1943. Andra kammaren. Nr 22 (Riksdagens protokoll 1943:22)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1943. Andra kammaren. Nr 22.

Fredagen den 4 juni.

Kl. 4 e. m.

Förhandlingarna vid detta sammanträde leddes av herr andre vice talmannen.

§ I Justerades

protokollen för den 29 nästlidna maj och den 1 innevarande juni.

§ 2.

Herr statsrådet Pehrsson-Brarnstorp avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 322, med förslag till lag angående auktoriserad mätning av ved och annat
virke;

nr 324, med förslag till lag örn tillståndstvång för byggnadsarbete;
nr 325, angående försäljning av ett område av kronoegendomen Sveden nr
1 och 2 i Stockholms stad; och
nr 326, angående viss ombyggnad av tågfärjan Starke.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 3.

Herr andre vice talmannen lämnade på begäran ordet till

Chefen för folkhushållningsdepartementet, herr statsrådet Gjöres, som anförde:
Herr talman! Med andra kammarens tillstånd har herr Andersson i Hedensbyn
frågat mig örn jag uppmärksammat den vinstutveckling som förekommit
inom »Superfosfatbolaget», vilken till stor del ansetts.härleda sig av konstgödselprisernas
kraftiga stegring, samt örn jag är beredd att genom de kontrollerande
organen ingripa i den prisutveckling som i berörda avseende äger rum.

Med anledning härav får jag anföra följande.

Av de i interpellationen omnämnda konstgödselmedlen tillverkas inom landet
superfosfat, kalkkväve och ammoniumsulfat, under det behovet av kalisalt och
kalksalpeter tillgodoses genom import. Vid sidan av dessa gödningsämnen tillverkas
inom landet även ljungasalpeter. I motsats till vad interpellanten synes
utgå från är den inhemska tillverkningen av konstgödselmedel fördelad å två
från varandra fristående företag, nämligen Stockholms superfosfat fabriks
aktiebolag — vilket torde vara det företag som interpellanten åsyftat under benämningen
Superfosfatbolaget —■ samt Aktiebolaget förenade superfosfatfabriker.
Förstnämnda företag tillverkar förutom konstgödselmedlen, kalkkväve,
ammoniumsulfat och ljungasalpeter, karbid, ammoniumnitrat, salpetersyra
m. m., under det att det senare företaget är landets enda tillverkare av superfosfat.

De av interpellanten angivna priserna å vissa gödningsämnen giva en tämligen
riktig bild av prisutvecklingen, men äro dock icke alldeles korrekta, då de
ej avse samma tidpunkt på året. Jag vill emellertid framhålla, att man i prisnoteringarna
icke kan avläsa kostnadsutvecklingen, då vi alltsedan hösten 1940
haft en clearinganordning för utjämning av priserna å gödningsämnen. Dess Andra

hammarens protokoll 19Jf3. Nr ZZ. 1

Svar på
interpellation.

Nr 22.

Fredagen den 4 juni 1943.

Svar på interpellation. (Forts.)

utom ha särskilda statsmedel stått till förfogande för att hålla priserna nere
för vissa gödningsämnen. Genom dessa anordningar har exempelvis priset å
superfosfat kunnat hållas 4 kronor lägre per deciton i förhållande till det pris,
som betingats av tillverkningskostnaderna.

Såväl anskaffningskostnaderna för all importerad vara som produktionskostnaderna
för de inhemska produkterna ha varit föremål för priskontrollnämndens
prövning. Importörerna ha icke tillerkänts procentuellt högre marginal
än som gällt före kriget. För tillverkningen av superfosfat gäller ett
mellan Aktiebolaget förenade superfosfatfabriker och livsmedelskommissionen
träffat avtal, varigenom bolaget tillerkännes skälig vinst per tillverkad enhet.
Huvudorsaken till stegringen av priset på superfosfat är att söka i övergången
från importerad råvara — råfosfat — till svensk apatitslig, vilken ställer sig
dyrare än råfosfaten, är mera svårarbetad och drager höga transportkostnader
på grund av att utvinningen därav sker i de norrländska malmfälten. För tillverkning
av kalkkväve, ammoniumsulfat och ljungasalpeter har Stockholms superfosfat
fabriks aktiebolag, med utgångspunkt från normalkalkyler, tillerkänts
samma belopp per deciton, som gällt före kriget för täckning av kostnader
för ränta, avskrivning och vinst. För bolagets nya fabriksanläggning i
Stockvik har medgivits högre ersättning för räntekostnader och amorteringar,
betingade av kristidens högre byggnadskostnader. Att priserna å de varor som
tillverkas vid ifrågavarande bolag äro högre än före kriget beror huvudsakligen
på ökade råvarukostnader. Ej heller återförsäljarrabatterna ha verkat höjande
på priserna, enär dessa från och med 1941 praktiskt taget äro oförändrade
utom rabatten vid försäljning av kalkkväve, som sänkts med 12‘/2 procent från
och med 1 januari 1943.

Vad vinsterna hos de båda här omnämnda företagen angår må framhållas, att
Aktiebolaget förenade superfosfatfabrikers produktion av superfosfat på grund
av råvarubrist väsentligen nedgått och att till följd härav även vinsten betydligt
reducerats. Vid bedömningen av vinstresultatet av Stockholms superfosfats
fabriks aktiebolags rörelse måste man beakta, att detta bolags tillverkning
av konstgödselmedel endast utgör omkring hälften av den totala omsättningen.
Den kraftiga ökning i bolagets bruttovinst, som inter pell anten fäst sig vid, har
emellertid delvis sin förklaring i den stegring av produktionskapaciteten för
konstgödselmedel som ägt rum under 1942. Sålunda ökades tillverkningen av
kalkkväve med cirka 85 % och av ljungasalpeter med omkring 250 %. Däremot
nedgick produktionen av ammoniumsulfat. Produktionsökningarna för konstgödselmedel
ha dock väsentligt överstigit produktionsminskningarna.

Priskontrollnämnden utövar en fortlöpande kontroll över produktionsförhållandena
hos här avsedda företag. Eventuellt sänkta råvarukostnader och därmed
jämförbara förhållanden komma sålunda att taga sig uttryck i sänkta avräkningspriser
med livsmedelskommissionen. En sådan sänkning av avräkningspriserna
är också förestående. I den mån denna sänkning icke tager sig
uttryck i reducerade konsumentpriser, kommer följden att bliva en minskning
av behovet av särskilda tillskottsmedel från statsverkets sida till clearingkassan.

Härefter yttrade:

Herr Andersson i Hedensbyn: Herr talman! I tider som dessa, då vårt land
är avspärrat från införsel av livsförnödenheter och i följd härav livsmedelsförsörjningen
helt är beroende av landets egen produktion, ställas stora krav
och vilar ett stort ansvar på landets jordbrukare. Det lär förvisso ej heller
finnas någon, som med skäl kan påstå annat än att jordbrukets folk i känslan

Fredagen den 4 juni 1943.

Nr 22.

Svar på interpellation. (Forts.)

av detta deras ansvar lojalt ställt sig till folkförsörjningens tjänst, ja, satt
alla krafter till för utvinnande av största möjliga produktion. I strävandet att
bespara det svenska folket nödvägen »att blanda bark i brödet» måste dock
jordbrukarna lia rätt att kräva, att de hjälpmedel, som äro nödvändiga för
produktionen, av vilka konstgödseln är ett av de viktigaste, tillhandahållas
jordbruket till skäliga priser.

Det bör därför inte förvåna, örn det skulle väcka både irritation och harm
hos jordbrukarna, då tidningspressen meddelar bokslut för bolag i konstgödselmedelsbranschen,
som visa ökade vinster i miljonbelopp samtidigt som livsmedelsproduktionen
måste ske till av staten reglerade priser, som äro avpassade
så att de nätt och jämnt täcka, ja, för mindre jordbruk och jordbruk med mindre
goda produktionsbetingelser icke täcka produktionskostnaden.

Anledningen till de av mig till herr statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet
framställda och nu besvarade frågorna och för vilket svar
jag anhåller att till herr statsrådet få framföra mitt tack, var delvis en sådan
harm efter genomläsandet av den redogörelse, som tidningspressen för någon
tid sedan publicerade avseende Stockholms superfosfat aktiebolags rörelse år
1942. Av nämnda redogörelse framgår, att rörelsevinsten ökats med 50 procent
eller från 5.03 till 7.49 miljoner kronor. Härtill är att märka, att bolaget enligt
samma redogörelse trots betydande nyinvesteringar kunnat sänka det bokförda
värdet av fastigheter och anläggningar från 15.15 till 13.48 miljoner kronor
medan lagret, vilket uppgives vara värderat efter mycket försiktiga grunder,
minskats från 4.85 till 4.16 miljoner kronor. Inför en sådan redogörelse har
man svårt att frigöra sig från det intrycket, att bolagets vinst i verkligheten
är mycket större än vad den bokföringsmässigt framstått. För övrigt är det
väl sannolikt att bolaget, som i det hänseendet icke torde utgöra något undantag,
medelst avskrivningar o. dyl. sökt pressa ned den bokföringsmässiga
vinsten för att bl. a. komma undan med minsta möjliga skatt.

Att priserna å de varor, som tillverkas av Stockholms superfosfat aktiebolag,
äro högre än före kriget beror, förklarar herr statsrådet, på ökade
råvarukostnader, och vad särskilt beträffar superfosfaten vore prisstegringen
att söka i övergången från importerad råvara -—- råfosfat — till svensk apat.
itslig, vilken drager höga transportkostnader på grund av att utvinningen
sker i de norrländska malmfälten. I detta sammanhang kan jag icke underlåta
att fråga: varför då icke vidtaga åtgärder för en tillverkning av superfosfaten
i den landsända där råvaran finns, varigenom man kunde undvika de fördyrande
fraktkostnaderna och säkerställde jordbrukets behov av detta viktiga hjälpmedel
för produktionen? De exempelvis 150,000 ton apatit, som kunna utvinnas
i Vitåforsanläggningarna i Malmberget, borde, i stället för att sändas till
Luleå för utskeppning, åtminstone delvis bli föremål för förädling i Norrbotten.
Genom en sådan åtgärd skulle man vinna ytterligare en fördel, nämligen
ökade förvärvsmöjligheter för Norrbottens raskt växande befolkning.
Det bör sålunda ligga i statens intresse att en sådan industri baserad på länets
egna råvaror snarast kommer till stånd.

Den kraftiga ökningen i bolagets bruttovinst anser herr statsrådet delvis lia
sin förklaring i den stegring av produktionskapaciteten för konstgödselmedel,
som ägt rum under 1942. Ja, delvis kan så vara förhållandet. Men jag vill
påpeka, att enligt den av mig omnämnda redogörelsen varuomsättningen i kronor
räknat stegrats med 40 procent, till vilken stegring dock prishöjningen
bidragit med omkring 10 procent varför den verkliga stegringen av den omsadla
varuvol,ymen begränsas till omkring 30 procent. Rörelsevinsten har
emellertid stigit enligt samma redogörelse med 50 procent, vilket näppeligen
kan förklaras på annat sätt lin att bolaget tillåtits åsätta varorna högre pris

Nr 22.

Fredagen den 4 juni 1943.

Svar på interpellation. (Forts.)

än som betingats av produktionskostnaderna trots den fortlöpande kontroll,
som enligt herr statsrådets svar priskontrollnämnden utövar. Det förefaller
för övrigt rätt så anmärkningsvärt, att trots bolagets stora vinst 1942 Ilar
prisernas höjning skett nära nog kraftigast från 1942 till 1943. Inför detta
faktum har man svårt att värja sig för misstanken, att den »lille profitdjävulen»,
som under onsdagens debatt örn fredsberedskapen berördes av en
ledamot av denna kammare, nämligen herr De Geer, och som det rekommenderades
att slå vakt örn, fått otyglad göra sig alltför bred, och i så fall återstår
det att se, huruvida regeringen med hjälp av priskontrollnämnden skall
lyckas tygla honom. Jag vill emellertid hoppas, att så skall kunna ske.

Herr Andersson i Vigelsbo: Herr talman! När den här interpellationen på
sin tid framställdes och vinstutdelningen i superfosfatbolaget blev känd, väckte
detta givetvis en viss uppmärksamhet bland landets jordbrukare, som ju
vörö medvetna örn att det var de som i första hand skulle betala detta högre
pris. I andra hand går det emellertid ut över folkhushållet, ty enligt de rambestämmelser,
som vi fatt för jordbrukets inkomst- och utgiftsberäkningar,
skall ju konstgödselpriset tillgodoräknas jordbrukets utgiftskalkyl påföljande
år och följaktligen ligga till grund för den prissättning, som då sker på jordbrukets
produkter. Sålunda kommer i sinom tid konstgödselmedlens pris att
gå ut över de produkter, som skola tillhandahållas folkhushållet. Samtidigt
som bolaget i det här fallet redovisat en mycket kraftigt ökad vinst, steg likväl
konstgödselmedlens pris lika kraftigt. För 1943 års leveranser konstaterades
ju, som också interpellanten sagt, att ökningen var synnerligen kraftig.
I stort sett synes enligt statsrådets uppfattning den prisutveckling, som i interpellationen
angivits, vara riktig, men, tillägger statsrådet, prisuppgifterna
äro dock ej alldeles korrekta, då de ej avse samma tidpunkt på året. Jag har
undersökt saken och det har visat sig, att de priser, som finnas angivna i interpellationen,
äro de priser som lämnats av lantbruksförbundet, alltså genomsnittspriserna
för åren 1939, 1940, 1941 och 1942. Något medelpris för 1943
kunde icke erhållas, då höstprisen på konstgödselmedel vid interpellationens
framställande inte voro kända, varför man måste ta de i vår gällande priserna.
Man får utgå ifrån, att höstpriserna, som i regel bruka ligga något högre än
vårpriserna, komma att förrycka medelpriset även för innevarande år, så att
detta säkerligen kommer att ligga något högre än de priser, som tillämpats
under den gångna våren.

Sedan sades det också, att orsaken till den ökade bruttovinsten antagligen
var ökad produktionskapacitet och — vilket man följaktligen får utgå ifrån
— också ökad omsättning. Man brukar ju i regel räkna med att med ökad
produktion oell ökad omsättning borde följa lägre priser, men här synes utveckligen
enligt min uppfattning ha blivit den rakt motsatta. Samtidigt som man
enligt vad jag kan förstå har rationaliserat driften, ökat kapaciteten och ökat
omsättningen, så har man också ökat priserna. Följaktligen har man förtjänat
pengar på två olika sätt, vilket kanske i någon mån kan förklara den
ökade vinsten. Då det gällt jordbruket känna vi ju till, vilka beräkningsgrunder
man gått efter vid prissättningen av dess produkter. Vi ha fått ett s. k.
normpris —■ vilket icke är detsamma som normalpris — och detta är så beskaffat,
att om skörden stiger skall priset sänkas, och örn skörden minskar
skall priset höjas, så att vi alltid skola ha en beräknad standard. Skulle man
förfara på samma sätt här skulle, när konstgödselmedelsproduktionen stiger,
följaktligen priset sjunka. Men det har det inte gjort i detta fall. Det har i
stället stigit, och det kan kanske i viss mån förklara den vinst som uppstått.

Det är alldeles klart att jordbrukarna ha blivit, såsom jag nyss sade, för -

Fredagen den 4 juni 1943.

Nr 22.

Svar på interpellation. (Forts.)

vånade över den prisutveckling som skett, och det är givet att de fråga efter
anledningarna. Jag vet att det finns personer i ledande ställning, som för att
lugna jordbrukarna, då dessa med hänvisning till superfosfatbolagets ökade
vinst velat få en förklaring angående konstgödselpriset, ha sagt, att superfosfatbolaget
icke har gjort någon vinst med anledning av.det stegrade priset
på konstgödsel, utan den vinst, som bolaget haft, har det inhöstat på råvaruleveranser
till statens krigsindustri. Jag ifrågasätter, huruvida det inte vöre
på tiden för krisrevisionen att se efter, hur det förfarits i det fallet, under
förutsättning att vinsten, såsom det upplysts, har uppkommit på det sättet.
Jag rekommenderar krisrevisionen att titta litet på de här affärerna.

Herr Lundberg i Hälsingborg: Herr talman! Trots att jag har att göra
med den svenska konstgödselindustrien tar jag till orda, eller kanske just därför.
Det var nämligen så, att interpellanten riktade en fråga till folkhushållningsministern,
en fråga, som rör den svenska superfosfatindustrien och som
jag nog kan besvara på stående fot. Interpellanten frågade, varför inte statsmakterna
hade inriktat sig på att söka förädla den apatitslig, som utvinnes i
Norbotten, i Norrland. Skälet härför är ganska enkelt att ange. Det är för
övrigt flera skäl.

För det första är denna utvinning av apatitslig helt krisbetonad. Det är
ingen tanke på att vi under normala fredsförhållanden kunna basera en superfosfatindustri
på apatitslig, utvunnen i Norrbotten. Jag vill hara påpeka att
denna råvara för närvarande ställer sig minst fyra gånger så dyr som importerad
råvara före kriget. Det är sålunda alldeles otänkbart att vi under fredsförhållanden
skola kunna räkna med att ta Kirunamalm, frakta den till Malmberget,
nedkrossa den där och utvinna en apatitslig samtidigt som man får en
järnmalmslig, vilken givetvis varken är fosforrik eller helt fosforren och därför
inte är så lätt att avsätta såsom prima fosforrik Kirunamalm.

Men det är ett annat skäl, som också sammanhänger med det första, och
det är att man inte kan bygga upp en industri på en råvara, som ställer sig så
osäker i fråga örn fredsförhållandena som denna apatislig. Då frågar man sig:
är det inte ett normalt utfall av apatitslig i alla fall uppe i Norrland? Jo,
under normala förhållanden uppgår den kvantitet apatitslig, som erhålles, till
ungefär 20,000 ton mot den kvantitet, som nu utvinnes, av 150,000 ton. Men
härtill kommer det allvarliga skälet, att denna superfosfat huvudsakligen användes
i södra och mellersta Sverige. Alltså, det är ganska otänkbart att kunna
lägga en produktion av superfosfat av större mått uppe i Norrbotten jämfört
med möjligheterna i södra och mellersta Sverige. Jag kan nämna, att den saken
naturligtvis mycket noga undersökts och utretts. Vi ha konstaterat, att förbrukningen
i Norrland uppgår till ungefär 16,000 ton örn året, men örn man
skall uppföra en superfosfatfabrik av mera moderna mått får man nog räkna
med en produktionskapacitet av ungefär 100,000 ton. Alltså, då fick man ta
till inte bara hela Norrland utan även en del av Svea- och Götaland för att få
det avsättningsområde, som en sådan fabrik skulle behöva.

Jag har med dessa ord endast velat ge en antydan örn det problem, som interpellantcn
här berört. Jag vill samtidigt säga att jag tror, att landets jordbrukare
skola var våra statsmakter mycket tacksamma för det initiativ som
tagits att åstadkomma denna utvinning av apatitslig inom landet, vilken bär
möjliggjort en produktion av superfosfat som många andra länder säkerligen
avundas oss i dag. Jag tror mig kunna säga att det finns knappast något land
i Europa, som med avseende å gödningsämnen i dag står så gynnsamt som vårt
eget land.

överläggningen var härmed slutad.

Nr 22.

Fredagen, den 4 juni 1943.

§ 4.

Svar på Chefen för folkhushållningsdepartementet, herr statsrådet Gjöres erhöll
interpellation, på begäran ordet och skräde: Herr talman! Med andra kammarens tillstånd
bär herr Henriksson frågat mig, örn jag vill lämna en redogörelse för de principer
efter vilka- åtal för bagatellförseelser mot krisförfattningarna anbefallas
av vederbörande krisorgan samt örn jag har för avsikt att utfärda sådana föreskrifter
att överträdelser, vilka på grund av sin omfattning eller andra förhållanden
med all sannolikhet hero på förklarliga misstag, ej rubriceras som
brott mot författningarna och på grund därav föranleda att straff utdömes.

I anledning härav får jag anföra följande.

Interpellationen har närmast föranletts av att en åklagare efter anmälan av
statens ^ livsmedelskommission åtalat verkställande direktörerna i två aktiebolag
såsom ansvariga för att bolagen sålt tobaksvaror mot kuponger som ännu
icke varit gällande. Åtalet avsåg i fråga örn den ene av de tilltalade förskottsförsäljning
mot 153 poäng och beträffande den andre förskottsförsäljning mot
60 poäng. Enligt uppgift ha båda bolagen haft synnerligen stor omsättning
av tobaksvaror. Båda de tilltalade dömdes till smärre bötesbelopp -— envar
allenast två dagsböter — för försäljning av tobaksvaror i strid mot gällande
bestämmelser.

På min anmodan har livsmedelskommissionen avgivit en promemoria i saken.
Enligt denna grundade sig livsmedelskommissionens anmälningar på rapporter,
vilka, av Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet översänts till kommissionen.
Vid den tidpunkt, då anmälningarna gjordes, var det icke för kommissionen
känt, i vilken omfattning de båda bolagen bedrevo försäljning av
tobaksvaror. I kommissionens skrivelse till åklagarmyndigheten hemställdes,
att åklagaren ville låta verkställa närmare utredning i saken ävensom vidtaga
de åtgärder, vartill utredningen kunde föranleda. Kommissionen hade
sedermera icke beretts tillfälle att taga del av utredningen och hade därför
icke kunnat taga ställning till fragan, örn atal i anledning av försäljningarna
skäligen bort. ske. Sedan åtalen redan anhängiggjorts men före målens avgörande,
hade livsmedelskommissionen på förekommen anledning meddelat åklagaren,
att örn kommissionen före åtalens anställande fått kännedom om att
bolagen drivit så omfattande försäljning av tobaksvaror som sedermera blivit
upplyst, skulle kommissionen sannolikt, därest kommissionen tillfrågats i saken,
ha som sin mening uttalat, att åtal i förevarande fall skäligen kunnat
underlåtas.

. Livsmedelskommissionen uttalar vidare i promemorian såsom sin uppfattning,
att åtal bör underlåtas, då en överträdelse av ransoneringsförfattningarna
ter sig bagatellartad och kan anses ha berott på förbiseende. I enlighet härmed
bär kommissionen sedan ett par månader .tillbaka övergått till att i fråga örn
förskottsförsäljning mot tobakskuponger tillämpa den praxis att någon åtgärd
icke vidtages i. sådana fall, då förskottsförsäljningen enligt rapport från tobaksmonopolet
icke avsett mera än ett visst mindre antal poäng sammanlagt
för varje redovisningsperiod. Där. förskottsförsäljningen haft större omfattning
än nu sagts, infordrar kommissionen först förklaring från vederbörande
handlande. Ger .denna förklaring vid handen, att överträdelserna äro att anse
som obetydliga i förhållande till omsättningens storlek och att de kunna bero
på misstag eller förbiseende, inskränker sig kommissionen till att lämna handlanden
en erinran örn vikten av att meddelade bestämmelser noggrant iakttagas.
. I motsatt fall överlämnas ärendet till polismyndigheten för närmare
utredning. I fråga om andra slag av förseelser mot ransoneringsförfattningarna,
tillämpar kommissionen en likartad praxis.

Tidigare bär -—. anföres slutligen i promemorian — kommissionen regelmässigt
anlitat polismyndigheterna för utredningar i ärenden angående över -

Fredagen den 4 juni 1943.

Nr 22.

Svar på interpellation. (Forts.)

Hädelse av ransoneringsförfattningarna. Då verkställd polisutredning givit
vid handen, att förseelse mot ransoneringsförfattningarna blivit begången, ha
åklagarna ofta före avgörandet av atalsfragan inhämtat kommissionens yttrande
örn, huruvida åtal enligt kommissionens mening borde anställas. Kommissionen
har på detta sätt i ett mycket stort antal fall beretts tillfälle att
avgiva yttrande till åklagaren, och kommissionen har därvid, när enligt det
föreliggande materialet fråga varit örn bagatellartade förseelser och utredningen
givit anledning till antagande att förseelserna skett till följd av ^ ursäktligt
misstag, regelmässigt förklarat sig icke ha något att erinra mot att atal underlätes.
Emellertid är att märka, att livsmedelskommissionen icke liar^ några
befogenheter att förhindra åklagaren att anställa åtal i sådana fall, .da aklagaren
anser, att åtal bör äga rum. Lika litet har livsmedelskommissionen befogenhet
att anbefalla åtal med anledning av ransoneringsförseelser. Prövningen
av åtalsfrågan ankommer i sista hand alltid på vederbörande åklagare.
På grund av de erfarenheter, som på senare tid vunnits, har kommissionen
emellertid, till förhindrande av att åtal anställes i sådana fall som i interpellationen
åsyftas, efter den 1 februari 1943 icke i något fall gjort framställning
örn polisutredning örn ransoneringsförseelse utan att dessförinnan lia
infordrat vederbörandes förklaring i saken. Härigenom har kommissionen .erhållit
tillfälle att åtminstone i viss män bilda sig en uppfattning örn huruvida
eventuellt begången förseelse bör beivras. I många fall kan sådan förklaring
dock av naturliga skäl icke läggas till grund för bedömandet av denna fråga,
utan kommissionen måste även i fortsättningen i stor utsträckning anlita polismyndigheterna
för verkställande av ytterligare utredning, eventuellt avgörande
på grundval därav av frågan huruvida åtal bör äga rum.

Enligt min uppfattning torde det för ransoneringsbestämmelsernas upprätthållande
icke vara erforderligt, att åtal anställes för även den obetydligaste
förseelse mot nämnda bestämmelser. Särskilt gäller detta i sådana fall. som
det av interpellanten påtalade, då vid granskning hos ransoneringsmyndighet
av inkommen kupongredovisning befinnes, att redovisningen i något enstaka
hänseende är behäftad med fel, som med hänsyn till det redovisade materialets
omfattning måste anses såsom ringa och som kan antagas hava uppkommit
genom förbiseende. Såsom framgår av livsmedelskommissionens promemoria
tillämpar kommissionen numera den praxis i fråga örn förskottsförsäljning
mot tobakskuponger att kommissionen icke vidtager någon åtgärd, då. förskotts
försäljningen avsett endast ett visst mindre antal poäng för redovisningsperiod,
och inskränker sig till att lämna handlanden en erinran, da överträdelsen
eljest är att anse såsom obetydlig och beroende på misstag eller förbiseende.
Denna praxis torde böra godkännas och vinna tillämpning jämväl beträffande
övriga ransonerade varor. Detsamma gäller kommissionens likartade
praxis i fråga om andra förseelser mot ransoneringsförfattningarna ävensom
förfarandet att, innan framställning om polisutredning göres, i regel infordra
förklaring från vederbörande. Genom det av kommissionen praktiserade tillvägagångssättet
torde kunna vinnas, att det stora flertalet
beträffande vilka åtal skäligen bör kunna underlåtas, aldrig blir föremål för
åklagaråtgärd. De flesta sådana förseelser torde nämligen upptäckas vid kristidsmyndigheternas
granskning av inkomna redovisningar och uppgifter av
olika slag samt i samband med lagerinventeringar. Ett särskilt slag av hithörande
förseelser kan för övrigt överhuvud åtalas endast efter angivelse av
central kristidsmyndighet, nämligen sådana förseelser som avses, i kungörelsen
den 5 juni 1912, nr 307. Det förfarande som är straffbelagt i denna kungörelse
består däri att näringsidkare eller hos honom anställd vid omhänderhavande
av rörelsens förråd av ransonerade varor eller inköpsbevis åsidosätter

Nr 22.

Fredagen den 4 juni 1943.

Svar på interpellation. (Forts.)

deri omsorg som skäligen kan pafordras, med påföljd att näringsidkaren icke
kan redovisa varuförrådet eller inköpsbevisen i vederbörlig ordning. De förseelser
mot ransoneringsbestämmelserna, som komma till polismyndigheternas
kännedom utan anmälan från kristidsmyndighet, äro säkerligen som regel icke
av bagatellnatur. „Och är det fråga örn en bagatellförseelse, står alltid möjlighet
öppen för åklagaren att före avgörandet av åtalsfrågan inhämta yttrande
fran vederbörande kristidsmyndighet.

Härpå anförde:

t ®^r*kssoii: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet och chefen

för iolkhushallmngsdepartementet få framföra mitt tack för det lämnade svaret.
born framgick därav är detta svar byggt på en P. M. från livsmedelskommissionen.
Med hänsyn därtill och till att interpellationen framställdes den 2
mars ligger det snubblande nära att framställa den frågan, huruvida livsmedelskommissionen,
vars område det ju här närmast gäller, verkligen behövt
dryga tre nianader för att klara ut efter vilka principer kommissionen anbefaller
åtal. Den uppmärksamhet, som domarna för vissa bagatellförseelser
vackt, har av interpellationssvaret att döma dock fått till följd att kommissnmen
ändrat sin praxis beträffande förundersökningarna och beträffande anbefallande
av åtal.

Jag bär av herr statsrådets svar fatt ett bestämt intryck av att hans grundsyn
pa detta problem är i överensstämmelse med den syn på spörsmålet, som
jag själv har, och detta är onekligen ur min synpunkt tillfredsställande. Dessa
krisförordningar ha onekligen en särkaraktär. Syftet med dem är ju att
vi skola kunna vidmakthålla den statliga kris- och försörjningspolitiken. Svarta
börs-hajar och andra dylika personer, som i vinningssyfte bryta mot ransonerings-
och prisbestämmelser böra strängt hållas efter. Jag har själv vid
ett tidigare tillfälle genom en interpellation framhållit önskvärdheten av en
skärpning av straffen för dessa slag av brott. Sedermera har också en skärpIllnS
skett. Oavsiktliga överträdelser ha dock en helt annan karaktär. Bet
rällan de dessa måste av flera skäl krisförfattningarna tillämpas med sunt
omdöme och en rimlig hänsyn måste tagas. Man måste till exempel taga
hänsyn därtill, att detaljhandlarna, som skola handhava alla dessa ransoneringskort,
för närvarande lia att rätta sig efter cirkulär från livsmedelskommissionen,
vilkas antal nu är uppe i 1,400. Det är en kvantitet, som nästan
ställer var lagbok i bakgrunden. Priskontrollnämnden har också avlevererat
mångå cirkulär, jag vill minnas, mellan 300 ä 400. Under sådana förhållanden
är det uppenbart, att oavsiktliga förbiseenden, när det gäller dessa bestämmelser,
lätt kumm ske på grund av brådskan i butikerna. På grund av
det stora arbete, som pavilar dem, kunna också fel ske vid kupongklippningen.
Det är ungefär 30,000 kuponger i månaden, som i genomsnitt passera en medelstor
speceriaffär. Oavsiktliga överträdelser av sådan natur böra bedömas
relativt milt. Det framgick av herr statsrådets svar, att även han hade den
uppfattningen.

I detta, sammanhang skulle jag vilja göra ett påpekande, nämligen, att när
det är fråga örn felklippning av kuponger eller dylikt borde kupongernas antal
och icke poängantalet vara avgörande vid bedömandet av överträdelsen.
Örn jag ^tar som exempel tobakskorten, som det talas om i interpellationssvaret,
sa är det ju lika lätt att klippa fel på en 3-poängskupong, som på 1-poängskupongerna. Följaktligen borde antalet kuponger, som sagt, vara avgörande,
icke poängantalet. Jag har emellertid sett domstolsutslag, där man
endast utgår från poängtalet vid bedömandet av förseelsen.

Fredagen den 4 juni 1943.

Nr 22.

Svar på interpellation. (Forts.)

Herr statsrådet begränsade emellertid sitt svar till att gälla livsmedelskommissionens
domäner och huvudsakligen till frågor, som röra kupongredovisningen.
Jag vill emellertid hoppas, att han har samma syn och samma
principiella inställning, när det gäller bagatellförseelser mot andra krisförfattningar
än som beröra livsmedelskommissionens område.

Jag skall icke taga upp tiden med att anföra ytterligare exempel från livsmedelskommissionens
område, vilket dock kunde vara av visst, intresse i detta
sammanhang. I anledning av herr statsrådets påpekande, att icke ens livsmedelskommissionen
kan vara avgörande, när det gäller örn åtal skall anställas
eller icke — en sådan sak måste överlämnas till åklagaren -— vill jag dock
framställa den frågan, huruvida man icke skulle kunna från högre ort giva
åklagarna någon slags anvisning örn hur de borde handskas med dessa författningar,
så att vederbörande icke hemfalla åt sådan bokstavsträldom i dessa
fall, som nog i alla fall förekommit. Jag såg i dag ett domstol sutslag från
Halland. Det gällde också tobakskuponger. Åklagaren hade i det målet verkställt
åtal. Det rörde också detta en bagatellförseelse av mikroskopiska mått.
Domstolen hade emellertid ogillat åtalet. Detta vittnar ju gott örn domstolens
omdöme. Det förhåller sig dock så, att ett sådant åtal vallar bade förlust i
tid för dem, som hålla på därmed, och förlust i pengar^ Ett rättegångsförfarande
medför alltid kostnader. Man tycker då, att man på ett tidigare stadium
borde i större utsträckning söka sålla fåren från getterna.

Bagatellförseelser förekomma också gentemot priskontrollagen. Det finnes
även på detta område en del drastiska fall. Den första fordran, som man bör
ställa på myndigheterna, när de dekretera att handlandena skola ställa sig vissa
bestämmelser till efterrättelse — detta gäller både den ena och den andra
myndigheten -— är ju, att man också möjliggör att så kan ske. Det har emellertid
förekommit, att, då ett högst-prisanslag enligt utfärdad förordning skulle
sättas upp i butikerna, dylikt anslag icke funnits tillgängligt på vederbörande
kristidsnämnd eller också icke funnits där i tillräckligt antal. Under sådana
förhållanden kunna ju handlandena icke effektuera myndigheternas krav på
att prisanslaget skall sitta uppe.

Till belysning av frågan örn överträdelser av författningarna på detta område
vill jag nämna ett par fall. Det var sålunda en köpman i Vallentuna,
som åtalades och dömdes, därför att han hade ett felaktigt prisanslag uppe.
Han hade visserligen ett prisanslag uppsatt i butiken, men det var det prisanslag,
som gällde en föregående period. Han hade förbisett anskaffa det nya
anslaget, som utfärdats dagarna före kontrollen. Emellertid vörö priserna enligt
det prisanslag, som var uppsatt hos honom, lägre än de priser, som skulle
gälla enligt det senaste prisanslaget. Handlanden följde också de lägre priserna.
Hela priskontrollens inriktning och princip är ju den, att ett högstapris
åsättes en vara. Det borde då vara tacknämligt, om vederbörande distributör
tar ett lägre pris än vad som är medgivet enligt högsta-prisbestämmelserna.
I detta fall hade så skett. Men enbart av den anledningen att det
nya anslaget ej var uppsatt åtalades och dömdes vederbörande.

Ett annat fall, som jag tycker också är ganska belysande för hur det
kan gå till ibland, rör en affär, som var föremål för kontroll av prisombud.
Dessa gingo igenom hela butiken och lagret och konstaterade, att allt var väl
och att alla gällande prisanslag voro uppsatta. De förhörde sig örn priserna
och yttrade, att det var god ordning på det hela. Men just som herrarna
skulle gå ut, upptäckte de vid sidan av disken en burk ansjovis, som såldes i
lös vikt. Prisombuden frågade vad handlanden tog för pris för ansjovisen. Jo,
30 öre hektot, svarade handlanden. Det är fel, sade då prisombuden, ni få inte
ta mer än 24 öre per hekto. Den typ av ansjovis det gällde fanns icke angiven i

Nr 22.

Fredagen den 4 juni 1943.

Svar på interpellation. (Forts.)

priscirkuläret. Det var en liknande typ, men det kunde diskuteras, huruvida
den skulle hänföras till den ena eller andra prisklassen. Det var en rest från ett
tidigare lager. Det fanns endast två kilogram kvar därav, och för denna mängd
stod det enligt kontrollanternas uppfattning felaktiga priset angivet. Ja, vederbörande^
fick böta tio dagsböter för denna förseelse, som skett av förbiseende
och på grund därav, att den kvalitet, det gällde, icke var direkt angiven
i ^utfärdade föreskrifter. Även den omständigheten, att det var fråga örn en
så obetydlig kvantitet, gör det sannolikt, att ett förbiseende skett.

. Till slut skulle jag också.vilja nämna ytterligare ett fall, som är ganska kuriöst.
Det föranledde visserligen icke åtal men dock ett annat slags påföljd. Det
var en affärsman i Uppsala, som till sin affär köpt in rundpipig ost. Så blev
det en inspektion, och man tittade på varorna. Affärsmannen hade åsatt denna
ost .det pris, som gällde för rundpipig ost. Då säger prisombudet: Det här
är inte rundpipig ost utan grynpipig ost, och priset för den skall vara tio
öre lägre. Ja, säger affärsmannen, men jag har köpt denna vara som rundpipig
ost. Därpå tager han fram och visar fakturan från leverantören. Nej,
det var fel, menade prisombudet, det var grynpipig ost och den skulle vara
tio öre billigare. Då det blev fråga örn efterräkningar, lyckades emellertid
affärsmannen hos en kund uppspåra en bit av osten, och på denna bit, som
kunden köpt, fanns stämpeln kvar, vilken visade, att även mejeriet var inblandat
i detta brott. Trots detta gav sig icke vederbörande utan gjorde gällande,
att det var grynpipig ost, och att affärsmannen, som sålde osten, var
ansvarig, men däremot icke grossisten, som fakturerat och sålt osten till detaljhandlaren,
och icke heller mejeriet, som tillverkat och stämplat osten. Nu
ledde detta icke till åtal, men efter någon tid fick affärsmannen en högtidlig
skrivelse, i vilken han tilldelades en allvarlig varning för att han begått
denna förseelse.

Jag måste säga, att det i sådana här sammanhang är risk för att man skapar
ett skimmer över det hela, som icke är nyttigt. Jag vill fuller väl erkänna, att
naturligtvis också krismyndigheterna ställas inför många besvärligheter och
svårigheter. Örn man emellertid går till väga så, som man, enligt vad herr statsrådet
påpekade, börjat göra inom livsmedelskommissionen, nämligen först sätter
sig i förbindelse med vederbörande och infordrar förklaringar, då skall
man i många fall — därom är jag övertygad — kunna klara upp förbiseenden
på ett enkelt sätt. Jag har hört, att man inom priskontrollnämnden är inne på
samma linje, och jag tror därför, att man kanske kan komma fram till en ordning,
där man inriktar sig på huvudsyftet med dessa kristidsförfattningar —
att klämma efter de verkliga syndarna — och icke fäster sig vid bagateller
utan täger hänsyn till de svåra förhållanden, som handeln nu arbetar under.

I sitt svar nämnde herr statsrådet icke något rörande min andra fråga, huruvida
herr statsrådet ämnar vidtaga några åtgärder för att få till stånd en
förnuftigare och rimligare tillämpning av ransoneringsförfattningarna. Jag
skulle emellertid vilja uttrycka den förhoppningen, att herr statsrådet ville
delgiva även åklagarmyndigheterna den grundsyn på det här problemet, som
herr statsrådet förklarat sig hava, så att vi kunna få en rimligare och förnuftigare
tillämpning av hela denna av omständigheterna nödvändiggjorda,
rika flora av ransoneringsförfattningar.

Herr Bergvall: Herr talman! Jag skulle redan vid den föregående frågans
behandling ha tagit till orda, örn det icke vore relativt klent beställt med mina
möjligheter att tala i dag. Jag vill emellertid ändå göra ett par randanmärkningar
i anledning av vad herr Henriksson sade. Han har icke i sin interpella -

Fredagen den 4 juni 1943.

Nr 22.

Svar på interpellation. (Forts.)

tion berört frågan om priskontrollnämndens verksamhet på här ifrågavarande
område, och det gör, att jag nu icke är rustad med några speciella uppgifter
för att kunna belysa denna fråga. Såtillvida är dock situationen behaglig, att
den ärade interpellanten, då jag redogör för priskontrollnämndens nuvarande
principer, icke rimligen kan tro, att dessa principer äro tillkomna med anledning
av hans interpellation, något som han trodde i någon mån vara fallet med
de av livsmedelskommissionen tillämpade principerna.

Jag vill då till en början säga, att vi för närvarande få in ett stort antal
rapporter örn prisöverträdelser ute i landet. Det kan ibland röra sig örn ungefär
500 ärenden per vecka. Det är sålunda ett ganska stort och rikhaltigt material
att syssla med. Det finnes naturligtvis under sådana förhållanden alltid den
risken, att ett och annat ärende kan bli felaktigt behandlat. Det ligger ju i
sakens natur. En viss felprocent finns i allt arbete. Det är emellertid kanske inte
detta som är betydelsefullt.

Beträffande de av interpellanten nämnda tre exemplen kan jag bara yttra
mig örn det första — det är det enda som jag känner till — nämligen den som
blev åtalad för att han inte haft det sista prisanslaget uppsatt utan sålde efter
ett prisanslag med lägre priser. Beträffande det kan jag hara säga, att detta
ärende har aldrig handlagts av priskontrollnämnden. Det kan existera i verkligheten,
men det har som sagt, aldrig handlagts av priskontrollnämnden, så
det stå vi alldeles utanför. Och det är ju självklart — det behöver man inte
spilla några ord på — att ett sådant åtal är orimligt.

Om jag går till det som är betydelsefullare vill jag upprepa, vad jag nyss
sade, att till priskontrollnämnden inkomma cirka 500 anmälnmgar i veckan
örn prisöverträdelser. Numera är det så ordnat, att priskontoren i de flesta fall
få utagera dessa historier lokalt och endast rapportera dem till oss. Det gäller
60 ä 70 procent av anmälningarna. I fråga örn dessa kan det aldrig bli fråga
örn något åtal, ty åtal får i detta sammanhang inte anställas utan priskontrollnämndens
medgivande. Yad återstoden beträffar tror jag det ligger så till,
att vi åtala, låt mig säga grovt räknat, 1.0 ä 20 procent^ överträdelserna.
Resten föranleder icke något åtal utan mindre allvarliga åtgärder.

Dessa siffror torde i och för sig utan vidare göra fullt tydligt och klart, att
bagatellförseelser icke bli föremål för åtal, försåvitt det inte är någon ren
malör som händer och som jag räknar till den felprocent, som finnes i allt
mänskligt arbete.

Å andra sidan får man akta sig för att gå därhän, att man stryker ett streck
över alla överträdelser som överhuvud taget begås, bortsett endast från de
mycket grova, där det är fråga örn svartabörshajar och dylikt. Meningen med
de utfärdade föreskrifterna är dock att de skola gagna det samhälle, som skall
leva och verka under denna kris, och även smärre överträdelser som upprepas
ofta tyda på en sådan vårdslöshet i handskandet med dessa bestämmelser, att de,
örn de opåtalt få fortsätta, kunna bli relativt allvarliga. Man kan därför inte
gå hur långt som helst i friande riktning, men jag skulle tro att de siffror, som
jag har antytt här och som innebära, att blott 10 ä 20 procent av de konstaterade
prisöverträdelserna bli anmälda till åtal — anmälan till åtal.betyder ju
att vi ge tillstånd till åtal, men om sedan åtal blir anställt eller ej är ytterst
beroende på vederbörande åklagare, som ju inte är skyldig att anställa åtal blott
därför att vi medgivit att åtal får ske — torde visa, att bagatellförseelserna
rensas ut och att man i möjligaste mån verkligen söker inskränka sig till att
beivra det som i och för sig är av allvarlig natur eller som ger uttryck åt en
genomgående nonchalans i fråga örn tillämpningen av de bestämmelser, som
statsmakterna meddelat till efterrättelse under det här kriget.

Nr 22.

Fredagen den 4 juni 1943.

Svar på interpellation. (Forts.)

Herr Henriksson: Herr talman! Jag är inte så förmäten att jag tror att
min interpellation, som herr Bergvall sade, skulle ha föranlett livsmedelskommissionen
att ändra pa sin praxis. Men jag påpekade i mitt föregående anförande
den uppmärksamhet, som dessa domar väckt inte minst i pressen, och örn
vi se på tidsbestämningen förekom den verkligt stora diskussionen i pressen för
tre månader sedan. Enligt statsrådets svar var det två månader sedan livsmedelskommissionen
ändrade sin praxis. Därav tillät jag mig draga den slutsatsen,
att denna uppmärksamhet i någon mån spelat in.

Vad sedan beträffar området för priskontrollnämndens verksamhet så sade
herr Bergvall, att det inte var berört i min interpellation. Själva min fråga rörde
dock alla krisförfattningar, även örn jag i motiveringen hade utgått ifrån de
aktuella fallen ^ med tohakskupongerna, men därefter kom ett allmänt resonemang
och en fråga, som gällde alla krisförfattningar. Jag har ingalunda med de
exempel som jag gav— det hoppas jag framgick av mitt anförande — velat
speciellt skjuta pa priskontrollnämnden. Jag betonade ju flera gånger och uttryckte
den förhoppningen till herr statsrådet, att han skulle komma i kontakt
med åklagarmyndigheterna, som i vissa fall inte visat samma omdöme som vad
det har framgått, att kommissionen själv har gjort.

. ®®t var, herr talman, de påpekanden som jag skulle vilja göra med anledning
av det sista anförandet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5.

Föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj :ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionen, nr 313, angående anslag till vissa reservtelefonstationer
m. m.; samt

till bevillningsutskottet propositionen, nr 323, med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser beträffande taxering för inkomst av under år 1943
stormfälld skog.

§ 6.

Föredrogos och remitterades till statsutskottet följande på bordet liggande
motioner, nämligen:

nr 440 av herr Hammarlund m. fl.;

nr 441 och nr 442 av herr Sköldin;

nr 443 av herr Hedlund i Östersund m. fl.; och

nr 444 av herr Ryling m. fl.

§ 7.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden nr 141—145,
bankoutskottets utlåtanden nr 57 och 58 samt andra lagutskottets utlåtanden
nr 37—40.

§ 8.

. Föredrogs ett från första kammaren överlämnat protokollsutdrag, nr 487,
innefattande^ delgivning av nämnda kammares beslut över dess andra tillfälliga
utskotts utlåtande, nr 12, i anledning av väckt motion angående åstadkommande
av större planmässighet i den svenska hamnbyggnadspolitiken.

Lördagen den 5 juni 1943.

Nr 22.

Enär andra kammaren den 2 innevarande månad vid behandling av sitt tredje
tillfälliga utskotts utlåtande, nr 13, i anledning av en i samma ämne väckt
motion nr 54 fattat enahanda beslut som det, vilket nu blivit kammaren delgivet,
beslöt kammaren, att delgivningen icke skulle föranleda någon kammarens
åtgärd.

§ 9.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 274, till Konungen i anledning av väckta motioner örn avskaffande
av utskylds-, fattigvårds- och konkursstrecken såsom diskvalifikationsgrunder
för rösträtt vid allmänna val.

§ 10.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.01 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Lördagen deli 5 juni.

Kl. 11 f. m.

§ I -

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Hans excellens herr statsministern Hansson, som anförde: Herr talman!
Herr von Friesen har med kammarens tillstånd till mig ställt följande frågor:

1) Är det med regeringens gillande som kontroll av tryckta skrifter äger
rum vid våra gränser, av det slag som herr Wirtanen relaterat?

2) Örn så ej är förhållandet, har regeringen vidtagit åtgärder för att förhindra
en upprepning av det skedda?

3) Övervakar regeringen i någon form den verksamhet som bedrives av den
s. k. säkerhetspolisen och är regeringen beredd att inskrida mot övergrepp,
begångna mot oförvitliga medborgare?

Enligt den hemliga säkerhetskungörelsen den 10 juni 1938 skall i händelse
av krig eller krigsfara finnas en allmän säkerhetstjänst. Ändamålet med
dess verksamhet skall enligt kungörelsen vara att förhindra överbringandet
till obehöriga av krigsunderrättelser. Bakgrunden till denna kungörelse var
givetvis den ökade oron i Europa. Då säkerhetstjänsten skulle träda i funktion
i händelse av krig eller krigsfara, var det nödvändigt att redan under fredstid
draga upp den yttre ramen för dess organisation; denna började dock först
efter krigsutbrottet på kontinenten att utbyggas. De svårigheter, som äro förbundna
med uppgiften att övervaka främmande länders underrättelseväsen i
vårt land och att effektivt förhindra spioneri, äro av den art, att det inte kan
anses lämpligt att offentligt diskutera hur den svenska säkerhetstjänsten är
organiserad och arbetar. Av dessa skäl anser jag mig icke kunna lämna mera
ingående upplysningar härom. Interpellanten har för övrigt önskat besked
närmast örn säkerhetstjänstens befogenheter.

Svar på
interpellation.

Nr 22.

Lördagen den 5 juni 1943.

Svar på interpellation. (Forts.)

Säkerhetstjänstens i säkerhetskungörelsen angivna uppgift att förhindra
krigsunderrättelsers överbringande till obehöriga får en mer konkret innebörd
vid en sammanställning med bestämmelserna i den s. k. tvångsmedelslagen av
den 9 januari 1940. Denna lag kompletterar såtillvida säkerhetskungörelsen,
som den innefattar föreskrifter om de befogenheter, som tillkomma säkerhetstjänstens
befattningshavare vid verksamhetens utövande. Dess betydelse sträcker
sig emellertid längre, ity att de förutsättningar, vartill de i lagen meddelade
befogenheterna anknutits, innebära en saklig utvidgning av säkerhetstjänstens
verksamhetsområde. I anslutning till tvångsmedelslagens bestämmelser
kan därför säkerhetstjänstens uppgift sägas vara dels att förhindra och
uppdaga spioneri- och sabotagebrott jämte vissa därmed jämförliga förbrytelser
och dels att. genom övervakning av trafikmedlen förhindra obehörig
spridning av uppgifter örn förhållanden, som kunna skada landets försvar
eller folkförsörjning eller dess vänskapliga förbindelser med främmande makt.

De ingrepp, som tvångsmedelslagen möjliggjort, ha städse betraktats såsom
tillfälliga åtgärder, vilka endast kunna försvaras så länge de av kriget förorsakade
onormala förhållandena äro rådande. Det som kommit i dagen beträffande
spioneri- och sabotageverksamhet innanför våra gränser torde giva
\id handen, att de vidtagna åtgärderna varit pakallade. De avslöjanden som
gjorts visa, att främmande makter genom egna agenter eller genom svenska
?le1<?k0j®''are! ka lånat sig härtill, utnyttjat de fredliga och skyddade förhållandena
i vart land för sin underrättelsetjänst, för sabotageförberedelser och
för konspirationsverksamhet.

.1 och för sig skulle de med säkerhetstjänsten sammanhängande övervaknings-
och spaningsuppgifterna kunna ha anförtrotts den förut förefintliga
polisorganisationen, men ur effektivitetssynpunkt har det ansetts lämpligt,
att de nya uppgifterna och befogenheterna överlämnades till en specialorganisation,
som står under ledning av en av Kungl. Majit utsedd säkerhetschef.
"Säkerhetschefen är enligt kungörelsen ansvarig direkt inför Kungl. Majit för
säkerhetstjänstens behöriga fullgörande. Han har vid sitt uppdrags fullgörande
att beakta de önskemål, som framföras av överbefälhavaren.

.. i e.a säkerhetstjänsten alagda, synnerligen omfattande verksamheten har
nödvändiggjort skapandet av en stor organisation. Denna har helt och hållet
fatt byggas upp från intet och utan att det inom landet funnits tillgång på
erfarenhet från liknande verksamhetsområden. Vi ha icke, i motsats till stormakterna,
under normala tider haft för dylik speciell tjänst avsedda organisationer.
Kn av de största svårigheter som mött har varit personalanskaffningen.
1 de tider, sorn vi uppleva, stegras behovet av polispersonal för vanliga polisuppffilter
i mycket hög grad, varför möjligheten att till säkerhetstjänsten
avsta polispersonal bär varit synnerligen begränsad. Den personal, som av
statspolisintendenten och länsstyrelserna ställts till säkerhetstjänstens förfogande,
består säkerligen av dugliga polismän, men dessas utbildning har inte
tagit sikte pa de krav, som de nya arbetsuppgifterna ställa. Till en del av de
uppgifter, som åligga säkerhetstjänsten, har personal från andra civila förvaltningsområden
anlitats ävensom utanför statsförvaltningen stående enskilda
personer, varvid för vissa uppgifter i stor utsträckning antagits sådana med
akademiska examina.

Anställandet av personal, som icke särskilt utbildats för de uppgifter som
bär föreligga, medför alltid riskmoment. Man har försökt att i viss omfattning
minska dessa risker genom noggranna instruktioner och genom särskild undervisning
i förekommande fall. Då tvångsmedelslagen ger befogenhet till ingrepp
i den enskilde individens frihet, är det tydligt, att handhavandet av vissa av
säkerhetstjänstens uppgifter fordrar takt och grannlagenhet.

Lördagen den 5 juni 1943.

Nr 22.

Svar pä interpellation. (Forts.)

Vad fallet Wirtanen beträffar bär den undersökning, som herr Wirtanens
effekter underkastats, utgjort ett led i den säkerhetstjänsten anbefallda samfärdskontrollen.
Den för säkerhetstjänstens samfärdskontroll utarbetade instruktionen
är emellertid sådan, att den situation, som inträffat, hade bort
kunna undvikas. Att likväl herr Wirtanen blev underkastad den noggrannaundersökning,
som skedde, torde ha föranletts därav, att hans innehav av i
Sverige konfiskerade skrifter hade väckt polismannens misstankar. Det är
emellertid icke förbjudet att privat innehava och även utföra en konfiskerad
skrift, varför även dessa skrifter tillsammans med övriga återställdes till herr
Wirtanen genom försändelse, som avgick från Stockholm fyra dagar efter
intermezzot. Det torde vara allmänt bekant att utförselförbud föreligger beträffande
kartor. Herr Wirtanen återfick därför icke en Stockholmskarta,
utgiven av Stockholms allmänna restaurant a.-b.

Den svårighet som i regel är förknippad med avgörandet av Hagan, huruvida
i det särskilda fallet kan föreligga obehörig spridning av uppgifter örn
förhållanden, som kunna skada rikets förbindelser med. främmande makter,
samt den synnerligen knappa tid, som i detta fall statt till buds, torde kunna,
anföras som ursäktande omständighet. På tjänstevägen har polismannens i
fråga uppmärksamhet fästs på de förhållanden, som i förevarande fall bort
avhålla honom från de vidtagna åtgärderna, varjämte hos samfärdselkontrollpersonalen
inskärpts vikten av att instruktionen noggrant iakttages. Åtgärder
ha sålunda vidtagits för att örn möjligt förhindra ett återupprepande av ett
dylikt intermezzo.

Den av interpellanten åsyftade tilldragelsen i Göteborg, då fru von Sydow
anhölls och förhördes, har av henne dragits inför justitieombudsmannen och. är
för närvarande föremål för dennes prövning. Det kan icke vara riktigt, att jag
föregriper denna prövning genom något uttalande i saken.

Av den lämnade redogörelsen torde ha framgått, att kontroll av resandes
tillhörigheter, sålunda även av tryckta skrifter, må äga rum vid rikets gränser
som ett led i de åtgärder, vilka vidtagits för att förhindra överbringandet till
obehöriga av krigsunderrättelser och spridning av uppgifter, som kunna skada
rikets förbindelser med främmande makter, att instruktionen för vederbörande
tjänstemän är sådan, att den ingående undersökningen av herr Wirtanens tillhörigheter
hade bort kunna undvikas och att åtgärder vidtagits för att förhindra
en upprepning av det skedda. I de fall, då det kan konstateras, att
övergrepp verkligen blivit begångna, är regeringen beredd att inskrida.

Härefter yttrade:

Herr von Friesen: Herr talman! Jag ber att få tacka hans excellens herr
statsministern för det lämnade svaret, som jag i väsentliga delar betraktar som
tillfredsställande. En närmare redogörelse för organisationen av säkerhetstjänsten
är knappast erforderlig i detta sammanhang. Jag vill för övrigt påpeka,
att åtminstone en del av riksdagens ledamöter varit i tillfälle att mottaga
informationer på den punkten. Den s. k. tvångsmedelslagen, som reglerar
säkerhetspolisens verksamhet, är mycket långtgående. En viss garanti mot missbruk
ha vi ju fått genom riksdagens beslut häromdagen att underställa fall av
telefon- och postcensur justitiekanslerns kontroll. Att missbruk ha förekommit
är bekant, och jag vill bara i detta sammanhang påpeka högsta domstolens alldeles
nyss avkunnade utslag i målet mot säkerhetschefen. Detta bör vara en
tankeställare icke minst för dem av kammarens ledamöter, som nyss förklarat
sig sakna varje kännedom örn sagda missbruk. Även för regeringens vidkommande
bör det nyss inträffade utgöra en viss varning. Det är ju bekant, att

Nr 22.

Lördagen den 5 juni 1943.

Svar på interpellation. (Forts.)

säkerhetschefens ingripande föranleddes av att en ledamot av regeringen till
honom överlämnade ett anonymt brev, innehållande vissa uppgifter. Såsom
också av domstolen tidigare påpekats, var brevets stilisering sådan, att innehållet
borde ha manat till en viss försiktighet. Av obekanta skäl iakttog man
icke denna försiktighet. Jag vill nämna detta därför att stöten mot säkerhetschefen
mildras i någon mån, kan man säga, vid beaktande av det nyss nämnda.

Statsministerns påpekande av rekryteringssvårigheterna är väl värt att
uppmärksammas. Det förklarar också, att en hel del missgrepp otvivelaktigt
har begåtts. Jag skall be att få relatera ett sådant fall.

Strax före påsk anhöllos samtidigt både i Stockholm och Göteborg ett antal
personer, tillhörande den syndikalistiska arbetarorganisationen. Av dessa personer
voro alla svenska medborgare utom en, som var statslös. De sutto anhållna
hos polisen under en tidrymd växlande mellan fyra och elva dagar. De
slapptes utan att åtal kunde anställas mot dem. Det är alltså klart, att de icke
gjort sig saker till någonting brottsligt.

Ett par anmärkningsvärda fakta ha kommit i dagen i samband med polisens
anhållan av vederbörande. Jag hade för några dagar sedan besök av en av dessa
personer, som gav mig en redogörelse härom, som förefaller mig ganska anmärkningsvärd.
Polisen infann sig i hans lägenhet tidigt på morgonen, som den
brukar göra. Han hade en liten enrumslägenhet med kök, och i lägenheten befann
sig förutom han själv hans hustru. När polisen anlände, lågo de fortfarande
till sängs. Då mannen i fråga anmodade den till tjänsteställningen äldste
av poliserna att avlägsna sig, medan hustrun steg upp och klädde sig, vägrade
polisen att efterkomma denna hemställan under åberopande av säkerhetsskäl.
Vidare framställde paret en begäran örn att få sätta sig i förbindelse med vederbörande
organisation. Också detta förvägrades dem. Dessa arbetare ansågo
sig väl icke ha råd att sätta sig i förbindelse med juridiska medhjälpare eller
advokater utan ville begagna sig av den utväg, som för dem syntes naturlig,
nämligen att tala med sin organisation. Jag kan icke förstå, att det ur säkerhetssynpunkt
kunde vara nödvändigt att förvägra ett sådant meddelande per
telefon. En undersökning av deras kök påbörjades, medan de själva i sovrummet
vörö sysselsatta med att göra sig i ordning. Då de påpekade, att denna undersökning
av deras tillhörigheter borde ske i deras närvaro och framställde
begäran härom, avvisades också detta av polisen.

Nu är det väl så, att den stora allmänheten, som icke är så politiskt orienterad,
gärna förväxlar kommunister och syndikalister. Jag är fullständigt
övertygad örn att polisen i detta fall hade gjort precis samma misstag. Den
tänkte sig, att det här var fråga örn två radikala arbetarorganisationer, och
att det inte kunde vara så stor skillnad mellan dem båda. Nu är det emellertid
väl bekant för kammarens ledamöter, att syndikalisterna, som ju bedriva
en alldeles speciell verksamhet på arbetsmarknaden, sakna den förankring
med främmande makt, som det kommunistiska partiet åtminstone tills helt
nyligen _ hade. Att de sedan lia en allmänt antifascistisk eller antinazistisk
inställning är en sak för sig, men det äro de ju icke ensamma örn.

Den uppmärksamhet, som har ägnats organisationen Kämpande demokrati,
är också i detta sammanhang förvånande. Såvitt jag vet är denna organisation
pa intet sätt i konspiration med främmande makter och förbereder ingen omstörtning
av vara samhällsförhållanden. Att den är kritisk mot regeringen
är en sak för sig. I onsdagens riksdagsdebatt verkade det ju närmast som örn
statsministern välkomnade opposition och kritik mot regeringen. Att man då
har tagit regeringen på ordet, är ju ingen anledning att ställa de oppositionella
under speciell bevakning. Man bör icke förväxla inställningen hos svenska
folket, som i det stora kriget tager parti för en av de krigförande grup -

Lördagen den 5 juni 1943.

Nr 22.

Svar på interpellation. (Forts.)

perna med landsförrädiska avsikter. I så fall skulle det väl vara pä det sättet,
att 80 eller 90 procent av svenska folket måste ställas under speciell polisövervakning.
De människor i vårt land, som vilja störta oss i krig, som vilja
att vi med vapenmakt skola ingripa i det nu pågående stormaktskriget,. vilket
jag för min del medger vara förkastligt, äro så försvinnande få och så betydelselösa,
att man icke behöver räkna med dem.

Jag ber att nu få övergå till fallet Wirtanen och konstaterar med största
tillfredsställelse, att statsministern ogillar vederbörande tjänstemans, uppträdande.
Det är bra, att detta sägs ifrån, ty vi kunna icke göra oss ..löjliga inför
utlandet, allra minst inför våra vänner finnarna. Tog jag fel, då jag tyckte
mig höra en liten ton av ironi, när statsministern redogjorde för den där kartan,
som av säkerhetsskäl icke kunde utföras ur landet? Damerna och herrarna
veta vad det var för karta. Den som besöker det förträffliga restaurangbolagets
lokaler brukar få sig en sådan karta tillstucken med en förteckning
över bolagets näringställen, och letar man sedan efter dem på kartan, finner
man närmare angivet, var dessa lokaler äro belägna. En fientligt sinnad makt
bör ju icke kunna tänkas underkuva vår huvudstad vare sig enbart pä grundval
av dessa uppgifter eller medelst dessa uppgifter tillsammans med andra,
ty det kan väl aldrig vara så, att restauranglokalernas geografiska, läge är
någon sorts militär hemlighet. Dessutom är att märka, att de, som vilja komma
hemligheter på spåren, och det finns säkert många sådana här i vår huvudstad,
ha alla möjligheter att oberoende av kontroll utföra dylika aktstycken.
Man kan icke i det sammanhanget alldeles undertrycka den reflexionen,
att den bekante polis Paulus Bergström ifrån Grönköping har spelat en gästroll
i kungl, huvudstaden och fastställt de här nyss nämnda åtgärderna. Det gör
ett en smula komiskt intryck latt höra det återgivet i en så högtidlig regeringsförklaring,
som vi nyss hört.

Statsministerns slutord förtjäna allmänt gillande, och jag litar helt på att
regeringens uppmärksamhet är riktad på att säkerhetspolisen kan begå misstag
mot oförvitliga människor. Två saker måste man särskilt vara på sin
vakt emot; det ena är obehörig husrannsakan och det andra obehörigt anhållande
och därefter följande frihetsberövande. Jag kan i viss mån kanske förstå
den talare, som i en kammardebatt häromdagen förklarade, att det gjorde honom
icke så mycket, örn hans telefon eller hans brev voro underkastade poliscensur,
när han själv hade rent samvete. Jag kan förstå den inställningen,
och det skulle icke göra mig så mycket, örn man utsatte mig för en sådan
granskning. Även här är emellertid den strängaste varsamhet av nöden. Jag
erinrar örn att fjolårets konstitutionsutskott påtalade, låt vara med osedvanligt
milda tonfall, att regeringen för att freda sig i ett civilt svaromål åberopat
avlyssnade telefonsamtal. Endast frågans utrikespolitiska aspekter räddade
den gången det statsråd, som närmast var ansvarigt för åtgärden, från en ytterst
allvarlig reprimand från riksdagens sida. Några frihetsberövande åtgärder
böra icke få förekomma annat än i yttersta nödfall, och vid husrannsakan
bör alltid den regeln gälla. Jag vet uppriktigt sagt icke, örn så är fallet, men
den som drabbas därav bör också beredas tillfälle att vara närvarande.

Till sist vill jag endast, herr talman, hoppas, att denna verksamhet blir den
första som upphör, när vapenstillestånd inträder i Europa. Den passar nämligen
icke alls vårt folk, även örn jag medger, att den är nödvändig, som statsministern
har påpekat, och det är i alla fall någonting sunt i att vi anse den
förhatlig.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! I och för sig
ger herr von Friesens kommentarer till interpellationssvaret mig ingen anled Andra

hammarens protokoll 191/.S. Nr 22. 2

Nr 22.

Lördagen den 5 juni 1943.

Svar på interpellation. (Forts.)

ning att återkomma, men man Ilar ibland litet svårt att tiga, då man ser, hur
ensidigt folk betraktar saker och ting. Nu har det åter förekommit en sak, som
är ganska vanlig, nämligen att en kammarledamot, som fått svar på en interpellation,
behagar relatera en händelse, som tidigare ingen känner till, i detta
fall åtminstone icke jag. Det lämnas här en mycket utförlig relation av händelseförloppet,
avfattad av en man, som anser sig ha varit utsatt för övergrepp,
utan någon möjlighet för någon av oss att omedelbart kontrollera uppgifternas
riktighet och utan. någon möjlighet att tillrättalägga de felaktigheter, som
eventuellt kunna .vidlåda framställningen. Jag måste en gång för alla säga,
att detta sätt att i riksdagen utnyttja historier kan icke på något sätt vara ägnat
att bidraga till att skapa större varsamhet, utan det måste ju skapa den
allra största osäkerhet, när vem som helst i riksdagen utan kontroll av uppgifternas
riktighet kan med den auktoritet man har framlägga en sådan här
historia. Ingenting har hindrat herr von Friesen att på förhand låta mig få
del av denna historia och låta mig kontrollera dess riktighet, så att jag eventuellt
kunnat beröra den i svaret, men effekten skulle förstås icke alls ha blivit
densamma, örn åtgärder redan blivit vidtagna. Man hade i så fall icke haft
samma glädje av .sin särskilda kunskap och sin berättarkonst.

Till detta vill jag också lägga en annan reflexion. Här utgår man tydligen
ifrån att varenda sak i vårt land skall fungera fullkomligt perfekt. Jag har talat
örn. en nyupprättad organisation, vars utformning och personalrekrytering
mött vissa svårigheter, men man begär ändå, att det icke skall få göras något
misstag. Jag skulle vilja se herr von Friesen eller vem som helst av herrarna
i spetsen för en sådan organisation, garanterande mig, att han trots den osäkra
mark, som han måste röra sig på, icke kommer att göra något misstag. Det är
klart, att man måste vara på vakt mot varje övergrepp, och även i de fall, då
övergreppet kan förklaras, bör det påtalas, men man skall icke utgå ifrån att
vi ha möjligheter att undvika, att det då och då sker ett misstag. Vi ha dock
lärt oss, att här i landet finns det under denna tid mycket fula fiskar. Det
kan hända, att åtskilliga sådana fula fiskar på grund av varsamheten och kanske
också, med hänsyn till den kritik polisen utsätter sig för icke bli infångade.
Jag vill icke därav draga den slutsatsen, att det därför är försvarligt, att en
oskyldig råkar fast, men jag kan mycket väl förstå, med den kännedom jag
har örn spionernas sätt att arbeta, att sådant kan inträffa. Det händer väl i
vårt dagliga liv ofta, att vi få uppgifter, som för oss verka mycket troliga
och som kunna föranleda oss till vissa åtgärder även i sådana fall, där vi sedan
finna, att uppgifterna icke hade den trovärdighet, som vi från början tillmätte
dem.

Jag kan icke vara med på att förklara, att polisen först skall ha i sina händer
fullt bindande bevis, innan den får undersöka ett misstänkt företag i vårt
land. Hade man ställt det kravet, skulle utan tvekan många av dem, som vi
nu lyckats infånga och oskadliggöra, fortfarande utöva sin nedbrytande verksamhet.

Jag har funnit det vara en viss anledning att säga detta. Eadikalism, humanitet
och allt detta i ali ära, men det bör vara någon reson också i hur man
bedömer förhållandena i en så svår tid, som man nu upplever.

Herr von Friesen: Herr talman! Jag ber att få upplysa herr statsministern
örn, att jag icke lämnat någon förstahandsupplysning om dessa episoder i Stockholm
och Göteborg. Samma saker påtalades i en offentlig debatt i Göteborgs
stadsfullmäktige. Jag vill erinra mig, att det var för drygt en vecka sedan
som denna debatt mycket utförligt refererades uti i staden utkommande tidningar,
och de inlägg, som där gjordes, vilka i huvudsak voro desamma, som

Lördagen den 5 juni 1943.

Nr 22.

Svar på interpellation. (Forts.)

jag gjort här, blevo synerligen uppmärksammade, åtminstone i Göteborg. Jag
beklagar, att hans excellens statsministern icke så noga läser Göteborgspressen.
Det tycker jag, att han skulle göra, ty där står en hel del av värde, icke minst
för regeringen. Jag trodde verkligen, att statsministern gjorde det, att döma
av vissa saker som inträffat, men jag måste säga, att detta är uppenbarligen
en sak, som gått honom förbi. Anledningen till att jag ytterligare påtalat denna
sak här i riksdagen är, att jag velat begagna detta tillfälle att fästa myndigheternas
uppmärksamhet på saken för att eventuellt åstadkomma rättelse.

Vad statsministern säger örn möjligheterna till misstag inom ett sådant här
område är naturligtvis alldeles riktigt. Man kan bara diskutera, hur stora
och hur allvarliga de missgrepp, som få förekomma, skola vara. Anledningen
till att jag relaterade fallet Wirtanen och det här av mig anförda fallet med
syn dikalisterna är den, att jag har det intrycket att det på något sätt brister
hos vederbörande i allmänt medborgerliga insikter och i kunskap örn vårt lands
sociala struktur, arbetsförhållanden o. s. v. Dylika misstag behövde ^icke förekomma,
och jag tror att man mycket noga får skilja dem från de så att säga
ofrånkomliga missgrepp, som begås av denna polis.

Herr Erlander: Herr talman! Herr von Friesen tog som ett exempel på de
övergrepp, som polisen gjort sig skyldig till, ett anhållande av ett betydande
antal personer, som skulle ha skett för någon månad sedan. Det är möjligt
att polisen härvidlag har gått tillväga med litet för överdriven beslutsamhet,
men jag vill för min del säga, att så fullt utan fog har ingripandet icke
skett, som herr von Friesen ville göra gällande. Saken kommer för övrigt
att bli föremål för prövning, och i motsats till vad herr von Friesen uppgav
kommer, enligt de uppgifter jag fått från polisen, en av de anhållna att bli
åtalad. Sedan få vi väl se, hur domstolen kommer att reagera. Det förelåg
i varje fall här en bestämd angivelse från en person örn att han jämte de här
ifrågavarande anhållna deltagit i en hemlig organisation med syften, som det
svenska samhället icke kan tolerera. Jag tror att herr ton Friesen bör beakta
vad hans excellens statsministern sade örn ryktesspridningen och avvakta
domstolsutslaget, så att vi bättre få se, hur det förhåller sig med den här
saken. Jag vågar icke ta någon position i frågan förrän alla papper komma
på bordet, trots att jag kanske har bättre kännedom örn saken än herr von
Friesen.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Som bekant ha vi här vid olika
tillfällen påtalat åtskilliga mera anmärkningsvärda företeelser på detta område.
Vi hälsa därför med tillfredsställelse den uppmärksamhet, som de av herr
von Friesen anförda fallen väckt, vilka fall dock enligt min mening i jämförelse
med de av oss relaterade äro relativt bagatellartade. Jag finner det
emellertid vara i sin ordning, att herr von Friesen framställt sin interpellation.

Vad som för mig framstår såsom en svaghet i hela den praxis, som härvidlag
tillämpas, är godtyckligheten i brottsbeskrivningen. Faktiskt kan en
utländsk medborgare, som befinner sig här i Sverige och som icke företar sig
något, som med bästa vilja i världen kan karakteriseras som spioneri eller
annan dylik skadlig verksamhet — han skriver exempelvis politiska artiklar
örn låt mig siiga förhållandena i sitt eget land — på grundval av den nuvarande
lagstiftningen dömas till straff. Polisen har tack vare denna lagstiftning
de mest oinskränkta befogenheter att inskrida mot vederbörande. Just
denna mycket flytande ram skapar stora möjligheter för godtycklighet vid
ingripanden från polisens sida. Därtill kommer också att det har visat sig

Nr 22.

Lördagen den 5 juni 1943.

Svar på interpellation. (Forts.)

i upprepade fall, och jag antar att möjligen i detta fall något liknande ligger
bakom, att säkerhetspolisen tydligen samarbetar med motsvarande säkerhetspolis
i andra länder. Samarbete exempelvis med Gestapo är fullt tydligt påvisbart
i. något fall, och det skulle icke förvåna mig, örn exempelvis anhållandet
,av Wirtanen har samband med samarbetet exempelvis mellan den finska säkerhetspolisen
och den svenska. Emellertid är det naturligtvis helt i sin ordning,
att örn en kontroll skall utövas, denna också måste avse de skrifter, som vederbörande
för med sig. ^ Frågan är endast om man behöver anlita polisen för
utförandet av sådana åtgärder i våra hamnar eller på våra flygfält. Kan icke
den personal, som annars finns tillgänglig där, utföra detta arbete? Enligt
min mening har man gjort det hela litet för lättvindigt för polisen, då man
möjliggjort för den att på grund av viss politisk inställning uppmärksamma
vissa företeelser men nonchalera andra kanske långt viktigare.

Anledningen till att jag begärde ordet var närmast den att herr von Fliesen
genom sin uppläggning av frågan — och detta är en företeelse, som ofta
förekommer ger elementära belägg för att han anser, att polisen skall
politiskt ensidigt inrikta denna sin övervakning. Det verkar som örn det var
den omständigheten att denna övervakning utsträckts att gälla icke bara kommunisterna
som väckt missnöje hos herr von Friesen, vilken tycks anse att
komimiiiisterna bara därför att de tillhöra arbetarrörelsens vänster och på
grund av sina internationella förbindelser böra misstänkas. Nu har emellertid
övervakningen tydligen utsträckts till att omfatta även anhängare av andra politiska
åskådningar. Jag tycker att det liksom ligger bakom den aktivitet, som
utvecklas på detta område, att man är missnöjd med en dylik utsträckning
av övervakningen. För min del anser jag, att det är riktigt som statsministern
säger, nämligen att svårigheterna äro stora för polisen. Polisen har de
och de direktiven för övervakningen, vilka äro mycket flytande. Det är därför
ganska naturligt att vid direktivens tillämpning vissa misstag begås.
Jag skulle vilja framhålla såsom det väsentliga i denna sak, att dessa fall,
som nu väckt så stor uppmärksamhet, tagas till utgångspunkt för regeringen
för att verkligen se efter, örn man icke kan skapa litet mera strikta regler
till undvikande av ^en massa godtycke, ett godtycke som för närvarande gör
sig gällande just på. grund av reglernas avfattning och på grund av de mycket
svävande direktiv, som vederbörande ha för sin verksamhet.

överläggningen var härmed slutad.

§ 2.

Föredrogs för remiss till utskott Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
proposition, nr 322, med förslag till lag angående auktoriserad mätning av ved
och annat virke, m. m.

Därvid anförde:

Herr förste vice talmannen Magnusson: Herr talman! Efter den avspänning,
som nu inträtt efter föregående kanske något spända interpellationsdebatt,
är det väl svårt för mig att kunna samla kammarens uppmärksamhet
för ett anförande, som innebär ett stillsamt klander mot regeringen. Kammarens
ledamöter förstå nog, att jag med det sagda närmast syftar på detta sena
och oupphörliga avlämnande av propositioner, som förekommer. När vi för en
vecka tillbaka fingo emottaga, örn jag minns rätt, 24 propositioner, i onsdags
9 och i går åter igen några stycken, måste man fråga sig, örn denna anordning
är absolut nödvändig. Jag erkänner gärna, att de nuvarande förhållandena

Lördagen den 5 juni 1943.

Nr 22.

erbjuda svårigheter för Kungl. Maj :t även när det gäller färdigställandet av
propositioner, och att åtskilligt finns, som måste komma fram efter den ordinarie
propositionstiden. Man gör sig emellertid den frågan, örn icke mycket av
denna försening är beroende på förhållanden inom Kungl. Maj :ts kansli, och
örn man icke antingen skulle kunna förstärka arbetskrafterna där, eller örn
man icke utan skada skulle kunna låta anstå med en del propositioner till en
kommande riksdag och sålunda mera koncentrera sig till det nödvändigaste
för att få fram dem i någorlunda god tid och därmed få riksdagen avslutad
inom en rimligare tid. . _ o _ o

Att jag tagit upp frågan beror icke minst därpå, att jag sedan åtskillig tid
tillbaka haft en stark känsla av, att den nuvarande anordningen liksom håller
på att, örn jag så får säga, fräta sönder riksdagen och de parlamentariska förhållandena
i vårt land. Det blir för många riksdagsmän hart när omöjligt att
ha kvar eller på ett nöjaktigt sätt fullgöra riksdagsmannaskapet, och omdömena
ute i landet örn riksdagen vinna icke på sakernas nuvarande ordning.. Örn jag
i detta sammanhang erinrar örn förra lördagens voteringssiffror, gör jag detta
icke för att jag vill ursäkta den frånvaro från riksdagsplena, som i mångå fall
förekommer utan giltig orsak, utan med tanke pa de omdömen örn riksdagen
och riksdagsmännen, som dylikt utlöser och som man får höra när man kommer
ut i landet, där en riksdagsman svårligen kan visa sig i hemorten utan
att få förvånade frågor som: »Är du hemma? Kan du vara .ifrån på det sättet?»
o. s. v. Vi få komma ihåg att våra riksdagsmän lyckligtvis nog ännu äro icke
bara riksdagsmän utan att de även lia andra och nog så viktiga uppgifter att
fylla. Jag tror icke att det skulle vara lyckligt, örn riksdagen skulle fortsätta
på det sättet, att vi allt mera förlora kontakten med hembygden och kännedomen
örn förhållandena därhemma och bli uteslutande riksdagsmän. Jag tänker
då särskilt på alla dem, som ha en borgerlig hantering och många uppdrag
i hemorten och som för att på ett något så när tillfredsställande sätt kunna sköta
sina uppdrag tvingas till frånvaro från riksdagen därför att denna tenderar
att dra ut på tiden. Jag tror att det ur både riksdagens och regeringens synpunkt
är en ytterst angelägen sak att någon ändring från nuvarande förhållanden
kommer till stånd, så att riksdagarna kunna avslutas inom någorlunda
rimlig tid. Det är skäl att allvarligt fundera på detta, ty vi äro enligt min uppfattning
inne på en utveckling, som allvarligt hotar det demokratiska styrelseskicket
i vårt land.

Herr talman! Jag har velat yttra dessa ord i anledning av de nu föreliggande
propositionerna.

Herr Tersson i Falla instämde häruti.

Herr Törnkvist: Herr talman! Herr förste vice talmannen berörde, två
frågor, dels den sena propositionsavlämningen och dels det inre arbetet inom
riksdagen.

Det är inte gärna möjligt för mig att bedöma vilka krafter det är,, som driva
regeringen att samla så oproportionerligt stora och många propositioner till
riksdagens slut. Detta är uppenbarligen en stor olägenhet för riksdagsarbetet,
ty det givcs faktiskt inte möjlighet att så ingående som önskl.igt är granska
propositionerna, vilket är riksdagsmannens inte bara privilegium utan även
skyldighet.

Jag begärde emellertid ordet mest för att säga, att jag önskar att talmanskonferensen
skall ompröva metoden att hålla endast ett arbetsplenum i veckan
i kamrarna. Även om jag skulle vara ensam örn den uppfattningen, tror jag att
min mening härutinnan är välgrundad. Det är nämligen ägnat att desorganisera
riksdagens arbete att icke binda kamrarnas ledamöter här vid arbete inför of -

Nr 22.

Lördagen den 5 juni 1943.

f enigheten under två dagar i veckan. Med nuvarande anordning kunna de,
som ha fallenhet för att binda det största intresset vid hemorten, med lätthet
resa hem på onsdagskvällen för att sedan återkomma först påföljande onsdagsmorgon.
Var och en som haft ögonen öppna för denna utveckling inser vad
detta haft för inverkan både i fråga örn forceringen av arbetsmaterialet inom
utskotten och i fråga örn riksdagens eget arbete.

Jag har önskat uttala detta pa det enda sätt jag kan, för att talmanskonferensen
till en kommande riksdag måtte få anledning att taga denna fråga under förnyad
prövning.

Efter härmed slutad överläggning hänvisades propositionen, i vad angick anslagsfrågorna,
till jordbruksutskottet och i övrigt till behandling av lagutskott.

Härefter föredrogos var efter annan övriga Kungl. Maj :ts på bordet liggande
propositioner; och remitterades därvid

. till behandling av lagutskott propositionen, nr 324, med förslag till lag örn
tillståndstvång för byggnadsarbete;

o till jordbruksutskottet propositionen, nr 325, angående försäljning av ett område
av kronoegendomen Sveden nr 1 och 2 i Stockholms stad;-samt

till statsutskottet propositionen, nr 326, angående viss ombyggnad av tågfärjan
Starke.

§ 3.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 141, i anledning av riksdagens år
1942 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets
jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden
1 juli 1941—30 juni 1942.

Punkterna 2, 4—7, 10, 14, 18 och 19.
Kades till handlingarna.

Övriga punkter.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 4.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 142, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning till barnavårdsnämnderna för bidragsförskott.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 5.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 143, i anledning av väckta motioner
angående åstadkommande av ett rationaliseringsprogram för sjukhusvård och
sjukhusdrift.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

oHerr Birket Herr talman! Vi känna nog alla till att driftskostnaderna vid
vara sjukhus stigit högst väsentligt och under de senaste åren nära nog fördubblats.
Särskilt sakkunniga inom besparingsberedningen och även sjukhusens
standardiseringskommitté och landstingsförbundet ha nedlagt ett förtjänstfullt
arbete för att söka åstadkomma besparingar på detta område. 1940
års civila byggnadsutredning bär beträffande byggnadsfrågor försökt ingripa

Lördagen den 5 juni 1943.

Nr 22.

och rätta till en hel del missförhållanden. De åtgärder, som hittills blivit vidtagna,
synas mig emellertid icke vara tillräckliga. Det behövs kraftiga rationaliserings-
och besparingsåtgärder av en helt annan beskaffenhet än de som
redan vidtagits för att driftskostnaderna skola kunna sänkas. ,

Tillsammans med några medmotionärer överlämnade jag därför i början avriksdagen
en motion med hemställan att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit
måtte anhålla örn en ingående, allsidig och skyndsam utredning i syfte att
åstadkomma ett rationaliseringsprogram för sjukhusvård och sjukiiusdriit.
Denna motion remitterades av statsutskottet till svenska, landstingsförbundets
styrelse och svenska stadsförbundets styrelse jämte medicinalstyrelsen. Av de
lämnade utlåtandena, vilka avgåvos redan i början av mars, Damgar att
samtliga de hörda livligt ha tillstyrkt utredningen. Vi motionärer hade som sagt
begärt en skyndsam utredning. Jag har därför svårt att första, att statsutskottet
kunnat behandla motionen på sätt som skett beträffande tidsutdraktem
En motion, som väckes i januari och till vilken remissvaren äro inkomna _i
början av mars, bör väl inte föreligga till behandling i kamrarna törst i juni,
d. v. s. närmare ett halvt år efter det den blivit väckt.

Vi ha i motionen framhållit olika vägar för att nå bättre driftsresultat och
därvid pekat bl. a. på tidsstudier. Eör att det inte skall uppstå något missförstånd
på denna punkt, vill jag förklara, att vi givetvis anse, att tidsstudierna
i första hand skola begränsas till ekonomiavdelningarna och deras skötsel.
Den egentliga sjukvården är mycket variabel, beroende på de olika patienternas
sjukdomar, varför man här nog också måste söka sig_ fram efter andra
vägar för att kunna åstadkomma rationalisering och besparing.

De önskemål örn en utredning, som vi framställt i motionen, lia nu tillmötesgåtts
av regeringen på så sätt, att Kungl. Majit den 14 maj innevarande ar
uppdragit åt socialministern att tillkalla särskilda sakkunniga med uppdrag
att undersöka möjligheterna att begränsa driftskostnaderna vid sjukhusen, dag
vill därför endast uttala den förhoppningen, att de sakkunniga nu snarast matte
bli tillsatta och att resultatet av deras arbete inte alltför länge måtte låta vanta
på sig. Eör varje dag som går ha vi helt säkert pa manga sjukhusinrättningar
onödiga driftskostnader, som kunna inbesparas, därest vi fa ett rationalise-.
ringsprogram fullständigt genomfört, ...... ,... , , ,, ,

Herr talman! Jag tillåter mig att med dessa ord yrka bifall till utskottets

hemställan.

I detta anförande instämde herrar Hagård och Thorell.

Herr Eriksson i Stockholm! Herr talman! Da den ärade motionären nöjde
sig med att endast yrka bifall till utskottets förslag, skulle det kanske kunna
anses vara onödigt att jag å utskottets vägnar tager till orda. Då motionären,
här riktade klander mot statsutskottet för dess behandling av frågan genom
att påpeka den tidsutdräkt, som ärendets behandling vållat, känner jag mig
dock skyldig att begära ordet i denna fråga.

Det är riktigt, som motionären påpekade, att de utlåtanden, som utskottet
infordrat i anledning av motionen, inkommo redan i början av mars. Redan vid
detta tillfälle hade emellertid den avdelning inom utskottet, som sysslade med
detta ärende, inhämtat upplysningar att Kungl. Majit hade sin uppmärksamhet
riktad på den fråga, i vilken motionärerna hemställt örn en skrivelse till
Kungl. Maj it. Det var då ganska naturligt att utskottet avvaktade det Kungl.
Maj :ts ståndpunktstagande, som var att vänta. Det framgår också av utskottsutlåtandet,
att chefen för socialdepartementet den 14 maj i år bemyndigades
att tillkalla sakkunniga för utredning av just den fråga, som motionärerna

Nr 22.

Lördagen den 5 juni 1943.

syftade pa. Pa grund härav anser jag att motionärens indirekta klander mot
utskottet icke har något fog för sig i detta speciella fall.

Herr talman! Jag hemställer örn bifall till utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 6.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

• * anledning av väckt motion örn anställande av socialkuratorer vid

sjukhusen; och

nr 145, i anledning av väckta motioner örn anslag för budgetåret 1943/44
till insamlande och bearbetande av uppgifter angående de lungsjukas levnadsförhållanden
i Sverige.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 7.

Förslag till Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 57, i anledning av Kungl Maj-ts
(7,rÄPr0P°Slti0n med förslagr tiU lag'' om avgifter för sjöfolks pensionering, m. m.
•pensionering TT, . , .

m. m. Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid:

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! Det föreliggande förslaget till
ordnande av sjöfolkets pensionering har ju betecknats som ett framsteg. Detta
är kanske riktigt, men det beror i så fall uteslutande på att den nu gällande
pensioneringen är att betrakta som en ren parodi på pensionering.

Enligt de nu föreslagna pensioneringsbestämmelserna kommer exempelvis
en matros, som seglat i genomsnitt sju månader örn året under 25 år, att få
erlägga en årlig pensionsavgift örn 94 kronor för att sedan vid 55 års ålder
i bästa fall få en pension örn 52 kronor i månaden. Jag måste beteckna dessa
pensionsavgifter som mycket höga i förhållande till den ringa pensionsförmån,
som en sjöman kan komma att åtnjuta. Statens lägre tjänstemän betala
inte mer i egna pensionsavgifter, men för dessa sina egna insatser erhålla
de en många gånger mer effektiv pension, väl närmast beroende på att deras
arbetsgivare, staten, bidrager till sina anställdas pensionering på ett helt annät
sätt än som är avsett att redarna skola göra för sjömännens del. Statstjänstemännen
ge under sin krafts dagar sin arbetskraft åt staten. Men även
sjöfolket tjänar sitt land och sitt folk genom sina arbetsinsatser, ehuru sjömännen
äro hänvisade att sälja sin arbetskraft till redarna för att man genom
den omgången skall ge redarna tillfälle att profitera på sjömännens arbetskraft.

Pensioneringsförslaget innebär, att sjöfolket skall avstå hela sex procent
av sin lön till bekostande av åldersdomspensioneringen, under det att redarna
betala en summa motsvarande 372 procent av arbetslönerna. Staten skall sedan
betala resten av vad som erfordras för att pensioneringen skall kunna finansieras.
Jag vill framhålla, att örn reglerna varit så avvägda, att redarna haft
att betala vad sjöfolket och staten nu gemensamt skola betala samt sjöfolket
endast haft att betala vad redarna nu skola betala, hade förslaget börjat närma
sig vad som är rätt och rimligt beträffande finansierandet av pensioneringen.

.. Sjöfolkets yrke kräver offer i människoliv som intet annat yrke. Det finns
säkert ingen annan yrkesgrupp, där det fordras så mycken tursamhet för att
vederbörande skola klara livhanken fram till pensionsåldern, som just sjöfol -

Lördagen den 5 juni 1943.

Nr 22.

Förslag till lag orri avgifter för sjöfolks pensionering, m. m. (Forts.)
ket. Redarna däremot riskera för sin andel i denna näring inte några förluster.
De försäkra eina fartyg, varefter man nu under krigsåren i deras årsberättelser
kan läsa: »Vinst å förlorat tonnage». De ha således ordnat på det sättet,
att de vinna på vad de förlora. Sådana vinster borde lämpligen användas för
att bekosta sjöfolkets ålderdoms- och familjepensionering. Gentemot _ detta
skulle man kanske säga, att det skulle bli för tunga bördor för rederinäringen.
När staten beviljar anslag till understödstagare, brukar man vara mycket angelägen
örn att sätta sig in i understödstagarnas ekonomi, innan man beviljar dem
hjälp. När nu staten står i begrepp att bidraga till att rederierna skola kunna
få sina anställda pensionerade, varför skulle inte riksdagen i detta sammanhang
kunna titta på och taga ställning till rederiernas ekonomi och till hur de klarat
sig under krisen? . .

Hur har det under kriget gått för våra fem största rederier, Amerikalmjen,
Mexikolinjen, Sveabolaget, Svenska Lloyd och Transatlantic, medan så mångå
av våra sjömän fått sätta livet till? Dessa rederiers vinster ha från 6.63 miljoner
kronor år 1938 ökat till 33 67 miljoner kronor år 1942. Det är alltså en
ökning på 27''04 miljoner kronor. Dessa siffror ha framkommit först sedan
oerhört stora avskrivningar ha verkställts. År 1938 avsattes för avskrivningar
13 miljoner kronor och år 1942 58 miljoner kronor. Här ha vi således en. dold
vinstökning örn 45 miljoner kronor. Transatlantic exempelvis har för närvarande
14 motorfartyg, i genomsnitt 6V2 år gamla. Bokföringsvärdet i dag för
dessa fartyg är en krona per styck. Hela vinsten a dessa fartyg blir således i
fortsättningen ren nettovinst. De kontrakterade nybyggena för detta rederi
uppgå till ett värde av 42-87 miljoner kronor, medan bokföringsvärdet härför
endast är 6.46 miljoner kronor. De nybyggda fartygen äro således i det närmäste
avskrivna innan de sättas i trafik. Transatlantics färdiga och beställda
tonnage är 73 miljoner kronor, som alltså är rederiets sparade slant, med vilken
företaget är rustat att möta efterkrigstidens kris. Denna siffra har uppkommit,
trots att vinstredovisningen i år jämfört med år 1938 ökats med inte
mindre än 408 %. Under sådana förhållanden har man rätt att ställa frågan:
varför skola fattiga skattebetalare behöva bidraga till sjöfolkets pensionering?
Varför skall man vidare lasta den tyngsta bördan på sjöfolket självt för att
kunna verkställa denna pensionering?

Det är nu inte möjligt att ställa något ändringsyrkande beträffande nu framlagda
förslag. Jag är inte direkt motståndare till förslaget, då jag betraktar
det som användbart som inkörsport till en framtida acceptabel pensionering
för sjöfolket. Jag anser dock att förslag snarast möjligt måste framläggas om
ändring av såväl finansieringsbestämmelserna som pensionernas storlek. Jag
är också övertygad örn att sjöfolket självt kommer att svara för att dessa krav
bli framförda.

Herr talman! Jag har för närvarande intet yrkande.

Herr Lindberg i Stockholm: Herr talman! Jag begärde ordet med anledning
av herr Perssons i Stockholm anförande. Den kritik, som han riktade mot
det föreliggande förslaget, kommer väl sent. Den borde^givetvis ha framförts
tidigare. Jag har under många år sysslat med denna fråga och försökt att få
fram förbättringar i sjöfolkets pensionsförhållanden, och jag måste säga, att
det föreliggande förslaget till och med överträffar de förväntningar jag hade
då den sist tillsatta utredningen började sitt arbete. Jag hade aldrig väntat
mig, att det skulle vara möjligt att få redareparten att reservationslöst gå med
på att betala en avgift på 37a procent av utgående hyra till sjöfolkets pensionering,
detta därför att jag vet, att redarna inte ha så särdeles lysande in -

Nr 22.

Lördagen den 5 juni 1943.

Förslag till lag örn avgifter för sjöfolks pensionering, rn. m. (Forts.)
kometer under alla tider. Visserligen lia de tjänat pengar under detta krig och
de hade val. också goda inkomster under det förra världskriget, men under
långa tider i övrigt har det varit särskilt bekymmersamt för rederinäringen.
Det är klart att enstaka rederier i alla fall hållit sig flytande och kanske gjort
sig rätt goda inkomster. Man får emellertid i detta sammanhang söka se saken
i ..stort. Även örn det inte direkt framgår av det föreliggande utskottsutlåtandet
förhåller det sig likväl pa det sättet, att redarna även i annan ordning göra
vissa utbetalningar, __ som komma sjöfolket eller sjöfolkets efterlevande till
godo. Jag ^syftar på de tonavgifter, som inbetalas till sjömanshusen. Detta
är ju också något, som man får lov att hålla i minnet. Det kan ju hända
att man inte., tänker på saken, eftersom det inte står någonting därom i utlåtandet
och pa grund av att tonavgifterna inte skola komma pensionskassan till
godo.

oDet måste annars betecknas som ett mycket stort framsteg, när det nu utgående
pensionsbeloppet på 135 kronor örn året eller en temporär pension på
222 kronor för menig sjöman med ett slag höjes till en pension, som slutar på
någonting mellan 600 och 700 kronor per år. Detta är ju inte så litet, men jag
mäste likväl hålla med herr Persson i Stockholm örn att det naturligtvis kunde
ha varit bättre. Men vad är det här i landet, som inte kunde ha varit bättre
och som inte kunde ha varit sämre? Det föreliggande förslaget kunde
även ha varit sämre. För sjöfolkets vidkommande ha ju avgifterna ökats
med 5 procent. Tidigare betalade de en hyresavgift på 1 procent. Det är
dock endast under några år, som sjöfolket har kunnat vara förvissat örn
att få någon ersättning eller någon valuta på ålderdomen av detta enprocentiga
bidrag, som de betalat under alla år. Före 1939 förhöll det sig på
det sättet, att de sjömän, som betalade in sitt enprocentsbidrag till sjömanshusen,
aldrig kunde vara säkra pa att fa någonting tillbaka härav. Innan
gratialen från sjömanshusen kunde utgå, måste det först prövas, huruvida
vederbörande befann sig i torftiga omständigheter, och det kunde också hända,
att sjömanshuskassan inte hade några pengar att lämna ut i understöd. Man
k-m. sa^arL(^a säga, att det endast var ett fåtal av sjöfolket, som fick någonting
tillbaka av det enprocentiga bidrag de betalade in. Sedan 1939 få de i alla fall
valuta för de pengar de inbetala, och följaktligen är det lättare för dem att
göra dessa inbetalningar.

Att den nu föreslagna pensionen inte stiger till högre belopp än i bästa fall
mellan 600 och 700 kronor per år är beroende dels på att pensionsåldern är så
lågt satt som till 55 ar och dels pa att en sjöman inte har samma avlöning under
hela den tid, han är anställd inom yrket. Han har under den första tiden en
väsentligt lägre lön. För de allra lägst betalda utgör den för närvarande omkring
40 kronor i månaden. De summor, som inbetalas vid unga år bli därför
inferå stora, vilket medför, att det inbetalade beloppet då sjömannen uppnar
^ ars ålder inte vuxit så mycket som örn en högre lön hade utgått och
alitsa ett högre belopp hade kunnat inbetalas från början. Enligt nu gällande
bestämmelser äro pensionerna så konstruerade, att den som väntar med att ta
ut sm pension kommer i åtnjutande av ett något större pensionsbelopp beroende
pa hur lang tid han väntar. Detta blir inte förhållandet enligt det nu föreliggande
förslaget. Örn en sjöman nu väntar t. ex. i fem år med att taga ut sin
pension, far han inte ett öre mer för det, utan han får precis samma belopp som
eljest skulle ha utgått.

föreligger kanske inte någon anledning att fördjupa sig mera i detta
förslag, ehuruväl det ur många synpunkter är mycket intressant och innebär
en revolutionerande förändring i de förhållanden som tidigare varit rådande

Lördagen den 5 juni 1943.

Nr 22.

Förslag till lag om avgifter för sjöfolks pensionering, m. m. (Forts.)
på detta område. Jag nöjer mig med vad jag här anfört och ber, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! Jag vill endast göra en liten
invändning med anledning av vad herr Lindberg yttrade. För att rederiernas
insats för sjömännens pensionering inte skall framstå såsom alltför snålt tilltagen,
androg herr Lindberg, att rederierna även betala de s. k. tonavgifterna,
vilka gå till sjömanshusen. Detta är riktigt, men jag vill påpeka, att örn dessa
avgifter inte skulle gå till sjömanshusen, skulle de dock inbetalas till statskassan.
Dessa tonavgifter kunna väl därför icke betecknas såsom något bidrag,
som har med frågan örn sjöfolkets pensionering att göra.

I övrigt betraktar jag denna fråga ur den synpunkten, att ..sjö folkets yrke
är så riskfyllt, att det icke vöre för mycket begärt, att staten aläde rederierna
att pensionera sitt folk, åtminstone de av sina anställda,^ som ägna en stor del
av sitt liv åt sjöfartsnäringen. Herr Lindberg sade också, att det nu räder goda
konjunkturer för rederierna men att det under fredliga förhållanden inte är
så fett för dem heller. Ja, vi befinna oss i alla fall i det läget, att det blir
fett för dem som äro företagare under tider, då det blir svårare för andra.
För övrigt har jag inte kunnat märka, att rederierna överhuvud taget skulle
befinna sig i ett så svårt läge, att de inte skulle kunna orka med en utgift av
detta slag. Det kanske beror på att jag inte varit i tillfälle att komma i så
nära kontakt med rederierna som herr Lindberg, som kanske känner till den
saken bättre. Jag har endast haft att taga ställning till de officiella uppgifter
örn driftsresultaten, som efter varje års slut lämnas i pressen eller på annat
sätt offentliggöras. Utgående ifrån dem vidhåller jag min uppfattning, .att
staten skall ställa större krav på rederierna i det avseende det här gäller än
som gjorts i det föreliggande utskottsförslaget.

Herr Svedman: Herr talman! Jag ber att få erinra,, att örn den på ett
enhälligt sakkunnigutlåtande byggda, föreliggande propositionen utskottet haft
samma uppfattning, som herr Lindberg nyss gav uttryck åt.

De fördelar, som genom det föreliggande lagförslaget bjudas sjömännen, äro
avsevärt bättre än de ekonomiska förhållanden, under vilka de nu leva. Att en
menig sjöman efter 180 månaders tjänstgöring i utrikes fart vid 55 ars alder
garanteras en pension icke understigande 600 kronor örn året torde få anses
vara en skälig och i varje fall avgjord förbättring i de nu rådande förhållandena.

Jag vill dessutom endast tillägga, att man väl icke i ett pensionsreglemente,
som är avsett att gälla en lång tid framåt, kan inrycka bestämmelser baserade
på en tillfällig högkonjunktur av den art, som rederierna nu kunna
glädja sig åt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 8.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 58, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ändrade pensionsbestämmelser för vissa barnmorskor,
m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

Nr 22.

Lördagen den 5 juni 1943.

§ 9-

Motioner om
åtgärder till
förhindrande
av oskälig
arrendestegring.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 37, i anledning av väckta motioner
om åtgärder till förhindrande av oskälig arrendestegring.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Nilson i Spånstad: Herr talman! Med anledning av andra lagutskottets
yttrande över motionen nr 61 i andra kammaren skall jag be att få säga
några ord.

o., ^skottet har i sitt yttrande sagt, att utskottet finner det lämpligast, att
lörslaget örn ny arrendelagstiftning, vilket nu ligger för granskning hos lagrådet,
såvitt möjligt avvaktas, innan åtgärder mot oskälig arrendestegring vidtagas.
I fortsättningen av sitt yttrande framhåller emellertid utskottet, att
det är lämpligt att Kungl. Maj :t följer ärendet och, för den händelse förhållandena
pa detta område skulle nödvändiggöra ett ingripande före den nya
arrendela-gstiftningens genomförande, vidtager de åtgärder, som kunna anses
erforderliga.

Jag har begärt ordet för att framhålla, att jag anser det synnerligen önskligt,
att åtgärder vidtagas snarast möjligt. Visserligen är det sant, att det under
nuvarande tid dess bättre inte förekommer alltför många arrendeöverlåtelser,
men i många av de fall då överlåtelse sker, har det förekommit avsevärda
stegringar av arrendeavgäldema, både i fråga örn avgälder in natura och avgälder
i penningar. Jag har under vintern fått en rad sådana exempel relaterade
för mig, och jag skall här endast omnämna några fall, som hämtats
fran Östergötland. Här ha arrendeökningar med 50 till 100 procent förekommit
1943. Det är självklart, att dessa företeelser ha en klart inflationistisk karaktär,
även örn de inte äro av den art, att de direkt påverka levnadskostnadsmaex
höjd. Exemplen fran Östergötland äro inte enastående; samma tendens
torde göra sig gällande över hela landet.

Jag mäste i detta sammanhang beklaga, att arrendatorerna inte ha haft samma
möjlighet att väcka det sociala samvetet hos myndigheterna och lagstiftarna
som exempelvis hyresgästerna. Principen med avgäld för att hyra bostad och
avgäld för att hyra jord torde vara tämligen densamma. Skillnaden är väl
närmast den, att när det gällde de välorganiserade hyresgästerna gick det mycket
lätt att genomföra som behövlig ansedd skyddslagstiftning. För arrendatorerna
är det inte sa, och dock torde det i detta nu inte finnas någon grupp
i samhället, som star sa utan samhällets skydd som just arrendatorerna. Det
har för att taga ett exempel under åren 1942 och 1943 förekommit, att storgodsägare
vägrat sina småarrendatorer att anlita bistånd av biträde vid arrendekontraktens
uppgörande. Vederbörande arrendator har förelagts ett kontrakt,
ofta med förhöjt arrende, och fått det beskedet, att han har att välja
meliam att skriva, pa eller överlämna arrendet till någon annan. Jag tror att
sådana detaljer visa, att lagstiftning mot oskälig arrendestegring inte bara är
önskvärd utan synnerligen berättigad.

Herr talman! Ja g har velat anföra detta för att understryka vikten av att
Kungl. Maj :t följer denna fråga på sätt utskottet har framhållit i andra stvcket
av sin motivering, och jag slutar med att uttala den förhoppningen, att
Kungl. Maj:t skall finna, att detta verkligen inte är en fråga, som man kan
skynda långsamt med.

Herr Hermansson: Herr talman! Det spörsmål, som behandlas i de föreliggande
motionerna, utgör enligt min mening endast en mindre del av
en mycket större och viktigare fråga. Någon oskälig stegring av arrendeavgifterna
torde nämligen knappast kunnna förekomma, åtminstone icke

Lördagen den 5 juni 1943.

Nr 22.

Motioner om åtgärder till förhindrande; av oskälig arrendestegring. (Forts.)
i någon större omfattning, örn icke jordvärdena överhuvud taget samtidigt
äro i rörelse uppåt. Det torde inte vara möjligt att i längden hindra,
att utarrenderade jordbruksfastigheter åsättas alltför höga arrendepriser,_ örn
priserna på jordbruksfastigheter, som köpas och säljas, tillåtas att gå i höjden
hur mycket som helst på grund av tillfälliga konjunkturförändringar. Det råder
ett oupplösligt sammanhang mellan jordbruksfastigheternas salupris och de
arrendesummor, som betalas för den utarrenderade jorden. Örn statsmakterna
vilja skydda arrendatorerna mot uppskörtning från jordägarnas sida, så blir
det nog ingen annan råd än att även vidtaga erforderliga åtgärder för att hindra
en oskälig stegring av jordbruksfastigheternas saluvärden. Detta hindrar
emellertid icke, att man genom statsmakternas ingripande skulle kunna sätta
en mer eller mindre tillfällig spärr för oskälig stegring av arrendeavgifterna.
Jag är för mm del överens med motionärerna därom, att det ur sociala synpunkter
måste betraktas såsom en mycket angelägen sak, att den konstlade högkonjunktur
kriget och kristiden medfört för de svenska jordbrukarna icke bör fa
utnyttjas för att pressa upp arrendeavgifterna för fastigheter vilkas arrendekontrakt
utlöpa under nu rådande kristid. Det bör betraktas såsom en viktig
samhällsangelägenhet att tillse, att de arrendatorer som nu måste teckna nya
kontrakt icke komma i den belägenheten, att deander en lång följd av år tvingas
att betala arrendeavgifter som avsevärt överstiga det verkliga värdet..

Då det emellertid råder enighet mellan utskottet och motionärerna därom, att
frågan örn oskälig arrendestegring bör behandlas i samband med det förslag
till en ny arrendelag, som väntas komma att föreläggas riksdagen vid den planerade
höstsessionen under innevarande år, och då herr Nilson i Spånstad icke
framställde något yrkande, har jag ingenting mer att tillägga utöver vad utskottet
framhållit i sitt utlåtande.

Jag ber således, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Thorell: Herr talman! Jag vill icke bestrida, att det ligger åtskilligt
i de synpunkter, som motionärerna framfört. Det finns naturligtvis vissa undantagsfall.
En del jordägare utnyttja dagens situation till att höja arrendena
på ett sätt, som icke är önskvärt vare sig ur samhällets eller arrén datorernas
synpunkt. Men denna fråga är nog icke så lätt att lösa, som motionärerna tänkt
sig. Det är säkerligen också detta, som föranlett utskottet att stanna vid det

resultat utskottet kommit till. _ . .... ..

Att bestämma vad som kan vara en skälig arrendehöjning och en oskälig ar
mycket svårt utan en ganska ingående utredning. Yi få ju komma ihåg, att det
är två parter saken gäller. Det är icke bara sådana godsägare, som herr Nilson
närmast talade örn, som ha gårdar utarrenderade, utan över hela landet finns
det personer, som på gamla dagar arrenderat ut den gård de arbetat pa kanske
under hela sitt liv,'' och som skola leva på inkomsten av detta arrende. De ha
det icke så fett under nuvarande förhållanden. Allting blir dyrare, och de se,
att deras arrendatorer få mera betalt än förut för produkterna. De få dessutom
vanligtvis vara med örn att betala skatterna. Det är ju så sedan den 1 januari
1929”vill jag minnas, att skatterna skola betalas av ägaren i stället för av arrendatorn.
Sedan dess lia i de flesta fall nya kontrakt ingåtts, och genom höjningen
av skatterna under kristiden få de stark känning av skattebördan. Därtill
kommer en annan sak. I motsats till vad förhållandet är^mångå gånger just
vid det slags arrenden herr Nilson talade om är det ofta så pa de gårdar jag
avser, att ägaren svarar för största delen av reparationerna, medan arrendat
torn får stå för de minsta. Jordägaren får under alla förhållanden svara för
nybyggnaderna. Som vi alla veta kosta både dessa och reparationerna mycket
mera nu än de gjort tidigare. Vederbörande kunna icke ens under nuvarande

Nr 22.

Lördagen den 5 juni 1943.

Motioner om åtgärder till förhindrande av oskälig arrendestegring. (Forts.)
förhållanden låta bli att reparera åtminstone det allra nödvändigaste, och följden
är, att de få vidkännas ganska ökade kostnader i detta avseende.

Jag håller därför före, att utskottets tanke att frågan icke skall lösas isolerad
är riktig, och att en ny arrendelagstiftning måste komma till stånd. Hade det
förra förslaget, vilket kom fram efter 1936 års arrendeutredning, varit en smula
mera fasonligt, örn jag så får säga, och icke så radikalt, att det av departementschefen
ansågs icke kunna läggas till grund för ett lagförslag — jag förmodar,
att det var anledningen till att ett lagförslag icke framlades — hade
fragan kanske lösts tidigare och herr Nilsons i Spånstad och andra motionärers
framstöt varit obehövlig.

Nu hoppas vi, att det nya förslaget — det är redan utarbetat, så vitt jag vet —
kommer att skapa rättvisa åt båda parterna och icke, såsom det förra förslaget,
endast åt den ena, I det jag uttrycker den förhoppningen ber jag, herr talman,
att få instämma i det yrkande, som ställts örn bifall till utskottets hemställan.

Herr Nilson i Spånstad: Herr talman! Endast ett par ord i anledning av
vad herr Thorell nyss yttrade.

Därvid mäste jag till en början säga, att jag tror, att herr Thorell icke
har tolkat motionärernas uppfattning rätt, örn han menar att vi tänkt oss, att
denna fråga tillhör de lättlösta. Vad som förevarit i denna kammare torde
också ha givit vid handen, att den icke hör till de lättaste riksdagen har att
göra med.

Herr Thorell framhöll vidare, att det icke bara är de av mig åsyftade
storgodsägarna, som arrendera ut jord. Det är riktigt. I de fall jag känner
till —• och de äro rätt många — där andra jordägare upplåtit jord på arrende,
föreligger det en väsentlig skillnad mellan dessa jordägare och storgodsägarna
därutinnan, att de förra äro väsentligt mycket resonablare i fråga
örn arrendevillkoren. Det är icke för deras skull, som en ny arrendelagstiftning
är så behövlig. Men det finns godsägare, som, för att taga ett exempel
från Mellansverige, trots att ett juridiskt bildat ombud har laga fullmakt
att företräda arrendatorerna, vägra att underhandla med någon annan än
med småarrendatorerna direkt, och det är för sådana jordägares skull det
behövs en ny arrendelag.

Sedan mäste jag kanske också något korrigera herr Thorells uppfattning
örn de kraftigt höjda skatterna, som jordägarna i allmänhet själva få vidkännas.
Därvidlag föreligger det också en väsentlig skillnad mellan storgodsägarna
och dem som tillfälligt arrendera ut jord. De senare få i allmänhet
betala skatterna själva. Storgodsägarna använda i sina arrendekontrakt
formuleringar, varigenom denna kostnad under sken av arrende vältras över
på arrendatorerna.

För övrigt tror jag icke, att det är alldeles riktigt att tala örn de höjda
skatterna i detta sammanhang, ty de skatter, som enligt 1929 års lag åligga
arrandatorn, äro som bekant de kommunala skatterna, och dessa kunna
knappast sägas ha varit föremål för någon väsentlig stegring under de senaste
åren, i synnerhet örn man räknar med att vägskatten kommit bort.

Vidare yttrades ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

§ 10.

Föredrogos vart efter annat andra lagutskottets utlåtanden:

nr 38, i anledning av väckt motion örn viss komplettering av gällande rekvisitionslag;
och

Lördagen den 5 juni 1943.

Nr 22.

nr 39, i anledning av väckt motion om viss ändring i lagen örn inskränkning
i rätten att återtaga avbetalningsgods från vissa värnpliktiga m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 11.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 40, i anledning av väckt motion Motion om
örn viss ändring i krigsfamiljebidragsförordningen. TrigT^mOje bidragsförord Utskottets

hemställan föredrogs. Därvid yttrade: ningen.

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! Den av mig och herr Hagberg i
Luleå väckta motionen syftar till att ernå ändring i det förhållandet, att
myndigheterna av någon outgrundlig anledning icke med redan gällande lagbestämmelser
anse hemortslönen skyddad mot utmätning. Det _ är närmast
arbetsmarknadskommissionen som gett sådana anvisningar örn tillämpningen
av krigsfamiljebidragsförordningen, att därigenom möjliggöres införsel i hemortslön.
Arbetsmarknadskommissionen säger i utsända anvisningar till tolkningen
av familjebidragsförordningen följande: »Medan det i fråga örn familjebidraget
är stadgat, att dylikt bidrag icke kan överlåtas och heller icke
tagas i mät, finns något sådant skydd icke stadgat beträffande hemortslön.
Hemortslön som beviljas värnpliktiga av familjebidragsnämnden kan sålunda
tagas i mät för t. ex. oguldna, till betalning förfallna skatter, och gäller
detta såväl vanlig hemortslön som också retroaktiv hemortslön. Införsel kan
också beviljas i hemortslön.»

När hemortslönen kom till, motiverades detta framförallt med önskvärdheten
att få de många dåvarande bidragsformerna, såsom långtidsersättningen,
semesterbidraget och skatteavdragen, sammanförda i ett bidrag, _ och därtill
avsågs, att hemortslönen skulle vara en regulator som ur rättvisesynpunkt
skulle förstärka familjepenningen allt efter tjänstgöringstidens, längd. Detta
kommer också till uttryck i hemortslönens konstruktion med stigande belopp
allt efter antalet tjänstgöringsdagar — ett förhållande som naturligtvis är
orsakat av medvetandet örn att ju längre tjänstgöringstiden är desto mera
försämras de inkallades ekonomiska förhållanden. Hemortslönens karaktär och
uppgift sammanfalla i det allra väsentligaste med familjebidraget. Det är
blott namnet som påminner örn lön.

Men även örn man skulle ställa sig på den reellt oriktiga ståndpunkten, att
hemortslönen är att betrakta som regelrätt lön, återstår att förklara, _ varför
dessa inkallade skola vara skyddade två månader efter tjänstgöringstidens
slut mot införsel i lön, när det gäller sådan lön som de förvärvat i civilt arbete,
men hemortslön skall kunna vara föremål för införsel. Det är riktigt,
att det i 1942 års krigsfamiljebidTagsförordning icke stadgats något förbud
mot utmätning av hemortslön; men i förordningen av den 17 november 1939
örn inskränkning i rätten till indrivning av utskylder finns heller intet undantag
för viss inkomst, således icke heller för hemortslön. Det oaktat har emellertid
arbetsmarknadskommissionen utgivit de tolkningsföreskrifter, som jag
citerat. Nog förefaller det mig, som om man skulle ha möjlighet att åstadkomma
ändring i fråga örn dessa tolkningsföreskrifter utan att tillsätta särskilda
sakkunniga.

Nu har emellertid utskottet varit rätt så välvilligt i sin inställning till
motionen, och den översyn, som man nu håller på med, är igångsatt efter den
tidpunkt, då vår motion väcktes. Under sådana förhållanden, herr talman,
har jag icke anledning att framställa något yrkande.

Nr 22.

Lördagen den 5 juni 1943.

Motion om viss ändring i krigs familjebidrag sförordning en. (Forts.)

Fröken Hesselgren: Herr talman! Då bär icke gjorts något yrkande, är det
ju egentligen onödigt att taga upp frågan. Jag skulle emellertid vilja säga,
att det via länsstyrelserna skickats ut anvisningar, enligt vilka man skall
fara varsamt fram, när det gäller denna sak. Det är tydligt, att man icke är
alldeles på det klara med, hur det hela skall ordnas. Därför är det att hälsa
med tillfredsställelse, att en utredning kommer till stånd. Detta är också en
av anledningarna till att utskottet för sin del icke tagit upp frågan till realbehandling.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Håstad: Herr talman! Jag skulle bara vilja lämna ett pär sakuppgifter
med anledning av det yttrande, som min bänkkamrat nyss hade. Herr
Persson påstod, att det skulle lia varit arbetsmarknadskommissionen, som på
eget bevåg i sina anvisningar angående tolkningen av krigsfamiljebidragsförordningen
kommit på idén att göra hemortsrättslönen utmätningsbar. Rätta
förhållandet är — och det bör komma till protokollet — att det var försvarsministern,
som i fjolarets proposition angående revision av krigsfamiljebidragsförordningen
gjorde ett uttalande, enligt vilket hemortslönen skulle vara exigibel.
Andra lagutskottet liksom riksdagen anslöt sig enhälligt till detta uttalande.

Herr Persson framhöll_ vidare, att man måste vara förvånad över att hemortslönen
skulle vara exigibel, örn man tänkte på ursprunget till denna lön.
Just örn man tänker på ursprunget kan man dock icke bli förvånad, oavsett
vilken uppfattning man eljest må ha örn saken. Det var ändå så, att hemortslönen
ersatte semesterersättningen, långtidsersättningen och skattebidraget. Det
sistnämnda hade ju tillkommit precis för samma syfte som man vill nå genom
exigibiliteten hos hemortslönen. Även långstidstillägget kunde bli föremål för
införsel eller var i vart fall inte undantaget därifrån. Här föreligger alltså en
direkt succession.

I själva sakfrågan vill jag endast säga, att lika naturligt som jag tycker
det ar, att hemortslönen delvis kan komma att användas för skatteändamål
som en avlösare av det gamla skattebidraget, lika naturligt finner jag det, att
myndigheterna icke skola »klå de värnpliktiga inpå bara kroppen» utan gå
försiktigt fram. I Stockholms stad, där jag sitter i familjebidragsnämnden, ha
vi sökt att med Överståthållarämbetet komma till den uppgörelsen, att man på
sm höjd täger 50 % av hemortslönen. Jag vill dock tillägga, att det icke är
iamiljebidragsnämnderna, som ha att avgöra dessa saker, utan de exekutiva
myndigheterna, som därvid skola följa samma principer som eljest gälla för
införsel.

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! Det är möjligt, att arbetsmarknadskommissionen
kan finna stöd i något uttalande från försvarsministern.
Men ar sa fallet, sta saväl.arbetsmarknadskommissionens anvisningar som förSmim.
st™ uttalande i motsättning till förordningen av den 17 november
1939 örn inskränkning i rätten till indrivning av utskylder.

Vad anledningen till min förvåning beträffar vill jag säga, att trots de in,
®as^a(? gJ°rde kvarstar väl rätten att bli förvånad över det

förhållandet, att man vill skydda de värnpliktigas avlöning mot införsel två
manader efter tjänstgöringstidens slut, örn lönen är förvärvad i civilt arbete
men att man vill utlämna hemortslönen, som förvärvats under tjänstgöringstiden
i militär tjänst. Det finns ingen konsekvens i ett sådant förfaringssätt.

Herr Håstad: Herr talman! Det står ju fast, att hemortslönen har tillkommit
bl. a. för att vara ett medel för de inkallade att kunna avbetala skut -

Lördagen den 5 juni 1943.

Nr 22.

Motion om viss ändring i krigsfamiljebidragsförordningen. (Forts.)
terna. Då skulle det vara synnerligen egendomligt, om man skulle låta denna
hemortslön alldeles bli fritagen, när det gäller att utmäta inkomst. Den har
också lagts på de övriga, i fjol avsevärt höjda men inte exigibla familjebidragen.
Jag kan därför fortfarande icke förstå, att herr Persson på något sätt
kan vara förvånad.

För övrigt bör i sanningens namn sägas, att många inkallade numera, efter
de ändringar i krigsfamiljebidragsförordningen som trätt i kraft definitivt den
1 mars i år, fått det så bra, att hemortslönen är ett tillskott, som bör komma
till ifrågavarande användning. Jag skulle tro, att många inkallade nu få-full
kompensation, åtminstone om familjen är större.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, blev utskottets hemställan
av kammaren bifallen.

§ 12.

Till bordläggning anmäldes:
konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 12, i anledning av väckt motion angående beredande av representation i
riksdagen åt de stora ekonomiska närings- och fackorganisationerna;

nr 13, i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar i riksdagens
arbetsformer; och

nr 14, i anledning av väckt motion angående revision av grundlagarnas bestämmelser
örn beskattning, statsreglering och därmed sammanhängande ämnen
m. m.;

statsutskottets utlåtanden:

nr 146, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av tandläkarinstitutet m. m.;

nr 147, i anledning av väckta motioner angående åtgärder för främjande av
medicinsk forskning m. m.;

nr 148, i anledning av väckta motioner angående anslag till inspelning av
en undervisnings- och upplysningsfilm i medborgarkunskap;

nr 149, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statliga åtgärder
för tryggande av vedproduktionen m. m.;

nr 150, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag till kristidsnämndernas
verksamhet;

nr 151, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1943/44 till riksförsäkringsanstalten;

nr 152, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till bidrag till sjukkassor m. m.;

nr 153, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till det civila luftskyddet;

nr 154, i anledning av väckta motioner angående åtgärder för hemsysterverksamhetens
främjande;

nr 155, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen under sjätte
huvudtiteln gjorda framställningar örn anslag för budgetåret 1943/44 till fiskehamnsarbeten
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 156, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärv för statens
vattenfallsverks räkning av viss vattenrätt i Skellefte älv; och

nr 157, i anledning av väckta motioner örn nya direktiv för Djurgårdskommissionen
m. m.;

Andra kammarens protokoll 19^8. Nr ££.

Nr 22.

Lördagen den 5 juni 1943.

sammansätta stats- och första lagutskottets utlåtanden:
nr 2, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag
till hovrätterna, häradsrätterna och vattendomstolarna, dels ock i ämnet väckta
motioner;

nr 3, i anledning av dels Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning örn anslag till Häradsrätterna: Reseersättningar till nämndemän
m. m., dels ock en väckt motion;

nr 4, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn ändrad
lydelse av 8 kap. 3 § rättegångsbalken i 1734 års lag, m. m.; och

nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förberedande åtgärder
för inrättande av en hovrätt för Nedre Norrland;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 34, i anledning av väckta motioner örn rätt att använda statsobligationer
såsom betalningsmedel vid erläggande av skatt till staten;

nr 35, i anledning av väckta motioner örn rätt i vissa fall för värnpliktiga
till anstånd i avseende å indrivning av dem påförda skatter; och

nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn krigskonjunkturskatt för år 1943, m. m., jämte i ämnet väckta motioner; första

lagutskottets utlåtanden:

nr 40, i anledning av väckta motioner örn revision i visst syfte av stadsplanelagstiftningen
;

nr 41, i anledning av väckta motioner angående viss ändring av lagen örn
sterilisering; och

nr 42, i anledning av väckt motion örn ändrade bestämmelser angående
utlännings tagande eller kvarhållande i fängsligt förvar;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939 (nr 293);

nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 24 mars 1942 (nr 128) örn förbud mot
bebyggelse till hinder för försvaret;

nr 43, i anledning av väckta motioner angående förslag till ny vägtrafikstadga;
och

nr. 44, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn
ändring i vissa delar av lagen den 20 oktober 1939 (nr 732) med särskilda bestämmelser
angående tillfällig vattenreglering; samt

jordbruksutskottets memorial och utlåtanden:

nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under nionde
huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till Ersättning till statens
allmänna fastighetsfond: Byggnadsstyrelsens delfond;

nr 44, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen under nionde
huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till Veterinärinrättningen
i Skara;

nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för undersökningar
rörande förbättrad vattenavrinning från Ringsjön i Malmöhus län;

nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överenskommelse
örn leverans av mul- och klövsjukevaccin från Danmark till Sverige;

nr 47, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning av
vissa lektorsprebendefastigheter;

nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande av
kronotorp å vissa kronoparken m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

Lördagen den 5 juni 1943.

Nr 22.

nr 49, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående det statsunderstödda
bekämpandet av smittsam kastning bos nötkreatur,

nr 50, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag tili särskilda
åtgärder för främjande av skogsbrandskyddet, o , . ,

nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avtal rörande
gruvskogarna i riket jämte i ämnet väckta motioner; o ........

nr 52, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning av

mark från vissa kronoegendomar m. m.; och . ...

nr 53, angående kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga örn anslag till upplysningsverksamhet
rörande forsknings- och försöksarbetet pa jordbrukets område.

§ 13-

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från bevillningsutskottet:

nr 285, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
örn rätt att använda sackarin vid tillverkning av maltdrycker av andra
klassen;

från första lagutskottet:

nr 268, i anledning av väckt motion angående viss ändring av stadsplanelagen;
samt

från andra lagutskottet: . o

nr 282, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
förlängd giltighet av gällande indelning i ortsgrupper jämlikt lagen den
28 juni 1935 (nr 434) örn folkpensionering; _ .

nr 283, i anledning av väckt motion angående rätt tor fattig, a sanatorium
vårdad lungsjuk att för personligt bruk uppbära del av sjukpension, m. m.;

nr 284, i anledning av väckta motioner örn vissa ändringar i förordningen
örn mödrahjälp.

§ 14.

Justerades protokollsutdrag.

§ 15.

Avgåvos följande motioner, nämligen av:

herr Andersson i Vigelsbo m. fl., nr 445, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 283, angående anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering

m harrar ^Larsson i Karlstad och Hedlund i Östersund, nr 446, i anledning av
Kungl. Majlis proposition, nr 293, med förslag till förordning angående dyrtidstillägg
åt vissa ersättningstagare enligt lagen om försäkring för olycksfall
i arbete m. m.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 12.57 e. m.

In fidem

Sune Norrman.

Nr 22.

Tisdagen den 8 juni 1943.

Tisdagen den 8 juni.

Kl. 4 e. m.

Förhandlingarna vid detta sammanträde leddes av herr förste vice talmannen.

81.

Justerades protokollet för den 2 innevarande juni.

§ 2.

Föredrogos var efter annan följande på kammarens bord liggande motioner*
och remitterades därvid:

till statsutskottet motionen nr 445 av herr Andersson i Vigelsbo m. fl.; samt

till behandling av lagutskott motionen nr 446 av herrar Larsson i Karlstad
och Hedlund i Ostersund.

§ 3.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets utlåtanden nr 12_14,

statsutskottets utlåtanden nr 146—157, sammansatta stats- och första lagutskottets
utlåtanden nr 2—5, bevillningsutskottets betänkanden nr 34—36, första

lagutskottets utlåtanden nr 40—42, andra lagutskottets utlåtanden nr 41_44

samt jordbruksutskottets memorial och utlåtanden nr 43_53.

§4.

Herr andre vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr
talman! Jag hemställer, att kammaren ville besluta, att två gånger bordlagda
ärenden a morgondagens föredragningslista skola uppföras i följande ordning,
5»mp en.. ,rs^ jordbruksutskottets utlåtanden och memorial nr 43—53 samt

föredragningsiista611^611 * ^ ordning’ 1 vilken de finnas upptagna på dagens

Denna hemställan bifölls.

§ 5.

Konungen^3 ^ ff°dkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till

t nr +"vi * anledmng aY ’vds®a av Kungk Majit i statsverkspropositionen gjorda
framställningar om anslag för budgetåret 1943/44 till ersättning till postverket
tor befordran av tjansteforsandelser m. m. jämte i ämnet väckta motioner:

•„ nr ..7.1 # anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående elektrifiering av
järnvägs!^en Östersund—Storlien jämte i ämnet väckta motioner:

nr 271,, 1 anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärv av Karlsnamn—Vislanda—Bolmens
järnväg* m. m.;

JV" * anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överenskommelse
meci ovq61"- 0rigj S.^ad om regiering av vissa brofrågor m. m.;

getåret 1943/44 ¥aj'':ts Proposition angående anslag för bud nerata-

1943''44 * telefonstationsbyggnader 1 Hässelby villastad och i Län -

Tisdagen den 8 juni 1943.

Nr 22.

nr 275, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad organisation
av det centrala sjukhusarkivet m. m.;

nr 276, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till August Abrahamson stiftelse för slöjdlärarutbildning;

nr 277, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående statsbidrag till
förlossningsvården samt den förebyggande mödra- och barnavården;

nr 278, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överskridande
av viss anslagspost i envar av de för riksförsäkringsanstalten, för länsstyrelserna,
för landsfiskalerna m. fl., för poliskåren i Boden samt för luftskyddsinspektionen
fastställda avlöningsstaterna;

nr 279, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till statens Hyresråd; _ _

nr 280, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till utbyggande av karolinska sjukhuset m. m. jämte i ämnet

väckta motioner; _ , . , ,

nr 281, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag tor budgetåret
1943/44 till karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet jämte i ämnet

väckta motioner; „ . 4.n

nr 286, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning tili
barnavårdsnämnderna för bidragsförskott; och o

nr 287, i anledning av väckta motioner örn anslag för budgetåret 1943/44 till
insamlande och bearbetande av uppgifter angående de lungsjukas levnadsförhållanden
i Sverige.

§ 6.

Justerades protokollsutdrag.

§ 7.

Avgåvos följande motioner, nämligen av:

herr Bergström m. fl., nr 447, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr
302, angående Skånska pansarregementets förläggning m. m.;

herr Severin i Stockholm m. fl., nr 448, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 309, med förslag till förordning örn viss skattefrihet för kngsnsker sättning

till sjömän; . J ... 0O„ ■,

herr Werner, nr 449, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition, nr 323, med
förslag till förordning med särskilda bestämmelser beträffande taxering för inkomst
av under år 1943 stormfälld skog;

herr Pettersson i Dahl m. fl., nr 450, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 291, med förslag till lag örn dyrtidstillägg under budgetåret 1943/44
å folkpensioner, invalidunderstöd och barnbidrag, m. m.;

herr Persson i Stockholm m. fl., nr 451, i anledning av Kungl. Majus proposition,
nr 320, med förslag till lag angående begränsning av dyrtidstillägg a

lön och pension, m. m.; och ... O/t0

herr Senander m. fl., nr 452, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 243,
angående anslag till förbättrande av bostadsförhållandena.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.08 e. m.

In fidem

Sune Norrman.