1943. Andra kammaren. Nr 21 (Riksdagens protokoll 1943:21)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1943. Andra kammaren. Nr 21.

Onsdagen den 2 juni.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 323,
med förslag till förordning med särskilda bestämmelser beträffande taxering
för inkomst av under år 1943 stormfälld skog.

Denna proposition bordlädes.

§ 2.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till forsvar på

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss, som anförde: xnUrVMat''on''
Herr talman! I en med andra kammarens tillstånd framställd interpellation har
herr Andersson i Hedensbyn till mig riktat följande frågor:

1) Står engångsbeskattningen av de arrendebelopp, som kronan utbetalat för
arrendering på femtio år av mark för försvarsanläggningar, i överensstämmelse
med gällande skattelagstiftning?

2) Örn så är fallet, har herr statsrådet för avsikt att för innevarande års riksdag
framlägga förslag till ändringar i denna, så att ifrågavarande jordägare befrias
från skyldigheten att erlägga skatt för dessa inkomster i sin helhet samt
att dylik beskattning för framtiden kan förhindras?

Beträffande den första frågan vill jag endast hänvisa till stadgandet i 41 §
kommunalskattelagen, att intäkt — där fråga icke är örn inkomst av rörelse —
skall anses ha åtnjutits det beskattningsår, under vilket intäkten blivit för den
skattskyldige tillgänglig för lyftning. Av detta stadgande torde följa att, örn
arrendet utgår såsom ett engångsbelopp, hela beloppet skall upptagas till beskattning
för det beskattningsår, då beloppet blivit tillgängligt för lyftning.

Vad angår den andra av interpellanten framställda frågan, torde jag till en
början — för att något belysa frågans ekonomiska innebörd för vederbörande
markägare — få lämna några uppgifter rörande den omfattning i vilken arrendeupplåtelser
av ifrågavarande slag förekommit i Tornedalen. Enligt vad jag
inhämtat av ordföranden i 1942 års militära markersättningsnämnd, uppgår antalet
hittills av nämnden träffade arrendeavtal till 284. I omkring 75 %> av fallen
understiger den för hela arrendetiden utgående arrendesumman 1,000 kronor.
I de återstående fallen uppgår arrendesumman merendels till mellan 1,000
och 2,000 kronor. I några fall rör det sig dock örn arrendesummor på 3,000 ä
4,000 kronor. Det övervägande antalet av de ifrågakomna arrendeavtalen avser
endast skogsmark. Med hänsyn härtill och då det i allmänhet rör sig örn relativt
små markområden torde det avbräck, som markägaren lider i sin verksamhet,
som regel vara obetydligt. I de fall åter, där upplåtelsen avser jämväl åker eller
äng, kan arrendeupplåtelsen självfallet medföra ett något kännbarare avbräck
för markägaren. Det är också i dessa fall som de högre ersättningarna förekommit.
Emellertid har markägaren i dylika fall, där han så påfordrat, erhållit

Andra kammarens protokoll 1943. Nr 21. 1

Nr 21.

Onsdagen den 2 juni 1943 f. m.

Svar på interpellation. (Forts.)

rätt att själv bruka inom det utarrenderade området befintlig åker och äng (öppen
odlingsmark), dock med det förbehållet att markägaren skulle vara skyldig
att tåla det intrång som av kronan kunde komma att förorsakas. Det förbehåll,
som sålunda gjorts till markägarens förmån, torde, enligt vad jag inhämtat av
ordföranden i markersättningsnämnden, innebära att markägaren alltjämt är
bibehållen vid brukandet av den större delen av den utarrenderade jorden. Med
hänsyn härtill torde icke heller i dessa fall det markägaren åsamkade avbräcket
vara alltför betungande.

För fullständighetens skull vill jag även nämna, att en del arrendeavtal av
ifrågavarande typ träffats direkt av fortifikationsstyrelsen. Dessa avtal lära
emellertid avse endast smärre områden.

Efter dessa sakuppgifter torde jag få återkomma till den av interpellanten i
andra hand framställda frågan. Jag vill då först uttala, att jag finner det förståeligt,
örn stadgandet i 41 § kommunalskattelagen kan för vederbörande skattskyldiga
te sig obilligt i sådana fall, varom nu är fråga. Därest man genom särbestämmelser
vill bereda de ifrågavarande skattskyldiga en lindring, kunna teoretiskt
sett tvenne olika linjer ifrågakomma. Den första linjen skulle innebära,
att arrendebeloppen helt eller delvis förklarades icke utgöra skattepliktig inkomst;
den andra linjen åter skulle innebära, att beskattningen fördelades på
ett visst antal år. Den första linjen torde emellertid knappast böra ifrågakomma
bl. a. med hänsyn till de prejudicerande verkningar ett dylikt beslut skulle
kunna få. Även mot den andra linjen torde kunna resas invändningar av avgörande
beskaffenhet. Det lärer nämligen knappast kunna ifrågakomma att fördela
beskattningen av engångsersättningarna på flera år med mindre vissa särskilda
anordningar vidtagas i syfte dels att möjliggöra kontroll över att beskattning
framdeles sker av de belopp, som icke omedelbart tagas till beskattning,
dels ock att motverka de icke önskvärda konsekvenserna av den förlängning av
tiden mellan inkomstens förvärvande och skattebetalningen, som skulle följa av
skattskyldighetens uppdelning på flera år. Därest en sådan uppdelning skulle
tillåtas, torde sålunda böra föreskrivas, att den del av ersättningsbeloppet, som
icke omedelbart skulle tågås till beskattning, skulle insättas på särskilt konto i
riksbanken eller på annat, ur kontrollsynpunkt likvärdigt sätt avskiljas från den
skattskyldiges övriga tillgångar. Vidare torde böra föreskrivas, att beloppet
skulle av den skattskyldige få lyftas under loppet av visst antal år, och att beloppet
skulle tagas till beskattning i den mån lyftning sålunda skedde. Ett sådant
förfarande, som det jag nu skisserat, torde emellertid av praktiska skäl
icke låta sig genomföras i de fall, varom här är fråga.

Med hänsyn till det nu anförda ser jag mig nödgad att nekande besvara den
av interpellanten i andra hand framställda frågan. Jag vill emellertid tillägga,
att den av _ interpellanten väckta frågan har betydelse icke blott med avseende
å de fall, interpellanten åsyftar, utan jämväl med avseende å andra fall, där
skattskyldig uppbär engångsersättning som i själva verket belöper å flera år.
Det torde därför få anses önskvärt, att frågan upptages till närmare prövning
i ett större sammanhang. Huruvida någon med avseende å samtliga fall godtagbar
lösning av frågan därvid kan framkomma torde dock få anses tvivelaktigt.

Jag vill slutligen nämna, att ordföranden i 1942 års militära markersättningsnämnd^
förklarat sig villig medverka till att beträffande sådana arrendeavtal
av ifrågavarande slag, som framdeles träffas, arrendebeloppet fördelas på
två å tre år, därest markägaren så påfordrar och fråga är örn ett större belopp.
Härigenom torde med avseende å framdeles slutna avtal de påtalade olägenheterna
få anses till väsentlig del undanröjda.

Onsdagen den 2 juni 1943 f. m.

Nr 21.

Svar på interpellation. (Forts.)

Härefter yttrade

Herr Andersson i Hedensbyn: Herr talman! Jag anhåller att till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet få framföra mitt tack för det snabba
svaret på min interpellation.

Svaret på den första frågan bekräftar, att den beskattningsåtgärd, som i
interpellationen berörts, är i överensstämmelse med nu gällande skattelag, och
att sålunda en ändring i de under innevarande år företagna beskattningarna
av ifrågavarande slag ävensom ett förhindrande av framtida sådana måste
föregås av en ändring av skattelagens bestämmelser. Herr statsrådet finner
det förståeligt, örn stadgandet i 41 § kommunalskattelagen kan för vederbörande
skattskyldiga te sig obilligt i sådana fall, varom nu är fråga, och anser
att, därest man genom särskilda bestämmelser vill bereda de ifrågavarande
skattskyldiga en lindring, kunna teoretiskt sett tvenne linjer ifrågakomma.
Den första linjen skulle innebära, att arrendebeloppen helt eller delvis
förklarades icke utgöra skattepliktig inkomst; den andra linjen åter skulle
innebära, att beskattningen fördelades på ett visst antal år. Herr statsrådet
anser emellertid, att mot nämnda linjer torde kunna resas invändningar av till
synes avgörande beskaffenhet, och finner sig med häsyn härtill nödgad att
besvara nekande min i andra hand framställda fråga, nämligen örn herr statsrådet
hade för avsikt att för innevarande års riksdag framlägga förslag till
ändringar i nu gällande skattelag, så att ifrågavarande jordägare befrias från
skyldigheten att erlägga skatt för dessa inkomster i sin helhet, samt att dylik
beskattning för framtiden kan förhindras.

Trots svarets i vissa delar tillmötesgående innehåll — förståelsen av att
stadgandet i 41 § kommunalskattelagen kan för vederbörande skattskyldiga
te sig obilligt i sådana fall, varom nu är fråga, och den av herr statsrådet
uttalade önskvärdheten, att frågan upptages till närmare prövning i ett större
sammanhang — måste jag ändock säga, att jag inte är belåten med svaret,
enär detta innebär, att alla dessa flera hundra skattskyldiga, som vid innevarande
års inkomsttaxering beskattats för dessa engångsarrendebelopp, icke
kunna, få rättelse i en beskattningsåtgärd, som måste anses vara obillig och
orättvis. Enligt mitt sätt att se bör det vara synnerligen angeläget, att en
gällande bestämmelse i skattelagen, vars tillämpning medför obillighet och
orättvisa, snarast ändras, i all synnerhet som det här gäller så pass stortrapp
skattebetalare.

Såsom jag i min interpellation framhöll, böra ifrågavarande arrendeinkomster
i beskattningshänseende jämföras med köpeskilling för såld mark — alltså
icke bli föremål för beskattning. Arrendeförfarandet medför ju ändå i fråga
om skatt en nackdel i förhållande till ett försäljningsförfarande, enär fastighetens
taxeringsvärde icke torde komma att nedsättas i följd av ett arrendeservitut
men väl örn området avstyckats och försålts. Det förhållandet att markägaren,
enligt herr statsrådets svar, är bibehållen vid brukandet av den åker
och äng,, som eventuellt ingå i det arrenderade området, hjälper icke till rätta
skatteobilligheten, enär ju den avkastning, som brukandet eventuellt lämnar,
i vanlig ordning blir föremål för beskattning. För övrigt torde skyldigheten
att tåla det intrång, sorn av kronan karn komma att förorsakas, lika ofta
medföra förlust som vinst, enär en militärövning vid en tidpunkt, då grödan
ännu icke hunnit bärgas eller varit mogen för bärgning, kan medföra, att
grödan helt nedtrampas. Brukaren åsamkas i så fall förlust i kostnader för
nedlagt arbete och utsäden.

överläggningen var härmed slutad.

Nr 21.

On3dagen den 2 juni 1943 f. m.

§ 3-

Föredrogs och remitterades till bevillningsutskottet Kungl. Maurts å kammarens
bord vilande proposition, nr 311, med förslag till förordning örn värnskatt
för budgetåret 1943/44.

Vid härpå skedd föredragning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 314, angående
slutlig reglering av riksstaten för budgetåret 1942/43 m. m. hänvisades
propositionen, i vad angick jordbruksärenden, till jordbruksutskottet och
i övrigt till statsutskottet.

Vid nu skedd föredragning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 315,
angående anslag för budgetåret 1943/44 till kristillägg samt till avskrivning
av nya kapitalinvesteringar, m. m. hänvisades propositionen, såvitt
angick kristillägg under nionde huvudtiteln, till jordbruksutskottet, i vad
angick dels kristillägg under tolfte huvudtiteln, med undantag av kristillägg
till personal å indragningsstat, dels ock dyrtidstillägg åt f. d. befattningshavare
i statens tjänst, till bankoutskottet samt i övrigt till statsutskottet.

Föredrogs och remitterades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition, nr
316, angående beredskapsstat för försvarsväsendet för budgetåret 1943/44.

Vid härpå skedd föredragning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 317, angående
grunderna för uttagande av statlig inkomst- och förmögenhetsskatt för
år 1943 m. m. hänvisades propositionen, i vad angick de procenttal, varmed
bottenskatten enligt förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
skall för år 1943 utgå, till bevillningsutskottet och i övrigt till statsutskottet.

Härefter föredrogos Kungl. Maj:ts övriga på bordet liggande propositioner;
och remitterades därvid

till statsutskottet propositionerna:

nr 318, angående Göta pansarlivgardes förläggning m. m.; och

nr 319, angående gäldande från anslaget till oförutsedda utgifter av vissa
kostnader;

till behandling av lagutskott propositionen, nr 320, med förslag till lag
angående begränsning av dyrtidstillägg å lön och pension, m. m.; samt

till bevillningsutskottet propositionen, nr 321, med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 2 § förordningen den 17 juni 1938 (nr 370) örn
särskild skatt å förmögenhet, m.'' m.

§4.

Föredrogos var för sig följande å bordet vilande motioner; och hänvisades
därvid

till statsutskottet motionerna:

nr 431 av herr Sundström i Skövde m. fl.;

nr 432 av herr Pettersson i Dahl m. fl.;

nr 433 av herrar Puke och Thorell;

nr 434 av herr Hall m. fl.;

nr 435 av herr Andersson i Tungelsta m. fl.;

nr 436 av herr Andersson i Malmö m. fl.; och

nr 437 av herr von Seth;

till bevillningsutskottet motionen nr 438 av herr Pettersson i Dahl; samt

till behandling av lagutskott motionen nr 439 av herrar Persson i Stockholm
och Senander.

Onsdagen den 2 juni 1943 f. m.

Nr 21.

§ 5.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 39, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag om förlängd giltighetstid för ränteoch
utdelningskuponger m. m.

Herr talmannen tillsporde kammaren, örn densamma vore beredd att nu
företaga detta endast en gång bordlagda ärende till avgörande; och fann herr
talmannen denna fråga vara med ja besvarad.

Härefter blev på av herr talmannen därå given proposition utskottets hemställan
av kammaren bifallen.

§ 6.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 264, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag örn förlängd giltighetstid för ränte- och utdelningskuponger
m. m.

§ 7.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 9, i anledning av väckta
motioner örn utsträckning av tiden för röstmottagning å postanstalt vid kommunala
val.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Ericsson i Åtvidaberg: Herr talman! Eftersom ett enhälligt konstitutionsutskott
icke biträtt min motion, får jag väl finna mig i den ståndpunkt,
som utskottet har intagit. Dock hade jag väntat, att utskottet skulle ha yttrat
sig mera positivt i en så viktig medborgarfråga som frågan örn poströstning.
Man noterar emellertid, herr talman, med tillfredsställelse, dels att remissvaren
helt vitsorda det välmotiverade i motionens yrkande, dels. att förslag till
ändringar i författningen äro under utarbetande inom justitiedepartementet.

Jag har intet yrkande.

Häruti instämde herr Fast.

Motioner om
utsträckning
av tiden för
röstmottagning
å postanstalt
vid
kommunala
val.

Herr Hällgren: Herr talman! Utredning pågår rörande bl. a. här förevarande
fråga, och förslag väntas till nästa års riksdag. Det har även föreslagits, att
utsträcka tiden för röstning vid postanstalt från en timme till två timmar.
Under sådana förhållanden ansåg utskottet det onödigt att skriva till Kungl.
Maj:t i detta ärende.

Herr Ericsson i Åtvidaberg: Herr talman! På grund av detta meddelande
vill jag blott säga, att det nog icke räcker med att endast bestämma två timmars
öppethållande. Fördelning på förmiddag och eftermiddag är nödvändig
vid alla de postanstalter, vars storlek motiverar förlängning.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 8.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 10, i anledning av väckt Motion angi%-motion angående ändring i vallagen i syfte att underlätta valdeltagandet. ^^allagenl

Uti en inom andra kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hänvisad syfte att
motion, nr 153, av herr Werner m. fl. hade hemställts, att riksdagen måtte underlätta vali
skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn utredning och förslag till 1944 års e gan e''

Nr 21.

Onsdagen den 2 juni 1943 f. m.

Motion angående ändring i vallagen i syfte att underlätta valdeltagandet.

(Forts.)

riksdag om sådan ändring i vallagen att valdeltagandet underlättades för i
motionen angivna väljargrupper oell efter de riktlinjer, som i motionen angivits.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar Andersson i Ovanmyra, Holmström,
Per Andersson och John Gustavson, som ansett, att utskottet i anledning av
motionen bort hemställa, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte anhålla
örn utredning och förslag i motionens syfte.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

Herr Andersson i Ovanmyra: Herr talman! Den fråga som här föreligger
inrymmer ett avsnitt av landsbygdens svårigheter och eftersatthet i fråga örn
kulturella förbindelser och ernående av samma förmåner som de större samhällenas
innevånare. Det är, såsom jag ville rubricera det, ett avsnitt av de långa
avståndens kreditsida. Man har visserligen på sista tiden sökt avhjälpa svårigheterna
för avlägset boende genom en ny lag, som inrymmer rätt för kommun
att begära indelning i flera valdistrikt, men det är uppenbart, att detta
första försök har sina brister och sina avigsidor, och därför torde det vara
välbefogat med utvidgade bestämmelser på detta område. Utskottet finner emellertid
en komplettering av lagen obehövlig och svårrealiserbar. Utskottet säger
nämligen: »Att giva ännu mera preciserade bestämmelser i ämnet låter sig
svårligen göra. Det av motionärerna berörda spörsmålet örn valdistriktsindelningen
framstår närmast som en fråga örn en mera rationell tillämpning av
redan gällande bestämmelser.» Nåväl, även örn det föreligger rätt för en kommun
att ingå till K. B. med begäran örn kommunens indelning i flera valdistrikt,
förhåller det sig på det sättet, att en dylik aktion icke alla gånger lyckas.
Det vore önskvärt, örn man därvidlag kunde komma fram till en bättre
effekt än som för närvarande är förhållandet. Det är just detta som motionen
avser. Enligt vad som upplysts har det till och med förekommit, att även örn
en kommun gjort framställning örn indelning i flera valdistrikt, har den fått
avslag hos K. B. Man förstår under sådana förhållanden, att det blir si och
så med förverkligandet av de önskemål, som föreligga.

Det finns vidare i den nya lagen en utvidgad rätt för avlägset boende att
rösta på postanstalt. När det däremot gäller dessa som bo avsides, förstår man,
att rätt många därvidlag bli alldeles urståndsätta att infinna sig i vallokalen.
Varför kan man icke medge dessa ogynnsamt ställda — låt mig säga dessa på
en halv eller en mils avstånd boende — lika väl som andra på ett eller annat
sätt missgynnade att få rösta på postanstalt? Men utskottet vänder ryggen till
och säger: »Att i en lagtext närmare precisera den kategori väljare, som härmed
avses, torde knappast vara möjligt. Ett tillmötesgående av motionärernas
önskemål i denna del skulle medföra, att en betydande del av väljarkåren
komme att tillerkännas rätt att rösta på postanstalt under ett större antal dagar.
En lagändring i motionens syfte skulle därför framstå som en genomgripande
ändring i nu gällande valsystem.»

Ja, man reser svårigheter, men jag förstår icke, varför det egentligen skall
vara så omöjligt att i detta hänseende göra det litet drägligare för dem, som
äro så ogynnsamt ställda. Tvivelsutan skulle det icke alls vara svårt att precisera
vissa medgivanden för vederbörande, varigenom det skulle bli åtskilligt
bättre för dem än det för närvarande är. Jag behöver bara peka på hur det kan

Onsdagen den 2 juni 1943 f. m.

Nr 21.

Motion angående ändring i vallagen i syfte att underlätta valdeltagandet.

(Forts.)

vara när valdagen infaller på en regnvädersdag. Då är det snart sagt omöjligt
för de personer, som bo långt från vallokalen, att infinna sig för att rösta.
Varför skulle det icke vara dem tillåtet att avlämna sina röster på det sätt
motionärerna bär föreslå? De praktiska.svårigheterna behövde, herr talman, icke
alls vara så oövervinneliga. En påbyggnad av vallagen för skapande av en rättvis
utjämning valmännen emellan är ingalunda för mycket begärt.

Herr talman! Jag skall nöja mig med dessa påpekanden och sluta med att
yrka bifall till den av mig och tre medreservanter avgivna reservationen.

Herr Werner: Herr talman! Med den föreliggande motionen har jag i första
rummet avsett att i större utsträckning bereda landets väljarkår större möjlighet
att kunna deltaga i de allmänna valen. I den allmänna rösträttens princip ligger
såsom grundtanke, att varje medborgare skall kunna utnyttja denna medgivna
rösträtt, och i dessa tider torde det vara allt skäl för en demokratisk
stat att vårda sig örn denna grundprincip. Även om den likställighet, som här
åsyftas, finnes fastslagen i vallagen, så förete dock de möjligheter, som beretts
väljarna att utöva sin medborgarrätt, betänkliga brister. Medan de röstberättigade
i städer och samhällen endast ha något kvarter eller något hundratal
meter att förflytta sig till vallokalen, ofta med begagnande av bekväma kommunikationer,
så ha landsbygdsinnevånarna stora avstånd, ofta miltals, till
sina vallokaler och sakna därjämte de bekvämligheter i_resehänseende som städerna
äga. Särskilt under nuvarande förhållanden, då bil- och busstrafiken
stoppar eller begränsas till ett minimum, försämras landsbygdens möjligheter
till valdeltagande i uppenbar grad. I synnerhet går detta ut över landsbygdens
gamla och kroppsligt klena personer och över dem, som på grund av arbete
med hushåll och djur icke kunna avstå nödig tid. Här finns ett påtagligt olikhetsförhållande
i fråga om medborgarrättens utövande mellan landsbygd och
stad, som icke ur rättvisesynpunkt kan försvaras.

För att komma något så när till rätta med dessa missförhållanden har jag
i min motion berört tvenne möjligheter. Den ena är att genom ett effektivare
lagstadgande minska de nuvarande valdistriktens omfång och på_ så sätt förkorta
vägen för väljarna till vallokalerna; den andra avser ett vidgat begagnande
av posten som röstsedelsförmedlare.

Alldeles tydligt kan man ur statistiken utläsa, hur ogynnsamt de stora avstånden
påverkat valdeltagandet på landsbygden. Medan antalet röstande män
i städerna från 1936 till 1940 års riksdagsmannaval ökat med cirka 29,000
och de röstande kvinnorna med över 49,000, hade de röstande männens antal
på landsbygden nedgått med nära 69,000 och kvinnornas med cirka 46,000.
Alldeles givet får detta skrivas på de försämrade kommunikationerna under
kriget, vilken försämring uteslutande drabbat landsbygden. Det kan befaras,
att vid en ytterligare inskränkning i samfärdseln dessa disproportioner i valdeltagandet
komma att ytterligare förskjutas till landsbygdens nackdel. En
minskning av valdistriktens geografiska storlek är därför ett medel att skapa
större likvärdighet i rösträttsutövningen mellan landsbygd och stad. Ett typiskt
exempel på de resultat, som kunna uppnås genom förändring av valdistrikten,
kan anföras från Vilhelmina socken i Västerbottens lappmark. I
denna socken med en areal på över 81 kvadratmil funnos vid 1924 års riksdagsmannaval
endast nio valdistrikt, men det blev också synnerligen lag röstningsproeent.
Endast 31 procent av männen och 22.1 procent av kvinnorna
deltogo i valet, medan röstningsproeenten för hela länets landsbygd var 54.4
för männen och 39.7 för kvinnorna. Valdeltagandet i Vilhelmina socken var
alltså åtskilligt lägre än på landsbygden i övrigt. Vid 1940 års val var Vil -

Nr 21.

Onsdagen den 2 juni 1943 f. m.

Motion angående ändring i vallagen i syfte att underlätta valdeltagandet.

(Forts.)

helmina kommun uppdelad på icke mindre än 40 valdistrikt, och röstningsprocenten
blev också då en helt annan. Av männen röstade nämligen 72.5 procent
och av kvinnorna 64.6. För länet i sin helhet var röstningsprocenten på
landsbygden 71.1 för männen och 62.9 för kvinnorna, och örn nian ser på hela
riksdagsvalkretsen — alltså stadsrösterna medräknade — var procenten 71.2
för männen och 63.7 för kvinnorna. Det var alltså något större valdeltagande
i den vidsträckta lappmarkssocknen Vilhelmina än i länet i övrigt. Detta berodde
givetvis på att det blivit flera valdistrikt än vid tidigare val. I Vilhelmina
ha endast 5 av de 40 valdistrikten över 200 röstberättigade, och icke
mindre än 16 ha under 100 röstberättigade. Det är ju givet, att det är tack
vare det ökade antalet valdistrikt som röstningsprocenten stigit så kraftigt
sedan 1936 års riksdagsmannaval.

Om man nu gör en jämförelse med en skogsbygd i Götaland, t. ex. Tossbo
och Vedbo härader i norra Dalsland, finner man, att valdeltagandet där var
åtskilligt lägre än i Vilhelmina. I Tossbo och Vedbo, som ha 34 valdistrikt,
röstade vid 1940 ars val 64.4 procent av männen och 53.2 procent av kvinnorna,
och röstningsprocenten var alltså för männen 8.1 procent lägre än i Vilhelmina,
och för kvinnorna va,r den.inte mindre än 11.3 procent lägre. Det är väl ganska
säkert, att den politiska livaktigheten icke är så måmga procent större i lappmarken
än i Tossbo och Vedbo härader, utan det beror givetvis på att uppe
i Vilhelmina varje större by som regel utgör ett valdistrikt, medan valmanskaren
i Dalslands skogsbygd är utspridd på ett jämförelsevis stort område.

Valdeltagandet kan alltså återspeglas i valdistriktens storlek. Det måste
anses vara en felaktighet, att. t. ex. inom de tre Smålandslänen funnos vid
1940 ars val ungefär 90 valdistrikt med ett ytinnehåll på över en kvadratnili-
Mångå av dessa distrikt äro större, ända upp till två kvadratmil. Röstningsprocenten
i de .stora, valdistrikten var i allmänhet 3—5 procent lägre än
i de distrikt, som äro mindre än en kvadratmil, och det minskade valdeltagandet
har i^samtliga län gatt mer ut över kvinnorna än över männen. När
man pekar på de tre Smålandslänen, kan anmärkas, att enbart i Svealand och
Götaland finnas över 300 valdistrikt med ett ytinnehåll på över en kvadratmil,
och av dessa äro nära en tiondel på över två kvadratmil. Man kan nied
hänsyn till dessa omständigheter icke påstå, att förhållandet är tillfredsställande.

Konstitutionsutskottet, vars uppgift bör vara att tillse icke bara att grundlagen
efterleves utan även att medborgarnas likställighet enligt grundlagen
icke äventyras, har emellertid funnit de nuvarande förhållandena icke kräva
någon som helst lagstiftningsåtgärd. Utskottet åberopar härvid den nuvarande
lagens innehåll, som föreskriver, att kommun med över 3,000 invånare skall
uppdelas i tva eller flera valdistrikt men att sadan uppdelning i kommun med
under 3,000 invånare må äga rum, där till följd av samfärdsförhållandena eller
andra förhållanden valkrets, eller kommun icke lämpligen bör utgöra ett
enda valdistrikt. Bestämmelsen i vallagen är härvidlag mycket vagt formulerad
och ger ingen klar anvisning, varför avgörandet ytterst beror på länsstyrelsens
och de kommunala myndigheternas skälighetsprövning. Om det ligger
i den^ härskande kommunala myndighetens intresse att genom ett avstyrkande
försvåra för ett visst väljarklientel att deltaga i valet, kan det leda till att
länsstyrelsen avslar framställningen. Man kan även, räkna med att det av myndigheterna
kan anses obekvämt med flera valdistrikt och röstlängder. Ur kostnadssynpunkt
kan det dock ej spela någon större roll, då valnämnderna i regel
icke åtnjuta någon ersättning. Det skulle kunna anföras exempel på hur oförstående
myndigheterna kunna vara, när det gäller att bringa rättelse i dessa

Onsdagen den 2 juni 1943 f. m.

Nr 21.

Motion angående ändring i vallagen i syfte att underlätta valdeltagandet.

(Forts.)

för landsbygden nu gällande oefterrättlighetsförhållanden, men jag skall ej
nu upptaga tiden härmed.

Som en verklig kontrast mot den svenska vallagens konturlösa utformningtillåter
jag mig, herr talman, anföra motsvarande bestämmelser ur den norska
vallagen, vilken jag icke blott betraktar såsom ännu gällande utan även vägledande
för blivande svensk lagstiftning på området. I den norska vallagen,
vars utformning daterar sig från en så sen tidpunkt som år 1939, föreskrives i
§ 15: »Valgtingene holdes i passende lokaler, som valgstyret velger; i mangel
av annet tjenlig lokale holdes tinget i kirken. På landet skal valgting til stemmegivning
holdes i hver ekolekrets, hvis ikke valgstyret senest tre måneder
for valgdagep av sserlige grunner finner å kunne fastsette et mindre antall
stemmesteder, og beslutningen herom godkjennes av fylkesmannen. Valgstyret
bor anordne valgting på flere steder i skolekretsen överalt, hvor det finner det
önskelig til lettelse for velgerne. Består et valgsogn på landet av flere kirkesogn,
skal der i det minste holdes valgting til stemmegivning i hvert kirkesogn.
» Av denna ordalydelse finner man, att varje skolrote skall utgöra valdistrikt
och att t. o. m. skolrote kan uppdelas.

Hade konstitutionsutskottets majoritet hyst samma intresse för landsbygdens
i fråga örn samhällsskyldigheter plikttrogna väljare som för exempelvis
skatteskolkares rösträtt, kanske man i den norska lagen hade kunnat finna en
vägledning vid lösningen av ifrågavarande problem. Nu förefinnes hos utskottets
majoritet icke denna vilja, och då måste resultatet bli negativt i det ena
fallet och positivt i det andra. Man söker förgäves i utskottets utlåtande ett
erkännande av att förhållandena icke äro tillfredsställande som de nu äro. Icke
ens ett dylikt medgivande har utskottet velat kosta på sig. Utskottsmajoritetens
logiskt linjelösa och motsägande ställningstagande i denna och i nästa
fråga bidrager icke till att höja utskottets anseende såsom vårdare av den
svenska grundlagen och dess höga rättsprinciper.

Den andra anvisningen i motionen gäller en vidgad möjlighet att begagna
posten vid röstning före valdagen för sådana, som på grund av arbete eller
andra förhållanden icke kunna komma till vallokalerna. Även härvidlag ställer
sig utskottet avvisande och vill, såsom reservanten nyss angivit, icke på något
sätt medverka till ett positivt resultat.

Herr talman! Jag har sökt med det anförda visa på de uppenbara ojämnheterna
mellan landsbygd och stad när det gäller att kunna utöva rösträtten och
så tillgodogöra sig de primära medborgerliga rättigheter, vilka utgöra en
grundtanke i den demokratiska statens struktur. Jag har ingen anledning att
frångå den uppfattning jag haft vid avfattandet av motionen. Jag ber, herr
talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Hällgren: Herr talman! Såväl reservanten som motionären fällde
ganska hårda ord örn konstitutionsutskottets majoritet. Det sades, att vi vänt
ryggen till och att vi icke anlagt den grundlagsvårdande synpunkten på dessa
spörsmål. Nu är det emellertid så, som den senaste talaren också här verifierat,
att det är en mera lokal angelägenhet att göra en valdistriktsindelning,
som passar vederbörande väljare. I det stycket påvisade ju motionären själv,
att det år 1924 i Vilhelmina kommun fanns 9 valdistrikt och att det då var
ett lägre antal röstande än vid valet år 1940, då kommunen var indelad i 40
valdistrikt. Hur man skall dela upp kommunerna i valdistrikt på ett sådant
sätt, att de väljare, som bo avlägset, icke skola få för lång väg till vallokalerna,
är en fråga, som de kommunala myndigheterna och länsstyrelserna få
avgöra.

Nr 21.

Onsdagen den 2 juni 1943 f. m.

Motion angående ändring i vallagen i syfte att underlätta valdeltagandet.

(Forts.)

Men talarna Ilar lia icke sagt något om att konstitutionsutskottets majoritet
ansett, att motionen icke givit några godtagbara uppslag till förbättrade förhållanden
i detta avseende. Skall reservationen bifallas, blir det uppslag, som
motionärerna givit, även riksdagens. Vad föreslå då motionärerna? Jo, de
förklara: »Det synes oss fullt berättigat, att de avlägset boende, ävenså valmän,
som icke kunna komma till vallokalerna på annat sätt än sjöledes, erhålla
rättighet att rösta å postanstalt under den därtill fastställda tiden —
från och med^ adertonde dagen före valet.» Vi ha redan gjort Anssa undantag
beträffande sådana, som ha svårigheter att själva avlämna sina röster på valdagen
— det står för övrigt refererat i utlåtandet vilka grupper det är: sjöfolk,
lotspersonal, järnvägspersonal o. s. v. Dessa få rösta på annan ort före
valdagen. Vidare har det gjorts en del utvidgningar av bestämmelserna i den
kommunala vallagen — och man väntar, att det nästa år skall bli en liknande
utvidgning när det gäller val till riksdagen — som innebära att exempelvis
militärer i förläggningar skola få avlämna sina röster på postanstalt. Men
vad vilja motionärerna? Jo, de önska, att de som bo på ett avstånd av en
halv mil från valförrättningslokalen, skola få under en tid av aderton dagar
före valet avlämna sina röstsedlar på postanstalt. Detta skulle leda till att
valdagarna och de allmänna valförrättningarna så småningom avskaffades. Vi
behövde ju snart icke välja några valnämnder och hålla kontroll över valförrättningarna,
utan kunde överlåta åt vederbörande att under aderton dagar
före valet skicka in sina röster per post. Följden bleve, att i stället för den
valorganisation vi nu lia för förrättande av allmänna val postfunktionärerna
bleve valförrättare. Det är just denna del av motionen, som föranlett utskottet
att icke gå med på en skrivelse till Kungl. Maj :t med begäran örn utredning
i motionens syfte.

Jag är övertygad örn att konstitutionsutskottet — ty det är väl detta utskott
som i sinom tid får behandla alla dylika förslag — örn det framkommer
förståndiga uppslag, som åsyfta att underlätta valdeltagandet, kommer
att ställa sig välvilligt till dessa. Men det uppslag, som givits i motionen,
är icke av den natur, att utskottet ansett sig böra begära, att Kungl. Majit
skall utreda saken.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Werner erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Herr Hällgren gick omsorgsfullt förbi det väsentliga i det ena av
motionens alternativ, nämligen det som innebär ett lagstadgande, som reglerar
valdistriktens, storlek. Herr Hällgren åberopade här ett exempel, som anförts
i motionen och som gäller Vilhelmina socken. Men herr Hällgren måste väl
ha lagt märke till att i motionen anges, hurusom ett betydande antal av valdistrikten
äro av den storlek, att de omfatta en, två eller flera kvadratmil.
Det kan inte vara riktigt, att detta förhållande får bestå och att avgörandet
härvidlag skall ligga hos de kommunala myndigheterna och länsstyrelserna
samt vara beroende av deras mer eller mindre välvilliga inställning till varje
försök att bringa reda i detta oefterrättliga förhållande. Att man i Vilhelmina
socken kunnat få till stånd bättre förhållanden, utgör ett bevis på att länsstyrelsen
i Västerbottens län haft förståelse för landsbj^gden. Men samma förståelse
föreligger inte överallt i landet.

Vidare anförde:

Herr Mall: Herr talman! Det missnöje med den rådande ordningen på detta
område, som motionärerna ge uttryck åt, delas utan tvivel av de allra flesta,

Onsdagen den 2 juni 1943 f. m.

Nr 21.

Motion angående ändring i vallagen i syfte att underlätta valdeltagandet.

(Forts.)

som ha att göra med förberedelserna för allmänna val. Men trots detta, tror
jag, att de metoder, med vilka motionärerna försöka angripa dessa svårigheter,
icke komma att leda till framgång, såvida man inte också på andra områden
är beredd att förenkla våra vallagar och göra dem mera lämpliga för
sitt ändamål. I det avseendet ha jag och flera andra kammarledamöter under
årens lopp väckt motioner, som ha behandlats av konstitutionsutskottet på
samma sätt som den här föreliggande motionen, d. v. s. de ha blivit avstyrkta..
Ibland ha vi icke ens haft den turen att få med oss någon reservant, som i
kammaren talat för sådana förenklingar.

Jag fäste mig särskilt vid herr Anderssons i Ovanmyra anförande här, därför
att det är ett utmärkt skolexempel på hur man missuppfattar hela den
situation vari vi befinna oss, när det gäller vallagarnas verkningar. Herr Andersson
i Ovanmyra säger, att örn en avlägset boende plötsligt upptäcker, att
det är regn på valdagen, kan det vara bra för honom att i stället för att släpa
sig fram till vallokalen, som kanske ligger på några mils avstånd, få gå till
en postanstalt och rösta. Men, herr Andersson, om han på valdagen upptäcker,
att det är regnväder, då har han ju inte något röstlängdsutdrag, och då kan
han följaktligen i alla fall inte rösta på posten. Där ha vi en sak, som avslöjar,
hur svårt vi haft att komma fram till verkligt enkla och effektiva bestämmelser,
när det gäller de avlägset boendes deltagande i val.

Dessa röstlängdsutdrag och många andra bestämmelser i våra vallagar grunda
sig på en uppfattning, som vi nu i allmänhet hörja anse vara litet antikverad,
nämligen att risken för valfusk är så stor. Den uppfattningen var fullt
berättigad, när ett dussin personer i en kommun kunde avgöra ett val. Då
kunde det ofta betyda ganska mycket, örn en enda man kunde fuska, och det
gällde därför att skapa sådana säkerhetsföreskrifter omkring en valhandling,
att fusk var praktiskt taget uteslutet. Frestelsen att söka fuska vid ett valtillfälle
var då också mycket större, eftersom valfusket verkligen^ kunde löna
sig. Numera lönar sig icke valfusk, och följaktligen har man också slutat upp
med försök därtill. Lagstiftarna ha emellertid icke dragit den konsekvensen
av detta förhållande, att man förenklat vallagarna och tagit hort de onödiga
spärrarna.

Jag föreställer mig, att örn man nu — vilket vore ganska naturligt, när det
gäller dessa stora socknar — på valdagen ville anordna en mängd vallokaler
med tillhörande valnämnd för att ta emot röster från de tio, tjugo eller trettio
personer, som finnas i en by, då skulle det ögonblickligen heta: kunna ni
skaffa kompetent folk till att sköta valnämndernas uppdrag på alla dessa
ställen? Yi som vilja ha denna utvidgning, skulle nog snällt få lov att erkänna,
att vi inte kunde till vart och ett av dessa ställen skaffa folk, beträffande
vilka man var fullständigt säker på att de skulle kunna läsa författningarna
och iakttaga alla de föreskrifter, som finnas i vallagarna. Man kan säga, att
exemplet från Vilhelmina talar för att det går. Det är möjligt, jag är inte tillräckligt
inne i förhållandena för att våga ett omdöme på den punkten. Men
jag föreställer mig, att en sådan invändning i allmänhet skulle uppfattas som
ganska berättigad.

Jag har många gånger här i kammaren talat för att vi skulle försöka ändra
uppfattning på denna punkt och icke taga fullt så strängt och högtidligt på
frågan, som vi hittills gjort. Det är icke så värst många människor, som försöka
bedraga valnämnderna, och skulle man icke därför, även örn man anser
det önskligt i och för sig att förebygga allt valfusk, i alefall kunna ° våga
försöket att vara litet mindre sträng? Kan man vara det, då lösa sig sådana
svårigheter ganska enkelt. Jag föreställer mig, att mycket skulle vara vun -

Nr 21.

Onsdagen den 2 juni 1943 f. m.

Motioner om
avskaffande
av utskylds-,
fattigvårdsoch
konlcursstrecken
såsom
dislcvalifikationsgrunder

för rösträtt
vid allmänna
val.

Motion angående ändring i vallagen i syfte att underlätta valdeltagandet.

(Forts.)

net, om postanstalterna på valdagen kunde få ersätta de särskilda vallokalerna,
icke bara så att de hölles öppna två timmar, såsom föreslagits i en motion,
som vi nyligen haft uppe — det hjälper ingenting — utan så att de hölles
öppna åtminstone under så lång tid som vallokalerna i allmänhet hållas
öppna. En sådan utvidgad användning av postanstalterna under valdagen
skulle otvivelaktigt lösa en del sådana problem under förutsättning att man
hade tillräckligt mod att avskaffa alla onödiga formaliteter kring valet, röstlängdsutdrag
och allt detta som vi hört förut.

Jag skall icke ånyo taga upp en diskussion kring röstlängdsutdragen. Den
saken är tills vidare avgjord, och jag har fått orätt. Därmed får jag nöja mig
tills vidare. Men jag har icke kunnat underlåta att vid detta tillfälle påpeka,
att en väsentlig punkt härvidlag är, att vi få lov att förändra vår uppfattning
örn behövligheten av en sträng kontroll, innan det är möjligt att göra det verkligt
bekvämt för de flesta avlägset boende människor att deltaga i allmänna
val. Jag hoppas, att den översyn som nu lär pågå i Kungl. Maj:ts kansli skall
finna bättre möjligheter än vad vi nu ha.

Herr Wallentheim instämde häruti.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå samt
bifall i stället till den vid utlåtandet fogade reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Werner
begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller konstitutionsutskottets hemställan i
utskottets förevarande utlåtande nr 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan,
bifallit den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat
för ja-propositionen. Rösträkning begärdes emellertid av herr Werner, vadan
votering medelst omröstningsapparat företogs. Därvid avgåvos 146 ja och
44 nej, varjämte 11 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

§ 9.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 11, i anledning av väckta
motioner örn avskaffande av utskylds-, fattigvårds- och konkursstrecken såsom
diskvalifikationsgrunder för rösträtt vid allmänna val.

Konstitutionsutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft de
inom andra kammaren väckta, till utskottet hänvisade motionerna nr 91 av
herr Andersson i Malmö m. fl. samt nr 154 och nr 155 av herr Hall.

I motionen II: 91 hade hemställts, »att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om utredning och förslag avseende borttagandet
av fattigvårdsstrecket som valkor för rösträtt till allmänna val».

Onsdagen den 2 juni 1943 f. m.

Nr 21.

Motioner om avskaffande av ut sky läs-, fattigvårds- och k bnkurss träck en
såsom diskvalifikations grunder för rösträtt vid allmänna val. (Forts.)

I motionen II: 154 hade hemställts, »att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om förslag till 1944 års riksdag om att fattigstrecket,
skattestrecket och konkurs strecket avskaffas som diskvalifikationsgrund
för deltagande i kommunala val».

I motionen II: 155 hade hemställts, »att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla örn förslag till 1944 års riksdag örn upphävande
av fattigstrecket i riksdagsordningens 16 §».

Utskottet hemställde, att riksdagen i anledning av motionerna II: 91, II:
154 och II: 155 i skrivelse till Kungl. Majit ville hemställa örn förslag till
1944 års lagtima riksdag angående avskaffande av utskyl ds strecket, fattigvårdsstrecket
och konkursstrecket såsom diskvalifikationsgrunder för rösträtt
vid politiska och kommunala val.

Reservation hade avgivits av herran- Andersson i Ovanmyra, Holmström,
John Gustavson, Albertsson, Albert Andersson, J. Lennart Johansson, Lindmark,
Nolin och von Friesen, som ansett, att utskottet hort hemställa, att

1) motionen II: 155,

2) motionen 11*91 samt

3) motionen 11:154

icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Andersson i Ovanmyra: Herr talman! Detta ämne är intet nytt för
dagen. Det rör sig ju örn de s. k. rösträttsstrecken, de tre strecken, av vilka
utskyldsstrecket kan kallas för ett ordentlighetsstreck, konkursstrecket för ett
den begränsade handlingsfrihetens streck och fattigvårdsstrecket för ett det
allmänna omhändertagandets streck, örn jag får använda den benämningen.

Utan att alls ingå på någon sakprövning av ämnets innebörd vill jag här
nämna, att detta är ett gammalt politiskt tvisteämne, som åter dyker upp
med hela arsenalen av för- och emotmotiv, som föras fram. Jag tänker icke alls
närmare analysera de skäl, som ursprungligen förestavat lagstiftningen i dessa
frågor. Det kan vara nog att påminna örn att det otvivelaktigt varit en instinktiv
önskan örn en i skilda ting hos valmanskåren dokumenterad vederhäftighet,
som dikterat lagens utformning, när den en gång kom till. Örn lagens
brister och förtjänster har man under en lång följd av år tvistat och delat
upp sig i två skilda läger, som i alldeles särskild grad markerat gränsen mellan
borgerlig och socialistisk åskådning. Man kan diskutera, varför det blivit
så, men ett faktum är, att frågan avancerat till ett politiskt tvisteämne, som
mer än vanligt är ägnat att skapa irritation och bristande sammanhållning.

Frågan örn det är rådligt att just nu på nytt framdraga detta tvisteämne
torde bäst besvaras med statsministerns egna ord i hans programförklaring vid
samlingsregeringens tillkomst den 13 december 1939, vilka reservanterna citerat
och vilkas klimax lyder: »En förutsättning för samlingsregeringens arbete
är att inre politiska meningsskiljaktigheter undanskjutas.» Det torde,
herr talman och ärade kammarledamöter, stå ganska klart, att det är en dylik
utpräglat politisk meningsskiljaktighet, som här åter dragits fram och som
följaktligen under nu rådande förhållanden bör undanskjutas, såvida inte samlingsregeringens
bestånd skall äventyras och leda till en icke önskvärd konflikt.

Med dessa korta ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till den av mig
och åtta medreservanter avgivna reservationen.

Nr 21.

Onsdagen den 2 juni 1943 f. m.

Motioner om avskaffande av utskyld^-, fattigvårds- och konkursstrecken
såsom, diskvalifikations g runder för rösträtt vid allmänna val. (Forts.)

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Det är ju inte
vanligt, att vi från regeringsbänken blanda oss i en diskussion, som inte är
anknuten till en kungl, proposition, och det är självklart inte min avsikt
att här göra något inlägg i själva sakdiskussionen. Var jag personligen
står i fråga örn rösträttsstrecken, torde vara för alla bekant. Men när man
nu gjort denna fråga till en fråga örn lojalitet mot den överenskommelse, som
ingicks vid samlingsregeringens tillträde, kan det vara motiverat, att jag
uttalar mig örn den saken.

Vöre det så, att det här från det socialdemokratiska partiets sida eller från
partiets representanter i konstitutionsutskottet förelåge en avsikt att kränka
den grundval, på vilken samlingsregeringen vilar, då hade det självklart varit
min skyldighet att mycket bestämt avråda partiet från något sådant. När
jag icke gjort någon sådan avrådan beträffande det förslag som här föreligger,
måste det alltså bero på att jag icke kan finna, att detta förslag strider
mot förutsättningarna för samlingsregeringens arbete.

När samlingsregeringen bildades, var det klart, att man inom regeringen
icke skulle upptaga några sådana förslag, som väckte till liv gamla inrikespolitiska
tvistefrågor. Det var lika klart, att man också förväntade av partierna
inom riksdagen, att de skulle stödja regeringen i dess arbete att hålla
samman vårt folk i en svår tid. Men det var också lika klart, att man därmed
icke åsyftade att förhindra varje självverksamhet från riksdagens sida.
En sådan uttolkning, som man här gör av regeringsförklaringen, måste ju, därest
riksdagen accepterar den, innebära, att riksdagen praktiskt taget avsäger
sig varje rätt att taga initiativ.

Man kan då säga, att det finns olika frågor. Ja, det veta väl herrarna och
damerna, att den'' större mängden av frågor som komma upp kan på ett
eller annat sätt hänföras till inrikespolitiska tvistefrågor, och det har ju vid
flera tillfällen förekommit, att även sådana förslag som framlagts av regeringen
— där alltså samtliga partiers representanter i regeringen varit eniga
örn att förslagen skulle framläggas — ha vållat en uppdelning i utskott och
i kamrar efter partilinjer. Det har aldrig fallit mig in att vid sådana tillfällen
pretendera på att bondeförbundet, folkpartiet, högern eller socialdemokraterna
inte skulle få i sådana fall driva en egen mening, och jag har trott,
att det varit ett hälsotecken hos demokratien, att man även under samlingsregeringen
varken i riksdagen eller utanför densamma haft det intrycket, att
regeringspiskan viner, så fort det höjes en oppositionell stämma. Jag tror,
att ur riksdagens egen synpunkt är det ganska förståndigt, att man har detta
klart för sig. Det kan inte tjäna något ändamål att — därest man utgår ifrån,
att detta är en illojalitet — undersöka, vem som under denna riksdag varit
den mest lojale. Jag tror, att det är sådant, som vi böra undvika för den stora
sakens skull.

Jag vill dessutom påpeka, att det förekommit, att inrikespolitiska, mycket
viktiga frågor av större betydelse än den nu föreliggande på enskilt initiativ
tagits upp, utan att man därför ifrågasatt lojaliteten från det ena eller andra
hållet. Det är icke sa länge sedan vi sänkte rösträttsåldern vid kommunala
och politiska, val — ett mycket .radikalt steg. Det skedde under samlingsregeringens
tillvaro, och det var ingen, som gjorde gällande, att detta var ett
brott mot lojaliteten.

Sedan är det en annan sak, vad som kommer att hända, därest riksdagen
nu tar ställning i enlighet med konstitutionsutskottets förslag. Detta innebär
ju, att man begär, att regeringen skall framlägga förslag till nästa års riksdag.
Då vill jag öppet deklarera, att jag icke å samlingsregeringens vägnar

Onsdagen den 2 juni 1943 f. m.

Nr 21.

Motioner orri avskaffande av ut skölds-, fattigvårds- och konkursstrecken
såsom diskvalifikations g runder för rösträtt vid allmänna val. (Forts.)
kari lova detta. En sak är, att riksdagen Ilar gör en opinionsyttring; en annan
sak är, att vi inom samlingsregeringen icke kunna försöka att pressa igenom
förslag av denna art, därest vi icke kunna uppnå enighet därom. Antagligen
blir därför resultatet av denna framstöt från riksdagens sida negativt, så länge
samlingsregeringen sitter, därför att samlingsregeringen säkerligen inte kan
enas örn att framlägga förslag av denna art för riksdagen, och därmed är
saken klar för regeringens vidkommande. Men jag tror också, att det är
riktigt, att man vid detta tillfälle från början vänder sig emot försöken att
föra undan en sakdiskussion genom att pressa en regeringsförklaring örn lojalitet.

Herr Persson i Stockholm: Jag kan inte hjälpa, herr talman, att jag finner
de borgerliga reservanternas motivering så kuriös, att jag måste kommentera
densamma.

Såväl motionärerna som utskottsmajoriteten lia ju betecknat de gällande
rösträttsstrecken såsom i högsta grad orättvisa, och man har även logiskt och
klart angett skälen för denna bedömning. Reservanterna ha emellertid i sin
motivering försiktigtvis undvikit att söka bestrida riktigheten av denna utskottsmajoritetens
karakteristik, och inte heller herr Andersson i Ovanmyra
har, då han uppträtt såsom reservanternas talesman här i dag, försökt sig
på den uppgiften. I stället har man plockat fram en programförklaring från
år 1939 av statsminister Hansson och statsrådet Bagge, och under hänvisning
till den i denna programförklaring deklarerade viljan till borgfred kräva nu
reservanterna med den, motivering, som återfinnes i den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen, rösträtts streckens bibehållande.

Jag måste säga, att de konservativa sannerligen skulle, örn detta argument
godtages, komma att få det mycket bekvämt, så länge samlingsregeringen består.
De skulle då endast ha att anmäla en avvikande mening, så fort det är
fråga örn något förslag som ter sig ogynnsamt för dem och deras klassintressen,
medan de framstegsvänliga, av omtanke örn samlingsregeringen, endast
skulle ha att tiga.

Denna metod är ju visserligen prövad tidigare av de borgerliga, bl. a. pär
år 1940 förslag väcktes angående valbarhetsstreckens slopande. Man anförde
då från borgerligt håll, att örn riksdagen skulle besluta i enlighet med detta
förslag, skulle därmed »en torped riktas mot den nationella samhörigheten».
1941 års riksdag fattade ändock beslut om en utredning, och regeringsskutan
har ju inte sjunkit, den där torpeden till trots.

Det kanske dock beror på att de av Kungl. Maj :t utsedda 1941 års utskyldsstreckssakkunniga
— inom parentes sagt ett förskräckligt ord, men då de sakkunniga
officiellt inte lystra till någon annan benämning, så är det inte jag
som bär ansvaret för det — just av hänsyn till regeringen ännu inte fullgjort
sina åligganden för att därigenom ge regeringen ett skäl för att nu icke framlägga
förslag i frågan. Tillförordnade justitieministern har för övrigt såsom
svar på en av mig vid innevarande års riksdag framställd interpellajtion förklarat,
att något sådant förslag icke är att vänta i år. Jag hoppas emellertid,
att behandlingen av det nu föreliggande ärendet skall verka stimulerande
även på 1941 års utskyldsstreckssakkunniga, så att de skyndsamt fullfölja
sitt uppdrag.

Regeringsdeklarationen örn borgfred har för övrigt även i ett annat sammanhang
av speciellt högern använts såsom tillhygge mot ett förslag, som man
inte velat se förverkligat, nämligen örn införande av förmögenhetsbeskattning.
Förslaget härom diskuterades ju livligt under valrörelsen 1942, men efter en

Nr 21.

Onsdagen den 2 juni 1943 f. m.

Motioner om avskaffande av utskylds-, fattigvårds- och konkursstrecken
såsom diskvalifikations grunder för rösträtt vid allmänna val. (Forts.)
anmälan från högern om att man ansåg förslaget »regeringsskiljande», bley etet
tyst som i ett dövstumsinstitut.

Nu Ira emellertid de borgerliga åter gripit till denna storslägga, fastän det
här dock gäller en sak, som vida mindre berör deras direkta ekonomiska intressen
än vad förmögenhetsbeskattningen gör. Jag förstår dock mycket val,
att frågan kan vara av stor vikt för dem ur_ deras politiska intressesynpunkter,
ty det gäller ju här att även i fortsättningen kunna hålla främst ett antal
arbetarväljare borta från valurnorna. Borgarklassens gamlingar och av andra
skäl arbetsoförmögna behöva ju inte bli av fattigvården omhändertagna för
varaktig försörjning och tillhöra således inte dem som falla för — jag citerar
herr Andersson i Ovanmyra — ordentlighetsstrecket. Men även de, som av ekonomiska
skäl inte förmå betala de oerhört betungande skatter, som pålagts
dem, äro i de flesta fall att söka inom småfolkets led.

Till frågan örn samlingsregeringen inta de borgerliga reservanterna en attityd,
som örn de borgerligas medverkan i regeringen egentligen endast vore en
oegennyttig tjänst, för vilken man från småfolkets sida bör vara så tacksam,
att man gör de borgerliga den gentjänsten att man tolererar bestående orättvisor.
Är det inte i stället så, att samlingsregeringen har tillkommit för att
göra. vårt lands försvarskraft så stark som möjligt? Och hur kunna de borgerliga
under sådana förhållanden uppställa villkor av här ifrågavarande slag
för fortsatt medverkan i samlingsregeringen? Äro de då inte själva intresserade
av att vårt folks motståndskraft blir så stark som möjligt? När man, ställer
sådana villkor som reservanterna här gjort, avslöjar man sig ju som —
känns uttrycket igen? — »villkorliga fosterlandsförsvarare».

Väljarna bland småfolket, vilkas framtidsutsikter i många fall just äro att
bli av fattigvården omhändertagna för varaktig försörjning, ha ali anledning
att vara tacksamma mot och ge sitt erkännande åt såväl motionärerna som
dem inom konstitutionsutskottet, vilka tagit ställning för motionärernas förslag.
Och jag hoppas, att riksdagens majoritet inte skall rygga för att besluta
i enlighet med vad utskottet föreslagit, även örn de borgerliga utskottsreservanterna
genom sin motivering sökt göra frågan till en prövosten.

Riksdagen har således nu att taga ställning, endera för bibehållandet av en
uppenbar orättvisa, bestående i en mot småfolket riktad typisk klasslagbestämmelse,
eller också för avskaffandet av denna klasslagstiftning, trots att
de borgerliga reservanterna på sitt sätt sökt göra ärendet till en kabinettsfråga.
Inte för att det skulle vara första gången, som samlingsregeringens bestånd
köpes till priset av beslut, som innebure nackdelar för småfolket — att
så sker har väl hittills varit mer regel än det varit undantag — men här har
man dock inför allt folkets åsyn på ett sällsynt cyniskt sätt ställt frågan på
sin spets. Om initiativet till utformningen av reservationen kommit från de
borgerliga representanterna i regeringen, undandrar sig mitt bedömande. Av
statsministerns yttrande här nyss tycktes emellertid framgå, att inte heller
han kände till ett sådant initiativ från, något håll inom regeringen. Det skulle
också förvåna mig, örn så skett, ty det skulle väl ändå utgöra en för grov utmaning
från riksdagsminoritetens representanter i regeringen gentemot riksdagsmajoritetens.

Jag motser emellertid nu med det allra största intresse den kommande omröstningen
i denna fråga, ty riksdagens beslut här kommer att ge ett svar på
spörsmålet, örn samlingsregeringen innebär en så effektiv spärr mot alla framsteg,
som reservanterna här vilja göra den till, och örn villkoret för samlingsregeringens
bestånd är att påtagliga orättvisor mot småfolket skola bibehållas

Onsdagen den 2 juni 1943 f. m.

Nr 21.

Motioner örn avskaffande av utskyldIs-, fattigvårds- och konkursstrecken
såsom diskvalifikationsgrunder för rösträtt vid allmänna val. (Forts.)
även i fortsättningen. Jag tror att svaret på dessa frågor kommer att betyda
en hel del även när det gäller samlingsregeringens livslängd. ^

Med hänvisning’ till vad jag anfört ber jag, herr talman, att fa yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr Hallén: Herr talman! Det har egentligen inträtt en ganska egenartad
situation efter statsministerns deklaration i den föreliggande frågan, och
jag måste säga att jag hyser stark medkänsla med våra ärade kamrater
inom konstitutionsutskottet, som äro reservanter, ty de ha kommit
i en mycket egendomlig ställning. De ha ju sökt sin tillflykt bakom
statsministerns breda rygg eller kanske rättare samlingsregeringens samtliga
ryggar örn jag så får säga, men så visar det sig, att de där inte få det skydd,
som de hoppats på. Kvar står egentligen bara — vilket kanske är värre — att
de ärade reservanterna i hastigt mod ha på visst sätt engagerat sig och givit
ett bragelöfte, som blir bindande för framtiden. De ha nämligen här velat
möta en framstöt i en viss fråga genom att citera — naturligtvis med gillande
_samlingsregeringens genom statsministern gjorda deklaration örn önskvärdheten
av borgfred i nuvarande läge, men därigenom ha de också gjort denna
deklaration till sin egen. Man får alltså hoppas, att de borgerliga själva hädanefter
inte, vare sig i kamrarna eller inom konstitutionsutskottet, komma
att göra några framstötar, som skulle kunna riva upp inrepolitiska meningsskiljaktigheter.
Det är ju den logiska konsekvensen av deras här förda resonemang.
1

Jag vet inte, herr talman, örn det lönar sig att i dag taga upp någon sakdebatt
i det föreliggande ärendet, då reservanterna själva undvikit att göra
detta. Herr vice ordföranden i utskottet har emellertid helt flyktigt rört vid
själva sakfrågorna, och det kanske ger också mig anledning att åtminstone flyktigt
taga upp dem.

Det finns ett gammalt ord som talar örn språkets makt över tanken. Jag
måste säga, att här skulle man i stället kunna tala örn siffrornas makt över
tanken. Så fort det blir fråga örn rösträtt och rösträttsstreck, se många i andanom
framför sig de gamla rösträttsstriderna, da stora rösträttslösa skaror klappade
på medborgarrättens obevekligt slutna portar, bakom vilka de besuttna
klasserna bidade sitt öde. Vi känna igen denna situation från åren 1914-—
1918. Då var det fråga örn en verklig utvidgning av medborgarrätten och därmed
följande starka intressekonflikter. Det var då också fråga örn en politisk
maktförskjutning av stora mått, varvid i den naturliga egoismens namn de
s. k. beati possidentes eller lyckliga besittande självfallet höllö emot så länge
de förmådde.

Men denna situation föreligger inte nu. Vem räknar egentligen politiskt
med dessa grupper, som det nu skulle gälla att slutgiltigt tillförsäkra medborgarrätt?
De äro först och främst så försvinnande små, att man nästan skulle
kunna använda detta förhållande såsom ett argument mot oss, som vilja hjälpa
dem. Örn man tar de allra färskaste rösträttssiffrorna, alltså från 1942,
visar det sig, att vid de då hållna kommunala valen utgjorde de, som folio för
något av rösträttsstrecken, endast 2,5 procent av samtliga medborgare. Vid
detta tillfälle hade 4,458,000 personer här i landet kommunal rösträtt, medan
samtliga, som folio för något rösträttsstreck, voro omkring 78,000. Redan detta
visar, att det här är fråga örn så små grupper, att de, politiskt, ingenting
betyda. De äro inte heller så beskaffade, att man från något politiskt partis
sida kan redan på förhand så att säga inregistrera dem som väljare. Det har

Andra kammarens protokoll lOJ^S. Nr Zl. 2

Nr 21.

Onsdagen den 2 juni 1943 f. m.

Motioner om avskaffande av utskylds-, fattigvårds- och konkursstrecken
såsom diskvalifikationsgrunder för rösträtt vid allmänna val. (Forts.)
man nu inte heller sagt från borgerligt håll. De borgerliga representanterna
säga att det är dem likgiltigt vart dessa röster gå i framtiden, men att man
måste hysa principiella betänkligheter mot att ge vederbörande rösträtt.

Jag skall inte trötta kammaren med att taga upp alla dessa principiella
skäl — de lia luftats så många gånger ändå här i kammaren. Jag vill bara,
när man t. ex. anför det gamla skälet örn att den, som inte fullgjort sina ekonomiska
förpliktelser mot kommunen eller staten, inte heller bör ha någon
medbestämmanderätt i kommunala och statliga angelägenheter, erinra örn att
med nuvarande moderna skatteindrivningssystem tågås skatterna så småningom
ut till sista öret. Det finns samhällen i vårt land, där det slutliga resultatet
av indrivningen uppgår till 98, 99 procent av det utdebiterade beloppet.
Det är således ganska uppenbart, att man till yttersta skärven tar ut av medborgarna
vad de° äro skyldiga. Men kvar står i alla fall — och det visar sig
särskilt under dåliga konjunkturer — att hos många människor finns det inte
något att driva in.. Där har alltså den bristande skattebetalningen icke berott
på tredska eller ovilja, utan på total oförmåga. Örn dessa människors antal är

10.000 eller 100,000, hör inte hit, utan vad det gäller är att förhindra att en
uppenbar orättfärdighet begås mot dem.

_ Vad konkursstrecket beträffar, har det inte så stor betydelse, då det därvidlag
inte är fråga örn mer än ungefär 3,000 personer. Men nog måste man
säga, att det är orimligt, att en person skall, därför att han blivit ekonomiskt
beroende, anses mista sitt omdöme i kommunala och politiska frågor. Detta
har han väl kvar och bör få använda, även örn han skulle ha gjort konkurs.
Inte heller kan man val göra gällande, att hans fordringsägare skulle begära,
att han skulle rösta på visst sätt, därför att han vore beroende av dem. Det
finns ju någonting som heter valhemlighet.

Ingen kan väl sålunda påstå, att en man, som gått i konkurs, vore inkompetent
att bedöma politiska frågor eller att man inte skulle kunna lita på att
han handlade fritt, då han röstade. Detta är ju att sammanblanda olika saker.
Ekonomiskt handlar inte vederbörande fritt, men det är en sak för sig, och i
det avseendet har man också beskurit hans handlingsfrihet. Men den uppfattningen
att han borde avstängas från handlande i politiskt avseende står sig
inte inför modernt tänkesätt.

Till slut vill jag säga några ord beträffande dem, som falla för fattigvårdsstrecket.
Hur mångå är det egentligen, som göra detta? Enligt en statistik,
som vi gjort upp inom konstitutionsutskottet, skulle det röra sig örn mellan

1.000 och 2,000 personer i varje län; den färskaste uppgiften visar ett antal
av ungefär 37,000 personer i hela riket.

Nu kan det naturligtvis sägas, att man inte behöver vara så angelägen örn
dessa gamla människors röster. Men även örn det, såsom utskottet framhåller,
beträffande en del av dem icke bör ifrågasättas någon röstning liksom de
gamla inte heller böra utsättas för bearbetning av agitatorer från olika partier,
så finns, det likväl många, som långt in i sin ålders sena höst äro pigga och
vakna, intellektuellt och socialt intresserade, och för dem känns det mycket
förödmjukande att veta,o att de äro förbjudna att på valdagen utöva sin medborgarrätt
att rösta. Lat vara att det inte är någon större skada skedd, örn
de inte få rösta, sa far man dock ta hänsyn till att det här kan vara fråga örn
medborgare, som fullgjort ett gott värv i samhället, och att det är hårt och
rent av orättfärdigt att behandla dem på det sätt, man nu gör.

En annan s.ak är att det här i landet anses höra till den politiska hygienen,
att de olika partiernas representanter inte besöka ålderdomshemmen och
söka dra i väg med de gamla människorna där till valurnorna. Men detta bör

Onsdagen den 2 juni 1943 f. m.

Nr 21.

Motioner om avskaffande av utskyld''s-, fattigvårds- och konkursstrecken
såsom diskvalifikationsgrunder för rösträtt vid allmänna val. (Forts.)
då inte bara gälla beträffande dem, som äro omhändertagna för varaktig försörjning.
Häromdagen såg man i Svenska Dagbladet en bild av hur, jag tror
det var Alma Hedins gamle far vid 95 års ålder eller något sådant begav sig
i väg för att rösta. Att sådana gamla, liksom bortom det vanliga livet stående
människor med darrande steg ledas till valurnorna hedrar sannerligen inte
någon -— det må sedan gälla vilket parti som helst. Det är klart, att det finns
många gamla, som själva både ha förmåga att avgöra^ hur de skola rösta,
och äro intresserade av att få rösta, men då skall man låta dem göra detta i
all stillhet. Yi böra alla sätta en heder i att låta dem vara i ^ fred. Men man
skall inte hindra någon gammal människa från att rösta, de må vara rika eller
omhändertagna av fattigvården, och det har förefallit mig vara en gärd av
humanitet att se till, att även de av fattigvården omhändertagna, som verkligen
vilja utöva sin rösträtt, också få göra det.

Till detta kommer att fattigvårdsstrecket är i hög grad illusoriskt, då, såsom
vi alla veta, kommunerna tillämpa gällande bestämmelser på mycket skiftande
sätt. Man behöver bara jämföra förfarandet därvidlag här i Stockholm
och i många andra kommuner. Eller man behöver bara tänka på, hur
diametralt olika kommuner på skilda håll tolka frågan örn de kommunala pensionstillskottens
inverkan på rösträtten. Detta gör att det faktiskt inte längre
finns något riktigt fattigvårdsstreck. Den princip, som fattigvårdsstrecket
representerar, håller på att fullständigt trasas sönder, och vi ha därför funnit
tiden vara inne att helt och hållet avskaffa detsamma.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Nolin: Herr talman! Det har tidigare sagts, att denna fråga tillhör
de politiska stridsfrågorna och icke borde aktualiseras vid denna tidpunkt.
Men då sakdebatten kommit i gång i dessa frågor, skall jag säga några ord
för att klargöra min principiella ståndpunkt. Jag är nämligen en av dessa
reservanter, som utskottets ärade ordförande talade ganska beklagande om.

Yad skattestrecket beträffar har man från den meningsriktning jag tillhör
alltid haft den uppfattningen, att rättigheter och skyldigheter höra samman
ganska nära, då det gäller det samhälleliga arbetet. Vi ha den uppfattningen,
att den, som inte fullgör sin skattskyldighet till samhället enligt skattelagarna,
bör icke ha möjlighet att vare sig direkt eller indirekt påverka handläggningen
av samhällets ekonomiska eller andra angelägenheter. Vi anse, att det bör
vara ett ordentlighetskrav på samhällsmedborgarna. Jag kan icke se, att någon
oförskyllt behöver lida under detta. Ty örn en person är ofrivilligt arbetslös
t. ex., eller av annan anledning ej kan skaffa sig så pass stor inkomst ett år,
att han kan betala sina utskylder, blir han icke heller för detta år beskattad
till några utskylder. Följaktligen kan han påföljande år icke häfta för utskylder,
då han icke varit påförd några sådana. Som bekant gäller numera, att
örn han betalar sina utskylder bara för ett av de tre sista åren, har han sin rösträtt
kvar. Följaktligen kan det ej vara tal om sådana, som ofrivilligt bli
oförmögna att betala sina utskylder, utan detta gäller i regel sådana, som av
gammal ohejdad vana — om jag så får uttrycka mig — icke betala sina skatter
och där dessa icke med laga medel kunna tagas ut.

Ordföranden i utskottet talade också om konkursstrecket. Hail ansåg för
sin del, att en konkursgäl denar bör ej anses som någon mera ofri människa
eller betraktas som inkompetent att deltaga i de allmänna angelägenheterna.
Men det är ju just vad lagstiftarna ansett att han är. Jag vill erinra om, att
så fort en person blir försatt i konkurs får han frånträda de offentliga förtroendeuppdrag
som han innehar; detta gäller både kommunala och politiska

Nr 21.

Onsdagen den 2 juni 1943 f. m.

Motioner om avskaffande av utskylds-, fattigvårds- och konkursstrecken
såsom diskvalifikationsgrunder för rösträtt vid allmänna vad. (Forts.)
uppdrag.. Under sådana förhållanden kan jag icke se annat än att lian även
bör avstå från att utöva rösträtt. Ty det kan ej bortresoneras, att han står i
särskild beroendeställning till sina borgenärer. Det är ju i alla fall så, att valbarhet
och rösträtt ha direkt samband med varandra och äro två ganska närbesläktade
saker.

. Vad sedan beträffar deni, som äro omhändertagna för varaktig försörjning,
så har jag för min del icke någon principiellt utpräglad mening mot
att dessa människor lå rösta. Men vad jag absolut reagerar mot, det är att
införa den politiska agitationen som ett irritationsmoment på ålderdomshem
och andra försörjningsinrättningar. Jag tror, mina ärade kamrater i kammaren,
att det stora flertalet av dessa är äldre människor, sjuka och svaga, som
dragit sig undan det offentliga livet, och att vi göra dem den allra bästa
tjänsten genom att lata dem vara i fred i lugn och ro och icke irritera dem
nied sådana saker som att försöka förmå dem att komma med till en vallokal
för att avgiva sin röst. Många av dessa människor äro också i sådant tillstånd,
att de icke ha den omdömesförmåga, att de förstå att själva bedöma hur de
skola rösta, utan de bil i de allra flesta fall ett vapen i händerna på mer eller
mindre oansvariga valmakare. än fran det ena hållet, än från det andra.

Jag skulle vilja vädja till kammarens ledamöter att tänka litet grand på
detta, vilka följder det kan ha att direkt föra in den politiska agitationen som
ett irritationsmoment för dessa gamla och svaga människor på ålderdomshem
och andra inrättningar. Det kan icke vara något nämnvärt antal av dessa
som ha behov av att giva till känna sin mening genom röstning, vare sig det
gäller kommunala eller politiska val. Det är säkert en ganska uppkonstruerad
uppfattning att göra gällande motsatsen.

Jag skall inte längre upptaga tiden utan ber, herr talman, att med dessa
ord fa yrka bifall till den vid utskottets utlåtande fogade reservationen.

Herr Hall: Herr talman! För mig som motionär är det ju glädjande att
konstatera, att utskottet tagit samma kläm som den i min, motion och således
fullständigt tillstyrkt denna motion. Jag vill bara begagna tillfället att uttala
min stora tillfredsställelse över att denna fråga nu äntligen kommit så
långt, att riksdagen kan samla sig örn en opinionsyttring på denna punkt.
Den deklaration, som statsministern avgivit, innebär ju att så länge samlingsregeringen
sitter något regeringsingripande härvidlag icke kommer att ske
haval motionärerna, som utskottsmajoriteten torde vara fullt beredda på detta,
men det förringar icke pa något sätt betydelsen av att riksdagens majoritet
nu ställer sig bakom kravet på bortrensning ur våra rösträttslagar av de kvarlevor
av äldre tiders odemokratiska uppfattning, som ännu förefinnas där.

Då nu första kammaren fattat beslut i ärendet och bifallit utskottsförslaget
med sa stor majoritet, att det måste vara på det sättet att åtskilliga borgerliga
ledamöter av kammaren också röstat med utskottet, torde det väl hädane.
,''ef ,ei vara möjligt att framställa denna fråga såsom en alldeles särskilt partiskiljande
angelägenhet.

Det är med tillfredsställelse jag inregistrerar resultatet av voteringen i
lörsta kammaren. Det visar i alla fall, att det rör sig även på det håll, där
man officiellt förklarar sig vara ståndaktig tennsoldat och fortfarande håller
pa alla diskvalifikationsgrunder, som man haft förr, fastän man i praktiken
latt lov att giva med sig på några punkter.

Jag bär här ingen anledning att gå in på någon längre diskussion örn alla
de olägenheter, som hänga samman med de nuvarande bestämmelserna. De
orättvisor de framkalla äro allmänt kända och ha tidigare vitsordats i debat -

Onsdagen den 2 juni 1943 f. m.

Nr 21.

Motioner om avskaffande av utskyld^-, fattigvårds- och konkurs streck en
såsom diskvalifikations grunder för rösträtt vid allmänna val. (Forts.)
ten, varför jag kan nöja mig med att dels påpeka de praktiska olägenheterna,
dels framhålla, att myndigheterna överallt gått bet på behandlingen av dessa
frågor på grund av lagstiftningens ofullkomlighet.

Det är numera inte möjligt att tolka vare sig fattigvårdsstrecket eller skattestrecket
på ett rimligt sätt. De mest skiftande tolkningar uppkomma därför,
beroende på vilka myndigheter som skola handlägga tolkningsfrågorna.
Det finnes säkerligen icke något ärende, som behandlas pa så manga skiftande
sätt av kommunerna som just tolkningen av fattigvårdsstrecket. Fattigvårdsstyrelsernas
ordförande spela ju där den avgörande rollen för hur strecket
kommer att tolkas. De uppgifter, som häradsskrivare och kronokassörer^icke
få, kunna de självfallet ej ha någon ledning av. Eftersom det är fattigvardsstyrelserna
som skola lämna uppgifterna, beror alltsammans på deras omdöme.

Ur fattigvårdssynpunkt är hela bestämmelsen bara en belastning. Det medför
så många obehag att skilja pensionärerna på ett ålderdomshem, när det
gäller deras rösträtt. Det måste man, göra i nästan alla fall. En del betala som
bekant för sig själva men äro i alla fall så hjälplösa, att de måst omhändertagas
av kommunen. Enligt lagell är det ju alldeles klart, att de trots detta
skola ha rösträtt. En annan, som icke kan betala fullt för sig själv, mister kanske
sin rösträtt. I vissa fall förfara kommunerna så, att alla, som genom folkpension
eller på annat sätt betala något för sig själva, få behålla sin rösträtt.
Tolkningssvårigheterna äro uppenbara. Då man inte kan skärpa strecket därhän,
att var och en som bor på ett ålderdomshem skall mista rösträtten, — något
som vore alldeles orimligt — finnes ingen annan möjlighet än att avskaffa
fattigvårdsstrecket.

Skattestrecket har kommit i liknande belägenhet. Vi veta, att vi måst mjuka
upp det med hänsyn till de omfattande militärinkallelsema under kriget,
i vad gäller vissa under inkallelsetiden och tiden därefter uppkomna^ skatterestantier.
Den, som blivit skyldig för sådana restantier, skall icke på grund
av dessa förlora sin rösträtt. Så långt är det gott och väl. Men när man, kommer
in på frågan, hur länge den inkallade skall få amortera den förfallna skatten
utan att det får någon återverkan på rösträtten, så. vet man, ingenting örn
detta. Örn den saken har varken riksdagen, Kungl. Maj :t eller någon domstol
sagt någonting. Följaktligen hänger hela tolkningen i fria luften. Man kan
göra som man vill i kommunerna. Följaktligen har, med den omfattning militärinkallelserna
fått, hela skattestrecket kommit i det mest orimliga läge. Det
gån ej att bibehålla det på detta sätt. Människorna mista respekten för lagstiftningens
förmåga att klara upp sådana här saker. Det är ändå en betydligt
större våda än att en och annan, som tilläventyrs kunde vara ovärdig, får deltaga
i allmänna val.

Konkursstrecket, som nu är det betydelselösaste av dessa streck, grundades
ju från början på att man trodde, att den, som gjort konkurs, var osjälvständig.
Det trodde man, men något bevis för det hade man inte. Om man ägnat
fem minuters eftertanke åt saken, hade man genast konstaterat, att den, som
redan är hängd, behöver icke vara hövlig. Det är ilen, som ej gjort konkurs
men har krångliga "affärer, som är beroende. Det är egentligen under den tiden
han icke har full frihet att handla. Sedan, när man en gång hängt honom,
behöver lian ej vara särskilt hövlig mot sin omgivning, ty då kan man icke
giva honom mera straff. I verkligheten är det naturligtvis icke så, utan man
har ansett konkursen vara ett vanhedrande tillstånd, som skulle utesluta dem
sorn kommit i konkurstillstånd från rösträtt. Gör man detta nu? Nej, det är
just vad man icke gör med nuvarande lagstiftning. Det är rätt vanligt, att en
person, som misslyckats med ett ekonomiskt företag på en ort, omedelbart

22 Nr 21. Onsdagen den 2 juni 1943 f. m.

Motioner om avskaffande av utskyldb-, fattigvårds- och konkursstrecken
såsom diskvalifikationsgrunder för rösträtt vid allmänna val. (Forts.)
därefter flyttar till en annan ort. Han kanske befinner sig i konkurstillstånd
åratal framåt, men lagstiftningen Ilar ej varit så förutseende, att konkurstillståndet
kommer med honom till den nya kommunen. Där får lian följaktligen
rösta. När röstlängden skall upprättas, infordrar man uppgifter från domhavanden
i orten men icke alls någon uppgift från domhavandena i de andra
orter, varifrån man fått inflyttningar.

Lagstiftningen bär sålunda icke varit mera angelägen att uppehålla konkursstrecket
än att det saklöst kan överträdas hur mycket som helst. Det är
klart, att de situationer, som da och då inträffa, draga löje över lagstiftningen.
Det är i högsta grad angeläget att man får dessa orimligheter undanröjda.

Med vad jag nu påpekat vill jag ännu en gång uttala min tillfredsställelse
över att denna fråga ändå förts ett stycke framåt. Det skall icke komma att
saknas initiativ för att få ett positivt lagstiftningsbeslut på denna punkt. ‘Jag
hoppas, trots de svårigheter det kan bereda, att vi icke skola behöva vänta
längre än till denna valperiods slut innan vi kunna få våra rösträttslagar
befriade från det påhäng, som de hittills haft.

Herr Hallén erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Endast ett par korta frågor till herr Nolin. Herr Nolin sade, att den,
som icke fullgör sina skyldigheter till samhället, skall ej ha rösträtt. Jag vill
fråga: Varför påyrkar icke herr Nolin även skattestreck vid politiska val?
Också, de, som försummat att betala sin kronoskatt, ha ju icke fullgjort sina
skyldigheter mot samhället, men mot dem är herr Nolin ganska liberal.

Ännu ett litet ord örn konkursstrecket. Örn en person råkar i konkurs den
1 augusti, sedan röstlängden är upprättad och godkänd, är han enligt herr Nolins
uppfattning en sådan där förfärligt beroende människa, men han har i
alla fall rösträtt den 21 september eller vilken dag vi skola rösta. Det är ju ett
ganska godtyckligt verkande »streck». Herr Nolin säger, att den som är i
konkurs är i alla fall i beroendeställning. Men jag frågar herr Nolin: Vad
skola vi då säga örn torpare, backstugusittare, arrendatorer, affärsanställda
och alla militärer i lägre tjänstegrader? Är det ej många av dem, som stå mera
i beroendeställning än dessa 2,000—3,000 som äro i konkurs? Hur skola vi
göra med de andra som äro i beroendeställning?

Så sade herr Nolin till slut — mycket riktigt förresten — att de gamla på
ålderdomshemmen och förresten även utanför ålderdomshemmen böra få vara
i fred. Jag skulle vilja fråga herr Nolin: Kan man inte ordna detta på annat
sätt? Kan man inte fridlysa ålderdomshemmen och liknande anstalter från
valagitatorer och annat sadant? Det kan ordnas mycket enklare än genom det
brutala sättet att förbjuda alla de intagna, även de intellektuellt rörliga och
vakna bland dem, att utöva en medborgerlig rätt.

Vidare anförde

.. Herr von Friesen: Herr talman! dag skall fatta mig kort, då jag i likhet med
övriga ledamöter har den uppfattningen, att argumentering på denna punkttjänar
icke mycket till i syfte att övertyga meningsmotståndare. Då jag emellertid
som^ ende representant för mitt parti från denna kammare deltagit i
handläggningen av ärendet, skall jag tillåta mig att också redovisa min ståndpunkt.
Det är icke ofta som vi här i kammaren under de sista åren varit i tillfälle
att handlägga ett ärende av så utpräglat partipolitisk innebörd som detta.
När herr Hall nyss gjorde gällande, att det var en del på borgerligt håll —
han drog vissa slutsatser av röstsiffrorna i första kammarens votering — som
möjligen följde utskottet, nöjer jag mig med att konstatera, att i varje fall när

Onsdagen den 2 juni 1943 f. m.

Nr 21.

Motioner om avskaffande av utskylds-, fattigvårds- och konkursstrecken
såsom diskvalifikationsgrunder för rösträtt vid ''allmänna val. (Forts.)
frågan handlades inom konstitutionsutskottet, uppläggningen skedde efter den
gamla skiljelinjen: borgerliga och socialdemokrater. I stort sett gäller nog
den skiljelinjen även när vi komma till kammaren.

Beträffande själva sakfrågan vill jag endast deklarera, att vi allesammans säkerligen
kunna vara överens örn att ifrån rösträtt utesluta dem, som pa grund
av nonchalans eller liknande orsaker icke betala sin skatt. Ingen lär väl bestrida
att sådana människor finnas. Yi äro väl alla av den uppfattningen, att
de icke böra särskilt privilegieras. Likaså är jag övertygad, att man mycket val
kan diskutera, därest den frågeställningen uppkomme, örn man auda inte skulle
kunna bereda de skötsammma, ofrivilliga skatteskolkarna möjligheter att begagna
sin rosträtt vid val och att nian alltså icke skulle diskvalificera dem. -b ör
egen del skulle jag gärna vilja vara med på detta, men det är tyvärr pa det
sättet, att det är omöjligt att tekniskt utforma bestämmelserna sa, att man kan
göra en nödvändig åtskillnad. Vi få följaktligen, om vi. bibehålla strecken,
räkna med, att en del skötsamma människor, som ofrivilligt rakat bli^skatteskolkare,
mista sin rösträtt samtidigt med att mindre skötsamma också mista

^De som äro anhängare av utskottets uppfattning i denna punkt, göra nu
gällande, att det är något så väsentligt, att man tar hänsyn till de sköteamma,
att det spelar mindre roll örn de mindre skötsamma också komma med pa köpet.
För egen del har jag en annan uppfattning. Jag anser det så angelaget, att dessa
notoriska skatteskolkare, dessa som av uppenbar nonchalans icke fullgöra
sina skyldigheter mot det allmänna, inte få rösta, att jag även skulle linna mig
i ett arrangemang, som också utesluter den andra kategorien. Jag tillåter niis
icke här på något sätt göra en uppdelning i fråga örn storleksordningen av dessa
båda grupper. Det har yppat sig olika meningar i kammaren. För egen del
vill jag deklarera — och jag tror att det är den övervägande uppfattningen inom
den meningsriktning jag tillhör — att de personer, som av det ena eller
andra skälet icke fullgöra sina skyldigheter till det allmänna, ej helier skola
ha rättighet att bestämma örn det allmännas angelägenheter och vara med örn
att, låt vara indirekt, bevilja anslag o. s. v. Man kan säga att denna ståndpunk
är gammalmodig. Man kan också säga, att den är inkonsekvent ty vi ha ju,
som herr Hallén riktigt påpekade, för vissa fall upphävt strecket, hor egen
del vill jag deklarera, att jag icke är helt övertygad örn det befogade i ett sadant
arrangemang, men som sagt, herr talman, i denna fråga lära vi ju knappast
övertyga varandra. Här stå ju principiella motsättningar ganska oförmedlade
mot varandra. _ .. , 1 „ „

Nu ha emellertid reservanterna i utskottet icke alls berört denna sakiraga,
utan de ha bara kort och gott påpekat, att det icke är lämpligt att aktualisera
denna fråga, så länge borgfred råder i landet, så länge vi ha samlingsregering.
Jag vet icke, örn jag pressar hans exellens statsministerns^ yttrande alltför
mycket, örn jag säger, att reservanterna i viss mån anse sig, när de hävdat denna
uppfattning, kunnat räkna statsministern som sin meningsfrände. Liter
den deklaration, som vi fått höra, är det alldeles uppenbart, att sa lange samlingsregeringen
består, kommer icke den utredning, som det här galler, att
verkställas. Statsministern gav uttryck för vissa hypotetiska funderingar örn
att han möjligen skulle kunna övertala de borgerliga partiledarna inom regeringen
att gå med på en utredning. Resultatet av en sådan sondering tror jag
blir Danska negativt, och det tror jag statsministern är fullt pa det klara med.

Jag har, herr talman, endast velat lämna denna redovisning tor mitt ställningstagande,
och jag tillåter mig att yrka bifall till den av herr Andersson
i Ovanmyra m. fl. avgivna reservationen.

Nr 21.

Onsdagen den 2 juni 1943 f. m.

Motioner örn avskaffande av nisk ylds-, fattigvårds- och konkursstrecken
såsom diska alif ik allom g runde r för rösträtt vid allmänna val. (Forts.)

Herr Nolin erhöll nu på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Utskottets ärade ordförande, frågade mig, varför jag icke påyrkat ett
politiskt skattestreck. Den frågan är icke aktuell. Jag vill emellertid minnas
att det tidigare fanns ett politiskt skattestreck, men det har jag icke varit
med örn att avskaffa. I detta sammanhang skulle jag också vilja säga, att
ett skattestreck eller avgiftsstreck, vad man nu vill kalla det, finnes, när
det galler ekonomiska föreningar och fackföreningar. Ingen fackföreningsmedlem
torde äga rösträtt inom fackföreningen utan att hava betalt sin fackföreningsavgift.
Såvitt jag vet, gäller samma förhållande beträffande de ekonomiska
föreningarnas medlemmar.

Herr Hallén yttrade, att ålderdomshemmen borde fridlysas för all politisk
agitation, dag tror icke, att det skulle gå att genomföra en sådan fridlysning,
utan där komme att pågå en agitation, som bleve ganska irriterande.

Herr Eall, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle, anförde:
Herr talman! Med anledning av herr von Friesen yttrande örn en utredning
vili jag framhålla, att varken jag såsom motionär eller utskottet begärt någon
utredning, utan saken har ansetts fullkomligt klar. Det gäller bara att stryka
några meningar i grundlagen och i den kommunala vallagen. Därmed tror jag
att de av herr von Friesen anförda betänkligheterna få betydligt mindre styrka
an de kunde tillerkännas under andra förutsättningar. Jag vill ännu en
gang understryka, att det .värdefulla i det föreliggande utlåtandet är, att därav
Iramgar att det icke råder någon tvekan. Man begär icke att få en utrednJln^''n
man har klart för sig, hur saken skall ordnas och täger en bestämd
ståndpunkt därtill.

Härefter yttrade:

, Pe,1jr ®anssoa 1 Hubbestad: Herr talman! Jag skall icke mycket förlänga
debatten, ty sedan jag begärde ordet, har herr von Friesen yttrat det mesta
av vad jag hade tänkt att säga, och. jag ber därför att få instämma i största
delen av vad han anförde. Jag vill tillägga, att det icke vore klokt av
kammaren att nu, sedan man hört statsministerns yttrande, biträda utskottets
hemställan. Ett bifall till utsuottets hemställan skulle helt säkert sätta regeringen
i en väldigt stor frestelse, som skulle kunna åstadkomma oenighet en
frestelse, som man bör bespara regeringen så länge denna kristid varar. Jag
emstaller. därför, att denna fråga avskrives och får vila så länge samlingsregeringen
sitter. Den kan ju tagas upp senare, när det blir en annan, regering.

Jag yrkar alitsa bifall till reservationen.

,..?err Hast: Herr talman! Jag tror icke, att regeringen låter fresta sig så
latt, som en talare antydde. I varje fall torde den komma att motstå frestelser
av skilda slag,, nar den är övertygad örn att omständigheterna nödvändiggöra
sammanhållning På tal örn frestelser vill jag framhålla, att bondeförats0kl|ll»a;
thlfällen uppträtt som frestare i ganska stor stil.
frestare& bartor pa bondeförbundshåll icke ha någon anledning att varna för

Jag skall be att med några ord få giva tillkänna, hur jag rent principiellt
ser denna sak För det forsta, vill jag fästa uppmärksamheten på att våra röstrattsbestammelser
kommit till såsom resultat utav i olika politiska situationer
ingangna kompromisser. Icke ens år 1918 prövades rösträttsfrågan från
rent principiella utgångspunkter, utan vi ha fått en samling rösträttsbestäm -

Onsdagen den 2 juni 1943 f. m.

Nr 21.

Motioner örn avskaffande av utskyld.Is-, fattigvårds- och konkursstrecken
såsom diskvalifikations grunder för rösträtt vid allmänna val. (Forts.)
melser, sorn. i vissa avseenden strida mot varandra. Det har icke funnits några
klara linjer. Man har undan för undan lappat på vårt proportionella valsystem,
så att resultatet blivit ett kineseri, som de flesta medborgare äro ganska utledsna
vid. Man vill nu lia betydligt enklare och klarare bestämmelser. Det
väsentliga är icke, att man uppnår hundraprocentig säkerhet för att endast
fullt värdiga medborgare få rösta. Det spelar icke så stor roll, om en och annan
får rösta, som icke borde få rösta. Jag tror icke, att man i något annat
land har så minutiösa och inkrånglade rösträttsbestämmelser som hos oss. Röstlängden,
som ligger till grund för valförrättningar, har genom alla skrankor
och streck fullständigt styckats sönder. De kompromisser, som man vid åtskilliga
tillfällen ingått i rösträttsfrågan, ha fått gälla under betydande tidsperioder.
Jag har själv åtskilliga gånger varit förhindrad att följa min övertygelse,
emedan jag känt mig bunden av dylika kompromisser. Kompromisser av detta
slag kunna emellertid givetvis icke vara bindande hur länge som helst. Det har
ju icke heller riksdagen förmenat. Jag tror, att läget nu är sådant, att vi icke
längre behöva känna oss så bundna som tidigare av 1918 års uppgörelse i rösträttsfrågan
eller av senare kompromisser.

Örn man gör en kort översikt över verkningarna av gällande rösträttsbestämmelser,
så måste det, mina damer och herrar, rent principiellt anses felaktigt
att bibehålla skattestrecket vid de kommunala valen, sedan man slopat det vid
riksdagsmannavalen. Bestämmelserna ha ju även, såvitt angår de kommunala
valen, mildrats i så hög grad, att man kan säga, att icke ens vid dessa val
mycket återstår av skattestrecket. Förhåller det sig möjligen så, att herrarna
på borgerligt håll tidigare gått med på eftergifter under folkopinionens press,
men nu äro beredda att taga ett steg tillbaka, eller ha de borgerliga gått med
på eftergifter, därför att de icke känt sig övertygade örn det principiellt riktiga
i att bibehålla skattestrecket? Grunden för bestämmelserna örn skattestrecket
har under alla förhållanden blivit totalt sönderskjuten. Hur verkar
den återstod av skattestreck, som vi för närvarande ha? I nuvarande ekonomiskt
tämligen gynnsamma läge är det ett ytterst ringa antal medborgare,
som falla för skattestrecket, men, mina damer och herrar, när kriget slutar
och fredskrisen kommer, blir kanske arbetslösheten stor, och många medborgare,
som under de hårda tiderna gjort samhället stora tjänster och som
kanske fått bära större pålagor än andra, bliva då berövade sin rösträtt på
grund av att de sakna förmåga att betala sina utskylder. Herr von Friesens
anförande var icke vidare evangeliskt. Han förklarade på egna och partiets
vägnar, att det vore angeläget att komma åt skatteskolkarna, att det av praktiska
skäl vore omöjligt att göra detta utan att samtidigt från rösträtt utestänga
en del oförvitliga medborgare, som resterade för skatt. Denna deklaration
ger inför en inbrytande fredskris ett föga, lockande perspektiv. Ett valsystem,
som gör rösträtten beroende av de ekonomiska fluktuationerna, anser
jag vara fullständigt ohållbart. Rent principiellt finner jag, som jag redan
framhållit, bestämmelserna örn skattestrecket ohållbara.

Jag skall nu gå över till att säga ett par ord örn fattigvårdsstrecket. Jag
har hört till dem, som ansett, att man icke bör ge sig in på att agitera fram
dem till valurnorna, som vistas på ålderdomshem, oell den uppfattningen vidhåller
jag alltjämt, men, mina damer och herrar, hela vårt sociala system har
ju ändrat karaktär. Förr i världen var fattigvården den enda samhällshjälp,
medborgarna i detta land hade alf lita till. Nu lia vi gång efter annan höjt
folkpensionerna, vi lia infört bestämmelser örn kommunala pensionstillskott,
och innehållet i socialvårdskoinmitténs huvudbetänkande ger oss anledning att
vänta, att nya hjälpformer småningom skola i allt högre grad minska behovet

Nr 21.

Onsdagen den 2 juni 1943 f. m.

Motioner om avskaffande av utskylds-, fattigvårds- och konkursstrecken

såsom diskvalifikations grunder för rösträtt vid allmänna val. (Forts.)
av fattigvårdens anlitande. Det allmännas hjälpverksamhet är ordnad på olika
sätt på landsbygden och i städerna, och likaså äro förhållandena i detta hänseende
olika i olika städer. Kan man verkligen under sådana förhållanden påstå,
att personer, som erhålla samhällshjälp i en form, äro mindre fria än personer,
som erhålla sådan hjälp i en annan form. I vissa städer har man satt
avgifterna för vård å ålderdomshem så låga, att personer, som åtnjuta folkpension,
kunna erlägga full inackorderingsavgift och ändå få en liten slant
över. Ingen funderar väl ett ögonblick på att beröva sådana medborgare, som
själva betala sin vistelse på ålderdomshem, deras rösträtt. I andra städer är
man mindre socialt vidsynt och sätter avgifterna så höga, att folkpensionerna
icke förslå att betala dem. Det kan icke vara riktigt att på så sätt låta
rösträtten vara beroende av sinnelaget hos dem, som i de olika kommunerna
bestämma angående avgifternas storlek. Att ett bibehållande av fattigvårdsstrecket
är oförenligt med en modern tids uppfattning örn bästa sättet för
socialvårdens ordnande, det tycker jag vi kunde vara färdiga att erkänna.

I fråga örn konkursstrecket skall jag bara be att få påpeka ett förhållande,
som icke förut framhållits. Det är en ren slump, huruvida en människa, som
råkat i konkurs, förlorar sin rösträtt eller icke. De flesta konkurser avskrivas
redan vid det första rättegångstillfället. Inträffar konkurs, sedan röstlängden
justerats eller avskrives konkursen dessförinnan, så faller icke gäldenären
för konkursstrecket. Rösträtten blir således beroende av tiden för konkursens
avskrivande, vilket är principiellt orimligt.

Jag har nu redogjort för, hur jag ser saken. Rent principiellt anser jag,
att de nuvarande strecken totalt överlevt sig själva, och att det sannerligen
icke är en dag för tidigt att avskriva detta kineseri, som förhindrar många
att utöva rösträtt, och låta rösträtten verkligen bli en modborgerlig rättighet,
varigenom varje medborgare kan få medverka till samhällets gestaltning i
fortsättningen.

Herr Hällgren: Herr talman! Yi hade år 1939 till behandling en motion
örn fattigvårdsstreckets avskaffande. Den utredning, utskottet företog med
anledning av motionen, gav vid handen, att bestämmelserna tillämpades olika
på olika håll. Personer, som voro intagna på fattigvårdsanstalt i Stockholm,
hade rösträtt, men personer, som voro intagna på fattigvårdsanstalt i Göteborg
eller på andra orter, saknade rösträtt. Den sociala utvecklingen synes ha gjort
det omöjligt att bestämt avgöra, vem som skall anses vara av den allmänna
fattigvården omhändertagen för varaktig försörjning. Framhållas må vidare,
att det i vårt land finns många fattiga människor, som icke komma på anstalt
utan omhändertagas av släktingar och anhöriga. Sådana personer ha
politisk och kommunal rösträtt. Man har här talat örn ordentlighetsstreck,
och att man borde uppställa vissa krav på omdöme hos dem, som skola vara
berättigade att rösta. Jag känner till fall, då idiot, som vistats hos sina anhöriga
på landsbygden och som icke varit satt under förmyndare, upptagits i
röstlängden såsom politiskt röstberättigad och deltagit i val. Det är omöjligt
att, såsom man försökt på borgerligt håll, ur principiell synpunkt försvara bibehållandet
av de nuvarande bestämmelserna.

Konkursstrecket är väl det enda, som man på borgerligt håll vill rubba på.
Beträffande skattestrecket talas det om, att man bör fullgöra sina skyldigheter
mot samhället, men samhället har andra medel att få medborgarna att fullgöra
sina skyldigheter, örn de skulle vilja skolka. Jag begärde ordet för att
citera vad rösträttskommittén skrev år 1918 i fråga örn skattestrecket: »Men
då man erinrar sig, att lösdriveri, bettleri och all den brottslighet, som sonas

Onsdagen den 2 juni 1943 £. m.

Nr 21.

Motioner om avskaffande av utskylds-, fattigvårds- och konkursstrecken
såsom diskvalifikations grunder för rösträtt vid allmänna val. (Forts.)
med längre straff än sex månaders straffarbete, i många fall jämväl grövre
brottslighet, likvisst icke diskvalificera för rösträtt och att i vårt land liksom
i många andra knappt ens på allvar ifrågasatts böra tilläggas dylik verkan
— att sålunda bland mycket annat falsk deklaration för skattetaxering samt
varjehanda annan oredlighet i skatteväg icke bereder den skyldige rösträttens
förlust ■— så torde det vara obestridligt, att ett strängt rättsteoretiskt försvar
för föreskriften, att uraktlåtenheten att erlägga vissa utskylder, d. v. s.
att gälda en civil penningskuld till det allmänna, däremot drabbas av denna
påföljd, svårligen kan presteras.» Det visar ju i blixtbelysning, att skattestrecket
är ohållbart som ordentlighetsstreck, när man icke utesluter från
rösträtt brottslingar, som äro dömda till straffarbete, falskdeklaranter etc. Om
de borgerliga vore konsekventa, så skulle de föreslå införande av en massa
nya streck. Då kunde man förstå de borgerligas inställning, men till stöd
för den uppfattning, de nu hävda, kan det icke anföras några hållbara principiella
motiv.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Andersson i Malmö: Herr talman! Det var närmast herr Nolins anförande,
som uppkallade mig i debatten. Han gav uttryck åt den meningen, att
fattigvårdsstrecket borde bibehållas av den anledningen, att man borde skydda
de gamla. Dessa vilja, menar han, icke själva ha någon rösträtt, och man
gör dem därför en stor tjänst genom att icke giva dem rösträtt. För min del
är jag i detta fall av alldeles motsatt uppfattning.

Jag har jämte några andra ledamöter väckt en motion just örn fattigvårdsstreckets
avskaffande, och där framhålla vi dessa synpunkter. Säkerligen är
det många i vårt land, som med oro emotse ålderdomen, då de icke kunna
klara sig själva, utan måste ha samhällets hjälp. Det är klart, att den förnedring,
som ligger i att rösträtten fråntages dem, när de skola lia samhällets
hjälp, icke förbättrar saken. Yi lia länge ansett, att det helt enkelt icke
är en demokrati värdigt att vidhålla vad som finnes fastslaget i dessa lagbestämmelser,
nämligen att medborgarrätten fråntages en person enbart av
den anledningen att vederbörande är fattig. Det heter i lagen, att den skall
mista sin rösträtt, som blivit av fattigvården omhändertagen till varaktig försörjning.
Som framgår av ett yttrande i debatten — det framgår även av
utskottets utlåtande — har denna bestämmelse tolkats mycket olika på skilda
håll. En hårdragen tolkning, och en sådan vet jag har förekommit, berövar
en person rösträtt, så fort han intagits på ålderdomshem, även örn vederbörande
själv till väsentlig del betalar omkostnaderna för sig. Man anser nämligen,
enligt denna tolkning, att en person enligt lagens bokstav är omhändertagen
av fattigvården, så snart han kommit inom dörrarna till ett ålderdomshem.
Våra ålderdomshem, som byggts med tanke på att de skulle bliva
en fristad, ett värdigt samhällets hem åt de gamla, som utfört sitt livs dagsverke,
sjunka därmed enligt min mening ned till att vara för vårt land ovärdiga
anstalter. Ett inträde i en dylik anstalt medför ju förlust av medborgarrätten.
De gamla äro förtjänta av ett bättre öde. Det är den gamla fattighusstämpeln,
som här går igen. Är det icke på tiden att denna mindervärdighetsstämpel
på ålderdomshemmen och på dem, som bo där, med det snaraste
borttages? Man kommer kanske att säga, att flera av dessa gamla äro osjälvständiga,
att de äro i beroende ställning i förhållande till andra och att de
knappast kunna bilda sig en personlig och självständig mening. Ja, det är
nog riktigt i vissa fall. Hur många det härvidlag kan komma att röra sig
örn är emellertid mycket svårt att säga.

Nr 21.

Onsdagen den 2 juni 1943 f. m.

Motioner om avskaffande av utskylds-, fattigvårds- och konkursstrecken
såsom diskvalifikationsgrunder för rösträtt vid allmänna val. (Forts.)

Som herr Hällgren och även utskottet anfört i sitt utlåtande, finnes det
säkerligen mångå i vårt land, som befinna sig i beroende ställning och som
ha svårt att bilda sig en personlig mening och som även äro osjälvständiga
men som ändock ha rösträtt. De Ira nämligen icke bringats till fattigdom,
som berövar dem medborgarrätten. Jag anser det vara en hederssak för vårt
land att fattigstämpeln utan dröjsmål försvinner från rösträttsvillkoren. Jag
har för min del ingenting emot, att man även borttager de övriga strecken,
vilka man här föreslagit skola borttagas, såsom konkurs- och utskyldsstrecken.
Jag och övriga motionärer ha dock icke vågat sträcka oss så långt. Vi
hade knappast kunnat tänka oss, att utskottet skulle våga sträcka sig så
långt som utskottet gjort. Eljest hade vi i vår motion gått lika långt som herr
Hall i sin motion.

Jag ber att få giva min anslutning till de synpunkter, som utskottet anfört.
^ Beträffande herr von Friesens uttalande ber jag dock få uttala min
förvåning. Jag finner det litet egendomligt, att han nu plötsligt blivit mån
örn samlingsregeringen, då den ju varit huvudmotivet i hans och övriga reservanters
kritiska uttalanden. I andra för vårt land ömtåliga frågor har
han icke visat sig vara lika återhållsam.

Med detta ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herrar Paulsen och Landgren.

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Statsministerns uttalande kan i
och för sig vara riktigt, och jag har ingen anledning att göra någon invändning
mot detsamma. Men jag tror att många med mig uppfattat den år 1939
gjorda regeringsdeklarationen icke bara som något slags kontrakt, som uppgjorts
inom regeringen, utan också som ett uttalande och en vädjan till vårt
folk och till olika politiska grupperingar att i denna särskilt svåra kristid
söka hålla^samman och skjuta inrikespolitiska frågor åt sidan. Det är från en
sådan utgångspunkt jag tillåter mig hysa den meningen, att det var alldeles
onödigt att från enskilda riksdagsledamöters sida motionsledes återkomma med
en sådan här fråga, som — det veta vi och det har statsministern bekräftat —
den nuvarande regeringen icke gärna kan medverka till att lösa.

Vad själva sakfrågan beträffar, vill jag nämna, att jag år 1930 tillhörde
konstitutionsutskottet, då utskottet behandlade just denna fråga. Det var i
samband med en mera. genomgripande revidering av våra kommunallagar. Då
var man från alla politiska riktningar överens örn att man icke ville att den
politiska agitationen skulle utsträckas även till ålderdomshemmen. Man ville
låta ålderdomshemmen vara en fristad för människor, som i många fall själva
hade svårt att bilda sig en uppfattning örn politiska frågor.

I fråga örn skattestrecket sade herr Fast, att det är oriktigt att medborgarrätten.
följer de ekonomiska fluktuationerna, då det därigenom lätt kan bli
orättvisor. Det är alldeles riktigt, att så kan hända i en del fall, men är det
riktigare och för demokratiens bestånd säkrare att medborgarrätt tillförsäkras
även människor, som icke känna sådan samhörighet med samhället att de betala
sin skatt? Jag tror, att det blir felaktigheter, även örn man gör så. Den,
som uppgiver sig vara varm anhängare av demokratien, gynnar den ingalunda
med en sådan utvidgning.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! Bara ett par ord i anledning av
det försök, som gjorts bär från skilda håll att genom att giva de olika rösträttsstrecken
nya namn på något sätt göra dem mera acceptabla.

Onsdagen den 2 juni 1943 f. m.

Nr 21.

Motioner om avskaffande av utskyld*-, fattigvårds- och konkur sstreck en
såsom diskvalifikations grunder för rösträtt vid ''allmänna val!. (Forts.)

Utskyldsstrecket har man givit beteckningen ordentlighetsstrecket. Då
måste man ställa frågan: drabbar då det strecket endast de oordentliga skattebetalarna,
drabbar det endast dem, som för att tala med herr Skoglund i Doverstorp
icke hysa sådana samhörighetskänslor med samhället att de vilja betala
skatt? Nej, det strecket drabbar i stället endast sådana fall, där det visat
sig omöjligt för myndigheterna att indriva förfallen skatt. Därmed är det väl
också klart att de, som drabbas av skattestrecket, i de flesta fall äro sådana,
som av någon anledning blivit urståndsätta att inom föreskriven tid betala
sin skatt.

Vad gäller fattigvårdsstrecket har man icke vågat inordna det under ordentlighetsbestämmelsema,
och det är ju tacknämligt. Men omöjligheten att finna
acceptabla skäl för bibehållande av detta streck avspeglar sig i omöjligheten
för herr Andersson i Ovanmyra att finna ett någorlunda rimligt namn, när han
skall döpa örn detta streck. Han kallar det för, hör bara, allmänt omhändertagandestreck.
Vad det skall giva för ny innebörd åt detta streck, förstår jag
icke.

Jag vill beträffande fattigvårdsstrecket understryka, att jag vill icke att
de gamla skola vara undantagna från medborgarrätten. Deras livs insatser ha
väl gjort dem berättigade till förmåner och ej till att bli satta i undantagsställning.
Men därvid bör man komma ihåg att i fattigvårdsinrättningarna finnas
intagna även personer, örn vilka man icke kan säga, att de icke mist sin politiska
omdömesförmåga. Jag syftar på kroniskt sjuka och lytta, som finnas
på försörjningsinrättningarna, och dessa personer ställas genom gällande bestämmelser
i samma undantagsställning.

Beträffande diskussionen i övrigt, såsom den från början lades upp av reservanterna,
vill jag säga, att det efter statsministerns deklaration blev så
förunderligt tyst och stilla på något sätt. Jag tror att den, lindrigt uttryckt,
medförde förvirring i reservanternas led. Det har ju redan visat sig, att reservanterna
voro ute i ogjort väder med sin motivering. Man frågar sig bara, hur
det varit möjligt att samtliga borgerliga representanter i ett så ärevördigt och
betydelsefullt utskott som konstitutionsutskottet så mangrant kunnat rusa iväg
på ett så ansvarslöst sätt, som de tydligen här ha gjort. Nu framgår det av
statsministerns deklaration, att han för sin del icke kunde lova, att regeringen
kommer att tillmötesgå en eventuell framställning från riksdagen i detta
stycke. Frisinnade herr von Friesen tog upp det där mycket förnöjt och tröstade
sig med, att detta blir något, som kommer att stoppa riksdagens eventuella
vilja. Jag tror att många förvånade sig över herr von Friesens inställning i
detta stycke. Jag tror ändå att ett eventuellt riksdagsbeslut kommer att vara
mycket betydelsefullt. Vi skola komma ihåg att en regering, som vill bestå,
kan icke ordna sitt förhållande gentemot riksdagen på ett sådant sätt att den
bara obegränsat struntar i, vad riksdagen begär.

Herr Fast: Endast ett par ord till herr Skoglund. Herr Skoglund yttrade
sig principiellt örn skattestrecket, och det är jag glad åt att han gjorde. I likhet
med herr von Friesen avgav han den förklaringen, att han, ansåg det vara
så nödvändigt att de verkliga skatteskolkarna inte erhålla rösträtt, att man får
finna sig i att även de andra förlora denna sin rösträtt.

Får jag tolka detta herr Skoglunds uttalande så, att man på högerhåll vill
återinföra skattestrecket? Ty för närvarande är det ju så, som herr Skoglund
vet, att vi lia ett mycket variabelt skattestreck; man kan för övrigt säga, att
det bara är vissa återstående rester av det som finns kvar. Men uttalar man sig
principiellt är det, så vitt jag kail förstå, också fråga örn en deklaration, att

Nr 21.

Onsdagen den 2 juni 1943 f. m.

Motioner orri avskaffande av utskylds-, fattigvårds- och konkursstrecken
såsom diskvalifikations grunder för rösträtt vid allmänna val. (Forts.)
man så fort omständigheterna det medgiva skulle vilja införa ett verkligt skattestreck,
d. v. s. ett skattestreck som principiellt och till alla konsekvenser vore
gällande. Det skulle vara rätt intressant att få svar på frågan örn det förhåller
sig så. Eller är man nöjd med det nuvarande systemet, denna kompromiss,
som inte är vare sig det ena eller det andra och som inte är byggd på några
principiella grunder, och vill man ha det kvar?

Herr Skoglund i Doverstorp: Jag vill bara till herr Fast säga att det var
en dålig kompromiss som gjordes, när den nuvarande ordningen kom till stånd,
men den är i alla fall bättre än ingenting.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen framställde
propositioner dels pa bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå
samt bifall i stället till den vid utlåtandet fogade reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr
Andersson i Ovanmyra begärde emellertid votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller konstitutionsutskottets hemställan i
utskottets förevarande utlåtande nr 11, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

. Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan,
bifallit den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat
för ja-propositionen. Rösträkning begärdes emellertid av herr Andersson i
Ovanmyra, vadan votering medelst omröstningsapparat företogs. Därvid avgåvos
122 ja och 76 nej, varjämte 4 av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

§ 10.

Herr statsrådet Andersson avlämnade Kungl. Majrts proposition, nr 313,
angående anslag till vissa reservtelefonstationer m. m.

Denna proposition bordlädes.

§ 11.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:
nr 129, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad organisation
av det centrala sjukhusarkivet m. m. jämte i ämnet väckta motioner; och
nr 130, i anledning av vissa av Kungl. Maj :t i statsverkspropositionen gjorda
framställningar örn anslag för budgetåret 1943/44 till ersättning till postverket
för befordran av tjänsteförsändelser m, m. jämte i ämnet väckta motioner.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Onsdagen den 2 juni 1943 f. m.

Nr 21.

§ 12.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 131, i anledning av Kungl. Maj :ts Elektrifiering
proposition angående elektrifiering av järnvägslinjen Östersund—Storlien järnte
i ämnet väckta motioner. sund—Stor lien.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Herr Dickson: Statsutskottet har avstyrkt den motion, som syftar till att
utöver den av utskottet tillstyrkta elektrifieringen av järnvägslinjen Östersund—Storlien
också linjen Uddevalla—Herrljunga—Borås—Varberg skulle
ifrågakomma för elektrifiering nu.

dag skall inte här ta upp tiden med att ytterligare ange, varför denna motion
har tillkommit. Järnvägsstyrelsen har tillstyrkt den, och även de militära
myndigheterna ha ställt sig positiva till förslaget. Det är tydligen finansiella
skäl som ha gjort att utskottet liksom kommunikationsministern har gått på
avslag. Skrivningen är emellertid mycket välvillig, och jag ber att här endast
få understryka vad utskottet sagt, nämligen att utskottet till sitt tillstyrkande
av den andra järnvägslinjens elektrifiering knyter »en bestämd förväntan, att
så snart tidsförhållandena det medgiva förslag framlägges örn elektrifieringarnas
utsträckning även till de av järnvägsstyrelsen i detta avseende förordade
järnvägslinjerna Uddevalla—Herrljunga—Borås—-Varberg».

Med understrykande av dessa synpunkter ber jag få uttrycka den förhoppningen
att, när tiderna bli sådana att möjlighet därtill förefinnes, riksdagen
även, må kunna uppfylla denna förväntan. Herr talman! Jag har intet yrkande.

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Andersson: Herr
talman! Att elektrifieringsprogrammet begränsats till allenast linjen Östersund—Storlien,
trots att järnvägsstyrelsens förslag upptog jämväl en annan
linje, är inte, som den föregående talaren antydde, endast beroende på statsfinansiella
skäl, utan anledningen är förnämligast önskemålet att spara material
och arbetskraft. Den fortsatta elektrifieringen kommer i främsta rummet
att bero av huruvida man kan räkna med tillgång på material för detta
ändamål.

Även örn det är aldrig så nödvändigt att järnvägsdriften rationaliseras genom
fortsatt elektrifiering, i den mån så kan ske, är det dock en hel del andra
ändamål, som måste betraktas såsom angelägnare. Utbyggnadstakten i fortsättningen
kommer därför att bero av tillgången på material. Däremot får man
utgå ifrån att ordningsföljden emellan de företag, som kunna komma i fråga,
huvudsakligen är bestämd genom vad som här framkommit. Så till vida kan
således den föregående talarens önskemål tillgodoses som den järnvägsdel som
nästa gång kommer i fråga för elektrifiering, när det nu kan bli, torde bli
den av honom omtalade linjen Uddevalla—Herrljunga, eventuellt även dess
fortsättning via Borås till Varberg.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 13.

Föredrogos vart efter annat:

statsutskottets utlåtanden:

nr 132, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärv av Karlshamn—Vislanda—Bolmens
järnväg m. m.;

nr 133, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överenskommelse
med Vänersborgs stad om reglering av vissa brofrågor m. m.;

Nr 21.

Onsdagen den 2 juni 1943 f. m.

nr 134, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till telefonstationsbyggnader i Hässelby villastad och i Lännersta; nr

135, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för bud^
getåret 1943/44- till August Abrahamsons stiftelse för slöjdlärarutbildning;

nr 136, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till utbyggande av karolinska sjukhuset m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 137, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 138, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag till
förlossningsvården samt den förebyggande mödra- och barnavården jämte i ämnet
väckt motion;

nr 139, i anledning av Kungl. Majits proposition angående överskridande
av viss anslagspost i envar av de för riksförsäkringsanstalten, för länsstyrelserna,
för landsfiskalerna m. fl., för poliskåren i Boden samt för luftskyddsinspektionen
fastställda avlöningsstaterna; och

nr 140, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till statens hyresråd; samt

bevillningsutskottets betänkande, nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om rätt att använda sackarin vid tillverkav
maltdrycker av andra klassen.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda utlåtanden och betänkande hemställt.

§ 14.

Lag angående, Föredrogs sammansätta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande, nr 2,
statsmonopol [ anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående statsa
ochVimport monoP°l å tillverkning och import av tobaksvaror, m. m., jämte i ämnet väckta
av tobaksvaror, motioner.

Enligt överenskommelse mellan bevillningsutskottet och första lagutskottet
hade till behandling i sammansatt bevillnings- och första lagutskott hänskjutits
Kungl. Majits den 9 april 1943 dagtecknade proposition, nr 200, med förslag
till lag angående statsmonopol å tillverkning och import av tobaksvaror, m. m.,
jämte i anledning därav väckta motioner.

I förevarande proposition hade Kungl. Majit, under åberopande av propositionen
bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden och av lagrådets
protokoll, föreslagit riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag angående statsmonopol å tillverkning och import av tobaksvaror,

2) förordning örn vissa ersättningar vid införandet av statsmonopol å importen
av tobaksvaror samt

3) förordning om skattefrihet för vissa ersättningar vid införandet av statsmonopol
å importen av tobaksvaror;

- dels besluta, att anm. 2 vid nr 159 i den vid tulltaxeförordningen den 4 oktober
1929 (nr 316) fogade tulltaxan från och med den 1 juli 1943 skulle hava
i propositionen angiven ändrad lydelse;

dels bemyndiga Kungl. Majit att å statens vägnar träffa överenskommelse
med aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet om sådana ändringar i gällande avtal
angående utövandet av statens tobaksmonopol, som föranleddes av nyssnämnda
lags antagande;

Onsdagen den 2 juni 1943 f. m.

Nr 21.

Lag angående statsmonopol å tillverkning och import av tohaksvarör m. m.

(Forts.)

dels ock bemyndiga Kungl. Majit att med aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet
träffa avtal därom, att av bolagets medel skulle utgå gottgörelse till de
inom tobaksbranschen sysselsatta personer, som avsages i den föreslagna ersättningsförordningen,
i enlighet nied den i sagda förordning omförmälda konimissionens
beslut.

Till sammansatta bevillnings- och första lagutskottet hade överlämnats åtskilliga
i anledning av propositionen väckta motioner.

I motionen 367 i andra kammaren av herr von Friesen bade hemställts, att
riksdagen måtte avslå förevarande proposition, i vad densamma avsåge statlig
reglering av importen av tobaksvaror, samt — därest detta yrkande ej bleve
bifallet -— vidtaga i motionen angiven ändring av förslaget.

Utskottet hemställde, att riksdagen, med förklarande att Kungl. Majlis förevarande
proposition nr 200 icke kunnat av riksdagen oförändrad bifallas, matte

A) 1) för sin del antaga av utskottet framlagt förslag till lag angående
statsmonopol å tillverkning och import av tobaksvaror;

2) för sin del antaga av utskottet framlagt förslag till förordning örn vissa
ersättningar vid införandet av statsmonopol a importen av tobaksvaror,

3) för sin del antaga av utskottet framlagt förslag till förordning örn skattefrihet
för vissa ersättningar vid införandet av statsmonopol å importen av to -

baksvaror *

B) besluta, att anm. 2 vid nr 159 i den vid tulltaxeförordningen den 4 oktober
1929 (nr 316) fogade tulltaxan från och med den 1 juli 1943 skulle hava
i utskottets hemställan angiven lydelse;

C) bemyndiga Kungl. Majit att å statens vägnar träffa överenskommelse

med aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet örn sådana ändringar i gällande avtal
angående utövandet av statens tobaksmonopol, som föranleddes av nyssnämnda
lags antagande; .

D) bemyndiga Kungl. Majit att med aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet
träffa avtal därom, att av bolagets medel skulle utgå gottgörelse till de inom
tobaksbranschen sysselsatta personer, som avsåges i den föreslagna ersättnmgsförordningen,
i enlighet med den i sagda förordning omförmälda kommissionens
beslut;

E) lämna följande motioner, nämligen:

de likalydande motionerna I: 256 av herr Åqvist m. fl. och lii 368 av herr
Molander m. fl.,

de likalydande motionerna T: 257 av herr Holmström m. il. och lii 369 av
herrar Olson i Göteborg och Staxäng,

motionen 1:252 av herr Herlitz, samt

motionen 11:367 av herr von Friesen,

i den mån de icke kunde anses besvarade genom vad utskottet anfört och
hemställt, utan åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr Z)e Geer, som hemställt, att riksdagen
måtte avslå Kungl. Majits förevarande proposition nr 200.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr De Geer; Herr talman! Jag har egentligen en anmärkning i tre hänseenden
mot utskottets utlåtande. _

För det första vill jag göra gällande att det är orättvist att i dagens läge
utmäta en ersättning åt en viss grupp importörer. Det är många grupper av

Andra kammarens protokoll 19^8. Nr 21. 3

Nr 21.

Onsdagen den 2 juni 1943 f. m.

Lag angående statsmonopol a tillverkning och import av tobaksvaror m m

(Forts.)

importörer som nu^drabbats av omöjligheten att fullfölja sin näring. De ha
försökt klara sig pa bästa möjliga sätt. En del av personalen har sökt sig till
andra områden, för tillfället eller beständigt. Detsamma är givetvis förhållandet
även beträffande tobaksimportörerna. Jag unnar dem gärna ersättning men
tror det hade varit billigare för statsmakterna, om vi hade utmätt ersättningen
vid avspärrningens slut i stället för att grunda den på en tid innan avspärrningen
började.

. väsentligaste anmärkning är emellertid, att jag överhuvud taget icke
vill ha den enskilda tobaksimporten avstängd. Jag tror att den enskilda tobakslmporten
bär stora uppgifter att fylla, och den har förvisso under den tid den
fortgått gjort konsumtionen goda tjänster. När monopolet på sin tid bildades,
förutsattes att den enskilda importen skulle bibehållas. Den institution, som
mer än någon annan besitter sakkunskap på detta område, är ju tobaksmonopolet,
och detta företag har för sin del avstyrkt den enskilda importens avskaffande.
Jag ifrågasätter verkligen örn alla möjligheter blivit undersökta för att
finna ett modus vivendi i denna fråga. Jag medger oförbehållsamt, att importörerna
hittills fatt arbeta i tjära och beck; det har varit synnerligen svårt för
deni, framtiden tiar sett hotande och oviss ut. Men därför behöver man inte
nödvändigtvis föreslå metoden att avskaffa denna tobaksimport. Med god vilja
på ömse håll skulle man nog kunna finna ett sätt att bibehålla enskild
import.

Jag kommer härefter in på den tredje synpunkten; den berör andra delen av
utskottsutlåtapdet, som gäller detaljhandelns organisation. Denna del är enligt
mino uppfattning betydelsefullare än den föregående, då den avser ett större
område. Vad utlåtandet här syftar till är enligt min mening inte fullt klart.
Det har talats örn införande av koncessionssystem. Så långt har man dock inte
gått, men jag vågar kanske ifrågasätta, örn inte utskottsutlåtandet så att säga
öppnar dörren på glänt mot koncessionssystemets införande. Och vad det innebär
veta vi alla: det är första steget på vägen, mot återinförandet på ett område
av skråväsendet med alla dess konsekvenser, framför allt för konsumenterna.
Jag tror inte att riksdagen är rätt forum att avgöra dessa frågor, jag
ifrågasätter rent av örn inte riks dagen är inkompetent att avgöra dem; den låter
sig påverkas av så många intressegrupper.

För en tid sedan under innevarande riksdag hade jag ett meningsutbyte med
herr Conrad Jonsson i Eskilstuna angående ledningen av våra affärsdrivande
verk. Jag^ ifrågasatte örn man inte i större utsträckning borde gå in för bolagsformen,
så att verken hade större rörelsefrihet och vore mera oberoende av riksdagen.
I stort sett hade nog herr Jonsson och jag samma uppfattning örn målet,
men vi tvistade örn vägarna dithän. Ja, på detta område ha vi, enligt min önskan,
ett bolag, men man lämnar inte monopolet fria händer, utan riksdagen
blandar sig i dess göranden och låtanden på områden, som jag tycker borde
vara monopolet förbehållna. Jag tänker exempelvis på en sådan sak — en gammal
kär bekant för oss riksdagsledamöter — som rabatterna. Hur många gånger
ha vi inte diskuterat tobaksrabatterna i riksdagen! Jag anser inte riksdagen
vara rätt forum att avgöra en sadan sak. Tobakshandlarna anse naturligtvis,
att rabatterna äro för låga, vi andra anse kanske att de äro för höga. Resultatet
|)ar i yarje fall blivit att vi vid flera tillfällen, då riksdagen behandlat frågan,
ha höjt rabatterna. Höjningen bär tillgått på det sättet att vi höjt skatten, och
rabatterna utgå ju pa försäljningspriset plus skatten. Min uppfattning är —
jag kom in på fragen örn rabatterna, då de i viss mån beröra detaljhandelns organisation
— att rabatterna äro alldeles för höga.

Jag gör mig nog inte skyldig till någon indiskretion, när jag citerar vad ut -

Onsdagen den 2 juni 1940 f. ni.

Nr 21.

Lag angående statsmonopol å tillverkning och import av tobaksvaror rn. m.

(Forts.)

skottets ordförande på tal härom anförde i utskottet. Herr Bärg i Katrineholm
är ju en på detta område obestridligen synnerligen sakkunnig man. Han har
varit ledamot av monopolets styrelse, han är det inte längre men är alltjämt
knuten till monopolet och har varit med örn alla dessa frågors behandling. Beträffande
det skäliga eller icke skäliga i rabatternas storlek sade han som
föijer

Vad är det för handling som detaljisten utför? Jo, det är att ta en cigarrettlåda
eller cigarr från en hylla och räcka den över disken, att ta emot pengar och
eventuellt växla några vänliga ord med kunden. Det behövs ingen särskild
kompetens härför. För detta får detaljisten en viss betalning, som kallas rabatt.
Hur stor är då denna rabatt i förhållande till tillverkningskostnaderna av
tobaksvaror? Låt oss börja från början, d. v. s. nere vid tobaksodlingarna , i
Virginia eller Grekland. Arbetet där innebär jordens förberedande, utläggande
av gödningsämnen och utsäde, tobakens skördande, skördens bärgande, tobakens
sorterande, tobakens försäljning, tobakens fraktande till ångbåtar. Sedan kommer
frakten i båtarna till svensk hamn och slutligen frakten från svensk hamn
till tobaksmonopolet. Slutligen kan nämnas alla kostnaderna för tillverkning
och förpackning av dessa varor i monopolets fabriker samt transporten av dem
från tobaksmonopolet till detaljhandlarnas hyllor. Allt detta kostar icke mer än
den ersättning, som tobakshandlarna få för att de räcka asken eller cigarren
över disken. Detta är enligt mm mening oskäligt och visar, att tobakshandeln är
fullständigt felaktigt organiserad. Vi ha inte någonting liknande vid försäljning
av karameller, strumpor, byxor etc., där det är fri konkurrens och inte
några bestämda rabatter fastställda. Jag anser mig inte vara tillräckligt sakkunnig
i denna fråga för att våga rekommendera en fullt fri konkurrens, när
det gäller försäljningen i detaljhandel av tobaksvaror. Jag ifrågasätter emellertid,
om inte den fria konkurrensen skulle lösa svårigheterna. Att tobakshandlarna’behöva
en så rikligt tillmätt rabatt beror naturligtvis på att de äro så
många. Vi äro också alla ense örn att de äro för manga, även örn vi anse att
det är bekvämt för oss att ha så många tobaksaffärer. Örn jag som tidsstudieman
skulle undersöka arbetsförhållandena inom tobakshandeln, skulle jag kanske
finna, att där funnes personer, som sysselsattes endast 10 procent av arbetstiden.
Det är emellertid vi konsumenter, som få betala denna dåliga utnyttjning.

Örn riksdagen nu skulle gå på den väg, vartill utskottet ställer dörren, pa
glänt — d. v. s. koncessionssystemet — komma vi säkert efter något årtionde
i den situationen, att vi måste inlösa alla de överflödiga tobaksdetaljhandlarna
på samma sätt som vi i dag inlösa tobaksimportörerna.

Den naturliga vägen ur svårigheterna är nog att här lämna handeln mera
frihet och låta en friare konkurrens få spelrum. Då skulle vi få ett naturligt
urval. De mera kompetenta av tobakshandlarna, d. v. s. de som bäst betjäna
sina kunder och ha den bästa reklamen samt det bästa läget, för sin rörelse,
ja, de som överhuvud taget äro skickligast, skulle da sta sig i konkurrensen,
även om man högst betydligt sänkte rabatterna. De mindre livsdugliga tobakshandlarna
skulle då bli tvungna att sia igen små butiker. Detta ar ilen naturliga
urvalsväg, som härskar på andra områden, och jag vill livligt rekommendera
den liven på detta område.

Jag är inte beredd att uppställa några konkreta förslag, hur vi skola lösa
denna fråga. Jag har endast velat helt allmänt kritisera utskottsutlatandet.
För att vi skola ha möjlighet att gå andra och bättre vägar än dem utskottet
rekommenderat ber jag emellertid, herr talman, att fa yrka avslag pa utskottets
utlåtande i denna fråga.

Nr 21.

Onsdagen den 2 juni 1943 f. m.

Lag angående statsmonopol å tillverkning och import av tohaksvaror m m

(Forts.)

Herr Lindqvist: Herr talman! Jag har aldrig tidigare deltagit i tobaksdedebatterna
här i riksdagen. Att jag nu täger till orda som förste talare efter
reservanten beror emellertid på den plats, jag har haft i det sammansatta utskott,
som behandlat den kungl, propositionen.

Jag förstår en hel del av de synpunkter, som herr De Geer här framförde.
För min personliga del var jag i början när jag läste propositionen och
kommittéförslaget mycket tveksam på en hel del punkter. Jag har emellertid
latit denna tveksamhet fara. Utskottet är också nästan enigt i denna fråga,
då herr De Geer är ensam reservant. Jag begår nog ingen indiskretion, örn
jag omtalar, att herr De Geer i utskottet inte närmare utvecklat de synpunkter,
som hail velat anlägga på denna fråga. Detta har kanske berott på att
han redan från början haft klart för sig, att det inte fanns stora möjligheter
att samla någon majoritet för den uppfattning, han här förfäktat.

Utskottet har vid sin granskning av propositionen funnit, att det är mycket
starka skäl, som tala för det förslag, som här framlagts av Kungl. Maj :t.
Huvudförslaget är som bekant att den fria importrätten av tobaksvaror skall
upphöra. Med undantag för vissa tobaksdetaljister skall monopolbolaget ha
ensamrätt att importera tobaksvaror. Redan vid tobaksmonopolets inrättande
förelåg förslag att importrätten skulle förbehållas monopolets utövare, men
vederbörande departementschef ville inte gå på den linjen. Han ville i stället
gå en vad man skulle kunna kalla mjukare väg och lämna importen fri.
Jag har varit med här i riksdagen både då tobaksmonopolet beslöts och sedan
under de år som gått därefter. Vad som hänt sedan dess har många gånger
gett mig anledning fråga, örn det ändå inte hade varit bättre, om man redan
från början omfattat de tankar, som nu fått form i propositionen. Man hade
då säkerligen sluppit ifrån en hel del av de besvärligheter, som i första hand
monopolets ledning men även vi här i riksdagen ha haft att kämpa med. Erfarenheterna
från de snart 30 år, som gått sedan monopolet infördes, lia lärt
oss, att 1914 års system inte var bra. Hur man än försökt att lappa, laga
och bättra på systemet har det inte blivit bra. Även örn allt inte kan bli bra
sedan importmonopolet genomförts, är det dock klart, att vi därmed skola
få bort en del_ av svårigheterna. Vi få också förutsätta, att detta förslag kommer
att åtföljas av en del andra åtgärder. Örn importmonopolet genomförts
redan från början, hade vi säkerligen sluppit en hel elei av de utgifter, som det
allmänna haft för att inlösa den ena gruppen efter den andra. Jag har visserligen
inte någon sammanställning av hur mycket detta kostat det allmänna,
men det är säkerligen inte små summor. De ersättningar, som nu föreslås
att utbetalas till dem, som inte längre få importera tobaksvaror, måste anses
vara mycket stora. De äro säkerligen de största som utbetalats vid ett och
samma tillfälle. Det är inte utan att kanske hela utskottet har sagt sig, att
de ersättningar, som här föreslås, äro tilltagna så högt, att tobaksimportörerna
borde vara belåtna. De säga emellertid själva, att de inte äro fullt nöjda
med ersättningarna, men vid närmare eftertanke skulle de säkerligen erkänna,
att det i propositionen föreslagits synnerligen generösa erbjudanden. Trots
betänkligheter på en del punkter har emellertid utskottet stannat för att antaga
propositionen i hopp örn att den skall leda till en bättre reglering av
tobakshandeln här i riket.

Osakkunnig som jag är i fråga örn detaljerna skall jag inte ge mig in på
dessa, då det säkerligen blir andra talare, vilka sysslat med dessa frågor mer
än jag, som komma att ta upp dem till närmare belysning, örn så erfordras.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Onsdagen den 2 juni 1943 f. m.

Nr 21.

Lag angående statsmonopol å tillverkning och import av tobaksvaror m. m.

(Forts.)

Herr Henriksson: Herr talman! Till skillnad från herr De Geer skulle jag
vilja uttrycka min stora tillfredsställelse över att vi nu äntligen stå inför en
lösning av detta problem angående tobaksimporten och tobakshandeln. Det är
en tvistefråga och en irritationsfråga,- som är lika gammal som det svenska tobaksmonopolet.
Herr De Geer ställde sig'' i sitt anförande pa den absoluta^ frihetens
linje, när det gällde handeln med tobak. Emellertid måste jag säga,
att herr De Geer är litet sent ute, därför att den stora principfrågan knäcktes
vid 1914 års riksdag. Vad vi nu i dag stå i begrepp__att göra är endast en
konsekvens av vad som skedde 1914. Att man redan då. eller rättare sagt att
redan 1911 års utredning hade den saken klar för sig skulle jag vilja belysa
genom att återgiva vad 1938 års tobaksutredning refererar beträffande 1911
års betänkande. 1938 års tobaksutredning säger därom följande: »I nämnda
betänkande framhölls, att de i utlandet existerande tobaksmonopolen i allmänhet
vore anordnade såsom fullständiga monopol. Ett dylikt fullständigt monopol
innebure, att staten för sig förbehållit uteslutande rätt att inom landet odla
eller låta för monopolets räkning odla tobak, att importera tobak och tobaksfabrikat,
att tillverka tobaksfabrikat samt att avyttra tobaksfabnkaten genom
därtill antagna försäljare. Efter en redogörelse för olika former av partiella
monopol uttalade kommitterade, att det vid övervägande av frågan, vilken form
som skulle vara att förorda för ett tobaksmonopol i vårt land, synts kommitterade
att valet endast kunde stå mellan fullständigt monopol och ett sådant
partiellt monopol, enligt vilket staten skulle övertaga tillverkningen och importen
av tobaksvaror medan handeln med monopolets varor i stället för
att ske genom särskilt koncessionerade försäljare — skulle förbli en fri näring.
Övriga former för partiella tobaksmonopol hade, yttrade kommitterade,
oavsett tekniska bristfälligheter, både i teorien ansetts såsom och i praktiken
visat sig vara endast övergångsformer, vilka konsekvent utmynnade i övergång
förr eller senare till fullständigt monopol.»

Herr talman! Detta är vad som nu har skett. Vi ha kommit i det läget,
att vi äro nödsakade att införa ett fullständigare monopol. Jag har deltagit i
1938 års tobakshandelsutredning, vars förslag propositionen bygger på. Personligen
är jag principiellt motståndare till monopol, men jag anser, att man
i detta fall icke har att taga ställning till principen, utan man har att taga
ställning till följderna av det beslut, som 1914 års riksdag fattade.

Här bär nu under en lång följd av år det statliga tobaksmonopolet uppträtt
såsom konkurrent till de enskilda importörerna, och riksdagen har även varit
med om att besluta angående grunderna för hur denna konkurrens skall försiggå.
Det är på denna punkt man kommer in på en del något besvärliga problem.
Samhället, som ju bör företräda den objektiva rätten, har blivit frestat
av sina egna ekonomiska intressen, vilka taga sig uttryck i monopolets verksamhet.
Följden har blivit, att vi icke haft en konkurrens på likvärdiga grunder,
ty varje gång importen visat sin konkurrensförmåga och haft möjlighet
att öka sin omsättning och utvidga sin kundkrets, har riksdagen på förslag av
monopolet och Kungl. Maj :t fattat beslut att genomföra sådana skatteändringar,
att importen blivit högst väsentligt hårdare beskattad än den inhemska tillverkningen.
Där är alltså utgångspunkten för det läge, som vi sedan kommit
till. Hela tiden har statens intresse att ia ut mer och mer pengar från tobakshandeln
varit utslagsgivande, och samtidigt har monopolets intresse av att få
mer skydd gjort sig gällande. På det viset ha vi fått vad jag skulle vilja kalla
en haltande beskattning på importvaror och varor av inhemsk tillverkning,
varigenom situationen för importörerna blivit absolut hopplös. De ha icke kun -

Nr 21.

Onsdagen den 2 juni 1943 £. m.

Lag angående statsmonopol a tillverkning och import av tohaksvaror m m

(Forts.)

nät fylla den funktion, som man avsåg att de skulle fylla, när man år 1914
lät importen vara »fri». _ Då sade man, att importen skulle finnas för att utgöra
ett korrektiv mot missförhållanden i fråga örn monopolets tillverkning och
arbetssätt. I själva verket har det blivit på det sättet, att importen för att
överhuvud taget få rum med skatterna i sina kalkyler dels fått mer och mer
pressa inköpspriserna, vilket haft till följd att kvaliteterna försämrats, och att
importen sålunda icke kunnat utöva någon stimulerande inverkan på monopolets
verksamhet, och dels måst pressa de anställdas villkor undan för undan.

Herr De Geer framhöll, att han i dagens läge icke ansåg det riktigt att göra
en sadan här inlösen beträffande en grupp importörer, då det funnes många
andra importörer, som haft svårigheter till följd av avspärrningen. Jag vill
påpeka, att det icke är det problemet, som föreligger till bedömande nu. Frågan
örn tobaksimporten togs upp till behandling och var klar till sina konsekvenser
redan innan vi råkat in i nuvarande läge beträffande avspärrningen utifrån.

6rr Geer satte vidare i fråga, huruvida nu alla möjligheter att komma
till en annan ordning vore uttömda. Ja, det finns, såvitt jag förstår, bara ett
satt, varigenom man skulle kunna bibehålla importen, och det vöre att likställa
importvarorna och den^ inhemska produktionen i beskattningshänseende. Men
^an..Pj ne/ade en sådan lösning, komme monopolets och statens intresse av
att oförändrad bibehålla den produktionsapparat, som man skapat inom monopolet,
att göra sig gällande, och då komme man vid varje tillfälle, då importen
tenderade att lägga under sig en större del av marknaden, att från monopolet
framställa krav pa ökat skydd. Det där ha vi hållit på med i så många år,
att det till giulio visat sig, att vi icke längre kunna fortsätta på den vägen. Det
finns alitsa icke något annat alternativ här än att låta också importen ingå i
monopolet, och det är en konsekvens, som man redan i 1911 års utredning hade
klart tor sig att vi skulle komma fram till.

Sedan berörde herr De Geer också detaljhandeln och dess ställning. Han
yttrade i det sammanhanget, att han icke kunde förstå, varför man skulle ha
taststallda rabatter inom brukshandeln, när något sådant icke gällde beträffande
handeln med karameller och dylikt. Detta är beroende på att staten, när
den skattelagda monopolvaran försäljes, vill fixera priset både för allmänheten
och tor återförsäljarna. Det är. en grundläggande bestämmelse i monopolförordningen,
att man icke far sälja annat än till åsätta priser. Eftersom statens
ekonomiska intressen skola tillvaratagas, kan man svårligen lämna marknaden
fri för vilket pris som helst på en tobaksvara.

Vad härefter beträffar koncessionssystemet är jag principiellt motståndare
till ett sadant system. Skulle man införa något dylikt inom tobakshandeln,
skulle man snart stöta på samma problem, som uppkommit beträffande de s k
droskägareänkorna i Stockholm, och vilket man icke funnit någon lösning på
Jag förmenar sålunda, att den enskilde detaljisten skall ha möjlighet att förfoga
över sm rörelse. Endast på en punkt har man velat införa en reglering, i
d^p..a^ maa i större städer skulle ta en kontroll över nyetablerandet av tobaksaffärer,
så att man i framtiden icke skulle behöva riskera att finna försäljningsställen
med sa liten omsättning, att rörelsen icke vore bärande och icke
kunde fylla sin funktion som tobaksdistributör vare sig ur konsumenternas
eller tobaksmonopolets synpunkt.

Herr talman! Jag vill framhålla, att jag för min del anser, att huvudprinci?er?fa
1 det föreliggande förslaget äro tillfredsställande, alltså principerna beträffande
ordnandet i fortsättningen av importhandeln och detaljhandeln. Dessa
principer äro också till väsentlig del överensstämmande med det förslag, som
1938 års utredning framlagt. Det är endast på ett par punkter rörande ersätt -

Onsdagen den 2 juni 1943 f. ra.

Nr 21.

Lag angående statsmonopol å tillverkning och import av tobaksvarör m. m.

(Forts.)

ningsfrågan, som jag skulle vilja göra några erinringar. Jag skulle därvid
vilja betona, att man, när man betraktar denna fråga, mäste halla i minnet de
skäl, som föranlett, att tobaksimporten kommit i det läge, där den beimner
sig. Skälen ha varit statens ekonomiska intressen, vilka tagit sig uttryck i
monopolets verksamhet och vilka medfört, att staten ständigt försvarat importens
möjligheter att arbeta och att komma till ett tillfredsställande ekonomiskt

Såsom jag tidigare framhöll har utvecklingen blivit sådan, att de hos tobaksimportörerna
anställda ständigt fått se sina villkor försämrade och i dagens
läge torde villkoren för dessa anställda vara allt annat an tillfredsställande.
Vad beträffar ersättningen till de anställda ha de sakkunniga för sin de
föreslagit, att man skulle efter vissa principer utbetala livräntor, utgående
efter medelinkomst. De sakkunniga föreslogo, att man för personer med den
längsta anställningstiden skulle låta livräntan utgå med 75 procent av medelårsinkomsten.
När frågan var ute på remiss och behandlades av tobaksmonopolet
framhöll monopolet, att dess anställda inte hade mer än 60 procent av
lönen i pension. Från monopolets sida yrkade man därför pa en sänkning av
de föreslagna 75 procenten till 60 procent. Jag vill emellertid framhålla, att
då utredningsmännen föreslogo 75 procent var detta inte alldeles gripet ur
luften Jag skulle i detta sammanhang endast vilja återge ett stycke i de sakkunnigas
betänkande, som rör just den här saken. De sakkunniga saga: »Vad
de inom tobaksimporten anställda angår synes vidare en särskild omständighet
böra tillbörligt beaktas. Av såväl arbetsgivare som anställda inom branschen
har gjorts gällande, att importnäringens svårigheter nödvändiggjort en mycket
låg lönestandard för importörernas personal. Vid verkställda undersökningar
ha vi ansett detta påstående vinna bekräftelse. Till stod för detta uttalande
kan exempelvis anföras, att genomsnittslönen till de hos grossisterna anställda
manliga kontoristerna år 1938 synes lia utgjort allenast s/s av medelinkomsten
samma år för motsvarande personalgrupp hos monopolbolaget. Hos grossisterna
anställda kassörskor ha uppburit föga mer än hälften (56 procent) av medelinkomsten
för samma kategori av bolagets personal. Vid bedömandet av dessa
siffror bör märkas, att avsevärt större del av grossisternas personal an av bolagets
har sin verksamhet förlagd till den högsta dyrorten (Stockholm). Vidare
kan nämnas, att manlig lagerpersonal hos grossistfirmor i Stockholm
år 1938 i genomsnitt uppnådde en lön av allenast 2,422 kronor.»

Detta var alltså motivet till att de sakkunniga för sm del forordade. att en
livränta skulle utgå med 75 procent av medelårsinkomsten Jag mäste beklaga,
att den motion, som här har väckts med yrkande örn en förändring av Kungl.
Maj-ts förslag på denna punkt, icke har av utskottet beaktats. Jag anser, att
man i nuvarande läge borde ta något större hänsyn till den personal som pa
detta sätt blir ställd utan arbete. Jag tillåter mig därför yrka, att J, 11 oell
13 §§ i förslaget till ersättnings förordning ändras så, att den procentsats, varmed
"livräntorna skola utgå. bestämmes till 75 procent i stallet för föreslagna

^^Till slut skulle jag vilja Bliga ett par ord örn beräkningen av importörernas
goodwillersättning. Det framhålles i förslaget, att vid beräkningen av denna
ersättning skall först från årsresultatet dragas av gottgörelse för ranta a eget
kapital, och att denna Tillita skall beräknas elter o procent. En sadan beräkning
torde emellertid icke vara rättvis, eftersom medelrnntan under baspenoden
bär legat avsevärt under 5 procent. I de remissyl frandén över förslagen
sorn ingått, har man också framhållit detta. Jag vill erinra örn att kommerskollegium
för sin del förordat, att nian vid beräknandet av goodwillersaftnmgen

Nr 21.

Onsdagen den 2 juni 1943 f.

Lag angående statsmonopol å tillverkning och import av tohaksvaror m rn

(h orts.)

skulle tillämpa en räntesats av 4 procent, oell samma uppfattning har framlorts
av ett flertal av de handelskammare och andra näringsorganisationer
som yttrat sig över forslaget, dag anser även för min del, att det föreslagna
eraknmgssattet ar orättvist med hänsyn till att det allmänna ränteläget under
basperioden holl sig vid omkring 3 procent. Jag yrkar därför, herr talman,
att 8 § andra stycket i forslaget till ersättmngsförordning ändras så, att vid
bestammandet av medelhandelsvinsten ränta å det egna kapitalet skall beräknas
elter 3 procent och icke, såsom enligt förslaget, efter 5 procent.

Ja, herr talman, detta var de synpunkter, som jag hade på denna fråga.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Jag skall inte taga upp någon dispyt
med herr Henriksson örn vad som skapat det läge, där vi befinna oss i dag,
d. v. s. örn det ar statsmakternas eller monopolbolagets fel, eller örn det är den
allmänna utvecklingen, som fört det dithän. Jag kan inte förstå, att de personer,
som i allmänhet ingenting lia emot att skydda svenskt arbete när det
ligger i enskild hand, plötsligt mista allt intresse för att skydda svenskt arbete,
nar det ligger i det allmännas hand.

,Jaf begärde ordet närmast i anledning av herr De Geers anförande. Han
tgick ifrån att vi vöre i färd med att begå en orättvisa genom att sätta dessa
företagare i ett annat lage jämfört med importörer av andra varor. Herr De Geer
förmenade, att det skulle vara betydligt billigare att taga krisen som utgångspunkt
vid beräkningen ay ersättningarna. Självfallet kan man tvista på den
punkten. Man kan naturligtvis säga, att 1940, 1941 och 1942, då krisen avsevart
försämra! tobaksimportörernas ställning, skulle räknas som basår för
ersättningarnas beräknande. Man kan vidare säga, att man överhuvud taget
VM® bryr S1g örn detta problem utan låter det lösa sig självt. Det skulle säkerligen
vara det allra billigaste sättet, om statsmakterna bedreve en politik, som
mäste leda till den fria importens avskaffande och importörernas utsvältande.
Denna väg skulle dock något fördröja problemets lösning. Emellertid har ingen
velat ga den vägen, utan nian har ansett, att man borde uppträda något gentilare
Herr De Geer förklarade att importen borde vara kvar på enskild hand.
Herr De Geer har deltagit i behandlingen av denna fråga i utskottet, och han
bor inte vara främmande för att det är omöjligt att bibehålla importen fri på
det satt, som man 1914 utgick ifrån, om inte staten träder emellan och unge e

tCr idei 1\njer’ S°-m 161T Henriksson här utvecklade, garanterar, att
importörerna skola ha en^viss andel av den allmänna konsumtionen. Jag skulle
inte tro, att den linjen pa_något sätt är mera överensstämmande med herr De
{?e®rlplP1<jlpiel!a inställning än den som Kungl. Maj :t och utskottet ha valt.
Det förefaller mig tvärtom, som örn herr De Geer — liksom jag personligen —
skulle resa principiella invändningar av mycket starkare art mot en sådan statsslagetSrad
pnvahmport än vad man kan Söra. mot det här föreliggande förlag
tror att vi kommit i det läge, då det inte finns någon annan möjlighet
!^XdnrUPiP cleTsTsa1fo+rballanden än att bifalla Kungl. Maj:ts av utskottet tillstyrkta
förslag. Utskottet utvecklar pa sid. 9 i utlåtandet, att riskerna med det
nya systemet inte kunna vara särskilt stora vare sig ur konsumenternas, det
a? f 6ri tobakshandlamas synpunkt. Det är sörjt för att allmänhetens
intresse inte skall tradas för nara genom att tobakshandlarna lia rätt att
rekvirera tobaksvaror hos monopolbolaget samt genom den övervakande verksamhet,
som skall utövas av tobaksnämnden.

Beträffande detaljisthandelns upprätthållande kan jag säga. att jag på de väsentligaste
punkterna ger herr De Geer rätt. Jag skulle dock inte i likhet Jed

Onsdagen den 2 juni 1943 f. m.

Nr 21.

Lag angående statsmonopol å tillverkning och import av tobaksvaror m. m.

(Forts.)

vad han yttrade vilja säga, att riksdagen är inkompetent att bestämma örn rabattsatserna
lii. m. Jag skulle vilja formulera det så, att riksdagen är något
för känslig för att med det erforderliga förståndet handha dessa ting. Så långt
äro vi överens. Jag tror, att man under de gångna åren inte minst med tanke
på de båda inlösningsförfaranden, som verkställts och som sammanlagt kostat
staten cirka 7 miljoner kronor, bibragts den uppfattningen, att det är nödvändigt
att söka ordna upp denna sak, och att det därvidlag icke är rabattsatserna,
som spela den stora rollen, utan att det avgörande är antalet av små tobaksaffärer,
som överhuvud taget icke kunna stå sig i konkurrensen, affärer vilka
-— om man skulle följa den linje, som herr De Geer här förfäktat •— skulle
slås ut eller, såsom det sagts på något håll, komma på fattigvården. Det är
bara detta man har att välja mellan, örn staten av rent sociala skäl anser
sig bör träda till och ordna upp detta problem på sätt, som nu av Kungl.
Majit föreslås.

Herr De Geer tryckte sig mycket starkt intill den sakkunnige herr Bärg i
Katrineholm och förklarade, att så och så har herr Bärg sagt. På basis av herr
Bärgs resonemang kom herr De Geer sedan fram till ett avslagsyrkande. Herr
talman, jag godtar herr Bärg i Katrineholm såsom verkligt sakkunnig i det här
avseendet. Emellertid föreligger den egendomligheten, att då denne verkligt
sakkunnige drar konsekvenserna av sitt resonemang, kommer han fram till ett
tillstyrkande av det här föreliggande förslaget, under det att den mindre sakkunnige
herr De Geer med utgångspunkt från samma resonemang kommer fram
till ett avstyrkande av förslaget.

Jag tror, att man kan säga, att det steg, som nu föreslås av utskottet, är
ett steg mot det mål, som även herr De Geer strävar efter, nämligen att få ordning
och reda i förhållandena, så att tobaksmonopolet i fortsättningen, när det
gäller städerna och de stadsliknande samhällena, kan ordna upp distributionsoch
försäljningsapparaten efter de affärsmässiga linjer, som herr De Geer gjorde
sig till tolk för.

Örn man icke tar detta steg, betraktar jag det som uteslutet att kunna göra
den upprensning, som behövs, men om man tar steget, är man inne på en väg,
som leder till ett uppordnande av dessa förhållanden.

Låt mig sedan till sist säga endast några ord örn det förslag herr Henriksson
ställde. Utskottet har mycket ingående behandlat dessa ersättningsproblem.
Trots att vi betraktade Kungl. Maj :ts ersättningslinjer såsom rimliga och
fyllande alla de krav, som i det här sammanhanget kunde ställas, ha vi föreslagit
ytterligare en förmån för de ersättningsberättigade, nämligen att en rörelse
då det gäller beräknandet av dess handelsvinst icke skall belastas med
värnskatt. Jag gör mig icke skyldig till någon överdrift, örn jag säger, att utskottet
i dess helhet betraktar de ersättningslinjer, vilka bär bjudas, såsom inte
endast rimliga och fyllande billighetens, krav utan även såsom tämligen generösa.
Man kan i detta fall vara generös, herr Henriksson, långt mer generös
än om det gällt en större kår. Det rör sig här om ett så ringa antal, omkring
150 personer. Hade det i stället varit fråga örn t. ex. 15,000 personer, hade vi
icke på långt när kunnat godtaga ersättningsgrunder av den omfattning, som
här föreligger.

Vid bedömandet av dessa frågor kan nian självfallet icke komma ifrån att
det i vissa speciella, fall kan inträffa ting, som man anser icke borde inträffa.
Det är härvidlag fråga om förhållandet mellan de olika företagarna och mellan
de olika anställda. Men på denna punkt lia, ju såväl Kungl. Maj it som utskottet
sagt, att 14 § i förordningen bör tillgripas, så att icke ett strikt tilliimpande
av ersättningsbestämmelserna leder till konsekvenser, olämpliga såväl ur stats -

Nr 21.

Onsdagen den 2 juni 1943 f. m.

Lag angående statsmonopol å tillverkning och import av tobahsvarör m. m.

(Forts.)

verkets som de ersättningsberättigades synpunkt. Detta betyder icke, att man
kan bryta mot grunderna och huvudprinciperna, men det betyder, att man i fall,
där det är behövligt, kan så att säga lämpa efter lägenhet.

_ Jag tror, herr talman, att vill man bringa ur världen en gammal stridsfråga,
vilken ■— såsom herr Henriksson uttryckte sig — vållat mycken irritation och
många gånger en onödig irritation, då bör man nu vara beredd att handla genom
att bifalla utskottets här föreliggande hemställan. Jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan i dess helhet.

Herr von Friesen: Herr talman! Det förslag, som föreligger från utskottets
sida och som i allt väsentligt ansluter sig till Kungl. Maj :ts synpunkter, innebär
ju att grossistimportörerna försvinna och deras verksamhet inlöses av staten
medan detaljimportörerna bibehållas, dock med starkt beskuren vinstmarginal.
Det är för mitt sätt att se ganska uppenbart, att detta innebär från principiell
synpunkt en betydande avvikelse från de riktlinjer som uppdrogos 1914.
Detta vare sagt med anledning av vad herr Henriksson yttrade i denna fråga.
Det är välbekant, yttrade herr De Geer, att Svenska tobaksmonopolet självt undanbett
sig den förmån av fullständigt monopol som här föreslås. Monopolet
har här visat sig behjärta konkurrensens betydelse även för den egna verksamhetens
främjande. Ur den synpunkt som bör vara vägledande — konsumentens
— är denna importkonkurrens värdefull, ty samtidigt som den tillgodoser smaken
för goda utländska tobaksvaror, så stimulerar den den inhemska tillverkningen
att försöka hålla en nivå, som med hänsyn till smak och pris blir konkurrenskraftig
med den utländska varan.

Vad är det nu för skäl, som motivera inlösen av importörerna? Det är, som
vi alla veta, deras egen framställning. Ingen skall här bestrida — och det har
ju inte heller reservanten herr De Geer gjort — deras svårigheter under nuvarande
förhållanden. Man kan också med fog fråga sig: hur mångå likartade
företag arbeta icke med svårigheter under avspärrningen? Finansministern anser
uppenbarligen tillfället gynnsamt — även örn han i någon mån söker dölja
det — att förverkliga ett önskemål som bör vara av principiell betydelse för
honom själv. Då han ju som bekant är en både intelligent, målmedveten och viljekraftig
man, kan man fullt ut förstå honom.

Men hade inte riksdagen bort säga sig, att här fanns ingen fara i dröjsmål.
Varför inte vänta till efter kriget med alla de förändringar av handelsförhållandena,
som då komma att inträda. Enligt mitt förmenande hade utskottet bort
avslå propositionen enbart med hänvisning till det extraordinära läget. Den utredning
på vilken finansministern grundar sin proposition till riksdagen är ju
baserad på ett förslag, som uteslutande tar hänsyn till fredsförhållanden. Det
har påpekats, att förhållandena beträffande tobakshandeln intaga en särställning.
Men uppenbart är, att ett bifall till Kungl. Maj :ts förslag och till utskottets
hemställan kommer att uppmuntra importörer av andra varor, som med oro
se sin omsättning allvarligt minskad under det långa kriget, att begära samma
förmån av staten. För den som principiellt ingenting har emot statsdrift eller
av staten subventionerad verksamhet är det ju ingenting betänkligt med ett sådant
resonemang. Det vore bättre för vårt näringsliv, örn staten hölles utanför
sådana här transaktioner.

I den av mig avlämnade motionen har jag helt förbigått detaljhandelns ordnande,
men även beträffande denna fråga inger utskottets på Kungl. Maj:ts
förslag grundade yrkande allvarliga betänkligheter. Jag tänker på den nyetableringskontroll
som föreslås.

För mitt sätt att se är det farligt att på förhand dekretera vilka som skola

Onsdagen den 2 juni 1943 f. ra.

Nr 21.

Lag angående statsnwnopol å tillverkning och import av tobaksvarör m. rn.

(Forts.)

få kompetens som innehavare av detaljaffär. En genomförd nyetableringskontroll
medför förpliktelse att stödja alla oundvikliga misslyckanden. Och inom
affärslivet måste man räkna med misslyckanden. Det är föga sporrande för den
initiativrike och duglige, örn han vet, att hans mindre väl rustade konkurrent
alltid till sist kommer att få sitt på det torra. Rätten att misslyckas hör till de
mänskliga rättigheterna, och här driver man trygghetskravet in absurdum. Konkurrensen
inom detaljhandeln gynnar nämligen konsumenten, den part, vars intresse
vi alltid måste bevaka. Affären är till för allmänhetens skull, och det är
icke allmänheten som skall betala de misslyckade affärsmännen.

Lyckligtvis ha vi inom vårt land en väldig ekonomisk organisation, som bevakar
konsumenternas rätt. Det är Kooperativa förbundet. Det är intressant att
se, hur detta, som från början misstänktes för att vara ett mycket aggressivt
monopolföretag, som skulle i mycket allvarlig grad skada den s. k. fria eller —
som man många gånger uttryckt det — den lojala handeln, nu framstår som
den mest konsekventa och rakryggade företrädaren för en i bästa mening liberal
ekonomisk politik. Med skärpa har detta förbunds ledning framhållit för
kammarens ledamöter välbekanta synpunkter, i stort sett likartade med dem,
som jag här tillåtit mig anföra. Jag skulle vilja be de av kammarens ledamöter,
som ännu icke tagit slutlig ställning till denna fråga, att studera det aktstycke
som väl kommit samtliga riksdagsledamöter till handa från kooperativa förbundets
eida.

Jag skall bara tillåta mig att med några få ord citera ur en skrivelse från
Kooperativa förbundet, som kom härom dagen. Den är daterad den 26 maj detta
år. I den påpekas, att Kooperativa förbundet i skrivelse till utskottet framhållit,
att en nyetableringsspärr inom tobakshandeln skulle komma att anföras
som ett märkligt exempel och som stöd för önskemål och krav i skråmonopolistisk
riktning från den privata detaljhandeln. I den nya skrivelsen anföres, att
riktigheten av nämnda uttalande framgår därav, att det är bekant, att köpmännen
redan kommit med krav på restriktiva åtgärder i samma riktning. Vid en
uppvaktning av köpmännen hos regeringen har gjorts gällande, att »nyetableringskontrollen
är ett nödvändigt led i rationaliseringssträvandena inom icke
blott enskild handel utan även inom konsumentkooperationen». Det har också
från det hållet framförts krav på s. k. legala kompetensvillkor för handelsutövare
för att åstadkomma spärr mot nyetablering. Efter att ha anfört detta tilllägger
Kooperativa förbundet: »Om detta bifölles, komme den tävlan, som nu
pågår mellan olika former inom varudistributionen, att allvarligt hämmas. Det
är dock nödvändigt, att denna form av tävlan bevaras, då den gemensamma
prissättning, som tillämpas av köpmännen, eljest bleve dominerande.»

Det är kanske en upp- och nedvänd tid när man får höra sådana kraftord
från just detta mäktiga storföretag. Med den kännedom jag har örn de mångå,
hängivet arbetande anhängare av konsumentskooperationens idé, som finnas här i
kammaren, finner jag det knappast förmätet att hoppas, att åtminstone en del
av dem skola visa sig behjärta de synpunkter, som företagets ledning här har
givit uttryck åt. Det kan väl ändå icke vara på det sättet, att synpunkterna hos
de mera breda lagren, örn jag så får säga, av denna rörelse i verkligheten äro
annorlunda än de som förfäktas av förbundets ledning.

Med åberopande av vad jag här har anfört tillåter jag mig, herr talman, att
yrka bifall till den reservation, som till utskottets utlåtande är fogad av herr
De Geer.

Herr Henriksson erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Både herr von Friesen och herr De Geer gjorde det felslutet, att de

Nr 21.

Onsdagen den 2 juni 1943 f. m.

Lag angående statsmonopol å tillverkning och import av tobaksvaror m. ni.

(Forts.)

betraktade deri fråga om tobaksimporten, som vi behandla i dag, såsom en följd
av den existerande krisen och avspärrningen. Man kan ingalunda göra den
jämförelse herrarna gjorde mellan andra importörer, som nu blivit avstängda
från import, och denna grupp av importörer, tobakshandlarna. Den senare
frågan var klar till sina konsekvenser redan före det nu uppkomna läget.
Utredningen härom var också klar före krisen, och Kungl. Majit hade börjat
arbetet med frågan redan dessförinnan. Att fullföljandet av saken sker
nu under krisen är en sak för sig, och av detta förhållande kunna vi alltså
icke draga några slutsatser eller konsekvenser.

När jag hörde herr von Friesen, gjorde jag slutligen den reflexionen, att
—— efter vad jag vill minnas —• folkpartiet och dess representanter vid valtillfällena
mycket bestämt bruka deklarera, att de företräda de enskilda företagarnas
och i synnerhet de enskilda småföretagarnas intressen. Under sådana
förhållanden är det rätt förvånande att höra herr von Friesens oförbehållsamma
rekommendation av konsumentkooperationen och dess idéer med
vad därtill hör. Jag tror, att det skall bli av intresse för företagarna att kunna
notera detta.

Vidare yttrade:

Herr De Geer: Herr talman! Herr Olsson i Gävle förde på tal herr Bärgs
i Katrineholm sakkunskap, vilken jag för min del gärna vill vitsorda.

Herr Olsson i Gävle framhöll emellertid i fortsättningen av sitt anförande,
att jag på grund av samma sakkunskap kommit till ett annat yrkande än
herr Bärg själv gjort. Jag medger, att jag besitter mindre sakkunskap än
herr Bärg i Katrineholm, men jag vägrar i alla fall att följa med herr Olsson,
när han drar sina slutsatser. Här är icke sakkunskap avgörande för frågans
bedömning. Detta framgick också av herr Olssons andra yttrande, i vilket
han ställde alternativet fattigvård eller statsskydd. Jag medger att, örn vi
gå koncessionsvägen och med statstvång dra in en hel del av detaljhandlarna,
detta alternativ kan ställas. Men det är just den vägen, som jag, såväl när
det gäller importörerna som när det gäller detaljhandlarna, vill avråda från.
Vi ha en annan hjälpare för att kunna sanera detaljhandeln, och den heter
konkurrens, fri konkurrens, herr Henriksson! Det är just konkurrensen Kooperativa
förbundet på sista tiden brutit en lans för. Och i den utsträckning
Kooperativa förbundet kämpar för den fria konkurrensen, följa vi med även
för folkpartiets vidkommande.

oDen fria konkurrensen på tobakshandelns område berörde jag i mitt föregående
anförande på tal örn bundenheten vid rabatterna. Jag ifrågasätter till
och med varför vi skola behöva lia särskilda tobakshandlare. Låt tobaksvarorna
säljas litet varstans, och låt tobakshandlarna konkurrera örn rabatterna,
så som karamellförsäljarna få göra, även när det gäller en enda koncerns
varor. Men, säger herr Henriksson, det finns ett hinder, nämligen monopolförordningen
av anno 1914. Ja men, herr talman, mina damer och herrar,
ha vi icke större bekymmer här i riksdagen än att riva ner sådana barriärer,
som heta lagar och förordningar, så behöver detta icke vålla svårigheter,
ty vi sysselsätta oss ju i stor utsträckning just med sådant. Sådana
hinder, herr Henriksson, böra vi kunna komma överens örn att vi kunna
riva ner.

Herr Henriksson yttrade ingenting örn rabatternas storlek. Jag antar därför,
att han delar min åsikt i det avseendet.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Onsdagen den 2 juni 1943 f. m.

Nr 21.

Lag angående statsmonopol å tillverkning och import av tobaksvarör m. m.

(Forts.)

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Jag hoppas, att herr De Geer icke fattade
mig på det sättet, att jag skulle lia menat, att han vore mindre sakkunnig
i allting. Jag menade endast, att herr De Geer var mindre sakkunnig i fråga
om tobak. I fråga om järn tror jag, att han är mera sakkunnig än herr Bärg
i Katrineholm.

Det var emellertid icke detta vi skulle tvista örn. Det gäller i stället frågan
huruvida man kunde befara, att andra enskilda importörer än tobaksimportörerna
skulle kunna resa samma krav som dessa, så att detta skulle
komma att bliva inkörsporten för sådana krav från alla dem, som fått sin
importhandel begränsad på grund av avspärrningen m. m. Det kunna de naturligtvis
icke, ty det är ju den skillnaden mellan tobaksimporten och annan
import, att staten behärskar hela tillverkningen av tobak inom landet. Det
finns en enda företagare på detta område, och där det finns en företagare,
som dominerar på detta sätt, så plägar han — jag har t. o. m. sett en och
annan enskild företagare, som har dominerat ett område på detta sätt —
uppträda med tämligen vid social blick, och det är ingenting annat än det
som staten gör i detta fall.

Beträffande Kooperativa förbundets varningar vill jag säga herr von Friesen,
att jag är villig att lyssna till varningar från alla håll, men jag kan icke
ett ögonblick inse, att ett ordnande av denna fråga skulle innebära, att riksdagen
toge ställning till spörsmålet örn köpmännens framställning örn koncessionstvång
för vanlig allmän handel. Det är en annan sak, och när den saken
blir aktuell, få vi resonera om den. Att vi i och med ett beslut i nu föreliggande
fråga i enlighet med utskottets förslag skulle lägga en grundval för
eller skapa ett prejudikat för den saken är en orimlig tolkning, ty den övriga
handeln står ju icke i något sådant förhållande till staten såsom företagare
som tobaksimportörerna och tobakshandlarna göra.

Sedan vill jag säga, att jag med mycket stort intresse läst Kooperativa
förbundets framställning ävensom tobaksimportörernas och många andras
framställningar. Bevillningsutskottet har nämligen uppvaktats från många
håll i den föreliggande frågan. Jag har också lagt märke till att Kooperativa
förbundet i sin skrivelse talar många vackra ord örn vilken betydande gärning
för konsumenterna, som tobaksimportörerna ha gjort, exempelvis när det
gällt virginiacigarretternas genombrott i Sverige. Kanske herr von Friesen
känner igen detta. Det kan ju, herr talman, tänkas, att den som vet litet
mer än som står skrivet i handlingarna icke tar så allvarligt på den saken.
Detta genombrott och denna utomordentliga insats böra nämligen ses mot
bakgrunden av att tobaksmonopolets ledning och styrelse ur folkhälsans synpunkt
vägrade att taga upp en produktion av virginiacigaretter. Örn man därtill
lägger, att det finns en gemensam styrelseledamot i tobaksmonopolet och
Kooperativa förbundet, så tycker jag, att jag är tämligen garderad, då jag
icke tager hela detta resonemang alltför allvarligt. Jag tror, att man får
låta detta vara detta, ty den vänstra handen skall ju i allmänhet veta vad den
högra gör, och när så icke sker, tror jag icke, att man får bygga alltför mycket
på ett sådant resonemang.

Jag finner, herr talman, ingen som helst anledning att efter vad som förekommit
i denna debatt ändra det yrkande jag ställde i mitt förra anförande
om bifall till utskottets hemställan i dess helhet.

överläggningen var härmed slutad. Herr förste vice talmannen gav först
propositioner beträffande utskottets hemställan under punkten A) 1), nämligen
dels på bifall till utskottets berörda hemställan dels ock på avslag därå;
och biföll kammaren utskottets hemställan i denna del.

Nr 21.

Onsdagen den 2 juni 1943 f. m.

Lag angående statsmonopol å tillverkning och import av tohaksvarOr m. m.

(Forts.)

Härefter framställde herr förste vice talmannen beträffande punkten A)
2) till en början propositioner i fråga om 1—7 §§ av det i punkten intagna
författningsförslaget, nämligen dels på godkännnade av utskottets förslag till
lydelse av dessa paragrafer dels ock på avslag därå; och blev den av utskottet
föreslagna lydelsen av kammaren godkänd.

Herr förste vice talmannen framställde vidare beträffande 8 § av det i
punkten A) 2) intagna författningsförslaget propositioner på l:o) godkännande
av utskottets förslag till lydelse av ifrågavarande paragraf; 2:o) avslag
å utskottets berörda förslag; samt 3:o) godkännande av utskottets förslag
till lydelse av paragrafen med den ändring däri, som under överläggningen
föreslagits av herr Henriksson; och godkände kammaren utskottets förslag
till lydelse av paragrafen.

Härpå gav herr förste vice talmannen beträffande det under punkten A) 2)
framlagda författningsförslaget i övrigt propositioner på l:o) godkännande
av utskottets förslag till lydelse av författningen i angivna delar; 2:o) avslag
å utskottets berörda förslag; samt 3:o) godkännande av utskottets ifrågavarande
förslag med de ändringar däri, som under överläggningen yrkats av herr
Henriksson; och blev utskottets förslag i dessa delar av kammaren godkänt.

Slutligen framställde herr förste vice talmannen propositioner beträffande
utskottets hemställan i punkterna A) 3) samt B)—E) nämligen dels på bifall
till utskottets i dessa punkter gjorda hemställan dels ock på avslag därå;
och biföll kammaren utskottets hemställan i nu angivna delar.

§ 15.

Föredrogos vart efter annat:

första lagutskottets utlåtande, nr 38, i anledning av väckt motion angående
viss ändring av stadsplanelagen; samt

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
förlängd giltighet av gällande indelning i ortsgrupper jämlikt lagen
den 28 juni 1935 (nr 434) örn folkpensionering; och

nr 33, i anledning av väckt motion angående rätt för fattig, å sanatorium
vårdad lungsjuk att för personligt bruk uppbära del av sjukpension, m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

16.

Motioner om Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 34, i anledning av väckta mo vissa

ändring- Höner örn vissa ändringar i förordningen örn mödrahjälp.
ar i förord -

ningen orri
mödrahjälp.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde

Fru Johansson: Herr talman! Jag har väckt en motion örn utökning av
mödrahjälpen till 350 kronor, när tandvård ingår i mödrahjälpen. Utskottet
har ju icke till fullo tillstyrkt min motion, men i utlåtandet har man mycket
kraftigt understrukit nödvändigheten av den utökning av mödrahjälpen, som
jag påyrkat i motionen. Jag skall därför icke framställa något yrkande. Jag
har bara begärt ordet för att, när nu utskottet begär en skyndsam utredning,
uttrycka den förhoppningen, att den utredningen måtte ske så snart som möj -

Onsdagen den 2 juni 1943 f. m.

Nr 21.

Motioner örn vissa ändringar i förordningen om mödrahjälp. (Forts.)

ligt, så att det kanske kan framläggas förslag i ärendet vid en eventuell höst riksdag

i år.

Vidare yttrades ej. Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 17.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 35, i anledning av Kungl. Förslag till
Maj :ts proposition med förslag till förordning örn anställande av distrikts- ^r^täUandtav
barnmorskor m. m. jämte i anledning därav väckta motioner. distriktsbarn morskor

m. m.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Herr Hansson i Rubbestad: Herr talman! Vid punkt 33 på föredragningslistan
har andra kammaren redan fattat beslut angående statsbidrag till den
förebyggande mödra- och barnavården, och i detta ärende har statsutskottet
på sidan 20 gjort ett uttalande, som går stick i stäv mot vad andra lagutskottet
i nu föreliggande ärende sagt på sidan 16 i kommentaren till 9 §. Det gäller
reseersättning för barnmorska, som flyttas från ett distrikt till ett annat. Statsutskottet
har sagt, att denna kostnad i dylika fall bör bestridas av statsmedel.

Men andra lagutskottet säger, att utan uttryckligt stadgande torde gälla, att,
därest barnmorska jämlikt åläggande enligt 5 § flyttar från ett distrikt till
ett annat, skola flyttningskostnaderna bestridas av huvudmannen i det distrikt,
dit hon flyttar. Alltså menar andra lagutskottet, att kostnaderna skola bäras
av det landsting, dit barnmorskan flyttar, medan som sagt statsutskottet har
ansett, att i ett dylikt fall staten skall stå för kostnaderna. Eftersom riksdagen
redan har fattat sistnämnda beslut, hemställer jag, att man som en konsekvens
av detta beslut måtte stryka det uttalande, som finns i andra lagutskottets utlåtande
längst ned på sidan 16 och överst på sidan 17, alltså de ord som där
lyda: »Utan uttryckligt stadgande torde gälla, att, därest barnmorska jämlikt
åläggande enligt 5 § flyttar från ett distrikt till ett annat, flyttningskostnaderna
skola bestridas av huvudmannen i det distrikt, dit hon flyttar.»

Fröken Hesselgren: Herr talman! På andra lagutskottets vägnar vill jag
meddela, att utskottet icke har något emot en sådan ändring, varför utskottet
kan godtaga det förslag till strykning av viss del av motiveringen, som här är
framställt.

överläggningen var härmed slutad. Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring i avseende å motiveringen, varom yrkande
under överläggningen framställts av herr Hansson i Rubbestad; och fattade
kammaren beslut i enlighet med innehållet i den senare propositionen.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

§ 18.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 36, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag örn fortsatt giltighet av prisregleringslagen
den 30 juni 1942 (nr 459).

Utskottets hemställan bifölls.

Nr 21.

Onsdagen den 2 juni 1943 f. m.

§ 19.

4*ndeTilUät föredrogs andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 9, i an tandeav

ispe- ledning av motioner angående tillsättande av speciella organ för ekonomisk
cielia organ fiskeredskap, om utredning av de ekonomiska och sociala efterkrigsprobleför
ekonomisk men och örn tillsättande av ett auktoritativt organ för ekonomisk och social
/redsbered- försvarsberedskap.
skapt m. m.

I en inom andra kammaren väckt och till dess andra tillfälliga utskott
hänvisad motion, nr 9, hade herr Nilsson i Stockholm, to. fl. hemställt,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t begära tillsättande av
speciella organ för ekonomisk fredsberedskap,

dels ett sådant med uppgift att rent principiellt ange de allmänna riktlinjerna
för de åtgärder av ekonomisk och näringspolitisk art, som borde tillgripas
i samband med näringslivets omställning för fredsproduktion och
dels ett organ med uppgift att ange vägarna för hur dessa praktiskt skulle
omsättas i verkligheten och naturligt inlänkas i den redan befintliga produktionsprocessen.

I en annan motion, nr 221, hade fru Västberg to. fl. hemställt,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn skyndsam utredning
av de ekonomiska och sociala efterkrigsproblemen beträffande såväl
deras nationella som deras internationella aspekter.

Vidare hade fröken Hesselgren to. fl. i motion, nr 222, hemställt,
att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit hemställa om tillsättande
av ett auktoritativt organ för ekonomisk och social försvarsberedskap, som
kunde dels förbereda övergången från krigstidens till fredstidens ekonomi i
Sverige, dels planera för vårt lands deltagande i humanitära hjälpaktioner
för våra nordiska grannländer och i återuppbyggnadsarbetet inom dessa,
dels även hålla kontakten med den i andra länder pågående verksamhet, som
syftade till att uppdraga riktlinjer för en lösning av efterkrigstidens brännande
ekonomiska och sociala problem, och undersöka vilken roll Sverige därvid
kunde och borde spela.

Även dessa båda sistnämnda motioner hade hänvisats till andra tillfälliga
utskottet.

Utskottet hemställde, att andra kammaren för sin del måtte besluta, att i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla örn tillsättande vid lämplig tidpunkt av
särskilt organ med uppgift att undersöka hur näringslivets omställning till
fredsproduktion borde ske och vilka praktiska åtgärder, som för detta ändamål
kunde vidtagas, samt hur de sociala efterkrigsproblemen borde lösas,
varvid hänsyn till internationella förhållanden och humanitära hjälpåtgärder
borde tagas.

Reservation hade avgivits av herrar Nilsson i Göingegården och Ljungberg,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att andra kammaren för sin del måtte
besluta i anledning av motionerna lii 9, 221 och 222 att i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla örn tillsättande vid lämplig tidpunkt av en kommitté med uppgift
att dels undersöka, vilka praktiska och administrativa åtgärder som böra av
staten vidtagas i samband med avveckling av nuvarande krisåtgärder ävensom
näringslivets och arbetsmarknadens omställning för fredsproduktion, dels ock
planera för vårt lands deltagande i humanitära hjälpaktioner för våra nordiska
grannländer och återuppbyggnadsarbetet inom dessa.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvidi

Herr andre vice talmannen Österström: Herr talman! Het nu föreliggande
utskottsutlåtandet har ju mottagits med viss uppmärksamhet, något som av

Onsdagen den 2 juni 1943 f. m.

Nr 21.

Motioner angående tillsättande av speciella organ för ekonomisk fredsberedskap,
m. m. (Forts.)

flera anledningar är naturligt. Dels och framför allt är själva sakfrågan ofantligt
viktig, dels är det grepp utskottet fått om ämnet i åtskilligt ganska uppseendeväckande.
Slutligen skulle kunna sägas, att skrivsättet och nyanseringen
i utlåtandet — eller rättare sagt bristen på nyansering -—■ är i stor utsträckning
märklig. Det finns följaktligen orsak att granska resultatet av utskottsarbetet
en smula, då det vore oriktigt att låta utskottets resonemang i väsentliga delar
stå oemotsagt från vår sida. Man kan nämligen icke värja sig för den uppfattningen,
att i viktiga avseenden existerar här en på djupet och på bredden betydande
klyfta mellan liberal åskådning och den föreställningsvärld, som innerst
inne dikterat majoritetens resonemang. Men även örn härutinnan till
äventyrs delade meningar kunna råda — det säges ju att man icke bör lägga
in mera i utskottsutlåtandet än som formellt finns där och jag vet, att åtminstone
någon av utskottets ledamöter tolkar skrivsättet så, att ingen motsättning
behöver uppkomma mot liberal åskådning — är det i alla fall angeläget
att klara upp saken, så att eventuella missförstånd i fortsättningen undvikas.
Denna fråga tillhör nämligen dem, som under de närmaste åren med
säkerhet komma igen i åtskilliga sammanhang, och debatten bara vinner på att
linjerna så långt möjligt bli klart fastlagda.

I ett avgörande avseende råder ju absolut enighet mellan oss alla, nämligen
däri att frågan örn vårt folks ekonomiska, och följaktligen även den kulturella
och sociala standarden, eftersom allt detta hör oupplösligt samman med varandra,
är ett dominant problem. Alla folk resonera på samma sätt som vi göra härvidlag.
Det stora bekymret över hela linjen är på vilka vägar och med vilka
medel det skall vara möjligt att mest effektivt övervinna följderna av världskrigets
nedbrytande verkningar och återerövra välståndet från 1939 samt därifrån
kunna fortsätta marschen i standardhöjande riktning. Överallt kretsar
diskussionen kring detta i vad mån ett ökat statsinflytande skall kunna främja
den önskvärda utvecklingen eller icke. Varje gång en stor krigskatastrof, eller
en av andra anledningar föranledd ekonomisk kris, drabbat mänskligheten, har
reaktionen och deprimeringen fått uttryck i misströstan om de enskilda krafternas
möjligheter att bemästra de härav uppkomna svårigheterna. Som. det stora
alternativet dyker då upp tanken på staten såsom en räddare i nöden. Även denna
gång är det likadant. Världen är så stor, så stor, och Lasse är så liten.
Trygghetskravet och trygghetsbehovet gripa med utomordentlig styrka tåg örn
människorna i farliga och osäkra tider. De äro säkerligen beredda att offra
oerhört stora andra värden för att vinna vad de tro är° ekonomisk trygghet.
Diktaturernas segertåg genom Europa under de två sista årtiondena visar detta
tillfyllest men visar också någonting annat, som vi icke behöva utförligt orda
örn. Resultatet av hästkuren blev fruktansvärt. Ett folk som det svenska, vilket
obestridligen på ett synnerligen förnämligt sätt har löst samarbetets problem
och såvitt jag förstår ser vägen ligga ganska klart stakad och öppen för
en lycklig fortsättning av denna lyckligt inledda allmänna samverkan på skilda
samhällsområden, är icke så lätt fångat av paniklösningens risker, borde åtminstone
icke vara det. Både våra erfarenheter och vår instinkt säger oss, att
den grund vi hittills så framgångsrikt byggt vårt relativa välstånd på, omöjligen
kan ha blivit oduglig och sönderfrätt under dessa år. Det finns ingen anledning
för oss att i panisk rädsla för framtiden störta oss ut i äventyrligheter.

Riktigast är att vi räkna med åtskilliga alternativ för efterkrigsproblemens
lösning. Ingenting vore viii farligare än att kalkylera med bara ett sådant.
Våra anordningar i olika avseenden, våra förberedelser att fånga in chanserna,

Andra kammarens protokoll 19Jt3. Nr 21. 4

Nr 21.

Onsdagen den 2 juni 1943 f. m.

Motioner ani/a emie tillsättande av speciella organ för ekonomisk fredsbered skap,

m. m. (Forts.)

när vapenvilan inträtt, mäste ju taga sikte på en anpassning till de allmänna
villkor, som freden ger oss. Tyvärr Ilar Sverige intet nämnvärt inflytande på
hur kriget slutar eller rättare sagt hur freden gestaltas. I varje fall blir vårt
inflytande synnerligen obetydligt. Svårigheterna äro naturligtvis mycket stora
att en gång skapa balans i den snedbelastade världen. Hur stora dessa svårigheter
bli kan icke nu bedömas. Processen blir måhända lättare än pessimisterna
våga räkna med, men ingen av oss är heller främmande för den tanken, att
vissa utsikter finnas att ett verkligt sammanbrott med anarki och kaos uppstår
som konsekvens av folkkampen. Jag har emellertid det allmänna intrycket,
att en relativ optimism råder beträffande vårt eget lands möjligheter att någorlunda
hävda sig.

Helst vilja vi tänka oss en efterkrigsvärld, där våra naturliga konkurrensresurser
finna fullödigt uttryck. Men förutsättningen är då givetvis en någorlunda
fri världsmarknad och en sund prisbildning samt icke minst ett fritt
näringsliv, som får utveckla hela sin initiativkraft och skap ar förmåga i en
tävlan, där det bästa segrar. Det ekonomiska och sociala framåtskridandet är
oupplösligt förbundet med dessa betingelser. För vårt folk kan välstånd icke
uppnås inom självhushållets trånga ram. Vi måste ha världen som marknad
för vara produkter, itali vi skola kunna hysa förhoppningar om en godtagbar
framtida^ standard. Följaktligen måste svensk politik i detta fall med
allra största intresse omfatta och deltaga i varje rimligt strävande att få till
stånd ett normalt, ett fredligt och ett solidariskt mellanfolkligt samarbete snarast
möjligt. Denna mellanfolkliga samarbetslinje är även en ekonomiskt betydelsefull
svensk linje. Vad som sagts härutinnan i den från folkpartihåll
väckta motionen måste alltså understrykas såsom pekande på en praktisk
handlingslinje, även om man ser saken ur egoistisk svensk intressesynpunkt.
Till detta bör givetvis också läggas den icke mindre viktiga synpunkten, att
Sverige känner det som en verklig förpliktelse att bortsett från varje egen
vinning stödja det humanitära arbete, av vilket ett ytterligt starkt behov uppkommer
i samband med fredskrisen, samt det internationella återuppbyggnadsarbetet
i allmänhet, så långt våra krafter och resurser räcka till.

Den internationella marknadens betydelse för oss har föga eller icke alls
fått uttryck i utskottets uppläggning. Där har man i stället koncentrerat sin
uppmärksamhet på det slutna svenska rummets möjligheter att bereda bärgning.
Men dessa möjligheter äro alltid begränsade, ja, de äro i högsta grad
begränsade och kunna aldrig representera någon verklig välståndslinje, hur
strängt vi än skulle genomföra den inkomstutjämning, som skymtar i utskottets
utlåtande. Hela Sveriges världsmarknadsproblem skjuts åt sidan av utskottet,
måhända alldeles oavsiktligt, men i alla fall har så skett, och därigenom
får man en missvisande bild av frågeställningen i stort. Över huvud
taget kan man i detta sammanhang göra den generella anmärkningen mot både
utskottet och i någon mån mot reservanterna, att vederbörande i motiveringen
har sträckt sig utöver vad frågan gäller, nämligen förslag örn förberedande
åtgärder att bemästra de i samband med fredskrisen uppkommande
vanskligheterna. Detta i sin tur frestar dem till spekulationer, vilka man
måste ställa sig ytterst försiktig och rentav skeptisk till. Men när man nu
har angripit saken på detta en smula olyckliga sätt, borde utskottet enligt
vår mening ha anfört ungefär följande:

Det fria näringslivet har gjort sig mer än väl förtjänt av att få en full och
hel chans igen. Ingenting berättigar statsmakterna till ett uppträdande, som
nekar näringslivet denna chans — örn den står till buds genom internationell
utveckling i allmänhet. Sysselsättningsproblemet har näringslivet genom ly -

Onsdagen den 2 juni 1943 f. m.

Nr 21.

Motioner angående tillsättande av speciella organ för ekonomisk fredsbered skap,

m. m. (Forts.)

sande och resultatrika insatser i stort sett lyckats lösa, även om svårigheterna
vid vissa tillfällen varit betydande. Men då ha dessa svårigheter i regel
varit beroende av förhållanden, för vilka man i det mesta icke kan skylla näringslivet.
Utskottet borde också ha varit angeläget att styrka detta sitt erkännsamma
påstående om det fria näringslivets betydelse genom att anföra
några fakta om expansionen på olika områden, exempelvis det industriella.
Man vet sålunda att den svenska industrien krisåret 1922 i runt tal sysselsatte
326,000 arbetare. År 1939 hade deras antal ökats till 563,000 d. v. s.
med 73 %. Försäljningsvärdet hade under samma tid ökat med 200 %. Man vet
också att produktionsresultatet per arbetare ökade med 73 % under perioden.
Taga vi enbart järn- och metallindustrien, så ökades arbetarantalet från
82,000 till 209,000 eller med 155 % och försäljningsvärdet från 0.41 till 2.08
miljarder, alltså en femdubbling. Här hade produktionsresutatet för arbetare
förbättrats med 100 %.

Bakom denna utveckling ligga emellertid mödosamma insatser och svåra,
riskfyllda ställningstaganden från företagarnas sida. Resultatet har icke uppnåtts
av sig självt. Detta borde utskottet också lia kunnat konstatera. Hur skulle
ett statligt dirigerat näringsliv lia på ett lika bra eller bättre sätt kunnat
klara dessa uppgifter? Jag såg för en tid sedan en talande exemplifiering av
den sista periodens imponerande utvidgning och nyskapelser och erinrar mig
bl. a. vad som åstadkommits vid Boliden, vidare det rostfria stålets segertåg,
den nya aluminiumtillverkningen, de svenska varvens förbluffande expansion,
våra ångturbintypers segertåg över världen, det svenska kullagrets alltmer
dominerande ställning på världsmarknaden, det intensiva utvecklingsarbete,
som kännetecknar den elektriska industrien, de svenska järnvägarnas omfattande
elektrifiering, den svenska automobilindustrien, alla de mångå nya förädlingsprodukter,
vilka skapats på basis av våra skogstillgångar, o. s. v.
Samtliga dessa exempel ge sammantagna ett utomordentligt starkt intryck av
den enskilda företagsamhetens livskraft, dess anpassningsförmåga och initiativrikedom.
Allt detta borde lia funnit plats i utlåtandet och underlaget för bedömandet
av våra utsikter skulle lia vunnit därpå.

Men utskottet borde ha kunnat tillagt att denna framåtanda präglar. icke näringslivet
enbart under normala förhållanden. Även i nu rådande kristid har
näringslivet motsvarat de allra högsta krav. Näringslivet är enligt dessa årens
erfarenheter mäktigt en oerhörd anpassningsförmåga, när svårigheterna sätta
in. Det behärskas av en klart dokumenterad vilja till samarbete med statsmakterna
och deras organ. Näringslivet har en oklanderlig samhällssyn och en prisvärd
solidaritet med det hela samt har givit bevis på initiativrikedom i allra
högsta grad. Icke blott storindustrien kan taga äran av detta betyg. Örn svensk
handel och svenskt hantverk gäller alldeles samma omdöme i stort sett. Och
även, jordbruket Ilar rätt att vara med härvidlag. Vad det svenska jordbruket
utfört i fråga örn produktionsökning och rationalisering under de senaste årtiondena
är varken mer eller mindre än en bragd.. Hur skulle vår situation ha
varit i nuvarande läge, örn icke denna kraftprestation blivit utförd? Detta resonemang
förlorar icke i betydelse därför att staten beträffande jordbruket liksom
i andra fall gjort åtskilligt för att på lämpligt sätt skapa drägligare arbetsmöjligheter
och arbetsvillkor åt den enskilda företagsamheten. Nog borde
under sådana förhållanden detta fria näringsliv ha kunnat räkna på att komma
i åtnjutande av ett mera generöst erkännande, även med hänsyn till vad vi vänta
av dess framtida insatser, än vad utskottet funnit skäl att giva.

Man saknar också i utlåtandet dea viktiga punkten örn ett utvecklingsprogram
beträffande kristidens regleringsåtgärder och för näringslivet hårt trye -

Nr 21.

Onsdagen den 2 juni 1943 f. m.

Motioner angående tillsättande av speciella organ för ekonomisk fredsbered skap,

to. to. (Forts.)

kände band^ visserligen nödvändiga i nuvarande tid, men dock högeligen angelägna
att få bort. Nu står näringslivet berett att gripa alla de chanser, som
vapenvila och fredsslut eventuellt komma att giva oss. Man förbereder sig målmedvetet
och intensivt härför. Utskottet är naturligtvis medvetet örn detta.
Man kunde ju då ha tänkt sig att det varit angeläget att uttala att statsmakterna
skola se en stor uppgift däri att på allt sätt underlätta och stödja näringslivet
i dess fortsatta kamp för att trygga den ekonomiska och sociala standardhöjning,
som vi alla sträva efter åt vårt folk. Vi skulle ha velat ha utskottsyttrandet
formulerat som en signal från statsmakterna till näringslivets målsmän:
Vi lita på Er och vi förvänta att Ni i framtiden liksom hittills icke
skona Er, icke sky några ansträngningar att utnyttja möjligheterna till vårt
folks ekonomiska förkovran, och vi försäkra Er att vi äro beredda att på varje
punkt stödja det ''svenska näringslivet i dessa strävanden och att göra detta
på ett sådant sätt att det också blir en verklig hjälp, icke enbart ett uppstaplande
av hinder i Er väg. Redan därför förorda vi att statsmakterna skapa
nödiga organ för ett intimt samarbete med näringslivet, kunde utskottet ha tilllagt.
Men även av det skälet är en positiv inställning till de föreliggande motionerna
alldeles naturlig alldenstund det är en skyldighet, hur mycken aktning
och tilltro man än hyser gentemot näringslivet, dess pliktkänsla och dess
förmåga till utveckling, att det allmänna skaffar sig vissa bestämda garantier
för att den farliga mellanperiodens svårigheter mötas med positiva åtgärder,
vilka så långt möjligt är samordnas och länkas in i en bestämd fåra. Staten
har i denna situation en ovillkorlig rätt att kräva ett samarbete örn lösningen
av de kolossala uppgifterna, ty riskerna äro ytterligt stora. Att släppa detta
krav på samverkan vore att handla ansvarslöst, då så betydande värden stå på
spel. Och utskottet borde ha kunnat exemplifiera detta på ett övertygande sätt.
Kravet på att statsmakterna beredas tillfälle att följa utvecklingen, fram över
fredskrisen i fruktbärande och förtroendefullt samarbete med näringslivet är
nämligen mycket lätt att motivera även från liberala utgångspunkter.

Detta är självklart också av den anledningen att vi ha skyldighet att räkna
med flera alternativ. Kriget kan ju sluta på ett sådant sätt att hatet och misstron
samt de därur blommande isoleringssträvandena fira. triumfer och i våldsam
grad förhindra utvecklingen av en verklig och fri världshandel. Detta vore
det olyckligaste av allt, och ännu en gång finns anledning att i detta sammanhang
understryka att Sverige i sitt eget intresse måste stödja en utveckling i
riktning av internationellt samarbete. Det fria näringslivet kan i vissa lägen
bli urståndsatt för lång tid att på ett naturligt sätt fylla sina funktioner. Då
måste det slutna rummets försörjningsproblem lösas, och en helt annan situation
äp den jag förut tecknat uppkommer i så fall. Men även vid det förhållandet
lia vi en väldig tillgång i det fria näringslivets erfarenheter och initiativ.
Då leva vi emellertid icke i solen eller i ett stigande välstånds tecken,
men i skenet av knapphetens och fattigdomens kalla stjärna, vilket är en avgörapde
skillnad. Så ovisst som läget är, synes det uppenbart att statsmakterna
icke få släppa ifrån sig möjligheterna att behålla ett visst grepp om utvecklingen
och därigenom skydda sig mot alla överraskningar så långt detta går.
Vi få alls icke intaga en negativ hållning härvidlag. Men vi kunna icke heller
nöja oss med utskottsmajoritetens anvisningar, som, trots vissa godtagbara formuleringar,
i åtskilliga stycken, enligt vårt sätt att se pekat fel och i andra
icke giva någon anvisning alls. Inga kunna exempelvis vara mera positivt
fängslade av socialpolitikens möjligheter att berika samhället än vad vi äro,
men att man skulle komma längre än ett ganska kort stycke vid lösningen av
sysselsättningsproblemet genom socialpolitiken, det lia vi svårt att se. Någon

Onsdagen -den 2 juni 1943 f. ra.

Nr 21.

Motioner angående tillsättande av speciella organ för ekonomisk fredsbered skap,

m. m. (Forts.)

liten bit kommer man givetvis alltid, men icke till en lösning. Bostadsprogrammets
genomförande och de fria skolmåltiderna, för att ta ett pär exempel, lia i
många av oss entusiastiska anhängare, men, i detta sammanhang är det en farlig
förhoppning man håller upp för människorna genom att resonera som utskottet
gör. Socialpolitikens betydelse för folkets kvalitet och därmed dess
konkurrenskraft är oerhört stor, men däri träffar man också socialreformernas
väsentliga värde, medan, det vore att hängiva sig åt falska förhoppningar, örn
man trodde att vårt lands sysselsättningsproblem kan lösas efter ^socialpolit-iska
hjälplinjer. Detta utesluter ingalunda att i bestämda lagen får givetvis
exempelvis en med statsmedel stimulerad bostadsbyggnadsforcering icke ringa
värde för beredande av önskvärda arbetstillfällen. En helt annan nyansering
än den utskottet presterat, alltså en nyansering som innebär ett klart erkännande
av begränsningen i möjligheterna att på denna väg och med dessa metoder
lösa den stora produktionsfrågan är absolut erforderlig, om vi icke skola
bedraga medborgarna. Till sist är det också i allt väsentligt näringslivet som
bestämmer takten för den sociala utvecklingen, och vi socialpolitiker äro absolut
beroende av de medel till åtgärderna och operationerna, som näringslivet
kan ställa till vårt förfogande. Mer vore att tillägga, men jag nöjer mig ändock
för det närvarande med vad jag anfört.

Då utskottets motivering i flera viktiga avseenden sålunda är ägnad att vålla
oro med hänsyn till vart statsmakterna syfta och då utlåtandet i andra betydelsefulla
stycken kan skapa missförstånd, är det tyvärr icke möjligt att
godkänna detsamma vare sig med hänsyn till klämmen eller motiveringen, som
rimligen i detta fall kunna sägas höra ihop.

Med vad jag nu sagt har jag kommit fram till att yrka bifall till motionen
n,r 222 i denna kammare, vari begäres att riksdagen ville i skrivelse till Kungl.
Majit hemställa örn tillsättande av ett auktoritativt organ för ekonomisk och
social försvarsberedskap, som kan dels förbereda övergången från krigstidens
till fredstidens ekonomi i Sverige, dels planera för vårt länck deltagande i humanitära
hjälpaktioner för våra nordiska grannländer och i återuppbyggnadsarbetet
inom dessa, dels även hålla kontakten med den i andra länder pågående
verksamhet, som syftar till att uppdraga riktlinjer för en lösning av efterkrigstidens
brännande ekonomiska och sociala problem, och undersöka vilken
roll Sverige därvid kan och bör spela.

I detta anförande instämde fröken Hesselgren samt herrar Bergvall, Nilson
i Eskilstuna, Boman, Carlström, Ericsson i Åtvidaberg, Johnsson i Kastanjegården,
Barnekow, Nilsson i Steneberg, von Friesen, Malmborg, Björling,
Svensson i Ljungskile, Danielsson, Skagerlund, Sandberg och Nilsson i Norrlångträsk.

Herr Ljungberg: Herr talman! Till det nu förevarande utskottsutlatandet
ha herr Nilsson i Göingegården och jag anfört en reservation.^ vari vi rätt
utförligt givit tillkänna de utgångspunkter, från vilka enligt vår mening en
lösning av de s. k. efterkrigsproblemen i vårt land bör sökas. Då utskottsmajoritetens
och reservanternas uppfattningar gå vitt i sär i viktiga principiella
avseenden, skall jag här tillåta mig att belysa reservanternas synpunkter
på frågan. o

Till behandling ha tre särskilda motioner angående efterkrigsproblemen
förelegat, herrar Torsten Nilssons m. fl., fru Västbergs m. fl. och fröken
Hesselgrens m. fl. Redan i motionerna givas olika sidor av saken olika
belysning och betoning, men de särskilda motionärgruppernas olika uppfattningar
i principiella avseenden komma också till uttryck.

Nr 21.

Onsdagen den 2 juni 1943 f. m.

Motioner angående tillsättande av speciella organ för ekonomisk fredsbered skap,

m. m. (Forts.)

0 I den av fröken Hesselgren undertecknade motionen n:r 222 framhålles
sålunda, att frågan om bemästrandet av de ekonomiska problem, som freden
kan föra med sig, icke bör ses som ett blott och bart arbetslöshetsproblem
och ej heller som en rent nationell fråga. De nationella och internationella
problemen hänga intimt ihop och måste betraktas i sitt stora sammanhang.
Där framhålles hur inom de krigförande länderna djupgående förändringar
i det ekonomiska livet ägt rum, som i sina återverkningar kunna få mycket
stora, ja till och med katastrofala verkningar på vårt näringsliv, örn de icke
i tid uppmärksammas och i görligaste mån mötas med lämpliga åtgärder. I
motionen förutses att det under en övergångstid kan bli nödvändigt att staten
lämnar ett visst stöd åt näringslivets omställning, men med all skärpa framhålles,
och detta vill jag särskilt understryka, att det är ytterst angeläget
att detta göres under sådana former, att det enskilda initiativet erhåller erforderlig
rörelsefrihet, liksom även att de av kriget betingade statsingripandena
snarast möjligt avvecklas till förmån för ett fritt och expansionskraft^!
näringsliv. I motionen gives även eftertryck åt Sveriges plikt att efter förmåga
deltaga i återuppbyggnadsarbetet och det humanitära hjälparbetet särskilt
i våra nordiska grannländer. Värdet av största möjliga kontakt med i
andra länder pågående motsvarande utredningsarbete framhålles även.

I motiveringen till den av fru Västberg m. fl. avgivna motionen 11:221
lägges huvudvikten vid återupprättandet av det mellanfolkliga samarbetet.
Särskilda förpliktelser att i det avseendet gå i spetsen anse dessa motionärer
åvila Sverige med hänsyn till det anseende för en sund reformverksamhet,
som vårt land äger. Våra egna svårigheter vid övergången till fredshushållning
beröras mera i förbigående. Huvudintresset när det gäller utredningsuppgifterna
på det nationella planet anse dessa motionärer dock böra inriktas
på frågorna örn omläggningen av krigs- och ersättningsproduktionen, den
speciella krisorganisationens avveckling eller eventuellt omorganisationen för
fredsförhållanden, fredshehovens angelägenhetsgrad, varvid särskilt bostadsfrågans
lösning angives som en angelägenhet av största vikt; den framtida
handelspolitiken, återförandet av de inkallade till produktionslivet och användandet
av tillfälligt rekryterad arbetskraft, t. ex. kvinnorna.

1 den av herr Torsten Nilsson och några av hans yngre partivänner av motionen

n:r 11:9 uppehåller man sig så mycket utförligare och —
jag vågar säga — ensidigare vid frågans inhemska sida. Men man siktar i
denna motion också längre än i de andra. Man framhåller, att uppgiften att
bevara kontroll över utvecklingen ter sig särskilt angelägen, då det enligt
motionärernas uppfattning — och synbarligen också åstundan — synes troligt,
att steget fran krigs- till fredshushållning kan bli en övergång till sociala
och ekonomiska förhållanden, avsevärt olika dem som rådde före kriget. Påverkan
av övergången kan därför få avgörande betydelse för framtiden.

Från denna utgångspunkt utvecklas sedan ett vittsyftande program för
omgestaltning av själva grundvalarna för vårt samhälls- och näringsliv. Man
resonerar på följande sätt: när det under kriget har gått att tillfredsställa
ett plötsligt framsprunget konsumtionsbehov, överträffande alla tidigare föreställningar
örn vad ländernas produktionsförmåga och ekonomiska resurser
kunde mäkta med, varför skulle det då inte vara möjligt att upprätthålla
en liknande ordning även i fredstid och på så sätt låta människorna få en
rikare behovstillfredsställelse? Arbetslöshetens fruktade spöke, säger man,
Ilar försvunnit under krigsansträngningarna. Varför icke låta det på detta
sätt försvinna för alltid? Medlet för att nå detta tillstånd finner herr Nilsson
och hans .medmotionärer också genom en hänvisning till det som varit

Onsdagen den 2 juni 1943 f. m.

Nr 21.

Motioner angående tillsättande av speciella organ för ekonomisk fredsbered skap,

m. m. (Forts.)

utmärkande för krigshushållningen. Statsledningen Ilar ^dekreterat: dessa behov
måste tillgodoses. Örn statsledningen fortfar att j>å liknande sätt halla
sin hand över det hela även under fredstiden, kan målet nås. Det är motio -

närernas slutsats. . ...

Motionärerna ha emellertid försummat att framställa den andra sidan av
saken. För att få sina befallningar åtlydda, nödgas statsledningen också
tillgripa sådana åtgärder som kontroll av arbetskraftens placering och användning,
av investeringar och av priser, däri inbegripet priset pa arbetskraft,
och°åtskilligt annat. Det blir just icke något fritt förfogande över egen arbetskraft
och andra resurser, som tillåtes medborgaren under en sadan regim.
Den förefaller att stå så fjärran som möjligt från det demokratiska samhällets
ideal nied största möjliga frihet för individen att råda över sig själv och
sitt eget. Uppgivandet av hävdvunna medborgerliga fri- och rättigheter blir
således det pris, som man får betala, örn man på detta sätt vill lösa den fulla
sysselsättningens problem. Och ändå finnes det ingen garanti för att de materiella
behoven därigenom bli tillfredsställda pa ett bättre sätt. Fri arenheten
talar snarare emot en sådan uppfattning. Från de diktaturstyrda staterna ha
vi ju exempel på att man även under fredstid befriat sig från arbetslöshet,
men jag tror inte att ens motionärerna själva vilja göra gällande, att medborgarna
i dessa länder i det stora hela haft det bättre ställt än vi.

Jämförelsen med hushållningen under krigstiden är för övrigt missvisande
även ur den synpunkten, att de ekonomiska resurserna uppenbarligen icke racka
till för att i längden upprätthålla elen. Motionärerna medgiva själva, att sa är
förhållandet, men de nöja sig med att konstatera, att det i alla fall gatt till någon
tid. Av detta uttalande att döma förefaller det därför som örn motionärerna
inte ställa särdeles höga krav på en förblivande fortvara av det av dem önska -

de tillståndet. . . „

I fortsättningen utveckla motionärerna tanken att ge statsingripandet formen
av tilldelning av köpkraft åt den stora massan medborgare. Därigenom, sager
man, bör möjlighet kunna beredas att vinna en obegränsad marknad, övervinna
fattigdomen och säkerställa en jämn utveckling mot allmänt oell stegrat
välstånd. Allt detta låter ju mycket bra. Men man tycker sig ha hört ungefär
samma toner förr, fast i annat sammanhang. Det är den politik, som tilläm
pades i Amerika när man sökte övervinna den svara depressionen i början av
1930-talet. New Deal med ett ord. Men örn man är på det klara med detta, bör
man heller inte försumma att lära av den erfarenhet på området, som salunda
erbjuder sig. Det är ju ett faktum, att New Deal fullständigt misslyckades i
sina syften. Man nådde icke nied den ökade köpkrafttilldelningen själva or sakerna

till depressionen. t ^ ,, , ., ,

En känd engelsk nationalekonom, J. B. Condliffe, uttalar bland annat i en
nyligen utkommen bok örn efterkrigsproblemen: »Erfarenheterna fran den langa
depressionen och den långsamma återhämtningen mellan 1929 och 1936 äro tillräckliga
bevis för att icke ens omfattande statliga utgifter kunna ersätta enskilda
och kommunala initiativ, som paralyserats. I stora industriländer kan
lösningen förmodligen finnas i en omdömesgill tillit till privat företagsamhet
för framställning av varaktiga konsumtionsvaror, örn detta utfylles.med
regeringsinitiativ beträffande offentliga arbeten, som fordra stora investeringar
och skapa efterfrågan på kapitalvaror.» Författaren framhåller också: »En nation,
som fullföljer en expansionistisk politik utan hänsyn till de internationella
konsekvenserna skulle snart ställas inför valet att isolera sig själv från därigenom
uppstående brist på balans genom autarkiska åtgärder eller tillåta sadan
brist på balans att förstöra den inre ekonomiska jämvikten.»

Nr 21.

Onsdagen den 2 juni 1943 f. m.

Motioner angående tillsättande av speciella organ för ekonomisk fredsbered skap,

m. m. (Forts.)

Det gick aldrig att — som New Deal förutsatte •— på denna väg återställa
den relation mellan pris och kostnader, som skulle lia inneburit ett brytande
av depressionen. Inte heller kunde man med dessa metoder ingjuta hos näringslivet
den tillit till framtiden, som var nödvändig för att dess kraft skulle till
iuilo utvecklas De alltjämt upprepade injektionerna av offentliga medel i
olika former, offentlig verksamhet och reglementering ledde därför icke till
annat resultat än att ingreppen i näringslivet undan för undan måste vidgas på
ett satt som gjorde att elasticiteten hos detta alltmera förlorades och därmed
också chanserna för ett tillfrisknande.

I belysningen av dessa dyrköpta amerikanska erfarenheter förefaller motionärernas
antagande, att ett samhällsingripande på konsumtionssidan skulle
vara en nyckel, som löser fastlåsta eller hämmande produktionskrafter, helt
verklighet s fram ni a n d c, såvida man härvid menar produktionsfältet i dess helhet.
Däremot är det naturligtvis möjligt att genom dylika statsingripanden
framtvinga en större produktion inom vissa grenar av näringslivet, där så belinnes
erforderligt, men det sker då på bekostnad av andra grenar. Ingripanden
av detta slag förekomma ju under olika former även hos oss, och det råder
val icke längre någon principiell menigsskiljaktighet örn deras nödvändighet.
Men detta är en helt annan sak än att tro, att man subventionsvägen kan genomgående
och varaktigt öka välståndet i landet.

Med lätt hand gå motionärerna förbi frågan örn vår exportindustris möjligheter
efter kriget. Man gör en hänsyftning till att tongivande näringsorgan
inom lander, som före kriget voro avsättningsområden för stora delar av våra
exportvaror, dryfta sådana planer, som avse en starkare kontroll över den internationelk
handeln än före kriget, och man framhåller vikten av att sådana
tendenser fran var sida studeras och att vi rusta oss för att möta den utveckfmg,
som kan förutses. I själva verket är man här inne på en kärnpunkt i proble^
*iar L n d s o rga nisakonen i sitt yttrande över motionerna fram hållit,

att det är just det förhållandet, att vårt land är så litet och den inre
marknaden i Sverige så begränsad, som gör, att vårt välstånd i ovanligt hög
grad ar beroende av exportindustrierna. I själva verket var det, som landsioooniS^tl0nen
ocksa Påpekar, exportindustriens utveckling under 1920- och
19d0-talen som medförde det industriella uppsvinget i Sverige och lämnade
underlagjet för den i utomordentlig grad förbättrade levnadsstandarden i vårt
Iand under mellankrigsperioden. Det kan vara värt att hålla detta faktum i
minnet, när man nu, som motionärerna, för framtiden vill slå in på vägar som
i sina konsekvenser leda till mer eller mindre autarkiska förhållanden. På dessa
vägar kan man för vårt lands vidkommande aldrig nå fram till en rikligare folkförsörjning.

Jag har, herr talman, uppehållit mig ganska utförligt vid den av herr Torsten
Niisson undertecknade motionen, därför att de tankar och planer, som i denna
motion utvecklas och skisseras, gå igen i och dominera utskottsmajoritetens av
herr .Nilsson signerade utlåtande. Visserligen äro ordalagen där mera dämpade,
men ingen borde kunna misstaga sig på att innebörden i själva verket är en
och densamma. Synpunkter i de övriga motionerna ha i stort sett helt och hållet
kommit bort ur majoritetens utlåtande.

Liksom i herr Torsten Nilssons motion syftar man i utlåtandet icke bara till
en utredning av frågor, som stå i samband med övergången från krigs- till
tredshushallning utan också till uppdragande av riktlinjer för social- och näringspolitiken
aven för tiden därefter. Ett vidgat och fortvarigt ingripande
tran samhällets sida sages vara en nödvändig förutsättning för att alla skola
kunna placeras i produktionsprocessen och där beredas så effektiv sysselsätt -

Onsdagen den 2 juni 1943 f. m.

Nr 21.

Motioner angående tillsättande av speciella organ för ekonomisk fredsberedskap,
m. m. (Forts.)

ning som möjligt. För detta ändamål rekommenderar utskottsmajoriteten åtgärder
i syfte att åstadkomma en jämnare och stabilare efterfrågan från de
stora konsumentgruppernas sida. Bakom denna formulering ligger tydligen motionens
uppfattning om möjligheten att med köpkraftstilldelning genom samhällets
försorg stimulera produktionen. Köpkraftspolitikens misslyckanden på
andra håll visar, att denna väg icke är framkomlig. Utskottsmajoriteten synes
mig ställa frågorna på huvudet, när man vill betrakta socialpolitiken som drivfjäder
för näringslivet. Förhållandet är ju snarast det motsatta. Först de resultat,
som näringslivet avkastar, ger underlaget för en framåtskridande utveckling
på det sociala området.

Denna grundtanke har vidare utvecklats i reservationen. Däri framhålles sålunda,
att den angelägnaste uppgiften med tanke på den kommande fredskrisen
är att förbereda sådana åtgärder, som utan onödig tidsutdräkt kunna genomföras
och leda till praktiskt gripbara resultat. Det galler,, att göra upp
planer för hur man snabbt skall finna produktiv sysselsättning åt återvändande
beredskapsmän och åt arbetskraft, som blir friställd, då krigs- och ersättningsproduktionen
avtager. Det gäller med andra ord att å ena, sidan genomföra
omställningen av produktionen till fredsändamål och att å andra sidan
finna avsättningsmarknader för denna produktion och öppna vägar dit. Vi
äro väl medvetna örn att stora svårigheter härvid kunna mota, svårigheter, som
till mycket betydande grad sammanhänga med vilka möjligheter till varuutbyte
med andra länder, som komma att föreligga. Ett huvudvillkor för att vi på
bästa sätt skola kunna bemästra och övervinna dessa svårigheter är enligt reservanternas
mening, att den nuvarande krisapparaten med alla dess reglementeringar
avvecklas i samma takt som försvinnandet av de omständigheter, vilka
betingat hela denna vidlyftiga och tyngande byråkrati. För att icke några
chanser till förbättring av folkhushållets ställning skola gå förlorade, måste
enskilt initiativ och fri företagsamhet återfå det utrymme för sin verksamhet,
som genom nuvarande krisförhållanden blivit i så hög grad beskuret. På staten
vilar ansvaret för förandet av en skatte-, finans-, valuta- och penningnolitik,
som främjar en sådan utveckling. Vart tveksamhet och oklarhet på åtskilliga
av dessa områden leda, ha vi erfarenhet av från den långvariga krisen efter
det förra världskriget. Betydelsen av att den uppgjorda planen för försvarets
utbyggande fullföljes kan det i detta sammanhang vara anledning att erinra
om. Från det allmännas sida böra också uppgöras planer på arbeten, vilka såsom
reserv kunna i mån av behov sättas i gång för att använda den ledigblivna
arbetskraften för produktiva uppgifter. Att planer för vårt deltagande
i återuppbyggnaden och de humanitära hjälpaktionerna i de krigshärjade länderna
och särskilt i våra nordiska grannländer icke heller få försummas är
självfallet, och ansträngningar i den vägen äro alla ense örn.

Men härtill böra utredningarna begränsas. Det finnes ingen anledning att
nu upptaga till behandling frågor, som syfta längre än till att göra oss rastade
att på bästa sätt övervinna svårigheterna i den akuta, omställningskrisen
vid krigets slut. Även med denna begränsning blir uppgiften stor nog, och
det skulle endast splittra våra krafter, om vi försökte att sträcka oss längre,
särskilt med tanke på de minst sagt ovissa förutsättningar, som i detta afseende
föreligga. Reservanterna lia därför icke kunnat biträda utskottsmajoritetens
förslag, att riksdagen nu skulle hos Kungl. Maj :t anhålla örn en utredning,
som även siktar till uppdragande av helt nya riktlinjer för den ekonomiska
och sociala politiken i framtiden. Det finns enligt reservanternas mening
så mycket mindre anledning att nu förbereda några omvälvande förändringar
i dessa avseenden som utvecklingen på dessa områden hos oss under

Nr 21.

Onsdagen den 2 juni 1943 1. m.

Motioner angående tillsättande av speciella organ för ekonomisk fredsbered skap,

m. m. (Forts.)

den föregående^ fredstiden företett ständiga och mycket kraftiga framsteg, i
själva verket så betydande, att vår politik utomlands ansågs vara i det stora
hela mönstergill. Det blir därför missvisande att anställa en jämförelse med
rörelser och tendenser på andra håll i världen, där man ingalunda nått vår
standard eller lyckats med att som hos oss i alla grupper av samhället i medvetandet
ingjuta känslan för socialt ansvar. När reservanterna icke vilja gå
med på kravet pa en utredning av det omfattande slag, som utskottsmajoriteten
förordar, är det alltså ej därför, att reservanterna ställa sig avvisande
mot fortsatta sociala förbättringar. Tvärtom anse vi det i hög grad angeläget,
att det här °i landet föres en framsynt socialpolitik men med tyngdpunkten
förlagd till åtgärder för de livsdugliga och utvecklingsfrämjande krafterna i
samhället. Icke minst med tanke pa de tendenser till förändringar av befolkningens
ålderssammansättning, som nu göra sig alltmera märkbara och inge
bekymmer för framtiden, är detta nödvändigt. Men som förut sagts få de sociala
åtgärderna icke föregripa utvecklingen på näringslivets område, örn man
icke vill riskera ett allvarligt och svårreparabelt bakslag. Vad det nu främst
gäller är att återställa ett säkert och beprövat underlag för fortsatt utveckling
både på det ekonomiska och sociala området.

Reservanterna ha icke velat underlåta att angiva sina synpunkter på målsättningen
för det fortsatta utredningsarbetet. Under hänvisning till vad jag
här tillåtit mig att anföra, ber jag därför, herr talman, att få yrka bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr Dickson instämde häruti.

Herr Nilsson i Stockholm: Herr talman! Jag skall villigt medge, att det
alltid kan råda delade meningar örn hur ett utskottsutlåtande skall formuleras.
Därför kan man naturligtvis alltid vara beredd att överlägga om det tillvägagångssättet,
som man har använt sig av. Vi i utskottet fingo en anvisning örn
hur vi bort förfara i det anförande, som hölls av herr andre vice talmannen
nyss här i kammaren. Han uttryckte önskemålet örn att utskottet skulle ha kostat
på sig en större generositet, när det gäller erkännandet av det privata näringslivets
insatser. Jag är villig medge att jag tror att herr andre vice talmannen
skulle ha de allra största förutsättningar att rent formellt visa generositet
i detta avseende genom det sätt, på vilket han har möjlighet att uttrycka sig. Jag
kan emellertid meddela, att vi från utskottets sida så långt det har varit möjligt
ha visat tillmötesgående gentemot de olika intressen, som gjort sig gällande.
Och inom parentes kan den upplysningen lämnas, att även de blivande högerreservanterna
under utskottsbehandlingen hade tillfälle att göra ändringsyrkanden
beträffande det ursprungliga förslaget och också fått dessa ändringsyrkanden
beviljade. Jag menar att i detta avseende har man ifrån utskottsmajoritetens
sida sträckt sig synnerligen långt.

Jag skall emellertid rent principiellt innan jag går in på dessa detaljer bara
precisera dels. de, synpunkter, som motionärerna ha haft på denna fråga, dels
kanske också i någon mån motivera utgångspunkten, för det utlåtande, som här
kommit ifrån utskottet.

När vi i dag ha velat rikta blickarna framåt emot deli tidpunkt, då vi förmena
att folken skola inbördes umgås under andra yttre förhållanden än nu,
så är det icke för att skapa några bedrägliga förhoppningar. Vi kunna ju inte
ens nu avgöra^ huruvida det blir det svenska folket förunnat att i fortsättningen
få förbli pa lyckans sadelplats under den kraftmätning, som pågår alldeles
invid våra knutar. Vi ha icke kunnat och kunna icke undgå att taga intryck

Onsdagen den 2 juni 1943 f. m. Nr 21. 59

Motioner angående tillsättande av speciella organ för ekonomisk fredsberedskap,
m. m. (Forts.)

av att man runt om i världen Ilar dryftat och dryftar planer rörande det ekonomiska
och sociala uppbyggnadsarbetet efter kriget. I de krigförande länderna
har detta i viss mån blivit ett led i krigs ansträngningarna. Förhoppningen
om en ny och bättre värld stärker som bekant seger vil,jan. Men planläggningen
för freden är och bör dock vara vida mera än en del av krigspropagandan. Stora
värden stå på spel. och det är troligt, att världen, när freden inträder, kommer
att vara laddad av sådan elektrisk energi, att utvecklingen nödvändiggör en
större och på bredare basis lagd social rättvisa än den vi bade uppnått före
kriget. I alla händelser — det ha vi också påpekat i den motion, som jag har
varit med örn att underteckna — kan övergången från krigs- till fredshushållning
väntas medföra väldiga organisationsproblem, vilkas bemästrande kräver
grundlig planläggning och förberedelse.

I ett sådant läge räcker det förvisso icke med att uttala skarpa ord och befallningar.
Det vare mig fjärran att någonsin hemfalla åt den uppfattningen,
att man med diktatoriska medel borde bemästra de förefintliga svårigheterna.
Det behövs enligt min mening flera åtgärder för att omställa produktionen och
få fabrikerna i gång på nytt. Men en påverkan av själva utvecklingen kan få
en avgörande betydelse, i det att steget från krigs- till fredshushållning kan
bli en övergång icke blott till sociala utan även till ekonomiska förhållanden,
som bli avsevärt olika dem, som rådde före kriget. Det har också visat sigbart
det även i vårt land har rått ett starkt behov att planera för freden. Jag måste
— vilket motionärerna också gjort — skänka regeringen mitt erkännande för
de åtgärder, som denna redan nu har vidtagit i detta syfte. "V i kunna i detta
sammanhang lägga märke till, att de äldre arbetarna här i landet lia i friskt
minne, hur det gick till, när freden kom efter förra världskriget. Det betydde
en massarbetslöshet, vars motsvarighet vi aldrig tidigare upplevt i landet. 34
procent eller mer än tredjedelen av landets fackligt organiserade arbetare voro
sysslolösa. Anordningarna att möta arbetslösheten voro bristfälliga. Arbetena
vörö för få och för dåligt betalda. Endast en del av de arbetslösa hjälptes.
Berättigad kritik riktades mot den ordning som så illa sörjde för landets medborgare.
Mot bakgrunden av sådana minnen se mångå arbetare och anställda
med en viss bävan fram mot fredens dag. De fråga sig vad det skall bli med
dem, när freden bryter ut, och det problemet kommer att få särskilt stor aktualitet
för arbetarna inom krigs- och krisbetonade industrier. Erfarenheten från
de förra krigsåren är — jag undrar vem som skall kunna pasta motsatsen
att de enskilda initiativen icke räcka till för att få i gång återuppbyggnadsarbetet
för full maskin. Vår uppfattning är, att vi böra ta lärdom av de knuffar
vi fått i livet och inrätta oss efter vår erfarenhet. Vill man förebygga en
ny massarbetslöshet och sörja för att alla produktionskrafter effektivt utnyttjas
i återuppbyggnadsarbetet efter freden, måste en allmän samordning i detta
syfte på förhand planläggas. Därmed vill jag understryka, att jag ingalunda
kan såsom herr andre vice talmannen kalla detta för en paniklösning. Vi ha
icke kunnat klamra oss fast vid en särskild linje, utan vi ha helt enkelt velat
samordna alla krafter som stå till förfogande till gemensamma ansträngningar
för att kunna bemästra de svårigheter man står inför.

I anledning av vad som yttrats örn förhållandena på det utrikespolitiska området
måste jag säga, att örn svårigheterna på grund av förhållanden utanför
vårt lands gränser skulle bil oss övermäktiga så kunna vi icke lastas därför.
Jag vill hänvisa till hur Fredrik den store uttryckte det, då han säde: »Det
är förlåt ligt; att bli slagen men oförlåtligt att bli överraskad.»

Det har i en del yttranden som föreligga i anledning av motionerna pekats
bl. a. på en sak som utskottet säkerligen också tagit intryck av. Vi råkna

Nr 21.

Onsdagen den 2 juni 1943 f. m.

Motioner angående tillsättande av speciella organ för ekonomisk j r eli she red -

skap, to. to. (Forts.)

med att under de första efterkrigsåren kommer sysselsättningsproblemet att
bestämmas av två varandra motverkande tendenser. Den ena innebär, att storleken
av de befolkningsgrupper som tränga på och vilja inordnas i arbetslivet
Kummer att ökas, medan sysselsättningen för vissa befolkningsgrupper
kommer att nedgå, på grund av en hel rad förutsebara förändringar. Sålunda
har befolkningen i arbetsför ålder undergått en icke obetydlig ökning under
kriget. Därtill kommer, att det är en avsevärd skillnad mellan försvarsorganisationens
fredsbehov och dess krigsbehov. En återgång till fredsberedskap
frigör inkallad personal och lättar anspråken på krigsmaktens försörjning.
Det innebär en tämligen plötslig ökning i utbudet av arbetskraft på arbetsmarknaden.
^ Bränsleanskaffningen kräver mindre arbete, när import av kol
och bensin åter kan komma i gång. Rustningsindustrierna komma att gå tillbaka
och de militära anläggningsarbetena att upphöra eller i varje fall reduceras
samtidigt som en avveckling kan väntas ske på många av ersättningsproduktionens
områden.

„ har bär talat om den ena tendensen. Den andra tendensen innebär att
återuppbyggnadsarbetet såväl i Sverige som i sådana länder, vilka omedelbart
eller inom en icke alltför avlägsen tid äro i stand att efterfråga varor på den
svenska marknaden, kommer att betyda ökade sysselsättningsmöjligheter för
svenska arbetare. Den normala utbyggnaden av produktionens fredsbehov har
på manga områden måst undanskjutas under kriget. Skäl finnas att vänta en
råd initiativ inom det enskilda näringslivet, när materialbrist och andra hinder
ej längre stå hindrande i vägen. Jag ber här få taga såsom exempel härpå ett
yttrande som föreligger från landsorganisationen: Behovet av spårvagnar,
bussar, lastbilar, traktorer och personbilar är för närvarande stort och kommer
att bli ännu större, när billiga drivmedel kunna anskaffas. Förslitningen av
vårt rullande material på järnvägarna har varit stor och vagnparken behöver
repareras eller nyersättas. Vägbyggandet kommer att återupptagas. Bostadsbyggandet
i tätorterna har i förhållande till hushållsbildningen ett ä två
ars produktion att ta in. Skeppsvarven kunna räkna med god sysselsättning
under flera ar. Trots konkurrensen fran den oerhört uppdrivna amerikanska
varvsindustrien! I utlandet — detta gäller icke minst våra närmaste grannländer
— kommer att föreligga behov av svenskt trä för byggnadsändamål.
och därjämte kan man räkna med en stor lagerfyllnadsefterfrågan på pappersmassa,
papper och andra av våra typiska exportprodukter. Dessa senare omständigheter
aro ägnade att dämpa något av det molande bekymret. Inom vissa
delar av näringslivet kan man påräkna en relativt god sysselsättning, medan
en rätt omfattande partiell arbetslöshet kan förutses på andra håll. Faran är,
att den partiella arbetslösheten icke i önskvärd omfattning eller inom rimlig
tid kan bemästras. Den kan då tänkas få en allmänt köpkraftssänkande effekt
vilket i sin tur kan leda till att återuppbyggnadskonjunkturen i förtid brytes.
Därför gäller det att planlägga sådana åtgärder som sätta oss i stånd
att gripa faran i strupen. IN agot mäste med andra ord göras för att ta hand
om den partiella arbetslöshet som under alla förhallanden lär komma att uppstå.

Det synes mig dock, att när freden en dag lyfter på dörrklinkan föreligga
bättre utsikter att klara krisen än vid tiden efter förra världskriget. Principerna
för konjunkturpolitiken lia utvecklats sedan dess. Det är med tillfredsställelse
som jag noterar, att hela utskottet är överens om att det allmänna
kan göra åtskilligt för att utjämna konjunkturutvecklingen och mildra arbetslöshetskriserna.
För högerreservanterna begränsar sig emellertid detta till,
för att citera: »de offentliga arbetena och utgifterna planläggas med hänsyn

Onsdagen den 2 juni 1943 f. m. Nr 21. til

Motioner angående tillsättande av speciella organ för ekonomisk fredsberedskap.
m. m. (Forts.)

till konjunkturutjämningen.» Det är visserligen i oell för sig ett framsteg, eftersom
det är just den konjunkturbetonade finanspolitiken som högern för tio
år sedan energiskt bekämpade. Jag vill därmed göra reservanterna uppmärksamma
på den kamel som de genom denna sin formulering redan svalt. Utskottets
majoritet anser emellertid icke detta vara tillräckligt. Den samordning
av enskilda och offentliga investeringar, sociala åtgärder och penningpolitik
m. m. som erfordras för en framgångsrik konjunkturpolitik kräver
mera än så. Det är emellertid anmärkningsvärt, att reservanterna gjort detta
motvilliga medgivande. Därmed lia de adopterat principen örn samhälleligt
ingripande. Jag förutsätter nämligen att man adopterat denna principen i
detta sammanhang — och att det blott är fråga örn politiskt julgransglitter.
Man har också framhållit yrkesutbildningens stora betydelse. Det gäller framför
allt arbetskraftens yngre årgångar som skola omskolas med hänsyn till
omställningar i produktionen. En skicklig och kunnig arbetarstam är ingen
oväsentlig faktor för en industri, vilken måhända i högre grad än någonsin
måste förlita sig på sin kvalitetsproduktion för att vidmakthålla sin ställning
på världsmarknaden. Mördande konkurrens och handelspolitiska svårigheter
komma i och för sig att resa stora svårigheter. Vi få icke heller bortse ifrån
att många unga män på grund av inkallelser ej varit i stand att tillägna sig
något yrkes tekniska färdigheter. Och meningen var icke, att de skulle bil
handikappade för framtiden, när de i farans stund höllö vakt vid landets

gränser. . . ,

Jag förstår emellertid, att det är ett par saker som man fäst sig vid icke
blott under utskottets behandling av motionerna, utan det har också kommit
till uttryck i några anföranden. Det gäller bl. a. när man från motionärernas
sida har pekat på de väldiga perspektiv som öppna sig, därest vi dra slutsatserna
av de iakttagelser vi kunnat göra under kriget.. Här har nämligen
framsprungit ett konsumtionsbehov, överträffande alla tidigare föreställningar
örn vad ländernas ekonomiska resurser mäktat med. Det har tillgått så att
statsledningen har uttalat önskemal: dessa behov mäste tillgodoses. Staten har
tagit i anspråk en allt större del av den totala inkomsten och bestämt: för
dessa pengar skola köpas kanoner, ammunition, flygmaskiner och allt vad
som behövs för en effektiv krigföring. Producenterna ha sedan till gränsen
av det fysiskt möjliga anpassat sina resurser efter det av staten dekreterade
behovet. Vi dra slutsatsen: vad hindrar, att man på statens initiativ uppbådar
motsvarande produktionsförmåga för fredliga behov i Arbetslösheten, detta
fruktansvärda spöke, som under krigsansträngningarna dunstat bort, skall kanske
alltmera tvingas i bakgrunden, om man vidtar dylika åtgärder. Jag har
härmed icke velat göra mig skyldig till någon övertro. Jag tror icke heller,
att det kan vara tal örn någon trollformel med vars hjälp man plötsligt kan
undgå allt vad arbetslöshet heter. Meri örn principen örn statlig medverkan tilllämpas
— och detta har man varit med om att medverka till på alla håll och
under olika tidsskeden — så kan man nog komma fram till en förbättring och
stabilisering som ur samhällets synpunkt vore önskvärd.

När man kommer in på frågan örn den s. k. köpkraften och inkomstutjämningen
vill jag påpeka ett par saker. Vi motionärer stödja oss i detta sammanhang
icke endast på våra egna resonemang. I allt vidare kretsar och med
allt större bestämdhet framträder tanken, att medvetet ingripande för att öka
massornas köpkraft och förbrukning bör kunna ge möjlighet att vinna obegränsad
marknad, övervinna fattigdomen och säkerställa en jämn utveckling
mot allmänt och stegrat välstånd. Denna tanke framträder anmärkningsvärt nog
i uttalanden som gjorts av Englands industriförbund och Londons handelskam -

Nr 21.

Onsdagen den 2 juni 1943 f. ra.

Motioner angående tillsättande av speciella organ för ekonomisk fredsbered skap,

m. m. (Forts.)

mare. Äteruppbyggandets väsentliga princip är att öka världens köpkraft och
att erhålla större jämvikt mellan produktionsländernas köpkraft, framhåller industriförbundet.
I utlåtandet av Londons handelskammare angående de allmänna
principerna för efterkrigsekonomien säges följande — jag citerar:
»Den produktionsbegränsande faktorn var uraktlåtenheten att bland konsumenterna
fördela tillräckligt med köpkraft för att absorbera det potentiella
utbudet. Massproduktion förutsätter masskonsumtion. Men det rådande systemet
för distribution av köpkraft hade tillkommit under en tidsålder då det
rådde brist. Det syftade till att säkra maximiproduktion med minimikonsumtion.
Som följd härav drogs massornas levnadsstandard i de framskridna nationerna
nedåt, medan å andra sidan den genom maskinproduktionen åstadkomna
produktionsvolymen drog åt andra hållet. Därför är det uppenbarligen
nödvändigt att öka massornas köpkraft i syfte att skapa köpare, utan vilka
några varor inte längre kunna produceras.» Referatet är hämtat ur Industria
?.r 1^42. Vi tycka, att vi hört något av dessa tankegångar tidigare, och

för vårt land är detta heller icke något nytt. Principiellt samma resonemang
motiverade den svenska socialdemokratiens krisprogram för tio år sedan. Det
visade sig da vara tämligen lätt att inom vida folklager vinna gehör för detta
program, trots att det stod i stark motsättning mot förut härskande ekonomisk
åskådning. Sedan programmet prövats och verkningarna kunnat överblickas,
tycks nian i allt större kretsar finna det självklart, att en ny kris bör bekämpas
med ungefär samma metod.

Jag vill i detta sammanhang ge reservanterna det erkännandet, att de principiellt
icke motsatt sig ett statsingripande. Det är bara det, att man tycks
ha en seismografisk känslighet för formuleringen angående hur långt statsingripandet
skall sträcka sig. Jag tycker, att man därvidlag skall försöka förlita
sig på realiteternas slagruta och icke vidtaga några åtgärder, som skulle
leda till bakslag. Vi ha i vår motion sagt ifrån, att det fria näringslivet så
långt det är möjligt skall beredas tillfälle att bemästra svårigheterna. Sedan
får det bil en lämplighets- och avvägningsfråga, hur långt- man skall sträcka
sig i sylte att nå ett minimum av friktion och ett maximum av effektivitet.

Utskottet befinner sig måhända principiellt på samma linje som motionärerna,
även örn, såsom det tidigare sagts, formuleringen är mjukare i utskottets
utlåtande. Utskottet förutsätter, att det enskilda näringslivet kommer att
göra vad det förmår för att övervinna svårigheterna. Det anser dock, att problemet
är av en sådan storlek, att ett samordnande av samhällets alla krav är
nödvändigt. Sedan angiver utskottet som mål, att alla arbetsförmögna personer
skola beredas sysselsättning och att detta skall kunna ske utan att nödhjalpsarbeten
av ena eller andra slaget skola behöva tillgripas. Alla skola
placeras i produktionsprocessen och där beredas möjligast effektiva sysselsättnmg,
och därvid skall särskild hänsyn tagas till kvinnornas speciella förhallanden.
Jag förstår icke, varför man har något att erinra gentemot denna
utskottets uppfattning. Statsingripande räknar man med under alla förhållanden.
Örn ett sådant skall tillgripas, tycka vi att det skulle vara naturligt,
att det sker under sådana former, att man kan uppnå största möjliga effektivitet.
Jag tycker personligen, att det skulle vara en demokratiens bankruttförkkU,
lnS''’ därest ifrån riksdagens sida skulle fastställas påståendet, att full och
effektiv sysselsättning icke skulle kunna erhållas i en demokratisk stat utan
att endast diktaturen skulle kunna lösa en sådan uppgift. Jag får säga, att
jag bär det intrycket, att man driver begreppet »full och effektiv sysselsättning»
in absurdum, när man gör gällande att nian skulle sträcka sig så långt
att man tillgrepe tvångsarbete, och att det icke skulle vara ett par armar i

Onsdagen ilen 2 juni 1943 f. m.

Nr 21.

Motioner angående tillsättande av speciella organ för ekonomisk fredsbered skap,

m. m. (Forts.)

landet, som vore utan sysselsättning. Jag är övertygad om att exempelvis
omställningsarbetslöshet och säsongarbetslöshet komma att existera, vilken
metod man än tillgriper. Principen är emellertid rätten till arbete och möjlighet
för människorna att så långt det är möjligt verkligen fullgöra sina skyldigheter
gentemot samhället, vilket måste ske under sådana former och med en
sådan effektivitet, att landet och samhället gagnas därav.

På tal om en annan sak, som vi tagit upp i motionen, nämligen frågan örn
en jämnare inkomstfördelning, gör man gällande — och det var särskilt herr
Ljungberg, som med kraft underströk detta — att vårt resonemang jukt ad e av
denna de höga lönernas ekonomi, som så kapitalt misslyckats på sin tid i
Förenta Staterna, när man sökte tillämpa principen där. Jag- tror nog, att nationalekonomer
och lärda även i fortsättningen komma att diskutera angående
anledningarna till den kris, som uppstod i Förenta Staterna. Jag är övertygad
örn att herr Ljungberg mycket väl kan mobilisera en engelsk nationalekonom
för sin uppfattning, men jag är icke lika övertygad örn omöjligheten att kunna
mobilisera nationalekonomer, som uttala motsatsen. Jag vill emellertid fästa
herr Ljungbergs uppmärksamhet på det faktum, att i Förenta Staterna år 1929,
då man befann sig i en högkonjunktur, det totala sparandet utgjorde 15 miljarder,
medan investeringarna uppgingo till 5 miljarder och den totala nationalinkomsten
till 80 miljarder. Vad säger nu detta? Jo, att det icke var en
önskvärd utjämning beträffande köpkraften. Mycket sparat kapital försvann så
att säga och kom varken konsumtionen eller investeringarna till godo. Därest
så skett, skulle det säkerligen haft en livgivande inverkan på näringslivet.

Sedan har man vänt sig mot att utskottet vill planera på längre sikt Ja,
men detta är kanske i och för sig icke så anmärkningsvärt. Jag vet icke,
varför det skulle vara en angelägenhet bara för det privata näringslivet att
planera på längre sikt och varför man icke kan tillerkänna statsmakterna
samma rättighet. Här säger industriförbundet i sitt yttrande, att man redan
håller på med mycket vittgående utredningar, som främst inriktas på att befrämja
den industriella utvecklingen på längre sikt. Nu vilja reservanterna
stanna här. Inom det privata näringslivet kan man planera på längre sikt,
men när staten och samhället skola syssla med sådant har man icke anledning
önska det. Jag tror nog att det i oell för sig kan vara bra att lia en dagsmarsch
utstakad, men det kan också vara önskvärt att planera på längre sikt,
så långt det står i vår förmåga. Och det måste när dessa angelägenheter skola
utredas — det har utskottet också uttalat i utlåtandet — beredas möjligheter
för olika intressegrupper i landet att få deltaga. Är det så, att industriförbundet,
som efter vad jag förstår skulle få representanter med i utredningen, redan
planerat på längre sikt, kunde de erfarenheter man där vunnit endast tjäna till
att stärka och berika den utredning, som sålunda kommer till stånd.

En sak, som jag kan notera med tillfredsställelse är att reservanterna i
fråga örn socialpolitiken principiellt anslutit sig till utskottsmajoritetens ståndpunkt.
Det är klart, att det beträffande detaljerna kommer att råda olika meningar,
men örn man bara principielllt enas örn den ståndpunkt, som jag tycker
är ovedersäglig och som understrukits av utskottet, nämligen att medborgarnas
bästa bör vara rättesnöret vid fördelningen av det gemensamma arbetsresultatet,
kan man så småningom komma överens örn socialpolitikens
utformning. 1 alla händelser är det angeläget, att man i tid får klart för sig,
var skiljelinjen går, att man utreder frågan och sålunda får möjlighet att
taga ståndpunkt till hur den framtida politiken skall utformas.

Jag fäste mig vid andre vice talmannens anmärkning örn utskottets underlåtenhet
att taga hänsyn till utrikeshandeln och därmed förbundna frågor. Jag

Nr 21.

Onsdagen den 2 juni 1943 £. m.

Motioner angående tillsättande av speciella organ för ekonomisk fredsbered skap,

m. m. (Forts.)

kan emellertid icke se, att utskottet i det fallet skulle ha gjort sig skyldigt till
någon underlåtenhetssynd, medan reservanterna däremot mera skulle ha beaktat
denna angelägenhet. Jag° ser ingenstans i reservanternas förslag, att man
tagit upp speciellt den frågan. Jag vill emellertid påpeka, att utskottet i sitt
utlåtande framhåller följande: »Givet är att en utredning för lösande av efterkrigsprobl.
emen icke kan förbigå vårt lands ekonomiska beroende av utlandet
och vara internationella förpliktelser. Handelspolitiken och för dennas bedrivande
viktiga kulturella förbindelser, valutafrågan och andra därmed förknippade
frågor böra sålunda övervägas. Återuppbyggandet av de olika internationella
organisationerna bör jämväl ägnas tillbörligt intresse. Redan nu
bör det från internationella arbetsbyrån begärda samarbetet i fredsberedskapsfrågor
upptagas. Det synes nämligen vara av stor vikt även vid lösande av ett
enskilt lands inre problem, att intim kontakt upprätthålles med organisationer
och strävanden i andra länder. Våra möjligheter att rent humanitärt biträda.
vid lindrandet av det av krigstiden framkallade läget i många länder,
särskilt de nordiska, böra även beaktas, i synnerhet som ett snabbt återuppbyggande
av näringslivet i de krigshärjade länderna måste vara av ekonomisk
betydelse vid lösande av vårt eget lands problem.» Jag vet icke örn man kan
sträcka sig längre,, men så mycket torde väl i varje fall vara klart, att man
från majoritetens sida ingalunda förbisett denna i och för sig viktiga angelägenhet.

. Till slut vill jag bara säga, att det är klart, att det kan råda delade meningar
örn medlen att göra alla samhällets och nationens medborgare delaktiga
av rättvisa och trygghet. Vad vi vilja är, att vårt handlande skall inriktas
mera på människorna än förut. Vi skola sörja för att nyttovarorna beredas
avsättning. Vi veta, att kriget har varit rått och brutalt, men det har dock
lärt oss något: det har lärt oss sammanhållningens betydelse och känslan att
landet är vår gemensamma egendom. Krigshushållningen har i någon mån
visat, att örn man klarar avsättningen, orka också företagare och arbetare
producera. Det är dessa erfarenheter, som enligt min mening måste lämna
spår efter sig. Men vårt nationella broderskap skall icke bara begränsas till
ömsesidig fördragsamhet. Det skall vidgas till ömsesidig solidaritet. Där är,
tror jag, så att säga den principiella vattendelaren mellan utskottets majoritet
och reservanterna.

Herr talman! Jag ber med dessa ord att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr De Geer: Herr talman! Orsaken till att jag kommit att tala mot
motionen nr 9 och utskottets utlåtande är framför allt, att rekommendationerna
sträcka sig utanför fredskrisens ram. Man går betydligt längre. Herr
Nilsson i Stockholm yttrade nyss, att när det enskilda näringslivet får planeras
på lång sikt, varför skulle icke då statsmakterna få planera på lång
sikt — jo naturligtvis — men örn planeringarna icke begränsa sig till åtgärder
mot fredskrisen, dess bekämpande och dess följdverkningar blir det ett
annat förhållande. Jag skymtar emellertid i synnerhet bakom motionen och i
någon mån bakom utskottets utlåtande planer och förslag som rikta sig mot
själva grundvalen för vår nuvarande ekonomiska samhällsordning. Det är mot
dessa rekommendationer och planer jag vill höja en varnande röst.

Jag accepterar utskottets kläm, ehuru med någon tvekan. Jag går med på
samordnande organ för efterkrigsproblemen och på långt gående statsingripanden.
i konjunkturstödjande syfte. Örn jag sålunda går med på klämmen,
ställer jag mig emellertid reserverad till motiveringen, framför allt på grund

Onsdagen den 2 juni 1943 f. m.

Nr 21.

Motioner angående tillsättande av speciella organ för ekonomisk fredsbered skap,

m. m. (Forts.)

av vad som icke står där, ty i motionen tiar det sagts mycket om de framtida
planerna. Dessa spekulationer lia icke motsagts i utskottets motivering. Detta
har i viss mån gjorts i reservanternas motivering, vilken jag med vissa erinringar
kan acceptera.

Jag vill icke bidraga med en lång principdebatt beträffande ett statsdirigerat
näringsliv, men jag vill dock göra några korta erinringar. Jag tror nog,
att motionärernas uppfattning grundar sig på en ganska vanlig övertro på statens
kompetens att leda och dirigera det produktiva livet. Vad har man för
bevis för att denna kompetens finnes? Vad har man för bevis för att den icke
finns? De senare äro synnerligen talrika. Jag skall här anknyta till en tidigare
debatt i dag, ehuru den berör ett mera begränsat område, nämligen tobakshandelns
ordnande. Jag talade mot propositionen i denna fråga, och jag tror,
att flertalet här i kammaren höllö med mig örn att tobakshandeln är mycket
illa ordnad, och att det var icke minst staten som bidragit härtill. Jag förklarade
att enligt min uppfattning staten vore inkompetent, när det gällde
att bidraga till en lösning av den frågan. Utskottets talesman herr Olsson i
Gävle förklarade, att han icke ville gå med på att staten var inkompetent, men
han sade att staten var för hänsynsfull. Vad är det, mina damer och herrar,
för skillnad mellan att vara inkompetent och vara för hänsynsfull? Just användningen
av ordet »för» hänsynsfull avser väl i viss grad en inkompetens.

Herr Torsten Nilsson kom också med ett bidrag när det gäller statens inkompetens.
Han redogjorde utförligt för hur misslyckade statens åtgärder
voro under föregående kris, hur låga lönerna voro och hur illa organiserade
statsarbetena voro. Det håller jag med honom örn. Vi måste därför taga lärdom
av de fel vi gjorde. Men vem vet, hurudan situationen är vid den kris.
som snart kommer? Då kommer nog staten att göra ödesdigra misstag liksom
förra gången. Man kan ju se saken mera i stort och titta litet bakåt i historien,
även örn det i detta sammanhang kanske är att taga till en klubba som
icke behövs. Staten har tidigare i hög grad dirigerat näringslivet under skråväsendets
tid. Vad startade inledningen till den enastående utveckling, som
kännetecknar mänsklighetens sista århundrade? Det var ångan, säger man,
det var elektriciteten, explosionsmotorn o. s. v. Ja, det var det delvis, men det
var icke det väsentliga. Nej, det var när vi hävde statsmakternas bojor på näringslivet,
det var när vi slopade skråväsendet, som det. materiella framåtskridandet
tog fart. Nu kan man säga, att detta är överord och icke lämpliga som argument
gentemot den synnerligen skickliga och väl valda formulering, som
herr Torsten Nilsson använde i sitt anförande. Men jag anser dock, att såväl
utskottets utlåtande som den tidigare fråga vi i dag behandlat öppnar dörren
litet på glänt till ett återvändande till skråväsendet. Särskilt gäller detta tobaksfrågans
behandling. Det är fara värt, att vi skjuta upp dessa dörrar på
vid gavel, och det är mot det jag vill höja en röst.

Herr talman! Jag hoppas, att jag icke chockerar talmannen och kammarens
ledamöter, örn jag säger, att jag vill slå vakt örn den lille profitdjävul, som
finns inom oss alla och även hos herrar motionärer. Den har dock under århundradenas
lopp varit en av de starkaste drivfjädrarna till ekonomiskt framåtskridande
i världen. Jag är gärna med på att han skall tyglas och kontrolleras
i alla avseenden. Ett led däri är hela vår social- och skyddslagstiftning.
Men låt oss till allas hugnad alltjämt hålla honom vid liv! Jag beklagar, att
jag i detta mitt kanske sista yttrande i riksdagen drager en lans för en så
misstänkt gynnare som profitdjävulen, men just den omständigheten, att jag
kallar honom så, visar att jag har ögonen öppna för hans negativa sidor. Jag

Andra hammarens protokoll Nr SI. 5

Nr 21.

Onsdagen den 2 juni 1943 f. m.

Motioner angående tillsättande av speciella organ för ekonomisk fredsberedskap,
m. m. (Forts.)

vill också vara bland de första att bekämpa dessa och hålla honom i lämpliga
bojor. Men låt honom behålla en viss rörelsefrihet!

Herr talman! Med dessa ord ber jag att få yrka bifall till den motion, som
väckts av fröken Hesselgren m. fl. Det är sålunda samma yrkande som det
andre vice talmannen ställde. Skulle vid voteringen detta yrkande avslås, kommer
jag att lägga min röst för den av herrar Nilsson i Göingegården och
Ljungberg avgivna reservationen.

Som tiden^ nu var långt framskriden och många talare anmält sig, beslöt
kammaren på förslag av herr talmannen att uppskjuta den fortsatta behandlingen
av förevarande ärende ävensom av återstående ärende å föredragningslistan
till kl. 7.30 e. m., då detta plenum enligt utfärdat anslag komme att
fortsättas.

§ 20.

Interpellation. Herr Nilson i Spånstad erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman!

För några dagar sedan voro riksdagens ledamöter inbjudna att åse förevisningen
av en rad filmer, inspelade på initiativ av statens informationsstyrelse.
Bland de visade filmerna förekommer en, Staten, skatten och vi, som bland
annat avser att lämna upplysning örn den valuta skattebetalarna erhålla för
de uttagna skatterna.

Från filmen citerar jag följande örn jordbruket.

»Ja tusen sådana här miljonhögar är ungefär vad vi skall betala i årlig

skatt just nu. Men vad allt få vi inte för de pengarna.--- — De går till

subventioner åt lantbrukarna i syfte att hålla spannmålspriserna nere, och till
prisrabatter på mjölk och smör för de mindre bemedlade hushållen. De går
till vår kyrkas och andliga kulturs bevarande etc....»

Det måste i detta sammanhang betecknas som mycket förvånande, att en
institution sådan som informationsstyrelsen inte håller bättre kontakt med vad
som sker inom jordbruksområdet, än att man kan komma med ett så uppenbart
felaktigt påstående som att skattemedel nu användas till subventioner för
att hålla spannmålsprisen nere. Man frågar sig också vid avlyssnandet av
detta påstående vad orsaken kan vara till denna missvisande framställning.
Jag skulle tro, att det inte är brist på medel inom informationsstyrelsen som är
orsaken till den bristfälliga eller inte alls förekommande kontakten med jordbruket.
Det synes mig tvärtom vara så, att informationsstyrelsen ganska lätt
haft möjlighet ordna de ekonomiska problemen vid de fall man önskat knyta
nya eller förbättra gamla förbindelser.

Visserligen betvivlar jag inte, att det kanske funnits den möjligheten få
rätta felaktigheten, därest en direkt hänvändelse till informationsstyrelsen
gjorts. Därmed hade dock endast sakens ena, och kanske inte ens dess mest
väsentliga, sida korrigerats. Vad som kanske är ännu mera väsentligt än rättande
av ett uppseendeväckande fel i en med statlig medverkan igångsatt propagandafilm,
det är den negativa inställning till jordbruket som informationsstyrelsen
uppenbarligen företräder. För denna inställning är filminspelningen
endast ett exempel.

Därest informationsstyrelsen i fortsättningen skall vara ett institut som
utan ställningstagande levererar sakligt korrekt propaganda och sakliga uppgifter,
synes det inte vara tillräckligt, att man frånträder den nuvarande negativa
inställningen allenast i sådana fall där jordbrukets folk uppmärksammar
och påtalar de spridda uppgifterna. Jordbruket fyller åtminstone i denna kristid
så viktiga samhällsuppgifter, att denna näring torde kunna göra anspråk

Onsdagen den 2 juni 1943 f. m. Nr 21. 67

Interpellation. (Forts.)

på en lika positiv uppmärksamhet som bestås andra av närings- och kjilturlivets
institutioner.

Med stöd härav får jag anhålla att till hans excellens herr statsrådet och
chefen för utrikesdepartementet få framställa följande frågor:

Anlitar man någon medverkan från jordbrukets sida i informationsstyrelsen,
när jordbrukets problem behandlas?

Om så inte är fallet, är hans excellens beredd att medverka till att sakkunskap
likvärdig med den som uppenbarligen står till förfogande på andra områden
också beredes tillfälle ge sin mening tillkänna vid behandlingen av jordbrukets
problem, så att dessa i fortsättningen behandlas på samma korrekta
sätt som andra svenska samhällsproblem?

Denna anhållan bifölls.

§ 21.

Ordet lämnades på begäran till

Herr Wiberg, som yttrade: Herr talman! Jag anhåller om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för finansdepartementet få framställa en
interpellation.

Örn ett industriföretag drabbas av eldsolycka, medför detta särskilt under
nu rådande förhållanden, att företaget får vidkännas mycket stora förluster i
ekonomiskt avseende. Även örn fabriksbyggnaden och allt vad däri inrymmes
är försäkrat på ett fullt betryggande sätt, följer ingalunda härav, att man medelst
brandskadeersättningen kan uppföra nya byggnader samt anskaffa nya
maskiner och nytt lager, likvärdigt med det som skadats genom eldsolyckan.
Våra nuvarande regler angående beskattningen av utfallande brandskadeersättning
äro nämligen sådana, att de icke blott försvåra återuppbyggnaden utan
även nära nog göra det omöjligt för företaget att återupptaga driften. Till belyssande
av det anförda må här erinras örn de bestämmelser, som för närvarande
gälla i fråga om beskattningen av utfallen ersättning för brandskada.

Enligt 28 § 2 mom. kommunalskattelagen skall ersättning på grund av försäkring
av egendom anses såsom intäkt av rörelse, örn och i den mån köpeskilling
för egendomen, därest denna försålts, skolat hänföras till sådan intäkt.

Vinst genom brandskadeersättning för byggnad, använd till stadigvarande
bruk i rörelse, torde under inga omständigheter bliva hänförlig till beskattningsbar
inkomst. Erhållet försäkringsbelopp utöver byggnadens bokföringsvärde
torde därför utan att passera vinst- och förlustkonto kunna uppföras
såsom fond å balansräkningens kreditsida.

I fråga om maskiner gäller för aktiebolag m. m., att inkomst genom försäljning
alltid skall upptagas till beskattning såsom inkomst av rörelse. Härav följer,
att brandskadeersättning utgör skattepliktig intäkt av rörelse. För företag
med hårt avskrivna maskiner och inventarier kan det sålunda bli frågan om en
avsevärd belastning, såvida icke nyinköp kunna ske samma år, så att värdeminskningsavdrag
kunna utnyttjas vid inkomstberäkningen. Någon möjlighet
att få beskattningen uppskjuten torde icke finnas enligt nu gällande lagstiftning.
Före beskattningsårets slut ingångna bona fideavtal örn maskinleveranser
torde möjligen kunna begagnas såsom underlag för avskrivning.

Företag med fri avskrivning kunna erhålla någon skattelindring vid den ordinarie
taxeringen genom avdrag för avsättning till investeringsfond för inventarier
och varulager. Avdraget är dock begränsat och får ej överstiga vare sig
6 % av aktiekapitalet vid beskattningsårets utgång eller 20 % av årsvinsten enligt
fastställd balansräkning.

Interpellation.

Nr 21.

Onsdagen den 2 juni 194:-! f. m.

Interpellation. (Forts.)

Vid taxeringen till krigskonjunkturskatt erhålles avdrag för minskning av
dold förkrigsreserv, motsvarande skillnaden mellan tillgångens försäljningsvärde
vid krigsutbrottet och dess i beskattningsavseende gällande värde vid
samma tidpunkt. I regel kommer sålunda vinsten att uppgå till summan av vid
taxering till krigskonjunkturskatt åtnjutna värdeminskningsavdrag och det belopp,
varmed ersa itai ligell överstiger förkrigsvärdet. Vid sistnämnda beskattning
kan provisorisk skattepåföring erhållas för att under senare år användas
till avskrivning för överpris och merkostnad.

Mot krigskonjunkturbeskattning av nyssnämnda slags vinst kan måhända göras
den invändningen, att vinsten vid »normal» eldsvåda icke är beroende av
kriget. Även örn orsaken till försäkringsfallets inträffande är att anse såsom
oberoende av kriget, torde i allt fall inträdd prisstegring anses vara förorsakad
av detsamma, och synes därför eventuell vinst komma att beskattas till krigskonjunkturskatt.

Brandskadeersättning för varulager utgör emellertid under alla omständigheter
beskattningsbar inkomst vid den ordinarie taxeringen. Genom avdrag för
avsättning till investeringsfond för ersättande av förkrigslager kan i detta fall
skattefrihet erhållas för ett belopp, motsvarande minskningen av dold förkrigsreserv
jämte merkostnaden utöver förkrigspris för att vid beskattningsårets utgång
anskaffa avgånget lager.

Vid krigskonjunkturbeskattningen får avdrag åtnjutas för minskning av
dold förkrigsreserv. Dessutom kan vid förekommande merinkomst erhållas provisorisk
skattepåföring för ett belopp, som motsvarar skillnaden mellan beräknat
återanskaffningspris vid beskattningsårets utgång och förkrigspriser, under
förutsättning att motsvarande avsättning göres till »varuförnyelsefond». Såsom
sådan Iean även investeringsfond för ersättande av förkrigslager tjäna.

Vid beskattningsårets utgång ingångna avtal angående varuleveranser torde
enligt praxis kunna upptagas såsom tillgång, varå nedskrivning kan ske.

Av de nu återgivna bestämmelserna framgår, att brandskadeersättning för
byggnader icke skall drabbas av inkomstbeskattning, även om ersättningen
överstiger det bokförda värdet för byggnaderna. Annorlunda blir förhållandet
beträffande maskiner, inventarier och varulager. Ersättningen härför kan komma
att synnerligen hårt beskattas, alldenstund företaget med den största sannolikhet
under nu rådande förhållanden icke torde kunna före räkenskapsårets
utgång anskaffa nya maskiner och nytt varulager, varå avskrivningar kunna
verkställas. Företaget löper sålunda i anledning av eldsolyckan den risken, att
c:a 40—50 % av den skattepliktiga ersättningen, kanske till och med större belopp,
indrages till det allmänna i form av skatt. Att företaget i dylikt fall icke
får mycket kvar för inköp av nya maskiner, inventarier och varulager, då
detta framdeles blir möjligt, är uppenbart, Beskattningsregler, som medföra
dylika skadliga verkningar, äro långt ifrån tillfredsställande och synas mig
därför böra med det snaraste ändras. Huru denna fråga lämpligen bör lösas,
skall jag ej ingå på. Anmärkas må emellertid, att då fråga är örn ersättning
för försäkring för förlust av fartyg, det står den skattskyldige fritt att under
normala förhållanden fördela dea skattepliktiga intäkten på tre år. Det synes
mig icke vara för mycket begärt, att liknande bestämmelser borde gälla även i
fråga örn sådan brandskadeersättning som jag förut omnämnt.

Jag tillåter mig i anslutning till vad jag nu anfört anhålla örn kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet få framföra
följande frågor: 1) Är herr statsrådet beredd att snarast möjligt igångsätta
en utredning örn sådan ändring av gällande beskattningsregler i fråga örn
brandskadeersättning för maskiner, inventarier och varulager, att reglerna
härutinnan bliva mindre skadliga för närings företagen än nu är fallet?

Onsdagen den 2 juni 1943 e. m.

Nr 21.

Interpellation. (Forts.)

2) Anser herr statsrådet det vara möjligt, att förslag till sådana^ ändrade
bestämmelser kunna föreläggas riksdagen redan vid innevarande års höstsession? Kammaren

biföll denna anhållan.

§ 22.

Avgåvos följande motioner, nämligen av:

herr Hammarlund m. fl., nr 440, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 243, angående anslag till förbättrande av bostadsförhållandena; _

herr Sköldin, nr 441 och 442, likaledes i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 243; _ _

herr Hedlund i Östersund m. fl., nr 443, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 301, angående anslag till länsstyrelserna för budgetåret 1943/44,; och
herr Hyling m. fl., nr 444, likaledes i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 301.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.03 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Onsdagen den 2 juni.

Kl. 7.30 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen påbörjade sammanträdet; och leddes därvid
förhandlingarna till en början av herr andre vice talmannen.

§ 1.

Herr andre vice talmannen anmälde till fortsatt behandling andra kammarens Motioner anandra
tillfälliga utskotts utlåtande, nr 9, i anledning av motioner angående till- gående tillsätsättande
av speciella organ för ekonomisk fredsberedskap, örn utredning av de ta™£la
ekonomiska och sociala efterkrigsproblemen och örn tillsättande av ett auktori- jör ekonomisk
tativt organ för ekonomisk och social försvarsberedskap; och lämnades därvid jredsberedenligt
förut skedd anteckning ordet till s^aV> m■ ™-

^ # (Forts.)

Fru Rydh Munck af Rosenschöld, som anförde: Herr talman! Eftersom jag
suttit i det utskott, som behandlat de föreliggande motionerna, vill jag gärna
med några ord deklarera min inställning till utskottets utlåtande. Jag har alltid
ansett, att man ur papper bör utläsa, vad där står, och icke bakom orden se dolda
meningar. Enligt min uppfattning polemisera exempelvis reservanterna i
stora stycken mot sådant, som icke står i utskottsmajoritetens utlåtande. Att
det å andra sidan i reservationens motivering finns saker och ting framhävda,
som icke finnas omtalade i utskottets utlåtande och mot vilka jag för min del
ingenting har att invända, vill jag inte underlåta att framhålla. En så utförlig
motivering som den nu framlagda ha reservanterna icke företett i utskottet, och

Nr 21.

Onsdagen den 2 juni 1943 e. m.

Motioner angående tillsättande av speciella organ för ekonomisk fredsbered skap,

m. 7)i. .(Forts.)

själva den omfattande reservationen lia utskottets medlemmar, jag förmodar
presidiet undantaget, icke sett, förrän den förelåg i tryck på kammarens bord.

Nu synes mig emellertid den opposition, som rivits upp redan före denna debatt
i pressen, mindre ha fäst sig vid ordalydelsen i majoritetsutlåtandet än tagit
fasta på de av reservanterna fruktade meningarna bakom orden. När en tidning
säger: Egentligen kan man icke ha något att invända mot ordalydelsen i
majoritetsutlåtandet men icke desto mindre skulle man önskat flera reservationer,
så antyder det ett politiskt spel, som jag måste erkänna, att jag förstår
mig mycket litet på och inte heller har så stor lust att lära.

Majoriteten säger sig med visshet kunna vänta, att det enskilda näringslivet
kommer att göra vad det förmår för att övervinna svårigheterna efter kriget,
men förutsätter, att problemen bli av den storleksgrad, att samhällets krafter
behöva samordnas för att kunna bemästra dem. Sådant samordnande lia vi ju
haft långt före kriget, och ingen torde väl våga förutsätta, att det kan avvaras
i det kaos, man kan vänta vid fredsslutet. Jag inskränker mig till att endast
peka på, att vi ju ingenting veta örn den råvarutilldelning från utlandet, sorn
kan komma på vår del efter kriget. Kanske kan det bli så stora restriktioner,
att vi måste i motsvarande grad ransonera inom landet. Yi önska icke en arbetslöshetskris,
sådan vi en gång upplevt den. Jag finner det då icke vara märkvärdigt
eller ur vägen, att man som mål sätter försöket att placera alla i produktionsprocessen
och önskar, att alla skola beredas möjligast (mer har man
icke sagt) effektiva sysselsättning. Hur detta skall kunna ske, har icke utskottsmajoriteten
uttalat sig örn. När i utlåtandet sägs, att några bestämda direktiv
synas icke böra givas, men utskottet understryker, att några förutfattade
meningar icke böra stå hindrande i vägen, så anser jag för min del, att det därmed
är sagt, att utredningen bör utreda frågan, och varken den meningen, att
intet statsingripande bör ske, eller den, att statsingripandet bör ha socialiseringens.
form, bör vara ledmotivet hos dem, som gå att utreda och planera. Utskottsmajoriteten
säger sig ingalunda förbise nödvändigheten av kapitalbildning, och
så långt den enskilda företagsamheten kan bemästra problemen, böra dess möjligheter
utnyttjas. För min del utläser jag därur också viljan att låta den enskilda
företagsamheten verka.

När reservanterna å sin sida framhålla, att socialpolitiken måste inriktas på
ungdomens beredande för produktionen och positiva insatser i arbetsliv och
samhälle, så instämmer jag fullt i detta, men utskottsmajoriteten har heller aldrig
med ett ord antytt, att den icke skulle önska ett sådant mål. Reservanterna
säga.sig önska en ytterligare utveckling av den sociala standarden och en socialpolitik
till förmån för hem och familj, en effektiv befolkningspolitik, och tro
icke, att social trygghet och stabilitet, som alla eftersträva, kan uppnås med en
socialpolitik, som är liktydig med ett mekaniskt och schablonmässigt massunderstöd.
Jag har icke ur utskottsmajoritetens utlåtande kunnat utläsa en önskan
örn massunderstödjande; tvärtom talar man örn allas sysselsättande. Å andra sidan
har jag svårt att tro, att vi kunna driva en effektiv befolkningspolitik utan
ett det allmännas stödjande ingripande. Att detta stöd icke får gå för långt,
är en annan sak.

När det mot majoritetsutlåtandet invänts, att det icke har tagit sikte på
utrikeshandeln, så har jag ingen anledning att närmare gå in på den saken
utan^ nöjer mig med att hänvisa till det av utskottets ordförande upplästa ganska
langa stycke som i utlåtandet just handlar örn dessa frågor. Jag har anfört,
vad jag här har yttrat, för att visa, hurusom det är, ställt mot reservationen,
som utskottsmajoritetens utlåtande kan synas få en innebörd, vilken man
icke har anledning att giva det, örn det får tala för sig självt. Med understry -

Onsdagen den 2 juni 1943 e. m.

Nr 21.

Motioner angående tillsättande av speciella organ för ekonomisk fredsbered skap,

m. m. (Forts.)

bande av att icke andra tolkningar fä läggas bakom orden än det utsagda, kommer
jag, herr talman, för min del att rösta med utskottsmajoriteten.

Herr Fröderberg instämde häruti.

Vidare yttrade:

Herr Senander: Herr talman! De motioner, som nu behandlas, äro uttryck
för oro för efterkrigskrisen. Erfarenheterna från förra världskrigets slut göra
ju också denna oro befogad. De konvulsioner, som da övergingo den kapitalistiska
hushållningen, voro så allvarliga, att de skakade hela systemet i sina
grundvalar. Misstanken, att följderna av det nu pågående världskriget komma
att bli ännu mera djupgående, får väl antagas ligga till grund för de olika
motionerna. Samtliga motioner avse ju åtgärder för att förhindra eller mildra
verkningarna av efterkrigskrisen. Alla äro överens örn att någonting måste
göras, men längre sträcker sig icke enigheten. o

Då det gäller åtgärderna för att möta efterkrigskrisen, träffar man pa diametralt
motsatta uppfattningar. Socialdemokraterna vilja ha statsingripanden,
medan de borgerliga motsätta sig sådana och kräva full rörelsefrihet för det
s. k. näringslivet. Helt naturligt är det högern i egenskap av representant för
monopolkapitalet, som mest konsekvent förfäktar den senare linjen.

Innan, jag behandlar motionerna och utskottets yttrande, tänker jag säga
några ord örn högerns hållning, sadan den kommit till uttryck i den framlagda
reservationen. Vad jag därvidlag kommer att anföra, tror jag uttrycker även
de socialdemokratiska motionärernas verkliga mening. Att de icke själva framföra
den osminkade sanningen här i kammaren beror pa, att de ju mäste taga
vissa hänsyn. Samregerandet med högern verkar självfallet aterhallande..Hu
vudmotionären från socialdemokraterna, herr Torsten Nilsson, är ju partisekreterare
och ordförande i det utskott, som handlagt motionerna. Allt detta
måste givetvis medföra, att socialdemokraternas verkliga mening icke kommer
till uttryck. Jag hoppas emellertid, att de icke taga illa upp, att jag söker
framföra, vad de i verkligheten, tänka. .

Högern draperar sig kostligt nog i frihetens mantel, då den pläderar tor sm
linje. Reservanterna förklara sålunda, att de riktlinjer, som uppdragas i den
socialdemokratiska motionen, skulle få »långt gående verkningar ifråga örn
möjligheten att upprätthålla en verklig folklig självstyrelse. De skulle äventyra
sådana former av medborgarfrihet och enskild handlingsfrihet, som
vi inte vilja uppge». Ja, de förklara t. o. m., att den fullständiga sysselsättningen
icke hör samman med ett fritt samhälle utan endast kan åstadkommas
av diktaturerna. Ett förverkligande av riktlinjerna i don socialdemokratiska
motionen betecknas som en olycka för friheten. Det är slutsatsen av reservanternas
resonemang.

Nå, vad är det då för frihet, högern egentligen eftersträvar? Vilka_ törmer
av medborgarfrihet och enskild handlingsfrihet är det, som den icke vill uppge?
Jo, naturligtvis friheten för kapitalismen att allt framgent hindra en utveckling
till förmån för de stora massorna. Det är friheten att liksom efter
förra världskriget vältra bördorna fran krigstiden över pa arbetarnas och småböndernas
axlar, som föresvävar högern. Den vill ha frihet att övervinna kriserna
genom att åstadkomma massförstöring av livsmedel i stället för att ställa
överflödet till folkets förfogande. Den vill ha fortsatt produktionsanarki i stället
för planhushållning. I få ord sagt: den frihet, högern så salvelsefullt talar
för, är friheten för ett litet fåtal att som hittills utöva ett avgörande inflytande
i samhället.

Nr 21.

Onsdagen den 2 juni 1943 e. m.

Motioner angående tillsättande av speciella organ för ekonomisk fredsbered skap,

m. m. (Forts.)

Men det är klart att detta betyder ofrihet för de stora massorna. Det betyder
en försämring av möjligheterna att förbättra det svenska folkets läge. Det
innebär en fortsatt planlös kapitalistisk hushållning med kriser och eventuel;
^ krig i släptåg. Men det tycks icke bekymra högern. Dess syfte är ju att
rädda profiten at de stora bolagen och aktieägarna. Högerns enda frihetsideal
är den s. k. näringsfriheten, som betyder frihet för vissa människor att skaffa
sig näring pa andras dåligt betalta arbete, d. v. s. på andra människors bekostnad.
Med en sådan uppfattning av frihetsbegreppet är det ju bara förklarligt
och naturligt, att högern utför konststycket att söka göra arbetslösheten

ni ett attribut till det fria samhället, ty utan tillgång till en reservarmé av
arbetslösa, som i sin tur betyder tillgång på billig arbetskraft, vore ju icke
kapitalisternas frihet fullständig. Det är av dessa skäl som högern alltid axlar
mhetens mantel, da den drar i härnad för fåtalets privilegier.

Den socialdemokratiska motionen utgår ifrån, att man genom att tillföra
massorna köpkraft skulle kunna vinna obegränsad marknad, övervinna fattigdomen
och säkerställa en jämn utveckling mot allmänt och stegrat välstånd.
Härmed skulle, menar man, även kriserna kunna övervinnas. I motiveringen till
motionen anföres bland annat: »Enligt en tidigare socialistisk åskådning skulle
ett allmänt upphävande av den kapitalistiska produktionsformen vara ett villkor
bade för massfattigdomens avskaffande och krisernas övervinnande. Numera
erkännes dock allmänt även av socialister, att massfattigdomen bör kunna
avskaffas och kriser övervinnas utan att man därför nödvändigtvis behöver
upphäva den privatkapitalistiska äganderätten till produktionsmedlen.»

Detta resonemang är i hög grad felaktigt. Det bygger på den absolut oriktiga
föreställningen, att det är underkonsumtionen, som är orsaken till kriserna,
Jag vill bara fråga: Örn detta vore fallet, hur vill man då förklara,
att^ kriser inträffa trots att den allmänna köpkraften och därmed
också konsumtionen under en högkonjunktur oupphörligt stegras?
-Ul?deL kogkonjunkturen okas sysselsättningen och lönerna stiga, men ändå
inträffar krisen i en viss situation. Eller hur skall man med denna underkonsumtionsteori
kunna förklara, att underkonsumtion alltid har företunmts
hos de stora massorna, men att de cykliska kriserna infunno sig
forst under kapitalismens tidsålder? Nej — och det vill jag understryka —
krisorsakerna äro icke att söka i fördelningen av produkterna utan i privatagandet
av produktionsmedlen. Där produktionsmedlen äro föremål för privat
äganderätt och jakten efter profit är ensamt utslagsgivande, blir produktionen
självfallet planlös och anarkisk. Häri ligger grundorsaken, och underkonsumtionen
är endast en följdföreteelse av detta förhållande. Spänningen mellan
produktion och konsumtion kan därför endast upphävas genom att införa
planhushållning. En sådan är icke möjlig, örn man icke överför produktionsmedlen
i samhällets ägo.

Herr De Geer förklarade i sitt anförande, att profitdjävulen varit en mäktig
drivfjäder i utvecklingen. Detta är sant. Den kapitalistiska produktionsordm?f?f.
EL ,r. 1 . 1ej1 Period, under vilken den varit historiskt berättigad, varit en
mäktig drivfjäder i utvecklingen, men så är icke längre förhållandet. I dag
ar prohtdjavulen ett hinder för en fortsatt utveckling av produktionskrafterna,
oell liksom man avskaffat djävulen i den religiösa föreställningsvärlden, därtor
att han var för gammal och otidsenlig, måste man av samma skäl också
avskaffa profitdjävulen.

n 7i““°SS e™e^er^icl kunna bortse från de illusioner, som motionärerna hysa
beträffande verkningarna av de i motionen uppdragna riktlinjerna. Avgörande
ar att de ga in for att hoja massornas köpkraft. För en sådan linje ha vi kom -

Onsdagen den 2 juni 1943 e. m.

Nr 21.

Motioner angående tillsättande av speciella organ för ekonomisk fredsbered skap,

m. m. (Forts.)

manister alltid kämpat, och därför äro vi positivt inställda till motionen. Vi
ha alltid förordat en höjning av massornas levnadsstandard. Vi äro för högre
löner åt arbetarna och vilja, att bönderna skola få bättre betalt för sitt arbete.
Vi ha ofta förordat en skärpt beskattning av de stora inkomsterna och förmögenheterna
och lättnader i beskattningen av de små inkomsterna. Motionens
syftemål i denna del ligger följaktligen helt i linje med våra strävanden.

En höjning av massornas köpkraft i så avsevärd grad, att motionärerna
t. o. m. åsyfta fattigdomens avskaffande, måste emellertid medföra kraftiga
beskärningar av profiterna och de stora inkomsterna. Att detta skulle kunna
ske utan motstånd och sabotage från kapitalets sida är enligt min mening fullständigt
otänkbart. Den starkt koncentrerade och väl organiserade svenska kapitalismen
kommer med ali säkerhet icke att motståndslöst finna sig i en beskattning,
som närmar sig eller är liktydig med konfiskation. Örn man därför
allvarligt avser att förverkliga de syftemål, som anges i den socialdemokratiska
motionen, ja, då mäste man också vara beredd att utnyttja alla de maktmedel,
som stå till förfogande för att genomföra folkflertalets vilja gentemot
kapitalet, och då mäste, man bryta klassamarbetslinjen och återgå till klasskampens
väg och därmed inrikta sig pa en målsättning, som angives i det
socialdemokratiska programmet med följande ord: »Men därmed följer ock
en samling av alla de utsugna klasserna, som i klasskampen taga ställning sida
vid sida. Denna klasskamp skall icke upphöra, förrän samhället så omdanats, att
den kapitalistiska utsugningen helt är upphävd, klassamhället fallet och massfattigdomen
avskaffad.»

Därest det bakom motionen finns en sådan mening, så hälsa vi med tillfredsställelse
det socialdemokratiska initiativet. Det finns inga hallbara skäl
mot ett beskärande av kapitalets makt och inflytande. Arbetarpartiet har majoritet
i riksdagen. Den lagliga befogenheten att på sätt, sona man föreslår,
trygga massornas intressen kan alltså icke på något sätt ifrågasättas. Den
starkt organiserade svenska arbetarklassen utgör också en maktfaktor,. som
förmår göra folkrepresentationens beslut respekterade. Skola efterkrigstidens
många och svåra problem lösas i enlighet med folkflertalets intressen, sa mäste
hela samhällets resurser användas mot var och en, som rider spärr mot utvecklingen.

Jag skulle slutligen vilja framhålla — och jag riktar mig då särskilt till
reservanterna och andra motståndare till en förnuftig utveckling av samhället
—- att de aldrig för ett ögonblick skola inbilla sig, att detta krig kominer att
sluta med en återgång till gamla förhållanden. Allt sådant tal är rena illusioner.
Detta krigs slut kommer att inleda en helt ny tidsepok, nied en omvärdering
av alla värden. Det är därför bade meningslöst och frihetsfientligt att
söka bromsa denna utveckling.

Herr talman, med vad jag här anfört ber jag att fa yrka bifall till utskottets
förslag.

Fru Västberg: Herr talman! Egentligen skulle jag mycket väl kunnat avstå
från att yttra mig i denna fråga. Utskottet har ju pa alla punkter beaktat
även de synpunkter, som vi lia framfört i vår motion. Detta är fallet bade när
det gäller att ägna tillbörligt intresse åt våra internationella förpliktelser och
åt det internationella samarbetet efter kriget. Men utskottet har också understrukit,
att hänsyn skall tagas till kvinnornas speciella förhållanden, när det
gäller att placera alla arbetsdugliga medborgare i produktionen. Jag kan alltså
för min del vara nöjd med utskottets förslag i alla de punkter, som vi motionärer
fäst särskild vikt vid.

Nr 21.

Onsdagen den 2 juni 1943 e. m.

Motioner angående tillsättande av speciella organ för ekonomisk fredsbered skap,

m. m. (Forts.)

När jag nu ändock vågar taga ordet i debatten är det endast för att utveckla
ock belysa, hur vi i allmänhet i kvinnovärlden se på frågan om kvinnornas anpassning
i samhällslivet och produktionen. Yi anse det i högsta grad motiverat,
att detta kvinnornas problem blir föremål för en speciell och förutsättningslös
utredning under allsidig medverkan av kvinnorna själva.

Det synes ju ännu vara ganska oklart, huru de speciellt kvinnliga problemen
i ..arbetslivet skola utredas. Man får naturligtvis utgå ifrån som en ganska
självklar sak, att arbetsmarknadskommissionen tar itu med de frågor, som ha
omedelbart samband med den väntade krisen efter kriget. Det gäller ju då att
i främsta rummet undersöka, vilka hjälpmöjligheter som kunna stå till buds
även för den eventuellt lediga kvinnliga arbetskraften. Men viktigast är givetvis
att i sadant fall ha klart för sig, vilka arbetsmöjligheter och omskolningsåtgärder
som skola tillgripas. Detta är ju då ett lika viktigt problem för de
yrkesarbetande kvinnorna som för de i produktionslivet sysselsatta männen.
Jag kan nämligen icke alls tänka mig, att samhället efter krigets slut endast
skulle sörja för männen, under det att de yrkesarbetande kvinnorna skulle få
klara sig själva.

Där kvinnorna vilja och kunna återvända till hemmet och hemyrkena, löses
ju deras.. försörjningsproblem alldeles av sig självt. Men så blir ju ingalunda
fallet, där kvinnorna äro hänvisade till yrkesarbete utom hemmet. Liksom samhället
mäste vara angeläget örn att trygga, beredskapsmännens arbete och utkomst,
när kriget är slut, kan samhället givetvis icke heller tacka kvinnorna
för deras insatser med att lämna dem vind för våg. Redan här finnes ju alltså
ett mycket stort och mycket svårt problem att lösa.

Men det egentliga problemet ur modern kvinno- och samhällssynpunkt är
frågan örn en^långsiktigare planering för den kvinnliga arbetskraftens bästa
användning. Frågan örn kvinnornas anpassning och inpassning i ett modernt
demokratiskt samhällsliv och i vår tekniskt utvecklade produktion är ett alltmer
brännande problem, som varken kvinnorna eller männen ha rätt att rycka
på axlarna åt eller skjuta åt sidan. Ty här gäller det ju ej endast att i hela
välfärdssamhällets intresse på bästa sätt utnyttja ali tillgänglig arbetskraft,
utan det gäller också att försöka, att pa ett förnuftigt sätt anpassa kvinnornas
arbete utom hemmet till deras ofrånkomliga och betydelsefulla familjeuppgifter.

När vi intresserade kvinnor lia diskuterat dessa problem ha vi haft klart
för oss, att samtidigt som vi hävda rätten till att fritt kunna få välja yrke och
utbildning och få en god.utkomst måste vi i familjens, produktionens och samhällets
intresse beakta vilka arbetsområden som äro lämpligast för kvinnorna
med hänsyn till fallenhet, erfarenhet och familjeliv samt kräva samhällsåtgärder
som främja bade kvinnornas, familjens och det helas bästa. Härvidlag är
det ju ganska viktigt att man kan få. utnyttja alla de betydelsefulla erfarenheterna
ifrån krigstiden här hemma i vårt eget iand men också och kanske
framför allt ifrån de främmande krigförande länderna.

Nu vågar jag knappast förutsätta, att något auktoritativt organ eller någon
myndighet kommer att taga upp detta problem efter just de riktlinjer, som
kvinnorna själva helst skulle önska. Det lär väl också bil ganska svårt att inordna
detta speciella problem i någon av de andra pågående eller påtänkta utredningarna-.
Vi anse emellertid från kvinnohåll, att det är samhällets skyldighet
att klarlägga dessa problem på ett fullt objektivt och tillfredsställande
sätt.

Därför är det nog en allmän önskan och förhoppning från kvinnohåll, att
detta problem skall överlämnas för utredning till en speciell kommitté och att

Onsdagen den 2 juni 1943 e. m.

Nr 21.

Motioner angående tillsättande av speciella organ för ekonomisk fredsbered skap,

m. m. (Forts.)

i delina den mest mångsidiga kvinnliga sakkunskap fran olika^ områden och.
samhällsavsnitt skall bli väl tillgodosedd. Jag tror, att det är pa^tiden, att vi
även just på detta område taga ett djärvt och radikalt grepp på . Dagan lör
att man så snart som möjligt skall kunna komma till en lycklig lösning.

Herr talman! Med dessa ord vill jag rekommendera utskottets förslag till
antagande. Jag yrkar bifall till detsamma.

Herr Lundberg i Hälsingborg: Herr talman! I de anföranden, sorn herr
Torsten Nilsson tidigare i dag i egenskap av talesman för utskottet hållit, och
även av andra anföranden har jag icke kunnat låta bli att få det intrycket, att
man gärna vill bringa under debatt vissa punkter i det socialdemokratiska partiprogrammet.
Men det är väl icke meningen. "V i få väl göra klart för oss innebörden
av de problem, som vi här nu skola diskutera. Allmänt uttryckt gäller
saken näringslivets omställning från krigstidens till fredshushallets l.örandrade
förutsättningar. Det är kort och gott en sysselsättnings- och försörjnmgsfråga
under en begränsad tidrymd. Vad vi behöva skaffa oss är en grundval
för praktisk politik i ett visst konjunkturläge, som vi veta mycket litet om i
förväg. Vi måste sålunda räkna med olika alternativ, försöka skalla oss beredskap
för en serie olikartade eventualiteter. Om man ser problemet pa detta
sätt, synes det mig ganska onödigt, ja olämpligt att nu taga upp en idédebatt
örn näringslivets och samhällets grundkonstruktion. Frågans praktiska lösning
underlättas säkerligen icke härigenom. Tvärtom] Det kan nämligen ej vara
förnuftigt att börja med experiment av mera långsyftande innebörd vid en
tidpunkt, då alla krafter behöva mobiliseras för att lösa ett akut problem, k ör
■övrigt är frågan örn vad som bör göras ur socialpolitisk synpunkt sa stor, att
man sannerligen icke löser den i en handvändning och allra minst pa erfarenheter
från ett läge av så föga normal karaktär som en krigs- och iredskns.. De
socialpolitiska frågorna få nog behandlas för sig. Så sker ju också. Jag erinrar
blott om de utredningar, som pågå inom socialvårdskommitten, beiolkningsutredningen,
jordbrukskommittén o. s. v. Det kan val aldrig vara meningen
att nu söka samordna allt detta för att i ett sammanhang draga upp riktlinjer
och vidtaga åtgärder för att skapa det framtida idealsamhället.

Det är emellertid icke endast utskottsmajoritetens strävan att nu inbjuda
till en princip diskussion, som jag vill vända mig emot. Det betänkligaste linner
jag vara, att utskottsmajoriteten gör sina uttalanden i så oklara ordalag
och med så dunkla antydningar. Man får ingen säker uppfattning örn, till vilka
konkreta förslag argumenteringen syftar. Genom dessa förtäckta formuleringar
örn statens uppgifter når man endast resultatet, att man inför ytterligare obekanta
faktorer i en ekvation, som redan tidigare har ytterst få hållpunkter.
Med den kännedom jag har av den svenska industriens inställning till dessa
frågor vill jag kraftigt understryka, att detta skapar olust och tveksamhet
inom näringslivet och därigenom försämrar dess insats förmåga, i en brydsam
situation. Givetvis bör i stället allt göras för att stärka den vilja till positiv
medverkan att lösa problemen, som företagen redan visat prov på.

Man skall icke heller giva dessa efterkrigsproblem alltför stora dimensioner.
Jag lyckor icke att det är riktigt att tala örn risk för desorganisation inom
betydande delar av näringslivet oell jättearbetslöshet i samband med en iredskris.
Se vi realistiskt på saken, måste vi säga. oss, att även örn den väntade
krisen kan bjuda många överraskningar, stå vi nu väsentligt bättre rustade
att möta en ekonomisk kris än vi tidigare ha gjort. Konjunkturpolitikens teknik
har utvecklats. Vi lia erfarenheter från förra efterkrigstiden, och vi lia erfarenheter
från 1930-talets depression. Alla äro nu beslutna och alla krafter

Nr 21.

Onsdagen den 2 juni 1943 e. m.

Motioner angående tillsättande av speciella organ för ekonomisk fredsbered skap,

m. m. (Forts.)

äro inriktade på att undvika de misstag, som tidigare gjorts, och utnyttja de
anvisningar, sorn utvecklingen givit.

Vadji i nuvarande läge kunna göra är att genom grundliga utredningar öka
dessa lörutsättnmgar för en smidig konjunkturpolitik.

. -^är utskottet säger, att inga förutfattade meningar böra få stå hindrande
i vägen för en utredning örn medlen att lösa frågan, vill jag instämma däri.
hramior aili; får icke den förutfattade meningen göra sig gällande, att vi oundvikligt
la en väldig kris, som icke kan lösas annat än genom en omfattande
statlig planering. Det kommer säkerligen att behövas statliga åtgärder, men
dessa skola vidtagas utan dogmatisk bundenhet och på ett så smidigt sätt, att
näringslivets egen läkekraft starkes och icke försvagas. Det är en förnuftig
konjunkturpolitik, som är medlet för snabbast möjliga återgång till fredliga
villkor. Enligt min mening är det en konkret och viktig uppgift att tänka igenom
metoderna för statens konjunkturpolitik. I sista hand är det staten som
bär ansvaret tor konjunkturutvecklingen genom att den innehar kontrollen över
de grundt örui.sättnmgar för det ekonomiska livet, som finans-, penning- och
valutapolitiken utgör. Staten har här i sin hand de medel, som behövas för
att at den ekonomiska utvecklingen skall kunna givas ett jämnare förlopp. Det
ar tekniken att bruka dessa medel som behöver fulländas.

et är därför bara bra, att regeringen satt i gång med vissa utredningar om
e terkrigsproblemen. Utskottet gör emellertid gällande, att dessa utredningar
avse endast ett insamlande av fakta och ett klarläggande av problemens omfattning
och innebord. Så är nog ej fallet. Jag vill påstå, att de utredningar
som regeringen igangsatt, uppenbarligen måste innefatta'' även uppgiften att
draga upp riktlinjer och utforma förslag till åtgärder på de olika områden, som
dessa utredningar avse. Detta är exempelvis fallet med riksbankens kommitté
för förberedelser pa det penning- och valutapolitiska området. Den utredning
beträffande det allmannas investeringar, som sakkunniga inom finansdepartementet
under landshövding Thomsons ordförandeskap för några dagar sedan
tingo i uppdrag att verkställa, avser likaså uttryckligen en planering på längre
sikt av investeringsverksamheten på detta område.

Nar dessa av regeringen igångsatta utredningar en gång äro färdiga behoves
något skgs organ — kommitté eller vad det nu skall kallas — som kan
sammanställa arbetsresultaten och göra de överväganden, som kunna behöva
göras, tillsättandet av ett sådant organ vid lämplig tidpunkt förordas också
av saval utskottsmajoriteten som reservanterna.

ti /''n’shet räder örn målet för utredningsarbetet förefaller mig självklart.
Ifet makt är att sa snabbt som möjligt sätta näringslivet i stånd igen att på
fredsmassig grund sysselsätta och försörja dem, som kunna och vilja arbeta
Men detta ar icke detsamma som att bygga upp ett system, som för ali framP.
rrierar ful! syrsättning åt alla. Försök i den riktningen torde närmast
betyda, att vi underkänna vår förmåga att samtidigt öka vår levnadsstandard
med hjälp av ett expanderande näringsliv och att bereda möjligast trygga
sysselsättning och försörjning genom en utjämnande konjunkturpolitik.

dag skall icke närmare gå in på den fulla sysselsättningens problem. Jag
vill endast, iramhalla vad som också i flera av remisserna understrukits, nämligen
att vi bär i landet alltid måste taga den största hänsyn till vår kontakt
med världsmarknaden. Sätta vi den stadigvarande fulla sysselsättningen såsom
mai tor var näringspolitik, så ser jag icke. hur vi skulle kunna undgå att
hamna i rena autarkien och därmed på en lägre levnadsstandard

Vl]l dock säga, att jag tror fullt och fast, att vårt näringsliv, örn det får
tuff ane att naturligt utnyttja konjunkturmöjligheterna, skall kunna bemästra

Onsdagen den 2 juni 1943 e. m.

Nr 21.

Motioner angående tillsättande av speciella organ för ekonomisk fredsbered skajp.

to. to. (Forts.)

en uppträdande arbetslöshet bättre än tidigare kunnat ske. Det är dock ingen,
som vill hävda, att produktionens organisation icke skulle kunna förbättras.
Men detta kan icke ske schablonmässigt. Vad vi hoppas är att staten och näringslivet
gemensamt skola kunna finna former för en samverkan, som förstär
ker produktionsunderlaget för den sociala utvecklingen i vårt land.

Örn jag skulle sammanfatta min syn pa den fråga, sorn i dag är före, vill
jag understryka, att det är min uppfattning, att den mäste reduceras till sina
rätta dimensioner, d. v. s. konjunkturpolitiken i samband med_ näringslivets
fredsomställning. I den mån andra fält, exempelvis det socialpolitiska, i detta
sammanhang behöva beträdas, bör detta ske enbart ur konjunkturpolitikens synpunkter.
Åt förberedelserna för denna konjunkturpolitik måste givas en praktisk
inriktning på gripbara ämnen, och utredningarna måste syfta till att giva
ett underlag för handlandet i alternativa lägen.

Med denna min syn på frågan kan jag icke, herr talman, godkänna utskottsmajoritetens
argumentering utan ber att fa ansluta mig till reservationen.

I detta anförande instämde herrar Staxäng och Sefve.

Herr Nilsson i Stockholm erhöll på begäran ordet för kort genmäle och
anförde: Herr talman! dag vill bara göra ett tillrättaläggande i anledning av
herr Lundbergs senaste yttrande. Med sin fina politiska näsa trodde han sig
finna majoritetspartiets program icke bara i motionen utan även i utskottets
utlåtande. Jag kunde egentligen bara hänvisa till vad herr Senander sagt i
sitt tidigare anförande, där han påpekade den avvikelse från partiprogrammet
som motionärerna i själva verket gjort sig skyldiga till, och jag vill citera
vad motionärerna på en punkt sagt: »Numera erkännes dock tämligen allmänt
även av socialister att massfattigdomen bör kunna avskaffas och att kriser
kunna övervinnas utan att man därför nödvändigt behöver upphäva den pnvatkapitalistiska
äganderätten till produktionsmedlen». Jag kan försäkra herr
Lundberg att detta luktar allt annat än partiprogram.

En sak till vill jag emellertid understryka. Herr Lundberg gjorde gäldande
att de socialnolitiska frågorna borde behandlas för sig och hänvisade_ till alla
de utredningar, som nu pågå. Jag kan inte förstå varför de socialpolitiska Sågorna
skola brytas ut ur sitt ekonomiska sammanhang. Vi böra väl ta reda pa
hur långt vi ekonomiskt kunna sträcka oss i socialpolitiskt avseende. Att grytan
dessa frågor ur deras sammanhang är något som man i vånnga tall brukar beskylla
oss socialdemokrater för. Nu vilja vi att man skall samordna det hela
och undersöka, hur långt vi kunna sträcka oss med hänsyn till vara ekonomiska
resurser. Jag kan inte begripa att detta är något brott, utan jag tycker det star
i full överensstämmelse med den förnuftsmässiga inställning, som man bör ha
till denna fråga.

Till slut vill jag framhålla att vi motionärer lika väl som utskottet bestämt
lia understrukit, att vad man framför allt skall undvika är schablon. Så långt
det privata initiativet kan träda emellan och klara av problemen skall det ha
alla möjligheter därtill. Det är först när detta misslyckats i sina strävanden,
först då är det som samhället bör ingripa — och att detta kan bli nödvändigt
ha vi tidigare sett bevis på.

Herr Lundberg i Hälsingborg, som jämväl på begäran erhöll ordet för
kort genmäle, yttrade: Jag skulle endast vilja fråga herr Nilsson i Stockholm,
hur det skall kunna vara möjligt att redan nu ta ställning till de stora
frågor, som just dessa utredningar, alltså bl. a. socialvårdskommittén, syssla

Nr 21.

Onsdagen den 2 juni 1943 e. m.

Motioner angående tillsättande av speciella organ för ekonomisk fredsbered skap,

m. to. (Forts.)

med. Dessa uppdrag ha ännu inte slutförts, och hur skola de kunna inordnas
i den stora utredning det här är fråga om? Är det meningen att man skall avvakta
resultatet av de socialpolitiska omvårdnadskommittéernas arbete, innan
man kan ta ställning till frågan om efterkrigsproblemen?

Härefter anförde:

Herr Brandt: Herr talman! feom medmotionär till två av de föreliggande
motionerna ber jag att få anföra några synpunkter. Tyvärr kan det då inte
hjälpas, om jag kommer att upprepa något av vad som här tidigare har anförts.

Det är svårt att diskutera efterkrigsproblemen därför att man vet så litet,
hur förhållandena komma att gestalta sig när kriget är slut. Trots detta måste
vi val ändå diskutera, hur vi själva då vilja ha det ställt i vårt eget land. En
sak torde dock alla vara ense om: att när kriget upphör eller rent av när det
klart närmar sig slutet, då börjar arbetslösheten göra sig gällande. Mellan

200.000 och 300,000 inkallade komma troligtvis då hem. Man beräknar att det
för närvarande finns, omkring 125,000 man, som arbeta för försvarets räkning.
Här kommer stagnation^ eller en väsentlig inskränkning att ske, även örn ett relativt
starkt försvar mäste upprätthallas efter kriget. Man beräknar vidare
att det finns 50,000 skogsarbetare, som komma att frigöras, när importen av
kol, köks och bensin kommer att kräva mindre arbetskraft för vår bränsleförsörjning.
Lika manga beräknas komma att frigöras inom ersättningsindustrien.
Fackmän räkna med att örn kriget plötsligt slutar skulle mellan 300,000 och

400.000 arbetare frigöras, vilka mäste omplaceras eller beredas nytt arbete.

Det blir ingen lätt uppgift vi då stå inför. En av de viktigaste förutsättningarna
för att vi skola lyckas, vilket jag särskilt vill trycka på, är att vår export
kan komma i gång. Före kriget utgjorde den, medräknat fraktinkomsterna,
inte mindre än en femtedel, eller 20 %, av vår nationalinkomst. Vårt lilla
land har en begränsad marknad och är därför mera beroende av export och därigenom
också av det internationella återuppbyggnadsarbetet än stormakterna.
Här komma vi säkerligen att möta stora svårigheter. Förstörelsen ute i världen
är denna gång avgjort mycket större än efter förra kriget. En större folkmängd
är berörd av kriget, som nu praktiskt taget omspänner hela jorden. Allt flera
stater äro ockuperade, allt flera äro utarmade, folkhatet är mycket värre än under
förra kriget. Allt detta blir till ett hinder för den internationella handelns
ateruppblomstring.

„ Därtill kunna vi också räkna med att vår järnmalmsexport blir ganska osäker
pa grund av att det finns sa stora skrotlager ute i världen och att stora industrier
sönderbombats. Handelsrådet Vinell säger i tidskriften Svensk Utrikeshandel,
att de nordamerikanska staterna tagit hela vår cellulosamarknad i Amerika,
och man räknar med samma svåra läge för vår stålexport. Vi ha tidigare
haft ett exportöverskott på England, säger han. Med vid den tiden hade England.
stora ränteinkomster fran sina omfattande kapitaltillgångar i andra länder
jämte betydande inkomster fran sin stora handelsflotta. Det var därför som
England kunde hålla sig med ett ganska stort importöverskott. Nu däremot, säger
handelsradet Vinell, har England under kriget redan gjort av med stora delar
av sina förutvarande kapitaltillgångar i utlandet och dessutom förlorat en stor
S-^n handelsflotta, varför man i England redan börjar tala örn att landet
efter kriget icke kommer att kunna upprätthålla något importöverskott, vilket
givetvis kommer att menligt inverka på våra exportmöjligheter.

Men det finns också gynnsamma faktorer. Det måste ovillkorligen åtgå järn

Onsdagen den 2 juni 1943 e. m.

Nr 21.

Motioner angående tillsättande ai; svedelin organ för ekonomisk fredsbered skap,

m. m. (Forts.)

och trä och produkter av dessa råvaror vid återuppbyggnadsarbetet. Det mäste
komma att frågas efter papper och massa även i fortsättningen, och det är just
vad vi vilja exportera, för att nu inte tala om färdiga trähus, som det sannolikt
torde bli ganska stor efterfrågan på i de flesta bombade länder.

I vilket fall som helst kommer säkerligen exportindustrien att få stora^ svårigheter,
och jag har liksom en känsla av att utskottet har tagit val lätt på det
problemet. I utskottsutlåtandet talas örn »samhällets reglerande ingripanden
för att vidmakthålla livsmedelsproduktionen och en med övriga folkgruppers
likvärdig levnadsstandard för landets jordbrukare», vilket givetvis kommer att
innebära en livsmedelsfördyring för övriga grupper och sålunda även för exportindustriens
arbetare, som många gånger ha det ganska dåligt ställt med
låga löner och som ofta drabbas av arbetslöshet, total- eller korttidsarbetslöshet.
På grund av att den internationella konkurrensen inte medger någon möjlighet
att påverka prisbildningen är det inte så lätt att hålla dem skadeslösa med högre
priser. Jag vill dock förutsätta att statsmakterna ägna detta svara problem
och denna arbetargrupps intressen all möjlig uppmärksamhet.

Motionärerna och även utskottet säga, att det enskilda näringslivet kommer
att göra allt vad det förmår för att övervinna svårigheterna, men erfarenheterna
tidigare ha lärt oss att det enskilda näringslivet och initiativet icke räcka
till, utan att det uppstår stagnation och arbetslöshet. Här räcker det inte med
allmänna talesätt och goda förhoppningar, säga motionärerna, utan det fordras
allmän samordning för att alla produktionskrafter skola bli effektivt utnyttjade
i det återuppbyggnadsarbete som kräves.

Jag tillåter mig i det sammanhanget att referera till motionen, där mart
uppställt frågan, varför egentligen stagnation och arbetslöshet inträffa. Så
skedde under förra kriget i stor utsträckning, vilket herr Torsten Nilsson redan
har påpekat, liksom under krisen 1932. Då fanns det omkring ett par
hundra tusen arbetslösa, och ändå fanns det behov, det fattades inte ravaror,
kapital och arbetskraft och det rådde ingen brist på transportmedel. En undersökning
vid Brookinginstitutet i Amerika visade att där under tiden 1930
37 74 % av folket icke hade tillräckligt stora inkomster att upprätthålla en näringsstandard,
som var fysiologiskt önskvärd, och det fanns miljoner, arbetslösa
som levde på svältgränsen. Varför? Produktionskapaciteten var icke utnyttjad
! Det fanns råvaror, det var tillräckligt med transportmedel, det fanns
alltså inte något tekniskt hinder för förmedling av det producerade. Mun beräknade
en förlust av 200 miljarder i outnyttjad kapacitet eller 25 miljarder
per år i medeltal.

Härom säger Karl Fredriksson, mera känd kanske under pseudonymen Nordens
Karlsson, att hade amerikanska staten då tagit tio av dessa outnyttjade
miljarder och helt enkelt givit till de arbetslösa, skulle de lia fått 1,000. dollar
per man och då skulle det lia blivit en oerhörd efterfrågan pa konsumtionsvaror,
varigenom avsättningsproblemet skulle ha lösts, och detta skulle ha givit
rum för större investering och kapitalbildning för ännu större och rikare produktion.
Någon replikerade häremot att det hade varit ännu bättre, örn man i
stället skänkt pengarna till sociala nyttigheter, bostäder t. ex., men detta är
i själva verket samma sak.

Detta resonemang vilja emellertid det fria näringslivets män inte godkänna.
De mena att om man på detta sätt delar ut pengar till de arbetslösa, få dessa
givetvis större köpkraft, men samtidigt, säger man, minskas den del, som borde
avdelas för nyinvestering, d. v. s. man kommer att bygga så mycket mindre
fabriker, maskiner och dylikt, att arbetstillgången kommer att minska, och
man tjänar ingenting på en sådan anordning. Härtill vill jag svara med de

Nr 21.

Onsdagen den 2 juni 1943 e. m.

Motioner angående tillsättande av speciella organ för ekonomisk fredsbered skap,

m. m. (Forts.)

siffror sorn herr Nilsson i Stockholm angav i sitt anförande, när han framhöll,
att i Amerika var sparandet 1929 15 miljarder, medan investeringarna
stannade vid 5 miljarder; nationalinkomsten var 80 miljarder. De resterande
10 miljarderna gingo varken till produktion eller konsumtion. Arbetslösheten
ökade, produktionen avstannade i allt flera sektorer, och krisen satte in och
ruilade ut över världen.

. Jag vill minnas att förhållandet var ungefär likadant i vårt land. Örn jag
inte mums fel funnos även hos oss åtskilliga hundratals miljoner kronor, som
lago räntelösa i riksbanken, ett improduktivt kapital. Det var alltså ingen som
helst kapitalbrist som hindrade investeringar, men de gjordes inte ändå. Det
är således inte tillräckligt med ett kraftigt sparande, ty investeringarna cöras
ända inte i erforderlig grad, beroende på att det fattas köpkraft för konsumtionen.
Aven örn förhållandena aldrig blivit så svåra hos oss, ha vi dock haft
samma problem att brottas med. Trots ett oerhört utvecklat näringsliv och
tillräckligt med råvaror och kapital lia även vi haft fattigdom, otillfredsställande
näringsstandard och många otillfredsställda behov. Jag vill i korthet
f™ utredning, som byråchefen Alf Johansson gjorde rörande åren

, Påvisade, att i vårt land då funnos 150.000 undermåliga
bostäder där 1 /2_ miljoner människor bodde. De flesta av dessa funnos
pa landsbygden, och jag föreställer mig att förhållandena äro ganska miserabla
pa det hållet ännu. Där finnes ett stort behov att tillfredsställa

Man kan då fråga sig, med alla dessa förutsättningar för handen: Behöver
det bil någon arbetslöshet efter kriget? Nu mena vi att kriget på ett övertygande
sätt bevisat att det går att frigöra ett stagnerat näringsliv, att övervinna,
arbetslösheten och främja ekonomiskt uppsving. Under kriget har det
nämligen, som redan tidigare har framhållits och som också anförts i motionen*
uppstått ett konsumtionsbehov som överstiger allt vad man tidigare bevittnat
i den vägen, och man Ilar knappast trott att det skulle vara möjligt att
producera sa mycket som nian verkligen gjort. Jag blundar inte ett ögonblick
lör att man samtidigt har utsugit lager och förslitit maskiner, men kvar står
i alla händelser det faktum, att detta orkar man med, örn man bara låter konsumtionen
komma till sin rätt och inte låter arbetslöshet och ineffektivitet råda
och inte heller drar sig för att ta väldiga privata resurser och domäner i anspråk
nar — för att citera ett engelskt uttalande - »finansväsendet får vara
politikens tjänare och icke dess herre». Jag tror inte att någon vill förneka
att örn dessa valdiga resurser, hela denna produktion ute i världen som nu
Si jptf. .tjänst, ställdes i kulturens och återuppbyggnadens och framåtskridandets
tjänst, skulle man säkerligen kunna skapa en socialstat i varje
land och avskaffa praktiskt taget all fattigdom.

Nu ställa vi frågan: Hur Ilar detta varit möjiigt? Har det varit de privata
företagarna som helt enkelt ha utnyttjat sina maskiner, byggt ut sina produktionsmedel
och satt i gång denna väldiga produktion? Nej, så har ingalunda
varit fallet. Och har kommer jag till det som enligt min uppfattning är kärnpunkten
i resonemanget. Det har varit staten som dekreterat: Dessa behov
mäste tillgodoses! Staten har genom skatter och lån tagit en allt större andel
av nationalinkomsten och med dessa medel helt enkelt köpt kanoner, bomber,
tanks, flygmaskiner, skodon och kläder åt de inkallade. Sedan ha de pri f-lirna

HSSa\Sm? maskinei;’ fkaffat sif? nya maskiner, då de gamla
inte Tackt till och byggt ut sina produktionsmedel. Det har inte funnits någon
risk för deni ty avsättningen har varit garanterad. Vi ha ju i dag som
jag förut sane omkring 125,000 personer, som arbeta direkt för försvarsberedskapen,
och därtill manga tiotusental, som indirekt arbeta i försvarets tjänst.

Onsdagen den 2 juni 1943 e. m.

Nr 21.

Motioner angående tillsättande av speciella organ för ekonomisk fredsbered skap,

m, m. (Forts.)

När reservanterna säga att »det svenska näringslivet har under nu radande
förhållanden... visat en stor anpassningsförmåga och, trots svårigheterna och
under ett allt intensivare utnyttjande av landets råvarutillgångar, funnit nya
vägar att lösa våra försörjningssvårigheter», så kan jag till fullo instämma
häri. Jag anser också, att den insats som våra producenter gjort under denna
tid är berömvärd. Men man far inte jämföra denna tid med fredliga förhallanden
ty, som jag sade tidigare, det har inte varit någon särsnild konst för deni,
därför att efterfrågan har varit garanterad genom statens åtgärder, vilket icke
under vanliga förhållanden är fallet.

Det är, herr talman, med detta för ögonen som allt flera börjat ställa sig den
frågan: Vad finns det för tekniskt hinder — politiskt hinder vet jag att det
finns — för att staten även under fred tar initiativ på samma sätt och dirigerar
konsumtionen? Ty detta är just vad som har skett. Bör det inte vara lika
lätt att på statens, samhällets bud i stället för krigsmateriel och dylikt producera
bostäder, kläder, matvaror eller, som Sterner i L. O. säger, folkbilar,
tvättmaskiner, kylskåp och dammsugare, för att inte tala örn vatten- och avloppsledningar
åt landsbygdens befolkning? Allt vad vi nied ett gemensamt
ord kalla för en högre kultur! Jo, för visso. Och genom att staten pa detta
sätt köper av den som bäst och billigast producerar varorna, behöver man inte
heller avskaffa den privata företagsamheten. Örn man gjorde pa det sättet
skulle man också förbilliga varorna, ty försäljningskostnaderna skulle då försvinna.

Såvitt jag kan förstå är detta också utskottets mening. Utskottet sager ju
att »en jämnare och stabilare efterfrågan från de stora konsumentgruppernas
sida verksamt skulle kulina bidraga till en jämnare produktion och jämnare
sysselsättning». Utskottet pekar i detta sammanhang pa socialpolitiska åtgärders
ekonomiska betydelse''.'' Härvidlag kan man också stödja sig på erfarenheterna
från deli svenska krispolitiken under 1930-talet, ^ehuruväl jag vet att
högern åtminstone tidigare icke velat acceptera dylika åtgärders betydelse i
uppsvinget. Jag har ingalunda förbisett att reservanterna nu faktiskt skriva,
att de äro med på en konjunkturbetonad finanspolitik, vilket man pa det hållet
tidigare icke ville. X remissdebatten yttrade emellertid herr. Skoglund^ i
Doverstorp, utan någon närmare motivering och med hänvisning till vissa icke
namngivna nationalekonomer, att det var vart lands exportindustri, som till
frisknade först och i mycket hög grad medverkade till den ekonomiska utveckling,
som ägde rum under 1930-talet.. Jag säde i början av mitt anförande,
att jag håller mycket på exportindustrien och ingalunda underskattar dess
betydelse. Jag kail även medgiva att uppsvinget under 1930-talet skulle lia
kommit även utan denna »injektion», för att använda herr Skoglunds, i Doverstorp
ord, men att den inte saknade betydelse tror jag man val kan finna bevis
på i yttranden från nationalekonomer. För en tid sedan.fick jag den av docent
Ingvar Svennilson utarbetade översikten at konjunkturinstitutet fran ar 1939,
där han påvisade att produktionen för hemmamarknaden översteg under aren
1937—1938 med inemot 2/3 den år 1929 uppnådda nivån, medan exportproduktionsvolymen
mellan samma år endast steg med omkring. 10 procent!

Av de grafiska tabellerna i denna utredning framgår tydligt den stora betydelse,
som framför allt byggnadsverksamheten hade särskilt efter 1933 års
konflikt på den utveckling, som då skedde. Jag skall tillåta mig att även
citera vad docent Carsten Welinder i Lund. framhöll för en tid sedan i Göteborgs
Handels- & Sjöfartstidning. Han skriver att »trots den svåra depressionen
i början av 1930-talet, ökade den reella nationalinkomsten mellan åren

Andra kammarens protokoll 191+3. Nr 21. 6

Nr 21.

Onsdagen den 2 juni 1943 e. m.

Motioner angående tillsättande av speciella organ för ekonomisk fredsberecl skap,

m. rn. (Forts.)

1929—1939 med nära 50 procent. Den förnämsta orsaken härtill var ej exportmöjligheterna
utan den starka inhemska realkapitalbildningen, främst bostadsbyggandet.
» Bet är ovedersägligt att erfarenheterna från den, tiden säga oss,
att det är både möjligt och förenat med stora fördelar för folkhushållet, om
statsmakten ingriper och tvingar fram användning av våra tillgångar, när
— jag poängterar det i likhet nied herr Torsten Nilsson — den privata’företagsamheten
antingen icke vill eller icke kan hålla den produktiva verksamheten
vid liv.

Men, herr talman, hela det resonemang, som motionärerna föra, och som jag
gör mig till tolk för, vilja reservanterna icke godkänna. Nu finner man emellertid
i deras argumentering icke samma ord soia under 1930-talets krispolitik.
Da talade man om att »landet skulle ruineras», att »näringslivet skulle förkvävas»,
ja, man gick t. o. m. sa laugt, att man sade att herr »Wigforss var
en lands olycka». Nu har man helt andra argument. Men till varje pris gäller
det även nu att slå vakt örn det privata näringslivet. Reservanterna säga nämligen,
att »hotet örn fortsatt statlig kontroll över näringslivet måste undapröjas».
Mot utskottets enligt min mening oprutbara krav, att alla arbetsförmögna
personer skola beredas möjligast effektiva sysselsättning i produktionsprocessen
och att detta snäll kunna ske utan att nödhjälpsarbetep av det ena
eller andra slaget skola behöva tillgripas, argumentera reservanterna genom att
skrämma med diktatur, d. v. s. att den fullständiga sysselsättningen icke kan
genomföras annat än, på demokratiens och frihetens bekostnad. De säga, att
»i ett fritt samhälle med fria medborgare och med en hushållning, väsentligen
grundad pa konsumenternas fria användning av sina inkomster, kan ett sådant
system icke genomföras». Här är man frestad att ställa frågan: Vad är
det för frihet, som skulle försvinna, om samhället övertager en ekonomisk
verksamhet? Skall det icke finnas möjlighet därtill i demokratiska former? Så
har ju skett tidigare utan att friheten gått förlorad, eller vad är det för planhushållning
som inte skulle kunna genomföras genom i demokratisk ordning
fattade, beslut? Man tycker, att det borde vara möjligt.

Speciellt herr Ljungberg har tryckt pa denna punkt och framhållit, att med
en dylik utveckling skulle vi råka in i diktaturförhållanden på samma sätt
som skett i andra länder. I det avseendet vill jag därför framhålla, att arbetarna
i detta land ju kämpat i årtionden för sina demokratiska rättigheter.
Det må icke tågås illa upp, örn jag säger, att detta skedde mot högerns motstånd.
På.högerhåll betraktade nian nämligen dessa rättigheter såsom en fara
för samhällets välfärd, för rättsordningen och näringslivet. Jämlikheten, som
arbetarna strävade efter, jämlikheten inför lagen och rätten att genom sina
fria organisationer vara med och leda och utforma samhället så, som man önskade,
men främst kanske likheten att få rösta fritt och på den styrelse för
landet man önskade —• allt detta, som högern n,u är lika varm anhängare och
försvarare av — voro alltså lika omstridda ting, som det vi nu tvista örn i dag.
Dessa rättigheter erövrades också först efter långa och hårda strider.

Jag vill här säga till högerns representanter, att man behöver ingalunda
med hänsyn till den utvecklingen befara, att de svenska arbetarna sträva efter
åtgärder, som skulle leda till denna dyrt förvärvade frihets förlust, Arbetarna
i dag äro • det tror jag utan självförhävelse kan sägas ■— demokratiens
mest målmedvetna del. Med tanke just därpå tror jag, att vi tryggt kunna
säga, att lika ogrundade som högerns farhågor voro mot dessa rättigheters
utbredning till hela folket och mot den konjunkturbetonade finanspolitik, som
dock i dag i uttalanden fran högerhåll erkännes, lika ogrundade äro dess farhågor
beträffande möjligheten att genom samhällets ingripande samordna och

Onsdagen den 2 juni 1943 e. m.

Nr 21.

Motioner angående tillsättande av speciella organ för ekonomisk fredsbered skap,

m. m. (Forts.)

dirigera produktion oell konsumtion för att nå högsta effektivitet och sysselsättning.
Detta så mycket mindre som Sveriges arbetare i. dag genom den
centrala ställning, som de skapat sig i nationens liv, blivit lika samhällsbetonade
som någonsin högerns eller folkpartiets representanter. Man är fullt
medveten örn, att man icke kan skapa en högre levnadsstandard, med mindre
man har ett rikt utvecklat näringsliv och rik produktion. Man vet också, att
man med den politiska och fackliga ställning, som man har i dag, har möjlighet
att taga del av de ökade vinster, som den ökade produktionen giver
samhället utan att producenterna taga hela vinsten. Därför är fackföreningsrörelsen
positivt inställd både till produktionen, näringslivet och samhället.

Av L. O :s uttalanden till motionen framgår, att man ingalunda önskar statsingripande
för dess egen skull. Man säger, att målet är arbete och försörjning
åt alla. Kan det nås utan statsingripande, är det säkerligen bäst. Jag vill
understryka, att vi hoppas, att detta återuppbyggnadsarbete skall ske i samförstånd,
ty då kan man nå de största resultaten. Men jag vill dock hänvisa
till vad L. O. här har yttrat. Det heter där: »Landssekretariatet vill starkare
än motionärerna framhålla, att önskemålet att inskränka statsinflytandet
måste underordnas behovet av att efterkrigsarbetslösheten i görligaste man
eliminera^ samt att samhällets ekonomiska och sociala planläggning, även ^ i
övrigt blir tillfredsställande. Frågan om statsingripandets omfattning får
icke avgöras efter dogmatiska synpunkter utan efter problemens beskaffenhet
i varje särskilt fall.»

Ja, herr talman, detta är den samlade fackföreningsrörelsens uppfattning
i hithörande problem. För min del tror jag för övrigt, att så kommer att ske
även i praktiken och utan motstånd ens från reservanternas partifolk. Vi
ha nämligen förr sett, hur just de, som ivrigast förfasa, sig över samhällsingripanden,
oftast äro de första att anropa samhället örn hjälp, när det privata
näringslivet icke g''år så bra: bönderna, när världsmarknadens priser sjunka
— de lia redan i detta utskottsutlåtande förbehållit sig den rätten — indiistriägarna,
när deras företag få svårigheter, och bankerna, när de hålla på att
gå över ända. Man kan fråga sig: Finns det någon rim och reson i att samhället
skall ingripa först när det brakar samman? Skall samhället da vara
med och kratsa kastanjerna ur elden? Man börjar nu spåra tongångar litet
varstans ute i världen, att allt icke är så bra beställt med den produktionsordning
och köpkraftsfördelning som finnes. Herr Torsten .Nilsson har förut
citerat ett yttrande av Londons handelskammare. Jag skall citera några ord av
vad Times — den konservativa tidningen i England — skrev för någon tiel
sedan. Det heter där: »Det är ett historiskt faktum, att den privata industrien
under de senaste 20 åren misslyckats både i fråga om att skapa full sysselsättning
åt människorna och att garantera en fördelning av produkterna,, som
den moderna civilisationen kan godtaga som rättvis och skälig. Den privata
företagsamheten måste stärkas genom andra företagsformer.»

Som ett komplement till vad de industrimän sagt, som varit uppe här i debatten,
tillåter jag mig anföra ett citat av den kände industrimännen S.
Courtauld i London ur tidningen Economic Journal. Det heter där: »I framtidens
produktionsliv måste staten-samhället inskrida med en planmässig utgestaltning
av näringslivets utveckling. Och den skall uppbäras av statlig
kontroll över och dirigering av produktionen. Huvudlinjen skall vara, att de
samhälleliga organen tillsätta medlemmar i de större företagens ledande instanser,
d. v. s. i bolagsstyrelser och direktioner. Arbetarna måste genom sina
fackliga organisationer beredas ökat inflytande över företagens förvaltning

Nr 21.

Onsdagen den 2 juni 1943 e. m.

Motioner angående tillsättande av speciella organ för ekonomisk fredsbered skap,

m. m. (Forts.)

och produktionsresultatets fördelning mellan direktkonsumtion i form av vinst
och lön samt tillskapande av realkapital.»

. Ja> herr talman, man kan alltså vid krigets slut vänta sig en annan ordning,
som möjliggör att skapa den sociala rättvisa, som man säger sig kämpa
för och utan vilken varaktig fred icke kan skapas i världen. Jag skall sluta
med att understryka, att jag för min del betraktar lösningen av dessa problem
d. v. s. att skapa arbete och försörjning åt alla som demokratiens mogenhetsprov.
Jag vill också meddela, att arbetarna hälsat regeringens initiativ på
den här punkten med största tillfredsställelse. Man väntar också, att det skall
visa sig° att man, som herr Lundberg- mycket riktigt sade, lärt av den gångna
tiden, så att man i en helt annan utsträckning än som skedde efter tidigare
krig skall kunna tillvarataga arbetarnas och hela folkets intressen. Vi veta
att diktaturstaterna lia lättare att avskaffa arbetslöshet och dylikt. Här gäller
det, herr talman, för demokratierna att visa detsamma. Beredskapsarmén
får icke bli en arbetslöshetsarmé med alla de upplösande konsekvenser detta
medför. Jag tror, att man här gott kan instämma med det engelska arbetarpartiet,
när det säger: »Endast ett bevis på att demokratiens kvarstående fästen
kail använda sina politiska institutioner för att lösa sina ekonomiska
och sociala problem enligt demokratiska metoder kan bevara tilltron till
dess skapande förmåga.» Ja, herr talman, jag vill i utskottets utlåtande
gärna utläsa en sådan strävan, och hoppas för min del livligt, att statsmakterna
icke sky några som helst ansträngningar när det gäller att lösa dessa
svåra problem och att det måtte ske »utan», som L. O. säger, »någon
dogmatisk uppfattning örn samhällsingripandets omfattning.».

Med dessa ord ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande., varunder herr talmannen övertagit ledningen av kammarens
förhandlingar, instämde herrar Sköldin, Eriksson i Sandby och Hedqvist.

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! Medan jag suttit och lyssnat till
denna, måhända något utdragna debatt och också en smula bläddrat i utskottets
utlåtande, har jag med ett ryck stannat inför ett av de yttranden, som här
äro återgivna från de hörda myndigheterna. Detta därför att yttrandet är formulerat
på ett rätt expressivt sätt. Man är ju ej van vid att yttranden från
våra kungliga ämbetsverk äro så formulerade. Jag syftar på statskontorets utlåtande.
Statskontoret anser att i främsta rummet avvecklingen av krisadministrationen
bör utredas och att arbetsmarknadsproblemen böra överlåtas åt arbetsmarknadskommissionen
och att överhuvud taget redan förefintliga organ få ta
hand örn var sina uppgifter. I övrigt, heter det, »anses frågan för tidigt väckt».

Jag måste säga, att jag förstår detta expressiva uttryckssätt. Statskontoret
vill naturligtvis med denna ovanliga formulering ha sagt, att statskontoret
känner sig tveksamt, när det gäller att taga ståndpunkt till de utomordentligt
omfattande problem, som här upprullas. Skola vi, herr talman, vara riktigt
uppriktiga mot varandra, och det skola vi väl vara i den här församlingen, få
vi nog säga oss att mycket av den tveksamheten går som en röd tråd igenom
praktiskt taget alla de remissvar, som äro återgivna i utskottets utlåtande.
Icke minst gör sig detta gällande i L. 0:s eget utlåtande, något som man kan
se, örn man studerar det mera ingående.

Jag skall endast uppehålla mig vid det sista avsnittet av L. 0:s utförliga
och intressanta utlåtande. I detta avsnitt ställer man upp en rad i och för sig
givetvis behjärtansvärda önskemål, som vi alla vilja vara med örn att söka
realisera, såsom bättre socialvård, konjunkturutjämning, kamp mot arbetslös -

Onsdagen den 2 juni 1943 e. m.

Nr 21.

Motioner angående tillsättande av speciella organ för ekonomisk fredsbered skap,

m. m. (Forts.)

heten etc. Det heter så i detta yttrande bland annat: »Dessa önskemål te sig
desto mera angelägna, som man trots allt måste räkna med vissa mänskliga
ofullkomligheter i den allmänna ekonomiska planeringen — detta så mycket
mer, som densamma i väsentliga avseenden måste vila på obekanta förutsättningar.
»

Ja, herr talman, detta är just kärnpunkten i hela detta väldiga problem. Allt
vad vi här resonera örn och planera vilar på obekanta förutsättningar. Sanningen
är nämligen den, att åtskilligt av vad vi här naturligtvis gärna skulle
vilja genomföra, såsom väsentligt utvidgad socialvård, konjunkturutjämning,
största möjliga sysselsättning o. s. v., allt detta eller i varje fall det mesta av
detta är -— vi måste ju se sanningen i ögonen — beroende på faktorer, rörande
vilka vi här i landet lia ganska litet att säga till örn. Jag skulle vilja
ställa ett par frågor: Hur slutar kriget? Vem vinner kriget? Och i så fall,
hur kommer den, som vinner, att utnyttja denna sin seger? Slutar kriget i
form av allmän utmattning? Här reser sig ett komplex av skilda perspektiv,
men var och en förstår ju att vårt handlande i detta lilla land blir på det
intimaste sätt sammanknutet med hur det stora händelseförloppet ute i världen
kommer att gestalta sig.

Jag förstår så utomordentligt väl att L. O. velat avsluta sitt utlåtande just
med fastslåendet av att allt vårt handlande i dessa avseenden i största utsträckning
vilar på obekanta förutsättningar. Vi stå med andra ord inför en
ekvation med ovanligt många obekanta. Vi böra halla detta i minne och av den
anledningen känna oss föranlåtna att lägga i dagen någon liten, låt mig säga
blygsamhet i våra uttalanden i dessa ytterligt komplicerade och ytterligt besvärliga
angelägenheter.

Men vi kunna naturligtvis icke slå oss till ro därmed och säga, att allt är
mycket svårt, att vägen är dimhöljd och att vi delvis handla i mörker. Det går
icke. Vi måste undersöka, huruvida det dock icke i all denna förvirring finnas
vissa ting, örn vilka vi med någon grad av sannolikhet kunna uttala oss. Sådana
ting finnas naturligtvis. Jag vill då peka på något som egendomligt nog
ganska litet beaktats, ehuru den talare, som hade ordet före mig, överraskande
nog berörde saken, och det vill jag hålla honom räkning för. Vi skola sålunda,
tycker jag, söka komma på det klara med, i vilken utomordentlig grad vi
äro beroende av den framtida gestaltningen av vår utrikeshandel. Trots att
den föregående talaren är motionär och trots att han livligt sympatiserade
med utskottsmajoritetens utlåtande, kunde han icke desto mindre icke underlåta
att påpeka, att utskottsmajoriteten på ett ganska egendomligt sätt gått
förbi detta centrala spörsmål. Jag skulle gärna ha sett, att man fran majoritetens
sida mera ingående hade sysslat med den sidan av saken, ty det är ju så, att
den standard vi ha här i landet och som vi skola vara glada och stolta över,
är ju i väsentlig mån beroende på vår exporthandel, på vår utrikeshandel. Kammarens
ledamöter veta helt säkert lika väl som jag, att vart land numera på
grund av den lysande utveckling, som satt sin prägel på de senaste decennierna,
är ett av de starkast exporterande länderna i världen. Vi ha för närvarande
ett värde på vår utrikeshandel av ungefär 700 kronor per individ. Sannolikt
finns intet land som överträffar denna siffra. Jag var glad att finna,
att folkförsörjningsministern i sitt anförande vid öppnandet av Svenska Mässan
häromdagen fann angeläget att starkt understryka detta förhållande. Han
yttrade nämligen: »Låt oss heller icke glömma, att det stora ekonomiska uppsvinget
under de sista decennierna helt sammanfaller med den storartade utvecklingen
av vår utrikeshandel.» Dessa statsrådet Gjöres ord anser jag vara
ord i sinom tid, och jag har gärna velat här erinra örn dem. Men hur kommer

Nr 21.

Onsdagen den 2 juni 1943 e. m.

Motioner angående tillsättande av speciella organ för ekonomisk fiskered skap,

m. m. (Forts.)

denna vår utrikeshandel att gestalta sig? Ja, deli är beroende på mycket. Den
är beroende exempelvis på i vilken utsträckning vi själva komma att få lov att
bestämma över vår valuta. Såvitt jag förstår är detta en angelägenhet, som
exempelvis intresserar finansministern i mycket hög grad. Örn den veta vi ju
ingenting.. Men detta är ju en sak, som är ytterst betydelsefull med hänsyn
till framtiden. Däremot veta vi ju, att den strid, som vår utrikeshandel kommer
att föra, den kamp, som vår exportindustri måste gå in för, kommer att
bil mycket hård. Jag skulle vilja formulera saken så, att vårt land, när detta
eländiga krig en gång slutar, går ut i en värld, där alla vilja sälja men blott
mycket få vilja eller kunna köpa. Detta faktum konstituerar ju ett förhållande,
som måste skänkas det största beaktande, när vi resonera örn dessa ting.

. om. det nu är så — och jag tror, att det förhåller sig på det sätt, som

jag här skisserat — .mäste vi ju säga oss, att vi måste göra allt vad i vår förmåga
står för att höja vårt näringsliv, framför allt då vår exportindustri, till
högsta möjliga funktionsduglighet i den situation, som kan förväntas inträda
när kriget är slut. Vilka åtgärder ha vi då att tänka oss? Naturligtvis föreligga
här mångå möjligheter. Jag skall emellertid bara be att få uppehålla
mig vid en enda — och jag gör det därför att denna, jag kan gärna medge detalj
men en utomordentligt betydelsefull detalj överhuvud taget icke har berörts
i utskottsmajoritetens utlåtande och egendomligt nog inte heller i något av de
anföranden, som ha hållits hittills under debatten — och det är beskattningssynpunkten.

Enligt min mening är en av de allra viktigaste förutsättningarna för att
företagsamheten — jag tänker då i främsta rummet, i anknytning till vad jag
tidigare. Ilar yttrat, på exportindustrien — skall få sitt nödvändiga uppsving
efter kriget att ^beskattningen reduceras. Under de år, som vi nu uppleva, har
det — det förstås tämligen av sig självt — varit lättare än under normala förhållanden
att ta nt höga skatter, beroende på att reinvesteringar på vissa områden
icke ha kunnat ske i normal omfattning. Det yttre trycket och nödvändigheten,
att sörja för det mest pressande angelägenheterna ha lämnat tillräckligt
motiv för en skattebelastning, som för normala förhållanden mäste anses orimligt
hård. Men, herr talman, under fredskrisen är det, såvitt jag vågar uttalamig
i dessa mycket svåra ting, nödvändigt att väsentligt reducera skattesatserna.
Detta kommer att medföra, att statens inkomster sjunka dubbelt hastigt,
eftersom penninginkomsterna på samma gång komma att reduceras genom en
sjunkande pris- och lönenivå. Det är alltså enligt min uppfattning omöjligt att
först och främst upprätthålla nuvarande skatteintäkter under fredskrisen, eftersom
detta skulle förutsätta ytterligare höjda skatter, men det är dessutom
ur ateruppbyggnadssynpunkt nödvändigt att reducera beskattningen. I det
samhälle, som kommer att finnas, komma således — jag tror man kan få lov
att vara så optimistisk — alltjämt det enskilda initiativet och företagsamheten
att svara för den. största delen av nationalinkomstens intjänande. Jag tror, att
även utskottsmajoriteten och motionärerna dela min uppfattning därvidlag.
Men skall denna uppsvingspolitik lyckas, måste alltså förutsättningarna för
enskild verksamhet vara något så när gynnsamma. Därvid måste vi främst räkna
med att .s. k. risktagande verksamhet måste finnas, risktagande verksamhet,
dar stora risker kunna motvägas av högre vinster än normalt.

Den nuvarande beskattningen är så utformad, att den enskilde inte uppmuntras
att placera sina medel i.företag, och detta blir ännu mindre fallet, örn
man kan hoppas på stabilt penningvärde och inte genom placeringar i företag
till viss man vill gardera sig mot inflation. Men det är då all anledning att
uppmärksamma, att de medel, som en enskild person investerar i företagsam -

Onsdagen den 2 juni 1943 e. m.

Nr 21.

Motioner angående tillsättande av speciella organ för ekonomisk fredsbered skap,

m. to. (Forts.)

het, drabbas av en synnerligen hård beskattning. Detta beror därpå, som ju
alla här veta — det kan kanske vara onödigt att understryka det — att vinsten
först beskattas hos företagen och därefter utdelningarna hos den enskilde, flitt
aktiebolag betalar nu förutom kommunal inkomstskatt dels statlig mkomstoch
förmögenhetsskatt med dubbelt grundbelopp och dels värnskatt. Sammanlagt
blir det i genomsnitt 44 %, vilket genom kommunalskatteavdraget reduceras
till omkring 40 °/°. Men dessutom kan i förekommande fall krigskonjunkturskatt,
utskiftningsskatt och ersättningsskatt utgå. Skattetrycket har alitsa
skärpts avsevärt under kriget genom införande av dels det fördubblade grun
beloppet, dels den 12-procentiga värnskatten, dels kngskonjunkturskatten. Alem
härtill kommer, att den enskilde ju får sina från dessa placeringar harilytande
intäkter beskattade på samma gång som kapitalinnehavet beskattas klar inverkar
den under kriget skärpta progressiviteten med det hoga skattetrycket
på så sätt, att man ofrånkomligen måste komma till den slutsatsen att skattetrycket
för den enskildes i företag placerade tillgångar har minst tredubblats
under detta krig. Den skattepolitiska inställningen, särskilt till riskbärande
verksamhet, synes för närvarande vara den, att staten skall vara med och ta
en betydande del av vinsten, under det att förlusten helt får bårås av deli enskilde.
Statens inställning till detta kan närmast karakteriseras pa sa satt —
örn jag nu får använda en liknelse — att staten vill singla slant örn företagsvinsten
på villkoren: krona — jag vinner, klave — du forlorar.

I de konjunkturpolitiska diskussioner, som ha ägt rum såväl i utlandet
man har ju här under debatten även berört utlandet i viss utsträckning — som
även i viss män här hemma, har man alltid understrukit vikten av att i konjunkturella
nedgångstider reducera skattetrycket, da detta kail medföra gynnsamma
betingelser för uppsving, som svårligen kunna ernns pa andra yngar.
Örn man har att välja mellan höga skatter i förening med en lag aktivitet inom
näringslivet å ena sidan samt lägre skatter och högre verksamhetsgrad inom
näringslivet å andra sidan, så kan det väl inte råda någon tvekan örn att de
låo-a skatternas politik är att föredraga ur det allmannas synpunkt, statens
finansiella ställning är dock — och det skola vi inte glömma hur vi an resonera
i dessa ting — när allt kommer omkring endast en funktion av de materiella
villkor, som den inom landet dominerande ekonomiska verksamheten förmår
skapa. Ett högt skattetryck leder till att allt större ansvar för den ekonomiska
aktiviteten lyftes (iver på statsmaskineriet och darmed följa onåd
stallet byråkratism och efter vad jag kan förstå — och det ar det allvarliga
en minskad aktivitet. Det är detta vi måste söka att nied alla medel undvika,
och ännu viktigare: vi måste medvetet inrikta oss pa att avska lia en skattepolitik,
vars yttersta följd blir ett gradvis överförande till det allmänna av
administrationen av det löpande ekonomiska arbetet i samhället. ^ .

Jao- har med dessa ord endast velat fästa uppmärksamheten pa en detalj,
men såvitt jag kan förstå en mycket betydelsefull detalj, ydet stora problemkomplex,
som vi bär behandla. Därför mäste det — och nu återkommer jag till
vad jag antydde för en stund sedan —• i viss mån i varje fall te sig gans a
uppseendeväckande, att majoriteten inom utskottet på sätt som skett har gatt
förbi den dock mycket väsentliga betydelse, som skatteforhallandena mäste
ami i detta sammanhang och vad de innebära för föret agarviljan och utvecklingsmöjligheterna
inom vårt näringsliv. Vilka anledningarna kunna vara till
att man från utskottsmajoritetens sida med så lätt hand har tagit pa detta
spörsmål vågar jag självfallet inte uttala mig om. Jag hade väntat, att utskottets''talesman
här något skulle beröra denna angelägenhet eftersom den inte
är närmare utvecklad i utlåtandet, men så var inte fallet. Utskottets talesman

Nr 21.

Onsdagen den 2 juni 1943 e. m.

Motioner angående tillsättande av speciella organ för ekonomisk fredsbered skap,

m. m. (Forts.)

kele myekffl vikt vid att visa, att lian stod på verklighetens grund, och ville
derför inte sträcka sina förhoppningar alltför långt. Han talade något örn —
sevida lag inte missuppfattade honom — att vi ha att lita till »realiteternas
slagruta». Jag är ledsen, att detta säkert mycket värdefulla instrument inte har
kommit till användning, när det gällt frågan örn skattebelastningen på det
svenska näringslivet, ty hade man använt slagrutan i detta fall fruktar iaoatt
den givit ett mycket snabbt och effektivt utslag. Jag vill emellerid hoppas!

underlåtenheten att syssla med detta spörsmål inte måtte bero på bristande
förståelse för vad denna angelägenhet innebär, ty, herr talman, i så fall har
såvitt jag kan se, majoriteten gjort sig skyldig till en alltför ytlig bedömning
av problemet örn efterkrigskrisen och vårt näringsliv.

Herr Andersson i Göteborg: Herr Hagberg i Malmö erinrade örn att hela
denna diskussion, som vi nu föra, vilar på obekanta faktorer. Det är, framhöll
han, framfor allt ovissheten örn hur och när kriget slutar, som gör att så är
fallet Det ar en alldeles självklar sak, som herr Hagberg påpekade. Men
man får naturligtvis inte uppskjuta planerandet för framtiden, även örn denna
ar oviss. Det märkliga är ju, att motionärerna och utskottet och dessutom väl
samtliga remissinstanser äro fullständigt eniga örn att man trots denna ovissnet
bor göra vad göras kan för att med ledning av de erfarenheter, vi ha från
orra kriget, förra fredskrisen och perioden mellan krigen, planera för framtiden
framför allt pa produktionens område.

Jag vill taga fasta på att enighet tycks råda örn att vårt land inte får
svika små internationella förpliktelser efter kriget, att vi skola deltaga i humamtara
hjälpaktioner, och att vi skola verka för ett fritt varuutbyte mellan
folken aven örn det understrykes iner eller mindre kraftigt i motioner och utskottsutlåtanden
Enighet är dessutom rådande örn att fredskrisen icke får bli
en arbetslösnetskris. Det är i fråga örn medlen att förhindra arbetslöshet och
stagnation inom näringslivet, som oenigheten i första hand kommit till uttryck.

Ben högerreservation, som fogats vid utskottsutlåtandet, har i de frågor
som skjutits i förgrunden här i debatten, vänt sig framför allt mot den argumentation,
som förekommer i motionen nr 9 i andra kammaren. Jag måste i
anledning av högerreservationen säga, att i denna tillspetsas frågan om fri
Hingerad ekonomi pa ett sätt, som motionen enligt min mening icke givit
anledning till. Den tolkning av motionen, som genomgående återfinnes i reservationen,
skjuter betänkligt över målet. Vi motionärer ha ju pekat på att
natron schematisk tillspetsning av fragan örn frihet eller tvång icke existerar
i den praktiska politiken. Det är sant att vi, såsom reservanterna påpekat, i
ett ganska utförligt resonemang anbefallt vissa åtgärder eller snarare vissa
synpunkter, och vi ha närmast anbefallt dem till beaktande vid en förutsättningslös
utredning. I det avseendet är det inte så som herr Senander försökte
göra gällande, då han tog sig friheten att ■—• såsom han uttryckte det — tala
rent ut pa den i samlingsregeringen bundna socialdemokratiens vägnar. Han
gjorde gällande, att vi hade andra avsikter med motionen än vad vi direkt
utsagt i densamma..Vi betacka oss dock för hjälpen från herr Senanders sida.

:Vi ha sagt vår mening rent ut i motionen. Jag för min del är mycket tacksam
för den reservation, som är knuten till utskottsutlåtandet, enär jag föreställer
mig, att man där kan finna ett uttryck för högerns inställning till dessa aktuella
iredsproblem. Vi ha pa båda sidor framfört uppriktiga meningar och inte
använt några manövrer i likhet med vad det kommunistiska partiet brukar
göra.

Onsdagen den 2 juni 1943 e. m.

Nr 21.

Motioner angående tillsättande av speciella organ för ekonomisk fredsbered ska-p,

m. m. (Forts.)

På grund av att reservanterna, såsom jag förut påpekade, ha dragit alltför
omfattande slutsatser av vår motion, ha de kommit fram till synpunkter,, som
örn vi redan nu stöde inför ett aktuellt politiskt avgörande.. Reservationen
tyder på en verklig skuggrädsla inför en, prövning av produktionens problem.
Man är rädd för att överhuvud taget vidtaga några mer planmässiga åtgärder
och framför allt för att utredningen skall utsträckas att gälla.vad man kallar
grundvalarna för vårt näringsliv. Den rädslan lia som bekant icke vi motionärer
visat. Vi lia dessutom sagt ifrån, att örn dessa förutsättningslösa utredningar
om fredskrisen, konjunkturpolitiken och de framtida produktionsformerna
utvisa, att den enskilda företagsamheten har möjlighet att såsom
hittills föra utvecklingen framåt och skapa trygghet och välstånd utan ingripande
från samhällets sida, äro vi, ehuru socialdemokrater, beredda att stödja
denna företagsamhet och göra avkall på våra principer om^ nyttan och nödvändigheten
av samhällsingripanden. Detta står att. läsa i vår motion. Denna
invit till en samfälld och objektiv prövning av skilda ekonomiska principer
har emellertid avvisats av högerreservanterna med de konsekvenser, det nu
kan få.

Jag måste säga, att den uppfattning, som kommit till uttryck i reservationen,
den färdiga ståndpunkt, som återfinnes där i långt högre grad. än i
motionerna, har icke — särskilt då man talar om vådorna av samhällsingripanden
och en utvidgad samhällsverksamhet — något stöd av de erfarenheter,
som vi hittills haft i vårt land av samhällsingripanden. Även den svenska
högern har som bekant medverkat till sådana ingripanden, och de erfarenheter
vi haft därav äro icke sådana, att man behöver visa en sådan rädsla som man
gör i högerreservationen.

Huvudinvändningen mot motionerna är, att vi som mal ha^satt full och
effektiv sysselsättning åt alla svenska medborgare. Denna målsättning får
naturligtvis icke tagas alldeles bokstavligt. Det är emellertid en målsättning,
som man tycker, att alla skulle kunna enas örn. När man säger, att detta mål
kan nås endast i diktaturstater, skänker man enligt min mening icke tillräcklig
uppskattning ens åt den enskilda företagsamhetens möjligheter att
skapa sysselsättning för befolkningen. Skillnaden mellan vår ståndpunkt och
reservanternas ståndpunkt ligger dock icke i detta, utan .skillnaden är den,
att högern är villig till statsingripanden först när en kris inträder. De sedan
gammalt kända formerna för krisers bekämpande, nämligen nödhjälpsarbeten
och beredskapsarbeten, ha accepterats på högerhåll, och man understryker nu
mycket kraftigt, att man är villig att medverka till sådana ingripanden. Vi
motionärer lia ansett, att detta icke är tillräckligt, utan vi vilja genom vad
jag skulle vilja kalla profylaktiska åtgärder inom näringslivet försöka förhindra,
att kriser uppstå, eller i varje fall försöka att utjämna deni..

Den kris, som lever bäst i vårt minne — krisen på 1930-talet — bekämpades
med dessa beredskapsarbeten och nödhjälpsarbeten. Nu efteråt måste vi såga
oss, att detta var ett slöseri framför allt med yrkeskunnig arbetskraft, ett slöseri
som i varje fall enligt nuvarande begrepp örn arbetskraftens utnyttjande
är avskräckande. Finmekaniker skickades ut på vägarbeten, tjänstemän fingo
knacka sten o. s. v., därför att man icke kunde giva dessa människor sysselsättning
inom industrien eller inom de övriga grenar, av näringslivet, där de
under högkonjunkturen arbetat. Vi lia enligt min mening inte råd att på detta
sätt låta industriens kapacitet stå outnyttjad, när det. finns så många behov,
som icke äro tillfredsställda. Sådana behov finnas i dagens svenska samhälle,
och vi äro alla medvetna örn att de komma att finnas, när fredskrisen
kommer. Att då uteslutande rekommendera samma krisbekämpande metoder

Nr 21.

Onsdagen den 2 juni 1913 e. m.

Motioner angående tillsättande av speciella organ för ekonomisk fredsberedskap,
m. m. (Forts.)

som kommo till användning på 1930-talet finner jag icke riktigt, och därför
ha vi motionärer också pekat på andra vägar, som eventuellt möjliggöra för
arbetskraften att stanna kvar_inom industrien, så att vi skola slippa att göra
en del av vår värdefulla industriarbetarkår till grovarbetare.

Vi ha bl. a. pekat på behovet av att det redan nu planeras en avsättningsreserv
för industriprodukter. Om denna åsikt äro vi icke ensamma. Jag vill
hänvisa till hur industriens utredningsinstitut genom utredningsmännen Svennilson
och Waldenström äro inne på samma linje utan att, såvitt jag förstår,
göra några som helst reservationer. I ett av dessa utredningsmän gjort diskussionsinlägg,
som nyligen publicerats, sägs det: »Skulle en avsättningskris
uppstå efter kriget, ha vi givetvis mindre än någonsin råd att låta industriens
kapacitet stå delvis sysslolös. Hur angelägen man än måste vara örn en snabb
avveckling av krigstidens tvångshushållning, är det knappast någon tvekan
om att en sådan avsättningskris måste överbryggas genom planmässiga åtgärder
. ..

Accepterar man denna uppfattning, synes det vara en angelägen uppgift
att redan under kriget planera en avsättningsreserv inom landet för den
industriella produktionen.»

Man pekar sedan på vissa områden, där man anser, att det finnes ett alldeles
särskilt behov av avsättningsreserv. Man pekar på industriens arbetarbostäder
-—■ jag skulle vilja tillägga bostäder överhuvud taget — jordbrukets
anläggningar och redskap samt vägar och maskinella anordningar för skogsbruket.
Detta resonemang ha vi understrukit i vår motion, och vi ha naturligtvis
måst draga ut konsekvenserna härav och framhålla, att förutsättningen
för att det skall kunna genomföras är, att samhället garanterar avsättningen.
Det är i detta sammanhang vi kommit fram till den jämförelse med
vad som sker under kriget, vilken upprört reservanterna alldeles särskilt. För
min del kan jag inte finna, att denna jämförelse är så egendomlig. I det ena
fallet fyller man krigsbehov under alldeles speciella förhållanden, i det andra
fallet gäller det att fylla fredsbehov, som enligt vad vi alla veta äro av mycket
allvarlig karaktär.

Jag skall inte i någon högre grad förlänga debatten. Det skulle emellertid
lia varit intressant att gå närmare in på ett enda område, nämligen byggandet
av bostäder. Det finns som bekant utredningar, som visa, vilket behov av
bostadssanering som föreligger på landsbygden och i de tättbebyggda samhällena.
Där finns alltså ett område, där man redan nu skulle kunna planera
en avsättningsreserv och inrikta sig på att med statsmakternas hjälp hålla
byggnadsindustrien i gång, även örn nu detta förutsätter djärvare och planmässigare
åtgärder från statens och kommunernas sida än som hittills vidtagits.
^ Vad själva bostadsproduktionen beträffar tror jag, att denna utgör ett
område, där den enskilda företagsamheten, örn det visar sig nödvändigt, får
vika undan för samhällets initiativ. Jag har pekat på detta exempel därför
att det ligger närmast till hands i det här sammanhanget och dessutom rör en
ur befolkningssynpunkt så betydelsefull fråga.

De av oss motionärer förordade åtgärderna behöva ju inte — bortsett från
vadlag sagt örn byggnadsmarknaden — betyda, att man under fredskrisen bibehåller
de kriskommissioner eller statsregleringar, som nu finnas. För min
del anser jag i likhet med utskottet och reservanterna, att en avveckling av
dessa kommissioner bör ske, men jag vill i likhet med industriens utredningsinstitut
framhålla, att hur angelägen man än måste vara örn en snabb avveckling
av krigstidens tvångshushållning måste man ändock vidtaga planmäs -

Onsdagen den 2 juni 1943 e. m.

Nr 21.

Motioner angående tillsättande av speciella organ för ekonomisk fredsbered skap,

m. m. (Forts.)

siga åtgärder. Det är möjligt, att man i det sammanhanget icke kail låta
staten släppa sitt grepp över ett sådant område som t. ex. byggnadsverksamheten.

De i motionen föreslagna åtgärderna behöva ju icke heller betyda någon utvidgning
av den samhälleliga äganderätten utan bara ett fortsatt samarbete
mellan stat och näringsliv. Det har sagts, att det här är fråga örn. ett ingrepp
mot den fria företagsamheten, som denna ingalunda gjort sig förtjänt av. med
hänsyn till vad fri företagsamhet uträttat för det ekonomiska framåtskridandet
i vårt land. Ingen förnekar väl den fria företagsamhetens förtjänster och
dess möjligheter att i fortsättningen, skapa välstånd. Vi tro på de enskilda
företagarna i Sverige och på deras goda vilja, och ingen anklagar dem. Men
den enskilda företagsamheten förmår inte — det visar ju erfarenheten förhindra
dessa katastrofer för stora delar av landets befolkning, som arbetslöshetskriserna
innebära, och därför måste också en samhällelig vägledning komma
till. I första hand måste man naturligtvis lita till industriens och näringslivets
egen kraft, och man måste givetvis med tillfredsställelse hälsa alla de
åtgärder, som vidtagas inom industrien på olika avsnitt för att möta en fredskris.
Det är själklart, att de första stötarna måste den enskilda företagsamheten
taga, och det är endast där enskild företagsamhet icke genom egen fri
anpassning kan få i gång produktionen som ingripanden skola göras. I det
sammanhanget vill jag tillägga —- eftersom motionärernas uppfattning pa den
punkten efterlysts — att det är självklart, att ett fritt varuutbyte, framför
allt omfattande export av svenska industriprodukter och andra produkter, är
en första förutsättning för att vi skola kunna övervinna en fredskris. Att exportera
är det klassiska sättet att bekämpa arbetslöshet, och detta är så självklart,
att vi icke ansett det behöva särskilt understrykas.

Herr talman! Jag har med detta inlägg närmast velat polemisera mot reservanternas
sätt att tolka utläggningarna i vår motion och framhålla, att vi
ingalunda, såsom det gjorts gällande, med motionen avsett att utnyttja fredskrisens
svårigheter för att försöka genomföra något slags socialisering. Vi
äro tillräckligt praktiska för att begripa, att här gäller det i första hand att
med praktiska åtgärder möta alla de svårigheter, som mäste uppstå pa olika

avsnitt. . .

Vad jag framför allt vill vända mig mot i reservationen är den negativism,
som uppvisas från högerhåll. Genom att låta några av sina män underteckna
denna reservation har högern enligt min mening visat, att den står kvar på
samma trånga idéplattform som före kriget trots allt vad som skett under de
senaste åren. De konservativa i andra delar av världen, t. ex. i England och
Amerika, ha visat en mycket större framsynthet, vilket bl. a. framgår av de
citat från olika konservativa ekonomer och politiker i England och Amerika,
som tidigare anförts under denna diskussion. Där har man förstått, att den
tid, som kommer efter kriget, icke kommer att likna den som rådde före kriget,
och man har dragit konsekvenserna av den utveckling, som det pågående
kriget givit upphov till. Menige man i vårt land och i andra länder har ju
fått vara med örn att bära bördor för landet i en helt annan omfattning än
tidigare. Att då tänka sig, att vi skulle möta freden utan att kunna giva de
stora massorna, folket i gemen, sysselsättning, tryggad bärgning och en lyckligare
tillvaro än nu, det är uteslutet. Därför måste nog samtliga, oavsett vilken
uppfattning man tidigare haft örn samhällsproblemen, göra sig beredda
att genom samfällda åtgärder, där samhället liksom under kriget står i centrum,
ordna det så, att trygghet uppstår och att social trevnad och socialt välstånd
bli fredens resultat.

Nr 21.

Onsdagen den 2 juni 1943 e. m.

Motioner angående tillsättande av speciella organ för ekonomisk fredsbered skap,

m. m. (Forts.)

Herr Vougt: Herr talman! Det är möjligen en del av mina ärade kammarkolleger
som tycker, att den Ilar debatten redan Ilar pågått länge nog och har
börjat att bli väl uttänjd. Det kan vara sant, men det är väl ändå rätt att säga,
att detta är en av de viktigaste debatter som vi föra vid den här riksdagen. Den
svenska riksdagen knyter an till en debatt, som nu förts överallt ute i världen,
där man försöker att genomskåda töcknet och planera för framtiden. Det är
också för första gången som vi äro i stånd att, när vi behandla svenska problem,
knyta an en smula till de internationella problemen, låt vara att de förutsättningar,
som vi få att röra oss med, naturligtvis te sig ytterst ovissa.

Den här debatten är på sätt och vis också den ofta efterlysta idédebatten.
Det brukar ganska ofta hända, att ansatser till en sådan idédebatt dyka upp
vid en tidpunkt, när man har ganska ringa möjlighet att föra den igenom till
ett gott resultat, nämligen vid valrörelserna, när atmosfären är en smula överhettad.
Jag tror det är bra, örn vi vid en lugnare tidpunkt kunna dryfta de här
tingen. Min ärade bänkkamrat herr Lundberg i Hälsingborg har på sätt och
vis vänt sig emot tanken att detta skulle bli en principdebatt, och han har för
sin del anlagt en del synpunkter, som äro naturliga för en praktisk industrimän.
Men det är väl ändå ganska naturligt att inför de stora problem, som ha
dragits upp och där såsom motionärer stå en del unga socialdemokrater, som
uttrycka de tankar som röra sig ute i landet, partierna ange sin ståndpunkt.

Jag skulle först vilja komplimentera utskottet för den rikhaltiga dokumentering,
på vilken utskottet har byggt sitt utlåtande. Här föreligger en rad yttranden
ifrån huvudorganisationer inom produktionslivet. Det visar sig, att meningarna
äro ganska skiftande, men att det också finns enighet i väsentliga punkter.
Det räder, kan man väl säga, enighet örn behovet av en fredsplanering, och
skiljaktigheterna gälla fastmera hur långt man skall gå. Vissa centrala organisationer
inom näringslivet äro. mycket återhållsamma och tyckas närmast stanna
vid det som redan har åtgjorts. Där finna vi industriförbundet och svenska
arbetsgivarföreningen, som märkligt nog ha slagit sig ihop örn ett gemensamt
uttalande. Men det finns också ett yttrande från ett annat håll inom näringslivet,
och man kan väl säga, att det är den mest framgångsrika av våra företagare,
nämligen Kooperativa förbundet, som visar sig ha en helt annan inställning.
^ Kooperativa förbundets utlåtande skulle jag vilja beteckna som utomordentligt
intressant. Det har redan förut i dag talats örn den utomordentliga
lidelse, varmed Kooperativa förbundet beständigt för fram de frihandelsprinciper
förbundet bekänner sig till. Den går igen också här. Men Kooperativa
förbundet hävdar likväl med mycket stor styrka kravet på en allsidig fredsplanering,
och man borde kunna vara överens om att en god planering inte står i
strid med. en i principiellt avseende positiv inställning till det fria initiativet.

Jag måste i likhet med herr Andersson i Göteborg anse det vara rätt egendomligt.
att reservanterna inom utskottet lia velat tillspetsa denna fråga till en
strid örn det statliga inflytandet över näringslivet i så hög grad, som de gjort.
I och för sig anser jag det inte alls vara till skada, att denna tillspetsning
sker, men jag tycker, att högerreservanterna i någon mån ha följt den gamla
taktik, som deras parti alltid har älskat, nämligen att tillskriva i främsta rummet
oss socialdemokrater en negativ inställning till det privata initiativet, som
faktiskt icke är vår.

Vad som här nu krävs är i främsta rummet ett samordnande av alla krafter.
Vad folk spörjer sig är detta: skulle vi inte under freden och när fredskrisen
kommer kunna fortsätta med vad vi ha börjat under kriget, örn inte så mycket i
andra former så i varje fall när det gäller själva produktionslivets utnyttjande
för hela samhällets välfärd? Herr De Geer fällde ett intressant omdöme och

Onsdagen den 2 juni 1943 e. m

Nr 21.

Motioner angående tillsättande av speciella organ för ekonomisk fredsbered skap,

m. m. (Forts.)

ställde i samband därmed en fråga. Han frågade efter beviset för att staten
skulle vara kompetent att föra produktionslivet, såvitt jag fattade hans fråga.
Det svar, som de flesta människor ge och som naturligtvis kan föra dem för
långt, är det svaret, att sin kompetens i det avseendet har staten visat under
krigets tryck. Då har staten blivit nödsakad att taga ut alla samhällets tillgångar
för det som har betraktats som det främst nödvändiga, och då har det
gått. Jag är gärna villig att erkänna, att man naturligtvis inte kan draga alltför
långt gående slutsatser av den reflexionen, men örn man säger, att vår
krigshushållning inte, som det ofta görs gällande, har i främsta rummet varit
ett övermått av tvång utan i stället ett uppbåd av samarbete, då göra de människor,
som känna sin framtid i mycket hög grad beroende av att vi kunna
komma igenom fredskrisen, den reflexionen, att vad de önska är, att när krigets
tryck släpper skall samarbetet inte på nytt övergå till ett allas Engamot alla.

Nu är det ju så, att under den diskussion, som under hösten pågått örn^de
här sakerna ute i landet, har det kommit fram uttalanden ifrån industrihåll,
som tyda på en, jag måste säga mera positiv vilja än den, som jag kan utläsa
ur reservationen till utskottets utlåtande. Jag tänker da särskilt pa ett föredrag,
som hölls för någon tid sedan av en ärad kammarkollega, nämligen herr
Lundberg i Hälsingborg. Jag syftar på det anförande han höll på industriförbundets
årsmöte den 13 april i år. Det är särskilt en sats^i slutet av hans
anförande, som jag skulle vilja peka på. Det heter där: »Vi sakna ännu en
bestämd och auktoritativ deklaration från vårt socialdemokratiska majoritetsparti
av den innebörden, att ledningen av industrien bör omhänderhas av det
fria. näringslivets män, så länge de fylla de krav i fråga örn ekonomisk effektivitet,
som samhället måste ställa på dem.» Denna sats är intressant i flera
avseenden. För att börja med slutet är den intressant emedan^den trycker på,
att man från industriens sida icke längre som självklart utgår ifrån, att det
s. k. fria näringslivet alltid är överlägset varje annan form av företagsamhet —
talaren kan ju nämligen tänka sig, att den tid kan komma, då det fria näringslivets
män icke äro i stånd att fylla de krav samhället ställer på dem. Han säger
också, att samhället har rätt att ställa krav på industrien. Jag tror icke,
att det är någon överdrift örn jag säger, att här åtminstone i uttryckssättet —
och jag är övertygad örn, att det ligger en ändrad inställning därbakom _— en
helt annan uppfattning kommer till synes än tidigare. Herr Lundberg i Hälsingborg
har enligt min mening snuddat vid själva kärnpunkten i den diskuterade
frågan, när han talar örn de krav samhället kan ha rätt att ställa. Men
han talar dock bara örn kravet på »ekonomisk effektivitet». Det är här vi
socialdemokrater skulle vilja skjuta in något mera. Vi säga, att det räcker icke
bara med en insats av ekonomisk effektivitet från varje företagare, utan vi
önska därjämte en samhällelig kraftansträngning för skapandet av en sådan
organisation, att de enskilda människornas krav på trygghet och på skydd mot
skadeverkningar vid plötsliga kastningar inom produktionslivet kunna tillgodoses.
I det avsnitt herr Lundberg i sitt föredrag ägnade industriens ställning
till socialpolitiken visade det sig också att han hade blick för den saken. Men
vi måste skjuta fram den synpunkten litet mera än man inom hans läger varit
benägen att göra — och kanske icke bara litet utan betydligt mycket mera.
Herr Lundberg efterlyste i det sammanhanget »en bestämd och auktoritativ
deklaration» från det socialdemokratiska majoritetspartiet. En tid efter detta
föredrag var chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, inbjuden att
tala på Nationalekonomiska föreningens i Malmö molé, och han försökte sig
där på att ge, örn icke en bestämd och auktoritativ deklaration, ty det avböjde
lian, så dock ett svar på frågan. Herr Wigforss ansåg sig, som sagt, icke kunna

Nr 21.

Onsdagen den 2 juni 1943 e. m.

Motioner angående tillsättande av speciella organ för ekonomisk fredsbered skap,

m. m. (Forts.)

uttrycka annat än en personlig mening. Han hänvisade i stället till kravet
från de breda^ lagren på trygghet, som nu framträder och som är en realitet,
vilken man måste räkna med i framtiden. Detta besked tycktes man emellertid
icke betrakta som tillfredsställande i den del av den borgerliga pressen, som
kommenterade talet. Det skulle naturligtvis vara mycket djärvt av mig att
försöka ge ett svar, som kunde förtjäna mera avseende, men kanske vågar jag
säga en sak, nämligen den att det är icke en riktig karakteristik, när det yttrades
av herr Lundberg i detta sammanhang, att trots en förstående hållning
ifrån flera av det socialdemokratiska partiets ledande män »synes man på vissa
håll icke vara. benägen att överge den doktrinära inställning, som kommer till
uttryck i partiprogrammet.» Partiprogrammet har visst redan varit på tal här
i dag i en liten dispyt mellan herr Nilsson i Stockholm och herr Lundberg i
Hälsingborg. Jag skall icke gå in på den saken, men jag skulle vilja säga,
att partiprogrammet icke kan stämplas som doktrinärt utan snarare som en
alltför. allmänt hållen deklaration. En doktrinär hållning är icke förhanden
vare sig inom några ledande kretsar eller — och jag skulle vilja säga ännu
mindre — inom partiets breda lager. Det finns tvärtom en mycket stark vilja
att pröva alla vägar, och, såvitt jag kan förstå, betyder det motsatsen till en
doktrinär inställning.

Vi kunna emellertid icke lägga åt sidan de problem, som länge pockat på sin
lösning och som säkerligen komma att anmäla sig med ännu större styrka efter
kriget. Vi tycka snarare, att det är en inställning präglad av doktriner, när
man icke vill vara med örn en allsidig prövning. Ett uttryck härför ligger i
reservanternas resonemang på flera punkter, bland annat då de avvisa tanken
på möjligheten av att åstadkomma full sysselsättning. Jag förstår mycket
väj, att. vad man bär rädes för är en alltför stor stelhet. Man menar, att det
måste finnas en viss rörlighet hos arbetskraften. Jag tror man vågar trösta de
oroliga med, att när vi uppställa målet örn full sysselsättning i så måtto att vi
absolut vägra godtaga principen örn en beständig arbetslöshetsreserv som ofrånkomlig,
så är det å.andra sidan så många faktorer, som motverka resultatet av
den strävan, som vi åsyfta, att oron för en stelhet av samma slag som i diktaturstaterna,
där den för övrigt nog icke heller fullt är för handen, är betydligt
överdriven.

.Genom högerns propaganda i detta sammanhang går faktiskt som en röd
tråd ett argument, som tycks vara ganska verklighetsfrämmande. Man resonerar
nämligen som örn den svenska arbetarrörelsen, när det gäller samhället och
dess egna livsfrågor, skulle kunna ge sig in på ett klåfingrigt experimenterande
utan tanke på verkningarna. Att tro något sådant vore meningslöst. Det
bär redan framhållits av en talare, herr Brandt, att de svenska arbetarna förvisso
icke vilja riskera den frihet, som de ha vunnit genom många års strider.
Men, kan man säga, de vilja förvisso'' icke heller riskera tryggheten, utan de
vilja vinna ännu större sådan. Mina damer och herrar, svensk socialdemokrati
har under krigsåren, sorn, efter vad vi hoppas, nu lida mot sitt slut, såsom riksdagens
majoritetsparti visat sig ha modet att ta ansvaret för en politik, som
satt tryggheten framför allt annat. Vårt folks tålamod och måttfullhet lia under
dessa år icke sällan satts på hårda prov. I stort sett ha partierna hållit gott
rhop, åtminstone här i riksdagen. Men det har också förekommit slitningar.
Oron har framför allt kommit till uttryck i intellektuella kretsar, och benägenheten
att sätta andra synpunkter än tryggheten främst har härjat inom andra
partier än vårt. Våra ledande män ha ofta smädats för att de icke velat ta risker,
som andra med mindre ansvar beständigt velat ta. Den ansvarskänsla, som
följer med bestämmandet och inflytandet — med andra ord med makten — kan

Onsdagen den 2 juni 1943 e. m.

Nr 21.

Motioner angående tillsättande av speciella organ för ekonomisk fredsberedskap,
m. m. (Forts.)

utan tvivel verka i konservativ riktning, ja, gör det utan tvivel också. Därför
är det absurt att förutsätta, att den svenska arbetarrörelsen efter kriget skulle
lämna verklighetens fasta mark och ge sig in på ett experimenterande av vidlyftigt
och vådligt slag. Det är det sista en rörelse kan göra, vars ursprung är
de stora massornas krav på bättre försörjning och ökad trygghet, och vars mål
oföränderligt måste bli detta. Jag tror att det skulle vara bättre för det gemensamma
arbetet, örn man ville bemöda sig örn att inse detta. Det är — för att
tillspetsa motsättningarna en smula ■—• överhuvud taget en grotesk förvanskning
av förhållandet mellan å ena sidan socialdemokratisk arbetarrörelse och
å andra sidan den privata företagsamheten, örn man framställer den förstnämnda
som hasardartad och äventyrlig, medan man betraktar den sistnämnda som
alltid bunden av trygghetssynpunkten. Det är ju precis tvärtom. Den enskilde
kapitalägaren kan spekulera bort en miljon genom felinvesteringar och dra med
sig åtskilligt socialt elände, när han faller, men bärande för arbetarrörelsen
måste förbli omtanken örn människorna med de ansprakslösa inkomsterna, som
ha ett stort behov av trygghet.

Jag vill tillägga att vi ha en mycket bestämd känsla av, att de moderna industrimännen
bäras upp av en känsla av ansvar icke bara för kapitalet utan
också för sina anställda. Därför tror jag, att goda förutsättningar finnas för ett
samarbete; icke minst fattar jag sådana uttalanden, som jag nyss citerat, som
ett uttryck för den saken. Jag tycker därför att det är beklagligt, att högern i
dag icke vill vara med örn ett positivt uttalande örn en fredsplanering. Det betyder
hårda strider i framtiden. Men detta kan självfallet icke föranleda oss att
tveka örn de framtidslinjer vi tro på och som skisserats i utskottstlåtandet. Anslutningen
till detta från representanter för andra partier säger oss. också, att
detta är något som uttrycker en stark och allmän målsättning hos vida kretsar
av det svenska folket. Jag tror, att förklaringen därtill i sista hand är den, att
det svenska folket har en stark tro på sin framtid och även på sin egen kraft.
Det är därför som den svenska nationen också tror och hoppas, att den skall
kunna ge sina bidrag till det internationella återuppbyggnadsarbetet, som är
så nära sammankopplat med det arbete, som vi efter kriget måste ta upp för
vår egen utveckling.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herrar Hallberg och Orgard instämde häruti.

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! När man lyssnar till denna
debatt, kommer man att erinra sig det gamla ordspråket, som säger, att man
icke skall sälja skinnet, innan björnen är skjuten. Ännu pågår ju det stora
kriget för fullt, utan att vi ha någon möjlighet att kunna skönja slutet på
detsamma. Under sådana förhållanden måste det vara svensk statslednings
allra första uppgift att försöka se till, att vi få genomleva denna svara Jad som
en fri nation, så att vårt land skall kunna möta den tid, då freden återvänt
i världen, med sin självbestämmanderätt i behåll.

Jag tycker dock att det är fullt naturligt att vi, sedan vi ägnat denna fråga
det allra största och främsta intresset, därnäst låta tankarna gå till den tid,
då, såsom vi hoppas, freden skall ha kommit åter, att vi med andra ord böra
begrunda de problem, som vi kunna komma att få brottas med under efterkrigstiden.
Ingen vet, hur förhållandena vid den tiden komma att gestalta sig.
Det enda vi med säkerhet kunna säga redan nu är, att det kommer att råda
oerhört stor förstörelse ute i Europa, och att miljoner människor blivit utblottade
och äro i behov av all den hjälp, som kan lämnas dem. För dagen

Nr 21.

Onsdagen den 2 juni 1943 e. m.

Motioner angående tillsättande av speciella organ för ekonomisk fredsbered skap,

to. to. (Forts.)

veta vi ingenting om, hur förbindelserna utåt kunna gestalta sig, om vår
import och export då kan återupptas, eiler i vad mån vi skola kunna återknyta
förbindelser, som för oss äro värdeskapande. Någon talare här har varit inne
på frågan örn hur kriget skall sluta, och vilken inverkan en fredsuppgörelse
skall kunna få på våra möjligheter i det avseendet. Jag skall för egen del icke
uppehålla mig vid den saken, men anser givetvis att den slutliga fredsuppgörelsen
blir av avgörande betydelse även för oss.

Det förefaller mig, som om tanken på de stora svårigheter på arbetslivets
område, som den förra efterkrigstiden förde med sig, och den stora arbetslöshet,
som då rådde, skulle vara det drivande motivet till den diskussion
som föres här i dag.

_ JaS tror icke, att det råder några delade meningar örn lämpligheten av, att
vi i tid söka åstadkomma en fredsberedskap. Gent emot herr Vougts uttalande
om högerns inställning på den punkten skulle jag vilja anmäla en bestämd reservation,
ty jag känner icke till, att det från högerhåll föreligger någon som
helst annan önskan, än att vi i tid försöka tänka över hela detta problem. Man
kan naturligtvis ha olika uppfattningar örn, vilka vägar som äro framkomliga
eller icke. Själv hade jag förmånen att höra till dem som fingo delta i de överläggningar,
som under den gångna vintern ägde rum i finansdepartementet.
Den promemoria, som då föredrogs, ligger nu framför mig, men jag vet icke,
örn finansministern finner det lämpligt, att jag citerar något ur densamma, då
den är försedd med röd stämpel. Jag vill emellertid påpeka, att denna promemoria
innehöll en så lång rad av punkter och omspände så många och svårlösta
problem, att man fick en stark känsla av, hur svårt det kommer att bli att nå
en snabb och framför allt resultatrik utredning på detta område. Jag vill minnas,
att promemorian i fråga var uppdelad i 11 stora huvudpunkter, och att
dessa elva huvudpunkter delades ut till olika håll för särskild utredning. Yar
och en av dessa olika kapitel omspänner mycket stora och betydelsefulla avsnitt
av det stora problemet som sådant. Icke annat än jag kunde finna visades
från alla organisationer, som voro representerade vid detta sammanträde —
det var näringslivets män och representanter för de stora organisationerna av
arbetsgivare och arbetare samt andra — stor villighet att medverka till denna
utredning. Jag tror mig också kunna fastslå, att det från högerhåll förelåg
ett odelat intresse att delta i detta arbete.

I dag ha vi att behandla de motioner, som väckts i denna fråga här i kammaren
och av vilka den av herr Torsten Nilsson i Stockholm m. fl. framförda
torde lia framkallat den livligaste diskussionen. Jag måste ju för min del säga,
att dessa motionärer med hänsyn till att de representera det socialdemokratiska
partiet gått rätt så försiktigt fram. Anledningen härtill torde vara den,
att man med åren lärt sig åtskilligt på det hållet. Anledningen kan ju också
ha varit den, att man icke vill skapa någon alltför vid klyfta i förhållande
till andra uppfattningar. Jag skulle i detta sammanhang vilja säga, att det
var med stort intresse jag hörde herr Yougts anförande, särskilt då i det avsnitt,
där han sökte att å statsministerns vägnar svara på en fråga, som herr
Lundberg i Hälsingborg tidigare ställt till denne. Herr Vougt ville framför
allt framhålla, att man på socialdemokratiskt håll överhuvud taget icke biter
sig fast vid några^doktriner utan är beredd att på ett mycket fördomsfritt sätt
diskutera dessa frågor. Jag finner det glädjande, om man får tolka detta herr
Vougts uttalande på det sättet, att hans parti är inne på vägar, som leda bort
från det gamla partiprogrammet — ty detta har, tycker jag, varit mycket
doktrinärt — och örn man nu i fråga örn näringslivet och dess spörsmål ville
visa ett betydligt mera verklighetsbetonat sinnelag än tidigare.

Onsdagen den 2 juni 1943 e. m.

Nr 21.

Motioner anqåenäe tillsättande av svedelin orrian för ekonomisk fredsbered skap,

m. m. (Forts.)

Så vitt jag av den här förda diskussionen kunnat fatta ha meningarna framför
allt varit delade örn hur pass omfattande den, begärda utredningen skall
göras. För min del skulle jag vilja säga, att jag måste betrakta det som en
fördel, örn man icke gåve denna utredning ett så vidsträckt program, att utredningen
komme att likna ett par andra utredningar vi på hithörande område
redan haft här i landet. Jag tänker då främst på socialiseringsnämnden, vars
arbete blev både långt och dyrbart och föga resultatrikt. Något senare än denna
— jag vill minnas 1934 — tillsattes ju en annan stor utredning, som redan
från början av sin, verksamhet fick namnet mammututredningen. Dess arbete
avbröts ju innan utredningen fått fullfölja sitt uppdrag, och resultatet blev
icke heller särskilt påtagligt. Med det anförda har jag velat framhålla,, att
det är klokast att man härvidlag begränsar sitt arbete till sådana uppgifter,
som man förmår bemästra och som kunna ge något resultat. Så vitt jag kunnat
finpå ha reservanterna framför allt velat sikta till en utredning örn av efterkrigstiden
betingade omställningsspörsmål, och detta finner jag för min del
klokt.

Därmed är jag inne på talet örn att alla skola kunna placeras i produktionsprocessen
eller, som det heter, att alla arbetsförmögna medborgare skola beredas
full och effektiv sysselsättning. Motionärerna, och jag tror även andra
talare här i dag, ha velat framhålla, att man icke skall ta detta yrkande alldeles
bokstavligt, men man har samtidigt sagt, att det är en demokratiens bankruttförklaring,
örn icke ett demokratiskt samhälle skulle kunna effektuera en
sådan beställning. I ett samhälle med så skiftande arbetsliv som vårt och med
så olika förhållanden som bär råda och icke minst med hänsyn till att vi i så
hög grad som vad fallet är i vårt land äro beroende av förhållandena utanför
våra egna gränser, tror jag, att vi få sikta till något mindre långt gående utfästelser
än vad detta förslag innebär. Jag skall här endast be att få citera vad
Kooperativa förbundet skriver örn den ekonomiska politiken. Jag gör det för
deras skull, som påstå, att det skulle betyda en demokratiens bankruttförklaring,
örn man icke under alla förhållanden kan garantera människorna full sysselsättning,
och som underkänna talet örn att ett långt drivet krav på full
sysselsättning skulle leda till minskad rörelsefrihet och knappast kunna genomföras
utan ett diktatoriskt statsskick. Det heter i Kooperativa förbundets uttalande:
»En konjukturfri ekonomisk utveckling är med hänsyn till det svenska
näringslivets beroende av världsmarknaden icke tänkbar. Det är icke ens med
den mest genomförda nationella tvångs- och planhushållning, såsom erfarenheten
visat, möjligt att vid varje tidpunkt riktigt inbördes avpassa sparande och
investeringar och förhindra felinvesteringar, vilket är förutsättningen för en
krisfri ekonomisk utveckling. Men även örn man gör antagandet, att det i
Sverige skulle vara möjligt att realisera ett sådant program, så kunde målet
endast nås genom en oerhörd sänkning av vår levnadsstandard. Det ekonomiska
framåtskridandet finge med andra ord offras till förmån flir en autarkibetonad
hushållning, som eftersträvade men i realiteten säkerligen icke skulle nå målet
att dirigera den ekonomiska utvecklingen på ett sådant sätt, att depressionsperioderna
helt undvekos.»

Jag tror, att författaren till detta utlåtande i stort sett har givit uttryck för
det verkliga förhållandet. Man kan sikta på att åstadkomma största möjliga arbetstillgång
och försöka göra skiftningarna inom arbetslivet så litet svåra som
möjligt för de människor, som bli berörda av dem, genom omskolningsarbete,
genom sociala åtgärder och genom att på olika sätt försöka mildra konjunkturväxlingarna,
men jag tror icke, att man kan nå fullständig sysselsättning, och

Andra kammarens protokoll lOJfS. Nr ''lil. 7

Nr 21.

Onsdagen den 2 juni 1943 e. m.

Motioner angående tillsättande av speciella organ för ekonomisk fredsberedskap,
m. m. (Forts.)

— och det var det, som jag ville säga herr Nilsson i Stockholm -— jag tror icke,
att man därför att man har den uppfattningen bör beskyllas för att vara likgiltig
för problemet.

Det var herr Nilsson i Stockholm, som också talade örn att högern hade svalt
en kamel. Det är, antar jag, ett ganska svårt djur att konsumera. Det är ju icke
bara stort, det har också en puckel. Jag är emellertid icke riktigt säker på att
det ligger till på det sätt, som herr Nilsson tänkte sig, nämligen att vi oreserverat
skulle ha godkänt principen att genom statliga åtgärder kunna ändra
konjunkturerna. Vad ha mina partivänner, som äro reservanter, sagt? De säga:
»Därmed är icke sagt, att icke det allmänna kan göra åtskilligt för att i framtiden
dämpa och utjämna konjunkturförloppet. . .» Örn jag icke missminner
mig, var jag själv för tio år sedan med och motionerade örn ganska betydande
anslag för arbeten i skog och mark, arbeten för förbättring av jordbruk och
bostadsförhållanden och mycket liknande, som vi inom högern betraktade som
värdeskapande. Detta är naturligtvis en viss utjämning, om man så vill, under
en lågkonjunktur, men den fråga, örn vilken meningarna då bröto sig och kanske
fortfarande bryta sig, är hur pass stor tro man skulle kunna ha till att
sådana insatser verkligen förmå ändra en konjunktur.

Det var en socialdemokratisk broschyr på 1930-talet, som efter att ha gjort
mycket stora utfästelser slutade med, vill jag minnas, följande ord: »Socialdemokraterna
vill det, socialdemokraterna kan det.» Jag tror, att det var litet
för starka ord. En konjunktur, förorsakad av förhållanden ute på världsmarknaden,
bryts knappast av åtgärder av den art, som det där var fråga örn. För
en gångs skull skall jag be att få instämma i vad herr Senander i Göteborg
sagt — jag vet icke, örn jag instämt med herr Senander tidigare någon gång
■— nämligen i hans påpekande, när han var inne på konjunkturfrågan, att det
händer, att just under en tidsperiod, då köpkraftsöverskottet är rikligt, så
sätter en lågkonjunktur in. Ja, det har tydligen hänt vid mer än ett tillfälle,
och icke annat än jag förstår beror detta på att det skett omkastningar ute på
världsmarknaden, som ha återverkat även inom vårt land på sådant sätt,
att vi icke ha kunnat bemästra dessa verkningar. Yi kunna mildra dem genom
sociala åtgärder i olika riktningar och se till, att de människor, som
direkt blivit utsatta för verkningarna av en lågkonjunktur, icke drabbas så hårt
av dem, som de i annat fall skulle ha gjort men att vända konjunkturen som
helhet tror jag knappast att vi orka med.

Sedan vill jag säga några ord örn talet örn jämnare egendomsfördelning. Jag
vet icke riktigt vad som kan ligga i ett sådant uttalande. Det kanske är likadant
med det som med talet örn full sysselsättning, vilket man enligt herr Nilsson
i Stockholm icke bör taga alltför bokstavligt. För närvarande pågår ju en
utdelning av mycket stora pengar, som man lånar upp. Jag såg härom dagen en
uppgift, som jag icke kontrollerat, men som jag förmodar är riktig, att vi
genom olika statsbidrag i år betala 26 kronor per person till 2,700,000 människor
av landets 6,500,000 invånare och 27 kronor per person till 1,520,000 människor.
Det är en under särskilda förhållanden vidtagen åtgärd, men örn det är
meningen att vi skola låta detta fortsätta och betrakta det som ett led i en
egendomsutjämning även under normala tider tror jag vi få talas vid örn detta
mer än en gång. Yad de stora skatterna beträffar som ju också kan konstateras
ur egendomsutjämnande synpunkt har herr Hagberg i Malmö varit inne på
den frågan och framhållit, att under en lågkonjunktur måste ett skattetryck
som det nuvarande verka i direkt neddragande riktning.

I fråga örn socialpolitiken fingo vi av herr Nilsson i Stockholm det erkännandet,
att i detta hänseende föreföll det icke att vara någon större menings -

Onsdagen den 2 juni 1943 e. m.

Nr 21.

Motioner angående tillsättande av speciella organ för ekonomisk fredsbered skap,

m. m. (Forts.)

skiljaktighet. Därvidlag ansåg han, att vi i stort sett funnit varandra. Det
var ju ganska tacknämligt. Jag har egentligen ingen anledning att här draga
in den debatt, som utanför riksdagen i ganska stor omfattning förts i denna
fråga. Jag vill dock erinra örn att tidningen Socialdemokraten för några dagar
sedan hade en ledare som gick i annan riktning än herr Nilssons uttalande.
Man gjorde där gällande, att högern saknade förståelse för sociala åtgärder,
eftersom den betraktade de sociala åtgärderna som ett slags tyngande börda
för näringslivet, och ansåg, att dettas utveckling måste vara avgörande för
vad vi kunna ta oss till. Icke annat än jag förstår måste det väl ändå vara
just så, att det är på den grund, som det svenska näringslivet skapar, och
på de värden produktionen åstadkommer som vi måste bygga våra sociala välfärdsåtgärder;
och innan man kan bevisa någonting annat anser jag denna uppfattning
ovedersäglig.

Det enskilda näringslivet har ju spelat en mycket stor roll, när det gällt att
bygga upp det svenska samhället, och andre vice talmannen, herr Österström,
tolkade ju, när denna debatt började, det fria näringslivets höga visa på ett alldeles
utomordentligt sätt. Han sparade ju icke på orden i något hänseende. Det
enda jag skulle kunna beklaga — jag instämmer fullt och helt med honom —
var, att icke folkpartiets representanter i utskottet tidigare fått taga del av vice
talmannens uttalande. Jag har nämligen på känn, att högerns representanter i
utskottet och folkpartiets i så fall skulle kunnat enas örn ett gemensamt uttalande.
Det skulle också ha glatt mig. örn en i praktiska ting så kunnig och
erfaren man som herr Hansson i Skediga också kunnat förena sig i ett gemensamt
uttalande med oss andra, som dock ha den uppfattningen, att det enskilda
näringslivet har åstadkommit mycket här i landet.

Här är icke fråga örn vare sig en ohämmad manchesterliberalism eller
några dogmatiska principer, som det har uttalats från en del håll.
Här är det, örn jag förstått rätt, så, att man vill se till att hålla
sig på verklighetens fasta underlag och på det bygga vidare. Det är
fullt förklarligt örn de stora breda medborgargrupperna längta efter social
trygghet och betrakta detta som ett villkor för att de skola kunna känna sig
väl till rätta. Men frågan är, hur denna trygghet kan skapas, och örn denna
trygghet kan åstadkommas med mindre vi nå fram till en ökad produktion, som
har förmåga att höja vår standard och sålunda skapa bättre levnadsvillkor.
Det har från olika håll på den socialdemokratiska sidan sagts ut, att man också
där är intresserad av att näringslivet, och icke minst den enskilda företagsamheten,
skall ha trivsel och utvecklingsmöjligheter. När jag läste utskottsutlåtandet,
kunde jag dock icke frigöra mig ifrån det intrycket, att intresset nog
först och främst förefaller att gå ut på att fördela de värden som redan ha
skapats och först i andra hand inrikta sig på att åstadkomma nya värden.
Jag befarar, att praktiska handlingar enligt en sådan samhällssyn kunna leda
till stagnation och minskat välstånd för de stora befolkningsgrupperna.

En utredning är ju redan igångsatt av regeringen, och vi skola vara tacksamma
för det initiativ, som alltså är taget från regeringshåll. Denna utredning
pågår under medverkan från såväl näringslivets som de stora organisationernas
sida. Vi lia att invänta resultatet av detta utredningsarbete, och sedan må
det tillkomma regeringen att vid lämplig tidpunkt tillsätta en kommitté för att
ytterligare bearbeta det material som hopbragts. Jag skulle dock vilja uttala
det önskemålet, att när denna överarbetning sker man icke svävar ut alltför
långt i idéernas värld. Vidare skulle jag vilja tillägga, att man icke bör taga
alltför starka intryck av och alltför mycket uppehålla sig vid vad man läst
om från främmande länder, utan att man först och främst beaklar dc erfaren -

100

Nr 21.

Onsdagen den 2 juni 1943 e. m.

Motioner angående tillsättande av speciella organ för ekonomisk fredsbered skap,

m. m. (Forts.)

heter, som vi ha gjort inom det egna landet, och även bildar sig en uppfattning
örn vad vi lyckats åstadkomma här hemma.

När jag för några, år sedan läste den s. k. mammututredningens principbetänkande,
kom jag till den slutsatsen, att dessa utredningsmän hade sett mycket
verklighetsbetonat på utvecklingen här i landet. Det har föranlett mig, herr
talman, att för en stund sedan leta fram detta betänkande ännu en gång. Jag
bär glatt mig åt att de herrar, som den gången sysslade med några av statslivets
centrala problem, i så hög grad ha fäst sig vid den utveckling, som
ägt rum här hemma i Sverige. De konstatera, att under perioden 1880—1930
har den reella konsumtionen per individ fördubblats och den reala årslönen
för manlig industriarbetare här i landet har också fördubblats. Samtidigt säga
de, att vi ha åstadkommit en omfattande utbyggnad på det sociala området. De
förmena alltså, att en samhällsordning, som kunnat åstadkomma något sådant
— och vi lia naturligtvis gått åtskilligt längre sedan 1930 i gynnsam riktning
—■ får man icke utan vidare gå ifrån och slopa. I detta betänkande sammanfattar
man sin uppfattning örn folkförsörjningens och arbetsfredens problem
med följande ord: »Lika litet som lösningen av folkförsörjningens och arbetsfredens
problem torde vara att söka i ett efterliknande av utländska förebilder,
lika litet torde man komma till rätta med övriga samhällsfreden berörande
spörsmål genom att följa för svenskt kynne och svenska förhållanden
främmande föredömen. På landets hittillsvarande utveckling måste det fortsatta
byggandet ske.» Det är detta, herr talman, jag skulle vilja tillråda, att
vi också lägga till grund, när vi gå att arbeta på fredsberedskapen.

Herr Nilsson i Göingegården: Herr talman! Då det gäller att bygga upp en
värld som ligger i spillror och där det bästa och mest arbetsdugliga människomaterialet
har beskattats så hårt som nu skett, synes det ofrånkomligt, att
den kvarlevande befolkningen skulle få mer än nog av arbete på alla områden
för att rätta till allt som försummats och raserats, och att inga sådana problem
skulle uppkomma, som de vi här i dag diskutera. Men efter förra världskriget
visade det sig, att återuppbyggnadsarbetet var ett stort och svårlöst
problem, och samma erfarenhet komma vi säkert att göra även denna gång,
även örn vi kanske kunna hoppas, att större erfarenheter skola bidraga till en
bättre lösning än då. Alla skäl tala emellertid för, att en förnuftig beredskap,
som utarbetats i god tid, kan vara till stor hjälp, för den händelse det
förunnas oss att hålla oss utanför kriget ända till fredsslutet.

Synpunkten, att det också kräves arbete och förberedelser för att vinna
freden, har på ett förtjänstfullt sätt beaktats av Kungl. Maj:t, som igångsatt
ett stort utredningsarbete, vilket torde fylla de viktigaste områdenas krav.
Trots detta regeringens initiativ har denna kammares andra tillfälliga utskott
ansett det vara tillrådligt, att vid lämplig tidpunkt en kommitté tillsättes för
att samordna de specifika utredningsresultat, som nåtts i det redan pågående
arbetet. Det är dessutom givetvis av värde, att riksdagen nu gives tillfälle
att diskutera de problem, som ha samband med övergångsstadiet och vilka
debatteras i de flesta länder.

Då man läser igenom en av de motioner, som behandlats av utskottet, nämligen
den av herr Torsten Nilsson med flera, finner man vid första påseendet,
att den huvudsakligen tagit sikte på förhindrande av arbetslöshet efter kriget.
Men vid ett noggrannare studium finner man, att motionärerna liksom åtskilliga
talare vid flera tillfällen refererat till ekonomiskt-teoretiska utredningar
i andra länder med hänsyn till uppkomsten av 1930-talets stora ekonomiska
kris, och att man med utgångspunkt huvudsakligen från dessa utländska er -

Onsdagen den 2 juni 1943 e. ni.

Nr 21.

101

Motioner angående tillsättande av speciella organ för ekonomisk fredsbered skap,

m. m. (Forts.)

farenheter och där rådande helt annorlunda beskaffade samhällsförhållanden
glider in på slutsatser rörande vårt lands framtida ekonomiska och sociala

politik. .

Min medreservant i utskottet, herr Ljungberg, har ju i sitt anförande mera
ingående uppehållit sig vid detta och jag skall därför, herr talman, be att få
säga några ord örn en speciell näringsgren, vars problem för alla länder erbjuder
stora svårigheter. Jag syftar på en näring, som andre vice talmannen
i sitt anförande efterlyste såsom varande nästan bortglömd i utskottsutlåtandet,
nämligen jordbruksnäringen, vilken i den internationella diskussionen behandlas
synnerligen livligt och ingående, eftersom den erbjuder några av de

största svårigheterna. ......

I sin behandling av det svenska jordbrukets och dess utövares stallning
efter kriget intar utskottsmajoriteten en positiv hållning, vilket jag här vill
konstatera med stor tillfredsställellse. Jag har alltså inga invändningar att
göra däremot, men å andra sidan tarvar denna del av ämnet säkerligen några
tillägg även utöver de uttalanden, som gjorts i den av herr Ljungberg och

mig avgivna reservationen. ........... . , x. i.

Under nu pågående världskrig har det framgatt med all önskvärd tydlighet,
att ett starkt och produktionskraftigt jordbruk är nödvändigt för en goel försvarsberedskap.
Men den oerhörda sugning av mänsklig arbetskraft tili försvarsindustri
och beredskap som skett har förtagit jordbruket möjligheterna
att göra hela den insats, som annars varit möjlig med dess betingelser. Uverallt
har man konstaterat nödvändigheten av ett inhemskt jordbruk. Fa samma
gång har man varit livligt sysselsatt med alla de frågor, som. sammanhänga
med denna närings rationalisering i syfte att möjliggöra en höjd standard för
dess anställda och självständiga näringsutövare. Men det rationaliseringsarbete
som behöves inom jordbruket kommer att fordra mycket arbetskraft och även
kapital i avsevärd utsträckning. Om den internationella handeln icke skulle
kunna organiseras under några år och själva industriens omställning till trealiga
förhållanden skulle taga längre tid, kan det svenska jordbruket erbjuda
stora och gynnsamma sysselsättningsmöjligheter under en _ sådan fredskris.
Det finnes mycket som blivit försummat under dessa år av brist pa arbetskraft
och material. Det finns utomordentligt mycket att göra för att frambringa
ett modernt och rationellt jordbruk. _ . . .. , . ^

Som sysselsättningsreserv erbjuder jordbruket vissa särskilda fördelar. .Betydande
arbeten kunna nämligen bedrivas under den årstid, då arbetslösheten
inom andra områden är större än vanligt. Dessutom äro arbetslönerna en betydande
del av kostnaderna. Jag vill därför här endast antyda några områden,
där produktiva arbetsuppgifter kunna erbjudas under en omställningskris.

Det viktigaste är, att jordbrukets arbetskraftsförsörjnmg, som visat betydande
luckor, åter kommer upp till normal niva. Under dessa ar har nian fatt
arbeta orimligt hårt, och bördorna lia blivit särskilt tunga för landsbygdens
kvinnor. Men därutöver finnes behov av arbetskraft för °en systematisk avdikning
och täckdikning av minst hälften av Sveriges åkerjord, sorn ännu

saknar sådan. .

Ytterligare erfordras där en förbättring och ombyggnad^ av savel landsbygdens
bostäder som dess ekonomibyggnader. På detta område har skelen eftersläpning
inte endast nu under krigsåren — då praktiskt taget allt på detta
område slått stilla — utan sedan lång lid tillbaka. Jordbrukets byggnadsbestånd
fyller nu icke de krav, som i modern tid ställas därpå. Detta har
varit en bidragande orsak till svårigheterna att kvarhalla idler få ny arbetskraft
till jordbruket.

102

Nr 21.

Onsdagen den 2 juni 1943 e. m.

Motioner angående tillsättande av speciella organ för ekonomisk fredsbered skap,

m. m. (Forts.)

Vidare behöves för rationell drift en betydande nyinvestering i maskiner
och redskap. Här finnes det mycket stora sysselsättnings- och expansionsmöjligheter
för svenska ingenj''örer och svensk verkstadsindustri. Jag vill endast
erinra örn, att vi före kriget importerade betydande mängder jordbruksredskap,
som vi da icke astadkommo här i landet. Ett bärkraftigt jordbruk
ger avsättning för svenska industriprodukter.

Men det första villkoret för att detta skall kunna genomföras är givetvis,
att det svenska jordbruket får de ekonomiska betingelser och de förutsättningar
för en lugn drift, som äro ofrånkomliga för att näringens utövare skola
hysa tillit till dess framtid.

Vi äro ense örn att jordbrukets anställda böra få en löne- och levnadsstandard
likvärdig med andra gruppers. Statistiken för år 1941 visar, att en manlig
lantarbetare enligt kollektivavtalet hade icke fullt 2,100 kronor i årslön,
under det att den genomsnittliga industriarbetarlönen under samma tid var
3,600 kronor. Men örn vi skola kunna ernå detta, måste bl. a. de förbättringsarbeten
inom jordbruket, som jag här antydde, komma till stånd. Jag har
det intrycket, att dessa äro utomordentligt lämpliga, när det gäller att bereda
folk sysselsättning under en tillfällig omställningskris. Mycket kan åstadkommas
genom rationalisering inom jordbruksdriften. I den män detta kommer
att medföra , en koncentration av driftsenheterna bör det emellertid —
icke minst av sociala skäl — genomföras med varsamhet. Vad jag vill framhålla
är ^endast-, att vissa delar av jordbrukets rationalisering måste taga
ganska lång tid. Men det är icke endast inom jordbruket som betydande
sysselsättningsreserver kunna framletas. Under en fredskris bör en ökad
bostadsproduktion i städer och samhällen kunna komma till stånd. Liksom
pa landsbygden finns det där många bostäder, som icke fylla kravet på den
bostadsstandard, som vi numera anse önskvärd. Om jag får inskjuta en anmärkning
något vid sidan örn detta, vill jag endast säga, att det borde vara
förbjudet att bygga lägenheter, sorn äro så trånga att en familj med barn icke
kan bördar. Det finns säkerligen intet bättre sätt att bromsa upp i befolkningsfrågan
än att låta nyproduktionen omfatta ett betydande antal lägenheter
örn endast ett rum med kokvrå.

Vår reservation har, herr talman, på vissa håll tolkats på det sättet, att vi
skulle vara avogt inställda mot sociala åtgärder och förneka betydelsen av en
god socialpolitik. Jag är. därför angelägen örn att kraftigt framhålla att detta
är .felaktigt. Det är möjligt att utskottsmajoritetens och vår inställning till
socialpolitiken icke stämma, överens. Vi tvivla på att socialpolitiken kan styra
konjunkturutvecklingen. Vi vilja .genomföra en förbättrad socialpolitik, men
detta betyder .enligt vår uppfattning, att vi måste ägna betydligt större intresse
än nu åt barnens och ungdomens problem, och vi måste disponera resurserna
på så sätt, att de framtidsdugligas chanser icke försämras och att de
för folkets fortlevnad vitala intressena i första hand tillgodoses. Jag kan icke
finna annat än att vi måste göra en katalog över alla våra socialpolitiska åtgärder
och de förslag, som framkomma, och där taga upp dem efter angelägenhetsgrad
ur dessa synpunkter. En planlös utbyggnad av socialpolitiken
som konjunkturpolitiskt medel kan icke anses vara en målsättning. I stället
behöves en planmässig socialpolitik som medel till folkkraftens stärkande.
Jag kan icke finna annat än att detta är en mera positiv socialpolitik än den
som nu bedrives på många områden.

Herr Vougt beklagar i sitt anförande, att vi reservanter genom vår reservation
spetsa till denna stora fråga liksom att vi inte vore positiva i densamma.
Jag kan för min del inte finna detta, då det ju inte i vår reservation

Onsdagen dea 2 juni 1943 e. m.

Nr 21.

103

Motioner angående tillsättande av speciella organ för ekonomisk fredsbered skap,

m. m. (Forts.)

på något ställe sagts något sorn inte är positivt. Vår hemställan om en skrivelse
till Kungl. Maj :t utmynnar ju i samma syfte som utskottsmajori Herr

talman! De sidor av efterkrigstidens problem, som jag här diskuterat,
ha kanske i viss mån varit utvikningar från den begränsning, som vi i sakens
intresse ålagt oss, nämligen själva övergångstidens svårigheter. Det är^sjalva
omställningsproblemen, som vi måste söka lösa på ett riktigt satt. Vi mäste begränsa
oss till detta, örn vi icke skola splittra våra krafter och förstöra den
sammanhållning, som då blir nödvändig. Det är av denna anledning reservationen
kraftigt understryker planeringsarbetets begränsning, bor dén skud
är en koncentration av arbetsuppgifterna nu av nöden. Det ar dariör som jag
ber att få yrka bifall till den vid utskottsutlåtandet fogade reservationen.

Herr Olson i Göteborg: Herr talman! Vid sidan om den erkänsla för det
enskilda näringslivets prestation, som motionärerna och utskottet vinnlagt sig
örn att visa, går ett tema igenom dessa motioner, som skorrar i öronen pa en
näringsman. Jag syftar därvid på den allmänna inställningen till näringslivet,
att man ställer det liksom på prov under de tider av svårigheter, som skola
komma. Det enskilda näringslivet bör få visa vad det förmår niea skulle det
inte vara sin uppgift vuxet, utan kris och arbetslöshet ändock inträda under
detta system, skulle näringslivet få finna sig i att staten grepe m, inte stödjande
i den meningen, att man skulle söka mildra kriséns följder, utan pa det
sättet, att staten överhuvud taget skulle utsträcka sm kontroll och sitt tor Undertonen

i motionen är således att det svenska enskilda näringslivet under
den tid, som kommer, skall få sin chans. Örn näringslivet emellertid inte
skulle kunna förhindra kriser och därmed följande arbetslöshet skulle det allmänna
rycka in och vidtaga åtgärder, som kunna förliknas vid korrektion el er
bestraffning, genom att begränsa näringslivets frihet. Det skulle behandlas pa
samma sätt som en person, som inte visat sig kunna taga vara pa sig själv och
sitt utan därför borde ställas under förmyndare. Hela denna uppläggning ar
orättvis, ja, jag skulle t. o. m. kunna säga orättfärdig. Det ar orättvist och
orättfärdigt att sätta kriser och arbetslöshet här i landet i samband med vart
lands näringslivs handhavande eller förmåga att fylla sm uppgift.

Sedan ländernas försörjning genom kommunikationsmedlens utveckling
kommit att baseras på varuutbyte länderna emellan, ha de ekonomiska kriserna
varit internationella företeelser. I högsta grad gäller detta vart land med dess
starkt utvecklade utrikeshandel. Av detta skäl var det en mycket tvivelaktig
sanning, som herr Nilsson i Stockholm uttalade, när han förklarade att erlarenheterna
från det förra kriget visade, att näringslivet icke räckte till tor
att få hjulen i gång. Gentemot detta kan man säga, att det inte heller räckte
till med de relativt kraftiga statsåtgärder, som då genomfördes för alt få hjulen
i gång. När läkeprocessen var fullbordad, kom det hela i gång igen över
hela världen alldeles oberoende av de åtgärder, som staten vidtagit Socialdemokraterna
här i landet togo emellertid at sig äran av uppsvinget i Sverige
på samma sätt som nationalsocialisterna tillskrevo sig förtjänsten av motsvarande
uppsving i Tyskland.

I detta sammanhang vill jag något beröra det genomgående kopkraitsresonemang,
som ständigt återkommit under diskussionen i dessa frågor. Det. har
talats så mycket örn köpkraftens betydelse för konsumtionen och den stimulerande
effekt för hela det produktiva livet, som en av staten tillskapad köpkraft
är i stånd att åstadkomma. Köpkraftstcorien, som av många jämställes

104

Nr 21.

Onsdagen den 2 juni 1943 e. m.

Motioner angående tillsättande av speciella organ för ekonomisk fredsbered skap,

m. m. (Forts.)

med konststycket att. lyfta sig själv i håret, betraktas av andra som sista
ordet i en samhällsdirigerad ekonomisk politik. Efter vad jag kan förstå delas
den senare uppfattningen även av motionärerna. När denna riktning med
sadan styrka vill rekommendera samhällsingripanden i samband med fredsproblemens
lösande och därvid torde räkna med köpkraftsstimuleringen som
ett av sina förnämsta medel, kan det vara på sin plats att säga ett varningens
ord mot att svälja dessa köpkraftsidéer med hull och hår.

Jag skulle vilja belysa detta med ett uttalande, som gjordes av dr Per Jaja
®on vid internationella banken i Basel vid ett föredrag för några år sedan,
da han. behandlade konjunkturförhållandena i Amerika, Han skildrade den
ekonomiska utvecklingen fram till våren 1937. »Då kom», skriver han, »plöfcs''
nästan alldeles oväntat — en fruktansvärd konjunkturförsämring i
lorenta Staterna med en 30 procents nedgång i den industriella produktionen
under sensommaren och hösten 1937. Det är först efteråt, som man kunnat
utfinna den egentliga orsaken till denna nedgång nästan utan motstycke i konjunkturhistorien.
Det visade sig, när lönestatistiken började bli tillgänglig,
att de amerikanska arbetslönerna per timme stigit med över 15 % från november
1936. till maj 1937, d. v. s. inom .loppet av några korta månader. Det gick
i regel ej att i. samma, grad höja priserna på de färdiga produkterna; när en
kraftig prishöjning vidtogs, sjönk snart efterfrågan. De ökade kostnaderna
framkallade en depression; och i och med depressionen folio varuprisen, så
man kan med rätta säga, att stegringen i arbetslönerna ledde till ett fall i’varuprisen.
För dem, som tro på en ständigt konjunkturbefrämjande inverkan
av kopiera! tsspndnmg genom en höjning av arbetslönerna, måste detta resulta
te sig bade som en galenskap och en styggelse. Men det är icke desto mindre
ett faktum.»

Svenskt näringsliv har i onda och goda tider i vårt land haft att bemästra
de problem, som elef har ställts inför, och. det har höjt vårt välstånd på sätt
som av andra talare här i dag* redan blivit belyst. Visserligen har det varit
knapphet och andra besvärligheter under vissa tider, då det gällt att drao-a åt
svangremmen, men man kan förvisso helt fritaga det svenska näringslivet°från
ansvaret för att ha vållat dessa kriser. Något exempel på sådana genom nänngsfivets
otillräckliga handhavande av sin uppgift åstadkomna kriser lia vi
inte hatt Ilar i landet och komma väl — skola vi hoppas — inte heller att
ta. (Jin nu en ekonomisk kris skulle komma över oss — vilket vi väl inte kunna
undgå i samband med övergången till fredsförhållanden — är det svårt
att inse, varför näringslivet just på grund därav skall utsättas för ett särskilt
mastrande genom statsdingerande åtgärder, som inte syfta endast nå
dagens nöd utan verkställas på lång sikt.

Man må ha vilken uppfattning man vill om det produktionssystem som hittills
uppburit vår försörjning. Vi äro dock nu hänvisade till det och lia ei
annat val an att göra det bästa av det, när det blir fråga örn att övervinna
svårigheterna under , fredskrisens. övergångsår. Detta är också ungefär vad
motionärerna syfta till. Emellertid komma olika åsikter att råda örn hur man
skall ga till väga för att göra det bästa av det hela.

Det nuvarande produktionssystemet baserar sig till alldeles övervägande
elei pa fri enskild företagsamhet. Den fortlöpande utvidgning av statens ingripanden
som nödvändiggjorts delvis av tidsomständigheterna, ändrar hmenting
härutinnan. Det är enskild företagsamhet och enskild företagareanda med
aila de förutsättningar, som för dem äro nödvändiga, som varit och måste
vara de grundläggande elementen.

Varmed kan man då bäst Bjugga medborgarnas arbete och försörjning? Ja,

Onsdagen den 2 juni 1943 e. m.

Nr 21.

105

Motioner angående tillsättande av speciella organ för ekonomisk fredsbered skap,

m. m. (Forts.)

därom lia motionärerna och utskottet en mening och reservanterna en annan.
Med utgångspunkt från att det är ett på enskild företagsamhet grundat system,
som skall uppbära vår försörjning, kunna vi inte komma ifrån^ att de väsentliga
åtgörandena måste gå ut på att tillräckligt spelrum gives åt initiativ och
företagsamhet samt att sparande för åstadkommande av nödig kapitalbildning
sker i landet.

Vikten av kapitalbildning har visserligen inte förbisetts av utskottet. När
man är inne på detta tema förefaller det mig emellertid, som örn det vore en
främmande klang i rösten, som inte övertygar örn att hjärtat är med eller ens
att det finns en hjärnans förståelse för vad det bär verkligen gäller. Kapitalbildning
behövs för upprätthållande av oförändrad produktion. Den behövs
ännu mer, när det gäller framstegsarbete, och den behövs i särskilt hög grad
vid sådana omställningsprocesser, som vi nu ha att emotse efter fredsslutet.
Vid utredning om efterkrigsproblemen lär man inte komma förbi denna fundamentala
nationalekonomiska sats. Kapitalbildning grundar sig på sparande
och är således ytterst beroende av medborgarnas drift att sörja för sig och de
sina, d. v. s. att trygga sig och sin egendom. Kapitalbildningen förutsätter
således okränkt äganderätt. Här möter det första spörsmålet, som måste utredas.
Det bör utredas, hur den för produktionens upprätthållande och utökning
nödiga normala kapitalbildningen — således inte den kapitalbildning, som
är behövlig för nyskapande, riskburen verksamhet — skall genom sparande
kunna presteras, örn moralen i själva besittandet av sparade medel icke respekteras,
utan äganderätten ställes på avskrivning.

Menar man allvar med syftet att trygga arbete och försörjning, måste utredningen
ägna nacken uppmärksamhet åt att icke sådana statsåtgärder komma
till stånd, som äro ägnade att hämma företagarandan. Jag kommer här
osökt in på frågan örn vinsterna. Det talas så mycket örn de höga vinster, som
förekomma i näringsverksamheten, men det talas så litet örn företagarförlusterna.
Man ser i dessa senare liksom en rättvis bestraffning för ett illa skött
företag, för hasardering eller för oklokt handhavande av verksamheten i allmänhet.
Det är emellertid svårt att tänka sig att man skall kunna begränsa
vinsterna utan att samtidigt sörja för att även förlusterna begränsas.^ Sedd
som en helhet måste ali verksamhet — både statlig och enskild — gå ihop,
d. v. s. intäkterna måste bli större än utgifterna. Detta betyder att de totala
förlusterna måste täckas av de totala vinsterna. Ett annat spörsmål, att utreda
blir följaktligen, i vad mån staten bör topphugga högre riskleurna vinster utan
att samtidigt förplikta sig att täcka på andra håll lidna förluster.

Man tänker slutligen enligt min uppfattning alldeles för litet på det riskvilliga
kapitalet. De som måste spara för sin försörjning i framtiden kunna
inte placera sina sparmedel på sådant sätt, att de med dem taga risker och
kanske förlora dem, så att de inte ha någonting att leva av. De däremot som
ha större överskott på sina inkomster kunna avstå därav till användning för
sådan verksamhet, som är förenad med risker. Det bör för det tredje därför
utredas, hur riskvilligt kapital skall kunna uppbringas, örn de, som hittills
kunnat med sitt inkomstöverskott taga nyskapandets företagarrisker, genom
långt driven progressivitet i skatterna eller genom andra konfiskationsåtgärder
avhändas dessa möjligheter.

Jag har här genom mitt anförande försökt bidraga med några strån till utredningsstacken
utöver de uppgifter, sorn närmast lia intresserat motionärer
och utskott. Om man således vill behandla näringsspörsmålen i ett samlat helt,
visar allt detta, vilket drygt arbetspensum detta utredningsorgan kommer att
få sig förelagt, när det gäller att sörja för vårt lands näringspolitiska framtid.

106

Nr 21.

Onsdagen den 2 juni 1943 e. ra.

Motioner angående tillsättande av speciella organ för ekonomisk fredsbered skap,

m. m. (Forts.)

Uppgifterna äro verkligen så stora, att det förefaller mig ligga stor vikt
uppå, att det sker en rationell arbetsförmedling mellan staten och det enskilda.
Jag vill sluta mitt anförande med att ifrågasätta, om inte staten borde vinnlägga
°sig om att i första, hand — utan att låta sin verksamhet splittras på allt
för mångå andra områden -— koncentrera sig på att sköta rikets finanser, så
att näringsverksamheten kan räkna med ett stabilt penningvärde, vilket är en
oundgänglig förutsättning för all företagsamhet. Det vore säkerligen klokt
att inte allt för långt avlägsna sig från den sats, som Gladstone präglade, när
han uttalade, att staten skall styra men inte göra affärer.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den vid utskottsutlåtandet fogade
reservationen.

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! Örn den fråga, som nu behandlas
tagit flera timmar i anspråk, så är den också av ofantligt stor betydelse. Under
åren efter det förra världskriget hade vi ju att brottas med en efterkrigskris.
Jag var även då lantbrukare och fick känna följderna av denna kris.
Samma läge som det vi då kommo i ha vi visserligen ännu inte fått känna på.
Under det förra kriget mötte emellertid samma svårigheter, som äro till finnandes
under detta. Vi hade emellertid efter krigets slut en behandling av de
ekonomiska problemen, som var sådan, att jag många gånger har funderat över
hur samvetet hos de ledande männen i vårt land reagerade, när folket behandlades
på det sätt, som då skedde. Vi hade då en papperskrona med ett värde
av omkring 40 % av det normala. Då man anknöt kronan till guldet, blev följden
ett prisfall, som särskilt beträffande jordbruksprodukterna var fullständigt
katastrofalt. Jag minns att priset för korn det ena året stod i 21 kronor,
men efter kronans anknytande till guldet blev det inte bara så, att priset sjönk
med 50 % utan också så att penningvärdet försämrades lika mycket. Givetvis
hade vi inom jordbruksnäringen under sådana förhållandena ingen som helst
möjlighet att få jordbruket ekonomiskt bärande, allra minst som detta fortgick
år efter år.

När jag hörde herr Ljungberg nämna om åren 1920—1930 och att industrien
då hade ett kraftigt uppsving, kom jag att undra över varför man endast skall
se på den ena av de båda huvudnäringarna men inte på den andra. Från år
1924 till år 1933 fingo vi jordbrukare dragas med en kris, som nådde en sådan
botten, att jordbruksnäringen var utan någon som helst köpkraft. Vi sålde
mjölken för 5—6 öre litern och rågen för 10—11 öre. Det dumpades råg och
likaså havre från andra länder, och där stodo vi jordbrukare utan någon som
helst köpkraft. Hundratusentals människor voro arbetslösa, och inte heller de
hade någon köpkraft. Två stora grupper i samhället, som stodo mitt emot varandra,
kunde inte på något sätt bemästra svårigheterna. Vilken ledning hade vi
på den tiden i landet? Jo, högerregeringar och frisinnade regeringar växlade
på taburetterna, och landet bytte regering flera gånger. Läget för oss jordbrukare
var emellertid lika dåligt vilken regering som än var vid makten. Vi jordbrukare
samlades då till en jordbruksriksdag. Vi uppvaktade de politiska partierna
i riksdagen och likaså regeringen. Vi hemställde att, om partierna inte
kunde lösa de näringspolitiska frågorna, Konungen borde sätta till en regering
utanför partierna, så att vi kunde få prisfallet hejdat. Jordbruksnäringen
var då i ett sådant läge, att vi jordbrukare för att bli räddade hade gripit nära
nog vilken räddningsplanka som helst som hade kastats ut till oss. Läget var
nämligen ytterst allvarligt för oss.

Vid behandlingen av efterkrigsproblemen har jag inte hört någon talare
— förutom herr Nilsson i Göingegården, som något berörde jordbruksfrågor -

Onsdagen deli 2 juni 1043 e. m.

Nr 21.

107

Motioner angående tillsättande av speciella organ för ekonomisk fredsbered skap,

m. m. (Forts.)

na — mera ingående behandla jordbrukets problem. Industrien har varit den
centrala punkten i diskussionen. Jordbruksnäringen har emellertid sin stora
uppgift och betydelse i samhället inte bara nu, när vi äro utestängda från import,
utan även sedan importen blivit fri. Yi jordbrukare äro nämligen inte
bara producenter utan också konsumenter. Detta fick industrien känna på åren
1931—1932, när vår bristande köpkraft började göra sig gällande. De stora
industrier, som hade jordbruksmaskiner inom sitt verksamhetsområde, funno
då, att det inte gick att sälja någonting, och det blev svårigheter för denna
industri.

Industrien har en fördel gentemot jordbruket, då det gäller att möta en kris.
Industrien kan nämligen slå igen portarna till fabrikerna samt permittera arbetarna
och låta dem bli arbetslösa. Vi jordbrukare kunna inte gå till väga på
det sättet. Yi måste plöja på hösten och så på våren. Hur det sedan blir med
skörden är en annan sak. Vi kunna emellertid inte stänga igen portarna till
jordbruket, utan vi måste under alla förhållanden driva det, hur läget ekonomiskt
sett än är.

Det utskottsutlåtande, som nu föreligger till behandling, har berört jordbrukets
framtida ställning med följande ord: »Särskilda problem komma att möta
i fråga örn jordbrukets läge, då friare tillförsel utifrån blir möjlig. Samhällets
reglerande ingripande för att vidmakthålla livsmedelsproduktionen och en med
övriga folkgruppers likvärdig levnadsstandard för landets jordbrukare måste
därför bli ofrånkomliga.» Jag har citerat endast fyra rader ur utskottets motivering.
Utskottets utlåtande tar emellertid sikte på att jordbruksnäringen
skall bli likvärdig med andra näringar, att vi jordbrukare skola kunna betala
vår arbetskraft på samma sätt som andra näringsidkare sin och att det skall
kunna bli möjligt att räkna ekonomiskt även inom jordbruksnäringen. Enbart
de ord i utskottsutlåtandet, som berörde jordbruket, inneburo för mig ett fullt
klart ställningstagande, varför jag för min del anslöt mig till utskottsmajoriteten.

Herr Skoglund i Doverstorp nämnde mitt namn i sitt anförande och uttalade
sin förvåning över att jag underskrivit utskottsutlåtandet. Jag förstår inte, att
en så gammal erfaren och politiskt framstående man här i kammaren som herr
Skoglund inte kan läsa utskottsutlåtandet ända ner till det ställe, där de vid
justeringen närvarande stå. Jag är suppleant i utskottet och kan således inte
stå under utlåtandet. Detta kan emellertid icke hindra mig från att i kammaren
öppet deklarera, att jag till fullo gillar de uttalanden, som utskottsmajoriteten
gör.

Jag skall sedan säga några ord örn reservationen. Jag kommer i detta sammanhang
osökt tillbaka till den diskussion, som utspann sig i riksdagen 1933,
när grava anmärkningar riktades mot det samarbete, som då ägde° rum i syfte
att övervinna krisen. Jag har i biblioteket studerat protokollen fran detta meningsutbyte.
Det sades då, att det ekonomiska livet har förmåga till självläkedom;
det skulle läka sig självt efter kriget. När man läser reservanternas uttalanden
i dag återfinner man nästan samma tankegång. De säga att näringslivet
visat en stor anpassningsförmåga och att det är möjligt att även på den vägen
bemästra svårigheterna. Jag vill för min del säga, att, såsom det ekonomiska livet
för närvarande ter sig i vårt land och under de hårda förhållanden som nu
äro rådande, kan inte samhället lugnt och kallt åse hur (Ion ena näringsgrenen
efter den andra kommer i svårigheter. Örn arbetslösheten tilltar på det ena eller
andra området, är det klart att samhället måste ingripa. Ty vilken syn vi än
må ha på vårt ekonomiska liv, mäste vi dock vara eniga örn att vi äro föga
hjälpta med örn vi lia våra banker fulla med pengar men arbetslöshet råder i

108

Nr 21.

Onsdagen den 2 juni 1943 e. m.

Motioner angående tillsättande av speciella organ för ekonomisk fredsberedskap,
m. m. (Forts.)

landet. Om därtill jordbruket icke heller är ekonomiskt bärande, går samhället
under. Men örn vi kunna skapa fram arbete och produktionen kommer i gång,
följer därav även välstånd.

Jag ber de ärade kammarledamöterna örn ursäkt för örn jag nu kommer att
bli litet elak. Jag vill erinra örn att det under förra krisen, år 1933, i alla städer
anordnades stora s. k. nationella möten, vid vilka man med mycket hårda ord
anföll bondeförbundet och det socialdemokratiska partiet för att de samverkat
till att hindra prisfallet och den olycka, som i samband därmed drog över vårt
land. Jag skulle vilja fråga: skola vi ännu en gång behöva möta samma situation
som då; borde icke erfarenheten ha givit oss allesamman den lärdomen, att
arbete skapar välstånd? Man kan utan att bli mångordig fastslå, att arbetslösheten
skapar icke blott ekonomiska svårigheter utan alstrar även en anda i folksjälen,
som kanske inte är lycklig för det svenska samhället.

Jag har med stor tillfredsställelse deltagit i utskottets behandling av denna
fråga. Utskottet har fört fram någonting, som inte kunde bli verklighet under
förra krisen, trots att man då kanske ville göra gällande, att själva sakkunskapen
satt i högsätet i vårt land. Även nu kanske man kan ställa sig litet tvivlande.
Jag ser emellertid mera ljust på framtiden nu och tror att den kommer att
gestalta sig bättre än under krisåren 1924—1933, då man verkligen började
misströsta örn framtiden.

Jag skall inte taga tiden längre i anspråk. Jag tror att jag klargjort min
uppfattning, att innebörden av utskottsutlåtandet och den uppgift, som de blivande
utredningsmännen få att bemästra, nämligen att söka skapa fram klara
inål och god sikt för framtiden, innebär en trygghet för vårt land och en garanti
för att arbetslöshet icke skall behöva bli rådande med därav följande fattigdom
och ovilja mot vad vi kalla fosterland. Det är fosterlandets plikt att vidtaga
åtgärder i denna riktning, och jag kommer att med tillfredsställelse hälsa
den dag, då vi stå beredda att möta den kris, som otvivelaktigt kommer, och icke
behöva möta den på det sätt vi fingo göra efter förra kriget. Då hade man nog
haft rätt att ställa andra fordringar på landets ledning.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

o Herr Lindberg i Stockholm: Herr talman! Eftersom denna debatt pågått
sålänge, är det inte skäl att alltför mycket fördjupa sig i delproblemen i denna
fråga. Jag kan emellertid inte underlåta att säga några ord örn denna sak, eftersom
jag tidigare varit med och sett hur det kan gå under en fredskris.

Det förefaller som örn de, som plädera för reservationen, fullständigt ha glömt
bort förhållandena efter förra världskrigets slut. Man talar örn den fria företagarverksamheten,
som örn den skulle vara fullständigt ofelbar och inte vid
något tillfälle behövde något stöd från samhällets sida. Vi minnas nog alla,
hurusom efter förra världskriget ganska stora och mäktiga företag stupade till
följd av våldsamma spekulationer, och hurusom en mängd arbetare på grund
härav slängdes ut i arbetslöshet och nöd. Inom den näring, där jag har min
verksamhet, hade åtskilliga rederiföretag växt fram under kriget. En del av
dem voro ganska stora och mäktiga, men de förmådde inte att hålla sig flytande,
när fredskrisen kom. Ett par rederiföretag, som fortfarande äro ganska stora,
klarade sig med nöd och näppe undan den efterkris, som inträdde efter förra
världskriget. Vi ha också i färskt minne alla andra katastrofer på det ekonomiska
området, som inträffade för företag, som voro landfästa. Jag tror inte
att någon önskar en sådan tid tillbaka. Man kan nog säga, att det denna gång
är bättre sörjt för att krisen skall kunna motstås än vad det var förra gången.
Det har icke varit tillfälle till ett ohämmat gulascheri och heller icke till alla

Onsdagen den 2 juni 1943 e. m.

Nr 21.

109

Motioner angående tillsättande av speciella organ för ekonomisk fredsbered skap,

m. m. (Forts.)

möjliga slags obskyra företag. Följaktligen föreligger icke exakt samma risk
vid detta fredsslut som vid det förra. Man får väl emellertid på högerhåll lov
att erkänna, att det kan bli nödvändigt, när freden kommer, att staten hjälper
till att reglera förhållandena, så att icke halva befolkningen råkar i svar
misär

I det utlåtande, som här föreligger, och i de yttranden från skilda håll, vilka
äro fogade till utlåtandet, talas också örn de internationella förbindelserna.
Man har kanske icke direkt talat örn sjöfarten i mer än ett av dessa yttranden,
och där är det mycket litet vidrört. Det måste väl emellertid sägas, att örn de
internationella handelsförbindelserna skola kunna komma i gång ordentligt
efter kriget, kräves det, att man i förväg förbereder marknaden och drager upp
riktlinjerna för hur det hela skall kunna verkställas. Det är visserligen sant,
att man i dag icke vet hur det ser ut när fredsslutet kommer, och att man icke
vet vilken dag det kommer, men det kan icke skada att göra klart för sig, hur
man skall söka bemästra de svårigheter, som uppstå. Utan en stor och ordentlig
handelsflotta lär det bli ganska svårt för Sverige att få ut de produkter,
som behöva skeppas härifrån, och det blir också svårt att få hem de produkter,
som skola föras till landet för att industrien skall komma i gång och för att
vi skola återfå vår levnadsstandard. Det är därför ganska betydelsefullt, att
man redan nu börjar planera för byggandet av ersättningstonnage för vad som
gått förlorat. Yi få ändå minnas, att vi tills dato på grund av krigshändelser
förlorat 195 fartyg — örn jag minns rätt — och att vi icke fått mer än ungefär
hälften av detta antal ersatt, varav en del utgöres av tonnage, som icke kan
användas till annat än oljetransporter. Visserligen är det ju så, att man i Amerika
för närvarande bygger handelsfartyg ganska snabbt. Enligt en uppgift,
som var synlig i pressen i dag, skulle man på en månads tid ha bs^ggt handelstonnage
på ungefär 1,800,000 bruttoregisterton. Det skulle betyda, att Förenta
Staterna på ett par år skulle kunna bygga en helt ny världshandelsflotta. Men
det är icke troligt, att det länge går i samma snabba takt som nu, då krigsansträngningarna
äro med och bestämma farten. Sedan kommer det väl att ga.
en smula långsammare. En massa tonnage är förlorat under detta krig, och det
är väl också frågan örn, huruvida hela det tonnage, som nu bygges, kan användas
i handelssjöfart efter krigets slut. Förra gången var det sa. att en stor del
av vad som byggts icke kunde användas, och följaktligen blev det tonnagebrist.
Icke förty fick den svenska handelsflottan efter förra världskrigets slut
ligga upplagd i närmare ett års tid så gott som helt och hållet. Det var bara en
del linjefartyg, som höllos i gång, och det var förlustbringande företag att hålla
dem i gång, då de gingo med icke ens halva laster utan voro lastade bara till
en tredjedel. Det är nog, som sagt, nödvändigt att man tager upp detta problem
till en noggrann granskning, och det förvånar mig, att icke i detta sammanhang
den största företagarsammanslutningen på området, Sveriges redarförening,
har yttrat sig direkt örn detta. Det skulle ha varit av stort intresse att
ha fått höra dess synpunkter på saken. Det kan också tänkas, att man finner
sig icke behöva deltaga i denna debatt därför, att man väntar goda konjunkturer
omedelbart efter fredsslutet. Men man måste se frågan på längre sikt
och tänka sig, att det kan bli stagnation en tid.

Det skulle vara intressant att diskutera flera av de problem, som kommit
fram i utskottets utlåtande och i reservationen, men frågorna äro, som jag
sade i början av mitt anförande, så mycket diskuterade, att det knappast kan
vara något nytt att andraga. Följaktligen är det onödigt att fortsätta. Örn det
emellertid igångsattes utredningar örn de olika delproblemen, skulle det vara
värdefullt örn sjöfartsfrågorna komme upp till en speciell undersökning och

Ilo

Nr 21.

Onsdagen den 2 juni 1943 e. m.

Motioner angående tillsättande av speciella organ för ekonomisk fiskered skap,

m. m. (Forts.)

utredning. I förhoppning att statsmakterna ha sina blickar riktade på detta
problem ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Under detta anförande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen av
förhandlingarna.

Herr Persson i Norrby: Herr talman! Då jag anslutit mig till utskottsmajoriteten
i föreliggande fråga, skall jag utan att nämnvärt taga tiden i anspråk
något motivera mitt ståndpunktstagande.

När jag läser utskottets utlåtande, kan jag fullt instämma i vad som står
där. Men skall man, såsom reservanterna gjort, kanske mera rätta sig efter vad
som icke star i utlåtandet, lata tankarna lia fritt och komma med gissningar
örn vad utredningen i allra sämsta fall skulle kunna leda till, blir ju frågan
betydligt vidlyftigare. Men jag har för min del sett frågan uteslutande ur de
synpunkter, som framkommit i utlåtandet.

Vi ha understrukit det fria näringslivets stora betydelse, bl. a. ur kapitalbil
dningssynpunkt. Jag tycker, att det har varit för mycket strid örn saker
och ting, som utskottet icke sagt men som möjligen vid en senare utredning kunna
komma fram. Det må nu vara hur som helst med det resultat utredningen
kommer till. Givet är, att utskottet icke velat binda en kommande utredning
alltför mycket.

Jag ber, som sagt, att få understryka, att mitt ståndpunktstagande uteslutande
grundar sig på vad utskottet skrivit och icke på en hel del som sedan
i dag diskuterats. Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Nilsson i Kristinehamn: Herr talman! Efter den diskussion, som förts
bär i dag, är det icke lätt att komma med nya synpunkter på problemen. För
min del skall jag begränsa mig till att skjuta ett par spörsmål i förgrunden,
som jag tror lia ganska väsentlig betydelse, när vi efter krigets slut komma att
taga itu med de svårigheter, som då hopa sig.

Innan jag går in på den saken, anser jag mig emellertid böra säga några
ord till min synnerligen värderade bänkkamrat, herr De Geer, vars anförande
före middagen jag tyckte andades en räddhåga, som man tidigare icke funnit
hos honom. Jag undrar en liten smula, vad som inträffat de sista dagarna, som
gjort att herr De Geer svängt örn så avsevärt, att han ville belasta t. o. m. sitt
sista riksdagsanfdrande med ett bifallsyrkande till en högerreservation, vilket
han säkerligen för någon tid sedan icke skulle ha reflekterat på att göra. Jag
fann för någon dag sedan i ett organ, som står herr De Geer mycket nära, en
intervju med herr De Geer, där man kunde utläsa, att han då stod ganska
främmande för det mesta av de skräckkänslor, örn jag så får säga, som bekajat
denna kammares övriga borgerliga ledamöter i dag. Herr De Geer yttrade sig
på följande sätt. »Mången befarar kanske, att vårt lands återhämtning efter
kriget kommer att hämmas av halsbrytande experiment på näringslivets område.
Ett radikalt beträdande av socialiseringsvägen skulle onekligen innebära
detta. Min erfarenhet som politiker under senare år har i hög grad reducerat
mina farhågor på detta område. Jag tror icke, att vi från socialdemokratiskt
håll ha att vänta några attacker mot vår produktionsordning.» Det var
tydligen åtskilligt mera optimistiska tankar, som dvaldes i herr De Geers hjärna
vid det tillfället, än de som kommit till uttryck i debatten i dag.

Jag tror, att vi även i övriga avseenden kunna komma ganska väl till rätta
med herr De Geer. Så t. ex. i fråga om vårt förhållande till vad han själv be -

Onsdagen den 2 juni 1943 e. m.

Nr 21.

lil

Motioner angående tillsättande av speciella organ för ekonomisk fredsbered skap,

m. m. (Forts.)

tecknade som profitdjävulen. Han förklarade sig bekymrad för att vi skulle
komma att snärja in denne potentat i bojor, som skulle göra honom fullständigt
oförmögen att röra sig. Herr De Geer uttalade i det sammanhanget en förmodan,
att profitdjävulen fanns hos alla, t. o. m. hos motionärerna. Det är
nog riktigt. Det framgår också av motionen och utskottets utlåtande, att även
vi vilja vårda profitdjävulen. Det som skiljer oss åt är i själva verket bara att
vi vilja att denne potentat skall vara fri icke bara hos disponenten i Lesjöfors
utan även hos bruks arbetarna där och att även de, som icke ha annat att profitera
på än sin arbetskraft, skola lia möjlighet att utnyttja denna, när kriget
är slut och när en annan konjunktur står för dörren än den som i dag råder.
Jag tror, att även på den punkten kunna vi komma överens med herr De Geer.

För övrigt är det ju så, att vi nu under kriget haft ett utpräglat statsdirigerat
näringsliv. Jag har roat mig med att fråga herr De Geer — han har
givit mig tillåtelse att referera vårt samtal — vad det varit för något under
det sista året, som varit särskilt besvärligt för honom som industriman i denna
statsdirigering. Han har svarat — snabbt, såsom han alltid har för sed — att
det bl. a. bär varit orderfördelningen, råvarufördelningen och priskontrollen.
Nu bör man emellertid observera, att åtminstone råvarufördelningen och priskontrollen
äro ett par saker, som sammanhänga med de förhållanden vi nu leva
i under kriget och som alltså socialdemokraterna icke äro skuld till. I varje
fall har priskontrollen accepterats av de borgerliga. Därjämte vill jag påpeka,
att det varit industrimännen själva i mycket stor utsträckning, som verkställt
de statliga ingripandena. Industriens egna organisationer ha anlitats för att
fördela både råvarorna och orderna, och där man icke kunnat gå den vägen,
har man satt förtjänta industrimän och företagare i ledningen för de organ,
som haft att sköta örn saken. Vittnar icke detta örn ett mycket stort hänsynstagande
till och stor förståelse för industriens och näringslivets svårigheter?
Vad finns det för anledning att tro, att om vi nu efter kriget måste taga till
mycket långt gående statliga ingripanden i näringslivet, detta icke skall ske
på samma smidiga sätt? Herr De Geer talade tidigare i debatten i dag örn
att han trodde att staten skulle sakna kompetens att sköta en del av affärslivets
angelägenheter. Men, herr De Geer, örn vi sätta framstående företagare
att sköta detta, örn vi sätta herr De Geer i spetsen för ett sådant företag, kan
herr De Geer väl icke gärna frånkänna statsmakterna möjligheten att förvärva
den kompetens, som är erforderlig för att sköta vissa angelägenheter.

Detta nu sagt till herr De Geer i ali vänlighet. Jag förmodar, att herr De
Geer icke tager alltför illa upp denna lilla avslutningpolemik oss emellan på
Värmlandsbänken.

Vad jag i övrigt skulle vilja säga är att bara det, att jag bär en känsla av
att man i denna debatt, som huvudsakligen förts på det teoretiska planet, möjligen
också skulle ha kunnat ägna någon uppmärksamhet åt rent praktiska
angelägenheter, vilka det kanske kan vara för tidigt att diskutera, men vilka
det nog är ganska angeläget att man på ett tidigt stadium skjuter fram. Här
har talats örn det fulla och effektiva utnyttjandet av arbetskraften. Herr
Andersson i Göteborg exemplifierade, hur galet man under en tidigare kris
bar sig åt, då man använde utpräglat skicklig och högt kvalificerad arbetskraft
till att utföra sysslor, som vederbörande icke voro lämpade till, och sålunda
slösade med yrkesutbildat folk. Man gjorde icke bara detta. Jag vet. själv
exempel på hur man i ivern att skapa arbetstillfällen — det var det viktigaste
av allt — använde låt mig säga 100 man för att slå så mycket makadam, som
10 man kunnat göra med användande av en stenkross. Men man säde, att stenkross
skulle icke användas i det fallet, ty det var arbetstillfällena mari skulle

112

Nr 21.

Onsdagen den 2 juni 1943 e. m.

Motioner angående tillsättande av speciella organ för ekonomisk fredsbered skap,

m. m. (Forts.)

lia fram. När det gällde urvalet av arbeten, gick man tillväga på motsvarande
sätt. Vi erinra oss, hur man t. ex. vid en viss tidpunkt föreskrev, att angelägna
arbeten icke skulle få utföras med statsunderstöd. Ju mindre aktuella
arbetena voro, desto större möjligheter var det att få statsbidrag. Det var en
allmän regel för övrigt, åtminstone vid en viss tidpunkt, att ett arbete, som
kunde tänkas komma till utförande i öppna marknaden under de närmaste 3
ä 4 åren, icke kunde komma i fråga såsom statssubventionerat arbete.

Nu lia vi i kommunerna som bekant ganska många arbetsprojekt, som vänta
på en konjunktur, då de kunna komma till utförande. Vi lia varit tvungna att
hålla tillbaka planerna på skolbyggnader, badhusbyggen, idrottsplatsbyggen
och mycket annat dylikt. De skola komma till utförande när arbetslöshetskrisen
inträder. Vad inträffar då emellertid samtidigt? Jo, vi ha redan nu på
grund av kriget fått våra kommunala skatter oerhört uppskruvade. När kriget
tager slut komma vi in i en period, då vi kunna räkna med att kommunerna
få avskriva mycket stora belopp av de utestående skatterna, som icke kunna
betalas. Vi komma alltså in i en skattedepression, örn jag så får uttrycka mig,
som kommer att bli mycket besvärlig för kommunerna. Samtidigt skall nian
sätta i gång kommunala arbeten. I det ögonblicket är det nödvändigt, att statsmakterna
ha linjerna klara för en kommunal lånepolitik, som gör det möjligt
för kommunerna att utnyttja de resurser i fråga om arbetstillfällen, som finnas
hos kommunerna. Med andra ord: vi kunna icke ha kvar de nuvarande
restriktionerna på lånepolitikens område. Det är icke tillräckligt, föreställer
jag mig, ens att vi taga bort de rena krisrestriktionerna, utan vi måste gå mycket
längre, när det gäller att möjliggöra för kommunerna att skaffa kapital
till de arbeten som erfordras. Denna lånepolitik måste givetvis också samordnas
nied mycket betydande statliga uppoffringar för att få arbetena i gång.

Nu har ju -—- det känna vi till — en kommitté under den senaste tiden sysslat
med frågan örn uppdragande av nya riktlinjer för den kommunala lånepolitiken.
Det är väl att hoppas — det är jag för övrigt förvissad örn — att finansministern
har sin uppmärksamhet riktad på dessa förhållanden och kommer
att vid en tidpunkt, då det är nödvändigt, se till att det skapas former, som
möjliggöra ett fullständigt utnyttjande av de väldiga arbetsreserver, som nu
finnas i kommunerna och som det gäller att mobilisera i det lämpliga ögonblicket.

Det är bara detta, herr talman, jag har velat anföra. Jag ber med dessa ord
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr De Geer erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Jag känner mig nödsakad att rikta en replik till min vän på Värmlandsbänken.
Han förde fram profitdjävulen igen och ledde den till Lesjöfors
bruk och gjorde gällande, att den gynnaren skulle kunna komma till sin rätt
icke endast hos disponenten utan också hos arbetarna. Jag kan konstatera, att
den finns i mycket rikt mått hos arbetarna, där den i hög grad utnyttjas. Den
kommer bättre till sin rätt med ackordslöner än med timlöner och bättre
med premieackord än vanliga ackord. Därför har jag också anlitat premieackorden
i hög grad.

Jag anser mig dock icke i stånd att i en tid av svår depression sörja för
trygghet vid en kommande fredskris. Här går jag som sagt gärna med på
omfattande åtgärder från statens sida.

En verklig blamage från min sida var enligt herr Nilssons uppfattning, att
jag yrkat bifall till en högerreservation. Jag gjorde det med en viss erinran.
Jag har emellertid tidigare i dag åberopat Kooperativa förbundet. Kommer

Onsdagen den 2 juni 1943 e. m.

Nr 21.

113

Motioner angående tillsättande av speciella organ för ekonomisk fredsbered skav,

m. m. (Forts.)

något gott ifrån det hållet accepterar jag det. Kommer det något gott från
en högerreservation, accepterar jag den. Det kan nämligen hända, att det någon
gång kan komma något gott även från en högerreservation.

Härpå anförde:

Fröken Hesselgren: Herr talman! Jag vill säga några ord i en detaljfråga
som icke förut berörts i dag. Det ligger mig nämligen mycket varmt om hjärtat
att få understryka det uttalande i utskottets utlåtande som rör den internationella
arbetsorganisationen och dess betydelse i detta sammanhang. Den
internationella arbetsorganisationen är av stor betydelse för vår kontakt med
andra länder. Den är en sorts clearing för återuppbyggnadsarbetet och en central
för internationellt hjälparbete. Den får uppgifter från alla anslutna länder.
och ett samordnande av olika uppgifter blir därigenom möjligt. 34 länder
ha förbundit sig till detta samarbete, och alla medlemsstaterna ha uppmanats
att biträda ett sådant samordnande. Internationella arbetsorganisationen har
erfarenheter från det förra krigets efterverkningar. Den har förbindelser över
hela världen. Jag hoppas därför, att vi komma att effektivt och positivt deltaga
i det samarbete som ordnas med Internationella Arbetsorganisationen såsom
central. Vi ha själva ett stort intresse av att deltaga i detta samarbete. De
åtgärder som röra våra grannländer och som böra komma i första rummet kunna
vi i stort sett bäst förbereda här hemma. Det är emellertid av vikt, att vi
utsträcka våra hjälpaktioner utöver Norden, de bli en kontakt och kunna
skapa en goodwill som kan betyda mycket för våra framtida både ekonomiska
och kulturella förbindelser med omvärlden. _

Genom samordnande med andra länders hjälpaktioner och återuppbyggnadsarbete
kunna våra bli till bästa nyttan och kunna för oss själva bli till bästa
nytta. Den Internationella Arbetsorganisationen är här den lämpligaste föreningslänken.
Den Internationella Arbetsorganisationen är icke, såsom många
tro, en utdöd kvarleva. Den är i hög grad aktiv och inriktar sig för närvarande
helt och hållet på återuppbyggnadsproblem och hjälpaktioner.

Jag har velat understryka detta för att vår motion icke skall drunkna
i den allmänna ekonomiska debatten. Jag är glad at att utskottet tagit med
denna fråga. Jag vill i övrigt instämma med vad fru Västberg säde örn betydelsen
av att taga upp kvinnornas arbetsproblem även på lång sikt.

Vad angår de mycket omdebatterade ekonomiskt-politiska frågorna, skall
jag, herr talman, icke gå in på dem. I mangt och mycket kan jag emellertid
följa utskottet, men jag anser, att dessa frågor äro ur min synpunkt bättre och
adekvatare uttryckta i vår motion. Därför ber jag, herr talman, att fa yrka
bifall till den av mig m. fl. avgivna motionen.

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Jag har tidigare j dag instämt i
det anförande som andre vice talmannen höll vid debattens början. Det jag nu
kommer att säga innebär alltså endast, att jag understryker en och annan sak,
under det att jag i övrigt rör mig inom den ram som detta anförande drog upp.

Jag skulle då till en början vilja säga, att skillnaden mellan olika meningsriktningar
icke är så stor, när det gäller målsättningen. Man kan ju uttrycka
vad man vill på olika sätt, och man kan vara mer eller mindre förhoppningsfull
när man sätter målet, men i själ och hjärta äro vi nog allesammans lika intresserade
av att människorna skola få arbete och största möjliga mått av trygghet
Där meningarna gå isär, gäller det de konstruktiva möjligheterna att pa
olika vägar nå detta mål. I det fallet har utskottsmajoriteten i sin motivering

Andra kammarens protokoll 19Jfl. Nr tl. ®

114

Nr 21.

Onsdagen den 2 juni 1943 e. m.

Motioner angående tillsättande av speciella organ för ekonomisk fredsbered skap,

m. m, (Forts.)

överbetonat en elei av sina argument på ett sätt som icke kan vara till fördel för
debatten, allra minst om den flyttas ut i landet.

Det har^sagts, att man icke skall läsa mellan raderna utan taga det precis
som det star. Men vad det står i utskottets utlåtande beror i någon män på hur
man tolkar det. En del är nämligen så skrivet, att man kan lägga in olika meningar
däri. Herr Brandt har bl. a. i ett långt anförande visat, att man i detta
utlåtande kan lägga in i socialistisk riktning mycket avancerade synpunkter på
näringslivet. Jag förmodar, att när debatten flyttas ut i landet, de tongångarna
nog komma att återfinnas på mer än ett håll.

Det är ett argument som använts både av utskottets ordförande, herr Nilsson
i Stockholm, och av ledaren för den socialdemokratiska andrakammargruppen
herr Vougt, såvitt jag fattat dem rätt. Bada tva, och flera med dem för resten,
ha sagt, att när det varit möjligt att nu under kriget utnyttja landets produktiva
krafter pa ett sa fullständigt sätt som faktiskt skett, bör det väl kunna gå
även under fredstid att åstadkomma något liknande. Ja, hur har det varit under
kriget? Man har tagit en mycket stor del av landets befolkning i anspråk
för upprätthållande av militär beredskap. Man har använt en mycket stor del
av befolkningen i rustningsindustrien, och man har låtit mycket stora skaror
sysselsättas med ersättningsproduktion på olika områden. Det har alltså gällt
att under kriget med den arbetskraft som stått till förfogande för den civila sektionen
av näringslivet tillgodose redan aktuella konsumtionsbehov. De levnadsvanor
som det svenska folket har och de anspråk som man traditionellt har på
varor av olika slag har man icke under kriget kunnat tillgodose i den utsträckning
som människorna velat, även örn man arbetat hundraprocentigt på alla
håll. Här finns icke något problem, och här har icke funnits något
problem, när det gäller konsumtionen. Människorna ha stått väntande på
de varor som kunde produceras. Om man härtill lägger, att vi haft
en finanspolitik som inneburit ett statsfinansiellt underskott på 1,000 ä
2,000 miljoner kronor örn året med en köpkraftsstegring som därav följt
i olika riktningar — alltså en klart inflationistisk politik — är det icke på något
sätt anmärkningsvärt, ifall köpkraften och varuefterfrågan utan ringaste
svårighet motsvara en hundraprocentig produktionsförmåga och åtskilligt därutöver.
Detta är emellertid icke ett näringsliv i framryckmng. Det är överhuvud
taget icke en linje som vi kunna följa i fredstid. Vi ha legat på defensiven. Vi
ha försökt att under oss patvmgade ogynnsamma omständigheter försvara
en redan uppnådd levnadsstandard så långt vi nu kunnat. Att av erfarenheter
franken dylik situation draga alltför vittgående slutsatser örn vad man
kan förmå beträffande ^ ett näringsliv som är statt i utveckling, när man
skall söka sig framåt, då nya konsumtionsbehov uppträda och skola tillfredsställas,
det blir något helt annat, såvitt jag förstår. Vi kunna nog draga en del
lärdomar av det som hänt under kriget, men jag tror, att man på den socialdemokratiska
sidan i hög grad överbetonat argumentet, att när vi kunna skapa
en hundraprocentig sysselsättning under kriget, bör det väl också kunna gå i
fortsättningen.

Ett annat argument, som framförts i utskottet och som för övrigt ligger detta
nära, är, att örn man blott kan hålla konsumtionen jämn och se till att de olika
grupperna i samhället ha tillräckligt med köpkraft, bör man därmed också kunna
klara produktionsproblemet, alltså skapa marknader och förutsättningar för
sysselsättning i fortsättningen. Jag vill icke på något sätt förneka, att det argumentet
kan till en viss del brukas, men jag tror, att även det är i hög grad
överbetonat. I ett mera primitivt näringsliv, där huvudmassan av människorna
är sysselsatt med att skaffa sig ett minimum av föda, kläder och bostad och

Onsdagen den 2 juni 1943 e. m.

Nr 21.

115

Motioner angående tillsättande av speciella organ för ekonomisk fredsbered skap.

m. m. (Forts.)

där orsakskedjan är kort mellan den direkta konsumtionen och näringslivet i
dess olika faser, där betyder ett sådant argument mera. Men ju mer utvecklat
näringslivet blir och ju längre orsakskedjan är mellan konsumtionen och de produktiva
förutsättningar som finnas i näringslivet, desto värre blir det att uppehålla
ett direkt samband på kortare sikt. Man måste taga hänsyn till att en del
av näringslivet är inställd på marknader utanför Sverige, och att en annan
mycket stor del av näringslivet är inställd på produktion av kapital och att, när
det gäller den direkta konsumtionen, t. ex. livsmedel och kläder o. dyl., det i
botten ligger en mycket stor fast kvantitet som under alla förhållanden förbrukas.
Jag skulle därför tro, att den rörliga och påverkningsbara delen av denna
konsumtion av förbrukningsartiklar är icke pa något sätt så stor, att man därmed
skulle kunna styra näringslivet i någon högre grad. Jag tror, att nian även
här har att göra med argument som äro i betydande omfattning överbetonade.

Sedan finns det åtskilligt som kan betyda nästan vad som helst. Det heter
t. ex.: man skall icke ha någon förutfattad mening. Ja, tjänar det egentligen
någonting till att säga detta inför en politisk församling som denna eller överhuvud
taget bland människor som syssla med samhällsproblemen? Vi komma
väl aldrig i det läget, att vi kunna matematiskt bevisa, att, frånsett vilken uppfattning
vi tidigare haft, en åtgärd är den enda rätta. När man star inför olika
förslag till lösning av ett komplicerat problem, kan man aldrig räkna med att
det slutgiltiga beviset kan levereras annat än av den praktiska erfarenheten.
Den framgår av en serie växelverkningar mellan olika faktorer under en lång
tidrymd framåt, och därför blir det vid varje avgörande att veta en del och
profetera en del och taga ståndpunkt efter bästa förstånd. Att vid ett sadant
ståndspunktstagande avsvärja sig alla förutfattade meningar är något man kan
säga — men jag tror inte att herr Nilsson i Stockholm kommer att göra det och
inte någon annan heller. Vad är det för resten för riksdagsmän eller andra människor
i motsvarande ställning som icke ha en ganska bestämd mening örn både
det ena och det andra i ett sådant sammanhang?

Man kan naturligtvis också säga, såsom det står i utlåtandet, att »principiellt
synes emellertid alla medborgares bästa böra vara rättesnöre vid fördelningen
av det gemensamma arbetets resultat». Jag har ingenting emot att
instämma i detta såsom en teoretisk målsättning, men hur blir det, när man
flyttar ned problemställningen uti verklighetens värld, när det gäller att taga
från den ene och ge det till den andre? Jag har i Hacket stor utsträckningvarit
med örn att göra detta, men jag tror icke att de som få uppoffra en hel
del av sina förmåner ha den uppfattningen, att det är till deras bästa, när
deras ställning kringskäres på ett eller annat sätt. I varje fall riskerar man,
att de ha vissa förutfattade meningar om vad som är allas gemensamma
bästa. Det är sådana där talesätt, som man nedskrivit,_ men som ohjälpligt
brista sönder, så fort det blir fråga örn att komma in i den finansiella oell
politiska verklighetens värld. Då blir det strid örn vad som är det bästa från
allmänna synpunkter och från olika medborgargruppers synpunkt. Att man
har den saken klar för sig utesluter icke på något sätt, såsom jag nämnde,
att man kan vilja vara med örn åtgärder som tillföra en del svenska befolkningsgrupper
ökade förmåner i olika sammanhang. Här skulle jag emellertid
vilja göra en liten erinran. Den bästa metoden för fördelning av köpkraften
är utan tvivel en rättvis lönesättning. Utfyllnad via sociala rabatter och andra
medel, uppbringade på skattevägen, äro egentligen ingenting annat än en
nödfallsutväg för att korrigera en ojämn lönesättning. Här är man återigen
strax inne på hårda problem, som bl. a. gälla lönefrågorna.

Ibland har man åberopat vad man planerar i de stora länder som nu äro

116

Nr 21.

Onsdagen den 2 juni 1943 e. m.

Motioner angående tillsättande av speciella organ för ekonomisk fredsbered skap,

m. ra. (Forts.)

invecklade i krig. Jag tror nog, å ena sidan, att det är riktigt att taga reda
på vad man där tänker och planerar, men, å andra sidan, att det icke skulle
skada, att man ser rätt kritiskt på de program som där läggas upp. Ty dessa
program från de krigförande länderna inrymma väl ändå en ganska god del
propaganda. Det är uppmuntringsmedel, för att människorna skola kunna
härda ut i den fruktansvärda _ situation i vilken de befinna sig. Man vill i
hela ^den utsträckning. man möjligtvis kan uppväcka förhoppningar örn bättre
förhållanden efter kriget för att därigenom stärka det egna folkets moral
i en kamp, där det gäller liv eller död.

Men även här hemma resoneras det ibland precis som örn man efter kriget
skulle ha helt andra och bättre förutsättningar att skapa ett lyckorike i ekonomiskt
och socialt avseende än vad man haft före kriget. Ja, det kan ju
hända att teknikens utveckling och andra framstegsmoment på längre sikt
kunna skapa sådana möjligheter, men vad tiden närmast efter kriget beträffar,
få vi väl ändå räkna med att vi här i landet komma att befinna oss i en
sämre situation än tidigare och att detta i ännu högre grad gäller örn världen
i övrigt. Den fruktansvärt kraftiga sönderslagning av produktionsapparaten,
som pågår, och de hårda påfrestningar, som folkmaterialet utsättes
för i både fysiologiskt och psykologiskt avseende, måste resultera i ett läge,
där alla människor ha det ofantligt mycket sämre än de haft förut.

Detta utesluter naturligtvis inte att man måste göra det bästa möjliga av
den mycket svåra situation, som man står inför eller kan komma att stå inför,
och att man på allt sätt bör söka planera för framtiden. Men jag tror
att som en del av denna fredsberedskap även bör ingå, att man gör klart för
den stora allmänheten, att förhållandena inte komma att vara så särskilt
lysande under tiden närmast efter kriget på grund av de ekonomiska problem,
som vi komma att få brottas med.

Slutligen skulle jag vilja göra en liten mer personlig reflexion, och det är
att man enligt min mening hade bort i större utsträckning än som skett passa
in den femåriga upprustningsplan, som beslutats, i konjunktursammanhanget.
Jag tror för min personliga del, att det beslut, som därvidlag fattats,
var olyckligt ur alla andra synpunkter än den militära skråsynpunkten. Jag
tycker att det även för dem, som mena att det var nödvändigt att investera
dessa 4,000 miljoner i försvaret, skulle ha legat nära till hands att försöka
uppskjuta investeringar, som inte just nu äro absolut nödvändiga för stärkandet
av vår värnkraft. Det har inte på åratal här i riksdagen fattats ett
mera vittgående beslut i ekonomiskt avseende äu det som fattades beträffande
den femåriga upprustningsplanen för försvaret, men i det sammanhanget talades
mycket litet om anpassning efter konjunkturförhållandena och om fredsberedskap,
något som jag för min del tror var ett stort misstag.

Jag skall inte, herr talman, ytterligare förlänga debatten genom att försöka
avbalansera ståndpunkterna i olika avseenden, utan det anförande, vari jag
tidigare instämt, får täcka vad jag därvidlag velat säga.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till motionen nr 222.

Herr Severin i Stockholm: Herr talman! Jag skall bara i korthet deklarera,
att när jag vid den stundande voteringen kommer att rösta för utskottets förslag,
så innebär det inte att jag är beredd att acceptera utskottets motivering
i dess helhet. Under alla förhållanden vill jag delvis tolka motiveringen på
mitt eget sätt. Jag är exempelvis inte beredd att acceptera den högst diskutabla
underkonsumtionsteorien, som måste sägas utgöra grunden för hela utskottets
resonemang liksom för motionen nr 9. Jag är inte heller beredd att

Onsdagen den 2 juni 1943 e. m.

Nr 21.

117

Motioner angående tillsättande av speciella organ för ekonomisk fredsberedskap,
m. m. (Forts.)

utan vidare acceptera de tämligen komplicerade och under alla förhållanden
mycket omstridda teorierna örn förhållandet mellan kostnader och inkomster
samt mellan investering och sparande. Det är klart att varje teori kan ha sitt
intresse; den kan i och för sig tjäna till belysning av de problem, som en planering
härvidlag avser att åtminstone delvis lösa. Men man får nog erkänna,
att det ännu inte framkommit några sådana allmängiltiga lösningar av problemen,
att de kunna läggas till grund för praktiska beslut.

När utskottet sålunda exempelvis talar om att man skall bereda full sysselsättning
åt alla, vill jag förstå detta på det sättet, att utskottet inte menai’
att varje arbetsför människa alltid skall vara sysselsatt. Menar man detta, så
måste jag hålla med högerns reservanter örn att utskottets program inte kan
realiseras med mindre än att vi genomföra autarki och diktatur. Men jag kan
inte föreställa mig, att utskottsmajoriteten menar, att varje människa alltid
skall vara sysselsatt och att vårt samhälle således inte ens skall uppvisa det
som i allmänhet kallas omsättningsarbetslöshet.

Nu känner jag mig nog ganska övertygad örn att jag förstått utskottet
riktigt, och jag skulle för mitt vidkommande vilja karakterisera skillnaden
mellan reservanternas och utskottsmajoritetens ståndpunkt på det sättet, att
medan utskottsmajoriteten ansett det viktigaste målet för alla organisatoriska
strävanden inom näringslivet vara, att man söker bereda människorna, möjlighet
till lönande sysselsättning och att detta är den utgångspunkt, vartill olika
faktorer inom näringslivet få anpassa sig, så anse reservanterna, att det viktigaste
är bibehållande av näringslivets s. k. frihet. Bara denna gamla doktrin
till alla delar iakttages, så få övriga faktorer och förhållanden inom näringslivet
anpassa sig därefter, även örn detta till äventyrs skulle resultera i, att
icke endast en viss omsättningsarbetslöshet råder i samhället, utan att arbetslösheten
ibland får mycket stor omfattning och de arbetslösa uppgå — för att
hålla oss till vårt lilla land •— till hundratusental.

Man får väl anse bevisat, att de metoder för att utjämna konjunktursvängningarna,
som användes under krisen efter förra kriget och under depressionen
i början av 1930-talet och som i huvudsak voro av penningpolitik karaktär,
icke höllö vad de lovade. Det är väl just erfarenheterna från krisen i skiftet
mellan 1920- och 1930-talen, som allra bäst visa, att penningpolitiska metoder
icke äro tillräckliga för att utjämna konjunkturväxlingarna och bereda
människorna sysselsättning, utan att man måste tillgripa även andra metoder.

I huvudsak skulle jag alltså vilja tyda utskottsmajoritetens motivering pa
det sättet, att man anser, att gamla doktriner icke få stå i vägen för ^ experiment
i den ena eller andra riktningen i syfte att uppnå det, som ändå mäste
anses vara det viktigaste när det gäller att skapa allmänt välstånd, nämligen
att bereda människorna möjlighet till lönande sysselsättning.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Nilsson i Stockholm: Herr talman! Jag tror att man örn det ämne, som
vi nu diskutera, kan säga att citronen vid det här laget börjar bli ganska urkramad,
och jag skall för min del också inskränka mig till några repliker i
anledning av vissa anföranden, som hållits i kammaren.

Jag förstår innerligt viii de iiradc borgerliga utskottsledamöternas fiirst,åmning
inför de tydningar, som man på visst håll gjort i fråga örn utskottets
utlåtande. Anmärkningsvärt i det sammanhanget ;i,r vad herr De Geer lät undfalla
sig här i debatten, då han gjorde gilli ande att man i utskottsutlåtande!
kunde finna en attack mot grundvalarna för vår nuvarande samhällsordning

118

Nr 21.

Onsdagen den 2 juni 1943 e. m.

Motioner angående tillsättande av speciella organ för ekonomisk fredsbered skap,

m. m. (Forts.)

samt aktman vidare icke borde fästa sig så mycket vid vad som står i utskottsutlåtandet
utan mera vid vad som icke står där. Det är klart att det
under dylika förutsättningar kan vara ganska hopplöst att ge sig in i en diskussion
örn utskottsutlåtandets innehåll. Men jag vill upplysa herr De Geer
örn att man tydligen icke överallt har uppfattat utskottsutlåtandet på det sätt
som han har gjort — det framgår bl. a. av en herr De Geer mycket närstående
tidning, nämligen Karlstads-Tidningen.

Det är nog inte vi från socialdemokratiskt håll, som här gått till attack,
utan attacken har, såsom brukar vara fallet, verkställts av reservanterna gentemot
utskottsmajoriteten. Vi ha, jag höll på att säga vår vana likmätigt, visat
en. viss återhållsamhet i vårt uppträdande. Örn det emellertid skall levereras
kritik, så kan jag nöja mig med att begagna mig av uttryckssätt, som använts
av herr De Geers egna meningsfränder. Jag har här i min hand ett
exemplar av Karlstads-Tidningen, där det heter: »Vi måste, när freden bryter
in, ha en god och effektiv fredsplanering. Högern har gärna velat satsa pengar
Pa vart .nationella försvar, och därom ha vi i allt väsentligt varit ense.
Då borde vi också kunna vara ense örn försöken att satsa för bevarad social
jämvikt och inre balans i vårt folk. På den punkten är emellertid högern färdig
att säga nej. Det bör konstateras, att partiet i den rollen uppträder allena.»
Nej, det uppträder inte helt allena, ty herr De Geer, meningsfrände till Karlstads-Tidningen,
har här deklarerat, att han i första hand kommer att rösta
för motionen nr 222 men i andra hand för högerreservationen.

Jag vill emellertid fortsätta citatet, då jag tyckt mig finna att utskottsutlåtandet
där betraktas med en mer oförvillad syn än vad man tydligen på
visst parlamentariskt håll på grund av några dunkla anledningar är i stånd
att göra. Det heter vidare: »Avsikten med denna utredning är inte att attackera
det enskilda företagslivet, att slå ett slag för något slags statssocialism.
Men det. kan hända, att även vissa grenar av vårt enskilda företagsliv i den
ömställningskris som stundar genom extra statsbeställningar för fredsbehov
kan vara i behov av ett handtag under övergångstiden.»

Det är så sant som det är sagt, och jag kan på det hela taget ansluta mig
till uttalandet.

Men även herr Hagberg i Malmö ansåg, att utskottet inte hade sagt tillräckligt.
Bl. a. skulle vi ha förbigått en i och för sig icke oväsentlig sak, nämligen
den starka skattebelastning, som näringslivet för närvarande är utsatt för.
och vad detta kunde komma att betyda. Nu tror jag inte att det beträffande
denna beskattning råder några delade meningar, ty jag kan aldrig tänka mig
att herr Hagberg skulle vara av den uppfattningen, att vi i det tvångsläge,
vari vi befunnit oss, inte skulle ha beviljat de försvarsanslag, som erfordrats
för att säkra landets frihet och oberoende. Men även om det inte talas direkt
örn skattebelastningen i utlåtandet, har utskottet icke förbisett kapitalbildningens
stora betydelse, och jag vill citera vad utskottet sagt på den punkten:
»Utskottet förbiser därvid ingalunda kapitalbildningens nödvändighet. Den är
en förutsättning för att produktionen skall kunna tillgodose en ökad efterfrågan,
men å andra sidan får konsumtionen också anses vara en förutsättning
för produktionen och kapitalbildningen. Så långt den enskilda företagsamheten
kan bemästra problemen, böra givetvis dess möjligheter utnyttjas,
men samhällets ingripanden komma säkerligen att visa sig nödvändiga.»

Jag har en känsla av att man på visst borgerligt håll allt fortfarande utgår
ifrån att vi socialdemokrater alltid avstå från bruket av vårt sunda omdöme,
när det gäller att taga ställning till samhällsproblemen. Jag tycker att man
efter de erfarenheter, som vunnits av den socialdemokratiska politiken bär i

Onsdagen den 2 juni 1943 e. m.

Nr 21.

119

Motioner angående tillsättande av sveciella organ för ekonomisk fredsbered skap,

m. m. (Forts.)

landet, borde betrakta en dylik uppfattning såsom ett föga användbart muskedunder,
vilket lämpligen borde överlämnas till livrustkammaren.

Vidare vill jag säga ett par ord till herr Skoglund. Jag tyckte, att herr
Skoglund i början av sitt anförande såg ganska nyktert på tingen. Han försökte
t. o. lii. förstå oss, när vi tala om den fulla sysselsättningen Vi ha or
övrigt redan deklarerat att vi äro införstådda med att det alltid kommer att
finnas omsättnings- och säsongarbetslöshet, och jag tror för min personliga
del att man icke ens kan undgå sådan arbetslöshet i en diktaturstat. Att man
där skulle kunna på tvångets väg övervinna sådana svårigheter, drar jag

starkt i tvivelsmål. , . , „ . , . •,

Sedan fäste jag mig vid när herr Skoglund gjorde gallande, att han i glund
och botten icke hade motsatt sig den kon junkturutjämnande och kris bekampande
politik, som förts, främst från socialdemokratiskt hall Menar herr
Skoglund verkligen, att han numera vill häkta sig pa en politik, som han tidigare
ratat och som från borgerligt håll betraktats såsom en ur landets synpunkt
synnerligen olämplig politik, vilken man varit älskvärd nog att ge V\ ig
forss’ speciella signatur? Jag vet inte, om det verkligen är fråga örn någon
sinnesändring hos herr Skoglund, men skulle så vara fallet, kan man endas,
inregistrera det med en viss tillfredsställelse. . . , ,

I slutet av sitt anförande frågade herr Skoglund vad vi menade med ekonomisk
utjämning. På detta vill jag svara, att därmed menas b . a den befolkningspolitik,
som jag förutsätter att vi skola bedriva har i landet och som
syftar till att ekonomiskt stödja de familjer, som ha ett större antal barn. Men
detta är inte, herr Svensson i Ljungskile, ett problem, som^ man kati losa med
vad herr Svensson kallade rättvis lönesättnmg, utan det mäste, såvitt jag iorstår.
angripas på andra vägar och med andra medel. Säkerligen mäste man rakna
med samhälleliga ingripanden för att åstadkomma den ratt, som herr SvensPå
det hela taget kan man fråga sig, vad de herrar egentligen vilja som
äro motståndare till utskottets förslag. Man har ju där givit sin anslutning
till de åtgärder, som företagits av samlingsregeringen, och man utgår salunda
ifrån att det icke räcker med vad det enskilda initiativet kan åstadkomma.
Man gör också gällande att det måste verkställas en utredning och tillsattas
ett samordnande organ, för att svårigheterna skola kunna bemastras Men
därigenom har man principiellt givit sm anslutning till vad utskottet har velat
komma fram till. Det är bara det, att man tolkar utskottets utlåtande pa
sitt eget sätt. Man vill sålunda statsingripande, och man vill icke statsingripande.
Jag är den förste att erkänna, att det enskilda näringslivet har betytt
oerhört mycket här i landet och att vi genomlevat en epok som hatt den
största betydelse för en höjning av levnadsstandarden här i landet. Jag ar
också den förste att vilja inregistrera det faktum, att levnadsstandarden pa
ett visst antal år har fördubblats och att det enskilda näringslivet inlagt stora
förtjänster i detta hänseende. Men jag kan icke heller komma förbi det taktum,
att hela förkrigstiden karakteriseras av periodiskt återkommande kriser, som
lett sitt ursprung från överproduktion och underkonsumtion. Även under högkonjunkturen
har det funnits en betydande arbetslöshet, och det är åtskilliga
grupper i samhället som icke kunnat inlemmas i produktionsprocessen Aven
under tider av toppkonjunktur har det varit omöjligt för dessa människor att
tillfredsställa ens sina enklaste behov av kläder, mat och husrum. Det år ett,
faktum som man icke heller kan komma förbi, och därför kan man kanske i
viss mån ansluta sig till den mening som bland annat uttalats av — jag ber
örn ursäkt att jag går utanför vårt eget lands gränser — engelska konserva -

120

Nr 21.

Onsdagen den 2 juni 1943 e.

Motioner angående tillsättande av speciella organ för ekonomisk fredsbered skap,

m. m. (Forts.)

tiva, som göra gällande, att den privata företagsamheten bör kompletteras av
en samhällelig företagsamhet, därför att utvecklingen numera gått därhän
att man mäste tillgripa dylika åtgärder. Det är på den punkten som vi anse
att man skall fördomsfritt se på tingen. Visar det sig lämpligt och går det
hela mest friktionsfritt, om man använder den privata företagsformen, så skall
man använda den. Skulle det däremot visa sig, att man inom vissa näringsgrenar
överlevt denna företagsform, så skall man tillgripa de åtgärder som man
anser nödvändiga. Jordbruket är för övrigt ett typiskt exempel. Det är väl
ingen har som tänker sig en jordbrukspolitik i fortsättningen utan statsingripande.

. ^ag ^ar, ^err talman, bara velat ytterligare anföra dessa synpunkter och
jag ber annu en gang att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Lundell: Herr talman! Jag hade från början icke alls tänkt lägga mig i
denna debatt men jag uppkallades för ett par timmar sedan av det anförande
iS°mA°,1Is av herr Brandt. Det var en frisk och okonstlad optimism som strålade
ur detta anförande, men det var en optimism som nog behövde beledsagas av
några kritiska kommentarer, för att det icke skall se ut, som örn kammaren i
allo kan ga med pa sådana uttalanden som han här gjorde. När jag vänder
mig mot honom, sa mäste jag också vända mig mot herr Nilsson i Stockholm
som delvis redan tidigare har gjort ungefär likadana uttalanden

f«i“liU,iIlde40lni''har Vfr-t en e™ndton 1 debatten är, att man har pekat på
forhallandena efter förra kriget och sagt, att det då visade sig, huru inkompetent
det fria näringslivet var att ge full sysselsättning åt befolkningen i en
sadan brytningstid. Jag undrar, om man rättvisligen kan bedöma saken på
detta satt. Det var ju da mycket stora omkastningar, och det blir det alltid
nar en produktion skall omstallas från krigs- och ersättningsproduktion till
fredsproduktion. Det behövdes, att staten på något sätt hjälpte till eller åtminstone
icke försvarade denna omställning, men staten hjälpte icke till. Det
linna vi, om vi tänka pa den kolossala stegring av penningvärdet som då ägde
rum, utan att staten pa något sätt försökte hejda denna stegring, såvitt jag kan
minnas åtminstone. Vi veta, hur ofantligt mycket partiprisindex föll. jag har
sett efter den saken. Partiprisindex — Karl Åmarks — var år 1918 uppe i
Ö94, och 1920 gick det upp till och med i 403, men sedan föll det år 1922 till 188
vilket innebar mer an en fördubbling av penningvärdet, och detta fick sedan
stiga ytterligare. För såvitt jag vet, vidtogos dock inga motåtgärder från statens
sida utan snarare åtgärder som gjorde, att det fick gå så fort som möjligt,
OCH till slut krönte man denna stegring av penningvärdet med att år 1924
overga till guldmyntfot. Man gjorde alltså omställningen för näringslivet så
svar som den möjligtvis kunde göras, och icke nog därmed, utan man passade
dessutom pa att under denna mycket prövande tid gå över till åttatimmarsarbetsdagen,
vilket okade produktionskostnaderna, örn icke så förfärligt'' mycket
sa dock rätt väsentligt, samtidigt som priserna oupphörligt folio. Man
kan inte saga, att med vad som då hände i fråga om arbetslöshet blev det privata
näringslivets oförmåga att sysselsätta befolkningen bevisad, utan därmed
bevisades i stallet i hög grad, att staten icke hade någon förmåga att i
detta lage vidtaga lampliga och underlättande åtgärder utan att staten tvärtom
forsvarade näringslivets omställning.

Jag tror, att det var herr Nilsson i Stockholm som sade -— det har också
senare understrukits av flera talare — att en princip som man måste hålla

Onsdagen den 2 juni 1943 e. m.

Nr 21.

121

Motioner angående tillsättande av speciella organ för ekonomisk fredsbered skap,

m. m. (Forts.)

mycket styvt på är principen om rätten till arbete. Det är ett talesätt som man
mycket använder från socialdemokratiskt håll, men jag vill påpeka, att rätten
till arbete är ett mycket tänjbart begrepp. Vad vederbörande vilja ha är icke
i främsta rummet arbete utan arbete till en viss betalning och till en betalning
som man förbehållit sig att i mycket hög grad själv bestämma. Det är det
som gör saken så komplicerad, att det skall vara arbete till en betalning som
vederbörande förbehålla sig att själva bestämma utan att taga så mycket hänsyn
till huruvida det är möjligt att ge dem en sådan betalning med hänsyn
till varupriserna. Jag tror, att örn man skall tolka rätten till arbete så, som
det görs från socialdemokratiskt håll, då finns det ingen statsmakt så konstruerad,
att den kan tillfredsställa anspråken, när de ha en sådan form.

Här har nu i vad som sagts varit ett annat huvudtema, nämligen att nian
under den rådande krigsekonomien har sett, hur staten kan sysselsätta befolkningen,
och man menar, att har detta gått under kriget, borde det kunna gå
lika bra under fredsförhållanden. Men då får man inte glömma bort, att det är
ganska olika problem det här är fråga örn. Man kan väl inte säga, att det sätt
på vilket vi nu sköta produktionen och ekonomien under kriget är så glänsande,
att vi böra tillämpa det även under efterkrigstiden. Här produceras en
mängd varor och tjänster — jag kanske inte skall kalla alltsammans för nyttigheter
— och de produceras på grund av statens beställningar och betalas
med medel som uttagas av medborgarna genom skatter och lån. Alltså ha
dessa varor och tjänster haft en säkrad avsättning. Men hur blir det med avsättningsproblemet,
när man kommer in i fredsförhållanden? Jag kan inte
förstå, hur man då skall kunna få något parallellt förfarande till det som man
nu praktiserat under kriget. o

När herr Brandt talade örn detta förhållande, gick han friskt på i ullstrumporna
och menade, att när staten nu köpte kanoner, fartyg, ammunition samt
skor och kläder till fosterlandsförsvararna, varför skulle inte staten då efter
kriget kunna åstadkomma en produktion av sådana nyttigheter som medborgarna
i främsta rummet behöva, alltså bostäder, kläder, livsmedel o. s. v.

Det är många saker som man då har att tänka på, och det första är: hur
skall denna produktion gå till? Skall staten vara beställare, och skall den preliminärt
betala dessa varor eller nyttigheter med upplånade medel på ungefär
samma sätt som nu? Jag förmodar, att både herr Brandt och herr Nilsson i
Stockholm tänka sig, att det skulle kunna gå till ungefär så. Men sedan är
det väl meningen, att dessa nyttigheter på något sätt skulle överföras från
statens ägo till de medborgares ägo som behöva bättre bostäder, bättre kläder
och större livsmedelsmängder samt en hel del andra nyttigheter. Det har icke
sagts av någon i debatten här, hur man tänker sig, att detta skall gå till. Det
är en ganska kinkig sak. Jag föreställer mig, att de herrar som talat härom
ändå tänka sig, att dessa nyttigheter skola av staten avsättas till dem som
behöva deni till ett pris som i huvudsak motsvarar statens självkostnad. Men
när man kommer så långt, då är det fråga örn huruvida dessa som behöva nyttigheterna
också äro hågade att köpa dem. Det är icke alls säkert. Det kan
hända, att en person behöver både bättre bostäder och bättre kläder, nion han
kanske använder en del av den löpande inkomst som han förvärvar till att i
stället köpa vin- och spritcentralens utmärkta drycker och kanske vill lägga
ner en hel del på biografbesök och i övrigt på en hel del saker som icke äro
absolut nödvändiga. När det då blir fråga örn köpet av bostäder och kläder,
har han ingenting att köpa för. Hur skall man då bära sig åt? Jag vet icke
alls, hur man har tänkt sig den saken. Jag kan inte tänka mig annat, än att
det finns tre alternativ. Antingen skall vederbörande tvingas att köpa, vad

122

Nr 21.

Onsdagen, den 2 juni 1943 e. m.

Motioner angående tillsättande av speciella organ för ekonomisk fredsbered skap,

m. m. (Forts.)

lian behöver till fulla priset, alltså till vad det kostat staten eller till vad den
fabrik som staten gjort beställningar hos räknar med att det kostar, eller också
skall han få köpa det till nedsatt pris och skillnaden tagas ut av skattedragarna
— jag kan ju tänka mig, att man från socialdemokratiskt håll till en del vill
gå den vägen —• eller också skall vederbörande få vad han behöver som gåva
av staten. Då är man inne på den kommunistiska vägen, och den tror jag inte
att det i längden är så lyckligt att gå. Jag tror, att den har övergivits, där
man tidigare varit inne på den. Jag kan icke tänka mig, att det finns någon
annan möjlighet än någon av dessa, att man antingen får köpa för fulla priset
eller får köpa för nedsatt pris eller får vad man behöver till skänks. Skall man
tvingas köpa nyttigheterna, då är det slut med friheten. Då blir det ett tvångssparande
som ålägges vederbörande. Man säger alltså: du behöver ett eget
hem, du bor i en dålig lägenhet, du får då lägga av så mycket per månad, att
du kan lösa in detta på en rimlig amorteringstid. Då kommer man nog att få
se, att inte alla äro hågade för ett sådant tillvägagångssätt utan i stället tycka,
att det var bättre förhållanden som rådde förut, då de hade fri dispositionsrätt
över sin arbetsförtjänst. Går man däremot den andra vägen, att ge nyttigheterna
som gåva åt dem som behöva dem, då demoraliserar man befolkningen.
Då blir det nog så, att den som behöver en sak trots detta känner sig
oförhindrad att köpa vad som helst som är mindre nödvändigt för honom, när
han ändå får det han bäst behöver av staten. Då komma nog samtliga medborgare
in på den tankegången: vi köpa, vad vi själva vilja ha, och sen får
.staten ge oss, vad vi behöva. Det lär staten icke stå ut med i längden.

Sedan finns det naturligtvis en möjlighet till, och det är, att staten icke producerar
eller lämnar beställningar i hastigare takt, än man får order av den
behövande konsumenten, att alltså de som behöva bostäder få säga till, att de
behöva en bostad och äro villiga att lösa in denna bostad i den eller den takten.
Men örn man går in för denna lösning av problemet, då kan man komma i den
besvärliga situationen, att order icke komma in i tillräcklig omfattning för att
ge befolkningen sysselsättning, och då är man tillbaka i det läge vari det privata
näringslivet alltid har befunnit sig, nämligen att det vissa tider icke
kommer in tillräckligt med order för att sysselsätta befolkningen. Då bär
man intet annat att göra än att producera på spekulation eller lager eller, örn
det är staten som leder det hela, att skänka bort de produkter på vilka man
icke fått order.

Var och en inser säkert, att detta är saker som behöva utredas. Men det är
icke så säkert, att en utredning leder till problemets lösning. Detta är nämligen
problem som nationalekonomer i åratal och årtionden ha sysslat med utan
att komma till något godtagbart resultat, och det är ju icke säkert, att örn
man låter riksdagsmän utreda denna fråga, de komma till så förfärligt mycket
bättre resultat, än vad nationalekonomerna gjort, som dock ägnat sitt liv
åt dylika problem.

I varje fall kan man säga, att dessa problem äro så pass svåra, att de icke
kunna lösas. bara genom sådana frimodiga och lösa resonemang som förekommit
här i riksdagsdebatten i dag, utan de fordra en mycket omsorgsfull behandling,
och jag vill säga, att de fordra nog en räknemässig behandling. Det
går icke att bara försöka tala sig fram till en lösning. Då hoppar man över
mångå led som behöva knytas ihop, för att man skall få ett hållbart resultat.
Nej, det är en räknemässig — det vill säga matematisk — behandling av
problemen som behövs.

Det är en annan sak, som det också talats örn en hel del i debatten här och
som jag får lov att något beröra, och det är det som sagts både av herr Nils -

Onsdagen den 2 juni 1943 o. m.

Nr 21.

123

Motioner angående tillsättande av speciella organ för ekonomisk fredsbered skap,

m. m. (Forts.)

son i Stockholm och av herr Brandt samt även av några andra talare, nämligen
att det behövs en annan fördelning av köpkraften än den nuvarande. Ja,
det låter ju mycket enkelt, att man skulle åstadkomma en förändring i detta
avseende. Men börjar man tänka på saken, sa är det sannerligen icke så enkelt
att göra något åt den. Örn man försöker göra klart förlig, hur köpkraften
för närvarande fördelar sig, och delar upp priserna pa varorna, nar de
lämna fabrikerna, i olika element, alltså i vad som gar direkt till arbetslöner
och vad som går direkt till avkastning pa investerat kapital,° då kommer
man kanske till något sådant, som att låt oss säga 30 procent gå till arbetslöner
och 3 procent till avkastning på det i företaget arbetande kapitalet
vilket icke behöver betyda att kapitalet nöjer sig med 3 procents avkastning.
Det är en annan sak, ty ett företag kan producera varor till ett värde som ar
dubbelt så stort som det investerade kapitalets. Men detta är bara 33 procent,
sen lia vi de övriga 67 procenten. Vart gå de? De falla på råvaror, emballage,
bränsle, maskiner, underhåll av byggnader o. s. v. Delar man så i sin tur upp
dessa kostnader, kan man bena ut en del som är arbetslöner och en del som
är avkastning på kapital. Det kanske blir ungefär samma 30 och 3 procent,
Då blir det kvar ouppdelade 67 procent av de ursprungliga 67 procenten.
Dessa kunna sedan ytterligare delas upp. Går man på så undan för undan, far
man alltihop uppdelat på arbetslöner och avkastning av kapital. JJa kommer
nian fram till att varupriset består av 30 trettiotredjedelar arbetslöner och 3
trettiotredjedelar avkastning av kapital. Örn man antar, att detta är tallet
under nuvarande förhållanden inom näringslivet — vilket jag tror ungefär
motsvarar verkligheten — kan man alitsa säga, att en elftedel av köpkraiten
går till ägarna av kapitalet i denna deras egenskap. En lönearbetare kan ju
också vara kapitalägare. Men till honom går 10 elftedelar i hans egenskap av
lönearbetare. Där finns alltså en elftedel som icke gar till lönearbete. När man
nu kräver en annan fördelning av köpkraften sa är det denna elftedel som man
skall kunna taga. Men inte tror jag, att man kan åstadkomma någon revolution
i riktning av ökat välstånd genom att öka arbetslönernas andel tran 10
elftedelar till 11 elftedelar. En omläggning av produktionen i sadant sylte
skulle tydligen icke mycket kunna öka köpkraften från lönearbetets sida, som
det tänkts i utskottsutlåtandet. Icke ens om det vore så, att två elftedelar a\
avkastningen gingo till kapitalet och man i stället tog dessa två elftedelar ti
arbetslöner skulle man därmed åstadkomma någon radikal iorändnng av köpkraftens
fördelning i samhället. , , ,,

När här talas så mycket örn köpkraften, sa far man icke glömma bort, att
köpkraften inte är någonting som kan skapas fram bur som helst eller som
staten kan få fram, utan det finns icke mer fullvärdig köpkraft i samhället
än vad som motsvarar de producerade nyttigheterna. Därutöver kan ingen
reell köpkraft skapas fram genom några som helst konstgrepp. Vi kunna möjligtvis
taga denna elftedel av det hela, som nu tillfaller kapitalagarna. Det ar
det enda, som man kan taga, och det kan ju icke medföra någon vidare effekt
av det slag, utskottsmajoriteten anser önskvärd, men det medför en annan effekt
sorn ingalunda är önskvärd. Kammarledamöterna torde säkerligen forsta, att
örn man tager ifrån kapitalägarna avkastningen av kapitalet, så kommer det
icke att hildas något nytt kapital, utan det kapital, som finns kommer i stallet
att konsumeras, ty det finns ingen anledning for en kapitalägare att i ett
produktivt företag hava innestående ett kapital, som icke ger någon som helst
avkastning. Kapitalet kommer att konsumeras pa ett eller annat sätt, och
lönearbctarna komma då i en situation, som är mycket värre än den, varl de
lie funno sig förut. Man kommer alf få återgå till att försöka försörja sig med

124

Nr 21.

Onsdagen den 2 juni 1943 e. m.

Motioner angående tillsättande av speciella organ för ekonomisk fiskered skap,

m. m. (Forts.)

gamla näringar, sådana som jakt och fiske, eftersom läget blir sådant som
det var innan man hade några redskap, innan man hade någon industri. Levnadsstandarden
lär i så fall icke bli vidare glänsande.

Jag har uppehållit mig en smula vid denna sak, därför att jag har det
tydliga intrycket, att vad som står på sid. 4 i utskottets utlåtande mitt på
sidan — »Det föreligger enligt utskottets mening goda skäl att antaga, att en
jämnare och stabilare efterfrågan fran de stora konsumentgruppernas sida
verksamt skulle kunna bidraga till en jämnare produktion och jämnare sysselsättning.
» — ger vid handen, att utskottsmajoriteten har den föreställningen,
att man på något sätt skulle kunna skapa köpkraft av något värde utöver
den köpkraft, som motsvarar de producerade varorna. Den köpkraften är redan
fördelad emellan löntagare och kapitalägare ■— under loppet av produktionen
och marknadsförandet -— och en omfördelning kan knappast ske, utan att tillståndet
blir sämre än det är för närvarande.

Det enda man skulle kunna göra vore att angripa det led i omsättningen,
som ligger mellan fabrikationen och konsumtionen, alltså distributionsledet. Vi
veta ju, att en betydande fördyring av varorna inträder under distributionen.
Alen även den del av varans detaljpris, som tillkommer under distributionen är
fördelad mellan kapitalägare och arbetstagare. Det är icke så lätt att reducera
det ledet, som man ofta tror, men det kan gå, och därmed kan man möjligen få
en sa att säga effektivare produktion, så att varan, när den kommer i den
sluthga konsumentens hand, betingar ett lägre pris och en viss veckolön således
räcker till köp av större varumängd.

Jag skulle som slutpåstående vilja säga, att det enda avgörande, som man
kan åstadkomma i köpkraftsväg, det är, att man kan åstadkomma en ökad
köpkraft genom ökad produktion av nyttigheter, alltså till exempel så, att en
fabrik, som nu kan göra sa och sa manga ton varor pa hundra arbetstimmar
kan göra 50 procent mera varor, i ton räknat, på samma antal arbetstimmar’.
Man skulle härför få gå vägen över en ökad effektivisering eller mekanisering
men för en sådan ökad mekanisering behövs det ökad kapitalinsats i företaget!
och vill man åstadkomma en sådan, är tydligtvis icke den rätta vägen att draga
in den sista elftedelen, som tillföll ägarna av det investerade kapitalet. När
man söker lösa köpkraftsproblemet och problemet om fördelningen av produktionsresultatet
mellan lönearbetare och kapitalägare, så har man, som kammarledamöterna
böra ha insett, ryggen bak — det finns ju ett uttryck som är
vanligare — hur man än vänder sig.

Herr talman! När jag jämför klämmen i utskottsmajoritetens utlåtande
med reservationens kläm, så tycker jag för min del, att skillnaden är ganska
minimal. Jag tror ingen här har varit av någon annan mening än att detta
ar ett problem, som behöver utredas. Örn det skall ske genom ett särskilt organ,
sorn utskottsmajoriteten förordar, eller genom en kommitté, som reservanterna
förorda, det har väl icke så förfärligt stor betydelse, så att man skulle behövt
fia hela detta resonemang örn den lilla skillnaden i ordval. Emellertid ligger
ju en annan tankegång bakom utskottsmajoritetens kläm än den, som ligger
bakom reservanternas kläm, och därför vill jag för min del yrka bifall till
reservanternas hemställan. Jag är emellertid kanske i lika hög grad som herr
Nilsson i Stockholm övertygad om att saken behöver utredas.

Hansson i Rubbestad: Herr talman! Jag skall icke så värst mycket
förlänga debatten. Jag begärde ordet, när herr Hansson i Skediga höll sitt
anförande. Jag ville tillkännagiva, att jag har en avvikande mening gentemot

Onsdagen den 2 juni 1943 e. m.

Nr 21.

125

Motioner angående tillsättande av speciella organ för ekonomisk fredsbered skap,

m. m. (Forts.)

hans. Jag vill icke, att hans utlåtande skall kunna betraktas som ett uttryck
för bondeförbundets åsikt. Flertalet av bondeförbundarna ställa sig mera
reserverade emot utskottets förslag än vad herr Hansson i Skediga gjort. Jag
förstår herr Hansson i Skediga. Han tyckes lia stirrat sig blind på de fyra
raderna i utskottets utlåtande, där det talas, örn att landets jordbrukare skola
få likvärdig levnadsstandard med andra näringsidkare. Det är klart, att detta
är en signal, som en lantbrukare gärna lyssnar till. Jag förstår därför, att
han i viss grad blivit alltför optimistisk genom dessa få ord. Å andra sidan
måste man ju läsa utskottets betänkande i dess helhet och därefter taga ståndpunkt.
När jag har suttit och åhört denna debatt, så har jag förvånat mig över,
att denna fråga kunnat åstadkomma så stor strid. Ser nian på de bägge klämmarna,
finner man ju, att det är ungefär samma yrkande, som återfinnes i utskottets
utlåtande och i reservationen. Det är bara den skillnaden att utskottet
vill ha ett särskilt organ, medan reservanterna vilja ha en kommitté, och
att reservanterna vilja, att hjälpverksamheten mot utlandet skall avse enbart
de nordiska länderna, under det att utskottet vill, att verksamheten i fråga
skall ha ett internationellt syfte. Det är klart, att vi alla vilja vara med örn
att det vidtages åtgärder för att ordna upp förhållandena efter kriget, så att
inte sådana katastrofer inträffa, som hände efter föregående världskrigs slut.
Såsom framgår av landsorganisationens yttrande till utskottet så ligga ju så
gott som alla de frågor, som berörts i motionerna, under utredning. Jordbrukets
frågor ha hänskjutits till den s. k. 27-mannakommittén, som har till uppgift
just att komma fram med förslag örn hur jordbruket skall ordnas efter
kriget. Den bostadssociala frågan håller man också på att utreda. Arbetslöshetsfrågan
har hänskjutits till 1937 års arbetslöshetssakkunniga. Den väsentliga
delen av den allmänna socialpolitiken behandlas av socialvardskommittén.
Frågan örn våra förbindelser med transoceana länder har hänskjutits till en
särskild kommitté. Dessutom känna vi till, att regeringen har hållit överläggningar
och vidtagit förberedande åtgärder, som syfta till att mildra efterkrigsverkningarna.
Alla dessa frågor, som beröras i motionerna, äro således under
regeringens prövning, och därför förvånar det mig, att utskottet, som hade
kännedom örn detta, när utskottet skrev sitt betänkade, icke handlat, som
man brukar göra i dylika fall. Man brukar icke skriva till Kungl. Maj:t örn
saker, som redan ligga under Kungl. Maj:ts prövning, utan man brukar hänvisa
till att utredning redan är i gång. Det tycker jag skulle varit enda sättet,
om man velat undvika en sådan politisk debatt som den vi haft här i dag. Vi
ha ju för närvarande en samlingsregering, som prövar frågorna och där olika
meningar bryta sig mot varandra, både när det uppgöres direktiv för olika
kommittéer och när propositioner skola framläggas till riksdagen. Jag tycker,
att hela denna debatt kunnat avkopplas, och jag tror, att det skulle varit lyckligt,
örn man kunnat finna en gemensam linje för de stridande parterna. Jag
anser, att det finns en sådan linje: vi böra avsla bade utskottets hemställan
och reservationen och i stället förena oss örn ett uttalande, som går ut pa att,
då dessa frågor ligga under utredning och Kungl. Majit Ilar sin uppmärksamhet
riktad på spörsmålen i fråga, så böra motionerna icke föranleda någon
åtgärd. Jag skulle önskat, att man redan tidigare kunnat enas på denna samlingslinje.
Då hade man. icke behövt föra en sadan debatt som den, vilken hal 1

Herr talman, jag hemställer, att andra kammaren måtte för sin del besluta,
att motionerna II: 9, II: 221 och II: 222 icke skola föranleda någon kammarens
åtgärd.

120

Nr 21.

Onsdagen den 2 juni 1943 e. m.

Motioner angående tillsättande av speciella organ för ekonomisk fredsberedskap,
m. m. (Forts.)

Herr Lundstedt: Herr talman! Jag skall alls icke inlåta mig på sådana frågor,
som av bland andra kerr Lundell berördes, örn innebörden av rätten till

arbete eller köpkraftens betydelse för produktionen eller fördelningen mellan_

såsom jag tror han uttryckte sig — lönearbete och kapital. Jag skall över huvud
taget icke inlåta mig på hur vår samhällsekonomi närmare kan böra anordnas.
Jag finner, herr talman, att alla dessa frågor ligga helt och hållet utanför
det ärende, som här debatteras. Därför kan jag så till vida instämma med den
senaste ärade talaren, att denna debatt, såvitt jag förstår, har brett ut sig över
alla rimliga gränser. Här föreligger ett betänkande ifrån ett andra kammarens
tillfälliga utskott. Detta betänkande har redan föranlett — jag skulle tro —
omkring 30 talares inlägg i debatten. Man kunde därav förmoda, att det här
gäller en oerhörd stridsfråga, som så att säga på denna bakväg sökt sig fram
till kammaren. Men jag vill, mina damer och herrar, såsom min mening uttala,
att man här i själva verket har rört upp en storm i ett vattenglas. Det rör sig
ju icke alls därom och kan rimligtvis icke röra sig därom för kammarens ledamöter
att taga någon bestämd ståndpunkt till dessa utomordentligt svåra,
nationalekonomiskt vetenskapliga frågor, som antytts i en del av motionerna.

Alla äro vi ju ense örn att förberedande åtgärder här böra vidtagas i landets
intresse. Skillnaden mellan utskottet och reservationen har jag — i olikhet med
den föregående ärade talaren — ingalunda fattat såsom bestående däri, att
reservationen går ut på tillsättandet av en »kommitté», under det att utskottet
avser ett »organ», utan jag har funnit kärnpunkterna, varom striden står, utgöras
därav, att reservationen anser, att man a priori bör sätta en bestämd gräns
för dessa åtgärders omfattning, medan man enligt utskottets utlåtande icke
bör stanna därvid. Detta är den egentliga skillnaden, såsom jag har fattat
saken.

Allt tal örn att utskottsmajoriteten vägrar naturligt utrymme åt det privata
initiativet är rent förtal eller åtminstone frasmakeri. Detta kan man övertyga
sig om genom att läsa utskottets utlåtande. — De borgerliga ha ju själva under
alla dessa år, långt innan jag kom i riksdagen, ofta i handling visat, att de
ingalunda alltid finna det enskilda initiativet vara tillräckligt. De medgiva
sålunda nödvändigheten av statsingripanden. Å andra sidan har utskottet
i sitt utlåtande på intet sätt hävdat nödvändigheten av en viss mängd av
statsingripanden; det har överlåtit denna fråga till förslag från Kiungl. Maj:ts
sida.

Frågan blir alltså: Ligger det något förnuft i att uppställa en sådan gräns,
som reservationen pläderar för? Jag frågar: Var går den gränsen? Vi ha erfarenheter
för att kunna på den frågan giva svaret, att ingen skall vara i stånd
att upptäcka denna gräns. Krisen efter förra världskriget fortsatte faktiskt mer
än tio år efter kriget. De åtgärder, som i elfte timmen vidtogos, visade sig här
vara högst gagneliga lång tid därefter. Att söka fixera en gräns för dessa beredskapsåtgärder
finner jag vara ett fullkomligt irrationellt bemödande.

En anslutning till utskottets utlåtande kan ej innefatta annat, än att man
önskar planera så pass långt, som man kan se vägen framför sig. Tillstöta under
planeringstiden eller under den tid, för vilken en viss plan avses, sådana
förhållanden, att planerna behöva korrigeras, så får självfallet en korrigering
äga rum. Ingenting antydes i utskottets utlåtande därom, att dylikt folie utanför
utskottets syften eller mening. Men att ifrån början inrikta sig på en fullkomligt
obestämbar begränsning eller, som det heter i reservationen, till åtgärder
»i samband med avveckling av nuvarande krisåtgärder» — vad är det
för någonting? — det förefaller mig sakligt sett helt omotiverat, det förefaller

Onsdagen den 2 juni 1943 e. m.

Nr 21.

127

Motioner angående tillsättande av speciella organ för ekonomisk fredsberedskap,
m. m. (Forts.)

mig rent av fördomsfullt. Sådan är min mening. Jag kan icke förklara reservationens
hållning på annat sätt, än att den beror på förvirrade föreställningar,
som ha sin grund i skuggrädsla för socialismen.

Herr talman! Med dessa ord ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen gav propositioner
på l:o) bifall till utskottets hemställan; 2:o) bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen; 3:o) bifall till motionen II: 222 av fröken Hesselgren
m. fl.; samt 4:o) avslag å utskottets hemställan och bifall i stället till
det av herr Hansson i Rubbestad under överläggning framställda yrkandet;
och fann herr talmannen den förstnämnda propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Ljungberg begärde emellertid votering i anledning varav och
sedan till kontraproposition antagits den under 2:o) angivna propositionen
efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller andra tillfälliga utskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande nr 9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid utlåtandet

fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för japropositionen.
Rösträkning begärdes emellertid av herr Ljungberg, vadan votering
medelst omröstningsapparat företogs. Därvid avgåvos 107 ja och 33
nej, varjämte 22 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

Jämlikt § 63 riskdagsordningen skulle detta beslut genom utdrag av protokollet
delgivas första kammaren.

§ 2.

Föredrogs andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 13, i anledning
av väckt motion angående åstadkommande av större planmässighet i
den svenska hamnbyggnadspolitiken.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Andersson i Falkenberg: Herr talman! Jag beklagar, att detta ärende nadspolitiken.
kommit upp så här sent vid dagens plenum. Det kan således icke föranleda
mig att framställa något särskilt yrkande örn avslag på föreliggande utskottsutlåtande.
Men jag måste å andra sidan säga, att när man läser utskottets
motivering och läser vissa av de infordrade yttranden, som lämnats i anledning
av de föreliggande motionerna, så är det mycket starka skäl för att komma
till ett avslagsyrkande. Örn man tar del av vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
säger i sitt yttrande eller av vad industriförbundet eller handelskamrarna
anfört, komma de mer eller mindre till en reserverad inställning; vis -

Motton om
åstadkommande
av
större planmässighet
i
den svenska
hamnbt/oa -

128

Nr 21.

Onsdagen den 2 juni 1943 e. m.

Motion om åstadkommande av större planmässighet i den svenska hamnhyggnadspolitiken.
(Forts.)

sa av handelskamrarna gå ju på en rent avstyrkande uppfattning på denna
punkt.

Man kan icke värja sig för, att här föreligger en framställning, där man
avser att monopolisera sjöfarten till särskilt stora städer, kanske även några
av de medelstora. Det är mot detta jag för min del reagerar. I vanliga fall
äro de, som här stå som motionärer, motståndare till varje som helst statsingripande;
det ha vi hört under diskussionen i dag. I den motion, som här
föreligger, är det fråga, om att staten som sådan skall träda in för att mer
eller mindre medverka till att hamnrörelsen och sjöfarten skola monopoliseras
till några särskilt angivna stora samhällen i vårt land. Konsekvensen av detta
måste bli, att flykten från landsbygden och även från våra små städer, kanske icke
minst från fiskarsamhällena, till storstäderna skulle ytterligare premieras och
uppmuntras. Det är en utveckling, som jag för min del icke under några förhållanden
kan medverka till eller anse vara till gagn och nytta för land och
folk. Den som har litet grand erfarenhet av under vilka förhållanden våra
fiskare leva i sina samhällen och vilken betydelse det har, att dessa människor
ha någon möjlighet till att få rotfäste genom den hjälp, som staten kan giva
genom att medverka till byggande av dessa fiskehamnar, den kan omöjligen
medverka till att det skall bli någon hämsko på denna utveckling. Samma är
förhållandet med våra mindre och medelstora städer och deras rörelser. Här
lia inom dessa samhällen byggts upp rörelser av ekonomisk art och industriell
betydelse, och stödet för dessa ligger bland annat i väl ordnade trafikförhållanden,
i vissa fall i en väl ordnad sjöfart. Om staten här skall gå in på att
giva ett stöd åt att denna sjöfart mer eller mindre skall dragas ifrån dessa
samhällen till de större, är man inne på felaktiga vägar. Företagsamheten, i
vad form den förekommer, skall uppmuntras och ej hindras.

Vidare vill jag poängtera, vilket även utskottet framhållit, att detta kan mer
eller mindre leda till ett ingrepp i den kommunala självstyrelsen.

Med den ställning jag sålunda intager i denna fråga skulle jag ju komma
till att yrka avslag på föreliggande utlåtande. Jag finner detta vara fullständigt
lönlöst vid denna sena timme. Men jag vill uttrycka den förhoppningen,
att då Kungl Majit eller vederbörande departementschef skall utse den utredningskommitté,
som här skall tillsättas, denna icke måtte bli ensidigt sammansatt
utan att våra fiskarsamhällen och våra mindre och medelstora städer också
få sin röst hörd när denna utredning skall verkställas.

I detta anförande instämde herrar Skoglund i Umeå, Hällgren, Olsson i Kullenbergstorp
och Jokansson i Öckerö.

Herr Ljungberg: Herr talman! Jag vill icke taga upp någon debatt vid
denna sena timme utan vill bara påpeka, att utskottet har beaktat just de synpunkter,
som herr Andersson i Falkenberg här givit uttryck åt. Jag behöver
bara citera utskottets sista mening: »Den» — alltså utredningen — »bör dock
ej givas den speciellt mot koncentration till ett fåtal storhamnar orienterade
inriktning, som motionen synes utvisa, utan göras förutsättningslös.»

Jag hemställer, herr talman, örn bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets hemställan.

Jämlikt § 63 riksdagsordningen skulle detta beslut genom utdrag av protokollet
delgivas första kammaren.

Onsdagen den 2 juni 19-13 e. m.

Nr 21.

129

§ 3.

Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtanden:

nr 141, i anledning av riksdagens år 1942 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1941—30 juni 1942;

nr 142, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning till
barnavårdsnämnderna för bidragsförskott;

nr 143, i anledning av väckta motioner angående åstadkommande av ett rationaliseringsprogram
för sjukhusvård och sjukhusdrift;

nr 144, i anledning av väckt motion örn anställande av socialkuratorer vid
sjukhusen; och

nr 145, i anledning av väckta motioner örn anslag för budgetåret 1943/44 till
insamlande och bearbetande av uppgifter angående de lungsjukas levnadsförhållanden
i Sverige;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 57, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn avgifter
för sjöfolks pensionering, m. m.; och

nr 58, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ändrade pensionsbestämmelser
för vissa barnmorskor, m. m.; samt

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 37, i anledning av väckta motioner örn åtgärder till förhindrande av oskälig
arrendestegring;

nr 38, i anledning av väckt motion om viss komplettering av gällande rekvisitionslag; nr

39, i anledning av väckt motion örn viss ändring i lagen örn inskränkning
i rätten att återtaga avbetalningsgods från vissa värnpliktiga m. m.; och
nr 40, i anledning av väckt motion örn viss ändring i krigsfamiljebidragsförordningen.

§ 4.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från bevillningsutskottet:

nr 265, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
örn särskilt undantag från skyldighet att utgiva lagfartsstämpel och skatt för
gåva efter vissa lantmäteriförrättningar inom Kopparbergs län; samt

från andra lagutskottet:

nr 260, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om
förskottering av underhållsbidrag till barn (bidragsförskottslag);

nr 261, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag med
särskilda bestämmelser örn äganderättsutredning och sammanläggning av fastigheter
inom vissa byar i Kopparbergs län, m. m.;

nr 262, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
krigsansvarighet för liv- och invaliditetsförsäkring; och

nr 263, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn
ändring i vissa delar av stadsplanelagen den 29 maj 1931 (nr 142) m. m.

Vidare anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen

Andra hammarens protokoll 1948. Nr 21.

130

Nr 21.

Onsdagen den 2 juni 1943 e. m.

från sammansatta bevillnings- och första lagutskottet:

^nr 266, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
statsmonopol å tillverkning och import av tobaksvaror, m. m.; och

från andra lagutskottet:

nr 267, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av prisregleringslagen den 30 juni 1942 (nr 459).

§ 5.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes kl. 1.21 på natten.

In fidem
Silne Norrman.

Stockholm 1943. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

432210