1943. Andra kammaren. Nr 20 (Riksdagens protokoll 1943:20)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1943. Andra kammaren. Nr 20.

Lördagen den 29 maj.

Kl. 2 e. m.

§ I Justerades

protokollen för den 21 och den 22 innevarande maj.

§ 2.

Herr statsrådet Möller avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
n,r 280, angående förstärkning av utrikesrepresentationen och effektivisering
av upplysningsverksamheten i Amerika m. m.;

nr 284, angående dispositionen av visst äldre reservationsanslag;
nr 285, med förslag till vissa ändringar i civila avlönings reglementet, militära
avlöningsreglementet och manskansavlöningsreglementet, m. m.;

nr 286, med förslag till vissa ändringar i lagen angående civila tjänstinnehavares
rätt till pension, allmänna tjänste-. och familjepensionsreglemeptena
samt folkskolans tjänste- och familjepensionsreglementen, m. m.;

nr 291, med förslag till lag om dyrtidstillägg under budgetåret 1943/44 å
folkpensioner, invalidunderstöd och barnbidrag, m. m.;

nr 292, angående anslag till bidrag till dyrtidstillägg å folkpensioner och
invalidunderstöd m. m.;

nr 293, med förslag till förordning angående dyrtidstillägg åt vissa ersättningstagare
enligt lagen örn försäkring för olycksfall i arbete m. m.;

nr 294, angående anslag till statsverket åliggande, av andra medel ej utgående
ersättningar i anledning av olycksfall i arbete m. m.;

nr 295, angående anvisande av ytterligare medel för utbyggnad av staten
tillhöriga gruvanläggningar i Malå socken m. m.;

nr 296, angående anslag till socialstyrelsens ortsombud för budgetåret
1943/44; .

nr 297, angående anslag för budgetåret 1943/44 till Ersättning till- Stockholms
stad för underhåll av fångar i stadens rannsakningsfängelse;
nr 298, angående anslag till landsfiskalerna m. fl.;

nr 299, med förslag till lag örn viss begränsning av legitimation som tandläkare,
m. m.;

nr 300, angående anslag till anordnande av en mät- och avmagnetiseringsstation
i Göteborg;

nr 301, angående anslag till länsstyrelserna för budgetåret 1943/44;
nr 302, angående Skånska pansarregemeptets förläggning m. m.;
nr 303, angående anslag till pensionsstyrelsen;

nr 304, angående inköp av fastigheter för beskickningen i Washington och
konsulatet i Minneapolis;

nr 305, angående anslag för budgetåret 1943/44 till organisationsundersökningar
m. m.;

nr 306, med förslag till lag örn ändring i vissa delar av strafflagen för
krigsmakten;

Andra hammarens protokoll 1943. Nr 20. 1

Nr 20.

Lördagen den 29 maj 1943.

nr 307, angående träffande av visst avtal med Eksjö stad;

nr 308, angående iordningställande av ett för västkusten avsett bärgningsfartyg; nr

309, med förslag till förordning örn viss skattefrihet för krigsriskersättning
till sjömän;

nr 310, angående fortsatt disposition av vissa äldre reservationsanslag
m. m.; och

nr 312, med förslag till lag örn förlängd giltighetstid för ränte- och utdelningskuponger
m. m.

Propositionen nr 312 remitterades genast till behandling av lagutskott.

De övriga propositionerna bordlädes.

§ 3.

Föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till bevillningsutskottet propositionen, nr 276, med förslag till förordning
angående tillämpning av vissa särskilda bestämmelser rörande taxeringsförfarandet
år 1942 i fråga örn taxeringsförfarandet år 1944;

till statsutskottet propositionen, nr 287, angående uppförande av bostäder för
försvarets personal m. m.;

till bevillningsutskottet propositionerna:

nr 288, med förslag till förordning angående ändrad lydelse av 2 § 1 mom.
och 5 § förordningen den 13 december 1940 (nr 1 000) örn allmän omsättningsskatt;
och

nr 289, angående ersättning av statsmedel för taxerings arbete i Stockholms
stad för tiden 1 oktober 1943—30 september 1944; samt

till statsutskottet propositionen, nr 290, angående anslag till kostnader för
årlig taxering, m. m.

Förslag till
lag om förskottering
av
underhållsbidrag
till
barn (bidragsförskottslag).

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 28, i anledning av Kungl. Majlis
proposition med förslag till lag örn förskottering av underhållsbidrag till barn
(bidragsförskottslag).

Genom en den 19 mars 1943 dagtecknad proposition, nr 183, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Majit,
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
socialärenden, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag
till lag örn förskottering av underhållsbidrag till barn (bidragsförskottslag).

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft tre i anledning
av densamma väckta motioner.

Utskottet hemställde:

A. att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition; samt

B. att motionerna I: 232, II: 338 och II: 339 måtte anses besvarade genom
vad utskottet under A. hemställt.

Reservationer hade avgivits

1) av herr Wistrand;

2) av herr Cruse och fru Johansson, vilka ansett, att 8 § 1 mom. i lagen
borde erhålla i reservationen angiven lydelse;

Lördagen den 29 maj 1943.

Nr 20.

Förslag till lag om förskottering av underhållsbidrag till barn (bidragsförskottslag).
(Forts.)

3) av herrar Hermansson och Cruse samt fru Johansson, vilka i anslutning
till motionen II: 339 ansett, att 8 § 2 mom. i lagen borde erhålla i reservationen
angiven lydelse.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Fru Johansson: Herr talman! Såsom framgår av föreliggande utskottsutlåtande
har jag jämte ett par kamrater i utskottet reserverat mig mot utskottets
förslag beträffande 8 § mom. 1 och 2 i det förslag till bidragsförskottslag, som
vi nu behandla. I vad gäller det första momentet har jag blivit underättad örn
att jag på grund av formella skäl inte får ställa något yrkande. Jag ber likväl
att med några ord få redogöra för hur vi reservanter sett på frågan.

Utskottet har vid fastställande av de bidragsbelopp som skola utgå enligt
denna förordning använt sig av en fallande skala. Det för ett barn utgående
bidragsbeloppet minskas nämligen successivt, per barn räknat, när bidrag utgår
till två eller flera barn samtidigt. Man har såvitt jag förstår förfarit på
detta sätt, därför att det har visat sig, att kostnaden för vården av flera barn
tillsammans proportionellt inte bli så stor som för varje barn för sig. Detta
resonemang anser även jag vara riktigt men under förutsättning att barnen
alltid få vårdas på samma ställe. Nu inträffar emellertid det förhållandet, att
en mor, som har omvårdnad örn flera barn, inte har möjlighet att behålla barnen
hos sig på grund av olika anledningar. Hon måste då skaffa fosterhem åt
sina barn, men det är inte alls säkert, att hon kan få dem inackorderade i satarna
hem. Hon skulle således komma att åtnjuta bidragsförskott enligt den fallande
skalan, fastän varje barn för sig kostar henne lika mycket. Samma förhållande
inträffar, om hon får behålla ett eller flera barn hos sig men är nödsakad
att lämna ifrån sig det minsta barnet för att till exempel kunna sköta
sitt förvärvsarbete.

Det är i sådana fall som jag nu har relaterat som reservanterna anse, att det
vore rimligt att ett lika bidragsbelopp utginge för varje barn. Nu säger sakkunskapen,
att örn man skulle ge efter på denna punkt, skulle detta föra med
sig, att mödrarna skulle frestas att utackordera sina barn på skilda håll för
att komma i åtnjutande av det högre bidraget. Jag tror emellertid, att detta
är att draga alldeles för vittgående slutsatser. Den som har litet erfarenhet av
hur svårt det i själva verket är att finna fosterhem, som äro villiga att taga
emot flera än ett barn och vilken övertalningsförmåga det fordras för att kunna
erhålla ett gemensamt fosterhem för ett par syskon, vet mycket väl, att de
här framförda farhågorna äro tämligen överdrivna. Det bör vidare i detta sammanhang
observeras, att modern inte har den minsta favör av att placera barnen
på skilda håll, ty det är ju inte hon, som får behålla det högre bidraget,
utan detta går till fosterhemmet. Jag tror inte att den förändring, som reservanterna
föreslagit, skulle innebära någon större ekonomisk påfrestning för
staten utan blott skapa större rättvisa i det praktiska livet.

Beträffande mom. 2 i samma paragraf, vilket behandlar den avdragsfria inkomsten,
föreligger en reservation till förmån för en motion, som är avlämnad
av herr Hoppe m. fl., vari en höjning av den avdragsfria inkomsten föreslås.
När förslaget till en reform i den fråga, som vi här i dag behandla, första
gången framlades, väckte det mycket stora förhoppningar hos många. De mödrar,
som på grund av försumliga barnafaders ovilja, eller låt mig säga oförmåga,
att fullgöra sin plikt mot moder och barn kommo i nödläge, hade ingen
annan utväg än att vända sig till fattigvården. Genom den nya förordningen
skulle staten ställa sig som garant för barnafadern och utbetala det ådömda
beloppet. Det skulle således bli en välkommen hjälp för många ensamma mod -

Nr 20.

Lördagen den 29 maj 1943.

Förslag till lag orri för skolterm g av underhållsbidrag till barn (bidragsförskottslag)
. (Forts.)

rar. Det visade sig emellertid, när reformen skulle genomföras i praktiken, att
det inte blev så många som kommo i åtnjutande av denna förmån. Behovsprövningen
var baserad på den inkomst, som modern haft under närmast föregående
år, och inkomststrecket var satt så lågt, att det inte blev många flera än hembiträden,
vars naturaförmåner uppskattades mycket lågt, som kunde erhålla
förskottsbidrag. I den föreliggande propositionen har Kungl. Maj:t föreslagit
en ganska avsevärd förhöjning av den avdragsfria inkomsten, något som reservanterna
också tacksamt erkänna. Trots detta komma likväl de kvinnor, som
arbeta inom industrien, och med dem jämställda fortfarande att få stanna utanför,
och jag undrar verkligen, örn hembiträden med hänsyn till deras under
senare tid ökade löner och under förutsättning av en riktig uppskattning av
deras naturaförmåner numera kunna tänkas komma i fråga. I vår motion ha
vi föreslagit en liten förhöjning av de avdragsfria inkomsterna. Jag vill inte
säga, att denna förhöjning är tillfyllest, men den skulle ändå medföra, att en
del av industriarbeterskorna skulle komma i åtnjutande av bidragsförskott, åtminstone
de lägst avlönade.

Nu säger utskottet i sin motivering: »Att såsom föreslagits i motionerna
II: 338 och II: 339 höja gränserna för avdragsfri inkomst än ytterligare synes
för närvarande ej vara motiverat. Därigenom skulle barn, vars moder eller
moder och styvfader hava relativt höga inkomster, i fråga örn bidragsförskottets
belopp kunna bliva jämställt med barn, vars moder eller moder och styvfader
lida brist på det nödvändigaste.» Jag måste säga, att jag har mycket
svårt att följa utskottets tankegång härvidlag. Den förhöjning av den avdragsfria
inkomsten, som vi föreslagit, skulle innebära, att i den lägsta dyrortsgruppen,
dit likväl största delen av klientelet hör, skulle en kvinna inte få
tjäna mera än omkring 25 kronor per vecka för att komma i åtnjutande av
hela bidragsbeloppet. Jag tror inte, att en sådan inkomst kan betecknas som
relativt hög. På denna inkomst skall vederbörande betala mat, hyra, kläder,
försäkringsavgifter och därtill försörja ett barn. Jag är säker på att alla som
tycka, att detta är en relativt hög inkomst, helt visst icke vilja åtaga sig att
klara sig på den inkomsten. Att det fortfarande, såsom utskottet säger, finns
mödrar, som äro ännu sämre ställda och lida brist på det nödvändigaste, måste
vi med smärta erkänna. Men dessa mödrar måste ju hjälpas även på annat sätt.
Det finns ingen möjlighet att de kunna bli hjälpta med enbart det lilla belopp,
som bidragsförskottet ger dem. Detta bör emellertid inte alls utgöra något hinder
för att vi hjälpa dem, som kanske genom detta bidragsförskott skulle kunna
klara sin försörjning.

Herr talman! Jag vet, att det statsfinansiella läget inte inbjuder till några utgiftsökningar,
men här gäller det ändå mödrar och barn, som leva under de
mest brydsamma förhållanden. Det är därför, herr talman, som jag yrkar bifall
till den reservation, som är avgiven av herr Hermansson m. fl.

Herr Hoppe: Herr talman! Den föregående talarinnan erinrade i sitt anförande
örn att lagen örn förskottering av underhållsbidrag till barn på sin tid
hälsades med tacksamhet och glädje. Hon erinrade också om att när vi i barnavårdsnämnderna
skulle börja tillämpa den nya lagen, blev den för oss i flera
avseenden en verklig missräkning. Det visade sig, som det sades alldeles nyss,
att de flesta, som sökte och som också mycket väl behövde bidragsförskott,
icke kunde beviljas sådant på grund av lagens stadgande att bidragsförskottet
skulle vara beroende av moderns inkomst. Så skulle ■—• för att ta ett exempel —
bidragsförskott för en moder, tillhörande ortsgrupp I, som hade en årsinkomst

Lördagen den 29 maj 1943.

Nr 20.

Förslag till lag om förskottering av underhållsbidrag till barn (bidragsförskottslag).
(Forts.)

på iner än 600 kronor, minskas med sju tiondelar av årsinkomsten i vad den
överstege 600 kronor. Detta innebar, att intet som helst bidragsförskott kunde
utgå vid en inkomst på bortåt 900 kronor. Enligt det lagförslag, som nu ligger
på kammarens bord — för mycket i detta förslag äro vi synnerligen tacksamma
— skulle den avdragsfria inkomsten i ortsgrupp I höjas till 1,000 kronor
och motsvarande förhöjning skulle äga rum i övriga ortsgrupper. Detta
är i och för sig gott och väl. Men den höjning som har föreslagits är enligt
min mening absolut otillräcklig. Det har sagts förut, och jag vill gärna ytterligare
understryka detta, att de mödrar, som lia sin inkomst inom industrien
och handeln, fortfarande obarmhärtigt komma att ställas utanför denna hjälpform.
Det vore kanske inte så mycket att säga därom, såvida dessa mödrar
hade så pass goda inkomster, att de kunde något så när hyggligt försörja sig
själva och sina barn. Men detta är ju i de flesta fall ingalunda förhållandet.
Eller är det någon av kammarens ärade ledamöter som tror, att en mor på en
inkomst av låt oss säga 1,200 kronor kan anständigt och hyggligt försörja
sig och sina barn?

Utskottet har i sitt utlåtande talat örn bidragsförskottet som en hjälp i de
mest behjärtansvärda fallen, en hjälp i ett nödläge. För all del, detta låter
kanske säga sig. Jag kan dock inte underlåta att framhålla, att jag inför detta
utskottsutlåtande har gjort den reflexionen, att ordalagen i utskottsutlåt.
andet verka mera restriktiva, kärvare och strävare än när socialvårdskommittén
talar örn ogifta och frånskilda mödrar, inte i nödläge, såsom utskottet, utan
i knappa ekonomiska omständigheter. Ingen torde kunna bestrida, att de inkomsttagare,
vi i vår motion syfta på, befinna sig ej blott i knappa ekonomiska
omständigheter, utan i verkligt ekonomiskt nödläge, och att de därför måste
räknas till de mest behjärtansvärda fallen. Örn utskottet hade beaktat detta
och dragit konsekvenserna av sin ståndpunkt, då hade det, så vitt jag förstår,
inte kunnat underlåta att tillstyrka bifall till föreliggande motion. Eftersom
statsmakterna funnit skäl föreligga att gå in för systemet med bidragsförskott,
synes det knappast försvarbart — och på intet sätt stå i överensstämmelse
med andan i bidragsförskottslageh — att från denna hjälp utestänga
sådana mödrar, som icke kunna klara sig och sina barn utan hjälp av fattigvården
eller dylikt. Överhuvud taget tycker jag, att samhället borde kunna
kosta på sig den barmhärtigheten att söka hjälpa sådana mödrar så pass mycket,
att de slippa vandra den ofta tunga vägen till fattigvården.

I detta sammnahang dristar jag mig även erinra örn att det i våra dagar
finns många kvinnor, som fly ett väntat moderskap. Aborterna förefalla ju
att vara i ständig tillväxt. Man har då anledning hävda, att de kvinnor, som
ta konsekvensen av sitt handlingssätt och bli mödrar, borde på bästa sätt av
samhället skyddas, stödjas och hjälpas. Detta gör man knappast, om man följer
utskottets linje. Jag skulle kunna uttrycka motionärernas syfte sa, att vi
vilja åstadkomma en humanare behandling av do mödrar och barn det här
gäller. Vi syfta till en behandling av dessa mödrar och barn i bidragsförskotts1
agens anda och mening.

För övrigt står det klart för mig, att befolkningspolitiska likaväl som vad
jag ville kalla rent mänskliga synpunkter böra läggas på denna ^fråga och
motivera vårt ställningstagande. Det måste väl, herr talman, ända vara ett
verkligt samhällsintresse att se till, att även de ensamstående mödrarnas^barn
få växa upp under så hyggliga och goda villkor som^ möjligt och att de få den
bästa tänkbara start i livet. Dessa barn komma ändå — jag tror inte det kan
hjälpas — alltid att vara i viss mån handikappade. De komma att på mångå sätt
i livet vara utsatta för en psykisk påfrestning och bära en belastning, därför

Nr 20.

Lördagen den 29 maj 1943.

Förslag till lag om förskottering av underhållsbidrag till barn (bidragsförskottslag).
(Forts.)

att de nödgas sakna vad varje barn borde ha rätt att ha, en, far som vill kännas
vid och ta ansvar för sitt barn.

Låt mig säga ett litet ord även om modern. Ofta har väl en moder, som råkat
i en dylik belägenhet, tänkt sig livet annorlunda än det gestaltat sig för
henne. De flesta ha väl drömt örn ett eget hem och en trofast man, sitt barns
far vid sin sida. Men hon blev bedragen på livet, bedragen av en man, som
smet ifrån sitt ansvar, från sina enklaste skyldigheter. Vill samhället handla
humant och mänskligt — och det föreställer jag mig att det vill göra —• då bör
det också på bästa och mest taktfulla sätt göra vad det kan för att stödja de
kvinnor, det här gäller, kvinnor som tappert kämpa för att få behålla, fostra
och försörja sina barn. Ett bifall till den föreliggande motionen och den däremot
svarande reservationen kan knappast komma att medföra några större
statsutgifter och utgöra ett hot mot statsfinanserna. Men det innebär, herr talman,
å andra sidan ett verkligt handtag och en värdefull hjälp åt en grupp
tappert kämpande svenska mödrar.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den av herr Hermansson m. fl.
avgivna reservationen.

Herr Hagård: Herr talman! Den nuvarande bidragsförskottslagen är en av
de besvärligaste lagarna inom den nuvarande sociallagstiftningen, när det gäller
tillämpningen. Den innehåller brister såväl i formellt avseende som beträffande
det materiella innehållet. I sistnämnda avseende kunna svagheterna betecknas
såsom omöjliga att avlägsna på grund av hjälpverksamhetens konstruktion
och organisation.

. Man måste ständigt påminna örn att bidragsförskottet, som det allmänna tagit
på sig att utge, är begränsat till det belopp, som barnafadern genom laga
dom eller avtal ålagts betala till barnets underhåll. Detta glömmer man oändligt
ofta, när man talar örn bidragsförskottets storlek och även när man talar
örn inkomstgränser. När beloppet är satt lågt, blir följden ofta — även under
normala tider —• att fattigvård måste utgå vid sidan av bidragsförskottet. Hjälp
från det allmänna måste utgå från två håll, något som, det har man numera
kommit överens örn, bör undvikas.

Det kan i detta sammanhang förtjäna påminnas örn, att det väsentliga syftemålet
med denna lagstiftning var att bereda hjälp åt ogifta och frånskilda
mödrar i annan form än genom meddelande av fattigvård. Samma motivering
gällde även för formen barnbidrag, som samtidigt infördes.

Huru bär det gått? Det kan vara av intresse att söka få ett svar på den
frågan, när bidragsförskottslagen nu ånyo är aktuell. Har överhuvud taget
kategorien mödrar med barn inom fattigvården minskat efter dessa båda lagars
tillkomst? Man kan tyvärr icke säga, att så är förhållandet. Enligt fattjgvårdsstatistiken
utgjorde antalet direkt eller indirekt fattigvårdsunderstödda
barn 1937 —året före lagarnas tillkomst — 154,000 och under år 1941 157,000.
Man kan möjligen göra gällande, att denna jämförelse är missvisande, enär
mellan åren 1937 och 1941 en omläggning av statistiken ägt rum, men även
om man endast tager hänsyn till de barn, som erhålla understöd i hemmet —
beträffande dem har det inte ägt rum någon omläggning i statistiskt avseende
— nödgas man konstatera, att antalet understödstagare snarare ökats än minskats.
Detta nedslående resultat manar enligt mitt förmenande till allvarlig
eftertanke.

Att det i många fall tack vare bidragsförskott lyckats en mor att undvika
att anlita det allmännas hjälp, därpå kunna vi som syssla med social hjälpverksamhet
anföra många exempel, men det förefaller å andra sidan, som örn

Lördagen den 29 maj 1943.

Nr 20.

Förslag till lag om förskottering av underhållsbidrag till barn (bidragsför skottslag).

(Forts.)

de ökade hjälpmöjligheterna i en del andra fall medverkat till att undergräva
ambitionen. Fattigvårdens klientel har emellertid icke minskat. Och det var
detta, som ställdes i utsikt och som man hoppades på.

Beträffande bidragsförskottsverksamheten gjorde socialvårdskommittén, när
den uppgjorde det förslag, som nu föreligger, vissa undersökningar. Enligt
det materiel, som då förelåg, hade under år 1940 bidragsförskott utgått, till
cirka 29,000 barn. Av dessa hade enligt fattigvårdsstatistiken omkring en
tredjedel erhållit såväl bidragsförskott som fattigvård. Samma relationstal har
erhållits enligt fattigvårdsstatistiken för 1941.

När man så erfar, att endast en fjärdedel av utbetalade bidragsförskottsbelopp
återbekommits av barnafäderna och detta efter ett synnerligen omfattande
administrativt arbete, kan man ha skäl undra, örn icke ''bidragsförskottslagen
borde ersättas med en ren understödslag. Det kan i många fall sägas
vara meningslöst att år efter år upprepa samma procedur: först ^konstaterar
man, att betalningsförsummelse föreligger från barnafaderns sida, så inger man
ansökan örn bidragsförskott, sedan underrättar man den underhållsskyldige, så
vidtager man åtgärder för återkrav, så inger man till länsstyrelsen ansökan
örn statsmedel, så prövas saken av länsstyrelsen och så till sist utbetalas ersättning
av statsmedel.

Örn man kunde göra en beräkning över kostnaderna för den stora apparat,
som samhället måst skapa för att tillämpa bidragsförskottslagens bestämmelser,
och droge denna kostnad från det belopp, som inflyter från barnafäderna,
skulle man säkert finna, att det bleve ett mycket ringa överskott, såvida det
icke rent av bleve ett underskott.

Jag är emellertid medveten om, att denna lag ändock icke för närvarande
kan borttagas, och det är därför som jag i socialvårdskommittén biträtt nu
föreliggande förslag. Detta hindrar icke, att det framhalles, att en omprövning
av denna lag ånyo måste komma till stånd, och detta även i organisatoriskt
hänseende, innan socialvårdskommittén slutför sitt arbete.

Man har från olika håll framfört anmärkningar mot det sätt, varpå barnavårdsnämnderna
ombesörja sin återkravsverksamhet. Särskilt statsrevisorerna
anförde i sin berättelse till 1941 års riksdag, att barnavårdsnämnderna i mycket
olika utsträckning fullgjorde sina skyldigheter i detta avseende, och att man
i en del kommuner syntes vara alltför släpphänt mot försumliga barnafäder.

Anmärkningarna i detta hänseende liksom mot vissa länsstyrelser torde nog
vara befogade, men man får icke glömma, att möjligheterna att få större resultat
av återkravsverksamheten äro begränsade. Inom en kommun, vars° förhållanden
socialvårdskommittén närmare undersökte, redovisade barnavårdsnämnden
de försumliga barnafäderna — de utgjorde bortåt hälften av hela
det antal, varom det var fråga — på följande sätt: 12 % vörö sjukliga eller
till hög ålder komna, 5 % voro försvunna, 5 % åtnjöto fattigvård, 4 % åtnjöto
folkpension, 4 % voro alkoholister, 3 % voro intagna på sinnessjukhus, 3 % sutta
i fängelse, 2 % vörö intagna på arbetshem, 2 % voro vagabonder, 2 % voro intagna
på anstalter, och 0.5 % utgjordes av tattare.

Skall det pedagogiska syftet med återkravsverksamheten upprätthållas, måste
emellertid trots dylika exempel kommunernas barnavårdsnämnder bättre^ än
hittills beakta denna sida av verksamheten. Även länsstyrelserna måste hålla
dessa synpunkter vid liv i sin granskning och kontroll.

När nu förslag till en reviderad upplaga av denna lag föreligger i riksdagen,
ha som vanligt bud och överbud förekommit. Dessa framträda, i såväl motionerna
som reservationerna till utskottets utlåtande. I reservationen nr 2 har
man velat tillförsäkra vart och ett barn, som vistas hos annan än modern, sam -

Nr 20.

Lördagen den 29 maj 1943.

Förslag till lag örn förskottering av underhållsbidrag till barn (bidragsför skottslag).

(Forts.)

ma belopp som skall tillkomma ett ensamt barn. Socialvårdskommittén har
ingående prövat, huruvida icke en höjning av normalbeloppen skulle kunna
företagas. Olika utvägar ha undersökts. Även örn kostnaderna icke skulle ha
lagt hinder i vägen, kvarstår den allmänna anmärkningen, att det låga underhållsbidrag,
som vore utdömt eller varom avtal träffats, skulle förhindra, att
höjningen kunde tillgodogöras. Särskilt betänkligt skulle det vara, att just de,
som redan äro sämst ställda, icke finge någon fördel av höjningen.

Det förslag, som. reservanterna framlagt, och till vilket de av formella skäl
icke kunna yrka bifall, har socialvårdskommittén ingående prövat. Mot den
anordning frii Jolansson nyss förordade talar det förhållandet, att det ofta
torde ställa sig svårt att i praktiken avgöra, örn ett barn stadigvarande vistas
hos annan än modern. Ett annat och betydelsefullare skäl mot anordningen
anfördes även: det skulle i vissa fall kunna medföra en frestelse att sträva
efter att låta barnen vistas hos annan än modern. Konsekvenserna härav skulle
bli ödesdigra, mest för barnen. All lagstiftning på detta område, även denna
speciella, bör sikta till att banden mellan moder och barn icke försvagas utan
i största möjliga utsträckning stärkas. Alla strävanden i tiden äro i detta
avseende samstämmiga.

Beträffande reservationen nr 3 kan först framhållas, att nuvarande bestämmelser
äro tillkomna så sent som strax före kriget. Man får väl antaga, att
de vörö något sa när riktigt avvägda efter den tidens prisläge och med hänsyn
till förhallandena i övrigt. Med nu föreslagna belopp kompenseras mer
än väl levnadskostnadernas stegring. Härvid må påpekas, att beloppet för avdragsfri
inkomst, som enligt nu gällande lag i ortsgrupp 1 är satt till 600
kronor, i förslaget satts till 1,000 kronor, vilket innebär en höjning med 70
procent. I grupp 2 äro motsvarande belopp 800 kronor och 1,250 kronor, och
höjningen således 60 procent, i grupp 3 respektive 1,000 kronor och 1,500 kronor,
vilket innebär en höjning med 50 procent. Beträffande äkta makar föreslås,
att den avdragsfria inkomsten skall höjas i grupp 1 från 900 kronor
till 1,400 kronor med c:a 60 procent, i grupp 2 från 1,125 kronor till 1.700
kronor med c:a 55 procent, i grupp 3 från 1,350 kronor till 2,000 kronor med
c:a 50 procent.

Utskottet har påpekat, att den högsta årsinkomst, vid vilken ensamstående
moder kan komma i åtnjutande av bidragsförskott, utgör kronor 1,320 i ortsgrupp
1 samt kr. 1,650 och 2,000 i resp. andra och tredje ortsgrupperna. Man
måste i detta sammanhang dessutom beakta den undervärdering, som faktiskt
förekommer vid taxeringsförfarandet när det gäller naturaförmåner. I allmänhet
bli dessa förmåner icke på långt när upptagna till sitt värde.

Man kan givetvis ha olika uppfattnigar rörande såväl belopp som inkomstgränser.
Att i detta^fall göra.en sådan rubbning, som reservanterna föreslå,
utan att beakta en sådan ändrings återverkningar på lagen i övrigt kan icke
vara rådligt. Dessutom tillkomma de konsekvenser, som uppstå rörande kostnadsberäkningen.
Jag vill endast erinra om, att de smärre ändringar, som departementschefen
föreslagit, medfört en ökning av omkring 100,000 kronor.
Den totala kostnadsökningen blir över 1 miljon kronor.

Jag ber, herr talman, att med hänsyn till det anförda få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! I likhet med vad ett par föregående
talare redan gjort vill även jag erinra örn den motivering, som åberopades,
da lagen örn bidragsförskott kom till. Moder, som av någon anledning icke
kunnat fran sitt barns far utfå bidrag till barnets fostran och uppehälle, skulle

Lördagen den 29 maj 1943.

Nr 20.

Förslag till lag om förskottering av underhållsbidrag till barn (bidragsför skottslag)

. (Forts.)

få laglig rätt till kompensation för detta förhållande genom att staten skulle
förskottera bidraget. Men örn denna riktiga och vackra tanke skall få någon
reell betydelse, så erfordrades ju, att gränserna för bidragets storlek och för
den inkomst, som utesluter mödrar från ifrågavarande förmån, dragés på ett
sådant sätt, att även andra än fattigvårdstagare kunna få nytta av bestämmelserna.
Örn de nämnda gränserna dragas för snävt, måste den huvudsakliga effekten
av lagen bliva, att kommunerna få statsbidrag till utgifter, som eljest
skulle få karaktären av fattigvårdsbidrag, och icke, som avsikten vid lagens
tillkomst var, att ensamma mödrar skulle erhålla garanti för att få ekonomisk
hjälp till sina barns uppehälle.

Hedan vid 1941 års riksdag föreslogo jag och mina meningsfränder i en motion,
att de avdragsfria inkomstbeloppen skulle höjas. Förslaget avvisades av
andra lagutskottet med hänvisning dels till det statsfinansiella läget och dels
till den omständigheten, att en stor del av de utbetalade förskotten icke bleve
återbetalade. Mot det förstnämnda skälet kan man ju invända, att det statsfinansiella
läget väl ändå icke kan vara så uruselt, att det skulle tvinga riksdagen
att lämna ensamma mödrar i sticket, och det andra skälet, som upprepades
av herr Hagård här i dag, att en stor del av dessa bidrag icke återbetalas,
måste ju framstå som ohållbart, såvida man håller på att det är mödrarnas behov
av bidragsförskott, som bör vara vägledande vid beslutets fattande. Skälet
talar i själva verket för motsatsen till vad man ville bevisa.

Herr Hagård yttrade nyss, att endast en fjärdedel av vad som utgivits i bidragsförskott
återbetalas av barnens fäder. Detta visar ju, hur svårt det i
många fall är för mödrarna att erhålla utdömda bidrag från barnafäderna, och
styrker behovet av att lagen örn bidragsförskott effektiviseras. Mödrarnas intresse
av att erhålla bidrag måste väl ändå få gå före statens intresse av att
vad som utgives såsom bidragsförskott återbetalas.

Nu har emellertid Kungl. Maj :t glädjande nog visat sig mera vidsynt än vad
andra lagutskottet gjorde år 1941 och föreslagit en del förbättringar, men, som
det redan framhållits, kan den föreslagna höjningen icke anses tillräcklig. En
kvinna, bosatt i ett samhälle tillhörande högsta dyrortsgruppen, till exempel i
Stockholm, som har ett barn att försörja, skulle icke kunna få bidragsförskott,
örn hennes inkomst överstege 38 kronor 65 öre per vecka. Om fattigvårdsbidrag
vore beskattningsbara, så skulle i Stockholm en moder, som tillika med sitt
barn helt försörjdes av fattigvården, bliva utesluten från denna hjälpform på
grund av att hennes inkomst —- fattigvårdsunderstöd till mat, kläder och bostad
för henne och barnet — vore för hög. Jag frågar: för vilket klientel är
det man under sådana förhållanden stiftar speciella lagar på den sociala hjälpens
område?

I bidragsförskottets maximistorlek vill varken utskottet eller Kungl. Majit
ha någon egentlig ändring. Detta innebär, att en ensamstående mor i lägsta
dyrort kan erhålla högst 21 kronor per månad och i högsta dyrort högst 30
kronor i bidragsförskott för försörjningen av ett barn i åldern 2—15 år, även
örn barnafadern blivit ådömd högre underhållsbidrag. Men bidragsförskotten
voro för låga redan före nu inträffade dyrtid, och nu gör den inträdda försämringen
i penningvärdet kravet på en höjning av bidraget ännu mera berättigat.
Följden av de låga maximibeloppen har ju blivit den, att fattigvård måst beviljas
i många fall vid sidan av bidragsförskott. Att så måst ske har angivits
i yttranden, bland annat av Stockholms barnavårdsnämnd. På så sätt kommer
lagen själv genom sin utformning att motverka sitt eget syfte. En sådan lagstiftning
bidrager med en vacker rubrik över våra soeiallagar, men man ernår
icke den effekt, som man angav att man ville ernå när denna lag stiftades, med

Nr 20.

Lördagen den 29 maj 1943.

Förslag till lag om förskottering av underhållsbidrag till barn (bidragsför skottslag).

(Forts.)

det förbättringsförslag, som nu Kungl. Maj:t och utskottet förebragt. Herr
Hagård talade något vackert örn att man icke skall handla så, att man sliter
banden mellan mor och barn; de banden få icke försvagas. Jag vill säga, att
de som verkligen vilja stärka dessa band borde icke motsätta sig förslag till
förbättring av mödrarnas ekonomiska möjligheter, så att de kunna bereda sina
barn ett liv under drägligare ekonomiska förhållanden än vad nuvarande lagstiftning
på detta område i många fall gjort möjligt.

Till utskottsutlåtandet är fogad en reservation med förslag såväl örn högre
avdragsfria taxerade belopp som också örn höjning av bidragets maximibelopp.
Tyvärr kan av formella skäl ett bifall till samtliga dessa reservationer i full
utsträckning icke komma i fråga. Storleken av reservanternas förbättringsförslag
uppgår icke till vad vi föreslagit i vår motion, men i förhoppning örn att
det skall bli möjligt att ernå åtminstone någon förbättring utöver vad Kungl.
Majit och utskottet föreslagit instämmer jag i yrkandet örn bifall till den av
herrar Hermansson och Cruse samt fru Johansson avgivna reservationen.

Herr Hoppe: Herr talman! När jag lyssnade till herr Hagårds anförande,
fick jag ett starkt intryck av att herr Hagård på det hela taget är kritiskt
inställd till hela systemet med bidragsförskott. Han hade upplevat den missräkningen,
att fattigvårdskostnaderna icke sjunkit såsom man beräknat, att
utgifterna för barnen blivit ungefär desamma som förut. Detta beror väl emellertid
bl. a. därpå, att man icke fått med de grupper av inkomsttagare, som
motionärerna tala för och som äro tvungna att nu vädja till fattigvården örn
bistånd. När herr Hagård har denna inställning, förstår jag, att han, ställer sig
ovillig till mera genomgripande förändringar i bidragsförskottslagen. För min
del skulle jag däremot vilja ifrågasätta, örn icke det riktigaste vore, att i avvaktan
på ett nytt system, som på ett bättre, mera effektivt, jag skulle ock
gärna vilja säga mera taktfull sätt än det nuvarande hjälpte ensamstående
mödrar, vi försökte göra det bästa möjliga av det nuvarande systemet för att
komma dessa mödrar till hjälp. Vill man gå denna senare väg är vad motionärerna
och reservanterna här föreslå åtminstone ett steg i rätt riktning.

Herr Hagård talade vackert örn nödvändigheten av att banden mellan mor
och barn stärkas. Det är lika riktigt som det är vackert sagt, men nu är det
nog så,, att ju flera ogifta eller frånskilda mödrar som få bidragsförskott, ju
flera sådana mödrar kupna få behålla sina barn. Vill alltså herr Hagård konsekvent
gå in för principen att så många barn som möjligt böra få växa upp
bos sina mödrar, har han anledning att stödja det förslag, som reservanterna
gått in för.

Herr Hagård nämnde vidare, att såvitt han kunde förstå dep avdragsfria inkomsten
vid tiden för denna lags antagande var på det hela taget lämpligt avvägd.
För min del måste jag säga, att jag icke hört någon annan än herr Hagård
göra ett sådant påstående. Vi alla som arbeta i barnavårdsnämnderna
gjorde nämligen mycket tidigt den reflexionen, att den avdragsfria inkomsten
satts, alldeles för lågt, och jag kan tillägga, att när systemet praktiserats ett
halvår eller såjände jag mig till socialministern och bad att få göra honom
uppmärksam på detta förhållande, varpå han skickade mig till ordföranden i
socialvårdskommittén för att för honom framlägga mina bekymmer. När nu
en gång statsmakterna gått in för denna hjälpform, som ju känns mycket
mindre påkostande att anlita än fattigvården, är för mig ett huvudintresse,
att statsmakterna göra allt som göras kan för att denna lilla grupp av tappert
kämpande svenska mödrar just genom denna hjälpform skall få den hjälp, som
de äro värda.

Lördagen den 29 maj 1943.

Nr 20.

Förslag till lag om förskottering av underhållsbidrag till barn (bidragsförskottslag).
(Forts.)

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag
anser mig pliktig yttra några ord i den föreliggande frågan.

Kungl. Majit har med denna proposition icke avsett någon reformering i
egentlig mening av bidragsförskottslagen — detta må man tycka illa om eller
icke, men det är ett faktum — utan avsikten med densamma har vänsätt, såsom
skedde vid förra riksdagen genom dyrtidstilläggen till folkpensionerna,
barntillägget, blindhetsersättningen och änkebarnslagen, anpassa° den gamla
lagen till de rådande tidsförhållandena; man ville med andra ord åstadkomma
en anpassning till den levndskostnadsökning, som utvecklingen medfört. Den
allmänna uppfattningen har ju också varit, att åtgärder^ syftande till en mera
genomgripande förändring på detta område borde vila, åtminstone tills vidare
och i avvaktan på socialvårdskommitténs förslag. Denna kommitté har ju
också som bekant fått i direkt uppdrag att söka effektivisera socialvården på
alla de områden, där denna vård ännu icke kan anses vara tillräckligt effektiv.

Herr Hagård: Herr talman! Herr Hoppe hade alldeles rätt i sin förmodan
örn min skepticism på detta område. Jag tror nämligen, att vi aldrig skola
kunna lyckas att på denna väg nå vårt syftemål att ge dessa mödrar _ den
hjälp de behöva. Icke heller kunna vi genom att höja inkomstgränsen vinna
vårt syfte, ty alltsammans är til syvende og sidst begränsat av det faktum,
som heter underhållsbidragets storlek.

Fru Johansson: Herr talman! Jag kan icke förstå herr Hagård, när han
talar om att det hela är begränsat av underhållsbidragets storlek. Inkomstgränsen
och underhållsbidragets storlek äro väl två skilda saker. Örn en människa,
som har liten inkomst, kap få bidragsförskott, är hon väl därmed bättre
hjälpt, än örn hon icke får något bidrag alls.

Jag måste vidare vända mig mot herr Hagårds påstående, att socialvardskommittén
behandlat och insett det farliga i vad vi reservanter föreslagit i
första momentet, nämligen att en mor skulle kunna erhålla det större bidraget,
pär hon har sina barn placerade på skilda håll. Detta skulle leda till, menade
herr Hagård, att en mor skulle sikta till att placera sina barn på olika håll
för att kunna få det högre bidraget, vilket i sin tur skulle resultera i att man
skilde mor och barn åt i stället för att man skulle försöka att sa mycket som
möjligt förena dem. En mor kan emellertid icke ha nytta av att placera sina
barn på skilda håll för att därigenom få högre bidrag, ty detta bidrag måste
hon ju betala till vårdhemmet. Jag kan icke förstå, att man kan vända sin argumentation
därhän, att vi därför att vi vilja att en mor skall fa detta högre
bidrag för sina barn därmed skulle sikta till att skilja mor och barn at.

Herr Hagård: Herr talman! Jag vill medge, att höjningen av inkomstgränserna
kan vara till nytta för en viss kategori hjälpbehövande, men jag håller
alltjämt fast vid att det stora flertalet, som bäst behöver hjälp, icke därigenom
får någon ökad hjälp.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen gay propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring däri, som föranleddes av bifall till den av
herr Hermansson m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Fru
Johansson begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Nr 20.

Lördagen den 29 maj 1943.

Förslag till lag örn förskottering av underhållsbidrag till barn (bidragsför skottslag).

(Forts.)

Den, som vill, att kammaren bifaller andra lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 28, röstar

Ja ;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall till den av herr Hermansson m. fl. avgivna,
vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gang uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för .japropositionen.
Herr Persson i Stockholm begärde emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 58 ja
och 49 nej, varjämte 4 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

§ 5.

Föredrogos vart efter annat andra lagutskottets utlåtanden:
nr 29, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till lag med
särskilda bestämmelser örn äganderättsutredning och sammanläggning av fastigheter
inom vissa byar i Kopparbergs län, m. m.; och

nr 30, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn krigsansvarighet
för liv- och invaliditetsförsäkring.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 6.

Förslag till Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts
lag örn änd- proposition med förslag till lag örn ändring i vissa delar av stadsplanelagen
ring i vissa (jen 29 maj 1931 (nr 142) m. m.
delar av stads planelagen.

_ Genom en den 12 mars 1943 dagtecknad proposition, nr 153, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Majit
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
dels föreslagit riksdagen att antaga ett vid propositionen fogat förslag
till lag örn ändring i vissa delar av stadsplanelagen den 29 maj 1931 (nr 142),
dels ock anhållit om riksdagens yttrande över ett propositionen likaledes bilagt
förslag till kungörelse örn ändring i vissa delar av byggnadsstadgan den 20
november 1931 (nr 364).

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen, med förklarande, att riksdagen funnit vissa ändringar böra
vidtagas i det genom propositionen framlagda förslaget till lag örn ändring i
vissa delar av stadsplanelagen, måtte för sin del antaga av utskottet framlagt
förslag till lag örn ändring i vissa delar av stadsplanelagen den 29 maj 1931
(nr 142);

Lördagen den 29 maj 1943.

Nr 20.

Förslag till lag om ändring i vissa delar av stadsplanelagen. (Forts.)
november 1931 (nr 364) göra andra uttalanden än utskottet i förevarande utlåtande
upptagit.

Reservation utan angivet yrkande hade avgivits av herrar Sten och Andersson
i Eskilstuna.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Andersson i Eskilstuna: Herr talman! Det förslag till ändringar i gällande
stadsplanelag och byggnadsstadga, som Kungl. Maj:t föreslagit i sin här
föreliggande proposition till riksdagen, har ju till syftemål att förenkla den
procedur, som är förknippad med behandlingen av stadsplaneärenden och tomtindelningsärenden.
Framför allt har det ju gällt att förkorta den tid, som åtgår
för den rent formella behandlingen. Kammarens ledamöter ha säkert kännedom
örn, att sådana här frågor — även de av mindre betydelse — måste
passera en rad av instanser innan de bli avgjorda. Detta tar ju en rundlig tid.
Av en undersökning, som stadsplaneutredningen gjorde 1941, framgår, att det
tar icke mindre än i medeltal 6 månader från den dag byggnadsnämnden fattat
sitt beslut till den dag Kungl. Maj:t avgör frågan. Då äro ändå icke de fall
medräknade, som tagit exceptionellt lång tid. Det är icke något undantag precis
att det tar ända till flera år för ett sådant ärende att passera alla instanserna.

Det är klart att denna långsamhet vid behandlingen verkar hindrande på
uppförandet av fastigheter. Särskilt på byggnadsföretagarhåll har vådan av
denna långsamhet framhållits, och en av vårt lands största företagare i detta
avseende, nämligen H.S.B., har i skrivelse till regeringen framhållit, att vissa
föreskrifter i lagstiftningen angående stadsplanering, tomtindelning, tomtmätning
m. m. samt denna lagstiftnings tillämpning haft ett hämmande, hindrande
och stundom förlamande inflytande på byggnadsindustrien. Alldeles särskilt
under nuvarande förhållanden, då många kommuner kämpa mot bostadsbrist,
för att icke säga bostadsnöd, är det ju synnerligen önskvärt, att denna tid kunde
väsentligt förkortas. Det är också av en annan anledning önskvärt att så
kan ske. Denna långsamhet verkar nämligen återhållande på kommunernas vilja
att företa lämpliga stadsplaneändringar. Numera fastställes ju en stadsplan
icke för någon längre tid, emedan det är lämpligt att den kan revideras allt
eftersom utvecklingen går framåt på området. Det var därför med tillfredsställelse
man kunde mottaga Kungl. Maj:ts proposition, i vilken föreslagits en
rad av åtgärder, som skulle kunna medföra en ganska stor begränsning av den
tid, som denna formella behandling tar. Kungl. Maj:t har sålunda föreslagit
inskränkning i besvärsrätten ävensom vissa genvägar vid behandlingen av frågorna.

Utskottet har också i stort sett tillstyrkt Kungl. Maj:ts proposition, men det
är i ett avseende som utskottsmajoriteten icke har kunnat följa Kungl. Maj :t,
och det är i en ganska väsentlig punkt. Det gäller 3 § i stadsplanelagen, där
regeringen föreslagit, att stadsfullmäktige i vissa smärre ärenden skulle kunna
delegera sin beslutanderätt till byggnadsnämnden. Detta skulle förkorta tiden
ganska avsevärt, nämligen med en månad ä sex veckor. Enligt stadsplaneutredningen
förflyter det i medeltal en tid av en månad och tolv dagar mellan
bygnadsnämndens beslut och stadsfullmäktiges beslut. Skulle man kunna få
bort även denna tidsutdräkt vid vissa smärre ärendens avgörande skulle det ju
påskynda behandlingen ganska väsentligt. Detta har emellertid utskottsmajoriteten
icke kunnat vara med örn. Den har anfört, att det skulle vara ett ingrepp
i den kommunala självstyrelsen, örn stadsfullmäktige skulle få denna rätt att
delegera beslutanderätten i vissa ärenden till byggnadsnämnden.

Nr 20.

Lördagen den 29 maj 1943.

Förslag till lag orri ändring i vissa delar av stadsplanen en. (Forts.)

Jag Ilar svårt att förstå detta utskottsmajoritetens resonemang. Det är väl
knappast möjligt, att det skulle innebära något ingrepp i den kommunala
självstyrelsen, örn stadsfullmäktige i vissa ärenden på detta sätt skulle kunna
delegera beslutanderätten, ty byggnadsnämnden är ju även den ett kommunalt
organ. Det är väl tvärtom så, att det vore ett större ingrepp i den kommunala
självstyrelsen, örn man förbjuder stadsfullmäktige att förfara på det sättet.
Jag skulle möjligen kunna förstå resonemanget om det gällde ett obligatoriskt
överflyttande av dessa ärenden till byggnadnämnden, men så är ju inte fallet,
utan det överlämnas åt stadsfullmäktige själva att avgöra, örn de finna det
lämpligt att göra en sådan överflyttning. Och detta skulle ju inte få ske i ärenden
av större vikt utan endast i sådana, »som ej avse stadsplanens grunddrag
och ej heller eljest innefatta väsentlig avvikelse från vad som förut varit gällande».
Det kan knappast vara någon fara uti att bevilja den kommunala instansen
denna rätt.

Utskottet har också sagt en annan sak, som vi reservanter inte kunnat vara
med örn, nämligen att »det avgörande inflytandet å nämndens beslut torde
emellertid vanligen tillkomma den av magistraten utsedde ledamoten». Detta
är ju ett klart underbetyg åt de kommunalvalda ledamöterna i byggnadsnämnden.
Jag har svårt att förstå anledningen till att utskottet velat utfärda ett
sådant underbetyg; vi reservanter ha i varje fall inte kunnat vara med örn detta.
Jag tror, att man skulle vinna ganska mycket med att följa Kungl. Maj:ts
förslag i detta avseende, då man därigenom med inte mindre än en månad
skulle förkorta denna behandlingstid, och detta är en mycket väsentlig tidrymd
då det gäller att få i gång ett byggnadsföretag.

Jag vill, herr talman, med det anförda yrka,

A. att riksdagen måtte bifalla det genom Kungl. Maj:ts proposition framlagda
förslaget till lag örn ändring i vissa delar av stadsplanelagen den 29
maj 1931 (nr 142); samt

B. att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anmäla, att riksdagen
ej funnit skäl att i anslutning till det vid ifrågavarande proposition fogade
förslaget till kungörelse örn ändring i vissa delar av byggnadsstadgan den 20
november 1931 (nr 364) göra andra uttalanden än utskottet i sitt utlåtande
upptagit, dock med uteslutande av de uttalanden, som utskottet gjort under
5 a, 21 och 123 §§.

Herr Törnkvist instämde häruti.

Fröken Hesselgren: Herr talman! Utskottet har till fullo insett betydelsen
av att försöka förkorta den långdragna behandlingen av stadsplaneärendena,
och av denna anledning har utskottet också godtagit en paragraf i förslaget,
som man på sina håll n,og känt sig ganska tveksam örn, nämligen § 75. Lagrådet
har uttalat sin tvekan angående denna paragraf, men utskottet har funnit,
att just på den punkten gör man, exempelvis beträffande klagorätten, en
verklig tidsvinst genom vad som föreslagits. Därför har utskottet godtagit
paragrafen i fråga men inte ansett sig kunna, som av den föregående ärade
talaren också har omnämnts, godta den förändring, som är föreslagen i § 3.

Det har förekommit mycket diskussion om denna paragraf, och utskottet har
också haft tillfälle att resonera med olika kommunalmän, som ganska bestämt
avrått från den föreslagna åtgärden. Detsamma har skett i en hel rad av de
yttranden, som ha bilagts Kungl. Maj :ts proposition, och det finnes också en
reservation i sakkunnigas förslag som tar bestämt avstånd från denna överflyttning.

Själv är jag inte alls expert på detta område, och det är därför synnerligen

Lördagen den 29 maj 1943. Nr 20. 15

Förslag till lag om ändring i vissa delar av stadsplanelagen. (Forts.)
svårt för mig att tala i frågan. Jag har dock varit med örn dess behandling
i utskottet och varit i tillfälle att lyssna ganska noggrant på vad som sagts,
och det förefaller mig, som örn utredningsmännen och sedermera Kungl. Maj:t
själv skulle ha varit rätt så osäkra på denna sak. Man har gjort en rad inskränkningar
i rätten att överflytta ärendena från stadsfullmäktige, det skall
endast gälla »ändring av stadsplan som ej avser planens grunddrag», det skall
inte heller vara någon »väsentlig avvikelse», o. s. v. Trots att man gör så
många undantag förklarar man dessutom, att stadsfullmäktige ju i alla fall
själva kunna taga undan vilka ärenden de vilja. När man sedan ser efter hur
denna paragraf behandlas i byggnadsstadgan finner man där det ena undantaget
efter det andra. Det är inte mindre än tio undantag som tillhöra den
grupp av ärenden, som stadsfullmäktige alltjämt skola behandla.

När nian inte har personlig erfarenhet av sådant arbete måste man starkt
påverkas av att här framlägges ett förslag, som är omgärdat med så många
försiktighetsmått. Det ligger väl då nära till hands att tänka sig, att man är
rätt osäker på verkan av det förslag som man lägger fram. En av orsakerna
till att utskottet här tyckt sig vara på den säkra sidan genom att taga avstånd
från förslaget är den, att lagen ju är provisorisk. Man har funnit, att
det kanske är klokare att pröva i vad mån man kan uppnå en tidsvinst genom
att använda sig av föreskrifterna i 75 § och vila på den andra saken tills man
har vunnit mer erfarenhet.

Jag tror därför, herr talman, att utskottet här handlat klokt och försiktigt,
när det föreslagit uteslutandet av denna paragraf. Detta kommer att medföra
vissa smärre ändringar, närmast av formell art, av andra paragrafer, men frånsett
dessa av utskottet föreslagna ändringar har utskottet helt godtagit Kungl.
Maj:ts förslag. Frågan har redan behandlats i första kammaren, och jag påminner
örn att första kammaren för sin del tagit utskottets förslag. Jag ber
därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Herr talman! Denna
proposition har ju icke framlagts på socialdepartementet, som på intet sätt är
formellt inblandat i stadsplanefrågor. De reella besluten äro fattade på kommunikationsdepartementet,
och lagen är framlagd av justitieministern. Nu är
emellertid fungerande justitieministern inte i tillfälle närvara vid behandlingen
av denna fråga här i andra kammaren, och därför har jag tillåtit mig
att begära ordet för att i allra största korthet belysa saken ur de synpunkter,
som man efter min uppfattning kan anlägga på ärendet.

Jag måste erkänna, att när jag hörde fröken Hesselgren blev jag rätt överraskad
över argumenteringens uppläggning. Hon betygade i sitt anförande,
att Kungl. Maj :t varit ytterst försiktig i formuleringen av paragraferna. Det
var undantag, det var bara småsaker som skulle kunna delegeras till byggnadsnämnden.
Om dessutom någon stad inte ville delegera något ärende till
byggnadsnämnden hade stadsfullmäktige bara att fatta det beslutet, att fullmäktige
förbehöllo sig själva avgörandet av alla stadsplancärenden. Trots denna
utsökta försiktighet finner fröken Hesselgren det vara nödvändigt att riksdagen,
i varje fall örn utskottet skulle segra, driver försiktigheten ännu längre,
nämligen genom att helt enkelt införa ett förbud för stadsfullmäktige att
överlämna stadsplancärenden till byggnadsnämnden.

Det kan hända att jag ser alltför litet komplicerat på denna sak, men jag
har verkligen tyckt, att utskottets vägran var mycket överraskande. Ty vad
betyder det att man går emot denna paragraf? Jo, eftersom oppositionen i så
hög grad har kommit ifrån representanter för kommunala församligar är det
uppenbart, att man i många orter kommer att förbehålla stadsfullmäktige be -

Nr 20.

Lördagen den 29 maj 1943.

Förslag till lag om ändring i vissa delar av stadsplanelagen. (Forts.)
slutanderätten uti dessa ärenden. Inom utskottet är man tydligen inte riktigt
säker på att det blir så i alla orter, och därför anser man det vara nödvändigt,
a+t man redan genom lagen förhindrar, att någon, enda stad, som kanske skulle
tycka ■— det vet ju ingen något örn än så länge —- att detta vore en praktisk
utväg, får möjlighet att för tidsvinstens skull släppa en del småärenden över
till byggnadsnämnden. Jag kan inte tro, att man har ansett detta förslag sä
farligt ur den synpunkten, att örn man nu slapp en del småärenden skulle alla
städer i landet låta sådana ärenden gå till byggnadsnämnden, utan det måste
ju vara risken för att det kanske finns en eller annan stad, som skulle vilja
överlämna dessa ärenden till byggnadsnämnden, som gjort att utskottet intagit
denna hållning.

Jag vill visst inte säga, att detta är mycket att strida om, ty någon mycket
stor betydelse har saken inte. Det ingår i förslagets allmänna syfte att skapa
tidsvinster vid behandlingen av stadsplaneärenden, och det är bara ett led i
stadgande^, som skulle gagna detta syfte, som striden nu står örn. Men jag
kan inte hjälpa, att jag har ett intryck av att utskottet visat rent ut sagt en
skuggrädsla, som knappast kan vara befogad, då det har tyckt sig i förslaget
härutinnan bland annat se ett attentat mot den kommunala självstyrelsen. Det
är ju inte bara det att det gäller ett kommunalt organ, byggnadsnämnden, utan
det är också så, att det faktiska avgörandet alltjämt ligger hos stadsfullmäktige,
och det gör att det väl ändå är ganska orimligt att påstå, att den lokala
självstyrelsen blir angripen.

Herr talman! Det är vad jag har att anföra i denna sak, åtminstone för
ögonblicket, och jag kan inte hjälpa, att jag tycker det skulle vara klokast att
här följa Kungl. Maj:!

Herr Fast: Herr talman! Jag kan ge socialministern rätt i att denna fråga
inte har alltför stor betydelse, men jag tror å andra sidan, att man inte skall
förbise dess rent principiella betydelse. Det är alltid betänkligt när man
överför beslutanderätten på det sätt som här föreslås från en representativ
församling till ett underordnat organ, och jag tror inte man skall göra det utan
att tvingande skäl därtill föreligga.

Ser man efter vilka dessa tvingande omständigheter kunna vara måste jag
med den erfarenhet jag har säga mig, att de äro rätt tvivelaktiga. Jag har
nämligen den uppfattningen, att förseningen av behandlingen av stadsplaneärenden
icke föranletts av respektive stadsfullmäktigeinstitutioner, utan felet
har legat på helt annat håll. En del av dessa fel avhjälpes nu genom det förslag
som här föreligger, när man gått på bifall till Kungl. Maj :ts här föreslagna
åtgärder, men i en del fall kvarstå de alltjämt. Jag tror att man får
angripa problemet från andra utgångspunkter än enbart i fråga örn överförandet
av beslutanderätten från stadsfullmäktige till byggnadsnämnden.

Man skall inte utan vidare och okritiskt säga, att byggnadsnämnden ju är
kommunens eget organ med ledamöter valda av stadsfullmäktige. Riksdagsledamöterna
känna också till att byggnadsnämnden har ledamöter, som utses
av andra organ än stadsfullmäktige och att valen ej förrättas proportionellt.
Detta gör, att det där uttalandet är en sanning med mycket stor modifikation,
vilket jag tror att vi ha erfarenheter av ute i städerna. Vidare vill jag säga,
att när det gäller bostadsbebyggelsen, som ju förslaget avser att främja, så
ha stadsfullmäktige därvidlag visat betydligt större intresse än byggnadsnämnderna.
Vidare ha de organ som närmast sortera under stadsfullmäktige,
nämligen drätselkammaren och den avdelning därav som har hand örn bostadsbebyggelsen,
säkerligen haft sina kontroverser med respektive byggnadsnämnder,
helt enkelt på grund av att ärendena förhalats i denna instans.

Lördagen den 29 maj 1943.

Nr 20.

Förslag till lag örn ändring i vissa delar av stadsplanen en. (Forts.)

Jag är inte säker på att resultatet av förslaget vid alla tillfällen kommer
att medföra en tidsbesparing. Det kan också mycket väl tänkas något fall, då
byggnadsnämnden ■— genom att stadsfullmäktige kanske i ett svagt ögonblick
lia avhänt sig denna beslutanderätt — inte får samma påstötning från stadsfullmäktige
just när det gäller byggnadsfrågor, som hittills många gånger
förekommit. Nu har det dock varit på det sättet, att örn man tycker att det
dröjer alltför länge med regleringen av vissa tomtförhållanden, så interpellerar
man i stadsfullmäktige. Det kommer inte att bli på långt när samma
möjligheter sedan man avhänt sig beslutanderätten.

Vidare vill jag säga, att det är svårt att dra gränslinjen mellan vad som
kan kallas för betydelsefulla och mindre betydelsefulla frågor. Det kan ibland
hända, det har jag erfarenhet av, att en fråga, som kan, anses- vara mindre
betydelsefull vid det tillfälle då den avgjordes, sedan har rullat upp en större
fråga av principiell innebörd och kanske fastlåst utvecklingen i större frågor,
där man således åberopat de tidigare vidtagna åtgärderna som prejudikat. Det
förhåller sig på denna punkt så som fröken Hesselgren har nämnt, att Kungl.
Maj :t har varit synnerligen försiktig och omgärdat dessa bestämmelser med
en rad undantag, säkerligen också av det skälet att man vid utredningen
funnit, att de måste omgärdas med vissa stadganden.

Jag tror därför att denna fråga, även örn jag medger, att den inte är av
någon avgörande betydelse, dock har principiell innebörd, och att tillräckligt
starka skäl icke förebragts för att man skall avhända stadsfullmäktige beslutanderätten
på sätt som här föreslås. Visserligen skulle stadsfullmäktige
kunna besluta att behålla alla ärenden, men man vet nog hur det i verkligheten
blir, d. v. s. att det nästan betraktas som ett misstroendevotum mot
byggnadsnämnden örn man inte gör ett sådant generellt medgivande, som man
kanske ingalunda är övertygad om skulle gagna bostadsbebyggelsen.

Sedan kommer till detta ett annat skäl, och det vill jag bara säga ett par
ord örn. Det är frågans läge sådant det nu är. Örn andra kammaren skulle
fatta ett annat beslut och på denna punkt bifalla Kungl. Maj:ts förslag,
kastas ju frågan ut i det ovissa. En sammanjämkning är otänkbar, såvitt jag
förstår, och då skulle resultatet bli, att den ena kammaren skulle uppmanas
att frånträda sitt beslut och biträda den andra kammarens. Jag tycker att
läget åtminstone i dag inte är speciellt ägnat att skapa fram den förutsättningen.
Örn man vill taga vara på de värdefulla åtgärder, som här av Kungl.
Maj:ts föreslagits och som äro av utskottet tillstyrkta, tror jag man gagnar
saken bäst genom att bifalla utskottets förslag; och jag hemställer örn bifall
till detsamma.

I detta anförande instämde herr Olsson i Mellerud.

Herr Andersson i Eskilstuna: Herr talman! Herr East uppehöll sig ganska
utförligt vid det intresse, som visats ifrån stadsfullmäktige för bostadsbyggande.
Det föreföll av herr Fästs resonemang, som örn detta medgivande till stadsfullmäktige
att delegera vissa småärenden till byggnadsnämnden skulle förta
lusten hos stadsfullmäktige för bostadsbyggande. Jag har ganska svårt att
förstå detta. I det här fallet gäller det en rent formell behandling av dessa
stadsplaneärenden, som ju inte lia annat sammanhang med bostadsbyggandet
än att de kunna försinka tillståndet att uppföra en bostadsbyggnad.

Herr Fast nämnde också, att han ansåg den tid som det kunde gälla inte
vara av någon större betydelse, dag får då erinra örn den undersökning, som
stadsplaneutredningen företagit i detta avseende och som jag omnämnde i mitt
första anförande. Den visar, att tiden mellan byggnadsnämndens beslut och

Andra kammarens protokoll 19^S. Nr SO. 2

Nr 20.

Lördagen den 29 maj 1943.

Förslag till lag om ändring i vissa delar av stadsplanelagen. (Forts.)
förslagets antagande av stadsfullmäktige utgjorde i medeltal 1 månad och 12
dagar år 1911. Jag kan inte anse att en tid av sex veckor i detta sammanhang
inte är någon avsevärd tid. Då det gäller en behandlingstid av sex månader
är det mer än en femtedel av tiden.

Utskottets ärade vice ordförande framhöll i sitt anförande, att det var en rad
av myndigheter som hade avstyrkt detta. Jag tror, att utskottets vice ordförande
i detta fall gjort sig skyldig till en förväxling. Det är riktigt, att det
förslag, som framlagts av stadsplaneutredningen, har avstyrkts av en del
myndigheter, men det gäller inte Kungl. Maj:ts förslag, ty det skiljer sig
från stadsplaneutredningens ganska väsentligt. Enligt stadsplaneutredningen
skulle stadsfullmäktige få rätt att delegera alla ärenden, även antagande av
en stadsplan^ och detta finner jag också vara ganska betänkligt, men när det
gäller dessa mindre jämkningar anser jag, att det inte kan föreligga någon
som helst olägenhet, utan tvärtom kommer det för åtminstone de större städerna
att vara mycket lämpligt.

Herr Fast: Herr talman! Jag hoppas, att jag inte uttryckt mig så illa, att
det verkat som om jag skulle ha velat påstå, att stadsfullmäktiges intresse för
bostadsbyggande skulle bli mindre genom den här föreslagna åtgärden. Jag
bär i^varje fall inte menat det. Vad jag har menat är, att stadsfullmäktige ha
ett _ så starkt intresse, åtminstone i många städer, för bostadsbyggandet att
de inte i onödan försena avgöranden av sådana här ärenden. Är det ett ärende,
som har sammanhang med bostadsbyggande, och ärendet ligger klart från centrala
myndigheter i övrigt, så veta vi ju alltför väl hur snabbt man kan åstadkomma
ett extra stadsfullmäktigesammanträde, och då gör man det också, och
då blir det ingen försening. Saknar emellertid ärendet betydelse ur dessa synpunkter.
så att det inte spelar någon roll, örn det ligger till nästa ordinarie
sammanträde^ anordnar man naturligtvis inget extra sammanträde. Så enkelt
är det med den saken.

Vad jag velat framhålla är, att möjligheterna att påskynda behandlingen i
byggnadsnämnden, där detta väl behövs, bli mindre.

Herr Hermansson: Herr talman! Jag får bekänna, att det inte för mig är
någon hjärtesak att försöka åstadkomma ett beslut i den ena eller andra riktningen
beträffande den här frågan. Jag tror uppriktigt sagt inte, att det är så
förfärligt stora värden som stå på spel, och örn utskottets förslag skulle ha
gått i en annan riktning, d. v. s. örn utskottets majoritet hade velat godkänna
Kungl. Majrts förslag oförändrat så skulle jag inte heller då ha reserverat mig.

Emellertid tillhör jag nu utskottsmajoriteten, och det betyder, att jag också
står för utskottets förslag i alla avseenden. Jag vill då påpeka, att vad som
gjort utskottet tveksamt i det här fallet, nämligen i fråga örn att överlåta
denna rätt på byggnadsnämnden, var just byggnadsnämndernas sammansättning.
Sammansättningen är väl i olika städer något olika. I en del fall äro
kanske förhållandena sådana att det inte skulle vara riktigt att låta byggnadsnämnden
utan vidare behandla ärendena, men i andra städer äro förhållandena
annorlunda, och där finns inte något skäl för denna tveksamhet.

Herr Fast har nyss påpekat, att den tidsvinst, som skulle uppstå genom den
av Kungl. Majit föreslagna åtgärden på denna punkt, skulle bli synnerligen
obetydlig. Stadsfullmäktige ha ju i regel sammanträde varje månad under den
största delen av året. Det är ju endast under sommarmånaderna som stadsfullmäktige
inte ha sammanträde under ett pär på varandra följande månader.
Men örn ett viktigt och kanske även mindre viktigt stadsplaneärende skulle upp -

Lördagen den 29 maj 1943.

Nr 20.

Förslag till lag om ändring i vissa delar av stadsplanelagen. (Forts.)
komma, så är det ju inget hinder att hålla ett extra sammanträde, och tidsfristen
behöver ju därför inte bli så särdeles stor.

En annan sak, som herr Fast också påpekat, är att det inte är möjligt att
åstadkomma någon sammanjämkning emellan de olika ståndpunkterna, och när
nu första kammaren redan har beslutat i enlighet med utskottets förslag, så
skulle man ju råka i en mindre behaglig situation, örn andra kammaren skulle
gå på en annan linje. Även detta bör ju betraktas såsom ett skäl för att också
andra kammaren skall biträda utskottets förslag. Jag ber därför också att få
yrka bifall till detsamma.

Herr Törnkvist: Herr talman! Då nu första kammaren har fattat beslut i
frågan kanske det är utan varje mening, vilken ståndpunkt denna kammare
intar, örn man inte skall följa första kammarens beslut, men nog förefaller det
mig egendomligt, att utskottsmajoriteten har intagit en så extrem ståndpunkt,
som har skett i detta fall. Utskottet har ju självt konstaterat, att Kungl. Maj :ts
förslag inte innebär någon begränsning av den kommunala självstyrelsen. När
detta var konstaterat, så vill det förefalla, som örn utskottet bort draga den
konsekvensen av detta och säga, att alldenstund Kungl. Maj :ts förslag i ofantligt
många fall kan vara ägnat att underlätta fullmäktiges arbete, så skulle
Kungl. Maj :ts förslag rimligen tillstyrkas. Det är den enda konsekvensen, såvitt
jag kan se, av konstaterandet att Kungl. Maj :t här inte velat angripa den
kommunala självstyrelsen.

Det är utan tvivel på det sättet, att den nuvarande ordningen med att fullmäktige
skola behandla varje liten detalj, som observeras vid genomförandet
av en stadsplan — man upptäcker i det särskilda fallet, att man behöver göra
en modifikation här och där, och då måste man gå till stadsfullmäktige -—-medför att det blir arbete för alla de organ, som inom den kommunala förvaltningen
lagligen skola syssla med detta. Det är alldeles uppenbart, att örn fullmäktige
få rätten att överlämna åt byggnadsnämnden vissa uppgifter på detta
arbetsområde, så ha därmed fullmäktige också förpliktat sig att övervaka
verksamheten, så att de farhågor, som t. ex. herr Fast här framhöll, kunna
anses sakna fog. Särskilt under tider då man pressas att tillgodose byggnadsbehovet
— det kan jag vittna om ifrån min stad, som kanske har varit hårdare
pressad i detta avseende de senare åren än någon annan — har det varit
en olägenhet att vi varit så bundna i fråga örn den formella handläggningen
av stadsplane- och byggnadsärenden i sådana fall som detta. Sålunda, i städer
med en viss befolkningsnivå, och varför inte i de flesta stadssamhällen, är
det otvivelaktigt så, att ärendenas handläggning skulle befordras av ett godkännande
av Kungl. Maj :ts förslag, och myndigheterna utanför byggnadsnämnden
skulle slippa en hel del arbete och bekymmer, som de nu ha.

Jag vill emellertid uttala min, jag vill inte säga ledsnad — uttrycket är
kanske inte riktigt — men det skulle kanske varit önskvärt, örn en annan formulering
hade valts i fråga örn Kungl. Maj:ts förslag till paragrafer, örn man
i stället för att beteckna byggnadsnämnden såsom det primära och första organet
hade vänt på saken och ansett, att det är fullmäktige, som är detta organ,
och sagt »där stadsfullmäktige besluta» i stället för att säga: »Byggnadsnämnden
har att, där ej stadsfullmäktige förbehållit sig avgörandet» o. s. v. Det är
en bakvänd formulering. Jag vet inte, om det är modern juridik, som bär har
excellerat, men den gör på mig ett icke tillfredsställande intryck. I och för
sig kunna ju fullmäktige lika väl, trots denna krångliga omgång, givetvis antingen
per år eller tills vidare fatta bindande beslut för byggnadsnämnden,
men man måste då detaljvis ange, vilka ärenden fullmäktige behålla för sig
själva,

Nr 20.

Lördagen den 29 maj 1943.

Förslag till lag om ändring i vissa delar av stadsplanelagen. (Forts.)

Herr talman! Jag kan för min del inte se annat än att Kungl. Majits förslag
såsom ett initiativ är fördelaktigt, i varje fall i fråga örn städer med låt mig
säga 20,000 invånare ock däröver, och trots att första kammaren har tagit utskottets
förslag vill jag demonstrera på det sättet att jag instämmer i herr
Anderssons i Eskilstuna yrkande.

Fröken Hesselgren: Herr talman! Det har sagts, att det sätt, varpå Kungl.
Majit föreslår att dessa ärenden skola handläggas, medför stor osäkerhet, huruvida
de skola avgöras av stadsfullmäktige eller av byggnadsnämnden.

Man har också framhållit, att ett ärende, som från början kunde tyckas
vara ett helt litet ärende, så småningom visar sig vara ett ärende, som stadsfullmäktige
i alla fall borde behandla. Det har gjort, att man inom utskottet
har kommit till det resultatet, att det är bättre att fortsätta på det sätt som
man hittills har gjort och i stället undersöka, vilka andra vägar som finnas
för att åstadkomma en snabbare behandling. Även i betänkandet har påvisats
att detta icke är den enda vägen att förkorta proceduren. Det finns möjligheter
att rationalisera själva behandlingen i byggnadsnämnderna och i andra
institutioner. Och vidare är den verkliga vinsten den som man får genom
bestämmelserna i § 75.

När det är så pass mycket tvivel uttalat örn sättet att använda sig av Kungl.
Maj :ts förslag, så förefaller det mig, som örn utskottet hade rätt när det resonerar
som så, att då är det bättre att vänta tills den verkliga behandlingen
av denna lag kommer. Detta är i alla fall ett provisorium, och därför, herr talman,
vidhåller jag mitt yrkande.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag
förstår, att man kan känna tvekan, men jag vill fästa uppmärksamheten på att
fullt så farligt som fröken Hesselgren tror kan det knappast vara. Det står
nämligen på följande sätt: »dock må ändring, som ej avser planens grunddrag
och ej heller eljest innefattar väsentlig avvikelse från vad som förut varit gällande,
enligt de närmare föreskrifter, som meddelas av Konungen, antagas av
byggnadsnämnden.» Det vill med andra ord säga, att Konungen kan utfärda
vissa tillämpningsföreskrifter i denna fråga. Om då stadsfullmäktige finna,
att vad Konungen sagt att byggnadsnämnden lämpligen bör kunna handlägga
vilja stadsfullmäktige inte avstå ifrån, så förbehålla sig stadsfullmäktige bara
rätten att få avgöra hela samlingen ärenden eller den del av de ärenden, som
enligt Konungens mening borde kunna gå till byggnadsnämnden, som stadsfullmäktige
anse sig själva böra behandla.

1 Jag kan inte tro, att detta är så farligt, överhuvud taget får jag säga, att
här finns en skräck, som knappast kan vara motiverad. Med hänsyn till vad
utskottet skrivit har jag gjort den reflexionen, att byggnadsnämnder inte äro
populära, åtminstone inte i många orter i vårt land, vilket förhållande för övrigt
inte är mig obekant. Jag kan inte hjälpa att jag misstänker, att det
egentligen är detta som i ganska hög grad ligger bakom utskottets förslag.
Men att det i sak skulle kunna vara något farligt, som Kungl. Maj :t bär föreslår,
ha ni i varje fall inte lyckats övertyga mig örn.

Fröken Hesselgren: Herr talman! Jag skulle bara vilja påpeka, att det är
Kungl. Majit som skall bestämma och ge regler för saken. Vi ha här ett
exempel på hur Kungl. Maj :t kommer att bestämma, nämligen § 5 a. Det tyder
ju på att det är ganska svårt att dra gränserna, när 10 olika undantag här äro
framdragna.

Lördagen den 29 maj 1943.

Nr 20.

Förslag till lag om ändring i vissa delar av stadsplanelagen. (Forts.)

Herr Törnkvist: Herr talman! Jag vill endast säga beträffande statsrådets
uttalande angående byggnadsnämnderna, att deras impopularitet kanske
mycket sammanhänger med den omständigheten, att de äro alltför mycket
främlingar i den kommunala representationen. Det är skäl till att i den mån
som det kommunala ansvaret i den kommunala representationen stegras och
utvecklas, man uppbygger och förankrar i denna representation större förtroende
även beträffande dessa frågor. Det är nästan farligt att i våra dagar i vissa
samhällen vara medlem av byggnadsnämnden. Men dessa nämnder skola icke,
såsom lagstiftningen hittills gått ut på, fjärmas från den övriga kommunala
representationen utan intimare fogas ihop med denna.

överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall till det av herr
Andersson i Eskilstuna under överläggningen framställda yrkandet; och förklarade
herr talmannen sig anse svaren, hava utfallit med övervägande ja för
den förra propositionen. Herr Andersson i Eskilstuna begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller andra lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 31, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit det av herr Andersson i Eskilstuna under
överläggningen framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets hemställan.

Herr andre vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

§ 7.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 27, i anledning av väckt motion
angående lättande av ensamstående mindre inkomsttagares skattebörda.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

Herr Kilbom: Herr talman! Jag har fogat en blank reservation vid utskottets
betänkande, och jag har därmed velat understryka, att det är angeläget, att
Kungl. Majit nu verkligen ägnar uppmärksamhet åt de av motionärerna
framförda önskemålen. Utskottet skriver, att det »förutsätter», att så skall
bli fallet. Detta är, tycker jag, att ställa sig vid sidan av det hela. Då
utskottet emellertid i föregående sats uttalar, att i vissa fall fog kan förefinnas
för skattelättnad, kan det kanske sägas, att utskottet ändå uttalat en
mening. Jag hoppas som sagt, att Kungl. Maj:t, verkligen observerar de av
motionärerna framförda synpunkterna.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Utskottet framhåller, att det anser ifrågavarande
problem aktuellt, men därmed har icke utskottet velat uttala, att

Motion angående
lättande
av ensamstående
mindre
inkomsttagares
skattebörda.

Nr 20.

Lördagen den 29 maj 1943.

Motion angående
beredande
av möjlighet
för jordbruksarbetare

att erhålla lån
till övertagande
av jordbruk
på arrende.

Motion angående lättande av mindre inkomsttagares skattebörda. (Forts.)
det är berett att utan den undersökning, som kan ske i samband med utredning
av de problem, som redan äro föremål för Kungl. Maj:ts prövning, taga slutlig
ställning till saken. Jag vill i detta sammanhang fästa uppmärksamheten på
att det finns ett annat de ensamståendes skatteproblem, som också bör prövas.
Det gäller de ensamstående, som försörja en far eller en mor eller en anförvant
och icke kunna få något avdrag härför vid taxeringen.

Utskottet har utgått ifrån att när nu hela kommunalskattelagstiftningsfrågan
liksom frågan örn familjebeskattningen ligger hos Kungl. Majit för utredning,
det icke är nödvändigt att skriva till Kungl. Majit i dessa ting. Utskottet
förutsätter nämligen, att finansdepartementet har intresse av att taga
del av utskottets betänkande.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 8.

Föredrogos vart efter annat:

bevillningsutskottets betänkande, nr 30, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning om särskilt undantag från skyldighet att
utgiva lagfartsstämpel och skatt för gåva efter vissa lantmäteriförrättningar
inom Kopparbergs län; samt

_ bankoutskottets utlåtande, nr 55, i anledning av framställning från fullmäktige
i riksbanken rörande tillämpningen av bankoreglementet.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda betänkande och utlåtande hemställt.

§ 9.

Föredrogs och lades till handlingarna bankoutskottets memorial nr 56, med
föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande utskottets utlåtande
nr 48 i anledning av väckt motion angående viss ändring av sparbankslagen.

§ 10.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 42, i anledning av väckt motion
angående beredande av möjlighet för jordbruksarbetare att erhålla lån till övertagande
av jordbruk på arrende.

I en inom andra kammaren väckt, till jordbruksutskottet hänvisad motion,
nr 213, av herr Hansson i Skediga hade hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Majit måtte begära skyndsam utredning örn att möjligheter öppnades
för unga driftiga jordbruksarbetare att på billiga villkor erhålla lån till
övertagande av jordbruk på arrende.

Utskottet hemställde, att motionen II: 213 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation utan angivet yrkande hade avgivits av herr Pettersson i Rosta.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid anförde:

Herr Pettersson i Rosta: Herr talman! Då jag avgivit en blank reservation
i detta ärende, ber jag att med några ord få motivera min ståndpunkt.

Det är ju så, att då jordbrukarna bli gamla, orka de icke sköta sina jordbruk
utan måste sälja dem eller arrendera ut dem. Sälja vilja de många gånger icke,
men de ha kanske inga egna barn att arrendera ut jordbruken till, eller också

Lördagen den 29 maj 1943.

Nr 20.

Motion angående beredande av möjlighet för jordbruksarbetare att erhålla
lån till övertagande av jordbruk på arrende. (Forts.)
äro barnen utflugna ur boet och ha skaffat sig andra yrken. Det kan då vara
ett lämpligt tillfälle för lantarbetare att få arrendera. Ofta äro dessa familjeförsörjare.
De kunna då få ha sina barn hemma och fostra dem vid jordbruket
i stället för att låta dem lämna hemmet. Men lantarbetarna sakna oftast medel
för att kunna övertaga jordbruken.

Med motionen avses nu, att man skulle undersöka möjligheten av en anordning,
som skulle underlätta för lantarbetarna att få arrenden. Utskottet menar,
att tidpunkten icke är lämplig för sådant. Det är fullt riktigt. Inventarierna
äro för dyra. Det finns knappast någonting, som stigit så i pris som inventarierna
vid lantbruket. Men motionären har begärt en utredning, och utredningar
taga alltid tid. Man skulle ju kunna tänka sig, att när utredningen är färdig
vi befinna oss i ett annat läge än det som för närvarande råder. Lantarbetarna
äro de lägst betalade av alla i landet. Jag finner för min del, att det skulle vara
välbetänkt av en demokratisk riksdag att ge denna kategori det handtag den
ifrågasatta hjälpen skulle innebära och på det sättet underlätta för dem att
lyfta sig upp till en högre levnadsstandard.

Det är med hänsyn till denna min ståndpunkt, som jag avgivit min reservation.
Herr talman! Jag yrkar bifall till motionen.

Herr Hallsson i Skediga: Herr talman! Jag har motionerat i denna fråga,
och jag skulle hälsa med stor tillfredsställelse, örn motionen kunde leda till
något resultat.

För dessa jordbruksarbetare är det icke lätt att få kredit. De få i första
hand vända sig till auktionisten för att få kredit på inventarierna, i andra
hand till utsädesfirman för kredit på utsädet och i tredje hand till den firma,
som säljer jordbruksmaskiner, för kredit på jordbruksmaskinerna. De äro
sålunda redan från början fullständigt bundna av andra, som så att säga behärska
deras ekonomi. Det är klart, att med det stora behovet av penningmedel
inom jordbruksnäringen draga sig lantarbetarna för att ikläda sig skulder. De
söka sig kanske hellre ifrån jordbruket, och det är att beklaga, att så sker.
Varje människa har ju ett behov av att slippa gå under andra utan vill arbeta
åt sig själv. Det står då dessa personer ingenting annat till buds än att antingen
gå ifrån jordbruksnäringen och söka sig till andra yrken eller att övertaga
ett arrendejordbruk. Det senare anse de dock för riskfyllt. När det gäller andra
företagare och grupper i samhället, har staten byggt ut en verksamhet, som
bereder möjligheter till högre undervisning o. s. v. Det är icke. små summor,
som gå till sådant. Men lantarbetarna, som kanske blott gått igenom vanlig
folkskola, få gå ut i livet och försöka reda sig, och de ha inga möjligheter att
låna ett litet kapital att börja ett eget företag med.

Nu framhåller utskottet, att man av stats finansiella skäl icke kan vara med
örn en utredning. Det skorrar litet i öronen, när man nu hör att man icke ens
kan göra en utredning när det gäller att underlätta förhållandena för lantarbetarna.
I fjol lade man fram ett stort program för byggnadsverksamheten i
städerna och då var det fråga örn anslag och lån o. s. v. I år är det likadant.
Det borde ju också vara en fråga, som man skulle anlägga statsfinansiella synpunkter
på. Men sådant går att genomföra. Följden blir, att lantarbetarna
dragas till städerna. Byggnadsbehovet blir då ännu större, och man motarbetar
icke den olyckliga utveckling, vilken vi äro inne på.

Egnahemsstyrelsen anser, att saken är behjärtansvärd. men framhåller, att
det vid cn utredning skulle komma att visa sig el t ytterligare utvidgat behov
i detta sammanhang. Ja, det får val utredningen påvisa och det är en utred -

Nr 20.

Lördagen den 29 maj 1943.

Motion angående beredande av möjlighet för jordbruksarbetare att erhålla
lån till övertagande av jordbruk på arrende. (Forts.)
ning jag har begärt, och den skulle ju komma att visa hur mycket som skulle
behövas, och var det hela skulle sluta och vilka vägar som stå till buds.

Utskottet bär nu som sagt avstyrkt motionen av stats finansiella skäl. Det
är lättast att skriva på det sättet — man behöver icke skriva så mycket då.
Det är icke svårt att avvisa en motion med sådan motivering. Men kvar står
dock detta behov. För en 8—9 år sedan var jag med och uppvaktade dåvarande
finansministern och begärde, att det skulle vidtagas åtgärder i föreslagen riktning.
Det är nämligen ett behov, som gjort sig gällande under åtskilliga år.
Det var vanligt förr, att lantarbetaren tog ett litet torp — jordbruket hade
andra förutsättningar då än nu, det krävde icke så mycket kapital. Det var en
språngbräda för honom och gjorde det möjligt för honom att sedan kunna
övertaga något större jordbruk och så småningom få det litet bättre. Nu kan
man säga, att den vägen är stängd. Lantarbetarna måste i stället draga sig
från jordbruksnäringen och den berövas denna arbetskraft, som så väl behövs
för framtiden vid jordbruket.

Jag yrkar därför, herr talman, bifall till min motion örn utredning. Jag
anser det icke riktigt att i detta sammanhang åberopa statsfinansiella skäl.
När man tänker på .de andra frågor med stor ekonomisk räckvidd, som äro
förelagda riksdagen till avgörande, måste man säga sig, att en utredning i detta
ärende icke kan föra med sig någon kostnad, som man behöver draga sig för.

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Såsom utskottet framhållit, finns
det ett visst socialt intresse knutet till den gjorda framställningen. Därom råder
ingen tvekan. Jag kan tillägga, att jag för egen del medgiver, att det finns
vissa skäl, som tala för åtgärder i motionens syfte. De äro dock icke av den
storleksordning, att utskottet ansett sig böra förorda en utredning. Skulle det
finnas skäl för att staten lämnade billiga lån till arrendatorer, som starta nya
jordbruk, vore det kanske samma skäl för att staten lämnade lån åt arrendatorer
i ° allmänhet. Och kanske det jämväl funnes samma skäl för att staten
gåve lån åt sådana personer, som starta jordbruk med äganderätt och ha svårt
att skaffa driftsinventarier, utsäde, gödningsämnen o. d.

Jag undrar, örn icke motionären i viss mån överskattar betydelsen av den här
ifrågasatta låneverksamheten. Det är väl nämligen så, att genom redan befintliga
kreditinrättningar kapitalbehovet i stor utsträckning torde kunna tillgodoses,
detta givetvis under förutsättning att vederbörande kunna skaffa
säkerhet. Motionären har icke yttrat sig örn, huruvida han avser, att staten skall
lämna lån mot säkerhet eller utan. Jag utgår emellertid från att han avser en
långivning, där^ säkerhet fordras. Örn staten vill ha sådan säkerhet, kunna
fördelarna för låntagaren icke bli större än möjligen den räntevinst, som skulle
kunna uppstå därigenom att staten kan tänkas lämna billigare lån än de befintliga
kreditinrättningarna.

Jag ber dessutom att få framhålla, att någon övergång i större utsträckning
till arrén datorsformen är enligt min mening icke önskvärd. Vi behöva ha kvar
lantarbetarklientelet för arbetet på de gårdar, där ägarna icke själva hinna
med allt arbete. Det synes mig därför, som örn det vore en bättre framtidsmusik,
örn. man sökte ordna det så, att lantarbetarna finge en sådan ekonomisk och
social standard, att man ur människovärdessynpunkt icke kunde göra någon
invändning däremot. En lantarbetarkår är under alla förhållanden oundgängligen
nödvändig i landet. Därom torde man knappast kunna diskutera.

Herr talman! Jag ber att med vad jag nu anfört få yrka bifall till utskottets
hemställan.

I detta anförande instämde herr Holm.

Lördagen den 29 maj 1943.

Nr 20.

Motion angående beredande av möjlighet för jordbruksarbetare att erhålla
lån till övertagande av jordbruk på arrende. (Forts.)

överläggningen var härmed slutad. Herr andre vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå
samt bifall i stället till den i ämnet väckta motionen; och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr
Hansson i Skediga begärde emellertid votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 42, röstar

Jaj

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den i ämnet väckta motionen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid, att flertalet röstat för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets hemställan.

§ 11.

Föredrogos vart efter annat:

andra särskilda utskottets memorial, nr 1, angående ersättning till kanslipersonalen
hos andra särskilda utskottet; samt

andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 8, i anledning
av väckta motioner angående reformering av gällande bestämmelser örn det
svenska språkets stavning.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda memorial och utlåtande hemställt.

§ 12.

Herr andre vice talmannen lämnade på begäran ordet till

Herr Hagberg i Malmö, som anförde: Herr talman! Falsterbokanalen har
under år 1942, dess första hela funktionsår, fått tillfälle visa sin utomordentliga
betydelse för sjöfarten. Sålunda utnyttjades den nya farleden under år
1942 av inte mindre än 5,176 fartyg, varav 1,489 voro utländska. Det blir i
medeltal mellan 25 och 30 per dag örn man frånräknar de dagar då trafiken
genom kanalen måste avbrytas på grund av ishinder. Högsta siffran per dygn
har utgjort 51 båtar.

Kanalen öppnades som bekant för allmän trafik hösten 1941 och 329 fartyg
liunno innan årets slut passera. Till den 1 januari i år uppgick sålunda sammanlagda
antalet fartyg genom Falsterbokanalen till 5,505, en imponerande
siffra med tanke på den starkt reducerade trafiken till sjöss. Emellertid anlita
i stället de allra flesta båtar kanalen för genomfart till och från Öresund.

Under den hittills förflutna delen av innevarande år synes tendensen till
stegring i trafiken genom denna led ha blivit alltmera markerad. Kanalen passerades
under årets första kvartal av inalles 1,425 fartyg, därav 464 utländska.
Största månadstrafiken ägde rum under mars månad med inalles 620 fartyg,
varav 195 utländska.

Sålunda kan sägas att sedan kanalens öppnande för trafik hösten 1941 sammanlagt
vida över 7,000 fartyg, därav över 2,000 utländska, passerat leden.

Interpellation.

Nr 20.

Lördagen den 29 maj 1943.

Interpellation. (Forts.)

För leden är lotsningsplikt stadgad. Några avgifter därutöver upptagas
icke. Lotspenningarna uppgingo under första kvartalet 1943 till kr. 39,547
och under mars månad till kr. 15,402.

Byggandet av kanalen tog som känt längre tid än man beräknat, och helt
färdig blev den inte förrän hösten 1942. De drygaste arbetena voro förenade
med djupgrävningen, men nu har kanalen och rännan genom Höllviken fått
samma djup som Flintrännan, 7.2 meter, vilket tillåtit passage för båtar på

10.000 ton.

Da arbetet pa kanalen på förslag av Kungl. Majit påbörjades, rådde ovisshet
örn hur. länge den skulle bliva erforderlig, och örn den överhuvud skulle
kunna färdigställas, innan krigsutvecklingen gjorde den överflödig. På grund
av den skyndsamma behandling av ärendet, som ansågs erforderlig, blevo riktlinjerna
för driftens omhänderhavande synnerligen knapphändiga. I proposition
nr 182 till 1940 års riksdag yttrades beträffande driftskostnaderna endast
följande: »Falsterboledens underhåll och drift torde komma att föranleda vissa
kostnader, vilkas storlek icke kan för närvarande beräknas. Det torde ankomma
på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att svara för vidtagandet av de åtgärder,
som i berörda hänseenden bliva erforderliga.»

Anläggningskostnaderna för företaget ha med hänsyn till tidsförhållandena
icke kunnat undgå att bli betydande. Inalles torde statsverket tills dato i detta
trafikföretag ha investerat ett belopp på c:a 21 milj. kronor.

_ Sedan leden färdigställts och öppnats för trafik, har den, som ovan påpekats,
visat sig utomordentligt värdefull och blivit i hög grad uppskattad av sjöfarten.
Emellertid har det visat sig, att ledens underhålls- och driftskostnader äro
relativt betydande och för närvarande torde kunna uppskattas till omkring

50.000 kronor örn året.

I nuvarande statsfinansiella läge måste anses angeläget att statsverket i
någon, mån erhåller täckning för sina av företaget föranledda, betydande räntekostnader
ävensom för utgifterna för underhåll och driftsändamål.

Under sådana förhållanden måste den frågan uppkomma, örn det icke kan
anses skäligt, att de trafikerande fartygen påläggas en viss avgift, vilket för
närvarande ej är fallet. Falsterboleden medför, utom ökad trygghet för fartygen,
även en viss tidsvinst. Det vore under dessa omständigheter rimligt, att
de trafikerande fartygen ålades att erlägga en skäligt avvägd kanalavgift.

Denna avgift skulle i så fall kunna utgå efter fartygets tontal. Beloppet per
ton skulle förmodligen ej behöva bli avsevärt och man skulle eventuellt kunna
tänka sig en viss maximering därav.

Då fartygen passera kanalen utan uppehåll och utan att lägga till, måste
uppbörden erbjuda vissa svårigheter. Emellertid är som nämnts för närvarande
lotsplikt föreskriven och lotsen har att själv uppbära lotspenningarna. Med
hänsyn härtill skulle förmodligen en överenskommelse kunna träffas mellan
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och lotsverket om att lotsarna erhölle i uppdrag
att uppbära och redovisa även kanalavgiften. I den mån kanalen efter
kriget skulle visa sig mindre behövlig för en trygg eller bekväm färd, skulle
avgifterna kunna jämkas. Leden borde örn möjligt drivas affärsmässigt av vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen.

På grund av vad jag anfört får jag hemställa örn kammarens tillstånd att
till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet rikta följande
spörsmål:

År herr statsrådet villig att taga under övervägande frågan om att införa avgift
för de fartyg, som trafikera den s. k. Falsterbokanalen, i avsikt att om
möjligt erhålla viss täckning för statsverkets av kanalföretaget föranledda

Lördagen den 29 maj 1943.

Nr 20.

Interpellation. (Forts.)

betydande ränteutgifter ävensom för de med ledens drift och underhåll förenade
kostnaderna?

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 13.

Vid föredragning av ett från första kammaren överlämnat protokollsutdrag,
nr 453, innefattande delgivning av nämnda kammares beslut över dess andra
tillfälliga utskotts utlåtande nr 10, i anledning av väckt motion angående
översyn av gällande regler örn järnvägs ansvar för skada å gods, beslöt andra
kammaren hänvisa detta ärende till sitt tredje tillfälliga utskott.

§ U.

Upplästes och lädes till handlingarna följande till kammaren inkomna protokoll
:

Protokoll, hållet vid sammanträde med herr talmannen
i riksdagens andra kammare och de kammarens ledamöter,
som blivit utsedda att jämte herr talmannen
tillsätta kammarens kanslipersonal och vaktbetjäning,
den 29 maj 1943.

Beviljades förste stenografen, jur. kand. M%D. Hjertstrand på egen begäran
ledighet på grund av sjukdom under juni månad med rätt a,tt återinträda i
tjänsteutövning före utgången av nämnda tid, därest omständigheterna skulle
därtill föranleda.

I anledning därav förordnades till vikarie för Hjertstrand stenografen, byråchefen
N. A. Heimburger, till vikarie för Heimburger såsom stenograf kanslisten,
jur kand. B. C. A. Ericsson och till vikarie för den sistnämnde såsom
kanslist Stig Ekermann.

In fidem
Sune Norrman.

§ 15.

Till bordläggning anmäldes:
konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 9, i anledning av väckta motioner örn utsträckning av tiden för röstmottagning
å postanstalt vid kommunala val;

nr 10, i anledning av väckt motion angående ändring i vallagen i syfte att
underlätta valdeltagandet; och

nr 11, i anledning av väckta motioner örn avskaffande av utskylds-, fattigvårds-
och konkursstrecken såsom diskvalifikationsgrunder för rösträtt vid
allmänna val;

statsutskottets utlåtanden:

nr 129, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad organisation
av det centrala sjukhusarkivet m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 130, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen gjorda
framställningar örn anslag för budgetåret 1943/44 till ersättning till postverket
för befordran av tjänsteförsändelser m. m. jämte i ämnet väckta motioner; -

Nr 20.

Lördagen den 29 maj 1943.

nr 131, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående elektrifiering
av järnvägslinjen Östersund—Storlien jämte i ämnet väckta motioner;

nr 132, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärv av Karlshamn—Vislanda—Bolmens
järnväg m. m.;

nr 133, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överenskommelse
med Vänersborgs stad örn reglering av vissa brofrågor m. m.;

nr 134, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till telefonstationsbyggnader i Hässelby villastad och i Lännersta
;

n„r * anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till August Abrahamsons stiftelse för slöjdlärarutbildning;

nr 136, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till utbyggande av karolinska sjukhuset m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 137, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 138, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag till
förlossningsvården samt den förebyggande mödra- och barnavården jämte i
ämnet väckt motion;

nr 139, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överskridande av
viss anslagspost i envar av de för riksförsäkxingsanstalten, för länsstyrelserna,
för landsfiskalerna m. fl., för poliskåren i Boden samt för luftskyddsinspektionen
fastställda avlöningsstaterna; och

nr 140, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till statens hyresråd;

bevillningsutskottets betänkande, nr 31, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning örn rätt att använda sackarin vid tillverkning
av maltdrycker av andra klassen;

. sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande, nr 2, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående statsmonopol
å tillverkning och import av tobaksvaror, m. m., jämte i ämnet väckta motioner; .

första lagutskottets utlåtande, nr 38, i anledning av väckt motion angående
viss ändring av stadsplanelagen;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
förlängd giltighet av gällande indelning i ortsgrupper jämlikt lagen den
28 juni 1935 (nr 434) örn folkpensionering;

e nr 33, i anledning av väckt motion angående rätt för fattig, å sanatorium
vårdad lungsjuk att för personligt bruk uppbära del av sjukpension, m. m.;

nr 34, i anledning av väckta motioner örn vissa ändringar i förordningen örn
mödrahjälp;

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn anställande av distriktsbarnmorskor m. m. jämte i anledning därav väckta
motioner; och

nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av prisregleringslagen den 30 juni 1942 (nr 459);

andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 9, i anledning av
motioner angående tillsättande av speciella organ för ekonomisk fredsberedskap,
örn utredning av de ekonomiska och sociala efterkrigsproblemen och örn

Lördagen den 29 maj 1943.

Nr 20.

tillsättande av ett auktoritativt organ för ekonomisk och social försvarsberedskap;
samt

andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 13, i anledning
av väckt motion angående åstadkommande av större planmässighet i den svenska
hamnbyggnadspolitiken.

§ 16.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 239, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning av
statens järnvägar tillhöriga markområden i Södertälje och Luleå;

nr 240, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda förslag
örn anslag för budgetåret 1943/44 till oförutsedda utgifter;

nr 241, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn anslag till ersättningar för skador vid eldsläckning;

nr 251, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag; och

nr 252, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för bjidgetåret
1943/44 till kontrollstyrelsen.

Vidare anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 250, till Konungen i anledning av väckt motion örn vidgad möjlighet
för arbetsgivare att överflytta arbetsgivaransvaret till särskild arbetsföreståndare.

§ 17.

Justerades protokollsutdrag.

§ 18.

Avgåvos följande motioner, nämligen av:

herr Jonsson i Skutskär, nr 429, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 243, angående anslag till förbättrande av bostadsförhållandena; och

herr Svensson i Ljungskile, nr 430, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 260, angående anslag till prisrabattering å vissa livsmedel m. m.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.28 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Nr 20.

Tisdagen den 1 juni 1943.

Tisdagen den 1 juni.

Kl. 4 e. m.

§ 1.

Justerades protokollen för den 25 och den 26 nästlidna maj.

§ 2.

Herr statsrådet Bergquist avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 311, med förslag till förordning örn värnskatt för budgetåret 1943/44;
nr 314, angående slutlig reglering av riksstaten för budgetåret 1942/43 m. m.;
nr 315, angående anslag för budgetåret 1943/44 till kristillägg samt till avskrivning
av nya kapitalinvesteringar, m. m.;

nr 316, angående beredskapsstat för försvarsväsendet för budgetåret 1943/44;
nr 317, angående grunderna för uttagande av statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
för år 1943 m. m.;

nr 318, angående Göta pansarlivgardes förläggning m. m.;
nr 319, angående gäldande från anslaget till oförutsedda utgifter av vissa
kostnader;

nr 320, med förslag till lag angående begränsning av dyrtidstillägg å lön
och pension, m. m.; och

nr 321, med förslag till förordning angående ändrad lydelse av 2 § förordningen
den 17 juni 1938 (nr 370) örn särskild skatt å förmögenhet, m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 3.

Föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionerna:

nr 280, angående förstärkning av utrikesrepresentationen och effektivisering
av upplysningsverksamheten i Amerika m. m.;

nr 284, angående dispositionen av visst äldre reservationsanslag; och

nr 285, med förslag till vissa ändringar i civila avlöningsreglementet, militära
avlöningsreglementet och manskapsavlöningsreglementet, m. m.;

till bankoutskottet propositionen, nr 286, med förslag till vissa ändringar i
lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till pension, allmänna tjänste- och
familjepensionsreglementena samt folkskolans tjänste- och familjepensionsreglementen,
m. m.;

till behandling av lagutskott propositionen, nr 291, med förslag till lag örn
dyrtidstillägg under budgetåret 1943/44 å folkpensioner, invalidunderstöd och
barnbidrag, m. m.;

till statsutskottet propositionen, nr 292, angående anslag till bidrag till
dyrtidstillägg å folkpensioner och invalidunderstöd m. m.;

Tisdagen den 1 juni 1943.

Nr 20.

till behandling av lagutskott propositionen, nr 293 med förslag till förordning
angående dyrtidstillägg åt vissa ersättningstagare enligt lagen örn försäkring
för olycksfall i arbete m. m.; samt

till statsutskottet propositionerna:

nr 294, angående anslag till statsverket åliggande, av andra medel ej
utgående ersättningar i anledning av olycksfall i arbete m. m.;

nr 295, angående anvisande av ytterligare medel för utbyggnad av staten
tillhöriga gruvanläggningar i Malå socken m. m.;

nr 296, angående anslag till socialstyrelsens ortsombud för budgetåret
1943/44;

nr 297, angående anslag för budgetåret 1943/44 till Ersättning till Stockholms
stad för underhåll av fångar i stadens rannsakningsfängelse; och
nr 298, angående anslag till landsfiskalerna m. fl.

Vid härpå skedd föredragning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 299, med
förslag till lag örn viss begränsning av legitimation som tandläkare, m. m. hänvisades
propositionen, i vad angick anslagsfrågan, till statsutskottet och i övrigt
till behandling av lagutskott.

Härefter föredrogos övriga på bordet liggande propositioner; och remitterades
därvid

till statsutskottet propositionerna:

nr 300, angående anslag till anordnande av en mät- och avmagnetiseringsstation
i Göteborg;

nr 301, angående anslag till länsstyrelserna för budgetåret 1943/44;
nr 302, angående Skånska pansarregementets förläggning m. m.;
nr 303, angående anslag till pensionsstyrelsen;

nr 304, angående inköp av fastigheter för beskickningen i Washington och
konsulatet i Minneapolis; och

nr 305, angående anslag för budgetåret 1943/44 till organisationsundersökningar
m. m.;

till behandling av lagutskott propositionen, nr 306, med förslag till lag örn
ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten;

till statsutskottet propositionerna:

nr 307, angående träffande av visst avtal med Eksjö stad; och
nr 308, angående iordningställande av ett för västkusten avsett bärgningsfartyg; till

bevillningsutskottet propositionen, nr 309, med förslag till förordning
örn viss skattefrihet för krigsriskersättning till sjömän; samt

till statsutskottet propositionen, nr 310, angående fortsatt disposition av
vissa äldre reservationsanslag m. m.

§ 4.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet följande å bordet liggande motioner,
nämligen:

nr 429 av herr Jonsson i Skutskär; och
nr 430 av herr Svensson i Ljungskile.

§ 5.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets utlåtande nr 9—11,
statsutskottets utlåtanden nr 129—140, bevillningsutskottets betänkande nr 31,

Nr 20.

Tisdagen den 1 juni 1943.

sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2, första lagutskottets
utlåtande nr 38, andra lagutskottets utlåtanden nr 32—36, andra kammarens
andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 9 samt andra kammarens tredje

tillfälliga utskotts utlåtande nr 13.

§ 6.

Interpellation. Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Herr Skoglund i Umeå, som yttrade: Herr talman! För någon vecka sedan
avlämnade generalpoststyrelsen och järnvägsstyrelsen ett till kommunikationsdepartementet
ställt yttrande angående enhetliggörande av den statliga automobillinjetrafiken.
Till grund för yttrandet har legat ett av särskilda delegerade
utarbetat förslag, enligt vilket viss del av den av postverket bedrivna postdiligenstrafiken
föreslogs överförd till statens järnvägar. På så sätt skulle denna
linjetrafik komma att i förvaltningshänseende samordnas med den till sin
omfattning väsentligt större biltrafik, som statens järnvägar för närvarande bedriver.
Av verkstyrelsemas omnämnda yttrande framgår emellertid, att dessa
anse, att den av delegerade föreslagna överflyttningen lämpligen bör anstå,
och att sålunda frågan örn linjetrafikens enhetliggörande icke för närvarande
måtte föranleda någon Kungl. Maj :ts åtgärd.

Fråga är då i vad mån detta verkstyrelsernas ståndpunktstagande kommer
att inverka på behandlingen och lösandet av ett i sammanhang aktuellt problem,
nämligen frågan örn genomgående zonberäkning vid sådana resor, där
såväl järnväg som postdiligens nyttjas. För närvarande äro bestämmelserna
sådana, att en resande, som skall färdas från exempelvis Umeå till Malåträsk
visserligen får lösa genomgående biljett för sträckan, men genomgående zonberäkning
tillämpas icke. Avser resan sträckan Stockholm—Malåträsk får vederbörande
lösa dels järnvägsbiljett Stockholm—Bastuträsk och dels postbussbiljett
Bastuträsk—Malåträsk utan att genomgående zonberäkning tillämpas.
Likartade förhållanden råda emellertid överallt, där postdiligenstrafik
förekommer i anslutning till järnväg, och problemet är aktuellt inte endast i
Norrland utan också i vissa trakter av Värmland.

För befolkningen innebär detta att resorna onödigt fördyras samtidigt som
den kommer att ställas i en mycket ogynnsam ställning i förhållande till befolkningen
i sådana trakter, där järnvägsnätet är mera rikt förgrenat. Under
sådana omständigheter är det ganska naturligt att man väntat, att den av
Kungl. Majit anbefallda och åt verkstyrelserna anförtrodda utredningen angående
linjetrafikens enhetliggörande skulle ägna uppmärksamhet också åt
här berörda problem. Förväntningarna härom infriades emellertid icke, varför
frågan fortfarande står öppen. På grund härav är det angeläget, att frågan
örn den genomgående zonberäkningen ägnas en ingående prövning och detta
oberoende av problemet örn den statliga linjetrafikens enhetliggörande.

Under hänvisning till det anförda får jag därför anhålla örn andra kammaren
tillstånd att till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få framföra följande frågor:

1. Anser statsrådet att frågan örn genomgående zonberäkning vid resor, där
såväl järnväg som postdiligens användes, bör göras till föremål för särskild
prövning?

2. Är statsrådet i så fall villig föranstalta örn en dylik utredning?

Denna anhållan bifölls.

§ 7.

Interpellation. Herr Johansson i Torp erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman!

För närvarande pågår tydligtvis inom statens järnvägar ett energiskt arbete

Tisdagen den 1 juni 1943.

Nr 20.

Interpellation. (Forts.)

för driften^ rationalisering, detta uppenbarligen både för att uppnå största
möjliga behållning av driften och för att så effektivt som möjligt kunna bemästra
krisens verkningar. Båda dessa syftemål äro lovvärda, men strävandena
ha också på vissa håll tagit sig uttryck, som väckt undran och som torde
påkalla uppmärksamhet. Som exempel vill jag anföra följande fall:

Statens järnvägar bedriva sedan flera år tillbaka busstrafik från, Stenungsunds
järnvägsstation till Helleviksstrand på västra Orust. För att samla upp
passagerare och gods till denjia busslinje har järnvägen ordnat förbindelse
med s. k. passbåt dels mellan Hälleviksstrand och Käringön, dels från busshållplatsen
Ellös till Rågårdsvik och Gullholmen. Båttrafiken är ordnad på
det sätt att för vardera linjen har avtal slutits med en enskild båtägare, som
mot fastställd lega utför de tidtabellsenliga turerna för järnvägens räkning.
Vidare fattades för några år sedan beslut att förlänga den egentliga busslinjen
till att försätta från Hälleviksstrand till Mollösund. Detta beslut kunde dock
ej omedelbart genomföras på grund ay vägens olämplighet för sådan trafik,
utan man nöjde sig med ett provisorium, bestående däri att järnvägen slöt avtal
med innehavaren av en bilstation att med trafikbil utföra körningarna från
Hälleviksstrand till Mollösund, alltså en motsvarighet till båttrafiken.

För fullständighetens skull bör tilläggas att förslag till anläggning ay väg
till Gullholmen, som tidigare saknat sådan, är utarbetat, men det har hittills
icke lyckats att få statsbidrag till vägens påbörjande, samt att förslag även
nyligen uppgjorts till omläggning av allmänna vägen till Mollösund.

I skrivelse av den 10 februari 1943 till Orusts och Tjörns vägdistrikt uppgav
chefen för statens järnvägars II distrikt att det förefanns risk att passbåtsförbindelserna
måste upphöra, örn icke vägdistriktet trädde emellan med
anslag. Som stöd för uppgifterna anfördes en del siffror, som skulle utvisa att
förbindelserna i fråga under sista tiden gått med förlust.

Helt naturligt kunde vägdistriktet icke inlåta sig på detta, i all synnerhet
som myndigheterna anbefallt sträng återhållsamhet med utgifter under den
tid, som återstår till förstatligandets genomförande.

I ny skrivelse av den 2 april 1943, som av länsstyrelsen i Göteborg remitterades
till vägdistriktet, förklarade distriktschefen att järnvägen önskade verkställa
det gamla beslutet om busslinjens framdragande till Mollösund, men
som vägen vore olämplig härför i sitt nuvarande skick, föreslogs det från järnvägsförvaltningen
att vägdistriktet skulle låta iordningställa erforderligt antal
mötesplatser. Kunde icke detta ske, förelåg risk för att man nödgades pedlägga
trafiken Hälleviksstrand—Mollösund helt och hållet, då det ej lönade
sig att hyra trafikbil för denna sträcka.

Icke heller denna framställning kunde vägdistriktet utan vidare gå med på,
då det gällde ett dyrbart provisorium å en väg, som är avsedd att ombyggas.
Vägdistriktet förklarade sig villigt att låta utföra arbetet ifråga, om särskilt
statsbidrag kunde erhållas. Möjligheterna att utfå statsbidrag omedelbart till
ett sådant företag torde emellertid vara praktiskt taget obefintliga.

Det är naturligtvis inget fel uti att statens järnvägar för de myndigheter,
som äro anslagsgivande i vägfrågor, framhålla vikten av att vissa angelägna
vägföretag med det snaraste komma till utförande. Tvärtom är detta en form
bland många andra att utröna angelägenhetsgradcn avyfrågasatta vägföretag.
Men, då framställningarna dels antingen rikta sig till sådana myndigheter, som
sakna laga befogenheter att besluta i önskad riktning eller ock sakna möjligheter
att på kort tid skaffa de allmänna medel som erfordras, dels ock sammankopplas
med hot att statens järnvägar eventuellt komma att nedlägga
driften å vissa sträckor, är det all anledning att observera förhållandena.

Andra kammarens protokoll IDIS. Nr 20. 3

Nr 20.

Tisdagen den 1 juni 1943.

Interpellation. (Forts.)

o Det tiar ^anförda exemplet berör praktiskt taget Orusts liela skärgårdsområde
och sålunda helt eller delvis flera kommuner. Jag skall här ej ingå på
frågan huruvida det i berörda fall är fog för distriktsförvaltningens uppgift
att de ifrågavarande sträckorna gått med förlust, jag vill bara säga att det
finnes grundad anledning antaga att hänsyn tagits endast till den lokala trafiken
och icke till de inkomster, statens järnvägar tillförts genom resande i
fjärrtrafiken. Frågans allmänna intresse ligger också däri att de förhållanden,
som här bevittnas, sannolikt ha sin motsvarighet på andra håll.

Det^är minst sagt beklagligt att olika statliga organ bevaka sina intressen
med sådan kraft, att den part, som minst av alla kan göra något åt saken, nämligen
allmänheten i den bygd, som aktualiseras genom intressekonflikten, får
sitta emellan. Om man ännu en gång pekar på det förut anförda fallet, sä
torde det icke i nuvarande läge vara i god överensstämmelse med det allmänna
intresset att fiskarebefolkningen antingen isoleras i kommunikationshänseenden
eller också tvingas att anlita trafikmedel, som åstadkomma ökad konsumtion
av förbrukningsartiklar.

Med anledning av det anförda får jag anhålla örn andra kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet få
framställa följande frågor:

1. Har herr statsrådet uppmärksammat att statens järnvägar planera att
nedlägga trafikleder av livsviktig betydelse för berörda trakter, såvida lokala
subventioner icke erhållas, och har herr statsrådet för avsikt att ingripa till
förhindrande av en sådan utveckling?

2. Anser herr statsrådet det vara ett riktigt förfaringssätt av statens järnvägnar
att ställa hela kommuner inför valet av antingen omedelbart förbättrande
eller omedelbart försämrande av förbindelserna, beroende på vederbörande
vägdistrikts förmåga eller oförmåga att genast genomföra dyrbara
provisoriska vägarbeten, och är herr statsrådet villig att medverka till att i
sådana fall åtminstone ingen försämring kommer ifråga?

3. Kan det förväntas att medel kunna inom en nära framtid ställas till förfogande
för ny- och ombyggnad av sådana vägar, som aktualiseras genom
statens järnvägars trafik till i övrigt isolerade trakter?

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8.

Till bordläggning anmäldes första lagutskottets utlåtande, nr 39, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn förlängd giltighetstid
för ränte- och utdelningskuponger m. m.

§ 9.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 253, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till Krigsrätterna: Avlöningar m. m.;

nr 254, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående anslag för
budgetåret 1943/44 till Yrkesinspektionen m. m.;

nr 255, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till Statens sinnessjukhus: Avlöningar m. m.;

nr 256, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till bidrag till anordnande av skolbarnsbespisning;

Tisdagen den 1 juni 1943.

Nr 20.

nr 257, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å tilläggsstat
till riksstaten för budgetåret 1942/43 till ersättning för förfogande över

vissa fartyg; . , . . ..

nr 258, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret 1943/44 till förlagskapital för inköp
av förnödenheter m. m.; och .

nr 259, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa anslag till
folkskoleväsendet för budgetåret 1943/44.

§ 10.

Justerades protokollsutdrag.

§ 11.

Avlämnades följande motioner i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 243, angående anslag till förbättrande av bostadsförhållandena, nämligen:
nr 431 av herr Sundström i Skövde m. fl.;
nr 432 av herr Pettersson i Dahl m. fl.;
nr 433 av herrar Birke och Thorell;
nr 434 av herr Hall m. fl.;

nr 435 av herr Andersson i Tungelsta m. fl.; och
nr 436 av herr Andersson i Malmö m. fl.

Vidare avgåvos följande motioner, nämligen av:

herr von Seth, nr 437, i anledning av Kungl. Majrts proposition, nr 272,
angående statens bosättningslån; _ . .

herr Pettersson i Dahl, nr 438, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 288, med förslag till förordning angående ändrad lydelse av 2 § 1 morn.
och 5 § förordningen den 13 december 1940 (nr 1000) örn allmän omsättningsskatt;
samt . . T7- ,

herrar Persson i Stockholm och Senander, nr 439, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition, nr 274, med förslag till lag angående utsträckt tillämpning
av lagen den 15 december 1939 (nr 856) örn utbetalande av krigsriskersättning
till sjömän.

Samtliga dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.20 e. m.

In fidem
Sune Norrman.