1943. Andra kammaren. Nr 18 (Riksdagens protokoll 1943:18)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1943. Andra kammaren. Nr 18.

Fredagen den 21 maj.

Kl. 4 e. m.

§ 1.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj :ts proposition, nr 272,
angående statens bosättningslån.

Denna proposition bordlädes.

§ 2-

Herr talmannen lämnade pä begäran ordet till cliefen för finansdeparte- Svar på
mentet, herr statsrådet Wigforss, som anförde: Herr talman! I en till mig interpellation.
riktad interpellation har herr Kyding frågat, örn Kungl. Maj :t vidtagit av riksdagen
äskade reglerande åtgärder beträffande avlöningsförmånerna m. m. för
viss icke-ordinarie personal samt — därest detta icke vore fallet — om jag hade
för avsikt att föranstalta örn en utredning i ärendet samt vidtaga de åtgärder,
vartill en sådan utredning kunde föranleda.

Någon reglering av den i interpellationen berörda personalens anställningsoch
avlöningsförhållanden har ännu icke vidtagits i anledning av riksdagens
skrivelse förra året. Material till belysning av det aktuella läget har emellertid
infordrats, och efter en granskning av detta torde en utredning komma att
igångsättas med uppgift att pröva, i vad mån en reglering av förhållandena
kan och bör genomföras.

Den av riksdagens revisorer väckta frågan örn enhetliga anställnings- och
avlöningsvillkor för viss icke-ordinarie personal är, såsom av revisorernas uttalanden
framgår, av intresse inte minst ur statsfinansiell synpunkt.

Revisorerna påpeka, att en tendens framträtt till successiv höjning av personalens
formella kvalifikationer, som förklaras av att de sökande i konkurrensen
örn befattningarna sträva efter att prestera högsta möjliga examenskompetens.
Uppskruvningen av kvalifikationerna leder i sin tur till krav på
höjda löner. Kommer en höjning av lönenivån till stånd, lockas ytterligare
sökande in på ifrågavarande banor. Strävan efter meriter i konkurrensen kan
då utlösa en starkare tillströmning av personal till de förberedande teoretiska
studierna. Det är uppenbart, att man bör söka komma till rätta med den sålunda
av statsrevisorerna karakteriserade utvecklingen med dess ogynnsamma
ekonomiska konsekvenser för det allmänna. Det är även angeläget att erhålla
en normalisering av anställningsvillkoren som hindrar, att de statliga myndigheterna,
på det sätt som statsrevisorerna påtalat, ömsesidigt konkurrera
upp lönenivån och därvid föranleda irrationella personalomflyttningar.

Frågan har också en annan sida, som aktualiserats genom de åtgärder som
nyligen vidtagits av de yngre juristernas fackorganisation. Ur de arbetssökandes
synpunkt kan det te sig naturligt att kräva den löneställning och den befordran,
vartill deras formella kompetens synes berättiga. Det är dock givet, att
anställningsvillkor och befordringsmöjligheter inom statsförvaltningen liksom
på övriga områden måste bestämmas av behovet av tjänstemän i olika grader,

Andra hammarens protolcoll 10Jt3. Nr 18. 1

Nr 18.

Fredagen den 21 maj 1943.

Svar på interpellation. (Forts.)

kraven på formell kompetens för olika befattningar och vederbörandes praktiska
duglighet.

För närvarande har krisförvaltningens starka ansvällning medfört, att ifrågavarande
personalgrupper icke kunna anses ogynnsamt ställda. Personalkraven
på området synas därför i varje fall sakna sådan aktualitet, att de påkalla
ett forcerat avgörande av problem vilka, enligt vad det anförda givit
vid handen, äro av en art och omfattning som icke ger tillfälle till en snabb
och enkel lösning.

Härefter yttrade:

Herr Kyl in g: Herr talman! Jag tackar statsrådet och chefen för finansdepartementet
för det snabba svaret på min interpellation.

I den berättelse, som riksdagens revisorer avgåvo till 1942 års riksdag,
återfinnes en sammanställning, som klart utvisar, att de nuvarande anställningsförhållandena
för den icke-ordinarie personalen i den civila förvaltningen
på ett otillfredsställande sätt skiftar från verk till verk. Detta föranledde
revisorerna att fästa riksdagens uppmärksamhet på behovet av en
reglering på området i fråga, vilket ledde till en riksdagsskrivelse med begäran
örn utredning. Enligt revisorernas uppfattning förelåg behov av utredning
icke blott på grund av de alltför starka variationerna i bl. a. lönegradsplacering
utan också med hänsyn till de faror, som en fortgående utveckling
på detta område medfört. Konkurrensen örn arbetstillfällena i statens verk
hade nämligen lett till att de, som ämnade söka inträde, skaffade sig högre
kompetens än tidigare, varigenom också krav på högre löner lätt uppstode.
Samtidigt kunde detta åstadkomma, att befattningshavare sysselsattes med
enklare göromål än som motsvarade deras kompetens, vilket menligt påverkade
arbetsglädjen.

För att uppnå en kvalitativt tillfredsställande återväxt inom förvaltningen
är det nödvändigt att statstjänsten alltjämt framstår såsom relativt fördelaktig.
Hittills ha de statliga befattningarna trots sina ofta lägre löner bibehållit
sin dragningskraft genom den trygghet, de skänkt sina innehavare.
Det är givet. att denna trygghet icke kan taga sin början redan under den
första tiden inom verket. Men däremot är det möjligt att ge även den ickeordinarie
personalen tryggade förhållanden, nämligen i fråga örn aspiranttidens
normala utvecklingsschema. Denna utveckling från ställningen såsom
tillfälligt anställd befattningshavare fram till trappsteget upp till ordinarie
tjänst bör också.vara.örn möjligt likartad för likvärdig personal i olika verk.
En fast befordringsgång, som efter skälig prövotid för aspiranten fram till
en i förhållande till arbete och utbildning rätt avvägd lön, skulle säkerligen
vara ytterst värdefull för att höja trivseln och därmed också arbetseffekten
inom civilförvaltningen.

På grund av^dessa skäl för en reglering av ifrågavarande personalgruppers
förhallanden mäste det hälsas med tillfredsställelse, att enligt vad statsrådet
nyss meddelat material till belysning av det aktuella läget infordrats. Emellertid
gör mig svarets, formulering, att en utredning härefter »torde» igångsättas,
nödsakad att direkt fråga, örn Kungl. Maj :t icke med säkerhet ämnar
tillmötesgå riksdagens klart uttalade begäran i detta avseende. Skälen för
en skyndsam utredning äro så starka, att denna bör komma till stånd, så snart
de infordrade uppgifterna föreligga-. Av statsrådets uttalande att ifrågavarande
personalgrupper icke kunna anses ogynnsamt ställda på grund av krisförvaltningens
starka ansvällning kan det förefalla, som finansministern vore
av den uppfattningen, att saken kunde skjutas något på framtiden. Jag är

Fredagen den 21 maj 1943.

Nr 18.

Svar på interpellation. (Forts.)

emellertid övertygad om att statsrådet, då det infordrade materialet föreligger
till studium, skall komma till en annan mening.

Vid den kommande utredningen vore det synnerligen önskvärt, örn man
kunde rikta uppmärksamheten på några frågor, vilka statsrevisorerna ^ och
riksdagen icke direkt berört, då utredningen begärdes, men vilka äro av sådan
betydelse för den administrativa amanuenspersonalens förhållanden, att de böra
behandlas i detta sammanhang. Så borde det undersökas, i vad mån den rikliga
tillgången inom vissa verk på amanuenspersonal med hög kompetens medfört
att arbete av den ansvarsfyllda karaktär, att det enligt ursprunglig praxis
tillhörde ordinarie ämbetsmän i högre lönegrader, numera utföres av ickeordinarie
personal i aspirantställning. Vidare tror jag att det är både ur statsfinansiella
och andra synpunkter önskvärt att pröv.a i vad mån det arbete,
som nu utföres av amanuenspersonal, kan uppdelas i rent rutinarbete, som
måhända kunde handhavas av personal med mindre krävande utbildning, och
sådant arbete, som verkligen förutsätter utnyttjandet av de höga formella kvalifikationer,
som den civila förvaltningens amanuenser i regel förvärvat.

Det finns enligt min mening all anledning att utreda båda dessa och tidigare
berörda problem, både med hänsyn till statens intressen och skyldigheter såsom
arbetsgivare och med anledning av den allt mera framträdande oron bland
amanuenspersonal, som blivit en följd av de rådande förhållandena och som
även finansministern i sitt svar i viss mån berörde.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman!

Till svar på den föregående talarens direkta fråga kan jag bara säga, att
det är min avsikt att igångsätta en utredning men att det icke är möjligt för
mig att uttala mig med bestämdhet örn huruvida den därför kommer till
stånd.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3.

Chefen för folkhushållningsdepartementet, herr statsrådet (Höres erhöll Svar på
på begäran ordet och anförde: Herr talman! Med andra kammarens tillstånd interpellation.
har herr Johnsson i Kastanjegården frågat mig, örn jag anser tiden nu vara
lämplig att öka ransonerna av potatismjöl, så att ytterligare c:a 60,000 deciton
finge konsumeras i hushållen till den 1 oktober i år.

Med anledning härav får jag anföra följande.

Tillverkningen av potatisstärkelse under innevarande kampanj hade den 1
april i år uppnått en myckenhet av cirka 228,000 deciton. Den i interpellationen
såsom trolig angivna vårproduktionen av stärkelse, 35,000—40,000 deciton,
blir utan tvivel ännu större. Den torde sannolikt komma att uppgå till

55,000 deciton. Den pågående tillverkningen beräknas nämligen komma att pågå
till in i juni månad. En förutsättning härför är dock, att temperaturen hos det
för stärkelsens tvättning använda vattnet icke blir för hög. I den händelse produktionen
kan fortgå planmässigt skulle årets totala tillverkning komma att
uppgå till 283,000 deciton mot 271.000 deciton 1941/42.

Enligt en inom statens livsmedelskommission upprättad hushållningsplan för
förbrukningen av potatismjöl, avseende tiden 1/i0 1942—3O/0 1943, skulle 250,000
deciton potatismjöl komma att förbrukas under nämnda tid. Härvid har tilldelningen
till enskilda förbrukare beräknats efter en kvantitet av 1,200 gram
per person och år. Planen innebär en mycket stark nedskärning av i och för
sig berättigade anspråk från industrier av olika slag. Därest årstillverkningen

Nr 18.

Fredagen den 21 maj 1943.

Svar på interpellation. (Forts.)

bleve 283,000 deciton, skulle sålunda i förhållande till hushållningsplanen ett
överskott uppkomma å 33,000 deciton.

Att inneliggande lager av prima potatismjöl hos Sveriges stärkelseproducenters
förening u. p. a. i år ökat vid jämförelse med föregående år torde huvudsakligast
bero därpå, att potatismjölsförbrukningen i år i motsats till förra
året, då handeln var fri till den 14 december, varit reglerad under hela konsumtionsåret,
och sålunda förbrukningen och inköpen av potatismjöl fördelats
mera jämnt över hela året. Lagerökningen torde därför icke i och för sig innebära,
att möjlighet finnes till någon förhöjd tilldelning i förhållande till hushållsplanen.

På grund av den ökade produktion, som kommer till stånd nu i vår, torde
livsmedelskommissionen vara inställd på att redan under nästa ransoneringsperiod,
som omfattar juni och juli månader, lämna en extra tilldelning av
potatismjöl till de enskilda hushållen med 200 gram per hushållsmedlem innebärande
fördubblad tilldelning under denna period. Definitiv ståndpunkt till
frågan, i vilken utsträckning en extra tilldelning av potatismjöl skulle kunna
beviljas även under den påföljande ransoneringsperioden, torde lämpligen icke
böra fattas, förrän bättre överblick än vad nu står att erhålla vunnits över
årets totala produktion av potatismjöl. Därvid måste även bedömas, huruvida icke
viss tilläggstilldelning måhända bör lämnas för tillgodoseende av särskilt
trängande behov inom industrien.

Vidare yttrade:

Herr Johnsson i Kastanjegården: Herr talman! Jag skall be att få tacka
herr statsrådet och chefen, för folkhushållningsdepartementet för vänligheten
att ta befattning med min interpellation och ge mig ett svar, som, även örn det
icke .är tillfredsställande såsom jag ser på läget, dock inte är avvisande.

Då . jag framställde, frågan, huruvida det skulle vara lämpligt att nu låta
ytterligare 60,000 deciton potatismjöl förbrukas, hade jag visserligen inga absoluta
siffror att gå efter, men jag räknade med lagerhållningen, tillverkningen
och försäljningen, och så kom jag fram till denna siffra, sedan jag också
beslutat mig för att hålla mig i underkant för att vara på den säkra sidan.
Jag har inte med detta sagt, att jag underskattar det siffermaterial, som herr
statsrådet lämnat, men det är tydligen så, att siffrorna i den uppgjorda hushållsplanen
inte gå ihop nied förhållandena i det praktiska livet, och jag skall
försöka att förklara detta.

Tillverkningssif Horna är det nog ingenting att säga örn. Att det blir 55,000
deciton tillverkade i vår är ganska klart. Någon risk för att potatismjölstillverkningen
i sommar inte skulle gå planmässigt kan för dagen inte märkas.
Visserligen ha några fabriker stannat, men det är i områden, där potatisen
är slut och där fabrikerna ligga för långt från järnväg för att kunna fortsätta
tillverkningen med råvara från annat håll. Men nya fabriker sättas i gång,
och i nästa vecka köra 4 fabriker i gång, som kunna ta potatis från andra områden.
Visserligen är det synnerligen besvärligt att riva vid denna årstid. Vattnets
höga temperatur kan förorsaka kvalitetsförsämring på mjölet, vilket medför
stora kvalitetsavdrag för tillverkarna, men fabrikerna göra allt vad som
är möjligt för att hålla tillverkningen i gång, och jag tror därför att tillverkningssiffrorna
äro försiktigt tilltagna. Med en tillverkning alltså av 283,000
deciton plus lagerhållningen den 1 oktober 1942, som var 42,000 deciton, skulle
vi under detta konsumtionsår ha att räkna med 325,000 deciton.

Beträffande den uppgjorda hushållsplanen för förbrukning av potatismjöl
under ett år till den 1 oktober 1943 så skulle denna omfatta 250,000 deciton.

Fredagen den 21 maj 1943.

Nr 18.

Svar på interpellation. (Forts.)

Detta gör cirka 21,000 deciton per månad. Emellertid Ilar det intill den 1 maj
eller på de första sju månaderna sålts endast 110,000 deciton. Det blir bara

16,000 deciton per månad. Och om försäljningarna komma att gå i samma takt
även för de återstående månaderna, skulle vi komma till en försäljning av endast
190,000 deciton. Detta kan naturligtvis bero på flera omständigheter. Den
största posten i hushållsplanen är givetvis vad som förbrukas i hushållen, och
jag skulle tro, att denna post omfattar mer än hälften av hela förbrukningen.
Nu är det så, att på en del håll tillverkas potatismjöl för förbrukning i eget
hushåll, vilket är tillåtet, och dessa hushåll köpa icke ut de små ransoner, som
ransoneringskorten berättiga till, liksom naturligtvis fallet är med en hel del
andra personer, nämligen sådana som äta ute, som det heter, och sådana som
ännu icke lärt sig att förstå vad potatismjölet är värt i hushållen. De hushåll
däremot, som under vanliga förhållanden använda många gånger örn det potatismjöl,
som nu erhålles i ransonen, kunna icke köpa som vanligt, och vi komma
därför betydligt under den uppgjorda hushållsplanen vid hushållsförbrukningen.

Detsamma kan gälla vissa licenser till industrien, som tilldelats men som
icke uttagits. Därför stanna dessa partier i lagerhållningen. Endast på detta
sätt kan den ringa åtgången av potatismjöl förklaras.

Örn sålunda endast 190,000 deciton skulle komma att säljas enligt den nu
uppgjorda hushållsplanen plus vad statsrådet har ställt i utsikt eller 200 gram
per hushållsmedlem, d. v. s. 12,000 deciton, och örn industrien, såsom statsrådet
uttalade, lämnas viss del och tilldelas licenser i samma proportion som i
hushållsplanen, skulle detta bli 12,000 deciton eller tillsammans 214,000 deciton.
Örn man då räknar med samma övergångslager som i fjol, vilket jag för
min del anser vara tillräckligt, blir det ändå cirka 70,000 deciton över. Denna
stora kvantitet bör icke få ligga över till ett kommande konsumtionsår. Det
är ingen tvekan örn att en del husmödrar bättre skulle kunna tillgodogöra
sig bären under sommaren, t. ex. till krämer o. d., örn det funnes tillräckligt
med eller mera potatismjöl. Jag såg just i dag i en Stockholmstidning, att en
fru framställde frågan, om det icke vore möjligt att få mera potatismjöl, och
säkert är det många med henne, som fråga detsamma. Om berättigade anspråk
framställas från industrien örn ökad tilldelning, tycker jag nog, att även detta
bör prövas. Vad industrien får kommer ju också folkhushållet till godo.

Att cn viss beredskapslagring i allmänhet är välbetänkt är jag den förste
att medge, men en sådan vara som potatismjöl skall upplagras i tider, då det
är överproduktion på livsmedel. Att lagra stora partier nu, då allt behöver
konsumeras, anser jag vara alldeles bakvänt. Det är också på det sättet, att råvaran
till det potatismjöl, som nu tillverkas, är potatispartier, som skulle ha
varit tillvaratagna på ett annat sätt och ha kommit folkhushållet till godo i
annan form.

Med vad jag nu har framhållit har jag velat be herr statsrådet att ägna
denna sak den största uppmärksamhet. Då det givetvis för varje månadsskifte
går lättare att bilda sig ett omdöme örn det faktiska läget, hoppas jag, att allt
vad möjligt är göres för att så mycket potatismjöl som möjligt blir förbrukat
under detta konsumtionsår, så att vi den 1 oktober icke lia ett onormalt stort
ingångslager, och att i första hand hushållsförbrukningen blir tillgodosedd.

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! Jag hörde med intresse örn den
lättnad i marknaden, som statsrådet ställde i utsikt. I den trakt jag representerar
fanns det i våra® ofantligt stora potatismängder lagrade. Det var potatisodlare,
som hade 10,000 kg. inne och icke hade möjlighet att få avsättning för
dem eller att kunna använda dem för utfodring av djuren. Potatisbeslaget var

Nr 18.

Fredagen den 21 maj 1943.

Svar på interpellation. (Forts.)

kanske berättigat, men å andra sidan kunde man ju väntat, att livsmedelskommissionen,
innan beslaget gjordes, hade gjort sig underkunnig om tillgången.
Nu komma en del mindre brukare, som gått in för potatisoding, att åsamkas
rätt kännbara förluster. Jag har hört mig för hos Trädgårdscentralen i Uppsala,
som känner till läget. Man försäkrar där, att det finns mycket stora potatislager,
som icke kunna avsättas. Jag skulle vilja uttala den förhoppningen,
att örn vi lyckas få en god skörd av potatis detta år, en inventering göres i tid,
så att man kan tillgodogöra sig potatisskörden på det sätt som kan vara önskligt.
De mindre odlare, som hörsammat statens uppmaning att söka odla
största möjliga mängd potatis, förlora nu åtskilligt. Jag är viss om att med
den omtanke örn vårt försörjningsläge, som statsrådet har, han skall se till att
man undviker sådana förhållanden, som nu inträtt på potatishandelns område.
Jag tycker också, att livsmedelskommissionen icke bör få en så vid
fullmakt. Det är ju icke meningen, att kommissionen skall göra beslag och
stänga marknaden'' bara för att det skall så vara. Jag hoppas emellertid, att
genom de åtgärder statsrådet talade örn någon lättnad skall inträda för potatisodlarna.

Chefen för folkhushållningsdepartementet, herr statsrådet Gjöres: Herr
talman! Det är närmast herr Hanssons i Skediga yttrande, som föranleder
mig att säga ytterligare några ord i denna fråga.

Herr Hansson uttryckte den förhoppningen, att man skall göra någon sorts
inventering för att skaffa sig bättre överblick över potatissituationen vid konsumtionsårets
början, så att man på ett bättre sätt kan planera sina åtgärder.
Man bör icke, såsom orden folio, utfärda beslag för beslagets egen skull.

Jag vill dels med anledning av detta yttrande, dels på grund av att situationen
är sådan den är erinra örn de omständigheter, som förelågo i höstas. Man
försökte givetvis att skaffa sig en överblick över storleken av potatisskörden
på vanligt sätt genom skördeuppskattningen. Denna visade, att vi detta konsumtionsår
skulle få en potatisskörd, som var rätt mycket mindre än potatisskörden
föregående år. Den skulle enligt skördeuppskattningen stanna vid 1,800,000
ton. Jag skall i korthet gå igenom den kalkyl man kom fram till med utgångspunkt
från den potatiskvantitet, som skördeuppskattningen ställt i utsikt.
Man hade först att beräkna lagringsförluster, vilka alltid äro mycket betydande
i fråga örn potatis. Dem beräknade man till 200,000 ton. På det sättet fick man
fram 1,600,000 ton. Av denna kvantitet anslog man till utsäde 300,000 ton och
beräknade för direktkonsumtion 1,100,000 ton. Det är alltid ganska svårt att
komma fram till en bedömning av hur stor potatiskonsumtionen blir i de enskilda
hushållen. Men när man gjorde beräkningen, gick man ut ifrån de hållpunkter,
som förelågo i socialstyrelsens undersökningar rörande livsmedelsförbrukningen.
Man fann, att konsumtionen ökats så mycket, att man borde
uppskatta totalkvantiteten för direktkonsumtion till 1,100,000 ton. Vidare
anslog man till stärkelse- och flingfabrikerna 360,000 ton och fick alltså kvar

40,000 ton för utfodringsändamål. Det var denna försörjningskalkyl, vilken
alltså grundade sig på de säkraste uppgifter som stodo att få, som låg till
grund för de åtgärder, som livsmedelskommissionen ansåg nödvändiga att vidtaga
i det då rådande läget. Åtgärderna förefalla nu, i ljuset av de erfarenheter
vi vunnit, rigorösa, kanske onödigt rigorösa, men jag vill säga, att hade dessa
förutsättningar varit riktiga, skulle vår potatissituation i år ha varit mycket
bekymmersam. Vi vörö också i höstas mycket angelägna örn att vidtaga åtgärder
för att möta en potatiskris i vår. Åtgärder vidtogos av olika art, åtgärder som
dess bättre visat sig överflödiga.

Vilka av förutsättningarna i kalkylen är det då som brustit? Jag vågar icke

Fredagen den 21 maj 1943.

Nr 18.

Svar på interpellation. (Forts.)

påstå det, men det finns anledning antaga, att skördeuppskattningen var för
lå-g. "Vid3.4*6 har den milda vintern inverkat pa tva sätt. Frostskadorna ha för
det första varit mycket mindre än tidigare. Tack vare den milda vintern ha
dessutom förbättringar i försörjningen på andra punkter inträtt, varför potatiskonsumtionen
inom hushållen nog icke blivit sa stor som man räknade med i
höstas. Nu har man sökt att på olika sätt under konsumtionsårets gång vinna
förtrogenhet med den aktuella situationen. En möjlighet därtill trodde man sig
få i sammanhang med hembuden av potatis. Man trodde, att man skulle utifrån
hembudens storlek kunna få en något så när säker uppfattning örn hur mycket
potatis, som verkligen fanns kvar vid den ifrågavarande tidpunkten, alitsa
den 15 mars 1943. Men de hembud, som gjordes^ voro mycket låga. Örn jag
icke minns fel, stannade hembuden vid en siffra pa ungefär 75,000 ton.

Hade vi haft i landet endast den kvantitet, soln odlarna hembjödo, skulle vi
fått en synnerligen ansträngd potatissituation. Vi vägrade att tro, att dessa
hembudsuppgifter avspeglade den riktiga situationen, och gingo därför i författning
örn att försöka få fram en redovisning ifrån jordbrukarna beträffande
de partier, som kunde salubjudas utanför hembuden, men även den siffra, som
nian här fick fram, stannade vid ett ganska lågt värde. _

Man har, såsom jag här velat klargöra, från myndigheternas sida försökt
att få en så exakt uppfattning örn potatissituationen som möjligt, men det har
visat sig, att alla de uppgifter man har fått lia varit sådana, att varje omdöme
grundat enbart på dem kommit att korrigeras av verkligheten. Hur man skall
göra till denna höst för att komma till en mera exakt bedömning av potatissituationen
kan jag inte säga, men jag är alldeles ense med herr Hansson i
Skediga örn att det är synnerligen angeläget att man försöker att utfinna någon
mera effektiv och säker metod än vad de hittills använda metoderna visat sig
vara.

Jag har här glömt men jag bör erinra om ytterligare en omständighet, som
spelade in rätt mycket vid bedömningen av potatistillgången i höstas, och det
var de bladmögelangrepp som potatisen i stora delar av landet utsattes för och
som jämte den dåliga väderleken vid skördetiden befarades komma att mycket
avsevärt nedsätta potatisens lagrings duglighet. Det var ett mycket allmänt
omdöme både bland jordbrukare och bland potatishandelns folk liksom även
bland dem i livsmedelskommissionen, som sysslade med denna sak, att denna risk
var för handen. Även här har förhållandet visat sig vara annorlunda. Potatisen
har visat sig mera lagrings duglig och mera hållbar än vad man utgick ifrån
i höstas, och bladmögelangreppen ha tydligen inte på. långt när fått de besvärliga
följder för potatislagringen, som man trodde sig ha anledning frukta
i höstas.

Herr Barnekow: Herr talman! Jag vill inte på något sätt anklaga statsrådet
för den sorgliga situation, som man kan säga har inträtt på potatismarknaden.

Det är nog riktigt, som statsrådet anförde, att en starkt bidragande orsak
till att vi fått så pass stort överskott på potatis har varit det ringa svinn, som
ägt rum under vintern ■— potatisen har inte ruttnat i den utsträckning, som man
förut räknat med — men givetvis har det varit en alldeles för låg uppskattning
av skörden i höstas. Jag vill dock erinra örn att det inte saknats varnande
stämmor från den i verklig mening potatis o dl ande bygden i Sverige, nämligen
Kristianstads län och västra delen av Blekinge. Där ansågs inte skörden vara så
pass liten som den uppskattades till. Men jag vill säga, att det verkligen har varit
i mångt och mycket även lantmännens fel, ty de ha inte lämnat uppgifter,
framför allt inte nu på våren, örn de potatispartier, som funnos tillgängliga.

Det är emellertid en annan sak, som jag skall be att få fråga statsrådet om.

Nr 18.

Fredagen den 21 maj 1943.

Svar på interpellation. (Forts.)

När man inte förrän nu pilört siffrorna, Ilar man ju svårt att döma örn deras
storlek och inbördes förhållande. Örn jag inte missuppfattade, ansåg herr statsrådet,
att den extra tillverkning, örn vi så få kalla den, som nu äger rum vid
stärkelsefabrikerna, skulle vara 55,000 ton, men örn jag fattade statsrådet rätt
ämnar inte herr statsrådet göra av med dessa 55,000 ton. Den tilldelning, som
skall äga rum, skulle inte på långt när uppgå till denna siffra. Då undrar jag,
om det var herr statsrådets mening, att vi skola öka lagerbehållningen till hösten
utöver den behållning vi hade i fjol. Vi veta mycket väl, att det icke är
någon fara för potatisen för nästa år, ty den kan användas till annat — utfodringsförbudet
kan tågås bort, och vi kunna använda potatis till brännvinsbränning
—— men nog blir det synd örn stärkelsefabrikerna, örn lagret med så
stor kvantitet skall överstiga det lager vi hade i höstas.

Chefen för folkhushållningsdepartementet, herr statsrådet Gjöres: Herr
talman! Till det omdöme örn potatissituationen i höstas, som herr Barnekow
har fällt, vill jag säga, att det är riktigt, att man i Blekinge ansåg, att skörden
var mycket god. Och den var mycket, god i detta landskap, men i allmänhet
hade man nog bland jordbrukarna och inom handeln den uppfattningen, att den
skördeuppskattning, som förelåg, inte var i överkant. Detta endast parentetiskt.

Vad vi skola göra med potatismjölet, örn vi få en så god tillgång som man
här tror sig kunna räkna med, är ganska lätt att svara på. Det är mycket tacknämligt
att få en ökad tilldelning av potatismjöl till hushållen, och det är vidare
också mycket önskvärt, att man kan tilldela industrien större kvantiteter
än vad som nu sker. Vi ha nödgats hushålla mycket strängt med industrien i
olika avseenden. Jag delar helt den syn på dessa ting, som kommit till uttryck
både i interpellantens fråga och nu senast i herr Barnekows anförande, att det
är synnerligen önskvärt med en större potatismjöltilldelning, särskilt nu under
sommaren,°då en ökad tilldelning kan möjliggöra för husmödrarna att tillvarataga
vad årstiden ger, och jag kan försäkra herrarna, att det är för mig
och livsmedelskommissionen en mycket angenäm sak att kunna göra de jämkningar
uppåt i potatismjöltilldelningen, som situationen kan möjliggöra.

överläggningen var härmed slutad.

§ 4.

Föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj :ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till jordbruksutskottet propositionen, nr 265, med förslag till lag örn inskränkning
med hänsyn till försvaret i rätten att avverka skog;

till behandling av lagutskott propositionen, nr 266, med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den 24 mars 1942 (nr 128) om förbud
mot bebyggelse till hinder för försvaret;

till bevillningsutskottet propositionen, nr 268, med förslag till förordning
örn ändring i vissa delar av förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående
stämpelavgiften, m. m.; samt

„ tj11 statsutskottet propositionen, nr 269, angående vissa anslag för budgetaret
1943/44 till dövstumskolorna m. m.

§ 5.

Föredrogos var för sig följande pa bordet liggande motioner; och remitterades
därvid

Fredagen den 21 maj 1943.

Nr 18.

till statsutskottet motionerna:

nr 385 av herr Persson i Tidaholm m. fl.; och

nr 386 av herrar Lundgren och Lindberg i Stockholm;

till första särskilda utskottet motionerna:

nr 387 av herr Ekdahl; och

nr 388 av herrar Ryling och von Seth;

till andra särskilda utskottet motionerna:
nr 389 av herr Staxäng m. fl.;
nr 390 av herr Jonsson i Skedsbygd m. fl.;
nr 391—393 av herr Gustafsson i Lekåsa m. fl.;
nr 394 av herr Hedgvist;

nr 395 av herrar Staxäng och Olson i Göteborg;

nr 396 av herrar Jonsson i Skedsbygd och Gustafsson i Lekåsa;

nr 397 av herr Gustafsson i Lekåsa m. fl.;

nr 398 av herr Mårtensson m. fl.;

nr 399 av herr Norup m. fl; och

nr 400 av herr Gardell m. fl.;

till jordbruksutskottet motionerna:

nr 401 av herr Svensson i Ljungskile m. fl.;

nr 402 av herr Jacobson; samt

till första särskilda utskottet motionen nr 403 av herr förste vice talmannen
Magnusson m. fl.

§ 6.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden nr 116—121.

§ 7.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 235, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
förlängning av giltighetstiden för vissa tilläggstullar.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag.

§ 9.

Avgåvos följande motioner, nämligen av:

herr Hagberg i Luleå m. fl., nr 404 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 246, angående prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.;

herrar Lindahl och Pettersson i Hällbacken, nr 405, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition, nr 223, med förslag till lag örn allmänna vägar m. m.;

herr Pettersson i Hällbacken m. fl., nr 406, likaledes i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition, nr 223;

herr Pettersson i Hällbacken m. fl., nr 407, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 224, angående den statliga vägorganisationen samt vissa vägväsendet
berörande anslagsfrågor.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.42 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Nr 18.

Lördagen, den 22 maj 1943.

Svar pi
interpellation.

Lördalen (leii 22 maj.

Kl. 11 f. m.

§ I Herr

talmannen lämnade på begäran ordet till hans excellens herr statsministern
Hansson, som anförde: Herr talman! Med kammarens tillstånd har
herr Hyling till mig framställt frågan, huruvida jag är beredd att medverka
till att offentlighetsgrundsatsen i svensk förvaltning och styrelse blir föremål
för skärpt vakthållning och hemligstämplandet föremål för ökad kontroll
samt huruvida jag anser det påkallat att särskilda sakkunniga, eventuellt
1939 års tillämpningsutredning, åter sättas i tillfälle att utreda bruket av
sekretess i förvaltningen och hemligstämplandets förhållande till 1937 års
sekretesslag.

Mitt svar är följande.

Såsom en grundregel i svensk förvaltning gäller enligt § 2 tryckfrihetsförordningen,
att envar svensk medborgare äger fri tillgång till alla till statseller
kommunalmyndighet inkomna och därifrån utfärdade handlingar, hos
sådan myndighet förda diarier, journaler, register och andra dylika förteckningar,
därstädes hållna justerade protokoll, så ock alla andra där upprättade
handlingar, såvitt de hänföra sig till mål eller ärenden som av myndigheten
slutbehandlats. I denna rätt skola allenast gälla de inskränkningar
som påkallas av hänsyn till rikets säkerhet eller dess förhållande till främmande
makt; eller för brotts förekommande eller beivrande; eller till behörigt
skydd för statens eller menigheters intresse i deras ekonomiska mellanhavanden
med varandra och med enskilda; eller av hänsyn till privatlivets
helgd eller enskildas behöriga ekonomiska intresse.

Lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna
handlingar innehåller närmare bestämmelser om vilka handlingar som må hemlighållas
och örn förutsättningarna därför. Av de föreskrifter, som där meddelas,
intressera i detta sammanhang särskilt stadgandena i 4 § örn handlingar
som röra militära hemligheter eller den ekonomiska försvarsberedskapen och
näringslivet.

Örn militära hemligheter och vad därmed äger samband stadgas i nämnda
paragraf, att beträffande handlingar, som röra krigsmaktens mobilisering, sammandragning
eller verksamhet under krigstid eller vid krigsfara, dess mobiliseringsförråd
och mobiliseringsutrustning, militära anläggningar m. m.
eller det civila luftskyddets planläggning, äger Konungen -— såframt handlingarnas
offentliggörande kan skada rikets försvar eller eljest medföra våda
för dess säkerhet — förordna att de ej må utlämnas förrän viss längre tid
förflutit. Med stöd av detta stadgande har Kungl. Majit utfärdat kungörelsen
den 25 november 1938 med förordnanden på försvarsväsendets område jämlikt
nyssnämnda lag. I denna kungörelse uppräknas ett stort antal handlingar,
därvid dock särskilt angives, att handlingarnas hemlighållande ej är
ovillkorligt utan beroende av örn deras offentliggörande kan medföra våda
för rikets säkerhet eller uppenbart kan skada dess försvar. Här må även nårn -

Lördagen den 22 maj 1943.

Nr 18.

Svar på interpellation. (Forts.)

nas kungörelsen den 12 april 1940 angående förbud mot offentliggörande
i tryck av vissa underrättelser om krigsmakten m. m., ehuru den icke utfärdats
med stöd av 1937 års lag.

Under krigsåren ha otvivelaktigt militära handlingar hemligstämplats i
ökad omfattning. Det är givet, att utbyggnaden av försvaret och den förstärkta
försvarsberedskapen i och för sig med nödvändighet måste medföra,
att antalet årligen hemligstämplade handlingar blivit större. Därtill kommer,
att ett offentliggörande, som kunnat ske utan risk under fredstid, under det
pågående kriget ofta måste bedömas kunna medföra väsentlig skada för försvaret.

Man har gjort gällande att hemligstämpling skett i onödan liksom att större
offentlighet kunnat vinnas genom en uppdelning av vissa ärenden, så att^ej
mer än nödigt hemlighålles. Av praktiska skäl är det många gånger svårt
att i ett visst ärende göra en klar uppdelning av uppgifter av hemlig och
icke hemlig natur. Mot förfaringssättet har också, framhållits, den tidsutdräkt
och det ökade expeditionsarbete, som nödvändigtvis följer då i stort sett samma
ärende behandlas i såväl en öppen som en. hemlig skrivelse. I .brådskande
lägen kan ett sådant förfaringssätt medföra risk att en framställning eller en
order kommer för sent. „

De militära myndigheterna ha emellertid sin uppmärksamhet fästad pa vikten
av att hemlighållande ej må ske utan verkliga skäl. Sålunda, har chefen
för försvarsstaben i utfärdad order bl. a. särskilt understrukit, att innan handling
betecknas såsom hemlig, skall noga övervägas, huruvida innehållet verkligen
kräver hemligstämpling, samt att i många fall hemligstämpling kan undvikas
genom lämplig omskrivning eller genom uteslutande av sakförhållanden,
som icke för sammanhangets skull behöva medtagas.

Interpellanten har anfört två exempel på irrationell tillämpning från detta
område. I det ena fallet hade riksdagens militieombudsman infordrat förklaring
från en försvarsområdesbefälhavare med anledning av vissa uppgifter i
en ortstidning. Försvarsområdesbefälhavaren hemligstämplade sin förklaring
under motivering, att yttrandet innehöll vissa uppgifter angående luftv.ärnsartilleriets
sammansättning på platsen, som icke finge offentliggöras. Militieombudsmannen,
ansåg emellertid, att dessa uppgifter hade kunnat utelämnas
i yttrandet utan att därigenom vållats olägenhet för utredningen. Militieombudsmannen
fann likväl icke anledning att vidtaga någon åtgärd mot försvarsområdesbefälhavaren
men framhöll, att det vore ett viktigt samhällsintresse, att
hemligstämplingen begränsades till fall som vore nödvändiga.

I det andra fallet, som är mera än två år gammalt, hade en militär förvaltningsmyndighet
utbjudit till entreprenad uppförandet av tre hangarbyggnader
av närmare angiven storlek. Annons härom hade influtit i en tidning.. Några
dagar efter det annonsen varit införd, begärde en telegrambyrå hos informationsstyrelsen
att få i notisform publicera underrättelser örn hangarernas golvyta
och tiden för deras färdigställande. Framställningen bifölls icke. Detta
hade emellertid sin grund i att informationsstyrelsen icke blivit upplyst örn

annonsen. .

I detta sammanhang må nämnas, att en militär förvaltningsmyndighet, nämligen
flygförvältningen, utfärdat generell föreskrift, att handlingar i avgjorda
ärenden örn upphandling, som ansåges icke motivera hemligstämpling, likväl
icke skulle utlämnas förrän två år förflutit från det upphandlmgsärendet
avgjorts, dock att till person eller firma, som i ärendet avgivit anbud, Unge
utlämnas transumt av upphandlingsprotokoll, angivande storleken av ingivna
anbud men icke vilka anbudsgivarna varit. Då en dylik generell föreskrift
■icke torde ha stöd i lagen, har militieombudsmannen, som blivit uppmärksam -

Nr 18.

Lördagen den 22 maj 1943.

Svar på interpellation. (Forts.)

gjord på saken, hos flygförvaltningen hemställt, att den måtte upptaga frågan
till förnyad prövning.

Även på den ekonomiska för svar sberedskapens och näringslivets område är
hemlighållande av ärendena i viss utsträckning påbjudet.

Härom stadgas i 4 § av 1937 års lag, att Konungen, i fråga örn handlingar
rörande den allmänna ekonomiska försvarsberedskapen så ock beträffande
handlingar vilka röra näringslivet under krig, krigsfara eller andra utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden, äger förordna, att de ej må utlämnas
förrän viss tid förflutit — såframt handlingarnas offentliggörande kan skada
rikets försvar, folkhushållningen eller näringslivets behöriga fortgång eller
eljest medföra våda för rikets säkerhet. Även på detta område har Kungl.
Majd funnit nödvändigt att begagna den givna möjligheten till hemlighållan.
*.. kungörelse den 8 december 1939 med f örordnande örn inskränkning

i rätten att utbekomma allmänna handlingar rörande folkhushållningen har
nämligen^ föreskrivits bl. a., att handlingar, som avses i 4 § i lagen och röra
folkhushållningen vid krig, krigsfara eller andra utomordentliga av krig föranledda
förhållanden, ej ma utlämnas, i den mån deras offentliggörande kan
medföra våda för folkhushållningen eller eljest för rikets säkerhet..
o Beträffande tillämpningen av hemligstämpling på folkhushållningens område
kan från de olika kommissionernas verksamhetsområden nämnas följande.

Inom livsmedelskommissionen hemlighållas — förutom ärenden som röra
handelsförhandlingar med främmande makt eller som röra enskilda firmors
eller personers förhallanden -— ärenden i vilka beröres landets försörjningsläge
i mera grundläggande avseenden: ärenden rörande ifrågasatta ransoneringar
eller beslag; och vissa ärenden rörande prissättningen på olika varuslag.
Vid avgörande av fråga örn hemlighållande i sistnämnda fall beaktas, hururåda
man har anledning tro att ett offentliggörande kan komma att medföra
mbbningar i den normala handeln. Antalet i kommissionens huvuddiarium
upptagna ärenden var år 1942 4,910, övriga diarieförda ärenden cai 140,000.
Antalet, hemliga ärenden var samma år 626.

Hos industrikommissionen hemlighållas sådana skrivelser — särskilt från
ikrigsindustriavdelningen, mobiliseringsbyrån och prisbyrån — vilka innehålla
uppgifter örn militär produktion och militära beställningar eller vilkas
offentliggörande av andra motsvarande skäl kan lända till skada för försvaret.
En annan grupp, där hemlighållande äger rum, rör skrivelser från utrikeshan
delsby rån som beröra tillkomsten av handelsavtal med främmande makt
eller i övrigt innehålla sådana uppgifter örn försörjningsläget att deras offentliggörande
kan bliva till skada. En tredje grupp utgöres av undanförselbyråns
skrivelser örn bortförande m. m., vilka i stor utsträckning röra frågor örn viktaga
varulager och dessas belägenhet. En fjärde grupp omfattar framställningar
till Konungen örn beslag, handelsregleringar, ransonering, importförbud
eller produktionsavtal o. d. Antalet ärenden i kommissionens huvuddiarium
var ar 1942 12,796, därav hemliga 793. Vidare tillkomma å prisbyrån 1,456
hemliga ärenden. Härutöver har kommissionen handlagt en stor mängd offentliga
mindre viktiga ärenden.

Även för bränslekommissionens del avser det största antalet hemliga ärenta
frag°r sorn röra försvaret. Vidare har kommissionen ansett sig böra undandraga
offentligheten sådana uppgifter som haft eller kunnat få betydelse
vid handelsförhandlingar med främmande makt. Beträffande handelsregleringaÄ
pråssättningar o. d. har kommissionen ansett det allmännas intresse kräva att
offentliggörande borde ansta till ikraftträdandet. Kommissionen har haft sin
uppmärksamhet riktad på möjligheten att ur en motivering utesluta partier
som mäste hållas hemliga och upptaga dessa i en särskild hemligstämplad

Lördagen den 22 maj 1943.

Nr 18.

Svar på interpellation. (Forts.)

handling. Enligt uppgjord statistik voro av 16,295 hos kommissionen diarieförda
ärenden under år 1942 1,260 ärenden hemliga, därav 1,131 å bensin- och
oljeavdelningen.

Vid arbetsmarknadskommissionen registrerades år 1942 107,352 offentliga
och 1,398 hemliga utgående ärenden. Av de hemliga ärendena rörde det stora
flertalet militära frågor. Frånräkna^ de hemliga militära ärendena utgjorde
antalet av kommissionen nämnda år behandlade hemliga ärenden endast 0.1 %
av det hela.

Handelskommissionen tillämpar hemlighållande, när fråga är örn införande
av regleringsåtgärder som icke böra i förväg bekantgöras. Kommissionens
ärenden beröra i övrigt helt naturligt i betydande utsträckning rikets förhållande
till främmande makt och innehålla ofta uppgifter örn enskilda firmors
affärsförhållanden, då följaktligen andra skäl än hänsynen till folkförsörjningen
påkalla hemlighållande. Kommissionen har under år 1942 handlagt
3,197 hemliga och omkring 300,000 andra ärenden.

Av priskontrollnämnden har endast ett fåtal utgående expeditioner hemlighållits,
under år 1942 inalles 23. Av dessa voro 13 utlåtanden i av annan
myndighet hemligstämplade ärenden. I övrigt hemlighållas till nämnden ingivna
kalkyler och andra handlingar som innefatta upplysningar örn enskilda
företagares eller sammanslutningars affärs- eller driftförhållanden.

Trafikkommissionen hemlighåller ärenden som röra frågor av betydelse för
landets krigsberedskap liksom givetvis ärenden rörande deli utrikes sjöfarten,
om de beröra rikets förhållande till främmande makter. Av 1,279 diarieförda
ärenden under år 1942 voro 104 hemliga.

Som jag redan antytt förekommer hemlighållande givetvis ej blott av anledning
som har direkt samband med rådande krisförhållanden. Beträffande
civilförvaltningen i allmänhet uppräknas i 1937 års lag ett flertal handlingar
som skola hemlighållas. 7 kungörelse den 4 januari 1939 med förordnanden på
civilförvaltningens område jämlikt nämnda lag ha meddelats närmare anvisningar
härom i vissa speciella hänseenden.

Bland hithörande handlingar vill jag särskilt nämna tre grupper — som
dock ej beröras i nämnda kungörelse.

Enligt 10 § i 1937 års lag må handlingar rörande polismyndighets, tullmyndighets
eiler allmän åklagares verksamhet till förekommande eller beivrande
av brott ej utlämnas, såvida skäligen kan befaras att utlämnande skulle
motverka utredningen eller åtgärder till förekommande av brott eller ock vara
menligt för rikets säkerhet eller för enskild person. Konungen äger att, örn
särskilda omständigheter påkalla det, medgiva utlämnande utan hinder av vad
nyss sagts.

Detta stadgande ställer ej sällan särskilt åklagarmyndigheten inför ömtåliga
avgöranden. För den som är anmäld för ett brott tor sig ju publiceringen
av anmälningen ofta menlig. I förarbetena till lagen anfördes, att om
undersökning, som inletts mot viss person såsom misstänkt för brott, ej åstadkommit
tillräcklig grund för åtal men ej heller fört till ett resultat, som fritoge
honom från misstanken för brottet, kunde en oförvitlig person genom
offentliggörandet tillfogas allvarlig skada. Ej sällan berördes i utredningen
även personliga eller andra förhållanden, vilka hänförde sig till den misstänkte,
hans närmaste eller annan person. Dessa förhållanden kunde vara av
den art, att en allmännare kännedom örn desamma skulle lända den enskilde
till men. I dessa och liknande fall syntes ett offentliggörande ej böra medgivas.

Detta uttalande kan naturligtvis, om man så vill, givas on ganska vidsträckt
tolkning. Av justitiekanslersämbetet såsom representant för åklagarväsendet tiar

Nr 18.

Lördagen den 22 maj 1943.

Svar på interpellation. (Forts.)

jag emellertid inhämtat, att ämbetet ansett sig böra tillämpa utlämningsförbudet
restriktivt så att handlingar i tveksamma fall hellre utlämnades än
innehölles. Ämbetet säger sig eftersträva att i möjligaste mån tillvarataga
offentlighetsintresset, när dess tillgodoseende icke kan anses komma i strid
med enskilds berättigade krav att en handling icke utlämnas, och bär för sin
del sökt träffa särskilda anordningar för att tillmötesgå pressens representanter.

En andra grupp av ärenden som jag vill nämna i detta sammanhang behandlas
i 14 § av 1937 års lag. Enligt detta lagrum må bl. a. handlingar, vilka av
läkare eller hos medicinalstyrelsen upprättats till utredning vid domstol eller
i ärende som avses i giftermålsbalken, samt handlingar i bl. a. ärenden rörande
sjukvård, i vad de angå enskilds personliga förhållanden, ej utan dennes
samtycke utlämnas till annan. Även utan sådant samtycke skall dock
sådan handling utlämnas, örn trygghet kan anses vara för handen, att det ej
kommer att missbrukas till skada eller förklenande för den vilkens personliga
förhållanden avses i handlingen eller för hans nära anhöriga.

Medicinalstyrelsen som upplyst att hemlighållande inom styrelsen tillämpats
beträffande sådana ärenden som nu nämnts — liksom i beredskapsärenden —-har tillika uppgivit, att missnöje vid flera tillfällen uttalats med styrelsens
tolkning av gällande föreskrifter, när klagomål anförts över vård eller behandling.
I anledning härav har inom ämbetsverket dryftats möjligheten av
en mera öppen praxis. Därvid har understrukits, att vid bedömning av det
särskilda ärendet. skulle eftersträvas att handlingarna i största möjliga utsträckning
offentliggjordes i alla fall, där ett väsentligt intresse icke därigenom
skadades, samt att tvistiga fall, i vilka delfående vägrades, skulle underställas
generaldirektörens prövning.

En annan grupp av handlingar som förtjänar att särskilt nämnas rör upphandling
o. d. Om denna grupp stadgar 34 § i 1937 års lag bl. a., att handlingar
angående förvärv av egendom eller utförande av arbete för myndighets
behov annorledes än genom dess egen eller annan myndighets personal
ej må utan tillstånd av den myndighet, som handlägger ärendet, utlämnas
innan avtal slutits eller ärendet eljest slutförts. Härjämte stadgas, att anbud
och vissa andra handlingar ej av myndigheten må utlämnas före nämnda tidpunkt
i vidare man än för prövning av anbud finnes nödvändigt eller begäran
örn anbuds utbekommande framställes av anbudsgivaren. Då anledning
därtill förekommer, äger vederbörande myndighet besluta, att handlingarna
även efter nämnda tidpunkt ej må utlämnas utan myndighetens tillstånd.

Jag har redan nämnt, att flygförvaltningens tillämpning av detta stadgande
föranlett ingripande av riksdagens militieonibudsman.

En liknande tillämpning bär förekommit hos egnahemsstyrelsen. Styrelsen
hade genom annonsering infordrat anbud å värme- och vattenanläggningar i
eitt+iaiital 1})0sta^s}l1us .Vld militärförläggningar. Sedan upphandlingsärendet
slutbehandlats, hade vissa firmor, vilkas anbud ej antagits, begärt att få utdrag
av upphandlingsprotokollet. Till svar härå hade en byråchef å styrelsens
vagnar meddelat, att styrelsens upphandlingsprotokoll icke utlämnades,
hedan riksdagens justitieombudsman infordrat förklaring, uppgav byråchefen
att styrelsen med hänsyn till rådande förhållanden icke ansett det lämpligt!
att handlingarna rörande ifrågavarande arbeten utlämnades. Styrelsens principiella
inställning hade därför varit den, att handlingarnas utlämnande örn
möjligt skulle undvikas och att styrelsen, örn någon insisterade på att handlingar
av ifrågavarande slag skulle utlämnas, skulle jämlikt 34 § i 1937 års
lag formligen besluta, att handlingarna icke skulle utlämnas. Eftersom sty -

Lördagen den 22 maj 1943.

Nr 18.

Svar på interpellation. (Forts.)

reisen icke meddelat något särskilt beslut om hemlighållande av handlingarna
och dessa alltså vid tiden i fråga voro att anse såsom offentliga, förordnade
justitieombudsmannen örn åtal mot byråchefen inför Svea hovrätt. I åtalsinstruktionen
framhöll justitieombudsmannen tillika, att enligt hans ^mening
styrelsen skulle ha saknat laga skäl att besluta handlingarnas hemlighållande.
Målet är beroende på hovrättens prövning.

Under målets behandling i hovrätten uppgav byråchefen till sitt försvar att
ett annat verk, domänstyrelsen, under år 1941 med åberopande av 34 § nyssnämnda
lag meddelat ett generellt beslut örn hemlighållande av anbudshandlingar
och inköpsbeslut under två år. Sedan justitieombudsmannen genom protokollsutdrag
fått denna uppgift bekräftad, har han från de i beslutet deltagande
ledamöterna av domänstyrelsen infordrat yttrande rörande de skäl, vilka
legat till grund för beslutet, och det förhållandet att styrelsen meddelat ett
generellt beslut i stället för att i varje uppkommande fall pröva frågan örn
hemlighållande.

I ett annat fall har chefen för Linköpings gasverk anfört klagomål hos justitieombudsmannen
över att reservförrådsnämnden vägrat lämna av_ klaganden
begärda uppgifter örn vilka priser nämnden tillämpat vid försäljning av kol
till Stockholms gasverk. I avgivet yttrande har reservförrådsnämnden, under
åberopande av kungörelsen örn inskränkning i rätten att utbekomma allmänna
handlingar rörande folkhushållningen och då nämnden utgått från ait uppgifternas
offentliggörande skulle kunna lända Stockholms gasverk till men,
förklarat sig icke kunna lämna de önskade uppgifterna. Ärendet är ännu icke
av justitieombudsmannen slutbehandlat.

Det är uppenbart, att gällande bestämmelser i samtliga de hänseenden som
jag här berört giva utrymme för en mer eller mindre skiftande praxis. Häri
ligger otvivelaktigt en fara. Det synes mig. emellertid som om myndigheterna
— såvitt kunnat inhämtas vid den utredning jag i detta sammanhang latit
verkställa — i allmänhet inse den stora betydelsen av att offentlighetsprincipen
i största möjliga utsträckning upprätthålles.

Vad angår tillämpningen inom departementen vill jag nämna, att en nyligen
verkställd statistisk utredning för deras del visat att antalet hemligstämplade
ärenden efter en stegring strax efter krigsutbrottet sedermera i hög grad minskat,
så t. ex. inom folkhushållningsdepartementet från 21.7 % år 1940 till c:a

8 % år 1942. . o

Jag kan försäkra, att utvecklingen på detta område kommer att vara xöremål
för regeringens fortsatta uppmärksamhet. Emellertid vill jag även understryka
betydelsen av att pressen själv, som har direkt intresse av att offentlighetsprincipen
upprätthålles, bevakar detta sitt intresse. Även örn en myndighet
har diskretionär prövningsrätt, innefattar hemlighållande, som äger rum utan
skäl, ett tjänstefel som bör beivras. En väg till rättelse är att, såsom skett
i vissa fall, göra anmälan hos riksdagens justitie- eller militieombudsman eller
hos annan åklagarmyndighet. Dessutom finnes möjligheten att genom besvär
draga myndighets beslut örn hemlighållande under prövning av högre instans.
Närmare bestämmelser härom meddelas i tryckfrihetsförordningen. Detta gäller
dock icke departementschefs beslut, som enligt särskild bestämmelse ej må
överklagas. Departementschefen står emellertid som bekant i konstitutionellt

ansvar inför riksdagen. _ .

Jag kommer härmed in på en speciell fråga, som berörts i interpellationen,
nämligen bruket av underhands- eller diskussionspromemorior inom regeringen.
Det har ifrågasatts, huruvida vederbörande departementschef eller regeringen
har grundlagsenlig möjlighet att vid överläggningar använda sig av promemorior
som utarbetats t. ex. inom någon av kommissionerna utan att prome -

Nr 18.

Lördagen den 22 maj 1943.

Svar på interpellation. (Forts.)

morian inregistrerats på vederbörande departement. Härtill vill jag svara, att
örn det icke ovillkorligen tillkommer kommissionen att i första liand taga
ståndpunkt i frågan utan Kungl. Majit Ilar befogenhet att pröva denna direkt,
Kungl. Majit rimligen bör kunna anlita vilken tjänsteman Kungl. Majit finner
lämplig för att göra de utredningar som erfordras i ärendet. Att göra bestämd
skillnad mellan promemorior som upprättas på vanligt sätt inom ett
departement och sådana som på uppdrag utarbetas av en tjänsteman inom något
verk förefaller mig icke motiverat. Vad kommissionerna angår torde dessa
få anses knutna på ett alldeles särskilt sätt till Kungl. Majlis kansli. Detta
har bl. a. kommit till uttryck i instruktionernas föreskrifter om skyldighet
för kommissionstjänsteman att föredraga direkt i departement. Kommissionerna
tjänstgöra i stor utsträckning direkt såsom utredningsorgan åt departementen.

En bestämd gräns för användningen av underhandspromemorior torde kunna
sägas ligga i § 10 regeringsformen. I ett ärende av den beskaffenhet, att det
icke bör avgöras utan att sakkunnig myndighet i enlighet med detta stadgande
fått tillfälle att taga ståndpunkt till frågan, kan Kungl. Majit icke utan att
sätta sig över grundlagens bud fatta sitt beslut enbart på grundval av en underhandspromemoria.
Som bekant kunna emellertid omständigheterna undantagsvis
vara sådana att ett ärende måste avgöras av Kungl. Maj :t direkt utan
att tillfälle gives att inhämta sakkunnig myndighets mening.

Beträffande den av interpellanten omnämnda skrivelsen från arbetsmarknadskommissionen
»örn inkallelse av 1942 års klass till skogsarbete» vill jag
framhålla följande.

Vid en statsrådsberedning i början av augusti 1942 informerade arbetsmarknadskommissionens
chef regeringen örn de olika uppslag i fråga örn reglering
av arbetsmarknaden som övervägts inom kommissionen. Bränsleförsörjningen
under vintern 1942/43 ansågs då icke ingiva sådana farhågor att med hänsyn
därtill några principiellt nya åtgärder behövde vidtagas. Med tanke på avverkningarna
under vintern. 1942/43, för tillgodoseende av bränslebehovet under
1943/44, skulle emellertid de olika uppslagen utformas i en promemoria. Den
27 augusti 1942 överlämnades en diskussionspromemoria i ämnet, vilken icke
innehöll några i detalj utarbetade förslag. Avsikten var, att regeringen skulle
taga ställning till frågan, örn något av uppslagen skulle närmare utarbetas.
Den 1 oktober 1942 meddelades besked, att regeringen ville överväga att uttaga
1942 års klass till tjänsteplikt. Förslag härom skulle därför närmare utarbetas.
Den 12 oktober 1942 överlämnade kommissionen en ny promemoria, vari tanken
på uttagning av 1942 års klass tekniskt utformats. Vid föredragning i statsrådsberedning
redogjordes för de möjligheter som ur olika synpunkter förelågo
att genomföra förslaget. Efter inhämtat tillstånd av socialministern redogjorde
kommissionens chef i början av oktober vid en icke offentlig presskonferens för
uppslaget att taga ut 1942 års klass. Genom indiskretion av ett par tidningar
bragtes vad sålunda förekommit — delvis i förvanskad form — till allmänhetens
kännedom. Det ansågs da nödvändigt att offentligt lämna en redogörelse
för vad uttagningen av 1942 års klass skulle innebära, d. v. s. för innehållet i
promemorian av den 12 oktober 1942.

I anslutning till den nu lämnade redogörelsen för detta ärende vill jag framhålla,
att det icke kan vara rimligt, att ämbetsverken i nuvarande tidsläge med
snabbt skiftande förutsättningar, som ingalunda alltid kunna klart bedömas
ur det enskilda verkets mera begränsade synvinkel, utan kontakt med regeringen
i detalj utarbeta förslag till ingripande åtgärder, för att underställa
regeringen dem först i .fullt färdigt skick. Detta innebär slöseri med arbetskraft,
Den enda förnuftiga vägen synes mig vara, att man här går fram i etap -

Lördagen den 22 maj 1943.

Nr 18.

Svar på interpellation. (Forts.)

per under ständig kontakt med regeringen. Regeringens ledamöter kunna emellertid
näppeligen endast genom muntliga föredragningar av olika alternativ,
ofta späckade med siffermässiga beräkningar, få en överblick över alla på
olika frågor inverkande omständigheter. Skriftliga framställningar i promemorieform
äro därför nödvändiga, då det gäller ärenden som icke kunna företagas
till omedelbart avgörande. Vad speciellt beträffar arbetsmarknadskommissionens
promemoria av augusti 1942, måste den — bortsett från att den innehöll
vissa militära uppgifter som vid ett offentliggörande kunde lia borttagits —
betraktas på samma sätt som andra förslag till regeringsåtgärder under nuvarande
förhållanden. Man måste alltså taga hänsyn till de risker, man löper
vid ett för tidigt offentliggörande. Det är otvivelaktigt, att ett bekantgörande
av promemorian skulle haft en ytterst oförmånlig inverkan på rekryteringen
av frivillig arbetskraft till skogen. Detta framgår av det förhållandet, att när
planerna på uttagning av 1942 års klass till tjänsteplikt genom den nyssnämnda
indiskretionen bragtes till offentligheten, minskade intresset för frivillig övergång
till skogsarbete påtagligt. Icke minst industriens benägenhet att sätta upp
riksarbetslag avtog. Man resonerade som så, att när myndigheterna nu ordnade
med tjänsteplikt, behövdes riksarbetslagen ej längre. Detta var fel. Vi hade mer
än väl behövt riksarbetslagens arbetsinsats, trots uppslagen örn tjänsteplikt.
Alldeles särskilt hade vi behövt denna insats, då det sedermera bestämdes att
1942 års klass icke skulle inkallas.

Av det anförda torde min inställning till frågan örn hemlighållande av allmänna
handlingar framgå med tillräcklig tydlighet. Jag är en bestämd motståndare
till allt hemlighållande som icke är nödvändigt. Offentlighetsprincipen
är en viktig garanti mot godtycke. Den ger möjlighet för en allsidig nyhetstjänst,
som kan vidmakthålla folkets intresse för allmänna angelägenheter, och
den skapar en trygghetskänsla som icke får underskattas.

Myndigheternas tillämpning av 1937 års lag kommer ständigt att av regeringen
följas med den största uppmärksamhet. Jag finner även önskvärt, att en
närmare utredning örn tillämpningen återupptages. Att göra detta medan tilllämpningen
alltjämt står under trycket av nu rådande utomordentliga förhållanden
synes mig dock icke lämpligt.

Härefter yttrade:

Herr Hyling: Herr talman! Jag ber att till hans excellens herr statsministern
få framföra mitt tack för det omfångsrika svaret, som jag i många
avseenden måste betrakta som upplysande men i andra knappast fullt tillfredsställande.

Avsikten med min interpellation var att fästa uppmärksamheten på den
trängande nödvändigheten av skärpt vakthållning kring offentlighetsgrundsatsen
i svensk förvaltning. Skälen härtill ligga i öppen dag, sedan åtskilliga
till allmän kännedom komna exempel givit vid handen, att sekretessen brett ut
sig på vidsträckta områden. Jag noterar att börja med, att statsministern är
enig med mig örn principen att allt hemlighållande, »som icke är nödvändigt»,
bör försvinna. Likaså ber jag att få understryka statsministerns ord, att »en
allsidig nyhetstjänst, som kan vidmakthålla folkets intresse för allmänna angelägenheter,
skapar en trygghetskänsla, som icke får underskattas».

Min interpellation tillkom emellertid mot den bakgrunden, att denna erforderliga
trygghetskänsla enligt mitt förmenande på olika sätt börjat undermineras.
Därpå har ju dagskrönikan också lämnat aktuella exempel. Jag vill i
detta sammanhang uttala min tillfredsställelse över att riksdagens justitie och
militie ombudsmän på senare lid fått upprepade möjligheter att ingripa i ett

Andra kammarens protokoll lOJfS. Nr IV. 2

Nr 18.

Lördagen den 22 maj 1943.

Svar pä interpellation. (Forts.)

flertal fall, varigenom rättelse bör kunna åstadkommas i de avseenden, där
offentlighetsprincipen blivit naggad i kanterna. Statsministern har haft vänligheten
att i svaret redogöra för en del av dessa fall, som befinna sig under
omprövning i olika instanser. Detta förhållande gör det kanske olämpligt att
just nu i vidare mån ingå på dessa konkreta exempel, ehuru de på olika sätt
synas mig vara synnerligen lärorika och upplysande. Utan att föregripa dessa
pågående prövningar tillåter jag mig ändock att framhålla, att de synas mig
bekräfta vikten av att offentlighetsgrundsatsen hålles levande.

Det skulle vara frestande att mera utförligt diskutera den långa redogörelse,
som statsministern lämnat, men jag skall nöja mig nied några punkter och
några allmänna principer. Jag ber då först att få förklara, att jag är fullt
medveten örn att de exceptionella tidsförhållandena påkalla extra varsamhet i
offentligheten. Detta gäller givetvis inte minst på det militära området, även
örn det förefaller, som örn hemligstämpeln där vore i alltför flitigt bruk. Jag
kan inte underlåta att i detta sammanhang beröra det i min interpellation och i
statsministerns svar apostroferade exemplet, då informationsstyrelsen förbjöd
publicering av uppgifter, som byggde pa i vederbörlig ordning och av vederbörande
myndigheter publicerade annonser. Det kan ju vara mänskligt att begå
misstag, men då statsministern anför, att publiceringsförbudet grundade sig
på att informationsstyrelsen inte var informerad örn annonsen, måste jag sätta
ett frågetecken i kanten. Jag förmodar, att informationsstyrelsen, innan den
utfärdade förbudet, hört sig för hos vederbörande myndighet. Synbarligen haiman
ej heller där varit bekant med annonsens förekomst. Eller för att uttrycka
saken med andra ord: det förefaller mig, som örn fallet helt enkelt icke blev
föremål för någon realprövning, och i så måtto tycks exemplet — huru periferiskt
det än är -— dock utgöra belägg för min i interpellationen uttalade
åsikt, att man på sina håll synes vara mera benägen att fälla än att fria, då
det gäller att applicera hemligstämpeln på vissa papper.

Ur de synpunkter, som jag företrätt med min interpellation, vill jag också
uttala tillfredsställelse över meddelandet, att chefen för försvarsstaben i utfärdad
order understrukit, att det noga skall övervägas, huruvida innehållet
verkligen kräver hemligstämpling. innan handling betecknas som hemlig. Enligt
vad jag tagit reda på har denna order senast utfärdats den 3 mars i år. Den
bör sålunda ännu vara aktuell, men jag kan inte underlåta att omtala, att man
måste ta sig en funderare på någon timme, innan man inom vederbörande pressdetalj
kunde erinra sig, vilken order det gällde och när den utfärdades. Efter
den offentlighet, som ordern nu fått. vill jag hoppas, att den får förnyad
aktualitet och studeras ingående pä alla håll.

Den förståelse jag har för de militära sekretessbehoven kan jag utsträcka att
också gälla den ekonomiska försvarsberedskapen och kommissionsväsendets
många gånger ömtåliga ärenden. Den statistik, som i detta avseende anförts
från kommissionerna, kan jag dock endast tillmäta ett mycket begränsat värde.
När det exempelvis av handelskommissionen anföres, att man där på ett år
expedierat i runt tal 3,200 hemliga skrivelser och 300,000 offentliga, kan jag
icke påstå, att jag blev imponerad av den väldiga siffran. 300,000 skrivelser
innebär med 300 arbetsdagar och 7 timmars arbetsdag en registrering av minst
2 skrivelser i minuten, vilket måste vara en högst aktningsvärd arbetsprestation
av en registrator. Han kan vara tacksam för att slippa att också sköta hemligstämpeln
samtidigt med registreringen. Skämt åsido är det uppenbart, att dessa
siffror vilja bevisa för mycket och därför icke bevisa någonting. Ett verkligt
bedömande av sekretessens omfattning kan icke grunda sig på dylika klumpsiffror
utan kräver en ingående analys av såväl de hemliga som de offentliga
handlingarnas karaktär och den gränsdragning, som upprätthålles. Ett sådant

Lördagen den 22 maj 1043.

Nr IS.

Svar på interpellation. (Forts.)

bedömande är ingen utomstående i stånd att göra utan särskilda befogenheter.
För närvarande synes dock statsministern av svaret att döma icke vara benägen
för att tillsätta någon dylik sekretesskontroll, dag skall emellertid be att
få återkomma till den saken senare.

En sak, som förtjänar sin särskilda kommentar i detta sammanhang, är
frågan om underhandspromemoriorna i regeringen. I min interpellation tillät
jag mig ifrågasätta, örn icke denna arbetsmetod i realiteten innebar ett kringgående
av det remissförfarande, varom det talas i § 10 regeringsformen. Nu
svarar statsministern först, att det icke kan göras åtskillnad mellan promemorior,
som upprättas på vanligt sätt inom ett departement, och sådana, som
på uppdrag utarbetas av en tjänsteman inom något verk. Jag är fullt på det
klara härmed. Men i nästa mening i interpellationssvaret föres argumenteringen
vidare, och det säges, att »kommissionerna i stor utsträckning tjänstgöra
direkt såsom utredningsorgan åt departementen». Det talas alltså här icke
längre örn en enskild tjänsteman utan örn kommissionerna såsom sådana. Med
denna väsentliga och anmärkningsvärda utvidgning av Kungl. Maj:ts kansli,
som här göres gällande, kan regerandet i detta land föras in på vägar, som
grundlagsstiftarna icke förutsett. Jag tillåter mig uttrycka starka tvivelsmål
örn denna utveckling är önskvärd. Den synes i varje fall kunna leda till mycket
betänkliga konsekvenser. Jag överlåter dock åt våra statsrättslärda att ta
sig en funderare på varthän denna nya princip för regerandet kan föra oss.
För egen del vill jag icke sticka under stol med mina allvarliga betänkligheter.

Vad i interpellationssvaret i övrigt anföres i fråga örn sekretessens utbredning
inom upphandlingsväsendet och pä åtskilliga andra områden skall jag här
icke ta upp till detaljdiskussion. Sekretessfrågan är ju ytterst beroende på
huru instrumentet handhaves, och i det avseendet ges det rum för många anmärkningar.
Det är själva andan det kommer an pä. I detta sammanhang vill
jag fästa uppmärksamheten på ett offentligt uttalande av en högre tjänsteman
i höstas, då det var fråga örn några upphandlingsakter. »Vad skulle offentligheten
vara till för nytta?», frågade denne tjänsteman och fortsatte: »När det
är ett statens verk, som gör upphandlingen, kail det inte gärna bli fråga örn
något smussel.» Jag vill icke kasta någon som helst skugga på våra förträffliga
ämbetsmän, när jag säger, att en sådan självdeklarerad ofelbarhet står i
uppenbar strid mot den offentlighetsgrundsats, som hittills varit gällande i
svensk förvaltning och som jag hoppas även framgent skall bli gällande. Det
är mot dylik sekretessmentalitet, som riksdagen för sin del måste reagera, såväl
när den tar sig öppna uttryck som när den verkar i det fördolda. Statsministern
erkänner själv i sitt svar, att bestämmelserna ge utrymme för en
»mer eller mindre skiftande praxis» och att det ligger en fara häri. Jag vill
på det livligaste instämma i detta. Denna skiftande praxis befrämjas givetvis
av tänjbara lagparagrafer med kautsehukartade uttryck.

Jag vill i detta sammanhang erinra örn hur det gick till, när riksdagen så
sent som för tre år sedan godkände en föreslagen ändrad lydelse av 4 § sekretesslagen.
Genom det tillägg, som då antogs, öppnades sekretessmöjligheter för
handlingar — jag citerar bär lagen — »vilka röra produktion, handel, bankrörelse.
försäkringsrörelse, transportverksamhet eller näringslivet i övrigt under
krig, krigsfara, eller andra utomordentliga, av krig föranledda förhållanden,
såframt handlingarnas offentliggörande kan skada rikets försvar, folkhushållning
eller näringslivets behöriga fortgång eller eljest medföra våda för
rikets säkerhet». Konstitutionsutskottet godtog detta regeringsförslag, men
det förelåg också ett särskilt yttrande av frenne av utskottets ledamöter. Dessa
reservanter anförde därvid bland annat: »örn behovet av vidgad sekretess med

Nr 18.

Lördagen den 22 maj 1943.

Svar på interpellation. (Forts.)

hänsyn till nu rådande förhållanden kan naturligtvis intet tvivel råda. Men
en mycket ömtålig och maktpåliggande fråga är hur man i detta hänseende
bör gå. med hänsyn tagen till angelägenheten att offentligheten icke kringskäres
i vidare mån än som är nödvändigt.»

■ Propositionen lämnade för sin del ingen vägledning, och utskottet hade ej
velat gå med på den omredigering av lagtexten med föregående utredning, som
dessa reservanter ansågo befogad.

Då ärendet var före i denna kammare anmärkte en av reservanterna på lagens
svävande uttryckssätt, varpå statsrådet och chefen för justitiedepartementet
på följande sätt ville lugna dem som kände sig oroade över utvecklingen:
»Jag delar till fullo den önskan, som den ärade talaren givit uttryck åt, att
offentligheten icke skall kringskäras mer än som är nödvändigt, och jag ber
att få fästa den ärade talarens uppmärksamhet vid att under ordförandeskap
av universitetskansler Undén tillsatts en kommitté, som har att följa tillämpningen
av sekretesslagen och till Kungl. Majit inkomma med de förslag till
ändringar i lagens avfattning, som kunna visa sig behövliga med hänsyn till
de anmärkningar, som tillämpningen kan ge anledning till. Det är givet att
denna kommitté kommer att ägna sin uppmärksamhet även åt verkningarna
av det lagförslag som nu behandlas, och det torde vara ägnat att minska den
ärade talarens farhågor, att denna sak blir föremål för uppmärksamhet från en
kommitté, vilken är sammansatt på ett sätt, som helt säkert inger den ärade
talaren förtroende för densamma.»

Jag kan tillägga, att denna kommittés arbete låg nere under 1940. Ej heller
under 1941 uträttades något, varefter kommittén förpuppades. Sedermera ha
samtliga ledamöter begärt sitt entledigande. Så förhöll det sig alltså med den
i utsikt ställda garantien.

Det har sålunda icke funnits några möjligheter att utöva behövlig kontroll
över sekretessföreskrifternas tillämpning, och det är säkerligen mot bakgrunden
härav man har att se den vildvuxna flora, som uppstått. Nu meddelar statsministern,
att han finner det önskvärt, att en närmare utredning örn tillämpningen
av sekretesslagen återupptages, men han anser det icke lämpligt, att
så sker under trycket av nu rådande utomordentliga förhållanden. Därmed
har jag fått ett svar — och ett negativt svar — på min i interpellationen hävdade
åsikt, att det nu är nödvändigare än någonsin att ägna sekretessfrågan
en skärpt uppmärksamhet. Jag framhöll också risken av att det i annat fall
kunde insmyga sig i förvaltningen en praxis, som det vid en återgång till normalare
tider kan vara svårt att göra sig fri ifrån.

Jag måste nu ge uttryck åt den meningen, att vad statsministern anfört
styrkt mig i min uppfattning. De utomordentliga tiderna synas bli långvariga,
och även efter ett krigsslut har man anledning att vänta sig, att tiderna skola
bli exceptionella. Örn dessa tidsomständigheter skola motivera, att en som erfarenheten
tydligt ådagalagt särdeles behövlig kontroll över sekretessens utbredning
skall anstå, lär det med fog kunna befaras, att missbruken rota sig fast
ordentligt.

Det är gott och väl, att regeringen skall följa tillämpningen av sekretesslagen,
såsom det i svaret säges, »med den största uppmärksamhet», men regeringen har
i dessa tider mycket för händerna. Jag erinrar också örn justitieministerns av
mig nyss citerade uttalande örn kontrollens betydelse i en situation, då icke
blott lagarnas avfattning utan än mera deras tillämpning är svävande. Det får
givetvis betraktas såsom en vinst att statsministerns interpellationssvar och
den utredning, som synbarligen föregått detsamma, bringat offentlighetsprincipen
i aktualitet på alla håll. Vill man bevara folkstyrets sundhet, får man
sannerligen inte släppa efter på denna grundsats och än mindre tillåta, att

Lördagen den 22 maj 1943.

Nr 18.

Svar på interpellation. (Forts.)

några ofelbarhetsdogmer bli dyrkade i förvaltningen med alla dess förgreningar.

Då någon åtgärd i av mig antydd riktning för att skärpa kontrollen synbarligen
ej är att vänta från regeringens sida, vill jag till sist uttrycka den förhoppningen,
att alla, som då och då i sin gärning stöta emot sekretessens murar,
äro angelägna örn att få hemligstämpelns berättigande prövad genom överklaganden,
i den mån sådana äro möjliga. Det ligger visserligen i sakens natur,
att hemliga handlingar i regel undandraga sig varje insyn, men erfarenheten
har ju också visat, att det ges tillfälligheter, som avslöja missbruket då och då.
Dessa tillfälligheter synas mig böra utnyttjas, så att vi få till stånd en allmänhetens
skärpta kontroll till motvikt mot den mörkläggningsmentalitet, vars
existens här och var avslöjats vid skilda tillfällen. Det är min övertygelse, att
man inte under några omständigheter får underskatta den fara, som ligger i
sekretessens skiftande framträdande och varierande praxis. Vill man betrakta
offentlighetsgrundsatsen såsom en trygghetsgaranti, har man större skäl att ta
på dessa frågor med en mera ängslig omvårdnad än vad fallet många gånger
varit.

Jag ber att än en gång få framföra mitt tack till statsministern för svaret
och gör det i den förhoppningen, att örn än den av mig önskade och efterlysta
handlingen uteblivit likväl de auktoritativa ord, som i svaret fällts mot sekretessmissbruket
och till förmån för offentlighetsprincipen, skola vinna erforderligt
beaktande i hela vårt statsmaskineri.

Herr Håstad: Herr talman! Som ingångsspråk för det lilla inlägg i debatten,
som jag här ämnar göra, skulle jag vilja välja August Strindbergs ord: allting
går igen. När vi i onsdags diskuterade dechargen, förelåg till behandling
ett memorial, som i hög grad berörde frågan örn regeringens och riksdagens
rättigheter. Detta memorial påminde i det hänseendet mycket örn det
memorial, som konstitutionsutskottet avgav 1917, vilket förhållande någon
talare i första kammaren i onsdags också påminde om. När vi nu i dag diskutera
frågan örn sekretessen, vill jag erinra örn att samma problem var aktuellt
redan då. I det mycket beryktade anförande, som herr Värner Rydén höll i
1917 års remissdebatt, yttrade han bl. a. följande: »Det har under den nuvarande
regeringschefens styrelse utbildat sig ett sätt att handskas med den
röda stämpeln, med den hemliga stämpeln, som jag för min del aldrig sett
maken till. I fortsättningen av denna riksdag torde jag få anledning att
exemplifiera de missbruk, som i detta avseende förekommit. Jag skall här
endast erinra därom, att man nu för tiden hemligstämplar snart sagt allting,

som rör regeringshandlingar.----Och jag skulle vilja säga, att varhelst

man än vill söka tränga in i någon angelägenhet, som rör riksstyrelsen, så stöter
man mot denna mur av hemligstämplade handlingar. Under den nuvarande
regimen ha ämbetsverken börjat använda den hemliga stämpeln så oerhört
friskt, att man kan fråga sig, om de inte snart använda lika mycket rött bläck
som svart.» Rydén ställde således i utsikt att senare under riksdagen återkomma
med närmare redogörelse för sina synpunkter på detta spörsmål, men
han gjorde det inte. Jag vet visserligen inte, örn det fanns någon grundval
för den kategoriska dom, som han då fällde, men vi veta alla. att under detta
krig har diskussionen, när det gällt frågan örn sekretesslagen, rört sig i ungefär
samma tongångar, som jag nyss citerade.

Ingen bestrider, att utrikes- och försvarspolitiken samt landets försörjning
under detta krig, i det ytterst prekära läge, som vårt land under flera år befunnit
sig i, kräva den största varsamhet, när det gäller att publicera uppgifter
och handlingar. Mig veterligt har heller ingen opponerat mot att vissa

XT 18.

Lördagen den 22 maj 1943.

Svar på interpellation. (Forts.)

tillämpningsföreskrifter till tryckfrihetsbestämmelserna utfärdats för krigstiden.
exempelvis den berömda författningen nr 197, som reglerar frågan örn
de militära försvarshemligheterna och som tillkom 1940. Detta har man tvärtom
accepterat såsom självfallet. Allas samfällda intresse får gå före enskilt
nyhetsintresse. Så långt äro också alla ense. Hur dessa bestämmelser skola
tolkas och tillämpas ha meningarna emellertid ganska självklart måst bryta
sig örn. Jag vill blott erinra örn ett uttalande, som gjorts av Tidningarnas
Telegrambyrås chef, alltså av en person, som måste anses vara mest initierad
på detta område. Han yttrade i en diskussion, som för omkring ett halvt år
sedan hölls i Publicistklubben, att det under detta krig och även i anledning
av 1937 års sekretesslag kommit in »en ny mentalitet hos ämbetsverken», när
det gäller offentlighetsprincipens tillämpning.

För min del anser jag inte, att det centrala är, örn en eller annan försvarsnyhet
omedelbart bringas till offentligheten, utan det centrala måste vara, att
reglerna för vårt offentlighetsväsen icke fresta myndigheterna att undertrycka
eller kväva offentlighetsprincipen mera än tidslägets nöd kräver. Hemligstämpeln
bör icke kunna utnyttjas för att vederbörande skola undslippa en
fri diskussion, d. v. s. för att förhindra kritiska synpunkter att framläggas
i fråga örn sådana handlingar och akter, rörande vilka sekretess icke rimligen
bör råda. Ibland undrar man dock, örn den sekretess, som införts beträffande
militära och utrikespolitiska frågor — även örn den i sig själv verkligen
skulle lia haft goda skäl för sig — har varit till förmån för opinionsbildningen.
Utan att vilja gå in på någon detaljdiskussion tänker jag härvid närmast
på regeringens sätt att meddela sig med allmänheten, när det gällt kurirplanen.
Det hade varit erforderligt, att klara upplysningar redan för i fjol
höstas lämnats till allmänheten. Jag tror inte, att vårt land skulle ha lidit
någon skada härav. Jag skulle tro, att åtskilliga riksdagsmän vid resor i
landet blivit bestormade med frågor, varför dessa plan fingo gå och vilken
mission de hade att fylla samt vilka rättigheter de hade. På dylika frågor
hade även vi riksdagsmän stora svårigheter att ge uttömmande svar.

Jag skall inte gå in på de olika områden, dit sekretessen spritt sig. Jag
undrar dock. om icke krisrevisionens arbete alltför mycket har hemligstämplats.
Det är hittills ganska litet som kommit ut till offentligheten härav.
Denna avskärmning strider mot en god tradition i svensk förvaltning.

Det viktigaste är väl ändock kommissionerna och deras promemorior. Statsministern
berörde detta utförligt i sitt svar, och även interpellanten var inne
härpå. Två saker äro, synes det mig, i detta krisläge ganska självklara. Först
och främst är ett visst underhandspromemorieväsen ofrånkomligt. Det kan också
förklaras genom de instruktioner, som utfärdats för kommissionerna och
där det beredes möjlighet till direkt föredragning av kommissionens tjänstemän
inför regeringen. Vidare är en sekretess givetvis nödvändig, antingen det
nu är en promemoria eller en särskild framställning från en kommission, då
det rör sådana ömtåliga frågor som beslag, regleringar, känsliga prisändringar
o. s. v. Man frågar sig dock, om dessa principer alltid tillämpas på detta sätt.
Tyvärr är det för en vanlig riksdagsman omöjligt att här komma med en
ingående utredning, då hela området för granskning är alldeles för stort. Endast
konstitutionsutskottet har resurser för en utredning.

Jag vill emellertid peka på ett par problem. Ett av dessa har tidigare många
gånger diskuterats i riksdagen — dock icke, såvitt jag kan minnas, i denna
kammare. Jag syftar på livsmedelskommissionens framställning i höstas angående
jordbrukspriserna. Denna framställning hemligstämplades eller blev
åtminstone inte offentliggjord under någon månads tid. Det har sagts, att
i denna promemoria skulle ha funnits vissa uppgifter örn vårt allmänna för -

Lördagen flen 22 maj 1943.

Nr 18.

Svar på interpellation. (Forts.)

sörjningsläge, som inte gärna, borde komma ut. Men detta var i alla fall en
underordnad fråga i denna framställning, och uppgifterna borde i så fall lia
kunnat mönstras ut till en hemlig akt. I övrigt veta vi ,ju alla, att denna framställning
till sitt innehåll var känd av många av jordbrukets ledande män,
liksom att den, trots att den inte offentliggjorts, spelade en mycket stor
roll indirekt i valrörelsen. Vidare Ilar det sagts ifrån sakkunnigt hall, utan
att det mig veterligt har bestritts, att dröjsmålet med publiceringen av framställningen
bidrog till stegringen av potatispriset. Jag kan inte finna, att ett
omedelbart publicerande av denna framställning skulle lia medfört någon våda
för folkförsörjningen — jag använder det uttryck, som författningen föreskriver
som villkor för hemligstämplande. Men faktum är, att fördröjandet medförde
våda för potatispriset.

Jag skulle även i korthet vilja beröra en annan framställning. 1 februari i
fjol ingingo bränslekommissionen, industrikommissionen och priskontrollnämnden
med en framställning till regeringen örn vissa justeringar i krigskonjunkturskatten.
Denna framställning diariefördes i regeringen den 2 mars och hemligstämplades
samtidigt — jag vet inte, örn det skedde i folkhushållmngsdepartementet
eller i finansdepartementet. Förseglingen bröts dock den 17 mars, och
sedan blev handlingen offentliggjord. Jag har oerhört svårt att^ föreställa mig,
att en sådan framställning, som rörde vissa tekniska skatteförhallanden. skulle
kunna vara av den natur, att den överhuvud taget bör kunna bli föremål för
sekretess. Örn så vore fallet, skulle praktiskt taget alla framställningar örn
skatter och liknande saker kunna hemligstämplas.

Det rimliga bör väl vara, synes det mig, att kommissionernas framställningar,
liksom framställningar ifrån alla statliga verk, jag talar alitsa inte örn underhandspromemorior
från någon enskild tjänsteman, alltid göras offentliga omedelbart
när de lämnas in på kanslihuset, så framt detta inte medför den vada för
folkförsörjningen, om vilken författningen talar. Jag är inte riktigt säker på
—- jag betonar emellertid att jag på detta område inte kan vara i besittning
av fullständiga uppgifter — om alla handlingar med denna snabbhet göras
till offentliga. Jag undrar, örn de inte ibland få dväljas en viss tid i kanslihuset,
innan man naturalisera* dem som medborgare i de fria handlingarnas
rike.

Jag skulle också i detta sammanhang vilja ställa den frågan, i vilken utsträckning
man numera i kanslihuset tillämpar det systemet, att inkomna handlingar
inte utlämnas till offentligheten utan att ha blivit föremål för hemligstämplande.
o

Statsministern har anfört, att kommissionerna skulle ha en något annan ställning
än ämbetsverken. De skulle vara att betrakta delvis som något slags byråer
i kanslihuset. Det förhåller sig väl dock så, att statsmakterna aldrig någon gång
positivt tagit ståndpunkt till förmån för sådana principer, som utvecklades av
1911 års departementalsakkunniga. vilka just voro inne på tanken att ^inkorporera
ämbetsverken i departementen. Statsmakterna ha i stort sett. såvitt jag
kunnat följa utvecklingen, velat hävda den gamla principen örn ämbetsverkens
självständighet. Fara uppstår ju i varje fall, att örn det sekretessväsende, som
nu ibland kanske i alltför stor utsträckning vunnit insteg inom förvaltningen,
skulle vinna vidare spridning, detta också mäste smitta av sig till andra ordinarie
verk med ekonomiska uppgifter.

En annan sak, som kanske ligger litet utanför det problem som herr Kyling
framställt, är frågan örn tryckningen av offentliga utredningar. Jag förstår
helt och fullt, att regeringen av stats finansiella skäl velat vara mycket återhållsam
när det gällt att bringa till trycket offentliga utredningar, kommittéutlåtanden
o. s. v. Men icke förty måste man konstatera, att detta är ägnat att

Nr 18.

Lördagen den 22 maj 1943.

Svar på interpellation. (Forts.)

medföra en viss brist, en lakun i den offentliga diskussionen. Det ges också
därigenom vissa möjligheter för myndigheterna att undslippa en diskussion vid
vissa tidpunkter. Jag betonar dock, att jag inte tror, att det förelegat någon
bestämd avsikt ifrån regeringens sida härutinnan. Jag skulle endast vilja framställa
det önskemålet, att man i möjligaste mån bringar till trycket åtminstone
huvudpunkterna i kommittéutlåtanden, som med hänsyn till kostnaderna nu äro
för stora för att tryckas i sin helhet.

Herr talman! Härmed har jag sagt ungefär vad jag skulle vilja anföra. Jag
yiU endast till slut konstatera, att pressen redan förut har reagerat mot en
överdriven, sekretess. Det är vidare alldeles evident, att regeringen på sista tiden
varit angelägen att minska frekvensen av hemligstämplandet. Statsministerns
meddelande i detta avseende är ägnat att mottagas med största tillfredaställelse.
Viktigt är val dock, att även riksdagens opinion på detta betydelsefulla
område ger sig till känna. Även örn kriget skulle sluta örn ett eller annat år,
ga vi mahanda mot en svår övergångstid, som på grund av svårartade internationella
ekonomiska förhållanden kan komma att präglas av statsmakternas
fortsätta ingripande eller reglerande på näringslivets område. Med tanke på just
denna övergångstid, som vi ha att genomkämpa innan vi kunna återgå till normala
förhållanden, synes det mig vara av den största betydelse, att de gamla
svenska principerna örn handlingarnas offentlighet nu hävdas från riksdagens
sida.

Hen Sefve. Herr talman! Hans excellens statsministern berörde i sitt svar
ett spörsmål av mycket stor aktuell betydelse, nämligen frågan om den konstitutionella
granskningen och dessa underhandspromemorior. Det är ju för
närvarande pa sa sätt, att beslut av mycket stor och ingripande betydelse ofta
fattas av kommissionerna, delvis på egen hand, delvis — tar jag för givet —
efter samråd med vederbörande statsråd: allt dock i full överensstämmelse med
Kungl. Maj :ts intentioner. Resultatet blir emellertid, att besluten icke återfinnas
i något statsrådsprotokoll. Jag är fullt övertygad örn att detta tillvägagångssätt
är nödvändigt under nuvarande förhållanden. Såsom statsmakterna
nu ingripa på näringslivets olika områden, måste de ha organ till sitt förfogande,
som kunna arbeta efter samma praktiska linjer som inom näringslivet.
Emellertid blir resultatet i detta fall, att den konstitutonella granskningen blir
lidande härav. Konstitutionsutskottet kan nämligen inte genom statsrådsprotokollen
få reda på vad som förevarit. Är det nu dessutom på det sättet, att kommissionernas
egna handlingar i stor utsträckning hemligstämplas, kan man
inte heller genom tidningarna få reda på detta.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2.

Avlämnades följande propositioner, nämligen:

av herr statsrådet Gjöres propositionen, nr 275, angående vissa byggnadsfrågor
m. m. inom ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde; samt
av herr statsrådet Bergquist propositionerna:

nr 243, angående anslag till förbättrande av bostadsförhållandena;
nr 270, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 9 § lagen den 23 oktober
1914 (nr 325) örn krigsdomstolar och rättegången därstädes;

nr 271, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 § 2:o), 8:o), 14:o)
och 16:o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) örn Kungl. Majda regeringsrätt;
i i.nr anSaende anslag till medicinalstyrelsen och statens farmacevtiska
laboratorium för budgetåret 1943/44 m. m.; och

Lördagen den 22 maj 1943.

Nr 18.

nr 274, med förslag till lag angående utsträckt tillämpning av lagen den 15
december 1939 (nr 856) örn utbetalande av krigsriskersättning till sjömän.

Samtliga dessa propositioner bordlädes.

§ 3.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj :ts å kammarens bord
vilande proposition, nr 272, angående statens bosättningslån.

§ 4.

Föredrogos var efter annan följande på bordet liggande motioner; och remitterades
därvid

till jordbruksutskottet motionen nr 404 av herr Hagberg i Luleå m. fl.; samt
till andra särskilda utskottet motionerna:
nr 405, av herr Lindahl och Pettersson i Hällbacken; och
nr 406 och 407 av herr Pettersson i Hällbacken m. fl.

§ 5.

Föredrogos vart efter annat andra lagutskottets utlåtanden:
nr 25, i anledning av väckt motion örn vidgad möjlighet för arbetsgivare
att överflytta arbetsgivaransvaret till särskild arbetsföreståndare;

nr 26, i anledning av väckt motion örn utredning rörande förekomsten av
alkoholpåverkan vid olycksfall i arbete m. m.; och

nr 27, i anledning av väckta motioner örn vissa ändringar i lagen örn krigsskadeersättning.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 6.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 30, i anledning av Kungl. Maj :ts Upplysningsproposition
angående upplysningsverksamhet rörande forsknings- och försöksarbetet
på jordbrukets område jämte i ämnet väckta motioner. rings- och

I en till riksdagen den 5 mars 1943 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 120, hade Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag av ^ område.
statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag, föreslagit riksdagen
att till Upplysningsverksamhet rörande forsknings- och försöksarbetet på jordbrukets
område för budgetåret 1943/44 å driftbudgeten under nionde huvudtiteln
anvisa ett anslag av 38,000 kronor.

I samband därmed hade utskottet till behandling förehaft följande inom
riksdagen väckta, till utskottet hänvisade motioner, nämligen

1) I: 222 av herr Björck m. fl.;

2) II: 319 av herr Persson i Falla, vari hemställts, att riksdagen måtte
besluta att dels avslå Kungl. Maj:ts proposition nr 120 angående upplysningsverksamhet
rörande forsknings- och försöksarbetet på jordbrukets område,
dels ock i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa örn förnyad utredning
i denna fråga;

3) II: 335 av herr Jacobson, vari yrkats, att riksdagen måtte vid behandlingen
av Kungl. Maj:ts proposition nr 120 avslå densamma.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med bifall till förevarande proposition
samt med avslag å motionerna I: 222, II: 319 och II: 335, till Upplys -

Nr 18.

Lördagen den 22 maj 1943.

Upplysningsverksamhet rörande forsknings- och försöksarbetet på jordbrukets
område. (Forts.)

ningsverksamhet rörande forsknings- och försöksarbetet på jordbrukets område
för budgetåret 1943/44 å driftbudgeten under nionde huvudtiteln anvisa ett
anslag av 38,000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar Carl Edmund Eriksson, Granath, Anderberg
och Jacobson, vilka ansett, att utskottet bort hemställa,

A. att riksdagen måtte i enlighet med motionerna II: 319 och II: 335 förklara
sig icke kunna bifalla Kungl. Maj :ts förevarande proposition,

B. att motionerna I: 222 och II: 335 i övrigt icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Jacobson: Herr talman! Jag skall be att i allra största korthet få ange
skälen till att jag i en motion yrkat avslag på ifrågavarande proposition.

Sedan jag läst den kungl, propositionen, stod det klart för mig, att de vägar,
som angivits i densamma för att nå den mycket viktiga och lovvärda avsikten
att de betydelsefulla resultat, som komma fram genom statens anslag
till forskning och dylikt, snabbare än nu skulle bli allmänt tillgängliga, mötts
av en mycket skarp kritik från de sakkunniga remissinstanserna. Vad jag alldeles
särskilt lade märke till. var vad lantbrukshögskolans lärarråd anfört i
sitt yttrande örn att det för den vetenskapliga forskningen skulle vara »synnerligen
allvarligt, om nämnden skulle få något som helst inflytande på den
omfattning, i vilken resultaten av forskningsarbetet bringas till jordbrukarnas
och trädgårdsodlarnas kännedom». Det kan väl inte förnekas att just lantbrukshögskolans
lärarråd borde bättre än någon annan myndighet eller institution
i hela landet sitta inne med sakkunskap på hithörande område. Det är inte bara
lantbrukshögskolans lärarråd, som avstyrkt utredningens förslag, varpå den
kungl, propositionen bygger, utan snart sagt samtliga myndigheter, på några
undantag när, ha mycket bestämt avstyrkt den föreslagna åtgärden. Lantbruksakademien
»är icke övertygad örn behovet och lämpligheten---».

Växtskyddsanstalten »ställer sig tvivlande». Sveriges agronom- och lantbruks -lärareförbund säger, att man kan »icke vänta sig några större fördelar av den
föreslagna anordningen». Jag skulle kunna räkna upp hela räder av yttranden,
av vilka de allra flesta gå i avstyrkande riktning. Jag skall emellertid inte
trötta kammaren med att återge flera yttranden, men det må tillåtas mig att
erinra örn att statsrådet Bramstorps eget hushållningssällskaps förvaltningsutskott
ställt sig synnerligen kritiskt och likaså statskontoret.

Det torde inte kunna bestridas, att det knappast framlagts en proposition
byggd på en utredning, som blivit så illa åtgången av de tillfrågade myndigheterna
som denna. Härtill kommer det olämpliga i att i dessa tider inrätta
en ny statsinstitution. Gentemot detta påstående kommer statsrådet Bramstorp
säkerligen att invända, att så inte är meningen, vilket det äskade beloppet örn
endast 38,000 kronor skulle ge stöd för. Gentemot en eventuell sådan invändning
vill jag erinra om att vi i propositionen bli lovade, att organisationen
skall bli större och givetvis även dyrbarare vad det lider. Vore det allvar
med allt tal örn iakttagande av största möjliga sparsamhet, hade denna proposition
i nuvarande statsfinansiella. läge aldrig blivit framlagd.

Herr talman! Jag tillåter mig yrka bifall till den vid utskottsutlåtande! fogade
reservationen, som vid onsdagens plenum bifölls i första kammaren.

Herr Liedberg: Herr talman! Vad som framför allt förefaller att skilja
utskottsmajoritetens och reservanternas uppfattningar åt är omdömet, huruvida

Lördagen den 22 maj 1943.

Nr 18.

Upplysningsverksamhet rörande forsknings- och försöksarbetet på jordbrukets
område. (Forts.)

det sätt, på vilket publicerandet hittills skett oell för närvarande sker, är tillfredsställande
eller ej. Utskottsmajoriteten delar ju Kungl. Majlis uppfattning,
att resultaten av denna stora, av så många olika institutioner och organ bedrivna
forsknings- och försöksverksamhet på ett ytterligt otillfredsställande
sätt komma dem till del, som det hela är avsett för. Jag tror, att man kan få
en ganska klar bild härav, örn man gör sig besvär att i propositionen läsa igenom
de uppgifter, som där äro återgivna beträffande de antal exemplar, i vilka
dessa olika meddelanden, publikationer m. m. utgå. Dessa uppgifter återfinnas
på sidorna 4—6 i propositionen. Man finner då, att exempelvis meddelandena
från lantbrukshögskolans försöksanstalter äro skrivna på svenska och som regel
försedda nied en på engelska och tyska avfattad sammanfattning. Naturligtvis
kan detta ha sin betydelse för dem i utlandet, som ha intresse för detta, men dessa
översättningar ha givetvis inte något direkt värde för det stora ^flertalet svenska
jordbrukare. Denna i och för sig värdefulla publikation utgår i en upplaga
örn mellan 1,500 och 2,000 exemplar. Vi lia vidare t. ex. Alnarps lantbruks-,
mejeri- och trädgårdsinstitut, som utger en årsskrift, vilken utgår i 300 exemplar
i form av meddelanden från statens mejeriförsök, statens trädgardsförsök
och trädgårdsekonomiska byrån. Denna upplaga har emellertid befunnits vara
för liten och kommer därför att ökas till 1.200 exemplar. Meddelanden från
statens trädgårdsförsöks fruktavdelning lia en upplaga örn 600 700 exemplar

och köksväxtavdelningens meddelanden en upplaga örn 2,000 exemplar. Statens
växtsky d d s ans tält utger tre publikationer, nämligen Meddelanden, Flygblad
och Växtskyddsnotiser. Meddelandena och "V äxtskyddsnotiserna utgå i upplagor
om 3,000 exemplar, under det att Flygbladens upplagor lia växlat mellan
5,000 och 35,000 exemplar. Vad man maximalt kommer upp till är alltså
35,000 exemplar, som distribueras till jordbrukarna efter de grunder man
finner vara de bästa. Men det är givetvis omöjligt för vilken som helst insti
tution att plocka ut de 35.000 jordbrukare av 420,000, som bäst behöva dessa
meddelanden. Vidare ha vi olika skrifter, utgivna av respektive föreningar
oell institutioner, såsom svenska vall- och mosskulturföreningens tidskrift och
växtförädlingsanstaltens årsbok m. fl.

Herr Jacobson i Vilhelmina pekar på det mottagande, som förslaget har
fått från de olika instanser, till vilka det remitterats. Han säger, att samtliga
lia uttalat sig mycket ogynnsamt. Men detta tror jag nog måste betecknas som
överord. På sid. 21 i propositionen lämnas en redogörelse för de avgivna yttrandena,
och det heter där inledningsvis: »De av utredningen framlagda förslagen
ha i allmänhet vunnit anslutning i de avgivna yttrandena.» Därefter föijer en
mycket objektiv redogörelse för de yttranden, som gatt i kritisk riktning.
Så vitt jag förstår har man i propositionen icke i lika hög grad refererat de
instämmande yttrandena sorn de kritiska. Det torde val vara en ganska vanlig
procedur att man gör på det sättet för att inte på något vis undertrycka den

kritik, som har framkommit. .

Ser nian närmare på denna kritik finner man, att den ingalunda ar sa kategoriskt
avstyrkande som herr Jacobson bär velat göra gällande. Detta kan var
och en som vill läsa dessa yttranden själv konstatera. Det uttalas i dessa ytt
randen tvivel örn huruvida den sammansättning, som av. utredningen föreslagits
för nämnden, är den riktiga. Man ifrågasätter — i likhet med lantbruksstyrelsen
___örn denna nämnd inte borde kombineras nied det jordbruksveten skapliga

råd, som anses böra komma till stand o. s. v.

Jag skall ta upp till bemötande ett enda av de argument, som herr Jacobson
ur remissvaren har velat anföra mot det framlagda förslaget. Han sade, att
lantbrukshögskolans lärarråd ansåg det ytterst betänkligt, örn denna nämnd

Nr 18.

Lördagen den 22 maj 1943.

Upplysningsverksamhet rörande forsknings- och försöksarbetet på jordbrukets
område. (Forts.)

skulle på något sätt begränsa publiceringen av vissa försöksresultat. Jag tycker,
att detta resonemang, som för övrigt inte omfattas av hela lärarrådet —
tre ledamöter av detsamma ha reserverat sig — faller fullständigt till marken,
när lärarrådet a ena sidan säger, att nian vill slå vakt om friheten att
publicera resultaten av forskningsarbetet, men å andra sidan måste konstatera,
att denna publicering i närvarande stund inte kan komma till stånd i en på
något sätt effektiv omfattning.

Vad är det då som gör, herr talman, att en del av de hörda institutionerna
ställt sig tveksamma, till förslaget? Ja, det är väl närmast det, att det är helt
mänskligt och naturligt, att var och en vill slå vakt örn sitt eget. Vare sig det
gäller en förening,. som företräder ett enskilt forskningsområde, vilket förekommer
på sina håll, eller en statlig institution, som företräder andra områden,
tycka givetvis alla dessa parter, att deras eget område är det absolut viktigaste.
Därifrån bör allting publiceras, tycker man, och vederbörande kan
helt naturligt inte ha något större intresse för de andra områdena. Vidare ha
nästan alla dessa institutioner, föreningar eller — märk väl, ärade kammarledamöter
— firmor, som utge olika skrifter, ett mycket starkt intresse av att
dessa skrifter, som äro kombinerade med medlemsskap när det gäller föreningar
och distribueras till kundkretsen när det gäller firmor, skola innehålla något
speciellt lockande, som man inte kan återfinna annorstädes. Man förstår mycket
väl, att en förening i sin tidskrift vill bjuda något i gengäld för årsavgiff,
en därom JLr ingenting ont att säga i och för sig •— men man förstår också,
att det icke gar att därmed kombinera det önskemål, som måste vara det dominerande,
nämligen.att försöksresultaten, vare sig de äro åstadkomna genom en
förenings^, en. statlig institutions eller växtförädlingsanstalts verksamhet, skola
komma så många som möjligt till del. Detta måste gå före den enskilda institutionens
önskemål att hävda sig själv.

. Vid utredningen har man kommit fram till tre olika alternativ och stannat
vid ett av dessa, det tredje. Utredningsmännen ha haft den uppfattningen —
det kan väl knappast sakligt bestridas — att det gäller att bland detta vidlyftiga
material å ena sidan välja ut det bästa och det som är av generell betydelse
och å andra^ sidan se till, att det blir publicerat. När man då på detta
område möter sa många olika institutioner och organ, kan man som jag nyss
nämnde givetvis inte påräkna, att var och en av dessa skall vara kapabel att
göra detta urval på ett vederhäftigt och fullt objektivt sätt. Allting kan inte
publiceras; det finns ingen publikation i världen, där allting skulle kunna införas.
Därför måste alltid en avvägning ske mellan olika forskningsresultat.
Det gäller att avgöra vad som är av större vikt eller större allmänt intresse.
Utredningen har^ kommit till den uppfattningen, vilken jag finner vara riktig,
att det för att nå detta resultat är nödvändigt att skapa ett organ, som på ett
objektivt och obundet sätt kan göra detta urval. Ett sådant organ kan ingen
enskild organisation eller sammanslutning åstadkomma — det är ju en typisk
statlig och allmän uppgift.

Nu säger man gentemot detta: här ställer ni till med en ny statlig institution,
här startar ni en ny statlig verksamhet. Ja, ärade reservanter, jag trodde
inte, att åtminstone en del av reservanterna var så förfärligt rädd för att överhuvud
taget sätta i gång med statlig verksamhet. Det kan ju i och för sig
vara tacknämligt att konstatera en sådan betänksamhet. Men jag får ju säga,
att här gäller det en uppgift, som helt enkelt endast kan lösas av ett av staten
förordnat organ.

Det sparsamhetsintresse, som har tagit sig uttryck i denna reservation, är ju
för all del mycket respektabelt även det. Skola vi anlägga sparsamhetssynpunk -

Lördagen den 22 maj 1943.

Nr 18.

Upplysning sv e rk s arn h e t rörande forsknings- och försöksarbetet på jordbrukets
område. (Forts.)

ter, tror jag emellertid, att det finns tacksammare områden för en diskussion
än detta. Jag skall i varje fall be att också en liten smula få beröra den ekonomiska
sidan av saken.

Hur har man alltså, sedan man kommit till den uppfattningen, att det behövs
ett objektivt fristående organ, som skall välja ut det som skall publiceras,
sökt lösa frågan om tillvägagångssättet vid denna publicering? Jo, man
har först undersökt kostnaderna för att utge en särskild publikation i 25,000
exemplar, i 50,000 exemplar o. s. v. Det visade sig då, att detta skulle bli oerhört
dyrt och att, örn man skulle söka få igen utgifterna från deni, som togo emot
denna publikation, genom någon sorts prenumerationsavgift, skulle utsikterna
att få någon större prenumerantskara bli mycket små. Den lantbrukstidskrift,
som har den största spridningen, nämligen Landtmannen: Tidskrift för landtman,
har en upplaga på 10,000 exemplar, det är allt.

Man frågade sig då i stället, om det icke funnes någon publikation, med
vilken denna sak skulle kunna kombineras, varigenom man ju skulle kunna
förbilliga distributionskostnaderna. Var och en, som känner till de större tidningarnas
prenumerantantal här i landet, vet, att det egentligen bara finns två,
som ha sådan storleksordning, att man genom dem kan nå det övervägande
antalet av den svenska befolkningen, och det är Föreningsbladet och kooperativas
veckotidskrift Vi. Det behöver ju knappast motiveras, att av dessa Föreningsbladet
lämpar sig bäst för uppgiften. Föreningsbladet kommer ju till
jordbrukarna, medan Vi visserligen även kommer till en del jordbrukare men
i största allmänhet till icke-jordbrukare. Det kan alltså icke råda någon tvekan
örn vilket av dessa organ som är det för detta ändamål lämpligaste.

Hur pass lämpligt är. d. v. s. hur pass stor spridning har nu Föreningsbladet?
Ja, tidningen, som kommer ut med ett nummer i veckan, har i närvarande
stund en upplaga av 340,000 exemplar, och den beräknas^ nå samtliga till de
ekonomiska föreningarna anslutna jordbrukare, d. v. s. så gott som samtliga
jordbrukare, som överhuvud taget ha något saluöverskott från sina jordbruk.

Man har nu träffat en preliminär uppgörelse med Föreningsbladet, enligt
vilken denna tidning helt enkelt åtar sig distributionen av forsknings- och försöksresultaten.
Staten skulle icke få några andra kostnader än för nämnden
och dess verksamhet, alltså för urvalsproceduren, medan tidningen åtar sig
verkställigheten helt utan kostnad för det allmänna.

Det är att. märka, att urvalet av det material, som nämnden önskar få publicerat,
icke kommer lantbruksförbundets tidning, Föreningsbladet, på något
sätt vid. Den har endast att ta hand örn vad den får sig tillskicka^ Jag säger
detta, därför att det i diskussionen har antytts, att anordningen_ skulle innebära
någon sorts monopolställning för Föreningsbladet, vilket därigenom skulle
stärka sin ställning och få ett speciellt inflytande. Tidningen får icke något
som helst inflytande på vilket material, som skall publiceras, och vilket material,
som icke skall publiceras. Tidningen ställer sig enbart till förfogande,
och märk väl, ärade kammarledamöter, samma material skall enligt förslaget
ställas till förfogande för varje tidning eller publikation, som vill publicera
det. Därmed torde talet örn monopol vara avfärdat.

Hur kan då Föreningsbladet finansiera en sådan sak? Ja, det blir ju en sak
för sig, hur den gör det. Det beräknas komma att kosta ungefär 80.000 kronor.
och det tidskriftsbolag, som utger Föreningsbladet, får försöka bära denna
kostnad så gott det kan. Det har även andra verksamheter, som gå någorlunda
väl. T den mån del icke skulle gå att täcka utgiften med de löpande inkomsterna,
får man öka prenumerationspriset för Föreningsbladet. Det blir
emellertid i så fall något, som får bäras av hela det svenska jordbruket, efter -

Xr 18.

Lördagen den 22 maj 1943.

Upplysningsverksamhet rörande forsknings- och försöksarhetet på jordbrukets
område. (Forts.)

som de olika ekonomiska föreningarna efter viss fördelning sinsemellan få betala
prenumerationsavgifterna. Den enskilde jordbrukaren slipper prenumerera.
Han får i alla fall tidningen sig tillsänd oell därmed också redogörelserna för
försöks- och forskningsverksamheten. De sistnämnda komma att ingå i ett häfte,
inlagt i tidningen. Det kommer förmodligen att levereras med hålslag i
kanten, så att var och en kan sätta in i en pärm det som han har bruk för, medan
det som han icke har bruk för får gå i papperskorgen. Under alla förhållanden
blir det ett mycket billigare och ändamålsenligare sätt att distribuera hela
materialet till alla än att försöka sig på en så olöslig uppgift som att välja ut
vilka som skola lia det ena materialet eller det andra.

Ja. herr talman, jag tror, att jag härmed har kunnat någorlunda bemöta de
invändningar, som lia gjorts mot detta förslag. Jag vill därtill endast lägga,
att örn förslaget mot förmodan icke skulle komma att bifallas av riksdagen,
så har man därigenom hindrat en god lösning av en angelägen sak. Man skall
icke tro, att man därmed har åstadkommit något positivt. Man har i stället
helt enkelt skjutit på framtiden en fråga, som påkallar sin omedelbara lösning,
och framför allt har man åstadkommit, att alla de stora summor, som
läggas ned på försöks- och forskningsverksamhet på jordbrukets område, icke
bli effektivt utnyttjade, eftersom resultatet av forskningen och försöken icke
kommer dem till del, som skola utnyttja dem, så snart och i den utsträckning,
som borde ske.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Häruti instämde herr Lindmark.

Herr Jacobson erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Jag skall först be att få rätta herr Liedberg på en punkt, där det
tydligen föreligger ett missförstånd. Jag sade icke, herr Liedberg, att samtliga
yttranden gått i avstyrkande riktning, utan jag sade, att de allra flesta, på
några undantag när hade gjort det. Herr Liedberg åberopar nu, att det i propositionen
står, att de gått i tillstyrkande riktning. Inom utskottet tog jag mig
friheten påpeka., att nian fick den uppfattningen av propositionen, att så icke
var fallet, men sekreteraren lämnade då den upplysningen, att han hade hämtat
uttrycket från propositionen. Det var då ingenting att göra åt saken.
o I övrigt skulle jag vilja säga, att jag fick en förnimmelse av att det var
långt mera ordföranden i Sveriges lantbruksförbund, godsägaren Liedberg,
och direktören och ordföranden i det förlag, som trycker och distribuerar Föreningsbladet,
som talade än att det var riksdagsmannen Liedberg.

Om nyttan och nödvändigheten av denna upplysningsverksamhet behöva vi
icke diskutera. Den saken är klar. Tvisten gäller ju på vilket sätt man skall
gå till väga, örn man skall gå den väg, som har föreslagits i Kungl. Maj:ts
proposition, eller örn nian skall gå någon av de vägar, som från olika håll ha
framkommit i de avgivna remissvaren.

Herr Liedberg kom heller aldrig in på frågan, örn det i dessa tider kan
vara nyttigt och lämpligt att starta, jag vill inte säga- ett nytt ämbetsverk
men i varje fall en ny statsinstitution. Såvitt jag kunde finna halkade herr
Liedberg helt över den frågan.

Jag vidhåller mitt yrkande, herr talman!

Härefter anförde:

Herr förste vice talmannen Magnusson: Jag kan icke dela herr Jacobsons
uppfattning, att tvisten här gäller hur man skall gå till väga, ty herr Jacobsons

.Lördagen den 22 maj 1D43.

Nr 18.

Upplysningsverksamhet rörande forsknings- och för sök sorbet et på jordbrukets
område. (Forts.)

uppfattning är den, att man skall markera på stället vila och nöja sig med
ett förhållande, som är ytterst otillfredsställande. När jordbrukets huvudtitel
var före i denna kammare begärde jag ordet vid föredragningen av den punkt,
som behandlade försöksverksamheten på trädgårdsodlingens område, och jag
riktade då en ganska kärv anmärkning mot det sätt, på vilket denna verksamhet
bedrives, och även mot den ofullständiga publiceringen av verksamhetsresultaten.
Jag skall icke nu upprepa de befogade anmärkningar, som jaggjorde
mot vederbörande föreståndares sätt att bedriva sin verksamhet, men
det är ju uppenbart, att örn man har inrättat en dyrbar försöksverksamhet och
örn denna försöksverksamhet når åtskilliga för jordbruket och trädgårdsodlingen
värdefulla resultat, så är icke mycket därmed vunnet, ifall dessa resultat
väsentligen stanna hos vederbörande tjänstemän och ett litet fåtal jordbrukare
och trädgårdsodlare. Nu är förhållandet sådant, att på grund av de mycket ofta
påtalade bristfälligheterna i fråga örn publiceringen av resultaten bli dessa icke
tillräckligt kända av vederbörande odlare och ge sålunda icke heller den avsedda
nyttan.

När herr Jacobson talade örn sparsamhet och i litet irriterade vändningar i
sitt första anförande förmenade, att talet örn sparsamhet var en död bokstav
för många och kanske för flertalet av riksdagens ledamöter, så vill jag säga,
a.tt örn vi icke sörja för att vi få resultaten av försöksverksamheten bättre
publicerade än hittills, då skola vi också gå in för en verkligt effektiv sparsamhet
genom att mycket väsentligt inskränka den nu bedrivna försöksverksamheten,
ty att driva denna- på det sätt och i den oihfattning, som nu är
fallet, utan att sörja för att resultaten av denna verksamhet bli tillräckligt tillgängliga
och publicerade, är enligt min mening ett slöseri, som icke kan försvaras.

För min del hälsar jag med glädje det förslag, som här föreligger, och
hoppas, att det också skall leda till avsett resultat. Herr Liedberg har ju redan
utvecklat hur det hela skall gå till, och jag skall därför icke gå in på den saken,
men jag vill. herr talman, göra ett litet tillägg, och det vill jag adressera icke
blott till dea blivande nämnden, som jag hoppas genom ett av andra kammaren
fattat beslut skall komma till stånd, utan även till alla dem, som lia med
försöksverksamheten att skaffa. Vi som bo närmare eller fjärmare försöksgårdarna
lia nog många gånger undrat, örn det icke skulle vara möjligt för
vederbörande föreståndare eller tjänstemän att själva ta så pass mycket initiativ,
att de skulle kunna åstadkomma några populära artiklar i ortens tidningar.
Det se vi emellertid aldrig till. Överhuvud1 taget få vi icke, i varje fall icke i
ortspressen, veta, att dessa försöksgårdar existera annat än örn vederbörande
tidningsman någon gång går dit för att göra några förfrågningar och få några
upplysningar.

Jag skulle därför vilja uttala, att det kommer icke att räcka med att vi få
denna centrala nämnd, som skall bearbeta och sammanarbeta resultaten och
publicera dem, utan de, som syssla med denna försöksverksamhet, måste också
själva, naturligtvis i samarbete med nämnden, lägga ned litet arbete för att
publicera och offentliggöra resultaten av sin verksamhet.

dag skulle också vilja upprepa vad jag tillät mig säga, när jag talade i anslutning
till behandlingen av huvudtiteln, alt de människor, sorn leda denna
försöksverksamhet, måste ha den där gnistan, så att de vilja skapa något nytt,
ty utan delta och utan en. tillräcklig publicering kommer icke försöksverksamheten
alf, ge vad den kail ge och vad den bör ge, nämligen nya möjligheter fördel
svenska, jordbruket och den svenska trädgårdsodlingen.

Jag ber att få yrka bifall lill utskottets hemställan.

Nr 18.

Lördagen den 22 maj 1943.

Upplysning sverk samhet rörande forsknings- och försöksarhetet på jordbrukets
område. (Forts.)

Herr Carlström: Herr talman! Jag förmodar, att ingen vill pasta, att jag
i onödan vill sätta i gång med nya ämbetsverk, som det heter. Eftersom man
från visst håll antjMer, att något sådant här skulle vara i görningen, vill jag
med några ord söka deklarera min inställning, då jag varit med örn utskottets
förslag på denna punkt.

Det kan ju sägas, att i en tid, då det gäller att spara pengar, skall man
icke ta sig för att införa en sådan ny institution för upplysningsverksamhet.
Inom den delegation av besparingsberedningen, som hade att behandla frågan
örn möjligheten att göra besparingar i nionde huvudtiteln, restes emellertid
från flera håll det spörsmålet: När vi kosta på så många miljoner på experiment
och för att försöka få fram nya rön till jordbrukets fromma, äro vi då
också säkra på att dessa resultat komma ut till vederbörande? Ja, i remissyttrandena
över detta förslag har man ju från skilda håll sökt påvisa, att man
inom varje särskild institution söker få ut sina publikationer till allmänheten
och särskilt till jordbrukarna, men som herr Liedberg här nyss framhöll sker
detta i alla fall mycket fragmentariskt. Det är nu fråga örn att nå ett mycket
stort klientel av jordbrukare genom att i en bilaga anknyta denna upplysningsverksamhet
till Jordbrukarnas Föreningsblad. För min del tror jag, att
det är en förnuftig tanke att genom en sådan anordning söka bringa nya rön
och råd till allmän kännedom. Det förhåller sig ju på det sättet, att var och
en, som är ansluten till en mejeri- eller slakteriförening, får detta Föreningsblad
vare sig han vill det eller icke — prenumerationen sker nämligen kollektivt
— och på det sättet få de allra flesta jordbrukare del av dessa upplysningar.

Jag tror nog, att man bör läsa de yttranden, som gå i avstyrkande riktning,
med viss eftertanke. Det ligger nog på botten av dessa yttranden, att man
var på sin kant är rädd för att komma en liten smula i skymundan, ifall man
på detta sätt sammanför vad man på olika håll har experimenterat fram. Man
måste väl ändå fästa större avseende vid det verkliga nyttoresultatet och vid
att man på detta sätt kan få upplysningarna bäst distribuerade.

Från reservanternas sida har man här talat örn sparsamhet, örn att tidsläget
icke nu skulle vara lämpligt o. s. v. Jag vill erinra örn att då vi för någon
vecka sedan behandlade en annan fråga, som gällde upplysningsverksamhet
för jordbruket, ställde jag mig en smula kritisk. Det gällde då att ge jordbrukarna
bättre insikter i uppförandet av byggnader. I detta fall hade man
redan förut de så kallade ladugårdssakkunniga, men trots detta hesiterade man
icke för att utvidga verksamheten, fastän den därigenom skulle få betydligt
större omfång och dra betydligt större kostnader än vad det här är fråga om.
För min del menar jag, att i nu förevarande fall gäller det praktiskt sett en
åtgärd, genom vilken man med relativt små medel såvitt jag kan förstå vinner
ett ganska gott resultat. Därför går jag med på förslaget trots min inställning
till sparsamheten.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Jonsson i Fjäle: Herr talman! Jag har begärt ordet för att anföra
några synpunkter i denna fråga och skall därvid utgå från ett uttalande, som
reservanterna ha gjort. De säga, att »upplysningsverksamheten på detta område
har varit i stort sett tillfredsställande». Jag tror, att var och en, som har
försökt att något djupare tränga in i detta problem, och att var och en, som
själv är jordbrukare och sålunda har sett hur det nu är ordnat, måste säga
sig, att detta påstående icke är med verkligheten överensstämmande. Det har
redan av flera talare påpekats, hurusom staten lägger ned betydande summor

Lördagen den 22 maj 1943.

Nr 18.

Upplysningsverksamhet rörande forsknings- och försöksarbetet på jordbrukets

område. (Forts.)

för att främja forsknings- och försöksverksamheten på jordbrukets område, och
det förefaller mig då vara en logisk konsekvens av den uppfattningen, att staten
bör understödja och främja den uppgift som består däri att man söker
bringa resultaten till jordbrukarnas kännedom, ty det är ju först sedan försöksoch
forskningsresultaten blivit omsatta i verkligheten, i jordbrukarnas vardagsgärning
skulle man kunna säga, som de få något praktiskt betydelsefullt resultat.
Var och en som är jordbrukare och skall försöka få del av dessa resultat
på forsknings- och försöksverksamhetens område vet, att det icke är en så
lätt uppgift. En vanlig vardagsbonde, vilken såsom det stora flertalet av vårt
lands jordbrukare icke fått någon utbildning och icke heller haft någon längre
tid att ägna sig åt studier, har under nuvarande förhållanden stora svårigheter
att bli delaktig av dessa resultat. Härtill kommer, att publiceringen i stor utsträckning
är splittrad, och därför blir det ännu större svårigheter.

Så är det en omständighet som jag vill bringa i erinran, nämligen den att
de forsknings- och försöksresultat, som förekommit i vårt land, icke äro tilllämpliga
överallt på grund av de vitt skilda klimatiska och andra förhållanden
varunder landets jordbrukare arbeta. Därför måste resultaten av forskningsoch
försöksverksamheten meddelas och omsättas i praktiken med förstånd och
under lämpliga former. Jag skulle vilja uttala den förhoppningen, att denna
nämnd, som jag hoppas kommer till stånd, ägnar denna sak stor uppmärksamhet.

I detta sammanhang vill jag också erinra örn, att när det gäller den landsända
jag närmast representerar och känner till, nämligen Norrland, forskningsoch
försöksverksamheten kommit till först under de sista åren, vilket är mycket
otillfredsställande. Därför borde det faktiskt vara en uppgift att se till,
att även jordbruksproduktionen i Norrland, som dock bedrives i mycket stor
utsträckning, av forsknings- och försöksinstituten ägnades större uppmärksamhet
än hittills varit fallet, så att även jordbrukarna där uppe kunna., bli delaktiga
av resultaten därav. Jag vill i detta sammanhang till statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet säga, att när han skall lägga upp grunderna
för och utformningen av arbetsformerna för nämnden han bör taga hänsyn
även till Norrlands-förhållandena, så att Norrland också blir representerat.

I övrigt vill jag framhålla gentemot talet örn sparsamhet, att man här kan
diskutera om vad som är sparsamhet. Jag anser, att örn vi kunna, för den enligt
mitt förmenande ringa summa det här gäller utöka produktionen genom
användande av de bättre produktionsmetoder, som komma fram vid denna forsknings-
och försöksverksamhet, så kunna vi få igen denna, summa och mer till.
Man kan visserligen å ena sidan göra den erinran, att jordbrukarnas ekonomiska
organisationer äro så stora och starka, att de själva borde kunna taga
hand örn den saken, men å andra sidan ligger det till så, att de forsknings- och
försöksinstitut som vi ha i detta land äro statliga, och att det därför bör vara
ett statligt intresse, att resultaten av forsknings- och försöksverksamheten .på
ett riktigt sätt föras ut till landets jordbrukare. För min del anser jag det
icke vara något fel, att offentliggörandet av dessa resultat sker under samarbete
med jordbrukarnas ekonomiska föreningar. Jag räknar det såsom ett plus
och en fördel. Ty vilken fördel skulle det icke vara för landets jordbrukare,
örn de, såsom detta förslag syftar till, få meddelanden örn dessa resultat i en
bilaga till Jordbrukarnas föreningsblad, som når praktiskt taget alla. jordbrukarhem
i vårt land. När de få denna publikation en gång i veckan, kunna de
få meddelande icke blott örn de praktiska och ekonomiska saker, som röra föreningsverksamheten,
utan också örn do resultat, som man kommit till pa olika

Andra kammarens protokoll 19Jf8. Nr 18. ''

Nr 18.

Lördagen den 22 maj 1943.

Upplysningsverksamhet rörande forsknings- och försöksarbetet på jordbrukets
område. (Forts.)

områden, när det gäller forsknings- och försöksverksamheten. Då kunna de
taga del härav och söka omsätta det i sill praktiska gärning.

Jag har kommit till den uppfattningen, att detta är ett steg framåt och värt
statligt understöd, och därför ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

I detta anförande instämde herrar Norén och Orgård.

Herr Andersson i Tungelsta: Herr talman! Då jag tillhör utskottsmajoriteten,
har jag ansett mig böra avge en deklaration rörande grunderna för mitt ställningstagande
i denna fråga. Här ha uppträtt så många talare för utskottet,
att jag skall för min del fatta mig mycket kort.

Alla torde vara överens därom, att den försöksverksamhet som i mycket betydande
omfattning bedrivs på jordbrukets och trädgårdsodlingens områden
är av utomordentligt stor ekonomisk betydelse icke blott för enskilda företagare
utan för landet i dess helhet. Det anslag som det allmänna lämnar för
detta ändamål är, såsom det redan erinrats örn, ganska betydande. Det torde
uppgå till omkring 2 miljoner kronor varje år. Denna starka stödverksamhet
från det allmännas sida kan emellertid anses vara väl använda pengar endast
om de resultat som forsknings- och försöksverksamheten uppnår bringas till
företagarnas kännedom och kunna nyttiggöras för produktionen i det levande
livet. Det gäller här 100,000 företagare — oftast små företagare. Det är fråga
örn människor som i allmänhet ha mycket ringa teoretiska kunskaper på sitt
område. Deras kunskaper på området bestå ju mest i den praktiska färdighet
de förvärvat under utövandet av sin gärning. De ha icke med det nu rådande
systemet någon möjlighet att få del av de resultat — i varje fall icke inom rimlig
tid — som forsknings- och försöksverksamheten kommit till. Endast i den
mån vederbörande komma i kontakt med konsulterande tjänstemännen i hushållningssällskapen
eller i den mån de kunna besöka lantmannaskolor och kurser
eller åhöra föreläsningar ha de möjlighet att kunna få del av dessa resultat.
Det är emellertid ett mycket ringa fåtal av den stora mängden jordbrukare
och trädgårdsodlare som på detta sätt ha möjlighet att bli delaktiga
av dessa resultat. Den av Kungl. Majit föreslagna anordningen möjliggör, att
praktiskt taget varje företagare kan få kännedom örn de resultat, upplysningar
och rön som äro av värde just för honom personligen vid utövande av hans arbete.
Örn detta kan uppnås för en så relativt liten kostnad från det allmännas
sida som det här gäller, tycker jag för min del, att man icke kan hesitera
för att gå in för denna visserligen nya utgift för ett sådant ändamål. Jag anser
därför för min del, att jag tryggt kan instämma i det yrkande som tidigare
framställts örn bifall till utskottets hemställan.

Herr Persson i Falla: Herr talman! Argumenteringen från utskottsmajoritetens
sida har hittills lagts på den bogen, att det i propositionen varit fråga
örn att till jordbrukarna snabbast och effektivast möjligt förmedla resultaten
av forsknings- och försöksverksamheten på detta område, under det att man
från den andra sidan velat motsätta sig detta. Det ligger emellertid uppenbarligen
icke till på det sättet. Örn önskvärdheten av att resultaten av forsknings-
och försöksverksamheten på jordbrukets område komma allmänheten
och då närmast jordbrukarna till godo på det bästa och snabbaste sättet, därom
torde icke råda någon meningsskiljaktighet. Vad meningarna bryta sig örn
är det i propositionen föreslagna sättet för anordnande av denna förmedling.
Att för denna föga omfattande verksamhet — en funktion som såvitt jag förstår
är mycket enkel och begränsad — här bygga ett embryo till ett nytt arn -

Lördagen den 22 maj 1943.

Nr 18.

Upplysningsverksamhet rörande forsknings- och försöksarbetet på jordbrukets

område. (Forts.)

betsverk, en fristående statlig institution, finner jag synnerligen anmärkningsvärt
och olämpligt. Detta står i strid mot hela den inställning som på senare
tid gjort sig gällande, nämligen att i nuvarande läge får man framför allt
se till att rationalisera den statliga verksamheten och icke bygga ut den på
ett omotiverat sätt. Det är bl. a. detta som exempelvis besparingsberedningen
sysslat med och sökt finna begränsningslinjer för. I de offentliga debatterna
har detta varit ett mycket starkt framträdande motiv. Jag tror, att det är
angeläget att söka hålla igen så långt man kan. Yi som varit med i det offentliga
livet någon längre tid veta alla med vilken inneboende benägenhet
nästan såsom nied en naturlags kraft de statliga institutionerna sträva efter
att växa och förmera sig. Att det skulle komma att ske även i detta fall, behöver
man väl icke hysa någon tvekan om, sedan departementschefen i sitt
yttrande uttalat, att efter tids och erfarenhets vinnande kan det komma att
byggas ut vidare. Därför tror jag vi kunna vara fullt övertygade om att därest
vi nu taga denna institution kommer den i fortsättningen att växa. Kanske att
man här rent av har den institution som Kar de Mumma i dag förebådar, nämligen
»institutet för inrättande av nya institut». Den utveckling som denne
skämtare driver med, har en allvarligare bakgrund i det levande livet. Vi få härvara
försiktiga. Jag tror dock, att nian kan vinna det syfte, varom vi alla
egentligen äro överens, på ett annat och enklare sätt.

Det är rätt anmärkningsvärt, att propositionen framkommit med det förslag
som här föreligger, trots att avstyrkandena varit så många och så genomgående
från olika håll. Åtskilliga lia tillstyrkt, men örn vi se på deni som avstyrkt,
finna vi, att det kommit avstyrkande yttranden av lantbrukshögskolans
lärarråd, från lantbruksakademien, från styrelsen för Alnarps lantbruks-,
mejeri- och trädgårdsinstitut, från styrelsen för Statens centrala frökontrollanstalt,
från styrelsen för Statens lantbrukskemiska kontrollanstalt, från Skaraborgs
läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, från Sveriges agronomoch
lantbrukslärarförbund, från Sveriges allmänna lantbrukstjänstemannaförbund,
från Weibullsholms växtförädlingsanstalt och icke minst från hushållningssällskapets
förvaltningsutskott i landets främsta jordbrukslän, Malmöhus
län. Mycket kraftig kritik har kommit från förvaltningsutskottet hos Älvsborgs
läns norra hushållningssällskap, från lantbrukshögskolans försöksnämnd och
från Gotlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott. Mycket ingående
kritik mot delar av förslaget har dessutom lämnats från andra håll. Det är ganska
enastående, att en kungl, proposition kommer med en sådan belastning till ett
utskott, att det är synnerligen anmärkningsvärt. Man har sökt finna förklaring
till detta på olika sätt, vilket jag; nu icke skall gå in på.

Örn man emellertid vill vinna sitt syfte, finns det såsom jag sade olika vägar.
Åtskilliga lia angivits i de inkomna remissyttrandena, bl. a. att lägga in denna
verksamhet i lantbruksstyrelsen eller lantbrukshögskolan eller lantbruksakademien.
Jag skulle tro, att det sistnämnda skulle vara den lämpligaste utvägen,
men nalurligtvis är det möjligt att även lägga den i lantbrukshögskolan eller
också i lantbruksstyrelsen även örn det möjligen där icke för närvarande är
så lägligt. Alltså någon omöjlighet för att anordna saken på ett enklare och billigare
men fullt lika effektivt sätt finns icke.

Beträffande sedan publiceringen, som det talats särskilt mycket om, tror jag
icke, att det finns någon särskild anledning att anmärka mot att exempelvis
Föréningsbladet skulle få publicera resultaten. Det vore i och för sig mycket
lämpligt, och en sådan anordning kan naturligtvis kombineras med vilka anordningar
av själva sammanställningen som helst, antingen man lägger denna i
lantbruksakademien eller på annat ställe. Vad som emellertid för mig här är

Nr 18.

Lördagen den 22 maj 1943.

Upplysningsverksamhet rörande forsknings- och försöksarbetet på jordbrukets
område. (Forts.)

det avgörande är, att det är en synnerligen olämplig anordning att för denna mycket
begränsade och enkla uppgift bygga upp en särskild statsinstitution, då
man har statliga verk och institutioner, som mycket väl kunna inrättas för
denna uppgift och där den kunde på det allra smidigaste sättet bli utförd.

I en av mig avlämnad motion har jag rekommenderat, att frågan skall tagas
under förnyad utredning. Det ha reservanterna icke gått med på utan de lia
yrkat rent avslag. Jag skulle ansett det lämpligare, örn man velat rekommendera
en förnyad utredning; men egentligen är kanske utredning ett för stort
ord i detta sammanhang, eftersom materialet redan finns och det då knappast
behövs någon större utredning. Yad jag anser att man bör göra är att taga
frågan under förnyad omprövning på ett annat sätt än som nu skett. För detta
behövs naturligtvis icke någon stor utredning, men det behövs, att departementschefen
tager frågan under förnyat övervägande. Det kan också tänkas,
att det då behövs en liten undersökning, men i stort sett tror jag, att det material
som finns i ärendet är tillräckligt. Ifall denna kammare, såsom första
kammaren gjort förut, bifaller reservationen, alltså avslår utskottets förslag
och Kungl. Maj:ts proposition, står det fullt öppet för departementschefen att
såsom jag sade taga frågan under övervägande på ett annat sätt. Jag vill också
uttala den förhoppningen, att han kommer att göra det och att vi sålunda
till nästa år få förslag örn en annan anordning än som här föreslås. Jag yrkar
alltså, herr talman, bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp:
Herr talman! Denna fråga örn sättet att delge den stora allmänheten resultaten
av forsknings- och försöksverksamheten är av gammalt datum. Man
har undersökt och försökt finna vägar på olika sätt, men man har hittills
icke lyckats. Man har förut alltid kommit till samma resultat som den siste
ärade talaren nu kommit till, d. v. s. att begära en ny utredning. När det gäller
en sak, som man icke vill ha genomförd eller anser icke vara nödvändig, förordar
man en ny utredning, då man alltid vet, att en utredning tar sin tid, och
att under tiden ingenting blir gjort.

Invändningen mot det förslag som föreligger är först och främst den, att
flertalet av de hörda myndigheterna avstyrkt förslaget. Det är emellertid
icke på det sättet, att flertalet av de hörda myndigheterna avstyrkt. Det framgår
på sid. 2 och 3 i utskottets utlåtande, huru många som fått yttra sig

över detta förslag. När man här nämnt tre hushållningssällskap, nämligen
hushållningssällskapen i Malmöhus, Skaraborgs och Älvsborgs län, vill jag härtill
säga, att det är ytterligare 23 hushållningssällskap som icke redovisats

och som följaktligen ha tillstyrkt. Icke minst deras konsulenter och andra

tjänstemän ha erfarenheter av vad som behövs på detta område.

Yad sedan gäller mitt eget hushållningssällskap, som herr Persson i Falla
särskilt berörde, har det riktat kritik mot utredningens förslag att materialet
skulle vara tillgängligt för tidningarna i allmänhet, såsom propositionen föreslår.
Hushållningssällskapet har byggt sin uppfattning på att materialet
skulle publiceras i föreningsbladet, och att de tidningar som i övrigt ville
ha dem skulle få betala en viss ersättning för att få dessa redogörelser. Detta
har nu tagits bort, och det har sagts, att meningen är, att tidningspressen i
allmänhet skall ha rätt att få del av resultaten för att kunna delgiva dem
åt den stora massan av prenumeranter på de olika tidningarna. Vad som man
gjort invändning emot har alltså borttagits i det nu föreliggande förslaget.

Vidare säger man, att man tror, att detta inte blir så fullständigt som det
borde vara utan att man skall utrusta de olika försöks- och forskningsorga -

Lördagen den 22 maj 1943.

Nr 18.

Upplysningsverksamhet rörande forsknings- och försöksarbetet på jordbrukets

område. (Forts.)

nen med särskilda medel för att de själva skola kunna utföra ifrågavarande
arbete. Ja, då tror jag, att herr Persson i Falla blir ännu mera rädd för kostnaderna,
ty de bli sannerligen icke små, örn man skall göra på detta sätt.
Det är självfallet, att det då blir oerhört mycket större kostnader.

Sedan åberopar man lantbrukshögskolans lärarråd. Som en talare förut bär
påpekat, finns det delade meningar även inom detta lärarråd. Det förhåller
sig emellertid på det sättet, att de personer som syssla med denna forsknings-
och försöksverksamhet icke själva kunnat komma till något praktiskt
resultat i fråga örn hur den stora allmänheten skall på ett bättre sätt än hittills
skett kunna delgivas resultaten av deras verksamhet. Det är alldeles
självklart, att de publikationer som gå ut från de olika forsknings- och försöksanstalterna
även bli erforderliga i fortsättningen, men ett oerhört stori
antal av dem som egentligen borde få del av de resultat till vilka dessa
forskare kommit få icke det. Det är väl från denna synpunkt som man bör
se denna sak.

Jag har nu sysslat med nionde huvudtiteln i många år och har många gånger
tyckt, att det är oerhört mycket pengar som lägges ned på denna verksamhet
med ett relativt dåligt resultat, d. v. s. icke dåligt resultat på det sättet,
att de människor som utföra denna forsknings- och försöksverksamhet
inte komma till mycket goda resultat, utan på det sättet, att resultaten icke
bli kända för den stora grupp av yrkesutövare, som egentligen skulle lia
fördel av att dessa pengar läggas ned på ifrågavarande verksamhet. Avsikten
med denna verksamhet är väl, att dessa yrkesutövare skulle få en bättre
ekonomisk standard genom att det beredes dem möjlighet att bättre bruka
sin jord, vilket kommer hela det svenska folkhushållet till godo. Nog har jag
sagt mig, att det med hänsyn icke minst till jordbrukets framtida utveckling
är en förstarangsfråga, att man i fortsättningen försöker driva denna
forsknings- och försöksverksamhet med samma intensitet som tidigare. Men
då kräver enligt mitt sätt att. se en vanlig ekonomisk omtänksamhet, att de
erfarenheter som denna verksamhet giver också bringas till de människors
kännedom som egentligen skola tillämpa dessa erfarenheter. Det är från den
utgångspunkten som jag har lagt fram detta förslag.

Jag vill icke göra gällande, att detta förslag är det bästa av alla. Det kan
hända, att det kan komma fram något bättre, men jag vill säga, att detta
är det enda positiva resultat som hittills uppnåtts, och då tycker jag, att
man bör försöka sätta i gång.

Det är icke på det sättet, att man här inrättar en statsinstitution, utan
man bara tillsätter en nämnd, som liksom en utredningskommitté kan lämna
vissa upplysningar. Man anställer en man som skall ha de nödiga kvalifikationerna
för att sammanföra de resultat som det här är fråga örn. Med avseende
på de viskningar som hörts både i första och i andra kammaren, att
denna plats redan skalle vara vikt för en särskild person, vill jag meddela,
att detta icke äger den ringaste grund. Den man som skall utöva den här
ifrågavarande verksamheten måste naturligtvis ha kunskaper på detta område
och kunna stå i nära kontakt med dem sorn utöva denna forsknings- och
försöksverksamhet för att kunna nå fram till de bästa resultaten.

Vi resonera så många gånger örn framtidens jordbruk. Vad vi behöva observera
är, att det är så otaligt många små jordbrukare i vårt land, och det
är, mina damer och herrar, icke endast ett jordbrukarintresse, att man kan
åstadkomma bästa möjliga försörjning för dessa, utan det är ett intresse för
hela det svenska folkhushållet, att, man av den svenska jorden kan utvinna
den största möjliga produktion. Såväl producenter som konsumenter klara

Nr 18.

Lördagen den 22 maj 1943.

Upplysningsverksamhet, rörande forsknings- och försök sarbetet på jordbrukets
område. (Forts.)

sig bäst genom att man får fram den största möjliga produktionen för de nedlagda
kostnaderna. Örn vi blicka tillbaka och se, vilka resultat man nått på
jordbrukets område sedan förra världskriget, så äro vi på det klara med att
vi i närvarande stund stå på en betydligt bättre ståndpunkt i fråga om att
driva jordbruket på ett ekonomiskt riktigt sätt. Men det återstår oerhört
mycket att göra härvidlag, och jag föreställer mig, att vi inte bara av den
anledningen, att vi böra fortsätta med forsknings- och försöksverksamheten, ha
råd att kasta ut hur mycket pengar som helst därpå utan att samtidigt se
till, att resultaten på bästa och lämpligaste sätt komma den stora mängden av
jordbrukare till del.

För några år sedan kom en veterinär till mig och begärde bidrag av statsmedel
för vissa försöks- och forskningsarbeten, som lian höll på med beträffande
en sjukdom som grasserade bland djuren i Dalarna. Nu är ju anslaget
för extra utgifter till jordbrukets befrämjande mycket hårt anlitat, men jag
sade i alla fall till honom: »Ni skall få de där pengarna men på villkor att
ni — naturligtvis utan att släppa ut några vilseledande meddelanden — omedelbart
delger den stora allmänheten de resultat, som ni kommer till. Man
skall inte behöva vänta på att få del av edra rön, till dess ni fått en stor
tjock broschyr tryckt, avsedd att föreläggas de statliga myndigheterna såsom
resultat av edert arbete, något som kan dröja flera år. En sådan broschyr
kostar, också vanligen så mycket pengar, att den stora mängden av
jordbrukare inte ha råd att köpa den.» — Veterinären gjorde verkligen som
jag sade och försökte lägga fram sina resultat, allteftersom han uppnådde
dem, och det visade sig, att man kunde bara genom en liten ändring av foderstaternas
sammansättning förebygga den ifrågavarande sjukdomen, vilken
hade fått ganska stor utbredning bland djuren däruppe.

Jag kan även nämna, att besparingsberedningen, när den granskade utgifterna
för forsknings- och försöksverksamheten på jordbrukets område, ifrågasatte,
örn man inte i skrivelse till Kungl. Majit borde framhålla önskvärdheten
av att verksamhetens resultat delgåvos den stora mängden av jordbrukare
palett annat sätt än vad som nu skedde, eftersom det annars inte vöre
försvarligt ur ekonomisk synpunkt, att staten kastade ut så mycket pengar på
denna verksamhet.

Nu bedrives det ju forsknings- och försöksverksamhet även inom industriens
och hantverkets område, men örn jag ser t. ex. på industrien, så äro företagsenheterna
där .inte tillnärmelsevis lika många som på jordbrukets område. Man
kan därför inom industrien tillämpa ett helt annat system för delgivande av
denna verksamhets resultat än vad man kan göra inom jordbruket.

Och är det ändå inte på det sättet, mina damer och herrar, att örn man läser
de meddelanden i sammanträngd form örn försöksverksamheten och dess resultat,
som publiceras i såväl Jordbrukarnas föreningsblad som i andra tidningar,
så kan man bättre tillgodogöra sig de instruktioner, som lämnas av konsulenter
och andra tjänstemän från hushållningssällskapen och sådana institutioner
i övrigt, som syssla med dessa saker. Vi äro ju angelägna örn att anordna småbrukarkurser
för att just de mindre jordbrukarna skola få ökade kunskaper örn
sitt yrke, och ha då de, som komma till dessa kurser, t. ex. samlat på den bilaga,
som följer med Jordbrukarnas föreningsblad, och någon gång när de haft
tid satt sig och studerat denna, så äro de mycket mer mottagliga- för den undervisning,
som de få på kursen.

Jag kan inte förstå, att den förste ärade talaren, herr Jacobson i Vilhelmina,
som ju många gånger visat sig intresserad av att hjälpa småbrukets utövare,
nu inte vill unna dessa att få kännedom örn forsknings- och försöksverk -

Lördagen den 22 maj 1943.

Nr 18.

Upplysningsverksamhet rörande forsknings- och försök sarbetet på jordbrukets

område. (Forts.)

samheten på ett riktigt sätt. Jag tycker att man inte kan göra tillräckligt, när
det gäller att bibringa alla Sveriges jordbrukare kunskap om den tekniska utvecklingen
och dess resultat.

När vi komma till tiden efter kriget, är det ju stora problem, som vänta
oss, och det är nu därför ett hela folkhushållets intresse att vi söka åstadkomma
bästa möjliga resultat av den svenska jordbruksproduktionen. Inte minst
ur den synpunkten skulle det förefalla mig besynnerligt, örn denna kammare
inte skulle bifalla det nu föreliggande förslaget.

Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr Gustafson i Vimmerby: Herr talman! Vi ha ju här i landet under
många år haft förmånen av att ha tillgång tillen försöks- och forskningsverksamhet
på jordbrukets område, som både i fråga örn omfattning och kvalitet
måste sägas motsvara högt ställda anspråk. Det är inte tu tal örn att denna
försöks- och forskningsverksamhet varit av utomordentligt stor betydelse icke
blott genom att den möjliggjort en förbättring av de ekonomiska förhållandena
för de inom jordbruksnäringen sysselsatta, utan även därigenom att dess
resultat kommit folkhushållet till godo i mycket stor omfattning, och vi ha,
inte minst i nuvarande tid, all anledning att vara tacksamma för vad som
härvidlag uträttats.

I ett hänseende har emellertid denna verksamhet hittills nog inte kunnat göras
så fruktbringande som borde ha varit möjligt. När det här —- i varje fall
från motionären herr Jacobsons sida och från reservanternas sida — talas örn
att resultaten av försöks- och forskningsverksamheten på jordbrukets område
kunnat på ett i stort sett tillfredsställande sätt bringåsen mer allmän kännedom,
så måste jag för min del säga: nej, det är just på den punkten, som det
har brustit och alltjämt brister. .

Redan för snart ett tiotal år tillbaka hade jag, i samband med en utredning
på jordbrukets område, anledning att ganska ivrigt plädera för att de resultat,
som den där bedrivna forsknings- och försöksverksamheten undan för undan
nådde fram till, borde så snabbt som möjligt och i största möjliga omfattning
bringas till den jordbrukande allmänhetens kännedom. Den gången fanns emellertid
inte så stora möjligheter, som nu stå till buds i detta hänseende. Vi kunna
numera, såsom här erinrats örn, genom Jordbrukarnas föreningsblad nå
praktiskt taget varje enskild jordbrukare, och i och med att man från detta
tidningsföretags sida förklarat sig villig att påtaga sig de betydande ekonomiska
uppoffringar, som ett offentliggörande av forsknings- och försöksverksamhetens
resultat måste innebära, så har en sådan allmännare publicering
av resultaten möjliggjorts, som jag redan för ett tiotal år sedan efterlyste.

Herr Persson i Falla har, såvitt jag kunnat förstå av hans motion och av det
anförande han nyss hållit här i kammaren, inte gått lika långt som reservanterna
i det att han inte ställer sig mer avvisande till Kungl. Maj :ts förslag än
att han talar örn att en ytterligare utredning bör ske. Det vittnar alltså om, att
även herr Persson i Falla i viss mån hör till dem som anse att det nu inte i allo
är väl beställt härvidlag. _ o

Herr Persson i Falla pekade under sitt inlägg här i debatten på den möjligheten
att upplysningsnämnden för försöksverksamheten inte organiserades såsom
en fristående nämnd, utan inom någon redan befintlig institution — herr
Persson i Falla nämnde lantbruksstyrelsen och lantbruksakademien. Jag tror
att örn man verkligen är besjälad av en önskan att snabbast möjligt bringa re -

Nr 18.

Lördagen den 22 maj 1943.

Upplysningsverksamhet rörande forsknings- och försöksarbetet på jordbrukets
område. (Forts.)

sultaten av försöks- och forskningsverksamheten till allmänhetens kännedom,
så bör man inrätta en fristående nämnd. Det är nog ingen av oss som är främmande
för att man inom våra olika ämbetsverk, inte minst under nuvarande tider,
har så många och betydande arbetsuppgifter, att det är fara värt att ett
inordnande av den här ifrågavarande upplysningsverksamheten under något
av dessa redan befintliga organ skulle ha till följd en viss eftersläpning, i vad
avser offentliggörandet av resultaten.

Det är en annan sak som jag skulle vilja peka på i detta sammanhang. Här
talas så mycket örn behovet av rationalisering inom jordbruket. Jag vill då säga,
att inom vissa delar av landet, där det framför allt finns skogsbygdsjordbruk,
hör man med viss skepsis på detta tal, ty med de steniga åkrar, dåligt
arronderade och små fält, som man där har, finns det inte möjlighet till några
längre gående rationaliseringar, örn det med rationalisering menas att man inom
jordbruket alltmer skall göra sig oberoende av den mänskliga arbetskraften.
Men när det återigen gäller växtodling, sortval, konstgödslingsmetoder
och mycket annat sådant, har man även inom skogsbygdsjordbruket vissa, i
många fall kanske rätt betydande möjligheter till rationalisering. Det är därför,
örn man skall kunna få till stånd en sådan rationalisering av jordbruket,
som så ivrigt påyrkas från andra håll, först och sist nödvändigt att jordbrukarna
i dessa bygder lia ingående kännedom örn såväl förutsättningarna för
odling av olika växtslag som örn de rationellaste gödslingsmetoderna och annat
sådant.

Men vi ha ju — något som nog inte är främmande för kammarens ledamöter
— överallt ute i landet lantbruksskolor och lantmannaskolor, vilka såsom
undervisningsorgan betraktade ligga på ett mycket högt plan. Det är emellertid
endast ett mycket ringa antal, procentuellt sett, av landets jordbrukare,
som ha möjlighet att genomgå dessa skolor. För den alldeles övervägande delen
av svenska jordbrukare gäller, att de ha att fullfölja sin gärning utan någon
som helst teoretisk yrkesutbildning. När jag framhåller detta, är jag angelägen
att understryka, att även örn vad jag nu sagt är riktigt beträffande
de flesta jordbrukare, så är det i ännu högre grad riktigt när det gäller de
mindre jordbrukarna i olika bygder av landet. Dessa mindre jordbrukare kunna
inte av ekonomiska skäl, då de äro beroende av sin inkomst och då deras
arbetskraft behövs hemma på gården, besöka lantmannaskolorna. Den enda
form av yrkesutbildning, som står till buds för dessa mindre jordbrukare, är att
genom läsning eller måhända genom åhörandet av ett eller annat jordbruksföredrag
inhämta vissa kunskaper.

Nu vill jag gärna hoppas, att inte herr Jacobson i Vilhelmina genom sin motion
örn avslag på Kungl. Maj :ts förslag har velat hindra att just dessa mindre
jordbrukare skola få möjlighet att skaffa sig bättre insikter på det område,
som vår överläggning här gäller.

Med detta har jag i få ord sökt ange några skäl, varför jag anser att man
bör ansluta sig till utskottets förslag, till vilket förslag jag, herr talman, ber
att få yrka bifall.

Herrar Ilansson i Skediga och Tersson i Norrby instämde häruti.

Herr Sandberg: Herr talman! Då jag anser det önskvärt att från det län,
som jag representerar, höjes en röst även för tillstyrkande av det föreliggande
utskottsförslaget och inte endast, såsom skedde för en stund sedan, för avslag
å detsamma, så skall jag be att här få säga några ord.

Jag vill då först och främst framhålla, att det ju inte råder någon tvekan

Lördagen den 22 maj 1943.

Nr 18.

TJ vvly snina sverksamhet rörande forsknings- och för söksarbetet pa jordbrukets

område. (Forts.)

om betydelsen av den upplysningsverksamhet, varom här är fråga. Alla äro
överens örn att det är i högsta grad nödvändigt, att resultaten av forsknings- och
försöksverksamheten på jordbrukets område pa ett effektivt sätt komma jordbruket
till godo. Jag vill understryka vad herr förste vice talmannen nyss sade,
nämligen att det är dålig sparsamhet eller rättare sagt ett slöseri av betänkligt
slag, om man icke ser till att de praktiskt arbetande jordbrukarna kunna
i så stor utsträckning som möjligt nyttiggöra sig av forskningens resultat.

Den meningsskiljaktighet, som råder, gäller i stället frågan örn det organ,
som skall ha hand örn upplysningsverksamheten. Man har här förmenat, att det
inte skulle vara lämpligt att inrätta ett nytt statligt organ för detta ändamål,
utan att upplysningsverksamheten skulle kunna anknytas till någon redan befintlig
institution. Men om man skulle göra detta, finge man nog, vare sig man
anlitade lantbruksstyrelsen eller lantbruksakademien eller någon annan institution,
lov att utrusta denna med särskild arbetskraft för uppgiften, därest upplysningsverksamheten
skulle kunna — vilket ju är i hög grad önskvärt fungera
på ett snabbt och effektivt sätt och detta skulle ju också komma att medföra
kostnader. Det är nödvändigt, att man får ett organ som på ett auktoritativt
sätt kan taga sig an denna upplysningsverksamhet, och jag tror att en för
ändamålet särskilt inrättad nämnd, låt vara av blygsam omfattning, har de
största möjligheterna att göra detta.

Jag vill också säga, att jag inte betraktar ett bifall till det här föreliggande
förslaget såsom ovillkorligen bindande för ali framtid, när det gäller den ifrågasatta
anordningen, eller ledande till att vi få ett nytt ämbetsverk, som kommer
att utveckla sig allt vidare, utan jag anser, att man, örn anordningen visar
sig mindre lämplig, får söka. sig fram på andra vägar. Jag tror att det bästa
tillvägagångssättet, när det gäller att finna formen för upplysningsverksamheten
på detta område, är att man söker sig fram genom praktiska, försök, och
det är ju denna uppfattning, som ligger till grund för Kungl. Maj:ts förslag.
Även lantbruksstyrelsen betonar den saken och säger att »förslaget synes innebära
en ur kostnadssynpunkt godtagbar lösning och torde kunna försöksvis genomföras
och prövas».

Vill man nå det mål, vars betydelse här av flera talare med all rätt.betonats,
nämligen en sådan upplysningsverksamhet att jordbrukarna utan dröjsmål och
på ett effektivt sätt erhålla del av forsknings- och försöksarbetets resultat, så
tror jag att man bör begagna sig av den möjlighet, som erbjudes genom det
föreliggande förslaget.

Vad beträffar anordningen att genom Jordbrukarnas föremngsblad publicera
de uppnådda resultaten, behöver jag inte ytterligare betona betydelsen därav,
då man ju allmänt anser detta sätt mycket lyckligt.

Till sist vill jag bara säga, att jag anser att det här gäller en för vårt jordbruk
så viktig verksamhet, att de blygsamma belopp, som vi offra på den, äro
synnerligen väl använda medel, även om det skulle finnas vissa ovisshetsmoment.
Och skulle verksamheten bli något dyrare i fortsättningen, så. må det också
vara hänt, ty hela saken är av det värde, att även det iir försvarligt. Det kan ju
inte komma att röra sig om mera avsevärda belopp.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Ericsson i Sörsjön: Herr talman! Jag har inte begärt ordet för att
lämna något bidrag till debatten, som i någon större utsträckning kan tjäna
kammarens ledamöter till vägledning i denna fråga. Jag har för min del fran
första början varit positivt inställd till en utvidgning av upplysningsverk -

Nr 18.

Lördagen den 22 maj 1943.

Upplysningsverksamhet rörande forsknings- och för söksarbetet på jordbrukets

område. (Forts.)

samheten rörande forsknings- och försöksarbetet på jordbrukets område, och
det föreliggade ärendet skulle säkerligen lia fått passera utan något som helst
yttrande från nain sida, därest inte de meningsskiljaktigheter, som nu uppstått,
hade kommit till synes.

Jag vill emellertid nu deklarera, att jag gärna ansluter mig till den här av
samtliga talare framförda uppfattningen, att det är nödvändigt med en mer
fullständig och efter förhållandena bättre lämpad upplysning örn forskningsoch
försöksarbetets resultat. Den omständigheten att en sådan utvidgning av
upplysningsverksamheten skulle dra en kostnad av 38,000 kronor örn året till
att börja med, har åtminstone inte inverkat på mig på det sättet, att jag skulle
vilja vara med örn att avstyrka det föreliggande förslaget. Om det är något gott
som man tror sig kunna genomföra, då är det ju alldeles tydligt, att man inte
bara får taga hänsyn till utgifterna. Men det ka.n ändå inte undgås, att man
måste vid sitt ställningstagande i viss mån taga intryck av de yttranden som
avgivits beträffande detta ärende. Även örn man på de flesta håll uttalat sig för
en vidgad upplysningsverksamhet, så har det dock funnits mycket delade meningar
beträffande sättet för anordnande av denna upplysningsverksamhet, och
såvitt jag av de avgivna yttrandena kunnat finna, har kritiken mot det framlagda
förslaget varit ganska betydande. Jag fäste mig särskilt vid det yttrande
som har avgivits av lantbruksstyrelsen och där den föreslår, att innan positiva
åtgärder vidtagas för förverkligandet av dessa förslag, utredning verkställes,
huruvida icke båda dessa uppgifter skulle kunna sammanföras och
uppdragas åt ett enda för ändamålet särskilt upprättat organ. Den andra uppgiften
eller anordningen, som skulle sammanföras i detta organ, som lantbruksstyrelsen
även föreslår, innefattas i ett förslag som framlagts av professorerna
i lantbrukshögskolan G. H. Flodkvist och H. G. Lundegårdh. De ha där föreslagit
inrättandet av ett jordbruksvetenskapligt råd.

Med hänsyn till de ofördelaktiga yttranden om förslaget som avgivits har jag
till slut kommit till den uppfattningen, att det vore lämpligt att fortsätta med
utredning och ytterligare övervägande. Det är tydligt, att jag med utgångspunkt
från denna uppfattning anser, att det yrkande som framställts i den av
herr Persson i Falla avlämnade motionen är det under nuvarande förhållanden
lämpligaste.

Jag ber sålunda att med framförande av dessa synpunkter få yrka bifall
till motionen i andra kammaren nr 319 av herr Persson i Falla. Jag gör detta
yrkande i första hand. Skulle emellertid detta yrkande icke av kammaren bifallas,
kommer jag för min del att rösta för utskottets hemställan.

Häruti instämde herr Mäler.

Herr Persson i Falla: Herr talman! Debatten har i fortsättningen liksom
från början rört sig på den linjen, att man talat örn betydelsen av att forsknings-
och försöksverksamhetens resultat komma jordbruket till godo. Varenda
talare som har yttrat sig till förmån för utskottets förslag har mycket kraftigt
tryckt på denna synpunkt. Det förefaller mig vara tämligen överflödigt
att göra detta, ty örn den saken äro vi alla överens. Det föreligger ingen meningsskiljaktighet
i fråga örn denna sak. Vad vi äro oense örn, det är, huruvida
det nu i propositionen och utskottsutlåtandet föreslagna sättet är det
bästa och lämpligaste. Det är det som vi ha olika meningar örn.

Nu säger herr statsrådet, att detta kanske icke är det bästa sättet, men att
det icke föreligger några andra förslag och då får man försöka med det förslag
som föreligger. Men det kan i fortsättningen bero på herr statsrådet och

Lördagen den 22 maj 1943.

Nr 18.

Upplysningsverksamhet rörande forsknings- och försöksarbetet på jordbrukets

område. (Forts.)

chefen för jordbruksdepartementet, om det skall kunna framläggas andra förslag.
I remissyttrandena har det framlagts förslag till andra lösningar av denna
fråga, och jag tror, att de ligga så pass klara och lätt tillgängliga att realiseras,
att det icke behövs någon vidlyftig apparat för att få fram dem. Jag
förutsätter, att för det fall, att propositionen och utskottets förslag avslås, departementschefen,
med det varma intresse för saken han har betygat, icke
kommer att låta frågan ligga, utan att han kommer att ta upp den på ett annat
sätt och försöka få en bättre lösning av densamma.

Nu har visserligen herr Gustafson i Vimmerby sökt att finna en argumentering
mot att inordna den föreslagna verksamheten i någon av tidigare befintliga
statliga institutioner. Han säger, att vill man, att forsknings- och försöksverksamhetens
resultat skola komma jordbruket snabbt tillgodo, så bör
man bygga upp en ny fristående institution, ty om man _ inordnar ^ denna
upplysningsverksamhet i någon av de nu befintliga institutionerna, da skall
arbetet komma att köra fast och släpa efter. Hur kan herr Gustafson i
Vimmerby säga något sådant? Det är ju bara ett påstående. Det skulle förutsätta,
att man rent av skulle sabotera denna verksamhet i låt mig säga lantbruksakademien,
lantbrukshögskolan eller lantbruksstyrelsen, örn den nu kommer
att förläggas till någon av dessa institutioner. Det finns ingen anledning
att antaga något sådant, utan man får utgå ifrån, att i vilken av dessa institutioner
som verksamheten än kommer att förläggas, sa kommer den att fullgöras
snabbt och bra. Det finns ingen anledning att förutsätta, att denna verksamhet
på något sätt skulle komma att köra fast. Man kommer naturligtvis
att lojalt söka skaffa behövliga arbetskrafter för denna speciella sak, och dessa
personer arbeta väl icke sämre, örn de sitta i en gammal institution, än örn de
sitta i en fullständigt ny för ändamålet särskilt uppbyggd sådan. _

Det var en talare på Norrlandsbänken som sade, att visade det sig att anordningarna
icke vore lämpliga — det skulle vara en försöksanordning, menade
han — så finge man söka gå fram på en annan väg. Men nog tycker jag ändå,
att man när det är fråga örn att bygga upp en speciell statsinstitution och
igångsätta en särskild verksamhet bör ha fullt klart för sig att den väg som
man vill slå in på är lämplig. Man skall inte planlöst söka sig hit och dit för
att möjligen finna en väg som kan vara lämplig, utan man skall ha vägen
fullt klar för sig från början. Kostar det en del, så är det värt det, säger herr
Sandberg, och blir det dyrare i fortsättningen,_ så må det vara hänt. Det är ju
en ekonomisk princip som man nog har känning med rätt ofta, men man hör
den icke så öppet uttalas här i kammaren, som herr Sandberg gjorde. Det
finns en gammal nationalekonomisk sats som säger, att när man vill vinna ett
visst syfte, så bör man söka vinna det med minsta möjliga kostnad och uppoffring.
Det är den gamla lagen örn det minsta medlet, Men den tycks vara
främmande för herr Sandberg, och den år gudi klagat allt för ofta främmande
för statens verksamhet överhuvud taget. Bara man nu vill ha någonting,° så
bryr man sig inte så mycket om vad det kostar. Yi lia kommit in i en hushållning,
en dans med pengar och med värden där man inte vill veta av någon återhållsamhet.
Yi behöva icke spara, vi behöva icke räkna med vad det kostar,
ty pengar finnas, och bara man vinner det syfte man vill na, sa ina det vara
hänt, sade herr Sandberg, att det kostar en del, och kommer att kosta ännu
mera. Detta är enligt mina begrepp en dålig princip. Jag håller mig till den
gamla regeln, som vederhäftiga människor tidigare ha hållit sig till, att vill
man vinna en viss bestämd sak, da skall man se till, att man vinner den med
minsta möjliga kostnader och uppoffringar. Det är ur denna synpunkt, som
jag, herr talman, vidhåller min ståndpunkt.

Nr 18.

Lördagen den 22 maj 1943.

Upplysningsverksamhet rörande forsknings- och för söksarbetet på jordbrukets
område. (Forts.)

Nu har herr Ericsson i Sörsjön yrkat bifall till den motion som jag avgivit,
och där jag yrkat avslag på den kungl, propositionen, men föreslagit en skrivelse
med begäran örn ny utredning. Det är klart, att detta yrkande innebär
den för mig behagligaste utvägen, och jag tror, att det är den riktiga vägen
att gå. Jag anser emellertid, såsom jag i mitt förra anförande yttrade, att det
icke är behövligt att igångsätta en vidlyftig utredningsapparat. Här har man
materialet samlat, men ett vidare övervägande tror jag är lämpligt. Om man
vill kalla det för fortsatt utredning eller något annat, är kanske mer en formsak
eller en fråga örn namn. Som saken nu ligger till ansluter jag mig naturligtvis
gärna till herr Ericssons i Sörsjön yrkande. Jag vill dock säga, att jag
har en annan fortsättning på yrkandet än herr Ericsson i Sörsjön. Han yrkade
i första hand bifall till min motion och i andra hand till utskottets förslag.
Jag för min del vill ta detta bifallsyrkande till min motion i första hand men
ett avslagsyrkande på utskottets förslag i andra hand, då det i realiteten torde
föra till samma resultat, nämligen ett annat och bättre förslag nästa år.

Herr Sandberg: Herr talman! Jag vill säga herr Persson i Falla, att det
behöver icke betyda någon lättsinnig ekonomisk politik, örn man, såsom jag
gjort, betonar att det här överhuvud taget rör sig örn en relativt blygsam kostnad,
framför allt till en början, och att även om den skulle komma att något
stiga, så är den sak som det gäller värd denna kostnad, som i alla händelser
icke kan bli alltför halsbrytande. Jag tror icke, att man kan påstå det vara
något ekonomiskt lättsinne, örn man uttalar sig på detta sätt. För övrigt är
jag nog en företrädare av sparsamhetssynpunkter i lika hög grad som herr
Persson i Falla.

Herr Gustafson i Vimmerby: Herr talman! Endast ett par ord till herr
Persson i Falla. Herr Persson uttalade, att mina farhågor för att det skulle
komma att bli en viss eftersläpning i arbetet, därest man flyttade in dessa arbetsuppgifter
i något nu redan befintligt verk, endast var ett löst uttalande,
ett förmodande från min sida. Ja, herr Persson i Falla, vad vi från vardera
hållet säga, kan i detta fall icke vara annat än ett uttryck för våra egna omdömen
och förmodanden. Det tror jag gäller ömsesidigt.

Jag vill emellertid passa på att säga ännu en sak. Här är det ju fråga örn
upprättandet av en jordbrukets försöksnämnd, och det är ju ändå en rätt ovanlig
anordning att placera in en sådan i ett redan befintligt ämbetsverk. Jag
tror inte, att det finns någon särskild anledning att reflektera därpå.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Jag för min del kommer att rösta för
reservationen. Det gör jag icke därför, att jag anser det vara någon likgiltig
eller överflödig sak, att man får till stånd en mer intensiv upplysningsverksamhet
rörande resultaten av forsknings- och försöksverksamheten på jordbrukets
område, utan jag gör det därför, att jag tycker, att de skäl som anförts
för att man skulle skapa ett sådant här nytt ämbetsverk eller i varje fall en
ny byrå äro mycket svaga. Det står här i utskottsutlåtandet, att uppgiften för
det föreslagna organet skall vara dels att från anstalterna införskaffa korta
populärt hallna sammanfattningar av samtliga från anstalterna publicerade
avhandlingar och försöksberättelser, dels uppmuntra vid anstalterna verksamma
försöksmän att för nämndens räkning utarbeta populära artiklar. Behöver
man ha ett särskilt organ för att samla ihop från dessa olika anstalter deras
egna avhandlingar? Jag tror, att det kan man samla för ett betydligt billigare
pris än 38,000 kronor. Herr Pehrs son-Bramstorp kan säkert i sitt departement

Lördagen den 22 maj 1943.

Nr 18.

Upplysningsverksamhet rörande forsknings- och försöksarbetet på jordbrukets

område. (Forts.)

anställa en vaktmästare, som kan sköta den sidan av saken. Jag tror också, att
denna uppgift att uppmuntra dessa anstalter att leverera sådana här populärt
hållna avhandlingar borde kunna överlåtas åt ett annat organ än till ett särskilt
tillskapat råd, därför att vi lia ju ändå en institution, som man kallar
kungl, lantbruksstyrelsen och som borde ha detta som en naturlig uppgift. Där
är en särskild undervisningsavdelning. Jag kan icke med bästa vilja i världen
förstå, varför man skall vid sidan av denna skapa till ett helt nytt organ för
att klara dessa — jag måste säga det — mycket enkla uppgifter. Jag kan alltså
icke för min del inse, att det har anförts några skäl för att man här skall
skapa till ett alldeles nytt organ, när man redan har organ som kan utföra
denna uppgift.

Nu har det sagts, bland annat av herr Gustafson i Vimmerby, att lantbruksstyrelsen
har för mycket att göra, så att den icke hinner med denna helt
naturliga uppgift. Jag har sett, hur byråchefer i lantbruksstyrelsen kunnat
publicera stora böcker. Jag förmodar, att med en förnuftig organisation kan
lantbruksstyrelsen få tid för denna, som jag tycker, mycket naturliga och
självskrivna uppgift.

Herr talman! Jag anser för min del, att denna lösning från regeringens sida
icke är någon praktisk lösning. Man kan mycket väl lösa det på det sätt jag
sagt. Man kanske kan hitta en ännu enklare lösning. Men när man har en lantbruksstyrelse,
borde den ha till uppgift att se till, att forskningsresultaten bli
populariserade och bekantgjorda för jordbrukarna i synnerhet.

Jag ber för min del att få yrka bifall till reservationen.

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Det är icke så ofta som jag har
tillfälle att vara ense med herr Hagberg i Luleå, men jag är det i detta fall,
även örn jag icke ser det så enkelt som han, att en vaktmästare i departementet
kan samla ihop materialet. Så enkelt lär det icke kunna gå till.

Jag beklagar, att jag ej kan följa herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
i denna fråga, fastän det är en god idé, som han företräder. Vi
äro väl alla ense örn, att resultaten ifrån de institutioner, som syssla med forskning
på detta område, skola komma till allmän kännedom. Det räcker således
icke med att det bara är tjänstemän, som få del av dessa resultat. De måste ut
till den stora allmänheten på landsbygden: de måste populariseras. Den saken
är självklar; därom råda, som herr Persson i Falla antydde, inga delade meningar.
Men det är rätt egendomligt, att när man skall vinna ett resultat och
tillsätter en utredningskommission, skall allt till slut byråkratiseras. Det går
ej med mindre än att man har en mycket stor organisation för att få ett resultat.
Jag finner anmärkningsvärt, att detta förslag från regeringen går stick i
stäv mot de principer, som besparingsberedningen lagt upp för de statliga investeringarna.
Jag vet icke något förslag i år, som så strider mot alla de anvisningar,
som besparingsberedningen tillåtit sig göra och varom besparingsberedningen,
trots att den i övrigt hade delade meningar, ändå var fullkomligt
ense.

Jag har den uppfattningen, att saken kan ordnas på ett betydligt enklare
sätt. Jag föreställer mig, att örn man anställer en eller ett par jordbrukskunniga
och intelligenta journalister att inom lantbruksstyrelsen taga hand örn alla
dessa forskningsresultat, bearbeta dem, popularisera dem och sprida dem antingen
i pressen, eller på olika sätt genom de publikationer som man redan har
eller också i vissa fall genom populära skrifter, nå vi det resultat som är avsett.
Det kommer att kosta mycket mindre pengar.

Jag kan således icke följa utskottet och statsrådet, vilket jag beklagar. Men

Nr 18.

Lördagen den 22 maj 1943.

Upplysningsverksamhet rörande forsknings- och försöksarbetet på jordbrukets
område. (Forts.)

jag finner mig på grund av de principer jag ofta företrätt här nödsakad att yrka
bifall till reservationen.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp:
Herr talman! Herr Jonsson i Eskilstuna nämnde, att det kan klaras med att
endast använda en eller två skickliga publicister, som inom lantbruksstyrelsen
skulle bearbeta detta. Örn den tanken skulle förverkligas, menar herr Jonsson
i Eskilstuna, att det blir billigare? Man får icke publicister att göra detta
gratis. Här har ju tänkts att anställa en man att sköta detta arbete och att i
nämnden skulle sitta representanter för forskning och annat. De ha ju ingenting
annat än den lilla ersättning, som utgår till en kommittéledamot när det
gäller utredningar i vanliga fall.

Jag vet, att inom besparingsberedningen har man verkligen allvarligt diskuterat
frågan, örn det är riktigt att lägga ut så mycket pengar till forskningsoch
försöksverksamhet som sker, med mindre resultaten bli kända på ett annat
sätt än hittills. Jag har den bestämda uppfattningen, att det inte är riktigt.
Herr Persson i Falla framförde citat örn vissa nationalekonomiska regler. Man
kan naturligtvis följa dessa regler så långt, att man icke vill undersöka det
ringaste utan fortsätter att betala ut pengar, även örn de pengarna äro relativt
överflödiga.

Vi borde tänka på en annan sak, som belastar jordbruket i mycket stor utsträckning.
Jordbrukarna böra få reda på, örn det är riktigt att använda det
eller det växtnäringsmedlet. Det är i många fall som jordbrukarna använda
växtnäringsmedel för pengar, som utöka produktionskostnaderna utan ringaste
resultat. Det är det som forskningen skall utröna. Men även örn forskningen
utröner det, veta icke jordbrukarna örn det, förrän de få del av det, och dessa
upplysningar böra ske snabbt.

Jag tror för min del, att detta är det enklaste sättet, att såväl forskare som
det praktiska livets utövare få del av och tillfälle att granska vad som i skilda
delar av landet skall tillkännagivas för jordbrukarna.

Herr Carlström: Herr talman! Jag är ledsen, att min ärade kollega i besparingsberedningen,
herr Jonsson i Eskilstuna, tillkännagivit, att han efter
dennas principer har svårt att överhuvud taget gå in för förslag av denna karaktär.
Jag sade redan i mitt förra anförande, som herr statsrådet har verifierat,
att man inom besparingsberedningens jordbruksdelegation var inne på detta
och ansåg att det var slöseri att anslå dessa miljoner till undersöknings- och
experimentverksamhet, örn man icke får ut resultaten till de breda lagren av
jordbrukare. Jag menar, att den kostnad det här gäller är, kan man säga, indirekt
en besparing. Det är ur den synpunkten som jag har gått med på utskottets
hemställan, helst som, vilket jag redan i mitt förra anförande understrukit,
denna tidning, som nu utgår till varenda en som är med i föreningsrörelsen,
ger tillfälle för den stora massan jordbrukare att taga del av dessa undersökningar
och rön.

Då man — jag kan få lov att säga det — från reservanternas sida inom utskottet
förundrade sig över att jag, som brukar vara så »snål» i allmänhet, var
med på detta, säde jag: »Det hindrar väl ej, att man kan använda sitt sunda
förnuft i praktiska frågor i alla fall.»

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Gentemot statsrådets och herr
Carlströms anförande vill jag ännu en gång påpeka, att det råder ingen oenighet
örn, att forskningsresultaten skola effektiviseras och populariseras. Därom

Lördagen den 22 maj 1943.

Nr 18.

U pplysving sverksamhet rörande forsknings- och försöksurbetet på jordbrukets

område. (Forts.)

äro vi ense. Jag har icke hört någon, som ifrågasatt något annat. Men vi undra,
om det icke kan ske på billigare sätt och örn man icke därigenom ändå kan nå
det resultat, som alla äro ense om. Jag tror ändå i motsats till statsrådet, att
den form, som jag tillät mig skissera, till slut blir den allra billigaste. Jag
kan icke inse, att det är nödvändigt att för att nå det resultat, man vill, tillskapa
ett nytt statligt organ, som kanske i längden blir ganska stort och därför
dyrbart.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr förste vice talmannen
gav propositioner på l:o) bifall till utskottets hemställan; 2:o) avslag å utskottets
berörda hemställan samt bifall i stället till den vid utlåtandet fogade
reservationen; samt 3:o) avslag å utskottets ifrågavarande hemställan samt
bifall i stället till motionen II: 319; och fann herr förste vice talmannen den
förstnämnda propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Jacobson
begärde emellertid votering, i anledning varav och sedan till kontraproposition
antagits den under 2:o) angivna propositionen efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 30, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava
röstat för ja-propositionen. Herr Jacobson begärde emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos J74 ja
och 61 nej, varjämte 10 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

§ 7.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter å tilläggsstat till riksstaten för budgetåret
1942/43, såvitt angår jordbruksar enden.

Punkten l:o) angående kostnader i samband med sockerregleringen. Kostnader i

o -ii- -ii samband met

I propositionen, nr 163, angående ytterligare utgifter å tilläggsstat till riks- sockerregUstaten
för budgetåret 1942/43 hade Kungl. Majit under punkten l:o) av det ringen.
vid propositionen fogade protokollet över jordbruksärenden (bilaga 5, sid. 25)
föreslagit riksdagen att till kostnader i samband med sockerregleringen å tillläggsstat
till riksstaten för budgetåret 1942/43 anvisa ett reservationsanslag av
19,500,000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte till Kostnader i samband med sockerregleringen
å tilläggsstat till riksstaten för budgetaret 1942/43 anvisa ett
reservationsanslag av 19,500,000 kronor.

Nr 18.

Lördagen den 22 maj 1943.

Kostnader i samband med socker reglering en. (Forts.)

Reservation hade vid denna punkt avgivits av herr Carlström, som ansett,
att till utskottets motivering bort fogas visst tillägg av i reservationen angiven
lydelse.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid anförde:

Herr Carlström: Herr förste vice talman! Som kammarens ledamöter behagade
finna har jag vid denna punkt i utlåtandet avlämnat en reservation i
fråga örn motiveringen. I själva sakfrågan, då det gäller att anslå dessa 19.5
miljoner kronor, är det ju ingenting att göra. Staten har gått in för att taga
den förlust, som sockerbolaget eventuellt blir utsatt för på grund av stegrade
omkostnader. Här är nu ingenting annat att göra än att gå med på Kungl.
Maj:ts förslag, i vad det gäller denna summa 19.5 miljoner. Jag föreställer
mig emellertid, att det var många här i landet, som blevo en smula chockerade,
när vi fingo veta, att till alla andra subventioner, som vi nu ha, vi dessutom
skulle lia en subvention också på socker till så betydande belopp som det
här är fråga om.

Nu är det ju på det sättet, att departementschefen i propositionen har talat
örn en utväg, som sockernämnden för sin del också föreslagit, nämligen den,
att man kanhända, när förhållandena bli annorlunda här i landet, kan taga
igen dessa pengar genom att i fortsättningen hålla uppe ett högre sockerpris
än som kunde vara berättigat av kostnaderna, när kriget en gång är slut. Det
är alltså fråga örn att dessa 20 miljoner kronor, som man kan säga i runt tal,
skall man taga igen örn ett par år kanhända då vi kommit in i ett — efter
vad man kan förstå att departementschefen förmodar — gynnsammare läge
för konsumenterna. Jag måste för min del säga, att jag har ganska svårt att
tro på att vi framöver, när kriget är slut och vi skola finansiera alla andra
subventioner och lån, som vi gjort, skola tänkas vara i ett sådant läge, att det
är lättare att föra över dessa kostnader på konsumenterna vid den tidpunkten.
Örn man söker göra klart för sig, vad priset på socker var under förra världskriget
och den dåvarande krisen, så får man reda på i Statistisk årsbok för i
fjol, att minuthandelspriset åren 1916—1920 på socker var 1 krona 6 öre per
kilogram, och under de därpå följande fyra åren var det 1 krona 21 öre per
kilogram. Då hade man alltså mod att taga ut, kan man säga, de omkostnader,
som sockerproduktionen och sockertillverkningen förde med sig, utan att föra
över dessa kostnader på framtiden.

Nu är det ju på det sättet, att det finnes något som vi kalla för prisstopp.
Vi tala örn det så kallade taket, som vi icke få slå huvudet i, d. v. s. förstöra,
för att riskera att komma in i en ny uppgångsperiod på priser och löner
o. s. v. På den punkten är jag överens med regeringen, att vi få akta oss för
att komma i kollision med det där taket. Men är det någon risk för, örn man
för det nya regleringsåret toge ut i sockerpriset de kostnader, som sockerproduktionen
drar, att man på den grund komme i kollision med dessa bestämmelser
för undvikande av rubbning i prisindex? Örn man studerar den ganska
intressanta bok, som vi fått här i kammaren under de senast dagarna och
som heter: »Statsmakterna och folkhushållningen», finner man där, att prisökningen
på socker från 1939 till 1941 visserligen varit 35 procent men effekten
av detta i generalindex har varit endast 0.5 procent, och den procentuella
andelen i stegringen av konsumtionen i övrigt har varit 1.4 procent. Jag menar
sålunda, att örn man tagit ut dessa 7 öre, som det varit fråga örn, för att
slippa de 20 miljoner kronorna, hade man lyckats göra detta utan att komma
i kontakt med indexläget.

Det är på den punkten, då det gäller tiden framöver, som jag velat, att ut -

Lördagen den 22 maj 1943.

Nr 18.

Kostnader i samband med sockerregleringen. (Forts.)
skottet skulle säga ifrån icke bara, som man har gjort i utskottets uttalande,
att man kanhända kan taga ut dessa pengar efter kriget genom att hålla upp
sockerpriset längre än som är nödvändigt. Jag anser, att det är angeläget, att
man klargör för svenska folket vad man har att möta efter krigets slut i avseende
å utgifter och skatter av skilda slag. Jag har därför menat, att följande
tillägg skulle intagas i utskottets utlåtande: »Att lita till denna senare utväg»
— att taga tillbaka pengarna framdeles -—- »innebär emellertid att saken
ställes på en oviss framtid. Enligt utskottets mening bör i mån av behov
möjligheten att vidtaga prishöjning i första hand prövas».

Detta gäller givetvis under den förutsättningen, att man ej kommer i kollision
med det där taket, som jag tidigare talat örn. Jag tror, att det vöre kanhända
bra, örn vi sökte en smula nyktra till, när det gäller att ikläda oss
utgifter nu, vilka framtiden skall bära. Ty hur optimistiskt man än ser på
förhållandena, kan man väl ej gärna tänka sig, att efterkrisen här i landet
kommer att bli sådan, att människornas ekonomiska bärkraft då _ blir större
än den är nu. I själva verket är det ju så, att den stora massan i varje fall
av folket i landet tyckes lia gott örn pengar, mera än de kunna göra av med
på anständigt sätt. Då är det något egendomligt, att man även på detta område
velat gå in för subventionslinjen. Enligt min uppfattning är det således
all anledning att rekommendera regeringen den tanken, att örn det är möjligt
utan att råka ut för en höjning av indexen, som går ut över detta prisstopp,
så bör man försöka att för nästa regleringsperiod uttaga det pris, som i varje
fall är nödvändigt framöver, för att slippa fortsatt subvention på detta område.
Jag begär ej, att man skall taga ut så bra pris, att man betalar även dessa
20 miljoner kronor, utan blott att man tar så bra pris. att. man i fortsättningen
kommer ifrån att subventionera denna vara, detta allra helst sorn, enligt vad
jag påpekat, statistiken visar, att sockerpriset är oerhört billigt mot under
förra kriget.

Jag ber, herr förste vice talman, att få yrka bifall till mm reservation i
fråga örn motiveringen.

Herr Andersson i Tungelsta: Herr talman! Enligt det avtal, som gäller
mellan staten och svenska sockerfabriksaktiebolaget, är staten skyldig att täcka
den förlust, som uppstår därigenom att priset på socker hålles lägre än som
betingas av rådande produktionskostnader. Under det senast förflutna avtalsåret
har på grund av att sockerpriset hållits lågt uppstått en förlust på 19.5 miljoner
kronor, som det här är fråga örn att täcka. Enligt vad som framgår av den
skrivelse, som statens sockernämnd avlåtit till Kungl. Maj:t, skulle liknande
förluster komma att uppstå under det löpande avtalsåret, örn icke sockerpriset
omedelbart höjdes med omkring 7 öre per kg. Kungl. Maj:t har på grund av
rådande pris- och lönestopp icke ansett sig kunna tillgripa utvägen att höja
priset. I propositionen har i stället förordats, att man, då kostnaderna för
sockertillverkningen framdeles komme att sjunka, skulle lata priset sjunka i
ett långsammare tempo och på det sättet täcka en del av de kostnader, som
staten nu får ikläda sig för denna produktion. Herr Carlströms förslag tillmotivering
innebär ju, att utskottet skulle giva uttryck åt den meningen, att
prishöjning på socker bör vidtagas omedelbart. Sockret ingår som en mycket
betydande post i hushållens budget. En så betydande höjning av sockerpriset,
som skulle följa, ifall herr Carlströms mening segrade, skulle förmodligen medföra,
att man finge göra vissa ruckningar i de överenskommelser, sona träffats
mellan å ena sidan arbetstagare och deras intressenter samt å andra sidan statsmakterna.
Med hänsyn till de nu ingångna överenskommelserna och det rådan Andra

kammarens protokoll 191^3. Nr 18. t

Nr 18.

Lördagen, den 22 maj 1943.

Kostnader i samband med sockerregleringen. (Forts.)
de pris- och lönestoppet har utskottets majoritet icke ansett sig kunna förorda
den utvägen. Då herr Carlström hänvisade till att sockret under förra kriget
kostade 1 krona per kg och därutöver, så vill jag framhålla, att detta icke är
någonting, som har aktualitet i dag. Under den kris, som det nu pågående kriget
medfört för vårt näringsliv, har man försökt att slå in på andra vägar och att
undvika en sådan försämring av penningvärdet, som ägde rum under förra
kriget. Den åtgärd, som det här är fråga örn, ingår som ett led i dessa strävanden.

Jag hemställer, herr förste vice talman, örn bifall till utskottets förslag.

Herr Carlström erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Gentemot den föregående ärade talaren vill jag endast understryka,
att jag icke velat, att regeringen skulle vidtaga en höjning av sockerpriset, örn
detta skulle medföra en rubbning av det indexläge, som vi ha gått in för att
söka bevara. En höjning av sockerpriset med 7 öre per kg skulle, efter vad
jag blivit underrättad örn, icke behöva medföra någon sådan höjning av index,
som kunde vara ägnad att framkalla betänkligheter. Jag menar icke, att utskottet
bort uttala sig till förmån för en sådan höjning av sockerpriset, som
skulle leda till en rubbning av »taket» utan endast till förmån för en sådan
höjning av sockerpriset, som kunde visa sig möjlig att vidtaga utan en sådan
rubbning och som skulle göra det möjligt för oss att nästa regleringsår undvika
en subvention, kanske lika stor eller större än den, som f. n. måste lämnas.
Det är därför jag föreslagit detta tillägg till motiveringen.

"Vidare anförde

Herr Liedberg: Herr talman! Det har ingalunda inom utskottet saknats
förståelse för de synpunkter, herr Carlström gjort sig till tolk för. Att utskottet
beslutat sig för den motivering, som utskottet avgivit, och icke velat gå med
på det av herr Carlström föreslagna tillägget, har icke berott på att det mellan
utskottets och herr Carlströms ståndpunkt förelegat någon artskillnad. På sin
höjd har det rört sig örn en gradskillnad.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning framställde herr förste vice talmannen
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring i avseende å motiveringen, som föreslagits
i den vid punkten fogade reservationen; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkterna 2 och 3.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 8.

Herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 278, angående anslag till skogsstyrelsen m. m.; och

_ nr 279, angående ytterligare anslag till nybyggnad för svenska träforskningsinstitutet.

Dessa propositioner bordlädes.

Lördagen den 22 maj 1943.

Nr 18.

§ 9.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående omorganisation av statens veterinärbakteriologiska anstalt
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Vad utskottet hemställt bifölls.

10.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ändrade bestämmelser rörande fridlysning av björn och
lo jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen den 5 mars 1943 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 93, hade Kungl. Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag, beslutat inhämta
riksdagens yttrande över de förslag till ändrade bestämmelser rörande .fridlysning
av björn och lo, som av föredragande statsrådet framlagts.

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft åtskilliga inom
riksdagen väckta, till utskottet hänvisade motioner.

Ändrade bestämmelser

rörande fridlysning
av
björn och lo.

Enligt föredragande statsrådets förslag skulle det ankomma på Kungl.
Majit att årligen bestämma jakttidens längd. Enligt statsrådets uppfattning
borde dock björnen vara fridlyst under våren och den allmänna jakten begränsas
till en period under hösten, förslagsvis under tiden den 1 september—den
15 oktober. Den allmänna jakttiden för lo borde tills vidare omfatta månaderna
december och januari. Jaktstadgan borde kompletteras med en regel av
ungefärligen den innebörd, att renvårdande lapp finge döda björn och lo, som
angripit tamdjur, i omedelbart samband med sådan skadegörelse under förutsättning
likväl, att han eljest ägde rätt till jakt å området.

I motionen II: 315 av herr Jacobson m. fl., hade hemställts att riksdagen
vid behandling av förevarande proposition måtte uttala sig för den utvidgningen
av rätten till jakt efter björn, att dylik jakt bleve tillåten under tiden 1
april—31 maj och 1 oktober—30 november;

att jakt efter lo bleve tillåten under alla tider av året;
att jakt efter örn bleve tillåten på alla renbetesland; samt
att lapparnas rätt att förfölja och döda varje rovdjur som angripit renar
eller tamdjur utsträcktes att omfatta även nationalparkerna.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anmäla, att riksdagen
i anledning av de förslag till ändrade bestämmelser rörande fridlysningen av
björn och lo, som av föredragande statsrådet framlagts i förevarande proposition,
beslutat avgiva det yttrande som innefattades i utskottets motivering;

B. att motionerna I: 212, I: 216 och lii 315, i den mån de ej kunde anses
besvarade genom vad utskottet anfört, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Enligt utskottets mening borde jakttiden för björn lämpligen bestämmas, till
en något längre period än vad föredragande statsrådet närmast avsett, förslagsvis
till tiden den 1 september—den 31 oktober.

Reservation hade avgivits av herr Jcicobsow, vilken ansett, att utskottet bort
tillstyrka bifall till motionen lii 315.

Nr 18.

Lördagen den 22 maj 1943.

Ändrade bestämmelser rörande fridlysning av bjurn och lo. (Forts.)

Efter föredragning av utskottets hemställan skräde:

Herr Jacobson: Herr förste vice talman! Vid de överläggningar, som i december
månad 1940 ägde rum i Arvidsjaur inför ordföranden i den s. k. lapputredningen,
generaldirektör Berglöf, och varvid representanter från landets
samtliga lappbyar, på tvenne undantag, voro närvarande, diskuterades rovdjursfrågan
en hel dag. Då det nu göres gällande — jag hörde det senast i onsdags
i första kammaren — att den stora majoriteten bland lapparna och ortsbefolkningen
icke önskar en kraftig decimering av rovdjursstammen, är det mig
angeläget framhålla, att samtliga representanter vid nyssnämnda sammapträde
enhälligt och enträget vädjade örn hjälp från statsmakternas sida för en kraftig
minskning av rovdjursstammen. Det gällde givetvis i första rummet björnen
och lodjuret, men det var anmärkningsvärt, huru många lappar som påtalade
den skadegörelse, örnen förorsakar.

Sedan herr Lövgren i Boden och jag förklarat oss villiga att framlägga en
motion i riksdagen om vidtagande av erforderliga åtgärder för en kraftig decimering
av rovdjursstammen, uttalade sig mötet enhälligt härför. Resultatet av
vår framstöt påföljande år blev den s. k. björnutredningen, vars resultat blev
framläggandet av den kungl, proposition, som vi nu gå att behandla.

Jag vill först framhålla, att då björnutredningens förslag i slutet av förra
året framlades, detsamma icke tillfredsställde de förhoppningar, som lapparna
och ortsbefolkningen knutit till detsamma. Man spårade i den försiktighet,
varmed de ifrågasatta decimeringsåtgärderna skulle verkställas, svenska naturskyddsföreningens
intentioner. Detta var synnerligen förklarligt, ty det är
att märka, att det var inte nog med att naturskyddsföreningens sekreterare,
doktor Dahlbäck, utsågs till sakkunnig, han förordnades även till de sakkunnigas
sekreterare. Det skulle inte ha skadat, att en renskötande lapp kommit
med i utredningen. Jag skulle med nöje ha givit statsrådet Domö anvisning
på minst ett tiotal vakna, intelligenta och framförallt sakkunniga personer. Men
det ansågs inte nödvändigt, att den befolkningsgrupp, vars utkomst- och framtidsmöjligheter
det gällde, blev representerad.

Även örn jag måste medgiva, att de av björnutredningen föreslagna jakttiderna
inte voro de allra bästa, var dock det framlagda förslaget ett steg i rätt
riktning och ett påtagligt uttryck för att man ville hjälpa renägarna och andra
djurägare i lappmarken att få ha sin boskap skyddad mot rovdjur, som i ett för
lappmarksbon fullständigt obegripligt djurskyddsintresse fått förökas på ett
oroväckande sätt. I två hänseenden har statsrådet Domö tillstyrkt längre gående
åtgärder än vad björnutredningens förslag innefattar. Sålunda göres det
tillägget i fråga örn nödvärnsrätten, »att renvårdande lapp skall äga att döda
björn och lo, som angripit tamdjur, i omedelbart samband med skadegörelse».
Vidare förutsättes, att därest jakten å björn och lo under den »lagstadgade»
jakttiden inte skulle åstadkomma önskvärd minskning i djurbeståndet, licensförfarande
tillgripes. Licensförfarandet har ju prövats och befunnits föga lyckligt.
Det innebär dock en förbättring, men det kan icke bestridas, att även örn
en förbättring i detta fall ägt rum, så är det dock att märka, att statsrådet
Domö såsom föredragande departementschef och jordbruksutskottets majoritet
gått emot det förnuftigaste och effektivaste i hela björnutredningens förslag,
nämligen vad som föreslagits angående rätten att jaga björn under våren. Huruvida
någon björn- och lojakt överhuvud taget skall ifrågakomma blir för övrigt
helt och hållet beroende på vederbörande statsråds uppfattning och hans sätt
att bedöma frågan örn och i vad mån avskjutning bör äga rum. Örn exempelvis
Harald Åkerberg eller Rickard Lindström skulle efterträda statsrådet
Domö som konsultativt statsråd — och det är ju icke alldeles otänkbart, att så

Lördagen den 22 maj 1943.

Nr 18.

1Ändrade bestämmelser rörande fridlysning av björn och lo. (Forts.)
kan ske -— huru kommer det då att gå med den i propositionen och av utskottet
möjligen utlovade jakttiden på hösten? Beträffande farhågorna för att björnen
skulle komma att utrotas, är det tillräckligt att hänvisa till björnutredningens
eget yttrande å sid. 19.

»Sareks och Stora Sjöfallets nationalparker, som gränsa intill varandra och
bilda ett sammanhängande block, äro utan tvivel tillräckligt stora för att inom
sig kunna hysa en livsduglig björnstam, även om björnen i angränsande delar
bleve starkt decimerad.» För övrigt tycker jag det nästan är en ödets ironi
att i Rickard Lindströms tidning i dag finnas intagna icke mindre än två
notiser, som gälla björnar. Den ena har till rubrik »Tydliga spår av 19 björnar»,
och den andra bär till rubrik »Björn och postbud möttes, båda flydde».
Örn det vore så förfärligt stor risk för björnens utrotning, är det ganska
eget, att man på en och samma dag i en tidning, som i denna fråga intagit en
så ovänlig och avvisande hållning som den, jag nämnde, kan få läsa två
dylika notiser. Jag tror icke alls det föreligger någon risk för björnens utrotande.
För övrigt är det att märka, och det böra herrarna tänka på, att antalet
björnar, som år 1936 uppskattades till cirka 200, nu uppskattas till
minst 300. Björnbeståndet har således på sex ä sju år ökats med cirka 50 %,
så att i det fallet kunna herrarna vara ganska lugna, men det allra bästa beviset
för att effektiva åtgärder och icke den halvmesyr, som utskottet föreslagit,
böra vidtagas mot rovdjur splågan, är den oerhörda stegring, som under
de senaste åren ägt rum beträffande ersättningar för av björn, lo och örn
dödade hästar, kor, får, getter och renar. Lägg exempelvis märke till följande.
Ersättningsbeloppet utgjorde under 1941 kronor 11,169:— och under 1942
icke mindre än kronor 38,521: —. Enligt uppgifter, som jag under hand inhämtat,
komma innevarande års ersättningar att slå alla tidigare rekord.

Herr talman! Till vad jag nu anfört vill jag endast tillägga en sak, som
jag med bästa vilja i världen inte kan förstå, och det är, varför djurskyddsvännerna
äro så ömhjärtade och hjärtnupna, då det gäller rovdjuren, men äro
fullständigt likgiltiga, när det gäller renar och tamdjur. Ha ni aldrig tänkt
på, huru dessa hanteras och plågas av de omhuldade och fridlysta rovdjuren?
Då jag har den bestämda uppfattningen, att de av jordbruksutskottet förordade
decimeringsåtgärderna beträffande rovdjuren inte sträcka sig nog långt
och jag anser det vara den svenska riksdagens skyldighet att lämna lapparna
och den övriga lappmarksbefolkningen det skydd, de ha rätt att kräva för
sina renar och tamdjur, tillåter jag mig yrka bifall till den av mig vid utlåtandet
fogade reservationen.

Herr Ericsson i Sörsjön: Herr förste vice talman! Inom jordbruksutskottets
andra avdelning har den föreliggande frågan undergått en mycket grundlig
behandling. Behandlingen blev ju icke lika grundlig i utskottet. Jag vet icke,
örn det berodde på, att förslaget till utlåtande var så bra, att nästan alla kunde
ena sig. örn detsamma, eller på andra orsaker. Emellertid ha olika meningar
gjort sig gällande bland utskottets ledamöter. Det fanns dc, som tillkännagåvo
en viss betänksamhet och som väl helst hade sett, att någon allmän
jakt. på björn och lo icke skulle få förekomma. Andra återigen hävdade den
meningen, att Kungl. Maj:ts förslag icke innefattade tillräckliga åtgärder för
åstadkommande av en decimering av rovdjursstammen inom landet.

Personligen hade jag ansett det lämpligast, att man hade följt björnutredningens
förslag i fråga örn jakttiderna. Björnutredningen hade nämligen föreslagit
att det skulle införas en allmän jakttid dels på hösten och dels också
under sex veckor på våren. Örn nian gjort detta skulle lapparna lia tillförsäkrats
vidgade möjligheter att skydda sina renhjordar under kalvningstiden. Det

Nr 18.

Lördagen den 22 maj 1943.

Ändrade bestämmelser rörande fridlysning av björn och lo. (Forts.)
fanns emellertid ingen majoritet att ernå för ett dylikt yrkande varken inom
andra avdelningen eller inom jordbruksutskottet som sådant. Enligt utskottets
förslag är det Kungl. Majit som skall äga befogenhet att bestämma, huruvida
jakttid på våren skall förekomma eller icke. Utskottet har sålunda icke
önskat fastslå vare sig att allmän jakttid skall förekomma på våren eller att
den icke får förekomma utan har nöjt sig med att överlämna avgörandet beträffande
denna fråga till Kungl. Maj :t, som då har att ta hänsyn till föreliggande
omständigheter. Örn alltså behov av allmän jakttid anses vara för
handen kan Kungl. Maj :t, enligt utskottets förslag, besluta örn en dylik
jakttid.

Som man lagt märke till finns det en del folk i landet som anser att de
rovdjur, varom här är fråga, icke äro sådana skadedjur, att några särskilda
åtgärder, såsom allmän jakttid o. s. v., skulle behöva vidtagas. Man menar
att dessa rovdjur, och särskilt då björnen, skulle komma att bli så gott som
utrotade, örn man genomförde detta förslag. Till detta vill jag säga att det är
inte fråga örn någon fullständig utrotning av dessa rovdjursstammar, utan
det är endast fråga örn att åstadkomma en nödvändig decimering av de i
närvarande stund alltför talrika rovdjur som finnas, särskilt långt norrut i
landet. De medborgare som göra dylika uttalanden ha för övrigt, såvitt jag
kan förstå, varit sådana som aldrig haft någon närmare kännedom örn dessa
rovdjur utan som möjligen bara sett dem någon gång i ett menageri eller
kanske på Skansen. Dessa personer mena emellertid att det skulle bii så trist
och ödsligt ute i bygderna örn de, som man vill kalla dem, ursprungliga invånarna
bli fullständigt utrotade. Man anför vidare att det är alldeles nödvändigt
att bibehålla livskraftiga björnstammar inom landet. Även föredragande
departementschefen har gjort ett dylikt uttalande, som utskottet understrukit
För min del hade jag önskat få bort detta uttalande ur utlåtandet.
Det historiska skeendet med avseende på rovdjuren har nämligen närmast lett
mig till den slutsatsen, att man helst önskar befria sig ifrån dessa rovdjur,
särskilt när de funnits i närheten av det ställe där man själv har sitt hemvist.
Och alldeles säkert förhåller det sig på det sättet, att ju livskraftigare
t. ex. björnen är, desto större bekymmer bereder han dem som befinna sig i
hans närhet. Man måste därför enligt min mening ta största möjliga hänsyn
till den befolkning som bor i de områden inom landet, där rovdjuren lia sitt
hemvist. Man måste sålunda här välja mellan rovdjuren och de människor
som bo där uppe och som för sin utkomst äro hänvisade till att hålla tamdjur
av olika slag.

Nu kanske man vill framhålla att de skador som rovdjuren förorsaka inte
äro så synnerligen omfattande och kanske inte heller betyda så mycket, när ersättning
för skadorna erlägges av statsmedel. Men det ligger i alla fall så till,
att innan man får någon ersättning skall man bevisa, att dödandet av det ena
eller andra tamdjuret förorsakats av en björn eller en lo eller vilket rovdjur det
nu kan vara fråga om. Kan man inte göra detta, utgår ingen ersättning. Oberoende
härav tycker jag ändå det är oriktigt att så många djur skola bli slagna
av de norrut inom landet befintliga rovdjuren.

Jag har, herr talman, gjort en sammanställning över de skador av detta slag,
som förorsakats av rovdjuren under de tre senaste åren. Jag finner här att under
åren 1940, 1941 och 1942 ha på detta sätt avlivats 4 hästar, 5 kor, 810 får,
31 getter och 426 renar. I fråga örn hästarna och korna är det björnen som har
100 procent av avlivningarna på sin lott. Av fåren bär björnen avlivat 74*/2
procent, medan lon svarar för 14 procent och örnen för IU/2 procent. Beträffande
getterna har björnen på sin lott 100 procent av avlivningarna. Av renarna
slutligen har björnen avlivat 17V2 procent och lon 70 procent, medan örnen

Lördagen den 22 maj 1943.

Nr 18.

Ändrade bestämmelser rörande fridlysning av björn och lo. (Forts.)
svarat för bortåt 121/* procent. Man kan inte enligt mitt sätt att se påstå att
skadorna äro så obetydliga, i all synnerhet inte under denna tid då vi ha ganska
smått örn livsmedel.

Trots allt detta har jag anslutit mig till det föreliggande förslaget, då det
inte varit möjligt att utverka något förslag längre gående än det som innefattas
i utskottets framställning. Man kan säga att detta förslag är en kompromiss
mellan olika riktningar, mellan dem som velat gå litet längre och dem som inte
ville gå fullt lika långt. Det är med hänsyn härtill jag ansett mig kunna i nuvarande
läge gå med på vad utskottet föreslagit och jag ber, herr talman, att
under anförande av dessa synpunkter få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Mäler: Herr talman! Det föreliggande utskottsförslaget har under de
senaste veckorna i pressen och vid behandlingen under den allra senaste veckan
i första kammaren utmålats som ett dödligt attentat mot den svenska rovdjursstammen.
Det finns säkerligen många norrlänningar som inför detta frestas
att utropa: Give Gud att det vore så! Det är nämligen på det sättet att man
på de orter i Norrland, där björn och lo härja, har den inställningen till dessa
vilda djur, att de snarligen borde helt och hållet utrotas.

Emellertid avser utskottsförslaget ingalunda detta, varom en motionär, herr
Jacobson i Vilhelmina, redan har upplyst kammaren. Utskottsförslaget är i
stället, såsom herr Ericsson i Sörsjön nyss framhöll, ett försök att dra en medelproportional
mellan den ytterlighetsriktning, som kräver att alla björnar
skola skjutas bort, och den riktning som anser att björnen »skall man skydda,
bevara i sin hydda».

Under den förberedande behandlingen av detta ärende var det någon, på avdelningen
eller annorstädes, som säde ungefär på det här sättet: Örn ni där
uppe äro så förfärligt rädda för björnen, varför flytta då inte herrar Mäler
och Jacobson och Näslund ifrån de där farliga områdena? Frågan var ju framställd
på skämt, men man skulle kunna returnera den och säga till dem i Sydoch
Mellansverige, som ömma för den livskraftiga björnstammen: Örn ni så
högt värdesätta björn och lodjur, varför göra ni då inga ansatser för att flytta
dem till er närhet? Detta är visserligen på sidan örn ett allvarligt resonemang,
men i verkligheten ställer den förstnämnda frågan hela detta problem på sin
spets: människa eller djur?

Det svenska samhället och det svenska folkhushållet har inte råd och vill
inte vara med örn att de bygder det här är fråga örn skola avfolkas. Det behövs
människor där för att tillvarata jordens tillgångar, för att avverka skog,
för att bryta i gruvorna o. s. v. Och behöver det svenska samhället människor
där, har detta samhälle också skyldighet att sörja för att levnadsbetingelserna
bli så gynnsamma som möjligt. Till åstadkommandet av dessa gjmnsamma betingelser
hör bl. a. att sörja för att vilddjursstammarna hållas inom rimliga
gränser. Jag vill erkänna att de rent materiella skador, som björnen och kanske
även lodjuret förorsaka, måhända icke äro så överväldigande, att^det för
pengarnas skull tarvas några djupt ingripande åtgärder. Men det är någonting
annat som är väsentligare här, och det är de ensamboende människornas känsla
av trygghet för sig och för barnen.

För två år sedan behandlade riksdagen senast detta spörsmål. Jag hade deltagit
i överläggningarna i utskottet och förordat ingrepp till decimering av
björn- och lostammarna i känslan av att jag därigenom skulle tjäna fjällbygdernas
befolkning, som jag ansåg behöva ett stöd i kampen emot denna oro
för do vilda djuren. När jag reste hem kom jag emellertid underfund med att
min egen födelse!),vgd — som ingalunda ligger på fjällvidderna, den ligger visserligen
i en skogsbygd men dock ganska nära ett av Europas mest tättbefolka -

Nr 18.

Lördagen den 22 maj 1943.

Ändrade bestämmelser rörande fridlysning av björn och lo. (Forts.)
de landsbygdsområden — hade en björn varit framme och rivit får och även
slagit en älg. Visserligen hade ingen människa blivit skadad, men denna älg
hade blivit riven utefter en skogsstig mellan en skogsby och den by, där skolan
låg och barnen undervisades. Det är klart, att kanske framför allt mamman,
som oftast är ensam hemma när mannen ligger ute på skogsarbete, i vetskap
örn att björnen hade varit framme på just den där vägen inte en dag kunde
känna sig trygg förrän barnen kommit tillbaka från skolan på kvällen. Jag
fick ett personligt intryck av detta, beroende på att de barn som skulle gå den
där vägen förbi den plats, där björnen kalasat på älgen, vörö mina egna syskonbarn.

Det är klart att detta i Västernorrlands län hör till undantagsfallen, men i
Västerbottens och Norrbottens län är det nästan daglig spis att man måste
släppa iväg barnen till skolan på en skogsstig där inga andra människor gå,
kanske inte på dagar och veckor. Detta skapar i hemmen en känsla utav otrygghet
och osäkerhet. Detsamma är förhållandet när man skall skicka barnen till
handelsboden eller ut att plocka bär o. s. v.

Det är den psykiska påfrestningen på människorna, som jag i detta fall anser
vara det starkaste skälet till att man skall ingripa, och det är därför som
jag nu förordat det föreliggande förslaget. Jag hade för min del gärna velat
gå längre än Kungl. Majit, och jag har i utskottet också förordat detta. I ett
pär avseenden har utskottet också gått längre än Kungl. Maj :t. I det ena fallet
gäller det att den av Kungl. Majit föreslagna allmänna jakttiden på en och
en halv månad på hösten skulle utsträckas till två månader, och den andra
förändringen är, att även den bofasta befolkningen skulle få nödvärnsrätt, närvilddjur
hade anfallit deras tamdjur.

Visserligen kan man, som herr Jacobson och delvis också herr Ericsson i
Sörsjön gjort, rikta allvarliga anmärkningar mot detta förslag för att det icke
går tillräckligt långt, men man har i sitt ställningstagande härvidlag att ta
hänsyn till två omständigheter. Den ena är att man i utskottet sökte samman -jämka två ganska oförenliga ståndpunkter kring en linje, där man kunde komma
fram till ett positivt resultat. Den andra är att man i utskottsutlåtandet
sagt ifrån att lika väl som den föreslagna jakttiden kan inskränkas, örn avskjutningen
blir för kraftig, skall den kunna utökas. Det är alltså lågt i Kungl.
Maj :ts hand att se till, att den nya ordningen tillämpas på sådant sätt, att man
får en rimlig begränsning av både björn- och lostammarna. Jag har tillåtit mig
att hysa det förtroendet för Kungl. Maj :t, att Kungl. Maj :t skall använda den
fullmakt, som ligger i detta uttalande, till att tillgodose befolkningens intressen.
Jag har därför för närvarande kunnat åtnöja mig med det föreliggande
förslaget utan att yrka på längre gående åtgärder.

Visar det sig att dessa åtgärder inte leda till det åsyftade resultatet, och
skulle Kungl. Majit mot förmodan icke använda dessa möjligheter, kummer
självfallet frågan upp igen örn få år, ty det är nödvändigt att sörja för att åt
de människor, som för sin utkomst och sin livsgärning äro beroende av att bo
i de avlägsna skogsbygderna, beredes rimlig trygghet mot dessa vilda djur.

Med hänvisning till det anförda ber jag, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr Anderson i Tungelsta: Herr talman! Då riksdagen behandlade denna
fråga vid 1941 års riksdag företrädde jag i denna kammare nära nog ensam
den ^uppfattningen, att nu gällande bestämmelser borde vara tillräckliga för
att åstadkomma en decimering av björn- och lostammarna. Riksdagen beslöt
emellertid anhålla örn en utredning hos Kungl. Maj :t och det är den utredningens
resultat, som vi behandla här i dag.

Lördagen den 22 maj 1943.

Nr 18.

Ändrade bestämmelser rörande fridlysning av björn och lo. (Forts.)

Deri verkställda utredningen har givit belägg för att björn- och lostammarna
tillväxt ganska kraftigt under de senare åren. Genom utredningen och erfarenheterna
under de senaste åren har det också blivit klart, att det är mycket
svårt att göra de s. k. licensjakterna effektiva, att anordna dem så att man
vinner det önskade resultatet. Dessa jakter torde också ställa sig ganska dyrbara.
Vid sådant förhållande torde ingen annan utväg stå till buds. för en
reducering av rovdjursstammarna än att, såsom i propositionen föreslagits, tilllåta
allmän jakttid å djuren. Utskottet har emellertid tydligt sagt ifrån, att
utskottet är ense med det föredragande statsrådet därom, att det ur naturskyddssynpunkt
bör eftersträvas att fullt livskraftiga stammar av björn och
lo bevaras i landet. Detta uttalande från utskottets och departementschefens
sida har gjort, att jag för min del kan ansluta mig till utskottets förslag i
detta avseende.

Enligt utskottets förmenande bör man vid upphävande av nu gällande fridlysning
framgå med stor försiktighet. Det ankommer på Kungl. Majit att
årligen träffa avgörande angående jakttidens längd och därvid beakta de föreliggande
förhållandena. Jag hyser för min del den bestämda förhoppningen,
att Kungl. Majit därvid skall beakta även naturskyddsvännernas synpunkter
och deras intressen.

Utskottet har i två avseenden gått något längre än Kungl. Majit. Utskottet
har sålunda föreslagit dels en något förlängd jakttid under hösten dels att den
s. k. nödvärnsrätten skall utsträckas att gälla icke bara renvårdande lapp
utan även andra djurägare, som således skola äga rätt förfölja och.döda björn
och lo, därest de angripit tamdjur. Det var med stor tvekan jag gick med på
även dessa utvidgningar. Men jag ansåg mig kunna göra det med tanke på
vad jag nyss anfört, nämligen att det til syvende og sidst kommer an på
Kungl. Majit att anordna dessa jakter och tillåta de jakttider, som det här
är fråga örn, under hänsynstagande till att man åt landet bevarar en livskraftig
stam av dessa djur.

Jag tror att de flesta här i landet, icke bara folk i Syd- och Mellansverige,
utan även de, som äro bosatta norrut, äro tämligen ense örn att vårt
lands natur skulle bli bra mycket fattigare, örn dessa ståtliga villebråd
helt och hållet blevo utrotade. I händelse det skulle visa sig att denna
nödvärnsrätt skulle leda till missbruk, så att djurstammarna löpte fara
att utrotas, hoppas jag att Kungl. Maj :t skall beakta detta och vidtaga de åtgärder,
som kunna anses vara befogade.

Den linje, som herr Jacobson företräder, har icke fått några andra förespråkare
i denna debatt. Jag tror att hans förslag, som väl närmast tager sikte på
ett fullständigt utrotande av lo- och björnstammarna i landet, icke.har så värst
många anhängare, varken i denna kammare eller kanske ens uti de^ bygder,
som han företräder. De opinionsyttringar, som kommit till synes från dessa
bygder — jag menar inte de opinionsyttringar, som härstamma från honom
själv utan från annat håll — giva vid handen, att man däruppe icke allmänt
är tilltalad av att få dessa djurstammar helt utrotade.

Jag tror, att det förslag, som här föreligger, bör kunna.prövas, och jag har
den förhoppningen, att det skall visa sig, att det leder till det resultat, som
alla här syfta till, nämligen att dessa djurstammar hållas inom rimliga gränser.
Det är säkerligen ingen, som har annan önskan. I varje fall har icke
J ä^ det

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Nr 18.

Lördagen den 22 maj 1943.

Ändrade bestämmelser rörande fridlysning av björn och lo. (Forts.)

Herr Jacobson: Herr talman! Herr Andersson i Tungelsta gör gällande, att
jag skulle vilja vara med om att fullständigt utrota björnen. Det är ickeriktigt.
För mig må det finnas kvar björn på nationalparkerna, så mycket kan
man ju i alla fall kosta på sig.

o Sedan talade herr Andersson i Tungelsta örn opinionsyttringarna. Jag tilllater
mig. säga honom, att jag skulle vilja beteckna de där organiserade opinionsyttringarna
som ojusta. Vad är det man yttrar sig örn där? Veta herrarna
det? Ar det örn regeringens förslag eller örn utskottets förslag? Nej! Man
har yttrat sig i fragan örn, huruvida denna jakt skall förbehållas lapparna och
ortsbefolkningen eller örn stockholmare och göteborgare skola fara upp till
lappmarken för att skjuta björn. Ty, märk väl, i utskottet ha vi haft tillgång
till de listor, sorn insamlats. Vad står det där? Jo, där står: »Vi förmena, att
en utvidgad licensjakt under kontroll men bedriven av ortsbefolkningen och nomader
i stället vore att föredraga.» Vidare: »Vi äro av den meningen att
björnbeståndet icke bör utsättas för så kraftig avskjutning som allmän jakttid
kommer att medföra.». Men det finnes intet ord om tiden. Vad vet man örn,
huru de, som farit omkring i gårdarna, framlagt saken.

Jag anhåller, herr talman, att på det sättet få ändra mitt tidigare yrkande,
att jag hemställer att kammaren ville besluta, att å sid. 11 i utskottets utlåtande
den mening, som börjar med orden »Enligt utskottets uppfattning» och
slutar med orden »31 oktober», utbytes mot följande: »Enligt utskottets uppfattning
torde dock denna jakttid lämpligen böra bestämmas till de i motionen
II: 315 angivna tiderna.» Detta yrkande sammanfaller i sak med mitt tidigare
yrkande.

Herr Sköldin: Herr talman! När jag begärt ordet i denna fråga, är det
icke för att diskutera värdet av de utredningar, som här föreligga. Denna fråga
Ilar utan tvivel både en ekonomisk och en psykologisk sida. Vad gäller den
ekonomiska sidan, anser jag personligen, att det skulle vara önskvärt, att det
från myndigheternas sida ådagalades en större generositet mot de människor,
som drabbas av förlust av tamdjur, än vad som kommit till synes. I det avseendet,
d. v. s. när det gäller att visa större generositet, framgår också det
av propositionen, att förbättringar åstadkommits. Jag vill hänvisa till, att då
det sålunda år 1932 utbetalades 195 kronor för skador, som rovdjuren hade
åstadkommit, men denna siffra var år 1938 uppe i 6,939 kronor, för att fem
år senare, alltså år 1942, vara uppe i 38,521 kronor. Dessa siffror bära alltså
vittne örn att en större frikostighet visats. Det förhåller sig icke så, som herr
Jacobson vill göra gällande, att rovdjursstammen ökat i samma, kolossala
omfattning, utan naturligtvis samverka båda dessa faktorer till ökningen av
ersättningssummorna, ehuru frikostigheten troligen varit den betydelsefullaste
faktorn.

Vad sedan gäller den psykologiska sidan av saken är det alltför välbekant,
att människornas fantasi knappast känner några gränser på det här området.
Det. är ju icke så länge sedan som en tidning i Stockholm hade en mycket utförlig
redogörelse för, hurusom en man sett en björn i Åkersbergatrakten. Tidningen
gick i god för att mannen som sett björnen var mycket trovärdig och
vederhäftig. Sedan man företagit en noggrann undersökning visade det sig, att
denna björn var. en fölunge. Jag vill erinra om ett annat fall, som också bär
vittne örn människornas fantasi. I Färila i Ljusdalstrakten sköt för några år
sedan en man något som påstods vara en varg. Den liksom skytten fotograferades,
och de blevo införda i några stockholmstidningar. Det talades även
vitt och brett örn skyttens skicklighet. Vargen skickades emellertid till Stockholm,
och det visade sig då, att det var en schäfer, som karlen hade skjutit.

Lördagen den 22 maj 1943.

Nr 18.

Ändrade bestämmelser rörande fridlysning av björn och lo. (Forts.)
Dessa förhållanden bära vittne om, att det knappast finnes gränser för människornas
fantasi på detta område.

Herr Jacobson har i dag till intäkt för sitt ställningstagande aberopat de
i dagens tidningar införda två notiserna örn björnars framfart.^ Vad i dessa
notiser omtalas skulle alltså vara argument för de långtgående åtgärder, som
kerr Jacobson påyrkat. Vad gäller den ena av dessa notiser, sa rör det sig
där örn en dam, som bär omkring posten i nå,gon ort däruppe i Norrland. Hon
bade sett en björn, och det framgick av notisen, att bade damen och björnen
sprungit var och en åt sitt båll. De voro alitsa rädda för varandra. Enligt tidningen
var det icke fråga örn en gräsbjörn, utan det snälla och beskedliga
djuret som sprang sin väg var en slagbjörn. Vad beträffar sparren efter de
19 björnarna, vill jag säga, att det är klart, att man bär anledning förmoda,
att människornas fantasi troligtvis även i detta fallet är orsaken till detta

meddelande. o ■ . , r~. , ,, , ....

Utskottet bar i sitt förslag gått emot förslaget örn varjakt. Utskottet antor
dock, att örn den höstjakt, som nu skulle införas, icke skulle visa sig tillräcklier
för att decimera beståndet av björn i vårt land i tillräcklig utsträckning,
skulle man kunna taga i övervägande att medgiva även varj akt Jag föreställer
mig emellertid, herr talman, att vederbörande statsråd dock icke skall ga över
till att införa vårjakt här i landet utan att riksdagen dessförinnan beredes

tillfälle uttala sig härom. „

Det var närmast för att säga några ord örn den s._ k. varjakten, sorn jag
hegärde ordet. Om man läser herr Jacobsons motion, finner man, att han mot
björnutredningens förslag örn en vårjakt som skulle börja, jag vill minnas den
första maj, anför, att det är alldeles försent att pabörja jakt vid denna tidpunkt,
då »björnen redan vid denna tid är uppstigen ur sitt vinteride sedan
början av april», för att citera herr Jacobson. Hedan då, menar herr Jacobson,
bör tillfälle beredas att skjuta björn. Det förhåller sig emellertid sa, att
vid denna tidpunkt lia björnhonorna redan fått sina ungar. Örn man skulle
medgiva att jakt även får försiggå på våren, bleve alltså resultatet i manga
fall, att ungarna skulle svälta ihjäl på grund av att modern blivit skjuten. Vi
få redan i skapelseläran lära oss, att vi som människor skola harska över
djuren på marken och fiskarna i vattnet. Men självklart är det också da var
skyldighet att ådagalägga humanitet vid behandlingen av djuren Enligt min
mening kan man tala örn bristande humanitet, när man vill införa varjakt
ifråga örn björn. Det fanns en tid, när man gjorde sig av med kattungar genom
att lägga dem i en säck och sänka ner dem i en sjö. Ja, sådant praktiseras nog
än i dag. Man ansåg detta brutalt och rått, men det är en human handling i
jämförelse med åtgärden att skjuta björnhonorna och låta ungarna do i idet.

Med vad jag anfört, herr talman, ber jag att fa hemställa att kammaren ville
besluta, att utskottets yttrande från sid. 8 till sid. 12 i utskottets utlåtande utbytes
mot följande: »Utskottet har icke funnit anledning till någon erinran
mot föredragande statsrådets uttalanden i ämnet.»

Herr Lövgren: Herr talman! Naturskyddsvännerna äro ju ganska lågmälda
i dagens debatt, och jag kan därför fatta mig ganska kort.

Så mycket har den utredning, som beslöts av riksdagen för ett par ar sedan,
åstadkommit, att man är på det klara med, att det här föreligger ett problem
för befolkningen i lappmarken, och att man är tvungen taga större hänsyn till
befolkningen än vad man gjort förut. Jag skall icke gå in så mycket pa Hagan
örn den skadegörelse, som björnarna göra, eftersom föregående talare dokumenterat
den i rikt mått. Men jag kan ända fa säga, att jag har känt mig ganska
upprörd över det nonchalanta sätt, pa vilket man ifrån naturskyddsvännernas

CO Nr 18. Lördagen den 22 maj 1943.

Ändrade bestämmelser rörande fridlysning av björn och lo. (Forts.)
eida argumenterat i denna fråga. I en ledare i Örebrokuriren, som sedan gått
igen i en del andra tidningar, talade man helt nonchalant örn björnen som en
gammal fredlig gosse, som ej gjorde någon större skada; även örn den tog sig
någon koskrabba eller ren någon gång, så var det förlåtligt. Man kan inte se
på saken så, örn man som jag varit i tillfälle bevista de två senaste lappriksdagarna
i Arvidsjaur. Nu senast i oktober månad förlidet år sammanträdde
där på kallelse av en statens utredningsman ombud för samtliga lappbyar i
riket för att diskutera befolkningens angelägenheter. Bland annat ägnade man
en dag åt rovdjursplågan. Medlemmarna i björnutredningen voro också närvarande,
och de, liksom lappfogdar och andra som deltogo, hade då tillfälle höra
de vittnesmål som avgåvos och som för övrigt bestyrktes av lappfogdarna. När
man hört denna diskussion och sedan ser det lättvindiga och nonchalanta sätt,
på vilket man argumenterar från naturskyddsvännernas sida, då känner man
sig beklämd. Man säger, att vi ha 200 ä 300 björnar här i landet, och att landets
areal, är 450,000. kvadratkilometer. Vad spelar björnarna då för roll, då vi ha
en björn pa varje 2,250 kvadratkilometer? Ja, med sådan argumentering kan
man komma vart som helst. Det är i alla fall befolkningen inom vår i alla fall
begränsade fjällvärld, som får dras med hela denna plåga. Jag är övertygad,
att örn det fanns lika manga örnar i Skane som det finns inom Norrbottens
lappmark, så skulle skåningarna vara lika starka anhängare av rätten att skjuta
örn som vad jag, den lapska befolkningen och hemmansägarna i lappmarken
äro, och detsamma gäller för björnarna. När man talar örn dessa rovdjurs fortvara
sorn en oerhörd tillgång ur naturskyddssynpunkt, kan jag inte annat än
säga mig, att jag inte har kunnat upptäcka att man här i Stockholms län eller
i mellersta Sverige i övrigt lider något.särskilt men av att man saknar dessa
rovdjur. Det förefaller, som örn befolkningen här skulle känna sig ganska tillfredsställd
med livet, trots att dessa rovdjur äro utrotade här. Häromåret
när det var stark köld och blev is mellan nationalparken Gotska Sandön och
Gotland, lirkade en räv sig över till Gotska Sandön, och då blev det fart på
naturskyddarna, som genast ville ha det där rovdjuret utrotat från Gotska
Sandön, ty då var rovdjuret farligt för naturen.

Det är nog inte, som den siste talaren sade, några fantasier, som ligga till
grund för fjällbefolkninge.ns synpunkter. Jag har här referat från rovdjursdebatten
i Arvidsjaur sistlidna oktober. Jag* kan nämna några exempel ur det.
Jouvas Spik, renvårdare inom Jokkmokks socken, meddelade att det finns ett
40-tal björnar inom socknen och dessutom många örnar och lodjur. Han var
säker på att det var minst 6 eller 7 lodjur. Som ett exempel på örnarnas framfart
omtalade han, att en filmare, som under en veckas tid med filmkamera bevakat
ett örnbo, kunnat konstatera att örnen på denna tid fört med sig till boet
22 renkalvar samt desutom harar, rävar och ett får.

o En annan, Anders Åhlén från Frostviken säger: Vi lia brottats med lodjur
så länge jag kan minnas. Då jag och ett par kamrater i 15—16-årsåldern åkte
i skogen, hittade vi 16 renar som rivits av lodjur. Då frågade mina kamrater,
örn det alltid brukade vara på det sättet. Jag förstod att de måste känna sig
modlösa att se hur resultatet av ett hårt arbete tillspillogives. Man undrar inte
på att ungdomen tycker, att det är hopplöst att under sådana förhållanden
stanna kvar vid renskötseln. I sommar ha ögonvittnen omtalat, hur örn tagit
ren. — Han ^fortsätter och säger, att det är inte mycket glädje med att staten
beviljar lan at lappar för att de skola anskaffa livrenar, när sedan örn, lodjur
och björn äta upp kalvarna, sa att renhjorden i alla fall inte kan vidmakthållas.
Det är ju egentligen att fa låna av staten för att bli ännu fattigare. Så fortgår
det vittnesmål efter vittnesmål.

Lappordningsmannen Nylander från Västerbotten omtalar, att han på Mars -

Lördagen den 22 maj 1943.

Nr 18.

Ändrade bestämmelser rörande fridlysning av björn och lo. (Forts.)
fjället sett, hur en björn slog 10 renar, och under ett örnbo hade han hittat
skallarna av 37 renkalvar. Det är inga fantasier, och det är heller ingen skräck
för dessa rovdjur hos den lapska befolkningen, men det är ett ekonomiskt intresse,
som kammarens ledamöter ha anledning att beakta. I detta sammanhang
skall jag be att till statsrådet få framföra en sak, som är ganska viktig.

Det är ju så, när det gäller tjuvskytte på älg, att domstolarna mäta ut en
skadeersättning av tjuvskytten för avelsvärdet av älg, och det blir, såvitt jag
kan förstå, 4 eller 5 gånger så högt som slaktvärdet. Örn man skulle lägga avelsvärdet
till grund, när det gäller att bedöma de skador, som lodjuren göra på
renar, får och andra djur, så bleve det helt andra siffror. Det bleve också en
rättvis ersättning, ty örn en renägare får, låt oss säga ''20 kronor för en kalv eller
en fårägare får 25—30 kronor för ett får, är det ju ingen ersättning som kan
hålla honom skadeslös för den uteblivna tillväxten av hjorden, som han hade
kunnat räkna med, örn han inte hade lidit den där förlusten. Därför menar jag
att ersättningsbestämmelserna böra avfattas med hänsyn till avelsvärdet. Det
kanske man inte kan göra, när det gäller större kreatur som kor och hästar —■
det är ju också ett fåtal av dem som bli slagna, men det är i alla fall inte någon
bagatell det heller. Örn herrarna ville se på sidorna 12 och 13 i propositionen
så finna ni där en statistik, och den ger vid handen att inte mindre än 19 hästar
ha blivit slagna av björn under tiden efter 1936 samt 14 kor, 839 får och 173
renar. Men ni kunna vara övertygade örn, att därest i fråga örn alla renkalvar,
som tagits av rovdjur, detta kunnat ledas i bevis och ersättning krävas därför,
så skulle antalet ha blivit mångdubbelt. Det är emellertid praktiskt taget omöjligt
för en renägare att visa, att han blivit av med renkalvar, ty björn, lo eller
örn lämna inga spår efter sig, när de slå renkalvarna. Det är alltså en ganska
viktig sak att man får avelsvärdet som beräkningsgrund, när det gäller dessa
skador.

Det är klart att jag skulle varit mest intresserad av att få ett bifall till den
motion, som jag tillsammans med herr Jacobson har varit med örn att väcka,
men såsom saken nu ligger till räknar jag inte med att andra kammaren skulle
vilja sträcka sig så långt. Därför skall jag heller inte upptaga tiden längre utan
låta det bero med det jag här har sagt. Det är ett visst framsteg, som ligger
däruti, att nödvärnsrätten utvidgats och även att man får en jakträtt, som tillkommer
ortsbefolkningen. Den opinionsbildningen som varit ute här och resonerat
för ett bibehållande av licensjakten ger jag inte mycket för. Den har ju
tidigare blivit karakteriserad.

Jag kan alltså, herr talman, sluta med att instämma i det yrkande, som har
framställts av herr Jacobson. Sedan, örn det visar sig nödvändigt — och det
tror jag att det kommer att göra — får jag väl återkomma längre fram med
yrkande om att man skall ta allvarligare på örnplågan än vad man gjort i propositionen
och i utskottets betänkande, ty där föreligger nog en ©egentlighet som
bör rättas till. Men örnen har, som sagt, kommit bort i den här debatten i mychet
hög grad, och det kan man inte göra någon ändring på just nu, såvitt jag
förstår.

Herr statsrådet Domö: Herr talman! Jag begärde ordet när såväl herr
Ericsson i Sörsjön som den siste ärade talaren drog fram spörsmålet örn bevisföringen,
då det gäller att erhålla ersättning för dödade tamdjur.

Det är så, att det är en mycket generös tillämpning,, när det gäller utbetalande
av ersättningar för dödade tamdjur. Örn det visas, att det är sannolikt
att djuret dödats av rovdjur, får ägaren i regel ersättning.

Därtill vill jag säga, att vid ersättningarnas lämnande tas det också hänsyn

Nr 18.

Lördagen den 22 maj 1943.

Ändrade bestämmelser rörande fridlysning av björn och lo. (Forts.)
till avelsvärdet i deri mån det framgår av handlingarna, att det är särskilt värdefulla
djur, även om det inte kan tas full hänsyn härtill. Det utslag, som herr
Lövgren åberopade angående skadestånd för en fälld älg, lär hänföra sig till
en underrätt och är ännu inte prövat i högre instans, så man vet inte hur det
kommer att gå.

När det gäller utskottets förslag till yttrande vill jag säga, att jag är litet
betänksam över den utvidgning, som utskottet har gjort, och det gäller i båda
de avseenden som utvidgningen avser. Beträffande nödvärnsrättens utsträckning
till den bofasta befolkningen kan man ju tycka, att det är inte mer än riktigt
att den likaväl som lapparna skall få fullfölja en jakt, som är orsakad
av direkt överfall, men det ger å andra sidan rum för en del jakter, som kunna
sägas hänföra sig till ett sådant överfall, fastän det inte alltid är så säkert att
de göra det. Därför är jag tveksam, örn den förändringen bör komma till stånd.
Den förlängning av jakttiden med en halv månad, som utskottet uttalar sig för,
är också tvivelaktig. Jag undrar örn det är lyckligt, när man nu inför allmän
jakträtt, att då ha en så lång jakttid som två månader. Jag tycker att det
hade varit bättre om man stannat vid 11/2. Nu måste det givetvis, när dessa
föreskrifter skola utfärdas, tas hänsyn till alla omständigheter, som man vid
den tidpunkten kan ha någon överblick över, och därför få ju de olika tiderna
vägas mot varandra. Det har ju sagts, att det yttrande, som riksdagen här gör,
är av den art att det ligger i Kungl. Maj :ts hand att pröva efter omständigheterna-
och fastställa den ena eller andra tiden. Klart är att det gäller att nu
i början med yttersta försiktighet gå in för denna allmänna jakttid, och vad på
mig ankommer kommer jag att mycket noggrant överväga de olika omständigheterna,
innan de nya jaktbestämmelserna komma att av mig föreslås.

I fråga om vårjakten vill jag säga, att jag tycker, att det är en jakt som
man skall försöka undvika. Det kan inte vara förenligt med humanitet mot
djuren att införa allmän jakttid under en tid, då de ha ungar. Att skjuta
björnhonor och lämna deras hjälplösa ungar att svälta ihjäl i idet, förefaller
mig minst sagt brutalt. Jag tror inte att förhållandena nu äro så svåra att
man skall behöva tillgripa ett så hårt sätt. Men jag har också blivit övertygad
örn under den tid, som dessa undersökningar pågått och jag haft att handlägga
dessa ärenden, att ökningen av björnstammen är av den omfattning, att det är
nödvändigt att det göres något för att bättre tillgodose befolkningens intressen.
Här kan,, såvitt jag förstår, tillgodoses såväl naturskyddets intresse att bevara
en livsduglig björnstam som befolkningens berättigade intresse att decimera
björnstammen just i de trakter, där den nu gör mest skada och där björnstammen
är bemängd med en hel del särskilt rovlystna exemplar.

Jag vill i anledning av herr Lövgrens karakteristik av naturskyddsvännerna
säga, att det knappast är riktigt att draga likhetstecken mellan herrar Åkerberg,
Lindström och alla naturskyddsvänner, ty det är på det sättet, att Svenska
naturskyddsföreningen har förordat det framlagda förslaget, ökad förståelse
för naturskyddet — inklusive björnskydd — visar sig även bland befolkningen
i Norrlands björntrakter, men man anser där med fog att naturskydd kan förenas
med åtgärder för viss minskning av björnstammen. Jag anser man bör vara
angelägen örn att taga hänsyn till föreliggande omständigheter genom att ansluta
sig till detta, som jag kallar det, måttfulla förslag, som regeringen här
framlagt och jag hoppas att genom bifall därtill de gamla »björnstriderna»
skola tillhöra det förflutna.

. Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen gav proportioner
pa l:o) bifall till utskottets hemställan; 2:o) bifall till utskottets hemställan
med den ändring i avseende å motiveringen, som under överläggningen

Lördagen den 22 maj 1943.

Nr 18.

Ändrade bestämmelser rörande fridlysning av björn och lo. (Forts.)
föreslagits av herr Jacobson; samt 3:o) bifall till utskottets hemställan med
den ändring beträffande motiveringen, som under överläggningen föreslagits
av herr Sköldin; och blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

§ 11.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 34, i anledning av väckt motion Motion angå angående

främjande av nyodlingsverksamhet och samhällsbildning inom Norr-. en^e frami
.. lande av ny botten.

odling sverk -

I en inom andra kammaren väckt, till jordbruksutskottet hänvisad motion, °rf\

nr 271, av herrar Viklund och Grym hade anhållits, »att riksdagen beslutar
hemställa, att Kungl. Maj :t måtte låta inventera inom Norrbotten befintliga, Norrbotten.
enskilda och sammanslutningar tillhöriga jordförekomster, som äro lämpliga
för nyodling i sådana större sammanhängande områden, att ny samhällsbildning
skapas samt att därvid villkoren för förvärvande av sådana jordområden
utrönas ävensom det undersökes på vilket sätt och efter vilka grunder, staten
lämpligen skulle främja en sådan nyodlingsverksamhet och samhällsbildning».

Utskottet hemställde, att motionen II: 271 måtte anses besvarad med vad
utskottet i sin motivering anfört.

Reservation hade avgivits av herr Jacobson, vilken ansett, att utskottet bort
tillstyrka bifall till motionen II: 271.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

Herr Grym: Herr talman! Jag skall icke upptaga kammarens tid i många
minuter. —• Jordbruksutskottets utlåtande behandlar en av herr Viklund och
mig väckt motion, vari vi anhållit, att statsmakterna skulle medverka till en
inventering av inom Norrbotten befintliga enskilda och sammanslutningar tillhöriga
jordförekomster, som äro lämpliga för nyodling i sådana större sammanhängande
områden, att ny samhällsbildning skapas, samt att därvid villkoren
för förvärvande av sådana jordområden utrönas, ävensom undersökes, på
vilket sätt och efter vilka grunder staten lämpligen skulle kunna främja en sådan
nyodlingsverksamhet och samhällsbildning. Utskottet avstyrker nu bifall
till motionen. Vid behandlingen har utskottet inhämtat yttranden från ett pär
myndigheter, nämligen lantbruksstyrelsen och egnahemsstyrelsen, vilka båda
avstyrka vårt förslag. Jordbruksutskottets utlåtande är praktiskt taget en
sammanfattning av den avvisande argumenteringen i de båda yttrandena, och
utskottet hemställer, att motionen måtte anses besvarad med vad utskottet salunda
anfört.

Lantbruksstyrelsen för sin del anser de föreslagna åtgärderna närmast onödiga.
Inventering av odlingsjord är verkställd på kronoskogarna, och detta
räcker, tycker lantbruksstyrelsen. Ny samhällsbildning bör anslutas till redan
befintlig bygd, och allt är gjort, som behöver göras. Skulle några ytterligare
åtgärder erfordras, sköter egnahemsnämnden om den saken. Därför avvisas
motionen i snäva ordvändningar.

Egnahemsstyrelsen ställer sig något mera förstående till spörsmålet. Styrelsen
delar i många stycken motionärernas synpunkter, men i förlitande på
att den s. k. Norrlandsutredningen skall ha även denna fråga utredd och klar
före nästa kris, anser styrelsen, att den bör ställa sig avvaktande, överraskande
är emellertid egnahemsstyrelsens inställning i ett avseende. Den förklarar sig
icke kunna intaga någon principiell ståndpunkt till spörsmålet, i vilken ut -

Nr 18.

Lördagen den 22 maj 1943.

Motion angående främjande av nyodlingsverksamhet och samhällsbildning
inom Norrbotten. (Forts.)

sträckning en nyodlingsverksamhet är ekonomiskt och socialt motiverad i Norrbotten.

Man tycker verkligen, att det skulle lia varit värdefullt för belysning av
frågan, om t. ex. egnahemsnämnden och hushållningssällskapet i Norrbotten
hade fått tillfälle yttra sig i detta ärende. Säkert är, att dessa lokala organ
skulle lia givit till känna en annan mening än den de centrala organen på området
förfäkta. Vi ha i vår hand bevis för hur egnahemsnämnden i Luleå under
många år brottats med dessa problem. Egnahemsdirektören däruppe, som i hithörande
frågor besitter sakkännedom som knappast någon annan och har nedlagt
ett oerhört arbete på lösningen av spörsmålen, har i detta sammanhang
yttrat följande. »Motionen kan, örn den bifalles, bli inkörsporten till de omskiftningar
för stora delar av Norrbottens kustland, som jordbruksbefolkningen
häruppe behöver för att rationalisera sitt jordbruk och få det mera lönsamt.
Ty endast om hemmanens utmarker bli tagna i anspråk och uppodlas, finnas
enligt mitt förmenande gTundförutsättning för omskiftning, ägoutbyte, komplettering
och sammanläggningar. Vad detta kan betyda för redan befintliga
jordbruk i Norrbottens län ligger i öppen dag. Men härtill kommer, att ett
förverkligande av motionen även skulle lägga en solid grund för den jordbruksnybildning,
som är ofrånkomlig i Norrbotten för att länets av arbetslöshet
hårt drabbade folk skall kunna försörja sig självt på ett varaktigt sätt.
Jordbruket utgör alltjämt en reserv för det befolkningsöverskott, som industrien
av skilda orsaker ej kan assimilera. Den statliga egnahemsorganisationens
jordförmedlingsföretag i länet utgör endast en droppe i havet. Med andra
ord: nämnda organisation räcker ej till för det direkta handhavandet av de
väldiga uppgifter, som det här är fråga örn. Den kan endast giva några vägledande
exempel på hur det skall gå till och i övrigt söka leda utvecklingen i
rätt riktning. Skola arbetsresultaten något så när motsvara behovet, måste
verksamheten läggas på bredare basis än hittills varit möjligt.» Så långt egnahemsdirektören.

När man tager del av de olika meningar, som sålunda kunna råda i en sak
som denna, undrar man, örn det icke vore nödvändigt med en centraliserad
statlig organisation för handläggning av hithörande spörsmål, så att man
finge en klar arbetslinje uppifrån och ned. Såsom synes, är det en snårskog
av motstridiga meningar, där alla initiativ fastna och lösningen av snart sagt
varje fråga möter oöverkomliga hinder. Särskilt synes en sådan samordning
nödvändig, då riksdagen ju för sitt ställningstagande är så beroende av hörda
instansers ståndpunkt.

Motionen är närmast uttryck för den oro vi känna i denna landsända inför
den kristid, som med sannolikhet följer på kriget och drabbar Norrbottens län.
Under kriget är det goda tider även i Norrbotten, ty folk saknar icke arbete,
och förtjänsterna äro icke dåliga. Under s. k. normala tider ha vi däremot
permanent kris i försörjningsfrågan, och svårigheterna skärpas i betydande
grad genom den snabba folkökningen. Vi få komma ihåg, att i Norrbotten födas
årligen mellan 5,000 och 6,000 barn och att den årliga folkökningen där
uppgår till nära 4,000. Utvecklingen av näringslivet förmår icke hålla jämn
takt med denna folkökning. Att industrien skulle kunna absorbera de årsklasser,
som undan för undan växa fram till arbetsför ålder är otänkbart. Den
sammanlagda folkökningen på tre år motsvarar ungefär antalet inom länet anställda
inom industri och handel enligt den sista folkräkningen.

Jag skall dock icke vid detta tillfälle närmare ingå i detalj på dessa frågor.
Det skulle föra alldeles för långt, och det kan bli tillfälle att någon annan
gång få återkomma. Jordbruksutskottets ärade ledamöter skola emellertid

Lördagen den 22 maj 1943.

Nr 18.

Motion angående främjande av ny odling sverksamhet och samhällsbildning

inom Norrbotten. (Forts.)

icke känna sig förvånade över att vi motionärer blevo mycket besvikna, då vi
fingo se utskottets utlåtande. Utskottet skjuter egentligen ifrån sig frågan
utan att alls närmare ingå på den. Som nykomling i riksdagen vågar jag icke
ställa stora fordringar, men jag vågar dock säga så mycket, att ett bättre öde
och en bättre behandling hade väl ändå vår motion varit värd. Det problem,
som motionen berör, är dock av den sociala räckvidd, att statsmakterna bli
nödsakade ge sig i kast med det. Svårare och kostsammare blir det att lösa
problemet, ju längre man söker komma ifrån det. Därför yrkar jag, herr talman,
bifall till den reservation, som av herr Jacobson fogats till utskottets
utlåtande, och sålunda bifall till motionen.

Herr Mäler: Herr talman! Motionären anför, att utskottet skjutit ifrån sig
frågan, och anser, att motionen hade varit värd ett bättre öde och en bättre
behandling än den fått. Jag skulle då vilja erinra om att själva klämmen
har den rätt ovanliga och formellt kanske diskutabla innebörden, att utskottet
icke avstyrker motionen utan hemställer, att motionen måtte anses besvarad
med vad utskottet anfört. Redan därav framgår, att utskottet intager en
ganska välvillig inställning till motionen. Men bortsett från detta vill jag
motivera utskottets ställningstagande på det sättet, att utskottet anser, att
de problem motionen ställer fram redan äro föremål för utredningar i den
ena eller andra formen. Utskottet har då icke ansett sig kunna tjäna saken
genom att nu förorda en skrivelse till Kungl. Majit med begäran örn ytterligare
utredning.

Jag vill påpeka, att lantbruksstyrelsen och egnahemsstyrelsen båda på begäran
av riksdagen syssla med en utredning om en rationaliserad nyodlingsverksamhet
i landet. Den önskade inventeringen av odlingsjord har påbörjats
på kronoparkerna och i viss mån även företagits på enskilda marker, och
möjlighet att fortsätta den inventeringen föreligger. Vidare pågår en utredning,
som avser att förhindra den uppdelning av jordbrukslägenheten som
varit till så stor skada både i Norrbotten och i andra landsdelar. Slutligen
vill jag framhålla vad som kanske är allra viktigast, nämligen det stora behovet
av en expropriationslagstiftning, som möjliggör förvärv av de områden,
som lämpa sig för nyodling, antingen det gäller komplettering av äldre jordbruk
eller nybildning. Frågan örn en sådan expropriationslagstiftning har
egnahemsstyrelsen i uppdrag att utreda, och vi hade, tror jag, här i kammaren
ganska allmänt väntat, att redan till årets riksdag skulle komma fram
ett förslag i det hänseendet. Så har icke kunnat ske av vissa skäl. Men man
kan icke forcera den frågan genom att i nu föreliggande ärende skriva till
Kungl. Majit.

Till sist vill jag erinra om den Norrlandsutredning, som på grund av riksdagens
beslut tillsatts. Man kan icke komma förbi den, och jag vill begagna
tillfället att rikta en vädjan till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet,
att han ser till att utredningsarbetet örn möjligt forceras, så att man
får fram riktlinjer för arbetets bedrivande. Då kan man lättare ställa sådana
uppslag som detta i förhållande till den stora utredningen.

Sedan jag påpekat alla dessa omständigheter, tror jag att det är befogat
att säga, att utskottet har till fullo behjärtat betydelsen av det ärende, som
motionärerna här fört fram, och att utskottet så långt det är möjligt är berett
att förorda åtgärder, som kunna främja deras strävanden. Under nuvarande
förhållanden och med hänsyn till alla dessa specialutredningar kan man nog
icke behandla motionen välvilligare.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Andra kammarens protokoll 19Jf8. Nr IS. 5

Nr 18.

Lördagen den 22 maj 1943.

Motion angående främjande av nyodling sverksamhet och samhällsbildning
inom Norrbotten. (Forts.)

Herr Grym: Herr talman! Jag måste för min del säga, att utskottets kläm
är intetsägande. Och utlåtandet i övrigt är hara en upprepning av vad egnahemsstyrelsen
och lantbruksstyrelsen sagt och ingenting annat.

Vad Norrlandsutredningen beträffar, befarar jag att den närmast är avsedd
som en begravningsplats.

Nu talas det såväl i utlåtandet som i lantbruksstyrelsen och egnahemsstyrelsens
yttranden om jordinventering å kronoparken Vi lia aldrig sagt någonting
om den saken, ty vi veta att en sådan inventering är gjord för länge
sedan. Den är icke igångsatt nu utan för åtminstone ett tiotal år sedan. Men
jordförekomster, lämpliga till odlingsmarker, förekomma icke å kronoparker
i Norrland. Dessa äro belägna inne i landet, men det är i kustbygderna och utefter
älvdalarna man har odlingsmarker. Har domänverket bekostat inventering
av jordförekomster å kronoparkerna, nog borde staten då också kunna
kosta på en utredning angående de enskilda markerna. De utgöra en mycket
mindre procent än kronoparkerna däruppe.

Jag måste ännu en gang säga, att statsmakterna nog äro tvungna att vidtaga
åtgärder på detta område. Det är bedrövligt att se, hur hemmanen styckas.
Ingen vill flytta ut från byarna. Arbetarsmåbruken förekomma alltid på
den knappa inägojorden, och det ä,r olämpligt. Jag skall taga en jämförelse.
Örn jag icke missminner mig, har Uppsala län i medeltal 17 hektar per brukningsenhet.
Norrbottens län har däremot 2.8 hektar per brukningsenhet. Då
förstår man resultatet, när det stjmkas undan för undan. Det blir till slut
bara vad jag skulle vilja kalla hungerborgar av alltsammans.

Herr Gustafson i Vimmerby: Herr talman! Jag skall icke förlänga debatten.
Jag skulle egentligen kunna instämma i allt vad herr Mäler anfört.
Men det synes mig, som om motionären icke bär fullt riktigt givit uttryck
för vad egnahemsstyrelsen uttalat i sitt yttrande. Den värdesättning herr
Grym gjorde av detta var egendomlig. Det är ju ändå så, att egnahemsstyrelsen
instämt med motionärerna rörande önskvärdheten av att man förhindrar
sönderdelning av jordbruken i Norrland genom bildandet av nya jordbruk.
Man har också understrukit motionärernas synpunkter, att man hellre bör
söka. sig ut till nya odlingsomraden för att förhindra en sådan uppdelning.

Herr Gr;ym talade om att lian var tämligen ny i kammaren. Därför har
lian kanske heller icke alldeles klart för sig riksdagens arbetsformer, när
det gäller ett ståndpunktstagande i ett fall som detta. Vad både egnahemsstyrelsen
och jordbruksutskottet låtit vara vägledande är det som faktiskt
ar vägledande för oss i riksdagen, nämligen att man icke skriver till Kungl
Maj :t och begär utredningar i frågor, beträffande vilka utredning redan pågår.
JNIu säger herr Grym, att den stora Norrlandsutredningen skulle vara en begravningsplats
för alla propåer i de norrländska jordfrågorna. Det må nu
vara herr Gryms uppfattning. Emellertid ha vi icke kunnat se det så vare
sig egnahemsstyrelsen eller jordbruksutskottet.

Till slut bara eit pär ord ytterligare. Enligt min personliga mening —
och den har jag också givit uttryck åt i utskottet — innehåller motionen
manga beaktansvärda uppslag. Den är en vederhäftig och sakligt starkt motiverad
motion.

tilPutskottets11 hem?tällan ^^ detta få ansluta miff 1111 yrkandet om bifall

Härned var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels pa bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå samt bi -

Lördagen den 22 maj 1943.

Nr 18.

Motion angående främjande av nyodling sverksamhet och samhällsbildning

inom Norrbotten. (Forts.)

fall i stället till deri vid utlåtandet fogade reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 12.

Föredrogos vart efter annat jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 35 i anledning av väckt motion angående utredning örn de norrländska
ägostyckningsinnehavarnas levnadsförhållanden och försörjningsbetingelser;
nr 36, i anledning av väckt motion angående förbud mot export av hästar;
nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande att
försälja viss kronan tillhörig fast egendom; och

nr 38, i anledning av väckt motion angående utredning av frågan örn att
avgiftsfritt utarrendera myrslåttern under domänverkets förvaltning åt mindre
jordbrukare.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 13.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 39, i anledning av väckt motion
angående utredning örn ökat statligt stöd för myrutdikning.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Andersson i Gisselås: Herr talman! I jordbruksutskottets ifrågavarande
utlåtande nr 39 hemställes, att motionen II: 38, avseende anhållan örn utredning
angående ökat stöd för utdikning av myrmarker i syfte att dels minska
frostländigheten och dels nyttiggöra mark för uppodling och skogsbörd, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

I utskottets utlåtande hänvisas till yttranden av dels lantbruksstyrelsen och
dels skogsstyrelsen.

I lantbruksstyrelsen^ yttrande gives uttryck för samma uppfattning rörande
utdikningsföretagens ringa betydelse ur frostminskningssynpunkt, som blev avgörande
för »allmänna frostminskningsanslagets» indragning vid 1926 års
riksdag. Lantbruksstyrelsen stöder sig därvid allt fort på de uttalanden, som
år 1907 avgåvos av dåvarande sakkunniga i vetenskapsakademin, professorerna
H. A. Hildebrand och H. E. Hamberg, som gingo ut på att nämnvärd minskning
av frostländigheten icke stod att vinna enbart genom markers utdikning,
vilken åsikt syntes hava bekräftats av senare fortsatta vetenskapliga undersökningar,
varvid åberopas av doktor A. Ångström år 1921 verkställda observationer.

Visserligen anför doktor Ångström att torrläggning av fuktig och sank mark
sannolikt vore av betydelse för minskning av dess egen och närliggande markers
frostländighet under våren, men dikningen hade befunnits utöva ringa
eller ingen inverkan på höstfrosterna. Doktor Ångström anmärker dock att det
material, som tjänat till underlag för hans ifrågavarande rapport, ej var av
det omfång att det berättigade till alltför stor säkerhet. Undersökningen verkställdes
för övrigt vid Mora i Dalarna, varför densamma knappast kan anses
utslagsgivande för förhållandena i t. ex. Norrlands vidsträckta myrmarksområden.
I ett annat arbete »Norrlands klimat», utgivet år 1942, säger doktor
Ångström: »Det synes sannolikt att vattensjuk mark i regel är mera utsatt
för frost på våren än torr mark, men att förhållandena på hösten och sensommaren
säkert i vissa fall kunna vara omkastade. Huruvida höstfrosterna minskas
eller ej genom en torrläggning blir beroende på så många faktorer i fråga

Motion angående
utredning
om ökat
statligt stöd
för myrutdikning.

Nr 18.

Lördagen den 22 maj 1943.

Motion angående utredning om, ökat statligt stöd för myrutdikning. (Forts.)
om avdunstning, ledning, värmekapacitet och vegationstäcke, att ett generellt
avgörande i ena eller andra riktningen icke är möjligt. Ett sådant bedömande
måste grundas på undersökning i varje särskilt fall.»

Mera positivt uttalar sig föreståndaren för statens försöksgård i Jämtland,
agronom M. Stenberg, i Svenska Mosskulturföreningens tidskrift häfte 3 år
1923, där han säger bland annat, att i vissa fall krondikningen medfört betydande
minskning av frostfaran för sädesodlingen. Detta uttalande överensstämmer
helt med erfarenheter som jordbrukets utövare alltid givit uttryck åt.
Det är därför riktigt, som lantbruksstyrelsen anmärker, att utdikningsföretagens
betydelse ur frostminskningssynpunkt sedan lång tid tillbaka varit omstridd.

Slutsatsen borde därför bliva, att ett så omstritt problem numera vore moget
för en slutgiltig utredning, så mycket mer som frostfaran alltid haft och
fortfarande har ett hämmande inflytande på växtodlingen i de myrrika trakterna,
speciellt i Norrland.

Skogsstyrelsen hänvisar i sitt yttrande till de möjligheter till anslag för utdikning
av försumpade marker, som redan finnas att tillgå i dels statens avdikningsanslag
och dels statens skogsutdikningsanslag m. fl. Dessa anslag
komma dock, så vitt jag vet, i huvudsak till användning endast för torrläggning
av försumpad åker, slåtter- och betesvall eller produktiv men försumpad
skogsmark. De stora myrkomplexen kimna därför i allmänhet icke angripas
med dessa anslag. Däremot har dikning under dessa anslagsformer i många
fall möjliggjorts tack vare de tidigare utförda krondikningarna, som tillhandahållit
de nödiga avloppskanalerna. Skogsstyrelsen framhåller även, ^att när
det blir fråga örn utdikning av frostförande marker, det rör sig örn så ofantliga
arealer, att de arealer försumpad mark, som årligen skulle kunna utdilyis
med understöd av statsmedel, skulle bli av så försvinnande liten omfattning
att något egentligt resultat, annat än möjligen högst lokalt, icke kan förväntas
inom överskådlig tid. Detta förhållande bord_e emellertid enligt min mening
snarast mana till en ökning av utdikningsverksamheten, när en gång tillgången
på arbetskraft gör detta möjligt, så mycket mer som dessa ofantliga
arealer, som skogsstyrelsen talar örn, till större delen kunna göras produktiva
åtminstone för skogsbörd. Därför är enligt min mening framställningen örn
ökat stöd för myrutdikning synnerligen befogad.

Detta har också den år 1937 tillsatta »Torrläggningskommittén» vid sina
undersökningar i Norrland insett. Den säger bland annat i sitt den 6 december
1941 avgivna betänkande:

»I Jämtlands län finnas väldiga vidder utmärkt jord på kalkgrund, som av
naturen är starkt vattensjuk och alltjämt ligger oanvänd. Efter genomförande
av en ordentlig torrläggning skulle mark direkt kunna tagas i bruk såsom
åker. Sådant är det stora under nr 183 i förteckningen upptagna området inom
Ströms, Hammerdals, Gåxsjö och Föllinge socknar. Det är även gynnat därigenom
att goda allmänna vägar genomkorsa detsamma, så att en nyodling, med
kolonisation kan utgå från dessa vägar och därefter undan för undan vidgas
i de med hänsyn till markernas läge och beskaffenhet lämpligaste riktningarna.
Tydligen vore det synnerligen fördelaktigt i ett sådant fall, örn staten
läte uppgöra nödiga torrläggningsplaner för vissa komplex, stora nog för ordentliga
byar, och därefter undan för undan gjorde i ordning ett flertal till en
by sammanförda gårdar med torrläggning av marken och uppförande av vissa
byggnader samt därefter på uppmuntrande villkor samtidigt överläte gårdarna
inom varje dylik by till respektive kolonisatörer. Hittills gjorda, mindre gynnsamma
erfarenheter från försök med upplåtelse av ett nybygge eller ett par i

Lördagen den 22 maj 1943.

Nr 18.

Motion angående utredning om ökat statligt stöd för myrutdikning. (Forts.)
taget inom ett kolonat på i övrigt ofta nog ganska tyngande villkor synas visa,
att kraftigare och mera systematisk hjälp till självhjälp erfordras. Kommittén
anser också, att gårdarna skulle göras större än i dylika kolonat, så att
verkliga bondgårdar kunde uppstå. Örn saken för övrigt ordnades på ovan
skisserade sätt, borde den önskvärda utvecklingen av ortens bondestam kunna
bättre tillgodoses, varigenom också staten skulle kunna erhålla en tillräcklig
och kanske rent av god valuta för gjorda uppoffringar.»

När jordbruksutskottet hänvisar till 1942 års torrläggningssakkunniga är
jag givetvis tacksam därför, men när det gäller utredningen rörande torrläggningens
betydelse ur frostminskningssynpunkt hade det enligt min mening
varit mera tacknämligt, örn de statens institutioner och tjänstemän, som under
en lång följd av år haft sin uppmärksamhet riktad på detta problem, fått tillfälle
att åtminstone medverka till utredningen med sina redan gjorda iakttagelser.
Jag åsyftar därvid byrådirektören i statens meteorologiska anstalt,
doktor A. Ångström och föreståndaren för statens försöksgård i Jämtland,
agronom M. Stenberg, av vilka den förre åtminstone i tvenne olika arbeten
framlagt sina iakttagelser och den senare allt sedan 1920-talet med uppmärksamhet
följt de så kallade krondikningarnas inverkan på frostländigheten. Det
är väl närmast avsaknaden av nödiga instrument vid försöksgården, som hittills
förhindrat en mera ingående undersökning därstädes.

Skall en slutgiltig utredning rörande frostproblemet komma till stånd, borde
densamma förläggas till en plats, som i möjligaste mån är representativ för
landets största myrområden, och i detta avseende ligger statens försöksgård i
Jämtland väl till. Trakten omkring försöksgården är väl en av de myrrikaste
i vårt land och har därtill ett hårt klimat. Det skulle, vara av stort gagn, om
i försöksgårdens verksamhet, som bl. a. omfattar såväl dikningsförsök som
växtodlingsförsök, kunde inordnas i den utredning, varom här är fråga. De vid
försöksgården alltsedan densammas tillkomst dagligen gjorda meteorologiska
observationerna och anteckningarna torde måhända även kunna giva ett material
av visst värde för den mycket önskvärda utredningen.

Då utredningen av frostminskningsproblemet utan tvivel koinmer att _ bli
mycket tidskrävande, örn verkligt resultat skall ernås, är det min förhoppning,
att 1942 års torrläggningssakkunniga söka kontakt med och även medverkan
av dem, som, enligt vad jag här ovan relaterat, redan sitta inne med värdefullt
material för problemets lösning. Under den förutsättningen, herr talman, har
jag intet annat yrkande än örn bifall till utskottets hemställan.

Herr Ericsson i Sörsjön: Herr talman! Jag bär begärt ordet egentligen
därför att jag känner ett'' behov av att understryka de synpunkter som herr Andersson
har anfört såväl nu som ock i den av honom avlämnade motionen. I
likhet med honom hyser jag den uppfattningen, att utdikning av myrmarker
intill bebyggda ställen medför en fördelaktig inverkan i klimatiskt avseende och
att frostländigheten efter utdikningen i viss mån avtar. Denna uppfattning är
grundad väsentligen på egna erfarenheter och iakttagelser i min egen hemtrakt,
vilka säkerligen sammanfalla med vad ett stort antal andra personer
funnit. Det har emellertid icke ansetts nödvändigt att hemställa örn någon skrivelse
till Kungl. Majit i anledning av den väckta motionen. Utskottet har nämligen
den uppfattningen, att 1942 års torrläggningssakkunniga lia möjlighet
och befogenhet att uppta alla till torrläggningsverksamheten hörande frågor
till utredning och behandling. Jag vill därför uttala den förhoppningen, att
Kungl. Majit skall beakta vad utskottet här har anfört och sålunda gå i författning
örn att vidtaga sådana åtgärder, varigenom det skall bli möjligt att

Nr 18.

Lördagen den 22 maj 1943.

Motion angående utredning om ökat statligt stöd för myrutdikning. (Forts.)
framdeles lämna, statsbidrag för torrläggning, som avser minskande av frostländigheten.

Jag hemställer örn bifall till utskottets förslag.

Herr förste vice talmannen Magnusson: Herr talman! Jag tillät mig för ett
par år sedan att i dagspressen publicera en artikel örn det norrländska myrodlingsproblemet,
en artikel som sedermera återkom här i riksdagen i form av
en motion, i vilken jag påyrkade viss utredning angående detta mycket stora
problem. Yad jag då anförde hänger ju delvis eller nära samman med den motion,
som här föreligger till riksdagens prövning och som jag för övrigt underskrivit.
Den motion, som jag själv frambar blev ju delvis bifallen i samband
med det framställda kravet på viss utredning örn komplettering av de norrländska
jordbruken.

Det kan kanske synas litet överflödigt att nu särskilt sysselsätta sig med
detta mycket stora problem, men man kan icke undgå att vid en resa genom
de norrländska markerna se de utomordentligt stora vidderna av i visst hänseende
mycket frukbara myrar; myrarna äro ju nämligen i regel mycket näringsrika.
Man måste då göra sig det spörsmålet, huruvida de icke skulle kunna
nyttiggöras, och huruvida icke en kolonisation skulle kunna åstadkommas i anslutning
till dessa myrar.

Nu vet jag fuller väl, att människomas krav på livet och möjligheterna till
försörjning äro mycket större nu än tidigare, men det kan ju hända att vi efter
kriget komma i ett läge med minskade försörjningsmöjligheter och minskade
arbetstillfällen, och då kunde frågan örn ett nyttiggörande av åtminstone de
bästa av de norrländska myrarna vara värt att ta under allvarligt övervägande.
Meia detta är en sak, som man icke kan överväga och ta under behandling på
kort tid, utan den förutsätter en lång och ingående utredning. Därför hade jag
tänkt mig, att man skulle kunna göra en utredning och låta denna leda till det
resultat, som den rimligen kan ge, men en utredning örn de bästa myrarna och
möjligheterna av deras uppodling och kolonisation, så att dessa planer kunde
vara klara att sätta i verket, därest förhållandena i vårt land skulle gestalta
sig så att man funne det förnuftigt att använda myrarna. Jag har velat erinra
örn och något efterlysa vad som skett i anledning av riksdagens tidigare fattade
beslut. Jag skall med hänsyn till tiden icke använda mera än dessa få
minuter.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 14.

Föredrogos vart efter annat jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder till stöd
för de renskötande lapparna m. m.; och

nr 41, i anledning av väckt motion angående viss ändring i kungörelsen angående
frivilligt bekämpande av tuberkulos hos nötkreatur.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 15.

Föredrogs andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 6, i anledning
av väckt motion angående vidtagande av åtgärder för en effektiviserad
yrkesvägledning för ungdom.

Lördagen den 22 maj 1943.

Nr 18.

Utskottets hemställan bifölls; och skulle, jämlikt § 63 riksdagsordningen,
detta beslut genom utdrag av protokollet delgivas första kammaren.

§ 16.

Föredrogs andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 7, i anledning
av väckt motion angående åstadkommande av bättre vägledning för
den studerande ungdomen vid dess val av levnadsbana.

Utskottets hemställan bifölls; och skulle, jämlikt § 63 riksdagsordningen,
detta beslut genom utdrag av protokollet delgivas första kammaren.

§ 17.

Föredrogs andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 8, i anledning
av motion angående avveckling av systemet med riksarbetarna i skogs- ljng av Sy8te.

bruket. ”^rbetarei*’

I en inom andra kammaren väckt och till dess andra tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 277, hade herr Gustafsson i Lekåsa hemställt, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa, att frågan örn en avveckling av
systemet med riksarbetarna i skogsbruket toges under övervägande.

Utskottet hemställde, att motionen II: 277 ej måtte till någon andra kammarens
åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar Tersson i Norrby, Fröderberg och Hansson
i Skediga, som ansett, att utskottets motivering i viss del bort hava annan,
i reservationen angiven lydelse.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Persson i Norrby: Herr talman! Vid utskottets behandling av förevarande
motion har utskottet infordrat yttranden från arbetsmarknadskommissionen,
bränslekommissionen och domänstyrelsen samt berett arbetsgivareföreningen,
landsorganisationen, riksförbundet landsbygdens folk, skogs- och flottningsarbetareförbundet,
skogsägareförbundet och skogsägareföreningarnas riksförbund
tillfälle att inkomma med yttranden. Samtliga ha inkommit med yttranden
och samtliga ha även avstyrkt motionen i fråga. Riksförbundet landsbygdens
folk håller för troligt, att med hänsyn till vedproduktionen systemet
med riksarbetare måste bibehållas, men anser, att en omläggning bör ske i
fråga om bidragen. Skogsägareföreningarnas riksförbund anser, att systemet
icke kan helt avvecklas, men att ersättning och lönevillkor böra justeras. I anslutning
just till de särskilda yttrandena av riksförbundet landsbygdens
folk och skogsägareföreningarnas riksförbund har jag tillika med två andra
utskottsledamöter anfört reservation. Vi anse, i likhet med utskottet i övrigt,
att det svårligen går att helt avveckla det här systemet med riksarbetare, allra
minst som det kan inträffa, att importen av bränsle från utlandet kan bli ytterligare
försvårad. Men vi anse för vår del att en omläggning bör ske i fråga örn
de särskilda förutsättningar och särskilda bidrag, som hittills gällt för riksarbetare.
Dessa förhållanden ha ju väckt mycken »ond blod», icke minst bland
de egentliga skogsarbetarna.

Jag ber för den skull att med vad jag här anfört få yrka bifall till utskottets
förslag. I fråga örn motiveringen yrkar jag dock bifall till den vid utskottets
utlåtande fogade reservationen.

Nr 18.

Lördagen den 22 maj 1943.

Viredning
angående åtgärder
för
införande av
deltidstjänst.

Motion angående avveckling av systemet med riksarbetare i skogsbruket.

(Forts.)

Herr Nilsson i Stockholm: Herr talman! Utskottet är enigt beträffande
systemet med riksarbetare, som utskottet säger sig betrakta som en nödfallsutväg
men som utskottet med hänsyn till förhållandena på bränslemarknaden
icke anser bör avskaffas, då alla möjliga anordningar kunna behövas i en
framtida situation för att klara av bränsleproblemet, därest detta skulle komma
i ett otrevligt läge. Reellt har det hela för närvarande ingen särskild betydelse.
Endast 471 riksarbetare befinna sig för närvarande i skogarna. Med
hänsyn till vad utskottet sagt örn systemet som sådant kan man väl säga, att
skillnaden mellan utskottets ståndpunktstagande och reservanternas egentligen
är ganska hårfin. Jag hemställer därför, herr talman, örn bifall till utskottets
förslag.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring i avseende å motiveringen, som föreslagits i den vid utlåtandet
fogade reservationen; och blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

§ 18.

Föredrogs andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 11, i
anledning av väckt motion örn viss ändring i kungörelsen angående utlännings
vistelse i vissa delar av riket.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 19.

Föredrogs andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 12, i anledning
av väckt motion om utredning angående åtgärder för införande av deltidstjänst.

I en inom andra kammaren väckt och till dess tredje tillfälliga utskott hänvisad
motion nr 281 hade herr Håstad och fröken Andersson hemställt, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn utredning angående
åtgärder för införande av deltidstjänst i första hand i det allmännas verk, varvid
avseende icke minst måtte fästas vid befolkningspolitiska och familjesociala
synpunkter.

Utskottet hemställde, att andra kammaren måtte för sin del besluta, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Majit skulle anhålla om en förutsättningslös utredning
angående åtgärder för att skapa ökade tillfällen till deltidsarbete i
allmän tjänst.

Reservation utan angivet yrkande hade avgivits av fruarna Sko gland-Lindblom
och Linderoth-Andersson.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

Fru Linderoth-Andersson: Herr talman! Till detta utlåtande lia fru Skoglund-Lindblom
och jag anmält en blank reservation, och jag skall nu med några
ord motivera denna.

Utskottsmajoritetens skäl i fjol för sitt avstyrkande av en utredning om deltidsarbete
voro dels att utredningen begränsats till att gälla endast gifta kvinnor,
dels att tidpunkten för en utredning med hänsyn till förhållandena på arbetsmarknaden
var mindre väl vald. Det första skälet för avslag har ju bortfallit,
då motionärerna i klämmen icke särskilt sagt ut, att utredningen skall

Lördagen den 22 maj 1943.

Nr 18.

Utredning angående åtgärder för införande av deltidstjänst. (Forts.)
omfatta endast de gifta kvinnorna, även om motionärerna anse, att frågan om
deltidsarbete alltid måste bli mest betydelsefull för de gifta kvinnorna, och
bela deras motivering går ut på detta. Det andra skälet, nämligen den olämpliga
tidpunkten, kvarstår dock alltjämt. Vi leva just nu i en tid, då efterfrågan
på kvinnlig arbetskraft på grund av inkallelserna och krigsindustrien är onormalt
stor. Och det är för närvarande svårt att bedöma hur utvecklingen på arbetsmarknaden
kommer att te sig efter kriget. Därför lär det bli svårt att nu
verkställa en utredning, som skulle bli normgivande för mera normala tidsskeden.
Det kan visserligen invändas, att tidsförhållandena inte inverka i samma
grad på den allmänna som den enskilda tjänsten. Men motionärerna förutsätta
ju att även åt betingelserna för deltidsarbete i enskild^ tjänst ägnas uppmärksamhet.
På de arbetsområden, där dessa betingelser finnas, förekommer
ju redan deltidsarbete i viss utsträckning. Arbetsgivareföreningen anser ju
emellertid, att betingelserna för deltidsarbete inom industrien äro mycket
små och även statskontoret anser att möjligheterna att anordna deltidstjänster
utan olägenheter för arbetet och försämring av arbetseffekten äro ganska
begränsade. Resultatet av en utredning skulle av dessa och andra yttranden
att döma inte kunna bli så värst stort.

Kvinnornas ställning på arbetsmarknaden är också så osäker, att det kan
vara ett plus till denna osäkerhet att framskapa en ny arbetsform för dem. Vi
ha i färskt minne, vilken opinion det var mot gift kvinnas innehav av statstjänst
under förra arbetslöshetskrisen. Få vi nu en ny arbetslöshetskris efter
kriget, kan det tänkas att en utredning örn deltidsarbete skulle kunna bli de
reaktionära krafterna en hjälp att tvinga de heltidsarbetande kvinnorna till
deltidsarbete.

Låt oss därför vänta med en utredning, tills förhållandena på arbetsmarknaden
stabiliserat sig. Tiden har då kanske också i övrigt blivit mera mogen
för deltidsarbetet, och utredningen skulle då kunna ge ett bättre resultat. Jag
ber, herr talman, att få yrka avslag på utskottets hemställan.

Häruti instämde fru Skoglund-Lindblom.

Herr Andersson i Göteborg: Herr talman! Jag skall icke gå in på någon
sakdiskussion i frågan. Den ärade reservanten har ju icke direkt tagit upp
någon sådan.

Reservanterna ha gjort gällande, att det numera finns kvar ett skäl för avslag
på en utredning, och det skälet skulle vara, att tidpunkten nu är olämplig.
För min del kan jag icke anse, att detta är något bärande skäl för avslag.
Utskottet har i varje fall icke funnit det vid sin prövning av frågan. Vad som
inträffat sedan i fjol, när denna fråga behandlades, är ju, att motionärerna ha
rättat sig efter de invändningar som gjorts i kammaren och som bidrogo till
att någon utredning då icke beslöts. Man har ju nu i motionen och även från
utskottets sida föreslagit, att utredningen skall omfatta både gifta och ogifta
kvinnor samt män, precis som man ifrån oppositionens sida i fjol framhöll,
och man har dessutom begränsat förslaget örn utredning till att gälla endast
allmän tjänst. Därmed anser majoriteten i utskottet, att motionärerna ha tillmötesgått
den mening i andra kammaren som kom till uttryck i fjol, och de
skäl, på vilka förslaget om utredning i fjol avslogs, ha bortfallit. Det är anledningen
till att utskottet i år bär kunnat bifalla förslaget örn utredning.

Nu säga reservanterna, att det är sant, att motionärerna ha rättat sig efter
de invändningar som framställdes i fjol, men tidpunkten för en utredning är
olämplig, och därför bör man avslå förslaget. För min del måste jag säga, att
vi nog icke ha någon möjlighet att avgöra, örn tidpunkten är lämplig eller

Nr 18.

Lördagen den 22 maj 194J.

Utredning angående åtgärder för införande av deltidstjänst. (Forts.)
olämplig. Jag tror visserligen icke, att denna fråga är av så stor betydelse i det
aktuella läget. Anledningen till att utskottsmajoriteten anser, att det dock
finns skäl för en utredning av frågan om deltidsarbete, är bland annat, att deltidsarbete
redan nu förekommer i viss utsträckning, och att det är under mycket
oreglerade förhållanden som framför allt mödrar lia sådan tjänst. För att
åstadkomma örn möjligt reglerade förhållanden d. v. s. reglerad semester, sjukersättning
o. s. v. bör en utredning komma till stånd. Personligen ansåg jag.
att denna även borde utsträckas till enskild tjänst, men utskottet har i likhet
med motionärerna stannat vid, att det bör tillsvidare gälla allmän tjänst, närmast
för att tillmötesgå en mening, som var förhärskande i denna kammare i
fjol.

Under åberopande av dessa synpunkter, herr talman, vill jag bara kort och
gott yrka bifall till utskottets hemställan.

Fröken Åndersson: Herr talman! Jag skall fatta mig mycket kort. _Het

bär redan påpekats av en ärad talare, och i det utskottsutlåtande, som avgivits,
har betonats, att efter den diskussion, som fördes i fjol i detta ärende har
man gjort erfarenheter, som ytterligare peka hän mot behovet av en utredning
om deltidstjänsterna icke bara för gifta kvinnor utan även för andra kategorier
medborgare. Det är klart, att det är en till synes kanske onödig begränsning
att lara denna fråga främst gälla allmän tjänst, men jag tror, även örn
jag personligen erkänner detta som en brist, att, örn man därvidlag kan göra
vissa erfarenheter, så komma dessa att få betydelse även för de enskilda företagens
del.

Man talar nu så mycket om, att tidpunkten icke är lämplig för en sådan
t/ l1|.rec*nln®’ ,nlen är rädd att den tid, som kommer efter freden, kommer
att bil örn möjligt ännu mindre lämplig. Beträffande lämplighet eller icke
kan jag hänvisa till att man ju i England av omständigheterna tvingats att
infora deltidsarbete i ett mycket stort antal företag, både offentliga och enskilda,
dag har i dagarna läst en bok, som heter »People in production». i
vilken betonas, att de erfarenheter man gör under nuvarande tider kunna komma
att medföra att man sedermera, örn man vill bevara deltidsarbetet i större
eller mindre utsträckning, kan använda sig av de erfarenheter man där gjort.
-Ly, säger man, det är dock sa att vissa gemensamma stora problem gälla för
olika tider liksom också för olika företag.

En sak, som jag icke kan underlåta att i förbigående påpeka, är den risk
som ligger dan, att man såsom framhållits i något av yttrandena över motronen
- anser det lämpligt att invänta erfarenheterna av deltidsarbete för
den partiella arbetskraften innan man tar itu med här föreliggande problem.
Jag tror, att man, örn man vill inta en positiv inställning till denna fråga, gör
denna den största otjänst genom att dra just denna parallell. Ty å ena sidan
är det fråga örn fullgod arbetskraft, som av en hel del skäl icke kan vara helt
tillgänglig på den öppna^marknaden. och å andra sidan är det fråga om icke
fullgod arbetskraft, alltså arbetskraft, som har mindre kapacitet per tidsenhet.
Därför menar jag, att det är mycket farligt att göra denna jämförelse.
Det har betonats också i något uttalande, och det är även en sak, som jag vill
beröra här, att motionärerna i allt för hög grad eller »på ett mindre lämpligt
sätt», som det heter, betonat de gifta kvinnornas särställning. Jag tycker icke
att man i^ denna debatt skall sticka under stol med att det främst gäller och
främst måste gälla de gifta kvinnorna, även örn det är alldeles riktigt att det
finns andra kategorier, som kunna behöva och vilja ha deltidsarbete. Jag läste
senast i gar en liten bok, som nyss kommit ut, nämligen »Den förvärvsarbetande
husmodern». I denna finns ett kapitel, som heter »Hur reder man upp

Lördagen den 22 maj 1943.

Nr 18.

Utredning angående åtgärder för införande av deltidstjänst. (Forts.)
dubbelarbete?». Deri som läser detta kapitel får till fullo klart för sig vilken
oerhörd börda, som måste komma på dessa kvinnor, en börda som är till nackdel
icke bara för kvinnorna utan även för hemmen, och jag kan tillägga också
till nackdel för deras arbete på arbetsmarknaden. Detta sistnämnda faktum
måste i ännu högre grad än örn deltidsarbete införes medföra en nedpressning
av de kvinnliga arbetarnas löner över lag.

Jag skall här nämna en siffra, som visar i hur hög grad efterfrågan på deltidsarbete
förekommer. Folkskoledirektionen i Stockholm annonserade en del
lediga platser, nämligen 17 halvtids- och 3 heltidstjänster. Dessa tjänster söktes
av sammanlagt 333 personer, övervägande antalet kvinnor. Av dessa sökte
icke mindre än 239 kvinnor halvtidstjänst, och av dessa 239 voro icke mindre
än 197 gifta. Detta exempel i all sin enkelhet visar, att det föreligger mycket
stort behov och stor efterfrågan på dylika tjänster. Men, och det vill .jag
också framhålla, det finns också liknande behov fran andra kategoriers sida.
Jag kommer i min personliga verksamhet dagligen i kontakt med hundratals
studenter, manliga och kvinnliga. Gång på gång får jag höra från deras sida,
att de skulle vara väl betjänta av örn det kunde ordnas ett större antal deltidstjänster
för dem. Då säga de, skulle de slippa släpa på dessa väldiga skulder,
som de nu få göra. Nu tvingas många att ha fulltidstjänst, ett förhållande
som gör att icke bara det dagliga arbetet utan även studierna i Hacket, mycket
hög grad komma att bli lidande.

Jag förstår emellertid den fruktan, som från en del håll framföres för att
nedvärdering av ali kvinnlig arbetskraft skulle bli följden av deltidsarbete, för
vissa grupper. Det var inte så värst många år sedan, jag hade den inställningen
själv, men ju mer jag studerat dessa frågor, desto mer har jag. blivit övertygad
om att man får icke längre sticka huvudet i busken, utan jag tror, att
man i längden vinner mera både för kvinnornas och samhällets del av att se
verkligheten sådan den är och ställa sig på denna verklighets grund. Jag tror,

att alla parter tjäna på det. . ... , ....

Till slut vill jag bara påpeka det faktum, att utredningen ju förutsattes
skola bli förutsättningslös. Örn utredningen, blir fullt objektiv, vilket också
jag hoppas, är ju sannolikheten för att motionärerna skola få orätt likastor
som att deras motståndare skola få orätt. Därför kan jag icke första, att de,
som nu så kraftigt tala mot detta förslag, äro så rädda för denna undersökning.
Rädslan för denna objektiva undersökning kanske är ett uttryck lör att
vederbörande äro litet tveksamma i fråga om tyngden av de argument, som de
själva framföra.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr Håstad.

Frii Rydh Munck af Rosenschöld: Herr talman! Frågan örn deltidsarbete är
ett dubbelsidigt problem. Det gäller å ena sidan att för arbetsmarknaden a
vara på sådan arbetskraft, som icke kan stå till förfogande för heltidsarbete,
å andra sidan är det fråga örn att ge en alltför hårt pressad arbetskraft möjlighet
att frigöra en del .av sin kraft och få sätta in den .på andra uppgifter.
Ur sistnämnda synpunkt är frågan framför allt en fråga, jag skulle icke
vilja säga endast för gifta kvinnor utan för kvinnor med barn, och da ar
det icke längre bara ett arbetsmarknadsproblem utan måste även ges ett
annat perspektiv framför allt ur befolkningsfrågans synpunkt.

Jag vill kraftigt understryka vad fröken Andersson nyss säde, att det hjälper
icke att alltjämt sticka huvudet i busken och icke vilja se problemet i
hela dess räckvidd. Många kvinnor kunna helt enkelt icke längre bära den

Nr 18.

Lördagen den 22 maj 1943.

Utredning angående åtgärder för införande av deltidstjänst. (Forts.)
stora pressande arbetsbörda, som både ett yrkesarbete och ett arbete i hemmet,
ett arbete som mor, innebära. Jag vill icke ta kammarens tid i anspråk
med att lägga upp hela detta stora problem, som enligt min mening har en
större räckvidd ^ och djupare bakgrund än vi till dagligdags besinna. Vi
måste komma ihåg, att problemet örn kvinnornas yrkesarbete utanför hemmet
icke kommit fram som något slags emancipationssträvande från kvinnornas
sida. Utvecklingens gång har drivit dem dit, och vi måste nu se till att de
lia möjlighet lösa både denna uppgift och uppgiften att vara mödrar.

Örn det °är en vilja hos det stora flertalet yrkesarbetande kvinnor med
barn att få ägna mera tid åt hemmet, så kan man ju fråga sig, varför så
stärka, skäl .mot deltidsarbete framförts från de yrkesarbetande kvinnornas
egen sida. Vi lia nu fått höra, och utskottet har också berört det, att det beror
på. kvinnornas fruktan för sin ställning på arbetsmarknaden, och det är
enligt min mening just kärnpunkten i det hela. Kvinnorna ha varit vana vid
att ha skäl. att frukta för sin ställning. Mycket ofta när frågor beröras, som
tangera kvinnornas förhallanden — det må gälla på yrkesområdet eiler i
hemarbetet — löser man problemen med ett penndrag, utan att det sitter
kvinnor med i de församlingar,, som lia frågorna under debatt, eller i varje
fall äro kvinnorna där i stor minoritet. Kvinnorna få ofta vara kastbollar på
arbetsmarknaden och vädra därför lätt argan list varje gång ett förslag kommer
fram, vars följder de icke tycka sig klart kunna överblicka.

Vad nu förevarande fråga angår, måste utskottets understrykande av, att
deltidsarbete blott skall förekomma efter frivillig överenskommelse, bli
normgivande. Frågan om deltidsarbetet är emellertid enligt min mening av så
stor vikt, att den måste lösas. Den kan just bli prövostenen på samhällets
goda vilja, här ges tillfälle att låta kvinnorna få ett bevis på att de icke
längre behöva känna otrygghet och fruktan, när de gå att fylla den viktiga
funktion, =som de ha som mödrar och utan vilken samhället icke kan bestå.
Denna fråga är främst ett problem för städer och större samhällen. Men
det finns motsvarande frågor för lamdsbygdens kvinnor, där nya prövostenar
kunna komma på tal. Jag hoppas, att vi äro på väg in i en tid, då kvinnornas
insatser överhuvud taget skola bli så uppfattade, att de icke längre
komma att känna oro, när deras problem komma på tal.

Med dessa ord, vill jag, herr talman, yrka bifall till utskottets hemställan

Fröken Hesselgren: Herr talman! Vid föregående tillfällen har jag röstat
mot en sådan utredning som här föreslås. I dag kommer jag att rösta för den,
beroende på det sätt varpå utskottet denna gång tagit upp frågan. Utskottet
har icke gjort den till enbart en kvinnofråga utan till en fråga, som gäller
. alla dem,. som ha behov av att få förkortad arbetstid, och det gör det
möjligt för mig att rösta för utredningen.

Det är nog så med dessa frågor, att de i alla fall tränga sig fram. Har
man börjat taga upp saken mäste man till slut utreda den. Det har anmärkts,
att det icke skulle vara lämpligt att sammanblanda den med frågan örn den
partiella arbetskraften. Jag skulle vilja säga, att en av orsakerna till att
jag gått med på en utredning är, att man tagit upp den i hela dess vidd,
bade när det gäller den partiella arbetskraften, de studerande och kvinnorna.

^ar Pa ^et sättet möjligheter att undersöka olika former av arbeten,
där denna arbetstid kan användas. Det man i första hand måste gå ut ifrån
är örn arbetet är sadant, att det är betjänt av att man använder halvtid eller
korttid; är det en sak som är nyttig för arbetet blir den också bra för dem,
som ha behov av denna form av arbete. När utskottet därför föreslår en förut -

Lördagen den 22 maj 1943.

Nr 18.

Utredning angående åtgärder för införande av deltidstjänst. (Forts.)
sättningslös utredning, menar jag, att alla dessa olika saker böra debatteras.
Jag hoppas att vi slutligen skola komma till en lösning, som kommer
alla till godo.

Herr talman! Jag röstar för utskottets förslag.

Fru Ekendahl: Herr talman! Jag är starkt medveten örn att det är en
otacksam uppgift att tala emot en utredning. Jag kan ändå inte underlåta
att anföra några synpunkter, som i stort sett sammanfalla med dem, som reservanten
fru Linderoth-Andersson framförde. Jag tycker att man alldeles
för litet beaktat den viktigaste frågan i detta sammanhang, nämligen försörjningsfrågan.
Det är väl ändå inte på det sättet, att man tänker sig att de personer,
det här rör sig örn, inte behöva lägga någon försörjningssynpunkt på
frågan, d. v. s. att man endast skulle anlägga de synpunkter, som här framförts
av fru Rydh och fröken Andersson. Jag känner till att det finns många,
som äro tvungna att lägga försörjningssynpunkten på frågan. Det är just dessa
kvinnor, som äro rädda för att man genom denna utredning kommer att
liksom legalisera deltidsarbetet, och att detta kommer att medföra att man
icke som hittills kan få ha heltidsarbete. De skulle alltså riskera att få ta
deltidsarbete med dess mindre förtjänster. Eftersom utskottet i sm kommentar
till motionerna visat hän på exempelvis ogifta mödrar, skulle jag vilja säga
att de örn några behöva, örn icke heltidsarbete, så dock heltidsarbetets förtjänst
för att kunna klara sig. Eftersom man tagit upp de partiellt arbetsföra
i kommentaren till motionerna och tagit med dem i motiveringen för sitt yrkande
på en utredning, tycker jag att man kunde sammanföra detta med den utredning
på detta område, som redan är beslutad beträffande de partiellt arbetsföra.
Jag känner icke till örn detta går för sig, men jag har i alla fall velat visa
på denna väg. Det skulle ha varit intressant att säga något om herr Anderssons
i Göteborg motivering för att en utredning bör komma till stånd,
men jag nöjer mig nu med att endast instämma i fru Linderoth-Anderssons
avslagsyrkande.

Fru Rydh Munck af Rosenschöld: Herr talman! Jag förkortade nyss i hög
grad vad jag hade tänkt säga endast för att inte taga den långt framskridna
tiden för mycket i anspråk. Jag tror att ingen av oss är omedveten örn att detta
är ett mycket viktigt försörjningsproblem. Man skulle ha mycket att säga
om vad som har skett i samhället genom industrialismens genombrott och produktionens
omläggning från hemmet till arbetsplatsen utanför hemmet o. s. v.,
vilket hade till nödvändig följd kvinnornas förvärvsarbete. För egen och familjens
försörjning måste de nu ha en förtjänst i pengar i stället för den in
naturaförtjänst, som deras arbete i hemmet förut gav. Samtidigt åvilar kvinnorna
alltjämt ett hemarbete och vi finna ofta hur oerhört pressande denna
dubbla uppgift är. När vi i nuvarande befolkningsläge alldeles särskilt måste
tänka på större familjebildning, tror jag att det skulle uppstå olidliga förhållanden,
örn vi inte försöka på olika vägar lösa kvinnornas arbetsproblem. Vi
måste ge kvinnorna möjlighet att under vissa år taga sådant arbete, där de
kunna få bedriva förvärvsarbete till viss del, samtidigt som de få ge mera av
sin kraft i hemmet för att sedan — när barnen vuxit till — eventuellt återgå
till yrkesarbete i full utsträckning. Kvinnorna böra våga ta en sådan möjlighet,
utan att de samtidigt skola behöva vädra något försåt mot deras ställning
på arbetsmarknaden. Jag hoppas att det skall få göras ett prov med deltidsarbete.
Utredningen gäller ju inte industriarbeterskorna men kan bli just en
prövosten för bela frågan, innan vi äro framme vi deras led.

Nr 18.

Lördagen den 22 maj 1943.

Utredning angående åtgärder för införande av deltidstjänst. (Forts.)

Herr Hansson i Rubbestad: Herr talman! Jag kan inte underlåta att framhålla
ett par synpunkter i detta sammanhang. Jag har mycket svårt att förstå
motionärernas och utskottets syftemål i detta fall. Örn detta är att bereda
möjligheter för sådana kvinnor, som vilja ha deltidstjänst, att få sådan, förefinns
ju den möjligheten redan nu. Jag förstår att man här syftar till att få
vissa avlönings-, pensions- och befolkningsfrågor m. m. lösta. Jag har mycket
svårt att föreställa mig, hur det i statens tjänst skall kunna vara möjligt att
anordna deltidstjänst. Är det meningen att vissa tjänster skola dubbleras, d.
v. s. att en person skall arbeta före middagen och en efter middagen? Dessa
skola sedan lia viss pensionsrätt och viss rätt till sjukledighet o. dyl. Är det
sådana saker, man avsett, att få reglerade med denna motion och det yrkande,
som utskottet här framlägger, måste jag säga, att jag har svårt att förstå att
detta skulle kunna lösas på ett sätt, som å ena sidan kan tillfredsställa statens
synpunkter och å andra sidan tillgodose kvinnornas synpunkter. Det har
här avlett par kvinnliga ledamöter betonats, att det är framför allt befolkningsfrågam
som bör vara avgörande i detta fall. Man tänker väl då i främsta
rummet på barnantalet. Jag tycker att de gifta kvinnornas mest väsentliga
uppgift bör vara att sköta örn hemmet och barnen. Deras uppgift är inte bara
att sätta så många barn till världen som möjligt, utan barnen skola också fostras
till dugliga människor. Det är inte meningen att sätta vilken barnjungfru
som helst att sköta barnen, utan modern skall vara i hemmet och sköta örn
dem. — Löneförhållandena äro numera i regel avpassade på det sättet, att det
inte är personlön utan familjelön, som utbetalas till alla befattningshavare.
Det kan alltså inte göras gällande att man av ekonomiska skäl skall införa ett
nytt system.

Herr talman! Jag kan inte finna annat än att kammaren gör klokast i att
avslå denna motion och utskottets föreliggande förslag.

Herr Andersson i Göteborg: Herr talman! Herr Hansson i Rubbestad tornade
upp alla de svårigheter, vilka, såsom utskottet mycket väl känner till,
föreligga beträffande denna fråga, för vilken utskottet därför föreslår utredning.
Särskilt är det problem, som herr Hansson berörde i början av sitt''anförande,
avsett att bli föremål för utredning. Beträffande herr Hanssons inställning
i övrigt till kvinnans ställning i samhället uppmärksammar jag, att
herr Hansson framförde samma synpunkter som i fjol när denna fråga behandlades.
Jag måste säga, att de synpunkter herr Hansson framförde tyda på
att herr Hansson inte är med sin tid i dessa frågor. Han gjorde sig enligt min
uppfattning till tolk för rent reaktionära synpunkter. Det fanns en grupp i
ett annat land, nämligen Tyskland, som förde fram just dessa synpunkter,
innan den kom till makten. När den sedan kom till makten måste den på grund
av de förhållanden som voro förhanden ändra uppfattning. Vi känna till, att
kvinnorna nu i Tyskland icke blott äro hemma och sköta barnen utan även
delta i förvärvsarbetet, där de utgöra en mycket stor del av arbetskraften.

Förhållandena äro inte sådana, att vi kunna undvara kvinnorna på arbetsmarknaden.
Utvecklingen har medfört, att den kvinnliga arbetskraften i allt
större^ utsträckning tas i anspråk i produktionen. Därvid ha de förhållanden
uppstått, som motionärerna ha pekat på,, nämligen att det för många kvinnor,
framför allt mödrar, är svårt att förena arbete i hemmet med fullt förvärvsarbete.
För min del ömmar jag framför allt för dessa unga mödrar, som vid
sidan av ett förvärvsarbete bittida och sent måste sköta hemmet. De slitas ut
i förtid, och jag måste säga, att även jag har den uppfattningen, att man kan
lägga familjesociala och befolkningspolitiska synpunkter på denna fråga, även
om jag tidigare inte velat föra fram detta i kammaren.

Lördagen den 22 maj 1943.

Nr 18.

Utredning angående åtgärder för införande av deltidstjänst. (Forts.)

Det gäller emellertid nu i första liand frågan om en utredning i syfte att
finna de praktiska former för den deltidstjänstgöring, som vi redan lia i verkligheten,
och frågan om man eventuellt kan finna former i fortsättningen för
deltidsarbete för vissa grupper av kvinnor och män. Något annat gäller det
inte. För min del tror jag, att en eventuell utredning kommer att visa, att
detta är ett av de mest svårlösta samhällsproblem, som vi överhuvud taget lia
att brottas med. Men vi komma ändå inte ifrån själva kärnpunkten, nämligen
den roll framför allt mödrarna skola spela i samhällslivet, särskilt örn utvecklingen,
efter vad som är att förmoda, leder till en ökad brist på arbetskraft på
grund av nedgången i födelsetalet.

Herr talman! dag vill med vad jag anfört ännu en gång yrka bifall till utskottets
hemställan.

Fru Koimebäck: Herr talman! Då denna fråga behandlades i riksdagen i
fjol, tillhörde jag dem, som talade emot motionärernas yrkande örn utredning
angående införande av deltidstjänst för gifta kvinnor.

Mitt ställningstagande vid detta tillfälle grundade sig dels och i främsta
rummet på min uppfattning örn att frågan örn deltidsarbetet inte är av sådan
storleksordning som det vid första påseende kan se ut. Jag anförde i debatten
i fjol, att jag inte trodde på att en utredning örn deltidsarbetet skulle komma
att få någon större praktisk betydelse för det stora flertalet av yrkesarbetande
kvinnor. Jag reagerade vidare emot att yrkandet i motionen begränsats till
att gälla endast de gifta kvinnorna.

I sistnämnda avseende lia ju motionärerna i år tillmötesgått den i fjol framförda
kritiken och nu tagit upp frågan i det större sammanhang, som då efterlystes.
Frågan Ilar därigenom i viss mån kommit i ett annat läge.

Jag måste emellertid deklarera, att jag i själva sakfrågan alltjämt har den
uppfattningen, att frågan örn deltidsarbetet kommit att få alltför stora proportioner
i förhållande till det praktiska resultat, som kan antagas utvinnas,
om en utredning skulle komma till stånd. Jag anser också alltjämt, att det
för ett överväldigande flertal av de yrkesarbetande kvinnorna är. av ojämförligt
större betydelse att samhället genom sociala åtgärder av olika slag och
genom en familjeskyddande befolkningspolitik ger de gifta kvinnorna möjlighet
att utan dubbelbelastning med risk för överansträngning och psykiska påfrestningar
förena moderskap och förvärvsarbete.

Jag tror att vi skulle vinna mycket mera med att exempelvis försöka
lösa den sedan länge brännande frågan om hemhjälp, och jag vill i detta
sammanhang göra mig till tolk för både yrkesarbetande och hemarbetande kvinnors
ivriga förväntan, att denna fråga skall kunna bringas till en snar lösning.

Nu kan man naturligtvis invända, att det ena inte behöver utesluta det
andra och att man vill lia både deltidsarbete och en lösning av hemhjälpsfrågan.
Detta är givetvis riktigt, och jag är nog också medveten.örn att möjligheten
att erhålla ett deltidsarbete skulle innebära lättnad och hjälp för
många yrkesarbetande kvinnor — dock icke, därom är jag övertygad, i den
utsträckning motionärerna tyckas tro. Örn det skulle visa sig praktiskt genomförbart
att ge denna möjlighet till de kvinnor, som önska begagna sig av den,
utan att samtidigt åstadkomma olyckliga konsekvenser för kvinnornas ställning
på arbetsmarknaden överhuvud taget, så anser jag att man inte bör förvägra
vederbörande chansen att få en sådan möjlighet. Jag delar även fröken
Hesselgrens uppfattning, att vi i längden inte kunna skjuta ifrån oss denna
fråga, som återkommer år efter år med allt större styrka. Jag kommer därför
"att i år rösta för en utredning. Givetvis förutsätter jag sorn en självklar
sak, att utredningen skall vara helt förutsättningslös och att vid densamma
skall beredas möjlighet för olika berörda kvinnogrupper att genom egna repre -

Nr 18.

Lördagen den 22 maj 1943.

Utredning angående åtgärder för införande av deltidstjänst. (Forts.)
sentanter deltaga i utredningsarbetet och ge sin mening tillkänna. Från sådana
utgångspunkter anser jag mig så mycket mer kunna rösta för en utredning,
som det ju inte får anses uteslutet, att en eventuell utredning kommer
att påvisa dels deltidsarbetets relativt begränsade räckvidd, dels också de
många betydande praktiska olägenheter och konsekvenser, som följa med på
köpet. När allt kommer omkring, så kommer måhända utredningen att utvisa,
att när man ser problemet i dess stora sammanhang, nackdelarna äro större än
fördelarna, och i så fall vore det ju en betydande vinst att få detta konstaterat
och kunna bringa denna diskussion ur världen, så att vi med så mycket
större kraft kunna söka oss fram på andra mera framkomliga stigar för att
jämna vägen för kvinnorna att förena moderskap och förvärvsarbete.

Utifrån dessa synpunkter är det alltså som jag, herr talman, ber att få yrka
bifall till utskottets förslag.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag å såväl utskottets
hemställan som den i ämnet väckta motionen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Fru LinderothAndersson
begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller tredje tillfälliga utskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande nr 12, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

[Vinner Nej, har kammaren avslagit såväl utskottets berörda hemställan som
den i ämnet väckta motionen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets hemställan.

Jämlikt § 63 riksdagsordningen skulle detta beslut genom utdrag av protokollet
delgivas första kammaren.

§ 20.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:
nr 116, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag; och

nr 117, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till kontrollstyrelsen.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

21.

notion om
ersättning åt
Lovisa

Magnussons

dödsbo för
viss genom
förskingring
liden förlust.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 118, i anledning av väckt motion örn
ersättning åt Lovisa Magnussons dödsbo för viss genom förskingring liden
förlust.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid yttrade

Herr Isacsson: Herr talman! Med anledning av att jag till detta utlåtande
fogat en blank reservation, ber jag få meddela, dels att jag kommer att yrka

Lördagen den 22 maj 1942.

Nr 18.

Motion örn ersättning åt Lovisa Magnussons dödsbo för viss genom förskingring
liden förlust. (Forts.)

bifall till utskottets hemställan och dels att detta beror på att vi, sedan vi behandlat
detta ärende på avdelningen, fingo sådana upplysningar, att den minoritet,
som tänkte yrka bifall till motionen, icke längre kunde hålla på sin
ståndpunkt utan måste släppa denna.

Herr talman! Det är med anledning härav som jag endast har att yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning blev utskottets hemställan av kammaren
bifallen.

§ 22.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 119, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ^försäljning av
statens järnvägar tillhöriga markområden i Södertälje och Luleå;

nr 120, i anledning av Kungl. Majlis i statsverkspropositionen gjorda förslag
örn anslag för budgetåret 1943/44 till oförutsedda utgifter; och

nr 121, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn anslag till ersättningar för skador vid eldsläckning.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 23.

Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtanden:

nr 122, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till bidrag till anordnande av skolbarnsbespisning jämte en
i ämnet väckt motion;

nr 123, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående anslag å tillläggsstat
till riksstaten för budgetåret 1942/43 till ersättning för förfogande
över vissa fartyg;

nr 124, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret 1943/44 till förlagskapital för inköp
av förnödenheter m. m.;

nr 125, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag
till folkskoleväsendet för budgetåret 1943/44;

nr 126, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till Krigsrätterna: Avlöningar m. m.;

nr 127, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående anslag för
budgetåret 1943/44 till Yrkesinspektionen m. m.; och

nr 128, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till Statens sinnessjukhus: Avlöningar m. m.;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 27, i anledning av väckt motion angående lättande av ensamstående
mindre inkomsttagares skattebörda;

nr 28, i anledning av Kungl. Majds proposition med förslag till lag örn
ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr
370), m. m.;

nr 29, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till förordning
örn fortsatt giltighet av förordningen den 8 juni 1923 (nr 155) angående omsättnings-
och utskänkningsskatt å spritdrycker, m. m., jämte i ämnet väckta
motioner; och

Andra kammarens protokoll 19Jf3. Nr 18. C

Nr 18.

Lördagen dea 22 maj 1943.

nr 30, i anledning av Kungl. Majlis proposition nied förslag till förordning
om särskilt undantag från skyldighet att utgiva lagfartsstämpel och
skatt för gåva efter vissa lantmäteriförrättningar inom Kopparbergs län;
bankoutskottets utlåtande och memorial:

nr 55, i anledning av framställning från fullmäktige i riksbanken rörande
tillämpningen av bankoreglementet; och

nr 56, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande utskottets
utlåtande nr 48 i anledning av väckt motion angående viss ändring
av sparbankslagen;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 28, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn förskottering
av underhållsbidrag till barn (bidragsförskottslag) ;

nr 29, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag med
särskilda bestämmelser örn äganderättsutredning och sammanläggning av
fastigheter inom vissa byar i Kopparbergs län, m. m.;

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
krigsansvarighet för liv- och invaliditetsförsäkring; och

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändring i vissa delar av stadsplanelagen den 29 maj 1931 (nr 142) m. m.;

jordbruksutskottets utlåtande, nr 42, i anledning av väckt motion angående
beredande av möjlighet för jordbruksarbetare att erhålla lån till övertagande
av jordbruk på arrende;

andra särskilda utskottets memorial, nr 1, angående ersättning till kanslipersonalen
hos andra särskilda utskottet; samt

andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 8, i anledning av
väckta motioner angående reformering av gällande bestämmelser örn det svenska
språkets stavning.

§ 24.

Anmäldes och godkändes sammansatta bevillnings- och första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr 215, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till skattestrafflag, m. m.

§ 25.

Justerades protokollsutdrag.

§ 26.

Avgåvos följande motioner, nämligen av:

herrar Håstad och Hyling, nr 408, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 235, angående vissa avlönings- m. fl. anslag under riksstatens fjärde huvudtitel
för budgetåret 1943/44;

herr Allard m. fl., nr 409, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 250.
angående skjutfält för Bergslagens artilleriregemente m. m.; och

herr Jansson i Hällefors m. fl., nr 410, likaledes i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 250.

Vidare avgåvos följande motioner i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
. 246, angående prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m., näm ligen

nr 411 av herr Hansson i Vännäsby m. fl.;

Lördagen den 22 maj 1943.

Nr 18.

nr 412 av herr Lindmark m. fl.;

nr 413 av herr Werner m. fl.; och

nr 414 av herr Åndersson i Tungelsta m. fl.

Härjämte avlämnades följande motioner, nämligen av:
herr Andersson i Malmö m. fl., nr 415 och 416 i anledning av Kungl. Maj .ts
proposition, nr 223, med förslag till lag örn allmänna vägar m. m., _

herr Johansson i Torp, nr 417, likaledes i anledning av Kungl. Majas pro

position nr 223; , , . „ . ,r . ,

herr Andersson i Gisselås m. fl., nr 418, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 224, angående den statliga vägorganis ahonen samt vissa vagvasen
det berörande anslagsfrågor; och „ .

herr förste vice talmannen Magnusson nfi. fl., nr 419, i anledning av ivungl.
Maj :ts proposition, nr 228, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen
den 14 juni 1940 (nr 503) angående upplösning av vissa sammanslutningar
m. m.

Samtliga dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.30 e. m.

In fidem
Sune Norrman.