltså föreslagit tvenne ökningar, nämligen dels att traktamentsersättningen
skall utsträckas till flera än dem Kungl. Maj :t föreslagit
och dels att ersättningarna skola utgå med högre belopp. Dessa båda ökningar
befaras enligt en överslagsberäkning, som vi i departementet försökt
göra, men som naturligtvis inte kan garanteras vara exakt, medföra en årlig
utgift för staten örn 150—200,000 kronor.

Gentemot herr Törnkvists tal örn ungkarlarna vill jag genmäla, att den
stora massan av reservbefälet i verkligheten är yngre män. Med den föreslagna
konstruktionen av reservbefälsförordningen komma alltså reservofficerarna
och reservunderofficerarna till övervägande del att befinna sig i de
yngre årsklasserna. Till dem skall alltså icke utgå traktamente. För de äldre
har det gjorts en skillnad mellan dem som ha och icke lia hushåll. Kungl.
Majits förslag är därför enligt min mening tillräckligt generöst gentemot
reservbefälet. Det finns icke någon anledning att öka försvarskostnaderna
med de belopp, som här kunna komma i fråga. Det är svårt nog ändå att få
försvarskostnaderna att hålla sig inom den av riksdagen i fjol fastslagna ramen.
Man bör därför icke ådraga sig utgifter, som icke kunna anses vara
befogade. Jag skulle vilja rekommendera denna kammare att liksom första
kammaren bifalla den vid detta betänkande fogade reservationen.

_ Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring i motiveringen, som förordats i den av herr
Johan Bernhard Johansson m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen
och varom yrkande under överläggningen framställts av herr Hansson i
Rubbestad; och fattade kammaren beslut i enlighet med innehållet i deli senare
propositionen.

Måndagen den 21 juni 1943 f. m.

Nr 26.

§ 10.

Föredrogs punktvis statsutskottets utlåtande, nr 199, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående Skånska pansarregementets förläggning m. in.
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten l:o), angående Skånska pansarregementets förläggning m. m.

I propositionen nr 302 hade Kungl. Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över försvarsärenden för den 28 maj 1943, föreslagit
riksdagen besluta dels att Skånska pansarregementet skulle förläggas
invid Hässleholm, dels ock att kavalleriet skulle från och med tidpunkt, som
framdeles bestämdes, omorganiseras i huvudsaklig överensstämmelse med vad
av departementschefen i berörda statsrådsprotokoll anförts.

Vidare hade uti två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren
av herr Berlina (I: 315) och den andra inom andra kammaren av herr
Bergström m. fl. (II: 447) hemställts, att riksdagen med avslag å Kungl.
Majrts proposition nr 302 angående Skånska pansarregementets förläggning
måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om en kompletterande utredning av det med
förläggnings frågan sammanhängande spörsmålet örn bostäder för regementets
anställda personal.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag samt med avslag å motionerna 1:315 och 11:447, besluta

a) att Skånska pansarregementet skulle förläggas invid Hässleholm,

b) att kavalleriet skulle, från och med tidpunkt, som framdeles bestämdes,
omorganiseras i huvudsaklig överensstämmelse med vad av departementschefen
i statsrådsprotokollet över försvarsärenden för den 28 maj 1943 anförts.

Vid denna punkt hade reservationer avgivits:

1) av herrar Bernhard Nilsson, Jonsson i Eskilstuna, Bergström, Lindholm
och Lundberg i Hälsingborg, vilka ansett, att utskottets yttrande och hemställan
bort hava i reservationen angiven lydelse;

2) av herr Karl Andersson, utan angivet yrkande.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Herr Lundberg i Hälsingborg: Herr talman! Hetta spörsmål örn Skånska
pansarregementets förläggning är en mycket besvärlig och kinkig fråga. Den
har tydligen gett såväl de militära myndigheterna som Kungl. Majit mycket
huvudbry. Man kan då fråga sig vad det är som gör, att frågan är så svår.
Enligt min mening beror detta på att man vid val av förläggningsort för ett
pansarregemente måste taga hänsyn till så många faktorer, en del rent militära,
ja, militärtekniska, en del sociala och en del —- de icke minst viktiga —
ekonomiska faktorer.

Militärt sett,. måste man först och främst eftersträva, att förläggningen ur
övningssynpunkt. blir så god som möjligt. För ett pansarförband behövs ett
relativt stort övningsfält av ganska oöm karaktär. Våra myndigheter ha noga
genomsökt Skåne och endast kunnat finna tvenne områden, som lämpligen kunna
komma i fråga. Dessa områden äro de i propositionen omnämnda Risebergaoch
Hörjafälten, båda belägna mellan Hälsingborg och Hässleholm. Dessa fält
anses i det närmaste likvärdiga. Det gäller sålunda att avgöra, om pansarregementet
kan ligga kvar, där det nu ligger i Hälsingborg, eller om det lämpligen
bör flyttas till något av de ifrågasatta övningsfälten, d. v. s. till trakten
av Hässleholm.

Skånska
pttnsarregementets
förläggning

m. m.

Nr 26.

Måndagen den 21 juni 1943 f. m.

Skånska pansarregementets förläggning m. m. (Forts.)

Visst kan man av olika skäl vara betänksam emot att lia ett pansarregemente
förlagt till Hälsingborg. Det finns en elei, som framför allt hänvisa till stadens
utsatta läge. Deni vill jag säga, att, även om fredsförläggningen bibehålies
i Hälsingborg, huvudparten av regementet i händelse av mobilisering
kommer att befinna sig annorstädes. För stadens lokala försvar bör det tvärtom
vara av stort värde att lia en militär fredsförläggning, varigenom graden
av beredskap avsevärt höjes. Förläggnings fr agan kan emellertid ej enbart ses
ur militära synpunkter. Det är också andra saker att taga hänsyn till. Departementschefen
säger själv, att nian måste beakta möjligheterna att erhålla tillgång
till bostäder för personalen och till skolor. Departementschefen lägger
också tydligen mycket stor vikt på de ekonomiska synpunkterna, vilket jag
finner riktigt och skänker mitt fulla gillande. Han säger sålunda, att han för
sin del ej finner det otänkbart att pansarregementet kan kvarstanna i Hälsingborg
i kombination med en barackförläggning på Risebergafältet under förutsättning
att detta alternativ ställer sig billigare än varje annat alternativ.
Det betyder, att departementschefen för sin del godtager Hälsingborg såsom
möjlig förläggningsort och tillmäter de ekonomiska synpunkterna avgörande
betydelse. Det är därför naturligt att en jämförande kostnadskalkyl uppgörea
mellan alternativet ett kvarblivande i Hälsingborg och alternativet en ny förläggning
i Hässleholmstrakten. En sådan jämförande kalkyl framlägges också
i propositionen. Tyvärr måste man konstatera, att densamma inte är fullständig
eller tillräckligt klargörande för att kunna läggas till grund för ett bedömande.
Departementschefen har på ett mycket skickligt sätt kombinerat vissa
andra organisatoriska åtgärder i samband nied ett återupprättande av ett kavalleriförband
i Hälsingborg och kommit till det resultatet, att ett kvarblivande
av pansarregementet i Hälsingborg skulle kosta 12,739,000 kronor, under det
att en ny förläggning i Hässleholm skulle gå till 12,674,000 kronor. Skillnaden
är således 65,000 kronor till Hässleholms förmån. Denna skillnad är ju —
jämfört med den totala kostnaden — så ofantligt liten, att den utan vidare kan
sägas ligga inom gränsen för felräkning. Jag tror inte heller att departementschefen
fäster sig vid denna lilla kostnadsdifferens utan betraktar de båda alternativen
såsom i kostnadshänseende jämbördiga. Det är emellertid just detta
som ur alla synpunkter är felaktigt. Hässleholmsalternativet har enligt min
mening icke belastats med alla de kostnader, som måste uppstå i det fallet.
Man kan fråga sig, hur man skall få bostäder åt regementets personal. I Hälsingborgsalternativet
finns intet bekymmer för den saken. Regementets nuvarande
personal bor redan i Hälsingborg, och den personal, som kan komma
till ytterligare, kan säkerligen också finna bostäder i denna stad. I Hässleholmsalternativet
är det i detta hänseende bekymmersammare. Visserligen säger
departementschefen, att under alla förhållanden bör en sådan förläggning
eftersträvas, att det icke skall bli nödvändigt att uppföra bostäder för personalen
genom statens försorg. Hur ligger det emellertid till med den saken? Nog
borde bostadsfrågan klarläggas, innan den jämförande kalkylen kan anses fullständig.
Det rör sig säkert örn stora summor, som behöva investeras. Det gäller
ju att skaffa bostäder åt omkring 300 familjer. Det är svårt att säga vad det
kan, kosta, men nog rör det sig örn 5—7 miljoner kronor. Även örn Hässleholms
stad kan ordna en hel del, förefaller det otroligt att små landskommuner, örn
regementet skall förläggas utanför staden, kunna ordna bostadsfrågan i den utsträckning,
som är erforderlig. Det är därför att befara att staten får engagera
sig i bostadsbyggande med betydande belopp.

Antingen det blir staten eller vederbörande kommun, som får bekosta bostadsbyggandet,
frågar man sig, om det är förnuftigt att taga i anspråk byggnadsmaterial
och arbetskraft för att uppföra byggnader, som strängt taget

Måndagen den 21 juni 1943 f. m.

Nr 26.

Skånska / > a n sar ren emen t ets förlä eldning m. m. (Forts.)
icke behövas. Nog förefaller detta bra onödigt, när man betänker att en hel del
av vår industri får avslag på framställning örn tillstånd att utvidga sin produktionskapacitet.
Jag syftar närmast på ett fall, nämligen Kockums i Malmö,
som fått nej på en begäran att få utvidga för att kunna bygga flera nya fartyg.
Motiveringen för avslag var att materiel och arbetskraft icke stå till
förfogande. Jag befarar, att våra militära myndigheter knappast ägna en tanke
åt sådana saker.

För att återgå till den jämförande kalkylen för Hälsingborg och Hässleholm
vill jag säga, att jag i den saknar även något annat, nämligen en antydan
örn de kostnader, som redan nedlagts i Hälsingborg för att möjliggöra pansarregementets
förläggning dit. Dessa kostnader, som röra sig örn flera hundra
tusen kronor, borde rimligen belasta Hässleholmsalternativet. Allt detta gör,
att man med fog kan spörja, om icke Hässleholmsalternativet kommer att visa
sig bli det dyraste. Man kan därtill lägga de olägenheter, som uppstå genom
att en förflyttning av regementet skall verkställas under dess uppsättning. Man
kan visserligen säga, att alla svårigheter kunna övervinnas, särskilt örn god
vilja finnes och örn man icke behöver tänka på kostnaderna. Jag ermrar dock
örn att Skånska pansarregementet måste kvarstanna och dess materiel omhändertagas
under de närmaste två åren, vilken tid det nog lär taga för att få nya
kaserner uppförda. De två åren utgöra en tidsperiod, som efter allt att döma är
av särskild betydelse för vårt försvar. Det vore nog förnuftigt att taga hänsyn
härtill i det allmänna övervägandet.

Alla dessa synpunkter och överväganden göra att jag är mycket betänksam
mot Kungl. Maj:ts förslag i denna förläggningsfråga. Helst skulle jag
önska, att frågan fick gå tillbaka till Kungl. Maj:t för förnyat övervägande.
Då det emellertid framhålles, att ett avslag på propositionen skulle fördröja
vissa markförvärv o. dyl., ha jag och mina medreservanter ej gått
längre än att förutsätta att Kungl. Majit förvissar sig örn att regementets
bostadsfråga blir ordnad utan utgifter för staten, innan förläggningsfrågan
bestämmes. Detta ligger också fullständigt i linje med departementschefens
egna uttalanden, varför ett antagande av reservationen ej binder Kungl. Maj :t
i något hänseende utöver vad Kungl. Majit själv bundit sig.

Reservanterna taga nämligen i själva verket Kungl. Maj :t på orden och
säga, att örn det är så, att Kungl. Majit tror att de framlagda kalkylerna
skola hålla, bör pansarregementet förläggas till Hässleholmstrakten. Råder
det däremot någon tveksamhet örn kostnadskalkylernas tillförlitlighet, böra
dessa närmare undersökas. Det kan ju inte vara angenämt för regeringen
att eventuellt behöva komma tillbaka nästa år och begära tilläggsanslag.
örn det verkligen skulle visa sig, att de föreliggande kalkylerna icke stå sig.

Man kan inte låta bli att tycka annat än att det är på tiden att våra militära
myndigheter visa mera förståelse för de ekonomiska synpunkterna, när
det gäller att ordna en del förhållanden. Reservationen har just till syfte att
understryka nödvändigheten av att beakta de ekonomiska synpunkterna i
denna förläggningsfråga och ingenting annat. Jag tillåter mig därför, herr
talman, att yrka bifall till den reservation, som är fogad till utskottets utlåtande.

Medan jag ännu har ordet, skulle jag, herr talman, vilja i detta sammanhang
få framhålla ännu en sak, som biir beaktas. Jag syftar härvid på de
olägenheter, som förorsakats en hel del av försvarets personal genom det sätt,
varpå handläggningen av detta ärende skett. Våra militära myndigheter ha
i denna fråga visat ett vankelmod, som är nog så anmärkningsvärt. Förra
året nedlades Skånska kavalleriregementet, K 2, och den personal, som ville
övergå till del nya pansarregementet, fick kvarstanna i Hälsingborg, övrig

Nr 26.

Måndagen den 21 juni 1943 f. m.

Skårnka ''pansarregementets förläggning m. m. (Forts.)
personal överflyttades till K 3 i Skövde eller K 4 i Umeå. Nu är det tydligen
meningen att K 2 skall återuppstå. Nog känner sig den personal, som
övergick till pansarregementet för att få kvarstanna i Hälsingborg, med rätta
något besviken, örn den nu skall förflyttas till Hässleholm. För sådan personal
borde beredas möjlighet att — örn den så önskar — få återinträda i det
återuppsatta kavalleriförbandet. Detta ligger enligt min mening inom rättvisans
gränser. Jag skall dock icke orda ytterligare i denna sak. Jag har
redan så utförligt angivit, varför jag anslutit mig till reservationen, att jag
nu endast återupprepar mitt yrkande om bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herrar Hagberg i Malmö och Wiberg.

Chefen _ för försvarsdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman!
Det kan icke förnekas, att det i fråga örn förläggningen av Skånska pansarregementet
varit synnerligen hit och dit. Som alla säkerligen erinra sig
föreslog försvarsutredningen att detta regemente skulle förläggas till Hälsingborg.
De militära myndigheterna yttrade sig över detta förslag och hade
ingen erinran däremot. Frågan gick vidare till den s. k. försvarsberedningen,
som anförde vissa synpunkter på förläggningsorten ur militär synpunkt och
därvid uttalade sin tveksamhet beträffande Hälsingborg. Jag för min del
föreslog emellertid —• uteslutande av ekonomiska skäl — riksdagen att det
Skånska pansarregementet skulle förläggas till Hälsingborg. I Hälsingborg
funnos nämligen K 2 :s gamla kaserner. Genom att använda dem kunde man
—- såsom utredningen då visade — spara åtskilliga miljoner kronor i byggnadskostnader.
Sedermera ■—• efter det riksdagen fattat sitt beslut — har
från alla militära myndigheter gjorts mycket allvarliga erinringar mot denna
förläggning ur militär synpunkt. Man har ansett att Hälsingborg vore i
högsta grad olämplig, då staden rent strategiskt ligger mycket illa till. övningsmöjligheterna
bli vidare svåra, och verkstadsfrågorna bli ytterligt komplicerade
att lösa. Om förbandet skall förläggas till Hälsingborg, måste man
ha en stor verkstad där för att sköta övningsmaterielen. Som herr Lundberg
i Hälsingborg påpekade, kan man inte gärna mobilisera ett pansarregemente
i Hälsingborg. Följden blir då att mobiliseringsmateriel måste förvaras på
ett annat ställe. Var och en inser nog vad detta skulle betyda för ett pansarregemente
med alla dess stridsvagnar och motorfordon. Man måste givetvis
ha en verkstad även på den eller de platser, där mobiliseringen skulle
ske. På militärt håll fick man således så småningom mål i mun i denna fråga,
och man kom med alla dessa allvarliga erinringar mot Hälsingborg som förläggningsort.

Man måste beklaga .att de militära myndigheterna icke kunde skaffa sig en
ordentlig uppfattning i denna fråga, innan den först förelädes riksdagen. De
militära myndigheterna hade haft tillfälle till detta, och de hade varit med i
utredningen ända från början. Jag vill för min del gärna understryka att de
militära myndigheterna i denna fråga uppträtt på ett anmärkningsvärt sätt.
Under de fortsatta utredningarna har det emellertid visat sig, att det genom
vissa omläggningar är möjligt ali till samma kostnad som för Hälsingborgsalternativet
förlägga Skånska pansarregementet till annan ort, bl. a. till Hässleholmstrakten,
som nu föreslås. Det ligger i sakens natur, att då det föreligger
en sådan utredning, som visar att man inte kan spara några väsentliga summor
genom att förlägga regementet till Hälsingborg, man inte kan ta på sitt
ansvar att inte låta de militära synpunkterna komma till sin rätt. Det skulle
vara rena lättsinnet att utan vidare låta saken vara, då det visat sig att man
utan ökade kostnader kan göra en ny förläggning, som samtidigt tillgodoser
de militära kraven.

Måndagen den 21 juni 1943 f. m.

Nr 26.

Skånska pansarregementets förläggning m. m. (Forts.)

Herr Lundberg i Hälsingborg försökte att visa att kostnadsutredningen
mellan de olika alternativen haltar. Det skulle enligt hans förmenande inte
vara så förmånligt som det uppgivits i den kungl, propositionen att förlägga
regementet till Hässleholmstrakten. Vissa andra ting: skulle nämligen tågås i
betraktande vid dessa jämförelser. Det är alldeles riktigt att det skett vissa
omändringsarbeten i Hälsingborg, som nog kostat mellan 200,000 och 300,000
kronor. Vid den undersökning, som jag lät verkställa, visade det sig att av
dessa arbeten skulle kostnader belöpande till ungefär 100,000 kronor vara av
den natur, att de icke skulle kunna tillgodogöras för det nya kavalleriförband,
som kommer att förläggas till Hälsingborg. Det är alltså icke fråga om någon
i detta sammanhang större summa. Beträffande bostadsfrågan vill jag nämna,
att det är alldeles riktigt att vi, när det gäller Hälsingborg, icke ha några
svårigheter med bostäder. Herr Lundberg i Hälsingborg sade inte, att örn vi
nu skulle förlägga detta pansarregemente till annan ort än Hälsingborg, det
på sistnämnda plats måste uppstå ett överskott av bostäder. Örn det inte skulle
uppstå något överskott på bostäder i Hälsingborg, är det nationalekonomiskt
sett betydelselöst, om de nya bostäder, som behövas, förläggas till en annan
ort än Hälsingborg. Man måste slå fast, att det ur nationalekonomisk synpunkt
gör detsamma var bostäderna byggas, örn de ändå skola byggas. Följaktligen
tror jag, att vi kunna utan vidare eliminera bostadsfrågans nationalekonomiska

sida. . o-i

Då återstår i stället den frågan, örn icke staten i onödan tvingar pa sig kostnader
för bostäder, och att till följd av dessa kostnader Hässleholmsalternativet
blir för statsverket dyrare än Hälsingborgsalternativet. Det är alldeles riktigt
såsom herr Lundberg säger, att denna fråga icke är slutgiltigt klar, och jag
förstår mycket väl, att man kan sätta in en stöt på den punkten. Emellertid
skulle jag vilja lämna några siffror som visa, att man icke heller får överdriva
denna frågas storleksordning. Herr Lundberg menade, att det i värsta fall
skulle bli fråga om att man behövde bygga bostäder för 5—7 miljoner kronor.
Jag har försökt att skaffa mig någon uppfattning örn detta och då kommit
till den meningen, att vi i stället i värsta fall kanske behöva bygga för — låt
mig säga — 3 ä 4 miljoner kronor. Men det är dock icke detsamma att bygga
bostäder som att bygga kaserner. I bostäderna bo ju människor som betala
hyra, och följaktligen kommer en bostadsfastighet att ge en förräntning. Det
kanhända med fog kan sägas, att den icke kommer att helt förräntas, utan ant
något belopp behöver avskrivas. Orri vi då, låt oss säga, behöva avskriva 10
procent, blir det i alla fall 300,000 eller 400,000 kronor som nian lian säga
vara alldeles förlorade. Jag finner icke denna siffra tillräckligt stor för att
vilja lägga den i vågskålen och säga: Det förändrar hela saken. Jag tror,, att
vi kunna vara överens om att man, med anledning av vad som inträffat, icke
gärna kan förlägga detta regemente till Hälsingborg. Detta som jag nu resonerat
örn gäller »i värsta fall».

Jag vet, att man från Hässleholm har satt i gång ett utredningsarbete, att
visst resultat av denna föreligger, och att man alltså har en positiv inställning
till detta spörsmål från Hässleholms sida. Jag vill i detta sammanhang fästa
uppmärksamheten på att i närheten av förläggningsområdet ligger ett icke så
litet municipalsamhälle, nämligen Tyringe, där det för. närvarande är relativt
gott örn bostäder, på grund därav att där bedriven vilohemsrörelse för närvarande
icke har någon högkonjunktur.

Vissa tecken tyda alltså pa, att denna bostads fråga skall kulina^ lösas utan
att staten behöver vidtaga några åtgärder, i varje fall icke några åtgärder av
den art, alf de på något sätt kunna betraktas lia ilen storleksordning, att oo
kunna påverka vårt ställningstagande lill denna fråga.

Nr 26.

Måndagen den 21 juni 1943 f. m.

Skånska pansarregementets förläggning m. m. (Forts.)

Herr Lundberg yrkade icke avslag. Han yrkade bifall till sin reservation
Man påstod, att den reservationen innebar att taga mig på orden. Så till vida
är detta riktigt, att jag för min del, såsom jag uttalat i propositionen, kommer
att göra vad jag kan för att staten skall slippa sysselsätta sig med bostadsfragan.
Men jag liar icke utgått ifrån att staten under alla omständigheter icke
skulle göra något i bostadsfrågan. Jag anser, att reservationen är så skriven
att den bulder Kungl. Majit på ett sådant sätt, att Kungl. Majit icke kan taga
ståndpunkt i förläggningsfrågan, förrän det blivit klargjort, att staten icke
behöver göra någonting, under det att jag för mili del vill ha fria händer för
att, örn sa behövs, komma till riksdagen och säga: vi fa göra någon insats för
bostadsfrågans lösning, en lösning som jag tror icke kommer att bli så svår.
Jag skulle för min del vilja fråga; Yad kan man vinna med att binda Kungl.
Majit på det sätt som reservanterna föreslå? Jag har försökt fundera och
fundera över vad reservanterna egentligen syfta till, men jag känner mig oförmögen
att tänka ut vad det är för reella skäl som kunna ligga bakom denna
reservation.

Nu säger herr Lundberg för sin del, att regementet måste ändå vara kvar
i Hälsingborg under två års tid. Ja, utbildningsapparaten får ligga där under
två ar, under den tid som åtgar för att bygga de nya etablissementen färdiga,
men glöm icke: var dag som går kommer stridsvagn efter stridsvagn att tillföras
det svenska pansarvapnet. Dessa stridsvagnar måste omhändertagas,
måste tågås i förråd och måste omses. Vi kunna icke göra detta utan att
undan för undan bygga garage och vidtaga andra åtgärder för att taga hand
om denna motormateriel. Var skola dessa garage byggas i avvaktan på förläggningsfrågans
lösning? Vi måste snarast möjligt bestämma var regementet
skall förläggas. Vi måste koncentrera verksamheten på att snabbt få garage
och vidtaga de andra åtgärder som behövas för att taga hand örn det färdigställda
materialet, ty tiden brådskar. Åtskillig tid är redan försutten, men
det finns icke någon möjlighet att vila på hanen längre. Jag måste för min del
säga, att utskottsförslaget, i likhet med propositionen, innebär icke sådana konsekvenser
för statsmakterna, att riksdagen skulle behöva lägga de band på
Kungl. Majit, som reservationen innebär.

Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr Bergström: Herr talman! Jag vill redan nu betona, att vår reservation
ingalunda avser att inrikta sig på regementets bibehållande i Hälsingborg,
såsom denna fråga kommit att utveckla sig. Ty vi lia kommit underfund med
att det är ganska utsiktslöst. Vi ha mera intresserat oss för den betydelsefulla
bostadsfragan och velat ha denna bättre utredd. Jag måste nog säga, att mycket
av vad statsrådet nyss yttrade klart bestyrkte, att det föreligger ett behov
av att få denna viktiga sida av förläggningsproblemet bättre klarlagd. Det
brister uppenbarligen i det stycket, och jag kan icke förstå, att Kungl. Majit
icke kunnat taga den tid som erfordras för en fullständig utredning. Vi mötas
till en höstsession örn några månader. Det har väl icke brådskat så mycket, att
icke denna förläggnmgsfråga kunnat uppskjutas och då föreläggas riksdagen
i fullständigare skick. Da hade vi kanske kunnat få visshet örn huruvida möjligen^
de kommunala, lokala intressena där nere i Hässleholmstrakten, som det
ju närmast är fråga örn, kunnat organiseras för den omfattande bostadsproduktion
som bär kommer i fråga, Nu vet man ingenting alls örn den saken. Det
p.an Ål1 s^n höj*! sagås, att man i Hässleholms stad visat ett positivt intresse
för fragan, men såvitt jag känner till, har denna fråga icke ännu nått stadsfull -

Måndagen den 21 juni 1943 f. m.

Nr 26.

Skånska vansarregementets förläggning ra. ra. (Forts.)
mäktige, varför nian ännu intet kunnat bestämma örn den saken. Skulle regementet
förläggas inom de båda landsbygdssocknar, som uot är fråga örn, får väl
anses uteslutet, att dessa skola kunna engagera sig för en bostadsproduktion av
denna storleksordning. Det har sagts förut, att det icke är så lätt att beräkna,
hur kostsamt det kommer att bli. Försvarsministern nämnde en summa på 3 å
4 miljoner kronor. Jag satt själv nyss och räknade ut vad genomsnittskostnaden
per lägenhet skulle gå till på Revin gehed — den militära bostadsutredningen
har nämligen framställt önskemål örn byggande genom statens försorg av
45 lägenheter på denna plats —- och kom till det resultatet, att kostnaden i genomsnitt
skulle bli något över 25,500 kronor per lägenhet. Den kanske ligger
högre än vad som skulle bli behövligt i Hässleholm. Örn man lägger detta till
grund för de trehundra lägenheter som det här är fråga örn, kommer man emellertid
upp till en summa på 7V2 ä 8 miljoner kronor. Det kan som sagt bli mindre.
Jag vill icke påstå, att dessa kalkyler äro korrekta. Jag har, som jag sade.
räknat med genomsnittspriset på Revingehed, där större lägenhetstyper men även
en del enrumslägenheter ingå. Det hade emellertid varit önskvärt örn detta varit
klarlagt, innan riksdagen tog ställning till denna fråga, så att vi här i kammaren
hade full vetskap örn vilka konsekvenser detta för med sig i fråga örn statlig
kapitalinvestering i och för bostadsfrågans lösning för pansarregementets
vidkommande.

Jag kan heller icke finna annat än att den reservation, som vi avgivit, ligger
i linje med försvarsministerns egen inriktning. Han säger i sitt yttrande i
propositionen på ett ställe följande: »Under alla förhallanden bör eftersträvas
en sådan förläggning av förbandet, att det icke skall bliva nödvändigt att uppföra
bostäder för personalen genom statens försorg etc.». Vi äro tydligen eniga
så långt, vi reservanter och försvarsministern. Vi skilja oss emellertid i det
stycket, att vi vilja ha detta klarlagt, innan man går vidare. Nu har försvarsministern
invänt, att denna sida av problemet ur statens synpunkt sett och ur
finansiella synpunkter ändå icke har så stor betydelse, enär det är fråga örn
bostäder som kunna avkasta hyra. Det är självklart, att det kommer att bli en
hyresinkomst, och att man då får räkna med en viss förräntning. Men jag kan
för min del icke, med den erfarenhet jag har av att ett bostadsbyggande i statlig
regi vid många tillfällen blivit dyrbart, värja mig för den farhågan, att
det kanske kommer att bli dyrare än örn denna bostadsfråga kan lösas och ordnas
i enskild regi. Jag skall icke bli mångordig i detta stycke. Jag anser i varje
fall det icke förmätet att göra anspråk på att en så viktig del av förläggningsfrågan
som denna lämnats riksdagen i ett bättre utrett skick.

Det skulle vara mycket att i övriga avseenden säga i detta ärende, men det
Ilar belysts så utförligt i herr Lundbergs anförande, att jag blott vill säga, när
försvarsministern betonar att de militära synpunkterna ändå måste beaktas, att
det vore önskvärt, att det i så fall vore de militära synpunkterna som gjort sig
förtjänta av beaktande — jag begränsar detta uttalande till denna speciella
fråga. Såsom bekant voro de militära synpunkterna helt andra för ett år sedan
än de äro i dag. De äro varandras raka motsats. Man kan därför näppeligen undgå
att fråga sig, om det är dc militära synpunkterna av i fjol eller av i år som
man skall respektera. Jag har svårt att godtaga vane sig det ena eller det andra,
1y det kan hända, att de militära synpunkterna i förläggningsfrågan bli tindrade
om ett år. Att följa med i denna ringdans bär jag ingen lust till.

Försvarsministern nämnde, att Hässleholmsalternativet blir icke dyrbarare
än Hälsingborgsalternativet. Härtill vill jag säga, att de kostnader, som propositionen
räknat med för regementets bibehållande i Hälsingborg, upptaga alla
de utgifter som äro förenade med en sådan förläggning och som man först nu
lycka ha upptäckt. Ändå blir Hälsingborgsalternativet i ekonomiskt avseende

Nr 26.

Måndagen den 21 juni 1943 f. m.

Skånska pansarregementets förläggning m. m. (Forts.)

— örn jag bortser från bostadsfrågan — jämbördigt med Hässleholmsalternativet.

Alla äro tydligen ense om att denna fråga handlagts på ett mindre omsorgsfullt
sätt. Det är att beklaga. Jag slutar med att säga, att när vi haft råd att
åka iram och tillbaka under årslång tid med denna förläggningsfråga, hade man
kunnat taga de månader som återstå för att lämna riksdagen frågan i ett bättre
utrett skick.

Jag yrkar, herr talman, bifall till den av herr Bernhard Nilsson m. fl. avgivna
reservationen.

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! örn det bakom oppositionen mot
Kungl. Maj :ts förslag i denna fråga ligger några lokala synpunkter, vilket jag
icke kan bedöma, kan jag emellertid försäkra, att jag icke i det fallet är belastad
med några lokala intressen. Jag ser tvärtom frågan ur — jag höll på
att säga traditionella statsutskottssynpunkter. Det brukar vara så i normala
tider, att man i statsutskottet känner sig förpliktad att i fråga örn vilka
beslut som helst, som kunna medföra utgifter, alltid fråga sig: vilka rent ekonomiska
konsekvenser kan det ena eller andra beslutet föra med sig? Och man
iakttager har åtminstone förut iakttagit — en synnerlig försiktighet. Til!
och med herr statsrådet erkänner, att detta ärende från de militära myndigheternas
sida egentligen icke är berett på sätt som skulle varit önskvärt.
Men det kan vara av vikt, att riksdagen också någon gång säger ifrån att
man finnér att de militära myndigheternas eller, jag kanske skulle säga de
förberedande regenngsmstansernas sätt att bereda militära utgiftsärenden
stundom väcker föga förtroende för svensk parlamentarism. Det kan vara på
tiden, att man ganska ordentligt reagerar mot den militära hushållningen Man
har emellertid hittills dragit sig för att göra det i den tron, att denna opposition
skulle kunna misstolkas; och det måste framför allt undvikas. Man
skulle kunna få den fullständigt oriktiga uppfattningen, att en reaktion mot
de militära, myndigheternas sätt att hushålla rent ut sagt innebär en begynnande
likgiltighet för vårt försvarsväsende och för dess styrka. Så är ingalunda,
förhållandet, utan det är snarare motsatsen. Man vill åstadkomma förtroende
för de militära myndigheterna. Man vill icke, att det skall gå längre
pa den väg man är inne på och som leder till att på grund av vissa omständigheter
förtroendet icke blott för, jag höll på att säga militärens moral utan
också för dess förmåga att ekonomiskt hushålla ibland är tämligen rubbat. T
det fallet väcker ärendets drillande hit och dit en smula misstro.

Det är rätt lustigt, att när man kommer underfund med, att man icke kail
använda kasernerna i Hälsingborg, då uppstår, helt naturligt för resten, frågan
vartill dessa i fortsättningen skola kunna användas. Då kommer man
underlund med a,tt det skall återupprättas ett kavalleriregemente som förut
ar nedlagt, men det samlade kavalleriet skall i alla fall icke bli större än att
det kan uppsattas dä,ngenom att man plockar ihop kadrer ifrån andra kavalenregementen.
Det läte säga sig, om man icke med visst skäl skulle kunna
hysa den misstanken, att de militära myndigheterna så småningom komma
underlund med att de nu stympade kavalleriregementena måste byggas ut, så
e-j 1 igen, och att sålunda organisationen sväller ut i en fram “VH1

^ar sett„ exempel på något liknande förut, och man kan därför ha
ratt att hysa en sadan misstanke. Jag förstår mycket väl, att i den situation,
varl man nu befinner sig, åtskilliga militära anstalter måste improviseras och
att man icke i alla stycken kan utföra den omsorgsfulla ekonomiska planlägo--S1I1? dispositioner, som man under lugna och normala tider har tillfälle
till. Detta mäste man taga hänsyn till, och det gör jag också. Men i

Måndagen den 21 juni 1943 f. m.

Nr 26.

Skånska pansar regementets förläggning m. m. (Forts.)
detta fall lia de rätt som säga, att behandlingen här varit, jag skulle nästan
vilja säga slarvig eller i varje fall mycket undermålig. Då jag för min del
mycket starkt tvivlar på möjligheten att få en större del av det bostadsbehov,
som uppstår med den förläggning Kungl. Maj :t föreslår, tillgodosett genom
den privata företagsamhetens insats utan fruktar för att den förhoppningen
är alltför optimistisk, har jag varit med örn den reservation, som är fogad till
utskottets utlåtande. Kanske är det på det sättet möjligt att pressa fram ett
klart besked örn hur det kommer att förhålla sig med tillgodoseendet av det
nödvändiga bostadsbeståndet, ett medgivande av den privata verksamheten, att
den, såsom statsrådet hoppas, verkligen skall träda in i detta fall och avlasta
en stor del av bördan från staten.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr Törnkvist: Herr talman! Det gör ett litet egendomligt intryck, att
man i år får tillbaka ärendet i det skick, vari det nu befinner sig, efter det beslut
riksdagen fattade i fjol. Då beslöt ju riksdagen, att detta regemente skulle
förläggas till Hälsingborg. I denna kammare förelåg en reservation, som höll
på att segra — det skilde endast på två röster — i vilken man önskade att beslutet
skulle bli definitivt. Kamrarnas beslut i fjol innebar emellertid, att
Kungl. Majit skulle ytterligare undersöka, huruvida icke en del av regementet
skulle förläggas till en annan plats — man tänkte närmast på Ljungbyhed.
Vi böra icke undandraga oss det ansvar, som kan ligga uti att riksdagen
medgav en sådan omprövning, även örn denna angavs begränsad. Jag skulle
tro, att om denna kammare i fjol godkänt det förslag som fick 91 röster mot
93, hade ärendet icke kommit tillbaka nu. Då hade departementschefen icke
haft anledning ånyo pröva saken. Det hindrar icke, att man utan vidare kan
säga, att om redan i fjol ett förslag om regementets förläggning till Hässleholm
hade förelegat, förespråkarna för Hälsingborg icke torde ha haft så stora
chanser att få igenom det beslut som fattades i fjol. Jag vill minnas, att i
diskussionen i särskilda utskottet örn denna förläggningsfråga den tanken fördes
till torgs, att regementet i grund och botten borde förläggas till Hässleholm
eller trakten däromkring. Emellertid framställdes intet förslag därom,
och det gavs endast uttryck åt synpunkten i diskussionen.

Det är naturligtvis synnerligen märkligt, att denna förläggningsfråga redan
i propositionen i fjol syntes vara så klar. Vi kunde icke underlåta, da vi fingo
den nu föreliggande propositionen till avdelningen, att diskussionsvis uttala
vår undran över denna tystnad och denna tillfredsställelse med Hälsingborgsförläggningen
vid utarbetandet av fjolårets proposition och under det förberedande
arbetet då. Det är ju knappast någon mening i att nu söka bedöma frågan
sakligt militärt. Vi ha ju den erfarenheten, att ofta lanseras meningar,
som uppgivas vara grundade pa militära synpunkter utan att detta är sa allvarligt
menat. Det kan vara helt andra bevekelsegrunder, som göra sig gällande,
än rent militära, men på grund av den respekt, som vi i regel ha för sakkunskapen
när vi behandla militära ärenden, låta vi gärna en sak passera.
Jag tror dock, att det civila förnuftet bör få göra sig gällande, och på grund
av den erfarenhet vi fått icke minst under de senare åren av departementschefens
reaktioner i olika sammanhang, framgår det att han representerar ett
civilt förstånd i fråga örn dessa ting, som jag hoppas att han icke skall underlåta
att också i fortsättningen lägga i dagen mot vederbörande. Detta civila
förstånd har en utomordentlig betydelse när det, gäller avvägningen av de kostsamma
åtgärder, för vars realiserande man kräver pengar av riksdagen. Jag
vill med detta påpeka, herr talman, att riksdagen är medansvarig för att den

Nr 26.

Måndagen den 21 juni 1943 f. m.

Skånska pansarregementets förläggning m. m. (Forts.)
fråga, som nu föreligger, icke definitivt avfärdades i fjol genom beslut att
förlägga pansarregementet till Hälsingborg.

Emellertid har det här av en talare nämnts, att skytteln går tillbaka. Nu
skola vi få Skånska kavalleriregementet åter, örn pansarregementet förlägges
till Hässleholm. Det är ganska naturligt, ty om på grund av propositionen i
fjol pansarregementet hade förlagts till Hässleholm, hade det icke varit tal
örn att ändra förläggningen i Hälsingborg. Örn nu Hälsingborg förlorar pansarregementet,
förefaller det naturligt, att de militära ekonomiska tillgångar,
som finnas i Hälsingborg, utnyttjas på ett ändamålsenligt sätt, och det kap ju
vid kavalleriregementets återplacering göras motsvarande besparingar å särskilt
byggnadsanslagen på de håll, varifrån man tager de kaderdelar, som skola
sammansätta det nya kavalleriregementet i Hälsingborg.

Rent allmänt sett är det ju så, att riksdagens beslut i fjol icke var så fullbordat,
att alla konsekvenser av försvarsbeslutet då blevo klara. Det kan ju icke
vara fallet i år heller. Framför allt äro de byggnadsfrågor som måste lösas
i samband med försvarsorganisationens utökning ett besvärligt kapitel. Det börtin
den kritik som nu anmäler sig sägas, att det icke blott är militära krafter,
som syssla med dessa förberedande arbeten, utan att i högsta grad inflytelserika
och i ledande ställning satta civila arbetskrafter fått taga hand om hithörande
frågor i samtliga försvarsgrenar. Det är ju tacknämligt, att man är
orolig över var våra utgifter för upprustningen skola sluta. Emellertid tjäna vi,
såvitt jag förstår, både försvaret och landet bäst, örn vi nu icke agitatoriskt
tillspetsa en orosstämning i fråga om utgifterna, som naturligt anmäler sig.
De som placerats på sådana poster, att de i riksdagen ha mer eller mindre inflytande,
samlat eller individuellt, få komma ihåg, att de resurser, som ställdes
till förfogande i fjol och som fortlöpande under en femårsperiod skola
kompletteras, skola nied omsorg användas. Den som närmast står ansvarig i
det fallet inför riksdagen och inför landet är departementschefen. Jag vill säga,
att han har särskilt detta år lagt i dagen sådana egenskaper i detta avseende,
att jag oförbehållsamt — det är första gången — ger honom min aktning.
Det är hans civila förstånd vi för närvarande främst behöva. Örn ett par
år kan det övriga förståndet rycka in. Jag tror, att han behöver lugn och ro
för att på ett ändamålsenligt sätt kunna ordna upp de arbetsuppgifter, som
blivit en följd av fösvarsbeslutet i fjol.

Jag beklagar, att det ärende, som nu föreligger, icke i fjol förelåg i den
form det nu har. Det har emellertid icke funnits någon anledning för utskottet
att gå emot Kungl. Maj:ts förslag, utan utskottet har tillstyrkt detsamma.
Både i reservationen och i uttalanden här från reservanthåll har man förklarat,
att man icke har något emot att regementet förlägges till Hässleholmstrakten,
men att man vill, att Kungl. Majit skall förvissa sig örn. innan definitivt
beslut fattas, att bostadsfrågan kan lösas genom enskild eller kommunal byggnadsverksamhet.
Det kan låta bestickande, men det innebär otvivelaktigt, att
saken kompliceras för departementschefen och att det beslut, som vi fattade
förra året, på konstlad väg fördröjes på denna punkt. Det kan icke vara någon
fördel för riksdagen att medverka härtill, då försvarsorganisationsbeslutet i
fjol innebar, att man skulle så snabbt som möjligt få till stånd den organisation,
som då fastställdes. Det är icke tänkbart, att örn departementschefen finner,
att staten måste medverka till att bygga bostäder i Hässleholmstrakten,
han då skall behöva komma tillbaka med frågan till nästa års riksdag och icke
kunna vidtaga några som helst åtgärder för detta förbands definitiva förläggning.
Det kan icke vara i riksdagens eller landets intresse att välja en sådan
väg. Det måste för övrigt betraktas såsom alldeles orimligt att ställa detta
krav i fråga örn just Hässleholm. Så vitt jag vet, ställes icke beträffande någon

Måndagen den 21 juni 1943 f. m.

.Nr 26.

Skånska pansarregementets förläggning m. m. (Forts.)
annan ort ett sådant krav. Vare sig det är fråga om att utbyta förläggningsplatser
eller göra nya förläggningar är staten beredd att komplettera den enskilda
och den kommunala byggnadsverksamheten i den mån det visar sig
omöjligt för det privata och den kommunala byggnadsverksamheten att tillgodose
bostadsbehovet. Man kan icke intaga en sådan ståndpunkt som reservanternas.
Det förefaller mig så mycket mer egendomligt, herr talman, att motionärerna
och reservanterna vilja stimulera fram en sådan hållning, som det är
min övertygelse, att hälsingborgarna hellre vilja ha kavalleristerna än pansargardisterna
till Hälsingborg. Följaktligen tycker jag, att reservanterna icke
borde driva sitt yrkande till en votering. Skulle de vinna, är det, så vitt jag
förstår, omöjligt för dem att kunna på något sätt honorera reservationens innebörd.

Med detta har jag, herr talman, velat framhålla, att ärendet befinner ''sig i
ett märkligt läge. Det är ingenting att göra åt saken. Utskottet har icke kunnat
göra något annat än hemställa örn bifall till Kungl. Maj :ts proposition.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Jonsson i Eskilstuna erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! När herr Törnkvist nu enligt egen utsago för första gången
skänker försvarsministern sin aktning, skall jag gärna betyga, att försvarsministern
i år har ådagalagt både vilja och förmåga att hålla tummen på ögat
på de militära myndigheterna. I det fallet har herr Tömkvists uttalande firllt
fog för sig. Jag har också liksom han en mycket stark tilltro till försvarsministerns
civila förstånd. Men så långt som herr Törnkvist kan jag icke gå, då
han säger, att det egentligen är det enda civila förstånd vi nu i militära angelägenheter
ha behov av. Jag tycker ju, att en smula civilt förstånd kan också
liksdagen både ha rätt och möjlighet att företräda.

Herr Törnkvist, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle, yttrade:
Herr talman! Herr Jonsson i Eskilstuna hörde tydligen icke tillräckligt
noga på vad jag sade. Det civila förståndet i samband med statsrådet talade
jag örn sedan jag hade påpekat, att statsrådet placerat för olika uppgifter
inom försvarsförvaltningen civil s. k. expertis, och departementschefen är ju
med sitt civila förstånd den slutlige handläggaren av det hela. Militära förslag,
som komma under bedömande, har han tillfälle i varje situation att ge
den upputsning hans civila förstånd bjuder honom.

Den där kvickheten, att jag nu för första gången gav statsrådet och chefen
för försvarsdepartementet min aktning, kan ju vice ordföranden i statsutskottet
lia för sig själv. Jag skulle måhända försiktigtvis ha tillagt: på detta
sätt. Kanske herr Jonsson i Eskiltuna då förstår vad jag menar.

Härefter anförde

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman!
Jag tror att vi litet till mans —• även herr Jonsson i Eskilstuna — böra försöka
använda vårt förstånd i denna fråga.

Herr Jonsson anförde två argument såsom stöd för sitt yrkande örn bifall
till reservationen. Det ena var, att han uttalade den misstanken, att då militärerna
nu lyckats få kavalleriet uppdelat på fyra små förband i stället för tre
något större, så skulle kanske den dagen komma, då militärerna togo nästa steg
och ville lia dessa fyra förband utbyggda till fullständiga regementen, och
att alltså bakom vad som nu sker lage någon militär intrig. Jag vill i anled -

Nr 26.

Måndagen den 21 juni 1943 f. m.

Skånska pansarregementets förläggning m. m. (Forts.)
ning därav säga herr Jonsson, att denna tanke på uppdelning av kavalleriet på
fyra förband har icke runnit upp i någon militär hjärna. Förslaget härom har
blivit resultatet av en civil utredning inom försvarsdepartementet och har uteslutande
tillkommit för att vi skulle kunna utnyttja försvarets byggnader på
det mest ekonomiska och rationella sätt. Det finns icke anledning att bakom
detta förslag ana ens tillstymmelsen till några försök att på en bakväg komma
fram till en utökning av försvarsramen.

Det andra argument, som herr Jonsson använde, var att riksdagen enligt
hans mening borde reagera mot de militära myndigheternas lättsinniga hushållning
med statsmedel. Men skulle inte i detta fall en sådan reagens bli ett
rent lynnesutbrott? Är detta inte sämst tänkbara ställe för en sådan reagens?
För det första har — såsom herr Törnkvist påpekade — riksdagen skuld till
att denna fråga åter kommit upp. Förra årets riksdag uttalade ju att frågan
örn Skånska pansarregementets förläggning iborde upptagas till ny utredning,
och då hade väl riksdagen den tanken, att det kunde hända att en ändring bleve
nödvändig.

Det vore således ganska uppseendeväckande, örn riksdagen nu skulle reagera
mot tanken på en ändring, då riksdagen i fjol sade, att det då framlagda förslaget
kanske inte var så bra.

En annan sak, som gör en sådan, reagens märklig, är, att ingen här ju vågat
säga: låt regementet stanna i Hälsingborg! Alla äro överens örn att det vore
hopplöst, såsom herr Bergström uttryckte saken.

Vad än riksdagen nu beslutar, kommer man inte ifrån denna sak. Man kan
visserligen uppskjuta den stund, då man får ta konsekvenserna, men man kommer
inte ifrån några kostnader enbart genom att i dag reagera på det sätt, som
herr Jonsson önskar, ty löses denna fråga genom en förläggning till Hälsingborg,
blir resultatet ändå att staten får vidkännas liknande utgifter. Jag kan
därför inte förstå, att det finns någon som helst anledning att riksdagen just
i anledning av det föreliggande förslaget skulle reagera mot något, som man
säger vara militärt slöseri med statsmedel. Jag tror att det är bättre att vi,
såsom det sagts här, försöka att lugnt och stilla använda vårt civila förstånd,
och göra vi det, kan jag inte se annat än att resultatet måste bli att kammaren
bifaller utskottets förslag.

Herr Jonsson i Eskilstuna erhöll på begäran ordet för kort genmäle och
yttrade: Herr talman! I anledning av vad herr statsrådet här sagt vill jag framhålla,
att när man haft ett år på sig för att utreda förläggningsfrågan, borde
man ha kunnat klarlägga alla därmed sammanhängande omständigheter i stället
för att, såsom nu skett, bara taga sikte på den utredning, som syftar till anskaffandet
av bostäder åt manskapet, och sålunda försumma att undersöka
frågan örn var man skall placera ali annan personal.

Vidare anförde:

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman!
Den anklagelse, som herr Jonsson ställt, kan man givetvis ställa. Jag vill emellertid
försäkra, att det utförts ett mycket energiskt och intensivt arbete för att
komma till botten med denna fråga, och det är endast dess svårlösta natur som
gör att vi icke lyckats till detta års riksdag prestera en så fullständig utredning,
som vi skulle ha önskat. Något vidare uppskov har icke heller kunnat
ifrågasättas, då det ansetts vara av stort intresse, att ett beslut från riksdagens
sida redan i år kommer till stånd, så att frågan nu kan få sin lösning.

Måndagen den 21 juni 1943 f. m.

Nr 26.

Skånska pansarregementets förläggning m. m. (Forts.)

Herr Björklund: Herr talman! Jag skall inte lägga mig i striden om var
Skånska pansarregementet skall förläggas, utan jag har endast begärt ordet
för att lämna några upplysningar, innan vi gå att fatta beslut i ärendet.

Men innan jag gör det, vill jag säga, att det är en något egendomlig argumentation,
som här föres. Riksdagen har ju i fjol beslutat, att vi skola skaffa
oss bl. a. ett pansarregemente, som skall förläggas i södra delarna av landet,
d. v. s. Skånska pansarregementet. Men örn det sedan skall förläggas till Hälsingborg
eller Hässleholm eller Kristianstad eller Osby eller Eslöv eller vilken
plats det kan vara, är ju en sak för sig. Det är klart, att regementet skall ligga,
där det strategiskt hör hemma, ingen annanstans. Jag går till och med en smula
längre än statsrådet och säger, att örn det skulle vara så, att de kostnader, som
äro förenade med anskaffandet av erforderliga byggnader och bostäder, skulle
bli högre på den plats, där regementet rätteligen bör förläggas, så bör riksdagen
i all rimlighets namn bevilja även de medel, som i så fall skulle behövas.

Jag skyndar mig att tillägga, att den kommun, dit regementet förlägges,
vilken ju ovillkorligen kommer att få vissa inkomster genom denna förläggning,
bör i möjligaste mån se till att sörja för att det finns bostäder för befattningshavarna
vid regementet. Men det kan uppstå situationer — jag hoppas
dock att det inte skall bli fallet beträffande Skånska pansarregementet — då
riksdagen t. o. m. får räkna med att själv lösa bostadsfrågan, örn man vill ha
ett regemente förlagt till den plats, där det ur försvarets egen synpunkt bör
ligga, det må nu vara fråga örn Norrland eller Skåne eller någon annan del
av landet. Det enda viktiga i detta sammanhang är att de regementen liksom
de försvarsanstalter överhuvud taget, som vi fattat beslut örn, placeras där de
kunna göra den bästa effekten, örn vi skulle råka i det olyckliga läge, som vi
alla hoppas inte skall inträffa, nämligen att det företages en invasion mot vårt
land.

Örn man kastar en blick på kartan över Skåne, så behöver man inte fundera
så värst länge, var den rätta platsen för Skånska pansarregementet finns med
hänsyn till rent strategiska synpunkter. Det kostar ju oerhört mycket att sätta
upp dessa pansarregementen med deras högt kvalificerade mekaniska utrustning,
och när man därför bara har ett sådant regemente i Skåne, måste det
vara förlagt på sådant sätt, att det kan taga emot stöten vid en invasion, varifrån
den än kommer. Det är möjligt att Hälsingborg kail anses vara den bästa
förläggningsplatsen, men jag tycker nu inte det. Jag tycker inte heller att det
skiljer så mycket mellan en del andra orter därvidlag, Eslöv, Osby, Kristianstad
o. s. v. Vill man kunna skicka fram ett pansarregemente för att i första
hand möta ett invasionshot, bör det inte vara förlagt på ena kusten av Skåne
och alltså eventuellt behöva förflytta sig över hela Skåne, om invasionen skulle
komma på den andra kusten, utan det torde vara bäst att förlägga regementet
så, att det har kortast möjliga väg att tillryggalägga, vid vilken kust det än
blir ett invasionshot, något som vi för all del hoppas slippa men varom man
strängt taget inte någonting vet.

Såsom jag nämnde i början av mitt anförande, har jag emellertid begärt ordet
för att lämna några upplysningar.

Jag sade nyss att bostadsfrågan inte får vara det avgörande, när riksdagen
fattar beslut i förläggningsfrågor av detta slag. Det har under senare tid från
respektive myndigheter till Hässleholms stad ■— jag vet inte, hur många andra
kommuner, städer eller samhällen, som fått liknande uppmaningar som vi och
efterkommit dem — riktats en begäran örn att staden skall meddela, huruvida
man anser sig kunna tillgodose det bostadsbehov, som uppstår, om pansarregementet
förlägges till eller invid Hässleholm. Vid de undersökningar, som vi i

Andra kammarens protokoll 19^8. Nr 20. 3

Nr 26.

Måndagen den 21 juni 1943 f. m.

Skånska pansarregementets förläggning m. m. (Forts.)
anledning därav gjort, ha vi räknat med ett behov av 350 bostadslägenheter,
varierande mellan två rum och kök och fyra rum och kök. Kostnaden för dessa
bostäder skulle komma att belöpa sig till — jag kommer en smula över den
siffra som statsrådet här nämnde — i runt tal 6 miljoner kronor. Staden är villig
att upplåta mark, gränsande intill Mölleröds kronopark, där väl regementet
skulle förläggas. Staden är också, såvitt jag förstår, villig att åtaga sig uppförandet
av bostäderna, detta givetvis under förutsättning att man får det material,
som är behövligt för att man skall kunna bygga. Jag förmodar dock att
sådan kommer att beviljas, då det ju här är fråga örn byggnader, som på sitt
sätt skola tjäna försvaret.

Vi äro villiga, sade jag, men märk väl, mina herrar, stämningen är inte
så förtätad därhemma, när det gäller pansarregeimeutets förläggning till staden,
att jag här vill avge några bragelöften örn hur stadsfullmäktige kunna
komma att besluta på denna punkt. Drätselkammaren har emellertid utarbetat
ett förslag, och på fredag kväll denna vecka avgöres frågan i stadsfullmäktige.
Jag har emellertid anledning tro, att stadsfullmäktige, under förutsättning
att pansarregementet förläggas till Hässleholm, komma att gå i författning
örn att bygga det antal bostäder, varom kan vara fråga. Jag gör dock
fortfarande den reservationen, att det gäller endast under förutsättning att
byggnadsmaterial o. s. v. kan tillhandahållas.

I detta sammanhang skall jag, herr talman, be att få -ställa en fråga till
herr statsrådet. Herr statsrådet bär i propositionen talat örn förläggande av
Skånska pansarregementet till eller invid Hässleholm, men slutar klämmen
i propositionen med att säga »invid Hässleholm». Statsutskottet har också
beslutat en kläm, som säger att regementet skall förläggas invid Hässleholm.
Det är detta som första kammaren redan har -beslutat och vilket väl örn en
stund kommer att bli även andra kammarens beslut.

Örn det emellertid varit så, att detta ärende behandlats först i andra kammaren,
skulle jag för min del ha yrkat, att utskottets kläm hade ändrats till »i
eller invid Hässleholm». Det är mig likgiltigt, arn regementet förlägges i
Hässleholm eller utanför, men lika litet sorn jag anser att man skall diskvalificera
en viss ort, t. ex. Kristianstad, Osby, Eslöv eller någon annan, lika
litet anser jag att man skall diskvalificera Hässleholm. Jag betonar än en
gång, att regementet skall ligga där det bäst hör hemma.

Nu har man i utskottsutlåtandets kläm skrivit »invid Hässleholm». Min
fråga till stats-rådet är således den: örn anan här utan vidare bifaller klämmen
i statsutskottets utlåtande och riksdagen alltså gör detta utskottets utalande
till sitt och det senare efter de förhandlingar, s-om givetvis måste föras mellan
staten och kommunen, visar sig fördelaktigt att förlägga regementet inom
Hässleholm, anser då statsrådet sig bunden av riksdagens beslut, att regementet
skall förläggas invid Hässleholm? Under sådana förhållanden tycker
jag, att detta utskottets uttalande är ganska absurt. Man bör icke binda sig i
den ena eller den andra riktningen. Det halva löfte som jag bär uttalat beträffande
bostadsproduktionen, därest regementet skulle förläggas till Hässleholm,
det kan ju för all del ändå kvarstå. Därom vill jag icke yttra mig i dag.
Det kan hända, att staden bygger ett visst antal bostäder, även örn regementet
förlägges utanför stadsgränsen. Det är klart, att en hel del människor
ändå komma att bosätta sig inom staden, och då får väl staden skaffa bostäder,
i den mån det på den allmänna bostadsmarknaden blir en trängsel som
gör det nödvändigt att vidtaga åtgärder i -detta avseende. Men jag anser det
onödigt att -diskvalificera -staden.

Det är en annan synpunkt, minia damer och herrar, som man här bör anlägga.
Hässleholm tillhör ortsgruppen C. Örn anan nu förlägger detta Tege -

Måndagen den 21 juni 1943 f. m.

Nr 26.

Skånska pansarregementets förläggning m. m. (Forts.)
mente så att säga vägg i vägg med Hässleholm eller alltså vid dess gräns, så
betyder detta, att personalen hommer att avlönas enligt ortsgrupp A men får
köpa sina förnödenheter och betala sin bostad efter priser som gälla i C-ort.
Vi ha haft ett annat exempel på detta förhållande, nämligen i fråga örn
Frösöförläggningen, och jag anser för min del, att ett dylikt förhållande är
ganska orimligt.

Jag har praktiskt taget intet yrkande, men jag har velat lämna dessa upplysningar
för att klargöra, hur jag från min synpunkt ser på denna stak, och
samtidigt avgiva en deklaration örn hur man ser på denna sak i det samhälle
där det är fråga örn att förlägga ifrågavarande regemente.

Herr Bergström, som nu på begäran erhöll ordet för kort genmäle, yttrade:
Herr talman! Herr Björklund har naturligtvis rätt i att regementet bör förläggas
där det ur militära synpunkter och kanske också ur försvarssynpunkter
lämpar sig bäst. Men det förvånar mig, att herr Björklund lyckats penetrera
denna lämplighetsfråga så noga och så vetenskapligt, att han kan säga,
att regementet måste förläggas just inom Hässleholms stad. Örn det förlägges
några kilometer utanför, då tar tydligen herr Björklund sin hand ifrån
det. Jag tycker, att detta icke går riktigt bra ihop. Det är nog inte utan att
Hässleholmssynpunkten sticker fram en smula. Tycka inte kammarens ledamöter
det också?

Jag vill till sist .säga till herr Björklund, att det här inte är någon strid
mellan Hälsingborg och Hässleholm. Vi från Hälsingborg ha ju yrkat bifall
till förslaget, att regementet skall förläggas till Hässleholm. Vi vilja bara ha
någon garanti för att bostadsfrågan blir löst, så att staten inte behöver investera
pengar i bostadsbyggande därstädes. Däri ligger skillnaden mellan
våra ståndpunkter.

Herr Björklund, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle, anförde:
Herr talman! Jag vill endast säga herr Bergström, att jag ämnar inte
hålla min hand speciellt över regementet, örn det förläggas till Hässleholm,
och jag ämnar lika litet taga min hand ifrån det, örn det inte förlägges dit.
Det är inte min sak att avgöra, var regementet .skall förläggas, utan det är
riksdagen som avgör, var förläggningen skall vara.

Härpå yttrade:

Herr Thorell: Herr talman! Efter de båda sista anförandena och replikerna
har jag samma anledning som herr Jonsson i Eskilstuna att säga, att jag inte
är lokalt belastad i denna fråga. Att jag nu tar till orda, beror därpå,, att jag
i fjol tillhörde försvarsutskottet och deltog i behandlingen av.denna fråga där,
och jag deltog också i den diskussion som då förekom här i kammaren. Jag
instämde därvid helt i deras åsikt som ansågo, att Hälsingborg har ett så
pass utsatt läge, att det var absolut olämpligt redan ur militära synpunkter
att förlägga detta regemente dit.

Av en tillfällighet känner jag till förhållandena i fråga örn övningsterrängen
i Hälsingborgstrakten. Jag har nämligen varit där nere i ett visst statligt
uppdrag på vintern och har då sett, med vilken stor omsorg som markägarna
— det är ju huvudsakligen odlad mark runt omkring Hälsingborg — ängsligt
bevakat militären, så att de icke ens fingo beträda deras mark, när den var
frusen, för skidåkning eller för att uppställa manskapet. Jag framhöll vidare
i fjol, att örn detta regemente skulle komma till en terräng som överhuvud
taget lämpade sig för detsamma och icke göra för stor skada på den odlade

Nr 26.

Måndagen den 21 juni 1943 f. m.

Skånska imnsarregementets förläggning rn. m. (Forts.)
marken med därav följande stora markskadeersättningar, så skulle de få köra
långa vägar i det skånska landskapet samt därvid ödsla med bensin och nöta
på sin dyrbara materiel.

Det är därför för mig synnerligen glädjande att se, att de synpunkter som
jag och andra gjort oss till tolk för vid detta tillfälle äntligen ha vunnit gehör
och att regementet nu skall förläggas till Hässleholm. Huruvida detta är
den absolut lämpligaste förläggningsorten, är jag icke mäktig att bedöma, men
jag har den bestämda uppfattningen, att det är en bättre förläggningsort än
Hälsingborg.

Jag skall emellertid be att få instämma med dem — och därvidlag tror jag,
att det var statsrådet själv som började — som ha påtalat det vankelmod som
de militära myndigheterna visat i denna fråga. Det kan inte vara nyttigt för
tilltron till de militära myndigheternas uppfattning och yrkanden, att det visar
sig, att de vid ena tillfället i samma fråga ha rakt motsatt uppfattning mot
vad de ha vid ett annat tillfälle. Ett sådant vankelmod från de militära myndigheternas
sida kan absolut icke annat än skada försvaret och försvaga försvarsviljan.
Jag vill därför sälla mig till dem som ha ställt sig lindrigt sagt
undrande inför detta förhållande.

När det sedan i detta sammanhang har föreslagits, att man skulle taga vissa
skvadroner från andra regementen och förlägga dem till Hälsingborg, så vill
jag också uttala min tillfredsställelse däröver. Det uppdrag jag hade i fjol
var av den arten, att jag hade anledning att undersöka kavalleriregementets
stallar där nere, och jag tyckte, att det var mycket ledsamt att tänka sig, att
dessa visserligen gamla men mycket väl underhållna stallbyggnader skulle
rivas bort och komma till ingen nytta. Jag är glad, att sparsamhetssynpunkterna
även härvidlag kunnat förenas med intresset att få kavalleri tillbaka till
detta landskap, som ju sedan gammalt varit kavalleriets hemvist. En kavalleribrigad
låg ju tidigare där och ett regemente till. Jag anser, att kavalleriet även
ur försvarssynpunkt behövs där nere.

Jag skall alltså be att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Lundberg i Hälsingborg: Herr talman! Av särskilt intresse har varit
det uttalande som departementschefen gjort i kammaren i dag. Jag kan emellertid
icke underlåta att säga, att han därvid har givit uttryck åt tankar som
icke stå i överensstämmelse med vad som sagts i propositionen. Statsrådet säger
själv i dag, att.det inte är att tänka på att låta pansarregementet ligga kvar
i Hälsingborg. Även örn kostnaderna skulle bli högre genom Hässleholmsalternativet,
så måste i alla fall detta alternativ väljas. Jag förstår denna synpunkt,
alltså att Hässleholm av vissa skäl är att föredraga, men det hade då varit
riktigare, att det sagts i propositionen, att även örn Hässleholmsalternativet
blir dyrare, skall man taga detta. Så har emellertid saken icke från början
upplagts. I propositionen sägs, att Hälsingborg är godtagbar som förläggningsort,
och det göres där jämförelsekalkyler mellan de båda alternativen att förlägga
regementet till Hälsingborg eller till Hässleholm. Det är detta som i
viss mån är något skevt.

Jag vill säga till herr Björklund, att nian nog inte kan bara önskemässigt
tala örn strategiska motiv för regementets förläggning. Herr statsrådet har i
dag talat örn nödvändigheten att utnyttja kasernbyggnaderna i Hälsingborg
och att därför förflytta vissa kavalleriförband dit. Där komma rent ekonomiska
synpunkter fram.

Då det här har antytts, att vi på Skånebänken som äro från Hälsingborg
skulle ha något speciellt lokalt och egoistiskt intresse av denna fråga, så vill
jag försäkra kammarens ledamöter, att något sådant intresse icke finnes från

Måndagen den 21 juni 1943 f. m.

Nr 26.

Skånska pansarregementets förläggning m. m. (Forts.)
vår sida. Vi behöva ju icke bekymra oss örn förläggningen av detta regemente,
i annan mån än att ett annat regemente kommer till Hälsingborg. Våra förläggningsmöjligheter
komma alitsa att under alla förhallanden utnyttjas. Anledningen
till att vi intressera oss för detta spörsmål är, att vi, på grund av
att Hälsingborg icke ligger så långt från Hässleholm, lia en lokal kännedom
även i fråga örn Hässleholm. Det är detta som gör, att vi särskilt intressera oss
för denna fråga. Det är bristen på klarhet i utredningen som gjort, att vi ha
ställt krav på en fullständig utredning, och detta har skett i form av en reservation
som här är fogad till utskottets utlåtande.

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman!
Jag tror icke, att herr Lundberg menar, att det föreligger någon verklig inkonsekvens
i mitt uttalande här i dag i förhållande till vad som sagts i propositionen.
Mitt första anförande visar ju, att den verkliga skillnaden i kostnader under
alla förhållanden blir så pass liten, att den inte kan komma att påverka frågan.
Det låg ju något annorlunda till förra året, när det gällde en kostnadsskillnad
på 4 miljoner kronor. Nu ha vi räknat med en kostnadsskillnad på låt mig
säga en halv miljon kronor. Det är knappast mer an vad som kan ligga inom
felmarginalen. Jag tror, att herr Lundberg själv i annat sammanhang använt
detta uttryck. _

När herr Björklund nämnde siffran 6 miljoner kronor, sa var denna sillra
icke främmande för mig. Men likaväl som Hässleholm räknar med att en del
bostadsbyggande under alla förhållanden skall komma till stånd på privat initiativ,
så kalkylerar jag nied en sådan utväg, vilket jag anser vara fullkomligt
tillåtligt, eftersom detta säkert ligger inom verklighetens område. Jag stannar
därför vid att det kommer att bli ett bostadsbyggande för 3 å 4 miljoner kronor
på det allmännas initiativ. Jag tror, att resten skall komma att byggas pa
rent privat initiativ. . ..

Slutligen vill jag med anledning av herr Björklunds fråga säga, att ordet
»invid» är ett annat uttryck för trakten av Hässleholm, och det är alldeles
självklart, att stadens gräns inte är något kritstreck som man inte får överskrida Överläggningen

förklarades härmed avslutad. Herr förste vice talmannen
gav propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt
dels ock på bifall till den av herr Bernhard Nilsson m. fl. avgivna, vid utlåtandet
fogade reservationen; och fann herr förste vice talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Lundberg i Hälsingborg
begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten
1 -o) av utskottets förevarande utlåtande nr 199, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej. har kammaren bifallit den av herr Bernhard Nilsson m. fl. avgivna,
vid utlåtandet fogade reservationen.

Nr 26.

Måndagen den 21 juni 1943 f. m.

Vissa bygg■ Punkten 2:o), angående vissa byggnadsarbeten m. m.

nadsarbeten

m‘ m'' Sedan punkten föredragits yttrade

Herr Törnkvist: Herr talman! Det finns under denna punkt ett ärende, sorn.
lämpligen bör behandlas först sedan riksdagen har tagit ståndpunkt till var
Bergslagens artilleriregemente skall ha sitt skjutfält. Då detta ärende ännu icke
föreligger på kammarens bord, hemställer jag, att denna kammare, i likhet med
vad första kammaren redan gjort, återremitterar denna fråga, som återfinnes
på sid. 11—16 i nu förevarande utlåtande.

Efter härmed slutad överläggning beslöt kammaren att återförvisa förevarande
punkt till utskottet.

Punkterna 3:o)—ll:o).

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 11.

Eöredrogos vart efter annat:
statsutskottets utlåtanden:

nr 200, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till ersättning till Stockholms stad för underhåll av fångar i
stadens rannsakningsfängelse;

nr 201, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till socialstyrelsens ortsombud;

nr 202,i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till organisationsundersökningar m. m.;

nr 206, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag till stat för riksgäldsfonden;
nr 207, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående anslag för
budgetåret 1943/44 till kristillägg;

nr 208, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till vissa reservtelefonstationer m. m.;

nr 209, i anledning av Kungl. Maj :ts framställningar angående anslag å
tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1942/43 till anordnande av vissa telefon-
och telegrafförbindelser m. m.; och

nr 210'', i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss ombyggnad
av tågfärjan Starke; _

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 46, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
om skatt å vissa pälsvaror, m. m., jämte i ämnet väckta motioner;

nr 48, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
örn värnskatt för budgetåret 1943/44 jämte i ämnet väckta motioner;

nr 49, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
örn viss skattefrihet för krigsriskersättning till sjömän jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 50, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 2 § förordningen den 17 juni 1938 (nr 370) örn
särskild skatt å förmögenhet, m. m.; och

nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser angående taxering för inkomst av under
år 1943 stormfälld skog jämte i ämnet väckta motioner;

Måndagen den 21 juni 1943 f. m.

Nr 26.

första lagutskottets utlåtanden:

nr 45, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till grunder
för dyrtidstillägg åt präster m. m.;

nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 2, 3, 5 och 6 §§ lagen den 24 mars 1916 (nr 90) angående
verkställighet av straffarbete och fängelsestraff;

nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten: och

nr 48, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn tillsyn över hundar, dels ock väckta motioner angående lagstiftning örn
okynnes och skadegörande hundar; samt

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30 december 1939 (nr 934) örn tjänsteplikt,
m. m.;

nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag tili lag angående
utsträckt tillämpning av lagen den 15 december 1939 (nr 856) örn utbetalande
av krigsriskersättning till sjömän jämte i ämnet väckt motion; ^

nr 49, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till. lag angående
ändrad lydelse av 7 § lagen den 20 mars 1936 (nr 56) örn socialregister;

nr 50, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 2:o), 8:o), 14 :o) och 16 :o) lagen den 26 maj 1909 (nr
38 s. 3) örn Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda utlåtanden och betänkanden hemställt.

§ 12.

Föredrogs andra lagutskottets memorial, nr 51, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut beträffande . andra lagutskottets utlåtande nr 35
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med. förslag till förordning örn anställande
av distriktsbarnmorskor m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde

Herr Hansson i Rubbestad: Herr talman! Vid detta ärendes tidigare behandling
fick nog kammaren den uppfattningen, att andra lagutskottets uttalande
till § 9 i dess utlåtande nr 35 gick stick i stäv mot det utlåtande, som statsutskottet
avgivit beträffande bidragen till distriktssköterskor. I sådana fall, där
kamrarna fatta olika beslut i fråga örn motiveringen men klämmen är densamma,
brukar det vara vanligt att motiveringen faller bort. Enligt min mening
hade det varit lyckligast, att saken ordnats på sådant sätt.^ Nu har emellertid
andra lagutskottet föreslagit, att andra kammaren skall frånträda sitt beslut.
Då av andra lagutskottets skrivsätt nu framgår, att det icke har annan mening
i fråga örn statsbidragen än vad som framgår av statsutskottets utlåtande, bär
jag ingen anledning att yrka avslag, särskilt som första kammaren redan bifallit
utskottets förslag. Jag anser därför, att genom detta uttalande har klarhet
nu vunnits, att statsbidrag kan utgå på dessa resekostnader. Jag har därför intet
annat yrkande än bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, biföll kammaren utskottets
hemställan.

Memorial med
föranledande
av kamrarnas
skiljaktiga beslut
beträffande
andra
lagutskottets
utlåtande
nr 35.

Nr 26.

Måndagen den 21 juni 1943 f. m.

§ 13.

Tiss begräns- Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 52, i anledning av Kungl
Timolion sorn Maj :ts Proposition med förslag till lag om viss begränsning av legitimation
tandläkare sorn1 tandläkare, m. m., så vitt den hänvisats till lagutskott, jämte i ämnet
m. m. väckta motioner.

Genom en den 21 maj 1943 dagtecknad proposition, nr 299, bade Kungl.
Majit, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen att dels antaga ett vid propositionen fogat
* aaslag till lag om viss begränsning av legitimation som tandläkare dels ock
bifalla det förslag i övrigt, orri vars avlatande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

Propositionen hade, såvitt anginge nämnda lagförslag, hänvisats till lagutskott
och behandlats av andra lagutskottet.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft två i
anledning av densamma, väckta motioner, nämligen motionen nr 320 i första
kammaren av herr Herlitz samt nr 453 i andra kammaren av herrar Sefve och
von Friesen.

I motionerna hade hemställts, att riksdagen måtte avslå propositionen.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen, med förklarande, att Kungl. Maj :ts genom propositionenrir
299 framlagda förslag till lag örn viss begränsning av legitimation som
tandläkare ej kunnat av riksdagen i oförändrat skick antagas, måtte för sin
del antaga l utskottets hemställan intaget förslag till lag om viss begränsning
av legitimation som tandläkare;

B. att motionerna I: 320 och II: 453 icke måtte föranleda till nåo-on riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits:

1) av herrar Roos och Carl Eric Ericsson samt fröken Andersson, utan angivet
yrkande; samt

2) av herrar Norman, Linder, Olof Carlsson, Hermansson, Holm och Andersson
i Eskilstuna.

Ltskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

Fröken Andersson: Herr talman! Såsom en av de tre ledamöter i utskottet,
som ha reserverat sig blankt, skall jag be att med några ord få motivera denna
reservation.

Meningarna ha ju- som kammaren vid detta laget vet, brutit sig starkt i denna
fråga. Ben ena delen av debattörerna har ansett det hela som en rent praktisk
angelägenhet och på denna grund velat lösa frågan. Den andra delen har
lågt mera principiellt betonade synpunkter på problemet och på den grunden
intagit sm ställning till hela frågan.

Örn nu behovet av ökad utbildning för tandläkarna hade varit det, som legat
bakom kravet på praktik av det här föreslagna slaget, så hade man icke kunnat
lia någon väsentlig invändning att göra mot denna anordning, att tandläkarna
skulle tjänstgöra ett år inom folktandvården, innan de slutgiltigt erhölle full
legitimation.

En sadan ökad eller förbättrad utbildning behöves icke enligt departementschefens
uttalande. Icke heller behöves det enligt samma källa någon kontroll
över vederbörande läkares kunnighet i sitt yrke. Den enda motiveringen för detta
förslag är sålunda helt enkelt behovet av arbetskraft inom vissa områden.

Måndagen den 21 juni 1943 f. m.

Nr 26.

Fiss begränsning av legitimation som tandläkare m. m. (Forts.)

Nu har man enligt mitt sätt att se på ett fullkomligt felaktigt sätt gjort en
jämförelse med förhållandena i Danmark, där man ju har två års praktik för
läkarna. Jag vill då starkt betona, att denna jämförelse är fullständigt felaktig,
ity att det i Danmark är ett led i utbildningen, ett nödvändigt komplement lill
den teoretiska underbyggnaden.

Det var det första. Det andra var, att praktiken i fråga kan fullgöras hos
precis vilken tandläkare som helst. Nu är det uppenbart, att staten kan föreskriva
dylika utbildningsvillkor, innan den ger legitimation. Men då är
det några ting, som man får vara vaken för. Det första är, att behovet av
förbättrad utbildning verkligen är dokumenterat — ett förhållande, som enligt
vad departementschefen själv har sagt icke här förefinnes. Men örn det konstateras,
att ett sådant behov finnes, så har man skyldighet att se till, att vederbörande
få detta utbildningskomplement under sakkunnig ledning.

Nu är det ju på det sättet rent praktiskt, att bristen på tandläkare är störst
vid enmanspoliklinikerna, där sålunda vederbörande ingalunda skulle få den
behövliga ledningen av sakkunniga kolleger. Men även örn, såsom framhållits i
diskussionen, så skulle kunna ske, skulle ändå de äldre tandläkare, som äro
anställda vid de större poliklinikerna, icke få någon nämnvärd tid, om ens
någon alls, för att leda dessa yngre assistenter. För det tredje — och enligt min
mening det viktigaste — är det fullkomligt felaktigt att genast ändra villkoren
för de vid tandläkarinstitutet nu inskrivna studenterna. Det hör dock till minst
sagt god ton, att man ej under en pågående utbildning ändrar de förutsättningar.
under vilka studenterna ha börjat att utbilda sig för sin framtida uppgift.

Överhuvud taget kan man säga, såsom från flera håll redan understrukits, att
hela detta förslag är fullkomligt främmande för svensk rättsuppfattning. Vi ha
visserligen i tjänstepliktslagen ett avsteg från denna uppfattning. Men, väl att
märka, de kvalifikationer, som krävas för att denna lag skall sättas i funktion,
äro att riket befinner sig i krig eller krigsfara. Tillämpningen av tjänstepliktslagen
har i detta sammanhang av lättförståeliga skäl heller ingalunda satts i
fråga.

I propositionen framhåller man också, att hela detta förslag överhuvud taget
saknar förebild, som saken uttryckes. Syftet här är helt enkelt att rekvirera
arbetskraft till en sådan verksamhet, vilkens bristläge icke sammanhänger med
kristiden. Orsaken till att man tvingats dithän är helt enkelt, att folktandvården
från början varit felkalkylerad. Nu försöker staten att tillämpa sin tvångsmakt
för att, klart och rakt på sak utsagt, skaffa sig billigare arbetskraft
än vad staten kan få på den öppna marknaden.

Nu påminner departementschefen i propositionen örn juristernas och läkarnas
tjänstgöring vid häradsrätter och sjukhus. Det är såvitt jag förstår en fullkomligt
felaktig jämförelse. I sanningens intresse skall jag säga, att departementschefen
heller icke hårdrager denna jämförelse alltför skarpt. Jag vill
dock för undvikande av missförstånd och framtida jämförelser på denna punkt
säga, att för det första kunna t. ex. juristerna få bra anställningar utan tingstjänstgöring,
lika väl som läkarna ha rätt att sätta upp praktik utan sjukhustjänstgöring.
De hindras alltså icke på något sätt i sin yrkesutövning av att
de ej haft sådan praktik.

Det är enligt mitt sätt att se här den springande punkten, att staten använder
sin legitimationsrätt för att skaffa sig förmåner av de människor, som
skola legitimeras.

Nu fortsätter departementschefen, när han kommer fram till att avgiva den
sista, slutgiltiga motiveringen, på följande sätt — jag citerar ordagrant: »Det
avgörande för ställningstagandet lill frågan synes mig böra vara, örn förslagets
genomförande kan anses oskäligt tynga dem, som drabbas därav». Såvitt

Nr 26.

Måndagen den 21 juni 1943 f. m.

Viss begränsning av legitimation som tandläkare m. m. (Forts.)
jag förstår öppnas här oanade perspektiv. Ty om man accepterar denna grund
för förslaget, så måste ju det bli på det sättet, att örn man delar upp i olika
grupper i samhället vissa personer med viss utbildningsstandard och andra med
annan utbildningsstandard och låter dem, som ha samma standard, var för sig
hilda olika kategorier, så skulle det, i fall man skall stödja sig på det resonemang,
som jag nyss citerade här, leda till, att så länge det inom olika kategorier
funnes grupper, som hade bättre förhållanden än de sämst ställda inom
vederbörande kategori, skulle staten i kraft av denna motivering kunna tillämpa
sin tvångsmakt.

Nu kan man säga, att det där är att måla det hela alltför svart; så långt
komma vi ej att gå. Det kan hända, därför att jag tror, att innan man kommer
så långt stöter man på vissa starka organisationer i samhället, som ej skulle
tillåta, att man ginge så långt. Men den logiska konsekvensen av departementschefens
inställning måste bli den nyss citerade.

o Nu vill jag säga, att jag icke på något sätt tagit min ståndpunkt därför att,
såsom en hel del tyckes tro, jag ömmar för tandläkarna. Jag är den första att
erkänna, att av de olika studentkategorierna är detta den grupp, som har det,
jag vågar kanske icke säga allra bäst, men som har det mycket bra i alla händelser.
Det är alltså icke på något sätt någon känsla för tandläkarna som dikterar
min inställning.

dag skall, utöver de mera principiella synpunkter, som jag talat om, lägga
några praktiska synpunkter på problemet. Då frågar jag först: Vad tjänar detta
till? Okas överhuvud, taget tandvården i landet? Man kan här utan vidare
och rakt på sak säga nej. Det blir endast en omdirigering av arbetskraften. En
sådan omdirigering kan naturligtvis av praktiska orsaker vara motiverad. Men
frågan är, örn man ej här offrar större värden än man vinner genom dessa åtgärder.

Då kommer jag fram till den nästa frågeställningen, dan nämligen: Vinner
verkligen folktandvården på dessa nu föreslagna åtgärder? Det kan tyckas vara
en rätt underlig fråga, men jag ställer den i alla fall därför att jag tror, att
man håller på att förstöra den stora och utmärkta tanke, som ligger bakom
hela folktandvården. Enligt vad t. ex. Svenska stadsförbundet har påpekat i
sitt remissutlåtande är det en utomordentligt stor risk att låta i så stor utsträckning
som här föreslagits nyexaminerade tandläkare sköta örn folktandvården
vid poliklinikerna. Detta gäller även enmanspoliklinikerna, vilka, som
jag nyss nämnde, i största utsträckning skulle få dessa tandläkare att sköta örn
hela verksamheten. Svenska stadsförbundet avråder därför från anställning vid
enmanspoliklinikerna.

Nu kan man säga, att det är ingen som helst risk att låta dessa nyexaminerade
tandläkare komma ut. De ha ju sin legitimation, och de äro utbildade för
sitt yrke. Varför skola de ej kunna sättas in där? Jag är övertygad örn att de
äro skickliga. Men man kan icke komma ifrån, att de icke ha den praktiska
träning, som dock gör en människa allt mer och mer skickad för utövande av
sin uppgift — naturligtvis intill en viss gräns. Man kan en gång i framtiden
utvecklas åt andra hållet. Men jag säger: intill en viss gräns.

Vidare komma ju dessa tandläkare icke formellt men realiter att tvångsvis
träda till sin uppgift inom folktandvården. Nu kan man ju säga. att de få
väl som goda samhällsborgare göra sitt bästa, även om det ligger ett visst
tvång bakom. Ja, det kan man säga. Men har man aldrig så liten kännedom örn
sin egen natur och den. mänskliga naturen överhuvud taget, vet man, att man
kanske ändå icke, åtminstone icke i regel, gör sitt allra bästa i sådana fall,
där man tvingats till någonting. Det bästa gör man säkert, när man fått gå till
verket frivilligt. Men även om denna risk kan synas överdriven, är det en an -

Måndagen den 21 juni 1843 i. m.

Nr 26.

Fiss begränsning av legitimation som tandläkare m. m. (Forts.)
naii risk, som är av ännu större betydelse, den nämligen, att det här tjänsteåret
ju omfattar en begränsad tidrymd. Resultatet skulle alltså bli, att man med
största sannolikhet i mycket stor utsträckning skulle få årliga ombyten på
folktandvårdspoliklinikerna. Att icke detta kan tjäna själva saken är alldeles
uppenbart. Kort sagt, därför att jag personligen anser, att folktandvården är
så utomordentligt viktig, är jag väldigt rädd för att den väg, man här tänker
slå in på, leder till att folktandvården kommer i vanrykte. Jag tror icke man
kan förneka den saken.

Den riktigaste vägen det är väl ändå att öka antalet utbildade, och här vill
jag än en gång understryka, att staten även på den punkten har försummat sig.
Här ha nu massor av kvalificerade inträdessökande till tandläkareinstitutet år
efter år fått avslag på sina ansökningar, och staten har icke förrän just nu
gjort ett försök att verkligen råda bot på detta missförhållande. Nu blir det
ju alltså en viss ökning, men resultatet dröjer. Jag tror i alla fall, att risken
att vänta på resultatet ändå är mindre än risken att gå fram efter de linjer,
som här lia föreslagits. Både av praktiska och teoretiska skäl tycker jag därför
att nian kommer fram till att lagen helst icke bör komma till. Nu säger
man väl: det där kan ju delvis vara riktigt, men, väl att märka, lagen är av endast
provisorisk karaktär. Är det så säkert? T. o. m. departementschefen har
på den punkten varit en smula tveksam, när han i propositionen uttalat, att
man icke vet, hur tillströmningen till folktandvården kommer att gestalta
sig. även om antalet utbildade ökas. I detta konstaterande ligger inryckt den
tanken, att därest icke vederbörande kommer frivilligt, så kommer tvångslagen
att kvarstå. Jag tycker det säger ganska mycket.

Det som emellertid till syvende och sidst för mig har varit det väsentliga i
denna sak, det är, som jag nämnde förut, att vi icke haft något sådant förut i
svensk rätt. Hela lagen kommer alltså att bliva av prejudicerande betydelse,
och man kan tala aldrig så mycket örn att det här är fråga örn ett litet undantag,
det rör inte så många o. s. v., så är det dock så att, örn gärdet en gång är
upprivet, det är sedan ganska lätt att, såsom skett i andra sammanhang,
under hänvisning till detta faktum göra fler och fler utvidgningar. Jag kan icke
komma ifrån, att även örn det skulle bli en tillfällig vinning för folktandvården,
vilket jag som sagt tvivlar på, så är det i alla fall farligt att för en
sådan tvivelaktig vinnings skull ge upp en av de viktigaste demokratiska frihetsprinciper,
som vi ha. På dessa grunder ber jag, herr talman, att få yrka
avslag på utskottets hemställan.

I detta anförande, varunder herr talmannen återtagit ledningen av förhandlingarna,
instämde herr Olson i Göteborg..

Herr Hermansson: Herr talman! Man kan mycket väl förstå de principiella
betänkligheter, som från en del håll lia rests emot det ingrepp i den
personliga friheten, som föreslås i det nu föreliggande lagförslaget. Ingen
bestrider, att lagen under de tre år, som den är avsedd att gälla, kommer att
medföra en viss begränsning av rörelsefriheten för den yrkesgrupp, som det
här är fråga om. Vad som däremot är litet svårare att begripa, det är, att
man just ifrån det håll, där man varit ivrigast att förorda införandet av offentlig
arbetsplikt för stora medborgargrupper och rekommenderat de allra kraftigaste
åtgärderna för att säkra samhällets behov av arbetskraft, plötsligt har
gripits av samvetsnöd, när det gäller att införa don mycket lindriga och behagliga
arbetsplikt, som föreslås för de nybakade tandläkarna. Statsmakterna
ha. som vi alla veta, under de senaste krisåren tvingats att vidtaga ganska
långt gående åtgärder, som begränsat medborgarnas personliga frihet i olika

Nr 26.

Måndagen den 21 juni 1943 f. m.

Viss begränsning av legitimation som tandläkare m. rn. (Forts.)
avseenden. Statsmakternas beslut ha icke tillkommit på grund av några frihetsfientliga
avsikter från statsmakternas sida, utan de ha tillkommit därför, att
samhällsintresset ansetts kräva dylika åtgärder, även örn den frihet, som medborgarna
under normala tider åtnjutit, genom dessa beslut blivit något naggad
i kanterna.

Ha vi tidigare kunnat svälja till exempel principen om den allmänna tjänsteplikten,
lia vi kunnat vara med örn vedhuggningsplikten för tjuguåringarna,
så borde det val heller icke finnas någon rimlig anledning att nu vägra att gå
med på att kräva ett års väl avlönad tjänstgöring inom den samhälleliga tandvården
för de nykläckta tandläkarnaTinnan de släppas ut för att bedriva sitt
yrke i full frihet. Den yrkesgrupp, som beröres av lagförslaget, har i själva
verket icke heller mycket att beklaga sig över. Den lön, som dessa nya tandläkare
erbjudas under det år, de tvingas att ställa sin arbetskraft till samhällets
förfogande, är i alla händelser så rikligt tilltagen, att de flesta andra
yrkesgrupper, som nödgats underkasta sig flerdubbelt längre och dyrare utbildning,
i många fall få nöja sig med betydligt mindre än hälften av den avlöning,
som dessa tandläkare erhålla redan från första dagen de träda i tjänstgöring.
Jag skulle tro, att t. ex. många jurister, läkare och ingenjörer skulle med uppräckta
händer taga en »tvångskommendering» under ett år med de löner, som
tandläkarna erhålla.

Fröken Andersson har här framhållit, att de tvångsåtgärder på arbetsmarknadens
område, som tidigare vidtagits, och som hon själv gillar, lia tillkommit
på grund av kriget eller på grund av den krigsfara, vari riket befinner sig,
och att dessa åtgärder dessutom lia vidtagits för att tillgodose försvaret eller
folkförsörjningen, vilket hon anser icke kan sägas örn den tvångsåtgärd, som
nu föreslås. Hon fann i alla fall självklart, att den föreslagna begränsningen
av tandläkarnas legitimation icke kan hänföras till denna kategori av åtgärder.
För min del undrar jag emellertid, örn denna skiljegräns ändå icke är mera
konstlad än verklig. Lagrådet har ju också i sitt utlåtande sagt, att den
uppkomna situationen på folktandvårdsområdet åtminstone i viss mån tycks
stå i samband med de av kriget föranledda förhållandena, emedan bland annat
de många inkallelserna lia ökat bristen på tandläkare. Det torde väl heller icke
vara svårt att leda i bevis, att en god tandvård bidrager till att stärka vår
försvarsberedskap, emedan den utgör ett led i strävandena för folkhälsans förbättrande.
Och att tandvården har betydelse för folkförsörjningen torde väl
knappast kunna bestridas. Det är nödvändigt, att det svenska folket har sitt
dagliga bröd, men det är nästan lika nödvändigt, att samma folk har sina
tuggapparater i så god form, att det kan tugga sin mat.

Det har också vid behandlingen av ärendet uttalats vissa farhågor — fröken
Andersson gjorde det i sitt anförande — för att den föreslagna åtgärden skulle
komma att medföra en viss deklassering av folktandvården. Det har sagts,
att örn man skickar alla dessa nykläckta tandläkare med en begränsad rätt att
bedriva sitt yrke till folktandvården, så skulle detta komma att medföra, att
de komme att betraktas såsom yrkesmän av en lägre klass, varigenom folktandvården
skulle råka i vanrykte. Det har också framhållits, att de täta ombyten
av distriktstandläkare, som skulle bli följden av denna tvångstjänstgöring,
skulle komma att ha en del tråkiga följder i släptåg. Det är alldeles givet,
att sådana risker icke äro alldeles uteslutna, och för min del vill jag gärna
medge, att det kanske är på den punkten, som de starkaste invändningarna
mot förslaget kunna resas. Man kan nämligen tänka sig, att förtroendet för
folktandvården kommer att minskas på grund av tandläkarnas ungdom och oerfarenhet.
Men dessa olägenheter komma dock enligt min uppfattning att delvis
uppvägas av att folktandvårdspoliklinikerna komma att bliva underkastade

Måndagen den 21 juni 1943 f. lii.

Xr 26.

Fiss begränsning av legitimation som tandläkare m. m. (Forts.)
en kontinuerlig inspektion av särskilda tandvårdsinspektörer, som skola lia till
uppgift att se till, att poliklinikerna skötas på ett tillfredsställande sätt. De
nackdelar, som det nya systemet kommer att medföra, väga i själva verket
ganska fjäderlätt gentemot de stora svårigheter, som folktandvården nu har
att kämpa med. Det vitsordas från alla håll, att det trots de goda löneförmånerna
icke går att skaffa den nödvändiga arbetskraften till de av staten och
landstingen anordnade tandpoliklinikerna. Det förefaller, som örn de unga
tandläkarna skulle hysa en panisk förskräckelse för att, låt vara blott under en
kortare tid, bosätta sig på landsbygden. De vilja helt enkelt stanna i städerna,
även örn deras lönevillkor därigenom skulle bli mycket sämre än dem, de
kunna erhålla ute i landsorten. Statsmakterna ha därigenom faktiskt ställts inför
den situationen, att deras tidigare beslut i fråga om folktandvårdens utbyggande
håller på att »rinna ut i sanden», därför att de yrkesmän, som genom
statens medverkan gjorts kompetenta att utföra det nödvändiga arbetet,
vägra att ställa sin arbetskraft till förfogande. I detta läge kunna de statliga
myndigheterna icke handla på mer än ett sätt. De måste ur folkhälsans intresse
sörja för att deras beslut rörande folktandvården fullföljes. Det är icke heller
någon, som kan rekommendera ett bättre sätt att få slut på de nuvarande svårigheterna
än den lösning, som föreslås av Kungl. Maj :t. Det finns i verkligheten
inga andra alternativ att välja på än att antingen låta de nuvarande olägenheterna
bestå eller att vidtaga de åtgärder, som nu föreslås.

De sju ledamöter, som ha dikterat utskottets utlåtande, vilja inskränka de
nyexaminerade tandläkarnas tjänstgöring till den s. k. folktandvården, medan
propositionens förslag går ut på att tjänstgöringsplikten skall kunna fullgöras
även inom andra tandvårdsinrättningar, som anordnas av stat eller kommun.
Jag har för min del ansett, att de starkaste skälen tala för bifall till
Kungl. Maj:ts förslag oförändrat, och jag har därför också förenat mig
med fem andra utskottsledamöter i en reservation, i vilken vi förorda bifall till
Kungl. Maj:ts förslag utan ändring. Jag hade också ämnat att närmare motivera
denna min uppfattning. Jag anser nämligen, att detta vöre den allra
bästa och lämpligaste utvägen att råda bot på de nuvarande svårigheterna, som
icke inskränka sig enbart till folktandvården, utan som också förekomma t. ex.
inom skoltandvården. Sedan nu emellertid första kammaren bifallit utskottets
förslag, finner jag elef klokast att icke längre vidhålla min mening i detta avseende.
Bristen på tandläkare har ju varit särskilt kännbar inom folktandvården,
även örn den medfört tråkiga följder också inom andra områden. Man vinner
således det väsentligaste genom att folktandvården tillföres den arbetskraft,
som den så väl behöver.

Örn kamrarna eventuellt skulle komma att stanna vid olika beslut, vore det
kanhända inte heller så lätt att åstadkomma en godtagbar sammanjämkning
av de olika meningarna. Ett försök till sammanjämkning skulle möjligen också
komma att ytterligare försena riksdagens arbete, och en sådan eventualitet vågar
åtminstone inte jag medverka till i riksdagssessionens tolfte timma. Jag
har således inte ändrat uppfattning i själva sakfrågan, men i det läge som nu
har uppstått avstår jag från att yrka bifall till den reservation, som jag har
undertecknat, och har således inte något annat yrkande än örn bifall till utskottets
förslag.

(''hofen för socialdepartementet., herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag
skall i anslutning till vad den siste ärade talaren senast yttrade endast meddela,
att ehuru jag fortfarande anser att Kungl. Maj:ts förslag är bättre än det
förslag utskottet har avgivit, finns det i det läge, vari saken kommit genom
första kammarens beslut, icke tillräcklig anledning driva den linje, som där

Nr 26.

Måndagen den 21 juni 1943 f. m.

Viss begränsning av legitimation som tandläkare m. m. (Forts.)
blott samlade en minoritet. Det är väl klokast att bägge kamrarna i detta avseende
fatta samma beslut. I och för sig har jag all anledning att vara tillfredsställd
med utskottets förslag, eftersom det ju är folktandvårdens svårigheter,
som ha motiverat framläggandet av lagförslaget, och inte några svårigheter
vid de övriga kommunala eller statliga tandvårdsinrättningarna.

Jag hade inte tänkt att här uppta någon större debatt, men jag kan ändå
inte underlåta att säga några ord örn den strid som pågår här, varvid jag alltså
i fortsättningen inte kommer att vända mig mot utskottet utan endast mot
dem, som yrkat avslag på all lagstiftning i detta avseende.

Det har till riksdagens ledamöter utdelats en tablå, sammanställd av Svenska
landstingsförbundets byrå, där det redogöres för de inkomster, som hittillsvarande
tandläkare vid landstingens tandvårdspolikliniker haft. Där finns en redovisning
för sammanlagt 53 tandläkare. Av dessa 53 tandläkare var det endast
5, vilkas inkomst understeg 10.000 kronor men dock inte understeg 9,000
kronor. Alla de övriga 48 hade en inkomst, som var lägst 10,000 kronor. Åtskilliga
av dem — 17 stycken — kommo upp till en inkomst på närmare 12,000
kronor, 8 stycken till 13,000 kronor o. s. v.

Bestämmelserna för folktandvården innebära att tandläkarna under alla förhållanden
äro garanterade en minimilön ä 7.800 kronor; de flesta förtjäna betydligt
mera på grund av tantiembestämmelser, som i allmänhet tillämpas av
landstingen.

Jag kan inte neka mig nöjet att göra en jämförelse mellan dessa inkomster,
som erbjudas unga tandläkare omedelbart sedan de avlagt sin examen — de
torde i regel inte vara över 2G ä 27 år. sannolikt äro de något yngre, men låt
oss säga 27 år, då de lämna tandläkarinstitutet för att gå ut och praktisera i
sitt yrke — och löner inom andra yrken i motsvarande åldersgrupp. Sveriges
förenade studentkårer — jag tar personligen inte något ansvar för att uppgifterna
äro alldeles korrekta, ty jag har inte haft tillfälle kontrollera dem — har
per den 1 juni 1943 gjort en framställning i vilken de säga, att en läkare vid
30-årsåldern i genomsnitt har en inkomst på 3.350 kronor, att en jurist i allmän
tjänst vid samma ålder har en inkomst på 5,500 kronor, en bibliotekstjänsteman
en inkomst av 3,300 kronor, en jägmästare 4,800 kronor och en apotekare 5,650
kronor. Detta är alltså de genomsnittsinkomster som åtminstone för närvarande
uppnäs av personer, som i regel ha varit ute i tjänst åtminstone några år, juris
kandidater etc. Jag måste säga att under sådana förhållanden kan frågan om
de förmåner, som erbjudas de nyutexaminerade tandläkarna, knappast ens diskuteras.
Det enda man kan diskutera är huruvida det kan vara motiverat att i
det läge, som folktandvården kommit i, tillgripa en åtgärd, varigenom de ny examineiade.

tandläkarna under ett ars tid -—■ sedan återfå de ju sin frihet_

kunna hänvisas till arbete på folktandvårdskliniker.

Jag vet inte vilka anspråk på inkomster som dessa unga nybakade tandläkare
ha, eftersom det anses vara ett så förkastligt ingrepp i deras frihet att ge dem
tjänster, sorn erbjuda dessa inkomster. Men jag kan av vissa ting förstå att
tandiakarna icke äro näjda med dessa inkomster ens under det första året av
sin tjänstgöring. Det finns nämligen ett aktstycke, utskickat av Sveriges Tandfakare-Förbund,
vari det bland annat heter: »Att icke flera av de nyblivna
tandläkarna söka sig direkt till folktandvården beror enligt inhämtade upplysningar
dels på att de önska erhålla viss erfarenhet innan de påtaga sig ansvaret
tor en offentlig tandpoliklinik» — det är ju mycket vackert — »dels på de
oga studiekostnaderna, c:a 23,000 kronor. De nyexaminerade tandläkarnas
naturhga strävan och skyldighet är att snarast möjligt avbetala dessa höga
studieskulder». Allt detta är självfallet fullt riktigt. »Detta sker lättast i privatpraktiken,
där de uppnå större inkomster än i folktandvården genom längre

Måndagen den 21 juni 1943 f. m.

Nr 26.

Viss begränsning av legitimation som tandläkare m. m. (Forts.)
arbetsdag, under vilken den sista arbetstimmens arbete ger likvärdig inkomst
med den första. Detta är långt ifrån förhållandet vid frivilligt övertidsarbete
i folktandvården. Inom denna äro möjligheterna till extrainkomster mycket begränsade.
»

Om man försöker sätta sig in i vad detta betyder tror jag mig kunna påstå,
att ingen annan yrkesgrupp mig veterlig!; skulle kunna ställa sådana anspråk
på inkomster av arbetet omedelbart efter examinationen. Beträffande principerna
i detta sammanhang finns det också ytterligare en princip, som man har
skyldighet att ta hänsyn till, och det är, huruvida en enskild kårs privata intressen,
som ju på intet sätt misshandlas i detta förslag, skola tillåtas helt
dominera utan någon hänsyn till det allmännas intressen. Det är mycket vänligt
att man erkänner, att folktandvården representerar en synnerligen förnämlig
tanke med hänsyn till folkhälsans främjande. Det är gott och val, men det
är mycket intressant att finna att i samma andedrag som man förklarar detta
är man rädd att folktandvården skall komma att lida på tillämpningen av
det lagförslag som här föreligger. Örn det är riktigt att folktandvården skulle
bli en tandvård av lägre klass ä.n den privata tandvården, emedan unga nyexaminerade
tandläkare få tjänstgöra där, måste detta innebära att den utbildning
tandläkarna lia fått icke berättigar dem till en full legitimation utan
att de behöva någon tids praktisk tjänstgöring, innan de böra få släppas fram
på egen hand. Det är av ett visst intresse att konstatera detta, ty eljest har det
i argumentationen mot detta lagförslag hetat, att det finns ingen anledning
att inte godkänna de nyexaminerade tandläkarna som färdiga tandläkare,
fullt kapabla att begagna sin legitimation. Jag tror att man måste välja ettdera
av dessa argument, ty båda två gå i värjo fall inte att använda på samma
gång.

Jag kan inte underlåta att säga några ord också med anledning av de i och
för sig numera riktiga anmärkningarna, att statsmakterna icke sörjde för att
utbildningen av tandläkare kom att omfatta ett större antal elever när folktandvården
beslöts — i och för sig som sagt, numera riktiga! Men, mina damer
och herrar, fanns det någon anledning att misstänka, när denna folktandvård
infördes, att det skulle bli omöjligt att rekrytera poliklinikerna? Hade man
den allmänna uppfattningen att de förmåner som erbjödos i folktandvården
vörö av så underhaltig beskaffenhet, att tandläkarna, de nyexaminerade eller
äldre, skulle vägra att ta anställning i folktandvården? Ty det är ju egentligen
på det området som bristen på tandläkare — jag medger att härvidlag lia
inkallelser under krigstiden medverkat — numera måste konstateras. Med de förmåner
sorn erbjödos hade man snarare rätt att hoppas latt tandläkarna skulle
— en stor del av dem med uppräckta händer — ta emot de nya möjligheterna.
Det är detta de inte lia gjort, och jag kan gärna uttala en stark misstanke,
som jag även uttalat i första kammaren på denna punkt, nämligen att bristen
på tandläkare avspeglar en metod sorn man söker använda för att ytterligare
pressa upp de förmåner, som folktandvården erbjuder. Örn det finns
fog för den misstanken att man här kan spåra en bakomliggande politik ifrån
kårens sida, har jag i varje fall ingen lust att böja mig därför, eftersom jag
har den uppfattningen att de löner som erbjudas tandläkarna äro mycket skäliga
och inte kunna ge anledning till några rimliga anmärkningar.

När jag hörde fröken Ebon Andersson förklara, att detta var ett sätt för
staten att skaffa sig arbetskraft för löner som inte vörö tillfredsställande,
måste jag sälga att jag under inga förhållanden kan acceptera en sådan tankegång.
Det är på intet sätt någon underbetalning som här erbjudes vederbörande
tandläkare, utan villkoren äro, som jag förut sagt, åtminstone efter min
uppfattning fullkomligt tillfredsställande. För övrigt iir hela det reson o -

Nr 26.

Måndagen den 21 juni 1943 f. m.

Fiss begränsning av legitimation som tandläkare ni. m. (Forts.)
manget felaktigt. Det är Får inte fråga örn någon strid mellan staten oell
tandläkarkåren, det är en strid mellan statens önskemål att tillgodose en viss
gren av vår folkhälsa och denna enskilda kår. I ett sådant fall, har jag den bestämda
uppfattningen, att samhällsintresset skall gå före det enskilda intresset.

Fröken Andersson erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! När man som herr Hermansson vill göra hela denna fråga till en
krisföreteelse är man inne på underliga vägar, ty de tandläkare som inkallats
syssla ju med tandvård inom försvaret. Herr Hermansson säger att god tandvård
stärker försvaret, men då är det ju bara utmärkt att dessa tandläkare
kallas in, och eftersom antalet tandläkare in,te genast kan ökas är det uppenbart
att det måste bli ett mindre antal tandläkare för de civila behoven — men
det skall jag i så fall inte klaga över.

Då statsrådet Möller söker göra det hela till en ersättningsfråga, är det
såvitt jag förstår att snedvrida saken. Ersättningen har ingen betydelse i sammanhanget.
Jag tycker inte heller att man kan tala om någon underbetalning,
tvärtom tycker jag att lönerna äro mycket bra, men, i relation till vad tandläkarna
kunna få på andra håll är det underbetalning. Och är det så att tandläkarna
med konstlade medel ha nått fram till denna sin ställning, ha de ju
bara följt höga föredömen och visat sin läraktighet, ty detta har som bekant
förekommit på andra håll. Att tala örn att samhällsnyttan skall gå före egennyttan
och koppla samman detta resonemang med ersättningsfrågan är enligt
min uppfattning fullkomligt felaktigt, ty kräver samhällsnyttan verkligen någonting,
då få samhällets medborgare foga sig därefter, oavsett vilka ersättningar
de få. Alltså böra dessa två sidor av saken strängt hållas isär, om
man överhuvud taget skall kunna föra en diskussion på denna punkt.

Slutligen vill jag till herr Hermansson säga att det från den här utgångspunkten
inte är fråga om att det är bra med utmärkta tuggverktyg — tandläkarnas
antal ökas nämligen inte. Frågeställningen är alltså inte, örn vi skola
ha bra tuggverktyg utan frågan är: vilka skola ha dessa goda tuggverktyg?

Vidare anförde:

Herr Lindén: Herr talman! Efter vad som redan yttrats här kanske det
kunde vara onödigt att längre uppehålla sig vid denna fråga. Men det är
några kompletterande synpunkter jag skulle vilja anknyta till vad som blivit
sagt.

Mig beredde den kungl, propositionen en alldeles bestämd glädje, i motsats
till vad fallet var beträffande fröken Andersson. Jag Ilar på grund av mitt
landstingsarbete varit i tillfälle se, hur folktandvården har råkat ur spår på
grund av bristen på tandläkare, och jag hyser den bestämda uppfattningen
att exceptionella förhållanden också kräva exceptionella åtgärder. Jag tror att
något av den statistik som Kungl. Majit presterat skulle vara nyttigt även i
denna debatt. Det finns numera fastställda folktandvårdsplaner för 467 tandvårdspoliklinjker.
Det betyder att de landsting, som äro färdiga med sin folktandvårdsorganisation,
lia räknat med ett behov av 467 kliniker. Av dessa äro
103 i arbete, omkring 60 äro utbyggda och färdiga med lokaler, med inventarier,
med materiel och överhuvud taget med allt som behövs vid en, ordentlig
klinik. Men arbetet kan inte påbörjas, klinikerna kunna överhuvud taget inte
utnyttjas därför att det saknas tandläkare. Det återstår sedan cirka 300 kliniker,
som man inte ens vågar ställa i ordning, därför att man inte kan räkna
med att få tandläkare. I mitt eget landstingsområde ha vi byggt ut sex kliniker
för en kostnad av i runt tal 90,000 kronor. Vi ha träffat avtal med tre

Måndagen den 21 juni 1943 f. m.

Nr 26.

Fiss begränsning av legitimation som tandläkare m. m. (Forts.)
kommuner om inrättandet av ytterligare tre kliniker, således summa nio. Vi ha
kunnat öppna två kliniker! Detta är alltså för dagen liela den verksamhet som
vi kunna bedriva.

Nu kunna ju orsakerna till detta vara mångahanda. I propositionen, anges
bristen på tandläkare. Det namnes vidare att tandläkare inkallas i militär
beredskap stjänst och det påpekas, att tandläkarna i privatpraktik fått så mycket
att göra på grund av allmänhetens ökade köpkraft och därmed så ökad
inkomst, att de inte vilja gå över till folktandvården. Men det är alldeles säkert
också så som statsrådet Möller anförde, att det har drivits en oppositionell
politik i lönefrågan, och var man än talar med folk om saken säger man:
»Ge tandläkarna i folktandvården litet bättre betalt, så få ni nog tandläkare!»
I själva verket är det så som landstingsförbundet angivit och som statsrådet
här meddelade, att en betydande del — 29 procent — av tandläkarna i folktandvården
lia mera än 12,000 kronor örn året i nettoinkomst. Landstingsförbundet
har uppgivit att samtliga tandläkare i folktandvården hade en medelinkomst
på cirka 11,800 kronor.

Jag har i dag per telefon fått fram en annan uppgift. Vi lyckades anställa
en tandläkare fr. o. m. den 22 maj förra året vid en folktandvårdsklinik.
Han förtjänade under de sju månader som återstodo av året 9,824 kronor 6
öre, och samme tandläkare har i år t. o. m. den dag som i dag är, således på
knappa sex månader, intjänat i runt tal 8,000 kronor. T. o. m. maj månads
utgång hade han tjänat 6,145:90 kronor. Man bör då göra klart för sig att
dessa tandläkare inte ha utgifter för lokal och inga kostnader för apparatur
eller för tandsköterska. Överhuvud taget ha de inga egna driftskostnader, utan
allt som de få in i form av löner och tantiem är nettoinkomst.

Herr statsrådet anförde en skrivelse som tydde på att man på tandläkarhåll
ansåg sig förtjäna så pass mycket ute i den privata marknaden, att man skulle
förlora, örn man gick över till folktandvården. Jag har på allvar sökt förmå
ett par av våra privatpraktiserande tandläkare i norra- Kalmar län att gå över
till folktandvården, men de lia förklarat att »det hade de.inte råd till». Jag
har tagit reda på vad dessa och andra tandläkare lia haft i inkomst — inte vad
de tjänade, det kan jag inte ta reda på — men vad de äro beskattade för, uppgifter
som jag kunnat kontrollera. Då visade det sig att tandläkare i norra
Kalmar län lia en taxerad inkomst — jag skall icke läsa upp hela raden av
namn — av 9,400, 11,700, 11,070, 12,030, 8,330, 8,480, 7,990 och 6,050 kronär.
Uppgifterna gälla tandläkare i två städer i norra Kalmar län. Två tandläkare
förtjänade mer än 14,000 kronor per år och en privatpraktiserande tandläkare
hade så dåligt ställt, att han ej ens stod upptagen i taxeringskalendern.
Men ingen av dessa är likväl beredd att gå över till folktandvården för att
förtjäna genomsnittligt 11,800 kronor örn året eller 13—14,000 upp till 16,000
kronor liksom den tandläkare, jag nyss nämnde.

Jag skall ge ett exempel till, som jag tror är nyttigt för diskussionen.
Tandläkareföreningen har sagt ifrån att de s. k. tandvårdsinspektörerna skola
lia minst 2,000 kronor per år och för det arvodet skola de inspektera fem tandkliniker.
Finns det flera kliniker inom området få de ännu bättre betalning.
Nu ha vi, som jag nämnde, två tandkliniker i gång hos oss. Vi tyckte att det
var litet för mycket örn vi skulle betala en tandvårdsinspektör 2,000 kronor
för att lian en eller två gånger örn året skulle hälsa på sin kollega i dessa tva
tandkliniker. Vi föreslogo därför ett arvode av 1,200 kronor per år med tilllägg
av 400 kronor för varje klinik, som ytterligare öppnades, örn vi kunde
öppna fem kliniker, skulle han således icke få 2,000 kronor enligt tandläkareföreningens
taxa, utan 2,100 kronor. I går fick jag meddelande örn att denna

Andra kammarens protokoll 10Jf8. Nr 20. 4

Nr 26.

Måndagen den 21 juni 1943 f. m.

Fiss begränsning av legitimation som tandläkare m. m. (Forts.)
tjänst, med vilken var förenad den av oss föreslagna avlöningen, blockerats av
tandläkareföreningen.

Jag skulle möjligen också kunna fästa uppmärksamheten på ett annat egendomligt
förhållande. Örn tandläkare, som enligt taxeringskalendern förtjäna

8,000 ä 9,000 kronor örn året, händelsevis bli inkallade till militär beredskapstjänst,
betala de sin vikarie, efter vad jag hört från trovärdigt håll, 1,000 kronor
i månaden för att denne skall upprätthålla praktiken. Hur inkomster och
utgifter rimma ihop med detta förhållande, vågar jag inte yttra mig örn.

I detta sammanhang torde man kunna ta fasta på det enligt min uppfattning
— kanske är det icke i överensstämmelse med allas uppfattning •— goda
ordet i bibeln, att »det är bättre att en dör för folket än att hela folket förgås».
Det är bättre att på sätt nu föreslås tvinga tillbaka ett privatintresse, ett enskilt
intresse, än att eftersätta ett samhällsintresse. Det gladde mig särskilt
att statsrådet på den punkten förklarade, att han icke kommer att böja sig
för gruppintressen, örn dessa komma i strid med samhällsintressena.

I propositionen och likaså i utskottets utlåtande har man hänvisat till, hurusom
läkarna måste Ira sin sjukhustjänstgöring för att överhuvud taget komma
någonstans och juristerna sin tingstjänstgöring eller praktiktjänstgöring på
advokatkontor. Jag kan också hänvisa till att liknande förhållanden gälla beträffande
andra medborgargrupper. De som vilja bli lektorer eller adjunkter
måste gå två, tre år, ja i vissa fall fem, sex, sju år, innan de kunna bli hänvisade
till provårstjänst för att därmed vinna behörighet. Riksdagen beslöt
för endast ett år sedan, förra året vid den här tiden, ett nytt avlöningsreglemente
för folkskolan och då föreskrevs bl. a. kompetensvillkor, som innebär
att en nyexaminerad lärare måste tjänstgöra minst två år som extra, innan han
kan vinna extra ordinarie tjänst. Liknande kompetensvillkor ha föreskrivits
i andra fall.

Det har understrukits, att dessa tandläkare, som skulle göra denna så_ kallade
tvångstjänstgöring vid folktanvården, erbjudits samma lön, som erbjudes
tandläkare, som hittills haft möjlighet att söka tjänst vid folktandvården och
vilkas löner återfinnas i landstingsförbundets uppställning.

Det enda som jag, herr talman, skulle vilja beklaga är, att man så starkt
betonat den här anordningens karaktär av provisorium. Jag har den känslan,
att det skulle vara tryggt och lugnt, örn man gick en mera bestämd väg. Jag
tillhör således icke dem, som med särskild glädje skulle motse ett upphävande
av detta provisorium. Tvärtom skulle jag önska att anordningen finge permanent
karaktär. Helst skulle jag velat rösta på det förslag, som Kungl. Majit
framställt — jag tycker, att det är det mest rationella och ger de bästa framkomstmöjligheterna
med hänsyn till de förhållanden, som inträffat — men
på grund av första kammarens redan fattade beslut ansluter jag mig till den
uppfattning, som hävdar, att kammaren bör bifalla utskottets framställning.

Herr Sefve: Herr talman! För att undvika missförstånd vill jag redan från
början säga ifrån, att jag finner de ersättningar, som erbjudits de nyexaminerade
tandläkarna under det första tjänstgöringsår, som enligt propositionen
skulle fordras för erhållande av full legitimation, mycket val tilltagna, särskilt
örn man jämför med vad som i fråga om förtjänstmöjligheter erbjudes
akademisk ungdom överhuvud taget. Jag är övertygad om, att större delen
av denna ungdom skulle vara synnerligen tacksam, örn den redan första året
efter examen förtjänade lika bra som de tandläkare, som det här är fråga örn.

Jag har ingenting att erinra mot praktiktjänstgöring i och för sig, framför
allt icke örn det befinnes lämpligt för vederbörandes utbildning att sa sker.
Jag är t. o. m. övertygad örn, att det vore fördelaktigt, örn man slog in på den

Måndagen den 21 juni 1943 f. m.

Nr 26.

Viss begränsning av legitimation som tandläkare m. m. (Forts.)
vägen i fråga om tandläkarutbildningen. Det skulle nämligen möjliggöra en
ombildning av tandläkarinstitutet till en högskola med vetenskaplig forskning.
Jag är fullt övertygad om att det vore till fördel för tandvården inom landet,
men i Kungl. Maj :ts förslag är det icke fråga om något sådant, utan där ifrågasättes
att ändringen av bestämmelserna för legitimation i stället skulle tilllämpas
på dem, som redan nu nått sin utbildning vid tandläkarinstitutet och
alltså fått en utbildning vilken förut berättigat dem till legitimation, en utbildning
således som ansetts giva dem full kompetens. Förslaget har kommit
till för att tvinga de nyexaminerade tandläkarna att fullgöra viss tjänstgöring
för det allmännas räkning.

Propositionens syfte är naturligtvis synnerligen behjärtansvärt, ty det gäller
ju att hjälpa folktandvården ur det prekära läge, vari den nu kominit.
Det är bara det, att jag som andra ifrågasätter, örn den väg, som man valt, är
så särskilt lämplig. Den innebär ju, att man vill utnyttja legitimationen som
en ny typ av tvångslagstiftning för att förhindra vissa yrkesutövare att fritt
förfoga över sin arbetskraft och att utnyttja den på sätt de finna lämpligt.
Man vill tvinga dem till ett arbete, som statsmakterna för tillfället för sin
del finna mera angeläget. Godkännes denna nya typ av tvångslagstiftning på
ett område, är det fara värt att den också tillämpas på andra områden. Den
diskussion, som förts, visar för övrigt ganska tydligt, att riskerna för en sådan
utveckling äro ganska stora. Jag förstår också mycket väl den oro, som
i det avseendet gjort sig gällande hos en hel del av den studerande ungdomen,

Jag yrkar därför avslag å denna del av propositionen och ber att få instämma
i den reservation, som avgivits av herr Roos m. fl.

Herr Hoppe: Herr talman! När undertecknad studerat den kungl, propositionen
och de inlämnade motionerna och tagit del av utskottets utlåtande och
för övrigt sökt lyssna till den allmänna diskussionen, i vilken man alldeles särskilt
vänt sig mot ett frihetsfientligt tvång, som skulle utövas mot en grupp
svenska män och kvinnor, har jag icke kunnat undgå att göra vissa reflexioner
över vad jag vill kalla vissa gynnade gruppers ställning i och skyldigheter mot
samhället. Att jag i det sammanhanget särskilt tänker på de intellektuella yrkena
är naturligt. Örn dessa grupper gäller det ju, att statsmakterna genom
framskapande av en rad bildningsanstalter givit vederbörande möjligheter att
förvärva den för yrket nödvändiga utbildningen. Staten har alltså kostat på
dessa, intellektuella mer än, vad staten kostar på genomsnittssvenskarna. Det
kan ju å ena sidan sägas, att det är ett statligt intresse att sörja för en sådan
utbildning, men å andra sidan måste det vara en stor förmån för dem, som få
del därav. Läget är alltså det, att staten ger en dyrbar utbildning åt dessa, som
jag vill kalla intellektuella, och därmed också en god start i livet och i de flestafall
också en rätt god ekonomisk och social ställning. För min personliga del
vill jag därför ej ställa mig främmande för tanken, att staten skulle vara i sin
goda rätt, när den vid visst tillfälle ser sig nödsakad att av dessa grupper
kräva någon motprestation, någon gentjänst.

„ hTär staten befinner sig i den situationen, att den för det allmännas väl och
för att vinna ett önskvärt mål behöver särskild arbetsinsats av särskilt gynnade
grupper och vad staten önskar icke kan nås på annat sätt, då kan det,
menar jag, knappast anses orimligt och obilligt, att staten kräver den behövliga
arbetsinsatsen.

Vi befinna oss just nu i en sadan situation. För folkhälsan är det av stor betydelse,
att den beslutade folktandvården kommer till stånd. Det råder ju sådan
brist pa tandläkare herr Lindén erinrade ju nyss kraftigt härom _

att många tandkliniker ej kunna arbeta och landstingen finna det utsiktslöst

Nr 26.

Måndagen den 21 juni 1943 f. m.

Viss begränsning av legitimation som tandläkare m. m. (Forts.)
att fortsätta med utbyggandet av kliniker för folktandvården. Vi befinna oss
alltså i verkligt nödläge. Föreliggande förslag vill i görligaste mån råda bot på
detta nödläge. I den situationen borde riksdagen icke hysa några som helst betänkligheter
mot att slå in på den av Kungl. Majit föreslagna vägen att ställa
speciella krav på en yrkesgrupp — i detta fall på de nyutexaminerade tandläkarna.

Jag vill gärna i detta sammanhang drista mig säga att statsmakterna delvis
prövat sådana vägar förut. Så skedde t. ex. när statsmakterna på sin tid
fattade beslut örn att tiden för studenternas värnpliktstjänstgöring skulle bli
väsentligt längre än för andra. Motiveringen för detta beslut var väl innerst
inne den, att folkets väl krävde detta och att det inte var mer än rätt och billigt
att ställa större krav på dem, åt vilka mera hade blivit givet. Det är också
min bestämda förhoppning, att det motstånd, som rests från tandläkarhåll —
örn detta ha vi allesammans blivit påminda -— rätt snart skall minskas och försvinna
och att de, som det nu gäller, gärna och villigt skola göra den arbetsinsats
för folkhälsans främjande, som man väntar av dem. Jag hoppas också
att dessa unga tandläkare skola göra detta helt enkelt såsom ett tack till samhället
för en god start och en god ställning i livet.

Jag hyser så mycket mindre betänkligheter mot det föreliggande förslaget,
som den yrkesgrupp, det gäller — det har man ju erinrat örn förut — nått fram
till en ekonomiskt särskilt förmånlig ställning. Det innebär ett understrykande
av vad som sagts förut, när jag dristar mig säga, att knappast någon annan
intellektuell grupp kan omedelbart efter avslutade studier skaffa sig sådana
inkomster, som våra dagars tandläkare. Den ekonomiska ställning, som erbjudits
dem vid den föreslagna anställningen i folktandvården, måste, som framhållits
från flera håll, betecknas som mycket god och av den storleksordning
att den faktiskt skänker dem både ett gott dagligt bröd och därtill möjlighet
att börja med avbetalning av studieskulderna.

Helst skulle jag, herr talman, vilja yrka bifall till Kungl. Majits förslag,
men som ärendet nu ligger till ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Holmdahl: Herr talman! Jag har icke begärt ordet, därför att jag
tror, att jag kan tillföra debatten några.nya synpunkter, utan jag har begärt
ordet av ett annat skäl, vilket jag strax kommer till. Men eftersom jag nu har
ordet, skall jag först i alla fall be att i största korthet få motivera, varför jag
för min del ansluter mig till det yrkande, som går ut på avslag å föreliggande
förslag. Detta gör jag på grund av följande skäl.

En sådan anordning, som föreslås i lagen om viss begränsning av legitimation
som tandläkare, tycker jag vore naturlig, örn man hade kunnat motivera
deli ur utbildningssynpunkt, men det kan man uppenbarligen icke göra. Jag
skall tillåta mig läsa upp endast ett par satser ur departementschefens motivering
i propositionen. Det heter där: »Å andra sidan synes mig behovet ur
utbildningssynpunkt av ett provtjägstgöringsår icke av den föreliggande utredningen
tillräckligt dokumenterat för att kunna ensamt eller ens huvudsakligen
motivera genomförande av förslaget», och så fortsätter departementschefen,
»det är med hänsyn härtill naturligt, att principiella betänkligheter
under remissbehandlingen anförts mot detsamma». Sedan tillägger statsrådet:
»Så till vida torde visserligen den föreslagna obligatoriska tjänstgöringen för
nyexaminerade tandläkare kunna sägas sakna förebild, att läget i de fall då
det allmänna tidigare tvångsvis tagit medboTgares arbetskraft i anspråk icke
varit analogt med situationen i nu förevarande fall». Jag tycker det är ganska
värdefullt att erinra om att socialministern i sin egen proposition funnit be -

Måndagen den 21 juni 1943 f. m.

Nr 26.

Viss begränsning av legitimation som tandläkare m. m. (Forts.)
tänkligheterna mycket naturliga. Därför blev jag en smula förvånad över hans
anförande, då det framgick av detta, att han överhuvud taget icke fann några
skäl, som kunde anföras mot förslaget, naturliga.

Jag skall som sagt icke försöka tillföra debatten några nya synpunkter
beträffande detta. Men jag tycker det är uppenbart — det torde även de, som
varmast talat för förslaget kunna medgiva — att denna väg innebär principiella
betänkligheter. Jag frågar dessa herrar: är man beredd att på andra områden
av arbetsmarknaden vid behov skaffa sig arbetskraft på detta sätt? Jag bortser,
herr Hermansson, från hela vår beredskapslagstiftning, som är motiverad
av nuvarande krisförhållanden, men ingen har, så vitt jag vet, gjort gällande
— ja, det har visst sagts från ett håll att skälen för detta lagförslag i viss
mån förstärkts på grund av kris förhållandena — att dessa krisförhållanden
motiverat förslaget, utan det har varit andra omständigheter.

Man kan väl icke heller, herr talman, blunda för att till de principiella betänkligheterna
komma påtagliga praktiska olägenheter för folktandvården.
Även det ville statsrådet i sitt anförande till synes alldeles förneka, men det
kan icke vara en lycklig anordning för folktandvården, att man skapar en
ordning, som utan tvivel kommer att..medföra årliga ombyten av tandläkare.
Det är väl icke en lycklig anordning. Även för en tandläkare är det av vikt att
arbeta sig in på en viss plats, så att befolkningen får förtroende för honom
o. s. v. Det kan väl icke vara en lycklig anordning, som medför så täta ombyten
som den av utskottet föreslagna. Jag vill även fästa uppmärksamheten
vid att örn lagen skall verka i flera år kan detta medföra att, även örn vissa
tandläkare vilja stanna vid folktandklinikerna, så kan detta icke ske, därför
att man måste se till att i första hand de nyexaminerade tandläkarna bli placerade
där. I annat fall skulle de ju icke kunna få sin legitimation. Också detta
måste bli en besvärlig påföljd.

Jag har emellertid som sagt icke begärt ordet därför att jag trott, att jag
med vad jag nu sagt skulle tillföra debatten något av värde, utan jag har begärt
ordet därför att det förvånade mig, när jag läste detta utlåtande och utskottets
däri framlagda argumentering och utredning, att man vid behandlingen av
detta ärende, av detta utlåtande att döma, icke synes ha kommit att tänka på
en gammal prövad utväg, som anlitats, då det gällt förhållanden, likartade
med de nu föreliggande. Vi ha sedan många, många år haft behov av att trygga
tillgången på prästerliga arbetskrafter och även lärarkrafter, då det gällt övre
Norrland. Hur har man då sedan gammalt gått till väga i dessa fall? Jo, man
har inrättat ett antal stipendier, till vilka knutits det villkoret, att vederbörande
stipendiat skall underkasta sig tjänstgöring i övre Norrland en kortare eller
längre tid. Det har visat sig vara en effektiv anordning. Jag förvånar mig
över att man vid behandlingen av föreliggande proposition icke kommit att
tänka på möjligheten att till tandläkarinstitutet knyta rejäla stipendier med
dylika villkor, vilken utväg enligt min mening skulle gagna folktandvården
mera än den av Kungl. Maj :t föreslagna. Man kunde föreskriva, att stipendiaterna
vöre skyldiga att tjänstgöra i folktandvården tre eller kanske fem år,
beroende på stipendiets storlek. Det finns ett särskilt skäl, som gör att denna
utväg är att rekommendera, oell det är att utbildningen vid tandläkarinstitutet
ställer sig, relativt sett, mycket dyrbar. Hade man ordnat med stipendier på
det sätt, jag föreslagit, hade man därmed också kunnat möjliggöra för mindre
bemedlade, vilka omöjligen kunna uppdriva de medel som behövas för studierna
vid tandläkarinstitutet, att gå denna utbildningsväg.

Herr talman! Jag har endast velat uttala detta. Jag tror för min del, att
man kunnat åstadkomma en både snabb och effektiv lösning av det föreliggande
problemet genom att anlita den beprövade, väg, som jag tala! örn. Örn

Nr 26.

Måndagen den 21 juni 1943 f. m.

Fiss begränsning av legitimation som tandläkare m. m. (Forts.)
man gjort det, hade man icke heller behövt hysa några principiella betänkligheter.
Då hade man iakttagit den vanliga friheten, vi ha i vårt land, när det
gäller för ungdomen att efter erhållen utbildning välja arbetsplats och övriga
förutsättningar för yrkesutövningen. Jag har icke på något sätt djupare engagerat
mig i denna fråga, men jag Ilar funnit de principiella betänkligheterna
och de praktiska olägenheterna av det föreliggande förslaget så stora, att jag
för min del anser det tryggast att lägga min röst för ett avslag på detsamma.

Herr Liedberg: Herr talman! Även för nrig har denna fråga en ganska stor
principiell betydelse, fast jag har inte kunnat komma till samma resultat som
den siste ärade talaren, och därför må det tillåtas mig att söka motivera mitt
blivande ställningstagande.

Alla borde väl kunna vara ense örn att allmännyttans krav i vissa fall
måste gå före egennyttans eller — vi kunna ju använda ett mindre utmanande
uttryck — det egna intressets. Det är väl därför närmast så, att man är av
skilda meningar örn gränsdragningen härvidlag.

Det finns som bekant här i världen sådana ideologier, enligt vilka allmännyttan,
personifierad i statsnyttan, kräver allt och individen icke betyder någonting.
Detta är ju en tankegång, som hittills varit ganska främmande för
oss. Det finns emellertid också den åskådningen, som väl är vanlig här i landet
och i de s. k. västerländska demokratierna, att man bör låta individen få
största möjliga frihet att tillgodose sig och sina intressen men att, örn det allmännas
krav äro obestridliga och trängande, dessa få råda, i synnerhet örn
de offer, man kräver av individen, äro skäliga. Det blir alltså en avvägningsfråga.
Jag kan därför inte finna, att det är riktigt, när man talar om att
man här knäsätter en ny princip. Denna avvägning sker efter min uppfattning
dagligen och stundligen i samhället i de mest skilda sammanhang.

I detta fall är det fråga örn en folktandvård, som är etablerad och örn vars
nytta väl ingen tvekan kan råda. Det är kravet på att tillgodose denna allmännyttiga
verksamhet, som står emot den enskilde yrkesutövarens önskan att
utöva sin gärning utan hänsynstagande till detta speciella allmänna intresse.

Det har sagts, att det föreliggande förslaget skulle innebära en mycket stor
orätt mot dessa unga studerande, som vid inträdet på banan icke från början
uttryckligen fingo veta, att det och det kan komma att begäras av dem. Jag
tror liksom herr Hoppe, att man på denna punkt kan draga fram många paralleller,
där vederbörande under utbildningens gång få sin utbildning förlängd
eller få någon annan tunga. När man för detta tal så långt, att man säger,
att det här förslaget skulle lia utlöst oro bland den studerande ungdomen, får
jag säga: Lycklig den ungdom, som icke har värre orosanledningar än att efter
fyra års utbildning behöva under det femte året taga en befattning med så
där 9,000, 10,000 eller 11,000 kronors minimiinkomst! Är vår svenska ungdom
så rädd för framtiden, tror jag knappast, att den är vuxen vad tiden och
samhället kräva av oss alla. Det förefaller mig, att den ungdom, som fått
åtnjuta en av de mera ingående utbildningarna i landet, att den ungdom, som
överhuvud taget haft förmånen att få lära sig mest, också borde starkast känna
förpliktelserna mot det samhälle, som kan komma att behöva kräva det
ena eller det andra!

Man kan emellertid icke se på frågan endast ur principiell synpunkt, utan
man måste också komma in på den ekonomiska sidan av saken. Jag förstår
mycket väl, att förevarande problem i det långa loppet kan botas på annat
sätt än det nu föreslagna. Man kan styra om den massutbildning av tandläkare,
som i så fall behövs. Jag undrar, örn en sådan väg skulle vara mera
tilltalande för nu ifrågavarande och ett par andra privilegierade kårer, vilkas

Måndagen den 21 juni 1943 f. m.

Nr 26.

Viss begränsning av legitimation som tandläkare m. m. (Forts.)
licens att utöva yrket bygger på en examen vid ett institut, dit tillströmningen
är reglerad och, såvitt jag vet, ganska starkt reglerad med hänsyn till dessa
kårers önskemål, att det inte skall skapas ett s. k. proletariat på banan, vilket
naturligtvis i översättning lyder, att man skall få goda och tryggade utkomstmöjligheter.
Det förefaller mig, att denna utväg knappast är mera tilltalande,
men den kan naturligtvis tillgripas. Även örn man skulle anlita en dylik utväg,
löser den emellertid icke problemet vare sig i dag eller i morgon, ty det
dröjer många år, innan man av dessa det allmännas åtgärder fått ut vad som
nu har avsetts och är behövligt. Nu ligger det så till, att frivillig tjänstgöring
mot god betalning i dessa befattningar, vilket är det allmännas önskemål, icke
är tillräckligt lockande för att få de unga tandläkarna att gå den vägen ens
under en kortare tid. Detta är omvittnat av åtskilliga talare redan förut, och
det behöver icke sägas mer örn det.

Jag kan emellertid inte underlåta att en smula beröra det cirkulär, som Sveriges
Tandläkare-Förbund skickat ut. Jag förmodar, att förbundet är målsman
för kåren, för organisationen. Då förvånar det mig, att denna kår överhuvud
taget låtit skriva och trycka och t. o. m. till riksdagens ledamöter skicka
ut ett cirkulär av ett så cyniskt innehåll som det ifrågavarande. Jag skall i>e
att få citera: »De nyexaminerade tandläkarnas naturliga strävan och skyldighet
är att snarast möjligt avbetala dessa höga studieskulder.» Det har ticlidigare
omnämnts, att dessa uppgå till 23,000 kronor. Därefter heter det:
»Detta sker lättast i privatpraktiken, där de uppnå större inkomster än i .folktandvården
genom längre arbetsdag, under vilken den sista arbetstimmens arbete
ger likvärdig inkomst med den första. Detta är långt ifrån förhållandet
vid frivilligt övertidsarbete i folktandvården.» Man finner alltså här det cyniska
resonemanget, att denna kår icke har någon som helst möjlighet att tillgodose
det allmännas önskemål mot en efter alla vanliga människors begrepp
god eller t. o. m. mycket god ersättning. Nej, de unga tandläkarna anse sill
skyldighet bara vara att så snart som möjligt komma upp till så stora inkomster
som möjligt för att kunna betala av sina skulder snarast möjligt. Kan vår
ungdom resonera på det sättet? Skulle vara jurister, våra präster och vara
läkare kunna resonera på detta cyniska sätt? Jag tror, att studieskulderna i
de sistnämnda fallen ingalunda äro mindre än de som herrar eller damer tandläkare
i genomsnitt åsamkat sig. Detta cirkulär framstår för mig som ett icke
bara cyniskt utan närmast asocialt dokument.

Det är emellertid icke vad jag nu sist anfört som dikterar mitt ställningstagande,
utan det är helt enkelt principen örn allmännyttans företräde framför
enskilda intressen, när allmännyttan är påtaglig och det allmännas behov
trängande och det icke sker någon kränkning av den enskildes rätt. Jag^kan
icke finna, att den enskildes rätt i detta fall blir kränkt. För inte så många
år sedan var det en omdebatterad historia, då en ganska stor grupp yrkesutövare
med tvång skulle förmås till en insats, men elen utvägen behövde i det
fallet aldrig tillgripas. Jag röstade för min del för eventuellt anlitande av
tvång, fastän det rörde min egen yrkesgrupp. Jag kan tänka mig, att det
allmänna kan komma att behöva insatser av andra grupper i^ samhället och
att detta kommer att föranleda samma situation som nu. Då måste man i
varje särskilt fall företa en prövning och avvägning, ty det är här icke fråga
örn en princip, som säger, att det och det är det enda rätta, utan det måste,
som sagt, alltid bli en avvägning av vilket som väger tyngst, det allmännas
intresse eller enskildas. Jag föreställer mig, att beträffande både den ena och
den andra gruppen i samhället kan det uppstå sådana fall som det nu föreliggande,
och då, menar jag, är ingen grupp tabu eller får etablera någel tabu
kring sina speciella rättigheter, när allmännyttans intressen stå på spel.

Nr 26.

Måndagen den 21 juni 1943 f. m.

Fiss begränsning av legitimation som tandläkare m. m. (Forts.)

Herr talman! Med utgångspunkt från dessa synpunkter kan jag alltså icke
annat än yrka bifall till utskottets hemställan.

Häruti instämde herrar Mårtensson, Persson i Tidaholm, Hansson i Rubbestad,
Ericsson i Sörsjön, Larsson i Hede, Lundh, Hansson i Skediga och
Blombäck.

Herr Holmdahl erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Jag har begärt ordet för att replikera mig själv. Man bär fäst min
uppmärksamhet på att det bland en gång bordlagda ärenden verkligen förekommer
ett förslag örn stipendier vid tandläkarinstitutet, vilka skulle bli förknippade
med de villkor, jag talade om. Jag yttrade i mitt tidigare anförande,
att denna tanke, att döma av utskottsutlåtandet, icke varit föremål för prövning.
Atthen malör, som jag sålunda varit utsatt för, i någon mån kan ursäktas
av brådskan vid riksdagens slut, hoppas jag, att kammarens ledamöter äro
villiga att medgiva. Säkert är att, örn jag observerat den proposition, vari det
nyssnämnda förslaget framlagts, och det i anledning av propositionen avgivna
utskottsutlåtandet, jag icke skulle hava haft anledning att erinra om denna —
som jag kallade den — prövade väg ur svårigheterna.

Härpå anförde:

Herr Olovson i Västerås: Herr talman! Jag ber örn ursäkt för att jag såsom
företrädare för utskottsmajoriteten också begärt ordet i denna fråga. Innan
ärendet föredrogs, trodde jag, att vi skulle kunna undgå debatt. Jag blev
nämligen av en representant för den ena reservantgruppen underrättad om att
han skulle visa vänligheten att frånträda sitt förslag och i stället yrka bifall
till utskottets hemställan. Det lät ju gott, och jag räknade med att någon representant
för den andra reservantgruppen skulle ådagalägga samma goda omdöme.
Det missade emellertid på den punkten. Nu skall jag, eftersom det ändå
uppkommit en diskussion, be att så hastigt som möjligt få säga bara några få
ord.

Jag vill då först och främst förklara, att jag, sedan jag tagit del av propositionen
— vilket ju inte alla debattörerna gjort — kom till det resultatet, att
det blir en dålig lösning, som Kungl. Maj :t här föreslagit. I det läge, vari vi
befinna oss, är emellertid givetvis en dålig lösning bättre än ingen lösning alls,
och för närvarande finns det inte någon bättre lösning inom räckhåll än den av
Kungl. Maj:t föreslagna. Den bästa lösningen ligger naturligtvis däri, att det
skapas förutsättningar för utbildning av flera tandläkare, nämligen så många,
att denna kår icke skall kunna — jag säger det öppet och ärligt •—• topprida
samhället, men vi kunna ju inte få fram tillräckligt många tandläkare i den
takt som vi här skulle behöva för att kunna fylla behovet av tandläkare vid
folktandklinikerna. Därför får man gå den nu föreslagna vägen. Principiellt är
det naturligtvis betänkligt med en lagstiftning, som, när det gäller dem, som
nu studera vid tandläkarinstitutet, kommer i efterskott och föreskriver skärpta
villkor, men jag tror att om vi aldrig begå något svårare brott mot heliga
principer, komma vi att få förlåtelse. Formellt kommer ju här icke att föreligga
något tvång att tjänstgöra vid en folktandvårdsklinik, ty samhället säger
endast till vederbörande: »Vill du utöva tandläkaryrket, får du under det första
året vara så vänlig att ta befattning vid en folktandvårdsklinik. Vill du inte
det, får du inte utöva ditt yrke.» Reellt sett föreligger härvidlag i alla fall ett
tvång. Och det var ju också meningen att det skulle göra, när vi beslöto
tvångsodling av sockerbetor — det var väl det som herr Liedberg i sitt
utomordentligt beaktansvärda inlägg syftade på.

Måndagen den 21 juni 1943 f. m.

Nr 26.

Viss begränsning av legitimation som tandläkare m. m. (Forts.)

Vi beträda således inte några nya vägar, då vi gå den väg som utskottet
här föreslagit. Utskottets förslag är en smula mildare än Kungl. Maj:ts. Utskottet
Ilar begränsat det liela till folktandvården, där behovet av tandläkare
åtminstone till synes är mest trängande, där det knappast finns annat än ^vakanser
och där uppsägningarna komma slag i slag, vilket ju gör att man måste
draga den slutsatsen, att folktandvården är föremål för mindre välvillig behandling.
Vid det förhållandet kan man väl inte gärna säga, att riksdagen är
alltför ovänlig örn den svarar med att begära denna ganska ringa tjänst, som
därtill är mycket väl betald, ty det tvång, varom man här realiter kan tala, är
ju ett utomordentligt förmånligt sådant. Nog är det väl 95 procent av detta lands
medborgare som skulle gråta av glädje, örn de efter denna relativt begränsade
utbildningstid, som det här är fråga örn, skulle få en befattning, som gåve
8,000, 9,000, 10,000 eller 11,000 kronors inkomst per år. 95 procent av landets
medborgare skulle tacka sin barndoms gud för sa lysande framtidsutsikter.

Jag har med gott samvete anslutit mig till utskottets hemställan, och med
lika gott samvete ber jag att få yrka bifall till vad utskottet föreslagit.

Herr Erlander: Herr talman! Jag skulle gärna velat följa herr Olssons i
Mellerud exempel att avstå från ordet, men det är ett par saker jag skall be
att få säga innan beslutet fattas.

Det som uppkallade mig var närmast att här har gjorts gällande från dem,
som äro motståndare till hela denna tanke på ett praktikår inom folktandvården,
att örn man hade lagt utbildningssynpunkter på saken, så skulle läget varit helt
annorlunda. Då skulle man inte stått såsom motståndare i dag. Men så säger
man, att det har departementschefen tagit bestämd ställning emot. Han har
icke lagt utbildningssynpunkter på denna angelägenhet.

Det är ur många synpunkter beklagligt, att herr Holmdahl inte haft tillfälle
att taga del av propositionen mera noggrant än vad han gjort, innan han höll
sitt anförande, därför att örn herr Holmdahl fortsatt att läsa skulle han funnit,
att det är icke så att departementschefen tagit avstånd ifrån att betrakta praktikåret
som en del av utbildningen. På sidan 32 säger han nämligen: »Det har
därför synts mig föreligga skäl att försöksvis pröva lämpligheten av en utbyggnad
av den praktiska tandläkarutbildningen genom att tjänstgöringen under
praktikåret samtidigt får karaktären av provtjänstgöring. Tillfälle har emellertid
icke förelegat att nu göra några mera uttömmande undersökningar rörande
denna fråga.» Litet längre ned säger han: »Berörda spörsmål torde i stället
böra bliva föremål för närmare övervägande i samband med den inom medicinalstyrelsen
pågående utredningen örn behörighetslag för tandläkare.»

Det förhåller sig alltså så, herr talman, att tanken på att lägga ett praktikår
till den teoretiska utbildningen vid tandläkarinstiutet visst icke är avfärdad
genom denna proposition. Det är bara det att departementschefen ansett att det
för närvarande förelåg ett sådant tvång till handling, ett sådant tvång ur folktandvårdens
synpunkt att komma fram till en lösning, att han icke ville avvakta
resultatet av den undersökning, som han här signalerar. Han vill inte
viinta till dess diskussionen inom medicinalstyrelsen örn behörighetslagen för
tandläkare var avslutad utan ansåg att denna fråga måste komma lill en lösning
vid 1943 års riksdag. Motivet till att han pressar fram frågan till 1943 års riksdag
är bristen på tandläkare inom folktandvården. Det finns alltså ingen sådan
motsatsställning, som man här vill göra gällande.

Jag vill vidare, fastän inte saken har stor betydelse, nu påpeka, att utskottets
förslag, som av några talare framställts som en uppmjukning för tandläkarna,
i själva verket innebär en skärpning gentemot Kungl. Majlis förslag.
Det är emellertid ingen anledning att taga upp någon strid på den punkten, da

Nr 26.

Måndagen den 21 juni 1943 f. m.

Viss begränsning av legitimation som tandläkare m. m. (Forts.)
första kammaren redan fattat position och frågan inte är värd det omak, som
ett försök till sammanjämkning skulle innebära, men genom utskottets ställningstagande
har man begränsat valfriheten för tandläkarna mera än vad
Kungl. Maj :t tänkt sig. Det förhåller sig alltså inte så att man tillmötesgått något
tandläkarintresse genom denna s. k. uppmjukning i utskottet utan såvitt
jag förstår tvärtom.

Herr Holmdahl har själv rättat sig på punkten örn stipendierna, och jag har
därför ingen anledning att taga upp tiden med att göra det. Men en liten erinran
vill jag emellertid göra, och det är att visserligen har Kungl. Maj :t följt
den linje, som herr Holmdahl förordat, nämligen att föreslå stipendier, men vi
äro inte så övertygade örn att denna linje skall komma att ofelbart leda till ett
resultat Det är, såsom åtminstone några av kammarens ledamöter känna till,
så att vissa landsting ha redan ett system med stipendier, i den mån de kunna
till sig förvärva tandläkare för folktandvården, nämligen Skaraborgs läns och
Bohus läns landsting, men detta har icke visat sig leda till det gynnsamma resultat,
som herr Holmdahl nu med säkerhet talar örn, när det gäller »denna
gamla beprövade linje».

Jag vill också, innan jag lämnar talarstolen, säga, att här gör man från motståndarnas
sida gällande att man företräder vissa höga principer, som vi andra
trampa under fotterna. Vad är nu detta för tal? Den ekonomiska rörelsefriheten
i samhället ha vi ju vid många tillfällen både nu under krisen och långt före
krisen tvingats att reglera på ett eller annat sätt. Jag vill erinra örn att vad
som det här gäller är ju frågan örn att utnyttja den ekonomiska rörelsefriheten
till att pressa ut en på grund av den bristande tillgången på tandläkare ganska
hög ersättning för tjänstgöringen inom folktandvården. Men detta läge är ju ett
marknadsläge, som uppstått genom statsmakternas egen påverkan. Det finns
ju ingen fri marknad här, eftersom utbildningen redan är reglerad. Under sådana
förhållanden kan jag inte, herr talman, förstå att det kan vara ett principiellt
farligt ingrepp i den ekonomiska friheten vad man här tar sig före.
Men däremot har departementschefen, såsom herr Holmdahl ironiserade över,
sagt att han förstår att hela denna historia kan vålla betänkligheter. Det är,
herr Holmdahl, precis samma betänkligheter som socialministern har hyst, när
han gick till riksdagen med frågan örn tjänstepliktslagen, det är samma betänkligheter
som han hyst, när han kallade in 1923 års klass till tvångstjänstgöring
i skogarna, det är samma betänkligheter som han hyst, när han genom arbetsförmedlingstvånget
hindrar skogsarbetare och jordbruksarbetare från att taga
anställning inom de yrkesgrenar, där de kunna göra sig den bästa möjliga ekonomiska
vinningen. Det är, fröken Ebon Andersson och herr Holmdahl, verkligen
ingripanden för stora medborgargrupper i detta land, som socialministern
i den situationen har tvingats att göra. Jag kan försäkra, att de ha icke gjorts
med lätt hjärta, utan man har verkligen känt att här har man bringat offer.
Det är samma historia nu. Det är klart att för varje ingrepp som man gör, så
känner man en viss tvekan innan det företages, men här måste jag säga att
tvekan har varit långt mindre än när det gällt de andra ingripanden, som jag
här har talat örn.

Fröken Andersson erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Den siste ärade talaren hänvisade till en del lagar, som samhället
nu mast införa under denna tid. Jag vill då bara ännu en gång understryka,
vad jag säde i mitt första anförande, nämligen att dessa bygga på och
hänföra sig till krisförhållandena. De bero på att landet befinner sig i krigsfara.
Jag vill betona, vad jag sade och vad sedan herr Holmdahl var inne på
i sitt citat, nämligen att socialministern själv har sagt, att detta lagförslag

Måndagen den 21 juni 1943 f. m.

Nr 26.

”Fiss begränsning av legitimation som tandläkare m. m. (Forts.)
saknar förebild. Sedan kommer statsrådets egen sekreterare och bestrider detta
uttalande. Jag tycker det hela är högst underligt.

Härefter anförde

Herr Nilson i Eskilstuna: Herr talman! Det var ett uttalande av herr Hoppe,
som kom mig att begära ordet, och jag skall inte trötta kammaren många
minuter.

Herr Hoppe talade utförligt örn vad staten får kosta på^ det intellektuella
skiktet, och att den därför har rätt att ställa större krav på de intellektuella
än på andra, och detta är riktigt. Men det fattades i herr Hoppes anförande
en antydan örn vad detta skikt får kosta på sig själv mer än vad andra behöva
kosta på sig. Jag hade väntat att en representant för det intellektuella skiktet
skulle ha talat även därom, så att det tagits in i protokollet. Annars blir
framställningen ensidig. Man får tänka på den långa studietiden, de stora
kostnaderna o. s. v. I stor utsträckning är de intellektuellas insats undervärderad
och därför också underbetalad av samhället. Det gäller inte tandläkarkåren,
men talaren berörde i allmänna ordalag det intellektuella skiktet överhuvud
taget.

Den stora faran är enligt min mening, att det beslut, som riksdagen nu går
att fatta — ty utgången är väl given — blir prejudicerande och kommer på
lika svaga grunder som det nu framlagda att överföras även på andra intellektuella
skikt. Det föreliggande förslaget innebär — det har diskussionen
givit vid handen — ingen verklig lösning av frågan. Den radikalaste åtgärden
vore utan tvivel att öka utbildningsmöjligheterna för att få fram flera
tandläkare. Då finge folktandvården sitt, och då kunde vi också få en smula
förnuftigare prispolitik överhuvud taget, ty det torde vara tandläkarnas prispolitik
som ligger under åtskilliga uttalanden, som gjorts under debatten. Jag
saknar emellertid i utskottets utlåtande någon antydan i den riktningen.

Helst skulle jag vilja rösta för avslag på det föreliggande förslaget, då denna
tvångskommendering är i högsta grad osympatisk, men örn det yrkandet
avslås får jag sälla mig till dem som stödja utskottsförslaget, då det är en
liten smula mera dämpat än Kungl. Maj :ts förslag.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen gav^ propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag å såväl
utskottets hemställan som Kungl. Maj :ts förslag i ämnet; och blev utskottets
hemställan av kammaren bifallen.

Som tiden nu var långt framskriden, beslöt kammaren på förslag av herr
talmannen att uppskjuta handläggningen av övriga på föredragningslistan
stående ärenden till kl. 7.30 e. m., då enligt utfärdat anslag detta plenum
komme att fortsättas.

§ 14.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från bevillningsutskottet:

nr 387, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående bemyndigande
att förordna örn uttagande av viss tilläggstull å druv- och stärkelsesocker
m. m.;

nr 388, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
angående ytterligare utsträckning av Kungl. Maj :ts befogenhet att meddela

Nr 26.

Måndagen den 21 juni 1943 f. m.

förordnande jämlikt 1 § förordningen den 7 juni 1935 (nr 259) om accis å
margarin ock vissa andra fettvaror, m. m.;

nr 389, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående „ tillämpning av vissa särskilda bestämmelser rörande taxeringsförfarandet
år 1942 i fråga örn taxerings förfarandet år 1944;

nr 390, i anledning av Kungl. Haj:ts proposition angående ersättning av
statsmedel för taxeringsarbete i Stockkolms stad för tiden 1 oktober 1943—
30 september 1944; och

nr 391,, i anledning av Kungl. Majlis proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 2 § 1 mom. och 5 § förordningen den 13
december 1940 (nr 1000) örn allmän omsättningsskatt;

från bankoutskottet:

nr 353, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående förbättring av
vissa äldre tjänstepensioner m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr ^ anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för

budgetåret 1943/44 till kristillägg, såvitt angår tolfte huvudtiteln; och
nr 393, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående fortsatt befrielse
för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar
med guld m. m.; samt

från riksdagens kansli:

nr 375, angående större planmässighet i den svenska hamnbyggnadspolitiken.

Vidare anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 377, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplysningsverksamhet
rörande forsknings- och försöks arbetet på jordbrukets område;

nr 378, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 379, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till vägoch
flottledsbyggnader å skogar i enskild ägo jämte i ämnet väckta motioner;

nr 380, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till skogsstyrelsen
m. m.;

nr 381, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under nionde
huvudtiteln gjorda framställningar örn anslag till dels jordbruksekonomisk undersökning
och dels svenska smörprovningarna;

nr 382, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
inskränkning med hänsyn till försvaret i sätten att avverka skog;

nr 383, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1942/43 m. m., i vad angår jordbruksärenden;

nr 384, i anledning a,v Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetaret
1943/44^ till kristillägg samt till avskrivning av nya kapitalinvesteringar
m. m., såvitt angår kristillägg under nionde huvudtiteln; och

nr 385, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
ett område av kronoegendomen Sveden nr 1 och 3 i Stockholms stad.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.52 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Måndagen den 21 juni 1943 e. m.

Nr 26.

Måndagen den 21 juni,

Kl. 7.30 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen påbörjade sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr andre vice talmannen, varjämte på
grund av förfall för sekreteraren undertecknad, jämlikt herr andre vice talmannens
förordnande, tjänstgjorde vid protokollet.

§ 1.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag örn dyrtidstillägg under budgetåret 1943/44 å
folkpensioner, invalidunderstöd och barnbidrag, m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

Genom en den 21 maj 1943 dagtecknad proposition, nr 291, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Maj :t, under
åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll,
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) Lag örn dyrtidstillägg under budgetåret 1943/44 å folkpensioner, invalidunderstöd
och barnbidrag,

2) Förordning örn dyrtidstillägg under budgetåret 1943/44 å blindhetsersättningar.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft tre i
anledning av densamma inom riksdagen väckta motioner, nämligen nr 318 i
första kammaren av herr Wistrand, nr 319 i samma kammare av herr Persson
m. fl. samt nr 450 i andra kammaren av herr Petterson i Dahl m. fl.

Motionerna I: 319 och 11:450, vilka voro likalydande, utmynnade i en hemställan,
att riksdagen vid antagande av lagen om dyrtidstillägg under budgetåret
1943/44 å folkpensioner, invalidunderstöd och barnbidrag för sin del
måtte besluta, att ovan under 1) angivna lagförslag skulle hava i motionen angiven
lydelse.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition;

B. att motionen 1:318 icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd;

samt _ .

C. att motionerna 1:319 och 11:450 icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar Löfvander och Hallagård, vilka inom
utskottet yrkat bifall till motionerna I: 319 och 11:450.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Hallagård: Herr talman! Då jag står som reservant vid föreliggande
utskottsutlåtande skall jag bo att få med några ord motivera anledningen därtill.
Första kammaren har ju strax före middagsrasten godkänt utskottsförsla -

Förslag till
lag om dyrtidstillägg
å

folkpensioner,
invalidunderstöd
och barnbidrag
m. m.

Nr 26.

Måndagen den 21 juni 1943 e. m.

Förslag till lag om dyrtidstillägg å folkpensioner, invalidunderstöd och
barnbidrag m. m. (Forts.)

get, varför jag icke torde lia stora utsikter att vinna gehör för de synpunkter,
som jag tillåter mig anföra.

Vid såväl 1941 som 1942 års riksdagar väcktes från bondeförbundets sida
motioner med yrkande örn ett mera rättvist system för bestämmande av dyrtidstillägg
åt folkpensionärerna. Det lyckades icke 1941 att vinna gehör därför,
men i det förslag till dyrtidstillägg åt folkpensionärerna för budgetåret
1942/43, som statsrådet och chefen för socialdepartementet framlade vid förra
årets riksdag, beaktades i viss mån den uppfattning som ligger till grund för
ett mera rättvist system. Departementschefens förslag bifölls av riksdagen,
ett beslut som innebar en halv rättvisa -—• örn jag så får säga — åt landsbygdens
folk, i det att resultatet blev dels två extra tillägg och dels två fixa tilllägg.
^

Från bondeförbundets sida vidhöll man, att samtliga dyrtidstillägg borde
vara fixa, och ansåg, att den kompromiss som Kungl. Maj :ts förslag innebar
icke borde godkännas. Visserligen får man erkänna, att det var ett steg i rätt
riktning i det fallet, men rättvisan kräver dock, att man nu borde taga steget
fullt ut med hänsyn till att det är ett faktum, att prisstegringen har blivit ungefär
densamma inom olika ortsgrupper under senaste åren.

Det materiel rörande levnadskostnadernas stegring i olika delar av landet,
som publicerats av socialstyrelsen, ger ytterligare stöd åt den uppfattningen
att dessa kostnader ökat tämligen likformigt över hela landet i dess helhet under
den nu rådande krisen. En utjämning har alltså skett ifråga örn skillnaden
i levnadskostnader mellan olika orter, så att man har fullt fog för att kräva
att dyrtidstilläggen böra utgå med lika belopp till alla folkpensionärer.
Det förslag som i år framlagts av statsrådet och chefen för socialdepartementet,
vilket förslag tillstyrkts av andra lagutskottets majoritet, innehåller tyvärr
ett steg bakåt i förhållande till förra årets beslut, då det nu föreslås tre
procentuella tillägg i form av extra månadsbelopp samt två fixa tillägg. Alltså
är man på väg att söka öka orättvisan ifråga örn dyrtidstilläggssystemet i
det här fallet, trots att sedan förra året ingenting inträffat som ger stöd åt
att öka med ett procentuellt tillägg. Prisnivån har ju endast stigit ett par procent,
och det kan inte betyda en sådan förskjutning, att det motiverar flera
procentuella tillägg. Riktigare hade därför varit, att departementschefen föreslagit
två procentuella och tre fixa tillägg i enlighet med vad en reservant i
socialvårdskommittén, herr Wallén, uttalat sig för. Utskottet har icke heller
ansett sig böra vara med därom. Örn man velat vara med därom, kunde det
blivit enighet i utskottet örn en kompromiss för att ernå mera rättvisa åt landsbygdens
folkpensionärer.

Jag skall tillåta mig att citera vad reservanten i socialvårdskommittén anförde.
Det finns återgivet i den kungl, propositionen, nr 291, på sidan 16:
»Mot ett kompensationssystem, vari procentuella dyrtidstillägg intaga en mera
betydande plats, kan anmärkas, att det ställer förmånstagare i de lägre dyrortsgrupperna
i en relativt sämre ställning än förmånstagare i den högsta dyrortsgruppen.
I samma mån som systemet med fixa tillägg utbygges sker en
utjämning mellan dyrortsgrupperna. En dylik utjämning är under nuvarande
förhållanden mer än någonsin befogad. Skillnaden mellan levnadskostnadernas
höjd på landsbygden och i städerna försvinner allt mera. En bidragande
orsak härtill är numera, att hyresmarknaden i städer och stadsliknande samhällen
i allmänhet är underkastad offentlig reglering, medan så icke är fallet
beträffande den egentliga landsbygden.» Därför gjorde han yrkande örn att
det skulle vara två procentuella och tre fixa tillägg.

Måndagen den 21 juni 1943 e. m.

Nr 26.

Förslag till lag om dyrtidsiillågg å folkpensioner, invalidunderstöd och

barnbidrag m. m. (Forts.)

Yi reservanter ha emellertid ansett, att starka skäl tala för att alla tillägg
borde vara fixa, även om kostnaderna för desamma bli större än vad Kungl.
Majit föreslagit. Mot systemet med procentuella tillägg kan anföras, och det
anfördes förra året, att det missgynnar folkpensionärerna på billig ort. Kungl,
pensionsstyrelsen har anfört, att de fixa tilläggen vore en metod, som är mera
praktiskt genomförbar. Men riksdagen ansåg förra året, att fixa tillägg medförde
den olägenheten, att de av praktiska skäl måste utgå med samma belopp,
oavsett storleken av den förmån, varå de skulle beräknas, samt kom till den
uppfattningen, att den föreslagna medelvägen med två procentuella och två
fixa tillägg utgjorde en godtagbar lösning. I år har statsrådet och chefen för
socialdepartementet icke i princip velat frångå riksdagens beslut förra .året,
förutom att han ställt sig mera tillmötesgående ifråga örn dyrorterna på bekostnad
av de andra billigare ortsgrupperna, en oriktig synpunkt som även
andra lagutskottets majoritet godkänt.

Därill kommer ännu en orättvisa mot de billigare orterna genom att deras
kommuner, med sitt svagare skatteunderlag, få betala högre bidrag till dyrtidstilläggen
än dyrortskommunerna. Kommuner tillhörande ortsgrupp I skola
få betala i bidrag 23.8 %, ortsgrupp II 21.4 % och ortsgrupp III 21 % av deras
andelar i kostnader för dyrtidstillägg till folkpensionärerna. Det förefaller
mig, som örn åtminstone i vad det gäller lika bidrag av kommunerna riksdagen
borde godkänna de från vårt håll väckta motionerna. Utskottet har icke
ansett sig böra godkänna detta utan framhåller i sin motivering för avslag
härpå, att det vid granskningen av Kungl. Maj :ts förslag på denna punkt tagit
del av en inom pensionsstyrelsen upprättad promemoria, vilken närmare
utvisar, hur det procenttal, som kommunerna böra betala, erhållits. Utskottet
kan därför icke tillstyrka motionernas ändringsyrkande om lika kommunala
bidrag. Det är möjligt att beräkningarna av pensionsstyrelsen utvisa, att kommunbidragen
till dyrtidstilläggen böra utgå med olika procent, och att förslaget
därom icke kommer att belasta kommunerna i lägre ortsgrupp i nämnvärd
grad.

Emellertid tala starka skäl för att åstadkomma likställighet i detta fall mellan
kommunerna, och att beräkningarna örn hur stora bidrag kommunerna skola
betala icke borde utgöra hinder för ett _ tillmötesgående gent emot landsbygdens
krav på lika kommunbidrag. I motionerna framhålles, att då kommunerna
inom den lägsta ortsgruppen i regel torde äga svagare skatteunderlag än
övriga kommuner, förefaller det icke rättvist att lägga tyngre, börda på de
förra än på de senare. Riktigare hade därför varit, att man tagit hänsyn till
den omständigheten, att dessa kommuner inom billigare ortsgrupp ha svagare
skatteunderlag, varför skäl tala för att fasthålla vid den under förra halvåret
1943 tillämpade regeln att kommuner och landsting skola bidraga till ifrågavarande
dyrtidstillägg med belopp motsvarande en femtedel av deras andelar
av kostnaderna för under året utanordnade tilläggspensioner, invalidunderstöd
och barnbidrag. . .

Jag skall nöja mig med detta korta anförande och ber att la hänvisa till de
av oss väckta motionerna. Ber därför, herr talman, att få yrka bifall till motionerna
nr 319 i första kammaren och nr 450 i andra kammaren. Motionärernas
hemställan återfinnes på sid. 4 i föreliggande utskottsutlåtande.

Fröken Hesselgren: Herr talman! Det finns ett gammalt latinskt ordspråk,
som i översättning lyder: »droppen urholkar stenen icke genom sin kraft utan
genom att ofta falla». Jag har ofta tänkt på det ordspråket, när jag hört bon -

Nr 26.

Måndagen den 21 juni 1943 e. m.

Förslag till lag om dyrtidstillägg å folkpensioner, invalidunderstöd och

barnbidrag m. m. (Forts.)

deförbundarna här i kammaren diskutera den föreliggande frågan. Enligt min
mening är det icke tu tal om annat än att bondeförbundet så småningom kommer
att vinna terräng för sin uppfattning örn dyrorterna.

I själva sakfrågan tror jag emellertid, att det nu ligger så till, att man icke
kan gå dem till mötes, sedan man sett den tabell, som återfinnes i utskottsutlåtandet
örn »Dyrtidstillägg i procent av folkpensionen». I denna tabell har
man tagit upp alla möjliga former av tillägg, såsom fyra fasta tillägg och fem
fasta tillägg samt fem tillägg, av vilka två äro procentuella och tre fasta eller
tre procentuella och två fasta. Så vitt jag kan förstå kommer man rättvisan närmast
i vad angår de lägsta inkomsttagarna genom Kungl. Maj:ts förslag, som
innebär fem tillägg, av vilka tre äro procentuella och två fasta. Härtill kommer
emellertid, att utskottet måst ta hänsyn till, vilket den föregående ärade
talaren mera i förbigående omnämnde, att ett dyrtidstillägg med fem fasta tilllägg
kommer att ställa sig betydligt dyrare. Man skulle också råka i samma
svårigheter som förra gången, då vi fingo lov att besluta att fylla i skillnaden
mellan de 35 kronorna och det procentuella tillägget för vissa pensionstagare för
att de icke skulle få mindre än de haft, en anordning som ytterligare skulle höja
kostnaden. Utskottet har därför icke ansett sig kunna gå motionärerna till
mötes. Hur utvecklingen i framtiden kan komma att gestalta sig, örn det skall
bli fasta eller procentuella tillägg, får bli nästa riksdags bekymmer. Mig förefaller
det emellertid, som om den av Kungl. Maj :t föreslagna formen för
dyrtidstillägg för närvarande skulle vara den rättvisaste, vilket också utskottet
funnit.

Den ärade reservanten erkände också, att det icke blir så vidare betungande
för kommunerna, örn nian använder sig av den procentuella beräkning som
pensionsstyrelsen gjort. Det är alldeles klart, att med fasta tillägg kommer
det kommunala bidraget att på de billigaste dyrorterna bli litet högre än vad det
blir med procentuella tillägg; de som nu ha små pensionstillägg få nämligen då
samma dyrtidstillägg som de som ha de större tilläggspensionerna, och det blir
alltså åtskilligt flera som få rätt till högre dyrtidstillägg än vad det skulle
bli, örn man hade procentuella tillägg. Detta system gingo vi in för förra året
såsom en jämkning mellan de olika åsikterna; men härav måste, så vitt jag kan
förstå, följa en mindre ökning av de kommunala bidragen. Detta har också
mycket starkt framhållits av pensionsstyrelsen liksom även av Kungl. Maj :t.

Denna sak ha vi diskuterat så många gånger, att jag för min del icke kan
komma med några nya synpunkter på frågan. Jag anser icke, att detta system
med fasta och procentuella tillägg är den lyckligaste lösningen av problemet,
det oaktat tror jag att vad Kungl. Maj :t och utskottet här föreslagit är det
rättvisaste som man för ögonblicket kan komma med.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Hagård: Herr talman! Jag skall icke uppehålla kammaren med något
längre anförande, och icke heller skall jag blanda mig i diskussionen mellan
utskottsmajoriteten och reservanterna, även örn det kunde vara nog så frestande.

Det måste anses som en förmån av verklig betydelse, att det svenska samhället
under denna krisperiod kunnat i så stor omfattning, som här är för
handen, hålla ett betydande antal av sina medlemmar skadeslösa för krisens
direkta verkningar, över en halv miljon av de ekonomiskt svagast ställda —
de som uppbära tilläggspension till sina folkpensioner, barnbidrag och blindhetsersättning
— ha kunnat genom dyrtidstillägg erhålla full kompensation
för de ökade levnadskostnaderna, detta samtidigt med att en stor del av med -

Måndagen den 21 juni 1943 e. m.

Nr 26.

Förslag till lag om dyrtidstillägg å folkpensioner, invalidunderstöd och

barnbidrag m. m. (Forts.)

borgarna fått åtnöja sig med halv kompensation eller däromkring. Detta förhållande,
som genomförts efter i princip enhälliga beslut i riksdagen, måste
som sagt betecknas såsom en stor förmån. Det innebär i själva verket ett socialpolitiskt
framsteg, större än de flesta under det sista decenniet.

I verkligheten torde det vara så att genom det beslut, som i dag kommer
att fattas, kompensationen för dyrtidstrycket blir mer än hundraprocentig. Det
påpekande, som socialstyrelsen gjort, att denna grupp medborgares levnadskostnader
icke höjts i fullt samma takt som andras på grund av omständigheter,
som blivit angivna, äger nog sin riktighet, fastän det icke kan för närvarande
med säkra siffror belysas. Riksdagen bortser emellertid från detta
och tar konsekvenserna av denna eventuella felbedömning och felräkning utan
att på något sätt tveka. Härtill kommer, att riksdagen genom sitt beslut under
föregående år genom höjning av den avdragsfria inkomsten och reduktionsregelns
ändring, när det gäller folkpensionerna, under själva krisen kunnat på
ett kraftigt sätt förbättra folkpensionärernas ställning i övrigt.

Det krav, som motionsledes väckts rörande höjning av avgifterna till folkpensioneringen,
har utskottet icke velat upptaga till saklig behandling utan
hänvisat till socialvårdskommittén. Kanske redan nästa år kommer socialvårdskommittén
att taga upp spörsmålet örn ålderdoms- och invaliditetsförsäkringen,
och kommittén kan självfallet icke undgå att då upptaga frågan om
den andel i kostnaderna för denna gren av socialförsäkringen, som bör direkt
bäras av de försäkrade själva.

Vad sedan angår yrkandet örn ett bättre tillgodoseende av kraven på en
rättvisare uppskattning av de naturaförmåner, som utgå till folkpensionärer,
har denna fråga, som utskottet påpekat, varit föremål för tidigare uttalanden
såväl från riksdagens som sakkunniga myndigheters sida. Sammansatta statsoch
andra lagutskottet vid 1942 års riksdag uttalade sig tydligt på denna
punkt och knöt an till socialministerns eget uttalande samt begärde en snar
reglering av förhållandena i detta avseende. Det hade också enligt min mening
passat synnerligen väl att då göra en omräkning, detta med hänsyn därtill,
att pensionsstyrelsen stod inför en allmän omräkning av folkpensionerna i
anslutning till de ändringar i folkpensioneringslagen, som då beslutades.
Emellertid blev tyvärr detta tillfälle försuttet. Nu vill jag ännu en gång —■
jag gjorde det även vid förra riksdagen —- vädja till statsrådet, att han ville
låta verkställa den begärda omvärderingen.

När jag gör detta, beror det icke därpå, att bakom det hela ligger något
som helst försök att i och för sig försämra ställningen för någon av dem, som
tillhöra detta klientel. Min inställning bottnar allenast i ett krav på att rättvisa
skall skipas mellan olika kategorier folkpensionärer. Det bör icke vara
så, att inkomster och förmåner bedömas olika för pensionstagarna, då denna
prövning spelar så stor roll för pensionsbeloppet, och ett en gång fastställt
belopp i regeln blir beståndande för framtiden.

På övriga spörsmål i detta sammanhang vill jag som sagt icke ingå. utan
jag ber att med det anförda få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Hans,sou i Rubbestad: Herr talman! Jag kan icke instämma med den
föregående talaren i hans uttalande, att den halva miljon folkpensionärer, som
genom statems försorg ha fått dessa dyrtidstillägg, ha erhållit mer kompensation
än andra. Den föregående talaren sade, att de fått full kompensation, under
det att andra fått halv. Ja, herr Hagård, det beror på hur man ser på saken.
Ser man på de penningbelopp, som utgått i dyrtidstillägg, finner man, att

Andra kammarens protokoll 19^3. Nr SO. 5

Nr 26.

Måndagen den 21 juni 1943 e. m.

Förslag till lag om dyrtidstillägg å folkpensioner, invalidunderstöd och

barnbidrag m. m. (Forts.)

folkpensionärerna i ortsgrupp I erhålla, om föreliggande förslag går igenom,
ett årligt belopp av högst 145 kronor och en motsvarande pensionär i ortsgrupp
III erhåller högst 195 kronor i dyrtidstillägg som kompensation för ökade levnadskostnader.
Hur stort belopp har då en arbetare, som har en inkomst på

3,000 kronor, fått i dyrtidstillägg? Han har fått mer än dubbelt mot ovannämnde
folkpensionar. En tjänsteman i 30 lönegraden får, som vi hörde härom dagen,
icke ^mindre än 3,348 kronor i kompensation för ökade levnadskostnader. Det
är sålunda felaktigt att säga, att dessa folkpensionärer ha fått full kompensation,
under det att andra fått halv. Örn man menar, att procentsatsen på visst
belopp skall utgöra kompensation, kan man resonera som herr Hagård men
örn man tänker litet mer på realiteter än på dessa procenttal, är det felaktigt.
Det är kärnpunkten i det hela. Alltså kan man icke säga, att dessa folkpensioniarer
ha fatt 1 dyrtidstillägg än andra, även örn procenttalet för dem är
större än för andra, som ha större inkomster.

Med anledning av fröken Hesselgrens yttrande, att man har diskuterat detta
problem sa grundligt, att det icke är mycket mer att diskutera örn, vill jag säga,
att man bor diskutera denna sak så länge, att det till slut går upp för alla, att
det icke gar att ha detta system med procentuella tillägg, ty det skärper orättvisan,
missgynnar dem på lägsta ort och gynnar dem på högsta ort. Därför
komma vi bondeförbundare att alltfort som hittills kräva rättvisa. Vi vilja, som
fröken Hesselgren säde, låta droppen så länge falla på stenen, att den till slut
urholkar densamma. Jag hoppas därför att när statsrådet nästa år lägger fram
förslag örn dyrtidstillägg på folkpensioner han då mera beaktar, att det är
hansynen till de olika, levnadskostnadernas storlek på de olika orterna som
skall vara bestämmande, alltså icke procenttalen.

Örn man ser på hur levnadskostnadsstegringen utvecklat sig, så framgår det
av socialstyrelsens utredning, att levnadskostnaderna icke blivit mindre på
landsbygden än i städerna, utan det har tvärtom visat sig, att levnadskostnadernas
ökning pa landsbygden är större än i städerna. Jag har tittat efter i åtskilliga
af lärer har i Stockholm för att se, hur priserna ställa sig på vissa nödvändighetsvaror
i Stockholm i jämförelse med i min hembygd, och jag har funnit,
att åtskilliga sådana varor äro betydligt billigare här i Stockholm än i min
hemort. Hemma kostar t. ex. bitsocker 69 öre per kg, medan man här i Stockholm
far det för 66 ore i de flesta affärer, och hos ett stort varuhus köper man

Aili''.0" J°L62 0o®P^k?- Sammalunda är förhållandet med vissa brödsorter.
Alitsa ar det har i Stockholm beträffande vissa viktiga förnödenheter betydligt
billigare an i landsorten, men trots detta skall man i Stockholm ha betydligt
större kompensation för ökade levnadskostnader. Det är ett system, som icke
gar att upprätthålla i längden.

Jag forstår, att efter den ställning utskottet intagit går det icke att få rättelse
denna sang men jag hemställer till statsrådet, att man nästa gång man
skall reglera dyrtidstillaggen för folkpensionärerna beaktar dessa synpunkter,
som jag har anfort, och försöker komma fram till ett rättvisare system. Jag

ÄÄ Haltjrd1 '' ** »V herrar

mQ?err .?a.sån*:„ H®rr falman! Gentemot herr Hanssons i Rubbestad resoneA111
hänvisa till de siffror, som finnas i pensionsstyrelsens tabeller,
vilka återfinnas i propositionen och delvis även i utskotts utlåtandet. Det är också
tydligt och klart utsagt från pensionsstyrelsens sida varpå den bygler sitt
resonemang. Det yttrande jag nyss fällde gäller icke bara landsbÄs pemmonarer
inom ortsgrupp I utan överhuvud taget alla pensionärer. Jag menar,

Måndagen den 21 juni 1943 e. m.

Nr 26.

Förslag till lag om dyrtidstillägg å folkpensioner, invalidunderstöd och

barnbidrag m. m. (Forts.)

att man far vara tacksam för att det varit oss möjligt i detta samhälle att ge
pensionärerna, de sämst ställda medborgarna, den kompensation, som vi ha lämnat
dem.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr andre vice talmannen
gav propositioner dels pa bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till
utskottets hemställan med den ändring däri, som föranleddes av bifall till
motionerna 1:319 och 11:450; och fann herr andre vice talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Hansson i Rubbestad
begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller andra lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 55, röstar

• • Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall till motionerna I: 319 och 11:450.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning,
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

§ 2.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 45, i anledning av väckta mo- Motionär om
tioner örn vissa ändringar i kngsfamiljebidragsförordningen. vissa änd ^Andira

lagutskottet hade till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, "''ÖST
till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 178 i första kammaren av dragsförordherrar
Johanson, Karl August, och Gillström samt nr 259 i andra kamma- ninfjen''
ren av herrar Skoglund i Umeå och Brandt.

I motionerna, vilka voro likalydande, hade hemställts, »att riksdagen måtte
besluta sadan ändring i 1942 års krigsfamiljebidragsförordning, att frivilligt
tjänstgörande erhåller samma rätt till familjebidrag och hemortslön som tvångsmkallad
värnpliktig».

Utskottet hemställde, att förevarande motioner icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid yttrade:

Herr Skoglund i Umea: Herr talman! Då jag tillsammans med herr Brandt
vackt en motion i den föreliggande frågan, må det tillåtas mig att säga ett
pär ^ord i saken. I det utskottsutlåtande, som är föredraget, påminner man örn
fiolårets riksdagsbeslut, enligt vilket man minskade de ersättningar som
dessförinnan utgingo till de frivilliga. Tidigare fingo nämligen dessa semesterersättning
och skattebidrag men kommo icke i åtnjutande av långtidsersätrning.
I och nied att hemortslön infördes, som * inkluderade såväl skattebidrag
som semesterersättning och långtidsersättning, berövades emellertid de frivilliga
de lorstnämnda förmånerna, vilket följaktligen kom att innebära en försarnrmg
av de villkor, som de i viss mån blivit lovade, när de togo anställning
såsom 1 mulliga. For dessa hade det givetvis varit angeläget att de åtminstone

Nr 26.

Måndagen den 21 juni 1943 e. m.

Motioner om vissa ändringar i krig sfamiljebidrag sförordning en. (Forts.)
fått behålla så stor del av hemortslönen, som motsvarade tidigare utgående
skattebidrag och semesterersättning. Detta så mycket mer som de säkerligen
fylla en betydelsefull uppgift i den nuvarande beredskapen.

Man kan visserligen gentemot detta säga, att örn de frivilliga icke äro nöjda
med de ersättningar, som de för närvarande ha, så är det ju bara för dem att
lämna anställningen. Men det resulterar givetvis i att man då blir nödsakad
att inkalla folk för att fylla de uppgifter som de frivilliga för närvarande lia
örn hand,, och de, som då inkallas, åtnjuta, i den mån de fullgjort beredskapstjänstgöring
under 90 dagar, icke bara skattebidraget och semesterersättningen
utan också långtidsersättning. Det blir följaktligen för samhället dyrare än
örn man behållit de frivilliga.

Man måste vidare komma ihåg att de, som inkallas, många gånger fylla en
mycket betydelsefull uppgift inom produktionen, och jag tror, att man redan
nu har så. pass bekymmer på militärt håll i fråga örn att lösgöra folk
för produktionen, att man icke har anledning att önska, att dessa bekymmer
bli än större. Man har också anfört det skälet gentemot det yrkande, som vi
ha ställt i motionen, att ett förverkligande därav skulle möta hinder ur arbetsmarknadssynpunkt.
Jag tror emellertid, att det är felaktigt att draga sådana
slutsatser, ty länsarbetsnämnden skall ju yttra sig örn huruvida de frivilliga
skola behålla sin tjänst eller icke.

Slutligen vill jag säga, att när man principiellt gått in för att de frivilliga
skola fylla vissa uppgifter, som måste fullgöras av till beredskapstjänst inkallade,
därest de frivilliga icke stå till förfogande, tycker jag, att man också
borde låta dem få den ersättning, som i sådana fall utgår till de inkallade.
Jag har, herr andre vice talman, velat säga detta i samband med behandlingen
av denna fråga, och jag ber att få yrka bifall till den av mig och herr
Brandt väckta motionen.

Fröken Hesselgren: Herr talman! Frågan om hemortslönen till de krigs -frivilliga diskuterades ju grundligt förra året, då förslaget i ämnet antogs.
Det beslöts då, att endast de frivilliga, som fortsatte den tjänst, som de hade
haft vid eget förband, skulle få denna hemortslön.

När nu frågan kommit upp igen, har utskottet ännu en gång tagit densamma
under allvarligt övervägande. Utskottet har därvid måst fästa avseende
vid vad departementschefen sade förra året, nämligen att han icke var så särskilt
angelägen örn, att de frivilliga skulle få kvarstå i tjänst någon längre
tid, då de ju ofta utförde ett mycket okvalificerat arbete. Icke heller är läget
på arbetsmarknaden just nu sådant, att det motiverar, att de frivilliga hållas
kvar annat än i sådana fall, då det gäller funktioner, för vilka de kunna behövas.
Utskottet.citerar i sitt utlåtande krisrevisionen, som säger, att för vissa
vid. ett förband .i Stockholm under hösten 1942 tjänstgörande frivilliga, som
åtnjöto familjebidrag, uppgick den genomsnittliga inkomsten, naturaförmåner
medräknade, för personer vilka tjänstgjorde såsom chaufförer, förrådsarbetare,
kökshandräckning, eldare, mässuppassare och ordonnanser med familjebidrag
och andra förmåner till större belopp än vad en civilanställd arbetare hade i
motsvarande befattning.. Utskottet har därför icke ansett det vara särskilt behjärtansvärt,
a,tt de krigsfrivilliga få detta tillägg. De krigsfrivilliga få ju
i. varje fall krigsfamiljebidrag, och skillnaden är bara den, att de krigsfrivilliga
få sina bidrag efter behovsprövning, medan det i fråga om de andra tilllämpas
en normerad behovsprövning. Jag kan icke finna, att däri ligger någonting
orimligt. När de krigsfrivilliga nu ha möjlighet att få krigsfamiljebidrag,
tycker jag, att utskottets inställning är den riktiga, och jag ber därför,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Måndagen den 21 juni 1943 e. m.

Nr 26.

Motioner örn vissa ändringar i krigsfamiljebidragsf förordning en. (Forts.)

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr andre vice talmannen
framställde propositioner dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på
avslag därå samt bifall i stället till de i ämnet väckta motionerna; och blev
utskottets hemställan av kammaren bifallen.

§ 3.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 47. i anledning av väckta motioner
angående åläggande för icke krigstjänstskyldiga medborgare att tjänstgöra
inom särskilda militära arbetsområden, företrädesvis inom luftbevakningen.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 4.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 57, i anledning av dels väckta M"tion^r om
motioner örn åtgärder i syfte att bereda ökat skydd åt hyressökande familjer att berned
barn, dels ock väckt motion om ändring av 10 § lagen örn hyresreglering, reda ökat

Andra lagutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft tre inom
riksdagen väckta till lagutskott hänvisade motioner, nämligen dels likalydande familjer med
motionerna nr 185 i första kammaren av herr Hage och nr 131 i andra kamma- barn m. m.
ren av herr Edberg m. fl., dels ock motionen nr 106 i andra kammaren av herr
Hersson i Stockholm m. fl.

I motionerna 1:185 och II: 131 hade hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Majit måtte anhålla örn skyndsamma åtgärder i syfte att bereda
ökat skydd åt hyressökande familjer med barn, förslagsvis genom införande
av obligatorisk kommunal bostadsförmedling med anmälningsskyldighet för
hyresvärdar och förtursrätt för barnfamilj till hyresledig lägenhet».

Utskottet hemställde,

A. att motionerna 1:185 och 11:131 icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd; samt

B. att motionen II: 106 icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar Hage och Cruse samt fru Västberg,
vilka ansett, att utskottet borde hava föreslagit riksdagen att i skrivelse till
Kungl. Majit hemställa, att Kungl. Majit måtte låta utreda de spörsmål, som
innefattades i de båda likalydande motionerna 1:185 och 11:131, i den mån
dessa spörsmål icke redan vore föremål för utredning.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Edberg: Herr talman! Jag hade icke trott, att jag skulle behöva hålla
ett gravtal även i år över en motion angående ökat hyresskydd för barnrika
familjer. Jag vill emellertid redan från början säga, att jag icke står här för
att hålla något begravningstal utan för att vädja till damerna och herrarna i
denna kammare att, trots att vi denna gång liksom i fjol, då samma fråga behandlades,
befinna oss i riksdagens elfte timme, ägna en stunds uppmärksamhet
åt de barnrika familjernas situation just nu, som nog måste betecknas som
ett av våra allvarligaste sociala problem.

När andra lagutskottet förra året behandlade en motion med liknande syfte,
kopplade utskottet, följdriktigt nog, samman frågan med den på ett sent
stadium för riksdagen presenterade hyresregleringslagen. Denna lag har också
fört det goda med sig, att den erbjuder vida effektivare skydd för barnfost -

Nr 26.

Måndagen den 21 juni 1943 e. m.

Mo^Zr °Z fjärder 1 syfte at{ bereda ökat skydd åt hyressökande fa miljer

med barn m. m. (Forts.)

rande familjer, som redan inneha lägenhet, än den gamla hyreslagens tänjbara
toresknft örn »god sed i hyresförhållanden».

Visserligen ha även efter lagens ikraftträdande uppsägningar ä-t runi- då
vederbörande icke kant till hyresregleringslagens föreskrifter och alff icke
inom de föreskrivna fjorton dagarna anmält uppsägningen till vederbörande

d!STdWfdT VUlmit laga kraft Sådana ^11 tillhöra emellertid unt+°-Ch+
f/ordra, in,??n större uppmärksamhet. Det allvarliga är emelertid,
att intet hyresskydd erbjuder sig för hyressökande familjer med barn

kvarstå1* nf- 6m hf j1 l°.sts ?enom hyresregleringslagen. Svårigheterna för dem
kvarsta oformmskade, ja, till och med förvärrade. Man skall nämligen komma
ihåg, att hyresmarknaden icke är någonting statiskt. Visserligen har hvresreglermgslagen
medfört en allt annat än i många fall önskvärd fastlåsning
men en viss rörlighet kvarstår alltjämt. Folk flyttar ju även under krisen Till
vissa Barnhällen ar inflyttningen exceptionellt stor. Överhuvud taget kan man
saga, att rörligheten pa arbetsmarknaden ingalunda är mindre nu än före kri äkwvr1?1

dn!fge? lar °fksa pågått 1 stegrat temP°- Nettotillskottet av
äktenskap har under de senaste aren varit omkring 5,000 per år. Såväl för ny tern«

Tu ba,m som oför ua?a människor, vilka velat sätta fot terna

under eget bord, har laget mångenstädes varit mycket prekärt. Familjer

som pa grund att de fatt tillökning haft behov av större lägenhet, ha inte
kunnat tillfredsställa dessa behov. Barnägande familjer lia många gånger fått
kanna sig som inte onskvarda hyresgäster. De ha kommit på sladden i jakten
efter hyreslediga lagenheter. Det förefaller, som örn det på dörrarna till dessa
lagenheter hade hangt en osynlig skylt med påskrift: tillträde förbjudet —
tor barn. Det galler inte här endast eller ens i främsta rummet de s. k. barnen
.la™)ljeraa- Ve m som val är de mångenstädes förträffliga men tyvärr
otillräckliga barnnkehusen de s. k. solgårdarna, att falla tillbaka på. Det gäller
nar i torsta hand familjer med endast ett eller två barn.

dag skall inte upptaga kammarens tid med att berätta några konkreta fall.
Jag skulle tro, att de flesta av kammarens ledamöter själva skulle kunna bidraga
med en ganska rikhaltig exempelsamling. Vi ha i vår motion publicerat
en enquéte med rapporter från ett trettiotal städer och samhällen. En del uppgifter
äro lämnade av kommunaltjänstemän, fastighetsdirektörer, fastighetsförvaltare
o. s. v. Andra uppgifter ha lämpats av hyresgästföreningar. Motionärerna
ha givetvis icke kunnat gå i god för alla detaljuppgifterna från exempelvis
hyresgästföreningarna. Detta lia vi också poängterat i motionen. Det
bör emellertid observeras, att Sveriges fastighetsägareförbund, som med anledning
av denna katalog låtit verkställa en undersökning på de i motionen
omnämnda platserna —- som sagt inalles ett trettiotal — i syfte att vederlägga
dessa uppgifter, endast från två håll erhållit rapporter, som bestritt riktigheten
av konkreta uppgifter. Från flera av de större platserna — däribland
Karlskoga och Linköping, där läget sannolikt är svårast och varifrån vi fått
mycket utförliga redogörelser — har fastighetsägareförbundet överhuvud taget
icke redovisat något svar. I de flesta fall tala svaren rent allmänt om att fastighetsägarna
icke skulle hysa någon motvilja mot att hyra ut sina lägenheter
till familjer med barn. Det är som sagt endast på två platser, som man sökt
vederlägga de konkreta fallen. I det ena fallet är fastighetsägareförbundets
påpekande säkerligen alldeles riktigt. I det andra fallet däremot, där primäruppgifterna
till motionen lämnats av en kommunal förtroendeman i framskjuten
ställning och vilken just sysslar med problem av denna art, vidhåller uppgiftslämnaren
absolut sin version. Sedan motionen avlämnats, ha för övrigt

Måndagen lien 21 juni 1943 e. m.

Nr 26.

Motioner om åtgärder i syfte att bereda ökat skydd åt hyressökande familjer
nied barn m. m. (Forts.)

en hel del fall kommit till motionärernas kännedom utöver dem som angivits
i motionen. Flera av dessa fall äro ganska upprörande, och ett pär av dem
ha nått offentligheten genom dagspressen.

Man behöver inte öda många ord på denna sak. Att barnfamiljernas läge på
bostadsmarknaden är svårt, att många familjer tvingas bo tudelade på grund
av svårigheterna för familjeförsörjaren att finna en bostad, samt att barnfamiljerna
ofta bli hänvisade till de sämsta, ofta såsom hälsovådliga utdömda
lägenheterna, allt detta är så känt, att närmare bevisföring är överflödig. Detta
erkännes också indirekt i fastighetsägareförbundets remissyttrande över
denna motion. Förbundet säger nämligen där, att örn det är svårt för en
skötsam familj att erhålla bostad, så beror detta på att det är »ont örn lämpliga
lägenheter». Just det! Det är den vanliga motiveringen, när man avvisar
en hyressökande familj. Det är mycket sällan som man direkt säger ut, att
man avvisar på grund av barnantalet, utan oftast söker man den formuleringen
att lägenheten är olämplig. Det lägges emellertid aldrig i den hyressökandes
hand att avgöra, örn lägenheten är lämplig eller ej för honom. Den saken
förbehåller sig alltid uthyraren att avgöra. En annan vanlig motivering för
vägran att ta emot barnfamiljer är, att de övriga hyresgästerna inte vilja bli
störda. Även detta skäl skymtar i fastighetsägareförbundets remissyttrande.
»Även örn hyresvärden, gärna skulle vilja hyra ut till barnfamiljer, tvingas han
många gånger med hänsyn till övriga hyresgästers trivsel att iaktta försiktighet
vid valet av nyinflyttade», heter det mycket mjukt och diplomatiskt i
yttrandet.

För denna frågas bedömande spelar det mycket liten roll, örn det är hyresvärdar
eller hyresgäster, som reagera- mot barnspring i trappor och blöjtvätt
på gården. Det väsentliga är, att barnfamiljerna just nu äro svårt handicapade
på bostadsmarknaden, samt att någonting måste göras redan nu för att
hjälpa dem. Man kan inte gärna döva det sociala samvetet med några undanflykter.
Under debatten i denna sak vid fjolårets riksdag yttrade utskottets
lika värderade som charmerande vice ordförande, att »man i tider av svår bostadsbrist
måste beträffande dessa saker tänka mera radikalt än under normala
förhållanden». I år har utskottet tydligen också bemödat sig örn att tänka
radikalare än i fjol. Man säger sig således vara medveten örn att en företrädesrätt
för barnfamiljer till hyreslediga lägenheter, som motionärerna anvisat
som en utväg, kan vara påkallad under exceptionella förhållanden på bostadsmarknaden.
Utskottet har emellertid till sist ryggat tillbaka för att draga
konsekvenserna av sitt nya radikala tänkande. Man har — måhända för att
lämna motionärerna möjlighet att komma igen en tredje gång — icke velat
låta klämmen harmoniera med den mycket positiva motiveringen.

Utskottet har funnit den formella möjligheten att hänvisa till den promemoria,
som revisionssekreterare Erik Hagbergh avlämnade den 19 mars i år
med förslag till lag örn hyreslicens för att få hyra bostad. Herr Hagberghs
utredning utgick emellertid från helt andra utgångspunkter. Visserligen uppehåller
sig herr Hagbergh mycket utförligt vid den nu föreliggande motionen
liksom vid remissvaren i anledning därav och fastslår för sin del, att berörda
fråga uppenbarligen blir »av allt större vikt, ju mera bostadstillgången
minskar». Utgångspunkten för hans arbete har emellertid i själva verket varit
den, att det av finanspolitiska skäl skulle bli nödvändigt att inskränka bostadsproduktionen.
Herr Hagberghs promemoria äger intimt samband med den bekanta
söderlundska promemorian. Ett licensförfarande, sådant som herr Hagbergh
föreslagit, är såvitt jag kan förstå en ganska betänklig sak. Det skulle
kunna få mindre önskvärda konsekvenser av bostadssocial natur. En lag av

Nr 26.

Måndagen den 21 juni 1P43 e. m.

Motioner örn åtgärder i syfte att bereda ökat skydd åt hyressökande fa miljer

med barn m. m. (Forts.)

ifrågasatt slag skulle för övrigt endast i mycket ringa mån lösa barnfamiljernas
bostadsproblem, då den inte räknar med någon verklig förtursrätt. För
övrigt kommer, enligt vad som meddelats mig och som jag förmodar utskottet
också gjort sig underrättat örn, sannolikt icke något förslag, baserat på denna
promemoria, att föreläggas ens höstriksdagen.

Örn. nian verkligen skall kunna lösa detta problem, tvingas man säkerligen
att införa obligatorisk kommunal bostadsförmedling. Självfallet skulle dock
Kungl. Majit kunna medgiva dispens på sådana platser, där sådan är påkallad.
En dylik bostadsförmedling infördes redan under förra världskriget. Bestämmelser,
liknande dem som då gällde, förekomma också i det första utkastet
till den nuvarande hyresregleringslagen, ehuru initiativet i den slutliga utformningen
lades i Kungl. Maj:ts hand. Denna möjlighet har Kungl. Majit
inte i ett enda fall begagnat sig av. För att bli effektiv måste emellertid
bostadsförmedlingen _ kombineras med en anmälningsplikt för hyresvärdar,
som inneha hyreslediga lägenheter. En dylik anmälningsplikt infördes i författningen
av den 25 maj 1917 om kommunal bostadsförmedling och ägde
tillämpning till den 1 oktober 1926. Det är alltså ingen revolutionerande nyhet,
som motionärerna här peka på. Slutligen måste också en avvägning mellan
behoven hos olika kategorier av hyressökande ske. Att barnfamiljerna representera
ett större behov än ensamstående torde vara ställt utanför all diskussion.
Nu komma barnfamiljerna allra sist i jakten efter hyreslediga lägenheter.
Motionärerna önska endast ha genomfört att de skola få samma möjligheter
som andra hyressökande. Ett verkligt skydd för barnfamiljerna erhålles
endast, örn man för dem tillskapar en viss förtursrätt. I praktiken skulle
detta verka så, att hyresvärdarna fingo anvisning, inte på en enda utan på en
större eller mindre grupp hyressökande, varigenom hyresvärdarnas möjligheter
till egen prövning icke bli alltför beskurna.

Jag vill även erinra örn vad 1941 års befolkningsutredning förra året anförde
i ett yttrande. Efter att ha erinrat örn att åtgärder, som innebära en
ransonering^av lägenheter, kunna försvaras, därest påtagliga svårigheter framträtt
för sådana befolkningskategorier, vilkas bostadsförsörjning är socialt
och befolkningspolitiskt angelägen, fortsatte befolkningsutredningen: »Att
härvidlag de barnfostrande familjerna samt de nygrundade äktenskapen böra
ha företräde framför icke familjebildande kategorier av hyressökande synes
självklart.» Jag tillåter mig vidare erinra om att socialstyrelsen i år liksom i
fjol tillstyrkt en förutsättningslös utredning av den i motionen upptagna frågan.
Hyresrådet anför vissa betänkligheter men säger sig dock icke förbise,
att läget pa hyresmarknaden »kan bliva sådant, att även tungt vägande betänkligheter
i denna del måste vika». I en reservation inom rådet poängtera
herrar O. Bengtsson och A. Sölvén, att »omständigheterna icke medgiva ett
uppskjutande av denna fråga, vilket skulle kunna få till följd, att erforderliga
lagstiftningsåtgärder icke kunde vidtagas förrän tidigast år 1944». Befolkningsutredningen
säger slutligen i sitt yttrande i år att »problemet synes vara
av brådskande natur och påkalla en så snar lösning som möjligt».

Herr talman) Jag tror, att det ligger stor fara i dröjsmål på detta område.
Läget är verkligen allvarligt och tenderar, såvitt jag kan se, inte till att förbättras
utan snarare att försämras. Det förefaller mig vara rätt svårt för folkrepresentationen
att längre skjuta denna fråga ifrån sig. De många barnfostrande
familjer, som nu stå handicapade på bostadsmarknaden, måste få
känna, att samhället verkligen vill taga sig an deras sak. Givetvis måste deras
problem, lösas genom på längre sikt gående ekonomiska åtgärder. Det gäller
emellertid att lösa dé svårigheter som nu föreligga. Här gäller satsen, att

Måndagen den 21 juni 1943 e. m.

Nr 26.

Motioner om åtgärder i syfte att bereda ökat skydd at hyressökande fa mil

jer med barn m. m. (Forts.)

snar hjälp är dubbel hjälp. Barnfamiljerna mäste belt enkelt hjälpas över
krisen. All n ali v itel s p ro p aga n J a är skärande meningslös, så länge vi inte kunna
tillgodose ett av de allra mest primära behoven för dem, som ha att fostra
morgondagens Sverige, nämligen behovet av en bostad och behovet av en hygglig
sådan. Jag vill därför allvarligt och enträget vädja till kammarens ärade
ledamöter att ge de barnfostrande familjerna detta stöd. Jag vädjar till
Eder att rösta för reservationen, till vilken jag ber att få yrka bifall.

Fröken Hesselgren: Herr andre vice talman! Det är inte svårt att tala till
hjärtat, när man talar om behovet av bostäder för familjer med barn. Jag kan
försäkra den föregående ärade talaren, att hela utskottet också har känt varmt
för den saken, och det har ingalunda varit utskottets mening att skjuta Hagan
ifrån sig. Att utskottet icke kommit fram till någon positiv kläm har
berott på det förhållandet, att utskottet ansag, att när denna fråga lag under
provning hos Kungl. Majit, borde man invänta resultatet av denna provning.
Vad utskottet direkt föreslagit är, att en undersökning skulle göras angående
den kommunala bostadsförmedlingen. Andra lagutskottet föreslog förra året
i samband med lagen om hyresreglering kommunal bostadsförmedling och lade
i Kungl. Maj :ts hand att förordna örn dess inrättande. Det är rätt märkvärdigt,
att Kungl. Majit inte använt sig av denna rätt någon enda gång. Men
såvitt jag förstår kan detta väl även sammanhänga med det förhållandet, att
det har funnits kommuner som inte ansett det behövligt att anordna dylika
bostadsförmedlingar. Utskottet har nu hos Kungl. Majit begärt en undersökning
örn vad som är orsaken till att Kungl. Maj :t inte har använt sig av denna

möjlighet. t . . .

I den utredning, som ligger under Kungl. Majits provning, ha i alla tall,
såvitt utskottet har fått riktiga underrättelser, sådana frågor som frågan örn
hyreslicenser tagits upp. Detta är ju en ganska betydelsefull sak. Samtidigt
har utredningsmannen särskilt understrukit, att det är synnerligen viktigt at g
sådana licenser lämnas till familjer med barn. Det heter visserligen också,^ att
bostadsbehovet skall tillgodoses för den som på grund av sin verksamhet måste
vistas på orten, och även för dem som skola ingå äktenskap. Men detta går
ju alldeles i stil med den föregående ärade talarens uppfattning. De som skola
ingå äktenskap skola väl också ha någon bostad. I denna utredning har även
upptagits frågan örn hyresvärdarnas anmälningsskyldighet, det föreslås nämligen
att hyresvärdarna skola lämna uppgifter på lediga bostäder.

Utskottet har däremot ryggat tillbaka för att man skulle tvinga en hyresvärd
att ta emot hyresgäster, som han själv inte har valt, givetvis under förutsättning
att det är en familj med barn. Jag fick av den föregående ärade
talarens anförande inte riktigt klart för mig, örn det var detta han avsåg. I
detta fall har nog utskottet ansett, att övriga möjligheter böra prövas först,
innan man tillgriper en sådan utväg.

Motionärerna ha gjort sig mycket stor möda att draga fram en hel rad exempel
på hur svårt familjer med barn ha att få bostad, och jag är övertygad
örn att så är förhållandet. Av de remissvar, som även berörts under diskussionen,
framgår det emellertid, att det inte alltid år det faktum, att en familj
har barn, som har gjort, att den icke kunnat få bostad. Det kan vara andra
omständigheter, som lägga hinder i vägen härför, t. ex. att de inte betala hyra,
äro slarviga människor o. s. v. Vi skola komma ihåg. på vilket oerhört intimt
område vi röra oss när det gäller dylikt tvång. Örn 1. ex. en person, som har
byggt sig ett eget hem, blir tvungen att hyra ut en del av sin bostad, så skulle
det vara. ganska svårt att tänka sig, att en bostadsförmedling skulle ha rätt

''ii Nr 26. Måndagen den 21 juni 1943 e. m.

Motioner om åtgärder i syfte att bereda ökat skydd åt hyressökande familjer
med barn m. m. (Forts.)

att säga till honom: ni är tvungen att i er lägenhet taga emot en familj med
barn. Jag kan icke finna annat än att det är riktigt att så länge man kan
söka upprätthålla en viss frihet i dylikt avseende. Men det är naturligtvis
lämpligt, att man gör så mycket som det är möjligt att göra för att bereda
familjer med barn bostäder. Den föregående talaren hade alldeles rätt när
nan sade, att dylika familjer ha att kämpa med fruktansvärda svårigheter, och
att de ofta nog fa de allra sämsta bostäderna. Jag kom underfund med den saken
redan på den tiden, då jag var bostadsinspektör här i Stockholm.

Det förhåller sig således inte på det sättet, att utskottet inte har behjärtat.
att det behöver göras någonting på detta område, och därför avstyrkt motionerna.
Det har i stället ansett, att det förslag, som vi i detta avseende ha att
vänta från Kungl. Maj it, skall komma på riksdagens bord, innan vi begära en
ny utredning i den stil, som motionärerna föreslagit. Jag tror därför, herr
andre vice talman, att kammaren inte gör denna sak någon skada utan snarare
nytta genom att stanna för utskottets förslag, till vilket jag, herr talman,
ber att få yrka bifall.

Herr Andersson i Göteborg: Herr talman! Jag kan inte finna, att utskottet
varit tillräckligt positivt i denna viktiga fråga. Jag kan visserligen förstå
några av de invändningar, som fröken Hesselgren framförde. Men med hansy11
till det nuvarande allvarliga läget i detta avseende i vissa tättbebyggda
samhällen borde utskottet. enligt min mening ha tagit mera fasta på de konkreta
yrkanden, som motionen innehåller.

Det är faktiskt så, att familjer med barn äro satta i en särställning på bostadsmarknaden.
Motionärerna ha inte velat åstadkomma någon direkt företrädesrätt
för barnrika familjer att få bostad — i varje fall har inte detta varit
mm mening, när jag medverkat till denna motion — fastän vi måhända
måste uttrycka saken så, utan vi ha endast med lagens hjälp velat skänka
familjer med barn samma rätt som andra bostadssökande i samhället. Det är
endast den avsikten vi ha haft med motionen. Det är nämligen obestridligt,
att hyresvärdarna ge företräde at barnlösa familjer. Örn man studerar de hyresannonser,
som införas i tidningarna i vissa städer — de äro ju numera ganska
knappa och förekomma inte så ofta -— skall man finna egendomliga formuleringar,
som bevisa våra påståenden, att barnfamiljerna befinna sig i en
särställning. Det heter, att man uthyr lägenheter åt »pensionärer», »äldre
pär», »tyst familj» o. s. v. »Åt familjer utan barn» står det emellanåt rent ut.
Örn man ringer upp vederbörande och hör sig för örn en dylik lägenhet, vilket
jag varit med om, dröjer det inte länge förrän man får frågan: finns det barn
i familjen? Och örn man då svarar, att det finns det, skall man genast finna,
att intresset i andra ändan på tråden minskas. Vederbörande har nämligen
inte tänkt sig någon familj med barn som hyresgäst.

Sveriges fastighetsägareförbund har i sitt yttrande bestritt riktigheten av
en del av de exempel, som vi ha anfört i motionen, och förnekar i allmänna
uttalanden, att barnfamiljerna befinna sig i en särställning. Men mot påståenden
a i detta remissyttrande sta dock de erfarenheter, som hyresgästorganisationema
— vi ha numera ganska starka sådana — ha gjort i städer och andra
tättbebyggda samhällen, och de erfarenheter, som gjorts av alla de familjer
med barn, som gjort fåfänga försök att skaffa sig ny bostad.

Jag medger, ^ att det är svårt att finna lämpliga åtgärder för att rätta till
dessa missförhållanden. Men enligt min mening är problemet av så allvarlig
natur, att man måste försöka att åstadkomma en ändring på detta område.
Samhället betraktar ju barnfamiljerna som nödvändiga för släktets bestånd.

Måndagen den 21 juni 1943 e. m.

Nr 26.

Motioner om åtgärder i syfte att bereda ökat skydd åt hyressökande familjer
med barn m. m. (Forts.)

Vi lia här i riksdagen genom en rad sociala reformer stött barnfamiljerna, och
vi ha även hjälpt de unga att sätta bo så tidigt som möjligt. Ett factum är
emellertid, att dessa strävanden direkt motverkas av privata affärsintressen
på bostadsmarknaden och — det är synd att behöva tillägga — av den ovilja
mot harn, som man finner hos en del människor. Enligt min uppfattning bör
samhället i detta avseende hävda barnfamiljernas självklara rätt.

Herr talman! Jag vill inte ytterligare förlänga debatten. I den reservation,
som är fogad till utskottsutlåtandet, begäres en skyndsam utredning av dessa
frågor. Vi ha i vår motion gått ännu längre och begärt direkta åtgärder. Men
alldenstund reservationen ändå täcker ungefär vad jag önskar att man borde
göra på detta område, ber jag, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.
Jag vädjar till kammarens ledamöter att tänka på att denna fråga ändå är
ett av våra svåraste problem i samband med krisen, och att det gäller en. kategori
människor, som vi böra slå vakt örn även i den fråga, som nu föreligger.

Herr Edberg: Herr talman! Utskottets ärade vice ordförande gav uttryck
åt en mycket positiv inställning till denna fråga. Det föreföll mig som örn det
enda som gjort, att utskottet inte kunnat gå till ett tillstyrkande av den föreliggande
motionen var, att saken är föremål för utredning. Utskottet kan därvid
helt enkelt icke avse någonting annat än just den hagberghska promemorian,
som jag förut talat örn. Men utgångspunkten till detta utkast till en hyreslicenslagstiftning
har i själva verket, som jag förut nämnde, varit den söderlundska
promemorian, som syftade till att främja en inskränkning av nyproduktion
av bostäder. En sådan inskränkning skulle emellertid vara en mycket
allvarlig sak och kunna få ytterst obehagliga konsekvenser. Det förefaller
också, som örn en sådan inte skulle vara direkt nödvändig; det visar sig nämligen,
att mindre än en tredjedel av hela byggnadsverksamheten förra året
utgjordes av bostadsproduktion.

Jag måste säga, att den hagberghska promemorian i själva verket har blivit
vida bättre än utgångspunkten. Men herr Hagbergh har varit bunden av vissa
givna förutsättningar. Hyreslicenserna äro i själva verket avsedda att verka
inskränkande på byggnadsproduktionen och kunna förväntas att i betydande
grad komma att förminska intresset hos de kommuner, där systemet tillämpas,
att vidtaga positiva åtgärder för bostadsbeståndets utökning. Detta system
måste också -—■ det får man nog även tillägga — lägga en hämsko på de privata
byggmästarnas verksamhet. Det inskränker visserligen den krets, med
vilken hyresvärden kan träffa avtal, men får härutöver intet inflytande, då
det gäller att bereda de hyressökande barnfamiljerna bostäder. I realiteten
skulle införandet av hyreslicenser komma att betyda högst allvarliga inskränkningar
i den medborgerliga friheten. Det är klart, att vad motionärerna föreslagit
även innebär ett ingrepp i avtalsfriheten, men ingalunda så allvarligt
och så djupgående som hyreslicenserna skulle medföra.

Det av motionärerna förordade förslaget utgår från motsatta utgångspunkter,
nämligen att bostäder måste byggas i den mån material och arbetskraft
stå till förfogande. Det utgår vidare ifrån att så länge bostadsbristen äger bestånd,
måste de familjer, som fostra barn, beredas förtursrätt, vilket i realiteten
inte kan innebära någonting annat än att de erhålla likställighet med
övriga kategorier hyressökande.

När fröken Hesselgren frågar mig, örn det är meningen, att man skulle påtvinga
en hyresvärd en bestämd hyresgäst, vill jag hänvisa till vad jag sade
redan i mitt första anförande, nämligen att den åsyftade anordningen i prak -

Nr 26.

Måndagen den 21 juni 1943 e. m.

Motioner örn åtgärder i syfte att bereda ökat skydd åt hyressökande familjer
med barn m. m. (Forts.)

tiken måste verka så, att hyresvärden får en större eller mindre grupp av hyressökande
att välja inom.

Jag skall till sist, herr talman, be att få nämna ett pär siffror, som bevisa
hur det aktuella läget för dagen ter sig. I en rapport från fastighetsförvaltaren
i Karlskoga, som finnes intagen i motionen, berättas bland annat, att av
476 barnfamiljer i Karlskoga, som under åren 1941—1942 anmält sig sakna
nödtorftig bostad, hade 319 familjer ett eller flera barn. Gentemot detta har
nu Göteborgs fastighetsägares garantiförening anmärkt, att detta i själva verket
inte säger någonting annat än vad man förut vet örn proportionen mellan
barnfamiljer och andra familjer. Nu är detta naturligtvis inte alldeles riktigt.
Jag skall emellertid be att få nämna några ännu aktuellare siffror. I en översikt,
som socialstyrelsen gjort över bostadsmarknaden vid oktoberflyttningen
1942, publiceras vissa uppgifter, som byggnadsnämnderna haft att lämna angående
husvillheten före och efter denna oktoberflyttning. I 13 större och 8
mindre städer funnos omedelbart före oktoberflyttningen tillhopa 217 hushåll,
därav 196, d. v. s. 81 procent, med barn, som på grund av husvillhet provisoriskt
måste inkvarteras genom kommunens försorg. Den 10 oktober, alltså
omedelbart efter flyttningen, funnos i 18 större och 12 mindre städer inalles
328 provisoriskt inkvarterade hushåll, därav 298 med barn. I detta fall utgjorde
alltså barnfamiljerna 90 procent. Den största husvillheten rapporteras
just från Karlskoga, där såväl före som efter oktoberflyttningen 77 hushåll,
samtliga med barn, voro provisoriskt inkvarterade. Detta säger ju någonting
helt annat än vad man vet om proportionen mellan barnfamiljer och andra.

Det säger också, att läget just för barnfamiljer är så allvarligt, att man
knappast kan komma ifrån att göra någonting. I den rapport från Karlskoga,
som jag förut talade örn. omnämnas för övrigt ganska kusliga saker. Det berättas
t. ex., att två familjer med barn voro tvungna att bo i en källare, att en
familj som väntade tillökning fick bo i ett uthus utan eldningsanordningar,
och att två familjer med barn under ett år fingo bo i skjul med enkla brädväggar.
Det är alltså stadens egen fastighetsförvaltare, som lämnat dessa uppgifter.

Mina damer och herrar, vi stå faktiskt inte till svars med att barnfamiljerna
skola hänvisas till de allra sämsta lägenheterna, vi stå inte till svars med
att en hel del familjer tvingas bo tudelade, mannen på en plats och den övriga
familjen på en helt annan, på sätt som nu sker. Det finns t. ex. i min egen
hemstad familjeförsörjare, som lia sina familjer litet varstans här i landet.
Jag hörde för resten i dag berättas örn en familjeförsörjare i Luleå, som icke
kunnat få någon ^lämplig bostad för sin familj på platsen utan måste ha familjen
nere i Småland. Vi stå icke till svars för detta system; någonting måste
helt enkelt göras. Det minsta som riksdagen kan göra för att i någon mån
hjälpa barnfamiljerna i deras betryckta läge tycks mig vara att gå med på
den utredning, som föreslås i den här föreliggande reservationen.

Fru Västberg: Herr talman! Efter de inlägg i debatten, som redan gjorts
från motionärernas sida, kunde det ur saklig synpunkt vara ganska överflödigt
att taga ordet i frågan. Men i egenskap av reservant vill jag dock säga
några ord för att komplettera diskussionen med ett par synpunkter.

Såvitt jag förstår råder det en rörande enighet beträffande själva utgångsläget,
nämligen att samhället har skyldighet att ej minst nu i krisen söka
värna barnfamiljernas intressen på bostadsmarknaden, och att det behövs långtgående
åtgärder för att uppnå detta resultat. Det finns emellertid en del personer,
som tyeks hysa den meningen, att det endast är de bamrika familjerna,

Måndagen den 21 juni 1943 e. m.

Nr 26.

Motioner om åtgärder i syfte att bereda ökat skydd åt hyressökande fa miljer

med barn m. m. (Forts.)

som ha svårt att skaffa en anständig bostad, inell läget är dock tyvärr sådant
på en del håll, att även familjer nied ett till två barn kunna få springa gatlopp
efter en lägenhet. För min del tycker jag, att det är ohyggligt att de
människor, som mest äro i behov av en god bostad, nämligen vara barnfamiljer,
skola ha svårast att skaffa sig en sådan på bostadsmarknaden.

När jag begärt ordet i denna fråga är det närmast för att få säga ut, att det
även finns andra människor än husägarna och hyresvärdarna, som synda mot
barnfamiljerna. Man kan sannerligen inte undgå att lägga märke till en viss irritation
mot barn i hyreshus även från vissa hyresgästers sida,, barnlösa familjer
och hypernervösa ensamboende, som inte ens tåla, att ett litet barn leker i
våningen över eller bredvid. Da bade hyresvärden och dylika hyresgäster ha
samma intresse av att föredra barnlösa familjer, är det sannerligen inte att
förundra sig över att barnfamiljerna sitta trångt och lia svårt att göra sig
gällande i den hårda konkurrensen på en krisbetonad bostadsmarknad. Man förstår
då också, att samhället måste tillgripa ganska hårda medel för att få
bukt med den privata egoismen, örn man i en kris skall skydda i första hand
barnens rätt till ett gott hem.

Jag är fullkomligt övertygad örn att de som stå för utskottets förslag ha
precis samma vilja som motionärerna och reservanterna att göra något och
göra det snart för att skapa bättre möjligheter, för barnfamiljerna att få en
riktig bostad. Då jag emellertid reserverat mig till förmån för motionen är det
närmast för att jag ytterligare vill understryka det. verkliga nödläget och även
min egen otålighet att något blir gjort snarast möjligt i motionens syfte. Jag
tycker, att en undersökning av problemet efter motionens linjer är väl motiverad,
då frågan örn barnfamiljernas legitima bostadsbehov måste lösas och lösas
snart.

Det är därför, herr talman, som jag ber att fa yrka bifall till reservationen.

Herr Erlander: Herr talman! Under debatten i första kammaren åberopade
utskottets ordförande 1941 års befolkningsutrednings yttrande såsom motivering
för utskottets ställningstagande i denna fråga. Han förklarade, att han i
alla delar anslöte sig till 1941 års befolkningsutrednings.uppfattning, både beträffande
motiveringen och beträffande slutsatsen, nämligen att eftersom frågan
var föremål för utredning, så skulle man nu inte igångsätta en ny utredning.
Jag hade, herr talman, givetvis icke tillfälle att yttra mig i första kammaren,
meu jag ber att nu fa göra den replik, som da borde ha gjorts, nämligen
att 1941 års befolkningsutrednings yttrande är daterat den 13 mars 1943
under det att den utredning, som befolkningsutredningen åberopade som skäl
för att någon särskild undersökning inte nu behövde företagas, lämnade sitt
betänkande sex dagar efteråt, den 19 mars 1943. Detta gör, att läget ter sig
litet annorlunda, när man i dag har att ta ställning till denna angelägenhet.
Ty nu har Kungl. Majit den liagberghska utredningen pa sitt bord. Herr Edberg
har på ett riktigt sätt redogjort för dess innehåll, och jag har därför ingen
anledning att gå vidare in på densamma. . . „„ ,

Även jag är i likhet med herr Edberg tämligen pessimistisk beträffande möjligheterna
att komma fram på de linjer, som revisionssekreterare Hagbergh Ilar
tänkt sig. Den analys av läget, som 1941 års befolkningsutredning gjorde i sitt
yttrande 1942 i fråga örn hyreslagstiftningen, finnér jag i allt väsentligt fortfarande
vara riktigt. Dess bärande moment var, att det i en situation, da hyresmarknaden
fastlåses, alltid blir särskilt besvärligt för två grupper av medbom
gare; flen ena gruppen är de, som vilja bilda familj, och den andra gruppen är

78 Nr 26. Måndagen den 21 juni 1943 e. m.

Motioner orri. åtgärder i syfte att bereda ökat skydd åt hyressökande familier
med barn m. m. (Forts.)

de, som få en ökad familj. En sådan fastlåsning av läget på hyresmarknaden är
just, herr talman, vad vi nu fått uppleva på grund av bostadsbristen och på
grund av — det måste vi också konstatera — den hyreslagstiftning. som farhågorna
för en stegrad hyresnivå ha framkallat. 1941 års befolkningsutredning
talar också i sitt yttrande 1942 örn just dessa båda medborgarkategoriers
intressen. När det här kanske litet ensidigt endast talats örn barnrika familjer,
vill jag också påpeka, att det är ett lika starkt samhällsintresse att se till, att
det även finnes utrymme för de nybildade familjerna, speciellt i tider som de
nuvarande, då viljan till hembildning och viljan att slå sig samman i den för
samhället så väsentliga grupp, som hemmet utgör, är starkare än den kanske
någonsin varit i vår generation. Det är givetvis en minst lika allvarlig fråga
som att skydda de barnrika familjernas intressen, vilka jag i övrigt i hög grad
ömmar för.

Hur skall man då gå tillväga för att avhjälpa missförhållandena? Ja, det
finns en patentmedicin, och den heter ökad produktion av bostäder, och uppriktigt
sagt var vårt uttalande i fjol i stor utsträckning ett nödrop för att man
skulle förstå, hur ytterligt tvingande det var att få till stånd en väsentligt ökad
produktion av lägenheter lämpade till familjebostäder. Vi diskuterade ivrigt
vilka former vi i detta avseende skulle välja, och vi funno, att det var att ställa
saken på sin spets att helt enkelt säga: fortsätter det såsom nu, tvinga faktiskt
samhällets intressen fram en bostadsransonering, och en sådan hör man söka
undvika. Den naturligaste vägen att undvika denna är en väsentligt vidgad
bostadsproduktion. När, herr talman, ett förslag kommer fram örn en licenslagstiftning
på hyresmarknadens område med, såsom herr Edberg påpekade, det
underliggande motivet, att man måste företaga en minskning av bostadsproduktionen,
blir det ganska besvärligt för oss, som ha en annan uppfattning, att
tro, att man överhuvud taget kan komma fram på dessa linjer. Na kan man visserligen
säga, att 1943 ha vi bakom oss ett produktionsår på bostadsmarknadsområdet,
som är mycket gynnsammare än det vi hade, när vi avgåvo vårt yttrande
1942. Men fortfarande är läget mycket bekymmersamt. Fortfarande''råder
den fastlåsning, som vi befarade 1942, och fortfarande är det de två kategorierna,
de växande familjerna och de som vilja bilda nya familjer, som
ligga hårdast trängda.

Vi tillåta oss därför att tro, att det skulle vara en fördel, om vi Hnge till
stånd åtminstone en kommunal bostadsförmedling. Nu påstår fröken Hesselgren
som utskottets talesman, att Kungl. Majit ju enligt gällande hyreslagstiftning
kan införa kommunal bostadsförmedling, och frågar, varför Kungl. Majit
!*ar gjort det, därest Kungl. Majit till äventyrs skulle dela hennes uppfattning
örn att det vore ett önskemål. Det beror helt enkelt därpå att lagen
förutsätter, att kostnaden för den kommunala bostadsförmedlingen skulle bäras
av kommunen, och under sådana omständigheter har det inte varit så lätt
tor Kungl. Maj :t att ålägga den ena kommunen efter den andra att inrätta sådana
förmedlingar, när icke kommunerna själva begära det. Vi veta ju egentligen
inte så mycket örn vad en kommunal bostadsförmedling kostar, och så
länge inte bostadsnöden på orten är så stor, att våra ansvarskännande kommunala
myndigheter anse det nödvändigt att påtala saken hos Kungl. Majit och
uttala ett önskemal örn en kommunal bostadsförmedling, vill Kungl. Majit inte
handla. Örn kollegerna i kammaren ha samma uppfattning som herr Edberg,
roken Hesselgren och andra ha, att den kommunala bostadsförmedlingen är
ett starkt socialt önskemal, borde detta komma till uttryck i form av kammarens
s ut. Det skulle vara nyttigt, om man läte de kommunala beslutande
organen vanda sig till Kungl. Majit och säga: vi äro villiga att taga de kosina -

Måndagen den 21 juni 1943 e. m.

Nr 26.

Motioner om åtgärder i syfte att bereda ökat skydd åt hyressökande familjer
med barn m. m. (Forts.)

der, som anordnandet av en kommunal bostadsförmedling innebär. Dessa kostnader
äro antagligen relativt obetydliga. Örn en sådan ansökan kommer från en
kommun, är saken klar på grund av att vi då kunna gå till handling. Så länge
vi ännu icke ha annat än privata människor och privata organisationer som
ansöka ha vi inte ansett det lämpligt att lägga denna kostnad på kommunerna.
Det är den enkla förklaringen till att 1942 års beslut örn kommunal bostadsförmedling
icke lett till något resultat, och det behövs inga fortsatta undersökningar
på den punkten.

Sedan är det nog riktigt som herr Edberg säger, att även örn vi ha en kommunal
bostadsförmedling är det möjligt, att vi måste gå vidare och föreskriva
anmälningsplikt till denna kommunala bostadsförmedling, och vi kanske även
få lagstifta örn prioritetsrätt för barnfamiljer och nybildade familjer att erhålla
bostad. Det vore otvivelaktigt av värde att få dessa frågor undersökta
och utredda. Jag vågar inte ge några löften örn hur ärendet i fortsättningen
kommer att behandlas. Jag kan blott säga, att vad på mig ankommer komma
vi, med ledning av vad som anförts både i första och andra kammaren och
oavsett vilket beslut andra kammaren kommer att fatta, att med stor uppmärksamhet
följa dessa angelägenheter och se till örn det är möjligt att göra något
av herr Hagberghs P. M. eller örn man bör vidtaga andra åtgärder.

Herr talman! Jag har i denna situation intet yrkande. Ur min synpunkt
spelar det icke någon större roll, vare sig reservationen eller utskottets hemställan
går igenom. Bifalles reservationen innebär detta naturligtvis ett starkare
understrykande av dessa synpunkter än örn utskottets hemställan går
igenom, men i sak kanske det icke spelar någon större roll.

Fröken Hesselgren: Herr talman! Jag vill uttrycka min stora tillfredsställelse
över vad den siste ärade talaren sagt. Det gör, att jag med ännu större
lugn yrkar bifall till utskottets förslag, eftersom utskottet verkligen lägger
Kungl. Maj:t på hjärtat att ägna särskild uppmärksamhet åt de frågor, som
beröra hyressökande familjer med barn och deras bostadsförhållanden. Utskottet
har sålunda givit ett direkt uppdrag åt Kungl. Maj:t, och jag hoppas, att
däri kommer att ligga det som statssekreteraren nu talat om, nämligen icke
blott bostadsförmedling, anmälningsplikt och eventuellt licensförfarande, som
det här gäller, utan också den ökning av bostadskvantiteten som vi behöva få.
I det uttryck utskottet använder ligger icke blott det som föreslagits i motionen,
utan här tages saken i hela dess vidd. Jag hoppas därför, herr talman,
att utskottet segrar, och jag tror, att det i detta läge är det bästa som kan
hända. När man har en statssekreterare, som är så direkt intresserad i frågan,
och dessutom har anledning antaga, att regeringen själv är intresserad, tror
jag, att man kan hoppas på en lösning, som både motionärerna och utskottets
ledamöter komma att vara nöjda med.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr andre vice talmannen
gav propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall
till utskottets hemställan med den ändring däri, som föranleddes av bifall till
den vid utlåtandet fogade reservationen; och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Edberg begärde
emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller andra lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 7)7, röstar

Ja;

Nr 26.

Måndagen den 21 juni 1943 e. m.

Motioner i
anledning av
Kungl. Maj:ts
proposition
med förslag
till lag om
fortsatt giltighet
av lagen
angående
upplösning av
vissa sammanslutningar
m. m.

Motioner om åtgärder i syfte att bereda ökat skydd åt hyressökande familjer
med barn m. m. (Forts.)

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

§ 5.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande nr 15, över väckta motioner i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn fortsatt giltighet
av lagen den 14 juni 1940 (nr 503) angående upplösning av vissa sammanslutningar
m. m.

Uti de likalydande till konstitutionsutskottet hänvisade motionerna nr 291
i första kammaren av herr Johansson, Johan Bernhard, m. fl., och nr 419 i
andra kammaren av herr Magnusson m. fl. hade hemställts, »att riksdagen i
samband med behandlingen av proposition nr 228 ville i skrivelse till Kungl.
Majit hemställa örn utredning och förslag till 1944 års riksdag örn sådana
grundlagsändringar, som skulle vara ägnade att utfylla bristerna i den nuvarande
lagstiftningen örn statsfientliga sammanslutningar, främst då för att
göra det möjligt att fråntaga ett upplöst partis riksdagsrepresentanter deras
mandat och för att förbjuda ett upplöst partis tidningar att vidare utkomma».

Utskottet hemställde, att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar Andersson i Ovanmyra, Holmström,
Ber Andersson, John Gustavson, Caap, Kyling och Sefve, som ansett, att utskottet
bort hemställa att riksdagen med anledning av motionerna I: 291 och
II: 419 måtte i skrivelse till Kungl. Majit hemställa örn utredning och förslag
till 1944 års riksdag örn sådana grundlagsändringar, som erfordrades för att
komplettera den nuvarande beredskapslagstiftningen angående statsfientliga
sammanslutningar i syfte att göra denna lagstiftning effektiv.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Andersson i Ovanmyra: Herr talman! Jag lovar att bli mycket kortfattad
i den fråga som här föreligger. 1940 års beredskapslagstiftning mot
statsfientliga sammanslutningar är, såsom kammarens ledamöter torde känna
till, behäftad med den uppenbara bristen, att den icke vid ikraftträdandet fråntog
upplösta partiers representanter deras mandat i riksdagen eller förbjöd tidningar
att fortsätta att utkomma. Det är tydligen denna uppenbara inkonsekvens
i lagstiftningen som snarast möjligt bör avlägsnas, för såvitt det skall
vara någon mening med lagen i fråga. Hur ofta får man icke höra —- och det
med full rätt — allmänhetens förtrytelse och förvåning över att en dylik
absurditet i lagens tillämpning kan få förekomma. Det är tydligt, att man här
kräver en komplettering, som fyller luckorna och ger lagen den verkan, som
med densamma är avsedd.

Måndagen den ''21 juni 1943 e. m.

Nr 26.

Motioner i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med. förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen angående upplösning av vissa sammanslutningar
m. ni. (Forts.)

Nu säger emellertid utskottet, att Kungl. Majit har sin uppmärksamhet riktad
på frågan, och att riksdagen följaktligen icke har anledning att göra en
hemställan till Kungl. Majit i motionens syfte. Ja, säg det! Är det emellertid
icke så, att riksdagen i angelägna ärenden — så mycket hellre då när det gäller
en grundlagsändring, som tarvar två riksdagars beslut vid sidan örn mellankommande
val — tar initiativ och gör en hänvändelse till Kungl. Majit
med begäran örn. rättelse i ämnet? Så har vid skilda tillfällen tidigare skett, och
det torde säkerligen även vara påkallat i detta fall. .

Herr talman! Utan att närmare ingå på någon vidare analys av frågans innebörd
— den torde för kammarens ledamöter som sagt vara så väl känd, att
man kan nöja sig med dessa antydningar — ber jag att få yrka bifall till den
av mig m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Det förefaller, som örn vi i sak
äro överens örn att den lag, som är ifrågasatt att nu förlängas, är ganska ofullständig.
Så långt råder överensstämmelse. Men när det sedan blir fråga örn att
hos Kungl. Majit begära fortsatt utredning och undersökning hur man skall
kunna göra lagen mera verkningsfull, om man behöver tillgripa den, då är man
icke längre lika överens. Förra året skyllde utskottsmajoriteten ifrån sig med
att det var fråga örn en grundlagsändring och att en sådan icke kunde komma
i kraft förrän efter att nyval ägt rum, och att det var lång tid tills val
skulle ske. Man hade alltså god tid på sig. I år anser utskottet sig icke kunna
utnyttja den motiveringen. Val till riksdagens andra kammare sker nämligen
nästa år, och det är av den anledningen vi i vår motion framställt det yrkandet.
att riksdagen skulle i skrivelse till Kungl. Majit begära, att Kungl.
Majit måtte till nästa års riksdag inkomma med förslag. Förslag, som alltså då
kan möjliggöra beslut och efter de nya valen och nytt beslut fattats, kan vinna
laga kraft. I år nöjer sig utskottet med att, såsom den föregående talaren
erinrade om, hänvisa till att frågan är föremål för Kungl. Maj :ts uppmärksamhet.
Tillåt mig, herr talman, säga, att åtminstone så här på avstånd förefaller
det, som örn Kungl. Maj :t ägnat denna fråga en mycket förströdd uppmärksamhet.
Jag förstår, att utskottsmajoriteten hänsyftar på det yttrande, som
här i kammaren fälldes förra året av hans excellens herr statsministern. Han
hänvisade då till en P. M., som han höll i sin hand och förevisade för kammaren
— en P. M. som var upprättad, om jag icke missminner mig, någon gång
i början av år 1941 — och som han sade innehålla material, vilket, om det behövdes,
skulle kunna utnyttjas av Kungl. Majit Jag tror, att det vore riktigt,
örn andra kammaren ville uppmana Kungl. Majit att verkligen försöka bearbeta
detta material och komma fram med ett lagförslag, som i det ögonblick
det behövdes kunde ligga till grund för effektiva åtgärder.

Man tröstar sig med, att Kungl. Maj :t naturligtvis kommer med förslag, om
det händer någonting särskilt. Det är en ganska olikartad uppfattning mot när
det gäller att framsläpa det rättsskydd, som finns på andra områden. När det
är fråga örn militära försvarsanstalter eller att antaga lagar som skola skydda
vår personliga säkerhet, vill man lia allting förberett på ett sådant sätt, att
det avskräcker dem som eventuellt vilja skada oss eller äventyra rättssäkerheten.
Här går man den motsatta vägen och säger: Tids nog örn det händer någonting.
Icke ens att vi lia något i lagväg, som alla skadegörare veta är ganska
verkningslöst, kan påverka utskottsmajoriteten. Jag kommer, herr talman,
fram till, att jag anser mig böra instämma i yrkandet örn bifall till reserva Andra

hammarens protokoll 19J/S. Nr 20. 6

Nr 26.

Måndagen den 21 juni 1943 e. m.

Motioner i anledning av Kungl. Maj.ts proposition nied. förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen angående upplösning av vissa sammanslutningar
m. m. (Forts.)

tionen, vilken reservanterna avsluta på följande sätt: Vi vilja lia »ett beslut om
statsfientliga sammanslutningars upplösning, som skall bli så effektivt, att
någon fortsatt offentlig verksamhet från deras sida icke skall kunna pågå i
skyddet av en bristfällig lagstiftning på detta område».

Min uppfattning är, att icke minst den tid som kommer omedelbart efter
kriget, då sårfebern gör sig gällande i Europa, kanske ur många synpunkter
kan bli farlig för det svenska samhället. Demokratien kan i många fall ha
råd att vara tolerant och visa stor tillit till människorna, men att låta direkta
skadegörare, ^ som öppet erkänna sig vilja avskaffa folkstyret, underminera
samhället, måste anses vara att gå alldeles för långt.

Herr Fast: Herr talman! Jag skall icke ingå i någon närmare motivering
för utskottets ställningstagande utan ber att i det avseendet få hänvisa till de
debatter, som tidigare förts i riksdagen angående detta spörsmål. Jag erinrar
om att vi vid fjolårets riksdag gingo in i en ganska utförlig argumentation
mot det då framförda förslaget örn åtgärder. Den anmärkning som nyss gjordes
mot regeringen tillkommer det icke mig att försvara regeringen emot, men
jag tycker, att den var något för starkt färgad. Att regeringen på detta område
visat endast en förströdd uppmärksamhet torde icke vara med sanningen
överensstämmande, utan det beror närmast därpå, att man inom regeringen
kommit till ungefär samma uppfattning som konstitutionsutskottet, nämligen
att de hittills använda vägarna icke äro framkomliga, och att de åtgärder, som
man föreslagit och tänker föreslå och som man menar skulle vara effektiva,
icke äro effektiva utan i allra högsta grad ineffektiva och därmed också kunna
vara till verklig skada.

Jag erinrar om att riksdagen avslog en liknande motion i fjol. Nu befinna
vi oss ett år närmare fredsslutet än vi gjorde då. Alltjämt kvarstår den deklaration,
som statsministern avgav a hela regeringens vägnar, och regeringen
överväger alla de åtgärder, som kunna vara påkallade i det avseendet. I regeringen
sitta samtliga, demokratiska partier i riksdagen representerade. Nog
tycker man, att man pa detta område kan hysa det förtroendet till regeringen

vilket man måste göra, när det gäller andra frågor av beredskapsnatur —
att den icke försummar att vidtaga de åtgärder den kan finna framkomliga och
ändamålsenliga.

När härtill kommer, att första kammaren med ganska stor majoritet under
lördagen fattade beslut i överensstämmelse med utskottets förslag, ber jag.
herr talman, att med dessa få ord få yrka bifall till utskottets hemställan!

Herr Kilbom: Herr talman! Det finns i reservationen ett uttalande, som
föranlett mig att begära ordet. Det sägs där på mitten av sidan 5: »1940 års
lag har dock en begränsad räckvidd. Den ger ingen möjlighet att avhända
medlemmar, som tillhöra eller strax före upplösningen tillhört ett upplöst parti,
deras mandat i riksdagen eller andra offentliga organ». Jag ifrågasätter,
herr talman, örn inte reservanterna gjorde större nytta för den sak. som de
företräda ar efter ar, gfenoni att kräva nuvarande lags fulla tillämpning. Det
är, såvitt jag kan första, pa det sättet, att man icke i »andra offentliga organ»
utnyttjar den nuvarande lagens möjligheter.

Det publicerades blott för några dagar sedan i en Stockholmstidning en
skildring av ett förfarande gentemot en uppenbar nazist, som måste verka som
ett slag i ansiktet på allmänheten. Det meddelades, att. vid ett av våra Stockholmsregementen
hade en sergeant vid finska krigets utbrott helt enkelt gett

Måndagen den 21 juni 1943 e. m.

Nr 26.

Motioner i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen angående upplösning av vissa sammanslutningar
m. m. (Forts.)

sig i väg till Finland. Huruvida det skedde med lov vet jag inte men antar att
så var fallet. Ty det var så den gången, om jag icke minns galet, att de som
gåvo sig över till Finland under vinterkriget fingo tillstånd att därefter komma
tillbaka. Sergeanten i fråga kom också tillbaka och togs på nytt i tjänstgöring.
Jag föreställer mig, kerr Skoglund i Doverstorp, att resultatet av hans
utbildning av svenska arbetarpojkar, som till äventyrs ha en annan uppfattning
än den som de hade vilka voro ute i Finland och slogos, därefter blev särskilt
bra? Samma dag som tysk-ryska kriget utbröt rymmer sergeanten från
sitt regemente, denna gång medtagande också en annan sergeant. Den andre
bar för övrigt ett namn, som åtminstone i medkammaren icke är alldeles obekant.
De försökte komma över till Finland men misslyckades. De vände sig
då till »utländska kretsar» i Stockholm och hamnade i Norge, ty det har
som bekant varit kungsvägen för att komma i en viss utländsk makts tjänst.
Efter någon tid voro båda också officerare i tyska armén. Därefter spikades
en dag upp en order inom Svea livgardes kasern, att både den av mig först
nämnde och den han tagit med sig voro avförda ur svenska arméns rullor.
Efter någon tid voro de två dock tillbaka i Sverige. Det var uppenbarligen
angenämare att kriga på svensk botten än på utländsk. Vad inträffar nu?
Jo, den av mig omtalade mannen återtages utan vidare såsom volontär, konstitueras
sedan såsom sergeant och inträder i tjänstgöring som örn ingenting inträffat.
Han togs emot — säger hans kamrater — med öppna armar. Den mannen
har fått förmånen att få svensk officersutbildning efter det att han, åtminstone
formellt, rymt två gånger — reellt rymde han i varje fall en gång.

Jag tror, herr talman, att vi alldeles säkert på ett vida effektivare sätt skulle
kunna omöjliggöra för ytterlighetspartierna att vinna mark för sin propaganda,
om vi alla medverkade till att göra slut på möjligheterna för sådana herrar
att återtagas och få svensk officersutbildning sedan de rymt från ett
svenskt regemente. Därför är jag åtminstone i det stycket överens med herr
Skoglund och skulle med stor tillfredsställelse ha hört honom uttala en förkastelsedom
över en regementsledning, som så dåligt förstår sin plikt genom
att handla på sätt som skett.

Jag ber, herr talman, att i förevarande situation få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Häruti instämde herr Eriksson i Sandby.

Herr Skoglund i Doverstorp erhöll på begäran ordet för kort genmäle och
anförde: Herr talman! Jag ber endast få säga, att örn någonting sådant förekommit
som herr Kilbom skildrat, och det tillgått på samma sätt som han
återgivit det, betraktar jag det såsom i hög grad olämpligt.

Vidare yttrade:

Herr voll Seth: Herr talman! I herr Fast.s anförande framskymtade en viss

missbelåtenhet med att vi motionärer — jag räknar mig nämligen till dem _

år efter år komma igen och påtala de brister, som den nuvarande lagen är behäftad
med. Herr talman, jag måste säga, att de som öppet erkänna, att denna
lag icke är behäftad med några brister, då en upplöst eller eventuellt upplöst
organisations medlemmar kunna fa säte och stämma i riksdag och kommunala
församlingar, måste ha en särskild inställning. Man kanske rent av har den
inställningen, att det överhuvud taget icke är något farligt med dessa rörelser
inom vårt land. Jag har haft tillfälle att förut tala i ärendet och vid flera till -

Nr 26.

Måndagen den 21 juni 1943 e. m.

Motioner i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
fortsatt giltighet av lagen angående upplösning av vissa sammanslutningar
m. m. (Forts.)

fällen understrukit, hur ytterligt svårt det är att komma till rätta med dessa
landsförrädiska partier. Den demokratiska staten har emellertid skyldighet att
värna örn demokratien. Det är givetvis en stor svaghet sorn demokratien visar,
om den icke vill värna sig mot folkstyrets fiender.

När herr Fast talade örn vår motion vid föregående års riksdag skall jag
villigt erkänna, att med det förslag till lag som vi då törnmo med fanns det
så stora brister i motionen, att det kunde finnas anledning att icke gå med på
densamma. I år ha icke motionärerna tagit med något lagförslag. Vi ha påtalat
upplösningslagens stora brister och de stora risker som ligga däri och
föreslagit en utredning. Vi ha således lagt i Kungl. Maj:ts hand att sätta i
gång med en utredning för att riksdagen i god tid innan denna riksdagsperiod
går till ända skall få möjlighet att fatta beslut i frågan.

Herr talman! Det är säkert många, inte bara i denna kammare utan kanske
ännu mera i vårt land, som erinra sig tillfällen under åren 1940—42, när det,
kanske icke så öppet annat än från högerhåll, utan i ganska oförtäckta ordalag
talades örn att man var bekymrad över att upplösningslagen hade dessa brister,
och att riksdagen icke i tid sett till, att dessa brister botats. Nu ha vi för tillfället
i landet en lugn period. Örn den kommer att räcka i månader eller veckor
eller dagar vet ingen. Vi ha emellertid nu en sådan period, så att vi med sans
kunna ta itu med dessa frågor. Herr Skoglund i Doverstorp erinrade tidigare
här i kammaren örn att feberkurvan senare stiger i höjden, men då är det för
sent, mina herrar, att taga itu med dessa saker. För egen del anser jag, att
riksdagen gör ett oerhört stort missgrepp, när den med öppna ögon bibehåller
oförändrad en lag, som häftar med så stora brister som denna.

Herr talman, jag yrkar bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr Bergström: Herr talman! Jag har från början varit mycket intresserad
av denna beredskapslag, och jag skall gärna erkänna, att jag också funnit den
bristfällig och ofullkomlig. Mycket av den kritik, som sättes in mot den, är
utan tvivel befogat. Men jag får också säga, att jag sedan någon tid tillbaka
är ganska likgiltig för hela denna lag. Skälet är det, att det visat sig svårt —
det är en offentlig hemlighet — att få högern med på en allsidig tillämpning
av lagen. Det kan förtjäna erinras om att man från högerhåll i synnerhet icke
velat vid ett visst tillfälle vara med om att låta en så utpräglad nazistisk organisation
som Svensk opposition drabbas av upplösningslagen, örn den skulle tagas
i bruk. Under sådana förhållanden kan jag icke finna, att den fyller någon
uppgift. Förutsättningen för att man skall taga en sådan lag i bruk vid tillfällen,
då det behövs, är att vi äro eniga örn vilka riktningar den skall drabba.
Vi måste framför allt vara eniga örn att den skall rikta sig mot alla likvärdiga
riktningar, både till höger och till vänster. Kunna vi icke nå en sådan enighet,
kan heller icke lagen sättas i bruk. Det är av detta skäl jag för min del numera
är ganska likgiltig för lagen. Jag vill icke vara med örn ett ensidigt ibruktagande
av densamma, ty ett sådant skulle få ganska skadliga verkningar på
hela vår folkopinion.

Herr Fast: Herr talman! Herr von Seth säger, och det är riktigt, att motionärerna
i år upprepat en del krav, som de ställde i fjolårets motion. I stället
ha de uraktlåtit att giva några anvisningar och ha sålunda lämnat den sidan
av saken öppen. Detta kan knappast anses vara ett bidrag till diskussionen eller
verka vägledande för Kungl. Maj :ts utredning. Dessutom förefaller det mig,
som örn man i denna och andra debatter i ämnet lade i dagen en oerhörd övertro
på lagstiftningens förmåga. Låt mig taga ett exempel. När en organisation upp -

Måndagen den 21 juni 1943 e. m.

Nr 26.

Motioner i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om

fortsatt giltighet av lagen angående upplösning av vissa sammanslut ningar

m. m. (Forts.)

töses, måste etet bestämmas en tidpunkt, från vilken upplösningen skall räknas.
Romme det till en lagstiftning, skulle man få bevittna, bur de farliga elementen
försvunnit redan vid den tidpunkten, ty man hade redan varit inställd på
saken. Och vad värre vore: de kanske ur samhällets synpunkt allra farligaste
elementen vore icke med i organisationerna, men de verkade med organisationernas
fulla vetskap och hade deras välsignelse. Jag tror, att vi få lita även till
andra krafter, som vi gemensamt böra utnyttja, när det gäller att bekämpa
dylik verksamhet.

Herr Håstad: Herr talman! Det var ett yttrande av herr Fast, som närmast
uppkallade mig. Det var ett yttrande, som har upprepats många gånger tidigare
i diskussionen örn denna lagstiftning — jag vill minnas, att herr Lindqvist
i fjol också fällde det — och det innebar, att varje lagstiftning av denna
karaktär skulle vara dömd att bli ineffektiv. Jag tycker, att man skulle kunna
göra en liten undersökning, hur lagstiftningsförsöken i främmande länder
verkligen ha utfallit, innan man kategoriskt avvisar varje lagstiftning. Jagar
naturligtvis icke beredd att ge någon uttömmande historik eller att lämna
någon redogörelse i det avseendet. Jag skall bara bidraga med ett pär uppgifter,
tagna blott från helt eller så gott som helt folkstyrda stater.

Vi kunna först taga den, lagstiftning mot kommunisterna, som genomfördes
i Finland år 1931. Jag försvarar givetvis icke till någon del det sätt, varpå
den kom till stånd. Det skedde delvis i laglöshetens tecken. Men vi böra erinra
oss, att det vid detta tillfälle i finska riksdagen fanns 23 kommunistiska representanter.
Det kommunistiska partiet där var alltså då relativt ungefär lika
stort som bondeförbundet är för närvarande i den svenska riksdagen. Vart har
det kommunistiska partiet tagit vägen under åren efter 1931? Naturligtvis
finns det många kommunister kvar i Finland. Det är självfallet, att det finns
personer, som icke vilja ge upp sin gamla uppfattning därför, att det kommit
en lagstiftning mot kommunisterna. Men den verksamhet partiet förut offentligt
fick bedriva har alldeles inställts, och vi ha också sett, hur det finska folket
under dessa oerhört brydsamma förhållanden, då det kämpat mot grannen
i öster, ändock hållit ihop på ett sätt, som kanske varit exempellöst i det kontinentala
Europa under detta krig.

Vad de baltiska staterna beträffar bär jag sökt att av flyktingar, som vistas
här, taga reda på hur de liknande experiment utfallit, som där gjorts. I
Estland genomfördes en liknande förbudslagstiftning — jag vill minnas 1925
— efter Tallinnkuppen, den kupp då kommunisterna för en dag erövrade makten
i huvudstaden. En framståen,de f. d. socialdemokrat, som lever här i landet
nu, har sagt mig, att kommunistförbudet blev till 95 procent effektivt. Del
har många gånger sagts i Sverige, att de tre baltiska staterna skulle 1940 ha
fallit inifrån på grund av undermineringsarbetet av de undertryckta kommunistiska
grupperna. Man bestrider detta på det bestämdaste i Balticum. Nälden
marionettregering, som bildades i juni 1940 i Estland, kommenderade folket
för att demonstrera till presidenten Påts bostad Kedriorg, lyckades man
få ihop blott måhända 500 kommunistiska arbetare i hela det stora Tallinn
med förstäder. Det kommunistiska partiet där hade tydligen vid deri, tidpunkten
icke alls någon betydelse. En annan sak är givetvis, att sedan tyskarna
kommit stämningen där kunnat vända sig, men, det år något som i detta sammanhang
icke är av relevans.

Från Litauen vill jag endast nämna, att det 1926, före den s. k. Volde -

Nr 26.

Måndagen den 21 juni 1943 e. m.

Motioner i anledning av Kungl. Maj:Is proposition nied förslag till lag örn

fortsatt giltighet av lagen angående upplösning av vissa sammanslut ningar

ni. m. (Forts.)

maraskuppen, tannis tre kommunistiska representanter i det lilla parlamentet.
I december 1940, alltså sedan Sovjet behärskat Litauen i över ett halvt år,
klagade den officiella sovjettidningen i Kaunas Darbo Lietuva över att man
icke kunde uppbringa mer än tusen kommunister i hela Litauen. I april 1941
framhöll samma tidning, att siffran stigit bara till 2,500.

^Jag har velat nämna detta bara som exempel utan att därför göra anspråk
på att kunna lämna en fullständig skildring av dessa förhållanden — därtill
finns det icke material nog ännu. Men det sagda måste visa, att en förbudslagstiftning
under vissa förhållanden skulle kunna bli effektiv.

I Schweiz, detta urdemokratiska land, har genomförts ett dubbelsidigt förblid,
d. v. s. ett förbud riktat mot vissa nazistiska och kommunistiska grupper.
Jiag vill naturligtvis icke ge uttryck åt någon, uppfattning, huruvida man förfarit
rättvist eller icke i tillämpningen, men jag är övertygad örn att både de
nazistiska och de kommunistiska grupperna i Schweiz i denna dag äro mycket
svagare än de voro innan förbudet utfärdades.

Jag borde naturligtvis för allsidighetens skull egentligen också nämna några
exempel på hur nazistiska partier förbjudits, då ju denna lagstiftning från
motionärernas hall avsetts att vara allsidig. Men jag känner verkligen icke
något sådant fall i någon folkstyrd stat, och därför är jag icke i stånd att
göra det. Finland har icke genomfört något sådant förbud, och de baltiska experimentens
resultat kunna inte avläsas pa samma sätt som experimentet med
kommunistförbudet.

Jag skulle dock i detta sammanhang bara vilja ställa den frågan till kammaren:
hurudan skulle världsutvecklingen egentligen blivit, örn man på ett tidigt
stadium i Tyskland, i Weimarrepublikens Tyskland, genomfört förbud
mot kommunistiska och nazistiska partier? Och örn staten hade varit så stark,
att den kunnat upprätthålla detta förbud, är det då icke möjligt, att historien
kunnat få en annan gång och att vi sluppit detta förfärliga krig, som vi nu
uppleva? Jag tror, att man kan ställa den frågan, även örn ingen kan besvara
den,.

Till slut vill jag till herr Kilbom säga, att jag har mycket lätt att förstå
den kritik och det missnöje hail. gav uttryck åt i det av honom anförda fallet.
Men jag skulle vilja begagna tillfället att fråga den frånvarande regeringen,
vad man har gjort för att effektuera de krav på en lagstiftning mot statsfientliga
partier i försvaret — eller mot utländska filialpartier, örn man så får kalla
dem — som framförts av överbefälhavaren. Likaså undrar jag, vad som blivit
av den utredning, landshövding Hasselrot verkställt ifråga örn polisväsendet.
Det skulle vara intressant, om regeringen ville lämna svar på detta, innan
riksdagen åtskiljes.

Till sist vill jag endast med anledning av vad herr Bergström här yttrade
säga, att åtminstone jag för min del anser — och jag skulle tro, att meningarna
därom äro enstämmiga inom högerpartiet — att denna lagstiftning i den
mån den skulle träda i kraft bör vara absolut dubbelsidig. Det diskuterades
mycket hösten 1941, hur det i så fall skulle förfaras med det engdahlska partiet.
Jag vill framhålla, att man såsom lagen nu är formulerad kan diskutera,
om det vöre lagligt att upplösa detta parti. För min del ville jag söka undanröja
denna tveksamhet genom att i fjol väcka en motion örn att upplösningslagen
skulle rikta, sig mot varje parti, beträffande vars trohet mot riket i en
allvarlig, stund tvivel kunde hysas. Formuleringen var ungefär den. Med den
formuleringen skulle lagstiftningen ha fått en vidare syftning. Men jag vann

Måndagen den 21 juni 1943 e. m.

Nr 26.

Motioner i anledning av Kungl. May.ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen angående upplösning av vissa sammanslutningar
m. m. (Forts.)

inget stöd för min motion. Jiag fick ingen av socialdemokraterna eller folkpartiets
representanter med mig.

I övrigt vill jag instämma i vad herr Skoglund och herr von Seth anfört.

Herr Vougt: Herr talman! Jag finner det något egendomligt, att man här
drar upp en debatt örn hela denna lagstiftning och resonerar, såsom jag tyckte
att herr Håstad närmast gjorde, som örn frågan vöre den, huruvida vi skola
tillgripa en beredskapslagstiftning eller icke, medan jag kunde utläsa ur vad
herr Skoglund sade, att det parti han representerar icke åstundar, att vi nu
skola tillgripa den, därför att vi äro på det klara med att det svenska samhället
icke är i det läget, att någon som helst trängande omständighet föranleder
oss därtill. Herr Skoglund gjorde fastmera gällande, att vi skulle kunna
komma i ett sådant läge, och därför ville han ha en komplettering av lagen
till stånd. När nu debatten emellertid kommit att röra sig om själva denna
beredskapslagstiftning och dess syftemål och genomförbarhet, kanske jag får
lov att säga några ord örn saken. Jag tror mig vara i stånd att besvara herr
Håstads fråga, huruvida man har några erfarenheter från andra länder.

Först vill jag säga, att herr Håstad valde sina exempel ganska olyckligt,
när han talade örn Balticum och nämnde, att i Estland det kommunistiska^ partiet
mer eller mindre utrotats genom lagstiftningen av 1924. Herr Håstad
vet lika väl som vi alla, att när sedermera de baltiska staterna inklusive Estland
år 1940 ställdes inför den väldiga påtryckning, som skärpningen i förhållandet
till Ryssland innebar, när den ryska armén fick baser i landet och
när den estländska regeringen och de andra baltiska ländernas regeringar
ställdes inför ett ultimatum och ett tvångsläge framkallades, mellan 90 och
95 % av den baltiska befolkningen röstade för anslutning till Sovjetunionen.
Under sådana förhållanden förefaller det icke, som örn man hade lyckats med
lagstiftning nå sitt syfte. .

Vad Finland beträffar förhåller det sig så, att det ryska anfallet mot Finland
1939 och vad som därefter följde berövade kommunismen i Finland, dess
förutsättningar. Det är alldeles naturligt, att det i Finland icke kunde finnas
någon resonans för kommunistiska rörelser under dessa år. Men att därav draga
den slutsatsen, att man nått effekt genom lagstiftningsåtgärderna, är enligt
min mening att gå för långt.

Nu skall jag taga ett exempel, som verkligen är talande. Jag tror icke, att
denna sak är offentligt känd i Sverige, och det kan därför vara. värt att föra
den på tal. Den gäller Danmark. Jag vill från början förutskicka, att. jämförelsen
mellan Danmark och Sverige givetvis icke kan gälla annat än i tilllämpliga
delar. Danmark är ju ett ockuperat land, som på grund av omständigheter,
vilka sammanhänga med ockupationen, påtvingades eller, fann sig i
en upplösning av det kommunistiska partiet. Det upplöstes någon gång år 1940
eller 1941. Danmark hade sitt första allmänna val efter ockupationen på våren
1940. Detta första val. ett politiskt val, blev. en stark manifestation av
den danska enigheten och viljan att värna landets livsvärden. Det- andra valet,
som ägde rum något senare, var ett kommunalt val. Detta uppvisade det mycket
besynnerliga resultatet, att det socialdemokratiska partiet, fick -avstå en
del av sina mandat i såväl städer som på landsbygden till grupper, som. allmänt
i kommentarerna här i Sverige uppfattades såsom särriktningar inom
det socialdemokratiska partiet. Jag erinrar mig, hur man i de kommentarer,
som gjordes i de svenska tidningarna, gjorde gällande, att den danska socialdemokratiens
starka kommunala ställning nu hade börjat rubbas. Senare ha

Nr 26.

Måndagen den 21 juni 1943 e. m.

Motioner i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om

fortsatt giltighet av lagen angående upplösning av vissa sammanslut ningar

m. m. (Forts.)

vi fått veta, att vad som försiggick var helt enkelt, att det förbjudna kommunistiska
partiet utan att bära någon kommunistisk beteckning hade konstituerat
sig, bildat grupper inom städerna, samlat valmän omkring sig och vunnit
dessa framgångar. Detta är ett alldeles klart bevis för att ett förbud mot
ett parti icke bär någon verkan, när tidsomständigheterna och de politiska
förhållandena äro sådana, att den förbjudna rörelsen har en viss växtkraft.

Jag har sålunda med detta velat framhålla, att herr Håstad knappast behöver
försöka få fram någon offentlig utredning eller se sig örn alltför länge
för att finna exempel pa att metoden att upplösa ett parti förvisso icke är
någon verklig patentlösning.

. var vidare ett uttryck som herr Skoglund använde, och ett annat av, örn

jag ej tar feb herr von Seth, som jag fäste mig vid. Herr Skoglund sade, att
pa detta område vill man inte vara med örn att skydda samhället på samma
sätt som på andra områden. Herr von Seth sade, att det är en demokratisk
stats skyldighet att värna demokratien. Jag vill säga till dessa ärade kammarkolleger,
att vi anse oss värna demokratien när vi visa den allra största
betänksamhet emot det, som ligger inneslutet i den beredskapslagstiftning, som
vi trots allt ha gatt med pa och som nu finns pa papperet. För närvarande
äro omständigheterna icke sådana, att det kan finnas något som helst skäl att
ga vidare.

Herr Skoglund åberopade, att det gäller en grundlagsändring. Örn den skall
kunna fullbordas vid riksdagen efter valen 1944, så är det i varje fall inte
nödvändigt att taga upp frågan vid riksdagen 1943, och vi kunna ha all anledning
att hoppas, att före riksdagen 1944 saken skall lia ännu mindre aktualitet
än den för närvarande har.

Med det här anförda ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Senander: Herr talman! Jag hade inte tänkt blanda mig i denna debatt
men med den utveckling debatten fått vill jag ändå säga några ord. Jag
skall emellertid fatta mig mycket kort.

Sedan krigets utbrott har här i landet genomförts en hel del beredskapslagar
och andra lagar, som smaka åtskilligt av nyordning. Riksdagen har medverkat
till dessa för den medborgerliga friheten och demokratien i dess helhet mycket
farliga lagar av olika slag, och detta, som jag tror, för att bevara enigheten
inom den nationella samlingen. Emellertid förefaller det nu, som örn man
här i riksdagen, och även utanför densamma, har börjat bli betänksam mot
den antidemokratiska utveckling, som kännetecknas av dea serie s. k. beredskapslagar,
vilka skapats sedan kriget bröt ut. Denna betänksamhet sträcker
sig emellertid inte till högerns representanter. Trots utvecklingen ute i världen,
som gar till allt annat än nyordningens favör, stå högerns representanter kvar
som standäktiga tennsoldater, som sista män pa skansen. De försöka försvara
liela detta komplex av reaktionära, antidemokratiska lagar, som faktiskt stiftats
med riksdagens medverkan sedan krigsutbrottet. Jag vill emellertid fråga
högerns representanter, som ju påstå sig, jag höll på att säga framför alla
andra, företräda demokratien, och som alltid vilja uppträda som pålitliga
väktare av grundlagarna: Hur skall man kunna genomföra vad högern här
önskar i sin reservation utan att kränka nära nog samtliga grundlagar? I
grundlagarna är ju faktiskt inskrivet så mycket av skydd, inte bara för riksdagsmännen
utan även för varje person i samhället, att man inte kan genom -

Måndagen den 21 juni 1943 e. m.

Nr 26.

Motioner i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen angående upplösning av vissa sammanslutningar
m. m. (Forts.)

föra dylika tvångsåtgärder som här föreslås utan att kränka andan och meningen
i dem.

Jag skulle också vilja säga till högerns representanter, att då dte med läpparna
bekänna sig till demokratien, så är det ofattbart, att man inte vågar
överlåta åt folket att självt avgöra, vilka som skola sitta i riksdagen. Det är
en ganska anmärkningsvärd motsägelse i högerns ställning, när man inte vågar
detta men å andra sidan bekänner sig till demokratien. Man vill ju här ha en
lagstiftning, som begränsar medborgarnas rätt att tillsätta representanter i
den parlamentariska församlingen.

Herr Håstad gjorde, såsom redan påvisats av herr Vougt, ett synnerligen
olyckligt val av exempel på effektiviteten av en dylik lagstiftning. Han åberopade
sig på Baltikum. Men där voro socialdemokraterna förbjudna, där hade
man diktatur. Det ser ut, som örn högern strävade efter någonting liknande,
nämligen ett förbud för det kommunistiska och även för det socialdemokratiska
partiet. Högern ensam herre på täppan, det är tydligen idealet!

Herr Bergström: Jag fick en replik av herr Håstad, vari han framhöll, att
lagen skulle vara så konstruerad, att det kunde anses tvivelaktigt örn den
engdahlska oppositionen, som jag berörde i mitt anförande, skulle kunna inrymmas
under lagen. Jag förstår inte denna replik. Lagen är så konstruerad,
att det är regeringen och riksdagens majoritet som avgöra, vilka partier som
skola drabbas1 av upplösningslagen. Det är, kan jag säga, ett subjektivt omdöme,
det finns inget hinder i lagen för regering och riksdag att tillämpa lagen
även mot ett sådant parti som det engdahlska. Det är bara fråga örn att viljan
skall finnas på alla håll, men det har den inte gjort.

Herr Håstad: Det föreföll, som örn herr Vougt ansåg sig ha bevisat, att de
sakuppgifter som jag lämnat skulle ha varit oriktiga, medan de uppgifter som
han själv lämnade voro riktiga. Det felaktiga i mina uppgifter gällde dock,
såvitt jag förstår, blott Baltikum, där 97 eller 95 % enligt herr Vougt skulle
ha röstat för anslutning till Sovjetryssland.

Jag måste ändå säga, att det förefaller mig ganska egendomligt, att det
socialdemokratiska partiets ledare i denna kammare, som varit så mycket ute
i världen och så väl känner till den, verkligen skulle tro, att dessa stater med
97 % majoritet frivilligt skulle vilja ansluta sig till Sovjetryssland. I dessa
stater spela ju industriarbetarna, vilka möjligen i främsta rummet skulle vara
kommunistiskt anlagda, en försvinnande liten roll. medan bondebefolkningen
är i överväldigande majoritet. I Estland t. ex. uppbar det pätzka partiet den
nationella samlingen, och det fick vid 1938 års. fria val över 50 % anslutning.
Allt detta visar ju, att befolkningen, bokstavligen talat, måste rösta med bajonetterna
bakom sig och brödkorgen hissad framför sig. Man var rädd för att
förlora sina utkomstmöjligheter. På det sättet och på intet annat sätt kunna
dessa höga röstetal förklaras.

Så talade herr Vougt örn Danmark och erfarenheterna därifrån. Jag vill
bara framhålla, att det förbud mot kommunisterna, som infördes i Danmark,
kom på order från ockupanterna. Det är inte särdeles anmärkningsvärt örn ett
sådant förbud inte haft något starkt stöd i det allmänna rättsmedvetandet.

Herr Senander sade någonting örn, att de socialistiska partierna voro förbjudna
i de baltiska staterna. Ja, givetvis voro de liksom andra partier förbjudna
i Lettland. Men jag har inte berört Lettland, ty det landet var vid krigsutbrottet
en ren diktaturstat, och därför ansåg jag mig inte i detta samman -

Nr 26.

Måndagen den 21 juni 1943 e. m.

Motioner i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om,
fortsatt giltighet av lagen angående upplösning av vissa sammanslutningar
m. m. (Forts.)

hang böra beröra den. Men i Estland fanns det efter 1938 års fria val två socialdemokratiska
partier representerade i riksdagen.

Härmed Ilar jag i stort sett anfört vad jag anser böra sägas till försvar. Jag
kan inte se, att någon enda av de uppgifter jag lämnat blivit vederlagd. Jag
vill bara tillägga en enda sak, och då vänder jag mig mot dem som möjligen
kunna mena, att därest en förbudslagstiftning inte blir hundraprocentigt effektiv
så är den av ondo. Här som alltid eljest får man göra en avvägning mellan
de olika intressen, som stå på spel. Och jag ställer den frågan: Vilka lagar överhuvud
taget bli hundraprocentigt effektiva, och vilka kapitel i strafflagen är
det egentligen som så strikt följas, att ingen överträdelse sker? Man bör alltså
göra en jämförelse med övriga lagar och se till, örn man ändå trots riskerna för
överträdelser kan nå det huvudsakliga syftet förbudsvägen.

Herr Senander erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde: Herr
Håstad sökte göra gällande, att det valresultat man erhållit i Baltikum skulle
vara absolut missvisande och oriktigt. Han menar, att det är alldeles självklart,
att det inte fanns någon möjlighet för folket att ge ett fritt uttryck för sin mening
under de förhållanden, som då rådde. Ja, är detta nu så alldeles säkert?
Man må ha vilken mening man vill, och herr Håstad har naturligtvis sin bestämda
mening om vad som skedde där nere. Ett faktum är emellertid, att vi
ha ett mycket nära liggande exempel, nämligen Danmark, som visar, att det
folk som har sin bestämda mening även under en ockupation kan uttrycka denna
på ett bestämt sätt. Jag tror det var 94 % anslutning vid senaste valet på
sina håll trots den tyska ockupationen. Är folket alltså besjälat av en verklig
motståndsvilja mot ockupationsmakten, uttrycker sig också denna vilja, som
skedde i Danmark. I baltstaterna var det ett helt annat förhållande. Där röstade
man på ett helt annat sätt till förmån för den makt, som ju vid det tillfället
hade vissa trupper i landet.

Herr Vougt, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle, yttrade:
Jag tror, att kammaren är tacksam, örn jag inte så sent på kvällen går in i någon
diskussion med herr Håstad örn de politiska förhållandena i Baltikum och
på andra håll. Vad jag velat göra gällande var — jag kanske inte uttryckte
det så klart som jag skulle velat — att örn ett förbud för ett parti skall utgöra
ett skydd för ett lands demokratiska samhällsskick, för ett lands demokratiska
motståndskraft, så vänn man icke detta syfte i Baltikum med det förbud som
man tillgrep där, eftersom motståndskraften visade sig så ringa i landets ödesstund.
Vad Danmark beträffar tror jag, att min skildring är riktig. Jag anförde,
att man naturligtvis inte kan göra denna jämförelse annat än i delar
som äro tillämpliga med hänsyn till att det är skillnad mellan ett ockuperat
land och ett fritt land som Sverige.

Härefter anförde:

Herr Skoglund i Doverstorp: Det framgick av herr Bergströms anförande,
att högern skulle på något sätt vilja skydda engdahlspartiet »Svensk opposition».
På den punkten ber jag att få göra ett genmäle. Om jag inte är fel underrättad
gåvo polisundersökningar vid handen, att det fanns meningsriktningar
vilka bedrivit sådan verksamhet, att det varit fullt möjligt att tillämpa upplösningslagen
mot dem. Det fanns emellertid inga sådana bevis, att man kunde
använda lagen mot den engdahlska gruppen, och då fick det bli såsom herr Berg -

Måndagen den 21 juni 1943 e. m.

Nr 26.

Motioner i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen angående upplösning av vissa sammanslutningar
m. m. (Forts.)

.ström sade, att använda sig av en rent subjektiv prövning; och flera av oss ha
vissa betänkligheter mot att lita till en sådan utanför lagens råmärken.

Herr Hyling: Herr talman! Jag undrar, om inte debatten kommit ganska
långt på sidan örn vad det här i själva verket gäller. Det är ju vid detta tillfälle
icke fråga örn lagens vara eller icke vara utan uteslutande örn en effektivisering
av lagen.

Här har t. ex. herr Senander riktat mycket kraftiga anklagelser mot högerpartiet,
därför att det ensamt skulle gå in för lagens bibehållande för framtiden.
Örn jag inte är fel underrättad, herr Senander, så föreligger i år inte
någon motion från det kommunistiska partiet, vari partiet begär, att lagen
skulle slopas. Och skulle det vara så att jag misstagit mig på den punkten, har
det, enligt vad jag kunnat finna, inte här i debatten under alla förhållanden
framkommit något som tyder på att man tänkt sig detta — åtminstone har
inte någon från det kommunistiska partiet uttryckt sig på sådant sätt.

Herr Bergström i Hälsingborg påstod, att det var högerns inställning som
gjort, att det inte företagits någon upplösning av olika ytterlighetspartier. Jag
måste säga, att jag kände mig ganska imponerad av att högerpartiet skulle
spela en så stor och betydelsefull roll, att enligt herr Bergströms utsago alla
andra partier i riksdagen rättade sig efter högern. Men om nu högern spelar
en sådan roll, som herr Bergström påstår, så vore det tacknämligt, örn kammaren
i dag ville följa högern och söka effektivisera den lag det här gäller, så
att den, ifall den en dag skulle behöva sättas i funktion, verkligen kunde fylla
de krav man har rätt att ställa på en lag. Antingen skall lagen slopas eller
också skall den göras effektiv, ty, mina damer och herrar, svenska folket kommer
absolut icke att förstå, att inom riksdagen stämmor skola få göra sig hörda
från det eller de partier, som blivit upplösta.

Jag anser för min del, att när vi nu ha ett tillfälle att göra en insats för
effektivisering av lagen, så bör riksdagen även begagna detta.

Jag har emellertid förvånat mig mycket över att ingen av de herrar, som här
talat mot denna effektivisering, yrkat på att lagen skall slopas, ty enligt vad
jag kan förstå, måste ju detta i så fall vara den springande punkten.

Vidare skulle jag, herr talman, i korthet vilja säga till herr Kilbom, att örn
det verkligen finns bevis för att vad herr Kilbom sagt är riktigt, nämligen
att desertörer på nytt blivit antagna vid krigsmakten här i landet, så är detta
mycket upprörande. Jag måste personligen reagera mycket kraftigt mot detta,
något som herr Kilbom ju också gjorde. Jag tycker bara, att herr Kilboms reaktion
skulle kunna sträcka sig även till det område, där debatten i dag rör sig.
ty lika oförklarligt och oförsvarligt som det är att desertörer fått komma tillbaka
till svensta regementen, lika oförklarligt och oförsvarligt måste det anses
vara, att förtroendemän för upplösta partier skola få ha säte och stämma
i den svenska riksdagen. Jag anser, att dessa båda kategorier, desertörer och
förtroendemän för upplösta partier, äro ungefär jämställda.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr Senander erhöll nu på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Herr Hyling anmärkte på att vi kommunister inte även i år
motionerat örn att denna lag skulle slopas, och förmodligen ville han däri se
ett bevis för alf vi skulle acceptera lagen.

Vi ha vid ett par tidigare (lilfällen sagt vår mening örn denna lag och i
motioner framfört avslagsyrkanden, men vi ansågo det onödigt att upprepa

Nr 26.

Måndagen den 21 juni 1943 e. m.

Motioner i anledning av Kungl. Maj.ts proposition nied förslag till lag om
fortsatt giltighet av lagen angående upplösning av vissa sammanslutningar
m. m. (Forts.)

detta i år. Vi lia den uppfattningen, att denna lag numera är en död bokstav.
Den har inte någon aktualitet och kommer tydligen inte att tillämpas.

Härpå anförde:

Herr Bergström: Herr talman! En replik till herr Skoglund.

Herr Skoglund i Doverstorp ville göra gällande, att det i fråga örn det engdahlska
partiet Svensk opposition inte förelegat så klara bevis, att man skulle
ha kunnat ta upplösningslagen i bruk, medan han tydligen hade den uppfattningen,
även örn han inte direkt gav uttryck därför, att detta varit fallet beträffande
det kommunistiska partiet. Jag vill då erinra om, att det inte förelegat
starkare bevis mot det kommunistiska partiet för brottslig verksamhet
än det gjort beträffande något av de nazistiska partierna. I det fallet äro
alla dessa våldsgrupper till höger och vänster fullt jämställda. Det finns inte
anledning att göra någon skillnad beträffande den ena eller andra sorten.

Med detta att jag säger, att det inte finns några bevis för brottslig verksamhet,
har jag naturligtvis inte sagt, att dessa partier varit lojala mot vårt
svenska demokratiska samhälle. Det har säkerligen försiggått åtskilligt i
skumrasket, men det har icke kunnat dragas fram i ljuset, så att det beträffande
något av dessa partier kunnat förebringas klara bevis i den mening som
lagen borde kräva eller som skulle krävas vid en vanlig domstolsprocedur.

Sedan vill jag säga till herr Hyling, att visst har det socialdemokratiska
partiet majoritet, inte i regeringen men i riksdagen. Det är emellertid uppenbart,
att om man skall taga i bruk en sådan lag, som det här gäller, måste
man, såsom jag förut framhållit, vara enig därom. Det duger inte, att ett
mer betydande parti kanske i en väsentlig del ställer sig vid sidan örn ett sådant
beslut, ty det leder till att lagen, när den tagea i bruk, inte får det moraliska
underlag ute bland befolkningen, som den måste ha, örn man skall
kunna nå det man syftar till med lagen.

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Herr Bergström kan knappast
vara okunnig örn att både beträffande ett nazistiskt parti — Svensk socialistisk
samling, tror jag det heter — och en kommunistisk riktning funnits sådant
bevismaterial, att det varit fullt berättigat att sätta lagen i kraft. Han
man lägga fram liknande material även beträffande andra partier, tror jag
inte, att det från något håll skulle ifrågasättas annat än att dessa partier borde
få göra sällskap med de förstnämnda partierna.

Herr förste vice talmannen Magnusson: Herr talman! Vad jag tänkte säga
har nu blivit sagt. Jag vill emellertid erinra om det förhållandet, att de två
nyssnämnda partierna ha — för att använda det uttryck, som använts från
regeringsbänken —- kvalificerat sig för att lagen skulle kunna tillämpas på
dem. Detta omvittnades vid ett föregående tillfälle från regeringsbänken av
en regeringsmedlem, som tillhör samma parti som herr Bergström.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå
samt bifall i stället till den vid utlåtandet fogade reservationen; och fann herr,
talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr
Skoglund i Doverstorp begärde emellertid votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Måndagen den 21 juni 1943 e. m.

Nr 26.

Motioner i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen angående upplösning av vissa sammanslutningar
m. m. (Forts.)

Den, som vill, att kammaren bifaller konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 15, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

§6.

Föredrogos vart efter annat:

sammansatta konstitutions- och första lagutskottets utlåtande, nr 1, i anledning
av väckt motion örn magistrats skiljande från rådstuvurätt; och

statsutskottets utlåtande, nr 203, i anledning av väckt motion örn effektivare
tillvaratagande av det allmännas rätt inom statens bidrags-, understöds- och
låneverksamhet.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 7.

Föredrogs statutskottets utlåtande, nr 204, i anledning av väckta motioner Motion om
örn restitution av Knut och Alice Wallenberga stiftelse samt Wenner-Grenska restitution av

samfundet påförda skatter m. m. Knut och

o _ Alice Wallen I

två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren av bergs stiftelse
herr R. Lindström m. fl. (1:117) och den andra inom andra kammaren av [f c?lner''
herr Svedman m. fl. (11:169), hade hemställts, att riksdagen måtte besluta ''pundet pT''~
restitution av de statsskattemedel, som Knut och Alice Wallenbergs stiftelse förda skatter
och Wenner-Grenska. samfundet redan erlagt för 1938—1941 års inkomster, ®»■ msamt
befrielse för den statsskatt, de ännu hade att erlägga för nämnda år.

Utskottet ^hemställde, att motionerna 1:117 och II: 169 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation, utan angivet yrkande hade avgivits av herrar Oscar Olsson och
Lindström.

Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid:

Herr Svedman: Herr talman! Riksdagen har vid skilda tillfällen behandlat
frågan om beskattning av stiftelser och donationer, varvid förslag framlagts
örn såväl utvidgning som begränsning av bestämmelserna om skattefrihet.

Problemet har visat sig vara ''Synnerligen invecklat, och först genom beslut av
1942 års riksdag ha stiftelser och vissa föreningar, som ha till huvudsakligt
syfte att främja vetenskaplig forskning, blivit befriade från skattskyldighet
fr. o. m. 1942 års inkomst.

Nr 26.

Måndagen den 21 juni 1943 e. m.

Motion om restitution av Knut och Alice Wallenbergs stiftelse samt W ennerGrenska
samfundet påförda skatter m. m. (Forts.)

I motioner till årets riksdag Ilar nu hemställts, att restitution måtte beviljas
för de skattemedel, som Knut och Alice Wallenbergs stiftelse och Wenner-Grenska
samfundet redan erlagt för 1938—1941 års inkomster ävensom för
den statsskatt, som de ännu ha att erlägga för nämnda fyraårsperiod. Ledare för
inte mindre än åtta vetenskapliga institutioner och föreningar, vilka åtnjuta
anslag från stiftelsen och samfundet, påpeka med starkt saklig motivering
det stora avbräck, som den vetenskapliga forskningen fått vidkännas på grund
av denna beskattning, och understryka även riskerna för att den nödiga kontinuiteten
i verksamheten icke längre kan upprätthållas, om stiftelsen och
samfundet ej erhålla skattefrihet.

Stiftelsen och samfundet ha varit befriade från beskattning t. o. m. 1937
års inkomst, men efter utslag av regeringsrätten i oktober 1941 fått erlägga
skatt för 1938—1941 års inkomster, vilken skatt enligt beräkning uppgår till
cirka 2.4 milj. kronor, därav ungefär 1.4 milj. kronor i krono- och värnskatt.
På grund av denna skattebeläggning ha de nämnda åtta institutionerna fått
mycket mindre anslag än förut, vilket medfört allvarliga rubbningar av deras
verksamhet. Dessa institutioner äro: Föreningen för växtförädling av fruktträd,
Föreningen för växtförädling av skogsträd, Stockholms högskolas kemiska
forskningsinstitut, d. v. s. Vitamin-institutet, och institutet för organisk kemisk
forskning, Wenner-Grens institut för experimentell biologi. Institutet för
husdjursförädling, Sveriges utsädesförening, Svenska vall- och mosskulturföreningen
och Nordiska jordbruksforskares förening.

Dessa institutioner företrädas av kända vetenskapsmän och forskare med
professor Nilson-Ehle i spetsen, och jag skall här ge några data beträffande
två av dem.

Sveriges utsädesförening i Svalöv har under årens lopp åtnjutit betydande
anslag från Wallenbergska stiftelsen, vilka anslag varit av den största betydelse
för utsädesföreningens verksamhet. Sålunda erhåller föreningen årligen
ett anslag på cirka 20,000 kronor för kromosomundersökningar. Vidare har
utsädes föreningen erhållit betydande anslag från stiftelsen för inredande av
vissa speciella laboratorier, bland vilka särskilt må nämnas frysningslaboratoriet,
tack vare vilket man under de senaste åren kunnat göra mycket betydelsefulla
undersökningar rörande frosthärdigheten hos olika höstvetesorter.
Slutligen må framhållas, att utsädesföreningen har för avsikt att hos stiftelsen
ansöka örn ytterligare betydande anslag på minst en halv miljon kronor
för bl. a. inköpande av ytterligare en försöksgård samt för upprustande av
föreningens filialer i Jämtland och Värmland.

Institutet för husdjursförädling, som startade sin verksamhet 1928, har alltsedan
dess fått sina kostnader täckta med anslag, som i främsta rummet lämnats
av Knut och Alice Wallenbergs stiftelse. I engångsanslag erhölls vid starten
514,000 kronor, och senare lia för engångsändamål ytterligare erhållits

481,000 kronor samt ett lån å 100,000 kronor, vilket tills vidare är räntefritt.
Förutom dessa mycket stora anslag har stiftelsen dessutom årligen bidragit
med 130,000 kronor till institutets drift, och dessa årsanslag ha garanterats
t. o. m. 1947. Från Wenner-Grenska samfundet har institutet för husdjursförädling
under vartdera av de tre åren 1939, 1940 och 1941 erhållit 10,000 kronor,
vilka medel använts i institutets försök med konstgjord insemination, inom
nötkreatursaveln.

Jag har anfört detta för att visa vilka stora belopp, som stiftelsen och samiundet
ha anslagit till ifrågavarande institutioner.

Nu säger statsutskottet i sitt utlåtande, att det ännu icke med säkerhet kan
bedömas, huruvida i motionerna berörda författningsändringar komma att med -

Måndagen den 21 juni 1943 e. m.

Nr 26.

Motion om restitution av Knut och Alice Wallenbergs stiftelse samt Wenner -

Grenska samfundet påförda skatter m. m. (Forts.)
föra skattebefrielse för stiftelsen eller samfundet, och utskottet, som behjärtar
motionernas syfte, kan därför icke tillstyrka, att befrielse från eller restitution
av skatt helt eller delvis medgives, innan klarhet vunnits örn att de nya bestämmelserna
äga den innebörd, som i motionerna förutsatts.

Det är klart, latt detta är synpunkter, som man knappast kan komma förbi,
liksom det påpekande, som utskottet gör, att donationernas stadgar och statuter
inte stå i full samklang med gällande skattelagstiftnings bestämmelser örn
skattefrihet.

Det är emellertid mycket bekymmersamt att så skall vara fallet, när den
verksamhet, som de av stiftelsen och samfundet understödda institutionerna
bedriva, just n,u har så utomordentligt stor betydelse för vår folkförsörjning.
Det finns ett ord, som kommit till användning rätt ofta i nuvarande läge,
nämligen ordet licens. Licens innebär ju ett medgivande örn avvikelse från gällande
författning eller ordning, och det förefaller mig, som om i ett fall som
detta licens skulle kunna medges i den utsträckning, som motionärerna ha föreslagit.

Jag är ingen anhängare av parollen: gagnar det staten, så slå till!, men
jag kan inte heller gilla maximen: må världen gå under, bara rättvisan får ha
sin gång. Formerna, d. v. s. lagarna, äro ju till för att hjälpa människorna
genom livets svårigheter, icke för att göra dessa svårigheter större, och det
förefaller mig, som örn man i detta fall borde behjärta de svårigheter, som
föreligga.

Visserligen tjänar det ingenting till a/tt nu yrka bifall till motionerna, då
dessa redan äro avslagna genom första kammarens i ärendet fattade beslut,
men jag skall, herr talman, be att få ställa ett annat yrkande; och jag vore
tacksam, örn kammaren i någon större utsträckning ville understödja detta yrkande.
Detta skulle nämligen verka uppmuntrande och inge litet förhoppningar
hos de forskare och vetenskapsmän vilka stå i spetsen för de institutioner,
som det här gäller att ekonomiskt stödja i en svår tid.

Jag ber sålunda att få föreslå, att kammaren måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa örn restitution av de skatter, som avses i de i detta
ärende föreliggande motionerna.

I detta anförande instämde fröken Hesselgren och herr Westerdahl.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! När man hörde vad den ärade motionären
hade att säga och framför allt när man läser den i ämnet väckta motionen,
får man en känsla av att den framställning, som det här gäller, bör bifallas.
Emellertid är frågan inte så enkel, som den vid första påseendet möjligen
förefaller att vara.

Samhället behöver ju medel för sin verksamhet och tar därför ut skatter av
medborgarna. Uttagandet av dessa skatter regleras genom särskilda förordningar,
vilka antagas av riksdagen efter att först ha prövats av dess bevillningsutskott.
När man läser den här föreliggande motionen, får man den uppfattningen,
att den stiftelse och det samfund, som det iir fråga örn, tidigare
varit befriade från sådana skatter och även efter det beslut rörande revision
av skatteförordningarna, som fattades vid fjolårets riksdag, skulle bli befriade
därifrån.

_ Det förtjänar då först och främst att uppmärksammas, att den skattebeläggning
av stiftelsen och samfundet, som ägt rum för åren 1938—1941, inte
hänger samman med någon lagändring, utan endast med att det skett en hårdare
tolkning än tidigare av gällande skattelagar. Vidare vill jag fästa upp -

Nr 26.

Måndagen den 21 juni 1943 e. m.

Motion om restitution av Knut och Alice Wallenbergs stiftelse samt WennerGrenska
samfundet påförda skatter m. m. (Forts.)
märksamheten på att det beslut beträffande skattelagstiftningen, som fattades
vid 1942 års riksdag, inte med säkerhet kommer att leda till det resultat, som
motionärerna avsett, nämligen att, stiftelsen och samfundet fr. o. m. år 1942
skulle vara befriade från att erlägga skatt.

Det bar också för oss i statsutskottet, som handlagt detta ärende — jag vill
erkänna, att vi till en början voro mycket sympatiskt inställda till motionens
yrkande — stått klart, att riksdagen inte kan handla på det sättet, att man
först på förslag av ett utskott fastställer en viss skattelagstiftning oell sedan
på förslag av ett annat utskott beviljar restitution av inbetalda skatter.

Det är visserligen lätt att säga, att det kan beviljas licens från gällande
bestämmelser på sätt, som den ärade motionären utvecklade, men jag tror inte
det är tillrådligt att i detta speciella fall gå den vägen. Anser man, att vissa
institutioner äro värda understöd från statens sida — det är ju dock detta som
det här blir fråga örn — bör man ställa yrkande örn ett direkt anslag på budgeten
för ändamålet i stället för att gå den omvägen, att man begär restitution
för skatter, som erlagts eller som skulle komma att erläggas. Det förefaller
mig vara ganska oformligt att på detta sätt kombinera skatterestitution
med understödsverksamhet.

När alltså statsutskottet avstyrker de föreliggande motionerna är det huvudsakligen
av de skäl, som jag här anfört oell som ju på visst sätt kunna sägas
vara rent formella men som det dock i förevarande läge är ganska naturligt
att anföra. Därmed har ju inte utskottet på något sätt velat underkänna
betydelsen av den verksamhet, som de institutioner bedriva, vilka åtnjuta understöd
från stiftelsen och samfundet. Den sidan av saken har utskottet inte
tagit ställning till, utan utskottet har, såsom jag här sagt, tagit hänsyn endast
till sakens formella sida.

Jag vill tillägga, att det inför utskottet har upplysts, att skattelagstiftningens
bestämmelser örn att stiftelser och föreningar, som ha till huvudsakligt
ändamål att främja vetenskaplig forskning, äro befriade från erläggande av
skatt, icke kan gälla beträffande här ifrågavarande stiftelse och samfund, då
den kapitalavkastning, varom här är fråga, åtminstone enligt statuterna icke
huvudsakligen användes för att främja vetenskaplig forskning. Sålunda skulle,
såsom jag tidigare framhållit, icke de förutsättningar, som motionärerna byggt
på, vara för handen i förevarande fall.

Med hänvisning sålunda till den punkt i utskottets utlåtande, som den ärade
motionären nyss föredrog och vilken är grundläggande för den uppfattning,
som är utskottets, ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Jag måste på det allvarligaste varna för
att följa den linje, som herr Svedman här föreslagit, och bevilja restitution för
de skatter, som erlagts. Det skulle ju innebära, att man utgick ifrån att dessa
skatter enligt gällande lag voro felaktigt uttagna. Det är därför nödvändigt
att erinra örn att^ riksdagen stiftar lag men varken tolkar eller tillämpar lag.
Föredetta ändamål finnas ju särskilda domstolar.

Vid den ändring av bestämmelserna för taxering av’stiftelser, som skedde i
fjol, angavs tydligt och klart, att det är stiftelser, som ha till huvudsakligt
ändamål att främja vetenskaplig forskning, som äro befriade från erläggande
av skatt. Studerar man de anslag, som av här ifrågavarande stiftelse och särnlund
lämnas för olika ändamål, måste man ställa sig mycket tveksam till,
huruvida de ändrade bestämmelser, som riksdagen i fjol antog, överhuvud taget
kunna tillämpas i detta fall. Det är därför så mycket större anledning att

• Måndagen den 21 juni 1943 e. m.

Nr 26.

Motion om restitution av Knut och Alice Wallenbergs stiftelse samt Wenner Grenska

samfundet påförda skatter m. m. (Forts.)
intaga en avvaktande hållning, till dess de skattedomstolar, som skola pröva
saken, ha tagit ställning till spörsmålet örn, huruvida nyssnämnda institutioner
falla under gällande skattelagstiftning eller icke.

Vill man vinna det syfte, som motionärerna här föreslagit — hel befrielse —
finns det emellertid en annan väg att gå, nämligen att föreslå riksdagen att
vidtaga nödiga ändringar av den i fjol genomförda skattelagstiftningen.

Jag hemställer, herr talman, örn bifall till utskottets hemställan.

Herr Svedman: Herr talman! Motionärerna ha ansett sig hava fullt stöd
för sin framställning i ett uttalande av finansministern i en proposition till
1942 års riksdag, däri han anförde, »att det icke av de av regeringsrätten meddelade
utslagen rörande Knut och Alice Wallenbergs stiftelses samt WennerGrenska
samfundets beskattning torde fullt otvetydigt framgå, att en stiftelse
med huvudsakligt ändamål att stödja vetenskaplig forskning icke redan enligt
gällande bestämmelser eller grunderna för desamma skulle kunna erhålla skattebefrielse».
Saken är som jag sagt tvistig. Örn man skall företaga en ändring
i lagstiftningen, vilket jag förmenar också är vägen, dröjer det ju en avsevärd
tid, innan ett reellt resultat i den riktning motionärerna önska kan föreligga.
Jag skulle emellertid tro, att det yrkande jag här framställt och vilket
yrkande jämväl tidigare framställts i första kammaren, är en opinionsyttring
sådan att man, herr Olsson i Gävle, kan anse att det har om icke taktisk
så dock moralisk betydelse. Därför hemställer jag örn bifall till detta
yrkande.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Det råder inga delade meningar örn att
lagstiftningen från i fjol kan tillämpas på stiftelser med huvudsaklig uppgift
att främja vetenskaplig forskning. Den saken är klar. Men vad det råder delade
meningar örn och vad skattedomstolarna ha att pröva, det är, örn de stiftelser,
som motionen avser, fylla det ändamål, som lagen stadgar. Det är på
den punkten tveksamhet rått såväl i bevillningsutskottet som hos skattedomstolarna
många gånger och även hos finansministern i fjolårets proposition.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå samt
bifall i stället till det av herr Svedman under överläggningen framställda yrkandet;
och fann herr talmannen den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Svedman begärde emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 204, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
det av herr Svedman under överläggningen framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid, att flertalet röstat för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets hemställan.

Andra kammarens protokoll 191^S. Nr 26.

Nr 26.

Måndagen den 21 juni 1943 e. m. *

§ 8.

Föredrogos vart efter annat:

statsutskottets utlåtande, nr 205, i anledning av väckta motioner om inrättande
av en fond för beredande av hjälp i särskilt ömmande fall åt familjer
som oförvållat råkat i ekonomiska svårigheter; och
_ bevillningsutskottets betänkande, nr 42, i anledning av väckta motioner örn
vissa åtgärder för åstadkommande av kontroll över självdeklarationspliktens
riktiga fullgörande.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda utlåtande och betänkande hemställt.

§. 9.

Motionera- Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 44, i anledning av väckta
““ningenm'' m°tioner avseende förordningen örn allmän omsättningsskatt.

allmän omsättningsskatt.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid anförde:

Herr Henriksson: Herr talman! Jag har till detta utlåtande fogat en blank
reservation. Jag vill med denna vända mig mot det sätt, på vilket utskottet
har behandlat motionerna I: 122 och II: 174. Dessa motioner väcktes vid riksdagens
början men lädes av utskottet på hyllan. Det sades vid förfrågan, att
man väntade en proposition från Kungl. Maj :t. Så gick tiden, och i riksdagens
elfte timme kommo dessa motioner fram. Då förklarade man, att nu var det så
långt gånget, att nu kunde man icke taga upp dessa motioner till någon realbehandling.

Det kan icke bestridas, att de problem, som motionerna beröra, äro betydelsefulla
för omsättningsskattens redovisning, uppbörd och kontroll.

Jag skall icke, herr talman, vid denna sena timme gå närmare in på de problem,
som beröras i motionerna. Jag vill emellertid påpeka, att det rör sig örn
begreppsbestämningar och tolkningar, som i många fall olika länsstyrelser ha
tillämpat på olika sätt och beträffande vilka vissa länsstyrelser ha varit av
annan mening än den centrala omsättningsskattenämnden. Motionerna röra
alltså problem, som för närvarande vålla mycket trassel vid omsättningsskattens
tillämpning. Dessa spörsmål ha också varit uppe till behandling, örn jag
ej är fel underrättad, på ett nyligen avhållet landskamrerarmöte, där man
framförde sina bekymmer.

När så är fallet och när man icke inom utskottet kunnat bestrida, att de
problem, som det här gäller, äro av stor betydelse för omsättningsskattens redovisning
och kontroll, så måste jag säga, att det är ganska anmärkningsvärt,
att man ej har på ett tidigare stadium införskaffat material från olika myndigheter,
länsstyrelser, centrala omsättningsskattenämnden och näringsorganisationer,
som hade för utskottet kunnat belysa denna fråga, så att utskottet
hade varit i .stånd till en realbehandling av motionerna. Ett sådant förfarande
skulle ej heller ha varit i vägen för den händelse det kommit en proposition.
Jag kan icke förstå annat än att örn utskottet kan få in material till belysning
av en fråga kan det endast vara till nytta för frågans bedömande.

Som det nu ligger till, finnes det ingenting att göra åt denna sak. Jag har
därför heller intet yrkande att ställa. Jag vill bara uttrycka den förhoppningen,
att man beaktar dessa frågor från Kungl. Maj:ts sida. Det är en sådan
önskan, som man kan stå och uttala i ett sådant här sammanhang. Men det
skulle ju självfallet ha blivit en annan effekt, om riksdagen gjort ett uttalande
på denna punkt, så att man så snart som möjligt kunnat få en bättre
sakernas ordning på det område, som motionerna behandla.

Måndagen den 21 juni 1943 e. m.

Nr 26.

Motioner avseende förordningen om allmän omsättnings sfi att. (Forts.)

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! Då herr Henriksson icke framställde
något yrkande, har jag ej anledning att säga många ord. Jag vill ingalunda
bestrida, att åtskilligt av vad han här anfört har fog för sig. Emellertid ha
1942 års omsättningsskattesakkunniga kommit med ett förslag, som för närvarande
är under övervägande i finansdepartementet. Under sådana förhallanden
föreligger knappast anledning att skriva till Kungl. Maj :t i denna fråga.
Detta är skälet varför vi ej ansett oss kunna tillstyrka motionerna. Det torde
ganska snart komma ett förslag i ämnet, och till dess far herr Henriksson söka
giva sig till tåls.

Herr talman! Jag yrkar bifall till bevillningsutskottets hemställan.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 10.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 45, i anledning av väckt
motion angående viss begränsning av rätten till avdrag vid inkomstbeskattningen
för premier, som erläggas för pensionsförsäkring.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 11-

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 40, i anledning av väckta
motioner örn utredning rörande orsakerna till det försämrade nykterhetstillståndet
i riket m. m.

I två likalydande, till bevillningsutskottet hänvisade motioner, nr 123 i första
kammaren av herr Elon Andersson m. fl. och nr 173 i andra, kammaren av
herr Malmborg m. fl., hade hemställts, »att riksdagen matte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla örn en utredning rörande orsakerna till det försämrade
nykterhetstillståndet och örn de åtgärder från statens sida, som i anledning
därav kunna vara påkallade, en utredning som syftar till en allmän översyn
över svensk nykterhetslagstiftning».

Utskottet hemställde, att de likalydande motionerna I: 123 av herr Elon Andersson
m. fl. och II: 173 av herr Malmborg m. fl. örn utredning rörande orsakerna
till det försämrade nykterhetstillståndet i riket m. m. icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar Johan Bärg, Elon Andersson, Frans
Ericson, Eklund, Olsson i Gävle, Orgard, Sandberg, Rosander och Olofsson i
Höganäs, vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av de likalydande motionerna 1:123 av herr Elon Andersson .m. fl.
och II: 173 av herr Malmborg m. fl. om utredning rörande orsakerna till det
försämrade nykterhetstillståndet i riket m. m. i skrivelse till Kungl. Majit
anhålla örn en förutsättningslös och allsidig utredning angående den svenska
nykterhetslagstiftningens framtida innehåll och utformning.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! När vi för hngefär en månad sedan diskuterade
och genomförde en höjning av spritskatten, vörö vi från ömse sidor
överens om en sak. Det var, att den skattehöjning, som vidtogs, torde ej komma
att få något inflytande på nykterhetstillståndet ute i vårt land. Men vi voro
överens såväl den, som den gången förde reservanternas talan, liksom den, som

Utredning
rörande orsakerna
till
det försämrade
nykterhetstilUtåndet

i riket m. te,,

100

Nr 26.

Måndagen den 21 juni 1943 e. m.

Utredning rörande orsakerna till det försämrade nykterhetstillståndet i riket

m. m. (Forts.)

förde bevillningsutskottets talan, om en sak till. Det var en mycket allvarlig
tveksamhet om icke vi hade kommit i ett läge, där det var nödvändigt att
överhuvud taget ingå i en allvarlig prövning angående de grundvalar, på vilka
vår nykterhetspolitik byggts. Jag tror, att örn man vill vara ärlig — och det
skall man vara även i dessa ting — så måste man säga sig, att vi, sedan 1937
års lagar på detta område genomfördes, under de därefter följande åren ha
kommit i en situation, att man har rätt att ställa många mycket allvarliga
frågetecken.

Det är ju på det sättet, att när man genomförde 1937 års reform, voro vi
alla överens örn att i det läget var det det som krävdes och att man icke i det
ögonblicket kunde komma längre. Men jag tror, att jag icke feltolkar läget
vare sig uti det dåvarande bevillningsutskottet eller uti de dåvarande kamrarna,
som anslöto sig till utskottets linje, om jag säger att det var en strävan
efter att man skulle kunna — såsom, örn jag icke missminner mig, det var
skrivet i bevillningsutskottets utlåtande — på åtskilliga punkter nå fram till
modifikationer.

Personligen betraktade jag vid denna tidpunkt genomförandet av bestämmelsen
örn efterhandsinköpen såsom en betydande reform. Jag vet att det är
många som icke dela denna mening. Men jag tror, att en längre erfarenhet, när
man prövat saken, skall visa, att reformen dock innehöll åtskilligt mycket
mera än vad de flesta trodde att den innehöll.

Sedan ha vi på grund av omständigheternas makt kommit att år efter år
syssla med dessa ting på tvenne skilda vägar, dels genom att fullfölja genomförandet
av nya restriktiva åtgärder, som vi lia trott betingade av omständigheterna,
dels genom att på ett tämligen omfattande sätt slå in på ett komplement
till den gällande restriktionslagstiftningen med användande av skattesystemet.
Vi lia på det sättet kommit fram till ett dubbelsystem, där man
säkert utan överdrift kan våga påstå, att örn ej förr så i det ögonblick, då
konjunkturen kommer att vända sig och det icke blir så gott örn pengar bland
människorna som det för närvarande är, kommer man att utsättas för påfrestningar,
som kanske äro av den allvarliga art, som ingen i detta ögonblick kan
överblicka.

Vi ha ju förutom de skattehöjningar, som jag nyss påpekat, även — särskilt
1941 — vidtagit en hel del restriktiva åtgärder bland annat med hänsyn till
de undersökningar, som då förelågo angående efterhandslitrarnas användning.
Man ville ju bestämt göra gällande från systembolagshåll, att det var ett av de
medel, som särskilt starkt påverkade fylleriet på militärförläggningarna. Sålunda
hade man kommit fram till dels ett avskaffande av efterhandsinköpen,
dels ock en begränsning i fråga örn tilldelningen.

Jag säger, att jag i sanningens intresse är beredd att sätta åtskilliga frågetecken
bakom dessa reformer, då jag i dag söker göra klart för mig, örn de
på något ingripande sätt ha medverkat i de avseenden, som vi, som strävade
för deras genomförande, åsyftade 1941. Jag är icke beredd att säga, att reformerna
voro onödiga, men hela läget tyder på att man har rätt att sätta
frågetecken efter desamma. Redan detta ingiver givetvis hos var och en, som
i bevillningsutskottet, som är riksdagens utskott för behandling av dessa
ärenden, sysslar med dessa ting, anledning till oro över den oklarhet, som här
är rådande.

Jag kan egentligen säga, att i det här föreliggande utskottsbetänkandet äro
såväl utskottsmajoriteten som de nio reservanterna praktiskt taget överens
örn allt detta, som jag hittills har konstaterat. Vi ha den allmänna känslan, att
det är nödvändigt på ett eller annat sätt att få en översyn, så att vi veta, vart

Måndagen den 21 juni 1943 e. m.

Nr 26.

101

Utredning rörande orsakerna till det försämrade nykterhetstillståndet i riket

m. m. (Forts.)

vi skola taga vägen, när vi komina så att säga till det vägskäl, då vi ha att
välja vilken ståndpunkt vi skola taga. Ty det är väl ändå ingen som vill försöka
inbilla sig själv och bedraga sig själv på det sättet, att han tror, att det
är möjligt även när vi komma till normala förhållanden med normala inkomster
för folk att köra jämsides med båda dessa system, dels restriktionssystemet
och dels den skatt som vi för närvarande uttaga.

Där utskottsmajoriteten och reservanterna skilja sig är således ej i fråga örn
att vi skola göra denna översyn. Vi äro på det klara med nödvändigheten av
en dylik översyn, nödvändigheten av att komma till klarhet om vad det egentligen
är vi vilja på här ifrågavarande område och vilka medel vi skola använda
för att komma dithän vi vilja komma. Där vi skiljas åt är spörsmålet
örn den tidpunkt, varest vi nu befinna oss, är lämplig att begära denna översyn.

Jag medger, herr talman, att man kan diskutera detta. Men självfallet
måste jag säga, att när utskottsmajoriteten i detta avseende hänvisar till den
av finansministern igångsatta så kallade snabbutredningen, så måste det vara
ett misstag. Ty snabbutredningen, som nu pågår genom särskilt tillkallade
sakkunniga, har på intet sätt till syfte en översyn av denna karaktär, d. v. s.
rörande, örn jag så får säga, de nykterhetspolitiska linjer, som vi skola följa,
när det gäller att återgå till mera normala tider än dem vi nu befinna oss i.
Finansministern säger själv örn denna utredning i direktiven för de sakkunniga:
»Givetvis, ligger en mera uttömmande analys av dessa faktorer utom
ramen för ifrågavarande snabbutredning. Det uppställda syftet för utredningen,
att tjäna till ledning för omedelbara samhälleliga åtgärder mot fylleriet,
medför en naturlig begränsning i dess omfattning och i kraven på dess
resultat. Undersökningen bör sålunda verkställas mot bakgrunden av de
praktiska handlingsmöjligheter, som för närvarande föreligga.»

Motionärernas och därmed reservanternas syfte är en översyn, som sträcker
sig längre, en mera uttömmande analys, som kan leda fram icke blott till förslag
örn omedelbara åtgärder mot ett stigande rusdrycksmissbruk utan faetmera
till riktlinjer för nykterhetslagstiftningens framtida innehåll och utformning.

Nu säges det så gärna, herr talman, att när det gäller en översyn här, så
förmenar man, att antingen måste det avses att så att säga lägga ännu större
kraft i det nuvarande restriktionssystemet, att skydda det, att bevara det
och att stärka det, eller också måste det innebära, att man kastar detta system
över bord och går över till vad man kallar det danska systemet, således att
med skatten såsom det enda instrumentet reglera handeln. Jag tror, att vi
i det läge, där vi befinna oss, ha ali anledning att icke bita os.s fast i några
dogmer utan fullkomligt förutsättningslöst gå till prövning av alla dessa ting.
Jag är icke övertygad om, att vi med det nuvarande systemet kunna åstadkomma
det vi önska. Jag är icke heller absolut övertygad örn att vi enbart
med ett skattesystem kunna nå fram dit vi önska, men är det så otänkbart, att
man vid en översyn skulle kunna, hitta någonting annat än bara den individuella
kontrollen och skatten? Är det otänkbart, att vi skulle kunna tänka oss
en kombination av dessa system, icke. som det för närvarande är, nämligen så,
att de löpa parallellt med varandra? Är det inte tänkbart, att man — om man,
med hänsyn till hela det läge, som uppstått under de senare åren, utan förutfattade
meningar går in för att försöka pröva sig fram — skulle kunna uppnå
det syfte vi eftersträva? överhuvud taget så tror jag, att det i det nuvarande
läget icke finns någonting, som är så farligt som att i förväg bita sig fast
vid en bestämd ståndpunkt och säga, att denna utväg är den enda utvägen. Vad

102

Nr 26.

Måndagen den 21 juni 1943 e. m.

Utredning rörande orsakerna till det försämrade nykterhetslillståndet i riket
m. m. (Forts.)

jag personligen syftar till i detta avseende, det är, att denna undersökning
skall sättas i gång vid en så pass tidig tidpunkt, att vi icke, när vi börja möta
problemen örn avveckling i det eila eller andra avseendet på detta område, skola
stå där med tomma händer, utan att veta vad det är vi vilja åstadkomma, med
risk att slutligen hamna i ett provisorium eller något ännu värre, som ingen
önskar. Hela ulin strävan går ut på att det skall bli möjligt att få till stånd
en översyn, som skapar klarhet, klarhet för dem, som skola ha att lagstifta
i fortsättningen, klarhet för dem, som skola tillämpa de lagar, som vi skola
genomföra. Överhuvud taget skulle jag önska, att vi, när vi en gång möta
detta problem, och det kan ju icke dröja alltför många år, visste vad vi skola
företaga oss. Jag tror ingen vågar bestrida, att örn vi i dag skulle exempelvis
ställas inför ett val mellan restriktionssystemet och de skatter, som för närvarande
vila på spritdryckerna, så skulle det råda en sådan oklarhet, att ingen
skulle lia lätt att träffa sitt val. Framförallt så skulle ingen kunna säga sig:
jag är övertygad örn att, örn jag väljer den eller den vägen, så är jag på den
säkra sidan. Det synes mig herr talman, som örn detta spörsmål örn att försöka
skapa klarhet för framtiden vore av så stor betydelse, att ju snabbare
man kan sätta igång detta arbete, ju snabbare man kan klarlägga det hela
och ju snabbare man kan komma till ett resultat, som möjliggör för oss att
bedöma, vilka vägar som äro lämpliga för svensk nykterhetspolitik, desto
större gagn bär man gjort dem, som en gång i en kanske icke alltför avlägsen
framtid skola bära ansvaret för en ny lagstiftning på detta område i vårt land.

Jag vill, herr talman, med åberopande av dessa synpunkter, hemställa örn
bifall till den vid bevillningsutskottets utlåtande fogade reservationen.

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! Jag har i ganska många år i bevillningsutskottet
samarbetat med herr Olsson i Gävle, och jag tror, att jag vågar
säga, att samarbetet oss emellan varit ganska gott. Under dessa år har jag
icke kunnat underlåta att med stort intresse konstatera, hurusom herr Olsson
i Gävle, när vi diskuterat angelägenheter av den beskaffenhet, som här är
före, gång på gång givit uttryck åt åskådningar och uppfattningar, som präglats
av både frimodighet och realitetssinne. Jag erinrar mig således med tillfredsställelse
herr Olssons i Gävle medverkan till den reform, som genomfördes
år 1937. Då herr Olsson i Gävle tog ståndpunkt till denna reform,
skedde det, det tror jag att jag vågar säga, efter en uppgörelse med uppfattningar,
som tidigare under många år varit hans, men som han, sedan han
konfronterat dem med verkligheten,, måst övergiva. Jag räknar honom allt detta
till förtjänst. Åtskilligt av denna frimodighet och denna verklighetspräglade
syn på dessa viktiga problem förmärktes även i hans nyss hållna anförande av
den,, som uppmärksamt lyssnade till vad han yttrade. Under sådana omständigheter
kan jag icke nog förvåna mig däröver, att herr Olsson i Gävle anser
sig kunna biträda den här presenterade reservationen, så pass oklar och så
pass präglad av självemotsägelser, som den otvivelaktigt är.

Vilka äro nu anledningarna till att bevillningsutskottets majoritet för sin
del anser sig böra avstyrka de här föreliggande motionerna? Man kan säga,
att det finns två anledningar. För det första så är det ju så, som kammarens
ledamöter säkert veta och som den, föregående ärade talaren också påpekade,
att det redan igångsatts en omfattande utredning av dessa spörsmål genom
en kommitté, som av Kungl. Majit tillsattes så sent som den 9 april i år.
Det är ju nästan alltid så här i riksdagen, att när en utredning är i gång, när
ett ärende är under övervägande i ett departement, brukar riksdagen icke be -

Måndagen den 21 juni 1943 e. m.

Nr 26.

103

Utredning rörande orsakerna till det försämrade nykterhetstillståndet i riket

m. m. (Forts.)

gära ännu en utredning, som sålunda skulle lia att utföra ett arbete parallellt
med det, som utföres av dep första utredningen.

Jag vill fästa uppmärksamheten på att de ärenden, som kammaren har att
behandla omedelbart efter detta ärende, ligga i linje med de spörsmål, som
här äro före. De följande utskottsutlåtandena beröra detaljer av dessa viktiga
frågor. I båda de ärenden, som komma efter detta på kammarens föredragningslista,
har utskottet emellertid enhälligt rekommenderat riksdagen att
avslå de ifrågavarande framställningarna med hänvisning därtill, att en kungl,
kommitté för närvarande arbetar med saken. Jag tycker, att det hade varit
konsekvept av bevillningsutskottet att bevara enigheten även när det gällde
den här förevarande angelägenheten, som ju är av precis, samma beskaffenhet
—• ehuru av något större format — som de tva, vilka vi örn en stund skola
gå att besluta örn.

Nu säger man ifrån reservanternas sida: det är riktigt, att det pågår en utredning
genom en kommitté, som tillsatts för blott några få månader sedan,
men det är icke en sådan utredning, som vi vilja ha. Den av generallotsdirektör
Torsten Petersson ledda utredningen sysslar, säger man, endast med en
detalj av hela detta problem. Vi vilja ha hela fältet belyst. Vi vilja ha sociologiska
undersökningar, djupplöjande analyser o. s. v. Det kunna vi icke få
genom herr Torsten Peterssons utredning.

Naturligtvis kan man diskutera, hur långt den sistnämnda kommitténs uppdrag
sträcker sig. För egen del har jag nog det intrycket, att fattar, denna
inom departementet arbetande utredning sin uppgift rätt,, bör den vara i stånd
att framlägga ett ganska omfattande och lödigt material till denna frågas
bedömande. Jag vill bara erinra om den första grundläggande satsen i finansministerns
direktiv för denna utredning: »Vid utredningen bör eftersträvas ett
klarläggande av de orsaksfaktorer av skilda slag, som framkallat det ökade
spritmissbruket under krigsåren.» Ja, det är precis detsamma, som motionärerna
och reservanterna vilja. Jag har då svårt att förstå, varför icke reservanterna
kunna vara tillfredsställda med denna utredning, och varför de icke i
varje fall kunna ge sig till tåls så länge, att man far se vad denna utredning
kommer med. Är det så, att resultatet av detta arbete visar sig icke motsvara
förväntningarna, att det icke ger en allsidig belysning av hela spörsmålet,
ja, då kan man taga upp frågan till förnyat övervägande, och .då.är det
enligt min uppfattning lämpligt att göra en ny aktion, men att sätta i gang en
stor och skrymmande utredningsapparat, innan man vet, vad den nu arbetande
utredningen kommer med tycker jag icke är vidare ändamålsenligt. .Man skulle
kanske kunna ägna någon tanke även at den omständigheten att en sadan utredning
kostar en hel del pengar. Här i kammaren äro vi ju, sådana som förhållandena
för närvarande äro, icke alltför trakterade av att ytterligare bygga ut det
statliga utredningsväsendet. Det ena motivet, varför motionen har avstyrkts,
är således, att ärendet för närvarande är föremål för Kungl. Maj:ts uppmärksamhet
och utredes av särskilt tillkallade sakkunniga.

Det andra motivet är kanske av större tyngd. För egen del tillmäter jag det
i varje fall ett större värde. Vi inom utskottsmajoriteten mena, att det icke kan
vara riktigt att under nu rådande ytterst labila förhållanden sätta i gång med
en stor utredning, som skall utarbeta riktlinjer för den nykterhetspolitik, som
vi här i landet skola föra i ett mera normalt läge. Man syftar med denna aktion
till en utredning, som skulle vidtagas för att skänka klarhet om, hur vår
nykterhetspolitik lämpligen skall bedrivas under normala förhållanden, men
denna utredning vill man basera på do i allra högsta grad onormala förhål -

104

Nr 26.

Måndagen den 21 juni 1943 e. m.

Utredning rörande orsakerna till det försämrade nykterhets tillståndet i riket

m. m. (Forts.)

landen, som nu råda på detta område. Jag har mycket svårt att se, hur man
skall kunna få fram något verkligt värdefullt material för det framtida arbetet
örn man grundar utredningen på undersökningar angående nu rådande läge.
Den mäste, tycker jag i varje fall, komma att leda till en ytterligt skev uppfattning,
ty man kan väl inte konstruera en nykterhetslagstiftning, som lämpar
sig både för nuvarande och för normala tider?

Jag behöver icke här, herr talman, lämna någon hild av hur det för ögonblicket
ser ut på detta område i vårt land. Vi ha misslyckats med en lång råd
av åtgärder, som vi i nykterhetens och folkhälsans intresse allesammans varit
ense om och trott på, vi ha höjt spritpriserna icke mindre än fem gånger sedan
hösten 1939, dels av statsfinansiella skäl, dels också av nykterhetspolitiska skäl.
Dessa åtgärder ha icke haft någon nykterhetsfrämjande effekt. Vi ha sänkt
tilldelningen till ett maximum av tre liter per månad. Detta har icke haft någon
nykterhetsbefrämjande effekt. Vi ha dragit m den s. k. jullitern, vi ha begränsat
möjligheterna för folk att få motbok, o. s. v. o. s. v. Resultatet har icke
blivit — det måste vi med vemod och ledsnad konstatera —- ett förbättrat nykterhetstillstånd.
Konsumtionen har visserligen sjunkit. Den har sjunkit ganska
mycket. För ögonblicket ligger den 25 eller kanske 30 % under konsumtionen
krigsutbrottet, men därmed har icke följt en förbättring av nykterhetstillståndet.
Fastmera har detta väsentligen försämrats. Antalet fylleriförseelser
har vuxit pa ett beklämmande sätt. Vilken slutsats är man berättigad draga
av dessa förhållanden? Jo, naturligtvis den slutsatsen — jag tror att herr Olsson
i Gävle är ense med mig härom — att vi med hela detta komplex av åtgärder,
som vi alla varit ense örn och beslutat med bästa vilja att göra någonting
till gagn för landet, ha träffat den hyggliga, ansvarsmedvetna delen av
befolkningen men icke det klientel vi velat komma åt, nämligen de slarviga
och ansvarslösa. Det är de sistnämnda, som nu »fylla upp» fylleristatistiken.
Hur få de sprit? Jo, i mycket stor utsträckning på illegala vägar genom motboksöverlåtelser
etc. Allt detta visar ju, att det är mycket svårt att genom att
tillgripa restriktioner^ av olika slag i krigs- och kristider åvägabringa ett något
så när hyggligt tillstånd på detta område. Det är ju nämligen under krigstider
sa, att de moralupplösande faktorerna i samhället breda ut sig i en förfärande
omfattning. Det är inte bara här i landet man har anledning att göra sådana
konstateranden. Man kan iakttaga precis samma fenomen runt örn i krigstidens
Europa. Örn vi se på vårt grannland Finland har man där försökt sig på en
mycket stark påbyggnad, av det s. k. danska systemet med utomordentligt höga
spritpriser. Man har spritpriser där som äro kanske de dubbla mot vad vi ha i
bverige, men fylleriförseelserna i Finland äro mer än dubbelt så höga som vad
^e,.. ^ närvarande äro i Sverige. Detta faktum måste ju inge den allra största
betänksamhet. Jag frågar mig: örn man nu vill starta en utredning på basis av
dylika förhållanden, vilket resultat kan den ge? Det kan ju omöjligt bli tillfredsställande.

I sitt anförande gjorde herr Olsson i Gävle gällande, att vi få inte bita oss
ast i några dogmer, vi skola gå till en frimodig, förutsättningslös och allsidig
u redning av detta problem. Ja. det låter ju säga sig, och jag är fullständigt
övertygad örn att detta är herr Olssons i Gävle uppfattning och att denna hans
upptattmng har väsentligt medverkat till att han slutit upp på reservanternas
sida. Men, herr Olsson i Gävle, är det alldeles säkert att de som stå bakom dessa
motioner ha samma mening med sin aktion? Läser man dessa motioner tillräckligt
uppmärksamt, så kanske man är berättigad att säga, att här leka kanske^
andra mål motionärerna i hågen. Motionärerna konstatera, att höjningen av
spritpriserna, restriktionernas skärpningar etc. etc. inte ha lett till resultat, men

Måndagen den 21 juni 1943 e. m.

Nr 26.

105

Utredning rörande orsakerna till det försämrade nykterhetstillståndet i riket

m. m. (Forts.)

vilka konsekvenser draga motionärerna av detta förhållande? Jo, så vitt jag
förstår, synas de draga den slutsatsen, att har det inte lyckats med detta, få
vi skärpa dem ytterligare. Jag kan inte tro, att riksdagen är redo att biträda en
dylik uppfattning. Motionärerna skissera ju i slutet på sin framställning också
vissa alternativ, som de ur sina synpunkter anse kunna komma i betraktande.
De framföra här såsom ytterligare läkemedel mot detta onda en förkortning
av utskänkningstiden, en höjning av åldersgränsen vid utskänkning av spritdrycker
etc. Det är ju något helt annat än den allsidiga och förutsättningslösa
utredning, som herr Olsson i Gävle vill ansluta sig till.

Herr Olsson menade, att vi måste söka skapa klarhet. Ja, det är en i högsta
grad behjärtansvärd önskan, och den vill jag gärna ansluta mig till. Men hur
skall man kunna skapa klarhet i detta ytterst komplicerade och svåröverskådliga
ämne, när förhållandena i ögonblicket äro sådana som de äro, när uppfattningarna
äro så skiftande och så motstridiga som de för närvarande otvivelaktigt
äro? Är det då inte klokare att vänta tills denna onormala tid har gått över
och förhållandena stadgat sig något? Vi behöva bara tänka på en sådan sak
som vad detta penningflöde här i landet hetyder i detta sammanhang. Folk har
ju mycket goda inkomster. Vi stå inför ett fenomen, som nationalekonomerna
kalla för inkomstinflation. Det är lyckligtvis inte detsamma som penningvärdesförsämring.
Dessa rikliga inkomster använda ju människorna i stor utsträckning
till nöjesliv, till spritförtäring o. s. v. När vi gå in i andra förhållanden,
är det väl tämligen sannolikt att dessa soliga dagar ta en ände och folk får vända
på slantarna både en och två gånger, vilket de inte äro tvungna att göra nu.
Jag tycker att när man allsidigt överväger det här spörsmålet, så måste man
komma fram till den uppfattningen, att tidpunkten nu är föga lämpad att sätta
i gång en undersökning av denna art. Att använda detta förvirrade tillstånd
som utgångspunkt för en planläggning av vår nykterhetspolitik på längre sikt
kan knappast vara något som är att sträva efter.

För egen del vill jag säga, att jag mycket gärna vill medverka till en sådan
utredning som den som här av reservanterna har ifrågasatts. Liksom herr Olsson
i Gävle har jag den uppfattningen, att vi måste komma till klarhet med dessa
ting. Vi kunna inte i evighet laborera med två parallella system, ett restriktionssystem,
baserat på den individuella kontrollen, och ett danskt system, baserat
på mycket höga priser. Det går inte i det långa loppet. Vi måste ha en
sådan utredning. Men är det rimligt, jag frågar det ännu en gång, att sätta
i gång denna utredning nu? Kan den antagas ge något resultat som är att taga
fasta på? Vore det inte klokare att vänta och se vad den av finansministern tillsatta
nykterhetsutredningen kan komma med och sedan på basis av dess material
taga frågan under förnyad prövning?

Det har varit överväganden av denna beskaffenhet som dikterat majoritetens
ståndpunkt. Herr Olsson i Gävle har själv påpekat, att i princip är det inte
så mycket som skiljer mellan majoriteten och reservanterna, och det är alldeles
riktigt. Men där är dock en betydande skillnad, den skillnad, som jag har
tillåtit mig här understryka, nämligen att denna undersökning, som vi alla äro
ense örn måste komma till stånd, den hör icke komma till stånd nu, därför att
då blir den skev och missvisande. Dea bör komma till ständ vid en tidpunkt, då
vi äro i tillfälle att se klarare över detta fält än vad vi för närvarande kunna
göra.

Herr talman! Med dessa ord ber jag att få yrka bifall till bevillningsutskottets
hemställan.

Under detta anförande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av förhandlingarna.

106

Nr 26,

Måndagen den 21 juni 1943 e. m.

Utredning rörande orsakerna till det försämrade nykterhetstillståndet i riket
to. to. (Forts.)

Herr Olsson i Gävle erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Jag kan inte förstå att herr Hagberg i Malmö envisas med att
tala om snabbutredningen. Snabbutredningen skall enligt direktiven skaffa
fram ett material att tjäna till ledning för omedelbara samhälleliga åtgärder
mot fylleriet. Det är snabbutredningens direktiv, när det gäller vår nykterhetspolitik.
Vad vi kräva är något helt annat. Det är därför som vi anse det
självfallet att den motion, som behandlas i nästa ärende och som ju avser
sådana omedelbara åtgärder, kan falla in under denna snabbutredning.

Att det bara skulle bli kristiden, den tid i vilken vi nu leva, som skulle
vara utslagsgivande, förstår jag inte. Vi lia ifrån det den förra rusdrycksutredningen
avslutade sitt arbete och till krigsutbrottet en tidsperiod av 6—7
fredsår, som kunna tjäna som bild för förkrigstiden. Vi ha den nuvarande
kristiden och vi komma säkerligen att få en del år efter freden, innan vi komma
fram till det slutliga resultatet i detta avseende. Örn det nu bara är det
att utskottsmajoriteten vill avvakta snabbutredningens resultat, då skulle det
ju betyda att vi skulle fatta beslutet örn utredning vid nästa års riksdag. Vad
tjänar det egentligen till med ett sådant uppskov?

Nu vill jag inte svara för någon annan än mig själv, men jag kan inte
med den kännedom jag har örn ordföranden på herr Hagbergs avdelning i
bevillningsutskottet inrangera honom bland dem som ha de där onda avsikterna,
som herr Hagberg misstänkte skulle ligga bakom det hela.

Härefter yttrade:

Herr Malmborg: Herr talman! Som motionär i denna fråga må det tillåtas
mig att framlägga några synpunkter.

I sitt yttrande till statsrådsprotokollet av den 9 april i år lämnar statsrådet
Wigforss en belysande översikt av det nykterhetspolitiska läget, som
jag tillåter mig citera: »Genom de år 1941 vidtagna åtgärderna lyckades man
icke mer än tillfälligt bryta tendensen till försämring av nykterhetstillståndet.
Den totala alkoholförbrukningen i landet ligger visserligen fortfarande på en
avsevärt lägre nivå än före kriget. Denna nivåskillnad, som väsentligen är
en följd av de genomförda skatteskärpningarna på spritdrycker och vin, har
dock minskats och betingas, såvitt angår konsumtionen av spritdrycker, numera
endast av en lägre utminutering, medan utskänkningen stigit betydligt
över förkrigsläget. Samtidigt lia vissa yttringar av det grova alkoholmissbruket
visat en påtaglig stegring. Antalet begångna fylleriförseelser har avsevärt
ökats och låg förra året ungefär 25 % över förkrigsnivån. Föreliggande
uppgifter för innevarande år peka i riktning mot en fortsatt ökning. Jämväl
de fall av alkoholism, i vilka nykterhetsnämnderna funnit internering å anstalt
nödvändig, ha under sista året företett en stegrad frekvens. Även om
den toppbeläggning för alkoholistanstalterna, som inträtt under första kvartalet
detta år, till en del kan antagas bero på den effektivare övervakning av
alkoholisterna, som uppnåtts genom länsnykterhetsnämndernas verksamhet,
synas beläggningssiffrorna giva vid handen att en verklig ökning av alkoholismen
nu inträtt.»

Läget på detta område är onekligen allvarligt och komplicerat. Den totala
alkoholförbrukningen ligger fortfarande på ett avsevärt lägre plan än under
förkrigstiden, men den bär stigit från bottenläget år 1940, då den var 28.6
miljoner volymliter, och uppgick förra året till cirka 30 miljoner liter. Antalet
fylleriförseelser har kraftigt ökats, och enligt officiell statistik låg det
i mars i år över 50 % över förkrigsnivån. Här föreligger ett invecklat orsaks -

Måndagen den 21 juni 1943 e. m.

Nr 26.

107

Utredning rörande orsakerna till det försämrade nykterhetstillståndet i riket

m. m. (Forts.)

sammanhang, och vi lia i var motion erinrat örn några faktorer, som påverkat
händelseförloppet. Jag skall inte nn upptaga tiden med att erinra örn

desamma. . ...

Finansministern tillmäter skatteskärpningarna en väsentlig betydelse för
konsumtionens nedgång, vilket bör observeras. Effekten av de vidtagna restriktionerna
synes mera problematisk, åtminstone det hämmande inflytandet. Den
sedan hösten 1941, eller från tidpunkten för införandet av krisrestriktionerna,
märkbara starka ökningen i motboksantalet har fortsatt under innevarande års
första kvartal. Stegringen under de sista 12 månaderna utgör nära 37,000 eller
2.3 % av motboksantalet den 1 april 1943. Ökningen är anmärkningsvärd, heter
det i »Tidskrift för Systembolagen», där uppgifterna äro hämtade, och
det kan man gott instämma uti. Onekligen sker en överlåtelse _av motböcker
i stor skala, och den individuella kontrollen har blivit alltmer illusorisk. Besparingsberedningen
anför i sitt betänkande, att den inhämtat, att den individuella
kontrollen beräknas kosta 2.5 miljoner kronor örn året. Det kan
ifrågasättas, heter det, om vid nuvarande höga spritpriser detta kontrollsystem
har samma betydelse som tidigare. Beredningen tar ingen ställning
till motbokens slopande utan omnämner saken som en tänkbar besparingsåtgärd,
men det anförda yttrandet syns mig belysande för det labila läget i
fråga örn nykterhetspolitiska åtgärder.

Antalet alkoholister lär uppgå till cirka 60,000 i vårt land. Den toppbeläggning
för alkoholistanstalterna, som inträtt under första kvartalet detta år,
ger också vid handen, att en verklig ökning av alkoholismen nu inträtt. Ungdomens
andel i fylleriförseelserna är också ytterst betänklig. Den försämring
av nykterhetstillståndet, varom här anförda symptom varsla, skulle, sorn. också
finansministern anfört, även under normala förhållanden vara ägnad att ingiva
betänkligheter, men den får en allvarligare karaktär i nuvarande tidsläge med
de skärpta kraven på vaksamhet och hållning, som försvarsberedskapen förutsätter
bland såväl militären som medborgarna i gemen. Vid en debatt här i
andra kammaren för en tid sedan, uttryckte en av bevillningsutskottets ledamöter,
herr Hagberg i Malmö, som sill uppfattning, att vi ha misslyckats med
nykterhetspolitiken, och det är nog tyvärr fallet. I vår motion ha vi uttryckt
det försiktigare. Vi ha sagt, att de nykterhetspolitiska åtgärderna i vårt land
icke äro tillräckligt effektiva, och med anledning härav ha vi också hemställt
örn en allmän översyn av nykterhetspolitiken, varur eventuellt kan framgå
nya eller reviderade riktlinjer för densamma. Herr Hagberg vill tydligen, vilket
framgick av dagens anförande, inte draga dessa som mig synes logiska slutsatser
av konstaterandet av nykterhetspolitikens misslyckande.

Utskottsmajoriteten, som avstyrker motionen, hänvisar till den pågående
snabbutredningen rörande orsakerna till det försämrade nykterhetstillståndet.
För egen del hälsar jag denna utredning med stor tillfredsställelse, inte minst
den utformning, som direktiven fått. Jag förutsätter att kammarens ärade ledamöter
studerat dessa direktiv, så att jag inte behöver här citera dem. Men
såvitt jag kan förstå utesluter denna snabbutredning på intet sätt behovet av
en mera långtsyftande undersökning, som förutsattes i vår motion och som också
reservanterna kräva. Jag tillåter mig också här att som stöd för mm uppfattning
citera finansministerns ord i det nyss åberopade statsrådsprotokollet. Han
säger: »En mångfald olika omständigheter av psykologisk, ekonomisk och
social natur, som delvis torde vara statistiskt oåtkomliga, kunna antagas ha
medverkat härtill. Givetvis ligger en mera uttömmande analys av dessa faktorer
utom ramen för nu ifrågavarande utredning. Därtill skulle erfordras
relativt omfattande och tidsödande sociologiska undersökningar.»

108

Nr 26.

Måndagen den 21 juni 1943 e. m.

Utredning rörande orsakerna till det försämrade nykterhetstillståndet i riket

m. m. (Forts.)

Här utvecklas, enligt min uppfattning, en klar motivering för en djupgående
undersökning, oell jag Ilar för mili del svårt att förstå utskottsmajoritetens
uppfattning, att tidpunkten för en sådan inte nu skulle vara lämplig. Herr
Hagberg i Malmö framhöll nyss i sitt anförande, att man inte skall företa en
ny utredning nu på grund av den pågående snabbutredningen. Men denna utredning
har ju inte alls samma syfte. A ena sidan sade herr Hagberg att motionärerna
vilja ha en undersökning av orsakerna till det försämrade nykterhetstillståndet
under krisåren, men å andra sidan sade han att vi syfta till en
undersökning för normala tider, men den, menade han, kunde inte företas nu
under dessa abnorma förhållanden. Jag vill till detta säga att Rom byggdes
inte på en dag och man kan inte förutsätta, att denna långtsyftande undersökning
skall kunna genomföras på kort tid. Den måste nog ta flera år i anspråk,
och då kan man väl räkna med att man får möjlighet att bygga på mera normala
förhållanden. I varje fall synes det mig ligga inom det möjligas räckvidd
att göra en djupgående undersökning på sådant sätt, att man därav kan dra
bestämda slutsatser för framtiden.

Läget synes mig vara så förvirrat och allvarligt, att vi nödvändigt måste
söka gå till roten med det onda. Åsikterna örn framkomliga vägar i syfte att
förbättra nykterhetstillståndet gå också isär bland de organiserade nykterhetsvännerna.
Nykterhetsfolkets landsmöten ha uttalat sig för avskaffande av
restriktionssystemet och i dess ställe införande av en kraftig alkoholbeskattning,
men någon fullständig enighet tycks inte råda i dessa kretsar. Själv har
jag ingen deciderad uppfattning på denna punkt, men jag finner den nuvarande
situationen ohållbar. Att motbokskontrollen är mer eller mindre illusorisk
har jag tidigare framhållit. Men den ökade beskattningen synes inte
heller ha lett till önskvärda resultat. Örn spritkonsumtionen visat normal priskänslighet
skulle förbrukningen ha gått ner med omkring 45 procent, enligt
beräkning av nationalekonomiska experter. I verkligheten har nedgången stannat
vid cirka 20 procent, vilket på sitt sätt belyser innebörden i det gamla
uttrycket att för svensken blir spriten aldrig för dyr. Det synes ligga något
avgörande fel i vårt nuvarande dubbelbottnade system, varom en allsidig utredning
bör kunna skapa klarhet. Under alla förhållanden äro vi inte försvarade
med att bara konstatera ett försämrat läge och förefintliga svårigheter
att komma därur. Stora värden, såväl andliga som ekonomiska, stå på spel,
inte minst beträffande vår ungdom, och en djupgående och förutsättningslös
undersökning på det nykterhetspolitiska området framstår just nu som i allra
högsta grad motiverad, särskilt ur folkpsykologiska synpunkter.

Som jag nyss anförde måste man beräkna att en långtsyftande undersökning
tar avsevärd tid i anspråk och under tiden få vi inte försumma att vidta verksamma
åtgärder. Jag hoppas att den nu i gång varande snabbutredningen kommer
med förslag om effektiva åtgärder snarast möjligt.

Jag tillåter mig också i det här sammanhanget peka på att ökad upplysning
framstår som särskilt önskvärd i nuläget. Tidigare beviljade riksdagen ett
anslag på 200,000 kronor till föreläsnings- och instruktionsverksamhet inom
nykterhetsarbetet. Detta utgår från och med nästa budgetår med 70,000 kronor,
och då är anslaget ändå höjt genom beslut vid årets riksdag; nedprutningen
innebär dock en hård beskäring. Jag tror att man inom det organiserade
nykterhetsfolkets led är både beredd och villig att delta i en omfattande upplysnings-
och propagandaverksamhet, men då måste också nödiga medel ställas
till förfogande, vilket med hänsyn till statens rikligt flödande spritinknmster
inte ter sig som något orimligt. Denna propagandaverksamhet behöver inte
nödvändigt enbart gå i gamla hjulspår. Inte minst med hänsyn till vår ung -

Måndagen den 21 juni 1943 e. m.

Nr 26.

109

Utredning rörande or sätterna till det försämrade nykterhets tillståndet, i riket

m. m. (Forts.)

dom måste man söka skapa en sundare och mera allvarsfylld syn på alkoholismens
problem. Ur tidningen Svenska Dagbladet tillåter jag mig citera några
tänkvärda ord i detta sammanhang.

»När man vet», skriver tidningen, »vilken verklig fara alkoholismen är i ett
folks liv, blir det uppenbart att nya krafttag måste tillgripas och helst på nya
vägar. En sådan belastning kan ett folk, som hotas av befolkningsminskning i
en nära framtid, icke bära. Det gäller att göra klart för de unga, att alkoholismen
är en verkligt allvarlig fara både för folket och den enskilde. Det gäller
att övertyga dem om att spritbruket icke är ett tecken till mogenhet och
att motboken icke är ett bevis på medborgerligt förtroende. Det rationella överslätandet
av snart sagt alla möjliga försyndelser under spritpåverkan måste
ge vika för en sundare och mera allvarsfylld syn på alkoholismens fördärvande
farsot.» Det anförda torde inte innebära några överdrifter men lämnar
ett starkt belägg för att vi verkligen behöva något av en folkresning mot den
samhällsfara som alkoholmissbruket innebär för vårt land.

Det har från skilda håll framlagts förslag till åtgärder för att örn möjligt
förbättra det nuvarande dåliga nykterhetstillståndet. Jag skall inte trötta
kammaren med att erinra örn dessa. Jag har, herr talman, i alla fall med det
anförda velat framlägga några synpunkter på de nykterhetspolitiska problemen.
Lägets allvar bestrides väl av ingen, och man borde också kunna vara
överens om att söka finna utvägar att ernå ett bättre tillstånd på detta område.
Den pågående snabbutredningen tar sikte på mera dagsaktuella frågor,
men vad som därjämte behöves är en utredning och en översyn på längre sikt.
Reservanterna i utskottet ha också funnit en sådan sakligt motiverad och jag
ber, herr talman, att i anslutning till vad jag här anfört liksom till motiveringen
i reservationen få yrka bifall till densamma.

Häruti instämde fröken Hesselgren, samt herrar Lindmark, Sandberg, Björling,
Svensson i Ljungskile och Boman.

Herr Hagberg i Malmö erhöll på begäran ordet för kort genmäle och antörde:
Herr talman! Herr Olsson i Gävle liksom den senaste ärade talaren
ha starkt understrukit, att denna snabbutredning tar sikte endast på de aktuella
förhållandena på detta område. Den skall, som namnet anger, vara färdig
tämligen fort. Det som motionärerna och reservanterna syfta till är en
utredning, som tar sikte på normala förhållanden långt fram i tiden. Den siste
ärade talaren framhöll, att en sådan utredning måste taga avsevärd tid i anspråk,
sannolikt flera år. Men är det så, att denna utredning kommer att ta
många år i anspråk, 5—6 år kanske — man nämnde siffran sex år i första
kammaren, och det är mycket möjligt — då frågar jag mig: är det då nödvändigt
att besluta denna utredning just i dag? Är det inte då lämpligt att avvakta
snabbutredningens resultat? Då har man gratis till sitt förfogande det
arbete, som den utredningen utfört, och slipper att göra ett parallellarbete på
detta område.

Herr Malmborg, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle, yttrade:
Herr talman! Som jag sade i mitt anförande tror jag att det särskilt ur
folkpsykologiska synpunkter är ytterst motiverat att man sätter i gång en
utredning på lång sikt nu. Jag tror man kan säga, att stora grupper av vårt
folk verkligen förvänta att riksdagen här söker vidtaga åtgärder på lång sikt
och i syfte att de bli så effektiva som möjligt. Snabbutredningen har sin uppgift
begränsad — det är så tydligt och klart angivet i direktiven — men vi

Ilo

Nr 26.

Måndagen den 21 juni 1943 e. m.

Utredning rörande orsakerna till det försämrade nykterhetstillståndet i riket
m. m. (Forts.)

äro inte hjälpta därmed. Yi måste försöka se på längre sikt och taga ett verkligt
krafttag.

Herr Hagberg i Malmö erhöll ånyo på begäran ordet för kort genmäle och
anförde: Herr talman! Det är väl så att det är det aktuella läget, som oroar
befolkningen och detta med ali rätt, och det är det aktuella läget som snabbutredningen
tar fasta på. Tillvaron av snabbutredningen och förhoppningen
att den snart skall komma fram till ett resultat är, såvitt jag förstår, av beskaffenhet
att lugna befolkningen och bör då kunna vara av den psykologiska betydelse,
som herr Malmborg här är så intresserad av.

Herr Malmborg erhöll jämväl på begäran ånyo ordet för kort genmäle och
yttrade: Herr talman! Snabbutredningen tar sikte på dagens aktuella krav,
men vårt folk bör också kunna med lugn se framtiden an och bör kunna få en
sådan undersökning och utformade förslag, att man kan hoppas på ett verkligt
förbättrat nykterhetstillstånd lång tid framöver.

Härpå anförde:

Herr Kilbom: Herr talman! Då jag kommer att rösta för reservationen, känner
jag mig föranlåten att omedelbart säga, att jag icke gör det på herr Malmborgs
motivering. Jag tror inte att det förhåller sig som han säger, att det är
stora grupper av vårt folk som, efter vad han tycks förmena, vill gå in för någon
förbudspolitik.

Herr Hagberg i Malmö tycker jag bevisade litet för mycket, då han gick
emot förslaget. Han sade i första delen av sitt anförande, att den snabbutredning,
som är igångsatt, överflödiggjorde utredningen på längre sikt. Men det
är ju dock två alldeles skilda ting, som dessa utredningar skola söka klarlägga.
Snabbutredningen skall söka komma till klarhet örn orsakerna till det nu försämrade
nykterhetstillståndet. Den utredning, som reservanterna föreslå, avser
att få klarhet angående hela den hittills förda nykterhetspolitiken och eventuellt
överväga nya riktlinjer för densamma. Jag kan således inte alls finna,
att, som herr Hagberg säger, snabbutredningen överflödiggör den som reservanterna
föreslå.

Då första kammaren har tagit utredningskravet och med hänsyn till den
stämning, som råder här och som kommit till uttryck redan vid tidigare debatter
i denna fråga, så förefaller det mig tämligen säkert att andra kammaren
också kommer att bifalla utredningskravet, d. v. s. besluta i enlighet med
reservationen. Jag tror inte att vi kunna ha två nykterhetspolitiska system.
Jag tror inte att vi kunna ha den individuella kontrollen och samtidigt använda
skatteskruven på det sätt som nu sker. Det sistnämnda överflödiggör
det förstnämnda. Vill man ha en förnuftig nykterhetseffekt måste man
välja det ena eller det andra. Det är det, herr talman, som jag anser att
den nu föreslagna utredningen skall söka komma till klarhet örn. Att det skall
bli en helt förutsättningslös utredning är ett väsentligt argument för min ståndpunkt.
Förutsättningslösheten skall emellertid inte bara uttalas i riksdagsdebatter
och i ett eventuellt yttrande till statsrådsprotokollet, man skall också
vid valet av utredningskommittén se till att det faktiskt blir så. Man skall med
andra ord se till att icke i utredningen kommer inflytande från spritbyråkratien.
Ty jag vågar hävda, att denna är icke fri, objektivt sett, i sitt ställningstagande
till olika nykterhetspolitiska system.

Jag har, herr talman, velat uttala detta önskemål till den kraft och verkan
det hava kan och ber således att få yrka bifall till reservationen.

Måndagen den 21 juni 1943 e. m.

Nr 26.

lil

Utredning rörande orsakerna till det försämrade nykterhetslillståndet i riket.

m. m. (Forts.),

Herr Lindqvist: Herr talman! Jag har inte begärt ordet för att på något
sätt polemisera mot de föregående talarna utan snarare för att avge en deklaration.

För en stund sedan kom en kamrat till mig här i bänken och sade: .Ja, har
komma vi att rösta för reservationen. Inte jag för min del, svarade jag, jag
kommer att rösta för utskottet. Men både Adolv Olsson och Bärg ha ju ställt
sig på reservanternas sida, invände han, och de äro väl ärliga, trogna nykterhetsvänner.
Javisst äro de det, svarade jag, men det kan inte hjälpas att jag
tror att Adolv Olsson och Bärg tagit fel i detta fall, ty enligt min uppfattning
är det så, som herr Hagberg i Malmö säger. Det är inte riktigt, när man nu fått
i gång en snabbutredning, att samtidigt starta en utredning som tar minst, som
det har sagts här, fem, sex år.

För några månader sedan var jag på ett möte, där organiserade nykterhets-,
vänner hade att diskutera de sorgliga förhållanden som nu råda på grund av
det ökade fylleriet. Vid det tillfället voro vi överens örn, att vi skulle göra en
framställning till finansministern örn igångsättande av en snabbutredning för
att örn möjligt få fram vad huvudorsaken var till det ökade fylleriet. En sadan
snabbutredning har nu kommit till stånd och nog är det väl riktigare att man
avvaktar dennas resultat, även örn dess uppdrag är mera begränsat än den stora
kommitténs uppdrag skulle bli. Kan man inte befara, örn vi nu få igång en
utredning, att under tiden som den arbetar kan det komma förslag örn den eller
den partiella reformen, men då blir det många som säga:.Nej, nu skola vi inte
göra det här, utan vänta och se till vilket resultat utredningen kan komma. Vi
bruka göra så, både jag och andra, att vi avvakta en pågående utrednings resultat,
innan man vidtar åtgärder på ifrågavarande område. Dessutom ha vi
väl alla den erfarenheten, att med lagstiftning kan man nå en del, men bara
en liten del av folket. Det var endast några år sedan vi fingo en ny lagstiftning
och vi trodde, att vi därefter skulle få mycket bättre nykterhetstillstånd
i landet. Ha vi fått det? Nej, motsatsen har blivit fallet. Nu kunna vi ju skylla
på kriget och därav följande förhållanden, och naturligtvis är det så att det gör
sitt till.

Herr Malmborg talade örn anslag till upplysningsverksamhet. Ja, jag har
varit med örn att bevilja stora anslag till detta ändamål och kommer att vara
med örn det även i fortsättningen, vi kunna inte vara utan sådan upplysning.
Men vi få inte glömma, när vi tala örn upplysning för att få folk att låta bli att
använda sprit, att det är helt få av de mest upplysta — örn jag dit räknar dem,
som ha fått skolning och olika utbildning •— som finnas i helnykterhetsfolkets
leder och arbeta för helnykterhet. Det är således inte av brist på uppresning
som folk använder sprit. Herr Malmborg nämnde också något örn
ungdomen, och det bruka vi ju göra, när det gäller en spritfråga. Vi klandra
ungdomen för att den är så svår mot vad den varit förut. Men, herr Malmborg,
vore det inte bättre, då vi nu klaga på ungdomen som spritar och blir
anhållen för fylleri, att vi gjorde klart för oss, att det inte i första hand är
ungdomens fel att den så gör. Vilka är det, som lämna ungdomen sina litrar?
Är det inte de äldre som göra det? Och vi som äro äldre och inte längre kunna
räknas till ungdomen skulle väl ändå gå före med gott exempel.. Om man
själv spritar, går det inte att säga till ungdomen, att så skall ni inte göra,
utan då, är det bättre att man själv låter bli spriten. Vad skulle det inte verka
för folknykterheten i detta land, örn exempelvis riksdagens ledamöter vore
nykterister? Men det vilja inte alla vara med örn. Och vad skulle in1c det betyda,
örn det ibland vid nykterhetsmöten och stora kongresser gick till på
annat sätt än som är fallet? Där har man ju landshövdingar och framstående

lii’ Nr 26. Måndagen den 21 juni 1943 e. m.

Utredning rörande orsakerna till det försämrade nykterhet still ståndet i riket
m. m. (Forts.)

män, som öppna mötena och prisar nykterhetsrörelsen, men någon liten stund
senare vid middagen visar det sig att dessa personer visst inte äro nykterister.
Vi skola inte klandra ungdomen utan i stället gä före nied gott exempel.

När jag nu inte kommer att rösta för reservationen, sker detta, som jag sade,
därför att jag inte tror det kan vara riktigt att sätta i gång denna utredning nu.
Detta utskottsbetänkande är skrivet så, att när jag läste det — jag hade inte
hunnit till reservationen ännu — tänkte jag: Det här utlåtandet ha väl herrar
Bärg och Olsson i Gävle varit med örn att skriva. Det är så som jag tycker att
de mycket väl skulle kunna skriva, och det är ju ett mycket välvilligt utlåtande.
Vi se emellertid olika på denna sak. Jag vill nå samma mål som herrar
Olsson och Bärg i reservationen, men jag tror inte de föreslå den rätta vägen
att komma dit. Jag tror det var herr Olsson i Gävle som frågade: Vad tjänar
det till att vänta till nästa år, vi kunna lika gärna skriva nu. Jo, till nästa
år kunna vi få snabbutredningens resultat, då se vi bättre hurudant läget är än
i dag. Jag skulle tro att örn riksdagen skriver, kommer finansministern att i
en sådan fråga som denna villfara riksdagens begäran och snarast möjligt utse
en kommitté för utredningen. Men då stå vi där vi nu stå och komma ingen vart.
Örn snabbutredningen skulle lägga fram förslag till lagstiftningsåtgärder, så
kanske till nästa år de finnas inom kammaren som säga: Nej, nu skola vi vänta
på den stora utredningens förslag.

Jag kan således inte, herr talman, finna att man gagnar nykterheten på något
sätt med att nu skriva till Kungl. Maj:t örn denna sak. .lag ber därför att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Häruti instämde herrar Fast, Sundström i Vikmanshyttan och Vougt.

f..1''?err. Herg vall: Herr talman! Under dessa krisår ha vi vid åtskilliga tillfällen
i riksdagen diskuterat frågorna örn höjda spritskatter. Riksdagen har
också biträtt finansministerns förslag i det avseendet, och för egen del har jag
både röstat och talat för dessa förslag örn höjda spritskatter. För mig har utgångspunkten
därvidlag emellertid aldrig varit att jag trott på dessa höjda
skatter som någon lämplig och slutgiltig åtgärd för att åstadkomma ett ur
nykterhetssynpunkt tillfredsställande resultat, utan min ståndpunkt därvidlag
har varit ett uttryck för att det varit nödvändigt med hänsyn till det existerande
statsfinansiella läget.

Det är emellertid tydligt att utvecklingen har lett därhän, att vi för närvarande
kommit in i ett besvärande läge i nykterhetspolitiskt hänseende. Det kan
inte hjälpas att det i längden kommer att visa sig utomordentligt svårt att
manövrera med två system, som arbeta utifrån så pass skilda utgångspunkter
som det nuvarande restriktionssystemet och det danska systemet med höga
spritpriser. Jag kan för min del inte komma ifrån att vi så småningom, när
krisförhållandena upphöra, måste skapa klarhet örn vilken väg vi vilja vandra.
För egen del har jag en ganska bestämd uppfattning i detta avseende, men
lämnar det därhän. Det är nödvändigt att vi här göra ett val eller att vi åtminstone
undersöka, örn det finns någon möjlighet att på ett mera framgångsrikt
sätt än enligt nuvarande metod kombinera restriktionssystemet och de
höjda spritpriserna. Man kan också mycket väl säga att nykterhetstillståndet
icke är så tillfredsställande, och detta talar för att vi böra ta oss en funderare
På om vi kunna finna ut några medel att få det bättre. Jag anser det alltså
självklart att vi måste sätta i gång en utredning som klarar upp dessa problem,
och jag tycker det är riktigt även ur den speciella yrkessynpunkt som
intresserar mig. Ty jag måste säga att i det långa loppet är det nödvändigt för
dem, som ha att arbeta på detta område, för systembolagen, att veta efter vilka
principer de skola arbeta.

Måndagen den 21 juni 1943 e. m.

Nr 26.

113

Utredning rörande orsakemu till det försämrade nykterhet stillståndet i riket

m. m. (Forts.)

Åtskilliga talare lia sagt att man bör göra en sådan utredning, men att det
inte är lämpligt att göra den nu. Det är främst två skäl man anfört mot att
nu sätta i gång utredningen. Det ena är att en nu igångsatt utredning skulle
komma att väsentligt bygga sitt arbete på de abnorma kristidsförhållandena.
Jag tror emellertid att den farhågan är överdriven. Skall man göra ett ordentligt
utredningsarbete på detta område, kommer detta att ta så rundlig tid i anspråk
att vi säkerligen också få räkna med återvändande normala förhållanden.
Och vi kunna också i en sådan utredning tillgodogöra oss erfarenheterna
från åren före krisen. Jag tror inte att man behöver vara rädd för att vid en
nu igångsatt utredning få hela materialet hämtat från krigstidens abnorma
förhållanden.

Den andra invändningen framfördes nyss av herr Lindqvist och den har
skymtat även i föregående anföranden, nämligen att det inte var rimligt att
nu sätta i gång en större utredning på lång sikt, då man har den pågående
snabbutredningen. För min del måste jag i likhet med flera föregående talare
säga, att det är för mig omöjligt att förstå, att dessa saker konkurrera med
varandra. Den pågående utredningen syftar uteslutande till att komma under
fund med åtgärder, som man snabbt kan tillämpa under nu existerande krisförhållanden
för att få en omedelbar effekt i nykterhetsavseende. Det begränsar
ju området för denna utredning högst väsentligt och gör att den inte rimligen
kan konkurrera med en sådan här större utredning. Därtill kommer att jag
nog tycker att herr Lindqvists farhågor äro litet överdrivna att en sådan
igångsatt större utredning, som nätt och jämnt hinner börja sitt arbete innan
den nu existerande snabbutredningen hunnit framlägga sitt förslag, skulle
bli något slags skäl för dem som inte ha några intressen på detta område att
säga, att nu vänta vi på den stora utredningen. Jag tror att det är att hysa en
litet för låg tanke om den svenska riksdagen. Jag tror att den mycket väl
kan skilja på de åtgärder, som snabbutredningen kommer att föreslå, som ju
siktar på ögonblickets omedelbara behov och på åtgärder av den art, som kunna
med detsamma genomföras, och de riktlinjer och syftemål, som en utredning
av den art, som här förordas i reservationen, har ställt för sig.

Det är riktigt att skillnaden mellan utskottsmajoriteten och reservanterna
inte är så stor i motiveringsavseende. De komma dock till olika slut, och för
min del måste jag säga, när jag överväger de olika omständigheterna, att jag
finner det naturligare att man nu sätter i gång en utredning, som man dock
ingalunda kan vänta något omedelbart resultat av utan som får hålla på ganska
länge, örn den skall komma till rätta med dessa svåra och komplicerade
frågor. Det är bättre att göra det nu än att skjuta upp det.

Från den utgångspunkten, herr talman, ber jag att få yrka bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herr Lindberg i Stockholm.

Herr Orgard: Efter det senaste anförandet kan jag avstå från att framföra
en del synpunkter, som jag ursprungligen tänkt lägga fram. Jag skall bara
erinra örn några få saker.

Herr Hagberg i Malmö konstaterade, att den nykterhetspolitiska linje, vilken
vi hittills följt, misslyckats, och bakom alla anföranden, som hållits, har
det ju stått ett frågetecken på denna punkt. Detta ger ju anledning till den
slutsatsen, att en utredning är motiverad. För en dylik utredning gäller det
att pröva det system och de linjer, som vi hittills följt, både restriktionssystemet
och .systemet nied de höjda skatterna.

Andra hammarens protokoll Nr £6.

114

Nr 26.

Måndagen den 21 juni 1943 e. m.

Utredning rörande orsakerna till det försämrade nykterhetstillståndet i riket
m. m. (Forts.)

När det invändes, att vi redan lia en utredning, bör det understrykas, att
denna pågående utredning icke gäller nu ifrågavarande spörsmål utan något
helt annat.

Vidare säger man, att tidpunkten nu icke är lämplig för igångsättande av
den utav reservanterna föreslagna utredningen. Vi böra, säger man, avvakta
en lämpligare tidpunkt, och i utskottets betänkande heter det, att man bör
samla material från mera normala tider för att överhuvud taget kunna föranstalta
örn en utredning. Detta måste innebära att, sedan man kommit in i
fredliga förhållanden, en avsevärd tid kommer att förflyta, innan man överhuvud
taget kan tänka på att en utredning av det slag, varom här är fråga,
igångsättes. För övrigt kan det ifrågasättas, örn man, även örn man kommer
in i fredliga förhållanden, därmed kan sägas komma in i normala förhållanden.
Utskottets uttalande betyder sålunda, att den av reservanterna begärda
utredningen kommer att uppskjutas till en mycket avlägsen och obestämd framtid.
Jag ber emellertid att få säga, att vi redan nu ha tillräckligt material
både från normala tider och från de onormala tider, i vilka vi för närvarande
befinna oss.

Till sist vill jag bara säga, att kammaren ju tidigare fattat ett positivt beslut
i ett läge, där förhållandena voro ungefär likadana som i den nu föreliggande
situationen. Det var när kammaren beslöt att ta en utredning på lång
sikt angående efterkrigsproblemen. Även då invändes det, att vi hade en
utredning, som arbetade på kort sikt, men trots detta godtog kammaren förslaget
örn en utredning på lång sikt. Det förefaller mig, som örn det ligger till
på ungefär samma sätt i den nu aktuella frågan. Likaväl som kammaren vid
detta tidigare tillfälle kunde besluta örn en utredning på lång sikt, skulle val
kammaren nu, förefaller det mig, kunna göra detsamma, oaktat att en korttidsutredning
föreligger.

På grund av det nu anförda ber jag att få yrka bifall till reservanternas
förslag.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr förste vice talmannen
gav^ propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag
därå samt bifall i stället till den vid betänkandet fogade reservationen; och
fann herr förste vice talmannen den senare propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Hagberg i Malmö begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes
:

Den, som vill, att kammaren, med avslag å bevillningsutskottets hemställan
i utskottets förevarande betänkande nr 40, bifaller den vid betänkandet fogade
reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en, gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen.

Kammaren hade alltså avslagit utskottets hemställan och i stället bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen.

Måndagen den 21 juni 1943 e. m.

Nr 26.

115

§ 12.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 41, i anledning av väckta
motioner om skärpning av straffet för överlåtelse av motbokssprit till ungdom
under 21 år.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 13.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 47, i anledning av väckt motion
angående viss ändring i förordningen angående försäljning av pilsnerdricka.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade

Herr Fröderberg: Såsom motionär skall jag be att bara med några ord få
ta kammarens öra i anspråk.

Den motion, vi nu behandla, är ett led i kampen mot de rullande ölkrogarna
på landsbygden. Att dessa utgöra en verklig landsfara äro vi ju alla ense örn.
Ingen bestrider detta. Flera av länsnykterhetsnämnderna ha också tillstyrkt
motionen.

Med tanke på att de officiella myndigheterna ha ringa intresse för saken
men de kommunala nykterhetsnämnderna så mycket mera hade jag föreslagit,
att nykterhetsnämndernas ordförande skulle få samma rätt som landsfiskalerna
att granska bryggeriernas försäljningsböcker.

Utskottet har visserligen avstyrkt motionen men med en mycket välvillig
motivering, och utskottet föreslår, att motionen upptages till behandling vid
den beslutade allmänna översynen av nykterhetslagstiftningen.

Utskottet pekar också på att kvittensböckerna i nu förevarande avseende
äro av större intresse än försäljningsböckema. Detta är ju sant, men man kan
ju tänka sig ett både ■—■ och i stället för ett antingen — eller.

När jag vintern 1939—1940 låg mobiliserad i Norrbotten, föro ölkuskarna
runt förläggningarna utan att ha några som helst kvittensböcker.

Jag skall ge ett annat exempel på hur det går till. Såsom ordförande i min
kommuns nykterhetsnämnd besökte jag bryggeriet i närmaste stad och bad
att få ta del av uppgifterna örn försäljningen till kommunen. Någon rätt till
det hade jag ju inte, men jag fick i alla fall göra det. Det skedde i gott samförstånd
med bryggeriets chef.

Då vi gingo igenom bryggeriets böcker, träffade vi strax på en person, som
regelbundet mottagit 25 halvor pilsner varannan vecka. Jag frågade, hur det
kornig, att denne person, som jag visste icke kunde betala sin skatt, rekvirerade
så mycket pilsner. »Jo», säger chefen för bryggeriet, »det är en stående
rekvisition. Han har en gång för alla sagt ifrån, att han skall ha 25 pilsner
varannan vecka.» »Hur gammal är den rekvisitionen?» säger jag. »Jo, den
är tre ar gammal», blir svaret. Pa grund av en tre år gammal rekvisition kör
man alltså regelbundet varannan vecka ut 25 pilsner till denne person. Då vi
gingo igenom bryggeriets handlingar, träffade vi på många liknande fall.

Dessa saker har allmänne åklagaren synnerligen litet intresse för, men de
kommunala förtroendemännen så mycket mera. Jag menar, att om de kommunala
förtroendemännen finge rätt att ett par gånger örn året komma in i
bryggerierna och i samråd med cheferna undersöka förhållandena, skulle man
på samförståndets väg kunna komma till ur nykterhetssynpunkt mycket lyckliga
resultat.

Nu har utskottet påpekat, att nykterhetsnämnderna kunna begära polismans
befogenhet för någon av ledamöterna, vilken då vid kringföringen får rätt att

Motion angående
viss ändring
i förordningen
angående
försäljning
av pilsnerdricka.

116

Nr 26.

Måndagen den 21 juni 1943 e. m.

Motion angående viss ändring i förordningen angående försäljning av pilsnerdricka.
(Forts.)

granska kvittensblocken. Det är emellertid inte många, som vilja gå och passa
ölkuskarna på vägarna. Vad man på detta sätt får veta är ju dessutom endast,
örn lasset för dagen stämmer med blocket. Det är naturligtvis av mycket större
värde att ett pär gånger örn året tillsammans med bryggeriernas ledning få
gå igenom kundkretsen och diskutera de olika fallen.

Jag bär intet yrkande, men jag hoppas, att frågan verkligen kommer till
grundlig behandling i samband med den allmänna översynen av rusdryckslagstiftningen.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 14.

Föredrogs andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 14, i
anledning av väckt motion angående översyn av gällande regler örn järnvägs
ansvar för skada å gods.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 15.

Herr Eriksson i Stockholm erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman!
Jag får hemställa, att kammaren ville besluta, att två gånger bordlagda
ärenden skola å morgondagens föredragningslista uppföras i följande ordning,
nämligen först utrikesutskottets memorial nr 1 samt därefter statsutskottets
utlåtanden nr 211—215, 217, 218, 221—225, 227—230, 216, 219 och 220, bevillningsutskottets
betänkande och memorial nr 37 och 53, jordbruksutskottets
memorial nr 63, första särskilda utskottets memorial nr 5, andra särskilda utskottets
memorial nr 4, bankoutskottets utlåtanden nr 68 och 69, statsutskottets
utlåtande nr 226, andra lagutskottets utlåtanden nr 56, 58 och 62 samt
första lagutskottets utlåtande nr 49.

Denna hemställan bifölls.

§ 16.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtanden:

nr 231, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till skjutfält för Bergslagens artilleriregemente m. m. jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 232, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förbättring av
Ljungbyheds flygfält;

nr 233, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under tredje
huvudtiteln gjorda framställningar om anslag för budgetåret 1943/44 till statens
informationsstyrelse jämte en i ämnet väckt motion;

nr 234, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredskapsstat
för försvarsväsendet för budgetåret 1943/44 jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 235, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning i fråga örn vissa byggnadsarbeten
för armén;

bevillningsutskottets betänkande, nr 52, angående beräkning av bevillningarna
för budgetåret 1943/44 m. m.;

Måndagen den 21 juni 1943 e. m.

Nr 26.

117

bankoutskottets utlåtande, nr 67, angående regleringen för budgetåret
1943/44 av utgifterna under huvudtiteln Riksdagen och dess verk m. m.; samt

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 59, i anledning av väckta motioner angående bemanningsbestämmelser för
handelsfartyg;

nr 60, i anledning av väckta motioner örn viss ändring i sjöarbetstidslagen;
nr 61, i anledning av väckta motioner om vissa ändringar i gällande författningar
angående säkerheten å handelsflottans fartyg m. m.;

nr 63, i anledning av dels .Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag
angående begränsning av dyrtidstillägg å lön och pension, m. m., dels ock i
ämn,et väckta motioner; och

nr 64, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning örn förbud mot
nedläggande av industriella företag.

§ 17.

Vidare anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 361, angående val av fullmäktige i riksbanken och suppleanter för riksdagens
fullmäktige i nämnda bank;

nr 367, angående val av fullmäktige i riksgäldskontoret samt suppleanter
för fullmäktige i samma kontor; och

nr 373, angående val av ordförande i riksgäldskontoret.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens förordnanden
:

nr 362, för ledamoten av riksdagens första kammare herr Carl Petrus Valdemar
Gränebo att vara fullmäktig i riksbanken;

nr 363, för ledamoten av riksdagens första kammare herr Axel Ivar Anderson
att vara fullmäktig i riksbanken;

nr 364, för bankrådet herr Harald Teodor Magnusson att vara förste suppleant
för riksdagens fullmäktige i riksbanken;

nr 365, för ledamoten av riksdagens första kammare herr Johan Fritiof
likman att vara andra suppleant för riksdagens fullmäktige i riksbanken;

nr 366, för ledamoten av riksdagens andra kammare herr John Helmer
Bergvall att vara tredje suppleant för riksdagens fullmäktige i riksbanken;

nr 368, för ledamoten av riksdagens andra kammare herr Karl Hilding
Magnusson att vara fullmäktig i riksgäldskontoret;

nr 369, för ledamoten av riksdagens andra kammare herr Karl Arthur Ryberg
att vara fullmäktig i riksgäldskontoret;

nr 370, för ledamoten av riksdagens andra kammare herr Gunnar Persson
att vara förste suppleant för fullmäktige i riksgäldskontoret;

nr 371, för ledamoten av riksdagens första kammare herr Axel Wilhelm
Strand att vara andre suppleant för fullmäktige i riksgäldskontoret;

nr 372, för ledamoten av riksdagens andra kammare herr Gustav Hjalmar
Svensson att vara tredje suppleant för fullmäktige i riksgäldskontoret; och
nr 374, för generaldirektören herr Anders Emanuel Orne att vara ordförande
i riksgäldskontoret.

§ 18.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 12.20 på natten.

In fidem
Gunnar Brilth.

118

Nr 26.

Tisdagen den 22 juni 1943.

Svar pd fråga.

Tisdagen den 22 juni.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller, som anförde: Herr
talman! Ledamoten av denna kammare herr Svensson i Ljungskile har till mig
riktat följande fråga:

Är herr statsrådet beredd att giva kungl, socialstyrelsen sådana direktiv för
prövningen av finska, norska och danska medborgares vistelse inom »förbjudet
område» i vårt land, att personer, vars pålitlighet kan styrkas av kända
svenska medborgare, icke måtte förhindras att närvara såsom talare vid möten,
som anordnas av sådana organisationer, med vilka de tidigare haft förbindelse,
eller såsom gäster hos gamla vänner i vårt land fullfölja ett skandinaviskt
samarbete, som på olika områden grundlagts före kriget?

I på justitiedepartementets föredragning utfärdad kungörelse den 30 april
1943 (nr 224) angående utlännings vistelse i vissa delar av riket uppräknas
vissa områden, inom vilka utlänningar tills vidare icke må vistas. Socialstyrelsen
kan dock, »om särskilda skäl därtill föreligga», meddela dispens för
vistelse inom sådant område.

Socialstyrelsen har vid sin dispensgivning i de olika fallen tagit hänsyn dels
till den ifrågakommande ortens belägenhet och betydelse ur militära synpunkter,
dels till de skäl, som en utlänning i det särskilda fallet kunnat åberopa
för sin ansökan örn dispens. En avvägning härutinnan måste tydligtvis ske
från fall till fall.

Organisationer, som inriktat sig på kulturellt samarbete mellan de nordiska
länderna, ha givetvis särskild anledning att vid sina möten, även när dessa
förläggas till förbjudna områden, få beaktade önskvärdheten av att representanter
från grannländerna beredas tillfälle att närvara och medverka. Sådan
hänsyn har socialstyrelsen i olika sammanhang visat, exempelvis ifråga örn
föreningen Norden, svenska Norgehjälpen, Kristliga studentföreningen, K. F.
U. M. m. fl.

Också vad angår besöksvistelse hos vänner och bekanta ha dispenser medgivits,
därvid avvägning skett mellan den ifrågakommande ortens betydelse ur
militär synpunkt och vederbörande utlännings personliga förhållande till Sverige
och svenska medborgare, särskilt släktskaps- och vänskapsförbindelser.

Genom det sätt, varpå socialstyrelsen utnyttjat sin rätt att medge besök inom
»förbjudna områden», torde de berättigade krav, som herr Svensson i sin
fråga uppställt, i huvudsak ha tillgodosetts. Någon anledning för Kungl.
Maj :t att utfärda direktiv för socialstyrelsens handläggning av dessa ärenden
torde därför icke föreligga.

Beklagliga misstag av underordnade tjänstemän lia emellertid förekommit.
Sålunda har jag inhämtat, att en välkänd norsk undersåte förvägrats dispens
för vistelse i Ljungskile under tiden den 26/7—-*/8 1943 för deltagande i Fria
Kristliga Seminarist- och Lärarförbundets sommarmöte. Ansökan örn dispens

Tisdagen den 22 juni 1943.

Nr 26.

119

Svar på fråga. (Forts.)

inkom till socialstyrelsen den 7 juni och lämnades utan bifall den 9 juni. Sedan
uppmärksamheten riktats på fallet, har socialstyrelsen den 19 juni upptagit
ärendet till förnyad behandling och bifallit ansökningen. Att ett misstag
förelegat framgår av att ifrågavarande norske undersåte, som inrest i riket
den 12 februari 1943 som flykting, vid upprepade tillfällen erhållit dispens
för förbjudna områden i egenskap av talare vid Svenska Norgehjälpens möten.

Det är min förhoppning, att socialstyrelsen trots sin betydande arbetsbelastning
i fortsättningen skall ha möjlighet att uppdraga handläggningen av
hithörande frågor åt så kvalificerad personal att dylika misstag undvikas.

Härefter yttrade

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Jag ber att till statsrådet och
chefen för socialdepartementet få framföra ett tack för svaret på frågan, som
pärmast har kommit till med anledning av det exempel, som herr statsrådet
nämnde i sitt svar. Fria kristliga seminarist- och lärareförbundet har under
åtskilliga år haft sommarmöten och därvid i regel haft talare från andra skandinaviska
länder. Det är ju naturligt, att när det finns av förbundet kända
norska medborgare på svensk botten, har man känt ett behov av att upprätthålla
och stryka under denna gamla vänskap i nuvarande läge. Ungefär samtidigt
gjordes jag uppmärksam på att en i vårt land mycket känd och även
utanför vårt land uppskattad författarinna, som hade försökt få tillstånd för
en av sina gamla norska vänner att uppehålla sig på hennes sommarställe i
Bohuslän, blivit vägrad detta. Jag tror, att även i det fallet är det fråga örn
en person, som utan minsta fara skulle kunna släppas fram. Utan, tvivel förstå
både svenska och norska medborgare, i varje fall de medborgare det här är
fråga örn, mycket väl, att statsintresset bär måste ha ett ord med i laget. Vad
man önskar är bara att det i varje särskilt fall skall bli en sådan prövning,
att man icke i oträngt mål hindrar ett nordiskt samarbete eller upprätthållande
av nordiska förbindelser. Jag förmodar, att herr statsrådet är lika intresserad
som någon annan, och väl det, av att ingenting i oträngt mål får hindra, att
detta samarbete upprätthålles. Det finns ju så många andra olyckliga omständigheter,
som kunna belasta samarbetet just nu. Jag är tacksam för svaret på
frågan och hoppas, att socialstyrelsens praxis i fortsättningen skall bli sådan,
att alla berättigade intressen bli tillgodosedda.

Överläggningen förklarades härmed avslutad.

§ 2.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden nr 231-—235, bevillningsutskottets
betänkande nr 52, bankoutskottets utlåtande nr 67 samt
andra lagutskottets utlåtanden nr 59—61, 63 och 64.

§ 3.

Föredrogos vart efter annat:

utrikesutskottets memorial, nr 1, angående ersättning till dess tjänstemän;
samt

statsutskottets utlåtanden:

nr 211, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående Göta pansarlivgardes
förläggning m. m. jämte en i ämnet väckt motion;

nr 212, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning örn anslag å tilläggsstat
till riksstaten för budgetåret 1942/43 till utländska pressbesök;

120

Nr 26.

Tisdagen den 22 juni 1943.

Anslag till
prisrabattering
å vissa
ivsmedel
m. m.

nr 213, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående anslag å
tilläggsstat till riks staten för budgetåret 1942/43 till täckning av vissa engångsutgifter
för försvarsstaben, m. m.;

nr 214, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till kommunala och enskilda anstalter för yrkesundervisning
m. in.;

nr 215, i anledning av Kungl. Majt:s proposition angående vissa byggnadsfrågor
m. m. inom ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde;

nr 217, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till försöksodling av gummiförande växter;

nr 218, i anledning av Kungl. Maurts proposition angående vissa anslag å
tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1942/43 m. m., i vad avser folkhushållningsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 221, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för
budgetåret 1943/44 till bidrag till dyrtidstillägg å folkpensioner och invalidunderstöd
ni. ni.;

nr 222, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till statsverket åliggande, av andra medel ej utgående ersättningar
i anledning av olycksfall i arbete m. m.;

nr 223, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
viss begränsning av legitimation som tandläkare, m. m., i vad avser anslag
till stipendier för blivande distriktstandläkare m. fl.;

ur 224, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till medicinalstyrelsen och statens farmacevtiska laboratorium,
m. m.;

nr 225, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående anslag å
tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1942/43 till kostnader för överflyttning
av arbetskraft, m. m.;

nr 227, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag örn anslag för budgetåret
1943/44 till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster;

nr 228, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående lokaler för
vissa vägförvaltningar m. m.;

nr 229, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag örn anslag för budgetåret
1943/44 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar; och

nr 230, i anledning av Kungl. Maurts proposition angående anslag å tillläggsstat
till riksstaten för budgetåret 1942/43 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda memorial och utlåtanden hemställt.

§ 4-

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 216, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret 1943/44 till prisrabattering å
vissa livsmedel m. an. jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 260 hade Kungl. Majit, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över folkhushållningsärenden för den 30 april
1943, föreslagit riksdagen att för budgetåret 1943/44 under elfte huvudtiteln
anvisa dels till Prisrabattering å vissa livsmedel ett anslag av 110,000,000
kronor, (dels ock till Förmalningsersättningar ett förslagsanslag av 34,000,000
kronor.

I samband därmed hade utskottet, bl. a., till behandling förehaft
dels en inom andra kammaren av herr Hansson i Skediga m. fl. väckt motion
(11:151), vari hemställts, att riksdagen måtte besluta sådana ändringar

Tisdagen den 22 juni 1943.

Nr 26.

121

Anslag till prisrabattering å vissa livsmedel m. m. (Forts.)
i nu gällande bestämmelser för tilldelning av rabattkort för matfett och mjölk,
att jordbrukare erhölle rabattkort efter samma grunder som andra medborgare;

dels en inom andra kammaren av herr Svenssm i Ljungskile väckt motion
(11:430), vari hemställts'', att riksdagen vid behandling av Kungl. Maj:ts
ifrågavarande proposition måtte uttala sig" för en sådan ändring av reglerna
för utlämnande av rabattkort på smör och mjölk till producenter, att de nu
gällande taxeringsvärdesgränserna utbytas emot förmögenhetsgränser.

Utskottet hemställde,

1) att riksdagen, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag a
motionerna 11:151, 11:430, 11:41 och 11:424, måtte

a) till Prisrabattering å vissa livsmedel för budgetåret 1943/44 a driftbudgeten
under elfte huvudtiteln anvisa ett anslag av 110,000,000 kronor;

b) till Förmalningsersättningar för budgetaret 1943/44 a driftbudgeten
under elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 34,000,000 kronor; .

2) att motionen 1:303 måtte anses besvarad med vad utskottet i motiveringen
anfört.

Reservationer hade avgivits:

1) av herrar Johan Bernhard Johansson, Gränebo, Bernhard Nilsson, Ekströmer,
Persson i Skabersjö, Skoglund i Doverstorp, Persson i Falla och
Andersson i Södergård, vilka ansett, att utskottet bort hemställa, .

1) att riksdagen, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och motionerna II:
151 och 11:430 samt med avslag å motionerna 11:41 och II: 424, måtte

a) till Prisrabattering å vissa livsmedel för ibudgetåret 1943/44 å driftbudgeten
under elfte huvudtiteln anvisa ett anslag av 105,500,000 kronor;

b) till Förmalningsersättningar för budgetåret 1943/44 å driftbudgeten
under elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 23,000,000 kronor;

2) att motionen---motiveringen anfört.

2) av herrar Emil Petersson och Danielsson, som ansett, att utskottet bort

hemställa, TT

1) att riksdagen, i anledning av Kungl. Majlis förslag och motionerna 11:
151 och 11:430 samt med avslag, å motionerna 11:41 och 11: 424, måtte

a) till Prisrabattering å vissa livsmedel för budgetåret 1943/44 å driftbudgeten
under elfte huvudtiteln anvisa ett anslag av 112,500,000 kronor,

b) till Förmalningsersättningar för budgetåret 1943/44 a driftbudgeten
under elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 23,000,000 kronor;

2) att motionen---motiveringen anfört.

3) av herr Hansson i Rubbestad, utan angivet yrkande.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Persson i Falla: Herr talman! Örn man söker något analysera det system
för prisrabatteringar och subventioner å livsmedel, som har byggts upp
under de senaste åren, skall man, finna vissa egendomligheter beträffande dess
logiska samm anil an g eller, kanske rättare uttryckt, dess brist pa sammanhang.
Det ursprungliga syftet med mjölk- och matfettsrabatterna var givetvis, att
man därmed skulle ge människor, som levde under knappa ekonomiska .förhållanden,
möjlighet att i normal omfattning tillgodogöra sig dessa fysiologiskt
värdefulla födoämnen. I verkligheten har man gatt långt utöver detta
syfte. Personer i mycket god ekonomisk ställning lia i stor utsträckning fatt
tillgodogöra sig dessa rabatter. Man bär också för varje ai något undrat pa
grunderna för denna rabattilldelning. Den omständighet, som jag nyss nämn -

122

Nr 26.

Tisdagen den 22 juni 1943.

Anslag till prisrabattering å vissa livsmedel m. m. (Forts.)
de, nämligen att rabatterna utgått icke bara till dem, som leva i ekonomiskt
knappa omständigheter utan även till människor i mycket goda inkomstlägen,
har gjort, att man har ändrat grunderna t. ex. på det sättet, att det
också har blivit tilldelning av rabattkort till lantarbetare, som ju i sina löneavtal
tillförsäkrats naturaförmåner och därmed mjölk och matfett i normal omfattning.
De ha ändå erhållit rabattkort, som de fått använda för inköp av
andra varor. Sedan har man också låtit producenter, alltså jordbrukare, få del
av denna prisrabattering, ehuru de ju själva producera sina livsmedel. De ha
fått tillgodogöra sig rabatterna på det sättet, att de lia fått använda dessa
rabattkort för inköp av utsäde, fodermedel och annat. Därmed är det markerat,
hur radikalt man kommit bort från det ursprungliga syftet med rabatterna.
Man har måst göra dessa ändringar i tilldelningen för att skapa en viss
likställighet, en viss ekonomisk rättvisa mellan exempelvis lantarbetare och
andra arbetare eller mellan andra grupper samt slutligen mellan jordbrukare
och andra befolkningsgrupper.

Vid fjolårets riksdag vidtogos också några förändringar efter förslag av vederbörande
departementschef i en proposition, som nied vissa av utskottet föreslagna
ändringar accepterades av riksdagen. Dessa förändringar inneburo såväl
utvidgningar som inskränkningar av rabattsystemet. I förstnämnda hänseende.
dels höjdes matfettsrabatterna från 1 krona 50 öre till 2 kronor per kilo
och mjölkrabatterna från 10 till 15 öre litern dels ock utvidgades antalet rabattberättigade,
såvitt angår familjer med två barn eller flera, så till vida att
den övre inkomstgräpsen av 900 kronor som villkor för rabattkort höjdes till

1,000 kronor. Å andra sidan sänktes 900-kronorsgränsen för familj med ett
barn till 750 kronor och gränsen för andra personer till 500 kronor.

De förändringar av grunderna som beslutades i fjol lia jämte en annan sak,
som jag senare skall beröra, åstadkommit en mycket stark ökning av kostnaderna.
En omständighet som har medverkat till denna ökning är, att under
det att tidigare rabattkortberättigade i rätt stor utsträckning icke togo ut
rabattkort, så ta numera praktiskt taget alla berättigade ut sina rabattkort,
Detta jämte höjningen av rabattsatserna har gjort, att under senaste året har
anslaget belastats med mellan 10 och 20 miljoner kronor mer än, beräknat, och
det är ju också en rätt allvarlig sak.

I de yttranden sorn ifrån kristidsnämnder och kristidsstyrelser kommit in
till livsmedelskommissionen förekomma nu liksom förra året från många
håll rätt starka krav på mera restriktiva bestämmelser. Man är visserligen
nöjd med de restriktivare bestämmelser som i fjol infördes beträffande gränsernas
justering nedåt och särskilt i fråga om den taxeringsvärdegräns som
infördes beträffande lantbrukarna, men fortfarande anser man på många håll.
att man får dela ut rabattkort till personer, som icke ha behov av det. Stockholms
läns. kristidsstyrelse säger, att behovsprövning av kristidsnämnderna
från fall till. fall borde ifrågakomma. Det har blivit bättre genom fjolårets
mera restriktiva bestämmelser, men det är icke fullt bra, Södermanlands läns
kristidsstyrelse säger, att såväl styrelsen som flertalet av nämnderna inom
dess område anse, att rabat.tsystemet fortfarande har för stor omfattning.
Kronobergs läns kristidsstyrelse anför, att nu gällande rabatteringsbestämmelser
föranleda utlämnandet av rabattkort åt personer, som borde vara uteslutna
från rätten till sådana, men att dessa bestämmelser äro att föredraga framför
tidigare gällande. Södra Kalmar läns kristidsstyrelse säger, att gällande
bestämmelser ge alltjämt icke tillräckligt rum tor tillämpande av en effektiv
behovsprövning. Gotlands läns kristidsstyrelse meddelar, att vissa kristidsnämnder
inom styrelseområdet gjort gällande, att de gamla rabatterna på 1
krona 50 öre för matfett och 10 öre för mjölk bort bibehållas i stället för nu

Tisdagen den 22 juni 1943.

Nr 26.

123

Anslag till prisrabattenng å vissa livsmedel m. m. (iorts.)
utgående rabatter. Kristidsstyrelsen i Kristianstads län säger, att »alltför
stora befolkningsgrupper synas emellertid även nu komma, i åtnjutande av
rabattkort. En ytterligare sänkning av inkomst- oell förmögenhetsgränserna
torde böra ske beträffande samtliga kategorier». Samma yrkande har man i
Hallands län, och kristidsstyrelsen i norra Älvsborgs län säger: »De rabattkortsberättigade
torde väl också i regel utnyttja sin rättighet. Pa sa sätt bär
i ett flertal fall rabattkort måst tilldelas personer i relativt goda ekonomiska
omständigheter. Därest gällande rabatteringsbestämmelser böra ändras, torde
enligt styrelsens förmenande ändringen i första hand avse en minskning i
möjligheterna att erhålla rabattkort.» I yttrandet från kristidsstyrelsen i södra
Skaraborgs län hetor det: »En del kristidsnämnder ha framhållit, att rabattkort
utdelas i för stor omfattning och till personer, som icke kunna anses
vara i behov därav», och kristidsstyrelsen i Västmanlands län ifrågasätter, »huruvida
icke ytterligare ett steg borde tagas i beskärningssyfte antingen i form
av sänkning av inkomstgränsen eller genom andra skärpningar av utdelnings bestämmelserna».

Slutligen skall jag anföra ett yttrande av kristidsstyrelsen i västra Västerbottens
län. Detta yttrande är rätt egendomligt i det att det radikalt drar
ut konsekvenserna av det system, som vi nu lia, med rabattkort för lantarbetarna,
som kunna utnyttja dem till att köpa andra livsmedel, och till lantbrukarna,
som kunna utnyttja dem till inköp av utsäde, kraftfoder och konstgödsel.
I detta utlåtande heter det: »Rabattkorten böra utställas såsom viss
valuta vid inköp av alla ransonerade livsmedel. Rabattkort för jiroducent bör
dessutom som hittills gälla även vid inköp av fodermedel, utsäde och konstgödsel.
» Man har sålunda där dragit ut konsekvenserna till det yttersta av
det system, som vi nu begåvats med, sa att man i själva verket vill göra
dessa rabattkort till valutapapper, som skola kunna i vid utsträckning användas
vid inköp av olika ting. Jag förmodar, att ingen vill vara med örn den
saken, men det hela visar ju vilken förvandling detta system numera under Hur

högt upp i inkomstlägena nian kommit med de nuvarande grunderna
visa bäst de tabeller, som återfinnas i livsmedelskommissionens cirkulär nr
1053. Vid ett beskattningsbart belopp av 750 kronor, som är den näst högsta
gränsen för närvarande, visar det sig, att för en familj med fyra, barn i ortsgrupp
T, alltså den lägsta, utgör det taxerade beloppet 5,020 kronor och i
ort.sgrupp V, den högsta, 6,140 kronor. Därtill far man lägga 200 kronor, utgörande
i genomsnitt de allmänna avdragen, för att få den verkliga inkomsten.
För en familj med sex barn äro siffrorna, alitsa före fran räknandet. a%
de allmänna avdragen, respektive 6,620 kronor och 8,220 kronor. I den sista
gruppen med ett beskattningsbart belopp av 1,000 kronor äro de verkliga inkomstsiffrorna
för en familj med fyra barn respektive 5,720 kronor och 6,840
kronor samt för en familj med sex barn respektive 7,120 kronor och 8,720
kronor. Detta är alltså den högsta verkliga inkomst, som vederbörande får ha
för att kunna få rabattkort. . . „

Det är ju alldeles uppenbart, att man här kommit upp i en inkomstnivå,
som ligger långt ovanför den, där det kan bil tal örn att vederbörande har
ekonomiska svårigheter då det gäller att tillgodose behovet av mjölk och matfett.
Det är också uppenbart, att det icke kan vara ur samhällsekonomisk synpunkt
riktigt eller ur samhällsmoralisk synpunkt sunt att i denna tid mell
full sysselsättning på alla arbetsområden och med den höga levnadsstandard,
som för närvarande råder, staten skall med lånade medel pa detta sätt täcka
priserna på livsmedel för omkring 50 procent av landets befolkning. Åtgärder
av detta slag böra rimligtvis begränsas till sådana befolkningsgrupper, som

124

Nr 26.

Tisdagen den 22 juni 1943.

Anslag till prisrabattering å vissa livsmedel m. m. (Forts.)
äro i det läget att de äro i behov av det allmännas stöd. Rabattilldelningen
bor med andra ord begränsas oell återföras till det ursprungliga syftet därmed.
Jxeservanterna jag talar nu om den av herr J. B. Johansson m. fl.
avgivna reservationen — ha ansett, att en justering nedåt av normerna för
tilldelningen bör ske pa det sättet, att den övre gränsen, d. v. s nu ett beskattningsbart
belopp av 1,000 kronor, sänkes till 700. att 700-kronorsgränsen
dräs ned till 500 och den nuvarande 500-kronorgränsen sättes till 300.
F,n dylik justering skulle skära bort de högsta topparna och samtidigt spara
‘ x''1,! °(ier skaten, bada sakerna etter vad det synes mig lika lovvärda.

1 detta sammanhang vill jag ta upp till behandling spörsmålet örn tilldelningen
ay rabattkort till jordbrukarna. Från kristidsstyrelser och kristidsnamnder
kommo i fjol klagomål över, att man nödgades dela ut rabattkort till
jordbrukare, om vilka man visste, att de befunno sig i relativt goda ekonomiska
omständigheter. Det kom salunda mycket enstämmiga krav från olika delar av
landet att restriktivare bestämmelser måtte utfärdas. Inom livsmedelskommissionen
tann man ingen annan väg härför än ali man föreslog att förmögenhetsgransen
skulle kompletteras med en ny spärrgräns nämligen taxeringsvärdet å
den agda eller brukade jordbruksegendomen. Samtidigt skulle förmögenhetsgra
risen, som da gick vid 15,000 kronor, sänkas till 10.000 kronor som skulle
utgöra den nya kombinerade gränsen. De som hade förmögenhet och fast egendom
med ett taxeringsvärde liggande mellan 10,000 kronor och 20.000 kronor
skulle emellertid fortfarande få rabattkort, under förutsättning att den beskattmngsbara
inkomsten icke översteg 250 kronor. Detta var alltså den gräns, som
1 “t13 a1ng1a,en1de Jordbrukarna. Pa en hel del håll har man emellertid an lett,

att häri skulle ligga en orättvisa; de nya gränserna nied avseende å taxeringsvärdet
skulle stångå ute jordbrukare, som äro i behov av denna hjälp, menar
man. Det är ju klart, att på grund av att gränserna måste vara schematiskt
uppdragna, de ofta inte kunna anpassa sig efter det individuella behovet Men
en återgång tiH de förra året antagna grunderna på detta område skulle omedelbart
återföra oss till de missförhållanden, som man i fjol allmänt överklagade
tran livsmedelsstyrelser och livsmedelsnämnder landet runt. Detta låter
syg alltså inte göra. Det skulle också innebära en ökad belastning av anslaget
pa, enligt vad som beräknats, minst 10 miljoner kronor men kanske väsentligt
mera Beräkningarna i detta avseende bli alltid osäkra, men det har talats örn
att dessa kostnader skulle kunna belöpa sig till 10, möjligen 15 eller kanske
annu mera.

Emellertid ha reservanterna funnit, att det finns visst fog för den anmärk".
''"f- s°?n har riktats mot den taxenngsvärdesgräns, som i fjol antogs, och detta
galler förnämligast i fråga örn arrén datorerna. Det är uppenbart, att en egendoms
taxeringsvärde icke i och för sig konstituerar någon större ekonomisk bärkraft
hos den arrendator, som brukar jorden. Detta gäller även för ägaren till
en egendom; lian kan vara skuldsatt, och egendomen är kanske i verkligheten
inte hans Men i största allmänhet taget kan man nog ändå av en egendoms
s erek och värde fa en viss vägledning för att bedöma ägarens ekonomiska
■standard, under det att man icke kan få detta på samma sätt beträffande en
arrendator. Vi lia därför ansett skäligt, att man för arrendatorernas del skulle
återgå till uteslutande en förmögenhetsgräns som tilldelningsgrund och att
taxeringsyardesgränsen alltså icke skulle gälla beträffande arrendatorerna, under
det att den allmänt skulle gälla beträffande ägare till jordbruksegendom.
Men denna rationella klyvning av detta problem innebär givetvis ökat medelsov,
vilket beräknats till 21/* miljoner kronor. Därmed reduceras alltså den
besparing pa 7 miljoner kronor, som reservanterna ha uppnått genom justering

Tisdagen den 22 juni 1943.

Nr 2(i.

125

Anslag lill prisrabattering å vissa livsmedel m. m. (Forts.)
av rabatteringsgränserna, och vi få en totalbesparing pa rabatteringsanslaget
av 41/2 miljoner kronor.

Förmalningsersättningen utgår sorn bekant som subvention till alla konsumenter,
oberoende av inkomst och förmögenhetsställning, och skulle enligt propositionen
nästa år draga en kostnad av 34 miljoner kronor. Det skulle vara
förklarligt med en sådan generell subvention, örn brödsädesprisen voro onormalt
uppdrivna, under det att inkomstmöjligheter och lönenivån i landet skulle vara
starkt nedpressade. I själva verket förhåller det sig alldeles tvärtom. Alla veta
vi ju, att penningtillgången, köpkraftsöverflödet, är ett av de allra besvärligaste
och kinkigaste problem, vi för närvarande ha att brottas med på grund av det
tryck, som detta köpkraftsöverflöd utövar på penningvärdet och prisnivån. Ur
denna synpunkt måste det anses som ett mycket egendomligt sätt att pumpa ut
pengar i landet, där det ju redan finnes en så stark penningtillgång.

Beträffande förhållandet mellan brödsädspriserna, de totala levnadskostnaderna
och den allmänna lönenivån, som ju bör vara ganska grundläggande, då
man skall bedöma angelägenheten av att på detta område göra en subvention,
alltså att åstadkomma en prissänkning med statsmedel, ber jag ur indexberäkningarna
få anföra några siffror, som kunna vara av intresse i detta sammanhang.
Priset på vete har från bassiffran 100 åren 1907—1913 stigit till siffran
147 år 1925 och till 159 år 1941. Den har under förra året sjunkit till 156, alltså
med 3 enheter. Levnadskostnadsindex har från bassiffran 100 år 1913 stigit till
176 år 1925 och till 218 år 1941. Indextalet för lönerna inom industri, handel,
hantverk, samfärdsel och allmän tjänst har från 1913 års bassiffra 100 stigit
till 216 år 1925 och 298 år 1941. Under 28-årsperioden från 1913 till 1941 har
således vetepriset stigit med 59 enheter, de totala levnadskostnaderna med 118
enheter, alltså dubbelt så mycket, och lönerna med 198 enheter.^ Vetepriset —
och därmed har också rågpriset följt — har sålunda på dessa 28 år endast stigit
med 50 procent mot levnadskostnaderna och inte fullt 30 procent mot lönerna.
Ännu mera markant framträder denna utveckling 16-årsperioden 1925—1941.
Under denna tid har veteprisets index stigit med 12 enheter, levnadskostnaderna
med 42 enheter och lönerna med 82 enheter. Under denna tid har sålunda
vetepriset endast stigit med 28 procent jämfört med de totala levnadskostnaderna
och 14.6 procent jämfört med lönerna. Jag tror, att man med stor bestämdhet
kan säga, att så långt tillbaka som man kan finna några hållpunkter för bedömandet
har brödsädspriset aldrig någonsin varit så lågt som nu i förhållande
till andra varor och nyttigheter, i förhållande till de totala levnadskostnaderna
och särskilt i förhållande till den allmänna lönenivån.

Att under sådana förhållanden staten skall med upplånade medel bekosta en
avsevärd del av konsumenternas brödkostnader, synes reservanterna ganska
orimligt. En avveckling av denna anordning bör därför ske, och i reservationen
har påyrkats en sänkning med 2 kronor per deciton för handelsförmalning. Det
skulle innebära en besparing på 11 miljoner kronor. Sammanlagt innebär reservationen
en kostnadsminskning på 15.5 miljoner.

Den anmärkning man möler, då man ifrågasätter dessa subventioners fortvara
är den, att index påverkas, och att brödkostnaderna böra hållas låga.
Beträffande index vill jag hänvisa till finansministerns: yttrande, då höjningen
av spritskatten för kort tid sedan behandlades här i kammaren. Han
uttalade då, att man inte får vara så ängslig för att index höljes, att man inte
kan företaga några som helst justeringar i den ena eller andra riktningen,
som kulina något förskjuta index, örn man av olika skäl finner det önskvärt
och lämpligt. De justeringar av rabattgränsierna, s:oim reservanterna ha föreslagit,
skulle endast höja index med sammanlagt 0.3 enheter. Reduceringen

126

Nr 26.

Tisdagen den 22 juni 1943.

Anslag till prisrabattering ä vissa livsmedel m. m. (Forts.)
av fönmalningsersättningama skulle endast innebära en höjning med 0.28 enheter.
Det hela skulle alltså relativt obetydligt påverka index.

Beträffande fönmalningsersättningama bör man i detta sammanhang observera
de orimliga prisrelationer, som nu råda mellan mjöl och bröd. Under
fjolåret förekom i den allmänna diskussionen örn dessa ting i pressen vissa
upplysningar, s-om förtjäna att beaktas. Så var t. ex. priset på grovt rågmjöl
da kronor 26: 50 och för grovbröd i medeltal för hela Sverige 64 kronor per
deciton. I Danmark däremot var priset på grovt rågmjöl 21:30 och för grovbröd
31 kronor. Det var alltså i Danmark en marginal mellan mjölpris och
brödpris på kr. 9:50 per 100 kg., men i Sverige var motsvarande marginal
kr. 37: 50 per 100 kg. Enligt uppgift i tidningen Social-Demokraten förra
året bär franskt bröd i Stockholm vid leveranser till sjukhusen kostat 52 kronor
per 100 kg., medan däremot priserna i detaljhandeln samtidigt varit 127
kronor per 100 kg. Enbart distributions- och försäljningskostnader i detaljhandeln
för 100 kg. bröd lia således uppgått till 75 kronor per 100 kg. eller
nära tre gånger så mycket som 100 kg. vete kostar.

Det är ju .också bekant, att det förekommer mycket stora olikheter i brödprisen
på olika orter, utan att det finnes någon rimlig anledning till prisskillnader
av sådan storleksordning. Här finnas stora möjligheter för priskontroll
och förbilligande av det dagliga brödet i jämförelse med vilka förmalningsersättningen
betyder mycket litet.

När i fjol livsmedelskommissionen föreslog en sänkning av förmalningsersättningarna,
ansåg sig priskontrollnämnden kunna förorda en sådan sänkning
bland annat på den grund, att grovbrödet icke skulle behöva stiga i pris
därigenom,.—- örn man nämligen såg till, att marginalen mellan spannmålsoch
brödpriserna på rimligt sätt begränsades. Statsutskottet tryckte också
starkt på denna punkt i sitt yttrande förra året. Uskottet sade då, att det ansåg,
att marginalen mellan spannmålspris oell brödpris vöre alltför stor, varför
utskottet förutsatte, att priskontrollnämnden hade sin uppmärksamhet
riktad.på denna fråga. I anslutning till vad departementschefen anfört i fråga
örn priserna på mjukt matbröd ville utskottet understryka betydelsen av att
detta pris nedsattes så långt som möjligt. Veterlig-t har emellertid ingenting
väsentligt blivit åtgjort sedan i fjol. Det har visserligen upplysts i utskottet,
att kooperativa förbundet skulle ha vidtagit någon sänkning, men de stora
ojämnheterna på annat håll förefinnas alltjämt som tidigare. Örn man verkligen
på allvar, ville ta itu med dessa förhållanden, skulle utan tvivel långt
mera kunna vinnas till brödprisets begränsning än vad förmalningsersättningarna
innebära, i vart fall den del därav, varom diet här är fråga.

När man pa sätt som skett biter -sig fast vid förmalningsersättningarna såsom
ett medel att .hålla nere brödkostna-dema, synes detta bottna i en felaktig
uppfattning av vilka faktorer som starkast inverka på denna prisbildning.
Det är alls icke priset på råvaran, icke heller mjölpriset, utan det är arbetskostnader
under brödets framställning, distributionskostnader och därtill knutna
vinstmarginaler o. s. v. Men åt dessa faktorer har man hittills praktiskt
taget inte gjort någonting. Det talas mycket örn nödvändigheten av en rationell
planhushållning i samhället, men det missförhållande, som på detta område
ligger i öppen dag, det får fortfara utan att statsmakterna göra någonting
åt det — man går istället den bekvämare vägen att låna upp pengar och
betala ut till förmalningsersättningar, som dock ha en relativt liten effekt i
fråga örn brödpriset, i jämförelse med de i hög grad prisfördyrande faktorer,
jag här pekat på. Jag tror, att en avveckling av förmalnmgsersättningen kan
vara motiverad också ur den synpunkten, att en sådan möjligen kunde inrikta
intresset på en annan väg till brödprisets förbilligande, där mycket mera

Tisdagen den 22 juni 1943.

Nr 26.

127

Anslag till prisrabattering å vissa livsmedel m. m. (Forts.)
skulle vara att vinna för detta syfte och där de olägenheter av olika slag, som
höra samman med denna subventionsform, inte kunna förekomma.

Jag ber, herr talman, att på de skäl jag nu har anfört få yrka bifall till
den av herr Johansson i Fredrikslund m. fl. avgivna reservationen.

Herr talmannen: Jag ber att få hemställa till talarna att i fortsättningen
söka motivera sina ståndpunkter något mera kortfattat.

Herr Danielsson: Herr talman! I en under punkt 2 avgiven reservation till
det föreliggande utskottsutlåtandet ha herr Emil Petersson och undertecknad
med biträdande i övrigt av vad utskottet anfört yrkat, att utskottet pa sätt i
reservationen under 1) föreslagits, bort förorda borttagande av taxeringsvärdesgränser
för jordbruksarrendatorer och sänkning av förmalningsersättningen
å handelsförmalning. Dessa båda yrkanden äro alltså samstämmiga med dem
som på dessa punkter göras i reservationen nr 1.

Genom det föreslagna förfarandet kommer anslaget till förmalningsersättningar
att sänkas med 11 miljoner, men genom att taxeringsvärdesg.ränsen borttages
för arrendatorer kommer anslaget till prisrabattering att höjas.

Jag skall med hänsyn till kammarens dyrbara tid i denna uppbrottstimme
icke alls ingå på några motiveringar utan kort och gott, herr talman, yrka bifall
till den av herr Emil Petersson och mig avgivna reservationen.

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Den intresselöshet, som präglade
kammaren under herr Perssons i Falla anförande, vittnar örn att kammaren
nu inte känner behov av någon diskussion i detta ärende. Var och en vet, vilken
ståndpunkt han skall intaga, och det torde därför vara onödigt att här stå och
propagera för vare sig den ena eller den andra standpunkten. Första kammaren
började behandlingen av detta ärende en stund efter det herr Persson i
Falla började sitt anförande och har redan slutfört behandlingen och voterat
i ärendet, därvid kammaren med stor majoritet beslöt att bifalla utskottets
förslag. . .. .

Jag vill endast göra den reflexionen, att reservationen i detta ärende såvitt
jag förstår står i bestämd strid med den antiinflationspolitik, som vi ha kommit
överens örn att föra här i landet och varom jag trodde, att alla partier pa
det hela taget även voro ense när det gäller det praktiska utförandet. Ett bifall
till reservationen skulle såvitt jag förstår leda till prishöjningar, som kanske
inte vore så väsentliga, men tendensen skulle i varje fall vara sadan, att den
icke passade i stycke med den politik vi ha. gått in för.

Jag tycker inte heller, att motiveringen till reservationen är så trevlig för
vissa av dem som skrivit under densamma. Den står i strid i vissa stycken mot
det resonemang, som i samband med behandlingen av jordbruksstödet fördes
för några dagar sedan i kammaren beträffande lantarbetarnas löner och levnadsstandard.
I reservanternas motivering finns det en passus, där det säges,
att lantarbetarna på grund av dessa prisrabatter på det hela taget lia det för
bra och skulle kunna ta emot en stöt.

Innan jag slutar vill jag lämna en upplysning beträffande herr Senanders
motion. Den vilar på en misstolkning, som väl iivsmedelsstyrelsen eller kristidsnämnden
— vilken vet jag inte — i Göteborg gjort sig.skyldig till. Den
familj, som åberopas i motionen, skulle utan tvivel lia kommit i åtnjutande av
prisrabattering. Det i motionen omtalade avdraget pa .200 kronor tillämpas
endast, när vederbörande myndigheter icke ha deklaration eller .taxering att
stödja sig på. Det är i .sådana fall man har ansett detta avdrag på 200 kronor
vara den norm, man har att hålla sig till. Vederbörande ha därför endast att

128

Nr 26.

Tisdagen den 22 juni 1943.

Anslag till prisrabattering å vissa livsmedel m. m. (Forts.)
vända sig- till de lokala myndigheterna i Göteborg för att få rättelse eller
överklaga deras beslut.

Herr talman! .Tåg ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Ericsson i Kinna: Herr talman! I den reservation, som under 1 är fogad
till utskottsutlatandet, säges det, att den ursprunglig:), och bärande tanken
med prisrabatteringen var att säkerställa tillgången på betydelsefulla födoämnen
för dem, vilka levde under knappa ekonomiska förhållanden. Reservanterna.
söka nu leda i bevis, att nuvarande regler möjliggöra även för ekonomiskt
relativt välbeställda personer att erhålla rabattkort för livsmedel.

Det är själva det sätt, som reservanterna begagna för att söka leda detta i
bevis, som har föranlett mig att begära ordet för att anföra några synpunkter
i detta ämne. I allmänhet brukar ju inte folk med inkomster mellan 7- och

8,000 kronor eller kanske något hundratal mer på år anses höra till dem.
vilka leva under knappa ekonomiska förhållanden. I det avseendet ger jag reservanterna
fullständigt rätt. Vid en granskning av de i reservationen anförda
siffrorna rörande vilka inkomster som vederbörande kan ha och ändå erhålla
prisrabattkort framstå dessa såsom mycket missvisande i det fall de avse att
avspegla inkomstnivån hos de grupper av medborgare i allmänhet, vilka lia
förmånen att erhålla prisrabattering å livsmedel.

Metoden att använda den beskattningsbara inkomsten såsom mätare av behovet
av prisrabatt har helt naturligt sina brister. Dessa brister bli alldeles
särskilt tydliga, örn man för att belysa systemets verkningar tar som exempel
familjer med fyra till sex barn. Genom att barnavdragen vid den statliga beskattningen
för det tredje barnet och följande barn höjes med inte mindre än,
50 procent, vilken höjning ytterligare accentueras genom det s. k. bankningssystemet,
nå orts- och familjeavdragen för dessa familjer upp till mycket stora
belopp. Man bör emellertid ha i minnet, att dessa orts- och bamavdrag inte äro
avsedda för mätning av behovet av prisrabatter utan äro avsedda att utgöra
en skattelättnad för vederbörande familj och alltså äro fastställda med hänsyn
till helt andra uppgifter. Örn reservanterna i stället för 4- och 6-barnsfamiljerna
tagit som exempel familjer med endast ett barn, skulle det lia blivit
en helt annan bild av den inkomstnivå, som kvalificerar till prisrabattering. 1
första dyrorten skulle då en taxerad inkomst av omkring 2,660 kronor lia blivit
utslagsgivande för örn en familj med ett barn skulle kunna få rabattkort.
Örn inkomsten, väl överstigit detta belopp men understigit 3,160 kronor, hade
endast barnet fått rabattkort. Örn inkomsten överstigit sistnämnda belopp,
hade ingen i familjen fått något rabattkort. Detta avsåg alltså lägsta dyrort.
För makar utan barn inom samma dyrort får inkomsten icke överstiga 2,200
kronor, örn makarna skola erhålla rabattkort. Äkta makar med en gemensam
inkomst av endast 2,200 kronor behöva säkerligen mer än väl prisrabatten på
livsmedel. Det kan under sådana förhållanden inte vara rimligt att — på sätt
reservanterna föreslå — sänka denna inkomstgräns med ytterligare 200 kronor
för delina grupp. Som bevis för det oskäliga i en sådan sänkning kan jag nämna,
att indrivning av skatt för ensamstående inte anses möjlig, örn årsinkomsten
understiger 1,200—1,500 kronor per år. Denna summa skulle således anses
som existensminimum för en ensamstående. Även örn makar leva billigare
än för dubbla denna summa, är det i varje fall inte rimligt, att beloppet per
individ pressas ned till 1,000 kronor under nuvarande dyrtid.

Reservanterna framhålla nu, att en ändring av grunderna för utdelning av
rabattkort skulle medföra en besparing av omkring 5 miljoner kronor årligen.
Det har visserligen inte direkt utsagts i reservationen, men jag förutsätter att

Tisdagen den 22 juni 1943.

Nr 26.

129

Anslag till pri srabatt erin g å vissa livsmedel m. m. (Forts.)
reservanterna ingenting lia emot att allmänheten får den uppfattningen, att
denna besparing huvudsakligen skulle ernås genom att familjer med många
barn men med stora inkomster — 8,720 respektive 8,220 kronor — skulle mista
rabattförmånerna. Man kan då fråga sig, örn detta är riktigt.

Örn man undersöker detta närmare, framgår det, att totala antalet familjer
med 4—6 barn tyvärr inte är så stort. Antalet sådana familjer med taxerad
inkomst överhuvud — alltså överstigande 600 kronor per år — är omkring
60,000. Av dessa äro helt naturligt 4-barnsfamiljerna talrikast, eller något
över 30,000. 5-bamsfamiljerna uppgå till knappt hälften av denna siffra, och
6-barnsfamiljema överstiga icke 9,000. Som jämförelse kan nämnas, att det
finns icke mindre än 438,000 familjer med ett barn. Vårt skattesystem för
statsbeskattningen verkar nu på det sättet, att av hela antalet taxerade familjer
med barn — alltså inte endast de barnrika familjerna utan alla familjer
med barn — äro 2/6 helt fria från skatt till staten. Ytterligare 2/5 av dessa
familjer med barn ha ett taxerat belopp, som understiger ortsavdragets dubbla
summa. Av familjer med 4—6 barn äro inte mindre än 3U helt fria från direkta
skatter till staten, örn man undantar värnskattefemman. För att ytterligare
belysa hur liten denna grupp av familjer är kan jag anföra, att av den år 1941
debiterade statsskatten å 541 miljoner kronor en summa av endast 10.3 miljoner
kronor — eller 1.9 % — belöpte sig på dessa familjer. De besparingar,
som reservanterna ställt i utsikt genom ytterligare ''skärpning av grunderna
för prisrabatteringen, skulle under sådana förhallanden i ringa utsträckning
gå ut över familjer med många barn och relativt stora inkomster. Dessa indragningar
skulle i stället drabba i främsta rummet familjer med 1—2 barn
samt makar utan barn med låga inkomster. För dessa grupper skulle — som
jag tidigare framhållit — en ytterligare försämring icke vara skälig. Jag
erkänner gärna, att familjer med 7,000—8,000 kronor i inkomst, även örn barnskaran
är stor, icke ha samma behov av prisrabatt som en familj med mindre
inkomster och mindre antal barn. Örn man vill åstadkomma en ändring härutinnan,
måste man emellertid frångå systemet att använda den beskattningsbara
inkomsten som norm. Reservationens förslag innebär en generell försämring
för alla grupperna och drabbar alltså även dem som ha mycket stort behov
av prisrabatt. — Under sådana förhållanden kan jag inte annat än yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Jag har alltid haft den uppfattningen,
att generella subventioner äro av ondo. Det hade varit bättre, örn man
från början helt tillämpat socialrabatter och låtit de förmögna människorna
själva betala sin mat. Jag väckte i fjol tillsammans med professor Ohlin en
motion, som pekade i denna riktning. Den ledde emellertid inte till något resultat.
I det läge, vari vi nu befinna oss, går det inte — särskilt efter löneoch
prisuppgörelsen i höstas — att bryta sönder detta system pa det sätt reservanterna
föreslagit. _ . . „

Jag begärde ordet närmast med anledning av den motion, som jag i ar väckt
i anslutning till denna proposition. — Förra året införde man en ny orättvisa
för jordbrukarna. För att minska antalet rabattkort pa landsbygden utbytte
man förmögenhetsgränscn mot en taxeringsvärdesgräns. Det^år ju uppenbart
för var och en, att taxeringsvärde å fastighet icke är något mått på ekonomisk
bärkraft, allra minst när det, rör sig örn gårdar mod så låga taxeringsvärden
som under 20,000 kronor. En sådan gård kan exempelvis ägas av en familj,
som av staten fått låna praktiskt taget hela det belopp, vartill gården belöper
sig. Den ekonomiska bärkraften kan i ett sådant fall vara ytterligt ringa.

Andra kammarens protokoll 19JfS. Nr 20. 9

130

Nr 26.

Tisdagen den 22 juni 1943.

Anslag till prisrabattering å vissa livsmedel m. m. (Forts.)

Erfarenheterna under det år, som detta system tillämpats, bekräfta också, att
det verkat orättvist. Många kristidsstyrelser ha också påtalat detta. Jag
väckte därför en motion med yrkande, att man skulle återgå till systemet med
förmögenhetsgräns. Utskottet förklarar, att detta förslag —• örn det genomfördes
— skulle öka de rabattberättigade personernas antal på landsbygden
med 16 % och de årliga kostnaderna med 10 miljoner kronor. Jag vill gentemot
detta endast säga, att det givetvis beror på vilka förmögenhetsgränser man
väljer. Det var inte min mening att endast utbyta den nuvarande taxeringsvärdesgränsen
mot en motsvarande förmögenhetsgräns. Man kan naturligtvis
fastställa en inkomst- och förmögenhetsgräns, som leder till samma antal rabattkort
som det man nu har. Man skulle därigenom dock eliminera de uppenbara
orättvisor, som det nuvarande systemet innebär.

Herr Hallsson i Rubbestad: Herr talman! Jag har vid detta utlåtande fogat
en blank reservation. Med anledning därav ber jag att få förklara vad jag
menar med denna reservation.

Jag har inte kunnat biträda herrar Johan Bernhard Johanssons m. fl. reservation
i vissa delar. Jag tänker därvid främst på reservationens uttalande
mot att vissa lantarbetare skulle ha rätt till rabattkort, samt
att denna rätt skulle ha utökats till vissa jordbrukare. Jag hävdade i utskottet,
att man — så länge man tillämpar detta system med rabatter — bör
försöka få systemet tillämpat på ett så rättvist sätt som möjligt, d. v. s. att
alla kategorier skola bedömas efter samma grunder. Så är emellertid inte fallet
med de nuvarande bestämmelserna. Det är särskilt jordbrukarklassen, som
satts i en undantagsställning. Alla som lia jordbruksfastighet, taxeringsvärderad
till mellan 10,000—20,000 kronor, få nämligen inte rabattkort, örn deras
beskattningsbara inkomst överstiger 250 kronor. Däremot är denna gräns
för alla andra medborgare satt till 750 kronor. Alla de jordbrukare, som ha
en fastighet taxerad till över 20,000 kronor, erhålla intet som helst rabattkort,
även örn de äro skuldsatta och således inte lia någon tillgång utan äro betydligt
sämre ställda än många inkomsttagare, som komma i åtnjutande av rabattkort.
Jag har därför förfäktat den meningen, att man bör jämställa alla
kategorier och alltså slopa dessa begränsningar för jordbrukarna, som ställa
dem i en undantagsställning.

Jag har likväl ansett mig kunna biträda reservationen, då den syftar till att
förmalningsersättningarna skola nedsättas med 2 kronor per deciton. För närvarande
utgår. till handelskvarnarna en ersättning örn 5: 85 kronor och för
sådan förmälning, som jordbrukare låter verkställa, en ersättning om 2 kronor,
allt per deciton. Det är en orättvisa att beloppet skall vara lägre för
jordbrukare än för andra, särskilt som nian från början hade ett lika högt belopp
för alla, vilket medförde, att dessa förmalningskvarnar höjde sina avgifter.
När sedan en nedsättning skedde medförde den icke att kvarnarna sänkte
sin förmalningsavgift, utan man får betala rätt höga avgifter. Därför vore
det inte mer än rätt att samma system tillämpades för alla kategorier.

Jag har emellertid kunnat biträda detta yrkande örn nedsättning. Jag tror
nämligen, att denna skillnad spelar en synnerligen liten roll. Med nuvarande
ransoneringssystem får en person knappast mer än 100 kg örn året. Örn likställighet
genomfördes, skulle detta alltså betyda omkring 2 kronors nedsättning
per person. Detta spelar icke någon som helst roll vare sig för inflationen
eller för den enskildes ekonomi. Man starkes fastmera i denna tro, när man
ser hur folk i allmänhet har råd att slösa med pengar, när det gäller nöjen.
Jag såg i april eller maj månad i år en redogörelse för hur nöjesskatten influtit
i Stockholm och hur många biograf biljetter, som sålts under årets tre första

Tiadagen den 22 juni 1043.

Nr 26.

131

Anslag till prisrabattering å vissa livsmedel m. m. (Forts.)
månader. Inte mindre än 3,969,000 biografbiljetter hade sålts under denna
tid. Om man räknar med att omkring 400,000 av Stockholms invånare gå på
bio, innebär detta, att de under dessa tre månader varit på bio omkring 10
gånger. Då de ha råd att så ofta gå på bio, kunde de också ha råd att avstå
dessa 2 kronor i förmalningsersättning utan att detta skulle kunna skada deras
ekonomi.

Med dessa ord har jag velat klarlägga vad jag avsett med min blanka reservation,
nämligen att det bör vara likställighet mellan jordbrukare och andra
beträffande tilldelning av rabatter samt att förmalningsersättningen bör kunna
sänkas med 2 kronor.

Häruti instämde herrar Thorell, Hansson i Skediga och Pettersson i Rosta.

Herr Mårtensson: Herr talman! Herr Persson i Falla framhöll i fråga örn
löneutvecklingen under åren 1913—1941, att lönerna stegrats med 198 %, medan
levnadskostnaderna ökats med endast 118 %. Dessa siffror i fråga örn
löneutvecklingen verka ganska imponerande. Men örn vi använda oss av en
annan beräkningsmetod och endast taga hänsyn till reallönerna, så blir löneökningen
ingalunda så stor, som synes framgå av herr Perssons i Falla siffror.
Av Sociala meddelanden för år 1942, häfte nr 6 sid. 517, framgår, att
reallönerna under tiden 1913—1929 ökats med 37 %. Och räkna vi med tiden
1913 ända fram till 1941 utgör ökningen av reallönerna fortfarande endast
37 %. Det är således en betydande skillnad mellan penninglöneutvecklingen
och reallönernas^ stegring. När på så sätt inkomsterna omräknats till reallöner,
blir inte standardförbättringen för de stora löntagaregrupperna av den stora
omfattning, som kan synas framgå av herr Perssons i Falla siffermaterial.

Herr talman! Jag har endast velat påvisa dessa siffror gentemot herr Perssons
i Falla framställning. Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Persson i Falla: Herr talman! Efter den avsnäsning, jag fick efter
mitt förra anförande — utskottets vice ordförande förmenade också, att
kammaren inte hade behov av att diskutera denna fråga —• borde jag kanske
förstå att tiga i fortsättningen. Detta är .dock en fråga, som omsluter en årlig
statsutgift på nära 150 miljoner kronor. Det är dessutom en mycket stor principiell
fråga av delvis ganska invecklad natur. Jag hade trott, att det även
i riksdagens elfte timme inte skulle vara alldeles orimligt att ta upp en
stunds sakdebatt och något bena upp denna fråga.

Jag skall emellertid så kort som möjligt ge några repliker. Herr Mårtensson
ansåg, att mina uppgifter om index i realiteten inte vöre rättvisande. Jag har
emellertid endast tagit index sådant det är beträffande vetepriset, levnadskostnaderna
och lönerna. Jag nämnde fullständigt ovedersägliga siffror, som
jag hämtat från .socialstyrelsen och lantbruksförbundet. Det finns ingen möjlighet
att rubba på dessa siffror. Jag har visserligen ingenting att invända
mot herr Mårtenssons uppgift örn att reallönen stigit med 37 procent. Reallönen
kan enligt sakens natur inte stiga i samma takt som den verkliga lönen,
då ju olika gruppers löneökningar genom att pressa levnadskostnaderna uppåt
därmed också i viss grad draga ned reallönerna och sålunda delvis indirekt
motverka sitt eget syfte. Om i den höjning av index för vetepriserna, som här
angivits, ligger någon (ökning av reallönerna för den grupp, som producerat
vetet, är ovisst, säkert är att där bakom ligga ökade produktionskostnader som
måste balanseras genom ökat pris. Index för reallönen har sålunda ingen relevans
i detta sammanhang utan ligger helt. utanför den jämförelse rörande
prisutvecklingen, som jag här framfört.

132

Nr 26.

Tisdagen den 22 juni 1943.

Anslag till
förbättrande
av bostadsförhållandena.

Anslag till prisrabattering å vissa livsmedel m. m. (Forts.)

Gentemot vad herr Jonsson i Eskilstuna yttrade om att reservanternas framställning
går emot den antiinflationistiska politik, som statsmakterna föra,
har jag redan på förhand ''bernott denna invändning. Denna antiinflationistiska
politik påverkas även av de stora summor statsmedel, som strömma ut i den
mån de icke äro absolut nödvändiga. Jag har tidigare påvisat, hur litet ett
beslut enligt reservationens förslag skulle påverka index. — I anledning avherr
Jonssons i Eskilstuna påstående att reservationen skulle stå i strid med
det resonemang örn lantarbetarnas löner, som fördes här för ett par dagar sedan,
vill jag säga, att hans påstående är mig fullständigt obegripligt. Detta
tidigare resonemang har ingenting att göra med det ärende vi nu behandla,
och bevisar i detta ärende ingenting åt vare sig ena eller andra hållet. I reservationen
finns inte ett ord örn att lantarbetarna skulle ha det för bra, som
herr Jonsson bär påstått.

Gentemot herr Ericssons i Kinna undersökning av inkomstgränsen och de
taxerade beloppen enligt de normer, som äro angivna i livsmedelskommissionens
cirkulär, vill jag framhålla, att han — såvitt jag uppfattade -—- berörde
endast den lägsta dyrorten. Dessutom gick han förbi de allmänna avdragen, i
medeltal 200 kronor, varför verkliga inkomsten blir 200 kronor högre, vilket
ställer saken i annan belysning. De övriga ortsgruppema komma emellertid i
helt andra och högre lägen. De besparingar, varom det här kan bli fråga, ansåg
herr Ericsson i Kinna väsentligen ligga inom de lägsta dyrortsgrupperna.
Detta är emellertid inte alldeles riktigt. Enligt de uppgifter, som lämnats
av livsmedelskommissionen, vilken räknat på detta, komma besparingarna
någorlunda jämnt från de olika gränsjusteringar reservanterna föreslagit och
måste rimligtvis träffa de högre ortsgruppema i lika mån som de lägre. Det
ligger i sakens natur, att maximigränserna alltid komma att inom varje grupp
skära bort de högsta beloppen. Med en justering nedåt åstadkommer man alltså,
att topparna i alla grupper kapas.

Herr Mårtensson: Herr talman! Jag vill gentemot herr Persson i Falla endast
anföra, att när man talar örn löner och inkomstökning, så är det väsentliga
icke hur stora penninginkomster en person eller löntagare har utan
det avgörande är hur mycket han får ut av sin inkomst, när han tillhandlar
sig varor. Det är med andra ord reallönen som är det väsentliga. I övrigt
tror jag, att örn man jämför jordbrukarnas realinkomst nu med 1913 års realinkomst,
kommer det att visa sig, att jordbrukarnas realinkomster ha stigit
kanhända mer än löntagarnas.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen gav propositioner
på l:o) bifall till utskottets hemställan; 2:o) bifall till den av herr
Johan Bernhard Johansson m. fl. avgivna reservationen; samt 3:o) bifall till
den av herrar Emil Petersson och Danielsson avgivna, likaledes vid utlåtandet
fogade reservationen; och blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

§ 5.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 219, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret 1943/44 till förbättrande av bostadsförhållandena
jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 243 hade Kungl. Majit, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över socialärenden för den 7 maj 1943, för riksdagen
framlagt vissa förslag till förbättrande av bostadsförhållandena.

Tisdagen den 22 juni 1943.

Nr 26.

133

Anslag till förbättrande av bostadsförhållandena. (Forts.)

I samband med Kungl. Maj :ts ovannämnda förslag hade utskottet till behandling
förehaft 19 motioner.

I två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren av herrar
H. Ericsson och R. Berg (I: 309) och den andra inom andra kammaren av
herr Andersson i Malmö m. fl. (II: 436), hade hemställts, att riksdagen måtte,
med ändring av vad som föreslagits i propositionen, besluta att familjebidrag
även skulle kunna utgå, med anlitande av det för familjebidrag anvisade anslaget,
åt mindre bemedlade, barnrika familjer, vilka erhölle bostäder i byggnader,
som ägdes av kommuner och därmed i lånehänseende jämställda företag,
allt i enlighet med i motionerna närmare anförda synpunkter.

I en inom andra kammaren av herr Sundström i Skövde m. fl. väckt motion
(II: 431) hade hemställts, att riksdagen måtte besluta, att kommunernas bidrag
till finansieringen av bostadsproduktionen med stöd av statliga tertiäroch
tilläggslån helt måtte bortfalla eller, örn detta ej kunde beviljas, nedsätta
bidragsprocenten från 20 till 5 procent av tillägg-slånet, under förutsättning
att detta uppginge till lägst 5 procent av anskaffningskostnaden.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte

A. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å motionerna I: 41
och II: 50, I: 309 och II: 436, II: 105 samt II: 442 godkänna i statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 7 maj 1943 förordade ändrade grunder för
bidragsverksamheten för främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade,
barnrika familjer,

B. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och motionerna I: 307 och II: 432
samt I: 311 och II: 440 godkänna av utskottet förordade ändrade grunder rörande
bidrag till främjande av bostadsbyggande på landsbygden,

C. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å motionerna II:
431 och II: 441 godkänna av utskottet förordade ändrade grunder rörande tertiärlån
till viss bostadsbyggnadsverksamhet och tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet,

D. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag medgiva, att räntefoten för bostadsanskaffningslån,
nybyggnadslän, förbättringslån och lantarbetarbostadslån,
vilka kunde komma att beviljas under budgetåret 1943/44, finge bestämmas
till 3.25 procent,

E. för budgetåret 1943/44 å driftbudgeten under femte huvudtiteln anvisa

a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag

1) till Statens byggnadslånebyrå: Avlöningar ett förslagsanslag av 638,000
kronor,

2) till Statens byggnadslånebyrå: Omkostnader ett förslagsanslag av

245,000 kronor,

3) till Främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer
ett förslagsanslag av 6,000,000 kronor,

b) i anledning av motionerna I: 306 och II: 435, I: 307 och II: 432 samt
I: 311 och II: 440 till Bidrag till främjande av bostadsbyggande på landsbygden
ett reservationsanslag av 10,000,000 kronor,

c) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och motionen II: 429 samt med
bifall till motionen II: 434 till Bidrag till inrättande av pensionärshem ett
reservationsanslag av 4,000,000 kronor,

F. för budgetåret 1943/44 å kapitalbudgeten anvisa

a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag

1) under statens utlåningsfonder till Lånefonden för bostadsförsörjning för
mindre bemedlade, barnrika familjer ett invcsteringsanslag av 20,000,000
kronor,

134

Nr 26.

Tisdagen den 22 juni 1943.

Anslag till förbättrande av bostadsförhållandena. (Forts.)

2) under fonden för låneunderstöd till Tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet
ett investeringsanslag av 50,000,000 kronor,

b) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna I:
311 och II: 440, i vad desamma avsåge bär ifrågavarande anslag, under fonden
för låneunderstöd till Tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet ett
investeringsanslag av 37,000,000 kronor,

II. att motionerna I: 311 och II: 440, i den man de ej behandlats under I.
här ovan, måtte anses besvarade genom vad utskottet anfört,

lil. att motionerna I: 306 och II: 435 samt I: 307 och II: 432, i den mån
de ej behandlats under I. här ovan, måtte anses besvarade genom vad utskottet
anfört,

IV. att motionerna I: 308, II: 2 och II: 433 ej måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservationer hade avgivits:

l:o) beträffande modifikationer i reglerna för tertiär- och tilläggslånen av
herrar friherre De Geer, Ekströmer, IPersson i Skabersjö, Skoglund i Doverstorp,
Hansson i Rubbestad, Pettersson, i Dahl och Eriksson i Frägsta, vilka ansett,
att utskottets yttrande i denna del bort hava annan, i reservationen angiven
lydelse;

2:o) beträffande låne- och bidragsgivningen för bostadsförsörjning åt mindre
bemedlade, barnrika familjer av herrar Johan Nilsson i Malmö, Bäcklund,
Jonsson i Eskilstuna, Isacsson, Andersson i Malmö, Mårtensson och fru Alvén,
vilka ansett,

dels att utskottets yttrande i denna del bort hava den lydelse, reservationen
utvisade ;

dels ock, i anslutning därtill, att punkten I. A. i utskottets hemställan bort
hava följande lydelse:

»A. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag ävensom motionerna 1:309 och
11:436 samt med avslag å motionerna 1:41 och 11:50, 11:105 och 11:442
godkänna av utskottet förordade ändrade grunder för bidragsverksamheten
för främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer,»;

3:o) beträffande bidrag till inrättande av pensionärshem av herrar Johan
Bernhard Johansson, Bernhard Nilsson, Bäckström, friherre De Geer, Ekströmer,
Persson i Skabersjö, Skoglund i Doverstorp, Danielsson, Hansson i Rubbestad,
Pettersson i Dahl och Eriksson i Frägsta, vilka ansett,

dels att utskottets yttrande i denna del bort hava av dessa reservanter föreslagen
lydelse;

dels ock, i anslutning därtill, att punkten I. E. c) i utskottets hemställan
bort hava följande lydelse:

»c) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
11:429 och 11: 434 till Bidrag till inrättande av pensionärshem ett reservationsanslag
av 2,000,000 kronor,»;

4:o) Beträffande bostadsförbättringsverksamheten på landsbygden av herrar
Johan Bernhard Johansson, friherre De Geer, Ekströmer, Persson i Skabersjö,
Skoglund i Doverstorp, Danielsson, Hansson i Rubbestad, Pettersson i
Dahl och Eriksson i Frägsta, vilka ansett,

dels att utskottets yttrande i denna del bort hava annan, i reservationen angiven
lydelse;

dels ock, i anslutning därtill, att punkten II. i utskottets hemställan bort hava
följande lydelse:

»II. att riksdagen, med bifall till motionerna 1:311 och 11:440, i vad de -

Tisdagen den 22 juni 1943.

Nr 26.

135

Anslag till förbättrande av bostadsförhållandena. (Forts.)
samma avsåge landsbygdens byggnadskostnader, måtte besluta att hos Kungl.
Maj :t hemställa örn åtgärder till nedbringande av berörda kostnader,» ;

5:o) av herr Pettersson i Dahl, utan angivet yrkande.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Trots att riksdagen befinner sig i
uppbrottsstämning, skall jag vid behandlingen av denna fråga likväl be att få
säga några ord. Jag beklagar, att en sa viktig fråga som denna icke kunnat
behandlas tidigare, utan att den skall förekomma så sent som nu, när riksdagens
ledamöter vilja resa hem. .

Örn vi taga del av handlingarna i detta ärende se vi, att det anvisas ganska
mycket pengar, och orsaken härtill är att det allmänna får träda emellan och
taga en del av riskerna för att stimulera bostadsmarknaden. Av propositionen
och handlingarna framgår, att under år 1940 tillkommo icke mer än 10 procent
av det antal bostäder som producerats 1939. Det^ blev med andra ord en viss
stagnation på bostadsmarknaden. Man frågar måhända vad det kunnat bero
på att icke de enskilda velat producera bostäder i lika stor utsträckning som
tidigare. Orsakerna härtill äro säkerligen många, och en av dem är, att genom
denna kris ha byggnadskostnaderna nått en sådan höjd, att de enskilda icke
vågat ta de risker som de höga byggnadskostnaderna föra med sig. De enskilda
vilja med andra ord icke påtaga sig den risken, att när krisen en gang
är över kommer bostadsvärdesmarknaden att dala eller värdet på bostaden att
bli mycket mindre. De enskilda våga icke investera för mycket kapital på
bostadsmarknaden, och för den skull har staten mast investera dessa stora belopp.
År 1941 togs det första stora krafttaget, då Kungl. Maj :t framlade proposition
på sammanlagt 131,250,000 kronor. Om vi se på fördelningen av detta
anslag på olika titlar finna vi, att därav gick ej fullt 100 miljoner till bostadsförbättringsanslaget
samt lån åt städer och samhällen och 34 miljoner kronor
till bostadsförbättringsverksamheten på landsbygden.. .

Då förhållandena på arbetsmarknaden den gången icke voro ordnade, gjorde
riksdagen med departementschefens goda minne och instämmande ett ganska
skarpt uttalande. Riksdagen ansåg, att för att bostadsmarknaden skulle kunna
stimuleras på detta sätt borde de förhallanden som radde pa arbetsmarknaden
först bli ordnade. Jag skall läsa upp det uttalande som riksdagen den
gången gjorde, hämtat ur statsutskottets utlåtande nr 193 vid 1941 års riksdag.
Där säger utskottet: »I likhet med departementschefen finner utskottet
en självklar förutsättning för att byggnadsverksamheten skall kunna med stöd
från det allmänna igångsättas och bedrivas vara, att förhållandena på denna
del av arbetsmarknaden äro ordnade, och att de olägenheter i fråga om ackordspriserna
varom departementschefen erinrat, därvid blivit undanröjda.» Detta
gällde dea allmänna bostadsmarknaden. Beträffande landsbygdens bostadsmarknad
tillägger utskottet: »Utskottet önskar att i samband härmed understryka.
, att förutsättningen för en ur alla parters synpunkt önskvärd utveckling
av byggnadsverksamheten för jordbrukets behov torde vara, att vederbörande
parter kunna enns örn tidion, intill dess överenskommelse örn för dessa
byggnadsarbeten lämpade ackordslistor träffas. Därest emellertid avtalsuppgörelse
icke kan komma till stånd, förutsätter utskottet, att Kungl. Maj .t
för riksdagen framlägger de förslag vartill förhållandena ma föranleda. I
fråga örn monopolisering av arbetstillfällen vill utskottet jämväl, når det gäller
byggen för jordbrukets behov, ansluta sig till departementschefens uttalande
därom att jordbrukarnas önskemål att utan hinder av organisationerna
kunna till byggnadsarbeten anlita bygdens folk synes vara fullt legitimt.»

136

Nr 26.

Tisdagen den 22 juni 1943.

Anslag° till förbättrande av bostadsförhållandena. (Forts.)

Förra året anförde vi i utskottet en reservation som i viss mån anknöt till
detta uttalande, men den godtogs icke av riksdagsmajoriteten.

Nu kan nian kanske säga, att det icke blott är arbetskostnaderna som inverka
pa byggnadskostiiadernas höjd, utan att det givetvis finns mångå andra
orsaker. Det är riktigt, men man tycker ändå, att här borde statsmakterna
ta ett krafttag för att försöka skapa en ändring. Vid det nu föredragna utskottsutlåtande
t finns en reservation fogad som anknyter sig till det av riksdagen
tidigare gjorda uttalandet, och där föreslår man, att riksdagen skall
i skrivelse till Kungl. Majit understryka önskvärdheten av att landsbygdens
byggnadskostnader kunna nedbringas.

Nu är det icke blott den omständigheten att dfet är så höga byggnadskostnader
som förorsakat en viss bostadsbrist, utan den överflyttning som nu sker
fran landsbygd till stad statistiken visar, att i runt tal 50,000 människor
årligen ändra bostadsort genom att flytta från landsbygd till stad — bidrager
också i viss man till att öka bostadsbristen i städerna-. Här borde samhället
eller staten, innan man investerar så mycket kapital i dessa byggen, taga ett
krafttag och se till vad man möjligen kan göra för att komma till botten med
det hela. Riksdagen har ständigt och jämt vidtagit sociala förbättringar för
människor som bo i städer och stadsliknande samhällen, och det är givetvis
därför som folkströmmen drager dit. Det kan icke hjälpas, att detta i viss
mån gör dessa förhållanden som vi nu debattera värre än de borde vara.

__ Vad nu gäller själva sakfrågan finna vi, att 1942 tillkommo 23,000 ä 24,000
lägenheter mot 45,000 år 1939. Här ligger nu inför kammaren en mycket bra
redogörelse för utvecklingen på bostadsmarknaden av kanslichefen A. Johansson
i statens byggnadislånebyrå. Det står med stora rubriker: »Hotande
bostadsnöd awärjes genom byggnadsverksamhet» och »80 procent av stadslägenheterna
tillkomma genom offentligt stöd». Vidare säger han i fråga örn
bostadsproduktionen år 1943, att densamma enligt programmet gått utomordentligt
väl ihop. Byggnadslånebyrån har beräknat, att det skulle iordningställas
24,000 lägenheter och att man i lyckligaste fall skulle få 10 procent
lägenheter mera än förra året, alltså noga beräknat 26,400 lägenheter. Nu
säger samme kanslichef, att antalet den 1 maj under byggnad varande lägenheter
tillsammans med de under årets fyra första månader färdigställda utgjorde
28,000. Han fortsätter sedan att bostadsmarknaden utvecklat sig så
pass kraftigt att det måste bli en viss restriktivi te t, att det kan bli en övermättnad
på_ dessa bostadsrättslägenheter, att det kanske kan vara risk för en
allmän fastighetskris o. s. v.

. Vi hade pa^tredje ^avdelningen en diskussion i denna fråga, och där kunde
jag icke^undgå_ att fa det intrycket, att byggnadslånebyrån av särskild orsak
i viss man hållit tillbaka bostadsproduktionen mer än den bort göra. Vi minns
den debatt som vi hade i lördags bär angående penningpolitiken, där herr Severin
på Stockholmsbänken framhöll att örn bostadsmarknaden tillfördes tillräckligt
många lägenheter komme det att inverka sänkande av hyresnivån.
Det är alldeles klart, att sa blir förhållandet. Jag fick den uppfattningen av
den diskussion som vi hade pa avdelningen, att byggnadslånebyrån icke hade
den uppfattningen, att det var önskvärt, att det blev så pass många bostäder,
att hyresnivån därigenom sänktes. Enligt min uppfattning vore detta det
mest önskvärda som skulle kunna hända, därför att hyreskostnaden ingår ju
såsom den allra största posten vid beräkningen av levnadskostnadsindex, och
S ii j sa> &R denna marknad tillfördes ännu flera lägenheter vore det

väl den mest önskvärda utveckling som man skulle kunna få. I stället fick
jag det intrycket, att man menade att hyresnivån bör sänkas på det sätt, att
reallönerna höjas.

Tisdagen den 22 juni 1943.

Nr 26.

137

Anslag till förbättrande av bostadsförhållandena. (Forts.)

För min. del kan jag icke finna, att utskottet redovisat denna bostadsmarknadens
utveckling riktigt. Man har nämligen icke sagt något örn vilken utveckling
bostadsmarknaden nått under år 1943, utan man har stannat vid vad
som skett 1942. Jag tycker, att man borde ha redovisat frågan objektivt och
talat örn vad som egentligen skett. När vi komma till nästa ärende som gäller
arbetsmarknadens reglering i vad det gäller riksarbetarna, har man använt
en annan taktik. Då säger man, att så och så mycket har antalet riksarbetare
nedgått, och sedan april i år finns det icke mer än 575 riksarbetare. Nu kan
man ju ganska lätt förstå utskottets motivering, ty örn man hade sagt, att här
föreligger en så nöjaktig utveckling, att den t. o. m. överträffar förväntningarna,
så hade det ju icke funnits någon anledning att i viss mån släppa efter
på bestämmelserna för denna bostadsförbättringsverksamhet. Det är en hel
råd restriktioner som tidigare funnits, när det gällt tilläggslån och tertiärlån,
som man nu vill slippa ifrån. Först och främst skola egna hem, inrymmande
fem rum och kök, betraktas såsom bostad av normalstorlek. Man frågar sig
onekligen, örn den som behöver en så stor bostad, verkligen behöver så ^ stor
hjälp av det allmänna, som här har ifrågasatts. Det kan ju^ invändas, såsom
det också framhölls i utskottet, att det kan förekomma fall då t. ex. föräldrar
bo hos sina barn och att man i sådant fall är i behov av den stora bostaden.
Det framgick emellertid mycket tydligt av den föredragning vi hade på tredje
avdelningen, att man redan med nuvarande bestämmelser har möjlighet att
lämna hjälp i ett sådant fall, och i så fall är det ju icke nödvändigt att ändra
bestämmelserna.

Vidare säger man, att tvåfamiljshus skola i lånehänseende jämställas med
enfamiljshus. Det framgår av propositionen med all önskvärd tydlighet, att
det blir en förbättring för dessa egnahemslåntagare. Det är ingenting att säga
om den saken. Jag vill icke vara avundsjuk på dem, utan det är bara tacknämligt,
ty det är klart att örn man får in hyra för den ena lägenheten minskas
bostadskostnaden för ens egen del.

Vidare släpper man efter på den överrisk — örn jag så får säga — som finns
i lägenheten. Den var tidigare begränsad — alltså skillnaden mellan byggnadskostnaderna
och bostadens värde — först till 10 procent och sedan till 20
procent, och nu släpper man den helt och hållet. Här tager staten den risk
som finns mellan byggnadskostnaderna och den räntabilitet som man kan tänka
sig blir på bostaden.

Man släpper också efter på bestämmelsen örn maximering av tilläggslån till
90 resp. 95 procent av överkostnaden. Nu skall man gå ända upp till 100
procent.

Det är alltså en rad bestämmelser som man släpper efter, trots att utvecklingen
på bostadsmarknaden gått i den riktning som den gjort. Enligt min
uppfattning skulle man icke ha gjort detta utan hållit på de gamla bestämmelserna,
när utvecklingen på bostadsmarknaden varit så gynnsam som den
varit.

Sedan komma vi över till nästa etapp på detta stora problem, nämligen till
bostadsförbättringsverksamheten på landsbygden, och diir — antingen man vill
eller icke, kommer man icke ifrån det — har man behandlat denna fråga på
ett mycket restriktivt sätt. Har man i viss mån varit litet mildare och släppt
efter på bestämmelserna när det gäller stiider och samhällen, är man så mycket
mer restriktiv, när det gäller bostadsförbättringsverksamheten på landsbygden.
Jag vill skynda mig att säga, att när det gäller det stora anslag som
går till barnrikehus, pensionärshem och tilläggslån har landsbygden också
kunnat vara med örn denna gren av låneverksamheten. Jag skall gärna erkänna
detta, men i stort sett blir det som lämnas landsbygdsbefolkningen till bostads -

138

Nr 26.

Tisdagen den 22 juni 1943.

Anslag till förbättrande av bostadsförhållandena. (Forts.)
förbättringsverksamhet i berörda delar en mycket liten del. Vilken uppfattning
vi än hava, kunna vi vara överens om att den stora lejonparten av detta
anslag går till städer och stadsliknande samhällen, och att landsbygden här
får en mycket ringa del.

När det gäller bostadsförbättringsverksamheten på landsbygden, talar man
örn materialbrist och brist på arbetskraft o. s. v. så att man för den skull
får vara mycket restriktiv. Enligt Kungl. Maj :ts proposition hade också till
bostadsförbättringsverksamheten på landsbygden icke begärts mer än 1 miljon
kronor. Av detta belopp skulle 400,000 kronor anvisas till lapparnas bostäder,
100,000 kronor till fiskarebefolkningens bostäder, 100,000 kronor till
lantarbetarnas bostäder och 50,000 kronor till administration. Alltså skulle
endast 350,000 kronor återstå till den direkta bostadsförbättringsverksamheten
på landsbygden. Motiveringen härför skulle vara, att det varit så stor eftersläpning
på denna bostadsförbättringsverksamhet som tidigare förekommit på
landsbygden. Det finns en behållning på 17 miljoner kronor, vilket belopp i
stort sett motsvarar endast ett års anslagsbehov, till bostadsförbättringsverksamhet
på landsbygden. Detta''kan ju sägas vara en helt naturlig eftersläpning.
Enligt de bestämmelser som finnas skall iordningställande av bostaden hava
skett ett år efter det bidraget beviljades. Detta står alltså i full överensstämmelse
med den förordning som vi nu ha.

På grund av att, som nämnts, i Kungl. Maj :ts proposition icke begärts
mer än 1 miljon kronor, ha jag och några andra kammarledamöter väckt
en motion om att till regeringens förfogande skulle ställas ett belopp av 15
miljoner kronor för denna bostadsförbättringsverksamhet. Nu skall jag gärna
tacksamt erkänna, att tack vare denna motion har Kungl. Maj:ts förslag i
propositionen mycket förbättrats, därför att nu föreslås i alla fall ett anslag
på 10 miljoner kronor, vid vilket anslag emellertid äro fästade vissa villkor.
Detta innebär således en avsevärd förbättring av Kungl. Maj :ts proposition.

Vad sedan gäller själva motiveringen för dessa anslag säger utskottet: »Utskottet
delar så till vida departementschefens uppfattning, att företag, som äro
av ringa angelägenhetsgrad, böra utmönstras. För vinnande av detta syfte synes
det utskottet ändamålsenligt att beslut skall kunna meddelas örn annullerande
av bidrag och lån, som beviljats för arbeten, vilkas angelägenhetsgrad är sådan,
att deras utförande utan större olägenhet kan tills vidare uppskjutas.»
Som kammaren torde veta — det kan också läsas i Kungl. Maj:ts proposition
sid. 93 — skola egnahemsnämnderna vid beviljande av bidrag och lån till
bostadsförbättring taga hänsyn till i vad mån vederbörandes bostad är hälsovådlig.
Därvid skola barnrika familjer i första hand komma i fråga. Det
är säkert ganska svårt att nu i efterhand kunna utmönstra en del av dessa
redan beslutade bidrag. Så säger man längre ned: »Medel, som genom omprövningen
frigöras, böra givetvis kunna disponeras för nya företag.» Man frågar
sig: kan det verkligen bli så .stora belopp av dessa nya omprövade företag? Jag
bär för Hallands läns vidkommande gjort en liten utredning för utrönande
av huru stora dessa återkallade bostadsförbättringslån kunna vara. Jag skall
be att få läsa upp denna redogörelse, som avser en tid av sex år, (nämligen
åren 193G—1941. 1936 fingo vi i Hallands län ett anslag på 200,000 kronor.
2 Ian på sammanlagt 2,000 kronor blevo återkallade. 1937 fingo vi ett anslag
pa 170,000 kronor. 4 lån på sammanlagt 3,800 kronor blevo återkallade.
1938 fingo vi 147,400 kronor. 20 lån å sammanlagt 15.500 kronor blevo återkallade.
1939 fingo vi 78,000 kronor. 4 lån å sammanlagt 5,600 kronor blevo
återkallade. 1940 fingo vi 120,000 kronor. 10 lån å sammanlagt 10,520 kronor
blevo återkallade. 1941 fingo vi del av den stora summa riksdagen då anvisade
och erhöllo 360,000 kronor. Endast 2 lån å sammanlagt 1,730 kronor

Tiadagen den 22 juni 1943.

Nr 26.

139

Anslag till förbättrande av bostadsförhållandena. (Forts.)
blevo återkallade. Yi ha alltså under dessa sex år fått ett bidrag till Hallands
län på 1,075,400 kronor. Därav lia återkallats bidrag på 39,150 kronor eller i
runt tal 4 %. Kammaren skall alltså icke tro, att det blir mycket som återkallas,
isynnerhet örn det skall bli som här föreslås, att det skall ske en omprövning
och att vederbörande, som kunna komma i fråga, skola erinras örn
att snart färdigställa sina förbättringsarbeten.

Vad sedan beträffar motiveringen för anslaget på 7 miljoner kronor har
jag i utskottet velat ha en ändring till stånd. Genom att skriva på det sätt
utskottet gör riskerar man att verksamheten helt och hållet kan komma att
avstanna. Utskottet säger: »För att förhindra uppkomsten av bristsituationer
i fråga örn arbetskraft och material bör emellertid till anslaget knytas det
förbehållet, att ett belopp av 7,000,000 kronor får disponeras på det sättet, att
företagen icke få igångsättas förrän efter särskilt medgivande av Kung!
Maj:!» Man kan fråga sig vad utskottet menar med detta. Här få vi alltså
ett bidrag av 2 nya miljoner kronor, men är det då meningen med detta förbehåll,
som göres, att verksamheten icke får igångsättas utan att Kungl.
Maj :t har givit sitt medgivande. Jag ville haft en annan formulering, vilken
jag ber att få läsa upp: »Till anslaget bör knytas det förbehållet, att bidrag
till belopp av 7,000,000 kronor få beviljas men icke utbetalas annat än efter
medgivande av Kungl. Maj :t.» Enligt min uppfattning borde man ha skrivit
på det sättet. Då kunde den verksamhet, som nu är i gång i egnahemsnämnderna,
fortsätta, ansökningar kunde komma in och beviljas, men beloppen
skulle icke utbetalas förrän Kungl. Maj:t hade lämnat sitt medgivande. Jag
fick emellertid inte denna ändring i utskottet, och jag föreställer mig, att det
är lönlöst att ställa något yrkande här. Men jag vore synnerligen tacksam,
örn det från antingen socialdepartementets sida eller från annat håll kunde
sägas, att det är meningen, att den verksamhet, som nu egnahemsnämnderna
ha för att förbättra bostäderna på landsbygden, kan kontinuerligt fortsättas,
så att icke ansökningarna behöva stoppa upp.

Herr talman! Jag har velat anföra dessa synpunkter här. Jag har, som
kammarens ledamöter se, fogat en blank reservation till utlåtandet. Den innebär
att jag har dessa kritiska synpunkter på frågan. Jag tillåter mig yrka
bifall till utskottets hemställan, dock med den ändring som innefattas i reservationerna
nr 1, 3 och 4.

Herr Isacsson: Herr talman! Jag vill till en början instämma^ med herr
Pettersson i Dahl i att det är beklagligt, att detta ärende kommit så sent, att
en saklig diskussion i ämnet är utesluten. Men jag skall icke göra mig skyldig
till samma förseelse som han, då han trots den sena tiden drog en historik, som
ingen människa i kammaren hörde på och som dessutom, var obehövlig, eftersom
var och en har möjlighet att i handlingarna läsa sig till den. Jag skall
heller icke gå in på att bemöta hans påståenden i denna historik. Jag vill endast
i största korthet ifråga örn slöseriet ifråga örn byggena säga, att såvitt
jag vet har staten icke haft något annat program än att skaffa bostäder till
människor, som sakna sådana. Det år detta program, som alltjämt år aktuellt,
och det är detta som byggnadslånebyrån alltjämt har till uppgift att följa.

Sedan påstod herr Pettersson i Dahl — mer eller mindre tvärsäkert — att
det var fråga om en utvidgning av låneverksamheten. Han talade örn femrum
svillan, som man skulle kunna fa lan till, och ansag, att det skulle blixen
utökning av långivningen, som var olämplig, da den som hade råd att hålla
sig med fem rum och kök också hade råd att själv bygga ett sadant hus. Nu innehåller
författningen rätt att bevilja lån för en villa med fyra rum och kök.
Jag undrar, om icke herr Pettersson kan förstå, att en villa på fyra rum och

140

Nr 26.

Tisdagen den 22 juni 1943.

Anslag till förbättrande av bostadsförhållandena. (Forts.)
kök och en villa på fem rum och kök kunna vara precis lika stora. Det kan
komma an på vederbörande ägares behov: den ene klarar sig med sina fyra rum
och kök, den andre har kanske, som herr Petterson i Dahl för övrigt själv nämnde,
behov av att ha denna villa inredd med fem rum och kök. Han har t. ex.
en gammal får eller en gammal mor eller någon annan anhörig, som han vill bereda
plats åt i villan. Därför behöver han ett rum mer, men ytinnehållet kan
vara detsamma, och priset kan vara detsamma, och det är ingenting annat som
skiljer de båda villorna än inredningen. Hur detta skall kunna betyda en utvidgad
och utökad låneverksamhet begriper jag icke. Det allra värsta är ju,
att herr Pettersson^ Dahl påstår, att man redan nu har börjat med dessa lån.
Man kan bevilja lan at dessa personer. I så fall begriper jag ännu mindre
varför han reserverar sig.

Så talade herr Pettersson i Dahl örn tvåfamiljshusen. Han är heller icke
nöjd med att de skola räknas till samma kategori som enfamiljshusen. Detta
innebär i varje fall ingen utvidgning av statens utgifter för lån utan i stället
ett förbilligande när det gäller dessa hus jämfört med förhållandena tidigare.

På en punkt skulle jag vilja bemöta den ärade talaren. Det var den punkt
som rörde slopandet av den nuvarande maximigränsen av 90 resp. 95 procent.
Detta skulle också innebära något farligt enligt herr Petterssons mening och
en utökning av långivningen. Det innebär emellertid ingenting annat än att örn
vi möjligen träffa på en kommun, som på grund av den statliga verksamheten
fått sin bostadsmarknad till den grad ansträngd och i övrigt befinner sig i
ett sådant ekonomiskt läge, att vi icke kunna utkräva de stadgade 20 procenten
av tilläggslånet, så kan undantag göras för denna kommun. Alla de
kommuner, som ha möjlighet därtill, skola erlägga 20 procent av tilläggslånet,
och statsutgifterna där för lånen komma sålunda icke på långt när upp till
vare sig 90 eller 95 procent. Även dessa farhågor synas sålunda fullkomligt
obefogade.

^Medan jag ändå har ordet, herr talman, ber jag att få säga ett par ord angående
den reservation, som är avgiven av herr Johan Nilsson m. fl. Den går
ut på bifall till motionen örn att byggnadslånebyrån skulle få rättighet att
i viss utsträckning bevilja ^familjebidrag till barnrika familjer även då de få
lägenheter i andra hus än sådana som uppförts enligt bestämmelserna örn barnrikehus.
Jag har för min del den uppfattningen, att det nuvarande systemet
med barnrikehus är, örn icke misslyckat så dock sådant, att det kan diskuteras,
huruvida nian bör fortsätta på den vägen. Man har nog också i kommunerna
börjat fundera så smått över om icke den hjälp man ger åt dessa barnrika
familjer visserligen är^god men samtidigt sätter en fläck på dem, som komma
i åtnjutande av den, något som de icke gjort sig förtjänta av. Då har man på
annat sätt sökt bereda familjerna bostäder. Man har i stor utsträckning gått
över till enfamiljshus, och på vissa håll söker kommunen taga hand örn saken
på det sättet, att man låter dem hyra lägenheter i andra hus, svarar för hyran
och på det sättet placerar ut de barnrika familjerna och rycker dem ur den
isolering, som de faktiskt hittills varit utsatta för. Jag vet också, att bostadssociala
utredningen sysslat med detta problem och troligen kommer att framlägga
ett förslag, som går i den riktningen. Nu mena reservanterna, att det
vore till nytta, örn vid den tid, då det föreligger ett förslag att definitivt lösa
denna fråga, man hade skaffat sig någon erfarenhet örn hur saken kan ordnas
och hur detta experiment utfallit. Det är här icke fråga om att utanordna
pengar för ändamålet. Det är heller icke fråga om —- och kan icke bli fråga
örn — någon verksamhet i större utsträckning. Bostadsbristen lägger tyvärr
hinder i vägen för några större utsvävningar på detta område, men från reservanternas
sida anser man, att vi böra lia möjlighet att ge kommunerna det

Tisdagen den 22 juni 1943.

Nr 26.

141

Anslag till förbättrande av bostadsförhållandena. (Forts.)
stöd, som nu utgår enligt förordningen om familjebidrag, i den mån de kunna
på ett annat sätt än hittills skaffa lägenheter åt barnrika familjer.

Jag skulle ha lust att framföra åtskilliga andra synpunkter, men jag skall
rätta mig efter talmannens maning att vi skola fatta oss så kort som möjligt.
Jag kan därför icke tillåta mig att taga kammarens tid längre i anspråk. Jag
har velat, så långt tiden medgivit det, lugna kammaren med avseende på de
farhågor, herr Pettersson i Dahl tydligen hyser. Och jag vill vädja till kammarens
ledamöter, om det icke vore skäl i att i fråga örn de barnrika familjerna
söka redan nu ge dem möjlighet till en annan bostadsstandard än den vi
hittills berett dem. Jag tycker uppriktigt sagt, att den hjälp vi nu ge icke
rimmar med den ofta högljudda propaganda, som göres för att människor skola
skaffa sig barn och många barn. Man bör icke behandla de barnrika familjerna
på det sättet, att man deklasserar dem och förvisar dem till vissa stadsdelar
och vissa hus, utan man bör bereda dem möjlighet att få bosätta sig även
i andra lägenheter och ändå få bibehålla det bidrag, som utgår.

Jag ber, herr talman, att med det nu anförda få yrka bifall till utskottets
hemställan på alla punkter utom den som gäller barnrikehusen, på vilken punkt
jag yrkar bifall till den av herr Johan Nilsson m. fl. avgivna reservationen.

Häruti instämde herr Nilsson i Landskrona, fru Andersson och herr Bladh.

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Herr Isacsson nämnde att jag tyckte
det var så farligt med dessa bestämmelser. Jag redogjorde för utvidgningen
av verksamheten. Jag talade örn femrumslägenhetema, om tvåfamiljshusen som
skulle räknas som enfamiljshus, örn möjligheten att belåna dem upp till 100
procent, samt örn riskdelen, som tidigare var begränsad men nu skall vara
obegränsad. Jag kan tillägga den omständigheten, att affärsbankerna nu
också skola släppas in i denna verksamhet. Jag säde, att jag ansåg, att utvecklingen
på bostadsmarknaden tagit sådan fart, att dessa utvidgningar
borde vara onödiga.

Herr Sundström i Skövde: Herr talman! Det skulle vara mycket önskvärt
att kunna diskutera denna sak mera ingående, men jag måste i likhet med andra
talare begränsa mig till en speciell fråga, i vilken jag också avlämnat en
motion. Den rör kommunernas medverkan vid genomförandet av detta program.

Tidigare har det varit så, att kommunernas medverkan omfattat ett belopp
motsvarande 50 procent av tomtkostnaderna. Nu har man föreslagit, att det
skulle motsvara 20 procent av tilläggslånen. Jag har tillsammans med en del
kammarkamrater ansett detta bidrag från kommunernas sida för högt tilltaget.
Jag nödgas erinra örn att de utgifter statsverket nominellt har för verksamheten
icke alls äro så stora, som de synas vara. Jag skulle vilja belysa
detta med ett litet exempel. I ett hus, till vilket lämnas tertiärlån till 20 procent
av byggnadskostnaderna, erhåller staten ränta på lånet av 4.5 procent. I
verkligheten lånar staten dessa pengar för 3 procent, och det uppstår sålunda
en räntevinst på icke mindre än 1.5 procent. När tilläggslånet uppgår till 20
procent av byggnadskostnaderna, täcker denna 1.5 procent icke mindre än
hälften av förräntningen på det tilläggslån, som ges. Vad staten sålunda kommer
att bestå är i verkligheten icke 20 procent utan 10 procent av överkostnadslånet.
Skola nu kommunerna bidraga med Vs av dessa överkostnader, bli
faktiskt i realiteten endast 6 procent den reella utgiften för statsverket.

Nu förstår jag, att man invänder, att tilläggslånen äro avsedda att avskri -

142

Nr 26.

Tisdagen den 22 juni 1943.

Anslay till förbättrande av bostadsförhållandena. (Forts.)
vas om tio år, därest de icke då med dåvarande hyresläge kunna förräntas.
Ja, det är jag också medveten örn, men ingen vet, vad som kan inträffa om
tio år. Det kan mycket väl hända, att staten vid den tidpunkten icke behöver
efterskänka ett enda öre av de tilläggslån, som här beviljas. Penningvärdet
kan undergå sådana förändringar, att det blir möjligt att förränta hela beloppet.
Även örn det skulle vara nödvändigt att göra en del avskrivningar på detta
tror jag vinsterna i nuvarande läge äro så stora, att man icke behöver frukta
för den avskrivning, som då måste äga rum. Jag vill bara erinra örn att för
de uppoffringar staten här gör i form av överkostnadslån är det möjligt för
staten att reglera hyresmarknaden, vilket är den väsentliga punkten när det
gäller att uppflytta olika orter i olika dyrortsgrupper. Om staten på detta sätt
kail hindra ett större antal orter med ett stort antal befattningshavare i statens
tjänst från att överföras t. ex. från D-ort till E-ort, ha därmed årliga vinster
för statsverkets räkning gjorts, som säkerligen komma att täcka de ytterligare
räntekostnaderna för de överkostnadslån som beviljas.

Jag vill sålunda göra gällande, att i detta fall äro vinsterna uteslutande på
statsverkets sida och att de krav, man här ställer på kommunerna, måste anses
vara jag vill icke säga direkt oberättigade men i varje fall icke så sakligt
grundade, att de motivera en, så hög bidragsprocent som här ifrågasatts.

Jag noterar med tillfredsställelse, att jämkningar i särskilda fall skola bli
möjliga tack vare det skrivsätt utskottet begagnat sig av, och jag vill naturligtvis
hoppas, att sådana jämkningar i mycket stor utsträckning skola komma
att ske. Annars skulle säkerligen mycket stora svårigheter uppstå för en rad
kommuner att överhuvud taget kupna genomföra ett byggnadsprogram. Jag
vill också i detta sammanhang erinra örn att statsverket tager kommunernas
tjänster i anspråk i utomordentlig omfattning för denna verksamhet. Det behövs
i verkligheten icke så värst stor låneverksamhet förrän kommunerna måste
på grund av den kontrollverksamhet och det blankettskriveri, som här är
nödvändigt, anställa en person helt och hållet för denna uppgift. När denna
verksamhet får ep ytterligare ansvällning, bli administrationskostnaderna för
kommunerna mycket avsevärda. Jag har därför ansett mig icke kunna uraktlåta,
trots de små förhoppningar jag har örn att vinna gehör, att ställa ett
yrkande. Det blir nämligen nödvändigt att i en framtid till prövning upptaga
kommunernas andel i denna verksamhet och ändra den så, att administrationskostnaderna
väsentligen läggas på kommunerna men att dessa befrias
från direkta kontanta bidrag till verksamheten. Det är min bestämda övertygelse
— och den är vunnen genom mångårig verksamhet på detta område —
att dessa bidrag icke äro berättigade och att de i hög grad hämma den utomordentligt
betydelsefulla verksamhet, det här är fråga om.

Det är beklagligt, att tiden nu skall vara så långt framskriden. Jag tror,
att detta är en av de viktigaste frågor vi haft att behandla här i riksdagen.
Den hade därför säkerligen krävt en dags diskussion, lika väl som många
andra frågor av betydligt mindre vikt. Jag skall emellertid, herr talman, tilllåta
mig att framställa ett yrkande.

_ Jag yrkar sålunda, att det sista stycket på sid. 26 och det första stycket på
sid. 27 i utskottets motivering utbytas mot följande uttalande: »Utskottet har i
likhet med departementschefen icke något att erinra mot att en närmare fixering
av det kommunala bidragets storlek kommer till stånd. Emellertid anser
utskottet den föreslagna bidragsprocenten på 20 procent av överkostnaden
oskäligt hög — även om, såsom departementschefen framhållit, byggnadslånebyrån
skall ha befogenhet att vidtaga jämkningar allt efter omständigheterna
i varje särskilt fall. I likhet med det alternativt framställda yrkandet i
motionen II: 431 får alltså utskottet förorda att, med bibehållande av ovan an -

Tisdagen den 22 juni 1943.

Nr 26.

143

Ansiag till förbättrande av bostadsförhållandena. (Forts.)
givna jämkningsmöjligheter, kommunernas bidrag fastställas till 5 procent
av överkostnaden.»

I analogi därmed ber jag också att få framställa det yrkandet, att punkten
C. i utskottets kläm får följande lydelse: »i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och motionen 11:431 samt med avslag å motionen 11:441 godkänna av
utskottet förordade ändrade grunder rörande tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet
och tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet».

Herr von Seth: Herr talman! Det är givet att alla talare här varit inne på
det temat, att det ju är mycket beklagligt att den ytterst viktiga fråga, som
det här gäller, varken inom utskottet eller inom kamrarna har kunnat ägnas
erforderlig tid, och då sålunda en mycket begränsad tid nu står till förfogande
för frågans diskuterande, skall jag endast med några få ord beröra den del
därav, som avser bostadsförbättringsverksamheten liksom byggnadsverksamheten
överhuvud taget på landsbygden.

Det föreligger här en reservation av herr J. B. Johansson m. fl., vari hemställes
att »riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte påyrka kraftiga och
effektiva åtgärder för nedbringande av landsbygdens och jordbrukets byggnadskostnader
i enlighet med statsmakternas tidigare intentioner». Jag måste
säga, att när jag läser orden »statsmakternas tidigare intentioner», har jag
svårt att frigöra mig från det intrycket, att detta är en appell till socialministern
att inte glömma de svåra förhållanden, under vilket jordbrukets byggenskap
bedrives. Bristen på folk och annat nu under krisen har ju gjort, att
reparations- och nybyggnadsarbeten på landsbygden ha fått eftersättas i mycket
stor utsträckning. En gång, när det åter blir bättre tider, komma vi att
ställas inför mycket svåra problem, när det gäller landsbygdens byggnadsfrågor,
och det är vår övertygelse, vi som bo på landsbygden, att dessa problem
komma att växa statsmakterna över havudet, örn man inte redan nu tar itu
med saken. Det skulle ha varit mycket önskvärt, att socialministern varit här
närvarande, så att han kunnat betyga, att det intresse, som han, när vi tidigare
behandlat landsbygdens byggnadsfråga, sagt sig hysa för en lösning av
denna fråga, fortfarande är, jag vill använda uttrycket, vid liv. För min del
skulle jag vilja efterlysa socialministerns och hans medhjälpares goda vilja,
när det gäller att lösa dessa problem på ett för landsbygden tillfredsställande
sätt.

Herr talman! Det skulle vara mycket att tillägga om denna sak, men jag
skall inskränka mig till ett understrykande av att svårigheterna hopa sig för
jordbrukarna för varje dag och vecka, som gå. Statsmakterna måste inse, att
det rent av kommer att inträffa en katastrof, örn det inte berndes möjlighet
för jordbrukarna att anskaffa såväl bostads- som ekonomibyggnader till rimliga
och räntabla priser.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den reservation, som beträffande
byggnadsverksamheten på landsbygden har avgivits av herr ,T. B. Johansson
m. fl.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Flera av talarna i denna debatt
ha uttalat beklaganden av att det svåra och viktiga ärende, som det här gäller,
kommit så sent på riksdagens bord, att man knappast kan ha tid att
grundligt genomdiskutera detsamma. Det är självklart,, att ingen beklagar
detta i högre grad än utskottet. Jag vill emellertid betyga, att ansvaret för
den sena behandlingen inte faller på utskottet. Den avdelning inom statsutskottet,
som haft att förbehandla frågan, har gjort detta så fort som det överhuvud
taget varit möjligt -— behandlingen skedde så tidigt, att de i ämnet

144

Nr 26.

Tisdagen den 22 juni 1943.

Anslag till förbättrande av bostadsförhållandena. (Forts.)
väckta motionerna inte ens förelågo tryckta, utan man fick ta del av deras innehåll
på annat sätt. Detta visar, att utskottet på intet sätt är ansvarigt för
frågans försening.

Det är klart, att en fråga av så stor räckvidd och samhällelig betydelse som
den föreliggande måste i hög grad fånga intresset hos riksdagens ledamöter,
och det är därför kanske naturligt, att så många motioner ha blivit väckta på
olika punkter och att till utskottsutlåtandet är fogad en råd av reservationer.
Även om i vissa viktiga delar meningsskiljaktighet sålunda räder, är man
emellertid i stort sett enig när det gäller det grundväsentliga, Första kammaren
har också för en god stund sedan följt utskottets förslag i alla dess detaljer,
och jag har nog närmast den uppfattningen, att även andra kammaren
kommer att göra detta, något som motiverar att jag nu fattar mig ganska
kort.

Den förste ärade talaren i denna debatt utvecklade ju i ett mycket långt anförande
en hel del synpunkter på detta problem. Många av dessa synpunkter
äro kanske inte direkt aktuella i dagens läge och i dagens debatt, men de hänga
dock självfallet samman med den föreliggande frågan. En annan ledamot av
utskottet har emellertid redan i vissa delar bemött vad som framförts av herr
Pettersson i Dahl, och jag skall därför nu inte gå in därpå. Jag vill endast
säga några ord beträffande en fråga, som berörts såväl av herr Pettersson i
Dahl som av ^den siste ärade talaren, nämligen den som innefattas i den till
utskottets utlåtande fogade reservation, som är betecknad med 4:o).

Vi ha, på grund av den knappa tid som stått till buds, inte något mera
utförligt diskuterat denna fråga inom utskottet eller utskottsavdelningen. Dels
har frågan tidigare ingående diskuterats här i riksdagen, och dels är det utskottsmajoritetens
uppfattning, att man löser inte frågan örn landsbygdens
byggnadskostnader genom att bara diskutera den här i kamrarna. Det behövs
säkerligen andra åtgärder, örn man skall kunna åstadkomma något praktiskt
resultat. Vi ha sålunda för vår del ansett, att det i nuvarande läge inte kan
föra fragan framåt, örn man ater upptar den till debatt, och det är närmast ur
den synpunkten, som majoriteten av utskottet stannat för att avböja förslaget
örn en framställning till Kungl. Majit av det innehåll, som reservationen avser.

Av de övriga spörsmål, som här berörts, skall jag upptaga ett par.

Representanten för Skövde, som ju också här är motionär, ansåg att kommunernas
andel av kostnaderna för bostadsproduktionen blir för betungande
för kommunerna. Inom utskottet ha vi emellertid efter övervägande av de olika
synpunkter, som kunna anföras härvidlag, ansett att sakliga skäl tala för ett
bifall till Kungl. Maj :ts förslag, som ju avser att söka fixera kommunernas
kostnader på ett mer bestämt sätt än vad tidigare varit fallet. Utskottet bar
emellertid inte förbisett att det kan uppsta situationer, där ett tillämpande av
ae nya grunderna kan bli för betungande för kommunerna, och det är närmast
detta, som föranlett utskottet att göra det uttalande, som också herr Sundström
i Skövde pekade på och som går ut på att det vid en efterprövning skall vara
möjligt att bereda kommunerna en viss lindring, beroende på omständigheterna
i de särskilda fallen. Utskottet säger sålunda, att byggnadslånebyrån bör »liksom
hittills ha möjlighet att förfara efter omständigheterna i varje särskilt fall.
Byrån bör således enligt utskottets mening bland annat äga möjlighet att jämka
bidragsprocenten nedåt i sådana fall, där den nu föreslagna regeln, jämförd
med förut gällande bestämmelser, innebär en för kommunen betungande ökning
av det kommunala bidraget.»

• +Jaf övertygad örn att ifall denna anvisning tillämpas på rätt sätt, komma
inte de svårigheter att uppstå, som herr Sundström i Skövde här pekade på, och
jag vill därför hemställa till kammaren att avslå det yrkande, som herr Sund -

Tisdagen den 22 juni 1943.

Nr 26.

145

Andar! till förbättrande av bostadsförhållandena. (Forts.)
ström ställde, och i stället bifalla vad utskottet har föreslagit på denna punkt
såväl i sin hemställan som i sin motivering.

Vidare skulle jag här vilja något beröra den reservation, som är betecknad
med 2:o) och till vilken herr Isacsson yrkat bifall.

Jag försäkrar, att jag för min del har mycket stora sympatier för den motion,
som ligger till grund för denna reservation, men jag har i alla fall ansett
att det i dagens läge saknas tillräckliga skäl för att göra ett avsteg från vad
Kungl. Majit i detta avseende har föreslagit. Såsom departementschefen erinrar
om, kommer bostadssociala utredningen att på denna punkt framlägga ett
förslag, och då kan spörsmålet upptagas till mer allsidig och vidsträckt behandling
än vad som är möjligt med den föreliggande motionen såsom utgångspunkt.
Därför har utskottet icke för närvarande ansett sig kunna biträda vad som påyrkas
i den nämnda motionen och reservationen.

Jag vill emellertid säga, att även jag är av den uppfattningen att det framdeles
nog blir nödvändigt att avhjälpa de barnrika familjernas bostadsbekymmer
icke enbart genom att bygga dessa kolonier av s. k. barnrikehus, i vilka
endast barnrika familjer inrymmas, utan även genom att söka placera de barnrika
familjerna i vanliga bostadshus. Jag är emellertid inte säker på, hur detta
lämpligen bör ske. Det är möjligt att den väg, som motionärerna här ha pekat
på, nämligen att man i första hand anlitar sådana hus, som uppföras av kommunerna
eller av med kommunerna jämställda företagare, bör beträdas, men
det kan också finnas andra utvägar. Jag tänker t. ex. på de bostadskooperativa
företagen, vilka säkerligen skulle kunna bereda de barnrika familjerna lika
goda bostäder som de bostadsföretag, som startas i kommunernas regi eller med
deras medverkan. Denna fråga är så pass betydelsefull, att det nog är skäl i
att avvakta bostadssociala utredningens förslag och de yttranden, som däröver
kunna inkomma, innan man företar några åtgärder. Det är emellertid min förhoppning,
att det, när vi nästa år träffas till lagtima riksdag, skall kunna
framläggas ett förslag till lösande av denna fråga i anslutning till det resonemang^
som här föres av motionärerna och reservanterna. I dagens läge anser jag
mig även på denna punkt böra yrka bifall till utskottets förslag.

Med detta har jag berört det väsentliga av vad som i debatten anförts gentemot
utskottets förslag, och jag vill nu, herr talman, sluta med att i alla punkter
yrka bifall till statsutskottets hemställan.

• f ^err Andersson i Malmö: Herr talman! Jag skall be att få säga några ord
ifråga om bostadsförsörjningen åt mindre bemedlade barnrika familjer. Jag
bar även varit med örn den reservation som på denna punkt är avgiven.

I denna reservation bar upptagits ett förslag, framlagt av statens byggnadslånebyrå.
Detta förslag har närmast sin upprinnelse i överläggningar mellan
Malmö stad och byggnadslånebyrån, men ingen skall tro, att detta problem
endast bär intresse för eller gäller enbart för Malmö. Ty det förslag, som framlagts
i reservationen och för övrigt också i en motion, gäller alla kommuner,
som vilja hjälpa barnrika familjer till lämpliga och bättre bostäder till rimliga
priser. Avsikten med vårt förslag är närmast att söka åstadkomma den
största möjliga spridning av de barnrika familjerna inom ett samhälles bostadsbestånd.
Vi vilja, så långt det överhuvud taget är möjligt, söka åstadkomma
varl uran skulle kalla en normal bostadsfördelning.

Jag tror, att. den erfarenheten är tämligen allmän, att det icke är lämpligt
att bygga stora bostadskomplex enbart för barnrika familjer. Man kan befara,
att dessa kunna komma att erhålla karaktären av anstalter och lätt komma
i vanrykte, varigenom de barnrika familjerna skulle kunna draga sig för

Andra kammarens protokoll WJf''1. Nr SO. 10

146

Nr 26.

Tisdagen den 22 juni 1943.

Anslag till förbättrayule av bostadsförhållandena. (Forts.)
att söta dessa bostäder. Numera har man också söht hjälpa upp detta genom
att i barnrikehusen blanda upp de barnrika familjerna med icke barnrika
familjer. Jag tror, att man i allmänhet söker följa den regeln att låta andra än
barnrika familjer på öppna marknadens villkor hyra omkring 50 procent av
bostäderna i dessa barnrikehus. Jag tror, att man därmed också har kommit att
eliminera i varje fall en del av de olägenheter som förut ha vidlått barnrikehusen.
Men även andra vägar böra prövas, och då har, såsom förut av herr
Isacsson framhållits, den tanken kommit fram, att man skulle låta de barnrika
familjerna bo i vanliga hyreshus och då även få bibehålla den hyreshjälp som
staten lämnar. Det är klart, att en förutsättning härför är, att samhället har
kontroll över hyressättningen, så att icke statens bidrag gå till enskilda husägare.

I Malmö har man utan statens medverkan gjort ett försök att plantera ut
barnrika familjer på öppna marknadens villkor även i enskilda hus, men på
den punkten ha vi misslyckats. Man har nämligen från fastighetsägarnas
sida icke anmält för detta ändamål lämpliga lägenheter. Jag antar, att fastighetsägarna
icke velat underkasta sig hyreskontrollen. Vi ha emellertid från
bostadsrättsföreningarnas sida mötts av mycket större förståelse för dessa
våra strävanden. Där finns ju denna allmänna hyreskontroll. Samma sak gäller
naturligtvis kommunens egna hus. Det har sålunda träffats en överenskommelse
med bostadsrättsföreningarna om att de bamrika familjerna skulle
planteras ut i ''deras hus. Tillvägagångssättet skulle bli det, att staden skulle
förvärva lägenheter med bostadsrätt och uthyra dessa lägenheter till barnrika
familjer. Hyresvillkoren skulle motsvara den standardhyra sorn av byggnadslånebyrån
bestämmes. Dessa familjer skulle också efter tio år kunna få övertaga
bostadsrätten på förmånliga villkor. Men en bestämd förutsättning för
att detta program skall kunna genomföras är, att de barnrika familjerna få
bibehålla statsbidraget till hyran, det s. k. familjebidraget.

Det är helt enkelt ingenting annat än detta, som vårt förslag i reservationen
avser. Förslaget har, som förut framhållits, framlagts för Kungl. Majit
av byggnadslånebyrån med understrykande av att denna åtgärd från början
skulle bli en försöksverksamhet. Jag kan ju i detta sammanhang också erinra
örn att de kommuner — jag vet icke huru många de äro — som yttrat sig
över denna fråga, genomgående förordat bifall till byggnadslånebyråns förslag.
Man, kan alltså icke säga, att detta enbart är ett intresse för en enskild
stad, utan det är ett allmänt intresse för kommunerna här i landet.

Vi ha emellertid av handlingarna sett, att .departementschefen avstyrkt förslaget.
Han har velat avvakta ett förslag i frågan från bostadssociala utred-,
ningen, som håller på med utredningar örn likartade spörsmål. Utskottet har
för sin del följt departementschefen, och dess motivering för avslag är ungefär
densamma som återfinnes i Kungl. Majda proposition. Jag skulle härtill
vilja säga, att det är icke alltid, som riksdagen avslår framställningar arn utredning,
även örn ett ärende redan ligger under utredning. Vi hade senast under
gårdagen ett exempel därpå, då riksdagen med tämligen stor majoritet
beslöt hemställa örn utredning i en fråga, där det redan pågår utredning. I
det fall det här gäller avses med förslaget en försöksverksamhet som, såvitt jag
kan se, sammanfaller med bostadssociala utredningens egna utredningslinjer.
Denna bostadssociala utredning kan alldeles, säkert i sin utredningsverksamhet
få god nytta av den försöksverksamhet sam vi här föreslagit.

Jag vill också erinra örn att vad som här föreslås från reservanternas sida
icke betyder några ökade utgifter för staten. Vi begära ingen ökning av anslaget.
Det är möjligt, att en sådan linje som här skisserats i det långa loppet
kan bli billigare för staten, då staten, såvitt jag förstår, lämnar billigare
lån till barnrikehusen än de tertiärlån sorn bostadsrättsföreningarna erhålla.

Tisdagen den 22 juni 1943.

Nr 26.

147

Anslag till förbättrande av bostadsförhållandena. (Forts.)

Jag vill slutligen, herr talman, påpeka en annian sak, som kan lia betydelse
i nuvarande läge. Under gårdagen hade vi en diskussion som i rätt hög grad
kom att röra sig otin barnrikefamiljernas möjligheter att skaffa sig bostäder.
Det framhölls, att särskilt under nuvarande tidsläge var det mycket svårt att
skaffa tjänliga bostäder åt barnrika familjer. Det är väl så sant som det är
sagt, och jag skulle gärna vilja understryka, att man på denna punkt har
fullkomligt rätt. Men då tycker jag — och det tror jag också de andra som
äro med örn reservationen tycka — att man skall, så långt det är möjligt, söka
redan nu hjälpa de barnrika familjerna. Därför borde riksdagen bifalla de
förslag vi här ha väckt. Det kan redan nu i detta svåra bostadsläge bli en
hjälp åt de barnrdka familjerna.

Vad vi först och främst syfta till med detta vårt förslag — jag vill erinra
därom ännu en gång — är att vinna den största möjliga spridning av de
barnrika familjerna inom ett samhälles bostadsbestånd. Jag tycker, att denna
motivering är tillräcklig för ett bifall till vår reservation, till vilken jag också,
herr talman, ber att få yrka bifall.

I detta anförande, varunder herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar, instämde fröken Hesselgren och herr Mårtensson.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Jag har begärt ordet för att göra ett
par tillrättalägganden ifråga örn vissa yttranden som fällts under debatten.

Jag skulle till herr Sundström i Skövde, då han så starkt strukit under att
statsverket i hög grad tagit kommunernas krafter i anspråk, vilja säga, att man
lika gärna kan vända på satsen och säga, att det förhåller sig tvärtom. Jag
skall icke disputera med honom örn den ränta som staten tar på tertiärlånen,
men jag skulle vilja erinra örn att från början av denna verksamhet, således
så långt tillbaka som 1933, fanns det vid sidan av den bestämmelse, som nu gäller,
en bestämmelse örn en särskild riskfond som tillfördes 1 procent av räntan.
Denna fond avsåg att utgöra en säkerhet ifråga örn det kollektiva ansvaret hos
de olika husbyggarna för de risker som eventuellt kunde uppstå. Sedan avskaffades
emellertid denna riskfond, och riskprocenten lades in i räntan. Riksdagen
uttalade då, att statsverket skulle ta de risker som kunde inträffa. Nu
kan det givetvis diskuteras, vilka risker som här kunna inträffa. Det är möjligt,
att risken blir ingen. Det finns emellertid de som säga, att den blir stor, och
jag tror, att det är bäst att icke vara för tvärsäker. Under vad vi kalla normala
tider kunde vi ju inregistrera, att det förelåg risker, fastän statsverket hittills
lyckats komma tämligen helskinnat undan.

Det är givetvis klart, att det kan bli föremål för en omprövning, huruvida en
räntesänkning bör äga rum och denna riskprocent tas bort, men då skall man
också ha blicken öppen för att en räntesänkning kommer att sänka de årliga
kostnaderna och att i och med denna sänkning även tilläggslånen komma att
sjunka. Därmed tar staten tillbaka, vad den offrat med räntesänkningen.

Jag skulle sedan vilja säga ett par ord örn varför slatsorganet har lagt fram
det förslag beträffande de barnrika familjerna, som blivit mycket omdebatterat
och som föranlett stridigheter under debatten här i dag. Förbindelserna mellan
bostadssociala utredningen och byggnadslånebyrån äro tämligen goda, och
vägen mellan dem är icke lång. Byggnadslånebyrån har således fullt klart för
sig, att ett förslag av mycket större omfattning än det som byggnadslånebyrån
framlagt skulle komma att föreligga i bostadssociala utredningens betänkande.
Nu har denna fråga diskuterats, och de finnas ju som anse, att man måste
ha de barnrika familjerna i särskilda kolonier. Man kan inte ha dem
bland annat vanligt folk. Det finns de som sky barnrikehusen som pcs -

14S

Nr 26.

Tisdagen den 22 juni 1943.

Andag till förbättrande av bostadsförhållandena. (Forts.)
ten. Det är framförallt sådant folk, som inte själva velat bli barnrika utan
på allt sätt värjt sig mot en sådan »olycka». Skulle det icke då vara av mycket
stort intresse, att man, när detta stora förslag om hur man slutligen skall ordna
projektet föreligger för riksdagens avgörande, har en smula erfarenhet på detta
område? Man skulle ju kunna tänka sig, att nian genom denna försöksverksamhet
skulle kunna få något litet belägg för örn det går att i vanliga bostadshus
placera ut ett mindre antal barnrika familjer eller örn den vägen icke är framkomlig.
Det är alltså motivet till det av byggnadslånebyrån framlagda förslaget.

Jag skall i detta fall icke ställa något yrkande. Det kan ges belägg för båda
synpunkterna. Men jag har velat med dessa ord motivera, varför statsorganet
fört fram detta förslag. Vi tro, att det skulle vara till fördel icke hara för folket
i allmänhet utan också för riksdagen, när den går att taga ställning till detta
problem, örn vi hade någon liten erfarenhet.

När jag nu har ordet, skulle jag till herr Pettersson i Dahl, som så starkt
strök under, att denna barnrikehusverksamhet visserligen i någon mån varit
till gagn för landsbygden men icke i någon vidare utsträckning, vilja säga, att
de utlämnade lånen gått till i runt tal 13,000 barnrikebostäder, både lägenheter
och egna hem — de senare i runt tal 6,000. Av dessa barnrikebostäder finnas
i städer och köpingar 9,000 och på landsbygden 4,000. Härvidlag äger således
en rätt omfattande verksamhet rum även på landsbygden, och jag skulle tro, att
det finns ett stort behov härav på landsbygden och att, örn landsbygden förstode
sina intressen, skulle man kunna mångdubbla denna verksamhet. Jag vet,
att Hallands län icke tillhör dem där man precis varit så driftig, men det finns
åtskilliga andra. Älvsborgs län och Blekinge län, där man på landsbygden försökt
att göra sig nytta av dessa lån från staten med åtföljande familjebidrag
och där man även till många, många jordbrukare som äro barnrika och mindre
bemedlade har kunnat lämna detta stöd.

Så yttrade herr Pettersson i Dahl till slut, att han beklagade, att statsorganet,
såvitt han kunnat finna, icke hade något intresse för att verksamheten bedreves
så, att man kunde få så mycket bostäder, att hyrorna kunde komma ned, vilket
vore allas önskan. Ja, kan herr Pettersson i Dahl åstadkomma en sådan politik
hos statsmakterna samt anskaffa det material, den arbetskraft och de pengar
som äro erforderliga för att denna fråga skall kunna lösas efter hans linjer, då
är jag säker på att statsorganet är villigt att infria till och med de förhoppningar
som herr Pettersson i Dahl hyser i detta avseende. Vi skola emellertid
ha klart för oss, att för att skapa ett sådant läge som herr Pettersson i Dahl
vill skapa, skulle man först ha att genom ökad byggnadsverksamhet taga igen
allt som byggts för litet under de gångna åren och sedan åstadkomma ett sådant -överskott på bostäder, att man kunde tänka sig, att ifrågavarande byggnadsproduktion
skulle kunna påverka hyrorna. Jag tror icke, att det är möjligt vare
sig för arbetskraftens, för materialets eller för pengarnas skull att åstadkomma
detta i det läge vari vi komma att befinna oss under åtskilliga år framåt. Vi få
nog vara nöjda, örn vi, såsom skett under de sist gångna åren, bara kunna förhindra,
att bostadsbristen växer, och om vi kunna hålla oss, där vi voro, när
staten började göra sina stora insatser.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Herr Erlander: Herr talman! Det har under debatten från flera håll uttalats
ett beklagande av att riksdagen vid denna sena tidpunkt skall behöva
syssla med så stora och viktiga ärenden som det förevarande. Utskottets representant,
herr Eriksson i Stockholm, har påpekat, att man inte kan påstå, att
det är statsutskottet som bär skulden till detta förhållande, och det vill jag giva

Tisdagen den 22 juni 1943.

Nr 26.

149

Anslag till förbättrande av bostadsförhållandena. (Forts.)
honom odelat rätt i. Utskottsbehandlingen av detta ärende har ju varit utomordentligt
snabb och, som kammarens ledamöter också torde ha funnit, mycket
grundlig. Jag vill emellertid säga, att det knappast heller kan vara regeringens
fel, att vi vid denna sena tidpunkt få detta ärende upp till behandling. Det
förhåller sig nämligen så, att byggnadslånebyråns framställning, som ligger
till grund för propositionen, inkom till Kungl. Maj:t den 18 mars och därefter
blev föremål för remissförfarande. Jag riktar icke någon kritik mot byggnadslånebyrån,
ty det är förhållandena själva som göra, att det måste bli först vid
en sen tidpunkt, som det ansvariga verket kan överblicka, hur läget på bostadsmarknaden
ter sig. Det hade varit mycket litet värde med örn riksdagen fått
en proposition i bostadsfrågan grundad på sifferuppgifter som icke voro de
allra senaste.

Vi ha nu i propositionen tagit upp ett förslag som möjliggör, att affärsbankerna
skola kunna lämna bottenkredit. Detta förslag kom in till departementet
den 29 mars. Det sista remissyttrandet avgavs den 6 maj, och propositionen är
dagtecknad den 7 maj. Även Kungl. Maj:ts regering måste ju ha några minuter
på sig att tänka över frågan.

Jag har velat framhålla detta, herr talman, för att det skall vara klart, att
det kanske förhåller sig på detta sätt med åtskilliga av de propositioner som
kommit vid en sen tidpunkt. Det är tidsförhållandena själva som ha gjort
att det möter svårigheter i första hand för verken att komma in med sina förslag
vid den tidpunkt, som de skulle ha gjort, örn det varit normala förhållanden.

I sak har jag icke så mycket att säga. sedan åtskilliga av de uttalanden, som
måste bero på missuppfattningar, bemötts av andra talare. Jag vill emellertid
säga en sak till herr Pettersson i Dahl. Han stod frågande inför vad utskottets
skrivning betydde, när det gällde dessa 7 miljoner kronor i bostadsförbättringsbidrag
till landsbygden, som endast skulle få tas i anspråk efter Kungl. Maj:ts
medgivande. Jag vill säga till herr Pettersson, att mig har utskottets skrivning
icke oroat. Avsikten med vad utskottet här uttalat är ingen annan, än att man
skall ha möjlighet, örn det blir andra förhållanden i fråga om material och arbetskraft
än det nu är, att sätta i gång en utvidgad verksamhet på landsbygden
för bostadsförbättring. Man har ansett, att det under nuvarande förhållanden
med den arbetskrafts- och materialbrist som råder kan vara skäl i att iakttaga
en viss återhållsamhet. Jag tror, att det icke minst för landets jordbrukare är
klart, att man bör intaga den positionen. Man har emellertid velat ha förberedelsearbetet
i gång, så att, örn rlet lättar beträffande arbetskrafts- och materialförsörjningen,
man skall lia bidragsbeliovet klart för sig och ansökningarna
prövade av egnahemsnämnderna. Så har jag fattat statsutskottets skrivning på
denna punkt. Det ligger då i sakens natur, att pengarna komma att på det sättet
stå till disposition, att egnahemsnämnderna få Kungl. Majda bemyndigande
att taga emot ansökningar och bevilja lån men med förbehåll. Jag föreställer
mig, att med denna upplysning herr Petterssons i Dahl farhågor skola vara
lugnade.

Jag kan, herr talman, inte underlåta att säga även ett ord till herr Sundström
i Skövde. Han gjorde en sifferanalys för att visa, att staten vunne så
mycket på den bostadsproduktion som staten här subventionerar, att det vore
rimligt, att statsverket övertoge alla kostnaderna. Att kommunerna skulle
engageras fann han däremot ganska oberättigat, i varje fall i den utsträckning
som Kungl. Maj:t och utskottet föreslagit. Jag vill säga, att de allra liesta
kommunalmän ha nog i handling visat sig ha. en annan uppfattning på denna
punkt. Bostadsfrågans lösning kan icke bli enbart en statlig angelägenhet. Det
kommer aldrig att lyckas för ett statens verk att organisera bostadsförsörj -

150

Nr 26.

Tisdagen den 22 juni 1943.

Anslag till förbättrande av bostadsförhållandena. (Forts.)
ningen, om man icke på ett effektivt sätt kopplar in det kommunala initiativet
och de kommunala förmedlingsorganen. För att man skall få ett verkligt kommunalt
ansvar vid framtida prövning av de lånesökandes möjligheter är det
nödvändigt, tror jag, att det kommunala engagemanget också är förenat med
ekonomiskt ansvar. Vad som nu sker, herr Sundström i Skövde, är att det kommunala
ansvaret i de allra flesta fall reduceras. Det blir i de flesta fall en
minskning av de bördor, som man lägger på kommunerna. Skulle efter denna
minskning visa sig, att de ändå äro för tunga, ha både Kungl. Maj :t och utskottet
förutsatt, att man skall kunna giva dispens och medgiva minskning.

Sedan, herr talman, ett enda ord örn herrar Isacssons och Olof Anderssons
resonemang örn nödvändigheten av att sprida de barnrika familjerna och lämpligheten
av att man som ett försök tar det s. k. Malmösystemet.

Jag tror visst, att det kan ligga något i att man skall göra försök i denna
riktning. Men jag kan icke gå med på, när man säger, att den nuvarande verksamheten
innebär, att man deklasserar de barnrika familjerna. Det förhåller
sig ej på det sättet mer än på de ställen, där man icke skött denna verksamhet
på tillfredsställande sätt. Man skall icke låta sig gripas av spridningshypnos
och tro, att det sker förfärliga olyckor, örn man för de barnrika familjerna samman
till någorlunda stora enheter. Detta är ett avvägningsproblem. Byggen
man barnrikehus, är det nödvändigt, att man för dessa har vissa socialpedagogiska
anordningar. Man får ej, som man gjort på vissa håll, föra ihop hundratals
harnrika familjer och ingenting göra för lekplatser, lekskola och barnkrubba.
Det är klart, att sköter man verksamheten på detta sätt, har man skapat
långt ifrån tillfredsställande förhållanden. Men sprider man omkring de
statssubventionerade barnrika familjerna, försvårar man otvivelaktigt skapandet
av de socialpedagogiska anordningar, som äro nödvändiga, örn samhället på ett
riktigt sätt skall fullgöra sina förpliktelser mot de barnrika familjerna. Detta
är ett avvägningsproblem. Det är olyckligt att föra ihop barnrika familjer i för
stora enheter, men också olyckligt att sprida ikring dem på sådant sätt, att
möjligheterna att hävda deras intressen bli väsentligen reducerade. Jag tror,
att det system, som Stockholm börjat med, att i barnrikehusen placeras 50
procent barnrika och 50 procent icke barnrika familjer, är ett sunt och riktigt
system. Det blir en naturlig sammansättning av klientelet och man vinner en
sak, som kanske icke alla kammarens ledamöter tycka är en vinst men som åtminstone
jag tycker är en vinst, nämligen att man kommunaliserar en betydande
del av bostadsmarknaden. Jag är tillräckligt kollektivist för att tro, att det
kommer att visa sig mycket svårt i längden att undgå en kommunalisering av
bostadsmarknaden. Jag tror därför, att den icke är någon så förfärligt stor
framtidslinje, denna linje som vissa talare ha pläderat för. Men visst skall man
kunna göra ett försök. Men det är ett steg, som man gärna vill taga först sedan
man fått litet säkrare hållpunkter än vi ha för närvarande. Därför har Kungl.
Maj :t sagt sig att man kan avvakta bostadssociala utredningens förslag i ärendet.
Det vore ganska rimligt att vänta ett enda år, när man väntat så länge.

Det var endast dessa randanteckningar till diskussionen som jag, herr talman,
velat göra.

Herr Nilson i Spånstad: Herr talman! När jag lyssnat till denna debatt har
jag blivit en smula förvånad över att man i detta sammanhang icke synes vilja
diskutera frågan om landsbygdens byggnadsproblem. Det ser i stället ut
som örn man vore mindre benägen att diskutera detta problem för närvarande.
Det har till och med på något håll framskymtat, att man skulle önska betrakta
tidigare representativa uttalanden närmast som önskemål i en svunnen tid.

Såvitt jag vet är det i dag enda gången för i år det är möjligt att få till

Tisdagen den 22 juni 1943.

Nr 26.

151

Anslag till förbättrande av bostadsförhållandena. (Forts.)
stånd en debatt i riksdagen kring dessa problem. Därest det ej anses otillåtligt
att spörja herr statsrådet och chefen för socialdepartementet, skulle jag
gärna vilja fråga, hur man tänker ordna de brännande och alltjämt olösta
problem, som stå i samband med jordbrukets byggnadsfrågor.

Jag vet ju, att det under det gångna året träffats ett begränsat avtal på
detta område med någon av de parter, som äro intresserade. Jag vet också, att
detta avtal icke kan anses täcka vad som sades en gång, när man ansåg, att
det vore önskligt, att det träffades ett avtal rörande byggnadsverksamhet för
jordbrukets behov med de mest representativa parterna inom jordbrukets område.
Jag tror ej heller, att vad som har skett är i överensstämmelse med vad
som tidigare uttalats. Det är inte heller en lösning efter de linjer, som statsrådet
utformat en gång i propositionen nr 251/1941.

Herr talman! Jag har velat säga detta för att vi skulle få tillfälle att få
dessa frågor belysta i dagens debatt.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Hansson i Rubbestad: Herr talman! Jag vill i stort ansluta mig till
vad herr Pettersson i Dahl sagt beträffande den första och den fjärde reservationen.
Men det är egentligen rörande den tredje reservationen som jag vill
säga ett pär ord. Det gäller där anslaget på 4 miljoner kronor till uppförande
av pensionärshem. Kungl. Maj:t hade ju begärt endast 2 miljoner kronor, men
utskottet har ökat ut anslaget till 4 miljoner kronor. Jag vill peka på vad
departementschefen sagt i propositionen i avseende å byggnadsfrågorna på
landsbygden, att den mycket stora bristen på material gör, att byggnadsverksamheten
bör begränsas. Då man vet, att för städernas vidkommande här beviljats
anslag till försvarsbyggnader på långt över 100 miljoner kronor att utföras
under nästa budgetår och dessutom i denna proposition föreslås anslag
på cirka 100 miljoner kronor för annan byggnadsverksamhet, så tror jag, att
genom dessa anslag kommer materialtillgången att bli så hårt pressad, att den
ytterligare materialtillgång, som kommer att erfordras för denna utökning
från 2 till 4 miljoner kronor för pensionärshem, kommer att te sig svåröverkomlig.
Jag tycker därför, att det skulle vara lämpligast, om andra kammaren
ville bifalla Kungl. Majlis förslag i denna del, alltså att beloppet fastställes
till 2 miljoner i stället för 4 miljoner kronor.

Utskottet säger i fråga örn bostadsbyggandet på landsbygden, att till förhindrande
av uppkomst av bristsituationer i fråga örn arbetskraft och material
bör till anslaget knytas det förbehållet, att ett belopp av 7 miljoner kronor
får disponeras på det sättet, att företagen icke få igångsättas förrän efter
särskilt medgivande av Kungl. Majit. Med anledning av detta uttalande vill
jag säga, att jag förväntar, att när Kungl. Maj :t prövar material tillgången
för olika byggnadsföretag, landsbygdens byggnadsfråga icke skall ställas i
särklass, utan att denna materialtillgång prövas i hela sitt sammanhang. Finns
det material för byggande av bostäder och dylikt i städerna, tycker man också,
att det bör finnas material för byggande av bostäder på landet. Jag vill
bara vädja till regeringen att, när don prövar denna materialtillgång, bedöma
den på sådant sätt, att det ej blir särskilt ogynnsamt för landsbygdens vidkommande.

Herr Eriksson i Stockholm.: Herr talman! Den senaste ärade talaren har
upptagit en detalj, som icke förut berörts i diskussionen. Det var utskottets
förslag rörande anslag till bidrag till inrättande av pensionärshem, där utskottet
höjt det av Kungl. Maj :t föreslagna anslaget från 2 miljoner till 4
miljoner kronor.

152

Nr 26.

Tisdagen den 22 juni 1943.

Anslag till förbättrande av bostadsförhållandena. (Forts.)
o Anledningen till denna utskottets ståndpunkt är ju anförd i utskottets utlåtande.
Det påpekas ju, att byggnadslånebyrån till Kungl. Maj :t med tillstyrkan
överlämnat ansökningar om pensionärshemsbidrag för ett sammanlagt
belopp av 1,300,000 kronor att utgå av nästa budgetårs anslag, vilka ansökningar
icke kunnat prövas på grund av att tillgängliga anslagsmedel till
fullo förbrukats. Det är sålunda, medel, som skola tagas i anspråk på nästa års
budget. Det har för övrigt upplysts, att sedan denna siffra fixerades, beloppet
för sådana ansökningar, som på samma sätt prövas, ytterligare ökats. Man
kan således förutse, att endast några få månader in på det nya året hela det
anslag på 2 miljoner kronor, som Kungl. Majit föreslagit, redan är förbrukat.

Detta har gjort, att utskottet ansett nödvändigt att för detta ändamål ställa
till förfogande samma belopp för nästa budgetår som tagits i anspråk för
ändamålet under det nu pågående budgetåret.

Sedan vill jag framhålla, att detta är dock icke en fråga, som uteslutande
gäller städernas nytta, i det att pensionärshem icke skulle förekomma på landsbygden.
Det är ju på det sättet, att även en rad av landsbygdskommuner utnyttjat
detta anslag. Sålunda- skall man åtminstone i detta avseende kunna
undgå at-t spåra upp någon anledning till motsättning mellan land och stad.
Jag ber således att även vid denna punkt få framhålla-, att jag anser att utskottets
förslag är synnerligen välmotiverat. Jag yrkar således bifall till utskottets
förslag även i denna del.

Herr Isacsson: Herr talman! Jag är förekommen av två föregående ärade
talare.

Jag bär emellertid begärt ordet i anledning av herr Hanssons i Rubbestad
anförande. Jag vill bara säga herr Hansson i Rubbestad, då han befarar, att
materialbrist skulle uppstå, örn detta anslag på 4 miljoner godkändes, att det
är möjligt att det blir så. Men då stanna pengarna i kassan, då ha vi dem tillgodo.
Det blir en avvägningsfråga mellan olika slag av byggnader. Men om det
ej blir så — och det ser i varje fall icke ut att bli så när det gäller tegel och
dylikt -— tycker jag icke, att det är riktigt att strypa den verksamhet det här
är fråga örn.

Sedan bara ett par ord till statssekreterare Erlander, när han talade så
vänligt örn att vänta ett år, så att vi få litet erfarenhet av spridningen av de
barnrika familjerna. Det vilja vi reservanter också ha. Men i stället för att
det icke skall byggas något vilja vi, att den verksamhet, som nu påbörjats i
kommunerna, skall få fortgå, och att kommunerna skola få fortsatt uppmuntran
i form av det stadgeenliga bidrag, som tidigare utgått till de barnrika familjerna.
Erfarenhet vinna vi sålunda bäst genom att handla och icke genom
att sitta och vänta med armarna i kors.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen framställde
först beträffande punkten I. A. propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den av herr Johan Nilsson i Malmö m. fl.
avgivna, vid utlåtandet fogade och med 2:o) betecknade reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Herr Isacsson begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes coh godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten
I. A. av utskottets utlåtande nr 219, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Tisdagen den 22 juni 1943.

Nr 26.

153

Anslag till förbättrande av bostadsförhållandena. (Forts.)

Vinner Nej, har kammaren bifallit den av herr Johan Nilsson i Malmö m. fl.
avgivna, vid utlåtandet fogade och med 2 :o) betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne tvekan kunna råda örn omröstningens
resultat, vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 78 ja och 70 nej, varjämte 8 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan i punkten I. A.

Härefter biföll kammaren på av herr talmannen, därå given proposition utskottets
hemställan i punkten I. B.

Vidare gav herr talmannen i fråga örn punkten I. C., i vad angick motionen
11:431, propositioner dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på
avslag å utskottets berörda hemställan samt bifall i stället till det av herr
Sundström i Skövde under överläggningen framställda yrkandet; och blev
utskottets hemställan i förevarande del av kammaren bifallen.

Beträffande utskottets hemställan under punkten I. C., i vad den icke
blivit genom kammarens redan fattade beslut besvarad, framställde herr
talmannen propositioner dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på
bifall till utskottets berörda hemställan med den ändring i motiveringen, som
föreslagits i den av herr De Geer m. fl. avgivna vid utlåtandet fogade och med
l:o) betecknade reservationen; och biföll kammaren utskottets hemställan i denna
del.

På av herr talmannen därå givna propositioner biföll kammaren härpå
utskottets hem still laar i punkterna I. D. samt I. E. a) och b).

Härpå gav herr talmannen i fråga örn punkten I. E. c) propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan del® ock på bifall till den av herr Johan
Bernhard Johansson m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade och med 3:o) betecknade
reservationen; och fann herr talmannen den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Pettersson i Dahl begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten

l. E. c) av utskottets förevarande utlåtande nr 219, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den av herr Johan Bernhard Johansson

m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade och med 3:o) betecknade reservationen.

Punkten I. F. blev på av herr talmannen därå given proposition av kammaren
bifallen.

Vidare framställde herr talmannen beträffande punkten II. propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå samt bifall

154

Nr 26.

Tisdagen den 22 juni 1943.

Anslag till
åtgärder för
arbetsmarknodens
reglering
m. m.

Anslag till förbättrande av bostadsförhållandena. (Forts.)
i stället till den av herr Johan Bernhard Johansson m. fl. avgivna, vid utlåtandet
fogade och med 4:o) betecknade reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Pettersson i
Dahl begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten
II. av utskottets förevarande utlåtande nr 219, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den av herr Johan Bernhard Johansson m. fl. avgivna, vid utlåtandet
fogade och med 4:o) betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gang uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för
ja-propositionen. Kösträkning begärdes emellertid av herr Pettersson i Dahl,
vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 97
ja och 51 nej, varjämte 4 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan i punkten II.

Slutligen biföll kammaren på av herr talmannen därå givna propositioner
utskottets hemställan i punkterna III. och IV.

§ 6.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 220, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret 1943/44 till åtgärder för arbetsmarknadens
reglering m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 283 hade Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över socialärenden för den 21 maj 1943, föreslagit
riksdagen att för budgetåret 1943/44 under femte huvudtiteln anvisa till
Statens arbetsmarknadskommission m. m.: Avlöningar ett förslagsanslag av
6>000,000 kronor, till Statens arbetsmarknadskommission m. m.: Omkostnader
ett förslagsanslag av 3,500,000 kronor, och till Åtgärder för arbetsmarknadens
reglering m. m. ett reservationsanslag av 13,000,000 kronor.

I samband med Kungl. Maj:ts förevarande förslag hade utskottet till behandling
förehaft åtskilliga inom riksdagen avgivna motioner.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte för budgetåret 1943/44 å driftbudgeten under femte
huvudtiteln anvisa

a) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag

1) till Statens arbetsmarknadskommission m. m.: Avlöningar ett förslagsanslag
av 6,000,000 kronor,

2) till Statens arbetsmarknadskommission m. m.: Omkostnader ett förslagsanslag
av 3,500,000 kronor,

b) med bifall till Kungl. Haj:ts förslag och med avslag å motionerna I: 314
och II: 445 i vad desamma avsåge anslagsfrågan till Åtgärder för arbetsmarknadens
reglering m. m. ett reservationsanslag av 13,000,000 kronor,

Tisdagen den 22 juni 1943.

Nr 26.

155

Anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m. (Forts.)

II. att motionerna I: 314 och II: 445, i vad nämnda motioner ej behandlats
under I. här ovan, samt motionen II: 160 måtte anses besvarade genom vad
utskottet anfört.

Reservation hade avgivits av herrar friherre De Geer, Ekströmer, Tersson i
Skabersjö, Hansson i Rubbestad, Pettersson i Dahl och Eriksson i Frägsta, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa,

I. att riksdagen--- —• 3,500,000 kronor,

b) i anledning av Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall till motionerna
1:314 och 11:445 till Åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m. ett
reservationsanslag av 12,000,000 kronor,

II. att motionen II: 160 måtte anses besvarad genom vad utskottet anfört.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Hansson i Rubbestad: Herr talman! Jag skall icke länge taga kammarens
tid i anspråk. Jag har jämte fem andra ledamöter av statsutskottet vid detta utlåtande
avgivit en reservation, i vilken vi ha papekat ett pär saker. Först och
främst vill jag framhålla, att de s. k. riksarbetslagen ha visat sig bli oerhört
dyra för staten, oell de ha dessutom åstadkommit en hel del irritation bland
vanliga skogshuggare. Vi ha ansett, att dessa riksarbetslag böra avskaffas snarast
möjligt. För det andra ha vi reserverat oss beträffande anslaget till kontantunderstöd
för avhjälpande av arbetslösheten. Kuugl. Majit har begärt ett anslag
på 2.5 miljoner kronor för detta ändamål. Vi ha ansett, att i^dessa tider,
då det är ont örn arbetare och arbetarna ha goda möjligheter att få sysselsättning,
det bör vara möjligt att pa ett eller annat sätt skaffa arbetslösa arbete
utan’ att behöva anslå ett så stort belopp för kontantunderstöd. Vi ha ansett,
att man kan skära ned detta anslag med 1 miljon kronor. Det är detta, som

reservanternas förslag går ut på. ., . „ , .... .

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den vid utskottets utlåtande

fogade reservationen.

Herr Andersson i Göteborg: Herr talman! Av propositionen örn anslag till
åtgärder för arbetsmarknadens reglering framgår, att de ständigt ökade arbetsuppgifterna
medfört en betydande utbyggnad av. den officiella arbetsförmedlingsorganisationen.
Antalet befattningshavare vid kommissionens kansli,
länsarbetsnämnder och arbetsförmedlingsanstalter har ökat väsentligt. En ytterligare
utökning av personalbeståndet anmäles som ofrånkomlig. En omfattande
nyrekrytering av befattningshavare för handläggning av mera kvalificerade
arbetsuppgifter är alltså förestående. Dessa tjänstemän skola närmast
hänföras till krisorganisationen. ...

En redogörelse för de metoder, som användas vid rekrytering av de mera
kvalificerade tjänsterna, återfinnes också i propositionen. Av denna framgår,
att tillsättandet sker av länsarbetsnämnderna under kommissionens överinseende.
I praktiken har kommissionen skaffat sig ett avgörande inflytande över
rekryteringen av tjänstemän. Mot detta synes inte finnas, någon direkt anledning
till erinran. Kompetensfördelningen mellan kommissionen och nämnderna
bör dock få en författningsmässigt klarare utformning. Den nuvarande ordningen
lämnar, under förutsättning att hen blir rätt utnyttjad, garantier för
att kompetenta personer få företräde vid befattningarnas tillsättande. Ute i
landet råda dock delade meningar om metoden. Kritiken riktar sig kanske
mindre mot det praktiserade systemets principer och mera mot den praxis, som
under senare tid blivit förhärskande vid befattningarnas tillsättande. Det synes
nämligen, som örn i övervägande grad företräde gives åt sökande med teo -

156

Nr 26.

Tisdagen den 22 juni 1943.

Anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m. (Forts.)
retiska meriter på den praktiska utbildningens och erfarenhetens bekostnad.
Den personliga lämpligheten sättes i andra hand.

Rekryteringen av personal till den offentliga arbetsförmedlingsverksamheten
är en oerhört viktig och ömtålig uppgift. Knappast något område av socialvården
är så beroende av rätt man på rätt post som här. Med den ställning,
som den offentliga arbetsförmedlingen har i samhället, ligger det vikt
uppå att organisationen genom lämplig personalrekrytering blir i stånd att
rätt fylla sina viktiga och krävande funktioner. Den måste smidigt anpassa
sig efter skilda lägen på arbetsmarknaden. Byråkratisering måste undvikas.
Framför allt måste kontakten med det praktiska livet upprätthållas genom att
organisationen fylles med personal, som behärskar arbetslivets skilda problem.
Teoretiska kunskaper kunna här inte vara avgörande. En person, som i stället
för högre skolutbildning kan uppvisa erfarenheter från olika områden,
eller i varje fall bestämda avsnitt av arbetslivet, och dessutom skaffat sig
människokännedom genom medarbetarskap i folkrörelser och kommunala institutioner,
har säkerligen lika stora förutsättningar att utföra kvalificerade
uppgifter inom den offentliga arbetsförmedlingen som den, som endast kan
åberopa examensmeriter. Enligt min mening beaktas inte detta i samma utsträckning
som tidigare. Det är den nya meritbedömning, som tillämpas, som
jag vänder mig emot.

Vid tillsättandet nyligen av ett femtontal ungdomsförmedlingstjänstemän
sattes sorn villkor högre skolutbildning. Högst förtjänta och för uppgifterna
välkvalificerade och välmeriterade, erfarna tjänstemän inom ungdomsförmedli.
ngen kunde icke söka dessa befattningar, då de saknade den högre skolutbildning,
som förutsattes. Andra, som sökte, hade ingen chans i konkurrensen
med den högre skolutbildningens pappersmeriter. För den, som känner ungd.
omsförmedlingens verksamhet och har kontakt med den ungdom, som söker
sig till dess yrkesrådgivning, står det klart, att studentexamen här betyder
föga som merit. Betyg och bokkunskaper kunna inte vara utslagsgivande för
en persons lämplighet som yrkesvägledare för ungdom, så länge det inte är
fråga örn psykologisk anlagsprövning. Praktisk erfarenhet, vana framför allt
att umgås med den ungdom, som det här i första hand gäller, den ungdom, som
kommer från arbetarhemmen och som söker sig till industri, jordbruk, handel och
andra dominerande grenar av arbetslivet, är här det avgörande. Visserligen
avser vår ungdomsförmedling även yrkesrådgivning för den studerande ungdomen,
men denna utgör dock endast en liten del, kanske endast tio procent, av
landets ungdom. Dess. intressen måste naturligtvis också tillgodoses, men att
överbetona denna del i ungdomsförmedlingen är enligt min mening felaktigt.
Redan nu är^ den teoretiska utbildningen överbetonad i förhållande till den
praktiska. Vadorna av detta känna vi fran den brist på kvalificerad arbetskraft,
som gör sig gällande inom industri och hantverk. Vi ha mera behov av
praktiskt utbildade människor, och ungdomsförmedlingen borde taga konsekvenserna
därav.

Det får .dessutom inte bli så, att arbetsförmedlingen för att lätta på arbetsmarknadssituationen
för akademiker tar som sin uppgift att inom organisationen
placera ett överskott av ganska magert meriterade sådana, som på ett
tidigt stadium av sin utbildning själva genom yrkesvägledning helt säkert
skulle ha fått ett riktigare perspektiv på den lärda vägens framkomstmöjligheter.
En sådan rekrytering är. i varje fall inte ägnad att tillförsäkra organisationen
den fond av social miljökännedom och människokännedom, som äro
absoluta villkor för att arbetsförmedlingen skall kunna motsvara de krav samhället
måste ställa på dess verksamhet.

Tisdagen den 22 juni 1943.

Nr 26.

157

Anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m. (Forts.)

Även rekryteringen av personal till de mera krisbetonade grenarna av arbetsförmedlingsverksamheten
bör göras med tanke pa det praktiska livets behov
och organisationens framtidsbehov av personal. Även örn dessa tjänster avse
tillfälliga uppgifter, får man väl inte helt lämna ur räkningen, att freden också
kan ställa arbetsförmedlingsorganisationen inför nya uppgifter, som kräva
stor personalstyrka. Det är med andra ord inte alldeles osannolikt, att en stor
del av denna tillfälligt anställda personal kommer att, få varaktig sysselsättning
inom kommissionen. Med hänsyn härtill kan ifragasättas, örn inte även
denna personal borde tillsättas efter samma principer som, den mera fast anställda,
d. v. s. befattningarna finge ledigannonseras i vanlig ordning. Den nuvarande
ordningen vid tillsättandet av dessa tjänster lämnar enligt min mening
inte tillräckliga garantier för att de allra lämpligaste personerna knytas
till arbetsförmedlingen. Det finns i varje fall anledning att närmare undersöka,
vilka konsekvenser ett fullt utnyttjande av de vittgående fullmakter,
som kommissionen nu har vid tillsättandet av den tillfälligt anställda personalen,
kan få för framtiden.

Herr talman! Jag har velat framföra dessa synpunkter vid behandlingen av
detta ärende närmast för att påtala den enligt min mening oriktiga meritbedömning,
som tillämpas vid rekryteringen av personal inom den offentliga arbetsförmedlingen.
Företräde borde givas åt det praktiska livets män och kvinnor. Så sker
icke nu. Det finns också anledning att varna för tendenser till allt för stor byråkratisering
inom kommissionen. Det ligger i sakens natur, att de extraordinära
förhållanden, som varit rådande och alltjämt äro rådande på arbetsmarknaden,
framtvinga maktkoncentration inom kommissionen och länsarbetsnämnderna.
Faran är blott, att den stora makt, som kommissionens tjänstemän tack vare
olika fullmaktslagar fått, användas på icke avsedda områden. Rekryteringen av
tjänstemän, som bli fast knutna till arbetsförmedlingen eller med all sannolikhet
bliva det i framtiden, är ett sådant område. Vedertagna demokratiska
metoder borde därför komma till användning vid tillsättandet av olika tjänster
inom kommissionen.

Herr talman! Jag har endast att hemställa örn bifall till utskottets förslag.

Fru Västberg: Herr talman! Som motionär hade jag ju en hel del att säga,
men med hänsyn till den hemresefeber, som av lätt begripliga skäl nu behärskar
kammarens ledamöter, skall jag avstå ifrån något längre inlägg.

Jag måste dock beklaga, att statsutskottet avstyrkt min motion. Det var
ju här icke fråga örn några nya och stora anslag, utan det gällde endast att
giva arbetsmarknadskommissionen rätt att använda tillgängliga medel för att
lösa hemhjälps- och barnkrubbefrågan i vissa kommuner, om en skärpt kris
eller krig skulle tvinga kvinnor, som ha vårdnadsplikt mot barn, ut i arbete.
Här var det alltså fråga om en ren krisåtgärd, som kanske aldrig ens skulle
behövt vidtagas. Nu har ju denna vinter gått utan att det har hänt någonting,
och vi skola väl hoppas, att också den kommande sommaren blir bra. Min motion
skrevs ju efter det socialministern ganska negativt hade besvarat min fråga,
örn man kunde vänta cn proposition örn dagvårdshem i vinter. Nu är det
ju troligt, att proposition i ämnet kommer i höst, men nog veta väl kammarens
ärade ledamöter, att det brukar förflyta cn ganska avsevärd tid från den tidpunkt,
då en proposition avlämnas till riksdagen, och den, då av riksdagen antagna
bestämmelser börja tillämpas ute i kommunerna. Som skäl för ett
dröjsmål kan i dessa tider åberopas hinder av mor eller mindre allvarlig natur.
Mitt syfte var, då jag väckte motionen, att främja ilen beredskap, som överallt

158

Nr 26.

Tisdagen den 22 juni 1943.

Anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m. (Forts.)
bör finnas. Nu blir det väl så i alla fall, att skulle någonting hända, som tvingar
till snabba och extra åtgärder, måste medel ställas till förfogande, och örn
detta då kallas för en social eller arbetsmarknadsåtgärd spelar praktiskt taget
ingen roll. Frågan måste ju lösas, och vi som ha sysslat något med dessa problem
veta, hur katastrofalt litet som verkligen har förbereretts på detta område.
Örn anledningen härtill varit ren optimism eller att man underskattat
betydelsen av dessa problems lösning vet jag inte. Jag hoppas emellertid att
propositionen kommer i höst. -— Jag ser att socialministern nickar hoppingivande
från sin statsrådsbänk, och då har jag kanske att notera, att propositionen
verkligen kommer i höst, vilket gläder oss mycket, vi ha väntat länge
på den.

Herr talman! Jag skall inte ställa något yrkande.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Jag begärde ordet med anledning
av herr Hanssons i Rubbestad yrkande och för att jag skulle bli i tillfälle att
själv framställa ett yrkande.

Herr Hansson i Rubbestad framhöll, att han och hans meningsfränder vilja
avveckla systemet med riksarbetslag. Jag tror, att man icke behöver göra allt
för stora ansträngningar för att genomföra detta. Utskottet har redovisat att
antalet arbetare, som voro sysselsatta i riksarbetslagen i slutet av 1942 voro
omkring 6,500. Detta antal har emellertid därefter gått ned, så att det i slutet
av april var endast 575. I nuvarande stund är det säkerligen ännu lägre. Jag
har sålunda den uppfattningen att denna fråga nog kommer att lösa sig själv,
men utskottet har icke velat göra något uttalande, som förhindrar möjligheten
att på detta sätt. skaffa arbetskraft till skogarna, ifall det skulle bli nödvändigt.
I sak tror jag sålunda icke, att det finnes någon anledning för mig att
tvista med reservanterna.

Den andra fråga, som herr Hansson i Rubbestad särskilt uppehöll sig vid,
var den örn att minska anslaget till kontantunderstödsverksamheten med 1 miljon
kronor. Även i det avseendet har statsutskottets majoritet och reservanterna
samma uppfattning. Det heter nämligen i utskottets utlåtande: »Det kan
förutsättas, att alla möjligheter undersökas att inpassa de kvarvarande arbetslösa
i arbetsprocessen.» Majoriteten och minoriteten i utskottet ha sålunda samma
önskemål, i detta avseende, och då spelar det ju ingen större roll, örn man
prutar 1 miljon kronor eller icke gör det på denna post, ty det rör sig ju örn
ett reservationsanslag. De medel, som salunda icke gå ut, kvarligga ju i anslaget.
Det finns sålunda ingen anledning att uppehålla sig vidare vid den
saken.

Med anledning av den siste ärade talarens anförande vill jag erinra örn, att
ä™ni <^e|'' av benne berörda avseendet har utskottet ställt sig på motionärernas
ståndpunkt. Utskottet säger nämligen, att utskottet delar motionärernas uppfattning
i fråga örn önskvärdheten av åtgärder i nämnda syfte. Men eftersom
det här föreligger officiella utredningar i ämnet vilande på Kungl. Maj:ts
bord, har man ansett, att det vore lämpligt att invänta Kungl. Maj:ts ståndpunKtstagande.
Det är dessa synpunkter som gjort att utskottet för det närvarande
ansett sig icke kunna tillstyrka motionen.

Jag ber sålunda, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav proposition*
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen; och biföll kammaren utskottets hemställan.

Tisdagen den 22 juni 1943.

Nr 26.

159

§ 7.

Föredrogos vart efter annat:

bevillningsutskottets betänkande och memorial:

nr 37, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
örn ändring i vissa delar av förordningen den 19 november 1914 (nr 383)
angående stämpelavgiften, m. m.; och

nr 53, angående ersättning åt av utskottet vid behandling av vissa ärenden
anlitade biträden;

jordbruksutskottets memorial, nr 63, angående ersättning åt av utskottet
anlitat biträde;

första särskilda utskottets memorial, nr 5, angående ersättning till sekreteraren
hos första särskilda utskottet;

andra särskilda utskottets memorial, nr 4, angående ersättning åt av andra
särskilda utskottet anlitat biträde; samt

bankoutskottets utlåtanden:

nr 68, i anledning av framställning från fullmäktige i riksbanken örn medel
för överflyttande av riksbankens mynt- och medaljsamling till förvaring
hos statens myntkabinett; och

nr 69, i anledning av framställning örn ändrad tjänstebenämning å befattningen
såsom sekreterare vid justitieombudsmansexpeditionen.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda betänkanden, memorial och utlåtanden
hemställt.

§ 8.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 226, i anledning av väckta motioner
örn beredande av krishjälp åt behövande barn.

Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid

Herr Skoglund i Umeå: Herr talman! Jag har inte för avsikt att polemisera
mot utskottsutlåtandet och än mindre mot dess motivering; den är så välvillig
som man överhuvud taget kan begära. För min personliga del hade jag dock
önskat, att utskottet skulle ha funnit möjlighet att lämna det av oss motionärer
begärda anslaget på 400,000 kronor. Tyvärr har det inte varit möjligt för
utskottet att villfara vår begäran.

Vad utskottet har skrivit i sin motivering får väl, hoppas jag, betraktas såsom
en rekvisition till nästa års riksdag av ett anslag för ändamålet. Jag hoppas
också att Kungl. Majit skall effektuera den av utskottet gjorda beställningen.
Jag har, herr talman, intet yrkande.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, blev utskottets hemställan
av kammaren bifallen.

§ 9.

Herr andre vice talmannen erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman!
Jag hemställer att kammaren ville besluta, att två gånger bordlagda
ärenden skola å föredragningslistan för nästa sammanträde uppföras i följande
ordning, nämligen först statsutskottets utlåtanden nr 231—235. samt därefter
bankoutskottets utlåtande nr 67, bevillningsutskottets betänkande nr 52, andra
lagutskottets utlåtanden nr 56, 58, 62, 59, 60, 61, 63 och 64 samt första lagutskottets
utlåtande nr 49.

Denna hemställan bifölls.

Motioner om
beredande av
krishjälp åt
behövande
barn.

160

Nr 26.

Tiedagen den 22 juni 1943.

§ 10.

Till bordläggning anmäldes:
bankoutskottets utlåtanden:

nr 70, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner med förslag till vissa
ändringar i lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till pension, allmänna
tjänste- och familjepensionsreglementena samt folkskolans tjänste- och familjepensionsreglementen,
m. m., jämte väckt motion i fråga örn förbättring av vissa
äldre reservstatspensioner;

nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till tjänsteoch
familjepensionsreglementen för de högre kommunala skolorna;

nr 72, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret framställning angående
bemyndigande för fullmäktige att besluta örn pensionering av arbetare
i vissa fall;

nr 73, i anledning av delegerades för riksdagens verk framställning i fråga
om ändrad lydelse av vissa bestämmelser i tjänste- och familjepensionsreglementena
för riksdagens verk;

nr 74, i anledning av delegerades för riksdagens verk förslag till ändring
i vissa delar av avlöningsreglementet för riksdagens verk; och

nr 75, i anledning av framställning från delegerade för riksdagens verk
örn bemyndigande att meddela föreskrifter angående omreglering av vissa äldre
tjänstepensioner till f. d. befattningshavare vid riksdagens verk;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
auktoriserad mätning av ved och annat virke, m. m., såvitt den hänvisats
till lagutskott, jämte i ämnet väckt motion; och

nr 54, i anledning av väckt motion angående utredning av frågan örn opartisk
mätning av allt virke, som ingår i allmän flottning; samt

jordbruksutskottets utlåtande, nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående auktoriserad mätning av ved och annat
virke m. m., såvitt angår anslagsfrågor.

§ XI.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens ''skrivelser
till Konungen:

nr 323, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, angående anslag för budgetåret
1943/44 till kulspruteskjutbana för Västerbottens regemente m. m.;

nr 324, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa krigsfrivilligas
förmåner vid sjukdom m. m.;

o Ef 325, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående medgivande att
låta Svenska sällskapet för räddning av skeppsbrutne övertaga verksamheten
vid lotsverkets livräddningsstationer på Gotland;

nr 326, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående arfslag å tillläggsstat
till riks staten _ för budgetåret 1942/43 till utförande av vissa gas-,
vatten- och avloppsledningar å Norra Djurgården;

nr 327, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till uppförande
av byggnad för textilforskning m. m.;

nr 328, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till uppförande av byggnader för järn- och metall forskning
m. m.;

Tisdagen den 22 juni 1943.

Nr 26.

161

nr 329, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare anslag
för budgetåret 1943/44 till nybyggnad för svenska träforskningsinstitutet; ttr

330, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till understöd åt privatflyget;

nr 331, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner dels med förslag till
kungörelser om ändring i vissa delar av civila avlöningsreglementet den 4
januari 1939 (nr 8) m. m., dels ock angående lönetursregler vid tillsättandet
av vissa befattningar vid statens järnvägar jämte i dessa ämnen väckta motioner; nr

334, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar örn anslag å tilläggsstat
till riksstaten för budgetåret 1942/43 till utbyggnad av samt anskaffning
av maskiner och utrustning för vissa fabriker och anläggningar;

nr 335, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar örn anslag för budgetåret
1943/44 till vissa byggnadsföretag för armén och marinen m. m. jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 336, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa sjukvårdsoch
förläggningsfrågor i Karlskrona;

nr 337, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående örn- och tillbyggnad
av garnisonssjukhuset i Boden;

nr 338, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
för försvarsändamål å tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1942/43;

pr 339, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående gäldande från
anslaget till oförutsedda utgifter av vissa kostnader;

_ nr 340, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående träffande av
visst avtal med Eksjö stad;

nr 341, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag m. m.;

nr 342, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående iordningställande
av ett för västkusten avsett bärgningsfartyg;

nr 343, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för förvärv
av aktierna i aktiebolaget Ceaverken, svenskt fotografiskt papper och
film m. m.;

nr 344, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till utbyggnad av staten tillhöriga gruvanläggningar i Malå
socken m. m.;

nr 345, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till anordnande av en mät- och avmagnetiseringsstation i Göteborg; nr

346, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående förstärkning av
utrikesrepresentationen och effektivisering av upplysningsverksamheten i Amerika
m. m.; och

nr 347, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag å tilläggsstat
till riksstaten för budgetåret 1942/43 till inköp av fastigheter för beskickningen
i Washington och konsulatet i Minneapolis.

Vidare anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen

från statsutskottet:

nr 354, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag till stat för riksgäldsfonden;
nr 355, i anledning av Kungl. Maj :ts framställningar angående anslag för
budgetåret 1943/44 till kristillägg;

Andra hammarens protoholl 10Jt-3. Nr SO.

162

Nr 26.

Tisdagen den 22 juni 1943.

nr 356, i anledning av Kungl. Maurts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till vissa reservtelefonstationer m. m.;

nr 357, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående anslag å
tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1942/43 till anordnande av vissa
telefon- och telegrafförbindelser na. m.;

nr 358, i anledning av Kungl. Ma.j:ts proposition angående viss ombyggnad
av tågfärjan Starke;

nr 397, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utbyggande av
skolhemmet Hammargården i Stockholms län m. m.;

nr 398, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till kostnader för årlig taxering m. m.;

nr 399, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statens bosättningslån
;

nr 400, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till pensionsstyrelsen;

nr 401, i anledning av väckta motioner örn ändrade grunder för bidrag till
anordnande av erkända alkoholistanstalter m. m.; och

nr 402, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till Medicinalstyrelsen: Beredskapsorganisation;

från första lagutskottet:

nr 348, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
tillsyn över hundar;

nr 394, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till grunder
för dyrtidstillägg åt präster m. m.;

nr 395, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 2, 3, 5 och 6 §§ lagen den 24 mars 1916 (nr 90) angående
verkställighet av straffarbete och fängelsestraff; och

nr 396, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten;

från andra lagutskottet:

nr 421, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
utsträckt tillämpning av lagen den 15 december 1939 (nr 856) örn utbetalande
av krigsriskersättning till sjömän jämte i ämnet väckt motion;

nr 422, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 7 § lagen den 20 mars 1936 (nr 56) örn socialregister;

nr 423, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 2:o), 8:o), 14:o) och 16:o) lagen den 26 maj

1909 (nr 38 s. 3) örn Kungl. Maj:ts regeringsrätt; och

nr 424, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
dyrtidstillägg under budgetåret 1943/44 å folkpensioner, invalidunderstöd och
barnbidrag m. m. jämte i ämnet väckta motioner; samt

från bevillningsutskottet:

nr 429, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser angående taxering för inkomst av under
år 1943 stormfälld skog;

nr 430, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 2 § förordningen den 17 juni 1938 (nr 370)

örn särskild skatt å förmögenhet, m. m.;

nr 431, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn viss skattefrihet för krigsriskersättning till sjömän;

nr 432, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
örn värnskatt för budgetåret 1943/44;

Tisdagen den 22 juni 1943.

Nr 26.

163

nr 433, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till förordning
om skatt å vissa pälsvaror, m. m.;

nr 434, i anledning av väckta motioner örn vissa åtgärder för åstadkommande
av kontroll över självdeklarationspliktens riktiga fullgörande; och

nr 435, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn ändring i vissa delar av förordningen den 19 november 1914 (nr 383)
angående stämpelavgiften, m. m.

Slutligen anmäldes och godkändes sammansatta konstitutions- och första
lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr 351, till Konungen i anledning
av väckt motion örn magistrats skiljande från rådstuvurätt.

§ 12.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 3.01 e. m.

In fidem
Sune Norrman.